Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Den Underbara Spegeln
Author: Witt, Otto, 1875-1923
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Den Underbara Spegeln" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



generously provided by Project Runeberg (http://runeberg.org) 



      Images of the original pages are available through
      Project Runeberg. See
      http://runeberg.org/spegeln/



DEN UNDERBARA
SPEGELN

AV

OTTO WITT



GÖTEBORG 1914
FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGE

GÖTEBORG 1914
ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG



INNEHÅLL

  En astronom mindre        5
  Testamentet              13
  En plan                  26
  Den nya donationen       40
  En lösning?              46
  En syn i en kopp kaffe   51
  Doktor Martini           61
  En gemensam hemlighet    67
  Bundsförvanter           74
  Första steget            79
  Stölden                  84
  Det mystiska paketet     89
  Doktorns plan            97
  Studier                 106
  På Korsika              114
  Sju månader             123
  Explosionen             133
  Spökets stämma          136
  Avslöjandet             140
  Slutet                  144



KAP. I.

_En astronom mindre._


Den 20 juni år 1950 var en sannskyldig pinodag för berlinarne. Hettan var
enorm, husväggarne glödde och trottoarernas halvmjuka asfalt nästan
klibbade fast vid fotgängarnes skosulor. Automobiler och spårvagnar
föreföllo, som vore de ugnar, och draget genom deras öppnade dörrar och
fönster skänkte knappt någon lisa. Solen lyste endast svagt genom luftens
upphettade, dammfyllda dunster.

Visserligen hade mänskligheten nu uppfunnit flera medel för att skydda
sig mot värmen, medel, som på 1910-talet voro alldeles okända, men
lidandet var dock allmänt, ty i och med dessa uppfinningar och
civilisationens vidare framträngande hade även nervositeten tilltagit och
människans motståndskraft mot fysisk smärta minskats.

Vart man vände sig, på boulevarderna, i parkerna, på kafeerna, på gatorna
och inom hemmen såg man överallt hos alla detta förtvivlade, uppgivna
ansiktsuttryck, som överdriven hetta framkallar.

Det verkade därför helt egendomligt, när mitt i detta tröstlösa, sorgliga
kaos uppenbarade sig en gestalt, som bar den sanna glädjen omisskänligt
tecknad i sina drag.

Spänstig och strålande inträdde löjtnant Wolfgang Schnitler på en av
Berlins finaste restauranter. Lätt gnolande på den modernaste
operettmelodin räckte han den halvdöde vaktmästaren sin hatt och käpp,
borstade rockuppslagen och satte sin monockel tillrätta, innan han
fortsatte in i matsalen.

De flesta borden stodo tomma; endast här och där satt en enstaka gäst,
vars huvudsakliga njutningsmedel utgjordes av glace i en eller annan
form. Uppassarne rörde sig sällan, och när de gjorde det, skedde det i
begravningstempo.

Löjtnant Schnitler gick raskt fram till ett av fönsterborden, vid vilket
redan satt en herre.

-- Förlåt, min vän, sade han, att jag låtit dig vänta så länge.

-- För all del, svarade grosshandlare Cramer. Har du varit upptagen?

-- Ja; mycket angenäm sysselsättning förresten.

-- Nej, hör du! »Sysselsättning» -- det skall du tala om. Din toalett, en
promenad -- det är ju det vanliga för dig men »angenämt» i denna värmen,
å nej, men apropå, pladdrade vännen vidare, det var rent överraskande,
hur pigg och livlig du ser ut!

-- Joo du, menade Schnitler, det kan hava sina orsaker. Du skall strax få
höra vad det beror på, men nu vill jag först ha en bit mat.

Han vinkade på en uppassare.

-- Mat, utbrast hans vän Cramer, vad tänker du äta i denna hetta?

Schnitler nickade leende, i det han såg Cramers förvånade min, en min,
som blev än mera förundrad, då han beställde en stekt kapun med rikligt
legymer, harstek och äpplepaj.

-- Har du ätit? frågade han.

-- Vem tror du äter i den här värmen, idisslade Cramer.

-- Jag, bland andra, påstod Schnitler.

-- Å, du är nog tämligen ensam om det, min vän. Men just detta faktum har
väl något att göra med ditt glättiga utseende och din lätta gång; ty
också dem är du ganska ensam om att äga i dag. Du lovade mig ju att
omtala orsaken till de senare; låt höra.

Wolfgang Schnitler var omkring 25 år. Hans militära bana hade ej varit
någon lysande karriär, i mycket förorsakat av hans oregelbundna
levnadssätt, och han hade föga utsikt till befordran. Han ägde ej någon
förmögenhet utan levde i stället på sina skulder och det var honom mycket
lätt att stifta sådana. Han var nämligen brorson och ende arvinge till
den gamle rike chokladfabrikanten Schnitler, och i tanke på det blivande,
stora arvet tvekade ej bankirerna att förskottera löjtnanten snart sagt
huru stora summor som helst. Och unge Schnitler begagnade sig flitigt av
denna fördel. Farbrodern gjorde han regelmässigt sin uppvaktning varje
nyårsdag, men under resten av året träffades de aldrig. De bägge hade så
olika intressen att beröringspunkter ej alls funnos.

Wolfgang hade alltid ansett sig som onkelns blivande arvinge, ehuru denne
senare aldrig med ett ord hade berört frågan. Han var den gamles ende nu
levande släkting, och han antog för alldeles givet att arvet skulle
tillfalla honom. Och detsamma gjorde alla människor.

Hans vän, Fritz Cramer, var egentligen intet bestämt. Hans förhållande
till Schnitler var parasitens -- han hörde till dem, som givetvis alltid
kringsvärma en man, som låter pengarne rulla lätt och obesvärat. Han hade
tagit titeln grosshandlare närmast därför, att hans umgängesvänner på
grund av hans voluminösa mage plägade kalla honom så. Han var en
fyratioårs man, alldeles skallig och med små, plirande ögon.

-- Nå, låt höra, återtog han.

-- Onkel är död.

Cramer hoppade upp från stolen, under det han utstötte en svag vissling.

-- Å tusan! Gratulerar, gratulerar!

Han tryckte vännens hand.

-- Ja, kan du tänka dig en sådan tur. Och det har jag värmen att tacka
för. Undra då ej över, att jag är glad, och hettan mycket förbunden.
Gubben fick solstygn för ett par timmar sedan. Den enes död, den andres
bröd.

De bägge vännerna började nu att dryfta den avdödes personlighet.

-- Konstig gubbe, din farbror, utlät sig Cramer.

-- Ja, i högsta grad.

-- Hur gammal blev han?

-- Jämt sjuttiofem år.

-- Det är länge sedan han drog sig tillbaka från sin chokladfabrikation.
Tjugo år, eller vad?

-- Omkring femton, tror jag. Jo, det stämmer; jag var ungefär tio år
gammal då.

-- Ja, det var en tusan till gubbe att kunna få ihop pengar.

-- Visserligen -- en nätt förmögenhet, svarade löjtnanten, men inte var
han någon Rotschild eller Vanderbilt.

-- Nej, nej, men tjugo millioner --

-- Tio, högg Schnitler i.

-- Nåja, tio millioner mark skulle väl duga, menar jag.

-- Ja visst.

-- Nå, fortsatte Cramer, och i alla dessa femton år har gubben suttit på
taket och tittat på månen?

-- Ja, jag har varit där uppe några gånger vid mina nyårsvisiter. Han har
inrett ett helt astronomiskt observatorium där. Väldiga kikare och tuber
och linser och allt vad det heter. Gubben har alltid haft lust på
astronomi.

-- Konstig smak.

-- Ja visst -- vad fanken ha vi för intresse av att titta på stjärnorna.

Och den ej allt för djupt anlagde löjtnant Wolfgang blåste ut ett stort
rökmoln från sin cigarr.

Cramer nickade samtyckande.

-- Nej, sade han, vad ha vi för intresse av dem? Nå, tycke och smak äro
ju olika.

-- Ja, gudskelov.

-- Gjorde han några upptäckter bland stjärnorna då?

-- Jag vet inte alls; men han intresserade sig först och främst för
planeten Mars.

-- Ja, det där begriper jag inte, tyckte Cramer. Låt oss övergå till mera
lättfattliga saker: till exempel, vad skola vi taga oss för i afton?

-- Det var förnuftigt talat! Alltså, vi låta gubben vila i fred. _En_ sak
är att forska med starka ögon i stjärnornas rike, _en annan_ att svagsynt
få se deras charme. Låt oss välja det sista.

-- Gott. Var?

Schnitler nämnde ett modernt nöjespalats.

De bägge vännerna tillbragte aftonen i den festliga balsalen med de små,
avkylda separatrummen. Nyheten om gamle Schnitlers dödsfall hade hastigt
spritts och många voro de stjärnskott, som sändes mot arvtagaren ur
kvinnornas ögon. Det var ett slag av astronomi, som den världsvane
löjtnanten oändligt föredrog framför farbroderns »Sternenguckerei».
Kvickheter föllo, champagnekorkarne smällde och Wolfgang Schnitler var
nattens hjälte.

                  *       *       *       *       *

Nästa dag innehöllo morgontidningarne utförliga nekrologer över den döde.
De nämnde hans egendomliga, avsöndrade liv, hans anspråkslöshet, hans
stora kärlek till astronomin och visste, efter hörsägen, berätta, att
hans hus, som i allt var inrättat för astronomiska observationer, skulle
upplåtas för allmänheten. Beträffande förmögenhetens disponerande var det
enda man visste, _att_ ett testamente förelåg, men dettas innehåll var
ännu okänt. Alla togo emellertid för givet, att denna skulle tillfalla
nevön, löjtnant Wolfgang Schnitler.

Klockan ett samma dags middag bröts gamle Schnitlers testamente. Löjtnant
Wolfgang hade sagt till sin vän Cramer:

-- Du kan gärna följa med mig upp till vår advokat. Det där testamentet
är naturligtvis bara en formalitet. Men jag måste ju anständigtvis vara
närvarande, när det uppläses.

-- Gärna det, svarade vännen och klockan ett sutto de bägge hos
advokaten, som med högtidlig min bröt testamentets sigill.

Innehållet var ej precis så enkelt, som löjtnanten hade tagit för givet.



KAP. II.

_Testamentet._


Advokaten ögnade litet igenom papperet, innan han började föreläsningen.

-- Hm, harklade han sig, det här ser tämligen lärt ut.

Wolfgang spetsade öronen -- vad kunde meningen vara.

-- Lärt? undrade han.

-- Ja.

-- På vad sätt?

-- Var god hör på. Nu börjar jag.

Juristen, en av den gamla typen, satte sina glasögon tillrätta.

-- Planeten Mars, läste advokaten.

-- Planeten Mars, utbrast Wolfgang, i det han sprang upp.

-- Ja, så börjar dokumentet.

-- Vad tusan nu då, fortsatte löjtnanten förvånad.

-- Var god hör på, vad han skriver vidare.

-- Gott.

Men nevön var, då han åter satte sig, på långt när ej så säker om sin
onkels millioner, som innan han inträtt på advokatens byrå.

-- Alltså, mina herrar: Planeten Mars, skriver testator, har alltid
intresserat mig på det högsta. När jag år 1935 drog mig tillbaka från
affärerna, var, så besynnerligt det än kan låta, planeten Mars den
direkta orsaken till detta mitt beslut.

-- Gubben har alltid varit konstig, tänkte nevön.

-- Han måtte ha varit rubbad, filosoferade Cramer i tysthet.

Advokaten fortsatte:

-- I januari 1935 gick det genom världspressen ett uppseendeväckande
meddelande: På Mars' yta hade tydliga signaler iakttagits. Sju aftnar å
rad hade dessa observerats, icke blott från ett, utan från minst tjugo
jordiska observatorier. Jag bringar här avskrift av en av dessa
tidningsartiklar.

-- Hoppa över tidningsurklippet, bad Wolfgang.

-- Det låter sig ej göra, herr löjtnant. Testamentet måste ord för ord
uppläsas, svarade advokaten.

Wolfgang pustade.

-- _Signaler från Mars_, fortsatte föreläsaren, _Är den bebodd?_ Detta är
alltså överskrifterna, tillade han upplysande. »Från olika håll hava i
dessa dagar rapporter ingått om märkliga förändringar på planeten Mars'
yta. Dessa förändringar förefalla vara så regelmässigt »ordnade» -- om vi
få använda det uttrycket -- att flera astronomer mena, att de äro
resultaten av ett medvetet igångsatt signaliseringssystem till oss
jordbor från Marsborna. Som bekant framvisar marsytan en mängd kanaler,
vilka framträda med mörk ton mot Mars' gulgråa yta. »Signalerna» utgöras
av nästan cirkelrunda utsvällningar å flere av dessa kanaler. Men icke
nog härmed. Dessa bucklor -- punkter eller fläckar komma och gå,
d. v. s. framträda och försvinna, efter en viss systematisk metod,
nästan som i takt med en eller annan melodi. -- Astronomerna fråga sig:
är det faktiska signaler? Huru framställas de i så fall? Vad önska de
eventuella marsborna av oss? Men ingen har dristat sig till att lämna
något svar. Världens största refraktorer ha varit riktade mot vår
syskonstjärna natt efter natt; genom alla har fenomenet varseblivits, men
det står lika gåtfullt för alla vetenskapsmännen. Här få vi måhända
säga: _Ignorabimus_.»

Advokaten gjorde ett uppehåll för att torka de immiga glasögonen.

-- Äro vi färdiga med urklippet nu? frågade Wolfgang.

-- Ja.

-- Om jag bara förstod, vad meningen är med allt det här.

-- Jag skall fortsätta, så få vi väl klarhet.

-- Apropå klarhet, herr advokat. Säg mig, var min onkel alldeles klar och
redig, när detta testamente uppsattes?

-- Jag antager det, svarade juristen och tillade, i det han undersökte
underskriftens vidimering:

-- Ja visst, här attestera två av våra första läkare, att er farbror, vid
dokumentets underskrivande var vid sina sinnens fulla bruk.

-- Gott. Och vilken datum?

-- Den 18 maj 1948.

-- För hela två år sedan?

-- Ja, som ni ser.

-- Och det finnes intet senare?

-- Nej.

-- Gott. Var vänlig att fortsätta, fast inte är det vidare intressant.
Eller vad tycker du, Cramer?

-- Ne -- e -- e -- ej, gäspade vännen.

Juristen läste ånyo:

-- Jag kan ej beskriva, huru detta intresserade mig och hur det satte min
fantasi i rörelse. Jag beslöt mig för att ägna mina återstående dagar åt
studiet av Mars. Jag drog mig tillbaka från affärerna, inredde mitt hus
till ett första klassens astronomiskt observatorium och hängav mig helt
och odelat åt mitt livsverk.

Nu, år 1948, när jag nedskriver mitt testamente och yttersta vilja, har
det ännu ej lyckats mig att lösa den stora gåtan. Jag är övertygad om,
att Mars' kanaler äro frukten av högt utvecklade, intelligenta varelsers
verk, att de tjäna samfärdseln och bevattningen -- men signalerna och
förändringarne kan jag ej på något sätt förklara mig. Jag medgiver ock,
att min syn på kanalernas natur kan vara felaktig.

Nu är min vilja denna:

_Mitt efterlämnade kapital, omkring 10 millioner mark_ -- --

Advokaten gjorde åter ett uppehåll, denna gång för att vända ett blad.

Wolfgang hade blivit alldeles blek av spänning. Detta började att se
otrevligt ut.

-- _Tillfaller den, som inom loppet av två år efter min död odisputabelt
löser marsgåtan_ -- --'

Det förekommer ibland, att till och med en löjtnant svimmar. Det
inträffade i detta ögonblick med löjtnant Wolfgang Schnitler. Han föll
huvudstupa framåt på golvet.

De bägge andra sprungo förskräckta upp.

-- Ett slaganfall, utbrast advokaten.

De lyfte med förenade ansträngningar upp Wolfgang på en soffa och stänkte
vatten i hans ansikte. Inom kort kvicknade han till, och snart visade en
rad kraftiga kötteder, att han var helt och hållet åter sig själv.

Wolfgang var alldeles vild av förargelse, men juristen sökte lugna honom
med dessa ord:

-- Men låt oss dock läsa testamentet till slut. Kanske finnas
»förmildrande omständigheter».

-- Det kan ej finnas sådana.

-- Möjligen dock.

-- Nåja, låtom oss fortsätta.

Cramer var, liksom löjtnant Schnitler, mycket upprörd. För honom föreföll
det, som hade något under hans fötter, något, som han ansåg för fast och
orubbligt, plötsligt ryckts undan. Och han fattade i tysthet snabbt ett
beslut:

-- Vi måste finna på ett eller annat knep, som kan tillintetgöra detta
angrepp på Wolfgangs rättmätiga pengar.

Testamentets vidare innehåll var i korthet följande:

För att erhålla summan fordrades, att marsgåtan, det vill säga alla
frågor om »kanalerna», förändringarne, kort sagt allt, som rörde
planeten, skulle klart och tydligt lösas. Denna lösning skulle först
officiellt godkännas av icke mindre än fem stora, vetenskapliga institut,
vilka namngåvos.

Om icke inom loppet av två år efter testators död någon lyckades finna en
sådan lösning, skulle förmögenheten tillfalla den avlidnes enda levande
släkting, löjtnant Wolfgang Schnitler.

Löjtnanten andades lättad, då han hörde detta.

-- Gott, sade han, så har jag då i alla fall utsikter.

-- Ja, som ni ser.

-- Men rätt små, inföll Cramer. Ty det är väl antagligt, att denna gåta
inte är så svår, eller hur?

-- Ja, det är mig alldeles obekant, genmälde advokaten. Men summan, som
lockar, är ju mycket betydlig och det är troligt, att fackmännen på
området komma att göra allt, som står i deras makt, för att nå målet inom
den bestämda tiden.

Testamentet hade dessutom några paragrafer, som berörde räntorna,
fastigheten med mera.

Så bestämdes bland annat, att Wolfgang Schnitler under tvåårsperioden
fick lyfta räntorna av endast en million mark, under det att det övriga
kapitalet skulle förräntas med ränta på ränta intill förfallodagen, dock
med fråndrag av omkostnaderna för underhåll av det astronomiska
observatorium, som gamle Schnitler skänkte staden Berlin och som fanns
installerat i den avlidnes hus.

-- Vad tusan skall jag nu taga mig till? undrade Wolfgang, när han med
sin vän gick ned för advokatens trappor. Jag är ju ruinerad.

-- Nej, hur så?

-- Jag har skulder, som säkert uppgå till mellan två och tre millioner.
Nu får jag ej mera än fyrtio à femtio tusen mark om året i inkomst.

-- Nej, det förstås, men efter två år har du ju dina millioner.

-- Vem vet det?

-- Jo, vi måste förhindra den där undersökningen av Mars, svarade
Cramer.

Wolfgang skrattade.

-- Å nej, gosse lilla, det låter sig inte göra.

-- Och varför inte?

-- Jo, det skall du få höra. För det första är Mars en himlakropp, som
bryr sig strunt om mina eller andras pengar. Den kan således sättas ur
räkningen. För det andra så begriper jag inte, hur en vetenskapsman, som
förutom det att förtjäna en hel massa pengar också har en annan
drivfjäder -- äran nämligen -- skulle förmås att tiga med en sådan
upptäckt.

Cramer svarade intet på en lång stund. Han tänkte. Det var ett eller
annat, som tycktes intressera honom, en eller annan svag punkt i
testamentet, han tyckte sig skönja.

Plötsligt utbrast han:

-- Jag har det.

-- Vilket?

-- Angreppspunkten.

-- Vad menar du?

-- Låt oss gå upp till dig och noga diskutera saken.

Uppkomna i Wolfgangs eleganta ungkarlsbostad, fortsatte Cramer:

-- Vi måste gå i ordning med frågorna. Pro primo. Varför i all världen
skulle du under dessa tvenne år endast få lyfta den ena millionens
räntor?

-- Antagligen därför, att kapitalet sedan skulle bli så mycket större.

-- Fel, min vän. Tio millioner äro alldeles tillräckliga.

-- Nå, så är det kanske för att giva mig en läxa för min slösaktighet. I
min farbrors ögon är jag naturligtvis en väldig slösare.

-- Också fel!

-- Ja, men -- --

-- Tror du, att man börjar att uppfostra en tjugofemårs man som en
skolpojke?

-- Men vad är orsaken då?

-- Den är tämligen enkel. Och nu komma vi till den andra frågan: Kunde
testator möjligen hysa fruktan för, att någon ville söka förhindra denna
kunskap om Mars?

-- Ja visst -- jag själv har ju största intresse av det.

-- Där ser du. Där hava vi pudelns kärna. Din farbror kände nog pengars
makt. Och han förstod, att det enda, som kunde stå i vägen för
undersökningarne var i det ändamålet använt kapital. Vidare var han på
det klara med, att _du_ hade allt intresse av att förhindra de nya
teorierna. Nå -- vad är då naturligare, än att han begränsar dina
tillgångar?

Wolfgang funderade.

-- Jag tror du har rätt. Det är ju förtvivlat. Således kunna vi intet
göra. Jag är avskuren från det, jag har endast att sitta med händerna i
knäet och lyfta mina räntor. Så får jag lita på en lycklig slump och
studera tidningarne för att se om något framkommer i saken.

Cramer höjde på axlarne.

-- Nej, för sjutton, sade han. Ser du inte vart jag vill komma?

-- Nej, min själ.

-- Jo, du begriper, att när din farbror vill sätta dig ur stånd att
företaga något, så erkänner han ju därmed, _att_ något, ett eller annat,
verkligen _kan_ göras. Med andra ord: Det finnes en svag punkt och nu
hava vi i alla fall reda på, _att_ han har fruktat för något.

-- Så sannerligen tror jag inte, att du har rätt, Cramer. Och vad skola
vi nu göra?

-- För det första ingenting alls. Vi få väl i morgon se det besynnerliga
testamentet publicerat i alla tidningar, det leder till diskussion inom
alla läger och vi få då följa med denna och höra huru den allmänna
meningen ställer sig till saken. Sedermera torde den ena idén om Mars
efter den andra komma att dyka upp, alla framkallande livligt
meningsutbyte. Under tiden få vi väl en eller annan god idé.

-- Gott, men vad i all världen skall jag göra med mina fordringsägare? De
komma att ränna mig på dörrarne och aldrig låta mig få en lugn stund.

-- Du får väl täppa till munnen på dem på ett eller annat sätt.

-- Fan till testamente; nu blir min kredit i det närmaste förstörd,
menade löjtnant Schnitler förargad.

Han var nästan vimmelkantig av de underrättelser han nyligen fått. Aldrig
van vid att tänka något närmare över sina handlingar, hade han nästan
beständigt lyckats, tack vare onkelns väntade donationer, att uppnå, vad
han själv ville. Nu såg han sig plötsligt stå öga mot öga med handling
och dåd, om han ej för alltid skulle utestängas från ett lyxliv, som för
honom blivit en livsbetingelse. Han var alls ej ond av naturen, endast
sorglös och lättsinnig, men han kände med sig, att inför den fara, som nu
hotade, skulle han knappast tveka att begå snart sagt vad som helst, som
kunde främja hans syften.

Löjtnant Wolfgang Schnitler hade, vid tjugofem års ålder, äntligen blivit
en man.

För hans vän Cramer hade testamentet också sina obehagliga sidor. Det var
inte blott ett utan en massa projekter, som denne herre bar på och som
endast väntade på Wolfgangs arv för att sättas i verket. Cramer hade
föresatt sig, att planmässigt komma i besittning av vännens pengar. Det
skulle ske genom kapitalplaceringar så ordnade, att alltid Cramer själv
stod bakom för att taga profiten. Nu hade dessa för honom glädjande
planer ej blott utsatts i flera år utan hotades ock att förintas. Han
svor, att ej sky något medel, som kunde rädda Wolfgang Schnitlers
millioner.

Den oskyldiga planeten Mars torde denna eftermiddag ur de bägge herrarnes
sinnen hava mottagit fler förbannelser än den sammanlagt varit utsatt
för, sedan människor föddes på jorden.

Men den gick sin bana alldeles oberörd som förr.



KAP. III.

_En plan._


Nästa dag, den 22 juni 1950, innehöllo berlinertidningarne utförliga
artiklar om gamle Schnitlers besynnerliga donation. Hade man dagen i
förväg förundrat sig över hans originalitet i livet, så förvånades man ej
mindre över hans egendomliga önskan att efter döden önska planeten Mars
undersökt.

Men man var nu för tiden så van vid märkvärdiga testamenten, att många ej
funno detta mera underligt än flera andras. Man erinrade sig, huru en
massa sådana kapitalplaceringar ännu stodo oinlösta, samtidigt som man
påminde sig den sista, som lyckligt bragts till fullbordan. Den rörde sig
om konsten att flyga med ångkraft och mannen, som löste gåtan var en
spanjor. Han hade lyft sina fyra millioner francs, donerade av en
parisermäcenat. Ett annat sådant infall hade en skandinavisk kapitalist
haft: Han utsatte en premie av två millioner kronor åt uppfinnaren av
ett sätt att flotta björk, ett träslag, varav skogarne äga ett överflöd,
men som i avlägsna trakter ej kan tillgodogöras, emedan det är för tungt
för flottning utmed floderna. Denna premie stod ännu öppen att erövra,
ehuru hela tjugo år hängått sedan den utfästs.

Sådana donationer, premier och testamenten hade det varit gott om, men de
hade alla berört rent jordiska frågor; antingen hade de till mål att
tillföra testators fosterland vissa fördelar eller de avsågo, att föra
vissa direkt praktiska idéer framåt.

Himlarymden hade hittills fått stå i sitt oberörda majestät och gamle
Schnitlers Marsdonation var den första, som bröt igenom de jordiska
molnen med ett direkt, interplanetariskt mål i sikte.

Tidningarne omnämnde detta; det bildade sig så småningom partier för och
emot möjligheten av att överhuvud någonsin komma till en positiv klarhet
om Mars natur.

Det ena partiet förfäktade den åsikten, att ju längre man dreve en
förstoring av en planet, desto oklarare bleve detaljerna, varför man
aldrig komme längre än där man nu stode.

Det andra lägret höll det för mycket sannolikt, att astronomerna, samlade
i skara, gemensamt skulle lyckas att reda upp härvan.

De funnos ock, som påstodo, att teori alltid blir teori, och att visshet
aldrig kunde uppnås och som kritiserade testators tanklöshet att i
testamentet kategoriskt fasthålla vissheten som mål. Han borde i stället
hava belönat _den bästa_ teori, som framkomme inom loppet av de närmaste
fem åren.

Dessa, som skrevo så, bemöttes åter av andra, vilka betonade, att inför
ett bevisat fenomen, inför ett verkligt faktum, falla alla teorier till
marken maktlösa.

Det blev, som ofta sker, ett kaotiskt virrvarr i pressen, och den
fullständigt opartiske fick intet intryck alls av hela saken.

-- Nej, det här blir jag inte klok på, sade Wolfgang en dag till Cramer.
Den ena slår ju ihjäl den andra.

Han hade, för att kunna följa med i sakens utveckling, hänvänt sig till
en byrå för tidningsurklipp och satt, tillsammans med Cramer -- som
naturligtvis givit honom en snärt, för att hans aversion mot urklippet i
onkelns testamente resulterade i, att han nu måste plågas med denna massa
av dylika -- genomläsande det ingalunda oansenliga materialet.

-- Det ser så ut, genmälde vännen. Men något allvarligt tycks ännu ej
föreligga från någondera sidan.

»Grosshandlaren» hade -- praktiskt nog -- nu, då flere av Wolfgangs
umgängesvänner börjat visa en mindre varm tillgivenhet än före
testamentet blivit offentliggjort, varit löjtnanten en ännu mera
efterhängsen beundrare än förr. Detta belönades också av löjtnant
Schnitler med uttryck såsom: Du är en _sann_ vän, gamle Fritz, och
liknande.

Men Fritz Cramer behöll troget sitt mål: den schnitlerska tiomillionen i
sikte och låg ej så på latsidan, som till exempel Wolfgang gång på gång
beskyllde honom för. Tvärt emot. Men hans sätt att arbeta på lämpade sig
ej för offentligheten och allra minst kunde han låta vännen få en inblick
i de planer, han hade.

Så hade han samma dags förmiddag planlagt en kupp.

Simon Levison var inom vissa kretsar bekant för att inlåta sig på
affärer, som ofta rörde sig på lagens gräns och flere voro de obskura
personer, som anlitade honom, när de vädrat ett eller annat geschäft, som
ej passade att framlägga för de vanliga bankirerna.

Honom hade Cramer besökt helt nyss samma dag.

Vad de tvenne förhandlade om, vet man ej, men vid avskedet tryckte
Levison Cramers hand med de orden:

-- Ja, så har jek da alle the papirer i min näve.

-- Ja, allesammans.

-- Och så må ni förestelle then unge mans råtgiver, icke sant?

-- Jo, jo. Han är min bästa vän.

-- Utmercht!

-- Han kommer alldeles säkert att inhämta mitt finansiella råd.

-- Gott, gott! Nu skall jek tänke över then sak och så söker ni mik upp i
morgon.

Efter att Cramer gått sin väg, promenerade Levison länge upp och ned i
sitt inre kontor. Gång på gång mumlade han:

-- Tusan så smart fyr, then Cramer, tusan så smart. Thet blir en yderst
indirekte affär. Icke procenter -- men alltsammen. Smart fyr then
Cramer.

Och då Fritz Cramer kom ut på gatan, tänkte han för sig själv:

-- Han tror han är smart, den gamle räven. Men Fritz Cramer skall nog
övergå honom. Finfin affär om han går med -- inga procenter, alltsammans
skall bli mitt.

Det var sålunda tvenne hundar, som slogos om samma ben.

Dagen därpå uppsökte Cramer ånyo Simon Levison.

-- Ja, sade denne, jek haver tänkt på then sak där. Jek er villik till
att gå met på ert förslag.

Och så blevo de eniga om detaljerna, bägge dock med den baktanken, att
var och en slå under sig hela kapitalet.

När detta kontrakt upprättats, ilade Cramer till sin vän Schnitler.

-- Du, tyckte han glädjestrålande, nu tror jag att jag vet sättet.

-- Såå, låt höra.

-- Du känner Simon Levison?

-- Ja visst, par renommé. Hans affärer äro nog inte sådana, att de tåla
för mycket dagsljus.

-- Än sedan då?

-- Nej, nej. Vad är det med honom?

-- Jo, han är villig till att försträcka dig med de medel, som
behövas -- --

-- Behövas för vad?

-- Du förstår, återtog Cramer, att man måste hava ett kapital för att
bekämpa den, som möjligen framkommer med lösningen av Marsgåtan. Sätten
äro mångahanda, man kan muta astronomer att motbevisa saken -- kort sagt,
det finnes tusen olika sätt. Men alla kosta pengar. Pengar har du ej.
Och därmed är det adjö med tiomillionen.

-- Javisst. Alltså -- --

-- Han vill stödja dig med det kapital, du för detta ändamål behöver mot
att du, om det lyckas dig att få slantarne om fem år, dels återbetalar
honom de pengar, han lagt ut, dels dessutom en million mark av arvet.

-- Det var förbaskat goda villkor, eller hur, utbrast Wolfgang glatt
överraskad.

-- Jo, säkert! Gratulerar, gamle vän. Du tycks ha tur.

-- Men har han intet knep bakom, tror du?

-- Ingalunda. Jag skall själv hjälpa dig med kontrakter och allt sådant.
Och förresten tycker jag, att om gubben får en million förutom sina
pengar, bör han vara nöjd.

-- Nåja, det kan du ha rätt i; men gå ut från att det misslyckas.

-- Simon har pengar nog.

-- Men -- --

-- Tja, vet du själv något bättre förslag, så gärna för mig, menade
Cramer.

-- Nej, nej, käre vän.

-- Ring då på till Levison och säg, när han får komma.

-- Skall han komma hit till mig?

-- Ja, det är väl bäst.

Wolfgang tryckte vännens hand.

-- Du är mig en sann och trofast vän, sade han. Medan jag tror, att du
går omkring alldeles utan planer, så ordnar du det så här finfint.

Gubben Levison förklarade sig villig att infinna sig hos Schnitler samma
eftermiddag klockan fem och anlände på slaget.

Under samtalet betraktade Wolfgang honom med nyfiket intresse. Han hade
hört så mycket talas om denne bankir, att han verkligen var icke så litet
förvånad över att finna, att utseendet hos mannen framför honom alls ej
svarade till denna föreställning. Simon Levison bar sina sextio år med
heder. Den höga pannan låg klar under ett kolsvart, kortklippt hår, och
de bruna ögonen voro milda och välvilliga. Wolfgang tänkte för sig att
mannens utseende tilläte honom att fresta gott folk till att gå med på
snart sagt vilken affär som helst och reflekterade över, hur litet hos
Levison som berättigade till sammanlikning mellan skal och kärna.

Hans blickar gledo från den ståtlige juden till Cramer och han tyckte sig
se det omvända förhållandet -- vännen med det goda, varma hjärtat och det
mindre tilltalande utseendet. -- Se där tvenne äkta kontraster, tänkte
han om de bägge rävarne.

Affärerna ordnades ungefär så, som Cramer hade meddelat Wolfgang, det
vill säga, Levison förband sig, mot att få sina utlägg refunderade samt
6% ränta å dessa plus en million mark, om affären lyckades, att
förskottera Wolfgang nödvändiga medel för att tysta munnen på möjliga
aspiranter till Marsdonationen.

Då kontraktet härom var vederbörligen undertecknat, övergingo de tre
männen till diskussion om, huru saken skulle gripas an.

-- Hur i all världen skall jag kunna finna alla, som i denna tid syssla
med gåtan? frågade Wolfgang.

-- Jek haver ockse tänkt på then sak, svarade Simon Levison.

-- Nå, hur menar ni?

-- Jek lagar ännu en donation.

-- Vad?

-- Jek låter en person avlide.

Wolfgang ryste.

-- Mord? frågade han.

-- Nej, min bäste herre, nej, svarade Simon småleende. Thet är månge, som
dör uten att de mördes. Jek låter en finkeret man avgå med döden.

-- Aha!

-- Nu förstår jag, inföll Cramer, och denne man har donerat något --
också av intresse för planeten Mars?

-- Ackurat, ja.

Och Simon Levison utvecklade sin plan i detalj. Det vore klart, sade han,
att alla eller i alla fall de allra flesta av dem, som sysslade med
frågan, vore utan pengar eller åtminstone hade behov av den varan. Och
de, som ägde tillräckligt kapital förut, ville nog lika fullt få vara med
om att öka sina tillgångar med lätt förvärvade penningar. Nu ville han
vidtala en eller annan döende, att mot vissa fördelar för dennes
efterlevande, gå med på en sådan donation. Den skulle vara ett hundra
tusen mark stor och begrundas därmed, att den avlidne på sistone blivit
så intresserad av Marsproblemet, att han beslutat ställa ovannämnda summa
till disposition åt den, som efter prövning hade de bästa utsikterna till
verklig lösning av frågan. Summan skulle utbetalas till denne, på det han
måtte hava medel nog att inom den bestämda tiden lösa uppgiften
tillfullo. Exekutor bleve Simon själv.

-- Bravo, utbrast Wolfgang. Den planen förefaller mig utmärkt.

-- Jo, svarade Simon, och så är vi färtik med våre förhantlinker.

Han upptog ur fickan sin lilla, trådlösa telefon, tryckte på knappen, och
förde apparaten till örat.

-- Dyr, micket dyr, utlät han sig.

Både Wolfgang och Fritz Cramer åsågo med förvåning gästens åtgöranden.

-- Ah, sade Wolfgang, det är alltså den nya telefonen.

-- Ja.

-- Jag har aldrig sett den; men väl hört den omtalas.

-- Then har heller ej ännu kommit ut i then marknet. Thenne har jek fått
av then uppfinnare.

-- Kan man ringa vart som helst i den, undrade Cramer.

-- Ach was! Then är inställd på min private bostad. -- -- Nå vart är
thet? Ingen svarer!

Han tryckte ännu en gång på den lilla knappen.

-- Nå, hallå. Jaså är thet thu min flicka. Säg till om bilen strax. Tack
-- vart sa thu? Vill thu fölge med? Tja gjör så -- adjö.

Levison reste sig, tog farväl av de bägge andra och gick.

-- Vad tusan var det för en flicka, som skulle möta honom, undrade
Wolfgang.

-- Hans dotter kanske, framkastade Cramer.

-- Låt oss se.

De gingo ut i fönsterkarnappen just tids nog för att se Levison stiga in
i den öppna automobilen.

I denna satt, väntande, en ung flicka av sällsynt, ljus skönhet.

-- Aldrig i världen är _hon_ hans dotter, sade Wolfgang, i det
bensinhästen försvann bland de andra fordonen på gatan.

-- Det giva vi sjutton, vad hon är eller inte är, svarade Cramer, vars
små, lurande ögon strax hade varseblivit, att den unga damen gjort ett
visst intryck på Wolfgang och med sin snabba uppfattningsförmåga genast
anade att för honom själv obehagliga förvecklingar kunde uppstå, om
Schnitler bleve allt för intim med Levison. Vi hava viktigare saker att
tillvarataga nu, min käre Wolfgang, fortsatte han.

-- Men flickan var helt enkelt förtrollande, envisades Schnitler.

-- Se så där ja, nu skall du kanske gå och förälska dig också -- jo då
blir det trevligt, tyckte Cramer. Nej, lyd du mitt råd: Affär är affär --
kärlek är kärlek. Med Levison ha vi intet annat att göra, än rätt och
slätt affärer.

-- Det där är jag inte enig med dig i, genmälde Wolfgang. Jag kan ej
inse, vad det skulle göra, om jag till exempel försökte att bli bekant
med den unga damen.

-- Jo, det kan jag med få ord säga dig, svarade Fritz Cramer raskt. Det
skulle ej alls förundra mig, om det där med damen inte rent av var en
fälla, uppställd för dig av Levison.

Wolfgang såg upp.

-- En fälla -- --

-- Ja, vem kan veta?

-- Nej, hör du, nu driver du din försiktighet väl långt, tycker jag.

-- Låt oss resonera om den saken, min vän. För det första uppgav ej Simon
i telefonen var han befann sig.

-- Nej, det är sant. Men -- Wolfgang tänkte efter -- chauffören körde ju
hit honom och fick väl då order att hämta honom här, när han blev
kallad.

-- Låt gå för det; det förefaller ju antagligt nog. Men såg du inte, hur
flickan såg hit upp ett par gånger.

-- Jo, svarade Wolfgang, erinrande sig ett par blåa ögon, ur vilka han
sett en ljus, solglittrande blick.

-- Ja, där ser du.

-- Vad i all världen ser jag? Kan då inte flickan titta vart sjutton hon
vill.

Cramer blev förargad och använde den taktik, som han visste aldrig
förfelade sin verkan på Wolfgang.

-- Gör hur tusan du vill, jag skall visst inte blanda mig i det, sade
han, i det han spelade förargad.

Verkningen var ögonblicklig.

Wolfgang svarade:

-- Det kan hända, att du har rätt. Gott, så slå vi ett streck över den
historien.

Men han blev tyst och allvarlig och efter en stund kom det:

-- Nej, vet du. Ett ansikte som hennes kan inte dölja förräderi.

-- Tja, gudarne vete det. Tänk på gamle Levison. Hans utseende och rykte
stämma ej heller överens.

Wolfgang ihågkom sina reflexioner helt nyligen över Levison och Cramer
och tryckte ånyo vännens hand.

-- Bon, du _har_ rätt, sade han.



KAP. IV.

_Den nya donationen._


Simon Levison hade resonerat alldeles riktigt. Vem i all världen skulle
förmått att resa världen runt för att söka upp alla dem, som sökte lösa
marsgåtan. Dessa sökare skulle nog, även om de påträffades, på det
skickligaste söka dölja sitt förehavande. Helt annat var det med en ny
donation -- lockade av den skulle alla, som ägnade lösningen en tanke,
flyga liksom insekten mot det nattliga ljuset, denna pekuniära fördel
tillmötes. Offentliggjord i alla länders mest lästa tidningar -- till och
med gratis på grund av dess stora intresse för allmänheten samt i de
astronomiska tidskrifterna skulle den nå fram till de mest avlägsna
trakter över hela jordklotet, råka alla, som på något sätt redan
intresserades av den _stora_ donationen.

Hans mening med anordningen var klar nog. Han önskade veta, varifrån
faran till en lösning kom -- en skicklig astronom skulle engageras för
att genomse förslagen -- och vore en verklig fara förhanden, nåväl, så
finge Wolfgang Schnitler taga vandrarestaven och söka hindra den
oförskämde tänkaren.

Det var ingen svår uppgift för Simon Levison att finna en döende man.
Denne förklarade sig villig att underteckna donationen -- vilken Levison
naturligtvis i sinom tid själv skulle honorera -- mot att Simon
kontraktsmässigt lovade att utbetala till hans efterlevande familj, som
befann sig i mycket små omständigheter, 2.000 mark om året i fem års
tid.

Mycket nöjd med detta arrangement slöt den döende onämnde efter en tid
sina ögon. Han hade glatt sig så över att kunna lämna något efter sig,
att han nästan tillfrisknade på kuppen. Ett recidiv inträffade dock och
ungefär tvenne månader efter Levisons samtal med mannen dog han.

Den nya donationen vandrade runt i all världens tidningar. Den friskade
upp minnet av den föregående stora och satte myror i huvudet på många
astronomiskt intresserade; och egentligen var det just denna mindre
donation, som satte liv och lust i marsspekulationerna.

Hela historien kostade Levison endast tio tusen mark eller rättare två
tusen mark om året i fem års tid, ty de i donationen utlovade 100.000
tänkte han visst ej förhasta sig med att utbetala. Han ville endast suga
musten ur idéerna och det tycktes, som om han hade valt rätta sättet
härför.

Allaredan innan en månad förflutit inkommo de första ansökningarne. Sedan
förgick det knappast en enda vecka, som ej medförde ett eller flera
förslag.

Simon Levison anställde i sin tjänst en ung astronom, vilken på förfrågan
meddelat, att han för sin del ej hade någon idé om frågans lösning och
heligt svurit, att icke stjäla något av de inlämnade förslagen. Mot ett
gage av 400 mark i månaden skulle denne astronom genomgå det föreliggande
materialet och oförbehållsamt delgiva Levison sin åsikt om alltsammans
duglighet i och för utbetalande av den mindre donationen, för vilken
denne var ensam och enebestämmande exekutor.

Astronomen, filosofie kandidat Carl Kuntze, hade med förtjusning åtagit
sig den erbjudna sysselsättningen; en hägrande månadsinkomst av 400 mark
alldeles extra utan att spår av arbete -- det var något, som ej kunde
undgå att tilltala honom i särdeles hög grad.

Också svann den första månaden utan att något störde fil. kand. Kuntze i
hans hopp. Men redan innan den andra hade förflutit, insåg han, att den
nya sysslan kanske inte var så alldeles lätt och angenäm, som han först
tänkt.

-- Å, kors, utbrast han ibland och burrade upp sitt stora hår, när
Levisons kontorsbud bragte honom ett nytt, digert dokument, inte trodde
jag att det kunde finnas så många teorier om Mars. Det är ju helt enkelt
underbart.

Såväl Levison som Schnitler och Cramer tyckte att saken nu låg i goda
händer och bekymrade sig ej synnerligen mycket om fil. kand. Carl Kuntze,
som dock varje lördagspost översände Levison ett original och Schnitler
en kopia av sitt arbete under den gångna veckan. Till all lycka för dessa
bägge lekmän åtföljdes Kuntzes digra veckorapport av ett kort resumerande
brev; hade detta saknats, skulle mången hava beklagat de bägge herrarne,
vilka säkert ej mot en ersättning av 400 mark ens skulle orkat genomläsa
astronomens veckoarbete. Breven, som förskonade dem från läsningen, lydde
oftast:

-- Som synes av bifogade veckorapport, har tyvärr ännu ingen gjort sig
förtjänad av donationen, då mot alla förslagen tungt vägande invändningar
kunna göras.

Cramer hade gång efter annan frågat sig, om det ej vore oklokt av Levison
att öppet låta Kuntze sända Wolfgang en kopia av rapporten. Kuntze kunde
ju misstänka något.

Och en dag frågade han Levison om saken.

-- Ach -- nej, svarade denne. Then Kuntze har allene fått thet besked,
att then herr Schnitler _naturlikvis_ måste hållas à jour met then lille
donations öte.

-- Och herr Kuntze misstänker ingenting?

-- Nej.

-- Men jag tycker ändå, min bäste herr Levison, att det hade varit
försiktigare, att inte alls utsätta oss för den misstanke, som kan
uppstå.

-- Min vän, genmälde Simon, thet är just thet sublima i saken: Jo mera
öppet, thesto mindre risk. Herr Kuntze tror blott, att jak är ovanlikt
gentil mot herr Schnitler och att jak gör thet för att stå väl hos
honom.

-- Ah --, svarade Cramer med en slug blinkning, alltid affärsman, kan jag
se.

Emellertid var han ej så alldeles säker på Kuntzes omisstänksamhet,
varför han strax efter föreslog sin vän Wolfgang att de tillsammans
snarast skulle uppsöka astronomen, som ingen av dem ännu kände
personligen.

--- Tja, svarade löjtnanten, bara jag slipper att resonera med honom om
teorierna, ty då skiner det igenom, att jag inte läst ett enda ark av
hans skriverier.

--Å, vi reda oss nog ur den dilemman, genmälde Cramer.



KAP. V.

_En lösning?_


En afton något senare ringde det på fil. kand. Kuntzes tamburklocka, och
då denne personligen gick för att öppna, inträdde tvenne personer av
vilka den ene presenterade sig som löjtnant Wolfgang Schnitler och
föreställde sin följeslagare som sin vän, grosshandlare Cramer.

-- Aha, löjtnant Schnitler, jag förstår, ni vill höra nyheter -- sista
veckans marsteorier? Var så god stig in, mina herrar.

De inträdde i arbetsrummet, ett stort, glatt rum med ett väldigt
skrivbord, höga, välfyllda bokreoler, diverse instrument och
skinnbeklädda, bekväma länstolar.

-- Här, sade värden, i det han lade handen på en väldig pappershög, här
ligga alla snillefostren.

-- Jaså, men apropå snillefoster, så vill ni väl inte påstå, att _alla_
förslag äro komplett vanvettiga? undrade Cramer.

-- Nej, visst inte. Många av dem äro ej alls illa utfunderade. Men jag
har uppfattat mitt engagement hos Levison så, att det här gällde att kort
och gott framdraga de »emot», som jag kunde finna. Så snart jag
påträffade ett, varemot intet kunde vetenskapligt invändas, borde
uppställaren av detsamma ifrågasättas till erhållande av donationen. Det
är således för mitt arbete alldeles tillräckligt, om jag finner en enda
invändning -- den stjälper hela den fina teorin.

-- Javisst.

-- Och hittills har vartenda förslag haft en lucka.

-- Jaså, sade Wolfgang. Men säg mig en sak. Ni förstår väl mitt intresse
för denna undersökning?

-- Uppriktigt sagt, tror jag mig förstå den --

Cramer ryckte till, men Kuntze fortsatte, utan att märka rörelsen:

-- Jag tror att uteslutande nyfikenheten driver er. Ni är naturligtvis i
högsta grad spänd på, om någon lyckas finna en eller annan förklaring av
problemet. För er gäller det ju en massa pengar; ni ser helst, att gåtan
ej löses, ty då är ni om några år en rik man. Och då är det minsann ej
underligt, om ni är nyfiken. Levison vill, antingen därför att han är er
vän, eller därför att han hoppas på förbindelse med er, om ni får
pengarne, visa er en liten vänlighet, och låter er därför följa med i
utvecklingens gång. Är det ej riktigt?

-- Jovisst, svarade Wolfgang, och Cramer andades lättad. Det var tydligt,
att den unge vetenskapsmannen absolut intet anade. Grosshandlaren blev så
upprymd av detta, att han rent av blev välvilligt stämd mot Kuntze, och
för att smickra honom sade han:

-- Tala om någon av de intressantaste teorierna för oss, herr Kuntze.

Nu var det Wolfgangs tur att rycka till. Han hade absolut ingen lust att
besväras med något som helst tankearbete. Men han var van vid, att vännen
aldrig framkom med något oförnuftigt; hans tilltro till honom var full
och hel. Därför sade han endast:

-- Ja, det vore roligt, låt oss höra, jag ber.

Kuntze var förtjust.

-- Tja, sade han, seende åt högen till, vilken skall jag omtala? Ni, herr
löjtnant, har ju läst dem samtliga. Vilken tycker ni själv?

Det blev en pinsam tystnad.

-- Jag är så litet bevandrad i astronomin; men -- allt det där har jag ju
läst -- tala om någon av de nya, som ni ännu ej sänt mig. Ni har väl
denna vecka också fått något?

Astronomen lät höra en lätt vissling.

-- Visst tusan, utbröt han, och det ett väldigt lustigt ett. Det är ett
av de mest originella uppslag, jag hittills läst; det kom mig tillhanda i
går.

Både Cramer och Wolfgang bleknade lätt. Hade månne det fruktade förslaget
kommit? Kanske lösningen vore funnen?

-- Nå, frågade Wolfgang i andlös spänning.

-- Tror ni det innehåller lösningen? undrade Cramer.

Astronomen svarade icke genast. Han såg på de bägge herrarne och märkte
tydligen deras oro. Då var det, som om det blixtrade till inom honom, som
om den lilla humoristiska gnista, man ibland såg skymta fram ur hans
ögon, tänt en idé.

-- Det skall jag säga, när jag har fått höra vad ni bägge själva mena om
det, sade han blott.

Liksom alla teoretiker var Kuntze glad och stolt, när han hade
intresserade åhörare. Nu såg han för sig dessa bägge dagdrifvare i
spändaste förväntan sluka vart ord från hans läppar, när han skulle
föredraga den originella teorin. Inte för mycket gott ville han låta
denna nöjesstund gå sig ur händerna.

-- Jag har, som sagt, ännu ej givit mitt utlåtande om saken, fortsatte
han långsamt och närmade sig dokumenthögen, inom sig glädjande sig över
att verka medelpunkt i församlingen.

Han tog det översta av papperen och vecklade upp det. Det var en tjock
foliant, smakfullt inbunden.

-- Omsorgsfullt utarbetat, tyckte han, under det de andra ryste.

-- Men jag skall fatta mig i korthet, tillade han. Jag nöjer mig med att
här och där utplocka de punkter, som äro de utslagsgivande.

Och under det de andra stillatigande åsågo hans bläddrande i det tjocka,
inbundna manuskriptet, slog astronomen upp en sida, lade folianten i knät
och sade:

-- Ja, det är sant. Vi måste som åskådningsmaterial hava en kopp svart,
rykande kaffe.



KAP. VI.

_En syn i en kopp kaffe._


-- Högst besynnerligt, tänkte Wolfgang och Cramer, och de uttryckte också
denna tanke under användande av flere av språkets superlativ, medan
Kuntze tryckte på en knapp och tillsade den inträdande hushållerskan om
varmt kaffe.

-- Ja, det är ganska märkvärdigt, medgav astronomen, men jag gjorde själv
experimentet i morse.

-- Och det lyckades!

-- Alldeles förträffligt.

De bägge herrarne rent av fröso vid tanken på det heta kaffet och vad som
komma skulle.

-- Det är en ganska poetisk början på den här teorin, sade astronomen.
Den hoppa vi väl över?

-- Tvärtom, tvärtom, tyckte Wolfgang, som älskade lättare saker framför
det rent vetenskapliga. Låt oss höra det, innan kaffet kommer.

-- Gott, sade Carl Kuntze. Så här börjar teorin, det vill säga
inledningen.

-- Gott, fram med det poetiska!

Astronomen läste:

-- En äng i blomsterskrud -- är det ej som den mörka natthimlen,
översållad av myriader tindrande stjärnor? Se, himlapellen är ängens
saftiga gräs med dess gröna ton, och stjärnehären är blomma vid blomma av
skiftande färgnyans! Än stora, än små, än lysande starkt och än svagt, så
äro både ängens blomster och himlens ljuspunkter i natten.

Sökande fladdrar en fjäril från blomma till blomma, surrande ilar ett bi
mot ett lysande färgstänk -- äro de ej som våra tankar, som irra, dallra
genom omätliga rymder? Visserligen lysa blommorna och glänsa stjärnorna,
men man har dock rätt att fråga sig: är denna spröda färg, detta milda
ljus ensamt tillräckligt att åstadkomma sådana verkningar?

Svaret är enkelt och lyder så: Vad blomma och insekt beträffar, är färgen
allena ej nog. Det behöves ock doft -- fast mänskliga luktorgan ofta ej
märka den -- en doft, som tydligt förnimmes av insekterna.

Men var blir det då av sammanlikningen med stjärnorna i rymdens eviga
blå? Också de måste besitta en doft för att varsnas och älskas av
tankens fladdrande insekt.

Och liksom blommans doft är ett utslag av dess högsta, inre liv långt
finare än färg och form, så är ock rymdens stjärnedoft dessa guldkorns
högsta, hemliga liv.

Att söka fatta sfärernas doft är att höra deras harmoni, att höra
harmonin är att märka, att ingen ton skorrar i deras musikaliska
blandning. Då blir det, att fatta sfärernas doft, detsamma som att känna
var doft för sig, var himlakropps innersta, hemliga liv.

Så tänkte jag. Det är nu länge, länge sedan. Det var en stilla natt på
Java. Bergsluttningen hade jag samma dag beundrat; den var tätt beklädd
av de evigt gröna kaffebuskarne, vilkas vita blommor i dagsljuset verkade
som utströdda punkter av stilla ljus. Och hela luften var mättad av
blommornas egna, balsamiska doft. Nu i den tysta natten låg berget mörkt,
men doften svävade än i stillheten och mot himlens mörka dok trädde
tusentals stjärnor glänsande fram. Det var då, jag varsnade
stjärnevärldens doft; ty vad voro de annat än dagens lysande
blomsterkalkar, fast längre bort.

Kuntze tystnade; hushållerskan inträdde med kaffet. De bägge besökarne
yttrade intet; de väntade på det omtalade experimentet. Astronomen
tycktes emellertid vilja sätta deras tålamod på ännu större prov; han
bläddrade litet i manuskriptet och stannade ett stycke längre fram i
folianten.

-- Här komma nu en hel del utvecklingar över doft, blommor och stjärnor,
varpå förslagsställaren, som är anonym -- --

-- Vad -- anonym?

Wolfgang hade rest sig som stucken av en orm, när ordet uttalades.

-- Ja, svarade Kuntze, det förekommer ju ofta. Se här, fortsatte han och
visade de bägge herrarne signaturen P. B. Z. å manuskriptets sista
sida.

-- Men --, utbrast Wolfgang; han hejdades dock att fortsätta meningen
genom en blick från Cramer, vilken i stället yttrade:

-- Var så god, läs vidare; det blir ju signaturens eget fel, om han vill
dölja sig, ifall han har något att vinna.

-- Jo, därpå övergår P. B. Z. till att överföra doft och stjärnor till
direkt kaffe och sådana. Och slutligen kommer inledningen till det, som
direkt tager sikte på marsdonationen. Han skriver: Jag hade nyss läst om
den märkvärdiga, stora marsdonationen, och mina tankar sysslade nästan
oavbrutet med gåtan. En eftermiddag vann jag fullständig klarhet. Jag
satt vid mitt skrivbord; framför mig stod en kopp svart, hett kaffe.
Koppen stod så, att den ljusa aftonhimlen bildade fond till dryckens yta.
Då såg jag något besynnerligt. Det lätta, tunna dok av imma, som bildade
sig över den varma ytan, brast och på ljusare botten -- imman -- bildade
sig de vackraste »kanaler» -- det underliggande kaffet -- mörka och klart
tecknade. Var det doften, som nu mot himlens bakgrund sjöng gåtan om Mars
hemliga sanning? Så frågade jag mig.

Astronomen gjorde ett uppehåll.

-- Och nu, sade han, äro vi färdiga för experimentet, mina herrar.

Han ifyllde en kopp nästan till randen med kaffe och ställde den så, att
den stod emellan betraktarens öga och den elektriska bordslampan. Ytan
reflekterade sålunda ljuset.

-- Var så god, herr löjtnant, yttrade han, pekande på en stol. Håll
andedräkten, så att ni ej blåser bort den lätta imman. Ser ni den?

Wolfgang nickade.

Plötsligt såg han imman remna, och i samma ögonblick framträdde klart och
tydligt den syn, som astronomen nyss beskrivit.

-- Underbart, utbrast han.

Men samtidigt försvann synen. Luftdraget vid det uttalade ordet hade
varit nog att pusta bort den eteriska imman, och koppens innehåll stod
åter svart och klart.

-- Håll andan ett ögonblick, så får ni synliga »kanaler» igen, sade
Kuntze.

Fenomenet framträdde ånyo.

Cramer och Wolfgang roade sig med att gång på gång framkalla den
egenartade synen och åter låta den försvinna.

-- Nå, frågade Wolfgang till slut, hur använder han detta fenomen på
Mars?

-- Hon, rättade Cramer.

-- Vilken hon?

-- P. B. Z. naturligtvis.

-- Varav sluter du att det är en kvinna?

-- Först och främst av den poetiska inledningen och så av kaffekoppen.

-- Gott, varav sluter alltså P. B. Z., att marsgåtan är löst? Och hur
applicerar han eller hon det på Mars?

-- Så här skriver han eller hon; han vände några blad och läste:

-- Det förefinnes så oerhört stora likheter mellan Mars' kanaler och
remnorna på den mörka kaffeytan, att det är rent ut frapperande. Den
lilla olikhet, som existerar, beror antagligen endast på, att marsytan
är sfärisk, medan kaffets är plan. Man har härav lov att sluta sig till,
att Mars' yta betäckes helt och hållet av ett mörkt, varmt och sjudande
hav. Det är mörkt av uppslammad mylla, lera och liknande. Mot den kalla
världsrymden bildas en beständig ånga, ett dimtäcke, som brister,
bildande långa rifter och remnor. De observerade förändringarne äro blott
regelbundet återkommande vindilar över havet. Kanalernas fördubblingar
tidvis förklaras likaså härav. De vita fläckarna i polernas närhet äro
blott tätare kondensationer av imman, påminnande om våra tjocka, jordiska
moln. Mars' något åt orange dragande färg uppstår därigenom att vissa
ljusreflexer alstras; de äro kombinationen av det underliggande havet och
det på imdokets yttersida fallande solljuset. --

Astronomen tystnade.

-- Nå? frågade Wolfgang.

-- Ja, det jag nu läst upp, är ju endast småplock här och där -- resten
har förövrigt blott rent vetenskapligt intresse.

-- Och er mening? Tror ni, att denne P. B. Z. lyckats finna den
verkliga lösningen?

-- Vad tror ni själv?

-- Vi bägge äro nog ursäktade, att vi ej uttala oss.

-- Mitt svar avgives om lördag direkt till herr Levison, svarade Kuntze
med en förbindlig bugning.

Vid dessa ord hajade de bägge männen till. Wolfgang blev endast förargad
och gjorde inga reflektioner; han tänkte blott: Det var en förbannat ogin
karl!

Cramer däremot, med sin snabba uppfattning, hade på fem sekunder följande
tankekedja fix och färdig: Direkt till Levison; aha -- han misstänker
antingen att vi äro spioner, som lägga ut en fälla för honom, eller han
anser sig bunden av sitt löfte till Simon att endast var lördag meddela
sina resultat eller också vet han själv ej ännu, vad han skall svara, om
han gillar eller ogillar marsteorin. Gott -- det sista är nog det
riktiga.

Därför sade han med ett förbindligt leende:

-- Utmärkt, herr Kuntze, och tack så mycket för det intressanta
föredraget.

Han räckte fram sin hand till avsked, Wolfgang följde utan ett ord hans
exempel, och några ögonblick senare hade de bägge herrarne lämnat
astronomen.

Utkomna på gatan utvecklade Cramer sin övertygelse, att det här förelåge
ett verkligt farligt fall, och att kanske, när allt kom till allt,
lösningen av gåtan nu verkligen vore funnen.

-- Låt oss emellertid diskutera saken en smula, föreslog han. Antag, att
denna teori är lösningen -- vad har så Kuntze för intresse av det? Kanske
han riskerar, att hans engagement hos Levison upphör? Vad tror du?

-- Tja, jag vet sannerligen inte. Varför skulle engagementet upphöra?

-- Levison kan ju hava överenskommit med honom, att hans tjänst ej längre
behöves efter att en lösning framkommit, i så fall är det i Kuntzes
intresse att helt enkelt framkomma med invändningar mot _allt_. Vi kunna
ju ej kontrollera hans motbevis.

-- Så oklok har Simon nog ej varit.

-- Fan vet! De slugaste köra ofta fast på en eller annan bagatell, som de
glömt. Emellertid; jag anser, att här föreligger en hotande fara.

-- Men kunde vi ej fråga Levison?

-- Jo, det har du rätt i, medgav Cramer.

De undersökte förhållandet telefonledes, och Levison svarade, att det
hade ingen fara alls, Carl Kuntze vore hederligheten själv. Förresten
hade han ej alls nämnt något om saken, endast engagerat astronomen så
länge, intill att donationen _verkligen_ honorerades, och Simon själv
vore mycket tillfreds att så länge som möjligt slippa ifrån denna
utbetalning.

-- Se där ha vi ägget, tyckte Cramer. Jag ger mig fanken på, att Kuntze
kommer att säga nej om lördag -- även om det sker mot bättre vetande.

Lördagen kom och med den astronomens lunta. Det obligatoriska, korta
brevet medföljde.

Det var lika de föregående.

-- Vad var det jag sade? frågade Cramer. Jag ger mig fortfarande fanken
på, att karlen är en skurk. Och nu, min käre Wolfgang, få vi arbete.

-- Hur så?

-- Vi måste söka reda på P. B. Z. och se, vad vi kunna göra för att
hindra, att hans eller hennes teori sprides.

Wolfgang Schnitler svarade:

-- Jag vore mest böjd att antaga, att Kuntze har rätt -- att vi låta hela
P. B. Z. förfalla och vara i fred. Tror signaturen själv på saken, så
bör han eller hon väl uppgiva sin adress. Men intet sådant har gjorts.

-- Gott, svarade Cramer, jag är enig med dig till hälften -- låt oss
intet göra nu -- men låt oss heller ej alldeles släppa saken ur sikte --
med få ord, vi vilja sova på, saken.



KAP. VII.

_Doktor Martini._


Det förflöt en veckas tid utan att något förspordes från P. B. Z., och
Cramer hade under denna tid gjort förfrågningar även hos andra
astronomer. Dessa hade besvarats så, att det tydligt framgick, att
P. B. Z. omöjligt kunde hava någon utsikt till uppmärksamhet, och
Cramer var lugn.

Men vid denna veckas utgång hände däremot det besynnerliga, att Kuntze
icke sände något brev.

-- Nåväl, tänkte Schnitler och Cramer, det har väl blivit ett tillfälligt
avbrott i teorifabrikationen, och för att undersöka, huru det förhöll sig
med saken, ringde Cramer för säkerhets skull upp kandidaten.

Jo, det var riktigt. Han hade ej mottagit något papper från Levison och
kunde således intet rapportera.

-- Skönt, sade Cramer till Wolfgang, vi tycks få litet lugn ovanpå
stormen. Du skall se, att det till slut icke lyckas någon alls att
förklara marsgåtan och att pengarna äro dina.

-- Tror du?

-- Ja. Men vi få ju se, genmälde Cramer.

Det var, som om denna möjlighet med ens stod klar för Wolfgang. Hela
tiden, sedan onkelns testamente upplästs för honom, hade han varit liksom
bedövad, som ett viljelöst redskap i Cramers hand. Han vågade ej tänka på
eventualiteten av, att de tio millionerna verkligen skulle bli hans utan
en förtvivlad kamp -- han hade blivit en man, visserligen, men på ett
föga värdigt sätt: att, gälla vad det än vore, följa Cramers anvisningar
och tilltvinga sig arvet.

Men nu, sedan Cramer sagt farväl och avlägsnat sig, stod allt detta klart
för Wolfgang -- han måste handla och tänka självständigt -- nu, strax
måste han börja. Detta stod alldeles tydligt för honom.

Han slog sig ned framför sitt skrivbord, tände en cigarr och lät de blå
ringarne luftigt dansa mot fönsterrutan.

Det tycktes honom, som hade utsikten, att arvet _kunde_ tillfalla honom
utan någon handling, som var på ett eller annat sätt ofin, gjort honom
till en annan och bättre människa.

Och nu ville han göra något -- något alldeles självrådigt, något som
Cramer ej hade med att göra -- ja, helst tvärt emot dennes råd och
förmaningar.

Som han satt där försjunken i tankar, var det, som togo rökringarne form
och gestalt, och ur rökmolnen trädde det fram bilden av en ung flicka.

Ah -- han kände mycket väl igen henne. Det var den unga flickan, han sett
i Levisons automobil, och som då uppväckt hans intresse i så hög grad.

Han kände en obetvinglig lust att göra hennes bekantskap, att få återse
henne.

Men huru?

Med ens slog det honom, att här kunde han kombinera något, som gällde
nytta och nöje. Han ville strax avlägga Levison ett besök, en privat,
familjär visit, för att undersöka, huru det förhöll sig med den
omständigheten, att ingen ny teori förgångna veckan inlämnats.

Sagt och gjort.

Wolfgang gjorde toalett och lät snart därefter anmäla sig hos Levison.

Betjänten upplyste, att hans herre för ögonblicket var upptagen, men om
herr Schnitler ville taga plats i salongen --

Wolfgang slog sig ned. Han hyste ett svagt hopp om, att den unga flickan
skulle infinna sig, ett hopp, som dock gäckades.

En dörr till ett angränsande rum stod på glänt. Han gissade sig till, att
det var biblioteket, ty han hörde Levisons stämma talande med en
främmande herre. Bägge talade brutet; Levisons språk med dess
egendomligheter kände Wolfgang redan förut, och den besökande bröt på
italienska.

Utan att behöva lyssna hörde Wolfgang varje ord, som yttrades. Först
föreföll det honom likgiltigt, han tog en bok från bordet och bläddrade i
den, icke ägnande samtalet i biblioteket något intresse. Men ett ord:
»_marsgåtans lösning_», som uttalades av den besökande, fick Wolfgang
till att plötsligt spritta till.

Och det lönade väl mödan att höra efter. Under samtalets gång blottades
för honom en hel komplott.

Den besökande, som av Levison kallades doktor Martini, framkom med det
förslaget, att Simon skulle understödja honom med medel för byggandet av
världens starkaste teleskop -- genom det skulle han så observera Mars,
han skulle kunna framkomma med den enda riktiga förklaringen. Därpå
skulle Simon Levison och han dela rovet -- tiomillionen -- genom att
taga jämt hälften var.

De voro så ivriga, de bägge inne i biblioteket, att de höjde rösterna mer
och mer.

Till slut tycktes den skönaste enighet hava uppnåtts, och Wolfgang fick
till sin ytterliga häpnad höra ännu en tredje röst från en person, som
hittills ej med ett ord förrått sin närvaro -- det var Cramers.

Där skulle delas och delas, det hela var planlagt på Wolfgangs
fullständiga ruin, och vännen Cramers arbete bestod i att under hela
tiden, medan byggandet av jätteteleskopet pågick, hålla Wolfgang i den
djupaste okunnighet om allt. För detta skulle han i dusör påräkna 500.000
mark av vardera herrarne, tillsammans en million mark -- i sanning en
mycket god förtjänst.

Wolfgang var för häpen för att kunna tänka klart och redigt. Så mycket
begrep han emellertid, att Cramer måste hava gått direkt från honom till
Simon.

Så uppgjordes planen.

Doktor Martini skulle, mot att Simon förskotterade honom det belopp, som
erfordrades till byggandet av teleskopet -- en jättestor spegel -- _om_
han lyckades, överlåta fem millioner på Levison. Spegeln skulle byggas --
--.

Just som platsen närmare skulle angivas och Wolfgang skärpte sina öron
till det yttersta, öppnades dörren till ett tredje rum. Wolfgang såg
ditåt.

På tröskeln stod flickan från automobilen, förvånad att finna en
besökande i salongen och måhända ännu mera häpen, då hon i honom
igenkände den man, vars ögon hon mött en gång förut och som hon visste
var löjtnant Wolfgang Schnitler.

Wolfgang reste sig bugande, och flickan besvarade med en lätt böjning på
huvudet hans hälsning. Hon ville just taga ett steg fram emot honom, då
han gjorde något, som kom henne att ännu mera förvånas än för ett
ögonblick sedan.

Löjtnant Schnitler närmade sig henne hastigt men ljudlöst, med sitt ena
finger betydelsefullt lagt över munnen. Han grep henne fast men icke
omilt om ena handleden, och innan hon ännu hunnit komma till besinning,
hade han, utan att ett ord växlats, tryckt in dörren, varigenom hon
kommit och bägge befunno sig i rummet innanför salongen. Sedan han väl
stängt dörren efter dem, släppte han taget om handleden och sade:

-- Förlåt.

Hon såg förundrad på honom, varken ond eller ledsen, endast oförstående.



KAP. VIII.

_En gemensam hemlighet._


-- Förlåt.

Hon tyckte han ej alls såg farlig ut. Visserligen var hans sätt något
olikt det hon väntat sig, men 1950 års kvinnor voro ej så ytterligt
nogräknade.

-- Det hade kunnat gälla mitt liv, viskade han, och flickan kom med ens
in i rollen, att det gällde tystnad, ehuru hon ej visste varför.

-- Jag är löjtnant Wolfgang Schnitler, viskade han. Jag har just i detta
ögonblick blivit sviken av dem jag trodde vara mina vänner. Min ställning
är ytterst obehaglig i detta hus för tillfället. Jag kan ej säga mera nu.
Men ni skulle kunna hjälpa mig -- --

-- Men ni vet ju ej ens, vem jag är, sade flickan.

-- Nej, fröken. Men lova mig för mitt livs skull, att ni för ingen yppar,
att jag den sista kvarts timmen befunnit mig i salongen.

-- Är det så farligt?

-- Ja.

-- Gott, jag tror er och lovar att tiga.

-- Tack. Nu måste jag bort. Säg, kan ni möta mig i morgon -- förlåt, men
när det gäller ens liv -- och jag ser i er ett halmstrå -- ni förstår --
kan ni? Vill ni?

Flickan såg på honom.

Det låg så mycken verklig ångest i hans blick, att hon resolut svarade:

-- Ja, jag vill möta er i morgon middag klockan ett vid Brandenburger
Thor.

-- Tack.

-- Och nu skall jag visa er en annan väg till hallen -- ni vill väl gå --
jag tyckte ni nämnde det.

-- Ja, gå i all hemlighet och osedd.

Flickan förde honom genom en korridor ut till hallen och försvann med en
nick.

-- Jag behöver ej träffa herr Levison, upplyste Wolfgang den frågande
betjänten, det var unga fröken mitt besök egentligen gällde. Se här, och
han lät ett guldmynt falla i den bugande lakejens hand, ni behöver ej
alls nämna till herr Levison om mitt besök.

Betjänten smålog.

Wolfgang hade kunnat slå honom för det flinet, men han måste behärska
sig -- allt berodde på, att det ej blev känt, att han varit i huset just
nu -- det var hans enda räddning, ty han insåg tydligt, att personer, som
Levison och Cramer nu visat sig vara, icke skulle skona hans liv om de
upptäckte, att han listat ut deras anslag.

Han kom emellertid lyckligt och väl ut på gatan och där smög han sig fram
utmed husraden, intill han nådde första tvärgata. Först då lugnade han
sig något. Han såg sig om efter en automobil och åkte direkt hem.

-- Mycket angenämt, resonerade han, ens vänner, som man skall lita på,
vända kappan efter vinden. Det var således en komplott -- Cramer och
Levison hava »arbetat» tillsammans i den här saken. Tack! Men jag skall
bliva dem litet för slug. Hålla god min och låtsas om ingenting.

Så gingo hans tankar till den unga flickan. Skulle även hon svika det
förtroende, han ämnade giva henne nästa dag? Nå, det fick han tids nog
veta. Han _måste_ hava henne till förtrogen, vem annan skulle kunna hålla
honom à jour med gubben Levisons planer, och dem måste han veta, för att
kunna komma dem på skam. Ja -- vem annan än hon -- men vem var hon? Hans
dotter? Antagligen. Men skulle verkligen en dotter vilja spionera på sin
far? Ja, det var den stora frågan. I realiteten gjorde ju flickan sin
fader en tjänst genom att bidraga till att hans nesliga plan förhindrades
i dess utförande. Det ville i alla fall varje sann kvinna göra. Men var
denna flicka en sann kvinna? Och Cramers ord, när flickan mötte Levison i
automobilen, stego fram för honom -- »det kan vara ett försåt, som
Levison lagt ut». Ja, det kunde vara det -- men, den, som sagt de orden,
var ju själv en värre bedragare än många.

Allt började gå runt för Wolfgang. Nej, det fick gå bäst det gitte -- han
skulle väl av flickans sätt i alla fall på något vis kunna sluta sig
till, om hon vore att lita på eller ej.

Det ringde.

-- Cramer, tänkte Wolfgang. Gott -- fort in i rollen.

Mycket riktigt. Cramer inträdde med sitt vanliga smil och i allt sig så
lika, att Wolfgang måste fråga sig själv om han ej rent av hade drömt
hela det ohyggliga samtalet. Men vart ord Cramer yttrade, skorrade som en
återklang av rösten från Levisons bibliotek, när stämman resonerade om
procenter och dusör för att hålla honom, Wolfgang Schnitler, i okunnighet
under vänskapens mask.

Han ryste.

-- Du mår inte bra? frågade Cramer deltagande.

-- Jo, fullkomligt, gamle, gode vän.

De talades vid om likgiltiga saker, superade tillsammans som vanligt och
skildes på kvällen, som om intet passerat.

                  *       *       *       *       *

Klockan ett nästa dags middag stod Wolfgang väntande vid Brandenburger
Thor.

Besynnerligt nog tvivlade han ej ett ögonblick på, att flickan skulle
hålla sitt ord.

En kvart över ett syntes emellertid ännu ingen till. Klockan blev halv
två och två. Ännu ingen.

Wolfgang kände sig djupt besviken. Våt var han av regnet trots paraplyn
-- ty det regnade icke måttligt -- och han skyndade in på närmaste kafé
för att medelst ett glas glödgat vin bringa blodet i omlopp.

Svek på svek.

Nu var han förrådd från det hållet också. Nå, vad kunde han egentligen
mera vänta?

Trött på sig själv och hela tillvaron körde han hem till sig.

På hans arbetsbord låg en biljett.

Han bröt den.

Underskriften var Elli Zander.

-- Elli Zander? Alldeles obekant, mumlade Wolfgang.

-- Förtroende mot förtroende, läste han. Ni gav mig ert i går -- jag ger
er härmed mitt. En herre av edra bekanta -- en av dem, som i går befann
sig inne i biblioteket -- har senaste tiden förföljt mig med
giftermålsanbud. I dag när jag var på väg att träffa eder, såg jag, att
han iakttog mig och följde mig på avstånd. Då jag ej ville, att han
skulle se oss tillsammans -- för er skull -- vågade jag ej infinna mig på
det avtalade stället. Jag föreslår er emellertid ett mycket säkrare sätt
att råkas. Jag passerar i eftermiddag klockan fem Leipzigerstrasse 65.
Var på platsen, så stannar jag min bil ett ögonblick och ni stiger in.

                                                      Elli Zander.

-- Ändå en ljusglimt, sade Wolfgang för sig själv. Men Cramer! Åter
falskt spel. Han varnar mig för flickan och gör själv försök till att
närma sig henne. Gott -- klockan fem. Elli Zander? Jag undrar, i vilket
förhållande hon står till gubben Levison? Niece kanske. I alla fall icke
dotter.

Så började han undersöka sina känslor för den unga flickan. Kärlek? Nej.
Hon var söt, tilldragande, helt från de täcka ansiktsdragen till den
lilla, pikanta foten -- det var allt.

Åter stod den falske vännen för honom -- nej, ut i staden, för allt i
världen ville han inte just nu träffa Cramer.

Och Wolfgang Schnitler begav sig ut i stadens vimmel.



KAP. IX.

_Bundsförvanter._


Mötet klockan 5 fick ett lyckligare resultat än det föregående. Precis på
minuten stannade en automobil på den uppgivna platsen och en liten
behandskad hand vinkade åt Wolfgang.

-- Till Treptow, beordrade Elli Zander, när hennes kavaljer steg in.

Han såg frågande på henne.

-- Ja, svarade hon, vi resa till Treptow och vidare så länge samtalet
varar. Kan ni tänka er en säkrare plats än i en automobil, om man vill
tala i fred och ro?

-- Nej, medgav han, härligt.

Han frågade henne om hennes ställning i Levisons hus, och hon svarade
honom, att hon var Simons systerdotter. Som helt ung hade hon blivit
fader- och moderlös och Levison upptog henne då, som änkling och barnlös,
i sitt hem. Hon beskrev sin morbror som en älsklig och nobel man, som
gjort allt för henne. Hon var så rörande i sin beskrivning, att det
stack Wolfgang, att han snart måste göra mindre fördelaktiga avslöjanden
om morbrodern.

Därpå övergick Elli av sig själv till att tala om Cramer och hans
tilltag.

-- Jag utstår ej den mannen, förklarade hon. Det är något i hela hans
sätt, som verkar frånstötande; han påminner mig alltid om en kall och
klibbig groda. Hans artigheter äro fadda och dumma. Jag kan ej begripa,
varför han skall vända sig till mig med sitt frieri. Jag har aldrig
uppmuntrat honom det minsta. Men han spekulerar väl på de pengar, han
tror, att jag får ärva efter morbror. Usch! Men nu till er och edra
angelägenheter, löjtnant Schnitler, vi ha sannerligen talat nog om mina.

-- Som ni vet, började Wolfgang.

-- Ja, vänta litet, avbröt honom fröken Zander, jag skall berätta er, vad
jag redan vet om er, så får ni fortsätta.

Hon omnämnde nu, vad tidningarna redan meddelat om marsdonationen och om
hur hennes morbror trätt stödjande emellan med den mindre donationens
placerande på rätt man. Hon visade, att hon mycket väl begrep faran,
Wolfgang löpte att mista sina millioner, om gåtan löstes.

-- Så långt känner jag alltså allt, slutade hon, men om detta, att ert
liv svävar i fara, har jag ej minsta aning. Nu är jag idel öra.

Wolfgang visste ej, hur han skulle börja.

-- Först en fråga.

-- Var så god.

-- Det gäller er morbror.

-- Ja -- vad mera.

-- Det jag nu skall berätta er, ställer honom i en ogunstig dager.

-- Men vem har _rätten_ på sin sida? frågade flickan.

-- Jag.

-- Gott -- jag vill höra på.

-- Men kan ni giva mig ert heligaste löfte, att vad jag nu anförtror er
stannar emellan oss, att ni ej upprepar en stavelse för någon.

-- Ja, om det ej skadar morbror.

-- Det gagnar honom, ty det förhindrar en dålig handling.

-- Så lovar jag er heligt, att ej röja för någon, vad ni nu säger mig,
sade flickan och lade sin behandskade hand i hans.

-- Tack, fröken Zander.

Wolfgang berättade nu allt han hört.

Elli hörde på, då och då interfolierande med små bemärkningar såsom åh --
nej, vad säger ni -- nedrigt -- och liknande, och när han slutat sade
hon:

-- Jag kan ej alls fatta detta. Morbror, som ej vill en katt något ont.
Skulle han vara inblandad i en så usel komplott?

-- Ja, det finns något, som heter affärsmoral, och det är en moral för
sig själv, filosoferade Wolfgang. De präktigaste människor falla
understundom offer för den.

Elli Zander satt tyst en stund.

-- Och vad skall jag så hjälpa er med? Vill ni, att jag talar förnuft med
morbror och får honom på andra tankar? frågade hon till slut.

-- Nej, nej, utbrast Wolfgang. Nej, vad jag menade är detta: Ni får
försöka att vinna er morbrors förtroende; rent av sagt spionera på honom,
så att jag kan veta, hur saken framskrider. Doktor Martini har fått
kapital av er morbror till att förfärdiga världens största reflektor
eller vad det nu heter. För mig gäller det att få veta, _var_ den skall
byggas.

-- Ah.

-- Ja. Anser ni, att det vore ett brott, om jag gjorde allt, som stode i
min makt för att förstöra denna apparat, som bygges i avsikt att totalt
ruinera mig?

-- Nej, icke under sådana förhållanden. Ni har ju kniven på er strupe.
Men -- en sak -- ni talade om en direkt livsfara -- vad menade ni med
det?

-- Jag menade närmast, att om Cramer och Martini finge reda på, att jag
anar något om deras plan, skulle de finna det bekvämast att helt enkelt
låta mig försvinna.

Flickan tänkte sig om.

-- Ja, ni har nog rätt, sade hon. Ja, ja. Jag ser nu, att jag måste
hjälpa er. Ni kan fullt lita på mig, löjtnant Schnitler -- ni skall få
alla de underrättelser, jag kan giva er.

-- Bundsförvanter alltså, sade Wolfgang.

-- Ja, bundsförvanter, svarade flickan och räckte honom handen.

Automobilen förde de två åter tillbaka från förstaden till Berlins mera
trafikerade gator. Regnet, som under resan från staden fallit stritt,
hade upphört, och solen lyste från en hög himmel.

-- Jag skall låta er höra från mig, så fort något är att meddela, sade
Elli vid avskedet.

-- Hoppas att det blir snarast möjligt, svarade Wolfgang, i det han höll
hennes hand längre än det strängt taget erfordrades.

Flickan rodnade och drog sig tillbaka.



KAP. X.

_Första steget._


Den tjugoåriga Elli Zander lutade sig tillbaka i automobilen, efter att
hon beordrat chauffören att hålla ett par hus från morbroderns. En lätt
rodnad färgade hennes kinder. Denna upplevelse var ny för henne och ägde
ett lockande behag. Det låg något pikant över denna gemensamma hemlighet,
något okänt och tilldragande, tyckte hon.

Morbroderns plan att störta Wolfgang föreföll henne avskyvärd -- hon
kunde ej riktigt sätta sig in i den, men hon skyllde på affärsmoralen för
att på något sätt kunna förklara sig handlingen.

Och nu skulle hon börja behandlingen av Levison. Hon kände gott taktiken.
Hon hade använt den många gånger förr med gott resultat. Det var endast
att låtsa sig vara litet krasslig, strax blev gubben förvandlad till det
medgörligaste lamm -- hon kunde linda honom om sitt finger.

Hon började strax.

Men försöket slog alldeles fel. Levison kunde på intet sätt förmås att
yppa något.

Elli insåg snart, att här kunde hon »arbeta» med konstgjort illamående i
femtio år utan resultat; något annat och mera raffinerat måste
tillgripas.

Snart hade hon funnit en ny anfallsplan och Levison blev mycket förvånad,
då hans systerdotter en dag yttrade till honom:

-- Morbror. Jag är en allt för onyttig samhällsmedlem.

Han såg upp småleende och frågade, vad hon menade, och om hon ej ansåge
det vara alldeles nog, att hon med sin munterhet och älsklighet kastade
litet solsken över hans annars så ödsliga liv.

-- Det ena hindrar väl ej det andra, svarade flickan. Jag vill utföra
något i livet -- tjäna pengar själv och ändå vid sidan av detta vara
densamma för dig, som du tycker, att jag är nu.

-- Nå, nå, varför icke? Har du något förslag? undrade morbrodern.

-- Ja, svarade flickan raskt, ja, jag har ett ypperligt förslag.

Levison såg förvånad på henne. Han anade redan en affär.

Elli fortsatte:

-- Jag vill bli astronom -- ägna mig åt upptäckten av Marsgåtan --

-- Håll, håll, vad menar du?

-- Jag vill lösa problemet, morbror.

Nu hade Elli beräknat, att morbrodern skulle blotta sig -- säga, att
detta skulle hon ej bry sig om, ty det vore redan i görningen och
dymedelst hoppades hon lista ut något om hemligheten med doktor Martini
-- men nej. Intet sådant inträffade. Morbrodern tog henne blott leende
under hakan och sade skrattande:

-- Gör tu tet, min stumpa, gör tu tet!

Hon blev blossande röd. Det var så förödmjukande att välva stora planer i
sin själ och så nolens volens bli ansedd som en liten barnunge, att
tårarne nästan kommo henne i ögonen.

De bägge gingo som katten kring het gröt och hemligheten, som de bägge
visste, ville eller kunde ingen av dem beröra.

-- Gott, tänkte flickan, jag får finna på en annan plan, och i hennes
livliga hjärna uppstodo samtidigt tvenne idéer. Hon hade föresatt sig att
hålla sitt löfte till Wolfgang, och hennes misslyckande endast eggade
henne till ytterligare ansträngningar.

Den ena av planerna var att närma sig Cramer för att se, om hon av honom
kunde lista ut något av intresse. Cramer besökte ofta Levison och
underlät aldrig att efterhöra fröken Ellis befinnande.

Men det var, som hade alla makter sammangaddat sig mot Elli. Cramer var
som muren eller för att använda flickans egna ord »inte bara kall och
klibbig som en padda, utan lika tyst. Han kväker ett par platta
artigheter men tiger förresten.»

Hon insåg snart det fullkomligt fruktlösa i denna taktik.

På detta sätt svann det en vecka -- det gick tvenne. Hon kunde ej meddela
Wolfgang något, ty intet hade ju hänt.

I alla fall sände hon honom en biljett, när de fjorton dagarne förlupit.

I den sade hon honom, att hon försökt allt, men hittills misslyckats. Nu
hade hon endast en enda plan oförsökt -- den skulle hon realisera nästa
dag.

Wolfgang, som flera gånger om dagen väntade att höra något från sin nya
bundsförvant, blev stormande glad, när biljetten med den kända handstilen
äntligen kom. Och fastän innehållet ej bragte honom några underrättelser
av vikt, gladde det honom därigenom, att det visade, att flickans
intresse för honom var oförminskat och levande. Han grep sig själv i att
kyssa den parfymerade lilla lappen och då han märkte detta, ryckte han
till, halvt generad.

-- Vad nu? tänkte han, är jag på väg att bli förälskad! Det måste bestämt
kännas på det här sättet.

-- Vad månne hon menar med de sista orden: »Ett sätt återstår mig; det är
riskabelt, men jag tänker försöka det i morgon.» Jag undrar, vilken plan
hon nu lagt upp.

Det smickrade hans fåfänga detta ord »riskabelt», använt av en kvinna och
för hans skull.

Och med drömbilden av den unga flickan hägrande för sin inre syn,
slumrade han in.



KAP. XI.

_Stölden._


Hela nästa dag väntade Wolfgang på ytterligare besked från Elli. Men
dagen förflöt och intet hördes av.

Cramer besökte honom och uttalade sin förundran över, att Wolfgang
föreföll så nervös.

-- Och detta just nu, bäste vän, sade Cramer, just nu, när allt ser ut,
att ordna sig för dig på bästa sätt.

-- Vad menar du? undrade Wolfgang.

-- Teorierna hava slutat att strömma in; Kuntze har ej på flera veckor
fått något mera att svara på, tyckte Cramer.

-- Och -- därav sluter du?

-- Att det bästa hopp för dig förefinnes -- det ser ut, som om marsgåtan
för alltid skulle förbli olöst.

Wolfgang måste i sitt stilla sinne beundra denna kalle hycklares
förställningskonst och spel. Vilken genompiskad skälm måste han ej vara.

Schnitler lovade att bättra sina nerver för framtiden, solande sig i det
ljusa hopp, som vännen Cramer ingöt i hans själ.

Dagen därpå gick in med festlig sol på den halvklara himlen och Wolfgang
tänkte, att denna dag, som började så glatt som ett avbrott efter en lång
regnperiod, liksom var ett varsel om goda underrättelser. Med glatt mod
öppnade han sin morgontidning. Hans blickar gledo över spalterna med
ledare, legala notiser -- halt, vad var detta -- _Den trådlösa
telefonen_, stod det med feta typer. _De tvenne enda existerande
exemplaren stulna. Gärningsmannen försvunnen._

-- Stopp, utbrast Wolfgang, »den trådlösa telefonen» -- jag tycker jag
minnes något om den. Jag har sett den en gång -- när -- Ah -- jag minns
allt -- det var ju gubben Levisons stolthet -- den där lilla apparaten,
han visade oss vid sitt besök hos mig.

Han läste artikeln:

-- I går eftermiddag anmäldes till detektiva polisen, att den bekante
uppfinnaren Willson förlorat en synnerligen kostbar apparat -- hans
senaste uppfinning, den trådlösa telefonen. Herr Willson bar beständigt
denna apparat, som är mycket liten, på sig. I går bar han den som vanligt
i sin ytterrocks innerficka. Han fick ej på hela förmiddagen tillfälle
att använda den och på eftermiddagen, när han ville framtaga apparaten ur
fickan, var den försvunnen.

Man skulle vara frestad att antaga, att detta endast vore en ren
tillfällighet -- att Willson råkat tappa instrumentet på ett eller annat
sätt -- men ett par timmar senare anmäldes ett nytt brott -- maken till
Willsons telefon hade också stulits. Det existerar blott tvenne apparater
i världen -- uppfinnarens egen och dess fullständiga like, som inköpts av
bankir Simon Levison och i vars ägo den hittills befunnit sig.

Bägge dessa oersättliga apparater ha i går eftermiddag eller middag
stulits och det besynnerliga är, att Willson i går middags avlade ett
besök just hos Levison. Man skulle kunna förmoda att stölden begåtts
därstädes, medan Willsons ytterrock hängde i tamburen. Men en noggrann
husundersökning hos Levison har ej bragt något i dagen. Betjänten, som
vistades i tamburen, där överrocken hängde under Willsons besök inne hos
Levison, försäkrar, att ingen främmande person synts till, och betjänten
själv är höjd över alla misstankar.

Willson kan ej försäkra, om apparaten just i det Levisonska huset blivit
stulen, men att här föreligger en kombination, tycks vara givet.

Det uppstår nu en fråga: Motivet till stölderna.

Om en konkurrerande uppfinnare velat bemäktiga sig telefonapparaten för
att studera dess tillverkningssätt och konstruktion hade det ju varit
tillräckligt, att stjäla _den ena_ av de alldeles likadant konstruerade
apparaterna och icke utsätta sig för risken av upptäckt genom att
bemäktiga sig även den andra. Detta motiv kan således med ens förkastas.

Troligare förefaller det antagandet, att tjuven har för avsikt att
åstadkomma en spioneringsanordning. Man tänke sig nämligen, vilka
möjligheter den trådlösa telefonen öppnar för sådant. Den ena lilla
apparaten anbringas osedd i det rum, varest ett konspirerande samtal
pågår -- den andra befinner sig i avlyssnarens rum. Denne senare kan då
höra varje ord, som konspiranterna yttra -- själv osedd och oanad.

Ännu ett antagande kan göras, det nämligen, att tjuvarne äro _två_
uppfinnare, som oavhängigt av varandra och av en ren händelse råkat att
stjäla var sin apparat ungefär samtidigt.

Saken är överlämnad till en av våra mest framstående detektiver till
vidare utredning.

Wolfgang drog en djup suck.

-- Aha -- tänkte han, _detta_ var hennes plan. _Hon_ är det, som tagit de
bägge apparaterna -- den ur Willsons rock var det ej svårt att tillgripa
och i morbroderns bibliotek går och kommer hon ju som hon vill.

Men så kom samma fråga för honom, som den, som framkastats av
tidningsmannen: motivet -- motivet som drivit _flickan_ till handlingen.
Kunde hennes intresse för honom vara så stort, att hon vågade en sådan
sak för hans skull? Kanske -- i hennes biljett stod ju ordet »riskabelt»
alldeles tydligt. Men då måste intresset hava övergått till något mera än
blott hjälpsamhet -- ja, hon måste ju älska honom.

Och med detsamma han tänkt tanken, gick det som en sällhetsrysning genom
hela hans varelse. En sådan kvinnas kärlek -- en kvinnas, som kunde våga
sådana medel -- det måste vara något som ej beskärdes varje man.

Wolfgang förstod för en gångs skull jesuiternas »ändamålet helgar
medlen», och han beundrade det mod, den unga flickan måste äga för att
kunna begå en handling, som denna.

Han gick i en oerhörd spänning hela dagen och väntade på underrättelser
från henne -- antingen att hon lyckats uppspåra något -- ty det var ju
klart, att det var avsikten med telefonerna -- eller, vad värre vore, att
hon ertappades och finge utstå obehag.



KAP. XII.

_Det mystiska paketet._


Som en förlösande tilldragelse mitt i hans oro anlände nästa dags
förmiddag ett brev från fröken Elli Zander. Det var kort och rakt på sak
och innehöll endast en uppmaning till Wolfgang att liksom förra gången
möta henne å uppgiven plats, dit hon skulle komma i automobil samma dag.

Åter möttes de två och åter ställdes färden till en av förstäderna, men
denna gång hade vädrets ombytliga makter gynnat dem. Det var ett härligt,
solbestrålat höstlandskap, som utbredde sig genom automobilens fönster.
Men ingen av dem hade tid eller lust att hängiva sig åt utsikten.

Wolfgang såg på sin reskamrat, deras ögon möttes och i den blicken visste
bägge, att de tillhörde varandra.

Den unge mannen fattade flickans hand.

-- Tack, sade han.

Detta handtryck var liksom damluckans regel -- det drog ifrån
fördämningen och flödet -- ordflödet släpptes lös. Elli började sin
berättelse.

-- Ni har väl sett i tidningarna?

-- Ja, och jag anar, att ni står bakom.

-- Jag gör det -- om än ej på det sätt, som tidningarne berätta eller
antaga.

Wolfgang såg upp förvånad.

-- Huru?

-- Ja, gissa ni. Jag har telefonerna -- jag har själv tagit dem, men ej
stulit dem.

-- Men »taga» och »stjäla» är väl detsamma?

-- Nej -- det kan vara en himmelsvid skillnad på de ordens betydelse.

-- Har ni lånt dem då? undrade Wolfgang.

-- Nej, jag vill berätta er, hur allt gått till. Min morbror var alldeles
omöjlig att få till att omtala någonting. Herr Cramer likaså -- --

-- Cramer?

-- Ja -- jag låtsade, som vore jag honom gunstig.

-- Den skurken --

-- Ja, ni kan tro, att det kostade på. Men låt mig fortsätta. Intet
lyckades och jag hade mitt löfte till er att försöka allt. Det var då jag
kom att tänka på telefonerna. Nu är det så, ser ni, att allt skall vara
_affär_ för morbror Simon. Nåväl, jag fick lista ut ett sätt, varpå jag
kunde få fatt i telefonerna för att med dem spionera ut morbror -- ett
sätt, som samtidigt var en affär för honom.

-- Ja, men det är väl alldeles otänkbart! utbrast Wolfgang.

Elli smålog slugt.

-- Å -- kvinnans list, vet ni, övergår och så vidare, skrattade hon. Jag
fann sättet.

-- Att komma över telefonerna, så att det verkligen blev en fördel därmed
för er morbror? Å -- ni skämtar bara, sade Wolfgang.

-- Nej, affärsanlag ligga nog i släkten, antager jag, upplyste fröken
Zander. Jo, jag sade så här till min morbror: -- Det är ju du och Willson
som äga den trådlösa telefonen, sade jag. -- Ja, svarade han. -- Men den
affären tycks ej gå framåt, fortsatte jag. -- Nej, medgav han. -- Vet du
felet? frågade jag. -- Nej, på min ära, svarade morbror. -- För litet
reklam, sade jag. Tror du det? Vi kunna ju ej ännu börja med annonser,
invände han. Jag sade honom då min plan.

-- Nå? undrade Wolfgang i spänning.

-- Vi arrangera en stöld, föreslog jag, fortsatte den unga flickan. Min
morbror såg skarpt på mig och sade: -- Idén är helt enkelt syperb, min
flicka. Så såg han ännu skarpare på mig och yttrade: -- Alla tidningar
skola gå i fällan -- präktigt -- de komma att skrika om »den oersättliga
förlusten», »den geniale Willsons härliga uppfinning» -- ja, min flicka,
idén är briljant -- en sjudundrande reklam.

Wolfgang satt alldeles häpen.

-- Och sedan? Så fick ni telefonerna?

-- Å nej, skrattade flickan, så lätt gick det ändå inte. Min morbror såg
ännu mycket, mycket skarpare på mig, så skarpt, vet ni, att jag _kände_
hur hans blick trängde rakt in i min själ och så frågade han: -- Vilket
_motiv_ har du för att komma med detta förslag. -- Att svara, att det
endast var min kärlek till honom som morbror, hade ej passat -- jag
svarade: -- Å -- det är kanske dumt, men det är ett par väninnor, som jag
gärna ville spionera litet på. Han hytte åt mig med fingret och sade: --
Du lilla skojare! Men hur det var, gick han in på förslaget och Willson
visade sig också alldeles förtjust över detsamma.

-- Och så fick ni telefonerna? Jag måste säga det samma som er morbror:
Ni lilla skojare!

Flickan skrattade.

-- Ja, svarade hon, jag fick dem. Den ena listade jag upp på min morbrors
högsta bokhylla i biblioteket -- den andra tog jag in i mitt rum. Och i
går --

-- Nå -- i går? undrade Wolfgang.

-- I går satt jag hela tiden uppe på mitt rum -- jag hade migrän.

Wolfgang skrattade.

-- Och resultatet? frågade han. Lyckades ni att uppspåra något?

-- _Allt_, svarade flickan.

Wolfgang blev så häpen, att han spratt upp.

-- Vad? Verkligen!

-- Som jag säger. Doktor Martini och Cramer kommo på besök till morbror.
Den telefonen är en underbar uppfinning -- jag hörde mycket tydligare i
den än i en vanlig telefon med tråd -- är inte det besynnerligt?

-- Jo, medgaf Wolfgang. Och vad hörde ni?

-- Platsen, tiden, alltsammans.

-- Och var skall den underbara spegeln byggas?

-- På en liten ö ej långt från Korsika, svarade flickan. Ön beskrevs av
doktor Martini som liten och obebodd.

-- Obebodd där nere, det var underligt.

-- Ja. Det tyckte morbror också.

-- Och vad berodde det på? Nämnde han något om det, den där Martini?

-- Ja. Ön är vulkanisk och intet växer på den.

-- Och den heter?

-- Salpiso, svarade flickan och öppnade sin handväska. Ur denna framtog
hon ett sammanviket papper och räckte Wolfgang det.

-- Jag kan stenografi, upplyste hon. Jag nedskrev allt stenografiskt --

-- Men jag har ej lärt --

-- Det gör intet, detta är omskrivet på vanligt språk. Var så god, där
finner ni alla detaljer --

-- Å -- fröken Zander, sade Wolfgang, i det han mottog papperet, jag är
er stor tack skyldig. Jag vet ej hur jag skall kunna tacka er nog.

-- Vad det beträffar, svarade flickan raskt, så är den enda tack jag
begär, att ni reder upp den här härvan, så att morbror ej begår denna
avskyvärda handling.

Hade automobilen i detta ögonblick kört ned i en avgrund, kunde dess fall
dock ej blivit så stort som Wolfgangs nedstörtande från höjderna vid
dessa ord. Hela teorin om att det var för _hans_ skull, flickan offrat
och vågat så mycket, ramlade. Det var för att rädda morbrodern, hon gjort
allt. Nåja -- vad kunde han mera begära -- intet. Men när en man såras i
sin ömmaste punkt, fåfängan, tappar han som regel alldeles den tråd, som
hans logik och annars klara tankegång spänner mellan orsak och verkan.
Med få ord, denna tråd, som förr lett honom, förlorar bägge hållpunkterna
och mannen trasslar in sig i härvan.

Elli Zander var människokännare. Hon märkte, att något, ett eller annat,
sårat Wolfgang. Denne blev med ens tyst och sluten och den sorglösa,
glättiga blicken syntes ej mera i hans ögon. Men den unga flickan var
även något mera än blott och bart människokännare. Hon var klok. Och
därför låtsade hon om intet utan fortsatte samtalet enkelt och okonstlat.
Men hon bytte om samtalsämne; hon började att tala om den härliga natur,
de just reste igenom.

-- Se, se, sade hon och pekade upp mot en kulle, där uppe måste det vara
en härlig utsikt.

Wolfgang såg i den angivna riktningen.

Det var en ås, trädbevuxen och i höstens rika färger. Längst uppe på dess
krön låg ett litet, inbjudande värdshus --

En plötsligt tanke sköt igenom Wolfgang.

-- Vi resa dit och vila oss ett slag, föreslog han, och då Elli nickade
samtyckande, gav han chauffören order om att köra upp på kullen.

De stego ur automobilen vid värdshusets trädgårdsport och Wolfgang bjöd
flickan sin arm. I det de närmade sig huset slet Elli sig lös med ett
utrop och skyndade tillbaka till åkdonet. Wolfgang såg förundrad efter
henne.

Han såg, hur hon steg in i automobilen, böjde sig ned och upptog ett
paket, med vilket hon snabbt återvände.

-- Så, viktigt? undrade Wolfgang leende, betraktande paketet.

-- Ja, mycket -- för er.

-- För mig?

-- Ja, för framtiden.

-- Jag förstår icke.

-- Det är de två telefonerna, svarade flickan. Tänk, om de stulits.

Vid de sista orden måste Wolfgang småle; de stulna telefonerna finge ej
stjälas.



KAP. XIII.

_Doktorns plan._


Det kom åter en varm blick i Wolfgangs ögon, när han hörde Ellis
resonemang om, att hon räddat telefonerna, och då hon räckte honom
paketet med orden:

-- Akta dem som er ögonsten, de kunna komma väl till pass, såg han på
henne med en värme och känsla, som gjorde, att den unga flickan
instinktivt ryckte till.

Hennes sätt blev plötsligt reserverat -- det var, som anade hon, att
Wolfgang möjligen skulle säga något, som hon ej alls ville svara på under
de närvarande pinsamma omständigheterna.

De drucko ett glas vin på värdshuset och Ellis yrkade på, att hennes
notater skulle genomgås.

-- Å -- det hinna vi alltid med, svarade Wolfgang, låt oss nu njuta av
detta flyktiga ögonblick i den härliga höststämningen.

-- Nej, svarade flickan bestämt, det är viktigare, att vi tala om edra
affärer.

Wolfgang betänkte sig. Ja, naturligtvis hade hon rätt. Han fann sig själv
taktlös -- för henne var det ju morbroderns ära det gällde. Och vad stod
ej på spel för Wolfgang själv!

Han vecklade upp papperet.

Hela arket var fyllt av hennes vackra handstil.

-- Nu vilja vi gå igenom detta punkt för punkt, sade hon.

-- Vänta, ett ord först, bad Wolfgang.

-- Vad då? undrade Elli.

-- Jo, säg mig en sak. Om jag nu behåller telefonerna för att en gång
kunna använda dem i spiontjänst på Martini eller någon hans like -- kan
ej då ni råka ut för obehag nu?

-- Å -- ni menar för min morbrors skull? Att han skulle fråga efter
telefonerna?

-- Ja, just det.

-- Det har ingen fara. Jag har _fått_ dem, de äro min egendom.
Uppfinnaren, som ju känner deras hemlighet, är nu sysselsatt med
fabrikation av många flera och som ett slags betalning för min goda
reklamidé fick jag dessa två i present av morbror.

-- Gott -- låt oss då se på edra notiser. Alltså bygges »den underbara
spegeln» på den lilla vulkaniska ön Salpiso. Det tycks ni ha skrivit här,
ser jag.

-- Stämmer, svarade flickan i fullständig affärston, och hennes förra,
otvungna sätt återvände mer och mer.

Wolfgang läste:

-- »Den underbara spegeln» förfärdigas så, att en stor bytta -- --

Han såg upp.

Elli rodnande.

-- Ja, bytta -- -- stammade hon.

-- Sade Martini bytta? undrade Wolfgang.

-- Nej, han sade något som jag ej begrep. Men morbror frågade honom så
här:

-- Det blir väl som en stor bytta? och därtill svarade doktorn:

-- Precis det, ja.

-- Gott, sade Wolfgang. Inte begriper jag detta, men låt oss fortsätta --
bytta -- ja -- att en stor bytta får notera --

-- Rotera, rättade flickan.

-- Bra, en stor bytta får rotera -- om sin axel i horizontalledet. Byttan
fylles av ett segt material och vid rotationen slungas detta mera och
mera uppåt byttans kanter, ungefär, som när man rör i en kaffekopp --

-- Stopp, utbrast Wolfgang -- ordet kaffekopp drogo hans tankar till den
mystiska P. B. Z. -- vem sade ordet kaffekopp?

-- Cramer, tror jag. De talade så lärt, att jag måste nedskriva det, som
jag lättast förstod.

-- Från det ena till det andra, fröken Zander, insköt Wolfgang. Hörde ni
dem nämna orden P. B. Z?

-- Ja, jag hörde det.

-- Och vad sades om dem?

-- Det var visst en pseudonym?

-- Ja.

-- Som framställt en marshypotes, tror jag.

-- Javisst.

-- Jo, nu minns jag. P. B. Z. har givit sig tillkänna -- och -- kan ni
tänka er -- det var en gammal dam.

-- Ja, det trodde vi --

-- Vilka vi?

-- Min före detta vän Cramer och jag -- hon poetiserade över en kaffekopp
och blommor i Arabien och tusenskönor på himlens blåa äng och allt vad
det nu var. Vi kommo då till den övertygelsen, att P. B. Z. var en
kvinna -- och vårt antagande har ju nu besannat sig.

-- Aha, sade flickan. Stackars kvinnor. Vi få då sannerligen skulden
jämt, när det talas om kaffe.

Wolfgang skrattade och läste vidare. Ellis uppsats var rätt barnsligt
framställd, men just därför blev den lättare förståelig, än om hon
skulle hava valt de stenografiska uttrycken för doktor Martinis
förklaringar. Hon hade hållit sig mera till morbroderns och Cramers ord
och därför fått allt så allmänfattligt.

-- Kaffekopp -- kaffekopp -- jaså, här är det, sade Wolfgang. Genom denna
rotation blir den sega massans yta buktig, den tager formen av en konkav
yta. Byttan göres tjugo meter i diameter och sättes i rotation medelst
maskinkraft. När den konkava ytan danat sig beströs den med ett pulver,
som är ledande för elektriciteten och därpå införes i håligheten --
vilken hålighet? undrade Wolfgang.

-- I den där håligheten, förstår ni.

-- Nej.

-- I den konkavitet, som bildas i byttan, upplyste flickan.

-- Javisst -- gott -- införes i håligheten en lösning av ett silversalt.
Elektrisk ström påsläppes och härigenom utfälles silvret på det ledande
pulvret. Det äger rum samma process som vid galvanisk -- vanlig --
försilvring. Den konkava ytan blir efter en tid speglande blank av silver
-- »den underbara spegeln» är bildad i all dess konkava glans.

-- Jaha, detta begriper jag, men vad vill han med en konkav jättespegel?
Inte kan han se Mars genom den? insköt Wolfgang.

-- Just det samma sade min morbror också.

-- Nå.

-- Läs vidare, får ni se, vad Martini svarade, genmälde flickan.

-- En konkav spegel är just betingelsen för en god astronomisk reflektor,
läste Wolfgang. Herschels stora reflektor hade emellertid endast en
diameter av två meter, denna av tjugo. Dess kraft är således fabelaktigt
stor. För att se bilden av den förstorade planeten måste en ballong
captif anordnas, från vilken man vid tillräcklig höjd kan se ned i den
underbara spegeln.

Wolfgang tystnade.

-- Nå? frågade Elli.

-- Jag begriper inte det där med ballongen, svarade han.

-- Uppriktigt sagt, inte jag heller, medgav Elli.

-- Men förklarade ej doktorn, vad han menade? Frågade ej er morbror honom
om den saken?

-- Jo, men Martini bara talade om distans och focus och brännpunkter och
allt vad det var.

-- Ni skall se, att detta med ballongen skall svara till ett högt rör
eller sådant, tyckte Wolfgang.

-- Ja, det måste vara något sådant, svarade flickan, ty inte kan
ballongen endast vara för deras höga nöje -- --

-- Nej, den är nog nödvändig, medgav Wolfgang.

Wolfgang vände bladet.

-- Jaså, sade han, notaten äro slut. Men detta är ju alldeles
tillräckligt. Nu vet jag alltsammans.

-- Och vad tänker ni göra? undrade Elli.

-- Ja, det är ju alldeles omöjligt att säga. När tror ni att Martini
börjar?

-- Antagligen alldeles strax. Morbror har ju släppt till dessa
syndapengar -- tyvärr.

Wolfgang suckade.

-- Ja, detta ser hopplöst ut, sade han. Den där underbara spegeln kan nog
upptäcka Mars' sanna natur och då är jag såld.

-- Seså, svarade flickan, friskt mod bara. Allt detta måste bringas på
skam -- min morbror får ej hava detta på sitt samvete -- och ni skall
hava edra rättmätiga millioner. Men vi hava ju tiden för oss och vi bliva
väl som förr bundsförvanter? tillade hon och såg frågande på honom.

-- Tack, ni vill? sade Wolfgang glad.

-- Ja, svarade flickan och räckte honom sin hand. Ni skall se, att vi
finna ut något -- det är jag säker på -- hittills har ju allt gått så
bra.

-- En sak, sade Schnitler, vad sade doktor Martini om tiden?

-- Vad menar ni?

-- Jo, nämnde han intet om, ifall det var säkert, att hans underbara
spegel skulle bli färdig före den bestämda tidens utlopp?

-- Nej, det hörde jag icke något om. Den saken hava de väl antagligen
förut underhandlat om och det är väl ganska säkert, att ej morbror skulle
gått med på den, om ej den sidan av anslaget varit klar.

-- Ånej, ni har nog rätt, medgav Wolfgang. Vi hava således nu icke stort
mera än ett och ett halvt år på oss.

-- Nej, och knappast det en gång. Vad ämnar ni göra? upprepade Elli ännu
en gång sin fråga.

Wolfgang fick en plötslig idé.

-- Jag reser till Salpiso, svarade han.

-- Men ni blottställer er, utbrast flickan. På vilket sätt vill ni komma
i förbindelse med doktorn?

-- Som arbetare möjligen, svarade Wolfgang.

-- Ni -- arbetare? Ånej --

-- Jo, jag kan allt -- jag vill rädda min förmögenhet och så är det ännu
en sak, som driver mig -- Elli -- han fattade hennes hand.

Hon drog med milt våld handen till sig.

-- Nej, vad tänka vi på, sade hon, klockan är mycket -- jag måste fara
hem, och hon reste sig hastigt. Glöm för all del inte paketet, tillade
hon.

-- Omöjligt att komma till någon klarhet angående hennes känslor för mig,
tänkte Wolfgang, då han hjälpte den unga flickan upp i automobilen.



KAP. XIV.

_Studier._


Få dagar senare sade Cramer till sin vän löjtnant Wolfgang Schnitler:

-- Jag måste företaga en liten resa.

-- Jaså, bäste vän, vart då? undrade Wolfgang. Du lämnar mig då i
sticket? Tänk om något viktigt inträffar under din frånvaro.

-- Å, det tror jag knappast, svarade Cramer, och vad resans mål
beträffar, så gäller det en skogsaffär i Ryssland -- jag måste
personligen vara närvarande för att övervaka, att allt går rätt till,
förstår du?

-- Och din adress? frågade Wolfgang, som för sig själv tänkte, att det
var nog alls inte Ryssland Cramers affärsresa gällde.

-- Adressen blir så obestämd, svarade Cramer. Än här, än där i skogarna.
Det är för Simon Levisons räkning jag reser. Vet du vad -- om du skriver,
så adressera breven till honom -- han vet alltid, var jag lättast
träffas.

-- Gott, svarade Wolfgang och önskade Cramer lycklig resa. --

Wolfgang Schnitler var sysselsatt med att lägga en omsorgsfull plan för
sitt angrepp på doktorn. Han ville ännu vänta ett par veckor, innan han
reste till Salpiso eller dess närhet. Det var ju högst troligt att
Martini, innan han kunde skrida till själva arbetet, måste hava en hel
del förberedelser att träffa. Det var ju alltid fallet med varje nytt
arbete.

Detaljer i planen funnos ännu ej. Men i stora drag ville han, när tiden
kom, på ett eller annat sätt själv först taga den där titten i den
underbara spegeln.

Det var en mycket enkel plan -- lyckades den, så var ju allt vunnet --
men _hur_ skulle han genomföra den? Ja, det fick ögonblickets ingivelse
avgöra.

Emellertid förstod han mycket väl, att det, att se Mars förstorad i den
underbara spegeln, dock ej skulle sätta honom, en lekman, i stånd till
att uppställa någon teori alls om planeten. Ergo måste han hava en
förtrogen -- en duktig astronom. Icke förr hade den tanken gripit honom,
innan han satte sig i förbindelse med kandidat Kuntze, den enda astronom
han kände.

-- Om han kunde få ett samtal med herr Kuntze i eftermiddag?

-- Nej, tyvärr, herr Kuntze var upptagen, men i morgon.

Just då kom han att tänka på, att han ju borde meddela sin bundsförvant
om sitt steg och inhämta hennes råd. Han sände en biljett till fröken
Elli. Han föreslog ett möte samma eftermiddag.

-- Nej, sade hon, då hon fått del av planen med Kuntze. Nej, ingen
förtroendeman --

-- Men --

-- Nej, det är ytterst riskabelt -- nej, ni bör handla själv och ej
blotta er hemlighet för någon.

-- Men ni förstår -- jag är ej alls astronom -- Kuntze väntar mig --

-- Gott, så får ni _bli_ astronom. Gå till Kuntze i morgon och uppgiv som
ert ärende, att ni önskar att sätta er in i astronomins allmänna grunder
--

-- Jag är ju ej alls matematiker, invände Wolfgang.

-- Men det var ju ej heller er farbror. Han var lekman som ni, och dock
hoppades han ju att kunna uppställa en verklig acceptabel marsteori,
invände den unga flickan.

-- Ja, det har ni ju rätt i -- gott, fröken Zander, jag får försöka.

-- Och när reser ni till Korsika?

-- Om ett par veckor.

-- Aha -- då har ni ju tid på er -- och sedan får ni studera på egen hand
där nere.

-- Javisst.

-- Har ni fått någon klarhet över ballongen? undrade Elli.

-- Ballongen, som Martini skall använda för att se i den underbara
spegeln, menar ni?

-- Ja, just den.

-- Nej, svarade Wolfgang, jag har ännu ingen annan förklaring än den vi
talade om.

-- Jag har kommit att tänka på en sak, löjtnant Schnitler, sade flickan.
Om nu doktor Martini behöfver en ballong captif för att kunna stiga så
högt över spegeln, att han just därifrån kan se förstoringen skarpast --
så följer därav, att även ni måste uppstiga till samma höjd för att se
lika gott som han -- har ni tänkt på det?

-- Nej, sannerligen, svarade Wolfgang, i det han inom sig undrade, om ej
detta resonemang i hög grad motstrede påståendet om, att kvinnan är så
ologisk -- i alla fall var Elli i besittning av slutledningskonstens
gåva.

-- Och inte torde ni heller osedd få lov att placera en annan ballong
captif på den lilla Salpiso ön.

-- Naturligtvis icke, svarade Wolfgang. Ja, detta var förtvivlat. Så får
jag låta hela den här historien fara.

-- Fara? Vad menar ni. Nej, löjtnant Schnitler -- men, tillade hon, jag
måste säga att ni är alldeles ovanligt opraktisk.

-- Ja, medgav Wolfgang, jag är nog det; jag har aldrig varit van vid att
tänka själv. Alltid har jag, som den antagne rike arvingen, haft allting
klart och redo för mig. Jag misstänker, att detta blir allt för invecklat
för mig att reda ut.

-- Nå, som bundsförvant får jag väl hjälpa er --

-- Ja, det är just det, som är det förtvivlade.

-- Är det? skrattade flickan.

-- Ja. Ser ni, det är något visst förödmjukande för en man att känna sig
liksom stå under en kvinna i någon riktning.

-- Ja, men det måste mannen jämt göra, svarade flickan. I tålamod, i
försakelser, i att vaka vid en sjukbädd, i -- --

-- Javisst, men ändå, ser ni, och så därtill just ni, om det vore en
annan än ni -- och Wolfgang fick en glödande blick i sina ögon.

Elli skrattade och skämtade bort det, som hon anade skulle bryta fram på
den förälskade unge mannens läppar, och, som hon ej alls ville höra just
nu, innan allt var klart.

-- Nej, men vi kommer ju alldeles bort från ballongen, avbröt hon därför
Wolfgang. Nå, gott. Vill inte berget gå till Muhammed, så får Muhammed gå
till berget -- _ni måste lära er att flyga_.

-- Huru!

-- Jo, det måste ni.

Wolfgang var ej så förundrad över det, _att_ han skulle lära sig flygning
som fast mera över, att Ellis så med ens hade träffat huvudet på spiken,
ty flygning var år 1950 en vanlig sport och aeroplanmotorernas pris hade
sjunkit ofantligt. Olyckstillfällen förekommo endast sällan, så hade
säkerhetsåtgärderna utvecklats. Allt som hette fara undanröjdes nu för
tiden automatiskt. Det stod med ens klart för honom, att med ett aeroplan
skulle han fullständigt behärska den underbara spegeln -- det gällde
blott att passa på det rätta ögonblicket.

Kandidat Kuntze förklarade sig villig att undervisa Wolfgang i
astronomins första grunder och de kommande fjorton dagarna använde
löjtnant Schnitler till studier av i synnerhet vårt eget planetsystem;
som en ironi av ödet blev det från sin onkels för detta observatorium,
som Wolfgang gjorde sina första utfärder i den blåa etern genom linser
och tuber.

Han utsåg även vid Berlins flygskola ett ypperligt aeroplan, vilket han
inköpte och beordrade att sändas till den lilla platsen Porto Vecchio på
Korsikas östkust.

Men hans studier sträckte sig även förutom till astronomi och aviatik
till ett tredje fält: telefonen, den trådlösa telefonen.

Hans telefoner måste ju undersökas, han kände sig tvungen att känna deras
hantering för olika avstånd.

Och så började han med att placera den ena i betjäntens kammare, utan att
denne märkte någonting. Själv satt han i sitt rum och avlyssnade ljuden
från betjäntens rum.

Inte ett ljud förnams.

-- Omöjligt, tänkte Wolfgang, han fick ju lov att taga en god vän på
besök i afton. De kunna väl ej sitta tysta som träpinnar.

För säkerhets skull kallade han sin betjänt till sig genom en ringning.

Jo, då, de voro ej mindre än tre stycken på rummet.

Wolfgang inställde telefonen ånyo och efter lång tids skruvning fram och
tillbaka hörde han äntligen röster i den lilla apparaten.

Det var betjänten, som talade:

-- Nå va' tycks, sade denne herre och smackade med tungan, är inte vinet
förträffligt.

-- Jo, det skall gudarna veta, svarade en annan stämma, och den tredje
inföll:

-- Har han råd till så dyra saker, din Schnitler?

-- Tja, svarade betjänten, min herre lever faktiskt på sina skulder. Och
han nekar sig sannerligen min hatt -- ingenting. Men, mina vänner, om ett
par veckor reser han bort -- jag blir ensam herre på täppan här, då skall
det levas livet.

-- Aha, tänkte Wolfgang, det tror jag vi sätta p för, min gosse. Se där,
telefonernas ovärderliga nytta redan bevisad.

Efter att även hava åhört de bägge andra ganymedernas högljudda jubel
över den härliga framtidsutsikt, som hans betjänts ord hade framkallat,
avstängde Wolfgang telefonen.

Han provade den sedermera på alla tänkbara olika avstånd och alltid med
gott resultat.

Och när tiden var inne, bjöd han sin kvinnliga bundsförvant farväl, sade
upp sin flotte betjänt, packade ned sina Flammarion och andra populära,
astronomiska böcker samt vände Berlin ryggen.



KAP. XV.

_På Korsika._


Wolfgang Schnitler kände sig som en annan människa, spänstig,
levnadsfrisk och viljestark där han färdades söderut.

Och när han i Nizza gick ombord å den paketångare, som skulle föra honom
till Korsika, var han alldeles säker på två saker. Den ena var, att han
älskade Elli Zander på allra fullaste allvar, den andra, att han skulle
lyckas i sitt förehavande.

Till operationsort hade han ej valt Ajaccio på Korsikas västkust och
belägen ganska nära ön Salpiso, varest doktor Martini arbetade, utan den
lilla staden Porto Vecchio, belägen på östkusten.

Härigenom ansåg han, att han befann sig tillräckligt nära platsen för
observationer och besök i sitt aeroplan och att han samtidigt var fri för
alla eventuella misstankar att hava något intresse av doktorns
företagande på öns andra sida.

Det anskaffade aeroplanet var ett hydroplan, det steg upp från
vattenytan och dalade på vattnet, varför hans flygfisk var alldeles
oberoende av landjordens beskaffenhet.

I Porto Vecchio väckte främlingens ankomst ej synnerligen stor
uppmärksamhet.

Den ensamme, tyste unge mannen, som hyrde sig en liten stuga vid
stranden, ett stycke utanför stadens hank och stör, bekymrade ingen sig
om, och när han började med sina hydroplanflykter, åsågos de visserligen
under de första dagarna med ett visst intresse av befolkningen, men redan
efter en månads tid började detta intresse att dala och efter en tid
fäste ingen sig därvid.

Wolfgang hade väntat på detta ögonblick -- han var nu acclimatiserad.

Det var på detta tidskede han med båt begav sig till Ajaccio på Korsikas
västsida mitt emot Salpiso.

Där klädde han om sig och lämnade obemärkt staden, förklädd till
arbetare.

Den ena av telefonerna vilade i hans ficka.

Med sina branta ogästvänliga klippor steg den lilla ön Salpiso upp ur det
blåa Medelhavet, när han i en fruktgaleas närmade sig denna Martinis
hemlighetsfulla arbetsplats.

-- Ett idealsamhälle för ett sådant göra som hans, tänkte Wolfgang, där
han stod på däcket, brun av solen som en sydlänning.

Och när båten gjorde land, och han sprang upp på stranden, märkte han
ännu mera, hur svårtillgängliga de branta klipporna verkligen voro.

En uppsyningsman hindrade honom att gå längre.

-- Vad vill ni? frågade han.

-- Söka arbete, svarade Wolfgang på tyska.

-- Det behövs ej flera arbetare, svarade vakten.

Wolfgang stod handfallen.

-- Jag hörde, att här ute möjligen kunde finnas plats för en duglig
arbetare, sade han till slut. Så jag beslöt att försöka. Jag har varit
utan arbete i två månader, slöt han.

Vakten såg på hans händer. Dessa hade Wolfgang glömt att maskera -- fina,
vita och aristokratiska stucko de av mot den slitna dräkten. Wolfgang såg
blicken och förbannade sin vana att flyga i handskar, annars skulle
händerna nu hava varit lika brynta som hans ansikte.

Men i det kritiska ögonblicket fick han en idé.

-- Ja, sade han och visade fram sina händer, så här blir man av
overksamhet.

-- Carramba, sade vakten, arbete och arbete. Vilket slags arbete kan ni?

Åter en förtvivlad situation. Det, att man måste vara specialist, hade
Wolfgang alldeles glömt. Nu voro goda råd dyra. Vad var det för slags
arbete, som den underbara spegeln behövde? undrade han tyst för sig
själv. Och så skyndade han sig att säga:

-- Jag är elektriker.

Vakten såg på honom.

-- Ni kan ju försöka, sade han, jag tror, att en sådan behöves. Gå rätt
upp här och så till vänster. Där finner ni kontoret.

Wolfgang drog en lättnadens suck och skyndade sig uppför en smal gångstig
mellan de skrovliga klipporna.

Snart nådde han krönet. Innanför öppnade sig en vidsträckt höjdplatå
alldeles slät och jämn.

-- En ypperlig byggnadsplats, tänkte Schnitler.

Han såg staplar av bräder, väldiga högar av järnplåtar här och där och
mitt på slätten började »den stora byttan» att resa sig. Det var en stor,
rund skiva, runt omkring omgiven av en vägg av ungefär manshöjd.

-- »Bytta», tänkte Wolfgang. Det passar egentligen icke -- »en djup
tallrik», passande för en jätte, vore mera slående likhet.

Han såg, hur denna jättetallrik av järnplåt vilade på hjul och anade, att
dessa hjuls kringvridande i sinom tid skulle få den kolossala tallriken
att rotera. Han föreställde sig livligt, hur den sega massan, som
sedermera skulle ingjutas i tallriken, komme att flyta ut och av
svängningen runt forma sig som en buktande yta med dess lägsta punkt just
i tallrikens centrum.

Så gick han vidare.

Ett hus till vänster tilldrog sig hans uppmärksamhet -- det var
säkerligen kontorsbyggnaden.

Han frågade en förbigående arbetare.

Jo, det ägde sin riktighet, det var kontoret.

Om doktorn träffades?

Jo, det trodde arbetaren. Det gick ju an att fråga där inne.

Äntligen stod Wolfgang öga mot öga med mannen, som stämplade mot hans
förmögenhet. Redan av första ögonkastet fick Wolfgang ett ofördelaktigt
intryck av doktor Martini. Hans stora, svarta skägg som även betäckte
kindbenen, lämnade endast ett par små, ljusa fläckar av kinderna bara och
mellan dessa fläckar och den ovanliggande pannan blixtrade de svarta
ögonen fram. Doktorn påminde levande om en vild stråtrövare, och
medvetandet om, att denne man av all makt ville skada honom, gjorde ej
intrycket behagligare.

Wolfgang fick vänta. Han satte sig vid skranket, som avdelade kontoret i
två avdelningar, den ena avsedd för de väntande arbetarne, den andra för
doktorn och hans medhjälpare.

Cramer -- fruktade Wolfgang, men han såg ingen.

På väggen i den avdelning, där Schnitler satt, väntande på att bliva
tilltalad, fanns ej en plats, som kunde tjäna som gömställe för hans
telefon.

Men i chefsavdelningen upptäckte han ett utmärkt gömställe -- ovanpå det
stora kassaskåpet, som stod bakom doktor Martinis rygg.

Hur skulle han dock komma dit? Det föreföll alldeles omöjligt.

Just som han satt i dessa tankar, vände sig doktor Martini till honom.

-- Ni önskar?

-- Arbete, herr doktor.

-- Ni kan?

-- Elektriska arbeten, herr doktor.

-- Ni är tysk -- österrikare -- eller vad är ni.

-- Tysk.

-- Edra betyg.

Åter en motgång. Wolfgang betänkte sig.

-- Edra betyg? upprepade doktorn.

-- De kommo bort --

-- I en koffert, som föll över bord! utbrast doktorn, och Wolfgang såg
bestört på honom, ty just detta, ord för ord, tänkte löjtnanten att
säga.

-- Ja, stammade han.

-- Jo, jag känner till det där, sade doktorn, så där säga de alla. Men
jag tycker om ert utseende.

-- Jag har inte haft arbete på tre månader, påstod Wolfgang.

-- Gott. Jag får väl pröva er. Ser ni den där hyllan däruppe? frågade
doktorn och pekade på en liten hylla uppe på väggen.

-- Ja, herr doktor.

-- Där stå batterierna för ringledningen till arbetsplatsen. Stig upp dit
och fyll nytt vatten på salmiaken -- raskt --

Wolfgang drog fram ett bord till väggen tätt under hyllan, steg upp och
märkte, att han nådde hyllan. Därpå steg han ned igen, hämtade
vattenkaraffinen och fyllde dess vatten i de två glasburkarne, som stodo
där uppe. Samtidigt passade han på i ett obevakat ögonblick och placerade
telefonen gott gömd bakom burkarne.

-- Och mera? frågade han doktorn.

Denne tycktes hava glömt honom.

-- Vad? frågade han i sin tur.

-- Arbete, sade Wolfgang.

Men doktor Martini tycktes vara en av dessa ostadiga naturer, som
ombestämma sig det ena ögonblicket efter det andra.

-- Ni kan höra hit om ett halvt år, sade han. Då kanske har jag arbete
för er.

-- Vad slags arbete?

Doktorn såg på den frågande. Han var ej van att tillfrågas av
arbetssökande. Men Wolfgang såg ej fräck ut och han svarade:

-- Det gäller en mycket stor försilvring.

-- Tack, sade Wolfgang. Det är just min specialitet. Och hur länge skulle
jag i så fall då kunna påräkna att få försilvra? Det blir väl litet
längre än det här arbetet? han pekade på hyllan.

Doktor Martini hade sinne för humor.

Han skrattade och svarade:

-- Å, det blir nog en månads arbete, tänker jag. Men se här, och han gav
Wolfgang ett mynt, här är litet ersättning för ert besvär med
batterierna. Farväl nu.

Wolfgang tog myntet, bugade och gick.

-- Gott, tänkte han, om sex månader börjar försilvringen och efter
ytterligare en månad är den färdig. Alltså om sju månader bör allt vara
klart. I dag hava vi december 1950 -- sju månader till blir juli 1951.
Fristen för testamentet är juni 1952. Man får emellertid räkna med att
något krånglar för doktor Martini -- i alla fall hinner han gott att få
spegeln färdig i god tid. Härligt; -- jag har ju lyckats ypperligt med
min expedition.

Till att än mera förhöja hans goda humör bidrog den omständigheten, att
han, nedkommen till stranden, fann att fruktgaleasen, som fraktat honom
till ön, ännu ej avseglat utan just låg segelklar. Han steg ombord och
befann sig snart i Ajaccio igen.

Det förundrade honom, att han ej alls sett till Cramer -- han var viss
om, att denne sanne vän vistades på ön.

Men att han tog fel i detta sitt antagande, upplystes han om i det brev,
som vid hans ankomst till Porto Vecchio väntade honom där.



KAP. XVI.

_Sju månader._


Brevet, som väntade Wolfgang vid hans återkomst till Porto Vecchio, bar
utanskriften:

                         Herr Wilhelm Braun,

det namn, som Wolfgang antagit, för att hans inkognito skulle vara
fullständigt.

Att det under detta namn dolde sig löjtnant Wolfgang Schnitler, kände
blott en enda människa förutom han själv, nämligen hans bundsförvant,
fröken Elli Zander.

Och således förstod Wolfgang strax, att brevet kom från henne.

Han slet upp kuvertet med feberaktig brådska.

Hon skrev, att allt vore sig likt. Ingen tycktes misstänka det minsta,
och hon meddelade, att Cramer plötsligt återkommit till Berlin och
återupptagit sin ivriga kurtis av henne. Han följde henne överallt och
lät sig ej avspisa på något sätt.

Wolfgang funderade ett ögonblick starkt på att strax resa hem till
Berlin -- det var svartsjukan, som för en stund bemäktigade sig honom ---
men när han så besinnade, att hans och flickans förhållande till varandra
ju ej var av det intima slag, som berättigade honom till någon svartsjuka
alls, ombestämde han sig och beslöt att stanna på sin post för att än
ytterligare förkovra sig i flygningens alla finesser och konstgrepp.

Elli Zander hade ju vid varje tillfälle så uttryckligen visat, att vad
som gällde för henne var i allra första rummet morbroderns ära, att han
ej ägde rätt att ifrågasätta, att även något litet intresse för hans egen
person kunde dölja sig bakom hennes råd till honom.

-- Hon älskar mig nog ej, tänkte han och sökte förgäves mellan linjerna i
hennes brev efter något som helst tecken till det motsatta.

Att hon skrev om Cramer, berodde ju helt enkelt på, att hon ville hålla
Wolfgang à jour med denne falska väns görande och låtande -- det var allt
-- det kunde man ju begära av en allierad.

Wolfgang läste vidare:

-- En förändring har dock inträffat, skrev Elli, min morbror är ej längre
så frisk och rörlig som förr. Jag vet ej riktigt, vad som felas honom,
men jag tror, att det är något åt hjärtat.

-- Aha, tänkte Wolfgang, där förstår man Cramers pågåenhet; flickan får
ärva den gamle och den räven Cramer söker fånga henne.

Men samtidigt smög sig en annan känsla över honom -- kunde ej Elli tyda
hans frieri, om han nu framförde ett sådant, likasåväl som Cramers för
ett fikande efter hennes pengar?

Och han beslöt sig för att anslå en kall affärsmässig ton i sitt svar, i
det brev han just nu satte sig ned för att skriva.

Även hans brev till henne gingo på omvägar -- de adresserades poste
restante med ett par initialer.

Han skrev och omtalade sitt besök på Salpiso och det lyckade anbringandet
av telefonerna, om sina senaste flygbragder, om allt, som han trodde
skulle intressera henne som _bundsförvant_ att veta, men av den kalla,
affärsmässiga tonen blev det så litet, att då Elli mottog brevet, smålog
hon och sade för sig själv:

-- Alltså, detta är löjtnant Wolfgang Schnitler »donjuanen», »roueen»,
»den blaserade» -- ånej -- det är Wolfgang Schnitler, den store gossen,
det tjugofemåriga barnet -- som jag älskar --

-- Jag undrar, vad han egentligen tänker om mig, fortsatte hon sin
tankegång, tror han verkligen, att morbrors affärer ligga mig så varmt
om hjärtat -- och att ej han själv spelar största rollen. Förstår han
månntro icke, att jag just _vill_, att morbror Simon skall fortsätta med
detta -- just därför att vi då lättare kunna hålla tyglarne i våra
händer. Skulle jag övertala morbror att sluta, så går naturligtvis doktor
Martini ögonblickligen till en annan bankir, och då hava vi förlorat
honom alldeles ur sikte. Nej, det är bäst som sker. -- Förresten tycker
jag, att Wolfgang, hon kallade honom alltid vid förnamn i tankarne, har
utvecklats kolossalt på denna tid -- han var ju en intresselös vekling,
då jag först träffade honom -- nu genomgår han den nyförvandlade
människans normala gång -- den börjar alltid med barndomen -- låt oss se,
när slaget skall stå, om ej Wolfgang Schnitler har blivit just den man,
som jag alltid drömt om.

Wolfgang arbetade.

Han blev skickligare och djärvare i sina flykter och det hade hänt, att
han flere gånger styrt rätt över Medelhavet helt till den afrikanska
kusten och vänt åter utan att en enda gång taga vattenytan. Han
behärskade sitt hydroplan till fulländning.

Medelst telefonen följde han med i alla doktor Martinis åtgöranden, men
det visade sig, att samtalen på kontoret voro tämligen intresselösa.

Inom astronomin hade han till och med börjat att hysa egna åsikter; som
till exempel den rätt lustiga fråga, han en gång framkastade i ett brev
till Elli Zander.

Han skrev:

-- Jag har märkt, att det är ett ganska egendomligt fenomen förknippat
med de inre och yttre planeterna. De inre planeterna -- de, som äro solen
närmare än jorden i sina banor -- alltså Merkurius och Venus samt delvis
vår måne -- äro -- märk detta -- alla _bergiga_. Astronomerna skildra
Merkurii berg som något högst oerhört och Venus äger bergskedjor, som
vida överstiga jordens högsta tinnar. Vår måne, vet ju alla, är ytterst
bergig. Och vår egen jord, Tellus, kan heller ingen påstå är flateroderad
-- den är tvärt om mycket kuperad.

Så sker ett avbrott.

Efter att vi från solen nått vår egen jord och sett, huru de inre
planeterna äro ytterst bergiga -- slår plötsligt det hela om. De yttre
planeterna påstås vara alldeles platta, utan bergshöjder.

Jag frågar:

Varför skall just jorden, vår jord, bilda övergångsledet?

Och det enda svar, jag kan få härpå, är, att det måste bero _endast och
allenast_ på, att vi, iakttagarne, just _bebo_ denna jord.

[Illustration]

Merkurius, Venus och månen framvisa _faser_, alla likna månen halv och
som skära, medan de yttre planeterna alltid visa sig endast _fulla_. Då
uppstår denna tydliga skuggbildning av de höga bergstopparna.

Denna finnes däremot absolut icke på de yttre planeterna, då de ligga
utom jordbanan.

Och så avfärda astronomerna det hela kort och gott med, att de inre äro
bergiga, de yttre äro flata på ytan.

Jag är säker på, att detta förhållande är något som absolut är bundet
till _felobservationer_ och intet annat. Ty det är för komiskt att
planeterna skulle rätta sig efter den lilla jordmänniskans ögon: Ser
jordmänniskan _mot_ solen, äro planeterna bergiga -- ser hon _från_
solen, äro de flateroderade. Nej, det vore för löjligt.

Just Mars är den av de yttre planeterna, som ligger vår jord närmast --
_naturligtvis_ är den flateroderad och utan bergstoppar.

Så kommer Jupiter, som påstås vara så flat, att den nästan är som en
halvflytande massa. Saturnus därnäst saknar också berg och likaså
Neptunus och Uranus.

Jag var ute på flykt i går. Jag seglade fram uppe i den genomskinliga
luften, och under mig låg Medelhavet badande i sol. -- Mörkblått, säger
ni kanske. -- Guldgult, svarar jag. Nåväl -- vill ni veta, hur det såg
ut? Det var mörkblått _från_ solen och guldgult _mot_ solen. Och då kom
jag att tänka på vårt planetsystem. Där lågo en mängd små holmar och skär
under mig. När jag betraktade dem, som lågo åt solhållet, såg jag således
solen stå över dem. Då voro de alla svarta eller i alla fall mörka.
Pittoreskt i sanning -- ett guldgult hav med mörka fläckar av
uppstickande öar. Jag vände blicken åt andra hållet. Solen stod mig nu i
ryggen. Jag såg havet mörkblått och upp ur detsamma reste sig de små
öarna, men nu voro de gula vid stranden och bjärt gröna av lövverkets
prakt. Också det en storslagen anblick i sanning.

Reflektionerna gjorde sig själva och de förorsakade, som jag nyss nämnde,
att mina tankar gingo till de inre och yttre planeterna. Mitt hydroplan
var jorden, tyckte jag, och jag själv stod på dess yta. Mina ögon voro
teleskopet, som spanade i eterdjupet. Och de inre planeterna voro de
öar, som lågo mot solen, de yttre de åt andra sidan. Och nu såg jag den
_skenbara_ olikheten.

Detta allt kan förefalla som fantasier i den högre stilen. Det låter ju
nämligen otroligt, att jag, lekmannen, skulle kunna finna ut ett sådant
Columbiägg inom astronomin, medan lärde män i hundratals år gått och
stirrat sig halvblinda på de olika förhållandena på planeterna, tröstande
sig med, att »naturens växling är oändlig», under det att jag helt enkelt
säger: Olikheten beror endast på, att vi se _ungefär samma sak_ från
olika synpunkter.

Den övertygelse, vartill jag kommit a priori, är således den, att lyckas
det mig en gång att få kasta en blick på Mars i den underbara spegeln, så
väntar jag mig att finna _också den bergig_. --

-- Så lydde en del av brevet. Wolfgang hade gått betydligt framåt i
självständigt tänkande.

Tiden svann utan att något nämnvärt tilldrog sig och man var redan inne i
juli 1951.

Wolfgang hade icke mera uppsökt doktor Martini -- han följde arbetet
medelst, telefonen. Nu borde ju försilvringen snart vara färdig, om allt
hölle streck, som doktorn beräknat.

Den 15 juli erhöll Wolfgang ett brev från Elli.

Hon berättade, att Cramer rest från Berlin.

-- Håll er parat, skrev hon. Reser han lika fort som detta brev, så är
han, samtidigt med att ni mottager dessa rader, redan hos Martini. Lämna
ej telefonen innan ni hört honom. _Nu gäller det._ Jag önskar er all
lycka.

Wolfgang kände en ström av lycka genomflöda sitt inre. Hon skrev ej som
förr -- hennes brev ägde en värme som ej förut, och han trodde sig mellan
raderna spåra något mera än blotta affären och det intresse, hon visade
för densamma.

Han ilade till telefonen och tillbragte flera timmar med den fastbunden
vid sitt ena öra.

-- Ännu intet, mumlade han gång på gång, tills plötsligt hans drag fingo
ett uttryck av spänning.

Han hörde doktorn utbrista:

-- Se där, sannerligen är det inte Cramer.

Wolfgang förstod, att doktorn genom fönstret sett denne herre närma sig.

Herrarne träffades inne på kontoret, och av deras samtal fick Wolfgang
höra allt. Den underbara spegeln var färdig, försilvringen klar och allt
i ordning. Ballongen var redo och svävade fylld av vätgas fästad i sitt
långa rep högt över Salpisoön. Att doktor Martini ännu ej avprovat
spegeln, berodde endast på, att himlen de sista nätterna varit höljd av
täta moln. Och det såg ut, som om så även skulle bliva fallet denna
natt.

Cramer hade god lust att stiga upp ett slag i ballongen. Han hade aldrig
någonsin lämnat terra firma, påstod han.

-- Gott, svarade doktorn, vi vänta till första molnfria kväll. Då gå vi
upp tillsammans. Spegeln inställes automatiskt med jordens och Mars'
skiftande ställningar som norm med sådan riktning, att planeten Mars
beständigt befinner sig inom synkretsen.

Men Cramer envisades. Han ville gå upp redan nu.

-- Herre Gud, sade han, jag bryr mig alls inte om Mars. Jag vill gå upp
ett slag och bese utsikten. Vad -- låt ett par man fira ned ballongen och
släpp mig till väders ett moment.

-- Nåväl, svarade doktorn till slut, låtom oss göra det. Jag följer er.
Vi kunna ju alltid stiga upp ett par minuter. Varför inte, om ni nu så
speciellt önskar det.



KAP. XVII.

_Explosionen._


Så hörde Wolfgang Schnitler intet mera.

Han löste av sig telefonen och ställde den lilla apparaten på sitt
skrivbord.

Han befann sig i ett tillstånd av nervös överretning -- nästa molnfria
natt skulle avgöra hans öde -- ty det var ju klart -- den som _först_
komme till världspressen med lösningen av Marsgåtan, blev ju vinnaren, om
teorien bevisades att ej vara teori, utan den rena och oförfalskade
sanningen.

Hans maskin, »Svanen» låg alltid redo, det var ett ögonblicks verk att
sätta den i gång.

Han såg på himlen -- tunga moln -- a -- nu -- just nu sken solen i genom
-- nu måtte de två i ballongen hava en underbar syn -- han fick nästan
lust att hasta ned till strandhangaren och taga en liten tripp med
Svanen.

Länge såg han ut över de solglittrande böljorna -- men så återkom hans
nervositet med fördubblad styrka.

Vad bleve det månne nu till natten. Ja, det såg hotande ut -- troligtvis
ej vidare lovande.

Nu -- nu -- bröt solen åter genom molnen -- _då_ -- vad var det?

En knall som av en avlägsen åska -- den kom från telefonen på bordet.

Något hade hänt på Salpiso, något fruktansvärt -- ännu skrällde telefonen
-- en explosion? Men av vad och huru.

Nu hade telefonens mullrande dött bort. Han grep den med feberaktig iver
-- nyfiken lyssnade han -- äntligen efter tio minuter, vilka varit som
timmar för honom, som väntade, bröts tystnaden -- kontorsdörren öppnades
och en stämma talade.

Det var varken Martinis eller Cramers.

Men Wolfgang igenkände den. Det var doktorns arbetsförman, tysken Mayer,
som talade.

-- Herre Gud, en sådan olycka, Herre Gud, vad skall jag göra?

Och så hördes en annan röst:

-- Meddela pressen det skedda.

-- Meddela pressen? Ja, det förstås -- men allt detta är ju hemligt.
Doktorn har min ed på att icke med ett ord röja spegelns existens.

-- Ja, men något måste göras. Låt oss i alla fall uppsätta en berättelse
över händelsen, så är då det gjort.

Och Wolfgang förstod av den uppståndna tystnaden, att Mayer gjorde sig i
ordning till att skriva.

Af de bägge männens resonemang framgick, att Cramer och doktor Martini
uppstigit med ballongen så högt dennes tross tillät. Himlen hade varit
överskyad. De hade förblivit där uppe i fem à sex minuter. Då sken solen
helt plötsligt fram genom molnen. Solstrålarne föllo på den underbara
spegelns konkava och starkt speglande yta -- solstrålarne koncentrerades
till en strålbunt, ty en konkav spegel verkar precis _som en lins_ --
medan linsen _släpper igenom_ sig ett koncentrerat strålknippe, så kastar
den konkava spegeln strålbunten _tillbaka_ -- denna glödheta strålkaskad
träffade ballongen, som just i detta ögonblick befann sig mitt i
brännpunkten. De samlade solstrålarne genomträngde inom en sekund
ballongens sidenöverdrag och en oerhört kraftig explosion följde. _Intet_
av ballongen föll till jorden -- intet av de bägge männen syntes till --
en lätt bris förde ett moln med sig ut över havet.



KAP. XVIII.

_Spökets stämma._


Wolfgang Schnitler hade hört allt han behövde.

Nu -- nu var hemligheten äntligen hans -- första molnfria natt -- se,
himlen klarnade upp mer och mer --

Ännu hörde han herr Mayers ord i telefonen:

-- Å, detta var en fasans dag. Å, Herre Gud, den värsta jag upplevat.

Då föll det Wolfgang något in. Här måste han smida, medan järnet ännu var
varmt, och vad som vidare hände herr Mayer, blev något över all
beskrivning hemskt. Herr Mayer var icke så litet vidskeplig av naturen,
han såg varsel och ingripande av övernaturliga makter överallt och just
nu var hans sinne uppskakat.

Han satt och tänkte över det hemska, som hänt. Skymningen hade börjat
komma med långa, svarta skuggor och inne i kontoret listade sig mörkret
fram utmed hörn och vinklar.

Herr Mayer tänkte just tända en lampa, då hans hand, som förde stickan
mot plånet, förlamades och hans ögon skräckslagna stirrade mot taket.

Ty däruppifrån från den mörkaste kroken talades ord, som formade sig till
hela satser.

Herr Mayer var alldeles förstenad av rädsla.

-- Mayer! sade rösten från ovan.

Wolfgang, som uttalade ordet, kunde knappast hålla sig allvarsam, då han
tänkte sig, hur herr Mayer måtte se ut.

-- Mayer! sade den hemska rösten ånyo.

-- Ja -- a -- a, stammade Mayer med kallsvetten på sin panna.

-- Jag är en ande från en annan värld, fortsatte stämman. Hör noga på,
vad jag säger.

-- Ja -- a -- a, herr ande, svarade herr Mayer.

-- De två, som jag nyss kallade till min underjordiska värld, voro tvenne
bedragare.

Mayer ryste.

-- Vet ni, vem den underbara spegeln tillhörer?

-- Ne -- e -- ej -- svarade herr Mayer.

-- Den är löjtnant Wolfgang Schnitlers egendom, fortsatte rösten. Han gav
Martini order om att bygga den. Martini och Cramer tänkte att stjäla hans
hemlighet -- därför kallade jag dem till mig -- ty det finnes litet
rättvisa i helvetet också, och jag önskar, att Schnitler får behålla
sitt. Har du förstått, Mayer?

-- Ja, ja, ers nåd. Gode, snälle Fan, skona mitt liv! bad Mayer.

Wolfgang dröjde en lång stund, innan han åter kunde tala.

-- Ja, svarade rösten till slut. På ett villkor.

-- Jag uppfyller allt, ers härlighet Satan, sade herr Mayer.

-- Gott, svarade spökets stämma, jag låter rätte ägaren, löjtnant
Wolfgang Schnitler, ankomma genom luften inom en timme. Håll dig beredd
på stranden, Mayer, och tag väl emot honom.

-- Hur skall jag känna igen honom? undrade Mayer.

-- Han vinkar tre gånger med en röd lykta, svarade stämman och tystnade.

Wolfgang dröjde ännu en stund i telefonen, innan han lämnade den. Han
ville höra, vad Mayer tog sig till.

Efter en stund hördes den andra rösten:

-- Du Mayer -- det här är något sattyg -- sänder dom hit någon, så kniper
vi honom.

-- Ja, kanske det är Fan själv, som kommer?

-- Usch, det här var ruskigt.

-- Mayer! ropade spöket ånyo.

Herr Mayer spratt till alldeles tillintetgjord.

-- Lyder du ej mina befallningar, skall du få göra Cramer och Martini
sällskap, Mayer. Akta dig -- jag ser allt och vet allt. Skynda dig ned
till östra stranden och se mot havet.

Wolfgang stängde av telefonen, stoppade den på sig, iförde sig sin
flygdräkt och satt snart vid Svanens ratt.

Hydroplanet lyfte sig lätt över vattnet och susade snart över Korsikas
bergiga yta mot väster.

Aftonen var härlig.

Molnen hade skingrats, och natthimlen stod full av tindrande stjärnor.

Och där borta -- icke fullt i zenit -- glänste Mars rödare än vanligt --
det föreföll Wolfgang nästan, som vore han röd av förargelse, över att
hans sanna natur i denna natt skulle avslöjas för dumma, nyfikna
jordbor.

Wolfgang närmade sig Salpisoön.

Han föreställde sig livligt herr Mayers känslor, där denne spejande på
stranden skulle, först sakta och svagt, så starkare och starkare, höra
Svanens motor larma.

Wolfgang landade emellertid lyckligt och väl, mottogs mycket vänligt av
herr Mayer, ehuru denne för sig själv gång på gång upprepade:

-- Besynnerligt, vad stämman är lik Fans.



KAP. XIX.

_Avslöjandet._


Wolfgang märkte tydligt på Mayers nyfikna blickar, att denna önskade en
förklaring, men han ansåg sig ej alls behöva giva den underordnade
arbetsförmannen någon sådan.

Han frågade kort och gott efter doktor Martini och herr Cramer.

-- Ack, svarade herr Mayer, en förfärlig olycka har hänt, herr löjtnant
-- och så berättade han den sorgliga olyckshändelsen.

-- Det var förskräckligt, tyckte Wolfgang. Och det just i dag, då jag
hade anmält min ankomst och Martini till mig skulle överlämna det av mig
beställda arbetet, den underbara spegeln. -- Men hur är det? tillade han
frågande, har doktorn inställt spegeln på Mars?

-- Ja, herr löjtnant.

-- Jag gav honom order om, att låta maskineriet verka så, att spegeln
alltid stod riktigt inställd. Är detta gjort?

-- Ja, herr löjtnant.

-- Då kan jag alltså nu strax stiga upp för att se ned i spegeln?

-- Ja, herr löjtnant, när ni behagar. Men hur skall det göras med anmälan
av de bägge förolyckade?

-- Det styr jag om, Mayer. Nu får ni bjuda mig på litet varmt té, och så
begiver jag mig upp i luften. För vilken höjd var er ballong captif
inställd?

-- På 260 meter, herr löjtnant.

-- Gott, Mayer, svarade Wolfgang. Han drack sitt té i gästrummet en
trappa upp på kontoret, men var nervös och otålig -- intet att undra på,
då han om få minuter skulle stå vid sitt mål.

Vad som spelade största rollen för Wolfgang var måhända ej så mycket
varken pengarne, han skulle rädda, eller äran av den upptäckt han nu
kände sig säker om, att han skulle göra, som fastmer, hur han, sedan han
väl lyckats, skulle rädda Simon Levison ut ur affären, ty han antog, att
ett närmande till Elli aldrig skulle kunna tänkas, innan morbrodern vore
helt och hållet rentvådd från denna historia. På detta spekulerade
Wolfgang beständigt, ty hans kärlek till Elli hade nu vuxit till en hel
livsfråga för honom.

Han besteg åter Svanen.

I cirklar höjde den sig över Salpisoön, högre och högre klättrade det
smäckra aeroplanet på luftens osynliga spiraltrappa.

Nu visade höjdmätaren jämt 260 meters höjd över spegelns yta.

Han blickade nedåt.

Absolut intet att se.

Han kretsade på, samma höjd i åttor, i små cirklar, i S-slingor --
fortfarande intet.

Han började ana, att aeroplanet möjligen susade allt för fort fram för
att kunna uppfatta bilden -- då, -- med ens framträdde Mars tydligen och
stor i spegeln.

Få ögonblick varade synen.

Men för Wolfgang var den tillräckligt tydlig.

Mars utbredde sig för honom som en stor -- _isöken_, fullständigt
liknande de jordiska polartrakterna. Och upp ur denna yta skuro sig
_långa bergskedjor_ igenom. När snön och isen smälte på dessas sidor,
blevo de snöbara och framträdde som långa, mörka streck och linjer mot
den ljusare, underliggande grunden.

Så enkel var den invecklade Marsgåtan -- så ohyggligt enkel.[A]

De löjliga »kanalerna», som påstodos vara marsbors verk, existerade ej
alls -- det är märkvärdigt, vad forskarna genast begåva väsen med
utmärkta egenskaper, bara de behöva dem, för att en fånig teori skall
bevisas. Som nu dessa kanaler på Mars: Deras bredd uppgår på sina ställen
till samma bredd som Gottland. Snö, som smälter på en bergssluttning, kan
naturligtvis med lätthet efterlämna sådana stora fläckar -- men
grävningar av marsbor!

Och Wolfgang såg även, hur de dubbla kanalerna uppstodo.

Helt enkelt därigenom, att _bägge_ sluttningarne av ett berg, vars topp
var betäckt med evig snö, smälte och blevo bara och mörka.

-- Sanningen är alltid enkel, sade Wolfgang, omedvetet citerande Lionardo
da Vincis bevingade ord.

Flera gånger den natten såg Wolfgang Mars' yta i den underbara spegeln
och fram på, morgonen slog han sig ned på kontoret för att skriva det
uppseendeväckande telegrammet till tidningarna världen runt.

Han hade äntligen funnit sättet att ej skada Ellis morbror. --

-----
  [A]  Denna enkla teori om de krångliga marskanalerna
       framställdes redan för många år sedan av författaren i
       utländska tidningar, och i svenska avisor har den
       exempelvis relaterats i »Aftonbladet» för den 18 maj
       1913. För den, som önskar närmare göra sig bekant med
       teorien, hänvisas till sistnämnda.

                                                       _Förf. anm._



KAP. XX.

_Slutet._


Det väckte en viss sensation, när pressen den 16 juli 1951 meddelade de
av Wolfgang Schnitler gjorda iakttagelserna över planeten Mars natur.

-- Han brås på farbrodern, sade många, den gamle visste väl, vad han
gjorde, när han ville sporra brorsonen till arbete.

Tidningarna visste att berätta följande:

Bankir Simon Levison i Berlin hade på anmodan av Wolfgang Schnitler
försträckt denne med penningar, så att han skulle vara i stånd att utföra
sin plan -- en jättestor, konkav spegel -- ett teleskop, vars make
världen aldrig förr skådat. Själva utförandet av spegeln hade Schnitler
uppdragit åt en viss doktor Martini och agent Cramer. Dessa bägge hade
dagen i förvägen utsatts för ett olycksöde, i det att deras ballong
captif exploderat.

Wolfgang, som alltid ansett sig som den rättmätige arvtagaren till
onkelns förmögenhet, inbjöd härmed alla världens lärda till ett besök å
Salpiso för att själva övertyga sig om, att det ej längre existerade
någon mars -- _gåta_. Han önskade endast, att man för formens skull
konstaterade faktum, vilket testator föreskrivit.

Wolfgang lämnade spegeln i Mayers vård och reste strax till Berlin,
varest han strax begav sig till det Levisonska huset.

Hade han längtat mindre efter Elli, så skulle han tvivelsutan hava ägnat
tidningarna ett mera ingående studium än han gjorde. Han skulle då hava
lagt märke till, hur det med feta typer, inom en svart ram stod:

_Simon Levison._

Men han var allt för upptagen av att utmåla sig mötet med den älskade för
att alls läsa någon tidning och därför inträdde han, ovetande om Levisons
död, i sorgehuset.

Elli mötte honom sorgklädd i salongen.

Hon hälsade honom med ett strålande leende.

-- Det gick så hastigt, sade hon.

-- Vilket?

-- Morbrors död.

Wolfgang stirrade på henne.

-- Har ni inte läst om det? undrade hon.

-- Nej, fröken Elli. Jag längtade så till er, att jag ej har haft
intresse av annat än farten. Jag kommer i mitt aeroplan, har varit i
Berlin en timme --

-- Han dog så vackert, sade Elli.

-- Slag? undrade Wolfgang och visste ej alls, hur han skulle visa sitt
deltagande för henne i hennes sorg.

-- Ja. Det var er ädla handling, som rörde honom för djupt. -- Wolfgang.
Han träffades av ett slaganfall och dog i mina armar -- --

-- Elli, älskade Elli --

Han drog henne ned på sitt knä, och deras läppar möttes i den första
kyssen.

-- Wolfgang, sade Elli, vad du är god och ädel. Min morbrors sista ord
voro dessa: -- _Det_ vore en man för dig, Elli -- hälsa honom. Vet du,
Wolfgang, han dog lycklig, ty då han läste tidningsnotisen begrep han ju,
att du förstått allt, men ändå fullt och helt förlåtit honom.

                  *       *       *       *       *

Det blev en syn, som sent skall glömmas, när efter omkring en månads tid
astronomer från alla jordens samlas mest skilda länder med sina aeroplan
kring ön Salpiso och om nätterna kretsade runt den underbara spegeln.

Och lika ivriga som de förr varit att döpa de svarta strecken på marsytan
till kanaler, lika bitande voro de nu i sin satir och sitt hån av alla
dem, som ej ville tro på Wolfgang Schnitlers upptäckt.

Men den underbara spegeln förde till mången triumf för astronomin och
bragte klarhet i mycket av det hittills dunkla.

Wolfgang Schnitler hade kämpat sig fram till att bliva en verklig man.



FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGES
BERÄTTELSESERIE

_Hemskt._


Förr i världen lät man i England personer, som blivit hängda, dingla kvar
i galgen, tills de multnade och föllo ned av sig själva. Man var inte så
noga då som nu för tiden, och om man fick se ett hängande lik eller två
under en promenad utåt landsvägen, brydde man sig föga därom.

En gammal general, som i början av förra århundradet bodde i ett ensligt
hus på landet, slog vad med en herre, som var på besök hos honom, att
denne sistnämnde icke skulle kunna gå upp till en i närheten varande
galge och bjuda en tallrik soppa åt ett lik, som hängde i galgen. Det var
en mörk och stormig natt, men gästen gick utan tvekan in på vadet och
begav sig i väg med en soppskål. När han gått, steg generalen till häst,
tog en omväg och kom först till galgen, klev upp bakom galgen och väntade
på sin gäst. När denne kom, klättrade han genast upp på galgens framsida
och höll fram soppskålen åt benranglet.

-- Behagar det ärade liket litet soppa? -- sade han muntert.

-- Den är för varm, morrade den gömde generalen.

I stället för att tumla baklänges av förskräckelse, som generalen väntat,
svarade den andre med största kallblodighet.

-- Nå, så blås på den, din idiot!


_Stackars Pettson!_

Han var en av dessa människor, som icke i verkligheten äro misstrogna,
men som förefalla så genom en olycklig förmåga att uttrycka sina känslor
så som de förnimma dem. Han hörde några bekanta samtala om en väns död,
och när han sällade sig till gruppen, uppstod följande dialog:

-- Sa' ni att Pettson är död?

-- Ja, han dog i tisdags i förra veckan.

-- Är det möjligt?

-- Ja, det är blott alltför sant.

-- Jaså, Pettson ä' död?

-- Ja, det är han.

-- Håhå, jaja! Vet ni, jag kan knappast tro det. Stackars Pettson -- jag
kände honom så väl! Jaså, han ä' verkligen död?

-- Ja, ä' han inte död så ä' han rysligt illa ute, för jag var själv med
och begrov honom i lördags.

Samtalet slutade plötsligt.


[Reklam: TAFFELPERLAN O. P. ANDERSON <-> AQUAVIT O. P. ANDERSON]


_Icke underligt._

Det är icke underligt om en vattenläkare behandlar sina kunder kallt,

om en sjökapten ger någon på båten,

om en ättiksfabrikant surt förtjänar sina pengar,

om en spetsfabrikant bjuder sina kunder spetsen,

om en nålfabrikant blir vass eller uddig,

om en köpman väger sina ord och om för resten lägger vikt på både smått
och stort,

om en luftseglare lider av högfärd.

[Reklam: MUSIKINSTRUMENT
BÄST OCH
BILLIGAST FRÅN
                     PRISKURANT
                     GRATIS!

A. Th. Nilssons Musikhandel,
NORRKÖPING.]

om en vegetarian njuter sitt arbetes frukter,

om en målare är påstruken.

om en sjöman är på focken,

om en bagare är bakslug,

om en boktryckare befinner sig i tryckande omständigheter,

om en urmakare är på tre kvart.

Men det är besynnerligt om en eldare inte känner sig varm i kläderna,

om en kapellmästare inte har takt,

om en skomakare inte vet, var skon klämmer,

om en korvfabrikant inte kan leva av sina räntor,

om en tvålfabrikant inte är renhårig,

om en stenhuggare inte hugger i sten,

om en urmakare inte vet, vad klockan är slagen,

om en tandläkare inte han hålla munnen,

om en snickare har ohyvlade fasoner.


_Behövde flöte._

Carl Johan Klyvander hade i tjugo år varit goodtemplare men föll i synd
och började dyrka vinets gud med hela hänförelsen hos en nyomvänd.

När han vid ett tillfälle kände behov av förfriskningar, skickade han sin
son till en närliggande vinhandel efter en liter whisky.

-- Vem skall ha den? frågade vinhandlaren.

-- Pappa, svarade sonen.

-- Din pappa? Men han är ju absolutist.

-- I alla fall har han skickat mig efter den.

-- Vad skall han ha den till?

-- Jo, svarade sonen, som ville ställa saken i mild dager -- han tänker
sig ut att meta och behöver korken till flöte.





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Den Underbara Spegeln" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home