Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Skärkarlsliv
Author: Strindberg, August, 1849-1912
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Skärkarlsliv" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



providing the scans.



Transcribers note:

This e-text was produced from Project Runeberg's
digital facsimile edition of
  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/

This text has been edited so that this document only contains the book
Skärkarlsliv.
The table of content has been moved to the start of the book.

Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
changed to use _italics_.

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
Learn more at =http://runeberg.org/=



SKÄRKARLSLIV

AV

AUGUST STRINDBERG

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG



_Copyright. Albert Bonnier 1914._

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914



SKÄRKARLSLIV
BERÄTTELSER



INNEHÅLL.


_Skärkarlsliv._

Inledning ................................. 183
Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193
Min sommarpräst ........................... 260
Pastorns älg .............................. 269
En brottsling ............................. 280
Vidskepelse ............................... 297
Höjer tar gården själv .................... 303
Sjönödslöftet ............................. 315
Skräddarns skulle ha dans ................. 323
Uppsyningsman ............................. 335
Flickornas kärlek ......................... 343



Inledning.


Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv
till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en
del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom
vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i
förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom
sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid
en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det
landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker
sig omkring sju milar ut till havet.

Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på
urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast
funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit
uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för
fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.

Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i
ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet
och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de
lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,
flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens
sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i
landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock
bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och
glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande
rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes
guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik
förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om
ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på
de sista hällarne efter den mest rådande vinden.

I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och
saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med
alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna
och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och
lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i
mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla
antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och
buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa
lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en
korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,
då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal
över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk
park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess
granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med
tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid
skönt kantad med alar och rika vassbänkar.

Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av
täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård
så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna
hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i
vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,
som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett
gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger
upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra
skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.

Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon
och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,
vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och
skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina
skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka
sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt
sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern
icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg
får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot
skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.

Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir
liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all
anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och
svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med
persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som
anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes
mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är
den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i
blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans
djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten
har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom
ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.

I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter
förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,
mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller
medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på
fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.

Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva
ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till
husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och
natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det
gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga
hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på
liknande marker.

Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från
inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom
fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två
lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då
är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en
olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra
försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden
blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.

Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och
vinet ofta mognar på spaljé.

För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets
frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av
strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande
grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,
gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre
värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,
där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild
sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i
vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid
hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att
det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata
ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke
fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den
verkan det hava kan.

Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan
regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.
Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den
intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och
tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården
har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat
grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just
icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas
därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga
svårigheterna att bekämpa.

Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om
skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,
vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt
landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och
rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från
samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv
svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare
mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar
tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även
privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina
ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller
skatte.

Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara
strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.
Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa
skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom
hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När
en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna
ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till
brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.

Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några
ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.
Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En
kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess
farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin
egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,
även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet
med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då
grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han
dränkte sin hustru.

Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan
och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.
Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty
han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.

I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir
fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru
klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och
han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så
att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är
slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så
djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika
med signerier, läsningar och trolldom.

Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där
icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om
flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så
icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma
till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting
kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.

Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas
starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,
då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med
medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra
antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.
Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper
med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera
icke längre hänsyn eller lagar.

Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag
i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit
halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen
ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för
att ge bilden fullfärdig!

Holte i Danmark, september 1888.

                                                        _Författaren._



Den romantiske klockaren på Rånö.

FÖRSTA KAPITLET.


Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när
de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens
gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i
farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas
vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det
lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna
fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken
mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska
framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med
svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna
och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram
och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade
häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände
snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och
betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus
botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort
ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna
afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i
den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och
skollärare.

Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och
vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en
byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv
stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad
med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin
ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.

Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin
tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska
Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:

-- Är Lundstedt där?

-- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:

-- Nu är jag ledig!

På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i
reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren
skulle ha att förkunna.

-- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.

Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att
det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på
några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte
och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han
fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:

-- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd
ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,
och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till
Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill
nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton
skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio
riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i
affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!

Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte
patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan
handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.

-- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag
tror att Svärdsbron har brått att komma hem.

Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade
på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.

-- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och
herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa
från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket
saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må
han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må
han trivs i sitt nya!

Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,
varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och
rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga
ord.

Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och
knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens
rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med
vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger
grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta
sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk
på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.

-- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast
bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,
kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.

-- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte
garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.

-- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå
utanför disken.

Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte
fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:

-- Ska de vara åt mej, det?

-- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och
sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det
förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren
klippte till med ett nytt:

-- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på
disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.

Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var
vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
i handen och vägde den.

-- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är
ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?

Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,
sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.

-- Tjugufyra skilling riksgälds var det?

-- Nej banko, du! Kaffet har stigit!

-- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.

-- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring
säger!

-- Käringen! Vad håken säger käringen?

-- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp
pengarna!

-- Su... super jag?

-- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och
visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen
sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!

-- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du
stilla du din rrrackare!

-- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar
till Stockholm i afton.

-- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!

Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer
in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.

-- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här
månskens-torsdags-afton!

-- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det
för Kindgren?

-- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på
dagen?

-- Det behagas ett halvt lod kardemummor!

-- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,
Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar
på flickan.

Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en
klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda
jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket
som om han räknade brödkakorna på spettet.

-- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!

I detsamma kommer Lundstedt in:

-- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få
ge oss i väg!

-- Klockan tio!

-- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!

-- Södertälje; ge mej si!

Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,
Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.

-- Nej, ska han resa!

Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har
Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
slantarne på disken.

-- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.

-- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till
håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
skilling till nu.

-- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!
flickan lilla, po-ah!

Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram
med pengarne som om han sett sin husbonde.

-- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.

-- Ja, herr patron, genast!

Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut
till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
lasset och se om Lundstedt är där.

-- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,
du faller ju om kraken rycker till.

-- F...aller jag?

Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och
Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över
hjulringen:

-- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått
under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har
gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,
helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.

-- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt
med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!

-- Nå, så bjur han på något då?

Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill
inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig
det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på
samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra
baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med
segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de
medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan
verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att
cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut
på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses
diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,
lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de
närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång
framåt!

                  *       *       *       *       *

Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den
bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare
bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts
till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten
pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade
sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt
i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när
månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,
uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda
gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en
grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med
eselhuvun som vinterliggare.

Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste
i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram
och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.

Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för
himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som
landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt
porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen
gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de
tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant
och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste
kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och
när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från
granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i
applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av
»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där
rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner
med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig
sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars
båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en
kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta
och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och
sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager
fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,
förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök
efter dagens batalj.

Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,
roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu
på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande
månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en
nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra
uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna
fram förr än kärran redan var förbi.

Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr
Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna
årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och
trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten
morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen
mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet
betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp
fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och
fjärran.

Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta
under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga
bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,
eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns
oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och
Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan
ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln
sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och
skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,
som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en
lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver
en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var
Södertälje.

                  *       *       *       *       *

Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten
Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man
under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit
tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena
molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade
sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet
var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna
väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,
och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när
ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i
kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av
ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i
alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande
av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda
ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för
och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid
simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger
höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga
fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder
lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att
förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten
vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas
såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen
voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de
kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;
hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på
skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och
hamnen skulle avspärras.

Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och
uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led
drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev
det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne
stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började
klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över
allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.

På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över
till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,
och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han
skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret
låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över
kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda
ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran
avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.

Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste
ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände
till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma
in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge
att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små
bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena
efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på
tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och
måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav
eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa
till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
begravningshögtidligheterna.

Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården
igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med
ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av
bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en
pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i
solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte
purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,
vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då
omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig
svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en
fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han
kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt
slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en
herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade
sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler
inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett
nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.
Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det
dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par
byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom
punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och
på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt
papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,
vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att
han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste
sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.

Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in
i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en
genomvakad och genomskakad natt.



ANDRA KAPITLET.


Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i
Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att
klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu
huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan
tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre
åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små
svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga
böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till
fruktgivande examen.

Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre
herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd
hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med
lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa
massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om
söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat
på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom
akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt
tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker
musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med
pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig
och lytt sin mästares råd.

När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,
ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö
med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga
ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade
inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I
stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och
uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i
gång.

Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt
ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte
belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att
någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom
sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på
en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen
framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna
på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt
polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla
toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då
professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen
locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga
någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han
satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,
sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte
outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och
skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde
sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta
byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.

När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart
tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,
utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_
eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på
händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det
kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,
lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,
och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,
satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte
efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång
omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.

-- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot
ett barn. Vad kallas den unge man?

-- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt
skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse
lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga
fugorna.

När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom
vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.

När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin
beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se
huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om
de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,
begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande
fugor.

Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,
där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga
avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett
fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar
stämma: Ett jättesnille!

När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar
på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor
påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över
Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av
ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig
den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den
på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.
Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus
från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans
åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med
tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om
att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad
han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten
gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och
trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på
Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,
där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer
över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och
i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda
sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt
åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt
gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog
damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla
bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd
det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad
koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så
observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i
Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett
hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn
framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma
misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara
Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden
var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp
för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på
restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där
skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en
kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.

Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om
vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller
något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta
sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa
häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan
var.

Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick
bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.
Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att
svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning
för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som
åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig
uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.

-- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr
Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde
anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från
potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.

Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid
ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid
revbensspjället.

-- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?
upptog hon frågan.

Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade
minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,
och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.
Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken
förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående
karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till
kräftor och köttbullar.

Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra
viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin
välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock
ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,
klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort
mannen en tjänst med sin nyfikenhet:

-- Vad är det för en slags hund?

-- Det? svarade gästen, det är en senapshund.

-- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,
jungfrun! Adjö, herrn!

Och därmed gick han hem.

Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid
fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om
sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det
lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han
lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i
medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom
livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga
och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i
Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess
märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och
restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja
fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara
direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta
en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk
och sund.

När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop
det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.



TREDJE KAPITLET.


Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till
Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan
ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska
aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när
mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger
och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över
hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog
han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull
min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,
stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,
nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och
mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid
att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i
kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret
in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng
min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle
erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt
passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog
honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott
behag.

Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen
av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått
raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke
leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och
drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa
började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt
jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför
stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en
bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett
led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på
en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl
och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,
regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en
gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar
vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett
frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett
mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som
pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt
grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av
stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på
spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och
plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och
kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och
skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i
händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i
armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna
värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret
och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade
spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte
sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,
där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor
ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade
sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens
ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom
det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras
huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets
klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den
smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen
hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett
Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.

Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon
annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock
först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,
återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den
till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var
urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och
valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --
om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från
riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro
blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera
utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var
grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en
vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från
förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som
kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de
olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne
än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens
säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av
minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,
klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och
första kejsardömets romerska vapensmak.

Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut
principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne
pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;
snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston
upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;
därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns
stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det
församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå
stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid
altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon
obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann
till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och
blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som
professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr
Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen
allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men
han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela
publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod
uppskatta.

Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något
oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,
att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så
var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att
han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.



FJÄRDE KAPITLET.


Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit
undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.
Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev
det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro
mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart
var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i
kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra
kvartetter, vilka då voro högt på modet.

Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta
på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns
majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans
själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;
satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och
professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans
musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att
de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
vara tvungen tiga när han spelade.

Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick
en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma
plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom
för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och
tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke
var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,
tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett
vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.
Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande
hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en
greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,
som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han
utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att
de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en
högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm
i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom
jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna
det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt
nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.
Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det
blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det
stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet
från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut
lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt
andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras
pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han
till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst
inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.

Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på
akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.
Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att
ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta
första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,
som gjorde en stor del drömmar om intet.

Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på
»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes
andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke
var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och
vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen
och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under
löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.

Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska
mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade
dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,
då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,
en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.

-- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit
hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.

När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den
gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen
långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre
bemedlade släktingar.

-- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge
mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom
ut ifrån Kalmar.

-- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen
blick på den gamles dåliga yttre.

-- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade
gubben.

Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av
ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att
ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,
och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och
talade:

-- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår
allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle
som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder
sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!

Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och
sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.

-- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten
höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes
förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?
Inga äventyr?

-- Jo, det var en färd, vill jag lova!

-- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av
äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han
bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.

Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit
galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till
Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan
han väntade i åtta dagar på ångaren.

-- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få
litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur
det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch
föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte
något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat
sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand
åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett
långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat
tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en
kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben
och lät honom mätta sig.

När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben
»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och
accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det
yrke som Alriks upphovsman valt och övat.

Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om
ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;
det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade
faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till
Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till
fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade
bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,
notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill
följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor
ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en
deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,
som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!

Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,
skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa
huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller
tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom
som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen
inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den
största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet
farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att
han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett
jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden
erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en
oförgätlig afton.

Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade
sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i
den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade
gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med
gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,
bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.

Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,
som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade
frågan:

-- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?

-- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.

-- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.

-- De ha gått åt!

Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och
låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur
han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin
Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.

Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr
Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och
vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på
måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige
samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
särskild nyckel och sprang ut på gården.

Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i
mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,
försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i
bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms
vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av
de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre
talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles
kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.

När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad
som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i
huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig
i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han
besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på
Solen till middag.

När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem
om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva
den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade
hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,
spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att
icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk
han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig
liksom i enskilda samtal med sin genius.

-- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein
blödsinniger Schmarotzer.

-- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och
skrev harmoni vid sitt bord.

-- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!

-- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.

-- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag
tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så
här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och
tagit ett rum åt din gamle far.

Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att
det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.

Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast
forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig
ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade
på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och
kamratskap och tog sig ett nytt rum.

Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i
sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och
vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en
strykande aptit och en osläckelig törst.

Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma
ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom
verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke
väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på
stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på
andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,
färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling
stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop
med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han
fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.
Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan
talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock
vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln
framför skänken.

Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt
numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet
med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och
ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och
prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte
kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i
statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att
ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket
skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med
sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men
för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu
icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev
nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade
sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber
antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag
herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox
humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han
aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna
namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de
ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,
vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens
klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,
och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de
kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de
svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,
för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde
alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.

En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes
hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett
basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta
och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på
grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på
en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen
till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen
en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas
samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder
och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det
var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och
stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle
uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och
han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och
i Guds eget hus.

                  *       *       *       *       *

Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen
hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på
vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans
orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda
klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade
indigenatsrätt.



FEMTE KAPITLET.


Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som
nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty
den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om
eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och
herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka
utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför
skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de
långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan
se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för
att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig
första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra
sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom
Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,
efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det
underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och
något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.
Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och
med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de
kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren
kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och
Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i
skolan, när hon varit så nära att bli gift.

Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen
inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv
åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur
sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med
Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.
Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa
pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och
eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela
orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,
upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med
små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas
bort.

Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i
julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.
Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,
torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,
ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,
parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,
kungar och dronningar.

Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,
gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och
suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i
sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och
böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en
valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare
var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde
ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som
käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man
öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir
utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en
riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland
tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.

Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de
fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över
notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var
han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i
sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi
förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och
Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,
nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan
han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad
för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna
arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen
fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.

När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,
som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och
ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart
garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för
tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål
haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp
ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes
alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde
leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade
han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts
fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av
obelisken i Slottsbacken och så vidare.

Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina
jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid
midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.



SJÄTTE KAPITLET.


Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan
varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty
herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning
besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på
lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann
sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där
den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han
höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen
gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i
solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet
som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett
hjortron.

Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd
mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta
vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,
att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han
snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor
dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe
pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står
där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i
vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,
som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en
betjänt kommer och frågar vem han söker.

På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi
hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en
stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro
huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som
är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det
rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon
med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta
på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det
luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.

Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen
ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en
herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,
och han hör en äldre mansröst tala:

-- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och
fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig
konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina
herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland
Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet
är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar
och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid
fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!

Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad
herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom
igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och
inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.

-- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var
välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt
hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från
Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat
för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,
vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?
Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten
om vår pastor?

Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han
blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina
ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket
allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot
ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort
det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga
någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så
inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex
korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer
rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så
ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som
han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan
kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,
som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga
kvar för länge och begagnade nattbrännvin...

-- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna
peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och
sjömätaren!

Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som
puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo
hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,
sade skål och fortsatte att tala.

-- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken
Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg
vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att
senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold
här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro
större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,
som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till
exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför
detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa
stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris
snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var
stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!
Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se
porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,
och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en
fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det
stora blir så litet, så litet!

-- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är
straxt nere och vi måste passa på tändningen!

Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren
på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet
måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han
icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och
när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.
Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som
stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit
hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,
där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det
gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att
hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,
möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur
han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka
på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han
ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där
han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda
i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att
hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad
skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han
ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt
tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö
hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och
aldrig mer få spela orgel om vardagarne.

Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin
inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något
tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke
äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt
än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig
herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han
fick bestämma vad han ville drömma.



SJUNDE KAPITLET.


Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd
och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke
större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin
tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga
stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som
lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid
underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna
och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.
Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som
blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter
djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.

Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev
det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och
krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick
avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,
och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,
striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att
genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta
och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa
sig livets nödtorft.

När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark
vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne
flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,
som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig
leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,
grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,
var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,
och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att
tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller
rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och
tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av
utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och
slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,
ingingo förbund och födde nya.

Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en
begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla
enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,
lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,
synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde
täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade
det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det
begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt
eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos
Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att
bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal
verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i
minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han
aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade
i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav
åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk
kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han
funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon
förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en
hemlighet.

I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han
sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han
icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom
behagade.

Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit
störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade
varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv
och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha
varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över
liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av
isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt
och kunde inte somna om.



ÅTTONDE KAPITLET.


Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma
uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans
knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och
det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting
krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den
var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav
icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin
höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av
Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo
beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och
besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till
vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och
såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om
ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit
direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han
förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle
kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo
tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga
opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans
jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
sig insteg.

Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till
herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och
tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några
näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade
han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,
ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll
bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i
Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga
riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden
fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna
större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla
tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och
håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal
tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro
järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo
kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en
synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von
Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre
andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
fnoskig.

Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast
för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,
som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att
herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken
frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,
så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam
märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt
intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr
Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma
ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en
störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,
som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon
kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.

När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över
mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den
tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något
minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de
gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,
band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka
planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda
verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla
syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det
vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,
vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna
emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att
det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna
ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på
sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de
aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt
att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för
Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit
tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har
haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i
stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig
människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på
Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han
ljög, om det också var sant vad han sade.

Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade
kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå
direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta
sitt straff och bli lugn efteråt.

Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan
träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så
att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han
tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor
om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,
satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den
gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens
blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den
steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök
prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.

Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade
ett god afton.

Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och
tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
slutligen:

-- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.
Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
Lundstedt sett en sån församling?

Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:

-- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla
i märgelgröuven.

-- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på
kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?

Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.

-- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!
svävade han fram på målet.

Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren
komma med in på expeditionen.

-- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?

-- Herr pastor; pastorn vet allt!

-- Vad för slag?

-- Det som hänt -- därute.

-- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för
resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på
gumman?

-- Jag var med, men jag gjorde det inte.

-- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och
kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och
tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.

-- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!

-- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra
synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och
göra om det!

-- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!

-- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på
korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och
drick en toddy med mig nu!

-- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är
vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
eka och ro ut till honom?

Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor
tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig
för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.

Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var
tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det
var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört
över det passerade.

»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken
skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla
kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,
laglydige, trogne skulle åt helvetet!

Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den
borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige
och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes
fick han aldrig frid, och frid måste han ha.

Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde
han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt
vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar
voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i
guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,
att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att
han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat
obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i
bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!

Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,
ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och
upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en
massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få
igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara
lycklig igen.

Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll
med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,
hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och
avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så
att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.

Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från
fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och
undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon
var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.

Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta
dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände
nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg
för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll
benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att
gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och
visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som
han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du
bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»

Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock
straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll
så varm.»

Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör
folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den
vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev
sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,
blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det
fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket
vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan
att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under
sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma
omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla
vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst
sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de
famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från
himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par
rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,
målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur
sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan
sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på
betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och
så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade
fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne
överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han
överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men
tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med
sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel
vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa
vägen ut till det fria.



NIONDE KAPITLET.


Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den
käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan
han fick det lilla Blekansiktet i huset.

Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i
regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar
den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då
Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur
samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall
födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under
pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora
vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall
pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite
Krist.

Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i
stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att
det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,
och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna
mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens
döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom
trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta
fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt
vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora
kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,
och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och
gyllenduk av. Den kan trolla!

Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit
hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster
om solen och väster om månen.

                  *       *       *       *       *

Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på
Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans
avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut
abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög
vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och
fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne
påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far
och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna
därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom
sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och
kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.



Min sommarpräst.


När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla
badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro
halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig
snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och
finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner
jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina
tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.

Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.
Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.

När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om
han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna
egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då
pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den
tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han
en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån
världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,
den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi
övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till
bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan
halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en
bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars
och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,
övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.

Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag
menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar
på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar
upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla
goda gången.

Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv
överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper
honom, och han går på de högsta frågorna.

Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;
han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.

Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i
frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.

Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han
som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog
av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir
vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en
lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan
och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.

Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar
mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,
primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går
vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste
teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.

-- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att
jag icke delar en enda av dessa dina meningar!

Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.

Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är
inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande
ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten
tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och
Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i
sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa
skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka
honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken
Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom
dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,
fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;
jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade
mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina
rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag
visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i
hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att
torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,
en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.
Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är
slut. Nu ler han och säger:

-- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare
till alla dina meningar.

Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,
ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat
oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi
ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi
äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma
tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de
sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som
ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och
reser ut i skären.

När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i
hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av
stadsherrar och damer.

Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta
kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen
glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om
han undertryckte ett beständigt leende.

När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,
hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som
kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle
studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i
skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet
brännvin på hotellet.

Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar
vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid
mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han
strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma
sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han
myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,
underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,
oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.

När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär
ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen
från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har
gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,
avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv
nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta
till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också
ingen förstår honom så väl som den otrogne.

När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på
mig.

-- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om
vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
gott, du!

En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma
gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på
landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några
mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,
vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en
käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.

Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är
nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
annan människa och rocken gör väl litet till munken.

I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,
simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;
rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar
och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som
hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar
fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,
och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,
brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar
blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett
förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.

Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande
eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger
bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag
vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han
säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,
som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det
veta vi båda.

Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna
sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade
hans liv i min hand.

Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata
om jakt och fiske, segla och ro.

Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas
stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;
gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej
för supen, men tar den.

Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty
han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.

Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar
skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd
att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en
hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt
vacker lyra.

Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.

Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,
högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.

När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,
vilket ger honom anledning att avsides säga:

-- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.

Varpå jag:

-- Äro icke alla mänskor lika?

-- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det
borde _du_ veta!

Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare
behandling av ämnet.

Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.

Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle
sitta.

-- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.

Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet
såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.



Pastorns älg.


Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var
fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.

Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så
mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja
själv, fiska själv och fara med sumpen själv.

I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt
hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats
för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av
nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en
liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det
aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och
räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst
och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i
sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man
i prästgården såg den elfte augusti nalkas.

Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den
första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav
han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,
och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
blåbärspojkar.

Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft
älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård
eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den
stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in
högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans
goda pris på kobbarna.

Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade
varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med
gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den
gamles jägarhjärta:

-- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som
tyckte det var synd om gudslånet.

Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att
ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.

Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man
till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och
när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!

Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på
storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini
björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så
att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just
till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han
hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och
ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han
tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han
smög in i småskogen.

Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte
sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade
åt sig de darrande löven.

-- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det
skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,
och så var det förbi.

Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men
när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan
annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar
med blyet i kroppen.

Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och
att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg
rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt
var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar
genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,
tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper
om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så
måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,
för att se att inte blodet levrat sig.

Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:

-- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.

-- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!

-- Och såg du på de andra då?

Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till
sjöss, så nu är all avund försvunnen.

Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som
skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en
mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och
lungor, som varar i åtta dagar.

Det var sista året det gick så.

Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin
bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.

Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra
kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
till tre stövare i den andra.

-- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.

-- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan
få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och
väntar på jakten, som de bjudit honom på.

Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:

-- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du
säger ja med detsamma.

-- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken
avgjord i huvudpunkten.

-- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess
bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
köttgryta.

-- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till
det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp
skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom
drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.

-- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,
när det ska stå i bladet sen!

-- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,
sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller
för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten
gratifikation törhända.

-- Tyst du! avböjde pastorn.

-- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något
för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att
ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med
pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!

Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter
skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på
väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i
köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa
och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp
i rymderna, där det hängde guld och ära.

Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan
förvandlats till ett regalt pastorat.

-- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor
Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor
beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!

-- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna
sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,
som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...

-- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som
tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!

Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av
alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga
ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit
paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men
kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som
hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som
därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens
allra bästa.

Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och
strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant
i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att
deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle
öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som
trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till
tystnad och skrek med full hals:

-- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet
befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig
höghet har kommit hit för att jaga.

Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde
varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,
vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt
möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att
de hade stöd uppifrån.

De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess
passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på
stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma
sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord
och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.

-- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till
kyrkvärdens Anna.

-- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för
att ge sig illusion av att äta något gott.

Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn
förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med
högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.

Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,
och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra
sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på
bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre
välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.

Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.

Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,
signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och
allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om
vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur
med lövruskor i hornen!

Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på
sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda
än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo
punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de
ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll
hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de
otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex
kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften
som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och
fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta
sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till
skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter
några raketers uppsättande försvann i skymningen.

Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt
orolig och väntade inne i kammaren.

-- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin
nyfikenhet.

-- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla
bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...

-- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit
hemma...

-- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte
jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?

-- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!

-- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd
inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
se på vad jag har i fickan här för något!

Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare
för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn
lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.

På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot
påskadagens mässhake.

-- Guld?

-- Tror du?

Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på
kontrollen under sina uppskjutna glasögon:

-- Silver!

-- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt
taget ingen gåva...

-- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter
besmanet.

Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade
alltsammans på kroken och läste av:

-- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.
Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?

-- Nej! svarade pastorn något nedslagen.

-- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man
säljer, bara när man köper!

Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte
nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt
intet kött, ingen korv, ingen palt.

-- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone
hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så
är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,
och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet
sen? Va?

-- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.

Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som
därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna
få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han
snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva
skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.

Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade
till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin
dosa.

Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en
och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en
frukostbit på Stjärnan.

Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att
leka med storfolk.



En brottsling.


Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i
naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt
nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den
nyfrusna viken.

Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget
skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål
som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till
sällsyntheterna.

Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden
på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när
fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes
sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera
dovt från manfolket.

Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den
förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga
vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och
mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att
statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya
frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.
Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom
det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans
första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla
fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.

Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes
kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på
skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det
var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid
förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle
avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur
kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om
brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket
uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl
tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till
verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående
förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,
alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande
omständigheter funnos eller borde få finnas.

                  *       *       *       *       *

Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman
släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord
nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv
nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.

Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,
och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.

Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram
bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt
växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som
en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,
näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej
hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras
bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen
upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över
ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja
sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att
förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och
intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.

Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en
punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som
föreställde mänskoraserna.

När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första
rapport av ungefär detta innehåll:

»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till
länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från
Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig
ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på
eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen
slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,
enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller
släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han
efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när
detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt
för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.

Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska
anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter
förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid
fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens
godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,
utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff
sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat
påträffas.»

Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och
frågade såsom för formens skull:

-- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?

Vartill mördaren svarade kort och bestämt:

-- Ja.

-- I alla punkter? återtog domaren.

-- I alla! svarade Ek.

-- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak
är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,
skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör
den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,
eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för
brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:

»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från
Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle
kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som
kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori
höra, då

  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
  sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
  av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
  heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och
  smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,
  tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans
  brottsliga handling, varför han är åtalad.

                                               År och dag etc. etc.»

-- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och
alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande
omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan
anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen
bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu
frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit,
att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så
misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses
styrka bekännelsen?

Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen
annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och
han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig
uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,
som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.

Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med
oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den
uppmärksamme nämndemannen.

Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska
honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter
att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:

-- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens
riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den
brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...

Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans
hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...

-- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full
överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket
naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde
reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och
samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?

Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska
färgtrycket, och alldeles bestämt:

-- Nej!

Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och
andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.

-- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?

Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:

-- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde
det!

-- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,
icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om
också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av
rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke
nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.

Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex
karlar.

Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till
pastorn och viskade.

Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i
folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den
mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod,
bevakad av gevaldigern.

Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av
härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig
på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.
Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det
mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den
uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en
blyertspenna på en bit papper.

-- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du
själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den
maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din
ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en
gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig,
blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit
dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du
skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du
hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du
kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land,
och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min
moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty
om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.
Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna
församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt
hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans
straffande händer. Se på henne!

Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det
han knep ihop ögonlocken.

-- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som
kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd
blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag
och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana
han ej kunde behärska.

Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i
den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren
måste lyfta handen för att stilla stormen.

Därpå tog han ordet.

-- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär
vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din
gärning?

-- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.

-- Vet du att domen går på livet?

-- Ja!

-- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?

-- Nej! Jag hoppas få det!

Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts
genomträngande blickar.

-- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?

Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en
uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:

-- Nää!

Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att
förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den
frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

-- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen
ordet.

Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.

-- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr
pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och
sålunda få stanna?

Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att
utrymma salen från obehöriga.

När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till
nämndeman Olsson:

-- Vad har nämndeman att andraga?

Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot
av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin
pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till
ordet:

-- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla
punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av
mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon
sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina
invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande
omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling
från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit,
själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det
min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket
dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade
ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under
synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års
straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,
trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min
anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna
freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som
skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma
gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,
som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i
proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,
att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt
rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock
att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens
vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.

-- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade
häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka
bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag
invändningen obefogad.

-- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag
förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara:
att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse,
men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot
den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott
om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande
frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans
egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller
misshandlare -- följande frågor:

  Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin
  hustru?

  När började detta beslut fattas?

  På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började
  uppstå?

Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes,
vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.

Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något
sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.
Därpå svarade han:

-- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på
den avlidna!

-- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om
vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott,
efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett
få dessa frågor framställda.

Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan
beviljades.

-- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån
sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt
skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan
försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.

Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja
svara.

-- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka
nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få
ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista
handläggningen av målet.

Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.

Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de
stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i
halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva
den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde
bli.

-- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din
hustru?

Ek tänkte länge; därpå svarade han:

-- Nej, det kan jag inte.

-- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte
säga det?

-- Det är så långt sen dess.

-- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?

-- Ja!

-- Hur länge var du gift?

-- Sjutton år!

-- När började ditt beslut att döda henne?

-- För sex år sen.

-- Hur började det?

-- Jag fick hat till henne.

-- Varför?

-- Det... kan jag inte tvingas säga.

-- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,
men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare
fängelse».

-- Det är tortyr det?

-- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt
beslut?

-- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter
hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan
tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket
hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan
hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag
sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte
göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så
började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från
tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo
som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år
efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag
försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall
slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha
henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara
där! Och så gjorde jag det och fick frid!

-- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han
fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut
började fattas just då?

Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:

-- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.

Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de
utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när
rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som
funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit
framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att
domen skulle falla inom åtta dagar.

                  *       *       *       *       *

Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte
nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn
och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med
låg röst, att icke de skulle höras av de andra.

-- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula
fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser
denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade
brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på
symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände
mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon
vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i
färgen.

-- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.

-- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,
som passade till frågan.

-- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och
satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var
brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni
om saken?

-- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det
är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går
aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju
sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man
inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort
det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som
man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad
jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag
svära på!

-- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara
mig det!

-- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni
vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,
när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.

-- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer
för sin vidskepelse.

-- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.

                  *       *       *       *       *

Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till
livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist
söka ändring.

Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek
vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
nosade i hans affärer.



Vidskepelse.


Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons
begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,
inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och
andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott
dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av
en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett
ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,
som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en
hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det
fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.
Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att
fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han
kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han
gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,
tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han
fann det bäddat och dukat.

Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var
starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på
tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.

Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons
äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år
hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som
Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för
öbornas beundran och stilla avund.

En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla
sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar
avbrutna och sållade på marken.

-- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på
Kalles inrådan.

Vad kunde man göra åt den saken?

-- Ta och klå honom! rådde bond.

-- Klå? Nej fan!

Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck
ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han
slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att
kunna störa friden.

-- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje
och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det
var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting
oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,
symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i
mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda
andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli
en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det
högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla
visste att de funnos.

Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.

Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt
inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det
var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.

Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på
besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,
hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som
han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och
gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten
ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,
farligt.

-- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.

-- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.

-- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp
igen för det.

Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.

Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att
på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av
kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,
bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade
till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och
övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens
visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen
från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som
en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.

Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras
höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den
ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt
allmänna hederskänslan.

Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv
och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda
på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att
de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne
sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och
maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande
läppar.

-- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.

Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.

-- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och
ställde sig bredbent framför banditen.

-- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.

Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse
mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt
sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten
lyftas och ögonen krypa ut.

Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet
satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den
lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade
tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken
och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.

-- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än
fasa för ett helgerån.

-- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende
att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon
om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.

Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista
hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom
dörren.

Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.

Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom
underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i
bataljen än den att han inte fick slå igen.

-- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,
det visste inte fan!

Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade
få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om
aftonen, när hon skulle treva ägg.



Höjer tar gården själv.


Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog
vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda
dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på
ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.

Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv
skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på
väg norrut.

Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för
sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den
tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något
tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då
blev det rakt ogjort.

Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på
allting, så det var inte värt att söka sticka dem.

-- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta
dräng.

Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och
nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut
för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så
blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också
ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,
och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och
satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer
med dem.

På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då
skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva
natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen
skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,
så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.

Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de
skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av
herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var
husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen
gått ner.

-- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert
arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika
bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för
er, så må ni gå er väg!

Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om
nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om
dagen.

Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne
det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.

-- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.

-- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte
Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;
och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för
sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.

Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina
tjänare också!

Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna
till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen
utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde
och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.
Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne
alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån
arbeta!

En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog
att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit
och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de
om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var
inte gott att komma på dem, heller.

Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,
annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte
fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,
så kom det alltid någon fisk.

Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en
fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg
gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.

-- Jojo, känn på du, sa styvfadren.

-- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!
mente Höjer.

-- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!

Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en
ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i
luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån
saken med vinning.

Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa
ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.

Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av
Höjer att se på sådant.

Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde
skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.

Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,
förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av
allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var
att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.

Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det
sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet
tagit sig en arrendator.

Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som
gick utanpå styvfadren flera gånger om.

Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så
att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra
dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde
bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra
kivas. Och det kunde de!

Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i
fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så
befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,
vart som helst.

Och se det halp!

Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i
oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!
Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som
hängde på gisten.

Och så blev det stängt!

Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara
var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog
bort, när han begagnat den.

Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk
att tvätta!

Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i
ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,
som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken
till ända.

Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så
hon sinade.

Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex
stycken på en natt.

Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra
rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,
gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl
anfall som försvar mot den gemensamma fienden.

Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge
styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste
alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina
två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i
arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han
ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på
en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer
sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en
auktion.

-- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer
arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så
tar han först!

Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte
arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt
kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att
den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå
bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.

När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev
han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade
han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,
att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev
nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet
gemensamt mot Höjer.

Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer
hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut
tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha
haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan
ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på
arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore
gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn
och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all
sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro
begränsade.

Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.

-- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.

-- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.

-- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!

-- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät
det skall vara.

-- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på
skogen, när du bara har lov till att släppa en.

-- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.

-- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!

Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och
med en till utseendet oskyldig min frågade:

-- Hör du, Höjer, du!

-- Jo! Här är jag!

-- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?

-- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!

Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla
aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde
nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå
och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket
kom hem med lass efter lass med aspstockar.

-- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som
jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många
spadskaft ska det bli av det där, måtro?

-- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.

-- Ja, men jag bad dig hugga vackert!

-- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det
skulle vara.

Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu
djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer
och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att
pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så
att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.

Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på
en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg
och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,
att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en
dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.

-- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.

Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han
haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till
alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en
igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han
kunde.

Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att
vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång
han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.

Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade
kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,
hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som
han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för
det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man
ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,
där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier
och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,
och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina
ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.

Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på
Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,
och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

-- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom
att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag
fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt
bröd opp.

-- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den
gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt
dig sen!

Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som
först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han
de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de
inte.

Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin
arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte
man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som
höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han
inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,
att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som
fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara
bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,
som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i
sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer
åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,
svarade alltid arrendatorn:

-- Det står så i kontraktet.

-- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.

-- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta
trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig
själv.

Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta
bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i
grannskapet på besparingarne.

Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,
som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,
men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med
inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen
aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas
levande av tjänstefolket.

-- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge
utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.

-- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?

-- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!

Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig
dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för
sina ögon, utan att kunna hindra den!



Sjönödslöftet.


Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända
upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och
annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem
till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de
inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt
avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda
djuren.

Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med
en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket
gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.

En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med
sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.
Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,
vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur
bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i
fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren
för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken
han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan
man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,
att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med
ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde
göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
stranden.

Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han
till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i
skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig
ut, då ingen vak fanns.

Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge
att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal
om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den
här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.

Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa
skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.

Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i
själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig
och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och
i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner
på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.

Det blev åka av!

Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken
förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i
handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga
försvinna.

-- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!

Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen
ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där
gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en
svart rund skiva därute.

-- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.

Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo
mot och båten doppade redan nosen.

-- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och
få ett snöpligt slut på en så vacker början.

Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg
framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.

-- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!
muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli
varm i kroppen.

I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.

-- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och
kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han
lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.

Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det
nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,
beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma
hem.

Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig
över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han
ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att
han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det
styrde alltjämt rakt ut till sjös.

-- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...

Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste
tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.

När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast
lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.

Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,
så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett
grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden
tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
undan för undan.

Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och
barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade
med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur
många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran
gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot
drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt
alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i
himmelen... inte den heller! -- -- --

Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma
över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa
ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle
han vara ihjälfrusen.

Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,
och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han
väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med
fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han
lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till
honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och
vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han
Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med
efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde
försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds
son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en
ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till
kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren
upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...

Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en
hornlyktas!

-- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro
att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!

Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman
flög framlänges över betten, och så blev det still.

Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu
förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,
ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern
skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor
alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler
och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på
handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när
folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i
Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno
attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,
upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i
översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden
ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det
var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle
säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick
på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan
lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var
det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i
går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu
snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och
skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste
göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat
ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt
fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,
mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente
för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,
alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha
vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu
just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju
också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var
telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före
soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,
varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när
solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i
vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,
för att sitta här i onödan, det hörde f...

Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop
riggar stiga ur töcknet.

-- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som
smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,
det är en hel skog.

Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men
doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;
såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog
klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!

-- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.

-- Ludde! Vad fan är du här!

-- Jag unnra vad de blitt av dig, far!

Vestman gnuggade sig i ögonen:

-- Hörru, vet du vad klockan är på dan?

-- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men
så har du kräket med dig också!

På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter
att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.

Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,
näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till
Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under
orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans
huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen
lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma
skänka denna tennkrona.



Skräddarns skulle ha dans.


När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i
Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för
babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke
märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är
högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar
man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och
fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig
ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga
bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart
sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i
sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av
björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en
gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går
man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna
benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina
lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man
står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en
fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa
platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i
god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig
oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till
fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt
klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man
huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke
väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån
nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;
och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan
sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och
ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista
och nät.

Detta är skräddarns!

Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste
kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem
minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma
vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen
bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser
duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad
ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på
spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,
om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en
hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan
sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med
benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer
hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast
den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes
ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på
bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en
hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på
den grunden valt det stillasittande yrket.

För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har
skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som
alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen
hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt
naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med
att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han
gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär
vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-
och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art
icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när
han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några
frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några
ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och
hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i
långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd
och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna
hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor
eller filtskor.

Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han
hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula
gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han
fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i
fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur
mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt
jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,
pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han
över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de
sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var
det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att
få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en
låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;
ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk
och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta
till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han
plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.
Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och
granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid
midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han
fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det
på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor
med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade
när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton
regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när
augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då
knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med
ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de
började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var
en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så
skulle han ha dem i hand om en vecka.

Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han
bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt
glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på
sjusovaredagen.

-- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som
stod i köket och rensade flundror.

-- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.

-- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om
lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?

Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring
lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.

-- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.

-- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man
har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad
råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen
kan jag räkna på...

-- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...

-- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i
halsen, så har jag mina meloner.

-- Asch; låt oss se dina meloner först!

-- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag
mina åtta kronor; det är brännvinet!

-- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.

-- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet
ja!

Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både
därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att
hon visste Gustav skulle supa sig full.

Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,
och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på
köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig
förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,
där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa
magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå
år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han
nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade
för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som
ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.

Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det
gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också
skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.

Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande
morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att
köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan
solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan
att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på
mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,
tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.

Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet
igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och
lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå
flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.

Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och
fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod
oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som
han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att
rodna.

När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i
trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som
skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en
ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de
»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i
stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i
lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste
själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla
fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann
förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle
länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades
underverket, melonbänken.

-- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.
Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!

Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar
vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta
mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och
motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne
att supa.

-- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan
hända! varnade de gamle.

Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset
opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.
Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.
Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett
jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför
sig som en positivbock.

Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade
vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens
gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade
medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra
blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.

När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg
inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i
dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu
och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han
svimmade.

-- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter
skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde
varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.

Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en
bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.

Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett
kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,
medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i
knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och
bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där
det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,
någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så
slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen
och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.

Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i
taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se
åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han
vaknade.

Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka
melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre
alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt
på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.
Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,
och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt
ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på
tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och
luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en
frostnatt.

Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad
som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller
båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:

-- Du har fått för dansa, du! sade hon.

-- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!

-- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.

Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att
rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.

-- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!

Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över
ängslappen in i täppan.

-- Nå, Gud sig annåda!

Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad
och nästa års fruktsporrar avslagna.

-- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här
har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!

-- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft
roligt för dina pengar!

Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln
till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men
snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet
utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:

-- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.

Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla
slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.

-- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si
bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!

Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.
Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna
glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och
svagdrickat.

Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på
brännvinsankaren.

-- Inte en droppe kvar? Anna?

-- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta
dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.

-- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?
frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina
pengar.

-- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?

-- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar
vi inte om den saken mer!

När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.
Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen
visslade för honom.

Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste
han avbryta sig själv och fråga Anna:

-- Tror du de hade roligt i alla fall?

Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina
tröstegrunder för sig själv:

-- Nå, så var det roligt i alla fall!



Uppsyningsman.


Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;
han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och
så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla
i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far
hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar
framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms
skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt
sig en gård och satt sig i ro.

Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes
något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,
följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte
blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak
samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö
tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.

Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro
fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se
uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den
ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade
aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och
sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en
bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en
morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur
kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund
sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens
utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-
och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och
snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar
framför sig.

De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av
hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle
locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den
välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

-- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå
sina fiskare vid klaffen i kajutan.

-- Det lönar sig inte!

-- Lönar det inte?

Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga
åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen
var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var
förbrukningen alldeles för liten.

Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det
då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han
då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han
kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,
engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes
muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så
släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,
och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,
som kom med stenkol från England.

Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog
fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,
så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som
opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala
verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.
Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med
nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke
ge missmod, och så blev han supare.

Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem
hoppet om de tiotusen kronorna.

Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och
nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar
på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel
där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till
lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade
gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog
en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när
det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och
välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka
knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,
uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.
Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,
när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i
mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista
hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde
han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var
ungdom, som ville dansa.

Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade
han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och
bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån
sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton
kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället
själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.

Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke
betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en
station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga
avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns
ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla
fiendskapen på upphovsmannen.

Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.
Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en
fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten
slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även
pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,
inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig
fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och
uppsyningsmannen följde med.

Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp
honom.

-- Segla bara!

-- Vart?

-- Vart fan som helst, bara det blir seglat!

Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma
i hamn.

En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att
hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och
det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning
kom hem, var han änkling.

Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma
två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast
mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad
mat.

Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till
auktionen.

Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han
bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av
tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget
utseende.

Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken
smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en
gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka
hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och
skrovet var tungt, murket och seglade illa.

Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med
sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar
sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det
klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de
sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad
det där är för en likkista.

-- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står
till rors i en blårandig engelsk sticktröja.

Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga
med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den
tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter
han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han
endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar
han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga
tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka
skeppet och dess dystra spelman.

Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och
marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han
sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut
själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att
stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och
alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!

När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en
murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade
iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på
salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är
överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de
kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av
snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av
storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin
skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten
ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande
styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten
genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under
sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,
som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så
att isbarkar hagla på däck.

Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk
i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och
mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det
roligt att det är överståndet:

-- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har
upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar
slut, när han tar slut.

Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och
ser på luften:

-- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.

Och så segla de igen!



Flickornas kärlek.


Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon
reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls
så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde
hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde
arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde
namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den
tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks
sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och
matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra
det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en
viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått
förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse
av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig
ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i
händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna
fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,
som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och
betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.
De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej
blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.

Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller
lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för
händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll
utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få
till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,
kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts
vara eviga hemligheter.

I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta
allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.
Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter
till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,
vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum
alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall
därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag
av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma
akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg
och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under
kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek
slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd
färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd
handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i
avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en
opersonlig förföljelse.

                  *       *       *       *       *

Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara
hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader
mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre
klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra
pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och
fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och
sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt
av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på
avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne
och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja
var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den
rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju
hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.

Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde
väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet
och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.
Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty
hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även
deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade
något mellan sig.

Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att
hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo
nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i
världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha
någon, som redan var oppe.

När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,
började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu
går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från
frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till
hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en
månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om
åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta
med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck
på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi
skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.
Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att
ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt
luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom
från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller
behovets tvingande tryck.

Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att
dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så
mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades
utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och
kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för
förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de
högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista
upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn
och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta
temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i
andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,
som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga
nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.

Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var
sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna
befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta
annat än genom springan på köksdörren.

Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en
hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även
bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,
förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och
teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således
närmare sanningen var han en finare natur.

Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok
att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne
vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en
dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.
Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart
passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske
icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.

Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut
stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande
ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart
till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt
annat, dock icke giftermål.

En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i
skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var
icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han
lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga
mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.

När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en
enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:

-- Nu lyser jag för oss!

Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat
med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.
Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och
skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med
en rosarand över sig.

De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig
endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.

Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda
pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo
ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt
emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,
beundrade och bad.

-- Allt utom det sista!

-- Som du ger andra!

-- Vem har sagt det?

-- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!
Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,
mest av nöje, mest av deltagande.

Det förstod hon inte.

-- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,
ty då skulle du ej låta mig lida så.

Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,
och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.

-- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.

-- Men de andra!

-- Ä, de andra; vad är det för andra?

-- Albin?

-- Den!

Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han
kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.

-- Då kastar jag mig i sjön!

Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med
kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans
skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.

Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma
som fiskar, och hon bara skrattar.

Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få
svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att
genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest
riskerande av tillbedjarne.

Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han
vätt ner sig.

Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en
gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika
individer och klasser.

Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen
bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att
Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt
sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största
faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs
numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med
Albin.

En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill
säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum
framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan
huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon
alltid tillbaka till henne.

-- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en
sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens
natursmärta att ej vara den högre placerade.

-- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att
systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna
hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat
och ansiktet uttryckte något av härska.

-- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin
underlägsenhet i den punkten.

-- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och
om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i
skaror att se dig.

-- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.

-- Men avklädd, och det vill du inte!

-- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.

Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,
fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten
såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än
många som icke vilja visa foten.

En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.

-- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka
var ej lönt och Axel svarade:

-- Ja hon är här!

-- Hon ska genast komma in och lägga sig.

Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,
att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.

-- Inte för annat?

-- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.

-- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och
kan komma i ett gott hus.

-- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.

-- Det ska jag skaffa dig.

Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå
Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett
gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och
på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls
icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,
svarade att hon ville se flickan.

Mari reste således in och fick platsen.

Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.

När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort
att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans
skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.
Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var
fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han
intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev
bjuden dit en afton.

De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på
honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.

-- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust
eller olust.

-- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.

-- Jo, men jag hade glömt bort det.

När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade
det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.

Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen
såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.

Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han
for till skären igen.

En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal
om Mari.

-- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?

-- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.

-- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.

-- Vad för slag?

-- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.

-- Spelade jag?

-- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se
sig för.

-- Ja, men jag var inte henne när!

-- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti
det!

-- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.

-- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med
talt om lysning.

Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!

-- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller
spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
spelte ju med era pojkar här.

-- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och
hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.

-- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett
efter? Tror moster det?

-- Asch, flickorna, vet en väl.

-- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!

-- Ja, si det kan en inte säga, sånt.

Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara
han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt
lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade
något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så
skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att
hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga
hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå
det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på
ett annat sätt.

I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula
flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen
fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av
lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.

Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven
av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände
kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.

Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och
fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes
inbjudning för att taga målarens arm.

-- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på
henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,
hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm
hade givit sig ner i korsetten.

Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som
flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli
lös.

Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när
hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --
som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.

-- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.

Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat
månen sken och det varit hett i stugan.

-- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.

-- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan
det vara!

Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit
vatten eller rensat fisk.

Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann
ur historien.

Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden
Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,
med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom
hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.

-- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka
drivit upp gamla intryck.

-- Jo, det gör jag nog!

-- Det var en underlig flicka, inte sant?

Albin såg plötsligen lömsk ut.

-- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon
varit min hustru nu!

-- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?

-- Ja det tror jag vad jag vill!

-- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det
inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.

Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:

-- Ja, men det var då besynnerligt!

-- Hur så? Var han där då?

-- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

-- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?

-- Efteråt?

Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon
förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin
hjärna:

-- Hon var när honom, men inte mig!

Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han
upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan
bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings
följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju
visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena
för tidigt. Hon var dum bara! Dum!





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Skärkarlsliv" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home