Title: Skönhet för alla - Fyra uppsatser
Author: Key, Ellen, 1849-1926
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Skönhet för alla - Fyra uppsatser" ***


Transkriberarens anteckningar


KVARSTÅENDE

Gammalstavning har bibehållits.


ÄNDRINGAR

Prickarna över stora 'Ä' är ofta otydliga och saknas ibland helt. 'Ar' är
ändrat till 'Är', 'Aro' är ändrat till 'Äro', 'Andå' är ändrat till 'Ändå'
och 'Annu' är ändrat till 'Ännu', i de fall prickarna har fallit bort.


- sida 13: 'Karl' ändrat till 'Carl' (Karl Larssons uppe i Sunborn)

- sida 22: 'fallet,"' ändrat till 'fallet",' (bättre i första fallet,")
(kommatecken flyttat)

- sida 25: 'Häftad 1: 50.' ändrat till 'Häftad 1:50.' (mellanslag
borttaget)

- sida 30: 'ty värr' ändrat till 'tyvärr' (Hos oss anse ty värr)

- sida 31: 'omtanka' ändrat till 'omtanke' (ehuru de med omtanka)

- sida 33: 'ty värr' ändrat till 'tyvärr' (en stämning som ty värr)



  _STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 77._

  SKÖNHET FÖR ALLA

  FYRA UPPSATSER
  AF
  ELLEN KEY,
  författarinna.

  (_Första tusendet._)


  [Illustration]

  STOCKHOLM
  ALBERT BONNIERS FÖRLAG.



    Innehåll.

    Skönhet för alla.


    1. Skönhet i hemmen      3

    2. Hvardagsskönhet      27

    3. Fästvanor            32

    4. Skymningsbrasan      36

       *       *       *       *       *

Af de här meddelade uppsatserna har den nu omarbetade och tillökade
_Skönhet i hemmen_ varit offentliggjord i Iduns julnummer 1897;
_Hvardagsskönhet_ i Julbloss 1891; _Fästvanor_ i Iduns julnummer 1896
och _Skymningsbrasan_ -- skrifven 1870 -- offentliggjordes
därsammastädes 1895.

Före tryckningen har _Skönhet i hemmen_ blifvit uppläst i en
konstnärskrets, hvilken godkänt uppsatsen och, genom några påpekanden,
bidragit att fullständiga den.

       *       *       *       *       *

  STOCKHOLM.
  ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1899.



1. Skönhet i hemmen.

Några utläggningar till Ehrensvärds text.[A]


I.

Det är, säger Ehrensvärd, _människans behof, som sätta människan i
rörelse_. Sedan hon tillfredsställt sitt behof af föda och af skydd --
genom kläder och bostad -- börjar hon snart tänka på att tillfredsställa
sina _glada behof_, de, hvilka på ett eller annat sätt väckas genom
skönhetssinnet. Redan vilden önskar uttrycka sitt skönhetssinne. Ty
hvarje människa har någon form af skönhetslängtan, ehuru den hos de
flästa ännu blott yttrar sig i smaken för grannlåt att bära på sig eller
att se omkring sig. Men grannlåt -- särskilt nutidens grannlåt -- är
ofta raka motsatsen till det sköna. Grannlåten göres nu fabriksmässigt
och vanligen af oäkta material, som härmar något äkta. Och redan detta
är i strid mot skönhetens första villkor, det att den ej får innehålla
någon flärd. _Flärd är saken ditåt, ett stort sken af saken, men ej
saken själf. Den nöjer sig med falska uttryck, som antingen ersätta sin
brist genom ett onödigt behag eller genom en viss öfverdrift ..._

  [A] De ej alltid ordagranna citaten efter Ehrensvärd äro med kursiv
  stil.

Men, undra många, huru skall man kunna veta hvad som är flärd eller
äkta, hvad som är fult eller skönt? Ehrensvärd svarar: _Man ser det
sköna i den mån, man själf är väl danad och väl uppfostrad._ Och denna
uppfostran bör gå ut på _att finna hufvudlagen_ för den sak, om hvilken
det är frågan. Har man funnit den, utvecklar man lätt sin förmåga att
_välja det vackra_, eller med ett ord sin smak.

_Smak är känslan af naturens allra hemligaste, allra finaste sanningar._
Och om vi iakttaga naturen, finna vi att en af dessa dess finaste
sanningar är: att _den rena naturen värkar på ett enkelt sätt_. Den
stora smaken blir således _den, som väljer den fullkomliga, den friska
naturen_. Sålunda finner man _det sköna, som är det fullkomliga_.

Om man tillämpar dessa satser på våra hem, så blir den första regeln
den: att vi alltid, för hvar sak, vi till dem förvärfva, böra fråga oss
om den fyller _hufvudlagens_ fordringar? Och denna lag är: att hvar sak
skall motsvara det ändamål, för hvilket den är till! På en stol skall
man kunna sitta bra, vid ett bord skall man lugnt kunna arbeta eller
äta, i en säng skall man kunna hvila väl. Den obekväma stolen, det
rankiga bordet, den smala sängen äro således redan därför fula. Men det
är dock ej visst att den bekväma stolen, det stadiga bordet, den breda
sängen äro vackra. Saken måste, liksom hvarje föremål i naturen gör det,
fylla sitt ändamål med enkla och uttrycksfulla medel, annars har den ej
uppnått skönheten, oaktat den motsvarar nyttans kraf. Ett hem måste ju
ordnas mycket olika, allt efter som man bor i norr eller söder, i stad
och på land, i en vinter- eller blott en sommarbostad. Framför allt
måste det blifva olika, allt efter de personers behof, som skola bebo
hemmet. Det största felet med de flästa byggnader är att de icke
uttrycka värkliga behof eller sitt värkliga ändamål. Därför bli de fula
och stillösa. De gamla enkla rödmålade bondstugorna hafva en viss stil.
Men de nya stationssamhällena, där en mängd dåliga, ljusa trähus växa
upp omkring stationen, äro afskyvärdt fula. Det behöfdes emellertid
blott att själfva stationshusen vid en bana vore vackra, för att detta
småningom skulle invärka också på de byggnader, hvilka uppstode rundt
omkring dem.

På landet bygger och inreder man ofta själf sitt hem. I staden är man
däremot beroende af byggmästarna. Och den smak, som hos dem på
70--90-talet gjort sig gällande har varit den mäst grant tarfliga tyska;
ej blott i det yttre utan äfven i det inre. Mörka tapeter med
meningslösa ornament, bjärt målade och i gips dekorerade tak, brokiga
kakelugnar med speglar och krimskrams ha varit regeln. Den enda
möjligheten att få mera smak i stadsrummen, är att man från alla håll
börjar fordra att dessa ej utstyras med denna fula och meningslösa
grannlåt, utan att de förenklas i riktning af en sund och ädel smak. Och
den enda möjligheten att alla värkligen för billigt pris skola kunna
erhålla vackra saker, det är att fabrikanterna -- särskilt af möbler,
tapeter, tyger, glas, porslin och metallsaker -- sätta sig i förbindelse
med konstnärer, så att dessa åt allt, från och med det enklaste och
minsta -- såsom tändstickslådan -- och till det största, gifva vackra
former och lämpliga prydnader. Först då intet fult finnes att få köpa;
då det vackra är lika billigt som det fula nu är, kan skönhet för alla
bli en full värklighet. Nu är det tyvärr ännu så, att det mörka möbel-
och gardintyget, den mörka tapeten, med sina meningslösa fasoner, de
fula möblerna och granna, klumpiga husgeråden ofta äro billigare än de
ljusa, vackra och stilfulla; att konstnärernas arbeten för hemmen ännu
endast kommit de rika hemmen till godo.

Här blir i det följande således endast fråga om hvad man redan under de
nuvarande förhållandena i enkla, svenska hem -- i hem med ett enda rum
eller i hem med tre, fyra -- kan göra för att undvika det fula och med
lätta, billiga medel omgifva sig med det vackra.

Naturligtvis måste den personliga smaken i dessa afseenden vara den i
främsta rummet afgörande. Intet vore oklokare än att göra om mitt hem
efter vissa regler för det vackra, ifall jag därigenom måste offra de
saker, hvilka redan äro inpassade i sin omgifning, och hvilka jag funnit
bekväma och ändamålsenliga, eller sådana saker, som äro mig dyrbara,
emedan de äro minnen från mitt barndomshem eller mig kära människor.
Intet hvad jag senare kommer att säga afser därför att utdöma någonting
af möbler eller prydnader, som för oss fått värde på grund af vana eller
tillgifvenhet. Det är här endast fråga om anvisningar för det nya hem,
man kan inreda åt sig, de nya saker man köper, de nya prydnader man
väljer. Och på landet har man, som jag ofvan framhöll, ofta tillfälle
att själf bygga och ordna sitt hem. I staden måste man oftast taga mot
sin bostad sådan hyresvärden gjort den. Men ibland kan man dock få vara
med om att bestämma tak, tapeter och målning. Och i fråga om möbler och
prydnader kan man ju alltid i någon mån göra hemmet till ett uttryck af
sin smak. Men tyvärr är de flästa människors smak icke utvecklad. Och
därför tillfredsställa de -- huru motsägande än detta låter -- sitt
skönhetssinne på ett fult sätt.


II.

Att det nyttiga är aktningsvärdt, inse alla kvinnor, att det sköna är
älskvärdt inse många, men att harmonien mellan det nyttiga och sköna är
det enda eftersträfvansvärda -- hur mången inser det? Och äfven hos de
få, som värkligen förstå detta, finner man sällan ett klart begrepp om
huru de skola förvärkliga denna harmoni. Än mer sällan finnes den fasta
vilja att skapa skönhet omkring sig, som nu onekligen behöfves för att
besegra de praktiska svårigheterna.

Ännu är det mycket vanligt att äfven den estetiskt vakna kvinnan
betraktar sträfvan efter det sköna som ett behag i lifvet, men icke som
en plikt. Skönheten anses som ett öfverflöd, hvilket somliga hafva råd
till, andra icke. Men det är alldeles visst att en hvar, som har
skönhetssinne, kan åstadkomma en viss harmoni mellan det nyttiga och det
sköna, ifall man icke förväxlar det senare med lyx, hvilken tvärt om är
ett hinder för det värkligt vackra. Detta senare kan vinnas med enkla
medel och för billigt pris. Och genom att eftersträfva skönheten, på
samma gång som hon tillgodoser nyttan, tillfredsställer kvinnan icke
blott ett berättigat kraf i sin egen natur: hon öfvar äfven ett djupt
inflytande på medlemmarna i det hem, där hon är själen. Barnens sinnen
uppfostras och förfinas genom de vackra intrycken; de vuxna erfara en ro
och en glädje, som alltid gör dem älskvärdare, ofta ädlare, och kvinnan
själf blir lyckligare genom den skapandets glädje, som utöfningen af en
konst städse medför.

Ett stort framsteg i smak har hos oss ägt rum på de sista tjugo åren.
Den rörelse, som fru Sofi Adlersparre började genom att på svenska
meddela Jakob Falbes _Konsten i hemmet_ samt genom att grundlägga
_Handarbetets vänner_, har gripit allt mer omkring sig. Och genom den
nyssnämda föreningen, genom Selma Giöbel, genom Tora och Jakob Kulle
samt genom den tekniska skolan i Stockholm har äfven landsorten blifvit
starkt påvärkad af den nya smakriktningen. Man begår numera sällan forna
tiders oerhörda smaklösheter, såsom att låta oss hvila mot eller trampa
på hästar, lejon och fåglar, broderade på kuddar och pallar; att vandra
omkring med turkhufvuden på våra tofflor eller klifva i herdestycken på
våra golfmattor. Vi slippa nu se blomtaflor på nattsäckar, landskap på
eldskärmar, ruiner på skrifbordsmattor eller någon af Thorvaldsens
basreliefer sydd i pärlor på kappan till en hörnhylla! Man gör ej
tofflor till urhållare, ej dockor till penntorkare! Med andra ord; man
lär sig att icke bruka som prydnader sådana ting, hvilka icke hafva det
allra minsta med det ifrågavarande ändamålet att göra, ja, som ofta göra
det sålunda prydda föremålet obekvämt att bruka. Man har också börjat
inse att stickade och virkade saker sällan äro vackra, framför allt att
det är afskyvärdt att ge våra rum likhet med torkvindar genom att fylla
dem med döda hvita fläckar i form af öfverdrag, borddukar och
antimakassar, hvilka, då de äro virkade, dessutom fastna i allt och
därigenom bli dubbelt afskyvärda. Man ser allt mer sällan dessa arbeten
af hår, kork, vax, pärlor, fjädrar, snäckor, kottar med mera dylikt, där
materialets art och bräcklighet gjorde föremålen till lika oanvändbara
som fula dammgömmor! Men tyvärr finnes nu en annan afart af handarbeten,
den genom hvilken man sträfvar att "använda" allt -- från cakeslådor
till tändsticksaskar, från gamla hattar till buteljer -- genom att af
sådant skräp göra prydnadssaker, med hvilka man tror sig försköna
hemmet! En kvinna skulle i stället gagna och gläda världen mera, om hon
sofve bort de timmar, hon nu på detta rysliga svagsinne använder -- för
att icke tala om huru mycket bättre hon skulle bruka den genom att
promenera eller läsa en bok. Och det samma gäller ännu om nio tiondelar
af alla de små tingestar, af plysch, kläde, stramalj, dem man broderar
med silken, guldtråd och påläggsbitar, eller de flästa små trä- och
lädersaker, dem man nu glödritar eller målar, skär ut eller prässar. De
bli visserligen vackrare än de gamla skräpsakerna, men inte ett grand
mer nyttiga. Och de äro således också ägnade att förfula och öfverfylla,
men icke försköna hemmet, efter som de hvarken hafva den värkliga
konstsakens eller den värkliga nödvändighetssakens berättigande.

Men, som sagt, i det stora hela har dock en förbättring inträdt. Man
upptäckte först hela rikedomar af vackra dekorativa motiv och arbetssätt
i allmogens gamla väfnader, sniderier och konstsömnader. Och småningom
utvecklades intrycken af allt detta till den nuvarande, högt stående
kvinnliga svenska konstslöjden. Äfven i landsortens hem eller
slöjdskolor kan man nu få se värkligt konstnärliga handarbeten. Men den
myckna vackra konstslöjden är ännu långt ifrån sammansmält med hemmets
alla anordningar, utan afsticker ofta mot en smaklös omgifning. Ty få
kvinnor förstå ännu att behandla ett rum som en helhet, där intet bör
finnas såsom blott enstaka vackert, utan där allt, färger som former,
bör värka i samklang; där hufvudsaken bör framhäfvas och bisakerna, om
än så vackra, underordnas; där alla enskildheter böra samvärka
harmoniskt; där man ena gången förstår att uppnå en värkan genom att
fylla ett tomrum, en annan gång genom att icke fylla det.

Det är ett af Ehrensvärds visdomsord, att _man i norden brukar prakt,
där behofven lika väl kunde tillfredsställas utan densamma_. Detta
bekräftar sig både i det offentliga och i det enskilda lifvet. Sällan
förstår man i norden att den äkta skönheten blott finnes hos det, som är
utan flärd, det som _är gjort rätt för saken, ländande till fyllnad för
de rena behofven i människans friska natur_. Detta är en af orsakerna
hvarför, som jag nyss framhöll, den meningslösa lyxen inger en känsla af
obehaglig beklämning: skönhetssinnet finner endast _ett sant behag i
lagom och måtta_. Konstvärken, som hopas i dylika af flärd fyllda rum,
göra sig icke gällande, emedan de ej äga en förnäm omgifning. De för
nyttan beräknade föremålen äro så tillkrånglade, att de ej röja orsaken
för sin tillvaro; de bli sålunda fula, medan de enklaste ting kunna visa
sanningen af Ehrensvärds ord:

_Det är otroligt hvad en sak blir vacker, när man ser en sannskyldig
orsak till allting._

Det är den dåliga smaken, som inbillar sig att det nyttiga blir vackert,
genom att prydnader dölja dess ändamål. Men intet husgeråd blir vackert,
som icke först och främst ger vissheten af ändamålsenlighet och sedan af
en prydlighet, hvilken står i full öfverensstämmelse med ändamålet. I
stugorna på Skansen erhåller man sålunda vackra, stilfulla intryck,
emedan hvarje husgeråd där fyller ett behof och dessutom har fått en
lämplig och måttfull dekorativ behandling. Dessa hvardagsting
tillmötesgå både de praktiska krafven och _de glada behofven_, ty de stå
alla i harmoni med hvarandra och med sitt ändamål, de äga med ett ord
stil och äro sålunda inom sin sfär vackra. Man kan till exempel knappt
se någon enklare och dock trefligare inredning än Morastugans med sin
väggfasta säng, bänk, bord och hylla, sin hängstång i taket, sina enkelt
sirade trä- och lerkärl, sina långhanddukar och järnljusstakar. Men allt
är ändamålsenligt, varaktigt och smakfullt; intet är onödigt och intet
är vårdslösat. Stugan ger ett enhetligt intryck, emedan människor här
fyllt sina värkliga behof på ett sätt, som öfverensstämt med deras egna
tycken och dessa tycken ha varit äkta och vackra.

Den nya tiden har ju många nya behof och många nya medel att
tillfredsställa dem. Det skulle därför vara lika stillöst som dumt att
härma de gamla stugorna på Skansen. Men man kan där lära sig med hvilka
enkla medel, man kan nå det vackra. Och man kan för öfrigt lära detta
öfverallt på landsbygden, där man inte ännu infört den nya tidens
billiga stadsvaror. Huru genomtrefligt och vackert är till exempel icke
ett gammalt förmak i en prästgård, där möblerna äro pärlfärgade, där
golfvet skiner bländhvitt och trasmattor bilda vägar på golfvet; där
hvita, hemgjorda gardiner släppa in solen på de väl skötta blomkrukorna;
en blå- och hvitrutig, hemväfd bordduk ligger på bordet, och en gammal
blå och hvit kakelugn står i vrån -- och där man inte brytt sig om de
ledsamma hvita öfverdragen på möblerna, utan låtit dessa visa sig i en
enkel, hemväfd beklädnad! Eller också den enkla bondstugan med sina
hemmasnickrade, rödmålade möbler -- fällbänk, fällbord, dragkista och
stolar -- med den stora väggklockan, som pickar i vrån; med golfvet
enrisstrött, och den hvitlimmade spiseln med sin stora brasa om vintern
och sitt eklöf om sommaren!

Det är sammanhanget, öfverensstämmelsen, som först och främst gör dessa
rum vackra. Och sedan att de värka så hederliga, rena och gedigna. Inte
några dammgömmor, inte någon billig trasgrannlåt; icke något härmat
eller oäkta. De äro raka motsatsen till de fula rum, hvilka man nu
finner i hundratusental i vårt land, dem där man ser en dammig turkisk
divan med brokigt möbeltyg, en tunn, sladdrig, storrosig köpt duk på
bordet; jutetygsgardiner -- med sina hårda veck, sträfva fransar och
fula gulgrå färger, med tryck i blått, rödt och brunt -- som utestänga
dagern; där stolarna med obekväma, svängda ryggstöd i ögelform och
stoppad sits äro af imiterad mahogny; bordet med sina dumt svängda
fötter af imiterad valnöt och byrån af imiterad ek; där en grann lampa i
bjärtgul brons hänger i taket; brokiga oljetryckstaflor i förgyllda
ramar och målade terracottarundelar med figurer hänga på väggarna; där
ett rödt plyschalbum och ett himmelsblått glasfat till visitkort stå på
bordet och ett par målade porslinsvaser med konstgjorda blommor "pryda"
byrån!

Det är detta fabriksbilliga, oäkta, granna och från alla håll
sammanplockade, hvilket gör den nyare tidens allra flästa hem så
stillösa.

Huru falsk den föreställningen är, att skönhet i hemmet vinnes blott
genom rikedom, det ser man bland annat i de många, af meningslösa
lyxföremål och konstsaker öfverlastade hem, där intet djupt
skönhetsbehof, ingen personlig smak gjort sitt urval eller gifvit
föremålen den plats, från hvilken de kunna värka; där de mäst
sammanhangslösa ting äro hopförda och -- af tapetseraren ordnade! I
sådana rum, fulla af draperier och braskuddar, skärmar och mattor,
porslinmålningar och glödritningar, statyetter och taflor, gripes den
skönhetsälskande af en lidelsefull längtan till raka motsatsen, till
exempel enheten och enkelheten i ett gammaldags landtrum, med stela,
uppradade möbler, hvita nättelduksgardiner och tomma väggar! Men han vet
att sådana rum icke mera finnas; att äfven i de mäst aflägsna bygder det
meningslösa skall möta honom i form af Makart-buketter, japanska
solfjädrar, målade tallrikar, prässade brons- eller mässingsgrannlåter,
skära och himmelsblå glasvaser och mera dylikt. De flästa kvinnor ha ej
ens så mycket smak, att de vörda ett stilfullt, gammaldags hem, ifall de
ärft ett sådant, eller förstå att omdana det för den nya tidens kraf
utan att alldeles förstöra dess egendomlighet. Men dessa vanstälda rum
skulle kunnat se behagliga ut, ifall man endast med häftstift fäst
några träsnitt eller goda fotografier på väggen; ifall man i en enkel
gulbrun eller grönbrun lerskål -- af dem man får för tjugufem öre på
torget -- ordnat några gröna friska grenar; ifall allt krimskrams vore
borta och några enkla hvita glas med blommor stode på byrån, några
böcker låge på bordet; ifall rummets färger samstämde, ej skreko mot
hvarandra och alla fula handarbeten vore utbytta mot enkla, hemmaväfda
dukar, mattor och gardiner.

En amerikansk författarinna omtalar att hon en gång kom till ett
blockhus i västern och vid inträdet i rummet genast greps af den lika
oväntade som behagliga känslan, att hon befann sig i ett hem, ordnat af
en kvinna med smak. Väggarna voro endast af stockar, borden af omålat
trä, sittplatserna af packlårar. Men dessa voro klädda med nankin, i en
varm gulbrun färg och prydda med en enkel bård af blå band; gardiner och
bordduk voro likadana. En enkel halmmatta låg på golfvet; en vas med
vildblommor och några böcker voro de enda prydnaderna. Med dessa enkla
medel gaf rummet -- så långt borta från alla kulturens hjälpmedel --
dock ett intryck af bildning och harmoni.

Ett ungt konstnärspar, med små tillgångar, gjorde nyligen själfva af
packlårar hela möbleringen till sitt hvardags- och matrum. Matbordet och
fruns sybord utgjordes af en större och en mindre packlår, hvilkas
bottnar man behållit, men utsågat sidorna så, att endast fyra ben voro
kvar. En annan lår blef, endast genom att vändas med botten upp,
serveringsbord eller "buffet". Vägghyllor erhöllos genom att man på ett
par mindre lådor behöll botten och ena kortsidan eller långsidan och
skar ut de andra sidorna, så att de endast bildade en kant med kraftiga
linier. Taburetter erhöllos af fyrkantiga packlådor, hvilkas mot golfvet
stående sidor nedtill utskuros i halfcirkel. Allt detta målades nu i
rödt eller hvitt, med dekorativa blommor här och där; på bord och
"buffet" lades hemväfda, hvita, fransade dukar, på vägghyllorna sattes
gamla ler- och träkärl. Två andra packlårar ställdes i vinkel mot
hvarandra i ett hörn och på dem breddes bondväfnader och bänkadynor, så
att däraf blef den trefligaste lilla hörnsoffa. Genom några veckors eget
arbete hade detta unga par således fått ett stilfullt, hemtrefligt rum,
hvilket i ören kostade dem hvad andra ge ut i kronor -- ja i tiotal af
kronor, ofta utan att nå samma behagliga värkan.

Med lika enkla medel kunna vackra förhängen, gardiner och borddukar
snabbt, billigt och konstnärligt åstadkommas. Man kan till exempel få
vackra gardiner endast genom att sy fast ylleband i några geometriska
figurer som bård på ett tyg i en annan, med banden passande, färg. Eller
man kan klippa ut tjocka yllelappar i fantastiska former och med
sefirgarn i andra färger sy ned dem på ett ylle i annan färg: ett mycket
snabbt arbetssätt, hvilket, då man har smak i formandet af figurerna och
i färgvalet, ger öfverraskande vackra resultat. Ett dörrförhänge med
orkidéliknande blommor samt fjärilar, sländor och snäckor i rätt stora,
starkt stiliserade former -- med blekblått, djupblått och blekrödt till
hufvudfärger på en guldbrun grund -- syddes sålunda på några dagar och
var af den vackraste dekorativa värkan. Ändå snabbare och enklare gjorda
äro ett slags gardiner af tunt, hvitt tyg, vare sig halftunt, hemmaväft
entändt gardintyg eller så kallat kaffepåstyg (= oappreterad kalikå). Så
köper man enfärgad satin, till exempel i grönt, och tar naturliga blad,
såsom kastanjeblad, större och mindre, efter hvilka man ritar och
klipper ut satinet. Dessa blad klistrar man sedan som bård på det hvita
tyget, en liten bit från hvarandra, och syr sedan fast dem med enkel
langett och silke i samma gröna färg. På samma sätt uppritas efter
naturen till exempel näckrosblad, med stjälkar och blommor, hvilka man
bildar af några hvita eller gula lappar. Vackra bli också
nyponroskvistar, med fyra skära blad till rosor, ett till knoppen och
ett grågrönt satin till bladen. Ty det skulle borttaga färgvärkans
finhet, om man till det blekröda toge samma klargröna färgton som man
brukat i näckrosbladen. Med rödt tyg kan man göra vallmor, med gult
vissnade lönnblad och så vidare. Satinet kan utbytas mot enfärgadt
bomullstyg, hvilket är ännu billigare. Värkan är fullkomligt artistisk
och slående vacker, ifall man med omsorg klippt ut blad och blommor och
med smak ordnat dem på sin gardin eller duk. Och till smaken hör att
bladen äro lagom stora, liksom att färgerna passa för den sak och den
plats man vill pryda. Näckrosblad duga sålunda ej på en liten bordduk;
törnroskvistarna passa däremot på en sådan, men värka för smått på en
inramning omkring en dörr eller ett fönster. Att de nyss beskrifna
gardinerna sättas upp alldeles utan veck, endast förenade med ett på
samma sätt prydt tvärstycke, hör oafvisligt till det vackra intrycket.

Om man vill se ett hem, hvilket med enkla medel nått det hemtrefligaste
och originellaste artistiska intryck, då bör man besöka målaren Carl
Larssons uppe i Sunborn i Dalarna. Där äro sofrummens möbler endast de
allra vanligaste träsängar, trästolar och träbord. De äro i ena rummet
målade gröna; där är då taket också grönt, väggen är hvitlimmad och på
den äro målade enkla ornament i gult, rödt och grönt. I ett annat sofrum
är väggen helt hvitmenad, alla möblerna hvita, och endast litet rödt här
och där lifvar upp hvitheten. Sålunda går rundt omkring rummet en smal,
rödmålad bokhylla, som hvilar på pelarlika konsoler, hvilka sitta tätt,
och mellan hvar sådan röd konsol är insatt ett stycke papper i djupblå
färg. Med detta medel är den trefligaste dekorativa värkan uppnådd och
en hvar måste bli glad som vaknar i detta rum! Äfven de allra enklaste
rummen, med bara, naturliga träväggar, med grön- eller rödmålade möbler,
med ett litet, grönt eller rödt, dekorativt streck här och där, värka
idel hemtrefnad, luftig friskhet och färgglädje. De här nämda
anordningarna äro så enkla, att en hvar kan åstadkomma liknande intryck
med liknande medel, ifall man nämligen har en konstnärligt vaken blick
och en van hand, ty annars blir det naturligtvis icke vackert. Exempel
på en enkelt smakfull inredning ger också Kungsholms läsestuga i
Stockholm.

För den, som ännu är osäker i sin smak, är det ett godt råd att låta
allt så mycket som möjligt behålla den af materialet själf betingade,
naturliga formen och färgen. En omålad eller betsad stol är vackrare än
en svängd och polerad af oäkta material. Men den helröda eller helgröna
eller pärlhvita stolen är vackrare än den omålade. Däremot är det ej
vackert, som man ofta ser i bondhem, att sitsen målas svart. Ty svart
värkar dystert och dessutom ger den svarta sitsen intryck af ett mörkt
tomrum, icke af en säker hviloplats.

Man kan, om man har smak, nå mycket vacker värkan med rediga, kraftiga,
klara, väl sammansatta färger, till exempel gult och blått, grönt och
rödt, rödt och djupblått. Äfven rödt och hvitt eller blått och hvitt
och ännu andra sammansättningar bilda ett behagligt färgintryck. Som
bekant erhåller man, då det hvita solljuset går genom en prisma, det så
kallade spektrum, med färgerna rödt, orange, gult, grönt, blått, indigo,
violett. Hvitt ljus uppkommer genom en blandning af rödt och blågrönt;
af orange och cyanblått; af gult och indigoblått; af gröngult och
violett. Dessa färger, hvilka sålunda parvis ge hvitt ljus, kallas
komplementfärger och genom att sammanställa dessa komplementfärger når
man lättast en vacker färgvärkan.

För dem, som ej själfva hafva säker smak, är det bästa rådet att undvika
vridna och tillkrånglade former eller granna, mångbrokiga och skrikande
färger, och välja enkla former och entoniga färger, när de köpa något.
Detta är ett säkert medel att göra äfven det fattigaste vindsrum
vackrare. Och ha dess invånare håg för böcker och blommor, då ger en
hylla med goda och snyggt hållna böcker, några väl skötta bladväxter
genast ett intryck af trefnad och förfining, om än bohaget är aldrig så
tarfligt och slitet! Har man sedan lyckan att få sol in i rummet och
släpper in den i fulla floder, då är ett sådant rum mycket vackrare än
många rikas praktgemak.

För dem, som själfva i stad eller på land hafva tillfälle att inreda sin
lilla våning eller sitt rum, vill jag framhålla några goda regler.

Den första är att knappt något värkar stilfullare än den norska seden,
att göra väggar och tak af trä, som antingen behåller sin färg och
endast betsas, eller också målas i några toner. Jag har i Norge sett en
vacker ljusblå vägg med röda tulpaner upptill som bård, en röd vägg med
grönt och hvitt liljeornament upptill och så vidare. Vill man däremot
hafva tapeter, då bör man lika noga, som man aktar sig för sjukdom eller
skulder, akta sig för de mörka tapeterna, med meningslösa ornament,
rödbruna eller svartgröna eller brungrå pladaskor, dem man stundom sökt
försköna genom sirater i guld. Af sådana tapeter blir man, i synnerhet i
ett land som vårt, med en lång, mörk tid, alldeles mjältsjuk. Framför
allt är en ljus, lugn tapet med mild färg i sofrummet af värklig vikt
för hälsan. Det är farligt, ej blott för ens närver utan ock för ens
ögon, att mötas af det fula, röriga och meningslösa! Och sådana tapeter
slå dessutom skoningslöst ihjäl allt, som hänges på dem eller ställes
emot dem!

Man kan nu, för en ganska billig pänning, erhålla de vackra, ljusa,
glada engelska tapeterna med deras stiliserade växt- och djurmönster.
Dessa passa bra i rum, där man inte har mycket att hänga på väggarna.
För konstvärk bilda dessa tapeter däremot sällan en riktigt god
bakgrund. En sådan får man allra bäst genom en tapet, hvars mönster
endast helt obetydligt skiljer sig från tapetens botten eller allra
hälst genom en helt enfärgad vägg. Enfärgade tapeter äro dyra. Men man
gjorde förr på landet sina enfärgade tapeter själf: man målade med
limfärg -- blekrödt eller blekblått eller grönt -- på papp, eller
"marmorerade" tapeten med att sedan stänka ett par andra färger mot
grundfärgen. Nu kan man mycket enkelt skaffa sig en enfärgad vägg genom
att köpa tapeter för tjugufem öre rullen. Ty just dessa, de allra
billigaste tapeterna, hafva en mildgul eller grågrön eller blekröd ton
på afvigsidan. Och det blir därför afvigsidan, man skall vända utåt.
Sålunda har man för tre, fyra kronor erhållit vackra väggar, mot hvilka
allt tager sig väl ut!

I monumentala byggnader -- såsom slott, museer, kyrkor, offentliga
samlingssalar och dylikt -- äro vägg- och takmålningar på sin plats. Men
däremot alls icke i boningsrum. Där äro till exempel alla sådana tapeter
eller målningar, hvilka härma byggnader och landskap, stillösa. Ty
väggarnas ändamål är att omsluta oss, icke att inbilla oss att vi äro
ute i fria luften. Och lika olämpligt är det, ifall de äro fyllda med
figurer. Dessa bli stympade af det, som ställes emot dem; de värka
oroligt och bilda en dålig bakgrund för allt, som hänges på dem. Äfven
om målningarna i och för sig äro utmärkta, är därför ett sålunda prydt
rum som boningsrum stillöst. Ty vi vilja icke bo i konstvärk, men i rum,
dem vi pryda med konstvärk! Endast på en gobelin i matta färger störa
mänskliga figurer föga. Och i en barnkammartapet, där de roa barnen och
där man i allmänhet har helt få möbler som skyla den, kan en vacker
figurtapet vara på sin plats.

Men alltid är i ett boningsrum den vägg vackrast, som endast är en
enkelt prydd yta, hvilken aldrig söker dölja sin egenskap af att vara
vägg i ett slutet rum, väggen, hvilken enligt Morris regel, bör "värka
färg icke färger". Detta är hufvudvillkoret för att väggen skall bilda
en god bakgrund till allt, man vill ställa mot den eller hänga på den.

Trävärket i rummet -- panel, dörrar och fönster -- är alltid stilfullt,
ifall det behåller sin naturliga färg och endast betsas. Vill man måla
det, bör man välja en komplementfärg till väggens färg eller en mörkare
eller ljusare skiftning af denna. Till blått äro t. ex. gula och
gulbruna toner vackra; till en grön vägg ett rödmålat trävärk, och
omvändt gröngrått eller grönt till röda väggar. Det orena gulgrå eller
brungrå, som nu så mycket brukas på trävärk, är i de flästa fall
förkastligt. Äro tapeterna ljusblommiga, är i regeln det hvitmålade
trävärket det vackraste, ifall det hårda hvita dämpas af en ton, som
passar hop med tapetens hufvudfärg.

Det är vackrare, när färgskalan ljusnar uppåt än nedåt, ty det förra
värkar lättare och gladare. En vacker bård mot taket, eller åtminstone
en bred kant, som öfvergång till detta, är oundviklig, ifall väggen
skall ge ett afslutat intryck och motsatsen till taket vackert
förmedlas. Taken böra vara ljusa, lätta och tomma eller, ifall de
prydas, bör detta endast ske med några stiliserade, obetydligt
framträdande ornament. Ehuru de största mästare målat i tak, är detta
dock i grunden stillöst. Äro målningarna mästervärk, pinas man af att ej
fullt och lätt kunna se dem. Och att i boningsrum hafva människor och
djur öfver hufvudet på sig, borttager all lugn trefnad! Stuckornamenten
äro äfven meningslösa. Det värkligt vackra är det måttligt prydda eller
helt släta trä- eller tapettaket och -- i brist på detta -- ett alldeles
slätt hvitt tak, dämpadt af en ton, som passar till rummets färg.

De flästa nyare stadsrum vanprydas af granna kakelugnar. Det bästa är,
när man alls inte lägger märke till kakelugnen. För den skull bör den
vara ljus i ljusa rum och mörk i mörkare rum. Hårdt och kallt värkar en
hvit kakelugn bland fina, dämpade färgtoner. Och har vårt rum i öfrigt
sådana toner, då bör man hälst själf måla öfver sin kakelugn i någon
färg, som smälter samman med hela rummets ton.

Är rummet hållet ljust, passa också hvita golf till detsamma. På golfvet
måste man då i regeln begagna gångmattor. Och för detta ändamål äro de
gamla "trasmattorna" såväl de starkaste som de vackraste, ifall man
färgar trasorna och låter dem bilda ett smårutigt eller smårandigt
mönster. Vacker är också den gamla seden att strö gran- eller enris på
de skinande hvita, nyskurade golfven. Men i rum med möbler och väggar i
mörkare toner, värkar de hvita golfvens färg kall och hård. Man kan
visserligen mildra den med mattbitar. Men bättre är att fernissa
golfven. Detta låter sig bäst göra på nya eller omlagda golf. På gamla
golf måste springorna tätas, för att ej dricka för mycket olja och för
att golfven skola bli snygga.

På ett nytt golf sker däremot denna fernissning mycket lätt. Man köper
för detta ändamål kokt linolja, en styf borste och hos en färghandlare
ett kärl s. k. _Flatting varnish_. Man stryker sedan golfven (tunt) med
linoljan, 2 à 3 gånger, och låter dem för hvar gång torka väl. Sedan
behandlar man dem på alldeles samma sätt med flatting varnish. Hälst bör
detta ske om sommaren, då torkningen går fortast. Man får sålunda -- för
5--6 kronor till ett mycket stort rum eller ett par mindre -- en vacker
gulbrun färgton på sina golf. Dessutom slipper man den ohälsosamma
skurningen: man endast tvättar af golfven. Och -- ifall icke mycket
barntramp nöter dem -- behöfver man endast hvart fjärde eller femte år
förnya denna behandling, om den göres fast och grundlig första gången.

Behöfver man, för värmens skull, mattor, då böra dessa aldrig spikas
fast -- en af äldre tiders mäst hälsofarliga vanor. De böra läggas lösa,
endast om så behöfves vara fästa med ringar på storhufvade nubbar, så
att de lätt kunna tagas af och piskas. Mattor böra alltid vara dämpade i
färgen, hälst enfärgade i rummets hufvudfärg eller i en komplementfärg
till denna. Tycker man att det enfärgade allt för lätt blir solkigt
eller att det värkar enformigt, då bör man i alla händelser endast välja
mycket småmönstriga mattor. De yppersta exemplen på god stil i mattor
äro de orientaliska, med sina ej ens klart tecknade, geometriska
mönster, hvilka ge ett smältande rikt färgintryck, men intet intryck af
figurer. Att det är lika obehagligt att nödgas trampa på landskap,
människor och djur, som att se dem öfver sitt hufvud, faller af sig
själft! Golfvet liksom taket skall värka alldeles lugnt och ingendera
får i något afseende draga uppmärksamheten till sig.

Detsamma gäller om möbeltyget. Enfärgade eller på sin höjd småmönstriga
äro de enda möbeltyger, man ej ledsnar vid; de enda, mot hvilka vackra
handarbeten och människorna själfva taga sig riktigt väl ut, liksom
dessa äfven "stå bäst" -- som det heter på konstnärsspråket -- mot den
lugna, entoniga tapeten. Denna borde därför få en bundsförvant i
kvinnans lust att behaga, ifall den icke redan äger en i hennes
skönhetssinne!

Svårast är det för dem, hvilka hafva håg för det vackra, men ej mycket
råd att tillfredsställa denna håg, att erhålla någorlunda stilfulla
möbler. Ty de äldre, stilfulla och bekväma möblerna äro dyra. De äldre,
stillösa, från 1840--1870-talet, med sina lösa, svängda former, sina
meningslösa, ofta påsatta utskärningar, äro stundom bekväma men
afskyvärdt fula. De helt modärna, jämförelsevis billiga möblerna --
järnsängen, inventionssoffan, lavoiren, matbordet -- äro bekväma, men
ofta lika fula. Särskilt vidrig är den inventionssoffa, som kallas
turkisk divan, en dammgömma om dagen, en usel liggplats om natten; den
fulaste klumpighet -- i synnerhet med den vanliga klädseln af dåligt,
mörkfasonerat möbeltyg -- hvilken kan vanpryda ett rum!

Men med litet omtanke, litet möda kan man dock lyckas erhålla ganska
vackra möbler för billigt pris. Sålunda har man i de flästa hem några
reservmadrasser och kuddar för gäster. Om man af omålat trä gör en
ställning t. ex. 2 meter lång, 80 centimeter bred och 35 centimeter hög;
spikar en sadelgjordsbotten ofvanpå denna, därpå lägger sina
öfverloppsmadrasser och kuddar, öfver alltsamman breder ett skynke af
boj, fris, eller hemmaväft tyg samt ställer det hela med ena sidan mot
en vägg, utmed hvilken man staplar kuddar -- då har man en vacker
"divan", bekväm att sitta i, härlig att hvila på om dagen och i en
handvändning förvandlad till bädd för någon familjemedlem eller gäst.
Ett målat öppet bord -- på hvilket står ett _stort_ handfat och dito
kanna -- är den bästa och renligaste lavoir.

Köper man enkla djupa korgstolar, i en dämpad, grågul färg, och syr
några kuddar till dem af de stilfulla och billiga engelska
kretontygerna, har man ett par bekväma och ganska vackra länstolar.

Om man, i stället för de vanliga dyra matborden med utdragning, hvilka
kommit i stället för de runda borden med sina besvärliga ben, beställer
ett enkelt fyrkantigt bord med stadiga ben, samt ej belastar det med
mycket saker, då har man ett bord, som familjen bekvämt kan samlas vid
för sina arbeten och lätt afröja för sina måltider, ifall man har
hvardagsrum och matrum i ett. Men äfven ifall man har en särskild sal,
borde man aldrig ha ett större matbord än ett fyrkantigt, med plats för
högst tre vid hvar sida. Ty för ett värkligen innehållsrikt samkväm
gäller den gamla lukulliska regeln: att man icke bör vara färre än
gracernas antal -- d. v. s. tre -- och ej fler än musernas -- d. v. s.
nio. På sin höjd kan man addera gracernas tal med musernas och sålunda
bli tolf. Men att gå öfver talet tretton är olyckligt -- icke för
vidskepelsens men för sällskaplighetens skull!

Hvad möblerna för öfrigt angår, så kunde man skaffa sig värkligt vackra
sådana för ytterst billigt pris, om man vid sin bosättning följde en ung
flickas exempel, hvilken själf -- med den gamla pinnsoffan och
pinnstolen till utgångspunkt -- ritade upp en hel, stilfull möbel, den
hon lät en landssnickare göra och sedan själf målade i grönt samt sydde
kuddar till af bondväfnader.

Den mäst fullkomliga stolen är den från sextonhundratalet med den raka,
breda, lagom höga, djupa, tunt stoppade sitsen, de raka, breda, lagom
höga armstöden och det fyrkantiga, äfven stoppade, ryggstödet. Och denna
modell är mycket enkel samt lätt att i billigt material eftergöra. Denna
länstol är fullkomlig, emedan den på ett vackert, värkligt och varaktigt
sätt fyller ändamålet med en stol, i hvilken man vill kunna på en gång
hvila och arbeta, hvilken bör vara lätt flyttbar och dock ej rankig.

Den obemedlade har icke samma fara som den rike, hvilken, då han vill
ordna sitt hem smakfullt, ofta ger det prägeln af en utställning i
konstindustri, med rum i renässans och rococo, gustaviansk- och
empirestil. Eller också öfverfyller han, som ofvan sades, rummen med
möbler och prydnadssaker. I sådana hem får man intrycket att människorna
äro till för möblernas och rummens skull, icke dessa för människornas.
Äfven sådana "stilfulla" rum sakna sålunda, för en djupare estetisk
blick, värklig stil. Ty rum böra ej värka som vore de tillkomna för sin
egen skull. De böra vara ett uttryck af invånarnas personliga behof och
smak, af deras minnen och känslor, af deras historia. Mormors
gustavianska byrå kan mycket väl finnas bland nyare möbler, men man bör
blott icke störa dess ädla enkelhet genom att sätta modärnt småplock på
densamma. Farfars tunga länstol behöfver alls icke flyttas upp på
vinden, endast skjutas in i ett hörn, där den icke står i vägen eller än
hällre: där den inbjuder till hvila för att betrakta en vacker utsikt
eller tafla. De små 1700-tals-taburetterna kunna gärna passas in mellan
modärna möbler, men bara inte klädas med ett möbeltyg, som hör till en
alldeles annan stil, utan t. ex. med något småblommigt eller randigt i
ljusa färger. Hvitmålade möbler kunna godt blandas med mahogny- eller
valnötsmöbler, men däremot borde man hälst undvika alla imiterade
träslag. En afdelningsskärm är nyttig i sängkammaren, men står oftast
blott i vägen i förmaket. Det är icke nödvändigt att hvar byst erhåller
en piedestal, men ytterst viktigt att ingen byst ställes på något af
plysch omlindat föremål, ty det mjuka tyget ger intet intryck af bärande
kraft. Det är sådana och tusen andra ting, en kvinna lär sig inse, när
hon vid valet af hvarje sak frågar sig om den har stil, d. v. s. ej
blott motsvarar sin uppgift, utan klart och fulländat uttrycker den,
genom att ändamål, form och dekoration harmoniera med hvarandra. Hvarför
är t. ex. den korta och tjockhalsade vinflaskan fulare än en långsmal
och finhalsad? Först och främst emedan man mindre lätt häller ur den
förra. Hvarför är en tallrik vacker, när dess kant prydes med väl
stiliserade blommor, men däremot ful, när den har en dalkulla eller ett
landskap i bottnen? Emedan det är löjligt att äta på en dalkulla eller
ett landskap! Hvarför är det enfärgade blomglaset vackrare än det med
blommor målade? Emedan de målade blommorna blanda bort blomglasets
mening, som är att anspråkslöst framhäfva men ej att täfla med de
lefvande blommorna. Och samma sak gäller om målade frukter på
frukttallrikar. Både de målade frukterna och blommorna värka dödt
bredvid de lefvande. Men en frukttallrik prydes däremot vackert t. ex.
genom blommor i kanten. Allt porslin att äta på bör endast vara
dekorerat i kanten, och på sin höjd upplifvat genom något lätt
bottenornament. Mycket vridna eller öfverlastat slipade glas äro, de
förra för sköra, de senare för tunga att vara riktigt vackra. Ju enklare
formen på ett glas är, desto vackrare är det i regeln, och pokalformen
förblir troligen den vackraste.

Hvarför misshaga konstgjorda blommor och färgade gräs? Emedan dessa
härma den _friskhetens lycksalighet_ som blomman i värkligheten
meddelar. Om det också blott är en kvist med höströda blad, ett
sparrisgräs med sina bär, en tistel, som man om vintern kan sticka ned i
sina vaser, så äro dessa vackrare än de konstgjorda blommorna. Hvarför
är det japanska sättet att i en vas ledigt ordna blommor af endast ett
slag, i de flästa fall vackrare än hvarje annat sätt? Emedan detta just
ger intrycket af "friskhetens lycksalighet", af att blomman ännu växer.
Hvarför är det smaklöst att sätta fast vackra tallrikar på väggen, men
smakfullt att med dem pryda panelhyllan i en matsal? Emedan de i det
senare fallet pryda, på samma gång som de äro färdiga att tjäna sitt
ändamål, hvilket de däremot i förra fallet ej göra. Hvarför är en med
broderi fylld bordduk mindre tilltalande än en slät duk med endast en
bård? Emedan dukens ändamål -- att skydda bordet -- ej bör dölja bordets
ändamål att bära saker. Och detta ändamål framträder bättre genom den
släta dukens jämna yta än genom den af ornament fyllda duken, ornament
hvilkas linier dessutom stympas genom de saker, som ställas på bordet.
Detsamma gäller äfven om lampmattor och pallar. Hvarför är ett ljust,
lätt draperi omkring ett fönster vackrare än ett tungt och mörkt? Emedan
det senare strider mot afsikten med fönster, som är att släppa in ljus.
Och för att nå denna afsikt -- att kunna dämpa, släppa in och äfven
tillfälligtvis utestänga ljuset eller ljudet -- böra hälst hvarken
gardiner eller förhängen sättas fast, utan löpa lätt, på ringar eller
breda fållar, öfver en rund stång, vare sig en dyrare af trä eller en
billigare af metall. Om gardiner och förhängen gäller äfven att de böra
vara småmönstriga; äro de randiga, böra ej ränderna vara mycket breda.
Vackrast äro de enfärgade draperierna med bårder. Storblommiga eller
storfasonerade gardiner och draperier äro olämpliga, emedan deras
mönster förlora sig då de afbrytas af vecken, som ju måste bildas, och
dessutom värkar det stormönstriga oroligt. Fastsatta draperier äro
meningslösa, såvida de icke afse att endast bilda en inramning kring en
dörr eller ett fönster.

Om vi fortsatte våra frågor, så kunde vi t. ex. undra hvarför en spegel
sitter väl mellan fönstren, men illa midt emot dem? "Emedan man speglar
sig bättre i första fallet", svara strax alla kvinnor. Ja, men dessutom
därför, att spegeln midt emot fönstren skapar det kalla och otrefliga
intrycket att man bor i ett glashus! Hvarför är det hvita duktyget
vackrast? Emedan endast detta ger det bländande intryck af renlighet,
som är en viktig del af behaget vid en måltid. Men det är god smak att
lifva det hvita med kulörta bårder i fina färger, med en bordlöpare, men
framför allt med blommor! Låga skålar med blommor, ett tenn-, ler- eller
porslinsfat med frukter äro de vackraste bordsprydnaderna. Men alla
bordsuppsatser med klippor, palmer, strutsar, hjortar äro löjliga, ty
dessa ting ha ej på ett bord att göra och alla höga bordsprydnader äro
olämpliga, emedan de skymma.

Tusen andra _hvarför?_ lär man sig själf besvara, i den mån man erhåller
eller själf ger sig den ögats och tankens uppfostran, hvars resultat är
en god smak. Ju mer denna smak öfvas, ju finare blir urvalet, ju säkrare
omdömet, ju större ifvern, när det gäller att förena det nyttiga och det
sköna inom hemmet och att sålunda äfven i yttre afseenden där
lyckliggöra genom att skapa harmoni.

Och ju mer man därvid själf är värksam, ju bättre. Den återupplifvade
hemväfnaden, med det hemmaspunna och i naturfärger färgade ullgarnet kan
t. ex. blifva ett ypperligt medel för en kvinna att på ett personligt
sätt pryda sitt hem. Som vägledning för smaken finnes bland annat den
rikhaltiga mönstersamling, som Handarbetets vänner utgifvit. Kvinnorna
borde äfven värka hvar inom sin ort för att man ej längre skulle
bortslumpa eller bortskänka de gamla stilfulla möbler, träkärl,
tennstop, lertallrikar och dylikt, hvilka hafva ett mycket större
tillgifvenhets- och prydnadsvärde i det hem, dit de af ålder höra, än
hvad de hos en samlare erhålla. Och därjämte vore det önskligt om
kvinnan allt mer förlorade smaken för de små onyttiga prydnadshandarbetena,
med hvilka jag förut framhållit att hemmen nu öfverfyllas.
Vi böra i hela vår ästetiska sträfvan söka förena det enkla
med det vackra, det vackra med det nyttiga. Och den skönhet, som nås
med den minsta möjliga tidsförlust och kostnad, är för de enkla hem, om
hvilka jag här talar, den mäst värdefulla skönheten. Om man blott följer
denna hufvudregel, kan sedan den personliga smaken taga sig mångfaldigt
olika uttryck, ju fler, ju bättre. Hem, som ordnas efter ett visst
skönhetsrecept, äro det ledsammaste af allt. Det är vanan att tanklöst
följa modet, som på de nuvarande hemmen satt likformighetens prägel
jämte smaklöshetens. Hvad som passar i ett visst rum, för vissa vanor,
vissa förhållanden, det passar ju ej i ett annat. Och den värkliga
smaken är den, som förstår att skapa ett tilltalande helhetsintryck ur
de mäst olika förhållanden och med de mäst skilda medel. Den värkliga
smaken är äfven den ädla smaken, den som vet att måtta och enkelhet äro
villkor för skönheten, såväl i hemmet som i det konstnärliga skapandet.

Af stor betydelse vore mer smak och färgglädje i ordnandet af
skolrummen, i synnerhet i landsorten. Stockholmsbarnen hafva ju andra
medel att utveckla skönhetssinnet, men i landsorten är det framför allt
af vikt att göra skolan till ett åskådningsmateriel för vackra
anordningar och värkliga konstföremål. Det vore därför i hög grad
önskvärdt att landsorten ifrigt anslöte sig till den i Stockholm
stiftade _Föreningen för skolornas prydande med konstvärk_, så att denna
rörelse kunde komma att småningom omfatta hela landet. Vid valen af
konstvärk böra emellertid icke främst historiska eller religiösa, utan
konstnärliga synpunkter göra sig gällande och konstnärer, icke lärare,
måste vara de afgörande. Framför allt får konsten icke bli ett nytt
pluggämne för de stackars barnen, utan endast helt enkelt omgifva dem,
så att de osökt och naturligt insupa intrycken af vackra byggvärk, af
ädel, kvinnlig och manlig skönhet, af den stora konstens sätt att
återgifva människan eller landskapet. Om skolan och skönheten sålunda
närmade sig hvarandra, skulle detta mer än något annat bidraga till att
barnen som vuxna sedan i sina hem -- i original eller åtminstone i
efterbildning -- ville hafva några konstvärk. Och goda efterbildningar
kan man nu få för några kronor. Äfven människor med mycket små
tillgångar skulle därför hafva råd att gläda sina egna och sina gästers
ögon genom en och annan god reproduktion af ett konstvärk, ifall de i
sin gästfrihet behjärtade Ehrensvärds sats:

_Om man ej i norden lockades af mat, skulle man kunna glädja hvarandra
med de ädla och varaktiga fostren af nöjen._

Har man lyckats erhålla några konstnärliga efterbildningar, då måste man
framhäfva dem genom att väl välja både plats och bakgrund. Till
kopparstick, träsnitt, fotografier passa släta, mörka ramar och en
någorlunda ljus tapet; blågrått är t. ex. utmärkt för kopparstick. Till
oljefärgstaflor äro mycket enkla guldramar eller de billiga, släta
träramar, man själf kan bronsera, ofta att föredraga. De flästa
oljefärgstaflor taga sig bäst ut på en röd eller -- än bättre -- en
grågrön vägg. Men äfven fina blågrå och varmt brungrå toner kunna väl
framhäfva vissa taflor. Efterbildningar af skulpturer i hvitt eller
terracotta, i svart eller brons passa ungefär mot samma bakgrund som
oljefärgstaflor utom att terracotta icke står väl mot en röd bakgrund.

Det är emellertid mycket sällan som den obemedlade har tillfälle att få
en god oljefärgstafla. Han bör därför hälst hålla sig till goda
reproduktioner. Men för oljetrycket bör han akta sig. Hvarför är
oljetrycket fult men den goda fotografien vacker? Emedan den senare
anspråkslöst och ärligt ger en värklig, ehuru svag föreställning om
konstvärket, medan oljetrycket på ett dåligt sätt söker härma det. Är
ett oljetryck värkligt godt, då är det också dyrbart. Däremot finnas nu
fina, akvarelliknande färgtryck, stundom t. o. m. som bilagor till vissa
jultidningar; det finnes utmärkta ljustryck, träsnitt, fotografier till
billigt pris, och äfven en del kopparstick och raderingar äro
jämförelsevis billiga i förhållande till sitt konstvärde. Vid valet af
dylika konstsaker måste jag naturligtvis taga hvad jag själf finner
vackert, ej hvad jag vet att andra finna vackert! Ty det är mina egna
ögon, icke mina bekantas, jag med dessa ting skall gläda. Och det är
dessutom endast genom att värkligt älska en konstsak, icke genom att
köpa den, som jag äger den. En rik person, med väggarna fulla af taflor,
dem han skaffat sig emedan det anses fint att ha taflor, är mycket
fattigare än arbetaren, hvilken om söndagen på museum uppsöker de
taflor, han lärt sig älska eller i sitt hem dagligen fröjdas åt en enda
värkligt vacker afbildning af ett stort konstföremål. Den personliga
smaken utbildas bäst genom att man rundt omkring sig ser det konstsköna
och lär sig att uppskatta det. Men de i landsorten boende hafva i detta
afseende icke mycket tillfälle att utbilda sin smak. En vacker domkyrka,
ett gammalt slott, en och annan staty, ett och annat nytt hus är -- om
man undantager Visby, universitetsstäderna och Göteborg -- allt hvad man
i ett tiotal af våra landsortsstäder har att se med afseende å byggnader
och skulptur! I de öfriga finnes intet. I fråga om taflor är man i
landsorten ännu fattigare. Stockholm har ett par härliga byggnader:
slottet och riddarhuset. Där finnas judiska synagogan, Katarina kyrkas
kupol och några kyrkspiror att gläda sig åt bland tempelbyggnaderna. Där
finnas några få bevarade äldre palats och några nyare, hvilka kunna ge
en föreställning om vacker byggnadsstil. Där finnas t. ex. _Gustaf
III:s_ och _Karl XIV Johans_ statyer, _Olaus Petri_ och _Axel
Oxenstjerna_, _Fosterbröderna_ och _Farfadern_, hvilka gifva
konstnärliga intryck. Där finnas alla nationalmusei konstslöjdssamlingar,
Skansen och Nordiska muséet, i hvilka man kan lära känna
både enklare och dyrbarare konstslöjdsföremål och olika tiders
stilar. Där finnes nationalmuseums tafvel- och skulpturafdelningar. Men
det tar tid och behöfver vägledning, innan man bland allt detta myckna
värkligen lär sig urskilja.[B]

  [B] En god hjälp är Eichhorns lilla, illustrerade bok öfver _De bildande
  konsternas historia_, häftad 2 kr. En utmärkt samling af afbildningar
  från konstens olika perioder finnes i det billiga arbetet: _Europeisk
  kulturhistoria_ af Bang. Pris häftad 8 kr. För den, som vill studera
  olika stilar, anbefalles ett arbete om _Konststilar_, bearbetat af E.
  Wrangel. Med 250 illustrationer. Häftad 1:50.

Genom flitiga besök i museerna och genom en öppen blick för allt, som
möter oss af vackert eller fult på gator och torg, lära vi oss dock
småningom upptäcka orsakerna hvarför den ena byggnaden -- som t. ex.
Petersénska huset vid Munkbron, eller adelsklubbens hus vid
Kungsträdgården, Hallwylska palatset vid Berzelii park, Bünsowska huset
vid Strandvägen, teknologiska institutet i Kungsbacken, Adelsköldska
villan på Villagatan, elektricitetshuset vid Smålandsgatan -- behaga oss
så oändligt mycket mer än de hus, som omgifva dem. Eller hvarför t. ex.
den ena statyn ger oss intryck af lif, den andra af död och därför
lämnar oss alldeles kalla. Eller hvarför den ena taflan för hvar gång
ger oss en ökad glädje, medan vi ledsna på den andra, hvars ämne kanske
först tilltalat oss så, att vi föredragit den framför andra, i själfva
värket värdefullare.

Villkoret för att finna skönheten är att söka den; villkoret att lära
förstå den är att älska den! Då tränga vi med hvarje dag allt mer in i
dess väsen, lära oss finna de äkta skönhetsvärdena och erhålla sålunda
också möjligheten att åt vårt enda, lilla fattiga rum gifva en sådan
prägel, att den som där inträder, skall känna att dess väggar omsluta en
människa, hvars lif blifvit lyckligare genom att hon kan njuta och välja
det sköna.

På landet är det ibland herregården och kyrkan, men dock mäst naturen,
hvilken understöder och utvecklar skönhetssinnet. Där är det blommor och
grönt, som bäst pryda hemmen; där är det alla årstidernas skiftande
taflor man måste lära sig uppfatta och älska. Från och med vårens
tindrande ljus öfver den ännu kala jorden till höstens grå himmel, mot
hvilken träden så fint eller kraftigt teckna sig; från vinterns
rimfrosthöljda hvita björkar till sommarens strålande färgprakt kan den
seende ständigt finna nya taflor att njuta. Och om man än på landet har
mindre tillfälle än i staden att för billigt pris kunna skaffa sig
vackra föremål till hemmet, så har man däremot på landsbygden mera tid
och råd att genom vacker hemslöjd -- väfnader, snideri och konstsöm --
pryda det. Hvarken land eller stad äro således lottlösa när det gäller
skönheten! Denna kan öfverallt komma att meddela sitt glädjande,
förädlande inflytande, endast människorna börja att öppna sina ögon och
hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig inse
att det vackra alls icke hör till lifvets öfverflöd, utan att man
arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare, ifall man i sitt
hem, det må vara hur litet som hälst, möter vackra former och färger på
de ting, med hvilka man omgifver sig. Förstår man att uppsöka det sköna
i konsten och naturen, då inser man snart af egen erfarenhet att
skönheten ger hjälp och lyftning äfven under det tyngsta arbetssläp.

Men ingen konst, ingen lyx kunna gifva skönhet åt det rika hem, där den
värkliga skönhetskänslan och skönhetsglädjen saknas. Det är förgäfves,
som man söker ersätta dem genom prakt. Dessa antydningar -- om de enkla
medel med hvilka man kan nå skönhet i de enklaste hem -- afslutas därför
bäst med Ehrensvärds gyllene ord:

_Tingens skönheter fly mer och mer, som de blifva sammansatta och för
människans natur onyttiga._



2. Hvardagsskönhet.


Invid mitt barndomshem fanns en lång hag-väg, tätt bevuxen med kort
gräs, så att den såg ut som täckt med en gångmatta af grön sammet. Men
så fort man började gå på vägen, fann man vid hvarje steg att också här
funnos stickor och vissna löf, småsten och gropar: det var blott när man
såg tillbaka och framåt, som vägen syntes alldeles grön och sammetslen.
I synnerhet när man såg framåt!

För ungdomen ser framtiden ut som denna gröna stig. Snart får man dock
erfara huru mycket mindre jämn lifvets väg är, än den ter sig för det
framåtblickande ögat. Det står icke inom människoviljans makt att helt
omdana lifsförhållandena, och därför ligger lyckan, som de gamle sade,
"i gudarnas knän", icke i svaga människohänder.

Men ehuru det således endast till en del beror på oss själfva, om lifvet
blir lyckligt, kunna vi själfva afgöra om det skall bli rikt och skönt.

Detta senare beror på om vi lära oss se, höra, gå ...

Många röster afbryta: "Vi äro lyckligtvis hvarken blinda, lama eller
döfva!" Men för att veta om vi värkligen kunna se, höra o. s. v. måste
vi kunna svara nej på en fråga:

Ha ni aldrig någonsin tråkigt?

De flästa medgifva då helt visst, att de ofta känna ledsnadens blyhätta
öfver sitt hufvud, den, som gör allt tungt, grått och olustigt.

Men nu är det så att de, som värkligen kunna höra och se, för dem kan
ledsnaden visserligen skymta förbi, men vågar ej närma sig dem annat än
på höfligt afstånd.

Det skulle således finnas olika sätt att se, att gå och att höra?

Helt visst.

Den ena människan ser till exempel att där står ett hus, där en
träddunge och att där ligger en oslagen äng.

Den andra människan ser också huru täckt huset ligger inbäddat i det
gröna; huru vackert solljuset glimmar på trädens löfvärk; huru
mångskiftande ängsblommornas färger blandas med hvarandra.

Den förstnämda människan märker väl att stormen viner och att fåglarna
sjunga. Men den andra förstår hvad stormen talar, och fågelkvittret ger
återklang i hennes hjärta. Den ena ser på taflor med öfverhalkande ögon;
taflorna säga honom intet, han känner sig ej rikare eller gladare genom
att gå och tänka på de djupa färgerna, det själfulla uttrycket i ett
konstvärk. Han läser en bok för att få tiden att gå; ej för att få
näring åt sin tanke, sin inbillning, sin känsla. Men den andra människan
går omkring i sitt arbete med konstvärkets, med bokens lif i sin själ.

Den förstnämda människan kan nog se andra människors yttre företeelser,
men märker ej ens om de äro värkligt vackra eller icke, ty hon söker ej
själen i dragen, ej lifshistorien i uttrycket. Tusende ting, som röra
andras sorg eller glädje, arbete eller hänförelse, äro för en sådan
människa dolda. När hon talar, blir det därför också blott om
ytligheter, pängar eller nöjen, mat eller kläder, vind eller väder --
ingen blir vare sig klokare, bättre eller gladare därigenom. Och hör hon
andra tala innehållsrika ord, då gå dessa som moln högt öfver hennes
hufvud, falla icke som fruktbringande rägn öfver hennes själs marker.

Man finner således, att det icke är alla som se, hvilka ha två ögon i
hufvudet; icke alla som lefva, hvilka gå omkring på ett par friska ben.

En af de största andar, som mänskligheten ägt, är, som de flästa veta,
den tyske diktaren Göthe, hvilken föddes 1749 och dog 1832. Han hade
således haft ett ovanligt långt lif, men ej blott detta, utan äfven ett
ovanligt rikt. Ej genom en mångfald af yttre öden, utan därigenom att
han ända från sin tidiga barndom förstod att lefva, förstod att med
vakna sinnen och öppen själ tillägna sig konstens, naturens och
människolifvets rikedomar.

Bland de otaliga visa ord han yttrat om konsten att lefva är också
detta:

"_Man borde hvarje dag se en vacker tafla, höra någon god musik, läsa i
en värdefull bok och göra åtminstone en god gärning._"

Genom att vi följa denna Göthes lefnadsregel kunna tider, hvilka äljes
skulle förflyta tomma och tråkiga, för oss erhålla ett rikt värde,
liksom den grå vadmalsvåden, hvilken sägnen låter Sigrid den fagras make
pryda med pärlor och ädelstenar.

"Men för oss är det alldeles omöjligt att följa den regeln", invända
några röster. "Vi ha inga taflor hemma; på museum kan man ju inte gå
hvar dag. Och hur ofta bjudes man på opera eller konsert eller ens
vacker musik i sällskapslifvet? Böcker -- ja, dem kan man lättare få.
Men har man boken, finnes ofta inte tid att läsa den. Och goda
gärningar! Jag undrar just hur mycket godt man kan göra med sin veckolön
-- som skall räcka till allt möjligt annat också!"

Och dock är det alldeles säkert, att äfven den, som bor där hvarken
museer eller musiknöjen finnas, som sällan ser en ny bok och som kanske
ej ens kan lefva på sin veckolön -- hon eller han kan i alla fall följa
Göthes visa råd för att ge lifvet innehåll!

En del af dem, som läsa detta, se i sina hem, om icke riktiga konstvärk,
så dock en eller annan afbildning af dylika, men de ha vant sig att
betrakta dem ungefär som möblerna: som något hvilket hör till och man ej
vidare tänker på. Börja nu värkligen se på dem; söken upptäcka
konstnärens tanke och känsla i dem -- och dessa afbildningar skola för
er bli lefvande, ge er daglig glädje genom sin åsyn!

Och, om ej ens sådana afbildningar finnas i hemmet, så har man i alla
fall bilder och taflor rundt omkring sig, i hemmet och utom det: de
vackert blommande växterna i fönstret; det lilla rödkindade, klarögda
barnet; en gummas fina, gråa hufvud; här midt emot en ung arbeterska,
som med behagfulla, lätta och mjuka rörelser sköter sin syssla; där far
en landtman till torget: han ger en präktig bild af kraft och hälsa, då
han med fast hand tyglar sina hästar. Äro ej träden här borta en tafla,
där de stå med sin rimfrost på de fina grenarna? Är ej kyrkspiran eller
bärgstoppen vacker, där den tecknar sig mot himlens aftonguld?

Den, som är nog lycklig att bo på landet, kan i naturens skiftningar,
vid landtlifvets sysslor, dagligen finna nya taflor. Äfven där naturen
icke är i vanlig mening vacker, kunna seende ögon upptäcka så mycket att
glädjas åt: hedens röda ljung, eller åkerns gula vågor, skogens gröna
djup, eller aftonhimlens färger.

Men musiken? Ja, också den kan man i viss mån skaffa sig själf. Har man
ej öra för skogens och böljans melodier, för fågelkvittret och biens
surr, för pärlande skratt och ömma tonfall -- då blir man nog ofta utan
sitt dagliga musiknummer! Men har man icke öra för alla dessa toner från
lifvets stora strängaspel, då är man nog inte häller bland dem, som
skulle kunnat helt öppna själen ens för de största mästares toner!

Böcker finnas sällan godt om i svenska hem. Hos oss anse tyvärr äfven de
rika, att de i allra främsta rummet böra spara på böcker och läsa blott
hvad de kunna få låna -- ehuru i ett värkligt bildat hem möbler och
kläder hällre borde vara enklare och böckerna flera! Dock finnes det
nästan alltid någon utväg för den, som allvarligt vill nå fram till
världslitteraturens haf. Baden där kunna ha sina faror, liksom baden i
det öppna hafvet. Men man kommer upp ur dem friskare, starkare, vackrare
än förut -- vackrare, emedan en rikare själ ger oss ett själfullare
anlete!

För den, som endast har några få goda böcker inom sitt räckhåll,
återstår det att dess mer fördjupa sig i dem man har. Och så kan man ju
än flitigare vända bladen i naturens och människolifvets båda väldiga
värk! Ofta kan man genom att följa en enda plantas utveckling lära mer,
än af en afhandling; från en arbetarhustru får man kanske höra en
lifshistoria, mer gripande än en roman; hos en gammal backstugusittare
kan man finna en lefnadsvishet, djupare än hos mången lärd. Ty visheten
och poesien finnas icke blott inom bokpärmarna, det kommer man snart att
upptäcka!

De goda gärningarna slutligen?

Ungdomen vet icke, att den öfvar en god gärning endast därigenom att --
i hälsa och glädje, i godhet och oskuld -- finnas till! En sådan ungdom
är helt enkelt tillvarons största skönhet och största välgärning för de
åldrande, de af lifvets sorg och möda brutna.

Men både ung och gammal ha dessutom möjligheten att äfven på annat sätt
göra godt, och icke en utan många gånger om dagen. Räcka våra pänningar
ej så långt -- ehuru de med omtanke räcka icke så kort -- så finnes vår
arbetskraft, som kan förmå en del. Och alltid finnes den finkänsliga
vänligheten mot de lidande, med hvilken vi kunna göra godt, om också
både pänningar och tid fattas oss.

Och dessutom finnes det inom hemmet så många goda gärningar att öfva!
Där kunna familjens medlemmar på mångfaldigt sätt lätta arbetet eller
spara stegen för hvarandra; där finnas tillfällen att försvara den
oskyldigt angripna; att ställa till rätta en oordning, som annars skulle
vållat ledsamheter; att uppmuntra eller trösta med ord, blick, leende;
att dämpa tvister eller häjda förtal och tomt prat, genom att föra något
bättre på tal. Vid arbetet, i kamratkretsen, i lifvet skall vanan att gå
vår väg fram i värksam välvilja göra lifvet ljusare, rikare, skönare för
vår omgifning och därigenom för oss själfva.

Alla inse nog nu, att det icke var öfverdrift i mitt påstående att man
-- om också under enformigt arbete, tunga sorger, tryckta förhållanden
-- förmår lefva ett rikt lif! Den fattigaste skall kunna äga mer af
tillvarons värkliga skönhet och rikedom än den, som synes besitta allt
världens goda, men som icke har en lefvande själ att omfatta det med.

Ty konsten, naturen, böckerna, människorna äro våra, blott i den mån vi
själfva älska dem. Hängifvenhet är villkoret för all tillägnelse, vare
sig af kärlek, godhet, vishet eller skönhet. Endast den, som ger, äger
något ...

Detta är en af lifvets skönt allvarliga sanningar, hvilken vi
visserligen kunna meddela hvarandra som ett råd, men hvilken hvarje
människa hvar dag af sitt lif själf måste efterlefva för att värkligen
inse.



3. Fästvanor.


När Verner von Heidenstam i sin geniala studie öfver _Svenskarnas lynne_
framhöll vår brist på sund konservatism, träffade han därmed äfven
grundorsaken till den poesilöshet, som blifvit följden af vårt
hänsynslösa handhafvande af gamla minnen och gamla seder.

Kvinnorna, hemlifvets och sedens skaparinnor, hafva framför allt skuld i
att den vackra, starka konservatismen dör ut, att hemlifvet allt mer
saknar den fasthet och skönhet, hvilka gifva djup åt hemkänslorna och åt
fosterlandskärleken.

Jag vill här endast uppehålla mig vid en enda sida af den nämda
hänsynslöshetens utplattande invärkan, nämligen den, som yttrar sig i
utplånandet af de gamla fästseder, hvilka fordom voro orubbliga
grundlagar i hemmen.

Att en del gamla seder måste komma att öfvergifvas, sammanhänger med nya
lifsåskådningar, ändrade produktionsförhållanden, lifligare samfärdsel
och andra tidens drag. Att hvarje hem kommer att fira sina fäster mer
individuellt, är äfven en naturlig följd af utvecklingen. Men många af
de gamla bruken äro icke afskaffade genom något annat inflytande, än
slapp likgiltighet och bristande sinne för den glädje och stämning,
dessa bruk medföra. Framför allt ha hållningslöshet och poesilöshet
efterträdt den gamla innehållsrikedomen, emedan man försummat att gifva
fasthet och följdriktighet åt de nya bruk, dem man i hvarje särskilt hem
gör gällande. Ena året firar man till exempel julen på ett sätt och
andra året på ett annat; den ena anordningen finner husmodern besvärlig,
den andra finner husfadern onödig, och så öfverger man dem och det
uppstår i fästvanorna en rörlighet, under hvilken barnen medvetet lida.
"Hvarför få vi inte detta i år? Vi hade det ju så i fjol? Ack, låt oss
få det så, som vi förr brukat!" hör man ofta barnen bedja. Och de röja
genom denna sin konservatism en djup etisk och estetisk
själfbevarelseinstinkt! Ty det är upprepandet, vanorna, hvilka på alla
hemlifvets områden bestämma känslornas djup och innehållsrikedom. Illa
sköter därför den uppfostrare sitt värf, som icke förstår att bruka
årets fäster, liksom alla dess andra naturliga glädjeämnen, för att
utveckla barnets känslolif, för att poetiskt fördjupa så väl dess
ömhets- som dess skönhetsintryck.

Hemmet i staden har i detta fall färre hjälpmedel än hemmet på landet,
men hvarje hem har dock någon möjlighet att göra afbrotten i årets
hvardagsgång rika på färg, en färg, som ger en glödande glans ännu åt
gubbens minnen, och som tårar främlingens ögon när han, i andras hem,
ser några af de små drag, hvilka voro fästens kännetecken äfven i hans
barndomshem.

I staden som på landet har man ju i regeln julgranar, och barnen själfva
vaka så godt de förmå öfver att granen skall blifva prydd alldeles på
samma sätt år efter år. Och öfver julmatens häfdvunna art vakar den
manliga konservatismen!

Men annars består julens firande numera egentligen i hopandet af nya
läckerheter och i massor af julklappar. Ingendera delen främjar den
poetiska julstämningen! Men den gammaldags julfirningen med grenljus och
stora högar af julbullar; med kärfve åt fåglarna och dopp i grytan; med
julbock, julkrubba och julkubbe; på landet med den hänryckande färden
vid bloss till julottan; med de gamla jullekarna ända till tjugondag
Knut, då julen dansades ut -- alla dessa och andra gamla seder fyllde
barnets sinne med hälgens säregna stämning, en stämning, som tyvärr allt
mer förflyktigas genom det nutida julfirandet: fråssandet i ett
öfverflöd af presenter, godsaker och stora barnkalas. Här och hvar
uppehållas ju ännu en och annan af de gamla julsederna, men i det stora
hela blifva dessa seder allt mer tillfälliga och höra icke till det
ovillkorliga, det genom hvilket fästminnena bli djupa och skilda från
allt annat.

Nyåret har länge saknat en särskild fästprägel, ty nyårsvakan är nästan
alldeles fallen ur bruket. Men därför borde hemmen skapa hvar sin sed,
enligt hvilken de unga -- i allvar och i glädje -- på ett vackert sätt
sade det gamla året farväl och hälsade det nya. Trettondagen har numera
endast kvar sin böna i gröten, sedan den fröjd, som stjärngossarna
beredde barnen, äfven hör till det försvunna. Som folksed kan
stjärngossarnas vandring ju icke återkomma, men som hemnöje för barnen
kunde seden helt visst ännu bli långlifvad, i synnerhet sedan Skansen
-- till hvars skapare den sunda konservatismen i vårt land står i
outplånlig tacksamhetsskuld -- åter upptagit densamma, liksom Lucia med
hennes brinnande ljuskrona.

Påsken har ju ännu på västkusten kvar sina påskeldar och öfver allt sina
ägg, med målning och med inskrifter. Den glädjen kunde bli ännu
stämningsfullare för barnen, om man följde den tyska seden att -- då man
så kan -- utomhus, i det nyss bara gräset och bland de ännu nakna
buskarna, göra fågelbon, i hvilka barnen sedan själfva söka och finna
sina brokiga ägg -- den ännu kala markens första frukt för året! Endast
i få bygder ser man nu vid Valborgsmässan eldarna flamma i den ljusa
kvällen. Inte heller firas första maj som förr med våfflor och mjöd, af
hvilket man drack sig märg i benen! Om hemmen åter upplifvade denna sed
och -- i en tidsenlig form -- den gamla leken mellan de utklädda vinter-
och vårkungarna, skulle barnen erhålla ett oförgätligt minne af vårens
återkomst.

Allt hvad våren hunnit gifva af blommor och grönt sattes fordom vid
pingsten i spisel, i ljuskronor och stakar -- liksom för att fira vårens
seger öfver allt, där elden kämpat mot vinterns köld och mörker! Och
huru "klädde" man icke hvar vrå vid midsommaren; huru kär var ej dess
fäst med sin "majstång", sin dans och sin musik i sommarnatten! Men på
många ställen i vårt land är nu också majstången tyvärr endast ett
minne!

Alla dessa och andra enkla bruk, som sammanhängde med lifsuppfattningen
och med årets tider, voro emellertid fulla af just det enkla bildspråk,
den naiva skönhet, som lämpa sig för barnets behof och gifva poesi åt
barnets stämningar.

Hvarje hem har ju äfven sina särskilda fästdagar, åt hvilka man dock nu
mera ofta på samma sätt försummar att gifva denna särskilda fästprägel,
som från en kär vana blir ett kärt, rörande minne. Födelsedagarnas och
andra bemärkelsedagars traditionella blommor, fästrätter och "firningar"
-- än med "utklädsel" eller knäckkokning eller plättkalas och dylika
enkla nöjen -- kunna emellertid icke ersättas af några mer storartade,
för hvar gång nya fästligheter.

Hvarje hem har plikten att göra äfven hvardagen och söndagen
innehållsrika för barnen, genom små nöjen efter slutat arbete: om
vintern sagostunder vid brasan, med äpplen och nötter vid särskilda
anledningar; eller sång kring pianot eller läsning af en ny "rolig bok"
eller förevisning af ett planschvärk. En mor, som är artist i hemlifvets
konst, skapar för aftonens samvaro det lugn, som redan ger barnen en
fästlig känsla; hon förstår att med några blommor i en vas eller andra
enkla små anordningar för trefnaden fylla barnens sinne med omedveten
skönhetsglädje, medan den mor, som saknar hemlifvets konstsinne, däremot
dagligen pinar barnen genom den oro, den fulhet, den hållningslöshet,
hon kring sig utbreder. Under gemensamma vandringar -- särskilt när
hemmet är på landet -- öfverflöda glädjekällorna för den, hvilken
förstår att lära barnen se hela naturen som en fäst, från framträdandet
af sälgens luddiga "gåsungar", blåsipporna och lärkan, till den första
hvita snön! Det är kunskap och poesi på en gång att låta barnet följa
kornet fram till den gröna brådden, det lena axet och det fina mjölet;
honungen från klöfverängen och lindblomman till den hvita vaxcellen;
fågeln från det spräckliga ägget i boet till flyttfåglarnas färd genom
den klara höstluften; äpplet från den rosiga blomman till den fyllda
fruktkorgen!

Genom att de vuxna sålunda lära barnet se och förstå naturen, blir hela
året för barnet fylldt af lefvande skönhet. Barnen räkna tiden efter det
första gökropet, det första axet, den första linnéan, det första
smultronet och de första nötterna! De lära sig älska all skönhet omkring
sig, som konstnären älskar den. Och äfven den hvardagliga enformigheten
genomtränges för dem af innehållsrikedom, när de vänja sig att med alla
sinnen lefva, med alla sinnen njuta skönheten, först på barnasätt, i det
lilla och enskilda, sedan -- då blicken vidgats -- i det stora och hela.

Mången kvinna, som själf är känslig för skönheten och naturen, som
känner stämningens makt att ge färg åt tillvaron, som genomglödes af
minnenas poesi, försummar dock nu ofta att för barnen rikta hemlifvet
och söckendagen, liksom fäststunden och hälgen, med denna färg, denna
poesi. Men när hemlifvet åter blir en konst, till hvars utöfning
kvinnorna erhålla ro och tid, då kommer en af de uppgifter, åt hvilka de
med djup skaparglädje skola ägna sig, att blifva den att, genom enkla
och naturliga medel, fylla hemmet och barnasinnet med dagliga glädje-
och skönhetskänslor.



4. Skymningsbrasan.


Om allt mellan himmel och jord finnas olika meningar. Enstämmiga äro
emellertid tankarna om solen och om brasan; åtminstone äro alla nordbor
rättrogna sol- och eldsdyrkare!

Men man lefver ej efter denna sin religion. På många sätt beröfvar man
sig själf solen -- till exempel genom att täppa fönstren med gardiner
eller sofva långt in på förmiddagen! Och år från år uttränges brasan af
bränslesparande uppfinningar.

Det är icke mera den blossande julbrasan, som ger julaftonen dess
ljusskimmer. De väldiga stockeldarna flamma icke längre i de stora öppna
spisarna på herregårdarna, ty spisarna hafva måst ge vika för
kakelugnarna, som nu i sin ordning ofta stå kalla. Just i vår tid, när
man icke längre har ro att hålla skymning eller råd att elda med ved,
har man börjat brodera braskuddar, inbjudande till långa pratstunder
framför elden i skumrasket, kuddar, hvilkas oföränderligt prydliga skick
emellertid visar, att brasan sällan brinner. Som andra gudomligheter
före henne är hon förjagad af den prosaiska nyttan, denna gång i gestalt
af patenterade kaminer och värmeledningar!

Men med brasan förlorar vårt folk mer poesi och skönhet än om tre
fjärdedelar af alla våra skalders och målares värk ginge upp i rök!

Finnes det något äkta nordens barn, som ej först började drömma under
stirrandet i den lekande, lockande elden, hvilken omöjligt kunde vara så
stygg, som mamma sade? Bar drömmaren äfven gryet till en tviflare i sig,
då blef en dag hågen att pröfva eldens egenskaper oemotståndlig: man
brände under jubel den ena saken efter den andra, tills pappas tidning
eller mormors stickstrumpa blifvit underkastade eldprofvet, eller de små
händerna illa tilltygade under något försök att ta fatt den trolska
elden. Men hvarken bannor eller brännblåsor kunde minska kärleken till
elden: den skälfvande vördnad, hvilken utgör en så stor del af barnets
kärlek -- liksom af all stor kärlek -- blef endast ökad och med den
tjusningen.

Och när man blifvit några år äldre, då äro de växlande bilder, glöden
dana, barnens käraste tafvelbok, en där de själfva äro de skapande
konstnärerna.

"Hvad ser _du_?" frågar man hvarandra. "En jätte med ett glödande gap."
"Jag ser en prinsessa på knä i en skog." "Ser du där, ett lejon, med
eldögon?" "Ja, ja, och bakom en riddare med hjälm!"

Hvar och en i syskonringen -- ifall man har lyckan att vara flere syskon
-- väljer i glöden sitt palats. Och många ramlade luftslott under senare
år hafva framkallat mindre häftiga sorgeutbrott än det torn, som först
instörtade, mången ståtlig villa mindre äkta glädje än det slott, som
längst stod upprätt i den falnande glöden.

Och huru många hemska och rörande sagor hafva icke fått sina belysningar
af brasan, när barnjungfrun berättat "mera", "bara mera", med
barnaflocken lägrad omkring barnkammarelden, som lyst i tårarna på
deras, af harm eller hänförelse blossande, kinder! När sedan sagorna
tystnade, emedan småsyskonen skulle i säng, då afhandlades det hörda vid
en brasa i salen; jättehufvuden knäcktes och troll stektes i
inbillningen, medan nötterna och äpplena undergingo detsamma i
värkligheten. Man täflade om att visa sig duktig genom att -- sedan man
först brandförsäkrat fingrarna i munnen -- nappa de kol, som sprakade
ut, och kasta in dem igen. Stundom lyckades det så väl, att en hel brand
föll ned och måste in igen med hjälp af eldgaffel och en fyndighet, lik
Tummelitens i dennes svåra lägen! När man lyckades med branden växte
modet, och man undrade ifall man ej själf genom list och bragd kunnat
bortsnappa sjumilastöflarna och hämta prinsessan ur jättens våld?

Allt detta afhandlades, medan falaskan föll öfver glöden, skuggorna
djupnade i salens hörn och den döende brasans röda strimmor blefvo så
hemska, att man kröp tätt intill hvarandra i tjusad skräck öfver dessa
drömda faror.

När så den tiden kom, att man kunde läsa sagor själf, huru många förbud
utfärdades icke mot att läsa vid eldsken för ögonens skull; förbud dem
man gjorde väl i att öfverträda! Ty om än ögonen ledo en smula -- hvad
vann icke fantasien af denna läsning framstupa vid brasan, hvars flammor
lekte öfver Andersens Eventyr eller folksagorna eller Snorre Sturlason;
hvars röda glöd manade fram syner af de blodiga böljorna vid Svoldern
och Hjörungavåg!

Intet landtbarn glömmer väl någonsin den stora dag, då man för första
gången fick elda i barnkammaren: huru man sprang till själfva vedbacken
efter veden; huru man tiggde de torraste spingstickor; huru man tillgrep
en hel bunt svafvelstickor, njutande af syskonens häpnad, de som ännu
strängt förmanades att icke leka med elden! Ingen minister har med mera
oro motsett voteringen om en kabinettsfråga, än en dylik sexåring
afvaktat om den nytända brasan skulle ta sig!

Och när sedan den ålder kommit, då man icke längre är liten, men ännu
ung, huru drömmas ej just vid brasan de finaste, skäraste drömmar om
lyckan vid egen härd! Och huru ofta hafva ej under alla åldrar tårar
torkats i brasans sken; huru klart har man icke vid dess ljus blickat in
i de dolda gömslena af sin egen eller en annans själ! Huru många rika
minnen hafva ej genom brasans trollmakt blifvit frambesvurna!

Man vet icke riktigt hvad en brasa är, om man ej firat skymning invid en
dylik, som flammat ur spiseln i någon gammal bondstuga eller
prästgårdssal eller kanske allra hälst i en herregårdssalong, en brasa,
hvars sken fladdrande lekt öfver de träpanelade väggarna, belyst de
mörknade familjeporträtten, glindrat i ljuskronornas prismer, kallat
fram ur halfskymningen alla röda färgstänk i de gamla broderierna, all
förgyllning på de antika stolarna och uppfört fantastiska dansar i det
höga taket. Under tiden måste en kvinnlig familjemedlem af en föregående
generation berätta -- på det äkta konstnärliga, stilla sätt, där
berättaren själf försvinner -- och göra alla de romantiska släkt- och
ortkrönikorna samtida, lefvande, förfärande och förförande. Medan man,
under stirrande på eldens lekande tungor, lyssnade till den lugna,
lidelsefria stämman, då vaknade kanske för första gången aningen om
lifvets tragik: om lidelser, förtärande som eldslågor, om känslor,
hvilka icke af stora vattuströmmar kunna utsläckas.

Brasan glöder aldrig så gyllenröd som i sådana skymningsstunder, utom
när två människor i ett nytt hem blicka in i den, under drömmen att bli
lyckliga genom hvarandra, och när den flammar som glädjebloss från
härden i ett återfunnet hem.

Den religiösa kult, fäderna ägnade härden lika väl som altaret, har
egentligen aldrig upphört i våra nordliga bygder, där elden under en
stor del af året ersätter solens värme och ljus. Spåren af denna
religiösa dyrkan lefva ännu i månget folkord, mången folksed ända från
de tider, när vikingar, under af stockelden sotad ås, samlades till
sagoförtäljande dryckeslag.

Hvad brasan dag ut och dag in är för fattigman på svenska landsbygden,
det anar den, som en höstafton farit förbi bygdens små stugor och i
brasans fladdrande ljus sett barnen samlade kring mor, som kokar gröten
eller spinner på sin rock, medan barnen med hög röst läsa sin läxa i
eldskenet, hvilket breder en stunds glans och skönhet öfver den
tarfligaste omgifning. Och far ökar farten af sina nyss så trötta steg,
när han ser det vänliga eldskenet lysa ur de små rutorna!

Det är en ännu återstående rikedom för landsbygdens fattiga att, huru
stora deras umbäranden än annars äro, de mera sällan än deras likar i
staden behöfva sakna eldens lifgifvande inflytande. I fattig mans stuga
ersätter den från spiselhällen sprakande tallvedsbrasan delvis varma
kläder och närande rätter, lampor och ljus, taflor, musik och poesi. Det
var detta den franske diktare visste, som svarade sin dotter, då hon
sporde om de båda glimmande punkterna vid synranden:

    Tvänne världar, mitt barn, tvänne världar,
    fattigmans eld är en, den andra en stjärna ...

Men också i fråga om de burgna hemmen finnas de, som tro att hemkärleken
står i så oupplösligt samband med eldstaden, att den aftager med denna
och alldeles upphör i de land, där elden endast brukas att koka vid! Så
mycket sanning ligger väl i denna paradox, att arten af hemkänslan helt
visst blir en annan hos de folk, där inga brasor behöfvas.

Men dessa folk äga då en ersättning i rikare solflöden och i allt det
myckna, som därmed sammanhänger. De nordbor åter, hvilka ej bland sina
käraste barndomsintryck hafva brasan -- och dessa stackars människor
blifva i kaminernas dagar allt flera -- dessa nordbor hafva ingen
ersättning. De blifva, om icke sämre, så dock alldeles afgjort fattigare
än de, hvilka äga denna heliga eld bland sina minnen. Och därför bör
hvar och en, som kan det, låta sina barn växa upp med brasans glädje.

       *       *       *       *       *

Under dessa funderingar öfver brasan hade jag nästan glömt min egen,
hvilken föranledt dem.

Skörnade lågo träden i kakelugnen, färdiga att vid den lättaste beröring
falla i sär med rödglödande kol, hvilka snart skulle kallna till en
handfull aska, enda återstoden af hvad som en gång var den fina
resningen af en glänsande, hvit björk, som speglat sin mjälla vårgrönska
i en insjös yta; öfver hvars vajande grenar sommarmånskenets ljusa
floder runnit; som på ängens höstdäfna tufvor strött skurar af
gyllengula löf; på hvars fina, af rimfrostens silfver omspunna, kvistar
vinternattens stjärnor hängt som blåblixtrande juveler.

Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all din rikedom,
hindrade icke att yxan sattes till din rot, att sågen gjorde dig till
ved!

Du blef "värderad" och du blef "samhällsnyttig". Men det kostade dig
ditt lif ...

Den sista glöden mörknade. Under falaskans gråhvita flagor blänkte dock
ännu några kol, ett par heta, glimmande ögon, hvilka tycktes spörja:

"Är då människornas öde annorlunda?"

Ja, svarade det inom mig, människornas öde är annorlunda men ej sällan
ringare. Äfven vi ryckas ofta ur den sfär, i hvilken vi lefvat vårt
värkliga lif, bort till nyttans värld. Men där bli vi icke, som trädet,
lifvande, värmande skönhets- och glädjebringare. Vi förtorka, vi
förbränna icke. Men först när vi inse att vi måste förbrinna, ifall vi
skola lyckas göra lifvet varmare och skönare för oss själfva och för
andra -- först då skola våra människoöden i innehållsrikedom kunna
jämföras med trädets, hvilket falnar på vår härd!





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Skönhet för alla - Fyra uppsatser" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.