Title: Nordostpassagens Historia - Vega-Expeditionens Föregångare
Author: Stuxberg, Anton, 1849-1902
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Nordostpassagens Historia - Vega-Expeditionens Föregångare" ***


produced from images generously made available by The
Internet Archive)



NORDOSTPASSAGENS

HISTORIA

ELLER

VEGA-EXPEDITIONENS FÖREGÅNGARE.

EFTER BÄSTA KÄLLOR

AF

ANTON STUXBERG.

STOCKHOLM

OSCAR L. LAMMS FÖRLAG.


STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1880.



När man öfverskådar de arktiska resornas historia, från äldsta tider till
våra dagar, så mötes man af tre stora frågor, som mer än andra tilldraga
sig uppmärksamheten, derför att deras lösning alltid förefallit så
oöfvervinneligt svår, svårare, kan man säga, än alla andra frågor, som
hafva något samband med forskningarna i de arktiska trakterna. Dessa tre
frågor kunna korteligen utryckas med de orden: nordpolen,
nordvestpassagen och nordostpassagen -- det är de tre stora målen, som nu
under mer än tre århundraden eftersträfvats af olika nationer: engelsmän,
holländare, ryssar, danskar, svenskar, tyskar, österrikare och
nordamerikaner.

Hvad målet för den första frågans lösning beträffar, så innebäres det,
utan vidare förklaring, i sjelfva namnet. Det gäller, rätt och slätt, att
framkomma till nordpolen, det vare sig nu, att detta måste ske med
fartyg, eller, sedan hypotesen om ett ständigt öppet polarhaf numera på
goda grunder blifvit öfvergifven, med slädar, eller slutligen, såsom
några personer föreslagit, med ballonger eller liknande luftskepp.
Deremot torde det vara nödvändigt att förklara, hvad som egentligen menas
med de inom den geografiska literaturen vanliga uttrycken: nordvest- och
nordostpassage.

Med »nordvestpassagen» förstår man en sjöväg från Atlanten till Stilla
hafvet genom den nordamerikanska ögruppen, d. v. s. i nordvestlig
riktning från Europa. Med »nordostpassagen» menas likaledes en sjöväg
från Atlanten till Stilla hafvet, men i nordostlig riktning från Europa,
d. v. s. längs Sibiriens norra kust. Vägarne för de båda passagerna
ligga således inom det rent arktiska området, norra Ishafvet.

Den svåra uppgiften att framtränga till nordpolen har ännu icke blifvit
löst, oaktadt betydliga insatser derför blifvit gjorda både af kapital
och personlig uppoffring. Nordvestpassagen är ännu i sin helhet
ofullbordad; Mac Clure anses som dess finnare, ty allra största delen af
sjövägen mellan Berings sund och Smiths sund genom Nordamerikas
ishafsarkipelag har blifvit tillryggalagd med fartyg, men der finnes ännu
en sträcka, må vara att den är blott tjugufem engelska mil lång, som ännu
aldrig plöjts af en köl. Nordostpassagen slutligen, oaktadt meningarna på
ett par undantag när uttalat sig för dess omöjlighet, är nu gjord
gerning. Om England med rätta gör anspråk på att hafva funnit
nordvestpassagen, så kan Sverige, efter den lyckliga utgången af
professor Nordenskiölds senaste ishafsexpedition från Norge till Berings
sund, med ännu större skäl berömma sig af att hafva funnit
nordostpassagen och dermed också bragt till ett lyckligt slut en af
polarforskningens tre stora hufvudfrågor.

Nordpolen är nu till sist det stora mål bortom »isregionens förgård», på
hvilket framtiden skall koncentrera sina ansträngningar. Der finnes ännu
så mycket outforskadt, der finnas ännu så många upptäckter att göra, att
personer, som varmt intressera sig för den fullständiga kännedomen om
hela vårt jordklot, skola framdeles, liksom förr och nu, egna sin tid åt
dylika ansträngande arbeten. Hindren äro många, men uthålligheten skall
slutligen besegra dem, och föregående expeditioners dyrköpta erfarenhet
skall alltid gifva nyttiga vinkar för och underlätta en efterkommandes
arbeten. Nordostpassagen har sedan den tiden, då man bättre lärde känna
de högnordiska hafvens segelbarhet, alltid gält som den svåraste af de
tre svåra uppgifterna. Nu, sedan denna uppgift är löst, lider det väl
knappt något tvifvel, att man en gång skall lyckas att framtränga till
jordens nordpol. Mattas icke intresset af, komma forskningarna i den höga
norden att fortgå framdeles som under de senaste åren, då skall kanhända
i en snar framtid nordpolen icke längre vara ett önskningsmål, utan denna
snara framtids verkliga besittning. Vi, som fått upplefva
nordostpassagens utförbarhet, skola kanhända också en vacker dag få höra
talas om, att nordpolen blifvit uppnådd.

I det följande skola vi kasta en flyktig blick på nordostpassagens
historia och dervid med några ord beröra frågans ståndpunkt på olika
tider.

Spaniorernas och portugisernas vigtiga geografiska upptäckter i slutet af
1400-talet samt de stora rikedomar, som derigenom strömmade till Europa,
öster ifrån öfver Portugal, vester ifrån öfver Spanien, lockade snart
äfven andra sjöfarande och handelsdrifvande nationer till täflan med dem.
Särskildt för engelsmännen var en sådan täflan af nöden, emedan deras
produkter vid denna tid endast betingade ett ringa pris på den europeiska
marknaden och således icke der kunde finna någon fördelaktig afsättning.
Sebastian Cabota (eller, såsom han vanligen kallas, Cabot)[1], en
venezian, som vid unga år kommit med sin fader till England, hade redan
före midten af 1500-talet genom egna resor och upptäckter, dels för
engelsmäns räkning till New Foundland, dels för spaniorers till
Brasilien, gjort sig ett kändt namn och blifvit upphöjd till »Grand
Pilote of England». Denne Cabot framkastade planen för en sjöväg i
nordostlig riktning till Kina och Indien, och sålunda bildades genom hans
inflytande år 1553 ett sällskap af engelska köpmän, som stälde till sin
uppgift att utföra det af honom gifna programmet.

  [1]  Sebastian Cabot föddes i Venezia 1475. Vid tjugu års
       ålder följde han sin fader Giovanni till London, der
       denne år 1496 af Henrik VII erhöll för sig och sina tre
       söner rättighet att under kunglig flagga utlöpa med sex
       fartyg på upptäcktsfärder. Sebastian Cabot gjorde sin
       första resa vid tjugutvå års ålder. Han upptäckte den 24
       Juni 1497 Nordamerikas fastland, som man antager New
       Foundland (enligt andra Labrador), och hade kommit
       ungefär till Chesepeak-bay i Virginia, då han tvangs af
       brist på lifsmedel att vända åter till England. Han gick
       derefter i spansk tjenst, men vände slutligen efter
       flera resor år 1548, vid sjutiotre års ålder, tillbaka
       till England, der han af Edvard VI för sina många
       tjenster utnämndes till »Grand Pilote». Det var här, som
       han framkastade planen till nordostpassagen, för att på
       denna väg komma till Kina och Indien. Han lefde ännu vid
       åttiotvå års ålder, då Stephen Burroughs expedition år
       1556 afgick, och han var sjelf närvarande vid
       expeditionens afgång. Antagligen dog han kort derefter,
       ty efter denna tid återfinner man ingenstädes mera hans
       namn i något företag.

Sällskapet trädde genast i verksamhet och utrustade samma år en
expedition bestående af tre fartyg, som hade till hufvudsaklig uppgift
att söka den nordöstra vägen till Indien.

De tre fartygen utgjordes af a) Bona Esperanza, om 120 tons och med sir
Hugh Willoughby såsom befälhafvare, b) Edward Bonadventura, om 160 tons
och under befäl af kapten Richard Chancellor, samt c) Bona Confidentia,
om 90 tons och under befäl af Master Durfoorth. Expeditionen utgick från
Ratcliff den 20 Maj 1553. Sir Hugh var chef för expeditionen i dess
helhet. Utanför norra Norge skildes fartygen genom en storm den 30 Juli.
Sir Hugh seglade utan uppehåll vidare och kom den 14 Augusti i sigte af
land, antagligen kuststräckan mellan södra och norra Gåskap på Novaja
Semlja. Emedan kusten var omgifven af is och årstiden enligt sir Hughs
förmenande var långt framskriden, vände han åter mot vester och gick till
ankar i mynningen af Arsina-elfven (»Varsina»), vester om ön Nokujeff,
vid 68° 23´ n. br. och 38° 39´ ostl. längd från Greenwich. Efter flera
fruktlösa försök att sammanträffa med landets invånare dukade hela Bona
Esperanzas och Bona Confidentias besättning, sjuttio man, både befäl och
manskap, under genom döden innan följande vår[2]. Sir Hugh och
flertalet af de båda fartygens besättningar lefde ännu i Januari 1554. De
döda kropparne, fartygen och de förda dagböckerna, som för öfrigt äro af
ett mycket magert innehåll, hittades på våren samma år af några ryska
fiskare eller fångstmän. Fartygsinventarierna och varorna fördes till
Cholmogory (de gamle nordboernas Holmgård, i närheten af det nu varande
Archangelsk), men återlemnades sedan på Ivan IV Vasiljevitschs befallning
till engelsmännen, som endast på detta sätt fingo kunskap om sina
landsmäns sorgliga öde.

  [2]  Forster och Adelung uppge båda, att Bona Confidentia
       skilts från Sir Hugh och återkommit till England. Detta
       motsäges emellertid af de gamla källskrifterna rörande
       resan.

Emellertid seglade kapten Chancellor med det tredje fartyget, Edward
Bonadventura, efter en veckas uppehåll i Vardöhus hamn in i Hvita hafvet
och nådde Dvinas mynning. Den 23 November 1553 begaf han sig från
Cholmogory till Moskva. Han mottogs der i festlig audiens af tsaren,
emedan han utgaf sig för att vara sändebud från kung Edward VI, och
inledde så för Ryssland handelsförbindelsen med Vesteuropa, på samma gång
som han för England öppnade handelsvägen öfver land till det inre af
Asien[3].

  [3]  För att belysa de närmare omständigheterna, huru England
       och Ryssland första gången trädde i förbindelse med
       hvarandra, låna vi ur Adelung (»Reisenden in Russland
       bis 1700», sidd. 201-202) följande: »När underrättelsen
       spridt sig till Moskva om engelsmännens ankomst, gaf
       Ivan Vasiljevitsch befallning att på det vänskapligaste
       mottaga främlingarne och inbjöd ledaren sjelf att komma
       till Moskva, der han blef mottagen med mycken
       uppmärksamhet. Chancellor återvände det följande året,
       1554, till sitt fädernesland med en skrifvelse från
       storfursten till drottning Maria med de utmärktaste
       bevis på hans beredvillighet att träda i närmare
       förbindelse med England. År 1555 gick Chancellor för
       andra gången, på uppdrag af det under Cabots ledning
       bildade 'Muscovy Company', med en rik laddning till
       Ryssland, der han nu, liksom förra gången, rönte det
       bästa mottagande i Moskva och fann en ypperlig
       afsättning för sina varor. Då han året derefter anträdde
       hemfärden, medsände Ivan Vasiljevitsch diakonen Ossip
       Grigorjevitsch Nepea såsom gesandt för att försäkra
       drottningen af England om sin vänskap och att med henne
       sluta en ännu fastare förening. Men Chancellors fartyg
       led skeppsbrott på Skotlands kust, och Chancellor fann
       sjelf vid detta tillfälle sin graf i vågorna. De dyrbara
       skänkerna, som storfursten skickat åt drottningen, och
       alla varor, som engelsmännen tillbytt sig i Ryssland,
       gingo förlorade. Den ryske gesandten var den ende, som
       lyckades rädda sig; han fortsatte sin resa till London,
       der han mottogs och bemöttes med stor utmärkelse, och
       återvände sedan år 1557 till Ryssland med rikliga bevis
       på drottningens ynnest och bevågenhet.» -- Från denna
       tid strömmade fartyg i mängd från Vesteuropa,
       företrädesvis från England, till Hvita hafvet, och redan
       samma år, som Grigorjevitsch återvände till sitt
       hemland, finna vi den sedermera så berömde Jenkinson på
       uppdrag af 'the Muscovy Company' i handelsangelägenheter
       i Ryssland. Jenkinson kom, liksom Chancellor, att spela
       en framstående roll för den framtida samfärdseln mellan
       England och Ryssland. Han begaf sig år 1558 långt in i
       Ryssland, seglade öfver Kaspiska hafvet och trängde
       sålunda långt bortom Rysslands dåtida gräns, fram emot
       Bokhara. Fyra särskilda gånger besökte han ytterligare
       Ryssland och utverkade slutligen, efter tioårig
       bekantskap med storfursten, för det engelska
       handelssällskapet ett förmånligt privilegium beträffande
       den nordiska handeln.

Följderna af denna resa, som till Vesteuropa bragte den första kunskapen
om det redan för ryssarne bekanta landet Novaja Semlja, blef bildandet i
London af »the Muscovy Company», som stälde till sin uppgift att befästa
och utvidga den vunna marknaden samt att förtsätta upptäcktsfärderna i
nordostlig riktning.

År 1556 den 29 April utgick från Gravesend, på bekostnad af »the Muscovy
Company», pinassen Searchthrift under befäl af Stephen Burrough
(Burrowe), hvilken som »master» medföljt Chancellor 1553. Uppgiften var
att framtränga åtminstone till floden Ob. Den 23 Maj dublerade Burrough
Nordkap, och den 9 Juni framkom han till Kola-bugten, som han benämner
Kola-floden. Här uppehöll han sig till den 22 Juni för att reparera sitt
fartyg, då han begaf sig vidare i sällskap med flera ryska lodjor[4].
Han kringseglade Kanin Nos och Svjatoj Nos, framkom den 15 Juli till
Petschora och inlopp den 25 Juli, efter att vid 70° 5´ n. br. hafva mött
mäktiga isflak, som hvarje ögonblick hotade att pressa sönder hans
fartyg, i Kariska hafvet vid en ö, som han gaf namnet S:t Jakob-ön (70°
42´ n. br.) och som är belägen vid Novaja Semljas sydända. Den 3 Aug.
landsteg han på Vajgatsch-ön, der han vid denna tiden fann flera ryssar.
Hall besökte Bolvanski Nos (d. ä. Afguda-udden) och meddelar derifrån
den första trogna skildring, som literaturen äger öfver samojedernas
offerplatser. På offerplatsen på Bolvanski Nos fann han ej mindre än 300
afgudabilder. Han säger om dem, att de voro »de gröfsta och minst
konstnärliga arbeten han någonsin sett; munnen och ögonen voro på
åtskilliga af dem blodbestänkta, de hade formen af män, qvinnor och barn,
voro ytterst groft tillhuggna och på flera ställen blodbestänkta. Några
af dessa gudabilder utgjordes af en gammal träpinne med två eller tre hak
gjorda med en knif.» Denna korta beskrifning har sin tillämpning ännu i
våra dagar.

  [4]  En lodja är ett tremastadt fartyg, som lastar från 25
       ända till 70 och 80 tons. Masterna äro af ett enda
       stycke, och de två främsta bära hvardera ett råsegel,
       den bakersta deremot ett gaffelsegel. Hvarje lodja har
       10 till 20 mans besättning.

Burrough upptäckte härefter Jugor Schar, men förherskande nordostliga
vindar, drifis och nätternas tilltagande längd beröfvade honom hoppet
att detta år nå slutmålet för sin resa. Han stannade i Jugor Schar till
den 20 Augusti och vände så åter till Cholmogory, dit han kom den 10
September.

Han öfvervintrade i Cholmogory och hade för afsigt att följande året
fortsätta sin resa. Då erhöll han emellertid af engelska regeringen i
uppdrag att uppsöka den Willoughbyska expeditionens förolyckade fartyg.
Han fann fartygen vid Nokujeff-ön, men återvände derefter till
Cholmogory, utan att framtränga till Ob eller Novaja Semlja.

Engelsmännens misslyckade försök att i nordostlig riktning finna vägen
till Kina och Indien föranledde dem att för någon tid vända sina
forskningsresor för samma syfte mot nordvest. Men när äfven de af
Frobisher under åren 1576, 1577 och 1578 företagna tre resorna för
nordvestpassagens finnande blefvo fullkomligt fruktlösa, begynte de på
nytt att söka sin lycka i hafven nordost om Europa.

»The Muscovy Company», som fått privilegium på handeln med Ryssland,
utrustade för den skull år 1580 två barker, George (40 tons) och William
(20 tons), under befäl af Arthur Pet och Charles Jackman, för att uppsöka
den nordöstra vägen till Kina. Den 30 Maj lupo de ut från Harwich och
kommo den 23 Juni till Vardöhus, der de qvarhöllos af motiga vindar till
den 1 Juli. »Pet skyndade med sitt fartyg i förväg, framkom den 10 Juli
till Gåslandet på Novaja Semlja (70° 30´ n. br.), vände derefter mot
Kariska porten, som han fann stängd af is, framkom den 18 Juli till
sydändan af Vajgatsch och Jugor Schar, som efter honom erhållit namnet
Pets Sound, och trängde den 25 Juli till sammans med Jackman 4 till 5 mil
in i det Kariska hafvet, hvilket han åter lemnade redan den 28 Juli,
emedan isen icke medgaf honom någon passage.» (O. Peschel, Geschichte
der Erdkunde, p. 294.) Pet återkom den 26 December samma år lyckligt till
Ratcliff; Jackman deremot öfvervintrade någonstädes på norska kusten
söder om Trondhjem, utgick i Februari månad följande året i sällskap med
ett danskt fartyg, men hördes sedan aldrig mera af.

Detta engelsmännens å nyo misslyckade försök aflägsnade nu deras tankar
för en lång tid på en nordostlig genomfart. För det närvarande känner man
visserligen, att den vägen icke med så stor framgång kan väljas norr om
Novaja Semlja, men om man fäster sig vid dåtidens erfarenheter i saken,
så måste man verkligen finna det förvånande, såsom en auktoritet i början
af detta århundrade uttrycker sig, »att de fruktlösa försöken i ett så
trångt och grundt sund som Jugor, der isen ofta måste ogenomträngligt
packa sig samman, så snart gjorde en ända på alla förhoppningar, och att
ingen föll på den tanken, att försöka kringsegla det nyupptäckta landet
ifrån vester eller norr, der dock hafvet är ojämförligt djupare och
rymligare, och der man alltså hade långt större utsigter till framgång.»
Orsaken dertill har man utan tvifvel att söka dels i bristen på
hjelpmedel, ty dittills hade alla resor blifvit utrustade på privatmäns
bekostnad, dels också i den omständigheten, att man väntade sig bättre
resultat af ett likartadt företag mot nordvest.

Holländarne, som vid denna tid gjorde engelsmännen herraväldet på hafvet
stridigt, väntade emellertid endast på befrielsen från Filip II:s
tryckande regering för att med så mycket större ifver våga sig på dylika
företag.

År 1593 bildade sig ett sällskap af Middelburgska köpmän för att utrusta
ett fartyg för det omnämnda ändamålet. Deras exempel följdes af köpmän i
Eukhuyzen, hvilka kraftigt understöddes af generalstaterna samt prins
Morits af Oranien. Och till dem slöto sig sedermera handlandena i
Amsterdam, som uppfordrades till liknande företag af Peter Plancius, en
af de berömdaste och kunnigaste geografer på sin tid. Genom dessa köpmäns
förenade krafter utrustades fyra fartyg, som år 1594 utgingo från Texel i
Holland, med uppgift att genom en nordostlig genomfart finna vägen till
Indien. Expeditionen leddes af a) Wilhelm Barents från Amsterdam (der
Gesandte jämte en liten Schellingsk fiskarjakt), som gjort sig känd såsom
en erfaren och djerf sjöman, samt b) Cornelis Nai och Brand Isbrand (der
Schwan och Merkur), af hvilka den förre vistats någon tid i Ryssland och
således hade någon bekantskap med ryska förhållanden. Barents skulle
enligt geografen Plancius' föreskrift taga vägen norr om Novaja Semlja,
Nai och Isbrand åter hade att framtränga genom sundet mellan Vajgatsch
och fastlandet.

Fartygen utgingo från Texel de första dagarne af Juni och framkommo till
Kola-mynningen den 29 Juni. Derefter skildes deras vägar.

Barents stälde kursen mot nordost. Den 4 Juli fick han Novaja Semlja i
sigte, der han landsteg vid 73° 46´ n. br., de ryska sjöfarandenas
Mys Suchoi. Han fortsatte färden nordvart, passerade Krestovaja Guba (74°
20´ n. br.), upptäckte Amiralitets-»ön», Tschorni Mys (== Svartenhoek,
75° 20´ n. br.) och Vilhelms-ön, samt ankrade den 9 Juli i
Beerenforth-bugten. Han besökte vidare Krestovi Ostroff och Kap Nassau,
mötte den 13 Juli mycket is, men följde kusten åt till »Troosthoek» och
såg den 29 Juli, då han nått 77° n. br., österut Novaja Semljas
nordspets, som han gaf namnet Iskap (»Yshoek»). Den 31 Juli nådde
Barents Oraniska öarne. Emedan hafvet var betäckt af is och manskapet
gjorde svårigheter, vände han den följande dagen om mot söder för att
sluta sig till Nais parti. Barents följde Novaja Semljas vestra kust
till Kariska porten, der han af drifis hindrades att angöra landets
sydspets. Han stälde då kursen mot sydvest och nådde vid 69° 15´ n. br.
öarne Matvejeff och Dolgoi, der han sammanträffade med Nai, som nyss
återkommit från Vajgatsch.

Nai gick efter skilsmässan från Barents i slutet af Juni österut. Han
passerade den 7 Juli Kanin-halfön, gjorde ett kort uppehåll i Petschoras
mynning (den 18 Juli) och kom den 21 Juli i sigte af Vajgatsch-öns
vestkust. Han gick vidare till Jugor Schar (»De Straet van Nassau»), der
han på Vajgatsch-öns strand, vid 69° 43´ n. br., fann en samling af 400
samojediska afgudar af trä. Den 1 Aug. lopp han in i Kariska hafvet, som
han gaf namnet Nya Nordsjön (»Nieuve Noort Zee»). Han var nära att vända
om, emedan han mötte mycket drifis, men tillryggalade omkring 45 geogr.
mil (180 minuter), hvarefter han fick syn på en låg kust, som gick från
SV till NO. Femtio geogr. mil från Jugor Schar visade sig land i
nordostlig riktning. Nai drog deraf den slutsatsen, att den stora flod
(sannolikt Mutnaja Guba på Samojedhalfön), som flöt ut der, måste vara
Ob, att kusten derifrån fortgick direkt till det mytiska Kap Tabin och
vidare till Kina, att expeditionens uppgift vore löst, och att
följaktligen ingenting mer vore att upptäcka.[5] Kusten mellan Jugor
Schar och den förmenta floden Ob kallade han Nya Holland. Han beslöt nu
att återvända hem. Den 15 Augusti passerade han Jugor Schar på återvägen
och sammanträffade omkring 10 geogr. mil vester derifrån med Barents.

  [5]  Det skall helt visst förefalla mången besynnerligt, att
       Nai af nisa upptäckter kunde komma till en sådan
       slutledning. Men vi måste härvid draga oss till minnes,
       att man på den tiden alldeles icke hade någon aning om,
       att den asiatiska kontinenten sträcker sig ej mindre än
       120 längdgrader österut från Ob inom polcirkeln.
       Dåtidens uppfattning af Asiens norra gräns grundade sig
       på en år 1546 utgifven karta af frih. Sigismund von
       Herberstein, hvilken två särskilda gånger, 1517 och
       1524, vistats vid hofvet i Moskva och då samlat
       materialet till sin i många afseenden epokgörande
       publikation -- den första värdefulla karta af Ryssland,
       som den geografiska vetenskapen känner. På denna karta
       finnes mycket riktigt Irtisch framstäld som en biflod
       till Ob, floderna Mesen och Petschora finnas der också,
       och Hvita hafvet framställes första gången såsom en arm
       af Ishafvet. Men Herberstein förlägger Obs källa till
       sjön Kitaisk, och derifrån skulle vägen enligt dåtidens
       uppfattning icke vara synnerligen lång till Peking
       (Cumbalich, Chambalik). Vi veta nu, att det var genom
       bekantskapen med denna karta, som Cabot först föll på
       den tanken att söka nordostpassagen, hvartill
       Herberstein alltså kan få göra anspråk på att anses som
       den indirekte upphofsmannen.

Båda afdelningarna fortsatte sedan till sammans hemfärden. Den 24 Augusti
passerade de Vardöhus, och den 16 September återkommo de till Texel.

Genom de till allt utseende säkra underrättelser om möjligheten af en
nordostlig genomfart till Kina, hvilka medlemmarne af den Naiska
expeditionen och särskildt Linschooten medförde, underhöllos de mest
sangviniska förhoppningar om företagets utförbarhet hos prins Morits af
Oranien och generalstaterna, så att redan det följande året, 1595, utgick
från Holland en ny expedition, bestående af sju fartyg och under ledning
af amiral Nai. Befälet öfver de särskilda fartygen innehades af Vilhelm
Barents, Brand Isbrand Tetgales, Lambert Oom, Thomas Willemson, Hermann
Janson och Heinr. Hartmann. Dessutom medföljde Linschooten, de la Dal,
Heemskerck, Rijp och Buys. -- Expeditionen lemnade Holland den 2 Juli och
skilde sig i två afdelningar, efter att hafva kringseglat Nordkap den 7
Augusti. Den ena afdelningen gick till Hvita hafvet. Den andra gick
österut, mötte is den 17 Augusti vid 70° 30´ n. br. omkring 12 geogr.
mil vester om Novaja Semlja och framkom två dagar senare till Jugor
Schar, som var spärradt af is. Den 25 Augusti gjorde holländarne ett
försök att tränga österut, men förgäfves. Ett nytt försök den 2 September
aflopp bättre. De trängde några mil in i Kariska hafvet, men måste i
följd af is och nordvestliga stormar uppge försöket att komma vidare och
vände åter den 15 September. Barents ensam ville icke vända om; han
yrkade på, att man antingen redan detta år borde segla norrut längs
Novaja Semljas vestkust, eller ock öfvervintra der man då befann sig och
nästa sommar försöka komma vidare. Men hans förslag vann icke bifall af
någon. -- Efter en äfventyrlig hemfärd befann sig expeditionen sent på
hösten åter i Holland.

Generalstaterna, som jämte prins Morits af Oranien deltagit i
utrustningen af denna dyrbara, men alldeles fruktlösa expedition, beslöto
sig nu för att icke vidare offra något på expeditioner i denna riktning.
Men på det icke intresset för nordostpassagens finnande för framtiden
måtte afmattas, utfäste de en belöning af 25,000 gulden.

Geografen Plancius såg emellertid i den föregående expeditionens
misslyckande ett stöd för sin hypotes om ett öppet polarhaf, och att man
följaktligen borde söka vägen till Kina och Indien norr om Novaja Semlja.
Plancius' teoretiska spekulationer och Barents' praktiska
sjömannaduglighet förmådde några köpmän i Amsterdam att än en gång
utsända en expedition för nordostpassagens finnande. Så kom Barents
tredje resa till stånd, »kanhända den mest betydande», säger C. R.
Markham, »näst Hudsons af alla resor, som blifvit företagna till gränsen
för de okända polartrakterna». Två fartyg utgingo från Amsterdam den 10
Maj 1596, under befäl af Jan Corneliszoon Rijp och Jakob van Heemskerck.
Barents deltog såsom styrman på Heemskercks fartyg, men var i sjelfva
verket själen i hela företaget. Rijp och Barents voro af olika meningar
rörande vägen för färden. De båda fartygen följdes till en början åt; de
upptäckte gemensamt Beeren Eiland och af Spetsbergen det nuvarande
Hakluyt Healand och någon del af nordkusten. Men den 1 Juli skildes de
vid Beeren Eiland, då Rijp vände om norrut mot Spetsbergen och Barents
seglade österut.

Den 14 Juli seglade Barents »så långt in i isen, att han icke förmådde
tränga längre fram, ty han kunde ingenstädes se någon öppning i den, och
blef sålunda tvungen att med stor möda och ansträngning lovera ut ur den
igen samma väg som han kommit; han befann sig då vid 74° 10´ n. br.».
Den 17 Juli fick Barents Novaja Semljas vestkust i sigte vid 74° 40´
n. br. Under outsägliga ansträngningar kämpande mot isen, trängde han
nordvart längs landets kust. Den 18 Juli passerade han Amiralitets-ön,
men från den 19 Juli till den 5 Augusti måste han ligga för ankar vid
Korsön, emedan tätt packad is hindrade hans färd. Den 7 Aug. passerade
han Hoek van Trost, men stötte åter på is och måste förtöja sitt fartyg
vid ett stort, 36 famnar djupt och 16 famnar högt isberg. Efter ständig
kamp med ismassorna nådde han den 15 Oraniska öarne och den 19 Hoek van
Begeerte. Han hade nu dublerat Novaja Semljas nordända och stälde altså
kursen mot sydost.

Svårigheterna hade hittills visserligen varit stora nog för Barents och
hans kamrater, men från denna tid begynner en ny rad af pröfningar, långt
värre och outhärdligare än de hittills upplefda, och hvartill sjöfartens
annaler före denna tid icke hafva att uppvisa något motstycke. Vi skola
för den skull något utförligare omtala Barents' följande äfventyr.

Den 21 Augusti inlopp Barents för första gången med sitt fartyg i den så
kallade Ishamnen, hvilken är belägen på Novaja Semljas ostkust vid 76° 7´
n. br. och 68° 34´ ostl. längd. Han gick till ankar derstädes för natten
och försökte följande dagen att tränga vidare mot öster. Men han möttes
av dimma och tätt sluten is, så att han efter något loverande den 23
måste bege sig åter till Ishamnen, der han den 24 instängdes af is. Dagen
derpå blef han åter fri, han följde landets ostkust söderut, men kunde
icke framtränga längre än till Stroom-bay. Härifrån vände han tillbaka
mot norr. Då han passerade Ishamnen den 26 Augusti, blef han på nytt
instängd af isen der. I följd af ostliga vindar, som voro de förherskande
vid denna tid och höllo isen tätt packad mot land, var det honom icke
vidare möjligt att med sitt fartyg slå sig ut ur den af drifis uppfylda
och omgifna viken. Under de sista dagarna af månaden rasade sydostliga
stormar, som försatte fartyget i en mycket farlig kollision med isen. Det
blef ganska illa tilltygadt af denna, det förlorade sitt roder, och man
begynte hysa grundade farhågor, för dess fullständiga undergång. Den 3
Sept. inträdde visserligen en förändring till det bättre, isen begynte
fördela sig en smula, men vidriga vindar hindrade fartyget att löpa ut,
isen hopade sig på nytt kring det samma, det undergick ytterligare skador
och blef redlöst liggande på ena sidan.

Från denna stund sväfvade Barents och hans folk icke längre i ovisshet
om det öde, som hotade dem. De lefde sig så småningom in i den
föreställningen, att de måste tillbringa vintern här, och fattade derför
det beslutet att föra i land ett gammalt segel, vapen, ammunition,
proviant och timmer, samt att, för den händelse de möjligen kunde blifva
fria, ställa i ordning och förbättra den redan på stranden befintliga
båten.

Den 7 Sept. företogo några af manskapet en utflygt längs stranden. De
upptäckte en liten flod, vid hvars mynning hafvet uppkastat en stor mängd
drifved, och sågo spår i snön, som de trodde härröra från renar och
elgar. Det ogynsamma vädret, särskildt de häftiga nordostvindarne, som
varade de två följande dagarne, var icke just egnadt att inge dem något
hopp om en slutlig befrielse; och då vintern redan var i antågande, hade
de följaktligen intet annat val än att förbereda sig på en
öfvervintring.

Det blef alltså beslutadt att bygga ett hus på land, och utan dröjsmål
grep man verket an. I främsta rummet hade man att utvälja en passande
bygnadsplats, och åtta man, väl beväpnade för att afvärja isbjörnarnes
anfall, ginge åter ut för att uppsöka och hemföra den drifved, som
påträffats redan förut. Enligt beräkning borde denna drifvedssamling vara
tillräcklig icke allenast till bygnadsmaterial, utan äfven att elda med
under den långa vintern. Vi kunna lätt tänka oss hvilken glädje detta
fynd framkallade hos hela manskapet.

I midten af Sept. togo de talrika, af holländarne städse mycket fruktade
mötena med isbjörnar sin början. Det var redan så kallt, att hafsvattnet
afsatte två tum tjock is. För vinterbostadens uppförande begyntes nu
framforslingen af drifveden från den 6,000 steg aflägsna fyndorten, och
för detta ändamål begagnades slädar, som drogos hvardera af 8 man. I
medeltal framforslades 4 slädar drifved om dagen.

Under senare hälften af Sept. blef hafvet närmast omkring mer eller
mindre isfritt. Men fartyget var fortfarande omgifvet af is, och då
holländarne redan uppgifvit allt hopp om att kunna återvända detta år,
funno de sig i sitt öde och begynte den 26 Sept. förberedelserna för
uppförandet af vinterbostaden. Kölden blef redan hinderlig för deras
bygnadsarbete, och tid efter annan upprepades björnarnes besök. Trots
deras jämförelsevis stora antal var det dock för holländarne alltid en
oroväckande sak, då en björn eller flera ville göra deras bekantskap.
Hade de icke genast en brinnande lunta till hands, så måste de reda sig
med sina hillebarder och spjut, och till och med då de sköto på
björnarne, gagnade detta mestadels snarare till att skrämma bort de
närgångna bestarne än att såra eller döda någon bland dem. Kölden var den
27 Sept. så skarp, att om någon under bygnadsarbetet tog en spik i
munnen, frös denna genast så fast, att blod följde med, då den åter togs
ut.

Den 29 Sept. på eftermiddagen gick vinden öfver på ostkanten och medförde
under natten och följande dagen en så våldsam snöstorm, att det icke var
möjligt för manskapet att hemta drifved. Snöstormen tilltog den 1 Oktober
under en hård nordostvind med sådan häftighet, att man knappast kunde
andas, och man kunde då se framför sig högst två till tre
fartygslängder.

Den 12 Oktober flyttade hälften af manskapet, åtta man, in i det nybygda
huset och tillbragte der natten för första gången. Men de måste ännu
fördraga köld och rök, ty de voro icke försedda med tillräckligt varma
kläder, och icke heller hade de ännu gjort sängplatserna och eldstaden i
ordning. Nu fortsattes transporten af alla lifsmedel och andra brukbara
saker från fartyget till vinterbostaden dit återstoden af manskapet, åtta
man, inflyttade redan den 24. Under den sista slädtransporten blefvo de
åter angripna af tre isbjörnar, men de drefvo dem på flykten med sina
hillebarder. I samma mån, som solen för hvarje dag höjde sig allt mindre
öfver horisonten, blefvo nu också fjällrackorna synliga, af hvilka den
första dödades den 27 Oktober och genast stektes och åts; hennes kött
smakade som kanin, och holländarne åto sedan kött af fjällrackor med
mycken begärlighet hela vintern igenom. Af isbjörnarnes kött deremot
gjorde de alldeles ingen användning. Sedan all proviant och andra
nödvändighetsartiklar blifvit inflyttade i vinterbostaden, fullbordade
och afslutade de anordningarna i husets inre. De satte vägguret i gång,
upphängde lampan, som matades med björnfett, och hopförde så mycket
drifved, som de kunde komma öfver, hvarvid de hade att kämpa mot starka
snöfall och svåra stormar. Den 3 November syntes solen sista gången öfver
horisonten. Från denna dag tog den långa arktiska vinternatten sin
början.

Till förberedelserna för vintern hörde också att ombesörja bad, hvilket
skeppsläkaren åtog sig. Såsom badkar tjenade ett stort vinfat, i hvilket
den ene efter den andre kröp ner. Denna badtillställning, sannolikt att
döma ett ångbad, var en verklig välgerning för manskapet och bidrog helt
säkert i väsentlig mån till dess sundhet. På proviant var i allmänhet
ingen brist. Särskildt voro holländarne väl försedda med kött och fisk,
mindre deremot var mängden af bröd, som också för den skull efter den 8
November utdelades i smärre rationer. Minst hade man qvar af
dryckesvaror, det öl, som ännu fans, hade till en del blifvit
förderfvadt, svagt och utan smak, och vinet begynte snart att minskas, så
att från den 12 November utdelades deraf endast två glas dagligen per
man, men mestadels gömde de sina vinrationer för särskilda högtidliga
tillfällen och drucko i vanliga fall (smält) snövatten. Af fjällrackor,
som förekommo talrikt, sedan solen försvann, då deremot isbjörnarne icke
syntes till allt ifrån denna tid ända tills solen åter visade sig öfver
horisonten, hade de godt färskt kött, som de skattade lika högt som
vildt. De uppstälde för den skull räffällor och drefvo hela vintern en
flitig och inbringande fjällracksfångst. Fällorna vitjades dagligen,
alltid fingo de åtminstone en fjällracka om dagen, en gång till och med
fyra; de begagnade icke blott deras kött såsom föda, utan de förfärdigade
äfven pelsverk af deras skinn, såsom mössor och dylikt.

Under hela November månad var kölden icke så skarp, vädret icke så
dåligt, att holländarne dömdes att för någon längre tid hålla sig inom
hus. De kunde regelmässigt gå att vitja sina fäller, hemta drifved och
emellanåt besöka fartyget. Endast två dagar omnämnas särskildt, då de af
väderleken tvungos att hålla sig inomhus, men icke på grund af stark
köld, utan af svåra snöfall.

December månad skaffade holländarne mera bekymmer än November, kölden
tilltog, brännmaterialen visade sig otillräckliga, snöstormarne
försvårade vistandet i det fria, proviant och dryckesvaror voro
otillräckliga för en sådan öfvervintring. Den af ohyflade trästycken
hopfogade vinterhyddan var naturligtvis något luftig och kunde icke
hållas tillräckligt varm med ved allenast i den mån kölden tilltog. De
tilltäppte för den skull skorstenen och försökte elda med stenkol, som de
hemtade från fartyget; genom ett sådant förfaringssätt tilltog värmen
visserligen ganska hastigt, men koloset medförde naturligen en lifsfarlig
bedöfning af de inneboende personerna, hvilka endast genom att skyndsamt
öppna skorstenen och dörren kunde rädda sig från en eljest säker död. Men
när dessa öppnats, gick åter mycken värme förlorad. För den skull
underhöllo de stundom alldeles ingen eld, men då inträdde snart en ännu
mycket märkbarare köld, på väggarne och sofplatserna bildade sig tjock
is, vägguret stannade, och endast med möda kunde sanduret hållas i gång.
När kölden blef synnerligen skarp, begynte till och med vinet att frysa,
så att det måste tinas upp före måltiden. De sökte nu att bekämpa kölden
genom en möjligast varm beklädning och genom att särskildt värma
fötterna. De sista dagarne i månaden hade holländarne att kämpa med en ny
svårighet. Då togo snöfallen så öfverhand, att deras vinterhydda
fullständigt snöade in, och de måste formligen gräfva sig ut, alldeles
som ur en källare. Detta oaktadt förblefvo de vid godt mod och räknade på
att de med December månads utgång hade öfverlefvat största delen af
vinternatten, och att de nu efter en icke allt för långt aflägsen framtid
hade att motse solens uppgång öfver horisonten.

Såsom det gamla året hade gått till ända, så trädde det nya året 1597 in.
Det gjorde sitt inträde med häftig köld, stormar och snöfall. Under hela
fyra dygn lemnade holländarne icke sin hydda. Hvad som fans qvar af
vinförrådet gömdes nu delvis för möjligen kommande ännu sämre tider. All
den drifved, som de med så mycken möda släpat ihop, var redan uppbränd,
och de hade nu ej annat att göra än att elda med några husgerådssaker af
trä. Då inträffade den 5 Januari en förändring i väderleken: det blef
stilla och mildt, holländarne kunde åter gå ut i det fria och hemta nytt
bränsle. Emedan det var trettondedagsafton, beslöto de att festligt fira
dagen, så vidt deras tillgångar det medgåfvo. För detta ändamål uttogo de
sina hopsparade vinrationer, bakade pannkakor i olja och tillredde annat
extra bakverk af hvetemjöl. De voro alla glada och muntra, liksom vore de
hemma bland de sina och hölle der en stor fest, fjärran från denna
tröstlösa ensamhet i ett skoglöst, snöbetäckt land, hvars enda befolkning
utgjordes af dem, skilda hundratals mil från sina hem. Den 21 Januari
gjorde de den iakttagelsen, att fjällrackorna begynte uteblifva; detta
höllo de för ett tecken dertill, att björnarne snart åter skulle visa
sig, och detta blef också sedermera mycket riktigt händelsen. Så länge
björnarne voro försvunna, gjorde fjällrackorna sina besök, och kort innan
björnarne åter visade sig, försvunno fjällrackorna nästan fullkomligt.

Då holländarne den 22 Januari roade sig i det fria med bollspel, varsnade
de åter igen ett dagsljusets tilltagande, hvaraf några drogo den
slutsatsen, att solen snart skulle visa sig öfver horisonten. Och då
Gerrit de Veer och Heemskerck den 24 Januari promenerade utefter
stranden, sågo de till sin stora glädje den sedan den 3 November
försvunna solens rand ofvan horisonten. De två följande dagarne hade de
visserligen icke denna anblick, emedan dimma rådde, men de fingo en
ersättning derför den 27 derigenom, att de alla den dagen sågo solens
hela skifva ofvan horisonten.

Februari gjorde sitt inträde med storm och snöfall, hvilka hopade allt
mera snö kring hyddan, så att de den 3 Februari begynte underhålla
förbindelsen med ytterverlden genom skorstenen, emedan det föll sig långt
beqvämare än att hvarje gång skotta undan de djupa snösamlingarna utanför
dörren. Den 12 Februari fäldes en björn af nio fots längd och sju fots
höjd, som gaf dem minst 100 skålp. fett, hvilket var dem mycket välkommet
såsom brännmaterial i deras lampor; björnköttet kastade de ut åt
fjällrackorna, som ännu visade sig en och annan gång. Den nya
tillökningen af brännmaterial för lamporna medgaf dem nu någon tid
bortåt att mer, än som förr varit fallet, under vintern sysselsätta sig
med läsning och dylikt.

Mars månad stälde holländarnes tålamod på ett hårdt prof. Den
återvändande vinterkölden, som de redan trodde sig vara förbi, det
ogynsamma vädret och svårigheten att långt bort ifrån tid efter annan
hemskaffa de nödvändiga vedförråden begynte att inverka skadligt på deras
under vintern i allmänhet ganska goda helsotillstånd. Nu talas för första
gången i dagboken om »de sjuka», som lågo i sina bäddar och uppvärmdes af
de friska genom heta stenar, hvaremot de friska åter sökte hålla sig
varma genom att gå och springa i det fria. -- Den sista veckan af April
var vackert, angenämt väder, och från och med den sista i samma månad var
solen dag och natt öfver horisonten.

I Maj begyntes förberedelserna för att lemna vinterhyddan och anträda
återresan till Holland. I den fasta öfvertygelsen, att detta snart nog
skulle lyckas dem, gjorde de den 1 Maj slut på den sista återstoden
nötkött, som ännu var förträffligt bibehållet och, såsom dagboken
uttrycker sig, »endast hade det felet, att det icke räckte längre». En
hård storm från sydvest sopade den 2 Maj hafvet nästan fullkomligt rent
från is, men issamlingen vid fartyget låg fortfarande qvar, så att
manskapet begynte uppge hoppet om att någonsin kunna begagna sig af det.
För återresan satte de derför sin enda lit till de båda odäckade båtarne.
Fartygets befälhafvare Heemskerck hade visserligen till en början
förklarat, att de skulle qvarstanna i Ishamnen till slutet af Juni,
emedan han hoppades, att fartyget då skulle kunna vara fritt från den
omgifvande isen, men manskapet önskade allt efter som tiden framskred,
att man skulle lemna fartyget åt dess öde, öfverge det och begagna
båtarne ensamt för återfärden. Manskapet hade Barents på sin sida, och
denne lyckades också vinna befälhafvaren för manskapets mening. Den 14
Maj, efter två veckors agitation, lofvade befälhafvaren att gå manskapets
önskningar till mötes, i fall icke fartyget vore isfritt i slutet af Maj.
Men månaden gick till ända, utan att der visade sig någon utsigt, att
fartyget vid den tiden kunde komma loss.

Den 27 Maj begynte holländarne sätta i stånd och tackla båtarne. De hade
länge sedan fått nog af vistelsen i vinterhyddan och hade redan en vecka
i förväg gjort sina klädespersedlar och andra saker resklara, för att
icke framdeles öda någon tid derpå. Alldeles isfritt blef hafvet icke
under hela Maj månad, ty ostliga vindar förde hvarje gång mer eller
mindre drifis in mot kusten. Eljest äro icke många tilldragelser af
särskildt intresse att omtala från denna månad: man fann bland annat, att
björnarne voro mindre djerfva och närgångna än förut, man hemtade drifved
sista gången den 14 Maj, och då man en vecka senare ännu behöfde något
material att elda med, nedref man vinterhyddans utbygnad och begagnade
den som ved. Holländarne nedrefvo slutligen också en del af sjelfva
vinterhyddan för att användas vid båtarnes färdigbygnad.

I första hälften af Juni fortsattes förberedelserna för återfärden med
fördubblad ifver. Af de meteorologiska uppgifterna framgår, att nu också
den arktiska sommaren tog sin början. Den 6 Juni omnämnes det första
regnet, som kom med sydvestlig vind, marken begynte tina upp, och de
under vintern använda filtstöflarne måste utbytas mot läderstöflar.
Arbetena för afresan voro af trefaldig art, först båtarnas sluttimring,
vidare deras och lifsmedlens transport till öppet vatten öfver en
betydlig landsträcka och öfver hopskrufvad is, slutligen äfven
transporten af två sjuka, styrmannen Barents och en af matroserna, till
platsen för afresan.

Den 3 Juni, efter sex dagars arbete, blef den mindre båten segelklar, och
sex dagar derefter, den 9 Juni, den större. Medan en del af manskapet
förrättade detta arbete, förde de andra till hafvet de saker, som skulle
följa med hem. Dertill kunde ännu slädarne användas. Från den 4 Juni
fördes många slädladdningar till afgångsplatsen. Alla sakerna inpackades
i små, lätt handterliga balar, det ännu återstående vinet fyldes på små
fat, för att man i nödfall med lätthet skulle kunna lossa och lasta dessa
ting. Der funnos så många saker, att det syntes tvifvelaktigt, huruvida
allt kunde rymmas i båtarne.

Det svåraste arbetet var transporten af de båda båtarne till hafvet.
Holländarne måste för det ändamålet först med stor ansträngning och möda
genom isflaken utarbeta en jämn väg med yxor, hackor, skyfflar o. d. Men
äfven detta hårda arbete utfördes med gladt mod, när de ännu till sist
hade att afvärja angreppet af en stor, mager isbjörn. Detta arbete
fullbordades den 12 Juni. Den 14 Juni var allt i ordning för afresan. De
båda sjuka, Barents och matrosen, fördes först från vinterhyddan på
slädar till afgångsstället. Barents skref dess förinnan ett bref, i
hvilket han skildrade expeditionens öden och öfvervintringen, och som han
upphängde i rökfånget insydt i en ammunitionspåse. Dessutom nedskref
befälhafvaren Heemskerck två bref, ett för hvarje båt, i hvilka de skäl
anfördes, som gåfvo anledning till den vågade återresan i två odäckade
båtar. Härpå befalde de sitt öde i Guds händer och afseglade den 14 Juni
1597 från den plats, der de hade tillbragt nära tio månader. De togo
samma väg som de kommit, foro så vidt möjligt i närheten eller i sigte af
land, kringseglade Novaja Semljas nordända och följde derefter landets
vestkust till Kariska porten. Derifrån stälde de kursen mot Petschoras
mynning, följde ryska kuststräckan vesterut och anlände lyckligt den 2
September till Kola, efter en båtfärd, som varat två och en half månader
och omfattar en väglängd af sexton hundra sjömil, alla krokar
frånräknade. Den 1 November 1597 kom expeditionen åter till Amsterdam,
helsad af folkets jubelrop, men af de sjutton man, som öfvervintrat i
Ishamnen, voro numera endast tolf i lifvet. Barents hade dött strax efter
det båtfärden begyntes, den 19 Juni, dagen innan expeditionen dublerade
Iskap. Hans ben hvila förmodligen någonstädes på Novaja Semljas
ogästvänliga nordkust[6].

  [6]  Sedan holländarne den 14 Juni 1597 lemnade Ishamnen, har
       denna intill den 7 September 1871, således under en tid
       af 274 år, bevisligen icke varit besökt af menniskor. År
       1871, efter det att norska fångstmän redan två år förut
       inträngt i hafvet öster om Novaja Semlja, kom den gamle
       ishafsfararen E. Carlsen från Tromsö af en händelse att
       med sitt fartyg inlöpa i Ishamnen den 7 September.
       Carlsen fann der på stranden åtskilliga lemningar af ett
       förolyckadt fartyg och längst in i bottnen af viken ett
       hus, som han genast igenkände hafva tillhört
       holländarne. Huset hade 32 fots längd, 20 fots bredd och
       var bygdt af 1-1/2 tum tjocka, 14 till 16 tum breda
       furuplankor. I det numera förfallna huset hittade
       Carlsen och hans folk en mängd saker, sammanlagdt
       omkring 150 olika artiklar. Bland dessa må särskildt
       nämnas: gevärspipor, svärd, hillebarder, lansspetsar,
       verktyg, brynstenar, grytor, ljusstakar, tennstop, ett
       väggur, en flöjt, lås, en metallklocka, en kista (som
       innehöll filar och andra verktyg), några
       klädespersedlar, som voro förmultnade, en trefot, som
       tjenat såsom härd, samt tre böcker, af hvilka den ena
       utgjordes af ett väl bibehållet exemplar af Mendozas
       »Kinas historia» i holländsk öfversättning. Utanför
       huset funnos massor af ren-, säl-, björn- och
       hvalrossben. När Carlsen återkom till Hammerfest den 4
       November, inköptes de af honom funna relikerna af
       engelsmannen Lister Kay, som sedermera öfverlemnade dem
       åt nederländska regeringen. De deponerades i marinmuseet
       i Haag, der ett hus, framtill öppet, blifvit
       konstrueradt för att inrymma dem. De Jonge har egnat
       dessa reliker en särskild skrift, »Nova Sembla. De
       voorwerpen door de Nederlandsche zeevaarders na hunne
       overwintering ald aar 1597, achtergelaten en in 1871
       door kapitein Carlsen teruggevonden», tryckt i Haag
       1872. Han pröfvar först deras äkthet, lemnar derefter en
       berättelse om Barents' resa, behandlar sedan den frågan,
       huruvida någon resande besökt platsen för
       öfvervintringen före 1871, och ger slutligen en
       detaljerad beskrifning af de olika sakerna jämte
       historiska och antiqvariska upplysningar.

Det var att vänta, att den olyckliga utgången af Barents'
öfvervintringsexpedition skulle verka afskräckande från upprepade företag
i samma syfte och betydligt sänka de förhoppningar, som man dittills hyst
om programmets slutliga lösning. Dertill kom ännu en annan omständighet,
den nämligen, att samtidigt med Barents' tredje resa hade vägen till
Indien kring Goda Hopps-udden utan svårighet blifvit tillryggalagd af
Cornelius Houtman (1595--1597), dennes exempel manade till efterföljd,
och der bildades ett holländskt-ostindiskt handelskompani, som sedan på
denna väg begynte sin välsignelserika kolonialverksamhet i de ostindiska
farvattnen.

Men der fans ännu i England en man, som höll hårdnackadt fast vid det
gamla programmet om en passage i nordvestlig, nordlig eller nordostlig
riktning. Det var Henry Hudson, känd lika mycket genom sina många och
vigtiga geografiska upptäckter som genom sin tragiska död.

Hudson hade under sin första ishafsresa 1607, sedan han upptäckt
Grönlands ostkust, gjort ett fruktlöst försök att norrut från Spetsbergen
tränga fram öfver polen. Han beslöt för den skull att försöka sin lycka i
nordostlig riktning. Det följande året, 1608, utgick han den 22 April
från Thames med ett litet fartyg, som »the Muscovy Company» utrustat för
hans räkning. Han kringseglade Nordkap den 3 Juni, träffade sex dagar
senare vid 75° 30´ n. br. den första isen, som han undkom efter några få
stötar, kryssade sedan långsamt vidare, tills han genom våldsamma nord-
och nordostvindar såg sig tvungen att vända, och gick den 25 Juni till
ankar utanför Novaja Semljas vestkust vid 72° 12´ n. br. Han fann på
stranden en mängd hvalben och renhorn och såg här och der i hafvet
hvalar, hvalrossar och sälhundar. Landet gjorde på Hudson öfver hufvud
taget ett angenämt intryck. Han upptäckte en stor flod (sannolikt
Gussinicha), som kom från nordost, och utskickade en del af sitt manskap
med uppdrag att utforska, om här icke möjligen vore den sökta
genomgången. Men manskapet återvände utan önskadt resultat. Han gjorde nu
ett sista försök att förbi Vajgatsch-ön intränga i Kariska hafvet; men
oöfvervinneliga hinder spärrade hans väg. Beröfvad hoppet att finna
nordostpassagen, anträdde han den 6 Juli återfärden och landsteg den 26
Augusti i Gravesend. -- Denna Hudsons resa är så till vida af vigt för
den fysikaliska geografien, som derunder anstäldes de första
iakttagelserna öfver magnetnålens inklination i de arktiska trakterna.

Hudson hade emellertid på visst sätt ännu icke uppgifvit allt hopp. Två
år senare, 1610, då han var gången öfver i holländskt-ostindiska
kompaniets tjenst, upprepade han försöket att finna en nordostpassage.
Han lemnade Texel den 25 Mars, passerade en månad derefter Nordkap och
stälde så kursen rakt på Novaja Semlja. Den 4 Maj fann han hela landet
omgifvet af ännu obruten is. Han vände för den skull den 19 Maj åter till
Vardöhus och gick derifrån öfver till Nordamerika i afsigt att i denna
riktning finna en sjöväg till Indien.

År 1612 försökte en holländare, Jan Corneliszoon van Horn, att norr om
Novaja Semlja framtränga mot öster. Från ön Kildin stälde han kursen
direkt mot Novaja Semlja och framkom dit den 30 Juli. Han seglade längs
kusten norr ut ända till den 8 Aug., då han möttes af tät, med landet
sammanhängande is. Han följde ismassans rand ända till 76° 30´ n. br. och
vände först der tillbaka mot Novaja Semlja. Han styrde derefter mot
nordvest längs efter en isbarrier intill 77° n. br., gick på nytt
tillbaka mot kusten, men anträdde sedan återfärden till Holland.

Det så kallade Nordiska eller Grönländska kompaniet, som bildat sig i
Holland år 1614, utrustade år 1625 ett fartyg för ett förnyadt försök att
i nordost finna vägen till Kina. Befälhafvare för fartyget blef Cornelis
Bosman. Han utgick från Texel den 24 Juni, passerade den 24 Juli ön
Kolgujeff och fick den 28 Juli Novaja Semljas kust i sigte vid 71° 55´ n.
br. Ända till den 3 Augusti hade han att oafbrutet slå sig fram genom is.
Först denna dag lyckades det honom att inlöpa i en med tolf till tretton
holmar uppfyld vik. Den 7 Augusti gick Bosman åter till segels, den 10
inträngde han i Jugor Schar, och den 13 i Kariska hafvet. Mäktiga
ismassor drefvo honom snart tillbaka till sundet, hvarigenom han kommit.
Den 24 Augusti utbröt en våldsam storm från nordost, hvarunder fartyget
förlorade sina båda ankaren. Bosman hade nu ej annat val än att, med
eller mot sin vilja, återvända till Holland. Han återkom dit den 1
September.

Detta var holländarnes sista försök att finna en nordostlig väg till
Indien. Den fruktlösa utgången af alla resor, som de gjort, föranledde
dem nu att inskränka sig till den visserligen ojämförligt längre, men i
alla händelser säkra vägen kring Afrika. Väl återfinna vi efter denna tid
holländska fartyg i Novaja Semljas och andra arktiska haf, en holländare
vid namn Vlaming gjorde till och med år 1664 en ganska märklig resa kring
Novaja Semljas nordända och trängde långt in i Kariska hafvet -- men
emedan dessa resors mål var ett helt annat, nämligen fångsten af hvalar
och andra trangifvande djur, så kunna de icke komma under behandling vid
denna öfversigt.

Efter många misslyckade försök mot nordvest begynte man åter under sista
hälften af sjuttonde århundradet att i England tänka på en
nordostpassage. Mångahanda och till största delen icke mycket sannolika
underrättelser om de arktiska hafvens isfrihet, äfvensom om resor, som
skulle hafva blifvit företagna af holländska fartyg till ovanligt höga
breddgrader, ja, ända till sjelfva polen, och några hundra mil österut
från Novaja Semlja, Barents' mening, att Kariska hafvet är isfritt 20 mil
från kusten, samt slutligen egna och sjelfständiga funderingar ingåfvo
John Wood, kapten i engelska marinen, en erfaren och skicklig sjöman, som
hade åtföljt sir John Narborough på hans resa genom Magellans sund, den
öfvertygelsen, att man med säkert hopp om ett lyckligt resultat skulle
kunna söka denna genomgång midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja.
Besluten att egna sig åt detta företag, ingick han 1676 till konungen och
hertigen af York med en skrifvelse, i hvilken han framstälde 7 motiv och
3 faktiska bevis[7] för sin åsigt. Båda pröfvade riktigheten af hans
framställning, och konungen gaf befallning, att fregatten Speedwell
skulle ställas till kapten Woods disposition, under det att hertigen i
förening med flera magnater inköpte pinken Prosperous, som under befäl af
kapten William Flawes skulle åtfölja Speedwell.

  [7]  Motiven voro: 1:o Barents hade uttalat den meningen, att
       isen sträcker sig icke mer än 20 mil ut från Grönlands
       och Novaja Semljas kuster, och ett mellanrum af 160 mil
       utgöres af öppet haf; 2:o ett bref från Holland,
       offentliggjordt i »Philosophical Transactions»,
       ådagalägger, att ryssar hade funnit hafvet öppet norr om
       Novaja Semlja; 3:o några holländare, som lidit
       skeppsbrott på Korea, hade berättat, att der på kusten
       fångats hvalar med isittande engelska och holländska
       harpuner; 4:o en för mr Joseph Moxon af holländare
       berättad egendomlig historia; 5:o berättelsen om ett
       holländskt fartyg, som varit polen nära på en grads
       afstånd -- hvilken berättelse gifvits honom af kapten
       Goulden; 6:o kapten Gouldens påstående, att all drifved
       funnen på Grönland var svårt sönderäten af hafsdjur; 7:o
       berättelsen om två fartyg, som seglat 300 mil österut
       från Novaja Semlja (berättelsen finnes tryckt i
       »Philosophical Transactions»). -- De faktiska bevisen
       voro: 1:o Vid polen är lika varmt som under norra
       polarcirkeln -- det bevisas af grönländares erfarenhet;
       2:o några icke fullt begripliga påståenden om
       vindförhållanden och dimmor; samt 3:o jordmagnetismens
       inflytande kan icke i någon förvillande grad inverka på
       en säker passage tvärs öfver polen.

Wood och Flawes utgingo från Thames den 28 Maj 1676, passerade Nordkap
den 19 Juni och stälde sedan kursen mot nordost. Den 22 Juni, då de
enligt beräkning befunno sig vid 75° 53´ n. br. och 39° 48´ ostl. längd,
stötte de på sammanhängande is, som sträckte sig från VNV till OSO. Under
förutsättning, att denna is sammanhängde med Spetsbergen, styrde de längs
efter dess rand österut. Fyra dygn seglade de i denna riktning och lupo
in i hvarje öppning, som de trodde sig se i isen, men det visade sig, att
den hade bildat en alldeles sammanhängande och ogenomtränglig mur. Den 26
Juni på aftonen sågo de på 15 mils afstånd Novaja Semljas höga och
snöbetäckta kust. Följande dagen öfvertygade de sig, att isen
sammanhängde med kusten, och hunno vid middagen, på 6 mils afstånd från
land, 70° 46´ n. br. och 54° 4´ ostl. längd. I afvaktan på en gynsam
förändring i isens läge loverade de mellan kusten och en massa isflak,
som hade aflöst sig från den fasta isen. Den 29 fram mot midnatt, då
vinden var vestlig och dimma rådde, varskodde man från Speedwell is rätt
för-ut. Man lät genast vända, men under sjelfva brassningen stötte
fartyget mot ett undervattensgrund, hvilket det likväl undkom utan vidare
äfventyr. Men kort derefter syntes åter igen bränningar, och under en
andra vändning fastnade fartyget så ohjelpligt på en klippa, att det icke
syntes möjligt mer att komma loss. Vågornas svall kastade det ännu högre
upp på grundet, fregatten blef läck och begynte fyllas med vatten. Kapten
Wood hade intet annat val än att med sitt manskap rädda sig till
stranden, hvilket också lyckades honom med förlust af två man. Men de
räddade befunno sig nu i en nästan hopplös belägenhet. Deras följeslagare
Prosperous var försvunnen bortom horisonten, och de misstänkte, att äfven
den lidit skeppsbrott, eller att, om så icke varit händelsen, det var för
den omöjligt att se dem under den nu rådande tjockan. Den enda roddbåt,
som de hade qvar, kunde bära blott omkring tretio personer; men de voro
sammanlagdt sjutio. Några önskade att fara i båten till Rysslands kust;
andra ansågo det vara bättre att öfver land bege sig dit; några tänkte
till och med att förstöra båten, på det att alla måtte vederfaras ett och
samma öde, det måtte bli räddning eller undergång. För att tygla deras
onda afsigter betjenade sig kapten Wood af det under inga omständigheter
lofvärda hjelpmedlet af rusgifvande drycker; han bemödade sig att genom
ett ständigt rus göra dem glömska af sitt onda uppsåt. De lefde under
hela tio dagar i en sådan fruktansvärd belägenhet, tills ändtligen den 8
Juli Prosperous till allas glädje visade sig utanför under segel. Kapten
Flawes varseblef den eld, som de gjort upp för att ådraga sig hans
uppmärksamhet; han räddade dem alla och kom den 22 Juli med dem
välbehållen åter till England.

Den olyckliga utgången af kapten Woods företag hade från en den ifrigaste
förfäktare af nordostpassagen gjort honom till en häftig motståndare
deremot. Han försäkrade, att Novaja Semlja och Spetsbergen bilda ett
sammanhängande fastland, att hafvet, som omger dem, är betäckt med evig
is, och att man måste hålla alla berättelser af holländare och engelsmän,
som påstå motsatsen, för blotta uppfinningar, såsom de också till en del
ovilkorligen måste vara. »Det är å ena sidan tydligt», säger Lütke, »att
denna sjöfarande för att försvara sin olycka betjenade sig af månget
påstående, som är svårt att bevisa och som han kanhända icke sjelf trodde
på; men å andra sidan begingo de, som fortfarande försvarade
nordostpassagen, lika bevisliga orättvisor mot honom. De kastade på honom
hela skulden för företagets misslyckade utgång och påstodo, att han
blifvit sin första plan otrogen, att han, i stället för att hålla sig
midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja, af feghet sökt sig in till
detta senare lands kust, och mycket annat dylikt. Kapten Wood seglade
från Nordkap i nordostlig riktning, träffade den ogenomträngliga isen
nära nog midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja, och måste
nödvändigt, för att finna en väg genom den samma, förändra sin dittills
följda kurs och särskildt taga vägen mot öster, ty vid ostkusten af
Spetsbergen hopar sig isen, genom en beständig strömsättning från öster
mot vester, ojämförligt mycket mera än vid kusten af Novaja Semlja. En
färd mellan is och land är vida farligare och osäkrare än mellan ren is,
och Wood har för den skull icke tagit vägen in emot land af något slags
feghet. För att rättvist kunna bedöma en sjöfarandes handlingssätt i
brydsamma fall, särskildt för att beskylla honom för feghet eller dylikt,
skulle man alltid först sjelf hafva försökt något likartadt.»

Liksom året 1625 betecknar slutpunkten för holländarnes försök att finna
den nordostliga vägen till Indien, så betecknar året 1676 för en lång tid
slutpunkten för engelsmännens sträfvanden i samma syfte. Enskilda lärde,
sådana som Lomonossof, Engel, Barington och andra, sökte visserligen ännu
gång efter annan att framhålla nordostpassagens möjlighet, men det är
tydligt, att hvarken regeringarne eller privata kapitalister lyssnat till
deras mening. Året 1676 var och förblef en betydande gränspunkt i
nordostpassagens historia, ty der frågan då lemnades, der blef hon
stående under ett helt århundrade, och när engelsmännen sedan åter igen
togo upp henne, skedde det endast vid sidan af ett annat vigtigt företag,
som naturligtvis blef behandladt som hufvudsak.

När den bekante upptäcktsresanden Cook i Juli 1776 med fartygen
Resolution och Discovery gick ut på sin tredje stora resa, hade han i
uppdrag af amiralitetet att våren 1778 från Kamtschatka segla norrut så
långt, som kunde synas honom möjligt, »för att söka en nordost- eller
nordvestpassage från Stilla hafvet till Atlanten eller Nordsjön». Att
från det af Bering år 1728 genomseglade och efter honom benämnda Berings
sund tränga ostvart och söka finna nordvestpassagen var hufvudmålet för
Cooks resa -- ty samtidigt skulle en annan engelsk expedition under
Pickersgill från Baffins bay segla vestvart, -- men man ville icke lemna
tillfället obegagnadt att äfven då pröfva nordostpassagens möjlighet,
ehuru i omvänd riktning mot de tolf föregående expeditionerna.

Efter sina storartade upptäckter i Stilla hafvet seglade Cook, i enlighet
med de erhållna föreskrifterna, sommaren 1778 norrut mot Berings sund.
Han lemnade Aleutiska ögruppen den 2 Juli och passerade Berings sund den
10 Augusti. En vecka senare, den 17 Augusti, mötte han den första isen
vid 70° 41´ n. br., sedan han förut följt den amerikanska kontinenten
ända till Iskap (70° 15´ n. br.). Den 18 Augusti fann Cook för godt att
vända, han befann sig då vid 70° 44´ n. br. och 160° 35´ vestl. längd
från Greenwich, hvarefter han stälde färden mot vester och sydvest, allt
efter isens läge. Han nådde Sibiriens ishafskust vid Rirkajpia (Nordkap),
som är beläget vid 68° 55´ n. br. och 179° 54´ vestl. längd. Han ansåg
det omöjligt att komma längre i denna riktning och vände för den skull
mot öster och genom Berings sund till de Havaiska öarne, der han, som
bekant, blef dödad i en strid med infödingarne den 14 Februari 1779.
Samma expeditions andre befälhafvare, kapten Clerke, gjorde detta år ett
nytt försök att från Berings sund tränga ostvart mot Baffins bay, men
försöket aflopp utan synnerlig framgång. Resultatet blef, att kapten
Clerke bestred möjligheten af en nordost- eller nordvestpassage. Forster,
som medföljde expeditionen, uttalade sig emot teorien om Ishafvets
segelbarhet synnerligt långt norr om Berings sund, och redaktören af
Cooks reseverk påstod, att »denna Cooks resa hade visat menskligheten den
välgerningen, att man på grund af dess utgång borde lära sig att afstå
från andra likartade onyttiga upptäcktsresor». Dermed var i England domen
sagd öfver nordostpassagens utförbarhet, ty sedan den tiden hafva
engelsmännen aldrig mera befattat sig dermed. Deras arbeten och
forskningar i polartrakterna hafva sedan dess uteslutande egnats åt att
framtränga till polen och att utföra nordvestpassagen.

Åter igen förflöt en lång tidrymd, nära ett helt århundrade, innan tanken
på nordostpassagens utförbarhet vaknade till nytt lif. Under tiden hade
de arktiska trakternas geografi, deras vind- och strömförhållanden
blifvit ojämförligt mycket bättre kända än under Cooks dagar: den
sibiriska kuststräckan mellan Lena och Berings sund hade blifvit
kartlagd, engelska vetenskapliga expeditioner och amerikanska fångstmän
hade befarit Ishafvet på stora sträckor å ömse sidor om Berings sund,
hafvet mellan Spetsbergen och Novaja Semlja hade blifvit rätt väl
undersökt, norrmännen hade genom sina många framgångsrika fångstfärder
visat vägen till Kariska hafvet, och de erfarenheter slutligen, som
blifvit samlade särskildt under detta århundrades många resor i andra
arktiska haf, hade lemnat många upplysningar af stort värde. Med sådana
förutsättningar till grund och ångan som hjelpmedel i navigationens
tjenst kunde man hysa goda förhoppningar att ändtligen lösa det gamla
problemet om nordostpassagens möjlighet. Österrikarne voro de, som nu
togo saken om hand.

Efter en rekognosceringsfärd i hafvet mellan Spetsbergen och Novaja
Semlja sommaren 1871 beslöto österrikarne Weyprecht och Payer att förbi
Novaja Semljas nordspets och Sibiriens kust göra försöket att framtränga
till Berings sund och derunder anställa forskningar i det okända hafvet
nordost ut från Novaja Semlja. Tanken om en österrikisk-ungersk
ishafsexpedition mottogs med entusiasm inom hela österrikiska monarkien.
Befälet öfver expeditionen i dess helhet liksom arbetena till sjös
anförtroddes åt löjtnant Weyprecht, en kunskapsrik och bepröfvad sjöman.
Löjtnant Payer åter hade att ombestyra ledningen af arbetena i land, ty
han hade länge sedan under sina geodetiska arbeten i Alperna och
ytterligare såsom deltagare i Koldeweys öfvervintringsexpedition till
Grönlands ostkust 1869--1870 gjort sig känd såsom en öfvad alpklättrare,
en god tecknare och en beslutsam och entusiastisk forskare.

Expeditionens fartyg, ångaren Tegetthoff, om 300 tons, utrustades i Elbe
med tillgodoseende af alla moderna hjelpmedel, försågs med proviant
o. dyl. för 2-1/2--3 års tid och utgick slutligen från Bremerhaven den
13 Juni 1872. Största delen af manskapet utgjordes af dalmatier från
Adriatiska hafvets kust. Såsom ismästare medföljde särskildt kapten E.
Carlsen från Tromsö, hvilken gjort sig väl känd derigenom, att han
kringseglat både Spetsbergen och Novaja Semlja samt hemfört relikerna
från Barents' vinterhydda i Ishamnen. Efter några ytterligare anordningar
i Tromsö lemnade expeditionen denna stad den 14 Juli.

Den 19 Juli möttes den första isen vid 74° 15´ n. br., den 29 Juli kom
man i sigte af Novaja Semlja, och den 12 Augusti sammanträffade
Tegetthoff vid Pankratjefföarne med slupen Isbjörn, som med grefve
Wiltschek ombord var utgången för att nedlägga en proviantdepot för
expeditionens räkning på Novaja Semljas vestkust. Den 21 Augusti togo de
båda fartygen afsked af hvarandra, Isbjörn vände åter till Norge, och
Tegetthoff ångade norrut på sin storartade upptäcktsfärd. Förr än efter
två års förlopp borde man icke hoppas att erhålla några underrättelser
från den väl anlagda expeditionen, ty sedan man passerat Novaja Semljas
nordspets och framträngt österut till Tajmyrlandet, hade man för afsigt
att tillbringa första vintern i närheten af kap Tscheljuskin, Sibiriens
nordligaste udde, och den andra någonstädes på de Nysibiriska öarne eller
möjligen på Wrangels land.

Men expeditionen fick en helt annan utgång, än man med skäl hade väntat
sig. Redan några timmar efter de båda fartygens skilsmässa hade en frisk
nordostlig vind skjutit så mycket is samman kring Tegetthoff, att
rundtomkring icke var en enda smula vatten att se. Detta inträffade vid
76° 22´ n. br. och 62° 3´ ostl. längd från Greenwich, på ungefär sex
mils afstånd från kusten. »Jag hade förtöjt fartyget», säger Weyprecht,
»vid ett flak, fullt medveten derom, att det skulle blifva instängdt. Å
ena sidan kunde jag icke besluta mig för att låta de 15 mil åter gå
förlorade, som vi lyckligt vunnit under de detta år ogynsamma
förhållandena, å andra sidan utgjordes all den kring oss liggande isen af
så sönderbråkad drifis, att jag med visshet räknade på, att första
ostliga vind skulle föra alltsammans åtskils. Men i stället för ostliga
vindar, som jag hade väntat skola efterträda de föregående veckornas
ihållande våldsamma sydveststormar, inträdde nu stiltje omväxlande med
vestliga vindar. De senare medförde ganska mycket snö, som i förening med
temperaturens snabba sjunkande sammanband drifisen. Ända till den 9
September gafs der ingen förändring, isen låg tätt sluten, åt intet håll
kunde man se ett spår af vatten. Fartyget dref för de lätta vindarne än
åt öster, än åt vester. Temperaturen föll under nätterna ända till
-15° C.» Den 9 September utbröt ändtligen en häftig storm från nordost,
som sönderbröt isen i större fält, men fartyget låg fortfarande infruset
midt uti ett sådant, och alla ansträngningar att arbeta det loss
förblefvo fruktlösa.

Tegetthoffs väg var från denna stund och allt framgent bunden vid
isfältets rörelser, och detta fördes af och an allt efter vindarnes
godtyckliga nycker. Den 1 Oktober befann sig fartyget vid 76° 50´ n. br.
och 65° 22´ ostl. längd från Greenwich, och den 5 i samma månad förlorade
de Novaja Semljas kust ur synhåll. De voro icke längre upptäcktsresande
i den meningen, att de kunde fritt bestämma sin väg, utan passagerare på
ett isfält, som tog sin väg deras vilja förutan.

Den 13 Oktober gick det väldiga isfältet i stycken under ett
fruktansvärdt tryck från alla sidor, och från denna dag togo de
förfärliga ispressningarna sin början, hvilka sedan upprepades med korta
mellanrum nästan hela vintern igenom. Der bildade sig gång efter annan
stora remnor i isen, isfälten sköto samman, under och öfver hvarandra,
fartyget höjdes och sänktes allt efter ispressningarnes våldsamhet, det
befann sig i en ytterst bekymmersam belägenhet, och under sådana
förhållanden måste naturligtvis allt hållas i beredskap, för att man vid
första påminnelse skulle kunna öfverge fartyget. Ett hus af stenkol, som
blifvit uppfördt på isen för att tjena som tillflyktsort i händelse af
fartygets förlust, förstördes under en rörelse i isen julveckan, och
senare, under Januari månad 1873, nådde ispressningarna höjdpunkten af
våldsamhet; den 22 Januari pressade sig en ismur upp på några få stegs
afstånd från fartyget till 30 fots höjd, och samtidigt förstördes ett
tält för magnetiska iakttagelser och ett upplag af stenkol och ved. Under
de fem månader, som ispressningarna varade, kommo österrikarne föga till
ro, endast sällan kunde de våga kläda fullständigt af sig. Den 16
Februari steg solen åter öfver horisonten efter 109 dygns frånvaro, och
kort derefter, den 25. Februari, upphörde ispressningarna lika hastigt
och oväntadt, som de börjat hösten förut. Fartyget dref oupphörligt mot
nordost, och de resande förestälde sig till och med, att de skulle komma
att föras mot Sibiriens kust; men när de den 4 Februari skurit 73:e
längdgraden, kantrade vinden om, och från denna dag fördes de,
fortfarande lika hjelplösa som förut, mot nordvest. Mot slutet af
Februari månad nådde temperaturen sitt minimum för vintern, -46°,2
Celsius.

När sommaren 1873 inträdt, begyntes arbetena för att befria fartyget.
Månaderna Maj, Juni, Juli och Augusti användes för att såga igenom det
väldiga isfältet, men derigenom att andra isfält under ispressningarna
banat sig väg in under det, hade det nått en tjocklek af 40 fot, och alla
ansträngningar visade sig fullkomligt gagnlösa. Först i Juni sågo
österrikarna från utkikstunnan enstaka öppningar i isen på stort afstånd,
framdeles visade sig också här och der smärre vakar, men aldrig
någonstädes egentligt öppet vatten. Isfältet, som under våren syntes
hafva hvarken början eller slut, blef under hösten allt mindre och
mindre. Utsigten att få tillbringa en andra vinter under liknande faror
och overksamhet som den första syntes mycket stor, och österrikarne voro
redan förberedda derpå, men då förändrade sig helt oväntadt ställningen
till deras fördel.

»Sedan lång tid tillbaka», säger Payer, »hade vi blifvit drifna omkring i
en del af norra Ishafvet, som förut icke varit af någon besökt, men
oaktadt en omsorgsfull utkik hade vi hittills icke kunnat finna något
land. Det var för den skull en händelse af icke ringa betydelse, då vi
den 13 Augusti öfverraskades af det plötsliga framträdandet af ett
bergigt land, omkring 14 eng. mil norr ut, hvilket dimman ända till
denna tid hade dolt för våra blickar. Vid detta tillfälle glömde vi all
vår förra oro; oförtöfvadt skyndade vi mot land, ehuru fullt öfvertygade
derom, att vi icke skulle vara i stånd att komma längre än till randen af
vårt isflak. Månader igenom voro vi nu dömda att lida en Tantali qval.
Tätt inpå oss hade vi ett nytt polarland, rikt på löften om upptäckter,
men nu, beroende som vi voro af vindens växlande nycker och omgifna af
öppna vakar, voro vi oförmögna att komma det en hårsmån närmare.
Ändtligen, mot slutet af Oktober, närmade vi oss på tre mils afstånd en
af öarne, som bildar förposten till hufvudlandet. Vi togo vägen öfver de
upptornade och hopskrufvade isblocken och satte så för första gången vår
fot på det obekanta landet vid 74° 54´ n. br. Isen, som betäckte hafvet
närmast kusten, var endast en fot tjock; det var alltså tydligt, att här
hade under den nu gångna sommaren funnits periodiskt öppet vatten. En
mera öde ö än denna, som vi kommit till, kan svårligen tänkas, ty snö och
is betäckte hennes frusna och steniga sluttningar. Men för oss var hon af
sådan vigt, att vi med henne förenade namnet på den person, som var den
egentlige upphofsmannen till vår expedition, grefve Wiltschek.»

I September och Oktober dref fartyget längs efter kusten af det
nyupptäckta landet, men i början af November frös isflaket, hvarpå det
var uppressadt, tillsammans med den fasta landisen vid 79° 51´ n. br.
och 58° 56´ ostl. längd från Greenwich. Der blef det orubbligt liggande
på 3 sjömils afstånd från närmaste strand, ända tills österrikarne måste
öfverge det den följande sommaren. Fartyget hade redan blifvit ombonadt
för att möta öfvervintringen, och under första hälften af Oktober hade
ispressningarna åter gjort sig påminta, men sedan Tegetthoff låg orörligt
fast vid landisen, förekommo de icke mera under vinterns lopp. Den 22
Oktober gick solen ner för att icke åter visa sig öfver horisonten förr
än efter 125 dygns förlopp.

I November uppfördes två snöhus på isen för att hysa de fixa magnetiska
och astronomiska instrumenten, och när dessa blifvit uppstälda der,
begyntes med nyårets inträde 1874 de regelmässiga magnetiska
variationsiakttagelserna. Den första vintern hade varit odräglig till
ytterlighet i följd af de ständiga ispressningarna; den andra vintern
bildade i detta afseende en fullkomlig motsats mot den förra, men i
stället förekommo nu ihållande häftiga snöstormar, som upphörde först i
Maj månad. När man insett nödvändigheten och följaktligen öfverenskommit
att öfverge fartyget, rustade sig Payer att före hemfärden ge sig åstad
mot norden på slädfärder för att kartlägga det nya landet, hvaremot
Weyprecht stannade qvar om bord som förut, sysselsatt med anordningarna
för hemresan och afslutandet af de vetenskapliga iakttagelserna.

Payer företog under våren 1874 tre särskilda slädfärder, hvilka begyntes
den 10 Mars och afslutades den 3 Maj. Den första och sista af dessa
färder varade blott några få dagar. Under den första slädfärden, som tog
sin början den 10 Mars, var kölden ganska stark och steg vid ett
tillfälle till -50° C. (samtidigt observerades om bord -43°,3 C.). »Vi
voro tvungna», säger Payer, rätt iakttaga den största försigtighet; vår
nattsömn i tältet blef störd, och öfvergången af Sonklar-glacieren under
en obetydlig bris var ytterligt pinsam. Våra kläder voro styfva som ett
pansar, och till och med vår rom, ehuru ganska stark, tycktes hafva
förlorat både sin kraft och sin fluiditet. Vi sofvo i fyra rockar, men om
dagen funno vi kläder gjorda af fågelskinn vara de lämpligaste att motstå
klimatets stränghet. Oaktadt all försigtighet ledo vi emellertid mycket
af frostskador, mot hvilka en blandning af jod och kollodium visade sig
verksammast.» Den andra slädfärden begyntes den 24 Mars, och i denna
deltogo, förutom Payer, sex andra personer jämte tre hundar. Släden var
lastad med proviant och andra förnödenheter till en vigt af 16 centner.
Tvärt emot de förväntningar, man hade skäl att hysa, sjönk temperaturen
under denna resa icke under -32°,5 C., men snödrifvor och fuktighet,
vakar i isen och vattnets öfversvämning, der vägen gick fram, voro till
stort bekymmer. Den 26 Mars passerades 80:e breddgraden och den 3 April
den 81:a. Den 12 April var den sista dag, som Payer framgick mot norden;
temperaturen var då -12°,5 C. Han vände om vid 82° 5´ n. br. och
återkom, efter jämt en månads frånvaro, till fartyget den 24 April.
Frukten af denna slädfärd var en kartläggning af det nya landet, som
sedermera erhöll namnet Frans Josefs land, norr ut ända till 83:e
breddgraden. När den tredje slädfärden var bragt till slut, uppmätte
Weyprecht för kartläggninrande nordostpassagens utförbarhet? -- Jag
skall påpeka, hvad Payer och Weyprecht omedelbart efter hemkomsten 1874
uttalat om möjligheten af en sådan passage. Weyprecht skrifver bland
annat i bref till Petermann sålunda: -- »För det tredje har frågan om
möjligheten att framtränga mot öster längs efter Sibiriens kust alldeles
i ingen mån modifierats genom resultaten af vår expedition. Den plan för
expeditionen, som jag i December 1871 framlade för vetenskapsakademien i
Wien, anser jag fortfarande lika utförbar som då, och jag skulle
eventuelt än en gång vara beredd att utföra densamma.» Payers uttalande i
frågan går deremot i alldeles motsatt riktning. Han säger, likaledes i
bref till Petermann: »Der gifves intet öppet och intet fullkomligt slutet
polarhaf, men der finnes en viss årligen växlande chance för skeppsfart.
Denna chance tänker jag mig dock aldrig någonsin så stor, att man skall
kunna uppnå polen eller utföra nordostpassagen.»

Det dröjde icke mer än fyra år, förr än dessa alldeles stridiga åsigter
funno sin slutliga lösning; och det befans då, att Weyprecht hade
profeterat rätt, men Payer orätt. Nordenskiöldska expeditionens färd från
Atlanten till Berings sund på en enda sommar, 1878, gjorde ändtligen ett
slut på en af polarforskningens äldsta och vigtigaste frågor.



De geografiska upptäckternas historia

af

JULES VERNE

Öfversättning af C. A. SWAHN.

Auktoriserad upplaga. Med omkring 100 illustrationer.

_Första bandet._ Fullständigt i sju häften. Pris 7 kronor.


Som prof av de många fördelaktiga vitsord som tilldelats denna
svenska upplaga anföra vi följande:


»Detta väl skrifna och ur goda källor hemtade allmänfattliga arbete
förtjenar varmt förordas.»
                                                      (Nerikes Alleh.)


»Förf:s lifliga stil förnekar sig ej heller i detta arbete, som erbjuder
ett mer än vanligt intresse, ytterligare förhöjt genom de många vackra
illustrationer det meddela. Arbetet torde rekommendera sig sjelf och
vinna en mycket god afsättning. Det är i allo prydligt utstyrdt och
öfversättningen er verkstäld af en erfaren och skicklig hand.»
                                                             (Kalmar.)


»Att ett historisk, fortlöpande skildring av de geografiska
upptäckterna,
gjord att Vernes hand, skall blifva välkommen hos var och en, som vid
ett
nyttigt studium sätter värde på en behagfull och liflig framställning,
torde icke kunna betviflas.»
                                                              (Sm. T.)


»Detta arbete utmärker sig för samma fängslande framställningssätt som
förf. många föregående verk, men har ett bestämdt företräde framför
dessa
deruti att förf. ofta alltför lifliga fantasi här blifvit tillbörligen
bunden med reflexionens och iakttagelsens tyglar.»
                                                               (O. T.)


...»Detta litterära företag förtjenar i hög grad den bildade
allmänhetens
uppmärksamhet.»
                                                       (Nya Sk. P--n.)


...»Det är en trogen skildring af alla i verkligheten äfventyrliga
upptäcksresor som företagits från uräldsta forntiden intill våra dagar.»
                                                           (Gottl. A.)


...»Vi äro öfvertygade att den svenska allmänheten skall göra detta
populära arbete af den omtyckte författaren all den rättvisa den
förtjenar.»
                                                            (Jönk. T.)


...»Boken kan göra anspråk på att vara ett vetenskapligt arbete. Arbetet
prydes af förträffliga träsnitt.»
                                                               (L. W.)


_OBS! Av ofvanstående arbete förberedes andra bandet att utkomma under
loppet af detta år, och sträcker sig dess innehåll till Alex. v.
Humboldts resor i början af innevarande århundrade._



+--------------------------------------------------------------+
|                                                              |
| Not:                                                         |
|                                                              |
| Uppenbara tryckfel har korrigerats.                          |
|                                                              |
+--------------------------------------------------------------+





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Nordostpassagens Historia - Vega-Expeditionens Föregångare" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.