Title: Renlighet och frisk luft
Author: Öhrvall, Hjalmar, 1851-1929
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Renlighet och frisk luft" ***


STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 84.

  Renlighet och frisk luft
  af
  HJALMAR ÖHRVALL,
  professor.

  Andra genomsedda upplagan.

  (Fjärde tusendet.)

  STOCKHOLM.
  ALBERT BONNIERS FÖRLAG.



Innehåll:


Renlighet och frisk luft.

  1. Nyttan af frisk luft                                3.

  2. Hvad är orsaken till luftförskämningen              3.

  3. Förruttnelsegaser och antropotoxin                  5.

  4. Tillfälliga orsaker till luftförskämning            7.

  5. Hvad är frisk luft?                                 8.

  6. Huru skola vi erhålla frisk luft i våra bostäder?  10.

  7. Luftväxling                                        11.

  8. Kroppens och klädernas renhållning                 13.

  9. Bostadens renhållning                              16.


  STOCKHOLM.
  ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1900.



1. Nyttan af frisk luft.


Hur angenämt och upplifvande det är att vid utträdandet ur ett kvaft
rum insupa den friska luften i det fria, torde litet hvar erfarit,
liksom å andra sidan äfven obehaget af att längre tid nödgas uppehålla
sig i öfverfyllda lokaler eller boningsrum med dålig luft. Och i detta
fall, liksom i så många andra, ger oss vår omedelbara känsla en ganska
god fingervisning om hvad som för oss värkligen är nyttigt eller
skadligt. Erfarenheten har till fullo visat, att längre tids vistelse
i dålig luft medför en mängd olägenheter: allmän svaghet, bristande
matlust, bleksot, ringa motståndskraft mot hvarjehanda sjukdomar
o. s. v., medan å andra sidan den friska luften vid de s. k.
luftkurorterna vid hafskusten, på fjällen, i skogarna visat sig vara
ett bland de värksammaste medel att behandla och förekomma de mäst
olikartade sjukdomar. Det är lätt att inse, att värkan i det senare
fallet sker indirekt, således att organismens egen lifsvärksamhet och
förmåga att motstå och befria sig från skadliga inflytelser i hög grad
ökas och befordras. Den friska luftens nytta liksom den dåliga luftens
skadlighet är icke längre omtvistad, om också icke ännu på långt när
så allmänt insedd, som den borde vara.



2. Hvad är orsaken till luftförskämningen?


Frågar man åter hvad det är, som gör luften i våra boningsrum och
samlingslokaler dålig, så måste man tillstå, att denna viktiga fråga
ännu icke är på ett tillfredsställande sätt besvarad. Det är
emellertid af stort inträsse att se huru åsikterna härvidlag ändrat
sig. Som bekant utgöres luften hufvudsakligen af en blandning af
omkring 21 viktdelar syrgas och 78 delar kväfgas; hvartill kommer små
mängder af vattengas, kolsyra (2-5 delar på 10,000 delar luft) samt af
flera, på de sista åren upptäckta gaser (argon, helium, krypton, neon
m. fl.), hvilka emellertid icke synas hafva någon praktisk betydelse.
Af dessa luftens beståndsdelar är syrgasen för lifvet fullkomligt
oundgänglig. Lifsprocesserna i vår organism bestå till väsentlig del i
en långsam förbränning; bränslet tillföres organismen genom den
intagna födan; men liksom det i en vanlig eldstad kräfves icke blott
bränsle utan äfven tillträde af luftens syre, så måste äfven inom
organismen syrgas i tillräcklig mängd tillföras, hvilket som bekant
äger rum genom andningen. Hindras luftens tillträde, inträffar
kväfning i det ena fallet såväl som det andra. Förbränningen sker i
kroppens särskilda väfnader, framför allt i musklerna, och härvid
alstras, liksom vid vanlig förbränning i en eldstad, bl. a. kolsyra,
som bortgår med den utandade luften.[1] Den inandade luften förlorar
sålunda omkring 5 procent syrgas och den utandade innehåller i stället
omkring 4 procent kolsyra jämte åtskilligt vatten i gasform.
Kväfvemängden är ungefär densamma i den in- och utandade luften.
Kväfgasen är indifferent; den kan icke underhålla förbränningen, men
är trots namnet icke giftig eller kväfvande mer än andra indifferenta
gaser, såsom t. ex. vätgas m. fl. Så snart syrgasens betydelse blifvit
insedd, trodde man helt naturligt, att luften i slutna rum blir dålig,
emedan syrgasen småningom förbrukas genom människors andning. Men
noggranna undersökningar visade snart, att så icke kan vara fallet.
Endast i mycket små, hermetiskt slutna rum kan sådant inträffa, t. ex.
då människor kväfvas i en tillsluten kista o. d. Men våra boningsrum
äro aldrig så täta, och äfven om alla springor tillslötes, går luften,
såsom i det följande skall visas, så pass obehindrat tvärs igenom
väggarna, att den förbrukade syrgasen hinner ersättas. Noggranna
analyser ha visat, att till och med i starkt öfverbefolkade lokaler
luftens syrhalt aldrig understiger 20 procent, således icke är
nämvärdt mindre än i det fria.

  [1] Jämfr Verdandis småskrifter n:o 41, _Palmær_, _Elden_.

Då man å andra sidan fann, att kolsyra icke är så indifferent som
kväfgasen, utan inandad i större mängd medför döden, var det ej
underligt, att man nu sökte orsaken till luftförskämningen i den vid
förbränningen bildade _kolsyran_. Kolsyra utandas af alla människor,
och det är ej svårt att uppvisa, att luftens kolsyremängd i
öfverbefolkade lokaler är betydligt förökad. Den åsikten att det är
kolsyran som fördärfvar luften, torde vara den förhärskande bland
allmänheten; åtminstone ser man den ännu framställas i åtskilliga
läroböcker, populära skrifter m. m. Men bland vetenskapsmännen är den
för länge sedan öfvergifven. Luftens kolsyrehalt, som i det fria
växlar mellan 2 och 5 delar på 10,000, stiger äfven i öfverbefolkade
och illa ventilerade skollokaler, värkstäder, kaserner och teatrar
sällan öfver 7 på 1,000, och denna kolsyrehalt är ej tillräcklig att
förklara den dåliga luftens värkan. Man kan utan minsta olägenhet
inandas luft med vida större kolsyremängd. I vissa grottor utomlands,
som t. o. m. användas vid luftkurer, stiger luftens kolsyrehalt ända
till 20 delar på 1,000; och erfarenheten från dessa grottor visar, att
en sådan kolsyrehalt i alla händelser icke värkar skadligt. På dessa
och andra grunder har man öfvergifvit hypotesen om kolsyran som
orsaken till luftförskämningen. Men hvad kan det då vara? Ja, härpå
kan man ej ännu svara med visshet. Så mycket tyckes emellertid redan
nu vara tydligt, att luften liksom vattnet kan förorenas på många
olika sätt, och ser man sig om efter källor till föroreningar, så
saknas de ingalunda.



3. Förruttnelsegaser och antropotoxin.


Vid vissa jäsnings- och förruttnelseprocesser bildas ytterst giftiga
ämnen, som man kallat ptomainer och toxiner, och hvaraf många lätt
öfvergå i gasform; det är ganska säkert, att sådana spela en viktig
roll vid luftskämningen, låt vara, att de icke ännu äro närmare
kända. Sådana förruttnelseprocesser kunna äga rum på vår egen kropp.
I dammet finnas talrika mikroskopiska organismer af olika slag, som i
afsöndringarna från hudens svett- och talgkörtlar kunna inleda sådana
processer; och det är klart, att detsamma kan äga rum i klädesplagg,
som upptagit dylika afsöndringar. Hur lätt sådan förruttnelse kan
inträda inser man, om man t. ex. erinrar sig, hur vidrig lukt somliga
personer, som lida af stark fotsvett, kunna sprida omkring sig.
Svetten luktar icke märkbart när den afsöndras utan först när den
ruttnar; förhindras detta genom noggrann renlighet eller en smula i
strumporna inströdd salicylsyra, förekommes den elaka lukten, utan att
svettafsöndringen upphör. Men icke blott på hudytan och i kläderna kan
sådant försiggå. I munnen på nästan alla människor frodas en hel flora
af mikrober, som kunna föranleda sönderdelning af munslemmet och i
munnen befintliga maträster, hvilket vid allt för bristfällig
renhållning af munnen, hälst när ihåliga tänder försvåra densamma, ger
sig tillkänna genom s. k. dålig andedräkt. Här finna vi således en
annan källa till luftförskämning. Men äfven i näsan, svalget, öronen,
luftrören och lungorna kunna vid åtskilliga sjukliga tillstånd
förruttnelseprocesser försiggå (såsom vid vissa former af kronisk
snufva o. s. v.), som på ett kännbart sätt fördärfva luften i
omgifningen. Härtill komma tarmgaser m. m.

Några forskare påstå nu på grund af anställda försök, att alldeles
friska och så att säga in- och utvändigt fullkomligt rengjorda personer
icke förgifta luften i tillslutna rum (frånsett kolsyrebildningen, som
icke har någon praktisk betydelse); men andra hafva kommit till motsatt
resultat och påstå, att den utandade luften innehåller ett gift, som ej
härrör från orenlighet, utan hör till kroppens fysiologiska afsöndringar.
Man har kallat detta förmodade gift för _antropotoxinet_ (af antropos
människa och toxon gift). Detta är emellertid en ännu oafgjord fråga,
hvars besvarande vore af mycket stor både teoretisk och praktisk
betydelse.



4. Tillfälliga orsaker till luftförskämning.


Oafsett detta luftens ständiga, normala förorenande af människor (och
djur) kan den naturligtvis äfven försämras och fördärfvas genom mera
tillfälliga eller lokala orsaker, hvarpå några exempel här må anföras.
I fråga om gasformiga föroreningar bör man sålunda lägga märke till,
att jäsnings- och förruttnelseprocesser liknande de förut omnämda
naturligtvis kunna förekomma i all möjlig smuts och orenlighet, hvar
den än må finnas, och föranleda luftförskämning.

En annan giftig gas, känd sedan gammalt, är koloxiden, som gör
_koloset_ så farligt. Själf är den utan lukt, men förekommer
lyckligtvis vanligen blandad med andra gaser, som röja dess tillvaro;
så icke blott i det vanliga oset, utan äfven i _lysgas_, som
visserligen till största delen består af illaluktande kolväten, men
som egentligen är farlig genom sin halt af koloxid. Vidare bör nämnas
_tobaksrök_, som utom kolpartiklar innehåller gifter i gasform, icke
blott nikotin utan äfven vissa vidbrända, ej så noga kända ämnen. Att
tobaksrök värkar giftigt, därom kan enhvar, som icke genom långvarigt
bruk af tobak gjort sig relativt okänslig för dess invärkan, öfvertyga
sig, om han vistas en afton i någon af de otaliga, nästan oundvikliga
tobaksatmosfärer, hvarmed rökare ännu i våra dagar obekymrat förgifta
icke blott sig själfva utan äfven sina (icke tobaksbehöfvande)
medmänniskor.[2] Vidare _os_ från rykande ljus och lampor, os af damm,
som blir svedt på rödheta kaminer; samt dålig lukt från våta skodon,
skämda matvaror, smutsigt linne, orena kläder o. s. v. Om man pröfvar
med näsan luften i en förut en tid tillsluten garderob, kan man i
allmänhet omedelbart konstatera, att kläder kunna spela en roll i
fråga om luftförskämning.

  [2] Jmfr Verdandis småskrifter n:o 62 och 63, _Santesson_, _Om
      tobak_, s. 29.

Huruvida _arsenikhaltiga tapeter_ (som numera sällan förekomma i
handeln) förgifta luften genom fasta eller gasformiga artiklar, torde
ännu vara oafgjort; men troligen är det senare fallet, ty öfverklistring
synes öka deras skadliga värkan (genom klistrets omedelbara beröring med
färgen, hvilket gynnar uppkomsten af arsenikhaltiga gaser). Ihågkommas
bör äfven, att _många växters doft_ är giftig.

Luftens _fasta_ föroreningar sammanfatta vi under namnet _damm_, och
det är på förhand klart, att dettas beståndsdelar måste växla i högsta
grad under olika omständigheter och att dammet på grund häraf är
mycket olika farligt att inandas. Som exempel må här anföras en
uppgift på, hvad man vid mikroskopisk undersökning fann i dammet
mellan ett par dubbelfönster: utom en del saker, som ej så noga kunde
bestämmas, funnos där kvarts- och kolsmulor, kalk-korn, ylle-,
bomulls- och linnetrådar, stärkelsekorn, insektsdelar (flugvingar),
fågelfjädrar, växthår, 12 olika slags svampsporer, frömjöl från olika
slags växter, 2 arter infusionsdjur, en mängd alger och bakterier.
Dessa sistnämda, nämligen _bakterierna_, utgöra en af de för
närvarande mäst fruktade beståndsdelarna i dammet. Bakterierna finnas
som bekant af ofantligt många slag, hvaraf vissa äro ytterst farliga,
andra oskadliga; äfven deras lifskraftighet är mycket olika stor under
olika omständigheter, och man inser då lätt, att någonting
allmängiltigt ur denna synpunkt icke kan sägas om damm i allmänhet.

Äfven andra fasta beståndsdelar i luften, t. ex. fin sand, slipstoft
etc., kunna naturligtvis vara farliga att inandas genom att så att
säga bana väg för bakterierna.



5. Hvad är frisk luft?


Om man nu uppställer den frågan, hur man i ett särskilt fall skall
afgöra, om luften är frisk eller icke, så inses af det föregående, att
den frågan icke är så lätt att besvara. Att bedöma luftens renhet
efter kolsyremängden eller någon annan af de otaliga föroreningar, som
kunna förekomma, duger naturligtvis ej.[3] Strängt taget borde luften
pröfvas på dem alla, både de fasta och de gasformiga, kemiskt,
mikroskopiskt, bakteriologiskt o. s. v.; och man skulle ändå icke vara
säker på resultatet, särskilt emedan flere af de gasformiga, giftiga
beståndsdelarna ännu äro i det närmaste okända. I praktiken måste man
än så länge väsentligen sätta sin lit till ett annat, vida enklare,
men också mycket lättare tillgängligt reagens, som emellertid
ingalunda är att förakta, och som, rätt användt, kan skydda oss för
många skadligheter, nämligen _lukten_.

  [3] Sedan man lärt sig inse, att kolsyran icke är orsaken till
      luftförskämningen, har man likväl fortfarande användt
      kolsyremängden som _mått_ på denna. Äfven om hypotesen om
      antropotoxinet vore riktig, skulle detta förfarande vara
      oberättigat, enär det alls icke är sagt, att kolsyran afsöndras
      i viss proportion till antropotoxinet. Men som vi sett, finnas
      många andra källor till luftförskämning, hvilka icke stå i
      minsta samband med kolsyreproduktionen. Kolsyrebestämningar
      kunna under vissa förutsättningar ge en föreställning om
      _ventilationens_ storlek; men däraf kan man icke utan
      vidare draga några slutsatser i fråga om luftens renhet, lika
      litet som man kan bedöma en persons affärsställning, ifall man
      endast får veta hans utgifter men ingenting känner om hans
      inkomster.

Denna metod är visserligen icke absolut tillförlitlig; ty många
skadliga föroreningar hafva ingen lukt, t. ex. koloxid. Men, såsom
redan påpekats, röjas de ofta af andra, samtidigt förekommande
inblandningar, som lukta illa. Å andra sidan är det ju möjligt, att
somliga ämnen kunna lukta illa utan att vara så synnerligen skadliga;
men så länge saken är outredd, gäller i dylika fall (i motsats mot i
rättsfall), att man bör hällre fälla än fria. Ett par omständigheter
förtjäna påpekas, som äro af vikt vid näsans "rätta bruk". Först och
främst bör naturligtvis luktorganet vara friskt och icke fördärfvat
(genom kronisk snufva, snus o. s. v.). Vidare bör man veta, att
luktsinnet mycket fort uttröttas för en viss lukt och sedan icke
längre reagerar förr än efter tillräcklig hvila. Har man således
vistats en stund på ett ställe med dålig luft, känner man den vanligen
icke längre. Vill man därför med näsan bedöma luften t. ex. i ett
sofrum på morgonen, bör man först vistas en stund i det fria och sedan
inträda i sofrummet. Slutligen gäller här som äljes, att öfning ger
färdighet. Vid bedömandet af luften har man blott att tillämpa samma
regel, som äfven gäller om människor: "den luktar bäst, som icke
luktar någonting alls".



6. Huru skola vi erhålla frisk luft i våra bostäder?


I det föregående ha vi sett, huru åsikterna om, hvad som är orsaken
till luftens förskämning i slutna bonings- och samlingsrum, i senare
tid undergått en ganska stor förändring. Under det man nämligen förr
trodde, att det var den vid andningen afsöndrade kolsyran, som
fördärfvade luften, är man numera af den åsikten, att kolsyran i detta
fall är ganska oskyldig i jämförelse med åtskilliga andra giftiga, ännu
ej närmare kända ämnen, som afsöndras från kroppen. Huruvida dessa
återigen liksom kolsyran höra till kroppens naturliga (fysiologiska)
afsöndringar eller uteslutande bildas vid de förruttnelseprocesser af
olika slag, som försiggå i smuts och orenlighet, som finnas på kroppens
yta eller i flere hålor, som mynna ut på kroppsytan, framför allt
munhålan, och som nästan aldrig kan fullständigt aflägsnas, eller
förekommas, denna viktiga fråga är ännu oafgjord. Och likväl vore dess
besvarande af den största praktiska betydelse. Ty det är klart, att om
kroppen afger giftiga ämnen äfven under fullt fysiologiska
förhållanden, så kan man aldrig förebygga, att luften i ett rum, där
människor vistas, bemänges med sådana; och man vore då, lika väl som
när man trodde, att kolsyran var källan till luftförskämningen,
uteslutande hänvisad till att söka så fort som möjligt bortskaffa dessa
gifter genom luftombyte, således genom _ventilation_, ty deras bildande
kunde ju icke förekommas. Härröra de åter uteslutande från smuts och
orenlighet, bör man ju kunna _förebygga_ luftförskämningen genom
fullständig _renlighet_. Ehuru nu, som sagt, denna viktiga fråga ej
ännu är afgjord, har man i utlandet på senare åren, icke minst på grund
af praktiska erfarenheter, börjat fästa allt större afseende vid den
senare synpunkten. _Pettenkofer_, den berömde hygienikern, har gifvit
detta nyare uppfattningssätt ett kanske något drastiskt, men onekligen
slående uttryck genom följande yttrande, som torde förtjäna läggas på
minnet: "_Om man har en gödselhög i ett rum, där man vill skaffa frisk
luft, så är det bäst att först taga bort gödselhögen och vädra sedan_".
Erfarenheterna från många skolor äro i detta afseende lärorika. Så
länge man endast genom luftväxlingsapparater sökte åstadkomma frisk
luft i skolrummen, fick man mycket otillfredsställande resultat, trots
det man mångenstädes uppdref ventilationshastigheten ända därhän, att
luftdraget blef störande; men när man införde obligatoriska _skolbad_,
blef luften såsom genom ett trollslag väsentligt förbättrad.

_Renlighet_ och _luftväxling_ äro hufvudmedlen för erhållande af frisk
luft. Af dessa är renlighet det viktigaste; hvaraf emellertid
naturligtvis icke följer, att ventilation bör på minsta sätt försummas.
I lokaler, där många människor vistas, t. ex. skolor, fabriker,
kaserner o. s. v., äro särskilda luftväxlingsapparater nödvändiga; och
i privata bostäder måste man fortfarande draga försorg om flitig
vädring, hälst som det torde dröja länge, innan den grad af renlighet,
hvarom här är fråga, hinner varda i afsevärd mån förvärkligad. Men man
bör alltid ha i minnet, att _där renlighetens fordringar för mycket
åsidosättas, där är äfven den kraftigaste ventilering vanmäktig_.



7. Luftväxling.


Vi skola nu i det följande gifva några praktiska anvisningar rörande
ventilering och renlighet och göra början med den förra. Vi kunna
härvid förbigå de olika slagen af särskilda ventileringsapparater,
detta så mycket hällre, som dylika inrättningar, så nödvändiga de än
äro i lokaler, där många människor samlas, torde vara öfverflödiga i
vanliga boningsrum. Om man nämligen där blott iakttager noggrann
renlighet (hvarom mera längre ned), är den s. k. "naturliga
ventileringen", d. v. s. den luftväxling som äger rum tvärs igenom
väggar, golf och tak, i förening med den dagliga vädringen genom
öppnandet af fönster och dörrar, fullt tillräcklig. Man må nämligen
icke föreställa sig, att väggar, golf och tak i våra boningsrum äro
ogenomträngliga för luft. Icke blott genom hål och öppningar, som
alltid finnas, utan tvärs igenom bräder och murar går luften tämligen
obehindrat. Om man sätter en glastratt med den vida öppningen mot ena
flatsidan af en vanlig tegelsten, och en annan likadan glastratt på
samma sätt midt emot på andra sidan, tätar fogarna och öfverdrar hela
tegelstenen för öfrigt med vax, så kan man, såsom Pettenkofer visat,
leda in syrgas genom den ena trattpipen och tända den, där den går ut
genom den andra. Gasen går sålunda ganska obehindrat tvärs igenom
tegelstenen. Ja, man kan till och med släcka ett brinnande ljus, som
hålles framför den ena trattpipen, genom att blåsa i den andra. Men
betydligt lättare går luften igenom det murbruk, som förenar stenarna
med hvarandra. Äfven trä genomsläpper luften ehuru icke så lätt som
tegelsten; men äfven här går luften vanligen ganska lätt genom
fogarna. Allt detta gäller emellertid i vida mindre grad om fuktigt
material. Om man vid det ofvan anförda försöket först dränker
tegelstenen i vatten, så lyckas det icke alls eller i alla händelser
dåligt. Däraf inses lätt, att den naturliga ventilationen i ett
nybyggt hus med våta murar måste vara betydligt sämre än i ett hus med
torra väggar, och detta är en af de förnämsta farorna med bostäder i
nya stenhus. Äfven cementputs, oljefärg och fernissa förminska eller
upphäfva genomträngligheten.

Faran af våta murar kan väsentligen förminskas genom ständig eldning
för öppna spjäll dag och natt; och _eldning_ är äfven äljes i privata
bostäder ett af de viktigaste medlen att åstadkomma luftväxling. Allra
mäst värksamma äro naturligtvis härvidlag sådana kaminer, som brinna
dygnet om, förutsatt att de skötas ordentligt, så att de icke sprida
os, hvilket allt för ofta är fallet i följd af okunnighet eller
vårdslöshet vid deras skötsel. Eldning befordrar äfven indirekt
luftväxlingen genom bostadens uppvärmning; ty den naturliga
ventilationen påvärkas i så hög grad af temperaturskillnaden mellan
inne och ute, att, såsom Pettenkofer visat, luftväxlingen i samma rum
kan vara större om vintern, när fönster och dörrar äro tillslutna, än
om sommaren, då fönstren stå öppna. Och han anmärker i sammanhang
härmed, att om man ger de fattiga ved om vintern, så ger man dem icke
blott värme, utan förbättrar äfven luften i deras bostäder.

Man bör emellertid icke underlåta att vid den dagliga rengöringen af
boningsrummen såväl som äljes vid förefallande behof grundligt
utlufta rummen genom att öppna fönstren, hvilka böra vara försedda med
s. k. lättrutor, för att vädring må kunna ske äfven om vintern, sedan
innanfönstren äro insatta. Vida bättre äro emellertid sådana
dubbelfönster, där det inre fönstret är fäst på det yttre, så att hela
fönstret kan öppnas på en gång, hvarvid ytter- och innerfönstret
följas åt.

Man bör vid dylik vädring om vintern komma ihåg, att det är mycket
mera praktiskt att öppna fönstret en kort stund på vid gafvel än att
låta det stå länge på glänt; ännu bättre är att en stund åstadkomma
korsdrag, om man vill grundligt utvädra rummet, då luften ombytes så
hastigt, att väggar och möbler m. m. föga hinna afkylas. Den nya
luften uppvärmes i så fall mycket fort, under det, ifall fönstret står
länge på glänt, rummet småningom utkyles. Genom att öppna ventilen
upptill på kakelugnen, där en sådan ventil finnes, kan man i händelse
af behof åstadkomma en tämligen god ventilation.



8. Kroppens och klädernas renhållning.


Ännu viktigare än ventilationen är, såsom redan är antydt, renlighet.
På grund af hvad förut är nämt utgöra vanligen människorna själfva den
viktigaste källan till luftförskämningen. Vilja vi hålla rent, böra vi
därför göra början med oss själfva. _Huden_ bör hållas ren genom
grundliga och ofta upprepade bad, låt oss säga till en början minst en
gång i veckan; hvarjämte ombyte af underkläder bör tillräckligt ofta
äga rum. Det är otroligt, i huru hög grad äfven s. k. bildadt folk i
vårt land syndar mot dessa regler. Det är ej ovanligt att en person,
som kan vara ganska snygg till det yttre, men som ej badat på mycket
länge, genom sin blotta närvaro på en kort stund kan på ett kännbart
sätt fördärfva luften i ett helt rum. Med någon öfning kan man i
allmänhet med lukten afgöra, hur pass "obadad" en person varit, som en
stund befunnit sig i ett litet, tillslutet rum med förut frisk luft,
och man finner snart, att obadade personer äro vanligare än man kan
ana. Bad försummas på ett oförsvarligt sätt i vårt land. Vår
bondeklass t. ex. står i detta afseende betydligt efter den finska
allmogen, som i stor utsträckning begagnar de billiga och värksamma
badstubaden. De mera upplysta bland arbetsklassen torde i detta
afseende stå framför våra bönder, och det är icke osannolikt, att
luften i andra kammaren, som nu trots betydlig ventilering är så
dålig, äfven i bokstaflig bemärkelse skulle bli bättre, om -- rösträtten
utsträcktes. Badning är så viktig i sanitärt hänseende, icke minst med
afseende på förebyggandet af luftförskämning, att tillgång till
billiga bad sommar och vinter borde ombesörjas på allmän bekostnad
både på landet och i städerna. I utlandet har man gått före i detta
afseende: i Berlin t. ex. kan man få en ljum dusch (jämte tvål och
handduk) för ett pris af omkring 10 öre. Redan _Liebig_ yttrade på sin
tid, att ett folks kulturståndpunkt kan mätas efter den mängd tvål och
såpa det förbrukar per individ, och det ligger en god del sanning i
detta yttrande. Måttstocken må vara något ensidig; men den är minst
lika god, som den i detta syfte ofta använda procenten af skrif- och
läskunnige; ty bildningen visar sig ej så mycket däri, _att_ man kan
läsa och skrifva, som i _hvad_ man värkligen läser och skrifver. Detta
åter, kan t. ex. lika väl befordra vidskepelse som upplysning, under
det tvål och såpa nästan uteslutande användas till nyttigt ändamål och
i hyfsningens inträsse.

En annan källa till luftförskämning är, såsom vi förut påpekat, vissa
personers _dåliga andedräkt_. Den kan bero på sjukdomar i näsan,
munnen, svalget och luftvägarna, och i så fall bör naturligtvis
läkaren rådfrågas. Men i de flästa fall beror den helt enkelt på
bristande renhållning af munnen med däraf följande jäsnings- och
förruttnelseprocesser därstädes. Det är en allmän föreställning, att
dålig andedräkt beror på dålig mage; men förhållandet torde vida
oftare vara på sätt och vis omvändt, i det att de förruttnelseprocesser
i munnen, som ge upphof till den dåliga andedräkten, äfven kunna
föranleda sjukdomar i magen. Äfven för tändernas vård är munnens
vederbörliga renhållning af vikt. _Stanley_ berättar i sitt arbete
"Genom de svartes världsdel", huru han på ett ställe i Afrika stötte på
en negerstam, som frapperade genom sina bländhvita tänder. Men han fann
snart förklaringen: efter hvarje måltid framtogo dessa negrer --
tandborstar och rengjorde omsorgsfullt sina tänder. Hos oss har det ännu
icke, så som sig borde, ingått i de vanliga fordringarna på hyfsning,
att man bör hålla sig ren äfven i munnen, något som bör kunna
åstadkommas genom flitigt bruk af tandborstar, tandpulver och något af
de många goda antiseptiska munvatten, som konkurrensen framkallat. En
person med dålig andedräkt kan stundom fördärfva luften i hela sin
omgifning; och mer eller mindre dålig andedräkt är mycket vanligare än
man tror. Det förtjänar påpekas, att emedan luktsinnet snart tröttas af
en viss lukt, som sedan ej kan uppfattas, sällan någon kan känna, om
hans egen andedräkt luktar illa.

I händelse af smittosamma sjukdomar böra den sjukes afsöndringar
omsorgsfullt desinficeras. Särskilt gäller detta om lungsiktigas
upphostningar. Men detta är ett kapitel för sig, som vi här ej kunna
inlåta oss på. Endast så mycket må i detta sammanhang framhållas, att
man borde med alla till buds stående medel söka fullständigt utrota
somliga personers ovana att _spotta på golfvet_, en osed som är
fullkomligt oförenlig icke blott med vanlig hyfsning utan äfven med
hälsolärans enklaste fordringar.

Så mycket om våra egna kroppar. Det är för öfrigt klart att äfven våra
kläder, framför allt underplaggen, måste, om de äro smutsiga, vara
härdar för luftförskämning. Genom flitig badning, som naturligtvis
förminskar underklädernas orenande, och genom tillräckligt ofta
skeende ombyte, måste man bemöda sig att äfven i detta afseende icke
blott _synas_ utan värkligen _vara_ ren.

Att äfven gångkläderna emellanåt borde rengöras, är tämligen klart; vore
de ej i allmänhet af mörk färg, som döljer smutsen, skulle det ofta nog
vara alldeles påtagligt. Men dylik rengöring försummas allmänt, utan
tvifvel mäst därför att man icke tror att den är möjlig. Tekniken har
emellertid äfven på detta område gjort stora framsteg på senare tiden;
och äfven i vårt land finnas redan på åtskilliga ställen kemiska
tvättanstalter, där gångkläder o. d. utan att söndertagas för ganska
billigt pris grundligt rengöras (genom tvättning med benzin o. d.) och
eventuelt desinfekteras (med ånga). Dessa nyttiga anstalter förtjänade
användas i vida större utsträckning än som nu är fallet. Utom många
andra fördelar skulle härigenom vinnas äfven den, att en viktig källa
till luftförskämning i väsentlig grad inskränktes.



9. Bostadens renhållning.


Öfvergå vi nu till renhållningen i våra boningsrum, så är det kapitlet
så vidlyftigt, att vi här måste inskränka oss till att framhålla några
få synpunkter. Om redan den yttre luften och grundluften (luften i
marken) i bostadens närhet orenas genom afskrädeshögar, närbelägna
afträden, illaluktande rännstenar o. s. v., så är det naturligtvis
omöjligt att erhålla frisk luft i rummen. I själfva rummen äro ofta
golfspringorna och fyllningen i trossbottnarna (i hvilken flytande
ämnen kunna nedrinna genom golfspringorna) en outtömlig källa till
luftförskämning, ja ofta värkliga smittohärdar, såsom erfarenheten
visat. Oljemålade eller bonade golf med _fullkomligt täta fogar_ äro
ett önskningsmål, som man borde eftersträfva, till en början åtminstone
i barnkamrarna.[4] Målade golf kunna lätt rengöras genom tvättning, och
man slipper ifrån den förhatliga skurningen med vatten i golfspringor
och trossbottnar med åtföljande "skurlukt".

  [4] Billigare än att oljemåla golfven, men likväl mycket
      fördelaktigt är att olja dem, hvilket man kan göra själf. Till
      ett rum med 5 meters sida (25 kvadratmeter) åtgår 1½ liter
      kokad linolja, som finnes i handeln. Oljan uppvärmes _lindrigt_
      (obs. att den ej är eldfarlig men brinner, om den antändes, och
      i så fall bäst släckes med ett passande lock) och ingnides med
      en yllesudd, fäst på ett skaft. Sedan oljan torkat, upprepas
      ingnidningen 2 gånger, hvarvid ¼ kilogram ockra blandas med
      oljan. Ingnidningen bör hälst förnyas hvarje år.

Gamla möbler såsom kommoder, soffor med oren stoppning o. s. v. kunna
stundom sprida dålig lukt och böra i så fall aflägsnas och
oskadliggöras. Öppna tvättkärl äro vida att föredraga framför de
gamla, skåpformiga, sällan eller aldrig luktfria kommoderna.

Smuts, har en författare sagt, är blott "en sak på orätt ställe". Det,
som är vidrig smuts på ett ställe, är kanske t. ex. förträfflig
gödning på ett annat. Smutsen bör bortskaffas så fort som möjligt, så
mycket mer, som dess skadliga värkan vanligen ökas, ju längre den får
ligga. Därför böra klosetter, skulhinkar, soplådor o. s. v. tömmas
_ofta_, och kärlen sedan _väl rengöras_ och hälst desinficeras.
Smutsigt linne och orena kläder i allmänhet böra icke behållas inom
boningsrummen och ej få ligga länge "på lager". Det är bättre att ha
_små_ linneförråd och tvätta ofta, än tvärtom. Sängkläder böra ej
förvaras i slutna fållbänkar och soffor utan fritt och luftigt samt
ofta piskas och vädras. Skafferiet bör hållas rent och noga
ventileras.

Doftande blommor borde man ej ha i rum, i alla händelser ej i sofrummet.
Somliga växters doft är direkt skadlig; andra kunna värka skadligt genom
att _dölja_ dålig luft. Man tyckes nu för tiden mera allmänt inse, att
dålig luft bör aflägsnas, icke döljas, hvilket förklarar, att det förr
så vanliga bruket af rökpulver, rökpapper o. s. v. med rätta kommit
alldeles ur modet. Alldeles detsamma gäller om bruket af parfymer,
hvilka förr användes mycket mera än nu (i synnerhet af fruntimren) och i
samma syfte. Numera torde flertalet föredra att hålla sig rena, och man
tillämpar den redan anförda regeln, att "den luktar bäst, som icke
luktar någonting alls". En parfymerad person utsätter sig för misstanken
att han inte är riktigt snygg. Man bör dessutom betänka, att hvad som är
vällukt för en person kan vara vidrigt för en annan, samt att den
parfymerade af redan anförda skäl ej själf kan känna hur starkt han
luktar. Vällukt kan vara angenäm och uppfriskande för en stund, men icke
i längden.

Hvad särskilt angår _dammet_, så kan mycket göras för att förekomma,
att dylikt hopas. Våra rum äro ofta öfverlastade med en del krimkrams
och grannlåter af alla slag, hvilka redan ur skönhetssynpunkt äro af
mer än tvifvelaktigt värde och som mera göra skäl för namnet
"dammgömmor", än prydnadsföremål.[5] En förenkling af lefnadsvanorna
skulle härvidlag äfven ur hälsosynpunkt vara i hög grad önskvärd.
Detsamma gäller om alla slags _tyg-_ och _trasmattor_; de äro ur
hygiensk synpunkt alltid misstänkta och borde hälst alldeles
afskaffas. Där det är dragigt och golfkallt är det vida bättre att göra
golfven täta än att täcka dem med mattor. Kunna dylika ej umbäras, böra
de först och främst aldrig fastspikas utan fästes med ringar, så att de
lätt kunna borttagas. De böra vidare ofta piskas (hvilket naturligtvis
äfven gäller om förhängen, draperier o. s. v.), men piskas på sådana
tider och ställen, att dammet ej anställer ännu mera förtret och skada,
än om det fått vara i fred. Vida förmånligare från hälsosynpunkt, ehuru
dyrare, äro linoleummattor, som kunna aftvättas.

  [5] Jmfr Verdandis småskrifter n:o 77, _Ellen Key_, _Skönhet för
      alla_, s. 10.

Emellanåt borde man också låta grundligt rengöra och desinfektera
tygmattor på de kemiska tvättanstalterna; hvilket i lika mån gäller
äfven om filtar, täcken, dukar o. s. v.

Ett medel att förekomma damm i boningsrum, som ej bör förbises, består
däri, att man lagar att folk, som kommer utifrån, har utväg att
ordentligt torka sig om fötterna, när så behöfves. Mot en sak är man
tillsvidare maktlös, nämligen mot fruntimrens långa klädningar, medels
hvilka de upprifva dammet inom och utom hus och insläpa det i hemmen.
Detta oförnuftiga mod ådagalägger klart, huru föga utvecklad känslan
för renlighet och snygghet är äfven inom de högre samhällslagren och
huru mycken okunnighet, som finnes att utrota.

Slutligen ett par ord om dammets aflägsnande. Detta sker ingalunda
genom den förhatliga "torrsopning" med kvastar och dammborstar, som
ännu här och där användes och som är lika förkastlig inom som utom hus.
Dammet rifves upp, sväfvar en tid i luften och lägger sig ned igen på
samma ställen som förut och andra dessutom, som förut kanske voro
relativt dammfria. Med tillhjälp af en lindrigt fuktad handduk eller
dammtrasa eller en borste omlindad med en fuktad handduk kan man, om
man går försiktigt tillväga, taga bort dammet, utan att rifva upp det.
Dammet bör icke tillåtas ha några privilegierade asyler, där det alltid
får vara i fred, emedan det där ej faller så mycket i ögonen, såsom
t. ex. under sängar och byråar, bakom och ofvanpå kakelugnar o. s. v.,
utan äfven sådana ställen böra emellanåt på samma sätt befrias från
damm.

               *               *
                       *

Hufvudvillkoret för att få frisk luft är som vi sett _renlighet_. Och
att genomföra renlighet är i själfva värket (äfven frånsett dess
betydelse för den friska luften) det yppersta budet i hela
hälsovårdsläran. Den största svårigheten härvid ligger i den mänskliga
naturen, för hvilken _vanan_ spelar en så stor roll. Människorna måste
uppfostras till renlighet, _vänjas_ vid densamma; därigenom blir den
för dem ett oafvisligt behof. Att söka förmå äldre personer att antaga
nya vanor är så godt som hopplöst. Det är i ungdomen, som vanan vid
renlighet skall grundläggas; en gång förvärfvad, förloras den sedan
icke så lätt. Icke minst ur denna synpunkt är det som de _obligatoriska
skolbaden_ ha en så ofantlig, social betydelse, att de i sanning borde
införas öfverallt både på landet och i städerna. De därtill
erforderliga medlen skulle knappast kunna användas på ett nyttigare
sätt.

       *       *       *       *       *



ERRATA/TRYCKFEL:


Ett fåtal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rättats som
följer:

  Sidan  3: "e,s" ändrat till "se"
            (af stort inträsse att se).

  Sidan  4: "hinnar" ändrat till "hinner"
            (syrgasen hinner ersättas)

  Sidan  5: "förhärskade" ändrat till "förhärskande"
            (den förhärskande bland allmänheten)

  Sidan  6: "talgköttlar" ändrat till "talgkörtlar"
            (hudens svett- och talgkörtlar)

  Sidan 12: "åtadkomma" ändrat till "åstadkomma"
            (viktigaste medlen att åstadkomma luftväxling)

  Sidan 13: "mycker" ändrat till "mycket"
            (i så fall mycket fort)

  Sidan 14: "pr" ändrat till "per"
            (såpa det förbrukar per individ)

  Sidan 14: "sjukdommar" ändrat till "sjukdomar"
            (kan bero på sjukdommar i näsan)

Ett mindre antal avstavnings- och interpunktionsfel har också ändrats,
medan alla andra variationer i stavning har bibehållits så som de
förekommer i originaltexten.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Renlighet och frisk luft" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.