Title: Arvid Kurck och hans samtida
Author: Lindman, Voldemar
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Arvid Kurck och hans samtida" ***


ARVID KURCK OCH HANS SAMTIDA.

Skildringar från Finlands medeltid


af

V. LINDMAN.



K. E. Holm, Helsingfors, 1893.
Hufvudstadsbladets Nya Tryckeri.



INNEHÅLL:

     I. Kurckska ätten.
    II. På sotsäng och bår.
   III. Ränker.
    IV. I knektstugan.
     V. Klas Kurck håller ting.
    VI. Försmådd.
   VII. Bröllop.
  VIII. Varningar.
    IX. Dramat utspelas.
     X. Epilogen.
    XI. I Åbo skola.
   XII. Affärslif på 1500-talet. -- Arvid Kurck på väg till Paris.
        -- Sjöröfvare.
  XIII. En gammal bekant.
   XIV. I Paris.
    XV. Domkapitlet håller sessioner.
   XVI. Otto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.
  XVII. Arvid Kurck blir biskop. -- Kristian Tyrann.
 XVIII. Syskonen sammanträffa.
   XIX. Kyrklig ståt.
    XX. Kristian II vinner styret i norden.
   XXI. Fosterlandsvän och fosterlandsfiende. -- Arvid Kurck
        vacklar. -- Gamla vänner mötas.
  XXII. Arvid Kurcks fosterländska sinnelag. -- En afton
        på Kuustö slott.
 XXIII. List och blodsdåd.
  XXIV. Nils Giabbe och hans fribytare. -- Kuustö slott kapitulerar.
        -- Arvid Kurck flyr.
   XXV. Slutet.



I.

Kurckska ätten.


Laukko gård ligger i Vesilaks socken. Stället hvilket i Finlands
historia utmärkes såsom stamsätet för den så beryktade Kurckska ätten,
skall jämväl till en början utgöra den förnämsta anknytningspunkten för
händelserna i denna skildring.

Nämda ätts anor gå tillbaka nära nog ända in i den grå forntiden. Vi
låta till en början sägnen redogöra för hvad som ej finnes bevaradt på
häfdens blad om densamma.

Bland de på sin tid så mäktige Birkarlarne lefde, berättas det, en
inflytelserik man vid namn Mathias. Under sina härfärder dels mot
lapparne, dels, såsom svenske konungens bundsförvandt mot hedniska
landsmän och ryssar hade han utfört berömda krigsbragder, genom hvilka
hans namn och ryktet om hans tapperhet och otroliga kroppsstyrka nått
vida omkring.

Hände sig så, att ryssarnes anförare fick i sin tjänst en jätte vid
namn Potko, som ägde oerhörda mänskliga krafter. Honom sände denne nu
öfvermodigt till Sverige med order att där utmana landets tappraste man
till envig. Ingen vågade emellertid upptaga kampen och den svenske
konungen emotsåg redan med ledsnad den skymf, som skulle vederfaras
riket, då jätten hemkom med underrättelsen härom till ryssarne. Men då
rann honom i hågen Mathias, hvarför han uppmanade Potko att resa öfver
till Finland. Här skulle han finna den efterfikade. Samtidigt lät
konungen underrätta sin man om hvad som förestod.

Mathias var ingalunda litet stolt öfver det honom visade förtroendet,
men kunde tillika ej skingra den oro, tanken på den förestående kampen
åsamkade. Och denna oro växte dess mera, då han hos de trollkunniga
lapparne, dem han besökt för att fråga sig till råds i denna brydsamma
angelägenhet, erfor, att jätten genom en förtrollning gjorts osårbar.
Sedan han dock tillika fått veta att denna utomordentliga egenskap
genom en besvärjelse kunde fråntagas denne och han här inlärt sig
densamma, återvände han lugnad till hemmet.

Kort härpå infann sig Potko och en gång medan denne sof lyckades det
Mathias att uttala öfver honom besvärjelsen i fråga och upphäfva
förtrollningen.

Enviget försiggick sedermera å en liten holme, "Kurjen kivi", i
Vesilaks.

Sedan kämparne landstigit sparkade Mathias till ryssens båt med sådan
fart från land, att den sköt ett godt stycke upp på fjärdens motsatta
strand.

-- Hvarför gör du så? tillsporde Potko honom.

-- Den, som här skall finna sin hvilostad behöfver ej vidare någon båt,
var Mathias svar.

Uppbragt häröfver grep jätten till sitt svärd och afskilde med ett hugg
Mathias högra arm från kroppen.

Bedöfvad sjönk finnen ned på ena knäet.

-- Sina hyppäät kuin kurki (du hoppar som en trana), ropade ryssen
satiriskt till sin motståndare.

Mathias, som snart återfick sansen, reste sig nu upp, grep i sin tur
till svärdet med sin vänstra hand -- han var lyckligtvis vänsterhändt
-- och tilldelade under orden: "ännu kan jag också flyga" Potko ett så
kraftigt slag med detsamma, att denne föll död till marken.

För denna bedrift belönades Mathias sedermera af konungen med Laukko
gård och antog till familjenamn det af hans fiende honom gifna
spenamnet Kurki (sedermera Kurck). Den från honom härstammande ätten
förde i sin sköld en trana.

Rörande Mathias Kurcks efterkommande har man ej rätt säker kännedom. År
1362 nämnes väl en Jakob Kurck såsom underlagman i Finland, och samme
man återfinnes ännu åren 1373 och 1383; men i början af 1400-talet
synes såväl Laukko gård som det Kurckska namnet, antagligen genom
giftermål, hafva öfvergått till en annan släkt, hvilken egentligen
burit namnet Svärd. Nils Hermansson Svärd, den förste af nämda släkt,
som tog det Kurckska namnet, bibehöll jämväl den gamla Kurckska
vapenskölden; men hans efterkommande antogo åter Svärdarnes sköld
(svärdet), ehuru de samtidigt använde namnet Kurck.

Den siste manlige representanten för denna ätt var biskop Arvid Kurck,
som dog 1522. Stamfader för den yngre Kurckska ätten blef Knut
Eriksson, hemma i Småland. Han trädde i äktenskap med biskopens syster
Elin Klasdotter Kurck. Knut Eriksson fungerade 1492 såsom domare i
Österbotten och 1512-1535 såsom lagman i Österbotten och Satakunta.

Laukko gård kvarblef under en tid af mer än 500 år eller till 1817 i
Kurckska ättens ägo, då densamma efter Fredrikshamns-freden, sedan
ätten bosatt sig i Sverige, försåldes jämte Tottijärvi till arkiatern
J.A. Törngren. Nämda gods hade år 1800 förvandlats till ftiherrligt
fideikommiss.

På senaste tider har detsamma öfvergått till ätten
Standertsköld-Nordenstam.



II.

På sotsäng och bår.


Den åldrige fiskaren Pekka Niilonen hade nyss vaknat upp ur den
feberslummer, som förlänat hans utmärglade, bleka kinder en matt
rodnad. Hustru Esra sysslade med den yngsta i familjen vid den matta
spiselglöden, medan sonen Penttu satt moltyst vid faderns hufvudgärd
stirrande tanklöst in i det halfdunkel, som rådde i den trånga kojan.

-- Hvad är det för hästtramp där ute? sporde den gamle, som nyss
vaknat.

-- Jag kan ej upptäcka något, invände hustrun.

-- Hör du ej gnäggningarna, ropen och gråten? Hans nåd, herr Klas, har
visst återigen låtit utgjuta skuldlöst blod för att tillfredsställa
sina onda lustar, fortfor gubben.

-- Fader, inföll sonen tätt invid, mörker hvilar öfver näjden. Ingen
människa vistas där ute i den bistra vinternatten.

-- Såå, låt mig bara se.

Han sökte resa på sig. Fåfängt. Krafterna stodo honom ej längre bi. Den
nyss så glansfulla blicken antog i en hast slöhetens prägel, de sakta
frammumlade orden blefvo alt mera svårförstådda.

-- Nådig herre -- -- -- de äro ju oskyldiga -- -- -- -- deras blod
skall -- -- -- -- förkunna för världen, att ni handlöst förgripit er på
arma, hjälplösa -- -- -- --

Det blef snart alldeles tyst där inne, en tystnad, som dock inom kort
stördes af ett galt skrik från den vrå, där mor Esra och hennes några
veckor gamla dotter Katri befunno sig.

Glöden falnade alt mera af. Man upptäkte nu mera blott någon enstaka
glimt, som likt ett gnistrande öga log fram genom nattdunklet.

Barnet fortfor trots moderns hyssningar att gråta och snart sällade sig
härtill några entoniga, högljudda snarkningar från den på annat håll
inslumrade Penttu.

Så förflöt en lång stund, då ett knappast hörbart: "moder!" bröt fram
genom mörkret.

-- Jag är här; hvad vill du, min son?

-- Äro dörrarne riktigt låsta? Jag är så rädd, att något ondt väntar
oss.

-- Ja. Sof du lugnt bara. Natten är de värnlösas bästa vän.

-- Ja, men vet du, jag tykte just nu att en af hr Kurcks fogdar trädde
hit in och befalde far att stiga upp och laga sig ut på sjön för att
skaffa fisk till begrafningen, och då han ej orkade stiga ur sängen,
sjuk som han var, tillsade fogden sina följeslagare att släpa ut honom
och gifva honom några rapp med piskan. Och det gjorde de också. Men där
ute föll han som en sten till marken. Så kommo de in och togo mig i
stället och då de sågo mig skälfva af rädsla hotade de mig med samma
straff, om jag ej genast satte af ned till sjön och fullföljde
befallningen -- -- -- --. Är du bara riktigt säker på, att intet ondt
skall hända oss?

-- Du har drömt, barn. Alt är som förr dödstyst där ute. Månen ler
öfver de frusna drifvorna och skogens furor stå fulla af rimfrost.

-- Så. Då måtte jag väl blott hafva drömt. Men en stygg dröm var det.

Penttu kunde emellertid ej sofva längre. Knapt hade han inslumrat innan
den ena drömbilden fasansfullare än den andra föresväfvade honom.
Omsider steg han upp, tände ett pärtbloss och satte sig ned på
spiselkanten hos modern.

Den ena rysningen kallare än den andra ilade genom hans späda lemmar.
Han sökte här uppfånga den lilla värme, hvilken den snart utslocknade
brasan ännu bjöd på.

-- Och i morgon är det då hennes salig nåds jordafärd, afbröt han
slutligen tystnaden.

-- Ja, den heliga jungfrun förläne henne en salig frid. Hon har alltid
varit de fattigas bästa vän i alla pröfningar.

-- Du menar, att andra tider nu skola stunda, se'n hon gått bort?

-- Ja, det skola vi nog få se. Kirsti skall helt säkert börja sitt
gemena spel, blott den döda en gång rätt kommit ned i kyrkovalfvet.

-- Det har hon ju också gjort redan medan hennes nåd lefde, fastän hon
aldrig fullt vågat visa det.

-- Ja, och att hon har ganska höga tankar om sin blifvande ställning
här på Laukko är också visst och sant. Och får hon blott en gång alt om
hand, hvilket ej är otänkbart, så nog bjuder hon till att göra sin
vilja förstådd alltid.

Samtalet stördes af något buller. Det var ej så säkert någonstädes mer
på Laukko. Ugglorna kunde när som hälst lura i mossen. Ty den
misstänksamme och vildsinte Klas Kurck hade bespäjare litet hvarstans.

Sedan man emellertid förvissat sig om, att det blott var någon
vindbruten fura, som där ute fallit till marken och framkallat bullret
eller något annat dylikt, som manat ekot i skogens enslighet till lif,
tog man i där man nyss slutat. -- Också vistas ju herr Klas mesta tiden
på sina resor i bygderna, så att han ganska litet kan veta hvad som
sker här hemma. Och nu då hon lämnat oss skall väl alt gå som Kirsti
vill hafva det. Här fins ju knappast någon, som vågar hysa en annan
åsikt än hon.

-- Den heliga Guds moder skydde oss för den stränge herrns tjänares
onda uppsåt. Ty framtiden är rätt mörk nu sedan fars krafter en gång
brutits och han ej längre kan fullgöra sitt kall.

-- Men du, Penttu, har ju två starka armar att arbeta med.

-- Moder, du vet ju att Kirsti och jag ej äro goda vänner alt se'n jag
uppträdde till försvar för Matts, som de ville plåga till döds, för att
han vågat kalla henne en blodsugare.

-- Det där är väl redan glömdt.

-- Så tror du med ditt goda hjärtelag, men jag vill påstå, att sådan
herre sådan dräng. Kirsti är ju ock så väl inskrifven hos herr Klas,
att då hon en gång säger nej, så står ingenting i den vägen vidare att
ändra.

-- Men om du på själfva jordafärdsdagen i morgon trädde fram till den
höge herren, knäfölle och bad om hans förbarmande öfver oss, tror du ej
hans hjärta veknade, nu därtill, då denna stora sorg hemsökt honom.

-- Jag vet det ej. Åtminstone hyser jag intet synnerligt hopp i den
vägen.

-- Men det går ju ändock an att försöka. Man kan väl ej göra dig något
ondt för det.

-- Ja, det är visst sant.

Penttu förföll åter i en slö likgiltighet. Så satt han en stund, då
tanken på moderns bön vakte honom till besinning. Han hade två starka
armar, menade hon. Nej, starka kunde de väl ej vara efter de många
umbäranden han redan fått utstå så ung han var. Men de voro ändock vida
starkare än fars, som ej hade mycket kvar, där han, en skugga af hvad
han en gång varit, låg på sin torftiga halmbädd.

Men om han misslyckades i sin mission? Nå väl. Man kunde ej göra honom
större men än hungersdöden förr eller senare skulle göra det, i
händelse de alla blefvo utdrifna bland köld och försakelser.

Han steg upp och gick ut att andas frisk luft. Det var så kvaft där
inne i stugan.

Månen blickade ännu klar och kall ned på den i rimfrost klädda skogen
rundtomkring. Drifvorna lågo liksom öfversållade af de klaraste
diamanter och en djup tystnad rådde öfver alt. Penttu begaf sig upp på
den närliggande höga åsen, från hvilken man hade en så vidsträkt
utsikt. Längst borta vid synranden upptäkte kan skymten af
ljussken. Det kom från Laukko, där man var stadd i full ifver med
tillrustningarna för den snart gryende dagens stora högtidlighet.

Han satte sig ned på en sten. Trots sitt ständiga armod hade han aldrig
förut känt sig så beklämd som nu. Det var farhågan för det annalkande,
som hos honom fostrade denna dystra sinnesstämning. Och så kom han att
tänka på sin egen svaghet och ringhet gent emot alt det stora och
mäktiga i lifvet. Han fann sig i detta nu lik flarnet, som viljelöst
kastas hit och dit ute bland vreda vågor. Det hade ju ej häller något
fäste att haka fast i under kampen mot öfvermakten. Denna till
förtvinan gränsande misströstan om framtidsdagen gjorde honom äfven alt
mera vacklande i beslut och åtgöranden.

Väl hade han lofvat sin moder att uppoffra alt för hemmets räddning.
Han hade till och med förbundit sig att träda fram till den stolte Klas
Kurck och söka bringa vekare strängar till dallring inom dennes bröst.
Men nu föreföll honom detta försök rent af dåraktigt. Det vore, tykte
han, blott att yttermera förvärra det redan brydsamma läget för alla i
hemmet. Hvad brydde den mäktige sig om att lyssna till den ringes
böner. Hade han då förut gjort det? Och skulle han väl lita på Penttus
löften att träda i sin faders fotspår, att taga i där den gamle slutat.

Men om hans mor skulle tillgripa denna utväg. Kanske hennes tårar
bättre kunde uppmjuka den stolte ädlingens stenhårda hjärta. Ja, han
fattade utan vidare betänkande sitt beslut. Han skulle söka öfvertala
henne därtill.

I denna afsikt återvände han nu till det torftiga hemmet.

Det var mörkt och tyst här inne. Endast några djupa andetag gåfvo vid
handen, att också den olyckliga Esra omsider fått sluta ögonen och
smaka af en kort hvilas sötma, hon, den goda, som nu skulle utgöra den
ringa familjens nära nog enda räddningsplanka.

Penttu kastade också han sig ned på sitt hårda läger och försökte
sofva.

       *       *       *       *       *

Öfver den angränsande insjöns snöhöljda isfält hviner nordan mäktig och
bitande, drivande yrsnön upp i töckenlika moln, hvilka oafbrutet
hvälfva sig fram öfver den vida ytan.

Men trots elementernas raseri, trots det oangenäma att vistas där ute
en dylik mindre gästvänlig nordisk vinterdag ser man likval det ena
åkdonet efter det andra stanna vid trappan till Laukko gård.

Byggnaden med sina två våningar, uppförda af stadiga timmerträd från
bygdens skogar, erbjuder i intet afseende anblicken af en ståtlig adlig
riddarborg, sådana man vant sig att tänka dem under medeltiden. Hos oss
lade man ej häller då för tiden så mycket an på yttre ståt. Men
inredningen vittnade däremot om, att jämväl vår inhemska adel förstod
sig på att göra sina företräden gällande, där så påfordrades.

I den stora sal, som sträcker sig genom nära nog hela första våningen,
vimlar det af sorgklädda gäster. Alt bär här prägeln af djupt allvar,
en prägel så främmande för lifvet på det Kurckska ättegodset, att den
bjärt afsticker mot den häjdlösa ståt, det glam och lif, man förut
plägat skåda här inne.

Redan det ljus, som under den molndigra dagen blott sparsamt lyckas
tränga sig in genom de målade fönsterrutorna, ger det hela en vemodig
anstrykning. De kolossala snidade ekskåpen och de högkarmade stolarna
öka den stela stämningen. Endast de glimmande svärden, lansarne och
sköldarne skänka en om ock svag reflex af lif.

Från ett af rummen till höger höres ett entonigt oafbrutet mummel. Det
är den officierande prästen, som här läser mässor för den hädangångnas
befrielse ur skärseldens kval. Iklädd en lång alba (mäss-skjorta)
ligger han knäböjd framför bönestolen, ofvanför hvilken Maria med
barnet, målade å en stor väggfast tafla, blicka ned på den nitiske
själasörjarens fromma andakt. Tätt intill honom varsnas på en katafalk
den bastanta ekkistan, hvari stoftet af Klas Kurcks maka fått sitt
sista hviloläger inom hemmets väggar.

Ett drag af frid hvilar öfver den dödas bleka anlete, kring hvilket
skenet från de där invid brinnande vaxljusen sveper en mystisk gloria.

I ett rum på motsatta ändan af denna våning sitter den mäktige Kurck
med sträng uppsyn. Men ur det bistra anletet synes dock äfven
framskymta ett svagt drag af vemod.

Han har nyss dragit sig hit in från gästernas krets i salen invid och
med armbågarna stödda mot det väggfasta ekbordet blickar han ut på
vinterstormens lek med de hvita flingorna.

Han hade aldrig kunnat förledas till pjunkighet. Han hade tagit lifvet
som en strid från början till slut, såsom han uppskattat det och såsom
tidsandan inom det stånd han tillhörde också uppskattade detsamma. Det
egna jaget skulle ställas i förgrunden, vare sig det sedan gälde egna
eller andras intressen, och där man ej kunde göra sin vilja annorlunda
gällande än på våldets väg skulle denna följas. Det där var ju det
naturligaste, hade han tykt.

Men nu förekom det honom som om lifvet också egde något annat än blott
detta att sträfva för, ett något, från hvilket det uppbrusande
öfvermodet var bannlyst. Han kände i detta nu knappast igen sig själf.
Och denna underbara känsla hade småningom fått makt öfver honom alt
sedan hans makas plötsliga bortgång. Budet hade nått honom alldeles
oförberedt långt uppe i Satakuntas ödemarker. Hon hade väl alltid varit
klen till hälsan och särskildt efter dottern Elins födelse hade hennes
krafter märkbart aftagit. Men dock trodde han ej, att slutet var så
nära. Hade han anat detta skulle han stannat hemma en tid, ty han hade
aldrig kunnat undgå att med förtroendets band sluta sig till sin maka.
Hon hade ju städse varit en god skyddsande i hans hem. Väl hade han
pigan Kirsti kvar, och hon hade redan så vuxit in i husets alla vanor,
att hon fullt kunde taga hand om alt, och därjämte hyste han en
underbar tilltro till henne -- något, som han för resten gjort redan
medan hans maka lefde --; men där låg likväl ett tvång i hans
förhållande till denna underordnade individ; redan hans börd förbjöd ju
honom att inlåta sig i några intimare relationer med henne.

Med dylika tankar i hågen hade han suttit ännu längre, glömsk af sin
plikt mot de många gästerna, om ej den tydliga klangen från klokkorna i
den närbelägna kyrkan vakt honom till besinning. Den förkunnade ju, att
liktåget snart skulle sätta sig i rörelse.

Han reste sig upp från sin plats, antog sin sedvanliga barska uppsyn
och trädde ut till gästerna. Man redde sig redan till aftåg härinne.
Dörrarne till det motstående rummet och till salen stodo på vid gafvel,
mässan hade tystnat och ljuslågorna flammade häftigt till af
luftdraget. Snart var hela huset nästan folktomt. Endast några tjänare
förmärktes där, sysselsatta som de voro med att stöka undan efter de
många främmande.

Och i ett af fönstren i andra våningen kunde man varsna ett
barnaanlete, hvars blick ifrigt följde processionens affärd.

Det var den unge Arvid Kurck, Finlands blifvande siste katolske biskop,
som på detta omedvetna sätt sände sin moder ett sista farväl.



III.

Ränker,


Högsommarsol strålar öfver bygden. Insjöns vågor skvalpa helt makligt
mot de i praktfull grönska inbäddade stränderna och fåglarnes kvitter i
den angränsande skogen med sina skyhöga furor förlänar denna
tilltalande bild af äkta nordiskt sommarlif än högre behag.

I en af naturen själf danad berså ett stycke från stranden sitter
Kirsti med sina skyddslingar Arvid och Elin Kurck.

Arvid har just fått sikte på en vacker fjäril, som fladdrar i väg från
blomma till blomma och anstränger sig med full ifver att få fatt "den
vackra fågeln", som han kallar den.

Elin sitter på en tufva och rycker tanklöst upp de späda blomster,
hvilka läna densamma dess fägring. Hon synes helt stolt och belåten, då
hon lyckats fullfölja sitt förstörelsevärk.

Kirsti har på senaste tider gått med hufvudet fullt af allehanda planer
rörande sin framtida ställning på Laukko. Hon har till och med vågat
hysa den tanken såsom något ej oupphinneligt, att hon genom ett klokt
och varsamt tillvägagående kunde tillvinna sig själfve herr Klas' hand
och därigenom från den underordnade ställning hon nu innehade svinga
sig upp till den af alla aktade husfruns.

Behöfde hon väl häller hysa något tvifvel i detta afseende? Hade hon ej
dag för dag alt mer och mer närmat sig det åsyftade målet. Och kände
hon ej så väl till sin herres vanor och sinnelag, att hon blott behöfde
gifva desamma lämplig näring för att vinna gehör?

Nu hade Arvid fått fast den granna fjäriln, hvilken han med en
triumferande åtbörd räkte åt Kirsti.

Likgiltigt fattade hon tag i den, kramade den med ett tag till döds och
trampade dess brustna lemmar under sina fötter.

Tårar af förtrytelse stego upp i barnets ögon, men hon låtsade ej märka
dem.

Hennes uppmärksamhet riktades i detsamma på en båt, som lade till vid
stranden. Hon reste på sig och blickade forskande fram mellan
trädstammarne.

-- Sitten här och leken så länge, barn. Jag skall gå ner till Olof.

Hon lämnade dem.

Då de små sågo henne aflägsna sig började de storgråta, men hon låtsade
ej höra det. De skulle nog tystna, sen de fått gråta ut, tänkte hon.

-- Se goddag, Kirsti. Tror I också lockats ut af det vackra vädret.

-- Jag måste väl en gång ut med de små. De hafva så tråkigt där hemma
nu sen hennes nåd gått bort.

-- Så barnkär I blifvit af eder. Jo, jo, har fått öfvertaga
modersbekymren sen dess -- och herr Klas är naturligtvis fullkomligt
nöjd med eder ömma vård om de små?

-- Jag har ej sport honom därom, svarade hon stött.

-- Ja hvad skulle ni häller göra det. Det är väl _han_, som skall gifva
sitt bifall tillkänna. Men för resten pratar jag onödigt skräp. I veten
väl själf bäst huru väl inskrifven I städse varit på det hållet.

Kirsti låtsade ej förstå hugget utan gaf samtalet en annan vändning.

-- Hvarifrån kommen I Olof?

-- Ah jag var bara där ute för att litet ordna om fisket, sedan vår
gamle hederlige Niilonen ej mer förmår taga hand därom. Det är ändock
rätt synd med det stackars folket.

-- Såå. I tycken värkligen det. Då beklagen I väl också det misslyckade
försök att blifva hulpen hans hustru gjorde på jordafärdsdagen?

-- Ja, herr Klas är stundom rätt hjärtlös af sig.

-- De orden saden I icke, om han hörde på.

-- Ja, skam nog, tycker man ej om sanningen här på Laukko. Luften
förefaller förpestad litet hvarstans.

-- Och ändock stannen I Olof här så gärna.

-- Huru gärna jag gör det hör ej hit -- man måste i alla fall lefva. --
Men jag återgår till Niilonens. Viljen I Kirsti med ert inflytande hos
herr Klas ej lägga in ett godt ord för dem? Det är ju synd att se
människor svälta ihjäl.

-- Nej, det tror jag mig ej hafva lust till.

-- Hvarför tron I det?

-- Hvarför? Hvad har jag med dem att skaffa?

-- Tänk er själf i deras belägenhet.

-- Jag gör min plikt. Må de ock göra sin.

-- De vilja ju arbeta.

-- Men kunna ej, borden I tillägga.

-- Jag tror nog att de kunna, om de blott blefve i tillfälle att lämna
prof därpå.

-- Undras just huru långt ni Olof komme, om I haden idel folk som de
att dras med. Månne ni ej långt för detta fått känna följderna af deras
efterlåtenhet på egen rygg.

-- Det där hör ej hit. Hade blott hennes salig nåd lefvat skulle Esra
helt visst ej behöft gå ohulpen från gården.

-- Ja hon var alltid en medgörlig stackare. Mina råd ville hon dock så
litet lyssna till.

-- Hon förstod sig på förhållandena bättre än någon af oss. Nu är det
andra händer som styra och leda.

-- Det där skulle vara ett hugg åt mig.

-- Som I viljen.

-- Och huru ginge det väl, om ingen funnes som ledde det hela. Hans nåd
är ju själf nästan ständigt borta från hemmet.

-- I hafven måhända rätt i edra förehafvanden, men måtta i alt är,
skulle jag tro, dock det bästa. Fågeln faller vingbruten ned, om han
flyger för högt.

Dessa sista ord yttrade han liksom i förbigående, medan han redan
styrde sina steg inåt skogen.

-- Hård, hjärtlös och maktlysten som alltid, tänkte han därvid för sig
själf. Har fått för fria tyglar här. Hyser godt hopp om att tillvinna
sig fruskapet. Men det går ej, så vidt jag känner till min herres
stolta sinnelag.

Kirsti återvände nu till de små där borta i skogsdungen. De hade båda
gråtit sig trötta och slutligen somnat in på gräsmattan.

Vid tanken på den granna fjäril, hon nyss trampat under sina fötter,
runno henne i hågen gårdsfogdens sista ord. Var det här en bild af hvad
som väntade jämväl henne. Fjäriln hade ju också nyss fladdrat och yrat
från blomma till blomma. Nu låg den krossad till stoft. Kanske den man,
på hvars förtroende hon nu bygde, en vacker dag skulle tillfoga henne
samma förödmjukelse.

Hon fann dock snart denna tanke alt för öfverdrifven och måste helt
enkelt hånle åt detta drag af svaghet. Länge fick denna förödmjukande
känsla ej häller bo inom henne innan hon återgick till sin förra
sinnestämning. Ja hon kände till och med huru en blygselns rodnad steg
henne uppåt kinderna och gjorde dem glödande heta.

Omildt tog hon sig nu till att väcka barnen för att med dem återvända
till hemmet.

De sågo visst först litet tvehågset på sin vårdarinna, men följde henne
sedan otvunget. Hon hade ett säreget inflytande jämväl på dessa små.

       *       *       *       *       *

I Niilonens stuga var det nu trångare än vanligt. Per Eriksson snickare
hade här uppslagit sin värkstad och feberifver rådde, där han stod
nedböjd öfver sitt arbete med de kvistiga furubräderna. Kistan skulle
ju också vara färdig innan söndagen och redan var det ganska långt
lidet fram på lördagen. Visst brydde han sig ganska litet om att forma
materialet slätt och finbonadt -- det var ju i alla fall en fattiglapp,
som skulle hvila inom dess trånga väggar -- men tid behöfdes nog äfven
för ett mindre konstrikt arbete.

I sin säng vid ena långväggen låg den aflidne med de glanslösa ögonen
uppspärrade, och de magra, knotiga kinderna med sin gulbleka hy ingåfvo
någonting skrämmande obehagligt.

Mor Esra hade nyss hemkommit från grannarne, hos hvilka hon tigt ihop
några bitar här och där för att få något till lifs åt husets främmande
gäst, den enda ersättning hon för resten kunde lämna för denna sista
tjänst åt hennes man. Hon hade väl också dristat sig fram till Kirsti
på själfva godset, men ganska omildt afskedats därifrån. Hos fogden
Olof hade hon dock fått några kakor bröd.

Sonen Penttu inkom i detsamma med ett fång ved och uppgjorde en munter
brasa i den nedrökta spiselvrån.

Han viste också förtälja, att bolmannen under moderns bortavara varit
där på besök för att utkräfva skatterna till gården; men hade han dock
velat låta anstå därmed, tils den gamle ordentligt kommit ned i jorden.

-- Ja, han kunde nog taga det lilla de ägde. De måste ju i alla fall
ändock gripa till tiggarstafven bara alt det här var öfverståndet,
menade mor. Esra Att han likväl hade så mycket hjärta i sig att han lät
anstå därmed, tillade hon med ett vemodsfullt uttryck i sitt aftärda
anlete.

-- Ni må säga det, inföll Per Eriksson snickare, som hittils ej yttrat
sig, men väl egnat samtalet ett halft öra. En sådan välgärning har han
väl ej på länge låtit komma sig till last. Men måhända fann han bytet
här så ringa, att han tykte det gärna kunde få förblifva orördt till
härnäst.

-- Kanske bland dem också finnes en och annan med hjärta i bröstet,
fastän de ej alltid blifva i tillfälle att lämna prof därpå.

-- Nog torde sådana vara mera sällsynta alltid, och det är ej underligt
häller, ty göra de ej sin plikt få de sätta sitt eget skinn emellan.
Hårda tider är det vi lefva i. Om hälst de rika vore litet mera
mänskliga.

-- Ja godt och väl om så vore. Men rik man förstår ej den fattiges
bekymmer.

-- Ni lär försökt tala några bevekande ord till herr Klas?

-- Ja. Men däraf vardt intet.

-- Hvad svarade han er?

-- Han hotade näpsa mig för min djärfhet, om jag ej snarast möjligt
satte i väg.

-- Var det där hemma på Laukko?

-- Hvarför frågar ni det?

-- Jag tänkte bara, att måhända Kirsti i förtid fått vetskap om edra
afsikter.

-- Och intalat honom att handla som han gjorde.

-- Just så.

-- Nej. Den här gången tror jag hon ej fått drifva sitt onda spel. --
Det var ute på kyrkogården efter hennes nåds jordafärd. Jag hade
infunnit mig där bland mängden för att åhöra mässan, predikan och
sången och se på de många ljusen och all öfrig ståt och prakt, som
härskade där. Jag begrep väl ej mycket af alt detta, våra präster bjuda
ju också till att göra Guds ord för oss småfolk så ofattligt som
möjligt; men ett så högtidligt tillfälle som detta återkommer ej ofta
och därtill hade jag, som ni redan hört, för afsikt att söka lindra vår
nödstälda belägenhet. Då sorgen hemsöker en plägar ju ens hjärta alltid
blifva mottagligare för vekare känslor.

-- Och ni fullföljde er plan?

-- Ja ute på kyrkogården knäföll jag för honom och bad, att han skulle
låta oss bo kvar och antaga Penttu till fars efterträdare.

-- Och han afvisade er kallt?

-- Ja, som jag redan sade. Och för mig återstod ej annat än att skamsen
smyga mig undan den talrika menigheten omkring mig och med tyngre steg
än förut uppsöka hemmet.

-- Och nu har ni ändock fått bo kvar ända in på sommaren?

-- Ja, så oförklarligt det än ser ut. Men saken är den, att hans nåd
alt sedan jordafärdsdagen varit ute på resor i sin domsaga och Olof är
i alla afseenden en god människa, fastän han ej i alt vågar styra och
ställa efter eget behag.

-- Och nu sedan Kirsti fått kännedom om förhållandet har hon
naturligtvis gjort sin myndighet gällande.

-- Ja hårda tider stunda. Måtte jag blott få den döde ordentligt ned i
mullen en gång.

Mor Esra, som under samtalets gång sysslat vid spiseln, framsatte nu af
sina tarfliga anrättningar åt sin gäst.

Efter slutad måltid tog denne åter i tu med arbetet och innan
kvällsolen ännu hunnit nedgå bakom skogstopparne var den groft
tillyxade kistan färdig att mottaga sin gärd.

Nu infann sig också en kvinna vid namn Hedda, känd vida omkring för sin
underbara förmåga att bota allehanda sjukdomar, för att hjälpa till vid
kistläggningen. Hon hade ock, så vidt i hennes förmåga stått, bjudit
till att bota fiskaren Niilonen; men där det skulle bli till döds stod
naturligtvis ingenting att hjälpa, menade hon.

Per Eriksson snickare hade aflägsnat sig efter fullgjordt värf. De två
kvinnorna och sonen i huset sysslade med den döde.

-- Vi hafva haft bolmannen på besök i dag, hviskade mor Esra till Hedda
liksom fruktande att någon obehörig kunde uppsnappa samtalet och genom
något förtal ännu yttermera förvärra det svåra i deras ställning.

-- Kunde just gissa det, då jag såg honom vandra förbi stugan min
tidigt på morgonkvisten.

-- Penttu var allena hemma med barnet och den döde och han for ganska
varligt fram. Men hade han vetat -- -- -- --

-- Hvad då -- -- --?

-- Jo, att jag har litet på kistbottnen, som jag enkom sparat för att
få far ordentligt i jorden, så nog hade han med öppna armar gripit i
rofvet alltid.

-- Du tänker då bestå klockor med? Men hvad tror du man säger därom på
Laukko, då det blir kändt?

-- Det gör mig detsamma. Vi måste i alla fall bort härifrån.

Samtalet fortgick hviskande under hela kistläggningen och då alt var
undanstökadt och mor Esra med sina två barn åter satt allena i den
mörka stugan kunde hon lämna sina känslor fritt lopp.

Tårarne rullade utan afbrott nedför de bleka kinderna och den ena
sucken djupare än den andra bröt fram ur hennes beklämda bröst.

Penttu hade en lång stund suttit försjunken i sina tankar äfven han. Nu
kunde han ej längre se att hans mor satt där allena med sin djupa sorg.
Han trefvade sig fram till henne, slog sina armar om hennes hals och
hviskade till henne:

-- Moder, hvartill båta tårar? Hafva vi ej armar ännu att arbeta med?
Världen är vid. Där skall väl finnas en vrå äfven för tre hemlösa
stackare som vi.

Hon svarade intet. Hennes hjärta var så fullt af de senaste tidernas
många motigheter. Likväl kunde hon ej underlåta att i sitt inre egna en
osynlig högre makt en gärd af tacksamhet, för att hon i all sin
bedröfvelse hade sina barns kärlek att trygga sig till.

Och Niilonen fick påföljande dag sin plats i fattiggrafven; men
kyrkklockorna ringde hans stoft till den eviga hvilan.

Där var visst mången, som menade, att det aldrig stod rätt till med det
fiskarfolkets fattigdom, då man så slog sig på stort; men andra funnos
ock, hvilka ansågo, att det där måhända bestods honom, för att han i så
många år varit fiskare på det rika adelsgodset.

Kirsti hade emellertid fått ögonen än mer öppna och oförtöfvadt afsändt
bud till bolmannen att hösta in hvad där stod att taga i skogstorpet,
innan man hann göra af med altihop.



IV.

I knektstugan.


Kirstis regemente på det Kurckska godset växte dag för dag; hon
betjänade sig ock af allehanda finter för framgång i detta hänseende.
Men huru klokt hon än manövrerade kunde hon likväl ej undgå att omsider
förråda sig.

Flerfaldiga gånger hade hon för herr Klas framhållit, att husets
angelägenheter ej nu kunde ordnas med samma energi och framgång som om
en husfru funnes, ty dennas bud och order hörsammades vida bättre än
den underordnade tjänarinnans. Väl hade hon bjudit till att efter bästa
förmåga fullgöra sina åligganden, men om hans nåd det oaktadt i hennes
göranden och låtanden upptäkte brister berodde dessa blott och bart
därpå, att hon på sin nu innehafda post ej vågade handla alt för
egenmäktigt. Hade hon däremot tyglarne en gång fria i sin hand skulle
alt gestalta sig vida annorlunda.

Men trots detta fagra tal förmärktes som sagdt öfveralt tydliga spår af
hennes framfart. Den ena af hennes medtjänare efter den andra hade fått
lämna gården; naturligtvis för att hon inför främmande ögon skulle
kunna handla friare.

Jämväl i knektstugan växte missnöjet med hennes själftagna
värdinnerättigheter dag för dag, om detsamma ock tils vidare stannade
inom dess fyra väggar.

Hon hade knappat in på alt möjligt. Ölet, som förut flödat i strömmar
på Laukko, åtminstone då feststämning rådde där, hade rakt torkat in.
T.o.m. på hennes nåds jordafärd hade det beståtts ganska litet af denna
välfägnad, och detta förtröt naturligtvis de flesta af knektarne,
hvilka voro gamla å stället.

       *       *       *       *       *

Låtom oss träda in i de äfventyrslystne sällarnes hemvist en
sensommardag. Inför oss hafva vi en rymlig sal med bastant korsvirke i
taket. Två stora ugnar stå uppförda vid midten af båda kortväggarna.
Längs långsidorna löpa väggfasta bänkar och framför desamma stå här och
hvar massiva, groft formade ekbord.

På hvardera sidan om ugnarne resa sig hvilolägren i flere afsatser
ofvan hvarandra ända upp till takröstet. På väggarna finnas upphängda
vapen: hillebårder, lansar, spjut o.s.v. Tomrummen mellan dessa åter
upptagas af harnesk och hjälmar, hvilka med sina mångbrokiga buskar
framkalla en pittoresk anblick. På annat håll blänka sköldarna som vore
de af renaste silfver. Vid ett af borden sitta tvänne knektar
införlifvade i ett samtal, hvari i synnerhet den yngre af dem synes
deltaga med lifligt intresse.

-- Karin har städse visat sig sådan hon i själfva värket är, höres han
falla in i den andres tal.

-- Du menar så, du.

-- Ja visst menar jag det.

-- Då känner du ej kvinnfolket rätt, hör jag.

-- Inbilla dig ej, att alla äro lika Kirsti.

-- Karin har gått i hennes skola.

-- Hon har aldrig tagit några exempel af henne.

-- Men hon har i alla fall fått lof att göra henne till viljes, och med
tiden kan sådant blifva en inrotad vana, förstår du?

-- Säg hvad du vill. Du tager i alla fall ej från mig den åsikten, att
Karin kan blifva en god hustru åt mig.

-- Men hvarför skall du då egentligen åstad och gifta dig. Med det fria
lif vi nu föra kan du väl aldrig blifva en stadgad husfar.

-- Jag ämnar ej hela mitt lif dras med detta här häller och på Laukko
trifs jag ej rätt. Det vare sagdt oss emellan.

-- Och hvem hin i våld annan tror du då gör det under det regemente här
nu föres. Den fördömda slinkan tar sig ju den ena friheten värre än den
andra.

-- Det må du säga. Jag har också fått ett och annat ur Karin, som
Kirsti förstås anförtrott henne.

-- Där ser du t.ex. redan huru pass ordhålligt kvinnfolket är.

-- Hon har naturligtvis omtalat det endast för mig.

-- Eller med andra ord sagt, att du var den förste och siste, som fått
del af hemligheterna.

-- Rätt gissadt.

-- Kan du våga ditt lif på, att ej möjligen någon annan också fått del
af dem?

-- Ja, det kan jag.

-- Lofva ej för mycket. Den här gången kan du slippa helskinnad; men du
bör härnäst väga dina ord och försäkringar bättre.

-- Skulle Karin då berättat dig därom också?

-- På sätt och vis. Dock ej medelbart hon. Men hon har omtalat Kirstis
förtroenden för andra, som sedan låtit mig få del af dem:

Att Kirsti fullt och fast föresatt sig att vinna herr Klas Kurcks hand
och att hon ej ämnar sky några medel för att hämnas på den, som
möjligen komme att vinna försteget framför henne inför hans nåd.

Och att hon ärnar sätta Olof i sticket om det så behöfves, ty hon har
aldrig rätt kunnat fördraga honom, för det han mer än mången annan
genomskådat hennes onda spel.

Och att hon på eget bevåg beslutit draga in på alt möjligt för att göra
lifvet för sig desto gladare och bekymmerfriare i synnerhet nu, då
ingen öfvervakar hennes förehafvanden. Detta alt och mycket därtill har
jag sport; men det är onödigt att jag upprepar gamla kända saker för
dig. Hvad säger du nu?

-- Då måtte Kirsti själf anförtrott sina hemligheter jämväl andra. På
Karin vill jag fortfarande fullt lita.

-- Du har alltid varit envis och lättrogen. Måtte du blott i längden få
framhärda i dina goda åsikter. Jag vill ej förtala den ena eller andra.

Samtalet afbröts af ett högljudt buller utanför.

I detsamma inträdde några knektar dragande ganska omildt med sig en
bonde, hvars händer de bundit med ett bastant tåg.

-- Vi skola nog lära den hunden dansa, framhväste en af de krigiska
sällarne med blixtrande ögon.

-- Lös honom, befalde en reslig man med väderbitna men sympatiska drag.
Vi vilja först höra hvad han har att framföra till sitt försvar.

Medan tåget lösgjordes hade hopen skingrats hit och dit i det stora
rummet. Några klefvo upp på sina hviloläger och sträkte makligt ut sig.
Andra slogo sig ned på bänkarne och försjönko i slö likgiltighet för
det, som tilldrog sig omkring dem.

Nu begynte förhöret med den sakskyldige. Man anklagade honom för att
olofligt hafva inträngt på Laukko gårds skogsmarker och där fält
timmer, som rättvisligen ej tillhörde honom.

Blodet syntes koka upp i den olyckliges anlete. Han var visst medveten
om det orätta i sitt handlingssätt, men hans förseelse var dock ett
intet, stäld vid sidan af de friheter och gräsligheter herr Klas Kurcks
följe tillät sig.

-- Har du något att invända mot våra påståenden, bonde, tillsporde
honom åter den reslige knekten vid ett af hufvudborden, där han slagit
sig ned.

-- Intet annat än att vi bönder skatta så mycket till de höge herrarne,
att vi saklöst på ett eller annat sätt kunna utkräfva gengäld därför.

Ett högljudt skrän från den hämdgiriga knekthopen följde på detta
uppriktigt menade yttrande.

-- Hållen käften, lymlar, röt den som hade ordet, hvarpå han fortsatte
till den ertappade:

-- Du menar altså, att I bönder fritt fån förfoga öfver er laglige
herres gods och bohag, blott I en gång fullgjort edra skyldigheter.

-- Jag menar hvarken det ena eller andra. Men att man skall ställa till
allehanda omak, om vi taga vårt behof ur hans öfverflöd, hvaraf han
ingen nytta drager, det anser jag aldrig vara den höge herrens egen
vilja. Denna rätt hafven I, fördömde latdrifvare, tillskansat er.

-- Hör du, bonde, inföll den af knektarne, som hade ordet, bevara ditt
skinn för slika öfvermodiga yttranden.

-- Jag vet nog hvad jag säger och för resten fruktar jag ej för mitt
lif, om I hafven lust att kräfva en blodig hämd.

-- Näps honom, skränade hopen. Det är skam för oss att lida dylika
förolämpningar.

-- Du medger altså att du handlat rätt, fortfor ledaren för knekthopen.

-- Ja, jag har handlat som allmän sed varit, fastän man ej alltid
öfverrumplat våldsvärkaren.

-- Hör, hör. Den uslingen trotsar ju uppenbart våra rättvisa
tillgöranden. Skam åt dig, Per Eriksson, om du låter honom gå
helskinnad, hördes det från alla håll.

-- Hållen käften, har jag sagt, röt den tilltalade så det ekade genom
salen.

-- Vill du godtgöra din förseelse? tillsporde han därpå den anklagade.

-- Med hvad skulle jag göra det, man har redan nog utsugat oss.

-- Utsugat. Du medger således ej, att I bönder ären skyldiga att
fullgöra edra lagliga plikter?

-- Jo, till vår laglige herre lämna vi gärna hvad föreskrifvet är; men
hvad hans upproriska följe prässar ur en fattig fan, det äro vi ej
skyldiga att ro ut med.

-- Fram med piskan, här höfves ej annat, skränade den uppbragta hopen.

Och huruvida Per Eriksson själf insåg det berättigade i denna fordran
eller han fruktade för sina medbröders möjliga stämplingar mot honom, i
fall han ej gick dem till mötes, alt nog, han lät domen falla.

Den dömde fördes ut i den närbelägna skogen och exekutionen värkstäldes
här med all den grymhet, en rå och uppbragt knekthop var förmögen till.



V.

Klas Kurck håller ting.


Å Per Hindrikssons gård i Sastamala socken hade varit ett hiskeligt
stök alt sedan skördetiden. Höstetinget skulle nämligen inom kort
vidtaga och tillrustningarna i och för denna viktiga tilldragelse
kräfde ej så ringa bekymmer, ty mycket folk samlades vanligen vid
tingsterminerna vinter, sommar och höst å tingsstaden och att göra
lagmannen och nämden i lag låg i hvars och ens intresse. Måhända kunde
man sålunda i en framtid blifva ihågkommen med en mildare räfst, om man
möjligen komme att försynda sig mot rättvisan.

Men det var ej ensamt i själfva tingsgården lif och värksamhet rådde. I
hela den kringliggande byn var förhållandet enahanda och man afbidde
äfven här med spändaste intresse hvad som förestod. Ofta sågos redan
tidigt på den viktiga dag tinget skulle börja skottgluggarna skjutas åt
sidan och ett eller annat anlete späja ål alla håll och kanter för att
tillfredsställa nyfikenheten, eller uppslogs själfva stugudörren på vid
gafvel, för att man härifrån bättre skulle kunna göra sina
iakttagelser. Byns ungdom smög sig omkring bland buskar och snår för
att uppspåra de bästa utkiksställena eller stack något tofvigt hufvud
fram bakom stuguknuten vid det första misstänksamma ljud utom
hemtorfvan.

De som då hade dragit sin sak inför rättvisans handtlangare eller af
underordnade tjänstemän kallats att för begångna förseelser infinna sig
vid tingen samlades naturligtvis också i vederbörlig ordning å
tingsorten och ökade i ej ringa mån den befolkning, som eljes hade fast
fot därsammastädes.

Men vi återgå till skildringens gång.

Den 3 oktober, då tinget nu skulle taga sin början, anlände ett stycke
fram på förmiddagen lagmannen Klas Kurck med en skara af sina ryttare
till Per Hindrikssons gård. Hindriksson hade redan i timtal stått ute i
förstugukvisten i förväntan på sin höga gäst, ty lagmannen var en mäkta
ansedd man och detta därtill här, då han ju var en representant för vår
inhemska adel, som i allmänhet i högre grad än de utländska herrar,
hvilka samtidigt med denna hade öfverväldet i vårt land, tillvunnit sig
folkets förtroende.

Efter lagmannen infunno sig de tolf nämdemännen.

Sedan man inträdt i den rymliga domsalen satte sig lagmannen vid ena
ändan af det på midten af golfvet anbragta domarbordet. Han
adjungerades under förrättningen af en bisittare, som förde ett kort,
summariskt protokoll på svenska språket, om ock förhandlingarna
försiggingo på parternas språk. Nämden tog plats på de väggfasta
bänkarne.

Nu inkallades tvänne kvinnor, hvilka råkat i delo med hvarandra i följd
däraf, att den enas man uppe i eriemarkerna gjort en bättre fångst än
den andras. Tillvitelsen innebar, att den senare af männen alt för
mycket fumlat om med kvinnfolket där uppe och försummat sitt arbete.
Konflikten hade urartat till handgripligheter, hvarvid mor Susanna
Persdotter kvarlämnat hos mor Erika Thomasdotter rätt eftertryckliga
spår af sin vredes öfversvall. Nu hade mor Erika kallat mor Susanna
till tinget och yrkade på rättvisans näpst för grannens egenmäktiga och
hämdlystna handlingssätt.

Sedan käromålet framlagts aflade nämden ed, hvarpå vittnesmålet och
ransakningen vidtogo.

Nämdeman Eskil Jakobsson kände till mor Susannas syndaregister på sina
fem fingrar. Hon hade långa tider uppträdt som en ränksmiderska inom
socknen och mer än en gång gått handgripligt till väga, då det gälde
att få sin vilja gällande. Också påminte han de öfriga om, att hon var
en gammal bekant i domböckerna, ty hon hade flerfaldiga gånger tidigare
blifvit näpst för sina fula handlingar.

Jämväl Anders på Bagvals hade en hel mängd ogynnsamma vittnesbörd att
afgifva om hennes person. Där hemma rasade hon som en furie mot mannen
och störde därjämte grannsämjan med allehanda ränker. An hade hon
ertappat den ena, än den andra af hjonen i olofligt umgänge med honom.
Men hon teg visligen med sitt eget lösaktiga lefverne.

Måns Klensmed hade känt henne redan som ung flicka och radade upp den
ena mustiga historien efter den andra om hennes maktlystna sätt och
lösaktiga lefverne.

Klas Kurck tog omsider till ordet och äskade tystnad. Här tarfvades ej
vidare bevis. Saken var solklar. Hon hade af pur hämdlystnad öfver mor
Erikas påståenden låtit sin vrede sjuda öfver.

Frälsemannen Thomas Simonsson ville ännu bifoga, att det nog var
troligt att Persson intresserat sig för kvinnfolket där uppe, men ansåg
han tillika, att det ej var så mycket att undra på om denne tog sig
sina friheter, då hustrun hans var mer än lofligt mån om att skela
bakom hans rygg.

Parterna inkallades härpå och lagmannen afkunnade den dom, att hustru
Persdotter befunnits olofligen hafva förgripit sig å hustru
Thomasdotter, hvarför hon ålades bota 50 Åboska penningar eller
motsvarande belopp i ekorrskinn.

       *       *       *       *       *

Medan tinget pågick drefvo Klas Kurcks ryttare sysslolösa omkring i
bondgårdarna och läto där undfägna sig med det bästa, som stod till
buds. Man tillfredsstälde också gärna deras åtrå, ty de morska bussarne
hade en ovanlig respekt med sig och för mången ungmö utgjorde därjämte
deras resliga figur och stolta hållning en kär ögonfägnad.

Genom upprepade färder i bygderna hade mången jämväl formerat
bekantskap med en och annan tös, som föll i smaken, bekantskaper,
hvilka ofta nog lofvade blifva vida varaktigare än för blott några
flyktiga timmar.

Traktens unge män, hvilka i öfrigt också lågo i harnesk mod de
öfvermodige och framfusige sällarne, sågo naturligtvis med afundsamma
blickar på deras framgång hos det täcka könet. Månget nappatag blef ock
i slika fall en naturlig följd, en batalj, där de öfvermodige ofta
fingo anlita reträtten, om alt för många härdade armar ville taga hand
om deras värda personer.

Sålunda hände det sig en sen höstafton på den ort, där nu omordade ting
pågick, att en af ryttarne under sina drömvandringar med Elsa
Pedersdotter, dotter till den i bygden såsom mäkta förmögen ansedde
frälsemannen Peder Hansson, fick rädda sitt skinn undan fridstörande
unge män genom att göra afbön med löfte att för framtiden gifva alla
varmare känslor i den vägen på båten.

Elsa, hvars föräldrar redan gjort till hälften upp angående giftermål
med grannens son, måste jämväl röna de menliga följderna af detta
ovarsamma steg. Utom föräldrarnes och brödernes onåd, som i liknande
fall ej var af mildaste art, fick hon mottaga budskapet, att sämjan
grannarne emellan tack vare hennes obetänksamhet blifvit bruten och det
var fara värdt, att hon blef en visa i hela socknen.

Sedan tinget på en ort afslutats afreste man omedelbart till den
tingsstad, som var närmast i ordningen, och så fortgick det, tils
rättvisan i det åt lagmannen anvisade området var till fullo skipad.

Ting höllos, som redan antydts, tre gånger om året, nämligen vinter,
sommar och höst. Huru pass samvetsgrant man vid dessa gick till väga är
ej svårt att sluta till under tider, då upplysning och bildning ännu ej
slagit djupare rötter. Att egoismen mången gång spelade en ansenlig
roll vid nämdens vittnesmål och ransakningar förtiga ej häfderna.



VI.

Försmådd.


Kirstis lynne var mer än vresigt i dag. Hon hade farit fram som en
furie öfver hela Laukko. En hvar hade fått sin beskärda del. Och sedan
hon rasat ut hade hon stängt in sig på sitt rum. Där satt hon nu och
snyftade högljudt, medan en stor tår då och då rullade nedför hennes
kinder. Men dessa tårar voro framsprungna hvarken af ånger öfver hennes
onda sinnelag eller minnet af något bittert framfaret, som nu rann
henne i hågen, de voro tvärtom ett utbrott af den vrede som rasade inom
henne och ömsom färgade hennes kinder röda som rosor, ömsom åter hvita
som snö.

Plötsligt rusade hon upp från den stol hon suttit på och med de knutna
händerna lyfta högt mot taket och ansiktet förvridet af ilska utbrast
hon:

-- Den slynan skall ej blifva gammal här. Hon skall aldrig i lifvet
det, om man sedan också stekte mig till döds.

Detta känsloutbrott måste emellertid alt för starkt utmattat henne, ty
hon sjönk viljelöst ned tillbaka på stolen och satt där länge alldeles
tillintetgjord, medan blicken irrade utan något bestämdt mål.

Sedan hon dock hämtat sig från den första öfverilningen och dess
följder började hon något mera sansadt reflektera öfver den situation,
som så drifvit henne ur sinnets jämvikt.

-- Och detta skall blifva lönen för mitt årslånga släp här på Laukko.
Det är nedrigt handladt. Jag kan ej finna ett lindrigare uttryck för
hans beteende mot mig. Dock fattar jag för väl hans bevekelsegrunder.
Jag är naturligtvis för ringa att stå vid den höge herrens sida såsom
hans maka, fastän jag godt duger därtill i en tjänarinnas skepelse. Det
skall kantänka flyta adligt blod i ådrorna på den blifvande husfrun, om
hon ock ej är vuxen en så ansvarsfull post som en husmoders på ett
stort adligt gods.

Kirstis grämelse var ju också helt naturlig. Den möjliga missräkningen
rörande de planer, hvilka redan länge nog föresväfvat henne och
invaggat henne i en alt större förlitan på deras framtida realiserande,
måste ovillkorligen obehagligt beröra den ärelystna kvinnan.

Klas Kurck hade under sin senaste vistelse på hembygden tidt och ofta
företagit korta resor, hvilkas mål Kirsti nog var underkunnig om. Det
var granngården Suomela de gälde, och lika klart var ju också, att den
allom beprisade Elin Stenbock där lekte honom i hågen. Det var ej
häller någon okänd sak för henne, att den efterfikade skönheten stod i
släktförbindelser till hennes aflidna nåd på Laukko. Den vidt berömda
ungmön hade för öfrigt med sina anhöriga mången gång gästat godsets
salar och njutit af det öfverflöd, som vid dylika högtidsstunder här
stod till buds. Men städse hade Kirsti funnit henne för ung och
oerfaren och långt ifrån vuxen det kall, som väntade henne. Hon var ju
ännu ett barn, som tog lifvet lätt, fjärilslätt och endast tykte om att
möta dess ljusare, gladare sidor.

Och hon skulle nu öfvertaga ledningen här. Hon skulle uteslutande få
makt och myndighet öfver alt. För henne skulle Kirsti underdånigt böja
sig, hon, som redan vant sig att ensam ordna alt och befalla öfver alt.

Och därtill skulle hon, tjänarinnan, kantänka med tacksamhet stå till
tjänst med alla de råd hennes erfarenhet på stället otvifvelaktigt
borgade för, och ej våga inlåta sig i ett förtroligare umgänge med den
man, som dock låtit henne hoppas så mycket.

Alt detta grämde henne oerhördt. Hon hade hälst lämnat altsamman, men
hvad skulle hon väl taga sig till? Hennes tankar kretsade i ett
ogenomträngligt mörker, hvarifrån ingen utväg gafs. Något måste hon ju
ändock göra för att hjälpa upp den fatala ställning, hvari hon råkat.
Ja hon hade redan länge gått och rufvat därpå.

De planer hon härför utstakat utgjorde en trogen bild af hennes egen
karaktär. De vittnade om våld och blod. De skulle komma att kasta en
skamfläck på hennes stolta jäktan, för hvars framgång hon ansåg intet
medel klandervärdt.

       *       *       *       *       *

Å Suomela gård, som innehades af Johan Olausson Stenbock och hans maka
Margaretha Fleming, hade naturen liksom å Laukko strött sina håfvor i
rikaste mått. Det till det yttre enkla landtliga godset låg inbäddadt i
en ram rik på grönskande skogar och glittrande insjöar. Men hemlifvet
på Suomela bar en vida innerligare prägel än å Laukko och skaran af den
ungdom som fans här, dess okonstlade upptåg och lekar ökade i ej ringa
grad hemtrefnaden. Elin, yngsta dottern, var sin moders ögonsten och
sin faders stolthet, och hennes intagande yttre och hjärtevinnande
godhet voro vida kända.

Henne hade som sagdt den stolte Klas Kurck utkorat till sin andra maka.
Och äfven å Elins sida mötte i detta afseende ej några hinder, om man
ock enligt tidens sed ej tillsporde henne så mycket härom. Klas Kurck
var nämligen ännu jämförelsevis ung och hans ståtliga och ridderliga
gestalt kunde ej förfela att göra intryck på den oerfarna ungmön.

Den främsta orsaken till giftermålsplanernas påskyndade realiserande
torde stått att söka i det intrigspel Kirsti på senaste tider nära nog
öppet bedrifvit. Ehuru hon insåg, att redan Klas Kurcks höga ställning
förbjöd honom att till sin maka utköra någon annan än en med rang och
börd lik hans, dref likväl hennes ärelystna och inbilska sinnelag henne
att öfverskrida förnuftets gränser. Och förutom alt detta förglömde
Klas Kurck ej häller de små, Arvid och Elin, hvilka efter deras moders
bortgång, änskönt Kirstis försäkringar rörande sin vård om dem, ofta
saknade den ömhet och kärleksfullhet, som endast kunde lämnas dem af
den, hvilken med värkligt intresse omfattade hemmet i dess helhet.

Dessa och liknande tankar föresväfvade Klas Kurck tidt och ofta och den
ensamhet, som rådde omkring honom, där ingen fans med hvilken han
förtroligare kunde meddela sig, där ingen rätt förstod hans innersta
önskningar, dref honom omsider att tillgripa någonting afgörande.



VII.

Bröllop.


På Laukko gård vimlade det af sadelfasta ryttare i den tidiga
morgonstunden. Hästarnes hår glänste som det finaste silke. De stolta
kämparne själfva voro iförda praktfulla hälgdagsdräkter. Svärden och
ridtygen strålade härligt i solskenet.

Nu satte sig det lysande tåget med Klas Kurck i spetsen i gång och
långsamt och sirligt bar det af bort mot Suomela.

Morgonsolen skänkte den omgifvande naturen en rikedom af fägring och
liffullhet. Skogarnas yppiga grönska liksom badade i ett haf af guld,
vinden smekte lätt bladen, barren och blommorna, hvilka sist nämda med
sin brokiga färgprakt bekransade tufvorna och gräsmattorna.

Redan framskymtade konturerna af Suomelas byggnader i fjärran, belysta
af solens bländande sken. Vägen, som hittils varit ganska oländig och
på sina ställen ledt genom svårgenomträngliga buskar och snår vidgade
sig nu, föreföll alt mera jämn och vårdad. Redan trädde man ut ur den
djupa skogen och mötte lätt vajande rågfält eller saftigt gröna
ängsmarker. Hästarne gnäggade af fröjd vid anblicken af det mer och mer
sig närmande målet, och kort därpå sprängde skaran muntert upp på
Suomelas vida gårdsplan. Elin med en följeslagarinna vandrade just
öfver gården bärande en kopparvacka till visthuset, då hon förnam dånet
af hästarnes hofslag.

-- Där kommer Klas Kurck, yttrade hon till den sist nämda.

-- Huru kunnen I på detta afstånd känna igen honom? sporde denna.

-- Lätt kännes på hållningen den stolte, store mannen, genmälde Elin
lifligt.

Förvånad öfver detta svar yttrade följeslagarinnan:

-- Finnes å Laukko då inga andra stolta män än Klas Kurck?

-- Ja väl, se blott dit bort på den ståtliga skaran, som närmar sig.
Men hans skönhet och resliga yttre öfvergår dem alla.

Knapt hade Klas Kurck med sitt följe stannat på gården innan det
uppstod lif inomhus. Ställets innebyggare emotsågo alt för väl hvad
ändamålet med den höge mannens besök var. Ryktet om hans planer hade ju
redan i förväg flugit vida omkring.

Elins bröder skyndade också genast den rike och förnäme friaren till
mötes.

-- Ers nåd värdes med sitt stolta följe stiga in och njuta af den
gästvänskap vi kunna erbjuda er, yttrade en af bröderne, som förde de
andras talan.

Bjudningen efterkoms beredvilligt och hästarne omhändertogos af
ställets betjäning.

Inkommen i förstugan stötte Klas Kurck med svärdet upp dörren till
gästrummet och slöt den efter sig med slidan. Här mottogs han af Elins
moder, som med en djup nigning välkomnade den höge gästen.


-- Fins här jungfrur som man säljer, någon flicka för min räkning?
sporde han henne.

-- Våra flickor äro ännu alla för unga och stadda i växten, genmälte
modern.

-- I han ju er dotter Elin, låten mig få henne, inföll herr Klas.

Elin, som äfven infunnit sig här, vände sig vid denna anhållan bedjande
till modern.

-- Moder, lofva ej bort mig åt herr Klas. Ännu är jag alt för ung att
hålla styr på tjänstefolket, att ombesörja matlagningen och sköta om
ladugården på det stora godset.

Modern upprepade sin dotters ord för den enträgne friaren. Men denne
tröstade henne med att Kirsti, som var gammal och van å stället och som
nu förestod hushållet, nog skulle ombesörja alt detta.

Denna upplysning ville dock Elin ej nöja sig med.

Hon invände:

-- Hafven I redan lämnat Kirsti värdinneskapet skall hon helt visst med
alt annat än blida ögon se mig inträda på Laukko.

-- Lugnen Er, stolts jungfru, invände härtill Klas Kurck. Kirsti skall
aldrig våga kränka den maka jag utkorat.

-- Se här då min hand och mitt hjärta, genmälte Elin varmt, styrkt i
sin barnsliga tro om herr Klas' kärleksfulla hägn vid möjligen gryende
motigheter.

Klas Kurck slöt den skälfvande späda varelsen i sina armar och trykte
en glödande kyss på hennes sammetslena rena panna.

Kort härpå anträddes återfärden till Laukko.

       *       *       *       *       *

Giftstämman hade utsatts till om en månad.

Redan hade församlingens herde delgifvits om den stundande förbindelsen
och den vördnadsvärde fader Henricus Martii hade tre söndagar å rad vid
kyrkdörren tillkännagifvit för menigheten om det tillärnade
giftermålet, för den händelse någon skulle afveta något, som kunde
lägga hinder i vägen för detsamma. Kirsti hade med grämelse i sitt inre
åhört denna offentliga kungörelse och skulle helt visst oändligt gärna
velat göra alt om intet, men till sin stora förtret saknade hon fullt
giltiga vittnesbörd härför, och hennes planer måste således stranda.

Den oundvikliga dagen för bröllopet närmade sig med stora steg.
Tillrustningarna å Laukko antogo en mer och mer feberaktig karaktär, ty
enligt tidens sed firades bröllopet i mannens hem.

Kirsti gick främst i ledet vid anordningarna. Hon sökte öfverträffa sig
själf, endast och allenast för att lägga fram i dagen, att hon, då det
gälde, var sin herres högra hand, samt för att desto mera ställa den
blifvande arftagerskan af hennes makt och myndighet i skuggan.

Sedan slutligen de blifvande makarne skriftat sig och tagit nattvarden
voro alla förberedande ceremonier undanstökade.

       *       *       *       *       *

På den utsatta dagens morgon sågs åter ett praktfullt tåg sätta sig i
rörelse mot Suomela. Brudgummen red i spetsen, efterföljd af ett i
guld, silfver och ståtande dräkter prydt följe.

Sedan man uppnått resans mål trädde Klas Kurck jämte en utvald skara af
de älste fram till brudens anhöriga, som gått dem till mötes, och
anhöll om försäkran af frid. Denna begäran beviljades ofördröjligen,
hvilket bevisade, att ankomsten hit skedde i lofliga afsikter.

Samtliga ryttare stego nu af hästarne och lämnade sadlar och vapen i
husbondens å stället vård, för att äfven de därigenom ådagalägga sin
fredliga hållning.

Så framfördes till bruden de åt henne utfästa gåfvorna, hvilka i
landslagen bestämdes till en gångare med sadel och betsel, en ärmkappa
och en hätta.

Därpå inträdde man i gästrummet, där de massiva ekborden dignade under
förfriskningar af allehanda slag.

Ölet flöt i strömmar och de i mången tidigare dust af detta slag
bepröfvade kämparne försummade ingalunda tillfället att njuta af den
välfägnad här stod till buds.

Omsider uppsteg Per Eriksson, en af följets hufvudmän, hvilken vi
tidigare sett skipa rättvisa å Laukko, och vändande sig till Olausson
Stenbock yttrade han:

-- Min högadlige herres förtjänster äro allom bekanta, hans hjärtas
sanna, oförfalskade hängifvenhet till den välädla Elin Stenbock är
äfven omisskännelig. Jag anhåller därför å hans vägnar att hon åt honom
enligt tidigare stadgadt löfte nu utgifves och inviges i det kall,
hvartill hon korad är.

Nu satte sig bruden i brudbänken eller det s.k. helga sätet, där bon
särskildt stod under lagens skydd. Griftomannen uppsteg därpå och
yttrade:

-- Jag gifter dig till heder och husfru, till half säng, till lås och
nycklar och till hvar tredje penning I ägen och äga fån i lösören, och
till all den rätt som Sveriges lag är och den helge konung Erik gaf, i
namn Faders, Sons och den Helige Andes.

Nu fortsattes gillet åter. Glada kämpavisor och skålar till brudens och
brudgummens välgång aflöste hvarandra och sist fattade också Klas Kurck
en af vinbägarene och höll ett tal, hvari han okonstladt och rättfram
hembar en tack till alla de närvarande både äldre och yngre för
ådagalagd gästvänskap, trohet och endräkt.

Snart gaf den s.k. vapendrycken tecken till uppbrott.

Bruden, af de sina begåfvad med nya kläder, steg nu till häst och med
henne följde hennes fränder. Fyra af hennes och lika många af
brudgummens släktingar buro bröllopskläderna.

I sakta mak med spelmän och fackelbärare i spetsen satte bröllopståget
sig i rörelse till kyrkan, ty till den borgerliga vigseln, d.v.s. det
tal hvarmed giftomannen bortgaf bruden, fordrade kyrkan att jämväl
skulle läggas den kyrkliga.

Sedan man framkommit hit stannade brudparet utanför kyrkdörren, Klas
Kurck till höger och Elin till vänster. De mottogos här af
församlingens herde, som uppläste välsignelsen öfver den gyllene
vigselringen, hvilken hölls af brudgummen.

Han yttrade därvid:

-- Välsigna, Herre, denna ring, som vi i ditt namn välsigna, på det han
som bär honom må varda beståndande i din frid, förblifva i din vilja,
lefva och åldras i din kärlek och mångfaldigas i dagarnes längd, genom
Kristus vår Herre. Gud, du som skapat och uppehåller människosläktet,
gifver andeliga gåfvor och skänker evig salighet, utgjut din heliga,
hugsvalande ande öfver denna ring, på det hon, som bär honom, må varda
väpnad med himmelsk försvarskraft och gå framåt till evinnerlig
salighet genom Kristus vår Herre.

Nu följde bestänkandet med vigvatten, hvarpå prästen och brudgummen
satte ringen på brudens tumme, därpå på pekfingret och sist på
långfingret, alt på högra handen. Under det denna ceremoni pågick sade
prästen: "I namn Fadrens, Sonens och den Helige Andes. Amen."

Sedan yttermera en bön och därpå Fader vår upplästs yttrade prästen:

-- Herre, se från din heliga himmel ned på detta förbund; såsom du
skickade din helge ängel Rafael till Tobias och Sara, så värdigas Herre
sända din välsignelse öfver dessa, på det de må förblifva i din vilja
och varda beståndande i din trygghet, lefva och åldras i din kärlek och
förökas i dagarnes längd genom Kristum.

Paret bestänktes nu ytterligare med vigvatten och leddes in i kyrkan
under psalmläsning och bön, "att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ville
välsigna dem, i deras själar utså det eviga lifvets frö, på det att de
måtte åstunda göra hvad de till sitt gagn lärt, att Gud ville välsigna
och helga dem, så att de växte till i Hans namn, bevarades i kyskhet
och tjänade honom i alla sina lifsdagar, till dess de efter världens
slut måtte få vara när Gud obefläckade."

Härpå lästes åter välsignelsen öfver dem.

Nu följde mässan och sedan prästen kommunicerat föll brudparet på knä,
pället (pallium) höjdes öfver dem och hölls af ledsvennerna och
brudpigorna. Lästes så åter böner, först med låg och därpå med hög
stämma. Till bönerna fogade prästen jämväl förmaningar. Så yttrade han
rörande bruden bl.a.:

-- Må hon vara älsklig som Rachel, vis som Rebecka, långlifvad och
trofast som Sara, må hon vara uppfyld af vördnad, vördnadsvärd genom
blygsamhet, undervist i himmelsk lärdom, rik på afföda, rättfärdig och
oskyldig, och må båda komma till de saligas ro och himmelens rike och
må de se barn och barnabarn intill tredje och fjärde led och hinna eu
önskansvärd ålderdom genom Kristum vår Herre.

Slutligen svängdes karet med doftande rökelse kring brudparet och de
sista bönerna upplästes, hvarpå tåget satte sig i rörelse till
fästmannens hem.

       *       *       *       *       *

Laukko gård, som under de senaste trenne åren så sällan sett festklädda
skaror stämma möte inom sina salar, prålade nu i full festskrud, och
munterhet, lust och lif spordes från dess inre. Men var gästernas skara
där inne talrik så var den utanför på gården och nere i ryttarestugan
församlade menighetens än större. Alla af godsets talrika
underhafvande, som blott kunde slita sig lös från hem och härd, men
äfven från Suomela och närgränsande bygder hade strömmat till för att
åse ståten och möjligen äfven få sig en släng af trakteringen. Och i
intetdera fallet blefvo de nyhetslystna gäckade i sina förväntningar.
Den rike och aktade Klas Kurck ville åter en gång visa hvad han, om det
gälde, kunde åstadkomma, och denna dag var ju för honom af
utomordentlig betydelse. Det tvång han under sitt enklingsstånd nödgats
pålägga sig gentemot den efterhängsna och pockände Kirsti, hvars
tjänster han i alla händelser ej kunde undvara, skulle från och med
denna dag lyftas från hans skuldror.

Den ena vin- och öltunnan bars dit ut efter den andra och stopen och
kannorna vandrade flitigt från hand till hand. Och ju mera upprymda
skarorna blefvo dess eftertryckligare gåfvo de sin belåtenhet och sin
beundran för den nådige herren och hans unga maka luft.

Men midt under de glada yttringarna hördes plötsligt utmanande rop:

-- Ned med den förbannade trollpackan!

-- Tag fast häxan! Hon har onda planer i sinnet.

Det uppkom oordning i hopen och alla hastade åt det håll, därifrån
lystringsropen härledde sig. Men man stannade häpen, och de som stält
till detta ofog, som man nämde det, togo sig skamflata bakom öronen.

Man försäkrade likväl, att personen i fråga värkligen blifvit varskodd
här. Hela dagen hade man för resten sett en misstänklig skepnad kretsa
omkring i gårdens närhet men lika snabt försvinna ur synhåll, då man
satt efter densamma. Samma individ hade jämväl varit synlig invid
kyrkan under bröllopshögtidligheterna och den skrämmande gestalten med
de aftärda anletsdragen och de blixtrande ögonen hade vakt mångens
uppmärksamhet.

En och annan skall också i henne trott sig hafva igenkänt fiskaren
Niilonens hustru, som för allehanda ofog efter mannens död, såsom
ryktet viste förtälja, drifvits från godset. Men dock kunde man ej med
säkerhet påstå att det var hon.

Mot några af de mest tvärsäkra höjdes uppenbara protester, medan andra
togo saken från en mera skämtsam sida förmenande, att det flitiga
pokulerandet framkallat dessa säregna synvillor. Andra åter höllo fast
vid, att härmed ej stod rätt till. Det var helt säkert någon ovän, som
rufvade på utförandet af någon öfvertänkt plan. En misstämning smög sig
i följd häraf också bland skarorna och glädjen ville trots den
fortsatta förplägningen ej rätt mer hjälpas till sitt förra igen.

       *       *       *       *       *

Hinderdagsmorgonen ingick solljus och hänförande vacker, liksom ville
också den på sitt sätt hembära det lyckliga paret sin hyllning.
Gästerna lockades redan tidigt ut i den härliga naturens sköte. Några
styrde kosan ned till insjöstranden, vänligt smekt af de glittrande
vågorna, andra hade slagit sig ned i den angränsande skogen och
inandades där med välbehag doften från blommornas rike.

I jungfrustugan satt Kirsti och stirrade bistert ned framför sig. I
hennes hjärna rådde en tankarnes vildaste lek. Hon kunde ej förgäta den
likgiltighet, hvarmed herr Klas under gårdagens festligheter bemött
henne. Hon kunde ej fördrifva ur sitt minne, huru älskvärd han varit
mot Elin Stenbock. Och under grubblet öfver den otacksamhet, som
sålunda trots alla hennes ansträngningar att inför de talrika gästerna
framställa Laukko i dess rättmätiga dager, vederfarits henne, rann
henne i hågen ryktet om något hemligt anslag, hvilket under det
nattliga jublet nått fram till henne. Hennes anlete ljusnade märkbart
vid tanken därpå. Måhända en medhjälparinna vid genomdrifvandet af de
planer, hvilka efter de sista tidernas nederlag inom henne mognat till
ett oryggligt beslut. Måhända någon förskjuten, som traktade efter
hämd, någon vilseförd, som fordrade upprättelse.

Hon slog upp ett af fönstren till sitt rum. Hvilken rikedom af
lifslust och svalka strömmade ej hit in. Äfven naturen där ute tyktes
liksom hänförd af stundens stämning. Mellan de resliga furorna i fonden
götos solens strålar rikligt ned på de brokigt klädda tufvorna.
Längst borta genom en uthuggning i skogen kunde hon varsko vågornas
glittrande ryggar. Fåglarna kvittrade så otvunget i olika tonarter.
Bröllopsgästernas muntra samspråk nådde henne från när och fjärran och
då och då såg hon någon af knektarne träda ut på gården och med ett
gladt utrop skänka sitt bifall åt den gynnsamma väderleken.

Men trots alt detta, trots den omkring henne härskande glädjen förnam
hon en känsla af otillfredsställelse i sitt eget inre och detta plågade
henne mer än medvetandet om att hafva begått någon oädel handling
kunnat göra det.

Hon hade ej ännu sett till herr Klas Kurck och hans unga maka. Det var
för öfrigt henne äfven likgiltigt om hon såg dem eller ej, tykte hon.
Den första berusningen svallar alltid så snart öfver -- och sedan
-- -- -- -- --. Kirsti kände så väl till hans sinnelag. Och med hans
unga maka kunde hon lika litet som med hvarje annan hysa någon
medömkan. Denna hade ju i alla händelser nu gjort ett intrång på hennes
rättmätiga område.

       *       *       *       *       *

I den stora salen på nedre botten, dar tystnaden och tomheten trädt i
det nyss sprittande lifvets spår, rådde en behaglig oreda efter nattens
förströelser. På ena sidan en tätt hopad mängd af högkarmade, rikt
snidade stolar, å motsatt håll massiva ekbord belamrade med i guld
ornerade silfverbägare, af hvilka många blott voro till hälften
urdruckna. I några af de väggfasta stakarne brunno ännu vaxljusen
sömnigt, öfverrumplade af ljusreflexerna utifrån. De blanka sköldarne,
svärden, lansarne och spjuten blickade hotfullt ned, liksom bringande
en varning tiil hvarje ovän att ej störa hemfriden på stor mans gård.
Och på de i allehanda färger prunkande fönstren med sina
blyinfattningar blickade solen så gladt och längtansfullt, liksom
trådde också hon efter att få komma hit in, dit ungdom och kärlek nyss
gjort sitt intåg.

Nu inträdde tvänne tjänarinnor och togo i hop med att aflägsna den
rådande oredan. Två rödblommiga töser, hvilka, efter hvad det syntes,
ej voro första gången med om att styra och ställa till rätta på detta
håll.

Utifrån förstugan hördes i samma nu späda, glada röster och kort därpå
öppnades en af dörrarna på glänt.

-- Hör du, Stina, har du ej sett till vår nya mamma, sporde en liten
parfvel om 6 à 7 år, och en ännu yngre ljuslockig liten tös flikade
lika snabt in ett:

-- Säg åt mamma, att hon nu genast kommer ut med oss. Det är så
vackert, så vackert.

Dessa två unga plantor känna vi sedan gammalt, de voro Klas Kurcks barn
från första giftet.

Redan från första stund Elin Stenbock satte sin fot öfver Laukko gårds
trösklar hade de med barnsligt förtroende slutit sig till henne, och
hennes vänliga sätt och ungdomliga väsen bidrogo också i väsentlig mån
att höja detta förtroende. Och under dansen och glammet i går kväll
hade de jämväl tumlat om och fröjdats med de andra och hade haft så
roligt -- så gränslöst roligt. De talade nu därom för de med sitt stök
sysslande tjänarinnorna, Och så tillade Arvid:

-- Vet du, Stina, nu tror jag vi ej mer behöfva vara rädda för Kirsti,
ty jag skall tala med mamma, att hon låter oss gå med någon af er
andra, och I ären nog snälla mot oss.

-- Är du riktigt säker därpå, skämtade Stina.

-- Ja det är jag. Och vet du Arvid och jag tycka Kirsti är riktigt
stygg, förklarade liten Elin. Men hör du hvar är vår mamma, har du ej
sett henne alls i dag?

-- Kära barn, hennes nåd är ännu ej uppstigen. Det är ju också ännu så
tidigt. Men då hon blir färdig skall hon nog helt säkert fråga efter
er.

De tyktes synbart belåtna med upplysningen och ämnade åter begifva sig
ut, då Arvid i detsamma trädde tillbaka in igen.

-- Hör du, Stina, vi sågo Kirsti för en stund sedan och hon hade ingen
nyckelknippa mer, som hon förut alltid brukade gå och skramla med. Tror
du hon tappat den?

-- Nej, det tror jag visst inte. Den har ju er mor fått. Ty nu är det
hon, som tager hand om alt här på Laukko.

-- Men tror du inte Kirsti blir ledsen på henne därför?

-- Ja, inte tycker hon väl riktigt om det. Men hon får ändock lof att
finna sig däri.

-- Jag frågade bara därför att hon, då vi mötte henne, såg styggare ut
än vanligt. Hon må ej blifva elak mot mamma bara. Får jag se det kommer
jag bestämdt att säga därom åt pappa.

-- Ock hvad tror du pappa då gör?

-- Ja hvad skulle han väl annat än gräla på Kirsti därför.

-- Det tror jag inte. Jag tror tvärtom, att han skulle kalla ditt prat
barnsligt pladder eller annat dylikt.

-- Tror du då att han tycker om, att man är stygg mot mamma?

-- Nej, det tror jag häller inte. Men det där är alt saker som du ännu
inte begriper.

Arvid aflägsnade sig nu smått stött öfver tillrättavisningen.

-- De barnen! Man vet ej hvarifrån de hämta sina funderingar, yttrade
Stina till sin medhjälparinna.

-- Ah du, små grisar hafva också öron. Dessutom hafva de unga nog också
fått smaka af Kirstis regemente. Det var riktigt synd att hennes nåd
skulle gå bort så tidigt, ty så god som hon var mot oss alla tror jag
den nya husfrun väl ändå aldrig blir. Jag har redan tykt mig förmärka
vissa drag af stolthet hos henne, fastän hon ej är gammal i huset.

-- Menar du det. Jag åter tycker hon ser så älsklig och oskyldig ut,
att det är rätt synd om henne att så tidigt nödgas taga i tu med alt
det bråk och alla de besvärligheter, här vänta henne.

-- Kanske du har rätt. Jag vill häller ej bestämdt hålla på hvad jag
sade.

-- Seså nu börjar det arta sig här, yttrade Stina efter en längre paus,
hvarunder man med ökad ifver stökat å hvar sitt håll. Om vi nu skulle
öppna fönstren en smula. Här käns så kvaft och instängdt.

Hon slog upp dem på vid gafvel och af det lätta luftdrag, som strömmade
in från olika håll, flammade de ännu brinnande ljusen till och
slocknade.

Nu förnummos steg i angränsande rum, inom kort öppnades också en af
sidodörrarne och herr Klas med sin unga maka trädde in i salen.

-- O, hvad här är ljust och härligt, fint och pyntadt, utropade hon och
lät blicken från sina vackra ögon glida öfver hans resliga gestalt.

Han sade intet utan slöt henne blott lätt till sitt bröst, genom denna
stumma åtbörd bejakande hennes ord och bevisande, att också han var
mäktig till varmare, ädlare känslor.

De hade omedvetet fattat posto invid ett af de öppna fönstren, genom
hvilka solen sände sina strålar hit in och gaf den unga skälfvande
kvinnogestaltens lockar ett utseende som om de varit af renaste guld.
Och ur hennes ögon log en himmel så ren och skär som den där ute;
hoppets och kärlekens glöd lyste ur densamma i rikaste mått.

Han kände sig också nu så lycklig och mild till sinnes som han ej varit
det alt sedan hon, hans första kärlek, slocknade bort i döden. Huru
gladt och fridfullt skulle han ej bereda alt för sin nya maka. Intet
skulle saknas henne här och äfven under sina resor från hemmet skulle
han ordna om alt på bästa sätt, så att hon ej vantrifdes. Och i de
husliga omsorgerna skulle Kirsti bistå henne -- dock ej som någon
jämlike -- utan som den villiga, lydiga tjänarinnan. Det var nu slut
med alla högt syftande planer på detta håll. O, hvad det kändes lätt
att hafva sluppit denna börda!

De anade ej att där nedanför, dold af träden och buskarna, befann sig
en tredje person, som med ett infernaliskt minspel i sitt anlete gaf
akt på denna episod af huslig lycka.

-- I ären lyckliga nu, mumlade denna för sig själf, men låt den första
berusningen svalla öfver -- och glöden skall snart, mycket snart falna
af -- åtminstone för hans nåd. Jag känner dig för väl för att ej
behöfva tvina på sanningen af mina ord. Mycket behöfves ej, blott en
liten yttre påstöt, det oskyldigaste förtal och solen sjunker blodröd
ned på er lyckas ljusa vårhimmel.

Hon aflägsnade sig med en triumferande åtbörd. Beslutet inom henne var
länge sedan fattadt -- hon afvaktade blott ett lägligt tillfälle för
sin plans utförande.

Gästerna samlades så småningom åter i godsets salar. Tystnaden, som
blott några flyktiga timmar rådt här inne, efterträddes ånyo af skämt
och lif.

Klas Kurck, som med ungdomlig ifver deltagit i alla de glada upptågen
och samspråken, framträdde kort härpå och äskade tystnad. Det s.k.
morgongåfvointyget skulle nu skriftligen affattas. För dess uppsättande
hade han också tillkallat djäknen Jeppe Klausson, som för tillfället
befann sig å orten på djäknegång.

Personen i fråga fattade nu posto vid ett af borden i salens midt och
akten begynte.

I detta morgongåfvobref förklarade Kurck, att han sin maka till heder
och ära på rättan hindersdag gifvit Laukko gård i Vesilaks socken till
ett värde af 1,500 mk. Om Gud gåfve honom och hans maka barn, skulle
godset räknas såsom barnens möderne-, icke såsom deras fädernearf.
Finge de icke barn, skulle den längst lefvande af makarne behålla
egendomen, hvarpå densamma tillfölle barnen af första giftet jämte
Tottijärvi honom äfven underlydande gård med alt både löst och fast å
desamma befunnes.

Sedan förbindelserna sålunda skriftligen affattats undertecknades
aktstycket af Klas Kurck själf och de förnämsta af de närvarande
gästerna såsom vittnen, samt nedlades därpå i en särskildt för
ändamålet anordnad låda i ett af de massiva ekskåpen i salen. Nyckeln
till densamma liksom ock tidigare husets öfriga innehades sedermera af
Elin Kurck.

Sedan denna högtidliga ceremoni undanstökats fortsattes
bröllopshögtidligheterna under omväxlande lekar, upptåg och gillen både
denna dag och en rad af de följande.



VIII.

Varningar.


Vårens lifgifvande sol hade redan utplånat alla spår af en bister
nordisk vinter. Öfver dal och höjd ljöd fågelsången fulltonig och skog
och lund prunkade i sin rikaste fägring.

Elin Kurck hade med sina två skyddslingar stält kosan ned till
insjöstranden. Efter en spatsertur där stego de upp på en af de
gräsbevuxna klipphällar, hvilka frikostigt kantade vattenmassorna och
från hvilken utsikten var rik på omväxlande vyer.

Barnen voro upptagna med sina lekar och språng i den angränsande
skogen, medan Elin slog sig ned i ro på den mjuka gräsmattan för att en
gång rätt njuta af det friska och fria lif, en vårsommardag i naturens
sköte erbjuder.

Men också andra tyktes vilja taga del af det vackra vädret. Farkost
efter farkost sågs ila fram på den lätt vattrade sjön och glada
landtliga melodier sällade sig till vågornas sorl och fågelsången
omkring henne.

Nu syntes en båt styra kosan tätt nedanför den klipphäll, på hvilken
hon satt. Årtagen saktade af mer och mer och upphörde alldeles, då
båten hunnit förbi den grandunge till vänster, som skymde all vidare
observation åt detta håll.

Elin Kurck fäste sig ej häller längre vid farkosten, utan fortfor
att i en angenäm försoffning njuta af friheten här ute och
tillfredsställelsen med lifsyttringarna omkring sig.

Men hennes drömmar blefvo helt oväntadt störda af ett lätt prassel
alldeles i grannskapet. Hon blickade upp. Måhända var det de små, som
sysslade där uppe i skogsbacken. Nej, de befunno sig nu alldeles i
hennes närhet. Hon blickade åt motsatt håll. Mycket riktigt. Hon såg
huru grenarne böjdes undan af ett par knotiga händer och huru ett
utmärgladt anlete stack fram genom det gröna omhöljet. Hon ämnade
utstöta ett rop af fasa, men den annalkande, som observerat hennes oro,
framhväste med hes stämma:

-- Var fullkomligt lugn. Jag ärnar ej tillfoga er något ondt. Jag
kommer tvärtom i de bästa afsikter.

Barnen, hvilka också observerat den framträdande spöklika skepnaden,
slöto sig tätt till Elin.

-- Jag såg er sitta här uppe, då jag rodde förbi, fortfor hon.

-- Ja, hvad vill ni af mig? påskyndade Elin Kurck.

-- Och det gjorde mig värkligen ondt, att ni som är så ung och
blomstrande -- -- -- --

-- Säg rent ut hvad ni vill. Ser ni ej huru de små skälfva af
förskräckelse.

-- För resten har jag mången gång förut sökt få träffa er mellan fyra
ögon -- och i dag -- alldeles af en tillfällighet -- -- -- --

-- Hvarför skall ni tala om alt det där? Har ni något på hjärtat, så
låt höra!

-- På Laukko tyckes ni för resten vara väl bevakad, så att man med
svårighet kan få säga rent ut hvad som dock rör ert sanna bästa.

Hon trädde några steg närmare.

-- Ers nåd värdes förlåta om jag sätter mig ned. Mina krafter äro så
uttömda.

-- Ja, sitt ni ned bara. Men var ej så förfärligt omständlig.

-- Jo jag skulle gärna vilja lämna er ett godt råd, om det ej upptages
illa.

-- Låt höra!

-- Som ers nåd måhända vet, var min aflidne man fiskare här på Laukko.

-- Nej, huru skulle jag hafva reda på det. Jag har ju endast så kort
tid vistats här.

-- Nå, det är också detsamma. Och han dog genom idel misshandling af
herr Klas' illvilliga knektar, uppäggade som de voro af den djäfvulen
Kirsti.

Hennes ögon blixtrade till härvid och liksom hotade att trängas ur sina
djupa hålor, under det hon krampaktigt knöt samman sina händer.

-- Jag ber om förlåtelse, att jag uttrycker mig så ohyfsadt. Men jag
kan ej annat än förlikna henne vid den lede själf, ty hon har kommit
åstad så mycket ondt i sina dar.

-- Var det det ni ville säga mig?

-- Ja, och ännu mycket mer. Ni bör taga er till vara för denna Kirsti.
Hon har onda planer i sinnet också mot er.

-- Huru kunnen I säga slikt. Hvad skulle hon väl vinna med dessa?

-- Tro mig. Hon har det. Hon vill skaffa er undan, som hon en gång dref
mig och de mina från gård och grund. Mig, för att jag arbetade troget i
min herres tjänst, er, för att ni intagit den plats vid herr Kurcks
sida, som hon velat vinna.

Elin drog på munnen.

-- Ja, det roar er, invände främlingen. Men märk, att den ringa också
kan hysa höga tankar. -- Och vill ni nu höra mina öden sedan min mans
död? Jo, vi hade knappast fått honom ordentligt ned i kyrkogårdsmullen,
innan man kom och tog alt det lilla vi ägde och dref oss ut i köld och
mörker. Det var några obetalda skatter, som skulle godtgöras. Vi
vandrade länge, mina båda barn och jag, irrande omkring i ödemarken,
utsatta för köld och hunger. En natt, jag mins ej mer för huru länge
sedan, ty mitt minne har så underbart flytt bort under alla sorger och
strider, hade jag slumrat in på en sten i den vida skogen. Mitt lilla
barn, som jag hållit tätt slutet till mitt bröst för att skänka det den
gnista af värme, som ännu fans kvar, hade därunder rullat ned i
drifvan. Då jag uppvaknade var det stelt som is, dess blick slocknad
och dess läppar stumma. Min förtviflan kände inga gränser. Jag ropade
på Penttu, min son, men fick intet svar. Måhända hade skogens ulfvar
sörjt för hans befrielse undan alla de kval vi ledo. Sen dess har jag
ej häller sport något af honom. Jag gjorde nu en kraftansträngning för
att kunna kämpa mig fram till någon människoboning. Jag ihågkom
nämligen, att jag en gång i min barndom besökt en gård, som ej bort
vara så långt därifrån. Jag tog mitt döda barn upp från drifvan och
började stappla framåt. Det gick också några steg, men det som nyss
varit min käraste skatt föreföll mig nu som en oerhörd börda. Så tänkte
jag: Om jag skulle bädda dig ned här. Du sofver ju lika godt här som
vid din stelnande moders barm. Och så lade jag den lilla försiktigt ned
på drifvan och bredde några gröna kvistar däröfver.

Vägen borde nu blifvit lättare, tykte jag, men jag hade misstagit mig.
Gång på gång måste jag stanna och blicka tillbaka på det ställe, jag
nyss lämnat. Jag varsnade den gröna kullen resa sig där borta bland
snöhvita drifvor. Mitt hjärta skälfde af fasa -- -- -- jag hade begått
ett mord; jag rusade i väg som en dåre.

Vid mörkrets inbrott hörde jag röster ej långt ifrån mig, och inom kort
upptäkte mina blickar en människoboning.

Jag träffade bonden Persson själf på gården och bad att han skulle
skänka tak öfver hufvudet åt en uttröttad, förtvinad stackare. Han
kastade tvifvelaktiga blickar på mig.

-- Niilonens hustru, mumlade han därvid för sig själf. -- I hvad ärende
stryker ni omkring så sent, tillsporde han mig därpå.

Jag försökte skildra min nödstälda belägenhet. Jag anropade hans
förbarmande. Hans hjärta veknade, ehuru Persson var känd som en
hjärtlös människa också han. Jag fick bli öfver natten.

Då jag uppvaknade om morgonen rådde en allmän uppståndelse i gården.
Några karlar, som varit ute på hygge i grannskogen, hade där påträffat
ett barnlik, nedbäddadt under nyss brutna grankvistar. Min berättelse
för Persson hade dragits fram i dagsljuset och man hade kommit öfverens
om, att det var mitt barn, som jag under nattens enslighet afdagatagit.
Persson hade därför låtit sända efter länsmannen och denne tog nu hand
om mig. Bunden och stämplad såsom en barnamörderska blef jag släpad
från gård till gård, innan vi hunno fram till länsmannens bostad. Här
stängdes jag in i ett unket visthus. Men jag lyckades slita banden och
fly. Jag hade blifvit oskyldigt förtalad. Jag hade intet straff att
utstå. Sen dess har jag irrat omkring i bygderna och uppehållit mitt
lif så godt jag kunnat. Skulle ej ers nåd vilja bereda mig en ringa
lindring i mina vedermödor?

Elin Kurck satt stel af fasa. Hon hade hört många sägner om troll och
vidunder, de där ströfvade omkring i skog och mark och stälde till
allehanda ofog för människor och djur. Var denna måhända en af dessa?
Nej! Hon kunde ej vara det. Ur de tärda dragen framskymtade ett ärbart
mänskligt anlete.

-- Jag skall försöka bistå er så godt jag kan. Kom till Laukko senare i
dag, svarade hon henne, och fråga efter mig.

Den olyckliga tyktes belåten med det gifna löftet, ty hon reste på sig
och började åter stappla åstad samma väg hon kommit.

Efter en stund var det åter tyst omkring Elin och hennes små
skyddslingar. Endast fåglarnas kvitter och det lugna vågskvalpet
vittnade om lifsyttringarna i den vida skapelsen.



IX.

Dramat utspelas.


Jungfru Kirsti hade i månadtal gått och rufvat på sättet för sina
planers utförande. Hon hade tänkt hit och dit. Nu hade hon fattat sitt
beslut. Nu skulle det afgörande ske.

Klas Kurck hade under några veckors tid vistats hemma från sina
tingsresor och hade ytterligare förlängt hemvistelsen, ty något
afgörande förestod å Laukko. Hans maka hade nämligen på senaste tider
förefallit trött och sjuklig och för det mesta hållit sig inomhus.
Ryktet viste berätta, att hon gick och bar något under sitt hjärta.

Värdinneskapet hade under denna tid nästan uteslutande omhänderhafts af
Kirsti och flitigt nog hade hon också nu tagit tillfället i akt för att
göra sin vilja gällande. Men det stora slutmålet hägrade ännu i fjärran
för henne.

En tillfällighet fogade dock, att hennes djärfva plan förr än hon
hoppats det gick i fullbordan.

Det var en af de första vinterdagarne. Solen hade redan gått ned och
den tidiga skymning, som kännetecknar nordens vinter, föll alt tätare
på. Kirsti, som i något ärende befann sig ute, råkade kasta en blick
upp mot godsets öfra våning. Det skymtade eld från herr Klas' fönster.
Fru Elins voro däremot höljda i mörker. Hon hade ej häller varit synlig
på hela dagen, så att Kirsti med säkerhet viste, att hon befann sig på
sina rum.

Tänk om hon skulle drista sig att träda in till honom. Hon hade så
viktiga förtroenden på hjärtat, som han nödvändigt borde få del af.

Hon tvekade ej häller länge. Det vore skada, tykte hon, att låta ett så
gynnsamt tillfälle som detta gå sig ur händerna.

Med en lätthet och smidighet som en katts smög hon sig in i ett af
sidorummen på nedra botten, öppnade en liten dörr här och fortsatte så
uppför den smala trappa, som härifrån ledde till målet. Hon stod redan
vid den dörr, som tillstängde denna lönngång uppifrån och trädde tyst
och varsamt in.

Herr Klas satt vid den stora, öppna spiseln, i hvilken en munter brasa
flammade och spred ett magiskt skimmer kring det rymliga rummet. Vid
ljudet af dörrens öppnande och tillslutande spratt han till och vände
sig frågande om.

-- Ers nåd värdes lämna mig tillgift för min dristighet att så här utan
vidare intränga störande. Men jag har viktiga saker på hjärtat, hvilka
jag ju förr dess bättre ville meddela er.

-- I så fall står jag gärna till din tjänst. Låt höra!

-- Ers nåd torde redan förut haft anledning att betvina Olofs afsikter
med sina åtgöranden?

-- Du menar fogden? Nej, så vidt jag kan påminna mig, har han städse
fullgjort sin plikt.

-- Till skenet ja; men i själfva värket sitter där mycket af räf på
djupet.

-- Du skulle våga påstå det?

-- Ja, och jag hoppas, att mina ord städse befunnits sanningsenliga.

Klas svarade intet härtill. Hon fortsatte:

-- Men all hans oärlighet är dock ett intet mot det han på sista tiden
låtit komma sig till last. Och brottet blir desto betänkligare, då han
därvid dristat sig att göra intrång på er lagliga rätt.

-- På min lagliga rätt. Hvad syftar du på? inföll Klas Kurck
intresseradt.

-- Jag skulle ej vilja löpa omkring med skvaller, det har aldrig varit
mitt sätt, och allra minst rubba friden i ett lyckligt hem. Men då det
börjar gå för långt anser jag mig skyldig att, medan det ännu är tid,
öppna edra ögon.

-- Den skurken!

-- Ja. Ni valde just det rätta ordet, Ty med ett lindrigare namn kan ej
den stämplas, som smyger sig in mellan make och maka.

-- Hvad säger du? Skulle den uslingen -- -- -- --!

-- Ja, jag svär vid alla hälgon, att det är sant. Och tillika vågar jag
betvifla, att det barn hennes nåd bär under sitt hjärta är ert.

Klas Kurck rusade upp från sin plats och fattade hårdt om Kirstis
armar.

-- Hvem har ingifvit dig denna åsikt?

-- Jag har bildat mig den själf.

-- Och om den vore oriktig?

-- Den kan ej vara det.

Han upprepade ännu en gång:

-- Om den vore oriktig. Vet hvad du då har att vänta!

-- Ers nåd kan själf öfvertyga sig om sanningen af mina ord.

Han släpte sitt tag och sjönk viljelöst tillbaka ned på stolen.

-- Huru menar du?

-- Genom att själf iakttaga det hemliga förhållandet mellan Olof och
hennes nåd.

-- Huru skulle jag kunna göra det. Han skall väl aldrig häller, om så
är fallet, våga drifva sitt spel i min närhet.

-- Det tror jag äfven. Dock, ers nåd kunde ju låtsa resa bort, men i
stället dölja sig här i närheten. Jag skulle nog sedan passa på
tillfälle att öppna edra ögon.

Han försjönk i en stunds grubbel. En fasansfull kamp rasade inom hans
inre. En kamp mellan tvifvel och segervisshet. I ena stunden ville han
rusa upp och rasa som en furie fram genom Laukko gårds salar, i den
andra kände han sig fegare än hunden, som efter en begången förseelse
lismande smyger sig fram till sin husbondes fötter. Omsider yttrade han
kort och afmätt:

-- Du får gå. Jag skall öfvertänka saken.

-- Kan det värkligen ligga någon sanning i alt hvad jag nyss hört,
tänkte han för sig själf, då Kirsti lämnat rummet. Skulle alt det där
blott vara illvilligt förtal. Ett utbrott af häradkänsla? Nej, hon
kunde omöjligt drista sig till ett dylikt steg. Fruktan för att blifva
öfverbevisad borde ju afskräcka henne. Å andra sidan kunde han ej tro
något dylikt om Elin, som under hela deras sammanvara med barnslig
hängifvenhet slutit sig till honom. Dock -- han ville reda ut denna
trassliga härfva, utkastad i hans väg. Det skulle ske snart. Redan i
morgon.

Påföljande dag tillkännagaf herr Kurck för sin maka, att han helt
oförmodadt blifvit kallad på ämbetsgöromål norrut samt att resan
omedelbart måste fullföljas.

Denna underrättelse kom som ett åskslag öfver Elin och bedröfvade henne
desto mer som hon under den viktiga katastrof nu väntade henne hotades
att blifva ensam, lämnad i den maktlystna Kirstis våld.

Men Klas syntes obeveklig. Han bad henne blott fortast möjligt låta
iordningställa hans matsäck och tröstade henne med allehanda smekningar
och ömhetsbetygelser.

Bedröfvad yttrade hon vid hans afresa:

-- Min gode Klas dröj ej länge borta. Jag väntar som du vet hvarje dag
min nedkomst. Skynda därför alt hvad du kan. Låt göromålen hällre
blifva halfgjorda efter dig än du låter mig förgås af oro.

Klas lofvade göra sitt bästa och for sin väg. Men i stället för att
styra kosan norrut begaf han sig till en ej långt från gården belägen
hölada, där han tog in för att afvakta händelsernas förlopp.

Husets herre hade knappast afrest, innan Kirsti satte hela sitt
intrigspel i gång. Den mask af underdånighet och tjänstaktighet hon
hittils burit aflade hon nu helt och hållet och bjöd så mycket hon
förmådde till att genom olydnad och trots oroa sin matmoder.

Detta ökade naturligtvis ytterligare det brydsamma i den unga makans
belägenhet, då hon sålunda fann sig öfvergifven af alla under den kris,
hon inom kort skulle genomgå. Husets öfriga tjänstefolk hade ej häller
lust att genom sin tjänstvillighet mot den öfvergifna blottställa sig
för Kirstis nycker.

Elin instängde sig nu i Klas' kammare; här skulle hon väl åtminstone
ostörd få gå sitt öde till mötes. Man vågade väl ej rikta sina intriger
till det område, husets herre tagit i sin särskilda besittning.

Under beklämning, nära nog förtviflan framfödde hon här sitt barn.

Ryktet härom utgjorde signalen till det drama, som länge förberedt nu
nalkades sin fullbordan.

Kort efter denna katastrof hastade Kirsti ned till gårdsfogden Olof.

-- Hennes nåd ber er oförtöfvadt komma upp till sig. Hon väntar er i
herr Klas' kammare.

-- Ni menar väl ingalunda allvar med detta?

-- Jo det gör jag visst. Hon har något uppdrag till er, som tarfvar
skyndsamt utförande.

Han lofvade genast begifva sig dit upp, efter det så påfordrades. Men
knapt hade han trädt in i rummet innan Kirsti slöt igen dörren och
bommade väl till densamma.

Härpå hastade hon till herr Klas.

-- Ers nåd behagade nu infinna sig å Laukko för att bevittna sanningen
af mina ord, ropade hon till honom redan på afstånd. De äro båda i
säkert förvar, så att hvarje flykt är omöjlig.

Herr Klas kände vreden koka upp inom sig och skyndade i väg till
gården.

Försiktigt smög han sig fram till den dörr, som afstängde hans rum från
salen i öfra våningen. Han lyssnade. Han kunde tydligt urskilja ett
samtal där inne.

Nu svallade vreden öfver. Förbittrad röt han till sin maka:

-- Nu har jag dig i fällan, min nådiga; men denna bedrift skall också
blifva din sista.

       *       *       *       *       *

Det var en solig och vacker dag. Snö hade kort förut fallit och de löst
hopade flingorna glimmade som silfver i furornas kronor, på drifvorna
och byggnadstaken.

Alla i huset bosatta hade fått order att skyndsamt utrymma detsamma. En
talrik skara tjänstefolk, ryttare och andra sågos församlade ute på den
stora gårdsplanen. Förvåning och fasa afspeglades i deras anleten.

Sedan alla ingångar till byggnaden väl tillbommats gaf herr Klas
befallning till några af knektarne att från olika sidor sticka huset i
brand.

Snart sågs en svag rök tränga ut från olika håll och småningom blifva
alt intensivare. Kort därpå slog elden likt korta slokande tungor ut ur
springorna, kretsade en stund utanför och drog sig åter in för att där
fortsätta förstöringsarbetet. Det växande dånet och lukten af branden
läto de innestängda genast ana till vidden af den fara, som hängde
öfver dem. Förtviflade rusade de till fönstren och uppbröto desamma i
afsikt att kasta sig ut. Men en tät rad af framsträkta spjut afhöll dem
från fullföljandet af denna afsikt.

Herr Klas stod mörk och hotfull och ledde det hemska skådespelet. Och
vid hans sida vandrade Kirsti med satanisk ifver uppmuntrande honom i
hans förehafvanden och uppeldande hans mod, då det hotade gifva vika.

Branden tilltog småningom mer och mer. Nu upptäkte man Elins af smärta
förvridna ansikte i fönstret till herr Kurcks rum, hon sträkte fram
fingret med vigselringen och ropade med ett genomskärande ljud:

-- Dyre Klas, skall ej din egen ring rädda mig!

Den hjärtlöse, af svartsjukans dämon behärskade och af jungfru Kirsti
inspirerade maken uppfattade detta som en ny smädelse. Vredgad drog han
ut sitt svärd ur skidan och afhögg det framsträkta fingret.

Elin sågs för ett ögonblick digna ned, öfverväldigad af smärta; men
sedan hon något hämtat sig samlade hon ännu sina sista svaga krafter
för att nå en utväg till räddning.

Hon fattade den nyss födde, sträkte honom mellan växande rök och lågor
fram till sin make och ropade gråtande:

-- Klas, rädda dock din egen son, om du låter dess moder förgås i
lågorna!

Han ville ej längre höra några böner från detta håll, tviflet i hans
bröst hade nu mognat till öfvertygelse. Kallt och hånfullt afgaf han
sitt svar:

-- Brinn med ditt barn, du sköka! Detta barn är icke mitt utan Olofs!

Denna hjärtlösa grymhet syntes djupt gripa till och med öfriga utanför
stående. Mången af knektarne sänkte redan vapnen och sväfvade mellan
tvekan och lydnad. Var hon brottslig eller skuldlös? Om man skulle
bryta med alt, trotsa den egensinniges vilja och spränga fjättrarna
till undergångens portar för den olyckliga.

Men han stod där obeveklig, manande till obrottslig lydnad. Ett drag af
trots -- och samma öde stäkte den egna viljan, det själfviska omdömet.

Den olyckliga makan fann också snart, att hennes öde var besegladt.
Alla böner förklingade spårlöst. Och midt under den fasa som omgaf
henne runno henne i hågen den spöklika gestaltens ord der nere vid
insjöstranden: "Tagen er till vara för jungfru Kirsti, hon har redan
bragt så mycken ofärd åstad."

Ja hon var det som äfven bäddat Elins graf. Hon förmärkte den smilande
gestalten lutad till hennes makes sida. Oupphörligt såg hon henne
tillhviska den eljes viljestarke, nu fege mannen ett öfvertygelsens
ord, som ej förfelade sitt mål. Denna anblick ökade än mer det
fasansfulla i det skådespel, som på alla sidor omgaf den olyckliga
makan.

Nu sågs Olof träda fram till fönsteröppningen, äfven han hade fått
sikte på den låga ränksmiderskan, och det spel hon satt i scen vaknade
mer och mer till visshet inom honom.

-- Ers nåd, ropade han med af ångest och raseri kväfd stämma, stöt den
där uslingen ifrån er sida, hennes djäfvulska planer sluta ej med
detta.

-- Håll munnen på dig, du nedrige, mumlade knekthopen nerifrån.

-- Hopa det brott ni är på väg att nu begå ned på den ensamt skyldige,
och befria er från ett straff, som evigt skall drabba er!

Hans ord möttes af ett sarkastiskt hånlöje. Han fortfor:

-- Låt dina knektar spetsa den mörderskan på sina spjut och sedan
slunga henne midt ibland lågornas raseri, ty hon förtjänar det, vid
alla hälgon är hon ensam skulden till all den ofärd, du nu är på väg
att bereda oskyldiga.

-- Tänk på det som väntar dig, framhväste jungfru Kirsti. Din dag är
snart ute.

Nu var måttet för Olof rågadt. Han samlade sina sista krafter och med
ett vilddjurs raseri kastade han sig ut för att näpsa den kallblodiga,
men i detsamma höjdes spjuten, och spetsad på dessa bortdogo hans ord
inom kort.

-- Slunga in den förrädaren i lågorna, röt herr Klas, och befallningen
efterkoms utan dröjsmål.

Elin Kurck hade i ett lugnare ögonblick fått sikte på den lille Arvid,
som under gråt och verop bevittnade det drama här utspelades.

-- Spring, spring till Suomela, ropade hon åt honom, och kalla hit min
moder. Men säg ej huru här är.

Som en blixt var han försvunnen. Kärleken och hängifvenheten till
henne, som efter hans egen moders bortgång utgjort hans bästa stöd gent
mot Kirstis elakheter äfven mot honom och hans späda syster, hade enat
dessa två med band fastare än mången kunnat ana.

Hon sjönk nu ned i rummet och bad en brinnande bön till Gud och den
heliga Guds moder, att henne måtte förunnas nåden att före sin
dödsstund få säga sin moder farväl.

Och hennes bön blef hörd. Eldens rasande framfart förhindrades delvis
af den fukt, som efter höstregnet trängt in i stockarna, och af den på
desamma lagrade snön.

Inom kort anlände Elins moder till skådeplatsen och anande hvad här var
å färde kastade hon sig ned till herr Kurcks fötter anropande honom i
de mest bevekande ordalag om nåd och förbarmande.

Modrens röst uppfångades snart af dottern där inne. Hon trädde åter
fram till fönstret och under böner till den högste, som lindrat hennes
dödskval med anblicken af den älskade modern, bedyrade hon sin oskuld.

Emellertid hade Kirsti lyckats förmå herr Kurck att påskynda branden
genom att låta i huset inkasta allehanda lätt brännbara ämnen.
Medan Elin ännu talade till sin moder och den utanför stående
tjänarinneskaran sågs hon plötsligt svikta. Först förnams ett väldigt
brak, lågorna slogo därpå högt upp mot skyn. Golfvet i herr Klas' rum
hade nu instörtat och elden kräft sina offer.



X.

Epilogen.


Medan Klas Kurck var stad på ämbetsresor inträffade många hemsökelser
af svåraste art på Laukko gård.

En morgon, då man inträdde i stallet för att rykta hästarne, befunnos
de ligga liflösa, utan att man kunde påträffa något spår till yttre
våld. Intet lås var häller uppbrutet här.

Försommaren, som följde på den vinter morddramat utspelades, utmärkte
sig genom en ovanligt hög temperatur. Redan i maj brände solen som
under vanliga förhållanden midsommartiden och vegetationen bjöd på en
säregen yppighet.

En natt, då alt redan var tyst på hela godset, vidtog ett åskväder,
hvars fasansfullhet trotsar all beskrifning. Himlen var ett enda
eldhaf. Blixtarne följde så tätt på hvarandra, att man ej kunde räkna
deras tal. Midnattens lätta mörker hade omsvept näjden, alla sofvo i
sin sötaste sömn, då ett galt skri från knektstugan förkunnade, att eld
utbrutit i ett af visthusen.

Den rapporterande hade vaknat upp af en skarp, bedöfvande skräll och då
han trädde ut för att efterforska hvad som var å färde såg han en klar,
hög eldpelare stiga upp mot skyn. Ovädret fortfor med oförminskad
häftighet och snart sällade sig stormen till det upprörande
skådespelet. Från den angränsande skogen förnams brak på brak af
nedstörtande jättefuror.

Snart voro gamla och unga på benen. Men någon utsikt att dämpa det
rasande elementets framfart fans ej. Det enda som kunde göras var att
försöka få branden inskränkt till de byggnader, inom hvilka
förstöringsarbetet börjat.

Det var en arbetsdryg natt, och då morgonsolen omsider lyckades tränga
sig fram ur den mörka molnmassan mötte hennes strålar en hög ruiner på
den plats, där ännu för kort tid sedan ståtliga byggnader rest sina
tinnar mot rymden. Längst borta vid hufvudändan af gårdsplanen lågo de
förkolnade lämningarne af hufvudbyggnaden redan kallnade, och ett
stycke härifron förmärktes en lång räcka andra, ur hvilkas famn hvita,
skära rökpelare uppstego.

Vemod hvilade öfver allas drag. Hvarje glädjeyttring hade långt för
detta flytt från detta gods. Man liksom vandrade sin tysta gång öfver
en sjudande vulkan, under hvars bräckliga yta okända makter arbetade på
sitt förstörelsevärk. Öfveralt tyktes luften liksom mättad af någonting
tryckande. Var det måhända hämden, som vakade öfver detta ställe? De
här boende stälde till sig alla möjliga frågor utan att kunna få ett
tillfredsställande svar.

Men hvad man mest förvånade sig öfver var, att jungfru Kirstis
benägenhet att ensamt göra sin vilja hörd betydligt afmattats. Den nyss
så stolta, egensinniga kvinnan hade i ett nu, alt sedan Klas Kurcks
unga makas bortgång, blifvit mer och mer ordkarg och hennes order
förklingade ofta ohörda, utan att hon därför så mycket brydde sig om
att befordra de ohörsamma till vederbörlig näpst.

En af de mindre boningsbyggnader å stället, hvilka hittils stått öde,
hade nu i en hast inredts för att härbärgera lagmannen under hans
vistelse på hembygden äfvensom hans barn Arvid och Elin samt pigan
Kirsti.

Det öfriga tjänstefolket hade fått sig anvisadt ett rum i
knektbyggnaden.

Det var naturligt att alla bullrande nöjen, hvilka tidigare skingrat
tystnaden å det adliga godset, under liknande förhållanden voro
bannlysta. Den enda förlustelse herr Klas Kurck då och då beredde sig
och några af sina intimaste umgängesvänner under sin vistelse på Laukko
var en och annan falkjakt i de vidsträkta skogsmarkerna rundtomkring.
Men jämväl dessa hade på senaste tiden uteblifvit.

Den förr så lifskraftige, energiske mannen hade i en hast märkbart
föråldrats. Man trodde sig på månget håll hafva reda på anledningen
härtill och ordade i största hemlighet med hvarandra därom; men högt
vågade ingen uttala sina misstankar. Ty till det svårmod, som märkbart
trykt sin prägel på honom, hade äfven sällat sig en stegrad ifver att
på alla upptänkliga sätt ge sin retlighet luft.

I den unge Arvid Kurcks uppträdande hade äfven en underbar förändring
inträdt. Den förr så barnsliga glädtigheten var försvunnen och ett drag
af vemodsfullt allvar förmärktes hos honom. Ofta sågs han söka
ensamheten ute i skog och mark eller satt han där ute på Laukko och
blickade förströdt på de kolnade bränderna af sitt fädernehem. De
senaste händelserna hade lifligt invärkat på den eljes känslige gossen
och manat till lif tankar, hvilka måste grumla hans hittils rena
uppfattning af lifvet.

Också bland gårdens öfriga bebyggare rådde en beklämning och
förstämning, som ej undgick Klas Kurcks uppmärksamhet. Alla voro
öfvertygade om att ett förfärligt brott blifvit begånget och att
initiativet därtill tagits af Kirsti, som så väl förstått att vidröra
de känsligaste strängarne i sin husbondes bröst för sina planers
lyckliga genomdrifvande. Ock med fasa emotsåg man nu det straff, som
oundvikligen måste drabba föröfvarene af brottet, då deras oerhörda
missgärning en gång kom fram i dagen.

Men en högre vilja hade beslutit, att saken skulle utageras helt
annorlunda.

       *       *       *       *       *

En mörk höstafton, lika mörk som de tankar Klas Kurck under de sista
månaderna gått och burit på, finna vi Laukkos herre ensam ströfva
omkring på sina egor. Han har förirrat sig djupt in i den närbelägna
skogen. Stormens sus genom furorna förekommer honom som en underbart
ljuf musik, mäktig att skingra hans dystra sinnesstämming. Han slår sig
ned på en sten vid den smala stig, han följt. Han sitter så en stund
liksom försjunken i en dvala. Så spritter han till och rusar upp. Han
hör sitt namn nämnas. Han lyssnar. Han kan ej förnimma annat, än det
entoniga suset. Han måtte blott ha drömt. Åter slår han sig ned. Men nu
tycker han sig igen alldeles tydligt höra en röst ur fjärran, som
tillhviskar honom ett: "Klas, rädda din egen son, om du låter dess
moder förgås i lågorna", och ändock kan han ej upptäcka hvarifrån orden
härleda sig. Så kommer han ihåg branden på Laukko. Det måste vara hans
sjuka fantasi, som framlockat dessa ord ur glömskan. Han påminner sig
nu, att hans maka vid detta tillfälle fälde just dessa samma ord.

Men suset i skogen bortdör så småningom. Stormen har upphört; en och
annan stjärnas bleka skimmer förmärkes på den molnbefriade himlen ofvan
honom. Han stiger upp i afsikt att anträda hemfärden.

Medan han sålunda tyst och sluten trefvar sig fram genom buskar och
snår tycker han sig åter uppsnappa ljudet af en röst alldeles i
närheten. Han stannar och lyssnar. Det förnimmes alt tydligare.

-- Heliga Guds moder böj mig ej till jorden under oket af de kval, som
plåga mig. Låt mig genom en lång lefnad rik på goda handlingar finna
frid med dig, med mig själf och försoning med alla, alla, som jag i min
blindhet förorättat och marterat -- -- -- -- eller, om du stakat ut min
bana kortare, låt mig redan här utstå det straff mina handlingar
förtjäna -- -- -- --

Så förnimmer han högljudda snyftningar, hvarpå alt åter blir tyst.

Det svindlar för hans ögon. Han måste åter slå sig ned. Vidden af den
afgrund, mot hvilken han nu stapplar, har i en hast blifvit solklar för
honom. Han har erhållit en osviklig bekräftelse på de farhågor han på
senaste tiden hyst: Han har utgjutit oskyldigt blod. Han har med låg
misstro och under ett öfversvall af svartsjuka skänkt större tilltro
till en hjärtlös ränksmiderskas förtal än till sin trofasta, milda
makas försäkringar. Han har med den största otack belönat en tjänare,
som städse bevisat honom trohet och tillgifvenhet. Han har gjort andra
till sina medbrottslingar -- och han satt till doms öfver sin nästas
små villfarelser. -- -- Det var oerhördt. Han fattade ej, huru han
kunnat låta förleda sig till dylika gräsligheter.

Och där satt han nu med sitt samvete skuldbelastadt. Förledarinnans
förtvinade böner och utgjutelser runno honom i hågen. En bäfvan
genomlopp hans inre. Han hade aldrig hyst fruktan för något. Men nu
förefall honom alt så skrämmande. Träden, stenarna blickade så hotfullt
ned på honom. I hans fantasi förvandlades de till väsenden fulla af
lif, hvilka ville kasta sig öfver honom och förinta honom. Han gaf till
ett skri af fasa. Men ett mångfaldigt eko upprepade hånfullt hans egen
röst. Och där borta i fjärran förnam han vågornas sakta skvalp mot
strandhällarne. Ett underbart, vemodigt svall först saktare, så åter
kraftfullare och sedan fortsättningsvis med växlande styrka. O hur
ljuft att få vaggas till ro af denna smekande musik. Han hade ej på
länge tillslutit sina ögon.

Det trötta hufvudet sjönk så småningom ned mot hans flämtande barm och
en orolig slummer fälde ned hans trötta ögonlock.

Då trädde där fram ur ett af de närbelägna snåren en mörk, spöklik
skepnad. Tyst som en ande smög den sig fram och då och då förnams ett
enstaka mummel, ett upprepande af ord.

Kirsti, ty det var hon, häjdade sitt lopp vid anblicken af den
slumrande enslingen i sin väg. Länge stod hon som förstenad och
betraktade honom, där han tyktes njuta af en flyktig frid. Huru gärna
hade ej också hon velat sjunka ned här och mottaga sömnens ljufva
håfvor, men det var omöjligt -- hon kunde ej finna någon ro. En känsla
af afund ingöts hos henne.

-- Du har delat ljuft och ledt med mig, tänkte hon, du skall också
kämpa striden ut vid min sida. Vi måste blifva bundsförvandter äfven
nu.

Hon förde sin hand lätt till hans panna och tillhviskade ett: "Herr
Klas!"

En nervös ryckning genomilade den nedhukade gestalten. Därpå rusade han
upp som störd af något obehagligt midt under en angenäm dröm.

-- Hvad vill du af mig? Hvem är du? mumlade han förvirradt.

-- Herr Klas, tillhviskade hon honom ännu en gång med det mildaste
tonfall.

-- Ja, det är jag, genmälte han. Men du är ju redan bland de döda. Jag
har intet att skaffa med dig. Ser du ej, att jag är frisk och sund.

-- Dyre Klas, känner du ej igen din egen Kirsti, fortsatte hon.

-- Den skökan har jag för länge sedan lönat efter förtjänst. Men plåga
mig ej. Jag skall gärna utstå mitt straff. Jag skall träla, lida,
försaka -- läna mig blott frid -- frid!

-- Se så vakna då upp från din försoffning, yttrade hon något barskare.

-- Jag vet nog att jag begått ett förfärligt brott, att jag mördat --
brutit emot den rättvisa, som jag själf tillämpar. Men låt mig göra upp
räkningen allena med dem väldet hafva, vik ifrån mig goda eller onda
ande -- hvem du än må vara.

Kirsti lämnade honom och började långsamt åter sin vandring utan att
egna någon tanke åt hvart hon egentligen styrde sina steg.

Herr Kurck hade länge suttit kvar på denna plats. Omsider lyftade han
upp sitt hufvud och blickade förströdt omkring sig. Han stirrade hemskt
en stund och därpå begynte han häjdlöst ila åstad, liksom förföljd af
något. Så fortsatte han genom buskar och snår, öfver tufvor och stenar,
tils han kom fram till Laukko.

Morgonsolen grydde redan längst borta vid synranden, då han uppnådde
hemmet. Han stannade ett ögonblick på gårdsplanen. Han syntes begrunda
något. Därpå trädde han till ett af knektstugans fönster och bultade
på.

En yrvaken knekt rusade snart ut på gården.

-- Jag vill träffa fogden, mumlade han knappast hörbart.

Den tilltalade försvann inom husets väggar och kort därpå stod den
eftersporde inför sin husbonde.

-- Låt spänna för; min plikt kallar mig.

Fogden såg litet tvekande på sin herre. Hvart skulle det väl bära af så
här burdus tidigt på morgonkvisten. Men han efterkom befallningen och
snart stod spännet med sina frustande hästar färdigt på gården.

Fogdens förvåning ökades ännu mera, då hans herre oförtöfvadt satte sig
upp i åkdonet utan att afvakta körsvennens ankomst. Men herr Klas, som
varseblef hans frågande min, förklarade, att han nu ville sköta om sig
själf. Och den förbluffade tjänaren hann ej göra en invändning, innan
det redan bar af. Det gick med svindlande fart utför allen, därpå
fortsattes den vilda färden längs en sidoväg, som slutade vid en hög
klippa, Päireniemi, hvilken stupade brant ned i den nära Laukko belägna
insjöns böljor. Om Klas Kurck nu också velat det hade det varit en ren
omöjlighet att häjda de eldiga hästarnes raseri; men han syntes ej
häller önska detta, utan sporrade i stället deras ifver. Och målet
närmade sig med blixtens hastighet. Nu nådde de randen af klippan, ett
utrop af fasa -- och hästar och alt störtade ned i den våta grafven. En
kort kamp, och vågorna slöto sig med ett tungt svall öfver sina offer.

Jungfru Kirsti, som fortfarande ströfvade omkring i den närbelägna
skogen ett rof för förtviflan och samvetsförebråelser var ensam vittne
till sin herres och medbrottslings undergång. Denna hemska åsyn gjorde
ett öfverväldigande smärtsamt intryck på henne. Hon insåg för väl, att
äfven detta själfmord sällade sig till hennes redan förut rika
skuldregister. Hon hade sökt försoning med en högre vilja, hon hade
under ånger och ruelse tillbragt tiden efter morddramat på Laukko, hon
hade traktat efter frid med världen och med sig själf, men förgäfves.
Tviflet öfver, att hon ej mer i tiden skulle finna den samvetsro hon
sökte, hade småningom bragt hos henne till mognad tanken att gå bort
från ett lif, som blifvit henne en börda. Och hvarför kunde det ej ske
lika fullt nu som annars. Behöfde hon ett bättre öde än den make, hon
förledt. Han var ju ändock mindre skuldbelastad än hon.

Hon trädde fram till klippans rand och blikkade dit ned. Vågorna
skvalpade lätt mot de kala stenväggarna. Det såg så lugnt och fridfullt
ut där nere. Hvad hade hon väl emot att få hvila vid hans sida i döden,
efter detta ej unnats henne i lifvet. Där kunde rang och börd ej längre
skilja dem. Hon stod länge kvar överväldigad af hvarandra korsande
tankar. Så syntes beslutet till något afgörande mognadt inom henne. Med
ett öfverlyckligt leende kastade hon sig ned, kämpade en stund mellan
lif och död och försvann i djupet.



XI.

I Åbo skola.


    In obscuro nasoitur
    illustrator solis,
    stabulo reponitur
    princeps terrae molis.
    Fasciatur dextera -- -- -- --

Sången klingade klar och fulltonig, om ock något långsläpig ur en
ungdomlig skaras bröst, ock i det hela blandade sig en hes, skroflig
röst, som tyktes intaga den ledande stämman. Det var rector
scholasticus, magister Magnus Johannis, som anstälde sångöfning med
sina djäknar.

Rummet var svagt upplyst i den tidiga morgonstunden. Några sömniga
dankar brunno på ett af fönstren och ur den oformliga spiseln kastade
en väldig brasa sitt matta sken öfver det kvistiga furugolfvet, på
hvilket eleverna enligt tidens sed sutto under lektionerna. Bord och
bänkar voro nämligen bannlysta från skolsalarna.

Från angränsande rum spordes ett högljudt svammel. Alphabeticas elever
bjödo här till att efter bästa förmåga inplugga i sig vetandets första
grunder. De leddes däri af en instructor eller auditor, såsom de mera
försigkomna eleverna i denna sin egenskap af lärare benämdes. -- Det
gick trögt, men färlan, som hängde hotfull på väggen, lifvade intresset
och sporrade fliten, då dessa ville tryta. Detta var för öfrigt ett
redskap, som i medeltiden rätt ofta kom till användning vid hvarjehanda
förseelser både från djäknars och underlärares sida.

Den unge lärarens tålamod synes dock ej låta störa sig af första
motgång. Men någon gång tillkännager likväl en och annan min i hans
anlete en tydlig missbelåtenhet med sina disciplers tröga
uppfattningsförmåga.

Vi igenkänna i honom en för oss gammal bekant: Arvid Kurck, nu elev å
grammatica.

Vid medeltidens slut utgjordes eleverna vid Åbo katedralskola ännu för
det mesta af allmogesöner. Men någon gång sände också de högre
uppsatta, t.o.m. adeln, sina söner hit för att uppfostras till
mottagare af höga kyrkliga värdigheter. Samma mål synes jämväl hafva
föresväfvat Arvid Kurck vid hans inträde i nämda skola.

Men också andra orsaker drefvo honom härtill. De uppskakande
händelserna på Laukko hade otvifvelaktigt så berört den känslige
gossen, att han för alltid beslutit att afsäga sig familjelifvet och
ingå i det andliga ståndet. Af samma skäl uppkallade han sig ej häller,
såsom vid denna tidpunkt annars var vanligt, efter sin fader Arvid
Klasson Kurck, utan helt enkelt Arvid Kurck.

Klasserna i Åbo katedralskola voro till antalet fyra, nämligen
rhetorica, grammatica, donatistica och alphabetica eller elementaria.

Rektor var ende ordinarie läraren. Han erhöll sin aflöning af kyrkan,
olika vid olika skolor. Så omnämnas rectores beneficiati och rectores
non beneficiati. De förres lön utgjordes af något prebende vid
domkyrkan eller något pastorat (beneficium), fri kost och salarium
scholasticum (afgift af eleverna). De senare åter erhöllo fri kost,
salarium, djäknepenningarne från Lundo om hösten och Hauho om vintern.

Under ferierna företogo eleverna för att hopsamla åt sig de lifsmedel
och andra förnödenheter, de för den följande terminen behöfde, s.k.
djäknegång i därtill af rektor anvisad församling. Dessa tiggerifärder,
hvarunder man vandrade från gård till gård, medförde också oftast
afsedt resultat. De vanligaste håfvorna utgjordes af spannmål (bladum),
penningar eller skinnvaror.

Djäknarne kunde därjämte göra sig en ringa inkomst genom fullgörandet
af diverse uppdrag, hvartill de, då skolans plikter ej kallade dem,
anlitades. Särskildt betjänade såsom man kan sluta exempelvis af
anteckningar i Åbo domkyrkas räkenskaper, den skolan nära belägna
domkyrkan sig ofta af deras biträde.

Angående Åbo katedralskolas elever i öfrigt må framhållas, att desse ej
voro synnerligen aktade af den stora allmänheten. Ofta ingingo klagomål
rörande deras konflikter med slottstjänare och andra.

Skolundervisningen begynte från ABC. Skoltiden var mycket lång, andan i
skolorna rå och tukten sträng. Men detta oaktadt syntes eleverna jämväl
förstå beakta lifvets gladare sidor och med lust deltaga i de lekar,
nöjen och förströelser, hvilka erbjödos dem på enkom härtill bestämda
dagar.

Latinet var medelpunkten i all undervisning, men det latin, som här
inlärdes, var barbariskt munklatin.

Läroböckerna i detta språk voro vanligen affattade på vers, och dessa
måste eleverna lära sig ord för ord utantill.

Bland öfriga undervisningsämnen må nämnas kristendomens hufvudstycken
(Fader vår, Symbolum apostolicum, Ave Maria och Davids 7 botpsalmer),
vidare någon scholastisk teologi, de första grunderna i den kanoniska
rätten samt sång (musica choralis et figurata, latinsk sång och
mässande), hufvudbeståndsdelen vid den katolska gudstjänsten.

Böcker voro under medeltiden och äfven senare ganska sällsynta och i
följd däraf belades desamma vanligen med fabelaktigt höga pris. Åbo
domkyrka egde dock ett ganska omfattande bibliotek, vid denna tid det
största i Finland. Antagligt är att också klostren hade sina
boksamlingar, då man erfar, att sådana äfven egdes af skolorna.
Flertalet af böckerna utgjordes af: manualia, missalia, breviaria,
bibelförklaringar, scholastisk teologi, dekretalsamlingar och
hälgonlegender.



XII.

Affärslit på 1500-talet. -- Arvid Kurck på väg till Parte.
-- Sjörofvare.


Lars Vadmal var en af Aurastadens mäktigaste borgare på denna tid. Han
stod i lifliga handelsrelationer med hansestäderna och de tyska
handelsombuden, "junge" eller "gäster", som de kallades, uppvaktade
honom ständigt och jämt för att afsluta affärer.

Vadmal ägde ej mindre än sju bodar i Åbo och hans redan kända namn samt
vidden af hans värksamhet lockade naturligtvis till honom de talrikaste
kunderna.

En tidig junimorgon var det en stor uppståndelse i en af dessa butiker.
En skara slottstjänare hade med våld och hotelser inträngt här,
genomströfvat rummen och vändt upp och ned på alt samt hotat med eld
och brand, i händelse ägaren ej rodde ut med den tyske krämaren Johan
van der Marve, hvilken sist nämde skymfligen lockat med sig en af
slottstjänarnes, Germundsons käresta. Germundson och Marve hade kvällen
förut suttit och pokulerat tillsamman å källaren "Sista styfvern" och
den förre hade visst lagt märke till de kärvänliga ögonkast de växlat
med hvarandra, Marve och hon, men hade dock ej kunnat ana, att den
listige djäfvulen hade dylika planer i sinnet.

Lars Vadmal stod ännu långt efter det fasansfulla uppträdet och pustade
af öfveransträngning i dörröppningen till den öfverrumplade butiken och
tackade sin lycka att hafva kunnat muta de arglistiga sällarne med en
rundlig förplägning. Men han var ej så litet orolig för sin affärsvän,
ty nådde fram till slottstjänarne ryktet att denna ännu befann sig ej
så långt utom stadens råmärken skulle skådespelet oförtöfvadt upprepas
och kunde sluta blodigt nog, såsom det för ej så länge sedan gick under
ett tumult mellan "gäster" och knektar, därvid en af de sist nämda fick
sätta lifvet till för motpartens dolk. Banemannen, van dem Bokel,
lyckades väl komma undan, men af den upphetsning dådet framkallat fingo
många af hans landsmän lida långt efteråt.

Marve, som jämväl själf tydligt insåg hvilka följder hans tilltag
skulle framkalla, hade varit omtänksammare än de roflystna
slottsknektarne anat. Redan tidigt på morgonen hade han låtit föra och
förankra sin skuta utom synhåll från slottet och ombord å densamma dolt
sin skatt, med hvilken han under tidigare affärsresor "gjort upp
räkningen utan värden." Själf hade han inlogerat sig på en bondgård ett
stycke utom stadsporten och beslutit att dröja här, tils den första
hettan hos hans fiender lagt sig. Därpå skulle han återvända till
Vadmal och vidtaga de nödiga anstalterna för afresan. I öfrigt kunde
han ock vara jämförelsevis lugn, ty lasten var redan instufvad i
skutan, både sälspäck, smör, hafre, kött och fisk, och alt sålunda
segelklart, blott han en gång kom sig så långt, att han befann sig
ombord å densamma.

De upprorslystne sällarne hade också knapt hunnit lämna tummelplatsen
för sin krigiska ifver innan Marve körde in genom porten till den gård
där den Vadmalska hufvudaffären var förlagd. En lycka i olyckan var att
han ej återvändt några ögonblick tidigare, i hvilket fall han fått möta
hårdt mot hårdt, helt visst utan hopp att slippa helskinnad från
äfventyret.

Också nu varskodd på den fara, som möjligen ännu ej var helt och hållet
afvärjd, begaf Marve sig in i ett af de inre lagerrummen.

Genom hans inträde stördes det förtroliga samspråk, som Arvid och Elin
Kurck, hvilka jämväl sammanträffat här, förde med hvarandra. De sade nu
hvarandra ett långt, innerligt farväl, ty Arvid skulle med samma tyske
affärsman afresa till Stralsund och därifrån vidare till Paris. Sedan
dock alla farhågor för ett förnyadt öfverfall skingrats och affärden
utsatts till kl. 3 e.m. lämnade Marve de bägge syskonen för att ännu
undanstöka några nödiga arrangement innan afresan.

Lämnade på tu man hand återupptogo syskonen det nyss afbrutna samtalet.

-- Du måste förlåta mitt intrång i ditt innersta känslolif. Men den
tillgifvenhet, som städse bundit dig vid mig, tvingar mig att lämna dig
de råd, jag rimligtvis ser mig förmögen till. Det steg du ämnar taga är
nämligen ett af de viktigaste i lifvet, och, kära Elin, vi ha ju båda,
så unga vi än äro, redan skådat afvigsidorna af ett äktenskap, knutet
utan nödig varsamhet.

Hon medgaf, att han hade rätt. Hon skulle också med förstånd öfverväga
alt, innan hon gaf de löften, hvilka voro bindande för ett helt långt
lif. Men om hon trots alt skulle förgå sig, borde han ej döma henne alt
för strängt. Människan kan ju så lätt fara vilse t.o.m. då hon tror sig
vara mest förutseende.

Laukko gård hade brodern öfverlåtit åt henne, ty han ämnade med allvar
egna sitt lif uteslutande åt kyrkans tjänst.

Och så följde det rörande afskedet. De hade visst redan en tid bortåt
varit rykta från hvarandras sida, men tillfällen gåfvos dock, då de
kunnat sammanträffa och meddela hvarandra sina fröjder och sorger. Nu
for han till främmande land för att under långvariga studier taga de
grader han för sin framtida befordran behöfde. Under denna tid kunde ju
så mycket inträffa och de måhända aldrig mera återse hvarandra. Men
hvad som än inträffade ägde de dock båda kvar minnena af tillsamman
delade ljusa och bittra stunder, hvilka, åtminstone de sist nämda,
orubbligt måste föresväfva dem under alla skiften.

       *       *       *       *       *

Aura ås ena strand företedde en liffull anblick. Farkoster lågo i mängd
förtöjda sida vid sida och under högljudt stoj och glam lastades in och
lossades ur. Och hvilken språkförbistring sedan. Men man förstod
hvarandra likafullt, ty där orden tröto hjälpte talande åtbörder och
miner en ur förlägenheten.

Individer anträffades här af alla samhällslager från domprosten ned
till den anspråkslöse knuthandlanden. Hans högvördighet stod som andra
på den tiden, då handeln på hansestäderna befann sig i sitt flor, i
lifligaste förbindelse med de tyske handelsmännen och från Stettin,
Danzig, m.fl. städer tog han sina årsbehof. Men intimiteten mellan
affärsvännerna utsträktes ofta nog ännu längre, i det de tyske
köpmännen sände sina söner öfver till Aurastaden för att inackordera
dem där hos kyrkans eller skolans män och sålunda sätta dem i tillfälle
att inhämta erforderliga både språkliga och andra kunskaper.

Affärsförbindelsen ledde också småningom därhän, att en mängd
utlänningar öfverflyttade till vårt land och främst i Åbo nedslogo sina
bopålar. Härifrån idkade de sedan en för tiden omfattande
affärsvärksamhet.

Stojet ombord å skutorna tystnade för ett ögonblick och allas
uppmärksamhet riktades på en båt, som i ilande fart roddes nedför Auras
böljor. Man hade i den korpulente mannen i båtaktern genast igenkänt
Marve och förbittringen öfver det omak denne genom sitt nyss omnämda
tilltag beredt jämväl de andra utlänningarne bragte vreden att sjuda
inom dem. Slottsknektarne hade nämligen, berusade af ölet, som de
inmundigat hos handlanden Vadmal, begifvit sig hit ned, stält till
allehanda upptåg och hotat att gifva de tyska skojarene fan i våld för
deras rackerier. Man hade blott genom nya mutor kunnat blidka dem,
hvarpå de tillfredsstälde hemvändt till slottet.

Marve, som också förutsett dessa vredesyttringar af sina landsmän, hade
därför aftalat med Vadmal, att han skulle frambefordra honom och hans
gäst från åns öfre del ut till det långt borta på redden förankrade
fartyget.

De förbittrade landsmännen hade emellertid trots detta tagit tillfället
i akt för att lämna honom en grundlig uppsträckning; men vid anblikken
af det allvar och den värdighet, som återspeglade sig i den bredvid
Marve sittande ynglingens anlete, hvars tjänster de måhända i en snar
framtid komme att behöfva, läto de orostiftaren helskinnad fara.

       *       *       *       *       *

Man hade redan hunnit ett godt stycke ut i skärgården, då kvällen
begynte skymma. Men då vinden, ehuru inomskärs svag, antogs blifva
friskare så snart man kommit ut på mera flott vatten, lät man det
fortfarande bära af utan att bry sig om att kasta ankar.

De ombordvarande fördrefvo tiden under lifligt samspråk uppe på däck.
Det vackra vädret kvarhöll dem där, och besättningen lät ingalunda
häller de förfriskningar deras husbonde bjöd den på kvarligga orörda.
Marve själf satt nere i kajutan hos sin skatt och det glada skratt, som
då och då därifrån trängde hit upp gaf vid handen, att han ingalunda
häller var missnöjd med det knep, hvars hotande följder han nyss
helskinnad undsluppit.

Längst borta i fören dröjer Arvid Kurck och betraktar med förtjusning
de sommargröna skären rundtomkring eller riktar han sin sorgsna blick
bort mot de stränder, hvilka, höljda i det lätta nattdunklet, mer och
mer försvinna ur synhåll.

Vinden har emellertid mer och mer mojnat af, seglen hänga alldeles
slappa och farten är nu nästan ingen. Man anmäler härom åt Marve och
får order att ankra och invänta morgonen, som måhända medförde en
friskare bris.

Snart hade alla sökt sig tillhvila; endast den vakthafvande af
besättningen syntes nu mera uppe på däcket.

Medan han mekaniskt vandrade fram och åter, för att på detta sätt kunna
hålla sig vaken och fullgöra sin plikt, kom han som af en händelse att
gifva akt på en stor, vild, enstaka holme på höger hand och hans
nyfikenhet sporrades desto mer af den rök, som bakom skogstopparne
syntes stiga upp mot sommarhimlen. Han häjdade plötsligt sina steg och
började i tankarne leta efter något framfaret minne, förknippadt med
denna anblick. Han hade varit med om många sjöresor i sina dagar, men
det äfventyr han upplefvat för, ja det kunde väl vara runda tio år
sedan, gick ej ur hans minne. Och ju mer han blickade omkring sig desto
bekantare föreföll honom hela omgifningen. Det måste utan tvifvel varit
just på denna plats öfverfallet skedde, det nattliga illdådet, då han
och hans kamrater blefvo plundrade på alt och blod flöt i strömmar. Och
i hvad afsikt kunde man väl denna sena tid på dygnet syssla med eld där
borta på holmen. Det var helt visst samma illsluga sjöröfvarpack, som
uppehöll sig här för att lura ut sina rof.

Plötsligt gjorde han allarm.

Marve, som rusade yrvaken upp, tilldelade den plikttrogne mannen en
rund portion afgrundstillmälen och tillsporde hvad fan som gaf honom
anledning att störa honom i hans nattro. Men då vakten häjdlöst kallade
på honom och med en tyst åtbörd pekade på den hemlighetsfulla ön midt
emot skeppet, började Marve omsider gnugga sömnen ur ögonen och tog sig
för att undersöka situationen. Och därunder trädde matrosen fram till
honom och hviskade några ord i hans öra, de där ej tyktes förfela sin
värkan. Oförtöfvadt sågs skeppets ägare själf hasta ned under däck och
purra an hela besättningen, som inom kort beväpnad in till tänderna
afvaktade hvad som komma skulle.

Tiden var också dyrbar, ty redan sågos två väl bemannade farkoster
runda holmens udde och ställa kosan ut till skeppet. Marve hade i tid
gifvit sina män befallning att kasta sig ned på däcket och i denna
ställning afvakta order till uppbrott. Själf följde han jämväl
exemplet, hvarpå den gamle sjöbussen som om ingenting passerat
fortsatte sin vandring. Åtminstone bibehöll han till skenet sitt lugn;
men så bepröfvad han än var på det våta erfor han likväl en underbar
beklämning kring hjärtat, som ej tyktes båda godt.

Snart voro de båda farkosterna redan tätt invid skeppets sida och från
en af desamma tillropade en hes och skroflig stämma ett:

-- Hvems är skutan och hvad för den ombord?

Den tillfrågade svarade med låtsad likgiltighet:

-- Skutan är min herres och inombords har den både vått och tort af
bästa slag.

-- Den dj--ln för morska ord på läpparne, hördes de angripandes ledare
yttra till sitt följe, men han skall nog snart blifva späkt, det lofvar
jag.

-- Vi komma från slottshöfdingen och fordra i hans namn att få
undersöka fartyget.

-- Därtill hafven I fördöme mig ingen rättighet, gaf den tilltalade
till svar, ty först och främst äro vi på utgående och för det andra har
slottshöfdingen ingen laglig rätt att öfverrumpla fredliga sjöfarande.
Och är någon nog inbilsk att tillåta slikt, så böra ej alla vara
likadana narrar. Hälsa er herre och säg honom det.

Nu uppstod oro bland båtlagets besättning.

-- Fram till skutan och upp på däck! dundrade en röst öfver mängden.

-- Tron I jag ej känner er fördömde röfvarpack, jag har en gång förut
pröfvat edra listiga påfund och vet denna gång att taga mig till vara,
ropade vakten.

Man höll redan på att äntra skutan och ett och annat hufvud var just i
beråd att nå öfver relingen, då Marves manskap redde sig till motvärn.
Nu uppstod en blodig lek, hvari sjöröfvarene stodo sig slätt i den
kinkiga position de innehade, klängande som de befunno sig längs
skeppets sidor. Den ene efter den andre sågs efter ett väl måttadt hugg
släppa sitt tag och falla tungt ned i det glupska djupet. De
kvarvarande, som funno situationen mer än kinkig, skyndade tillbaka i
båtarne och rodde i väg åtföljda af Marves och hans besättnings
hånfulla tillmålen och tillönskningar om bättre lycka nästa gång.

Marves byte från Åbo, som uppvakts af det fasliga bullret och tumultet
uppe på däck, hade rusat upp yrvaken och sällat sig till de uppbragta
besegrarne.

Nu fick man på båtarne sikte på henne, och igenkännande nymfen från
"Sista styfvern" släkte man sin förtret öfver det misslyckade angreppet
med att ösa ut okvädingsord öfver Marve och henne.

-- Du är en ännu större tjuf än vi, du stjäl människor, vi sörja endast
för brödfödan. Men vänta, tyske skojare! Om vi ännu en gång få fatt i
ditt kull, då skall du ta mig f--n ha betalt för gammal ost.

Snart rådde åter frid ock stillhet på den vida fjärden. Nattvakten
ensam vandrade uppe på däcket, uppmärksamt späjande omkring sig för att
varsko om nya "ugglor lurade i mossen."



XIII.

En gammal bekant.


Bland Finlands få mera bemärkta städer i medlet af femtonhundratalet
intog Raumo ett af de främsta rummen. Ock för sin förkofran
hade staden helt visst mycket att tacka det där förlagda
franciskanerklostret.

År 1442 hugnades dess borgare med tillstånd att bygga ock bo, sälja och
köpa med samma rätt och förmåner som borgarene i Åbo åtnjöto. Sist
nämda stad hade i nämda afseende erhållit privilegier, hvari bl.a.
stadgades, "att fartyg från Nyland, Egentliga Finland ock Bottniska
vikens kuster skulle besöka Åbo ock Stockholm, med förbud att i
sydligare orter eller i utlandet afsätta sina varor, hvarigenom Åbo vid
sidan af Stockkolm blef en hufvudstapelort i riket. Icke häller fingo
utländska fartyg segla norrut förbi Åbo för att i de bottniska
kustorterna försälja sina varor." År 1444 erhöllo Raumo stads borgare
köpstadsrätt. De skulle nämligen hafva borgmästare och rådmän. Jämväl
förordnades, att en byfogde skulle sändas dit för att uppbära konungens
skatt. Är 1476 beviljades staden både in- och utrikeshandel mot en
årlig skatt af 80 mark.

Ju större privilegierna sålunda blefvo desto lifligare blef jämväl
affärsvärksamheten å orten och vid sidan af denna växte välståndet.

Bengt Lydikeson var en af stadens mera burgna borgare på 1480-talet.
Han stod i affärsförbindelser ej blott med kustborna långt upp i norr,
utan talrika af hans farkoster plöjde äfven Bottenhafvets böljor
och hemförde från Sveriges hufvudstad klingande mynt eller
nödvändighetsartiklar i utbyte. Ja t.o.m. de tyska hansestäderna
mottogo ofta besök af hans skepp.

Några af dessa fördes af hans söner, hvilka alt från tidiga år gjort
sig hemmastadda på hafvet; men därjämte hade han i sin tjänst mången
bepröfvad sjöbuss, som trots en fåtalig besättning gjorde snabba och
lyckliga resor.

En oktoberafton, omild och vresig, sådana hösten i norden så ofta har
att bjuda på, finna vi borgarfamiljen samlad i det låga trähusets
gästrum. Våningen utgöres förutom detta af butik, kammare och stuga,
hvilken sist nämda jämväl tjänstgör som kök. Till gården hör därjämte
en rad rymliga uthus, bland hvilka äfven varuupplagsmagasinen befinna
sig.

I gästsalen är konversationen i full gång. Husets herre och man dryftar
med en af sina kolleger borgaren Göranson om de försvårade utsikterna
för handeln på Nevan och Narva, ty i följd af de ondsinta ryssarnes
stämplingar österifrån hade den högsinte och modige höfdingen Erik
Axelson Tott det så velat, att några affärsförbindelser ej längre
skulle bedrifvas med slika orostiftare.

Enkefru Byning, som ofta besökte stadens borgmästares hus, hade hört,
att det också skulle draga ut på tiden innan någon fred med de ryske
fridsstörarene kunde fås till stånd. Vi gå ej häller själfva så varliga
till väga mot våra fiender, menade hon. Sålunda hade exempelvis hans
nåd Axelson gjort många utfall, härjat och slagit ihjäl folk och få
till hämd eller förnöjelse. Husets fromsinta värdinna inföll då och då
blott med ett ord, framhållande det beklagliga i, att människan städse
skall åstadkomma strid och ofrid.

Lydikesons sextonåriga dotter Greta, känd å orten för sina
utomordentliga behag och sin huslighet, lyssnar blott med ett hälft öra
till de äldres samspråk, medan hon ombesörjer serveringen, ty
konvenansen för tiden fordrade, att de yngre familjemedlsmmarne blott
ytterst sparsamt skulle gifva sina egna åsikter tillkänna.

Och under samtalen smuttade man på fruntimmerssidan på basterten, ett
slags sött spanskt vin, som endast bestods i burgnare borgarehus och
vid de högre uppsattes gästabud. Å herrsidan åter stärkte man sig med
godt hembrygdt öl, hvartill maltet hämtats från Lydikesons eget hemman
några mil utanför staden. Humlen var från Tyskland.

Gästfriheten var en känd dygd i vårt land både hos allmogen och de
högre stånden. Sällan fick en främling lämna ett hus, innan han
undfägnats med mat och dryck efter värdsfolkets råd och lägenhet.

Efter det man smuttat ut vinet och tömt ölkrusen bjöd Lydikesons på en
kvällsmåltid i största hvardagslag, men ändock värdig det förmögna
borgarhuset och gäster, hvilka för resten ofta voro sedda inom
familjen.


Till smörgåsbordet hörde utom det delikataste hembakade hvetebröd --
hvete odlades vid denna tid blott på Åland och i sydvästra Finland --
flere på olika sätt inlagda fisksorter, bland hvilka laxen intog
hedersrummet. Smöret var en delikatess, ty boskapsskötseln hade ännu
föga utvecklats.

Så följde bastantare anrättningar. Först högg man i en läcker
tjäderstek och sedan man efter densamma läskat sig med en mugg öl
inbars en ugnstekt gädda, prydligt garnerad med grönt.

Fisket var jämte åkerbruket folkets förnämsta näringsfång och en icke
obetydlig del af den till kronan erlagda skatten utgjordes just af dess
produkter.

Man hade så småningom hunnit till desserten, som denna gång bestod af
från utlandet införd konfekt och äpplen, då utifrån förstugan förnams
ljudet af steg.

Snart öppnades också dörren till angränsande rum. Lydikeson uppsteg nu
och begaf sig dit ut för att efterse hvem den besökande var, men fann
till sin förvåning sin dotter redan sluten i armarne på en axelbred ung
man, hvari han snart igenkände sin fosterson, den duktige skepparen
Penttu Niilonen.

-- Se så, slut nu med smekningarna och kom och tryck far din till efter
den långa skilsmässan. Anar du haft fullt upp att göra under de bistra
dagar vi nyss upplefvat.

Penttu hastade från dottern till fadern och sedan varma handslag
växlats fann han sig snart fjärran från storm och oväder förflyttad
till den fridfulla kretsen af kära anhöriga och vänner.

Nu var det skepparen ensam förbehållet att hafva ordet. Han skildrade
om resans besvärligheter, om nyheterna från den svenska hufvudstaden,
om varuprisen och det goda byte han som vanligt gjort. Och gubben
Lydikeson, som jämte sin stallbroder Göranson med stegrad nyfikenhet
och spändaste intresse blickade upp till den manhaftige ynglingen, var
ej sen att upprepade gånger räcka honom ölkruset med en uppmaning att
stärka sig efter väl fullgjordt värf.

Under berättelsens gång sökte Niilonens blickar upprepade gånger den
vackra Greta, som å sin sida med stilla välbehag och af varma känslor
klappande hjärta mötte dessa kärvänliga ögonkast. Penttu hade också
knappast hunnit fullgöra, som han tykte, sin skyldighet mot de gamla,
innan han hastade ut i stugan, dit hans skatt kort förut dragit sig
undan.

-- De kära barnen, hviskade borgarfrun till enkeborgmästarinnan, hålla
rätt mycket af hvarandra.

-- Det synes så. Tänk hvilken lycka för den öfvergifne stackars gossen,
att han hos er fick hem och hägn.

-- Ja, det har mången gång beredt mig och min man den innerligaste
glädje att hafva kunnat utföra detta barmhärtighetsvärk. Och egentligen
gör jag orätt i att kalla det så, ty han har redan hundradefalt
återgäldat våra små tjänster mot honom.

-- Och ett godt och lyckligt par bli de unga, det försäkrar jag. Ty
Greta är en flicka som få.

-- Ja nog har jag efter bästa förmåga bjudit till att uppfostra henne.
Men att min man vill hålla henne undan för folk så mycket som möjligt,
det har aldrig varit min vilja.

-- De fäderna hafva ibland sina egna idéer och tidsandan är sådan.

-- Tidsandan! Få ej föräldrarna bestämma öfver sina barn efter eget
godtycke. Så var det åtminstone i mitt hem. Undras just hur man eljes
kunde vara tillsamman med folk, då man en gång satt foten under eget
bord.


-- Med tiden lär man sig nog alt. Och Greta är helt visst läraktig i
ett som annat.

Göranson gjorde nu uppbrott, ty det började redan lida mot nio och
tidens sed fordrade att man skulle bittida till sängs på kvällen, för
att ej sedan sofva bort de för driftig värksamhet efter en stärkande
natthvila bäst egnade morgontimmarne.

Borgmästarinnan sökte ännu då hon bjöd godnatt intala den värda
borgarfrun att använda all sin vältalighet på sin man för att förmå
denne att låta Greta handla mera tvångfritt, ty på detta sätt får
karaktären tillfälle att utbilda och stadga sig, såsom hon fint
uttrykte sig. I annat fall blef hon en lekbåll för andras nycker.

       *       *       *       *       *

Efter några års förlopp finna vi Niilonen som välbestäld äkta man på
ett litet men väl upparbetadt hemman i Raumo stads närhet. Hemmanet
hade de unga tu mottagit af föräldrarne såsom förläning och genom flit
och sparsamhet hade Penttu redan inlöst sig ett af foster- och
svärfaderns många fartyg. Med detta gjorde han fortfarande, då ej bråda
hemsysslor förestodo, fraktresor på Stockholm.

Af den fattige fiskargossen, hvilken efter hemmets förskingring
försvann i obekanta öden, hade sålunda blifvit en väl bärgad äkta man,
som trots de motigheter han upplefvat nu kunde blicka framtiden an med
förtröstan och tillförsikt.

Minnena från barndomens dagar och skilsmässan från mor och syster, dem
han sedermera aldrig återsett, tyngde dock mången gång honom äfven
under de gladaste ögonblick. Men då fans det städse en, som förstod att
skingra bekymren och ingjuta tröst i hans sorgsna hjärta. Hans hustru
Greta var städse en god ängel i det hem, som idoghet och trohet bygt
och som sent skulle beröfvas den frid, som här gjort sitt intåg.



XIV.

I Paris.


Universitetet i Paris utgjorde ända till slutet af medeltiden den
förnämsta samlingsplatsen för kunskap sökande män och ynglingar från
hela den västerländska kristenheten. Ja t.o.m. påfven hade såsom bevis
på dess fruktbringande värksamhet förklarat, att "där de skönaste
smykken för Kristi brud förfärdigades". Äfven ett antal finska
ynglingar, främst de, hvilka utbildade sig för högre kyrkliga ämbeten,
fortsatte här sina studier, andra åter stälde kosan till högskolorna i
Prag och Leipzig.

Bland finske män, hvilka särskildt utmärkt sig under sin vistelse i
Paris, må i detta sammanhang framhållas biskop Olaus Magni, som 1427
där aflade sitt första lärdomsprof, i det han försvarade en s.k.
baccalaureat-afhandling. Sedermera blef han licentiat och magister samt
värkade såsom lärare under titeln "lector ethicorum". Han nämnes äfven
"pedagogista" eller föreståndare för en enskild, förberedande
läroinrättning.

Den filosofiska fakulteten var delad i fyra "nationer", af hvilka den
engelska omfattade ynglingar härstammande från England, Tyskland, den
skandinaviska norden, äfven Finland.

Nationerna utsago själfva sina ämbetsmän, kallade "receptores", hvilka
förvaltade deras ekonomi, och "procuratores", hvilka voro ordförande,
hvarjämte de fyra nationerna gemensamt för tre månader i gången valde
universitetets rektor. Olaus Magni innehade flere gånger alla dessa
förtroendeuppdrag. Han var t.o.m. medlem i en deputation, som 1436
sändes att å universitetets vägnar underhandla med Frankrikes konung
Karl VII.

Då den 18-årige Arvid Kurck 1482 afslutat sina studier vid Åbo skola
utgjorde universitetet i Paris det städse hägrande målet för hans
längtan att vidare utbilda sig för det prästerliga kallet.

Vi hafva sett honom lämna Auras stränder bakom sig och slita de band
syskonkärleken enat för att gå högre uppgifter till mötes. Vi återfinna
honom kort härpå i den bullrande världsstaden i kretsen af
kunskapstörstande ynglingar från vidt skilda länder.

Arvid Kurck begynte i likhet med andra landsmän sina studier i den
filosofiska fakulteten, där han under en äldre magisters uppsikt öfvade
sig i de akademiska disputationerna.

Efter två års studier aflade han baccalaureiexamen och fungerade som
sådan åren 1485-86 samt såsom s.k. incipient 1486-87, hvarpå han tog
magistergraden.

Magistervärdigheten hade på denna tid stort anseende; dess innehafvare
betraktades såsom riddares vederlikar. En person med denna lärda grad
hade vägen för sig öppen till kyrkans högsta värdigheter och kunde
genast vid sin hemkomst påräkna någon indräktig prästtjänst.

Arvid Kurck lämnade i Paris många vänner, men äfven nationen i dess
helhet hade skäl att sakna honom, ty han var den rikaste finne, som
under hela medeltiden studerat där och hans afgifter till nationskassan
hade därför varit ganska betydliga.

       *       *       *       *       *

Det är år 1485. En lätt höstskymning hvilar öfver det lilla rummet i
ett af de aflägsnare stadsdelarne af den redan ansenliga världsstaden.
Två unge män skåda tankfullt ned på det ännu myllrande lifvet utanför;
men då och då mötas deras blickar under det lifliga samtal, som
upptager dem. Vi igenkänna genast i den enes späda, men retliga gestalt
en af hufvudpersonerna i vår skildring, den blifvande biskopen Arvid
Kurck. Den andre har äfven såsom innehafvare af kyrkans högsta
värdigheter inristat sitt namn i Finlands kyrkohistoria -- Johannes IV
Olavi, båda nu baccalaurer vid den fjärran från hemlandet belägna
högskolan. Deras samspråk gäller norden, och de skiftesrika händelserna
där: Unionens stormar, fiendernas härjningar i fosterlandet och
fosterlandsvännernes försök att bringa reda i den trassliga härfvan.
Båda varmt hängifna dessa fosterlandsvänners sträfvan uppräkna de med
smärta de många hinder, man där borta söker lägga i deras väg.

Då, liksom eldad af en inspiration, utbrister Kurck, medan en säregen
glans strålar ur hans blå ögon:

-- Den tid skall väl stunda, då också vi kunna lämna vår skärf för det
allmänna bästa, tror du ej det?

-- Ja, om våra planer ej afbrytas af en högre vilja.

-- Och hvarje välvillig handräckning synes desto mera af nöden, då
faror ständigt hota från alla håll, faror, hvilka kunna bringa äfven
dem, som äro den fosterländska saken mest hängifna, att vackla.

-- Du syftar på Kalmar recess.

-- Ja och det bryderi, den ädle Sten Sture genom en obetänksamhet
råkat i.

-- Det är ej så godt häller att stå ensam mot mängden och dess nycker.
För att få sina högsta önskningar uppfylda skyr den ej att bruka hvilka
medel som hälst. Det allmänna bästa får då vika för personliga
intressen och fördelar.

-- Ja också kyrkans män hafva på sätt och vis lofvat kung Hans sin
hyllning, blott han förbunde sig att gå in på deras önskningar.

-- Men denna vacklande hållning är ej det enda hotfulla i
fäderneslandets läge. Sten Stures missämja med Svärdsbrödraorden har
rykt från riket ett kraftigt värn mot stämplingarne från öster.

-- Och går det blott en gång därhän, att ryssarne sluta förbund med
kung Hans, blir den sista villan värre än den första.

Johannes Olavi yttrade intet härtill, han syntes med sin själs inre öga
liksom söka tränga in i den dunkla framtiden. Omsider sade han med
vemod:

-- Kyrkans ställning är brydsam under alla dessa krigets fasor. I
stället för att lugnt få fortgå på den sanna fridens väg nödgas hon
omfatta vanskliga intressen och uppoffra sina egodelar för att söka
bereda segrar, hvilka antingen ej alls vinnas eller, om de någon gång
blifva en värklighet, äro af kort varaktighet.

-- Du har rätt. Men då ovännen står och klappar på dörren måste man ur
huse. Ovännen väljer ej, han tager hvad han för bäst finner. Och
kyrkans välfärd hotas lika väl som alt annat, om han får husera fritt.

-- Nå väl. Men de personliga intressena då?

-- Det är skamligt att låta det själfviska tala, då det gemensamma
fosterlandets väl står på spel. Vare detta vår lösen för framtiden.

-- Tag min hand därpå. Främmande förtryck är dubbelt förtryck. Dess
intressen gå endast ut på att rifva ned hvad andra under svett och möda
uppbygt.

Vännerna åtskildes; men deras rådslag fortforo sedermera under hela
deras sammanvara i den franska hufvudstaden. Föga anade de ännu då, att
de båda värkligen en dag skulle sättas i tillfälle att utföra hvad de
nu i ungdomlig ifver planlade, att den ene skulle taga i där den andre
slutat, att kyrkan skulle gå ännu brydsammare öden till mötes, men att
den utblottad väl på timliga ägodelar skulle erhålla en rik godtgörelse
härför i den gryningsperiod, som med reformationen gick upp för henne.



XV.

Domkapitlet håller sessioner.


Ännu någon tid före den stora brand, som 1827 öfvergick den gamla
Aurastaden, stodo omkring domkyrkan från äldre tider tillbaka flere
stenhus. Bland dessa fästa vi här särskild uppmärksamhet vid ett,
beläget i östra delen af den kyrkan omgifvande byggnadskomplexen.

Byggnaden, uppförd i två våningar under biskop Tavasts lefnad, användes
under katolska tiden för domkapitlets sammanträden; men sedan åt
detsamma anvisats sessionsrum i själfva kyrkan, blef husets öfra våning
nedrifven och den nedra begagnad dels till landtränteri, dels till
smedja för kyrkans behof och senast till kyrkans materialhus.

Låtom oss göra ett besök här år 1492.

Genom en låg ytterdörr instiga vi i en rymlig förstuga, hvars golf är
belagdt med tegel. Härifrån leder en smal trappa upp till byggnadens
öfra våning upptagande ett enda stort rum, till hvilket ljuset
inströmmar genom fyra fönster.

Kring ett långt bord placeradt midt på golfvet sitta domkapitlets
ledamöter samlade. I ena ändan af detsamma varsnas biskopen, Magnus III
Nilsson Stjernkors till Särkilax. Därnäst i ordningen följa de 12
kanikerne eller capitulares, bland hvilka främst märkas domprosten,
ärkediakonen, ärkepresbyteren och dekanen. Bland de öfriga ledamöterna
återfinna vi våra vänner från Paris: Arvid Kurck och Johannes Olavi.
Ännu må vi anteckna tvänne personer, hvilka tagit plats vid en af
sidoväggarne, landtprosten Ericus Simoni och kyrkoherden i Somero
Michaël. -- -- -- -- --

Magnus Stjernkors öppnade sessionen med ett andragande, hvari han
redogjorde för hufvudinnehållet af de Statuta synodalia, hvilka på det
kort förut sagda år afhållna synodalmötet i Äbo påbjudits.

Pastorerne, yttrade han, böra från predikstolen undervisa folket att i
dödsfara hvem som hälst, äfven fader eller moder, kan döpa sitt nyfödda
barn. Döpelseformeln är: jag döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige
Andes namn. Amen. Pastorerne i Norrfinlandia och Suderfinlandia böra
hafva ny chrisma före Påskhögtiden [chrisma var en helig smörjelse,
bestående af olja och balsam, hvarmed de, som döptes, smordes på
hjässan], i Satakunda, det aflägsnare Nyland och Tavastland 15 dagar
efter Påsk samt de öfrige före Bönsöndagen. Chrisma får endast med olja
uppblandas. Vid åläggandet af botöfningar bör den största varsamhet
iakttagas, så att de biktande väl underrättas om det straff, hvartill
de genom hvarje dödssynd gjort sig skyldige; men själfva penitensen
beror af biktfadrens pröfning och bör lämpas efter den biktandes
beskaffenhet. Kvinnors bikt får icke höras i kammare eller slutna hus,
ty under sken af dygd hafva laster ofta insmugit sig. Då ingenting hos
människan är dyrbarare än den till Guds beläte skapade och af Kristus
återlösta själen, så anbefalles pastorerne på det strängaste att med
åsidosättande af annat utan minsta dröjsmål besöka äfven fattige sjuke,
äfven med egen häst. Pastor må icke excommunicera någon af sina åhörare
utan särskildt tillstånd af biskopen, domkapitlet eller sin landtprost.
Pastor bör hafva upptecknade de fall, i hvilka det är honom tillåtet
att utesluta någon från nattvarden vid Påsken, äfvenså bör han ega
Canones poenitentiales, enligt hvilka han kan pålägga hälsosamma
botöfningar. Ingen må uteslutas från nattvarden för världsliga
förbindelser eller personliga skulder. På hvarje landskyrkas
invigningsdag böra från predikstolen namnen på kyrkans välgörare
uppräknas och dagen därefter högtidlig begängelse med mässa och
vigilier för dem firas. Pastor eller Capellanus bör hvarje söndag från
predikstolen på modersmålet uppläsa Fader vår, Ave Maria, tron samt
biktformeln och åligger det honom att hafva dessa stycken på
folkspråket skrifna, på det att han alltid må på samma sätt lära sina
sockenboar och desse lättare lära sig dem. Åt biskop förbehålles
uteslutande rättighet att aflösa hälgedomsrånare, äfvensom den, som
burit händer på en präst. Präst må icke utan biskopens och domkapitlets
tillåtelse begifva sig utom stiftet. Kyrkans dyrbarheter böra vara
noggrant upptecknade, icke blott i en utan i olika böcker. Likaledes
böra prästgårdens inventarier vara förtecknade, icke blott i kyrkans
böcker, utan äfven i pastorns egna, för eldsvådas skull. Präst, som af
sin företrädare icke mottagit fulla och oskadade inventarier, bör dock
vid sin afgång lämna dem i fullgodt stånd. Pastor eller vikarie bör
vårda sig om prästgårdens hus, hålla taken fria från takdropp,
underhålla dörrar och lås samt icke betunga sina sockenboar med alla
små förbättringar. Pastor bör gärda äng och åker samt gräfva brunnar.
Försummar han detta, så bör han vid visitationerna strängt bestraffas,
ersätta skadan samt icke hafva rättighet att göra testamente, innan
denna försumlighet blifvit godtgjord.

Biskopen betonade härpå, att han uppgjort dessa stadgar för att så vidt
möjligt afvända tidigare missbruk. Ty kyrkans värf är att införa skick
och ordning i församlingarna, att motarbeta lastbart lefverne och
lättsinniga handlingar. Dess egendom, som genom Gudi behagliga och
varmhjärtade människors bistånd sammanförts och endast kunde anlitas
till dess egen framgång och fäderneslandets bästa, måste ordentligt
förvaltas.

Han vände sig nu till Ericus Simoni och sporde hvad denne hade att
anföra.

Mäster Ericus uppsteg och meddelade, att han under sin senaste
visitationsresa af socknemännen i Somero låtit sig berättas om en mängd
grofva förseelser, hvartill socknens herde gjort sig skyldig. Han hade
sedermera själf närmare undersökt förhållandet och funnit denne mot
sitt bättre vetande hafva förbrutit sig mot sina medmänniskor och den
heliga kyrkans bud och föreskrifter, för hvilket han ej kunde undgå
näpst. Men då kyrkans stadgar intill nu varit något sväfvande och ej
fullt tydligt framhållit hvad dess tjänares plikt och rätt är och hans
högvördighet biskop Stjernkors' välvisa stadgar först senare utfärdats
anhöll han, att högvördiga domkapitlet ville skonsamt döma dessa
felsteg.

Förbrytelserna bestodo bl.a. däri, att kyrkoherden Michaël utan skäl
uteslutit församlingsbor från nattvarden, att han dröjt att infinna sig
hos sjuka, som därför dött utan nådemedlens bruk, att han låtit en död
person ligga obegrafven o.s.v.

Biskopen vände sig nu till den anklagade och tillsporde honom angående
orsaken till dessa förseelser.

Kyrkoherden Michaël hade intet annat att anföra till sitt försvar än
att personerna i fråga bemött honom ogästvänligt under hans sockenresor
och annars bevisat honom uppenbar ringaktning. Medgaf väl att han
kunnat löna ondt med godt eller använda lindrigare medel mot sina
ovänner, men betonade tillika, att ingen, ej ens kyrkans män, kan
fritaga sig från syndens välde öfver människan.

Nu tillsades parterna att utträda, hvarpå öfverläggningarna vidtogo.
Under dessa lade samtliga domkapitlets medlemmar från den yngste till
den älste kaniken sitt ord i vågskålen för eller emot. Sedan domen
formulerats, hvarvid såsom förmildrande omständigheter upptogos, att
kyrkoherden Michaël städse dessförinnan uppfört sig redeligen och att
hans förseelser denna gång främst borde tillskrifvas hämdlusta, hvarför
dock en hvar, mest en prästman, bör akta sig och bedja om Guds kraftiga
bistånd att kunna undgå slikt, inkallades de nämda personerna åter och
kyrkoherden Michaël fäldes mildt nog endast till penningeböter.

På landsbygden utöfvades domsrätten eljes i biskopens frånvara af de
nämda s.k. landtprostarne, som förde ordet vid prostetingen.
Kyrkoherden Michaëls förbrytelser mot ordning och skick måste dock
ansetts af något svårare art, eftersom de framdragits ända till själfva
domkapitlets och biskopens bepröfvande.

       *       *       *       *       *

Det var dock ej ensamt kyrkan och dess väl hvilka stodo dess män nära
om hjärtat, äfven världsliga saker och ting och främst de politiska
hvälfningarna, hvilka tidt och ofta uppdöko, bidrogo att på detta håll
framalstra handlingskraft och väcka fosterlandskänslorna till lif. Och
detta länder dessa vår kyrkas män till dess större heder, då
förhållandena på andra sidan Bottenhafvet gingo i en konträrt motsatt
riktning. Sålunda kunna vi här i förbigående omnämna, att medan våra
prästers ämbetsbröder i Sverige mer och mer anslöto sig till danskarnes
intriger och sålunda motarbetade fosterlandsvännernes goda afsikter,
biskoparne på Kuustö slott underhöllo en truppstyrka till eget försvar
samt därjämte sände både till de ryska och danska krigen soldater och
vapen samt ej sällan bisprungo svenska regeringen med penningelån.

Låtom oss åter öfvervara en session i domkapitlet någon månad efter
nyss skildrade tilldragelse där. Biskop Magnus' anlete är i dag mulnare
än vanligt och äfven ur de andras min, spel framskymtar bitterhet ja
t.o.m. vrede.

Hans högvördighet har skildrat den hotande situation, inför hvilken
landet otvifvelaktigt stod, han har i stora drag gifvit en bild af den
söndring, som rådde i norden, dar inre och yttre split nedref hvad
under århundraden med svett och möda uppbygts. Han har framhållit
riksföreståndaren Sten Stures ädla afsikter, men tillika de svårigheter
denne hade att kämpa med, omgifven som han var af hycklande och
upptågslystne ränksmidare.

Biskopen har så öfvergått till fredsunderhandlingarne mellan Sveriges
och Rysslands regeringar. Angående en varaktig freds afslutande sade
han sig dock hysa föga hopp. Denna sin åsikt hade han också framhållit
i ett bref till Sten Sture, däri han bland annat ifrågasatte, huruvida
det ens vore skäl att i Ryssland söka utvärka en bestående sådan. Redan
förut hade man nämligen förgäfves gjort försök i detta syfte, hvarför
det kunde synas mera ändamålsenligt att nöja sig med ett stillestånd.
En fred sluten t.o.m. blott för en tid af tio år skall icke hållas, ty
så framt storfursten af Moskva ser sig i tillfälle att angripa oss,
skall han göra det. De fordringar Ivan III därjämte uppstälde voro så
stora, att det syntes omöjligt att bringa någon öfverenskommelse till
stånd. Det vore därför att befara att striden ånyo måste upptagas,
hvarför man borde på alt sätt anstränga sig, för att till dess vara
beredd till motvärn.

Biskopen hemstälde därför nu till domkapitlet huruvida ej nya
underhandlingar med Svärdsbröderne i Liffland, med hvilka naturliga
bundsförvandter Sverige, såsom tidigare nämts, ej mer stod på sin
manliga vänskapliga fot, borde inledas. Förslaget godkändes enstämmigt
af de församlade och särskildt lade Arvid Kurck och Johannes Olavi de
varmaste fosterländska åsikter i dagen, åsikter, hvilka, såsom vi skola
finna, ännu mera i framtiden, då nämda personer själfva fingo kyrkans
roder i sina händer utgjorde oförgätliga bevis på handlingskraft och
ett ädelt tänkesätt. Vi anföra blott hvad den sist nämde år 1504 midt
under stridens brand skref till Svante Sture: "Gud vet att detta landet
står vedermöda före och örlig både af kristne och okristne fiender, så
att det icke kan blifva vid sig, utan Gud allsmäktig och de helige
Sveriges patroner ville det desto bättre beskärma och Eders herradöme
med makt, folk och goda råd. Huru sådana fördärf, som nu tillstunda,
måtte afvärjas, där vele vi hjälpa till efter vår yttersta makt och
förmåga."

Resultatet blef, att man utsåg tvänne medlemmar af domkapitlet: Erik
Ragvaldson och Henrik Venne, hvilka tillika med tvänne frälsemän Knut
Posse och Magnus Johansson skulle söka undfå Svärdsbrödernes hjälp mot
den ifrån öster hotande faran.



XVI.

Otto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.


Angreppen österifrån, hvilka medfört många blodiga offer och spridt oro
och armod i nordens bygder, hvarför detta krig också fått det
betecknande namnet: stora ryska kriget, hade nu upphört. Men den
välbehöfliga hvila, hvarefter vårt land suckat, unnades detsamma ej.
Fiendtliga skaror från motsatt håll började här utföra dater, knappast
mindre rofgiriga, mindre blodiga. Under alt detta hade Sten Sture
aflidit och Svante Sture efter honom utsetts till riksföreståndare.

       *       *       *       *       *

Det är den 2 augusti 1509 på kvällen. Lifvet i gamla Aurastaden går sin
sedvanliga gång. Vespersången från S:t Henriks dom på vänstra åstranden
ljuder högtidlig. Borgaren står vid ingången till sin butik med mössan
i handen och sedan sången tystnat bommar han varligt till ytterdörrarna
och går till de sina att njuta af hvilan efter dagens värf. Kvinnorna
påskynda sina kvällssysslor, lystna också de att få njuta af sömnens
famntag. Luckorna slutas för husens fönster. Snart råder nattlig
stillhet öfveralt, tystnad och liksom frånvara af alt lif. Dock, lifvet
har ej helt dött bort, från ett och annat fönster glimmar ännu en
sömnig talgdank och bakom detsamma varsnas ett nedhukadt hufvud forska
bland folianter eller ser man pennan trött glida öfver det ojämna
pappersbladet. Från ett gatuhörn höres någon gång ett högljudt skrål
eller en disharmonisk sång -- det är någon slottsknekt, som gör sin
myndighet gällande gent emot de hatade tyske krämarene, eller
besättningen från handelsskutorna, som af glädje öfver ett godt kap
blickat för djupt i glaset.

Men äfven skrålet bortdör så småningom. Ljusen släckas öfveralt.
Tornuret, som förkunnar tidens flykt, stör ensamt tystnaden.

Då, liksom gynnad af den lätta nattvinden, styr en fiendtlig flotta upp
för Auras böljor. Den har undgått väktarene på Äbohus. Tyst och ostörd
skrider den förbi de inslumrade besättningarne å de tyska
handelsfartygen. Nu har den nått sitt mål och lagt till vid åstranden.
Flottans anförare Otto Rud ger order att landsätta trupperna och
skådespelet tager sin början.

Redan står en af de närmast belägna byggnaderna i ljusan låga, antänd
från alla sidor af de hämdgiriga danska krigarne. Halfkväfda af röken
och yrvakna af fasa rusa husets olyckliga bebyggare genom lågorna eller
kasta de sig handlöst ut genom fönstren, men mottogas där ute af
halfvilda horder, som antingen spetsa dem eller slå dem till döds. Och
till jämmerropen sälla sig de blodtörstiges vilda härskri, trumpeters
ljud och trummors larm. Förskräkta eller nyfikna rusa stadens
innevånare ut från sina bostäder. Ett gräsligt drama möter dem. Män,
kvinnor och barn flyende undan förföljarene; andra dignande till
marken, öfverväldigade af blodförlust. Hugg och slag måttas häjdlöst
mot en hvar, som vågar ställa sig till motvärn. Där faller en moder med
händerna krampaktigt famlande efter sitt i en dansk knekts armar
gråtande barn, här glider ett redan knappast hörbart ave öfver en
kyrkans tjänares bleka läppar. Men de vilda skarorna bry sig ej om att
lyssna till böner. Efter ett väl måttadt hugg hemfaller denne åt en
obeveklig död. Många af stadens magistratspersoner, köpmän och andra
nedgöras utan hänsyn till stånd, ålder eller kön eller bortsläpas såsom
fångar ned till fartygen. Det ena huset efter det andra förvandlas till
rykande ruiner, sedan de utplundrats på det bästa de äga. Tusenden fly
ut från staden utan att kunna rädda annat än sina lif, mången lämnande
t.o.m. sina anhöriga antingen i det gapande eldhafvet eller till ett
byte åt fiendens blodtörst.

Nu synes danskarnes vilda framfart stillas för ett ögonblick. Man har
gjort rent hus och har intet vidare att frukta. Genom hopar af lik och
spillror tåga skarorna fram till stadens Stortorg, där de kring en
lifligt flammande stockeld låta det skummande vinet och ölet från de
kringliggande butikerna sig väl smaka. På lifsförnödenheter lida de ej
häller brist. De äro ensamma herrar i alla visthus och källare och
försumma ingalunda tillfället att smörja kräset. Och trötta efter
nattens strapatser och orgier söka de sig till hvila i de angränsande
husen, sedan talrika utposter och väktare sändts till olika delar af
staden för att vaka öfver, att deras planer ej blefvo i förtid
afbrutna.

Den redan högt på himlen stående morgonsolen öfverraskade de vilda
sällarne, där de med välbehag sträkte ut sig på sina mjuka bäddar, en
välfägnad, som ej på länge stått dem till buds. Med vresighet och trots
efterkommo de omsider de trumpetsignaler, hvilka utifrån kallade dem
till uppbrott, till nya äfventyr, nya illbragder.

Snart var krigarenes brokiga följe åter uppstäldt på torget och Otto
Rud gaf nu sin röfvarhord order att tåga af till domkyrkan, där det
rikaste bytet helt säkert väntade den.

Framkomna hit begynte de vilda sällarne oförtöfvadt förstörelsevärket.
Kyrkogårdens träportar nedbrötos inom kort ock öfver kullar och
grafstenar rusade man rofgirigt fram till kyrkdörrarne. Här mötte dem
ett kraftigare motstånd, hvarför de nödgades gripa till storm för att
få dörrarne att remna i sina fogningar. Inkomna i själfva domen, hvars
högtidliga frid de ej drogo i betänkande att oskära genom svordomar,
skrål och härskri, genomletade de alla vinklar och vrår. De inträngde i
kapellen och plundrade dem på deras dyrbarheter. De nedstego i
grafhvalfven och togo från de döda hvad som var af värde. I sakristian
gjordes dock det bästa bytet.

Bland skatter, som Otto Rud och hans följe beröfvade det åldriga
templet, må anföras: den med ädelstenar rikt prydda biskopsmitran,
biskopsstafven, en mängd kalkar af guld och silfver, rökelsekar,
hälgonbilder, reliker och kyrkoskrudar samt de värdefullaste böcker och
manuskript. Hvad som ej kunde medtagas slogs till spillror eller
förbigicks föraktfullt.

       *       *       *       *       *

Från Åbo föra vi läsaren på en tripp till det närbelägna
birgittinerklostret i Nådendal, som nu utgjorde det närmaste målet för
Otto Ruds och hans krigares blodtörst.

Några klämtslag tillkännagifva att middagsmässan slutats och nunnorna
med abbedissan samt munkarne med generalkonfessorn i spetsen vandra par
om par bort till sina refektorier, där middagsmåltiden väntar.

Måltiden, uppdukad på ett långt bord midt på golfvet, tager under
dödstystnad sin början och sedan man gripit sig an med anrättningarna
börjar en af systrarna upprabbla en mängd latinska glosor, hvarmed hon
fortfar under hela måltiden. Läsningen afstannar blott på ett tekken af
abbedissan, hvarvid systrarna höja sina händer och trenne gånger
framsäga sitt Ave Maria.

På liknande sätt aflöper måltiden jämväl i munkarnes refektorium.

I förbigående nämna vi, att måltiderna öfvervakades i de manligas
refektorium af generalkonfessorn och i de kvinnligas af abbedissan
eller i hennes ställe af en aktad och ärevördig klostersyster, kallad
priorissan.

Man har redan uppstigit för att tyst, med blicken sänkt mot jorden
begifva sig till sina celler, då i ett nu en af klostertjänarene
andlöst inrusar och tillkännagifver, att en båt med flere ända till
tänderna beväpnade krigare just nu landstigit nedanför klostrets murar.
Denna underrättelse åstadkommer en viss oro i sinnena och de fromma
bröderne och systrarna störas i sin taktfasta gång, men en vink af
abbedissan och generalkonfessorn inför åter ordning och skick i lederna
och med sviktande knän ilar den kunskapande tjänaren tillbaka ned på
sin post vid klosterporten.

Han har knapt anländt hit innan några högljudda slag med portklappen
och några barskt uttalade befallningar om inträde bringa reglarne att
falla.

Den bäfvande klosterbrodern står nu ansikte mot ansikte med Otto Rud
och tio à tolf af hans kraftfullaste kämpar.

-- Är detta ett munk- eller nunnekloster, tillspörjer han den mörke
skepnaden, som ifrigt korsar sig.

-- Bådadera, ers nåd, genmäler munken med skälfvande röst.

-- Under hvems öfverinseende står detta kloster?

-- Under moderklostrets i Vadstena i Sverige.

-- Godt, och klostret skall vara det rikaste här i landet?

-- Ja, ers nåd, det har omfattats med stor tillgifvenhet; men lagens
skydd har också städse erbjudits här en hvar, som där ute råkat ut för
en syndfall världs många faror och ondsintas, lättsinnigas frestelser.

Han gjorde åter korstecknet.

-- Håll in med ditt ifriga pladder, svartkåpa. Hvar har du
skattkammaren?

Otto Rud såg med ett illistigt grin på läpparne huru det sviktade i den
lismande munkens knän.

-- Guds moder skydde mig. Jag är en ringa tjänare. Jag kan ej besvara
eder fråga.

-- Bekänn, eller måste vi anlita våld. Ser du desse män äro ej vana att
lekas med.

Han pekade härvid på de bakom stående krigarene, hvilkas ögon tyktes
skjuta blixtar.

-- Alla hälgon bevare mig för ers nåds vrede, jag talar sanning,
genmälte han något modigare. Men på en vink af den obeveklige danske
sjöhjälten att gripa till stormning ändrade han ton och utbrast:

-- Ers nåd värdes vända sig till dem, som öfver detta heliga hus väldet
hafva.

-- Du vill altså, usling, att vi skola göra en omväg upp till Vadstena,
för att I under tiden måtten få tillfälle att fly undan med alla
rikedomar. Nej, tack, så enfaldige äro vi ändå inte.

-- Ers nåd, jag har ännu aldrig farit fram med svek. Det var en
orättvis beskyllning. Jag åsyftade blott, att I hos abbedissan eller
generalkonfeseorn anhållan om bättre besked än hvad jag kan lämna.

-- Så visa oss till dem då och stå ej här och förhala tiden.

-- De träffas i sakristian, till hvilken dörren där borta leder.

Han pekade på en järnbeslagen dörr af manshöjd, hvilken befann sig
i den framför klosterkyrkans högkor uppförda utbyggnaden.
Efter ett slag på dörren öppnades den af abbedissan, som därpå
högtidlig och med värdig hållning drog sig några steg tillbaka inåt det
halft skumma, stora rummet.

Generalkonfessorn, som sysslade borta vid ett af fönstren, vände sig
vid bullret af de inträdande om och gaf på ett ingalunda mindre
ögonskenligt sätt sin värdighet tillkänna.

-- I min konungs namn, började Otto Rud utan att blifva tillfrågad,
fordrar jag, att I genast till oss, hans utsände, öfverlämnen all
öfverflödig lyx och rikedom I här hafven eller ock en därefter lämpad
brandskatt. Gören I ej detta, hafva vi af honom makt och myndighet att
med våld kräfva ut hvad ej i godo lämnas.

Abbedissans anlete antog en alt bistrare uppsyn och med armarna
korslagda öfver bröstet genmälte hon:

-- Och detta dristen I uttala i ett heligt rum som detta. Hälgonen vare
eder själs salighet nådig! Hvem är denne eder konung, att han dristar
föra detta själfviska språk? Vi veta väl att norden långa tider oroats
af fienders ofog och onda stämplingar, men att en kristen man låter
dylika ord gå öfver sina tjänares läppar, det hafva vi till denna stund
ej erfarit.

-- Jag känner edra och edra prästers stora ord och försök att slingra
er undan, men denna gång skall du högvördiga häxmästarinna ej träffa
ditt mäl. Vet, att min flotta ligger ett stycke här utanför. Den rymmer
alla klostrets skatter mer än väl, om ock bytet i Åbo var godt, och er
själf och alla edra nunnor och munkar med.

-- Och du tror att jag ej kan nedkalla Guds eviga straffdom öfver den,
som hädar honom och hans heliga.

-- Jag ger edra glosor hin, antingen betalen I brandskatten eller
befaller jag oförtöfvadt mitt folk att anlita våld.

Abbedissan och generalkonfessorn, på en hemlighetsfull åtbörd af henne,
försvunno nu genom en löndörr lämnande de förbluffade krigarene åt sitt
öde.

-- Fördömda trollpacka, röt Otto Rud och rusade mot den dörr, som
stängde den hemliga utgången, hafva de ej öfverlistat oss och gjort oss
till sina fångar.

Han gjorde nämligen några fåfänga försök att komma ut denna väg och
gripa flyktingarne, men förgäfves.

-- Sprången ytterdörrarna, röt han åt de nära nog handfallna krigarne.
Men deras ansatser, så eftertryckliga de än voro, förblefvo
resultatlösa.

Ett svall af svordomar gick öfver en hvars läppar, då från ett
angränsande rum en kraftfull, entonig sång framkallade deras
uppmärksamhet.

-- Död och pina, framhväste en af det danska följet, de uslingarna
sjunga redan hälgonens lof öfver att hafva lyckats fånga oss i fällan.

-- Det skola de ej ha gjort förgäfves, dånade Otto Rud. Jag skall nog
ännu lära de skenheliga odjuren dansa.

Härvid gjorde han en häftig ansats på den till högkoret förande dörren,
hvilken han först nu upptäkte, och ropade:

-- Fram med skatten eller sticka vi hela härligheten i brand. Rädde sig
därpå den som rädda kan.

Sången fortfor oafbrutet. Man tyktes ej vilja låta störa sig af de
öfverretade vilda sällarnes skrål och svordomar.

I detsamma öppnades löndörren åter och abbedissan och generalkonfessorn
inträdde åtföljda af tvänne munkar, hvilka buro ett stort, järnbeslaget
skrin.

-- Edert heliga nit börjar gå för långt, yttrade Otto Rud vresigt till
de inträdande.

-- Käre vänner, förifren eder ej. Vi skola söka göra hvad på oss
ankommer.

-- I hafven velat hafva oss till edra fångar. Veten I hvad det vill
säga att utan orsak instänga danske män inom lås och bom.

-- I boren veta, att klostrets dörrar alltid äro lykta och att blott vi
kunna lösa deras fjättrar.

-- Må så vara. Men så haden I åtminstone kunnat befria oss från det
öronpinande skrålet där inne. Vi äro vana vid helt annan musik.

Abbedissan knäpte sina händer och frammumlade en bön. Hon hade samlat
systrarna och bröderne där för att omstämma krigarenes onda sinnen. Hon
fann nu, att deras hjärtan ännu voro för stenhårda för att uppmjukas.

-- Gif oss nu hvad oss bör tillkomma, påskyndade Otto Rud. Vi hafva
ännu mycket på annat håll att uträtta.

-- Nå väl, må ske, genmälte abbedissan, och huru stor skall
brandskatten vara?

-- 25 mark i penningar.

-- Gif dem detta och rädda klostret från vanära, yttrade hon vändande
sig till sin ämbetsbroder. Och du heliga Birgitta, förlåt din svaga
tjänarinna denna synden. Jag gör detta för ditt heliga namns skull, för
den sak hvarför vi uppoffrat alt kärt och dyrbart på jorden för att här
i ensamheten i frid med dig och alla heliga försaka och strida mot
synden och köttet. Bönhör din svaga tjänarinna. Amen.

Veni sancte spiritus, bifogade den till högkoret förlagda kören, som
tydligt uppfattat de högt, uttalade orden.

De danske krigarene stodo som på nålar. Men då det klingande myntet
hamnat hos dem fingo de snart en gladare uppsyn, och sedan de lämnat
klosterportarne bakom sig och stigit ned i de vid stranden nedanför
förtöjda båtarne, lekte dem intet annat i hågen än nya rof, nya
illbragder.

Utöfver hvad vi nyss ordat om lifvet i Nådendals kloster må vi i detta
sammanhang ännu några korta meddelanden lämnas.

Klostrets främste upphofsman var biskop Magnus II Olofsson Tavast, som
1412-1450 innehade biskopsstolen. Detsamma styrdes af en abbedissa,
vanligen tillhörande någon af landets aristokratiska familjer. Den
främste bland munkarne var generalkonfessorn. Bland öfriga tjänstemän
omnämnes den s.k. sysslomannen, som hade uppsikten öfver klostrets gods
och tjänare och ombesörjde dess förvaltningsangelägenheter. Han
inspekterade klostergodsen, förde jordebok öfver dem, aflade räkenskap
inför abbedissan och vakade öfver, att klostrets underhafvande
fullgjorde sina skyldigheter. Föreståndaren för klostergården kallades
gårdsmästare.

Förbindelsen mellan detta kloster och moderklostret i Vadstena var
liflig och i alla viktigare frågor inhämtades dess råd och anvisningar.
Moderklostret tillsatte abbedissan och generalkonfessorn, dock sedan
det inhämtat munkarnes och nunnornas i Nådendal uttalande därom.

Angående klosterbefolkningens antal i Nådendal under klostrets
välmaktsdagar har man ej fullt noggrann kännedom. Men att flere af dess
invånare tillhört landets adliga ätter, såsom Fincke, Bitz, Fleming,
Kurck m.fl. inhämtas af ännu till hands varande gåfvobref.

Enligt ordensregeln borde ett Birgittinerkloster bestå af 60 nunnor, 13
präster, 4 diakoner och 8 lekbröder. Föga troligt är att Nådendals
kloster någonsin varit i stånd att uppfylla dessa föreskrifter, men så
mycket vet man likväl, att pesten år 1508 här bortrykte 35 personer af
bägge konventen, utan att klostret likväl gick under, hvaraf kan
slutas, att dess bebyggares antal måste varit betydande.

Klostertukten var sträng, lifvet inom dess murar enformigt och fullt af
försakelser. Särskildt gälde detta nunnorna, hvilka till antal
öfverstego munkarne. Nunnorna skulle enligt moderklostrets föreskrifter
med största omsorg akta sig för ett opassande och anstötligt
uppförande. I kyrkan skulle de hålla ögonen sänkta mot jorden och vända
sina hjärtan till Gud samt undvika att från de platser, dem anvisats
därstädes, blicka ned till den öfriga församlingen. Fyra gånger årligen
egnades döde bröder och systrar en hyllningsgärd genom vakande och
böner. Detta skedde jämväl, då någon broder eller syster aflidit.

Klostret omfattades med varm tillgifvenhet af allmänheten. Gods,
penningar och ägodelar strömmade till detsamma från alla håll. Äfven
konungarne och riksföreståndarene visade klostret sin välvilja genom
skänker och gunstbevisningar. Men redan i början af 16:de århundradet
började detsamma märkbart aftyna. Gåfvorna glesnade mer och mer och
obetydligheten af de köp, klostret efter denna tid afslutat, häntyder
på ansenligt förminskade tillgångar. Då slutligen 1508 års pest nådde
äfven dess invånare förmådde detsamma efter denna svåra hemsökelse ej
mera repa sig, utan förföll synbarligen så småningom. Sålunda hade dess
anseende och inflytande redan betydligt aftagit innan Vesterås recess
1527 gjorde ett slut på alt kloster väsende i Sverige och Finland.

       *       *       *       *       *

Från Nådendal begåfvo danskarne sig dels till svenska kusten, dels till
Hangöudd, därifrån de hotade Åbo med ny hemsökelse, i händelse de ej
erhöllo 12,000 mark i brandskatt. Af biskop Johannes Olavi, som tagit
sin tillflykt till det starkt befästade Kuustö slott fordrade
de en lika stor penningesumma i lösen för biskopsskruden. De
försvarsåtgärder, hvilka genast träffades på finska sidan gjorde dock
dessa hotelser om intet och längre fram på hösten afseglade den danska
flottan till Gottland.

I hvad mån Arvid Kurck personligen led af Åbo stads plundring är
obekant. Sannolikt var han en bland dem, hvilka genom flykten undsluppo
fiendens blodtörst och härjningsbegär.



XVII.

Arvid Kurck blir biskop. -- Kristian tyrann.


Den 10 juni 1510 mottog domkapitlet i Åbo det oväntade och sorgliga
budskapet, att biskop Johannes Olavi föregående dag plötsligt aflidit å
Kuustö slott. Under en måltid hade han fått en matbit i lufstrupen och
dött i följd af kväfning. Underrättelsen härom väkte allmänt
deltagande, ty den hädangångnes nitiska värksamhet och fosterländska
sinnelag voro vida kända. Domkapitlet, som från Johannes död till hans
efterträdares utnämning höll sina sessioner å Kuustö, sammanträdde
omedelbart till val af ny biskop, för att förekomma både den världsliga
makten och påfven, af hvilka den sist nämde mången gång egenmäktigt
inskridit vid valet af nordens biskopar.

Sedan domprosten Henrik Venne och ärkedjäknen, magister Paul Scheel,
hvilka i andlig värdighet stodo närmast, förbigåtts dels emedan de
redan voro något ålderstigna, dels emedan de saknade nog mäktiga
relationer, utsåg domkapitlet Arvid Kurck till Johannes Olavi
efterträdare i ämbetet.

Arvid Kurck uppfylde nämligen, såsom vi jämväl tidigare erfarit, alla
de anspråk man kunde ställa på kyrkans främste man i landet. Han
vägrade väl först att mottaga den honom erbjudna värdigheten, inseende
det ansvar han genom dess antagande nödgades pålägga sig och det ofta
brydsamma läge, under rådande stormiga tider måste vänta honom på denna
post. Men på de öfriges böner lät han sitt motstånd omsider vika,
hvarpå en skrifvelse uppsattes till ärkebiskopen i Upsala med
underrättelse om valets utgång. Därjämte anhölls om dennes medvärkan
till den påfliga sanktionens erhållande.

En ifrig förespråkare fick nu Arvid Kurck i Svante Sture, som i den
nyvalde såg en trogen och för de fosterländska sträfvandena pålitlig
bundsförvandt, hvarför han ock genom svenska sändebudet i Rom
påskyndade den slutliga stadfästelsen. De utfästa rundliga
penningegåfvorna, hvilka vid dylika tillfällen utöfvade det
värksammaste inflytandet, bidrogo helt visst också nu till sakens
snabba och lyckliga utgång. I följd af kyrkans brydsamma läge måste
Arvid Kurck dock uppskjuta sin invigning i ämbetet till den 4 okt.
1511, då den högtidliga akten ägde rum i Strängnäs.

Angående den finska kyrkans utblottade tillstånd lämnas oss många
talande bevis i de bref, Arvid Kurck aflät till riksföreståndaren.
Biskopen skrifver därom bl.a.: "Sorgliga äro de förhållanden hvari den
finska kyrkan för närvarande befinner sig. Den högtidlighet och ståt,
hon måst förena med sin värksamhet för att invärka höjande och väckande
på mängdens slumrande känslor och likgiltighet för något högre och
ädlare, ha så uttömt hennes krafter, att om ej gynnsammare tider stunda
mycken kraft och ihärdighet kräfves för att ställa alt till rätta igen.
Och det ser ej ut som den närmaste tiden i detta hänseende kunde öppna
några ljusare utsikter, ty förhållandena äro vill jag tro sådana, att
landets försvarskrafter måste så vidt möjligt stärkas och i detta
afseende kan ej häller kyrkan stå likgiltig. Fosterlandets försvar är
ju alla gode mäns gemensamma angelägenhet. Jag har därför ock genom
besparingar och de yttersta ansträngningar sett mig i stånd att till
den finska skärgårdens skydd utrusta några fartyg, om örlig och hårda
dagar åter stunda, därifrån Gud oss förhjälpe. För fortsatta
utrustningar af folk och fartyg samt för proviantering af fästningarne
nödgas jag med Ers nådes välvilliga gunst och nåd jämväl afhålla mig
från herremötet samt uppskjuta med min invigning till det mig genom
medmänniskors välvilja och Guds rika nåd anförtrodde biskopsämbetet,
sedan jag tillika hugnats med befrielse från den kostbara resan till
Rom."

Svante Sture afled redan den 2 januari 1512. Hans bortgång gaf väl
upphof till nya förvecklingar, utmärkta genom sin stormiga karaktär,
men efter en rad af blodsutgjutelser, nederlag och segrar frigjordes
norden likväl från de band, hvilka unionspolitikens bemödanden att
vinna fastare mark under fötterna och fosterlandsvännernes energiska om
ock ofta fåfänga motansträngningar pålagt densamma.

Kort efter Svante Stures död valde riksrådet vid ett möte i Arboga en
af unionspartiets anhängare Erik Trolle till rikets höfding. Men Sten
Sture d.y. bemäktigade sig snart de flesta slott och mottog
trohetsförsäkringar af hela allmogen, så att han den 23 juli 1512 kunde
hyllas som riksföreståndare.

1513 öppnades nya fredsunderhandlingar med Ryssland, hvilka, trots
intriger från Danmark, äfven utföllo lyckligt.

Kung Hans dog sist sagda år och efterträddes af sin son Kristian II.
Dennes första mål blef att kufva Sverige.

Innan vi emellertid gå att skildra de strider och förvecklingar
Kristian Tyranns regering framkallade i norden och under hvilka biskop
Kurck nära nog städse iakttog en honom värdig och ädel hållning,
afbryta vi här för ett ögonblick den historiska tråden för att skildra
andra, fredligare värf.



XVIII.

Syskonen sammanträffa.


Det är en kall vintermorgon 1513. Snö har under natten fallit i mängd.
Vägarna ligga igenyrda af höga drifvor och barrträden på ömse sidor om
den smala skogsstigen blotta sparsamt sin gröna skrud mellan det hvita
höljet, som likt lenaste bomull lagrat sig på deras grenar. Men skyarna
där uppe skingras så småningom och månen träder majestätisk fram för
att förhärliga stillheten rundtomkring. Snart synes alt som
öfversålladt af de klaraste diamanter och en sakta nordan, som far fram
genom den vidsträkta skogen, smeker de vägfarandes anleten. Men
vinterkylan, som nyss förekommit helt mild och uppiggande, blir i en
hast bitande, och med försiktighet svepa de i släden sittande omkring
sig fållarna, hvilka nyss legat vårdslöst hopade nere vid fötterna. De
ett stycke efter biskopen och hans körsven följande ryttarne börja
också huttra af kölden och gång på gång sporra de sina hästar för att
genom lifligare rörelser öka kroppsvärmen.

Arvid Kurcks känsliga sinne hade rönt lifligt intryck af den fridfulla
stämningen där ute i den tidiga morgonstunden, och de minnen, som voro
fästade vid det hem, mot hvilket han nu sträfvade, framkallade hos
honom tankar, hvilka, trots många, många år flytt, se'n han sist
gästade detsamma, bragte hans hjärta att skälfva af fasa och bitterhet.
Det var Laukko gård, hans barndomshem och de nya förhållandena där han
nu ville bese och en gång bevittna. Och den längtan, som trots alla
vedervärdigheter dref honom dit, ökades desto mer ju närmare han kom
målet för densamma.

Skogen började nu så småningom glesna och snart såg man insjöns vida,
snöhöljda isfält utbreda sig för den framåtsträfvande lilla skaran. Det
började också redan ljusna och månen sjönk långsamt ned bakom
skogstopparne.

Efter ungefär en half timmes jämt traf kunde Arvid Kurck tydligt skönja
konturerna af ett två våningshus, som helt bjärt stack af mot den
enformiga hvita omgifningen. Röken, som i sirliga ringar hvirflade upp
ur dess skorstenar, gaf vid handen, att man redan långt för detta där
skakat sömnen ur sina armar och gått till dagens sysselsättningar.

Klockan kunde vara vidpass nio på f.m., då man gjorde sitt intåg å
Laukko gård.

Uppmärksamgjorda af hästarnes tramp rusade några af gårdens väpnare
nyfikna ut ur knektstugan, ty ehuru vana vid främmande besök här kom
detta dock något oväntadt denna tid af dygnet.

Det behöfdes blott några flyktiga ögonkast på den ur slädens baksäte
uppstigande reslige mannen, för att han genast af dessa skulle blifva
igenkänd såsom en kär och saknad gäst å stället. Många af Klas Kurcks
män voro nämligen ännu i lifvet och hade troget stannat kvar på den
post, de under en följd af år, mången ända från sin ungdom, beklädt.

Men vi låta gårdsfogden och hans män taga hand om biskopens följe och
ledsaga honom in i det hem, hvars nuvarande lycka och frid bilda en så
bjärt kontrast mot de fasansfulla skådespel, här tidigare utspelats.

Arvid Kurcks besök i fädernebygden, hvilken han ej återsett se'n han
såsom barn sprang omkring här, gladde främst hans syster Elin. Ty de
band, hvilka ända från deras spädaste barndom enat syskonen, hade ej
ens den långa skilsmässan kunnat rubba. Men också hennes make, den
mäktige lagmannen i Österbotten och Satakunta Knut Erikson, såg i den
anlände anförvandten en man, hvars både framstående plats inom
samhället och hjärtevinnande sätt ovillkorligen måste egnas all den
aktning och välvilja det stod i hans makt att kunna lägga fram i dagen.

Rörande var syskonens möte. Med utbredda armar ilade Elin mot sin
broder redan ute i förstugan, sedan hon dock först rätt kunnat fatta,
att hon värkligen hade honom i sin närhet. Länge stodo de slutna i en
innerlig omfamning, då hennes man ändtligen fann sig föranlåten att
bedja den käre gästen stiga in och hålla till godo med hvad hans hus
förmådde prestera.

Sedan ett kraftfullt handslag växlats mellan svågrarne och Kurck
nedkallat Guds välsignelse öfver det hem, hvars trösklar han nyss
beträdt, egnade han sig helt och hållet åt den husliga samlefnaden här
och åt hågkomsten om flydda tider.

Och glädjen och det fridfulla, stilla hemlifvet gjorde, att han helt
glömde bort alla de många bekymmer, som legat honom om hjärtat, att han
som ett barn jublade med de unga plantor, hvilka varmt omhuldade af en
öm moder och omtänksam fader uppväxte här.

Knut Erikson och Elin Kurck ägde i sitt äktenskap redan trenne barn,
sonen Johan och döttrarna Birgitta och Kristina. Af dessa hade dock
Birgitta lämnat hemmet för att egna sig åt det värf, hvartill hon redan
vid födelsen utkorats. Hon inträdde nämligen tidigt såsom nunna i
Nådendals kloster.

Hennes sällsporda begåfning lofvade henne en lysande framtid på detta
fält och härtill skulle ogensägligen i ej ringa grad jämväl bidraga en
fast energi och en tadelfri vandel samt det anseende det Kurckska
namnet förskaffat sig både här och långt utom Finlands gränser. Vi
återfinna också år 1567 Birgitta Kurck såsom föreståndarinna för det
kloster, inom hvars murar hon under enträgen andakt och hängifven sin
föresats sett sin ungdoms fägring vissna bort. Hon afled år 1577 såsom
dess sista abbedissa.

       *       *       *       *       *

-- Lyckan har varit vår gäst alt sedan vi satte bo här, yttrade Elin
med glädje strålande uppsyn under ett samtal till brodern.

-- Det är en stor gåfva ofvanifrån, den man ej gärna ville förlora, men
som dock så ofta beröfvas oss antingen genom egen obetänksamhet eller
andras illvilja, genmälte han med vemod.

-- Käre Arvid, jag har så mången, mången gång tänkt på dig och de svåra
plikter din ansvarsfulla post af dig fordrar, och i mina böner har jag
städse anropat den högste, att han måtte bistå dig och förläna dig
kraft att med framgång kunna uppfylla de förhoppningar man hyser till
dig.

-- Jag tackar dig för din orubbliga kärlek och försäkrar som en ringa
återtjänst, att ditt väl icke mindre varmt legat mig om hjärtat. Men
fullt lycklig har jag ej ens i medgångens rikaste ögonblick kunnat
skatta mig. Och vet du hvarför? Jo, det framfarna gömmer så mycket,
mycket bittert, som vi borde återgälda.

-- Ja vår faders blodsdåd kunna ej nog dyrt betalas. Medan jag gick med
vårt första barn blefvo tankarna på de kräckscener vår barndom
bevittnat mig mången gång öfvermäktiga och jag förföll i ett svårmod,
som ej kunde undgå min mans uppmärksamhet. Jag viste att detta
bedröfvade honom, desto mera som han anade anledningen därtill. En dag,
då vi sutto slutna till hvarandra och han försökte måla framtiden ljus
och löftesrik, beslöt jag för honom yppa det, jag länge nog gått och
rufvat på. "Dyre vän", sade jag, "om vi skulle bestämma vår förstfödda
till en medlare mellan oss och den allmakt, hvars vrede hvilar tungt
öfver dessa bygder." Han hlickade förfärad ned på mig och genmälte:
"Ofverväg noga med dig själf om vi hafva denna beslutanderätt öfver ett
väsen med förnuft och fri vilja." Jag gjorde så, men ju mer jag
rådgjorde med mig själf dess naturligare, Gudi och hälgonen mera
tacknämligt fann jag det vara, att detta barn påtog sig klosterlifvets
band. Min plan vann slutligen också min makes samtycke och vår
förstfödda fick i dopet namnet Birgitta.

Redan från sin spädaste barndom var hon ett allvarligt och tänkande
barn och den uppfostran jag egnade henne syntes mer och mer göra henne
mogen till det värf hon sedan efter egen önskan påtagit sig. Säg mig
har jag handlat orätt?

-- Ett lif i from andakt, i umgängelse med den helige ande och trons
martyrer kan ej skattas nog högt, svarade Kurck undvikande för att ej
genom långa utläggningar angående sina åsikter i detta hänseende grumla
den älskade systerns ädla afsikter och ingjuta hos henne tvifvel
rörande det mer eller mindre berättigade i den plan, som för henne
mognat till en lefnadsuppgift. De villfarelser klostren trots sin i
många afseenden äfven fruktbringande värksamhet slöto inom sina murar
samt det intrång dess bebyggare sökte göra på kyrkans lagliga gebit
voro honom nogsamt bekanta.

Detta deras samtal, som uteslutande rörde sig kring minnena från
barndomshemmet eller lifvet i det nya hem brodern nu gästade,
fortsattes sedan timmar igenom utan att någondera, införlifvade som de
voro, varsnade tidens flykt. Mörkret hade länge sedan fallit på och
månen kastade sitt trolska sken genom de färgade små fönsterrutorna in
det rum, där de tagit plats. Omsider kom hon dock att tänka på de
husliga plikter hon ännu hade ouppfylda för dagen och dessa tvungo
henne nu att slita sig från den omfamning, de tillgifna, varmhjärtade
syskonen egnade hvarandra såsom ett tyst tecken på bestående vänskap.



XIX.

Kyrklig ståt.


Om biskop Kurcks värksamhet såsom kyrkans föreståndare äro de
underrättelser, hvilka gått till vår tid, ganska tunnsådda. Så mycket
är likväl bekant, att han med nit och allvar sörjde för folkets
upplysning och sedliga förkofran. Hans täta och ofta långvariga
visitationsresor utgöra äfven de en bekräftelse härpå.

Men trots katolicismens ihärdiga sträfvan att fortplanta kristlig tro
och kristlig sed hos befolkningen vidlådde densamma dock brister,
hvilka i en snar framtid blefvo orsaken till dess undergång i norden.
Såsom ett exempel på dessa brister må här nedan lämnas en bild af den
yttre ståt och prakt, det ofta toma sken, hvarmed den katolska kyrkan
sökte imponera på mängden.

År 1339-1365 hade på Åbo biskopsstol suttit en from och nitisk man vid
namn Hemming. Han var en storhet i sin samtids ögon, men ännu mera
förhärligades han i legenden för efterkommande släkten. Vi erinra
exempelvis om Messenii ord i mindre Rimkrönikan:

    "Han var Gudfruktig och fast vis,
    För sin helighets skull bär pris,
    Hon båtade honom så stort
    Att han många under har gjort."

År 1495 anföres, att Gud genom Hemming i Åbo värkat många tecken och
under, att dylika undervärk genom honom där skett alt sedan år 1416
samt att man därför vore betänkt uppå att med första hos påfven anhålla
om hans kanonisation eller åtmistone skrinläggning. Dåvarande
domprosten i Linköping, Hemming Gadd, Sten Sture den äldres ombud i Rom
och påflig kammarherre, fick i följd häraf i uppdrag att till påfven
framföra och hos honom bedrifva detta ärende. Han lyckades äfven år
1499 att af Alexander VI erhålla tillstånd att från grafven upptaga
biskop Hemmings ben och med tillbörliga högtidligheter och vanliga
ceremonier flytta dem till en upphöjdare och ärofullare plats i Åbo
domkyrka för att där med vederbörlig vördnad hedras, "intill dess vi
kunne komma till själfva kanonisationens högtidlighet, som vi hafva i
sinnet." Rikets oroliga tillstånd vållade likväl att biskop Hemmings nu
beviljade skrinläggning försiggick först år 1514.

Det blef sålunda biskop Arvid Kurck förunnadt att fira denna högtidliga
fest.

Redan långt innan den betydelsefulla dagen ingått rådde liflig
värksamhet på Auras stränder. Höga och låga, rika och fattiga ville på
ett eller annat sätt deltaga i den "heliga" handlingen i hopp, "att
hvar och en, som hedrar den helge Herren Hemming här i världen, honom
hedrar han åter utan tvekan i himmelriket."

Alla hus i staden pryddes med blomsterkransar och löfkvistar. Portarne
till de högst uppsattes bostäder voro formligen omhöljda af gröna
guirlander och blommor i alla färger och mellan dessa framskymtade
adliga sköldemärken och förlänade färgrikedomen en än större prakt.

I domkyrkan och dess närmaste omgifning voro fliten och ifvern likväl
störst, ty här skulle de mest omfattande anordningarne ombesörjas.

Mellan pelarne uppfördes en 4 alnar hög och 30 alnar lång estrad,
hvarpå bygdes ett altare. Ofvanför estraden upphängdes 100 lampor och
på densamma placerades så många vaxljus den möjligen kunde rymma. Vid
foten af hvarje pelare ombragtes fat, i hvilka rökelse och myrrha
skulle afbrännas. Midt i kyrkan upphängdes riksföreståndarens,
ärkebiskopens och biskop Hemmings på båda sidor målade vapensköldar.
Hvarje pelare pryddes därjämte med Hemmings bild och vapensköld, hvilka
omgåfvos med talrika vaxljus. Blomsterguirlander fästes i midten af
hvalfvet och midten af hvarje pelare och mellan dess placerades mindre
vapensköldar och dekorationer. Kyrkogården och dess portar smyckades
lika rikligt, och det hela tedde sålunda ett i allo högtidligt och
prunkande utseende.

Den nyss omnämda estraden eller parken som den kallades fick beträdas
endast af biskoparne, riksföreståndaren, rådsherrarne och ridderskapets
samt prästerskapets förnämste representanter.

Till högtidligheten anlände äfven från Sverige flere af dess främste
män, bland hvilka må nämnas ärkebiskopen i Upsala Jakob Ulfsson och
biskop Matthias Byning från Strengnäs.

Deltagarne från eget land voro ännu talrikare och i spetsen för dessa
förmärktes naturligtvis biskop Arvid Kurck.

Angående själfva högtidligheten, hvarunder den tidigare omnämda ståten
ytterligare förhöjdes genom det formliga ljushaf hvari domkyrkan badade
och genom den vällukt, som strömmade ut öfveralt från rökelsefaten,
lämnas följande närmare detaljer:

Sedan de heliga relikerna blifvit upptagna och inlagda i ett förgyldt
skrin, på alla sidor prydt med biskop Hemmings vapen, anstäldes, under
det heliga sånger afsjöngos, med skrinet en procession ifrån
högkoret omkring kyrkan, hvarefter skrinet fördes in uppå parken.
Riksföreståndaren och "ed öfversta" buro härunder skrinet och hvar och
en, som deltog i processionen, brinnande vaxljus. Då skrinet blifvit
nedlagdt på altaret uppstämde ärkebiskopen: "Veni Sancte Spiritus",
därefter afsjöngos Litanian och Kyrie Eleeson samt slutligen sjöng
ärkebiskopen ensam: "In sancto hoc negotio hujus beati patris, beati
Hemmingi, nos non contingat errare" och kören svarade: "Te rogamus,
andi nos." Därefter fördes skrinet i procession omkring kyrkogården och
sedan åter in på parken.

Nu begynte mässan och medan introitus sjöngs bars skrinet upp på
högaltaret eller till ett annat ställe, dit folket bäst kunde komma för
"att offra, kyssas och göra sin gudlighet."

Af riksföreståndaren och biskoparne offrades härunder ett förgyldt och
ett försilfradt bröd, en förgyld och en försilfrad fjärding mjöd eller
vin, hvilket offer tillföll de tjänstgörande prästerna. De officierande
prästerne skulle vid detta tillfälle ej erhålla något annat offer. Men,
heter det dock, om likväl någon af dem som bära brödet eller
fjärdingarne vill lägga 50 eller 60 gyllen på altaret, "ther varder
ingen vredher om."

Efter offrens slut hölls ett latinskt tal på "parken" och äfven på
kyrkogården predikades om den helige Hemming.

Nu förrättade ärkebiskopen den heliga handlingen och då denna begynte
skedde undervärk i domkyrkan. Eld lopp från hvalfvet till "parken" och
åter från denna till hvalfvet; lefvande dufvor flögo hit och dit, med
hvar sin eld; från hvalfvet nedsväfvade oblater och stycken af oblater
och ibland dem blå, bruna, gröna, gula och hvita blomblad; lefvande
fåglar, såsom dufvor, hjärpar, steglitsor, sparfvar och andra små
fåglar foro hit och dit i kyrkan; bållar af linblår, fylda med krut,
antändes, nedkastades och deras sken liknade ljungeldars.

Sedan den heliga handlingen försiggått och mässan ändats upplästes
välsignelsen och bönerna. Festen afslutades med högtidliga måltider och
gästabud, hvarvid biskop Hemmings lefverne och undervärk förelästes och
dyrbar rökelse brändes.

Skrinläggningen, hvilken vanligen föregick kanonisationen, var mindre
kostsam än den sist nämda och omfattade färre ceremonier. Den som
skulle förklaras salig (beatus) måste hafva varit död åtminstone i 50
år, hafva fört ett särdeles heligt lefverne och efter sin död gjort
undervärk. Kanonisationen eller upptagandet i förteckningen (canon)
öfver hälgonen försiggick under de kostsammaste högtidligheter och
medförde den högsta utmärkelse. Till den kanoniserades ära kunde kyrkor
byggas, altaren resas, fester firas, hans reliker kunde kringföras i
processioner och han själf offentligen åkallas.

Den åt biskop Hemming utlofvade kanonisationen gick aldrig i
värkställighet, ty genom reformationens insteg i norden skingrades,
innan denna ceremoni ägt rum, det mörker, katolicismen spridt öfver
land och folk.



XX.

Kristian II vinner styret i norden.


År 1515 återvände Erik Trolles son, Gustaf Erikson Trolle, från Rom
till Sverige, där han utsetts till ärkebiskop. Genom detta val väktes
de gamla tvisterna åter till lif. Trolle vägrade att erkänna Sten Sture
d.y. såsom riksföreståndare och belägrades därför af denne på sitt
slott Stäket. Samtidigt sökte jämväl kung Kristian II fullfölja sina
planer på Sveriges underkufvande. År 1517 kom han ärkebiskopen till
hjälp, men blef slagen och kunde ej hindra Stäkets fall och Trolles
afsättning, hvarom beslut fattats på riksdagen i Arboga den 25 nov.
nyss nämda år, där också Arvid Kurck med sin röst understödde Sten
Sture. Nu vände sig kung Kristian med sin flotta till Finland och
härjade längs Ålands och fastlandets kuster. År 1518 gjorde han ett
nytt angrepp mot Sverige, men rönte nu lika liten framgång som förra
gången. Vredgad häröfver sökte han hämden på annan väg. Han anropade
påfvens bistånd och utvärkade, att denne förklarade Sten Sture i bann
och belade Sverige med interdikt, d.v.s. förbjöd fullgörandet af alla
kyrkliga ceremonier och fromma förrättningar. Ett nytt anfall i januari
1520 slutade för Kristian lyckligare. Riksföreståndaren blef nämligen
nu af en dansk här slagen i Västergötland å sjön Åsunden i närheten af
Bogesund. Sten Sture sårades härvid och afled på återvägen genom
mellersta Sverige den 3 febr. samma år.

Danskarnes seger var nu afgjord och å rådsmötet i Upsala d. 2 mars
erkände riksrådet i folkets namn Kristian II såsom konung.

Den enda som ännu förblef det fosterländska partiet trogen var Sten
Stures ädla och oförskräkta enka Kristina Gyllenstjerna, som förde
befälet å Stockholms slott. Men också hon nödgades snart vika för
öfvermakten, likväl först sedan hon utvärkat försäkran om tillgift för
flere af hennes aflidne makes trognaste anhängare. Bland dessa märka vi
i Finland: Arvid Kurck, Tönne Erikson Tott, Åke Göranson Tott och Nils
Eskilson Banér.

Den 10 juni 1520 ingick från den nyvalde konungen till riksråden och
andra i Finland bosatte bref med befallning att med det allra första
infinna sig i Stockholm, så framt de ville sörja för sitt eget, den
heliga kyrkans och menige mans i riket framtida väl och bestånd. Denna
befallning efterkoms likväl ej, ty man anade hvad afsikten med den
samma var, en aning, som också snart skulle så grymt besannas.



XXI.

Fosterlandsvän och fosterlandsfiende. -- Arvid Kurck vacklar. -- Gamla
vänner mötas.

-- Godkväll, frände! Hvad ser du så jämmerligt andäktig ut?

-- Tiderna, vi lefva i, äro ej just så glada häller, genmälte den
tilltalade, medan han höll in årarna.

Aftonen var mild och lugn. Ej en våg krusade den vida fjärden, i hvars
famn skog och stränder speglade sin saftiga sommarskrud.

De båda männen fortsatte härpå sida vid sida under ett lifligt samspråk
rodden. Den vida vattenspegeln smalnade mer och mer af och inom kort
styrde de in i ett långsträkt sund, på ömse sidor omgifvet af dunkla
skogar och ängsmarker.

Plötsligt höll den ene af de samtalande åter in årarna och yttrade:

-- Hör du sången där borta. Hans högvördighet gör det storståtligt för
sig, medan andra fattigstackare få knoga och arbeta för brödfödan eller
ock svälta ihjäl.

-- Jag vet ej annat än att han fullgör sin plikt, som en ärans man och
kyrkans föreståndare bör göra det.

-- Jo, jag tackar. Att genom uppenbart trots draga kung Kristians vrede
ned öfver oskyldiga landsmän, det kallar du att fullgöra sin plikt. Och
att sedan låta sjunga fromma sånger för att få oss att tro honom vara
en uppriktig Guds man, det tycker du bevisar hans varma nit för kyrkans
och folkets sak. Men att han låter sina väpnare stinga ihjäl oskyldiga
människor, som anropa hans bistånd, hvad kallar du då det?

-- Det kallar jag lögnaktigt förtal.

-- Jaså, du tror kanske att jag ej känner till huru biskopens folk
stack ihjäl Hans Erikson, för att han dristade sig söka upprättelse mot
Sturens orättvisa fogdar.

-- Men du glömmer att tillägga, huru väpnaren Månson flydde undan Gud
vete hvart för att undgå sin herres straffdom och huru han förgäfves
efterspanades både när och fjärran.

-- Och sände han ej skepp och soldater till Sverige för att motarbeta
konungens afsikter?

-- Det hade han rätt till och därmed fullgjorde han sin plikt som en
ärlig och god finsk man tillkommer.

-- Är det då rätt att sätta sig mot sin öfverhet?

-- Kung Kristian är ingen laglig styresman öfver Sverige och oss. Han
har med våld inträngt hit och med blod och ränker gått fram öfver
fredliga bygder.

-- Akta ditt hufvud! Om dylikt talesätt komme till hans öron, kunde det
gå dig illa.

-- Det betydde så litet. Mången högre uppsatt och värksammare man än
jag har redan träffats af hans blodsdomar.

-- Det där vill jag i min tur kalla nedrigt förtal. Har han ej lofvat
oss lugn och frid efter de många år af oro, som rådt i bygderna.

-- Idel fagert tal för att locka oss i fällan. Du tyckes ej känna till
Stockholms blodbad och mordet å de finske adelsmän, hvilka han dock
tidigare lofvat huld och hägn för deras ärliga och modiga uppträdande
för fosterlandets väl.

-- Om han gjort dem ett hufvud kortare, hvilket jag betviflar, så hafva
de väl fört dylika ord på läpparne som du och deras straff varit väl
förtjänt.

-- Så pratar du som ingenting hört om alla dessa gräsligheter. Men att
på en enda dag strax efter sin kröning låta halshugga nittioen af
Sveriges förnämsta och ädlaste män, förutom personer af menigheten och
borgerskapet, och att kort därpå låta samma gräsliga dåd öfvergå
riksrådet Åke Göranson Tott på Tavastehus slott och några veckor därpå
Nils Eskilson Banér på Raseborg det kallar jag att rasa värre än ett
vilddjur.

-- Men den där uslingen där uppe på slottet invid oss sitter trygg och
lefver Herrans glada dagar. Skulle alt det där vara sant, som du nu
kört i halsen på mig, borde väl kungens straffdom främst drabbat honom.

-- Du är, hör jag, en nedrig skurk, som bär fiendtliga anslag mot
fosterlandet i ditt bröst. Gjorde jag rätt skulle jag stöta ned dig
eller kalla hans högvördighets män att stänga in dig i det mörkaste
nästet där uppe, tils ditt uppbrusande lynne lagt sig.

-- Gör som du vill. Jag är ej den ende, som längtar efter ett annat
regemente än det vi hittils varit nära att digna under. Fienden har mer
än en gång bränt upp mitt hus och alt det lilla jag haft och endast
genom flykten har jag räddat lifvet. Nu kommer en ny härskare och
lofvar oss hägn och lugn efter alla dessa vedermödor, och honom kallar
du ett vilddjur.

-- Och hvilka fiender hafva då gjort dig alt detta? Jo just desamma,
hos hvilka du nu vill söka skydd. Jag har nyss ännu kallat dig frände.
Nu ser jag i dig en fosterlandsförrädare.

-- Och jag har härintils trott mig i dig möta en vän och medhjälpare
vid förbättrandet af vår ställning. Nu finner jag dig vara en nedrig
pultron.

-- Lycka till på den hala stig du beträdt, yttrade härvid den förre. Da
har väl ingalunda häller hört huru det gått med Hemming Gadd, den
listige ormen, som först tjänade fosterlandet och sedan började gå i
den danske konungens ledband. Hans hufvud föll invid Banérs å Raseborg.

Den tilltalade låtsade ej höra hans sista ord. I djupet af sitt hjärta
misstrodde han sin forne vän. Den, som en gång bär afvog sköld mot sin
laglige konung, kan också uppfinna hvilka historier som hälst för att
föra sina fiender bakom ljuset.

Men då den senare sett sin motståndare försvinna bakom närmaste udde,
sjönk han ned på knä i sin båt och bad alla osynliga goda makter gifva
honom kraft att kunna fullgöra sina plikter mot fosterlandet samt
fortgå på den väg, den ädle, varmhjärtade Arvid Kurck stakat ut för
honom och hans medbröder.

Och långt ännu sedan han hunnit hemmets strand kunde han ur den i
skymningen redan inbäddade borgen midtemot uppfånga tonerna af en
andaktsfull sång, som steg mot osynliga rymder och hembar honom lof,
som ensam kan leda människolifvets öden genom alla vedervärdigheter.

       *       *       *       *       *

Vi finna biskop Kurck en tidig höstmorgon sittande tankfull i sitt
arbetsrum, en stor, ljus sal, sträckande sig genom en del af
fasadbyggnaden af Kuustö slott och på båda långväggarne försedd med
tvänne fönster. Från sitt skrifbord, som står under ett af de södra
fönstren, kan han blicka långt ut öfver angränsande holmar, skär och
vatten, hvilkas stormupprörda vågor slå oroligt mot strandhällarne.
Södra borggården ligger öde och tom, endast i sydvästra utkikstornet
kan biskopen skönja vaktens enformiga vandring af och till eller någon
gång se denne stanna och späja omkring sig, för att efterforska om
något ovanligare förmärktes inom synhåll.

Han har suttit en lång stund med hufvudet stödt mot vänstra handen och
armbågen hvilande på det massiva ekbordet. Hans blick är därunder
liksom fastnaglad vid det pappersblad, på hvilket han nyss nedskrifvit
några rader. Ju längre han blickar på detsamma dess mulnare blir hans
uppsyn, den höga, ljusa pannan klär sig i veck och pennan i hans högra
hand glider omedvetet ned på bordet.

Så rusar han upp liksom störd af något obehagligt i sin närhet och
börjar mäta det hårda stengolfvet med långsamma och taktfasta steg:

-- Jag har städse afskytt hyckleriet som en pestsmitta och nu nödgas
jag själf till egen fördel anlita denna utväg för att rädda mitt hufvud
undan bödelsyxan? Nej, det är ej endast _mitt_ lif som står i fara,
Finland, åtminstone de rättänkande af dess söner och döttrar, blickar
upp till mig som dess värn mot den törstige blodhundens raseri. Har jag
då rätt att hyckla för mitt lands välfärd? Jag är en svag dödlig, som
ej kan utransaka dina vägar, du evige där uppe, men jag vet att du
straffar menedaren och ditt straff går ifrån släkte till släkte. Och du
har ju lärt oss att löna ondt med godt. Rättvise Gud styrk din svage
tjänare i hans brydsamma läge! Men du har ju äfven sagt, att
missdådaren skall befordras till vederbörlig näpst. Jag vet, att du kan
göra honom oskadlig, men du vill ingen syndares död. Han tog sig för
pannan och stannade midt på golfvet liksom för att samla sina tankar.
Därpå fortsatte han mekaniskt:

-- Men är det då hyckleri att jag lofvar honom trohet och lydnad, efter
han en gång erkänts såsom konung öfver Svea rike och detta land, som ju
är en del af moderlandet? Jo, det är ett brott så till vida, att hvarje
fosterlandsvän borde resa sig mot tyrannens våldsbragder. Men är det
ett brott att låtsa trohet, tils tidsförhållandena ingifva hopp om en
utväg till ljusare framtidsutsikter? Mitt samvete säger att jag får
använda hvilka medel som hälst för att värna mig mot vilddjurets
öfverfall, för att kufva dess blodtörst, för att krossa dess raseri.
Och i denna förtröstan, för fosterlandets välfärd, för uppoffringen om
så skall ske af min egen välfärd, jag den ringaste af dess söner, skall
jag fullfölja min föresats under liflig åkallan af din nåd och
förlåtelse och alla saligas förböner.

Han trädde åter till sitt arbetsbord och slog sig ned vid detsamma.
Pennan flög öfver pappret och inom kort hade han afslutat brefvet med
orden:

"Vi försäkre eder trohet och lofva att med yttersta makt och förmåga
stå eder till tjänst med folk, skepp och värjor, så snart oss därom
tillsagt blifver. Eders nåds ödmjuke kapellan Arvid, med samma nåd
biskop i Åbo."

Sedan brefvet förseglats och alt sålunda var redo kände biskopen liksom
en tyngd lyftad från sitt hjärta och hängaf sig så åt andra, mindre
brydsamma betraktelser.

Han hade just stannat vid ett af de fönster, från hvilka han kunde
öfverblicka den nedanför liggande norra borggården med de densamma
begränsande västra och östra flyglarna, hvilka inrymde slottets
värkstäder och förrådsrum och där en liflig värksamhet rådde, då en af
hans svenner inträdde och tillkännagaf, att en främmande person önskade
aflägga hos honom ett besök.

-- Låt honom stiga in, svarade biskopen vänligt.

Kort därpå inträdde en kortväxt, muskulöst bygd man, hvars brunstekta
kinder och rättframma uppträdande tillkännagåfvo en allmogeskeppares.

Han dröjde en stund vid dörren, men efter en blick på det vänliga
anlete, som längre inåt rummet fixerade honom, fann han sig snart och
yttrade:

-- Ers högvördighet har låtit kalla på mig i och för en beskickning
till Stockholm.

-- Ja väl, genmälte Kurck. Jag har ett brådskande bref till kunglig
majestätet, och detta tarfvar icke blott skyndsamhet, utan ock en säker
frambringare.

-- Ni kan lita på mig. Och det gläder mig desto mer att få göra ers nåd
en ringa tjänst.

Biskopen blickade förvånad upp till främlingen. Han bad denne
emellertid taga plats å en af de väggfasta bänkar, hvilka funnos
anbragta i fönstersmygarne.

En stunds tystnad uppstod.

-- Ers högvördighet torde ej känna igen mig. Nej, nej, det är ock så
många år sedan vi senast sågo hvarandra och då var ni ännu blott ett
barn. Men jag igenkänner edert vänliga och ädla anlete om ock många
tiotal år ligga bakom oss, och edra ögons varma blick kan aldrig
förfela sin värkan.

Arvid Kurck dröjde en stund fundersam.

-- Ni var väl ej en bland den tyske köpmannen Marves sjöbussar, som
förde mig öfver till Tyskland?

-- Nej, så långt hafva mina resor ännu ej sträkt sig. Men jag har varit
lycklig att tillbringa många år af min ungdom i ert grannskap.

Då främlingen förmärkte att biskopen förgäfves sökte tyda hans gåtfulla
ord yttrade han omsider mera oförbehållsamt:

-- Kanske ni i er barndom hört omtalas en fiskare Niilonen, som på er
faders gård tjänade ut ända till sin död? Kanske ni tillika minnes att
han hade tvänne barn, af hvilka det äldre, sonen Penttu, mången gång
lekt med eder? Kanske ni också hört omtalas er faders och jungfru
Kirstis hårdhet mot oss, då far dött och vi stodo blottstälda på alt?

-- Och hvarför spor ni mig om alt detta?

-- Därför att jag städse älskat och högaktat er och jämväl er syster,
därför, att jag med intresse följt alla edra förehafvanden. Ty ni må
veta det först som sist, att just jag är samme Penttu Niilonen, som en
gång biltog lämnade er faders gård och drog ut i vida världen, förföljd
af illvilliga människors ränker.

Arvid Kurck stod som fastnaglad och sökte efter ord. Efter en stund
sansade han sig dock och yttrade:

-- Och trots alt det onda, som vederfarits er i mitt fädernehem, är ni
likväl villig att göra mig denna stora tjänst.

-- Har jag ej redan sagt er, att ni städse bevisat mig endast välvilja,
att ni ej kunnat rå för de andras onda stämplingar. För resten var ni
ju då ännu blott ett barn.

Rörd räkte biskopen honom sin hand och bad honom taga plats bredvid
sig. Och därpå förtäljde Penttu för honom sin skiftesrika lefnadssaga
med alla de vedermödor han fått utstå, innan han lyckats vinna fast
mark under fötterna. Sen dess hade han lefvat lycklig och nu var han en
välbärgad man med ett ganska nätt hemman, som han erhållit genom sin
hustru. Han egnade sig tillika också åt sjölifvet, ty vågornas lek,
hvaraf han redan som barn njutit på fiskefärderna tillsamman med far
och mor, kunde han aldrig förgäta.

Sedan samtalet slutförts lämnade biskopen sin gäst för en stund allena
och begaf sig in i ett angränsande rum. Efter en kort bortavara återkom
han med en silfverked i handen.

-- Denna ked gifver jag dig som en gengäld för din trofasthet mot din
otacksamme herres son och som ett minne af vår barndom. Då du i en
framtid kanske ej mera återser mig, ty Gud allena vet hvad morgondagen
under dessa oroliga tider bär i sitt sköte, skänk mig då vid anblicken
af denna ringa tingest en vänlig hågkomst och var förvissad, att den
gifvits dig af en man, som ej velat annat än fosterlandets och hela
dess folks sanna väl.

Rörd hängde han keden på den häpne mannens hals och gick därpå fram
till sitt skrifbord, därifrån han tog det nyss slutna brefvet.

-- Här. Tag detta och haf det fram till konungen. Det är af vikt att du
gör det ju förr dess bättre. Och jag litar på, att du utför detta
uppdrag efter bästa förmåga.

Niilonen lofvade fullgöra alt så vidt det i hans förmåga stod; ej
häller tvekade han, om det så påfordrades, att därvid vedervåga sitt
ringa lif. Och sedan han haft förmånen att än en gång få trycka den
gode biskopens hand begaf han sig i väg.

Länge stod Kurck kvar vid fönstret och blickade efter den bortseglande,
en kär om ock på samma gång bitter reminiscens från flydda dagar, då
fröjden visst mången gång grumlades af motgångar och vedervärdigheter,
hvilkas minne ingen tid mera kunde utplåna, men då han dock utan
bekymmer kunde blicka den kommande dagen an och ostörd staka ut den
väg, vid hvars slutmål han kanske snart nog stod.



XXII.

Arvid Kurcks fosterländska sinnelag. -- En afton på Kuustö slott.


Arvid Kurcks fosterländska sinnelag och den hängifvenhet hvarmed han
omfattade arbetet för nordens befrielse ur det danska ok, hvarunder det
nu slafvade, tvang honom, såsom vi nyss sett, att för sakens framgång
t.o.m. vika en hårsmån från den rättrådiga väg, han städse i öfrigt
beträdde. Att också kung Kristian ägde föga tilltro till Kurcks
försäkringar om trohet och lydnad finner man af samtida handlingar; men
han fruktade tillika smått den ansedde mannen och ville därför undvika
öppen brytning med honom. Likväl hyste den förre hoppet att genom hot
kunna invärka på honom, såsom vi t.ex. finna af ett bref af den 20
november 1521, då Gustaf Vasa redan höjt frihetsfanan i bygderna på
båda sidor om Bottenhafvet. Konungen skrifver däri bl.a. följande: "Vi
agte straxt med det allra törsta att gifva oss dit in i riket med ett
mäktigt tal krigsfolk till häst och fot, alle vare vänner och trogne
undersåtare till glädje och undsättning och därjämte tillbörligen näpsa
och straffa alla, som sig emot oss uppsätta och ej vilja akta ära, ed,
redlighet, eller vilja veta deras eget och deras barns och barnabarns
bästa, välfärd och bestånd."

Då brefvet kom Arvid Kurck tillhanda befann sig denne redan i öppen
strid med kung Kristian och lifligt värksam för framgången af den sak,
hvarför Gustaf Vasa kämpade.

Gustaf Vasas fosterländska sträfvanden kröntes också efter många
motigheter och umbäranden med framgång. Den 24 augusti 1521 utropades
han å ett möte i Vadstena till riksföreståndare och kort därpå började
han äfven egna vårt land en tanke på dess befrielse ur danskarnes
förtryck. En tidigare beskickning till Åland misslyckades väl,
motarbetad af Severin Norrbys öfverlägsna skaror, men icke desto mindre
afsändes i september samma år en annan krigshär till fastalandet under
befäl af Nils Arvidson. I mängd skyndade de mot det danska väldet
afvogt sinnade finnarne till dennes bistånd, så att han redan i
november trodde sig stark nog att angripa Åbo slott, som jämte
Stockholm och Kalmar ansågs för en af rikets tre hufvudfästningar.

Höfvidsman på Äbohus var denna tid junker Thomas Wolff, vanligen känd
under namnet "junker Thomas" och liksom kung Kristian en grym och
roflysten man, som gärna valde hvilka medel som hälst för
genomdrifvandet af sina planer.

       *       *       *       *       *

Vi föra läsaren åter på ett besök till de katolska biskoparnes
stamsäte, Kuustö fasta slott.

Det är en sen vinterafton. Vi kunna nämna den så, enär snö under dagens
lopp fallit i betydlig mängd, om ock hafvets vågor ännu fria från isens
fjättrar vräka sig tungt mot stränder och klipphällar.

Lif och rörelse råder å slottet och genom fönstren i andra våningen
strömmar ljusskenet rikligt ut på den enformiga, i drifvans hvita skrud
inbäddade omgifningen.

En talrik skara af Arvid Kurcks anhöriga och jämväl andra af landets
mest framstående personer anträffa vi samlade i slottets salar, och
trots de mörka moln, hvilka mer och mer skockas vid synranden, har man
för stunden låtit alla dystra tankar vika för att njuta af glädjens
flyktiga ögonblick.

Arvid Kurck deltar med lif och lust i de andras oskyldiga nöjen och
förtäljer för dem månget gladt minne från sina resor och sin vistelse i
den franska världsstaden. Hans syster Elin känner sig åter glad och
lycklig att se de dystra dragen fly från broderns ädla, höga panna, och
med barnsligt deltagande blickar hennes nyss med Arvid Erikson Stålarm
förmälda dotter Kerstin upp till morbroders vänliga och vinnande
anlete. Systersonen Johan deltar väl ock i den allmänna glädjen, men
hans blickar kunna dock ej skiljas från den unga och blomstrande Elin
Grabbe, och tid efter annan ser man de unga tu draga sig undan till
något af sidorummen för att anförtro hvarandra meddelanden uteslutande
afsedda för dem själfva. Den enda, som minst synes egna de andras
glädje sin uppmärksamhet, är den redan i lifvets strid mognade hjälten
Nils Grabbe, Elins fader. Fåordig, stundom liksom glömsk af alt omkring
sig spatserar han ensam för sig själf och stannar ofta långa stunder i
någon aflägsen fönstersmyg, från hvilken han späjar dit ut i
nattmörkret.

Sällskapet har just slagit sig ned vid det rikligt försedda
kvällsvardsbordet, för hvars utrustande biskopens köksmästare uppbjudit
all sin förmåga, då en man från den utanför posterade lifvakten hastigt
inträder och anmäler en hög gästs besök.

Biskop Kurck ger de andra tecken att ej låta sig störa däraf och drar
sig undan i sitt arbetsrum, dit den främmande inom kort inträder.

-- Frid med Er vördade kyrkofurste. Min herres riksföreståndaren Gustaf
Vasas välbevågna tack och hälsning bringar jag Er för alt hvad I utfört
till fäderneslandes väl.

-- Min herre, jag igenkänner i Er den tappre och välaktade Nils
Arvidson. Mottagen min hand till en hjärtlig välkomsthälsning af den
finska kyrkans ringe tjänare och försäkran om hägn och frid i den
boning, hvars trösklar I nyss beträdt.

Arvid Kurck bjöd sin gäst hedersplatsen vid sin sida och snart utspann
sig mellan de två ett samtal, hvarunder förvecklingarna i norden
dryftades. I lifliga färger skildrade krigsmannen Gustaf Vasas öden och
det varma nit han, oaktadt hotande faror omgåfvo honom, ådagalagt för
Sveriges befrielse ur långvarigt främmande förtryck. Med ljusnande
anlete åhörde biskopen hans hänförande skildring. Ehuru han kände till
hufvuddragen förut kom genom densamma dock så mycket nytt fram i dagen,
som bragte hans hjärta att slå högre och ingöt hos honom känslor af
oförstäld högaktning för den man, hvars sträfvanden äfven han redan
länge i djupet af sitt hjärta understödt och gillat.

Så öfvergick samtalet småningom på det som närmast utgjorde anledningen
till Nils Arvidsons besök å Kuustö slott. Den i hast utrustade flotta,
hvars befäl han fått sig anförtrodt, saknade väl ej det nödvändigaste,
men var dock i alla afseenden för svag att mäta sig med junker Thomas
väl befästade slott.

Arvid Kurck lofvade nu som städse att lämna alt det bistånd han blott
kunde åstadkomma, hvilket löfte han också oförtöfvadt synes uppfyli, då
han från sin arsenalkammare å Kuustö tillsände den svenska flottan
bössor (kanoner), lod och krut samt därjämte utbeordrade till härens
undsättning krigsvane officerare och hofmän (ryttare) af sin egen
lifvakt.

Medan samtalet pågick hade Nils Grabbe inträdt och sällande sig till de
först nämde utgjorde han snart själen i den lilla kretsen.



XXIII.

List och blodsdåd.


Nils Arvidsons afsikt att intaga Åbo slott ville ej lyckas. Detta
berodde främst därpå, att hans trupper ej befunnos i det skick, att de
kunde mäta sig med besättningen på Åbo slott. Och ehuru den från Kuustö
erhållna handräckningen lämnade intet öfrigt att önska, bestod den
öfriga delen af Nils Arvidsons styrka för det mesta af illa utrustade
och oöfvade finska bönder, hvilka föga kunde uträtta mot slottets väl
öfvade legotrupper. Afven slottet själft hade namn om sig att vara
starkt befästadt. Dess fasta torn och gråstensbyggnader, den på högra
sidan löpande höga muren med en tredubbel vall och två djupa grafvar
kunde trotsa vida öfverlägsnare skaror än dem den svensk-finska hären
bjöd på.

Redan hade flere utfall från slottet ägt rum, hvilka samtliga medfört
talrika förluster för de belägrande. Vid ett dylikt kort före jul 1521
tillfångatogs ett antal svenska och finska officerare, bland dessa
äfven Nils Arvidsons broder Bengt. Stor nedstämning väkte detta
nederlag bland de kvarblefve, ty intet tvifvel kunde råda angående de
fångnes öde, då ju junker Thomas Wolffs grymhet och blodtörst voro vida
bekanta. Följande morgon fingo de allierade svenskarne och finnarne
jämväl bevittna en fasansfull scen, då man nämligen midt för deras åsyn
upphängde de nyss tillfångatagna på yttre sidan af slottsmuren. Men
blodsdåden slutade ej härmed. På Kristian tyranns befallning halshöggos
i januari följande år af slottets fångar riksråden Tönne Erikson Tott
och Henrik Stenson Renhufvud äfvensom junker Thomas egen skrifvare
Måns. Trots all tillgifvenhet till sin danske herre fick den sist nämde
dela de andres öde blott och bart därför, att han var född svensk. Erik
Fleming var den ende, som lyckades undgå bilan.

       *       *       *       *       *

Midvinierskymningen faller alt tätare på Auras stränder; dagens strid
och kif tystna bort så småningom. Äfven på Åbohus har man dragit sig
inom slottets murar och endast några svaga ljusglimtar gifva nu mera
vid handen, att alla där ej ännu uppsökt natthvilan. Från midten af
norra flygelns andra våning faller dock ljuset intensivare ned på den
ensliga, snöbetäkta borggården och ljudet af en enformig mässa tränger
fram dit. Uppe i tornlanterninerna fortsätta nattvakterne sin taktfasta
gång och gnola då och på någon hemlandsmelodi för att lifva den långa
vakan.

Plötsligt sågs en mörk skepnad lämna östra tornet, varsamt smyga sig
längs norra flygeln och försvinna i den under västra tornet befintliga
krutkällaren. Framkommen till dess dörr trefvade han sig genom
kolmörkret nedför de trappsteg, som förde till källarens ingång.

-- Sten, hviskade han sakta, men dock tillräckligt hårdt, för att hans
ord kunde uppfångas af den tilltalade.

-- Nådig herre, jag är här. Erik Fleming tog ännu några famlande steg
och satte sig ned på det fuktiga golfvet vid Stens sida.

-- Ni har en hemlighet att anförtro mig, var det ej så ni hviskade i
förbifarten i dag på borggården.

-- Ja, viktiga saker förestå här på slottet. Vill du våga lif och lem,
om det gäller, för en rättvis sak?

-- Till er tjänst. Sten Månson har ännu ej ryggat tillbaka, vore det
ock för själfväste f--n.

-- Du hör dödsmässan där uppe i munkkyrkan. Vet du hvem domen gäller?

-- Ja, därom tror jag ingen i hela slottet är okunnig. Den fördömde
blodhunden här har nog låtit budkafveln om morgondagens arbete gå från
man till man, och I blifven väl ock då som de andra ett hufvud kortare.

-- Nej, ser du Sten, det är just det jag ej ämnar gå in på och därför
har jag kommit hit till dig för att be dig bistå mig att utföra min
plan.

-- Och I tron värkligen, att den listige djäfvulen låter fånga sig. Nej
därtill är han för klok.

-- Jo, han skall låta fånga sig och hade jag kommit på den tanken förut
sutte både Tönne Erikson Totts, Henrik Stenson Renhufvuds och skrifvare
Måns hufvud säkra.

Den gamle svenske krigsbussen skakade betänksamt på hufvudet, men
syntes dock villig att efterkomma sin högt värderade herres lifliga
åstundan.

Erik Eleming fortsatte:

-- Jag ämnar af junker Thomas utvärka mig tillstånd att anföra ett
utfall, hvars följder du sedan får erfara. Sten vill du nu göra mig en
tjänst?

-- Jag har ju redan sagt er, att ni trygt kan lita på mig.

-- Men hör du, det uppdrag jag lämnar dig skall fullgöras redan denna
natt.

-- Lika godt först som sist, genmälte Sten.

-- Du skall smyga dig öfver till Nils Arvidson och underrätta honom om
min plan. Jag ärnar nämligen så snart vi kommit utanför slottets muror
öfvergå till de belägrande och tillfoga danskarne en ringa återtjänst
för deras frikostiga våldsbragder mot oss.

-- Det var då ett klokt påhitt af er, men --

-- Inga men, du har förbundit dig att bistå mig och därpå litar jag. Ty
en redlig svensk man kan ej svika sitt löfte.

-- Tack för dessa ord.

-- Och nattmörkret skall nog skydda dig för alla rofgiriga blickar; ej
häller kan man tro annat än, att du kvarstår på din post här nere.
Sättet för fullgörandet af ditt uppdrag får du sedan själf uttänka.
Farväl nu, kamrat. Jag har ännu mycket att uträtta innan morgondagen
gryr.

Han räkte krigaren sin hand till ett varmt handslag. Därpå smög han sig
åter bort samma väg han kommit.

En knapp half timme härefter finna vi Erik Fleming uppe i västra tornet
hos slottets höfvidsman.

Efter ifriga böner har han omsider denna sena aftonstund lyckats få
företräde här.

-- Du afsvär dig således fullkomligt från alt vidare umgänge med det
svenska och finska packet och lofvar din laglige herre tro och lydnad?
fortsätter Thomas Wolff förhöret med sin fånge och mäter honom från
topp till tå med stränga, ja nästan roflystna blickar.

-- Ja, ers nåd kan trygt lita på mina ord. Jag har omsider på ett
underbart sätt kommit till insikt om de ränker, de dristat sig att
hopsmida mot en god och rättvis sak.

-- Godt och vidare bönfaller du om?

-- Att ers nåd ville låta mig lägga denna min uppriktiga trohet i dagen
genom att låta mig anfalla de förrädarne.

-- Redan har för mycket danskt blod utgjutits förgäfves för deras
skull. Min konungs hämd skall nog snart träffa dem.

-- Men ers nåd värdes låta mig taga svenske och finske män af
besättningen och låta desse med sitt lif umgälla hvad deras landsmän
tillfogat den danska kronan.

-- Hvad förslår detta fåtal mot de belägrande, och dessutom äro dessa
sällar ej mycket att lita på. I en handvändning kunna de vända ryggen
mot dig och oss och löpa öfver till fienden.

Erik Fleming bejakade denna invändning och syntes försjunken i en
stunds begrundan öfver, huru man skulle reda sig ur detta dilemma.
Omsider vågade han dock föreslå, att hans nåd ville hafva godheten att,
för den händelse ett dylikt svek skulle läggas fram i dagen, för
säkerhets skull äfven bispringa med ett godt ryggstöd ur den danska
besättningen.

-- Dina redliga afsikter, ditt ungdomliga mod och den skicklighet du
helt visst skall lägga i dagen vid fullföljandet af din föresats inge
mig det bästa hopp och det gläder mig desto mer, att du genom denna
återgång på det rättas väg icke blott räddat ditt lif utan jämväl gjort
dig förtjänt af kung Kristians nåd och bevågenhet, hvarom alt jag ej
skall försumma att underrätta honom.

Audiensen aflopp altså lyckligt. Erik Fleming skulle om två dagar få
anordna nämda utfall och erhålla manskap till erforderligt antal, både
svenskar, finnar och danskar.

       *       *       *       *       *

Följande dag företedde slottsgården en hemsk anblick. Längst borta å
ena sidan af densamma, ett stycke från stora ingången, stod schavotten
och invid denne märktes slottets bödel mörk och hotfull med ena handen
hvilande på skaftet af bilan, hvilken blank och vass glänste vid hans
fot.

Snart sågs en brokig skara, i vars spets slottskapellanen vandrade
högtidlig och med sträng uppsyn, bärande ett krucifix i handen, fatta
posto kring den blodbesudlade estrad, hvarpå stupstocken var upprest.

En högtidlig tystnad rådde där ute på borggården, som till sista tum
var upptagen af de församlade, bland hvilka slottets talrika besättning
utgjorde hufvudparten.

De till döden dömde riksråden Tönne Erikson Tott och Henrik Stenson
Renhufvud samt Thomas Wolffs skrifvare Måns stodo med bakbundna händer
närmast schavotten. Ett drag af vemod förmärktes väl i deras anleten,
men de ögonkast de skänkte den i ett midt emot beläget fönster i öster
tornet sittande danske höfvidsmannen liksom sprutade eld och de
sammanprässade läpparne genomilades af en nervös darrning, medan de
sökte bekämpa den afsky, som rådde i deras inre och hvilken de med
döden för ögonen ej ville gifva luft.

Fåfängt upprabblade prästen med tjänstvilligt nit sina latinska glosor
för dem. De viste med sig själfva att de gåfvo sina lif i kampen för en
rättvis sak, nordens frigörelse ur främmande förtryck och påfvedömets
mörker. Svartrockens böner för deras själars salighet förekom dem nu
som ett nedrigt hån.

Förrän exekutionen vidtog lät junker Thomas ännu en gång uppläsa det
bref, hvari kung Kristians befallning rörande afrättningen uttalades,
hvarpå riksrådet Tott såsom den förste leddes fram till stupstocken.
Innan denne nedlade sitt hufvud å densamma riktades hans blick på det i
den motstående väggen alldeles i närheten inmurade Stureska vapnet, och
den varma, hänförande glöd, som i ett nu förmärktes i densamma,
vittnade mer än ord om de fosterländska känslor, hvilka ännu i
dödsstunden fylde hans bröst.

Kort därpå föll Tönne Erikson Totts hufvud och riksrådet Renhufvuds
blandade snart sitt blod med hans.

Då Wolffs skrifvare Måns bestigit schavotten kunde han ej återhålla den
vrede och afsky, hans herres otacksamhet frammanat inom honom.

-- Usle niding, detta skuldlösa blod skall draga rättvisans hämd öfver
dig, utropade han. Jag har städse fullgjort mitt värf och varit dig
trogen och detta blir lönen därför.

-- Du är svensk och förtjänar ditt straff, röt slottets höfvidsman
påskyndande exekutionen.

Erik Fleming hade bland de främst stående åsett den blodiga scenen. Han
måste uppbjuda all sin kraft och energi för att ej bryta ut i raseri.
Han hade själf på listens väg undgått de andras nesliga död och hans
hämdplan skulle lyckas. Men hans bundsförvandters undergång skar honom
djupt in i själen. Han kände sig i detta nu som en förrädare äfven mot
dessa. Han hade kunnat rädda också dem, om han blott tidigare uttänkt
sin plan. Nu var det för sent och han själf måhända en brottsling, då
däremot dessa med sitt lif beseglat sin aktningsvärda kamp för
fosterlandets väl.

       *       *       *       *       *

Trumpeternas skall och trummornas larm borta på Åbohus tillkännagåfvo
att något där var i görningen. Men man förhöll sig lugn å de
beiägrandes sida, ty man viste på förhand, att dagens drabbning ej
skulle blifva synnerligen het och maktpåliggande.

Snart sågs en talrik skara med Erik Fleming i spetsen storma ut från
östra tornet och rikta sitt anfall mot den å stadssidan lägrade
svensk-finska styrkan.

Omsider redde Nils Arvidson sig till motvärn, för att ej genom låtsad
likgiltighet förråda sig i första hand.

Med förtvifladt mod förde Fleming sin närmast följande skara framåt och
de påträngande danskarne formligen rasade af blodtörst vid utsikten om
ett godt kap. Men knapt hade handgemänget och skottväxlingen med
fienden öppnats innan Fleming och hans män drogo sig genom en snabb
manöver åt sidan och lämnade de ifrigt framträngande danskarne i gapet
på Nils Arvidsons trupper, hvilka under ett jubelskri mötte hårdt mot
hårdt.

Striden blef alt betänkligare för Thomas Wolffs landsmän och sedan Erik
Fleming med sitt folk anordnat mot dem ett anfall från motsatt håll
nödgades hvarenda en af danskarne gifva sig på nåd och onåd. Här bjöds
ej på skonsamhet. Desse blefvo nedgjorda till sista man och Fleming med
den sålunda undan tyrannens hämd räddade skaran lämnade belägringshären
en välbehöflig förstärkning.



XXIY.

Nils Grabbe och hans fribytare. -- Kuustö slott kapitulerar. -- Arvid
Kurck flyr.


Nyss omnämda små motigheter nedstämde likväl ej danskarnes mod. Tvärtom
sporrades de härigenom desto mera i sin ifver att fortsätta sina
planer. Ett godt byte här vid lag sågo de i vårt land, ett byte, som de
ej gärna ville släppa sig ur händerna, ty möjligheten att härifrån
kunna förskaffa sig lifsmedel under försvaret af Stockholm mot Gustaf
Vasa låg dem varmt om hjärtat.

Redan på våren 1522 öfversändes därför också den danske amiralen
Severin Norrby till Finland för att bispringa besättningen å Åbo slott.
De betydande förstärkningar han medförde både af kanoner och ammunition
kunde ej annat än öfvertyga Nils Arvidson och Erik Fleming om deras
oförmåga att längre hålla stånd mot den växande öfvermakten. Man beslöt
därför att upphäfva belägringen och draga sig inåt landet. Vid
utrymmandet af Åbo tände de eld på sin tross, bland hvilken
krutförrådet äfven befann sig. Det stenhus, hvari detsamma förvarades,
sprang därvid i luften och elden spred sig inom kort kring hela staden
och lade denna i aska. Severin Norrby ådagalade naturligtvis vid detta
tillfälle den grymhet, som utmärkte danskarne öfver hufvud, ty i
stället för att söka häjda eldens framfart gaf han order att plundra
och fråntaga de olyckliga stadsinnevånarene alt hvad som kunde åtkommas
samt att anställa blodsdåd utan åtskillnad till ålder, stånd eller kön.

Danskarnes vilda framfart inskränkte sig dock ej blott och bart till
Åbo stad och dess omnäjder. Härjande trängde de vidare både inåt landet
och längs kusterna och lämnade förödelsens styggelse i sina spår,
hvarhälst de drogo fram. Arvidson och Fleming ärnade först fatta posto
vid Janakkala bro och här sätta sig till motvärn, men inseende sin
oförmåga att kunna häjda danskarnes framfart fortsatte de sitt återtåg
och öfverförde sina trupper till Sverige.

En liten skara under Nils Grabbes befäl kvarblef dock och vann genom
sitt mod och sin oförvägenhet ett rykte, som förtjänar att ihågkommas
äfven i denna skildring från flydda tider.

Severin Norrbys närmaste mål utgjorde nu det fasta Kuustö slott, där
ryktet viste berätta att stor prakt och rikedom rådde ock där den man
hade sitt säte, till hvilken Finlands befolkning blickade upp med ett
förtroende och en tillförsikt, som kommit få af samtidens mest
framstående män till del.

Den danska flottan kastade också snart ankar ett stycke från den väl
befästade borgen. Af skeppens besättning landsattes en del, den öfriga
delen kvarblef å fartygen.

Vi föra läsaren en juninatt ut till dessa näjder. Men innan vi upprulla
de scener de danska trupperna frammana låta vi ett nattligt intermezzo
utspelas af Nils Grabbe och hans tappra fribytareskara. --

Vid en klippig strand inom i närheten af Lemo udde har nyss ett tiotal
båtar kastat ankar. Besättningen å desamma är fåtalig, men i dess
hållning röjes kraft och okufligt mod.

Snart flammar en munter brasa under en skyhög bärgsbrant å stranden och
de lifliga eldslågorna slicka glupskt den fasta bärgväggen ofvanför.

En skara af omkring femtio man har snart lägrat sig kring stockelden
och under glam och prat inväntar man, att fiskanrättningen i den på en
stör upphängda grytan skall blifva färdig och lämna en välbehöflig
gruta efter långa dagars sparsamma välfägnad.

Så snart den ångande grytan aflyftats från elden slår man sig ned kring
densamma och låter dess innehåll sig väl smaka, och Nils Grabbe själf
ger ingalunda efter för de andras aptit.

Bäst man sitter så lägger en liten båt till just invid och med
feberaktig ifver hastar dess roddare till kamraterna på stranden.

-- Se opp, godt folk, ropar han redan på afstånd. Vi äro i själfvaste
vilddjursgapet. Norrbys flotta ligger ett par stenkast härifrån och
hans folk stimmar vida omkring på land och sjö.

-- Tack för budskapet, invänder Nils Grabbe, vi skola ännu lära packet
dansa efter vår pipa.

Efter slutad måltid fortsättas samspråken, sången och glammet ännu en
stund, hvarvid tillika öfverenskommes om de anordningar man har att
vidtaga, innan man skrider till fullföljandet af sitt värf.

Härpå sändas några man att spana ut terrängen och införskaffa uppgift
om hvar man kunde göra det bästa kapet för natten.

Efter omkring en timmes väntan återvänder Peder Brask med underrättelse
att en hop vilda sällar inlogerat sig i en alldeles nära belägen
bondgård, hvilken de med våld tagit i besittning af dess olyckliga
bebyggare, som för att rädda sina lif sökt sig en tillflykt i
angränsande skogar.

-- Godt. De skola ha betalt härför, utropar Nils Grabbe.

Snart hafva alla väl beväpnade spridt sig i skogen rundtomkring och
sålunda formligen omringat danskarne. Det blir för mången ett mödosamt
arbete att komma fram, ty alla spår af stigar saknas och nattskymningen
i den täta skogen gör strapatserna här stundom lifsfarliga. Men också
dessa svårigheter öfvervinnas och något efter midnatt ser man en efter
annan träda fram vid skogsbrynet och bilda kedja kring björnidet.

Grabbe ger order att först med väldiga stokkar tillbomma alla dörrar
för att sålunda hindra hvarje utväg till flykt och befallningen
fullgöres äfven till allmän belåtenhet, ty man har insomnat tungt där
inne efter kvällens orgier.

Så snart dessa förberedelser undanstökats antändas nu byggnaderna från
alla sidor och höga eldpelare sträcka sig inom kort mot natthimlen och
sprida en intensiv hetta omkring sig.

Först nu varsnar man faran där inne och rusar förskräkt upp. Några
trefva sig halfkväfda af röken fram till fönstren och kasta sig
handlöst på marken nedanför, andra rusa ursinniga af raseri och fasa
genom lågorna och utösa förbannelser öfver de nattliga fridsstörarne.
Men knapt hunna ur den ena faran hasta de blindt i en ny. Ty efter hand
nedgöras de af Grabbes män. Förtviflad synes en af de få ännu
öfverlefvande gripa till krigstrumpeten för att gifva signal åt andra,
närbelägna danska hopar, men han sjunker i detsamma med klufven panna
ned bland sina kamrater.

Efter väl förrättadt värf hasta Grabbe och hans män åter ned till
båtarne och gunga snart bort från Lemos stränder för att hålla sig
undan, tils ett nytt tillfälle till hämd öfver fienderna yppar sig.

       *       *       *       *       *

Ett nyss från Severin Norrbys flotta mot Kuustö slott företaget angrepp
hade väl af slottets besättning tillbakaslagits, men manfallet å de
försvarandes sida vardt så stort, att biskop Kurck började hysa de
allvarsammaste farhågor för att alt för länge kunna uthärda en
belägring.

Hoppet att på flyktans väg komma öfver till Sverige och där erhålla
skydd hos riksföreståndaren äfvensom fruktan för tyrannens hämd,
hvilken helt säkert, i händelse slottet föll i fiendens våld, skulle
träffa honom, bragte honom att med ökad ifver vidtaga anordningar till
fullföljandet af denna sin afsikt. Samma öde som väntade honom skulle
helt visst också vederfaras de med honom förbundna adliga familjer,
hvilka å slottet funnit en fristad undan fiendens rasande framfart.

Sedan danskarne efter sitt nederlag dragit sig tillbaka till Åbo slott
gaf biskopen slottsfogden Gregorius Stutorder att med möjligast största
skyndsamhet taga ihop med förberedelserna för afresan. Alla
dyrbarheter, som blott kunde medtagas, packades in; köksmästarene
arbetade med feberaktig ifver på den talrika skarans utrustning i
matväg under den långa och besvärliga resan. I slottets bageri, hvars
väldiga, ovala ugn gräddade ansenliga kvantiteter i en enda inläggning,
svettades man dygnet om och nere i handtvärkerierna hamrades, sömmades
och tillyxades af hjärtans lust.

Under alt detta bråk, hvari Arvid Kurck äfven själf tog del och jämte
slottsfogden ägnade det hela nödig uppsikt, sågs han dock mången gång
draga sig undan i sitt rum och i ensamheten sända en brinnande bön upp
till den rätta beskyddaren under alla sorger och strider.

Ett säreget svårmod hade ock på senaste tiden trykt på honom sin
outplånliga prägel. Måhända hyste han inom sig aningar, hvilka snart
nog skulle på ett så sorgligt sätt uppfyllas. Hur som hälst -- han
måste i alla händelser afbryta den värksamhet, han med hela sin själ
omfattat och lämna de stränder, hvilka måhända nu mera än någonsin
förut behöft hans bistånd och manliga företagsamhet.

       *       *       *       *       *

En fridfull kväll, kort före nattens inbrott, sågos flere välbemannade
båtar styra kosan öfver Kuustö sund. Sedan de upphunnit den motsatta
stranden, hvarest talrika hästar och åkdon väntade, en del af de sist
nämda redan fullastade med de resandes bagage, satte det långa tåget i
väg med en skara väpnare och svenner till häst såsom skyddsvakt.
Hufvudmålet var Raumo stad, där ett väl utrustadt fartyg väntade för
att föra flyktingarne öfver Bottenhafvet.

Ofta såg man biskopen vända sig om och blicka tillbaka mot sitt stolta
fäste och de många trogna tjänare, han kvarlämnade där att gå okända
öden till mötes, och då och då sågs en tår därvid rulla utför hans
kinder. Men den i början långsamma farten måste mer och mer påskyndas,
ty man var ej rätt säker på när fienden satte efter i hack och häl.

För att vilseleda möjliga förföljare gjordes en lång omväg, som i
betydlig mån fördröjde framkomsten till destinationsorten. Men den
förnämsta bevekelsegrunden härtill torde dock varit Arvid Kurcks
innerliga åstundan att ännu en gång få återse sina närmaste, innan de
måhända skildes för alltid. Man gjorde nämligen en afstickare å Laukko
gård.

Rörande var syskonens afsked. Skilsmässans ögonblick föreföll dem nu så
fullt af vemod och bitterhet, att de knappast själfva kunde fatta
hvarför det förhöll sig så. De hade en gång tidigare på Auras stränder
bjudit hvarandra ett som det tyktes vida längre farväl. Ty nu måste
helt visst ljusare tider snart randas för norden, sedan Gustaf Vasas
mäktiga spira började samla massorna till kamp för fosterlandets väl,
och då hans seger en gång var fullständig kunde ju den älskade brodern
åter trygg vända tillbaka till fosterlandet. Men innan dess kunde ju
dock så mycket inträffa och Arvid Kurck var ju ej häller mera
ynglingen, som fri från skolans plikter drog ut i världen att pröfva
lifvet. Han hade redan mognat till en man, som hade sin bana säkert
utstakad och målet klart för sig. Hans namn var på allas läppar och
bland dessa funnos ej så få, som önskade bereda honom hans fall. De
tankar på alt detta, hvilka helt visst vaknat till lif hos syskonen,
gjorde därför, att afskedet denna gång föreföll dem som ett farväl för
alltid.



XXV.

Slutet.


Vår skildring nalkas nu sitt slut. Den mynnar ut i blod och undergång
för mången af dem, hvilka här utgjort de främst handlande personerna.
Sedan skaran lyckligt framkommit till Raumo och stigit ombord å det
skepp, som här väntade dem och hvars befälhafvare är för oss en gammal
bekant, fiskaren Niilonens son, hade för flyktingarne ej återstått
annat än att sätta kurs öfver till Sverige och där anlita Gustaf Vasas
hägn som en återtjänst för ådagalagd trohet. Men motigheterna begynte
nu med sina starka järnarmar omfamna Arvid Kurck och hans följe.

Ryktet om biskopens flykt hann snart fram till Norrbys öron och denne
hastade oförtöfvadt med sin flotta till de vatten, hvilka af de flyende
nödvändigt måste beträdas i och för öfverfarten.

Nu återstod dem ej annat än att längs finska kusten segla norrut för
att undgå en ofrivillig fångenskap och en neslig död. Resan stäldes
först till Ulfsby och vidare till Närpes. Härifrån ansåg man sig
omsider trygt kunna våga öfverfarten och under densamma antager man att
Arvid Kurck med sitt följe landat vid Storskärs holme ytterst i Malaks
sockens skärgård, där han invigde en begrafningsplats, som ännu skall
återfinnas. Sägnen förmäler nämligen, att en ung dam af Arvid Kurcks
anförvandter aflidit under resan och jordfästs å denna holme.

Denna prästerliga förrättning var emellertid biskop Kurcks sista, ty
kort därpå funno alla å skeppet ombord varande sin död i vågorna.
Fruktan för att upphinnas af danskarne påskyndade nämligen öfverfarten
och trots den häftiga storm som rådde gaf man sig af till sjöss. Man
hade redan kommit öfver Bottniska viken och hade land i sikte, då vid
Viggan, utanför Öregrund, fartyget förgicks och sjönk i djupet.

       *       *       *       *       *

Vi afsluta denna skildring med följande ord, fälda af en tidigare
tecknare af Arvid Kurcks lefnad och öden:

"Sålunda omkom om sommaren 1522 Arvid Kurck, Finlands siste katolske
biskop. Hans lefnad hade varit stormfull och orolig. Ifrån sin
barndomstid hade han endast ett fasaväckande minne, som städse måste ha
fördunklat i hans själ alla andra bilder af föräldrahemmet, och den
frid, han i kyrkans sköte sedan hoppades vinna, blef störd af de
maktpåliggande världsliga bestyr, hvilka han både af sitt kall och sin
fosterlandskärlek kände sig manad att fullgöra. Midt ibland de olyckor,
som fördystrat biskop Arvids lefnad, kvarstår ändock hans minne hos
eftervärlden i en vacker dager. Hans ädla och uppoffrande
fosterlandskärlek är förnämligast det som gifver hans minne denna dager
och gör, att han värdigt slutar raden af de utmärkta män, som under
katolicismens tidehvarf innehade Finlands biskopsstol.

"Arvid Kurcks kvarlefvor fingo icke den hedersbevisning, att såsom en
stor mängd andra utmärkte finske mäns begrafvas i Äbo domkyrka, detta
vårt lands Pantheon, de ha drifvits hit och dit af Bottenhafvets böljor
eller måhända krossats mot någon öde strand; men varaktigare än alla
grafmonument är den minnesstod Arvid Kurck upprest åt sig i Finlands
historia.

"Dock, äfven ett yttre monument påminner om denne vårt lands siste
mäktige hierark. Det är ruinerna af hans forna slott Kuustö. Till
belöning för gjorda tjänster gaf Kristian II (den 17 juli 1522) nämda
slott jämte biskop Arvids öfriga gods åt Severin Norrby. Dennes
besittning var dock icke långvarig, ty redan följande året öfversände
Gustaf Vasa en ny här till Finland, som fullkomligt befriade landet
från danskarne och därunder äfven eröfrade Kuustö. Slottet lät Gustaf
Vasa nedrifva. Reformationen förändrade sedermera biskoparnes ställning
och gjorde dem från mäktige, nära nog oberoende kyrkofurstar till
ödmjuka undersåtar."





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Arvid Kurck och hans samtida" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.