Title: Barnavännen, 1905-05 - Illustrerad Veckotidning för de Små
Author: Various
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Barnavännen, 1905-05 - Illustrerad Veckotidning för de Små" ***


                            BARNAVÄNNEN

N:o 18     Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.  22 årg.
4 Maj.     Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.                       1905.



                      Jesus välsignar barnen.

                         Mark. 10: 13-16.
                                                            Med teckning.

Du som är ett barn och har en god moder, du vet, huru innerligt en sådan
moder älskar sitt barn och alltid tänker på dess bästa. Du förstår också
lätt, att de, som under frälsarens jordelif buro fram barn till Jesus,
voro just sådana där goda och älskande mödrar.

Dessa kvinnor hade sett frälsarens stora makt till att frälsa och
hjälpa. De hade sett sjukdomen fly för hans heliga händer och döden vika
undan, där han trädde in. De hade suttit på stenarna vid Genesarets
strand och lyssnat till hans ord, som födt kärlek och fromhet i deras
egna hjärtan. Och de tänkte: "Skulle ej den kärleksfulle mästaren från
Nasaret också vilja skänka någon himmelsk gåfva åt våra små barn?" Jo,
det trodde de, och så gingo de i denna tillitsfulla tro till frälsaren
med sina barn och bådo honom taga på dem med sina heliga händer.

Men till en början såg det ut, som om mödrarna och barnen aldrig skulle
få träffa frälsaren, ty lärjungarne näpste och visade bort dem. I sitt
oförstånd trodde lärjungarne, att barnen icke kunde taga emot någon
verklig andlig gåfva af Jesus och att han icke på ett verkligt sätt
kunde gifva något åt sådana små, som ännu lågo vid modersskötet. Men
frälsaren hörde, huru lärjungarne voro oförståndiga och huru de talade
hårda och afvisande ord, och då heter det om honom, att han blef
misslynt och sade: "_Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke,
ty sådana hörer Guds rike till_".

Frälsaren visste så väl, hvad ett barn behöfver för att vara lyckligt.
Han visste, att dess själ behöfver ren, himmelsk kärlek, att det
behöfver en lugnare och tryggare hamn i lifvets storm och strid än den
modersfamnen kan skänka. Han visste, att de små såväl som de äldre
behöfva en frälsare från världens synd och villa. Allt detta och
oändligt mycket mer kan frälsaren skänka de små, och därför bjöd han,
högtidligt och allvarligt: "_Låten barnen komma till mig_".

Men när Jesus så inbjuder barnen till sig, då har han också någonting
verkligt och någonting stort att skänka dem. Han vill skänka barnen sitt
himmelska rike. Och barnens himmelrike är i Jesu famn. Därför tar han
upp de små i sin famn, lägger sina händer på dem och välsignar dem. Så
börjar det att blifva en medlem i Guds rike. Vi måste smyga oss in i
Jesu famn och mottaga välsignelsen och Guds rike såsom barn. Då strömmar
där rättfärdighet, frid och fröjd in i våra själar. Guds rike har tagit
sin boning hos oss. Vi äro lyckliga och välsignade människor.

Nu är det också en sanning, att Guds rike en gång kommer att framträda
på jorden såsom ett verkligt rike med Kristus såsom den ende konungen.
Ja, det skall en gång framträda i oändlig härlighet, ty vi vänta nya
himlar och en ny jord enligt Guds löfte. Då skall Guds rike hafva nått
sin fulländning och då skola alla, som mottagit detta rike såsom barn,
få gå därin och varda konungar i lif och oförgänglighet.

Har du funnit ditt himmelrike i frälsarens famn? Om du det har, och om
du alltjämt stannar där, så skall du också en gång regera med Kristus
såsom en konung i evighet. Så vill Jesus välsigna barnen.

_J. B. G._



Sökande efter den okände Guden.

Djupt inne i hjärtat af Afrika och långt ifrån någon missionsstation
framlefde en stackars svart herdegosse sina dagar. En dag sammanträffade
han med en annan gosse, som under någon tid hade uppehållit sig vid
missionsskolan i Kuruman, där han hade lärt sig läsa och hvarifrån han
förde med sig ett nytt testamente.

Då nu de båda gossarne sutto hos hvarandra, lät bokens ägare "boken
tala", som de svarta bruka säga, det vill säga, han läste för sin kamrat
den sköna berättelsen om Jesusbarnet i Betlehem.

Stor var herdegossens förvåning först öfver själfva boken--så
märkvärdigt, att man kunde låta den tala--och därnäst öfver de underbara
ord och ting, som den hade att berätta. Något sådant hade han aldrig
hört eller kunnat tänka sig. Med den mest spända uppmärksamhet lyssnade
han till hvarje stafvelse, och då den lille föreläsaren slutade, hade
den andres hjärta gripits af en stark längtan efter att se det
märkvärdiga barnet i Betlehem, som lindades och lades i en krubba.

"Kan jag få se barnet?" frågade han ifrigt. "Ack, säg mig, hvar det
finns!"

"Det finns i Kuruman", sade den lille föreläsaren, mycket tvärsäker på
sin sak.

"Har du sett det?" frågade den andre ännu mera ifrig.

"Nej, aldrig, men jag vet, att Jesusbarnet finns där, ty de sjunga om
honom och tala med honom. Det har jag hört med mina egna öron."

Den förvånade lille herdegossen kunde ej längre uthärda med att gå och
vakta fåren. Tanken på barnet i krubban fyllde dag och natt hans sinne
och lämnade honom ingen ro. Han ville söka upp det, han ville gå till
Kuruman för att med egna ögon skåda detta under. Det var en mycket lång
väg, det visste han, men intet hinder kunde afskräcka honom; han måste
med egna ögon se detta förunderliga barn, hvad det än skulle kosta. Och
så snart som han kunde lämna sin tjänst, begaf han sig på väg.

Han vandrade till fots största delen af den långa vägen och var mycket
glad, när han någon gång fick sätta sig upp på en oxvagn, som förde
honom öfver berg och dalar eller genom täta skogar och öfver svällande
fjällbäckar. På detta sätt nådde han slutligen det område, där de hvita
främlingarne hade slagit upp sina hyddor i närheten af negerbyarna.

Sent omsider kom han då en lördagskväll till Kuruman, det längtansfullt
väntade målet för hans långa resa. En kristen betsjuankvinna tog vänligt
emot honom, hon lät honom taga del i hennes aftonmåltid och sofva om
natten i hennes hydda.

Följande morgon hörde han missionshusets klocka ringa. Han förstod ej
hvad det var eller hvad det skulle betyda, men han följde sin goda
värdinna till missionskapellet. Med stort nöje lyssnade han till den
vackra sången, och hans ögon voro oafbrutet och med stort allvar fästade
vid missionären.

Denne öppnade nu bibeln och började läsa. Och hvad var det väl han
läste? Jo, det var just Lukas andra kapitel, den underbara berättelsen
om barnet i Betlehem.

Den lille främlingen såg sig spanande omkring i det glada hopp att han
skulle få se barnet. Och hur han spanade, föll hans blick på ett barn,
som syntes honom så skönt, att han aldrig sett dess like. Barnet hade
ljust, lockigt hår, stora blåa ögon och en ansiktsfärg, som var
fullkomligt olika de inföddas där i landet.

"Där är barnet från Betlehem", tänkte den stackars okunnige gossen, "det
barn, som jag så innerligt längtat efter att få se. Åh, så lycklig jag
är, som till slut har funnit det!"

Då sammankomsten var slutad, skyndade han sig i öfversvallande glädje
att tala om för sin goda väninna, att han nu hade fått sin högsta önskan
uppfylld--han hade sett Jesusbarnet.

Den kristna betsjuankvinnan förstod till en början ej hvad han menade,
men småningom började hon få en aning om hans misstag och upplyste honom
om att barnet med de ljusa lockarne och blåa ögonen var missionärens
egen lille son.

Han kände visserligen till en början någon missräkning, men den
enfaldiga, varmhjärtade kristna kvinnan, som själf till sitt hjärtas
tröst hade lärt känna det barn, han så ifrigt sökte, började nu berätta
för honom, hvem Jesusbarnet verkligen är, hvarför det föddes här på
jorden, och hvar det nu är att finna. På sitt enkla, hjärtliga vis
berättade hon om vår Herres Jesu födelse, hans lefnad på jorden, hans
lidande och död på korset, hans uppståndelse och himmelsfärd, om den
plats han nu har intagit på faderns högra hand i härlighetens rike samt
hans innerliga kärlek till alla syndare.

Och Herrens Ande öppnade den lille gossens hjärta, så att han trodde
ordet och började älska Herren Jesus, fastän han icke kunde få se honom.
Och så bad han om att alltid få stanna vid missionsskolan, hvilket med
glädje beviljades honom. Här lärde han nu själf att läsa och blef icke
blott en sann och uppriktig Jesu lärjunge utan också fastän han var ung,
en varm och verksam evangelist bland sina landsmän.

[Illustration: JESUS VÄLSIGNAR BARNEN.]

[Illustration: HVEM SKALL GE VIKA?]



Hvem skall ge vika?

Med teckning.

En hund och en gås möttes på en spång. Denna var så smal, att de icke
kunde komma förbi hvarann, och ingendera syntes till en början vilja
vika tillbaka för den andre. Endera måste dock vända, men hvilkendera?
"Den svagaste", tänker någon. Det är icke så säkert. Jag skulle vilja
säga, "den bästa" ger vika.

För min del tror jag, att den lilla hunden är den förståndigaste af hela
sällskapet, och därför drar han sig nog tillbaka. Gåsen har nämligen en
hel flock efter sig på stranden.

Man kan se på gåsen, att han är mycket envis. Det vore visst en lätt sak
för hunden att bita hufvudet af hela gåsflocken. Men med en väl
upptuktad hunds belefvenhet går han artigt ur vägen för det närgångna
gåsherrskapet.

Ej underligt, att hundens klokhet blifvit mycket berömd, medan å andra
sidan gåsens envishet och närgångenhet blifvit till ett ordspråk: "dum
som en gås".

Människobarn pläga också understundom träta med hvarann och ingen vill
ge vika. Kom då ihåg, att den som har största förståndet, den bäst
uppfostrade, han bör gifva efter. Ja, "_den bästa ger vika_".

_J. B. G._



En god rekommendation.

För många år sedan stod på kajen i en af våra större sjöstäder en gosse,
som frågade efter kaptenen på ett af skeppen, som lågo förankrade där.

"Jo, han kommer där", sade en sjöman, som gick förbi och hörde frågan.
Gossen gick fram till kaptenen och hälsade höfligt.

"Nå väl, hvad vill du?" sade kaptenen.

"Jo, jag vill gå till sjös, kapten."

"Hvarför vill du gå till sjös då?"

"För att få skicka min hyra till mor. Hon är änka, och jag vill inte,
att hon skall komma på fattigvården."

Kaptenen tyckte om den hederlige gossen och det sätt, hvarpå han talade
om sin mor.

"Nå, hvar har du dina papper?"

"Papper? Jag har inga papper, kapten."

"Har du inte? ja, då kan jag inte taga dig med."

"Åhjo, gör det, kapten. Jag skall bli en riktigt snäll gosse, om jag får
följa med."

"Jag kan inte; det är emot vårt reglemente. Vi taga ej emot någon, utan
att han har åtminstone någon rekommendation. Försök skaffa dig en
sådan."

Gossen som hade mycket långt hem och således svårt att kunna få någon
rekommendation, vände sig med tungt hjärta om för att gå. Då föllo
kaptenens blickar på det lilla knytet, som han bar under armen. "Hvad
har du där, min gosse?" frågade han.

"Mina kläder, herr kapten."

"Dina kläder--får jag se! Hvad är då detta?"

"Min bok."

"Hvad för slags bok?"

"Min bibel."

"Jaså.--Vi ha då inte mycket att skaffa med den boken ombord, men låt
mig se på den."

Han tog bibeln och öppnade den. På bokens första blad stod gossens namn
tilllika med den upplysningen, att den var en gåfva från söndagsskolan
såsom belöning för flit och godt uppförande.

"Åhå, min gosse, detta är tillräckligt", sade kaptenen. "Kom du med mig,
så skall du få taga hyra på mitt fartyg."

"_Gudsfruktan är nyttig till allting och har löfte med sig både för
detta lifvet och för det tillkommande._"



Broderskärlek.

Med teckning.

(Forts. fr. föreg. n:r).

Ändtligen är jakten slut. Man släpar fram hararna och går sedan med dem
till herrgården för att få betaldt. Det höres ett undertryckt knot, då
man märker, att den rike baronen ej ämnar bestå dem med någon traktering
hvarken i mat eller dryck. Frits står lutad mot en vägg; han är för
mycket trött för att tränga sig fram, och hans tänder skallra af köld.
Nu kommer turen till honom; men när inspektoren ser hans blåfrusna
ansikte, ropar han medlidsamt: "Kom med mig in i köket, pojke, du
behöfver få någonting att värma dig med." Och han tar den darrande
gossen med sig och säger till om en kopp varm mjölk åt honom. Åh, hvad
den värmer! Glädjestrålande tar han emot sin krona och tackar
inspektoren hjärtligt för förfriskningen. Han är nu åter kry och följer
den godmodige mannens råd att skynda sig hem.

Men--hvart hafva hans kamrater tagit vägen? Huru han än spanar omkring
sig i skymningen, kan han ingenstädes upptäcka dem. "De ha kanske redan
gifvit sig af", tänkte han och blef i första ögonblicket ganska häpen,
när han kom ihåg den långa vägen, som han nu måste gå utan sällskap. Men
så tröstade han sig snart med den tanken, att han kanske ändå skulle
hinna upp de andra, om han skyndade sig och därför begaf han sig med
friskt mod på väg.

Nu gick han förbi herrgården. Alla fönster voro upplysta, och han såg
gestalter röra sig därinne; baronen och hans gäster skulle nu spisa
middag. När han tänkte på detta, kom han ihåg, huru hungrig han var. Han
hade ju icke ätit något sedan morgonen, och nu var klockan fem. Han
kastade ännu en längtansfull blick mot de upplysta fönsterna, innan han
gick vidare.

[Illustration]

"De där ha det bra de", tänkte han och kände efter i sina fickor, om han
möjligtvis skulle glömt någon brödsmula kvar, men nej. Hur han än vände
ut och in på sina fickor, kunde han ej finna en enda liten bit. Och
nordanvinden blåste kall, och snön föll allt tätare. Frits slog upp
rockkragen och knäppte väl igen rocken, men det hjälpte ej, han darrade
af köld, den stackars gossen. Nu hade han dock hunnit fram till skogen,
och här var det åtminstone mera lugnt, ty de högstammiga trädens kronor
trotsade vinden. Men det kändes så underligt i den trötte gossens
hufvud; ögonlocken blefvo så tunga, och det hvita snötäcket inbjöd så
lockande till hvila. Frits sökte dock öfvervinna sin trötthet och
sträfvade mödosamt framåt liksom i sömnen.

Nu kom han till en korsväg. Han visste ej längre åt hvilket håll han
skulle gå; han förstod blott, att han måste gå oupphörligt för att ej
sjunka ner i en sömn, ur hvilken han aldrig skulle vakna. Och han
går--den orätta vägen, som i stället för att leda till byn, leder allt
djupare in i skogen.

Mörkret hade nu brutit in, och det är endast den hvita snön, som lyser
upp nejden. Öfverallt stirra de höga, dystra furorna emot den
vilsegångne gossen.

"Nu måste jag snart vara framme vid krökningen, och då får jag se ljusen
i byn." Med denna tanke söker han trösta sig, då ångesten vill gripa
honom. Men intet ljus lyser emot honom; han ser ingenting annat än
träden och snön och en ensam stjärna på himmelen. Han ropar nu med
ångestfull röst efter sina kamrater.

"Karl! Herman!" skallar det högt genom den mörka skogen; men endast ekot
svarar honom. Nu märker den stackars gossen, att han gått vilse och vill
gå tillbaka. Men ingen väg synes mer bakom honom--allt är höljdt i snö.
Då förlorar han modet. Bittert gråtande kastar han sig ner på marken och
ropar förtviflad: "Mor, mor, ack, hjälp mig!"

Men allt är tyst, endast vinden far suckande genom de gamla furorna.

Gång på gång upprepar den vilsegångne gossen sitt rop om hjälp, men
ingen hör honom. Då stiger han upp och springer ett stycke till, mössan
ligger kvar under granen, men han ger ej akt därpå, alla hans tankar gå
ut på huru han skall komma ut ur skogen.

Plötsligt är det som om all trötthet och köld försvunnit och han blir
glödande het af ångest. Han spanar omkring sig, men han ser intet annat
än snö--ingen väg, bara snö. Då faller den stackars gossen på knä i
snön, knäpper sina händer och beder under strömmande tårar: "Gode Gud,
du ensam kan hjälpa mig här i denna stora skog. Hjälp mig åter hem till
mor, som väntar på mig därhemma, och--till Anni, som jag skall lämna min
slant. Gode--Gud--hjälp!"

Rösten blir allt svagare, till dess den förlorar sig i ett otydligt
mummel. Gossen har fallit tillbaka i snön med ryggen mot en trädstam.
Med sina stelfrusna fingrar drager han upp ur fickan slanten och ser på
den med ett lyckligt leende.

Han förnimmer nu mera allting såsom i en dröm. Han tror sig vara hemma
hos mor och syster och sträcker med välbehag ut sina trötta lemmar, ty
han känner ej längre någon köld. Ännu en gång öppnar han sömnigt sina
ögon. Drömmande blickar han uppåt, fast sluta sig hans fingrar omkring
den så dyrt förvärfvade slanten och hans bleka läppar hviska: "Nu kan
Anni få fara!"

Därpå sluta sig de mörka ögonen, och hufvudet sjunker trött tillbaka mot
den mjuka snön. Tyst, alldeles tyst blir det rundt omkring honom, endast
de hvita flingorna fortfara att falla och omhölja den bleke slumraren,
och furorna susa sakta sin vaggsång för honom.

(Forts.)



Prenumerationen fortfar!

_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 8--14 Maj 1905.

M. 8. Mark. 10: 17--27. _Den rike ynglingen._
T. 9.  v. 17. _Han frågar efter vägen till evigt lif._
O. 10. v. 18--20. _Vägen dit går genom själf kännedom._
T. 11. v. 21. _Evigt lif vinnes endast i Jesu efterföljelse._
F. 12. v. 22. _Han älskar det jordiska mer än evigt lif._
L. 13. v. 23--25. _Rikedomen hindrar många att gå in i Guds rike._
S. 14. v. 26--27. _Gud ensam kan lösa människan från rikedomens svek._

_Söndagsskoltext för den 14 Maj._

Mark. 10: 17-27.

_Minnesvers_: Mark. 10: 24 b. Barn, huru svårt är det icke för dem, som
förtrösta på ägodelar, att komma in i Guds rike!

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.



                             BARNAVÄNNEN

N:o 19   Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.  22 årg.
11 Maj.   Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.                      1905.


                        _Den rike ynglingen._

                           Mark. 10: 17-22.

Huru älsklig är ej den unge man, som vår text omtalar! Han var en rik
man, en högt uppsatt man, och likväl, böjer han knä för Jesus. Det var
ej en tom hyllning, det var hans hjärtas åstundan efter frälsning, som
framkallade detta. Han kom med den frågan på sina läppar: _Gode Mästare,
hvad skall jag göra att jag må ärfva evigt lif?_

Ja, den frågan var förbunden med en annan: _Hvad fattas mig ännu?_ Och
likväl hade han så mycket. Han hade jordiska ägodelar, god hälsa, en hög
samhällsställning; han hade hvad som var bättre än allt detta: en
älsklig barndom, hvarunder han hedrat sin fader och moder, flytt lögn
och andra grofva synder. Ty med en viss sanning kunde han säga: Allt
detta har jag hållit ifrån min ungdom. Icke blott för oss synes denne
mannen älsklig, äfven Jesus såg på honom, såg hans ärliga sökande efter
sanning, såg hans yttre flärdfria lif och fattade kärlek till honom.
Detta innebar dock icke, att det ej fanns mycket hos denne unge man, som
Herren beklagade. Han såg jämte allt hans sökande efter sanningen en
bristande själfkännedom. Därför säger han: Ingen är god utom Gud allena.
Detta var säkert något, som den unge mannen var i okunnighet om. Han
trodde, att såväl han själf som många andra voro goda människor och
visste ej af sin egen oförmåga att fullborda Guds lag. Herren såg, att
han fattade lagens hållande alltför ytligt, han räknade icke de onda
tankarne och begärelserna för synder, och därför kunde han så djärft
säga: Allt detta har jag hållit ifrån min ungdom.

Det fattades honom sålunda mycket, ja, det fattades allt, som behöfdes
för att varda salig. Jesus ville ej låta den unge mannen förblifva i sin
okunnighet, hvarför han gifver honom ett bud, som skulle uppenbara allt,
som fattades honom: _Gå bort och sälj allt, hvad du har och gif åt de
fattiga!_ Så hade Jesus aldrig förr sagt till någon. Icke ens den rike
Sackeus fick en sådan befallning. Men till denne yngling sade Herren
det, emedan han såg, att hans rikedom var det hinder, som afhöll honom
från Guds rike. Kanske såg den unge mannen först nu, huru liten kraft
han hade att uppfylla ett enda bud. Ja, han såg säkert i detta
ögonblick, att rikedomens svek hade fångat honom. Han hade icke heller
så mycket allvar med sitt sökande efter Guds rike, att han därför ville
försaka allt hvad han ägde. Herren gaf honom dock ett ljufligt löfte,
som visade en evighetsvinst såsom frukt af denna försakelse. Han sade:
_Du skall få en skatt i himmelen._ Den skatten i himmelen var mera värd
än alla jordens rikedomar, den skatten var oförgänglig, så att ingen
tjuf kunde taga den, ingen död eller olycka kunde beröfva honom den: men
ack, den skatten värderades ej af den unge mannen, såsom den förtjänade.
Så gick han bedröfvad bort, ja, gick bort för att måhända aldrig sedan
finna det eviga lif, som han dock innerst önskade finna.

Men vi vilja taga den lärdom, som Herren själf gifvit oss af denna
händelse. "Barn", säger han, "huru svårt är det icke för dem, som
förtrösta på ägodelar, att komma in i Guds rike."

_Fr. E._



Gossen, som icke kan.

Jakob heter han, den gossen, som icke kan. Han är icke min vän.

En morgon hörde jag, att hans mor sade: "Jakob, vill du vara snäll och
bära in litet ved åt mig, innan du går i skolan?"

"Nej, mor, det kan jag inte, för då kommer jag för sent", svarade Jakob.
Men han dröjde ändå omkring en halftimme, innan han gick.

Då Jakob kom i skolan, skulle han berätta om Josef, som såldes af sina
bröder. Men han kunde ingenting.

"Hvarför lär du dig inte dina läxor?" frågade läraren.

"Jag kan inte", svarade Jakob.

På eftermiddagen blåste det duktigt. Då Jakob ätit middag, fick han lof
att gå ut med sin drake. Hans lilla syster stod och såg på, medan han
gjorde den i ordning. Då den var färdig, ville Jakob gå.

"Hvart skall du gå, Jakob?" frågade den lilla.

"Jag skall gå ut och släppa upp min drake", svarade han.

"Jakob, lillan vill följa med!" Hon höll om hans arm och såg honom så
trohjärtadt in i ögonen. Hvem skulle kunna motstå en så bedjande
barnablick?

Jo, jag känner en gosse som kunde göra det--den gossen var Jakob. "Nej,
jag kan inte taga dig med", sade han. "Jag kan inte, gå du in till
mamma." Och så gick han ensam ut med sin drake.

Och du, min unge vän--_kan_ du försaka din egen vilja för att göra andra
någon glädje?



Vid systers bår.

Med teckning.

     _Nyss log hon den lilla, så frisk och glad
     Och sprang där så lekfull som vinden
     Omkring ibland spirande blommor och blad
     Med skäraste rosor på kinden._

     _Nu hvilar hon stilla, en vissnande knopp
     Så blek och så kall i sin kista
     Och bror lille sörjer som funnes ej hopp,
     Han sörjer så hjärtat vill brista._

           _Små svällande knoppar falla
           Så lätt i blommande vår
           För vindar, isande kalla
           För frost i sprickande snår._

           _I barndomens rosengårdar
           Bland Jesu späda små lamm,
           Dem kärlek och ömhet vårdar
           Går döden härjande fram._

           _Han bryter ur syskonringen
           Den ros, som doftade bäst,
           Han bryter--och spörjer ingen--
           Just den, som du älskade mest._

                                 _----Dock,
     Sörj ej du, ty i Guds himmelrike
     Blomma ljufva vårar utan like
     För de barn, som uti Herren dö.
     Dödlig kropp här bäddas ned i gruset--
     Anden ilar upp till fadershuset,
     Klädd i skrud, mer hvit än vinterns snö._

     _Sörj ej du.  Snart i Guds himmel höga
     Skådar du med ljust och klarnadt öga
     Dem, som före dig i tron gått hem.
     Snart skall du på gyllne gator vandra
     Bröder, systrar återse hvarandra
     Där, i Herrens stad, Jerusalem._

     _J. B. G._



Sångargossen.

Med teckning.

     _Hur sorglös och hurtig han vandrar omkring
     I världsstadens brokiga vimmel
     Och sjunger sin visa och ber om en slant
     Och gläds åt den soliga himmel.
     Om Bella Italia sjunger han då,
     Där solen jämt skiner och himlen är blå._

     _Det kommer en jublande klang i hans sång,
     När vårsolen lyser i parken,
     Och världsstaden äfven får knoppande träd
     Och blommor, som spira ur marken.
     Om Bella Italia sjunger han då,
     Där solen jämt skiner och himlen är blå._

     _I vintras, då var det så isande kallt,
     Och hvinande, skarp blåste vinden.
     Förfrusen och huttrande smög han omkring
     Med tårar på bleknade kinden.
     Om Bella Italia sjöng han ändå,
     Där solen jämt skiner och himlen är blå._

     _Och Gud, som ju hörer små sparfvarnas sång,
     På sångaregossen ock tänker.
     Och tåren försvinner från afmagrad kind,
     När värmande vårsolen blänker.
     Om Bella Italia sjunger han då,
     Där solen jämt skiner och himlen är blå._

                 _Anna H--m Preinitz._



[Illustration: VID SYSTERS BÅR.]

[Illustration: SÅNGARGOSSEN.]



Broderskärlek.

     (Forts. fr. föreg. n:r.)

Under tiden hade modern i hemmet varit sysselsatt med förberedelser för
julen. I dag skulle hon företaga en grundlig rengöring, och då passade
det just bra, att Frits var borta. Hela förmiddagen skurade och fejade
hon det lilla hemmet, så att det riktigt sken af trefnad. Äfven efter
middagen fortfor hon med sitt arbete, och när hon ordnat Annas kuddar
och ställt in maten i ugnen åt sin gosse, började hon skura alla
kökskärlen. Hon var så ifrigt sysselsatt med sitt arbete, att hon ej gaf
akt på huru det småningom börjat snöa och att det tycktes arta sig till
att bli yrväder.

Plötsligt hörde hon klockan slå fyra, och då började hon bli orolig.
Frits hade ju ej kommit hem, och det var redan ganska mörkt.
Nordanvinden tjöt omkring den lilla stugan och dref sin vilda lek med
snöflingorna.

Modern gick in i rummet och fann Anna redan vaken. "Tänk, mor", ropade
hon, "jag drömde, att Frits gaf mig så mycket penningar, att jag kunde
få resa till en skicklig läkare, men när han lämnade mig dem, tyckte
jag, att hans händer voro kalla såsom is och hans ansikte hvitt som på
en död."

"Åh, kära barn, drömmen är såsom strömmen", sade modern och smekte Annas
feberheta kind. "Men hvart kan Frits ha tagit vägen?" fortfor hon
oroligt. "Om jakten varat så länge, tycker jag han borde gått hem ändå;
han kan förkyla sig, om han står så där och ser på."

"Jag måste väl då tala om hans hemlighet för dig, så att du inte må oroa
dig allför mycket, lilla mor", svarade Anna. "Ser du, han följde i dag
med de andra gossarne för att liksom de förtjäna en slant genom att
drifva upp harar. Han ville öfverraska dig, förstår du, ty han tänkte
att under vintern förtjäna så mycket penningar, att jag skulle få komma
till staden och söka läkare för min sjuka fot. Jag såg, huru lycklig han
var åt den tanken, och jag ville icke förstöra hans glädje."

"En sådan pojke!" sade modern rörd. "Då har väl jakten varat längre än
han beräknat, men strax efter fem är han nog här", sade hon, betydligt
lättare om hjärtat. Därpå skyndade hon att taga fram strumpor och
tofflor och ställa dem vid spiseln, så att hennes gosse skulle få byta
om så fort han komme hem.

Så gick nästan ännu en timme, men Frits kom ändå icke. Fru Henriksson
beslöt sig nu för att gå till fru Toll för att höra, om hennes gosse
kommit hem, men då hörde hon sorl af röster på landsvägen. Det var den
första gruppen af gossar som kom, och Karl Toll var med ibland dem.

Hon öppnade förstugdörren, och på hennes rop kom Karl springande. "Hvar
är Frits?" frågade hon med darrande röst.

"Han kommer nog snart i sällskap med de andra", svarade Karl. "Jag
frågade efter honom, men då fick jag höra, att inspektorn bedt honom
följa med in i köket för att värma sig, och eftersom mor bad mig skynda
mig hem, så gick jag, bara jag fått min betalning."

Fru Henriksson sade ingenting, och med en brådskande hälsning skyndade
gossen bort för att hinna upp de andra.

Nu blef den stackars modern verkligt ängslig. Hon satte sig vid fönstret
och stirrade ut i skymningen på de grupper af gossar och män, som gingo
förbi. Men när den ena kvarten efter den andra förgick utan att Frits
kom hem, kunde hon ej längre uthärda denna ångest. Hon sprang så lätt
klädd som hon var ut i vinterkylan. Det var nu nästan mörkt, vinden
svepte omkring den lilla stugan, såsom om han ville störta omkull henne,
och snön yrde, så att fru Henriksson knappt kunde finna vägen till
grannens.

Men då hon kommit dit, måste Karl utförligt berätta, vid hvilken tid
jakten slutat och när han sist sett Frits. Karl, som nu själf var orolig
för sin vän, erbjöd sig att gå ut i byn för att hos de andra kamraterna
söka få underrättelse om Frits.

Fru Henriksson antog med tacksamhet detta anbud, men hon ville själf
också följa med. Husen i byn lågo något spridda, och därför gick en god
timme, innan fru Henriksson och Karl hunnit fråga alla som varit med på
jakten, om de sett Frits. Men allt var förgäfves, ingen hade sett honom,
ingen hade mött honom på vägen.

Slutligen kom hon till skolläraren. Denne var själf mycket orolig öfver
gossen, som i hela byn var så afhållen för sitt friska, glada väsen.
Emellertid lofvade han den förtviflade modern att genast söka få några
karlar med sig ut för att söka.

De voro snart redo, och skolläraren tog äfven sin hund med sig. Han gick
ännu en gång fram till fru Henriksson och försökte lugna henne. Han
förstod, att arbete skulle vara det bästa medel att förkorta den långa
väntanstiden, och därför gaf han henne det rådet att gå hem och koka en
varm soppa samt styra om att hon hade varma filtar i beredskap för att
värma upp gossen, om de funno honom.

"Ja, _om_ ni finna honom!" Den stackars modern upprepade dessa ord om
och om igen, liksom om allting då vore godt och väl--_huru_ de skulle
finna honom, därpå tänkte hon icke. Och skolläraren, som såg moderns
stora ångest, vågade icke heller kläda sin fruktan i ord. Han tryckte
hennes hand till afsked och gick i det han med dämpad röst och
högtidligt allvar sade: "Gud vare med er och styrke er, fru Henriksson".

Snart dog ljudet af deras steg bort, och då först steg fru Henriksson
upp och gick hem.

Stormen hade nu saktat sig något, men det fortfor att snöa. Den
ångestfulla modern sände en brinnande bön upp till Gud om sin gosses
lif.

Då hon kom hem, möttes hon af Annas ängsliga fråga: "Hvar är Frits? Har
ingen sett honom?"

Modern sjönk ner på en stol bredvid sängen och berättade om sitt
fruktlösa sökande. Anna slog armarna om moderns hals och försökte trösta
henne, fastän hon själf var djupt bedröfvad. "Mor", sade hon slutligen,
då denna icke ville lyssna till hennes trösteord, "skulle du inte värma
upp hans säng och hålla yllefiltar i beredskap?"

Då ändtligen ryckte den stackars modern upp sig ur sin overksamma sorg
och skyndade ut för att värma och ställa allt i ordning. Emellanåt
öppnade hon dock förstugdörren för att spana och lyssna.

Anna låg med högröda kinder och värkande hufvud och gaf ångestfullt akt
på hvarje buller utifrån. Men den ena kvarten gick efter den andra och
ingenting hördes af.

Plötsligt skällde Karo, och Anna for förskräckt upp, men så blef allting
tyst igen. "Det var väl en kråka, som retade honom", tänkte hon och
lyssnade åter.

Ännu några timmar förgingo. Klockan var nu tio, men ingen hade tänkt på
någon kvällsmat. Modern hade för länge sedan slutat sina förberedelser
och satt bredvid Annas säng med hennes feberheta hand i sin. Hon bad
tyst, på samma gång hon lyssnade efter hvarje ljud.

Plötsligt börjar Karo tjuta, högljudda och klagande tjut, som småningom
öfvergå till ett sakta gnällande. Strax därefter höras steg på gården,
men intet ord talas--allt är dödstyst. Stegen närma sig huset, och
modern, som gripes af en förfärlig aning, springer upp för att skynda
ut. Men i samma ögonblick öppnas dörren utifrån, och med ett rop af
förtviflan störtar den stackars modern ned på golfvet.

Fyra män träda in genom dörren. Dessa bära en bår af grenar, hvilka
täckas af en kappa. De sätta långsamt ned båren på golfvet och taga af
sig hufvudbonaden, djupt gripna af dödens majestät, som de fört med sig
in i det lilla hemmet.

Modern reser sig långsamt upp och stirrar under tystnad på de fyra
männen. Men så falla hennes blickar åter på båren och med ett förnyadt
rop slår hon kappan åt sidan och kastar sig på knä bredvid sin gosses
stelnade kropp.

Där ligger Frits liksom sofvande med hufvudet hvilande på den grönskande
bädden. Den krampaktigt slutna handen är fast tryckt mot bröstet, och i
det ljusa, lockiga håret ligger ännu snö. Men öfver det bleka ansiktet
och de halföppna läpparne hvilar ett lyckligt leende. Vid denna anblick
störta ändtligen de förlösande tårarna ur moderns ögon.

"Frits, min älskade gosse!" snyftar hon och betäcker med kyssar och
tårar den hvita pannan, på hvilken döden redan tryckt sin stämpel.

Anna hade vid moderns hjärtslitande rop farit upp i sängen. Hon stirrade
med slöa blickar på männen, som kommo med båren. Därpå sjönk hon utan
ett ljud tillbaka mot kudden--en välgörande vanmakt beröfvade henne för
en stund medvetandet af den sorgliga verkligheten.

(Forts.)



Brefväxling med de små.

[Illustration]

Lösning af prisuppgifterna i Barnavännen 1904.

     N:o 1.  _Skalbagge, luften, humlor._
             Uppgiften rätt löst af 217 barn.

     N:o 2.  _Australien, aster, last, list, Erna, aula, Eli, Ural._
             Uppgiften rätt löst af 230 barn.

     N:o 3.

     +---+---+---+---+
     | L | I | M | A |
     +---+---+---+---+
     | I | S | A | R |
     +---+---+---+---+
     | M | A | I | N |
     +---+---+---+---+
     | A | R | N | O |
     +---+---+---+---+

 Uppgiften rätt löst af 239 barn.

N:o 4. Mitt första _krus_, mitt andra _bär_, mitt hela _krusbär_.
Uppgiften rätt löst af 227 barn.

N:o 5. _Holland._ Uppgiften rätt löst af 230 barn. /*

     N:o 6. Mitt första _dagg_, mitt andra _mask_, mitt
     hela _daggmask_.

     Uppgiften rätt löst af 223 barn.

     N:o 7. Mitt första _ro_, mitt andra _sen_, mitt tredje
     _doft_, mitt hela _rosendoft_.

     Uppgiften rätt löst af 34 barn.

     N:o 8. Mitt första _tro_, mitt andra _fast_, mitt hela
     _trofast_.

     Uppgiften rätt löst af 232 barn.

     N:o 9. _Fyris, Uppsala, Uman, Venern, Åmål,
     Tidan, Örebro, Öregrund._

     Uppgiften rätt löst af 120 barn.

     N:o 10. Mitt första _en_, mitt andra _vig_, mitt hela
     _envig_.

     Uppgiften rätt löst af 170 barn.

     N:o 11. Mitt första _fjäll_, mitt andra _sjö_, mitt
     hela _fjällsjö_.

     Uppgiften rätt löst af 161 barn.

     N:o 12.

                 +---+
                 | P |
             +---+---+---+
             | R | E | N |
         +---+---+---+---+---+
         | N | O | R | G | E |
     +---+---+---+---+---+---+---+
     | P | E | R | S | I | E | N |
     +---+---+---+---+---+---+---+
         | D | V | I | N | A |
         +---+---+---+---+---+
             | L | E | A |
             +---+---+---+
                 | N |
                 +---+


Uppgiften rätt löst af 138 barn.

N:o 13. _Laban_ 1 Mos 31. _Nabal_ 1 Sam. 25.

Uppgiften rätt löst af 192 barn. */

Prenumerationen fortfar!

_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 15-21 Maj 1905.

M. 15. Rom. 13: 12-14. _Ljusets barn._
T. 16. v. 13 a. _Kristi ankomst är nära._
O. 17. v. 13 b. _Vi skola kläda oss att värdigt mottaga honom._
T. 18. v. 14 a. _Ljusets barn skola kläda sig i ljusets dräkt._
F. 19. v. 14 b. _sky och undfly synd och last._
L. 20. v. 15. _samt ikläda oss Kristus._
S. 21. Upp. 7: 13-14. _Den himmelska dräkten._

_Söndagsskoltext för den 21 Maj._

Rom. 13: 12-14.

_Minnesvers_: Efes. 5: 18. Och dricken eder icke druckna af vin, hvaraf
tygellöshet kommer, utan uppfyllens med Anden.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.



                            BARNAVÄNNEN

N:o 21  Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
25 Maj. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.                      1905.


[Illustration]

                         En underbar tro.

Det förefaller oss underbart, att vi ej inom Israels område finna en
sådan tro och sådan uthållig bön, som hos den hedniska kvinna, som vår
text omtalar. Hon var en kananeiska, afkomling af den afgudadyrkande
urbefolkningen, som särskildt talrikt förekom i Tyri och Sidons områden.
Likväl hade äfven hit ryktet om Jesu verksamhet trängt, och säkert fanns
det äfven här hjärtan, som voro mottagliga för evangelium.

Särskildt hade den kananeiska kvinnan fått lida mycket för sitt barns
skull. Hade det varit sjukt i vanlig mening, vore det redan nöd nog, men
fruktansvärdare var, att barnet var besatt af en ond ande. Så räkna vi
ju också det för något vida värre, när ett älskligt barns själ
fördärfvas genom syndens makt, än om det blott vore fråga om lekamlig
sjukdom. Må vi blott rätt få ögonen upp för huru den onda andemakten kan
förföra och fördärfva för tid och evighet en människa, som är köpt med
Jesu blod. Huru mången moder har icke i bitter nöd för denna orsak bedit
om hjälp.

Älskade barn, om du har en sådan moder som denna med sin underbara tro
på bönhörelse, då vet jag, att du skall få erfara Jesu hjälp och Jesu
välsignelse.

Vid detta tillfälle hade Jesus dragit sig undan den allmänna
nyfikenheten, så att kananeiskan måste säkert söka länge och väl, innan
hon fann det föremål, som hon sökte. Likväl möttes hon af en ny
missräkning, då hon föll ned vid hans fötter. Herren Jesus svarar henne
icke ett ord, och då han svarar, tyckes svaret innebära idel nej på
hennes bön. Här visar sig nu kvinnans stora tro, hon håller ut i alla
dessa prof, hon låter icke fråntaga sig hoppet om bönhörelse. Säger
Kristus: Det är icke tillbörligt att taga brödet från barnen och kasta
det för hundarne, så finner hon anledning att säga: Ja, Herre, ty
hundarne äta af de smulor, som falla från deras herrars bord. O, hvilken
ödmjukhet! Hon vill gärna kallas en hund, allenast hon får rätt till
smulorna. Men en sådan tro och en sådan ödmjukhet får icke endast
smulorna. Kananeiskan har för visso barnarätt, och hennes stora tro gör
henne större än många af Guds egendomsfolk. Så svarar då Kristus: "O
kvinna, din tro är stor, ske dig som du vill!" Hon hade i trosvarm bön
kämpat för sitt barn och detta barn blir räddadt. Föreställen eder med
hvilken glädje hon sluter sin dotter i sin famn, då den onde anden är
utdrifven. Föreställen er också, huru från den stunden Jesus hade i
detta hus vunnit älskande hjärtan, som framgent ville vara hans
lärjungar. Men om du i denna berättelse känner igen din egen, om äfven
du har en bedjande moder, då önskar jag, att äfven du en dag måtte
upplefva frälsningens saliga stund. Ty för dig, för din själ bedes nu om
frälsning, och blir du frälst, så blir det fröjd för ett älskande
modershjärta och fröjd i Guds himmel.

_Fr. E._



Den bäska drycken.

"Jag kan inte taga den, mamma, jag vet, att jag inte kan", ropade Betty.

"Men du har ännu inte försökt det, min flicka", sade modern.

"Hvad skall det tjäna till? Jag vet ju ändå, att jag inte kan."

Betty var sjuk och hennes mamma hade skickat bud efter doktorn. Denne
föreskref en medicin, som den lilla flickan ogärna ville taga in, ty den
var bäsk. Men på hennes upprepade vägran hade modern blott ett svar:
"Jag vill, att du skall försöka taga den".

"Hvad tjänar det till att försöka, när jag vet, att jag inte kan svälja
den?"

"Därför att den är hälsosam. Hvem har vunnit något, som inte har försökt
någonting, min flicka?"

"Är medicinen god, mamma?"

"Nej, det är den inte. Jag vill inte tala en osanning för mitt barn."

"Skulle det vara en osanning?" frågade Betty förvånad, ty hon hade
aldrig tänkt sig saken från den sidan.

"Allt som icke är sträng sanning är osanning, och du vet, att lögnen är
vederstygglig för vår himmelske fader. Läkemedlet är obehagligt, men
doktorn tror, att det skall göra dig godt. Därför vill jag att du skall
vara modig och taga det genast. Här är koppen. När jag säger tre, skall
du tömma dess innehåll. Nu--ett--två--tre."--Och innan modern sagt det
sista ordet, var koppen tom.

"Den var ändå inte så bäsk som jag trodde, mamma", sade Betty.

"Jaså. Ja, jag är inte förvånad, att du tycker så, ty jag visste, att
det mod, som behöfdes för att taga medicinen, skulle blifva en god
krydda. Betty lilla, vi glömma så lätt, att ingen plikt är så tung, att
icke det allvarliga beslutet att uppfylla den gör den lättare. Du skall
finna mången svårighet värre att öfvervinna än denna. Men försök att
alltid vara modig och gif aldrig vika, så länge du står inför en
ouppfylld plikt. Nu skall jag läsa en berättelse för dig, som kanske kan
ge dig någonting att tänka på."

Betty beredde sig på att lyssna till berättelsen, men långt innan den
var till ände, sof hon godt. Hennes mor lade henne på soffan, för att
hon skulle få sofva i ro.

Några veckor förgingo, och Betty var lika frisk som förr. Hon hade
nästan glömt tilldragelsen med medicinen, då familjen drabbades af en
svår sorg, i det Bettys lilla syster dog.

Till hennes stora förvåning var modern lika lugn och stilla som förut.
Hon skötte sitt arbete och talade lugnt och vänligt,--det var som om
familjekretsen aldrig brutits.

"Hvarför gråter du inte mera, mamma? Är du glad för att Signe är död?"
frågade Betty.

"Ack nej, inte glad, men jag försöker att vara tålig", svarade modern.
Sorgens bägare innehåller en bitter dryck för mig, Betty, men vi måste
ödmjukt underkasta oss Guds vilja. Vår lilla Signe är hos Herren, fri
från all sorg och nöd, och vi måste tacka honom för detta. Han har icke
lofvat oss bara solskensdagar här i världen; många skuggor förmörka
lifvet för oss. Men om vår tros öga är klart, och hjärtat genom bönen
höjer sig öfver jordens dimmor, skola vi finna en purpurfärgad guldkant
på hvarje moln,--om det också är aldrig så mörkt. Hvilka pröfningar Gud
än må lägga på oss,--den käre frälsaren håller oss dock vid handen, och
ur hjärtats djup kunna vi säga: "Herren gaf och Herren tog, lofvadt vare
Herrens namn."



Den lilla flickan med tändstickorna.

Till teckningen.

Det var rysligt kallt. Det började också bli mörkt sista aftonen på det
gamla året, det var nyårsafton. I mörker och köld gick en liten flicka
omkring på gatorna i den stora staden. Hon var fattig, den lilla; hon
hade hvarken strumpor eller skor. Fötterna voro röda och blå af kölden,
och hon skyndade utefter gatorna för att sälja tändstickor.

På morgonen, när hon gick hemifrån, hade hon visserligen haft ett par
träskor på fötterna. Men de voro så stora, att hon tappade dem, när hon
skyndade öfver gatan undan ett par vagnar, som körde så rysligt fort.
Där gick nu den lilla flickan på de nakna små fötterna och frös så
förfärligt. Ingen hade på hela dagen köpt af henne eller gifvit henne en
slant. Hungrig var hon och såg betryckt ut, den lilla stackarn.
Snöflingorna började nu också falla och lade sig som stjärnor i hennes
lockiga hår, men den ståten tänkte hon inte på. Ut genom alla fönstren
lyste ljusen, det såg så varmt ut därinne i de vackra rummen, och så
luktade det så rart af steken ända ut på gatan. Det var ju nyårsafton.
Det tänkte hon på.

Borta i ett hörn mellan två hus satte hon sig och kröp i hop. De små
benen hade hon dragit upp under sig, men hon frös nu ändå mer, och hem
tordes hon icke gå, då hon icke sålt några tändstickor och icke fått ett
enda öre. Hennes far skulle slå henne. Kallt var det också där hemma.
Visst var det tak öfver hufvudet, men vinden pep ändå in från alla håll,
fastän det var stoppadt halm och trasor i de största springorna.

Den lillas fingrar voro nästan döda af köld. Hur en liten sticka skulle
värma och göra godt. Hon tog en ur asken, "ritsch!" hvad den sprakade,
hvad den brann! Det var en varm, klar låga, då hon höll handen omkring
den. Det var ett underligt ljus. Flickan tyckte, att hon satt framför en
stor kakelugn med blanka messingsluckor. Elden brann så härligt, värmde
så godt. Nej, hvad var det?

[Illustration: DEN LILLA FLICKAN MED
TÄNDSTICKORNA.]

Den lilla sträckte ut fötterna för att värma också dem, då slocknade
lågan. Kakelugnen försvann,--hon satt med en liten stump af den utbrända
tändstickan i handen.

En ny blef tänd. Den brann, den lyste, och där skenet föll på väggen,
blef denna som ett flor. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod
dukadt med en glänsande hvit duk, med fint porslin, och härligt doftade
den rara steken, garnerad med sviskon och stekta äpplen. Och hvad som
var ännu härligare: steken hoppade ned från bordet och kom rätt fram
till henne, den fattiga flickan. Då slocknade stickan, och blott den
kalla stenväggen syntes.

[Illustration]

Hon tände en ny. Hon tyckte sig då sitta under den präktigaste julgran.
Den var större och vackrare, än den hon sett hos grosshandlarns på
julaftonen. Tusen ljus brunno på de gröna grenarna, som böjde sig under
tyngden af äpplen och den raraste konfekt. Hon sträckte bägge händerna i
vädret,--då slocknade tändstickan. Hon såg de många julljusen stiga allt
högre och högre, hon såg, att de voro himmelsklara stjärnor, som
gnistrade. En af dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himmeln.

"Nu dör någon", sade den lilla, ty gamla mormor, hvilken var den enda,
som varit god mot henne, men nu var död, hade sagt: "När en stjärna
faller, går en själ upp till Gud."

Hon tände åter en sticka. Den lyste rundt omkring, och i skenet stod den
gamla mormodern så klar, så strålande, så mild och härlig.

"Mormor!" ropade den lilla, "tag mig med! Jag vet, att du är borta, när
strykstickan slocknar,--borta liksom den varma kakelugnen, borta såsom
steken och den stora härliga julgranen." Hon strök hastigt eld på alla
stickorna i asken. Hon ville riktigt hålla mormor kvar. Och stickorna
lyste med sådan glans, att det var som om solen gått upp. Mormor hade
aldrig förr varit så vacker, så stor. Hon lyfte den lilla fattiga
flickan upp på sin arm, och de flögo i glans och glädje så högt, så
högt, att där var ingen köld, ingen hunger, ingen ängslan,--de voro hos
Gud.

Men i hörnet vid huset satt i den kalla vintermorgonen den lilla flickan
med det lockiga håret. Ett leende lekte på läpparna, hon var död, men
log ändå åt de människor, hvilkas ömkan och barmhärtighet kom för sent.
"Hon har velat värma sig", sade man, ty hon höll ännu de afbrända
tändstickorna i handen. Men ingen visste, huru mycket vackert hon hade
sett, och i hvilken glans hon följt gamla mormor in i nyårsglädjen.



Efter C. Andersen.

För våra allra minsta.

Med två teckningar.

Lillan skulle ut och åka, och hennes två bröder voro hästarna, och
"stora" syster var "sällskapsdam".

"Hvar ä' tömmarna?" frågade lillan.

"Det behöfs inte töm åt oss, kan du begripa. Vi springa så snällt utan
töm, mycket bättre än riktiga hästar", svarade Johan.

Och så bar det af rundt omkring byn i full fart. Johan drog, och Petter
sköt på, och syster Greta sprang bredvid med ett långt spö öfver axeln.
Det skulle vara piskan.

Men "hästarna" blefvo allt mera morska och ostyriga. De glömde löftet
till lillan, glömde att det kunde gå henne illa. De sprungo, så att
Greta inte hann följa med, de sprungo, så att vagnen stjälpte midt för
den stora björken, som stod utanför trädgårdsplanket.

Hur gick det då med lillan? Det kan du väl förstå, att hon blef rysligt
rädd och grät och fällde tårar och fick en blodig nästipp, så att till
och med mor fällde tårar.

[Illustration]

Men huru gick det med Johan och Petter? Ja, det säger jag inte. Men
nästa gång de voro hästar åt lillan, så drogo de henne riktigt snällt.

_J. B. G._



Broderskärlek.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Hon hade åldrats mycket under denna enda natt, men det fridfulla
uttrycket i hennes ögon visade, att hon till slut villigt lämnat sitt
barn i frälsarens händer och nu kunde om än med bäfvande hjärta och
tårfyllda ögon saga: "Ske din vilje, min Gud!"

Plötsligt kom hon ihåg Anna. För sorgen öfver det ena barnet hade hon
alldeles glömt det andra. Men när hon kom fram till sängen, fann hon
Anna i lugn sömn. Vanmakten hade vikit för en välgörande slummer.

Hela byn visade fru Henriksson ett varmt deltagande i hennes stora sorg.
Men man klandrade baronen, som icke föranstaltat om att drifvarne fått
sig ett ordentligt middagsmål efter den ansträngande jakten, innan de
anträdde hemfärden i yrvädret. Det var därför ej heller underligt,
menade man, att gossen dukat under, isynnerhet som han hade tagit miste
om vägen.

Några dagar därefter bäddades Frits ner i den mörka grafven. Han följdes
till sitt sista hvilorum af de flesta af grannarne, och den gamle
gudfruktige pastorn höll ett gripande tal öfver orden: "Kärleken upphör
aldrig". Han visade, huru kärleken kommer från Gud, som själf är
kärleken, och huru denna makt kan utveckla sig i ett litet människobarns
hjärta och drifva det ända in i döden.

Därefter påminde han om den dödes sista kärleksgärning, och huru han
ville arbeta för att skaffa sin sjuka syster hälsa och kraft. Om också
detta hans försök varit blott ett barnsligt tilltag och det ville synas
som om han offrat sitt lif förgäfves, så finge man ej glömma, att ännu
lefde en Gud i himmelen, som sett hans uppsåt, och hvilken ännu i dag
kunde göra under.

Med en varm bön om att Herren måtte trösta de sörjande, hvilkas ende son
och broder han var, slöts den gripande akten. Intet öga förblef torrt
och intet hjärta oberördt af de enkla, hjärtliga orden. Under tystnad
anträddes hemfärden.

Då stannade en vagn utanför kyrkogårdsporten. En herre steg ur och gick
fram till pastorn, som just stod i begrepp att lämna kyrkogården.

"Baron!" hviskade folket och betraktade nyfiket honom och den praktfulla
kransen, som han lagt på gossens graf.

"Han vill godtgöra, hvad han brutit, genom att säga några vackra ord och
skänka en storartad krans", hviskades det bland de närvarande. "Men
därmed kan han inte återskänka den döde lifvet eller trösta den stackars
modern."

Emellertid troppade folket af och kyrkogården blef småningom tom. De
båda herrarne, som under djup rörelse stannat vid den öppna grafven,
vände nu också långsamt tillbaka mot kyrkogårdsporten. Där tog baronen
med ett kraftigt handslag farväl af pastorn. Sedan yttrade han ett par
ord till kusken, steg därpå upp i vagnen och några ögonblick senare
stannade han vid den gamle doktorns bostad. Baronen gick in, men kom
efter några ögonblick tillbaka tillsammans med doktor Werner. Båda
herrarne togo plats i vagnen, som nu rullade vidare, längs den knaggliga
landsvägen, fram till det minsta huset i byn.

                                  * *
                                   *

Där satt fru Henriksson vid sin dotters säng, försänkt i djup sorg.
Annas onda hade förvärrats genom sinnesrörelsen, och nu låg hon där med
feberheta kinder och glänsande ögon.

Modern hade i dag stannat hemma hos henne. Hon kunde ej besluta sig för
att följa med till kyrkogården för att se sin älskade gosse, som alltid
var så full af sprittande lif, bäddas ner i den mörka grafven. Sedan hon
lagt honom i hans sista hvilobädd, kände hon det, som om han ej längre
tillhörde henne, och hennes enda tröst var det vissa hoppet, att hon en
gång skulle få möta honom och hans förut hemgångne fader i de eviga
boningarna.

Därför hade hon också i dag stannat hemma hos sitt sjuka barn, som ännu
behöfde henne, och nu sutto de båda och talade under tårar om honom som
de förlorat.

De voro så upptagna af sin sorg, att de icke märkte, huru en vagn
stannade utanför deras lilla stuga. Först när dörren öppnades och
baronens gestalt syntes bakom den gamle doktorn, for fru Henriksson upp.
Hon sträckte liksom afvärjande ut händerna och i hennes hjärta rörde sig
plötsligt en känsla af bitterhet emot den man, hvilkens vårdslöshet på
sätt och vis varit vållande till hennes gosses död.

Då gick baronen fram till henne och sade under djup rörelse med bedjande
röst: "Fru Henriksson, i dag kan ni icke förlåta mig, det inser jag väl,
men en annan gång hoppas jag ni skall göra det. Låt mig nu blott säga
er, att det gör mig outsägligt ondt, att denna olycka skulle inträffa.
Kunde jag göra det skedda ogjordt, skulle jag vilja gifva mycket
därför."

Trots sin sorg och sin bitterhet kunde icke fru Henriksson undgå att
märka den varma ton af äkta deltagande som ljöd ur baronens röst. Hon
kunde därför icke längre vredgas utan räckte honom handen och sade med
tårkväfd röst: "Jag vill gärna förlåta er, herr baron, men ni vet inte,
huru mycket jag förlorat".

Baronen fattade tacksamt den framsträckta handen. "Tack, fru
Henriksson", sade han. "Nu vill jag blott bedja er om en sak. Pastorn
berättade mig, att er gosse offrade sitt lif för sin syster. Detta offer
skall icke hafva gifvits förgäfves. Låt nu mig hjälpa till att hans
önskan må uppfyllas. Jag vill bekosta er dotters vistelse på sjukhuset i
staden. Herr doktor Werner har sagt, mig, att det ej är omöjligt att hon
kan bli återställd, om hon får komma under lämplig behandling af en
skicklig läkare. Därför ber jag er än en gång: låt mig uppfylla er
gosses sista önskan, res ni själf med er dotter till hufvudstaden och
stanna hos henne där, till dess hon blifvit fullt frisk. Det är ju så,
herr doktor", tillade han vänd till denne, "ni tror ju, att hon kan
blifva fullt återställd?"

"Ja visst, ja visst, herr baron", skyndade den gamle liflige herrn att
försäkra. "Om vi bara få Anna under den berömde professor E:s vård, kan
hon vänta att bli frisk på några månader."

"Det gläder mig af hela mitt hjärta", sade baronen vänligt. Utan att
invänta något tack skyndade han ut genom dörren, och snart hördes vagnen
rulla därifrån.

Fru Henriksson stod såsom bedöfvad kvar hos den gamle doktorn. Kunde det
verkligen vara sant, att hennes lilla Anna skulle bli frisk? Hvilken
tröst blefve ej detta i hennes djupa sorg!

Hon förmådde icke yttra ett ord, men tårarna runno långsamt utför den
bleka kinden. Först när hon såg på Anna, som med vidöppna ögon blickade
omkring sig, utropade hon: "Anni, det var då icke förgäfves, att vår
Frits offrade sitt lif!"

Mor och dotter höllo hvarandra länge hårdt omfamnade, och Anna hviskade:
"Mor, jag kommer ihåg min dröm--den var alldeles sann".

Doktor Werner, som under årens lopp blifvit familjens trofaste vän,
stannade ännu en stund hos fru Henriksson, sedan sinnesrörelsens vågor
lagt sig och rådgjorde med henne om förberedelserna för resan. Han
yrkade på, att denna måtte företagas så fort som möjligt, och fru
Henriksson instämde med tacksamhet. Doktorn lofvade att omsorgsfullt
svepa om Annas fot, så att kölden ej skulle kunna skada den, och sedan
tog han ett hjärtligt afsked.

Julen firades detta år tyst och stilla i det lilla huset, intet jubel af
glada röster, ingen sång hördes därifrån.

     (Forts.)

_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 29 Maj--4 Juni 1905.

M. 29. Apg. 1: 4-11. Kristi himmelsfärd.
T. 30. v. 4-5. _Fadrens löfte om Anden._
O. 31. v. 6. _Lärjungarnas fråga om rikets upprättande._
T. 1.  v. 7-8. _Lärjungarne skola verka för detta rike genom evangelii
            förkunnelse._
F. 2.  v. 9. _Himmelsfärden._
L. 3.  v. 10. _Sändebud från den himmelska världen;_
S. 4.  v. 11. _de förkunna rikets upprättande, då Jesus kommer igen._

_Söndagsskoltext för den 4 Juni._

Apg. 1: 4-11.

_Minnesvers:_ Kol. 3: 1. Om I nu hafven uppstått med Kristus, så söken
det, som är ofvan, där Kristus är sittande på Guds högra sida.

UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Barnavännen, 1905-05 - Illustrerad Veckotidning för de Små" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.