Title: Jordens Inre
Author: Witt, Otto, 1875-1923
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Jordens Inre" ***


_OTTO WITT_


JORDENS INRE



_Af_
_=OTTO WITT=_
_har förut utkommit:_

_DE SISTA_
_MÄNNISKORNA_
_Framtidsroman_
_Pris 2 Kronor_

_SKAPELSEN_
_Urtidsroman_
_Pris 2 Kronor_

_DET MYSTISKA LJUSET_
_Roman_
_Pris 1 Krona_

_GULDGRUFVAN_
_Detektivroman_
_Pris 25 öre_

_I ALLA BOKLÅDOR._



JORDENS INRE

ROMAN

AF

OTTO WITT

GÖTEBORG 1912
ÅHLENS & ÅKERLUNDS FÖRLAG



Pappersleverantör:
GRANSHOLMS PAPPERSBRUK, GEMLA


ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.
GÖTEBORG 1912.



KAP. I.

Geniet


»Hör, hör!»

»Briljant!»

»Bravo!»

Sådana utrop genljödo genom den till trängsel fyllda, väldiga salen i
hvilken kristallkronorna kastade sitt sken öfver väggarnes speglar och
hvita marmorkolonner och glittrade i massor af ordnar och uniformer.

Det var ett möte i Borislowskis Hall i St. Petersburg och Newastadens
allra finaste adel samt rikaste matadorer hade samlats för att åhöra ett
föredrag öfver ett förslag som en viss Charles Montgomery hade framkommit
med.

Af alla de utrop att döma hvarmed talet hälsades kunde man förstå, att
anförandet väckte det lifligaste intresse och beundran.

Ordföranden, en gammal förtorkad professor, slog klubban i talarestolen
och bjöd tystnad och fortsatte, sedan lugnet inträdt:

»Mina herrar!

Som jag nu haft äran att säga er, har mr Montgomery framkastat denna
oerhördt djärfva plan -- ett förslag till att draga nytta af jordens
inneboende värme. Innan jag öfverlåter ordet till mr Montgomery själf,
vill jag endast säga, att hans plan fotar sig i ett och allt på den
orubbligt säkra vetenskapen, på vårt fasta och vissa medvetande om _att
jordens inre är glödande_.

Mina herrar!

Jag föreslår ett lefve för den härliga vetenskapen.»

Salen skakades af hurrarop och mr Montgomery besteg talarestolen.

Talaren var en man i omkring 45-års åldern och hade något af amerikanaren
i sitt sätt och utseende. Han var hög och smärt och mycket mörklagd,
hade en krokig gamnäsa och mörka, lifliga ögon i hvilka dock en
uppmärksam betraktare kunde se något visst opålitligt då och då glimta
till.

Han hade vändt sig med sitt förslag till ett par högre ämbetsmän till
hvilka han hade rekommenderats och dessa hade så högeligen intresserats
af planen, att de arrangerat detta möte.

Mr Montgomery bockade sig för församlingen och talade:

»Mina herrar!

Som bekant har jorden en gång i tidernas tider utslungats som en glödande
kropp från solen. I den kalla världsrymden har den så afkylts och nu i
dag är det blott den inre kärnan, som ännu glöder. Detta är ju en sak,
hvari vetenskapen i våra dagar är alldeles enig uti. Vulkaner och varma
källor gifva tusentals af bevis för riktigheten af detta antagande, ja,
så öfverväldigande bevis, att man kan ersätta ordet »antagande» med
_faktum_. Och när till detta kommer tilltagandet af värmen mot djupet i
våra schakter och grufvor så bestyrker detta blott än ytterligare
saken.»

Här gjorde han en paus och rättade litet på sin långa, svarta
sidenhalsduk.

Församlingen såg intresserad ut och den förtorkade professorn --
ordföranden nickade öfvertygande, som ville han säga:

»Ja, _detta_ veta ju alla -- men vänta, nu kommer det!»

Talaren fortsatte:

»Hvad vore naturligare för den framåtsträfvande människan, än att man
sökte att begagna sig af denna i jorden inneboende värme, föra den upp
till ytan och där göra sig den nyttig? Intet! Och saken är mycket lätt
arrangerad -- --»

Det blef sorl i salen.

»Hör,» ropades det, »hör.»

»Tsss,» skreko andra röster.

Och den förtorkade slog åter klubban i bordet med ett:

»Silentium, mina herrar!»

Den geniale föredragaren drog ånyo i halsduken, hostade ett par gånger
och återtog föredragets röda tråd:

»Man anlägger,» sade han, »endast ett mycket stort schakt rätt ned genom
jordens skorpa. Värmen kommer att öka med 1° för hvarje 33:dje meter som
schaktet tränger nedåt. På tillräckligt stort djup få vi ånga, längre ned
blir värmen ännu större, och på riktigt stort djup hafva vi nått den
hetglödande massan. Den skola vi tämja som Franklin tämjde blixten, som
Watt gjorde ångan till slaf och som Marconi fick luftens genier att lyda
hans minsta vink. Och _då_ hafva vi nått målet. Öfver detta schakt skall
byggas en jättestad hvarest allt är gratis: Värme, ljus och allt som
följer af dessa fördelar. Rundt schaktet skola uppväxa skorstenspipor
liksom sparris ur en säng, skyhöga jättepalatser, blomstrande parker,
gator, trafikleder -- och mäktig skall staden blifva. Paradiset på jorden
skall förverkligas. Staden kommer att få en evig sommar rundt omkring
jätteschaktet -- det blifver ett land för sig midt inne i Ryssland, ett
verkligt utopia, fabellandet, som ej vet af någon omöjlighet -- --»

Och ofta afbruten af församlingens högljudt uttryckta enighet och
beundran fortfor han ännu länge att berömma och framhålla jättestadens
kolossala förmåner.

Långt nere i salen befunno sig ett par herrar i civil dräkt; de samtalade
ifrigt hviskande under hela föredraget och det var tydligt att den ene,
en grufingeniör, hade åtskilligt på hjärtat som alls icke stämde öfverens
med hvarken »geniets» eller den förtorkades åsikter i ämnet.

»Den gröfsta lögn,» hviskade han ibland.

»Humbug,» ibland.

»Sancta simplicitas,» en annan gång.

»Men, kära vän,» hviskade den andre civilklädde tillbaka, »har du
invändningar att göra, så deltag i diskussionen, opponera dig, för
tusan!»

»Ånej, låt honom hållas ännu litet,» svarade ingeniören. »Men det är ju
oförskämdt af mannen att anamma Camille Flammarions idé -- --»

»Menar du, att detta med det stora schaktet är Flammarions tanke?»

»Ja, och den framfördes af honom för många år sedan. Den här mr
Montgomery har alltså redan i detta att stjäla idéen visat sig vara en
lymmel. Låt oss nu höra på fortsättningen.»

Och medan grufingeniören sakta hviskade dessa hädiska meningar till sin
vän, ökades massans ohöljda förtjusning öfver mannen på talarestolen
medan denne gick vidare i sitt föredrag:

»Jag har här en skizz öfver mitt jätteschakt,» sade han och knackade i
golfvet med en lång käpp.

Salen blef strax mörk och på en hvit duk visade sig just samma skizz, som
förekommit i Flammarions förslag i flere franska tidningar.

»Se här,» fortfor mr Montgomery och pekade på dukens tafla, »här är
omkretsen af schaktet. Det göres så stort i diameter, att järnbanor kunna
gå i spiral efter dess väggar. Här ser ni väldiga kranar, som forsla upp
stenen ur djupet.»

Salen applåderade. Det var en enighet och förtjusning som var alldeles
enastående.

Föredragaren bugade för auditoriet och ordföranden förklarade
diskussionen öppnad.

Då reste sig grufingeniören, begärde ordet och sade:

»Har mr Montgomery beräknat huru mycket is det kommer att gå åt, för att
arbetarne skola kunna arbeta när schaktet blir till exempel 3.000 meter
djupt och således omkring 100° varmt?»

Men ingeniören märkte snart på alla ovilliga blickar, som mötte honom,
att här lönade sig nog ej att framkomma med en sakkunnig kritik.

Den förtorkade vände sig emellertid till »geniet» och frågade:

»Anser sig mr Montgomery behöfva svara på denna fråga?»

Mr Montgomery påtog sig en storartad min och med en gest, värdig en
forntida riddare svarade han:

»Vi äro hitkomna för att diskutera en stor världssak och icke för att
förlora oss i småsaker och detaljer. Jag anser det bäst för saken, att
allt sådant uppskjutes.»

Och i det han åter besteg talarestolen med allas blickar fästade på sig
satte sig ingeniören förargad på sin plats, mumlande:

»En sådan skojare!»

Mr Montgomery hostade, gjorde en stor gest och sade:

»Mina herrar!

Efter mitt föredrag och ändad diskussion kommer jag nu till det stora,
praktiska i mitt förslag. Jag föreslår att vi bilda ett stort bolag på
denna sak; dess namn blir 'Aktiebolaget jordens inre värme' -- -- --»

Det blef åter jubel i salen. Men grufingeniören blef nu på allvar
förargad. Han lämnade sin plats och gick fram till talarestolen och här
lyckades hans stämma öfverrösta mr Montgomerys. Med hela sin kraft skrek
han, pekande på »geniet»:

»Jag anklagar denne man för att vara en humbugsmakare som endast vill
draga er alla vid näsan. Förslaget, som han uppgifver som sitt eget, har
han stulit af Camille Flammarion och hela detta schakt är en absurditet.
Flammarion är en utmärkt astronom och fantasirik diktare, _men_ någon
grufingeniör är han icke och detta schakt låter sig ej alls utföra i
praktiken. När man har kommit tillräckligt långt ner kan inte en makt på
jorden få arbetarne, att arbeta i den förfärliga hettan.»

Så med ens, utan att någon anade det sprang han upp på bordet, gripen af
sitt hat mot humbugen och ropade af sina lungors fulla styrka:

»Men _jag_ vet sättet att tillgodogöra sig jordens inre värme, _jag_ vet,
hur det är möjligt, _jag_ vet huru jag skulle kunna göra Ryssland till
världens rikaste land och gifva det _den Golfström det saknar_ -- -- --».

Längre hann aldrig ingeniören. Han träffades i nacken af ett med kraft
slungadt bläckhorn. Bedöfvad segnade han ned på golfvet medan bläcket
sprutade öfver hans ansikte och kläder. Hans civila vän, som närmat sig
honom, samt ett par tillilande vaktmästare buro ut honom ur salen
sanslös, hvarpå, efter ett litet afbrott, förhandlingarne åter upptogos
som om intet hade händt.

Tydligtvis hade mr Montgomerys anseende inte det minsta lidit af
ingeniörens anförande. Han hade allaredan alla papper för bolagets
bildande färdiga och man gick strax i gång med att konstituera det. Det
skulle bildas med ett kapital på 60 millioner rubel. Mr Montgomery
förbehöll sig för sitt storartade förslag endast 5 millioner, men för att
väcka förtroende tog han endast hälften i kontanter och resten i aktier i
det nya bolaget.

Man började nu att dela ut teckningslistor och teckningen gick mycket
raskt så att inom ett par timmar hade 20 millioner rubel tecknats bland
de församlade.

Blott en enda af de närvarande, en gammal general, känd för sina
ofantliga rikedomar och oerhörda gods och nämnd som Rysslands rikaste
man, nekade bestämdt att teckna en enda aktie.

Han mumlade för sig själf:

»Den där ingeniören tycker jag om. Det skall mod till att framhålla
alldeles motsatta åsikter mot en hel församling. Hvad menade han med den
nya Golfströmmen, måntro? Jag vill i morgon kalla upp honom till mig.»

Och huru man än svärmade rundt honom med teckningslistor nekade han
ståndaktigt.

I ett hörn af salen tryckte mr Montgomery med värme en ung mans hand:

»Tack, Baltzar,» sade han. »Ni har ett mycket originellt sätt att använda
bläck. Ni blir nog en stor skribent med tiden. Ha, ha, ha. Emellertid
verkade ert bläck mera, än om man därmed hade skrifvit hela luntor.»

Midt i salen, bakom en af de förgyllda pelarne, satt en äldre herre,
hvars emblemer utvisade att han var en högre ämbetsman. Han vände sig
till en vän vid sin sida och sade:

»Förlåt, men jag förstår verkligen inte riktigt det här. Om man nu slår
ned ett schakt i jorden -- hvad är det då man skall göra med det? Är det
bara rent vetenskapliga funderingar?»

Hans vän slog händerna tillsammans och svarade:

»Å, Herre Gud! Förstår du inte, att ju närmare man kommer jordens
glödande inre, desto varmare blir det? Och når man en gång ett
tillräckligt varmt ställe -- --»

»Helvetet?» frågade ämbetsmannen.

»Nej, det finnes ej något helvete,» menade vännen. »Men når man alltså
detta ställe i jordens djup, så kan ju den värme som strömmar upp genom
schaktet tillgodogöras.»

»Jag begriper inte! Hvad skall man göra med värmen?»

»Men, kära bror! Du vet ju, att _ånga_ är en stor drifkraft. Tänk dig nu
Montgomerys väldiga schakt förvandladt till ett stort, nästan omätligt
stort ångrör. Då förstår du nog huru detta blir en stor central för tusen
och åter tusen mindre kraftstationer -- och hur denna gratis kraft --.»

»Gratis -- den blir väl inte gratis. Vi skola ju satsa kapital.»

»Ja, men ångan, förstår du, ångan -- den kommer ju _sedan_ upp gratis. Nu
behöfves kol eller ved, men med schaktet behöfves intet bränsle. Värmen
gifver jorden själf.»

»Jaha,» sade den högre ämbetsmannen.

Och efter en stund:

»Men detta är ju alldeles storartadt.»

Bolagets styrelse begåfvade gifvetvis mr Montgomery som hela företagets
ledare med oinskränkt makt och myndighet och så startades detta
märkvärdiga bolag.

Platsen för anläggandet af schaktet bestämdes till närheten af Moskwa.
Men ingen visste, att mr Montgomery just därstädes hade försäkrat sig om
ofantliga arealer till vrakpris. Dessa menade han sig nu kunna afyttra
till det nya bolaget med enorm vinst.

Nästa dag innehöllo tidningarna i den ryska hufvudstaden de mest
lofordande artiklar om den stora planen och detta hade till följd, att
den återstående delen af aktiekapitalet mycket snart fulltecknades.

Under dessa dagar låg grufingeniören till sängs, mycket svag och dålig
efter attentatet. Annars är det nog troligt, att han hade afslöjat det,
som han ansåg vara humbug i saken.

När han tillfrisknat, var det allaredan för sent.

»Att få ihop pängar på skräp,» sade han, »det är alls ingen konst. Men
kommer man med något riktigt, då sitta de fast som i berg.»



KAP. II.

Grufingeniören och generalen


Dagen efter det stora mötet infann sig en livréklädd betjänt hos den
sjuke ingeniören och framförde tillsägelse till en audiens hos den gamle
generalen samma dags middag.

Ingeniören lät hälsa att hans hälsotillstånd ej tillät honom att lämna
sängen på flera dagar men att han, så fort han blef återställd, skulle
hörsamma kallelsen.

Pompowski, så var ingeniörens namn, undrade mycket öfver hvad gamle
general Swinekow kunde vilja honom. Han visste själf intet om generalens
intresse och hans afslag att teckna aktier.

Till slut kom han till den öfvertygelsen, att generalen hade funnit
misshag i hans något häftiga uppträdande och nu ville gifva honom en
allvarlig tillrättavisning.

»Aj, aj,» tänkte Pompowski, »nu har jag stött mig med landets allra
mäktigaste privatman, Rysslands Krösus. Det var illa nog -- men hvem i
all världen kunde låta den slyngeln Montgomery stå och ljuga så fräckt
som han gjorde, utan att säga ifrån. Nå väl! Generalen får banna så
mycket honom lyster, jag skall veta att svara.»

Och därmed vände sig ingeniör Pompowski på andra sidan och somnade.

Under de dagar som förflöto innan ingeniören tillfrisknade, fick general
Swinekow förgäfves vänta på hans besök. Och för hvar dag som gick blef
den gamle generalen mer och mer nervös.

»Fan till bläckhorn» och »Den mannen _måste_ jag träffa,» voro hans
vanligaste satser.

Ingeniör Pompowski, som var ogift och 28 år gammal, bebodde en lägenhet
på tre rum i Orleanska Sudi. Hans trotjänarinna, som hade varit i tjänst
hos familjen Pompowski sedan långt före ingeniör Ostros födelse, skötte
hans hushållning.

Det var en äldre jungfru af den gamla, goda stammen och tvenne saker voro
henne heligare än allt: Gud och zaren.

Gud var för hennes begrepp konklusionen af allt som var ädelt, godt och
härligt, och zarewitsch hade tillsatts af Honom för att regera öfver det
stora, ryska folket.

Ingeniören hade omtalat för henne föredraget i Borislowskis Hall, men den
gamla Zandra bara ruskade på hufvudet och sade:

»Sådana nymodärna påfund! Åj, åj! Det slutar aldrig väl. Nog har väl
naturen själf tillräckligt af värme, sol och glödande berg, utan att
människan skall mästra den och skaffa ännu mera. Jag säger bara, att det
slutar aldrig väl med sådan högfärd.»

Då invände Pompowski understundom, när det föll honom in:

»Men kära Zandra, det är människans plikt, att begagna sig af jordens
möjligheter så långt hon förmår.»

»Må vara,» svarade Zandra, »men det finnes dock en gräns, som människan
ej får öfverskrida. Och detta, att framskaffa mera värme än Gud har
ansett att vara nyttigt för människan, det är dock litet för mycket.»

Och lika säkert som att dessa ord uttalades var ingeniörens svar:

»Du har åtskilligt af en filosof, kära Zandra.»

Och Zandra _var_ också verkligen en ovanligt tänkande kvinna.

Det kunde hända ibland att de resonnerade om lifvet och dess betydelse
dessa bägge, hon den gamla trotjänarinnan och han, den unge, lifskraftige
husbonden och resonnemanget ändade alltid i den största förståelse. Ty de
blefvo bägge eniga om, att till allra sist, när människan har trängt så
långt hon kan, när alla gåtor ligga klara och lösta och när vetenskapen
har spelat ut sin sista, stora trumf, då finnes det ännu kvar en sak som
aldrig dör, aldrig blir gammal, och aldrig förändras, en sak som är evig
-- det är att göra godt.

»Om man bara vore säker på, att denna värmen vore af det goda för
mänskligheten,» menade Zandra. »Och att det inte bara vore en
affärsspekulation och jobb --»

»Du har rätt,» svarade Pompowski, »men _jag_ vet sättet -- åh -- vänta
bara, jag vet det.»

Mera sade ingeniören aldrig, men öfvertygelsen strålade ur hans ögon.

                  *       *       *       *       *

Gamle general Swinekow var en mycket originell herre. Han var utan
tvifvel Rysslands rikaste privatperson, hans gods sträckte sig öfver
oerhördt stora arealer och hans slott lågo spridda öfver nästan hela det
ryska riket. Detta var ju mycket originellt, alldenstund ingen annan ryss
kunde uppvisa maken -- men hans egentliga originalitet sträckte sig in på
helt andra områden. Så hade han ett egendomligt sätt att spekulera med
sina pengar. Där gällde för honom: »Intet eller allt.» Med småsummor
bidrog han gärna öfverallt, men försökte någon att förmå honom till att
våga större belopp, svarade han med ett fint leende:

»Visa mig på en alldeles vansinnigt stor affär, en, som om den misslyckas
kan totalt ruinera mig och jag skall gå med på den. Naturligtvis under
den förutsättningen, att den, _om_ den lyckas, tillför _Ryssland_ fördel
och ära.»

Flere, som kände denna generalens vurm, hade på mötet i Borislawskis Hall
just sökt att begagna sig häraf, men generalen svarade endast, att han
ingalunda fann Montgomerys plan så storslagen, och att den, om den också
kostade hundra millioner rubler, alls icke skulle ruinera honom.

»Dessutom,» sade han, »blir nog Rysslands ära tämligen liten af denna
yankees idé. Nej, kära vänner, bättre förslag få ni allt komma med.»

                  *       *       *       *       *

Ingeniör Pompowski tillfrisknade ändtligen och anmälde sig till audiens
hos generalen.

Det var för honom ett synnerligen viktigt möte och egentligen förstod han
ej alls, hvarför general Swinekow önskade tala med honom. Men hans
aningar sade honom, att detta sammanträffande ej skulle blifva af
uteslutande behagligt slag.

Pompowski fördes in i generalens bibliotek.

Knappt inkommen, mottogs han utan en hälsning af kommandoordet:

»Sitt!»

Ingeniören bugade sig.

»Sitt, sitt, för fan.»

Pompowski satte sig ned på en stol.

»Jaså, min herre,» fortsatte generalen, »man är så storslagen af sig, att
man vågar uppträda på ett möte, hvarest landets förnämste män samlats och
där föra ett nästan ohöfviskt tal.»

Generalen reste sig ur sin länstol och gick fram mot ingeniören i det han
fortsatte:

»Hvad är ni då? Är ni en Krösus? Har ni guld? Eller är ni galen?»

Då grep ingeniörens häftiga, impulsiva humör honom, han sprang upp och
ropade:

»Hvad jag är, herr general! Jag är ingen Krösus -- nej, jag är mera än så
-- jag är _kung_. Jag är kung i ett land, där allt skiner och lyser. Där
alla stenar äro af bländande opal, safir och rubin, där alla träd och
blommor äro vuxna af guld och silfver, där fåglarne skimra som morgonens
purpurglöd. Där äro alla människor goda, där finnes ej sorger och allt är
möjligt. Det landet är mitt -- dess kung är jag.»

Generalens ögon lyste.

»Jag börjar tro, att ni är litet vansinnig,» sade han.

Ingeniören fortsatte:

»I det landet släpper jag ingen in, som ej är rikt beklädd med
guldstycken -- det skulle störa mitt lands harmoniska, gyllene prakt.»

»Och hvar ligger det landet?»

Pompowski förde handen till pannan.

»Här, herr general, här innanför. Mitt land är fantasiens förlofvade
land, idéernas himmelska rike.»

Generalen gick fram till ingeniören och i det han lätt slog honom på
skuldran sade han:

»Utmärkt, unge man! Men låt mig få slippa in i ert land ett ögonblick.
Glänta litet på den dörr, som för in till er _nya Golfström_, den som ni
nämnde under föredraget.»

»Mycket gärna, herr general.»

Och återgäldande generalens kommando vid hans inträde, befallde
ingeniören den gamle krigaren:

»Sitt!»

»Hvad behagas?»

»Sitt, sitt för fan!»

»Hvad, hvad tusan nu då,» framstötte generalen och sjönk ned i en stol.

»Ni är nu inne i _mitt_ rike, herr general. Jag är kungen och det är jag,
som befaller. Det var ju ni själf, som bad mig att öppna porten.»

Och nu framlade Pompowski för den förvånade generalen sin plan om den nya
Golfströmmen, den plan, hvars make i djärfhet och storslagen fantasi
denne aldrig ens hade kunnat drömma om.

Och ju mera han talade, desto lifligare blefvo Swinekows ögon. Den gamle
generalen hade blifvit ung på nytt.

Hela den väldiga planen låg klar för honom och han utbrast:

»Hvad är det lilla schaktet vid Moskwa emot denna enorma idé. Men
tysthet, absolut tysthet måste vi iakttaga. Jag skall söka att få zarens
moraliska stöd, så tänker jag pratmakarne hålla sig tysta så länge.»

Ännu flere timmar förflöto.

Slutligen voro de båda männen färdiga med sina förhandlingar.

Då höll den gamle generalen i sin hand ett papper, hvars underskrift,
generalens egen, ännu var fuktig. Och han sade, i det han öfverlämnade
ingeniören papperet:

»Min herre! Se här mitt namn och vår öfverenskommelse. Härmed gifver jag
er oinskränkt fullmakt att utföra ert projekt: 'Den nya Golfströmmen' och
ställer alla mina medel till disposition för sakens realisation. _Go on!_
Gör Ryssland till världens största nation på hafvet, gör Sibiriens
stepper till fruktbara, vajande fält och gör hela världstrafiken en sådan
tjänst, som ännu ingen människa har drömt om. Ät, drick och var glad och
god, men låt alltid hjärnan hålla sig frisk, som det höfves en kung i
fantasiens härliga, blomstrande land!»

Ingeniören tog bockande papperet och ämnade just säga något, då generalen
fortsatte:

»Ni är komplett vanvettig!»

»Hvad befalles?»

»Ändtligen har jag funnit den vanvettiga idén, som jag har sökt så
länge,» och gripen af en plötslig förtjusning lät den gamle generalen
denna sats åtföljas af ett par kraftiga hurrarop.

Ingeniören såg förvånad på honom.

»Jag beder om en förklaring! Håller ni mig för narr?»

»Nej, kära vän,» sade generalen, »det vare mig fjärran. Men nu skall ni
få höra: Att _veta_ är en sak; _vanvett_ är något helt annat. Att veta är
att förstå det, som _alla_ böra och kunna begripa. Att vara vanvettig
åter, det är att veta något, som hela mänskligheten icke fattar eller som
den tror är alldeles outförbart. Och just sådan är er plan. Den är den
vanvettigaste jag ännu hört talas om. Och just därför är den stor och
skön. Och den är värd att utföras.»

»Tack, herr general.»

»Tack, unge, vanvettige man! När idén är realiserad -- se _då_ är ni klok
_nog_, _nu_ däremot är ni _allt för_ klok. _Bon jour, monsieur_ och lycka
till!»

Ingeniören grep generalens framräckta hand och sade:

»Tack, herr general och jag hoppas, att allt skall lyckas.»

Och Pompowski aflägsnade sig med det dokument, som antagligen i det
ögonblicket var Rysslands viktigaste papper, väl förvaradt i sin
portfölj.



KAP. III.

»A.-B. Jordens Inre Värme»


På mötet, då Aktiebolaget Jordens Inre Värme konstituerades, fanns det
bland de närvarande äfven en redaktör för en af de största ryska
tidningarne. Denne man såg i företaget ett utmärkt objekt till reklam och
just då aktieteckningen skulle börja hade han sagt:

»Min tidning satsar 200.000 rubel i bolaget mot att den blir den första,
som får meddela resultatet af detta möte.»

Visserligen hade det höjts ett missnöjets rop från de andra församlade
tidningsmännens sida, men den förtorkade ordföranden hade blinkat
förståelsefullt till den smarte redaktören och därmed var saken i
ordning.

Det var också mycket riktigt just denna tidning som först af alla brakte
underrättelsen om det nya stora bolaget till offentlighetens kännedom.
Först antog man allmänt, att det bara var en tidningsbluff, men när de
andra avisorna kommo efter och bekräftade saken, greps massan af en vild
förtjusning.

Storfurstar och furstar och andra mindre personer och större baroner
gingo i teten och mängden följde efter. Finansministern reste till Paris
och smuttade på champagnen och sade att den var god: d. v. s. de
franska pengarne voro klara.

Nu skulle Ryssland visa världen något, som den aldrig förr hade sett --
något oerhördt. Det skrefs och skrefs igen och alla voro eniga om, att
planen var storslagen och väldig.

Endast general Swinekow och ingeniör Pompowski hade diametralt motsatt
åsikt, men de arbetade i tysthet med sitt och lät jätteschaktet sköta sig
bäst det gitte. Generalen fick till och med hånsord i tidningarne sådana
som att »han vore för gammal för den nya tidens kraf», »saknade känslan
af de stora fördelar, som landet skulle uppnå genom detta företag» och
liknande. Swinekow endast skrattade åt allt detta och sade för sig
själf:

»Vänta bara! Den som lefver får se.»

Och så gick man i väg med anläggningen af det stora schaktet under mr
Montgomerys öfverledning.

Ungefär 40 verst norr om Moskwa anlades schaktet, en väldig, rund
sänkning lodrätt ned genom fasta berget.

Det var rätt praktiskt anordnadt, i det man hade valt platsen midt inne i
ett stort distrikt af järnmalms förekomster. Vid det stora schaktets
neddrift öppnade man sålunda alldeles »på köpet» en massa af dessa.
Malmen, som utvanns ur själfva schaktet, gafs bort gratis liksom de
engelska turisterna göra med laxen.

Storartade byggningar började resa sig rundt schaktets öppning:
direktörsbostad, hus för de många ingeniörerna, stigarna och andra af
funktionärerna, baracker för de tusentals arbetarne, magasiner och
lagerhus.

Hundratals kranar restes vid schaktets rand; deras upp och nedfirade
skoflar fraktade stenen upp i dagen. Det var ett lif och pustande, ett
evigt sinande af ånga, stenens störtande i vagnar, dessas bortforslande
och tömning.

Stora ångcentraler byggdes, flere elektricitetsverk anlades och om
aftnarne strålade hela anläggningen i bländande elektriskt ljus, ty
arbetet fortsattes med kraft både dag och natt, både helg och hvardag.

Kring väggarne, nere i schaktet, anlades i sakta stigande spiral en
dubbelspårig järnbana och när ej längre stenkranarne räckte till att
uppfordra stenen, fingo en mängd lokomotiver ombesörja detta.

Ehuru emellertid största delen af kapitalet var franskt, fick dock Krupp
order på lokomotiverna och en engelsk firma levererade skenor och
lyftkranar. Hvad Frankrike fick, var beställningarne på allt vin, som
behöfdes, ty att det erfordrades vin, kan man veta, mycket vin.

Den smarte redaktören hade anlagt en egen privat telegrafledning från
schaktet till sin redaktion i St. Petersburg. Men då han helst sökte
uppnå stora resultat med minst möjligt användande af kontanter, hade han
anordnat telegrafledningen såsom trådlös sådan. Och för hvarje hus som
uppfördes, till och med sådana med ett hjärta på dörren, hade alltid den
smarte ett trådlöst telegram om saken i sin »bäst underrättade tidning.»

Mr Montgomery hade blifvit en storman.

Han hade eget hus och en vacker fru i Moskwa, direktörsbostad vid
schaktet, ett marmorpalats i Milano och ett jaktslott i Ungarn. Ty se,
allt sådant behöfves för att hålla en så stor man i vigör och vid rätt
temperament. Till hans ära måste dock framhållas, att han inte begagnade
sig vidare af allt detta. Han föredrog nämligen Paris. Egentligen ej för
att ordna med pengar, utan för mycket annat.

Ja, det var verkligen en duktig man, det tyckte alla.

Och trots detta regnade det lika fullt en hel del ordnar och andra
utmärkelsetecken ned på hans bröst.

Den store mannen, mr Montgomery, besökte schaktet ungefär hvar fjärde
månad.

Han skulle inspektera, som det kallas.

Då blef det fest.

Alla funktionärerna stodo på tå -- (så länge de orkade), flaggorna flögo
till topp och extra kraftiga skott aflossades.

Och inne i den fina direktörsbostaden knallade andra skott -- det var den
gula, franska champagnen, som flöt i strömmar.

Själfva inspektionen af arbetets fortskridande gick till på det sättet,
att mr Montgomery ställde sig längst ute på en bro, som han hade låtit
bygga, och som sträckte sig långt ut öfver det gapande svalg, som
bildades af schaktet. Denna bro, som var byggd af I-järn och kallades
»direktörsbron», sträckte sig hela 82 meter fram mot schaktets centrum.
Den hade kostat i rundt tal omkring 400.000 rubel, men så hade också den
geniale en storartad utsikt från dess yttersta spets.

Mr Montgomery -- och med honom ofta de vänner från Paris eller St.
Petersburg, som han brukade medföra -- tog plats längst ute på bron.
Under honom låg schaktet ännu svart och mörkt; endast här och där såg man
utefter de långa, slingrande spiralerna af järnbanor längs med
innerväggarne en arbetares lampa. Och längst nere på bottnen voro
arbetarne små som myror och deras ljus tycktes ej större än en af
vintergatans stjärnor. Genom dynamitröken, som, trots kraftig
ventilation, dock aldrig riktigt kunde skingras, tog sig denna myllrande,
stjärnsådda botten riktigt mystisk ut.

Så -- på ett tecken af mr Montgomery -- förvandlades scenen plötsligen
som genom ett trollslag, schaktet måste upplysas, så att den geniale fick
se dess utseende. Att helt enkelt gå ned själf, föll honom aldrig in --
ty hvad skulle då den fina bron tjäna till.

»Schdi!» ropade Montgomery, och vagnar, fyllda af hyfvelspån, som
indränkts med fotogen, fingo, med brinnande innehåll, susa ned genom
schaktet på järnbanan. De bildade liksom en spiral af eld, en lågande orm
och innerväggarne upplystes klart af de väldiga, rörliga bålen. Den ena
efter den andra rullade nedöfver, lysande och festligt.

Hvar tionde sekund afsändes vagnarne, men på grund af draget vid
susningen nedöfver fördes lågan från hvarje vagn ett så långt stycke
bakåt, att den nästan nådde den efterföljande. Och inom få ögonblick
kunde på detta sätt hela schaktet, från ofvan till nedan, klart belysas.

Mr Montgomery stod på sin fina bro och följde ljusets gång -- längst ned,
fick han dock begagna sig af kikare.

Vagnarne stodo i förbindelse med en elektrisk allarmapparat, som var
mycket sinnrikt konstruerad -- i alla fall sades så af alla, som på något
sätt ville hålla sig väl med mr Montgomery. Denna sinnrika mekanism var
så inrättad, att en rad af knappar på brons ena sida hade olika
inskriptioner. När nu det stora geniet tryckte på en knapp just som
motsvarande vagn rusade förbi det ställe i schaktet, som något skulle
anmärkas om, så registrerades ögonblickligen detta inne på kontoret.

Det fanns således till exempel dessa knappar på bron:

_Knapp 1:_

»Cementera den där otäcka sprickan! Det ser ut att komma in vatten genom
den!»

_Knapp 2:_

»Här ha' de sabla nöten gjort schaktet för trångt! Hugg ut det mera!»

_Knapp 3:_

»Sätt upp en förstärkning här!»

_Knapp 4:_

»Reparera vänligast ledstången, goda gruffogden.»

_Knapp 5:_

»Fy för tusan! Anordna strax ett W.C. för arbetarne!»

Ja, det var i sanning storslaget.

Många tyckte ju, att knapparne kunde hafva varit enklare betecknade, men
Den Store hade dundrat in alla uttrycken i en grammofon och sedan rest
till Paris och då vet man, att den godt aflönade personalen ej vågade
ändra det gifna ordet.

Men ej nog med detta. I sin spiralgång nedåt hade också hvarje vagn, i det
samma som Montgomery tryckte på knappen, en slags registreringsanordning
som på centimetern angaf huru högt punkten befann sig och i hvilket
väderstreck, och detta noterades momentant på taflan inne i hufvudkontoret.

Tryckte då geniet på knapp 2, under det att vagnen befann sig på ett
visst ställe, så visade registreringen följande:

»Här ha' de sabla nöten gjort schaktet för trångt! Hugg ut det mera!

162,5789041 meter under dagen.

NNW 41° 62' 36" till W.»

Och då visste man ju precis, hur man hade det.

De, som fingo order att följa mr Montgomery ut på bron och åse
skådespelet med de nedsusande vagnarne, kunde aldrig glömma dess skönhet.
Och det var personer af de mest åtskiljda kategorier: konstnärer, vanliga
storfurstar, grefvar och baroner, judar med millioner och kristna
människor -- samt äfven en gång, då schaktet hade nått ett mycket stort
djup, en lärd professor, som hette Johan Ludvig till förnamn. Detta var
allt hvad man kunde uppfatta, ty Montgomery var bror med honom och sade
endast Johan Ludvig, när han tilltalade honom.

Denne professor åtnöjde sig emellertid icke med att stå ute på bron och
titta på eldspiralen utan han steg ned i schaktet och undersökte det
noga. Han blef förresten ganska trött på försöket och nere i djupet
råkade han i ett förfärligt svettbad trots att han under vägen hade
aflagt det ena plagget efter det andra, och endast hade kvar 1 par skor,
1 par strumpor och 1 par byxor på sin knotiga men lärda gestalt, när han
ändtligen nådde schaktets botten.

»Ja,» sade han då, »här ser man ju ett det tydligaste bevis på jordens
inre glödande härd: ju närmare vi komma den, desto varmare blir det.»

Men uppe på kontoret, hvarest man senare diskuterade denna sak, yttrade
en ung grufingeniör:

»Som ni ser, herr professor, hafva vi med schaktet genomskurit en hel del
olika bergarter.»

»Ja.»

»Och _detta_, hvad bergarter utgöres af, har väl intet med den inre
värmen att göra?»

»Hvad menar ni?» frågade professorn.

»Jag menar, att värmen från en stor, inre centralhärd borde väl lika väl
tilltaga jämnt nedåt genom ett kalkstenslager?»

»Ja, naturligtvis.»

»Men så _är_ det ej alls,» invände den unge ingeniören.

»Huru så?»

»Jo, vi här hafva lagt märke till, att värmen per afsänkt meter _ökar
fortare_ i ett kalkstenslager eller i en skifferbergart än i kvartsit
eller granit.»

»Misstag, unge vän,» sade Johan Ludvig.

»Nej,» svarade den unge vännen.

Och han fortsatte:

»Se här våra noggrannt förda listor. Ser ni icke, huru öfverallt i de
_fasta_ bergarterna temperaturförhöjningen per meter är mindre än i de
_lösa_?»

Professorn såg och såg. Siffrorna voro tydliga nog, men de stämde ej med
hans teorier och han gick förtörnad sin väg.

»Kom ihåg, min vän,» voro hans afskedsord till Montgomery, »att den där
unge grufingeniören hälst bör afskedas.» -- --

-- -- Men tiden gick framåt -- och schaktet nedåt.

-- -- -- --

Vi äro nu hela 10 år framme i tiden.

Jätteschaktet har sänkts hela 300 meter pr år och har allaredan nått ett
djup af omkring 3.000 meter. Det är nu jordens djupaste schakt.

Värmen där nere är outhärdlig för människor, ty temperaturen är omkring
100 grader.

I lång tid försökte man att med tillhjälp af kallt vatten, som fick sila
ned utefter schaktväggarne, afkyla schaktet. Detta vatten uppvärmdes och
uppumpades för att ersättas med nytt, kallt. Men intet hjälpte. Värmen
var och blef för stor för arbetarne.

Då -- plötsligen -- synes en stor, väldig annons i alla ryska tidningar:
A.-B. Jordens inre värme önskar att köpa _is_ i obegränsad mängd.

Och längs hela den sibiriska kusten, öfver allt i Norra Ryssland bildas
där isbolag i massor. En ny industri håller på att uppblomstra för de
karga, norra distrikterna -- »isindustrien» -- _och ingeniör Pompowskis
första spådom har gått i fullbordan_.



KAP. IV.

Den hemlighetsfulla floden


Tiden står endast stilla vid matbordet. Och när den går, skrider den lika
fort för alla. Af denna orsak torde det vara att precis på samma tid som
10 år hade gått för A.-B. Jordens inre värme, förflöto ock samma antal
solhvarf för ingeniör Pompowski och general Swinekow.

Men under hela denna tid har hvarken generalen eller ingeniören låtit
höra af sig med ett enda ord, när man undantager, att ingeniör Pompowski
strax efter den afton då det stora bolaget konstituerades, uttog ett
patent på en bergborrningsmaskin, som alla bergmän tyckte var tämligen
löjlig.

»Något så vanvettigt hafva vi sällan hört,» sade många.

Uppfinningen, som alltså var mycket genial, utgjordes af följande delar:

Ett rör, liknande det, som förefinnes på de vanliga
diamantborrningsmaskinerna stod med sin ena ände i förbindelse med en
kraftig pump. Rörets andra ände var på dess inre omkrets försedt med
turbinala väggar. När man nu med brukliga bergborrningsredskaper hade
slagit in ett litet hål i bergväggen, så kom Pompowski med sitt lilla
rör; och när han lät pumpen verka, slungades vattnet vid dess utträde ur
röret i tangential riktning, bildande en roterande massa kring rörets
mynning. Om man nu införde hårda och skarpa stenar, såsom kvarts,
carborundum, korund och liknande och dessa påverkades af vattnets
cirkulation, så måste de slungas mot hålets väggar och _slita_ desamma.
Och fördes sedan röret sakta inöfver, så måste det bildade hålet blifva
allt djupare och djupare. Detta är ungefär det samma som vid vanlig
diamantborrning, men vid den sitta diamanterna, eller andra hårda
stenar _fasta_ vid rörets ända, och röret, med dessa vidfästade, föres
rundt mot bergsväggen. Pompowski menade också att uppnå med sin
uppfinning, att den uppåtgående vattenströmmen skulle återföra de hårda
stenarne tillsammans med bergmjölet och att dessa ånyo skulle kunna
användas till ny borrning.

Emellertid såg det nästan ut, som om han stod tämligen ensam om denna sin
åsikt.

Sitt patent fick han beviljadt och sedan sjönk han i glömskans natt --
och 10 år svunno hän.

                  *       *       *       *       *

Just denna tid läste man i en rysk tidning ett intressant kåseri om en
viss ingeniör Pompowski, som ingen annan var än denne general Swinekows
vän och skyddsling.

Kåseriets, eller rättare artikelns öfverskrift lydde:

»_Hemlighetsfulla älfvar i Sibirien_.»

En reporter hade berest norra Sibirien och det nordligaste europeiska
Ryssland. Han var utsänd för att studera möjligheterna för användandet af
vattenkraft där uppe och var därför (märkvärdigt nog!) något fackman inom
ingeniörsvetenskapen.

Här hade reportern träffat en apotekare som omtalade många underliga
saker om en viss _ingeniör Pompowski_.

»Ja, det är minsann en lustig kropp, den Pompowski,» sade apotekaren.
»Jag känner honom rätt väl. Vill ni höra litet närmare om honom?»

Ja, det ville reportern.

Drogisten berättade då, huru för ungefär 10 år sedan denne unge ingeniör
hade kommit dit upp och huruledes han strax börjat att i största tystnad
få kontrakter till stånd om vattenrätten till alla floderna i hela
nordliga Ryssland och Sibirien, och på samma sätt hade han tillförsäkrat
sig rätten till alla malmförekomster i dessa trakter.

»Men _det_,» menade apotekaren, »var bara fånerier, ty alla kunde
begripa, att grufvor här uppe ej kunna exploateras, då de ligga så långt
från isfria hamnar.»

Så fortsatte han:

»Pompowski har mycket lustiga infall, och jag blef verkligen ganska flat
första gången jag sammanträffade med honom. Samtidigt med mig besökte
också en handelsresande honom och denne var allmänt känd för sin stora
kärlek till whisky. Pompowski bjöd honom på en grogg tämligen tidigt på
förmiddagen och profryttaren var förfärligt försiktig och tog bara
ytterst litet i sitt glas af whiskyn. Nu var emellertid Pompowskis
whiskyflaska af ett något egendomligt slag. Den föreställde en tyrolare,
som blåste: »Hoch soll er leben», när man skänkte ur flaskan. Ingeniören
hade satt denna mekanism ur verksamhet, när han serverade handelsresanden
och hvarken denne eller jag kände således till saken. Pompowski gaf mig
ett tecken att följa sig ut i ett närbeläget rum och sade, att han ville
profva profryttaren. Och mycket riktigt; nästa ögonblick tonade: »Hoch
soll er leben» genom rummen.»

Apotekaren fortsatte:

»Å, det är mycket han finner på, min vän ingeniören. För ett par år sedan
fick han en neger till betjänt och han omtalade strax för mig att denne
yngling var så mörk, att man knappast kunde se honom. Han vore dessutom
mycket märkvärdigt skapad. Ena hälften var vid födelsen svart, den andra
hvit, men denna hvita hälft var _helt och hållet_ betäckt af svarta
fläckar. Så negern var nog svart ändå. Han påstod också, att svart är
motsatsen till hvitt -- och grönt är rödts komplementfärg och då grönskar
naturligtvis en neger, när en hvit man rodnar. Då det emellertid hittills
ej upptäckts någon grönskande neger, vore detta ett bevis för, att denna
ras saknade skamkänsla.»

Reportern skrattade litet och sade:

»Jaså, han drifver med er, den gode ingeniören. Men -- hvad _gör_ han
egentligen? Anlägger han fabriker eller drifver han grufvor? Han kan väl
inte bara hålla på med tyrolare och negrer?»

»Tvärtom, tvärtom,» svarade apotekaren.

»Ingeniör Pompowski är en mycket arbetsam man. Kolossalt!»

»Godt -- men _hvad_ arbetar då denne mystiske herre med för slag?»

»Tja -- sannerligen om jag vet,» ljöd apotekarens svar. »Det är nog ingen
människa, som känner det med visshet.»

Reportern tyckte detta var rätt besynnerligt och hans nyfikenhet väcktes
i högsta grad.

»Men hvar finnes mannen i fråga?»

»Inte långt härifrån ligger hans hufvudstation. Där flyter det en stor
älf med ett väldigt vattenfall. Där började han med att bygga en hög mur
rundt omkring forsen. Så -- hvad han företog innanför muren visste ingen.
Jag tror, att han uppförde ett vattenverk, turbinanläggningar och sådant
-- möjligen en mekanisk verkstad eller liknande.»

»Föga troligt.»

»Ja, gudarne vete hvad det är, men det har varit en ständig tillförsel af
järnplåtar och alla möjliga slags järn och stålsaker hela tiden.»

»Och hvad har det så _förts bort_?»

»Detta är just det allra märkvärdigaste,» svarade apotekaren och smuttade
på sitt té med rom i. »_Absolut ingenting._ Man nästan frestas tro, att
mannen äter upp järnet. Men det blefve väl för hårdsmält.»

»Det var för besynnerligt. Men skvallra ej arbetarne? Ty sådana har han
väl?»

»Ja, en massa, men de tiga som grafven.»

»Och han har flere sådana anläggningar?»

»Ja, ett flertal.»

»Och intet resultat i någon form har märkts?»

»Tja, jag vet sannerligen inte -- men -- i de senare åren hvilar det
alltid en varm ånga öfver dessa hemlighetsfulla murar, mest intensivt
dock öfver hufvudstationen här i närheten. Och så -- --»

»Hvad? Ni håller mig i spänning.»

»Jo, flodvattnet, som lämnar verket är mycket varmt. Det ångar
vintertiden om hela den stora floden och vattnet som fordom var klart som
kristall är alldeles grumligt som af rost och slam. Fisket är alldeles
förstördt och den gamla goda vintervägen på flodisen är en saga blott.
Dessutom har floden ändrat sitt lopp.»

»Huru då?»

»Allt slam och grus har samlat sig i högar; det bildades delta på delta
och slutligen bröt sig floden nytt lopp.»

»Högst besynnerligt allt det här. Säg, träffas ingeniören hemma hos sig
nu?»

»Ja.»

»Då vill jag genast begifva mig dit.»

»Ni når fram på åtta timmar om ni kör raskt.»

Med troika reste reportern mot norr, hela tiden mot norr.



KAP. V.

»Jordens glödande inre är en fabel»


Ingeniör Ostro Pompowski satt hemma i sin bostad då reportern susade in
på gården i sitt trespann. Bakanför huset låg den mystiska, väldiga muren
med ångmoln öfver och man såg hur floden, som, innan den nått verket,
uppförde sig som en vanlig, kall, isbelagd sibirisk flod höfves,
plötsligt fortsatte isfri och immande. Dess rostbruna vatten med de långa
banden af grått slam bröto sig förunderligt mot strändernas hvita snö.
Det verkade nästan hemskt med denna varma flod, som förut gömd plötsligt
sköt upp under murens nedre kant. Och just vid reporterns ankomst spelade
solen på ångmolnet och troikan gled in på gården under den vackraste
regnbåge.

Pompowskis hus var fint och prydligt men saknade all öfverdrifven lyx.
Han var fortfarande ogift och hans gamla Zandra hushållade för honom som
alltid förr.

Ingeniören mottog reportern med en vänlig hälsning och det obligatoriska
téet bars in och så började tidningsmannen sin examination på franskt
sätt i det han sköt fram ett »pardon» som skans.

»Pardon,» sade han alltså, »hvad skall så denna anläggning först och
främst och sedan alla era andra liknande _tjäna till_?»

»Det är en hemlighet, min herre.»

»Men?»

»Den är ej min ensam. Tre människor känna den -- jag, general Swinekow
och -- -- (här sänkte han rösten till en hviskning) vår allranådigaste
kejsare.»

Reportern såg upp.

»Han är värre än apotekaren omtalade: han är ju _komplett_ galen,» tänkte
han och så sade han:

»Pardon! Då är det alltså omöjligt att få se verket?»

»Nej, det är det inte.»

»Åh,» utbrast bladmannen förtjust, »jag tackar på det förbindligaste. Och
ni kan tryggt lita på min tystlåtenhet,» tillade han och blottade sina
koralläppar, hvarvid en rad pärlor framlyste, af hvilka blott tre voro
angripna. Så spetsade han sin farliga kopieblyerts och beredde sig att
notera.

»Ni tager alldeles fel. Jag vill alls inte hvarken visa er något eller
omtala något för er.»

»Men --?»

»Jag sade endast, att det icke är _omöjligt_ att se anläggningarne. Genom
muren slipper ingen främmande in. Men det finnes intet tak, och om ni har
ett æroplan i er koffert -- --»

»Ni är humorist, hör jag.»

»Kalla mig hvad ni behagar.»

»Ni vill alltså inte säga mig någonting?»

»Jo, en hel massa saker.»

»Men -- nu förstår jag er ej igen.»

»Låt oss tala om andra saker.»

»Godt,» sade reportern, »till exempel om det stora moskwaska schaktet.»

»Ja, gärna.»

»Hvad tror ni om det företaget? Är ni också en af isleverantörerna, ehuru
folket här rundt omkring påstår, att ni hatar is och förstör den med era
varma floder?»

Då sade ingeniören dessa gåtfulla ord:

»_Jordens glödande inre är en fabel._»

Reportern sprang upp.

Han blef så förbluffad öfver denna djärfva sats, att han stack
kopieblyertsen i munnen och därmed erhöll ett något förfruset utseende.

Nu var det ju _bevisadt_ att det stora schaktet blef hetare och hetare
för hvarje meter som det gick nedöfver -- ju närmare man kom jordens
centrum och att det redan var så hett, att man måste släppa ned is för
att folket skulle kunna arbeta. Man kände ju äfven till vulkaner och heta
källor. Och lika fullt satt denne man och påstod helt fräckt, att det
alltsammans var en fabel och att jordens inre alls inte var glödande.

»Han är alldeles fullkomligt galen,» tänkte reportern åter igen och satte
sig i en stol och stoppade en cigarr i munnen. Cigarren hade maggördel
och var af ypperlig kvalitet.

»Ni måtte väl kunna motivera ert påstående,» sade han efter femte eller
sjette draget. »Ni vet ju, att schaktets värme tilltager mot djupet.»

»Jo något,» skrattade ingeniören.

»Är det också indiskret att söka upplysning om er mening om _detta_?»

»Visst inte -- snarare tvärtom. Hör bara på!»

Och ingeniör Pompowski började:

»Ni vet ju, att man tillskrifver de fenomen, som fått namn af jordens
inre värme -- --»

»Fått namn af? Men --»

»Å -- var snäll afbryt mig icke. Alltså -- dessa fenomen förklaras i
allmänhet så, att jorden i glödflytande, kanske gasformigt tillstånd
skulle hafva utkastats från solen.»

»Javisst, det vet ju hvart barn.»

»_Detta är falskt._ Men vidare: Så har, påstår man, jorden senare stelnat
-- har blifvit afkyld. Det bildade sig -- enligt nu gällande uppfattning
-- en kall, hård skorpa, utanpå, men inne, mot centrum, skulle jorden
ännu vara glödande.»

»Enig,» sade reportern. »Detta veta vi ju alla.»

»Nej! Det är lögn och det en ovanligt grof sådan,» röt Pompowski så
kraftigt, att bladmannen spillde té på sina randiga benkläder.

Och ingeniören fortsatte:

»Det gifves icke det minsta bevis för en sådan lära.»

Reportern begagnade sin bomullsnäsduk på pantalongerna och försjönk sedan
i begrundande, hvarpå han åter upprepade för Pompowski sina invändningar
om schaktet, som ökade i värme mot djupet och om de glödande vulkanerna
och varma källorna och slutade sålunda:

»Låt så vara, att det icke finnes några bevis, ehuru ju saken är alldeles
klar. Men -- finns det då motbevis?»

»Ja -- och de äro ej svåra att nämna.»

Ingeniören reste sig och nedtog från ett skåp en stor jordglob, som han
ställde på bordet framför tidningsmannen. Därpå fyllde han ett glas med
vatten och omtalade för sin gäst att han spelade biljard.

Reportern undrade, hvad i all världen biljarden hade att göra med jordens
inre, jordgloben och det fyllda vattenglaset och anade något skämt, då
ingeniören i det samma försvann in i ett annat rum för att strax
återkomma med en biljardkula af ett eller annat hårdt träslag.

»Se här,» sade han och släppte kulan ned i vattenglaset. »Som ni märker
sjunker den med 3/4 af sin yta under vattenytan, medan 1/4 häfver sig
öfver vattnet.»

»Ja,» svarade reportern, litet osäker på hvad som skulle komma härefter.

Ingeniör Pompowski pekade med ena handen på vattenglaset och med den
andra gjorde han en gest mot globen i det han utbrast:

»Ni ser väl likheten!»

»Nej,» svarade bladmannen, »tvärtemot; jag finner ingen likhet alls.»

»Men ser ni icke, att tre fjärdedelar af jorden täckes af vatten?»

»Javisst, men --»

»Och när en jordkula _täckes_ af vatten till 3/4 är det precis detsamma,
som om kulan vore _nedsänkt_ i vatten till 3/4. Icke sannt?»

Signaturen såg tankfull ut och bet sina naglar litet.

»Till en viss grad, ja,» sade han till slut.

»Hur då? Till en viss grad?»

»Jo, jordens landamären äro mera spridda, än biljardkulans öfre, torra
del.»

Ingeniören smålog.

»Jaså intet annat,» sade han. »Då kan ni lugna er, ty denna fördelning
har intet att betyda. -- Se här,» tillade han och tryckte med ett finger
träkulan helt och hållet under vattenytan, »_så här_ såg jorden ut i
millioners millioner år, innan det allra första af fastlandet höjde sig
öfver den dittills obrutna vattenspegeln.»

»Ja,» svarade journalisten. »Häri gifver till och med geologerna gamle
Moses rätt; det vet jag. Det är ju ett vetenskapligt faktum, att jorden
en gång var helt och hållet täckt af vatten.»

»Nåväl,» fortsatte Pompowski, i det han aflägsnade sitt finger, hvarvid
kulan åter flöt upp. »Och nu kommer jag till mitt stora »motbevis» om ni
vill kalla det så. Det är endast en fråga, ställd till hvarje förnuftig
människa och lyder så:

_Kan_ en kula, af hvilket tusans ämne som hälst, hålla sig glödande i
sitt inre, när den i milliarder af år har varit nedsänkt i vatten? Och
detta vatten är dessutom på hafsdjupen af en temperatur som ligger nära
nollpunkten. Kan någon annan än en ignorant, en idiot, en -- en -- hvad
som helst -- tro något så absurdt? Man borde kunna svara nej till denna
fråga -- men tyvärr, _hela vår samtid tror det_. Ha, ha, ha, jag kan bli
galen när jag tänker på det: en liten jordkula i ett stort, himmelskt
vattenglas fylldt af iskallt vatten och lika förbannadt glödande i sitt
inre -- --»

Ingeniörens ögon sköto blixtar och reportern satt alldeles tyst.

Slutligen invände han:

»Men vetenskapen har -- --»

»Mycket riktigt. Vetenskapen har stoppat jorden i det himmelska
vattenglaset och hållit fingret på den i årmillioner. Men har också
vetenskapen anbrakt en rost nere vid sydpolen och en skorsten uppe vid
nordpolen och hållit det inre glödande? Och -- _om_ den gjort detta, hvar
fyllde de då på bränslet?»

»Nej, nej?»

»Och hvad i all världen berättigar till påståendet, att jorden
öfverhufvud någonsin varit glödande i _sitt inre_ fastän vissa bergarters
konsistens berättiga till slutledningen, att den nog varit det på vissa
delar _af ytan_? Man vill ju göra jordens förstlingstid till ett analogon
till solens nutid.»

»Ja, visst.»

»Men solfläckarne tyda för mig närmast på, att solens inre är kallare än
ytan. Ty om de äro sönderrifningar af kromosfären, så synes ju det
underliggande mörkare och kallare än den strålande ytan.»

»Ja-a, det ser sannerligen ut, som om ni hade rätt!»

Så, plötsligt sprang journalisten upp från sin stol:

»Nej, nej, det är ju alldeles komplett omöjligt hvad ni säger. Hur kan ni
i så få ord vända upp och ned på en hel världsåsikt? Det vore ju alldeles
otänkbart!»

Ingeniören drog på munnen:

»Jag _använder_ mitt förnuft och är ej rädd för logiken.»

»Men då har ju hela världen hållits för narr!»

»Af vetenskapen ja. Men världen _vill_ bedragas, så det skadar ju inte så
mycket. Emellertid är det bara litet förargligt, att alla våra
efterkommande skola skratta ut oss så grundligt.»

»Detta påminner ju om Cooks nordpolsfärd.»

»Å -- det är mycket det erinrar om.»

»Men -- vulkanerna --?»

»Blott lugn! Nu skall jag omtala för er, huru det på denna kalla jord --
naturligtvis är den ej _så_ afkyld, som till absoluta nollpunkten -- utan
är med ett praktiskt ord »tämligen kall» -- kan existera, trots allt,
vulkaner, heta källor och huru värmen kan tilltaga mot djupet ändå och
_måste_ göra det i schakter, som afsänkas.»

»Jag tviflar, bäste herr ingeniör, ända tills det blir möjligt att inte
tro.»

»Var så god -- som ni behagar. Kanske ni alls inte vill höra min teori?»

»Tvärtom, tvärtom.»

»Alltså.[A] Vi tänka oss jorden kall helt igenom; i denna kalla kropp gå
vi ned med ett schakt. Hvad sker? Naturligtvis en sträfvan hos de
bergmassor, som bilda schaktets väggar att sakta och nästan omärkligt
pressa ihop schaktet. Tendensen finnes alltid och därför måste schakt med
väggar af löst material skyddas mot sammanrasning medelst en massiv inre
beklädnad. Är bergarten hård, finnes tendensen kvar, men mindre tydlig.
Och därför framvisade det moskwaiska schaktet alltid _högre
temperaturökning pr. meter i lösa än i fasta bergarter_. Och samma är
förhållandet _öfverallt_ vid grufdrift.»

»Verkligen.»

»Ja; ett exempel: grufvan Monte Catini med ytterst lös bergart har på
_samma djup_, som Falu Grufva med hård bergart en värme som är fyra till
femdubbel. Men att gifva er flere exempel af de tusental, som finnas,
skulle endast trötta er. Schaktet befriar alltså bergmassorna för
_mottryck_. Om dessa väldiga bergmassor också ej försköte sig mera än 1
millimeter på 1.000 år skulle dock denna lilla, af trycket framkallade
rörelse, vara nog för att öka värmens tilltagande som den nuvarande
normala: ungefär 1 på 30 meters neddrift.»

»Ni säger,» invände reportern, »att bergmassan liksom rör sig mot
schaktets center?»

»Ja.»

»Men då _utvidgas_ ju stenen och när en kropp utvidgar sig måste ju värme
_tillföras_. Detta gör ni ej genom schaktet; därför måste värme tillföras
från annat håll -- naturligtvis från jordens inre, glödande härd. Så lätt
var det alltså att slå ihjäl er teori.»

Ingeniören smålog lätt.

»Det är verkligen roligt att resonnera med folk som kunna svara,» sade
han. »Men det ni antager håller ej streck. »Utvidgning» är en fysikalisk,
molekulär sak. Här är det endast frågan om en rent mekanisk rörelse.
Bergarten utvidgas ej alls, den endast förskjutes. Som följd af denna
lilla rörelse af de ofantliga massor det här rör sig om uppstår det, som
vid all rörelse _värme_ -- jordvärmen är förklarad.»

»Ja, detta tycks vara mycket troligt och förnuftigt. Men vulkanerna?»

»De äro lika lätta att förstå, fast jordens inre är genomkallt. Schaktet
går endast sakta nedåt, därför ökas naturligtvis värmen mycket långsamt.
En vulkans spricka bildas däremot _momentant_. Ofta spricker jorden flera
tusen meter djupt i ett enda ögonblick. Då, innan sprickan kom, var
jorden där nere på djupet _kall_. Men sprickan tillåter trycket af
milliarder öfverliggande ton berg att verka samtidigt. Nere vid bottnen
blir då ett så oerhördt tryck, en chock så våldsam, att bergarten där
smälter af den kolossala hettan. Men en smält massa intager större volym
än den kalla bergarten förut ägde; den _måste_ tränga sig ut
någonstädes. Då står vulkansprickan öppen för densamma; den tränger sig
upp, ofta åtföljd af buller och bång och trängande framför sig ånga från
den i bergarterna förefintliga fuktigheten som förgasas. Vulkanen är
danad i all dess glans och den smälta massan, beviset på jordens glödande
inre, kalla människorna lava.»

»Jag gifver mig på nåd och onåd,» sade bladmannen, »Ni har öfverbevisat
mig. Geysrarna kan ni behålla till toddyvatten.»

»Tack, men jag har upptäckt att tévatten och varmt rakvatten hafva samma
smak.»

-----
  [A]  Efterföljande teori har framställts af författaren i ett
       flertal tidningar; senast om jag mins riktigt i
       »Bergverksnyt», Kristiana, N:o 7, 1911.



KAP. VI.

Jordorganismens sjukdomar


»Ni har väl hört,» frågade bladmannen under samtalets lopp, »att någon,
jag minnes nu ej hvilken, har sagt, att jorden erbjuder så många och
stora likheter med en organism, att den helt enkelt borde betraktas som
en sådan.»

»Ja,» svarade Pompowski, »det har jag naturligtvis hört och jag har tänkt
mycket öfver den saken.»

»Att ebb och flod liknar organismens andedrag och andningsprocess.»

»Ja, och att jordens framspirande och åter försvinnande vegetation är
liksom organismernas beständiga hår- och hudförnyelse.»

»Att dess rörelser likna djurets, att vattnets förgasning och dettas
nedfallande som regn kan liknas med vårt blods cirkulation och vår
transpiration?»

»Ja, allt detta känner jag till. Men vet ni hvad _schakterna_ äro för
jord-organismen?»

»Nej,» svarade journalisten.

»Och de sprickor, längs hvilka _vulkaner_ uppstå?»

»Nej.»

»De äro _jordorganismens sjukdomar_, min herre.»

»Det förstår jag inte.»

»Vi föreställer oss en björk, till exempel. Trädet har sin normala
temperatur -- märk ordet temperatur -- genom hela stammen.»

»Ja, naturligtvis.»

»Barken är glatt och jämn.»

»En ungbjörk således.»

»Ja. Nu gör man ett borrhål eller en rispa i barken -- de representera
schaktet och vulkanens spricka i jordens skorpa.»

»Godt, jag är med.»

»Nu är det emellertid vetenskapligt bevisadt -- --»

»Pardon,» afbröt reportern. »Anser ni nu vetenskapen så tillförlitlig?
Endast för ett ögonblick sedan satte ni den icke vidare högt.»

»Stopp litet! Ni blandar i hop begreppen. Jag menar, att vetenskapen är
alldeles förträfflig så länge den inskränker sig till att gifva direkta
meddelanden om dess mätningar, vägningar och sådant, den empiriska
vetenskapen. Det är däremot den _spekulativa_ som ofta -- ja, oftast har
otur. Ingen har ju uppnått »jordens inre värme», under normala
förhållanden, ingen har sett en komet på nära håll, ingen har gästat
solen och ingen har varit på månen eller Mars. Men -- i rispan på
ungbjörken hafva de verkligen _varit_ och petat dit en liten, synnerligen
fint konstruerad termometer. Och det resultat, som de därvid fingo, får
man ju anse som ett vetenskapligt faktum?»

»Ja, jag är enig.»

»Man upptäckte då, att alla rispor och hål hos växter uppväcka en
_temperaturförökning_ hos trädet.»

»Nej, verkligen? Det var intressant.»

»Jo, som jag säger. Och detta är det analogon, vi söka. Hur mycket
kraftigare verka emellertid icke sådana imitationer hos människor och
djur. Inflammation och feber symbolisera ett schakt; benbrott påminner om
jordskalf och ondartade bölder äro en trogen afbild af vulkanerna.»

»Utmärkt,» sade tidningsmannen och tillade:

»Och de varma källorna öfverlämna vi åt den privata forskningen.»

»Ja, gärna det,» svarade Pompowski. »Ni vill emellertid kanske lättare
förstå schaktets tilltagande värme mot djupet, om ni tänker er att
jordskorpan verkligen är ett _skal_, analogt med ett träds bark eller en
apelsins skal. Denna jordskorpa har beständigt ett oerhördt tryck
hvilande på sig från lufthafvet och det lättrörliga vattnet med dess ebb
och flod etc. Det är ett ofantligt tryck detta. Schaktet bryter skalets
helhet och kontinuitet -- trycket hvilar däremot allt fortfarande på hela
skorpans öfriga del. Helt naturligt söker trycket att spänna skalet åter
tillsammans till ett helt -- däraf värmen.»

»Men hur djupt tror ni då, att värmen fortsätter att öka?»

»Naturligtvis så djupt vi kunna tränga ned i själfva denna skorpa. 10.000
meter och mera. Jag har ju ej nekat till detta; blott sagt, att liksom
trädet, _innan_ sprickan rispades var normalt och kallt så var jorden
innan schaktet neddrefs absolut normal och kall. Sårfebern kom men den
går öfver, ty vid mycket gamla schakter, hvarest trycket har återfört
normala lägen, _finns ingen värme kvar på djupet_.»

»Å, tusan,» sade reportern.

                  *       *       *       *       *

Flera themata diskuterades, men beständigt var Pompowski mot allt och
alla.

Och om den mystiska, varma floden fick reportern intet veta.

                  *       *       *       *       *

Det var detta kåseri som stod att läsa i en rysk tidning.



KAP. VII.

Ballongfärden


Världen visste ju, efter detta kåseris publikation icke mera än förut.
Den fick reda på, att det uppe på de sibiriska stepperna bodde en
underlig man, som hade sina egna idéer om allt mellan himmel och jord.
Men att denne ingeniör Pompowski hade något att skaffa med att en del
floder händelsevis hade blifvit varma -- det var för tokigt tyckte alla.
Man hade ju varma källor och floder på Island och nyligen hade ju en
upptäckts på Spetsbergen; så hvarför kunde ej också Sibirien hafva fått
några på sin lott?

Och mr Montgomery sade, att en sådan dumhet som att påstå att inte jorden
vore glödande i sitt inre, vore rent af fosterlandsförrädisk då det
kunde skada Rysslands stolthet: jätteschaktet vid Moskwa. Ty det var ju
detta inre glödande som skulle koka allt hans vatten till
samfundsgagnelig ånga.

Och då fick kanske inte mr Montgomery mera pengar, ty folk kunde börja
att tvifla.

Mr Montgomery handlade således strax och energiskt till sina egna syftens
fördel.

Baltzar, som förut så lämpligt användt ett bläckhorn i nacken på
Pompowski, tillkallades för konferens om hur man skulle kunna
oskadliggöra ingeniören så, att han ej finge tillfälle att utbreda sina
farliga läror (de varma floderna trodde ej heller de vara hans verk).
Dessutom ombestyrdes att reportern fick afsked från sin tidning.

Journalisten hade ingen aning om att uppsägelsen egentligen hade sitt
uppskof från jätteschaktets direktör. Han blef emellertid alldeles
rasande på sin tidning i synnerhet och på den dumma publiken i allmänhet
som ju trodde på hans kåseri.

I fullt raseri gick han till den smarte redaktören som på mötet hade
försäkrat sig om de första underrättelserna om mr Montgomerys plan. Denne
var dessutom en antagonist till den tidning, som afskedat reportern.

»Herr redaktör?» sade han. »Jag har en idé.»

»Å fan,» utbrast den smarte och satte monoclen rätt.

»Jo då.»

»Låt höra då, herr journalist,» uppmuntrade den smarte som alltid sade
»herr journalist» i högtidliga ögonblick; annars kunde han säga »far
lille» och »grabb» och till ock med »sabla åsna».

Reportern framkom med sin idé. Den gick ut på att söka att lista ut hvad
det var för ett samband mellan Pompowskis murar och flodernas varma
vatten. Teorien om jordens inre däremot brydde han sig inte om.

Hans plan för att få detta utfördt var, att man i en luftballong skulle
resa rätt öfver en af Pompowskis anläggningar och medelst starka kikare
utforska hvad som tilldrog sig där innanför. Detta blefve en nyhet af
högsta rang för tidningens spalter. Ballongen skulle bära namnet på den
smartes tidning för att förhöja reklamen.

Och se!

Den smarte lät monoclen falla och fann planen god. De bägge bladmännen
kalkylerade i hast dess kostnader, hvilka ej blefvo så stora, då den
smarte hade aktier i ett affärshus, som ställde en ballong till
förfogande mot annonser i bladet. Den antogs således till direkt
realisering.

Allaredan nästa vecka var ballongen klar och redaktören satte hela
Ryssland i spänning genom att meddela i sin avisa, att man inom kort
finge emotse ett meddelande af alldeles enormt intresse.

Journalisten och en bekant aviatör reste med den emballerade ballongen
till Sibirien och alldeles i närheten af Pompowskis hufvudstation
utpackades den och fylldes för uppstigningen.

Ballongen höjde sig allt mera och mera. Snart såg man öfver murens rand.

Man konstaterade snart, att floden flöt rätt igenom den stora,
ringformiga muren.

Nu var man rätt öfver verket, men allt skymdes af den täta dimman; intet
kunde varsnas af floden eller af anläggningarne inom murens gränser.

Ballongen utsattes däremot för den heta luften öfver verket, den
utvidgades enormt och med en väldig knall exploderade den.

Gondolen slungades åt sidan och de tvenne luftskepparne störtade ned i
den heta, hemlighetsfulla floden.

Men den mystiska, höga muren stod lika mörk och ogenomtränglig som förr
och det tycktes vara en omöjlighet för någon att gissa gåtan som dolde
sig där innanför.

Men tre dagar senare var det tvenne män som begrofvos hos ingeniör
Pompowski. Den ene döde var journalisten, den andre den bekante
luftseglaren.

Den smarte hörde intet mera af saken. Han skref i sin tidning och
omtalade allt. Han fordrade öppna meddelanden och skref att all denna
hemlighetsfullhet vore en ren skandal. Hvad i all världen bedrefs det
däruppe? Möjligen vore det rent af anarkistiska historier -- kanske hela
riket stode i fara.

Emellertid stod Pompowski under zarens beskydd och ett ord från högre ort
var nog för att bringa den smarte till tystnad.

Nästa dag upplyste hans tidning endast i all korthet, att man nu hade
fått full klarhet öfver de märkvärdiga anläggningarna. Det rörde sig om
fabrikation af luftsalpeter; metoden vore ännu en djup hemlighet, då hela
saken ännu befunne sig på experimentets stadium.

Och därmed fick man låta sig nöja.

Hvad mr Montgomerys och Baltzars planer beträffa, så voro de nedriga nog,
men då de begge herrarne i Pompowski igenkände den bläckade ingeniören,
drogo bägge in tentaklerna och företogo intet försök att ännu en gång
svärta honom.



KAP. VIII.

Jätteschaktet och ingeniör Pompowski


Både Pompowskis alla anläggningar och mr Montgomerys jätteschakt drefvos
nu vidare i trenne år.

Då slutade »A.-B. Jordens inre värme».

Man kunde ej arbeta där längre. Schaktet hade nått ett djup af 3.500
meter och värmen var fruktansvärd, ty allra längst ned hade man funnit en
synnerligen _lös_ bergart.

Arbetarne måste arbeta med mycket litet på sig och efter att de hade
slungat kalsongerna, hyfvade de också både fikonbladet och frimärket.

De dogo som flugor.

Isen smälte innan den nådde bottnen och det fastän den var
»dubbelfrusen», en härlig uppfinning af den geniale. Han menade att is,
som endast hade frusit litet var ingenting med. Han uppförde därför ett
fryseri och lät omfrysa den innan den sändes ned.

Det gick inte -- men det gick pengar.

Sedan försökte man med flytande luft.

Men då började aktionärerna brumma och bråka och säga, att om också
härigenom kunde vinnas ytterligare 500 meters nedträngande mot djupet, så
nåddes dock _aldrig_ målet.

Man hade blifvit led på hela företaget. Humbugen låg klar för alla: »På
_detta_ sätt kunde jordens inre värme -- _ehvad_ den nu kom sig af
Pompowskis tryckteori och var en lokal »sårfeber» eller af ett glödande
inre -- absolut ej lösas. Annat måste det till.

Och samma dag som »A.-B. Jordens inre värme» störtade, kom det ett
telegram från general Swinekow till Pompowski så lydande:

»Kom strax till Petersburg!»

(Detta telegram var ingen egendomlighet, ty under de 12 år som gått,
hade naturligtvis ingeniören ofta besökt S:t Petersburg; det hade förts
underhandlingar om både det ena och andra).

Och ingeniör Pompowski kom.

»Har ni tänkt på en sak, min käre vän?» frågade generalen. »Nämligen om
vi för vår räkning skulle kunna hafva någon nytta af jätteschaktet ifall
vi öfvertoge det? Det fås nog mycket billigt nu.»

»Ja, jag har verkligen tänkt litet på den saken,» genmälde Pompowski.

»Nå, och till hvilket resultat har ni så kommit?»

»Det beror på många omständigheter, om det kan duga. Först och främst, om
det finnes vatten i närheten och så om fallhöjden är tillräckligt stor.»

Man rådsporde därpå kartorna öfver Moskwatrakten och kom till det
resultatet att det ej förefanns någon möjlighet att tillgodogöra sig det
arbete, som utförts genom jätteschaktets neddrift. Det låg allt för högt
i terrängen och alla älfvar lågo lägre än schaktöppningen.

»Godt,» sade generalen, »då menar jag, att vi ändtligen äro färdiga med
saken så, att den nu kan gå till offentligheten.»

»Ja, nu är just rätta tiden inne. Norra ishafvet är nästan isfritt äfven
om vintrarne och tidningarne börja tala om den märkvärdiga värmen
däruppe. De framkomma ju, som ni vet, med de besynnerligaste teorier.»

»Javisst.»

Generalen räckte ingeniören ett papper.

»Här är vår sista koncession. Som ni ser, hafva vi fått tillåtelse till
att uppföra ett skeppsvarf och till att bygga alla de krigsskepp, som
ryska staten behöfver under närmast kommande 20 år. Och slutligen till
att anlägga Rysslands första krigshamn i de fordom isbelagda norra
farvattnen.»

»Alldeles utmärkt -- då hafva vi ju nått målet. Allt har ju gått efter
beräkning och det gläder mig oerhördt. Här kan man se den stora fördelen
af att hemlighålla företag. Hade massan anat det verkliga sammanhanget,
så hade det däruppe uppstått en förfärlig jobbning och spekulation. Nu
hafva vi allt på en enda hand och kunna utföra verkligt stora saker. Så
godt som alla goda hamnplatser äro våra, alla ställen, som särskildt
passa för kolonisation och för anläggandet af städer hafva vi försäkrat
oss, de allra flesta malmförekomster hafva vi kontraherat och allt för
mycket rimliga utgifter i förhållande till framtidsvärdet.»

»Ja, detta allt är sant. Och ingen är gladare däröfver än jag, min käre
vän,» sade generalen. »Men jag har en hemlighet att anförtro er.»

»Jaså, hvilken då?»

»Er stora plan har totalt ruinerat mig.»

»Hvad säger ni? Jag har ju visserligen hört att åtskilliga af era gods
hafva försålts och att ett par hus hafva afyttrats -- men att ni,
Rysslands rikaste man, är ruinerad -- --»

»Som jag säger. Icke endast alla mina gods, alla mina hus och alla mina
kontanta tillgångar äro slut, utan jag sitter dessutom i en ofantlig
skuld.»

»Detta, herr general, visste jag icke. Och när jag betänker allt, hvad ni
gjort för vårt fosterland -- och detta utan alla egenintressen --
hvilket oerhördt kapital ni nedlagt på ett enda experiment, så må det
vara mig tillåtet att kalla er Rysslands störste son. Nu hoppas jag
emellertid, att våra dispositioner för framtiden gifver er åter först och
främst ert kapital och dessutom rikliga räntor.»

»Käre vän! För mig är det _nog_ att företaget _lyckas_ och att det helt
fullföres. _Det_ är hufvudsaken för mig. Jag har med detta offer gagnat
mitt land och det är mig belöning nog.»



KAP. IX.

Den nya Golfströmmen


Det väckte ett kolossalt uppseende, då S:t Petersburgs högsta spetsar en
dag, strax efter ingeniör Pompowskis samtal med Swinekow, mottogo
inbjudan att åhöra ett föredrag:

                      »_Den nya Golfströmmen_»,

som skulle hållas af en viss ingeniör Pompowski -- ty det meddelades, att
zaren i egen hög person skulle öfvervara det och att föredragshållaren
stod under hans protektion.

Med ens ihågkom man den »galne» ingeniören, som omtalades i tidningarne
för ett par år sedan och hans underliga, varma floder i Sibirien och de
inbjudna gingo i den största undran och förväntan.

Spänningen nådde föredragsdagen sin kulmination. Sedan salen fyllts till
sista plats af ett utsökt publikum och statsministern framträdde till
talarestolen, kände alla, att de stodo framför en historisk
tilldragelse.

Sedan alla öfliga ceremonier, som medföljde zarens närvaro, voro
öfverståndna höll statsministern följande tal:

»Vi stå i dag framför en epokgörande vändpunkt i Rysslands historia. --
Som bekant försökte vi i långliga tider skaffa vårt land isfria hamnar,
men utan synnerligen godt resultat.

_Nu_ är denna fråga praktiskt taladt löst.

Vi kunna nu förskaffa oss en isfri hamn, _hvarhelst vi själfva vilja_:
vid den sibiriska kusten mot ishafvets bundna böljor, vid Hvita Hafvets
stränder och ända uppe i Bottniska viken.

För detta storslagna resultat hafva vi först och främst att tacka vår
allra nådigaste zar, som genom sin klara blick strax insåg denna saks
oerhörda betydelse och skänkte den sitt moraliska stöd i hela 12 år.»

Fanfarer.

»Därnäst skola vi tacka den man, som utan att låta sig rubbas, med
hjältemod satte in hela sin ofantliga rikedom på företagets
möjliggörande, herr general Swinekow. Hans namn skall skrifvas med gyllne
bokstäfver i vårt lands historia. Den man, ni här i dag ser -- general
Swinekow -- fordom Rysslands rikaste man, nu en fattig.»

Det gick ett sus af förvåning genom de församlade och statsministern
fortsatte:

»Men han är mera höljd af ära, än någon af våra landsmän någonsin varit.
Den tappre generalen kunde icke heller i fredens tider undvara kriget.
Han har kämpat mot själfva naturens vidrigheter och tillkämpat sig en
glänsande seger.»

Nya fanfarer.

»Last but not least hafva vi nu att nämna en tredje person, och han är
upphofsmannen till det hela, ty det var han, som framkom med den idé, vår
allra nådigaste härskare gaf sitt moraliska stöd och som af general
Swinekow understöddes med pekuniära medel.

Denne man är ingeniör Pompowski, som nu kommer att redogöra för sin
uppfinning och för sin verksamhet.

Med en aldrig svikande energi har denne man utfört ett så gigantiskt
arbete, att man nästan tviflar på möjligheten däraf.

Jag öfverlåter härmed ordet till herr ingeniör Pompowski. Han önskar
omtala för oss en underlig, fabelaktig dikt ur rama verkligheten, en
dikt, som är sann i hvarje ord. Han skall nu omtala för oss, hvarför
norra Rysslands och Sibiriens floder hafva blifvit nästan kokande,
hvarför isen försvinner från våra nordliga farvatten och hvarför vi om få
år skola kunna etablera en regelbunden frakt- och passageraretrafik rundt
omkring hela riket. Vidare skall han visa huru hela norra delen af vårt
land inom kort framtid kan koloniseras, huru fruktbara ängar och böljande
sädesfält snart nog skola finnas där uppe.

Mina herrar!

Med få ord: han vill berätta oss sannsagan om _den nya Golfströmmen_.»



KAP. X.

Pompowskis tal


Starka bifallsyttringar hälsade statsministerns ord och de förminskades
icke, då ingeniören besteg talarestolen.

Af Pompowskis tal hitsättes följande utdrag:

»En och hvar känner till de egendomliga företeelser, som kallas
»jättegrytor». De bildas vid floders stränder och vid hafskusten
därigenom, att det, i en af någon orsak redan förefintlig kavitet
inkommer en eller flera stenar och att dessa vid vattnets rotation
slungas mot kavitetens väggar och afslipar dessa. Härigenom dels utvidgas
hålet, dels tilltager det i djup. När stenen har helt och hållet
förtärts, upphör hålets utvidgning. Nu är det klart, att om man alltid
kunde tillföra nya stenar i hålet och upprätthölle man alltid vattnets
cirkulation i detsamma, så skulle en sådan jättegryta kunna nå ned till
snart sagdt hvilket djup som hälst.

Och just på detta är det jag grundat min plan.

Jag har helt enkelt åstadkommit konstgjorda jättegrytor i de sibiriska
floderna.

Nu vill jag dock, innan jag går vidare, återupprepa hvad som förut har
varit synligt i tidningar om min åsikt om jordens inre.»

Här följde den förklaring som förut omtalats, att ett schakts värmeökning
mot djupet ej har sin grund i ett glödande jordinre utan ett sakta, efter
hand frigjordt tryck. --

»Värmen vid ett visst djup blir naturligtvis dock densamma,» fortsatte
ingeniören. »Det är blott den vansinniga _teorien_ om det glödande inre
jag förkastar.

Jättegrytorna i ordningställdes på följande sätt:

I en flod med ett godt vattenfall utsprängdes, -- efter att platsen
omgifvits med en mur, för att skydda anläggningen mot otillbörlig
nyfikenhet, -- nedanför fallet ett stort, rundt hål med en diameter
varierande för olika floder från 100 till 200 meter. Samtidigt byggdes
det en damm högre upp i floden och ett kraftrör utmynnade från denna till
det stora hålets centrum och gick därpå lodrätt ned i schaktet. Rörets
nedre ända anordnades som en turbin, så att vattnet, när det lämnade
röret, hade en roterande rörelse. Hela anordningen kan förresten
åskådliggöras genom denna skiss (här följde en skioptikonbild):

[Illustration]

»Från dammen _f_,» fortsatte Pompowski, »för röret _a_ ned igenom det
stora schaktet. Detta rör bör vara mellan 5 och 10 meter i diameter,
slutar med den turbinformade apparaten _b_. Refflingen verkar, att
stenarne 1, 2, 3, 4 etc. erhåller en roterande rörelse tillsammans med
vattnets och verkningen à la jättegryta börjar. Här är den dock så mycket
intensivare, upp till millioner gånger kraftigare. Detta beror emellertid
på flere omständigheter såsom på stenarnes hårdhet och tyngd, vattnets
tryck och mera sådant. Vidare spelar ju schaktväggarnes hårdhet en mycket
stor roll, så att man i en kalksten eller skiffer kommer oerhördt mycket
fortare ned än genom en hård kvartsit eller granit.

Till slitstenar har jag begagnat hård, sprickfri kvarts, slagen till
stycken så stora som en knytnäfve, men de sletos upp långt förr än man
skulle tro.

Att börja med infördes stenarne genom en apparat som på skissen
föreställes af tratten _e_ och nedstörtade, tillsammans med vattnet,
genom röret _a_. Då detta visade sig medföra rätt stor slitage på rörets
innerväggar, öfverdrog jag stenarne med vax eller beck, hvilket skyddade
röret och ögonblickligen afslipades vid rotationen. Slutligen lät jag
stenarne helt enkelt falla ned efter schaktväggarne och härigenom
inbesparade jag rörslitningen alldeles.

Nåväl!

Stenarne roterade, som nämndt, nere på hålets botten och malde sönder
såväl de omgifvande som de undervarande bergarterna.

Vattnet, som nedfördes genom röret _a_, steg åter, blandadt med slam och
grus upp så, som de stora pilarne visa, genom det ringformiga rummet _c_
och rann vidare mot _d_, som just är den heta floden. Det visade sig
aldrig några svårigheter vara förbundna med att föra slammet upp; ty om
det var för groft, sjönk det åter ned och maldes ytterligare tills det
blef tillräckligt fint fördeladt till att kunna lyftas af den
uppåtstigande vattenströmmen.

Som man behagade märka, är röret _a_, försedt med en del concentriska
skifvor _g_. Dessa äro så anordnade, att deras »gängning» eller stigning
är retograd mot turbinens rotationsriktning i och för att undvika torsion
i det långa röret. Men skifvorna hafva också en annan uppgift. Röret blir
naturligtvis, när det uppnår en stor längd, mycket tungt. Då nu skifvorna
också hafva en svag lutning nedåt, pressar den uppåtgående vattenströmmen
mot dem och håller röret så godt som flytande. I alla fall reduceras dess
vikt till ett rent minimum.

Detta är i korta ord planens stora drag. Den är enkel och klar. Men
naturligtvis tillkommer det en massa detaljer, hvarom det dock icke torde
passa att här närmare ingå på, då de äro af rent teknisk natur.

Man kan möjligen säga, att detta mitt projekt också endast är ett schakt,
som sänkes ned genom jordskorpan och det var ju också Flammarions idé,
som Montgomery sökte realisera.

Mycket riktigt!

Den stora skillnaden är emellertid att jag har användt mig af det enda
sätt, hvarpå det kan lyckas. Jag har begagnat _maskinkraft_ och vatten,
under det att de andra trodde, att arbetet kunde utföras med
människokraft.

Vi vilja nu se litet på resultaten.

Jag har nu fjorton schakt i drift. Fortgången mot djupet har varit mycket
olika pr år. Det djupaste schaktet har nått det fabulösa djupet af hela
12.000 meter --»

Här blef ingeniören afbruten af ett »ah» -- utrop från de församlade.

»Som jag säger, 12.000 meter, eller en neddrift af 1.000 meter pr år. Den
går ned i en mycket lös bergart. Det schakt, som har hunnit minst mot
djupet, är 2.000 meter djupt. Det gick ned genom den hårdaste kvartsit
och behöfde en kolossalt stor kraft.

12.000-metersschaktets botten äger en temperatur af 400° C, och vattnet
utträder vid mynningen med 120° C:s temperatur.

Man kan förundras öfver att vattnet verkligen uppnår en så hög värmegrad
vid utflytandet, bland annat på grund af det kalla nedrinnande vattnet i
röret. Men man måste då betänka, att detta kalla rör intager endast en
obetydlighet i yta mot den vattenmassa, som står utanom det i schaktet,
samt att denna vattenmassa rör sig uppåt synnerligen långsamt.

Vidare är ju den snabba neddriften mot djupet förvånansvärd. Men här
hafva vi _sekundens hemlighet_. Ty under det att bergborrningsmaskiner
blott arbeta med vissa uppehåll och till vissa tider afstannas, för att
arbetarne skola få hvila, så hvilade icke stenarne i mitt schakt en enda
sekund i hela tolf år. Rundt, rundt dansade de och stodo aldrig stilla,
ty rören förlängdes genom en anordning, som tillät driften att försiggå
kontinuerligt.

Det är besynnerligt hvad _det_ verkar, som arbetar året rundt, sekund
efter sekund. Året innehåller, som bekant, cirka 31.000.000 sekunder.

Detta 120 graders vatten, hvilket alltså är öfverhettadt, afgifver fri
ånga vid dess framträdande i dagen -- denna ånga som synes öfver
anläggningarne och som gifvit anledning till så många gissningar och
funderingar.

Då schakten ligga nära hafvet, nå dessa kolossala, varma vattenmassor
detsamma med en temperatur, som om sommaren växlar mellan 100 och 40
grader och om vintern mellan 60 och 15 grader.

Våra varma floder sträcka sig från Arkangel till Sibiriens ostliga
regioner -- naturligtvis med olika mellanrum, bestämda af de topografiska
förhållandena. Och de blifva varmare och varmare. Nu tömma de hvarje
sekund sitt heta vatten i ishafvets böljor och isen täres mera och mera.

Många floder små, göra en stor och ny Golfström.

Och denna har redan börjat verka.

Och den skall fortsätta sitt arbete; år efter år.

Och om få år är hela Ryssland isfritt rundt hela landet.»



KAP. XI.

Zarens belöning


Efter föredragets slut ljödo ånyo bifallsrop och då dessa tystnat gaf
zaren ingeniören ett tecken att träda fram till honom.

Och nu blef man vittne till en intressant akt.

Zaren böjde sig fram och kysste Pompowski på bägge kinderna, hvarefter
han i några varma ord tackade honom för hans storartade arbete.

Därpå inbars på en röd sammetskudde Rysslands dåvarande högsta orden:
»Svarta Björnen». Kejsaren fäste ordensstjärnan på ingeniörens bröst och
sade:

»Böj knä!» hvarpå han lätt berörde den knäböjandes skuldra med sitt
svärd:

»Härmed slår jag dig till riddare och adelsman. Ditt adelsnamn skall
blifva »Novaja-Golfa».[B] Din titel furste. Stå upp, furst
Novaja-Golfa.»

Ett stormande bifallssorl mötte den nye fursten då han reste sig och man
väntade i spänning på hvad han skulle komma att yttra.

Stående sade Novaja-Golfa:

»Ers majestät!

Det ryska språket saknar ord för att uttrycka de känslor som i detta
ögonblick storma in mot mig.

Jag törs ej ens försöka -- ers majestäts nåd och välvilja öfverväldiga
mig.

Blott detta:

Valspråket på mitt vapen skall blifva:

_Gutta cavat lapidem_[C], och det är ord, som jag vill lägga alla våra
ynglingar på hjärtat. För att uppnå stora resultat _behöfves_ icke en
plötslig, våldsam stöt fast det för mången kan tyckas så. Den lilla
droppen, som oupphörligen faller eller det evigt roterande sandkornet
verkar detsamma.

Alltid stod en sak klar för mig under mitt arbete och det var: året
innehåller 30.000.000 sekunder.

Hade jag för 12 år sedan framlagt min plan för offentligheten hade man
utskrattat den -- nu, då alla sett dess resultat, kan ingen betvifla
_sekundens makt_ eller att gutta cavat lapidem.»

Sedan lugn åter inträdt trädde statsministern ånyo fram till
talarestolen:

»I allt detta jubel och denna glädje öfver Rysslands blifvande storhet
blandar det sig dock en droppe malört i fästens pokal. Alla förstå, att
jag hänsyftar på general Swinekows ruin. Men också denna sak skall vända
sig till det bästa.

Vår allra nådigaste härskare har nämligen gifvit mig i uppdrag, att
meddela, att alla vidare arbeten fortsättes under furst Novaja-Golfas
ledning för _statens medel_. General Swinekow erhåller concession under
de första 20 åren på _alla_ fördelar, såsom: tonnageafgift för alla
fartyg som trafikera den nya Golfströmmen; rätt till tonafgift för all
malm som i samma tid brytes och exporteras i rikets norra delar;
koncession på byggandet af alla krigsskepp -- --»

Och så följde uppräknandet af en mängd andra koncessioner och löften.

Åter jublade församlingen och allas ögon riktades mot generalen.

Denne reste sig, ännu ungdomlig i sin hållning trots sin höga ålder och
tog några steg fram emot kejsaren.

»Ers majestät,» sade han. »Jag är af hjärtat tacksam för denna nåd. Men
jag kan ej mottaga den. Rysslands storhet är min belöning. Alla dessa
koncessioner har jag visserligen sökt i mitt namn, men detta gjorde jag
endast för att förhindra spekulanter till osunda företag. Alla äro nu i
mina händer. Med ers majestäts tillstånd vill jag förvalta dem
uteslutande för statens räkning och tillse att de ej falla i orätta
händer. Men ingen belöning i mynt för mitt arbete.»

»Tack, min tappre, gamle general. Du störste bland mitt folks store.»

-----
  [B]  På svenska »Den nya Golfen».

  [C]  På svenska: »Droppen urhålkar stenen»; den latinska
       fortsättningen på sentensen betyder: »icke genom sin
       inneboende kraft, utan genom att falla ofta.»



KAP. XII.

Furst Novaja-Golfa i Kejserliga Bergskollegiet


Glänsande festligheter aflöste hvarandra. Hela landet jublade och den nye
fursten hade oerhördt mycket att beställa.

Så en dag var det möte i Kejserliga Bergskollegiet, en institution som
tämligen nyligen hade instiftats och som i mycket liknade svenska
»Järnkontoret».

Presidenten hade anmodat Novaja-Golfa om att meddela sina åsikter om den
mest rationella brytningsmetoden för de nordryska malmförekomsterna och
fursten hade strax förklarat sig villig härtill.

»Jag har tänkt mig,» sade Novaja-Golfa bland annat, »att förekomsterna
bäst utnyttjas på samma sätt som mina schakter; det vill säga där
hvarest vattentillgången tillåter sådant. Jag har också försökt det på
ett ställe. Malmen strömmar då tillsammans med gråberget, upp ur grufvan
i form af fint fördeladt slam. Därifrån föres den, genom rännor af ett
eller annat hårdt material till kusten, hvarest råmassan förarbetas på
kändt bergsmannamässigt sätt. Detta gifver oss malmen nästan gratis.

Vid en stor grufva kan man naturligtvis inte använda sig af endast ett
rör utan måste hafva ett helt rörsystem till sin disposition, hufvudsaken
är att hålla vattnet i en ständig, jämn cirkulation så att de hårda
stenarne slungas mot sidorna och bottnen.

Denna metod gör också, att hittills oanvändbara, sporadiska malmer kunna
utnyttjas. Af sådana finnes det däruppe ofantliga mängder.»

Ännu mycket talade Novaja-Golfa -- om nya och intressanta saker.

Bland annat framförde han nu det första _direkta beviset_ för, att
jordens inre icke är glödande.

»-- -- -- -- -- Jag har, som jag gång på gång framhållit, allaredan för
länge sedan öfvergifvit tron på jordens inre glödande massa. Jag upptäckte
nämligen bland annat, att alla de lärda hade alldeles glömt att taga
med i beräkningarne hvad _trycket_ förorsakade hos värmeförökningen.

Man behöfver endast erinra sig det pneumatiska elddonet för att förstå
tryckets enorma inverkan.

Denna lilla skiss klargör förhållandet -- -- -- -- -- --

[Illustration]

-- -- -- -- Alltefter som schaktet a--b--c drifves nedåt, komma större
och större konformiga bergspartier att utöfva sitt tryck på den botten,
som för ögonblicket existerar. Först a^1--a--e så b^1--b--e och slutligen
c^1--c--e. Till och med den allra minsta förskjutning af dessa massor --
och att en sådan _måste_ uppstå är ju klart -- medför att rörelsen
omsättes i värme. Innan schaktet drefs ned var allt i jämnvikt -- således
kallt. Men denna bergmassornas rörelse kan -- åtminstone i hårda och
medelhårda bergarter -- ej mätas med något vetenskapligt instrument. Den
är allt för liten.

Jag resonnerade nu som så: Kunde man åter igenfylla ett färdigt schakt
med ett material, som ej läte sig sammanpressas -- med kompakt stål eller
liknande, så skulle värmen upphöra så snart allt åter hade kommit i
jämnvikt, _om_ min tryckteori var riktig. _Är_ däremot jordens inre
glödande så betydde naturligtvis icke denna utfyllning af schaktet något.
Bottnen skulle gifvetvis bibehålla sin värme.

Mina herrar!

Jag har utfört detta experiment, jag har förvandlat min teori till ett
oomkullstötligt faktum:

_Jordens inre är kallt._

Men -- det var nog icke med ens jag nådde fram till ett verkligt
resultat, det var många svårigheter att öfvervinna.

Till att börja med begagnade jag ett af mina schakt till experimentet.

Detta hade ett djup af 2.000 meter. Värmen hade tilltagit synnerligen
jämnt och i medeltal med 10° per 30 meter. Schaktbottnen hade därför
en temperatur af 60° C. Efter att jag låtit tömma schaktet för
vatten lät jag inmura en oerhördt solid kula af stål försedd med
en helt liten ihålighet i centrum. I denna kavitet anbringades
temperaturmätningsapparater och dessa förbundos medelst elektriska trådar
med jordytan. Schaktet fylldes helt upp -- tum för tum med järnbetong
alldeles orubbligt tätt.

Temperaturen sjönk emellertid endast en obetydlighet -- betongen var
tydligen icke fast nog.

Men detta var mig icke nog, ty jag kunde ej inbilla mig, att en jordkula
som i milliarder år legat i iskallt vatten kunde vara varmare i sitt inre
än dess yttersta, solbelysta yta.

Då fick jag en idé.

_Vatten_ är ju det minst sammantryckbara ämne vi äga. Jag offrade ett
nytt schakt, placerade en temperaturmätare på bottnen, lät fylla den med
vatten och tillmurade mynningen orubbligt fast efter att den försetts med
en kran. Så väntade jag i fyra månader och öppnade då kranen. En väldig
vattenstråle sköt i vädret.

Och därmed var ju trycket _bevisadt_, ty det innestängda vattnet hade
från början intet öfvertryck som nu.

Kranen stängdes åter, och jag afläste under loppet af ett helt år
temperaturen.

Och mycket riktigt -- den sjönk sakta och obönhörligt. Från 60 till 50,
till 40, till 30 och nu -- sista meddelandet däruppifrån -- till 20° C.
Antagligen kommer den att sjunka ännu mera.

Således, mina herrar!

Ett osammantryckbart utfylldt schakt är ju alldeles detsamma som en del
af jordskorpan, i hvilken det ej finnes något schakt _alls_. Och i detta
fyllda schakt märkes ingen temperaturförökning mot djupet; ergo: i den
_fasta_, _orubbade_ jordskorpan finnes det ingen temperaturförhöjning mot
djupet.

Men ännu är jordskorpan stor och hel; ännu finns det plats för schakter i
oändlighet; och jag spår, att man kommer att upplefva den dag, då
jordskorpans 'feber' tillgodogöres öfverallt.»

Detta, och mycket annat, talade Novaja-Golfa.



KAP. XIII.

Den konservativa vetenskapen


Nu skulle man, efter allt som hade händt, tro, att vetenskapen med öppna
armar hade mottagit furst Novaja-Golfas enkla och slående _bevis_ för
sina påståenden.

Den, som tror detta, känner ej vår moderna vetenskap ett dugg.

Densamma sade naturligtvis:

»Men, är ni säker på, att icke någon har _glömt kvar ett isstycke_ i
temperaturmätaren?»

Eller:

»Det kan af den orubbliga vetenskapen bevisas att _just där_ hvarest
fursten gjort dessa mätningar -- där -- där -- där är den inre värmen
synnerligen _variabel_.»

Eller:

»Enligt nobelpristagaren, herr professor Ditt, och efter utsago af herr
professor Datt samt i öfverensstämmelse med herr geheimeråd Dott och på
grundlag af herr professor Dytts senast gjorda rön -- -- så, så,» och så
sade de då ett eller annat efter denna stukande inledning.

Och alla resonnerade de sina visa uttalanden i dessa ord:

»Furst Novaja-Golfa har onekligen gjort Ryssland och hela världen en stor
tjänst med sina heta floder. Men -- den orubbligt säkra vetenskapen har
han ej rubbat en tum.»

Detta löjliga tillvägagångssätt förargade på det högsta fursten och han
döpte den spekulativa vetenskapen till ignorantologi och dess utöfvare
till ignoranter. --

-- En aftonstund, då solen dalade och förgyllde S:t Petersburgs minareter
och glödgade Nevans vatten, gaf sig en ung, filosofie doktor, eller som
fursten kallade sådana: »ignorantplanta», i samspråk med Novaja-Golfa.
Och man kom då, helt naturligt, också in på temat om de »förskrufvade
idéer», som fursten hade om jordens inre värme.

Fursten frågade:

»Ni har ju nu kommit så långt, att vetenskapen är orubbligt säker på, att
jordens inre utgöres af en kula af järn -- --»

»Stål, herr furste, stål.»

»Utmärkt, en kula af stål alltså, utanpå omgifven af en skorpa af sten.»

»Alldeles. _Det_ är odisputabelt säkert.»

»Godt! Och detta förklarar, att jorden är, eller verkar som en magnet.»

»Ja. _Det_ är också odisputabelt säkert. Den store professor _Birkeland_
bevisade ju för många år sedan, att jorden _måste_ äga en alldeles
_oerhörd_ magnetisk kraft för att kunna -- --»

»Jag vet; för att kunna neddraga hans norrskens draperier kring
polartrakterna,» sade fursten leende.

»Ja,» fortfor doktorn triumferande, i det han fullständigt bortsåg från
furstens ironiska tonfall, »ja, och hvad mera är: det _är_ -- _är_ --
_är_ således. Jordens inre stålmassa _är det just som gör_ att den är en
så kraftig magnet att norrskenet _kan_ uppträda.»

»Jag är, märkvärdigt nog, min bäste herre _enig_ i detta,» genmälde
fursten. »Jag anser denna Birkelands teori för alldeles korrekt och
förnuftig.»

»Det var då glädjande att höra att en 'vetenskapens anarkist', som ni
ofta kallas, herr furste, erkänner en af våra teorier.»

»Sannt nog! Men -- en fråga: _Upphöra ej järn -- respektive stål -- vid
en temperatur, som ligger emellan 690 och 870 grader, att vara
magnetiska?_»

»Jo. _Det_ är också odisputabelt säkert. Allaredan vår store _Hopkinson_
har påvisat detta.»

Nu blef fursten rasande.

»Saknar ni då all _kombinationsförmåga_, herr vetenskapsman?» utbrast
han. »Ser ni då icke, att jorden, som erkändt _är_ en järn- eller
stålkula, _icke kan_ vara hvarken glödande eller ens 870 grader varm i
sitt inre! Ty då vore den ju _omagnetisk_. Men den _är_ en magnet --
ergo: den kan icke vara glödande i sitt inre.»

Nu var vetenskapen i en vacker dilemma.

_Var_ jordens inre glödande -- ja, då kunde jorden _ej_ vara en magnet --
då kunde Birkelands norrskensteori och många andra förnuftiga teorier ej
förklaras -- ej ens kompassnålens sökande mot polerna -- och på dessa små
ord föll slutligen hela den orubbliga vetenskapen tillsammans.

Detta hände år 1925.

»Stackars de lärde från 1910-talet, som hade trott något så vanvettigt,
som att jordens inre var glödande,» hette det nu.

Ty nu hade den orubbligt säkra vetenskapen fastslagit, att fursten hade
rätt.

Och det var ju så solklart!

Och trycket? Så enkelt -- nu förstod man det: hvarje magnet _drager ju
mot sitt centrum_. Och detta förklarade också jordens tillplattning vid
polerna; när magneten ville draga sig tillsammans från pol till pol, så
_måste_ ju ekvatorn utvidgas.

Allas ögon öppnades; de sågo -- icke sin egen nakenhet och dumhet -- tro
aldrig det -- nej, sin egen storhet och kunskap -- 1925 års
vetenskapsmän, se, det var kulmen det.

Och åter predikades det som alltid: _Nu_ har vetenskapen nått toppen,
hittills har allt varit strunt och fåneri. Stackars folk som lefde 1910
i dess mörker angående jordens inre.

Nästa år utnämndes fursten af Novaja-Golfa till nobelpristagare i fysik.

Han afslog.

Kort och bestämdt:

»Man har från mitt _arbetande_ kall upphöjt mig till _intetgörarnes_
titel; önskar man nu upphöja mig från mitt _tänkande_ kall till
_ignoranternas_, hjärnautomaternas? Jag betackar mig. Jag tänker icke att
hylla de falska profeter, som sätta alla _eviga_ sanningar i gapstocken
och dansa en vild jubeldans omkring sina egna, små sanningar, hvilka
aldrig vara längre än högst 50 år.

Är det er mening att binda min tunga medelst ett nobelpris, tager ni
fel.

Innan någon anar det, skolen i åter höra ifrån mig.»



KAP. XIV.

Tjugo år senare


Furst Novaja-Golfa har grånat. Han är nu en man på 58 år, men ännu
kraftig och ungdomsfrisk.

Han har haft den glädjen, som beskäres endast få store män, att ännu i
lifstiden se sitt mål fullbordadt.

Nu trafikera alla världens nationers fartyg hafvet längs Rysslands och
Sibiriens norra kuster, hvarest förr isen låg tjock och fast. Städer äro
under uppblomstring och stepper och tundror ligga under kolonisation.

Också andra länder hafva följt Rysslands exempel -- och välstånd och lif
hafva kommit fordom öde och kala trakter till del.

Vetenskapsmännen hafva beräknat, att jordens totala atmosfärtemperatur
har förhöjts med 1/2° C, en ganska betydlig ökning.

Till följd af ångan och den ökade värmen hafva regn och snö betydligt
tilltagit i de nordliga delarne; men detta förhållande är egentligen
endast af det goda, då det gör, att floderna aldrig sina, så att
vattenbrist är utesluten.

Man fruktade först storligen för, att all imman och ångan skulle inverka
hämmande på vegetationen -- men det har visat sig, att så ej blifvit
fallet. Det förekommer litet fuktighet i närheten af schakten, men denna
bindes om sommaren till regn och om vintern till snö och uppträder
alldeles lokalt.

Kornet mognar i den drifvande midsommarsolens strålar. Men om vintern
hvilar naturen och då rufvar den långa, mörka sibiriska natten öfver
landet.

Alla äro väl tillfreds -- blott engelsmännen svära och gorma öfver de
nya idéerna. Saken är nämligen den, att laxen icke gärna går upp för de
kokande älfvarne. Och äfven om den gjorde det, så ingår det icke i den
engelska sporten att fiska kokt lax. Och får inte engelsmannen fiska lax,
så får han spleen.

Den gamle generalen är död och följdes till grafven af hela nationen. Det
var en furstlig, pompös begrafning.

I norra Finland har man för länge sedan anlagt schakter och den
tillfrusna Bottniska viken är en saga blott.

Ett aber finnes dock. Ute på hafvet bildar det sig mycket mera dimma än i
våra dagar. Men man har vetat att förhindra sammanstötningar genom en
apparat, som något liknar vår trådlösa telegraf. Dessa apparater verka
lika fint som flädermusens vingar och märker i både mörker och dimma
hvarje annalkande föremål, en kust, ett skär, ett fartyg ungefär som vi
varseblifva dessa föremål i en kikare eller i en spegel.

Än människorna då?

Ja, de äro, som de alltid varit sedan de förlorade Guds beläte:

Simpla, råa, giriga och blott sällan ibland dem ett skott af ädel,
oegennyttig, klarlinjig karaktär. --

-- Och så blef ingeniör Pompowskis, alias furst Novaja-Golfas, jättelika
plan realiserad ungefär 30 år efter vår tid.

                  *       *       *       *       *

Blott ännu en liten episod ur furstens rika lif, endast därför, att den
berör historien om jordens inre:

Novaja-Golfa fick år 1936 besök af en gammal ungdomsvän och de tvenne
uppfriskade gamla, gemensamma minnen.

»Minns du,» frågade vännen, »den gången, då jag kom körande upp till dig
i snö och mörker -- till ditt verk uppe i Sibirien?»

»Ja, och du var hjärtligt välkommen. Hvilket år var det?»

»1911. Kommer du ihåg det tal, du då höll mot den tidens tredskande
vetenskap?»

»Nej, jag tror inte det. Jag har hållit så många, liknande tal.»

»Jo, här skall du få höra: Du talade om jordens inre, om det himmelska
vattenglaset och om omöjligheten för en magnet att vara glödande och så
sade du -- --»

»Nå, låt höra, gamle vän!»

»Möjligen skall, sade du, en gång _om få år_, när mina ben förblekna i
jorden, en _stor_ geolog finna mitt skenben och beräkna att det tillhörde
ett kadaver, som stupat för 170.000.000 år sedan. Och möjligen skall en
silfverklar tår klaska mot skenbenet under det han jublande utbrast:
'Detta skenben bevisar ändtligen, att den felande länken mellan apan och
människan har existerat.' Så fortsatte du: 'Men hvad gör _det_ mig?
Absolut intet. Det är något annat, som skulle vara värre -- --'»

»Sade jag det? Du tager bestämdt fel, ty, så vidt jag minnes, var
darwinismen allaredan död år 1911.»

»Nej, den lefde då ännu ett svagt lif.»

»Jaså. Nåå, hvad var det som jag tyckte att skulle vara värre då?»

»Jo, så här sade du: 'Att få till eftermäle dessa ord: '_Denne man lefde
år 1911 och trodde ännu, att jorden var glödande i sitt inre_' -- _det_
skulle vara det största hån, som kunde tillfogas mitt obetydliga minne.
Jag skulle vända mig i min graf.'»



=SVEN LJUNGS TUBERKULOSMEDICIN=


»Du,» sade min vän advokaten, »titta upp i förhörssalen i morgon
förmiddag när målet Sven Ljung kommer före. Jag tror det blir något
ovanligt.»

»Lustigt eller tråkigt?»

»Jag säger ingenting.»

Nå -- min nyfikenhet var väckt och jag begaf mig dit upp.

I förhörssalen lade jag märke till en egendomlighet -- alla de mellan 20
och 30 vittnena eller rättare åklagarne voro _flintskalliga_.

Nu är det emellertid på det sättet med mig, att jag har vissa dagar för
vissa lyten. En dag ser jag nästan bara halta hvart jag vänder mig, en
annan dag förföljes jag af blinda, en tredje dag ser jag berusade kvinnor
med slappa drag och nedtrampade kjolvåder och en fjärde dag ser jag
teckentalande döfstumma hvart jag än går.

Denna dag tycktes vara de flintskalliges nådadag. Hvart jag vände mig i
salen endast och endast flintskalliga människor.

Och hvad mera var: de betraktade alla min yfviga hårväxt med misstrogna
blickar. Det var rent generande.

Medan jag väntade, stötte min flintskallige granne till min arm och sade
sakta:

»Å, sitt inte och sjåpa er ni. Af med peruken!»

»Förlåt,» svarade jag. »Hvad i all världen menar ni?»

»Å -- gör er inte till! Kanske ni vill påstå, att ert hår är äkta.»

»Min herre,» genmälde jag. »Jag har inte yttrat en stafvelse.»

»Ja, men gör i alla fall som de andra! Tag af er peruken.»

Jag började känna mig illa till mods och undra, om jag möjligen hade gått
fel och råkat in på ett dårhus. Jag tog därför sakta min hatt och närmade
mig dörren.

Eller rättare sagdt -- jag försökte endast. Min granne höll mig af all
makt fast. Jag satt som i ett skrufstäd.

Hade ej just då målet Sven Ljung uppropats och jag erinrat mig min vän
advokatens löfte om något noch nie dagewesenes, så hade jag ovillkorligt
vändt mig till en af de vakthafvande konstaplarne -- men nu lugnade jag
mig och min grannes fasta tag om min handled slappade af.

Det blef också verkligen något roligt.

Den ene efter den andre anklagade Sven Ljung för att hafva levererat dem
ett hårvatten, som han påstod skulle förebygga lungtuberkulos. Emellertid
hade ingen annan verkan försports än att de samtliga hade blifvit
flintskalliga. Alla voro rasande och ville ställa Sven Ljung till
ansvar.

Jag tänkte för mig själf att jag här hade att göra med en manomanist, en
person med en eller annan fix idé, möjligen en rödhårig herre, som ville
taga en blodig hämnd på en njugg natur genom att göra flest möjligt kala
och tänkte, att han skulle komma att ådömas ett mycket svårt straff.

Min förvåning blef emellertid gränslös då mannen, efter rättegångens slut
frikändes. --

-- Sven Ljung, som nu inträdde i de anklagades bänk, var en man i sina
bästa år.

Blicken var klar och skarp och hela personen verkade allt annat än
charlatan. Också han var flintskallig; han bar ett böljande, mörkt
skägg.

Domarens första fråga, efter de sedvanliga formaliteterna, lydde:

»Erkänner ni, att ni levererat samtliga dessa herrar ett hårvatten som
beröfvat dem deras hårväxt.»

»Ja.»

»Med full afsikt?»

»Ja.»

»I afsikt att tjäna pengar?»

»Nej.»

»I hvilken afsikt då?»

»För att förebygga lungtuberkulos.»

Det förspordes munterhet i salen.

Sven Ljung begärde ordet. Han förde själf sin försvarstalan.

»Här ser ni ett extrakt af mina räkenskaper. De utvisa, att jag har
inköpt 5.000 flaskor hårvatten från * * * fabriken för 2 kronor per
styck och att jag har sålt 4.000 precis de samma flaskorna också för 2
kronor per stycke.»

Han framlämnade räkenskapsextraktet, hvilket befanns vara fullt i sin
ordning.

Domaren frågade:

»Men hade ni måhända själf del i denna hårvattenfabrik.»

»Nej. Var så god här äro edligt bestyrkta intyg om, att så ej är
fallet.»

Också dessa intyg voro äkta och höjde öfver allt tvifvel Sven Ljungs
oskuld.

»Men --,» domaren visste egentligen ej mera, hvad han skulle fråga den
besynnerlige mannen om. Han sade därför:

»Hvad har ni själf att andraga angående ert tilltag?»

»Jo,» började Sven Ljung »när jag för någon tid sedan började att förlora
håret läste jag i en tidning följande annons:

                         »_Osvikligt medel_.

Håraffall botas i loppet af få veckor genom användandet af * * *
hårvatten» och så vidare.

Jag köpte ett par flaskor. Men ett mera osvikligt medel till att
_förlora_ håret kan väl knappast tänkas. Mitt tjocka, präktiga hår -- som
endast obetydligt hade glesnat just midt uppe på hjässan -- föll i hela
nypor.»

»Godt. Men detta behöfde väl icke föranleda er att narra hundratals --»

»Förlåt, hela 4.000 --»

»Godt, att narra hela 4.000 människor in i samma fördömelse. Jag kan ej
se era motiv. Efter era räkenskaper har ni till dato förlorat 7.000
flaskors värde, eller 2.000 kronor. --»

»Ja, plus frakt och porto på de försända 4.000.»

»Riktigt. _Då_ förefaller era motiv ännu mera svårförklarliga.»

»Ja. Men jag vill framställa allt alldeles klart och tydligt. Jag
förargade mig öfver att jag hade förlorat mitt hår, men tiden gick och
till slut tänkte jag ej mera på den saken. En dag kom jag emellertid att
läsa en statistik öfver lungtuberkulosens framfart och lade märke till
_att ingen flintskallig person var tuberkulös_. Nu har ni pudelns kärna,
herr domare. Jag vände detta bakfram och tänkte _om_ jag _gör_ folk
flintskalliga, så _förebygger_ jag ju tuberkulosen. Jag kom att erinra
mig det ypperliga hårvattnet och resten känner ni.»

Som jag nyss nämnde, Sven Ljung frikändes, men uppmanades att sluta med
detta slag af välgörenhet för framtiden.



                              INNEHÅLL:

                           _Jordens inre:_

   I.  Geniet                                            5

  II.  Grufingeniören och generalen                     20

 III.  »A.-B. Jordens Inre Värme»                       32

  IV.  Den hemlighetsfulla floden                       46

   V.  »Jordens glödande inre är en fabel»              55

  VI.  Jordorganismens sjukdomar                        70

 VII.  Ballongfärden                                    75

VIII.  Jätteschaktet och ingeniör Pompowski             81

  IX.  Den nya Golfströmmen                             87

   X.  Pompowskis tal                                   91

  XI.  Zarens belöning                                 100

 XII.  Furst Novaja-Golfa i Kejserliga Bergskollegiet  105

XIII.  Den konservativa vetenskapen                    112

 XIV.  Tjugo år senare                                 118


       _Sven Ljungs tuberkulosmedicin_                 125





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Jordens Inre" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.