Title: The Empire of Business. Swedish - Arbetets Herravälde
Author: Carnegie, Andrew, 1835-1919
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "The Empire of Business. Swedish - Arbetets Herravälde" ***


digital facsimile edition.



"Arbetets Herravälde" is the Swedish translation of Andrew Carnegie's
(1835--1919) "The Empire of Business".  This translation was first
published in 1902, with a 2nd edition in 1910.  The translator's name
is not mentioned in print, but is believed to be Ms. Frigga Carlberg
(1851--1925).

digital facsimile edition, which is based on the 2nd edition (1910),
available at http://runeberg.org/arbherra/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/

  _________________________________________________________________

			 Arbetetes Herravälde
				  af
			   Andrew Carnegie

			    Öfversättning
		      Andra genomsedda upplagan

			    Göteborg 1910
		       Wald. Zachrissons förlag

			    Göteborg 1910
		 Wald. Zachrissons boktryckeri A.-B.

  _________________________________________________________________

			 VÄGEN TILL FRAMGÅNG
			ETT TAL TILL UNGA MÄN

Ur ett tal till studerande vid Curry handelsinstitut i Pittsburg, den
23 Juni 1885.

		 Erfarenheter från en lång affärsbana

Det är bra att unga män få börja från början och utföra de mest
underordnade sysslor. Många af Pittsburgs framstående affärsmän
erhöllo ett mycket ansvarsfullt kall just på själfva tröskeln till sin
bana. De fingo sig kvasten anförtrodd och använde de första timmarna
af sitt affärslif med att sopa rent kontoret. Nu märker jag att vi ha
särskilda vaktmästare och städerskor för kontoren, och våra unga män
gå olyckligtvis miste om denna nyttiga gren af en yrkesuppfostran. Men
om den ordinarie soparen händelsevis skulle vara borta en morgon, så
skall den gosse, som inom sig bär fröet till en blifvande chef, icke
tveka att pröfva på arbetet med kvasten.--Häromdagen tillspordes en
ung man af en öm mamma i Michigan, om han någonsin sett en ung dam så
elegant och graciöst sopa golfvet med sitt släp som hennes Priscilla.
Nej, svarade han, det hade han aldrig. Modern kände sig utomordentligt
smickrad; men så tillade han efter en kort tystnad: »Jag skulle hellre
vilja se henne sopa golfvet med en kvast.»--Det skadar icke alls
nykomlingen att, om så behöfs, sopa affärslokalen. Jag har själf varit
en sådan sopare och hvilka tror ni voro mina kamrater? David Mc Cargo,
nuvarande öfverdirektören vid Alleghany Valley-järnvägen, Robert
Pitcairn, öfverdirektören vid Pennsylvaniajärnvägen, och Mr. Moreland,
stadsadvokaten.

Vi turade om, två hvarje morgon, med sopningen. Och nu minns jag att
David var så stolt öfver sitt rena, hvita skjortbröst och hängde en
gammal sidenduk öfver det. Vi andra pojkar tyckte att han var väldigt
förnäm. Och det var han. Ingen af oss hade en sidenduk.

Under förutsättning, att ni alla fått någon anställning och kommit i
gång med ert arbete, lyder mitt råd till er: »Sikta högt!»--Jag ger
icke ett öre för den unge man, som icke redan ser sig som blifvande
delägare i eller chef för en framstående affär. Haf ständigt i edra
tankar platsen som förste bokhållare, arbetsförman eller direktör i
arbetsföretaget, huru omfattande det än må vara. Hvar och en af eder
skall säga till sig själf: »Min plats är i toppen». Var kung i edra
drömmar. Svär att nå denna ställning och att nå den med ofläckadt
rykte. Aflägg ingen annan ed, som kunde splittra er sträfvan, med
undantag af den mycket berömvärda att, när ni blifvit delägare i
affären eller befordrad ett par gånger, ingå kompaniskap med den
älskligaste af sitt kön--ett kompaniskap, på hvilket vår nya
bolagsordning icke har någon tillämpning. Där är ansvarsskyldigheten
obegränsad.

Tillåt mig att påpeka två eller tre hufvudvillkor för framgång. Frukta
icke att jag skall plåga er med en moralpredikan. Jag talar om ämnet
från den världserfarnes synpunkt, med liflig önskan att hjälpa er att
vinna framgång i det yrke ni valt. Ni vet alla att det finns ingen
verklig, berömvärd framgång i lifvet, om ni icke är hederlig, pålitlig
och redbar i handel och vandel. Jag antar att ni är och fortfarande
vill vara allt detta; likaså att ni är fast besluten att föra ett rent
och anständigt lif utan ödeläggande eller tvetydiga förbindelser med
vare sig det ena eller andra könet. Eljes finns ingen aktningsvärd
framgång för er. Edra kunskaper och företräden gagna icke till något,
utom att starkare framhäfva ert fall och er förnedring. Jag hoppas att
ni icke misstycker, om jag varnar er för tre af de allvarligaste
faror, hvilka möta er på vägen till framgång.

Den första och mest lockande, de flesta unga mäns förstörare, är
dryckenskapen. Jag är ingen förklädd nykterhetspredikant, utan en man,
som vet och som säger er hvad iakttagelsen lärt honom; och jag säger
er, att i de flesta fall, då en ung man misslyckats på sin bana, har
orsaken varit, att han vant sig vid förtärandet af starka drycker. De
andra frestelserna, som möta, äro icke på långt när så farliga. Ni kan
ge vika för någon af dem och resa er igen och, om icke återvinna
förlorad grund, så dock hejdas på vägen utför och vinna en
aktningsvärd ställning. Men att undfly den sjukliga törsten efter
stimulerande drycker är nästan omöjligt. Jag känner mycket få undantag
från denna regel. Först, således: ni får icke begagna spirituosa till
öfverdrift. Bäst att icke smaka den alls, men om detta är alltför
strängt, så fastslå en gräns. Besluta att aldrig smaka spirituosa utom
vid måltiderna. Ett glas till middagen hindrar icke er framgång i
lifvet eller förnedrar er karaktär, men jag ber er allvarligt att anse
tömmandet af ett glas vid en »bar» oförenligt med en gentlemans
värdighet och själfaktning, med hvad ni anser er skyldig er nuvarande
och blifvande ställning. Var alltför mycket en gentleman för att sätta
er fot i ett barrum. Ni kommer säkert icke fram på er bana, om ni icke
håller fast härvid. Stå fast vid detta, och er dödligaste fiende är
besegrad.

Den näst största faran för en ung affärsman i detta samhälle är, tror
jag, spekulation. När jag arbetade vid telegrafen här, hade vi ingen
växelbörs, men de personer och firmor, som spekulerade i de östra
staternas växelpapper, voro naturligtvis kända af oss telegrafister.
De kunde räknas på en hands fingrar. Dessa män voro icke första
klassens medborgare och betraktades med misstankar. Jag har lefvat,
tills jag sett alla dessa spekulanter ohjälpligt ruinerade, både
ekonomiskt och moraliskt. Det gifves knappast ett enda exempel på en
man, som vunnit förmögenhet genom spekulation och sedan behållit den.
Spelare dö fattiga, och det finns icke en spekulant, som fört ett
aktningsvärdt lif eller varit till nytta för samhället. Den man, som
rycker till sig morgontidningen för att allra först se efter huru hans
djärfva spekulationer ställa sig efter börsnoteringarna, gör sig
oduglig för den lugna besinningsfullhet, som senare på dagen erfordras
vid lösningen af affärsproblem. Han uttorkar den lifskälla, ur hvilken
ihärdighet och koncentrerad energi skulle flöda och hvarpå hans
hufvudaffärs hela framgång beror.

Spekulantens och affärsmannens vägar gå åt olika håll. Den förres
framgång beror på en svängning af Fortunas hjul, han är millionär i
dag, bankrutt i morgon. Men affärsmannen vet, att endast genom åratals
tålig, outtröttlig uppmärksamhet på sitt företag kan han få sin
belöning, som icke är följden af en slump utan af väl beräknade medel
för att nå målet. Under alla dessa år styrkes han af den uppmuntrande
tanken, att han omöjligt kan tillgodose sig själf utan att äfven
bringa välstånd åt andra. Hvad åter spekulanten angår, så hade det
varit bättre att han aldrig hade lefvat; han har hvarken gagnat sig
själf, sina medmänniskor eller samhället. För icke lång tid sedan
grepos hundratals unga män här i staden af frestelsen att spekulera i
olja, och många ruinerades. Alla togo de skada, antingen de vunno
eller förlorade. Ni blir kanske, nej säkert, frestad på samma sätt;
men då hoppas jag ni skall minnas mitt råd. Säg till frestaren, som
vill förmå er att riskera edra små besparingar, att om ni någonsin
beslutar er för att spekulera, så är ni fast bestämd att vända er till
en ordentligt ordnad inrättning, där ni vet att de öppet bedraga. Ni
har öppet spel och lika stor utsikt på rödt och svart på ett sådant
ställe--på börsen har ni intetdera. Ni kunde lika gärna pröfva er
lycka med en falskspelare. Ännu en sak är att beakta vid
spekulationen.  Ingenting är viktigare för en ung affärsman än
obestridd kredit, kredit framkallad af förtroende till hans
försiktighet, grundsatser och fasthet i karaktär. Tro mig, intet dödar
så snabbt krediten hos en bankdirektion som kännedomen om att firmor
eller personer äro invecklade i spekulationer. Det är icke af den
ringaste betydelse, om det tillfälliga resultatet af dessa
spekulationer är vinst eller förlust. I samma ögonblick en man blir
känd som spekulant, står hans kredit på spel och är snart
förstörd. Hur kan man ge kredit åt en man, hvars tillgångar en panik
bland spelare strör för alla vindar på en timme? Hvem kan beräkna hans
ställning bland dem? Endast detta är säkert: att han när som helst kan
vara ruinerad och att de, som gett honom kredit, ha sig själfva att
skylla. Blif affärsman, men spekulera aldrig!

Den tredje och sista faran, för hvilken jag vill varna er, har gjort
mången vacker farkost, som gaf löfte om en lyckosam färd, till vrak.
Det är den farliga vanan att »gå i borgen»--ännu farligare, därför
att den så ofta anfaller en i vänskapens dräkt. Den vädjar till edra
ädelmodiga instinkter, och ni säger: »Hur kan jag neka att låna mitt
namn för att hjälpa en vän?» Låt mig försöka att ställa er på säker,
hederlig grund i denna sak. Jag uppmanar er till att fatta beslutet:
att aldrig gå i borgen. Men det liknar för mycket »aldrig smaka vin»,
»aldrig röka» eller andra »aldrig», som vanligen resultera i undantag.
Som affärsman kommer ni antagligen att ibland ikläda er ansvarighet
för vänner. Men här är gränsen, där hänsynen för vännernas framgång
upphör och hänsynen för er egen heder börjar.

Om ni har skulder, så är hela ert kapital och alla edra tillhörigheter
en okränkbar säkerhet för dem, som litat på er. Ni kan icke med heder
företaga något, som sätter dessa första kraf på er på spel. När en man
med skulder går i borgen för en annan, är det icke sin egen kredit
eller sitt eget kapital han riskerar, det är sina egna kreditorers.
Han kränker ett förtroende. Kom därför ihåg: Gå aldrig i borgen,
förrän ni har pengar, som icke behöfvas för edra egna skulder, och
ikläd er aldrig förbindelser utöfver dessa medel.

Innan ni alls ikläder er någon ansvarsförbindelse, så betrakta den
rent af som en gåfva och fråga er själf, om ni vill ge er vän denna
gåfva och om ni har rätt att förfoga öfver penningarna utan förfång
för edra kreditorer.

Endast denna ståndpunkt kan en hederlig affärsman intaga.

Jag besvär er att undvika spirituosa, spekulation och
borgensförbindelser. Tag er i akt för alla tre, ty spirituosa och
spekulation äro för den unge mannen Scylla och Charybdis på
affärslifvets haf och borgen är »skär förut».

Förutsatt att ni är säker för dessa, de största farorna, blir det
fråga om hur ni skall höja er från den underlägsna ställning, vi
antaga, att ni nu innehar, till den, som ni, enligt min åsikt och, som
jag hoppas, äfven er egen, bör intaga. Jag skall skänka er
hemligheten. Den ligger hufvudsakligen i detta. I stället för frågan:
»Hvad måste jag göra för min arbetsgifvare» sätt: »Hvad kan jag göra?»
Troget och samvetsgrant uppfyllande af ålagda plikter är visserligen
godt och väl, men följden i sådana fall blir vanligen, att då ni så
väl uppfyller edra nuvarande plikter det är bäst att ni får fortsätta
att uppfylla dem. Men, mina unga herrar, det duger icke. Det duger
icke för blifvande chefer. Det måste vara något mer. Vi göra
bokhållare, kassörer och siffergranskare af den sorten, och de få bli
där, tills visan är slut. Mannen, som vill framåt, måste göra något
särskildt, något utom sitt speciella fack. Han måste tillvinna sig
uppmärksamhet. En befraktningskontorist kan upptäcka ett misstag i en
faktura, hvarmed han icke har att skaffa, men som undgått
vederbörande. Den, som har med vägning att göra, kan spara åt firman
genom att betvifla vikternas riktighet och få dem justerade, äfven om
detta tillkommer en annan person. Till och med springpojken kan
påskynda sin befordran genom att göra mer, än hans instruktioner,
strängt taget, ålägga honom. Det finns ingen plats så ringa och
anspråkslös, icke heller någon så hög, på hvilken en duglig och villig
ung man icke dagligen kan visa sig värdig större förtroende och
användning samt, hvad som är ännu bättre, visa sitt okufliga beslut
att komma fram. En dag kan ni, i er egen afdelning, bli ålagd att göra
eller säga något, som ni vet vara oförenligt med firmans intresse. Här
har ni det gynnsamma tillfället. Res er upp som en man och tala ut.
Säg det modigt och gif edra skäl och visa på så sätt er arbetsgifvare,
att under det hans tankar varit på annat håll, har ni, i stället för
att sofva, som han trodde, satt er in i bästa sättet att befordra
firmans fördel. Ni kan ha rätt eller orätt men i hvarje fall har ni
vunnit framgångens första villkor. Ni har väckt uppmärksamhet. Er
principal har upptäckt, att han icke blott har en daglönare i sin
tjänst, utan en man, icke en person, som nöjer sig med att gifva så
och så många timmars arbete för så och så många dollars ersättning,
utan en, som ägnar sin lediga tid och sin omtanke åt affären. Ett
sådant biträde måste man tänka på med välvilja. Det skall icke dröja
länge, innan hans mening i en eller annan fråga infordras, och om
rådet är klokt, kommer det säkert att begäras oftare och i långt
viktigare fall. Detta betyder delägarskap, om icke med nuvarande
arbetsgifvare så med andra. Ni har fått foten på stegen--hur högt ni
kan klättra beror helt och hållet på er själf.

Ett falskt axiom, som ni ofta får höra, vill jag varna er för: »Lyd
befallningen, äfven om den skadar den, som gett den». Det skall ni
icke göra. Det är ingen regel att följa. Bryt en befallning för att
rädda den, som gett den. Det har aldrig funnits någon person med
utpräglad karaktär, som icke någon gång brutit mot sedvänja och regel
och skapat sig sina egna. Uttrycket passar endast för sådana, som icke
ha någon högre sträfvan, och ni är bestämd att bli chef och att gifva
föreskrifter och bryta föreskrifter. Tveka icke att göra det, om ni är
öfvertygad om att er arbetsgifvares intresse befordras därigenom, och
om ni är så säker på resultatet, att ni vill taga ansvaret. Ni blir
aldrig delägare, förrän ni känner till er egen särskilda afdelning
långt bättre, än hufvudmännen själfva möjligen göra. När ni blir
ställd till ansvar för er själfrådiga handling, så visa på resultatet
af ert skarpsinne och säg, att ni visste hur det skulle bli; visa hur
oriktiga befallningarna voro. Uppträd som bas gent emot er bas, så
snart ni kan. Är han af det rätta slaget, så tycker han om det; är han
det icke, så är han ingen man ni bör stanna kvar hos, lämna honom när
som helst och försök att få tag i en som bättre förstår sig på att
bedöma intelligens. Våra unga delägare i firman Carnegie ha vunnit
sina sporrar genom att visa, att vi icke förstodo hvad som behöfdes
hälften så bra som de. Några af dem ha vid ett par tillfällen uppträdt
mot mig, som om de ägde affären och jag varit någon odåga från New
York, som lade mig i hvad jag inte begrep. Nåja, numera händer det
sällan att någon lägger sig i deras förehafvanden. De voro rätta
»basarna»--just de män vi sökte efter.

Det finns ett säkert kännetecken på den blifvande delägaren, den
framtida millionären: hans inkomster öfverstiga alltid hans utgifter.
Han börjar tidigt att spara, nästan lika tidigt som han börjar att
förtjäna. Det betyder intet hur litet det är, men spara detta lilla.
Placera det säkert, i något företag, som ni tror är fördelaktigt, men
intet vågspel--kom ihåg det.

Ett godt tillfälle till placering skall snart erbjuda sig. Det lilla
ni sparat samman skall visa sig vara grunden till en så stor kredit,
att ni kommer att häpna däröfver. Kapitalisterna hysa förtroende till
den unge man som kan spara. För hvarje hundratal dollars ni kan
framvisa som resultatet af hårdt förtjänade besparingar skall Midas i
sitt sökande efter en kompanjon låna eller kreditera er ett tusental;
för hvarje tusental, femtio tusen. Det är icke kapitalet edra förmän
fästa sig vid, utan vid mannen, som visat, att han har just de
affärsvanor, som skapa kapital och skapa det på möjligast bästa sätt
--genom själfdisciplinen att rätta sina vanor efter sina tillgångar.
Mina herrar, det är det första hundratalet sammansparade dollars det
gäller. Börja genast att samla. Biets samlareinstinkt är förhärskande
hos den blifvande millionären.

Det finns naturligtvis bättre och högre syften än att spara. Som ett
mål i och för sig är förvärfvandet af rikedom ytterst lumpet. Jag
förutsätter att ni sparar och sträfvar efter rikedom endast för att
bli bättre i stånd att gagna mänskligheten och den tid ni lefver i.
Anteckna denna hufvudregel: Utgifter alltid mindre än inkomster.

Ni kan bli otålig eller modfälld, om ni år efter år sitter kvar på
samma underordnade plats. Det är utan tvifvel, att det blir svårare
och svårare, eftersom affärsföretag få en större och större
utsträckning, för en ung man utan förmögenhet att komma i gång för
egen räkning; och särskildt i denna stad, där stort kapital är det
väsentligaste, är det ovanligt svårt. Men låt mig till er uppmuntran
få tala om, att det finns intet land i världen, där dugliga och
energiska män kunna så hastigt komma fram som här och ingen stad, där
det är så godt om plats i toppen. Det har varit omöjligt att
tillmötesgå alla förfrågningar efter dugliga, förstklassiga bokhållare
(gif akt på adjektiven!); tillgången har aldrig svarat mot
efterfrågan.  Unga män gifva ofta alla möjliga slags skäl, hvarför i
deras fall misslyckandet kunde tillskrifvas ett eller annat undantag,
som omöjliggjorde framgång. Några hade aldrig ett gynnsamt tillfälle,
enligt deras egen utsago. Det är helt enkelt nonsens. Det har aldrig
funnits en ung man, som icke har haft ett tillfälle och till på köpet
ett utmärkt tillfälle, om han verkligen fått en plats. Han pröfvas i
sin närmaste förmans sinne från den dag han börjar sitt arbete, och
efter en tid, om han duger till något, pröfvas han i firmans
rådkammare. Hans förmåga, redbarhet, vanor, förbindelser, lynne, anlag
--allt detta väges och analyseras. Den unge mannen, som aldrig hade
ett tillfälle, är samme unge man, som af sina förmän upprepade gånger
blifvit sållad och siktad, men som befanns sakna vissa kvalifikationer
eller dömdes ovärdig befordran på grund af någon ofördelaktig
handling, vana eller förbindelse, som han trodde att principalerna
voro okunniga om.

En annan klass af unga män tillskrifver bristen på framgång
arbetsgifvarnas vana att orättvist gynna anhöriga och favoriter. De
antyda äfven att deras förmän ogillade skarpare hufvuden än sina egna,
gärna modfällde det uppåtsträfvande geniet och gladdes åt att hindra
unga män att komma fram. Detta är meningslöst. Tvärtom, det är ingen
som lider så mycket af bristen på den rätte mannen på den rätta
platsen, eller så ängsligt söker efter honom som principalen. Det
finns icke i denna dag en firma i Pittsburg, som icke ständigt är på
upptäckt efter affärsduglighet, och hvar och en af dem kan tala om för
er att i marknaden är ingen artikel så sällsynt som den. Hjärna är
något, som lönar sig att odla; för den sortens gröda är här en god
marknad, och det kan aldrig bli tal om öfverproduktion, och ju mer
hjärna ni har att sälja, dess högre pris kan ni betinga. Det är kanske
en icke fullt så säker skörd som vildhafre, hvilken aldrig förfelar
att ge riklig afkastning, men den har i stället fördelen att alltid
vara en eftersökt vara. Tveka icke att inlåta er i hvilket som helst
hederligt affärsföretag, ty det finns ingen affär i Amerika, som icke
lämnar en vacker profit, om den får den oaflåtliga, ytterliga
noggrannheten och hela det kapital, som ligger i duglighet och
flit. Hvarje affär har sin tid af tryck--tider då maskineriet måste
hållas i gång, icke med vinst utan med förlust. Men å andra sidan
måste hvarje rättmätig affär, som producerar eller handlar med
nödvändighetsartiklar, snart åter blifva vinstgifvande, om den skötes
på rätt sätt.

Och här ligger framgångens första villkor, den stora hemligheten:
koncentrera er energi, tanke och kapital uteslutande på den affär ni
är sysselsatt i. Har ni börjat i ett yrke, så bestäm er för att hålla
ut i det, tills ni nått toppen. Tillägna er hvarje förbättring, skaffa
er de bästa maskiner och haf reda på allt, som gäller ert arbete.

De affärsmän, som misslyckas, äro sådana, som ha splittrat sitt
kapital, hvilket vill säga, att de också ha splittrat sitt förstånd.
De ha aktier i detta och detta, här och där och öfverallt. »Lägg inte
alla dina ägg i en korg», är dumt sagdt. Jag säger er: »Lägg alla edra
ägg i en korg och passa sen noga på korgen». Om ni ser er omkring, så
märker ni nog, att män, som handla så, misslyckas sällan. Det är lätt
att bära den ena korgen och passa på den. Det är försöket att bära tre
korgar, som krossar de flesta äggen här i landet. Den som bär tre
korgar är tvungen att sätta den ena på hufvudet, där den lätt tar en
öfverhalning och bringar sin ägare på fall. Ett fel hos den
amerikanske affärsmannen är bristen på koncentration.

Låt mig summera ihop hvad jag sagt: Sikta högt; sätt aldrig er fot i
en »bar»; smaka icke spirituosa, åtminstone icke utom vid måltiderna;
spekulera aldrig; gå aldrig i borgen, om ni icke har kontanta medel
att vara af med; bryt order, om ni därmed tjänar den som gett dem;
koncentrera; lägg alla edra ägg i en korg och passa väl på denna korg;
utgifter alltid mindre än inkomster; till sist, var icke otålig, ty
såsom Emerson säger: »Ingen kan beröfva er er slutliga framgång utom
ni själfva».

Jag lyckönskar fattiga unga män att vara födda i den gamla hederliga
ställning, som nödgar dem till strängt arbete. En korg full med
obligationer är den tyngsta korg en ung man kan få att bära. Han
vacklar ofta under den. Vi ha i denna stad aktningsvärda exempel på
sådana unga män, som trängt sig fram i främsta ledet bland våra bästa
och nyttigaste medborgare. De förtjäna allt erkännande. Men flertalet
af rike mäns söner förmår icke att motstå de frestelser, som rikedomen
medför, och förfaller till ett ovärdigt lif. Jag skulle lika gärna
vilja testamentera en man en förbannelse, som att belasta honom med
bördan af den allsmäktige dollarn. Från den klassen har ni ingen
täflan att frukta. Principalens söner skola icke besvära er mycket,
men akta er för några pojkar, som äro fattigare, mycket fattigare än
ni, hvilkas föräldrar icke ha råd att låta dem gå igenom en kurs vid
detta institut, hvarigenom ni erhåller ett stort försprång i
täflingen. Gif akt på att sådana pojkar icke göra er platsen stridig
och hinna före er till målet. Gif akt på pojken, som direkt från
folkskolan måste kasta sig in i arbetet och som börjar med att sopa
kontoret. Han är en kapplöpningshäst af det slag, som ni får se upp
för.

  _________________________________________________________________

	     ARBETETS OCH KAPITALETS GEMENSAMMA INTRESSEN
		      ETT FÖREDRAG FÖR ARBETARE

(Vid öfverlämnandet af Carnegies bibliotek i Braddock, Pa.)

  Arbetsgifvare och arbetstagare beroende af livarandra. Fördelarna
  af ömsesidig tillit. Arbetsgifvaren. som hjälper sina arbetare att
  erhålla uppfostran, rekreation och social lyftning, hjälper sig
  själf.

En stor tänkare har sagt, att den högsta belöning kunna erhålla här i
lifvet är förvärfvandet af tillfredsställelse. Jag har förvärfvat en
stor tillfredsställelse--en af de största jag någonsin haft. Jag har
haft glädjen att kunna hjälpa mina medarbetare att hjälpa sig själfva.
Detta bibliotek (Braddock, Pa.) skall gifva dem tillfälle att blifva
ännu ovärderligare för arbetsgifvaren och att förvärfva sig ett
intellektuellt kapital, som är af bestående värde.

Vår tids olycksaliga benägenhet att indraga all industri i oerhördt
stora företag, som kräfva tusentals personer, gör det omöjligt för
arbetsgifvaren att komma i det förtroliga förhållande till sina
arbetare, som under det gamla systemet gjorde ställningen mellan
husbonde och underlydande behagligare för båda parter.

När artiklar tillverkades i små verkstäder af arbetsgifvare, som
endast behöfde ett par män och ett par lärlingar till hjälp, hade
arbetsgifvaren tillfälle att känna alla, att bli bekant med hvar och
en och lära känna hans förtjänster både som människa och arbetare.
Arbetaren å sin sida kom i närmare beröring med sin arbetsgifvare,
lärde känna mera af hans affär, hans bekymmer och omtanke, hans
ansträngningar att vinna framgång och--det viktigaste af allt--de
lärde känna mannen som personlighet.  Allt detta är förändradt.

Arbetarna likna alltmera mänskliga maskiner, tyckes det, för
arbetsgifvaren, och denne blir en myt för sitt folk. Från alla
synpunkter sedt är detta ett mycket beklagligt resultat, och ett för
hvilket jag icke kan se något botemedel. De ekonomiska lagarnas fria
spelrum tvingar tillverkningen af alla vanliga förnödenhetsartiklar
mer och mer in i ett fåtal jätteföretag, så att priset må ställa sig
billigare för förbrukaren.

Det är icke längre möjligt att tillverka sådana artiklar i liten
skala. Dyrbara arbetslokaler och maskiner, som kosta millioner,
erfordras, och summan per ton eller per meter af hvad vi kalla
»fixerade omkostnader» är en så stor faktor i totalkostnaden, att om
ett affärsföretag går med vinst eller förlust beror i många fall på,
om det dividerar dessa »fixerade omkostnader»--hvilka i praktiken
äro desamma i större eller mindre etablissemang--med tusen tons
produktion om dagen eller femhundra tons. Häri ligger skälet till den
årligen ökade produktionen i edra fabriker; icke därför att
fabrikanten önskar att öka sitt fabrikat, utan därför att
konkurrensens lag tvingar honom till ytterligheter, så att han kan
reducera mer och mer per ton eller yard af dessa fixerade omkostnader,
hvarpå hans kapitals säkerhet beror.

Alldenstund det är omöjligt för arbetsgifvarna att bli personligen
bekanta med sina tusentals arbetare, måste de, om vi icke skola
förlora all känsla af samhörighet, söka deras bekantskap på annat
sätt; genom att sörja för deras välbefinnande, genom att anslå en del
af arbetsförtjänsten till institutioner, sådana som detta bibliotek,
och besparingsinrättningar, sådana som de kooperativa butikerna,
hvilka upptaga källarvåningen i denna byggnad; och jag hoppas att
arbetarna genom sitt bruk af dessa förmåner visa, att de å sin sida
värdera arbetsgifvarnas tillmötesgående. Genom sådana medel som dessa
kunna vi i någon mån hoppas att underhålla den gamla känslan af
vänlighet, ömsesidigt förtroende, vördnad och aktning, som förr
utmärkte förhållandet mellan arbetsgifvaren och hans arbetare. Vi äro
yngre än Europa och hafva ännu något i detta fall att lägga märke till
från det äldre landet. Men det gläder mig att se, huru många af våra
fabriksidkare vakna upp till insikt af sin plikt mot sina arbetare.
Och af ännu större betydelse äro de många exempel vi se på våra
arbetares önskan att stifta föreningar, hvilka endast kunna vara dem
själfva till fördel. Det är godt och väl att folk hjälper andra, men
det bästa resultatet är nådt, när människor visa att de kunna hjälpa
sig själfva.

En annan viktig punkt, som här bör vidröras, är att i Pittsburg
betalas i allmänhet arbetet så väl, att arbetaren kan spara något
hvarje månad, om han bara vill göra ett försök. Intet är så viktigt
för honom som att spara en del af sina inkomster. Arbetaren, som har
ett eget hem, har redan en säker grund, hvarpå han kan bygga den
bärgning, som på gamla dagar skall gifva honom trefnad och oberoende.

Jag har påpekat önskvärdheten af att vi, med hvarje medel, som står
oss till buds, skulle söka framkalla en känsla af samhörighet och
medarbetarskap mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Tro mig,
kapitalets och arbetets intressen äro ett. Den, som försöker att
uppvigla arbetet mot kapitalet, är en fiende till arbetet. Den, som
försöker att uppvigla kapitalet mot arbetet, är en fiende till
kapitalet.

Under många år har jag uppmärksamt studerat frågan om kapital och
arbete, och jag skulle gärna vilja anföra ett par utdrag ur en
artikel, som jag för flera år sedan publicerade:

»Förnämsta orsaken till den slitning, som råder mellan kapital och
arbete, svårighetens verkliga art, och det botemedel jag föreslagit
mot denna olyckliga slitning:

Svårigheten kommer af att personer aldrig någonsin erhålla den
ersättning, som just den tiden skulle tillkomma dem. Alla stora
affärsföretag äro nödvändigtvis öfverhopade med order, låt oss säga
sex månader i förväg, och för dessa order gälla naturligtvis de pris,
som gällde när de bokfördes. Detta års affärsrörelse uppvisar kanske
den bästa illustrationen till svårigheten. Stålräls vid slutet af
förra året för leverans detta år stodo i 29 dollars pr ton i
järnverken. Naturligtvis emottogo fabrikerna villigt order till detta
pris och fortsatte att emottaga nya, tills den stigande efterfrågan
oväntadt höjde priset till 35 dollars pr ton. Nu äro de olika
fabrikerna i Amerika tvungna att under de närmaste sex månaderna,
eller ännu längre, utföra de order, som icke öfverstiga 31 dollars pr
ton, vid kusten och Pittsburg och, låt oss säga, 34 dollars i Chicago.
Pris på frakt, järnmalm och andra saker hade under tiden stigit och de
måste därför under största delen af året drifva affären med en högst
obetydlig profit. Men arbetarna, som läste i tidningarna om »den stora
rusningen i stålräls», begärde helt naturligt sin andel af vinsten,
och tillföljd af vår bristfälliga lagstiftning mellan kapital och
arbete fingo de den också. Arbetsgifvarna ha motvilligt gifvit hvad de
under ordentligt ordnade förhållanden aldrig kunde ha blifvit ålagda
att gifva. Följden har blifvit slitning och fortfarande missbelåtenhet
bland arbetsgifvarna. Vänd om taflan. Stålrälspriserna falla.
Fabrikerna ha ännu sex månaders arbete till högre pris än marknadens
och kunna ha råd att lämna bättre löner, än marknadens ställning
skulle kunna förmoda. Men de ha just blifvit ålagda att betala extra
för arbete, som de icke skulle ha betalt, och försöka helt naturligt
att reducera lönerna, då priset på räls faller. Bland arbetarna
utbryter missnöje, och vi ha ett upprepande af de underhandlingar och
sträjker, som ha karaktäriserat början af detta år. Med andra ord, när
arbetsgifvaren går ned, envisas arbetstagaren att gå upp, och
tvärtom. Hvad vi måste söka efter är en plan, hvarigenom arbetarna
skulle få höga löner, när arbetsgifvarna få höga priser för sina
produkter; och tvärtom, när arbetsgifvarna få låga priser för sina
produkter, skola arbetarna få låga löner. Om denna plan kan bli
funnen, skola arbetsgifvare och arbetstagare segla i samma båt,
glädjas med hvarandra i medgången och, om olyckan kommer, stå troget
vid hvarandras sida. De skola icke ha någon anledning till tvist, och
i stället för en känsla af fientlighet skall en känsla af samhörighet
råda mellan arbetsgifvare och arbetare.  Det finns ett enkelt medel
för att framkalla detta resultat och på hvars allmänna genomförande
alla borde sätta in hela sin energi. Löner skulle baseras på en
»rörlig skala», i proportion till produkternas nettopriser månad efter
månad. Det är omöjligt för kapitalet att undanhålla arbetet något på
en rörlig skala.»

En fördel, som ni får af detta bibliotek (Carnegies bibliotek i
Braddock, Pennsylvanien) är, att ni får tillfälle se alla
platstidningar och alla yrkestidskrifter, och jag ber er alla att
noggrant studera dem. Ni skall finna många oriktiga uppgifter, många
misstag. De äro oskiljaktiga från tidningspressen, som måste arbeta
fort och rapportera t. o. m. alla rykten. Men genom läsning af de
förnämsta tidningarna kan man tydligt se affärernas tendenser.
Tidningarna skola icke ge er en korrekt uppgift på varupriser.
Fabrikanter äro benägna att färglägga situationen en smula för att
uppehålla priserna och förmå kunder att köpa. De tala icke om hur lågt
de varit tvungna att sälja för konkurrensens skull och för att hålla
maskineriet i gång. Men ett omsorgsfullt studium af tidningar och
fackskrifter skall, som jag sagt, sätta er i stånd att bilda er en
allmän mening om händelsernas riktning i den kommersiella världen. Om
ni läser tidningarna i dag, så skall ni finna att af tretton fabriker
i detta land, sysselsatta med tillverkning af stålräls, icke fler än
tre hafva tillräckligt arbete. Endast en fabrik i hela Västern (North
Chicago) tillverkar räls, och det ser tyvärr ut som om äfven den icke
skulle kunna vara i gång utan afbrott.

Det sorgligaste i hela denna strid mellan arbete och kapital är, att
det nästan aldrig är kapitalet, som slår ned priset för arbetet, utan
arbete som dräper arbete. Blicka omkring er och se arbete utföras för
10, 20 till och med 30 procent lägre pris i några fabriker och i
Johnstown och Harrisburg för mindre än hälften af hvad vi i detta
distrikt betala för skickligt arbete. Fördöm då icke i edra hjärtan
kapitalet, utan tänk på arbetsgifvare, hvilka beklaga dessa
lönenedsättningar, hvilka kämpa emot dem och under åratal uppehålla
högre priser som arbetets bästa vänner, äfven om de till slut måste
öppet tillstå att, om de skola ge sina arbetare stadig sysselsättning
och rädda fabriken, äro de nödsakade att begära deras arbete till
samma löner, som konkurrenterna betala. Den förste arbetsgifvare, som
reducerar arbetet, är arbetets fiende, men den arbetsgifvare, som sist
reducerar arbetet, kan vara arbetets pålitligaste vän. Arbetets
farligaste fiende är arbetet, icke kapitalet.

Den största karaktären i Britanniens offentliga lif och republikens
trognaste vän i nödens stund, radikalen John Bright, svarade på
tillfrågan om hvilken af sina förvärfvade egenskaper han mest
värderade: »Lusten för läsning». Jag kan sanningsenligt säga af egen
erfarenhet, att jag instämmer i den store mannens ord. Det bästa råd,
som det står i min makt att ge er, är att odla er lust för läsning.
När jag som pojke i ton-åren bodde i Allegheny City, förklarade
öfverste Anderson [1], hvars minne jag alltid skall vörda, att han
hvarje lördags afton ville låna ut sina böcker--han ägde ett par
hundra--till gossar och ynglingar. Ni kan icke föreställa er med
hvilken ifver några af oss grepo detta tillfälle att förvärfva kunskap
och huru vi längtade efter lördags afton, då vi skulle få utbyta den
lånta boken mot en annan. Min kompanjon i vår affär, Mr. Phipps, hade,
liksom jag, erhållit tillträde till kunskapens skattkammare genom
denne välgörare. Det är af personlig erfarenhet jag vet, att ingen
mänsklig anordning är mera välsignelserik, ingen välgärning mot
samhället större än att lämna tillträde till hela världens skatter,
som ligga förvarade i böcker.

  [1] Björn Rasmus Anderson, nordamerikansk författare och
  universitetsprofessor, son till en norsk utvandrare. Förenta
  staternas ministerresident och generalkonsul i Köpenhamn åren
  1885-89.--Ö. a.

Äfven i våra dagar träffa vi stundom på kvarlämningar af den gamla
fördomen mot den stora mängdens bildning. Jag undrar icke på att den
funnits, när jag tänker på hvad som fått namn af bildning. Människor
ha slösat bort dyrbara år under försök att draga ut bildning ur ett
okunnigt förflutet, hvars förnämsta uppgift borde vara att lära oss,
icke hvad vi skola göra, utan hvad vi skola akta oss för att göra.
Föräldrar ha skickat sina söner till universitet för att slösa all sin
energi på sådana språk som grekiska och latin, hvilka icke äro af mera
praktisk nytta för dem än choctawspråket. Jag har känt få akademiskt
bildade, som känt till Shakespeare eller Milton. De kunna kanske
berätta för er allt som rör Ulysses eller Agamemnon eller Hector, men
hvad ha väl dessa för betydelse i jämförelse med våra egna klassiker?
En tjänst har Russel Lowell gjort oss och den skall han ha tack för--
han har sagt rent ut, att vi ha i Shakespeare ensam en långt större
skatt än i alla forntidens klassiker. Våra barn ha blifvit proppade
med detaljer i små, oviktiga slagsmål mellan vildar och lärda att
upphöja ett röfvarband till hjältar, och så kalla vi dem »bildade». De
ha blifvit »bildade», som om de voro ämnade att lefva på en annan
planet än vår. De ha i ingen ordets mening fått uppfostran. Tvärtom,
hvad de ha fått har ingifvit dem falska föreställningar och afsmak för
praktiskt lif. Jag undrar icke alls på att fördom uppstått och
fortfarande existerar mot en sådan bildning. Af egen erfarenhet kan
jag säga, att jag känner få unga män bestämda för affärslifvet, som
icke haft ondt af sin universitetsbildning. Om de hade ägnat sig åt
praktisk verksamhet under de år de tillbragt vid universitetet, skulle
de varit mera bildade i detta uttrycks rätta betydelse. Elden och
energien har förkväfts, och hur de skola kunna lefva sitt lif i lättja
och icke i nyttig verksamhet är deras högsta sträfvan. Men vi ha nu
fått ett nytt uppslag i uppfostran.

Vi ha börjat inse att kunskap i kemi, till exempel, är värd kunskapen
i alla döda språk, som någonsin talats på jorden; kunskap i mekanik är
nyttigare än all den klassiska lärdom, som vid universiteten proppas i
unga män. Hvad för utvägar har i vår tid den unge man, som kan
grekiska mot den, som kan stenografi, eller telegrafi, till exempel,
eller bokföring, eller kemi, eller känner till mekanikens lagar? Icke
så, att någon gren af vetande bör föraktas. All kunskap är, i en
mening, nyttig. Hvad jag vill påpeka är detta, att, med undantag af de
få, som ha en särskild antikvarisk smak och som tro att deras
lifsuppgift är att rota i förflutna tiders gamla dammhöljda krönikor,
och de få, som ägna sig åt fackstudier, är den uppfostran, som i våra
dagar erhålles vid universitet, till stor skada.

Bristen på bildning, i detta ords sanna betydelse, har gjort mer än
alla andra orsaker tillsammans att hindra den rätta uppskattningen af
arbete. Jag kommer ihåg att den store presidenten, den förnämste bland
alla järnvägsdirektörer, Edgar Thomson, som gifvit järnverken här sitt
namn, en gång frågade mig om jag ville lämna Pittsburg för att bli
maskinmästare vid Peunsylvaniajärnvägen. Ja, ni må gärna le.  Och jag
svarade Mr. Thomson: »Ni slår mig med häpnad, Mr. Thomson. Jag förstår
mig inte det minsta på maskineri.» »Just därför vill jag att ni skall
ta hand om det», svarade han. »Jag har bara känt en enda mekaniker med
omdöme och förstånd.» Detta var före kapten Jones tid, så att
uttalandet kunde icke gälla honom. Denna brist på omdöme hos mekanici
kom sig af, att vid den tiden erhöllo de här i landet icke en
omfattande bildning. Jag menar den sanna bildningen och kunskapen om
saker och ting, som omgifva oss och med hvilka vi hafva att göra. Den
oväntade framgång, som Bessemerverken rönt i detta land, härrör
framför allt af den orsak att deras utveckling, i motsats till
järnhandteringens, råkat i händerna på dugliga, vetenskapligt
utbildade män. Dessa mäns skicklighet erkännes af hela världen och
genom dem har mekaniskt arbete stigit till en hittills oanad höjd.
»Mekanikern», »maskiningeniören», »stålfabriksdirektören» äro numera
hederstitlar. Om ni vill göra arbetet till hvad det skall vara, så sök
att förvärfva er nyttig kunskap. Det är den moral jag särskildt vill
ge eftertryck åt. Skaffa er vetande. Odla smaken för läsning, så att
ni får veta hvad världen har gjort och gör och hur affärer bedrifvas.

Värdet af den uppfostran, som nu står unga män till buds, kan icke
skattas för högt, och det är denna uppfostran, sådan den meddelas i
våra tekniska skolor, som jag gärna ville yttra några ord om. Det har
funnits tider då människor visste så litet, att det var lätt för en
man att omfatta allt, och kurserna vid våra universitet bära ännu i
dag ett sorgligt vittne härom. Nu är vetande så rikt, så omfattande,
så minutiöst, att det är omöjligt för någon att grundligt känna till
mer än en enda liten gren. Detta tidehvarf är specialistens, därför
bör ni, som skall förtjäna ert uppehälle här i världen, besluta att
lära i grund och botten känna det arbete ni skall lefva af. Om ni är
mekaniker, så studera i detta bibliotek hvarenda bok, som handlar om
mekanik. Är ni kemist, så läs alla arbeten i kemi. Är ni anställd vid
masugn, så läs alla arbeten om masugnar. I grufvor, så studera alla
arbeten om grufdrift. Låt ingen veta mer om ert fack, än hvad ni själf
vet. Detta må vara idealet ni eftersträfvar. Sedan kan det vara af
vikt, för att ge lifvet glädje och ljus, att läsa hvarjehanda, så att
ni lär känna så mycket, som ni har tid att läsa om. Alldeles som en
farmare på sin farm; först får han sköta sin potatis, sitt korn och
sitt hvete, hvaraf han får sitt uppehälle, och sedan fröjdar han sin
själ på lediga stunder med att sköta om blommorna, som omgifva hans
hem. Det ena området är ert arbete, det andra er rekreation.

I dessa öfvergångstider, då kamp så ofta föreligger mellan arbete och
kapital, gör ni ett godt bruk af eder lediga tid, om ni använder något
af den till studium af ekonomiska frågor. Det finns vissa stora lagar,
som kräfva lydnad: lagen om tillgång och efterfrågan, lagen om
konkurrens och lagen om löner och om vinst. Alla dessa skall ni
flitigt studera och lära er, att det är lika omöjligt att omintetgöra
dessa lagar som att omintetgöra naturlagarna, hvilka bestämma
atmosfärens fuktighet och jordens vridning kring sin axel.

Strängt studium af vetenskapliga arbeten får icke utesluta den viktiga
plikten att läsa litteraturens stormän--först och främst
skönlitteratur. Den ovilja, som på några håll förefinnes mot
skönlitteratur är, enligt min mening, bara en fördom. Jag vet att
många, ja de flesta af våra utmärktaste män finna en god roman vara
det bästa medel till förströelse och hvila. När de äro trötta till
kropp och själ, är intet mera välgörande än läsningen af en god
roman. Det är intet nedsättande för de fria biblioteken, att de flesta
böcker, som läsas där, tillhöra skönlitteraturen. Tvärtom, det är
tvifvelaktigt att någon annan sorts litteratur så väl skulle kunna
tjäna afsikten att lyfta strängt arbetande människor från lifvets
prosaiska och hvardagliga plikter. Arbeten af Scott, Thackeray, Eliot,
Dickens, Hawthorne och andra af samma klass behöfva icke sättas lägre
än något annat slags litteratur för arbetare. Vi veta alla i hur stor
skuld den industriella vetenskapen står till arbetaren för
uppfinningar och förbättringar. Lägg märke till denna viktiga
omständighet. Dessa uppfinningar och förbättringar gjordes alltid af
den bildade--bildad i ordets rätta betydelse--och aldrig af den
okunnige arbetaren. De måste göras, och de göras af män, som på sitt
särskilda område äga mera kunskap än kamraterna. Om de icke ha läst,
så ha de iakttagit, hvilket är bästa sortens uppfostran. Hufvudsaken
är att de veta--hur kunskapen förvärfvats betyder intet. Den
omständigheten att de veta mera om en plan, än deras kamrater, och äro
i stånd att föreslå botemedel eller förbättring, är det som är af
värde för dem och deras principaler. Det finns intet medel, som
säkrare sätter en arbetare i stånd att stiga till förmansskap,
direktörsskap och slutligen delägarskap, än kunskapen om allt, som har
gjorts och som i dag göres i världen i det särskilda fack, hvari han
arbetar. Från den högste till den lägste lämnas ett bättre arbete af
den intelligente än af den okunnige. Hans vetande gör sig alltid
gällande; antingen det är direktören, som bestämmer, eller mannen, som
bara sköter en skyffel, så har ni i honom en värderad medhjälpare.
Under loppet af min erfarenhet som affärsledare har jag sett vår firma
göra många misstag genom att försumma en enkel regel: »Börja intet
nytt företag, förrän edra direktörer haft tillfälle att pröfva allt,
som i hela världen blifvit gjordt i denna sak». Försummelse häraf har
kostat vår firma hundra tusentals dollars, och vi ha blifvit
kloka. Här, säger jag nu till den vetgirige, som kanske grubblar på
någon uppfinning eller förbättring, här i dessa läsrum finns, eller
skall snart finnas, hoppas jag, hela världens erfarenhet till den dag
i dag är i det ämne ni vill lära känna. Om det gäller mekanik, kemi
eller masugn, så skall ni finna hvad världen har att förtälja om dessa
ting. Om ni är på orätt spår, så skola böckerna säga er det; om ni är
på rätt spår, skola de säga er det och skänka er uppmuntran. Ni kan gå
igenom hall efter hall i Washingtons patentbyrå och se på tusentals
modeller till uppfinningar, omfattande alla grenar af mänsklig
industri, och nittionio af hundra skulle aldrig ha kommit dit, om den
okunnige uppfinnaren haft sådana hjälpkällor, som ni ha i detta
bibliotek.

Jag har hört arbetsgifvare säga, att om arbetarna finge för stor
bildning, skulle de icke finna sig i nyttiga och nödvändiga
sysselsättningar. Det har varit med ansträngning af allt mitt tålamod
jag lyssnat till detta tal. Det är fullkomligt orätt. Jag förnekar det
på det bestämdaste. Svårigheten mellan kapital och arbete står i
proportion till arbetsgifvarens okunnighet och hans arbetares
okunnighet. Ju intelligentare arbetsgifvaren är, dess bättre; och ju
intelligentare arbetstagaren är, dess bättre. Det är aldrig kunskap,
som framkallar kollision. Det är alltid okunnighet hos den ena eller
den andra af de stridande parterna. Jag grundar mitt påstående på en
icke obetydlig erfarenhet. Kapitalet är okunnigt om arbetets behof och
berättigade anspråk, och arbetet är okunnigt om kapitalets behof och
faror. Detta är den verkliga orsaken till sammandrabbningarna mellan
dem. Om kapitalet kände bättre till de goda egenskaperna hos sina
medhjälpare, och om de senare kände bättre till de ekonomiska lagarna,
som så skoningslöst hålla kapitalisterna i sitt våld, så skulle många
svårigheter undvikas mellan de två makter, som omöjligt kunna undvara
hvarandra. Jag hoppas att de bland våra arbetare, som äga den
ovärderliga skatten: lusten för läsning, omsorgsfullt ville studera
några af de grundlagar, från hvilka ingen undanflykt gifves, hvarken å
kapitalets eller arbetets sida. Om detta bibliotek i ringaste mån kan
sprida upplysning i denna sak, har det väl fyllt sitt syfte.

Jag hoppas ni icke skola glömma huru viktiga förströelser äro. Lifvet
får icke tagas alltför allvarligt. Det är ett stort misstag att tro
att den, som alltid arbetar, hinner längst. Roa er gärna. Lär er att
spela ett parti whist eller biljard och lär att spela det väl.
Intressera er för fotboll, kricket eller hästar, hvad som helst, som
kan skänka er oskyldigt nöje och förströ er efter ansträngande arbete.
Det finnes ingenting så välgörande som ett godt skratt. Mesta
framgången i mitt lif tillskrifver jag den omständigheten, att
bekymmer, som mina kompanjoner bruka säga, inte bekomma mig mer än
vatten på gåsen. Ett poetiskt citat ur Shakespeare kan tillämpas här:
Bär edra bekymmer--till det yttre--som ni bär edra kläder, ledigt
och omedvetet.

Vi möta ofta i lifvet män, som skulle ha intagit en hög ställning, om
världen insett deras värde lika bra som de själfva. Detta slags
människor äro offer för en sjuklig inbillning. Ingen i världen vill
undertrycka duglighet. Hvarenda människa i världen räcker ut sina
händer efter den. Hvarje arbetsgifvare studerar de unga männen omkring
sig, ifrig att finna någon med mer än vanlig duglighet. Ingenting i
världen är så önskvärdt för honom som att finna en sådan man. Hvarje
arbetsföreståndare står färdig att gripa tag i och få fördelen af
mannen, som kan göra något som duger. Hvarje förman är angelägen att i
sin afdelning ha kunniga män, på hvilka han kan lita, och hvilkas goda
egenskaper räknas honom till förtjänst, ty det som först och främst
kräfves af en arbetsledare och utgör största beviset på hans kompetens
som sådan, är hans förmåga att omgifva sig med dugliga arbetare. Dessa
böcker på hyllorna här skola berätta er många mäns historia, hvilka ur
våra egna leder höjt sig till storhet och utmärkelse. Det är icke den
bildade, eller s. k. klassiskt bildade mannen, det är icke
aristokraterna, det är icke monarkerna, som ha styrt världens öden,
hvarken på slagfältet, i rådkammaren, laboratoriet eller verkstaden.
De stora uppfinningarna, förbättringarna, de vetenskapliga
upptäckterna och de stora litterära arbetena ha uppstått i de fattigas
leder. Ni kan knappast nämna en stor uppfinning eller en stor
upptäckt, ni kan knappast nämna en stor tafla eller en stor staty, en
stor dikt eller något annat stort, som icke frambragts af män, hvilka,
liksom ni, börjat sin bana med att ärligt försörja sig genom ärligt
arbete.

Och, tro mig, arbetaren, som förmannen icke värderar, förmannen, som
direktören icke värderar, och direktören, som firman icke värderar,
böra icke därför klandra firman, eller direktören, eller förmannen
utan endast sig själfva. De kunna icke motsvara de berättigade
anspråk, som ställts på dem. Det finns ingen man, som icke kan höja
sig till den högsta ställning, lika litet som det icke finns någon
man, som af brist på förmåga eller vilja att bruka den han har, icke
kan sjunka till det lägsta djup. Arbetare ha utsikt att stiga till
högre sysslor, till förmän, till direktörer, till och med att bli
delägare, ja, ordförande i vår styrelse, om de äga de erforderliga
egenskaperna. De behöfva aldrig befara att bli afskedade. Det är vi,
som befara att gå miste om dessa mäns förmåga.

Det är mycket glädjande att arbetstiden håller på att förkortas
öfverallt i landet--åtta timmars arbete, åtta timmars förströelse
och åtta timmars sömn är ju en idealisk indelning. Det vore önskvärdt,
att vi erhöllo en lag, som stadgade, att fabriker, som äro i gång
dygnet om, skulle ha tre arbetslag. Ni vet att vi för flera år sedan,
med en kostnad af några hundra tusen dollars, försökte ställa oss så,
men slutligen tvingades af våra konkurrenter att uppgifva
försöket. Den bästa planen är kanske att så småningom nå målet genom
statslagar. En enda firma kan ingenting uträtta. Alla dess
konkurrenter i de olika staterna måste förmås att göra på samma sätt,
ty i våra dagar kan ingen affär gå med profit, som icke arbetar under
samma förhållanden som dess medtäflare. Därför borde vi ha lagar
bindande för oss alla. Vi skulle med glädje understödja en sådan
lag. Men äfven under nuvarande förhållanden, om arbetarna ville väl
använda den tid de äro lediga, så skulle de snart kunna stiga till
högre platser. Ni behöfver icke mycket längre arbeta tolf timmar; de
flesta af oss ha i vår ungdom arbetat mer än tolf timmar.

Arbetaren har många fördelar nu mot sina föregångare. En rörlig skala
för hans arbete höjer honom både som människa och som medborgare [2].
Den del, som arbetet erhåller af kapitalets och arbetets gemensamma
förtjänst, har aldrig varit så stor som nu och ökas ständigt, under
det att kapitalets inkomster aldrig varit så låga.
Lefnadsomkostnaderna hafva aldrig varit så låga som på senaste tiden.

  [2] Den föreslagna »rörliga skalan» infördes af Mr. Carnegie för tio
  är sedan oeh tillämpas fortfarande. Mr Carnegie anser detta sätt
  vara det bästa af alla.

Jag hoppas att framtiden skall hafva ännu flera förmåner att erbjuda
och att den tunga väg arbetet haft att trampa från träldomen, då våra
förfäder köptes och såldes med fabrikerna eller grufvorna de arbetade
i, till deras nuvarande ställning, är icke ännu slut, utan bestämd att
vidare leda fram till arbetets välsignelse och storhet.

  _________________________________________________________________

		       SKÖTSAMHET SOM EN PLIKT
		       RIKEDOMENS FÖRPLIKTELSER

(Ur »The Youth's Companion», September 1900)

  Skötsamhet ett bevis på civilisationen. Sparsamhet en af
  medborgarens högsta plikter. Sträfvandet efter nödtorftig bärgning
  en plikt; förvärfvandet af stor rikedom icke en dygd, men ett stort
  ansvar.

En af grund olikheterna mellan vildt och civiliseradt lefnadssätt
ligger i skötsamhet i det senare fallet och frånvaro af skötsamhet i
det förra. När hvar och en af millioner människor sparar något af sina
dagliga inkomster, bilda dessa små besparingar tillsammans en ofantlig
sumnia, som kallas kapital, hvarom så mycket är skrifvet. Om människor
hvarje dag i hvarje vecka förbrukade allt, som de förtjänade, som
vilden gör, så skulle intet kapital finnas--det vill säga, inga
besparingar för framtida bruk.

Låt oss nu se hvad kapitalet gör i världen. Vi vilja se hvad
skeppsbyggarna göra, när de skola bygga stora skepp. Dessa
företagsamma bolag erbjuda sig att bygga en »ocean-greyhound» för, låt
oss säga femhundra tusen pund, att betalas sedan skeppet levererats
efter flera tillfredsställande profturer. Hvar eller på hvad sätt få
skeppsbyggmästarna denna penningsumma, som erfordras för att aflöna
arbetarna, timmerhandlanden, stålfabrikanten och alla andra, som lämna
material till skeppsbygget? De få den från civiliserade människors
besparingar. Det är en del af de penniugar, som milliontals flitiga
människor inbesparat åt sig. Hvarje människa sparar genom skötsamhet
något, sätter in pengarna på en bank, och banken lånar dem till
skeppsbyggarna, hvilka betala ränta för deras användande. Det är ju på
samma sätt med uppförandet af en fabrik, anläggningen af en järnväg,
en kanal eller något annat dyrbart. Hade vi icke haft skötsamhet, så
hade vi icke haft mera, än vilden har.

		    SKÖTSAMHET DEN FÖRSTA PLIKTEN

All utveckling till det bättre hvilar hufvudsakligen på skötsamhet som
grund. Utan skötsamhet inga järnvägar, inga kanaler, inga skepp, inga
telegrafer, inga kyrkor, inga universitet, inga skolor, inga
tidningar, intet stort eller dyrbart skulle vi kunna få. Människan
måste vara skötsam och sparsam, innan hon kan frambringa något
värdefullt material. Så länge människan var en sköteslös vilde, blefvo
inga byggnader uppförda eller några andra framsteg gjorda. Den
civiliserade människan har från sitt tidigaste lif ingen klarare plikt
för ögonen än nödvändigheten att sörja för sin egen och de sinas
framtid. Det finnes få så hälsosamma regler som den, hvilken de flesta
goda och kloka människor ha följt, nämligen: »Utgifter få aldrig
öfverskrida inkomster ». Med andra ord: Man bör vara en civiliserad
människa, som sparar något, och icke en vilde, som hvarje dag förstör
det han förtjänar.

Den skotske poeten Bums säger i »Råd till en ung man»:

  »Att vinna Lyckans gunst är lätt,
  om blott du henne troget tjänar:
  Och samlar guld på hvarje sätt,
  som hederns lag dig ej förmenar.

  Ej för att gömma i ett schakt,
  och ej för flärd och pråleri,
  men för den ärofulla makt
  att vara stolt och fri.»

Det är ett förståndigt råd, så tillvida, och jag hoppas att läsaren
skall lägga det på hjärtat och rätta sig därefter. Ingen människa med
aktning för sig själf kan känna sig lycklig, eller ens nöjd, om hon
för sitt lifsuppehälle skall bero af andra. Den, som är beroende, kan
icke räknas som en värdig medborgare i republiken. Vårt lands styrka
och framåtskridande bero icke på de få högt bildade, icke heller på de
få millionärerna och icke heller på det stora antalet mycket fattiga,
utan på massan af nyktra, intelligenta, flitiga och sparsamma
arbetare, som hvarken äro mycket rika eller fattiga.

		  SKÖTSAMHETENS PLIKT HAR SIN GRÄNS

Som regel skall ni finna, att mannen, som sparar, är en måttlig man,
en god make och fader, en fredlig, laglydig medborgare. Sparsamheten
behöfver icke drifvas vidt. Det är märkvärdigt så litet, som behöfs
för lifvets verkliga nödtorft. Anskaffandet af ett litet hem och ett
par hundra pund--bara ett par--är allt som behöfs. Dessa
förvärfvas lättare af enkla, tarfliga människor, än man skulle kunna
tro. Stor rikedom är något helt annat och mycket mindre önskvärd. Det
är hvarken skötsamhetens ändamål eller människors plikt att förvärfva
millioner. Det är i intet afseende berömvärdt att föresätta oss detta
som ett mål. Plikten att spara upphör, när en tillräcklig summa
blifvit afsatt åt dem, som bero af oss. Att lägga millioner på hög är
girighet, icke skötsamhet.

Under våra industriella förhållanden är det naturligtvis oundvikligt,
att några få, några mycket få män få långt mera pengar, än de behöfva.
Förvärfvandet af millioner är vanligen resultatet af företagsamhet och
omdöme samt en ovanlig organisationsförmåga. Genom att spara, i ordets
vanliga mening, får man inga millioner. Människor, som på ålderdomen
sträfva för att öka sina redan stora skatter äro vanligen från
ungdomen slafvar af vanan att samla och lägga i hög. Först äga de
pengarna, som de förtjänat och sparat. Sedan blir det pengarna, som
äga dem, och de kunna icke hjälpa det, så öfverväldigande är vanans
makt, vare sig i godt eller ondt. Det är missbruket af den
civiliserades sparareinstinkt och icke bruket, som skapar detta slags
människor.

Ingen behöfver vara rädd för detta missbruk af vanan, om han alltid
kommer ihåg, att det öfverskott af rikedom, han har, är ett heligt
pund han fått att förvalta till sina medmänniskors bästa. Människan
skall alltid vara husbonden och penningen den nyttige tjänaren.

En mans första plikt är att förvärfva sig en nödtorftig bärgning och
blifva oberoende. Men hans plikt slutar icke härmed. Det är hans plikt
att göra något för sin fattiga nästa, som är mindre lyckligt lottad än
han. Det är hans plikt att bidraga till det samhälles bästa, hvari han
lefver. Han har blifvit skyddad af dess lagar. Därför att han haft
skydd i sina olika företag, har han varit istånd att förvärfva
tillräckligt för sig och sin familjs underhåll. Allt däröfver tillhör
med rätta den beskyddande makt, som befordrat hans ekonomiska
framgång. Försöket att göra världen på något sätt en smula bättre är
ett ädelt lifsmål. Er öfverflödiga rikedom skulle bidraga till
utvecklingen af er egen karaktär och ställa er leden bland naturens
adelsmän.

Det är en plikt att ni lär er förstå, hur viktigt det är att äga
skötsamhetens vana. När ni börjar att förtjäna, så spara något af edra
inkomster, som en civiliserad människa, i stället för att slösa bort
allt, som den stackars vilden gör.
  _________________________________________________________________

			    PENNINGENS ABC

  Bytesbandel = direkt utbyte af varor. Behofvet och bruket af
  penningar. Jämförelse mellan de två standarden--guld och silfver.
  Huru myntstandarden inverkar på en nations kredit.

Jag förmodar att hvar och en, som talat till eller skrifvit för
allmänheten, ibland har önskat, att alla skulle lämna hvad de hade för
händer och ett par minuter höra på honom. Jag har en sådan förnimmelse
denna morgon, därför att jag tror att en allvarlig fara hotar vårt
lands folk och framåtskridande endast på grund däraf att den stora
massan--bönderna och löntagarna--icke förstår penningfrågan. Jag
önskar därför att förklara begreppet »penningar» på ett så enkelt
sätt, att alla kunna förstå det.

Kanske någon i det stora auditorium, som jag inbillar mig ha lyckats
fängsla, utbrister: »Hvem är ni--en »goldbug», en millionär, en
järnbaron, en som gynnas af Mc Kinleybillen?» Innan jag börjar mitt
anförande, så låt mig svara den inbillade gentlemannen, att jag inte
på många år sett tusen dollars i guld. Hvad Mc Kinleybillen angår, så
är jag kanske den man i Förenta staterna, som har största rättigheten
att klaga öfver den, emedan den nedsatt tullen på järn och stål med
20, 25 och 30 procent; och jag hoppas min angripare icke misstycker,
att jag ber få underrätta honom om att jag icke precis ogillar denna
nedsättning, att som amerikansk fabrikant ämnar jag fortfarande strida
mot utlänningen för den inhemska marknaden, äfven med de lägre tullar,
som billen fixerar för vår produkt, och att jag icke är vän af
tullskydd utöfver den punkt, som tillåter amerikanarna att på sin egen
marknad täfla med utlänningen.

Det betyder intet hvem mannen är, eller hvad han gör--han må arbeta
i grufva, fabrik eller på åkern, vara farmare, köpman, handtverkare
eller millionär--så bör han vara djupt intresserad af att förstå
myntfrågan och af att få den rätta blicken på den. Därför ber jag att
alla skola höra på hvad jag har att säga, ty hvad som är godt för en
arbetare, måste vara godt för alla, och hvad som skadar en, måste
skada alla, fattiga eller rika.

För att komma till ämnets rot, så måste ni först veta, hvarför
penningar finnas till, och för det andra hvad som menas med penningar.
Låt mig försöka att förklara er penningens tillkomst genom exempel
från ett nytt distrikt i vårt eget land. I forna tider, då folk endast
plöjde jorden, och handel och handtverk ännu lågo i linda, hade
människorna få behof och redde sig utan penningar genom utbyte af
varor, då de behöfde något, som de själfva icke hade. Farmaren, som
behöfde ett par skor, gaf så och så många skäppor säd för dem, och
hans hustru köpte sin hatt för ett par skäppor potatis; all
försäljning och alla köp skedde genom att byta varor--genom
byteshandel.

Men då befolkningen tillväxte och behofven ökades, blef detta sätt
mycket olämpligt. En man i distriktet uppsatte därför en bod och
tillhandahöll en stor del af de saker, hvilka mest användes, och
emottog i stället några af de artiklar, som farmaren kunde lämna i
utbyte. Detta var ett stort steg framåt, ty farmaren, som behöfde ett
halft dussin olika saker, då han gick till byn, slapp att söka upp ett
halft dussin olika personer, som behöfde en eller flera af de artiklar
han hade att lämna i utbyte. Han kunde gå direkt till en man,
bodinnehafvaren, och för en af sina landtbruksprodukter få de saker
han önskade. Det gjorde bodägaren detsamma, om han gaf farmaren te
eller kaffe, filtar eller en höräfsa; icke heller gjorde det honom
något hvilka artiklar han emottog af farmaren, hvete eller korn eller
potatis, bara han kunde skicka dem till staden och få annat i
stället. Farmaren kunde äfven aflöna sina tjänare genom anvisningar på
saker i boden. Ännu finnas inga penningar här, som ni ser--allt är
byteshandel. Sättet är mycket obekvämt och mycket kostsamt, emedan
landtbruksprodukterna, som gåfvos i utbyte, måste släpas omkring och
alltid ändrade värde.

En dag kunde bodägaren vara villig att taga, låt oss säga en skäppa
hvete för så många skålpund socker, men vid farmarens nästa besök var
det honom kanske omöjligt. Han var tvungen att begära mera hvete för
samma kvantitet socker. Men om priset för hvete hade stigit och icke
fallit, så kan man vara tämligen säker på, att bodägaren icke tog
mindre hvete lika ifrigt som han begärde mer. På samma sätt med alla
artiklar farmaren hade att afyttra. Dessa stego och föllo i värde. Så
gjorde äfven te och kaffe, socker och kläder, stöflar och skor, som
bodägaren hade att byta bort.

Det är onödigt att påpeka bodägarens fördel framför farmaren i detta
slags handel. Han kände prisernas fall och stegring långt före
farmaren och kunde bättre iakttaga tidstecknen än hans kunder. Den
sluge bodägaren hade alltid öfvertaget. Ni bör särskildt lägga märke
till att bodägaren föredrog en af farmarens artiklar framför andra,
den artikel naturligtvis, som var mest efterfrågad. I Virginia var det
tobak och i en stor del af vårt land hvete--däraf uttrycket »så godt
som hvete ». Det emottogs öfverallt, därför att det så lätt afyttrades
mot annat. En egendomlig illustration till hvetets historia har jag
träffat på i min väns, domaren Mellon i Pittsburg, lefnadsteckning--
en af de bäst skrifna biografier i världen, därför att den är så
enkel. När domarens far köpte sin farm nära Pittsburg bestämdes att
han skulle betala, icke i dollars, utan i »säckar hvete » så och så
många säckar hvarje år. Detta är icke så länge sedan.

Hvad vi nu kalla penningar användes icke mycket i Västern eller
Södern, men ni ser, att erfarenheten hade drifvit människor att i
stället välja någon lämplig artikel som bytesvara, och det blef hvete
i Pennsylvania och tobak i Virginia. Detta skedde icke genom någon
lagstiftning, utan helt enkelt därför att erfarenheten påpekat
nödvändigheten af att låta en sak tjäna soum »pengar», hvilken visat
sig vara bäst som betalning för en farm eller vid varubyte; och vidare
att olika artiklar tjänade bäst ändamålet i olika trakter. Hvete var
»så godt som hvete» för att brukas somu »pengar », oberoende af någon
lag. Folket hade röstat för hvete och gjort det till sina »pengar»;
och därför att tobak var den förnämsta skörden i Virginia, fann
befolkningen där att tobak passade bäst som »pengar» i den staten.

Gif akt på att till »pengar» alltid det väljes, som minst fluktuerar i
pris, det som är mest användt och efterfrågadt, och som har värde i
sig själft. »Pengar» är endast ett ord, som betecknar den artikel,
hvilken användes somn grundartikel vid utbyte mot andra artiklar.
Lagen kan icke först värdesätta en artikel och sedan utvälja den att
bli »pengar». Artikeln visar sig först värdefull och passande för
ändamålet och blir så af sig själf och i sig själf grundartikeln
--pengar. Den väljer sig själf. Hvete och tobak voro lika själfklart
pengar, då de brukades som grundartikel, som guld och silfver nu äro
»pengar».

Vi gå ett steg vidare. Landet blir mer och mer befolkadt, folkets
behof bli större och större. Användningen af så skrymmande artiklar
som tobak och hvete, växlande i värde, utsatta för att taga skada och
af olika kvalitet, befanns snart vara besvärlig och olämplig för det
alltjämt växlande varuutbytet. Ni ser genast, att vi nu icke skulle
kunna reda oss med säd som »pengar». Då visade metallerna sin
öfverlägsenhet. De förstöras icke, växla icke hastigt värde och ha
samma hufvudförtjänst som hvete och tobak, att de duga till andra
ändamål än som grund för utbyte. Folk behöfver dem till personlig
prydnad, i handtverk och konst--på tusen sätt. Och det är denna
omständighet, som gör dem lämpliga att brukas som »pengar».  Försök
bara att räkna efter på huru många sätt guld användes, därför att det
bäst passar för dessa ändamnål. Vi möta det öfverallt. Vi kunna inte
ens bli gifta utan guldringen.

Därför att metaller hafva ett värde i den öppna marknaden, eftersökt
för andra ändamål än som pengar, och emedan tillgången är begränsad
och icke så lätt kan ökas som hvete och tobak, äro dessa metaller
mindre utsatta för fluktuation i värde än någon artikel, förut använd
som pengar. Detta är af utomordentlig vikt, ty den väsentligaste
egenskap, som fordras af den artikel, hvilken skall vara grunden till
allt varuutbyte, är ett fixeradt värde. Släktet har instinktivt alltid
sökt efter det enda föremål i världen, som mest liknar nordstjärnan
bland andra himmelens stjärnor, och användt det som »pengar»--den
artikel, som minst växlar i värde, likasom nordstjärnan är den, som
minst förändrar sin ställning i rymden. Och hvad nordstjärnan är bland
stjärnorna, det är den artikel folk valt som »pengar» bland andra
artiklar. Alla andra föremål röra sig omkring den som alla andra
stjärnor röra sig omkring nordstjärnan.

Vi ha nu kommit så långt, att vi lämnat alla förgängliga ting och
utvalt metall som »pengar», eller rättare, metallerna ha visat sig
vara bättre än något annat som värdestandard »mynt ». Men ännu ett
stort steg måste tagas. Då jag var i Kina erhöll jag som växel små
silfverbitar, som klipptes af en stång och vägdes inför mina ögon på
köpmannens våg, ty kineserna äga icke präglade mynt. I Siam begagnas
»cowries», ett slags små vackra snäckor, hvilka infödingarna använda
som prydnader. Tolf sådana representera värdet af en cent. Men ni
inser nog hur omöjligt det var för mig att hindra den kinesiske
köpmannen från att ge mig mindre silfver, än jag hade rätt till, eller
köpmannen i Siamn att ge mig dåliga snäckor, då jag icke begrep deras
värde. Civiliserade nationer insågo snart nödvändigheten af att
regeringen bestämde vissa kvantiteter metall, på hvilka deras vikt,
äkthet och verkliga värde funnos präglade. Sålunda blef den präglade
metallen till »pengar»--ett stort framsteg. Folk kände nu det exakta
värdet af hvarje sådant metallstycke och lät icke längre narra
sig. Lägg mnärke till att regeringens stämpel icke ökade penningens
värde. Regeringen försökte icke att »göra pengar» af ingenting. Den
endast underrättade folket om gällande värdet af metallen i hvarje
mynt, hvad metallen--råmaterialet--kunde säljas för som metall och
icke som penningar.

Men äfven efter detta skedde mycket bedrägeri. Skälmar skuro af
kanterna och hamrade sedan ut mynten, så att många af dem blefvo
mycket lätta. En intelligent fransman fann då på att randa kanterna på
mynten, hvarigenom detta bedrägeri hindrades, och civiliserade
nationer hade slutligen det mynt, som ännu består och är det
fullkomligaste hittills kända, därför att det är af högt värde i sig
själft och är underkastadt minst förändring. Det mest idealiskt
fullkomliga föremål att använda som »pengar» är ett, som icke
förändras. Det är af väsentlig vikt för alla arbetare, såsom farmare,
handtverkare och andra som lefva af sina händers verk, ty intet
underlättar så spekulationen vid varuutbyte som »pengar» med växlande
värde, och den stora massan af folket blir alltid ett offer för de få,
som spekulera i pengar och bäst förstå spelet.

Intet är så ofördelaktigt för farmaren och löntagaren som att i utbyte
för produkter eller arbete erhålla pengar, som ändra värde. De äro i
samma ställning som farmaren till bodägaren, såsom nyss omtalats.

Ni vet alla att fisken icke stiger upp till flugan i lugnt väder. Det
är när vinden blåser och ytan är grumlad, som det stackars offret tar
lockhetet för en verklig fluga. På samnma sätt är det inom
affärsvärlden. Det är under oroliga tider, då priserna stiga och
falla, då värdet af den artikel, hvilken användes som pengar, dansar
omkring--upp i dag och ned i morgon--och ytan är grumlad, som den
skicklige spekulanten fångar sina fiskar och fyller sin korg med
offren. Därför äro farmaren, handtverkaren och alla löntagare mest
intresserade af att den artikel de erhålla som pengar har ett fixeradt
värde.

När bruket af metall somn pengar infördes, befanns att mer än två
metaller voro nödvändiga. Man kunde icke göra ett guldmynt för en
mindre summa än en dollar, emedan myntet skulle bli för litet; och vi
kunde icke bruka ett silfvermynt för mer än en dollar, emedan myntet
skulle bli för stort. Sålunda måste vi använda en mindre värdefull
metall för små summor, och vi togo silfver. Men vi kommo snart
underfund med att vi icke kunde använda silfver för mindre än
tio-centsmynt och voro tvungna att välja någon annan metall för mindre
mynt. Vi måste ha en mindre värdefull än silfver och togo en blandning
af nickel och koppar till fem-centsmynt, men för ett- och
två-centsmynt var till och med nickel för dyrbart, och vi måste taga
enbart koppar till dessa--vikten lades så att metallen i hvarje mynt
motsvarade det värde regeringens stämpel å detsamma utvisade.

Ett kopparmynt på en cent skulle således innehålla koppar för en cent,
och femcentsmynten motsvara värdet i nickel och koppar; men enär
nickel och koppar växla i värde från dag till dag, ännu mera än
silfver, är det omöjligt att i hvarje mynt få det exakta värdet. Om
det vore exakt den ena dagen och priset på nickel och koppar som
metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smältas ned
af män, som gjorde affärer i dessa metaller, och ni skulle icke ha
några mynt kvar. Därför måste vi beräkna prutmån och alltid taga litet
mindre metall i dessa mynt än för det värde de representera.  Därför
kallas dessa småmynt i penningens historia för »mynttecken».  Det är
ett »tecken» för så och så mycket guld. Den som har ett visst antal
nickelslantar måste för dem få en god gulddollar, så att de säkert
fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestämma i allmänhet
en gräns för bruket af »mynttecken» och göra dem till lagligt
betalningsmedel för en obetydlig summa. I Britannien, till exempel,
kan ingen förmå en person att taga »mynttecken» för mer än tio
dollars, och alla silfvermynt bli där klassificerade som »mynttecken».

Jag kan icke föra er längre in i penningens historia, emedan vi i de
myntpräglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock något att
ytterligare säga er om denna sak.

Ehuru man kunde tro att vi i präglade metallmynt nått fullkomligheten
och att därigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli
bedragen på hvad som är af så stor vikt för dess välbefinnande--»äkta
penningar»--fanns likväl ett sätt att lura folk äfven då sådana mynt
användes. Myntens värde har ibland blifvit »förfalskadt» af nödställda
regeringar efter utarmande krig eller farsoter, då länderna varit
alltför fattiga och svaga för att hämta sig efter olyckorna. Ett
sådant »förfalskadt» mynt äger icke nog metall för den summa, som
regeringens stämpel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik,
hvilken alltid narrar massan. Den är mycket, mycket gammal.
Femhundrasjuttiofyra år före Kristi födelse använde grekerna
»förfalskade» mynt. Likaså romerska kejsarna då de voro i ekonomiskt
trångmål. England använde »förfalskade» mynt år 1300. Skotlands mynt
var en gång så nedsatt i värde, att en dollar gällde endast tolf
cents. Irländska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla
försökt att »förfalska» mynt, då de icke kunde påtvinga folket
ytterligare direkta pålagor. Det var alltid sista resursen att
tillgripa »förfalskade» mynt. Dessa händelser inträffade för länge
sedan. Nationer af första rang falla icke så djupt i våra dagar. Jag
måste stanna för att göra ett undantag från detta påstående. Jag böjer
mitt hufvud i blygsel då jag nedskrifver namnet--Förenta staternas
republik. Hvar och en af dess silfverdollars är ett »förfalskadt
mynt». När en regering släpper ut »förfalskade mynt», tar hon afstånd
från allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fråga om penningar.
Sund finans kräfver att regeringen endast bestyrker det verkliga
värdet af hvarje mynt, som utsläppes från myntverket, så att folket
icke blir bedraget. Hvarje gång regeringen stämplar ordet »En dollar»
på 371 1-4 gran silfver stämplar hon en lögn--silfret i den är i dag
icke värdt en dollar, utan endast sjuttioåtta cents.

En annan missuppfattning i penningfrågan, som ofta bragt nationer i
svårigheter, är föreställningen att en regering kan »göra pengar»
endast genom att stämpla vissa ord på papperslappar, liksomn man kan
»göra pengar» genom att skrifva en anvisning att betala hundra dollars
vid anfordran. Men ni vet att om ni gör det, så gör ni icke »pengar»,
utan ni gör »en skuld». På sammna sätt handlar den regering, som ger
sitt löfte att betala. Och det går för regeringen som för den
enskilde, om sådana anvisningar utsläppas i för stor skala: De betalas
sällan. Fransmännen gjorde så under revolutionen, och nyligen funno
Sydstaterna på att »göra pengar» i så riklig mängd, att de utsläppta
sedlarna knappt äro värda papperet de äro tryckta på. Hvarje
erfarenhet af detta slag har bevisat att pengar icke kunna »göras»
utan att bakom dem står värde. Vårt eget land släppte ut sedlar, och
andra nationers folk köpte dem för fyrtio cents för dollarn, oaktadt
de betingade sex procent ränta i guld, så stor var fruktan att äfven
detta lands sedlar skulle visa sig icke vara ett undantag från det
öde, som drabbar sådana säkerheter utsläppta under bekymmersamma
tider. Endast därför att regeringen strängt höll sitt ord, betalade
räntan och summan i guld och aldrig i silfver eller till nedsatt kurs,
har värdet af dess bonds stigit och Förenta staternas kredit står
högst i hela världen, högre till och med än Storbritanniens. Det har
aldrig funnits en mera träffande illustration till den gamla sanningen
att i pennningfrågor, som i alla andra, är »honesty the best policy» =
ärlighet varar längst. Vår regering släppte äfven ut några sedlar,
bekanta under namnet »greenbacks» (= grönryggar). Men de visa män, som
gjorde detta, sörjde för att anskaffa en fond af etthundra millioner
dollars i guld för att inlösa dem, så att hvem som helst som har en
greenback kan gå till banken och utbyta den mot en dollar i guld.

Men jag skall nu tala om för er en annan egenskap, som denna
metallbasis visat sig äga och som ni skall finna det svårt att tro på.
Hela världen har ett sådant förtroende till dess oföränderlighet i
värde, att därpå uppförts, som på en klippfast grund, ett torn af
»kredit», så högt, så vidsträckt, att allt silfver och guld i Förenta
staterna och alla greenbacks och sedlar, utsläppta af regeringen,
endast utgöra åtta procent af landets penningomsättning. Gå in på en
bank, i en fabrik, i en verkstad, butik eller kontor, och ni skall
finna att för en affärstransaktion på ett hundra tusen dollars endast
åtta tusen dollars i pengar behöfs, och detta endast för obetydliga
inköp och betalningar. Nittiotvå procent af affärer uppgöras med små
papperslappar--checker eller växlar. På denna basis hvila således
alla regeringens bouds, statens, provinsens och stadens bonds samt de
tusen millioner bonds, hvilkas försäljning möjliggjort byggandet af
vårt stora järnvägssystem därtill komma äfven tusentals millioner
besparingar, som af den stora massan insatts å sparbanker och af dessa
banker utlånats till olika företag och hvilka måste återbetalas med
»äkta pengar», eljes skulle den, som åt banken anförtrott sina
besparingar, bli lidande.

Landets affärer och penningomsättningar förmedlas sålunda numera icke
med pengar--med själfva artikeln. Alldeles som i forna dagar, då
varorna icke längre utbyttes mot hvarandra, utan en metall, kallad
»pengar», förmedlade bytet, så användes nu icke metallen--»pengar».
Köparens check eller växeln på en bank--en liten bit papper--är
allt som behöfs mellan säljaren och köparen. Hvarför tages denna bit
papper af säljaren eller den som har en fordran? Därför att
emottagaren är säker på att om han behöfde den artikel som papperet
representerar--guldet--så skulle han få den. Han är också säker på
att han icke behöfver detta guld och hvarför? Därför att hvad han
önskar köpa, kan han betala med en check, en likadan liten
papperslapp, i stället för guld; och sedan--det viktigaste af allt
--litar hvar och en på basisartikelns konstanta värde. Kom ihåg att
en stegring i värde vore lika olycksbringande som ett fall; konstant
värde är för massan af folket hufvudegenskapen hos »pengar».

När därför folk begär att mer »pengar» skall släppas ut i allmänna
rörelsen--det vill säga mer af den artikel vi bruka som förmedling
vid varuutbyte--inser ni att det icke egentligen är »pengar» som
behöfs. Ingen, som har haft hvete eller tobak eller något annat att
sälja, har någonsin haft obehag af att köparen saknat pengar vid
uppgörelsen. Vi hade nyligen här i landet en mycket svår rubbning i
våra finansiella förhållanden. »Pengar», sades det, funnos icke att
tillgå för affärsändamål; men det var icke själfva metallen som
fattades, utan »kredit», förtroende, ty därigenom, som ni har sett,
ske alla affärer, utom mindre köp och betalningar, hvilka icke kunna
få namn af »affär». I dag kan affärsmannen icke visa sig ute på gatan,
utan att bli antastad af folk, som ber honom taga denna »kredit» för
mycket låg ränta; för 2 procent kan »kredit» dagligen erhållas. Det
har icke varit någon skillnad på penningtillgången i landet; den var
lika stor i Januari som i Mars.  Det var således icke brist på pengar
som orsakade rubbningen. Själfva grundvalen, hvarpå de nittiotvå tusen
af hvarje etthundra tusen dollars hvila, var hotad. Verkliga »pengar»
--mynt och sedlar--hänföras, som vi ha sett, till de åttatusen
dollars. Här kommer den allvarligaste faran af att krångla med
basisartikeln. Ni rubbar den grundval, hvarpå nittiotvå procent af
landets affärsföretag hvilat--förtroende, kredit--och indirekt de
åtta procent, hvarmed affärer uppgöras i metall eller sedlar; ty
myntstandarden är grunden för all affärsrörelse, både för de nittiotvå
tusen och de åttatusen dollars.  Så att ni inser att om denna grund
blir underminerad, så vacklar hela den stora byggnaden, hvarpå allt
affärslif hvilar.

Jag har nu kommit till slutet på mitt tal om »pengar». Vi skola nu
tillämpa fakta på den nuvarande situationen och komma genast in på
silfverfrågan, den viktigaste af alla och hvilken kräfver hela er
uppmärksamhet. Ni har sett att människor användt olika föremål som
»pengar» och förkastat dem, då bättre erbjudit sig, samt att de
slutligen nått till stämplade mynt af värdefull metall såsom det
fullkomligaste. Af civiliserade nationer brukas endast två slags
metall som myntstandard--guld i några länder och silfver i några.
Intet land kan ha mer än en myntstandard. Århundraden tillbaka antogs
silfver som myntfot i Kina, Indien och Japan samt nyligen i
Syd-Amerikas republiker; det bibehålles fortfarande i dessa länder.
Under dåvarande förhållanden var det ett klokt val; silfver stod i
dubbelt så högt pris som nu och motsvarade en landtlig befolknings
behof.

Europas förnämsta nationer och vårt eget land, med dess starkt
utvecklade affärslif, insågo nödvändigheten af att använda en
värdefullare metall som standard och valde guld. Men då silfver i
många delar af världen användes som standard och som skiljemynt i
guldbasisländerua, befanns lämpligt att nationerna kommo öfverens om
att fastslå ett värdeförhållande mellan guld och silfver, sålunda att
femton och ett halft uns silfver skulle motsvara ett uns
guld. Nationerna försökte icke att gifva silfret något konstladt värde
utöfver dess verkliga och kommo dessutom öfverens om att inlösa alla
silfvermynt, som blifvit utsläppta, mot guld till det fixerade
värdet. Allt gick bra med detta system under en lång tid. De mera
framstående nationerna på guldbasis, de mindre framstående på
silfverbasis, och alla parter funno sig belåtna med förhållandena.

Hvad har då framkallat denna silfverfråga, som alla diskutera? Just
detta faktum, att medan tillgången och därför värdet af guld blef
oförändradt upptäcktes stora silfvergrufvor, märkliga förbättringar
gjordes i grufdriften och ännu märkligare vid bearbetningen af
silfvermalmen. Och då mer och mer silfver producerades med mindre
kostnad, föll det naturligtvis i värde; ett uns, som 1872 var värdt 1
dollar 33, kostar i dag bara 1 dollar 04. Det har dansat upp och ned;
det har förlorat fastställdt värde. I alla länder med silfverstandard
ha följaktligen uppstått oro och svårigheter. I Indien, med dess
tvåhundraåttiofem millioner människor, är frågan mycket allvarsamn,
och ni vet hurudan ställningen är i Syd-Amerikas republiker genom
detta prisfall på deras basisartikel. Äfven Europas nationer, hvilka
äga guldstandard, beröras störande af denna silfverfråga, ty under
öfverenskommelsen att beräkna femton och ett halft uns silfver värdt
lika mycket som ett uns guld blefvo några af dessa nationer
öfverhopade med enorma kvantiteter silfver. Många af dem sågo för
flera år sedan hvad som skulle komma och togo sig till vara för
silfver, andra gjorde sig af med hvad de hade och höllo sig strängt på
guldstandarden; men ännu finnas i Europa elfvahundra millioner
silfverdollars, oberäknadt förrådet af småmynt i silfver. Man kan utan
risk att narras våga säga, att tjugofem uns silfver skulle i handeln
motsvara ett uns guld, i stället för den femton-och-ett-halft-unsbasis
som öfverenskommelsen stadgat.

Europa har allvarligt kämpat för att bli kvitt silfret. 1878 stängde
den s. k. latinska myntkonventionen--Frankrike, Belgien, Italien,
Schweiz och Grekland--hvilken fixerat priset på silfver, sina
myntverk för silfver som lagligt betalningsmuedel. 1873 och 1875
räddade sig Sverige, Norge och Danmark undan silfverstörtfloden och
stå nu på säker guldbasis. Holland tog också 1875 sin standard i guld.
Österrike-Ungern har icke myntat silfver sedan 1879, med undantag af
ett litet förråd af »silfverthaler», afsedt för den levantinska
handeln. Äfven det halfciviliserade Ryssland greps af oro, skyndade
sig undan den hotande silfverfaran och inställde år 1870 all vidare
myntning af den farliga metallen, utom några småmynt för Kinas
räkning. Ni ser nu, att alla dessa länder, som ha försökt silfver och
erfarit hur mycket ondt det medför, af all makt sträfva efter att bli
det kvitt. För tretton år sedan har silfver blifvit drifvet ur deras
myntverk, ty under denna långa tid ha inga silfvermynt som fullt
lagligt betalningsmedel blifvit utsläppta i Europa. Det är endast vår
republik, som djärft störtar sig djupare in i silfvernmyntningens
faror. När vi ha haft de äldre nationernas erfarenhet, skola vi,
liksom de, önska att kunna stanna på vägen utför, om det icke är för
sent. Silfver bringar alltid oro. Hvad de skola göra med sitt silfver,
som har fallit så mycket i värde, är ett allvarsamt problem i alla
dessa länder; det hänger som ett mörkt moln öfver ländernas framtid.

Flera konferenser, till hvilka Förenta staterna skickat delegerade, ha
hållits under de senaste åren för att utröna, om icke de förnämsta
handelsnationerna skulle kunna enas omn ett nytt guldvärde för
silfver. Men slutet har alltid varit, att faran var för stor,
tillgången och värdet kunde icke beräknas.

Måhända kunde det falla så mycket att tjugufem eller trettio uns icke
skulle vara värda mera än ett uns guld; det är omöjligt att veta. Då
vårt land redan gått så långt på den farliga stråten, att det har
fyrahundraåttiotvå millioner dollars i silfver som fallit i värde,
hade vi att rådgöra med våra kamrater olyckan och närvara såsom
kreditorer vid sammanträden, där man sökt upphjälpa en stackars
gäldenärs affärer.

Måhända frågar ni er själfva, hvarför jag icke, då jag talar om
Europas länder i förhållande till silfver, nämner den summa, som vår
förnämste rival, Storbritannien, håller i reserv? Lyssna ett ögonblick
och tänk sedan allvarligt på svaret. Icke en dollar. Frankrike har
icke mindre än sexhundrafemtio millioner silfverdollars i sin bank;
men hvarje dollar Britannien äger är i den enda oföränderliga,
konstanta grundartikeln--guld. Som en vis gammal fågel sitter det
kära mnoderlandet på sin pinne och hvisslar munutert åt alla dessa
silfverbekymmer. Det har gjort London till världshandelns medelpunkt.
Om något köpes eller säljes i främmande länder, begäres en växel på
London, därför att hvar och en vet att den blir betald med guld. Kloka
män vilja icke veta af en växel på Paris eller Wien eller New York.
Hvarför? Därför att nationerna, som dessa städer representera, ha
blifvit utsatta för stor risk genom sina silfverförråd och skola
måhända genom lagstiftningen söka få växlarna betalbara i denna
metall, som fluktuerar så betydligt i värde.

Jag önskar att folket i Förenta staterna ville ge noga akt på
Storbritannien. Det sköter sig själft. Det behandlar de silfverlastade
nationerna med kall höflighet på dessa konferenser, som det nådigt
nedlåter sig att bevista, endast därför att Indien, öfver hvilket det
regerar, olyckligtvis har silfverstandard; eljes skulle det troligen
afslå inbjudningen. När de andra tala om att fixera ett guldvärde på
silfver, säger det, att det verkligen inte vet hvad det skall bestämma
sig för i denna sak. Hvad det af hela sin själ åstundar, är att
Förenta staterna skall sjunka allt djupare ned i sitt silfver, tills
återgång är omöjlig, och så behåller Storbritannien sin gamla politik,
som ställt det främst i finansvärlden. Dess enda möjliga rival finns
icke i Europa, utan här i Förenta staterna.  Hvilken stolthet för
Britannien, om vårt land kunde bringas ned till en silfverbasis--
tvingadt att afstå från den enda standard, som kan ge en nation plats
i första ledet inom affärsvärlden. Silfver åt republiken, guld åt
monarkien--det är hvad Storbritannien hoppas det skall komma till,
men som hvarje amerikanare bör besluta sig för att så icke skall
ske. Regeringar kunna utfärda hvilka lagar de behaga rörande silfver
--världen bryr sig icke om dem. Hvarje affärstransaktion mellan
nationer fortsätter att uteslutande baseras på guld--ingenting annat
än guld--och upphör icke därmed. Detta vet Britannien och handlar
därefter.

Jag tycker att jag hör er förtrytsamt fråga: »Hur kom vårt land att ha
trehundratolf millioner silfverdollars i sina kassahvalf, liksom
Frankrike, i stället för att ha reservfonden i säkert guld, som vår
rival, Britannien, då vi liksom Britannien ha guld till vår
myntstandard?» Det är en fråga, som hvarje farmare, hvarje arbetsträl
skulle göra och fordra ett svar af sin representant i kongressen.
Svaret är lätt gifvet. Här har ni historien. Silfver hade, som vi ha
sett, fallit i värde och syntes ytterligare falla. Europas nationer
voro belastade med många hundra millioner dollars och ängsliga att bli
af med dem; ägare af silfver och silfvergrufvor blefvo oroliga och
alla sporde hvad som skulle göras för att hålla uppe den fallande
metallen. Regeringen var tydligen den enda makt, som kunde gripa in;
och i detta syfte insatte silfverintressenterna hela sitt inflytande
och alla sina resurser med tyvärr alltför lysande framgång. Massan af
folket framställdes såsom gynnsamt stämd för silfver. Om det är sant,
så handlade hon, förledd af spekulanter, rakt emot sina egna fördelar.

Första lagen omn silfvervärdet utfärdades af lagstiftningen år 1878.
Den ålade vår regering att köpa åtminstone två millioner uns silfver
hvarje månad, under det alla andra regeringar hade upphört att mynta
silfver, af fruktan för dess snabba växling i värde. Silfvermännen
påstodo att dessa köp skulle stegra metallens värde; men hade de rätt?
Nej. Det ökade icke priset. Hvad var nu att göra? »Ah!» sade dessa
silfvertungade spekulanter, »orsaken är att regeringen icke gått långt
nog--öka bara summan. Låt regeringen köpa fyra och en half million
uns i månaden af vårt silfver, i stället för två millioner i månaden;
det skall taga allt som landets grufvor kunna lämna och mera till, och
så måste silfver stiga i värde». De hade rätt i sitt påstående att
fyra och en half million i månaden är mer än totalafkastningen af
Förenta staternas silfvergrufvor; och då åtta à tio millioner silfver
hvarje år användes till andra ändamål än myntning till »pengar»,
återstå icke mer än, låt oss säga, fyra millioner i månaden till
myntning. Många trodde att om regeringen köpte så mycket silfver, så
skulle priset stiga. Och så skedde äfven, därför att många af de
missledda köpte silfver på spekulation innan billen utfärdades.
Silfver steg från 90 till 121--nästan till sitt gamla värde i guld.

Men hvad blef resultatet af den nya lagen? Att silfver åter sjönk från
121 till 97, och där stå vi igen. I stället för att vara kvitt
silfverbekymren, som Britannien är och vi skulle ha varit, ha dessa
män lyckats att redan betunga regeringen med trehundranittio millioner
dollars af sitt silfver, och vi äro lika illa däran som Frankrike, men
med denna skillnad:

Frankrike och andra nationer slutade visligen för tretton år sedan att
öka sin silfverbörda, medan vår regering ökar sitt förråd hvarje månad
med fyra och en half million uns, litet mer än denna siffra i dollars.
Förenta staterna gör sitt bästa att ignorera silfrets förändrade kurs
och likställa det med guld, i motsats till uppfattningen hos alla
andra nationer af första rang. Vi skulle således vara tvungna att köpa
icke endast hvad våra egna grufvor producera, utan äfven en stor del
af hvad hela världens grufvor producera och silfverproduktionen är
stor nog att göra ett hundra sextioåtta millioner af våra
silfverdollars per år; och därtill måste vi vara beredda att köpa de
elfva hundra millioner dollars, som Europas regeringar äro betungade
med och äro så ifriga att få sälja.

Långt ifrån att regeringens inköp af silfver har ökat värdet, skulle
regeringen icke i dag kunna sälja de trehundratretton millioner
dollars, som ligga förvarade i hennes kassahvalf, utan att förlora
några millioner på det pris silfverägarna erhållit. Ni skall knappast
kunna tro, att skattkammarens räkenskaper utvisa, att regeringen gjort
en profit af sextiosju millioner på sina silfverköp. Detta beror därpå
att silfret i en dollar icke kostat mer än åttio cents. All denna
»profit» är endast skenbar. Ni ser att nationen har blifvit inledd i
okloka silfverköp. Fyra och en half million af edra förtjänster
betalas hvarje månad i skatter, icke för regeringens konstitutionella
ändamål, utan för att hjälpa upp en metall, genom att betala högre
priser för den än den eljes skulle betinga. Er regering brukas som
verktyg för att rikta silfverägare och silfvergrufvor. Detta är
visserligen illa, men knappast värdt att nämna i jämförelse med faran
af den panik och olycka, som skulle bli följden af att bannlysa den
stabila guldstandarden och införa den föränderliga silfverstandarden.

Republiken hade slafveriets vanära, men afskaffade det. Tills i år
hade hon vanäran, att ingen lag skyddade andras än hennes egna
medborgares litterära skapelser. Denna skam är också utplånad, men
stället har hon fått »förfalskadt mynt».  Den stora republiken släpper
ut ohederligt mynt och är den enda nation i världen, som gör det, utom
Mexiko, som ännu myntar litet silfver.  Men medan skammen är öfver
oss, ha vi ännu i väntan det »förfalskade myntets» finansiella
olyckor. Fastän regeringen släpper ut »förfalskadt mynt», emottager
hon det som värdt en dollar i skatter och tullar och gör det till
lagligt betalningsmedel; sålunda går det för närvarande från hand till
hand som dollars värde. På så sätt har regeringen varit i stånd att
hindra värdenedsättningen. Huru länge hon kan fortsätta att släppa ut
dessa fyra och en half millioner hvarje månad och hålla dem i
guldvärdet, kan ingen säga. Men en sak är klar: slutligen måste bördan
bli för tung och, såvida silfver icke stiger i värde eller dollarn
innehåller nog för att representera värdet i guld eller regeringens
inköp af silfver hejdas, så måste vi förr eller senare sjunka från
guldstandarden ned till Argentinas och andra sydamerikanska
republikers ståndpunkt.

Detta bli ovillkorligen följden, när världen börjar förlora tron på
regeringens förmåga att vid anfordran inlösa de utsläppta mynten med
guld. Föreställ er, att några af er beslutit att frakta en stor
timmerstock från skogen och togo, med böjda nackar, bördan på edra
skuldor, och någon så uttalade tvifvel på att ni skulle orka framn
under tyngden; föreställ er vidare att två eller tre ibland er började
kasta tveksamma blickar på hvarandra och till sist beslöto att smita
undan--hvad skulle följden bli? Bristen på förtroende skulle
troligen resultera i att de, som voro nog dåraktiga att fortfarande
söka släpa på bördan, krossades under den. Det förhåller sig på samma
sätt med den ömtåliga frågan om värdeberäkning. Ett par spekulanter
eller »goldbugs» besluta att, komma hvad som vill, skola de sätta sig
och sitt i säkerhet.

Äfven hos de vågsammaste insmyger sig ett tvifvel på huruvida Förenta
staterna ensam kan taga världens börda på sina skuldror och bära den,
när alla de andra nationerna äro rädda att försöka det och då ingen
nation i världens historia någonsin har lyckats att ge permanent värde
som myntstandard åt en metall, som icke i sig själf har detta värde.
Märk detta: Vår regering har endast kunnat göra detta med sina
silfverdollars, därför att endast ett begränsadt antal blifvit
utsläppt och hon har varit i stånd att inlösa dem med guld--alldeles
som ni kunde taga ett stycke papper och skrifva på det: »Detta gäller
för en dollar och jag förbinder mig att betala den». Frågan är: Huru
länge skulle ni få folk att ta emot dessa lappar i stället för
dollars? En misstänksam person kunde snart undra, om ni inte släppte
ut för många. Och papperslapparna skulle förlora anseende; folk skulle
börja tvifla på att ni kunde vid anfordran betala alla dessa utlofvade
dollars. Från detta ögonblick skulle ni icke kunna utlämna flera. Just
så är det med regeringar: alla kunna hålla sitt skiljemynt i omlopp,
ehuru det icke innehåller metall till det åsatta värdet; och det är en
ömklig regering som icke kan gå litet längre och förmå världen att
emottaga något i form af »pengar», som endast delvis är det. Men kom
ihåg, att hvilken regering som helst skall snart uttömma sin kredit,
om hon fortfar att utsläppa som »pengar» något, som icke har verkligt
värde som metall hela världen öfver. Hvarje nation har eventuellt måst
mynta om »förfalskade mynt» eller förkasta sina obligationer och gå
igenom farorna och skammen som åtfölja förlorad kredit och ställning.
I många fall inlöstes aldrig de »förfalskade» mynten, de stackars
människorna som innehade dem voro tvungna att taga förlusten.

Det finns likväl en förtjänstfull punkt hos den nuvarande silfverlagen
som, om den icke förändras, kan hejda utsläppandet af ännu flera
»förfalskade silfverdollars». Den föreskrifver att två millioner af de
fyra och en half millioner uns silfver, som inköpas hvarje månad,
skola inyntas till pengar för ett år. Enligt detta skulle endast den
summan myntas, som befanns nödvändig för att inlösa de utsläppta
sedlarna. Men då personer föredraga sedlar framför silfver, blir liten
eller ingen myntning af silfverdollars behöflig och endast sedlar, som
inlösas med silfver, skola utsläppas. När regeringen slutar att mynta
silfverdollars, skall hon stå inför folket i sin rätta karaktär: en
vidlyftig spekulant i silfver eller, rättare, ett verktyg för
silfverspekulanter, som hvarje månad staplar upp i sina kassahvalf
fyra och en half millioner uns, icke i form af »pengar», utan i
tackor. Helt säkert kan detta icke undgå att väcka folket till insikt
af sakernas verkliga ställning och framtvinga en fordran på att den
vågsamma spekulationen måste få ett slut.

Men det är i hvarje hänseende mindre farligt att låta silfret ligga i
tackor än att mynta det till »förfalskade dollars», därför att det i
framtiden underlättar mnyntningen af ärliga silfverdollars det vill
säga mnynt, som innehålla så mycket silfver att det motsvarar myntets
nomninella värde. I stället för 371 gran silfver skulle 450 eller 460
bli användt. Det är just den sumnma regeringen får för hvarje dollar.
Ingen lagstiftningsmakt kunde vara till större välsignelse för den
stora massan af landets befolkning. Men frånscdt det materiella
intresset står något mycket högre på spel--republikens heder.
Regeringens stämpel skulle endast bestyrka kvad som är sant.

Jag tror icke att det finns många män i Förenta staterna, med undantag
af silfverägare, som skulle rösta för silfver i stället för guld som
värdestandard. Om folk förstod att frågan gäller hvilken af dessa
metaller--guld eller silfver--som skall väljas till myntstandard,
så skulle röstningen nästan enhälligt vara till guldets förmån, så
tydlig är dess öfverlägsenhet. Silfrets försvarare påstå att de icke
alls hafva för afsikt att rubba guldstandarden, de vilja endast
upphöja silfret och gifva det den ställning guld har som pengar. Men
ni kunde lika gärna tänka er två hästar komma in som »den förste» i en
kapplöpning eller att ha två »bäste» af något. Ni kan lika gärna söka
införa två nationalflaggor i ett land. Lika bestämdt som en medborgare
måste välja det banér under hvilket han står eller faller, lika
bestämdt måste han välja guld eller silfver som sin finansiella
standard. Standardartikeln kan icke dela sin tron med något annat,
lika litet som stjärnbaneret kan dela sitt herravälde med någon annan
flagga i sitt eget land. I fråga om pengar gäller denna lag: Den
sämste drifver den bäste på flykten. Skälet härtill är ganska klart.

Antag att ni får en femdollar i guld och fem dollars silfver, och
tvekan uppstår om ett kongressbeslut verkligen har kraft att alltid
uppehålla silfret till samma värde som guldet, så skola kanske
nittionio af hundra tänka att lagen kan ge permanent värde åt silfret,
hvilket det icke äger i sig själft. Men en man af de hundra har sina
tvifvel om saken. Ju mer en person vet om »pengar», dess mera tvifvel
hyser han; och fastän ni icke har några tvifvel, kan dock den
omständigheten att jag har sådana föranleda er att säga: »Kanske han
har rätt; det är möjligt att jag har orätt. Jag tror att jag i morgon
skall ge Smith detta silfver för mina specerier och ge min hustru
detta vackra guldmynt att gömma. Det behöfver ingen kongressakt--
alla kongressakter i världen förmå icke minska dess värde; metallen i
det är värd fem dollars öfverallt i världen, oberoende af regeringens
stämpel; dessa fem silfvermynt äro endast värda tre dollars och
sjuttiofem cents som metall. Ja, jag skall ge Smith silfret--guld är
godt nog åt mig».

Och ni kan vara säker på att Smith skyndar sig att öfverflytta silfret
på Jones. Många skola handla på detta sätt och guldet i landet skall
försvinna ur handeln och endast silfver skall cirkulera; hvarje
person, som emottagit det, skyndar sig så fort som möjligt att ge det
åt en annan, och sålunda hålles det i ständigt omlopp. Men hvarje
person, som får ett guldmynt, behåller det och hindrar det sålunda
från att cirkulera. I stället för att få mera pengar genom en lag, som
skulle gifva silfver ett artificiellt värde, ha vi i själfva verket
mindre pengar i omlopp. De sjuhundra millioner i guld, som nu äro i
omlopp ute och hvilka utgöra basis för allting, skola snart försvinna,
--kreditbyggnaden, som uppförts därpå, rubbas, och massan af folket
tvingas att emottaga silfverdollars, värda endast sjuttioåtta cents, i
stället för att som nu kunna inlösas med guld och alltid värda
etthundra cents. Kom ihåg att jag sagt er, att nittiotvå procent af
alla penningaffärer bero på att personer ha absolut tro på att
pengarna ha konstant värde.

Släpp ut af »förfalskadt» mynt etthundra dollars mer än hvad alla
människor äro säkra på är af samma oföränderliga värde som guld, och
ni har panik och finansiell revolution öfver er. Dessa pengar, som
endast kunna brukas i åtta procent af våra obetydligaste
affärstransaktioner, kunna lätt öfversvämma landets viktigaste
affärsföretag genom att rubba krediten, hvarpå de nittiotvå procenten
hvila. Att alltid vara trygg från fara är att endast släppa ut sådana
pengar, hvilka verkligen ha det värde, som är stämpladt på dem. Så
noggrant fasthåller Britannien, vår enda rival, vid denna princip, att
hon just nu ger ut två millioner dollars för att mynta om guldmynt,
som genom slitning förlorat ett par cents värde. Regeringens stämpel
måste alltid tala sanning. Republiken borde icke vara mindre noggrann
om sin heder.

Som vi ha sett, blefvo silfvermännen besvikna i sitt hopp att
kongressbesluten skulle hjälpa upp silfvervärdet. Två gånger har
regeringen förmåtts att gå in på deras begäran, i förlitande på deras
försäkran att landet därigenomn skulle komma ur det farliga läget--
två gånger har hon blifvit bedragen. Ni skulle kunna tro att
silfverägarna nu medgifva sitt misstag och vilja hjälpa regeringen att
återvinna fast mark med så liten förlust som möjligt. Långt
därifrån. De ha i stället tagit ett mycket djärft steg och sökt förmå
kongressen till den åtgärd ni så mycket hört talas om: »fri myntning
af silfver». Hvad betyder nu detta? Det betyder att vår regering
skulle af lagen tvingas att öppna sitt myntverk och taga allt det
silfver, hvarunder Europas regeringar digna, och en del af allt
silfver, som produceras i världen, och gifva för hvarje sjuttioåtta
cents värde däraf ett af dessa mynt, som ni tvingas att emottaga som
en fullgiltig dollar för ert arbete eller edra produkter. Det betyder
att den europeiske köpmannen skall skicka silfver hitöfver, få det
myntadt i våra myntverk eller erhålla en silfverdollarsedel för det
och sedan köpa en hel dollars värde af ert hvete eller korn, eller
något annat han vill ha, för det silfver som endast skulle gälla
sjuttioåtta cents i Europa eller på andra ställen i världen. Europa
gör detta dagligen just nu i Indien, Argentina och andra länder med
silfverbasis. Den engelske köpmannen köper hvete i Indien på nedsatt
silfverbasis, tar det till Europa och säljer det på guldbasis. Han
betalar sålunda så lågt för indiskt hvete, att det i Europa blifvit en
farlig konkurrent till vårt, hvilket beror därpå att genom silfrets
sjunkande i värde får den indiske farmaren liten betalning för sina
produkter.

Det är endast några få månader sedan silfverlagen, som ålägger
regeringen att mer än fördubbla sina inköp, utfärdades, och redan ha
åtta millioner dollars i silfver mer än vi ha exporterat skickats oss
från utlandet; något okändt för oss, som alltid exporterat mera
silfver än vi ha importerat. Nu köpa vi allt som våra grufvor
åstadkomma och betungas med en hel del från Europa, där vi i stället
skulle haft guld. Under aderton dagar i april månad ha vi skickat till
utlandet nio millioner dollars i guld: så att under vår nuvarande
silfverlag har Europa redan börjat skicka oss sitt depresserade
silfver och beröfva oss vårt rena guld--ett för vårt land farligt
utbyte, som borde fylla våra lagstiftare med blygsel. Var god och
förstå, att hittills--huru skadliga de två lagstadgandena om
silfverinköp än voro--hade regeringen dock fått silfret till
gällande pris, nu omkring sjuttioåtta cents för 371 1-4 gran; och
endast denna mängd hade regeringen låtit den s. k. dollarn innehålla.
Under »fri myntning » kommer allt detta att ändras. Silfverågaren
skall då få dollarn för sjuttioåtta cents silfvervärde. I fråga om
ren, oförfalskad fräckhet har denna proposition slagit rekord. Och
ändå, när »the Farmers' Alliance» ropar på fri myntning, är det just
detta förbundet understödjer: en plan att taga från folket tjugotvå
cents af hvarje dollar och stoppa dem i silfverägarnas fickor. Säkert
skall ni alla instämma i att om regeringen gör sjuttiåtta cents
silfvervärde till en dollar, så är det regeringen och inte
silfverägarna, som skall ha de extra tjugotvå centens profit på hvarje
dollar, ifall saken lyckas. Regeringen behöfver det alltsamman; ty,
som jag redan sagt er, silfver som regeringen köper till gällande pris
skulle icke kunna säljas i dag utan med förlust af millioner.

Omn fri silfvermyntning blir lag, skola våra farmare befinna sig i
sammna ställning som den indiske farmaren; och likväl säges det, att
de gynna silfver. Om det är sant, så gifves endast ett skäl--de
förstå icke sitt eget bästa. Ingen klass af vårt folk är så djupt
beroende af guldstandardens bibehållande och af utrotandet af
silfverinköp och förfalskad myntning som farmaren, ty många af hans
produkter säljas i länder, som ha guldbasis. Om den amerikanske
farmaren går in på att taga silfver i stället för guld, så skall han
därigenom sätta Liverpoolköpmannen i stånd att köpa på en låg
silfverbasis, för närvarande sjuttioåtta cents för dollarn; och för
alla varor, som farmaren köper från utlandet, måste han betala på
guldbasis. Han måste således sälja billigt och köpa dyrt. Detta är
just hvad som vållar bekymmer i Indien och i Syd-Amerikas republiker.
Priserna för detta årets skörd lofva att bli högre, än de varit under
flera år. Se till att ni får dem på guldbasis.

Öppna våra myntverk för fri silfvermnyntning och erbjud så hvarje
människa i världen, som har silfver att sälja, ett en-dollar-mynt,
stämpladt af regeringen och dess värde--sjuttioåtta cents--
godkändt, och hvarenda silfvergrufva i världen skall bearbetas natt
och dag och hvarje kilogram silfver skyndsamt sändas till våra hamnar.
Europas nationer, med elfvahundra millioner depresseradt silfver i
sina händer, skola strax öfverflytta det på oss. De vilja ha guld för
allt hvad vi köpa af dem och beröfva oss vårt guld, under det vi taga
emot deras silfver. Med »fri myntning» i utsikt skola vi sjunka från
guld- till silfverbasis, innan lagen hinner utfärdas. Aflidne
sekreterare Windoms sista ord skola besannas:

» Antagligen förrän den snabbaste oceanvindthund kunde lossa sin
silfverlast i New York, skulle den sista gulddollarn man kunde få fatt
i vara i säkerhet i enskilda gömnmor, eller i bankernas
förvaringshvalf och skulle komma i dagen endast om högt premium
erbjödes för export».

Det är en farlig sjö vi gifvit oss ut på. Ni borde fråga er själfva,
hvarför ni skulle utsätta er guldbasis för fara från silfret. Påstår
någon att silfverbasis skulle vara bättre för er eller för landet?
Omöjligt. Så långt vågar ingen gå. Allt hvad den vildaste försvarare
af förändringen vågar säga är, att han tror att silfver kunde bli lika
godt som guld. Hvar och en vet att intet kunde bli bättrc. Låt oss
fråga, hvarför någon annan än en ägare af silfver skulle önska att
denna metall finge ett konstladt värde, som det icke har i sig
själf. Hvarför icke låta metallen silfver behålla den ställning, som
naturliga orsaker gifvit den, liksom metallerna koppar och nickel?
Hvarför skall den skattas högre, än den förtjänar? Ingen hade någon
fördom mot silfver. Det hade full rätt att täfla med guld. Fältet står
alltid öppet för det, eller för hvilken som helst annan metall att
bevisa sig bättre passa som värdebasis. Om silfver finge högre värde i
handeln och visade ett stadigare pris än guld, så skulle det snart
uttränga guldet. Hvarför icke ge metallen den ställning, som den kan
vinna i ärlig täflan?  Guldet behöfver icke »blåsas upp» af
lagstiftningen--det talar för sig själft. Hvarje guldmynt är värdt
just hvad det gäller för i alla delar af världen. Det tviflar ingen
på. Ingen förlust är möjlig, och--hvad som är lika viktigt--ingen
spekulation heller. Dess värde kan icke höj as eller sänkas. Spekulanten,
som icke har någon utsikt att förtjäna något på dess prisväxling, är
ingen vän af det. Men detta är just skälet, hvarför ni skulle hålla på
guld, som är den mest absoluta värdebevarare. Edra intressen och
spekulantens intressen äro icke desamma. Er förlust är hans vinst.

Ett af de framställda skälen, hvarför silfver skulle inköpas och
myntas, är, att landet icke har nog »pengar», och att fri
silfvermnyntuing skulle fylla bristen. Men om vi behöfva mer »pengar»,
så är guld den enda metall det är klokt att köpa. Hvarför släppa ut
edra sedlar för silfver, som faller i värde och invecklar er i okända
svårigheter, då ni för dessa samma sedlar kan få den rena,
oförfalskade artikeln själf, verkliga pengar--guld, hvilket omöjligt
kan ådraga landet förlust? Men är det sant att landet icke har nog
»pengar », d. v. s. den myntade artikel, som förmedlar utbytet af
andra artiklar? Om det är så, så är det en ny upptäckt? Vi ha icke
lidit af brist på myntade pengar under den förflutna tiden, och dock
finnes det för hvarje man, kvinna och barn fem dollars mera pengar i
omlopp, än det varit förr. Vi ha mera cirkulerande medel--
d. v. s. pengar--per person än något land i Europa, med undantag af
Frankrike, där folk icke använder checker eller växlar i så stor
myckenhet som likställda land--ett förhållande, som nödvändiggör ett
långt större förråd myntade pengar, än hvad vi behöfva. Att få så
mycket myntade pengar, som behöfs möter intet hinder, förutsatt att de
icke äro förfalskade, utan äkta; och säkraste sättet är att köpa guld
och mynta det till pengar. Icke silfver, hvars blifvande värde är så
tvifvelaktigt och som visat sig vara en så dålig spekulation för
köpare. Fråga den, som yrkar på mer pengar, hvarför icke guld vore den
bästa metallen för regeringens inköp för myntning af pengar, och hör
hvad han svarar.  Guld är lika mycket en amerikansk produkt som
silfver; våra grufvor förse oss med mer än två millioner dollars af
det hvarje månad. Han skulle icke kunna göra någon annan invändning,
än att detta skulle sänka priset på hans produkt: silfver. Han skulle
icke kunna förneka, att guld ger säkrare pengar åt folket.

Det finns ett annat försvar för silfver. Många offentliga män säga
oss, att silfvermyntning »ligger i luften», att folk vill ha det,
därför att det gör pengar billiga och att, då silfver är af mindre
värde än guld, skulle folk lättare betala sina skulder. Låt mig här
göra er uppmärksamma på en sak. Folks besparingar och egendom kunde
endast på detta sätt reduceras i värde, om guldstandarden föll. Så
länge som regeringens sedlar motsvara guld, som nu, är ingen
förändring möjlig, hur stort silfverförråd regeringen än köper och
myntar. Först när den finansiella krisen kommit och guldstandarden
dragits med i förödelsen och hvarje gulddollar var indragen och hållen
i mycket högt pris, kunde någon förändring inträffa till förmån för
den ena eller andra klassen. Om en person skulle inbilla sig, att han
kunde förtjäna något på att regeringen blef invecklad i svårigheter på
grund af sina förfalskade silfvermynt, så låt honom erinra sig att,
innan denna fåfänga förhoppning kan realiseras, måste hans regering ha
förlorat förmågan att uppehålla silfret vid sidan af guldet.

En klok sekreterare i finansdepartemanget har förutsagt resultatet:

»Denna plötsliga indragning af sexhundra millioner dollars i guld, med
åtföljande panik, skulle förorsaka en rubbning och finansiell olycka,
hvartill världen ännu aldrig sett maken; och vårt land skulle med en
gång sjunka ned till silfverstandarden, när det inte längre fanns
någon anledning till »myntning, och silfverdollars skulle sjunka till
deras råvärde».

Mannen, som söker framkalla denna olycka i hopp att få någon fördel
däraf, är tvillingbror till den, som begår ett attentat mot
expresståget för att få tillfälle att plundra, eller sätter
statsskeppet på grund för att försäkra sig om en andel i strandvraket.
Han är en svindlare och en vrakplundrare. Hans intressen äro rakt
motsatta de arbetande massornas intressen.

Man framhåller beständigt för oss, att massan af folket håller på »fri
silfvermyntning» eller åtminstone på de nuvarande silfverlagarna,
emedan hon på något sätt fått det intryck, att ju mer silfver som
myntas, dess mer skall hon få på sin lott. Låt oss se litet närmare på
den saken. När regeringen köper silfvertackor, ger hon sina egna
sedlar eller silfverdollars för dem. Hvem får dem? Ägarna af
silfvertackorna. Hur kunna de tagas ur deras fickor och stoppas i
folkets? Af hvad vi veta om silfvermännen, kunna vi icke vänta att de
skola skänka bort sina dollars till någon. Det är endast när de köpa
folkets arbete eller produkter, som de därför lämna dessa dollars till
hundra cents värde, men som kostat dem endast sjuttioåtta. Vilja de
gifva flera af dessa sjuttioåttacentsdollars, än de skulle ha gifvit
af hundracentsdollars för samma arbete och produkter? Nej, icke förrän
regeringens försök att gifva silfver ett artificiellt värde gått om
inte och våra pengar fallit i värde, då en dollar kanske icke gäller
för en half; beräknadt efter guldvärde, skulle de alltid gälla mindre
än förut.  Huru kan då arbetarnas eller farmarnas fördel tillgodoses?
Det är silfverägarna, som få hela fördelen. Detta är ju
solklart. Hittills är dollarn, som farmaren eller arbetaren emottager,
ännu värd en dollar därför att regeringen genom kraftig ansträngning
varit i stånd att uppehålla värdet. Men då »fri silfvermyntning»
inträder, måste silfverdollarn sjunka ned till sitt verkliga värde--
sjuttioåtta cents--och farmaren och arbetaren bli skändligt
bedragna. Fördelen för farmaren, handtverkaren, arbetaren och alla
löntagare är, att de pengar de erhålla skola vara af högsta värde och
icke billiga--guld och icke silfver.

Hittills ha vi hållit fast vid guld som standard. Allting i Förenta
staterna är i dag baseradt på guld, alla sedlar och silfvermnynt
motsvarande guld. Har detta varit en klok eller oklok taktik? Skulle
det nu vara bäst att kasta öfver bord guldstandarden, som de mest
framstående nationerna så ifrigt hålla fast vid, i synnerhet
Britannien, och antaga våra sydamerikanska grannars silfverstandard?
På den solida guldklippan som vår grund ha vi uppbyggt det rikaste
land i världen och det land, som nått den största utveckling i
landtbruk, industri, grufdrift och handelsföretag. Vi ha blifvit
rikligare välsignade än någon nation solen ännu lyst öfver. I intet
annat land äro arbetslönerna så höga eller massan af folket i så
burgna omständigheter. Skola vi nu afskaffa guldstandarden eller ens
röra vid den? Det är den fråga, som i dag riktas till Förenta
staternas folk.

New Yorks Evening Post är ett frihandelsorgan, men tidningen har
nyligen sagt, att den hellre ville vara med om att utfärda tio Mc
Kinleybillar än en sådan silfverbill som begärdes. Och jag, en
republikan och ifrig protektionist, säger er, att jag förr skulle
afstå från Mc Kinleybillen och utfärda faktorilagen, om jag i utbyte
kunde få den nuvarande silfverbillen upphäfd och silfver behandladt
som andra metaller.

Vid nästa presidentval, ifall jag har att välja mellan en person, som
gynnar silfver och tullskydd, och en, som gynnar guldstandarden och
frihandel, så skall jag rösta på den senare, därför att mitt förstånd
säger mig, att till och med tulltariffen är icke hälften så viktig för
landet som bibehållandet af den högsta standard för folkets pengar.

Skulle det icke vara nyttigt för er att lyssna till män, som ha ert
förtroende och som af den ställning de intagit varit tvungna att sätta
sig in i och pröfva denna silfverfråga? President Harrison är känd som
en mycket samvetsgrann man. Han är icke rik--han är fattig. Hvad som
mest ligger honom om hjärtat är att söka gagna den fattigare
arbetsklassen i hans fosterland. Han har studerat denna sak och han
säger er, att det första en förfalskad silfverdollar kommer att göra
blir att bedraga en fattig arbetare, som mottager den som betalning
för produkter eller arbete. Expresidenten Cleveland är, liksom
Harrison, en fattig karl. Hans sympatier tillhöra arbetsklassen--
massorna. Han måste studera frågan för att kunna behandla den, och
fastän många af hans parti hade blifvit dragna in i detta korståg för
silfret--tillfälligt, få vi hoppas (ty till demokratpartiets beröm
måste jag säga, att det hittills i denna sak visat sig som en trofast
vän af de bästa pengar åt folket)--Mr. Cleveland kände, att han
måste säga sanningen och fördöma frisilfvermyntningsidéen, emedan han
ansåg att den skulle skada nationens arbetare. Hans nyligen utsända
bref ger ett annat bevis på att naturen bildat honom till att gå i
spetsen--en modig man och icke en pultron. Han väger icke sina
personliga fördelar mot deras bästa, som en gång valde honom till
president. Vi kunna nämna ännu flera: Ingen dugligare, präktigare och
mera äkta demokrat än Mr. Manning och ingen dugligare, präktigare och
mera äkta republikan än Mr. Windom har någonsin handhaft nationens
finanser. Dessa män voro folkets verkliga vänner. Båda måste undersöka
silfverfrågan för att veta hvad som var bäst och handla så, att det
lände till folkets välfärd. Båda blefvo djupt bekymrade öfver den
hotande faran af »förfalskade mynt» och använde all sin makt för att
hindra kongressledamöterna från att tvinga regeringen att blottställa
arbetarnas intressen och göra dem till ett offer för spekulanter. Två
af dessa stora män ha af eder upphöjts till den högsta politiska
värdighet på jorden, och de hade och hafva framför allt hjärta för de
mångas välfärd. Att de, ehuru politiska motståndare, likväl enades i
denna fråga måste för hvarje farmare, handtverkare och arbetare i
Förenta staterna vara ett mycket talande bevis för att de, och icke
silfrets försvarare, äro hans klokaste rådgifvare.

Jag slutar med ett råd till folket. Om icke regeringen upphör att
månad efter månad belasta sig med mera silfver, eller om fri
silfvermyntning uppmuntras, så undvik silfver. Om ni lägger af något,
så låt det vara guld. Om ni deponerar något i en bank, så låt det vara
guld. Det är onödigt att den fattige utsätter sig för någon risk. Om
ni icke skyndar er, så skall ni finna att intet guld finns kvar åt er.
Spekulanter och försiktiga och initierade affärsmän skola bemäktiga
sig allt. Det bör vara ett varnande faktum, att i dag kunde inga
värdepapper sälj as som icke voro betalbara i guld. Faran står för
dörren. Hvad som än händer, så kan ni sofva tryggt på guld. Silfver
skall ge visa män onda drömmar. Vår regering kan göra mycket; hon är
ganska mäktig. Men det finns två saker hon icke kan göra: Hon kan icke
af sig själf, emot hela världen, gifva silfver ett högre värde, än det
öfverallt i världen äger i sig själft som metall; och hon kan icke
minska guldets värde. En dag skall ni kanske tacka mig för rådet, fast
jag hoppas ni icke skall få anledning att följa det.

Tro dock icke att jag förtviflar öfver republiken--aldrig. Äfven om
hon blir indragen i de svårigheter, som följa med silfver, och vi få
det lika illa ställdt som Argentinska republiken, hvarest en
gulddollar är värd två och en half silfverdollars, finns ingen
anledning att frukta för den slutliga utgången. Folkets sunda förstånd
skall snart åter införa guldbasis, och republiken skall träda fram i
första ledet bland nationerna. Men silfverexperimentet kommer att
kosta oss mycket, och det är bättre att den direkta förlusten drabbar
de få penningstarka än massan af folket. Äfven i bästa fall kommer den
senare att lida mest, män med pengar veta bättre, än andra kunna det,
huru de skola skydda sig. Jag är säker på att folket skulle kunna
hindra all denna förlust, om det endast kunde lära sig förstå frågan,
ty dess intressen, ännu mer än de rikas, ligga att få ärliga pengar
och det behöfde endast uttala sin önskan till sina representanter för
att den hotande krisen skall bli afvänd.

Silfver har, på grund af dess växlande pris, blifvit spekulantens
verktyg. Stadigt, rent, oföränderligt guld har alltid varit, och mera
nu än någonsin, det bästa medlet för att skydda den stora massan af
folket.

Jag har skrifvit förgäfves, om mina ord icke i någon mån göra klart
hvarför det är så, och om de icke kunna förmå folket att låta sina
representanter i kongressen tydligt förstå att, komma hvad som vill,
måste republikens stämpel vara sann, amerikanska folkets pengar de
värdesäkraste af alla pengar i världen, öfver tvifvel och misstankar,
och dess standard i framtiden, som det förflutna, icke växlande
silfver, utan evigt bestående guld.
  _________________________________________________________________

		       HURU FÖRMÖGENHET VINNES

(Ur »New York Tribune», den 13 April 1890)

  Fördelarna af att börja i god tid. Universitetsbildning icke
  erforderlig för ekonomisk framgång. Fattiga pojkar framtidsmännen.
  Män med affärsduglighet säkra om erkännande.

Arbetsvärlden kan indelas i två stora läger--jordbruk och industri.
I dessa göra motsatta principer sig gällande: i det förra en utsträckt
fördelning af jord ibland många, och i det senare sträfvan efter att
koncentrera affärsföretagen åt de få. Ett af de två stora misstag,
hvarpå »Fattigdom och framåtskridande»--Henry George's bok--hvilar,
är att jorden kommer mer och mer i händerna på ett fåtal. Den
enda källa hvarifrån Mr. George kunde erhålla tillförlitliga
upplysningar i saken är statistiken; och denna säger oss att år 1850
var medelstorleken af farmar i Förenta staterna 203 acres; 1860, 199
acres; 1870, 153 och 1880 reducerad ända till 139 acres. Till denna
snabba fördelning af jord ligger orsaken nära till hands. Farmaren,
som med egen arbetskraft odlar en liten farm, är i stånd att fördrifva
ur täflingen kapitalisten, som försöker att med hjälp af andra drifva
landtbruket i stor skala. Det är ett ganska egendomligt förhållande,
att i Storbritannien ha de små jordbrukarna lättare gått igenom de för
jordbruket ogynnsamma konjunkturerna än de större egendomsägarna.
Sålunda hafva vi från båda länderna bevis på att under lika lagars
fria spelrum blir jorden mer och mer fördelad bland de många. Bland
alla sociala frågor är ingen af större vikt än denna, och intet
skänker samhällsvännen större tillfredsställelse. Den lille
jordägarens seger öfver den store betryggar tillväxten och beståendet
af det element i samhället, hvarpå civilisationen mest hvilar, ty
ingen klass i nationen är så angelägen att behålla det, som är godt,
vackert och förtjänstfullt som den, hvilken plöjer egen mark. Till
lycka för människosläktet visar erfarenheten, att en person icke med
vinst kan odla mer jord, än han kan sköta själf med hjälp af sin
familj.

När vi vända oss till det andra arbetslägret--det industriella--så
nödgas vi erkänna, att det behärskas af en motsatt lag, hvilken söker
att koncentrera yrkesföretag till några få stora etablissemang.
Prisfallet på manufakturartiklar har varit häpnadsväckande. Det låga
priset på vanliga nödvändighetsartiklar har endast möjliggjorts genom
koncentration. Vi ha ett bolag, som sänder ut 1,700 klockor dagligen,
och klockor säljas nu för ett par dollars stycket. Vi ha fabriker, som
tillverka många tusen meter kalikå om dagen, och denna
nödvändighetsartikel kan säljas för några få cents pr meter.
Stålfabrikanter tillverka dagligen 2,500 tons, och fyra skålpund
färdigt stål kostar 5 cents. På samma sätt i all industri. Dela de
stora fabriksetablissemangen i små affärsföretag, och det skall snart
visa sig vara omöjligt att åstadkomma något alls, emedan framgången
ofta beror på att tillverkningen sker i stor skala; i små
etablissemang skulle artiklarna bli två á tre gånger dyrare. Denna
koncentrationslag inom den industriella världen synes icke möta något
hinder. Tvärtom, den kraft, som här gör sig gällande, tyckes ställa
större och större kraf på hvarje affärsföretag för att uppnå
minimipriset. Häraf kommner den hastiga, alltjämt pågående
kapitalökningen i industri- och handelsföretag--fem, tio, femton
till och med tjugo millioner hopade i ett enda.

		HAR VÅR TIDS UNGE MAN NÅGRA UTSIKTER?

Det ofvannämnda förhållandet inom affärslifvet har framkallat en ofta
upprepad klagan, som jag dock hoppas saknar grund. Den unge praktiske
mannen säger till sig själf: »Det är icke längre möjligt för vår klass
att utan kapital höja sig öfver en löntagares ställning. Det finnes
ett lejon på stigen, som leder till oberoende befattningar och
delägareskap, och detta lejon är jätteetablissemangen, som obevekligt
hindra vår framgång». Mannen, som ägnar sig åt jordbruk, har intet att
frukta af kapitalet. Med en liten summa, som han utan stor svårighet
kan sammanspara eller låna, börjar han odla jorden, utan besvärlig
konkurrens, enär hans medtäflare äro alla i samma ställning. Det
ställer sig naturligtvis svårare för en yrkesidkare att etablera en ny
affär eller vinna delägareskap i en redan existerande, än det är för
den unge farmnaren, men svårigheterna äro icke oöfverstigliga eller
större än förr. De äro icke sådana att de kunna förkväfva
ärelystnaden; och det är värdt att taga med i räkningen, att om täflan
inom industrien och affärsvärlden är hårdare, så är priset så oändligt
mycket större.

Innan vi sysselsätta oss med yrkesidkarens framtidsutsikter i den
industriella eller bokhållarens i den merkantila och finansiella
världen, så låt mig få visa att inga andra klasser än dessa båda ha
haft mycket att göra med etablerandet af de bäst kända fabriker,
affärshus och finansiella institutioner, som vi i dag äga i Förenta
staterna. Jag börjar med yrkesutbildade handtverkare och väljer de
bäst kända industrietablissemangen i hvarje fack; Baldwin Works för
lokomotiv, Sellers & C:o, Bement & Dougherty för mekaniska verktyg;
Disston's Works för sågar; Dobsons och Thomas Dolans fabriker i
Filadelfia och Garys i Baltimore för textiltillverkning; Fairbanks för
vågar; Studebakers för vagnar; Pullman i Chicago, Allison i
Filadelfia, vagnar; Washburn & Moen och Cleveland Rolling Mills för
ståltråd etc., Bartletts järngjuteri i Baltimore; Sloanes--äfven
Higgins--mattor; Westiughouse, elektriska apparater; Peter Henderson
& C:o och Landreth & C:o, fröaffär; Harper Brothers, bokförläggare;
Babbits, »Babbitt's metall»; Otis Works, Cleveland, ångpannor;
Remington Works and Colt's Works, skjutvapen; Singer Company, Howe och
Grover, symaskiner; Mc Cormick Works i Chicago, Balls i Canton och
Walter A. Woods, jordbruksredskap; skeppsbyggeri, Roach, Cramnp och
Neafie för Atlanten; Scott för Stilla hafvet; Pankhurst, Wheeler,
Kirby, Mc Dugall, Craig, Coffinberry och Wallace, hufvudmännen för
skeppsbyggeribolagen för våra stora insjöar; Burdens, hästskor;
Atterbury Works, glas; Groetsingers, garfveri; Ames Works, skyfflar;
Steinway, Chickering och Knabe, pianofabrik.

Hvartenda af dessa stora affärsföretag grundades och sköttes af
yrkesmässigt utbildade män, som börjat från början. Listan kunde bli
mycket längre, om vi räknade äfven dem, som skapats af personer,
hvilka började sin bana som springpojkar eller kontorister. Edison,
till exempel, var telegraftjänsteman, Corliss, innehafvare af Corliss'
maskinfabrik; Cheney, »Cheneysilke» Roebling, ståltråd; Spreckels,
sockerraffinaderi--alla dessa och ännu många flera arbetets
härförare--voro fattiga gossar med naturlig begåfning, för hvilka en
regelbunden yrkesutbildning knappt är behöflig.

På det merkantila och finansiella området intager den fattige
kontoristen samma plats, som den fackbildade yrkesmannen på det
industriella. Claflins, Jaffrays, Sloans, Lords, Taylors, Phelps,
Dodges, Jordan & Marshs jätteaffär i Boston, Fields i Chicago; Barrs i
St. Louis; Wanamaker i Filadelfia; Meldrum & Anderson i Buffalo;
Newcomb, Endicott & C:o i Detroit; Taylor i Cleveland; Daniels &
Fishers i Denver; Home och Campbell & Dick i Pittsburg--alla dessa
hafva, så långt »mina forskningar nått, samma historia att förtälja.
Wanamaker, Claflin, Jordan, Lord, Field, Barr och de öfriga ha varit
fattiga springpojkar, och Phelps och Dodges voro båda två fattiga
kontorister.

Inom bank- och finansvärlden är det ett kändt förhållande, att våra
Stanfords, Rockefellers, Goulds, Sages, Fields, Dillons, Seligmamms,
Wilsons och Huntingtons stigit fram ur de djupa leden. Millionärerna
startade som fattiga gossar, tränade i den strängaste, men nyttigaste
af alla skolor--fattigdomen.

	       HVAR ÄR DEN UNIVERSITETSBILDADE MANNEN?

Jag bad en börsbankir ge mig några namn på högre banktjänstemän i
Newyork, hvilka börjat som springgossar eller bokhållare. Han skickade
mig trettiosex namn och skref att han skulle skicka mig flera dagen
därpå. Jag kan icke upptaga läsarens tid med att räkna upp hela
listan, utan får nöja mig med att anföra de mest kända: Williams,
direktör för Chemical Bank; Watson & Lang för Montrealbauken; Tappen,
direktör för Gallatin National; Brinkerhoff, direktör för Butchers'
and Droversbanken; Clark, vicedirektör för American Exchange; Jewitt,
direktör för Irving National; Harris, direktör för Nassaubanken;
Crane, direktör för Shoe-and-Leatherbanken; Nash, direktör för Corn
Exchangebanken; Cannon, direktör för Chase National; Cannon,
vicedirektör för Fourth National; Montagne, direktör för Second
National; Baker, direktör för First National; Hamilton, vicedirektör
för Bowerybanken o. s. v.

Frånvaron på denna lista af den akademiskt bildade bör noga begrundas.
Jag har gjort efterforskningar på alla möjliga håll, men kan icke
spåra honom som affärsledare, ehuru han icke sällan innehar
förtroendeposter i finansiella institutioner. Detta är mycket
förklarligt. Segrarna ha många års försprång före den studerande. De
ha redan i tonåren beträdt täflingsbanan--den bästa åldern för att
inhämta kunskap är mellan fjorton och tjugo år. Under det studeranden
har lärt sig litet om gamla barbariska skärmytslingar eller sökt
tillägna sig kunskap i några längesedan döda språk, något som synes
lämpligt för tillvaron på någon annan planet än vår och är af ringa
värde i praktiska lifvet, har den blifvande affärsmannen uppfostrats i
erfarenhetens skola och fått just den utbildning, som betingar
framgång.

Jag talar icke om verkan af universitetsbildning på sådana unga mäns
framtid, som bestämt sig för den lärda banan, där den i viss mån är så
godt som oundviklig, men den nästan totala frånvaron af akademiskt
bildade män på de förnämsta platserna inom affärsvärlden synes nästan
leda till den konklusion, att universitetsbildning i dess nuvarande
form rent af hindrar framgången på detta område. Det bör anmärkas att
aflönade tjänstemän icke äro i egentlig bemärkelse affärsmän--icke
sådana, som sätta in hela sitt intresse och sin energi i
affärsföretaget och bero af dess framgång. Det är på detta fält den
tjugoårige studenten har ringa utsikt mot gossen, som vid fjorton års
ålder började med att sopa kontoret eller skrifva fakturor.
Verkligheten bevisar detta. Det finns några exempel på söner till
affärsmän, hvilka, efter aflagda universitetsexamina, ägnat sig åt
affärsverksamhet och lyckats sköta ett redan ordnadt företag, men de
äro få i jämförelse med dem, som misslyckas i att uppehålla den ärfda
förmögenheten.

Men på de senaste åren ha uppstått tekniska skolor, hvilka börja att
bära god frukt inom olika yrkesgrenar. Den i yrket uppfostrade, som
hittills alltid afgått med segern i våra industriaffärer, kommer nu
att möta en farlig rival i den vetenskapligt bildade ynglingen. Tre af
de största stålfabriker i världen stå under ledning af tre unga,
bildade män--studerande från dessa skolor, som lämnade teorien i
skolan för praktiken i fabriken, medan de ännu voro i tonåren. Walker,
Illinois Steel Company, Chicago; Schwab, Edgar Thomson Works; Potter,
Homestead Steel Works, Pittsburg, äro typiska för den nya rasen--
ingen af dem ännu öfver trettiotalet. De flesta af afdelningscheferna,
som lyda under dem, tillhöra samma klass. Sådana bildade unga män
hafva en viktig fördel öfver den endast yrkesbildade--de äro
tillgängliga och fördomsfria. Den uppfostran de fått i sökandet efter
sanning gör dem mottagliga för nya ideer. Huru stor och oumbärlig
arbetaren-yrkesmannen än har varit, är och fortfarande skall vara, så
är han dock benägen att ha trånga affärssynpunkter, ty han är vanligen
till åren, innan han får någon maktställning. Det är helt olika för
den vetenskapligt bildade gossen: han har ingen fördom och är genast
med om den sista uppfinningen eller nyaste metoden, äfven om en annan
har upptäckt den. Han antager den plan, som han finner har bästa
utsikten och förkastar sina egna påfund och idéer, hvilket arbetaren-
förmannen mycket sällan kan förmås till. Underskatta därför icke
fördelen af bildning; men det skall vara en bildning, som passar ens
syfte och gör en bättre skickad för det lefnadsyrke man valt.

Det är på samma sätt inom den merkantila och finansiella världen, som
inom den industriella, att vi böra fråga, icke hvilka platser dessa
två typer--den teoretiskt och den praktiskt bildade yrkesmannen--
intaga, utan hvilka de lämnat kvar åt andra inom affärslifvet. Mycket
litet återstår, i sanning.

På det industriella området är den tränade yrkesmannen grundaren och
ledaren af framstående affärsföretag. På det merkantila, handels- och
finansområdet är det den fattige kontorspojken, som visat sig vara den
förklädde prinsen, som icke går miste om sin arfvedel. Dessa äro de
vinnande partierna. Det är den fattige kontoristen och
arbetaren-yrkesmannen, som till sist råda inom hvarje affärsgren, utan
kapital, utan relationer och utan universitetsbildning. Det är de, som
ha stigit till toppen och tagit ledningen, som ha lämnat aflönade
platser och modigt riskerat allt i grundandet af en affär.

Universitetsbildade finner man vanligen bland löntagarna, skötande
underlägsna förtroendeposter. Hvarken kapital eller inflytande eller
akademisk lärdom eller alla förenade ha visat sig vara i stånd att
täfla med den energi och okufliga vilja, som framväxa ur den
alltbesegrande fattigdomen. För att icke något af det jag nu säger må
missförstås och uttydas såsom ett förringande af universitetsbildning,
så ber jag att få förklara, att jag talar här till de lyckliga fattiga
unga män, som äro hänvisade till arbete för sitt uppehälle. Sådana,
som hafva råd att skaffa sig en akademisk titel och ha tillräckligt
att lefva af, vill jag visst icke förmena denna förmån--i jämförelse
därmed är mångmillionärens pekuniära vinst bara agnar--men för en
fattig yngling är arbetet för uppehället en plikt--och en uppfylld
plikt är mer värd än universitetsbildning--hur dyrbar denna än är.
Grundlig bildning ger en man, som förstått att tillägna sig den,
ädlare smak och högre syften än förvärfvandet af rikedom, och han har
en hel värld att njuta af, dit den, som endast är millionär, icke har
tillträde. Sann bildning kan förvärfvas utanför skolan; snille odlas
icke uteslutande i de akademiska lunderna--en vildblomma, funnen
ensam i skogen behöfver ingen hjälp af samhället--men
genomsnittsmannen behöfver universiteten.

		    HÅLLA BOLAG PÅ ATT FÖRSVINNA?

Vår tids praktiske unge man, som arbetar vid hyfvelbänken eller disken
och som Fortuna ännu icke hugnat med sitt leende, känner sig kanske
hågad att påstå, att det är omöjligt att i våra dagar starta ett
affärsföretag. Det ligger någon sanning häri. Det är naturligtvis
oändligt mycket svårare att börja ett nytt affärsföretag nu än förr.
Men det är bara en skillnad i sätt, icke i hufvudinnehåll. Det är
oändligt mycket lättare för en ung praktisk man, som duger till något,
att komma in i en ordentlig firma, än det någonsin varit. Dörrarna äro
icke stängda för duglighet; tvärtom, de stå alltid på glänt. Kapital
fordras icke--lika litet som relationer. Verklig duglighet har
aldrig varit så eftersökt eller blifvit så högt uppskattad som nu.

Koncentrationslagen, som samlar alla merkantila och industriella
företag i ett par stora fabriker eller firmor, innehåller i sig en
annan, lika viktig lag. Dessa vidsträckta företag kunna icke med
utsikt till framgång styras af aflönade biträden. Ingen stor affär af
hvad slag som helst kan räkna på en lysande och varaktig framgång, om
den icke är i händerna på praktiska personer, ekonomiskt intresserade
af dess ställning. I den industriella världen ser det ut, som om
bolagens dagar voro räknade. Jag har under största delen af mitt lif
varit nödsakad att följa noga med verksamheten inom en mängd stora
affärsföretag, hvilka ägdes af ett hundratal aflägsna kapitalister och
sköttes af aflönade biträden. Jag tror att delägarskap mellan lifligt
intresserade män, som känna sig äga affären, skall visa sig mera
tillfredsställande och kunna lämna större utdelning, då man däremot i
ett bolag knappast vet hur balansen ställer sig vid årets slut. De
stora manufakturhusen, som gifva sina dugligaste biträden andel i
deras respektive afdelningars vinst, arbeta med framgång, medan de,
som försöka drifva affären endast med aflönade biträden, gå under.
Äfven vid ledningen af våra stora hotell har det befunnits vara en
klok åtgärd att låta de förnämsta biträdena bli delägare i affären.
Inom hvarje affärsgren verkar denna lag, och affärernas framgång står
i proportion till mängden af dugliga delägare bland dem, som handhafva
förvaltningen. Kooperation i denna form tränger mer och mer in i alla
affärsföretag. En manufakturaffär, som icke har praktiska, i sitt
arbete fullt hemmastadda delägare, bör strax rätta denna försummelse
och skall antagligen finna den eftersökta hjälpen bland de vakna, unga
yrkesarbetarna, som utmärkte sig, då de arbetade för ett par dollars
om dagen, eller bland ynglingarna från polytekniska skolan. Det är en
ofta upprepad erfarenhet, att ett bolag, som är ovilligt att som
delägare antaga en praktisk, duglig man, går miste om hans tjänst och
ser att han erhåller del i en firma, där man är klok nog att ständigt
ligga på utkik efter nödvändighetsartikeln: duglighet. Hittills har
det icke ingått i bolagens praktik att efter förtjänst belöna dessa
blifvande direktörer, men de måste börja därmed, om de icke vilja bli
efter i täflingen med affärsfirmor, som lämna sina biträden andel i
inkomsten.

Å andra sidan hafva bolag, hvilket jag särskildt vill påpeka för
praktiska unga män, en fördel. Deras aktier säljas öppet. Om en
arbetare önskar blifva intressent i något yrkesföretag i Amerika är
vägen att nå dit ganska lätt. För femtio eller hundra dollars kan han
bli aktieägare. Det blir mer och mer vanligt för arbetare att på så
sätt placera sina besparingar. Det finns många förträffligt skötta
bolag, som lämna riklig utdelning, och det bästa bevis en arbetare kan
ge sina förmän på sin duglighet och sitt goda omdöme är, att hans namn
står infördt i böckerna som aktieägare i affären.

Arbetarna hysa fördom mot att visa sina förmän, att den aflöning de
erhålla tillåter dem att göra besparingar; men detta är ett misstag.
Den sparsamme arbetaren är den värdefulle arbetaren, och den kloke
arbetsgifvaren ser i den omständigheten att han sparar ett säkert
bevis på att han måste duga till något. Hvarje bolag borde sträfva
efter att förmå sina förnämsta arbetare att köpa dess aktier för sina
besparingar. Endast därigenom kunna bolag hoppas att hålla jämna steg
med enskilda yrkesmän, som redan hafva upptäckt en af framgångens
värdefullaste hemligheter, nämligen att dela förtjänsten med dem, som
mest bidraga att framkalla den. Den aflägsne kapitalistaktieägaren,
som icke hyser det ringaste intresse för affärens verksamhet, utom
kvitteringen af sin utdelning, är på väg att försvinna. I hans ställe
inträder den duglige, praktiske arbetaren i industriens värld. Därför
bör ingen ung praktisk arbetare fälla modet.  Tvärtom, det blir
lättare och lättare för yrkesmannen eller den duglige praktiske mannen
att diktera villkor för sina arbetsgifvare.  Där det förr fanns endast
en väg till framgång, där finns det nu ett dussin. Framtidens
jätteaffärer komma att lämna utdelning icke till lata kapitalister,
som intet göra för deras framgång, utan till ett hundratal af deras
dugligaste arbetare, på hvilkas förmåga och villighet framgången till
stor del beror. Den frånvarande kapitalisten-aktieägarens plats
intages af den kunnige oeh närvarande arbetaren.

Hvad de nödvändiga kvalifikationerna för unga praktiska mäns befordran
angår, så kan ett citat af George Eliot vara lämpligt att anföra: »Jag
skall tala om för er, hur jag bar mig åt för att lyckas. Jag höll öron
och ögon öppna och gjorde min husbondes fördel till min.»

Första villkoret för en mans framgång är, att han måste väcka
uppmärksamhet. Han måste göra någonting ovanligt, och särskildt utom
de egentliga gränserna för sina åligganden. Han måste föreslå, eller
spara, eller göra sin principal någon tjänst, som han ej kunde tadlas
för att ha uraktlåtit. När han sålunda ådragit sig sin närmaste
förmans uppmärksamhet--låt vara att denna endast är förman för ett
arbetslag--så har det första steget tagits, ty på närmaste förman
beror befordran. Det beror nu på honom själf huru högt han stiger.

Ofta hör man män klaga öfver att de ej få tillfälle att visa sin
skicklighet och att, om de visa sådan, den ej blir erkänd. Detta
betyder föga. Förmännen tvingas af sitt eget intresse att göra till
sin närmaste man den, som bäst kan fylla platsen, ty chefen vinner
anseende i samma mån som hans departement är dugligt.

Ingen kan hålla en annan nere. Man vet att många praktiska män vunnit
rykte och förmögenhet genom de förbättringar de infört. Förbättringar
kunna lätt åstadkommas af praktiska män på deras eget område, ty de ha
den mest ingående kunskapen om där förekommande problem. Det är på
detta sätt många af våra mest värdefulla förbättringar kommit till
stånd. Den, som åvägabragt en förbättring, skulle städse föredraga en
andel i affären framför högre lön. Äfven om affären hittills icke
varit särdeles famgångsrik tror han, om han är af rätta slaget, att
han kan bringa framgång, och han kan det. Alla affärer erfara med- och
motgång. Tryckta och goda tider följa hvarandra, ett år stor vinst och
därpå flera med liten eller ingen. Detta är affärslifvets lag, som jag
ej behöfver förklara. En duglig, praktisk ung man bör därför ej vara
ängslig angående valet; hvilken affär som helst skall, om den skötes
rätt, under årens lopp ge god vinst.

		       FAROR, SOM HOTA UNGA MÄN

Där finnas tre stötestenar i vägen för den praktiske unge, mannen, som
har börjat stiga i graderna. Först dryckenskap, som förstås är fatal.
Det tjänar till intet att öda tid på en ung man, som super, han må
vara hur begåfvad som helst. I sanning, ju större begåfningen är,
desto större blir missräkningen.

Den andra stenen är spekulation. En man, som spekulerar, kan omöjligen
draga jämnt med en fabrikant eller en affärsman. För att vinna
framgång inom affärsvärlden bör man räkna på endast fabrikantens eller
köpmannens vinst. Fabrikanten skulle gå stadigt framåt, rättande sig
efter marknaden. När det finns varor att sälja, sälj dem; när nytt
lager behöfs, köp det, priset för dagen må nu vara hvad det vill.

Jag har aldrig känt en spekulerande fabrikant eller affärsman, som var
stadigt fraingångsrik. Han är rik ena dagen, bankrutt den nästa. Det
är dessutom fabrikantens sträfvan att tillverka saker och därvid
sysselsätta arbetare. Detta menar en lofvärd verksamhet. En sådan man
är nyttig för sina likar. Köpmannen är nyttigt sysselsatt med att
sprida förnödenheter, bankiren tillhandahåller kapitalet.

Den tredje stötestenen liknar spekulationen; den heter borgen.
Affärsmän behöfva växlande penningbelopp, stundom ej mycket och en
annan gång stora summor. Då andra arbeta under samma omständigheter,
är frestelsen att ömsesidigt gå i borgen ganska stor. Denna stötesten
måste undvikas. Tillfällen finnas utan tvifvel, då man måste hjälpa
sina vänner, men för att man skall vara säker borde denna regel
beaktas. Ingen bör sätta sitt namn på ett papper för någon annan, om
han ej är i stånd att betala beloppet utan att skada sin egen affär.
Att göra så är ohederligt. En man är skyldig räkenskap åt dem, som
litat på honom, och kreditorerna ha rätt till allt hvad han äger. Hvad
ens egen firma angår så är det »ert namn, er förmögenhet och er
heder», men åt andra kan man ge endast sådan hjälp, som ej stjälper en
själf. Det är därför bäst att ge andra den kontanta hjälp ni förmår,
men aldrig er borgen.

En vanlig orsak till att unga män misslyckas ligger i bristen på
koncentration. De äro alltför benägna att försöka för mycket. Orsaken
till mången öfverraskande kullerbytta ligger häri. Hvarje dollar af
kapital och hvarje affärsidé skulle koncentreras på det företag, hvari
man inlåter sig. Man skulle aldrig skjuta mot för många mål. Det är en
dålig affär, som ej ger bättre vinst på det ökade kapitalet, än om
samma summa placerats i ett annat företag. Ingen man, intet bolag kan
sköta en affärsmans kapital så väl som han själf. Regeln, »lägg ej
alla dina ägg i samma korg», duger ej för en mans lifsgärning. Lägg
alla dina ägg i samma korg, och gif sedan noga akt på den korgen, det
är den rätta regeln, den mest värdefulla af alla.

Under det affärer af alla slag visa allt större böjelse att slå sig
samman i några få stora företag, finner man icke desto mindre dagligen
att verklig duglighet, som har intresse i vinsten, är alldeles
oumbärlig för dessa företags framgång. Genom korporationer, hvilkas
aktier säljas dagligen, genom bolag, som finna det nödvändigt att
intressera sina dugligaste män, genom köpmän, som kunna framgångsrikt
sköta sina stora företag endast genom att göra dugliga män till
delägare, öppna sig i alla delar af världen vägar, flera till antalet,
större i utsträckning och lättare att beträda än någonsin förut, för
den nyktre, sparsamme, energiske och duglige arbetaren, för den
vetenskapligt bildade unge mannen, för springpojken och kontoristen,
vägar, hvarå de kunna vinna större framgång än som någonsin förut i
världshistorien stått dem till buds.

Då därför en ung man, i hvilken ställning eller hvilken affär som
helst, förklarar och beklagar sig öfver att han ej har tillfälle att
visa sin duglighet och bli delägare, så duger det gamla svaret:

»Ej må vi tadla stjärnorna, o Brutus, Men väl oss själfva, för vår
brist på framgång.»
  _________________________________________________________________

		     RIKEDOM OCH DESS ANVÄNDNING

»Rikedom», har Mr. Gladstone sagt, »är summan af hela världens
arbete.» Att penningförvärfvet sätter hela världen i arbete, beror
därpå, att med några få olyckliga undantag, unga män äro födda till
fattigdom och underkastade att arbeta under den hälsosamma lag, som
bjuder: »Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett».

Det är modärnt nu för tiden att jämra sig öfver fattigdomen som något
ondt och att beklaga den unge mannen, som icke blifvit född med en
silfversked i munnen. För min del instämmer jag hjärtligt i president
Garfield's uttalande: »Det rikaste arf en ung man födes till, är
fattigdom». Det är min fasta öfvertygelse att af denna klass ha vi det
bästa och största att förvänta. Det är icke bland millionärens eller
den högt uppsattes söner, som världen får sina lärare, sina martyrer,
sina uppfinnare, sina statsmän, sina diktare eller ens sina affärsmän.
Alla dessa komma fram ur den fattiga kojan. Vi kunna knappast läsa ett
bland de få »namnen, som aldrig dö», eller om någon släktets
välgörare, som icke hade fördelen af att vara född, vaggad och fostrad
i fattigdomens skola. Det finns intet så förvekligande, intet så
förödande i sin verkan på de egenskaper, som skulle leda till högre
mål--moraliska eller intellektuella--som ärfd rikedom. Om det
ibland er finns en ung man, som känner att han icke behöfver anstränga
sig för att förtjäna sitt uppehälle, så skänker jag honom mitt
innerligaste deltagande. Men om han skulle visa sig vara ett undantag
från sina jämlikar och blifva en aktningsvärd medborgare, till nytta
för samhället, så skänker jag honom i stället för mitt deltagande min
djupaste vördnad; ty den, som öfvervinner de frestelser, som åtfölja
ärfd rikedomn, är af »jordens salt» och förtjänar dubbel ära.

Det är mycket godt man får till lifs i The New York Sun, hvars
framstående utgifvare och ägare ni nyligen hade nöjet, fördelen och
äran att lyssna till. Jag ber att få läsa upp följande för er såsom en
af The Sun's talrika ljusstrålar:

			     »VÅRA GOSSAR

Hvarje moralist frågar sig ibland: Hur är det fatt med sönerna till
våra rika och stora män? Frågan åtföljes af en sorglig statistik öfver
sådana söners uselhet och förfall.

Moralisternas misstag är att de framställa frågan oriktigt. Det är
icke galet fatt med dessa dåraktiga söner, utom att de äro olyckliga;
men med deras fäder är det på tok.

Föreställ er att ett vackert exemplar af en gammal jakthund, som väl
skött sin syssla, samlade en otalig mängd villebråd i parken, gödde
dem och sade till sina valpar: »Se här, pojkar, jag har med stor möda
samlat dessa djur, och nu vill jag att ni roar er. Jag är sa van att
ströfva genom skogarna och kan icke lägga bort vanan att jaga, men ni,
gossar, behöfva bara springa omkring i parken och ta för er hvad ni
behagar. En sådan jakthund skulle föraktas af hvarje hundkännare.
Husbonden skulle säga till en sådan hund: »Herr Hund, ni håller helt
enkelt på att förstöra dessa valpar. För mycket kött och ingen motion
ger dem skabb och sjutton andra krämpor; och om valpsjukan inte dödar
dem, skola de bli en hop vingelbenta, surögda stackare, som ni får
skämmas för.  För himmelens skull låt dem lefva på hundbröd och hållas
strängt».

Samma man gör själf med stor stolthet hvad han fördömer hos hunden
eller katten. Han fördärfvar sina barn, och när han sedan blir gammal,
klagar han öfver att han gjort allting för dem, och ändå ha de bara
gjort honom sorg. Den, som ger sin son en befattning han icke gjort
sig förtjänt af och ger honom tillfälle att vanära sig och sina
anhöriga, förtjänar icke mera deltagande, än hvilken som helst usling,
som afsiktligt uppfostrar en gosse till ohederlighet.

De feta, onyttiga mopsarna, som flåsande och pustande släpas i band af
unga damer, kunna icke klandras för sin belägenhet; och samnma
förhållande är det med rika mäns söner. De unga damerna, som gödde
sina mopsar alltför rikligt, och fäderna, som skämde bort sina söner,
ha endast sig själfva att skylla.

Ingen skulle kanske vilja försvara saken, men hvem som helst måste
medge, att om lagen gjorde det omöjligt för en person att ärfva mer än
en god uppfostran och en sund kroppskonstitution, så skulle vi inom
kort äga ett nytt, bättre släkte.»

Detta är sundt. »Om ni ser det i The Sun, så är det så»--åtminstone
i detta fall.

Det är icke den fattige unge mannen, som hvarje morgon går till sitt
arbete och håller på därmed till aftonen, som vi skola beklaga. Det är
den rike mannens son, hvilken Försynen förmenat denna ärofulla
uppgift. Det är icke den arbetsamme mannen, utan den late, som skulle
väcka vårt deltagande och allvarliga bekymmer. »Lycklig den människa,
som funnit sitt arbete», säger Carlyle. Jag säger: »Den människa är
lycklig, som måste arbeta, som måste arbeta strängt och arbeta länge».
En stor skald har sagt: »Den beder bäst, som älskar mest». Detta kunde
omnskrifvas till: »Den beder bäst, som arbetar mest». Ett hederligt
dagsverk väl fullbordadt är ingen dålig bön. I våra dagar höjes ofta
ropet: »Afskaffa fattigdomen!» Men det kan lyckligtvis icke ske;
fattiga skola vi alltid hafva ibland oss.  Afskaffa fattigdomen, och
se sedan hvad det blefve af »människosläktet? Framåtskridande och
utveckling skulle upphöra. Tänk om dess framtid berodde på de
rika. Tillförseln af hvad som är godt och stort skulle afstanna och
det mänskliga samhället återgå till barbarism. Afskaffa lyx, om ni
vill, men lämna oss den mark, ur hvilken det bästa hos
människokaraktären växer upp: fattigdom--hederlig fattigdom.

Jag vill för ett ögonblick antaga, mina herrar, att ni alla voro nog
lyckliga att vara födda fattiga. Den första fråga, som tvingar sig på
er, är denna: »Hvad skall jag lära att göra för slags nyttigt arbete,
som i utbyte skall gifva mig medel till föda, kläder, hus och hem och
göra mig oberoende af andras understöd? På hvilket sätt skall jag
förtjäna mitt uppehälle?» Och den unge mannen kan föredraga, eller tro
att han skulle föredraga ett visst slags arbete framför andra, att bli
affärsman eller handtverkare, präst, läkare, arkitekt, elektriker
eller jurist. Jag tviflar icke på att några af er i edra mest
högtsväfvande planer sträfva efter att bli journalister. Men det är af
ringa betydelse, hvad den unge mannen tycker om eller inte tycker om;
han måste alltid hålla en punkt klar framför sig: »Kan jag uppnå en
sådan skicklighet i detta fack, att jag säkert, genom att ägna mig
däråt, kan förtjäna mitt uppehälle?»

Den unge man, som beslutar sig för ett nyttigt arbete, för hvilket han
till gengäld får en summa, som är tillräcklig för hans underhåll, ser
klart en af sina allra första plikter. Han möter genast frågan, som
tvingar sig på honom och kräfver ett svar, och han besvarar den
riktigt.

Här är intet tal om förvärfvande af rikedom. Hvar och en medgifver,
att en ung mans första plikt är att arbeta för sitt uppehälle. Om det
nästa steg han har att taga äro äfven alla eniga; den unge mannen kan
icke sägas hafva uppfyllt hela sin skyldighet, om han lämnar ur
räkningen lifvets tillfälligheter, olyckshändelse, sjukdom och tryckta
arbetslöner, som för närvarande. Klokheten bjuder honom att besinna
dessa omständigheter, och det är en del af hans plikt att spara något
af sin inkomst och placera sina besparingar i banker eller egendom
eller i något vinstgifvande företag, så att han i händelse af behof
eller på sin ålderdom icke står på bar backe, utan har något att lefva
af. Jag tror att vi alla äro öfverens om lämpligheten--nej plikten
att arbeta och spara för vårt uppehälle och därigenom bibehålla vårt
oberoende och vår själfaktning.

Dessutom tager jag för afgjordt, att några af er redan beslutat att så
snart som möjligt bedja »en viss ung dam» dela sin lott--eller
lotter, ty naturligtvis skulle han ha en lott eller ett par att dela.
Äktenskapet är en mycket viktig sak och ger anledning till många
allvarliga betraktelser. »Tänk på att du, när du gifter dig, får en
kvinna med godt, sundt förstånd», var det råd min lärare gaf mig, och
jag testamenterar det härmed åt er. Godt, sundt förstånd är den
ovanligaste och den oskattbaraste egenskapen hos både kvinna och man.
Men innan ni får tillfälle att skaffa er en kamrat genom lifvet,
kommer den frågan, hvarom jag ämnar tala till er--»rikedom»--icke
rikedom på millioner, utan helt enkelt tillräcklig inkomst för att
föra ett anspråkslöst, oberoende lif.

Hvad menas med rikedom? Hur skapas den och hur fördelas den? Icke
långt härifrån ha vi ofantliga kollager, som millioner af år legat
till ingen nytta och därför varit värdelösa. Genom något experiment
eller kanske en tillfällighet upptäcktes att den där svarta stenen
kunde brinna och frambringa värme. Människor gräfde schakt, satte upp
maskiner, sprängde och hämtade upp kol, som de sålde till allmänheten.

Det tog vedens plats som bränsle till ungefär halfva kostnaden. Genast
blef hvarje kollager värdefullt, därför att det var nyttigt eller
kunde blifva det, och sålunda blef landets rikedom ökad med en ny
artikel, värd hundra, ja, tusen millioner. En skotsk arbetare,
förtäljer historien, satt en dag och såg in i elden, där en tekittel
stod och kokade, och han märkte huru ångan lyfte locket. Detta ha
hundra tusentals människor sett före honom; men ingen såg hvad han såg
--ångkraften, som gör hela världens arbete för så oändligt liten
kostnad i jämförelse mot förr, att man icke ens förmår att räkna ut,
huru mycket världens rikedom ökades häraf. Allmänhetens besparingar
äro rikedomens rot. En ung mans arbete till allmänhetens bästa skapar
rikedom i förhållande till den nytta han gör allmänheten. Kommendör
Vanderbilt såg, tror jag, tretton olika korta järnvägslinjer mellan
New York och Buffalo, under tretton olika förvaltningar och med en
osammanhängande och besvärlig tjänstgöring. Albany, Schenectady,
Utica, Syracuse, Auburn, Rochester m. fl. stodo i spetsen för några af
dessa bolag. Han förenade dem alla, byggde en direkt linje, hvaröfver
er statsexpress flyger femtioen mil i timmen--största uppnådda
hastighet. Och hundratals passagerare befara den linjen mot en under
det gamla systemet. Han gjorde allmänheten en särskild tjänst, som
fullföljd af andra, nedbringar kostnaden för transport af födoämnen
från Västerns prärier till edra dörrar till en ren obetydlighet pr
ton. Han förskaffade allmänheten--och fortfar därmed hvarje dag--
oberäknelig rikedom, och den vinst han själf skördade var endast en
droppe i hafvet, jämförd med den han öste öfver staten och nationen.

I gamla dagar, innan ånga, elektricitet eller någon annan af de
modärna uppfinningarna, som gemensamt ha förändrat världens utseende,
funnos till, gjordes allt i liten skala. Det fanns icke tillfälle för
stora idéer att blifva utförda i stor skala och sålunda skaffa rikedom
åt uppfinnaren, upptäckaren, upphofsmannen eller verkställaren. Nya
uppfinningar gåfvo detta tillfälle, och många stora förmögenheter
skapades af enskilda. Men i våra dagar passera vi--såvida vi icke
redan ha gjort det--detta utvecklingsstadium, och det är endast en
orsak, som numera kan skapa stora förmögenheter--jordegendomarnas
stigande i värde. Fabriksverksamhet, kommunikation öfver land och haf,
banker och försäkringsanstalter hafva alla kommit i händerna på bolag,
bestående af hundra, i många fall tusen aktieägare. New Yorks
centraljärnväg äges af mer än tiotusen aktieägare,
Pennsylvaniajärnvägen äges af flera personer än den stora armé består
af, som den har i sin tjänst, och nästan en fjärdedel af ägarna äro
kvinnor och barn. På samma sätt är det med de stora fabriksbolagen,
med de stora ångbåtslinjerna, med bank- och försäkringsinrättningarna,
ja med alla affärsgrenar. Det är ett stort misstag af unga män att
säga: »Åh, vi kunna aldrig komma in i en affär». Om någon af er sparat
så mycket som femtio eller hundra dollars så vet jag verkligen inte
någon slags affärsgren, hvari ni inte genast kan kasta er in. Med
aktien på fickan kan ni infinna er vid aktieägarnas sammanträde, hålla
tal och framställa förslag, tvista med direktören och förklara huru
bolagets förvaltning bör ordnas och ha en ägares alla rättigheter och
hela inflytande. Ni kan köpa aktier i allting, från tidningar till
hyreskaserner. Men kapital betalas så ömkligt nu för tiden, att jag
tillråder stor försiktighet vid placeringen. Jag upprepar hvad jag
förut sagt till kroppsarbetare och till präster, till professorer,
artister, läkare och med dem likställda: »Sätt icke in edra penningar
i något som helst affärsföretag »--affärsrisker äro icke för sådana
som ni. Köp allra först ett eget hem, och om ni sen har något öfver,
så köp ett annat hus eller del i ett hus, eller tag en inteckning i
ett hus eller i en järnväg, och låt det vara första inteckningen samt
nöj er med måttlig ränta. Vet ni att af hundra, som på egen hand
försöka att göra affärer, visar statistiken att de nittiofem förr
eller senare misslyckas. Jag vet det af egen erfarenhet. Jag kan
citera »Hudibras» [1] och säga er, att, hvad åtminstone en affärsgren
angår, äro hans ord i högsta grad träffande ännu i dag:

  »Ack ve! Den man får mera, än han tål,
  som ständigt har att göra med kallt stål.»

  [1] »Hudibras»--en komisk hjältedikt från 1600-talet af Samuel
  Butler

Aktieägare i järn- och stålaffärer kunna intyga sanningen häraf,
antingen stålet är varmt eller kallt. Samma förhållande råder inom
andra affärsgrenar.

Första klagan öfver våra dagars affärsställning gäller rikedomens
hopande i fåtalets händer. Detta var, som jag redan sagt, förhållandet
strax efter att de nya uppfinningarna ändrat världens ställning. Men i
dag är det icke sant. Rikedomen blir mer och mer fördelad bland de
många. Summan af arbetets och kapitalets gemensamma vinst, som nu
kommer på arbetets lott, har aldrig varit så stor som nu, och summan,
som går till kapitalet, aldrig så liten. Under det att kapitalets
vinst minskats med mer än hälften, där den icke alldeles uteblifvit,
visar statistiken att arbetsförtjänsten aldrig stått så högt som före
de senaste dåliga konjunkturerna inom affärsvärlden, och att
lefnadsförnödenheter betydligt fallit i pris. Storbritannien har
inkomstskatt, och vårt land måste för en tid underkasta sig en dylik
pålaga. Af statistiska uppgifter från England framgår, att under de
elfva åren från 1876 till 1887 ökades antalet af personer, som i
årsinkomst hade från 750 till 2,500 dollars, med mer än 21 procent och
minskades antalet af dem, som hade från 5,000 till 25,000 dollars, med
2 1/2 procent.

Ni kan vara öfvertygad om, mina herrar, att frågan om rikedomens
fördelning ganska snart ordnar sig under närvarande förhållanden och
ordnar sig i den rätta riktningen.  De få rika bli fattigare, och de
arbetande många bli rikare. Några få undantagsmän kunna nog skapa sig
rikedom, men den blir säkert måttligare än förr. Detta är kanske icke
till så stor lycka för massan af folket, som man är benägen att tro,
emedan samlandet af stor rikedom i händerna på en företagsam man, som
fortfarande hänger i arbetet, är det bästa medlet att åstadkomma
mångas välstånd. Tänk på den rikaste man, som världen någonsin sett,
och som dog i New York för några år sedan. Med undantag af en liten
ränta, som förslog till de dagliga utgifterna, var hela hans
förmögenhet och dess afkastning insatt i företag, som åstadkommit vårt
järnvägssystem, med dess oerhördt billiga transportkostnader. Antingen
millionären vill det eller ej, så kan han icke undgå den lag, som
under nuvarande förhållanden tvingar honom att använda sina millioner
till folkets bästa. Allt han kan få af dem under de få år han lefver
är att han kan bo i ett finare hus, ha finare möbler och omgifva sig
med konstföremål. Jag kunde tilllägga: ett präktigare bibliotek--
mera af gudarna i sin närhet--men af hvad jag sett af millionärer är
biblioteket den minst begagnade delen af deras »möbler» i den ståtliga
bostaden. Han kan äta finare mat och dricka finare viner, hvilket bara
förstör honom. Men den modärne millionären är vanligen en man med
mycket tarflig smak och till och med gnidarevanor. Han använder mycket
litet för egen räkning och är arbetsbiet, som i industrikupan samlar
honung, hvilken sedan kommer invånarna i den där kupan och allmänheten
i stort sedt till godo. Detta är en sann bild af millionären, sådan
Mr. Carter skildrat honom i sitt märkliga tal inför
Beringsundtribunalet i Paris: [2]

  [2] En år 1893 tillsatt skiljedomstol för att lösa tvisten mellan
  Amerika och England om sälfångsten i Berings sund.--Ö a.

»De som lyckas bäst i att förvärfva egendom och i en sådan enorm
utsträckning äro just de män, som kunna bäst sköta den, så att den
mest gagnar samhället. Det är därför att de äga den egenskapen, som de
kunna förstora den i så hög grad. De äga verkligen i ordets rätta
mening, endast hvad de förbruka. Återstoden tillfaller det allmänna
bästa. De äro endast förvaltarna. De placera rikedomen och ställa om
att pengar sättas in i det eller det företaget och i ännu ett
annat. Allt slags arbete, som kan vara produktivt, gynnas af
dem. Dessa män, som förvärfva dessa hundra millioner, göra släptjänst
hos den återstående delen af samhället--sådan är faktiskt deras
ställning. Och samhället tål det, därför att det vet att det är
fördelaktigast.»

Här är ett annat vittnesbörd af en lika märklig man. Er vän, Mr. Dana,
sade med fullkomlig rätt i Cornelluniversitetet:

»Det är en klass af människor, som jag särskildt vänder mig till,
vetenskapsmännen, tänkarna och uppfinnarna; och så till den klass af
människor, som blifvit välsignad med förmågan att spara, att förvärfva
rikedom, att samla och koncentrera pengar, män, mot hvilka det nu är
modärnt att deklamera och mot hvilka man söker stifta lagar. Och ändå,
om det finns någon mänsklighetens välgörare, som skulle kunna väcka
afund för allt han lyckats uträtta och för de oförgätliga minnen han
lämnat efter sig, så är det Ezra Cornell. Eller, för att taga ett
annat, nära till hands varande exempel, Henry W. Sage. Dessa män
visste huru de skulle bli rika, därför att de fått den begåfningen;
och när de blefvo rika, så visste de huru rikedomen skulle användas
till ändamål, somn skola gagna mänskligheten så länge världen består.
Mannen med snille och mannen med penningar, dessa, som bereda nya
arbetsfält, och dessa, som samla och spara för att bilda stora
affärsföretag till allmänhetens nytta, dessa äro världens utsedda och
oskattbara ledare i det nu började tjugonde seklet.»

Bien i en kupa förstöra icke arbetsbien, som samla honung, utan
drönarna. Det är ett stort misstag af allmänheten att vilja skjuta ned
millionärerna, ty de äro bina, som tillverka mest honung och bidraga
mest att fylla kupan, äfven sedan de fullproppat sig själfva. Låt oss
ge akt på den märkliga omständigheten, att ett lands och ett folks
välmåga står i proportion till antalet millionärer. Se på Ryssland,
med dess befolkning af så godt som trälar, lefvande på svältkost, som
ingen i vårt land kunde eller ville röra vid; och i Ryssland skall ni
icke finna en enda millionär, med undantag af kejsaren och ett par
jordägande adelsmän. Det är nästan på samma sätt i Tyskland. I hela
tyska kejsardömet känner jag inte till mer än två millionärer. I
Frankrike, där folket har det i allmänhet bättre än i Tyskland, kan ni
icke räkna till ett halft dussin millionärer i hela landet. I vårt
gamla hemland, Storbritannien, som är det rikaste land i Europa--det
rikaste i världen med undantag af ett, vårt eget--finnas fler
millionärer än i hela det öfriga Europa, och dess befolkning är mera
välmående än i något annat land. Ni kommer till vårt eget land: vi ha
flera millionärer, än hela den öfriga världen tillsammans, ehuru vi
icke ha en tiondedel så många som man tror. Jag har sett en
förteckning af en välkänd jurist i Brooklyn öfver personer, som
antogos vara millionärer, och den väckte mitt löje, som den väckt
många andras. Jag såg män kallas för millionärer, som icke ens kunde
betala sina skulder. Många borde haft en nolla borttagen från sina
1,000,000. För en tid sedan satt jag vid en middag bredvid Mr. Evarts,
och samtalet rörde sig om idéen att personer, medan de lefde, skulle
utdela sin förmögenhet till allmännyttiga ändamål. En af de närvarande
herrarna sade, att det var fullkomligt riktigt, och anförde många
skäl, af hvilka ett var, att ingen kunde ta sin rikedom med sig i
döden.

»Jag vet just inte det», sade Mr. Evarts. »Min erfarenhet som New
Yorksjurist är, att, på ett eller annat sätt lyckas människor i att
taga åtminstone fyra femtedelar med sig.» Deras beryktade rikedom får
man aldrig reda på efter deras död.

Hur idealförhållandena än må utveckla sig, förekommer det mig, som om
Mr. Carter och Mr. Dana hade rätt. Under våra nuvarande förhållanden
är millionären, som fortfar att arbeta, den billigaste tjänare
allmänheten kan hålla sig med för priset af hans kläder, föda och
bostad.

Nutidens uppfinningar leda till affärskoncentrering. Ni kan icke med
fördel leda en Bessemerfabrik utan att sysselsätta tusen arbetare på
en plats. Ni kan icke tillverka pansarplåt till våra skepp utan att
först ge ut sju millioner dollars, som Bethlehembolaget nyligen gjort.
Ni kan inte väfva en aln bomullstyg under konkurrens med världen, utan
att ha en ofantlig fabrik och tusentals män och kvinnor, som hjälpa er
med arbetet. Det stora elektriska etablissemanget här i er stad har
framgång, därför att det kostat millioner och kommer att drifvas i
stor skala. Under sådana villkor kan det icke undvikas, att rikedomen
under gynnsamma konjunkturer samlas i händerna på ett fåtal. Men af
femtio stora förmögenheter, som Mr. Blaine hade på sin lista, fann han
endast en, som förvärfvats genom ett yrke. De flesta förtjänas på
jordegendom, därnäst på kommunikationsmedel och bankrörelse. Hela
yrkesvärlden hade åstadkommit endast en millionär.

Men under antagande att ett öfverflöd af rikedom faller i händerna på
ett fåtal människor--hvad är deras plikt? Hur skall sträfvan efter
dollars lyftas från den låga atmosfär, som omger affärslifvet, och
blifva till en ädel lefnadsbana? Hittills har rikedomen blifvit
förfogad öfver på tre sätt: Det första och allmännaste har varit att
testamentera den åt sin efterlefvande familj. Frånräknadt omsorgen för
de sinas anspråkslösa och oberoende underhåll, så kan sättas i fråga
om ett sådant bruk af rikedom är rätt eller klokt. Jag ber er besinna
hvad resultatet, som regel, brukar vara af att millioner lämnas åt
unga män och kvinnor, söner och döttrar till millionären. Ni skall
finna att, som regel, det icke är till döttrarnas nytta; det visar sig
i de mäns karaktär och uppförande, som gifta sig med dem. Hvad sönerna
angår, så är deras ställning skildrad i det utdrag jag nyss läste upp
för er ur The Sun. Intet är sannare än det, att, som regel, den
»allsmäktige dollarn», då den i millioner testamenteras till söner och
döttrar, visar sig vara en »allsmäktig förbannelse». Det är icke sitt
barns bästa millionären tänker på, när han gör sitt testamente--det
är sin egen fåfänga. Det är icke kärlek till barnet, utan
själfberömmelse, som ligger till grund för detta fördärfbringande sätt
att disponera öfver rikedom. Ett försvar finns för detta sätt,
nämligen att rikedomen blir mycket hastigt skingrad och fördelad på
många.

Det finns ett annat bruk af rikedom, mindre vanligt än det första,
hvilket icke är så skadligt för allmänheten, men hvilket icke skulle
räknas testatorn till förtjänst. Millionärer skänka sina pengar till
offentliga institutioner, när de äro tvungna att släppa sitt tag om
dem. Det är ingen godhet och kan icke bli någon välsignelse att ge
bort hvad man icke kan undanhålla. Det är ingen gåfva, därför att det
icke gifves med glädje, utan aftvingadt vid dödens stränga kallelse.
Den olyckliga utgången af dessa testamenten, tvisterna, som ofta
åtfölja dem och det sätt, hvarpå rikedomen förslösas, tyckes utvisa,
att ödet icke ser dem med vänliga ögon. Vi hafva ständigt varnande
lärdomar för ögonen och måste se till, att det enda sättet att göra
något varaktigt godt genom bortskänkandet af stora summor är, att
millionären lika nitiskt och vaket under sin lifstid sörjer för sin
egendoms fördelning, som han gjort för dess förvärfvande.

Vi hafva i dag ett anmärkningsvärdt rättegångsfall, rörande fem eller
sex millioner dollars, som en framstående jurist testamenterat till
uppförandet af ett offentligt bibliotek i New York, en institution så
välbehöflig, att det öfverklagade testamentet är en stor olycka. Det
är åratal sedan han dog; testamentet är förklaradt ogiltigt på grund
af ett formfel, ehuru icke det ringaste tvifvel på donatorns mening
föreligger. Det är ett sorgligt bevis på huru dåraktigt människor
handla, som behålla sina millioner, för hvilka de icke ha någon
användning, tills de äro ur stånd att förfoga öfver dem, såsom de
önska. Peter Cooper, Pratt från Baltimore och Pratt från Brooklyn och
andra äro män, som ni borde taga till förebilder--de delade med sig
af sitt öfverflöd, medan de ännu lefde.

Det tredje bruket--det enda ädla bruket af öfverflödig rikedom--är
detta: Att den betraktas som ett heligt ansvar, att väl förvaltas af
sin ägare, i hvars händer den kommit, till mänsklighetens högsta väl.
Man lefver icke endast af bröd, och fem eller tio cents mera i inkomst
om dagen, utströdda öfver tusenden, skulle framkalla litet eller intet
godt. Men samlad i en stor fond och använd som Mr. Cooper använde den,
till upprättandet af Cooperinstitutet, blir den till välsignelse för
generationer. Den skall bilda förståndet, människans andliga del. Den
förser er med en stege, uppför hvilken den uppåtsträfvande fattige kan
klättra. Men det tjänar ingenting till, mina herrar, att försöka
hjälpa folk, som inte vill hjälpa sig själfva. Man kan inte knuffa
någon uppför en stege, som inte vill försöka att klättra litet själf.
Så snart ni slutar att skjuta på, faller han ned och gör sig illa.
Därför har jag ofta sagt och upprepar det än en gång, att den dag
kommer och vi se redan dess gryning, då den man, som vid sin död ägde
millioner att fritt förfoga öfver och icke gjorde det, kommer att dö
vanärad. Jag menar naturligtvis icke affärsmannen, som plötsligt
träffas af döden och som har sitt kapital i affären och icke kunnat
taga ut det; ty kapitalet är verktyget, hvarmed han åstadkommer sina
underverk och producerar mera rikedom. Jag talar om den mannen, som
vid sin död äger millioner i värdepapper, hvilka han behöll för
räntans skull, så att han kunde öka sin eländiga dollarhög. Genom att
under sitt lif förfoga öfver öfverskottet af stor rikedom, så att den
blir till en välsignelse för mänskligheten, kan affärsmannens
verksamhet med att samla förmögenhet upphöjas i rang med hvilken som
helst annan sysselsättning. På detta sätt kan han i rang till och med
mäta sig med läkaren, hvars yrke är ett af våra allra högsta, därför
att affärsmannen äfven, på visst sätt, blir en läkare, som försöker
icke att bota utan att förekomma mänsklighetens lidande. Till dem
ibland er, som äro tvungna eller som önska att beträda affärsbanan och
att samla rikedom, rekommenderar jag idéen. Den grafskrift, som hvarje
rik man skulle önska sig förtjäna, står att läsa på monumentet öfver
Pitt:

  »Han lefde utan att göra väsen af sig,
  Och han dog fattig.»

Sådan är den man, som framtiden kommer att hedra, under det att den,
som dör gammal efter att ha dragit sig ifrån affärer och har millioner
förvarade i sitt kassaskrin, hvarken blir begråten, hedrad eller
prisad.

Jag kan med rätta indela unga män i fyra klasser:

Först sådana, som måste arbeta för sitt uppehälle och som satt till
sitt mål förvärfvandet af en anspråkslös inkomst--en koja och ett
hjärta, d. v. s. en enkel, men pittoresk bostad på landet och en
kamrat, »som sprider solsken, hvarhelst hon går» och är hans lifs goda
ängel. Denna klass n:r 1 kunde hafva till sitt motto: »Fattigdom eller
rikedom gif mig icke», »Från fattigdomens besvärligheter och
rikedomens ansvar bevare oss Herren Gud.»

Klass n:r 2 omfattar alla dem ibland er, som ha beslutat att förvärfva
rikedom, hvilkas lifsmål är att tillhöra denna mycket omtalade och
mycket smädade klass--millionärerna--dessa, som börja arbeta för
det största goda åt det största antalet, men det största antalet är
alltid nummer ett. Mottot för denna klass är kort och träffande: »Fyll
din börs.»

Nu kommer den tredje klassen. Den gud de dyrka heter hvarken rikedom
eller lycka. De besjälas af »ädel ärelystnad», och sträfvan efter
ryktbarhet är deras lifs förhärskande lidelse. Detta är kanske icke så
lumpet som sträfvan efter materiell rikedom, men det vittnar om mera
fåfänga. Framför ryktets altare böja många tillbedjare knä. Den
största graden af fåfänga finner man hos personer, som uppträda
offentligt. Det är kändt att sångare och musici, skådespelare och till
och med målare--hela artistklassen--äro synnerligt behäftade med
personlig fåfänga. Detta har ofta väckt undran, men skälet ligger
troligen däri, att musikern och skådespelaren, ja äfven målaren kan
vara framstående i sin konst, utan att därför äga högre bildning eller
allmän begåfning. Några egenheter eller ett utprägladt karaktärsdrag
kan skaffa honom utmärkelse och rykte, så att hans kärlek till konsten
eller önskan att gagna med sin konst förkväfves af en småaktig,
själfvisk personlig fåfänga. Men vi finna denna benägenhet, ehuru i
mindre grad, i alla yrken och sysselsättningar, hos politikern,
juristen och, med förlof sagdt, ibland äfven hos prästen; mindre hos
läkaren, tror jag, antagligen därför att han i sitt yrke ständigt står
ansikte mot ansikte med lifvets sorg och allvar. Han ser, bättre än
någon annan, huru allt är fåfänglighet, förgänglighet. En god bild af
denna klass ger oss Shakespeare i Hotspur's tal:

  »Vid Gud! det vore lätt att hoppa upp
  och rycka ärans glans från bleklagd måne.
  Ja, lätt att dyka ned i hafvets djup,
  där intet sänklod bottnat än, och draga
  en drunknad ära upp vid lockarna,
  om endast den, som räddat henne, finge
  all hennes härlighet, men utan en rival».

Lägg märke till, mina unga herrar, huru han icke frågar efter något
annat än sig själf och huru han som en fåfäng påfågel struttar öfver
scenen.

Det förekommer icke mig, som om kärlek till rikedom vore drifkraften
hos så många, som kärlek till ryktbarhet är; och detta böra vi vara
uppriktigt glada öfver, ty det visar att under utvecklingens
oemotståndliga lag rör sig släktet så småningom framåt och uppåt. Tag
hela skalan af den artistiska världen, som ger lifvet ljus och
skönhet, som förfinar och pryder, och helt säkert är att den store
kompositören, målaren, pianisten, lagkarlen, domaren, statsmannen,
alla dessa offentliga män bry sig mindre om millioner än om
ryktbarhet, hvar och en på sitt arbetsfält. Hvad frågade Washington,
Franklin, Lincoln eller Grant och Sherman efter rikedom? Intet! Eller
Harrison och Cleveland, två fattiga män, väl värda att träda i de
andras fotspår? Hvad fråga domarna vid vår Högsta domstol efter
rikedom? De stora prästerna, läkarna och lärarna, icke bry de sig om
att förvärfva rikedom. Den vinst de eftersträfva är ett godt anseende,
förvärfvadt i arbetet för andra, och detta är ett stort steg framför
millionärklassen, som strider sig in i ålderdomen och genom ålderdomen
till grafvens brädd, utan annan ärelystnad än att öka sin eländiga
penninghög.

Men så finns en fjärde klass, högre än de föregående, som icke
tillbeder hvarken vid rikedomens eller ryktbarhetens altare, utan vid
det ädlaste af alla altare, arbetets altare--arbete för
mänskligheten. Själfförsakelse är dess lösen. Medlemmar af denna inre
och högre krets söka icke offentligt gillande, utan nöja sig med sin
rättskänslas tysta medgifvande. De säga med Confucius: »Jag bryr mig
icke om att jag icke har någon hög värdighet, men jag bryr mig om att
göra mig förtjänt af en hög värdighet». Denna klass förmår fattigdomen
icke nedtrycka eller medgången upphöja. Den människa, som hör dit,
söker fylla sin dagliga plikt på ett sådant sätt, att hon kan högakta
sig själf och fruktar endast sitt samvetes ogillande. Jag har känt män
och kvinnor, som offentligheten icke mycket kände till, ty denna klass
söker icke offentligheten, men som i sitt lif visade sig ha nått detta
idealiska stadium. För denna klass skall jag ge er en passande
illustration ur en dikt af en skotsk skald, som alltför ung lämnade
lifvet:

  »Jag vill gå fram bland män, ej klädd i hånets pansar,
  men i mitt rena uppsåts blanka vapenskrud.
  Mig vänta stora plikter och mig vänta sånger.
  Och om med krona eller ej jag stupar,
  det gör detsamma, blott Guds verk är gjordt.
  Jag lärt att älska blixtens klara flamma,
  ej åskans brak, som följer i dess spår,
  som män'skor kalla rykte ».

Mina herrar, ni stå på tröskeln till lifvet, er bjudes det goda, det
bättre, det bästa, tre led i utvecklingen kunna de kallas--det
naturliga, det andliga och det himmelska. Det ena har till mål
världslig framgång--icke utan välsignelse för släktet i dess helhet,
emedan det af individen fordrar många värdefulla egenskaper:
nykterhet, flit och själfdisciplin. Det andra ledet kommer litet
högre: den eftersträfvade belöningen är af mera andlig art--icke
grof och materiell, utan osynlig, icke kropp, utan själ, människans
andliga del; och detta framkallar otaliga dygder, som skapa goda och
nyttiga människor.

Den tredje eller himmelska klassen står på en helt och hållet olika
grund, i det att själfviska hänsyn icke förekomma i de bästas utvalda
broderskap--arbete för andra är det första villkoret. Ingen fikar
efter rikedom eller ära, ty de hafva lärt och veta att dygden i och
för sig är deras enda stora belöning och att jämförelse därmed är
intet annat värdt att sträfva efter. Och sålunda få rikedomen och
äfven ryktbarheten lämna sin tron, och denna intages af det högsta
banér ni har att tjäna under--ert eget gillande, vunnet genom trogen
pliktuppfyllelse, utan fruktan för följderna och utan väntan på
belöning.

Det betyder icke mycket, åt hvilket arbetsområde edra böjelser eller
åsikter föra er, det enda, som är af vikt, är att ni dock föres åt
något område. Fyll då er plikt och litet till det där »litet till » är
af stor vikt. Vi äga en stor skalds intyg på, att den människa, som
gör det bästa hon kan, kan ibland göra ännu mer. Bevara er
själfaktning som er dyrbaraste ädelsten och den enda rätta vägen att
vinna andras aktning, och kom ihåg Emersons ord, att ingen annan än ni
själf kan hindra er framgång.
  _________________________________________________________________

			    BUSEN "TRUST"

Vi måste alla ha våra leksaker, barnet sin skallra, den vuxne sin
sport, sällskapsmannen moderna och konstälskaren sin mästare; och
människosläktet, med sina oändliga skiljaktigheter, behöfver ofta byta
om leksaker. Inom affärsvärlden gäller samma regel. Vi ha haft vårt
tidehvarf af »konsolidationer» och »watered stocks». För icke så länge
sedan var allting »syndikat». Ordet har redan blifvit föråldradt, och
det nu modärna är »trust», hvilket nog i sin tur får lämna plats åt
ett nytt universalmedel, som efterträdes af ett ännu bättre och så
vidare i oändlighet. Den ekonomiska världens stora lagar, hvilka,
liksom alla lagar rörande samhället, äro med naturnödvändighet
framtvingade ur lifvet själft, kvarstå ensamt oförändrade genom alla
dessa växlingar. Närhelst konsolidationer eller »watered stocks»,
eller syndikat eller truster försöka att kringgå dessa, så har det
alltid visat sig, att efter sammanstötningen har intet varit kvar af
universalbotemedlen, under det att de stora lagarna fortfarande äro i
verksamhet med oemotståndlig konsekvens.

Det lönar mödan att ta reda på trusternas utseende och form och se
efter hvilka förhållanden, som framkalla dem. Deras genesis är följ
ande: Efterfrågan på en viss artikel är större än tillgången. Priserna
äro höga och vinsten lockande. Hvarje tillverkare af denna artikel
börjar genast att utvidga sina fabriker och öka deras
produktionsförmåga. Till råga härpå väcker den ovanligt stora profiten
såväl direktörernas uppmärksamhet som andras, hvilka äro mer eller
mindre intresserade af fabriken.  Dessa berätta för främmande om den
stora framgången. Nya bolag bildas, nya fabriker uppföras, och inom
kort har efterfrågan på artikeln blifvit tillfredsställd, och priserna
stiga icke mera. Snart blir tillgången större än efterfrågan, det
finns ett par ton eller alnar mera i marknaden än som behöfs, och
priserna falla. De fortfara att falla, tills artikeln säljes för hvad
tillverkningen kostat, tills mindre fördelaktigt belägna eller sämre
ordnade fabriker och äfven tills de bäst skötta och välförsedda
fabriker icke längre äro i stånd att tillverka artikeln till det pris,
hvarför den säljes. Politisk ekonomi säger att här slutar
svårigheten. Varor kunna icke produceras för mindre än
kostnaden. Detta var sant, när Adam Smith skref, men det är icke sant
i dag. När en artikel tillverkades af en anspråkslös handtverkare,
som, troligen i sitt hem, använde två eller tre gesäller och en eller
två lärgossar, var det en lätt sak för honom att begränsa eller till
och med stoppa hela tillverkningen. Som denna nu sker, i jättestora
etablissemang, med ett rörelsekapital af fem à tio millioner dollars
och med tusentals arbetare, kostar det fabrikanten mycket mindre att
göra en förlust pr ton eller aln än att stoppa tillverkningen. Att
stanna fabriken skulle vara ödesdigert. Villkoret för billigt fabrikat
är att fabriken är i full gång. Tjugo slags utgifter äro »fixerade
omkostnader», af hvilka flera skulle ökas genom
arbetsinställelse. Därför tillverkas artikeln i månader, ja, i åratal,
icke endast utan profit eller utan kapitalränta, utan till förfång för
det i affären insatta kapitalet. Fabrikanterna ha i det ena årets
bokslut efter det andra sett huru kapitalet reducerats. Men de veta
att om fortsättandet af tillverkningen än är dyrbart, så skulle ett
afbrott vara ruin. Deras konkurrenter äro i samma fördömelse. De se
många års besparingar och kapitalet, som de kanske lyckats få låna,
bli mindre och mindre, utan hopp om förändring i förhållandena. Det är
i en sålunda förberedd jordmån, som något, hvilket lofvar räddning,
gladt välkomnas. Fabrikanterna äro i samma ställning som patienter,
hvilka, sedan de under åratal förgäfves sökt hjälp hos riktiga läkare,
lätt blifva offer för förste bäste kvacksalfvare. Bolag--syndikat--
trust--de äro villiga att försöka hvad som helst. Ett möte utlyses,
och med faran för ögonen besluta de sig att handla gemensamt och bilda
en »trust ». Hvarje fabrik värdeberäknas för en viss summa. Tjänstemän
utses och genom dessa skall hela tillverkningen af artikeln i fråga
tillhandahållas allmänheten till lönande priser.

Sådan är trustens genesis i fabriksvaror. Inom kommunikationsväsendet
är ställningen, ehuru praktiskt taget densamma, dock olika i några
detaljer. Många små järnvägslinjer äro byggda under olika privilegier.
Ett affärsgeni ser att de åtta eller tio olika organisationerna, med
lika många skiljaktiga meningar om förvaltning, utrustning etc., äro
lika onödiga som de tvåhundrafemtio småkungarna i Tyskland, och--som
en ny Bismarck--sopar han ut dem ur tillvaron, skapar en stor direkt
linje, fördubblar aktiekapitalet, betalar räntan med inbesparingarna
genom sammanslagningen, och allt är till högsta belåtenhet, såsom
fallet är med New York centralbanan. Eller en bana bygges och skötes
så klokt som Pennsylvaniajärnvägen och lyckas att utveckla statens
resurser så väl, att på en linje af trehundrafemtio mil mellan
Pittsburg och Filadelfia tages in i ren behållning tretton millioner
dollars årligen. Tolf millioner däraf införas i deras böcker. En eller
två millioner extra användas för att bygga en af världens bästa
järnbanor på en väg, som ursprungligen var ämnad till en hästspårväg.
Vi kalla icke våra järnvägssammanslagningar för »truster», ehuru de
faktiskt äro sådana, enär deras syftemål är att höja och underhålla
fraktsatserna i vissa distrikt.  De äro »föreningar» eller »system»,
hvilka afse monopolisering i dessa distrikt.

Under senaste presidentfälttåget ingick det i det ena partiets
intresse att sammanbinda truster med tullfrågan. Men truster äro icke
inskränkta till ett särskildt land eller på något sätt beroende af
lagbestämmelser. Den största trusten för närvarande är koppartrusten,
som är fransk och har sitt hufvudkvarter i Paris. Salttrusten är
engelsk med hufvudkvarter i London. Ståltrådstrusten är tysk. Den enda
rälstrusten som funnits var internationell och omfattade Europas alla
rälsfabriker. Truster, vare sig inom kommunikationsväsendet eller i
fabriksvaror, äro uttryck af mänsklig svaghet, och denna svaghet är
lika utsträckt som släktet själft.

Det finns en mycket stor sammanslutning, ordnad på samma sätt som en
trust, hvilken är så enastående i sitt upphof och sin historia, att
den förtjänar sitt särskilda omnämnande. Jag menar
Standardoljebolaget. Ett så gynnsamt tillfälle att behärska en vara
har kanske aldrig förekommit, som när det gällde petroleum. Ganska
tidigt insågo ett par af de skickligaste affärsmän, som världen
någonsin sett, betydelsen af upptäckten och vågade stora summor på
inköp af platser, som kunde anses vara gifvande. Petroleumaffärens
framgång var enastående och likaså dessa personers. Allt hvad de
förtjänade och så stort kapital de kunde uppbringa insattes utan
tvekan i företaget, och de blefvo snart de enda ägarna af jordområdet,
som innehöll denna stora rikedomskälla. Standard-oljebolaget skulle
längesedan ha gått om inte, ifall det icke på det hela taget blifvit
skött i enlighet med de lagar, som gälla för affärer. Det medgifves i
allmänhet att oljeprisen nu ställa sig så låga för konsumenterna--
lägre påstå somliga--att detta icke varit möjligt, om affären icke
varit koncentrerad under samma förvaltning och ledning och skött på
det sätt, som förvärfvat Standard-oljedirektörerna så stort anseende.
De intaga en liknande ställning som Colemans i Pennsylvania, hvilka
äga de förnämsta malmgrufvorna i Östern. De äga malmförrådet i
Cornwall, liksom Standard- oljebolaget äger oljeförrådet. Men bolaget
är ständigt på upptäckt efter nya fyndorter, och dess framgång beror i
främsta rummet på grundläggarnas sällsynta affärsskicklighet och
förvaltningsförmåga. Hotande hinder läggas stundom i deras väg, och
det ser ut som om bolaget skulle förlora sitt monopol och gå samma väg
som alla stora bolag. Och det kan sättas i fråga, om det kan
fortlefva, när de nuvarande hufvudmännen draga sig tillbaka. Kanske
jag borde säga, när den nuvarande mannen drar sig tillbaka, ty
beundransvärd organisation förutsätter ett snille i spetsen, en
öfverbefälhafvare, med enastående dugligt underbefäl, förstås, men
dock i spetsen en Grant. Till dem, som åberopa Standard-oljebolaget
som ett bevis på att truster eller sammanslagningar kunna äga varaktig
framgång, säger jag: Vänta och se. Jag talar sa öppet om detta bolag,
därför att jag icke har reda på dess styrelse, inkomster eller
tillvägagångssätt. Jag ser det utifrån, endast som den, hvilken
studerar politisk ekonomi, och som sådan har jag på detsamma tillämpat
de principer, som jag vet skola råda, hur våldsamt motståndet än är.

Vi ha visat huru truster och bolag uppstå i deras olika gestalter.
Frågan är nu: Hota de på allvar nationens intresse? Äro de en källa
till oro? Eller skola de visa sig, såsom andra liknande företeelser
vara ett försvinnande drag af osäkerhet och öfvergångstillstånd. Låt
oss, för att besvara denna fråga, följa den trust, som vi låtsades
bilda, i salt eller socker, spik, läder eller koppar--det är
detsamma. Sockerraffinadörerna, till exempel, ha bildat en trust efter
att under åratals ogynnsamma konjunkturer ha täflat med hvarandra, och
allt socker, som tillverkas i landet, säljes genom en och samma kanal
till förhöjda priser. Förtjänsterna börja stiga. Utdelning lämnas, och
de, som förut sågo sin egendom försvinna inför sina ögon, bli nu
lyckliga.  Utdelningen på den delen af sitt kapital, som en person
insatt i sockeraffären, är långt större än det kapital han har
innestående i flera andra affärer. Priset på socker är sådant, att om
han satte in sitt kapital i en ny fabrik, skulle han förtjäna
enormt. Han har kanske förbundit sig att icke utvidga sin affär eller
ingå i en ny, men hans anhöriga och bekanta upptäcka snart den nya
utsikten till vinst. Han kan råda dem att understödja utvidgningen af
en liten fabrik, som naturligtvis måste ingå i trusten. Äfven om han
icke ger sina vänner denna vink, så är kapitalet alltid på utkik,
synnerligast när ryktet förmäler att en ny trust bildats, såsom i
fallet om socker, och strax springa nya fabriker ur jorden som genom
ett trollslag. Ju framgångsrikare trusten är, dess säkrare skjuta
dessa sidoskott fram.  Hvarje seger medför ett nederlag. Hvarje
fabrik, som trusten köper, skapar en annan och så fortgår det ad
infinitum, tills hela bubblan brister. Sockerraffinadörerna ha försökt
att få mera af kapitalet i ett särskildt fall, än kapitalet afkastar i
allmänhet. De ha försökt att få en del af kapitaloceanen att stiga
högre än den omgifvande vattenytan, men vattnet har stigit öfver
fördämningarna, och kapitalet, liksom vattnet, har åter funnit sin
jämna yta. Det är sant att för att återvinna denna jämnvikt erfordras
en kortare eller längre period, hvarunder artikeln i fråga kan säljas
till konsumenten i mindre kvantiteter och till högre pris än
förut. Men för detta blir konsumenten rikligen ersatt under de
följande åren, under hvilka striden mellan de konkurrerande fabrikerna
blir häftigare än någonsin och räcker, tills den stora lagen om att
den bäst utrustade står kvar gör sig gällande. De fabriker och
direktörer, som kunna åstadkomma den största fördelen, utestänga de
mindre dugliga. Ett klokt förvaltadt kapital lämnar rättmätig
vinst. Småningom blir kapitalet genom stegrad efterfrågan i stånd att
erhålla större vinst. Detta i sin tur drager nytt kapital till
fabrikerna, och vi äro åter midt inne i den gamla striden, och
konsumenten skördar vinsten.

Sådan är lagen, sådan har lagen varit, och sådan lofvar lagen att bli
i framtiden; ty ännu har ingen plan uppfunnits, som i längden hindrat
dess verkningar. Fri konkurrens, och alla bolag eller truster, som
försöka att afprässa konsumenten mer än tillbörlig förtjänst på
kapital och omkostnader, uppgöra planen till sitt eget nederlag. Vi
hafva många bevis på att denna stora lag icke slumrar och icke låter
sig undertryckas. För någon tid sedan bildade, som jag redan omtalat,
stålrälsfabrikanterna i Europa en trust och höjde priset på räls så
orimligt högt, att amerikanska fabrikanter voro i stånd att för
första, kanske äfven för sista gången, exportera stålräls till Kanada.
Men missförstånd och oenighet, oskiljaktiga från försök till
sammanslutning mellan konkurrenter, bröto snart trusten. Med
stridslystna känslor lagda till den förra affärskonkurrensen förnyades
kampen, och stålrälsindustrien i Europa har aldrig sedan repat sig.
Det befanns att stegringen i pris hade galvaniserat till lif
affärsföretag, som aldrig skulle ha drömt om att fabricera räls. Och
så dog denna trust sin naturliga död.

Under det stora tryck, som flera år rådde i detta land inom
stålrälsfabrikationen, höllos många orofyllda möten, på samma sätt som
beskrifvits i trustens uppkomst, och det beslöts att göra ett försök
att inskränka produktionen. Lyckligtvis kom snart reaktionen.
Efterfrågan på räls började åter, innan planen sattes i
verkställighet, minskning af produktionen försöktes aldrig, och
stålrälsindustrien räddades sålunda från ett stort misstag.

Vi ha nyligen sett detta lands blyindustri förstöras och dess ägare
ruinerade. För några veckor sedan voro tidningarna fulla med
redogörelser för sammanslutningen mellan boskapsuppfödare i St. Louis,
som beslutat att störta slakteri- och exportbolagen i Chicago och
Kansas City.

Ingen affär i detta land var under flera år mindre lönande än
spiktillverkningen. För att afhjälpa detta bildade icke fabrikanterna
någon trust för att sälja varan, utan i stället minskade de
produktionen. En viss procent af deras maskiner hölls overksam. Denna
procent ökades från tid till tid och endast så mycket tillverkades,
som för ett visst pris kunde tagas i marknaden. Resultatet var att det
snart fanns flera maskiner i Amerika för tillverkning af spik än
efterfrågan på spik behöfver på många år, och denna förening mellan
spikfabrikanter gick samma väg som alla truster och lämnade affären i
svårare trångmål, än den var förut.

Sockertrusten har redan en anmärkningsvärd konkurrent i hälarna.
Koppartrusten är i fara. Alla stå beredda att anfalla en »trust» eller
»sammanslagning», om den visar sig vara värd attacken; med andra ord,
om den lyckas att höja sin vinst öfver den naturliga jämna ytan i hela
landet, kan den vänta konkurrens från alla håll och måste slutligen
duka under. Det är onödigt att ägna mycken uppmärksamhet åt de talrika
trusterna i mindre artiklar, som uppstå den ena veckan och försvinna
den andra, därför att de äro underkastade den stora lagen. Tidningarna
berätta att truster existera eller ha existerat i tapeter, skosnören,
timmer, kol, tegel, tågverk, glas, skolböcker, försäkringar och
järnvaror och tjugo andra artiklar. Men det lämpligaste epitaphium
öfver dessa flyktiga varelser är:

  »Här jag genast skall fly min väg,
  hvarför kom jag då hit, o säg?»

Vi kunna utropa med Macbeth då han såg vålnaderna af Banquos
efterkommande glida förbi: Hvad, skall tåget räcka tills domsbasunen
skallar? Men som det var med Banquos procession, så är det äfven med
trusterna, att det är tröstande att veta, att när en kommer,
försvinner en annan. De komma och gå som skuggor.

Så står det till med truster på yrkesområdet. Låt oss nu undersöka
järnvägarna, hvilkas »pullor», »kombinationer» och »differenser»
skrämma så många. Alla dessa skiftande former äro uttryck för
kapitalets försök att skydda sig för den ekonomiska faran, som ligger
i fri konkurrens. I många fall hafva järnvägsaktier blifvit »watered».
Beräknad efter det insatta kapitalet har utdelningen vid
järnvägsföretag varit ovanlig och mycket högre än den afkastning
kapital brukar lämna på andra håll. Alla järnvägarna i Västern ha
kostat litet eller intet, inkomsten af de utsläppta obligationerna har
räckt till för byggandet af dem. I dag se vi ledarna af
järnvägsaffärerna nödsakade att erhålla inkomst af mera kapital, än
som erfordras för att fördubbla deras respektive egendomar. Deras
»kombinationer» och öfverenskommelser af hvarjehanda slag, hvilka äro
värdelösa efter ett par månaders högtidliga ingående, äro bevis på
dessa försök. Men alldeles på samma sätt, som den ofantliga
förtjänsten på fabriksartiklar förskaffade fabrikerna ökadt kapital
för tillverkningen, så har järnvägsaffärernas ovanliga framgång lockat
nytt kapital till sitt område. NewYorkcentralbanans enorma utdelning
kulminerade i West Shorebanan. Pennsylvaniabanan, som förtjänar
omkring tretton millioner årligen, har sin South Pennsylvania. En
linje mellan Chicago och Milwaukee, som varit mycket inkomstbringande,
framkallade lyckligtvis en parallell linje. Och deras gemensamma
framgång väckte en tredje till lif. Det fanns från början en enda bana
mellan dessa punkter--numera finnas sex. Och om dessa sex i morgon
slogo sig samman och begärde af allmänheten en procent mer i ränta på
kapitalet än den bestämda, skulle där snart vara sju, och det vore
alldeles riktigt.

Detta visar ytterligare omöjligheten af att undgå den stora lagen,
förutsatt att kapitalet är fritt att inlåta sig på konkurrerande
banor. I Storbritannien och öfverallt i Europa har vanligen vid
byggandet af järnvägar och andra kommunikationsmedel tillämpats en
helt annan politik än vår »fritt-för-alla-politik».  Endast
tillåtelsen att få bygga en järnväg kostar i England nästan lika
mycket pr mil, som våra billigaste banor i Västern kostat att
bygga. Manchester, till exempel, har nyligen beslutat att anlägga en
kanal, trettio mil lång, till Liverpool, och utgifterna för att
erhålla parlamentets tillstånd att sätta in kapital i detta företag ha
tills dato kostat nära en half million dollars. Regeringen bestämmer
genom en parlamentskommitté, om den föreslagna linjen verkligen är af
nöden, och för att afgöra denna fråga måste hvar och en, som på något
sätt har med de i grannskapet redan befintliga kommunikationsmedlen
att göra, inför kommittén uttala sin åsikt, att den föreslagna nya
kanalleden är alldeles onödig; medan de som framställt förslaget få
betala enorma summor för ett hundratal »sakkunniga» utlåtanden om att
kanalen är nödvändig. Det afgörande, som Underhusets kommitté kan
komma till, är af noll och intet värde, i jämförelse med de
intresserade kapitalisternas ofelbara sakkunskap. De veta långt bättre
än någon lagstiftningskommitté om arbetet i fråga kommer att löna sig,
och detta är säkraste beviset på att det fyller ett kändt behof.
Resultatet af Amerikas politik framgår bäst af det faktum, att, trots
alla försök af järnvägsföretagen att kringgå de ekonomiska lagarna,
äger det amerikanska folket i alla fall de billigaste kommunikationer
i världen. Järnvägspriserna för frakt i Europa ställa sig
häpnadsväckande dyra mot priserna i Amerika. Fraktkostnaden på
engelska järnbanor är i allmänhet dubbelt så stor som i Amerika och i
många fall, som jag haft tillfälle att iakttaga, tre gånger så stor. I
somliga fall ännu högre.

En vän till mig köpte en skeppslast säd i Leith, hvarför frakten från
New York kostat en dollar pr ton; det kostade honom nittiosex cents pr
ton att transportera den trettiofem mil inåt landet. En annan köpte
sexhundra ton tackjärn vid Lake Superior, hvilket kostade i frakt till
Liverpool fyra dollars pr ton; han betalade 2 dollars 87 cents pr ton
åttio mil på järnväg från Liverpool till sina fabriker. För denna
summa transportera våra godståg räls femhundrasextio mil, mot åttio
mil i England. Om Europa ägde vår fördel af fri konkurrens inom sitt
kommunikationsväsen, skulle tillgodogörandet af hennes resurser blifva
öfverraskande till och med så sent som nu. Enligt min åsikt ha vi alla
skäl att vara glada öfver vårt järnvägssystem. Dess nackdelar äro
obetydliga och dess fördelar ofantligt öfverlägsna alla andra system i
världen.

Amerikas folk kan le åt sina järnvägsmagnaters och fabrikanters försök
att trotsa de ekonomiska lagarna genom »truster», »kombinationer»,
»pools» eller »differenser» eller något liknande. Låt dem endast hålla
fast vid systemet: fri konkurrens. Håll fältet öppet. Frihet för alla
att sätta in pengar i järnvägar när och hvar kapital behöfs och med
lika villkor för alla. Frihet för alla att inlåta sig i hvilket
affärsföretag som helst under lika villkor för alla.

Någon öfverdrifven vinst af kapital eller monopol kan icke vara
permanent hvarken inom kommunikations- eller fabriksvärlden. Hvarje
försök att uppehålla den slutar med nederlag, och detta nederlag står
alltid i proportion till det dåraktiga försökets tillfälliga framgång.
Det är helt enkelt löjligt att några män samlas i ett rum och försöka
att genom fattandet af beslut förändra de stora lagar, som härska inom
affärsvärlden och som alla äro underkastade, både järnvägspresidenter,
bankirer och fabrikanter.

Antagligen har trusten snart spelat ut sin roll som högsta mod inom
affärslifvet, och ett annat lika flyktigt påhitt visar sig, när nästa
period af prisfall inträffar; men det finnes icke den ringaste fara
för att sunda affärsprinciper kunna taga allvarsam skada af någon af
dessa rörelser. De enda personer, som hafva något att frukta af
trusterna, äro de, som äro nog oförståndiga att gifva sig in i
dem. Konsumenten och transportören, icke fabrikanten och
järnvägsägaren, äro de, som hösta in skörden.

Sedan det föregående skrefs, har en ny sort uppträdt på skådebanan i
skepnaden af »Presidenternas öfverenskommelse--en öfverenskommelse
mellan gentlemän», hvari medlemmarna förbinda sig att kontrollera,
undertrycka och inskränka utvecklingen af vårt präktiga
järnvägssystem, under en tid då landet lika väl som någonsin förr
behöfver denna utveckling. Dessa gentlemän ämna icke bygga järnbanor,
som skola gifva allmänheten förmånen af sund täflan, eller tillåta att
sådana byggas hädanefter. Man kan med säkerhet förutsäga att denna
leksak skall, liksom sina föregångare, bli förkastad för en annan och
att samma personer, som nu äro mest förtjusta öfver den nya skallran,
då skola betrakta den med djupaste förakt och gå framåt i den rätta
riktningen som hittills och utveckla järnvägssystemet, närhelst och
hvarhelst de se ett gynnsamt tillfälle. Närhelst redan existerande
järnvägar kräfva af publiken mer än skälig inkomst af insatt kapital
eller af kapital, som skulle behöfvas för att fördubbla existerande
linjer, skola konkurrerande linjer byggas--till lycka för landets
intressen--som ha större fördel af billiga transportkostnader än att
tillförsäkra utdelning åt kapitalister. Och närhelst en tantième kan
erhållas genom järnvägsobligationer, skola bankirer--äfven till
lycka för landet--med glädje skaffa dem afsättning, utan att spörja
om några monopol skola kullkastas af de nya linjerna.

Det står icke i mänsklig makt att för mera än en kort tid, en mycket
kort tid, erhålla ovanlig profit på kapital, antingen det står i
kommunikations- eller fabriksaffär, så länge som alla ha rätt att
täfla. Och denna frihet, kan man med säkerhet antaga, att amerikanska
folket icke ämnar låta inskränkas.
  _________________________________________________________________

	       ENGELSK-AMERIKANSKA HANDELSFÖRHÅLLANDEN

(Ur ett tal i »The Chamber of Commerce», Halifax, Sept. 1900)

  Kontrasten mellan de två ländernas kommersiella metoder. Den roll
  tariffen spelar i handeln. Tulltariff i Förenta staterna--
  frihandel i Storbritannien, en jämförelse mellan resultaten.

PÅ tröskeln till denna stora fråga möta vi det alltid lika nya
diskussionsämnet: frihandel versus protektionism. Det finns endast ett
slags frihandel, men det finns två slags protektionism. Först: det
britiska slaget, och så det amerikanska, mycket olika, i sanning,
såväl i teori som praktik. Protektionism i Britannien betyder helt
enkelt, att folkets föda skall beständigt fördyras för konsumenten och
följaktligen jordens värde beständigt och artificiellt höjas. Den
amerikanska uppfattningen af protektionism är den, som föresväfvade
Mill. Den ansluter sig till Adam Smiths lära, att målet, som bör
eftersträfvas, är riklig tillgång på en artikel till billigaste pris
under fritt varuutbyte. Han förlorar aldrig konsumenten ur sikte. Om
vi ha skäl att tro, att ett lands resurser endast behöfva utvecklas
för att åstadkomma bättre och billigare tillgång på en artikel, än
något annat land vore i stånd till, så tro vi med Adam Smith, att det
kan ibland vara klokt att betala denna artikel dyrare för en tid, om
slutet blir en större marknad. Adam Smith var ingen vild doginatiker i
frihandelsfrågan; han har tvärtom uttalat som sin mening, att han lika
väl kunde vänta ett Utopien på jorden som en genomförd frihandel, t.
o. m. i Britannien.  Och när det gällde ändringar i lagliga
bestämmelser, hade han alltid en punkt klar: att de måste ske varsamt
och utan allvarlig skada för handeln, sådan den är. Här äro två
exempel, som belysa skillnaden mellan protektionism i England och
Amerika. Under unionskriget sårades och retades amerikanska folket af
den fientlighet, som visades, icke af britiska folket, utan af
britiska regeringen. Amerikanarna beslöto att inskränka bruket af
engelska produkter så mycket som möjligt och i synnerhet att göra sig
oberoende af deras järn- och ståltillförsel, krigets senor,
synnerligast som de af Englands fientliga hållning och byggandet af
Alabama icke voro lika säkra som--tack vare försynen!--de nu äro,
att krig mellan de två länderna icke kan uppstå. Orätt, tillfogad
nationer eller folk, medför alltid vedergällning, och hvarje
framkallad fiende är en fara, som när som helst kan explodera. Alabama
gaf oss trettio års oafbruten protektionism och sätter oss i stånd att
öfversvämina England med vårt stål. Regeringen frågade fabrikanterna
huru stor tull, som fordrades för att förmå dem att börja det nya
företaget att tillverka stål. Dittills hade vi icke drifvit denna
rörelse med vidare framgång. Trettio procent begärdes och erhölls.
Alla känna till resultatet. Amerikanska nationen har billigare stål än
någon annan, icke ens den britiska undantagen, och förser en stor del
af världen med denna vara. Amerika är utan all motsägelse det land,
som nu står främst i fråga om ståltillverkning. Nu tro vi att
tillfälligt tullskydd, sedermera reduceradt till en fjärdedel af dess
första utsträckning, är till fullo försvaradt. Tag det andra fallet:
de bästa männen inom hvarje nation måste alltid sträfva efter att
befordra nationens materiella framsteg genom att införa nya
arbetsområden, och det ansågs, att genom lämpligt tullskydd under
någon tid skulle Unionen kunna fylla landets behof af socker billigare
än att taga det från utlandet. Men detta experiment misslyckades
fullständigt. Vi hade begått ett misstag, tullen afskaffades, och
socker blef åter fritt. I det ena fallet var tullskydd fördelaktigt, i
det andra icke. Jag tror att, som det gått i Förenta staterna, kan det
också komma att gå i andra länder. Hvarje nation vill försöka att inom
egna gränser tillverka en artikel, som lofvar bli billigare och
bättre, än när den tages utifrån, och vi måste tåligt afvakta
resultatet af dessa försök.  Alldeles som Förenta staterna afskaffade
sockertullen, så tror jag att andra nationer skola ansluta sig till
den amerikanska uppfattningen i tullfrågan, att det är oklokt med
permanent tullskydd och att en nation, som försöker vinna fördel genom
ständig beskattning af en artikel, är lik en man, som försöker lyfta
sig genom att dra sig i håret. Ehuru jag är teoretiskt öfvertygad om
att det ibland kan vara klokt af en ung nation att insätta kapital och
intelligens på experiment i nya förvärfsgrenar, hvilket alltid är
förenadt med särskild risk, så är jag icke desto mindre en anhängare
af Adam Smiths lära, att önskemålet måste vara fritt varuutbyte mellan
alla världens nationer, endast underkastade behofvet af inkomst; men
denna inkomstfråga är af vikt.

Ni kommer ihåg att Mr. Chamberlain en gång svärmade för en
»Zollverein» i hela britiska riket; ni skulle ha frihandel inom dess
gränser, liksom vi ha inom Unionens fyrtiofem stater, hvilket vid
första påseende förefaller att vara en lysande idé. Men efter
öfverläggning med kolonisterna vid jubileet tillkännagaf Mr.
Chamberlain, att han icke kunde förmås att vidröra ämnet med tång. Det
är godt när en statsman ändrar mening, då han finner den oriktig.
Britiska kolonierna inse att de måste taga största delen af sin
inkomst af tull på importerade varor, och därför tycktes en
»Zollverein» vara olämplig. Äfven andra hinder föreligga. Förenta
staterna ökar till exempel tullen på fint raffineradt socker med en
summa motsvarande den hvarmed hvilken som helst annan nation söker
uppmuntra produktionen--detta anses icke vara mera än rättvist mot
våra egna sockerfabrikanter.

Därför är det för närvarande troligt, att nödvändigheten af inkomster
och olämpligheten af att anskaffa dem genom inhemsk tull tvingar
britiska kolonierna att fortsätta med hög tull på importartiklar,
synnerligast sådana, som kunna rubriceras som lyx--det vill säga,
sådana saker, som icke användas af de många fattiga, utan af de rika.
Detta är en folklig politik, och det är väl kändt hvilken stor makt
»röster» äga för politikern. Samma inflytanden tror jag skola göra sig
gällande i Förenta staterna. Jag känner icke till något mera
inkomstbringande sätt eller något så tillfredsställande för de
röstande. Det öfverraskar er kanske, men jag tror det är sant, att
under vår nuvarande tariffpolitik undslipper massan af amerikanska
folket faktiskt tullafgiften. De använda nästan endast--jag tror jag
kan utelämna »nästan»--hemmagjorda saker: hemmagjord tobak, vin,
spritdrycker och öl, hemväfda bomulls- och ylletyger, till och med
siden, användbart, ehuru icke så fint som det utländska, och alla
dessa artiklar äro för närvarande förvånande billiga. Jag hade nyligen
ett bevis därpå. En familj i burgna omständigheter, men icke rik,
reste hvarje år till England med sina fem barn för att besöka
släktingar. Förut hade de sparat in resan genom att köpa kläder och
andra artiklar. Frun sade, att numera köper hon ingenting i England,
därför att kläder ställa sig billigare i New York. Det finns många
andra bevis härpå. Vi finna att våra tjänare, som åtfölja oss på våra
resor, köpa en hel del saker i New York; men var goda och kom ihåg,
icke lyxartiklar afsedda för rikt folk. På dessa, hvilka vi kunna vara
öfvertygade om att vår rika klass aldrig afstår ifrån, kunna vi genom
höga tullar erhålla all den inkomst, som behöfs, utan att efterfrågan
blir mycket minskad. Republikens förmögna klasser dra sig icke för
utgifter i fråga om lyx; och fint siden, fint linne, fina spetsar,
finaste yllevaror, fina viner och skotsk whisky och engelskt öl räknas
till våra lyxartiklar.

Lägg märke till att denna politik skall icke längre först och främst
fullföljas för tullskydd, utan endast för inkomst. Äfven om
protektionism som en politisk åtgärd afskaffades, är det troligt att
sådana artiklar skulle bli beskattade--massorna skulle fordra det.
Det är ett stort misstag att tro, att det är de få och icke de många,
som yrka på tull på importerade lyxartiklar. Min åsikt är att sådana
tullar icke bli afskaffade i vår tid. Det är det mest populära sättet
att skaffa landet inkomster.

Det är en ny företeelse inom handeln mellan nationerna, hvilken icke
bör förbigås. Det kan tagas för afgjordt att råmateriel i lyckligt
lottade delar af världen nu hafva uppnått förmågan att draga till sig
kapital och skicklighet, så att de som regel kunna bearbetas på
platsen. De olika folkslagen utveckla öfverraskande duglighet. Indiens
fattiga män och kvinnor, Mexikos peoner och Amerikas negrer ägna sig
med framgång åt fabriksverksamhet. Likaså kineser och japaner.
Britannien och Förenta staterna förse dem med hufvudmän för de olika
företagen, och för skötandet af de automatiska maskinerna fordras
ingen utpräglad skicklighet hos arbetaren. Vi kunna vänta stora
förändringar af denna omständighet. Det tillkommer Britannien, länge
den förnämsta och en gång enda fabriksidkande nationen af betydelse,
och äfven Förenta staterna att på alla områden söka nå det högsta inom
industrien. Förändringar, som närma sig revolution, kunna uppstå af
denna orsak. Sir Thomas Sutherland talade nyligen till sina bolagsmän
om antagligheten af att beställa ångskepp i fjärran östern. Men jag
tror ändå att han först försöker att få dem i Britannien eller Amerika
--det är långt att ropa ända till fjärran östern.

Fastän det ser ut som om nationerna mer och mer söka att själfva fylla
sina förnämsta behof, så tror jag dock, att ökningen af befolkning och
rikedom, som skapar nya behof och utvidgar området för de redan
befintliga, icke endast håller varuutbytet mellan nationerna kvar på
dess nuvarande ståndpunkt, utan äfven ökar det i viss mån. Hur
obetydlig är icke handeln på utlandet, äfven i bästa fall, mot den
inhemska! Oaktadt Förenta staterna förra året (1899) exporterade
fabriksvaror för åttio millioner pund (400,000,000 dollars) var det
icke fullt futtiga fem procent af totalpriset på dess
fabrikstillverkning, öfver 1,800 millioner. Man behöfver icke frukta,
att världens behof skola minskas--Britanniens enda omsorg är att bli
det land, som bäst kan fylla dem.

Så stå för närvarande de engelsk-amerikanska handelsförhållandena. I
dessa tider af sekterism och partisplittring synes det vara af
ytterlig vikt, att en sammanslutning af intelligenta män i hvarje
centrum,--där hvarken rang, rikedom, parti eller trosbekännelse
kunna utgöra hinder för medlemskap--uteslutande arbetade för sitt
lands fred och välfärd, med utsträckt blick äfven till alla länders
alla folk, ett broderskap, som ser det egna bästa i det gemensamma
bästa. Dessa män dela icke den vanliga politikerns trånga uppfattning,
som i kriget mot andra land ser en fördel för sitt eget och, fruktar
jag, ser ännu klarare sin egen popularitet. För handelsnationer,
sådana som Storbritannien och vår unga republik--hvilken nu börjar
dela världshandeln med moderlandet--finnes ingen grad af framgång i
någon del af världen, hvari de icke äga andel. Hela världen står i
skuld till de nationer, som i större mån fylla deras behof. Därför är
Britanniens och Amerikas största intresse: fred. Därför är det också
en klok politik att uppehålla fred, ett allvarligt politiskt missgrepp
att rubba den, enär vi icke kunna förstöra en annan nations välfärd
utan att skada vår egen. En skenbart tillfällig vinst af andras ofärd
är verkligen förlust till sist. Detta är kanske att se allt för långt
in i framtiden, men steg, som leda dit, böra tagas redan i våra
dagar. Första steget ligger i att lämna föreställningen, att handeln
följer flaggan; verkliga förhållandet är att handeln följer, dit
spåret till den bästa fördelen leder. Handeln respekterar inga
flaggor; det lojala Kanada köper sina »Union Jacks» i New
York. Kanadas handel på republiken är tre gånger så stor som på
England och större än med alla andra nationer tillsammans. Förgäfves
söker någon nation politiskt eller nominellt herravälde på främmande
område med afsikt att vinna fortfarande affärsförmåner under frihandel
och lika lagar för alla.  Den försäkrar sig om och fasthåller endast
den marknad den kan bäst fylla. Att offra millioner i penningar och
tusentals människolif för att erhålla politiskt öfvervälde i ett nytt
landområde kan ibland vara nödvändigt i politiskt syfte, men aldrig i
handelsintressen. Vi skola ha kommit ett steg framåt, när det öppet
förkunnas att politisk eröfring icke är nödvändig för att eröfra ett
nytt landområdes handel.  Denna sanning behöfver Amerika lära sig på
nytt, då hon försöker att få politisk makt öfver Filippinerna. De
britiska och amerikanska intressena äro skyddade, när samma lagar
gälla för alla nationer. Båda ländernas intressen rörande utländsk
handel ha blifvit desamma och borde leda till samma politik: Öppen
dörr och Fred--tillåtelse för alla nationer, alla folk att följa
egna utvecklingslagar i fullkomlig frihet. Vi ha nyligen haft många
bevis på sanningen af det gamla påståendet, att »blod är tjockare än
vatten», betydligt mycket tjockare, som jag tror, mellan medlemmarna
af vår egen ras. I den nu framträdande dragningen till hvarandra
mellan alla engelsktalande--och allt hvad detta innebär--se vi
gryningen till en ny känsla--raspatriotism; en känsla af stolthet
och hängifvenhet, som den ena halfvan af rasen ger åt »Union Jack» och
den andra å »Stars and Stripes»--den andra af de två flaggor, som
gemensamt svaja öfver alla engelsktalande, ty intet samfund, hvari
vårt tungomål talas, existerar utan att lyda under en af dessa
symboler. Silfverkanten på de mörka krigsmoln, hvilka tyvärr nu sväfva
öfver de båda grenarna af rasen, är att krigets utgång skall ännu
fastare sammanbinda de båda nationerna. Vi kunna säkert, jag tror
fullkomligt säkert, antaga att mellan de två nationerna, hvilka äro
ett folk, ingen skiljaktig mening någonsin kan uppstå, som icke kan
afgöras i vänskap, eller att någon regering i någotdera landet skulle
vara nog stark eller illasinnad att motsätta sig folkens önskan, att
deras tvistigheter icke må afgöras med svärdets bittra skiljedom. Den
dagen är förbi, då engelsktalande män skola uppmanas att döda
hvarandra på slagfältet. Solen kommer aldrig mer att lysa öfver ett
sådant skådespel. Vi ha hunnit förbi detta stadium och vändt om bladen
för alltid i denna fasaväckande historia.

Hur skall framtiden gestalta sig under inflytandet af denna nya makt
--raspatriotismen, som nu dagas för oss? Vår egen ras isynnerhet har
anlag för den sjukdom, som kallas laudhunger. Storbritanniens röda
flagga förkunnar sitt öfvervälde öfverallt i världen. Vi ha utsträckt
vårt område tre tusen mil från Atlantens stränder till Stilla hafvets,
från S:t Lawrence till Mexikogolfen och, ändå icke nöjda, fruktar jag,
att vi följa Englands farliga exempel och annektera utländskt område.
Sanningen är att vi alltför troget följt Skriftens ord, som säger oss,
att de saktmodiga skola besitta jorden; och hvilket, enligt vår
humorist, Mark Twain, förklarade alltsammans--vår ras är så
saktmodig. I alla händelser synas vi ha skyndat oss upptäcka, att det
sanna och enda säkra beviset på jordens rätta besittningstagare var--
att de talade engelska.

Denna utvidgningsepok måste snart gå öfver. Det är utvecklingens lag,
att hvarje land skall, om det kan, styra sig själft. Så gör Kanada;
Australien håller på att förvärfva sig själfständighet, och båda ha
sina egna tulltariffer till och med mot Englands produkter.
Sydamerikas sjutton republiker, som nyligen lydt under Spanien, äro
alla oberoende under egen styrelse. Det är endast under
utvecklingsperioder som aflägsna makter kunna styra och behärska ett
folk, men under denna tidpunkt kunna regeringens åtgärder vara af så
välsignelsebringande art, att äfven sedan det nya samhället själft
öfvertagit ledningen af sina angelägenheter, blir bandet mellan moder
och barn icke endast oslitet, utan starkare än någonsin förut. Kanada
och Australien lämna starka bevis härpå. Genom den visa, välvilliga,
fredliga och tillmötesgående politik, som följts, har inom riket
skapats en raspatriotism, som hvilar på moralisk styrka, den
mäktigaste af alla, som hvilar icke på lag, utan på kärlek.
Britanniens framgång i sin kolonialpolitik är en af de största
triumfer en nation någonsin vunnit, kanske den allra största. Endast
fredliga och icke krigiska medel kunde ha åstadkommit denna seger,
långt mera ärofull än en eröfring genom våldsmakt och långt
varaktigare, hvilket framtiden kommer att visa.

Storbritanniens flagga svajar öfver Kanada och Australien. Genom
folkets önskan äro de en del af det fast förenade hela, och nu är
frågan om denna rassammanslutning skall stanna inom britiska riket
eller slutligen utvecklas till ett förbundsråd för hela rasen, ledande
de internationella angelägenheterna, innefattande världsfreden och
låtande hvarje särskildt land sköta sig själft under egen regering,
antingen det önskar en krönt eller okrönt republik. Jag beskylles för
att en gång, och det var icke så längesedan, ha spått, att vår
engelsktalande ras skulle en dag åter vara förenad. Här är ett
lämpligt fält för vår Handelskammare att odla, ty det ligger i
riktningen: frid på jorden och människorna en god vilja. För det
närvarande kunna de åtminstone bruka sitt inflytande för att stärka
det vänliga förhållandet och närmandet mellan de två grenarna. Jag har
glömt att nämna ett af de bästa, kanske det allra bästa, resultatet af
vår tillfälliga tullpolitik. Det har tillfört oss många britiska
yrkesidkare för att uppsätta industriella företag och sålunda utveckla
våra tillgångar--Clark och Coats från Paisley, Dolan från Yorkshire,
Sanderson från Sheffield och sist, men ingalunda minst, en stor skatt
från Halifax.  Hvem kunde begära att vi skulle öfvergifva vår tanke på
protektionism, om vi lyckades fånga sådana som Firth. Vi utlämna dem
icke mot en konungs lösen; vi behöfva så många vi kunna få af
Halifaxkvaliteten.  Närhelst våra tariffer passa, må alla taga en
grundlig hämnd, komma hit öfver och glädja sig åt frihandeln i
Unionens fyrtiofem nationer.  Republiken uppmanar dem att komma, alla
som en. Den har högsta tull på importerade ädelstenar och dyrbarheter,
men dessa ovärderliga skatter gå tullfria.

Det är icke endast för sin industriella skicklighet de skulle bli
värderade, utan som länkar, hvilka binda samman det gamla och det nya
landet, modern och barnet. Några af firmans yngre medlemmar bli
bofasta ibland oss, deras barn gifta sig med amerikanare, eller, om de
besöka det gamla hemmet, ingå de förbindelser där, och den riktige
engelsk-amerikanen är resultatet. Denne visar sig kanske vara den nye
mannen, hvilken äger båda rasernas förtjänster och styrka och
ingenderas fel och svaghet och som i alla händelser, det kunna vi vara
förvissade om, skall vara den främste lärjungen i raspatriotism och
arbeta för att det gemensamma medborgarskapets dag skall uppgå inom
vår ras vidtfamnande gränser.
  _________________________________________________________________

			      "BUSINESS"

(Ur ett föredrag vid Cornell University, 11 Jan. 1896)

  »Business» är ett omfattande ord och är i sin ursprungliga
  betydelse uttrycket för hela skalan af människors sträfvanden.
  Samma egenskaper, såsom skötsamhet, energi, koncentrering och
  intelligens, vinna framgång i alla grenar af »business», från
  medicin till manufakturvaror.

»Business» är ett omfattande ord och är i sin ursprungliga betydelse
uttrycket för hela skalan af människors sträfvanden. Prästens
»business» är att predika, läkarens att bota sjuka, skaldens att
skrifva vers, universitetsprofessorns att undervisa och de studerandes
»business» är, skulle man kunna tro, af den ofantliga uppmärksamhet
som ägnas däråt, att spela fotboll. Jag ämnar icke tala om »business»
i denna vidsträckta betydelse, utan företrädesvis följa definitionen i
»Century Dictionary»:

»Merkantila och yrkesmässiga företag af hvarjehanda slag;
sysselsättning, som fordrar kunskap i bokföring och finansiella
metoder; bedrifvande af handel samt penningtransaktioner af alla
slag».

Belysningen, som följer, är betecknande och definierar klart denna
uppfattning af »business». Den lyder på detta sätt:

»Det förekommer sällan, att personer med böjelse för studier förvärfva
något anseende för kunskap i business».

Men vi måste gå ännu ett steg längre för att mera tydligt förklara
hvad »business» är, så som jag ser saken. Är en aflönad
järnvägspresident eller bankdirektör eller en aflönad tjänsteman af
hvad slag som helst en »businessman»? Strängt taget, icke. För att en
person skall vara i »business» måste han vara åtminstone delägare i
det företag han leder och ägnar sitt intresse åt samt för sina
inkomster vara hufvudsakligen beroende af företagets framgång och icke
bara af sin aflöning. Denna synpunkt utesluter hela den aflönade
klassen. Inga af dessa äro nu »businessmen», men många af dem hafva
varit det och varit det med framgång. Den, som är en verklig
affärsman, kastar sig i och slungas omkring på affärslifvets vågor,
utan lifräddningsboj i skepnad af aflöning--han riskerar allt.

			  VAL AF LEFNADSBANA

Förmögenhet kan icke erhållas genom aflöning, hur hög denna än är, och
affärsmannen sträfvar efter förmögenhet. Om han är klok, så lägger han
alla sina ägg i en och samma korg och tar sedan väl vara på denna
korg. Gör han affärer i kaffe, så ägnar han sin uppmärksamhet åt
kaffe; gör han affärer i socker, så ägnar han sig åt socker och låter
kaffet vara--han blandar inte ihop dem, utom när han dricker sin
kopp kaffe med socker i. Om han gräfver kol och säljer dem, så ägnar
han sin uppmärksamhet åt »svarta diamanter»; om han äger och säljer
skepp, så ägnar han sig åt skeppsfart, och han upphör att försäkra
sina egna skepp, så snart som han har kapital att undvara och kan tåla
förlusten af ett utan risk af ruin; om han tillverkar stål, så håller
han fast vid stål och håller sig på långt afstånd från koppar; om han
bearbetar järnmalm, så håller han fast därvid och bryr sig icke om
annat slags grufdrift, allraminst silfver och guld. Detta är därför,
att en man kan grundligt sköta endast en affär, och endast en duglig
man kan göra det. Jag har ännu aldrig träffat på en människa, som
fullt förstod två olika slags »business»; ni kan lika lätt träffa på
någon, som tänker på två språk samtidigt.

Underafdelning och specialitet är dagens lösen.

	     HVARJE MAN I SITT YRKE ELLER SIN SPECIALITET

Jag har framför mig många representanter för alla slags studerande. Om
jag kunde se in i edra hjärtan, så skulle jag finna många skiftande
former af ärelystnad; de flesta sökande utmärkelse i något af de lärda
yrkena. Några vilja bli jurister, andra präster, läkare, arkitekter,
elektrici, ingeniörer, lärare, och hvar och en ställer upp för sig ett
mönster, ett hedradt namn, som intagit första platsen i något af dessa
yrken. De blifvande juristerna framför mig skulle vilja täfla med
forntidens Marshall och Story eller nutidens Carter och Choate;
prästen ville vara en Brooks eller en Van Dyke; läkaren en Janeway
eller en Garmany; redaktören ville vara en Dana; arkitekten en
Richardson, och när han nått sin ärelystnads mål, så skulle han vara
nöjd. Åtminstone tror han det nu. Med dessa klasser har jag egentligen
icke något som helst att göra i dag, därför att alla dessa äro
yrkesentusiaster. Men när hufvudegenskaperna för att lyckas i de lärda
yrkena äro de samma, som betinga framgång inom affärslifvet, kan
mycket af hvad jag har att säga tillämpas på er alla.

Ibland er finnas sådana, som skulle vilja segla på det ovissa haf, som
kallas »business», och arbeta för att förtjäna pengar, stor
förmögenhet och till slut bli millionärer. Men jag är öfvertygad om
att, om också detta är främst i edra tankar, så är det icke allt ni
sträfvar efter på affärsbanan; ni känner att där gifvas tillfällen att
visa duglighet, företagsamhet, energi, omdöme och alla de bästa dragen
hos människonaturen, samt äfven att affärsmän mycket gagna det
samhälle, de lefva i.

Jag vill försöka att sprida litet ljus öfver vägen till framgång, att
peka på klipporna och skären i det förrädiska hafvet och ge några
vinkar om sättet att styra ert skepp eller ro ert nötskal och om det
hastiga eller det långsamma årtaget vinner i längden.

			   STARTEN I LIFVET

Låt oss då börja med början. Är någon af de blifvande affärsmännen här
framför mig, då han för sig utmålar framtiden, nöjd med att se sig
hela sitt lif arbetande för en bestämd aflöning? Icke en enda, det är
jag säker på. Här har ni skiljegränsen mellan affär och icke-affär;
den ene är husbonde och beror af förtjänsten, den andre tjänare och
beror af sin lön. Naturligtvis får ni alla börja som aflönade tjänare,
men alla få icke sluta där.

Ni har litet svårt för att komma i gång, mycket svårt i allmänhet, men
här gör sig undantagsstudenten gällande. För honom finns ingen
svårighet; han har vunnit sina lärares uppmärksamhet, och de känna en
mängd affärsmän. Han har fått premium, han är den förste i klassen,
han har visat ovanlig förmåga, grundad på karaktärsdrag, som komma att
göra sig gällande i täflingen. Han har bevisat sig äga aktning för sig
själf, har oförvitliga vanor, godt förstånd, ordningssinne,
outtröttlig flit, och hans lediga tid användes till sökande efter
kunskap, hvari han finner sin högsta glädje.

Ännu en viktig sak: hans finanser äro alltid i godt skick, han lefver
strängt på sina inkomster och sist, men icke minst, han har visat, att
han finner glädje i sitt arbete. Dessutom har han vanligen en kraftig
garanti för framtida flit och gagnande ärelystnad--han är icke
belastad med rikedom. Det är nödvändigt, att han själf banar sig väg i
lifvet. Han är icke millionär, han bara ämnar bli det. Han har ingen
rik far eller--det som är ännu farligare--en rik mor, som kan och
vill understödja honom i lättja, i fall han skulle misslyckas; han har
ingen lifräddningsboj, han måste simma eller gå till botten. Innan
denne unge man lämnar universitetet, är han en bemärkt man. Mer än en
bred väg står honom öppen. Dörren öppnas, innan han behöfver knacka,
han väntas af den insiktsfulle arbetsgifvaren. Icke hans professors
skrifna betyg--ty betyg måste vanligen läsas och läsas mellan
raderna--utan ett ord eller två sagda till affärsmannen, som alltid
är på utkik efter unga undantagsstuderande, har tillförsäkrat den unge
mannen allt hvad en ung man behöfver--en början. Det oskattbaraste
förvärf, som en arbetsgifvare kan vinna åt sin affär är
undantagsynglingen--ingen affärsuppgörelse är så gifvande som denna.

Det är naturligtvis oändligt mycket svårare för
genomsnittsstuderanden; han behöfver vanligen söka efter
sysselsättning, men slutligen finner äfven han en början.

			UTVÄGAR TILL FRAMGÅNG

Det är undantagsstudentens bana, som belyser vägen till framgång. Vi
behöfva icke alls bekymra oss om honom, han är »all right». Han har
blifvit kastad i sjön, men han behöfver ingen lifboj, han behöfver
icke klemas med, han kan simma; han är icke född för att bli dränkt,
och ni ser hur han år efter år trotsigt möter vågorna, tills han är i
spetsen för ett stort »business». Hans början var naturligtvis icke i
spetsen, utan vid foten--lyckligtvis; därför har hans
framåtskridande alltid skett uppåt. Om han börjat uppifrån, skulle han
icke haft tillfälle att sträfva högre. Det betyder icke mycket hur han
börjar, ty han äger egenskaper inom sig, hvilka med säkerhet skola
åstadkomma ett visst resultat, hvart han än kommit. Han fortfar på en
mycket liten lön, uträttar småsysslor, mycket obetydligare än han vet
sig kunna utföra, men han utför dem med yttersta noggrannhet.

Men så en vacker dag inträffar något, som ådrager honom hans närmaste
förmans uppmärksamhet. Han har något att invända mot ett förslag och
tror att det kan förbättras, eller han erbjuder sig att biträda i en
annan afdelning än sin egen; eller han stannar en dag senare än
vanligt vid sitt arbete eller kommer tidigare en morgon, därför att
det var något, som skulle göras nästa morgon, och hvilket han för
säkerhets skull ville sätta sig in i i god tid. Hans principal har
kanske äfven varit litet orolig öfver samma sak och kommit tidigt till
platsen. Han träffar på den unge mannen, som visar att han icke endast
utför sitt aflönta arbete, utan äfven tänker på affärens framgång. Det
kan också hända, att principalen en dag föreslår en viss åtgärd
rörande en af kundernas konto; det åligger kanske den unge mannen att
sköta denna gren af bokföringen--en mycket viktig gren.  Principalen
önskar stoppa denna kredit, hvilket måhända skulle vara till olägenhet
för kunden. Den unge mannen känner kunden, har ibland besökt honom i
affärer, burit upp penningar--eller försökt att göra det--och
invänder blygsamt, att denne är en präktig karl, som måste vinna
framgång, som sköter sin affär redbart och klokt och endast behöfver
tillfälligt öfverseende för att kunna reda sig förträffligt.

Principalen har förtroende till den unge mannens omdöme och duglighet,
tycker kanske att det är litet djärft af en kontorist att framställa
något sådant, men säger till honom: »Sköt om den här saken, men passa
på att vi icke förlora något. Vi vilja naturligtvis icke skada våra
kunder, utan om vi kunna hjälpa mannen utan för stor risk, så göra vi
det gärna». Den unge mannen tar saken om hand, och följden visar, att
han hade alldeles rätt; kunden blir en af firmans allra bästa kunder,
en som icke utan stor svårighet kunde lockas öfver till en annan.

Eller kanske att den vakne unge mannen har gifvit akt på fabrikens
försäkringspoliser och deras förfallodag; han ser att denna blifvit
försummad--att några af försäkringarna äro förfallna. Det angår icke
honom, han har icke betaldt för att sköta om firmans försäkringar; i
en mening--den inskränkta meningen--åligger denna syssla en annan
man, men han vågar påpeka omständigheten och föreslår, att premierna
skola erläggas. Men--lägg nu märke till fördelen af allmän läsning
och bildning!--denne unge man har läst tidningar och tidskrifter och
lärt känna flere »affärsknep», som ibland bedragit försäkringstagaren
på hans försäkring, och i samband därmed har han studerat nya och
billiga försäkringsmetoder. Han föreslår, att den eller den polisen
öfverflyttas till ett annat, solidare och äldre bolag. Ni ser, mina
herrar, att vår tids affärsman måste läsa, ja studera och gå till
roten af en hel mängd saker, så att han kan undgå de falluckor, som på
alla sidor omgifva en affär. Den arbetsgifvare, som icke insåg hvad en
sådan ung man, ehuru i en kontorists anspråkslösa ställning, duger
till, är icke värd att arbeta hos.

			  ANDRA STEGET UPPÅT

Antag att den unge mannen är elektriker eller ingeniör och kommer från
Sibley, som är ett bra ställe att komma från. I det stora
fabriksföretag, som är nog lyckligt att ha försäkrat sig om hans
duglighet, har han kanske en mycket anspråkslös befattning; men han
upptäcker att ett par ångpannor icke äro riktigt säkra, att maskinerna
eller motorerna äro byggda på falska mekaniska principer och förbruka
en mängd bränsle, och att användningen af maskinerna är förenad med
risk. Han ser, att entreprenören fuskat med grunden under den; eller
han kommer oförmodadt in i fabriken en natt för att se, om allt står
bra till, och upptäcker att mannen, som har vakten, icke är att lita
på och att en olycka lätt kunnat ske. Han känner det vara sin plikt
att ingripa och rädda fabriken från undergång. Han gör upp en ritning
öfver maskineriet och lägger fram den för sina principaler med förslag
att afhjälpa bristerna, enligt de nyaste vetenskapliga principerna,
som han lärt sig i Sibley. Arbetsgifvaren är naturligtvis icke hågad
för utgifter och är förargad öfver att hans maskineri icke är sådant
det skulle vara. Men äfven om hans vrede tar sig utlopp, låter han,
när stormen väl är öfver, den unge mannen förklara hvad ett par tusen
dollars nu kunde rädda, och resultatet är, att Sibleypojken får
tillsägelse att sköta om saken och laga att allt blir ordentligt
gjordt.

Denne unge mans lycka är så godt som redan gjord. Äfven om han ville,
skulle han icke kunna dölja sitt ljus under skäppan, hvilket den
blifvande affärsmannen just icke är vidare benägen att göra--han är
bara och uteslutande »business». Han lider icke af tillgjordhet eller
falsk blygsamhet. Han förstår sitt »business», och han är fullt
medveten och stolt öfver den omständigheten att han förstår det--det
är en af de många fördelar Sibley gifvit honom--och han är besluten,
att hans principal icke skulle, åtminstone i denna sak, veta mindre än
han. Ni får aldrig uraktlåta att upplysa er arbetsgifvare. Man kan
icke hålla en sådan ung man som denne tillbaka; och låt mig tala om
för er, att ingen arbetsgifvare vill hålla honom tillbaka. Det finns
ännu en person, som är lika glad öfver att upptäcka den unge mannen,
som den unge mannen är öfver att upptäcka sig själf, och denna är hans
arbetsgifvare. Han är värd en million, hvarken mer eller mindre, men
det vore naturligtvis icke till hans nytta att få den, medan han ännu
är så ung.

Han har nu tagit två steg uppåt. Först, han har fått en god början
och, för det andra, han har visat sin principal, att han är mer än
vanligt duglig. »Han har kommit», som fransmännen säga, och han har
kommit för att stanna. Hans fot är på stegen och det beror på honom
själf, hur högt han klättrar. Han är en af de mycket få, som kommit
öfver tröskeln till hela affären.

Men det är mycket som återstår att göra. Denne unge man har nit och
duglighet, och han har visat att han har den oundgängliga egenskapen
--omdöme. Och han har visat ännu en oundgänglig egenskap--att hela
hans intresse är i affären. Han visar ifrån sig de lockande
frestelserna, som omgifva unga män, och koncentrerar sin
uppmärksamhet, sin tid och sina krafter på uppfyllandet af sin plikt
mot sin arbetsgifvare. Alla andra studier, sysselsättningar och alla
nöjen undanträngas af »business», som härskar oinskränkt. Hans
aflöning stiger, naturligtvis. Om han händelsevis råkat få anställning
hos en arbetsgifvare, som icke förstår att uppskatta hans förtjänster
så finns det andra arbetsgifvare, som funnit, att här är den sällsynta
företeelsen--undantagsynglingen--i deras konkurrents tjänst, och
det är mycket antagligt att vår unge hjälte kommer att byta om
principal. Det händer icke ofta, men ibland tvingas en ung man att
göra det. Som regel är arbetsgifvaren endast alltför tacksam, att en
sådan ung man kommit till honom, och han är angelägen att få behålla
honom. Men förtroende är något, som behöfver lång tid att gro, och det
är en lång väg från högt aflönadt biträde till jämnlikhet som
delägare.

			 DEN AFGÖRANDE FRÅGAN

Låt oss följa honom litet längre. Den unge mannens arbete i firmans
tjänst har en dag framkallat nödvändigheten för honom att göra ett
besök hos arbetsgifvaren i hans hem. Sådana tillfällen yppa sig allt
oftare, den unge mannen blir känd och värderad i familjen; till slut
spörjer principalen sig själf, om han icke någon dag kunde taga honom
till kompanjon, och då kommer frågornas fråga: »Är han redbar och
duglig?»--Låt mig dröja här ett ögonblick. Mina herrar, detta är den
afgörande frågan, hvalfvets slutsten, ty ingen duglighet, hur stor den
än må vara, är värd något utan redbarhet. När Burns skildrade
Skotlands genius i »Visionen», kommo dessa egendomliga ord honom i
sinnet:

  »Hennes öga, äfven då det ut i tomma rymden såg,
  lyste klart af tro och heder».

Intet fördöljande, ingen beräkning, ingen spekulation på att vinna en
oförtjänt förmån, aldrig en handling, hvars upptäckt skulle bringa er
skam. Affärsmannen söker allra först hos sin kompanjon »ett redbart
sinne», den, som, äfven för att tjäna honom, vek en hårsmån från den
smala vägen, skulle genast förlora hans förtroende. Är han
intelligent? Är han i stånd att bilda sig ett korrekt omdöme, grundadt
på insikt och klarsynt förutseende? Unga män--ja, gamla män också--
gifta sig förhastadt, hvilket är mycket oförståndigt af både de unga
och de gamla. Men om ett kompanjonskap kan man säga, att det sällan
ingås i förhastande. Det är icke en eller två egenskaper, som afgöra
det, utan karaktären i sin helhet--tilltalande i många afseenden,
icke frånstötande i något och med särskild duglighet i ett eller två.

Vi höra ofta talas om huru omöjligt det i våra dagar är för unga män
att starta nya företag, därför att affärer ske i så stor skala, att
det erforderliga kapitalet närmar sig millionen, och sålunda är den
unge mannen dömd till en löntagares lif. Detta är sant endast i fråga
om de stora korporationerna, i hvilka man icke kan bli delägare utan
kapital. Ni kan köpa så och så många aktier för så och så många
dollars, och som de unga män jag nu talar till äro fast beslutna att
förr eller senare blifva sina egna herrar, så tror jag icke att
anställning i en stor korporation--där hög aflöning är allt hvad de
kunna vänta--är lika fördelaktig för dem som hos privata ägare.

Äfven presidenterna för dessa korporationer äro endast aflönade och
således icke, i ordets strängaste mening, affärsmän. Huru skulle då en
ung man, som arbetar under dem, vara annat än en löntagare hela sin
lifstid?

		       HVAR FINNAS TILLFÄLLENA?

Mången affär, som länge arbetat med framgång under kompaniskap,
förändras till bolag, aktierna erbjudas till salu, och lärda herrar,
menlöst okunniga i affärer, och, stundom, spekulativt anlagda kvinnor
samt--jag är ledsen att tala om det--ofta präster och artister äro
förledda att köpa. Allmänheten köper affären, men de skulle hafva köpt
mannen eller männen, som skötte affären.

Kommer ni ihåg historien om Travers? En vän bad Travers komma in och
titta på en hund, som han tänkte köpa för att ränsa sitt
konservatorium från råttor. Just som hundsäljaren skulle visa honom,
hur utmärkt hunden gjorde slut på odjuren, kom en stor, väldig gammal
råtta jagande hunden framför sig. Travers vän frågade honom:

--Hvad skulle du göra?

--Kö-kö-köpa råttan, svarade Travers.

Allmänheten köper ofta den oriktiga saken.

Det skulle vara ett förträffligt studium för er att ofta läsa de olika
bolagsaffärernas fondnoteringar. Ni skall finna förteckningen i några
tidningar. Lägg nu märke till aktiernas parivärde och det pris, för
hvilket ni kan köpa dem. Det kan invändas att detta parivärde är
fingeradt kapital, det är endast i ganska få fall det är så; i
fabriksaffärer i synnerhet, tror jag, att motsatsen är regel.
Kapitalet representerar icke helt och hållet egendomens värde.

Men det finns många bolag, hvilka icke äro bolag, och många exempel på
kompaniskap, förändrade till bolag, där affären i själfva verket
fortfar som kompaniskap. Om vi jämföra sådana institutioner med de
stora bolagen, hvilkas ägare äro här och där och öfverallt, så finna
vi en anmärkningsvärd olikhet. Tag till exempel världens stora
ångbåtslinjer. De ibland er, som läsa, känna nog till att de flesta af
dessa lämna ingen utdelning åt aktieägarna. Några af de största
bolagens aktier ha sålts för halfva, till och med för tredjedelen af
värdet. Dessa äro bolag helt enkelt, men om vi se på andra linjer på
samma haf, som skötas af ägare, och för hvilka vanligen en stor
affärsman, som är djupt intresserad, står i spetsen, så skola vi
finna, att de hvarje år lämna stor utdelning och öka reservfonden med
betydliga summor. Det är skillnaden mellan individualism och
kommunism, tilllämpad på business, och mellan ägarna, hvilka sköta sin
egen affär som kompanjoner, och ett bolag med tusen olika ägare,
okunniga om affärer.

Denna motsats kan man finna inom hvarje affärsgren, i handel,
yrkesutöfning, i finanslifvet och i kommunikationen till lands och
vatten. Det är på samma sätt med banker. Många bankinrättningar ägas
verkligen af några få affärsmän. Dessa blifva snart de ledande, och
deras aktier stå alltid högt, i synnerhet om bankens direktör är den
störste ägaren, såsom fallet är i de mest framstående bankaffärerna. I
sådana delägarskapsbolag finnas alla tillfällen för den blifvande
affärsmannen att blifva ägare, det vill säga delägare, ty de som leda
sådana företag söka ständigt efter duglighet.

Var icke alltför kinkiga--tag emot hvad goda makter erbjuda. Börja,
om ni nödvändigt vill, i ett bolag, men håll alltid blicken fästad på
utsikten till en egen affär. Kom ihåg att hvarje företag kan lyckas,
därför att det fyller ett särskildt behof hos allmänheten; det utför
en nödvändig syssla, antingen det producerar en artikel, säljer den,
eller vårdar och förvaltar kapitalet.

Det finns intet slag af »business», där icke framgång kan ernås.

		    EN AF FRAMGÅNGENS HEMLIGHETER

Framgång beror helt enkelt på ärligt arbete, duglighet och
koncentration. Det finns alltid plats i toppen för undantagsmännen
inom hvarje yrke. De behöfva icke sträfva efter gunst; det är snarare
fråga om, hvem som skall lyckas erhålla deras värdefulla hjälp. Och
som det är i hvarje yrke, så är det i alla affärsgrenar--godt om
plats i toppen. Er sak är bara att komma dit. Sättet är ganska enkelt:
Sköt ert »business» en liten smula skickligare än genomsnittsmannen på
ert område. Om ni är aldrig så litet öfver genomsnittet, så är er
framgång betryggad, om denna står i proportion till den grad af
förmåga och intresse, som ni ådagalägger. I en affär finnas alltid
några, som stå nära toppen, men det finns alltid ett oändligt mycket
större antal nere vid bottnen. Och skulle ni misslyckas i att nå upp,
så skyll icke på stjärnorna, utan på er själfva. De som misslyckas
kunna säga, att den eller den personen hade stora fördelar, ödet var
honom bevåget, omständigheterna gynnsamma. Det där pratet är icke
mycket värdt. En man faller i midten af en ström, som han försöker
hoppa öfver, och föres bort af vattnet; en annan försöker detsamma och
landar säkert på andra sidan.

Pröfva noga dessa båda män.

Ni skall finna, att den som misslyckades saknade omdömesförmåga; han
hade icke beräknat medlen att nå sitt mål; han var en oförståndig
karl; han hade icke tränat sig; han kunde icke hoppa; han gjorde det
på en slump. Han var lik den där unga damen, som på frågan om hon
kunde spela fiol svarade: »Jag vet inte; jag har aldrig försökt.»--
Den andre, som hoppade öfver strömmen, hade flitigt tränat sig; han
visste ungefär hur pass långt han kunde hoppa. Och han visste
fullkomligt säkert, att han kunde hoppa långt nog för att nå en punkt,
hvarifrån han kunde vada till stranden eller taga ett nytt hopp. Han
visade omdömesförmåga.

En ung man, som gjort sig känd för att utföra hvad han föresatt sig,
skall finna huru hans arbetsfält växer år efter år och huru
uppgifterna blifva större och större. Å andra sidan, den man, som
måste erkänna sitt nederlag och be sina vänner om hjälp för att få
börja på nytt, är verkligen illa däran.

Studerande vid våra skolor och universitet voro förr färdiga med
examen redan i ton-åren. Detta ha vi ändrat, och de studerande äro i
allmänhet äldre, när de börja kampen för tillvaron, men de ha
naturligtvis lärt en hel del mer. Såvida den unge universitetsmannen
icke hufvudsakligast använder sin tid för att inhämta kunskap i det
ämne, som han tänker ägna sitt lif åt, så blir han, om han går in i en
affär, undanträngd af yngre män, som börja i ton-åren, ehuru de sakna
universitetsbildning. Detta säger sig själft. Nu är frågan: Skall den
studerande, som vistats i teoriernas region, hinna fatt mannen, som
har ett par års försprång på praktikens hårda och strängt uppfostrande
fält.

Att detta är möjligt för den studerande är ju tydligt och att han i
sitt senare lif kommer att äga bredare vyer, än den vanlige
affärsmannen, som saknar akademisk bildning, är också tydligt, och det
är naturligtvis slutet, som blir det afgörande; början är glömd och
har ingen betydelse. Men om den studerande någonsin skall hinna fatt
den, som först startade i täflingen, så måste det vara genom att äga
starkare uthållighet; hans öfverlägsna kunskap och därpå grundade
sundare omdöme måste slutligen förhjälpa honom till seger i täflingen.
Det är tre brister, som vanligen känneteckna mannen, som startar,
innan karaktären vunnit manlig fasthet, nämligen: bristen på sträng
själfdisciplin, på allvarlig koncentration och på en allt behärskande
ärelystnad. Den unge universitetsmannens vanor och den i en affär
anställde ynglingens äro himmelsvidt skillda.

Det är en annan svårighet, som i de flesta stora affärsföretag möter
den äldre mannen. Där råder nämligen en sträng civilförvaltning och
befordran utan favoritsystem. Det ställer sig därför mycket svårt att
få någon annan anställning än i de lägsta graderna. Man måste börja
vid foten, och det är bäst för alla parter, synnerligast för den unge
studeranden.

Undantagsstudenten borde naturligtvis öfverträffa
undantags-icke-studenten. Han har större bildning, och bildning gör
sig alltid gällande, om de andra egenskaperna äro desamma. Tag två män
med lika naturlig begåfning och energi, samma ärelystnad och
personliga egendomligheter, och den af de två, som erhållit den bästa,
mest omfattande och mest lämpliga bildningen, har utan gensägelse en
ofantlig fördel öfver den andre.

		      AFFÄRSMAN OCH SPEKULANTER

Alla äkta mynt hafva blifvit efterapade; efterapningen af »business»
är spekulation. En affärsman ger valuta för sin inkomst och uppfyller
en nyttig förpliktelse. Hans tjänster äro nödvändiga och komma
samhället till godo; dessutom arbetar han ihärdigt för att utveckla
landets tillgångar och bidrager sålunda till släktets framåtskridande.
Detta är äkta mynt. Spekulation däremot är en parasit på affärsmännens
arbete. Den skapar ingenting och fyller intet behof. När spekulanten
vinner, så tar han pengar utan att lämna vederlag eller betala därför,
och då han förlorar, tar hans medspekulant pengarna från honom. Det är
ett rent hasardspel mellan dem, förnedrande för båda. Ni kan icke vara
en hederlig affärsman och en spekulant. Tillvägagångssättet och syftet
på den ena banan äro olycksbringande för den andra. Ingen affärsman
kan spekulera hederligt, ty de som visat sig ha förtroende för honom
ha rätt att vänta strängt fasthållande vid
affärsmetoder. Fordringsägaren tar den vanliga affärsrisken, men vill
icke veta af någon spekulationsrisk. Det äkta och det förfalskade ha
intet gemensamt.

Att nittiofem procent af dem, som för egen räkning börja ett
affärsföretag, misslyckas, låter otroligt, och ändå säger statistiken,
att det förhåller sig så. Med siffror kan man bevisa hvad som helst,
heter det, men det är dock ett faktum, att proportionen är mycket
stor. Tro inte att jag vill afskräcka er från att försöka bli era egna
herrar och skaffa er en egen affär, långt därifrån. Dessutom låter den
blifvande affärsmannen icke afskräcka sig af något, som någon kan
säga. Han är en sann riddare och säger med Fitzjames:

  Om full af faror vägen är,
  dess större lockelser den bär.

Den unge mannen, som föresatt sig att bli en affärsman, låter icke
hindra sig, och icke heller låter han sig lockas in på en annan bana
--han skall göra en start och få pröfva sina krafter. Han måste gå
på. Tids nog att besluta sig för lifslång träldom som blott löntagare,
sedan ni först pröfvat på »business» och upptäckt, om ni är, eller
icke är, en af de lyckligt lottade, som äga de erforderliga
egenskaperna.

Jag har försökt att teckna undantagsakademikerns väg från aflöning
till kompaniskap. Det är ingen fantasibild; ingen enda dag går förbi
utan förändringar inom firman, hvilka höja unga män till delägarskap;
och i hvarenda stad går ingen förste Januari förbi utan att medföra
befordringar. »Business» kräfver ungt, friskt blod för sin tillvaro.
Om några af er äro missmodiga i denna sak, så låt mig berätta er två
historier ur min egen erfarenhet, som bestämdt skola muntra upp er.

			EN TECKNING UR LIFVET

Det finns en stor fabriksägare, den störste i världen i sitt yrke. Jag
känner honom mycket väl, en präktig karl, som gör heder åt sitt
»business». Då han började åldras, insåg han, liksom alla kloka män,
att nytt blod behöfde införas i hans affär; att medan det ännu var
jämförelsevis lätt för honom att leda det vidsträckta företaget,
skulle det vara välbetänkt att sörja för dess öfverlämnande i goda
händer, när han dragit sig tillbaka. Rika mäns söner ärfva sällan lust
för affärer. Jag kan icke yttra mig om huruvida detta är bra eller
illa. Men då jag ser på människosläktet i dess helhet, tror jag det är
bra.

Om rika mäns söner hade fattiga mäns söners tvingande behof och däraf
framkallade ärelystnad och förmåga, skulle det finnas färre utsikter
för universitetsstnderande än nu. Det var icke till någon af sin
familjs medlemmar denne man vände sig för att finna den nya kraften.
En ung man anställd i ett bolag hade ådragit sig hans uppmärksamhet
vid utförandet af några uppdrag för sin firma. Den unge mannen hade
ofta ärenden till den äldre affärsmannen. Denne var klok och gick icke
hastigt till väga. Hans duglighet var han snart på det klara med, men
det var endast en punkt bland många andra. I hvilka förhållanden lefde
den unge mannen, hurudana voro hans vanor, böjelser och kunskaper?
Hurudan var hans natur, utom hvad som rörde hans verksamhet? Han fann
alla svaren på sina frågor tillfredsställande. Den unge mannen, hvars
far var död, underhöll sin mor och en syster; hans vänner voro
präktiga unga män, ett par af dem något äldre än han; han studerade;
han var road af läsning; han hade ädla böjelser. Jag behöfver knappast
säga att han var en ung gentleman, med aktning för sig själf, den
förkroppsligade hedern, ur stånd till något lågt eller simpelt; i få
ord, ett mönster för en ung man och, naturligtvis, fattig--det säger
sig själft.

Den unge mannen blef eftersänd, och millionären sade honom, att han
skulle gärna vilja anställa honom i sin affär, om han hade lust att
göra ett försök. Millionären uttalade öppet sin afsikt att finna en
ung affärsman, som kunde sätta sig in i företaget och med tiden befria
honom från omsorg. Det uppgjordes att han skulle under två år ha plats
som bokhållare, underkastad en bokhållares villkor, som i detta fall
voro mycket stränga, därför att han måste vara på fabriken några
minuter före sju på morgonen. Han skulle få något högre lön, än han
hade förut, och om efter två års förlopp ingenting blifvit sagdt å
någondera sidan, var öfverenskommelsen slut, och hvar och en af dem
fullkomligt fri. Han var helt enkelt antagen på försök. Den unge
mannen förklarade stolt, att han ville icke ha det annorlunda.

Allt gick som förut. Innan de två åren voro förflutna, var principalen
säker på att han funnit den ytterst sällsynta artikeln: en ung
»businessman». Huru många egenskaper innefattas icke i detta ord--
först och främst omdömesförmåga; ty utan omdömesförmåga kommer en
affärsman icke långt. Principalen förklarade för den unge mannen, att
han var belåten med honom, nöjd med hans arbete och uttryckte sin
glädje öfver att ha funnit honom. Han hade nu vidtagit anordningar för
att upptaga honom i firman. Men till hans häpnad svarade den unge
mannen:

-- Jag är mycket, mycket tacksam, men det är mig omöjligt att emottaga
anbudet.

-- Hvad står på? Ni passar mig. Passar jag inte er?

-- Ursäkta, sir, men af skäl, som jag icke kan förklara, vill jag
lämna min plats om sex månader, då mina två år äro ute, och jag ämnade
just säga upp den, så att ni kan få den fylld.

-- Hvart ämnar ni er?

-- Jag reser utomlands.

-- Har ni tagit någon anställning?

-- Nej, sir.

-- Vet ni icke hvart ni kommer att resa?

-- Nej sir.

-- Icke heller hvad ni skall göra?

-- Nej sir.

-- Jag har behandlat er väl, och jag tror mig ha rättighet att få veta
det verkliga skälet. Jag anser att det är er plikt att säga mig det.

Skälet tvingades ur den unge mannen.

-- Ni har varit alltför god mot mig. Jag skulle vilja ge mycket för
att kunna få stanna hos er. Ni till och med bjöd mig till ert hem--
ni har varit borta på resor--ni uppmanade mig att ofta hälsa på och
att ledsaga er fru och er dotter till sådana underhållningar, som de
önskade besöka--och jag--jag kan inte uthärda längre.

Nåväl, millionären upptäckte naturligtvis hvad ni alla redan förstått,
att det händt den unge mannen precis detsamma, som skulle händt er
under liknande förhållande--han hade blifvit kär i dottern. I vårt
land skulle detta icke ansetts som en förbrytelse, och jag tillråder
ingen af er att strida mycket emot känslan. Om ni hyser verklig kärlek
till någon, så bry er icke om att föremålet är dotter till er
principal och att ni får bära rikedomens börda. Men i det land, hvarom
jag talar, skulle det hafva ansetts ohederligt af en ung bokhållare
att fria till en ung dam utan föräldrarnas tillåtelse.

-- Har ni talat med min dotter om edra känslor för henne? lydde
frågan. Den unge mannen värdigades knappt svara.

-- Naturligtvis icke.

-- Aldrig sagt ett ord, som kunnat tydas däråt?

-- Naturligtvis icke.

-- Nå, sade han, jag ser ingen anledning hvarför ni icke skulle göra
det. Ni är just den son jag skulle önska mig, ifall ni kan vinna min
dotters hjärta.

Mycket egendomligt, men det var dock så, hade den unga damen samma
åsikt som pappa--han var en sådan äkta man, som hon ville ha. Denne
unge man är nu en lycklig affärsman.

			ROMANTIK I »BUSINESS»

Jag har en annan historia, som hände i ett annat land. Båda
svärfäderna ha själfva berättat mig historierna, och de äro stolta
män, liksom jag är stolt öfver deras vänskap. Ni ser att business är
icke endast detta hårda prosaiska lif, som vanligen skildras. Det bär
inom sig romantik och känsla, och ju större ett affärsföretag är, ju
framgångsrikare och nyttigare, desto mera romantik och fantasi träffar
man på. De största triumferna, till och med i affärer, härröra från
romantik, känsla och fantasi, i synnerhet inom en firma med
världsrykte.

Den andra historien är så lik den första, att det är svårt att berätta
den med någon framgång. Ni gissar er genast till upplösningen, och
detaljerna i dessa händelser betyda ingenting. Det är som när jag
berättade om slaget vid Bannockburn för mina unga brorsöner: Där stodo
engelsmännen och där skottarna.

-- Hvem vann, farbror? skreko alla tre på en gång med sublimt förakt
för detaljer. Men i detta fall är det icke fråga om krig. Jag tar för
afgjordt, att alla förvecklingar löstes genom fredlig
öfverenskommelse.

Jag skall icke berätta historien i hela sin längd, som jag gjorde med
den föregående; den är alldeles likadan med undantag af att den unge
mannen i detta fall var anställd på vanligt sätt. Den unge mannens
tjänster behöfdes, och han blef anställd.

Slutligen blef han millionärens privatsekreterare och med samma
olyckliga resultat. Men i detta fall hade fadern bedt den exemplariske
och duglige unge mannen att, medan han var borta, se till hans söner.
Detta gaf anledning till besök å familjens landtställe och till lek
och idrottsöfningar med sönerna. Min vän glömde att han hade en
dotter, och det skulle han inte ha gjort. När ni blir icke endast
hufvudmän för affärsföretag, utan också hufvudmän för familjer, så
skall ni komma ihåg detta och inte endast tänka på sönerna.
Privatsekreteraren, som fått i uppdrag att hålla ett öga på sönerna,
hade på ett eller annat sätt missförstått de muntliga instruktionerna
och gaf dem ett litet vidsträcktare fält. Dottern syntes behöfva mesta
omsorgen. Men lägg märke till detta: Dessa båda unga män tillvunno sig
sina principalers förtroende och erkännande först, och blefvo sedan
kära i döttrarna. Ni kunna vara fullkomligt trygga, om ni taga dessa
saker i samma ordning.

		       VÄRDET AF EN AFFÄRSBANA

Kanske det tillåtes mig, utan att jag alltför mycket afviker från
ämnet för min text, att framställa några anmärkningar öfver det
inflytande en affärsbana, i jämförelse med andra yrken, har på
människor.

Först har jag då gifvit akt på att artistbanan gör folk småaktiga och
framkallar afundsjuka, fåfänga och retlighet, just raka motsatsen till
de egenskaper jag träffat på hos affärsmän. Man tycker att musik,
målning och skulptur borde utöfva ett förädlande inflytande på de
personer, som dagligen syssla därmed. Men erfarenheten säger något
helt annat. Kanske är det därför, att konstnärernas arbete eller
utförande är så personligt, så i ögonen fallande, så direkt framstäldt
för publiken, att småaktiga känslor lätt väckas till lif; hvad
anledningen än må vara, så tror jag ingen kan påstå motsatsen, då jag
säger att konstnärer ofta bli fördomsfulla och trångsinta. Men förstå,
att jag talar endast om klasser och om allmänna intryck; öfverallt
träffa vi på undantag, hvilka göra genomsnittet ännu mindre
tillfredsställande. Hvad de så kallade lärda yrkena angår, så iakttaga
vi en ganska märkbar skillnad på den verkan de olika facken
frambringa.

Inom den prästerliga klassen märkes detta icke så mycket i vår tid,
därför att de ledande på detta viktiga område tillåta sig
vidsträcktare vyer än förr och befatta sig mindre med bekännelser och
dogmer och mera med de yttringar af synd och felaktigheter, som
vidlåda det mänskliga lifvet i alla dess skiftande företeelser. Detta
vidgar sinnet. Det har framhållits, att juridiken gör förståndet
redigt, men trångt, och att jurister sällan ha stigit till högre
chefsplatser med makt öfver sina medmänniskor. Detta innebär icke att
män, som studera lagfarenhet, bli mindre dugliga lagstiftare eller
statsmän och ledare. Om så vore förhållandet, skulle vårt land,
framför alla andra, vara illa däran, emedan vi styras af jurister. Men
de mest ryktbara amerikanare, som varit stora män, voro icke stora
lagkarlar; det vill säga, att de sällan intagit någon rangplats inom
yrket, men de ha begagnat sig af den oskattbara fördelen, som
lagstudium förlänar en statsman, och utvecklats utöfver yrkets
gränser. Det säges att den store lagkarlen och den store domaren måste
befatta sig med redan fastställda regler och föreskrifter; lagkarlen
följer föreskrifter, men härskaren öfver människor utfärdar
föreskrifter.

		       KÖPMÄN OCH VETENSKAPSMÄN

Det förefaller, som om alla lärda yrken hade en viss benägenhet att
göra sina utöfvares sinnen rediga, men trånga. Hvad som först
erfordras på affärsbanan, är att affärsmannen skall kunna befatta sig
med en ständigt växlande mångfald af frågor. Han måste äga en
omfattande omdömesförmåga, grundad på mångsidigt vetande. Det är icke
tillräckligt för vår tids store köpman och affärsman, att han känner
sitt eget land väl, dess fysiska förhållanden, dess resurser,
statistik, årsväxt, farleder, finanser, med ett ord, alla
förhållanden, som röra icke endast det närvarande, utan som gifva
honom data, af hvilka han med någorlunda säkerhet kan beräkna
framtiden.

Köpmannen, hvars verksamhet sträcker sig till olika länder, måste
känna till äfven dessa och likaså det viktigaste, som rör dem. Hans
synpunkt får vara vid som världen; intet af vikt kan hända, som icke
har inflytande på hans verksamhet: politiska förvecklingar i
Konstantinopel; kolerasymptom i Östern; monsun i Indien;
guldtillgången i Cripple Creek; förekomst af Coloradoskalbaggen eller
en fallen ministär; krigsfara; sannolikheten af skiljedom i koloniala
tvistefrågor--intet kan hända i någon del af världen, som han icke
behöfver tänka öfver. Han måste äga en af de mest sällsynta
egenskaper: förmågan att rätt bedöma människor. Han använder ofta
tusentals personer och bör veta hur han skall kunna framkalla det
bästa hos de olika karaktärerna; han måste äga organisationsförmåga--
en annan sällsynt gåfva; han måste hafva handlingsförmåga, måste kunna
besluta sig hastigt och klokt.

Dessa sällsynta egenskaper äro icke så absolut nödvändiga för
specialisten i något yrke eller ämbete. Köpmannen följer en bana, som
icke endast skärper hans förstånd, utan utvecklar alla hans
själsförmögenheter; i motsats till andra banor leder den icke till
fackkunskap eller ensidighet, utan utvecklar omdömesförmågan och
handlingskraften. Ingen vetenskaplig verksamhet omfattar så många
problem, ingen annan kräfver en så vidsträckt synpunkt på förhållanden
i allmänhet. Därför tror jag att det med fullt skäl kan sägas om
affärsbanan, att den måste vidga och utveckla sina anhängares
intellektuella krafter.

Å andra sidan är den lärda banan oändligt mycket ädlare på ett sätt:
den har icke till hufvudändamål att förtjäna pengar och är fri från
den största faran på affärsbanan, hvilken i en betydelse är den
sorgligaste af alla banor, nämligen om den beträdes på orätt sätt. Att
förtjäna pengar är utan tvifvel bevekelsegrunden för de flesta unga
män, som ägna sig däråt. Jag tror att om ni vill pröfva edra hjärtan,
så skall ni finna att jag talar sant. Men om detta är den första, så
skulle det icke vara den sista bevekelsegrunden.

En människa kan göra stor nytta genom att utveckla sitt lands
tillgångar; genom att skaffa sysselsättning åt tusenden; genom att
förbättra uppfinningar, som visa sig vara till släktets välsignelse
och förhjälpa det framåt. Den framgångsrike affärsmannen höjer sig
snart öfver blotta önskan att förtjäna pengar som huf vudändamålet för
sina sträfvanden; denna är undanträngd af tanken på den nytta han kan
göra inom sin verksamhetskrets. Köpmannen finner snart sin största
glädje i utsträckningen af sina internationella affärsförbindelser--
i sina skepp, som befara alla haf. Fabrikanten finner sitt största
intresse och sin största belöning i sina biträden, sina fabriker, sina
maskiner, i förbättringar och nya arbetsmetoder. Den vinst de få
uppskattas icke så mycket för penningens egen skull, utan mera som ett
tecken på framgång.

»Business» har sin romantiska såväl som sin prosaiska sida. Den unge
mannen, som börjar i en bankaffär och befattar sig med
kapitalplaceringar på hundra olika sätt--i järnvägsobligationer, i
förlagslån till köpmän och yrkesutöfvare för att hjälpa dem utföra
sina underverk--finner snart att »business» innehåller romantik och
lämnar ett obegränsadt spelrum för fantasien. Hans inflytande kan göra
sig gällande i hela vida världen. Ett enkelt bref af hans hand kan
föra den resande till jordens aflägsnaste vrå. Han kan äfven vara sitt
fosterland till tjänst i en kris, som Richard Morris, den framstående
köpmannen i Filadelfia, hvilken kom general Washington till hjälp vid
revolutionen, eller, såsom i vår tid, våra bankirer, hvilka vid flera
kritiska tillfällen bisträckt regeringen med sitt guld för att afvända
en öfverhängande olycka.

	   DEN ÖFVERVUNNA FÖRDOMEN MOT HANDEL OCH INDUSTRI

Om den unge mannen icke finner romantik i »business», så ligger felet
icke hos »business», utan hos den unge mannen. Tänk bara på allt det
underbara, det mystiska, som är förknippadt med utvecklingen af den
mest andliga af alla makter--elektriciteten--med sin okända,
kanske oanade kraft. Den unge man måste vara mycket trög och prosaisk,
som icke efter att på ett eller annat sätt haft att göra med
elektricitet känner sig lyftad från hvardagligheten till det
hemlighetsfullas region. »Business» är icke bara dollars; de äro
endast skalet--kärnan ligger ini och kommer affärsmannen till godo
senare, när hans högre egenskaper, hvilka ständigt påkallas, hunnit
utvecklas och mogna. Under militarismens och den råa styrkans
öfvervälde rådde stort förakt för mannen, som utöfvade ett yrke. Huru
fullständigt har icke detta ändrats! Men denna känsla har icke gamla
anor, ty om vi blicka längre tillbaka, så finna vi att de äldsta
familjer i världen voro icke så stolta öfver något som öfver den roll
de spelade i »business». Ullsäcken och skutan finnas ännu i deras
vapensköldar. Den för närvarande mest inflytelserike statsmannen i
England är härtigen af Devonshire, därför att han har båda partiernas
förtroende. Han är direktör i Barrow Steel Company. Af ledamöterna i
det nuvarande konservativa kabinettet inneha sextiofyra
direktörsposter i olika handels-, fabriks- och grufbolag.

Nu för tiden är det icke i Storbritannien tal om att hålla sig utanför
handel och industri, utan tvärtom att få tillträde dit. Franska
republikens president, som haft en så märkvärdig karriär, har hela
sitt lif varit en affärsman. Den förra känslan af motvilja har
alldeles försvunnit.

Ni minns att förre kejsaren af Tyskland ville göra sin vän,
stålfabrikanten Krupp, till furste, men denne »businessman» var
alltför stolt öfver sina fabriker och var sin faders värdige son och
bad kejsaren om ursäkt, för att han icke ville degraderas från sin
rang som »Stålkung». Herr Krupps son, som nu bestigit sin faders tron,
skulle helt säkert svara på samma sätt. Nu är han monark, alldeles som
kejsaren och, efter hvad jag känner om unge kung Krupp, lika stolt
öfver sin ställning.

Den gamla fördomen mot affärsverksamhet har försvunnit från de
starkaste bålverken i Europa. Förändringen har uppstått däraf, att
affärsverksamheten blifvit förändrad. I forna dagar utfördes hvarje
särskild arbetsgren i möjligast minsta skala, och små sysslor i små
affärer alstra små människor. Dessutom måste hvarje man ägna sig åt
detaljer, och i själfva verket bedref hvar och en yrke och handel på
egen hand. Organisationsförmåga, företagsamhet, vida vyer och
handlingskraft hade intet spelrum. I vår tid sker »business» inom alla
grenar på en så gigantisk skala, att delägare i ett stort
affärsföretag äro härskare öfver ett helt litet rike. En arbetschef
kan ha flere män i sin industriella armé, än de tyska småkungarna hade
under sina fanor.

Det sades fordom, att två personer med samma yrke kunde aldrig komma
öfverens; nu råder den varmaste vänskap mellan yrkeskamrater, de
besöka hvarandras kontor, fabriker och magasiner, visa hvarandra de
olika metoderna, förbättringarna och uppfinningarna samt tillämpa dem
oförbehållsamt i sina egna affärer.

Affärsföretagen äro alltför storartade för att alstra småaktig
afundsjuka, och vid sidan af förvärfsbegäret finnes begäret efter
framsteg, uppfinning, förbättrade metoder, vetenskaplig utveckling och
stolthet öfver att lyckas i dessa viktiga punkter; så att den
behållning en affärsman nu för tiden eftersträfvar och erhåller består
icke uteslutande i dollars. Han får jämte dollarn något bättre, en
kassabehållning i medvetandet att ha bidragit till höjandet och
utvecklandet af det arbetsföretag, som han gjordt till sin
lifsuppgift.

		       AFFÄRSBANANS BELÖNINGAR

Jag kan med fullt förtroende framhålla affärsbanan för er såsom en
bana, hvilken lämnar fritt rum åt utvecklingen af en mans bästa
egenskaper. Jag tror att den store köpmannens, bankirens eller
fabrikschefens bana är gynnsam för utvecklingen af
själsförmögenheterna, att den mognar omdömet och insikterna i olika
ämnen, friar från fördom och håller själen frisk och mottaglig. Och
jag vet att varaktig framgång vinnes icke utan genom ärlighet och
redbarhet, genom oförvitliga vanor och tadelfritt lefnadssätt, genom
ådagaläggande af god insikt och klokt omdöme i det mänskliga lifvets
alla förhållanden; anseende och förtroende fly snart från den
affärsman, som visar oförstånd i handel och vandel eller som är
oregelbunden i sina vanor eller misstänkt för att icke vara fullt
redbar. I hvarje annat yrke kan finnas plats för den oförståndige--
oförståndig som ett barn utanför sitt speciella fack, men framgångsrik
inom detta--men ännu aldrig har en oförståndig affärsman haft
framgång. Om han saknar en sund, allt omfattande omdömesförmåga, så är
han dömd till undergång.

Businessbanan är sålunda en sträng dygdens skola, och där finns en
mycket hög belöning, som den ofta utdelar, och ingen annan bana kan
utlofva: All den ädla välgörenhet den möjliggör. Det är »businessmän»,
vi hufvudsakligast ha att tacka för våra universitet, högskolor,
bibliotek och uppfostringsanstalter, hvarom sådana namn vittna som
Girard, Lehigh, Chicago, Harvard, Yale, Cornell och många andra.

Hvilket bättre minne kan en man efterlämna, än ett som åstadkommer så
mycket verkligt godt och så säkert för hans namn till kommande
släkten, hälsadt med välsignelse af tusenden inom hvarje årtionde,
hvilka inom dess murar erhållit den dyrbaraste skatten: en sund och
fri bildning? Detta är de mäns arbete, hvilka insågo att rikedom är
anförtrodt gods, att under ägarens lifstid användas till medmänniskors
bästa.

I fall några affärsmän skulle bli beskyllda för snikenhet, kunna vi
med allt fog försvara dem som klass med de ord, som den hedervärde
Thomas Cromwell använde till försvar för den store kardinalen: »Om de
äro snikna i att förvärfva, så äro de kungligt frikostiga i att gifva,
hvarom dessa lärosäten bära vittnesbörd.»
  _________________________________________________________________

  STÅLTILLVERKNING I FÖRENTA STATERNA I DET NITTONDE ÅRHUNDRADET [1]

(Ur the Review of the Century number of New York Evening Post, 12
Januari 1901).

  Några skäl hvarför Förenta Staterna blifvit det förnämsta
  stålproducerande landet i världen. Jämförande priser på råvaran och
  ståltillverkning i detta land och utrikes.

  [1] Med stål menas ej längre det härdbara järn, som ännu för några
  årtionden sedan därmed betecknades, utan benämningen stål omfattar
  nu för tiden allt järn, som under framställningen varit i flytande
  form, såsom bessemer, siemensmartinsjärn o. d. under det att hvad
  som endast varit halfflytande, såsom lancashire o. d., fortfarande
  kallas järn.  Ett stålfartyg är sålunda ingalunda gjordt af härdbart
  stål utan af helt mjukt järn.--Ö. a.

Att skrifva om ståltillverkning i Förenta staterna under det senaste
århundradet är verkligen att börja från början. I Mr. Swanks
förträffliga bok: »Järn i alla tidehvarf» lära vi, att myndigheterna i
Pennsylvania så sent som 1786 lånade Mr. Humphreys 300 pund under fem
år för att sätta honom i stånd att försöka förvandla stångjärn till
stål »lika bra som i England». Så sent som 1810 frambragtes i hela
landet endast 917 tons stål, hvaraf Pennsylvanias del var 531 tons,
eller mer än hälften af det hela. Det är egendomligt att den gamla
goda staten, som var själfva hufvudplatsen för tillverkningen, ännu
lämnar ungefär samma procent. Till och med 1831 var ståltillverkningen
endast 1,600 tons, en summa, som sades motsvara allt som importerats,
så att stålmarknaden för sjuttio år sedan delades jämnt med
utlänningen. Men vid tillverkningen af detta stål användes
cementeringsmetoden; degelstål kommer senare. Från 1831 till så
nyligen som 1860 gjordes ringa framsteg i ståltillverkningen;
totalproduktionen i Pennsylvania år 1850 var endast 6,000 tons, ännu
hufvudsakligast cementstål. 1840 började Isaac Jones och William
Coleman att tillverka stål i Pittsburg och rönte stor framgång. 1853
tillverkade Singer, Nimick & Co. med fördel gjutstål till sågar,
verktyg, maskiner etc.; för samma ändamål bearbetade 1860 Hussey,
Wells & Co. amerikanskt järn till stål af prima kvalitet som jämn
produkt. Och 1862 upprättade Park Brothers & Co. det största hittills
kända stålbruket, och flera hundra engelska arbetare införskrefvos för
att tillförsäkra bolaget framgång. Denna firma använde också
amerikanskt järn. Alla dessa affärsföretag funnos i Pittsburg.

Därefter blef täflan med det utländska stålet ganska skarp, tills
inkräktaren slutligen tvangs att lämna fältet. I början kunde
europeiska fabrikanter afstjälpa sitt öfverskott på utländsk botten
och tvinga de amerikanska fabrikanterna att för hela sin tillverkning
nöja sig med de ytterligt låga priser, hvilka inkräktaren endast
accepterade för en obetydlig del af sitt. Den, som behärskar en
gifvande inhemsk marknad, kan med stor fördel inkräkta främmande
marknader. Under de senaste åren är det den amerikanske fabrikanten,
som afstjälper sitt öfverskott på europeisk botten. Eröfra först den
inhemska marknaden, så kommer den utländska till er af sig själf,
lyder regeln i den internationella handeln.

Då jag skrifver om Coleman, Jones, Nimick, Singer, Hussey och Park,
återföres jag i minnet till mina gossår. Som springpojke vid
telegrafstationen i Pittsburg har jag lämnat dem månget telegram och
med stolthet emottagit en igenkännande nick af dessa min ungdoms stora
män. Hvar och en af dem stod så tydligt för min blick, då jag nedskref
hans namn, som om vi ännu stode i daglig förbindelse med hvarandra. Om
de började tala i nästa rum, så skulle jag kunna urskilja hvarje röst,
innan ordet var uttaladt. Alla äro nu borta med undantag af den yngre
af bröderna Singer, som ännu är min kompanjon och vän. Dessa äro
stålets fäder i Förenta staterna. De »hafva gjort staten en
tjänst». Frid öfver deras aska!

Det var icke förrän 1864 som revolutionen i ståltillverkningen nådde
till oss och järnåldern började ge vika för den nya Kung Stål. Detta
minnesvärda år tillverkades vårt första bessemerstål; och stål, som
hittills kostat sex à sju cents pr skålpund, har sedan sålts för
mindre än en cent pr skålpund, under det att stål-»billets» till
hundratusentals tons sålts, »tre skålpund stål för två cents». Till
detta stål åtgår för hvarje skålpund två skålpund järnmalm, upptaget
och transporteradt öfver land och vatten, 1,000 mil, ett skålpund
koks, hvarför erfordrats ett och ett tredjedels skålpund stenkol,
upptaget ur grufvorna, förkoksadt och transporteradt 50 mil, och ett
tredjedels skålpund kalksten, tagen ur brottet och transporterad 140
mil, så att tre och ett tredjedels skålpund råmaterial har bearbetats
till ett skålpund stål och erbjudits kunden för två tredjedelar af en
cent, tre skålpund för två cents eller 15 dollars för 2,240 skålpund =
en ton.

I fall jag uppmanades att förklara huru detta mirakel utföres, skulle
jag icke kunna det, ty jag kan icke frigöra mig från fruktan att något
misstag föreligger och att en affär, som åt en otacksam allmänhet
lämnar denna dyrbara metall till så lågt pris, snart måste komma i
klämma. Det skulle ovillkorligen gå därhän, i fall detta ytterligt
låga pris räckte för en längre tid eller för alla sorters stål. Det
finns icke tillräcklig profit för att täcka risken af att sälja tre
skålpund stål för två cents. Men några af Förenta staternas största
affärsföretag, som äga egen råvara, egna skepp och egna järnvägar samt
äro mönstergillt inrättade och skötta, kunna sälja till detta pris,
som icke lämnar något kvar till utdelning eller ränta på insatt
kapital. Räntan uppgår till omkring två dollars pr ton och
öfverskrider denna summa i de flesta fall. Förluster vid
tillverkningen, olyckshändelser och reparationer samt vid
försäljningar skulle beräknas till två dollars pr ton.

Detta låga pris möjliggjordes genom Sir Henry Bessemers uppfinning.
Bessemerstålet sattes upp på konungatronen, och ingen monark tycktes
vara så säker på en lång och obestridd regering; synnerligast sedan
bessemerprocessen blifvit fullständigad af ett ungt geni, min vän
Sidney Gilchrist Thomas, som upptäckte basiska
defosforiseringsmetoden, hvarigenom orena malmer kunde användas vid
tillverkningen af bessemerstål.

Många sammanstämmande orsaker ha möjliggjort priset på stål-»billets»
till 15 dollars pr ton; den förnämsta är automatiskt maskineri, hvari
Amerika utmärker sig. Att tillverkningen pågår utan afbrott är nästa
orsak. Verkstäder, som äro 1,100 à 1,200 fot långa, bli vanliga; i
dessa kommer råvaran in genom den ena ändan och utgår ur den andra
fullt färdig, utan att en hand rört vid den och ofta till och med utan
afbrott, utom för ny upphettning. Det talas nu om planer till nya
fabriker i en sådan skala, att ett landområde på en och en kvarts mil
erfordras; ensamt en verkstad skulle vara 3,000 fot lång. Ett
hufvudvillkor för billig produktion är stor skala. Fabriker, som
tillverka ett tusen tons stål om dagen, ha liten utsikt mot en fabrik,
som tillverkar tiotusen. Vi finna denna lag inom alla industrigrenar.
Den skapar ångskeppet på 20,000 tons och järnvägsvagnen på 50 tons.
Förbättrade maskiner och användningen af elektricitet som drifkraft
samt det nya af- och pålastningsmaskineriet äro alla bidragande
orsaker till stålets prisfall.

Det finns dock en del af omkostnaden, som hvarje sociolog bör glädja
sig åt att icke ha minskats, och det är lönen för det arbete, som
utföres af människohand. Den har stigit och synes vilja stiga ännu
högre. I ett af de största stålbruken var förra året
genomsnittsaflöningen pr man--inberäknade alla pr dag aflönade
arbetare, gossar och maskinister--högre än fyra dollars om dagen
under trehundraelfva dagar. Ju färre arbetare som behöfvas, dess
mindre blir arbetskostnaden pr ton och--tvärtemot den ofta uttalade
åsikten--dessa arbetare stå just som arbetare betydligt högre än
förr. Det är ett misstag att tro att människor bli endast maskiner;
arbetaren från forna dagar skulle icke kunna sköta nutidens invecklade
maskineri eller motsvara krafvet på intelligens och raskhet.

Om någon för fem år sedan frågat vårt lands stålfabrikanter, huruvida
det fanns någon möjlighet att bessemerstålet kunde finna en rival,
skulle icke en af tusen tvekat att svara ett kraftigt: »Aldrig!» Men
en af de tusen, som varit mera förtrogen med nyare uppfinningar,
skulle varit mindre bestämd och kanske antydt, att till och med
bessemerprocessen kunde finna en rival.

Fördelarna vid Siemens Martin-metoden hade erkänts af åtminstone en
firma, hvars representant hade sett den tillämpas utrikes. Cooper,
Hewitt & C:o tillkommer förtjänsten att ha gjort första experimentet
med den i Förenta staterna. Detta var 1868. Men den större kostnaden
vid tillverkningen af detta slags stål inskränkte dess användning. Det
var först vid upptäckten, att Thomas basiska process lämpade sig
förträffligt för »open-hearth»ugnen, som martinstålet fick rang
bredvid bessemerstålet. Det första basiska »open-hearth»stålet i vårt
land tillverkades af firman Carnegie, Phipps & C:o i Homestead år
1888. I öppen härd tillverkas numera två slags stål, det sura och det
basiska.  Det senare är mycket billigare än det förra, ehuru det till
och med är renare, enär den basiska processen fullkomligt aflägsnar
alla »oarter». Basiskt »open-hearth»stål ersätter numera på många
ställen svenskt järn, äfven till hästskor. Pansarplåt förfärdigas
däraf.  East-Riverbron bygges af surt stål, hvarför ett högre pris
betalas; men detta kommer sig endast däraf att ingeniören icke är
mottaglig för bevis. Den stora fördelen för Förenta staterna af den
basiska metoden är, att våra enorma upplag af starkt fosforhaltig
järnmalm kunna användas till stål, under det att bessemermetoden i den
amerikanska tillverkningen kräfver jämförelsevis fosforfattiga malmer,
på hvilka tillgången är ganska begränsad. Ståltillverkningen i öppen
härd är i ständig tillväxt.

Sålunda har järnåldern, som slutade under förra århundradet,
efterträdts af bessemerstålåldern, hvars regeringstid räckte endast
trettiosex år, med början 1864, och som nu träder tillbaka för att
lämna plats åt Siemens »open-hearth»stålåldern. Tillverkningen i öppen
härd har numera i Storbritannien långt företräde för bessemer, och jag
tror mig våga påstå, att det blir samma förhållande i Förenta
staterna.

Försvinnandet af bessemeråldern har framkallat de södra staterna som
en blifvande ståltillverkare, som eljes aldrig skulle kommit med i
marknaden, emedan dess malmer äro olämpliga för bessemerprocessen, men
troligen visa sig passa för »open-hearth»processen. Förrän
Tennesseebolagets nya stålfabriker ha kommit i gång och arbetat någon
tid, kan man icke med säkerhet uttala sig om, huruvida Södern kan
blifva en medelpunkt för ståltillverkning, men efter alla tecken att
döma ser det ut, som om den snart skulle blifva en ganska viktig
faktor på detta område.

Stålets nuvarande medelpunkt utgöres af en kvadrat mellan Pittsburg
och Wheeling, nordväst till Lorain, åt öster till Cleveland och åt
söder tillbaka till Pittsburg. Inom detta område tillverkas mest
stål. Ensamt Allegheny--Pittsburg inberäknadt--tillverkade 1899
nästan en fjärdedel af allt tackjärn i Förenta staterna, nästan
hälften af »open-hearth»stålet och nästan 39 procent af all slags
ståltillverkning. Och det ser icke ut som om denna region snart skulle
bli undanträngd. Colorado skall otvifvelaktigt utvecklas i förhållande
till hela Västkusten. Chicagos ställning som stålfabrikant är redan
försäkrad. Det stora landet i sydväst visar icke benägenhet att
tillverka stål i vidare utsträckning. I medlet af förra århundradet
utgjorde de östra staterna ståltillverkningens egentliga hemort. Till
och med i Pennsylvania tillverkades hälften af dess stål öster om
Alleghenybergen. Sedan dess har riktningen gått snabbt åt den region,
som kallas »Central West» och som har Pittsburg till sin medelpunkt.
Öfverflyttningen af de stora Lackawanna järn- och stålfabrikerna i
Scranton, Pa, till Buffalo, och Betlehemstålbolagets lysande triumfer
i pansarplåt, kanoner och smiden som specialitet--hvilket gaf det en
särskildt framstående ställning--äro bevis på att Östern icke är
någon lämplig plats för tillverkning af vanligt stål. Historien om
stålfabrikerna i Troy är ett annat bevis. Det finns ett undantag på
denna marsch västerut--Harrisburg i östra Pennsylvania, som
fortfarande är en framgångsrik och betydande tillverkningsort.
Marylands-stålbolaget vid kusten har förmånlig export, men ännu
viktigare för bolagets framgång är dess skeppsbyggeri, hvartill
platsen på grund af tidvattnet är synnerligt välbelägen. Intet tyckes
antyda, att medelpunkten för ståltillverkningen i detta land kommer
att rubbas i det nya århundradet. Det är, som sagdt, i Centralvästern,
och där tyckes den komma att stanna.

Men till och med där verka krafter, som kunna föranleda viktiga
förändringar. Städerna vid sjöarna längs norra gränsen af
centralvästerns region tillväxa snabbt; de äga fördelen af ytterligt
låg transportkostnad till sjös och genom Wellandkanalen samt kunna
lasta direkt på Europa.  Men största betydelsen ha de låga
fraktsatserna på Eriekanalen under mer än halfva året. Dessa ådraga
sig uppmärksamhet, synnerligast sedan man gjort försök att slå ihop
stambanans alla linjer till ett direktorat för att kunna fordra högre
fraktsatser. Lackawanna järn- och stålbolagets förläggande af sina
verk till Buffalo visar tydligt dragningen till
sjöarna. Järnvägssammanslagningens politik lägger otvifvelaktigt an på
att gynna de södra hamnarna och New York.  Skillnaden mellan tre cents
pr hundra för Baltimore och två cents för Filadelfia öfver New York
visar, att trafiken fortfarande söker dessa hamnar och att New Yorks
andel af skeppshandeln alltjämt minskas. Men det är icke antagligt att
staden eller staten New York underlåter att försvara sin ställning
genom det vapen, som New York äger framför alla de andra staterna i
sin vattenfarled från sjöarna till New Yorks hamn.  Jag tar detta för
afgjordt och förutsäger en stor utveckling af stålindustrin i denna
del af centralvästern, som ligger längs södra stranden af Eriesjön och
som har den billigaste transportvägen till New York.

Ett af de utmärkande dragen för det nya århundradet är återgången till
sjötransport för tyngre varor. På insjöarna finnas redan skepp, som
lasta 7,000 tons. Pråmar skola göra regelbundna turer på Ohiofloden
och på den utvidgade Eriekanalen samt äfven på kanalen från Chicago
till Mississippi. Många andra sjövägar skola öppnas för transport af
stål och stålfabrikat till en tredjedel, ofta en fjärdedel af
fraktsatserna på järnväg.

Det är knappt troligt att någon bättre eller billigare metod för
ståltillverkning står att uppnå, eller att stål utan förlust kan
säljas billigare än två cents för tre skålpund. Det tjugonde seklet
med alla sina kommande underverk skall troligen sluta med
stålltillverkningen då som nu i öppen härd. Det ser icke ut, som om
någon förbättring vore möjlig.

De senaste åren ha bevittnat exporten af vårt stål till andra länder.
Republiken har icke endast fyllt sina egna behof, utan försökt att
fylla hela världens; icke endast i stål, utan i tusen och en andra
artiklar, hvilkas hufvudbeståndsdel utgöres af stål. Den billiga
tillverkningen ökar dess användning i en utsträckning, hvarom vi
knappast kunna bilda oss en föreställning. Ett exempel härpå af de
många, som kunna anföras, är att för tre år sedan användes icke en ton
stål till järnvägsfraktvagnar här i landet; nu användes tusen tons
stål dagligen ensamt för detta ändamål. Järnmalm- och kolgrufvorna i
Storbritannien bearbetas till det yttersta, och ändock ökas icke
förrådet mycket. I Tyskland är det på samma sätt med undantag af att
där finnas några mindre goda fyndorter, som kunna utvecklas, ifall
priserna stiga, hvilket är antagligt. Ryssland har icke spelat någon
vidare roll i stålindustrin; om landet vid århundradets midt kan fylla
sina egna behof, är det godt. Utom i Förenta staterna, England och
Tyskland tillverkas obetydligt stål. Förhoppningarna på Kina och Japan
i detta fall komma nog på skam. Storbritannien och Tyskland kunna icke
öka sin tillverkning mycket öfver den nuvarande, så att Förenta
staterna tyckes vara det enda land, som kan tillfredsställa världens
behof. Vårt förråd af järumalm räcker att motsvara all efterfrågan
åtminstone under århundradets första hälft; hela århundradet hvad koks
angår. Utan tvifvel komma nya lager att upptäckas innan de nuvarande
äro uttömda.

Några år härefter skall exporten och tillverkningen af järn och stål
från republiken till många delar af världen--hvilken export år 1900
beräknades till 129,000,000 dollars--bli så stor, att den bildar ett
nytt kapitel i stålets rekordslående historia.

Vår stålindustris inflytande på den inhemska utvecklingen kommer att
bli underbart, ty den nation, som åstadkommer det billigaste stålet,
har de andra nationerna vid sina fötter i alla dithörande
affärsgrenar. Det billigaste stålet betyder de billigaste skeppen, de
billigaste maskinerna, de billigaste tusen och en artiklar, af hvilka
stål utgör en beståndsdel. Vi stå framför en så storartad utveckling
af republikens industri, att världen ännu aldrig sett dess like.

Republikens ställning som stålfabrikant kan skildras i få ord: År
1873, således för endast tjugosju år sedan, producerade Förenta
staterna 198,796 tons stål och Storbritannien 653,500 tons, mer än tre
gånger så mycket. Tjugosex år senare, år 1899, tillverkade republiken
två gånger så mycket som monarkien; de respektive siffrorna utvisade
10,639,857 och 5,000,000 tons, en åttafaldig ökning för monarkien och
femtioenfaldig för republiken. Förenta staterna tillverkade nästan 40
procent af all stålproduktion i världen, hvilken uppgick till
27,000,000 tons. Industriens historia har intet motstycke att uppvisa.

Så har det varit; och hvad framtiden angår, så kommer måhända Förenta
staterna, innan det nuvarande århundradet hunnit tillryggalägga en
tredjedel, eller kanske endast en fjärdedel af sin bana, att tillverka
mera stål än hela den öfriga världen tillsammans.

Farväl då, Järnålder! Hell kung Stål och lycka åt republiken,
medelpunkten i hans rike, där han sitter på sin tron och utför sina
stora underverk!

  _________________________________________________________________

		LEFNADSOMKOSTNADERNA I STORBRITANNIEN
		  I JÄMFÖRELSE MED FÖRENTA STATERNA

(Ur »The Contemporary Review», September 1894)

  Priset på lifsförnödenheter i England och Amerika. Hvarför
  amerikanaren kan njuta af lyxartiklar, som äro förmenade
  engelsmannen.

Om någon tillfrågades i hvilket fall rörande Förenta staterna
engelsmännen äro mest på villospår, skulle det icke vara oberättigadt
att svara: Angående jämförelsen mellan lefnadsomkostnaderna i det
gamla och det nya landet.

Det skulle antagligen kräfva både tid och möda att söka rubba en så
allmän uppfattning, som den, hvilken nyligen uttalades af en hög
engelsk auktoritet, att »Förenta staterna skulle vara ett fullständigt
Eldorado för arbetare, om lefnadsomkostnaderna icke vore så höga.»

Det är lätt att visa huru en sådan uppfattning kunnat uppstå.
Engelsmannen kommer till New York och hyr ett åkdon, som flera timmar
väntat på ångbåten; man affordrar honom ett orimligt pris; han
beställer en flaska importeradt vin och finner det mycket dyrare än
hemma. Han erfar att priset på kläder, beställda af importeradt tyg,
är äfven mycket högre, och dessa omständigheter göra ett starkt
intryck på honom, därför att de äro de första han mottager. Då han vid
hemkomsten tillfrågas, hvarpå han stöder sin åsikt, att
lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna än hemma,
framhåller han oföränderligen dessa tre exempel och stannar där. Men
dessa utgöra icke de hufvudsakligaste utgifterna ens för resande, ännu
mindre för invånarna. På frågan, hur han fann hotellpriserna, erinrar
han sig, att det kostar mindre i republiken, där priserna i de bästa
hotellen belöpa sig till fjorton à aderton shillings pr dag--det
senare priset det högsta i New York. För detta har han ett bekvämt rum
och alla måltider--frukost, lunch, middag och kvällsvard. Han drar
sig också till minnes, att han knappast kunde fått en sådan middag på
hotell Metropole i London för samma summa af aderton shillings, som
alla måltiderna och ett rum kostade i New York. På frågan, hur han
fann reseomkostnaderna, räknar han efter litet och finner att priset
är litet mer än hälften, första klass, äfven inberäknadt sofvagn. Det
billigare priset på järnvägsresor och hotell uppvägas icke af extra
betalningen för droskor och utländska viner. Den främmande köper inga
kläder och om han är klok följer han amerikanarnas exempel och
använder hotellets omnibusar eller de elektriska spårvagnarna; och
sällan, om någonsin, beställer han en cab, som icke är en amerikansk
institution. Men om den resande önskar hyra ett ekipage pr dag, vecka
eller månad, eller för åkning till teatern eller en bjudning, så är
priset därför icke dyrare i New York än i London--fyrtio eller
femtio pund i mänaden, efter öfverenskommelse, och tolf shillings för
en droska pr afton. För en åktur i parken en eftermiddag är priset på
en vagn med två hästar till och med lägre i New York. Det är ett
obestridligt faktum, att reseomkostnader--inberäknadt alla
nödvändiga dagliga utgifter--äro mycket dyrare i Storbritannien än i
Amerika. Men detta inverkar endast på de få resande, vanligen förmögna
personer, och är af ringa vikt. Det väsentligaste är huru
lefnadsomkostnaderna ställa sig för massan af folket, för
löntagareklassen i de två länderna.

Låt oss lugnt betrakta saken. Flertalet arbetare--handtlangare
inberäknade--har en årlig inkomst af 60 till 120 pund. Enligt den
statistik, som upprättats af Arbetsbyrån i Massachusetts--den högsta
auktoritet vi äga--ställa sig lefnadsomkostnaderna i England och
Amerika sålunda:

  Inkomst 300 doll. till 450 pr år   Inkomst 450 doll. till 600 pr år
  ----------------------------------+---------------------------------
  Utgifter   Amer.  Engl.            Utgifter   Amer.  Engl.
  ----------+------+----------------+----------+------+---------------
  Lifsmedel      64     81           Lifsmedel      63    78,75
  Kläder          7      7           Kläder      10,50    10,50
  Hyra           20     13           Hyra        15,50    10,37
  Bränsle         6      7           Bränsle         6        6
  Diverse         3      3           Diverse         5        5
  Summa         100    111           Summa       100,-   110,62

Detta visar de högre priserna i Storbritannien. Men sedan denna tabell
uppgjordes, ha priserna mycket fallit i Förenta staterna, långt mer än
i Storbritannien. I ett värdefullt engelskt verk »Folkets arbete och
lif» uppgifver Charles Booth, att födan för en familj belöper sig till
50 à 60 procent af inkomsten. »Lifsförnödenheter», hvarmed här menas
allt som ingår genom munnen, är den största utgiftsposten för en
arbetarefamilj. Den sträcker sig från sextiofyra procent i Amerika
till åttioen i England. Anledningen till denna skillnad är tydlig.
Alla slags födoämnen äro naturligtvis billigare i Amerika än i
England. Det förra landet exporterar dem till det senare. Tobak är
mycket billigare. Amerika producerar tobak, och tullen är endast sex
cents pr skålpund emot åttiofyra cents tull i monarkien--fjorton
gånger så stor. Tullen på whisky är 40 cents pr gallon, således sex
gånger högre i Storbritannien än hos oss, och whisky tillverkas
billigare i Kentucky än i Irland eller Skottland.

Öltullen är i Amerika 96 cents pr tunna och i England 1 dollar 75
cents. Te och kaffe äro tullfria för amerikanaren, men belagda med
tull för engelsmannen. Socker (råsocker) är tullfritt i båda länderna,
utom i republiken en obetydlig tull på utländskt raffinad. När
massorna i Storbritannien inse huru tungt de äro beskattade i
jämförelse med Förenta staternas arbetare, komma de antagligen att
framställa kraf på billigare tullsatser på sådana artiklar, hvilka
komma under rubriken: lifsförnödenhter--framför allt på ett
tullfritt frukostbord.

Det billiga priset på födoämnen i Förenta staterna skulle öfverraska
en engelsk iakttagare, som ville studera denna fråga genom alla
fyrtiofyra staterna och icke endast i New York eller städerna vid
atlantiska kusten, till hvilka produkter från Västern måste
transporteras.

Sedan vi nu sett, att tre fjärdedelar af en arbetarfamiljs utgifter gå
åt till »lifsförnödenheter» och funnit att priset på dessa ställer sig
billigare i Indianapolis än i Manchester, så komma vi till utgiften
n:r 2: hyran. Denna slukar i Amerika 20 procent af familjens inkomst
och i England 13. Den britiske arbetaren bor mera inskränkt. Den
bättre klassen i Amerika har, som regel, tre eller fyra rum, i
Storbritannien två. Hyran är onekligen mycket högre i det nya landet.

Den nästa viktiga utgiften är »kläder», hvilken representerar 7
procent af utgifterna såväl i Förenta staterna som i England. Detta
öfverraskar kanske mången läsare, innan vi hunnit förklara
anledningen. Kläder af finaste importerade tyger äro mycket dyrare i
Amerika än i England, där tyget tillverkas, men kläder gjorda af
amerikanska tyger äro mycket billiga och fullt brukbara. Tyget är
tjockt och groft och icke så behagligt att vara klädd i--till och
med gröfre än skotsk cheviot. Men massan af folket använder det,
likasom hon använder ylleunderkläder af samma slag. Därför beröres
arbetsklassen icke så mycket af tullen på fina yllevaror, hvilka
endast importeras af de få rika. Jag har här framför mig annonser i
amerikanska tidningar, af hvilka framgå att en färdigsydd kostym kan
köpas för två eller tre pund--just samma pris som i Storbritannien.

Här är en sann historia i detta ämne. En bekant parlamentsledamot, som
för någon tid sedan höll ett tal för sina valmän i det inre af landet,
sade dem att lefnadskostnaderna voro mycket högre i Amerika än i
Storbritannien och att priset på kläder var tre gånger så högt. En
afskrift af talet skickades till hans vän, en af våra mest kända män i
Förenta staterna, hvilken talaren ofta brukade besöka. En kort tid
därefter aflade han, tillsammans med sin hustru, ett besök hos sin vän
i republiken. En morgon visade sig värden vid frukosten i en ny
kostym, som väckte allmän beundran. Den engelska damen förklarade att
den var »mycket trefligare än den kostym hennes man hade». Värden
frågade sin gäst, hvad han trodde att kostymen kostade; hvarpå den
intet ondt anande engelsmannen svarade: »Well, den kostym jag har på
mig kostar mig 7 pund, och jag antar att er i detta förskräckliga
tullskyddade land måste ha kostat 12 pund.» Detta var hans
uppfattning, sedan han noga granskat kostymen. »Well,» sade värden,
»jag betalade precis fyra och en half dollars för kostymen, och jag
skulle önska att ni ville ta den med er hem till England och visa den
för edra valmän samt tala om historien.» Detta afböjdes dock under
muntert skratt. Värden hade vid ett besök i byn händelsevis fått se en
lastvagn från Boston, hvarifrån såldes färdiggjorda kläder, och
frågade försäljaren, om han hade en dräkt som passade honom. »Ja,»
svarade denne, »och om ni tar en kostym, så kan ni få den till
partipris. Detaljpris är 6 dollars.»--»Det är bra. Skicka hem den.»
Den sändes genast, med det ofvan nämnda resultatet. Det var
naturligtvis amerikanskt material, icke så slätt eller så fint som det
den ärade parlamentsledamoten hade, men likväl en bra och treflig
kostym. Men priset var så lågt, att jag icke vågar gå i borgen för
hållbarheten. För 15 dollars kan man få utmärkta kostymer.

När vi se på summan af extra fina yllevaror, importerade af Förenta
staterna, se vi huru obetydlig den är, i jämförelse med
totalförbrukningen af ylle. År 1890 var värdet på inhemska yllevaror
338,000,000 dollars. Importen af de dyrbara fina utländska yllevarorna
belöpte sig endast till 35,500,000 dollars--och då priset per meter
af den importerade varan säkerligen var dubbelt så högt som det
inhemska, betyder detta icke mycket öfver fem procent af den
förbrukade mängden. Och det är de få rika, som ensamt använda de
dyrbara utländska varorna.

Det förhåller sig på samma sätt med bomullsvaror; värdet af landets
egen produktion var 298,000,000 dollars, af det importerade
28,000,000, hvilket gör icke fullt fem procent af hela förbrukningen
--under förutsättning af dubbla priset pr meter för den utländska
varan. En arbetarefamilj använder bomullsvaror i en ganska betydande
mängd.

Hvad siden angår, så ha vi följ ande siffror för 1890: tillverkning i
amerikanska fabriker 69,000,000 dollars, importeradt siden 31,000,000.
Det kan med säkerhet antagas, att priset på det importerade sidenet
per meter var dubbelt så högt som på det inhemska, så att mer än fyra
meter af amerikanskt siden köptes mot en af det utländska.

Medan vi uppehålla oss vid ämnet om kläder, vill jag anföra två
exempel ur min egen erfarenhet. En amerikansk familj med många tjänare
vistas en del af hvarje år i England. Tjänarna resa fram och tillbaka
och ha sålunda tillfälle att köpa sina kläder, stöflar och skor etc.
antingen i det ena landet eller i det andra. De manliga tjänarna
fortfara att köpa kläder i det gamla landet. De kvinnliga tjänarna
finna, att de göra billigare inköp i New York. Men alla köpa sina
skodon i New York.

Det andra exemplet: En skotsk-amerikansk familj med fem barn
tillbringar en del af hvarje år i Skotland. Den duktiga, sparsamma
husmodern brukade förr förse sig och barnen med kläder i Glasgow. Vid
sina senaste besök har hon icke köpt något på denna sidan, och jag
hörde henne anföra som skäl härför, att hon köpte billigare kläder--
i synnerhet åt barnen--i New York än i Glasgow.

Den bekante frihandels- och tariffreformsifraren, Mr. Schoenhof, hade
i uppdrag af regeringsdepartementet att undersöka priserna i Förenta
staterna och Storbritannien och afgaf för några år sedan följ ande
rapport:

»Hvad kläder och manufakturvaror i allmänhet angår, så finner jag, att
bomullsvaror äro fullt ut lika billiga i Förenta staterna som hos oss.
Shirting och lärft till samma pris som våra äro i synnerhet
öfverlägsna i kvalitet, så vidt jag kunnat döma af artiklar, som varit
till salu i detaljaffärer. Muslinsunderkläder för damer äro af mycket
finare beskaffenhet och billigare i Förenta staterna. Icke heller kan
jag finna, att herrskjortor af bomull äro billigare här. Om
fabriksydda kängor och skor gäller detsamma. Hvad själfva utförandet
och utseendet af de motsvarande artiklarna i stort sedt angår, så
finner jag att Förenta staterna är öfverlägset i tillverkningsmetod.
Detta är sant såväl i fråga om kläder som om kragar, manschetter och
liknande artiklar.»

Sedan Mr Schoenhof aflade sin rapport, har priset på många artiklar
fallit mera i Förenta staterna än i Storbritannien. Detta prisfall har
varit så stort, att priset på bessemer, tackjärn och stål-»billets» är
lägre i Pittsburg än i Middlesborough; det har gjort att amerikanska
mattor kunna säljas i England; det har lockat amerikanska
skeppsbyggare att begära tillåtelse att göra anbud på de nya engelska
krigsskeppen och Clydes förtroendemän att köpa sitt nya, väldiga
mudderverk i New York. Det har också satt den amerikanske fabrikanten
af åkerbruksredskap i stånd att nå den engelska marknaden och
stenbrottsägare att skicka granit från Maine till Aberdeen.

Nästa rubrik i arbetarefamiljens utgiftsstat, är »bränsle». I
allmänhet sagdt, är detta mycket billigare i Förenta staterna än i
Storbritannien. Om vi jämföra New York och London, så erhåller New
York antracitkol lika billigt som London bituminöst kol. Det förra ger
minst dubbelt så mycket värme och säges lämna tre gånger så mycket. I
de tätast befolkade delarna af Förenta staterna öfverskrider priset på
kol icke två dollars pr ton. I de stora västra Pennsylvania- och
Ohiodistrikten är det icke mer än en och en half. Amerikanaren
förbrukar mera kol under vintern, dels på grund af det kallare
klimatet och dels för den rymligare bostaden. Sakkunniga ha funnit att
procenten af amerikanarens eller engelsmannens inkomst, som går till
bränsle, ställer sig lika--d. v. s. sex procent.

I England tillskrifver man tullen de antagna högre
lefnadsomkostnaderna i Förenta staterna. En liten undersökning skall
snart visa att denna uppfattning är en smula ogrundad. De förnämsta,
högt taxerade artiklarna i Mc-Kinley-billen äro fem: 1) extra fint
siden från Frankrike; 2) fina ylle- och linnevaror från
Storbritannien; 3) extra fina linnevaror från Tyskland och Frankrike;
4) dyrbara viner från Frankrike; och 5) Havannatobak och cigarrer.
Tullen på alla dessa saker är mycket stor. Yllevarorna 60 procent af
värdet, siden ännu högre, champagne 32 sh. pr dussin etc., etc. Sådan
är vår »demokratiska» budget. Det finns icke en arbetare i Amerika,
som använder någon af dessa artiklar. Det betraktas som god politik
att högt beskatta de rikas lyxartiklar och i stället ha te, kaffe och
råsocker tullfria. Det är icke troligt, att denna politik skall
förändras eller ens modifieras, huru mycket det än talas om en
tariffreform. Den benägenhet Storbritannien nu visar att lägga
tullbördan på det rika fåtalet, som har styrka att bära den, är lika
framträdande i republiken. Arbetarens lifsförnödenheter skola
fortfarande vara tullfria i republiken och blifva snart fria
konungariket, och de rikas lyxartiklar skola mer och mer beskattas i
båda länderna.

Farmarens supponerade olyckliga ställning i Förenta staterna brukade
ofta framhållas, med påpekande af att till följd af tullen på
maskineri blefvo hans åkerbruksredskap onödigt fördyrade. Men då
amerikanaren numera behärskar världsmarknaden i fråga om
åkerbruksmaskineri och exporterar sådant, så beröres farmaren icke
längre af tull på den utländska varan.

Förenta staternas framträdande som exportör af fabriksvaror, på grund
af reducerade priser, är en af de senaste årens märkligaste
företeelser. Här äro några få exempel: År 1893 exporterades
åkerbruksredskap till flera delar af världen för ett belopp af
5,000,000 dollars, kopparvaror för 4,500,000, bomullsvaror för
12,000,000, järn och stål samt fabrikat af dessa metaller för
30,000,000, vagnar och andra åkdon för mer än 2,500,000, trä och
trävaror öfver 25,000,000 dollars. Amerikanska möbler exporteras
numera i stor mängd.

År 1892 exporterade republiken lika mycket järn- och stålvaror jämte
metallerna själfva, som den importerade, nämligen för 28,000,000
dollars i båda fallen.

Musikinstrument, värderade till 1,800,000 dollars. exporterades, glas
och glasvaror för 8,000,000, läder och lädervaror för öfver
10,000,000, papper och pappersvaror öfver 1,500,000 (några engelska
tidningar tryckas nu på amerikanskt papper), instrument för
vetenskapliga ändamål för 1,300,000, klockor och ur för öfver
1,000,000 dollars.

Exporten af fabriksvaror ökas årligen, men måste--i motsats till
Storbritanniens--alltid förbli obetydlig i jämförelse med värdet af
den inhemska totalproduktionen af fabriksvaror. Denna beräknades 1890
till 8,750,000,000 dollars. Värdet af britiska fabriksvaror 1888 var
icke fullt hälften så stort--4,100,000,000 dollars.

Välståndet i en ny kontinent som Förenta staterna beror icke af den
utländska utan af den inhemska handeln. I samma mån som det nya landet
blir mer och mer i stånd att fylla sina egna behof, måste den
utländska handeln aftaga.

Huru kunna vi inför de ofvan anförda fakta förklara den engelska
uppfattningen, att lefnadsomkostnaderna äro större i Förenta staterna?
Helt enkelt på följande sätt: Ehuru det är sant, att för ett pund
sterling kan massan af folket nu erhålla mera lifsförnödenheter i
Amerika än i England, och ehuru den amerikanske arbetaren har stora
fördelar framför den engelske, så följer icke nödvändigt däraf att den
amerikanske arbetaren lefver lika billigt som sin engelske kamrat--
långt därifrån.

Amerikanaren har större inkomster och vill icke undvara en mängd
saker, som i Europas gamla länder skulle betraktas som lyx. Han
förtjänar mer och använder mer. Därför är det i en mening sant, att
lefnadsomkostnaderna, såsom den amerikanske arbetaren lefver, äro
större för honom, än för den engelske, såsom han lefver. Men detta
kommer däraf, att han lefver på ett annat sätt. För de artiklar, som
äro absolut nödvändiga, är kostnaden mycket mindre i det nyare landet.

Den amerikanske arbetaren och hans familj kan verkligen lefva mycket
billigt, om de vilja det. Men de kunna också lefva slösaktigt såsom i
andra länder. Vi ha ett bevis härpå i utländska arbetares utgifter,
synnerligast bland ungrare och italienare, hvilka på de senare åren i
stor mängd emigrerat till Förenta staterna. Det vanliga priset, som
dessa främlingar betala till värden på matstället, är tio cents om
dagen för födan. De sofva vanligen i träskjul, uppförda åt dem af
deras arbetsgifvare. Under tider af industriellt tryck, som de
nuvarande, är förmågan att lefva billigt och ändå godt af största
betydelse för arbetsklassen i Förenta staterna och skyddar människan
från mycket lidande, som eljes skulle ha följt med
arbetsbristen. Detta är en ny erfarenhet för den nuvarande
generationen af amerikanare och snart öfvergående, såvida icke tron på
kapitalets fasthållande vid guldmyntfoten åter rubbas. En tvetydig not
i denna fråga, utfärdad af sekreteraren i finansdepartemanget i maj
förra året, paralyserade landets affärsrörelse för
tillfället. Förbättringen har blifvit fördröjd genom den förestående
nya lagstiftningen angående tull på importerade varor.

Huruvida Amerika är arbetarens Eldorado eller ej, beror på arbetaren
själf. Han och hans familj kan nu lefva billigare än en familj i
Storbritannien, om de vilja lefva lika enkelt. De äro i samma
ställning som en gammal skotska, hvilken jag en gång kände.
Tillfrågad, om hon kunde lefva på en viss uppgifven summa om året,
svarade hon: »Ja, ja visst, jag kunde lefva på hälften, men jag kunde
göra slut på dubbelt så mycket.» Det vill säga, ett pund sterling,
förståndigt användt af arbetaren och hans familj, skall förskaffa dem
mera af lifvets nödtorft i det nya än i det gamla landet--ett
förhållande, som troligen kommer att ha viktiga följder på båda sidor
af Atlanten i en icke aflägsen framtid.

  _________________________________________________________________

       DE NATURLIGA OLJE- OCH GASKÄLLORNA I VÄSTRA PENNSYLVANIA

(Ur Macmillans Magazine, Januari 1885)

  En kort historik öfver upptäckten af olja och gas. Borrningsmetoden
  och produktens användning. Förmögenheter vunna på obetydligt
  kapital. Möjligheterna af dess användning i framtiden.

Att det nya brännämne, som jorden nyligen slungat ut, skulle tillvinna
sig allmän uppmärksamhet, kan icke väcka förvåning, ty helt visst har
aldrig något liknande varit sett. Det distrikt, som af alla på hela
jordens yta torde vara rikast på underjordiska skatter, är Västra
Pennsylvania, som till sin hufvudstad har det rökiga Pittsburg. Sydost
från staden ligger det ryktbara lagret af brännkol, kändt och användt
öfver hela Amerika från Atlantens hafskust till Colorados
silfvergrufvor. Ådran är från sju till nio fot djup och omfattar en
yta af tvåhundra kvadratmil. Den har ett så gynnsamt läge för
brytning, att tusentals tons koks ha sålts för tre shillings och sex
pence pr grosston, lastad på järnvägsvagn. Denna affär har nått en
snabb utveckling, till och med för detta land, ty de män lefva ännu,
som byggde den första koksugnen, under det att i dag finnas mellan
nio- och tiotusen ugnar. Det är endast tjugo år sedan koks första
gången användes i masugn. Under år 1882 tillverkades 138,001,840
bushels. [1]

  [1] En bushel = 36,35 liter.

Rakt i öster från Pittsburg ligger Westmorelands gaskolfält, hvarifrån
de östra städerna erhålla sitt förråd af gaskol. Denna kolådra är från
fem till sex fot djup och brytningen sker så lätt, att Pennsylvania-
järnvägsbolag får kol lastadt på lokomotivtendern för ungefär tre
shillings pr grosston.  Fältet sträcker sig i ost och sydost från
staden, längs Monongahela- och Youghiohenyflodens stränder. Det är ur
grufvorna på dessa stränder, som många städer--till och med så
aflägset belägna som New Orleans--förses med gaskol. Den årliga
produktionen öfverstiger 7,000,000 tons.

Om vi nu från bränn- och gaskollagren vända oss mot norr, så komma vi
på ett afstånd af hundra mil (eng.) från Pittsburg till oljeregionen.
Hur hastig utveckling upptäckten af bränn- och gaskol än haft, kan den
icke jämföras med den enastående framfart som upptäckten af petroleum
haft.

Det är endast 22 år sedan jag, i sällskap med några vänner, besökte
Storey Farms ryktbara oljekälla vid Oil Creek. Oljan rann då från
källan ut i den lilla viken, där ett par flatbottnade pråmar lågo
fyllda, färdiga att flottas ned till Alleghenyfloden på en bestämd dag
i hvarje vecka, då viken afstängdes genom en tillfällig fördämning.
Detta var början till oljeaffären. Vi köpte farmen för 39,000 dollars,
och vi hade så liten tro på jordens förmåga att för någon längre tid
lämna de hundra fat om dagen, som källan då gaf, att vi beslöto göra
en damm, som kunde rymma hundra tusen fat olja, hvilket förråd vi
värderade till 975,000 dollars, när tillgång upphörde. Olyckligtvis
för oss läckte dammen förskräckligt; afdunstningen förorsakade oss
äfven förlust, men vi fortsatte att låta oljan rinna dag efter dag för
att ta igen skadan, tills flera hundra tusen fat på detta sätt hade
gått förlorade. Vår erfarenhet med farmen kan vara värd att omtala.
Dess värde steg till 4,870,000 dollars, det vill säga att bolagets
aktier såldes i marknaden på denna basis. Och ett år lämnade den i
utdelning 975,000 dollars--en icke oäfven ränta på det insatta
kapitalet: 39,000 dollars. Men detta är ett undantagsfall; många
millioner dollars ha gått förlorade på oljespekulationer. Endast ett
par år förut hade samma olja sålts för ett par dollars flaskan såsom
ett osvikligt botemedel för alla verkliga eller inbillade sjukdomar,
som hemsöka människosläktet. Den kallades då för »Seneca-olja»--»det
stora indianska läkemedlet»--därför att indianstammar med detta
namn, hvilka då bebodde distriktet, brukade skumma oljan i viken. »Det
oöfverträffliga läkemedlet» säljes nu för mindre än 75 cents pr fat,
och det är egendomligt att personer, som så ifrigt köpte det för två
dollars flaskan och gåfvo intyg om dess läkande kraft, nu anse att
alla dess dygder försvunnit, när det kan köpas för en cent. Så mycket
gäller det hemlighetsfulla i materia medica.

Från denna lilla början för tjugo år sedan kan platsen nu (1885)
leverera 70,000 fat olja dagligen. Sistlidna 1 november funnos i
cisternerna icke mindre än 38,034,337 fat--ett tillräckligt förråd
för att fylla världens behof under några år. Till den 1 januari 1884
har denna oljeregion afkastat 250,000,000 fat, och ännu ökas
tillflödet dag för dag. För att transportera denna enorma massa ha
6,200 mil järnrör blifvit lagda. Oljan pumpas genom dessa från
källorna--hvilka uppgå till ett antal af 21,000--till kusten
omkring 300 mil därifrån.

Värdet af petroleum och dess produkter, exporterade år 1877, belöpte
sig till 61,789,438 dollars. År 1883 värderades exporten endast till
45,000,000, ehuru antalet gallons (656,363,869) var nästan dubbelt så
stort som exporten 1877. Totalsumman af allt, som exporterats till den
1 januari 1884, öfverstiger 625,000,000 dollars. Det kan med full
tillförlitlighet sägas, att oljekällorna i Västra Pennsylvania lofva
att lämna så riklig afkastning innan de äro uttömda, att hela
nationalskulden kunde betalas därmed.

Vi komma nu till den senaste upptäckten af våra underjordiska skatter,
nämligen de naturliga gaskällorna, hvilka hastigt börja framträda
omkring Pittsburg. Just som den naturliga ojlan syntes på ytan af Oil
Creek, så märktes i distriktet nordost om Pittsburg, på femton mils
afstånd, små gasstrålar som bubblade upp ur vattnet å vikarna. Sumpgas
hade för flera år sedan upptäckts på tjugo fots djup och användes
ibland af farmarna vid sockerkokning af lönnsaf. Medelpunkten för
detta distrikt för naturlig gas är den lilla staden Murraysville i
Westmoreland. I en liten kvarnränna på platsen hade man märkt en
större gasmängd än vanligt, och några spekulanter verkställde för
femton år sedan borrningar efter olja men när de borrat 900 fot djupt,
så fanns där ingen. Sju år därefter beslöt ett annat sällskap att
försöka på ett ännu större djup. De hoppades naturligtvis att finna
olja, men när de borrat till ett djup af 1,320 fot, inträffade en
fruktansvärd explosion, som slungade borren i luften och krossade allt
i spillror.  Dånet af den lössläppta gasen hördes ända till
Monroeville, som låg fem mil därifrån. Den fängslade kraften hade
ändligen befriats och blef en ny rikedomskälla åt Västra Pennsylvania
--redan förut alltför rikligen välsignadt, känner läsaren sig kanske
hågad att tilllägga.  Sedan fyra rör, hvartdera två tum i diameter,
hade blifvit lagda från brunnens mynning och strömmen ledd genom dem,
antändes gasen, och hela landskapet upplystes på många mils
omkrets. Detta värdefulla brännämne lät man förfara under hela fem år,
därför att inga kapitalister kunde förmås att riskera 200,000 dollars
till rörledningar för att leda oljan till bruk och fabriker, där den
kunde bli till nytta.

Jag besökte detta område förra veckan och såg nio källor, som alstrade
gas. Från de tre största steg gas ännu upp i luften. En underbar syn,
i sanning! Gasen rusar upp genom ett sextumsrör, som sträcker sig
kanske tjugo fot öfver ytan, med en sådan hastighet, att den fattar
icke eld inom sex fot från rörets mynning. Om ni blickar upp i den
klara, blåa rymden, så ser ni framför er ett dansande guldglänsande
andeväsen, utan synbar förbindelse med jorden, gungadt af vinden och
sväfvande omkring i alla riktningar i ständigt skiftande former. Då
gasen från källan träffar lågans medelpunkt och delvis går genom den,
vrider sig den lägre delen af massan inåt och åstadkommer den
härligaste verkan--en verklig eldpelare, med fotställningen omsvept
af graciösa veck. Och icke ett spår till rök förnimmes.

Redan leda fyra särskilda rörlinjer--af hvilka två äro åtta tum i
diameter--gasen från detta distrikt till fabriksanläggningar i
Pittsburg, och en femte linje leder det till våra bessemerstålbruk, på
nio och tio mils afstånd. En annan linje af tiotumsrör håller på att
läggas.

Omkostnaden för rörläggning är under nuvarande låga priser och med
rätt till fri genomväg beräknad till 7,500 dollars per mil, så att
kostnaden för en linje till Pittsburg kan sägas uppgå till omkring
135,000 dollars. Borrningen kostar omkring 5,000 och tillgår på
följande sätt. Först uppsättes en lyftkran och ett sextumsrör af
smidesjärn drifves ner genom jorden, tills det träffar berget, från 75
till 100 fot. Stora borr, vägande tre- à fyratusen skålpund, användas
nu; dessa stiga och falla från fyra till fem fot i slaget. Den gas,
som erfordras för att drifva dessa borr, ledes genom smala rör från de
närgränsande källorna. Sedan ett åttatums hål blifvit borradt till ett
djup af omkring 500 fot, sättes ett 5 5/8-tums rör af smidesjärn ned
för att utestänga vattnet. Så borras hålet sex tum vidare i diameter,
tills gasen träffas, då ett fyratumsrör sättes ned. En tid af fyrtio
till sextio dagar åtgår vanligen för att borra brunnen och träffa på
gasen. Den största kända källan beräknas lämna omkring 30,000,000
kubikfot gas på tjugofyra timmar, men hälften däraf anses som
produkten af en god brunn. Trycket af gasen, då den utgår ur
brunnsmynningen, är nästan eller fullt 200 skålpund per kvadrattum. En
mätare, som jag undersökte, visade ett tryck af 187 skålpund. Till och
med i våra fabriker, där vi använda gas, nio mil från källan, är
trycket 75 skålpund pr kvadrattum. Vid en af källorna, där ett förråd
af rent vatten befanns önskvärdt, fann jag en liten ångmaskin, som
arbetade genom direkt kraft från gasen, sådan den kom ur brunnen, och
ett utmärkt vattenförråd erhölls på detta sätt från ett källdrag i
dalen.

Det finns naturligtvis olika meningar rörande gasbältets läge och
utsträckning. Tillräckligt många brunnar ha redan blifvit borrade i
Murraysvillesdistriktet för att bevisa, att bältet är ungefär en half
mil bredt och sträcker sig fem eller sex mil i sydostlig riktning från
Murraysville. De brunnar, som borrats längre bort, ha blifvit fyllda
med saltvatten i sådan mängd, att gasen blifvit nästan afstängd. Ty
fastän gas steg upp till ytan, var det i så ringa mängd, att den icke
kunde vara till någon nytta, utan endast visade, att den fanns.
Sakkunniga på detta område ha därför antagit, att gasen i sådana
källor ligger under ett lager af saltvatten. Flera brunnar ha blifvit
borrade i Pittsburg och dess omnejd, men samma olägenhet af saltvatten
har inträffat där. En vän, som är hemma i geologi, underrättade mig om
att gasbältet går 6,000 fot djupt ned nära Pittsburg, och hans teori
är, att denna sänkning blifvit fylld med saltvatten, hvilket
omöjliggjort borrningsförsöken i detta distrikt. Om djupare borrning
eller någon plan att utestänga vattnet skall kunna öfvervinna
svårigheten, återstår att se. Nordväst om Murraysville har man icke
gjort vidare försök för att utröna gasbältets utsträckning.

Om någon af mina läsare vill taga en karta öfver Västra Pennsylvania
och följa Alleghenyfloden omkring tjugo mil från Pittsburg, så skall
han träffa på staden Tarentum, som är medelpunkten i det andra
gasdistriktet. Flera stora källor ha påträffats där, och det är mycket
troligt, att framtiden kommer att därstädes bringa i dagen ett
jordområde liknande Murraysvilles. En nyligen borrad brunn kan fullt
jämnställas med dem, som finnas i det senare distriktet. Kapitalister
ha nyligen låtit leda denna gas i rör, nedlagda i flodbädden, till
Pittsburg; och jag betviflar icke att innan årets slut dessa linjer
skola vara i verksamhet och Tarentumdistriktet gifva oss ett stort
gasförråd.

Nu kommer jag till det tredje distriktet, hvars hufvudstad utgöres af
Washington (Pennsylvania), som ligger tjugufem mil söder om Pittsburg.
Jag åkte ut till denna plats och stannade öfver natten hos en god vän,
som bodde tolf mil från källorna. Dessa hade blifvit antända, och hela
himmelen var klart upplyst af deras sken. Ehuru afståndet var så
stort, var det som om vi varit midt inne i en rasande eldsvåda.
Följande morgon åkte vi ut till källorna. En rörlinje, som leder
produkten från en af dessa källor till järnfabrikerna längs
Ohiostranden vid Pittsburg, hade redan blifvit lagd, och ännu två
rörlinjer äro under arbete. Hvad vi här sågo liknade hvad vi sett i
Murraysvillesdistriktet, utom att gasen leddes från källmynningarna i
rör längs marken, i stället för att skjuta rakt upp i luften. När vi
från landsvägen blickade ned på den första källa vi blifvit varse nere
i dalen, sågo vi en ofantlig, rund öppen plats, hvars grönska var
afbränd och jorden brunstekt af lågan. Ringen var fullkomligt
cirkelrund, eftersom vinden drifvit flammorna i alla riktningar från
periferin inåt. Verkan af den stora, gyllene flamman, som slickade
marken, och gungade och hvirflade med vinden i alla riktningar, var
öfverväldigande. Förstörelsens ängel, Apollyon, tycktes ha stigit upp
ur sin afgrund.

Amerika antages vara det land, som emottager de flesta emigranterna,
men flyttningar fram och åter öfver hela jorden bli mer och mer
vanliga. Den anglo-sachsiska rasen är icke benägen för stillasittande.
Då jag stannade för att klifva öfver en gärdesgård och komma fram till
den brinnande afgrundsanden, föll min blick på följ ande skrifna
anslag:

                       »Offentlig försäljning.

  Undertecknad, som ämnar afflytta till Australien, försäljer vid
  offentlig auktion torsdag

                             September 25

  sin bostad i den Mrs Andrew Carlisle tillhörande farmen, en och en
  half mil öster om Hickory, på Hickory och Washingtonvägen, hela sin
  egendom af

  Hushålls- och Köksmöbler, bestående af byråar, sängar, sängkläder,
  stolar, bord, fat, kokspis--med ett ord, allt hvad jag äger.
  Försäljningen kommer att börja precis klockan 1, då villkoren skola
  tillkännagifvas.

                           William Tiplady.

                                                        A. W. Cummins.
                                                  Auktionsförrättare.»

Hvad i all världen kan förmå mr Tiplady att lämna denna härliga trakt,
ett af de vackraste jordbruksdistrikten i hela Amerika--lämna den
just då oväntade skatter upptäckas under hans fötter? Många gissningar
framställdes, men den troligaste var att han hade släktingar i
Australien och ville sluta sitt lif bland dem. Ingen af oss hade förr
hört namnet, men det liknar många af de sammansatta namn, som väckte
vår förvåning, då vi gjorde vår åktur genom sydvästra England, hvarför
vi antogo att mannen var från moderlandet. Den ene brodern hade
förmodligen lämnat det gamla hemmet för antipoderna, medan den andre
sökt republikens beskydd. Det är sant att vår ras är det äkta
nomadfolket, som ständigt vandrar på jorden, utan rast eller ro.

Då vilade händerna på det vibrerande röret vid brunnen--det behöfs
starka nerver för att gå så nära intill det skrikande bruset och den
hvirflande lågan--öfverraskades vi af dess isande köld. Vid en
brunn, där en träbetäckning hade placerats öfver ventilerna, var röret
till följd af kondensationen beklädt med ett islager af ett
åttondedels tums tjocklek. Nya brunnar gräfvas, och det är tydligt att
Washington County är bestämdt att lämna sin andel af den gas, som
användes i Pittsburg.

Huru ställa sig nu den naturliga gasens ekonomiska utsikter? Den
första frågan är naturligtvis: huru länge kan den räcka?

Personer, som bäst känna till oljeområdet, hvarmed naturlig gas står i
nära gemenskap, försäkra mig att efter tjugo år skall det nu kända
förrådet icke vara uttömdt. Det är icke antagligt, att vi ännu ha
upptäckt hela gasterritoriet; det är tvärtom mycket antagligt, att
afbrottet i bältet nära Pittsburg endast beror på ett lokalt fel, och
att sydväst om staden skall bältet befinnas vara många mil i
utsträckning. Det blir troligen ett upprepande af oljeregionens
historia. Månad efter månad har det skrikits, att jorden icke kan tåla
denna uttömning. Icke endast floder utan haf af olja skola uttömmas,
om de dagligen länsas på 70,000 fat. Spekulanter visa sig emellanåt
och köpa milliontals fat, i tro att förrådet skall minskas, men hvarje
spekulation har visat sig vara förfelad. Petroleum för 10 dollars pr
fat ansågs vara billigt pris; då den sedan erhölls för 5 och slutligen
för endast 1 dollar, skänktes den ju bort. I dag köper man den för
ungefär sjuttio cents, och tillgången är större än någonsin. Det
lofvar att bli samma förhållande med naturlig gas.

Vid glastillverkning--som i Pittsburg har en ofantligt stor
utsträckning--lär gas vara mycket mera uppskattad än kol, därför att
den är förmånligare för produktens kvalitet. En firma i Pittsburg har
redan tillverkat spegelglas, största storlek och fullt jämförligt med
det bästa importerade franska, tack vare gasen som bränsle. Vid järn
--och i synnerhet ståltillverkningen förhöjes kvaliteten af det rena,
nya brännämnet. Hvarken i stålrälsfabrikerna eller järnbruken ha vi på
öfver ett år användt ett enda skålpund kol.  Skillnaden är
häpnadsväckande. Där vi förut hade nittio eldare i fullt arbete vid
ångpannorna och använde 400 tons kol om dagen, kan den besökande nu
promenera längs den långa raden af ångpannor, och han ser endast en
man i tjänstgöring. Som rummet är hvitlimmadt, synes icke ett spår af
forna dagars otrefliga eldningssätt, och skorstenarna utsläppa ingen
rök. De förnämsta järn- och glasfabrikerna i Pittsburg använda numera
(Januari 1885) ganska allmänt gas som bränsle. Gasen är icke endast
billigare än kol i och för sig, den sparar ofantligt mycket arbete,
och pannor och roster ta icke så fort skada som förr.

Följande utdrag ur en kommittérapport till amerikanska
ingeniörsföreningen vid ett nyligen hållet möte ger en föreställning
om betydelsen af det nya bränslet.

»Naturlig gas är, näst hydrogen, det kraftigaste af de gasartade
bränslena och, om rätt tillämpad, det mest besparande, enär nästan
hela dess teoretiska värmeeffekt kan tillgodogöras vid afdunstning af
vatten. Fri från alla förstörande element, i synnerhet svafvel,
åstadkommer den bättre järn, stål och glas, än kolbränslet gör. Den
ger jämnare värme, då intet öppnande af dörrar eller tomrum i rosten
lämna den kalla luften tillträde, och, rätt ordnad, regulerar den
ångtrycket, så att mannen, som sköter pannorna, har icke annat att
göra än att se efter vattnet. Och äfven han vore öfverflödig, ifall
man vågade lita på en så flyktig vattenkontrollant. Pannorna komma att
räcka längre, och färre explosioner komma att inträffa genom expansion
och kontraktion på grund af att kall luft strömmar in på den
upphettade metallen.

                                  *

»Ett experiment gjordes för att beräkna värdet af gas som bränsle, i
jämförelse med kol, vid framkallande af ånga. Därvid användes en
retort eller ångpanna af fyrtiotvå tums diameter, tio fot lång med
fyratums tuber.  Det eldades först med utvalda Youghioghenykol, brutet
i ungefär fyratumskuber, hvarmed ugnen »laddades» så, att det bästa
möjliga resultat skulle erhållas. Nio skålpund vatten afdunstadt per
skålpund förbrändt kol var det uppnådda resultatet. Vattnet mättes af
två mätare--en i uppsugningen och den andra i utdrifningen. Vattnet
inmatades i en förvärmare vid en temperatur af från 60° till 62°;
förvärmaren placerades i värmgången, som gick från pannan till
eldstaden vid såväl gas- som kolexperimentet. Vid beräkningarna
användes normalmåttet i Pittsburgsdistriktet--en bushel på
sjuttiosex skålpund. Sexhundraåttiofyra skålpund vatten afdunstades
per bushel, hvilket utgjorde 60,9 procent af kolets teoretiska värde.
När gas brann under samma panna, fast med olika ugn och med ett
skålpund gas till 23,5 kubikfot, befanns vattnet vara 20,31 skålpund;
83,4 procent af de teoretiska värme- enheterna voro tillgodogjorda.

Ångan var under atmosfäriskt tryck, i det att där fanns en
tillräckligt stor öppning att förhindra mottryck. Förbränningen af gas
och kol påskyndades icke. Det visade sig att om lägsta radens tuber
tilltäpptes, samma kvantitet vatten kunde afdunstas med kol; men om
gas användes och alla tuber (i den mot skorstenen vända ändan)
tilltäpptes, utom sådana som voro nödvändiga för förbränningen, så
befanns det, då trycket mot flamugnen var tre uns och elden som
kraftigast, att ungefär samma resultat erhölls. Häraf syntes framgå,
att mesta afdunstningen skedde mot pannans sidor.»

De enda analyser af detta naturliga bränsle, som hittills blifvit
gjorda eller publicerade, förskrifva sig från vår förnämste kemist,
Mr. Ford.

Dessa analyser äro af gasprof från röret, då gasen kommer in i våra
stålrälsfabriker efter att ha passerat nio mil från källorna.

Mr. Ford skrifver sålunda till mig:

  »Härmed bifogas fyra af mina nyaste analyser, hvilka gjordes samma
  dag profven anskaffades. För närvarande äro dessa undersökningar
  ännu i fröet. Jag skulle vilja--utan att anses lägga mig i
  stålbrukens laboratoriearbeten--taga prof från de olika
  gaskällorna och göra en samling af deras salter. Jag tror mig ha
  upptäckt några mycket intressanta omständigheter rörande dessa
  salter, men det skulle vara oförsiktigt att ännu uttala min mening
  i detta ämne, då jag icke haft tid eller tillfälle att samla de
  olika salterna och såmedelst bekräfta min första uppfattning.

  Min upptäckt af det förhållande, att naturlig gas från tid till tid
  förändras till sin kemiska sammansättning, kommer nog att
  öfverraska många och öppnar nya fält för tanken. Innan dessa
  resultat offentliggöras, skulle jag vilja försäkra mig om, huruvida
  gasen från andra källor förändras, som den från Murraysville, och
  om gas i några källor förändras, under det att den i andra förblir
  densamma, så uppstår helt naturligt frågan: Hvilket slags källa
  kommer att visa sig vara varaktigast? Denna omständighet att gasen
  förändras i samma källa skall säkert sprida nytt ljus öfver frågan
  om ämnets uppkomst och, om jag vågar säga det, möjligen ökadt ljus
  öfver ämnet petroleum. På grund af alla dessa skäl har jag icke
  velat offentliggöra mina resultat, förrän jag bekräftat min
  uppfattning genom upprepade analyser.

                                                                  Eder
                                                          S. A. Ford.»

                      Analyser af naturlig gas.

                  Gas af  Gas af  Gas af  Gas af  Gas af
                  9/8     9/12    9/15    9/22    9/1
                  Proc.   Proc.   Proc.   Proc.   Proc.
     ------------+-------+-------+-------+-------+-------
     Karbolsyra    nil.    0,61    0,81    nil.    0,67
     Oxygen        2,60    0,40    0,61    0,61    2,90
     Oljegas       0,80    0,61    0,81    0,61    2,45
     Koloxid       0,40    0,61    0,81    0,40    3,82
     Hydrogen      3,58   29,75    2,94   89,67   31,52
     Sumpgas      88,40   68,78   94,02   78,72   39,97
     Nitrogen      4,29    nil.    nil.    nil.   19,35

Såvidt jag vet äro Mr. Fords undersökningar de enda, som blifvit
gjorda, och innehålla allt hvad man hittills vet om naturlig gas.

Huru, hvarest och i hvilken utsträckning naturlig gas alstras i de
undre regionerna kunna vi endast gissa oss till. Så mycket är dock
tydligt bevisadt, att gas blifvit funnen i hvarje väderstreck rundt
Pittsburg utom i nordväst, och att gasbältet är omkring en half mil
bredt nära Murraysville. Men detta behöfver därför icke vara gränsen
för tillgången, ty just som jag skrifver detta kommer underrättelsen,
om att en stor brunn borrats i Canonsburgh, som ligger åtta mil från
källorna jag besökte i Washington County. Dessutom har en ny region
väster om Canonsburgh nyligen blifvit pröfvad, och gas därifrån
användes nu i fabrikerna vid Beaver Falls, Pa., tjugofem mil väster om
Pittsburg.

Vi kunna därför med skäl antaga, att Pittsburg är medelpunkten för ett
gaslager på många kvadratmil och i stånd att frambringa all gas, som
den nuvarande generationen kan använda både för industriella och för
hemmets behof. Vid slutet af innevarande år skola åtta rörlinjer leda
gasen till staden och ändå skulle mycket mera kunna erhållas. Två af
dessa linjer ha rör, som äro 55/8 tum i diameter, fyra äro 8 tum, en
10 tum och en 12 tum i diameter.

Många teorier ha blifvit framställda för att förklara detta bränsles
förekomst. Den mest antagliga hörde jag af professor Dewar från
Cambridge, som nyligen besökt oss och som erhöll ett djupt intryck vid
åsynen af denna nya rikedomsgrufva. Han påstår att gasen destilleras
från oljan eller från ofantliga lager af ämnen, som sakta förändras
till olja, och därför skola vi, långt efter sedan oljeregionen slutat
att ge så riklig afkastning, ännu ha god tillgång på gas. Ju tunnare
oljelagret är, dess lättare försiggår destilleringen. I stället för
sitt fula rykte att vara världens smutsigaste stad, hvilket den
onekligen nu är, skall »rökiga Pittsburg» måhända kunna göra anspråk
på att kallas världens renligaste stad. Härmed må vara hur som helst,
men jag tror icke att någon känner sig böjd för motsägelse, då jag
påstår att med sådana resurser, som jag här sökt skildra, är Pittsburg
hvad underjordiska skatter vidkommer medelpunkten i det rikaste
distrikt i den hittills kända världen.

Anmärkning. Så riklig har användningen varit och så stort slöseriet
med detta naturliga bränsle (sedan artikeln skrefs), att till och med
de källor, som tycktes vara outtömliga, ha blifvit dyrbara i trots af
deras knapphet. Och gasen, som flammade genom de slösaktigt vida rören
och belyste de små städernas gator med fem fots höga lågor, mätes
numera ut i mätare--utdelad i tusentals kubikfot.
  _________________________________________________________________

			 DEN TREBENTA STOLEN

Plan for världsarbetet

  Arbetets, kapitalets och affärsduglighetens trippelallians
  nödvändig för framåtskridandet. Hvar och en beroende af de andra--
  förenade oöfvervinnerliga.

Det borde finnas ett kompaniskap mellan trenne i den industriella
världen, när ett företag startas. Den förste af dessa tre, icke i
betydelse utan i tidsordning, är Kapitalet. Utan det kan intet dyrbart
byggas. Därifrån kommer den första lifsgnistan in i den förut liflösa
materian.

Sedan byggnaderna äro uppförda, utrustade och färdiga att börja sin
industriella verksamhet, så uppträder den andre kompanjonen. Denne är
Affärsdugligheten. Kapitalet har utfört sin roll. Det har skaffat alla
medlen för tillverkningen, men om icke dugliga män leda företaget, går
allt hvad kapitalet gjort till spillo.

Så kommer den tredje kompanjonen--sist i tidsordningen, men icke
minst i betydelse--Arbetet. Om det icke gör sin del, kan ingenting
uträttas. Kapital och Affärsduglighet kunna icke komma någon väg utan
dess hjälp. Hjulen kunna icke gå rundt, utan att Arbetets hand sätter
dem i gång.

Volymer kunna skrifvas om hvilken af de tre kompanjonerna, som är den
förste, den andre eller tredje i vikt och betydelse--och frågan står
precis på samma punkt. National-ekonomer, spekulativa filosofer och
predikanter ha i hundratals år för oss framhållit sina synpunkter på
detta ämne, men svaret har ännu icke funnits och kan aldrig finnas,
därför att hvar och en af de tre är oumbärlig och hvar och en lika
viktig för de andra två. Där finns intet företräde. De äro likställda
medlemmar i den stora trippelalliansen, som sätter den industriella
världen i rörelse. I historien kommer Arbetet före Kapitalet och
Affärsdugligheten, ty då »Adam gräfde och Eva spann», så hade Adam
intet kapital, och att döma efter fortsättningen, så var ingendera af
dem välsignad med affärsduglighet. Men detta var innan
industrialismens herravälde började och kapitalets stora förlagssummor
behöfdes.

I vår tid äro Kapital, Affärsduglighet och Kroppsarbete benen på en
trebent stol. När de tre benen stå starka och bastanta, så står
stolen. Men låt ettdera försvagas och brytas, låt det ryckas ut eller
slås sönder, så är det förbi med stolen. Och den blir aldrig till
någon nytta, om icke det tredje benet kommer på sin plats igen.

Kapitalet, som tror att det är af större betydelse än någotdera af de
andra två benen, har mycket orätt. Det behöfver deras understöd. Utan
dem eller med endast ett af dem, slår det en kullerbytta.

Affärsdugligheten, som tror att benet, som den representerar, är det
viktigaste, har mycket orätt. Utan Kapitalets och Arbetets ben duger
den ingenting till.

Och slutligen--låt det icke bli glömdt--har Arbetet orätt,
gränslöst orätt, då det tror sig vara viktigare än de andra två benen.
Den föreställningen har varit en källa till många sorgliga misstag.

De tre äro likställda kompanjoner i ett stort verk. Förenade kunna de
göra underverk; skillda är ingendera af någon betydelse. Det nyligen
tilländalupna århundradet har tack vare dem blifvit lyckligare än
något af sina föregångare. Öfver hela världen är mänskligheten bättre,
än den har varit i moraliskt och materiellt hänseende, och jag hyser
den fasta tron, att den skall nå högre och renare plan, än den mest
sangviniske någonsin drömt om.

Kapital, Affärsduglighet och Arbete måste vara förenade. Den som
försöker att utså oenighet mellan dem är en fiende till alla tre.

(Utdrag ur ett tal i Homestead vid öppnandet af »Library Hall» och
»Working men's Club»--en gåfva till arbetarna därstädes af Mr.
Carnegie.)
  _________________________________________________________________

			JÄRNVÄGAR FÖRR OCH NU

(Ur ett tal vid ett möte för järnvägsmän i New York, Jan. 1902)

  Järnvägsväsen på sjuttiotalet: räls, system, hastighet, löner och
  metoder. Framtidens järnvägsväsen. Järnvägsmannens behof och
  ansvar.

Det är med en känsla af stor tillfredsställelse och stolthet jag
tänker på att jag började som telegraftjänsteman vid järnvägen och
steg till direktör för Pittsburgbanan på Pennsylvaniajärnvägen. Det
skulle måhända vara af intresse att anställa en jämförelse mellan
några järnvägsförhållanden förr och nu.

Vi järnvägsmän uppmanas alltid att hålla skarp utkik. Det är en af de
förnämsta reglerna, men det kan också vara nyttigt att kasta en blick
tillbaka och ge akt på framstegen, som blifvit gjorda.

När jag hade äran att bli järnvägsman, var Pennsylvaniajärnvägen ännu
icke färdig till Pittsburg. Efter några mils diligensresa mellan två
stationer och en besvärlig färd öfver bergen kunde passageraren vara i
stånd att komma till Filadelfia på järnväg. Rälsen i bergstrakterna
voro af järn, fjorton fot långa, importerade från England och lågo på
stora huggna stenblock, ehuru banan passerade genom skog och
»sleepers» skulle ha kostat obetydligt. Bolaget hade ingen egen
telegraflinje utan var beroende af Western Unionlinjen. Direktören,
Mr. Scott, den ryktbare Thomas A. Scott, som sedan blef
järnvägspresident, kom ofta till telegrafstationen i Pittsburg för att
samtala med sin förman i Altoona, generaldirektören. Jag var då en ung
telegrafassistent och gjorde hans bekantskap genom att telegrafera för
honom.

Jag erhöll då den ofantliga lönen af tjugofem dollars i månaden, och
han erbjöd mig trettiofem som sin sekreterare och telegraferare,
hvilket syntes mig en förmögenhet. Låt mig lyckönska er till den stora
stegringen af era aflöningar, sedan den tid, då Mr. Scott erhöll 125
dollars i månaden--1,500 om året. Jag minns att jag mycket undrade
öfver hvad en människa skulle ta sig till med en så ofantlig summa
pengar. Jag hade icke då tänkt på en användning: att han kunde ge bort
en del af öfverflödet. De förmåner en person har af sin rikedom
diskuteras ofta, men rikedomens största förmån är, att dess ägare kan
vara andra till gagn. Jag tjänstgjorde någon tid, innan jag fick en
påökning af tio dollars i månaden. Det var ju en öfverväldigande
inkomst mot 1 dollar och 20 cents i veckan, som jag började med i en
bomullsfabrik.

Det är en af de mest glädjande företeelserna i vår tid, att under
nuvarande förhållanden arbetslönerna stiga och priserna på
lifsförnödenheter falla. Ingen nation har intagit en så lysande
ställning som för närvarande vår i fråga om arbete. Hvarenda nykter,
duglig och villig man finner sysselsättning mot en aflöning, som med
skötsamhet och en god hustru sätter honom i stånd att göra en liten
bra besparing för ålderdomen. De, som äro nog lyckliga att vara gifta
veta huru mycket som beror på en hustru, som kan sköta om hushållet,
och de som icke ännu äro gifta böra betänka detta. Det finns intet,
näst hans eget goda uppförande, som en arbetares framgång och lycka,
så mycket beror på, som en god och duglig hustru. Tillåt en person,
som, nästan utan afsikt och önskan, blifvit betungad med litet mer än
nödtorftig bärgning, uppriktigt säga er, att hvad man har därutöfver
innebär ganska litet--och detta lilla sällan något godt. Alla borde
sträfva efter en nödtorftig bärgning, ty utan en sådan, har Junius
klokt anmärkt, kan ingen människa vara lycklig. Ingen människa skulle
vara lycklig utan den, om den står att vinna; och jag uppmanar hvar
och en att spara något under dessa goda dagar och sätta in på en
sparbank eller, ännu bättre, skaffa sig ett eget hem.

Men för att återgå till järnvägsväsendet. Direktör Thomson
öfverraskade en dag Pittsburgs invånare med tillkännagifvandet, att
någon gång i framtiden skulle Pennsylvaniajärnvägen transportera
hundra vagnar om dagen. Den tidens vagnar lastade åtta ton netto. Vi
hade små lokomotiv och banvallen var förskräcklig att skåda. Rälsen
voro alltför lätta och skarfjärnen voro gjutna. Jag vet att en
vintermorgon funnos fyrtiosju brustna skarfjärn på min
järnvägsafdelning. På en sådan bana var det vi forslade våra tåg.
Olyckshändelser voro också mycket vanliga. Vi hade inga kabysser på
godstågen, och tågbetjäningen måste vara ute i alla slags väder. Banan
var enkelspårig, och då vi saknade telegraf, så måste tågen i händelse
af försening »run curves». Det vill säga, att en signalerare gick
förut, hvarpå tågen följde och mötte hvar helst de kunde--stundom
med rätt allvarsamma sammanstötningar i de skarpa kurvorna. Det tyckes
icke finnas något, som genomsnittsjärnvägsmannen har så svårt att lära
sig som den omständighet, att två tåg icke med framgång kunna mötas på
en enkelspårig bana. Till och med på Pittsburgsafdelningens linje
lärde vi oss aldrig riktigt den läxan.

Såsom telegraftjänsteman tog jag hand om vår egen järnvägstelegraf,
när den var uppsatt; och jag tror att det var jag, som gaf den första
unga kvinnliga telegrafisten anställning vid järnvägen--åtminstone
påstås det så. Vid denna tid hade direktören att göra allt; det fanns
ingen att dela ansvaret med. Det antogs att ingen underordnad kunde
anförtros att telegrafera tågtider eller sköta om en reparation, och
Mr. Scott och jag, hans efterträdare, voro i detta fall de löjligaste
människor jag någonsin sett. Vi voro själfva ute vid hvartenda
inträffadt missöde och arbetade hela natten. Ibland var jag icke hemma
på en hel vecka åt gången och fick knappt tid att sofva, utom en liten
blund då och då i en godsvagn. När jag nu ser tillbaka, så förstår jag
hvilka stackare till direktörer vi voro, men jag hade ett storartadt
föredöme i Mr. Scott. Det tog någon tid, innan jag lärde mig, men jag
gjorde det ändå till slut, att de duktigaste direktörerna--sådana
som ni har nu för tiden--aldrig själfva göra något arbete, som är
värdt att tala om. Deras åliggande är att sätta andra i arbete, medan
de tänka. I mitt senare lif tillämpade jag lärdomen, så att mina
affärer ha aldrig gjort mig besvär. Mina unga kompanjoner skötte
arbetet och jag nöjet, och den uppfattningen skulle jag önska att ni
alla hyste, att där som är ringa glädje, där är också ringa
framgång. Den arbetare, som är glad öfver sitt arbete och skrattar
bort dess missöden, är säker om framgång, ty det, som vi göra lätt och
med glädje, blir alltid väl gjordt. När ni ser en president eller
direktör eller annan arbetschef dignande under sina skyldigheter,
nedtryckt af bekymmer och med ett ansikte så bedröfligt, som om han
vore en domare, utfärdande en dödsdom, så var öfvertygad om att han
fått större ansvar, än han kan bära, och bör få hjälp.

Jämför till exempel tågens hastighet. Vi trodde att vi på den stora
Pennsylvaniabanan nått fullkomligheten, då ett passageraretåg
uppsattes, som gick mellan Pittsburg och Filadelfia på tretton timmar,
ungefär tjugusju mil i timmen. Det döptes till »blixttåget». Detta var
inte därför, att vi tyckte att blixten var så långsam, utan därför att
vi tyckte, att tåget gick så förskräckligt fort. I dag gör
Empire-state-expressen dubbelt så stor hastighet, hvilket är
världsrekordet. Men låt oss icke mera göra oss skyldiga till misstaget
att tro, det vi ha nått fullkomligheten. Under nästa generation komma
tågen att gå med en hastighet af hundra mil i timmen, dubbelt så stor
som nu, precis som tågen nu gå dubbelt så fort som för trettio år
sedan. Banan skall varda rak. Som Skriften säger: »Hvad krokigt är»--
det vill säga kurvorna--»skall rätt varda».

I de nu vidtagna förbättringarna på åtskilliga linjer tror jag icke
att många direktörer se tillräckligt långt framåt. På några ställen
använda de en half million dollars, där de borde ha användt dubbelt så
mycket, och jämna kurvor, som de borde ha slopat. Antagligen kommer en
blifvande direktör att säga, att de slösat bort en väldig hop pengar.
Endast raka järnvägslinjer skola finnas år 1950 eller ännu tidigare.

Men det finns ett annat område, där framåtskridandet varit lika stort
och af ännu större betydelse, än det vi nyss talat om. Det är omsorgen
för järnvägsbetjäningen, dess ställning, förmåner, aflöningar och
pensionssystem, hvilket våra förnämsta järnvägar känt sig manade att
stifta, så att de, som år efter år arbetat för en bestämd lön och icke
kunnat förvärfva någon förmögenhet, skola med lugn kunna emotse en
tryggad ålderdom, icke såsom föremål för barmhärtighet, utan som fullt
berättigade till sitt underhåll genom redbart och långvarigt arbete.
Jag vet ingenting, som så höjer och förbättrar tjänstgöringen å en
stor bana eller så bidrager till dess säkerhet, som en stab, hvilken
känner sig lugn i medvetandet, att sedan den åldrats i tjänsten, är
dess ålderdom tryggad genom pensionssystemet. Det kommer icke att
dröja länge, innan hvarje järnvägsstyrelse inser det ovärderliga--
jag ville nästan säga det nödvändiga--i att tillförsäkra sig en stab
af pålitliga, intelligenta och redbara män, besjälade af esprit de
corps för det verk de tjäna. I de byggnader, som nu uppföras vid
transportstationerna, inrättas läsrum och bibliotek; i några fall--i
synnerhet på Santa Fé-linjen--hör jag, att de anskaffat biljarder
och andra tillfällen till oskyldig och nödvändig förströelse. Sist men
icke minst--ha vi i dessa byggnader och inrättningar med ändamål att
sammanföra människor till deras gemensamma bästa ett bevis på att
arbetsgifvare mera än förr inse sina förpliktelser mot underlydande.

Järnvägsmännen äro särskildt att lyckönska, därför att hvarhelst några
åtgärder blifvit vidtagna till deras förmån, så ha de visat sig
uppskatta dem genom att begagna sig af dem så mycket som möjligt.

Järnvägsbolag kunna icke bättre använda sina penningar än till
upprättande af flera och större institutioner af detta slag. Det
bolag, som i detta fall gör mest för sina arbetare, gör äfven mest för
sina aktieägare. Och det blir denna bana, som järnvägsmannen känner
sig mest hemmastadd på, känner stolthet öfver, offrar sitt arbete åt
och på hvilken han utsätter sig för de faror, som följa med hans yrke
--ett nytt bevis på att hans intressen och kapitalets intressen icke
äro motsatta utan gemensamma.

Jag har förut användt liknelsen om kapital, affärsduglighet och arbete
såsom benen på en trebent stol. Stolen kan icke stå upprätt utan stöd
af alla tre benen, och det är onödigt att tvista om hvilket af dem som
är viktigast. Det kan aldrig afgöras, och om det kunde afgöras, skulle
det vara till ingen nytta, sedan det stora faktum återstår, att de
alla tre äro absolut nödvändiga för en sådan framgång som den vårt
lands stora järnvägslinjer haft.

Männen inom järnvägsvärlden äro att lyckönska till den ställning de
intaga såsom den nyktraste arbetarekorporation i världen. De äro ett
exempel för arbetskamrater på andra områden, där deras inflytande kan
vara till oberäknelig välsignelse. Intet beslut en person fattar kan
lända honom till större gagn, än beslutet att afhålla sig från bruket
af alkohol. För drinkaren finns ingen plats i vårt järnvägssystem. Han
borde sannerligen icke ha plats någonstädes.

Det goda förhållande, som på det hela taget råder mellan
järnvägsbolagen och deras arbetare, borde vara glädjande för båda
parter. Man kan vara säker på att så alltid är förhållandet, när
tjänstemännen äro intelligenta och sympatiska och känna sig vara en
del af en enda stor organisation, innefattande alla från spårväxlaren
till lokomotivföraren och upp genom alla graderna till presidenten
själf, hvar och en en N. Y. C. eller en P. R. R. eller en C. B. & Q.
eller en D. L. & W.-man [1].

  [1] Beteckningar för de olika järnvägsbolagen.--Ö. a.

På en järnväg finns ingen plats för osämja mellan arbetsgifvaren och
arbetstagaren, ty presidenten eller direktören äger icke järnvägen mer
än någon af betjäningen gör det--alla äro, som sagdt, medlemmar af
samma kår. Alla äro lika mycket bolagets tjänare.

Tjänstemännen måste därföre betrakta tåg- eller linjepersonalen eller
lokomotivföraren såsom goda kamrater, och dessa å sin sida måste inse
att de föreskrifter, som utgå från tjänstemännen, städse åsyfta
järnvägens sanna bästa.

Det finns ett annat drag af glädjande betydelse. Vägen till befordran
är klart utstakad. Flera, som nu inneha chefsplatser, började sin bana
som underordnade, och deras förtjänster, icke andras gunst, ha hjälpt
dem fram. Hvarje arbetare i järnvägsindustriens armé bär, som Napoleon
sade, en marskalkstaf i sin ränsel. På järnvägsmännen hvila stort
ansvar; de ha allmänhetens lif i sina händer.--Jag behöfver inte
säga den resande allmänhetens, ty hos oss resa vi alla. Sträng
nykterhet, outtröttlig vaksamhet, okufligt mod och plikttrohet fordras
af dem, och att dessa egenskaper äro karaktäristiska för kåren, därom
vittna det anseende och den aktning de tillvunnit sig af tacksamma
medborgare.
  _________________________________________________________________

		   JÄRN OCH STÅL HEMMA OCH UTRIKES

(Ur The Iron Age, 1898)

  Jämförelse mellan handelsförhållanden inom järnbranschen i Förenta
  staterna och utrikes. Dessa metallers framtid.

Storbritannien har hittills varit i stånd att tillverka och sälja stål
billigare än Tyskland. (Tyskland kommer nu före Storbritannien med
6,000,000 tons mot 5,000,000). England hade försteget i Europa. Det
hade försteget i världen. Men dess ställning har blifvit förkonstlad.
Det kan icke producera koks under 2 1/2 dollars pr ton. Det kostar
omkring 3 dollars vid stålbruken. Det kan icke uppehålla sin nuvarande
tillgång på malm. Denna blir allt dyrare och dyrare. Det har varit
mycket beroende af Bilbaogrufvorna i Spanien, men deras malm har
förlorat i värde, och ägarna vilja icke längre ansvara för kvaliteten.
Britiska fabriksidkare få ta malmen som den kommer, och den blir
ovillkorligen knappare år efter år. Under sådana förhållanden är det
icke möjligt för Storbritannien att tillverka stål lika billigt, som
vi kunna göra i Pittsburg. och sedan skicka till England. Dessutom ha
England och andra utländska nationer blifvit vår afstjälpningsplats
för hvad vi ha för mycket, hvilket betyder mer, än den oinvigde skulle
kunna misstänka. Carnegie-stålbolaget tillverkar öfver 200,000 tons
stål i månaden, och direktör Schwab sade häromdagen till mig, att han
trodde att inom kort skulle en tredjedel däraf gå till utlandet.

Tysklands ställning är också onaturlig. Där finns naturligtvis högt
tullskydd. Genom sammanslutningar äro fabriksidkarna i stånd att hålla
uppe priset på den inhemska marknaden. Detta gör det möjligt för dem
att skeppa ut och sälja billigt. De försöka äfven att göra världen
till sin afstjälpningsplats. Men där ligger skillnaden: de dyra
priserna i Tyskland inskränka förbrukningen. De utomordentligt billiga
priser, som äro rådande här--3 skålpund stål för 2 cents--öka
förbrukningen. Tyskland har byggt på sand. Jag är en inbiten
protektionist, men endast när vi ha skäl att tro, att vi genom
tillfälligt tullskydd kunna skaffa förbrukaren tillgång på en gifven
artikel bättre och billigare, än han kunnat köpa den utrikes. Om vi
icke kunna göra det, så tror jag icke på tullskyddet. Tyskland
öfvergifver denna sunda ekonomiska princip och har tull för tullens
skull, och den tyske förbrukaren får ingen fördel. Detta är falsk
politisk ekonomi.

Det är endast en sak vi ytterligare behöfva för att utvidga vår
exporthandel i järn och stål, och det är regelbundna ångbåtslinjer på
åtskilliga af jordens länder. Vi kunna aldrig hoppas att få sådana
bekvämligheter som Storbritannien, därför att Storbritannien
importerar från alla delar af världen en sådan myckenhet af varor, som
vi lyckligtvis åstadkomma själfva. Därför kunna Storbritanniens skepp
taga last tillbaka, och kostnaderna bli billigare. Men äfven denna
olägenhet kunna vi öfvervinna genom det lägre priset på våra varor. Om
vi kunde återgifva Förenta staterna dess rättmätiga ställning som
världens skeppsbyggare, så skulle vår uppmärksamhet snart riktas på
upprättandet af regelbundna ångbåtslinjer--och detta hinder skulle
undanrödjas. Till och med nu har exporthandeln vunnit en sådan
utsträckning, att den framkallat flera nya ångbåtslinjer, och vi skola
så småningom segra. Jag har länge framhållit nödvändigheten af ett
skeppsvarf i New York, och det måste komma. Kapitalet skall inse att
det här har en god marknad, enär både stål och trävaror äro billigare
i New York än i Belfast. Det dröjer icke länge förr än kapitalet
drages dit.

Äfven om våra nuvarande skeppsvarf utvidgas, så är det godt om plats i
New York för ett stort varf. Det är nästan förödmjukande att se St.
Paul och St. Louis, New York och Paris, det ena efter det andra bege
sig af till Southampton för att läggas i docka där, enär ingen docka i
New Yorks stora hamn kan hålla dessa små skepp. Ja--små skepp. Jag
kom öfver i Kaiser Friedrich, »made in Germany». Efter en resa på ett
sådant skepp kan man icke tänka på något annat. Vi hade en svår
öfverfart, den svåraste jag någonsin varit med om, och ändå den allra
bekvämaste.

Sammanslagningen af järn- och stålintressena var endast en naturlig
utveckling. Om vi skola sälja 3 skålpund stål för 2 cents, måste det
vara tillverkadt i milliontals tons. Det är ganska kinkigt äfven för
de största fabrikerna.

Granska redogörelsen från de senaste två åren öfver de stora
stålbolagen, hvars resultat blifvit allmän egendom genom deras årliga
rapporter, eller hvilkas egendom varit i inkasserarens händer.
Resultatet skall utvisa, att 3 skålpund stål för 2 cents förorsakar de
bästa bland dem bekymmer. Därför, när affärer börja att förlora
pengar, så se de sig om efter tröst, och »konsolidation» är något
liknande »Mesopotamien»--ett mycket tröstefullt ord. Det är icke min
mening att anställa några betraktelser öfver dessa affärers skötsel.
Långt därifrån. Det är icke skötseln, utan ställningen jag talar om.
Stål kan icke tillverkas och säljas så lågt som hittills skett, utan
att vålla skada åt alla dessa affärsföretag.

Sammanslutning är klok och nödvändig. Den är ett steg i den rätta
riktningen. Stålfabrikanten måste nöja sig med en obetydlig vinst pr
ton. Om en fabrik tillverkar 2,500,000 tons årligen, så behöfver den
icke förtjäna så mycket pr ton för att hålla björnen från lifvet.

Fastän förbrukningen af järn och stål är ofantlig, så stiga icke
priserna. Jag tror icke att vi kunna öka konsumtionen, därför påstår
jag att tillverkningsförmågan öfverskrider våra verkliga behof. Om det
förhållit sig annorlunda, skulle vi ha sett en stor rusning i pris,
hvilka nu fortfara att hålla sig låga. I själfva verket allt för låga,
för att våra vänner skulle kunna lämna en vacker utdelning.

Järnvägsföretag äro mycket blomstrande, synnerligast i Västern. Man
behöfver icke befara, att icke all räls som tillverkas skall gå åt.
Ännu en sak, användningen af järnbjälkar kommer att tilltaga i detta
land, ifall priset hålles nere vid dess nuvarande ståndpunkt. För
närvarande använder ett litet land som Tyskland tre gånger så mycket
bjälkar som Förenta staterna. I Tyskland tänker ingen på att bygga ett
vanligt hus, utan att göra det eldfast. Här bygger millionären sitt
hus eldfast, fastän jag känner flera millionärer, som nyligen byggt
eldfarliga sådana. Nej, det vanliga boningshuset i Förenta staterna
skall i en snar framtid uppföras brandfritt såsom i Tyskland. Men för
närvarande skulle hela förrådet af byggnadsmaterial, som användes i
Förenta staterna, kunna tillverkas af Carnegie Steel Company. Det är
ett mycket obetydligt »business», men det är ett bevis på möjligheten
af större bruk och användning af stål och järn.
  _________________________________________________________________

		     MANCHESTERSKOLAN OCH VÅR TID

(Ur The Nineteenth Century, Februari 1898)

  Den britiska uppfattningen, att hvarje nation är särskildt
  kvalificerad för endast en industrigren, diskuterad och bestridd.

Under det att ex-premiärministern Rosebery nyligen i Manchester
prisade Manchesterskolans frihandelstriumfer, besvor utrikesministern
Goluchowski i Wien Europas nationer att förena sig mot den ödeläggande
konkurrensen med de transatlantiska länderna: »Vi måste kämpa skuldra
vid skuldra mot den gemensamma faran», utropar han, »och väpna oss för
striden med alla till buds stående medel»--»Europas nationer måste i
slutna led försvara sin tillvaro.»

Sålunda mötas ytterligheterna, och vi se ännu en gång huru mycket, som
beror på synpunkten. Om Manchesterskolans förutsägelser gått i
fullbordan, så skulle billigare varor från andra sidan hafvet hälsats
med jubel som en ekonomisk fördel och en välsignelse för emottagarna,
i stället för att betraktas som en hotelse mot deras tillvaro. Hvarje
hamn skulle stå öppen för denna varuflod, och de nya länderna, som
utsände den, skulle bli hälsade som välgörare. »Fritt varuutbyte» var
lösen, men när den gafs drömde ingen om att de varor, som de nya
länderna skickade till de gamla, kunde taga skepnad af konkurrerande
fabriksartiklar, hvilket gör hela skillnaden.

När för sextio år sedan ångan på land och haf--ångbåt och
järnvägståg--började sitt revolutionsverk, blef dess skapare,
Storbritannien, beläget på en grund af kol och järnmalm, helt
naturligt platsen för dess utveckling. Världen förhöll sig endast som
åskådare, medan det tyglade ångan och började slå mynt af den. Om
något annat land ville ha någon förmån af de nya uppfinningarna, måste
det vända sig till Storbritannien. Storbritannien hade upptäckt sin
bestämmelse och skulle snart bli världens verkstad.

På scenen uppträdde Manchesterskolan--Villiers, Cobden, Bright och
kolleger--och begärde att till fördel för massan af folket skulle
tull på födoämnen afskaffas. Upphäfvandet af dessa tullar, hvilket
gick under namnet »frihandel» i Storbritannien, i motsats till
»protektionism», har mycket litet gemensamt med den modärna
protektionismen, sådan denna nu uppfattas i andra länder. Sådana
tullar kunde aldrig ha försvarats af nutidens protektionist, därför
att tillgången på födoämnen omöjligt kunde ökas därigenom. Det enda
riktiga försvaret för tullskydd, enligt den kosmopolitiske
protektionisten, är då det kan fullt bevisas, att det bidrager till
ökandet af den inhemska produktionen af en vara, som är nödvändig för
nationens behof. Och vidare, att konkurrens inom landet snart skall
resultera i att nationen erhåller bättre och billigare varor inom sitt
eget land, än det någonsin kunde få från främmande länder.

En pålaga under sådana villkor bestyrkes af John Stuart Mills bekanta
paragraf, om hvilken John Bright en gång sade till mig, att »den
skulle komma att göra mera ondt i världen, än det goda alla hans
skrifter kunde göra», och förklaras af Marshall såsom sund eller
osund, allt efter omständigheterna, och är hvad som i vår tid menas
med protektionism utom England.

Förhållanden, som stå i samband med denna tull, ha icke förändrats,
och därför består Manchesterskolans verk fortfarande. Om en sådan tull
nu lades på födoämnen, så skulle den ha alldeles samma verkan, såvida
icke genom någon märkvärdig upptäckt Storbritanniens jord kan alstra
en sådan rikedomen på födoämnen, att den fyller landets behof. Då
skulle en tillfällig skatt antagligen vara berättigad för att utveckla
det nya företaget.

Af anförda skäl förkastar den modärne tullifraren lika kraftigt tullen
på födoämnen i Storbritannien, som någon frihandlare kan göra.

De britiska uppfinningarnas--ångbåten och järnvägen--storartade
framgång och alla däraf föranledda fördelar väckte helt naturligt till
lif de mest sangviniska uppfattningar af De förenade konungarikenas
ställning och storhet. Manchesterskolans apostlar voro de mest
sangviniska af alla och detta var lärdomen de erhöllo af de då rådande
förhållandena:

  »Naturen har visligen föreskrifvit, att jordens alla nationer skola
  vara oberoende, hvar ock en med sin mission. Den ena har fått
  fruktbar jordmån, den andra rika grufvor, den tredje stora skogar.
  En har fått solsken ock värme, en tempererad zon och en annan
  kallare klimat; en nation skall fylla den uppgiften, en annan den
  och en tredje skall göra något annat--alla samarbetande, hvar och
  en på sitt särskilda sätt, och bildande ett stort harmoniskt helt.»

Hvilken skön målning! Så kom det andra postulatet:

  »Det synes tydligen att vårt älskade land, Storbritannien, har
  blifvit tillerkändt den höga missionen att förse sina systernationer
  med fabriksvaror. Våra fränder på andra sidan hafvet skola sända
  till oss med våra skepp sin bomull från Mississippidalen, Indien
  skall sända sitt jute, Ryssland hampa och lin, Australien sin fina
  ull, och vi, med vår tillgång på kol och järnmalm för våra fabriker
  och verkstäder, våra skickliga ingeniörer och yrkesarbetare och vårt
  stora kapital, vi skola uppfinna och konstruera det erforderliga
  maskineriet och väfva dessa råämnen till fint tyg åt nationerna;
  allt skall förfärdigas af oss, så att det blir passande för
  människor att använda. Våra skepp, som komma hem lastade med
  råvaror, skola återvända till alla delar af jorden, lastade med
  dessa förädlade produkter. Detta utbyte af råämne mot fullfärdiga
  produkter är en följd af naturlagarna och gör hvarje nation till den
  andres tjänare--förkunnande människornas broderskap. Frid och
  sämja skola råda på jorden, den ena nationen efter den andra måste
  följa vårt exempel och fritt varuutbyte härska öfverallt. Deras
  hamnar skola stå vidöppna för att emottaga våra färdiga artiklar,
  likasom våra stå öppna för deras råmateriel.»

Sålunda sågo manchesterskolans tro och hopp ut--ett ganska
berättigadt hopp efter hvad som föregått. Låt det vara sagdt i
rättvisa mot dessa stora och goda män, att den bild de tecknade, och
som vi försökt porträttera, blef realiserad: Storbritannien blef
världens verkstad, och hvar och en af de stora nationerna spelade den
föreskrifna rollen och utförde de ålagda sysslorna. Ingen nation--
icke ens den amerikanska--har haft en sådan framgång eller samlat en
sådan rikedom genom fabriksindustri, som Storbritannien gjorde under
detta skede af sin historia. Af prospekten från Barrow Steel Company
framgick att förtjänsten varit 30 à 40 procent om året, och att den
ett år gått upp till den nästan otroliga summan af 60 procent på hela
kapitalet. Detta är endast ett exempel på Storbritanniens oerhörda
framgång, då hela världen låg vid dess fötter och innan en till det
yttersta drifven konkurrens hade minskat och i många fall omöjliggjort
all vinst. Belöningen--huru stor den än var--tillkom med full rätt
den nation, som skänkte världen ångan, som invigde maskineriets
tidehvarf och gjorde världen till gäldenär för alltid.

Naturens lag tolkades sålunda af manchesterskolan, att en stor olikhet
ifråga om tillgångar fanns i de respektiva länderna på jorden och att
denna olikhet äfven sträckte sig till deras mäns och kvinnors
duglighet samt att fabriksföretag med framgång endast kunde bedrifvas
i Storbritannien. Att verktygsstål, eller något slags stål alls, kunde
tillverkas utom där--att de finaste ylle-, linne- och bomullstyger
kunde fördelaktigt fabriceras i andra länder--voro föreställningar,
som icke kunde falla någon in, och om de gjort det, skulle de hälsats
med löje.

Det är knappast möjligt att dessa kloka män, ledare af
manchesterskolan, skulle ha antagit att jordens förnämsta nationer--
eller de som ämna bli det--skulle nöja sig med att spela den
underordnade roll, som de fått sig tilldelad, ifall fabriksfältet
stått öppet för dem. Själfva grundstenen i manchesterbyggnaden var
öfvertygelsen, att de olika nationerna af naturen voro hänvisade till
rollen af råämnesproducenter, därför att detta var deras enda
möjlighet. Men nu finna vi tvärtom att, efter en period af tvunget
medgifvande, ha nationerna med sällspord enighet sträfvat efter att få
dela den högre uppgiften att bearbeta råmaterialen till färdiga
produkter åt sig själfva; och hvarken britiskt kapital eller britisk
skicklighet har fattats för att tillförsäkra dem framgång. Det är på
detta sätt som täflan med den aflägsna östern möjliggjorts. Långt
ifrån att nationernas tillgångar ha varit obetydliga och olämpliga för
bearbetning eller deras befolkning oduglig, som manchesterskolan
antog, har deras framgång inom fabriksindustrin i allmänhet varit
öfverraskande stor. Tyskland har blifvit ett af de största
fabriksländerna. Frankrike och Schweiz ha nästan monopoliserat
sidentillverkningen i Europa. Ryssland håller på att anlägga stål- och
metallfabriker under ledning af de skickligaste amerikanska
konstruktörer. Två af dessa fabriker äro nu i full verksamhet och
kunna täfla med de bästa i Amerika, hvilka tjänat som mönster. Japan
och Kina anlägga fabriker enligt bästa och nyaste metoder, alltid med
engelskt maskineri och vanligen under engelsk ledning. Mexiko väfver
bomullstyg och fabricerar papper, och två bicykelfabriker äro under
uppförande där. Indiens jute- och bomullsfabriker tilltaga i antal,
och i Bombay anläggas maskinverkstäder. Det påstås att en engelsk
maskinfirma hvarje vecka skickar ut en komplett maskinuppsättning för
en ny fabrik. Om Amerika är det öfverflödigt att tala.

Sålunda har hvarje nation afböjt den roll manchesterskolan tilldelat
den och försöker att själf tillverka sina varor. Politisk ekonomi
säger nu, att det är till människosläktets bästa, att
transportkostnaderna, som fördyras genom det långa afsändandet mellan
producenten och fabrikanten, inbesparas. Tillverkning, som på vissa
håll försökes af små nationer, skall utan tvifvel misslyckas och
öfvergifvas, men i det stora hela skall framgång vinnas.

Några länder, i synnerhet Tyskland och Amerika, uppträda nu som
exportörer af många konkurrerande artiklar till och med till
Storbritannien. Och den erfarenhet, som andra nationers män länge haft
af oräkneliga artiklar »made in Britain», får briten nu själf lära
känna. Han märker att äfven han fått litet med af människonaturens
skröplighet, alldeles som andra nationers människor. Tjogtals artiklar
»made in Germany» irritera honom; kontrakt med amerikanska
maskinfirmor att leverera lokomotiv till London, Dublin och Edinburg
väcka hans stora ogillande. Glasgow afböjer ett amerikanskt anbud på
vattenledningsrör och tar dem hos en fabrik i Glasgow till högre pris.
När en stor bicycle-utställning äger rum i London, så finns där ingen
plats åt amerikanaren. Allt måste vara »home-made ». Posten måste
befordras med saktgående hemmagjorda skepp, äfven om den därigenom
blir fördröjd. Men allt detta är bara sådant, som vi kunde vänta och
som vi böra ursäkta. Det är en dålig medborgare, som icke föredrar och
hjälper sitt eget land hellre än främmande, men engelsmannen skulle
kunna inse, att tysken och amerikanaren och andra äro lika
patriotiska. Han bör förstå att med samma känslor som han ser sitt
land öfversvämmas af konkurrerande artiklar, »made in Germany» eller
Amerika, ser naturligtvis den patriotiske tysken och amerikanaren
konkurrerande artiklar, »made in Britain», öfversvämma deras.

Nu märker man att naturen mera ädelmodigt, än det antogs, fördelat
sina mineralier, kol, kalk och malmer, och äfven att naturen begåfvat
männen och kvinnorna de flesta land med förmåga att under de nya
förhållandena bearbeta sina egna råämnen, i många fall icke så bra,
men i ett eller två särskilda fall lika så bra som briten eller
amerikanaren.

Det underbara maskineriet--hufvudsakligast engelsk upptäckt--i
järn-, stål- och textiltillverkning gör det möjligt för Indiens
hinduer, Mexikos peoner, Amerikas negrer, kinesen och japanen att idka
fabriksrörelse, ofta under ledning af mera omsorgsfullt utbildade
yrkesmän från England och Amerika.

De få yrkesskickliga personer, som behöfvas för hvarje stor fabrik,
kunna lätteligen erhållas från de äldre industriländerna.

Genom att använda automatiskt arbetande maskineri har en stor del
sådant tränadt mekaniskt arbete, som man finner i Storbritannien och
Amerika, gjorts obehöfligt, och det har blifvit möjligt att förlägga
fabriker i länder som tills nyligen tycktes ägnade att åstadkomma
endast råmateriel. Öfverallt ser man inflytandet af detta nya
maskineri. Det är nu tydligt att råmaterialet har makt att attrahera
kapital och äfvenså arbete och åstadkomma tillverkning i den trakt där
råmaterialet finns, och att tränadt arbete håller på att förlora den
makt det en gång hade att draga till sig råmaterial från fjärran
trakter. Detta är icke förändring; det är revolution.

De kunnigaste och bästa bland ett lands medborgare vilja naturligtvis
utveckla alla dess tillgångar. De kunna icke anse det vara rätt att
dölja de talanger de fått och inse klart, att naturens mening är, att
många nationer skola äga den mångväxlande industriens välsignelser.
Allt detta kunde manchesterskolan icke rimligtvis förutse.

Det är glädjande att iakttaga nationernas industriella framsteg under
de nya förhållandena. Om en eller två blifvit de förnämsta
fabriksidkarne åt alla de andra, så skulle endast dessas säregna
begåfning fått tillträde till uppfinnings- och utvecklingsarbetet. Nu
ha alla nationers olikartade genier gynnsamma tillfällen för sina
krafter. Det är också glädjande att se huru de olika nationerna
utmärka sig i olika grenar. Sålunda har Frankrike nästan monopoliserat
det superfina inom textilen, liksom det länge varit främst i fråga om
alla artiklar hörande till damtoaletten. Storbritannien har
öfvermakten i väfmaskineri. Likasom det uppfunnit järn- och
stålindustrien, så är det nu i färd att utveckla en sidogren:
tillgodogörande af koks i möjligast största utsträckning--en sak,
hvari till och med amerikanarna ha misslyckats. Amerika är främst i
elektriska apparater och verktyg. Tyskland i kemiska färger och har
nyligen uppfunnit en kondensator för ånga, som visar goda resultat,
samt dessutom en ny, märklig metod för pansarplåttillverkning. Den
materiella utvecklingen befordras i hög grad genom samfälldt arbete af
de olika nationaliteternas intellektuella krafter och egenartade
begåfning.

Den lifliga konkurrens, som nu börjat mellan nationerna och som bäst
bidrager till åstadkommande af goda resultat, bör välkomnas och
uppmuntras af alla, som kunna höja sig öfver den trånga synpunkten på
den enstaka fördelen för en eller annan liten geografisk vrå, utan
kunna se hvad som gagnar människosläktet i dess helhet.

Världens industriella utveckling går i en annan riktning än den
förespådda, men det storartade arbete, som manchesterskolan utfört,
får icke förringas eller glömmas. Villiers, Cobden, Bright och deras
medhjälpare gjorde vid upphäfvandet af lifsmedelstullarna sitt land en
tjänst, som det icke kan vara nog tacksamt för. Deras sträfvan för
fredssaken och för allt, som de ansågo skulle bidraga till skapandet
af ett nationernas broderskap, ger partiets ledare plats i de goda
gärningarnas historia. Att någon af deras förutsägelser icke gått i
fullbordan--beroende på krafter, som sedan deras tid blifvit satta i
verksamhet--behöfver icke kasta någon skugga på deras insiktsfulla
klokhet eller minska värdet af deras arbete.

»Frihandel», sådan manchesterskolan såg den utbredd öfver hela jorden,
innebar utbytet af olika, icke konkurrerande artiklar och af
råmaterialier mot fabricerade varor. Nationerna hade då ännu icke
börjat att allvarligt täfla med hvarandra i tillverkning af samma
slags artiklar. Om detta icke kan realiseras, sedan de förnämsta
nationerna numera bearbeta sina egna råmaterialier och fylla sina egna
behof, täflande med hvarandra i världsmarknaden, så kunna vi likväl
lyckönska oss till att något ännu bättre än manchesterskolans ideal
för världens framåtskridande håller på att skapas.

Hvad verkan denna förändring kan komma att ha på nationernas ställning
till hvarandra i framtiden, vore onödigt att grubbla öfver, enär
förhållandena kunna ändras på en dag. En kemisk upptäckt, en elektrisk
uppfinning, en växts egenskaper tillgodogjorda--hvad helst sådant
eller andra icke alls otroliga öfverraskningar--kunna åstadkomma en
genomgripande förändring. Socker af betor i stället för sockerrör har
förstört denna produkt för Västindien, som tycktes ha monopol på
socker. Upptäckten af Mesaba-järngrufvorna, förbättrade
kommunikationer och ett par mindre omständigheter ha gjort Amerika
till världens billigaste stålproducent, i stället för att helt nyligen
ha varit den dyraste. Den basiska metoden har gjort Tyskland till en
framstående stålproducent och lofvar att bli af lika stor betydelse
för Storbritannien. Upptäckten af grufvor och ett utveckladt
järnvägssystem ha gjort Ryssland till ett viktigt industriland.
Tillgodogörandet af vattenfall för elektrisk kraft, ersättande kol,
håller på att omskapa flera industricentra. Alla dessa förändringar
förskrifva sig från i går.

Det är därför lika oklokt af en nation att förhäfva sig öfver
nuvarande tillgångar och utsikter som att förtvifla. »Vi veta icke,
hvad morgondagen bär i sitt sköte.»
  _________________________________________________________________

	HVAD SKULLE JAG GÖRA MED TULLTAXAN, OM JAG VORE TSAR?

(Ur The Forum, mars 1895)

  Fördelen af hög tull på lyxartiklar och låg tull på råämnen och
  lifsmedel. Ett par slående exempel på berättigad och icke
  berättigad tulltaxa.

Jag tycker riktigt om klangen i den frågan och skyndar mig att svara.
Regeringens beräknade utgifter, enligt statssekreteraren Carlisles
rapport för innevarande räkenskapsår (1895), är 424,000,000 dollars
och beräknade inkomster 404,000,000 dollars, alltså ett deficit af
20,000,000 dollars. Han beräknar att nästa år skall lämna ett
öfverskott af 30,000,000 dollars, under antagande af att utgiften är
densamma.

Minskningen i pensionsutgifter nästa räkenskapsår uppgår till
18,000,000 dollars och minskningen ökas år efter år. Flottan fordrar
mindre utgifter än förr, och tillökningen af befolkning och rikedom
ger större inkomster, så att ingen anledning till oro rörande
regeringens debet och kredit efter nästa år förefinnes, ehuru
sekreteraren antagligen är en smula för sangvinisk angående intäkterna
för i år under nuvarande lagar.

Af statsinkomsterna beräknades tullen detta år lämna 160,000,000
dollars och beräknas lämna 190 millioner nästa år. Och nu kommer
frågan: Hvad skulle jag göra med tulltaxan, om jag ägde högsta makten?

Mitt första mål skulle vara att afskaffa all tull på de mångas
lifsmedel och att lägga hög tull på de fås lyxartiklar.  Massan af
folket, som begagnar och förbrukar hemgjorda produkter, skulle jag
icke beskatta, men den fina världens män och kvinnor, som, huru mycket
det än kostar, kläda sig i det finaste ylle, elegantaste siden och
fin-finaste linne, som Europa kan åstadkomma--de skulle få betala
tullafgifterna. Den lilla rika klassen skulle under den nya tulltaxan
bli ännu elegantare genom att betala kanske dubbelt så mycket för sin
elegans som nu. Amerikanska folket, som använder amerikansk tobak och
amerikanska cigarrer, skulle icke ha högre tull på dessa saker än
nu. Men de rika och slösaktiga gentlemän, hvilkas fina luktorgan
fordra havannaparfymen, skulle staten draga nytta af genom åtminstone
fördubblad tull. Personer, som dricka champagne och fina gamla viner,
och personer, som köpa gammalt makalöst och nytt makalöst utländskt
glas och porslin, parfymer och liknande lyxartiklar, borde beredas
tillfälle att sanningsenligt skryta med deras förhöjda värde. Det
borde aldrig glömmas, att importerade artiklar användas af det rika
fåtalet och inhemska produkter af det fattiga flertalet.

Den föreslagna ökningen af tull på utländska lyxartiklar skulle icke
påläggas med hänsyn till skydd, utan endast med hänsyn till inkomst.
Att denna politik oafsiktligt skulle en smula komma de inhemska
tillverkarna till godo behöfver ju icke anses vara ett hinder.
Fördelen blir i alla händelser mycket obetydlig, emedan dessa fina
kvaliteter i ylle, siden och linnevaror icke tillverkas hos oss;
likaså litet som dyrbara viner, cigarrer och hundratals
fantasiartiklar. Men den inhemska tillverkningen förser hela marknaden
med varor af ordinär kvalitet, som vanligen användas af flertalet.

Den hittills följda politiken har varit raka motsatsen. En hel sida
skulle kunna fyllas med en lista på de rikas lyxartiklar, på hvilka
den nya tulltaxan sänker tullen. Här äro ett par af de sänkta
tullarna: porslin 50 procent, spegelglas och måladt glas 40,
guldpennor 16, klockor 28, hattar 72, trikotvaror 72, flanell 68,
sidenparaplyer 18, konjak och likörer 28, siden 40, handskar 30,
konfektyrer, geléer etc., spetsar och broderier etc. 16, ylle och
siden 10 à 20 beräknadt efter sitt specifika värde. Under nuvarande
tulltaxa betalar den rike sällskapsmannen, klädd i superfint utländskt
kläde, superfint linne, plyschhatt, glacéhandskar, fin sidenparaply
och läppjande på sitt dyrbara gamla vin, 20 à 70 procent mindre tull
än förr. Hans fina fru fläktar med sin solfjäder, viftar med sin
broderade näsduk, visar sina utsökta spetsar och pryder sig i superbt
siden till nedsatt pris och småler tacksamt mot den nye folkets vän,
den förtjusande och snillrike unge mannen från West Virginia, som ber
om ursäkt för att han icke lyckades nedsätta tullen på champagnen hon
serverar honom och förklarar att det var icke hans fel, ty hans bill
innehöll nedsättning äfven på denna vara. På hundratals
fantasiartiklar, tillverkade af ylle, siden och linne, är tullen nu
nedsatt. Denna nedsättning innefattar lyxartiklar, för hvilka tullen
uppgick till två tredjedelar af hela inkomsten. I hela landet finns
icke en enda arbetare, som använder dessa lyxartiklar. Sådan är vår
»tullreform» för närvarande, och sådan är »skattebördan minskad för
massan af folket». Egendomliga begreppsförvirring! Skatterna äro
endast minskade för de rika.

Detta är icke någon partifråga, ty intetdera partiet har åsyftat att
statsinkomst skulle först och främst erhållas genom tull på de rikas
lyxartiklar, vare sig att frihandel eller tullskydd är ordningen för
dagen. Bäst vore att lägga bördan på deras skuldror, som bäst förmå
bära den, och mycket högre tull än någonsin borde läggas på dylika
saker.

Det är en fullkomlig missuppfattning, att användningen af lyxartiklar
skulle minskas, ifall tullen vore högre. Tvärtom, det höga priset
ingår just som ett element i användningen af sådana saker. Men
importen skulle minskas, om tullen höjdes på vanliga artiklar, därför
att personer, som behöfva se på priset, finge utbyta den fördyrade
varan mot en annan.

Men detta kommer ju icke i fråga med lyxartiklar, som endast köpas af
de rika, för hvilka priset icke spelar någon roll. Fördubblad tull på
champagne till exempel eller på utländskt porslin, ylle, siden, linne,
spetsar, broderier etc. skulle icke hindra den förmögna klassen att
köpa. Och äfven om den högre tullen för en tid minskade bruket af
utländska produkter med en fjärdedel, så skulle inkomsterna ändå vara
en fjärdedel mera, om tullen fördubblades. Och skulle en betydlig
minskning i förbrukningen inträffa, vore det så mycket bättre. Detta
moln har en silfverafvigsida, ty då skulle mera af landets rikedom
komma den inhemska produktionen till godo. Och det skulle antagligen
leda därhän, att den inhemska fabrikanten skulle till slut fabricera
de finaste kvaliteter i textilvaror, ifall de utländska voro högt
taxerade. Men det skulle gå åt många år, innan han kommer så långt,
och dessförinnan skulle den naturliga ökningen af inkomster genom
tillväxten af befolkning och rikedom godt kunna tåla vid den minskade
importen. Om ett par år skall det minskade antalet pensioner--som nu
slukar så mycket--befria regeringen från nödvändigheten att söka
skaffa så stora inkomster.

År 1892 inkasserades följande summor i tull på importerade lyxartiklar
åt de rika:

    Yllevaror          dollars 32,293,609
    Sidenvaror            »    16,965,637
    Bomullsvaror          »    16,436,733
    Linnevaror            »    10,066,636
    Glas och porslin      »    10,339,000
    Vin, likör etc.       »     8,935,000
    Tobak och cigarrer    »    11,882,557

Här är 106,000,000 dollars i inkomst af sju slags lyxartiklar, och här
äro några andra, som inbrakte öfver 8,000,000 extra--juveler,
vagnar, konstgjorda blommor, klockor, borstar, papper, parfymer och
musikinstrument--eller 114,000,000 dollars af totalsumman
177,000,000,

Att nedsätta tullen på artiklar, som endast äro öfverflödsvaror och
som inbringa två tredjedelar af tullinkomsten, är hela resultatet af
det Wilsonska förslaget.

Den omständighet kan icke bestridas, att dessa artiklar icke blifvit
importerade åt massan af folket. Denna får sina behof af ylle och
siden fyllda af inhemska tillverkare. Den enda klass, som använder
importerade tyger och utländskt glas och porslin, utländska viner och
tobak är den förmögna. För att förekomma att det skall kunna sägas att
en del saker, som i någon utsträckning brukas af den stora mängden,
skulle fördyras genom den högre tullen, borde lagen bestämma att
vanliga kvalitéer af ylle-, siden- och linnevaror skulle befrias från
högre tull.

Ehuru i själfva verket endast de högre kvalitéerna importeras, skulle
en sådan bestämmelse afväpna kritiken. Om 1892 års tull på dessa
lyxartiklar hade fått kvarstå, så skulle den brist som nu oroar
skattkammaren ha varit mycket mindre. Vi ha här en rik grufva att göra
bruk af när lagstiftning härnäst förekommer. Om tullen på dessa
lyxartiklar fördubblades och andra 114,000,000 inkasserades eller om
den ökade pålagan minskade konsumtionen med en fjärdedel och
regeringen erhöll endast hälften af ökningen, så skulle vi ha tagit
57,000,000 dollars skattebörda från de arbetande massornas skuldror
och lagt den på den slösaktiga, nöjeslystna och fåfängliga klassen,
som gärna kan betala sitt slöseri till förmån för sig själf och
nationen. Om en tilläggstull af 50 procent försöktes, skulle
inkomsterna snart ökas till nästan hela den extra beskattningen. Detta
är hvarken protektionism eller frihandel och har intet att göra med
någondera. Det är endast en inkomstfråga. Och det är medgifvet, att på
intet sätt kan en behöflig inkomst klokare erhållas än genom tull på
utländska öfverflödsartiklar. Min tulltaxa skulle fördubbla den nu
gällande afgiften på alla dessa lyxartiklar.

Då man står ansikte mot ansikte inför det faktum, att den
väsentligaste förändring Wilsonbillen åstadkommit är att ha nedsatt
tullen med två tredjedelar af hela tullinkomsten uteslutande till de
rikas förmån, så frågar man, hur en så insiktsfull, hederlig,
varmhjärtad och nitisk man som Mr. Wilson kunde framställa sig själf
såsom »lyftande en onödig och tung skattebörda från massan af folket».
Förklaringen är snart gifven: han var oerfaren. Han hade icke studerat
frågan. Jag betviflar storligen att han nu skulle vilja förfäkta samma
mening. Det är en sak af allvarlig betydelse, att en sådan man som han
är hänvisad till privatlifvet, endast därför att ett distrikt röstar
på en annan. Genom vårt bruk att endast välja representanter, som äro
bosatta i distriktet, gå vi miste om många dugande män. Mr. Wilson
skulle nu vara ovärderlig, därför att han nu har det, som då fattades
honom--sakkunskap. Det är just sådana män vi behöfva i vårt
offentliga lif, och jag för min del hoppas på hans snara återvändande.
En dag kommer han att föreslå högre tull på de rikas lyxartiklar och
icke lägre--till uteslutande deras förmån.

Få personer förstå i hvilken utsträckning endast de rika köpa
utländska väfnader. Tag till exempel yllevaror: år 1890 uppgick den
inhemska produktionen till ett värde af 338,000,000 dollars. Värdet af
de dyrbara importerade yllevarorna var endast 35,500,000 dollars.
Priset per meter öfversteg betydligt de inhemska vanliga kvaliteterna,
så att antalet meter troligtvis icke var mera än 6 eller 7 procent af
totalförbrukningen.

Vi ha ett liknande resultat angående bomullsvaror: värdet af den
inhemska produktionen var 1890 268,000,000 dollars och totalsumman af
det importerade endast 28,000,000. Hvad siden angår, så uppskattades
1890 de amerikanska fabrikernas tillverkning till 69,000,000 och de
importerade sidenvarorna till endast 31,000,000.  Dessa äro också
mycket dyrare per meter än de inhemska. Sedan 1890 har Amerikas
sidenfabrikation mycket utvecklats och är mer och mer i stånd att
tillgodose landets behof.

Om utländska ylle-, siden och linnevaror voro klassificerade efter
finhet och pris, så skulle det visa sig att varor af vanligt slag, som
folk mest använder, icke längre importeras. De kunna icke heller bli
det under nuvarande stadga. Så långt har den amerikanske tillverkaren
eröfrat sin egen marknad. Ännu en sak är att beakta: en mycket stor
del af de importerade väfnaderna utgöras icke af tyger, utan af
särskilda fantasiartiklar, såsom snörmakerier, spetsar, garnérband och
broderier--saker, som icke alls tillverkas hos oss.

Rörande kol och järnmalm, s. k. råmaterialier, så skulle den nya
tulltaxan icke innehålla någon nedsättning, därför att en minskning af
halfva tullen på en gång är ganska allvarlig, och det tar tid innan
någon industri kan riktigt komma i gång efter en sådan vidtgående
förändring. Dessutom är 40 cents tull per ton af malm och 30 cents per
ton af kol jämförelsevis obetydlig. Detta gäller i allmänhet om järn
och stål, hvilka nyligen ha varit föremål för två nedsättningar. Ty
McKinleybillen nedsatte tullen lika mycket som Wilsonbillen gjorde det
--ungefär 30 procent i hvarje fall. Att befria järnband till
bomullsbalar från tull, då alla andra metallvaror äro tullbelagda, är
den största fläcken på hela taxan--ett utslag af ren partianda och
till skada för förbundssystemet. Hälften af den förra tullen skulle
åter påläggas.

Konstverk skulle vara tullfria, och tafvelramar, hvilka nu äro belagda
med tull, skulle gå fria. Den obetydliga afgiften betyder ju icke så
mycket i och för sig; men besväret och tidsspillan vid taxerandet af
priset på hvarje ram betager folk lusten att införskrifva
konstskatter, hvilka alla förr eller senare finna sin stadigvarande
plats i våra offentliga gallerier och bli sålunda folkets dyrbara
egendom.

En viktig punkt i tulltaxan väcker icke en tiondedel af den
uppmärksamhet, som den borde göra: den paragraf, som tillåter alla att
införskrifva materiel och använda dem vid tillverkning af
exportartiklar. Nittionio procent af alla tullar äro i detta fall
efterskänkta. Detta är statsmannavishet och förtjänar att jämnställas
med ömsesidighet och är ett oskattbart steg mot målet: utvidgad
handelsrörelse för republiken. Detta skulle ingå i den tariff jag
gjort upp, med undantag af att jag skulle efterskänka den återstående
ena procenten också, så att det stode den amerikanske fabrikanten
fritt att tillgodogöra sig hela världens marknad för hvad han köper
till export, på frihandelsvillkor, och sålunda komma in i
världsmarknaden med hvad han har att sälja under likställd täflan med
Europas fabrikanter. När författare och talare utbreda sig öfver den
amerikanske fabrikantens uteslutande från världsmarknaden på grund af
skyddstullar, så äro de antagligen okunniga om den omständighet, att
han för sina materialier icke erlägger mera tull än 1 procent, som
regeringen innehåller som kostnadsersättning. Den nya tulltaxan skulle
afväpna kritiken i detta fall genom att efterskänka äfven den fattiga
ena procenten. Amerikanska fabrikanter skulle då ha frihandelns alla
fördelar i striden om världshandeln.

Sådan utländsk ull, som på grund af klimatiska förhållanden icke kan
erhållas i vårt land, men som är behöflig för uppblandning med vår
egen produkt, skulle vara tullfri.

Inkomstskatt skulle icke finnas. Jag känner ingen statsman eller
auktoritet, som icke ogillar och fördömer inkomstskatt.  Mr Gladstone
vädjade en gång till landet i denna sak och förklarade, att den skapar
en nation af lögnare. Denna skatt kan vara rättvis i teorien, men i
praktiken är den en sådan källa till demoralisation, att den kan sägas
vara den mest fördärfliga form af beskattning, som uppfunnits sedan
mänskligheten börjat lefva i ordnade samhällen. I krigstid äro alla
medel tillåtna, och den enda ursäkten för en inkomstskatt är den mest
tvingande nödvändighet. För närvarande finns ingen sådan
nödvändighet. Regeringens inkomster måste snart gifva ett betydligt
öfverskott, tack vare ökningen af befolkning och rikedom, och de kunna
göra det nu genom högre tull på fåtalets öfverflödsartikiar.

Sockerfrågan är af vikt. Råsocker, sirap o. d. skulle beläggas med
tull, undantagandes från sådana länder, som till gengäld gifva oss
vissa förmåner. Förenta staterna förbrukar årligen 120,000>000 dollars
värde af dessa artiklar, hufvudsakligast köpta från våra
systerrepubliker i Södra Amerika och från Kuba. Det skulle vara klokt
af oss att söka komma in på deras marknad och till ersättning lämna
dem bättre villkor än andra nationer. Den inhemska sockerproduktionen
skulle för närvarande mera gynnas af den nya taxan, under förhoppning
att landet slutligen skulle komma därhän att kunna fylla sitt eget
behof af denna vara. Experimenten med betor och sorghum (Sorghum = ett
sockerhaltigt sädesslag) borde icke ännu uppgifvas.

Ömsesidighetspolitiken skulle återställas i sin vidaste utsträckning.
Ökningen af vår export till länder, där denna politik råder, visar att
Mr. Blaine hade rätt i sin tro, att med detta system, rätt ordnadt, ha
vi tagit ett steg i den rätta riktningen för att skaffa vårt land
tillgång till den utländska marknaden. Jag anser att vi borde ha något
i utbyte från de länder, för hvilka vi öppna vår marknad för socker,
sirap och tobak.

Ehuru det strider emot mina principer att beskatta lifsmedel för
massan af folket, så skulle jag likväl vilja göra ett undantag för
produkter från Kanada. Detta utan hänsyn till vare sig frihandel eller
protektionism, utan som ett utslag af den högre politiken. Det är ett
missgrepp af oss att bevilja handelsförmåner åt ett land, som lyder
under en främmande makt, en monarki, som i själ och hjärta afskyr den
republikanska idén. Om Kanada vore fritt och oberoende och ville dela
kontinentens öde, skulle det vara en annan sak. Men så länge vi ha det
på vår flygel som en möjlig fiende, icke för sin egen skull men
underkastad befallningar från en europeisk makt, så borde vi låta
förstå att vi anse det som en hotelse mot vårt lands fred och trygghet
och att vi behandla det därefter. Kanada skulle icke vara inne i
Unionen och utanför den på samma gång, om jag kunde hindra det. Och
jag skulle lägga hög tull på alla produkter från Kanada, icke af
illvilja utan af kärlek och i det hopp att det skulle inse att af
nationerna på denna kontinent kräfves, att de äro amerikanska nationer
och--det är min fulla öfvertygelse--slutligen en enda nation hvad
den engelsktalande delen angår. Jag skulle icke bruka riset i vrede
utan i kärlek--men bruka det skulle jag. Kanada skulle antingen vara
en medlem af republiken eller också stå på egna ben, ansvarigt för
sitt handlingssätt i fred eller krig, som andra nationer äro
ansvariga, och skulle icke skydda sig genom att be en främmande makt
om hjälp. Detta är, som sagdt, hvarken frihandel eller protektionism,
men det är ett försvar af tullen. Jag skulle tullbelägga kanadensiska
varor, så länge som Kanada fortfore att lyda under europeiskt välde.

Den nya tulltaxan skulle innefatta, att den är utfärdad under båda de
politiska partiernas medgifvande, att ingen vidare tullagstiftning
skulle förekomma under de nästföljande tio åren. Alldeles som vi hvart
tionde år företaga en statistisk undersökning, så skulle vi revidera
tulltaxan, låt oss säga andra året efter denna undersökning, så att vi
kunde ha något att rätta oss efter. Om till exempel importen af någon
vara, som icke uteslutande användes af det rika fåtalet, vid
jämförelse med den inhemska tillverkningen utvisade, att den inhemska
fabrikanten drifvit den utländska ur vår marknad, så skulle tullen på
denna vara genast upphäfvas. Men om, å andra sidan, statistiken visade
att importen af en vara vore som förut eller hade ökats i jämförelse
med det inhemska produktionsresultatet, så skulle tullen på denna vara
höjas. Det skulle vara omöjligt för den inhemska fabrikanten eller den
utländske importören att influera afgörandet, därför att vi skulle äga
siffror, som utvisade ställningen. Ingen skulle kunna bestrida
dem. Den frågan skulle naturligtvis öfvervägas, huruvida den inhemske
producenten styrkt möjligheten af att producera artikeln hemma, så att
den kunde erhållas af förbrukarna på gynnsammare villkor än
utifrån. Om en kommitté, tillsatt för att revidera tulltaxan, vore
öfvertygad om att tillverkningen af den ifrågavarande artikeln icke
lämpade sig för denna del af världen, så skulle det vara klokt att
icke längre »skydda» den utan borttaga tullen, eller pålägga sådan
endast för inkomstens skull.

Kommittén skulle intaga samma ställning till tullrevisionen som en
naturälskare intager till frågan om att hugga ned träd. Det är så lätt
att hugga ned ett vackert, ståtligt träd, men så omöjligt att
återställa det. Det betyder jämförelsevis litet för landet, om en
främmande vara har 5 eller 10 procent högre tull än nödvändigt. Men
det är stor skillnad om den är 5 eller 10 procent lägre, än som behöfs
för att sätta den sträfsamme inhemske fabrikanten i tillfälle att
fortsätta en täflan, som slutligen skall resultera seger. I
tullagstiftningen skulle regeln i alla tveksamma fall vara att taga
det säkra för det osäkra. I en kommitté af detta slag skulle icke
finnas spelrum för partiintresse, då dess uppgift är af rent juridisk
karaktär. Allas syfte skulle vara att erhålla en inhemsk tillgång på
sådana vanliga förnödenhetsartiklar, som kunna produceras under vår
flagga, genom tillfälligt tullskydd, så att konsumenten kunde
tillgodoses lika väl här hemma, som om han vore hänvisad till någon
annan del af jorden. När det kan bevisas, att Förenta staterna icke
kan uppnå detta resultat, då, men först då skulle tullskyddet upphöra
och det endast bli fråga om att skaffa landet inkomst. Men med
fåtalets lyxartiklar, på hvilka Wilson-billen så betydligt nedsatt
tullen, skulle hvarken frihandel eller protektionism ha något att
göra. På dessa skulle tullen vara mycket hög--endast för att skaffa
landet inkomst. Ingen annan hänsyn skulle tagas vid påläggande af
tull, ty inkomst är det eftersträfvade målet.

Men detta mål kan icke uppnås, förrän de nuvarande tullarna på
lyxartiklar--hvilka lämna två tredjedelar af tullinkomsten--
blifvit fördubblade. Och jag är öfvertygad om att sekreteraren
Carlisles åsikt, att Wilson-billens lägre tull på dessa artiklar skall
öka konsumtionen, är ett misstag. Dennas minskning eller ökning på
grund af tullen är så obetydlig, att herrar teoretici skulle häpna
däröfver. Priset gäller ingenting för det rika fåtalet.

Summa summarum:

1). Tullar skulle hufvudsakligast påläggas den slösaktiga, förmögna
klassens utländska lyxartiklar, utan hänsyn till frihandel eller
protektionism; endast till inkomst. Dessa lyxartiklar innefatta två
tredjedelar af all tullinkomst.

2). Ingen inkomstskatt skulle erläggas under fredstid.

3). Redan stadgade industrier skulle icke ofta underkastas våldsamma
förändringar, utan skulle få tid att sätta sig in i nya
förhållanden. Sänkning af mer än halfva tullen på en vara på en gång
är oklok och till och med farlig.

4). Ömsesidighetspolitiken är, att döma efter hvad som blifvit gjordt,
den bästa att följa för utsträckning af vår utländska handel, och bör
återställas.

5). Premium på socker af inhemsk råvara skulle icke upphöra, ty det
har icke ännu blifvit bevisadt, att tillverkningen af bet- och
sorghumsocker icke till slut kan tillfredsställande motsvara landets
behof.

6). Sådan ull, som vi icke kunna producera men behöfva för blandning,
skulle gå tullfri.

7). Alla konstsaker skulle vara tullfria, därför att de förr eller
senare tillf alla offentliga institutioner.

8). Är tulltaxan en gång fastställd, så skulle tulllagstiftning endast
få förekomma andra året efter hvarje statistisk undersökning, med
undantag af ett sådant tillfälle som det närvarande, då en brist i
nationalinkomsten och sund politik nödvändiggöra tullpålagor på de
rikas lyxartiklar.

Sådan skulle den tulltaxa se ut, som skulle vara till fördel för den
arbetande befolkningen och för alla dem, som lefva enkelt och
anspråkslöst. Hvarken protektionist eller frihandlare skulle kunna
kalla den sin, därför att den icke inginge i någotdera partiets
intresse, utan endast som inkomst och byggd på den teori, att massans
fördel befordras därigenom. Tullfrågan skulle icke höra till
politiken, utan vara en blott och bart »business-question», och om
tullagsstiftningen tillåtes hvila i tio år, så anser jag att landet
skulle snart repa sig och börja sin marsch mot den lyckliga ställning
--för så vidt som tullpolitik kan påskynda denna länge efterlängtade
marsch--som karakteriserade åren mellan 1880 och 1890--denna tid,
som i fråga om materiellt välstånd kan kallas republikens guldålder.

  _________________________________________________________________





*** End of this LibraryBlog Digital Book "The Empire of Business. Swedish - Arbetets Herravälde" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.