Title: Barnavännen, 1905-02 - Illustrerad Veckotidning för de Små
Author: Various
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Barnavännen, 1905-02 - Illustrerad Veckotidning för de Små" ***


                             BARNAVÄNNEN

N:o 5    Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
2 Febr.  Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.                      1905.

                            Guds rike.

                         Mark. 4: 26-32.

När Jesus satt bland en skara lyssnande åhörare i Guds fria natur, höll
han vanligen sina skönaste predikningar. Han kunde då fästa sina
åhörares uppmärksamhet på fåglarna, som glada och bekymmerslösa flögo
öfver deras hufvud eller på de vackra liljorna, som smyckade Galileens
dalar. Han såg åkermannen kasta sin säd i åkern eller fiskaren lägga ut
sitt nät i hafvet och fann härigenom en lämplig anledning att till dessa
alldagliga företeelser knyta lärdomar om Guds rike.

I dag få äfven vi sätta oss vid hans fötter och höra honom tala. "_Så är
Guds rike_", säger han, "_såsom när en man kastar säd i jorden_." Här är
det bilden af såningsmannen, som han ställer framför oss. Han ser, huru
denne tager en handfull säd efter den andra och strör ut alltsammans på
sin åker. Såningsmannen vet, att Gud skall välsigna hans utsäde, därför
kan han så bekymmerslöst strö ut det. Han får vänta en tid på skörden,
men under denna tid går han till andra sysselsättningar och bekymrar sig
icke alls om huru utsädet skall bära frukt. Det sörjer Gud för. Han
sänder i rätt tid både sol och regn. Han låter den späda brodden finna
behöflig näring i jorden, och när skördetiden kommer, så täckes den
svarta åkerjorden af ett böljande sädesfält.

Så önska ock edra söndagsskollärare att vara Guds såningsmän. De så sin
säd hvarje söndag, men äfven de måste vänta, innan de få se den gyllene
skörden. Ni veta så väl hvilken säd de så, ni höra dem tala om Jesus,
barnens vän, om frälsarens kärlek till syndare, om hans död och
uppståndelse. Detta är deras utsäde. Gud själf har gifvit dem det, och
de få icke använda något annat, ty de skola så god säd uti sin åker.

Men deras åkerjord ter sig något annorlunda än den som besås af
landtmannen. Ofta nog liknar den ett fält fullt af ogräs. Där växer
osanning, vrede, oärlighet, olydnad och annat mer. Ty det är
människohjärtan, som äro Guds såningsmäns åkerfält. Och detta ogräs kan
icke få växa fritt därinne, därför måste de låta Guds ords plogbill gå
djupt, de vilja väcka ånger och syndakänsla i barnahjärtat, så att det
blir beredt att taga emot det ljufliga ordet om Jesu förlåtande kärlek.

Såsom ett ädelt frö faller detta ord ned i barnahjärtat. Gud ser det med
välbehag och vill så gärna, att det lilla fröet skall utveckla sig.
Därför måste Guds nåds regn ofta falla ned i ditt hjärta, min unge vän.
Gå därför flitigt till söndagsskolan och hör uppmärksamt på hvad där
säges, ty då välsignar Gud det lilla frö, som blifvit sådt i ditt
hjärta. Och du skall få se, att det en dag blir en härlig skörd. Då
skall Guds ljufva frid, glädje och nåd lik gyllene ax betäcka ditt
hjärtas åkerteg. Du skall då måhända en dag kunna instämma i de ord, som
en gång yttrades af en rik och mäktig man: "All den välsignelse, som Gud
gifvit mig här på jorden såväl som den, jag hoppas få i himmelen, den
har jag att tacka söndagsskolan för".

_Fr. E._



Johannes.

(Forts. fr. föreg. n:r).

Fru Fredman var nu sysselsatt hvarje eftermiddag hos den främmande frun,
och Johannes var då ofta ensam. En dag kom en bondhustru från byn och
ville beställa linnesömnad. Hon ville nödvändigt träffa fru Fredman, så
att hon fick uträtta sitt ärende, innan hon gick tillbaka, h varför
Johannes var tvungen att gå och bedja sin mor komma hem.

Han fann henne slutligen i den fina damens trädgård, sysselsatt med att
taga upp rotsaker ur trädgårdslandet. Då han framfört sitt uppdrag,
skyndade sig modern hem, och Johannes stannade kvar och såg sig omkring.

Rundtomkring trädgården stod en väldig häck med dvärgträd, i hvars
grenar rödkindade äpplen hängde och logo emot honom. Aldrig förr hade
han sett så vackra äpplen.

Han kunde icke motstå frestelsen. Han räckte ut sin hand och bröt ner
ett af de vackraste äpplena.

Då ljöd plötsligt en klar men svag röst i hans öra:

"Nej, gosse, det där är ju synd."

Förskräckt lät han handen med äpplet sjunka och såg sig omkring åt alla
sidor, men han kunde icke se någon. Han såg blott en nyss byggd
glasveranda, hvars dörr stod öppen.

Åter trängde ljudet af den svaga, bedjande rösten till hans öra:

"Hör du, gosse, var så snäll och kom hit till mig".

Halft nyfiken, halft tvingad af en oförklarlig makt gick han uppför de
få trappstegen till verandan och tittade in. Där, midt framför dörren,
stod en klädd rullstol, i hvilken satt en liten blek, ofärdig flicka,
hvilkens stora, strålande ögon tycktes kunna se midt igenom honom.

Hon räckte ut handen emot honom. Men Johannes tog den icke. Då han
aldrig själf visade någon en vänlighet, förstod han icke heller att
uppskatta andras.

"Hvem är du?" frågade den lilla flickan utan att på minsta sätt känna
sig sårad. Johannes såg upp med sin mest trotsiga min.

"Jag heter Johannes. Det är min mor, som går i hjälp här i huset. Och om
du också tio gånger skvallrar för henne om äpplet, så bryr jag mig inte
om det."

Det lilla fina ansiktet såg sorgset ut.

"Hvarför skulle jag göra din mor så bedröfvad, Johannes?" sade hon. "Du
vet ju, att Gud i alla fall ser allting, eller vet du inte det?"

Johannes såg fortfarande mycket ond ut.

"Du har kanske mycket ondt, du stackars gosse--mer än jag kanhända?"
sade hon deltagande.

"Hvarför tror du det?" frågade Johannes vresigt.

"Jo, för att du ser så ond och missnöjd ut. Därför tänkte jag, att du
kanske hade smärtor på något ställe i kroppen."

"Nej, jag har inte ondt någonstans."

Det kunde hon icke förstå. "Kan du springa och gå och plocka blommor och
skaka ner äpplen och allting?"

"Ja visst. Hvarför skulle jag inte kunna det?"

"Och ändå är du inte glad och sjunger och tackar Gud hela dagen för
denna stora lycka?--Men det är ju förfärligt otacksamt. Jag är också
stygg ibland--o, ja, jag vet det väl. Men då brukar jag bedja Gud om
förlåtelse och att han skall hjälpa mig att bli snäll. Och han hjälper
alltid. Du måste också bedja till honom, Johannes. Och om du inte vill
bedja ensam, så ska vi bedja båda två."

Allt hvad den lilla flickan sade, var för Johannes såsom en dunkel gåta.
Men när han gick hem, sedan han lofvat henne att i morgon komma
tillbaka, föreföll det honom, som om en liten eldgnista tändts djupt
inne i hans själ, en gnista, som brände och som förnams lik en varm
längtan efter att försöka bli snäll.--

Från den dagen träffade han dagligen Magdalena, så hette den stackars
sjuka lilla flickan.

Kanske kände hon omedvetet, att här väntade henne en uppgift, för
hvilken hennes svaga hand var stark nog.

Hvarje dag måste Johannes vara hos henne ett par timmar. Men tro icke,
att han genast var god och vänlig ens mot den sjuka. Nej, han plågade
henne ofta med fula ord och med sitt tvära, ovänliga sätt. Men hon gaf
ändå ej hoppet förloradt. Om han ibland var mer än vanligt stygg, tog
hon hans hand i sin och bad tyst: "Gode Gud, du ser, att Johannes har så
svårt för att bli snäll--ack, hjälp honom, gode Gud!"

Emellertid försiggick långsamt och omärkligt en underbar förändring med
gossen.

Då berättade Magdalena för honom om frälsaren och hur han måst lida
svåra smärtor för att alla de syndiga människorna, äfven hon och
Johannes, skulle kunna frälsas. Och Johannes tyckte, att eldgnistan i
hans inre blef större och brände allt starkare.

Ibland måste hon hålla upp midt i berättelsen, ty smärtorna
öfverväldigade henne. Hennes skuldror drogos tillsammans, och de smala
armarna slingrades omkring gossens hals. Då kände han lidande och
smärtor på riktigt nära håll.

Så nalkades man långsamt julen. Träden hade klädt sig i silfverskrud och
hela nejden var öfversållad med stjärnkristaller, liksom till ära för
den stora stjärnan, som gick upp öfver Betlehemsnejden den första
julnatten.

Magdalena hade enträget bedt sin mor fara in till staden och köpa
julgåfvor att dela ut åt de fattiga barnen i byn, men denna hade ogärna
velat resa bort från sitt döende barn, ty hon förstod ju, att slutet ej
kunde vara långt borta. Den lilla flickan hade under de senaste veckorna
blifvit allt mera blek och genomskinlig, och hennes ögon hade en glans,
liksom om ängeln, som snart skulle komma för att hämta henne, redan hade
tryckt sin kyss på hennes panna. Men den kärleksfulla modern ville dock
ej säga nej till sitt barns sista önskan. Johannes var hos Magdalena,
han satt tyst och stilla på en stol bredvid sängen, och hans mor hjälpte
till med julbaket i köket--ingenting kunde ju hända Magdalena under de
timmar hon skulle vara borta.--

[Illustration: STACKARS FRUSNA SMÅ!]

Det är så tyst och stilla i sjukrummet. En behaglig doft af bakverk
liksom sväfvar i luften--i morgon är ju den heliga julaftonen inne.
Magdalena ligger på sin hvita kudde med flammande rosor på kinden och
flämtande bröst.

"Johannes, lofva mig en sak", säger hon plötsligt.

Han nickar. Han har lärt sig hålla mycket af sin lilla vän och
lärarinna, men han blygs att säga henne det.

"Försök att bli god och snäll, Johannes, framför allt mot din mor. Men
var inte stygg mot andra heller. Jag tror inte jag skulle kunna glädja
mig riktigt åt allt det sköna och härliga, som jag får se i himmelen, om
jag vet att du inte vill bli snäll. Det går nog inte för dig genast, men
när du fått lära dig det, skall du få känna huru lycklig du skall
bli----"

Hon tystnar. Hon känner sig så lätt, som om hon kunde flyga, och likväl
är hon så svag, att hon ej förmår säga mer.

Men efter en stund börjar hon åter, ehuru med svårighet:

"Lofva mig, Johannes, att du vill bedja.--Ack, gör det!--Jag har haft så
mycket ondt.--Du kan inte ens förstå det.--Du--är--så lycklig--och
rik.--Försök att bedja!"

Då smälter den återstod af trots och styfsinthet, som ännu fanns kvar i
hans hjärta. Han kastar sig ned på golfvet, gömmer ansiktet i armarna
och snyftar högt:

[Illustration: EN FLICKSKOLA I INDIEN.]

"Käre, gode Gud, förlåt mig att jag varit så stygg emot mor och alla
andra människor och hjälp mig att aldrig blifva det mer!"

Ett saligt leende lyser upp det genomskinliga anletet på kudden. Lilla
Magdalena vet nu, att hon icke lefvat förgäfves.

Följande dag, när julens klockor ringde, kom ängeln och tog hennes själ
med sig. Hon fick fira jul i himmelen.--

Johannes sitter åter i ett hörn i sin mors torftiga stuga. Men denna
gång är han ej ensam. Hans mor är hos honom. Hon håller hans hufvud
hårdt tryckt mot sitt bröst och förnimmer med innerlig tacksamhet, huru
hans tårar droppa ned på hennes hand. Han gråter ut sin sorg öfver sin
lilla väninnas död och sin ånger öfver sin egen synd. Sedan böja de båda
sina knän och bedja om den dyrbaraste och skönaste af alla gåfvor:
förlåtelse för synderna och kärlek i hjärtat.

Och julens stjärnor tindra i den mörka kvällen.

(Slut.)



Stackars frusna små!

     _Du äger mor, du äger far,
     säg, har du tänkt på hvad du har?
     Du har ett hem, ett skyddadt bo,
     där du i storm kan finna ro,
     där det är ljust och varmt och godt,
     säg, har du tänkt på hvad du fått?_

     _Det finns så många frusna små,
     som, utan hem i världen gå,
     som ej i älskad moders famn
     sig kunna söka fridfull hamn,
     så mången, mången lider nöd
     och gråter efter hem och bröd._

     _Kanhända att invid din port
     det står en sådan.--Öppna fort!
     Sök dela med dig hvad du fått--
     Gud gifvit dig så mycket godt,--
     och vet, att hvad du gjort Hans små,
     det har du Honom gjort också._

     _Och kanske se'n du höra får,
     när du en gång för Honom står:
     "Jag frusen var och sorgsen gick,
     och då hos dig ett hem Jag fick!"
     Så öppna hjärta, hem och famn,
     gör allt i Herrens Jesu namn!_

                                   _Ella_.



En flickskola i Indien.

Med teckning.

Det är synnerligen intressant att ibland få göra små utflykter i världen
för att se, huru andra människor hafva det och under hvilka förhållanden
de växa upp och lefva fram sitt lif. Det är därför för mig ett sant nöje
att i dag taga eder alla med mig på en liten tripp till södra Asien och
under tiden berätta litet om barnen och skolorna i detta land.

Vår ena teckning förflyttar oss då med ens till det rika, varma Indien,
landet med susande palmskogar invid Ganges-flodens stränder. Här möter
oss en afbildning af en flickskola, men den är mycket olik våra svenska
skolor. Luften är ljum, ja, nästan het. Därför har skolsalen inga
väggar. Taket hvilar på stolpar och består af segelduk. Bord och stolar
finnas ej. Man sitter på golfvet med benen i kors och knäet tjänar som
pulpet. Allt är således af enklaste slag. Och likväl är denna skola en
hufvudstads-skola i det stora, folkrika Kalkutta. Den staden finner du
lätt på din karta vid en af Ganges' utloppsarmar.

Till denna enkla skola infinna sig dagligen tvåhundra femtio
hindu-flickor mellan fem och elfva år för att under ledning af infödda
lärarinnor lära sig läsa, skrifva och räkna. Religionsundervisning
saknas icke heller, men de små få icke höra talas om himmelens Gud, ej
heller om Jesus, världens frälsare och barnens store vän, utan de få
lära sig tillbedja en indisk afgud, Sarasvati, som anses för skolans
skyddshelgon. Sarasvati afbildas med en bok eller ett musikinstrument i
handen. Till denne föra de små flickorna med sig såsom offergåfvor litet
ris, en pisang-eller mango-frukt eller ock några välluktande blommor. En
af de äldre flickorna uppstämmer en sång och de öfriga falla in och
sjunga med. Så bedjas de vanliga bönerna, alltsammans är slut på en
kvarts timme, hvarefter den lilla skaran med lif och lust börjar det
egentliga skolarbetet.

Denna hindu-skola är upprättad och bekostad af en rik indisk dam, som
mycket sörjer öfver, att millioner af de stackars hindu-barnen icke få
någon undervisning alls utan växa upp i den djupaste okunninghet och
därför heller aldrig kunna komma till någon lyftning vare sig i andligt
eller lekamligt hänseende. Och hon har inrättat skolan så godt hon
förstått från sin hedniska synpunkt.

Finnas då inga skolor i Indien? Jo, där finnas icke mindre än 150,000,
med omkring fyra och en half millioner skolbarn. Men detta är såsom en
droppe i hafvet. Ty barnen i skolåldern äro öfver fyratio millioner. Då
kan du själf räkna ut, huru många millioner barn växa upp i det
fullständigaste mörker. Och isynnerhet är det sämst ställdt för
flickorna, ty utaf dem få blott fyra hundra tusen skolundervisning och
aderton millioner flickor i skolåldern sakna all undervisning.

Efter denna lilla glänt på dörren till det tjocka mörkret i det sköna
landet vid Ganges' stränder, där palmskogarna susa, kunde man med all
rätt fråga landets herrar, de för kristlig missionsverksamhet
nitälskande engelsmännen: Hvarför är mörkret så tjockt ännu i det gamla
Indien?

_J. B. G._



Bilder ur enkel Erics tittskåp.

I. Lycklige Josef.

God dag, små vänner! Det var ett stort nöje för mig att få komma hit
öfver till "grannas" och bli bekant med de små, som läsa Barnavännen.

Jag kan undra om jag får sätta mitt tittskåp hos eder, midt ibland alla
edra leksaker? Tack, jag tror nog jag får det.

Då ska ni också få sitta på onkel Erics knä och kasta en blick i hans
tittskåp. Jag undrar om ni ha lust--och tid?--Jo, flickorna kanske. Men
gossarna ha väl så brådt att storma Port Arthur, den väldiga
snöfästningen därute på gårdsplanen, att tiden knappt räcker till för
något annat.

Jo, men jag tror verkligen, att både Carl-Axel och Einar, som jag känner
sedan i somras, och äfven den lille tappre general Nogi--d. v. s. Jakob
Ekvall--dragas häråt? Nå, välkomna, då! Ni kunna minsann behöfva värma
edra blåfrusna "stridshandskar" en stund.

Ser ni, små vänner, medan onkel gått omkring i bygderna, har han
uppfångat en och annan bild ur lifvet och gömt dem i sin kamera, och jag
tror, att om den gode Guden låter sitt solljus falla öfver dem, så kunna
dessa bilder blifva både till glädje och lärdom för oss. Välsigne han nu
vår lilla stund framför tittskåpet!

Låtom oss då kasta en blick på den första bilden!

Ser ni det där huset med trappgafveln vid den trånga gatan i
hufvudstaden? Nåväl--ni ser då också, huru blek han är, den där lille
gossen, som sträcker ut hufvudet genom fönstret där högt uppe. Och dock
kallar man honom "den lycklige Josef". Detta är också öfverskriften på
vår berättelse i dag, och jag hoppas, att ni alla vilja höra berättas
lille Josefs lefnadssaga.

Där uppe i gafvelrummet hade han tillbragt sin mesta tid. Han och hans
mor jämte blinda mormor flyttade in dit från landet, emedan hans far
genom dryckenskap förstört allt hvad de ägt och nu fått plats i staden
som hamnarbetare. Han dog snart en drinkares död, och nu hade Josef
blott sin mor och mormor kvar i lifvet.

Hans mormor älskade Herren Jesus och hade förr sökt tala med Josef om
honom; men nu på ålderdomen hade hon blifvit så trött och slö, att hon
icke ofta kunde gifva nöjaktiga svar på alla de frågor gossen ställde
till henne om Gud, öm frälsaren och himmelen. Hans mor var tyvärr
alldeles icke intresserad af sådana ting. Hon lefde i allehanda synder
och förde ett mycket stormigt regemente öfver sin mor och sin lille
ofärdige gosse.

Ja, "lycklige Josef" var en liten vanför gosse. Hans far hade en gång i
rusigt tillstånd kastat gossen ur sängen och skadat hans rygg. Följden
däraf var, att Josef stannat i växten och nu vid fjorton års ålder såg
ut som om han varit åtta.

Man glömde dock snart att gossen var en krympling. Hans stora, själfulla
ögon och hans soliga leende liksom lyste upp allt omkring honom. Därtill
hade han en mjuk och behaglig stämma, som smekte örat både när han
talade och när han sjöng--och sjöng det gjorde han ofta.

Men ni undra säkert, att en sådan där liten fattig, sjuklig krympling
kunde vara så lycklig, att han till och med af grannarna i huset
kallades för "lycklige Josef". Vi skola då se, hvem och hvad det var,
som gjort honom så lycklig.

För ett par år sedan, en kulen höst-kväll, när det var mycket kallt och
mörkt däruppe i det lilla vindsrummet, hade han krupit ned för trapporna
och ut på den trånga gatan för att åtminstone få litet ljus från
gaslyktorna och så mycket luft som bestods därnere mellan de höga
husraderna.

(Forts.)



Barnavännens anmälan 1905

Se föregående nummer!

De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
blifva i tillfälle att läsa den.

Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
kretsar.

Prenumerationen fortfar hela året.

Uppsala i Jan. 1905.

REDAKTIONEN.

_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 6-12 Febr. 1905.

M. 6. Mark. 4: 35-41. _Jesus stillar stormen._
T. 7. Mark. 4: 35-36. _Jesus sofver i skeppet._
O. 8. Mark. 4: 37. _Stormen uppstår._
T. 9. Mark. 4: 38. _Lärjungarne förskräckas och väcka frälsaren._
F. 10. Mark. 4: 39. _Jesus bjuder vinden tystna och vågen lägga sig
                     till ro._
L. 11. Mark. 4: 40. _Jesus förvånar sig öfver lärjungarnes brist på tro._
S. 12. Mark. 4: 41. _Lärjungarne förvåna sig öfver Jesu makt._

_Söndagsskoltext för den 12 Februari._

Mark. 4: 35-41.

_Minnesvers_: Ps. 107: 28. Men de ropade till Herren i sin nöd, och han
förde dem ut ur deras trångmål.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.



                            BARNAVÄNNEN

N:o 6    Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
9 Febr.  Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.                      1905

                      Jesus stillar stormen.

                          Mark. 4: 35-41.

Herren Jesus är en mäktig frälsare, och det skänker en underbar trygghet
att tro på honom och att vara hans vän. Han visade sig äga en gudomlig
makt, då han stillade stormen och betvang de blinda naturmakterna, då
han botade de besatte och besegrade ondskans mörka makter, och då han
väckte upp Jairi dotter och fördref själfva döden. Ja, mäktig var han i
ord, mäktig var han i gärning, mäktig i sin kärlek. Därom vittnar ock
berättelsen om, huru Jesus stillar stormen.

Från det myckna kärleksarbetet i Kapernaum måste Jesus ändock bort för
att hvila. Hans lärjungar och vänner togo honom med till stranden af
sjön Genesaret, där en stor segelbåt väntade honom och dem. Här redde nu
vänliga händer en bädd åt honom i båtens stäf. Trött som Jesus var,
somnade han snart och sof så godt och lugnt som ett barn i modersskötet.

På frälsaren och hans vänner i båten lura onda makter, som vilja förgöra
dem. Det hade varit en varm dag. För en svalkande aftonbris glider båten
ut på de lätt krusade vågorna, som i aftonsolens sken skifta som
pärlemor och smaragd. Flera andra båtar följa efter. Det synes bli en
angenäm färd i österlandets milda skymning och klart strålande
stjärnljus. Men plötsligt brusar en stormvind ned från den bergiga,
branta stranden, vågorna börja skumma och rasa, vinden sliter seglen i
trasor och bräcker masten, det ser ut som om alla skulle gå till botten
i det hemska djupet. Men frälsaren sofver godt och lugnt som ett barn i
sin moders sköte.

Lärjungarne äro icke ovana vid sjön. De flesta af dem hade varit fiskare
just på denna nyckfulla sjö ända från barndomsåren. De hafva växt upp i
fiskarbåten. Men likväl blifva de gripna af den djupaste förfäran vid
denna våldsamma storm, hvars like de aldrig förr varit med om. De skynda
därför fram till Jesus och ropa alla med en mun: "Mästare, sköter du
icke därom, att vi förgås?"------Deras konst och makt att manövrera
båten till land var nu slut. Det återstod ingenting annat än att förgås
i böljorna, som tusen före och efter dem måst göra, såvida icke Jesus
kunde hjälpa dem.

Lugnt som ett barn i modersskötet har Jesus sofvit i skeppet, lugnt
vaknar han upp och majestätisk står han där i stäfven och bjuder stormen
tystna och böljorna lägga sig till ro. Med ängslan målad i sina anleten
sträcka lärjungarna händerna mot frälsaren. Lif eller död för dem hänger
i detta ögonblick allenast vid honom. Och se--vinden tystnar på hans
ord, vågorna somna och dö, som om där aldrig en storm gått fram öfver
Genesaret, himmelns stjärnor spegla sig snart åter i det blanka vattnet.

Det är så tyst, så tyst omkring frälsaren. Knäppta händer och tysta
böner stiga upp till Gud från folket. Slutligen bryter Jesus själf
tystnaden och riktar till de sina de mildt förebrående orden: "Hvarför
ären I så rädda? Huru kommer det till, att I icke hafven tro?" Frälsaren
förvånar sig öfver lärjungarnes brist på manlig tro. Det ser nästan ut,
som om han väntat, att de skulle ha utfört det under, som han nyss
utfört.

Lärjungarne och det öfriga folket stå ännu tysta och stumma. Ej heller
besvara de frälsarens frågor hvarför de äro så rädda och hvarför de
sakna tro för att kunna bekämpa storm och våg. I känslan af sin litenhet
och vanmakt och af frälsarens storhet och väldighet hviska de blott till
hvarandra: "Hvem är då denne, att både vädret och hafvet äro honom
lydiga?"

Denna folkets fråga är af en sådan betydelse, att jämväl vi, som äro
små, behöfva söka efter svaret. Herren Jesus har i alla tider varit en
stor fråga för alla tänkande människor. Skriften vittnar öfver allt att
han är Guds son, vår och allas frälsare. Hans egna gärningar, hans egna
ord säga oss detsamma. Och alla, som i tron sökt frälsning och frid hos
honom, de hafva erfarit, att han är Guds son och världens frälsare. Ty
åt alla bedröfvade skänker han tröst.

Det att Jesus stillade stormen vittnar nog så tydligt om att han är Guds
son. Men denna gärning visar ock hän till den makt, som Adam hade före
syndafallet, då han ännu var jordens herre. Och den visar framåt denna
gärning på den tid, då vi skola varda Jesus like i helighet och makt,
och då hela jorden blifvit ett Guds rike och mänskligheten funnit sin
Gud.

Du, liten, bör därför i tro och förtröstan hvila vid din frälsare. Det
skänker en oändlig trygghet i lifvets strider att hafva honom till sin
vän, och det är villkoret för att du i kommande dagar skall varda lik
honom.

_J. B. G._



Bilder ur onkel Erics tittskåp.

I. Lycklige Josef.

(Forts. fr. föreg: n:r.)

Då hände det sig, att han såg en hel hop människor gå in genom en port,
hvarifrån ett starkt ljussken strömmade ut. Med mycken möda närmade han
sig huset. Hvarje gång dörren öppnades, hörde han klara toner af en
frisk sång strömma sig till mötes, och han blef naturligtvis alltmer
intresserad.

Nu tystnade sången. Då smög han sig öfver gatan, gläntade på dörren och
slank in. Ah, så ljust här var--och så varmt och skönt!--Det stod någon
därborta vid det höga fönstret och talade tyst och dämpadt, alldeles som
stackars mormor brukade göra, när hon bad till Gud. Men han hörde ej
riktigt här nere vid dörren. Tänk, om han skulle försöka smyga sig fram
och sätta sig i en bänk han som de andra?--Men tänk, om polisen, som
brukade gräla på hans mor, kom och körde ut honom? Åhnej, där i skuggan
af den höga kaminen--där kunde han sätta sig, där såg nog ingen honom.

Och lille Josef satte sig där och lyssnade. Han hörde, huru där talades
om ting, som han blott förut genom mormor förnummit små glimtar af. Och
det lilla törstande lammet drack ur lifvets rika källa, som Gud öppnat
för oss i sitt ord. Men af allt hvad Josef hörde, fäste sig ingenting så
mycket i hans sinne som ordet om Jesu fattigdom på jorden, på det att vi
därigenom skulle blifva rika. Till sist uppmanade predikanten alla de
närvarande att flitigt läsa sin bibel, så skulle de icke blott själfva
blifva rika utan äfven kunna göra andra rika och lyckliga.

Efter den sammankomsten kände sig Josef så lycklig. Den store Guden i
himmelen var ju äfven hans fader, och denne skulle han närmare få lära
känna i bibeln.

"Ack, den som bara hade en bibel!" suckade han, när han smög sig ut igen
från den varma, ljusa salen.

Nästa gång det predikades där, var Josef där igen, men nu kom han icke
ensam, han hade en annan gosse med sig. Otto Berg hette den gossen. Hans
mor ägde en hvitvaruhandel vid samma gata och brukade anlita Josefs mor
till skurning om lördagarna. Otto var en snäll pojke, som gick i
söndagsskolan och gärna lånade Josef sina berättelseböcker. Han brukade
också rätt ofta springa uppför de många trapporna för att förkorta någon
stund för den ofärdige gossen.

Nu följde han honom till bönesalen, där återigen samme vänlige man
talade. I dag talade han om vikten af att använda de gåfvor och pund,
som Gud gifvit hvar och en att förvalta. Äfven den allra minsta och
ringaste i Guds-rike kunde göra något för Jesus, blott det fanns kärlek
i hjärtat.

Längt in på natten låg Josef vaken efter den predikan. Han bad Jesus
visa honom, hvilket pund han gifvit honom att få tjäna med. Han kände en
innerlig kärlek till frälsaren och han önskade, att han på något sätt
kunde visa, att han älskade honom. Men han var ju blott en liten ofärdig
gosse, och hvad kunde väl en sådan göra.

"Gode Herre Jesus, visa mig något sätt", bad han.

Och frälsaren hörde hans bön enligt sitt löfte: "Hvad I bedjen fadern i
mitt namn, det skall jag gifva eder".

Utom sin lifliga önskan att få veta på hvad sätt han skulle kunna tjäna
frälsaren hade Josef ännu en bön, som han oaflåtligen bad att få
uppfylld. Han önskade få en egen bibel, ty någon sådan fanns ej i hans
hem. När familjen flyttade in från landet, tyckte hans mor, att det ej
vore lönt att släpa med sig några böcker, ty hon hade ju aldrig tid att
läsa. Mannen söp upp allting och mormor var ju blind, och Josef--ja,
ingen tänkte på, att han någon gång skulle vilja läsa i de där "gamla
luntorna".

(Forts.)



Det är friskt i skogen.

Med teckning.

Det är friskt i skogen en nordisk vinterdag, när snön ligger djup på
marken, knarrande under foten och gnistrande i solljuset. Ja, friskt och
vackert är det att få vara därute och se gran och fur bära hela fång af
hvit snö på sviktande, mörkgröna grenar och med kronorna böjda under
snökristallernas glittrande tyngd.

[Illustration: JESUS STILLAR STORMEN.]

Det är friskt och tyst i skogen en klar vintermorgon, medan ännu
stjärnorna lysa från den grönblå rymden och synas så nära, som om de
sutte i storfurornas topp. De se så vakna och menande ut, som om hvar
och en af dem hade en stor, ljus saga att berätta.

[Illustration: DET ÄR FRISKT I SKOGEN.]

Det är lif och stämning i skogen en sådan där vintermorgon, när solen
går upp och färgar allt i rosenrödt. Hör, hur mesarna hvissla och hoppa,
lätta och viga från träd till träd. Se, hur domherren lyser med det
stora, röda bröstet vändt mot solen. Nu flyttar han sig till en ny kvist
för att få mera sol. Men det sker så afmätt och tungt, att snön faller
från grenarna i ett regn af tusen små silfverstjärnor. Och där längre
bort höres spettarnas smattrande hugg, tjäderns och orrens bullrande
flykt och ekorrens viga krafsande på släta furustammar.

Ja, hvad det är friskt och vackert och fullt af lif i skogen en sådan
vinterdag! Har du varit med där och känt, huru blodet sjuder och svallar
af glädje och kärlek till det vackra svenska fosterlandet? Har du känt,
huru mod och kraft och arbetslust vakna oeh växa i hjärtat och spänna
armens muskler att föra yxan, så att dess stål gnistrar i solljuset och
sänker sig djupt till märgen på skogens jättar, tills de falla till
marken med knastrande dån? Är du fjorton år och en svensk gosse af rätta
slaget, då har du redan varit med och känt, huru friskt det är i skogen.
Då har du ock varit med om att på sjungande slädföre vid bjällrors klang
med ett par frustande, ångande hästar i tömmarna låta skogens träd åka
fram mot hemmet för att där blifva friska stockar i rödmålad vägg eller
värmande vinterbrasor på hemmets härd.

Ja, säg själf, du svenska gosse, är det inte friskt i skogen?

_J. B. G._



För våra allra minsta.

Goda vänner.

Att de här två, gossen och hunden, äro goda vänner, det kan då hvar och
en se. Men huru de lärt sig att hålla af hvarann, se det är en annan
fråga. Det skall jag nu tala om för våra allra minsta.

[Illustration]

Jo, ser du den där lille gossen har ett hem, ett godt och älskligt hem,
som hans far och mor beredt åt sig och sina barn. Där bor den lille,
alldeles som du själf bor hos din far och mor, och där har han sett och
känt huru de älska honom och hålla af honom och söka bereda honom en
ostörd och ogrumlad lycka. Gossen har lärt sig att hålla af far och mor
igen, och att vara ett lydigt och snällt barn. Han har också känt, huru
godt det gör honom själf ända in i hjärtat, när mor eller far sluter
honom i sin famn och talar ömma, vänliga ord till honom. Lillen har en
så brinnande lust att vara vänlig och god mot alla, mot far och mor, mot
tjänarinnan, mot grannbarnen och mot alla Guds skapade varelser, icke
minst mot den förståndige och vänfaste hunden.

Förra sommaren trillade lillen i bäcken, som flyter nedanför hemmet.
Ingen människa såg olyckan, men Karo kom som en hvirfvelvind, högg
gossen i sjömansjackan och drog honom upp på det torra så kvickt, att
han inte hann att ge hals, förrän han låg i gröngräset på bäck-vallen.
Då skrek gossen af alla krafter, så att mor kom och tjänarinnan kom och
fick se Putte våt och eländig men utom all fara.

Karo satt ett stycke ifrån och såg på huru mor tröstade och ledde in sin
gosse. När far korn hem från sitt arbete och fick veta, hvad som skett,
då klappade han Karo: "Du är då en präktig och förståndig hund. Tack
skall du ha, för att du räddat vårt enda barn från att drunkna! Du är en
hederspojke." Putte hörde på. Han tyckte som far och mor och så sprang
han och slog armarna om Karos hals, såsom du ser å teckningen.

_J. B. G._



Feladt och heladt.

Berättelse af "Mormor".

"Du får inte kalla mig för _du_ längre", sade Greta Moll mycket
bestämdt.

"Hvarför det?"

Lotta Bergström framställde sin fråga med ett så oförställdt uttryck af
förvåning i sina bruna ögon, att Greta kände sig riktigt besvärad och
nästan ångrade hvad hon sagt. Slutligen svarade hon dock med en liten
knyck på nacken:

"Det passar inte, för jag är en fin flicka och går i en riktig skola i
sta'n, och du--du bara traskar i folkskolan."

"Jaså, adjö då--fröken."

Det var med en ton af obeskrifligt förakt, som Lotta sade detta, och
sedan sprang hon utan att en enda gång se sig tillbaka tvärs öfver ängen
och genom hagen rakt in i den lilla stugan, hvilken utgjorde hennes
torftiga hem och där modern just nu stod vid spiseln och lagade maten.

"Hvad nu då, är du redan här igen?" frågade denna och såg helt förvånad
på sin flicka.

Men Lotta svarade ej, utan kastade sig gråtande på träsoffan, som stod
framme vid fönstret och gömde sitt fräkniga ansikte i förklädet. Det
stormade inom henne, och både vreden och sorgen höjde sina röster
därinne.

"Hur kunde Greta säga så till mig, som varit hennes bästa vän så länge?"
Det var _sorgen_, som suckade så tungt öfver den bittra missräkningen.

Men nu höjde _vreden_ sin röst: "Usch, hvad hon blifvit dum och
högmodig!--Jag skall aldrig heller bry mig om henne mera."

Det var verkligen en sorglig sanning, att Greta blifvit högmodig och
tyckte sig vara mycket för mer än sina forna skolkamrater, och det var
detta högmod, som tog sig uttryck i de ord, med hvilka vår berättelse
börjar:

"Du får inte kalla mig för du längre."

Greta och Lotta voro jämnåriga och hade varit lekkamrater ända sedan
Lottas far och mor flyttade till den lilla stugan, som de hyrt af patron
Moll. Lotta var då redan sju år och hennes bror Erik elfva. Han hade
redan gått i "storskolan" ett par år och tyckte sig vara en riktig kaxe,
hvilket han emellanåt lät Lotta förstå, då hon ej tillräckligt villigt
fogade sig i hans befallningar.

De hade kommit till Solbacken--så kallade de sin lilla stuga--tidigt på
våren, och en vacker dag i augusti samma år trippade Lotta för första
gången på väg till skolan.

Nu började ett nytt skede i den lilla flickans lif. Öfver detta skede
kunde man såsom öfverskrift sätta ordet _glädje_, ty hon som mången gång
känt sig ensam, emedan hon ej haft någon jämnårig att leka med, hon fick
nu så många kamrater, att hon knappt visste, hur hon skulle kunna reda
sig med dem alla.

Förut hade hon rätt ofta frågat sin mamma: "Hvad skall jag göra?" men nu
fick hon så mycket att tänka på, att hon aldrig hade tid att ha tråkigt.

Bland de små skolkamraterna var det i synnerhet två flickor, som Lotta
fäste sig vid och den ena af dem var Greta Moll. Hon var enda barnet
till "patrons", och kanske icke så litet bortklemad och själfsvåldig,
men i grund och botten var hon dock en liten snäll flicka.

Den andra af Lottas goda vänner var Anna Lisa Pettersson. Hennes far var
en fattig skomakare, men fastän han var fattig och hade många barn, var
han likväl alltid glad och frimodig, ty han litade på sin himmelske
faders hjälp och välsignelse i sitt arbete.

Lotta och Anna Lisa bodde ej långt ifrån hvarandra. Det var blott fem
minuters väg emellan Solbacken och Grantorpet. Men gick man utefter
stora landsvägen ner till Åby herrgård, där Greta bodde, måste man
skynda sig riktigt, om man skulle hinna dit på en kvarts timme.

När de små flickorna samtidigt började skolan, brukade Lotta först gå
och hämta Anna Lisa, och sedan trafvade de i väg just som ett par små
vagnshästar ner till Greta. Var hon då icke genast färdig, så väntade de
gärna, till dess de fingo henne med sig den lilla del af vägen som
återstod, innan de kommo fram till skolhuset.

"Mina små blommor", brukade lärarinnan smeksamt kalla barnen. En dag
frågade hon, om de kunde förstå, hvarför hon kallade dem så.

Alla barnen funderade, men visste icke, hvad de skulle svara därpå. Till
slut reste sig en liten flicka med ljusa lockar kring det rosiga
ansiktet och sade blygt:

"Mamma och pappa kalla mig för Gullvifvan."

"Jaså, lilla Eva. Det var ett mycket vackert namn. Men jag menar
någonting ännu högre. Jag ser i eder alla _evighetsblommor_, och jag
önskar innerligt att ni alla må växa och blomstra i Guds solsken."

Hon sade detta med ett så kärleksfullt allvar, att barnen kände, hvilken
betydelse låg däri, ehuru de ej fullt kunde fatta hennes mening.

När de sedan kommo ut under rasten, sade en af gossarne:

"Vet ni hvad?--Jag vill mycket hellre vara en fågel, för han kan flyga
hvart han vill, än en blomma, som inte kan komma ur fläcken utan stå på
samma ställe jämt."

(Forts.)



Barnavännens anmälan 1905

Se föregående nummer!

De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
blifva i tillfälle att läsa den.

Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
kretsar.

Prenumerationen fortfar hela året.

Uppsala i Jan. 1905.



REDAKTIONEN.

Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 13-19 Febr. 1905.

M. 13. Mark. 5: 22-24, 35-42.  _Jairi dotter._
T. 14.       v. 22-23.         _Jairus beder till Jesus för sin dotter._
O. 15.       v. 24.            _Jesus följer för att hjälpa._
T. 16.       v. 35-36.         _Budskap om död; löfte om lif._
F. 17.       v. 37-38.         _Sorg och oro i Jairi hus._
L. 18.       v. 39-40.         _Jesus bjuder tystnad,_
S. 19.       v. 41-42.         _han uppväcker Jairi dotter._

_Söndagsskoltext för den 19 Februari._

Mark. 5: 22-24, 35-42.

_Minnesvers_: Ps. 50:15. Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och
du skall prisa mig.

UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.



                            BARNAVÄNNEN

N:o 7    Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
16 Febr. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.                      1905.

                           Jairi dotter.

                      Mark. 5:23-24, 35-42.

Frälsaren hade nyss varit på östra stranden af Genesaret och utdrifvit
onda andar från en stackars besatt man. Likväl var hans besök så
ovälkommet för folket i Gadara, att de bådo honom gå bort från deras
område. Detta vittnar mer än tillräckligt om att dessa människor ej
behöfde Jesus och ej uppskattade välsignelsen af hans besök. Den ende,
som han där fick hjälpa, var den besatte mannen.

Så for Herren åter öfver Genesaret och kom till Kapernaum. Knappt hade
ryktet om hans ankomst försports, förr än mycket folk samlade sig och
Jesus talade till dem. Under det han talar, kommer en man med hastiga
steg fram till honom. Vi kunna af hans dräkt se, att det är en rik man,
det är synagogföreståndaren Jairus. Synagogföreståndarne voro vanligen
Jesu fiender, de föraktade profeten från Nasaret. Men så snart Jairus
kommer fram, faller han ned för Jesu fötter. Han uttrycker därmed den
största möjliga aktning, ty endast för konungen eller inför Gud brukade
man falla ned för att tillbedja. Jairus tror, att Jesus är mer än en
vanlig människa, därför faller han ned för hans fötter. Han har något på
hjärtat, det kunna vi förstå, och under tårar framstammar han sin bön:
"Min dotter ligger på sitt yttersta, kom och lägg händerna på henne, att
hon må lefva."--När det kära barnet ligger på dödsbädden, då vill ett
fadershjärta gärna skaffa hjälp. Gadaras folk hade bedt Jesus gå bort,
Jairus ber honom komma. Det var nöden, som gjort Jesu närvaro önskvärd,
det var nöden, som lärde Jairus bedja så som han gjorde.

Jesus följer med, men för folkets skull kan han blott gå långsamt. Så
blir han uppehållen af en annan, som också söker hjälp. Vi kunna ana,
huru Jairus fruktar, att Jesus skall komma för sent. Ja, där komma
verkligen några från Jairi hus. De frambära sitt förkrossande budskap:
"_Din dotter är död!_" Liksom ej detta vore nog, säga de till Jairus:
"Hvarföre gör du numera Mästaren omak?" Men Jairus får också höra en
annan röst, full af kärlek och tröst: "_Frukta icke, allenast tro!_"

I detta ögonblick, då dottern är död, och allt synes hopplöst, så manas
Jairus att _tro_, ja att tro på honom, som en gång uppväckte änkans son.
För de små är denna saliga tros-konst ej så främmande, men vi äldre ha
lärt oss att tvifla. Ack, hvilken dyrbar sak är ej tron! Den tror, att
Mästarens hand kan gifva lif åt den redan döda, den tror, att det lönar
sig att bedja, huru mörkt det ser ut. Gud vare lof, Jairus lämnar icke
sin trosståndpunkt, han förtröstar, fastän man tillropar honom: "Hvarför
gör du ännu Mästaren omak?" Denna tro får sin härliga lön, ty ingen
skall komma på skam, som förtröstar på Herren.

Måtte äfven vi manas att bedja, äfven om det är en vida ringare ting vi
behöfva. Ty intet är så ringa, att du ej kan få tala om det för Jesus,
och intet är så stort, att du ej kan få hoppas, att Herren skall höra
din bön. Ja, Herre, föröka oss tron!

_Fr. E._



Bilder ur onkel Erics tittskåp.

1. Lycklige Josef.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

En dag kort före påsk kom hans lille vän Otto i rask fart springande
uppför alla fyra trapporna. "Kan du tänka dig, Josef", ropade han, "att
farbror Sven varit inne hos oss och bjudit mig ut till Sorunda öfver
päsklofvet för att leka med kusinerna. Han gaf mig också en blank krona,
som jag skulle få använda alldeles som jag ville."

"Tänk, så snällt af honom!" sade Josef lifligt. Sedan tillade han mera
för sig själf: "Det är väl hans pund att göra människorna glada med sina
penningar".

"Ja", sade Otto och nickade bekräftande. "Och nu ville jag ge dig den
här kronan", fortfor han, "ty du din stackare får ju aldrig komma ut
någonstans i det fria och leka som vi andra."

"Åhnej, Otto, inte skall du ge mej slanten, som du själf fått. Ser du,
jag behöfver nog inte leka jag som ni andra."

"Du!--Jo, om någon behöfver komma ut, så är det väl du. Ack, om jag
finge taga dig med mig! Det får jag inte förstås, men kronan skall du
ha, ty--ty--ser du--" och den lille rödkindade Otto lade sin arm omkring
den bleke Josefs hals och hviskade: "Ser du, det lofvade jag Jesus." Och
Otto såg både blyg och lycklig ut.

"Tack", sade Josef enkelt. Gossens ögon lyste, då han fortfor: "Otto,
Otto, vet du hvad? Jag har bedt Jesus så mycket om en bibel. Tänk--tänk
du, om man kunde få en bibel för en krona?"

"Ja, kanske", sade Otto dröjande. "Men vet du, jag hade tänkt, att du
skulle använda kronan för att få komma ut litet. Du kunde få åka upp
till Skansen och hem igen ett par gånger--skulle du inte vilja det?"

"Nej, tack snälla Otto, jag vill hellre ha en bibel, ty ser du--jag har
mitt pund där", tillade han hemlighetsfullt.

Otto såg på sin vän. Hvad Josef kunde bli vacker ibland, tyckte han. Han
var ibland så lik den där ängeln, som satt öfver mammas säng.

"Du får göra alldeles som du vill, Josef. Kanske du också vill, att jag
skall gå ned i bokhandeln och försöka få en bibel för kronan?"

"Ja, om du ville göra det, vore du allt förfärligt snäll", sade Josef,
som nu riktigt strålade af glädje.

På det viset fick Josef sin bibel, hvilken skulle göra honom till den
lycklige Josef, som grannarna sedan kallade honom.

Omkring en vecka efter det Josef fått sin bibel, sjuknade han och kunde
icke mera gå till sin kära bönesal. Men efter någon tid blef han dock så
stark, att han kunde börja studera sin bibel. Hvad den ofärdige gossen
njöt af denna läsning, det kunna måhända ej många af eder, små vänner,
förstå. Han kände också snart till innehållet af nya testamentets sköna
berättelser bättre än många, som i åratal läst den heliga boken.

Det var under en sömnlös natt, som Gud hade uppenbarat för honom,
hvaruti hans pund bestod: Han skulle sprida Guds ord bland människorna.
Men huru skulle detta ske? Jo, äfven detta hade han fått klart för sig.
Han hade en vacker handstil och kunde pränta. Detta kom honom nu väl
till pass vid det arbete han tänkte utföra. Genom att för hvarje dag
spara in något öre af de mjölkpenningar han fick af sin mor hvar morgon,
kunde han skaffa sig litet postpapper jämte de allra näpnaste små
kuvert. På papperet textade han så prydligt han kunde alla de bibelord,
som gjort honom själf godt och på hvarje kuvert skref han dessa ord:
"Tag och läs, hvar och en som går förbi".

Då Josef hade sin bädd alldeles bredvid fönstret, gick det så bra att
strö ut de små brefven öfver den lifliga gatan. Detta var nu det sätt,
på hvilket han kunde tjäna Gud, och han var glad i sin gärning. Då han
fått i ordning en liten brefsamling, bad han: "Gode Gud, välsigna ditt
eget ord!" Och så förde vinden lille Josefs små kärleksbudskap ut i
världen liksom flingor af nyfallen snö.

O, mina kära små vänner, hvad göra _vi_ för Jesus och för människorna
omkring oss? Tänk på den frågan och svara på den, då ni i kväll bedja
eder aftonbön. Gud välsigne eder alla!

(Forts.)



En som gratulerar.

Med teckning.

Det var i midten af maj. På vägen utanför den höga trädgårdsmuren möttes
två människor. Den ene var en rik man med glad och fryntlig uppsyn, den
andre var en liten fattig pojke i träskor och trasiga kläder, men äfven
den lille var vid godt mod och pep och hvisslade i kapp med bofinkarna
däruppe i lönnträden.

Den rike, lycklige mannen var som sagdt vid det gladaste lynne, det äro
icke alla rika. Han stack handen i fickan och tänkte ge den lille
tiggargossen en så stor slant, att han därför kunnat köpa en hel kostym
och därtill både skor och strumpor samt en hel skjorta och dito mössa.
Men han hejdade sig, han ville pröfva honom först.

"Har du brådtom i dag, min lille vän?"

"Nej, jag har inte ett dugg att göra."

"Vill du då hjälpa mig, ty jag har en hel hop med arbete, och du kan
säkert uträtta åtskilligt?"

"Ja, det kan jag nog."

"Nå, men vill du också?"

"Ja, visst vill jag."

"Kom då, så skall du strax få börja."

Gossen följde med in i trädgården, som för öfrigt var den rike mannens.
De följdes åt fram till trädgårdsmästaren, som vördnadsfullt hälsade på
sin husbonde.

[Illustration: JAIRI DOTTER.]

[Illustration: EN SOM GRATULERAR.]

"Här har jag en liten parfvel med mig, som både vill och kan uträtta
åtskilligt, såsom han själf sagt mig, och då är det ju skada, att han
inte har någon annan sysselsättning än att härma bofinkarna. Det kan han
för öfrigt få göra också här inne, medan han plockar bort ogräs ur
blomsterlanden och springer ärenden åt "mäster". Först skall ni nu laga
i ordning en jättebukett och sända honom med den hem till min hustru, ty
det är i dag hennes namnsdag."

"Jag har redan en bukett i ordning; det är ju i dag den 15: de. Får jag
visa den?"

Buketten var utmärkt; den lades i en stor korg och på ett papper skref
den rike: Fru Sophie. Så sändes gossen upp till den slottslika bostaden
med sin börda och ägaren följde långsamt efter.

Fru Sophie stod på verandan och såg efter sin man, då den lille litet
blygt men ändå redigt bar fram både blommorna och hälsningen å papperet.
Den lille blef naturligtvis vänligt mottagen och fick både bullar och
saft så mycket han förmådde.

"Ser du en sådan liten arbetskarl jag funnit till hjälp åt vår
trädgårdsmästare?" Det var den rike, som nu återkom och riktade frågan
till sin hustru.

"Men då får du väl ändå bestå honom nya kläder, tänker jag?"

"Just så har jag tänkt." Och så kom det sig, att lille fattige Petter
blef en liten fin och flitig gosse, som arbetade så svetten lackade och
hvisslade i kapp med bofinkar och löfsångare, så det ekade i trädgården.
Men lille Petters mor tackade Gud hvar dag för att han låtit hennes
gosse möta en rik man, som var barmhärtig.

_J. B. G._



En besynnerlig fisk.

Med teckning.

"Frambringe vattnet ett vimmel af lefvande varelser!" Så lydde
skapareorden i tidens begynnelse, och allt eftersom århundradena rullat
fram, har människan kommit till insikt om, att haf och sjöar verkligen
vimla af lif. Ju längre forskaren lyckas tränga ned i de vida djupen med
sin elektriska lykta och sin bottenskrapa, ju flera nya varelser
upptäcker han alltjämt.

För många af Barnavännens läsare är nog fisken å vår teckning en ny
bekantskap, äfven om han hört själfva namnet uttalas i ett annat
sammanhang. Ty ordet "_Näbbgädda_" säges, styggt nog, inte bara om
fisken.

Näbb-eller horngäddan så kalla vi fisken å vår teckning. Den är lika
hemmastadd i alla europeiska haf och än längre bort i världen samt
trifves godt i både Nordsjön och Östersjön och är i dessa haf ingalunda
en sällsynt företeelse.

Vår teckning visar oss näbbgäddans utseende och skapnad bättre än alla
beskrifningar. Hon uppnår en längd af öfver en meter, men hon är smal
som en ål och väger ej mer än ett kilo. Anledningen till hennes namn är
väl först och främst den långa "näbben", som är bildad af de utdragna
käkbenen, hvilka äro väpnade med hvassa tänder ända ut så långt
öfverkäken räcker. Men det är mycket möjligt, att namnet härleder sig
äfven däraf, att fisken vill nosa och "näbba" på allt den ser. Ligger
ett halmstrå eller en kvist och flyter på vattnet, så skall hon genast
ränna på dessa föremål med sin långa näbb och liksom undersöka dem.
Ibland lockar denna hennes nyfikenhet näbbgäddan i olycka, såsom då hon
rusar mot en fiskarbåt så häftigt, att hon dör.

I allmänhet uppträder näbbgäddan vid kusterna i stora stim, vanligen på
samma gång som makrillen och anses som ett förebud till dennes ankomst.
Hennes föda består af mindre fisk, som hon krossar mellan käkarna, innan
hon sväljer dem. Ehuru hennes kött är magert och segt och användes mest
till bete, fångas hon likväl ganska mycket.

Vår teckning visar oss, huru näbbgäddan roar sig under vackra
sommardagar. Vanligen simmar hon mot stranden nära ytan under slingrande
rörelser. Stundom hoppar hon nästan rätt upp i luften, men faller ner
igen med stjärten förut. Man kunde tro, att ingeniörerna vid sina
ritningar till torpeder haft näbbgäddan i tankarna, så snarlika äro de
hoppande fiskarna å teckningen dessa nutidens farliga angreppsvapen mot
fartygen i sjöstrider.

_J. B. G._



[Illustration: EN BESYNNERLIG FISK.]

Feladt och heladt.

Berättelse af "Mormor".

(Forts: fr. föreg. n:r.)

I denna hans åsikt instämde äfven de andra gosssarne, och till sist
kommo de öfverens om att flickorna fingo vara blommor bäst de ville, men
för dem låg målet högre.

Omväxlande med lek och allvar gingo så några terminer, till dess den
dagen randades, då de små skolkamraterna fingo flytta upp i
"storskolan".

Men till deras stora sorg lämnade nu Greta den lilla vänkretsen. Saken
var nämligen den, att hennes morbror, som bodde i Stockholm, erbjöd sin
lilla systerdotter att bo i hans hem och dela undervisningen med hans
egna flickor, hvilka voro i den åldern att de skulle börja i en högre
flickskola.

Gretas föräldrar antogo med tacksamhet det vänliga anbudet, men själf
grät hon strida tårar vid tanken på afskedet från hemmet och alla sina
vänner.

"Om det inte vore så många mil till Stockholm ändå!" suckade hon. Men
fadern tröstade henne med att hon skulle få komma hem till julen,
och--"då skall jag själf komma och hämta dig", tillade han.

Ja, detta var ju visserligen ett godt löfte, förstås, men det var så
långt, så långt till julen.

Det blef nu många rörande afsked från både små och stora. Till och med
kalfvar och grisar fingo en känsla af att Greta höll af äfven dem, då
hon den sista morgonen kom ut i ladugården med fickorna fulla af bröd,
som hon delade ut ibland dem, medan tårarna fördunklade hennes eljest så
klara ögon.

Hon hade redan dagen förut sagt farväl till Lotta och Anna Lisa, och då
hade hon lagt dem allvarligt på hjärtat att tänka på henne hvarenda dag.
Hon skulle då aldrig glömma dem--nej aldrig.

Greta kände sig mycket ensam den första tiden i sin morbrors hem.
Kusinerna voro äldre än hon, och småningom utöfvade de ett stort
inflytande på henne. Men detta inflytande var ej alltid af god
beskaffenhet, snarare tvärtom.

De voro mycket svaga för fina kläder, och redan samma dag Greta kom,
måste hon visa dem sina klädningar.

"Har du ingen stiligare?" frågade de med illa dold missräkning öfver
kusinens enkelhet.

"Nej", svarade Greta och vände dem ryggen, harmsen öfver att de så kunde
ringakta hennes bästa klädning.

"Lilla landtlollan", kallades hon i smyg af sina nya skolkamrater,
hvilka funno henne mycket underlägsen, jämförd med dem själfva. De voro
redan små modedockor och talade med stor tvärsäkerhet om hvilka af
kamraterna voro "snobbiga" och "stiliga", med flera sådana uttryck, som
Greta aldrig förr hört i sitt enkla, landtliga hem.

Det fanns ju visserligen också många snälla, barnsliga flickor i skolan,
men i det kotteri, dit Gretas kusiner hörde, och där sålunda äfven Greta
hade sina flesta umgängesvänner, rörde sig de dagliga samtalsämnena
omkring barnbaler och liknande nöjen. Lärare och lärarinnor kritiserades
också och föräldrarnas förmögenhet och rang diskuterades.

Under den första tiden af sin vistelse i Stockholm talade Greta ofta om
sina små vänner därhemma, men då ingen visade intresse därför, blef det
alltmera sällan, och till sist ertappade hon sig själf därmed, att en
hel dag kunde gå till ända, utan att hon en enda gång tänkt på dem. Och
så bleknade minnet af dem allt mer och mer.

Utan att hon själf visste det, tog hon allt djupare intryck af sin
omgifning. Sålunda började hon att med ringaktning se ned på dem, om
hvilka hon inbillade sig, att de stodo lägre än hon, och när hon nu
tänkte på sina forna glädjeämnen, fann hon dem simpla och tarfliga.

(Forts.)



Barnavännens anmälan 1905

Se föregående nummer!

De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
blifva i tillfälle att läsa den.

Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
kretsar.

Prenumerationen fortfar hela året.

Uppsala i Jan. 1905.



REDAKTIONEN.

_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 20-26 Febr. 1905.

M. 20.  Mark. 6:14-29.  _Johannes döparens död._
T. 21.       v. 14-16.  _Herodes' onda samvete._
O. 22.       v. 17-20.  _Orsaken till Johannes' fängslande och död._
T. 23.       v. 21-22.  _Herodes' gästabud,_
F. 24.       v. 23.     _hans löfte._
L. 25.       v. 24-25.  _Herodias' list._
S. 26.       v. 26-29.  _Döparens död och begrafning._

_Söndagsskoltext för den 26 Februari._

Mark. 6:14-29.

_Minnesvers_: Matt. 24:13. Men den som håller ut intill änden, han skall
varda frälst.



                             BARNAVÄNNEN


N:o 8    Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
28 Febr. Redaktör: J, B. GAUFFIN, Uppsala.                      1905

                        Johannes döparens död.

                            Mark 6: 14-29.

På Jesu tid regerade öfver Galileen och Pereen en romersk lydfurste
eller tetrark, som i vår text kallas "konung" Herodes. Denne man hette
egentligen Herodes Antipas och var son till Herodes den store, som är
känd för sin grymhet och sitt lastbara lif. Det var denne man, som ock
ville döda Jesusbarnet och därför påbjöd att döda alla gossebarn i
Betlehem, som voro under två år gamla. Herodes Antipas var ogudaktig och
orättfärdig liksom fadern, men mindre grym. Sin första gemål, den
arabiske konungen Aretas dotter, försköt han. Därpå gifte han sig med
sin broders hustru, Herodias, som han lockat att öfverge sin man. Denna
synd bestraffade Johannes döparen. Han gick upp till fursten och sade:
"Dig är icke lofligt att hafva din broders hustru". Det var en uppenbar
synd mot Guds sjette och tionde bud.

På grund af denna bestraffning började den lättfärdiga Herodias dödligt
hata Johannes och sökte bringa honom om lifvet. Hon låg öfver Herodes
med ett ständigt tal om Johannes oförskämdhet och slutligen lyckades hon
öfvertala honom att fängsla döparen och inspärra honom på slottet
Makerus, öster om Döda hafvet.

När konung Aretas dotter återkom till sitt hem och berättade om huru
skamligt och trolöst Herodes hade förskjutit henne för Herodias skull,
då blef Aretas vred och började förbereda ett härtåg mot Herodes. När
denne fick kunskap härom, samlade äfven han en här och drog söderut. Men
under färden inträffade hans födelsedag. På slottet Makerus lät han då
tillreda en stor fäst, till hvilken han inbjöd sina stormän och
krigsöfverstar samt andra af Galileens store, som voro med i hans följe.
Det var vid denna födelsedagsfäst Herodias dotter uppträdde och dansade
inför den halfrusige konungen och hans lika beskaffade gäster. Och så
betagen blef han i flickan och hennes dans, att han lofvade henne hvad
helst hon begärde ända till hälften af hans rike. När då danserskan
rådfrågat sin moder, återkom hon och begärde strax på ett fat Johannes
döparens hufvud.

Herodes blef nog med ens nykter, när han får höra denna begäran. Han
förstår nu, att det är Herodias list och ränker, i hvilka han blifvit
snärjd. Han vill visst icke halshugga Johannes, men i stället för att
slita sönder ränkerna och ärligt tillstå, att hvarken Johannes hutvud
eller halfva riket är hans, så att han ej kan gifva bort det, låter han
leda sig af en falsk hederskänsla, tänker på eden och på hvad gästerna
skola säga, faller i Herodias snara och låter en drabant döda Johannes.

Efter dryckeslag, fäster och mord drager nu Herodes ut att möta konung
Aretas. Men han och hans folk blifva slagne och med skam återkommer han
till hufvudstaden Tiberias. Det är då han får höra talas om Jesu
underverk och kraftiga gärningar i Galileen och tror att Jesus är
Johannes, som stått upp från de döda. Det skulle ej förvåna oss, om han
om nätterna går och vrider händerna af förtviflan och fruktan i det
kungliga palatsets salar. Men Herodias lyckas nog också lugna honom
igen. Han blir i tillfälle att se Jesus på långfredagen, han blir i
tillfälle att håna Jesus och hölja honom i en trasig purpurmantel. Men
nu var också hans synders mått rågadt. Han reser till Rom för att
utverka sig konungatiteln af kejsar Caligula, men i stället blir han
anklagad för sina brott och synder, blir landsförvist till Frankrike,
där han dog fattig, förskjuten och eländig i staden Lyon.

Herodes syndalif är en kraftig varning för oss alla att taga oss
tillvara för all synd och all orättfärdighet. Ty den illa gör, han illa
far, och hvad en människa sår, det får hon skörda. Den som sår i sitt
kött, han skall af köttet skörda förgängelse, men den som sår i Anden,
han skall af Anden skörda evigt lif. Herodes sådde i köttet, han fick
skörda förgängelse och förtappelse. Johannes döparen sådde i Anden, han
fick i Anden skörda evigt lif. Visserligen fick han böja sitt hufvud
under bödelsyxan i Makerus fängelsehåla, men nu bär hans hufvud
härlighetens krona i Guds himmel.

_J. B. G._



Bilder ur onkel Erics tittskåp.

1. Lycklige Josef.

(Forts fr. föreg. n:r).

En dag, då ett sådant litet "snöfall" kommit ned från den lycklige
Josefs fönster, hördes en knackning på dörren till vindsrummet.

"Stig in", sade Josef med bäfvande stämma.

Dörren öppnades och en högväxt, välklädd herre trädde in. Han gick fram
till Josef, som ännu satt i fönstersmygen och präntade.

"Jaså det är du, min gosse, som släpper ut dessa små brefdufvor?" sade
främlingen och höll upp ett bref framför Josef.

"Ja, jag ville tjäna frälsaren, och jag kan inte göra något annat", sade
gossen blygt.

"Godt att du kan det, liten", sade främlingen. "Gud har redan välsignat
ditt kärleksarbete, ty jag vet åtminstone en, som därigenom fått ögonen
öppnade att lära känna Herren Jesus", tillade han.

Josef knäppte ihop sina händer och i hans stora, uttrycksfulla ögon
glänste klara tårar. "Tack gode Gud!" hviskade han.

Främlingen satte sig på en stol vid Josefs sida och tog vänligt hans
lilla smala hand i sin. "Ja, min gosse, det behagade Gud att genom ditt
lilla bref öppna mina ögon för hans kärlek", sade han, "och jag ville
tala om det för att uppmuntra dig att fortsätta ditt missionsarbete. Jag
gick för en vecka sedan förbi här, försänkt i djupa tankar. Det var en
viktig affär, som skulle göras upp och jag var mycket oviss. Då föll
ditt lilla budskap ned alldeles framför mig, och jag böjde mig
ofrivilligt för att taga upp det. Det lilla brefvet innehöll blott fyra
ord: 'Hos Herren är hjälpen'. Men dessa ord voro tillräckliga för att
återgifva mig mitt mod. För tillfället hade jag alldeles för brådt för
att hinna forska efter hvarifrån budskapet kom.

I dag hade jag åter mina vägar här förbi. Då föll detta lilla bref ned
på min hatt, och när jag såg uppåt, fick jag se ännu en flock sådana
brefdufvor komma långsamt sväfvande nedåt. Jag gick in i porten för att
se, hvilket budskap som sändes mig i dag, och då läste jag: 'Jag måste
verka hans verk som har sändt mig, medan dagen är, natten kommer, då
ingen kan verka'. Joh. 9: 4. Och nu ville jag tacka dig, min unge vän,
tillade främlingen med en fuktig glans i sina ögon, "ty du har omedvetet
varit mig till stor tjänst genom ditt missionsarbete."

"Det är bara bibelspråk, som jag skrifvit af, jag har inte gjort något
annat", sade gossen.

"Ja, jag vet det, min gosse, men det är du, som gifvit dem vingar, och
därför tackar jag dig och ville så gärna göra något för dig."

Josef såg upp på främlingen med sina strålande, själfulla ögon, ur
hvilka lyste fram en så innerlig glädje. "Jag är så glad och lycklig",
sade han blygt, "ty jag ser nu att frälsaren hört mina böner." Och den
lille missionären knäppte ihop sina små magra händer och hviskade:
"Tack, käre, gode Gud, att jag fått göra något för dig!"

Främlingen var djupt rörd öfver denna barnsliga förtrolighet, med
hvilken den ofärdige gossen talade till Gud. "Du är då mycket lycklig,
min gosse, fastän du är ofärdig?" sade han.

"O, ja, jag är så lycklig", svarade Josef med blicken liksom skådande i
fjärran. "Kanske jag inte velat gå Guds ärenden, om jag inte varit en
krympling", fortfor han, "jag hade väl då varit mest glad åt att få
leka--tror inte herrn det?"

"Jo, det kan nog hända. Guds vägar äro högre än våra vägar."

"Och jag är så lycklig öfver att herrn kom upp till mig och talade om
det där för mig, ty nu vet jag, att Gud hört mina böner och att jag får
fortsätta att skicka ut mina bref."

"Ja, det får du säkert, och Herren har själf sagt, att hans ord inte
skall återkomma fåfängt."

Nu skulle jag väl kunna berätta, att denne främling icke var den ende,
som blef välsignad genom Josefs "brefdufvor", men vill för denna gång
nöja mig med att tala om, att gossen i honom fick en trofast vän, som
sörjde både för honom själf och för hans mor och mormor, så att de ej
behöfde lida brist. Sålunda lönade då Herren redan här sin lille
tjänare, som så troget förvaltade det pund han fått. Men en gång skall
han få ut den bästa delen af denna lön. Då skola kronorna delas ut åt
både små och stora, som äro trogna emot Jesus och hans missionsarbete på
jorden.

Af denna verklighetsbild kunna vi lära, att äfven barnen få vara små
vingårdsarbetare, hvilka kunna skaffa frukt åt frälsaren. Glömmen ej
det!

     Så skynden då alla kära små
     att in i vår Herres vingård gå.
     Arbeten troget vid sång och bön,
     så skall eder gifvas som nådelön
     en krona skön.

Däråt gläder sig eder ringe vän

_Onkel Eric._

[Illustration: PÅ SVAG IS.]

[Illustration: SMÅ SOM GÅ I VÄGEN.]

På svag is.

Med teckning.

"Gå inte ut på isen, Johan! Den är för svag och bär inte än. Lyd nu och
gå direkt till skolan!"

Det var Johans mor, som med dessa ord förmanade sin gosse och sände
honom på väg till arbetet med bokväskan på ryggen.

Frosten hade varit synnerligen stark under natten, så att små grunda
sjöar och åar buro blanka, lockande isbryggor. På skolvägen träffade
Johan en kamrat, som full af ifver tog honom med sig till den buktande
ån. Han sprang själf först ett par gånger öfver isen och hånade Johan,
som var en så rädd stackare, att han inte tordes. Isen hade knakat
duktigt vid kamratens försök, hvarför Johan tvekade till en början.
Moderns ord ljödo ock för hans öron och samvete, men till sist skulle
han ändå visa, att han inte var rädd, tog en väldig sats och slog kana
tvärs öfver ån. Men isen brast under alen vid andra stranden. Han fick
tag i ett par grenar men han orkade inte hålla sig, tills hjälp kom,
utan han föll rätt ned i vaken så att vattnet räckte honom under hakan.

Ja, där stod nu Johan och kunde hvarken komma upp eller framåt. Han
måste slå sönder isen med händerna och sträfva sig upp med kamratens
hjälp. Men hu-u-u, hvilket kallbad!

Huru skulle han nu bete sig? Inte vågade han gå hem, och i skolan måste
han vara om en timme. Han sprang så våt han var till skolan, sedan han
tömt vattnet ur sina skor.

På den tiden hade man på landet, där Johan bodde, en väldig skolsal med
en stor, härlig, brungul kakelugn. I den plägade gossarne själfva i tur
och ordning hvarje dag elda riktiga stockbrasor. Här klädde nu Johan af
sig det mesta af kläderna jämte strumpor och skor och satte sig själf på
trappstegen tätt framför brasan för att torka och värma sig. Gossarne
stodo i täta dubbla led omkring honom och gömde honom för flickorna, som
så småningom började komma till skolan äfven de. När läraren sen klockan
nio kom in för att börja arbetet, var Johan klädd och hans kläder
"nästan" torra, så att ingenting märktes.

På middagen talte gossen om hela historien för far och mor, bad dem om
förlåtelse och lofvade, att icke gå ut på isen utan föräldrarnas
samtycke.

Naturligtvis förläto de sin Johan, som ju fått straff nog för att han
utan mors löfte gått på svag is. Och underbart nog fick han inte ens den
allra ringaste snufva eller hosta på kuppen. På den tiden voro gossarne
mycket starka, härdade och friska af sig, och inte heller fanns det
någon influensa, som doktorn kunde skylla på.

_J. B. G._



För våra allra minsta.

I. Små som gå i vägen.

Med teckning.

Småttingarne ha så innerligen roligt, där de sitta på trappan med sina
leksaker och låta tankarna löpa ut i vida världen, såsom de tycka. Men
egentligen bygga de i tankarna upp en alldeles ny värld, full af de
sällsammaste företeelser.

Ser du den lille med trähästen? Han har ridit på solstrålarnas gyllene
bro öfver skogar och fält, öfver sjöar och haf, och flickorna de ha
suttit bakom honom på hästryggen och hållit i sig starkt, så starkt, att
de inte måtte falla af och göra sig illa. Och de ha inte fallit af
hästen utan ridit långt ut i världen till Egypti land, där Nilfloden så
lång, så lång flyter genom landet. De ha tänkt på Mose, den lille
israelitiske gossen, som låg här på Nilens vatten och flöt omkring i
rörkistan. De ha tyckt sig både se honom och höra honom gråta. De ha
också sett faraos dotter komma med sina hoftärnor i en lång rad i
brokiga silkeskläder. De nalkas Nilstranden och höra barnet gråta i
rörkistan, de hämta den och öppna locket och få se den lille vackre
gossen. Det flyger ett solskensskimmer öfver ansiktet på faraos dotter
och på alla hennes tärnor. De jubla och klappa i händerna och vinka med
sina solfjädrar åt barnet, som åter ler genom tårarna, när vänliga
händer sträckas mot honom och lyfta honom ur denna trånga, mörka vagga.
De ämna följa prinsessan och hennes tärnor vidare--men de äro genast
hemma igen i den mörka trappan, dit solstrålarnas gyllene bro tränger.

"Ur vägen med er!" ljuder en obarmhärtigt sträng och barsk röst. Det är
en något äldre flicka, som med en stor kvast sopar trappan ren. Barnens
kaffekoppar krossas utan förskoning, gossen hinner lyckligtvis rädda sin
präktiga häst, men den ljufliga leken och färden till Egypti land tog
ett ledsamt slut.

"Stackars små, som gå i vägen", ljuder en vänlig röst från ett fönster
tvärs öfver gården. "Kom till min trappa, kära barn!" fortsätter samma
vänliga röst, "sätt er där och fortsätt att leka!"

Men det gick inte att leka mer den gången. Ett groft grepp var taget i
de fina strängarna af barnens fantasi. De sköna bilderna i barnens värld
hade likt deras leksaker brustit och gått i spillror.

_J. B. G._



II. En liten musiker.

Med teckning.

Far hade en stor basfiol, som sjöng vackra, fylliga toner, när han
spelade på den. Än voro tonerna djupa och dallrande som de lägsta på en
kyrkorgel, än höga och klara och klangfulla, som om de strömmat fram ur
klockstycket från en klarinett.

Och lillan hade lyssnat till tonerna från hon var ett år gammal. I
början trodde hon, att det bodde en liten sångare i det stora
instrumentet. Hon hade lagt örat intill dess väggar och sagt: "Hör, hur
han sjunger där inne!" Men när hon blef litet större, fick hon veta, att
det var strängarna, som sjöngo och dallrade, när far strök dem med
stråken.

[Illustration: tiny girl with ENORMOUS instrument... ]

Nu var hon "stor" och kunde själf sjunga enkla sånger, som far spelade.
Men när han ibland spelade fina saker och mor beledsagade dem med musik
från pianot, då kröp lillan upp i ett soffhörn, knäppte sina händer och
lyssnade och drömde och tyckte att det var en hel skara sångare, som
sjöng ur de båda instrumenten.

Ja, nu var lillan "stor", så stor att hon själf kunde föra fars stråke
öfver strängarna och låta dem sjunga för sig långa, mjuka toner. Men hon
var inte ännu så stor, att hon med sina små fingrar kunde trycka ned
strängarna och få toner i mängd såsom hennes far. Men lillan växer för
hvarje dag och hvarje år, och rätt hvad det är kan hon nog spela på
annat sätt än på lösa strängarna.

_J. B. G._



Feladt och heladt.

Berättelse af "Mormor".

(Forts.)

Hon hade gladt sig så mycket att få resa hem till julen, och hade hon
fått det, skulle detta varit en stor hjälp för henne. Men en vecka innan
skolan slutade sjuknade hon i difteri. Hon måste genast föras till
sjukhuset, där hon sedan fick ligga under hela julferien.

En stjärna lyste dock på Gretas mörka himmel denna dystra tid, och denna
stjärna var syster Lydia, hennes trofasta sköterska. Hon var en lefvande
kristen och hade valt en sjuksköterskas ansvarsfulla och
tålamodspröfvande kall af önskan att därigenom kunna tjäna sin herre och
frälsare.

"Syster Lydia", sade Greta en dag med matt röst, "bed Gud, att han snart
gör mig frisk."

"Det har jag gjort flere gånger, barnet mitt", sade hon, "men bed själf
du Greta."

"Det kan jag inte", svarade Greta missmodigt.

"Jo, visst kan du det, lika lätt som du ber din mamma eller pappa om
någonting."

Denna tanke, att bönen var en så enkel och naturlig sak, var alldeles ny
för Greta. Hon hade några oklara begrepp om att det skulle gå mycket
högtidligt till, och de morgon-och aftonböner hon hvarje dag läste,
passade inte, tyckte hon.

Några dagar därefter, då syster Lydia stannat en stund hos henne, sade
hon: "Nu har jag bedt Gud om att bli frisk den här veckan, och så har
jag talat om för honom, hur mycket jag längtar efter pappa och mamma.
Men så har jag bedt honom om en sak till."

"Hvad då, lilla Greta?"

"Jo, att jag måtte kunna bli riktigt snäll."

Nu ropade någon på syster Lydia, så att hon måste gå, utan att få
svara.--

I början på det nya året fick Greta lämna sjukhuset. Men innan dess hade
syster Lydia måst lofva "riktigt säkert" att komma ut till Åby någon
gång under sommaren.

(Forts.)



Barnavännens anmälan 1905

Se föregående nummer!

De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
blifva i tillfälle att läsa den.

Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
kretsar.

Prenumerationen fortfar hela året.

Uppsala i Jan. 1905.



REDAKTIONEN.

_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 27 Febr.-5 Mars 1905.

M. 27. Fil. 2:5-11.  _Kristi underbara storhet_.
T. 28.     v. 5-6.   _Hans storhet i sinnelaget_.
O. 1.      v. 7.     _i tjänande kärlek_,
T. 2.      v. 8.     _i ödmjukhet och lydnad_.
F. 3.      v. 9.     _Gud sätter sitt insegel på Jesu storhet_.
L. 5.      v. 10.    _Alla varelser skola känna sig små inför Jesu
                      storhet_
S. 5.      v. 11.    _och högt bekänna den_.

_Söndagsskoltext för den 5 Mars._

Fil. 2:5-11.

_Minnesvers_: 2 Kor. 8:9. Ty I kännen vår Herre Jesu Kristi nåd, att
han, ehuru rik, vardt fattig för eder skull, på det att I genom hans
fattigdom skullen varda rika.

UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Barnavännen, 1905-02 - Illustrerad Veckotidning för de Små" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.