Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: De vandrande djäknarne
Author: Rydberg, Viktor, 1828-1895
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "De vandrande djäknarne" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



"De vandrande djäknarne" is a novel in Swedish by the Swedish writer
Viktor Rydberg (1828--1895).  It was first published in the daily
newspaper "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning" in April and May
1856, using the pen name "Agricola".  In 1896 it was published in
volume 3 of the author's collected works ("Skrifter", 14 volumes),
which reappeared in many editions and reprints over the following
years.  "Skrifter" has a commentary by Swedish literature historian
Karl Warburg (1852-1918), which is also included here.

digital facsimile edition, which is based on volume 3 of the author's
collected works ("Skrifter"), fifth edition, printed in 1915,
available at http://runeberg.org/djaknar/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/

  _________________________________________________________________

                      Skrifter av Viktor Rydberg
                                 III

                       DE VANDRANDE DJÄKNARNE.
                             Bondhistoria
                                  av
                              "AGRICOLA"
			   (Viktor Rydberg)

			    Femte upplagan

			      Stockholm
                        Albert Bonniers förlag

                              Stockholm
                    Alb. Bonniers Boktryckeri 1915

  _________________________________________________________________

             Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten!
	    Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt.
                                                  Goethe.

  _________________________________________________________________

Innehåll / Table of Contents

1. Djäkneupptåg
2. Masugnen
3. Korporal Brant
4. Patron Brackander
5. Hos korporalens
6. Patronen och länsmannen
7. De båda rivalerna
8. Avsked från hemmet
9. Värvaren
10. Djäknarne
11. Auktionen
12. Slutet
Utgivarens tillägg och anmärkningar

  _________________________________________________________________

                              Djäkneupptåg.

"Kom, afton, sänk dig neder!
Du ger oss mödans lön.
Vad lugn du oss bereder!
Natur, vad du är skön!
Se, aftonrodnan vilar
i dalens svala famn,
från fästet solen ilar
bort till en annan hamn.
Tyst, tyst är allt som andas,
blott näktergalens ljud
med kvällens vindar blandas,
han kallar på sin brud ..."

Refrängen tages om igen:

"Tyst, tyst är allt som andas -- -- --"

- Jo, vackert tyst, inföll Adolf, den av de båda djäknarne, som sjöng
första stämman, hör du då icke, huru inspektorn... eller vad karlen är
för något... gormar och svär där nere med sitt arbetsfolk? Är det
näktergalens ljud, det?

- Nog hör jag det, Adolf, svarade den andre djäknen, men då man
befinner sig i sångens högre regioner, lyssnar man icke till
människornas tomma ävlan nere i gruset... Nå, vill du icke sjunga
mera?

- Nej, Göran, jag vill dricka.

- Jaså, är du törstig, du lille skälm! Nå, jag säger ingenting därom;
dagen har varit varm, och man måste skölja ned landsvägsdammet. Låt
se... vad är i flaskan, som din pappa godhetsfullt gav oss till
reskamrat? Ännu något, ser jag. Skål, Adolf!

- Gutår, långe Göran!... Jag blir icke otörstig, därför att du dricker
ur alltsammans.

- Lugna dig, gosse! Jag lämnar kvar så mycket, som jag, med användande
av approximationsteorien, kan beräkna, att din lilla korpus tål.
Parvum parva decent... smått höves en liten... säger vår oförgätlige
vän Håkan Sjögren.

- Glöm icke, Göran, att du har dåligt betyg i algebran! Så, stopp nu!

De båda samtalande voro tvenne ynglingar från gymnasiet i Växjö --
djäknar, som allmogen ännu kallar dem. De voro ute på botanisk
exkursion, efter vad deras portörer och botanikspadar visade;
åtminstone begagnade de botaniken såsom förevändning för att under
sommarferierna ströva omkring på landsbygden och söka äventyr. Dylika
strövtåg hava sedan gamla tider legat i Växjö-gossarnes smak, och
bland bönderna i nejden gå många historier om kringvandrande djäknars
äventyr och putslustiga upptåg.

De bägge vännerna hade slagit sig ned i gräset på en kulle under en
lummig ek. De hade därifrån utsikt över ett härligt småländskt
landskap med små insjöar, slingrande bäckar, furumoar och lövdungar.

Göran, den äldre av dem, var en högväxt, kraftig yngling med
jovialiska ansiktsdrag och anläggning till polisonger. Han hade sina
tjugu år på nacken och stod nu färdig att med den lärdomsskatt, som
bestås i Växjö, och icke så litet därutöver, som han på egen hand
samlat, begiva sig till akademien.

Adolf, hans kamrat, var en spenslig, finhyad gosse med skälmska ögon.
Son av den rike och allmänt aktade baron Sparrfält på Odensvik hade
han slutit ett fast vänskapsförbund med hemmansägaresonen Göran, ett
förbund, som olikheten i deras ålder endast bidrog att göra ännu
varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, delade sina
lärares och kamraters tillgivenhet och hade allt, till och med sina
små oskyldiga upptåg, gemensamt.

- Ack, du Göran, vad detta varit en lustig dag! sade Adolf, i det han
makligt sträckte sig i gräset och såg upp mot den blå himmelen. Jag
glömmer aldrig de här äventyren.

- Åja, nog har du haft pojkstreck för dig, sade Göran.

- Än du då? Har du varit ett uns bättre än jag?... Ha, ha, då jag
tänker på den snåle prästen, hos vilken vi i dag åto middag, kan jag
skratta mig fördärvad...

- Vad var det för roligt, att du drack ur allt hans öl? Stackars man,
han följde med ängsliga blickar var droppe du slukade.

- Och vad var det för roligt, att du tog fatet med fläskpannkakan och
lät hela anrättningen, ett tu tre, försvinna i ditt glupska
ginungagap, innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha!

- Då hade vi en bättre tillställning hos den rike nämndemannen i
Lomaryd, sade Göran.

- Ack, den vackra Stina, hans dotter...

- Som du ville kyssa, men icke fick, i trots av ditt snutfagra
ansikte, Adolf...

- Och som du fick kyssa, Göran, i trots av dina fula, röda polisonger.

- Säg icke "i trots av" utan "med anledning av" mitt manliga, i
aftonrodnadens sköna färg skiftande kindskägg. Du förstår dig icke på
flickornas smak. Att kyssa dig eller en annan liten fröken kan komma
på ett ut... men jag -- jag är en man, och det är sådana flickorna
vilja ha.

- Skryt lagom, Göran! Om du ej förstått dig på svartkonsten, skulle
Stina ej bevärdigat dig med en blick.

- Ja, svartkonsten är en märklig konst. Du märkte väl, att det rika
nämndemansfolket i början ej ville undfägna oss med annat än
svagdricka?

- De önskade oss på dörren, det märktes tydligt.

- Men då frågade mig händelsevis nämndemansmor, vad jag studerade i
Växjö...

- Och jag skyndade mig att svara, att du studerade svartkonsten... Var
infallet icke gott, vaba?

- Strax blev det annat ljud i pipan. Man betraktade mig med vördnad,
nästan med fruktan, och bullade upp ett frukostbord med skinka,
medvurst och öl, och jag smorde kråset, medan du, lille Adolf, sökte
visa dig på din älskvärda sida för dottern i huset. Men du
misslyckades, min gosse. Du känner icke bondtöserna; de ha icke öra
för sådana grannlåter, som du lärt dig att prata till de förnäma
fröknarna. Emellertid kom nämndemansmor till mig och berättade
jämrande, att hennes ladugård var förhäxad, att kalvarne dö och korna
ej ge mjölk... hon frågade mig om råd...

- Och du svarade?

- Att hon skulle fodra och sköta kreaturen väl.

- Hon tyckte naturligtvis, att det var ett alltför simpelt råd...

- Ja visst, hon lät mig förstå, att ingenting annat än svartkonsten
torde hjälpa, och bad mig anlita mina kunskaper i den vägen. Jag
gjorde många invändningar, men därav blev gumman ännu enträgnare. Till
slut, sedan jag tagit tysthetslöfte av henne, sade jag, att hon skulle
taga ögat av en vessla, hjärtat av en örn, framtassen av en björn och
tungan av en tre och tre kvarts år gammal vit orm, insy dessa lemmar i
skinnet av en ödla samt nedgräva alltsammans en torsdagskväll under
ladugårdströskeln, sägande hokus pokus filiokus. Gumman blev
hjärtinnerligt glad, tackade mig för det goda rådet och bad mig lämna
de där trollsakerna (hon tog för givet, att jag hade dem i portören),
så skulle hon hederligt betala dem. Jag svarade, att mitt förråd var
slut, och rådde henne att skaffa sig dem själv.

- Och nu blev gumman ännu enträgnare, inföll Adolf. Jag såg, huru hon
viskade och tasslade med dig.

- Ja, hon var i synnerhet bekymrad för, huru hon skulle finna en jämnt
tre och tre kvarts år gammal orm. Jag rådde henne att fånga en mängd
och syna dem i munnen, såsom man gör med hästar...

- Ha, ha, ha!

- Medan gumman anfäktade mig med sina böner, hade jag ögonen på lilla
Stina. Jag fann, att hon var en alltför täck flicka med en mun,
liknande en frisk rosenkalk. Nå, tänkte jag, innan jag lämnar stället,
skall jag ha kysst Stina, bara för att förarga dig och göra dig
svartsjuk, Adolf...

- Hör, mor, sade jag, jag vet ännu ett medel, som kan hjälpa; jag har
medlidande med er och vill upptäcka det för er. Ni skall taga sex
nubbar och spika dem i ladugårdsgolvet, men nubbarne skola först vara
signade.

- Hur går det till? frågade hon.

- Ingenting är enklare... Det behövs bara en flicka som icke fyllt
tjugu år...

- Går icke Stina an? Hon är bara sjutton, sade gumman.

- Å jo män. Jag, min kamrat och Stina ställa oss på golvet; ni, mor,
och fader nämndeman sätten er på var sin stol, hållen er alldeles
stilla under tiden och mumlen för er själva:

  "A, E, I, O,
  jag vill ha mjölk av min ko;
  U, Y, Å, Ä, Ö
  ingen kalv får dö."

Stina skall säga hokus och taga en nubb mellan tänderna, så att blott
själva spetsen sticker fram; jag säger pokus och tar nubben med min
mun ur hennes; min kamrat bugar sig därefter och säger filiokus, som
är det kraftigaste trollordet och bekräftelse på det övriga. På det
sättet signas var nubb särskilt, och det är hela saken... Nåväl, saken
blev snart arrangerad, och Stina gick gärna in på att vara med
därom...

- Ja, för kornas skull, inföll Adolf.

- För kornas och kalvarnes skull, det medger jag, ty jag är för
anspråkslös att uppgiva mitt hyggliga ansikte såsom bevekelsegrund.
Visserligen rodnade hon och var litet förlägen, men allt gick efter
önskan, och jag fick mina sex kyssar.

- Vad jag hade svårt att hålla mig för gapskratt, när jag såg gubben
och gumman sitta och vagga med huvudet och mumla: "A, E, I, O" etc.

- Allvarsamt talat, Adolf lille, spelade du själv den ömkligaste
figuren. Det gjorde mig riktigt ont om dig. Du fick stå och bevittna,
huru jag tog den ena kyssen efter den andra, samt buga dig och säga
filiokus.

- Tala icke därom! Det var ett elakt påhitt av dig, Göran, för vilket
jag i sinom tid skall utkräva vedergällning. Men hör på, vi måste
stiga upp och marschera vidare för att söka nattkvarter... Solen går
nu ned. Vart skola vi nu ställa kosan?

- Quo fata trahunt retrahuntque sequamur: vi må gå dit ödena föra!
Stannom blott en stund för att betrakta solnedgången! Vilken härlig
afton! Huru skönt ändå att vistas i Guds fria natur!

- Medeltidens vandrande riddare måste hava fört ett härligt liv,
Göran?

- Åtminstone då det var vackert väder... Se, nu försvinner hennes
strålande majestät under himlaranden. O, drottning, för vilken altaren
fordom rykte på Persiens slätter och Mexikos berg:

"O, vor jag som du,
så nära den önskade strand,
det nya lycksaliga land!"

Så! Nu är jag färdig. Framåt marsch!

  "Med skämt och sång,
  med munter gång
  vi vandra dit ödet befallt.
  Ej frågan är,
  vart kosan bär,
  ty hembygden är överallt."

De båda vännerna lämnade kullen arm i arm, och deras friska röster
genljudade i skogen.

  _________________________________________________________________

                                Masugnen.

Djäknarne hade visserligen icke behövt gå långt för att finna
nattkvarter, ty på obetydligt avstånd framför sig sågo de en vit
herregårdsbyggning av ståtligt utseende, men de föredrogo att gästa i
präst- och bondgårdar; och då de nu händelsevis från kullen
varseblivit röken från en på andra sidan skogen belägen masugn och
hörde gnisslet av dess väldiga bälgar, beslöto de begiva sig dit och
tillbringa natten i hyttan bland bergsmännen.

De inslogo således den väg, som förde genom den gamla, ärevördiga
granskogen. Det mörknade hastigt, och masugnen var längre bort belägen
än de förmodat, men de förkortade vägen med muntert glam och glada
sånger. För övrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt tätare
skuggor, som föllo över skogen, att lyssna till kvällvindens suckar
och betrakta stjärnorna, som tindrade så klart över granarnes bugande
toppar. Och ju mörkare det blev, desto livligare målade sig på en viss
fläck av himmelen ett rödaktigt, fladdrande återsken av masugnens
lågor. Det var en eldstod, som förde dem rätta vägen i skogens
labyrint, och de hörde allt tydligare, huru forsen brusade, huru
bälgarnes jättelungor flåsade och hamrarnes slag genljudade bland
skogens klippor.

Nu glesnade skogen, och de bägge vandrarne sågo framför sig ett öppet
fält, i bakgrunden begränsat av ett berg, på vars vilda, stupande
avsatser de över masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en
fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och
tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad röst,
blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika
ivrigt arbetande människorna förorsakade.

Adolf och Göran gingo uppför den långa bro, som förde till mashyttans
övre våning, och på vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppköras
för att kastas i ugnens vilda gap. De hälsade vänligt på de av rök och
sot svärtade männen, och dessa besvarade hälsningen på samma sätt.
Sällan kommo besökande från andra orter till denna avlägsna del av
bergslagen, och man undre därför ej, att bergsmännen med en viss
nyfikenhet utfrågade våra djäknar, vilka de voro och varifrån de
kommo. Sedan dessa givit gott besked för sig, blev det deras tur att
fråga, och de fingo nu bland annat veta, att ägaren till denna masugn
liksom till flera andra, jämte stångjärnshamrar o. s. v., var den rike
och mäktige patron Brackander på Trevnadslösa. Trevnadslösas
karaktärsbyggning var just det vitmålade hus, som vännerna sett, medan
de vilade på kullen. Därefter begåvo sig djäknarne till mashyttans
nedre våning, varifrån sången ännu hördes. I dörröppningen till
densamma visade sig en verklig jättegestalt, en karl på sina sex fot
och lika många tum, insvept i skinnkläder och med en bredskyggig hatt
nedtryckt över det sotiga ansiktet.

- Vad är ni för slags folk? frågade han tämligen barskt.

- Vandrande djäknar, svarade Adolf och Göran på en gång, och den
senare tillade:

- Vi fundera på att stanna här i mashyttan över natten, om ni, gott
folk, icke har något däremot, och sedan fortsätta vi vår resa i
morgon.

- Djäknar från Växjö? Prästgesäller? fortfor jätten. Har ni gått
vilse, eftersom ni kommer så här? Här ä just inga bekvämligheter för
sådana gäster. Men vill ni sova på en bänk där inne, så står det er
fritt.

- Jag har aldrig sett någon masugn förr, sade Adolf, och är därför
litet nyfiken...

- Att se, hur järnet kommer utrinnande som en vitgnistrande ström...
Åja, det är rätt lustigt för den, som inte är van vid det...

- Och vad bekvämligheter angår, inföll Göran, så ha vi många nätter
sovit under ett träd i skogen, med en sten till huvudgärd...

- Likasom Jakob, inföll jätten skrattande. Jaså, ä herrarne av det
slaget, så ä herrarne välkomna.

Mannen gick in, och djäknarne följde honom.

Det var ett stort, mörkt rum, i vilket de inträdde. I stället för golv
hade det ett lager av djup sand, dess bakgrund upptogs av ugnsmuren,
bälgarne och maskineriet, som sätter dessa i gång; här och där sågs en
slägga, och mot väggarne lutade sig längre och kortare järnspett. På
en bänk sutto tvenne män, av vilka den ene sjöng, och över sångarens
huvud hängde, fastspikad på väggen, en lampa, som spridde ett ganska
sömnigt och otillräckligt sken. Sångaren var en medelålders man, sotig
och klädd i skinn likasom de andra; de ord han sjöng, då djäknarne
inträdde, voro följande:

  "Trolösa flicka, du har en fager hy,
  men du har ock ett ostadigt sinn;
  ditt hjärta vill jag likna vid en vinddriven sky,
  som far hela världen omkring."

- Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den långe, som var
ingen annan än masmästaren Sven, jag gitter icke höra den.

- Nå, jag kan väl tiga, eftersom du så vill, svarade Pelle Larsson,
helst som jag ser, att du har två herrar med dig, och de tycka väl
inte om enfaldiga bondvisor, kan jag tro.

- Å, fortsätt han med sin visa, sade Adolf, vi höra gärna på.

- Men jag gör det icke, sade masmästaren Sven. Pelle gör aldrig annat
än sjunger ovett och lögn om töserna, om deras trolöshet och sådant
snack... Jag gitter icke höra det.

- Nej, månntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en fästmö, tror han
alla flickor om gott.

- Håll munnen! sade Sven.

- Bevars väl, jag tiger, masmästare, svarade Pelle. Annars ska
herrarne tro, att jag är den värste hojtaren i hela vår församling; ni
skulle bara höra mig i kyrkan. Klockaren skriker, så att han är röd
som en tuppkam i synen, men mig överröstar han icke.

Förtroligheten mellan masugnskarlarne och djäknarne beseglades, då
dessa senare framtogo vinflaskan och läto den vandra ur hand i hand,
från mun till mun.

- En tung slägga det här, sade Göran, i det han prövande upplyfte en
sådan.

- Ja, inte duger en djäkne att hantera henne, inföll Pelle Larsson.

- Icke det? sade Göran, i det han fattade om ändan av skaftet och höll
släggan horisontalt med rak arm.

- Bra, bra, sade masmästare Sven och klappade Göran på axeln. Herrn är
en svensk gosse, det märker jag.

- Ja, sådana ha vi många på gymnasium, sade lille Adolf, stolt rätande
sig. Göran är icke den starkaste bland oss. Ni skall tro, att djäknar
icke gå av för hackor, gott folk.

- Nå, vad säger herrn om den här lilla tingesten? inföll Sven, i det
han pekade på den största släggan bland dem alla, en verklig
Herkules-klubba. Lyft den också, om herrn orkar.

Göran vågade ett försök, som gjorde hans krafter all heder, men icke
desto mindre misslyckades.

Jätten skrattade, så att de vita tänderna lyste mellan de sotiga
läpparne, varefter han fattade släggan, svängde den ur hand i hand med
förvånande hastighet, kastade den upp i taket och uppfångade den i
fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets över huvudet och lät den
sakta nedsjunka mot sin mun. När detta var gjort, slängde han den bort
i en vrå och sade torrt:

- Det där kallas bland oss bergsmän att "kyssa" släggan.

Adolf hade med verklig bävan åsett detta atletiska mästerprov.

- Finnes här någon annan, som kan göra detsamma? frågade Göran
undrande.

- Jag ber dem icke försöka, sade Sven, såvida de ej vilja ha sina
näsor förvandlade till rotmos och svälja sina tänder. Men uppe i norra
bergslagen, i Barnarp och Månsarp, finnas flera, som förstå sig på
samma lek... Tag spaden, Pelle Larsson... slagget skall ut.

Pelle Larsson, biträdd av de tvenne andra karlarne, grävde en bädd i
sanden från ugnsöppningen till dörren, och sedan bädden var färdig,
fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare över ansiktet, gick
fram till ugnsöppningen och gjorde med spettet några väldiga stötar.
Ett ögonblick därefter kom slaggen utrinnande som en ström av
gnistsprutande eldvågor och fyllde den grävda bädden, upplysande
rummet med ett starkt, rödaktigt sken och utbredande en hetta, som
förekom de båda djäknarne nästan odräglig. Det var en vacker, men
snart försvinnande anblick, ty slaggets livliga eldfärg mörknade
hastigt, några vattenämbar tömdes över detsamma, varefter det
sönderslogs med järnspetten och utbars styckevis ur hyttan.

- Järnet kommer icke förrän om en timme, sade Sven, och under tiden
ska vi äta vår kvällsvard. Vilja herrarne vara med om den, fast det
bara är sill och potatis och svagdricka, som vankas? Men potatisen är
god, vill jag lova, den kokas icke, utan vi steka den här i den heta
sanden.

Göran och Adolf voro ganska hungriga och emottogo således bjudningen
med mycket nöje. Den simpla anrättningen var snart färdig och fick en
strykande åtgång. Göran och Adolf visade, att djäknar ej äro så
nogräknade, ifall sot och aska, jämte hungern, äro de enda kryddorna
på maten.

- Jag vet icke varför, men jag tycker om er, gossar, sade Sven under
måltiden förtroligt till djäknarne. Vart ämnen I taga vägen i morgon?

- Åt öster, väster, söder eller norr, svarade Adolf. Vi gå vart vinden
blåser.

- I morgon är söndag, anmärkte Sven, och det är min tur att vara ledig
från arbetet den dagen. Hör på, gossar, om vinden skulle blåsa åt det
håll, där far mins stuga ligger, skulle ni vilja följa med? Vi komma
att gå förbi vackra ängar, där många slags blomster växa, och jag kan
tänka, att ni, liksom andra djäknar, egentligen äro ute för att samla
blommor...

- Vad säger du om förslaget, Adolf? frågade Göran.

- Topp, svarade denne, jag för min del antager det.

- Gott, sade Sven, I skolen då få se en gubbe, som luktat krut i sina
dagar.

- Har er far varit i krig?

- Jag vill tro det. Han stupade i kriget mot ryssarne.

- Vad! Jag tyckte ni talade, som om han levde, inföll Göran.

- Ja, saken är den, att min salig far blev ihjälskjuten, men min
fosterfar, korporal Brant, han lever nog, mån I tro, och det är den
gubben, jag menar. Han har, som jag sade, luktat krut i sina dar och
kan berätta er många krigshistorier, om ni tycker att det är roligt
att höra sådana. Ni följer således med, gossar?

- Ja, Sven.

- Men då väcker jag er klockan tre i morgon, innan fåglarne börjat
sjunga... Ären I med om det också?

- Ja visst.

- Nåja, icke behöver jag vara rädd, att ni ska försova er, ty ni får
bara var sin träbänk att ligga på med min och Pelle Larssons tröjor
till huvudgärd.

Tiden gick fort under muntra samtal. Djäknarne berättade äventyr om
Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga folksägner om Bellman
(som i vår allmoges mun gäller för att vara den lustigaste hovnarr,
som någonsin gycklat med ett krönt huvud) samt trovärdiga berättelser
om skogsjungfrur, bergtroll, näckar, tomtegubbar och mera sådant.
Pelle Larsson påstod, att han mången mörk höstnatt, då han setat vid
kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett skogsjungfrun
med högtidliga steg vandra förbi; och en annan av arbetarne, som förut
varit bergsprängare vid Taberg, visste att berätta om Tabergsgumman
och hennes slott djupt inne i bergets sköte. Man hade en gång, sade
han, beslutat spränga ett valv tvärs igenom berget, men då man hunnit
några famnar in i detsamma, ljöd inifrån en röst, som förbjöd
arbetarne att fortsätta, ty de hade nu hunnit nära gummans
sängkammare. Men det påbörjade valvet finnes ännu kvar och kan beses
av var och en, som besöker Taberg.

Det led nu långt in på natten, och djäknarne kände behov av vila. De
lade sig på de anvisade bänkarne, och trötta av dagens vandring,
inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna sömn.

  _________________________________________________________________

                             Korporal Brant.

- Upp, gossar! ljöd en röst i djäknarnes öron.

De vaknade. Strömmen brusade, bälgarne flåsade, hamrarne knackade: det
var den gamla musiken, som oupphörligt, år ut och år in, ljuder på ett
sådant ställe. Men framför våra vänner stod Sven masmästare med ett
bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra.

- Ni sov så gott, att jag tyckte det var synd att väcka er förr, men
nu är klockan fyra, och vi måste bege oss på väg, sade han.

Göran och Adolf voro inom några ögonblick färdiga. De sade farväl åt
de övriga masugnsarbetarne och följde Sven. Visst voro de i början
litet olustiga, ty många timmar hade deras sömn ej räckt, och ej
heller voro de vana att sova med gångkläderna på sig, men denna
olustighet försvann snart, ty morgonvinden blåste så friskt och
upplivande, luften var så ren, himlen så blå. Det var en ljuvlig
svensk sommarmorgon. Trasten och andra små vingade sångare fyllde
nejden med gälla drillar, daggpärlor glänste på varje grässtrå, och
det doftade så friskt från ängarne, de gamla granarne och linneorna,
som växte i deras skugga. Och när nu solen gick upp och göt över
bergen ett gyllne sken, och dagrar och skuggor blevo skarpare och
landskapets skiftande färger saftigare, huru skön och leende låg ej
vandrarnes lilla, av synkretsen begränsade värld framför dem!

Med friska sinnen, öppna och tillgängliga för varje intryck av
naturens skönhet, med barmen vidgad av den livande morgonluften
vandrade de båda djäknarne framåt. I det ungdomliga hoppets
kalejdoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst,
lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen
hotande framtidsbild, intet dystert minne från det förflutna.

Sven masmästare marscherade med långa steg och svängande sitt knyte i
handen, framför djäknarne, men ej på längre avstånd, än att de kunde
underhålla ett samtal med honom, och det gjorde de även. För varje
fågel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven
masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom därom.
Likt Dag den vise tycktes han till och med förstå sig på att översätta
fåglalåten på mänskligt tungomål. Om deras väg förde dem förbi någon
stuga, vilket sällan skedde, ty nejden var föga bebodd, visste han
berätta åtskilligt både förståndigt och underhållande om dess invånare
och dessas öden, levnadssätt och ekonomi. Så gick tiden fort och
vandringen lätt under muntert samspråk.

Nu kommo de tre vandrarne till ett öppet, solbelyst ställe i skogen,
där en smal, men tämligen djup bäck flöt, tyst och obekant, med klara
böljor över sin vita sandbädd, tills den försvann bland granarnes och
tallarnes stammar.

- Hör på, gossar, sade Sven och stannade, vi ha söndag i dag. Att visa
sig inför Vår Herre med rent hjärta är ingen så lätt sak, men att visa
sig inför människorna med rent ansikte på en sådan dag är mycket
lättare. Jag menar härmed, att när jag vandrar från masugnen till far
mins stuga, plär jag stanna här och tvätta sotet av mig. Det är icke
för mycket, helst då man har, med respekt att säga, en fästmö, som
väntar på sig där hemma.

- Har Sven verkligen en fästmö? Är hon vacker? frågade Adolf.

- Det får Adolf snart se, svarade Sven. Men nu vill jag fråga, om
gossarne vilja göra som jag, det vill säga: taga sig ett bad.

Det var just vad Göran och Adolf ville, ty bäckens vatten var klart
och inbjudande. Sven tvättade sig med medhavd såpa och visade nu,
sedan sotet väl var bortsköljt, ett öppet, ärligt och friskt ansikte,
vida yngre än djäknarne förmodat.

Ja, Sven kunde vid närmare påseende ej gärna vara äldre än tjugufem
år. Sedan de tillräckligt njutit av de svalkande böljorna, öppnade
Sven sitt knyte, i vilket han hade rent linne och sina helgdagskläder
av vackert, pressat vadmal. Dessa pådrogos nu, och arbetskläderna
hoprullades i ett bylte och gömdes i en buske. Därefter fortsattes
vandringen.

De kommo nu ur skogen till en öppen slätt, på vilken här och där en
sandkulle, överhöljd med röda ljungblommor, höjde sig. Ljungfält, på
vilka vitulliga får sökte en sparsam föda, saftgröna ängar, där en och
annan häst och ko betade, små åkerlappar med vajande korn och havre,
och kärr, vars mörka gyttja rikligt pryddes med silverglänsande
"Parnassiae palustres" och guldgula "Calthae", omväxlade med varandra,
och längst bort glittrade en insjö i morgonsolens sken. Men vid
insjöns strand låg en rödmålad stuga, och på den pekade Sven, sägande:

- Där bor far.

Snart voro de framme. Stugan hade ett vänligt och inbjudande utseende,
där den låg, på tre sidor omgiven av en liten trädgårdstäppa och
beskuggad av gamla knotiga, men väl ansade äppelträd. I trädgården
växte många nyttiga plantor, såsom kål, morötter och rovor, men man
såg där även små blomsterland med granna ringelblommor och stolta
pioner. Blommor utanför en lantlig stuga äro alltid goda tecken; de
bevisa, att sinnet hos invånarne icke är så förvildat eller nedtryckt,
att det ej öppnar sig för det täcka och älskliga i naturen. Vid ena
gaveln stodo trenne bikupor, och man hörde kring dem det tydliga
"susurrus", vid vilket herdarne i Virgils ekloger älska att slumra.
Framför stugan, närmare intill sjön, hängde nät att torka i solskenet,
och över förstugukvisten hade ett äkta par av det hederliga
svalsläktet byggt sitt bo.

Våra tre vandrare stego in. Stugans inre bar samma prägel av
hemtrevnad som dess yttre. Golvet var vitt och bestrött med
välluktande enris; en rödmålad pinnsoffa, några stolar med
hjärtformigt utskurna ryggstöd, en säng med snövitt sparlakan, ett
bord, en byrå med mässingsbeslag, en Moraklocka samt ett skåp, på vars
dörr ägarens namn prunkade i en krans av konstnärligt målade blommor,
utgjorde möbleringen. De vitmenade väggarne voro prydda med livligt
kolorerade tavlor från Lundströmska konstanstalten i Jönköping; där
såg man scener ur nya testamentet och ur svenska historien, skäggiga
sultaner till häst, Napoleon och "Karl XI:s syn på rikssalen". Över
pinnsoffan hängde en musköt med påskruvad bajonett och en gammal
soldathatt. Genom fönstret tittade solen vänligt och helgdagslikt in i
rummet.

- Se där ha vi Sven! sade en ung flicka, som för tillfället var ensam
inne, sysselsatt med att pryda den vitrappade spiseln med björklöv och
ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en
femtonårig jänta med ljust hår, stora blå ögon och friska kinder. Hon
ämnade säga något mera, men tystnade och slog förlägen ned ögonen, då
hon varseblev Svens obekanta följeslagare.

- God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan högt i taket. Men
säg mig, var är far och mor och Johanna... Är Johanna kommen än?

- Mor är gången till kyrkan, far sitter i täppan och röker sin pipa,
men Johanna kommer väl snart, tänker jag, sade Ingrid. Jag skall säga
till far...

Flickan skyndade ut genom köksdörren, och kort därefter visade sig
korporalen.

Korporal Brant gick på träben -- ty då en kula har bortsnappat en
fortkomstledamot av kött och blod, har kronan ingen annan att giva i
ersättning än i bästa fall -- en av hård och god masurbjörk. Men detta
bekom korporalen föga; ja, träbenet och tapperhetsmedaljen voro på
sätt och vis korporalens käraste egendom: aldrig har en dansös med
sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt fot, som
korporalen skulle visat sitt träben för envar, som ville betrakta
denna anspråkslösa produkt av svarvarens konsterfarenhet. Sextio
levnadsår, genomsträvade dels under musköten, dels vid plogen, hade
gråsprängt hans hår och väldiga knävelborrar, men ej lyckats kröka
hans höga, axelbreda gestalt, som, inknäppt i en blå rock med blanka
knappar, var lika rak och militärisk som för trettio år sedan.
Ansiktet låg i allvarsamma, nästan bistra rynkor, men ögonen blickade
vänligt och milt under sina buskiga ögonbryn. Sådan var korporal Brant
till sin yttre människa. Djäknarne kände vid hans åsyn en djupare
vördnad, än om de sett hela Växjö konsistorium inträda; herrar
konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, men förhållandet
var verkligen sådant.

- Är herrarne samma djäknar, som för ett par dagar sedan voro i
Lomaryd? frågade korporalen, under det han slog sig ned i sin
pinnsoffa, drog några drag ur pipan och med handen strök sitt träben.

- Ja, korporal.

- Då vill jag fråga herrarne en sak så god som två: vad var det för
galenskaper, herrarne satte i huvudet på nämndemansmor? Jag träffade
för en stund sedan Ola Persson, och han berättade något spektakel om
herrarne och folket där på stället...

Adolf omtalade nu på ett putslustigt sätt historien om de signade
nubbarne. Korporalen drog ett ögonblick på munnen, men skakade
därefter allvarsamt huvudet och sade, i det han åter började stryka
sitt träben:

- Lille baronen kan visst tycka, att det där är roligt, men kan han
också tycka, att det är rätt? Skall man göra enfaldiga människor
dummare och vidskepligare, än de äro? Ynglingar, som få studera och
lära och inhämta kunskaper, böra väl hellre försöka hjälpa folk ur
deras villfarelser än bestyrka dem i sådana... Det är min mening om
saken.

Och därmed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa.

Göran och Adolf sågo icke så litet förlägna och handfallna ut vid
denna oväntade förebråelse.

- Men herrarne äro i alla fall bara unga pojkar, fortfor korporalen
muntert, och med pojkar får man ej räkna så noga, om de hava ett eller
annat upptåg för sig: det ligger i deras natur. Människan, tillade han
allvarsamt, skall först gå genom livets hårda rekrytskola och lida
mycket hugg, innan hon blir en allvarlig stridsman.

Sven masmästare, som innerligt skrattat åt Adolfs berättelse och sedan
under samtalets fortgång stått och sett ut genom fönstret, vände sig
om och sade:

- Det syns en båt ute på sjön; det är säkert Johanna, som kommer.

- Gott, sade korporalen, vill ni som jag, så gå vi ned och möta henne
vid sjöstranden. Emellertid skall du, Ingrid, laga till litet mat åt
oss. Herrarne få hålla till godo med vad huset förmår.

Det var verkligen Johanna, korporalens äldre dotter, som kom roende.
Den raska flickan var ensam i båten och skötte själv årorna med vana
och kraftiga händer. Johanna tjänade som ladugårdsdeja hos patron
Brackander på Trevnadslösa. Från denna herregård till korporalens
stuga, tvärs över sjön, var en fjärdedels mil, men den unga flickan
räknade icke årtagen, när rodden gällde hemmets härd, där kära
anhöriga och fästmannen väntade henne.

När båten var nära stranden, lade Johanna upp årorna, hoppade i land
och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp på det torra.
Johannas hela väsende vittnade om raskhet och hälsa. Och ändå var
hennes ansikte så fint, hennes hy så ren och hennes ögon så klart
ljusblå, att många av Amaranterordens förnäma skönheter skulle haft
skäl att avundas henne. De små händerna voro kanske något för röda och
valkiga av arbete för att behaga i en salong -- men Sven masmästare
tyckte om dem desto mera.

Den lilla familjen och dess gäster återvände nu till stugan. Sven
masmästare räckte Johanna en liten förgät-mig-ej, som han funnit vid
sjöstranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde
upptäcka. De gingo vid varandras sida utan att tala många ord, men
deras okonstlade väsen vittnade tillräckligt om den glädje, de kände
över att få se och vara nära varandra.

Sådana möten inträffade tämligen sällan; emedan arbetet vid masugnarne
fortgår även om söndagarne, var det blott en eller två gånger i
månaden, Sven kunde slå sig lös för att träffa Johanna i kyrkan eller
i faderns stuga.

Man satte sig till bords. På en vit duk stod ett fat med potatis, ett
annat med fisk, som korporalen föregående dagen egenhändigt dragit upp
ur sjön, samt en stor kanna av oäkta porslin, fylld med den raraste
mjölk. Brödet bestod av havreblandat korn, väl bakat och särdeles
mört. Detta var hela anrättningen, men ingen lämnade bordet hungrig.
Härefter framtog korporalen postillan och psalmboken, påtog sina gamla
brillor och uppläste med klar röst dagens evangelium, varefter han
uppdrog åt Göran att föreläsa predikningen.

Vår djäkne kände sig fattad av en känsla, den han förut aldrig
erfarit. I kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inbördes
kärlek förädlade naturmänniskor var det liksom om ett friskare, men
allvarligare liv genomströmmat honom. Ljuva minnen vaknade i hans
barm, minnen från hans barndom, då fader och moder ännu levde, och han
själv, ett oskyldigt barn, uppväxte i deras vård under den gamla
hyddans tak. Han föreläste ur postillan med anda och övertygelse, och
predikantens enkla ord voro likasom hämtade ur hans eget hjärta. Ämnet
var människans barnaförhållande till Gud, och huruledes hon genom
detta förhållande är i stånd att med inre lugn och lycka bestå de
hårdaste prövningar, för vilka den på sin egen kraft trotsande måste
duka under.

Efter predikningens slut tryckte korporalen Görans hand och lovordade
hans vackra utförsgåvor. Man gick därefter på husfaderns förslag till
trädgårdstäppan och tog där plats på en bänk, som beskuggades av en
gammal enstaka lind. Alla voro tysta, till och med den lille pratsamme
Adolf. Korporal Brant såg fundersam ut, stoppade sin pipa och sade
slutligen:

- Med anledning av vad vi i dag hört, kom jag, såsom ofta sker, att
tänka på min salig vän Stål, din far och min gamle krigskamrat, käre
Sven. Stål tjänte liksom jag vid Albo kompani; han var flygelman, ty
han höll sina sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans
nästa man i ledet. Vi voro goda vänner, delade ljuvt och lett, och
voro alltid vid varandras sida, såväl i kulregnet som på marscher och
i bivuaken. Men det var ej till detta jag ville komma utan till något
annat. Stål var en barnafrom människa och försummade ingen kväll sin
bön till Gud. Det var en kort bön, som han lärt av mor sin, och han
uppläste den av gammal vana med hög och ljudelig röst, innan han, med
ränseln under huvudet och geväret vid sidan, somnade. Det var, med ett
ord, den lilla bönen: "Gud, som haver barnen kär, se till mig, som
liten är" o. s. v. Nu kunnen I väl tänka, att många av våra kamrater
tyckte det vara lustigt, att den gamle skäggige Stål, som var den
längste karlen i kompaniet, kallade sig "barn" och "liten", men sådant
bekymrade honom föga, ty, som han sade, Gud mäter icke människorna med
alnmått, och Guds barn ville han vara, om han än bleve aldrig så
gammal.

Korporalen tystnade åter för en liten stund och tycktes försjunken i
sina minnen. Sven masmästare torkade med avighanden sina ögon, i vilka
en fuktig glans var synbar.

Såsom läsaren redan vet, hade Svens far stupat i kriget mot Ryssland.
När korporal Brant hemvände, var det han, som meddelade sorgeposten åt
Ståls änka, som med en femårig son bebodde en backstuga och befann sig
i yttersta nöd, ty hon var sjuklig och oförmögen att arbeta. Nu hade
Brant själv hustru och barn att försörja, hade blivit invalid, var
krasslig av fältlivets mödor och försakelser och kunde således ej så
kraftigt som förr sköta plog och spade. Men detta hindrade honom ej
att åtaga sig den övergivna änkan och hennes son, och när gumman Stål
dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade själv
lärt pojken att läsa och i allo vårdat sig om honom med lika stor
ömhet som om sina egna barn. Dock måste korporalen vid Svens
uppfostran ofta taga itu med hårdhandskarne, ty Sven var en styvsint
pojke; men det bättrades med åren, så att korporalen fick heder,
glädje och nytta av sin fosterson. Sven var duktig och ordentlig,
skicklig både som masugnskarl och smed, och den månadspenning han
förtjänte, kom nu hushållet väl till pass. Den gamle krigsmannen såg
med innerlig förnöjelse, att Sven och hans Johanna tyckte om varandra;
han hade, medan de ännu voro barn, tänkt sig som ett önskningsmål att
se sonen till den oförgätlige vännen Stål i äkta förening med Johanna.

- Korporal Brant, sade Adolf, vill korporalen göra oss ett stort nöje,
så omtala något för oss från kriget!

- Sommardagen är lång, svarade korporalen, och I stannen ju här till i
morgon. Vi ha således god tid på oss att berätta krigshistorier...

- Var stupade Stål? frågade Adolf, som ville förmå gubben Brant att
genast öppna sin språklåda.

- Det var vid Helsinge, sade korporalen med en lätt suck. Där voro
kronobergarne med, skolen I tro, fortfor han, i det han rätade sig och
ögonen blixtrade. Ni vet av historien, gossar, att kronobergarne för
den dagens arbete blev regementet n:o 1 i svenska arméen och fick rang
av konungens garde. Lagerbring kommenderade den svenska styrkan.
Ryssarne voro dubbelt så många som vi, men vi höllo dem varma under
två långa dagar. Men så kom Gustav Adolf och utnämnde en annan
befälhavare, och så uppstod oreda; order och kontraorder gingo om
varandra, och hela det högre befälet blev likasom yrt i huvudena. Vad
den stackars kungen tog sig till, så bar det på tok, och så gick det
även denna gången. Hade vi bara fått hållas, såsom vi börjat, skulle
vi jagat ryssarne näcken i våld. Men så blev det plötsligt befallt,
att vi skulle inskeppa oss igen. Jag vill icke säga er, vad vi simpla
soldater kände och tänkte, då den befallningen blev veterlig. Många
gräto av harm, andra mumlade hårda och kanske orättvisa ord om kungen
och det högre befälet. Men då vi kronobergare fingo veta, att vi
skulle betäcka de övriga trupperna, medan de inskeppades, blevo vi
glada som barn. Ryssarne, som förut hållit sig på vackert avstånd,
ryckte nu an helt oförskräckt och började skjuta och dundra alldeles
rasande. Vi svarade duktiga tag. Mången tapper karl och god kamrat
fick under de timmarne bita i gräset. Men ryssarne blevo alltmera
närgångna; de sågo nu bara en liten hop framför sig, ty de andra
regementena voro redan till god del ombord på fartygen. Den lilla
hopen bestod just av oss kronobergare, och av oss berodde nu vår lilla
härs och svenska ärans räddning. Vi fingo ordres att taga till
bajonetten och kasta ryssarne tillbaka. Hej, sådant liv det blev i
spelet! Vi hade käcka och duktiga officerare, kaptener, som levat med
oss på roten, och dem vi älskade som fäder. Med sådana officerare går
man till döden som till en dans. Vi simpla karlar ville genast däran
utan att avvakta kommandoordet, men Ulfsax och Rappe, Bergman,
Lindberg och Aminoff läto ej vänta på sig. De ställde sig framför
fronten, och därpå bar det av under dundrande hurrarop. Ryssarnes
första linje stod stilla med fälld bajonett, tills stålspetsarne
korsade varandra, men då bröto vi in på dem, stucko eller slogo med
gevärskolvarne, så att moskoviterna rullade som käglor. Andra ryska
linjen inväntade oss icke, utan tog till harvärjan. Det skulle annars
gått dem på samma sätt... Men vi lämnade många på platsen, och bland
dem vår Stål, gossar. Han var vid min sida, och den förste ryss, jag i
anloppet såg falla, stupade under Ståls gevärskolv. Men ryssarne voro
knappt på reträtt, förrän han träffades av en kula. Han sjönk till
marken; jag kastade mitt gevär för att lyfta upp honom och bära honom
bakom linjen, men han sade: "Hugg på ryssarne, Brant, och bry dig icke
om mig; jag dör snart. Hälsa till hemmet!" Och därmed slöt han till
ögonen ... jag lade handen på hans hjärta, handen blev blodig... kulan
hade funnit rätta stället... Stål var min bäste vän; jag tyckte sedan,
att det var tomt och ödsligt i ledet, där jag ej längre hade honom
bredvid mig, ty vi voro, han och jag, som gamla hästar, som länge
dragit ihop. Men icke sörjde jag egentligen, ty Stål dog en vacker
död... han dog för fosterlandet, för Sverige, gossar... och jag hoppas
med tillförsikt, att han är salig.

Samtalet gick nu över på andra ämnen, och djäknarne inhämtade av
detsamma, att torpet, som arrenderades av korporalen, tillhörde patron
Brackander på Trevnadslösa. Korporal Brant hade nu i många, många år,
långt innan Brackander köpte nämnda egendom, varit bosatt på den lilla
lägenheten. Brackander hade emellertid på senare åren betydligt ökat
arrendesumman. Av åtskilliga yttranden, i förbigående fällda av Sven
masmästare, men synbarligen ogillade av korporalen, slöto djäknarne,
att varken Sven eller någon annan underhavande hade skäl att tycka om
patron Brackander. Sven berättade bland annat med glad uppsyn, att den
tid, under vilken han genom kontrakt förbundit sig att förestå
Brackanders masugn, om några månader vore slut; därefter ämnade Sven
bygga en smedja, arbeta för egen räkning och fira sitt bröllop med
Johanna.

Djäknarne kvarstannade hos korporal Brant till följande morgon. Men
redan om aftonen togo de farväl av Sven masmästare och Johanna, vilka
båda för sina olika sysslors skull ej kunde dröja hemma över natten.

Och när morgonen kom, skakade Göran och Adolf hjärtligt hand med
Brant, hans hustru och lilla Ingrid och drogo vidare. Men under hela
sin vandring tyckte de sig ej ha tillbringat någon trevligare dag än
den i korporalens hem. Adolf märkte under de följande dagarne, att
Göran gärna talade om Ingrid, och skämtade mycket med honom däröver.

Emellertid lämna vi djäknarne tills vidare åt sitt öde. Vi skola under
berättelsens fortgång åter träffa dem. Och nu draga vi över sjön, som
är kortaste vägen till Trevnadslösa, för att som hastigast göra
bekantskap med dess ägare, patron Brackander.

  _________________________________________________________________

			  Patron Brackander.

Några dagar efter djäknarnes besök hos korporalen finna vi patron
Nikolaus Brackander vandra av och an med långa steg i sitt kontorsrum.
Patron Nikolaus Brackander är liten till växten, men fyllig och
axelbred, bär högt uppkammad tupé, har armarne korslagda bakom ryggen,
går mycket utåt med fötterna, som en dansmästare från
sjuttonhundratalet, och spottar rakt framför sig. Vad i övrigt hans
utseende beträffar, vilja vi nämna, att patronens skötevän,
kronolänsman Spöqvist, på heder och tro försäkrat, att han
(Brackander) är förvånande lik Napoleon I. Vi tillägga blott, att herr
Spöqvist fällde detta omdöme med ledning av ett träsnitt,
föreställande den store kejsaren, tillverkat hos J. P. Lundström i
Jönköping.

Kontoret är ett mörkt rum, vars förnämsta möbler äro ett stort
skrivbord, betäckt med charta-sigillata-försedda dokumenter, en
piphylla och ett väggskåp, det senare patron Brackanders speciella
husapotek, innehållande åtskilliga flaskor med etiketterna "Punsch",
"Arrak", "Rom" och "Konjak". Väggarne äro behängda med piskor av alla
slag och storlekar, från den blygsamma tagelpiskan, varmed
skjutsbonden undfägnar sin tröttkörda kamp, till den förnäma
chambrièren. Patron Brackander vurmar nämligen för piskor; dock är
denna vurm ej så ensidig, att den ej även omfattar ridspön, av vilka
finnes ett ganska utvalt förråd.

Vi glömde att bland möblerna räkna patron Brackanders bokhylla; må
ingen tillräkna oss detta såsom härflutet från bristande aktning för
vetenskap och litteratur. På nämnda hylla befinna sig en bok om
hästars sjukdomar, en juridisk handbok, en "brevställare", en
procentuträkningstabell eller s. k. lathund, vidare en statskalender
(mycket sliten vid förteckningen på riddare av nordstjärne- och
vasaorden) samt några romaner av Paul de Kock.

Utom sin vurm för piskor karakteriseras patron Brackander av en andra
vurm för processer och en tredje för utmätningsauktioner. Varhelst
patronen under sina transaktioner fann en den ringaste lilla anledning
att börja process, vips hade han inlagor, klagoskrifter och
besvärshandlingar färdiga att föreläggas behörig eller obehörig
domstol. Denna vurm hade säkert sin rot i ett ädelt begär att förkovra
lagskipningen och giva juristerna en nyttig sysselsättning. Den tredje
vurmen -- den för utmätningsauktioner -- härledde sig lika sannolikt
från den hos alla stora själar medfödda böjelsen för det tragiska och
dramatiska i livet. Patronens tycke för dylika förrättningar var till
den grad utbildat, att han ej blott bevistade alla de bland hans
underhavande förekommande talrika utmätningsauktionerna, utan ofta
reste långa vägar, i sällskap med kronolänsmannen Spöqvist, för att
bevittna skådespel av denna art.

På senare tider hade patron Nikolaus Brackander blivit rov för ännu en
fjärde vurm. Och likväl var patron Brackander i sig själv ingen vurm,
utan tvärtom en bland de mest "praktiska" människor, på vilka nittonde
århundradets sol skinit. Besynnerliga motsägelser i människolivet!

Denna fjärde vurm bestod däri, att patron Brackander "per fas et
nefas" ville gifta sig. Han hade nu vid fyrtiotvå års ålder, i den
härliga blomman av sin mannakraft, ledsnat vid ungkarlslivet och
beslutat att lyckliggöra någon Evas dotter med sin hand. Och vilken
kvinna kan motstå en man, som på håret liknar den store Napoleon och
därtill äger herregårdar, masugnar, stångjärnshammare och väldiga
kapitaler, placerade på de säkraste händer.

Patron Brackander var ej blind för sitt eget värde; med all sin
blygsamhet visste han sig vara oemotståndlig, om han särskilt lade an
på att fånga en flicka; ja, han misstänkte, att flickorna just lade an
på att fånga honom. Men frågan var nu: vem bland denna uppsjö på
feminina människovarelser skulle han välja till sin ledsagarinna genom
livet?

Det är denna fråga, som sysselsätter honom, under det han, såsom vi
nämnde, med långa steg mäter kontorsgolvet.

Patronens hjärta var varken av tack- eller stångjärn, långt därifrån;
det var en mjuk muskel, lätt nog genomborrad av en pil från Amors
båge. Detta hjärta ägde hemligheter -- hemligheter, vid vilka de fem
världsdelarne skulle häpna om de blevo kända. Betänk blott: den rike
brukspatronen, Napoleons levande avbild, vasaordenskandidaten Nikolaus
Brackander förälskad uti... gräsliga sanning!... sin ladugårdspiga!

Sådant var förhållandet: Brackander var kär i Johanna Brant,
korporalens dotter!! Men denna kärlek var naturligtvis av lugn och
sansad art, ty i stora själar kunna visserligen passioner vakna, men
de behärskas och hållas inom tillbörliga gränser. Hos den praktiske
Brackander hade även kärleken en praktisk riktning och visade, i
synnerhet när frågan var om en ladugårdsdeja, en viss benägenhet att
höja sig över tomma, av svärmiska idealister påfunna formaliteter,
såsom vigsel, äktenskapskontrakt och prästerlig välsignelse. Men i
Johannas hela väsende och framförallt i den rena blicken från hennes
klara blå ögon låg en för varje praktiskt förstånd oförklarlig kraft,
som höll patronen på vederbörligt avstånd och kom varje ord, som
kunnat förråda hans känslor, att dö på hans tunga. Ingenting förrådde
hans hjärtas svaghet, om ej det, att han efter Johannas ankomst till
Trevnadslösa ägnade en ovanlig omsorg åt ladugårdsskötseln och gjorde
flitigare besök hos sina oxar, kor och kvigor än förut.

- Det är löjligt... det är befängt, mumlade han, i det han hastigt
gjorde halt framför sitt husapotek och tillagade en hjärtstyrkande
medicin av konjak och några droppar vatten, det är för rasande! Jag,
Brackander, brukspatronen, fundera på giftermål med en
ladugårdspiga?... Har jag verkligen gjort det?... Ja, sådan galning
jag är! Jag blygs för mig själv! Brackander, Brackander! vart tager du
vägen? Härintill skall du gå och icke vidare!

Han slukade en väldig klunk grogg och fortsatte vandringen, mumlande
avbrutna meningar och spottande i rak linje framför sig. Nu stannade
han, fattad av en plötslig ingivelse, och ringde.

En dräng visade sig i dörren.

- Svalgren, sade patron, du spänner genast min holsteinska häst för
giggen. Du tager vidare de präktigaste seldonen, som finnas i stallet,
och skurar dem, så att de blänka som solen. Sedan kläder du dig i det
nya livréet med röda listerna och blanka knapparne, du vet.

- Ja, nådig patron.

- Och fort skall det gå... annars vankas det stryk.

- Jag vet, nådig patron.

Tjänsteanden, som, i förbigående sagt, hade ett lismande, rävaktigt
utseende, försvann, och patronen började göra sin toalett. Han iklädde
sig lackerade stövlar, svart frack, vit halsduk och kyrkstapelshöga
"fadermördare" samt genomdränkte sin tupé med en hel flaska
makassarolja.

Han mönstrade sig därefter i spegeln -- och suckade. Sucken gällde de
bortrakade polisongerna. Patron Brackanders ansikte hade nämligen förr
infattats i en ram av de mest kvinnoförledande polisonger -- de voro
hans älsklingar, hans tröst i livets mulna stunder -- men sedan
länsman Spöqvist upplyst honom om, att Napoleon ej nyttjade
polisonger, försvunno en vacker dag dessa vegetationens underverk för
en artistisk bybarberares härjande lie. Men vad offrar icke en stor
själ för en idé!

Sedan patronen med filosofisk djupsinnighet övervägt, vilken bland
sina hundrade piskor han borde välja, bestämde han sig slutligen för
en präktig läderpiska med silverbeslaget skaft, steg upp i giggen och
gav hästen en klatsch. Solen speglade sig i de blanka seldonen och
återblixtrade från lakejen Svalgrens stora mässingsknappar, den
ståtliga hästens man fladdrade för vinden, och hög som Jupiter tonans
eller åtminstone som Nero vid en olympisk kapplöpning lutade sig
patron Brackander majestätiskt tillbaka i giggen och svävade framåt
över landsvägen i skyar av damm.

Vad gällde resan? En viktig fråga, i vilken hela världen borde
intressera sig!...

Vi hava antytt, att patron Brackander var en stor, lugn, mångsidig
karaktär. Man må således ej tro, att patronens tycke för Johanna Brant
hindrade giftermålsspekulationer i andra riktningar. Patronen var
verkligen ute i friareärenden. Bland hans grannar fanns en adelsman
med en enda vacker och älskvärd dotter. Adelsmannen var fattig, men
nära besläktad med länets högsta aristokrati och med inflytelserika
magnater. Nu, ehuru Brackander titt och ofta uttalade ett djupt förakt
för adel och adelskap, var han i sitt innersta en varm anhängare därav
och skulle gärna givit en av sina masugnar för att få säte och stämma
på riddarhuset under namnet Brackhjälm, Bracksköld, Brackhjärta,
Brackhuvud eller något dylikt. Nu var Brackander visserligen en
högmögende man, och många hjässor sänkte sig för den rike
järnpatronen, varhelst han for fram, men han hade dock med harm
iakttagit, att man i vissa kretsar otvetydigt såg honom över axeln.
Han ville nu genom äktenskaplig förening med ovannämnda fattiga, men
förnäma fröken förskaffa sig relationer inom aristokratien för att i
sällskapslivet förvärva den plats, honom rätteligen tillkom. Dessutom
hade han vissa spekulationer på vasen, ja på nordstjärnan -- planer,
som en dylik förening nödvändigt måste gynna. Att intet hinder från
flickans eller hennes föräldrars sida skulle möta, därom var han
förvissad; han väntade tvärtom, att föräldrarne skulle tacka honom med
glädjetårar i ögonen, och flickan dåna av förtjusning.

Efter halvannan timmes förlopp rullade giggen åter in på Trevnadslösas
gård. Den holsteinska fuxen var betäckt med svett och lödder,
patronens ansikte glödde av harm och raseri. Han gav Svalgren en
örfil, därför att denne ej nog hastigt hann slå ned fotsacken,
sparkade gårdshunden, som med viftande svans kommit sin herre till
mötes, och rusade upp på sitt kontor. Otroliga händelse -- fenomen i
mänsklighetens årsböcker! Brackander hade fått en korg!... Den unga
fröken hade givit honom ett hövligt, men bestämt avslag! Hon hade
försakat masugnarne och stångjärnshamrarne och sällheten vid den
älsklige järnpatronens sida! O kvinna, kvinna!

Tvenne dagar därefter emottog kronolänsman Spöqvist en biljett med
inbjudning att besöka vännen Brackander. Vi finna de sympatiserande
själarnas jordiska omhöljen förtöjda, länsmannens i soffan och
brukspatronens i en gungstol, och mellan dem ett bord, försett med
alla ingredienser, som fordras för beredande av den ädla toddydrycken.

Länsman Spöqvist är en medelålders man med ett ansikte, som liknar ett
sådant där av guttaperka, som vid minsta tryckning mellan fingrarne
kan utsträckas på längden och bredden och grina i alla möjliga
variationer. När detta ansikte någon gång får nåden att visa sig inför
landshövdingen, lägger det sig i rynkor, som uttrycka en överjordisk
vördnad, en sublim undergivenhet; i varje drag läses det med präntad
skrift: tiga, lida och dö! Inför en lägre förman, exempelvis
kronofogden, bliva dessa rynkor mindre skarpt markerade; de uttrycka
undergivenhet, men parad med en viss aktningsfull förtrolighet. Inför
jämlikar och goda vänner bär samma ansikte en prägel av godmodighet,
humor och tokrolighet. Inför bönder lägger det sig i högtidliga,
byråkratiska rynkor, någon gång förmildrade av en nedlåtande dragning
på munnen, om bonden äger allra minst ett halvt hemman. Inför torpare
liknar det ansiktet av en sfinx, en olöslig, förstenad gåta. Men på
utmätningsauktioner glänser det av gladlynthet och lycka. Länsman
Spöqvist är då i sitt element... auktionsdagarne äro hans beaux jours.
För att övertyga sig därom borde man se honom med klubban i hand och
höra hans snilleblixtrande, kvicka, putslustiga anmärkningar över
varje sak, som han uppvisar och utbjuder åt den auktionsbesökande
allmänheten.

- Ja, sade Brackander, i det han häftigt satte toddyglaset tillbaka på
bordet, de skola se, vem de vågat förolämpa. Det blir en lysande hämnd
jag tager, bror Spöqvist.

- Din hämnd blir raffinerad som det här sockret, anmärkte Spöqvist,
under det han tillagade en ny toddy. Men tillåt mig säga: din idé är
icke ny. Napoleon...

- Napoleon säger du?

- Ja, Napoleon, berättar historien, friade till en prinsessa, jag tror
hon var från Ungern. Nog av, prinsessan var lika uppnäst som din
fröken och svarade tvärt nej. Vad tror du Napoleon gör, bror
Brackander? Jo, knappt en vecka efter han fick korgen, gifter han sig
med Josefine, som var hans kammarjungfru... eller... jag tror... hans
ladugårdspiga. Du må tro det blev en uppståndelse vid hoven, då de
fingo veta detta. Prinsessan av Ungern dog på stället av förbittring;
det gick henne, kantänka, till hjärtat, att en ladugårdspiga så burdus
fick den värdighet, som nyss var erbjuden prinsessan själv. Men alla
drottningar, kejsarinnor, furstinnor och hertiginnor, ja påvinnan på
köpet, voro tvungna att hylla och krusa för den forna ladugårdspigan.
Vart hon gick, måste åtta drottningar gå efter henne och bära hennes
släp. Vacker var också Josefine, det kan icke nekas.

- Det var bra gjort av Napoleon, utbrast Brackander. Mitt beslut är
oryggligt fattat; jag gör på samma sätt. Det skall förbittra det
förnäma patrasket ända in i hjärteroten, då de få höra, att jag ger
deras giftassjuka dotter fan och utväljer Johanna Brant till min
brukspatronessa. Grevinnorna, friherrinnorna och nåderna, som för sina
döttrars räkning spekulerat på min person och min förmögenhet, få stå
där med långa näsor. Och hon, den oförskämda, som vågade avvisa mig...

- Hör på, Brackander, avbröt honom Spöqvist och lade sin hand
förtroligt på patronens arm, inbillar du dig verkligen, att flickan på
allvar ville ge dig en korg?

- Jag måste väl tro mina öron. Hon tackade för äran, gubevars, men
förklarade, att hon ej kunde mottaga den... den näbbgäddan!

- Du känner icke kvinnorna, sade Spöqvist med en skakning på huvudet,
hon ville bara förödmjuka dig och tog för givet, att du skulle komma
för andra gången för att som en nåd anhålla om hennes hand.

- Trodde hon det, så hoppade hon i galen tunna, inföll Brackander,
gnuggande händerna.

- Desto djupare skall det nu gå henne till hjärtat...

- Jag hoppas det... och det skall ej bli hennes enda nederlag. Nej,
hederlige vän Spöqvist, andra förödmjukelser återstå henne. Medan den
högfärdiga fröken sitter i sitt fattiga hem, suger på ramarne, knappt
har en hel bomullsklänning att stoltsera uti och får lunka till fots
till kyrkan, skall hon få se min Johanna komma åkande i det
präktigaste ekipage och klädd i nya sidenklänningar för var vecka. Jag
säger dig, Spöqvist, att det skall göra den gåsen rosenrasande ont, ty
fruntimmer, som du vet, fästa sig mycket vid sådana saker.

- När skall det stora slaget ske? frågade Spöqvist.

- Vad menar du, bror?

- Med andra ord: när friar du och när gifter du dig? Jag kallar det
för "slag", emedan jag jämför det med fältslaget vid Sankt Helena, där
Napoleon i grund slog ryssarne.

- När det skall ske? Genast, genast, bror Spöqvist! utbrast Brackander
häftigt, i det han reste sig ur gungstolen och började marschera tvärs
över golvet. Ser du, jag anser det vara bättre att förekomma än att
förekommas. Tror du, att jag vill bli en visa, ett åtlöje, ett
spektakel, en skampåle för alla människor här i trakten? "Brackander
har fått korgen! Brackander har fått korgen!" med den nyheten komma
alla skvallersystrar och kaffekäringar att ränna om varandra; det blir
för många år ett samtalsämne, och man skall skratta, håna och begrina
mig, och alla de förnämiteter, som hoppades, att jag skulle fria i
deras hus, skola förlöjliga mig och fägna sig åt att jag blev bränd på
näsan! Nej, Spöqvist, så får det icke ske! Innan detta rykte hunnit
spridas, skall jag ge skvallerkäringarna ett annat att löpa med...

- Det är rätta sättet att nedtysta det förra ryktet, anmärkte
Spöqvist, det är skarpsinnigt uttänkt... Jag igenkänner Napoleon på
den planen.

- Jag skall slå världen med häpnad och förvåning, fortfor Brackander.
I morgon bittida kallar jag Johanna till mig och underrättar henne om
sin lycka; på förmiddagen reser jag till korpral Brant och meddelar
honom mitt beslut, och så snart lysningen hunnit gå för sig, äro vi
gifta. Dig, Spöqvist, ålägger jag särskilt att redan i morgon
utbasunera mitt beslut i alla väderstreck. Säg till var människa du
träffar, att jag redan friat till Johanna Brant, med ett ord, att hela
saken är avgjord.

- Bra, bra! Skål och lycka till! ropade Spöqvist.

Själafränderna stötte glasen tillhopa och drucko skålen i botten.

Spöqvist var i själva verket varmt intresserad för Brackanders
giftermål med Johanna, ty han visste med säkerhet, att patronen även
funderat på att fria till den rike kronofogdens dotter, Spöqvists eget
kvinnliga ideal. Spöqvist hoppades på detta sätt bliva kvitt sin ende
och farlige rival.

- Men hör du, sade länsmannen, om jag ej misstager mig, lär Johanna
redan ha en fästman, din masmästare Sven Stål. Har du tänkt på det?

- Bah, svarade Brackander skrattande, är du så enfaldig, att du i den
lilla omständigheten ser ett hinder för mig! Skulle jag ej kunna slå
en av mina arbetare, en usel dräng, ur brädet?

- Därpå tvivlas icke ett ögonblick. Men om flickan glömmer Sven, är
det därför ej säkert att Sven glömmer flickan. Sven är en karl, som
jag ej skulle vilja ha till fiende, det säger jag uppriktigt. Han
skulle kunna bryta av dig på mitten och göra två byttor av dig, bror
Brackander.

- Å, ingen fara, min vän. Om karlen börjar glo illa, lugnar jag hans
känslor med 33 och 16 banko. För övrigt ha vi husaga, fotblackar och
sådana män som dig, Spöqvist, för att kväsa dylika kanaljer, om de ej
ge med sig i godo.

Vi lämna nu tills vidare de båda vännerna att fortsätta sin
sammanvaro, som slutade med en präktig supé, vid vilken helan, halvan,
tersen och en flaska sprithaltigt portvin tömdes under av Spöqvist
föreslagna skålar för Napoleon (patronen emottog denna skål med en
viss blygsamhet), Johanna Brant, giftermålet och de blivande
ättlingarne.

  _________________________________________________________________

			   Hos korporalens.

Det är aftonen av samma dag, på vilken patron Brackander i ovannämnda
ärende besökt korporalens anspråkslösa stuga.

Korporal Brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans
kära hustru, mor Kerstin. De hava länge samtalat med varandra.
Korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn, mor Kerstin
ser mycket upprörd ut och har tårar i ögonen.

- Ja, jag säger ännu en gång: det var en olycka, att jag icke var
hemma, då patronen var här, sade mor Kerstin och torkade sig i ögonen,
det skulle då icke gått, som det gick.

- Det skulle gått på samma sätt, svarade korporalen. Jag vet vad jag
gjort.

- Brant, Brant, kan du inför Gud försvara, att du har förstört ditt
eget barns lycka?

- Jag, liksom du och alla andra, är endast en fåkunnig människa, men
Gud vet, att jag handlat efter samvete och bästa övertygelse, sade
Brant lugnt.

- Huru ofta, kära Kerstin, ha vi icke läst i Guds ord och sett av
dagliga erfarenheten, att lyckan icke består i höghet och rikedom,
utan i lugnt samvete, förnöjsamhet och ett dagligt, om också torftigt
bröd? Detta veta vi väl, men då frestelsen påkommer, hava vi så lätt
att glömma det.

- Men är det icke Guds skickelse, att patronen vill ha Johanna? inföll
Kerstin. Huru ofta händer det i världen, att en rik herre har
hederliga avsikter på en fattig flicka, sådan som Johanna, och
erbjuder henne sin hand? Och Johanna kunde blivit så lycklig, så
lycklig! Det jordiska är icke att förakta, Brant... Jag säger dig,
Brant, du har handlat oförsvarligt inför Gud och människor, du har
förspillt din dotters framtid. Hon kunde såsom patronens hustru blivit
vår ålderdoms stöd...

- Det hoppas jag, att hon även kan bli som Svens hustru, sade
korporalen. Men håll nu upp, Kerstin! vad som skett kan icke hjälpas
och är i alla fall bäst. Dina förebråelser och tårar falla dock tungt
på mitt hjärta. När du fått tid att tänka på saken...

- Nej, jag ändrar aldrig min mening! avbröt honom Kerstin under nya
tårefloder. Jag kan aldrig fördraga tanken på vad du gjort: den skall
föra mig till graven, Brant.

Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hastigt tillbaka.

- Du gör mig bedrövad, mor, sade korporalen ömt.

- Ja, jag säger, att ångerns dag kommer... det skall svida i ditt
hjärta... men då är det för sent.

- Nej, Kerstin, jag ångrar aldrig, att jag avslog patronens
begäran. Men det bedrövar mig, om det hjärtliga, goda förståndet
mellan dig och mig skulle lida härav. Mor, vi hava ju så länge varit
lyckliga med varandra! Vi hava från ungdomen vandrat vid varandras
sida, ömsesidigt hjälpande och tröstande den ene den andre i livets
svåra stunder! Aldrig har ett ont ord stört trevnaden under vårt
tak... Så ha vi levat vår tid, och graven ligger nu framför oss.
Skola vid gravens rand tvenne hjärtan skiljas, som aldrig...

- Det är din egen skuld, Brant, ja, din egen skuld. Skyll dig själv!

Korporalen suckade och fäste på sin hustru en blick av öm förebråelse.

- Betänk dessutom, sade han med tillkämpat lugn, betänk dessutom, vad
vi och Johanna äro skyldiga Sven. Gossen har fäst sitt hjärta vid
flickan, och hon sitt vid honom. Sven är oss kärare, än om han vore
vår egen son. Jag vill ej göra min gamle kamrat Ståls son olycklig,
och det skulle han bli, om han mister Johanna, ty jag känner Svens
sinnelag. Han har ju också vårt löfte, som vi aldrig med heder kunna
bryta. Har ej Svens och Johannas förening i många år varit vårt
önskningsmål?

- Sven! inföll Kerstin. Ska vi uppoffra vårt eget kött och blod för
hans skull? Ha vi icke gjort nog för Sven ändå? Togo vi icke den
fader- och moderlöse pojken till oss, vårdade honom som om han varit
vårt eget barn? Har han icke oss att tacka för allt? Ha vi icke givit
honom en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och slitit och trälat
och tagit brödet ur vår egen mun för att mätta honom? Nej, Brant, tala
aldrig om Sven! Han är oss mycket skyldig, men har av oss ingenting
att fordra... Ja, då jag tänker på vad du gjort, önskar jag Sven så
långt vägen räcker... För honom har du uppoffrat Johanna och oss
alla... Ack, min stackars, stackars Johanna!

- Johanna skall ej misskänna mig, sade korporalen, nej, hon skall det
icke, om jag känner flickan rätt. Men gjorde hon det, bleve det mig en
spik i min likkista. Johanna skall icke förblindas av patronens
visserligen för oss och henne smickrande förslag: hon skall ej glömma
den, åt vilken hon en gång givit sin tro...

- Ja, nog tror jag, att flickan nu är lika oförståndig som du, det
tror jag visst. Men kom ihåg, att hennes eftertanke en gång skall
vakna... det kan komma en tid, då vi längesedan lagt våra huvuden till
vila och kanske efterlämnat henne i nöd, uselhet och elände; hon skall
då minnas, huru lycklig hon kunde blivit, om ej hennes envise och
oförståndige far hindrat det... Säg, Brant, tror du väl, att hon då
skall välsigna dig i din grav?

- Ja, ja, med Guds hjälp skall hon det! Hon skall välsigna
fadershjärtat, om det också misstagit sig om medlen till hennes
jordiska lycka.

- Lugna dig med den tron, om du kan! Men jag lugnar mig icke... Du har
gjort oss alla olyckliga... du har förolämpat patronen och gjort honom
till vår fiende.., han skall hämnas på oss... han skall vräka oss,
driva oss från gård och grund... göra oss till fattigstuguhjon...

- Väl möjligt, att han det kan, också möjligt, att han det vill, sade
korporalen, men det skall endast styrka mig i min övertygelse, att
Johanna ej skulle bli lycklig med en sådan man. Folk anser patronen
för en elak och dålig människa, men det tillkommer icke oss att bryta
staven över hans huvud, ty vi hava alla så lätt att bliva slavar under
vår onda natur... Men nog talat för i afton om detta ämne. När vi fått
sova på saken, torde det nog bli bättre.

Och härmed steg korporalen upp utan att vidare lyssna till Kerstins
klagomål och lämnade täppan. Han tog ett metspö, som stod i hörnet vid
förstugukvisten, gick därefter ned till sjöstranden och satte sig helt
lugnt att fiska. Vad han tänkte, medan han satt så där och såg ned uti
vattnet, är hans egen hemlighet, men efter några minuter var hans
gamla ansikte lika fridfullt, som om aldrig någon storm dragit över
hans grå lockar.

Korporalen hade denna gången ingen fiskelycka. Ingen enda aborre eller
mört ville fastna på kroken; sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning
redan ätit sin kvällsvard. Men gubben satt lugnt och tåligt och
betraktade den med en pennfjäder genomstuckna korkbiten, som simmade i
det alltmer mörknande vattnet. Solen var längesedan nedgången; men
dess purpursläp, aftonrodnaden, dröjde ännu över de vågiga kullar, som
i väster begränsade dalen. En matt, genomskinlig halvskymning utbredde
sig över insjön och fälten och den lilla hyddan. På avstånd hördes
skällkornas bjällror och vallhjonens rop, varmed de samla den kring
skogsdungar och ängar spridda boskapen. Det tystnade alltmer: naturen
beredde sig till nattens vila. Nu drog korporalen sin rev ur sjön och
ämnade just lägga metspöet på axeln och återvända till stugan, då han
från sjön förnam ett plaskande liksom av åror.

- Det är Johanna, tänkte gubben, och han bedrog sig icke. Han stannade
på stranden för att invänta henne.

Nu var det vanliga landstigningsstället, där korporalens ökstock låg,
en liten vik, vars finsandiga strand undanskymdes av en gråstenshäll,
så att man från stugan ej kunde se densamma. Snart sköt båten in i
viken, och korporalen räckte Johanna handen. Hon såg ej så frisk och
rödblommig och glad ut som vanligt; det syntes tydligt, att hennes
själ var nedstämd.

- Far, sade hon, jag kommer för att som hastigast tala med er.

- Ja, ja, men stanna här, sade korporalen, jag vill ej att du skall gå
upp nu....

- Patronen har varit här, far; jag vet, vad ni har svarat honom. Jag
kunde se och höra det på honom, då han kom tillbaka.

Gubben Brant blickade forskande i Johannas ansikte, men sade
ingenting.

- Tack, tack, far, sade flickan och slog sina armar kring hans hals.

- Jag visste väl det, sade korporalen med glädjestrålande ögon och
kysste Johanna, jag visste, att min snälla flicka ej kunde tänka
annorledes... Ja, jag gav patron redligt besked: jag svarade nej och
kunde icke annat. Det var ett hederligt och redbart anbud han gjorde,
som krävde att hövligt bemötas... och hövligt, men bestämt svarade jag
också... Men vad du ser blek ut, Johanna!

- Ja, far, jag känner mig så ängslig och orolig. Give Gud, att
mickelsmässan snart måtte komma, för det likasom bränner mig under
fötterna där borta på herregården. Jag blygs för patronen och
tjänstefolket och för allesammans. Jag har ingen ro i min själ. Då jag
möter patronen, är det som jag skulle gå döden till mötes. Alltsedan
han kom hem, har han varit förskräckligt ond; till mig har han icke
sagt ett ord, varken ont eller gott, men det andra tjänstefolket
hanterar han fasligt illa... och för den skull får jag lida utav dem.
Mina bästa vänner på herregården se illa på mig; pigorna äro hätska
och kalla mig patronessan, drängarne säga det vara min skuld, att
herrn är så elak. Och dessutom är jag så rädd, att patronen skall göra
far och mor och Sven något ont. Svalgren har omtalat, att patronen
hotat och svurit att göra oss alla olyckliga.

- Var icke rädd för det, mitt barn! Vi skola ej plåga oss med onödiga
bekymmer; morgondagen och alla kommande dagar vila ju i Vår Herres
hand! Och vad dig själv beträffar, så sköt du dina göromål som vanligt
och visa dig vänlig och god mot alla människor utan att fråga efter
obetänksamma ord och ovänliga ansikten. På det sättet skall stormen
snart gå över. Och till mickelsmässan, min flicka, är du, såväl som
Sven, fri från din tjänst. Tänk på det, så muntrar det ditt
sinne... Men berätta nu, vad patronen sade dig och vad du svarade, ty
jag kan väl tänka, att något samtal varit er emellan, innan han begav
sig hit.

- Ja, i morse kallade han mig upp till sig; jag tänkte, att han ville
tala med mig om ladugården. Far kan icke tro, huru förvånad jag därför
blev, när patronen med en besynnerlig blick på mig frågade, om jag
ville bliva en rik och förnäm fru. Jag svarade, att det vore för stor
ära, och att därpå har jag aldrig tänkt. Då sade han, att sådan lycka
har hänt fattiga bondflickor förr, och att han ville gifta sig med
mig. Jag trodde i början, att patronen bara gycklade, men då
förklarade han, att han menade rena allvaret, och att han skulle åka
hit till far och mor och underrätta er om sitt beslut. Far kan aldrig
tro, hur besynnerlig jag blev till mods vid de orden; jag teg en lång
stund, men då frågade patronen mig: Nå, vad säger du om din lycka,
Johanna? Då fick jag mål i munnen och svarade: Herr patron, det är mig
en för stor ära, och dessutom är jag förlovad med Sven Stål.

- Bra... Nå, vad genmälte patronen på det?

- Han såg först mycket mörk ut, men skrattade sedan och sade: Det där
är barnsligheter, Johanna. Du synes ännu inbilla dig, att jag skämtar;
annars kunde du väl icke tänka på den långe masugnsdrängen Sven, när
du kan bli min hustru och rik och förnäm. Nu hälsar jag på din far,
och när jag kommer tillbaka, är du min fästmö. Adjö med dig till dess!
Men sedan har patronen icke talat till mig ett ord... Har ni träffat
Sven i dag, far?

- Nej, min flicka.

- Ack, far, om jag hunne, skulle jag skynda ned till masugnen och tala
med honom, men jag vågar icke, ty jag har olovandes givit mig av från
herregården och måste vara tillbaka, innan de sakna mig där. Jag kunde
icke styra mitt hjärtas önskan att tala med er. Men då jag nu icke
själv kan träffa Sven, så ber jag er, far, att i morgon bittida gå
till masugnen och hälsa Sven från mig. Det har kommit ut ett rykte,
Gud vet på vad sätt, att patronen friat till mig och fått ja. Knappt
en halvtimme efter sedan patronen talat vid mig, kom långväga
sockenfolk, som hade sin väg förbi herregården, och frågade drängarne,
om det var sant, vad ryktet berättade. Nu är jag så rädd, att ryktet
också hunnit till Sven, ty jag vill icke, att han ett enda ögonblick
skall vara ledsen för min skull eller tvivla på min trohet.

- Gott, Johanna, var icke rädd för det. - Ro du tillbaka till
herregården; jag skall ännu i kväll, så sent det än är, lunka till
masugnen och tala med Sven.

- Tack, far!

- Gud välsigne dig, Johanna!

Flickan satte sig åter i den lilla jullen, som med jämna årtag
avlägsnades från stranden och snart försvann i sommarkvällens
halvmörker.

Korporalen skulle nu återvända till stugan för att säga mor Kerstin,
att han ämnade gå ned till masugnen, då han i detsamma hörde gummans
välbekanta röst ropa hans namn. Så snart han hunnit förbi den omtalade
gråstenshällen, såg han Kerstin, där hon stod i stugudörren, och
bredvid henne en man, den han snart igenkände för att vara dräng hos
en i grannskapet boende bonde.

- Här är ett brev till dig, Brant, ropade mor Kerstin, otålig att få
veta dess innehåll, ty ankomsten av ett brev var i korporal Brants
stuga en sällsynt händelse.

- Ett brev? Från vem kan det vara? tänkte korporalen och betraktade
drängen, som framburit det, med en frågande blick, i det han gick in i
stugan och tillsade Kerstin att bjuda budbäraren någon förfriskning.

- Min husbonde gav mig lappen, sade drängen och rev sig i huvudet. Han
ville också säga er, att han i morgon bittida åker med en fora till
Växjö, och att korporalen kan få följa med honom, om han vill.

Kerstin tände en talgdank, korporalen påtog sina brillor, öppnade
brevet och läste. Läsningen gick långsamt, ty sannolikt var varken
skrivstilen, stavningen eller meningarnas hopsättning den bästa; men
på de ryckningar, som förmärktes över gubbens ögonbryn, kunde Kerstin
gissa, att det innehöll något allvarsamt och viktigt.

Slutligen lade korporalen med en viss betänksamhet brevet på bordet,
avtog brillorna och sade till drängen:

- Hälsa din husbonde och tacka honom för hans anbud. Jag följer med.

- Men då skall korporalen vara färdig klockan tre i morgon bittida, ty
då bär det av.

- Jag skall i rättan tid vara på min post.

Då drängen gått, sade gubben Brant:

- Det är en ledsam nyhet, kära hustru. Min syster, som bor i staden,
är svårt sjuk och längtar att se mig, innan hon dör. Den gamla änkan,
som i många år bott tillsammans med henne, har skrivit brevet. Jag
vill då resa till staden och, om så är Guds vilja, tillycka hennes
ögon.

- Käre Brant, läs upp brevet för mig, bad Kerstin.

Korporalen efterkom sin hustrus begäran och läste högt med en röst,
som vittnade om dämpad rörelse.

- Herre Gud, utbrast Kerstin med tårar i ögonen, vad det måste vara
svårt att gå döden till mötes, ensam, övergiven och utan en kär
anförvant vid sin sida. Den stackars Elin är änka och har inga barn.
Kanske lider hon också brist på sitt yttersta... Ja, Brant, du måste
resa till henne, trösta henne och laga om en ärlig begravning, ifall
hon dör. De åtta riksdalerna, som Sven lämnade oss, skall du taga med
dig; mer ha vi gunås icke i reda penningar, men det får räcka så långt
det kan... Ack, käre Brant, fortfor Kerstin, jag tänker ofta med
bedrövelse, huru det skulle gå, om du doge från mig... Nej, nej, när
jag ligger på mitt yttersta, vill jag se dig, Brant, och höra dig tala
om Guds barmhärtighet och hålla dig i hand, när jag dör...

Kerstins röst kvävdes av snyftningar. Korporalen talade några ord, som
på gummans lättrörda känslor hade den lugnande verkan han åsyftat. Han
tog därefter sin mössa och krycka för att enligt löftet till Johanna
bege sig till masugnen och tala med Sven.

Så fort krafterna och träbenet tilläto, vandrade han genom den i
nattens mörker insvepta skogen, ofta sättande sig att vila på någon
sten vid sidan om vägen. Så kom han slutligen till masugnen och
inträdde i hyttan, men fick där av arbetarne det besked, att Sven
masmästare genom kusken Svalgren i kvällskymningen blivit kallad att
infinna sig hos patronen, och att han ej gärna kunde väntas tillbaka
förrän framemot morgonen. Korporalen sade då ett hövligt lev väl och
lämnade masugnen för att återvända till sin stuga. Många tankar
korsade varandra under vägen i hans gamla huvud. Men hemkommen lade
han sig lugn till vila och njöt ett par timmars sömn, innan han åter
steg upp och, utrustad med matsäck av mor Kerstin och försedd med de
åtta riksdalerna, begav sig till grannen, vilken han skulle följa med
till Växjö.

  _________________________________________________________________

		       Patronen och länsmannen.

Den enkla tråden i vår berättelse återför oss till Trevnadslösas
kontorsrum, till patron Nikolaus Brackander. Lyckliga händelse! Vem
återser ej med nöje denna intressanta personlighet!?

Patronen har nu, likasom vid vårt förra besök, sin själafrände,
kronolänsman Spöqvist, och toddyglasen till sällskap. Ty det är
solklart, att där en Brackander och en Spöqvist sammanträffa, där
skola även tvenne toddyar vara.

Samtalet är viktigt... allvarsamt. Patronens ansikte lågar av en ädel
vrede; kronolänsmannens ligger i allvarsamma rynkor, undantagandes
någon gång kring munnen, som, då Brackander vänder ryggen till, drager
sig till ett tvetydigt leende, snarlikt ett av skadefröjd.

Patronen demonstrerar väldeliga, spottar ofta och svänger i handen en
av sina mest älskade piskor.

- Och du nekar icke, Spöqvist, att du bland folket fört ut det
fördömda ryktet, att jag friat till Johanna? fortfor patronen, i det
han med armarne i sidan stannade framför den tilltalade.

- Kära du, svarade Spöqvist saktmodigt, jag gjorde bara vad dit bad
mig om. Du sade själv till mig: Käre Spöqvist, utbasuna till höger och
vänster...

- Tig! Du är en brännvinsadvokat! röt Brackander.

- Du förivrar dig, min vän, genmälde Spöqvist med len, resignerad ton,
du förivrar dig verkligen. Låtom oss tala lugnt, bror Brackander!
Vilken klok människa kunde väl förmoda, att du skulle få en korg på
det hållet...

- Drag för fan i våld med dina korgar! skrek patronen. Du har föresatt
dig att reta gallfeber på mig.

- Nå, kära du, ursäkta, om jag med ordet korg sårade ditt finkänsliga
hjärta. Min mening var bara att säga, att om du fullföljer den plan,
varom vi överenskommit, så kommer du utan svårighet till målet.

Patronen teg en stund och marscherade några varv över golvet. Därefter
kastade han sig i en stol, torkade sin panna med en röd sidennäsduk
och sade något lugnare:

- Ja, jag måste det. Mitt anseende och min hämndkänsla kräva, att jag
ej avstår från mitt beslut. Och därtill kommer, bror Spöqvist, att...
Jag vågar knappt uttala, vad jag menar; du skulle skratta åt mig...
finna mig löjlig...

- Finna dig löjlig! Omöjligt, Brackander! Dessutom vet jag av egen
erfarenhet, att varje hjärta har sina svagheter. Tala du fritt ut, min
vän!

- Men kan du tiga, Spöqvist?

- Min pålitlighet är beprövad, sade Spöqvist och klingade med
patronen.

- Gott, jag vill då säga dig, att... att jag verkligen är kär,
ursinnigt kär i Johanna. Folk må bedöma det som en galenskap, men jag
kan icke hjälpat.

Patronen var färdig att slå ned ögonen, när han gjorde denna blyga
bekännelse.

- Ja, människohjärtat är en besynnerlig sak, sade Spöqvist
filosofiskt. Men hör på, Brackander, när skickade du budet till
masugnen?

- Svalgren gick dit för en timme sedan.

- Och huru dags kunna vi således hitvänta din rival?

- Efter supéen, svarade Brackander.

- Jag har bråttom, sade Spöqvist och såg på sitt ur, många angelägna
ärenden vänta på mig där hemma...

- För tusan, ropade patronen, du ämnar väl icke lämna mig? Din närvaro
är alldeles nödvändig, Spöqvist.

- Nåja, jag vill då stanna här, ty vad gör man icke för en vän?

Och härmed drog Spöqvist ur fickan ett papper och frågade, om ej
vännen Brackander ville påteckna sitt namn såsom borgesman för ett
lån, som länsmannen fann sig nödsakad upptaga för att betäcka ett
hotande deficit vid redogörelsen för kronouppbörden.

Patronen suckade, men insåg, att han ej kunde neka. Spöqvist hade valt
ögonblicket väl. Han undertecknade således.

- För att återkomma till ämnet, sade Spöqvist med ljusnat anlete, så
har du vunnet spel, om du blott får din rival, den långe
masugnsdrängen, avlägsnad. Vad först flickans föräldrar beträffar, så
äro de kända för att vara läsarepack; endast läsare kunna avslå ett så
lysande anbud som ditt, Brackander; de fråga, gubevars, föga efter
jordisk lycka och jordiska ägodelar. Men de skola väl falla dig till
fota, vill jag hoppas, om du berövar dem deras stöd och hjälp, ty det
är väl egentligen Sven Stål, som underhåller familjen, och på honom
litar den också för framtiden. Vad åter angår flickan själv, så blir
hon nog medgörlig, när bara hennes käraste är borta. Hon skall snart
glömma honom och med tacksamhet emottaga ett giftermålsanbud,
varigenom hon blir ett rikt och förnämt fruntimmer i stället för en
simpel piga. Jag känner kvinnorna, Brackander, de älska sällan mannen
för hans egen skull, utan för hans samhällsställning, hans rikedomar
eller för annat glitter, som lyser dem i ögonen.

Efter en stund anmäldes, att supéen var färdig. Samtalet fick efter
måltiden en politisk riktning.

- En skål för de liberala tidningarnes undergång! sade Spöqvist och
höjde sitt glas. Det är de liberala tidningarne, som åstadkomma allt
ont i Sverige. Tacka vill jag Ryssland; där förstår regeringen att
sätta munlås på pressen. Här i landet vågar svårligen en länsman, av
aktningsvärd omtanke för sin familj, driva sin tjänst som den bör
drivas, det vill säga: klå bönderna, ty om också landshövdingen skulle
se genom fingrarne med det, så kan det likväl hända, att en liberal
tidningsskrivare får tag uti det och upprör himmel och jord... och så
är man av med sin tjänst... Nej, min käre Brackander, leve Ryssland!
Där lär en hederlig länsman kunna stå sig bra; jag har just hört
sägas, att länsmännen i Finland må som pärla i guld.

- Och så äro ju bönderna i Ryssland slavar, inföll Brackander. Så
borde det också vara här. Vore min masmästare livegen, skulle jag ej
behöva krångla så mycket för att taga flickan ifrån honom.

- Du har rätt. Och betänk, bror Brackander, huru annorledes det vore,
om vi levde i Ryssland, eller om ryssarne vore herrar i Sverige. Tror
du icke, att dina utmärkta förtjänster såsom järnbruksidkare, människa
och medborgare då längesedan varit erkända? Jo, säkert! Du hade i
denna stund varit riddare både av Sankt-Georgs- och
Alexander-Rävskinns-orden.

- Tror du det?

- Jag är övertygad därom.

- Nåväl, sade Brackander, då dricka vi ännu en skål, och den för
Ryssland!

Nu gläntades på dörren, och Svalgrens rävfysionomi uppenbarade sig för
de båda själafränderna.

- Nådig patron, sade tjänsteanden, Sven masmästare är här utanför.

- Visa honom in på kontoret, befallde Brackander.

  _________________________________________________________________

			  De båda rivalerna.

Patronen och kronolänsmannen lämnade matsalen och återvände till
kontoret. Spöqvist antog en allvarsam, imponerande uppsyn och slog sig
ned i soffan, patronen lade armarne i kors bakom ryggen och såg
fundersam ut.

Sven masmästare inträdde. Han hälsade herrarne hövligt och stannade
vid dörren med mössan i hand. På jättens panna låg ett dystert moln,
och i hans annars så klara och lugna blick visade sig något, som
antydde oro och själsspänning.

- God afton, min förträfflige Stål, sade patronen fryntligt. Jag har
låtit kalla dig hit för att tala med dig i en viktig affär... Bror
Spöqvist, du ser här den av mina talrika arbetare och underhavande,
för vilken jag hyser det största förtroendet. Jag ger med nöje Stål
det vitsord, att han är en skicklig, ordentlig och trogen arbetare.

- Fägnar mig att höra, sade Spöqvist nådigt. Gör dig alltid förtjänt
av sådant beröm, min vän!

Sven teg och snodde mössan mellan händerna.

Patronen gick ett par steg över golvet och fortfor:

- Jag anser det både för en plikt och en glädje att göra mina
underhavande lyckliga...

(Sven såg vid denna oväntade bekännelse högst förbluffad ut; Spöqvist
smålog omärkligt.)

- Och därhän hava mina strävanden alltid varit riktade, fast jag
måhända mången gång misstagit mig om medlen och i ännu flera fall haft
att göra med människor, som ej gjort sig förtjänta av min välvilja.
Det gläder mig desto mer, då jag finner ett tillfälle att visa mitt
hjärtas filantropiska böjelser utan att missbruka min godhet och
spilla den på ovärdiga. Min käre Sven, jag har fattat stort intresse
för dig och beslutat göra vad jag kan för din framtida lycka. Det
kontrakt, genom vilket jag är din husbonde, är snart ute; jag vill
ogärna förlora en så trogen tjänare... Vill du för ännu ett år stanna
kvar i min tjänst? Jag skall giva dig ökad avlöning, min vän... ja, vi
skola nog komma överens.

- Med förlov, herr patron, svarade Sven, jag har funderat på annat
håll: jag vill försöka att bli min egen smed.

- Såå?... Nå, jag säger ingenting därom, jag har just för din räkning
tänkt på detsamma. Men sätt dig ned, min vän! Jag har mycket att tala
med dig om.

Sven satte sig på en stol vid dörren.

- Vad skulle du säga, fortfor patronen, om jag härmed, i herr
kronolänsman Spöqvists närvaro, förbinder mig att efter din
tjänstetids slut skänka dig en egen liten jordlapp, bygga på densamma
en smedja, förse den med alla inventarier och därtill giva dig ett par
hundra riksdaler att börja din rörelse med?

- Bevare mig! Är det verkligen patrons mening? sade Sven och fäste på
Brackander en blick, som på en gång uttryckte misstroende och
överraskning.

- Min allvarliga mening, försäkrade Brackander. Nå, min gosse, slå mig
i hand och tacka mig!

Sven räckte patronen sin stora, valkiga hand, men icke utan en inre
motbjudande känsla, ty han anade, att något låg på djupet av denna
ovanliga vänlighet och frikostighet.

- Och när du nu blir din egen, sade Spöqvist, så vill jag tro, att din
första tanke blir att gifta dig.

- Naturligtvis, inföll Brackander och klappade Sven på axeln. När man
kommer i så lysande omständigheter, så måste man dela dem med en
trogen maka, annars är det ingen välsignelse med det. Du skall tro,
Sven, att jag också gjort upp en plan i det hänseendet... Jag vill
göra din lycka fullständig, min gosse.

- Jag tackar patronen, sade Sven och vände sig oroligt på stolen.

- Jag känner en flicka, som råkat bli kär, ja, riktigt olyckligt kär
uti dig, Sven.

- Hm... jaså.

- Du skall fria till henne, min gosse, och det genast. Hon är dig
värdig; ja, på sätt och vis blir det dig en ära att få henne till
hustru. Jag vill göra er bägge lyckliga. Det är, med ett ord, min
hushållerska, mamsell Petronella, som förgapat sig i dig. Hon är kär
över öronen, stackars människan...

- Mamsell Petronella? Det kan aldrig vara patrons mening! utbrast
Sven, blossande röd i ansiktet.

- Jo, min vän. Visserligen är hon av så kallat bättre folk, men
kärleken jämnar allt, och då du nu vet, att hon själv önskar dig till
man, så bör du ej vara förlägen för den saken...

- Jag tackar patron för hans goda avsikt, sade Sven och steg upp från
stolen. Men att jag skulle fria till mamsell Petronella, det blir
aldrig av.

- Vad säger du? utbrast patronen och ställde sig med korslagda armar
framför Sven. Blir det aldrig av, säger du? Är det bondblyghet eller
tredska, vaba?

- Intetdera, svarade Sven lugnt. Men jag menar, att jag aldrig i
världen vill ha mamsell Petronella.

- Snack och dumheter! inföll patronen. Jag vill säga dig, Sven, att du
bär dig rätt otacksamt och illa åt... Du skall icke tro, att jag ämnar
skänka jordlappen och smedjan och de två hundra riksdalerna åt en
tredskande, motvillig tjänare. Jag fäster vid min gåva det bestämda
villkor, att du gifter dig med mamsell Petronella. Du hör nu. Skjut
icke din lycka egensinnigt ifrån dig.

- Jag märker nog, att jag måste försaka patrons gåva, sade Sven.

Patronen stod en stund tyst, likasom om han ej väntat sig detta
bestämda avslag. Spöqvist däremot utbrast:

- Är du galen, karl? En otacksammare tölp har jag aldrig sett.

- Ja, bror Spöqvist, sade patronen och skakade på huvudet, du ser nu
själv, huru det är, när man menar väl med sitt folk. Man belönas blott
med uppstudsighet och otack.

- Det är en gammal sats, att man aldrig bör göra en bonde gott,
fortfor Spöqvist. Nej, stryk är det enda, som hjälper på dylikt folk.

Sven rätade sig till sin fulla längd och mätte Spöqvist med en
föraktlig blick. Men i trots av den stolthet, som vid länsmannens
sårande ord framlyste på hans panna, var ynglingens hjärta sorgset och
beklämt. På vägen mellan masugnen och herregården hade Svalgren
framkastat åtskilliga dunkla hänsyftningar på vad som nyligen timat
mellan patronen och Johanna. Dessa hänsyftningar inträngde som
dolkstyng i Sven masmästares bröst, men en känsla av stolthet och
manlighet förbjöd Sven att ställa nyfikna frågor på den av honom djupt
föraktade betjäntslusken, vars falska ögon lyste av skadeglädje. Sven
förstod sig föga på list och krokvägar, men icke desto mindre började
han starkt misstänka, att det av patronen framställda och med så
lockande fördelar förenade giftermålsförslaget stod i samband med
vissa andra avsikter. Han vände sig nu till husbonden och sade med en
stämma, som han försökte göra lugn och fast:

- Jag ber patron icke tro mig så illa som att vara elak och otacksam.
Men det är mig omöjligt att göra, som patron vill, ty jag har givit
Johanna Brant mitt löfte, och det sviker jag aldrig.

- Hi, hi, hi! skrattade Spöqvist. Det var mig en löjlig figur!

- Men är du rätt säker på att Johanna vill ha dig? frågade Brackander,
i det han med konstlad munterhet instämde i Spöqvists skrattsalva.

- Ja, det är jag fullt säker på, svarade Sven öppet och trohjärtat.

- Men ser du, fortfor Brackander, om det nu hände sig så, att en
bättre friare än du, en rik, mycket rik och därtill förnäm man, ville
göra Johanna den äran att taga henne till hustru, vad skulle du säga
om det?

- Jo, svarade Sven med återvunnen fasthet, jag skulle säga, att om den
rike mannen förut vet, att Johanna är min trolovade, så bär han sig åt
som en dålig karl.

- Hi, hi, hi! grinade Spöqvist. Den oförskämde lurken har mål i
munnen, det hörs väl.

Brackander blev som ett rödstruket plank i ansiktet, och hans små ögon
började plira på ett sätt, som förkunnade ett förestående utbrott.
Emellertid ansåg han ännu icke tiden vara inne att giva sin vrede lösa
tyglar; han behärskade sig och fortfor:

- Men om du tycker om flickan, så skulle du väl icke vilja stå i vägen
för hennes lycka, min vän?

- Menar patron, att hon skall bli lycklig, bara hon får en rik man?

- Ställ inga frågor på mig, karl, utan svara själv!

- Då vill jag svara, att jag känner Johanna bättre, än att hon skulle
tänka så; annars skulle jag icke värdera henne så mycket som en
utsliten sko... nej, då skulle den rike mannen gärna få taga henne.
(Sven torkade sig härvid i ögonen.) Men se, Johanna vet, att jag kan
arbeta och försörja en hustru så bra som någon i min ställning; och
skulle onda dagar komma, så vet hon av Guds ord, att en hustru skall
dela ljuvt och lett med sin man. Ja, herr patron, Johanna och jag och
hennes föräldrar ha ofta talats vid om den saken. Hon vill gärna slita
ont för min skull, om Gud så vill...

- Där sticker "läsaren" fram! Är det icke för löjligt, bror
Brackander? Hi, hi, hi! grymtade Spöqvist.

Sven rodnade, och en krampaktig ryckning kring hans läppar visade, att
han ej var känslolös för den värde kronobetjäntens upprepade hån.
Svens naturligt häftiga lynne, likasom hans stolta sinne, jättelika
växt och väldiga kroppskrafter, var ett släktarv; i hans ådror rann
friskt och oförfalskat de gamle vikingarnes blod. Han kände för ett
ögonblick en hjärtinnerlig lust att riktigt gastkrama länsmannen; men
han sansade sig och höll sitt lynne i tygeln. Men att besegra en
rättvis och oupphörligt retad harm kostar ansträngningar och tager
större krafter i anspråk än dem Sven en gång visade sig äga, då han
inför de förvånade djäknarne "kysste" släggan.

Brackander delade ej denna gång Spöqvists munterhet. Den lille mannen
ställde sig i en imposant posityr framför jätten, till vars bröst han
nätt och jämnt räckte, och utbrast med hes röst:

- Men om den rike mannen, som ämnade göra Johanna lycklig, vore ingen
annan än jag själv... jag själv, hör du!... skulle du ändå våga kalla
honom dålig karl? Svara på den frågan!

- Jag tager ej mitt ord tillbaka i det fallet heller, svarade Sven.
Men så illa vill jag icke tänka om patron...

- Jaså... du... lymmel... du vågar kalla mig dålig karl! stammade
Brackander, blågrön av ilska. Det skall du få umgälla! Vet du, skurk,
att jag är din husbonde? Vet du, vad det kostar att överfalla sin
husbonde med okvädinsord?

- Jag är ditt vittne, Brackander, att drängen kallat dig en skurk och
dålig karl, inföll Spöqvist.

- Det var osanning, det har jag aldrig gjort, genmälde Sven. Det var
tvärtom patronen, som...

- Jag är ditt vittne, fortfor Spöqvist, att han beskyllt dig för
osanning, det vill säga: kallat dig lögnare och storljugare. För
dylika okvädinsord, då de fällas av tjänare mot husbonde, bötes
fyradubbelt mot vad i lagen stadgat är, enligt missgärningsbalkens
15:de kapitel.

- Missgärningsbalken... du nämnde ett ord, bror Spöqvist, sade
patronen, i det han med handen for genom sin tupé (under densamma hade
ögonskenligen framblixtrat en ljus idé). Jag har angående
missgärningsbalken något vidare att tala med den här go junkern. För
tre veckor sedan försvann ur storsmedjan en hop smidjärn av bästa
kvalitet. Jag har ännu icke lyckats upptäcka tjuven, men jag
misstänker på goda skäl den här mannen.

- Ett gott infall, tänkte Spöqvist för sig själv. Brackander får ljusa
idéer, åtminstone då han är ilsken.

Denna skamlösa beskyllning kom så oväntat och ljöd så förfärlig i Sven
Ståls öron, att blodet likasom isades i hans ådror; han bleknade och
fattade, så stark han annars var, i dörrposten för att ej vackla. Den
som tror, att ett rent samvete i ett sådant ögonblick som detta är ett
harnesk, mot vilket falska beskyllningar studsa tillbaka som uddlösa
pilar, han känner ej människonaturen. Ju renare det inre medvetandet
är, desto större fasa och avsky hyser man för blotta tanken på ett
brott... desto tyngre, ja, olidlig kännes misstanken... den oskyldige
finner sig smutsad av en dylik anklagelse. Om boven rodnar, bleknar
och darrar, då hans brott upptäckes, sker det blott av häpnad över att
se sig blottad eller av fruktan för straff, och då han hunnit bliva
van vid dylika fataliteter, kan han med fräck panna möta vilken
anklagelse som helst. Icke så den oskyldige; innan hans upprörda
moraliska natur hunnit komma i jämvikt, skall han ej kunna uthärda
blicken från en like, som misstänker honom.

- Se bara, ropade Spöqvist, se, huru karlen bleknar och darrar! Han
förråder sig själv... hans brott är uppenbart. Jag skulle våga svära
på, att din erkänt skarpa blick, bror Brackander, träffat den
rätte. Ja, kanaljen har utan tvivel stulit det där järnet; jag går ed
på det när som helst.

- Patron, jag är oskyldig... jag lider icke bära en sådan misstanke.
Tag orden i Herrans namn tillbaka! sade Sven.

- Nej du, svarade Brackander, strålande av glädje, nej du! Jag är viss
om, att du är tjuven. Du skall svara inför tinget... var säker
därpå... och åka på kronoskjuts och ligga på skampallen. Det skall bli
en lustig historia. Och kan jag icke fälla dig, skall jag åtminstone
låta inflyta i din orlovssedel, att du är misstänkt för tjuveri. Ha,
ha, ha, jag har väl rättighet att misstänka vilket av mina legohjon
jag vill!

- Herre Gud, suckade Sven likasom för sig själv, icke skall domaren
fälla mig för vad jag icke gjort, men mitt rykte och anseende inför
människorna blir fördärvat. Det stannar alltid en misstanke på mig
ändå... Det vore förskräckligt!

- Jo, sådana äro läsarne, bror Brackander, inföll nu Spöqvist, idel
gudsnådliga och fromma människor på ytan; men då man bara kommer
underfund med dem, äro de idel tjuvar och kanaljer. Den där göken har
nog gått i god skola. Den gamle knekten på träbenet -- jag menar hans
fosterfar, haltebolinken -- har uppfostrat honom på rätta sättet. Har
han lärt honom stjäla, så har han säkert också lärt honom gömma. Du
lär aldrig få igen ditt järn, Brackander, då det kommit i sådana
lurifaxars händer. Men jag, länsmannen, skall hädanefter ha ett gott
öga på den där korporalen och hela läsarepacket...

Svens ansikte glödde, hans ögon gnistrade, ådrorna vid hans tinningar
svällde. Han hade hitintills med krampaktig styrka fasthållit i sin
själ den förmaningen, att det just är i frestelsens stund en kristen
bör taga vara på sitt sinne och aldrig löna ont med ont; men nu var
måttet rågat: han kunde icke längre strida mot sin natur. Den
flammande blick, han fäste på länsmannen, förstummade denne, såsom om
han sett ljungelden över sitt huvud: den tappre kronobetjänten makade
sig instinktmässigt upp i soffhörnet, så långt från Sven han kunde
komma.

- Akta dig, du ormtunga, sade Sven och knöt sin väldiga näve. Vågar du
yttra ett enda ont ord mer om min fosterfar, skall jag mörbulta dig,
din usling.

Patron Brackander började även, som man säger, draga öronen åt sig.
Men nu uppstämde länsmannen ett nytt hi, hi, hi, för att bemantla sin
rädsla, och dessa oartikulerade ljud frambragte på patronen samma
verkan, som trumpetens toner på den eldiga stridshingsten. Han
erinrade sig även sina husbonderättigheter, och att han i nödfall
kunde taga till reträtten och ropa sina drängar till hjälp. Härmed
livade han sitt mod, och med modet började åter vreden jäsa över.

- Karl, röt han, du har vågat kalla min vän och gäst, konungens
befallningshavande herr Spöqvist, för usling!

- Och det vågar jag kalla dig också, du lille otäcke dvärg, svarade
Sven. Reta mig icke för mycket, hör du det!... Och en sådan karl
skulle Johanna ha! Tvi!

Utom sig av raseri och med tupéen rest på ända likt piggsvinstaggar
ryckte patronen ned en chambrière från väggen. Länsmannen darrade som
ett asplöv för vad som komma skulle.

- Brackander, sade han, sansa dig ett ögonblick... och... kalla in
Svalgren. Här kan behövas ett vittne... Svalgren, Svalgren!

Betjänten Svalgren var icke långt borta. Han hade bakom dörren till
matsalen lyssnat till uppträdet. Han inträdde nu, men lade handen
försiktigt på dörrlåset för att, om så prövades nödigt, visa sin
förmåga i konsten att försvinna.

Patronens första avsikt hade varit att genast skrida till handling.
Spöqvists mellankomst och Svalgrens inträde bestämde patronen att låta
handlingen föregås av ett lämpligt tal. Och han upphov sin mun och
talte sålunda, allt under det han viftade med chambrièren:

- Vet du, din tjuvstryk, vilka en husbondes rättigheter äro? Nej, det
tyckes du icke veta, men jag skall upplysa dig därom. Jag kan ge dig
en orlovssedel och förskaffa dig ett prästbetyg, som förstöra din
framtid och brännmärka dig och göra dig avskydd av alla människor; du
skall aldrig få arbete och bärgning, vart du vänder dig inom Sveriges
landamären, om icke bland pioniärerna på Vanäs. En sådan orlovssedel
har jag också lovat dig, och därmed håller jag ord. Du har stulit
järnet ur storsmedjan; jag kan måhända icke bevisa det, men jag har
rättighet att misstänka vem jag vill, och därmed punkt. (Svalgren såg
vid dessa ord särdeles belåten ut; ty han visste bäst, vem som
verkligen begått stölden, och hans rygg bar ännu märken, som vittnade
om, vem patronen i själva verket misstänkte.) Men nog med det, fortfor
Brackander, här finnes också i Sveriges lag något, som kallas
husaga. Kanske du icke vet, vad husaga vill säga? Din rygg skall snart
få erfara det, min gosse. Jag har laglig rättighet att mörbulta dig,
att slå dig gul och blå, att piska dig så att själen skriker i kroppen
på dig...

- Ja, laglig rättighet, inföll den lagfarne Spöqvist, enligt
handelsbalkens 14:de kapitel och missgärningsbalkens 36:te.
Paragrafernas nummer erinrar jag mig icke för tillfället, men
ordalydelsen i den ena är: "slår husbonde eller matmoder legohjon
sitt, så att thet theraf varder lamt eller lytt, ligger det i laga
bot; näpsa de thet skiäliga för brott dess, vare ogildt".

- Och vem annan bedömer, om jag näpser "skiäliga", än jag själv?
fortfor Brackander triumferande. Om jag finner "skiäliga" att ge dig
oskäligt med stryk, så är det min rättighet. Med ett sådant instrument
som det här (patronen viftade med chambrièren) kan jag ej slå en sådan
tjur som dig lam och lytt; men jag kan tappa blodet ur dig, kan
hudflänga dig från topp till tå, så att ditt arma skinn hänger som en
trasa, och det, ser du, är min rättighet, i lagboken gillad och
stadfästad på riksdagen 1734.

- Patron skall bara icke försöka, sade Sven, ty det skulle bekomma
patron illa. Jag är en svensk man och son av en, som stupat i fält för
sitt fosterland, därför tager jag icke stryk, ser patron; och om någon
försöker vifta åt mig med piskor eller vad som helst, så ömkar jag
honom, så länge jag har mina nävar i behåll.

- I hören bägge två, att han hotar slå sin husbonde, skrek Brackander.
Vet du, vad det kostar, om du vågar slå igen, vet du det?

- Ä, det kostar bara trettio tu par spö, inföll Spöqvist, hi, hi, hi,
bara trettio tu par spö, enligt missgärningsbalkens 15:de kapitel. Det
är en småsak för en sådan bondrygg. Och så talar han om sin far, som
stupat i krig! Likasom det skulle gälla inför lagen och fria hans hud
för stryk! Kors så befängt! Så hjärtinnerligt lustigt! Rappa på honom
nu, Brackander!

- Din far var väl i alla fall en tjuv, likasom du själv, och här har
du både för dig och din far och hela din släkt.

Nordstjärneordenskandidaten Nikolaus Brackander höjde härmed
chambrièren och riktade ett slag mot Sven Ståls ansikte. Lädersnärten
susade i luften, men innan den hunnit det åsyftade målet, hade Sven
hejdat och fattat den med sin kraftiga hand.

Blodet rusade med fruktansvärd fart genom ynglingens ådror, det
virvlade i hans hjärna, jäste i hans hjärta... bärsärkalynnet hade
fattat honom... Han var färdig störta sig över patronen och krama
honom med sina väldiga ramar, då i samma ögonblick fosterfaderns
fromma, allvarliga ansikte visade sig för hans inre öga, och han
tyckte sig höra de heliga ord, som dennes läppar så ofta upprepat:
"bedjen för dem som göra eder skada och förfölja eder". Och Sven
stannade mitt i anloppet och lät sin hand sjunka. Men den djupa
ångestsuck, som utpressades ur hans barm, vittnade om den förfärliga
ansträngning, genom vilken han återvunnit sin besinning.

Vid den hotande rörelse Sven gjorde hade patronen blivit likblek och
gjort ett språng baklänges, Spöqvist krupit under toddybordet och
Svalgren öppnat dörren för att helt inkognito lämna stridsplatsen. Men
då nu jätten plötsligt tycktes ombyta sinnelag och hans huvud med
nedslaget uttryck sjönk mot hans bröst, repade de trenne hjältarne
åter mod. De togo för givet, att tanken på de "trettio tu par spö"
hejdat den väldiges arm, ty av ädlare bevekelsegrunder skulle de
själva ej avstått från en hämnd. Spöqvist satte sig åter i soffan,
sedan han låtsat söka efter sin näsduk under bordet, Svalgren intog
sin gamla plats vid dörren, och patronen började, lik en arg hund,
rycka i chambrièren, som kvarstannat i Svens hand.

- Patron, sade Sven, tänk icke på att slå mig, utan låt mig gå i fred
härifrån. Av det här samtalet kan endast ont uppkomma, om det
fortsättes, ty vi äro alla retade och vid vrångt sinnelag. I morgon
skall jag komma tillbaka till patron, om patron vill.

- Släpp chambrièren, släpp chambrièren, din hund! röt patronen och
ryckte ursinnigt i densamma.

Sven släppte den... och patronen, som just gjorde en ny förtvivlad
ryckning, förlorade jämvikten, vände sig om i fallet, föll raklång i
golvet och stötte näsan så illa, att blodet började flöda över
tiljorna.

- Mord, mord! tjöt Brackander, under det Svalgren skyndade fram för
att hjälpa sin herre på benen.

- Mord och blodsutgjutelse! Hjälp, hjälp! skrek Svalgren med gäll
stämma.

Spöqvist bet sig i läppen för att icke gapskratta åt vännen
Brackanders ofärd, varefter han vände sin av skadeglädje lysande blick
på Sven och sade med mycken salvelse och högtidlighet:

- Olycklige, vad har du gjort? Du är hemfallen åt lagens hela
stränghet; ingenting kan rädda dig ur rättvisans arm.

Sven stod likasom förstenad.

- Är det icke hemgång? Är det icke edsöresbrott? Kan jag ej få karlen
på fästning? väste patronen, medan han skyndade att skölja näsan i ett
vattenfat.

- Nej, nej, min vän, hemgång är det väl icke, sade Spöqvist med en
beklagande åtbörd, du måste nöja dig med trettio tu par spö.

- Men jag vill ha honom häktad... Aj, min näsa... Han får icke
undkomma eller rymma. Hos dig, såsom konungens befallningshavande, gör
jag mina anspråk gällande för att få karlen inspärrad... genast,
genast, förstår du!

- Enligt 2:dra paragrafen straffbalken skola missgärningsmän, då saken
går å lif eller kropp och ej med penningar bötas må, genast å färsk
gärning gripas, i häkte sättas och utan uppskov för rätta ställas,
anmärkte Spöqvist. Jag vill således strax skrida till verket...
Svalgren, arrestera denne missgärningsman!

Svalgren såg först på Sven, därefter på länsmannen, bugade sig och
svarade:

- Oändligen smickrad av förtroendet; men som jag icke vet, huru jag
skall bära mig åt, får jag be herr befallningsman visa mig det.

- Rätt illa, mumlade Spöqvist för sig själv, att jag icke har
handbojor och fotblack med mig. Utan sådana mobilier borde ingen
omtänksam tjänare av Kongl. Majestät och kronan resa. Och jag, som
hemma har en så vacker handboja av min egen invention, en handboja,
som jag skall uppvisa för landshövdingen, och på vilken jag funderar
att taga patent!

Länsmannens tanke hade likasom funnit eko i patronens själ, ty denne
senare utbrast nu:

- Svalgren, i skrubben bredvid vedboden ligga handklovar och en black.
Spring genast efter dem! De komma nu till pass.

Emellertid hade patronens och Svalgrens ovan förmälta nödrop fört till
stället hela gårdens manliga och kvinnliga befolkning. Förstugudörren
öppnades, och man såg en hop huvuden nyfiket titta in i rummet. Då
drängarne sågo patronen stå och skölja sin uppsvällda näsa över
tvättfatet, puffade de varandra i sidan och beto i tröjärmarne för att
ej genom skratt förråda beskaffenheten av sina medlidsamma känslor.
Huru saken egentligen tillgått, visste de icke, men de ansågo för
sannolikt, att Sven masmästare piskat upp deras husbonde.

Spöqvist, som var en försiktig fältherre, uppgjorde genast den
operationsplan, han ansåg rådligast att följa. Hans ansikte rynkade
sig på ett sätt, som skulle uttrycka djupt medlidande, under det han
nalkades Sven och faderligt lade sin hand på hans axel.

- Min stackars gosse, sade han, min tjänst ålägger mig den sorgliga
plikten att arrestera dig. Gör icke motstånd, min vän, ty ehuru du
visserligen skulle kunna begagna dig av dina ovanliga kroppskrafter
för att denna gång komma lös, så skall dock rättvisans arm förr eller
senare nå dig. Betänk även, vad det kostar att sätta sig till motvärn
mot en kronans tjänsteman i hans ämbetsutövning. Rör du mig i ovänlig
avsikt bara med ett finger, så får du, enligt missgärningsbalkens
18:de kapitel, umgälla det med tuhundra dalers böter eller, om du ej
orkar böta, tjuguåtta dygns fängelse vid vatten och bröd... Således,
fortfor Spöqvist, i det han ur den nu återkomne Svalgrens hand emottog
handklovarne, således inser du, att motstånd blott skall förvärra
saken. Jag vill för övrigt i förtroende och för att lugna ditt hjärta
säga dig (Spöqvist sänkte härvid rösten till en viskning), att du, när
allt kommer till kritan, slipper undan med aderton par spö, i stället
för trettio tu, emedan din förbrytelse egentligen skett i "hastigt
mod"... Mina vänner (Spöqvist höjde nu sin röst och vände sig till de
i förstugan församlade åskådarne, alltunder det han gjorde
handklovarne i ordning), I sen här för edra ögon ett varnande exempel,
huru det går, då tjänaren sätter sig upp mot sin husbonde. Låt det bli
eder till en hälsosam varnagel.

Drångarne puffade varandra i sidan och gömde sig den ene bakom den
andre, kanske för att dölja det intryck, Spöqvists predikan gjort på
dem. En och annan syntes bekymrad, men dessa voro sådana, som kände
medlidande med Sven.

- Räck fram dina händer! sade Spöqvist till denne.

Sven vaknade vid dessa ord likasom ur en dröm.

- Jag märker, sade han dystert, varom fråga är, men tro icke, att jag
godvilligt låter mig bindas och släpas till skampålen. Försök ej att
komma fram med handklovarne; det tjänar till ingenting. Jag vill
hellre dö än vanhedras.

- Se så, gosse, friskt mod nu! Hit med händerna! sade länsmannen och
fattade i Sven.

Sven stötte kronobetjänten tillbaka, satte mössan på huvudet och sade:

- Adjö, patron! Tack för denna gången! Mig återser ni aldrig mer... Ur
vägen, gott folk! Den som törs lägga hand på mig, får skylla sig
själv.

Och härmed lämnade han rummet och gick obehindrad genom hopen.

När Brackander och Spöqvist hunnit sansa sig, ropade båda med en mun:

- Grip, grip, tag fast honom! Låt honom icke komma undan! Efter honom,
era kanaljer!

- Ja, ja, nådig patron! Ja, ja, herr befallningsman! skreko drängarne
och sprungo omkull varandra i trappan i sin låtsade iver att
efterkomma herrarnes befallning. Nedkomna på gården lupo de, skrikande
och hojtande, åt alla håll, utom det, i vilket de sågo, att Sven med
fasta och långsamma steg avlägsnade sig.

  _________________________________________________________________

			 Avsked från hemmet.

Det i föregående kapitel skildrade uppträdet hade förefallit, medan
Johanna var borta vid sin fars stuga.

Förvirrad och utan förmåga att tänka en redig tanke lämnade Sven
masmästare herregården och gick, han visste ej vart. I hans själ
tumlade känslorna om varandra som vågorna på en vindpiskad sjö; harm
och bitterhet över den skamliga behandling han lidit, dystra aningar,
smärta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjärta. Så vandrade
han länge, knappt medveten om sig själv och utan att upplyfta sin mot
marken riktade blick. När han slutligen återkom till besinning och såg
sig omkring, befann han sig inne i djupa skogen, och natthimlen med
sin tysta stjärnehär välvde sig, över hans huvud. Trött nedkastade han
sig vid foten av en gran och sökte samla tankarne för att med lugn
betrakta sin ställning och fatta ett beslut om vad som borde göras.

- Har jag verkligen gjort mig skyldig till en förbrytelse? tänkte han
för sig själv. Lade jag icke band på mitt sinne, fast de retade mig på
det gruvligaste sätt? De anklagade mig för tjuveri och hånade min
fosterfar för hans gudsfruktan och kallade även honom och min
köttslige far för tjuvar... när jag tänker på det, sjuder det i mig...
jag skulle vilja strypa dem, de uslingarne... Misstänkt för tjuveri!
det är ju förskräckligt! Jag kan aldrig uthärda den skammen... Och så
vilja de häkta och döma mig till spöpålen för att i tid och evighet
vanära mig och låta mina fosterföräldrar dö i sorg och förtvivlan. Men
kan patronen det? Det är ju han, som förbrutit sig mot mig, och icke
jag mot honom! Får en husbonde strafflöst skymfa och misshandla sin
tjänare och beröva honom heder och ära? Nej, sådan kan icke rättvisan
i vårt land vara; det vore ju gudlöst att bara tänka så!

Men nu erinrade sig Sven, att patronen och flera husbönder av samma
skrot och korn verkligen med lagens tillhjälp störtat oskyldiga
tjänare, dem Sven kände, i samma avgrund, som nu öppnade sig framför
ynglingen själv. Det var således möjligt, vad Sven i det längsta ville
betvivla. Ja, det var möjligt och även sannolikt, att länsmannen och
hans hantlangare skulle jaga Sven som ett oskäligt djur, till dess de
kunde gripa, inspärra och föra honom inför domstol, där efter Svens
övertygelse ingen rättvisa för den anklagade tjänaren var att vänta.
Borde han fly? Ja, han fattade ett ögonblick detta beslut, men då kom
han att tänka på sina fosterföräldrar, vilkas ålderdomsstöd han var,
och mot vilka han hade heliga plikter att uppfylla. Han tänkte även på
Johanna, och i den bittra, förtvivlade sinnesstämning han nu var,
pinade han sig själv med den misstanke, att flickan kanske icke skulle
ha något emot att få patronen till man i stället för den fattige
masugnsdrängen. Och vad som var ännu värre: skulle Sven kunna hysa den
minsta önskan om Johannas hand, sedan han blivit misstänkt som tjuv
och genom ett nesligt kroppsstraff blivit vanhedrad i sina egna och i
alla människors ögon?

Dessa tankar avlöste varandra oredigt och förvirrat. Sven var ej i
stånd att fatta ett beslut; hans huvud sjönk mot bröstet, och hans
händer knötos med krampaktig styrka, såsom om han med handkraft velat
söka avslita de osynliga snaror, i vilka ondskan och nedrigheten
insnärjt honom. Om patron Brackander i detta ögonblick varit i den
olycklige och förbittrade ynglingens våld, ve då dem båda! Dock nej
... innan Sven hunnit följa vredens rop ur sitt sårade hjärta, skulle
helt visst en annan, högre kraft, som för vår ursprungliga natur är
främmande, fjättrat hans hämnande arm, och om patronen räckt Sven sin
hand och uttalat ett enda försonande ord, skulle Sven med rört hjärta
förlåtit allt, ty sådant var sinnelaget hos korporal Brants fosterson.

Sven kunde, utan att hans muskler slappades, sköta släggan från morgon
till kväll, men vid en själsskakning sådan som denna var han ej van;
han kände sig matt och förstörd och försjönk slutligen i en orolig, av
elaka drömmar störd slummer, där han satt under den gamla granen,
mellan vars slokande grenar stjärnorna nedblickade så vänligt och
milt, liksom skulle de velat trösta honom och viska, att varje jordisk
sorg, även den svåraste, blott är en övergående storm, efter vilken
förr eller senare intet spår skall röjas på det lugnade hjärtats yta.

Sven vaknade vid fåglarnes glada morgonkvitter. Han önskade att vara
en av dessa vingade varelser, som under Guds blå himmel tillbringa
sitt liv med kärlek, sång och den kära omsorgen om sin avföda. Men
ingen sparv faller ju till jorden utan Guds vilja, och han har ju
räknat våra huvudhår -- därpå kom nu Sven att tänka, och denna tanke
gav honom en viss styrka. Han beslöt begiva sig till korporalen för
att få råd och därefter återvända till sitt arbete vid masugnen.
Välbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vägen och
såg snart insjöns vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes
stammar. Det var en vacker syn att skåda, huru sjöns spegel här och
där glänste av morgonsolens guld, medan den på andra sträckor ännu låg
inhöljd i en lätt dimma, liknande en genomskinlig spetsslöja, som
småningom höjde sig och försvann i den rena blå luften. Men endast den
sinneslugne kan njuta av naturens skönhet; den olyckliges öga fröjdas
ej av himmelens blå, ängarnes grönska och skogarnes skiftande prakt.
Det lugna och harmoniska i den övriga skapelsen bildar en nedtryckande
motsats till hans eget förstämda tillstånd; han känner sig såsom en
från naturen utskjuten varelse, genom sitt självmedvetande dömd att
leva i en helt annan, osynlig värld av andliga konflikter, av tankar,
känslor och lidelser.

Sven såg nu den välbekanta röda stugan, ur vars skorsten en vitgrå
rökpelare uppsteg i den lugna luften. Innan han inträdde, gick han ned
till båtviken och tvättade sitt ansikte i det kalla sjövattnet för att
därmed utplåna spåren av sina tårar och giva sig ett frimodigare
utseende. Därefter steg han in.

Mor Kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta. Annars var
ingen att se, ty Ingrid hade gått till ladugården för att mjölka kon
och släppa ut fåren.

Kerstin vände sig om och frågade, varför Sven kommit vid denna
ovanliga tid. I gummans utseende och i den ton, varmed hon gjorde
denna fråga, låg ej det gladlynta och hjärtliga, som fostersonen
annars alltid rönte hos henne.

- Jag vill tala med far, svarade Sven.

Kerstin omtalade nu i få och tvära ord, att korporalen tidigare på
morgonen begivit sig i väg till Växjö, av orsak som vi känna. Sven
trodde först att anledningen till Kerstins dåliga lynne låg häruti,
men han blev snart tagen ur sin villfarelse. Kerstin berättade -- och
Sven åhörde med ångestfullt hjärta -- huruledes patronen i egen person
kommit och begärt Johannas hand, vad korporalen svarat patronen samt
vad... ja, vi kunna ej följa förloppet av Kerstins ordström, men Sven
hade ej hört många ord, förrän han ömsom rodnade och bleknade och
kände sig likasom tillintetgjord. Den pina, han nu undergick, var
sjufalt värre än den, han under den föregående aftonen och natten
erfarit.

- Ja, det är din skuld, Sven, sade Kerstin, din skuld, att sorg och
oenighet och kiv kommit under vårt lugna tak, din skuld, att Johanna
gått miste om en lycka, som Vår Herre i sin godhet velat bereda henne
genom patronen, din skuld, att vi kanske bli drivna från hus och
hem... och ändå hava vi fött upp dig och vårdat oss om dig som om vårt
eget barn... Herre Gud, det är tacken man får här i världen!

Hade Kerstin vetat, att varje av dessa ord raspade som en slö såg
genom de känsliga fibrerna av fostersonens hjärta, skulle hon säkert
lagt band på sin tunga, ty elak var Kerstin icke. Och hade hon därtill
vetat, vad Sven nyss lidit... hade hon vetat, att han med oro i sin
själ kommit till fosterföräldrarnes hydda för att söka tröst, såsom
öknens törstande djur söker en svalkande dryck... då skulle hon intill
döden ångrat, vad hon nu gjorde. Men hon visste det icke och såg
heller icke, huru den jättestarke mannen satt där, blek och darrande
såsom en kraftlös frosspatient, och huru bittra tårar frampressades ur
hans manliga ögon och lika hastigt försvunno, borttorkade av hans
feberheta hand.

Det var därför någonting underligt, att Sven, när mor Kerstin slutat
att tala och med ökad iver rörde i sin gryta -- att, säga vi, Sven då
steg upp och sade lugnt, nästan muntert, om också icke i sin vanliga
ton:

- Bevars, mor, vad ni nu ger mig skuld till mycket! Och ändå är jag så
oskyldig som ett barn. Jag har ända till i går kväll varit nere vid
masugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det här. Icke vill
jag göra Johanna olycklig, det vet ni nog, mor; nej, tvärtom önskar
jag henne av allt hjärta att bli rik och förnäm, eftersom hon icke kan
bli lycklig på annat vis. Och vad det där kivet beträffar, så känner
jag både far och mor så väl, att jag vet, att det snart skall gå över,
och alltihop bli gott och väl igen... Ja mor, nog var det lite
besynnerligt av far att avslå patronens anbud, och det bara för min
skuld! Jag har ändå njutit så mycket gott här i huset, att jag aldrig
kan betala det... Nej, alltihop skall bli bra igen, mor; icke vill jag
vara en otacksam gökunge, som lägges i ett främmande bo och fostras av
främmande föräldrar och till tack för det tränger de rätta barnen ur
redet. Nej, det blir stopp! Jag skall icke hindra... Mor, var är
nyckeln till skåpet?

- Den ligger i fönstret, sade Kerstin, nu något vänligare, ty hon
tyckte om Svens ord och förstod ej, att de kommo från ett av bittra
smärtor betryckt hjärta. Stanna här nu en liten stund, Sven, så får du
mat, innan du går tillbaka till masugnen.

- Tack, mor, men jag är icke hungrig, svarade Sven, i det han öppnade
skåpet och ur detsamma framtog några papper, varibland sin dopattest,
samt ett kruthorn och en hagelpung. Vidare öppnade han dörren till en
liten skrubb bredvid köket och framtog därur ett skjutgevär, som var
hans eget. Därefter tryckte han mössan djupt ned i pannan och sade:

- Adjö, mor!

- Varför tar du bössan med dig? frågade Kerstin och såg på Sven.

- Å, svarade Sven, och vände sig hastigt om, låtsande undersöka låset
på bössan, å, det föll mig in, att det kunde vara roligt att skjuta en
fågel, om jag får se någon sådan på vägen. Farväl nu.

Och Sven gick. Hans väg förde honom förbi den lilla
ladugårdsbyggningen, och han steg in där för att träffa Ingrid.
Flickan höll just på att lägga ett fång hö och halm till kon, då Sven
visade sig i dörren.

- Ingrid lilla, sade han, jag vill bara titta hit in för att se dig en
gång till, innan jag begiver mig av. Jag har ett ärende att uträtta
långt norrut, och vi få kanske icke träffa varandra på länge. Adjö med
dig!

Ingrid frågade, vad det var för slags ärende, men väntade ej på svar,
innan hon med en blick på Sven utbrast:

- Vad du ser besynnerlig och blek ut, käraste Sven! Vad kommer åt dig?

- Det är ingenting, Ingrid... Hör du, då du träffar Johanna och far,
så hälsa dem mycket... mycket ifrån mig.

Och Sven tryckte flickans hand, vände sig om och gick bort med hastiga
steg. Häpen och förbryllad stannade Ingrid i ladugårdsdörren och såg
efter den bortgående.

Sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan, men då han hunnit ett
litet stycke därifrån, kunde han ej avhålla sig från att kasta ännu en
sista blick på sitt kära barndomshem och därmed taga ett tyst farväl
av alla de föremål, vid vilka hans ljuvaste minnen voro förbundna.

Det hände sig så, att mor Kerstin just nu såg ut genom fönstret, och
hennes och Svens blickar möttes. Hon varseblev med förvåning, att
fostersonen hade tårar i ögonen, och det blev nu plötsligt klart för
henne, huru allt stod till. Det var, som om Svens blick hade bränt
henne in i själen; hela den ömhet, hon i sitt hjärta hyste för honom,
vaknade med ny styrka.

- Herre Jesus! vad har jag gjort! utbrast hon och skyndade ut för att
kalla fostersonen tillbaka. Men Sven var icke längre synlig; han
undanskymdes av den täta furudungen, som befann sig bakom båtviken.

Mor Kerstin sprang, så fort hennes gamla ben förmådde, ned mot sjön
och ropade med flämtande röst:

- Sven, Sven, kom tillbaka!

Klipporna i skogen svarade henne, men fostersonen syntes ej. Hade han
lyssnat till, huru detta rop tonade av ömhet, ångest och rörelse,
skulle han kanske återvänt.

Vid Kerstins rop skyndade Ingrid dit från ladugården; hon fann sin mor
sittande på en klipphäll med bägge händerna tryckta mot pannan.

- Mor, mor, vad är det? frågade flickan förskräckt.

- Barn, svarade Kerstin snyftande, olyckan har kommit över vårt hus,
och det är jag, som nedkallat den.

  _________________________________________________________________

			      Värvaren.

Sven fördjupade sig i skogen. Han gick och gick, utan att veta till
vad mål, men han valde instinktmässigt de mörkaste och mest avlägsna
delarne av skogen, vandrade framåt genom vildmarker, där inga stigar
voro banade, om icke av de flitiga myrorna, som här levde i sina gamla
samhällen eller stiftade nya, utan att någon historieskrivare vet att
berätta om dessa samhällens öden, fast de kanske i sig hava samma
märkvärdighet som de gamla myrstackarne Aten, Korint och Tebe och
deras nybyggen kring Medelhavet. Svens tankar och känslor voro likasom
dövade; hans själs strängar hade slappnat och dallrade icke längre av
smärta. Icke heller befattade han sig med att tänka på sitt öde eller
vad han skulle företaga, utan vandrade outtröttligt framåt, såsom om
hela hans kraft varit förflyttad i hans gångmuskler. Det enda han hade
klart för sig själv var, att om han råkade ut för sina förföljare,
skulle han ej låta sig fångas, utan försvara sig till sista
blodsdroppen; därför hade han också laddat sitt gevär med grova
varghagel, noga rengjort fängpannan och påslagit nytt krut. Medan han
sålunda strövade omkring, kom han i grannskapet av masugnen, vid
vilken han så länge arbetat, och när han hörde slagen av dess maskin
och bruset av skogsströmmen, stannade han för första gången, och djupt
vemod intog honom åter. Han tyckte sig i detta buller höra en
avskedshälsning och kände innerlig lust att, innan han vandrade
vidare, säga farväl till Pelle Larsson och de andra kamraterna. Men då
han i sådan avsikt närmade sig skogsbrynet och såg masugnen på avstånd
framför sig, varseblev han en hop folk, som just kom ut från hyttan,
och bland vilka han igenkände patronen, länsman Spöqvist i full
uniform med sabel vid sidan, länsmansskrivaren, betjänten Svalgren och
några fjärdingsmän. Utan tvivel voro dessa män ute på spaning efter
Sven. Sedan de nu en stund samtalat med varandra, såg han dem inslå
vägen, som förde till korporalens torp. Sven ansåg rådligast avstå
från det tillämnade besöket, vände masugnen ryggen och fördjupade sig
åter i skogen. Sedan han med iver och skyndsamhet fortsatt sin irrfärd
i nordlig riktning och solen redan uppnått middagshöjden, kände han
sig hungrig och trött och kastade sig ned på marken för att vila.
Skogen hade på flera ställen varit avbruten dels av lands- och
häradsvägar, dels av upprödjade, odlade och bebyggda sträckor, och
dessa hade passerats av Sven med stor brådska, emedan han ej ville bli
sedd av någon människa. Nu såg han även en väg stryka förbi helt nära
den plats, där han lagt sig ned, men emedan han redan var långt borta
från Trevnadslösas område, tyckte han sig ej behöva iakttaga samma
försiktighet som förut.

Hungern är en ovälkommen gäst, då man ej vet, huru man skall kunna
avspisa honom. Ja, denne gästs pockande fordringar låta höra sig hos
den mest svärmiske romanhjälte och komma denne någon gång på rent
allvar att tveka i valet mellan att äga sin kärleks ideal eller en god
materiell anrättning, exempelvis skinka med potatis. Att detta
förhållande även träffade in på Sven masmästare är därför icke
underligt, helst han egentligen icke var svärmisk utav sig, utan rätt
och slätt en ofördärvad naturmänniska. Medan han således tänkte på,
huru bittert det var att skiljas från hemorten utan att ha sett och
tagit farväl av Johanna och korporal Brant, och många andra bedrövliga
tankar rörande dessa för honom så dyrbara personer korsade varandra i
hans hjärna, funderade han också uppå, huru han skulle kunna stilla
sin hunger. Hans enda utväg var att sälja sitt gevär; han beslöt
därför att utbjuda det i de hyddor, han under sin vandring komme att
passera förbi. Sedan detta beslut var fattat, steg han upp för att
fortsätta sin marsch, då hans uppmärksamhet i detsamma fästes på en
man, som kom gående framåt landsvägen och hastigt stannade, då han i
sin ordning varseblev Sven.

Mannen var klädd i grann militäruniform, olik de vanliga
lantsoldaternas. Han bar sådana epåletter, som Sven sett, att Smålands
ståtliga grenadjärer brukade, men bröststycket på hans frack var av
rött kläde och uppslagen, kragen och ränderna på hans byxor vita. Vid
hans vänstra sida dinglade en kort sabel eller huggare, föga större än
en förskärarekniv. Mannen hade en rak och ståtlig hållning, och hans
rödbrusiga ansikte pryddes av yviga mustascher. Såsom vi nämnt,
stannade han, då han fick öga på Sven masmästare, och betraktade honom
från fotabjället upp till hjässan, likasom han i tumtal velat beräkna
jättens längd. Därefter hälsade han militäriskt med handen förd till
släpmössan -- alldeles som Sven sett korporalen göra, när denne på
kyrkbacken träffade någon gammal officer eller underofficer av sina
forna krigskamrater -- och utbrast under livliga rörelser med armarne:

- Träd närmare, du värdige son av den högresta tallskogen! Såvida du
ej är en skogsande, en gengångare från rimtussetiden, utan barn av en
dödlig moder, så träd närmare!

- Vad vill ni mig? frågade Sven, som började tro, att mannen antingen
var drucken eller rymt från hospitalet.

- Vad jag vill dig! Se och beundra skaparens verk, som, då han gjorde
dig, helt visst hade för avsikt att tillsvarva en livdrabant åt vår
allernådigaste konung. Vad är ditt namn, du höge yngling, den ingen,
utom tornväktaren, kan se över axeln?

- Jag heter Sven Stål, och vem är ni?

- Jag, min gosse, svarade mannen med en högtidlig åtbörd, jag är
princeps prætorii, det vill med andra ord säga korporal vid konungens
andra livgarde, och mitt namn är Montan. Sedan vi nu gjort varandras
bekantskap, vill jag fråga dig, om du ej har samma väg som jag; vi
kunna i sådant fall få njuta av varandras sällskap, ty jag bekänner
uppriktigt, att jag är livligt intresserad av allt stort och högt här
i världen, av allt, som höjer sig minst sex fot över jordens låga,
föraktliga grus.

- Min väg går genom skogen, sade Sven.

- Men åt det hållet finnes ingen krog, anmärkte Montan. Följ mig, min
vän, och jag bjuder dig på en middagsrisp.

- Nej, tack.

- Du är lika kort och tvär i dina ord, som du är lång till din kropp,
min vän. Men jag släpper dig icke: torva leæna lupum sequitur, lupus
ipse capellam... min själ har fäst sig vid dig, såsom humlen vid
humlestången... Men varför gapar du på mig så där, du levande
kyrkstapel? Tycker du kanske, att jag är grann? Är jag icke?

- Jag är rädd för, att ni är litet vriden i huvudet, svarade Sven.

- Åhå, du tycker att jag pratar tok. Däri har du visserligen rätt, men
ser du, en gardist är en så lycklig, översäll människa, att hela
världen likasom leker för honom; i sin översvinneliga munterhet vet
han knappt, på vilken fot han skall stå, mycket mindre att hålla sin
tunga. Ja, jag säger dig, gosse, att gardisten är en avundsvärd
varelse; den yngling, som kan få en plats i gardets leder, hans lycka
är gjord. Tänk på det, min vän!

Under yttrande, att middagsvärmen var tryckande, och att
landsvägsdammet väl behövde sköljas ned, slog sig därefter
gardeskorporalen ned i gräset ett stycke från landsvägen, framtog en
flaska och bjöd Sven att supa sig till. Då Sven avslog detta anbud,
emedan han aldrig smakade brännvin, förklarade Montan sin
missbelåtenhet därmed, att det fanns absolut nyktert folk i världen,
emedan detta nödgade andra att, för den politiska jämviktens
bibehållande, supa desto mera. Bland dessa andra, för den politiska
jämvikten sig uppoffrande varelser tycktes Montan själv vara, ty han
tog en väldig klunk ur flaskan och så ännu en. Därefter öppnade han
sin resväska och uppdukade för Svens lystna ögon åtskilliga
viktualier, bland vilka några kakor av finsiktad råg, rökt skinka,
medvurst m. m. Han inbjöd Sven att deltaga i måltiden, och denne lät
ej bedja sig tvenne gånger, såsom det annars hör till goda tonen bland
allmogen, utan grep verket genast an.

Det skulle bliva alltför långtrådigt att återgiva de båda männens
samtal; nog av, korporal Montan började tala som en ganska förståndig
karl och visste snart att vinna sin långe gästs förtroende, så att
denne för honom yppade sina levnadsförhållanden och nuvarande
belägenhet. Montan frågade honom, om han ville låta värva sig till
gardist, och började ånyo avmåla gardeskarlens lyckliga lott i de mest
lysande färger.

- Först och sist, sade han, vill du bli gardist? Jag frågar det,
därför att jag tycker om dig och vill dig väl. Grip lyckan i flykten,
min gosse, annars vinner du henne aldrig. Till en början bjuder hon
dig genom mig tio rdr i handpengar; sedan följer du mig till Stockholm
och får se den stora huvudstaden och kungen själv med alla
prinsarne. Vidare får du sådana här kläder, som ha den förunderliga
verkan, att alla flickor skola löpa som galningar efter dig. Betänk,
vilket härligt liv! Att marschera, att manövrera på Ladugårdsgärdet
samt för konung och fosterland gå på post vid Karl den trettondes
staty! Jag menar allvar, gosse; jag leker ej med dina känslor. Nej,
jag vill skapa dig en lycklig framtid och fordrar ingenting därför --
på sin höjd en tacksamhetens tår ur dina ögon.

- Ah, nu börjar korporal Montan prata galenskaper igen, genmälde Sven,
jag är icke så enfaldig, att jag låter narra mig av en lockfågel. Jag
vet nog, hurudant gardeslivet är...

- Hm, sade Montan något förlägen, min avsikt är icke att narra dig.
Vad jag nyss yttrade, är en gammal läxa, som jag kan utantill, och
varmed jag lockar enfaldiga norsar att bita på kroken. Dig vill jag
icke lura...

- Hör på, korporal, avbröt honom Sven, jag vill blott, att ni
samvetsgrant skall svara på en enda fråga: har man såsom gardeskarl
även tid till nyttigt arbete, så att man kan göra sig extra
förtjänster?

- Ja, den som vill har visst tid att arbeta. Jag känner flitiga och
ordentliga karlar, som efter kapitulationstidens slut samlat sig ett
litet kapital, tillräckligt att grunda en oberoende framtid. Men
sådana äro ej många; de flesta äro lättingar, eller supa de upp sina
förtjänster. Du sade mig, att du förstår dig på smedsyrket; om så är,
skall du aldrig sakna lönande arbete, och jag tror mig kunna försäkra,
att du i Stockholm har utsikt att förtjäna mer penningar vid städet
och bälgen än någonsin här nere.

Sven tvekade nu icke längre, och i hans belägenhet skulle få gjort
det. Hans största bekymmer hade varit, att han genom sin nödtvungna
flykt från hemorten skulle lämna fosterföräldrarne utan hjälp och
stöd, men Montans försäkran förjagade denna farhåga, och Sven följde
under dagens lopp Montan till närmaste gästgivaregård, där denne
granskade hans papper, lämnade honom handpenningarne och fick det
behöriga dokumentet undertecknat. Trygg, åtminstone i sin egen tanke,
under gardeskorporalens vingars skugga mot varje förföljelse från
patron Brackanders sida, fortsatte Sven jämte hans nya bekantskap
följande morgon sin väg i nordlig riktning, åt Jönköpingshållet.
Montan var en munter och i det hela godhjärtad kurre med en liten
böjelse för melankoli, mot vilken han dock hade ett palliativ i sin
flaska och i ett filosofiskt-praktiskt laissez-aller-system, avfattat,
likasom de sju grekiske vises, i form av tänkespråk, sådana som: "tag
dagen, som han kommer" eller "man bör aldrig sörja värre, än att man
med hjärtans lust kan dansa en slängpolska" o. s. v. Med dylika
tänkespråk och citater ur åtskilliga poeters arbeten sökte han även,
fastän förgäves, att muntra Sven.

- Kära du, sade han vid ett tillfälle, du ser precis ut som en, vilken
sålt smöret och tappat penningarne. Jag hörde dig i natt prata något i
sömnen om Johanna. Jag medger gärna, fast jag icke känner henne, att
det är den dygdädlaste och skönaste mö, som någonsin uppblommat bland
Nordens fjällar, men, för fan, om flickan bedragit dig, så slå henne
ur tankarne. Du må tro, att jag också...

- Det vore bäst, om korporalen ville tiga med den saken... den är icke
rolig att tala om, sade Sven och rynkade ögonbrynen.

- Så, så, inföll Montan och stack sin ena arm under Svens, medan han
väldeliga svängde med den andra, jag skall aldrig mer tala därom, min
gosse; men jag tillägger blott att,

  Svante, din dårskap jag aldrig förlåter,
  klagan och suck för en kvinnas skull!
  Världen, tyvärr, är av kvinnor full:
  mister du en, stå dig tusende åter.

  _________________________________________________________________

			      Djäknarne.

En månad har förflutit efter ovanför skildrade händelser. Under denna
tid hava Göran och Adolf, de båda Växjödjäknarne, strövat kors och
tvärs i de småländska bygderna, besökt en mängd genom natur,
minnesmärken, historiska tilldragelser eller industriella anläggningar
märkvärdiga ställen, ökat sina herbarier med sällsynta växter och sina
mineralogiska samlingar med stuffer från olika gruvor o. s. v. De hava
vidare sammanträffat med originaler av alla stånd och åldrar, upplevat
små äventyr, som ge dem ämne till lustiga historier för hela
nästkommande termin, bevistat bondbröllop, upptecknat folksagor, med
ett ord tillbringat dessa vandringsdagar både nyttigt och angenämt.
Adolf Sparrfält, som är en skicklig tecknare, har dessutom haft riklig
sysselsättning med att i sitt album föreviga alla föremål, som
anslagit honom. Man ser i detta album, blad efter blad, utkast till
landskapsstycken, allmoge i nationaldräkter, vackra flickansikten,
löjliga bondgubbfysionomier, runstenar, ättehögar, kyrkor och komiska
scener ur deras eget vandringsliv -- scener, i vilka Göran oftast är
hjälten; så till exempel finner man på ett dylikt utkast, huruledes
Göran under jakt efter en sällsynt kärrblomma nedsjunkit till bröstet
i dyn, och huruledes Adolf, med bägge händerna fattande i Görans hår,
stretar för att befria sin vän ur hans obehagliga ställning.

Det är en vacker söndagseftermiddag. Göran och Adolf befinna sig på
toppen av det väldiga Taberg. Den aktningsvärde och gästfrie
inspektorn, som har uppsikt över gruvan och masugnarne på stället, och
hos vilken de båda djäknarne nyss intagit sin middag, står vid deras
sida med en kikare under vardera armen och talar om ställets
märkvärdigheter. Utsikten är utomordentligt skön. Nejden, på flera
mils omkrets, ligger som en stor färglagd karta under deras fötter. De
mörka, högväxta och vidsträckta barrskogarne stå där som djupa
legioner av grönklädda krigare, mellan vilkas leder här och där
kyrkspiror liksom fanor och standarer höja sig, och mellan
avdelningarne slingrar sig Nissan, Lagan och oräkneliga mindre bäckar
i nyckfulla krökningar, glittrande i solljuset som långa linjer av
kopplade gevär. Detta på trenne sidor om den malmdigra bergjätten;
nedanför den återstående sidan, mellan dess nordliga sluttning och
sjön Vättern, utbreder sig ett mera öppet landskap, mellan vars kullar
man varsnar en skymt av staden Jönköping, badande sina husrader i
trenne insjöar, av vilka den största vidgar sig till en ofantlig
spegel åt sommarhimlen med dess skiftande färgspel och åt de
romantiska höjder, som följa dess stränder, tills den längst i fjärran
sammansmälter med himlaranden. Aftonsolen förgyller kullarne på den
högra stranden och begjuter dess toppar med skimrande purpur, medan
den vänstra strandens branter framstå i en grå färgton och kasta allt
längre skuggor utåt sjön, ju mer solen närmar sig de furuklädda bergen
i väster. Ett och annat segel svävar över den matt silverglänsande
vattenspegeln, på vilken den sköna, i sagan och historien ryktbara
Visingsö skönjes som en blå strimma. Genom kikarne kunna djäknarne se
de Braheska borgruinerna och öns kyrka, vars koppartak glimmar i
solskenet.

Medan de betrakta denna tjusande naturtavla och med njutning inandas
de friska, av barrskogens vällukter mättade fläktar, som leka kring
bergets hjässa, sätter inspektorn sitt medförda valthorn för munnen
och blåser med mycken virtuositet "Drottning Hortenses romans".
Bergets tusende ekon svara med fyllig röst; tonerna rulla likt laviner
bland branterna och skrämma de i klyftorna bosatta falkarne, som med
hesa skri instämma i konserten. Men det är icke blott falkarne, som
ackompanjera valthornet; man hör plötsligt en mänsklig röst, nästan
lika hes som deras, uppstämma en sång, som så illa rimmar sig med
romansen, att inspektorn halvt förargad sticker valthornet i fickan.
Sångaren var ännu icke synlig, men man kunde höra, att han närmade sig
stället på den branta och besvärliga väg, som på södra sidan slingrar
sig upp till bergets topp. Sången var den gamla, som svenska
soldaterna sjöngo efter fälttåget mot Norge:

  "Den tolvte Karl i vintern kall,
      trallala,
  marscherade mot Fredrikshall,
      trallala,
  döden mötte honom där,
  ack, trallera, trallerallalallala,
  men hjältens död nu hämnad är,
  hej, trallerallalla."

- God dag, gode herrar och svenske män, sade sångaren, som nu
plötsligt uppdykade, jag lockades hit upp av ett valthorns härliga
toner, men vägen var rasande besvärlig, och jag känner mig torr i
halsen, som om jag hade sväljt en masugn. Ursäkta, att jag blandar mig
i herrarnes sällskap. Mitt namn är Montan, min karaktär korporal vid
konungens andra livgarde, min resas mål Jönköping, där marknad i
morgon skall hållas, och där jag hoppas träffa några unga friska
viljor, hågade att inträda i krigarens ädla stånd... Angående den
saken har jag något att säga er, min unge vän -- (Montan, som för
tillfället var i betydlig mån vad man kallar rökig, vände sig härmed
förtroligt till Göran) -- först som sist, vill ni taga värvning? Jag
frågar, därför att jag tycker om er och vill göra er lycka, ty ni må
tro, att gardisten lever ett avundsvärt liv, som själva de olympiske
gudarne måste avundas honom ...

Göran försäkrade skrattande, att korporalens anbud var så
begrundansvärt, att han (Göran) behövde hela sin livstid för att taga
saken i övervägande, och att korporalen före denna tids slut ej kunde
påräkna något avgörande svar.

- För tusan, utbrast nu Montan och såg något förlägen ut, jag märker,
att jag fiskat i oriktigt vatten. Men saken är, att jag av den
fördömda kåd- och granrislukten i skogen blivit liksom litet yr i
huvudet... jag tål icke den lukten, fast jag annars icke är nervsvag.
Herrn är någonting i den lärda vägen, det ser jag nu på herrns
hållning och pli.

- Nej, korporal, jag och den där gossen, min kamrat, äro bara
gymnasister från Växjö.

- Gymnasister! Ack! sade Montan vemodigt, även jag har varit gymnasist
-- Auch ich war in Arkadien geboren --; jag skrev grekiska och talade
latin, så att det stod härliga till, och min gamle far, komministern,
likasom mina lärare, väntade, att jag skulle bli ett stort
lärdomsljus. Men så fick jag några skäggfjun på hakan, inbillade mig,
att jag var karl, och sökte genom liderliga seder övertyga även andra,
att jag var det. Följden blev, att jag rättvisligen drevs från
läroverket. Min gamle far dog av grämelse, och jag grep i förtvivlan
till musköten. Det är min levnadshistoria. Men vad fan står jag här
och pratar? Den fördömda lukten av grankådan gör en människa
öppenhjärtig. Donec eris felix, multos numerabis amicos, Tempora si
fuerint nubila, solus eris... ni hör, att jag av gamle Naso minnes
åtminstone så mycket, som den dagliga erfarenheten påpekar.

Inspektorn, vars rockficka, liksom högstsalig Kristoffer Barkekonungs,
tycktes vara en bottenlös taska, uppdrog ur dess outrannsakliga gömmor
en flaska körsbärsvin, tillagat av hans förträffliga hustru, samt
några tumlare av järnbleck och uppmanade de närvarande att slå sig ned
i gräset, medan de tömde densamma. Montans ögon följde med stort
intresse värdens rörelser, när denne fyllde tumlarne, men den stackars
korporalen kunde knappt dölja smärtan av sitt gäckade hopp, när han
med konsterfaren strupe övertygat sig, att det oskyldiga vinet ej
förrådde ringaste frändskap med den sorgdövande alkoholen. Emellertid
kom samtalet i gång och föll bland annat på Montans värvareaffärer.

- Ja, mina herrar, sade han i det han tände sin vandringspipa, jag har
gjort tämligen goda affärer. På Värnamo marknad uppsnappade jag fem
priser; här och där i bygderna påträffade jag några andra, som
likaledes läto övertala sig att tjäna krigets gud. I Jönköping hoppas
jag även kunna göra ett gott kap. Dit har jag också stämt möte med
alla mina klienter, och sedan jag väl fått dem samlade, beger jag mig
med min Smålandsdrift upp till Stockholm. Samtliga gossarne äro raska
krabater, som hålla gardesmålet och skola bli prydnader i ledet. Men
den bäste av dem allesammans, min guldgosse, en liten en på sex fot
och en hel hop tum, är en masugnsdräng från Trevnadslösa, som av
särskilda anledningar lät värva sig. Med den saken hänger det
tillsammans på följande sätt.

Och Montan omtalade nu Sven Ståls historia. Göran och Adolf åhörde den
med spänt intresse. De funno alltför sannolikt, att hjälten i Montans
berättelse var deras gamle vän och bekantskap masmästaren, och vi
överdriva icke, då vi säga, att de båda djäknarne kände sig djupt
bedrövade över den olycka, som drabbat honom. Adolf frågade livligt,
var Sven nu befann sig.

- Ack, go herrar, sade Montan med bedrövlig uppsyn, den stackars
gossen har påträffat en annan värvare, som nu med all makt slites med
mig om honom. Jag har visserligen laglig rättighet till rekryten, men
min medtävlare är en farlig karl, som icke frågar efter lagstadganden
och kungliga förordningar; det är med ett ord Döden.

- Vad! utbrast Adolf, är Sven död?

- Nej, jag sade ju, att jag och döden ännu slitas om honom. Gossen
fick för vid pass tre veckor sedan ett anfall av febern, som går här i
trakten, och jag inkvarterade stackarn hos en gammal backstugugumma,
som bor en fjärdedels mil härifrån. Sedan har jag under mina strövtåg
ej haft tid att se till honom förrän i dag. Får jag behålla honom, kan
jag för en så vacker rekryt påräkna en extra gratifikation. Jag önskar
bara, att han snart måtte få sina krafter igen, så att han på utsatt
tid infinner sig på mötesplatsen.

Adolf och Göran ville göra sig underrättade, var den nämnda
backstugukvinnan bodde, men Montan, på vilken ruset och sommarvärmen
gjort allt större verkan, gav endast orediga svar och tillkännagav
snart genom högljudda snarkningar, att han fallit i sömn.

Inspektorn och djäknarne anträdde nu återvägen nedför berget, lämnande
krigsmannen kvar att i frid och ro sova bort ruset. Oaktat enträgna
bjudningar att stanna kvar över natten, framställda av inspektorn,
hans fru samt framförallt av barnen i huset, vilka djäknarne haft
lyckan att synnerligt behaga, togo de samma afton farväl av de
gästfria människorna och ställde kosan söderut.

Ferietiden var nu för de båda vännerna i det närmaste slut. De hade
beslutat att, efter sitt besök på Taberg, utan krokvägar begiva sig
till Växjötrakten, göra ett par dagars påhälsning var och en i sitt
hem, och därefter, på höstterminens första dag, åter mötas i deras
gemensamma djäknekammare i Växjö. Nu ändrade de såtillvida sin plan,
att de överenskommo om ett kort besök hos korporal Brant för att höra
efter, huru det egentligen stod till därstädes, ty den gamle krigarens
bild stod livligt för deras sinne, och de hade under sitt korta besök
i hans fridfulla hem emottagit intryck, som ej så snart skulle
utplånas.

- Gubben Brant, sade Adolf, under det han vid Görans sida vandrade
framåt på den slaggbeströdda vägen genom skogen, är i mitt tycke en
typ av den äkte svensken, sådan Vår Herre väl egentligen ville ha
honom -- tapper, avgudiskt kär i sitt fädernesland och dess krigsära,
gudfruktig, sinneslugn, rättfram och bottenärlig. Vad som särskilt
fäste min uppmärksamhet, var det fina och sant aristokratiska, som
just i det okonstlade, hjärtliga och naturliga röjde sig både hos
honom, hans döttrar och hos själve Sven masmästare. Det aristokratiska
skicket består ej i lyckad salongdressyr, utan däruti, att karaktärens
inre ädelhet och det fulla uppskattandet av eget och andras
människovärde okonstlat och av sig själv framlyser i den yttre
människan, hennes ord, åthävor och hållning. Sådant fann jag
förhållandet vara hos denna familj, och sådant har jag även funnit det
i andra hyddor, där icke brännvinssuperi, nöd eller en rå och
fördärvad herreklass olater smittat folket. Det är blott hos den
oförfalskade svenske bonden och den gamla adeln av äkta svenskt blod
man finner naturlig ädelhet. Skandinaverna äro av naturen bestämda
till nationernas adel, fast de vansläktats och förlorat sin
ursprungliga prägel... det är min fars åsikt, och det är min egen,
tillade Adolf Sparrfält med mycken bestämdhet.

Göran förde samtalet på ett annat ämne; han skildrade med en ynglings
entusiasm lyckan av att äga -- "en koja och ett hjärta". Denna åsikt
delades alldeles icke av Adolf; den tvärtom retade honom på det
högsta. - Skulle du, utbrast han, vilja avbryta dina studier och
självmant kullkasta dina planer att såsom präst eller läkare gagna
dina medmänniskor och samhället blott för att i spiselvrån få kuttra
med en öm hustru och endast leva och verka för din egen värda persons
lycka? Nej, Göran, så eländigt kan du aldrig tänka! Huru ofta hava
icke du och jag drömt oss en framtid, i vilken vi såsom tvenne
trofasta kämpar vid varandras sida bryta oss genom världen, kämpande
som Karl den tolvte mot allt falskt, lumpet och nedrigt, varhelst det
anträffas? Se, det är ett liv, värdigt att eftersträva, det är ett
mål, värdigt att dö för!

Minnes du icke, huru det heter i "den nordiske ynglingens sång", som
vi sjunga på gymnasium:

  "Fri och varm är hans kunskapshåg,
  krossar dvärgarnes bojor och mörkrets här,
  skingrar fördomars töcken båd fjärran och när,
  för sanning och rätt sker hans ledungatåg" --?

Göran var blott tjuguett år, och hans hjärta således ännu icke
tillräckligt skrumpet och kallnat för att tillåta honom komma fram med
gensägelser av det slag, varmed den så kallade mognade erfarenheten
hånar det friska och varma ynglingasinnets känslor. Han fattade sin
lille ivrige väns arm och vandrade stillatigande framåt.

Emellertid började himmelen småningom mulna. Digra moln hopade sig
över skogen, och djäknarne sågo sig om efter en hydda, under vars tak
de måtte kunna härbärgera sig, tills den hotande regnskuren gått över.
Det dröjde länge, och de voro genomblötta av regnet, innan de funno en
sådan. Det var en liten grå koja med lutande skorsten, vid sidan av
vägen, omgiven av några åldriga granar -- just en sådan där koja, som
tager sig så pittoresk ut, avtecknad i tusch på velängpapper, men i
verkligheten är ganska ruskig och obekväm att bebo.

Det var en sorglig tavla, som uppenbarade sig för de båda djäknarne,
när de stigit in genom den låga dörren. I ett mörkt rum av högst
torftigt, men likväl renligt utseende satt en gammal kvinna i en stol
vid det lilla blyinfattade fönstret och krusade ett så kallat lin, det
vill säga ett slags huvudbonad, som ärbara madammer ännu i dag
bruka. Det sorgliga låg ej häruti, ty gumman såg hjärtans välvillig
och fryntlig ut, men i rummets bakgrund skymtade en säng och på dess
huvudgärd ytterlinjerna av ett likblekt ansikte med tillslutna
ögon. Bredvid sängen satt en annan kvinna böjd över den sjuke; hon
vände sig långsamt om, då djäknarne inträdde, och dessa igenkände
Johanna Brant.

_________________________________________________________________

			      Auktionen.

Ödet hade fört djäknarne till samma koja, i vilken den sjuke Sven Stål
blivit inkvarterad. Karin, så hette den åldriga ägarinnan till
densamma, var änka efter en torpare och försörjde sig nödtorfteligen
genom att krusa "lin" åt nejdens kvinnliga befolkning. Det var en from
och gladlynt gumma, som i all sin livstid varit fattig och ändock
aldrig känt fattigdomens tyngsta börda, nämligen fruktan för
framtiden, ty hon ansåg, att den arbetsamma och fromma människan
tryggt kan lita på Guds försyn. Mången kväll lade hon sig till vila,
sedan hennes sista kopparslant åtgått till dagens behov, men den
följande morgonen kom alltid med ny hjälp; någon av hennes kunder
visade sig alltid i rättan tid för att hämta sitt "lin" och betala
hennes vackra arbete.

Under sin fotresa i Montans sällskap hade Sven häftigt insjuknat och
kunde slutligen med möda släpa sig fram vid den bekymrade värvarens
sida. Lycka var, att Karins koja befann sig i grannskapet; gumman
visade ej den nödställde ynglingen på dörren, såsom mången kanske
skulle gjort, utan upplät åt honom sitt enda rum, bäddade åt honom sin
enda säng och vårdade den obekante med samma ömhet, som om han varit
hennes son. Socknens pastor, som hade den hos präster tämligen
sällsynta vanan att besöka medlemmarne av sin hjord i deras hyddor och
med dem samtala om både deras andliga och världsliga angelägenheter,
hälsade även stundom på gamla Karin och hjälpte henne med små
penningebidrag att bära tyngden av hennes nya kall såsom husmor och
sjuksköterska, ävensom han använde sina insikter i läkekonsten för att
söka återgiva Sven hälsan. Sven var i många dagar illa sjuk och yrade
mycket, men småningom minskades sjukdomens styrka genom de förenade
verkningarne av ynglingens starka natur samt Karins och pastorns ömma
omsorger. När han återvunnit sans och tillräckliga krafter, sporde
honom pastorn om hans levnadsförhållanden, och sedan han erfarit
dessa, skrev han ett brev till korporal Brant och underrättade denne
om saken.

Brevet anlände till den lilla stugan vid insjön samma dag, på vilken
korporalen återkom från Växjö, och oaktat den sorgepost det medförde
om Svens värvning och hans iråkade svåra sjukdom, hade det likväl en
lugnande inverkan på stugans invånare och framförallt på mor Kerstin,
som alltsedan den morgon, då Sven avlägsnat sig från hemmet, varit
offer för en hejdlös förtvivlan. Då ryktet om uppträdet, som
förefallit mellan patronen och Sven, kom till Kerstins öron, hade
hennes ångest stigit till det yttersta. Hon fruktade, att Sven berövat
sig livet, och denna farhåga förföljde henne som en blodig skräckbild
under dagens göromål och i nattens drömmar. När korporal Brant hemkom,
fann han sålunda sin forna fridfulla boning förvandlad till ett
sorgehus. Han själv kände sig djupt böjd under ödets tunga slag, men
såg dock saken i betydligt ljusare dager än mor Kerstin. Han var
fullkomligt övertygad, att Sven icke begått en så gräslig missgärning
som ett självmord; han sökte således befria Kerstin från denna farhåga
och på samma gång sätta en damm mot de hårda förebråelser, gumman
riktade mot sig själv. Två timmar därefter ankom brevet, och detta
uträttade mer än alla korporalens bemödanden. Det gamla paret överlade
nu mera lugnt om vad som vore att göra, då i detsamma patronens gigg
stannade utanför stugan och han själv och länsman Spöqvist sågos
inträda under korporalens låga tak.

Patron Brackander hälsade vänligt. Allvar och en viss sorgbunden
högtidlighet tronade på hans panna. Efter en lämplig inledning började
han tala om det bedrövliga uppträde, som nyligen ägt rum på
Trevnadslösa, i det att Sven Stål utan all begriplig anledning
överfallit och illa misshandlat honom, husbonden. Patronen avmålade
Svens uppförande i bjärta färger, och teckningen skugglades ännu mer
av länsman Spöqvist. Patronen försäkrade vidare, att han av högaktning
och vänskap för den hederlige Brant, som sig ovetande fostrat en orm
vid sin egen barm, ville låta nåd gå för rätt och avstå från laga
åtgärders vidtagande mot brottslingen. Länsmannen begagnade tillfället
för att fråga, var Sven månde hålla sig dold, varpå korporalen
svarade, det han helt nyss erhållit underrättelse om, att fostersonen
låtit värva sig till gardist och för närvarande befann sig i
Jönköpingstrakten -- en underrättelse, som ögonskenligen fägnade
patron Brackander på det högsta.

- Min vän, sade han till korporalen, ni finner nu, huru bedragen ni
blivit i ert hopp att av er fosterson få en bra och hederlig karl. Han
har illa belönat er för era omsorger och er kärlek. Varje band mellan
er och honom bör från denna stund vara slitet; framförallt kan ni väl
aldrig mer tänka på att giva Johanna åt en sådan förtappad varelse.
Således är nu avlägsuat det enda hinder, som er samvetsgrannhet lade i
vägen för mitt och Johannas giftermål, och ehuru jag blivit djupt
kränkt av ert förra avslag, kommer jag nu att för andra gången anhålla
om ert och er hustrus bifall till vår äktenskapliga förening. Jag är
övertygad, att under nuvarande omständigheter intet hinder från
Johannas egen sida skall möta, men vill för övrigt lämna henne lång
betänketid. Min avsikt är nämligen att med ert tillstånd skicka
Johanna till någon bättre familj för att erhålla en bildad uppfostran
och därigenom bliva värdig den samhällsställning, jag erbjuder henne.

- Vilken ädel man, den Brackander! sade Spöqvist beundrande.

Men korporalen och i synnerhet mor Kerstin, som på senare tider fått
helt andra tankar i ämnet, tycktes alldeles icke benägna att nappa på
kroken. Kerstin tog med stor häftighet Svens parti och förmenade, att
gossen alldeles icke var en så förtappad varelse, som patronen kallat
honom, fast hon icke kunde försvara hans beteende mot sin
husbonde. Sven måste blivit mycket retad, ansåg Kerstin, annars skulle
han aldrig burit sig åt på det sättet, men i alla fall bad hon
patronen förlåta och hysa bättre tankar om honom, ty det förtjänade
han.

Korporalen sade ungefär detsamma som Kerstin, men på ett lugnare,
förståndigare och därtill bestämdare sätt. Patronen kunde till sin
outsägliga förbittring väl förstå, att han, oaktat allt sitt krångel,
icke kommit ett steg närmare målet. Han gav Spöqvist en blick av
hemligt förstånd, varvid denne steg upp och talade som följer:

- Bror Brackander, jag förstår icke, huru du med lugnt sinne kan
fördraga en dylik otacksamhet och uppstudsighet. Du har med ett
ädelmod utan like behandlat dessa ovärdiga människor, som öppet våga
håna och trotsa dig; du har erbjudit dig att skona missgärningsmannen,
som bar hand på sin husbonde och därmed gjorde sig skyldig till
fängelse och spöstraff. Nej, min vän, måttet är rågat... om du är
stenhård mot dödliga förolämpningar, är jag det icke; jag kan icke
uthärda att höra sådant längre. Du måste taga itu med
hårdhandskarne... måste efterspana och häkta kanaljen... måste draga
honom för rätta, icke allenast med anledning av övervåldet mot dig,
utan även emedan han efter all sannolikhet begått den där stölden i
storsmedjan.

I samma ögonblick korporal Brant hörde Sven beskyllas för tjuveri,
rynkades hans yviga ögonbryn på ett ganska hotande sätt. Hans sinne
uppbrusade, såsom det från hans ungdom aldrig gjort, ty hans
övertygelse om fostersonens redlighet var lika starkt rotad som hans
tro på bibeln, och att angripa Svens heder var att angripa hans
egen. Han fattade den stortalige länsmannen hastigt i armen och sköt
honom tämligen omilt ut genom dörren, som genast tillstängdes mitt för
den snopne kronobetjäntens näsa. Då patronen såg detta, ansåg även han
tiden vara inne att slå till reträtt, i synnerhet då Kerstin med tårar
och skarpa ord började ge luft åt sin harm över den skamlösa
beskyllningen. Han mumlade något om, att korporalen skulle skylla sig
själv för följderna av sitt handlingssätt, och gick. Strax därpå
rullade giggen bort.

Längre fram på aftonen kom Johanna till föräldrarnes stuga. Så snart
nämligen patronen väl åter befann sig hemma, hade han kallat flickan
till sig, betalat henne resten av årslönen och befallt henne att
genast lämna Trevnadslösa. Johanna emottog sitt avsked med större
glädje än ledsnad, och sedan brevets innehåll blivit henne bekant,
tackade hon hjärtligen Gud för det, att hon nu, utan att vara hindrad
av sin tjänst, kunde skynda dit hjärtat kallade henne, det vill säga
till Svens sjukläger. Hon meddelade föräldrarne sitt beslut att ännu
samma kväll begiva sig på väg; korporalen ville, att hon skulle
invänta morgondagen, så att några de nödvändigaste anstalter kunde
träffas i och för resan, men Kerstin talade mot varje uppskov.

- Vem vet, om icke gossen möjligen dör, innan hon hinner fram, sade
gumman med tårar i ögonen. Tänk bara, om han lämnade denna världen med
den tro, att jag velat driva honom från hus och hem, och att Johanna
icke varit honom trogen! Det kom aldrig till någon förklaring mellan
Johanna och Sven; ja, de hava icke ens sett varandra, alltsedan
patronen fick det olyckliga infallet att fria till flickan. Det är
just den saken, som gått Johanna mest till hjärtat; det vet jag väl,
och det är, Gud nåde mig, min skuld. Nej, kära flicka, gå du genast,
och tag de pengar med dig, som du har kvar av lönen; de kunna nu väl
behövas. Stackars Johanna, hon har lidit lika mycket som jag. Gå du,
barn, och måtte du komma tillbaka med ett sådant budskap, som är i
stånd att lugna både ditt hjärta och mitt samvete!

Anstalterna voro snart träffade. Med ett litet knyte på armen lämnade
Johanna stugan. Hon gick denna kväll en halv mil och vilade över
natten i byn Fågelvik hos en bonde, som var besläktad med Kerstin.
Tidigt följande morgon fortsatte hon sin väg. Hon vandrade ensam genom
ensliga, okända trakter, men tanken på Sven gav henne mod och
bevingade hennes steg. Stundom hände, att någon beskedlig vägfarande
lät henne sitta upp i sitt åkdon och sålunda förkortade hennes
vandring; stundom mötte hon i de djupa, tysta skogarne kringstrykande
vagabonder och rusiga lösdrivare, som ej skulle tvekat att plundra
henne, om de vetat, att hon haft en liten penningsumma med sig;
stundom åter var hon utsatt för råa herremäns plumpa skämt och
ogrannlaga frågor, men hon dövade varje fruktan och gick med lätt
hjärta genom alla vedervärdigheter, livad av tanken på det mål, mot
vilket hon vandrade.

Så hände det, att några dagar efter brevets avgång en ung kvinna
inträdde till den gamla Karin. Hon sade sitt namn, och Karin igenkände
det, ty hon hade ofta hört sin sjuke gäst under yrseln nämna detta
namn. Med den ömhet och outtröttlighet, varav endast en älskande
kvinna är mäktig, vakade nu Johanna över Sven och vårdade honom, såsom
en moder sitt sjuka barn, och Karin fick nu för första gången på länge
själv njuta någon nattro. En dag yrade Sven mycket: orediga bilder av
de händelser, han nyligen upplevat, föresvävade honom; Johanna hörde
åter sitt namn från hans bleka läppar; det låg kärlek och även klagan
i den sjukes osammanhängande ord. Då föllo på hans panna tvenne tårar,
tvenne sorgens daggpärlor, från flickans ögon, och de tycktes hava en
förunderlig verkan på den sjuke, en verkan sådan som det friska
aftonregnets på den i solhettan smäktande blomman. Ett klarnande
medvetande återspeglade sig i hans blick; den uppslogs sakta och
häftades på Johanna, och utan att veta, om åsynen av de kära dragen
var villa eller verklighet, sträckte ynglingen sina matta armar mot
sin barndoms älskade, sin första och enda kärlek. Snyftande tryckte
Johanna hans bleka ansikte till sitt bröst. Den gamla Karin stod bakom
och betraktade de unga med tårade ögon.

Johannas närvaro bidrog mer än allt annat att påskynda Svens
återställande. Ynglingen hade knappt någonsin känt sig så lycklig som
nu på sjukbädden.

Vi återkomma nu till djäknarne. Johanna utbytte med dem ett tecken,
som betydde, att hon väl igenkände dem, och ett annat, att de borde
iakttaga tystnad, emedan Sven sov. Men då han snart därefter vaknade
och varseblev de nykomna gästerna, smålog han glatt och räckte dem
till hälsning sin avmagrade hand. Efter en stunds samtal lämnade de
båda kvinnorna rummet. Sven frågade då de bägge djäknarne, om de på
återvägen ämnade besöka nejden kring Trevnadslösa, vartill djäknarne
svarade, att de just överenskommit att i förbigående hälsa på hos
korporal Brant.

- Vad det var roligt! sade Sven. I skolen då hälsa far och mor och
Ingrid från mig och omtala, att det är ingen fara med mig, och att jag
lugnt avvaktar kommande dagar. Ni, Göran, skall säga far och mor, att
jag ej tog värvning, förrän jag fått veta, att man i Stockholm har
utsikt till god arbetsförtjänst såsom smed, och att jag ämnar mycket
ordentligt skicka mina hopsparade månadspenningar till dem, så att de
ej bli utan hjälp, fast jag är långt borta. Ni skall också säga dem,
att jag väl vet, huru många de frestelser äro, som i en stor stad och
bland lättsinniga kamrater lura på en människas väg, men att jag med
Guds hjälp icke skall låta fånga mig. Jag skall taga vara på mitt
lynne och hämta styrka av Guds ord och i minnet av mina kära anhöriga.
Träffar ni patronen och länsmannen eller någon annan, som talar illa
om mig, så tro dem icke, ty jag vill behålla den goda tanke, ni har om
mig; jag har intet ont och intet ohederligt gjort. För övrigt har jag
i mitt hjärta längesedan förlåtit dem, som brutit mot mig, och känner,
Gudi lov, icke det ringaste agg eller bitterhet inom mig... Göran, i
bröstfickan på min tröja ligga några sedlar, som jag dels fått av
värvaren, dels erhållit som köpesumma för ett skjutgevär. Räkna av
hälften och lämna de pengarne till min far; den andra hälften skall
den goda Karin ha.

Göran gjorde såsom Sven begärde och lovade framföra hälsningen och
berätta allt, vad Sven sagt. Längre fram på aftonen, sedan djäknarne
talat med Karin och Johanna och av dem tagit ett hjärtligt farväl,
lämnade de den lilla kojan för att söka ett lämpligare nattkvarter.
Regnet hade upphört, och solen gick ned, omgiven av purpurröda och
guldglänsande skyar. Det doftade friskt ur skogen; de blåögda
förgät-mig-ej, som växte i landsvägsdiket, de ljuvt rodnande linneorna
och de blågula styvmorsblommorna nickade åt vandrarne med kalkar,
tyngda av regnets svalkande pärlor. Men det mörknade mer och mer, och
lille Adolf kände sig trött och sömnig efter dagens mödor. Fast
nejden, genom vilken de vandrade, just icke var glest bebodd, lågo
dock få människoboningar vid själva landsvägen, och när djäknarne
slutligen funno en sådan och klappade på dess dörr, öppnades denna
blott för att utsläppa en arg och morrande gårdvar, som de först
förmedels några käpprapp lyckades att hålla på vederbörligt avstånd
från sina ben. Från denna ogästvänliga hydda avlägsnade de sig nu, men
funno strax i grannskapet en hölada, i vilken de inkröpo genom en
öppen glugg. Här utsträckte de sig i det välluktande höet och voro
inom några ögonblick förflyttade till de glada drömmarnes brokiga
värld.

De stego följande morgon upp med solen och fortsatte sin väg under
allvarsamma samtal.

- Såväl av den lilla erfarenhet, jag under våra vandringar inhämtat,
som av min egen medfödda böjelse tycker jag mig finna och känna, sade
Göran bland annat, att de människor äro lyckligast, som tillbringa ett
verksamt och på samma gång intelligent liv i naturens sköte. Lyckan är
visserligen icke beroende av yttre förhållanden, utan alstras ur vårt
eget hjärta, men detta slår sundare och kraftigare, då det klappar mot
modern naturens friska barm. Jag förstår ej de människor, som
frivilligt nedgräva sig som mullvadar i de stora städernas mörka,
stinkande gränder och dö där, utan att de kanske någonsin sett en blå
himmel, en sorlande skogsbäck, en skön soluppgång, utan att någonsin
hava andats en ren, upplivande luft, utan att hava hört den ljuvaste
av all musik: naturens evigt omväxlande, stora pastoralsymfoni. Och
vad hava dessa mullvadar vunnit i utbyte mot de offer, de gjort av
allt detta? De hava måhända med obeskrivliga bekymmer samlat en
rikedom, som de vid gravens rand måste lämna, och av vilken de aldrig
kunnat njuta mer, än naturmänniskan njuter genom tillfredsställandet
av sina små behov. Och den, som i enlighet med högre plikter lever
icke blott för sig själv, utan i sin lilla mån söker verka som medlem
av mänsklighetens stora familj, för mänsklighetens stora mål, han har
sannerligen tillräckligt fält för sin verksamhet varhelst han lever,
på landet eller i staden, i hyddan eller palatset. Emellertid är det
väl, att människorna ledas av olika böjelser; de stora städerna äro
lika nödvändiga som de spridda hyddorna.

Djäknarne gjorde just icke långa dagsmarscher och uppehöllos ofta på
vägen av än en, än en annan orsak. Först på femte dagen hunno de
därför till Trevnadslösas ägor. De vandrade förbi masugnen, i vilken
de först gjort Sven masmästares bekantskap, och den lilla skogsbäcken,
där de i hans sällskap badat, samt återsågo, sedan de hunnit genom
skogen, den vackra dalen, där korporalens hydda var belägen. Det var
samma dal, samma insjö, samma höjder, men ändock gjorde det välbekanta
natursceneriet på djäknarne ett annat intryck nu än förra gången. De
små åkerfältens böljande gröda var avmejad, ängarnes och lövträdens
grönska mindre saftig, vårens blommor ersatta av andra, som förkunnade
höstens annalkande. Det låg en prägel av stilla, drömmande melankoli
över nejden, men solen göt nu som då sitt gyllne sken över klippor,
fält och sjö, likasom minnet av förflutna, lyckliga dagar sprider ett
vemodigt återsken över ett framskridet, ödsligt och förhärjat liv.

- Se där, där är stugan! sade Adolf, då den lilla rödmålade boningen
framskymtade mellan de kringstående aplarne.  Men om jag ser rätt, är
det en stor folksamling utanför henne. Vad månde stå på?

Göran förde handen över ögonen och sade:

- Du har rätt, Adolf. Vad kan detta betyda? Låtom oss skynda på!

Djäknarne erforo snart, vad som var på färde. De hade kommit just i
lagom tid för att övervara sista scenen av ett bland dessa sorgespel,
som visserligen ännu, ej med vederbörligt konstnamn blivit
inregistrerade i estetiken, men i det borgerliga livet äro kända under
namn av utmätningsauktioner.

Göran och Adolf inträngde i folkhopen och sågo framför sig trenne män,
som, att döma av deras dräkt, tillhörde den så kallade herreklassen
och tycktes utgöra de förnämsta skådespelarne i tragedien.

Den ene av dessa män erinrade sig djäknarne hava sett en afton, då de
vilade på en kulle ett stycke från Trevnadslösas herregård -- just
samma afton, på vilken våra läsare först gjorde bekantskap med Göran
och Adolf. Det var en liten undersätsig, bredaxlad karl, med ett
ansikte, som i högsta fullkomlighet uttryckte trenne besläktade
egenskaper: dumhet, inbilskhet och råhet. Mannen var med ett ord den
store järnpatronen Nikolaus Brackander.

Men den egentlige huvudaktören var en man med äkta
kontrabandsfysionomi. Han stod där, omgiven av möbler, köks-, fiske-
och åkerbruksredskap, klädespersedlar o. s. v., höll i ena handen en
Moraklocka och i den andra auktionsklubban, den han livligt svängde i
luften, under det han utbjöd uret och späckade sitt tal med
kvickheter, som väckte den närvarande hopens munterhet och i synnerhet
tycktes anslå patron Brackander. Denne herre utbrast nämligen gång
efter annan i så hjärtligt gapskratt, att hela hans lilla lekamen
skakade och tårar framsipprade i hans små glåmiga ögon.

Den tredje var en långbent, mager och mörklagd herre, som satt vid ett
bord och skrev. Det var Spöqvists biträde, länsmansskrivaren Risqvist.
Han förde auktionsprotokollet och det med så djupsinnigt utseende, som
om han varit sysselsatt med att skriva kommentarier till Newtons
Principia. Risqvist var en bland de få, som ej tycktes vara road av
Spöqvists kvickheter. Saken var också den, att han ordagrant hört dem
minst hundra gånger förut; han kunde nu ej ens förmå sig att ex
officio skratta åt dem.

Djäknarne igenkände de torftiga möblerna, den rödmålade pinnsoffan,
det med blommor utsirade skåpet; de sågo "Karl XI:s syn på rikssalen"
i händerna på en bondpojke, vars far inköpt denna mystiska och
märkvärdiga tavla för att tillfredsställa sonens smak för granna och
bjärta färger.

De sågo vidare en gammal käring draga bort med en stor bibel under
armen. Det var korporalens familjebibel, den han ärvt av sin far, och
på vars pärm hela familjens släkttavla, dess födelse- och dödsdagar,
var antecknad... det var den bok, ur vilken den gamle mannen hämtat
näring åt sin tro på Gud och människosläktets frälsare, hämtat ljus i
livets mörka stunder och styrka, då han kände sig digna under ödets
slag. -- En torpare bortledde såsom lättfånget byte korporalens enda
ko, Ingrids älskling, den hon så omsorgsfullt skött och fodrat. En
gammal bonde och hans hustru stodo i djäknarnes grannskap, inbegripna
i ett livligt samtal rörande korporal Brants helgdagsrock, den bonden
inropat, och den gumman menade skulle passa bra, sedan den röda kragen
och de blanka uniformsknapparne blivit borttagna. Nu slog
auktionsklubban mot bordet, och Moraklockan, som så länge mätt den
stilla förflytande tiden i den lilla boningen, anammades nu även av
rovgiriga händer och bortfördes i triumf.

Vi vilja ej spilla några ord på att berätta orsaken till det
bedrövliga uppträde, till vilket de båda djäknarne med tunga hjärtan
här blevo vittnen. Det är klart, att patron Brackander har ett finger
eller rättare hela handen med i spelet. Icke heller vilja vi uppehålla
oss vid de medel, genom vilka patronen lyckades att på detta sätt få
sin hämnd utkrävd.

Inspirerad av sin vän Spöqvist, som hade ett horn i sidan till
korporal Brant, alltsedan denne en gång vågade kasta honom på dörren,
hade patron en lätt nog fått saken i gång efter sin önskan. Vi nämne
blott, att auktionen blivit beramad, sedan korporalen ej "med svart på
vitt" kunde bevisa sig hava betalt det förflutna årets
arrendesumma. Så fick han sota för sin enfaldiga och barnsliga tro på
människors heder; varje praktisk man måste ju finna, att den gamle
knekten genom en oförlåtlig oförsiktighet förtjänt sitt öde.

Görans och Adolfs blickar överforo folkhopen, och de andades friare,
då de ej funno korporalen, hans hustru eller Ingrid bland de
närvarande. En känsla av dystert allvar hade gripit deras hjärtan.
Huru förändrat var icke allt, sedan de båda djäknarne förra gången
voro här! Vilken kort tid låg dock icke mellan då och nu! En aning om
all mänsklig lyckas ovaraktighet, om det falska i livets lugn och
hoppet på framtiden, om det ondas makt bland människorna och de hårda
prövningar, som vänta envar, framförallt den redlige, under vandringen
genom livets dal, hade fattat dessa ynglingar, för vilka hitintills
världen legat som en blomsterprydd, solbeglänst tävlingsbana, där
endast lagrar och fröjder skulle vänta var och en, som med glatt mod
och kraftig hand ville erövra dem.

Göran och Adolf hade genast gissat hela sakens sammanhang. Med blickar
av outsägligt förakt betraktade de unga djäknarne de båda herrar,
vilka de på beskrivning igenkände för att vara brukspatron Brackander
och länsman Spöqvist. Och det var icke blott förakt, det var harm och
ungdomligt uppflammande vrede, som ljungade i dessa blickar. Den lille
Adolf kände ett häftigt begär att slå in ett par av de tänder, som
lyste i länsmannens vidöppna, försmädligt grinande mun; hade han varit
jätten Finn, eller åtminstone den för sina vidunderliga kroppskrafter
bekante Smålandsdrängen "Puttetorpa-here", skulle han helt visst jagat
patronen, länsmannen, skrivaren och hela den auktionsbesökande
menigheten i alla kompassens väderstreck. Men nu kände gossen alltför
väl sin vanmakt, och hans vrede upplöstes i smärta och vemod.

- Göran, sade han till denne, följ mig härifrån! Låtom oss först
endast kasta en avskedsblick in i hyddan, där de goda människorna
bodde!

Tankfull och tigande följde Göran sin vän till stugan, men de stannade
på dess tröskel och drogo sig åter hastigt tillbaka, ty vid en blick
in i det tomma rummet hade de varseblivit den gamle krigaren, stående
orörlig med pannan tryckt mot fönsterposten och händerna sammanknäppta
över bröstet. De hörde honom sucka, de sågo tårar över hans fårade
kinder neddroppa i de gråvita mustascherna... och Adolf, vars känsliga
barnasjäl genomskakades vid denna syn, tryckte sitt ansikte mot Görans
skuldra och gav fritt lopp åt sina tårar.

- Älskade vän! viskade Göran och slog sin arm omkring den lille
kamratens hals.

När Adolf åter sansat sig och Göran hjälpt honom att utplåna spåren
efter sina tårar, blandade sig djäknarne åter i folkvimlet. De sågo
länsman Spöqvist upplyfta och visa för hopen korporal Brants gamla
musköt, densamma, med vilken han kämpat i slaget vid Helsinge, och den
han, jämte sin bibel, tapperhetsmedalj och sitt vackra avskedsbetyg ur
krigstjänsten, hade haft kärast och dyrbarast av all sin egendom.

- Borup går, gott folk, skrek länsmannen, hi, hi, hi, Borup går! Vem
bjuder på den gamla muskedundern? Vem vill ge sex skilling för honom?
Bjudet. Det är en märkvärdig muskedunder, gott folk... Sju skilling...
Han har varit med överallt, där ryssarne piskat oss, hi, hi, hi...
Åtta skilling... Jeppe Andersson bjuder åtta skilling... Nej, nio
skilling, go vänner, nio skilling för muskedundern, som var med vid
Ratan, där svensken sprang så tappert...

- Ni ljuger, ni eländige länsman! hördes plötsligt en fin, av harm
darrande röst. Det var Adolf Sparrfält; han hade ryckt sig lös från
Görans arm och stod nu, ett föremål för hela den förbluffade
folkhopens nyfikna blickar, framför Spöqvist med vredeblixtrande ögon
och knutna händer. Han hade, då han skilde sig från Görans sida,
tappat sin mössa; de mörka lockarne fladdrade trotsigt kring hans
panna, kinderna voro överdragna med harmens rodnad, och de fina
läpparne darrade krampaktigt.

- Ni ljuger, fortfor gossen. Svensken sprang icke vid Ratan, ni
ärekränkande skurk. Och vad särskilt beträffar det där geväret, så är
ni icke värdig att vidröra det med edra smutsiga händer. Det har förts
av en god svensk man, som kämpat och blött för sitt fosterland...

Länsmannen stod ett ögonblick såsom förstenad, patron Brackander
likaledes. Den melankoliskt-flegmatiske Risqvist såg upp från
auktionsprotokollet och betraktade Adolf med oförställd förvåning. Men
Spöqvist upphov sin röst och utbrast:

- Vad är du för en liten skällande pojkvalp? Varifrån kommer du? Vem
är du, som med ovett vågar överfalla en kronans tjänsteman i hans
ämbetes utövning?

- Ja, vad är du för en pyssling? skrek Brackander.

- Övermage? inföll Spöqvist...

- Landstrykare? återtog Brackander.

- Fjärdingsman, sade Spöqvist till en i närheten stående karl, hav
ögonen på den där tjuvpojken och låt honom icke komma undan. Efter
auktionens slut skall jag själv tala vid honom.

- Behövs icke, sade Göran, som nu framträdde. Jag ansvarar för
gossen... han är min kamrat... vi äro djäknar från Växjo...

- Tyst, Göran! ropade Adolf. Behöver du avlägga räkenskap för min
person inför det där gemena patrasket?

- Patrask! utbrast nordstjärnekandidaten Brackander förbittrad. Skäms
du icke, du lille slyngel? Vågar du kalla oss patrask? Jag skall lära
dig...

Och patronen lyfte sitt med guldknapp försedda bamburör för att ge den
oförskämde "övermagen" ett duktigt rapp, då Göran plötsligt trädde
emellan och med sin botanikspade avvärjde slaget.

- Akta er, min gode man, sade Göran till patronen. Vågar ni våldföra
er på detta barn, så kan ni vara fullkomligt övertygad, att jag ger er
sju för tu.

Patronen såg förvånad på ynglingen, som var så oerhört djärv att kalla
honom för "god man" och lova honom "sju för tu". En sådan oförskämdhet
hade Brackander aldrig under hela sitt liv erfarit förrän nu. Det var
ett himmelsskriande majestätsbrott! Häpenhet och förundran lästes
också på alla de kringståendes dumma, gapande ansikten.

Men sedan patronen närmare betraktat Göran och funnit honom vara en
högväxt, kraftig ung man, med ett ganska allvarligt och bestämt
utseende, ansåg han lämpligast att avstå från direkta
anfallsoperationer. Han intog en så imponerande ställning som möjligt
-- det vill säga: han skrevade ut med benen och förde guldknappen till
näsan -- och sade i avmätt, högtidlig ton:

- Vet ni, unge man, med vem ni talar?

- Nå, än sedan?

- Mitt namn är Brackander.

Patronen väntade, att detta namn skulle verka som ett åskslag på
motståndaren. Men Göran förblev lugn som en filbunke, och Adolf, vars
lättrörliga sinne nu plötsligt slog om på den muntra bogen, inföll:

- Brackander! Ha, ha, sådant konstigt namn! Det namnet har ni icke
fått genom en slump; det ligger en djupare betydelse häruti. Såväl ert
namn som er person påminner mig om någonting, som kallas bracka...

Göran kom Adolf med en bedjande blick att tystna, Brackander bleknade
av ilska. Då han emellertid, ihågkommande Görans löfte om "sju för
tu", icke vågade uttömma denna på Adolf, vände han sig till länsmannen
och sade:

- Bror Spöqvist, kan du fördraga, att dessa bägge okända personer
störa auktionsfreden och ostraffat förolämpa oss? Är en förmögen och
aktad medborgare på sina egna ägor icke fredad för skymf och hotelser?
Jag uppmanar dig i lagens och samhällsordningens intresse...

- Gott, bror Brackander, avbröt honom Spöqvist, jag skall ej lämna
saken onäpst.

- Heter herrn Spöqvist? inföll Adolf näsvist.

- Ja, du lille landstrykare, jag är länsman Spöqvist, dig till straff
och androm till varnagel, såsom du snart skall finna.

- Spöqvist! sådant gement, otäckt namn, fortfor Adolf. Men i alla fall
passar det er rätt bra, och ni bör vara nöjd med det...

- Lösdrivare, röt Spöqvist, vem är du? Vad heter du? Varifrån kommer
du? Gör reda för dig, eller skall jag häkta dig och transportera dig
på fångskjuts till Växjö.

- Allt det där angår er icke, svarade Adolf.

- Har du pass, karl? fortfor Spöqvist, vändande sig till Göran.

- Ja, pass, inföll Brackander. Har du icke pass, skall du och din
kamrat, den lösgläfste pojken, sova i tingshäktet i natt.

- Jag har ju sagt er, mina herrar, att vi äro djäknar, sade Göran,
djäknar från Växjö, ute på en botanisk fotresa. Herrarne måtte väl tro
mig på mitt ord.

- Han faller till bönboken, utbrast Brackander, gnuggande händerna. De
ha icke pass, det är tydligt.

- Det är rätt ledsamt, sade Spöqvist, men eftersom I ej kunnen
dokumentera er och I synens vara kringdrivande, för samhället vådliga
personer, så finner jag mig föranlåten att taga vara på er. Hör hit,
fjärdingsmän! Risqvist, hör hit! De här gökarne skola under säker
bevakning nu genast föras till tingshäktet.

- Hav barmhärtighet med mitt unga blod, stormäktigste herr länsman!
bad Adolf i gäckande ton.

- Nej, du huggormars avföda, nu är du i gluggen, sade Spöqvist.

I samma ögonblick herr Risqvist och fjärdingsmännen framträdde för att
verkställa förmannens befallning, drog Göran lugnt ur fickan några
papper och utvecklade dem under länsmannens och patronens näsor. Dessa
sågo med stor snopenhet tvenne i laga form utfärdade och med
vederbörligt sigill försedda pass, det ena för studeranden Göran
Sigurdsson och det andra för studeranden friherre Adolf Sparrfält.

- Aj, för fan, mumlade länsmannen för sig själv, pojkvalpen heter
Sparrfält... troligen sonen till baron Sparrfält på Lindnäs... således
nära besläktad med min höge förman, landshövdingen. Här kunde jag
kommit illa i klistret.

Och länsmannens guttaperkaansikte rynkade sig hastigt till det
sliskigaste smil. Han bugade sig djupt för de båda djäknarne, hostade
en stund och sade därefter:

- Jag hoppas, att herrarne ursäkta detta beklagliga missförstånd. Min
tjänst är nämligen av den sorgliga beskaffenhet, att jag...

- Missförståndet, avbröt honom Adolf, är åtminstone icke å min sida.
Jag tror mig hava uppfattat er karaktär alltför väl, herr Spöqvist,
och tager icke ett ord tillbaka av vad jag om er yttrat.

- Ack, herr baron, sade Spöqvist, i det han lade handen på sitt bröst,
ni är ännu så ung och oerfaren, annars skulle ni nog inse, att under
min hårda och sträva yta klappar ett hjärta... ett hjärta, som blöder
vid likars nöd... Men vad skall jag göra? Min tjänst är nu en gång för
alla av den sorgliga natur, att...

- Sådan feg, ömklig, krypande stackare du är, Spöqvist, avbröt honom
patronen harmset. Skall du stå och förödmjuka dig inför dessa pojkar,
som ännu ej blivit torra bakom öronen, och som med de skymfligaste
okvädinsord angripit din heder? Spöqvist, från denna stund föraktar
jag dig... jag uppsäger brorskapet... jag vill aldrig mer se dig inom
min dörr... Sluta nu auktionen och gör din skyldighet!

Härmed vände patronen ryggen åt sin gamle skötevän och gick med långa
steg upp och ned bland folkhopen. Göran inropade musköten, och
Spöqvist överlämnade den till honom med en ödmjuk bugning.

Auktionen var nu slut, och större delen av menigheten drog sina färde.
Endast herrarne, fjärdingsmännen och några äldre bönder kvarstannade
på stället. Spöqvist skyndade till patronen för att försona sig med
honom. Huruvida detta lyckades, veta vi ej, men patronen sågs strax
därefter med högtidliga steg inträda i stugan, beledsagad av
länsmannen och de övriga. Djäknarne följde bakom tåget och stannade i
förstugan. Dörren mellan denna och rummet var öppen.

- Nu, gamle krutgubbe, sade patronen och lade sin hand på korporal
Brants skuldra, nu är auktionen slut. Jag kommer för att fråga dig,
var du ämnar sova i natt.

Brant vände sig om, rätade sig stolt och svarade:

- Jag skall i natt måhända sova lugnare än ni, herr patron.

- Kan väl vara, sade patronen med ett hånskratt, men här inne sker det
icke. Du har ju icke en säng att ligga uti, icke en klädespalta att
breda under dig. -- Och för övrigt är huset mitt. Jag ämnar tillbomma
dörren... Du måste genast härifrån. Var har du din käring och dina
döttrar?

- Jag har velat bespara dem åsynen av den olycka, varmed ni hemsökt
oss; de äro hos min granne Ola Persson, sade den gamle med darrande
röst.

- Hos Ola Persson, hos den fattige uslingen! fortfor patronen. Jag
skall säga Ola Persson, att om han en timme längre hyser dem under
sitt tak, så vräker jag honom från gård och grund...

Hör på, gamle knekt, vi ha visserligen ännu sommar, och så länge
sommaren räcker, ha tiggarne, likasom hararne, hus i var buske. Men
sommaren är snart förbi, och jag varkunnar mig över dig, stackare. Jag
måste skaffa dig tak över huvudet... Länsman Spöqvist, till vilken
samhällsklass hör numera denna människa?

- Vad menar du, bror? frågade Spöqvist.

- Är han i allmän eller enskild tjänst? Nej! Idkar han fria konster,
jordbruk eller annat näringsfång? Nej, han har intet jordbruk att
idka, han har icke ens en not, varmed han kan draga en fisk ur sjön.
Har han bevisligen av egna tillgångar eller genom andras vårdnad sin
bärgning? Nej, han har visserligen en pension, för att han varit i
fält och förlorat sitt ben, men den pensionen belöper sig, summa
summarum, till 8 riksdaler. Han har en fosterson, men den har begått
brott, rymt och tagit värvning. Han har också två döttrar, men vad
kunna de bidraga till hans försörjning? En piglön här i orten utgör
omkring 14 rdr rgs årligen. Själv är han gammal, kraftlös och vanför.
Således kan han varken genom eget arbete eller anförvanters vård
erhålla sin bärgning. Han har icke tak över huvudet, icke en torva,
som han kan kalla sin. Till vilken sarnhällsklass hör han således,
Spöqvist?

- Nu förstår jag dig, bror, sade länsmannen. Han är numera en så
kallad försvarslös person...

- Och såsom sådan berövad sina medborgerliga rättigheter, inföll
patronen. Han får icke lämna socknen utan särskilt tillstånd; jag,
såsom vederbörligen vald tillsyningsman, har husbonderättighet över
honom och kan sätta honom till vilket arbete jag behagar. Men som han
ej duger till arbete, förordnar jag härmedels, att han direkte
härifrån transporteras till fattigstugan. Kongl. Maj:ts förordning är
i detta fall klar och tydlig. Fast vi ej äro välsignade med det ryska
statsskicket, ha vi ändå, Gudi lov, lagar här i Sverige, som göra
skillnad till personen och lägga ett behövligt ok på
packet. Fjärdingsmän, fören karlen till fattigstugan. Jag ansvarar
inför sockennämnden och, om så behövs, inför domstol för mitt
åtgörande... Och tacka du Vår Herre, gamle knekt, för den mildhet och
människokärlek, som bevisas dig, ity att fattigförsörjningen tager
vård om dina gamla orkeslösa dagar. Gott folk, fortfor patronen,
socknen belastas nu visserligen med en ny börda, men efter all
anledning har väl den gamle krutgubben icke lång tid igen att leva, vi
torde snart bli honom kvitt.

- O, Gud, suckade korporal Brant och sänkte sitt grå huvud mot
bröstet, blev då detta slutet på min bana... detta frukten av ett
långt liv, tillbragt med bön och arbete! Herre, giv mig styrka att
utan knot bära min lott, och ske Din vilja!... Mina vänner, tillade
han högt, det är hårt, att en man, som alltid beflitat sig i sitt
anletes svett att förtjäna sitt bröd, slutligen skall falla sina
sockenbor till last. Men, såsom patronen nämnde, mina återstående
dagar lära väl vara lätt räknade; det må vara en tröst både för er och
mig. Jag följer er, men först vill jag tala några ord med mina
anhöriga.

Nu steg Göran fram, räckte korporal Brant handen och sade:

- Tack för sist, korporal!

- Ack, är det ni, herr Göran! sade gubben. Ni har kommit i en ledsam
stund.

- Jag hoppas, att jag kommit just i rättan tid, svarade djäknen, vars
ansikte strålade i glansen av ett ädelt och manligt beslut. Jag har
tvenne ärenden till er. Det ena är att frambära en glad och kär
hälsning från Sven och Johanna. Jag har träffat och talat med dem.

Ett glädjesken överfor gubbens anlete.

- Sven är nästan frisk, fortfor Göran. Johanna har också vårdat honom
med den innerligaste omsorg...

Vid dessa ord erfor patron Brackander en känsla, som om hans hjärta
blivit halstrat över en av hans masugnar. Ehuru patronens passion för
Johanna på senare tider förvandlats till ett lika häftigt hat, var
detta hat likväl förenat med en svartsjuka, som vid minsta anledning
uppflammade i vild låga. När därtill kommer, att patronen icke
förmådde tillräckligt förgylla sina gärningar inför sitt eget samvete,
utan mer och mer blottades inför detta till en hjärtlös skurk, så
måste envar medgiva, att den rike mannen, i själva triumfen av sin
lyckade hämnd, var en ganska eländig och olycklig varelse.

- Jag har mycket att säga er angående Sven, fortfor Göran, men vill
spara det till ett mera passande tillfälle. Men nu gäller det att
framföra mitt andra ärende, som på sätt och vis är en bön till er,
korporal. Jag är nu sedan fjorton dagar myndig, äger ett vackert och
gott hemman i Bergs socken och har efter moget övervägande beslutat
överge studierna och bliva, vad min salig far var: bonde. Men jag är
okunnig om allt, vad till en gårds skötande hörer, och äger icke
heller någon släkting eller anhörig, av vilken jag kan påräkna duglig
hjälp och biträde i sådana affärer. Min bön är därför, att ni,
korporal Brant, flyttar hem till mig såsom biträde och rådgivare. Jag
är fader- och moderlös och har icke heller syskon. Om därför mor
Kerstin vill förestå mitt hus, Johanna sköta min ladugård och Ingrid
hjälpa till i andra förrättningar, så vore det mig välkommet. Vad
svarar ni på detta förslag, korporal Brant? Alla de närvarande hade
med överraskning hört Görans ord. Det fanns ingen, som ej erinrade sig
det gamla goda ordspråket, att när nöden är störst, är hjälpen
närmast, och tänkte på Guds vakande försyn -- ingen, säga vi, utom
patron Nikolaus Brackander, som nu plötsligt såg sin hämnd förfelad
och sina onda anslag vända till det bästa för dem, vilka han med allt
det hat, varav hans själ var mäktig, svurit att förfölja.

Korporalen fäste på Göran en blick, vältaligare än ord; den uttryckte,
huru rört hans gamla hjärta var av glädje, ömhet, tacksamhet och
beundran. Göran kände sig härvid på en gång stolt och blyg, fällde
sina ögon till golvet och kunde med möda avhålla sig från att trycka
gubben i sina armar.

- Men, sade korporalen hastigt, har ni väl betänkt er, Göran? Bör ni
upphöra med edra studier, ni, som redan hunnit så långt i dem och har
så goda anlag att bli präst?

- Mitt beslut är icke överilat, korporal Brant, svarade Göran. Jag har
länge överlagt med mig själv om saken och är övertygad, att jag
handlar ganska klokt. Ni skall en annan gång höra mina skäl och gilla
dem. Nu vill jag följa er till mor Kerstin och Ingrid för att tala med
dem... Du, Adolf, gör mig ju sällskap?

Så slutade utmätningsauktionen. Patron Brackander hade lidit ett
fullständigt nederlag. Han förbannade i tysthet hela världen, sig
själv inbegripen, vräkte sig upp i giggen och återvände hem vid det
uslaste humör.

                                  *

Följande morgon finna vi de båda djäknarne sittande vid varandras sida
på klippan invid båtviken. De hava länge samtalat; Adolf synes
ovanligt dyster och nedslagen. Göran håller hans hand och säger:

- Det var icke en uppsvallande känsla, ett hastigt väckt medlidande,
som föranledde mitt beslut. Nej, Adolf, jag har längesedan fattat
detsamma; det sorgliga uppträde, vi i går bevittnade, förmådde mig
blott att icke uppskjuta med beslutets verkställande. Min åsikt är,
att människan för sin egen del och i materiellt hänseende ej kan
eftersträva större lycka än en självständig och oberoende
ställning. Genom redliga och arbetsamma fäders flit har jag blivit
arvinge till en sådan lott och vill ej förspilla den under jagande mot
ett framtidsmål, som måhända blott är en tom hägring.  Hellre än att
förslösa mina ringa ägodelar på långa studier för att slutligen
inträda på en brödlös, bekymmerfull och beroende tjänstemannabana,
hellre odlar jag förnöjsamt mina fäders torva och lever såsom en man
för mig under samma låga tak som de.

- Men din håg för vetande, Göran, ditt begär efter kunskaper...

- De bästa kunskaper, de oundgängligaste för vår odödliga andes rening
och förädling inhämtas i livets skola, min vän. Och för övrigt äro
kunskaper och vetande icke ett uteslutande monopol för våra högskolor;
envar har i våra dagar tillfälle att utveckla sig på egen hand, och
jag känner ingenting, som hindrar en kunskapstörstande bonde att bliva
god teolog, filosof eller naturforskare.

- Ack, sade Adolf vemodigt, det är således förbi, förbi allt, vad vi
fordom drömde om vår framtid, om ett fostbrödralag, troget knutet för
hela vårt liv! Du går ifrån mig, Göran, du, som jag innerligare
älskat, än om du varit min bror...

- Nej, Adolf, vår vänskap är evig. Vad betyder det, att ett större
eller mindre avstånd skiljer våra personer, då ett oförgängligt
syskonband förenar våra själar? Förr eller senare måste dock tvenne
vänner skiljas; deras väg genom livets dal kan ej alltid vara
densamma... de måste säga varandra farväl, om icke förr så vid gravens
rand. Men minnet av det förflutna och hoppet om det tillkommande hava
de gemensamt, och i avlägset fjärran vinkar dem slutligen en hamn, där
ingen skilsmässa mer skall framkalla saknadens tårar, där besläktade
själar förenas i evigt fostbrödralag, bevittnat av Gud och svuret vid
kärlekens urkälla... Farväl, Adolf! Vi återse varandra; jag skall ofta
hälsa på dig i Växjö, och när du kommer till akademien, så brevväxla
vi ofta med varandra, och under dina ferier reser du till din vän
Göran.

Djäknarne omfamnade varandra, Göran sökte visa sig stark och glad, men
icke desto mindre runno hans tårar, då Adolf gråtande tryckte sig
intill hans bröst. Så stodo de länge, men slutligen bemannade sig
Adolf, viskade farväl och skyndade bort. Göran stod kvar och såg med
tårfulla ögon efter honom. Hunnen till skogsbrynet vände sig Adolf om,
vinkade med handen ännu ett avsked och försvann därefter bland
granarnes stammar.

  _________________________________________________________________

			       Slutet.

Historien om de vandrande djäknarne är nu slut. Men många år hava
förflutit, sedan Göran och Adolf vandrade omkring i Smålands skogar
efter blommor och äventyr; de äro nu icke längre ynglingar, utan män,
som på olika vägar genomgått en allvarlig lärokurs i livets skola.
Många ungdomliga förhoppningar hava bleknat, många av deras luftslott
sjunkit under synranden, mången storm på livets hav skakat deras
farkoster och nödgat dem att bärga ett och annat av de segel, varmed
de i början av sin bana stolt utlupo ur ungdomens hamn. Men det gläder
oss att kunna säga, att de aldrig lidit skeppsbrott, utan med dygden
till lots och kärleken till kompass arbetat sig fram genom bränningar
och skär, och att de, länge åtskilda, nu segla tillsammans i lugnare
vatten med gott hopp att en gång välbärgade kasta ankar vid den
obekanta stranden på andra sidan havet.

Under dessa förflutna år hava många händelser tilldragit sig i de
personers liv, vilka vi i vår berättelse skildrat; en och annan har
även nått målet av den jordiska vädjobanan och försvunnit från
åskådarens blickar. Innan vi säga läsaren farväl, vilja vi i korthet
redogöra för dessa personers öden.

Sven Stål tjänade trenne år vid gardet, omtyckt både av förmän och
kamrater. Han erhöll ofta brev från fosterföräldrarne, från Johanna
och Göran -- brev, som skildrade deras lycka, trevnad och det växande
välståndet i denne sistnämndes hus. Slutligen anlände ett brev, som
underrättade Sven om ingenting mindre, än att Göran ingått en kristlig
äkta förening med Ingrid, och skildrade alla enskildheterna av det
storståtliga bröllopet, vid vilket bland andra Adolf Sparrfält, då
Uppsalastudent, fungerade som marskalk. Så lycklig Sven kände sig över
sina anhörigas och vänners välgång, trånade han dock efter hembygden
och efter sin trogna Johanna. En olyckshändelse, som Sven dock i sitt
hjärta välsignade, gjorde, att han, snarare än han hoppats, fick
återse dem; vid en provskjutning av nya gevär förlorade han nämligen
ett finger på vänstra handen, fick med anledning därav avsked ur
krigstjänsten och återvände full av hopp och glädje till hembygden.

De penningar, han genom träget arbete förtjänat på sina från
tjänstgöringen lediga stunder, hade han, trogen sin föresats, alltid
skickat till fosterföräldrarne, ehuru han väl visste, att dessa nu ej
mera behövde dem. Göran hade för dessa penningar på sina ägor byggt
och inrett en nätt stuga med bredvidliggande smedja, och när Sven
hemkom, var allt i ordning för hans och Johannas giftermål och
bosättning. Vi behöva väl ej säga, att de icke onödigtvis uppsköto med
studerandet av giftermålsbalken, utan byggde hjonelag med all
skyndsamhet och gamman. Barnbarn uppväxte kring korporal Brant och mor
Kerstin; deras ålders sol sken varmt och ljuvligt och kastade, innan
den sjönk under horisonten, ett rosensken över livets höst.

Vi vända oss ogärna från denna tavla av hemtrevnad och lycka för att
med några ord redogöra för herrarne Brackanders och Spöqvists senare
levnadsöden. Det groll, som vid utmätningsauktionen uppstått mellan
dessa tvillingssjälar, växte till öppen fiendskap, då bägge, angelägna
att avkasta ungkarlslivets börda, längre fram stötte på varandra såsom
rivaler om den rika kronofogdedotterns hand och kapitaler. Brackander
slog emellertid Spöqvist ur brädet, men hatade honom sjufalt djupare
just med anledning härav, ty patronen fann snart, att han i sitt hus
fått en olidlig Xantippa, vars hela diktan och traktan gick ut på att
låta mannen känna trycket av sin järnskodda toffel. Sedan de äkta
makarne i åtskilliga år berett varandra ett helvete på jorden, blevo
de slutligen för första gången ense om en sak -- äktenskapsskillnad.
Patronen, som ännu alltid hade nordstjärneorden i tankarne, reste
därefter till Stockholm för att vigilera sig till densamma, uppträdde
med stor glans och fick en viss ryktbarhet för sin dumdryghet, sina
eleganta ekipager och sin stora otur på rulett. Betydligt pungslagen
återvände han till sina masugnar i Småland, svärjande över regeringen,
som räckt honom stenar i stället för bröd -- han hade nämligen fått
vasen, men icke nordstjärnan. Emellertid hade Brackander fått smak för
Stockholmslivet, sådant detta är i vissa kretsar, återvände ofta dit,
levde överdådigt, spelade med raseri, vanvårdade sina affärer, inlät
sig, för att upphjälpa dessa, i äventyrliga spekulationer och
ruinerade sig slutligen totalt. Trevnadslösa med åtföljande masugnar
och järnbruk gick under auktionsklubban. Med en obetydlig spillra av
sin förmögenhet drog sig Brackander undan -- Gud vet vart; i de
nejder, där han i sina lysande dagar huserat, visste man ingenting om
hans öde, tills han plötsligen många år därefter åter visade sig
därstädes, mycket förändrad icke blott till sina yttre villkor, utan
även till sin inre människa. Han inköpte ett litet pappersbruk,
beläget en mil från Görans gård, levde stilla och indraget, ja, gjorde
sig, till icke ringa förvåning för dem, som förut känt honom, omtyckt
och aktad av de få människor, med vilka han kom i beröring. Motgången
hade utan tvivel väckt honom till besinning och förmått honom kasta en
djupare blick i sitt inre; sedan han icke längre hade ett ankarfäste i
rikedomen och ett mål i sin fåfängas tillfredsställande, hade han, för
att ej förtvivla, måst söka ett annat, säkrare ankarfäste och ett
annat, bättre mål och fann slutligen, efter hårda strider och djup
självförödmjukelse, vad han sökte. Motgången är för sådana karaktärer
en god tuktomästare till det goda. Måhända var det begär efter
försoning, som förde honom tillbaka till den nejd, vid vilken de
sorgliga minnena från hans förflutna levnad voro fästade. Då han kort
efter sin återkomst föll i en häftig sjukdom, lät han kalla korporal
Brant till sig. Vad som då föreföll mellan de båda männen, veta vi ej;
patronen tillfrisknade åter, men från den stunden blev förhållandet
mellan den gamle krigaren och hans forne vedersakare såsom mellan en
öm fader och en ångerfull son, och detta förhållande fortfor, till
dess gamle Brant, mätt av år och jordisk glädje och längtande efter
högre, fullkomligare fröjder, tillslöt sina ögon i kretsen av sina
barn. Hans kära hustru hade före honom gått till ett bättre liv. De
ligga begravna vid varandras sida i socknens kyrkogård.

Kronolänsman Spöqvists senare levnadsöde är lika tragiskt som i
korthet berättat. Sedan han åtskilliga gånger varit anklagad för grova
tjänstefel, men lyckligt rett sig ur klämman, blevo hans lagstridiga
handlingar, försnillningar och rofferier allt djärvare, till dess han
slutligen råkade i fällan, miste tjänsten och måste böta med en
betydlig del av sin hopskrapade förmögenhet. Han levde därefter ett
ömkligt liv såsom brännvinsadvokat i en av småstäderna, söp förtvivlat
och dog slutligen av fyllerigalenskap.

                                  *

Tjugu år hava förflutit, sedan de båda djäknarne sade varandra farväl
vid den lilla båtviken och skildes åt för att på olika vägar vandra
genom livet. Det är en härlig sommarafton; dagsarbetet ute på marken
är slutat... solen sjunker mot horisonten och övergjuter med ett
härligt rosensken den nyss av en lätt regnskur uppfriskade nejden. Det
doftar från det nyslagna höet, och rökpelarne, som uppstiga från
hyddorna, förkunna, att aftonmåltiderna tillredas för de trötta
arbetarne.

Omgivet av bördiga åkrar och en liten vacker trädgård ser man vid
stranden av en bäck ett vitmålat lanthus av det trevligaste och mest
idylliska utseende. Kasta vi en blick genom trädgårdsstaketets
spjälor, skall vår blick falla på ansikten, som måste förekomma oss
bekanta, i trots av de tjugu år, som förflutit, sedan vi senast sågo
dem. En medelålders kvinna av särdeles friskt och vackert utseende går
omkring och vattnar trädgårdsrabatterna. En högväxt man står i
skjortärmarne under ett äppelträd och nedskakar frukt; de vackra
äpplena regna på marken, men upplockas snabbt och under friska
skrattsalvor av en hel skara rödkindade barnungar. Vi se framför oss
Göran, Ingrid och deras barn.

Göran är den mest ansedde mannen i sin församling, emedan han allmänt
är erkänd såsom den förmögnaste, driftigaste och kunnigaste. Hans
gård, som förut var ett vanligt gott bondhemman, har genom ihärdigt
arbete och klokt användande av nyare rön och upptäckter inom
agrikulturens område drivits till en avkastning, som överträffar de
vida större herregårdarnes i nejden. Bredvid sina egna göromål
försummar han icke kommunens: han är förste mannen i sockennämnden och
alla slags kommunala inrättningar. Ingenstädes äro skolväsendet och
fattigförsörjningen bättre ordnade än i hans församling. Han synes,
utan att någonsin överlasta sig med göromål, hava tid till allt. Hans
sinne är lika spänstigt, hans hjärta lika varmt, hans lynne lika glatt
som i ungdomen. I hans hem äro trevnad och familjelycka gamla gäster,
som ej synas ha för avsikt att någonsin flytta därifrån.

Nu höres bullret av en vagn, som närmar sig och stannar utanför
porten. Barnen skynda nyfiket fram för att betrakta densamma. Det är
en sufflett, förspänd med stolta, eldiga hästar. En medelålders man i
elegant resdräkt, men blek, mager och av dystert utseende, stiger, ur.
Göran går honom till mötes. Deras blickar mötas. Göran står ett
ögonblick villrådig och tvekande, men främlingen fattar livligt hans
hand och säger:

- Du misstager dig icke, jag är din gamle vän, Adolf Sparrfält.

Göran och Adolf hade ej sedan många år sett varandra; brevväxlingen
dem emellan hade även längesedan upphört. Endast av tidningarne och
rykten kände Göran något av Adolfs senare liv. I sitt hjärta hade
Göran alltid haft en liten plats, särskilt helgad åt minnet av sin
ungdomsvän, och tänkte ofta med vemod på förgängligheten av de
känslor, som i ungdomen häva vår barm med en kraft, som synes kunna
trotsa tidens skiften. Men de båda männens banor hade fört dem i så
olika riktningar, att få beröringspunkter mellan dem kunde uppkomma.

Adolf Sparrfält tillhörde dessa naturens så vällottade älsklingsbarn,
hos vilka förståndet och känslan, den praktiska blicken in i livets
förhållanden och det poetiska åskådningssättet, som kastar en gyllene
slöja över det mörka gruset, äro på ett harmoniskt sätt förenade. Och
likväl måste dessa naturens gunstlingar, just till följd av denna
harmoniska själsbildning, förr eller senare komma i ett
missförhållande till världen, i en strid med den existerande
verkligheten, som skall beröva dem deras lugn och förbittra deras liv,
medan vardagsmänniskorna vandra sin bana i fred och förstå att begagna
varje omständighet, som möter dem, till sin fördel och
bekvämlighet. För de förras tankeskärpa framstå tidens alla lyten i
dagen, och deras rättskänsla, deras strävande efter idealet, förstora
måhända dessa lyten och göra dem odrägliga. En inre, oemotståndlig
kraft driver dem då att uppträda såsom världsförbättrare och
reformatorer; i ungdomens första häftighet, innan de ännu lärt
uppskatta sina krafter, kasta de sig med ridderlig iver i striden,
utan att räkna sina motståndare; de kämpa med öppet visir och rikta
lansen mot allt, som enligt deras uppfattning är ont och falskt. Men
få äro de, vilkas styrka består provet, och de starkaste kunna dock i
bästa fall blott nedgöra en fiende bland de tusen, mot vilka de känna
sig manade att uppträda; dessa få individer överlämna sina namn åt
historien och framstå för kommande släkten såsom firade hjältar eller
hånade martyrer. De övriga duka under och draga sig ur striden med
krossat hjärta, med förlorad tro på mänsklighetens framtid och det
godas seger. Till dessa hörde Adolf Sparrfält. Hade han varit en
vanlig människa -- en av de oräkneliga, som bygga på det nittonde
århundradets stora Filister-Babel -- skulle ingen bättre än han kunnat
njuta livet i ro och glädje, ty han var rik, bar ett lysande namn och
ägde alla de ytans egenskaper, som göra lycka i världen. Men Adolf
Sparrfält hade för mycket av huvud och hjärta för att bliva en
epikureisk filister. Därtill kom, att han hade uppfattat kristendomen
på ett sätt, som föga överensstämmer med en demoraliserad, moraliskt
kraftlös och i grunden hednisk tids åskådningssätt. Den sanne kristne
är, enligt Adolfs uppfattning av vår lära, en soldat, som evigt svurit
sanningens fana och förbundit sig att med uppoffring av allt jordiskt
kämpa till sista andedraget mot det onda i världen eller i sin egen
barm; ingen vapenvila, för att hämta andan, är honom tillåten; han får
icke mäkla, icke underhandla med fienden, utan ständigt, över dignande
förhoppningar och bleknande levnadsfröjder, rycka framåt och slutligen
stupa under korsets fana. Den, som bekänner Kristus, måste taga sitt
kors på sig och följa honom. -- Med dylika åsikter stormade Adolf,
såsom en livlig, av stridsfröjd brinnande yngling, ut i världen; han
uppträdde på varje skådeplats, där en social, politisk eller religiös
fråga utkämpades; och ej nog härmed: han ansåg sig genom sin oberoende
materiella ställning och sin plats inom samhället framförallt lämplig
att draga i härnad mot demoralisationen på samhällets höjder, mot
skurkar, som, skyddade av rikedomen eller dolda i höghetens nimbus,
ostraffat håna sedlighet och lag, förtrampa de svagare eller genom
sina exempel giva brott och laster ett slags berättigande i de lägre
ståendes ögon. Detta kunde framförallt ej förlåtas Adolf Sparrfält;
hela världen ropade på skandal och chikan, ty nutiden står på den
moraliska ståndpunkt, att den beklagar varje rik skurk, som drages
till rätta för en nedrighet, begången på sina penaters område. Den
gamle Kato, som på sin tid -- en hednisk tid -- demaskerade och
bestraffade de rikes och förnämes laster och brott, ärades såsom Roms
ädlaste medborgare; Adolf Sparrfält däremot, som försökte detsamma,
ställdes på ungefär samma linje som en nidskrivare och skördade endast
hat och fiendskap för sina ansträngningar. Uttröttad och förtvivlande
drog han sig slutligen tillbaka; hans krafter voro uttömda, hans själs
strängar slappnade, hans tro bruten. Det enda mål, för vilket han
ansett det värt att leva och sträva, hade sjunkit under hans
synkrets. Världen låg framför honom såsom ett mörkt svedjeland, livet
syntes honom såsom ett uselt gyckelspel, och mänskligheten som en
krälande myrhop, utan annat mål än att i evighet på samma sätt, släkte
från släkte, släpa strå till sin stack.

I sådan sinnesstämning återsåg Adolf sin gamle vän. Vilken förändring
på dessa år! Var var nu den livlige, rosenkindade, av hopp och glädje
flammande ynglingen? Med vemod vilade Görans blick på detta dystra
ansikte, vars härjade drag endast svagt erinrade om hans lille älskade
vän från gymnasietiden. Ack, tiden låter rosor uppspira endast för att
andas död och förvissnelse i deras kalk och sprida deras blad med
höstvinden!

Anledningen till Adolf Sparrfälts besök hos Göran var den, att han
ämnade bese en till salu varande egendom, vars ägor gränsade intill
Görans. Efter vad vi sedermera förnummit, har Adolf också bosatt sig
därstädes, så att de forna gymnasiekamraterna äro nu närmaste grannar.

Göran hade skickat bud till Sven Stål med underrättelse om Adolfs
ankomst. Sven och Johanna och deras barn infunno sig strax därefter,
aftonmåltiden framsattes, och Adolf kände liksom ett nytt liv i
kretsen av dessa enkla, glada och lyckliga människor. Senare på
kvällen, då Göran och Adolf blivit ensamma med varandra, vandrade de
ut i den tysta, stjärnbelysta nejden, och Adolf öppnade för vännen
under ett långt samtal sitt hjärta, uppdrog en teckning av sitt liv
och målade i sorgliga färger sitt nuvarande själstillstånd.

- Min vän, sade Göran, du liknar stridsmannen, som lämnat slagfältet
med ett blödande sår. Men såret är, Gudi lov, icke till döds: tiden
och en sund levnadsfilosofi skola läka det och endast efterlämna ett
hedrande ärr, ett tillfredsställande minne av vad du kämpat, lidit och
genomgått. Du drager dig tillbaka med en nyttig lärdom, att nämligen
dina krafter ej motsvara din goda vilja. Så är det med de flesta, och
ingen bör frivilligt lägga på sin skuldra en större börda, än han
förmår bära; i annat fall störtar han på vägen och har ingenting
bidragit till det stora ändamålet. Du skall fortsätta striden, men ej
såsom en ensam irrande riddare, utan såsom en soldat i de djupa
lederna av de tusende, som verka tyst och obemärkt inom en ringa sfär,
men med icke så ringa välsignelse. Jag tror mig hava funnit, att man,
för att göra andra lyckliga, måste själv vara lycklig. Utan
spänstighet i själen och mod och hopp i hjärtat kan man ej uträtta
något verkligt gott och bestående. Dessa egenskaper skall du återvinna
under ett verksamt och fredligt liv i naturens sköte. Erinrar du dig
sagan om Herakles fruktansvärde motståndare, som, varje gång han
besegrad fälldes till jorden, hämtade ny styrka ur denna sin moders
barm och med förnyad stridslust spände bälte med lejontämjaren? Odla
säd på dina åkrar, fisk i dina dammar, blommor i din trädgård. Varje
morgon skall då bringa dig nya fröjder; du skall steg för steg följa
utvecklingen av dina blommande förhoppningar och slutligen inbärga
skörden av dina ansträngningar.  Och, framförallt, skapa lyckliga
människor omkring dig, odla de dinas sinnen och sök att så ett
gudomligt utsäde i deras hjärtan! Icke alla korn skola falla på
hälleberget: ett och annat skall spira upp och bära frukt och giva nya
frön för kommande tider. Varför klaga, om man ej med ens kan om skapa
världen? Vad är den enskilda människans livslängd mot mänsklighetens
oändliga framtid? Verka, medan du lever, och dö med det hopp, att Guds
rike i tidernas fullbordan skall nedstiga på jorden!

De båda vännerna hade under samfalet gått mot ortens lilla kyrkogård
och stodo nu vid gamle Brants grav.

- Adolf, fortfor Göran, den bästa läkedom för en nedstämd själ är dock
tanken, att jordelivet blott är en försal till evigheten. Livet här
nere med dess små bekymmer är ju snart förbi... den korta dagen lider
till ända, och sedan... sedan

  "mild är natten, lugn är natten,
  hjärtats natt i graven,
  som ett månljus över land och vatten,
  som en vårfläkt över haven.
  Ingen sorgens hand
  trycker sinnet ner,
  endast friden ler
  över gravens land,
  till dess evighetens morgon tänder
  purpurljus kring nattens länder."

  _________________________________________________________________

	       Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1]

"De vandrande djäknarne" förekom första gången såsom följetong i
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från den 2 april t. o. m. den 5
maj 1856 (N:o 76-103), under pseudonymen Agricola.

Den är visserligen icke Rydbergs förstlingsberättelse. Redan
därförinnan hade han offentliggjort i Jönköpingsbladet åtminstone två
följetonger: Ett äventyr i finska skärgården (1850) och
Positivspelarne (1851); liksom det framgår av bevarade brev, att han
under åren 1851-1854 varit sysselsatt med novell- och
romanförfattarskap för olika tidningar, utan att med visshet kan
uppgivas, om denna alstring nådde tryckpressen.

En berättelse med motiv från Spanien, som var inlämnad till
Handelstidningen före 1855, ehuru icke fullbordad, har tyvärr
försvunnit, vilket är desto beklagligare, som Rydberg själv ansåg den
vara sitt första mera märkliga arbete.

Utgivaren har varit något villrådig, huruvida han borde i de samlade
skrifterna intaga "De vandrande djäknarne", då Rydberg själv aldrig
utgivit den i bokform, och då den ju på flera ställen röjer en viss
omogenhet. Men den är den första bevarade prosadikt av hans hand, som
äger litterär betydelse, och den första, i vilken hans
författareindividualitets drag börja teckna sig något skarpare,
särskilt i Adolfs och Görans samtal och karaktärer. Det är mig ock
bekant, att Rydberg mot slutet av sitt liv var betänkt på att utgiva
denna berättelse, ehuru i omarbetad form. En dylik omarbetning kom
icke till stånd, och fråga kan för övrigt vara, huruvida den varit
önskvärd. Ty väl hade då fjärmats enstaka ofullkomliga eller
föråldrade ställen, men novellen hade lätteligen kunnat mista det
litteraturhistoriska intresset såsom ett dokument i hans
utvecklingshistoria.

                                                         KARL WARBURG.
[1] Till första upplagan 1896.

  _________________________________________________________________

End of file.





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "De vandrande djäknarne" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home