Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Murgrönan
Author: Carstens, Fredrika Wilhelmina
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Murgrönan" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



MURGRÖNAN

Af

F. W. Carstens



Finskt original



Helsingfors, G. O. Wasenius, 1840.



    Imprimatur F. Granbom.



INNEHÅLL:

 1. (Inledning).
 2. N. den 28 Maj 18--.
 3. W. den 29 om afton.
 4. N. den 31 Maj.
 5. Den 1 Juni om afton.
 6. Den 2 Juni.
 7. Den 3 Juni, aft. kl. 6.
 8. Den 4 Juni förmidd.
 9. Den 6.
10. Den 7.
11. Den 10.
12. Den 14.
13. Den 17.
14. Den 20.
15. Den 26.
16. Den 4 Juli.
17. Den 7.
18. Den 8.
19. Liljedahl den 17 Juli.
20. Den 30.
21. Den 8 Augusti.
22. Den 13.
23. ----krona den 22 Augusti.
24. Den 3 September.
25. Den 10.
26. Den 21 September.
27. Den 30 September.
28. Den 20 Oktober.
29. S. den 3 November.
30. Den 20.
31. Den 1 December.
32. Den 10 Januari.
33. Den 20.
34. Den 10 Februari.
35. Den 3 Marti.
36. Den 11.
37. Den 12. -- Natt.
38. Den 14.
39. Den 18.
40. Den 21.
41. Den 24.
42. Den 25. -- Middagstiden.
43. Klockan 11 samma dag.
44. Den 6 April.
45. Den 12.
46. Den 19.
47. Den 5 Maj. -- Förmidd.
48. Klockan 2.
49. Klockan 3.
50. Klockan half till 4.
51. Tillägg af en främmande hand.



(Inledning.)


Länge har du, älskade Emilia, fått öfva tålamodet, i förväntan på de
underrättelser jag så säkert lofvade tillställa dig, angående min snart
nog tillryggalagde resas förlopp. Jag blyges nu verkeligen öfver den
liknöjdhet och ringa ordhållighet min tystnad visar, då snart ett helt
år lupit till ända sedan vi skiljdes. Dock tager jag så gärna till godo
den enda tröst jag har att tillgå, intilldess du hunnit lemna mig den
fullkomligare; jag tänker nemligen: liknöjd, det vet Emilia jag aldrig
kan blifva för den, hvilken i mitt hjerta äger en säker ointaglig
plats, och hvad ordhållenhet beträffar har du måhända pröfvat den i
viktigare fall.

Mitt uppsåt, goda Emilia, har varit att till ämne i mina bref
framställa ej ensamt min egen person, hvilket snart blefve alltför
tröttsamt och enahanda, utan ock att äfven understundom till dig
överflytta de känslor, tankar, intryck, ja, äfven, det obehag, jag i
den hvardagliga sfären jag mig befunnit, växelvis rönt. Vänta dig dock
inga romantika äventyr, inga osanna sannolikheter, inga hemliga
irrgångar och labyrinter i det väl invecklade men alltför litet
mysteriösa hvardagslifvet och framför allt, icke ens den avlägsnaste
efterhämnning af det oefterhärmliga "hvardagslifvet" sjelft. Kasta förr
mina bref, ja redan detta första, i den livligaste eld som en bister
vinterafton kan blossa i din kammar-spisel; och Emilia, vredgas får du
ej heller längre på mig, då du ser huru ofta, huru ständigt du varit
ett mål för mina tankar, samt huru min ovana penna gärna, ehuru
fruktande, sysselsatt sig med dig! Du vet att hennes Nåds (verlden har
gifvit henne denna benämnning) godhet äfven beredde mig en bekväm plats
i den vagn, som avlägsnade mig ifrån dig och den ort som sett mig
födas, sett mig uppväxa, sett mig lida! Jag säger det nu här, ty du
känner de förhållanden, i hvilka ödet ställt mig, men nog dermed, det
är ej dem jag vill upprepa. Sluten inom mig -- ty ej ens vagnens
stundom häftiga gungning eller kuskens kraftiga eder förmådde väcka mig
till det yttre lifvet -- satt jag och tänkte på dig, på det förflutna,
ja äfven på det tillkommande, hvilket anande och okänt bildade sig för
min fantasie; jag såg ett stormande haf, som i sina vågors fradgande
skum hvälfde de bräckliga ehuru stolta farkosterna; jag såg de arma
offren för elementets raseri i ångest och förtviflan anropa allfadrens
förbarmande; jag såg, men jag betäckte mina ögon för att ej se vidare,
huru de i ett nu ohjälpligt förgingos. Dock, Emilia! Jag har skildrat
dig de skräckfulla scener, som skapade sig i min inbillning, skåda du
äfven nu med mig de leende stränder, de vänliga ängder, de grönskande
lunder, som efter denna storm kom att mildra min själs oroliga
tillstånd. Ett land, det jag måhända svärmiskt nog benämner
paradisiskt, tyckte jag nu log emot mig, och lockade mig att beträda
dess helgedom; klarare än i mitt hemland syntes mig den blå himlen,
intet dunkelt moln, ingen nattlig sky fläckade dess rena hvalf;
friskare grönskade här den skyhöga skogens barn, dem ingen egennyttig
hand berövat deras näring och kraft. Blommorna smekte hvarann i
systerlig förening, och ehuru den ena doftade praktfullare, färgrikare
älskvärdare än den andra, hade avunden aldrig fått närma sig deras
förtroliga krets; hvar jag såg erbjöd sig for mitt öga skapelser af en
högre natur; allt andades salighet och lif! Men jag måste ju en gång
vakna utur mina idylliska drömmar, jag nödgades taga verkligheten i
betraktande, ty min dagsresa var slutad, och på det nu inträffade
nattherrberget skulle jag uthvila mina verkeligen trötta lemmar.
Härifrån sträcker sig äfven den första hälsning min hand tecknade dig;
omväxlande känslor och tankar, i följd af likaså händelser, yppa sig i
de anteckningar jag här gjort; emottag dem med öfverseende, de göra ej
anspråk på effekt, det är endast till ditt hjerta, ej till ditt
granskande förstånd jag talat.



N. 28. Maji 18..


    Ännu en hälsning! En så här så varm.
    Jag dig, o hulda Fosterbygd! Vill sända;
    Tag den emot, den går ur trofast barm;
    Och huru än mitt öde sig må vända.
    Är du den tanke först och sist likväl,
    Som smyger sig utur min sorgsna själ.

Jag har uppvaknat, älskade Emilia, ifrån en ganska god sömn; mina
själs- såväl som kroppskrafter äro styrkte af den hvila jag erfarit.
Vid mitt lilla kammarfönster har jag njutit af den milda vårluften,
hvilken fritt spelar in genom det öppnade fönstret, O! hvilken herrlig
morgon, detta ställe är långt trefligare än jag i går vid min ankomst
fann det, skymningen såväl som tröttheten hindrade mig att då urskilja
dess högst trefliga läge; ån som löper alldeles under mitt fönster
kröker sig i behagliga bugter framåt, och på dess stränder resa sig
björkar, så vackra, så raka, som voro de af den vårdsammaste mästares
hand ditplanterade. Men, hvad säger jag, som voro de? Hvilken hand
kunde i förmåga öfverträffa dens, som dit sat dem? Ack, Emilia!
hvilkens kunde mera vårdande hvila öfver och beskydda sitt verk? Hvad
den är vacker, denna vårens färg; denna unga, friska, gröna; jag
fruktar att förtrampa ett enda grässtrå, så obeskrifligen skön och
ljuflig förefaller mig naturen.

Denna dag förer mig åter längre ifrån dig, och likväl tycker jag mig
aldrig varit dig närmare än just nu; mina tårar blanda sig med dem på
bladen af den daggfriska syrenqvist jag nyss brutit ur den lilla häcken
under mitt fönster. Det skall följa mig detta minne ifrån mitt hemlands
nejder, och ännu der borta, ehuru vissnadt, för mig utgöra ett vanligt
fridens budskap. Min glada men något nyfikna värdinna har redan
bestyrsamt inburit min varma morgondryck; hon står ännu med frågande
blick, och tyckes afbida något uppdrag. Lef väl, Emilia! lef väl!



W. den 29 om afton.


"Tycker Mamsell som jag, så hvila vi här öfver natten," tilltalade mig
min hederlige kusk, då vi i går på aftonen klockan sex stannade utanför
gästgifveriet i X, en liten nätt by; "det är helgedagsafton, och då är
icke brukligt att man så här strapserar; också kunde Mamsell, om hon så
vill, i morgon, emedan kyrkan ligger helt nära, bevista gudstjensten
der, innan vi anträda vår resa"...

Efter denna temmeligen vidlyftigt utförda, men välmenta proposition,
hvaruppå jag långt före dess sista mening svarat ett "rätt gärna,"
öppnade min bugande rådgifvare vagnsdörren, samt hjelpte mig stiga
utur. Verkeligen ljudade också redan de högtidliga klockorna ifrån det
närbelägna kyrkotornet, det var här så bruket, att Lördagsringningen
förkunnade Sabbatens ankomst. Jag lät alltså i ett snyggt rum inbära
mina res-effekter, samt logerade mig in derså godt jag kunde. Kuskens
förslag kom mig nu före som icke så alldeles omöjligt att efterfölja,
och sedan jag med mitt värdsfolks lilla söta flicka bortpratat en del
af den återstående aftonen, sökte jag i hvilan ro, för mitt bedröfvade
sinne... I dag uppväcktes jag af mitt lilla gåriga aftonsällskap; ledd
vid sin söndagsputsade moders hand insteg hon till mig, med det lilla
hvita förklädet uppfyldt af doftande liljekonvaljer och de skönaste
hvitsippor jag någonsin sett. Hvar hade dessa sednare, undangömde för
solens redan brännande strålar, kunnat bevara sin mjella hvithet och
friskhet. Ack! huru vackra ären J barn af den gudomliga naturen; huru
afvundsvärd eder skära renhet...

Sedan jag påklädt mig, och utur min nessesair framtagit samt uppå den
lilla gifverskans hals bundit ett litet guldkors till minne af denna
glada morgon, hastade jag, biträdd af henne, att till en krans hopfläta
blommorna. Jag hade just slutat, att med densamma pryda min hatt, då
den till gudstjensten sammankallade ringningen åter begynte. I ett
språng var den lilla ifrån mig, och då jag kastade ögat utät vägen, såg
jag henne redan långsamt och allvarligt, likt en sedig tärna, framgå
vid sin moders sida...

Jag har besökt detta Guds hus, hvilket med andakt beträdt, ingenstädes
förfelar sin gudomliga verkan. Frisk och mild inflägtade vårluften i
dess korsgångar och andades frid och välkommande till det mangrant
församlade folket. Ödmjuka med hukade hufvuden sutto på ena sidan af
den lilla kyrkan qvinnorna i mjella hufvudkläden, och uppå den andra,
karlarne med blottade hufvuden; andakt och stillhet rådde öfverallt, ej
ett andetag hördes, icke ens af de späda barnen, hvilka åtföljt sine
föräldrar, tills klockaren uppstämde den vackra psalmen N:o 392. "Den
blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp;" då inföll hela
församlingen uti en ljudande chorus; men jag, Emilia! jag sjöng ej, min
själ var så betagen, att rösten ej förmådde höja sig till instämmande
af den allmänna lofsången; jag kände tårarne jaga utför mina kinder,
och först då, när psalmen var slutad vågade jag upplyfta mitt tunga
hufvud...

Jag skyndar nu att omnämna Ordets förkunnare; tänk dig ingen af
nutidens välfriserad, finrakad och modern sprätt, hvilken med låtsad
allvarlighet, i förtid påklädt kappan, nej, en åldrig gubbe med
silfverhvita lockar, skred långsamt gången uppföre, vördnadsbjudande
uti sin enkla drägt, och sjelf bärande sin gammalmodiga psalmbok, utur
hvilken han snart för menigheten uppläste några till hjertat gående
verser. Med darrande men hög röst gaf han nu folket sin välsignelse,
innan han vidrörde det ämne, från hvilket han sedermera i korthet, men
tydligt och med full mening, förklararade: Skapelsens ändamål, och Guds
hopp att genom dess mångfald beveka menniskans hjerta till erkännande
af Hans vishet och godhet.

Svårt vore för mig att upprepa, hvad jag likväl med uppmärksamhet af
den aktade Gubbens läppar hörde utföras, och säkert, så hoppas jag,
försvinner ej det goda intryck mitt hjerta deraf erfor.

Sedan jag sagt mitt värdsfolk farväl och med hjertlighet kyst den lilla
flickan, hvilken till ett återseende lofvade bevara det lilla korset,
lemnade jag lättad och lugnad denna vänliga fristad.

I dag har jag endast rest fyra mil, men som blott fem återstå till dess
jag kan se kyrktornet i N, hinner jag, oaktade detta lilla dröjsmål, i
god tid dit. Härtills, älskade Emilia, har endast land åtskiljt oss,
därefter blir det också hafvet, det älskade, men förrädiska hafvet.
Mins du huru ofta vi i aftonens lugn framgungat på den klara böljan
invid dina föräldrars trefliga Svanevik, huru vi då i inbillningen
förstorade dess omkrets, samt föreställde oss faror och äfvenfvr, der
inga funnos. Mins du då jag verkeligen, för mitt sjelfsvålds skull,
helt oförmodade halkade öfver båtkanten, men, i anseende till det
grunda stället, snart nog af prostens Wilhelm blef upphjelpt, samt lik
en Sjögud, drypande af vatten, ifrån hufvud till fot, skamflat och
skälfvande fick sitta stilla i ett hörn af båten, tills den hann landa.
Mins du ännu huru vi förirrade oss i den täta skogspark, som omgifver
det hem jag fordom kallade mitt? och huru sluteligen flaggen vid
fiskarkojan blef vår ledstjerna genom denna lilla öcken. Der står ännu
på klippan invid hyddan det lilla tempel vi, jemte din broders och
Wilhelms tillhjelp, med så mycken möda uppförde; icke ens tiden har på
detta oskyldiga verk velat lägga sin förstörande hand; till dessa
tidigare tilldragelser i min lefnad flyr min tanke så gerna, kunde jag
endast åt glömskan lemna de sednare. Nu god natt, jag går att drömma om
dig, och tecknar dig ej några rader förrän ifrån N.



N. den 31 Maj.


Det är ifrån ett litet snyggt värdshus jag tillskrifver dig dessa
rader; mitt ressällskap, det hennes Nåds godhet utsett mig, men hvilket
du ännnu icke ens till namnet känner, har redan för tvenne dagar sedan
hit anländt, och vänta endast på vind samt ordres, att kunna gå ombord;
du är väl nyfiken att lära känna de personer, med hvilka din Mathilda,
åtminstone för en kort tid, skall träda i ett vänskapligare
förhållande, och jag skyndar att tillfredsställa din väntan i den
delen, i det jag säger dig att det är Hof-Rådet B., hvilken nu
återvänder till S. med tvenne barn, en flicka om 16, och en gosse om ll
år, ifrån en resa den de för nöjet att träffa anhörige, för trenne
veckor sedan hitått gjort. Det är en älskvärd familj, så mycket jag
hittills kunnat finna, och som vi framdeles komma att bebo samma stad,
lofvar jag mig redan på förhand deraf nöje. Adolph upphör ej att
berätta om onkelns på Svärdsby herrliga tvåvåningshus, med balkonger
och terrasser; hans stall med tolf magnifikt vackra, glänsande hästar,
hans präktiga jagthundar etc. etc., och tycker endast att återresan
företogs allför snart; Rosa deremot, fann tanten, onkeln och kusinerne
visst ganska uppmärksamma och älskvärda, samt för öfrigt allt såsom
Adolph sagt "förträffligt," men längtar lika fullt att få beträda
hemjorden, och hälsas af mor och syskon.

Jag anar dock, att någonting djupare ligger till grund derför; låt se.
Jag finner mig just väl i denna lilla krets och har redan i samråd med
Rosa på bästa vis rangerat vårt lilla hushåll. Någonting mägtigt drar
mig till denna unga flicka, och ehuru jag räknar fyra år mer än hon,
öfverensstämma våra tänkesätt dock fullkomligt. Just nu inträder hon i
mitt lilla rum. "Mathilda måste", säger hon, "spisa med oss, eljest har
icke heller jag någon matlust." -- God natt!



Den 1 Juni om afton.


N. är en nätt stad, ehuru gammalmodig, har trånga och smala gator med
en högst ojemn stenläggning, hvilken verkeligen pröfvar fotgångarns
vigilans och hållning. De höga stenhusen med sina två à tre våningar,
antyda något stort, och vilja, likt en pratsjuk ålderdom, berätta om
ett vigtigt fordon. De tvenne kyrkor staden äger äro äfven uråldriga,
och skola förtjena, att med uppmärksamhet invändigt beses; det grämde
mig af hjertat att ej kunna, såsom jag det önskat, njuta af det nöjet,
men tiden medgaf det ej; jag vill nu endast i korthet för dig omnämna
deras olika yttre: den Grekiska, med kupolformade tak, är liten, och
tyckes icke kunna inrymma någon större folkmängd, likvist skall, enligt
hvad man berättade mig, byggnadssättet invändigt, göra den rymligare,
än man kunde förmoda. Hon skall vara rik på dyrbarheter, reliker och
yppige kyrkoprydnader, samt isynnerhet utmärka sig genom en ofantelig
förgyld metallkrona, hvilken ensam skall förmå fullkomligt upplysa hela
kyrkan. Den Lutherska är fyrkantig och ganska stor; hon sträcker sin
tornspets säker och botande upp mot skyn; jag kuude icke återhålla mina
ögon att flere gånger ibland molnen uppsöka dess spets, och har aldrig
kunnat tänka mig en förfärligare höjd, det glimmande korset deröfver,
hvilket skall innehålla 8 alnar i höjd och 5 i bredd, syntes nu endast
såsom en fin strimma, och ehuru sjelfva kyrkan redan räknat sekler,
tyckes dess kolossaliska hyggnad, ännu vilja trotsa tiden. Nog härom,
då jag ej kan göra dig beskrivningen utförligare. Låt nu ditt öga vända
sig ifrån staden; men följa den mer än tjusande utsigten ifrån dess
hamnsida; någonting mera storartade kan du ej se; hafvet, som ifrån
oändlighet, i störtande skum, hvälfver inför dina fötter, der ett
bålverk eller en brygga, i förtröstan på sin orubbeliga styrka,
emottager dess omilda smek; skepp och farkoster, som dels i fulla hvita
segel klyfva vågorna, dels stillastående afbida en gynnsam vind. Här
ser du ett fartyg färdigt att lyfta ankar, matroser skrika och springa
om hvarann, hattar surra i luften, näsdukar hvifta, afskedshälsningar
skickas i otalig mängd, och återförnyas ständigt genom ett fortfarande
hurra! Under det ögat härmed sysselsattes, fängslas örat af allt
tydligare och skarpare kanonskott, och snart upptäckes röken af ett
ångfartyg, som i brusande fart härmar sig hamnen; Nu saktas farten,
bruset tystnar, hjulen stadna, båtshakar utkastas och plankor hållas i
beredskap, såsom ett medel att förena skiljda vänner och fränder. En
skön anblick, älskade Emilia! men mitt öga sväfvade härunder tårfyldt
bort åt den gröna vänliga skogssidan, som längs kusten, så långt ögat
bar, erbjöd stillhet och frid. Hvem skall räcka mig en hjertlig hand då
jag snart beträder en främmande jord! i hvilket öga skall jag läsa ett
upprigtigt välkommen? Hvad skall jag väl erhålla, emot hvad jag
förlorat? O! mina älskade Föräldrar, J som slumren den eviga sömnen,
hvem skall godtgöra mig eder oersättliga förlust!

I morgon kl. 6 skola alla passagerare vara ombord, nu derföre farväl,
du, min Emilia! den vackra aftonen lockar, och jemte Rosa, hennes far
och broder, går jag att njuta af dess svalka och behag; vi hafva redan
tagit i skärskådande våra hyttor eller sofrum, de äro sannerligen ej
stora, men samlingsrummet eller salonen deremot är rymlig och treflig,
och passagerarenes antal, enligt hvad man sagt, blifva högt. -- God
natt!



Den 2 Juni.


    Vinden blåser upp ihast,
    Segel fylla stång och mast,
    Skeppet styr till andra länder,
    Gud vet när det återvänder.

                         Runeberg.

Hafvet är dock ett herrligt element, af hvars anblick hjerta och själ
njuta, ja! ända till outsäglighet! Gifves ett högre nöje än det man
erfar gungande på ett stolt och välbyggt fartyg, hvilket ännu i sjelfva
dess dödsstund trotsar sin alltid lömska, alltid till fejd beredde
fiende -- vågen. Det lider nu mot aftonen, solen sjunker småningom
glittrande i böljan och lofvar i morgon, återuppfriskad, tända ett nytt
ljus! Dock, som sällskapet mangrant församlat sig under däck, för att
invänta thé-timman, finner jag ledighet att vid relingen, medelst en
blyertspenna, teckna dig dessa rader. -- Jag vill dock gå punktligt
tillväga och formeligen presentera dig personalen uppå _Örnen_,
(Ångfartygets namn), hvars alla hyttor, till min stora förvåning,
befunnos så upptagna, att ej en enda mer varit att tillgå. Du kan af
min presentation möjligen i en framtid igenkänna en och annan af de
agerande personerne.

Geheimerådinnan Nobelcreutz satt vid mitt inträde midt i salongens
soffa, jemte tvenne döttrar, och tycktes, medelst en högst förnäm min,
vilja påbjuda uppmärksamhet och respekt; ödmjuka vid herrskarinnans
minsta rörelser, bugade sig ett par hvita strutser öfver den i
paille- och lilas-skiftande hatten, i hvars yttersta kant en qvarters
bred duggregnad blonde kantade sig; en svart med spetsar bebrämad
mantille skylde, snart sagdt, hela hennes icke ringa figur, då jag
undantar en mager silkesvantad hand, hvilken fogade sig fram om
mantillen och qvarhöll en pirat, som i välmåga lofvade proviantera for
hela den återstående resan; min skarpsynthet tilläts likväl ej intränga
till dess digra innehåll. På hvardera sidan om sin fru moder sutto
Fröknarna Cloty och Jettchen Nobelcreutz, med blomsterqvastar på, och
under hattskärmarne fladdrande bandändar i öfverflödande längd, samt
yfviga och släpande kjortlar, hvilka i behagligt vårdslös oordning
sopade långt utåt Salongsgollvet. Framför dessa hade en ung Dandy, med
hängande hår, fattat posto, och gjorde sig uppmärksam på hvarje
Fröknarnes knappt uttalade önskningar. Så i ordning Öfverstinnan Z., en
ung, vacker och liflig varelse, hvilken, medelst sin naivité och sitt
lätta sätt att vara, lockade till sig alla närvarande unga karlar; Jag
ville fördömma henne för dess koketteri, men urskuldade henne derjemte,
finnande det alltid lika jemna, muntra sinnet, då hon endast omgifven
af fruntimmer trodde sig fullkomligen obemärkt. Den högsta enkelhet
rådde i hennes klädsel, som bestod i en tätt åt halsen sluten
kammarduksrock med en derå sittande krage; en med en hvit bandros prydd
halmhatt hvilade i hennes knä; och det mörka håret, lagdt i en prydlig
vridning, gjorde henne lill en verklig madonna. Så vacker hy, så sköna
ögon, har jag ännu aldrig sett; i dem låg någonting obeskrifligt, på en
gång både allvarligt, känslofullt och skälmskt. Tänk dig kontrasten
emellan de rosendoft ande Fröknarne N. och denna. Men vidare till
saken; tröttna får du ej på min beskrifning, ty hvarom skulle jag
eljest, midt på ensliga hafvet orda, om ej anledning fick tagas af
nästa grannen. Öfverjägmästarinnan Bjellerdorf, med utstående underläpp
och blossande kinder, paraderade derefter i skiftande salopp; tunga
orgensinska eldgula band, med svarta nopper, voro öggla vid öggla
radade på hennes veritabelt italienska hatt. Hon utgjorde en slags
sufflör emellan Geheimerådinnan och Borgmästarinnan T., hvilken
sistnämnda satt på Öfverjägmästarinnans vänstra sida. Denna ett
pratsjukt fruntimmer, som tagit sig liten air, och genom sitt
nyhetskrämeri, funnit inträde i de högre kretsarne, satt ännu med
Tidningsbladet mellan fingren och upprepade derutur inhämtade nyheter,
hvilka naturligtvis intresserade Geheimerådinnan, som nu i flere veckor
varit skiljd ifrån hufvudstaden, och således undgått dagens vigtigare
händelser. "Nå! men min aldrabästa Fru Borgmästarinna; när skedde det?
när blef det afgjordt? fastställdt?" etc. etc. etc. "då jag lemnade
hufvudstaden hördes ej ett kny derom, nej icke det aldraminsta." -- "Nå
jag kan säga," genmälte Borgmästarinnan, "jo, jo, jag viste det redan
längesedan; redan för ett halft år sedan, men som jag ej gerna berättar
nyheter, ty jag har oskyldigtvis fått på min räkning saker hvartill jag
varit fullkomligt innocente;" så ... så ... har du verkeligen engång
tegat (tänkte jag) och lemnar nu henne alt vidare omförmäla nyheter.
Fru Rådinnan Ö., med stora fötter och röda händer, hvilka sednare jag,
i anseende till deras lifliga färg, varsnade, satt dernäst; de redan
längesedan aflagde stora Zobelpalantinerne hade funnit behag för henne
och hennes dotter, hvilken sednare, ehuru ung, äfven inkrupit i en
dylik. Slutne och endast någongång småhviskande meddelade sig dessa
till hvarann. Vidare, en aldrig blek Fru med en kudde bakom ryggen, mot
hvilken hon ogenerad lutade sin, som det tycktes, matta kropp; hon
skall, säger man, begagna sjöluften för sin hälsas skull. Invid henne
satt en ung täck flicka, hvilken outtröttligt egnade den gamla sin
uppmärksamhet, jemnade kudden, borthviftade flugor, och ibland lågt
uppläste något utur en bok. Frun är en Lagmanska Ljung, flickan, hennes
dotter-dotter.

Följ nu andra sidan åt, samt gör en djup bugning för Friherrinnan C.
och dess trenne döttrar, hvilka galanta och utstofferade, sinemellan
diskuterade om, huruvida Öfverstinnan Z----s robe, i anseende till dess
glänsande hvithet, bestod af babtist eller mousslin, hon var alltför
nonchalante i sin klädsel, mente Fröken D., hvilken redan blommat ut,
och just höll på att i sin lefnads höst förfrysa, om ej till hennes
lycka Assessor Bengelberg hos henne slagit sig ned, och äter
uppvärmt den halfstelnade bloden. -- Vidare ser du Mamsell Bergbrun,
fräknig och fet, i högröd sammetskapott, prydd med otaligt mycket
snörmakeri-arbete; hennes ena hand leker med en parasoll, under det hon
med den andra ikring parasoll-käppen gör underliga hieroglyfer och
ringlar med de ifrån halsgropen ned till fötterne hängande
kapottsniljorne. Hennes valspråk är: "stor sak" dervid jag, som ofta
hörde detta hennes utrop, lät mig falla i minne salig Fru Gråsströms
ord: "Stor sak, vill ingen annan hafva min dotter, så behåller jag
henne sjelf" -- Gif ännu en vänlig blick åt Rosa, hulda B. och din
Mathilda, och vänd för resten det öfriga sällskapet ryggen, ty ehuruväl
stort, intresserar det dig sannerligen ej längre. -- Man pratar, man
skämtar; Herrarne, hvilka säkert utgöra ett lika stort antal som
Fruntimren, framkasta qvicka och dumma infall, buga och complimentera;
de unge isynnerhet springa om hvarann, och uppvakta Damerna med
apelsiner och konfekt-påsar, kika genom salongsfönstren, och utblåsa
rökmoln utur de ständigt blossande cigarrerne. Till namnen känner jag
här få; Geheime-Rådet Nobelcreutz, ser jag dock ibland avancera sin
Fru, likaså Borgmästar Trullsberg, hvilken med hatten i hand lik en
snurra trissar in genom dörren. Löjtnant Pirouette, och Secreter
Flanquette äro äfven utmärkte personer, och af Fröknarne jemnt
anropade; äfvenså Direktör Bergbrun, som blott spelar sex skillings
boston med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg. Nu hör jag man
äter ruskar på sig der nere. Rosa, som under trängseln ej förr saknat
mig, kommer upp och storbannas för det jag stulit mig undan. Aftonen är
gudomlig! hafvet stilla som lugnet i en ostörd barna-själ; O! du
herrliga Rosa! hvad du i din lilla svarta sidenspens och dina ljusa
hängande lockar är täck; måtte icke heller lugnet i din unga själ
grumlas af tidens oskonsamma hand. Jag har ej målat dig Rosas porträtt,
min Emilia, men i afton ville jag med lefvande färgor kunna göra dig
begripligt huru vacker hon är. Den öppna pannan, den friska kinden, det
ljusblå ögat och den sirligt bildade näsan, den svällande runda läppen,
allt detta låter ju länka sig, men det oskuldsfulla englaväsendet måste
man se, för att fullkomligt kunna fatta och beundra; jag har frågat
Rosa om jag får hälsa dig. "Jo, om hon är lika god som du," ljöd
svaret. -- Oerfarna Rosa! Du känner mig ej, och fäster dig dock med
hela ditt oskyldiga själ vid mig, men på mig skall du icke bedragas.



Den 3 Juni aft. kl. 6.


Man dricker åter thè, och jag hastar till dig, Emilia! Gud vet om jag
härefter blir i tillfälle att för hvarje dag skrifteligen göra dig
någon anteckning. Må den derföre göras medan jag det kan. -- Sittande
på däck har jag i dag betraktat himlen, hafvet, klippor och grönskande
förbiseglade uddar, sjögången har ej varit stark, men likväl någon dag
har dock varit lycklig nog, att ej känna delaf, ehuru en oförutsedd
anledning för ett ögonblick höll på beröfva mig min fattning. Som sagdt
är, jag satt ifrån morgon bittidag på min vanliga plats invid relingen,
och visste ej, stundom blott af Rosas påhälsningar väckt till det
närvarande, hvad tiden led, då middagsklockan lät höra sig och jag såg
Hof-Rådet nalkas mig. "Nå min goda Mamsell! får icke jag med den store
skaldens ord fråga: 'har hon ej skådat berg och lunder, och sund och
öar förr än nu,' nu har hon sutit hela guds långa förmiddagen och
betraktat allt detta så troget, som skulle hon väntat, att bakom någon
bergsudde upptäcka en länge saknad, eller måhända otrogen älskare." Vid
dessa skämtsamt yttrade ord, bjöd den vänlige gubben mig armen, samt
förde mig ned i salongen; men, -- borta var mitt själslugn, hela min
varelse hade vid hans sista ord erfarit en smärta, som skulle jäg
sårats af tusende dolkstygn; en ovilkorlig skälfva genomfor min kropp,
och försvagad, måhända tillika af sjögång, nedsjönk jag sanslös på den
första stol mig mötte. "Min Gud! hvad går åt er Mamsell," utropade
Hof-Rådet, "Rosa skynda dig hit med eau-de-cologne; uppassare, tag hit
vattenkarafin, finnes då ej något Rhenskt att uppfriska läpparne med?
detta har hon af det fördömda kikandet och spejandet åt hvarenda
bergsudde; hon skulle som vi andra slå små lofvar ikring och under
däck; ej vara så fjer; men ibland taga sig en droppa snapps på socker,
ty sådant går an och måste göras på sjö; så skulle den fördömda yrseln
af fartygets rullning ej göra anspråk." Desse voro allt ord, hvilka jag
under bemödande att vinna fattning åhörde. -- Den älskvärda Rosa var
oupphörligt knäfallen vid min sida, och hade under välmening öfver mig
utömt hela sin eau-de-cologne-flaska. Öfverstinnan Z., Geheimerådinnan
Nobelcreutz och dess döttrar, hvilka sednare under sin Högvälborna fru
moders beskydd nu vågat lemna sina platser, hade jemte flere andra
personer under denna tilldragelse fullkomligt förskansat platsen der
jag halflåg. Af de nådigas läppar hördes åtskilliga fransyska strofer
_af pauvre petite! ah pauvre petite! c'est un accident des vertiges_;
säkert har hon känning af sjögången; _mais elle n'est pas laide, Cloty
mon ange! regardez les yeux bleus, ce teint d'albatre et ces lévres de
corail_; hvarifrån och hvem kan hon vara etc., etc. Fröken Cloty, som
sjelf hade ett par mörka blixtrande ögon, gaf mig omsider en nådig
sidoblick, men vände, utan att svara, snart sin nådiga fru moder
ryggen. Till min innerliga tillfredsställelse erbjöd mig Kaptenen sitt
eget närgränsande lilla rum, der jag småningom, i den mig aldrig
öfvergifvande Rosas sällskap, fick återhämta mina krafter. Denna afton
är ej så vacker som den föregående; himlen ar mulen och några redan
nedfallande regndroppar bebåda ett annalkande oväder. Äfven sjön häfver
sig oroligt; måtte vi ej utsättas för storm; det vore dock ohyggligt,
att under natten nödgas kämpa med vågorna. Ovädret tilltager verkligen
minutligen, fartyget kränger redan så ofta, att jag med möda,
skrifvande, kan behålla min plats, och som man der nere hörs förena sig
att vara trefliga, det vill säga: Löjtnant Pirouette amuserar de unga
damerna med hvarjehanda kortkonster, träder sax på band, samt gör nät
på händerna, Borgmästarinnan fortfar att berätta nytt, och Direktör
Bergbrun med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg spelar boston,
-- så säger jag i hast: god natt Emilia! och begifver också mig till
trefnaden.



Den 4 Juni förmidd.


Hu! en stormig natt! regnfull och ruskig; nästan ingen af Passagerarena
har kunnat njuta af hvilan (då jag undantar Rådinnan Ö., hvilken
medelst tillhjelp af näsorganerne hela natten spelte en uthållande
solo), ehuru Kaptenen i går afton försäkrade, det fruntimren, i
anseende till stormen, kunde sofva trygge. Mon Dieu! Cloty! sofver du?
suckade Geheimerådinnan; uff! uff! pustade Öfverjägmästarinnan,
hvarunder jag föreställde mig huru hennes underläpp skred ovanligt fram
om den öfre. -- O, Herre Gud! pep Borgmästarinnan, hjelpe oss till
dager; jag ångrar dock som alla synder, att jag i går afton så illa
förtalte fru Godman, hon är likvist en bra beskedlig menniska, och gör
ej maskan emot. -- Sålunda, under stånkande och pustande förgick natten
ingalunda fort; Borgmästarinnan var den första som stack hufvudet ut
ifrån sin otrefliga bostad; såg med spejande blickar ikring på sina
närmaste, och midt emot liggande grannar, men som de ännu en hvar,
trötta af nattens mödor, lågo orörliga, grep hon i tysthet efter sin
stora sammets-pirat, kände och kände länge efter något deri, -- gissa
dock min hulda läsarinna efter hvad? Ah du tröga, dumma författare,
efter näsduken? -- Nej, nå tandborsten? Nej; åh bevars, kammen då? Nej!
nej! nej! tidningen, Tidningen var det, hvilken hon, för bättre minnes
skull, ännu för femtiondenionde gången med spändaste uppmärksamhet
började genomögna.

Nu är åter lif och rörelse; vinden fortfar god och kapten säger det vi,
om den ej ändrar sig, redan middagstiden kunna passera den så mycket
beprisade vackra skärgården, och således straxt på eftermiddagen löpa i
hamn.

Jag vet ej hvarföre mitt mod sjunker, och mitt hjerta slår tätare slag
ju närmare jag nalkas målet för min resa; är det fruktan att åt en
gammal otålig fru ej kunna, såsom jag det bör, och hon har rätt att
fordra, egna mina dagar, eller är det den qvinliga svagheten, hvilken
objuden kommer mig att göra jemförelser mellan förr och nu, som med
allt för mörka färger målar mig mitt tillkommande beroende. Jag vill ej
neka att ett flygtigt samtal emellan Mamsell Angubrit Bergbrun och Rosa
inverkat på min sinnesstämning. Sittande i går afton invid Rosas sida,
frågar henne Mamsell Bergbrun, visande på mig, -- hvem den der flickan
vore som hon (Rosa) så alltfor beskedligt hjelpte då hon så illa dånade
af? Herrskapet måtte vara gamla bekanta, tillade Mamsell Angubrit, då
lilla Fröken gjorde sig så mycket besvär, och till på köpet spenderade
hela sin luktvattenflaska på henne?... Icke äldre än sedan fem dagar,
då såg jag Mamsell Sommer för första gången. Först för fem dagar sedan?
halfskrek Mamsell Angubrit, och hällde hela sin luktvattenflaska öfver
henne, det som ändå är så dyrt. Jag köpte mig vid min afresa ifrån S.
hos Köller en flaska dylikt superfint _årdöloconne_, och betalte
derföre sju plåtar, och jag har ännu knapt tagit en fingerborg deraf;
lilla fröken skall få se, här har jag flaskan; i det samma förde hon
handen bakom ryggen och fram tog verkligen en med den välkända stämpeln
för sedd eau-de-cologne-flaska; "åh, sade småskamtande Rosa, då nyttjar
Mamsell Angubrit ej ofta deraf, men då det är så dyrt är det ej heller
underligt, min deremot är väl äfven hos Köller, men således af en sämre
sort, den kostar endast en i Banco, jag tycker den är..." -- "Åh fy
bevars! högskrek nu Mamsell Angubrit, afbrytande Rosa, den är usel, och
vidbränd, så man kan få nysningar deraf, men jag hade så när glömt, --
'Sommer' hette bon ju? Mamsell Sommer! hvad är det för en Mamsell
Sommer?" -- "Känner då Mamsell Angubrit någon med det namnet?" -- "Nej,
men jag tänkte, jag tyckte jag vill minnas jag hört något dylikt, Som,
Somm, Sommerset; rigtigt, nu har jag det, det är i någon roman något
lustställe eller landtgård som heter Sommerset; à propos af roman,
läser lilla fröken gerna romaner? Ack, det är förtjusande att läsa
romaner, jag läste nyligen Rinaldo Rinaldino, hvad det ändå är för en
hjertans karl, men man skall hafva godt minne att komma ihåg alla de
der stygga namnen, jag mins dem som på mina fem fingrar; men Sommerset
hette hon?" "Nej endast Sommer." -- "Jaså, rigtigt, det var ju
landtstället. Nå, huru kommer hon med detta ovana namn att färdas
hitåt?" -- här ville Rosas tålamod förgå. "Namnet, goda Mamsell
Angubrit, gör ju ej till saken, dessutom låter det ju behagligt; hon är
en fader- och moderlös flicka, som lenmat Friherrinnan Y. sitt löfte,
att i dennes ensamhet för henne utgöra ett dagligt sällskap." --
"Friherrinnan Y? så, så, ack hvad jag beklagar henne, en så sträng,
kinkig och sjuklig fru; nå, der får hon sju dar i veckan, stackars
flicka, hon är då ej rik, (och härvid skörtade hon på sin sammetsrock)
som nödgas antaga ett sådant anbud?" -- "Nej, långt derifrån, hon är
fattig, och känner så mycket smärtsammare sitt medellösa tillstånd, som
hon varit rik, men hennes far genom öfverdrifven mensklighet och
hjelpsamhet störtat sig sjelf i elände." -- "Stackars flicka! ja ja;
nog får hon nu veta att hon äter nådebröd." Längre förmådde Rosa ej
åhöra Mamsell Angubrits frågvisa sladder, hon lemnade henne straxt
derpå; samt berättade mig sedermera helt oskyldigt hela samtalet. --
Kl. 2. Vi passera nu skärgården, ja! den är vacker, den är gudomlig! En
mild försyn uppenbarar sig äfven i denna obetydliga del af det stora
hela. Hvad ändå naturen är skön! O! om du såge dessa stränder med sina
unga, friska löfträn, dessa klippor, kring hvilka måsar med
silfverhvita vingar flaxande höja och sänka sig, dessa dälder och
kullar med betande hjordar, dessa hvita, små landthus, som vänligt
tyckas inbjuda den förbiseglande, allt är så herrligt! man skulle önska
evigt få qvardröja här och aflägsnas dock ögonblickligen. -- Kl. 3.
Ännu blott en qvart; och jag skall beträda en jord, der allt är mig
främmande, allt likgiltigt, der endast en allvis försyn är densamma,
hvilken äfven i mitt älskade hemland vakade öfver mig; densamma,
hvilken min ömma mor, min dyra far lärde mig älska och vörda. O!
Emilia! nu, nu känner jag att jag är ensam, att jag är skiljd ifrån
dig! min enda sanna vän! Under den friska torfven hvila mor och far; de
smärtas ej af att se sin Mathilda öfvergifven irra, en lekboll för
ödets nyck. Tillfredsställde lemnade de mig, ehuru medellös, åt en
sorgfri framtid, ty _han!_ som utgjorde min lycka, mitt _allt!_ ägde ju
hvad jag af förmögenhet saknade. O! J visten ej att er Mathilda skulle
erhålla sår, ännu djupare, ännu smärtsammare än dem den gränslösa
förlusten af eder bortgång gifvit henne. Säg Emilia, hvarföre kan jag
ej glömma att jag var lycklig? hvarföre äger jag ej styrka att med mera
undergifvenhet emottaga lifvets vexlande pröfningar? Jag måste nu
sluta; en allmän beredelse att ändteligen sätta fot å fast mark, äger
nu rum. Redan antändes luntan på kanonen. Ah! första signalen är
gifven, ännu tvenne lika skarpa skott, så ... de susa ännu hvinande
genom luften, rökmolnen skingras. _Örnen_ sänker sina vingar, och
simmar lugn och stolt, under tusende hurrarop af väntande åskådare, in
i hamnen.

       *       *       *       *       *

_Förtsättning af dagens äfventyr; skrifvet under den första natt jag
tillbringat i mitt lilla rum, mitt blifvande hemvist_.

Nå Rosa, nå Mamsell Sommer, huru gick det? J höllen eder väl tappra
under kanonaden? frågade Hof-Rådet, i det han, redan stående på marken,
hjelpte Rosa och mig att stiga i land. Rosa spetsade redan den fina
munnen till ett svar, då i detsamma tvenne små flickor hoppade fram
undan trängseln, under högt utrop af: pappa! Rosa! ack, ack, pappa och
Rosa! Och Adolf då? tillade Hof-Rådet, hjertligt omfamnande sina
älsklingar, hvilka kommit att emottaga de efterlängtade. -- Adolf med!
upprepade de båda flickorna, hvilka nu sprungo till brodren och under
omfamningar berättade huru modren och den lilla Viktor mådde, huru man
väntat och passat på, då fartyget skulle komma; huru modren, hindrad af
middagsbestyr for de väntade, ej kunnat gå med, men skickat vagnen emot
dem. -- Se så, kom nu Adolf så vilja vi berätta dig om de små vackra
ankor, Jungfru Bata för din räkning uppfödt. Ankor, sade Adolf stolt,
åh, hvad vill det säga, ni skulle sett allt hvad jag sett, Onkels stora
präktiga stall med tolf hästar, hans hundar, Nalle och Beggo; och alla
höns, tuppar, kalkoner, änder och gäss; hans dufslag, hans präktiga
trädgård med orangeri, der tusende sköna blommor redan voro utspruckne,
då skulle ni ej bry er om små ankor. Under dylikt barnsligt joller
närmade man sig vagnen, samt beredde sig att stiga deri; hör på barn,
yttrade sig Hof-Rådet helt oförtänkt, J ären ingalunda trötte, vårt hem
ligger också icke långt härifrån, vi vilja gående öfverraska er mor,
samt till Mamsell Sommer afstå vagnen, hvilken säkert skall föra henne
till Friherrinnan Y----s mera aflägsna boning. Jag ville väl af allt
hjerta gerna, tillade han, vändande sig till mig, först ledsaga er till
vår glada krets, men grannlagenheten bjuder nu annorlunda. Friherrinnan
är ett ceremoniöst fruntimmer, och skulle törhända misslycka om ni ej
genast uppsökte henne. Ehuru ogerna jag ville begagna mig af detta
anbud, nödgades jag dock, inseende det riktiga i Hof-Rådets välmenta
anmärkning, beqväma mig dertill, och, hastigt qväfvande en våldsam
känsla af smärta, tryckte jag blott med innerlighet Rosas hand,
stammade, ty tala förmådde jag ej, ett höfligt afsked till Hof-Rådet,
samt hoppade upp i vagnen. Nu var jag fullkomligt ensam och kunde med
möda återhålla utbrottet af mina tårar. Hastade jag nu lugnet och
friden till mötes, eller var jag kanhända ännu utsedd att genomgå
pröfningar och motgångar? Under dylika betraktelser anlände jag till
ett stort prydligt två-våningshus. Vagnen stadnade. Se så tack, sade
jag med hämmad röst, och förde ofrivilligt den darrande handen till
vagnsdörren, då kusken sprang ned och öppnade densamma; här litet för
ert besvär, jag finner mig nog sjelf vidare. I det jag vände mig om,
såg jag en i gult och grått livrée klädd betjent, hvilken nyfiken stod
och gapade på den ovanliga gästen; hu! tänkte jag, intet godt förebud,
(den gula färgen kan jag ej fördraga). Är hennes Nåd hemma? Ja; vill ni
vara god visa mig upp till henne, bad jag; beredvillig gjorde betjenten
hurtigt ett vänsterom, och ledsagad af honom, mera sprang än gick jag
trappan uppföre. Här i N:o 1. Jag öppnade dörren. Detta var alltså mitt
blifvande hem, med glädje fann jag rummet tomt; jag hade ungefär så
önskat, och kunde nu åtminstone en minut draga andan. Än en minut och
ingen syntes; jag hade således tillfälle att kasta ögonen kring rummet
och göra mig bekant med dess tillhörigheter. Rummet i sig sjelft var
ljust och vackert, men förmörkades betydligt af långa mörk-brandgula
tvillsgardiner, hvilka i djupa falbulaner föllo öfver de höga
fönsterrutorne; antika men dock ej osmakliga, möbler beklädde väggarne,
skulle endast det brandgula tyget ifrån desse uteblifvit. På ett med
rötter inlagdt bord, stod en stor, med fint jerngaller försedd bur, i
hvilken en liten råtta behändigt slingrade upp och ned, på tvenne
dertill ändamålsenliga kedjor; uppå den svarta dörren till buren stod
med stora i gul färg målade bokstäfver denna sinnrika devis: se, men
rör icke! hvilken jag helt bestämdt skulle lämpat på en i den gula
kanapéen hvilande katt, om jag ej invid buren ertappat en dito på lur
stående. Tålamodsprof, tänkte jag; stackars trio, snart, snart utgöra
vi väl en qvartett. Jag hann knappt uttänka denna mening, då en
sidodörr gick upp, och en mager figur, åtföljd af ännu ett par kattor,
steg ut, men som hon förmodeligen ej ville komma sina favoriter något
hår förnär, medelst hastigt tilldragande af dörren, eller hon, möjligen
trodde dem innanföre kunna försofva sin lycka, allt nog, hon vände mig,
som betydligt närmat mig henne, helt oförmodadt ryggen, hvaraf kom att
hon, oupphörligt lockande Fillill och Megrit, baklänges avancerade
mig, och med mig, hennes ödmjuka tjenarinna, gjorde en så häftig
sammanträff, att hatten dervid ströks mig af hufvudet och jag genom
dess hakband, liksom råttan i buren, kom i fällan, samt hon sjelf,
såsom träffad af en elektrisk stöt, hufvudstupa återstudsade i den till
all lycka närstående kanapéen. Hvad i aller Guds namn! hvad? hvad?
skrek min blifvande patronessa, och jemkade sig åter igen upp, i det
hon, eldröd närmade sig mig; mitt hjerta klappade och pulsarne slogo i
mina ådror, så jag kunnat bedyra, det den häftigaste feber rasade i
hela min kropp; jag kunde knappt framstamma: jag är, jag kommer, jag
söker; ... i min ångest hade namnet på min blifvande skyddspatronessa
fallit mig ur minnet. Nå, hvem är fruntimret då? frågade med mildrad
röst min olyckskamrat, hvilken, säkert af min synbara förvirring
bevekt, till en octave lägre nedstämt sin diskant. Nu repade jag mod;
jag är Mamsell Sommer, som genom ers Nåds godhet hoppas finna mitt
ovänliga öde förmildradt. Sommer, Sommer, jag kan ej påminna mig
hvarifrån, nu rann det mig i hågen: du har gått galet, ännu en gång
repa mod; jag ber om förlätelse, är det ej Friherrinnan Y. jag har den
äran att tala vid? Nej, nej, jag är ryttmästerskan Pionfeldt;
fruntimret har gått gali; ja fruntimret har visst gått galit, tänkte
jag, och gjorde i glädjen häröfver en ännu djupare komplimang än den
nyss förolyckade. Försonad, som det tycktes, ledsagade mig
Ryttmästerskan Pionfeldt till dörren, genom hvilken jag olyckligtvis
inkommit, ömsom undervisande mig till No 4, ömsom upprepande miss,
miss, Fillill och Megrit. Jag gladdes af hjertans grund, att jag
ändteligen en gång hade fru Pionfeldt, Fillill och Megrit bakom min
rygg, och gaf mig ett heligt löfte, att alldrig mer stöta tillsammans
med den förstnämnda. Detta var alltså mitt första profstycke, tänkte
jag vid mig sjelf, under det jag gick den långa korridoren framåt och
noga observerade de numrerade dörrarne, mitt hjerta klappade ej mer så
häftigt, febern hade gifvit sig. -- Ändteligen N:o 4; jag öppnade och
inträdde uti en ljus renbonad tambur. En betjent, ej i livré, men i en
fin blå (ett godt tecken, min liffärg) frack, kom emot mig. Här var jag
ju säker på min sak. Hennes Nåd är väl hemma? sporde jag betjenten; jag
vet ej hvarifrån det olycksaliga ordet återkom på mina läppar.
Friherrinnan är ej hemma, men om det är Mamsell Sommer, hvilken
Friherrinnan väntat, är jag befalld visa Mamsell hennes rum. O Emilia!
längre kunde jag ej återhålla mina tårar, jag tackade Gud att jag utan
vittnen kunde lemna dem fritt lopp, och kan ej ännu begripa, hvad som
så mäktigt grep i mitt inre; var det glädje och tillfredsställelse,
eller var det saknad, och den fullkomligaste visshet, att numera endast
lefva ett tvångfullt, bundet lif. Jag ansåg mig sjelf som ett ting,
hvilket ej fick äga känsla, hvarken för glädje eller smärta. Försjunken
i dylika betraktelser lät jag tankfull mitt öga sväfva omkring i
rummet, och varseblef, med obeskrillig glädje, en herrlig flygel,
hvilken, jemte en större packé noter, lifligt började reta min
nyfikenhet; jag närmade mig instrumentet, och Emilia! öfverst låg mitt
älsklings-stycke, den välbekanta "Sonaten af Beethoven," af hvilken vi
tillsammans så ofta tjusats. Jag var så rörd, att de långsamt
nedtillrande tårarne knappt tillät mig urskilja stycken af ännu många
flere utmärkte kompositörer. Och detta allt i de mig bestämda rummen.
Huru kunde hon, med den sträfva och stolta karakter, verlden och det
allmänna omdömet gifvit henne, förena så mycken fin känslighet och
förekommande godhet; hvar jag såg herrskade en älskvärd ordning; hvarje
den minsta möbel vittnade om smak och elegans. Sedan jag betraktat
detta, lockades jag att än vidare skåda in i det nästliggande rummet,
som endast ägde en utgång och synbart var bestämdt till sängrum; ännu
Emilia! upprördes mitt hjerta innerligt af den syn mig här mötte:
öfver sängen hängde en enda stor tafla, föreställande Nattvardens
instiftelse, målad i oljefärg, och densamma min far med verklig passion
älskade, hvilken han ännu under sina bekymmerfullaste omständigheter
alltid uppsköt att försälja och hvilken han dock sluteligen för en
ringa summa nödgades föryttra. Samma mildhet lyste ännu utur de heliga
dragen hos Frälsaren, der han, omgifven af sina lärjungar, utdelande
brödet, satt invid sin mest älskades sida. O Gud! huru lycklig var jag
nu. Jag tyckte liksom hade anden af mina evigt saknade, hulda
föräldrar, i denna stund omsväfvat mig, min uppmärksamhet fästades
yttermera på ett aldrakäraste nätt bibliothek, hvilket i ett hörn af
rummet omslöts af tvenne sirliga marmorpelare. Det var ej af stort
omfång men tycktes likväl äga skatter, hemtade utur de, för den sanna
bildningen, rikaste källor. Jag uppehöll mig dock ej länge dermed, men
öfversåg ännu i hast de beqvämligheter det lilla rummet erbjöd, och
erinrades lifligt om mitt första nattläger under resan, af de sköna
friska syrener, hvilka i tvenne höga vaser doftade på den lilla
toiletten.

I korthet har jag nu beskrifvit dig de tankar och känslor jag erfor vid
allt detta, men att beskrifva dem jag kände vid åsyn af den gudomliga
utsigten ifrån det lilla sängrummets fönster, vore omöjligt. Tänk dig
endast sjelf, till venster om staden, den stora vida stolta ocean, i
hvilken under den allt mer och mer lugnande aftonen, otaliga skepp och
master återspeglade sig; himlen öfver den liknade en blå pell,
hvarifrån den nedgående solen i den klara böljan spridde tusende
strålar; trädgårdar och villor, plantager och ljusgröna åkerfält
vexlade om hvaran, täflande att draga till sig den tjusta åskådarns
blickar. Till höger den ståtliga staden, der kyrkor och torn, och
prydliga stenhus höjde sig öfver hvarandra, samt gator och torg af den
oupphörliga menniskorörelsen gjordes till en lefvande cosmorama. Jag
ärnade just å nyo närma mig det lilla bibliotheket, för att der uppsöka
någon favorit-lektyr, då en vagns hastiga rullande inpå gården väckte
min uppmärksamhet; som en blixt ilade jag ned, utan att besinna det
möjligen någon annan, än den af mig väntade, kunnat anlända. Men tänk
dig en fru mellan 40 och 50 år, med ädel hållning, nedstiga ur vagnen,
de bleka men ännu sköna dragen inhöljda i en lätt hvit hufva, samt en
mörk sidenkappa, sluteligen omhöljande hela den öfriga kroppen. Jag
stillnade en minut verkligt öfverraskad; så mild, så vördnadsbjudande,
så intagande hade jag ej föreställt mig denna redan ålderstigna person.
En lätt ljusning öfverflög hennes ansigte då hon varseblef mig: "ni är
Mamsell Sommer," sade hon, närmande sig, och vänligt räckande mig
handen, "jag misstar mig säkert ej; ni är densamma som, ehuru ung, vill
åt en gammal sjuklig och otålig varelse egna edra dagar; var derföre
välkommen. Ja, var tusende gånger välkommen." Härvid började hon
långsamt stiga trappan uppföre, samt vinkade mig, som endast stum
kunnat åhöra henne, att följa. "Ni har väl redan installerat er i edra
rum," fortfor hon, under det hon, ledsagande mig genom tvenne vackra
rum, uppnådde sin egen sängkammare, "och huru har ni funnit dem?" O!
min nådigaste Friherrinna, framstammade jag nu, i alla afseenden vida
öfverträffande allt, hvarom jag gjort mig begrepp. Jag är ju genom
Friherrinnans ännu oförtjenta godhet, satt i den lyckliga belägenhet,
att kunna, såväl med förstånd som hjerta, njuta af allt det
Friherrinnans opåräknade omtanka erbjuder mig, och har redan med
innerlig tacksamhet uppfattat alla de mångfalldiga beqvämligheter som
dermed förenas. "Ja, icke sant?" inföll hon, "utsigten är herrlig; man
påminnes ofta af den, om ett högre väsendes tillvaro, och jag är glad
öfver att ni, som jag ock hoppats, fullkomligt vet skatta dess höghet."
Sedermera efterfrågade hon min resas förlopp, timmen då jag anländt,
huru jag hittat fram till hennes boning o.s.v., och då hon hörde, att
jag ännu ej hos Hof-Rådet B----s aflagt något besök, sade hon med
tillfredsställd ton: nå, det var godt att ni först tänkte på mig, men
ni skall ej försumma, att redan i morgon f.m. göra dem en påhälsning,
höfligheten fordrar så. Jag måste nu för henne omtala, hvilka
passagerare fartyget medhaft, huru de föreföllo mig m.m. Då jag
vidrörde ämnet angående Geheimerådinnan, sade hon blott småleende: "ja,
verlden beskyller henne för allt för mycket högmod, och till löjlighet
gränsande andryghet, och måhända har den deri rätt; likväl skall man
icke alltid för mycket lita på hvad verlden säger, hon dömmer merendels
falskt, och förstorar ända till orimlighet, det ofta obetydliga." -- O!
huru rätt du har, tänkte jag, och drog mig vid hennes ord till minnes
de omilda beskylningar, för hvilka äfven hon varit utsatt. Sedan hon
under thé-timmen, uti en beqväm ländstol något uthvilat, ville hon till
mina rum, som hon kallade dem, ledsaga mig, för att se huru jag på
beqvämaste sätt skulle inrätta mig der; mina effekter voro äfven ifrån
fartyget upphemtade, och placerades nu på sina dertill utsedde platser.
En omisskännelig omtanka visade sig i allt hvad hon anordnade och
föreslog, och under vänliga meddelanden förgick aftonen alltför snart.
Jag har redan längesedan sagt Friherrinnan ett god natt, och sitter nu,
öfverlemnad åt tusende tankar, vid mitt lilla bord; o! om du såg,
älskade Emilia, den yttre trefnad som omger din Mathilda, du skulle då
af hjertat glädjas med henne. -- Nu har jag med dig bortpratat flere
timmar, kl. slår redan tolf, jag måste, af sömnen och tiden uppmanad,
äfven till dig säga god natt. Hvad hvilan skall smaka, då äfven sinnet
får hvila lugnt. God natt, Emilia, god natt hulda Rosa.



Den 6.


Redan tvenne dagar förbigångna, och jag har ej derunder tecknat dig
någon enda rad. Tro dock icke dyraste Emilia, att Friherrinnans godhet,
ehuru stor den ock må vara, någonsin kan komma mig att glömma dig och
den vänskap du så systerligt tilldelat mig. Nej, tvertom tänker jag, då
hon så moderligt nedlåter sig, ännu oftare på dig och den glädje du
skulle erfara, om du vore vittne dertill. -- I går förmiddag, sedan jag
tillsammans med Friherrinnan ätit frukost, frågade hon om jag ej ernade
hos B----s aflägga det ifrågasatta besöket. "Det är en aktad familj,"
fortfor hon, "hos hvilken ni, Mathilda, kunde njuta mycken trefnad; i
anseende till deras jemna sommar-sejurer å landet hatva vi med
hvarandra ej plägat något oftare umgänge, ty de kalla vinterdagarne
binda mig ständigt vid mina rum, men ni som ung behöfver väl ej deraf
låta skrämma er; uppsök dem derföre nu, och så ofta ni framdeles sjelf
önskar." Det är redan andra gången hon under samtal, med denna egna
benämning tilltalat mig; huru känner hon väl mitt namn, då jag sjelf ej
omnämnt detsamma? Nå vidare, sedan jag under största enkelhet
förbättrat min klädsel afreste jag (uti den i dag fyrspänniga vagnen)
till Hof-Rådets; hvem tänker du Emilia, här kom att med öppna armar
emottaga mig? Jo Rosa, -- den alltid lika vänliga, ljufliga Rosa. Under
glädjeyttringar förde hon mig i triumf genom flere rum intill sin mor.
Se här mamma, här är Mathilda, om hvilken jag berättat dig så mycket,
och här Mathilda, är min mamma, min egen älskade mamma; och härvid flög
hon i ett hopp, under okonstlad barnslighet, modren om halsen; nå har
jag ej sagt sant, skall du ej tycka om henne, säg? säg? Hof-Rådinnan,
en högväxt, ståtlig fru, som nu först fick tillfälle att resa sig upp,
nalkades mig med värdighet. Ni är redan länge väntad och efterlängtad,
Mamsell Sommer, sade hon, förande mig till en stol, och sjelf tagande
plats invid min sida, och med möda har jag kunnat afhålla Rosa, att
redan i dag tillskicka er ett invitationskort; jag har dock, af hennes
lifliga berättelser föranledd, hoppats det ni ej skulle glömma henne,
och fägnar mig nu rätt mycket öfver den bekantskap vi i er få göra.
Rosa tillät mig knappt att på denna artighet lemna ett svar, jag skulle
nu för henne berätta, huru jag befunnit mig sedan vi åtskiljdes, hvad
jag tyckte om staden, om jag redan sett nägon af passagerarena o.s.v.;
hon hade redan af Mamsell Angubrit haft ett besök, hvarunder denna
mycket efterfrågat mig, samt bedt Rosa vid tillfälle låta sig veta huru
"den stackars flickan" fann sig. Härefter framtog hon sina nyaste
musikalier, dem vi tillsammans genomögnade, och något litet proberade.
Rosa har en intagande, ehuru späd röst, samt sjunger otvunget och lätt;
då hon med innerlig känsla sjöng vår echo-sång: "när en tanke flög, då
en suck sig smög." O Emilia! hvad jag då återkallades till mitt hem,
till dig och mina flydda lyckliga dagar. Jag kunde alldrig nog ofta
höra henne sjunga detta lilla stycke, der orden så sannt tolka själens
längtan och saknad; med verkeligt bekymmer underrättade mig nu Rosa om
den snara flyttning, som för sommar-månaderne förestod familjen. Jag
har förr alltid, tillade hon, med otålighet, emotsett denna tid, men
icke så nu, jag skulle heldre önska att resan blefve ogjord, på det vi
oftare kunde få vara tillsamman, eller rättare, jag skulle önska att du
kunde följa oss till det vackra Liljedal, då ville jag för all min tid
ej återvända till den stela, tråkiga staden. Sålunda, under Rosas
glädtiga joller, bortilade fortare än jag kunde tänka denna glada
förmiddag, och uppmanad så väl af Hof-Rådinnan som Rosa att snart
omgöra besöket, åtskiljdes vi. Eftermiddagen tillbragte jag inne hos
Friherrinnan, som ej fann sig rätt väl; hon hade tillsagt, sig ej
mottaga något besök, och låg nu endast i en enkel morgondrägt, hvilande
på sin soffa, de fina hvita händerna stundom sysselsatta med en
sticksöm. -- Då och då tillslöt hon ögonen, liksom till sömn, men då
jag, för att ej störa henne, knapt vågade draga andan, eller på mitt
arbete föra synålen fram och åter, sade hon med mild ton: "frukta ej
att störa mig, min goda Mathilda, jag sofver ej, ehuru mattheten ofta
tillsluter mina ögon, men vill ni tvertom för mig förkorta tiden, så
omtala, i fall det ej hos er sjelf upprifver ännu oläkta sår, edra
lefnads händelser. Jag vet att ni, ehuru oerfaren af verlden, redan
pröfvat dess motgångar; jag är sjelf ej främmande för lidelser, och kan
så mycket säkrare fatta och dela edra." -- "Hulda, nådiga Friherrinna,
afbröt jag henne nu, till hvem skulle jag väl heldre anförtro mina
bekymmer, än till den, som så moderligt ömmar för de samma, dock känner
Friherrinnan säkert de lidanden ett nog hårdt öde tilldelat mig, då ni
under ert beskydd tagit en fader- ock moderlös, på verldens goda
fullkomligt utblottad varelse; sådan jag är, ser ni mig nu! Jag äger
intet, utom en allvarlig vilja att för eder trefnad och beqvämlighet
offra mina dagar." -- "Jag vet, jag vet, att ni är ensam på jorden,
återtog Friherrinnan; att ni förlorat hvad ni alldrig får igen, hvad
som med de rikaste skatter ej kan återköpas, men lugna er, Mathilda,
och förtro er med undergifvenhet till Honom, som mäter lidandets mått;
han skall säkert ej pröfva er öfver edra krafter, men lyfta bördan,
då den blir er för tung." Jag kunde under hennes sista ord ej
tillbakahålla mina tårar, de strömmade nu obehindradt utför mina
kinder. "Lyckliga barn," suckade Friherrinnan, "som med tårar kan lätta
er smärta, huru afundsvärd är ej ofta den lindring man af dem erfar.
Dock vill jag på intet sätt hos er återförnya er billiga saknad, det är
endast de tider, då ni, ett jollrande barn, såg lifvet i en ljusare
skepnad, jag ville höra er omtala; säg mig, hvarifrån härstammade er
mor? och hvar hade er far gjort hennes behantskap?" Jag upprepade nu
ungefär, hvad jag, sittande invid mina föräldrars sida, så ofta hört
dem omtala, nemligen huru min mamma, som helt späd förlorat sin egen
mor, vid en hård styfmoders stundeliga misshandlingar och hårda
bemötande, under sorg och fruktan framlefvat sina barnaår, huru hennes
far, fullkomligt beroende och styrd endast af sin befallande hustru, ej
vågat taga ett enda steg, för att lindra sitt barns lidande, dock
sluteligen vid dess dagliga aftynande till hennes moster, hvilken med
sin man bodde i X., afsändt sin lilla Augusta, huru hon här, med
ömhet omfattad, blifvit det barnlösa parets afgjorda gunstling, i de
mest bildande skolar njöt en vårdad upfostran, och sluteligen af
fosterföräldrarne förklarades som deras enda arfvinge; huru lycklig
Augusta var under så förändrade omständigheter, kan var och en tänka;
hennes enda sorg var saknaden efter sin älskade far; en dag då hon,
efter slutade göromål, med sin moster gick ut att promenera utom
staden, möter dem en fattig hustru, med ett spädt barn på armen,
hustrun stadnar och anhåller om en allmosa, for det i usla lumpor
höljda, qvidande barnet, hvilket af hunger var alldeles afmagradt, utan
att betänka sig, afkläder Augusta den lilla klädeskappa hon bär uppå
sig, sveper den tillika med en schawlette omkring den lilla, framtager
en penning, hvilken hon lemnar i hustruns hand och fortsätter, utan att
märka, det hon vid upptagandet af myntet, nedfällt sin näsduk, vägen
framåt. Glädjeyr nedsätter sig den arma hustrun invid landsvägen, för
att de nyss erhållna plaggen inhölja sitt barn, då hon ihast varseblir
någonting hvitt liggande på vägen, hon springer dit, upptager en näsduk
men ser ej mera till dem, hvilka hon förmodat hafva tappat densamma;
villrådig om hon skall qvarlemna barnet, för att skyndsamt till sin
ägarinna kunna återlemna det förlorade, ser hon en ung Officer, som
äfvenledes går landsvägen framåt, "ack min herre," säger hon, närmande
sig honom, "var af den godheten och lemna denna näsduk till den unga
damen, hvilken nyss passerade här förbi, hon har förlorat den, och kan
ännu ej hafva hunnit alltförlångt; om ni påskyndar edra steg, skall ni
innan vägen deruppe skiljer sig säkert upphinna henne." Officern
emottog näsduken förundrad öfver den ärlighet han hos hustrun funnit,
och framtagande tvenne silfvermynt, lemnar han dem till henne, sägande:
"här, behåll den ena för ert besvär med näsduken, och den andra för er
redlighet att till sin ägarinna vilja återställa densamma." -- "Nej,
nej, jag kan ej emottaga denna gåfva, utropade hustrun, se här, (och
härvid visade hon på de erhållne skänkerne) hvad jag af den engeln för
mig och mitt arma barn erhållit; Gud välsigne henne! så ung, så vacker
och så god. Nej, min herre, jag kan ej behålla edra penningar" och
dermed sköt hon dem tillbaka i hans hand. "Behåll dem," sade den
upprörde Officern, "de äro er egendom, och hindra mig ej vidare att så
fort som möjligt kunna återlemna fruntimret, hvad hon förlorat." Med
dessa ord aflägsnade han sig, men ökade fåfängt sina steg, han såg ej
mera till någon.

Troligen hade Augusta med sin moster vikit af ifrån den stora vägen.
Brydd att sjelf få behålla sitt fynd, framtager han åter näsduken och
betraktar, eftersinnande, de prydligt märkte bokstäfverne: A.S.R.; hvem
den tillhörde blef honom omöjligt att utgrunda, isynnerhet som
bataljonen vid hvilken han tjente alltför kort tid legat i staden, och
han under denna tid ej gjort bekantskap i något hus. Han nödgades
således återvända med den främmande egendomen, utan att kunna uträtta
sitt uppdrag.

Kort tid derefter då han besökte en Bokbindare, att för bataljonens
räkning låta inbinda liqvidböcker, såg han ett sirligt arbetadt
syskrin, på hvars lock Bokbindaren nyss i guld intryckt bokstäfverne:
A.S.R. Genast påminde han sig den upphittade näsduken, efterfrågar med
häftighet personen, hvilken skrinet tillhör, får af den pratsamma
gubben veta det vara en beställning af Packhusinspektorskan D., som
dermed haft mycken hast; det blir troligen, fortfor gubben, en gåfva
till hennes unga systerdotter, en hjertans söt varelse, i godhet utan
like. "Ni känner dem således," inföll den unga Officern, "och kan
säkert säga mig hvar de stå att träffas, på det jag må bli i tillfälle
uträtta ett uppdrag, hvilket hittills, i brist af kännedom om hvar de
bott, åsidosatts." -- "Åh bevars," svarade den välmenande gubben, "det
kan jag lätt säga er, gården nästintill denna, tillhör dem, dit kan ni
ej gå vilse; ja, ja, flickan är god som guld, akta henne bara;" hm
tänkte Officern, med flickan ärnar jag ej ha att göra, endast jag fått
återlemna henne sin näsduk.

På eftermiddagen samma dag, styr han åter kosan till gatan, der
Packhus-inspektören bodde, går in i det anvista huset, efterfrågar Fru
D., säger henne sitt namn och framlemnar näsduken, i det han för henne
berättar, huru den kommit i hans händer, samt huru han först i dag, af
en händelse, fick veta hvar ägarinnan bodde. Fru D. bjuder honom artigt
sitta ned, igenkänner näsduken, emottager den, samt inropar den
sextonåriga Augusta, hvilken, högt rodnande, uttalar en tacksägelse
till den unga Löjtnanten. Vidare underrättar sig Frun om hans
kommendering till orten, hans bekantskaper m.m., men som han i staden
ej känner andra än sina kamrater, bjuder hon honom att stundom hälsa
på, beklagande, att hennes man nu vore utgången, och således ej sjelf
fick visa sin tacksamhet för Löjtnantens hafde möda. Han aflägsnar sig
åter, utan att vidare tänka på saken. Ej en enda gång kom Augustas
oskyldiga bild att sväfva för hans inbillning, han tycktes fullkomligt
kall, och otillgängelig för alla ömmare känslor.

Då han följande morgon uppvaknade, emottog han af sin betjent en liten
biljett. Han öppnar den, och finner deri en högst artig bjudning till
Packhus-inspektör D., hvilken i enkla ordalag ber honom ursäkta, det
han till en liten fest på sin lilla fosterdotters födelsedag, vågar
utbedja sig hans besök. Liknöjd lägges biljetten å sida, och han skulle
måhända glömt hela invitation för afton, om han ej sent omsider
händelsevis blifvit varse den ännu på bordet qvarliggande breflappen.

Det skulle väl dock se ohöfligt ut, tänkte han, vid sig sjelf, att ej
antaga en så vänlig bjudning, påkläder sig i hast sin bästa uniform,
afklipper en herrlig bouquette af sköna moss-rosor och hvita doftande
hyacinther, hvilka blommade uti fönstren af hans rum, samt begifver sig
till D----s. Men, huru öfverraskad blef han ej att vid sitt inträde i
det klartupplysta huset finna en samling statligt prydda gäster, ur
hvars krets den fryntlige värden och värdinnan, välkomnande hastade
honom till mötes, hans första blick föll på den i bländande hvitt
klädda Augusta, hvilken, lik en nyss utsprucken ros, i glad oskuld stod
omringad af flera unga flickor, som höllo på att betrakta de många
utsökta skänker födelsedagen alstrat. "Här, Augusta lilla," sade Fru
D., "känner du väl sedan i går igen Löjtnant Sommer, hvilken äfven
velat göra oss den fägnad, att med sin närvaro hedra din sextonde
födelsedag." Augusta neg. "Jag har den äran, att lyckönska er till
denna dag, Mamsell Reimer", stammade Löjtnanten, framräckande
blommorna, "men tvekar att dermed våga förena denna enkla gåfva,
hvilken endast, i anseende till blommornas sällsynthet, för er kan
erhålla något värde." Augusta neg ännu en gång, men grep utan
betänkande efter bouquetten, hvilken hon under förnyade utrop af: "hvad
den är vacker!" med sjelförnöjd mine genast fäste vid sitt bröst, och
derefter, lika munter och okonstlad, som förut, återvändo till sina
unga vänninnor. Packhus-inspektören yttrade derefter sin fägnad öfver
den oskyldiga händelse som förskaffat honom lyckan af Löjtnantens
bekantskap, föreställde honom för det öfriga sällskapet, samt uppbjöd,
under fortsättningen af aftonen, all sin förmåga att, som en
förekommand värd, undfägna sina gäster. Dock, denna dag stadfästade för
evigt de båda ungas öde. I tjensten var väl Löjtnant Sommer densamma
som tillförene, skötte med drift och ordentlighet sitt kall, men blef
han ensam på sitt rum, då nedsjönk merendels hufvudet tankfullt mot
handen, och hela timmar kunde på detta sätt overksamt bortdrömmas. Den
dysterhet som redan länge bemäktigat sig honom tilltog dageligen, och
gjorde ensamheten för honom kärare än någonsin förut; objudna
framställde sig nu tankar i hans själ, hvars djup ej såsom hittills
blott återspeglade bilden af en enda evigt dyrkad varelse. Nej, tvenne
sådana vexlade nu för hans fantasie och kommo honom att förskräckas
öfver den likhet, hvilken den ena alltför tydligt tagit af Augusta.

Han ville nu i ensamheten, genom undvikande af alla yttre föremål, med
våld afskaka de bojor, hvilka blefvo honom allt mer och mer tryckande
men fann ej att de redan voro för hårdt slutne, för att mera kunna
lösas. Detta tilltagande svårmod undföll ej hans deltagande vänner,
hvilka, genom muntra upptåg och infall förgäfves sökte förströ honom;
det högsta möjliga de med honom ernådde, var en promenad utom staden,
och underbart fogade händelsen då alltid, att kosan styrdes förbi
Packhus-inspektörens hus, att artigheten fordrade en hälsning till
fruntimren, som, fästade vid sina arbeten, sutto vid fönstren; att den
högt rodnande Augusta, med nedslagna ögon, knappt vågade besvara
helsningen, och att den dystre Sommer, då vanligtvis mer tankspridd än
någonsin, skiljdes frän sina bullrande kamrater. Isen måste dock engång
brytas, och vid ett länge fördröjt skyldighets besök hos D----s,
upptäckte Löjtnant Sommar ändtligen, i en skön stund, för Augusta, hvad
som, alltsedan första bekantskapen med henne, slutits inom hans bröst.
Han meddelade då äfven henne, huru en helig kärlek i yngre år gjort
honom lycklig; huru han, för ernåendet af sin högsta önskan, uppoffrat
sina ungdomsplaner, huru han dag och natt, under alldrig hvilande
omsorg för sin snara fortkomst, med mod och ansträngning tillkämpat sig
rykte och ära; huru han med trofast och längtande hjerta ilat att
slutligen vid sin älskades fötter nedlägga de med fara för hans
lifförvärfvade lagrar, och till lön för allt detta, funnit henne en
annans maka. Den enda tröst han ägde, var medvetandet, att icke
likgiltighet eller otrohet beröfvat honom henne. Hennes älskande hjerta
tillhörde honom ännu, med samma tillgifvenhet som fordom i de
lyckligare tider, då de, slutne intill hvarandras bröst, fått tolka
hvarandra sin rena kärlek. Hon hade för en oblidkelig fars stolthet åt
högmodet och rikedomen, tvungits uppoffra sällheten och försaka sitt
hjertas val; och var det endast i uppfyllandet af sina skyldigheter,
såsom maka och mor, hon numera fick söka sin sällhet.

"Vill ni således, dyra Augusta", fortfor Löjtnant Sommer, "till ett
lidande hjerta sluta edert ungdomsglada, sorgfria lif; vill ni jemte
mig gå oförutsedda öden tillmötes, så lemna mig nu genast, och utan
vilkor, det ja, hvarförutan jag ej längre äger lugn." Augustas rodnande
kind hade nu för första gängen bleknat; darrande föll hon i Sommers
öppnade armar, och utsade med tydlig röst det ovilkorliga ja, hennes
hjerta förestafavde henne. Hand i hand gingo nu de unga lyckliga till
de älskade fosterföräldrarne, upptäckte för dem sina önskningar,
erhöllo deras välsignelse, samt knöto kort derefter de band, dem icke
ens döden tycktes vilja lösa. Augusta följde sin man under hans tvenne
fortfarande tjensteår, men då han, efter erhållen Kapitens-värdighet,
anhöll om sitt afsked, flyttade de tillbaka till den ort, som sett
Augusta födas; samt nedsatte sig der, enligt Augustas innerliga önskan,
uppå en skön landtegendom. Huru lycklig var den känslofulla Augusta, då
hon här kunde skänka sin Carl, en pant af sin ömhet, och var det jag,
min nådiga Friherrinna, den lilla Mathilda, som fick utgöra dessa ömma
föräldrars glädje; min morfar var nu för andra gången blefven enkling,
och ägde efter sin hustru, en betydlig förmögenhet; han tillbragte sin
återstående lefnad hos sina barn, hvilka funno sin högsta njutning uti
att förljufva hans dagar; ännu minns jag som utur en dröm, huru jag
stundom fick gunga i den gamles knä: huru jag för lydaktighet ofta af
honom erhöll präktiga skänker, dockor eller leksaker; att jag äfven en
gång för oartighets skull, nedlyftades ifrån denna kära plats, och
hvarken genom smekningar eller annat kunde tröstas öfver denna
förvisning, förrän han sjelf åter i sitt knä upplyftat mig, samt lemnat
mig sin tillgift.

Jag var endast fem år gammal då min mor, genom min morfars bortgång,
lemnades till en gränslös sorg, hvilken min älskade far med möda
förmådde skingra. Hennes fosterföräldrars äfven kort derpå inträffade
död, bidrog betydligt att nedslå hennes sinne; deras fortfarande ömhet
visade sig ännu i det testamente de af all sin egendom gjorde min mor.
Dock, tiden, tiden, helar ju hvarje sår; med dess tillhjelp upplefde
mina föräldrar åter lyckliga dagar, slösade sin ömhet och trogna vård
på mig, deras alltför lyckliga barn, samt njöto med föräldraglädje af
den fröjd mitt barna sinne kunde bereda dem. Jag förbigår nu flere år,
fördunklade af intet moln; tvertom, nya solar hade ländt sin bana uppå
min lefnads horisont. Jag hade redan fyllt mitt sjuttonde år, då min
fars munterhet synbarligen började aftaga, och han ofta sågs förfallen
i dystra tankar; min ömma mor som ej kände anledningen till hans
bekymmer, men obeskrifligen smärtades af att se honom lida, erhöll en
dag, på förnyad tillfrågan om orsaken dertill, det svar, att en
betydlig borgen, den han för en af sina vänner, en allmänt rik ansedd
man, ingått, genom dennes oförmodade obestånd, samt den andra
borgesmannens förutskedda uppsägning af vidare ansvarighet, nu ålåg
honom ensam att afbetala, hvarigenom han, oberäknadt de öfriga
förluster han i dylika fall tid efter annan gjort, såg sig bragt till
tiggarstafven.

Min mor bleknade härvid, och höll en minut på att förlora sin fattning,
men genom ett öfvermenskligt bemödande återhemtade hon sig i
ögnablicket, innan min far hunnit varseblifva hennes vanmakt, slog bada
händerne omkring hans hals, och sade i en glad ton; "nå, min älskade
Carl! det är ju en verldslig sak, hvad göra vi också med allt det der
öfverflödiga skräpet af speglar, kronor, mahogny-möbler, silfver-pjeser
etc; jag tycker verkeligen att här uppå landet ser det litet kuriöst
ut, att vilja införa ett stadslif, man är alldrig dervid rätt väl
hemma." -- "O! min milda, dyra Augusta, framstammade min far, jag
känner ditt hjerta, och visste att du, på detta sätt skulle söka leda
mig bakom ljuset, men jag smärtas så mycket mera af de förebråelser jag
sjelf nödgas göra mig; huru skall väl du, uppvuxen i öfverflöd, utan
smärta och saknad kunna vänja dig vid umbärandet af det nödvändiga?" --
"Carl, min gode Carl", inföll nu min mor, afbrytande utbrottet af hans
smärtfulla klagan, "var öfvertygad om uppriktigheten af hvad jag sagt.
Har du väl någonsin hos mig upptäckt något af denna usla fåfänga,
hvilken lider af det öfverflödigas försakande? Nej, nej, vi hafva
förlorat intet, intet, då vi ännu äga hvarandra och vår älskade
Mathilda." Verkeligen förmådde min mor genom denna kärleksfulla
försakelse något lugna min far, hvilken nu, för sin borgen hårdt
ansattes, och snart förbyttes den sköna egendomen till ett obetydligt
hemman, den skogrika parken till en liten kryddgårdslappa under de låga
fönstren, de herrliga mahogny-möblerne, till simpla hvitmålade
trädstolar, speglar, silfver, allt försvann småningom ur det fordom väl
försedda huset; -- men med allt detta upphörde likväl ej min mors glada
lynne, tvertom strålade förnöjelsen ur hennes ögon, ehuru de bleknade
kinderne ofta motsade denna onaturliga glädtighet. Ett år förbigick på
detta sätt, hvarunder den inbördes kärleken emellan mina föräldrar, om
möjligt, tilltog; min far skötte sin lilla jord och min mor lärde,
jemte min tillhjelp, för en ringa summa, byns minderåriga barn läsa och
skrifva. Men, nu började i hast hennes helsa aftaga, mattheten och
kraftlösheten gjorde för hvarje dag större framsteg, hon förmådde nu
högst sällan lemna rummet, klagade alldrig, men skämtade med älskvärd
ömhet stundom bort de sorgemoln, hvilka lägrat sig på min bekymrade
faders panna. En morgon, o! huru liflig står den for mitt minne,
kallade hon mig till sin säng, och lade smekande sin älskade hand uppå
mitt hufvud; "hör, min Mathilda", började hon, "jag kan och vill ej
längre dölja för dig, att mina återstående dagar äro räknade, vi måste
skiljas, döden skall snart lägga sin kalla hand emellan oss, men
fåfängt skall hon söka åtskilja våra hjertan. Jag lemnar dig nu med
tillfredsställelse, emedan så ske måste, till din ömma far, och den vän
ditt hjerta sjelf utvalt; i den förres faderliga skydd och den sednares
trogna kärlek, skall du finna ersättning för hvad du genom min bortgång
förlorar; gerna hade jag väl sjelf ännu en gång velat välsigna edert
förbund, men då så trogna pligter kalla din Edvard aflägse, kan jag
endast anropa den allseende Guden för ert väl. Fäst din unga själ
alltid vid den gudomliga försyn som styr våra öden, emottag med
tacksamhet hvad hon behagar pålägga dig; då skall du, upprätthållen af
honom, så väl i med- som motgång äga tillfredsställelse och själs
lugn." Jag hade under dessa ord, badande i tårar, nedfallit invid
hennes bädd, och kunde, gripen af den outsägligaste smärta, ej framföra
ett enda ord. Den välsignande handen hade ifrån mitt hufvud nedsjunkit,
och höljdes nu af mina hela tårar och kyssar. "Gråt ej min Mathilda",
återtog min mor, "låt ej smärtan öfverväldiga dig, men var stark och
undergifven Guds beslut, och sansa dig, att med dotterlig ömhet kunna
bereda och upprätthålla din fars mod." Härunder hade min far sakta
inkommit; han nalkades sängen der min mor låg och nedsatte sig,
hjertligt emottagande den till välkomst uträckte handen. -- "Huru är
det med dig min Augusta?" frågade han kyssande de bleka läpparna och
inneslutande min mors händer i sina. "Du ser Gud ske lof lifligare ut i
dag, tycker jag, tack vare den beskedliga Doktor Lund och hans mixtur;
ville du ej hafva något att läska dig med? Den välmenande Prostinnan
sänder dig just nu en delicat citroncrém, hvilken hon försäkrar ej
skall skada; vill du smaka deraf?" Härvid uppsteg han och bar till
sängen en karott fylld med den omnämnde crémen; han ärnade just föra en
thésked deraf till min mors läppar, då hon, under ett svagt utrop "ack!
min Gud! jag förmår ej mera", -- nedföll i hans armar. En marmor
blekhet öfverdrog de tärda dragen. "Carl! min egen dyra Carl!" suckade
hon, omfattade min fars och mina händer och var ej mer. Förskona mig
min nådiga Friherrinna att söka vidare beskrifva denna smärtans stund.
En Gud var det, som uppehöll min arma far vid krafter, och som vid
dessa bekymmerfulla bedragelser, ej lät hans mod duka under. Sedan han
ledsagat sin bortgångna maka till dess sista hvila, förföll han åter i
det dystra svårmod, hvilket endast hon, genom så mycken mildhet förmått
skingra. Hans enda nöje var betraktandet af det lilla skrin och den
näsduk, hvilken först gifvit anledning till hans bekantskap med min
mor, och hvilka reliker redan för längre tider voro mig skänkte af
henne! Derjemte sysselsatte honom ofta beskådandet af en dyrbar tafla,
hvilken ständigt hängt öfver mina föräldrars säng, den var ett minne af
hans fordna Mathilda, och ägde för honom ett oskattbart värde; länge
hade han redan för densamma blifvit erbjuden en betydligare summa, men
hade aldrig kunnat förmås skiljas dervid; sluteligen gjorde det grymma
behofvet det för honom nödvändigt; hans tillgångar voro ej tillräckliga
att löna arbetarene på den lilla jord han bebodde, och med en smärta,
hvilken blott kan förliknas med den vid förlusten af min mor, lät han
sig skiljas vid detta sista band, af den renaste trofastaste karlek;
han öfverlefde min mor endast ett hälft år, och jag förr så lyckliga
barn, blef åter utsedd att emottaga denna ömt älskade fars sista suck.

Har ni förlorat, Fru Friherrinna, hvad som var ert hjerta kärt; har ni
någonsin erfarit höjden af sällhet och smärta? O! då vet ni hvad jag
kännt, hvad jag ännu erfar vid det alldrig utplånliga minnet af min
oersättliga förlust. Jag hade, försjunken i drömmar om det förflutna,
en lång stund fästat hvarken öga eller tanke på något mig omgifvande
föremål, men tänk dig Emilia min förskräckelse, då jag uppslående min
blick, fann Friherrinnan afbleknad, och fullkomligt sanslös nedsjunken
mot hufvudgärden. Jag sprang upp, skyndade att med eau-de-luser och
spriter, dem hon alltid har till hands, gnida dess pulsar och
tinningar, och lyckades ändteligen, efter träget bemödande, återkalla
henne till medvetande; Hon uppslog nu de matta ögonen, i hvilka ännu
klara tårar perlade sig; "jag har förskräckt er, goda Mathilda",
yttrade hon, "genom den svaghet som i hast påkommit mig; er berättelse
har lifligt upprört mitt hjerta, men, var lugn, det onda skall snart
förgå; och framförallt", tillade hon, då hon hörde mig häftigt anklaga
mig, såsom orsaken till hennes illamående, "gör er ingen förebråelse,
det skulle på det högsta smärta mig, då jag sjelf föranledt till dess
meddelande. Icke nu, men en annan gång då både ni och jag med mera lugn
kunna sysselsätta våra tankar med flydda tider, vill äfven jag meddela
er mina, väl icke händelserika, men dock något ovanliga öden; ni skall
af dem erfara att lidandet, ehuru i olika grad oss tilldeladt, är
hvarje menniskas lott; hvar finnes väl en dödlig, hvilken ej pröfvat
motgången? Ack Mathilda! hon är en god skola, som vänjer själen vid
tålamod och försakelse." -- Aftonsolen sjönk just nu, förintad bakom de
aflägse blå bergen, och spridde ännu i sin nedgång en ljusning, lik en
gloria kring det bleka ansigtet, hvilket verkligen bar en omisskännelig
prägel af det själslidande, hvarom hon talat. Håret, upplöst igenom de
bemödanden hon under sin plötsliga vanmakt gjort, tycktes ännu med
samma obesvikliga beständighet som fordom, vilja smeka de sköna, ehuru
icke mer ungdomliga dragen, och böljade nu ledigt i mörka vågor öfver
panna och hals. Friherrinnan var synbart uttröttad, och hvilan, som jag
tyckte henne högst behöflig. Sedan jag i hennes rum gjort min lilla
aftonvard, lemnade jag henne något lugnad till morgondagens återseende.
I morgons, då jag just slutat min lilla toilette och med mitt arbete
gick att besöka Friherrinnan, anmältes Majorskan Pygmeus, hvilken hos
den sistnämnda kom att aflägga ett förmiddagsbesök. Friherrinnan,
hvilken ej så tidigt var beredd att emottaga visiter, bad mig, under
det hon fulländade sin klädsel, i förmaket emottaga hennes främmande.
Jag hastade ut att i lagom tid hindra Majorskans och dess Fröken
systers snabba inträngande i Friherrinnans kabinett, hvarunder
Majorskan likväl ej lemnade mig den ringaste uppmärksamhet, men, utan
att ens vilja afvakta den ledsagande betjentens svar, häftigt frågade
hvar Friherrinnan stod att träffas. "Friherrinnan skall straxt hafva
den äran infinna sig", yttrade jag, "och ber hon nu genom mig Fru
Majorskan intill dess hafva godheten taga plats i förmaket." Majorskan
vände sig mekaniskt till mig och sade, i det hon med ögonen mätt emig
från hufvud till fot: "vet Friherrinnan att det är hennes niéce, Fru
Majorskan Pygmeus, som kommit att göra sin Tante Friherrinnan Y. ett
besök?" -- "Ja, fru Majorskan är nyss för Friherrinnan anmäld", svarade
jag, och öppnade härvid flygeldörrarne till förmaket, dit Majorskan med
sin syster instego. Majorskan tog sin plats i soffan, och gjorde med en
vink systern tecken att följa exemplet. Jag hade, intagen af verklig
förundran, ännu ej bestämt mig hvarken att gå eller sitta, men tog mig
dock sluteligen äfven en plats nära dörren. Detta var dock för mycket
för Majorskan, hvilken på sin höjd kunnat tillåta mig få qvarstadna
utanför tröskeln; hon nappade nu än på sin shawl, än på tofsarne af sin
ljusröda sidenkoquette, men kunde längre ej afhålla sig att till sin
syster halfhviska: "_mon dieu! quelle etourderie de ce placé ici_!" --
"_Oui ma sæur_", uppvaktade Fröken, "_mais il faut l'excuser, elle ne
comprends mieux_." -- Nu uppstod en liten paus, hvilken jag ingalunda
exponerade mig att bryta. "Friherrinnan är länge upptagen i dag?"
nedlät sig ändteligen Majorskan, lemnande mig en knapp sidoblick, "hon"
(menande mig) "känner säkert hvad som så länge kan uppehålla min Tante,
hennes helsa är...?" -- "Fortfarande ombytlig", afbröt jag nu, "det är
väl ej ännu länge jag vistats hos Friherrinnan, men under denna tid har
hennes helsa varit ständigt vacklande." -- "Jag tycker väl också",
återtog Majorskan, "jag hos Friherrinnan ej hitlils bliivit henne
varse, hon är således nyligen anländ, troligen till Friherrinnans egen
uppassning?" Jag ärnade just lemna ett upplysande svar om att det
verkligen var helt och hållet för Friherrinnans egen person jag
vistades i huset, då denna sednares ankomst hindrade mig derifrån.
Majorskan hastade nu att med sin första liflighet möta sin "nådiga
tante", beskref i flytande ordalag, sin längtan att få se och
underrätta sig om hennes helsa; regretterade sin stora förlust, att ej
vara hemma, då den "nådiga tanten" härom dagen gjort henne äran af ett
besök, tilläggande, "att hon då olyckligtvis hade antagit en bjudning
till Guvernörskan, Grefvinnan X., hvilken så enträget nödgat henne ej
uteblifva emedan repetionen till de i längre tider öfvade _tableaux
vivants_, nu då alla draperier och kostumer voro förfärdigade, för
sista gången före den stora representationen, under Fru Majorskans, vid
dylika tillfällen välkända smak, skulle försiggå." Med förekommande
vänlighet besvarade Friherrinnan all denna granlåt, utvisade Majorskan
en plats i soffan, och, o under! o förargelse, kom att sjelf, då hon
varseblef den, jag med så mycken djerfhet intagit, med den mest
innerliga godhet ledsaga mig, först fram till Majorskan, presenterade
mig som hennes unga vän, Mamsell Sommer, och o himlar! förde mig
derefter till den stol, som invid soffan stod den högvälborna Frun
närmast; Fröken hade redan i tysthet nedsatt sig, tätt invid mig, som
med hjertat fullt af det ömmaste erkännande af Friherrinnans godhet, ej
visste om jag skulle gråta eller le. Att ingendera nu passade sig,
insåg jag likväl i rätt tid, och skulle näppeligen ej heller haft
tillfälle till någondera, emedan Fröken Doll, hvilken nu på fullt
alfvare fått exkusera, ej mig, men Friherrinnan, efter denna passage
upplät sin språklåda, och nu i ymnighet trakterade mig med det aldra
charmantaste potpourri af Daglig Allehanda. Under det Friherrinnan nu
samtalade med Majorskan, fästades min uppmärksamhet på besynnerliga
rörelser, dem Fröken ständigt gjorde med sina fötter; hon nemligen
flätade dem oupphörligt, med verkeligt obegriplig konstfärdighet
tillsamman, spirade ganska skickligt de ytterste tåspetsarne lodrätt
mot golfvet, samt framstötte, med spenstighet, tillbakahållande sina
axlar, det ovanligt högt hvälfda bröstet. Måhända varseblef hon
sluteligen den observation jag häröfver gjorde, ty nu utlät hon sig
helt à propos: "Mamsell har väl redan hört talas om den ypperliga
gymnastik, man här i staden inrättat? Ack! Mamsell kan ej tänka sig
hvad den är galant och rolig, och nyttig se'n. Vi hafva alla som
begagna oss af den, redan på knappt en full vecka, blifvit så muntra
och viga och lätta af det nöjsamma tacklandet på alla de otaliga
linor och pelare, och Gud vet allt hvad för namn de mångfalldiga
ställningarna hafva, der är i synnerhet höga, höga pelare, som räcka
ända till kupolen af taket, samt linor, fulla med stora knutar, på
hvilka man först klifver upp, tar sig sen fast i pelarn, sätter
fötterne i kors och händerne i sidorna, samt halar på det sättet utför
den fasligt långa pelarn; det är rätt vackert att se, ja, riktigt ser
man ut som englar, då man så der sväfvar i luffen. Har Mamsell ej
nånsin hört talas om gymnastik?" -- "Åh jo", svarade jag, då jag sent
omsider blef i tillfälle till svar, "jag har visst hört, och till och
med sett personer, hvilka genom denna välgörande inrättning återvunnit
sin hälsa, i synnerhet påminner jag mig ett par unga flickor, hvilka
redan i högsta grad snedvuxne, genom gymnastik blifvit fullkomligt
lediga och raka; denna uppfinning är visst prisvärd, då menskligheten
genom ett så lätt och oskyldigt medel, utan medicinens tillhjelp, kan
vinna hälsa och krafter." -- "Nä men", återtog Fröken, "Mamsell lär väl
dock ej sjelf någonsin sett dessa inrättningar? om Mamsell vill, så
kunde vi i dag åtföljas, jag ämnar mig dit om en timme." -- "Jag tackar
för detta anbud", svarade jag, "men kan ej antaga det, emedan min
förmiddag redan är bestämd." -- "Men i morgon då? i morgon måste
Mamsell komma dit, jag kommer och afhemtar Mamsell och Mamsell skall ej
ångra denna promenade; lofva mig bara bestämdt att Mamsell kommer." Jag
tackade åter igen, för så mycken uppmärksamhet, och som jag ej med
skäl, utan att synas stötande kunde refysera denna förnyade
proposition, lemnade jag det begärda löftet. Vidare öfvergick Fröken nu
i ämne till de lustbarheter, hvilka hos Guvernörens skulle inträffa;
"har Mamsell Sommer någonsin sett dylika föreställningar: _tableau
vivant_?" -- "Nej, jag har väl aldrig bivistat någon sådan, men kan
likväl imaginera mig dem." -- "Ja så, Ack! de äro också gudomliga, min
syster Majorskan är alldeles en mästarinna i deras arangerande, det är
alldeles obeskrifligt magnifiquet, skönt att åse dem." -- "Ja, det tror
jag visst, då de äro lyckade", inföll jag. "Skada att Mamsell ej kan
bli i tillfälle att bivista denna fest hos Guvernören", återtog Fröken,
"Mamsell skulle riktigt betagas af förundran och överraskning; och
balen derefter blir ej heller att förakta, jag har redan med Cloty och
Jettchen Nobelcreutz öfverenskommit om vår klädsel, jag klär mig i
rosa-rödt moirée, och en girlaude af blå lupiner, eterneller och
tusenskönor kring hufvudet, men ännu har jag ej bestämt mig för en
corbeille à fleurs eller en af stora hvita vaxperlor. Framför allt, men
det kan väl Mamsell sjelf förstå, begagnar jag långa hängande lockar,
de klä ju mig, tycker Mamsell ej så?" -- "Jag har ej sett Fröken utan
dessa, svarade jag, undvikande, och kan således ej yttra mig i detta
fall." (Frökens hängande lockar föreföllo mig förfärlige, och skulle
jag ej redan sett några par dylika, hade jag säkert föreställt mig
ägarinnan till dessa något förvriden.) Fröken ärnade just börja en
beskrifning om Fröknarna Cloty och Jettchen, då Majorskan oformodadt
steg upp, samt rekommenderade sig i sin "nådiga tantes" ynnest. --
Fröken följde naturligtvis hennes exempel, och hann knappt mer än
ytterligare påminna mig om mitt för morgondagen gifna löfte. "Ack! Fru
Friherrinna", utropade jag nu ovilkorligt, sedan dessa gäster i sin
vagn lyckligen aflägsnats, "huru god ni är. Jag skulle väl alldrig
vidrört denna obetydlighet, skulle ej mitt hjerta ännu flöda öfver af
den renaste tacksamhet till er; men nu gör jag det, på det ni, hulda
Friherrinna sjelf må kunna dömma om hvad jag känner, och hvad jag i
synnerhet i detta fall har skäl att känna, for er mot mig bevisade
välvilja;" och mi berättade jag henne den lilla passagen före hennes
inkomst i förmaket. -- "Jag vet, jag känner mer än väl", inföll
Friherrinnan, "det löjliga högmod och den egenkärlek, hvartill i
synnerhet Majorskan gör sig skyldig; man måste derföre, med den största
liknöjdhet, om ock förenad med höflighet, bemöta henne; det gör mig
verkeligen ofta ondt i synnerhet som blodsband förena oss, men hon är
ohjeplig. Fröken, tror jag ej så mycket af böjelse, som icke mer för
att efterkomma sin systers önskan, följer dess exempel, skulle deras
far fått lefva, hade säkert hans vakande öga i tid rigtat deras
förstånd, och afvärjt hvarje skadlig inflytelse på deras unga hjertan;
men ack! han rycktes alltför tidigt bort, och lemnade sina båda
döttrar, jemte en förhoppningsfull son, åt en allt förverldslig och
veksinnad mor, hvilken i sina barns dageligen tilltagande sjelfsvåld,
endast såg otvifvelaktiga bevis på qvickhet och snille, och således
genom denna efterlåtenhet mera befrämjade än afstyrkte det onda." --
Jag omtalade nu det löfte jag lemnat Fröken, nemligen: promenaden till
Gymnastiken. Friherrinnan gillade alldeles mitt beslut att ej längre
motsätta mig Frökens vänliga förslag; man bör ej, tilltalade hon,
frånstötande besvara en yttrad välvilja, den må sedan gälla vigtigare
eller likgiltigare saker, det är och förblir dock välvilja. Resten af
förmiddagen tillbringades af Friherrinnan medelst skrifvande, samt
eftermiddagen med emottagande af besök, hvilka utgjordes af
Öfverstelöjtnanskan E. med sin Frökendotter, samt Kammar-Rådinnan H.,
dessa båda äldre personer voro systrar, och ett par rätt söta (om jag
så får kalla dem) gummor. Friherrinnan var som vanligt tillgänglig,
och, som det tycktes, verkeligen upprymd af detta trefliga sällskap.
Hos Fröken E. tyckte jag mig i början märka en skymt af högmod, men den
försvann alldeles, då hon mot aftonen, under en lätt konversation så
väl till mig, som generelt, meddelade sig hon är ej vacker, mera stor
och fetlagd, men dock proportionerlig, och har i sitt väsende och
hållning onekligt någonting graciöst; i synnerhet kan man med största
nöje höra henne berätta; det obetydligaste erhåller då värde och blir
utfördt af henne, interessant. Långt snarare än jag det önskat,
bortilade denna afton, och med en ifrig anmaning till Friherrinnan,
samt en dito till mig, om ett snart inträffande återbesök, aflägsnade
sig dessa glada gäster.

Åter har natten bredt sin dunkla slöja öfver sjö och land, och bjudit
tystnad åt den hvilande jorden. Ser du, Emilia, huru jag lyckligare än
på många tider, under flere timmar nu sysselsatt mig med dig, du, min
älskade barndoms syster! När skall jag väl af din hand erhålla den
första rad, och huru skall ej mitt hjerta innerligen gladas af detta
prof på din fortfarande vänskap; nu god natt, god natt min Emilia!



Den 7.


Frukost-timmen var i dag knappast passerad, då Fröken Doll, under
mycket buller, inhoppade i mitt rum; hon gjorde vid sitt inträde ett
allför kosteligt experiment, hvilket, i anseende till den öfverbalans
kroppen dervid tog, ett ögnablick såg rätt vådligt ut, men slutades
dock så lyckligt, att endast tvenne invid hvarandra stående stolar, vid
denna oväntade katastrof, kullstjelpte, och Fröken omsider, efter den
piruette, hvartill de intrasslade fötterne föranledt, förbryllad och
högröd tvärstadnade midt på golfvet. Hon såg högst förlägen ut öfver
detta misslyckade saltomortal, och som hennes bryderi verkeligen höll
på att smitta mig, tog jag mig i hast mod och frågade, utan att låtsa
fästa uppmärksamhet vid det nyss förefallna: "om hon redan ärnade sig
till gymnastiken, och möjeligen vore kommen att afhemta mig?" -- "Ja,
ja, ja", svarade hon, nu afläggande sitt bryderi, och sedan hon således
återvunnit sin fattning, gick det af sig sjelft; kullbytten var glömd,
och färdig att göra en ny, framhoppade hon åter ett par pas de deux,
och stod nu framfor mig i hela sin intagande gymnastik-kostume, ett par
vida gulrandiga kulotter, neduti hopsnörpte likt välpinnade korfvar,
samt en stor rotig, mångfärgad mecka, hvilken utan all slags bandage
eller bälte, likt en brokig vinge, ständigt flaxade ikring henne. Nu
satte hon med sjelfförnöjd min båda händerne i sidorna: "säg, hvad
tycker ni om denna drägt, är den ej otvungen och lätt? man har i den
afskakat alla bojor, andas sä fritt, kan röras ogeneradt, den eljest
hopklämda kroppen är nu böjlig att sträckas hit och dit, och framför
allt ser ni, kan man i den göra de oöfverträffligaste klättringar och
språng på våra stegar och ställningar, och, fortfor hon helt exalterad,
få se, få se, om icke ni af allt detta blir så betagen, att ni rätt
snart blir en verksam medlem af vårt samfund." -- "Jag vill ej
försäkra", återtog jag nu, "men jag tror fullt och fast, att sådant ej
händer, så länge ej sjuklighet tvingar mig dertill." -- "Sjuklighet",
utropade Fröken, "jag är Gud ske lof ej sjuklig, men då man med så
litet kan förebygga sjuklighet, så"...

"Jag tror likväl icke att jag kommer alt deltaga i detta
försiktighetsmått, bästa Fröken", inföll jag nu åter och började göra
mig färdig att åtfölja henne. Vi afreste i den präktiga landeau, som,
med ett par frustande bruna hästar förespänd, stod väntande framför
trappan. Ehuru Fröken försäkrat mig det jag ej skulle ångra mitt besök,
kunde jag dock ej dervid erfara det stora nöje, hvarom hon så mycket
talat, då jag undantager det hon sjelf, eller rättare hennes ovighet,
förskaffade mig. Antalet af Gymnastiserande var temmeligen stort,
omkring tjugu à trettio; dessa undergingo sina pröfningar med
resignation, och syntes en del onekligen erfara lidanden, hvilka ej
genom dessa muntra lektioner kunde förmildras, men åtminstone utvisade
ej fröken Dolls, och en och annans glada ansigten någon smärta; hvad i
synnerhet den förstnämnda beträffar, gör jag mig ej samvete af, att så
raillant yttra mig; hon medgaf ju sjelf sig vara fullkomligt frisk.
Men, jag återgår till mitt ämne: fröken Doll, hvilken verkeligen roade
mig en stund, i det hon, under mycket bråk, fet och rödbrusig,
ansträngde sig att i kapp med en kamrat genom repstegarna dingla sig
upp och ned, och sluteligen, lik en stampsäck, nedföll till golfvet
innan hon nådde stegens nedre trappsteg; hon lyckades ej bättre, då hon
medelst en hängande lina skulle öfverhoppa en slags bröstvärn, eller
(som jag barbariskt nog skulle benämna det) trädbock. Turvis hade
eleverne gjort sina hopp deröfver, hvari i synnerhet några excellerade,
då min Fröken, temmeligen säker om sin kupp, med kraftlulla händer
bemäktigade sig linan, lunkade af, men paff! olyckligtvis tvärstadnade
midt för bocken, utan att äga förmåga upphinna dess stolta rygg; detta
var och förblef henne allt vidare omöjligt, oaktadt alla förnyade
försök. "Nå, tyckte ni ej det var roligt att se?" frågade mig Fröken,
då vi åter sutto i vagnen. "Å ja, öfningarne äro mångfaldiga, och
vighet fordras visserligen att med färdighet der kunna slå sig igenom,
likväl tror jag barn bäst taga sig ut dermed; såg Fröken till exempel
den lilla flickan, som klättrade högst, upp i cupolen, och sedan med
verkelig grace nedskrann? den tyckte jag om." -- "Ja, ja, jag vet,
lilla Mamsell T., ja, hon är ovanligt vig och spenstig, nå dertill
fordras också blott liten vana, hon har redan länge öfvat sig med
gymnastik." Sålunda, under ständigt upprepande af, att till denna
skicklighets ernående endast och allenast fordrades liten vana,
uppnåddes mitt hem, dit Fröken artigt nog behagat följa mig. Vid min
hemkomst mötte mig en liten billet ifrån Rosa, hvilken ville underrätta
sig om jag på eftermiddagen vore hemma, då hon lofvade besöka mig; hon
ville, skref hon, gerna före den snart inträffande resan till
Liljedahl, tillbringa en eftermiddag hos mig. Du kan väl föreställa
dig, älskade Emilia, huru hjertligt detta förslag gladde mig; jag
hastade således att, med Friherrinnans tillåtelse, bedja Rosa vara
välkommen. Hon kom då Friherrinnan ännu hvilade middag, och bortpratade
en rätt munter timme tillsammans med mig; vi sutto i mina rum, hvilka
föllo henne oändligt i smak. "Du är glad och lycklig nu söta Mathilda",
inföll hon då jag med oförställd glädje gjorde henne uppmärksam på den
trefnad och de mångfaldiga beqvämligheter Friherrinnan i öfverflöd
beredt mig. "Jag ser det bestämdt, ack! hvad det är glädjande;" härvid
föll hon mig om halsen och stora klara, det hjertliga deltagandets
oförfalskade tårar lyste härunder i de sköna ögonen. "Ja, jag är
verkeligt lycklig, söta Rosa", upprepade jag, "men framför allt utgöres
min lycka af det ömma moderliga bemötande jag minutligen röner af
Friherrinnan. O! om ni alla visste huru obeskrifligt god hon är."

"Ja, så har också mamma alltid sagt", återtog Rosa, "hon har, i trots
af Mamsell Bergbruns elakhet alltid lyckönskat dig, ty mamma känner
igenom många fattiga familjer Friherrinnans otaliga välgerningar, ehuru
de alltid i största tysthet utöfvas. Ännu helt nyligen köpte hon åt en
fattig skomakare och hans i yttersta armod lefvande familj, ett litet
under Liljedahl liggande hemman; fadren, en trägen arbetare, hvilken,
under en nykter och anständig lefnad, genom sin flit uppehållit de
sina, samt under sin hustrus årslånga sjuklighet förskaffat henne
medicin och läkarevård, såg helt oförmodadt, genom grannens
vårdslöshet, hvars hus först nedbrann, sin lilla koja äfven förvandlad
i aska; hvar skulle det arma folket finna tak öfver hufvud, och hvar
mannen tillgångar att åter förskaffa sig verktyg och tillbehör till
fortsättande af sitt arbete? Friherrinnan Y. skaffar sig snart
underrättelser om hans uppförande, kallar honom till sig, erfar nu
familjens oskyldigt iråkade elände samt låter genom tredje hand för
hans räkning af pappa köpa det omnämnda lilla hemmanet, der karlen nu
redan, jemte hustru och barn, åter lycklig blefven, stundeligen
välsignar den menniskoälskande varelse, hvilken han har att tacka för
sin bergning och utkomst; pappa säger, att mannen med drift och
arbetsamhet samt tillhjelp af högst tvenne personer, kan der blifva
behållen karl, i synnerhet som han af sin äldste son redan erhåller
betydlig hjelp. Hvad hon måtte känna sig tillfredsställd den hulda
Friherrinnan, som, jemte en god, varm vilja, äfven äger förmåga att
utöfva så mycket godt." Vårt samtal afbröts nu af Friherrinnans
personliga mellankomst; hon välkomnade vänligt Rosa, underrätta sig om
dess föräldrars helsa samt frågade skämtande mig: "om hon,
(Friherrinnan) i dag fick föreställa mitt främmande, eller om hon som
gammal, och utgörande tredje person föreföll de unga öfverffödig. Jag
vågade, till bevis på mitt fullkomliga ogillande af denna sista mening,
kyssande den älskade handen, ledsaga henne till den beqvämaste plats
den mjuka soffan erbjöd, framsatte en pall under hennes fötter, på det
hon riktigt väl skulle trifvas, samt serverade derefter henne, Rosa och
mig, med vår älsklingsdryck, det herrliga rykande kaffet. Med Rosas
tillhjelp var jag lycklig nog att medelst sång och musik bereda
Friherrinnan ett par rätt njutningsrika timmar. Vi sutto som bäst
öfverlemnade åt en ren glädje, då betjenten hastigt anmälte Grefvinnan
X. och denna straxt derefter inträdde, icke i Friherrinnans, nej i mina
rum; Friherrinnan uppsteg; persvaderande Grefvinnan att instiga på
hennes sida, men med öfvertalande vänlighet afböjde Grefvinnan detta
förslag, försäkrande, det hon med största nöje skulle qvarstadna här,
hvarest genom musiken så mycken trefnad vore att förvänta", vid dessa
ord gjorde hon för Rosa och mig en liten artig bugning, samt nedsatte
sig jemte Friherrinnan, i soffan. Denna var -- altså Grefvinnan X.,
om hvilken Majorskan Pygmeus hade talat; jag hade ju föreställt mig
henne såsom en redan till åren kommen bedagad dame, med hög uppsatt
mössa, och välstärkt, uddad ståndkrage, samt uttrycket skarpt och
respektbjudande; nu deremot öfverraskades jag af en varelse, ännu ung,
och jag skulle tillägga, outsägligt vacker, om ej de af en tärande
sjukdom redan något förändrade dragen motsade mitt påstående, men
oemotståndligt behaglig, så vågar jag bestämt kalla henne; kring den
hvitaste panna nedföllo mörka lockar, icke af de moderna, hvilka såväl
klädde Fröken Doll, nej, långt derifrån, men af de skönaste och
rikaste, som ännu någonsin prydt en öppen panna eller smekt en rundad
kind; den fina näsan, munnen, öfver hvilken jemt ett litet drag af
presence d´esprit hvilade, och hvaruppå jag genast igenkände en
lefvande själ, den imponerande, smerta kroppsbildningen, det
hänförande, litet öfverlägsna, i den fina nackens något trottsiga
tillbakakastande, dock! hvad vill allt detta, ehuru förskönande det
hela, säga, då man betraktat dessa ögon, för hvars uttryck jag ej äger
något namn; du ler måhända åt mitt svärmeri, då jag säger dig, det jag
endast i ett ansigte förut läst detta höga, detta himmelska, detta
obeskrifliga! mins du den herrliga altartaflan på konstkabinettet i P.?
detta fulländade mästerstycke af den odödlige R.O! du minnes den
säkert, och kan utan mina fåfänga försök tänka dig, hvad jag dock
omöjligt, omöjligt skulle söka göra dig tydligt. En omsorgsfullt
broderad skir, hvit krage föll sluteligen öfver den i det ljusaste blå,
färgade öppna tibetsrocken, hvilken, tillhållen endast af en lätt
gördel omslöt den smerta gestalten. Förstummad åhörde jag en stund det
oändligt ljufva och älskvärda i Grefvinnans konversation, de lätta och
naiva, men tillika skonsamma infall hon då och då framkastade, och
kunde längre ej afhålla mitt hjerta den beundran hon hos mig väckte.
"Och detta är Guvernörskan X." framhviskade jag till Rosa, då
Grefvinnan, under enskildla samtal, språkade med Friherrinnan. "Ja, och
huru så? frågar du det emedan du ej trodt att så mycken själ, så mycken
känslighet och intagande godhet kunde förenas med den stela etikettens
fordringar, med rikedom och börd? Ack! söta Mathilda, sällsynta äro
visserligen dessa exempel, men ser du, de gifvas dock." Nu tog mig Rosa
under armen och förde mig in i det hemliga statsrådet, min sängkammare,
der hon med få ord berättade mig huru Grefvinnan X----s svärmoder,
ehuru redan öfver åttatio år, utgjorde den klart strålande perla,
hvilken i den Grefliga kronan spridde ljus och sällhet öfver hela
familjen. Jag fick nu veta, att Grefve X. varit tvenne gångor gift; att
han i sitt första äktenskap ägde tvenne arfvingar, en son, hvilken
redan vistades vid academien, samt en dotter om sjutton år; att det
sednare giftet skänkt honom trenne, ännu minderårige barn, och var det
för att fira den vördade farmodrens åttationdetredje födelsedag, de af
Majorskan omtalte tableanerne voro arangerade. Friherrinnan kom nu, att
på Grefvinnans anmaning bedja oss spela ett stycke à quatre mains,
hvilket vi kort förut tillsamman exequerat, derefter spelade jag vår
sonat, och sjöng med Rosa några nyare sångstycken. Grefvinnan tackade
oss och syntes nöjd, och om jag ej synes dig alltför egenkär, säger jag
dig att det gick bra. Efter theét uppstod Grefvinnan, ty hennes vagn
hade redan anländt, tog afsked af Friherrinnan, nalkades mig, kyste
mig, hvilket här eljest ej mera är bruket, samt bad mig ej neka sig det
nöjet, att tillika med Friherrinnan den 13:de Juni skänka henne ett
besök, då ungdomen (härvid nickade hon åt Rosa och mig), kunde påräkna
en munter afton. Jag neg ödmjukt samt yttrade med enkla ord, en
tacksägelse för Grefvinnans godhet. Friherrinnan syntes synbart belåten
med denna vänliga anmaning, samt hoppades äfven, det intet måtte hindra
henne ifrån åtnjutandet af denna glada dag. "Den trettonde", sade Rosa,
så snart Grefvinnan lemhat rummet och började räkningen ifrån tum till
tum, "i dag hafva vi den sjunde, låt se, en, två fre, fyra, fem, sex,
precis efter sex dagar, ack! då äro vi ännu qvar: efter sex dagar, hvad
det skall bli roligt! hör söta Mathilda, huru tänker du kläda dig? men
hvad, du är ej glad, hvarföre är du i hast så bedröfvad, just då så
mycket bjuder dig motsatsen, säg, hvarföre lider du nu Mathilda?" --
"Goda deltagande Rosa", afbröt jag nu, "denna veka, ömma själ, jag vill
ej mera oroa dig, jag vill åter bli glad." -- "Men säga mig vill du
dock", smekade Rosa, "hvad som så hastigt störde din glädje, du var ju
nyss så munter; säg dock Mathilda?" -- "Jo det vill jag, huldaste Rosa,
jag var redan förut i min själ bevekt, och då jag nu hörde Grefvinnan
omtala det nöje hennes bal skulle förskaffa oss, blef jag ännu mera
upprörd, Rosa! jag har ej dansat sedan mina föräldrars död!"... "Söta,
söta Mathilda!" snyftade nu Rosa, kastade sig handlöst ned i soffan och
gret öfverljudt. Jag hade nu all möda att lugna Rosa, satte mig vid
flygeln och började spela! "fria vill Simon Sälle", så länge och så
allvarligt, till dess Rosa under tårar, ifrån kudden upphöjde hufvudet,
började betrakta mig, samt sluteligen, då jag ej längre mäktade
återhålla ett ofrivilligt skratt, rätt hjerteligen instämde deri.
Friherrinnan kallade oss nu intill sig, förde oss till en korg
fullrågad med de skönaste vindrufvor och appelsiner, hvilka just nu
genom gamla Grefvinnan X. blifvit henne tillsände, samt bad oss deraf
mätta oss, sjelf vågade hon ej fortära deraf. Rosa svalkade med
begärlighet sina glödande läppar med de saftige drufvorne, samt
stoppade för den lilla Victors räkning en frisk appelsin i sin pirat;
vagnen hade äfven redan kommit, för att afhemta henne, och med hennes
afresa slutades också denna glada afton. Åter "en god natt", dröm
Emilia! om din sannaste vän Mathilda.



Den 10.


Upptagen dels af visiter dels af contra visiter samt små bestyr för den
hos Grefvinnan X. blifvande balen, har jag på dessa tvenne dagar endast
hunnit tänka, men det likväl rätt hjertligt och offa på dig. Denna
tredje skulle dock ej -- så beslöt jag -- försjunka i natt, utan att
jag med dig fått bortprata en vänlig stund. Du tycker väl, och det med
skäl, att tvenne fulla långa dagar borde gifva rikliga änmen till
meddelanden men så är likväl ej. I förrgår var Friherrinnan ovanligt
rask, och proponerade, sedan vi med arbeten tillbringat vår förmiddag,
att på eftermiddagen resa ut på ett par besök. Friherrinnan önskade
hafva mig med, och hennes önskan är min käraste lag. Hon gjorde
alltså en visit hos Ofverjägmästarinnan Bjellerdorf, men nej,
hon lemnade henne endast ett visitkort; ty lyckan, eller olyckan
fogade, att Öfverjägmästarinnan ej var hemma. "Ni har ju sett
Öfverjägmästarinnan, Mathilda?" frågade Friherrinnan under det vi till
Friherrinnan C. fortsatte vår curs; "ja." -- "Denna person är en medlem
i sällskapslifvet, till hvilken regelmässiga besök ej får åsidosättas,
men, ni såg och hörde ju henne i flere dagar, jag behöfver således ej
öfver henne göra er en beskrifning; hon förklarar sig sjelf för ett
uppmärksamt öga." Vi stadnade nu framför Friherrinnan C's hus, och voro
så lyckliga att blifva emottagne. Du mins väl, Emilia, den personliga,
ehuru fjera presentation jag å Ångfartyget gjorde; dig af Friherrinnan
C. och dess trenne döttrar? samma Friherrinna och samma fröknar visade
sig nu, de sednare i ståtliga moderna kostymer, der ej en rynka, ej ett
snöre förfelade sin plats; raka och cirklade emottogo de Friherrinnan,
samt helsade äfven i nådighet -- sedan Friherrinnan föreställt mig dem
-- mig ett gracieust välkommen. Denna korta visit medförde ej något
särdeles nöje och efterlemnade således ingen längtan till dess
återförnyande. Det återstående af aftonen fortgick med att för
Friherrinnan högt uppläsa stycken utur hennes favoritlektyr "Schiller",
och härmed slutades dagen. I går stod jag ännu och rangerade min
toilette, då Friherrinnan lät kalla mig, jag hastade in till henne.
"Gör er beredd, Mathilda lilla", yttrade hon, nickande till mig en god
morgon, "att tillsammans med mig göra en liten tur uti staden; jag har
hvarjehanda små uppköp att göra, och önskade gerna att ni åtföljde
mig." Jag ordnade nu i hast min klädsel, påtog mig hatt och shawl, samt
skyndade att åter infinna mig hos Friherrinnan, hvilken äfven var
färdig; vagnen körde fram och nu bar det af. Vid en Galanterie-bod lät
Friherrinnan hålla, samt utsteg, åtföljd af mig. Nu lät hon i boden, af
präktiga siden och florpackor, nedtaga de yppersta, vis à vis dem
rådfrågande min smak, men som jag omöjligt kunde inse hennes afsigt,
eller i dag förlika mig med hennes smak för ljusa, med hennes ålder
ingalunda öfverensstämmande färger, sade jag beslutsamt: "Friherrinnan
måste godhetsfullt ursäkta mig, men i dag förmår jag ingalunda yttra
min smak, i anseende till Friherrinnans val, jag skulle då våga säga,
att alla dessa färger äro för Friherrinnan mycket för lystra." -- "Ja
för mig, sannt nog, Mathilda, men för er?" -- "O! min nådiga
friherrinna, för mig?" -- "Ja för er, ni misstycker väl ej att jag
önskade få bestämma er klädsel på den första bal ni jemte mig
bevistar?" -- "Ack Fru Friherrinna, denna godhet..." -- "Välj nu blott,
välj, men enligt min alfvarliga bestämda önskan, något af dessa
dyrbarare; låt se, på hvilket af dessa er smak faller", och härvid
framradade hon flera packar de aldraherrligaste sidentyger, ljusröda,
gula, blå, samt hvita.

"Då Friherrinnans godhet tillåter mig något val, väljer jag utan
tvifvel detta", och härvid framsköt jag ett bländande hvitt
silfveraktigt tyg, med de skönaste iväfda blommor; "men Fru
Friherrinna, jag torde ingalunda behöfva ett så dyrbart plagg, måhända
kunde i min garderobe finnas någon, ehuru ej så präktig, dock passande
klädning, som, då man betänker mina tillgångars ringhet, skulle bättre
anstå mig; denna är" ... "alldeles passande på en stor bal, min lilla
Mamsell, utan pretention", hviskade Friherrinnan mig vänligt i örat, ty
betjeningen återkom nu ifrån sina beskickningar, bärande askar, lådor
etc etc., hvilka alla uppradades på disken framför oss. Nu lät
Friherrinnan af det hvita tyget afmäta en dubbel mängd af alnar till en
rik klädning, yttrande sig högst nöjd öfver mitt val af färg, aflade
åter dubletter af silkesvantar, silkesstrumpor, sidenskor, blonder och
dyrbara shawletter, och lät sedan hon liqviderat alltsammans, bära det
till sin vagn; nu befallte hon kusken stadna vid Fru Köller, stadens
förnämsta modkrämerska, och här förnyades åter hennes mot mig visade
godhet; enligt egen smak skulle jag nu, utur det rika förråd af de
utsöktaste franska blommor, hvilka här framlades, välja mig en
hårprydnad; mitt val stadnade ovilkorligt vid en utmärkt vacker
halfkrans af förgät mig ej, och hvita bellis; "denna, -- om jag får?"
Friherrinnan nickade ett bifall; "välj ännu en, för en flicka af
omkring edra år, men litet gladare färg." Jag valde åter en med
ljusröda bellis och hvita spiriga fjederblommor, den var obeskrifligt
vacker. Nu tog Fru Köller under Friherrinnans tillsyn ett mått af mig
till den eleganta klädningens förfärdigande, ty det deltes i tvenne
delar, den andra hälften medtogs, och vi rekommenderade oss. "Huru
skall jag någonsin kunna göra mig förtjent af denna gränslösa godhet",
framstammade jag, då jag ändteligen invid Friherrinnans sida satt i
vagnen, huru mycket uppoffrar icke Friherrinnan nu, och hvarje
ögonblick genom denna omsorg, denna aldrig upphörande moderliga ömhet.
Jag söker förgäfves ett ord, som kunde tyda den tacksamhet jag känner
för dessa otaliga välgerningar. Friherrinnan såg på mig, med denna
hjertliga blick, hvilken utan ordens tillhjelp förklarar så mycket,
lade flygtigt sin hand uppå min, och sade med vänlighet: "nå väl
Mathilda! låt mig då alltid af ert hjerta erhålla denna barnsliga
benämning, anse mig verkeligen som er ömmande mor, och jag vill med
tillfredsställelse i er, hylla en älskad tillgifven dotter; gör mig nu
genast en hjertlig fägnad, tillade hon då vi redan gingo trapporne
uppföre till hennes våning, och res! med denna bagatell till Rosa B.
Det är du Mathilda, som gifver henne detta lilla minne för hennes
vänskapliga bemötande, under er gemensamma ångbåtsfärd; bör du det,
härigenom kan du på ett anständigt sätt, godtgöra den omsorg hennes far
möjligen under denna tid hade för dig", och nu afskiljde hon de
effekter, hvilka skulle tillhöra Rosa, samt afskedade alltsammans. Rosa
hoppade af oförställd barnslig glädje omkring mig, vid hvart enda
pakett jag, framkommen till henne, upptog. "Ack! så skönt! så skönt!"
skallade hennes högljudda utrop; i synnerhet förtjuste henne den
verkeligen ovanligt vackra blomsterkransen; hon sprang till spegeln,
lade den på sina lockar, dansande, under innerlig förnöjelse, kring
rummet; Hofrådinnan berömde det rara tyget, complimenterade öfver
Friherrinnans oförväntade godhet, brydde Rosa för hennes danslust, och
säkra förväntan på den Grefliga bjudningen, hvilken möjligen kunde
uteblifva; då Rosa till denna sista invändning immerfort åberopade sig
de meningsfulla blickar Grefvinnan tillsändt så väl henne, som mig. Jag
lemnade nu Rosa åt sin lifliga glädje, ännu öfverenskommande om ett
sammanträde före den vigtiga dagen, samt afreste.

På eftermiddagen: fortsättning med läsning af Schiller; och tankar
vidare på dig Emilia. "Vivat!" skref Rosa på en liten rosenfärgad
papperslapp, hvilken, af hennes fina fingrar bildad till en sirlig
biljett, tidigt i dag morgons mötte mina blickar, "Vivat! bjudning till
Grefvinnan X., att den 13 hos henne dricka thé och passera afton." --
"Hvad säger nu mamma om allt detta?" triumferade Rosa, då hon en timme
derefter i egen hög person till mig inträdde, att för de herrliga
presenterne hos Friherrinnan aflägga sin skyldiga tacksägelse; "hvad
säger nu mamma tror du, då hon oaktadt sitt bryderi till mig i går,
straxt efter det du lemnade oss, genom Grefvinnans betjening emottog
invitationskorten?" -- "Hon säger väl, att ymnigt vatten fallit på din
qvarn kära Rosa", inföll jag, "men tror du ej, att mera skämt än
ofvertygelse låg under detta din mammas yttrande?" -- "Jo, jag tror
nästan så", återtog Rosa, "ty mamma roar sig verkeligen lätt ofta, att
i dylika fall raillera." Nu ingick Rosa frimodigt till Friherrinnan och
återkom snart nog, sedan, enligt sin utsago, hon med möda fått
tillfälle tacka för gåfvorne. Friherrinnan hade alltid behändigt
undvikit detta ämne. Rosa uppehöll sig ej länge hos mig, emedan några
af hennes far väntade middagsgäster fordrade hennes hemmavaro.

Rosa hade just hunnit lemna oss, då en Postiljon inträdde och till
Friherrinnan aflemnade ett bref; knappt hade hon kastat ett öga på
utanskriften, då hon, under ett högt glädje-utrop, uppslet couvertet
och häftigt tryckte brefvet till sina läppar, "ifrån min son! dessa
efterlängtade rader", var allt hvad hon under glädje och öfverraskning
förmådde yttra. Hon ilade så fort det lät sig göra till sina rum, och
jag -- aflägsnade mig till mina. Hennes son! upprepade jag för mig
sjelf... Hon hade en son! derom hade hon ännu aldrig nämnt. Denne var
en person, så oförmodadt framträdd på scen, så jag knappt kunde förlika
mig med möjligheten af hans tillvaro. Och hvar vistades denne son?
liknade han i mildhet och englagodhet sin mor? dessa voro allt frågor,
hvilka jag ännu, intagen af förundran, oupphörligt gjorde mig sjelf.
Glad på Friherrinnans vägnar satte jag mig ned, samt började på Pianot
preludera några toner, och sjöng, likasom inspirerad, utan någon
bestämd melodie -- dessa enkla, men passande verser, författade af vår
älsklings-skald:

    "Svala du, som rör så gerna vingen,
    Med ett tröstens bud till henne flyg,
    På dess skuldra sitt, och sedd af ingen
    Dessa ord i hennes öra smyg:
    Goda moder!
        (här vågade jag endast för tillfället förändra benämningarne)
                om din son du saknar,
    Hör hans trogna hälsning genom mig,
    Nästa morgon, endast vinden vaknar,
    Lossar han sin båt och söker dig
    Lång är vägen, och han sjelf behöfver,
    Vindens hjelp, att klyfva fjärd och sund,
    Men; --"

"Ja! min dyra Mathilda" sade Friherrinnan, hvilken under min sång sakta
inkommit -- "vägen är lång, du har rätt, väl icke i morgon -- men snart
hoppas jag dock få återse denna älskade son, hvilken ödet länge skiljt
ifrån mig, se här -- visande på brefvet -- här har jag det skrifteliga
löftet, att ännu i sommar, så snart hans permission utfallit, blifva i
tillfälle -- se och omfamna min Gustaf!" Ett nytt lif lefver sedan
dessa raders ankomst upp hos Friherrinnan, hvilket sprider lust och
kraft i hela hennes varelse; hon tänker, hon talar nu endast om sin
Gustaf, och har redan i dag, biträdd af mig, uppsökt och framtagit
otaliga packar de superfinaste skjort- och linne-plagg, hvilka länge
sedan förfärdigade, blott i förväntan på sin ägare, hittills legat
ovidrörde. Jag har till deras märkande och nummererande (hvilket
blifver mitt arbete) formerat minst ett halft dussin pennor, och ännu
aldrig har i min lefnad jag sammantaget tecknar så många G----n, som
till profbitar denna korta aftonstund. O! huru begärligt griper jag ej
hvarje, äfven det obetydligaste tillfälle, att uppfylla de önskningar
af Friherrinnan möjligen kunna göras; hvarföre, hvarföre, skall jag ej
äga förmåga att oftare och kraftfullare genom handlingar visa henne min
tacksamhet.



Den 14.


    Bland sommardagens barn en ros jag såg
    I första stunden af dess blomningstid,
    Med purprad kind i knoppens famn hon låg,
    Och drömde blott sin oskuld och sin frid.

                                    R----g.

Ännu något hufvudyr, trött och olustig efter den utgångna nattens
mödor, smyger jag dock så gerna, med tanken på dig, till mitt lilla
skrifbord, fattar i pennan och tecknar med varmt hjerta på det stela
pappret min Emilia en god afton, hvad skall väl dock den tråkiga
varelsen med de sömniga ögonen och det varma hjertat nu kunna säga dig?
Jo, först och främst lemna dig en den innerligaste tacksägelse för den
glädje du gemon ditt obeskrifligt kärkomna och oförväntade bref skänkt
mig; denna sällhet vågade jag visst icke ännu hoppas; föreställ dig
således den jag verkeligen erfor vid emottagandet af dina rader. Att du
saknar mig Emilia! att tiden varit dig en evighet sedan vi åtskiljdes,
ack! hvad detta bevis på din vänskap fägnar mig, du min första, min
uppriktigaste vän. Jag satt i går morgons, likasom de tvenne föregående
dagarne, träget sysselsatt med mitt arbete, broderandet af en
silkes-tylls-krage till Friherrinnan, och höll just på att sluta denna
kära sysselsättning, då Friherrinnan med ditt bref i den hög upplyftade
handen inkom, och, under muntert skämt yttrade: "hvad får jag för
detta?" -- "En ödmjuk tacksägelse" utropade jag, ty en glad aning
hviskade i mitt öra: "Emilia" -- och se! verkeligen igenkände jag nu
dessa välbekanta drag af din hand. Du frågar mig så deltagande, hulda
vän, om allt hvad min egen personlighet beträffar, och önskar så
vänskapligt dela mina bekymmer; o, Emilia! äger jag väl nu några? äro
de ej alla undanröjde af denna engel, denna moderliga vän, hvilken
endast genom beredandet af andras sällhet, finner sin egen. Jag är
nu så lycklig jag någonsin kan bli, och önskar ingenting högre,
ingenting mera till fullkomnandet af min sällhet. Tack min Emilia för
vänskapsfulla helsningen ifrån Prostinnan K., jag blef obeskrifligt
glad att af den välmenande gumman finna mig så ömt ihågkommen, det är,
näst en huld försyn, henne jag har att tacka för min nuvarande trefnad,
ty hon var det utan tvifvel, hvilken i samråd med sin bror, -- den
här å landsorten boende Brukspatron A. -- delgaf sin ungdomsvän
Friherrinnan Y. det medellösa, olyckliga tillstånd, hvari jag genom
mina dyra föråldras frånfälle försattes. -- Ofta har jag i mitt hjerta
inneslutit henne i mina böner till Gud, återgälde han genom fortfarande
framgång henne och hennes omgifning, den välvilja hon städse bevisat
mig, och mina älskade bortgångne. Det fägnar mig höra det Wilhelm K.
varit hemrest, och föreställer jag mig lifligt den glädje såväl Prosten
som Prostinnan häraf erfor. Det något mysteriösa i ditt bref fattar jag
ej; du skrifver: "af oförutsedda anledningar har Wilhelms hemmavaro
till allas vår glädje fördröjts, och äfven du Mathilda, skall snart
komma att glada dig öfver ett och hvarje." -- Du sätter verkeligen min
nyfikenhet på för stort prof Emilia! deröfver du ej med skäl kan undra,
då, enligt hvad jag kan sluta till, detta "ett och hvarje" äfven gäller
dig. Måste jag nu börja gissa? då gissar jag ... men tyst, du skall i
din tur bli nyfiken, jag gissar väl något, ty jag äger en gammal, icke
så alltför ringa anledning dertill; men upplyser dig nu partout ej
hvarom det är. Dock! så länge du bemödar dig om, att få rätt på mina
gåtor, vill jag för dig omtala en dröm jag nyligen hade; jag drömde mig
nemligen, som ju äfven förhållandet är, vara skild ifrån dig, och all
min fordna sällhet. Tyst, och rublande öfver vanskligheten stod jag en
aftonstund försunken i tankar, och skådade ut i den fjerran dunkla
rymden, der dagen redan lemnat rum för den inbrytande nattens skuggor;
jag såg jordens dimmor i förunderliga skepnader uppstigande, öfver sjö
och land utbreda sina hvita luftiga mantlar; hvila hade sänkt sig
öfver hela jorden, endast här och der skimrade ännu ett och annat ljus
för att snart fullkomligt utslockna; då fästades plötsligt min
uppmärksamhet af en liten stjerna, hvilken med obegripligt sken
framlyste på den mörka himmelen; länge tindrade hon i allt klarare och
klarare glans, tills hon sluteligen, utspridande tusende skiftande
guldstrålar, under utvidgande antog en ljusning så herrlig, så
obeskriflig, att endast din egen inbillning kan göra dig begriplig
denna verkan af en skapande allmakt. Jag stod alldeles hänryckt af så
mycken aldrig förutsedd prakt, då en engel, så skön, så mild, som din
fantasie möjligen kan den ana, utur dessa luftiga vägar framstod,
sänkte sig på det nu förtydligade gyllene molnets kant, utbredde den
skära vingen och började sakta sväfva ned; mitt hjerta klappade af
häpnad och längtan. Molnet närmade sig jorden, men se! icke mer den
sköna engeln, nej, en snöhvit dufva uthvilade nu den trötta vingen
invid mina fötter. Betagen af dess huldhet nedböjde jag ovilkorligt
handen att smeka det älskeliga väsendet, då hon med klingande röst
liksom framsjöng dessa ord: "uppehåll hvarken dig eller mig Mathilda,
men afskaka i sömnens armar din jordiska hydda, så vill jag under
nattens tystnad på min ilande vinge bära din själ till det land, der du
helt nyss under längtans drömmar upplefde fordna glädjedagar." Detta
var knappt uttaladt, då jag redan lätt och lycklig gungade öfver haf
och land; snart kringsväfvade mig mitt hemlands friska vindar, och nu
-- nu, o! huru gränslöst lycklig, huru gränslöst saknande -- nedsjönk
jag på den grift som inneflöt allt hvad lifvet gifvit mig kärast! Min
följeslagerska, den hvita dufvan satt, likt ett himmelskt budskap,
hvilande på korset af den lilla grafvården, men sänkte sig stundom ned
till mig och bortflägtade med vingen den tår, hvilken i nattens kyla
halfstelnat i mitt öga. Nu kringsväfvade hon, likasom välsignande den
tysta daggstänkta kyrkogården och nedsänkte sig derefter till mig med
till flygt lyftad vinge; åter några snabba vingslag och jag stadnade
vid ditt hem, Emilia. Jag såg dig, nu som fordom kringsväfvad af
glädjen, ty dina föräldrar omgåfvo dig, friska och älskande; allt var
sig likt såsom förr, endast en förändring hade inträffat, hvilken, som
jag alltför tydligt fann, kom dina ögon att stråla lifligare, din kind
att glöda högre, och gissa nu åter du! mysteriösa Emilia, hvilken var
orsak dertill... Jo! Wilhelm K. Wilhelm, i egen hög person satt,
älskande och lycklig invid din sida, och uttalade med stammande läppar,
bekännelsen om den innerliga kärlek han redan länge -- ehuru i tysthet
-- hyst för dig. Gryningen af den nya dagen började redan skymta i
öster, och Aurora rodnande ikläda sig sin purpurmantel, då jag
uppvaknade utur denna sällsamma dröm. Och Emilia! nu svara mig, har jag
gissat rätt? eller kan din leende mun, ditt skälmska öga längre förneka
sanningen af min hjertliga fråga?

Jag måste väl dock, oaktadt jag det nu aldeles icke borde, för dig orda
något om gårdagens högtidligheter; följ nu då, med uppmärksamhet den
ståtliga statsvagn du ser rulla af ifrån det präktiga hus Friherrinnan
Y. bebor; vill du veta hvilka de båda fruntimren äro, som i vagnen
sitta invid hvarann? jo, Friherrinnan Y. och en ung person Mamsell S.,
hvilken Friherrinnan af godhet tagit i sitt hus; dessa resa nu på stor
bal till Grefve X. Hvad den stackars flickans hjerta måste klappa, hon
som ännu aldrig befunnit sig i någon så stor krets; huru månne hon i
sin baldrägt ser ut, det vore ändå roligt att veta ... så här ungefär,
hör jag Emilia för sig sjelf resonnera, och ehuru du redan mer än väl
borde veta, till och med huru hvar enda rynka sitter (ty när är väl
någon småstads eller landtbygds flicka likgiltig för dylika models
fordringar), vill jag dock för bättre minne skull, ännu en gång, för
dig upprepa hvart och ett särskildt af min verkeligen galanta kostym;
men, hvar blandar jag mig nu? se då först hit, se Friherrinnan Y. i en
mera mörk än ljus silfvergrå royalklädning, hvilken, vid och yppig,
kringsluter den höga gestalten; en mantille af ljusgredelint sidensars
med iväfda hvita atlasblommor, rikt garnerad med breda äkta blonder,
faller öfver dess axlar och hals, når nästan fötterna, samt
sammanhålles vid halsen af ett rikt brillants-smycke; hufvudet betäckes
medelst en ledig hopfästning af skirt spindeltyg, hvaröfver, ifrån ena
sidan, en enda ståtlig hvit plym smakfullt nedfaller. Om du kunde
föreställa dig Emilia, hvad hon i denna drägt var skön, jag kunde på
länge icke taga mina ögon ifrån den herrliga varelsen. Nå, nu trippar
äfven jag fram till ditt skärskådande; jag skall ju på bal och bör
således hafva iakttagit hvarje, äfven det minsta försigtighetsmått, för
att inför sjelfva kritikens ögon kunna bestå. Du känner väl, kära
Emilia igen din Mathildas något bleka ansigte, der dock, enligt hvad
jag med glädje kan försäkra dig, kinden genom sednare tiders milda
vårflägtar redan uppfriskad, visar tydliga spår af hjertats återvunna
tillfredsställelse -- Nå väl, kring pannan, der ingen enda lock står
att finnas, sluter sig den vackra half krans jag af Friherrinnan
erhöll, håret är i nacken lågt bundet, samt i flere varf fördt till en
prydlig corbeille, (detta är ej min förtjenst, ty kammarjungfrun är
mästarinna i hårklädsel), min klädning vet du ju, är vacker öfver all
beskrifning, och sitter (hvilket blir madame Köllers merite) oändligt
väl; den är tillskuren enligt yppersta mode, samt garnerad med breda
blonder och engageanter; en lång hvit silfverblommig gaze-zephir
betäcker sluteligen min hals. Men vet du väl, Emilia, hvilken var den
dyrbaraste af alla de prydnader, hvari jag nu höljt mig? nej, -- nå, så
hör då: mig ovetande, hade Friherrinnan utur mitt alltid öppna schatull
framtagit det hår jag till minne af min mor ägde, i hast deraf låtit
förfärdiga en utmärkt vacker kedja, samt af en brillantsring, den jag
ofta med beundran sett stråla på Friherrinnans finger till densamma
föranstaltat ett lås, så obeskrifligen täckt, att mina ögon sällan i
den genre sett någonting herrligare; denne för mitt hjerta nu i dubbelt
afseende kära gåfva, låg i går morgons på min toilette, innesluten i en
liten enkel ask, en pappersrimsa var utbredd deröfver, hvilken blott
innehöll dessa ord: "minne af Mathildas båda sanna vänner". Tänk dig
Emilia min känsla vid denna syn, denna uppenbarelse. Jag störtade med
kedjan i handen till den älskade, sanna vännen, och låg länge sluten i
dess famnande armar; hvad jag yttrade vet jag ej, ty jag var så rörd,
att jag knappt kunde framföra ett ord, jag kände endast tårarne, hvilka
våldsamt runno utför mina kinder. Då jag nu således stod färdig, och,
pådragande mig den präktiga silkesvanten, ännu kastade den sista
pröfvande blicken i spegeln, inkom Friherrinnan, närmade sig mig, vände
mig omkring åt alla sidor, samt, sedan hon nogsamt beskådat min
klädsel, tryckte med hjertlighet en lätt kyss på min panna, sägande:
"min lilla dotter behagar mig rätt mycket och kommer att göra sin mor
heder." Ack! söta Emilia, hvad detta okonstlade loford, yttradt af
hennes läppar, gladde mig, och du må gerna le åt mig, då jag säger, att
jag deraf kände mig innerligt tillfredsställd. På slaget sju, för att
ej undgå tableauerne, afreste vi. Friherrinnan emottogs i den superbt
eclarerade salonen af Guvernören och Guvernörskan, hvilka redan voro
omringade af ett stort antal gäster. Guvernörskan fägnade sig öfver
Friherrinnans ankomt, ledsagande henne till ett stort förmak, der
hennes Fru Svärmoder, gamla Grefvinnan, omgifven af flere äldre fruar,
satt diskurerande i den ståtliga soffan; dagens drottning, som jag
gerna vill kalla den vördnadsvärda gamla, uppsteg nu, och nalkades
långsamt med af vänlighet strålande anlete, den ankommande. Ack Emilia!
hvad ålderdomen är skön, då hon icke vanprydes af en utmärglad kropp
eller själ, det vill säga: då hon vid åttatietre år med lefvande
tankekraft vid hvarje företag, ådagaläggande ett friskt och vaket
sinne, icke nödgas tillgripa, hvarken käpp eller krycka, eller anlita
en hjelpsam hand för att utur en stol eller soffa uppstiga, men, som
fallet hos denna aktningsvärda fru var, med egen kraft långsamt men
säkert vandrar sitt utsedda mål till mötes. Hög, stor och reslig
närmade sig, som sagt är, den ålderstegna till Friherrinnan, räckte
henne välkommande den emottagande handen, samt förde henne till soffan
der en plats redan var Friherrinnan utsedd. En grön (hoppets i alla
åldrar behagliga färg) sidenrock, framtill allvarligt hopfästad med
sina små silfverknappar, samt en tätt veckad spettshufva, var den
gamlas enkla men träfliga prydnad; jag vet ej huru länge, om jag fått
följa min böjelse, jag kunnat betrakta denna herrliga syn, skulle icke
den återvändande unga Grefvinnan, hvilken äfven till soffan åtföljt
Friherrinnan, nu tagit min hand och till en plats i den af menniskor
öfverfulla salonen, ledsagat mig. Grefvinnan ursägtade nu med
vänlighet, i det hon följde mig, sin äldsta dotter Aurelia, hvilken,
upptagen af bestyr för den ifrågavarande surprisen, ej kunde uppfylla
sin plats, som värdinna, men, hoppades hon, fröken skulle sedermera
godtgöra denna uraktlåtenhet. Ensam lemnad hade jag näppeligen hunnit
nedsätta mig, förr än jag tydligt hörde utropas: "dä va Mamsell Sommer!
nå för gu va icke dä hon." Nyfiken att erfara hvilken i denna för mig
okända samling möjligen kunnat nämna mitt namn, vände jag hufvudet åt
sidan, derifrån rösten kom, och varseblef nu ganska riktigt Fröken
Doll, hvilken framlutad ifrån sin stol, gjorde ifriga bemödanden
att få sitt undanskymda föremål i sigte. Till hennes synbara
tillfredsställelse fann hon nu detta sitt föremål, och begynte med en
familier nickning, hvilken länge fortsatt, slutades sålunda, att Fröken
ifrån sin plats uppsteg, närmade sig mig, och intog en vid min sida
ledig. "Nå kors! jag kan säga", började Fröken, "jag blef rätt flat att
se Mamsell här, nej verkeligen jag det tänkte; Mamsell nämnde ej något
derom, då jag härom sistes talte med Mamsell angående denna fest? nå
men i alla dar hvad det tyget är vackert Mamsell har till klädning, det
är visst köpt hos D.? har Mamsell sjelf sytt den? Lifvet sitter
alldeles som skulle det vara gjordt af Madame Köller; ja, den menniskan
är alldeles makalös i att förfärdiga plagg, men så går hon ej heller af
för små smulor; tre Riksdaler för ett enda lif, nog är det enormt, men,
hvad vill man göra, det hör nu en gång till goda ton att låta sy sina
klädningar ute, och hvem ville väl för tre Riksdalers besparing gå
ifrån den? Engageanterna äro magnifiqua! veritabelt äkta blonder,
jag undrar hvad alnen kostar? Min syster Majorskan har fåfängt
efterletat så breda. Mamsell gick henne säkert i förväg och borttog de
sista. Jag ser Mamsell har vantar, alldeles dylika med Cloty och
Jettchen Nobelcreutz; de äro superba, verkeligen superba. A propos,
känner Mamsell Fröknarna Nobelcreutz? De sitta der uppe i hvita
gaze-klädningar, icke de med pannbanden, det är Fröknarna Q.; nej, de
med blomsterbouquetter på kjolen, och blomkransar på håret, som just nu
tala med Löjtnant Pirouette; de äro rätt söta, gentila flickor, men oss
imellan sagt, hafva de dock ett stort fel, de vilja nemligen vara
alltför mycket båla och förnäma, och tycka sig genom sin rikedom vara
något för mer än andra menniskor. Men, hvad tycker Mamsell om Fröknarna
Q.? de se ju rätt näpna ut, eller huru? Jag för min del vet dock ej
hvad det är man i allmänhet hos dem så mycket värderar; nog fins
det flickor hvilka äga den belefvenhet som de; deras far var Kapten
i ----sk tjenst och efterlemnade ej någott större förmögenhet, än att
enkan med sina tvenne plantor nu deraf nätt kan lefva, men, de äro nu
en gång ansedda, och till och med omtyckta, samt räknas i och för sitt
lilla von, till noblessen. Men hvad säger Mamsell om min klädning, är
icke färgen lysande och vacker? i synnerhet klär den bra vid ljus; jag
hade heller ingen möda ospard må Mamsell tro, att få den i ordning, ty
som Madame Köller var så förskräckligt öfverhopad med arbeten, att hon
ej hann med vidare än lifvet, fick jag sjelf i flere dagar hålla på med
den tråkiga kjolen och garneringen." Sålunda, under ständigt omvexlande
ämnen, varierade den goda Fröken immerfort, utan att gifva sig möda, på
sina otaliga frågor och meddelanden, invänta ett enda svar; jag hade
verkeligen svårt att med min blotta tanke följa denna exempellösa
liflighet, hvilken ej af något motstånd tycktes låta sig störa. Fröken
vände sig dock helt oförmodadt till sin granne på andra sidan och nu
först blef jag i tillfälle att ostörd få betrakta den unga Grefvinnan,
hvilken längs salongsgolfvet promenerade arm i arm med den vackra
Öfverstinnan Z. jag ju redan sedan Ångbåtsfärden för dig omnämnde. Ett
herrligare par kan man sällan se; Öfverstinnans intagande skönhet; och
det obeskrifligt interessanta, själfulla, himmelska i Grefvinnans hela
personlighet, stridde vexelvis att fängsla den af beundran intagna
åskådaren. Båda förenade sig i den möjligaste enkelhet, båda i ett lätt
förekommande men värdigt sätt. Kring Öfverstinnans runda och utmärkt
väl bildade kropp smög sig en hvit silkesrandig skir klädning, hvilken
i mångfaldigt yppiga veck ledig nedföll kring lifvet, och genom sin
längd alldeles skylde de små fötterna; den hvita fylliga halsen var fri
ifrån hvarje yttre prydnad, och betäcktes endast af en lång dyrbar
blondslöja, hvilken, lik an lätt sky, vid hvarje obetydlig rörelse
omsväfvade den hulda varelsen; det långa mörka håret var bart, och
äfven utan någon främmande grannlåt smakfullt hopfästadt lågt i nacken,
samt framföre utan en enda lock, slätt och sirligt nedkammat.
Grefvinnans sylfidlika gestalt höljdes i en mycket matt ljusgul öppen
sidenrock, hvilken snarare kunnat tagas för hvit, skulle ej
Öfverstinnans fullkomligt mjella klädning utvisat någon åtskilnad i
färg; den var i halsen utringad lik en klädning, samt pryddes med en
liten oändligt väl arbetad hvit spetskrage. Från pannan nedföllo sköna
lockar, hvilka rikligt bekransade den fina kinden... De begge Fruarna
tycktes inbegripna i ett lifligt samtal, hvarur Grefvinnan endast genom
någon ännu då och då ankommande gäst stördes. Nu tycktes dock tiden
vara inne till tilfredsställande af gästernas väntan. Guvernören,
hvilken genom sitt graciösa sätt muntert underhållit societén, nalkades
nu Grefvinnan, tillhviskade henne några ord, hvarefter hon till ett
närgränsande rum aflägsnade sig, men snart derpå återkom, tog Grefvens
arm, fördes af honom till förmaket, samt utbad sig alla sina så väl der
som i salonen befinteliga gästers närvaro, vid den lilla högst enkla
atrappe hennes barn till firande af den vördade farmodrens födelsedag
tillställt. Nu bjöd Grefven å ena och Grefvinnan å andra sidan, den
gamla Grefvinnan armen, samt ledsagade henne, åtföljde af hela den
öfriga skaran, till ett på andra sidan salongen liggande stort,
eclareradt rum, der stolar för den talrika samlingen voro arangerade.
Främst syntes en enda stor förgyld ländstol, hvilken var utsirad med
friska doftande rosor och blomstergirlander; dit ledsagades den gamla;
och intog med synbar rörelse denna för henne utmärkta plats. Tänk dig,
Emilia, den obeskrifliga klarhet detta rum ägde, då ifrån en strålande
kristallkrona skenet af minst hundrade vaxljus utspreds, samt de fyra
synliga fönstren i sina rutverk sågos fullsatte med säkert lika många.
Men -- detta är ju allt bisaker; jag hastar nu endast att för dig i
möjligaste korthet tydliggöra hvad som i och för sin oändeliga
anspråkslöshet i synnerhet talade till mitt hjerta. Rideaun, hvilken
bestående af en lätt ljusblå silfveraktig sky, ännu afskiljde det
öfriga af rummet, förevisade nu i en klart brinnande krans af herrliga
rosor, den vigtiga dagens datum. En obetydlig stund förgick, och i ett
nu försvann skyn, och erbjöd ögat en obeskrifligen täck och oskuldsfull
groupp: Aurelia, draperad i skimrande silfverskir, satt sakta gungande
i ett vidt rörligt rosenmoln, hennes upplösta hår nedföll i lediga
lockar, och böljade fritt kring axlar och hals; på dess skuldra satt en
hvit dulva, hvilken med begärlighet hackade på de rosenknoppar, som,
hopflätade till en krans, kringflöt hennes hvita panna. Bakom henne,
till hälften dolda i molnen, stod o tvenne små vingade genier, hvilka
hvardera med ena handen öfver henne upphöllo en med gyllene liljor
fullströdd slöja, och med den andra öfver henne utströdde friska
blomster; framför hennes fötter lekte ännu en helt liten genie, hvilken
då och då till henne uppräckte en och ann af de nedfallande blommorne;
detta varade några minuter, då med blixtens hastighet öfver hela molnet
ett silfverstjernigt purpurrödt draperie uppflög, hvaruppå den i guld
virkade Grefliga kronan med gamla Grefvinnans prydliga namnschiffer
strålande brann i de skönaste eldfärger.

Med innerligt välbehag fängslades ögat vid denna barnsliga tafla,
hvilken helt och hållet syntes egnad den älskade gamla; -- men, snart
rullade skyn, och undandolde den fullkomligt för åskådarns blickar. Jag
kastade, ifrån det hörn af rummet der jag stod, en blick på gamla
Grefvinnan, hvilken emot Grefvens skuldra nedlutat sitt åldriga hufvud;
då och då borttorkade hon oförmärkt en i ögat frambrytande tår; hennes
hand hvilade öfverlåtande i den unga närstående Grefvinnans, hvilken
under föreställningen omfattat densamma. En oafbruten tystnad rådde i
hela rummet, hvilken ännu mera bidrog att öka högtidligheten. Ack! du
Rosa! tänkte jag helt förtörnad för mig sjelf, hvad i guds namn kan
orsaka ditt så långa uteblifvande från denna herrlighet; redan i
salonen hade jag ofta, men forgäfves sett mig ikring efter den
saknade, af hvars mor jag i förmaket tyckt mig se en skymt; i hvilken
förmodan jag dock sedermera trodt mig hafva orätt; men tänk dig min
öfverraskning då jag vid rideauns förnyade uppdragande, uti en Berceau
af lefvande syrén- och rosenhäckar, såg Fröken Aurelia, Rosa och ännu
en tredje helt ung flicka, sysselsatta med hopflätande af sirliga
blomsterkransar, alla tre voro hvitklädda, Rosa i den präktiga
balkostymen, med tillsatts endast af en silfverstickad hvit slöja,
hvilken, alldeles dylik hos de tvenne andra, ledigt var kastad öfver
axeln; i lockarne voro äfven små blommor inflätade. Framför dessa
blomsternympher stod på en upphöjning ett marmorhvitt altare, så
fullkomligt genomskinligt, att hvilket öga som helst på detsamma kunde
urskilja den i guldbokstäfver glimmande devisen, barnslig kärlek! Uppå
altaret brann en fosforisk eld, på hvars låga en liten vingad engel
utströdde doftande rökverk. På litet afstånd derifrån sågos ännu tvenne
små genier lekande i det höga gräset, den ena med ett gyllene klot, den
andra sysselsatt att fånga en liten gullvingad fjäril; -- mekaniken vid
den ifrån blomma till blomma fladdrande fjärilen var förträfflig, man
hade kunnat svära på, att den lilla vingade flygtingen var fullkomligt
lefvande. Denna scen varade en liten stund, då, likasom genom en
förtrollning hela taflan i ett ögonblick försvann, och en magisk
skymning, genom kronans ögonblickliga upphissande, i stället för den
förra starka ljusningen, inträdde, och nu -- framgungade på
silfvervågor en purpurvimplad gondol, i hvars midt en underskön flicka,
klädd i mattljusrödt luftigt gaze satt; den ena runda obetäckta armen
omfattade en silfversträngad lyra, på hvilken hon med andra handen
framlockade klingande toner. De ljusa lockarne, flygande för vinden,
smekte vårdslöst hennes panna och hals. Sålunda framflöt hon sakta på
böljan, utan att synas märka ett ohygligt sjödjur, hvilket allt
tydligare utur den svällande vågen framstack sitt ofantliga gap; redan
syntes den svarta feniga stjerten, kroppen gjorde en våldsam böjning
att sluteligen omkullkasta den lätta farkosten, då en upplysande
blixtstråle i hast öfverflög scenen, och upptäckte en yngling, hvilken,
kämpande med de rörliga vågorna, snart upphann gondolen, och nu med
kraftfull arm uti odjurets öppna gap nedstötte sitt blanka spjut;
synbart framfrusa de den mörka bloden utur det förfärliga djurets sida,
hvilket nu vanmäktigt nedsjönk i vågorna. Den hulda lyrspelerskan
förmådde, betagen af förskräckelse, med möda till gondolen upphjelpa
den sköne räddande ynglingen, hvilken, af vattnet genomblött, vigt och
ledigt nu styrde båten till en närliggande klippa. Rideaun sjönk, och
tror du väl Emilia! att jag genom detta högst naturligt framställda
(pris vare Majorskan Pygmei rika uppfinning) lefvande uppträde, ännu en
lång stund efter dess upphörande, genombäfvades af en ovilkorlig
skakning, så imponerande var på mig denna verkligen oväntade och
oändligt väl lyckade framställning. Ledsnar du ej att åhöra, så vill
jag ännu för dig framställa de tvenne återstående scener, af hvilka den
sista, i anseende till dess enkelhet och inposanta sammansättning
obeskrifligen verkade på min själ. -- Efter ett något längre uppehåll
än mellan de föregående presentationerne, uppdrogs åter Rideau'n, och
på en grön kulle sågs nattens Drottning (Luna) sittande, omgifven af
sex nympher, hvilka alla voro höljda i långa, svarta slöjor,
fullströdda med silfverstjernor; sjelf bar hon samma drägt, men
utmärkte sig genom en kring hufvudet åtsittande halfmåne, samt en
brinnande fackla, den hon höll i handen; på den mörka himmelen tindrade
de klaraste stjernor; skymning hvilade öfver hela scen, tills
oförmodadt bakom kullen en rosenröd ljusning uppsteg, och
morgonrodnaden (Aurora) skön och ungdomlig, sittande i en char, och
dragen af fyra hvita hästar, blef synlig. Vid hennes ankomst höjde sig
långsamt natten, omsvepande sig sin stjerniga mantel, samt aflägsnade
sig sväfvande, åtföljd af sina tjenarinnor. Den tindrande stjernhimmeln
doldes af ögonblickligt nedfallna korta förhängen, upplystes, och nu
sågs solen (Apollo) i en skön ynglings gestalt med en grön krans på det
lockiga hufvudet, småningom höja sig bakom den trädbevuxna kullen; han
blef dock endast till axlarne synlig och försvann åter snart, då i hans
ställe den strålande solen allt högre och högre framskred. Härunder
hade den fyrspänniga Charen alldeles försvunnit, och nu sågs i det
upplysande skenet på motsatt sida af kullen, tre gudinnor, sittande på
den gröna blomstermattan, i hvilka man, i anseende till de sinnebilder
de buro, tydligt igenkände den stolta Juno, invid hvars sida en prydlig
påfågel stod; Minerva i krigsrustning, med Meduse hufvud aftryckt på
dess bröstharnesk, och en hjelm i handen; samt Venus, strålande af
skönhet och behag, jemt omsväfvad af en liten bevingad kärleksgud,
utrustad med pil och båge. Framför dessa sågs en yngling (Paris), lutad
mot sin staf, leende betrakta gudinnorna, och upmärksam lyssna till den
tvist man af deras gester kunde sluta till, att dem emellan föreföll;
obeslutsam vägde han länge i sin hand ett gyllene äpple, skönhetens
pris, och anledningen till deras tvist, närmade sig sluteligen
gudinnorna och räckte med ett artigt knäfall äpplet till den sköna
Venus. Synbart sågs nu afvundsjukan framlysa i den stolta Junos anlete,
som, förtörnad och rufvande på hämnd, skyndsamt satte sig i den char,
hvilken, förespänd med tvenne prunkande påfåglar, stod väntande invid
hennes fötter. Rideau'n föll. Sedan denna korta föreställning,
försiggått, upphissades till yttersta öppningen af taket den strålande
kronan; de flesta ljusen i fönstren utsläcktes, sålunda, att endast en
behaglig halfdager qvarblef i rummet, och nu uppdrogs för sista gången
Rideau'n. Emilia! Emilia! tänk dig det lilla anspråkslösa pittoreska
stycket, aftryckt på tittelbladet i förra häftet af "Runebergs dikter"
det vi tillsammans med outredd känsla så ofta beskådat, detsamma stod
nu fullkomligt träffadt, en herrlig själfull tafla för mitt öga! Den
lummiga björken, den lilla skogsdungen, den lugna viken, den nedgående
solen, hvars strålar darrade i den glittrande böljan, och sluteligen
den ensamma Svanen, hvilken lycklig och obemärkt sakta framgungade på
vikens klara yta. Just då den snöhvita simmarn blef synlig, hördes af
en späd melodisk röst, med innerlig känsla framsjungas "Svanen"
författad af den Finska skalden, men då den sista versen, densamma
hvilken under titelbladet, står upprepad med högre, ännu mera klingande
röst, afsjöngs, och Svanen derunder liksom med ädlare resning i
silfverböljan framkretsade, då uppstod ibland åskådarene ett länge
tillbakahållet, ovilkorligt sorl af beundran, hvarunder den ljufliga
rösten småningom förklingade; och Svanen, skymd af småskogen långsamt
försvann. Ännu ett flygtigt ögonblick darrade den sjunkande afbleknade
solens strålar liksom bortdöende i vattnet, och med hast nedrullade
förhänget.

Jag väcktes utur de drömmar hvari jag härunder försjunkit, genom ett
lätt vidrörande af min axel, och varseblef, då jag vände mig om, Rosa,
hvilken under trängseln letat sig fram till mig. "Så djupsinnig söta
Mathilda, ser du ej huru man nu ifrigt bemödar sig, att åter upphinna
salongen, skola vi ej också närma oss den? Men säg dock först, hvad
tyckte du om tableauerna? Jag tänker du fann dem som jag, rätt
prydliga?" -- "Ack söta Rosa", inföll jag nu, "du dömmer ganska rätt,
jag hade också blott en enda tanke härvid, och den var en innerlig
önskan, om deras vida längre fortfarande; men du! huru kom du så
oförmodadt att bidraga dervid! derom visste du ju alldeles icke i
förgår." -- "Ock icke ens i går", tillade Rosa, "först i dag morgons
kom Aurelia X, och yttrade sin önskan, det jag måtte blifva henne en
liten medhjelperska, det var, ser Du, med den obetydliga sången jag
egentligen skulle biträda." -- "Ja söta Rosa, den, som du kallar den
'obetydliga sången' gick också förträffeligt; du föreställde ypperligt
en liten Malibran i afton, och hade med skäl kunnat mångdubbla dina
stropher." -- "Alldeles icke", småskämtade Rosa, "fula visor äro många
-- vackra deremot alldrig långa! små rosor finnas i öfverflöd, men
Malibraner högst sällan, och derföre fick äfven du nöja dig med hvad
denna nu oförmodadt bestod;" härvid tog mig Rosa under armen och förde
mig ut i den rörliga salonen, der Majorskan Pygmeus som bäst höll på
skörda ett allmänt lof, öfver den särdeles talang och smak hon ägde i
rangerandet af tableaner. Rosa ärnade just, sedan vi väl intagit våra
platser, på min derom gjorda fråga, upplysa mig om hvem den täcka
gondolfarerskan var, då hon sjelf sågs åtföljd af Grefvinnan och Fröken
Aurelia utur folkhopen närma sig oss. Grefvinnan presenterade nu mig
sin äldsta dotter, samt Fröken Amelie T. (en syster till Öfverstinnan
Z., hvilken i fägring var en fullkomlig af bild af sin äldre syster)
yttrande det Aurelia nu personligen vore i tillfälle göra sin ursäkt
för hvad hon hittills såsom uppmärksam värdinna åsidosatt; bifogade hon
ännu en artig önskan om vår snart inträffande närmare bekantskap o.s.v.
samt lemnade oss. Med liflighet adresserade sig nu Fröken X. till så
väl Rosa som mig, fägnade sig öfver den nya connaisancen; gjorde mig,
som fullkomligt okänd i societén, småningom bekant med namnen på en och
annan oss omgifvande person, deri Fröken Amelie med naivité ofta var
henne behjelplig. "Du har nu bästa Aurelia, inföll Fröken T., för
Mamsell Sommer gjort en ganska ordentlig utgallring bland damerna, och
bör således ej heller förglömma våra cavalierer. Se hit Mademoiselle
Sommer _J'ai l'honneur vous presenter le compt de A., le compt d' X,
les barons C., les deux Capitaines aux gardes G. et H., Monsieur R.,
Lieutenant Pirouette; le Secretair Flanquette; et dieu sais que de
plus_." Hon ärnade, öfverskådande den talrika svit af karlar, hvilka i
en grupp sammanskockat sig midt på golfvet, åter börja en ny
recrutering, då i detsamma en liflig valtz blåstes upp, och hon sjelf
utaf en af 'les Barons' snart rycktes bort i dess hvirfvel. Capitain
G., en, enligt hvad vi flickor pläga benämna dem -- gentil cavalier,
utbad sig i detsamma en valtz af Aurelia, och nu sågs det ena paret
efter det andra bortsväfva under musikens jubel. Jag hade icke märkt
att Rosa försvunnit ifrån min sida, förr än jag oförmodadt såg henne
framila jemte en ung skön man, hvilken snart sagt bar sin intagande
börda; hans blick hvilade med synbart välbehag på hennes fina anlete,
der oskuld och täckhet så skönt förenat sig. Nu stadnade han invid
platsen derifrån han upptagit sin dame, samt bugade sig för mig: mitt
namn är R. vågar jag af Mamsell Sommer utbedja mig en valtz? jag
tackade, och fördes af honom flere hvarf kring salonen. Då jag åter
uppnådde platsen, qvarstadnade han några ögonblick framför Rosa,
underrättade sig huruvida den förestående flyttningen till Liljedahl
snart skulle försiggå, och så vidare, samt sluteligen anhöll om den
första Françaisen. Den är troligen en äldre bekant till dig Rosa,
yttrade jag, sedan han lemnat oss, säg mig då hans karaktär, han nämnde
mig endast sitt namn. Under mitt tilltal hade Rosas kinder oförmodadt
uppflammat till hög rodnad, hon syntes brydd och kunde knappt halfhögt
besvara min fråga; jag fick likväl veta R. vara Häradshöfding, och för
resten gissa mig till hvad jag ville. -- Så Rosa lilla, tänkte jag,
slår det så till, min aning hade då ej bedragit mig; hennes hjerta var
ej mera fritt, det hade den uppstigande rodnaden på dess kind förrådt.
För att i grund förjaga Rosas iråkade förlägenhet, den jag ej hade
hjerta att låtsa märka, slog jag genast om med en likgiltig fråga,
beträffande Fröknarna Cloty och Jettchen, hvilka i ett litet kabinett
bestyrsamt sågos ruska om sina yfviga styfstärkta kjortlar. Nu blåstes
i detsamma upp till en Française, och åtföljd af unge Grefve X.
nalkades mig Baron C., hvilken af den förstnämnde mig föreställd,
anhöll om den nämnde quadrillen. Vid den förnyade signalen närmade sig
åter Baronen, erbjöd mig med belefvad artighet handen, samt ledsagade
mig till min plats. Här stod jag nu, bestormad af tusende känslor, en
främling i den stora vidsträkta societén, utan någon enda anhörig, ett
mål for nyfikna och beställsamma blickar, hvilka, om ej för min egen,
dock för min meddansares skull, i talrik mängd voro riktade på mig. Med
våld qväfde jag de svårmodiga intryck ögnablicket öfver mig hopat;
Friherrinnans ord: "min lilla dotter behagar mig rätt mycket och kommer
att göra sin mor heder", återljudade nu med förnyad makt i min själ;
nej, nu behagar du henne, ingalunda, och kan icke så våpig behaga henne
tänkte jag, uppslående mitt öga, och se, midt framför mig satt hon nu
sjelf; den på mig riktade blicken, uttryckande den mest innerliga
godhet; med en liten vänlig smånick ville hon -- jag märkte det väl --
ingifva mig det mod och den fattning jag för ett ögnablick varit på
vägen förlora, men genom hennes upplifvande blickar fullkomligt åter
bemäktigat mig, och nu var äfven qvadrillen rangerad. "Det är forsta
gången Demoiselle Sommer besöker vår hufvudstad, tror jag", yttrade sig
min cavalier, sedan vi uttågat första touren i Françaisen? -- "Ja;" --
"och huru har Demoiselle funnit smaken deraf?" -- "Jag förmodar",
återtog jag frågande, "Herr Baron menar smaken af byggnadssättet, den
förefaller mig, ehuru oskicklig att bedömma något dylikt, onekligen
charmant, jag har ännu aldrig sett en prydligare stad, hvad som i
synnerhet fästat min uppmärksamhet, är dess oändeligen vackra läge;" --
"Jag menar", vidtog nu Baronen, med en lätt axelryckning, och låtsande
ej gifva akt på mitt svar, "allt ensemble, byggnadssätt, läge, ton;
hvad befaller min nådiga vidare?" -- "Hvad den sednäste punkten
beträffar", anmärkte jag, "är den så vidt skild ifrån de båda
föregående, hvilken jag dock lika så litet som i den förstnämnde äger
förmåga bedömma; denna är den första af såkallade tongifvande kretsar
jag härtills besökt." -- "Demoiselle har således ännu uppehållit sig
ganska kort i staden? man hade eljest hos Kommerce-Rådet L----s, för en
tre veckor sedan, en alltför amusant afton, der stadens beau monde var
församlad, en oundviklig resa pour d'affair kallade mig förtretligt nog
nämnde tid utur staden, och gjorde mig således detta nöje förlustig;
får jag lof att fråga när ankomsten var för min nådiga?" -- "Sedan
knappa fjorton dagar." -- "Om förlåtelse", återtog Baron, "då har
Demoiselle ännu icke hunnit taga _le bon ton au connaisance_; man har,
i anseende till uträknade fördelar, på sednare lyckligare tider skridit
till den prisvärda upptäckten af en så kallad frihetsanda, hvilken lik
en kyttande eld redan för längre tider sedan här och der utsprakat
gnistor till en ny reform i samhällslifvet; etiquetten gör nu mera
intet påstående, man kommer, man går ifrån en societé, alldeles
efter godtycke, utan att besvära hvarken värd eller värdinna med
påhelsningar, tråkiga tanklösa komplimenter etc, klär sig nonchalante,
läser vid en taffel, ehuru omgifven af hundradetals personer, mellan
rätterne sitt morgonblad, gäspar, blundar, gnolar, med ett ord, är
fullkomligt fri och oberoende; den ena reflekterar ej på den andra, men
öfvar i sin _tour les mèmes_; ah! ett charmante tidehvarf, par exemple,
är jag på en bal fatigerad eller ledsen vid ett uthållande poutpouri
eller cotillon, slutar jag den utan omsvep, sedan jag anskaffat min
dame en annan meddansare; hon gör detsamma om hon så behagar, utan att
någonsin ett manquement kommer i fråga; nå, hvad omdöme lemnar
Demoiselle nu om tonen i S.?" -- "Tiderna äro ovanligt upplyste",
svarade jag alfvarsamt, sedan jag förundrad åhört Baronen, "likväl äro
dess ljusa föreskrifter icke så alldeles lätta, som man skulle tycka,
att efterfölja; mån tro Herr Baron, den der gamla goda tiden, der
uppmärksamhet, reelité och hedrande grannlagenhet utgjorde en
väsendtlig hjertats vinning, verkeligen så allmänt af samhällslifvets
medlemmar kan föraktas, åsidosättas, och glömmas; eller är det endast
ett förlåtligt undantag med _le beau monde_?" Baronen fästade vid mina
sista ord sin blick med ett obeskrifligt uttryck på mig, elden i hans
flammande öga hade i hast förvandlat sig till en mild brand, i hvars
låga en i botten ren själ framlyste; jag såg otvifvelaktigt, att något
särdeles inom honom föregick, och började af allt hjerta ångra det svar
hvartill ifvern, och hans, som jag ej kunde undvika finna, allt för
litet delikata resonement föranledt. "Kan ni förlåta mig Demoiselle",
yttrade han nu, sedan han ett ögnablick med oafvänd blick betraktat
mig, "kan ni förlåta ett tanklöst gyckleri, hvilket jag af vana, ej af
elakhet hitintills, utan motstånd öfvat; lemna mig, jag bönfaller nu
derom, den tillfredsställande försäkran, det ni ej tror, att mitt
hjerta någonsin, hvarken föraktat eller förglömt den grannlagenhet och
ödmjuka vördnad jag är skyldig ert kön, och i synnerhet personer,
liktänkte med eder; likasom ni måste vara öfvertygad om, det icke
allenast ni, för det ni olyckligtvis var främling, blef utsatt för en
sjelfsvåldig sprätts oafsnästa sottiser, utan ock att mången annan
varit det före er." Tänk dig Emilia min förvåning vid dessa ord, jag
blef verkeligen gladt öfverraskad, och genom dem fullkomligt godtgjord,
samt lemnade af uppriktigaste hjerta Baronen den försäkran hvarom han
så ifrigt anhöll, det verkeligen icke ens den aflägsnaste skymt af
missnöje hos mig qvarstadnat. Vi hade under det nu upprepade samtalet
hunnit nästan till quadrillens slut; jag fann likväl under det
återstående af densamma att Baronen var, hvad jag i början ingalunda
trodt, en bildad och ganska hygglig karl. Ack! menniskohjertat, hvad
det dock är för ett underligt ting, huru lätt de äldlaste frön i ett
sådant genom villfarelse och dårskap förtrampas, ja ofta i grund
förqväfvas, och huru ofta på en blott slump beror dess kraftfulla
återväckelse till ädlare lif och verksamhet. Arm i arm med Rosa gick
jag efter slutad dans att åter uppsöka mig en plats, då Fröken Doll,
som det tycktes riktigt betagen, ifrigt närmade sig oss: "vet Mamsell,
jag blef riktigt storögd", började hon, "att se Mamsell i quadrillen;
jag skulle just figurera fram emot Wridman, då jag vid svängningen
varseblef Mamsell vid Baron C----s sida; har Mamsell varit bekant med
honom förut, eller huru kom det till att han kom att dansa med Mamsell?
jag skall säga att han är ibland de gentilaste af våra kavalierer, och
Mamsell rätt mycket att gratulera, som fick dansa första dansen med
honom." Jag kunde vid detta tråkiga tilltal ej afhålia mig att le, samt
svarade Fröken, det hon i dylikt fall ägde dubbel anledning lemna mig
sin gratulation, jag skulle nemligen dansa den nästa Fançaisen med den
yngre Baron C., hvilken redan till densamma bjudit upp mig. "Nå kors
den Mamsell", undrade Fröken, "det var ju alldeles märkvärdigt,
kavalliererne i S. hafva eljest ej för sig att vilja visa främlingar
uppmärksamhet; tvärtom får damerna ofta på baler sitta hela långa
afton, fogar ej händelsen att de i societén äga någon bekant!" Men
Emilia! jag vill ej uttrötta ditt tålamod med åhörandet af det evigt
likhaltiga joller hvarmed Fröken yttermera plågade mig, och som tiden
mellan danserne var så kort, att jag genom ömsesidiga meddelanden med
en eller annan raisonementsvis ej kunde inhemta något, hvarken för själ
eller tanke födande, och dessutom mina fruntimmers bekanta vore högst
få, vill jag blott säga dig det jag, med Fröken Dolls ord taladt, var
så lycklig att hela aftonen vara i en brillant tour, och satt ingen
enda dans. Jag kan dock ej underlåta att för dig yttra mitt omdöme i
anseende till de unga karlar, hvilka jag hos X. både såg och
raisonerade med, hvaribland Häradshöfding R. i anseende till min
älskade lilla Rosa mest ådrog sig min uppmärksamhet; han är den
vackraste karl jag ännu sett; medelmåttigt lång, fyllig, samt utmärkt
väl växt; äger ett sätt att meddela sig, hvilket, hvad ämne helst må
afhandlas, gör honom oändeligt intressant och intagande, är belefvad
och complaisant till den grad, att man nödvändigt derå tvingas göra
afseende; och likväl, oaktadt alla dessa hos en enda person så sällan
förenade naturförmåner, kan jag dock ej riktigt förlika mig med honom;
men dermed nog; Grefve A., med hvilken jag valsade några hvarf, kan jag
ej på annat sätt bedömma, än i korthet omnämna hans yttre; han är lång
och väl växt, för sig gentilt, är ej vacker, då jag likväl får lof
undantaga de utmärkt lifliga, stora, bruna ögonen, samt det ymniga,
mörka, lockade håret; han tycktes helt och hållet vara öga och öra
blott för Öfverstinnan Z., hvilken äfven var öfver all beskrifning
täck; vidare Baron Victor C., en yngre bror till Baron Paul, med
hvilken jag dansade första Françaisen, är fåordig, och en fullkomlig
motsatts af sin bror; besitter en god portion flegma skulle jag dömma
till, vore det ej orätt att så bestämt lemna yttranden om personer, dem
man första gången ser. Capitain G., en munter, treflig karl, men som
jag tror något elak, gjorde mig under en quadrille en liflig
beskrifning öfver den bal han för några veckar sedan bivistat i T., en
liten småstad, der bland annat damerna, med hvilka han hade den lycka
göra bekantskap, voro ganska aimabla; skulle de i allmänhet ej så
mycket affekterat vitterhet. De tänka, de tala endast om Hegel,
Horatius, Ovidius, samt drömma idel poesi; icke underligt, fortfor han
med ironi, att vid läro-säten, akademier etc. nutiden fordrar så
mycket, då äfven det milda könet lagt sig på ett dylikt studium; att å
karlarnes sida en ödmjuk öfvervägande täflan kommer i fråga är ju
således högst förlåtligt. -- Alltså kära du, har du tänkt på Hegel, har
du talat om Horatius och Ovid; så lägg för Guds skull af båda delarne,
eljest blir du af de omilda karlarne ömmare ihågkommen än du måhända
det skulle önska, och hvad sluteligen poesi, till och med prosa angår,
får du nöja dig med, på sin höjd "Ingeborgs klagan" samt studerandet i
"Cajsa Warg". Ack! de karlarne! de karlarne... Här ställer jag inför
ditt öga -- icke -- "det skönaste du sett i nord" nej, Lieutenant
Pirouette, en liten fin mager ungherre, en af första rangens
dansmästare (förstås i ordets sublimaste bemärkelse); sedan han under
afton dansat med, och figurerat för, Fröknarna Cloty och Jettchen
Nobelcreutz, samt under quadrillerna, i anseende till vigeur,
dansställniug, samt benens utmärkta skicklighet vid batementer,
onekligen med största skäl ådragit sig beundrande uppmärksamhet,
ådagalade han ännu genom en bockning för mig, presisement en pendant
till dem Madame G. under första danslektionen så mödosamt sökte
öfverflytta på sina elever (på cavalierslinien n.b.) huru mycken heder
han i sin ungdom måtte gjort sin maitre de danse; han nämligen uppbjöd
mig till en cotillon, dertill du väl kan föreställa dig jag ej kunde
refusera. Det första jag, slående invid min cavaliers sida upptäckte
var en impertinent calmus-lukt, hvilken han oupphörligt genom de tunna
läpparne utandades, derefter blef jag af honom ordenteligen underrättad
om alla de publika nöjen, hvilka årligen vore att tillgå i S.
Subskriberade assembléer voro 10 (säger tio) maskerade 2, sammankomster
för Pauvres honteux 2, allt säkra inkomster, dertill voro ännu att
påräkna minst 24 privata baler, tre à fyra slädpartier, möjligen och
troligen några mindre tragedier inom, samt öfverhufvud tagit 50
(femtio), icke derunder, spektakel utom hus. Derefter afhandlades den
torra väderleken, samt undrades om icke de impertinent stickande
flugorne skulle betyda regn. Jag lemnar likväl nu som då, Lieutenanten
att vidare sammanslå antalet af baler och tyda flugornas impertinance,
samt fortskrider till Fändrik Doll, en bror till Fröken; han är lång,
nästan sagt skrånglig, men har i sitt ansigte någonting själfullt och
godt, är yngst af sine syskon samt till det yttre lik Majorskan; har
ett något fjeskigt sätt, i hvilket dock ingen skymt af bålhet kan
upptäckas. Nöjsammast var för mig den quadrille jag med honom dansade,
han påminte genom sin ytterliga liflighet mycket om Wilhelm K. Major
Fixenheim, enkling, men ännu vig och förlig, ehuru något fet, var emot
mig särdeles uppmärksam, så väl under dansen som soupéen, under hvilken
sednare han bestämt fattat posto bakom min stol. Friherrinnan roade sig
rätt hjerteligen åt min eröfring, hvarpå hennes neveu gjort henne
uppmärksam, samt slutligen och sist, återigen Baron Paul C., med
hvilken jag dansade ett evighelslångt potpouri, utan att han likväl
föreslog mig något ombyte af cavalier; hans artighet var nu utan gräns,
han ville (helt naturligt) godtgöra hvad han emot mig trott sig
förfelat, och just derföre var slutet på den mångtourade dansen mig
särdeles välkommit. -- Jag har nu för dig framställt åtskillige
personer mer och mindre intresanta, af dem, med hvilka jag under den
nyss passerade aftonen var i någon beröring, men den, med hvilken ett
dylikt fall ej existerade, den af hvilkens läppar jag ej hörde ett enda
ljud, hvilken jag endast såg, och som bland alla dervarande karlar blef
den enda, som verkeligen intereserade mig, honom har jag ej nämnt,
emedan jag; lik små barnen sparsam på det ljufva och goda, velat gömma
det bästa till sist; och ännu ett, emedan jag hoppats du af hans
oförmodade framträdande i denna muntra sorlande krets, bestämt skulle
erfara samma djupa intryck som jag; se då min Emilia, betrakta med väl
klappande hjerta, det märker ingen, men Gud bevars, Gud bevars, icke
tårfuktadt öga, ibland siden och band, blommor och gaze, löjen och
skämt, en ung man med oändeligen interessant, själfullt skönt utseende,
omkring tjuguåtta högst trettio år, stå lutad emot tvenne grymma
hånande kryckor, lugn framblickande utåt det hvimlande salonsgolfvet;
hvem är den beklagansvärde ädle krympligen, hvilken ej utan sitt
obevekliga stöd mägtar taga ett enda steg? Denna fråga gjorde jag
Friherrinnan, bredevid hvilken jag, af hennes vänliga vinkar ofta
ditlockad, satt; densamma hör jag nu äfven dig göra mig, och svarar dig
hvad jag sjelf genom Friherrinnan fick veta; han är en bror till den
täcka öfverstinnan Z., hvilken, under det hon mellan danserna
uthvilade, med innerlig känsla sågs hand i hand med denne sin
själsfrände bortprata långa timmar. Du må ej min älskade läsarinna mig
till förargelse framkasta någon tanklös fråga: huruvida under dylika
omständigheter, Öfverstinnan väl hade hjerta att dansa; då gör jag åter
den der, dig ingalunda behagliga nack-knycken, du minnes den väl? och
svarar dig, enligt min innerliga känsla: hjertat och själen kunna
alltid lika lifligt, måhända ofta i fördubblad grad, känna och dela
lidanden hos en älskad medlike, vän eller anhörig, och ögat genom tid
och vana, dock sluteligen härdas till betraktande af hvad den
oundvikeliga nödvändigheten pålagt, samt således äfven den älskande
systren, ung och liflig, i dansen framsväfva med ett likaså varmt
hjerta som någonsin den pedantiske väggprydnaden, hvilken, för det en
gammal tante eller onkel ligger sjuk, ej vågar röra sig till en valtz
eller quadrille, men det oaktadt ej kunnat försaka ett stormande begär
att uppsöka erbjudna nöjen och förlustelser; och, hvilken är i det hela
väl oskyldigare an just den förströelse dansen lemnar? Med samma skäl
borde ju spektakler, kaffen, supéer, till och med concerter och
muntrande lecturer fördömmas, med ett ord allt hvad som möjligen gör
anspråk på en fiffigare tanke eller bidrar att förskingra sinnet;
undvikandet af dessa nöjen af personer, hvilka ej genom döden lidit
smärtsammare förluster, då fallet alltid blir förändradt, anser jag
ovilkorligt som det fördömligaste pryderi, der endast etiquette,
omöjligen den sanna känslan, kunnat tala. Men nu vill jag nämna dig
något, hvaråt du rätt hjerteligen skall skratta, det tycker jag likväl
alldeles icke illa om, tvärtom jag skrattar med. Jag har, af hvad skäl
vet jag egenteligen ej, men så har likväl förhållandet varit, alltid
med litet sneglande blick skådat dessa ungherrar, hvilka på senare
tider i så öfvermåttan stor mängd börjat begagna glasögon, och har i
mitt sinne undrat öfver det till och med ögonen hos sednare tiders
generation till den grad lida af svaghet, så dessa yttre medel till
deras conserverande så allmänt nödgats tillgripas, då äldre karlar,
till och med gubbar, med blotta sina egna ögon ännu finnas se
ypperligt; vare härmed dock huru som helst, jag har allt nog aldrig
förr kunnat förlika mig med dessa dubbla; nu, då jag oförmodadt såg
denne T. med dylika, föreföllo de mig alldeles icke motbjudande,
tvärtom var han den första jag tyckte de riktigt väl klädde; således
har åter slumpen med hast kullstörtat en fördom, den jag trodde allt
beständigare skulle rotas i min inbillning, och jag är säker på, jag
härefter ganska tranquilt skall betrakta dessa förr så förhatliga stela
glasögon, och Gud vet, må hända ännu förälskad i dem, möjligen lägga
mig sjelf till ett par dylika. Men nu till Rosa; flere gånger under
aftonen, men i synnerhet under den omnämnde potpourin, var jag ej
mäktig afhålla mina ögon ifrån den intagande flickan; hon dansade med
R., men nej, hon dansade ej, hon sväfvade jemte honom genom högre
regioner, åtminstone voro hennes tankar, hennes känslor ej af denna
verlds; ack! om du sett henne, då hon, tröttad af en uthållande valtz,
oskuldsfullt uthvilade i den stol hans uppmärksamhet henne utsett, de
blickar fulla af inre frid och salighet hon då stundom tillsände honom,
som lutad till hennes sida, genom ständigt förnyadt tilltal sökte
fängsla hennes uppmärksamhet, om du sett det anspråkslösa milda i hela
hennes väsen, der ej en mine, ej en gest var antagen eller konstlad,
men tvärtom, den skönaste natur rådde; om du sett den rika, ehuru späda
rundningen af dess vackra zephirlika gestalt, samt sluteligen, om du
sett det obeskrifligt svårmodiga, långsamt bortdöende leende på de
runda purprade läpparne, då under dansens muntra hvirfvel hennes blick
oförmodadt föll på den väl till utseendet lefnadsglade, dock stundom i
dysterhet inom sig försjunkne T., då öfverdrogs vanligtvis hennes ögas
klara spegel af en fuktig tåredimma, hvars milda dagg, ren och
uppfriskande, nedföll i dess unga varma hjertas rika blomstergård. Jag
suckade under det jag sådan betraktade henne; många innerliga
önskningar för det ständigt fortfarande lugnet inom hennes själ;
säkert, säkert anar hon ännu ej till sitt eget oerfarna hjertas
tillstånd, ack! hon är i sanning en huld, ännu knappt utslagen ros,
hvilken blott drömmer sin frid, och sin oskuld. Uti samma salong der
tableauerna voro anbragte, var nu arrangerat för supéen, hvilken yppig
och öfverflödande bestod af det raraste och läckraste årstiden och en
väl rigtad kassa kunde frambringa; på de präktiga borden, der sirliga
krokaner i olika format prunkande höjde sig, lyste silfver, kristaller
samt herrliga vaser, fyllde med utmärkt sköna, lefvande blomster, den
ståtliga kronan spridde åter sitt sken, hvilket ännu mera förökades
genom det ljusen från silfverkandalabrerna, hvilka i mängd funnos å
bordet, meddelade. Skönast voro dock salonens väggar att påse, hvilka
öfverallt voro prydde med korslagda blanka klingor och bajonetter, i
hvars blåa stål ljusskenet strålande återspeglade sig. Midt på väggen
framför det stora längsta bordet, var af sabelklingor, hvars spetsar
alla voro hopfogade, formerad en stor sol, i hvars midt åter en
mångfärgad rörlig eld brann; på hvarje fäste af klingan hängde en frisk
doftande krans af röda och hvita rosor. Vid åsyn af dessa krigiska
apparater, tycktes de unge Militärerne erhålla nytt lif, nu uppstod ett
sorl, ett jubel, ett gny, hvilket knapt genom den starka appetiten
kunde döfvas. Att sjelfva soupéen räckte förfärligt länge, kan du väl
tänka, innan i tillbörlig ordning alla de otaliga rätterne, delicerne
och decerterne, voro serverade och påsmakade. Jag höll redan vid de
bruna välluktande hjerparnes ankomst på att half-tröttna, ty hvarken
Öfverjägmästarinnan Bjellerdorffs ordförande, hvilken satt tvärs för
bordet midt emot mig, eller mina ömsesidiga grannars Fröken Jettchens
och Baron Paul C----s muntrande conversation, ej ens Major Fixenheims
långtrådiga afhandlingar om vätgas, brännämnen, samt i anledning deraf
uppfinningar, dem snille och industri gjort etc, förmådde väcka min
uppmärksamhet förr än oförmodadt en kraftig trumpetstöt injagade nytt
lif hos en hvar. Nu uppsteg Guvernören höjande sitt glas, och
proponerade i vänlighet för sin gamla vörnadsvärda Fru moder en skål,
hvilken af hela sällskapet, under ljudande hurrah utdracks; -- och
hvilken ändteligen gaf anledning till alla de oräkneliga som för det
grefliga huset, jemväl för enom och hvarjom, sedermera följde. Sist
serverades i gyllene koppar, allt sittande till bords, det "magnifiqua
kaffet", som Fröken Jettchen kallade det; klockan slog precis sex då
man sluteligen uppreste sig, samt gästerne yra och tröttade småningom
förfogade sig till sitt. Att jag härigenom pratat dig till sömn min
Emilia, derom är jag fulleligen öfvertygad, i synnerhet om, par bonté,
du till aftonlecture valt mina anteckningar; jag har minsann äfven i
långtrådighet öfverträffat sjelfva Major Fixenheim, men, du ser väl
deri endast ett talande bevis på sällsynt läraktighet. Sof emedlertid
godt min hulda läsarinna, jag går att deri följa ditt exempel.



Den 17.


"God morgon, nio-sofverska", helsade mig skämtande Friherrinnan, då jag
i går fötmiddags, sent uppvaknad, gick att önska henne en glad dag. "Nu
har väl _Majoren en gros_, spökat för din fantasie hela natten, eller
huru Mathilda?" -- "Ingalunda Fru Friherrinna", svarade jag, "tvärtom
har jag ju sofvit så lungt och tryggt, som skulle inga Majorer finnas
till i hela verlden, jag satt länge uppe i aftons, och har af den
anledning hvila så allt för länge; jag höll äfven på att storbanna
Annette för det hon ej förr väckt mig, då hon likväl tappert försvarade
sig med Friherrinnans förbud härtill." -- "Ja, jag var inkommen för att
helsa dig en god morgon", återtog Friherrinnan, "men då jag såg huru
ljuft du slumrade, utgick jag åter, tillsägande endast Annette, hvilken
fannts i yttre rummet, att ej stora din sömn. Jag vill nu", fortfor
Friherrinnan, "avertera dig en liten bjudning till Majorsakn Pygmeus,
den jag gerna såg vi antoge, vore du ej ännu efter balen alltför
trött." Så gerna Emilia, jag verkeligen förblifvit hemma, instämde jag
naturligtvis dock i Friherrinnans vänliga önskan; förmiddagen förgick
nu under resonement om den nyss bivistade festen, samt i anledning af
den förekommande personer, öfver hvilka vi hvardera yttrade vår mening.
Bland annat förde händelsen äfven samlalet på Baron C. och det kuriösa
resonement som i början af afton ägt rum emellan Baronen och mig;
Friherrinnan roade sig godt deråt, men lemnade emedlertid Baronen,
hvars caractair hon genom sin son i grund känner, ett verksamt loford;
han är den hederligaste unga karl, påstod friherrinnan, hon kände,
samvetsgrann, reel, och ordentlig, ehuru i sitt sätt nägot för mycket
sjelfsvåldig och korttänkt; i synnerhet visar han fruntimren alltför
liten uppmärksamhet; likvist lärer hans sätt, mente hon, till dessa
sednare, merendels bero af dem sjelfva. Jag fick nu äfven veta Baronen
vara en aflägsen slägtinge till Friherrinnan, hvaraf, likasom af den
intima vänskapen med hennes son, kommit hans i förra tiden oftare
umgänge i huset. Friherrinnan meddelade mig nu huru hon, angående mig,
varit öfverhopad af frågor; i synnerhet hade Geheimerådinnan
Nobelcreutz noga utforskat min härkomst, moyenger, partier, om jag ägde
några o.s.v.; hon påminde sig nu sett "detta ansigte" förut, ehuru
hon ej bestämt kunde erinra sig hvar; men genom Friherrinnans
underhjelpande sluteligen drog sig till minnes att det varit på _Örnen_
vid sin öfverfart ifrån N. -- Nu uppmanades Friherrinnan att i nåder
taga mig med, då besök skulle göras hos Geheimerådets, på det man sjelf
kunde blifva i tillfälle se, åhöra, bedömma, etc. etc, hvilket allt
jag, oss emellan sagdt, dock obegripeligen gerna önskade undvika, om så
ske kunde. Till och med Grefvinnan X. hade gjort Friherrinnan sin
kompliment öfver min person samt det lätta, (hennes egna ord) i mitt
sätt att vara; önskande äfven det Friherrinnan ofta ville tillåta ett
egnare umgänge mellan Fröken Aurelia och mig. Du finner väl Emilia, att
om dylika grannlåter gjorde mig någon fägnad, var det helt och hållet
för Friherrinnans skull, hvilken jag tydligt fann, ansåg sig deraf
smickrad. Som jag förmodade samlingen hos Majorskan skulle bestå
egenteligen af Friherrinnan, och möjligen en eller annan egnare person,
klädde jag mig, enligt Friherrinnans önskan, mycket enkelt i en hvit
finrandig mouslinsklädning, samt en hvit blond-krage, den Friherrinnan
skänkt mig; men ehuru ej stor, utgjordes societén dock af några fler än
de påräknade. Geheimerådinnan satt redan och doppade det svällande
sockerbrödet i sin kaffekopp, då Friherrinnan inträdde; jemte den
förstnämnda i soffan, sågos ännu några andra Fruar, äfvensom värdinnan
sjelf, hvilken der innehade sin plats; Majorskan emottog Friherrinnan
med mycken artighet, i soffan makades nu rum för henne, och sedan äfven
jag erhållit en liten välkomst-nick, öfverantvardades jag i Fröken
Dolls beskydd, hvilken redan, jemte Fröknarna Nobelcreutz, i minnet
gallopperade rad upp och rad ned, mönstrande och upprepande klädsel,
gester, miner, samtal, ja ända till det obetydligaste af hvad hos den
eller den person på balen varit att anmärka. De höllo just på med en
liten disput då jag inträdde. "Nå, det var herrligt!" utropade Fröken
Doll, "nu skola vi väl få en skiljoman i vår tvist; välkommen Mamsell
Sommer! Hör nu på, var icke Öfverste-Lieutenantskan Dyrers klädning på
balen ljusblå? och ännu vidare, voro pastejerna till boullionen
fyllda med kräftstjertar eller fisk? svara, svara blott fort." -- "Så
mycket jag kan påminna mig", yttrade jag, intagande min plats, "var
Öfverste-Lieutenantskans klädning ljusröd." -- "Ah, bravo, bravo!"
utropade Frökon Cloty, "alldeles rätt, alldeles rätt; nå pastejerna då,
Mamsell Sommer?" -- "Fröknarna måste benäget ursäkta mig", svarade jag
åter, "men hvad den sednare vigtiga frågan angår, kan jag sannerligen
ej lemna något upplysande svar, emedan jag ej smakade dem." -- "Nå vi
få väl höra", mumlade Fröken Doll, "ja så, ljusröd; ja ja, jag tror nu
nästan, det kan jag då snaran: medgifva, måhända jag misstog mig om
färg, men pastejerna, nej, jag försäkrar herrskapet voro icke de af
kräftstjertar." I detsamma ankommo Friherrinnan C. jemte tvenne
sina döttrar; "se god dag, söta flickor, huru mår du Serafia och
Clementine", framflåsade Fröken, då dessa begge inträdde i rummet, der
vi sutto; "hör nu, söta flickor, kunnen J säga om pastejerna på balen
voro fyllda med färs eller kräftstjertar?" -- "Minsann, kära du, jag
det vet", svarade fröken Serafia, medan den yngre spänd och matt
kastade sig i det lediga soffhörnet, och nu derifrån utdelade familiära
nickningar till Fröknarna Cloty och Jettchen. "Ja, men jag kan säga",
vidtog sluteligen Fröken Clementine, sedan hon med dån slängt
sin pirat på bordet, samt makligt började servera sig kaffe, "jag kan
säga att de voro af färs, eljest hade jag icke ätit deraf, emedan
jag kan ej fördraga kräftstjertar, uh! de äro väl förfärlige." -- "Nå
Överste-Lieutenantskan Dyrers klädning, hvilken färg hade den?" -- "Den
var positivt ljusgredelin", återtog Fröken Clementine, "det såg jag
allt för säkert." -- "Jaså, men Mamsell Sommer påstår den varit
ljusröd", mente Fröken; "påstår den varit ljusröd? kors det kunde jag
ej upptäcka, gredelin var den i mina ögon, men då Mamsell Sommer
påstår, måtte jag väl sett galit." Nu var tid för mig att falla in.
"Mamsell Sommer hvarken påstår eller säkert bestämmer ett eller annat,
hon vill blott minnas den var ljusröd, men afgår gerna med undvikande
af disput ifrån hvarje yttrande i nämnde ämne." -- "Nej, nej, nog var
klädningen gredelin, mitt Herrskap, och det är säkert", beslutade
Fröken Clementine, med likväl någorlunda nedstämd ton; och såleds
blef tills vidare beramat att: pastejerna voro af färs, och
Öfverste-Lieutenantskans klädning gredelin. Nu inträdde Fröknarna Q. --
Åter helsande, och välkommande. "Bästa flickor", började Fröken Doll,
sedan Fröknarna väl hunnit sätta sig, "ni, som så mycket lierade med
Öfverste-Lieutenantskan Dyrer, ja till och med till henne nära slägt,
sägen hvilken färg hade hennes klädning på Grefve X----s bal?" --
"Denne", svarade Fröken Albertina, framtagande ett ljusrödt gros de
neaples stycke, hvaruppå hon ärnade arbeta, "vi handlade af samma
stycke tillika, och som jag äfven vid hennes toilette var tillstädes,
är så mycket säkrare att hennes klädning var röd." -- "Således har
Mamsell Sommer ändå rätt", triumferade Fröken Doll, i glädje öfver att
Fröken C. icke fick det; Denna åter, bet endast immerfort på sina
rosenfärgade naglar utan att hvarken låtsa höra eller svara. Jag var
under hela denna farce så full af skratt, så jag med möda kunde
tillbakahålla dess utbrott. Jag väntade nu endast på en yttermera
afhandling om pastejerna, för att se comedien completerad. Händelsen
fogade nu jag kom att sitta invid Fröknarna Q., hvaraf äfven ett
lifligare resonement blef fallet; så söta flickor äro verkeligen rart
om, den äldre ser intet ut men har ett öfver all beskrifning älskvärdt
sätt, samt tyckes vara beläst och språkkunnig; hon iakttager jemte ett
stilla väsen, mycken anspråkslöshet; den yngre är täck som en frisk
ros, känner äfven åtskilliga språk, men har i synnerhet egnat sig till
musik, för resten tyckas de vara lif och själ, syskon i ordets
heligaste bemärkelse. Jag hade onekligt ganska trefligt under samtal
med dessa okonstlade varelser, der ömsesidiga meddelanden, i anledning
af musikalier, poesi, lecture etc, i ymnighet ägde rum; i synnerhet
afhandlades och uppskattades den höga lekande andan af de svenska
herrliga noveller, dem endast en Mamsell Bremers penna förmår
nedskrifva. Vi voro just inbegripne i dylika åskådningar, då genom
Baron C----s, Kapiten G----s et H----s, samt Lieutenant Dolls ankomst
våra ämnen afbrötos; Baron C., adresserade sig snart efter de första
legera påhälsningarne till Fröknarna Q., äfvensom någongång till mig;
underrättade sig om allas vår välmåga sedan sednast, enligt vanliga
allmänna phraser; de öfrige Herrarne delade sig samvetsgrant mellan
Fröknarne N., C. et D., och nu fortgick konversationen lifligare
än någonsin. Bland annat underrättade oss baronen om en superb
Theater-trupp, hvilken redan länge väntad, nu ändteligen vore anländ,
nämnde äfven sujetter dervid, hvaribland en i synnerhet vore ypperlig
sångerska; utforskade vidare vår smak, i anseende till dylika nöjen
o.s.v. Som arbetet, vid hvilket jag var sysselsatt för ett ögnablick,
fordrade Friherrinnans omdömme, var jag nödsakad på en moment aflägsna
mig, för att i förmaket uppsöka henne, och kan nu ej afhålla mig, för
sällsamhetens skull, för dig upprepa ett litet resonement, hvartill jag
helt opåräknadt blef vittne; Fru A., Fru B., Fru C. och Fru D. sitta
vid ett bord, litet afskiljde ifrån de öfriga och spela boston;
oförmodadt stiger Fru E. upp ifrån sin stol, närmar sig spelbordet,
omnämner i vänlighet för Fru D. en okänd hederlig familj, hvilken,
beröfvad alla tillgångar, som bäst befann sig i de mest tryckande
omständigheter; ville du ej söta Fru D., göra en mensklig gerning, och
taga en eller par lotter uppå en liten silfverpjes, hvilken nu af den
olyckliga familjen bortlottas, nog vet jag du gör mig häri till nöjes
bästa Fru D.? Fru D. vänder sig förargad, i det hon med häftighet
kastar ett kort till sina medspelare, till Fru E., sägande: "nej jag
tackar, det gör jag visst icke, jag skickade dem härom dagen ett hälft
lass ved, äfvensom en half kalf och fem marker smör, jag tycker minsann
det kan förslå, göre nu en hvar detsamma." -- "Nå men", återtog Fru E.,
öfvertalande, "det är ju för dig som rik, något så obetydligt, en enda
Riksdaler, den spelar du dig till i hast, och gör den dig i det hela ej
till eller ifrån, men ökar summan för de verkeligen behöfvande." -- "Å
nej, nej", skrek nu Fru D. vred, "jag ger icke dit mer en enda styfver,
hvad jag dessutom i afton vinner, förlorar jag i morgon, jag ber dig
kära fru E. plåga mig nu ej vidare härmed." Inseende det fåfänga i sitt
bemödande att på denna hand vinna någonting, vänder sig fru E. till fru
A. sittande på andra sidan om henne, "nå, du goda Fru A. nekar visst
icke till min begäran, derom är jag öfvertygad?" -- "Jo, det gör jag
visst", afbröt henne med thordönsstämmna snäsigt Fru A., "jag tar visst
ingen enda lott, om icke för annat, så för det du icke härom sistes tog
lott uppå min syperba bordduk." -- "Min Gud", inföll fru E., "det
gjorde jag visst, mins du icke det?" -- "Ja i alla fall gör jag det ej,
jag har ej råd att skänka bort någonting, den ena dagen följer den
andra med utgifter af oräkneliga slag, jag måste nu börja hushålla,
eljest ligger jag sjelf uppå landsväg, och det verkeligen af puraste
godhjertenhet och hjelpsamhet emot stadens alla fattiga; jag tar
bestämdt ingen lott." Den godhjertade Fru E. syntes nu temmeligen brydd
öfver sin ringa framgång, men hvad stod att göra, hon fästade så mycket
ifrigare fingren vid sitt lilla spetsarbete, och nedsväljde i tysthet
sin harm; härunder blef äfven jag snart färdig att lemna rummet, med
till afsky gränsande känsla för dessa varelser, hvilka så illa och
otacksamt förvalta de medel Gud i öfverflöd dem förlänat. Mitt humeur
var af denna lilla tilldragelse så alldeles försvunnit, med bästa vilja
hade jag ej kunnat undertrycka den tår, hvilken mitt hjertas våldsamma
rörelser i mitt öga framprässat; jag kände med smärta hvad nödlidande
ville säga, och föreställde mig således allt för lifligt till hvilken
grad motgången måtte pröfvat dessa arma, innan de ägt styrka att
blottställa sig för sina medmenniskors hån och godtycke; jag vände som
sagdt om för att åter närma mig den lilla krets jag nyss lemnat, då jag
såg Baron C., lutad emot dörren uppmärksam betrakta gruppen kring
spelbordet, hvaraf ingen kunnat, eller hunnit bemärka honom; han hade
hört alltsamman, det fann jag af hans blickar, äfvensom af de halfhögt
yttrade ord, "sådan är menskligheten" han vid det jag passerade honom,
uttalade: Gud nåde så visst som hon är usel, tänkte jag vid mig sjelf,
i det jag suckande åter nedsatte mig, och tyst började syssla vid mitt
arbete. -- "Söta Constance, ville du väl roa oss med litet musik", bad
en stund derpå Majorskan, hvilken i dag rätt aimable närmade sig Fröken
Q. "Gör mig detta till viljes, jag vet du plär ej låta persuadera dig."
-- "Oändeligt gerna, om det kan roa Herrskapet", yttrade Fröken,
uppsteg genast ifrån sin plats och gick, åtföljd af oss öfrige, till
salonen, der ett skönt fortepiano stod; med lätt hand öfverflög hon,
medelst några harmoniska accord, tangenterna och spelade derefter ett
par ganska sköna större stycken; "skada att ej Constance sjunger",
anmärkte Majorskan, "då vi i Baron C. äga en så förträfflig
tenorsångare; August sjunger icke heller så dålig bas, sjunger icke
någon annan af Herrskapet?" -- "Jo Mamsell Sommer sjunger visst, det
har jag sjelf hört den förmiddag jag besökte Mamsell", inföll Fröken
Doll, "sjung dock bästa Sommer." Nu uppsteg äfven Fröken Q. ifrån
pianot, gjorde för mig en liten graciös bugning, ledde mig till sin
nyss lemnade stol, förenande sina böner med de öfriges, det jag måtte
låta dem få höra något sångstycke; för att ej kunna beskyllas hafva
låtit persuadera mig, nedsatte jag mig således, slog an de högst enkla
accorderna till mitt lilla favoritstycke: "hulda måne", samt
accompagnerade dertill med min röst; men, hvilken herrlig tenor följde
nu med, under den alltför obetydliga sången, ack! en så skön en så
gudomlig röst, jag vågade knappt unna mina toner ett döende ljud för
att ej undgå den alldeles makalösa stämman. Nu ombytte jag ovilkorligt
stycke, under det jag tänkte: "hvad är lifvet utan sång", och åter
sjöngs det lilla stycket utur: "qvinnorna": "klingen klingen milda
toner", det var eljest det käraste stycke Friherrinnan kunde höra;
hennes Gustafs afgjorda älsklingssång, och nu var det sannerligen något
att höra; jag måtte inom mig medgifva Majorskan hade rätt, hennes bror,
Herr August, sjöng onekligen en ovanligt ren och full bas, den ena
sången gaf nu anledning till den andra, hvar och en af sällskapet
föreslog något stycke, hvaräf kom att: _Axels monolog, Söderländskan i
Norden, Näktergalen, Rosen, Fiskarn, Källan_, i hast ljudade i den för
sång förträfligt lämpeliga salonen, äfvensom att jag -- i full harmoni
med mitt inre -- nästan sagt, aldrig sjungit med mera nöje än just nu.
Då jag sluteligen blef i tillfälle att lemna instrumentet, regnade
complimenter och tacksägelser, så väl af de i salonen befintelige
åhörarene, som af förmakets innevånare; sjelfva Geheimerådinnan yttrade
sig oändeligen charmerad af det nöje jag åstadkommit; jag för min del
tackade i mitt hjerta dessa menniskor, som under sången varit så
beskedliga och tegat; jag vet intet fasligare och på en gång
förargeligare, än att, enligt hvad merendels bruket är, sedan man väl
trugats och complimenterats, sätta sig till ett instrument, i
ögnablicket derpå genom allmän conversation, buller och hviskningar
öfverröstas; ett sådant förhållande bevisar ettdera missaktning,
ogrannlagenhet eller elakhet, eller i motsatt fall dumhet, brist på
kännedom af det sköna, eller oförmåga att det bedöma, och är i hvarje
hänseende odrägligt.

Men nu inträffade, i stället för théet, limonaden, hvaraf en hvar af
oss, under den sommarvarma aftonen med begärlighet lät sig smaka, och
kort derefter, äfven timmen till allmänt uppbrott.

I dag morgons infann sig Rosa tidigt hos mig för att sluteligen säga
farväl; Hon är nu redan jemte sina föräldrar och syskon afrest till det
herrliga landet! o! den lyckliga Rosa, som får inandas dess balsamiska
luft, lefva bland dess träd och blommor, af hjertans grund drilla och
sjunga i kapp med fåglarna; lyckliga Rosa! Då hon efter en flygtig
stunds härvaro åter måste gå, undföll hennes läppar den önskan jag vet
hennes hjerta så lifligt hyllar, nemligen: att på någon tid kunna
erbjuda mig vistelsen på Liljedahl. Så mycket nöje en sådan verkeligen
förorsakade mig, skulle jag likväl omöjligt hafva hjerta önska
dess realiserande, huru skulle jag ens tänka att lemna min dyra
välgörarinna. Jag tackade således Rosa för sitt vänliga anbud, hvars
hjertliga mening jag med tacksamhet erkände, men af hvilket jag
omöjligt trodde mig kunna profitera, dels emedan jag ej för hennes egen
skull kunde lemna Friherrinnan, dels emedan saknaden efter henne
ovilkorligen skulle förminska, ja förderfva den trefnad landet och den
muntra omgifningen der i annat fall kunde skänka mig. "Så! så!" suckade
Rosa, "så är då mitt innerliga hopp i detta afseende bedraget, det var
hårdt det söta Mathilda!" -- "Nej, detta hopp blir visst icke bedraget,
lilla Fröken", inföll nu helt oförmodadt Friherrinnan, hvilken under
vår diskurs oförmärkt inkommit, "här min hand derpå, att Mathilda
mycket säkert på några dagar, till och med veckor, under sommarn skall
med sin närvaro på Liljedahl komma att glädja lilla Fröken." -- "Ack!
ack!" gladde sig Rosa, "hvad Friherrinnan är obeskrifligf god, hör du
nu det Mathilda, nu får jag ju likväl med all säkerhet vänta dig", och
dermed neg hon oupphörliga gånger för Friherrinnan, hvilken till afsked
rätt vänligt kyste den täcka rosenmunnen. Rosa är nu borta, jag äger
ett bestämdt hopp att snart få återse henne, och likväl kan jag icke så
af hjertat som man skulle tycka, glädjas deråt; hvaraf kommer väl det?
Jo, emedan mitt hjerta redan med den osvikligaste hängifvenhet mest och
heligast tillhör henne! min andra mor! min vän, min beskyddarinna! Vi
hafva i dag tillsammans sysslat med de redan omnämnde linneplaggen,
hvilka nu sirliga och Friherrinnan i smak, ligga i ordning; ack! hvad
ändå en moders kärlek är gränslös; lyckliga, lyckliga J alla! som få
njuta dess sötma, dess salighet.



Den 20.


Trenne dagar åter försvunna, sedan min hand tecknade dig något ord; om
hvilka jag likväl ej kan berätta dig något särdeles i fall ej
meddelandet derom, hvarmed de upptagits, möjligen gör dig något nöje;
nå väl, i förrgår på eftermiddagen (förmiddagen tillbragtes med arbete)
infann sig Baron Paul C. hos Friherrinnan, på sin formeliga visite; den
inskränkte sig likväl ej till dessa fem minuters, hvilka här brukas då
de skola vara riktigt moderna, men räckte tvärtom till sent inpå afton.
Friherrinnan syntes af hans allt mer och mer vinnande lätta
conversation ovanligt lifvad, och uppmuntrad, lemnade honom
underrättelser ifrån sin son, om hvilken de hvardera med verkelig
enthousiasm talade, gladde honom med hopp att snart få se den
efterlängtade o.s.v., det förtroliga du, den hjertliga benämningen
Tante, de bådas glada sinnesstämning, allt sammantagit verkade äfven
välgörande på mig; jag tänkte med innerlighet härunder på Emilia och
huru ljuft ett oförmodadt möte med henne vore; sedan Friherrinnan fått
utgjuta sitt hjerta genom meddelanden till en person, hvilken med
hennes älskling var så vänskapligt förbrödrad, tog hon, intagen af inre
tillfredsställelse, Baronens och min hand, ledde oss utan att säga ett
ord till mitt rum der hon nu utvisade oss plats vid flygeln; "Ack ja!
min Tante! det är äfven min varma önskan", yttrade Baronen, "att få
accompagnera Mamsell Sommer med min röst; huru klinga tonerna i dag,
värdaste Demoiselle Mathilda?" Jag slog ann instrumentet. "Herrligt."
-- "Månne de icke alltid utgöra en följd af den inre harmonien?"
frågade jag, seende honom rakt i de klara vänliga ögonen, under det jag
fingrade tangenterna, "eller huru tror Herr Baron? Deras omväxlande
moll eller dur förefaller ju behagligt i hvilkendera genre, den
svårmodiga eller lifliga, känslan dem uttalar." -- "Icke dock alltid",
återtog Baronen, "de mildaste toner kunna, anslagna af ett stormande
sinne, mången gång ljuda skärande och förfärlige och blifva omöjlige
att, utan den djupaste lidelse, uthärdas, äfvensom stormande och dystra
toner på samma sinne verkat snart sagt raseri. Derpå har gifvits
talande bevis, och kommer endast an på af hvilken beskaffenhet
själslidandet är. Jag vill till exempel i korthet citera en händelse.
Jag hade en vän, han var en redlig, känslofull yngling, hvilken nu
mera, Gud ske lof i grafvens kyliga famn fått svalka sitt glödande
hjerta; denne hade allt ifrån yngre år, i rena seder, helgat sitt lif,
sin ungdom, hela sin varelse, till en oskuldsfull flicka, i hvilken han
såg sin himmel, sitt allt; i fyra år var han den lyckligaste varelse
under solen, hennes trogna kärlek förkortade för honom längtans och
väntans tid, den hjelpte honom att öfvervinna de svårigheter, hvilka
mötte såväl vid hans studier, som sedermera vid ansökningen af den
tjenstebefattning han i och för vinnandet af hennes person gjorde. Ack!
huru hänryckt funno honom ensam på sitt rum mången gång hans bullrande
vänner, upprepande på sin herrliga viol stycken, dem han jemte
henne tusende gånger under kärlekens stunder exequerat; i synnerhet
förtjuste honom ett litet skönt känsligt stycke af Weber: 'Huldas
Lieblingsstyck', som han kallade det, på hvilket han jemt sjöng eller
spelte; det blef honom alltid nytt, alltid lika kärt. Morgonen af hans
lyckligare dagar började sluteligen med inträdandet af det femte året
gry, han skulle nu i sin älskades armar skörda lönen för möda och tråk;
sedan han således i beqvämaste måtto, och så långt hans tillgånger det
medgåfvo, för det lilla blifvande hushållet anskaffat propra och
smakfulla förnödenheter, anordnat allt överensstämmande med Huldas
smak, afreste han, öfver all beskrifning lycklig, utan att förut
underrätta henne om sin ankomst, under hopp att hon igenom hans
oförmodade inträffande så mycket gladare skulle öfverraskas; han
anländer en mörk höstafton till den lilla staden, der hans hjertas
utkorade vistas, ilar till hennes föräldrars hus, insmyger med af
kärlek klappande hjerta genom de välkända rummen, längtande att
sluteligen kunna trycka den länge saknade i sina armar, öppnar sakta
och oförmärkt dörren till hennes rum, och o Gud! ser henne, sin
tillbedda, dyrkade Hulda! kärleksfullt omsluten af en främmande
ynglings armar, hvilken under ömma kyssar trycker hans egen älskade
intill sitt bröst. Orörlig betraktar han ett ögnablick denna faseliga
scen, raseriets härjande lågor flamma i hans bröst, blodet sjuder
kokande genom hvarenda åder, det mörknar för hans syn, och knapt
behåller han så mycken sans, att han osedd åter förmår lemna detta
fasans, detta otrohetens hemvist. Han ilar, utkommen, utan rast, utan
ro, gatan framåt och uppnår först efter flere timmars vandring sitt
rum. Ingen välgörande blund ger honom under hela den långa natten ett
ögnablicks lindring, den rysliga bilden af honom, som röfvat hans
hjertas helgedom, hans Hulda, står med outplånliga drag lifligt tecknad
i hans själ; morgonen finner honom redan tidigt ute; hämnd, gräselig
hämnd är hans enda tanke; utan medvetande styr han sina steg åter till
samma trakt, dit han för några timmar sedan under kärlekens rus så
lycklig ilat; olyckan fogar att i samma ögonblick han närmar sig huset,
den alldrig förglömde hatade ynglingen äfven derifrån utträder, samt
lugn och ej anande någon fara, vandrar gatan framåt. Med förnyad kraft
agga nu svartsjukans, hämndens pilar i den olyckliges hjerta, han
skyndar att i hamn och hål följa den främmandes steg, hinner honom på
en aflägsen gata; anhåller det han skyndsamt ville infinna sig på en
känd plats, ett stycke utom staden, hvarest en person i angelägna
affairer ifrigt väntade honom; erhållande ett tillfredsställande löfte,
hastar han sjelf att uppnå det bestämda stället, dit den fremmande
innan kort äfven infinner sig. Stum och skälfvande af vrede framtager
nu den uppfordrande ett par pistoler, räckande den ena af dem till sin
fiende. 'Nu, försvara er bof, skurk', är allt hvad hans darrande läppar
under raseri förmå yttra; tvekande emottager främlingen vapnet, öppnar
redan munnen till en fråga, då ett upprepadt: 'intet ord, försvara er
ärelöse skurk', ljuder i hans öra. Hans motståndares brådstörtande
häftighet lemnar den okände knappt tid att bemägtiga sig vapnet,
'skjut', skallade den olyckliges röst; 'Nej, icke förr än jag får veta
anledningen till denna begäran.' -- 'Skjut, usling', befallte ännu en
gång den uppbragtes vredgade stämma. 'Nej, icke utan en förklaring.' --
'Nå så dö då, niding!' skrek med yttersta ansträngning den vilde;
riktade med olyckligtvis alltför säker hand det dödande vapnet, och
badande i sitt blod låg snart den okände ynglingen. -- I och med
skottets aflossande var äfven raseriets eld afsvalnad; min arme vän
närmade sig nu den starkt blödande, hvilken med roslande röst kallade
honom. 'Ni är vilseförd olycklige', framstammade denne, 'jag dör
oskyldig, till hvad er upphrussande ifver möjligen kunnat anklaga mig.
O, mine nyss återfundna föräldrar! min dyra älskade syster, skulle vi
så snart, så för evigt skiljas, hade jag helst en gång, änn en enda
gång fått återse eder!' Ett ljus, ett förfärligt ljus uppgår för den
eländiges själ, det var Huldas, hans älskades broder han mördat; Gud!
en kallsvett lopp öfver hans kropp, hvartill hade han gjort sig
skyldig? mördare af en ädel ynglings lif, mördare till föräldrars hopp
och glädje, mördare af sin egen lycka; rysliga outhärdeliga tanke! med
darrande händer sökte han nu hämma det utur hjertat ymnigt forsande
blodet, och till lif återkalla den döende, men fåfänge voro alla
bemödanden. 'Min Huldas bror vakna, o! vakna, säg att du ej förbannar
den olycklige, den af kärlek vilseförde, hvilken här infor dina fötter
vågar anropa om bönhörelse! säg, att du med din sista suck äger styrka
att lemna honom din förlåtelse, lugna hans arma samvete, hvilket nu
gnages af helfvetiska qval, med den försäkran, att du i ett ljusare
hem, försonande vill räcka honom en broderlig hand!' Han hade under
dylika utgjutelser utmattad sjunkit på knä inför den afbleknade,
hvilken med lugn, leende mine, allt mer och mer afmattad, betraktade
den arme; nu tycktes han samla sina sista krafter: 'Icke min ovän, nej,
min okände vän!' framhviskade han, 'min dyra Huldas älskade! hvilken
oförminskat ägt och äger hennes kärlek, redan här nere räckes dig den
broderlige handen, försoning uttalar den ej, ty sådan höfves ej mellan
bröder, men en ännu bortom lifvet trofast, ehuru sent funnen vän, så
lofvar detta matta handslag.' Han grep nu svagt efter den honom till
möte uträckta handen, hvilken han sakta förde till sitt hjerta. 'Fly,
fly nu genast', yrkade ännu hans otydliga röst, 'uppfyll den döendes
sista önskan, låt alldrig Hulda veta banemannen till min död, forskona
det älskande hjertat en dylik smärta, lofva mig'... Meningen dog på
hans läppar, krampaktigt ryckte ännu musklerne, lifvet hade flyktat.
Fly med brottet i sina spår, fly med ett hämnande samvete, fly ifrån
sin kärlek, så bjöd det obevekliga ödet; och ofrivilligt, utan känsla
eller medvetande af hvad han gjorde, hastade han nu att ifrån sitt rum
samla de få effekter han medhaft, samt afreste, utan att någon mensklig
varelse i honom kunnat misstänka banemannen till denna grufveliga
gärning. Återkommen till X., sågs han med förundran af sina vänner,
märkligt förändrad; ingen kunde ana orsaken till hans djupa svårmod,
han förtrodde sig icke till någon, men aftynade synbart dag ifrån dag;
att någon inre lidelse orsakade hans djupa sorg och afmattande blef
tydligt för en hvar af dem, hvilka omgåfvo honom, och beslöts derföre,
med undvikande af frågor, att genom yttre medel försöka väcka honom
utur sin dvala; till en början användes musik, för hvilken han förut
varit passionerad; så länge främmande obekanta stycken forekommo,
lyssnade han stilla, men öfvergick man till dem han i synnerhet under
sednare glada tider sjelf hade exequerat, då uppfor han, liksom väckt
till en förskräcklig hågkomst och stod för den dagen ej mer att lugnas.
Öfvertalad till ett försök, fattade jag, under en påhelsning hos honom,
den nu som oftast hvilande violen, preluderande derpå de första tonerna
till 'Huldas Lieblingsstyck'; ursinnig sprang han upp, rusade öfver
mig, ryckte af mig stråken, den han i ett tyg sönderbröt; 'tyst, --
tyst', framprässade han sluteligen convulsiviskt genom de bleka
läpparne, 'den vågar jag ej mera höra.' -- Fullkomligt utmattad
nödgades han efter detta bemödande, af mig föras till sin säng, der han
under qval och oro genomvakade hela natten. Sålunda hade ungefär en
månad förflutit och nu spordes öfverallt kraftiga spaningar efter
våldsverkaren till det föröfvade mordet; jag erfor händelsen med isande
lemmar och vågade knappt för mig sjelf redogöra för de misstankar jag i
anseende till min olycklige vän, började hysa. En afton då jag åter
gjorde honom ett besök fann jag honom ovanligt svag; han förmådde ej
uppresa sig från sängen; vid min ankomst räckte han mig den matta
handen, och vinkade mig att nedsätta mig invid sin sida; jag emottog
handen, hjertligt glad öfver det lugn han för första gången, sedan
långa tider syntes äga, och började lekande föreslå honom tillkallandet
af den Läkare han härtills ej ens tillåtit oss omnämna; äfven nu log
han endast åt mitt 'dåraktiga project' som han kallade det; 'jag hoppas
redan på en säkrare läkare', fortfor han, 'men ville derförut gerna åt
din tystlåtenhet lemna ett förtroende, af hvilket med all säkerhet
endast du blifver delaktig. Sätt dig närmare mig', fortfor han, 'men
först, regla dörren, på det vi ej må blifva öfverraskade eller störde.'
Med anande hjerta och svigtande knän, uppfyllde jag hans önskan, samt
nedsatte mig derefter, innerligt omfattande hans båda händer, vid hans
säng. -- 'Fruktar du en mördare', var hans första dystra fråga, på
hvilken en liten paus följde, hvarunder han tycktes afvakta mitt svar.
Jag repade mod -- 'nej och ja, -- jag fruktar och afskyr honom, då han
i skepnad af en bandit, för en neslig vinning af sin nästas egendom,
lägger hand på dess lif, eller gjort mördandet till sitt yrke; jag
beklagar och lider med honom, om han, vilseförd af skenet och
passionen, blifvit hvad hans hjerta under kallare ögonblick med fasa
afskyr.' -- 'Du beklagar, du lider med mig', utropade han, 'o! C. Nu
läs i den olycklige mördarens hjerta!' och härefter berättade han mig
ord för ord, hela den läsliga tilldragelsen. Morgonen fann honom
betydligt lugnad, jag hade genomvakat med honom hela natten.
Middagstiden yttrade han en önskan att få emottaga en Prest, jag
eftersände genast en af mina vänner, Pastor S. En himmelsk salighet
lyste i hans anlete då denne kom. Sedan han under samtal med S.
tillbringat ungefär en timme, åtnjöt han genom dennes händer den Heliga
Nattvarden. Med förklarad blick betraktade han mig då S. åter lemnat
oss. -- 'Gif mig Violen redlige C.', bad han efter en stunds helig
tystnad. Jag hemtade honom den; med darrande händer började han nu på
strängarne knäppa tonerne till 'Huldas Zieblingstyck'. 'Det går ej, jag
förmår icke mera framlocka dem så rena hon älskade att dem höra! vill
du?' Jag grep Violen och knäppte nu sagta med fingren hela det lilla
stycket igenom, 'ännu engång' hviskade han knappt hörbart, jag
upprepade långsamt och sagta samma toner; 'min Hulda!' uttalade nu den
långsamt bristande tunga sucken; dödsblekhet hade spridt sig öfver det
förklarade anletet, hjertat hade upphört att slå."

"Arma olyckliga varelse", suckade jag, sedan C. tystnat och förmådde ej
dölja mina ymnigt nedrullande tårar. "Ja väl, olycklig", återtog han,
"men olyckligare hade han dock kunnat blifva, ty genom utredandet af
hans resa, omständigheter etc. voro misstankar för tydligt lastade på
honom, och han hade säkert icke länge kunnat undgå sitt öde." -- "Och
Hulda?" frågade jag vidare. "Hon begråter honom ännu såsom död af en
häftig sjukdom, lycklig i medvetande af hans evigt fortfarande kärlek,
hvaruppå hon genom erhållandet af all hans dyrbarare och minnesrika
qvarlåtenskap, den jag såsom hans uttryckeliga sista vilja tillsände
henne, ägde ett talande bevis." -- "Men huru i Guds namn var han eller
en fyraårig bekantskap med henne, ovetande om denne hennes bror?" --
"Se, just deri ligger det grymma ödet", återtog Baronen; "N. som sjelf
varit sjöman till kropp och själ, hade redan under dess minderårighet,
på de resor han årligen till främmande verldsdelar gjorde, medtagit sin
ende son. Desse äfventyr, alltid lyckade, hade till den grad roat och
retat gossens begär för sjölifvet, så han ej mer stod att derifrån
återhållas; vid den sista resa hans far gjorde, åtföljde honom som
vanligt sonen; afresan försiggick lyckligt, men vid återkomsten uppstod
en förfärlig storm, hvilken satte allt hvad lif och anda fartyget hade,
i verksamhet; segel och tåg söndersplittrades, och med yttersta
ansträngning förmådde styrmannen ännu hålla rodret i besittning; nu
brakade det i hast till med förfärligt dån, och ögnablicket derpå
nedstörtade, hvinande, stormasten öfver däck. De flesta af manskapet
undgingo väl skadan vid dess fall, men Kaptenen deremot, träffades
deraf så häftigt, att han genast sanslös neddignade. Vid undersökningen
af skadan befanns hans ena axel krossad, hvilket naturligtvis
förorsakade honom olidelig smärta. Stormen fortfor ännu skarp hela
dagen, tills emot aftonen vinden saktades och det uttröttade folket
ändteligen blefvo i tillfälle att njuta någon hvila. Man befann sig
till all lycka icke långt ifrån hamnen vid Calais, dit slupen med några
af manskapet sändes och derifrån man slutligen erhöll hjelp ock således
småningom blef i tillfälle att för återresan försätta det skadade
fartyget i skick. Den skada Kaptenen lidit kunde väl genom läkarevård
och medicin lindras, likväl blef han härefter, utur stånd att vidare
företaga några utresor. Sonen var nu sexton år gammal, och mer än
någonsin betagen af lust att pröfva det älskade elementet. Länge
umgicks han med den ifriga önskan att åter få klyfva vågorna, likväl
vågade han af fruktan för afslag, icke för föräldrarna yppa detta sitt
hjertas begär. Hans dagliga promenader voro till en hans fars vän,
hvilken som bäst rustade sig i ordning till en längre resa, och mer och
mer nedslagen återvände han alltid till hemmet, ju närmare tiden led
till det stolta skeppets afseglande. Man tänke sig hans glada
öfverraskning, då fadren en dag föreställer honom den fråga, huruvida
en resa med Kapten W. vore honom behaglig. Glädjedrucken kastar han sig
i fadrens armar, ock bekänner nu, huru en sådan utgjort hans högsta
önskan, hans lifligaste begär, huru dessa mer och mer tilltagit, ju
mera han insett omöjligheten af dess verkställande, o.s.v. Snart
afgöres allt med W., gossen rustas i ordning och är färdig att lemna
hemmet sedan han med ömhet sluten till det faderliga bröstet äfven
emottagit den älskande modrens smek och välsignelser. Synbarast och
mest påkostande var honom likväl skilsmessan ifrån den ljufva
trettonåriga leksystren, hans lilla Hulda, hvilken han ordentligt
afgudade. Men med ett raskt beslut sliter sig den unge sjömannen ur den
lockande kretsen och uppsöker Kaptenen, hvilken med fägnad emottager
honom under sin vård. Ödet hvilade dock tungt öfver desse, till sin
affärd så lifvade menniskor, och voro de motgångar hvartill unge N.
året förut varit vittne att betraktas endast såsom lekverk i jemförelse
med de dem nu mötte. Skeppet var destineradt till Ostindien. Ungefär en
dagsresa ifrån Goda Hoppsudden uppkommer en fruktansvärd storm,
hvilken, oaktadt alla bemödanden att hålla fartyget i behörig riktning,
drifver det ifrån den bestämda kosan. Natt omhöljer hela firmamentet,
svarta och skyhöga häfva sig vågorna och pröfva med dån det utmattade
skeppets sidor. Då ändteligen dagens första ljusning framskymtar,
upptäckes med förskräckelse att man redan lemnat Goda Hoppsudden flera
mil bakom sig; fåfänga försök göras att hindra fartygets framfart; det
lyder icke mera rodret, utan kastas liksom med jettekraft blott framåt,
med vågen, en lekboll för vindarnes raseri; ännu mägtar det hela dagen
hålla sig öfver böljorna men, med den inbrytande natten försvinna äfven
dess sista krafter; vattnet inströmmar nu ifrån alla sidor; förgäfves
äro längesedan nödskott lossade, förgäfves allt arbetande emot ett
obevekligt öde. I fartyget höres ett gnisslande brakande, fogningarne
lossa, vågorna öfverskölja obehindradt de svigtande spillrorne, och i
den djupa, bottenlösa afgrunden nedsjunka ohjelplige de olycklige
offren. En enda varelse, genom en högre vård undkommen denna gräseliga
död, sågs morgonen derpå nära Afrikas kuster, simmande qvarhålla sig på
en af skeppets plankor. Några halfnakna menniskor, troligen nedlockade
genom de ofta förnyade skotten, hade på stranden afbidat den inbrytande
morgonen; desse sågos nu sysselsatte att i vattnet utskjuta ett slags
tråglik farkost, hvari de kort derpå instego, närmade sig den af dem
upptäckte olycklige, hvilken, utmattad ooh beröfvad alla krafter,
numera med möda förmådde qvarhålla sig vid sitt osäkra stöd. Ännu, ännu
blott några få kraftfulla årtag, och han var räddad. Ni gissar väl
denne vara den arme unge N.? så förhöll det sig också verkeligen. Han
var nu på ett underbart sätt räddad ifrån sjönöd, men i hvilka händer
hade han väl fallit? Och var han väl här säkrare för sitt lif? Han hade
med för mycken uppmärksamhet fäst sig vid berättelser om olika
folkslag, deras utseende, bruk och seder, att icke genast inse, det han
nu befann sig i Kaffrares våld, det sade honom äfven gissvis det
möjliga afståndet ifrån Goda Hoppsudden, hvilken för tvenne dagar sedan
passerats. Att således med undergifvenhet öfverlemna sig åt sitt öde,
var för honom en smärtfull nödvändighet, och sedan han på stranden, vid
en god eld småningom fått återhemta krafter, uppmanades han af sin
omgifning att genom obanade stigar, höjder, dälder, bergsklackar,
åtfölja dem. Efter flere timmars mödosam vandring upphanns sluteligen
en slätt, der en otalig mängd små torf- och halmhus, koja vid koja voro
uppförde; ju närmare han nalkades slätten, desto talrikare samlades
kring honom gapande åskådare, hvilka, till ådagaläggande af sin
förundran, upphäfde gälla och vidriga läten; till en af de omnämnde
kojorne fördes nu den unge fången, der aftogs honom hans egna
klädsplagg, samt påkläddes honom en lång hamptygs-skjorta; mjölk,
torkadt risbröd, samt bränvin, framsättes honom till undfägnande, af
hvilka begge föregående artiklar hungern med begärlighet lätt honom
tillgripa.

"I korthet sagdt, här tillbragte han under saknad och lägtan efter ett
älskadt hemland fem långa år, hvarunder jagt och boskapsskötsel blef
hans egenteliga sysselsättning. Han hade nyss fyllt sitt tjugondeforsta
år, då han en dag, efter det en vigtig rådplägning mellan vildarne ägt
rum, anbefalltes åtfölja den lilla karavan, hvilken sågs färdig till
uppbrott. Villig och med klappande hjerta åtlydde han denna uppmaning;
en inre aning sade honom det han aldrig mera skulle återse dessa
nejder, vittnen till mångårig smärta. Flere dygn upptogs nu med
genomtågande af skog och mark. Floder och sjöar öfverforos; nu återstod
endast öfverfarten af hafvet, och man befann sig i Mozambik, en liten
stad hörande till Portugisiska besittningar, der bland annan, äfven
slafhandel idkades.

"Det äfven han var bestämd att som slaf föryttras, blef honom snart
alltför tydligt; äfven gjorde de penninglystne vildarne, i anseende
till hans kraftfulla ungdom, på honom en betydlig vinst; han såq sig
således inom kort en annan herre underlydig, men, huru lyckligt
förändradt blef nu hans läge; icke så mycket vinst, som icke mera
nyfikenhet och medlidande med det arma offret hade gjort, det en rik
Portugisare tillhandlat sig honom; vid dennes eget bord åtnjöt han nu
de förfriskningar han så länge saknat, och bemöttes han i öfrigt af den
ädelmodige Portugisarn, icke som en usel slaf, men som en öm,
återfunnen son. N. hade äfven varit lycklig nog att kunna, genom
Kaptenen på fartyget, med hvilket Portugisarn snart åter till sitt
hemland ärnade återvända, uppå tyska språket meddela sig och sina
pröfvade motgångar, sin fem års långa fångenskap, sin längtan efter
föräldrar och anhöriga, o.s.v., hvilket ännu mera bidrog att beveka den
godhjertade mannen till välvilja och medlidande; och, rörd till sitt
hjertas innersta, skänkte Portugisarn honom nu, icke allenast sin
fullkomliga frihet, men äfven hoppet, att med möjligaste första få
återvända till de sina. N. trodde till en början likaså litet på
sanningen af sin oförtänkta lycka, då han några veckor derefter, i
sällskap med egne landsmän, gungade på hemhafvets böljor, som sällheten
vid återseendet af föräldrar och syskon, i ord låter sig beskrifvas.
Men ack! huru kort varade denna fröjd; fem veckor voro knapt
tillräklige att låta honom sansad erfara höjden af den sällhet,
hvaruppå han ej mer vågat hoppas; glädjedrucken förmådde han endast
slita sig utur den enas lämnande omarmningar, för att störta i den
andras, hvarunder frågor och meddelanden, ömsesides alldrig ville taga
ända. Under en dylik glädjeyttring mellan de älskande syskonen, fann
dem min olycklige vän, samma afton han anlände till X. De olyckliga, ja
mer än olyckliga följderna af hans vilda otyglade passion, känner
ni redan." -- "Ja", inföll Friherrinnan, "herrans vägar, eller som
vi, jordlifvets varelser pläga kalla dem: 'vårt öde', är dock
outgrundeligt; denne N. skulle ensam bland den mängd af menniskor,
hvilka befunno sig på fartyget, undgå den förskräckliga död, att af
böljorna lefvande begrafvas, skulle efter en femårig fångenskap hos ett
vildt och ohyfsadt folkslag, frisk och sund öfver land och haf
återvända till sin hemort, der finna alla sina älskade vid lif och
helsa, för att efter åtnjutandet af denna så ofta efterlängtade sällhet
kort derpå falla ett oskyldigt offer för, snart sagdt, neslig
mördarehand. Men, vi böra ej ens bjuda till att utforska det dunkla
syftet af en så faslig, så ovanlig tilldragelse, måtte endast han, som
bestämmer all verldens gång, äfven ingjuta tröst och hugsvalelse i de
efterlemnades sörjande hjertan, det är allt, hvad vi böre, hvad vi
härvid kunne önska."

Med musiken ville det i afton alldeles icke fort; fåfängt anslog jag
instrumentet, jag förmådde ej locka derur någon enda glad ton; mitt
hjerta var helt och hållet hos den arma Hulda och dess högst
beklagansvärda förälrar.

I går, huru var det i går? Jo, tidigt, mycket tidigt på morgonen,
klockan var nyss fem, uppväcktes jag af Annette, hvilken redan aftonen
förut derom var anmodad. Friherrinnan hade nemligen föreslagit en
promenad till det vackra Vestanby, hvilket ligger helt nära staden, och
hvilket, för att riktigt i möjligaste grad kunna inverka på själ och
hjerta, nödvändigt bör beses tidigt en skön sommar-morgon. Åtföljde af
Annette, hvilken bar den lilla frukosten, befunno vi oss snart å väg.
Ack! ett så gudomligt ställe Emilia! Ungefär en verst ifrån staden,
aftager från den stora landsvägen en smal väg, hvilken genom sköna
lummiga lindar leder fram längs med en silfverklar å; ännu en half
verst, och nu framskymtar mellan åldriga lönnar och ekar, hvilka stolta
tyckas bära sitt förnyade unga friska lif, ett aldrakäraste täckt hvitt
landthus. Dess smakfulla byggnads-sätt, dess höga rundhvälfda Göthiska
fönster, med till hälften nedfällda grönmålade jalousier, dess eleganta
rundeltrappa med sirligt jerngaller, hvilket utifrån leder upp till
öfre våningen, samt der formerar en prydlig balkon; de putsade
terrasserne, blomsterparterrerne och anläggningarne, och sist den
gudomliga viken, hvilken med sitt lilla gröna flytande badhus, till
hvilket doftande syren- och rosenhäckar leda, spegelklar flyter
alldeles under huset. Allt sammantagit är öfver all beskrifning täckt.
Detta är en stadens tillhörighet, nyligen anbragt för det Kejserliga
huset, och således tillgängligt att af en hvar beses. Som Friherrinnan
äfven ville visa mig inredningen af huset, sändes Annette till den
alldeles närboende skogsvaktaren, hvilken nu införde oss i de glada
rummen. De nedra fem voro onekligt vackra; väggarne beklädde med olika
sköna fransyska tapetter, samt bestående af ett så kalladt förrum, ett
badrum (i händelse af mindre gynnande väderlek) med innehållande
försilfradt badkar, ett litet toilette-rum, samt en liten salong. Alla
dessa voro smakfullt och dyrbart meublerade, enligt hvad hvart och ett
rum fordrade, men hvad den öfre våningen erbjöd, det kan jag omöjligt
beskrifva. Utsigten derifrån var så hänförande, och ögat ovillkorligt
uppfordradt att endast skåda ut i den, så väl närmare som fjermare
rymden, öfver ängar, lunder, berg och haf, på hvilket sistnämnde
otaliga aflägsna farkoster med sina i morgonsolen glimmande mjella
segel, gungade fram och åter. Åt andra sidan framlopp ån, lik en blå
krans genomskärande de gröna skogbevuxne ägorne. Rummen uppe voro
endast tre, och utgörande ett skrifrum, ifrån golf till tak draperadt
med grönt silkessammet; en stor salong, med åtta höga fönster, beklädd
med ljusgula fina fransyska tapetter, samt ett säng- eller fruntimmers
arbetsrum med purpurröda sammetsväggar. Ett herrligare rum än det
sistnämnde kan, i anseende till lux, ej ses. Meublerne här voro alla
starkt förgyllde, hvitblommigt tjokt sidentyg beklädde den svällande
soffan, och tolf ländstolar; gardiner af hvit silkesblommig blond,
blandade med lätta mörkröda sidendraperier, nedföllo med sina prydlige
mörkröda silkesfransar, smakfullt öfver fönstren. Sängen, à Imperal,
hvilken äfven var förgylld, innehöll bolster och dynor af ljusrödt
Ostindiskt sidensars, ett hvitt sidentäcke, dylikt med öfvertågen å
möblerne, samt stickadt i sköna Kejsarekronor, prydde sängen. En
prägtig alabaster-lampa, med rikt bronze-arbete, nedhängde på gyllene
kedjor från gipstaket, ifrån hvars yttersta kanter half alns breda,
förgyllda arabesker i purpurröda bladverk slingrade sig. Framför den
bländande hvita porslins kakelugnen stod en stor förgyld eldskärm, på
hvars herrliga skifva i tapisseri-söm hela den Kejserliga familjen, i
förtrolig krets, lifligt sågs föreställd; detta var ett mästerstycke,
icke betalt med guld, men som jag tycker, endast och allenast genom ett
vänligt bifall af den höga Regentinnan; ofvanpå ramens kant, hvilade en
örn, hvilken med utbredda vingar, skyddande omsväfvade den vördade
familjen. Vidare, en stor forgyld spegel, hvilken räckte från golf till
närmare tak; under fönstren sågos tvenne de täckaste sybord, med sina
inventieusa lådor etc., samt på det förgylda spegelbordet ett par höga
äkta kristallvaser, fyllda med välluktande, ehuru artificiela blomster.
Den onekligen dyrbaraste af alla de prydnader här erbjöds ögat, var en
utmärkt praktfull turkisk matta, hvilken betäckte hela golfvet; dess
prunkande blommor voro så lefvande, att man hvarje ögonblick, glömmande
det fåfänga i ett dylikt försök, frestades bryta sig en deraf. Möblerna
i salonen och det tredje rummet voro äfven ganska dyrbara, och bestodo
af masivt mahogny. Likväl föreföll mig bland de många eleganta
prydnader desse rum erbjödo, kronan i salonen, äfvensom en ypperlig
bordstudsare, föreställande: tidens vingade gudinna, sittande på en
silfverhvit flygande häst, dock mest anmärkninssvärdt. Sedan all denna
herrlighet, hvilken jag nu alltför omständligt upprepat, var besedd,
åtföljde jag Friherrinnan genom de långa alléer af såväl äldre som
nyare anläggningar här voro att tillgå. Under vår promenad sväfvade
mitt öga längtande upp till ett högt grådimmigt berg, hvilket på andra
sidan ån stolt uppreste sig; och huru skön måtte utsigten nerifrån
vara, så tänkte, så kunde jag ej afhålla mig att utropa, då vi långsamt
vandrade förbi detsamma. O! den som ifrån dess högsta spets engång
finge njuta af dess prakt. "Vill du Mathilda?" afbröt mig här den
alltid andras nöje befrämjande Friherrinnan, "vill du besöka det nu, så
förer dig skogvaktarens gosse lätt öfver den smala grunda ån; jag
hvilar här en stund, och utväntar sedermera deruppe vid hans stuga din
återkomst." Oaktadt alla hennes hjertliga förslag kunde jag ej förmås
att nu lemna henne, som endast för min skull, det viste jag,
incommoderat sig så tidigt. Jag var envis och bad henne ödmjukt, att
blott fortsätta vägen. Sedan vi prommenerat ungefär en timme, uppsökte
Friherrinnan en liten pavillon, der ett grönt vågformadt tak enkelt
hvilande på åtta hvita pelare, och hvars nedåt sluttande väggar endast
bestod af skir tagelduk; här framtogs nu den lilla frukosten och njöts
i dag, i den fria luften, vid det unga löfvets balsamiska ångor, med
tusende gånger större smak än någonsin eljest. Klockan var redan tio då
vagnen, hvilken var beställd att vid afvägen invänta Friherrinnan,
åter stadnade invid hennes trappa. O! huru lycklig, tacksam och
tillfredsställd känner sig menniskan, i synnerhet då hon ute i den
sköna upplifvande naturen, der allt, hvarje träd, hvarje planta, hvarje
det minsta grässtrå, påminnande om ett skapande väsendes tillvaro,
blifvit väckt till ny beundran af dess allmakt. Jag hade som knappast
hunnit intaga min plats hos Friherrinnan och satt ännu alldeles betagen
vid minnet af den njutningsrika morgonen, då Baron C. oförmodadt
inträdde; han gjorde, jemte en djup bugning, Friherrinnan sin ursägt,
för det han så tidigt på dagen vågat genera henne; härvid log hon godt,
och bad honom gissa hvilka ställen hon redan tidigare på dagen hade
besökt, samt omtalade nu för honom vår promenade. "På Vestanby",
utropade Baronen, då Friherrinnan nämnde stället, "ack min nådiga goda
Tante, hvarföre ej vid en dylik promenade, taga mig, min Tantes ödmjuke
tjenare, till sitt underdåniga sauv de garde? Var promenaden bestämd
redan i går aftons?" -- "Icke så alldeles" svarade Friherrinnan leende,
"dessutom hvilade mitt underdåniga 'sauv de garde' säkert ännu godt, då
vi redan höllo på att intaga vår frukost, anar mig." -- "Klockan fem är
jag uppe alla morgnar", forsvarade sig Baronen, "och har nästan
hvarenda sådan, då ej väderleken annorlunda förordnat, gjort min
promenade just till nämnde Vestanby; det är det skönaste ställe hjerta
och öga vilja önska." -- "Ja, så tycka äfven vi, Mathilda och jag",
återtog Friherrinnan; "nå, jag lofvar då, min bästa Paul, att mycket
säkert tillsäga dig, då vi nästa gång företaga promenaden till
Vestanby, endast du då finner dig hugad inviga dig till din gamla tants
skyddande Riddare." Med glädtigt skämt försäkrade sig Baronen
fullkomligt beredvillig härtill, lofvande uppbjuda all sin förmåga vid
besvärjandet af så väl Oreader, Dryader, Najader, som förtrollande Féer
hvilka en tidig morgonstund oförmodadt kunde träffas kring nejden.
Efter en knapp half timmes härvaro, hvarunder hans liflighet gifvit
anledning till mycket skämt, lemnade oss Baronen, vid bortgåendet
presenterande under ödmjukt framställande till Friherrinnan och mig,
hvar sin billet till det samma dag blifvande spektaklet. Jag kan ej
förneka till det obehag jag vid emottagandet af densamma rönte; du vet
huru ett sådant fall alltid odrägligt pinat mig, huru det redan varit
mig en ångesfull tanke, att hos en ung karl stå i någon slags
obligation, särdeles sådan, der kontanter komma i fråga. Hu! jag
darrade ofta i hvarenda led, då artighet och aflägsna slägtförhållanden
förmådde min far, vid Jul- och andra högtider hos sig samla gäster af
alla åldrar; jag darrade säger jag, likt ett skälfvande löf, om jag på
något af de många till mig adresserade jul- eller namnsdags-paketter
upptäckte någon sirligt textad främmande handstil, och kunde, oaktadt
den ofta förnyade stumma uppmaningen af min alltid grannlaga mor
omöjligt förmås till uppbrytande af ett enda sådant. Höfligheten
aftvang mig dock nu en tacksägelse till Baronen, hvilken genom min inre
motvilja försvagad, inskränkte sig till en knappt märkbar bugning. Jag
stod ännu qvar, med billetten i hand, en stund efter sedan Baronen
lemnat rummet, begrundande, eller rättare ej förlikande mig med tanken,
att nu af Baronen vara inviterad till det redan omnämnde spektaklet.
"Nå Malhilda", yttrade Friherrinnan, då jag vid hennes utrop med
trumpen min långsamt vände mig om, "hvad rufvar du öfver?" -- "Rufvar,
-- verkeligen är icke ordet funnit, min nådigaste Friherrinna, jag
rufvar sannerligen öfver att för närvarande finnas ägarinna till detta
lumpna kort, och skulle gerna, endast så ej vore, cederat, ja, ända
till njutningen af denna gudomliga morgon." -- "Jag igenkänner
fullkomligt mig sjelf i dig!" utropade Friherrinnan, "och kan må hända
af partiskhet, ehuru jag ej gerna ville tillägga mig så mycken
egenkärlek, hvarken ogilla eller fördömma, den sig ovilkorligt
påträngande otrefliga känsla, du nu erfar. Likväl bästa Mathilda,
gifvas förhållanden, der ett sträft tillbakavisande af yttrad välvilja,
ej får, eller bör äga rum; jag till exempel gör mycket afseende på inre
personlighet och framställningssätt hos den, hvilken gjort mig någon
offert, då ett hjertligt hopp om en vänligt antagen propos, eller ett
spotskt, stolt, uppfyllande af någon behöflig återtjenst, ju alltid
solklart måste framlysa, och således bestämma det lätta, eller svåra i
antagandet af densamma. Sluteligen är C. rik och oberoende, den
ömtåliga tanke, att han i och för befrämjandet af ett dylikt nöje,
gjort någon uppoffring, hvaraf hans oeconomie kunde lida, kommer här ej
i fråga; det utgör således bestämt sagt, för honom ett rent nöje att
kunna bereda oss en treflig afton, särdeles som han inom sig är
öfvertygad, det ej medellöshet i annat fall hindrat oss ifrån
åtnjutandet deraf." Klockan sex infann sig Baronen för att ledsaga oss
till spektaklet; enligt Friherrinnans önskan uppbjöd jag min möjligaste
förmåga, att genom ett förekommande sätt reparera det för ett sensibelt
sinne visserligen anstötliga i mitt uppförande några timmar förut;
äfven kunde jag ej undgå anmärka Baronens stundom på mig fästade
blickar: han hade utom all tvifvel observerat, det ingalunda behagliga
intryck billettens emottagande på mig verkat, och ville nu troligtvis
oförmärkt utforska, huruvida det på mitt sinne ännu hade någon tråkig
inflytelse. Jag hastar nu att omnämna min alltför trefliga afton;
pjesen som gafs under namn af: "Louise de Sancte Mare." eller "Döden,
lifvets sannaste vinning", var en för mig alldeles ny, och skildrade
mästerligt, själsstyrkan och caracteren hos tvenne unga personer, öfver
hvilka det jernhårda ödet uti fÖrföljelser tyckts velat lägga sin mest
tryckande, oförsonliga hand. Jag tror verkeligen, att vid den rörande,
högst lefvande framställningen häraf, intet öga förblef torrt.

Efterpjecen: "Sen er i spegeln", var högst comisk, jag har sett
den förut, men på långt när ej så väl utförd. Fru T. spelte
oöfverträffligt; mimiken, ja den minsta gest hos henne, ägde en
underbart imponerande tjusningskraft, och ehuru tragedien (den jag i
det hela icke älskar) speltes ypperligt, och innebar mycken moral,
hänfördes jag likvist långt mer af det obeskrifligt naiva, lätta,
retande i Fru T----s effectfulla återgifvande af händelsen i
efterpjesen. Att berätta dig huru loger, sittande parterr, stående
parterr, oxögon etc, voro fulla med röda, gula, blå, hvita och svarta
hattar, med obetäckta hufvuden ifrån hvilka half alns långa skugglockar
nedhängde med blomstrande negligéer, under hvilka utblommade,
bleka ansigten framtittade, med välfriserade moderna belle-vuer,
lorgnette-kikare etc, vore öfverflödigt; du äger en så liflig
inbilning, så du troligen med mig ser hela samlingen, hufvud vid
hufvud, gapande, hviskande, bugande, bjudande etc. etc. Här och der
upptäcker du väl ochså som jag, en och annan munvig egenkär sprätt,
hvilken helt och hållet ihågkommande endast sitt eget lilla: jag, i
vårdslös ställning vräker sig mot en vägg. Med sjelfkär mine
öfverskådar han den för honom alltför litet ansedda, eller
uppmärksamhet förtjenande samlingen, hvarur högst en eller ann person
borde förtjena den lycka, att med honom inandas samma luft. Secreter
Flanquette, ett original af den personifierade egenkärleken, står ju
just nu med hatten, ifattad af båda händerne; hans tätt intill hvarann
sittande lifliga ögonpar tyda, jemte det spefulla draget öfver munnen,
hvad nu inom honom föregår. Arma Fru T., och J alle hennes arme
medsyskon, hvad eder ofta nog erkända talang som bäst söndermalas af
hans hvassa tunga. Käre Flanquette! hvad till och med ditt vanlottade
utseende skulle vinna, om du bemödade dig till mera skonsamhet emot din
nästa. Jag föreställer mig, om du någonsin komme i erfarenhet af dessa
mina oskyldiga sentenser, hvad du då i andra persons närvaro medlidsamt
skulle le åt mig, men ensam lemnad bita tänderne ihop af förargelse...
Men, söta Emilia! du sqvallrar ju ej utur skolen? Flanquette må nu
fritt flanquera ikring och bekika sina få utvalda, jag vänder mig
tryggad genom din tystlåtenhet till min granne... Baron C. tror du?
nej, Major Fixenheim, som olyckligtvis funnit för godt göra ett intrång
(likvisst tillbörligt, ty billetten, hvilken han för afton bär
innefattad i knapphålet, berättigar fullkomligt dertill) i vår loge;
han bombarderar mig, den ståtelige Majoren, med digra confect- och
appelsinpåsar, hvars påsmakande, till min stora scandal altför ofta
hindra mig ifrån ett exellent besvarande af Majorens exellenta
galanterier. -- "Nå, hvad hade Baron C. att anföra?" frågar du väl.
Intet serdeles, han var tyst och fåordig, upmärksam på pjesen, på
Friherrinnan, och äfven på mig; gaf någongång Majoren en snäsa, hvaraf
denne likväl ej lät sig bekomma, samt skalade derimellan oupphörligt
apelsiner, dem han nästan halfva nedsväljde. Jag tyckte mig i hans mine
kunna läsa ungefär samma enkla, ehuru något curiösa fråga förre
scolairien gjorde sin lärare neml.: "har jag roligt Herr Magister?"...
Kanske hade jag, föreställande läraren, säkrare än denne, kunnat
besvara C----s fråga. Men, "nu är att säga": huru allmänt uppbrott i
hast ägde rum, ty i och med pjesens slut hade äfven publiken speglat
sig nog, samt rustade sig nu hörbart till affärd; och sedan jag under
stormen vid det allmänna uttågandet, icke utan fruktan sett Fröken
Dolls oförmodadt mot mig lyftade pekfinger i luften, småhotande svänga
sig i förunderliga directioner, samt jag ännu vidare i Flinkmans
(betjentens) vård, omtänksamt öfverantvardat de teänne öfrigblifne
confectpåsar, hvarmed Majoren förtänksamt nog, behagat proviantera
mig, togo äfven vi, logens innehafvare, vår retrait. Jag för min del
var med min afton oändeligt belåten, samt insomnade efter den, rätt
godt; för min fantasie sväfvade väl någongång Fru T., Herr T.,
äfvensom förtretligt nog Major Fixenheim, men i och med den sistnämnde
framträdde då alltid, vänligt medlande, mina tvänne väldiga
confectpåsar, hvarigenom jag, försonad, inskränkte mig att i
inbilningen hurtigt vända den beskedlige Majoren ryggen. I dag har jag
oafbrutit endast sysselsatt mig med musik, vid sin afresa lemnade mig
Rosa några sköna stycken af Spohr och Bellini, hvilka redan länge retat
min nyfikenhet, men jag först i dag varit i tillfälle ostörd få
genomgå; Friherrinnan har derunder, treflig och bestyrsam genom rummen
vankat ut och in, stundom lågt smågnolat melodien till: "klingen,
klingen ljufva toner", hvilket alltid är ett bevis på att hon mår
bättre eller är nöjd och upprymd; att hon i dag haft något i sinne,
hvilket till det yttre verksamt sysselsatt hennes person, har ej
undgått min uppmärksamhet, ehuru jag härtills ännu ej kunnat utgrunda
hvari det väl må bestå. Men, nu god natt min Emilia!



Den 26.


Sommarns högtidsstund! den herrliga midsommarsdagen, har jag då här,
skild ifrån dig, sett uppgå, sett njutas, sett försvinna; hon är då
oåterkalleligt förlorad, för att aldrig mer återkomma, denna, för ett
lefnadsgladt sinne, så ifrigt efterlängtade dag. O! min Emilia! äfven
jag har med ett lugnt tillfredsställdt inre, njutit dess rika lust,
dess fröjder; äfven jag har skadat denna sol, hvars kraft sprider
glädje, och välsignelse kring hela jorden, denna rena blå himmel,
hvilken så underbart talar hopp och hugsvalelse till ett lidande
hjerta! sjelfva midsommarsaftouen, var den njutningsrikaste jag ännu
öfverlefvat; en namnlös frid hade sänkt sig i mitt bröst, då jag under
den gudomliga aftonens tystnad, tillika med min moderliga vän, invid
mitt lila kammar-fönster betraktade naturen i dess skönaste
helgdagsskrud! Den stora staden var folktom och tyst, lik ett till
helig andakt öppnadt Herrans tempel, stilla låg hafvet, dess spegelyta
endast någongång krusad af en lätt framskjutande menniskofyld farkost:
"hvilken salig afton!" afbröt sluteligen Friherrinnan, den timmas långa
tystnaden, hvar under hennes ljusa blick oafvänd irrat kring den sköna
naturtaflan, -- och en varm tår nedrullade härvid långsamt utför dess
kind, -- "hvilken salig afton, hvartill manar hon väl ett hjerta som,
lyckligt nog, äger förmåga att fatta dess djupa andemening?" -- "Jag
behöfver ej fråga dig Mathilda hvad du nu känner"; fortfor Friherrinnan
efter en liten paus; "ditt anlete förklarar mig hela din själ; och
oaktadt alla dina motgånger och hårda pröfningar, anser jag likväl dig
outsägligt lycklig, som så sannt, så rent, så fullt förstår din Gud!
och vet underkasta dig hans visa råd." -- "Ack! motgången under hvad
grad, hvad namn, hvad skepnad som helst, kan aldrig, aldrig fullkomligt
nedtrycka menniskan, då hon derunder äger kraft och styrka, att med
stadig tro och hopp öfverlåta sig till en allt förmående försyn."
Härefter meddelade Friherrinnan med innerlig godhet mig sina åsigter,
begrepp och slutsatser om lif och tillvarelse, om det lydliga
närvarande, och det dunkla kommande; utan att likväl otillåtligt
öfverskrida den gräns af vetande, en outgrundelig försyn oss utstakat;
ofta, ofta föranleddes min tanke härunder att hvila hos mina dyra
älskade! ja, till och med hos dig. O! om J visste, om J visste, så
utropar jag stundeligen i mitt hjerta, hur god hon är; hvilken älskvärd
qvinna! Midsommarsmorgonen kl. sex, uppväcktes jag af en lätt hand,
hvilken smekande undanfÖrde det på min panna något nedfallna håret. Det
var Friherrinnan sjelf; hvilket skönt uppvaknande. "Vi hafva en herlig
dag", yttrade Friherrinnan, "vill du Mathilda, så skola vi på morgonen,
nu straxt göra en promenade till Vestanby?" Som en blixt var jag ur
sängen, snart klädd i en blå och hvit finrandig tysk bomullsklädning,
en enkel hvit mousselinskrage, och dermed var toiletten gjord. Då jag
med shawlen på armen ingick till Friherrinnan, gjorde hon stora ögon,
mätte mig ifrån hufvud till fot, samt yttrade leende: "nå nog hade du
väl Mathilda lilla, högtiden till heder, litet omsorgsfullare kunnat
kläda dig; men lika godt, du är bra, som du är, och bevisar derigenom
att tanken på Guds herrliga natur, mer än den på granna kläder
sysselsatt dig. Låt oss nu resa." Denne gång syntes hvarken till Annette
eller frukost; hon hade i ögnablicket förut hjelpt mig med påklädande,
så jag bestämt visste henne blifvit hemma. Vi foro alltså åstad genom
de tysta tomma gatorna; huru herrlig! huru herrlig! var naturen, ju
längre utom stadsmurarne vi kommo! luften så smekande mild, solen så
lifvande varm, hvarje ansigte vi mötte log af tillfredsställelse och
fröjd; de löfrika grönskande träden, den lilla blomman på marken, de
qvittrande fåglarne i luften, som sjöngo lofsånger till skaparn! jag
kan ej beskrifva för dig, Emilia, huru ljuft allt detta verkade på min
själ; det var som hade jag nu för första gången skådat ut i Guds sköna
verld; åtminstone hade aldrig som nu, jag skattat dess outtömliga
rikedom. Vi stego nu ur vagnen samt började stigen längs med ån. Under
tystnad upphunno vi det täcka huset, men som morgonsolen på den plats
hon stod, redan spridde alltför brännande strålar, föreslog
Friherrinnan att längs med ån, till hviloställe uppsöka oss en sval
plats; denne erbjöd sig äfven snart nog, under skuggan af några höga
täta lönnar, der vi nu nedsatte oss. "Är du stämd att höra något om
Guds ord, Mathilda?" frågade Friherrinnan, ljuft blickande i mina i dag
ovilkorligt tårfyllda ögon: "nu, om någonsin", blef mitt låga men
innerliga svar; och nu framtog hon sin lätta börda: Hagbergs enkla, men
till hjertat gående predikningar, dem hon i och för dess rena språk,
företrädesvis älskade; under löfvens instämmande hviskning uppläste hon
nu det öfver högtidsdagen afhandlande ämnet, hvilket så väl som allt,
författadt i samma höga anda, på en troende själ verkar öfvertygelse
och hopp; jag har ej tillförene hört Friherrinnan föreläsa, eller
rättare: hört henne liksom talande förklara någon skrifts innehåll, men
ack Emilia! huru oändeligt olika äfven sådant sker. Mitt öra fängslades
under den andaktsfulla stunden med alltid tilltagande tjusning, vid
hvarje ord dess läppar uttalade; mig var, som hade de ljudbara tankarne
först genom henne erhållit form; som hade ögnablicket ursprungligen
låtit dem framvälla utur hennes eget rika kärleksglödande inre.
Perldaggen, hvilken under läsningen framträngt i hennes öga, skimrade i
solens, genom löfven, svagt inbrytande strålar, med oförklarlig glans;
frid och lugn thronade i alfvarliga drag på dess anlete. Hon utgjorde
en herrlig tafla i den stora vida underbara helgedomen: Guds sköna
verld.

Med en enda öfverensstämmande salig känsla väckt af det nyss undfångna
ordet, lemnade, efter läsningens slut, vi våra platser. Friherrinnan
tycktes under vänliga ombytande ämnen, obestämdt rigta sina steg framåt
den behagliga nejden, men se, plötsligt stod under skuggan af en
majestätisk björk, ett med mjellhvit duk försedt bord, hvaruppå jungfru
Annette i egen person bestyrsam sågs upprada vår lilla frukost. Också
här visade sig den huldas omtanke, uti favorit-rätter, dem hon liksom
händelsevis, dagen förut, genom mig aflockade yttranden utforskat.
Efter deras intagande fortsattes vår promenad; och åter en
öfverraskning; midt framför det höga gråberget, på andra sidan ån,
omgifvet af unga lätt vuxne björkar, höjde sig ett hvitt tält, med sina
prydliga gröna lister, samt röda svajande vimplar, vid hvars anblick
jag ovillkorligen gjorde ett beundrande utrop, ju närmare vi kommo
tältet, ju tydligare igenkände jag den deromkring ifrigt sysselsatta,
hos Friherrinnan tjenande personalen, hvilka nu kommande och gående,
buro, nedsatte, framtogo och iordningställde förnödenheter till det
redan dit placerade middagsbordet, och nu kunde Friherrinnan ej längre
dölja den surprise, hvilken genom några få middagsgästers ankomst,
väntade mig. Jag medgifver att min första tanke i och med ordet:
"gäster", var min randiga bomullsklädning, liksom jag ej heller kan
förneka, att hade jag varit i tillfälle till, eller ej blygts att
omorda någon förändring af garderobe, jag, fåfäng nog, skulle
verkställt en dylik, men hvad var att göra. Jag hastade nu att under
iordningställande af ett och annat smått vid bordet, glömma min lilla
förlägenhet, hvad den mindre väl valda toiletten angick och lyckades
äfven deri rätt snart. Du vet Emilia, huru fort timmarne, en skön
sommardag, tillbragte under bar himmel bortila, således behöfver jag ej
säga dig, huru de nu, ifrån åtta till ett, uti Friherrinnans sällskap
försvunno. Men, nu skymtar det plötsligt rödt och blått mellan träden,
lätta dammoln höja sig i middagssolen, ifrån de väl sandade gångarne;
ett litet förebud, Majorskan Pygmei favoritmops, Don Pedro, (äkta
Spanior till sinne) blir synlig, och nu framträda i åskådelig klarhet,
Majoren sjelf (en liten knubbig medelålders karl), jemte sin nådiga
fru, fröken svägerska samt svåger. Ännu en blick på min randiga, och nu
bar det, på Friherrinnans vink, alléen framåt. Ack! du önskvärda
medelmåtta tänkte jag, (men det hann jag göra endast en half minut,
under det ömsesidigt hälsande och complimenterande ägde rum) du
önskvärda medelmåtta, när skall din klanderfria anda af det tröga
menniskosinnet engång rätt fattas, och skattas? Jag gjorde vid detta
inpromtu en ingalunda tillfredsställande jemförelse mellan de främmande
damernas ljusa sidenklädningar, och min egen, men, som sagt, jag hann
ej med vidare, ty nu grep mig Fröken nådigt under armen, drog mig utan
omsvep med sig genom gin- och omvägar, gångar upp, och gångar ned, i
alltid lika oförminskad fart, så jag af hjertat prisade mig lycklig,
då jag efter denna marsch forcée, vid det öfriga sällskapets
återanträffande, ett ögnablick fick draga andan. "Se så", yttrade
Fröken utpustande, "nu har jag tagit lägenheterna häromkring i sigte,
jag har ofta hört talas om detta Vestanby, men ännu aldrig varit på
stället; det går verkeligen ann, vore ej gångarne så välsignat fulla
med sand, och de här tjocka alléerna så evighets långa; jag är så all,
som hade jag nyss slutat ett uthållande potpouri med Wridman." -- "Det
är intet under att fröken tröttnat", svarade jag, under högskratt, ty
de tjocka alléerna, samt Wridman, retade mina skrattmuskler med
oemotståndlig magt; "Fröken har ju också nu genom nejden anfört en
ordentlig galopade; till en dylik skulle icke heller jag, ofta finnas
hugad; men vi kunna ju taga oss hvila härinvid, se här! till exempel,
(jag visade henne en skuggrik plats) här intränger ej en enda solens
stråle." Vid dessa ord intog äfven jag en invid den henne utvisade,
"hvar? ... här --?" mumlade fröken, seende sig ikring, samt lyftande på
sin ljusröda gros de neaples klädning; "jag är rädd gräset fläckar min
klädning", tillade hon sluteligen, tvekande att nedsätta sig; "Nå, det
kan ju lätt undvikas", afbröt jag, öfver platsen utbredande min näsduk,
"se så". -- "Ack tack min goda Mamsell", complimenterade fröken, under
det hon nu varsamt nedsjönk, "jag var bra galen som ej tog min klädning
à Organdi, det jag likvisst först ärnade, den är redan något uttvättad,
och hade alltför väl dugat, då Mamsell endast är klädd i bomullstyg."
Här undföll mig åter en blick, -- men den sista -- på min drägt; "denna
skarpa malice, bästa Fröken, ehuru jag som sådan ej gerna ville anse
Frökens ord, skulle falla i god jord, om jag ej varit fullkomligt
okunnig om den lilla tillställning Friherrinnan här ute gjort; var
öfvertygad om det jag i motsatt fall ingalunda genom en mindre vårdad
klädsel skulle blottställt mig att visa Friherrinnans gäster någon
vanvördnad." Fröken bedyrade nu på "parole d'honneur", det hon ej men
någon malice, ty hon skulle, "uppriktigt sagt, sjelf önskat hafva sin
organdie, hon skulle då saklöst kunnat sitta och gått, utan goda
Mamsells näsduk." Vid slutet af vår klyftiga afhandling, hade den
trögvuxne spanjoren oförmodadt framrusat, uppgaf nu några morrande ljud
men kröp åter, lugnad, genom sin hulda matmoders smek, intill dess
varma sida, och nu framträdde de ännu saknade middagsgästerne,
Baronerne C. -- "Nå, min bästa Paul", skämtade halfhögt Friherrinnan, i
det hon vänligt närmade sig de ankommande, "huru gick det med
besvärjelsen? jag fruktar du försofvit det förslaget, eller huru?"
tillade hon, vid hvardera handen framledande sine gäster. "Ach! den
fördömda subordination, min Tante! Gud skall verkeligen veta, jag
heldre velat bortsofva min dag, än som en arm pikpost hela Guds långa
sköna förmiddag stå och svettas blod inne hos en gammal förhusen
trätgirig Chef, den olyckan ville, ej sjelf skulle ha lust att titta ut
i Guds herrliga sol-ljus; det hör allt till Adjutantskapet, min nådiga
Tante, och måste med ofta pröfvadt tålamod fördragas." -- "Hä, hä, hä,
ja, ja!" instämde grinande den lille Majoren, hvilken förmodeligen
uppfattat Baronens sista mening, "Adjutantstiden är visst en profvotid,
Gud vare lof, hon nådigt vardt öfvervunnen, likvisst tycker jag du
Baron har just intet skäl till klagan, f--n vet huru du svänger med
gamla Herrn, men ständigt står du i smöret, oaktadt dina mångfaldiga
skolfuchs-upptåg." -- "Allt i sin tid, Major", raillerade Baron, "gubben
älskar vid godt lynne skämt och muntra infall, och som jag ej heller
finnes hatare till dylika, händer ej sällan att hans ekande våning
skallar af våra högljudda jublande skrallsalfvor, jag tycker min bror
ej heller lägger finger emellan vid dylika tillfällen." -- "Finger
emellan Baron, finger emellan, hä hä hä, nej min själ jag det gör,
skämtet är i våra skraptorra dagar en så väl smakande behöflig krydda,
så man vid dess altför rara anträffande, väl icke skulle hafva hjerta
lägga finger emellan, hä hä hä." Men nu tillsades om serveringen, och
alléen framåt, till intagande af den trefliga middagen vandra nu par om
par, arm i arm, Friherrinnan och Majoren, Majorskan och Baron Paul,
Fröken Doll och Baron Victor, samt Fändrik Doll och underskrifven.
Majoren sväfvade, oaktadt sin corpulence, så lätt och vig, som skulle
han tänkt: så vandra vi lifvet igenom, och, Gud vet hvad han väl tänkte
med det läckra middagsbordet i perspectiv; men hvad Majorskan tänkte,
hvad Fröken Doll tänkte, hvad jag sjelf tänkte, det är och förblir en
oafslöjad hemlighet hvilken, (ifall det verkeligen var någon) icke
torde löna mödan utfundera.

Under hjertlig trefnad försvann middagstimmen; man åt, man drack, man
skämtade, det sistnämnde af hjertans grund, i synnerhet Majoren och
Baron Paul, hvilken verkeligen bevisade att munterhet och ett gladt
sinne utgöra den vesenteligaste krydda, så väl i ett godt lag, som för
resten lifvet igenom. Majorskan admirerade den präktiga jäs-mjölken,
hvilken säkert var gjord i ugn, eljest hade den ingalunda befunnits så
finpipig och delicat; Fröken tyckte platsen för middagstillställningen
vara obegripligt väl vald, ty huru lätt kunde icke nu uti ån, fat,
tallrikar etc. åter rengöras; Baron Victor hade slagit sig ned öfver
ett par hjerpar; dem han nu obarmhertigt sönderdelade, och bit för bit
massakrerade emellan de perlhvita tandraderna. Herr August gjorde sin
syster åtskillige kostlige propositioner, till exempel: att till motion
på maten kasta krok efter småfisken, hvilken han påstod, lockad af
steklukten, nu ifrigt sågs sprättla ofvan vattenbrynet; men
Friherrinnan, hon syntes ett uppmärksamt välvilligt öga öfver hvarje
gästs obetydligaste önskningar, uppmuntrande dem genom sitt eget lätta
otvungna sätt till trefnad och förnöjsamhet. Nu var den sista
afdelningen, den delicieusa fruktbuddingen, samt item, kanderade
mandeltårtan, lyckligen inpasserad, och man frånsköt ändteligen
stolarne. "Söta du", sade, i det hon rätte ut sitt stolta bröst, min
under middagen oförtänkt vordne Du-syster, fröken Doll, gripande mig
åter under armen; "söta du! kom, så skola vi i den här alléen på tantes
superba middag, af hvilken jag verkeligen lät förleda mig äta för
mycket, taga oss liten motion; det hör, oss emellan sagt, vet machere
Mathilde, ej lill gymnastikreglorne, att äta så mycket; det åstadkommer
tunghet och ovighet, påstår Herr Wolymus (Gymnastik-Direktören), jag
undrar rätteligen hvad Herr Wolymus sagt, om han vid middagsbordet
varit närvarande och sett min appetit." -- "Om han varit närvarande",
vidtog jag, som vid namnet: "Wolymus" alltför lifligt drog mig till
minnes Direktörens välmående figur, den der ingalunda talade om svält
och sparsamhet, "tror jag nästan han låtit förleda sig till samma
förbrytelse, hvartill du goda Curiosa nu påstår dig skyldig", -- "men,
låt oss nu gå." Med kring alla sidor uppskörtad klädning, hoppade nu
invid min sida "ma chère" Curiosa, den tjocka alléen framåt, drog mig,
likt ett af stormvinden svigtande röö, hit och dit, i tusende bugter
och svängningar, ty, än skulle en större myckenhet sand undvikas, än
kunde hennes rosa-klädning på de sträfva, skrofliga trädstammarne
rifvas; än vore bäst att undvika bladen, hvilka ännu ej vore säkra för
kåda; än kunde de odrägligt lågt nedhängande qvistarne derangera hennes
hår; jag började nu verkeligen i mitt hjerta önska, det Herr Wolymus
kunnat vara till hands vid den stränga appetiten hvilken jag oförsynt
gaf skuld till all denna otålighet; men, som jag en gång var utsedd att
blifva Frökens följeslagerska, icke genom lifvet, nej Gud bevars,
endast och tillräckligt nog, genom den tjocka alléen, så fick jag äfven
i tysthet tillgripa min för rån blottställda egendom, -- mitt tålamod,
och proponerade således (att för vår osäkra vandring vinna ett bestämdt
mål) till en början en promenade till det i dag tillgängliga Kejserliga
orangeriet, samt sedermera en ditto, till beskådande af de smakfulla
nya anläggningarne kring det lilla palatset, lofvande på förhand Fröken
en kär lön, för den lilla möda hon vid att komma dit, möjligen kunde
sig göra. -- "Nu, uti solbaddet", skrek Fröken och släppte förskräckt
min arm; "Nej Gud bevars, nej nej jag tackar, om också lönen blefve
ännu kärare än betraktandet af några cirklade sandgångar, halfmånar,
ått- eller fyrkanter. Nej jag tackar min söta du; dessutom skulle jag
ju rakt förbleka min klädning, nej det går ej ann." Fruktande att
möjligen sig ovetande komma ått-, eller fyrkanterne för nära, gjorde
hon nu en snabb sväng, styrande i hast sin kosa tillbaka samma väg vi
kommit. Nå Gud ske lof, tänkte jag, det var ett ypperligt påhitt; jag
ägde nu mina armar lösa och lediga, och följde i triumf efter. Vi kommo
just väl till pass, ty kaffebrickan passerade som bäst sällskapet
emellan. -- "Herrskapet har varit och botaniserat", yttrade Majoren, i
det Fröken med ett i ögnablicket uppfångadt klöfverblad inträdde i
tältet; "hä hä hä! tror jag icke svägerskan Curiosa sökt sin lycka
bland Trifulium flexuosum, hä hä hä?" och härvid grinade den muntre
Majoren åter rätt godt. "Bland Trifulium flexosum?" inföll Fröken
snäsigt, "nej jag tackar, ett klöfverblad är det, och ingen Trifulium
flexosum; dessutom, vete Gud jag väl ingalunda ville söka min lycka på
så osäker hand." -- "Nå nå, nolens volens min lilla Innocensa, liksom
man ej skulle känna flickhjertan, såg sjelf huru lilla Caroline Genie,
för sex år sedan jemt nyprade om prestkragar och Cavaliers-paroller,
hvar gång hon kom öfver några, hä hä hä, eller huru var det Caroline
Genie lilla?" och härvid förde den lille majoren handen till en vänlig
smekning på den nådiga Caroline Eugenies axel. Denna låtsade likväl
icke höra sin muntre Majors skämt, men smuttade härunder blott ifrigt
på sitt rykande kaffe, samt krossade sockersmulor till sin älskling,
Don Pedro. Efter slutad förfriskning föreslog Baron Paul en färd öfver
den lilla ån, för att derefter kunna taga utsigten ifrån det midt öfver
liggande berget i åskådning. "Man njuter der ifrån en alldeles makalös
anblick", bifogade Baronen, "behaga ej herrskapet?" -- "Nå Mathilda",
sade Friherrinnan gladt, "nu yppas ju tillfälle till din ifriga önskans
uppfyllande, sänd blott genast bud till gossen som skall föra eder
öfver." -- "Öfver ån?" inföll Majorskan, "då får jag lof att stadna
qvar här hos Tante, jag förmår verkeligen icke med uppgången för
berget." -- "Icke heller jag", undanbad sig fröken, "den der jullen ser
sannerligen så rankig och malpropre ut, så den ingalunda inger lust att
probera." Friherrinnans ansigte mulnade. -- "Kors, du tror väl ej
heller hon sjönke till botten för det du kom deri?" gäckade Fändriken,
"men, kläd sig ej en annan gång i flor och siden, då man res åt
landet", tillade han högtskrattande, och skuttade nu utöfver några
tufvor, hvilka lågo i väg. "Hä hä hä", grinade Majoren, "nå Mamsell
Sommer lilla, hvad uppger hon för skäl? En gammal landsbo får ej skylla
på trötthet, och rankiga jullar, allt sådant bör hon vara vand vid, hä
hä hä." -- "Jag tror icke heller hon föreger något, bäste Cousin",
afbröt Friherrinnan, "i synnerhet då jag nu uppmanar henne till
antagande af detta trefliga förslag; Låt ej Mathilda lilla, Herrarne
längre vänta;" med dessa ord räckte hon mig min halmhatt, hvilken
härtills hängt fästad i tältväggen öfver hennes hufvnd. Nu sågs äfven
båten färdig att skjuta ifrån strand, och snart gungade i den, öfver
den smala åns lugna yta, din Mathilda, jemte våra fyra herrar. -- "Se
så mitt herrskap", yttrade Majoren, sedan båten åter landat, "ni som
unge och vige, begifven Eder nu frimodigt der J det bäst kunnen,
branten uppföre, jag deremot, som så fatalt corpulent, måste gå sakta
till väga, och vill nu kring bergets underhjelpande sidor leta mig en
väg. Na leva!" commenderade han, gaf med pipslangen sin sjelfsvåldige
Herr svåger en liten vänskapsknäpp, och nu bar det af. "Får jag lof att
räcka Er en hjelpsam hand, Mamsell Sommer!" bad Baron Paul, sedan de
bägge andre ungherrarne, likt stengetter, börjat kila berget uppföre,
"jag har så oräkneliga gånger klättrat mig här fram, så jag med
säkerhet skall leda er, om ej den beqvämaste, åtminstone den ginaste
vägen upp." Jag emottog naturligtvis den hjelpande handen, hvilken nu
verkeligen fast och säkert qvarhöll mig, på de mest slipriga,
brådstörtande ställen. Efter en tjugu minuters mödosam ansträngning,
upphunno vi höjden. Gud! hvilken anblick; det stora vida försilfrade
hafvet låg, likt ett sofvande lejon, stilla inför våra fötter; icke en
enda flägt krusade dess blå spegel, uti hvilken solen i sin fullaste
prakt kastade glödande strålar. Stolte och orörlige stodo de herrlige
tremastade fartyg, med mångfärgade fredligt nedhängande vimplar, och
tycktes, likasom under triumf i vattnet återspegla sina välbildade
jättelika kroppar. Här framsköt på något afstånd, utur den grönskande
skogen plötsligt en och ann treflig herregård, med sina odlade fält och
slätter, der betade, under skuggan af några lummiga träd, en talrik
hjord, der höjde sig i den luftiga skyn en drillande fogelskara! men
nej, en sådan syn låter ej beskrifva sig, den var öfver all, öfver all
tanke skön. C. hade, sedan vår ditkomst icke yttrat ett ord, han lät
mig, hvilken grannlagenhet jag högt värderade, fullkomligt ostörd,
njuta af detta skådespel. Då jag sluteligen alldeles hänförd med
förtjusning vände mig till honom yttrade han: "Nu har ni sett, hvad jag
länge önskat kunnat bli i tillfälle ensam visa Er, säg, är det skönt?
kan man någonsin, efter åtnjutandet af denna naturscen, ångra den möda
man möjligen sett för dess ernående." -- "I sanning nej, Herr Baron,
denna är verkeligen en så sällsynt tafla, så tvärtom man lockas att
ofta underkasta sig en så rikt belönt möda." -- "Men säg mig, hvad kan
det vara, som så vålnadslikt hvitdimmigt uppstiger der långt bort i
fjerran, se dit!" Baronen fästade nu sin blick på det obestämda något,
åt hvilket jag redan längesedan velat gifva form och bildning; "Ja, vid
Gud!" utropade han med liflighet, "nu måste det synas, -- förlåt", och
i ögnablicket var han försvunnen ifrån min sida. Jag såg nu endast
flygtigt till den rödkantade mössan, hvilken tillika med sin ägare,
snart fullkomligt undandoldes af buskar och bergskrefvor. Medan jag
fåfängt bemödade mig att urskilja det föremål som så lifligt syntes
fängsla Baronens uppmärksamhet, fästades min blick på några trefliga
björkar, hvilka några få steg ifrån den plats der jag stod, ganska
naturligt formerade en liten halfcirkel; ett par mossiga stenar
derunder tycktes vänligt inbjuda till hvila. Under väntan på mine
öfrige följeslagare, hvilka ännu irrade ikring, nedsatte jag mig under
ett af träden. Du vet Emilia, huru det alltid hos mig varit en
ihängande, gemen vana att i hvita vackra björkstammar peta in
sentencer, etc, med berserker magt öfverföll mig nu samma lust; här
ville jag dock endast helt osynligt inrista denna dags datum, och
följde derföre med ögat, stammens mjella bark, så högt under grenarne
jag någonsin kunde; jag skulle just upphöja en tung gren, för att på
stammen åtkomma den högsta, mest osynliga plats, då mitt eget namn,
dateradt den 19 Junii, nuvarande årtal, plötsligt mötte mina ögon.
Förskräckt, som hade en giftig orm lurat öfver mig, nedstörtade jag
ifrån min plats, ruskade häftigt löfven tillsamman öfver stammen, samt
ilade derifrån. "Men kors, huru dåraktig du var", frågar du väl Emilia,
och i denna fråga har du alldeles rätt, nu ler jag äfven sjelf rätt
godt åt min enfald, som af någonting så högst naturligt kunde låta mig
öfverraskas; huru mången bär ej samma namn med mig, och huru otaligt
mången hand ges ej, som kunnat ditteckna detsamma. Men jag lemnar nu
gerna hela saken, hvilken jag för allt godt ej ville meddela någon ann
än dig, och går att emottaga Majorn, hvilken pustande och trött nu
synes nalkas. "Nå, min lilla Mamsell", skrek Majoren, då han trodde sig
kunna höras, "ändteligen har jag också hunnit hit, hä, hä, ha, en förb.
promenad, hä, hä, hä. som pröfvar både lungor och ben, men hvad f--n,
hon är ju allen, som klippan i hafvet, hvar hålla väl de andra gunstig
herrarne hus? O! sacre Dio! hvad förtider, fyra cavalierer, och en enda
ung dame, och hon står allen och öfvergifven, det är ju alldeles
oerhört, hä hä hä." Vid det lilla uppehåll Majoren nu gjorde, ärnade
jag just passa på tillfälle upplysa honom om förhållandet, då Baron
Pauls rödkantade mössa åter blef synlig; en tub den han höll i hunden,
och hvilken den lilla färjegossen ifrån skogvaktarstugan afhemtat,
förklarade nu Baronens frånvaro; sedan han sjelf ett ögnablick med
tubens tillhjelp försäkrat sig om sanningen af sin förmodan, räckte han
mig med glädjestrålande anlete densamma. "Det synes nu ganska tydligt",
försäkrade Baronen, "detta mitt älskade barndoms hem, der jag upplefvat
mina gladaste stunder." Jag förde tuben till ögat, och såg nu, i det
aflägnaste blå, ifrån töckendimman afslöjadt tydligt uppresa sig
ståteliga, hvita betornade stenhus, och murar. Den allt mer och mer
upptäckande anblicken kunde ej afhålla min mun ett gladt leende. "Ni
ser det, ni ser det allt", utropade C. och hoppade af barnslig fröjd
högt upp ifrån marken. Gud, Emilia! hvad den känsla barndomsminnet
ingifver är helig, jag kunde helt och hållet sätta mig i C----s
belägenhet, hvilken alldeles hänryckt stod invid min sida. Af fruktan
att han, som i hvarje ögnablick bestämt fixerade mig, för att utleta
hvad jag såg, eller icke såg, kunde upptäcka den tår som i mitt öga
ofrivilligt skulle förrådt hvad jag kände, lemnade jag honom den käre
tuben, hvarifrån han nu sjelf för första gången njöt denna honom så
berusande anblick. Majoren, hvilken under denna katastrof, någorlunda
hunnit utpusta, stod som bäst jemte Baron W----r och Fändriken,
inbegripen i ett djupsinningt betraktande af ett par trastbon, dem de
sistnämnde på sin recognocering öfverkommit, och nu hit medbragt,
samt för hvilka de helt och hållet tycktes glömma egenteliga ändamålet
med promenaden. Med kännaremine undersökte nu Majoren de olika
färgprickarne å äggen, uppgaf för sine uppmärksamme åhörare tiden då
desse voro alldeles lämpelige, och utmärkt smakelige till förtäring,
bedömde hvilka skulle framkläcka hon- eller han-ungar, beskref huru,
och på hvad vis äggen ännu ovidrörde genom tempererad värme kunde
frambringa lefvande ungar o.s.v.: hvaraf slutsatsen blef, att båda
ungherrarne till ett probatum, i sine uniformsmössor inplanterande hvar
sitt fynd, småningom och varsamt började begifva sig åstad, branten
utföre, på det den långsamhet tarfvande återfärden, för de öfrige
promenanterne, icke skulle orsaka något möjligt uppehåll. Klockan var
redan när åt fem, då vi åter inträffade hos det öfrige sällskapet, för
hvilket Majoren nu skämtande redogjorde om alla sina nyligen utståndne
äfventyr. -- Resten af aftonen tillbragtes vidare med beskådande af det
redan omnämnde orangeriet, hvilket, ehuru ej af stort omfång, dock
framvisade rara praktblomster, vexter och frugter. Äfven det lilla
palatset besågs med tillfredsställelse, så in, som utvändigt, och sedan
Fröken Curiosa efter théets inlagande, med eller utan vilja, i sällskap
med oss öfrige kring åttkanter, fyrkanter och halfmånar, fått göra sina
tillbörliga skärningar, lemnade vi samtelige nöjde och belåtne, denna
intagande trakt. -- Du känner nu Emilia, huru dessa tider, af oss
fordom tillsammans tillbragte, för mig försvunnit, du känner hvar
tanke, hvar aning som tyst uppstigit i min själ; behofvet att till
dig meddela mig, har blifvit mitt hjerta en kär, en ovilkorlig
nödvändighet, O! kunde jag blott ett enda flygtigt ögnablick ila till
ditt bröst, finge mina ögon fägnas af våra ängars, vära lunders
fägring! min varelse lisas af mitt hemlands sol! ... men tyst, tyst,
oroliga hjerta, hämma dina mägtigt gripande slag, gif dig ej skyldig
till svart otack emot din Gud! och din hulda välgörerska, hvilka unnat
dig en lycka, vida öfver allt, hvad din djerfvaste inbillning någonsin
vågat hoppas. -- Jag är i dag ensam, Friherrinnan tillbringar sin
eftermiddag hos en sjuk, Lagmanskan Ljung, den jag redan tror mig för
dig flygtigt omnämnt, och hvilken person Friherrinnan mycket värderar.
Denna fru skall i många tider lidit af en svår lefversjukdom, hvilken
årligen försämrats, och som nu tyckes hunnit sin svåraste period. Det
är redan andra gången Friherrinnan under min härvaro gjort henne denna
påhälsning; o! huru ljuft, huru oförmärkt denna älskvärda varelse
delar sin hyllning imellan alla dem hennes hjerta värderar; och huru
litet den kalla hjertlösa verlden egenteligen vet skatta hennes dygder.
Men, tyst, jag hör henne äfven just nu hemkomma; huru snabbt har ej
denna afton bortilat, redan gömmer sig solen förbleknad i vester. Lef
väl! jag hastar att emottaga den hulda.



Den 4 Juli


Åter flere dagar försvunna under jemna nöjen och förströelser, hvars
utförligt upprepade beskrifning säkert blefve dig lika enahanda som
dess utan uppehåll fortsatta åtnjutande förefallit mig tröttsamt. Ack!
Emilia! jag kan ej fatta dessa menniskor, hvilka endast och allenast
finna sin njutning i ett alldagligt svärmande ifrån nöje, till nöje;
som endast tänka på baler, caffén, dinéer och soupéer, hvars vigtigaste
bryderi är den högst lumpna parnren. Äfven min tid har på dessa
förflutna åtta dagar varit så jemt upptagen af dylika själlösa företag,
så jag verkeligen icke hunnit undanstjäla mig en enda njutningsrik
timme till bortpratande med dig. Förlåt derföre din Mathilda, som
kanske aldrig innerligare ihågkommit dig, än just derunder. För att
likväl i korthet för dig hafva redogjort äfven angående dessa så
kallade nöjen, vill jag nu omnämna huru, jemte Friherrinnan, jag hos
Geheimerådets för sex dagar sedan bivistade en grand soirée, dit nästan
hela stadens nobless sågs inviterad. Här tillgick allt Hoflikt; klockan
half till åtta samlades man på thé, då Geheimerådinnan, höljd i en lång
svart silkessammets-robe, ståtade emot sina gäster, ungefär tre steg
ifrån soffan, liksom hade hon fruktat att ett längre aflägsnande ifrån
densamma skulle beröfvat henne sin behöriga plats, samt intog åter, i
motsatts af den eljest antagna lentementa nobilitén, efter hvarje dylik
liten utflygt, skyndsamt sitt högborna säte. Fröknarne Cloty och
Jettchen, uttogo till hvarje gästs välkommande fulla sex, räckte då
nådigt trenne af fingerspetsarne till påkänning, och dermed var
hälsningen gjord. Sedan det vattenklara, och såleds oskadliga Théet
jemte sin zephirlätta sockerbröds-skifva utan olägenhet inpasserat,
rangerades af tvänne silfver decorerade betjenter fyra spelbord,
hvarvid, efter noga beräknad rangordning, Fruarne småningom placerade
sig; att med Herrarne, den altid mera knappa varan, ej tillgick så
samvetsgrannt, fann jag med förvåning, ty invid sjelfva Geheimerådinnan
och Friherrinnan M. hade under vänlig öfverenskommelse, Kamereraren
Långskägg, samt Dirocteur Bergbrun slagit sig ned. Likaså upptäckte
mitt öga, hvilket näsvist nog behagade sväfva ikring den fria localen,
vid ett annat bord, jemte Öfverste-Lieutenantskan H. och Majorskan C.
(en gammal blomstergarnerad coquette), Assessor Grinmeijer, samt
Comissions-Landtmätarn Fjärilvinge. De öfrige, stundom synlige, äldre
herrarne, hade förmodeligen i lika vigtiga angelägenheter öfvergått på
Geheimerådets sida, emedan de endast då och då, en om sender, hos
damerna gjorde sin flygtiga påhelsning.

Ungdomen roade sig med arbeten, musik, samt conversie; ungherrarne
granskade, bedömde och critiserade skicklig- eller oskickligheten hos
den i staden, för närvarande sig befintlige Theater-personalen, hvilken
redan tvänne gånger af publiken låtit sig ses; afhandlade vidare om
Ångbåtsfärder; blifvande brunns-drickning, anlände brunnsgäster, bland
hvilka den eller den ägde någon anhörig o.s.v. Lieutenant Pirouette var
i dag alldeles på sin plats, tuggade fundersam på sin kalmus, samt
vigilerade mellan Damerna. Det tycktes likväl, som skulle i dag
egenteligen den rosa-klädde Fröken Cloty lagt embargo på hans lilla
fjederlätta hjerta, ty solrosen lik, vred han sig i otaliga cirklar
efter henne. Arme Pirouette, gå du beskedligt värdshus förbi, ty deraf
blir visst ingenting; en simpel Lieutenant, och en Fröken Nobelcreutz,
min Gud! huru skulle det låta; nej, som sagt, laga dig mans i tid ur
väg, på det Geheimerådinnans strutser åt dig ej må komma att sopa rent.
Att hennes hjerna umgås med helt andra planer, säger allt för tydligt
de blickar hon ifrån sin plats i tysthet kasta på Grefve A.; det vore
dock en svärson, åt hvilkens namn och värdighet man med lugn kunde
offra sin million; men, misstar jag mig ej, min nådiga Geheimerådinna,
så är nämnde Grefves hjerta redan fängslat på ett annat håll, derifrån
det troligen ej så lätt återvänder.

Det enda, som under denna stela, etiquette-fulla afton föreföll mig
trefligt, var åhörandet af Fröken Amelie T----s sång. Hennes röst,
ovanligt hög, innefattar den beundransvärdaste konstfärdighet; skada,
mycken skada, att hon i den ej äger Rosas oändeliga behag; man skulle i
det fallet ej kunna höra någonting herrligare, och tillika se någonting
skönare. Kan du väl tro Emilia, att sedan denne förträffeliga sångerska
låtit höra sig, äfven jag persuaderades att sjunga. Hade ibland de
öfvertalande ej befunnit sig Grefvinnan X., Fröknarna Q., Baron C., med
flere, skulle jag bestämt varit färdig tro mycken elakhet ligga till
grund för ett dylikt project. Jag kunde Gudskelof emellertid ej
efterkomma dessas önskningar, emedan en några dagar förut ådragen
lindrig förkylning orsakat mig en ganska märkbar heshet. Baron C.
hvilken, enligt hvad jag redan nämnde, utgjorde en medlem af societén,
var i dag ovanligt dyster ja, till och med tråkig; han förmåddes,
oaktadt värdinnornas enträgna propositioner, på intet vis instämma till
accompagnerande af de flerstämmiga sångstycken hvarmed Fröken T. ännu
sedermera trakterade oss. Under det jag invid ett fönster, sysselsatt
med mitt arbete, blef den enda som icke med den allmänna strömmen,
under sången rusat till instrumentet, emedan en skön sång alltid
forefallit mig behagligare att på något afstånd afhöra, fann Baronen
fillfälle att, i det han invid min sida oförmodadt nedsatte sig,
halfhögt yttra: "Ack! Demoiselle! hvilken åtskilnad på denna, och den
nyligen på Vestanby passerade aftonen! när skall väl en dylik åter
yppas? Om ni visste huru dyrbart det stället för mig blifvit."

Som den fortfarande musiken ej tillät mig höja min röst, och jag
omöjligt kan fördraga ett hviskande samtal, i synnerhet ej med en karl,
lotsade jag, som hade Baronens tilltal helt och hållet undgått min
uppmärksamhet, samt arbetade endast under tystnad på min söm. Baronen
teg, liksom hade han väntat ett svar, men då intet sådant utföll,
återtog han, omärkligt lutande sig framåt: "Ni bevärdigar mig icke ens
med ett svar, o Gud! hafva då tvänne flygtiga dagar redan hos er hunnit
förjaga minnet af dessa för oss båda så njutningsrika, för mig så
lyckliga timmar, hvars hugkomst alldrig skall förmå öfvergifva mitt
hjerta? svara mig då endast häruppå." -- Jag kunde vid dessa hans ord
verkeligen icke längre neka mina läppar det svar, hvartill harmen att
så hårdt missförstås, förenad med nödvändigheten af ett mig nu
aftvunget yttrande föranledde. Jag försäkrade honom helt kort, det allt
hvad skönt, högt och ädelt en gång på min själ gjort intryck, der
säkert alltid lika oförminskadt skulle komma att bibehålla sitt värde;
derjemte förklarande honom upprigtigt, ehvad han det ock möjligen kunde
misstycka, min afsky för alla sentimentala hemlighet tydande
hviskningar, särdeles mellan personer af olika kön, och fick han helt
och hållet tillskrifva min tystnad, nu uppgifne orsak. Jag väntade att
efter denna sista mening finna Baronen stött, och uppslog i anledning
deraf, med något häpet frågande blick, mina ögon till honom; men,
skulle du sett den han deremot, full af hjertats godhet, rigtade på
mig; -- Han är en ovanlig ung karl, med hvarje dag finner jag mer och
mer huru rättvist Friherrinnan lemnat honom sitt loford. Men, nu hade i
hast musiken upphört, och sällskapet sågs utur sin massa åter sprida
sig, för att en hvar intaga sina platser; först klockan elfva, eller
slutad fin soupé åtskildes man, jag för min del innerligen glad att
ändteligen se ett slut på dessa högst otrefliga timmar.

Sedan förmiddagen följande dag förgått med vanligt arbete, aflades på
eftermiddagen hos Gouverneurens en länge åsidosatt tacksägelse-visite.
Der var rätt muntert, hvartill egenteligen den alltid lika älskvärda
Gouverneurskan sjelf bidrog. Om aftonen åtföljdes man till spectaklet.
Som Gouverneurskan jemte sin famille beslutat, att dagen derpå göra en
liten utfart till ett, tvänne mil ifrån staden liggande nätt
landtställe, det Gouverneuren ärnat att för den vackraste tid af
sommarn arrendera, proponerades Friherrinnan att på nämnde utfart
blifva Gouverneurskan följaktig; alltså öfverenskoms i anledning deraf,
att tidigt morgonen derpå hos Grefvens inträda, på det man sedermera
derifrån vidare kunde åtföljas. Så gjordt som sagdt; klockan nio
anlände man till bestämd ort, och sedan Grefvinnan och Friherrinnan uti
en, samt Fröken Aurelia, små Fröknarna och jag, uti en annan vagn,
omsorgsfullt inpackats, afreste vi. Denna färd hade kunnat blifva rätt
angenäm ifall vi ej på vägen erfarit otour genom ett oförmodadt regn,
hvilket sedermera oafbrutet föll hela dagen, och såleds blef oss ett
mägtigt hinder, att kunna taga lägenheterna omkring stället uti sigte.

Efter återkomsten till staden intogs hos Gouverneurens en nätt
soupé, hvarmed äfven dagen slutades. Dagarne derpå gafs, som jag
förmodar, allt i följd af Gonverneurskans snart inträffande
utflyttning, hos Friherrinnan C. ett stort kaffe-dansant; ett ditto
utan ditto hos Kammar-Rådinnan H. samt en liten högst nöjsam soirée hos
Öfverste-Lieutenantskan E., der Fröken E. med rätta kan sägas utgjorde
själen i sällskapet. Du kan ej tänka dig Emilia så mycken lekande
naivité, alltid ny, alltid lika intagande. Att man alldrig skulle
tröttna åhöra henne, vore enfaldigt yttradt, emedan man i sanning kan
säga sig alldrig hafva hört henne nog. Hon var alltför aimable att visa
mig den vackra meubel hon till ett helt rum, i tapissseri-söm arbetat.
Redan första ögnakastet derpå insåg huru mycken smak samt sublimité i
färgernes blandning hon innehade. I dag hafva vi då ändteligen till min
innerliga tillfredsställelse förblifvit hemma, och dertill ännu,
fullkomligt ostörde. Man vet verkeligen att värdera det goda då det en
tid uteblifvit; aldrig, aldrig kan jag af hvilket ytligt nöje det helst
vore, finna den ljufva själs-njutning som under ostörda samtal med min
älskade välgörerska.



Den 7.


Ett uppmanande bref ifrån Rosa, det jag i går erhöll, sliter mig
oförmodadt på fyra långa veckor ifrån min dyra mor och dig; verkeligen
äfven till någon del ifrån dig Emilia, ty, se här ett litet utdrag, ord
för ord aftecknadt utur den muntra Rosas egenhändiga rader:

"1:o Skall du med pappas egna säkra hästar och vagn före den 10 dennes,
infinna dig på det gröna varma herrliga Liljedahl, emedan mammas
namnsdag några dagar derefter inträffar, och småsyskonen ej gifva mig
någon frid, förr än jag hulpit dem med tillställningen af den surprise,
hvarmed de ärna öfverraska henne, hvari jag sannerligen ännu ej vet det
sköna skall bestå, men deri du Mathilda nödvändigt måste blifva mig
behjelplig. 2:o Beder jag dig, att ifrån L----s bokhandel medhemta ett
exemplar af ett nyligen utkommet sångstycke, med rubrik: 'Jägarn',
hvilket skall vara gudomligt; item några andra nyare musikalier, enligt
din egen accepterade smak. 3:o Att du hos Madame Köller för min räkning
upphandlar en aln hvit sidensars, till foder i mammas namnsdagspirat,
hvilken med emalierade stål och sandperlor, sydd på silkestyll, och
snart fullkomligt fulländad, lyckats underskrifven oändligen väl. 4:o
Att du ingalunda medtager dina memoirer, hvilka, i fall de ännu icke
till behörig ort vore afsände, så skulle upptaga din tid, så din arma
Rosa alldeles icke finge njuta af din närvaro; ja, hör det kära
Mathilda och qvarlemna för all del åt den ängsliga staden denna sötsura
mixtur, samt 5:o och sist, påminn Rosberg, att tillsäga Lotta, om
hitsändandet af de glaserade blomkrukor som i skafferiet på medlersta
hyllan stå kakelugnen närmast; äfvensom till henne, en allvarlig
anmaning, att väl varda lilla pipi, hålla hennes bur ren, alla dagar
gifva henne granris och friskt vatten, lagom mat, samt någongång en bit
socker att hacka uppå. Stackars lilla pipi, huru gerna skulle jag ej
gifva dig friheten, om du blott kunde trifvas ute i vårt kalla
ombytliga klimat, om du ej, genom dess återvinnande, blottställdes att
engång förgås af kyla och frost. Arma pipi, som hårdt nog blifvit
utsedd att fängslas inom burens galler, då din ägarinna lycklig och
fri, obehindrad njuter af den alltlifvande glada naturen."

Att jag Emilia, således ej så ofta, och så obehindradt som hitintills
skett, kommer att sysselsätta min tanke och min penna med dig, finner
du i anledning häraf; likvist må Rosa af mig ej fordra förmycket, det
vill säga, hon får ej yrka ett fullkomligt försakande af detta för mig
så alltför kära nöje, då jag medgörligt nog, oafkortadt till henne vill
afstå hvarje möjlig timme af dagen. Ack Emilia! huru oförtänkt kommer
mig nu denna resa före; fyra veckor, hvilken mängd af dagar, skiljd
ifrån henne, som för mitt nöjes befrämjande aldrig afser egen fördel.
Det är med verkeligt tvång jag söker undandölja de tårar, hvilka
(barnsligt nog, jag medgifver det) vid tanken härpå minutligen
framtränga i mina ögon. Hvad som vid detta plötsliga aflägsnande ensamt
förmår lugna mig, är det säkra hopp, jag ännu i dag af Friherrinnan
erhöll, att nemligen hon redan om sex, högst åtta dagar otvifvelakligt
skall blifva i tillfälle njuta sällheten af sin efterlängtades ankomst.
På det min Emilia, intet må kunna hindra morgondagens, den enda som mer
återstår, fullkomligt ostörda åtnjutande tillsammans med Friherrinnan,
går jag nu att, enligt Rosas önskan uträtta de uppdrag hon i sitt bref
lemnade mig. Lef väl!



Den 8.


Natt hvilar öfver hela jorden, likvisst vill, innan äfven jag går att
njuta af hvilans hägn, min tanke och penna sysselsätta sig med dig,
ännu en stund. Emilia! Emilia! jag är ej mera så glad, så lycklig, som
ännu för några få timmar sedan jag var det; spöklikt och hånande
framställer sig för min själ, mitt härda, ovänliga öde, hotande att
vilja mörda det lugn, hvilket redan så välgörande spridt sig inom min
varelse. Du ler törhända, åt hvad jag nu går att säga dig, men nej,
Emilia! du ler ej, du kan ej le åt ett ädelt hjertas rena lågande
känslor, hvilket hjerta finner sin innerliga ömhet, fullkomligt, ja
fullkomligt obesvarad. Nå väl Emilia! C. älskar mig; Der har du i få
ord hela den smärtande hemligheten, hvars upptäckt kostat mig lika
mänga upprigtiga tårar, som den mer än förskräckt mig. Hör nu: sittande
i aftons inne hos min älskade mor, och med henne samspråkande om min
forestående resa, vår ömsesidiga saknad, hennes fröjd vid den väntades
ankomst o.s.v., afbrytas vi plötsligen genom C----s inträdande. Han
syntes synbart förlägen, som jag förmodar i följd af sina alltför täta
visiter, och kunde, tvärtemot hvad hans eljest så lätta umgängessätt
föranledt, i början af afton ej riktigt komma sig före. Snart skingrade
dock Friherrinnans uppmuntrande vänlighet denna iråkade olust, och nu
hördes han åter; enligt sin älskvärda liflighet, genom qvicka samtal
och infall, i dubbelt mått godtgöra sin första tröghet; som vanligt
förde Friherrinnan samtalet på sin Gustaf, bjöd redan på forhand med
hjertlighet Baronen alldagligen blifva hennes gäst, under den tid, som
för hennes sons hemmavaro blefve bestämd, tilläggande med en
uttrycksfull blick på mig, huruledes instrumentet, oaktadt Mathildas
långa frånvaro, dock ingalunda torde komma att förrosta, då tvenne så
ifrige musikälskare funnes i dess närhet. Hon hade knappt uttalat
denna sista mening, då Baronen, hvilken härunder muntert snurrat om med
sitt lilla spansk röö, bandlöst lät det nedfalla, och, häftigt
uppstigande från sin plats nalkades mig, i det han med stammande läppar
upprepade: "Er frånvaro! tänker ni då verkeligen lemna oss, och när har
väl nägot sådant blilvit beslutadt?"

Friherrinnan underrättade honom nu, om min redan dagen derpå
inträffande afresa; beskref skälmskt, huru "den väl ej syntes mig så
alldeles välkommen, emedan vanan att med tålamod bära mitt kors, redan
gjort hennes sällskap mig till ett oundvikligt behof; huru Friherrinnan
likväl vore öfvertygad om den trefnad det af mig så älskade landet
skulle skänka mig; huru välgörande dess milda klimat skulle inverka, så
väl på mitt lynne som hälsa, samt bereda hvardera mod och styrka, att
åter kunna underkastas stadslifvets pinsamma tvång." Baronen hade
härunder åter intagit sin plats, men försvunnen var nu på fullt alfvare
hans glädtighet, hvilken, oaktadt Friherrinnans sorgfältiga bemödande,
för i afton icke mera stod att återvinnas. Uppmanad af henne, att ännu
en gång före min afresa låta henne höra sin favoritsång, lemnade vi
hennes rum, samt ingingo till mina, der instrumentet redan stod
uppslagit. Jag nedsatte mig derinvid, och sjöng med gladt hjerta det
lilla af dig redan välkända stycket "Nå min bäste Paul! Du sjunger ej i
afton", yttrade Friherrinnan; "det ser verkeligen illa ut med de
musikaliske sammankomster hvaruppå, enligt hvad du nyss hörde, jag så
säkert gjort räkning. Jag fruktar min Gustaf dervid kommer att utgöra
solo-sångare, eller huru?" -- "O! min nådiga, goda, bästa Tante!
misstyck ej, jag bönfaller derom, min allt för plågsamma tröghet, men i
afton, nej, jag kan vid Gud! i afton hvarken sjunga eller skratta;
dessutom smärtar mig obarmhertigt en gemen hufvudvärk, hvilken i
betydlig grad bidragit att öka min modlöshet." -- "Min Gud!" afbröt
Friherrinnan med godhet, "den skola vi väl bjuda till att fördrifva,
åtminstone lindra, jag känner bestämt en souverain cur; vänta"... Och
med dessa ord lemnade hon hastigt rummet; men Emilia! hon hade knappt
efter sig tillslutat dörren, för än jag såg C. ligga inför mina fötter.
"Fölåt o! förlät, dyra, oändligen älskade Matbilda! den sig ej mer
sjelfmägtige, som på detta sätt vågar störa Er frid; förlåt! att jag
obeskrifligt älskar Er, att jag inför Er djerfs bekänna, hvad jag
fåfängt, fåfängt, längre skulle söka dölja. O! svara mig, måste ni
nödvändigt resa, och vill ni derunder åtminstone lemna mig det hopp,
att ni under denna olycksaliga frånvaro, någongång skänker mig Er
åtanke." Tänk dig Emilia min förskräckelse härvid; jag blef verkeligen
så häpen, så jag knappt förmådde bedja honom för Guds skull lämna den
plats, han så plötsligen intagit, försäkrande honom i hast härunder,
huru åtanken af personer, dem mitt hjerta värdera, städse utgjort ett
bland mina kärare nöjen. Jag satt ännn helt förlägen och högröd, det
sednare tillkännagaf alltför tydligt mina glödande kinder, då
Friherrinnan, alldrig till den grad efterlängtad, med sin hälso-balsam
inträdde. Hon begjöt nu under deltagande Baronens panna och tinningar
dermed, men tycktes fåfängt genom något medel i dag förmå återställa
hans synbart afmattade utseende. Jag tackade Gud, då han ändteligen
gick, ty så pinsamma hafva sällan några timmar förefallit mig. Ack
Emilia! hvarföre skall din Mathilda ständigt vara utsedd till ett mål
för bekymmer och oro; hvilket tvång bereder mig icke denna så alltför
litet påräknade händelse. Beklagansvärde C., nu först hafva verkeligen
mina ögon öppnats; nu först kan i dina dunkla förhållanden, jag för mig
förklara mången hitintills outredd gåta. Säg Emilia, tror du väl jag
skulle önska kunna motsvara C----s böjelse? Ja, det skulle jag vid Gud,
ty att han är en redlig, och rättänkt varelse, det sade mig ifrån
första ögnablicket af vår bekantskap, hans blick. Jag skulle önska, så
visst som mitt hjerta inom sig känner sin oförmåga dertill, att med
innerlig ömhet kunna besvara de känslor han till mig hyser; jag skulle
önska att med lika öppen blick, som mitt hjerta i denna minut för dig
slår öppet, kunna säga: "Mathilda älskar äfven Er!" Men, att ljuga,
hyckla, bedraga honom, det kan jag ej, dertill är han för god, för
ädel, och derföre vill jag upprigtigt säga honom: Mathilda älskar er
ej, men hon högaktar och värderar er deremot af allt sitt hjerta. Nej
Emilia! Mathilda är en gång bedragen, gäckad i sin heligaste kärlek,
och älskar mer ej så lätt; hon har visserligen intill den minsta skymt
i sitt hjerta utplånat minnet af honom, som var henne så outsägligt
dyrbar, i hvars blick hon såg sin himmel, sitt allt; hon känner för
honom, nu ej mer, icke ens föraktets isande köld; Han är försvunnen,
för evigt försvunnen utur hennes hjerta, hon äger mer intet band, men
tror sig likvisst alldrig mera för någon man kunna hysa denna
ovillkorligt öfverlåtande känsla, som ger sig utan förbehåll; utan
pryderi, utan förställning; som endast talar själens rena språk, det
klart fattliga, outsägligt saliggörande. Med upprördt sinne går jag att
söka hvilan, den jag likväl frugtar nu torde undfly mig. Flygtige irra
mina tankar ikring; skall jag för Friherrinnan väl delgifva denna
aftons händelser? Ja, det måste, det vill jag, emedan de ju äfven angå
mig sjelf. Nu god natt! på Liljedahl är jag åter hos dig!



Liljedahl den 17 Juli


Med Rosas _tillåtelse_, hvilken nu sjelf, lik en huld blomma, ett litet
stycke ifrån mig slumrar ljuft och roligt, hastar jag att invid hennes
öppna kammarfönster i några rader öfverlåta min tanke till dig. Ack!
min älskade, älskade Emilia! hvad ändå landet är gudomligt; huru
vackert allt här är, Rosa har fullkomligt rätt, då hon önskar att för
detta herrliga Liljedahl för alltid kunna uppoffra stadens tråk. Jag
måste nu medgifva, att jag på långt när ej föreställt mig detta ställe
så vackert det verkeligen är; sjelfva karaktersbyggnaden ligger nästan
sagt i skog, hvilken utgöres af höga täta lummiga lindar, de der
skuggande omgifva densamma. Ett vanligt stenkast ifrån sjelfva
byggningen, hvilken är en vånings, men äger trenne glada midtpå
liggande vindsrum, (Rosas och småbarnens,) leda tvenne dubbla alléer
ned till hafsstranden, hvarifrån man framför sig har den stora, breda
segelleden, hvilken vid öfverfarter mellan städerna Å. och S.
nödvändigt måste passeras, och på hvilken under desse här tilbragte
dagar, jag redan sett oräkneliga seglande fartyg långsamt förbisväfva.
Ungefär en verst sjöväg skiljer mig nu ifrån den lilla staden T.,
hvilken på andra sidan sjön, hus vid hus, trädgård vid trädgård,
utur höjder och dälder ses uppresa sin anspråkslösa massa. Mest
imponerande förefalla der, de urgamla, tätt invid staden liggande
klosterruinerne, jemte sin ännu till gudstjenst begagnade hvitmenade
stora gråstenskyrka, hvilka stående på en höjd, nära stranden, vid
lugnt väder, jemte kringliggande sträckor af berg, sjöbodar, qvarnar,
bryggor och båtar, i hafvets klara bölja darrande ses återspegla sig.

Klockan var redan öfver nio, då jag på aftonen, samma dag jag lemnade
S., hit anlände; Rosa hade nästan uppgifvit allt hopp, att jag den
dagen mera skulle komma, men satt likväl ännu ute på trappen, för att i
det längsta invänta min ankomst, då vid vagnens vändning i en af
alléerna, hon med blixtens hastighet sågs ila trappen utföre, och uti
ett språng med öppna armar komma att emottaga mig. Den täcka Rosa!
jag häpnade af förvåning att finna henne ännu mycket skönare, än
då hon för några veckor sedan lemnade staden; hon var i sin mjella
mousselins-klädning, och fladdrande gyllene lockar, så herrlig, så
ljuflig att ses, så jag vid hennes anblick omöjligt kunde afhålla mig
att med liflighet utropa: "Kors min älskade Rosa! hvad du på denna tid
blifvit ... blifvit"... "Hvad då?" frågade Rosa häpen -- "hvad har jag
väl blifvit?" Du har blifvit så oändeligt skön -- tänkte jag säga, men
den af mina läppar redan halfuttalade meningen, förbyttes nu, till ett
-- "oändligt utbildad och fet." -- "Ja ja ser du", skämtade Rosa, och
gjorde härvid ett skutt fram, "jag äter också med den glupskaste
appetit, samt jagar ikring hela dagen, det skall väl allt något verka;
dock, det förgår nog", tillade hon, med en liten lätt suck, "endast jag
återkommer till den kalla ledsamma staden; men, kom nu; hör Rosberg,
kör intet fram till trappan, utan låt hästarne pusta här en stund, till
dess vi hunnit fram, pappa och mamma skola ej ana", och vid dessa ord
drog hon mig vid handen vägen framåt. Verkeligen gjorde Hofrådet och
Hofrådinnan stora öqon, då vi tyste och oförmodade inträdde i matsalen,
der hela famillien, den otåliga Rosa undantagen, som bäst höllo på att
göra sin aftonmåltid. Sedan välkomsthälsningar, samt bespisning i
behörig ordning försiggått, och jag derunder förtäljt det obetydliga af
stadsnyheter jag visste, sades sluteligen hvarann ett: "god natt" och
nu bar det i fullt språng trappan uppföre till Rosas rum. Här öppnades
nu på fullt alfvare våra hjertans förlåt; hvardera af oss hade så
mycket att meddela den andra; jag fick redogöra om soupéer, caffén,
spektakel, med ett ord allt, som under namn af nytt föreföll Rosa
begärligt att åhöra, ehuru ej så att njuta. Hon deremot hade under sin
vistelse här ute, ifrigt sysselsatt sig med uppdragandet af hvarjehanda
blomster; tillsammans med trädgårds-Erik rangerat en plantskola,
hvilken tycktes henne lofvande, och den jag nödvändigt morgonen derpå
skulle bese; hennes löfkojor, tasetter, resedor, mångdubblade neglikor,
tuberoser, anemoner, gula liljor etc, gåfvo alla godt hopp; deremot
gjorde hyacinterne på kall jord, äfvensom hvita och röda mossrosorne,
henne lifligt bekymmer, emedan den fina masken på de sednare samt de
gulnade bladen på de förre, kommo henne att ana intet godt. Under
vexlande, men oafbrutne samtal, förgick sålunda timmarne tills inpå
midnatt, då vi hvardera af våra tunga ögonlock om sömnen påminte, funno
för godt att uppsöka våra hviloläger.

Morgonsolen fann Rosa redan till fötters, och i trädgården, dit
bekymret om hennes hyacinter lockat henne. "De synas af den milda
nattdaggen gud ske lof något uppfriskade", voro de första ord jag vid
mitt uppvaknande hörde henne yttra; "nu måste du äfven upp söta
Mathilda", tillade hon då hon ändteligen fann mig vaknad, och mildt
tillkastat mig en morgonkyss, "att följa mig genom plantskolen, hvilken
ligger till venster om stora gången, der Erik vårdslöst nog, i går
afton lemnat några telningar ovattnade. De skulle af solen snart
förtärts, de arme! om icke jag i tid upptäckt denna efterlåtenhet,
hvilken derföre nu måste rättas." Under denna allvarliga afhandling,
hade Rosa tillburit mig hvartenda af mina klädesplagg, och stod nu
endast väntande, att i mig snart finna en deltagande följeslagerska.

Huru balsamisk kändes den morgonfriska luften, då vi nu utträdde till
trädgården, ack Emilia! jag upprepar ännu en gång "hvad naturen är skön
och gudomlig!" Daggen glänste herrligare än diamanter på de gröna
bladen af träd och blommor, hvilka undandolde för solens strålar, under
vår promenade vexelvis erbjödo sig för våra ögon. Här och der öppnade
en blomma sin kalk, för att i solens milda värme småningom fullkomligt
utveckla sin prakt. Himmelen öfver oss var så klar, så ren, som färgen
i Rosas blå öga, hvilket stundom spanande, blickade upp mot dess hvalf,
att upphämta om denna dag, enligt trädgårds-Eriks spådom möjligen kunde
gifva regn, eller om hon borde ombestyra trädgårdens general vattning,
m.m. Men, nu voro vi vid plantskolen, der Erik redan bugande stod med
hatten i ena, samt vattenkannan i den andra handen. Jag väntade nu, att
få höra Eriks välförtjenta skrupens, ty Rosas mine såg rätt betänklig
ut, då hon inne hos mig gjorde beskrifningen om sin upptäckt, och kunde
jag såleds ej afhålla mig, att i tysthet le, då hon med afmätta steg
närmade sig Erik, i det hon yttrade: "Hör nu min beskedlige Erik, gif
de der telningarne något ymnigt vatten, jag ser du måtte glömt dem i
går, ser du den här, och den här, och den der äfven, ville du ej ännu
en gång gå öfver dem allesamman?" Erik hörsammade lydaktigt Rosas
begäran, och dermed var skrupensen slut. "Se så", sade Rosa till mig,
"nu är jag nöjd, följ mig nu till mina älsklingar, så skall du få se,
huru täckt de frodas." Hon forde mig nu till långa sträckor
blomsterrabatter, der oräknelige sorter herrliga blommor, dels redan
syntes utspruckne, dels som bäst höllo på att gå utur knopp. Rosa var
så lycklig vid deras betraktande, så hennes fröjd verkeligen smittade
mig. Vi vandrade ifrån blomma till blomma, gingo och kommo, kommo och
gingo, och med ett ord, glömde sluteligen helt och hållet så väl
morgonhälsningar, kaffedryck som frukosttimme; jag var med skäl något
skamflat, då Hofrådet arm i arm med sin fru, omsider sågs nalkas gången
uppföre, hvarvid Rosa med vidt utbredda armar, flög att lemna dem sin
gemensamma omfamning. Vi åtföljdes nu, sedan vi alla gjordt en par slag
kring trädgården, till salonen der Rosa och jag, med god appetit, lät
oss smaka det hittills försummade.

Jag vill nu utan omsvep skrida till redogörande af husets inre, hvilket
såsom hvarje annat hus, hvars krets utgöres af flere olika personer,
äfven yppar olika begrepp och åsigter af lifvet.

Hofrådet, en redbar, rättskaffens man, hvilken, ehuru ännu i sina bästa
år, redan bär prägel af omsorg och bekymmer, känner du redan; han är
oändeligen treflig, och raillant, i synnerhet då han, som fallet för
närvarande är, för någon tid fått afskudda sig sitt eljest ständiga
arbetstråk; älskar med innerlighet sin omgifning, samt afser sällan
någon uppoffring, den han utan olägenhet kan göra dem. Hans fru har jag
ju äfven för dig omnämnt; hon tyckes vara en krona bland Fruar; ytterst
ordentlig i sitt hus, förekommande värdinna, en öm, uppmärksam mor för
sina barn, samt har för öfrigt ständigt ett vaksamt öga öfver
sedesamhet och välförhållande hos en hvar i sitt hus. Öfver äldsta
dottren "Rosa" lemnar jag dig alldeles ingen beskrifning, en sådan
skulle troligen hos mig upptäcka allt för mycken partiskhet. Efter
henne följer i ordning Leontine, en trettonårig flicka, hvilken väl
kunde vara något, men är i mina ögon bra litet. Hon uppenbarar i hela
sitt väsende en sjelfkärlek och absurd bestämdhet, som vid hennes år
icke allenast blir löjlig, men äfven stundom förarglig; hennes vilja
tyckes obegripligt nog (måhända för det ovanligt täcka utseendets
skull) alltid gälla. Detta är det enda jag hos den eljest så förnuftiga
Hofrådinnan verkeligen ej kan gilla. Att flickans hjerta likväl icke i
grund är elakt, derom är jag öfvertygad, likasom att hon under en
allvarligare tillsyn ännu kunde blifva en rätt älskvärd varelse. Rosa,
till hvilken jag redan en och annan gång, liksom par hasard framkastat
yttranden i detta afseende, öfverskyler likväl alltid systerligt dessa
allt för tydligt i ögonen fallande brister, och hänför dem ständigt med
älskvärdt öfverseende, på ungdomens, och oerfarenhetens stora räkning.
Måtte hon häri hafva rätt. Nu kommer Adolf, en elfva års gosse, i ålder
näst Leontine; äger ett ljust fattligt begrepp, hvilket gör att han vid
sina år redan besitter kunskaper, jemförliga med ett barns om femton.
Han är ögonskenligt hela husets gunstling, anmärkningsvärdast dock
gamla Jungfru Batas, hvilken i honom ser sin ögonsten. Han tyckes äfven
förtjena denna allmänna hyllning, ty ett lifligare, och tillika
lydaktigare, samt hvad putsning beträffar, ordentligare barn kan man
sällan se. Han har nu, i följd af den redan tillryggalagde
ångbåtsresan, på hvilken han, enligt hvad jag nämnt, var far och syster
följaktig, äfvensom ditto Johanne-ferien, passerat någon tid hemma, men
vistas derimellan för ständigt i S., der han för en till Hofrådet
aflägsen slägtinge läser privat. Jag emotser redan en alltför
bekymmerfull morgondag, emedan i och för hans studier, den, blifvit
utsedd att på någon tid åter aflägsna den lilla älsklingen ifrån
hemmet.

Nu återstå de tvenne yngsta barnen, Hanna och Victor, hvilka afgjordt
förblifvit mina älsklingar. Du kan omöjligt tänka dig ett
oskuldsfullare, menlösare utseende, än det, hos den 10-åriga Hanna,
hvilken väl icke i fägring kan jemföras med Leontine, men deremot
oemotståndligare än dennes skönhet, fängslar hjertat. Hon har
fullkomligt lånat Rosas ljusa lockar, hvilka i naturliga, ymniga vågor
ledigt rulla öfver axlar och hals, äfvensom uttryck och färg af Rosas
ögon. Har en den aldratäckaste rosenmund, samt en liten, något trubbig
näsa, hvilken ännu mera bidrar att göra hennes utseende anspråkslöst.
När hon sålunda, i sin hvita drägt står framfor mig med en nästan
alltid frågande, något fruktande blick, o! hvad hon då är öfver all
beskrifning ljuf, jag hänföres vid dylika tillfällen ovilkorligt att
sluta den älskelige varelsen i mina armar. Lilla Victor, en prägtig
brun yster fyra års pojke, gör ofta sin syster företrädet stridigt,
öfvar egen hands rätt hvar han kommer öfver, utan att bekymra sig om
huruvida hans företag falla sig väl eller illa; finner intet skåp eller
dörr för hög till påklifning, samt gör dagarne igenom, oupphörligt
sjungande, kring bord och bänkar sina förunderliga caprioler. Jag har
oförmodat lyckats att i nästan lika grad med Rosa ådraga mig hans
ynnest, hvarföre han vid hvarje af oss företagen promenade numera
ständigt ses utgöra vårt sällskap.

Nu tror du väl, jag med Guds hjelp hunnit med hela den omständligt
uppräknade personalen till ett önskadt slut, men nej, så är ej fallet;
ännu framställes för dig trenne, huset tillhörige personer, hvilka, i
anseende till den plats de der innehafva, ej gärna ifrån räkningen böra
uteslutas. Den första af dessa, Mamsell Aramintha U., en äldre, och
halfsyster till Hofrådinnan, omkring fyratio år, kan med skäl anses
såsom ett af husets märkvärdigaste inventarier, och utgör för de yngre
barnen ett slags Gouvernante; hon går beständigt klädd i hvitt, emedan,
enligt hennes egen utsago, hvitt alltid klädt henne bäst; ses äfven
alltid i obetäckta armar, emedan hon ifrån ungdoms år varit svag för
hvita och vackra sådana, samt på sednare hälften af sina tillryggalagda
år, alldeles tyckes glömma att tiden uppå hennes egna, redan gjordt
betydliga ingrepp. Dertill kommer ännu det kortklippta håret, hvilket
med omsorg lockadt á l'enfant, mot det redan bedagade, öfver
middagslinien skridna utseendet, yppar en anmärkningsvärd contrast. Ett
band af högröda stora coraller, variera en om en med oformliga
bernstens-perlor och öfvergifva aldrig hennes hals. Hon tyckes
verkeligen vid hvar och en perla särskildt förena mysteriösa minnen
ifrån sin flydda ungdomstid, ty jemt ses hon mellan läpparne eller
fingren, perla för perla, tankfull avancera bandet framåt, tills på
dylikt vis hon ofta circulerat det flere hvarf omkring. Den tid hon ej
med barnen finnes sysselsatt, upptages vanligen af romanläsning, för
hvilken hon skall vara -- snart sagt -- till ytterlighet passionerad,
också har bland åtskillige romanförfattare, hon främst och förnämligast
helgat den älskelige "La Fontaine" hela sin dyrkan och hyllning. För
resten gör Mamsell Aramintha icke så alltför ringa anspråk på att synas
beläst, till och med språkkunnig; talar "onaturligt gärna" om: Trojas
belägring, Argonauternas tåg till Kolchis o.s.v. ehuru hon derunder
onaturligt ofta -- på vetandets vägar -- gör de aldra onaturligaste
snedsprång. Inblandar i hvartannat ord af sin conversation, de galnaste
fransyska ord, så det verkeligen ofta gör mig bryderi att rätt fatta
hennes gåtlikt uttalade meningar. Till all lycka har dock Hofrådinnan
visligt afstyrt Mamsell Araminthas ofta förnyade förslag att äfven på
barnen öfverflytta sin språkkännedom, förmodeligen af orsak, det
gouvernantens ofullkomlighet legat i för öppen dager.

En radical motsatts af denna finner du i Mamsell Stin-Lovis B., en
syster till Hofrådet, hvilken väl äfven redan af 40 bistra vintrar
låtit sig öfversnöga; på hennes skuldror hvilar egentligen hela, så väl
yttre som inre oeconomien; hon är i köket, i källarn, i skafferiet, i
fisk-, kött- och spannemålsbodar etc. en oumbärlig person; hon
anordnar, commenderar, bastunerar, vid behof, alla sitt skrå
tillhörande tjensteandar, med obehinderlig magt. Hon är väl till sitt
lynne stundom något olustig, och trätgirig, samt vid dylika tillfallen
ej rätt god att ses i munnen, men befinnes dock öfverhufvudtagit en
ganska medgörlig godhjertad varelse, samt hedrar i stolt medvetande af
sin förmåga, hvad kokkonsten beträffar, på det aldra yppersta, högmögna
Mamsell Wargs odödliga minne. Dessa båda sistnämnda personer äro de
enda, hvilka i denna älskvärda famille ej kunna fördraga hvarandra;
hvarföre tredje person ej må undra öfver att vid bordet alltid finna
Mamsell Araminthas portioner utgöras af de minsta och mest vårdslösade.
Är möjligen en bränd kant i puddingen eller en mindre smaklig bit af
steken, eller någon skadad klimp i soppan att tillgå, må hon med all
säkerhet derå göra räkning; likasom Mamsell Stin-Lovis sällan någon dag
går i mistning om någon pique, i anledning af sin gammalmodiga croteska
nångsjalanta klädsel, sina croteska fasoner, sin _inprovance_ hvad
ejmabilité och umgängesvett befräffar, o.m.d.; hon förstod jemt om jemt
endast tillblandningen af _ombletter_, samt stekningen af _jambong_ dö
_grise_ och dermed nog, ty att kökspigan Annalena icke var så oklok och
stupi, visste hon nog, ehuru Stin-Lovis alltid tog hela märiten åt sig.

Men sluteligen kommer så i ordning den prägtigaste af alla gummor och
möer, den gamla hederliga Jungfru Bata; en trogen familjens tjenarinna,
hvilken med ömhet skött och vårdat ifrån den störste till den minste af
Hofrådets barn; hon äger ock öfver hela huset ett mägtigt inflytande
och förunderligt är, att sedan om husets angelägenheter långa
rådplägningar mellan de mer vigtiga personerne ägt rum, gamla Batas
utlåtande i saken dock sluteligen måste infordras, hvilket, alltid
grundadt på erfarenhet och förtanke, mestadels kommer att gälla. I
samråd med gumman företages således alla inträffande hushållsgöromål.
Äro om hösten syltning och saltning för hand, har med all säkerhet i
gummans lilla kammare tvenne kloka hufvuden slagit sig tillhopa, ty
ehuru öfvertygad om sin förmåga, hör Mamsell Stin-Lovis dock ej till
dessa egenkära varelser, hvilka anse det sjelfgjorda för bäst; tvärtom,
finner hon ofta gamla Batas råd ganska visa och förståndiga, samt
följakteligen icke olämpelige att efterfölja; till exemp. spenaten, den
Mamsell Stin-Lovis alltid plägat torka, hade hon enligt Batas råd
funnit bibehålla sin färg vida lifligare såsom insaltad, persiljan höll
sig vintern igenom grön och vacker, inpackad i smör, i stället att den,
enligt Mamsell Stin-Lovisas bruk, såsom torr i påse, blifvit brun och
grusig; sockerärterna spritade och torkade i ugn, voro till anrättning
tusende gånger smakligare, än de ripiga, hvilka i sina skidor trädde på
tråd, i veckotal hängt att torka och segna i Mamsell Stin-Lovisas egen
kammare. Ägg stående på den smalare ändan, och i torr hackad halm
inlagde, alltid säkrare bibehållne, än de, hvilka hon platt nedliggande
brukat bevara i salt, aska, agnar och så vidare. Af sjelfva Hofrådinnan
ombesörjes alldrig spånader, väfnader och dylikt, om ej Jungfru Bata
alltid skall hafva ett ord, och ett öga med i laget; Barnen äga i henne
en vänlig domare och fredstiftare, om i deras lekar någon gång en liten
tvistighet uppstår; äfven för domestikerne ses hon en ständigt vakande
argus, hvilken svårligen står att föra bakom ljus. Men, för att ej
alldeles uttrötta ditt tålamod med beskrifningen om gamla Bata, vill
jag endast i korthet tillägga henne de trenne små-idéer hvaraf hon i
synnerhet mägtigt styres; till exemp. hvarje Lördagsafton, sedan
klockan slagit sex, får ingen i huset sysselsättas med arbete,
fullkomligt stillestånd skall då efterträda den i flit tillbragte
veckan, samt hvar och en så tillsägandes, lekamligen bereda sig att
emottaga den annalkande sabbaten. Först sedan gumman kringvandrat och
funnit alla spinnrockar, stickstrumpor, sykorgar etc. undanförde,
återvänder hon tillfredsställd och fryntlig till sitt snygga rum, der
hon utur sin stora gamla psalmbok, andäktigt höres uppstämma sin
aftonbön. Vidare, följer hon punktuelt, hvarje i året infallande ny och
nedan, bakning, brygd, tvätt, ljusstöpning, tvålkokning, ja till och
med golfskurning, har sina vissa bestämda tider, hvarifrån ingen
afvikelse göres; också är hon alltid densamma, hvilken ordningsmässigt
gör vederbörande uppmärksam på till dylika göromål infallande tider.
Den tredje och sista af gummans svagheter är en noga iakttagelse af
familiens alla namns- och födelsedagar, och förgifvit är hon den
första, som till hvarje nyår erhåller sin egen almanacha, på det hvarje
sådan utmärkelsedag, medelst behörige streck och punkter noga skall
kunna observeras. En sådan dag år alltid caffet att vänta en timme
tidigare; den torra kaffedoppen, förvandlad till en mjuk kringla med
större omkrets än vanligt, tillkännagifver en hedersdag; på
middagsbordet synes en eller par rätter mer än eljest, allt högtiden
till prydnad, samt framför allt, ses Jungfru Batas anlete, så gladt och
högtidsbjudande, så hvarje medlem af huset, hvilken något så när känner
hennes favoritvurm, däri kan läsa det i almanachen inträffade strecket.
Och nu slut med den anmärkningsvärdare personalen härstädes.

Som du ju hörde, inträffade Hofrådinnans namnsdag par tre dagar efter
min ankomst hit; redan dagen före den vigtige "trettonde?" hade de små
uti sina rum, i öfre våningen, på egen hand arangerat ett slags
skuggspel, hvarmed de följande dag ärnade surprenera sin mor, och till
hvars repeterande vi samtelige, Hofrådinnan med fastrar och mostrar
dock undantagne, mot qvällen blefvo inviterade, emedan man nödvändigt
borde komma i erfarenhet af hvilken effect alltsammans dagen derpå
skulle göra. De utsedde platserna intogos således af oss, trenne
åskådare. Hanna placerades såsom utpost vid dörren, på det man af
modrens oförmodade mellankomst ej skulle öfverraskas, och derpå begynte
comedien. Bakom ett upphängt lakan, upplyst af några ljus, framfördes
nu krokbenta hästar, tjockmagige herrar, långa damer med snäfva
kjortlar och stora fötter, hundar, pojkar, fåglar, träd och hus, allt
utan ordning eller proportion. Utan uppehåll tågade denna samling fram
och åter, så länge åskådarene visade sig hugade att betrakta densamma.
Till slut, sedan den oräkneliga skaran öfvergått till stillestånd,
framdrogs ett ofanteligt hjerta; här tycktes de små konstnärerne
uppbjudit sin yppersta förmåga, ty utur det stora, framsprungo otaliga
små, som på de veka pappers styltorne nickade än hit, än dit. Ur hvart
och ett sådant hjerta framstack ännu en så kallad engel, med hvar sin
dugliga bladqvist i hand; detta förunderliga phenomen tycktes de
spelande personerne vara det angenämaste, och gjorde äfven efter mycket
figurerande, slut på saken. Nu framkommo de äfven alla att skörda lof
och beröm för den utmärkta skicklighet hvarmed de tillställt denna
ståt, lakanet nedtogs, hela bingan af pappersdockor undanrödjades och
bortstädades, på det Fru Hofrådinnan ej måtte få minsta aning om den
herrlighet, hvarmed man följande dag ärnade fägna hennes ögon; det
rykande théköket inbars i stället, hvarvid med lätt hand Rosa
presiderade, och kort derpå inträdde äfven den för en stund sedan så
mycket fruktade Hofrådinnan, för att i de smås rum, i sällskap med oss
öfrige intaga sitt thé. Sedan dagen derpå morgonhälsningar,
gratulationer, litet sång och musicerande för sig gått, samt barnen
allesamman förärat Hofrådinnan sina små skänker, intogs vid det af Rosa
smakfullt blomsterprydda caffébordet, under fröjd och trefnad, den
välsmakande drycken; derefter proponerades af Hofrådet, att på den
herrliga morgonstunden kring nejden göra en liten promenade, hvartill
en hvar af hjertat instämde. Man begaf sig således snart åstad, och
uppnådde efter en liten stunds vandring, en täck lund, der naturen
verkeligen tycktes slösat med sina gåfvor, icke långt ifrån
sjöstranden, omgifven af vackra tättvuxna björkar, hade slumpen danat
en den skönaste löfhydda, der träden i dubbla rader omgaf den lilla
terrain, hvilken inom dess hägnad utgjorde en fullkomligt cirkelrund
slät gräsplan; här öfverraskades Hofrådinnan af den anblick Rosa
medelst min och ett par arbetares tillhjelp tillställt. Vi hade
nemligen, under de trenne förutgångne dagarne sysselsatt oss med
uppförandet af en torfsoffa, hvilken äfven cirkelrund och prydlig
genomkransade hela berceau'n. Midt i cirkeln uppreste sig ett altare
med en liten upphöjning, der en blomsterkruka med en den aldraskönaste
blommande rosenbuske böjde sig. Kring altaret sågs ännu ett slags bord,
äfven bestående af torf, hvaruppå de läckra frukostanrättningarne nu
syntes uppdukade. Så obetydlig denna tillställning i det hela var,
orsakades likväl den älskade modren derigenom en innerlig fägnad. Hon
upphörde ej att förundra sig öfver huru, under tysthet, och henne
fullkomligt omvetande, allt detta försiggått, lemnade oss sina vänliga
tacksägelser häröfver, samt syntes af hjertat glad och tillfredsställd.
Under förnöjsamhet tillbringades här ett par timmar, hvarefter man
återvände till hemmet; men nu hördes och sågs,

    Dörrarna smälla,
    Pigorna snälla,
    Putsa och damma
    kring stolar och bord;
    Mortlarne klinga,
    Kökspojkar springa;
    Med fetaste smör redan stekgrytan smord.

Hit och dit, fram och åter tassade nu i jemn släpande täckt gamla
Jungfru Bata, och lät sitt skarpa, vid ordning vana öga sväfva kring
väggar och golf, för att uppsnappa, hvad som möjligen ännu kunde ändras
och förbättras genom putsning m.m., ty till middagen väntades några
gäster ifrån T., och således fick ingen i taket hängande fördold friare
eller något å de klara fönsterrutorne anstruket femfingradt märke efter
lilla Victors näfvar blifva synligt; sådant låg allt på gummans ansvar.
Då nu omsider uti rummen icke mer ett fjun stod att upptäckas, barnen
putsade och fina, middagsbordet med mjellhvit duk försedt, stod
färdigt-serveradt, sågos småningom tvenne slupar med sina allt tätare
och tätare, i vattnet doppade glänsande årblad, närma sig stranden;
kort derpå förmärkes lif och rörelse i alléen, och nu under nigningar
och bugningar, kyssningar, skrapningar och complimenteringar inträda:
först den långe vänlige Pastor H., jemte sin lilla runda ännu vänligare
fru, samt ett par de täckaste brunlockige kärleksplantor; item desse,
den lilla stadens högtärade Herr Borgmästare med sin, som det tycktes
af tidens fåfänga anda något smittade fru, samt tvenne svägerskor, hos
hvilka tvenne sistnämnda personer kjortlarne redan synbart kunde
upptäckas innehålla väl tre alnar i vidd, samt ett qvarter mera i
längd, än den lilla pastorskans. Likaledes skiljde sig Borgmästarinnans
moderna dubbla kring negligéen gående burr, och bjerta storrosiga
snilj-shawl, hvars bakhörn vördsamt kysste sista snuten af den moderna
kjortelfållen, betydligt ifrån Pastorskans urmodiga spetshufva, samt
lösbårdade hvitbottniga långshawl, hvilka hvardera anspråkslöst
vittnade om redan längesedan passerade tider. -- Men vidare i texten,
eljest tröttna verkeligen under uthållande bugande Postmästaren samt
Postmästerskan A., jemte deras fullvuxna dotter och tvenne långluggade
herrar söner, hvilka redan länge stått och väntat på tillfälle till
presentation. I deras sällskap ses ännu den sista men icke
oumbärligaste af de nyss anlände. Enkefru Cornetskan Hagelbom, hvilken
äfven boende i den lilla staden, har sitt såkallade observatorium, ett
litet trefönstradt vindsrum, liggande så förträffligt afpassadt, med
utsigten åt de fyra, mest freqventerade gator, så hon derifrån kan
upptäcka, icke allenast hvart steg eller företag af vandrande
menniskobarn, men äfven hvartenda hopp eller språng af den aldraminsta
hund eller katt. Att i så fatta omständigheter, hon för Herr
Postmästarn är en alldeles behöflig person, faller af sig sjelft;
hvarföre hon äfven såsom årliga sportlar i Herr Postmästarns hus,
bestämt 7 gånger i veckan åtnjuter sina fulla tre rågade koppar caffe.
Men nog härmed, herrskapet tyckas nu samtelige hvilat ut, placera sig
som bäst, vid värdinnans förnyade persvasioner, till bords. Under det
nu den rödbrusiga Pastorskan bjuder till att hålla sina plantor i styr,
Borgmästarinnan oförmärkt gör sina observationer, på så väl egen, som
systrars, och gårdsdamers parure, Postmästarinnan jemte sin dotter rak
och adräitte reflecterar öfver systerkaka, gelée-skålar, samt
silfvercouverter, Cornettskans falkögon göra sin rotund kring hela
laget, hvarunder hon utur Postmästarns, med upphöjt arbete försedda
silfverdosa, ifrigt tar sig ny klarsynthet, är bäst att småningom,
under växlande, icke så alldeles ledsam allmän conversation, låta
rätterna göra sin tour kring bordsrunden. Att några interessanta, eller
ovanliga ämnen dock icke afhandlades, finner du väl ej underligt; ty,
torr och mager är den lilla staden, och ännu magrare dess själaspis;
man nöjde sig alltså till det mesta med den kroppsliga, och hade äfven
dermed snart hunnit till ända. Kaffet skulle nu serveras i trädgården,
samt théet i Rosalund (namnet på den nyss anordnade löfsalen), i följd
hvaraf, efter intagen middag, hela samlingen styrde sina steg till det
i trädgården liggande lusthuset; men nu spordes fröjd och gamman ibland
fruarna, ty kaffet, det prisvärda kaffet, löser lika lätt och
förrädiskt hos dem, som drufvans safter hos mannen, den tystlåtnaste
tungas band, och således juttades och smuttades och resonerades nu af
hjertans grund, hvarunder de äldre herrarne kring närmaste
trädgårdsgångar gjorde sina tourer. -- Ungherrarne med till vristen
blankade stöfletter samt deröfver trädda något urvuxna gula nankins
benkläder, stodo i småstadsställning knirrande mot hvar sin
lusthusdörr, och funderade öfver rätta sättet att med de unga damerna
ändteligen anställa något samtal. Dessa sistnämnda, (damerna nemligen)
voro likvist af svåraste sorten att få till lifs, ty oaktadt Rosas och
mina upptänkligaste bemödanden, erforo vi endast: "ja", "nej", "jag vet
inte", "jag tackar", "kära Bina", "kära Stafva", och "kära Lova",
hvilka ord verkeligen voro de enda, hvarmed Mamsellerna varierade.
Lova, Bina och Stafva, åtföljde af Mamsell Aramintha, Rosa, mig, samt
våra båda ungherrar i släptåg, gjorde väl då och då en liten utflygt
till något kringliggande buskage, hvarunder en och ann höggul
sammetsros eller högröd Pion, ådrog sig Mamsellernas uppmärksamhet och
högljudt beundrades; men dermed stadnade merändels förlustelserna.
Rosa, som ni hjertat gerna ville förskaffa sina gäster någon trefnad,
föreslog nu, att åter uppsöka salonen, der hon ville roa de unga med
litet musik. Härom funnos alla ense, och anförd af Rosa, dit inträdde
vi nu samtelige, hvarefter en munter valtz snart ljudade ifrån
instrumentet. Men nu skulle du sett Hr Lasse och Hr Figge A., emot
gårdsdamerna iakttaga sina skyldigheter; Mamsell Aramintha med
nedfallande lockar figurerade först länge och väl under en ständig
promenade, hvilken jag trodde aldrig skulle taga slut, arm i arm med
långa Lasse, hvarunder jag oemotståndligt påmintes om våra muntra, men
högst komiska bondbröllop i hemnejden. Dock! sedan på detta vis väl sex
hvarf kring salongsgolfvet uttågats, tog man sig vid det sjundes
början, oförmodadt courage, och nu trippades under full hvirfvel ännu
väl lika många kring rummet, hvarefter båda parterne pustande och
uttröttade, hastade att uppsöka sig platser. Det hade sannerligen varit
synd att ej fått åse detta solopar. Jag skulle då icke med den
liflighet nu skedde, kunnat imaginera mig hvilken effekt mina
tillämnade svängningar med Herr Figge skulle göra; likvisst tror jag
de, om möjligt öfverlräffade det första parets, ty, olyckligtvis hade
Hr Figge några dagar förut fått snufven om några tourer till en
fransysk quadrille, hvaröfver han nu vidt och bredt ordade; "Han vore
fasligt kär i franska danser, spelte sjelf litet viol, men var ej i
stånd att kunna införa dessa danser i T., emedan alla menniskor der
tyckte mer om de svenska, samt spelman Patrik Stollt, dessutom befanns
alldeles oläraktig vid uppfattandet af musiken beträffande de franska."
Följden af allt detta blef, att vår promenade räckte sina väl fulla
åtta hvarf; att Mamsell Binas och Mamsell Lovas ögon, ledsagande oss
genom alla dessa opåräknade direktioner, icke utan förtrytelse
varsnade, hvad de, genom desse onödiga strålningar länge nog gingo i
mistning om, och att sluteligen och sist jag, sedan ändteligen min
Cavalier ett par slag kring rummet med mig nigit sig fram, för honom
gjorde min tackskyldigaste reverence. I samma takt och med samma
beredelser upptogos härefter af de maktinnehafvande herrarne, den ena
damen efter den andra, hvarunder den fullkomligaste munterhet ägde rum.
Att detta för de främmande var det lyckligaste påhitt Rosa kunnat göra,
syntes mer än klart; hvarföre hon äfven, stundom underhjelpt af mig, i
timmo-tal lät sina valtzer och quadriller högljuda. Verkeligen hade
icke dansen så upplifvat Mamsellerna, så under théet de nu meddelade
Rosa och mig, huru i den lilla staden, Mamsell A. och Mamsell B. på
sista kaffet hos Rådman D----s voro klädda, huru Mamsell F. redan hade,
såsom Rosa och jag, rynkade ärmar så väl upp, som nedvid; Huru Mamsell
G. obegripligt nog alltid först viste alla moder; huru hennes klädning
alltid förgifvit var en par alnar vidare än andras: huru rolig och
qvick fröken H. (den enda fröken staden ägde) var; huru man rigtigt
kunde skratta sig till döds då hon skafvade eller kromade sig såsom fru
S., fru K. eller fru L. då hon valsade såsom Mamsell M. eller
figurerade såsom Rådman N. eller Adjunkten O. -- Ja, hon var alldeles
för galen och rolig; och när hon agerade utur Frithiof, eller Axel,
se'n, och föreställde Ingeborg, eller Axels brud, nej, hon var för
rolig, herrskapet skulle rigtigt skratta sig sjuka, om de en gång
skulle höra henne. -- "Gud bevars derifrån", sade Rosa halfhögt till
mig, i det hon tog min arm, och åter styrde kosan tillbaka till salen,
"Gud bevare oss verkeligen nådigt ifrån en sådan nödvändighet." Mot
klockan åtta, sedan allt hvad lif och anda ägt, ja, ifrån den äldsta
till den yngsta, födelsedagen till heder, deltagit i en munter dans,
skreds omsider under tacksägelser och hugseringar, till uppbrott,
hvarefter värdsfolket artigt nog sjelfve till stranden nedföljde, samt
formeligen inskäppade sina gäster. Aftonen slöts under jubel och skratt
med det för barnen så oändeligen interessanta skuggspelet, och Mamsell
Aramintha försäkrade sig "på länge ej halft en så amosant dag." För
resten hafva de här passerade dagar upptagits af musicerande, sång, små
handarbeten, men väsentligast af promenader, på hvilka här är otaligt
många, och olika att tillgå. Jag har verkeligen sällan sett så utmärkta
lägenheter. Ack! vore ni endast här, Friherrinnan och du, hvad jag då
kunde skatta mig lycklig. Men nu slut med allt detta vidlyftiga
relaterande; dagen ljusnar redan märkligt, och just nu gal äfven den
morgonvakne tuppen sitt kukukiku, hvilket i stället att mana till nytt
lif och verksamhet, förer mig att njuta hvilan. God natt!



Den 30.


    Och bergfast rot, uti det unga hjerta,
    slog kärlek snart. --

Huru många dagar kan du ej räkna Emilia, sedan jag sednast samspråkade
med dig, men säkert lemnar du mig dock, för hvar och en sådan;
särskildt, din tillgift, då du får veta huru olika mot de första, dessa
sednare här förgått. Som ingen hemlighet deraf göres, hastar jag nu att
meddela dig, huruledes en liten vacker, ljuflig, glad och lycklig brud,
numera hoppar ibland oss; kort sagdt, Häradshöfding R., hvars blotta
namn kom Rosas kinder att på Grefve X----s bal täfla i färg med purpurn
på de mörkaste rosor i hennes trädgård, han sjelf, har redan för
ungefär tio dagar sedan, hos Rosa, samt hennes föräldrar, formeligen
anhållit om Rosas hand. Söndagen efter sedan den lilla middagen för
T.-boerne gafs, anlände han hit, icke på en hvit friarhäst, men
sittande i en nät Chaise, förespänd med en den stoltaste bruna häst
händelsen fogade, att Rosa och jag samma dag efter slutad middag,
begifvit oss ut, för att jemte njutandet af en nyss erhållen
interessant lectur, äfven njuta af den herrliga dagen, då oförmodadt
ett åkdons rullande å den framåt ledande landsvägen väckte vår
uppmärksamhet. -- "Låt oss skynda att möta den ankommande", sade Rosa,
"det är otvifvelaktigt underrättelser ifrån Adolf, ty pappa väntar det
insände budet tidigt hem i dag;" vid dessa ord lemnade hon min arm,
samt började att med ökad fart, ila vägen framåt. Men föreställ dig,
huru förvånad, skamflat, och rodnande ända upp till örsnibbarne hon,
framkommen nära sitt mål, tvärstadnade; hon tycktes synbart tvekande
huru hon rätteligen borde förhålla sig, ty än gjorde hon, till
besvarande af R----s hälsning, en obetydlig bugning, än avancerade hon
åter några steg baklänges, seende sig oupphörligt om efter mig. Då jag
ändteligen till henne var framkommen, hade R. redan stigit ned, lemnat
tömmarne till sin betjent, samt vandrade nu invid Rosas sida, vägen
framåt. Färgades af R----s ankomst Rosas kinder åter högröda, så
orsakade den mig sannerligen en kännbar hjertklappning, likväl af det
ljufvaste slag, ty sedan han artigt gjort äfven mig sin hälsning,
framtog samt lemnade han mig det första, långa, hjertliga, och
innerligt kärkomna bref, Friherrinnan, den älskade, den saknade med
egen hand teknat mig. Under R----s lätta, ovanligt interessanta
conversation, uppnådde vi nu snart hemmet, hvarefter Rosa smög att i
vår samfäldta kammare ett ögnablick återhemta sig, ifrån sin fatala
öfverraskning. Under de tvenne dagar R----s två månaders långa
tjenstledighet, förenad med Hofrådets öfvertalande artighet, tillät
honom vistas på Liljedahl, yppades mer än tydligt hans böjelse, samt
afsigter till Rosa. Andra dagen af hans härvaro, under det de gamle
togo sin vanliga middagslur, blef af oss unga beslutat, att i en täck
trädgårdsberceau, låta oss af R. föreläsas ett af N----r nyligen
utkommit poëm, det R. hit medbragt; sjelf som lån bekommit, och som
sådant, icke hos oss kunde qvarlemna. I följd häraf, begåfvo vi oss,
åtföljde af barnen, till nämnde berceau, der äfven desse sistnämnde,
under vilkor af tystnad, skulle få öfvervara läsningen; men som
Leontine på intet vis ville räknas till barnen, eller lät sig
föreskrifvas ett eller annat, och hon dessutom ovanligt nog, alldeles
icke af den nye gästen såg sig observerad, tog hon trotsigt af vid den
första väg som tillstötte, samt fortsatte med afmätta steg, sin väg
framåt parken. Att de båda andra barnen, icke heller längre stodo att
hållas inom den skuggrika hyddans område, var begripligt; och såleds
ser du oss nu, en trio der hafva intagit våra platser. Vår föreläsare
hade redan bladat igenom några sidor, hvarunder såväl han, som vi med
särdeles nöje uppfattat det höga och sköna hvilket alltid talar utur
N----rs skrifter, då R. plötsligt fann boken flere blad igenom vara
ouppskuren. Här var nu hvarken knif eller sax att tillgå, ty Rosa,
jemväl jag, voro endast sysselsatta med små spetsstickningar, hvarföre
jag i ett språng hastade att ifrån Rosas rum uppsöka det behöfliga. Jag
måtte likväl för länge letat derefter, ty då jag under tysthet återkom,
satt R. med den snyftande Rosa tätt sluten i sina armar. Hennes ymnigt
nedrullande tårar förklarade mig alltför tydligt, hvad som under min
frånvaro förefallit, och som ingendera under sin berusning blifvit mig
varse, hade jag hvarken hjerta, eller mod att nu inträda i berceau'n.
Jag smög mig obemärkt förbi densamma, slog en lof kring trädgården,
för att efterse de små, samt återkom sent omsider långsamt och
högsjungande, för andra gången samma väg uppföre. Då jag nu verkeligen
inträdde, hade R. tillgripit sin bok, deri han med flammande ögon
uppletade det bortblandade stället. Rosa räckte mig godt, utan att se
upp, sin ännu darrande hand, samt gjorde med stapplande röst mig den
menlösa fråga: "hvar jag väl dröjt så fasligt länge." Oaktadt en hvass,
både knif och sax, gick läsningen eller denna passage öfvermåttan
trögt; såg jag händelsevis upp ifrån mitt arbete, så öfverraskades
merändels R----s ögon sväfvade öfver boken, och hvilande på den under
sin förlägenhet outsägligt täcka Rosa; men, lyckligtvis afbröts nu
dessa mystiska tvångfulla timmar, genom Hofrådets ankomst, hvilken,
oveten om hela tilldragelsen, snart nog, ställde allt på sin gamla fot.
Då efter slutad aftonmåltid, man ändtligen sagdt hvarandra, "god natt",
samt Rosa och jag uppe i det lilla rummet, invid vårt trefliga fönster
åter intagit våra platser, kastade plötsligt, under hög gråt, Rosa sina
mjella armar kring min hals, under det hon med häftighet tryckte mig
intill sig. "Hvad nu Rosa!" frågade jag, "jag tror minsann du gråter,
hvad har väl händt?" Rosa teg, men fortfor att allt högljuddare gråta.
Att hon sjelf ej förmådde ut med den bekännelse, hvaraf hennes
vänskapsfulla hjerta ville lemna mig förtroende, fann jag tydligt, ty,
ännu hade ej ett ord, ej en enda bokstaf någonsin oss emellan förrådt
hennes tankar eller känslor för R. "Hör min Rosa", sade jag efter ett
ögnablicks tystnad, "får jag öppna för dig sjelf och mig ditt unga
oerfarna hjertas förlåt? får jag säga dig, huru djupt och innerligt jag
deri läst? du älskar R.?" Rosa skälfde i mina armar. "Förskräcks ej min
älskade, min dyraste Rosa öfver den heligaste och lyckligaste af alla
känslor, den rena, oskuldsfulla kärleken. Hon utgör såsom sådan vårt
högsta mål, den största ljufhet och salighet vi kunna tänka. Frukta
henne ej, ty hon är mild som ett huldt barn, och för dig min älskvärda
oskyldiga Rosa, bör hon ju evigt förblifva sådan. Men, då du nu sjelf
forrådt mig ditt hjerta, ty, det har du dock egenteligen gjort, så
besvara nu äfven min fråga: ligger det väl någon sanning i min
förmodan, eller känner du intet, alls intet för denna R.?"

Nu upphöjde sig Rosa med hast ifrån min famn, blickande mig med
englaljufhet i ögat: "Jo Mathilda! upprigtigt vill jag nu bekänna för
dig huru mycket, oändeligt mycket jag känner för honom, huru han redan
under ett helt års tid ständigt utgjort det käraste, första och sista
ämnet för mina tankar, ehuru jag väl aldrig rigtigt vetat eller kunnat
deröfver göra mig redo; men nu deremot..."

"Nå, huru vet du det nu då?" frågade jag med låtsad nyfikenhet; "jo!
jag vet det så säkert, så säkert", och härvid lutade hon sitt hufvud
åter ned uti mitt knä, samt berättade mig derpå, ifrån punkt och till
pricka hela tilldragelsen i berceauen. Natten förgick under oupphörliga
samtal, jag nödgades sluteligen allvarligt påminna Rosa om åtnjutande
af någon hvila, så underbart var hon i hast försatt till glömska af
allt henne omgifvande.

Följande dag, under det man gemensamt spisade middag, gjorde det glada
Hofrådet en ouvert kungörelse af Rosas och R----s beslutade
förbindelse. Den sistnämnde hade under morgonstunden haft tillfälle att
till de älskade föräldrarne framställa sina önskningar, i hvilka den
härunder inkallade Rosa, utan tillgjordt pruderie instämt. Mamsell
Aramintha tuggade såleds härvid af lutter förvåning, jemt tre hvarf
kring sitt korallband, strök ända till tjockarmen upp sina korta ärmar,
innan hon rätt kunde fatta det oförmodade i saken. Mamsell Stin-Lovis
gaf Hofrådinnan en fin pique, för det hon ej på förmiddagen kunnat
omnämna detta, hon (Mamsell Stin-Lovis) hade då helt annorlunda kunnat
arrangera sin middag. Leontine åt i disperation, liksom hon alldeles
icke gifvit akt på Hofrådets yttrande, en dubbel portion af den henne
eljest så vedervärdiga bouillonen; den guldlockiga Hanna rodnade af
förrundran, då hon af Mamsell Stin-Lovis, till svar å sin fråga:
"hvarföre middagen bordt vara annorlunda, då så prägliga munkar rykte
på fatet", under tysthet fick veta "att Rosa och Häradshöfdingen en
gång skulle blifva ett par, såsom Pappa och Mamma." Men Hofrådinnan,
ifrån hennes öga, perlade långsamt och talande en klar tår, ned uti det
mörka vinglaset, hvilket hon för sin Rosas välgång förde till sina
läppar. Hvad den sade, uppfattade säkert med tacksamhet hon, för
hvilken den så varmt utgjöts.

Ack! jag vill ej, jag vill ej, för mig sjelf förtydliga, hvad alltid,
och obegripligt nog, vid tanken på R, jagar all bloden tillsamman i
mitt hjerta; men -- säkert, ja, helt säkert är det endast minnet af
mitt eget mörka öde, som vid åsyn af ömmare förhållanden, så olyckligt
påminnande framstår för min själ. O! måtte hon, denna engel! denna af
mig så oändligt älskade Rosa, bliiva så lycklig mitt hjerta det önskar.

Samma dag på eftermiddagen gick den blyga, något försagda Rosa, ömsom
rodnande och bleknande, arm i arm med sin utkorade, genom trädgårdens
långa gångar. Vi voro alla i dag der församlade för att hjelpa Mamsell
Stin-Lovis, med, så val afplockandet af den ofanteliga mängd
provinserosor, hon till distelerande af ögonvatten, plägade insamla,
som ock med skördandet af de till syltning nu alldeles fullmogne
ypperlige Engelska hallonen. Efter slutadt arbete gick jag att uppsöka
de förlofvade, hvilka jag en timme förut, i sälskap med Hanna och
Victor, sett vandra genom parken, och fann dem nu äfven hand i hand
sittande på Rosas favoritplats, en liten torfsoffa, uppförd under ett
brant, i skuggan af några lindar liggande berg; lilla Victor hade nyss
till sin stora syster, som han kallade Rosa, anbragt en ofantelig korg,
uppfylld med nämnde rosor, hvari han nu under sjelfsvåldigt ras,
fullkomligt inbäddade henne. Då jag nalkades, räckte mig Rosa med sin
vanliga hjertlighet handen, samt drog mig ned invid sin rosenströdda
sida. "Vi fira här, som ni ser med blomstrande rosor, vår kärleks
rosenfest, Mamsell Sommer!" sade R., då jag, för att ej krossa
blommorna, med handen lätt undanförde dem, ifrån platsen, der jag
skulle sitta; "men ni!" fortfor han, "ni tyckes verkeligen ej älska,
eller rättare hylla dem till den grad som min lilla Rosa och jag." --
"Det gör jag i sanning säkert, Herr R.; det bevisar ju den vård jag
lemnat dem, i det jag frälsat dessa rosor ifrån förstörelse och hotad
undergång; men", tillade jag muntert, "jag vill i synnerhet lemna dem
min varmaste hyllning, då de befinnas så fullkomligt törnefria som
denna", härvid visade jag på den ros, Rosa som bäst höll i handen,
"måtte de endast ständigt för henne blomstra sådana." R. såg på mig,
med en försmädlig mine, men yttrade derefter, med studerad artighet:
"huru kunna de väl någonsin annat, då den varma önskningen kommer ifrån
er". -- "Eller, angår Rosa, hade ni bordt säga", inföll jag litet
grumsig, ty vid hans spetsiga ord uppstego åter objudna mina mörka
vålnader; "också det, också det", tillade R., tog med belefvenhet sin
älskeliga bruds hand, den han nu med grace förde till sina läppar, samt
bjöd henne derefter armen, för att göra ännu en tour till hennes så
mycket älskade plantskole.

På ungefär lika sätt förflöto de återstående dagarne af R----s härvaro,
hvarunder innerligheten mellan de älskande, snart sagdt med hvarje
minut syntes tillväxa. Rosa går nu ifrån morgon till qväl sjungande och
drillande, så verkeligen både skog och dal genljuda af hennes glädje.
Refrainen, "huru ljuft till att dö i ditt sköt", till det lilla
sångstycke jag på Rosas begäran hit medhämtade, och hvilket hon
härförut dageligen sjungande upprepat, höres numera alldeles icke utaf,
den är tvärt förbytt till "mitt hjerta är en landtlig hydda", hvilken
sång hon med den ljufvaste och barnsligaste röst låter höra dagarna
igenom. Jag är nu mera henne alldeles oslippelig, och måste oupphörligt
instämma uti: huru hygglig den R. är, huru vacker, hvilket skönt hår
han har; hvilka vänliga och goda ögon; huru fin och propre; huru naiv,
ja, till och med qvick; med hvilken grace och lätthet han skickar sig,
huru ypperligt han valsar, och Gud vet huru många upprepade "huru", hon
ännu vet framkasta; jag hinner verkeligen oftast på detta häftiga
ordasvall, endast svara ett skämtsamt "ja visst, ja visst", på hvilket
hon under sin ifver dock sällan fäster uppmärksamhet men blott lika
oaflåtligt fortfor i sina glödande loftal.

I dag har Rosa, jemte bifogandet af ett par rätt subtila presenter, af
R. erhållit det första bref; hennes glädje deröfver var likaså omåttlig
som oförställd. Det lilla brefvet, åtföljande paquettet, med sin
prydliga, till henne adresserade utanskrift förmådde dock, oaktadt
allas vårt skämt och infall på intet sätt fängsla hennes nyfikenhet,
"ja, ja, ni fån verkeligen dela dess innehåll eder emellan", utropade
hon, högt rodnande, i det hon ögnade brefvets öfverskrift, "jag
behåller i alla fall det bästa för mig sjelf; ack! huru lycklig
jag ar!"

Men Emilia, jag har ju för Rosas angelägenheter, helt och hållet glömt
mina egna, hvilka dock ligga mig icke så alldeles lätt uppå hjertat;
verkeligen glömt, att säga dig, huru högst förvånad jag blef, att uti
ett exemplar nya noter, dem Hofrådets postbud i går till mig uthämtade,
finna ett ifrån C. till mig adresseradt, försegladt bref. Hvad det
innehåller, känner jag sannerligen ej, ty det ligger ännu ouppbrutet
inom sitt välkända prydliga sigill, nedgrafvet i botten af mitt
schatull; men som jag tyvärr med säkerhet tror mig ana dertill har jag
omöjligen ännu förmåtts till uppbrytande af detsamma. Dock! jag lemnar
gerna allt detta tills vidare, och går nu med fröjd till ett annat
ämne, nemligen Friherrinnans bref. Att med ord säga dig, huru mycket
det gladde mig, blefve mig verkeligen omöjligt, man skall som jag,
njutit öfvermåttet af hennes huldhet, för att rätt uppskatta värdet af
dessa hjertliga rader. O! hvad jag på Friherrinnans vägnar är glad och
lycklig, hon njuter nu den högsta grad af modersfröjd, närvaron af en
älskad, dygdig son, hvilken redan i fjorton dagars tid, utgjort hennes
alldagliga kära sällskap, men, som sällan här på jorden någon fröjd
njutes fullkomlig, skymmes äfven dessa hennes glädjedagar af den
bedröfliga visshet, att icke så länge hon hoppades, få behålla sin
Gustaf hos sig. I anledning af inträffade omständigheter, har
oförmodadt hans permission förkortats till en enda månad, hvarefter han
åter på ett helt år ser sig tvungen lemna sin ömma mor.

En nyhet, och den rätt treflig, den Friherrinnans bref omnämner, vill
jag dock omorda för dig; Grefve A. har nemligen, den allvetande verlden
helt ovetande, och till förvåning, gjort Fröken Amelie T. sin formeliga
cour. För omkring fjorton dagar sedan firades, i anledning deraf, hos
Öfverste X. en gentil eclateringsfest, hvarvid äfven Friherrinnan varit
närvarande. Det är verkeligen i mina ögon ett väl passande partie; jag
undrar emedlertid hvad Geheimerådinnan derom skall säga. Baron C.
(äfven honom omnämner Friherrinnan) har sedan min afresa ett par tre
gånger gjort Friherrinnan besök; han vistas beständigt, då han af sin
tjenst icke finnes upptagen, på Vestanby, "och", yttrar sig
Friherrinnan, "skulle du Mathilda lilla, ej misstycka mitt raillerie,
ville jag nästan tillskrifva dig någon del i hans alltför tydligt i
ögonen fallande svårmod; ja, tro mig, öfverraskade icke jag C. med
ögonen fulla af klara tårar, då han härom dagen med Gustaf besökte dina
rum, för att der jemte fortepianots tillhjelp låta mig höra några nya
sånger, Men jag ser ju din blick på din vän, oaktadt hennes något
opassande skämt, stråla alltid lika vänlig och god; är det ej så, min
Mathilda?" Ach! Emilia, hvad jag nu förebrår mig, min hitintills öfvade
förbehållsamhet emot Friherrinnan; mitt hjerta drifver mig ovilkorligt
att med aldra, aldra första, delgifva henne, hvad mellan mig och C.
förefallit; och, gifves det någon, blir det visst hon, hvilken med
mildhet och granlagenhet, skall blifva mig behjelplig att behandla
denna alltför ömtåliga sak.



Den 8 Augusti.


Huru skall jag, Emilia! kunna göra dig begriplig den glädje jag känner
öfver innehållit af ett åter i dag ifrån Friherrinnan erhållit bref;
tänk dig, tänk dig blott, din Matbilda kommer att ännu i hela tvenne
månaders tid få njuta af det nu så alltför herrliga landet; huru går
det till? frågar du väl. Jo ser du, det går, ehuru verkeligen
underbarligen ty alldeles oförmodadt är Friherrinnan nu ägarinna till
ett skönt, stort gods, beläget omkring hela 16 milen ifrän S. Hon hade,
hvilket jag alldrig hört henne omtala, en mägta rik slägtinge, en
Grefve X., till hvilken hon befanns vara den enda arfvingen; denne har
i flere års tid, vistats utomlands, i hopp att derstädes återvinna sin
förlorade hälsa; plötsligt erhåller hon nu underrättelse om hans
nyligen inträffade död, hvilken försätter henne i besittning af all
hans betydliga qvarlåtenskap. Att efterse detta, i långliga tider
vårdslösade och förfallna grefskap, blir naturligtvis nu en nödvändig
följd; och som Friherrinnan tror det for hennes egen helsa skulle verka
alltför fördelakligt att företaga denna lilla resa, har hon nu i godhet
föreslagit mig, att på den hlifva sig följaktig. Hon fruktar likväl,
att jag dervid torde komma att uppoffra för mycket, och att de 16 milen
på en nio à tio veckors tid kunde skrämma mig. O! hon vet ej huru
tvärtom, jag utur djupet af min själ, tillsänder henne, och en huld
Försyn, den innerligaste tacksägelse, för det, på ett så obegripligt
sätt, jag sett mina tusende gånger drömda önskningar uppfyllde.

Som jag förutsåg, Emilia! innehöll C----s bref endast förnyade
upprepanden af den ömhet jag vet honom så upprigtigt hysa till mig. Han
erbjuder mig deri, utan omsvep eller omvägar, sitt kärleksvarma hjerta,
förenadt med sin hand, och en fullkomligt bekymmerfri framtid.
Verkeligen tyckes hans lycka bero af mitt antagande utaf detta anbud,
hvarvid, enligt allt hvad jag kan fatta, han gjort sig ett så alltför
säkert begrepp. Han har, skrifver han, allt sedan min afresa, oaktadt
omgifven af sin mest värderade vän, icke njutit en enda glädjefull
timme, emedan han finner glädjen fullkomnad, endast i dens sällskap,
hvilken han i djupet af sitt hjerta tillber. Äfven nu vill han med
otålighet räkna timmarne intill den dag, han kan erhålla det svar han
så glad tror att skall stadfästa hans framtida sällhet. Hvad jag, efter
genomläsandet deraf tänkte och erfor, vet du. Jag hastade också genast
derefter, att utur djupet af mitt hjerta, säga honom allt hvad detta
hjerta kände. Att hans önskningar icke finna gensvar i mitt bröst,
torde han snart få erfara, likvist tror jag med all säkerhet, att han i
medvetandet om min sanna vänskap, skall känna sig, om icke lycklig
åtminstone lugn. Äfven Friherrinnan delgaf jag allt, så väl den hos
henne sist passerade aftonen, som innehållet af hans bref, samt mitt
svar derå, hvilket sistnämnde, öppet och henne till genomläsning
medföljde. -- Att hennes bref i dag, till största delen, angick denna
angelägenhet, kan du väl förmoda. Hon tyckes verkeligen vara högst
öfverraskad af det förtroende jag lemnat henne, samt beder mig noga
öfverväga det steg jag tagit, föreställande mig med ömhet, hvad jag
medelst afslående af C----s hand förlorar. "Utgrunda", yttrar hon, "i
djupet af din själ, om icke der möjligtvis den varma vänskap, hvilken
du lofvar honom, ännu kan uppblossa till en öm låga; lek icke bort dåde
din, och en redlig mans välfärd genom ett förhastadt beslut, hvilket du
i en kallare moment, ja väl, i en mörkare framtid kunde ångra. Vet, att
en hederlig, reel karl kan älska, ja, ända till ursinnighet, men,
aldrig krypa, och det gjorde han, om han uppå ditt engång gifna afslag,
kunde förnya sitt anbud. Betänk hvilken ljus framtid hans förmögenhet,
förenad med ett kärleksfullt hjerta, kan bereda dig; och sedan du ännu
yttermera och alfvarligt öfverlagt allt detta, först du svara mig, ty
endast derefter icke förr, afsänder jag ditt till honom adresserade
bref." Att ett moderligt älskande hjerta förestafvat henne allt detta,
finner jag med innerligaste tacksamhet; men, att mitt beslut härvid
icke af envishet, nej, långt derifrån, men under det lugnaste
öfverläggande, och tolkadt af min innersta själ, icke kan blifva
annorlunda, det upprepar, och känner jag äfven. Således måste, för att
tillfredsställa Friherrinnans åstundan, jag ännu yttermera genom
resonerande i denna sak, öfvertyga henne om huru moget jag redan
behandlat detta ämne; huru, enligt hvad förhållandet är, jag olyckligt
nog lärt mig frånskilja den sig ovilkorligt upptäckande lidelsen vi
kalla: kärlek! ifrån en lugn fridfull vänskap! O! leka skulle jag ju då
grymt med hans känsla, om jag åt slumpen ville öfverlåta en möjlig
framtida ömhet, om jag åt rikedomen, den uslaste vinst för ett
kärleksfullt hjerta, ville uppoffra så väl mitt, som hans. Och
sluteligen, en, om ära så begreppslös varelse ville jag väl alldrig
tänka mig, den der för sitt nöjes skull ägde samvete att gyckla
alfvare, för att inför sina fötter kunna se kärleken, under älskvärd
svaghet böja knä. O nej! nej! hon är en ovilkorlig känsla, för mig icke
tänkbar till ofvertalande, eller uppmaning. Numera återstå mig högst få
dagar, att vistas på detta så fridfulla Liljedahl, och, ehuru tiden här
för mig oförmodadt förlängts till en hel vecka, finner jag den likväl
hafva jagat undan. Friherrinnans bref tillkännagifver, att jag icke
före afresan till ----krona, hennes nyss ärfda Egendom, behöfver
återvända till staden, emedan hon med nöje säger sig göra den lilla
omväg af tvenne mil, för att jemte afhämtandet af mig, kunna göra
Hofrådets sitt besök. Den arma Friherrinnan! dessa dagar skola således
af henne egnas till en smärtfull skilsmässa ifrån sin älskling, jag
föreställer mig lifligt, till hvilken grad hennes hjerta deraf måtte
lida. O! kunde min dotterliga tillgifvenhet helst till någon ringa del
mildra hennes billiga saknad. -- Tänk dig dock Emilia, en för Hofrådets
familj så smärtsam händelse, hvilken för några dagar sedan kommit att
plötsligt skymma deras eljest så klara himmel; lilla Adolf skulle,
neml. på de yngre barnens enträgna begäran, jemto sin Lärare, på en
veckas tid, åter eftersändas, på det den älskade lekbrodren i deras
omgifning kunde blifva i tillfälle njuta af sommarens rika hofvor,
hvilka naturligtvis utan honom för desse, omöjligt ägde samma
interesse, hvarföre Hofrådets vagn, redan dagen före deras väntade
ankomst, var dem emotsänd. Alla sutto i glad väntan; ännu blott en
timme och den så mycket efterlängtade brödren kunde, jemte sin Lärare,
redan vara anländ. Snart höres verkeligen en vagns rullande, och båda
systrarne, som sedan en god stund stått på utkik, ilade, i fullt språng
utför trapporne, med öppnade armar till vagnsdörrn -- men ack! ingen
Adolf! -- Den trygge Herr Magistern utstiger, obesluten, huruvida han
på godt maner skall kunna förklara sin lilla elevs uteblifvanda; --
dock, artigheten bjuder ju honom först stiga in, derpå berättar han i
skonsamma ordalag huru Adolf, alldeles yr af glädje att slippa hem,
till vinnande af tiden, skulle försöka medelst tistelstången omvända
vagnen; huruledes den, slående på en höjd, vid rörelsen fått fart,
börjat rulla, och, o Gud! huru Adolf som ej mägtat återhålla densamma,
fallit omkull, samt emellan hjulen och en sten, krossat armen. -- Huru
förbyttes nu i hast glädjen till sorg; tänke man sig, den arma
Hofrådinnans ångest, vid föreställningen om sitt barns tillstånd; tårar
och snyftningar, smärtans så naturliga kännetecken, flödade nu utan
uppehåll, och den sig påträngande tanken, att Herr Magistern af
skonsamhet ej yppat rätta förhållandet, måhända döden, injagade
förtviflans oro hos de lidande föräldrarne. Sluteligen, sedan man något
hunnit sansa sig, beslöts att genast inresa till den lille älsklingen.
Fadren och modren voro sjelfskrefne, -- men till hugnad och förströelse
för Adolf, skulle en af de små flickorna få åtfölja. Nu uppstod en
strid, hvilken efter vanligheten nedvägde Hannas vågskål. Leontine hade
flere gånger varit modren följaktig vid dess utfarter, och således var
Hanna nu fullkomligt berättigad dertill. "Nå flickor" yttrade sig
Hofrådet, "hvilkendera kommer med? fort nu, ty vagnen förespännes
redan. Hanna! det är ju din tour, skynda dig min flicka." Hanna stod
med nedslagna ögon och klappande hjerta, och skulle innerligt gärna
hastat den älskade lekkamraten till mötes; men, frugtande Leonines
missnöje återhöll sig hennes glädjeyttring. Ändteligen, med armarne
omfattande fadrens hals, utropar hon, "Låt Leontine resa, hon res så
gärna, och jag får väl snart hälsa på den stackars Adolf, är det ej så
min Pappa? Hälsa dock honom mycket, mycket ifrån hans Hanna, och",
tillade hon med lägre röst, "säg honom att äfven jag så gärna kommit."
Rörd tryckte Hofrådet henne mot sitt bröst: "Så, min älskade Hanna!
väntade jag dig! rätt snart skall du åtfölja mig till din broder." Nu
uppstod ett språng, -- Hofrådinnan, mostrar, fastrar, domestiker, allt
skyndade om hvartannat. För läraren, och de resande, uppdukades i hast
allt, hvad Fru Hofrådinnans väl fournerade skafferi kunde åstadkomma;
koteletter, kappor, biffstekar, tortor och hattar, sväfvade om hvarann,
och syster Leontine underlät ej, att i största hast begagna sig af
Hannas ädelmod, hvilken med älskvärdt nit, skyndade att till henne
frambära alla behöfliga res-effecter. Den qvidande Adolfs arm tycktes i
hast blifvit glömd, och i stället frambefalltes nu bomull och vadd,
hvaruti Leontine förnämligast skulle inlägga perlor, ringar, nipper och
band, spetsar och shawletter, liksom till en resa för flere månader,
och sedan allt väl vardt iordningställt, husfrun utgifvit sina behöriga
ordres, samt nyckelknippor och lås i pålitliga händer öfverantvardats,
företogs den fyra mils långa resan.

I dag äro likväl så väl Hofrådet, som Hofrådinnan, tranquiliserade
ifrån staden återvände, sedan de blifvit i tillfälle förvissa sig
derom, att olyckan, ehuru smärtsam, dock ingalunda finnes ohjelplig.
Den lille älsklingen åtnjuter nu, omgifven af sin leksyster, samt gamla
Bata, hvilken vid detta tillfälle blef honom omistlig, en skicklig
läkarevård, hvarigenom Hofrådets, som härvid komma att toura i
påhälsningar hos honom, om sist 6 à 7 veckar åter hoppas se honom
fullkomligt återställd. Rosas sällhet har då jag undantar den pinsamma
smärta hennes hjerta genom brödrens olycka erfor, under denna sist
förflutna vecka, varit obeskriflig. Hon har dageligen under glad oskuld
njutit af sin så öppet, så ömt älskade R----s härvaro. Ack hvilken
skatt han i henne äger, hennes rika inre utveklas stundeligen mer och
mer, i allt ljusare, allt högre glans. Hvilka ädla och herrliga frön,
hafva icke slumrat i detta rena hjerta; hvilka sköna men ömtåliga
blommor lofva de icke att under en öm vård uppdrifva; o! det tillhör nu
endast och allenast honom! till hvilken hon med det unga oerfarna
hjertats fulla förtroende öfverlemnat sig, att blifva denna ömme
ledare; och ve! ve! öfver honom, om han förrädiskt nog kunde hafva
hjerta att vanvårda, eller förtrampa denna späda planta. -- Jag har på
dessa dagar mer än här förut, med mig sjelf försonats i tanken på R.,
och måste nu medgifva att mina farhågor, i anseende till honom, haft
ingen, eller åtminstone en alldeles falsk grund. Han tyckes så helt och
hållet äga blott en enda tanke, ett enda hopp: ägandet af sin Rosa,
hvilken han ordentligt afgudar. Huru tillfredsställd lemnar jag icke nu
henne, den hulda; ty hoppet, det ljufva, det smickrande, och alltid
begärliga, tillhviskar mig så vänligt och förtröstansfullt: "Hon skall
bli lycklig."



Den 13.


Friherrinnan är här, o! hvilket oändeligen ljuft återseende.
Jag är så lyclig så jag knappt kan tänka mig någon större fröjd, än dem
jag för närvarande njuter. Hvilken oförklarlig känsla förer mig så
oemotsåndeligen till henne! tacksamhetens, för så mycket undfånget
godt, visserligen, men utom den, äfven säkert det hos henne, och allena
hos henne sig så ljuft uppenbarande, höga sällhetspridande, något, för
hvilket jag sannerligen ej finner ord. Hon tyckes vara rigtigt
tillfredsställd öfver min vistelse på landet, och finner, hvad
verkeligen fallet är, mig härstädes blifvit ganska frodig och fet.
Hofrådinnan är oändligen charmerad af Friherrinnans ankomst, samt
uppbjuder all sin förmåga, att göra den sistnämndas vistelse här så
treflig som möjligt. Redan morgondagen är bestämd till vidare
fortsättande af resan, och, för att helt och hållet kunna egna Rosa det
återstående af aftonen, har jag under det man der nere mangrant samlats
kring thébordet, på ett ögnablick smugit mig undan, att i dessa i hast
tecknade rader, sluteligen härstädes säga dig ett farväl! jag skall
härefter jemte Rosa, uppå Hofrådinnans uppmaning, hasta att under
prydlighet iordningställa Friherrinnans blifvande sängrum, hvarvid,
såsom utgörande den förnämsta prydnad, en del af Rosas sköna blomster
ej få saknas. A propos af Rosa! kan du väl Emilia föreställa dig
någonting mera underbart, i går aftons, voro vi, R., Rosa och jag,
promenerade till Rosas älsklingsplats, torfsoffan under berget; aftonen
var gudomlig, solen just i sin nedgång kastade i den spegelklara sjön,
hvilken nära derintill bildade en liten vik, sitt praktfulla guld; icke
ett löf rördes, den högtidliga tystnaden afbröts endast stundom af ett
och annat förbi surrande bi, hvilket till någon honungsrik blomma
smugit att hämta ny näring. Vi sutto alla betagna under njutning af den
herrliga sommarqvällen, då, borttorkande en tår ur sitt öga, Rosa helt
oförtänkt yttrade: "Låt väl se, när och under hvad förändringar vi alla
tre, på samma denna plats, härnäst sammanträffa, och om dervid du
Mathilda! och du min dyre Ludvig alltid lika oförminskadt skall älska
eder Rosa. O! när jag tänker uppå att ej så vore, att Mathilda vore
långt, långt aflägsnad från mig, och att du!" (härvid kramade hon
synbart den hand, hvilken i sin höll hennes innesluten) "icke mera
älskade mig, då vill mitt hjerta redan brista af sorg. Derföre,
upprepen mig nu båda, då vi troligen för sista gången under denna glada
sommar, här, på denna min barndoms kära plats, äro tillstädes, upprepen
för eder Rosa, det ni aldrig viljen glömma henne, aldrig skolen hafva
hjerta, att frånröfva henne eder ömma, henne så outsägligt lycklig
görande kärlek." Hon tystnade, ty tårarne, hvilka nu ymnige
öfversköljde det täcka ansigtet, hindrade henne att fortfara. R. hade
under rörelse, med båda armarna härunder omfattat henne, samt kysste,
till bevis på sina, med hennes öfverenstämmande känslor, oupphörliga
gånger hennes fina sammetslena hand; han syntes verkeligen så skakad,
så han på en lång stund icke förmådde yttra ett ord; sluteligen afbröt
han dock den inträffade tystnaden, medelst ett uppmuntrande skämt:
"Huru kan väl min ljufva Rosa", inföll han, "någonsin tänka sig något
annat, än att du alltid evigt älskas, dyrkas, ja förgudas af din
Ludvig; förjaga för Guds skuld all annan tanke, ty motsatsen skulle
sannerligen mycket såra honom, som varit lycklig nog att vinna din
ömhet; du hulda! älskvärda varelse. Men får jag", tillade han skälmskt,
"min Rosa. förutspå huru och under hvad förändring vi i nästa sommar
här skola råkas, så är det, beträffande oss, såsom ett lyckligt
älskande förenadt par, då skall du väl med Guds hjelp, min Rosa, redan
burit den gröna friska kransen", och härvid gjorde han muntert med
handen en liten lätt utmärkande rund kring hennes lockiga hufvud; --
men han hade knappt uttalat dessa ord, förrän ifrån det fullkomligaste
lugn, en häftig väderil hvinande for igenom luften, olustigt omkrusade
vikens klara yta, samt skakade våldsamt trädens löf; och, vare sig nu
möjligen af vindens åverkan, eller af den rörelse den lätt under berget
sittande R----s arm kring Rosa gjort, allt nog, i samma ögnablick såg
man en verkeligen icke tillförene observerad Murgrönsranke, hvilken
förmodeligen kring bergets remnor letat sig en väg upp, i en högst
naturligt bildad krans nedfalla öfver hennes hufvud. Denna anblick var
så imponerande, så jag omöjligt kan förklara hvad jag dervid erfor.
Äfven Rosa var af den inträffade förskräckelsen vid rankens oförmodade
nedfallande så häftigt betagen, att på det nyss förut så lifligt
blomstrande anletet, nu icke tecken till en droppe blod stod att
finnas. Vi nödgades sluteligen, för att något upplifva henne, göra en
tour kring trädgården, hvarunder hon småningom i det åter inträffade
milda aftonlugnet, fick återhemta sina krafter. Men nej, nu hinner jag
ej mera; god afton, och god natt min Emilia! jag hör redan Rosas lätta
steg i trappan, hon kommer nu jemte R. att afhemta mig till
blomsterskörden. God natt!



----krona ben 22 Augusti.


Uh! ett så stort, vidt och ödsligt hus, med sina förfärliga tre fulla
våningar i höjd, sina ofanteliga gråstensmurar, sina gammalmodiga
hvälfda fönsterfördjupningar; ett fasligt näste, jemlförelsevis med det
täcka nyss lemnade Liljedahl. Jag kan ej förstå, huru ett friskt
menniskosinne, på ett så onaturligt sätt kunnat förödsliga sin
vistelseort. Men, jag vill likväl icke skrämma dig till döds Emilia! du
kunde då ej få erfara huru man dock underbarligen kan somna, vakna och
lefva roligt nog, under dess dystra tak. Den 18 om afton, just i
solnedgången rullade Friherrinnans vagn fram genom den mörka,
evighetslånga allée af urgamla oagade björkar hvilken leder upp till
slottet, samt stadnade kort derefter vid porten af den stora man- eller
borggården vid ----krona. Vi hade, för att fullkomligt kunna njuta af
vår resa, åkt alldeles piano, det vill säga på en väg, af 16 mil,
användt närmare fem dagar, hvarunder heller icke något enda, vid vår
förbifart i ögonen fallande trefligt ställe, oskådadt gick oss ur
sigte. Här, under skuggan af några vackra träd, intogs vår lilla
frukost, der vid bruset af ett täckt vattenfall var middag, der invid
randen af en klar å, vårt thé, och så vidare. De voro verkeligen
helgedagar alla under denna färd upplefvade. Men vi hade nu, som sagdt,
vid slutet af den femte upphunnit vårt mål, hvardera onekligen litet
brydde öfver det mindre trefliga intryck, stelheten och dysterheten af
de oss omgifvande föremålen, ovilkorligen på våra sinnen verkat. Men
här var dock icke stället till någon längre besinning, jag hoppade
såleds först ut, samt hjelpte derefter Friherrinnan att äfven nedstiga.
Nu syntes en gammal man, med stapplande gång, derefter ett par qvinliga
varelser i blå bindmössor, och snygga förkläden närma sig oss. "Det är
visst den nådiga Friherrinnan", yttrade ifrigt bugande den kraftlöse
gubben, i det han med slottsnyckeln i band, trädde fram till
Friherrinnan; "den nye förvaltarn, hvilken för en par dagar sedan
anlände, har redan beredt oss på detta nådiga besök, behagar hennes
höga Nåde stiga upp till slottet, eller". -- "Hvar har den nya
förvaltarn bosatt sig", frågade Friherrinnan, i det hon vänligt räckte
gubben, samt de bakom honom stående qvinnorne sin hand, "och hvar
finnes han för närvarande, då han icke här synes inväntat min ankomst?"
-- "Han gjorde i dag en liten ridt till kyrkobyn, belägen ungefär en
half mil härifrån", svarade under förnyadt bugande gubben, "dock torde
han icke så alltför länge mera dröja; men, behagar icke hennes höga
Nåde uppstiga?" och härvid gjorde gubben åter en liten meningsfull gest
med nyskeln. "Hvar logerar den nya förvaltarn", upprepade ännu en gång
Friherrinnan sedan gubben tystnat, "Ni har väl för honom utsett några
anständiga rum?" -- "Den unge herrn säger, det genom brefvexling hennes
höga Nåde utlofvat honom få bo uppe i slottet, emedan han visste rummen
här i nedra flygeln så förfallne, att med svårighet endast trenne af
dem, desamma jag med hennes höga Nådes tillåtelse bebor, kunna
begagnas; likvist har han före hennes höga Nådes ankomst icke vågat
göra något intrång i Slottet, utan har tills vidare jag åt honom inrymt
ett af mina." -- "Nej, nej", afbröt Friherrinnan tvärt gubbens oration,
"det går ej ann, Ni måste ännu i denna afton se till, att hans effecter
blifva ömsade hit upp, helst i nedra våningen, emedan jag sjelf ärnar
begagna den öfre, förstår ni mig?" -- "Alldeles som hennes höga Nåde
befaller", återtog gubben, vände sig nu långsamt om, samt gick i
lutande ställning att för hennes höga Nåde ändteligen öppna de höga
förstugudörrarne.

"Alla goda andar stå oss bi", hviskade jungfru Annette halfhögt, då hon
under påpackning af nattsäckar, resknyten, cartoner och pirater, nu
jemte oss öfrige började tåga trapporne uppföre, "man vågar här icke
ens tala högt, ty det förfärliga ekandet ifrån hvarje hvalf upprepar ju
så hemskt och näsvist, hvart enda ord man säger; söta Mamsell gå ej så
fasligt fort, jag tycker verkligen det ständigt nappar mig i kjolarne,
ack! ack! det här blir ändå rätt fasligt." -- "Åh, du pratar, låt bara
gå nu, dermed vänjer du dig snart." -- "Jag tror dock ej", hviskade hon
återigen, hoppade i hamn och häl efter mig, och nu inträdde vi i en
stor urmodig med hjeltar och pantsarklädde riddare -- oljemålad sal.
"Min Gud! så mycket folk", suckade Annette, ängslig, "hvar skola vi gå
vidare Fru Friherrinnan?" Friherrinnan gick förut, och vi följde henne
efter till ett åt gården liggande solbelyst rum; här andades Annette
åter. "Se här, ja här är verkeligen bäst", hviskade hon, "om man endast
ej vidare skulle behöfva se den förfärliga samligen i det stora
rummet." -- "Nå det skall du slippa", sade Friherrinnan muntert, "se
här", och ifrån det näst intill liggande rummet, visade hon henne nu en
dörr, hvilken man såg bestämt ledde till den nyss passerade coridoren.
Annettes glädje häröfver var obeskriflig; hon flög liksom jagad trappan
utföre, för att ännu med betjentes tillhjelp -- i från den medföljande
packvagnen -- uppbära våra återstående effecter.

"Nå Mathilda lilla", yttrade Friherrinnan, sedan den spökrädda Annette
gått, "hvad säger du nu, tror du väl dig gå i land med en vistelse af
tio à elfva veckor härstädes?" -- "Hvilken fråga Fru Friherrinna; jag
icke allenast enligt Friherrinnans ord tror mig dermed gå i land, men
äfven under Friherrinnans omgifning komma att trifvas här fullkomligt
väl. Stället är väl något trist, men man förer ju så ofta trefnaden med
sig, och så hoppas jag äfven nu skall blifva fallet; jag är för min del
oändeligt belåten med detta Friherrinnans godhetsfulla förslag." --
"Verkeligen, nå det skulle af hjertat fägna mig, vi skola ock
sannerligen, som du säger -- bjuda till, att här införa trefnad;
måhända skall det med en god vilja blifva oss lättare -- än vi nu kunna
förmoda." Härefter började under muntert stök, så väl Friherrinnan, som
jag att på bästa vis, för natten -- iordningställa våra tvenne sängrum;
morgondagen skulle vidare bestämma för bekvämligheten erforliga
ändringar. Sedan nu allt, med Annettes och de båda qvinnornes, (den
gamla inspectorens hustrus och dotters) tillhjelp -- blifvit ställt i
behöflig ordning, gingo Friherrinnan och jag, under det Annette, i
samråd med de nyssnämnda, föranstaltade vår lilla qvälsvard, att något
så när taga i sigte lägenheterna kring slottet. Trädgården till
exempel: med sitt fina utmärkt väl arbetade jernstakett, äger väl det
mäst pittoreska läge man kan tänka sig; den är väl mycket förfallen,
öfverallt bevuxen med alns högt gräs, men besitter de skönaste
planteringar, af prägtige kastanier, ekar, lönnar och bokträd; vid dess
ända resa sig kringliggande sträckor af klippor och höjder, bakom
hvilka en täck träd omvuxen insjö vänligt erbjuder sin spegelklara yta.
Ett Götiskt tempel med sitt prydliga torn och sina hväflda
fönsterbågar, stående på en flat klippbrant, hvarifrån man äger en fri
utsigt, bidrar att göra detta ställe af nejden ganska skönt. För resten
ligger sjelfva byggnaden mycket dystert och skogomringad; i synnerhet
tyckes på ena sidan om densamma, solens strålar aldrig kunna
genomtränga. Alla flyglar, uthus, stall, ladugårdsbyggnader etc., äro
af sten och se högst ovänliga ut; borggården deremot är obeskrifligt
vacker, cirkelrund, samt omringad af skyhöga lummiga ekar. Midt uppå
densamma ses en ofantlig rotunda med ett enda träd, så tätt lummadt,
och stort, att under dess vidt omfattande grenar -- minst trettio
personer kunna beskyggas; kring dess kolossala stam löpa tvenne rader
grönmålade karmbänkar, med ryggstöden från hvarandra, så en allmän
sällskaplig conversation der behagligt kunde försiggå. Vidare hannt jag
icke taga i skärskådande, ty nu tillsades om aftonvarden, och i följd
deraf uppsöktes åter våra rum. Följande morgonen, -- jag vaknade
ovanligt tidigt -- hade jag under tysthet smugit mig ur rummet, för att
med klara ögon, och i full dager kunna uppfatta hvad under den
föregående aftonens dunkel till en del blifvit mig förborgadt, och
vandrade således, icke utan något stoiskt mod, genom de aftonen förut
passerade rummen, till den stora salonen, der jag nu fick skåda hela
Riddarskaran i sina forntida drägter, dels beväpnade i pantsar, hjelmar
och sköldar, dels fredligt sittande till häst uppå prägtiga vältecknade
gångare. Denna sal måtte varit ypperlig i sin ägares välmaktstid, ty
teckningarne voro hänförande, lefvande och naturliga. Vidare öpnade jag
ännu en dörr, hvilken på gnislande gångjern inlät mig i ett rum,
troligen bestämdt till samlingsrum; detta var rätt prägtigt med inlagdt
golf, stora speglar ehuru svarta af damm; en urmodig men ytterst väl
arbetad mässingskrona, purpursammets-beklädde mahogyne-meubler och
några utmärkt vackra men äfven fulldammige gyllene ramade tableauer;
härifrån förde mig nyfikenheten till det närgränsande rummet; men
föreställ dig min förvåning, att ibland damm, papper och luntor,
vanvårdade klädesplagg m.m. finna en prydligt uppslagen, dammfri och
putsad flygel; jag blef deraf ganska surprinerad, och kunde omöjligen
icke afhålla mitt begär att anslå detsamma. Tonerna voro visserligen
icke fullkomligt rena, men dock ingalunda mera missljudande, än man
ofta, i synnerhet på landsorterne, finner dageligen begagnade
instrument; detta var såleds ett bevis uppå dettas ovanliga godhet.
Sedan jag ett flygtigt ögnablick preluderat härpå, fortsatte jag
vandringen till det åter nästligganda rummet, ett litet kabinette med
nischer och lönndörrar förutan ända; detta var det enda, som föreföll
mig verkeligen hemskt, och hade jag sannerligen icke lust att länge här
förbida, Annettes onaturliga frugtan höll nästan på att smitta mig; jag
betraktade blott flygtigt ett par charmanta vackra fruntimmers
portraitter, hvilka, bevarade under gröna urblekta siden-förhängen,
hängde på dess väggar, samt tillslöt åter dörren. Ännu några accord på
instrumentet, hvilket med ganska liten underhjelp kunde blifva rätt
herrligt; derefter en par små sångstycken, så ännu en par ditto, Gud
vet huru länge jag här -- der jag så oförmodadt upptäckt ett för mitt
sinne så njutningsrikt föremål kunnat bortdrömma min tid, om icke
åtanken på Friherrinnan plötsligt manat till min pligt; jag hastade nu
ut genom hela sträckan af rum; men tänk dig Emilia min, jag vill ej
säga förskräckelse, ty det föremål hvilket nu mötte mina blickar, var
minst skapat att injaga någon sådan; men min bestörtning, kan jag väl
sanningenligt benämna det underbara jag erfor, då jag i salonen mötte
en, ifrån våra rum utkommande ung, välväxt utomordentligt vacker man;
vi stadnade ovilkorligt bägge på en gång; han troligen lika ofverraskad
som jag, att bland denna döda samling så opåräknadt, finna en lefvande
varelse. Den glödande hettan på mina kinder väckte mig ändtligen till
besinning; jag gjorde nu i största hast en liten bugning, hvilken han
med alldeles makalös grace besvarade; hvarefter jag, likasom bade
Annettes spöken efterrusat mig, i full fart ilade de återstående rummen
igenom, rakt intill Friherrinnan; här stadnade jag andlös: "min nådiga
Friherrinna! hvilken, hvilken! kunde den person vara, som denna tid på
dagen och oss ovetande gör sin tour igenon rummen, och den jag just i
ögnablicket mötte promenerande i stora salonen flere rum härifrån; jag
kan ej beskrifva den häpnad som vid hans anblick intog mig." -- "Min
Gud Mathilda, du är ju alldeles uppskrämd, var den person hvarom du
talar då, så fasligt förskräckande? se här, jag tror verkeligen du
behöfver vatten." -- "Å visst icke min nådiga Friherrinna, jag blef
bara lätt brydd, det var mig så alldeles oförväntadt, att här finna
någon gäst; men befaller Friherrinnan icke upp Annette?"-- "Nej, ännu
icke, du måste dock göra mig begriplig hvem den personen möjligen kunde
vara, du så opåräknadt på dina ströftåg mött, var han gammal och ful,
så var det ovedersägligen Inspektören, hvilken du troligen sedan i går
aftons torde glömt?" -- "Nå du min Gud! nej, tvärtom, han var helt ung
och vacker, och har troligen ännu aldrig i sin lefnad varit Inspektor."
-- "Nå kors, så du också kan utföra en sak, nu gissar jag, det
förmodeligen var min nye förvaltare; ja men, han ser ej illa ut, så
mycket jag i hast kunde finna; han var för en stund sedan uppe för att
göra mig sin skyldiga uppvaktning; karlen ser temmeligen hygglig och
städad ut, och tyckes för sin ringa del, uppsnappat en god portion af
den behöfliga verldspolituren, det fägnar mig så mycket mer, som jag
verkeligen -- ehuru på långt afstånd -- med honom räknar slägtskap,
och är det äfven till en del genom hans mor, en ganska hederlig
vältänkande, ehuru mindre bemedlad enka, jag -- sedan nemligen denne
S., för någon tid sedan lemnat dess militaire-bana, på hvilken han
redan var upphunnen till Lieutenantsgrad -- sjelf föreslagit honom
tillsynen of denna vidlyftiga egendom." -- "Och hvilket förslag han
antar?" inföll jag. "Ja visst, om han är en driftig menniska, vill han
väl ingalunda insöfva sig i overksamhet, dessutom bör han här komma att
finna sin rikeliga utkomst, så han med den kära modren, ganska
bekymmerslöst kan lefva, och törhända redan i nästa år, hvilket jag
rätt gärna skulle se, blifva ställets duglige Arrendator." Således en
Herr S. tillförene Militaire, nu förvaltare hos Friherrinnan: allt
detta gick nu om i mitt hufvud. Jag stod ännu och funderade uppå herr
S., Militairen och Förvaltaren, då Friherrinnan, hvilken härunder
betraktadt mig, inföll: "Jag undrar sannerligen ej öfver din häpnad
Mathilda, att i den der costumen möta en ung karl, se dig dock i
spegeln." -- Jag kastade nu ögat dit, och med en väl ganska fin och
ganska snygg, men likväl ganska öfverflödig nattmössa, ditto en högst
legert påsatt morgonhabit, stod jag nu pionröd i lebens grösse,
skådande min egen värda person; Friherrinnan drog på munnen: "skynda
dig nu att litet omsorgsfullare rangera din toilette, ty i ögnablicket
tillsäger Annette om frukosten, den vi naturligtvis såsom vistande i
ett hus, gemensamt med S. skola intaga." -- "Ach! får jag ej lof att
derifrån uteblifva?" -- "Hvilken nyck, och till hvad ändamål? du vet
Mathilda lilla, sådant der pryderi blir mig aldrig i smak." -- Jag flög
nu att ombyta drägt. Qvarten derpå inträdde Annette med frukostbudet,
hvarefter Friherrinnan och henne i hamn och häl, jag gick att en par
rum derifrån intaga den nämnde dejeunén. Här stod nu lutad emot en
fönsterpost, den förskräcklige Herr S. Vid vårt inträde närmade han sig
Friherrinnan, för hvilken han än yttermera gjorde sin vördnadsfulla
bugning. -- "Mamsell Sommer", "Herr S.", presenterade oss Friherrinnan,
hvarvid vi åter tigande gjorde hvarannan les honneurs. Till min stora
glädje upptogo nu så väl anrättningarne, hvilka genast tillgrepos, som
de samtal hvilka af Friherrinnan stundligt underhöllos, så lyckligt
hvar och ens tankar, så äfven jag småningom glömde hela förtreten af
nattmössa, morgondrägt och förlägenhet. Herr S. visade under hela tiden
en till högsta grad upphunnen belefvenhet, lätthet i conversation, och
elegance i sätt och hållning; jag vågar bestämdt säga att Rosas R. i
all sin fullkomlighet likväl betydligt kommer att stå efter denne, ty
det utmätte något pretentieusa, och jag borde väl ej säga: illslugt
spefulle hos R. är ifrån den öppna ljusa blicken hos denne --
fullkomligt försvuret. Efter frukosten rådslog man om den för oss
beqvämaste fördelning af rum. Friherrinnan skulle för sin räkning
behålla de tre första, med sin egen utgång (dem nemligen hon nu
innehade) jag de tvenne derefter följande -- ett större och ett mindre
-- med ovilkorlig genomgång af salonen, då Friherrinnan njöt sin morgon
eller middagsslummer. Derefter flyttades hela förmiddagen meubler och
förnödenheter från rum till rum, till dess vi hvar och en med våra
inventioner blefvo fullkomligt belåtne. Middagen, så väl som alla
härefter blifvande måltider, serverades för beqvämlighets skull, nere i
ett gladt ljust rum, liggande på motsatt sida af de trenne Herr S.
innehar. Här hade Annette, till befrämjande af Friherrinnans
tillfredsställelse, rigtigt gjort sitt bästa. Rummet så väl som bordet
var alldeles fullprydt med de enkla men behagliga blommor Inspektörens
lilla trädgård kunnat prestera. Friherrinnan syntes äfven så förnöjd så
jag knappast någongång tillförene funnit lifligheten hos henne stigen
till högre grad. Hon var mot Herr S. som mot alla, i synnerhet mot dem
hon finner förstå skatta hennes godhet, uppmuntrande och egen. Hennes
första tilltal till Herr S. yppade det vänliga du, hvarigenom hon
troligen ville visa sig ej glömt den ringa slägtskap, hvilken i alla
fall mellan dem ägde rum; att naturligtvis ett jemnt upprepadt; "min
nådiga Tante" blifver följden, är begripligt. Efter-middagen
tillbringades med promenader omkring Grefskapet, hvilket är vidsträckt
och ståteligt, men i anseende till dess ovanliga dysterhet, icke
vackert. Då vi efter slutad aftonvard sade hvarandra god natt,
upprepade Friherrinnan ännu det Herr S. hädanefter så ofta han möjligen
sjelf dertill funne sig hugad, och hvad tid som helst på dagen, ägde
bestämdt tillträde till Friherrinnans rum: af hvilken vänlig tillåtelse
han äfven tyckes vela begagna sig.

På enahanda sätt, halva dessa sist forflutne dagar försvunnit.
Friherrinnan är oändeligt glad och nöjd, och hvad kan jag väl högre
önska. Men jag har nu så sysselsatt mig med det närvarande, så jag
alldeles glömt, att orda något om Rosa, hvilken likväl hos mig lefver i
ett stundeligt minne. Du kan väl tänka Emilia, att ingendera af oss
njöt betydligt af hvilan, den på Liljedahl sist tillbragte natten. Rosa
utgjöt, under oskuldens öppenhet, för mig hela sitt hjerta, deraf icke
en skymt blef mig förborgad; hvad hon i R----s närvaro på intet vilkor
skulle haft mod att vidröra, afhandlades nu under nattens tysthet
ganska frimodigt; hon avancerade i inbillningen till och med ända till
brudkransen, hvaruppå R. under gårdagens afton fört hennes tanke, och
hvilken, utan all fråga skulle komma att bestå af Murgrön. Hon hade så
bestämdt införlifvat sig med idéen, att på hennes bröllopsdag
nödvändigt en sådan borde pryda hennes hufvud, emedan så underbart, och
liksom af en högre skickelse tillstäldt, just i samma ögonblick kransen
af R. blifvit omnämnd, äfven Murgrönsranken till en dylik bildat sig
kring hennes panna. "Tänk Mathilda", yttrade hon lifligt och huldt
omfattande mitt lif, "om vi båda skulle lemna hvarann den fasta
försäkran, att på vår bröllopsdag bära våra kransar, ovilkorligt af
intet annat än Murgrön, kunde du ej lemna din Rosa detta löfte? säg?"
-- Nu måste jag ordentligt skratta; "nå det var då ett curiöst påhitt
kära Rosa, och hvarföre det?" -- "Jo, emedan jag först önskade vi
blefve lika, och dertill, emedan en så sann och ovanligt trofast
vänskap slingrat sig en väg kring våra hjertan, borde äfven denna
ovanliga och herrliga växt, komma att på en sådan högtidsstund kring
våra hufvuden slingra sina vackra fina grenar. Nå, lofvar du mig nu en
gång Malhilda, så vet jag du alldrig bryter." -- "Det gör jag visst",
sade jag beslutsamt, "så mycket mera, som jag väl alldrig i detta lif
torde komma att bära den af något slag." Rosa föll mig nu om halsen och
upptog med sina kyssar, det nu så säkert och allt för lätt uttalade
löftet. Ännu fortsattes under ömsom löje och tårar natten igenom värt
prat, -- morgonen fann oss fullklädde och systerligt omarmande
hvarandra, djupt insomnade på Rosas soffa.



Den 3 September.


Huru ofta, huru ofta Emilia! har jag ej fattat den allvarligaste
föresatts, att i några rader samtala med dig, och huru ofta är icke den
åter så plötsligt omintetgjord. Jag förstår verkeligen ej hvarmed dessa
dagar så upptagits; men sannt är likväl, att oftast natten inbryter
förrän vi här -- en hvar komma oss till hvila. Dock, ger jag med skäl
Herr S. största skuld häri, emedan han ifrån tidig morgon till sednaste
qväll beständigt hos oss utgör den dageliga gästen. De äro dock visst
icke ledsamma dessa dagar, men förgå, oaktadt sin enformighet under
Herr S----s interessanta meddelanden, tvärtom med obegriplig fart. Han
är verkeligen en oändligt hygglig och älskvärd karl; tro dock icke min
Emilia, att det är endast jag som finner det, nej, Friherrinnan har nu
äfven lemnat honom detta vittnesbörd; hon tyckes hålla rätt hjertligt
af honom, och han förtjenar denna hyllning äfven; man kan icke se en
egen son med en mera uppmärksam, ödmjuk och -- kärleksfullare vördnad
bemöta sin mor, än han gör det mot Friherrinnan; huru skulle väl då ett
hjerta, så ädelt och godt som hennes, med annat, än den uppriktigaste
vänlighet löna ett dylikt förhållande. Hvad det är lyckligt att hon
funnit ett föremål som åtminstone till någon del kan förströ hennes
saknad efter den älskade sonen, jag fruktade sannerligen, att hennes
humeur till ganska betydlig grad skulle komma att lida af denna
skiljsmässa. Men vill du nu veta huru vi till en del tillbringa våra
dagar? Jo, före frukosten göra vi alla tre en promenade, ettdera i
trädgården, hvilken Herr S. låtit slå så slät, och så jemn som ett
kammargolf, eller också i parken eller nejden ikring; derefter göres
vår frukost. Förmiddagen förgår med konversation, hvarvid Herr S.
obegripeligen nog, alldrig saknar ämnen, eller också läser han högt för
Friherrinnan och mig som derunder arbeta rätt flitigt. Efter middagen,
medan Friherrinnan sofver sin middag, har Herr S. utbedt sig, men tyst,
du vet ju ej, huru har jag ock kunnat glömma att säga dig, det Herr S.
är en ypperlig Pianist, samt sjunger, sjunger Emilia så, som jag ännu
aldrig hört någon göra det; föreställ dig huru surprinerad jag blef, då
härom dagen, vid det vi alla gemensamt besågo rummen, han uppå
Friherrinnans fråga om han sjöng eller trakterade fortepiano, svarade:
"något litet hvardera." På hennes derefter yttrade begäran: "låt oss
höra fortepiano", accompagnera den skönaste, manligaste och mest
tjusningsfulla röst; jag ordentligt förstummades; till den grad
inverkade på mitt sinne, den hos honom så oförmodadt upptäckte
gudasköna talangen. Nu kunde jag äfven ganska naturligt förklara, den
vid min första morgonpromenade uppslagne renglänsande flygeln, hvilken
då så särdeles väckte min uppmärksamhet. Nå väl, ännu samma dag
förflyttades på Friherrinnans föranstaltande instrnmentet till den
stora salonen, hvilken erbjuder en för musik alldeles förträfflig
local. Att det sedermera af Herr S. väl stämdt och upphjelpt, icke
förblifvit ovidrört, kan du väl förmoda. Men, nu återgår jag till vår
eftermiddags sysselsättning: under det som nämndt är, Friherrinnan
njuter sin middagshvila, har Hr S. utbedt sig att med sin viol, den han
äfven med färdighet trakterar, få accompagnera mig på fortepiano, för
att genom en dylik öfning gifva min touch och takt, den smak och
säkerhet, han påstär den ännu behöfva; han finner ofta fel i min musik,
hvilket han oförställdt med likväl så utomordentligt iakttagen
grannlagenhet yttrar: huru roligt är det icke, att på ett sädant sätt
höra sanningen; likaså yttras den af honom fullkomligt afslöjad, om
nägongång i vår conversation, olika begrepp eller åsigter yppas.
Sedan Friherrinnan vaknat, fortsättes läsningen, eller ombytes
musiköfningarne till muntra vackra sångstycken, i hvilka Hr S. med mera
tillfredsställelse, med sin röst accompagnerar min; han är nemligen,
det jag väl alldrig skulle trott, fullkomligt belåten med dess
enkelhet, emedan han ej älskar den granna konstmessiga sången; derefter
promeneras mot aftonen, eller, i händelse af fult väder, spelas boston
om ingenting, eller möjligen om en tallrick fullmogna krus- eller
körsbär, hvilka efter spelets slut repartiseras i tre olika delar, allt
efter de spelandes vinst eller förlust, hvaraf en hvar derefter
bespisar sig; men hvilka dock sluteligen till det mesta tillfalla mig,
emedan Friherrinnan för sin hälsas skull icke vågar, och Herr S., om
jag så får säga, icke näns äta serdeles deraf. Huru treflig kan icke
tiden göras för menniskan, om också tillbringad på den mäst otrefliga
plats, endast en sann harmoni själarne imellan blir rådande. Jag har
ännu alldrig -- under den tid jag tillbringat hos Friherrinnan, kännt
mitt inre så lugnt, så tillfredsställdt, så intet önskande som här; o!
att den lyckliga friden ständigt skulle erbjudas mig, så ogrumlad och
ren. I dag är Herr S. på några timmar utrest till närmaste by, för att,
i anseende till den yttre oeconomien härstädes, vidtaga behöflige mått
och steg. Egendomen som är mycket försummad, erfordrar en den
noggrannaste eftersyn, den Herr S. med de tvenne nyanskaffade
Inspectorerne ofta får dela.

Friherrinnan, som i början icke ville medgifva Herr S----s oändeligt
gracieusa och gentila hållning, nödgades i dag sjelf kalla mig in till
sitt cabinette, för att låta mig se, med hvilken lätthet han svingade
sig upp i sadeln, samt derefter satt till häst. Om du skulle sett honom
Emilia, i sin lilla bruna sidenfodrade bonjour, med små solblanka
knappar, sitt yfviga brunlockiga hår, sin friska färg, sin
vördnadsfulla bugning till Friherrinnan då han sluteligen med ett litet
gyllene ridspö, gaf den under honom otåligt dansade krithvita gångarn
en obetydlig knäpp; mina kinder ordentligt färgades derunder af fruktan
att, i hvarje ögnablick se honom af den ystre, ovane hästen -- kastad
öfverända, och betagen af oro, utrusade jag vid hans affärd
ovilkorligen till mina rum, för att änteligen se hans fortridt; men, se
der skrider under kråmad gång, villigt lydande sin herres minsta nyck,
den tämde, så stilla och lätt, som hade hon hållits af jernband. Nu
tvärstadnar hon, gör en liten sväng, närmar sin Herre några steg till
slottet, hvarunder den skicklige ryttarn finner tillfälle, att med
tvenne till mösskanten lyftade finger göra mig sin hälsning; åter
vändes hästen med sirlighet, hvarefter, under sakta traf, det nu
småningom bär vägen framåt.

Klockan är redan mot fem, och ännu ses han icke återkommen.
Friherrinnan har härunder ifrån mina fönster, flere gånger otålig
spanat åt vägen, för att erfara, om han icke redan torde synas, emedan
han bestämdt trodde sig vara åter emot kl. tre. Gud! måtte endast intet
ondt händt. Just nu ropar mig Friherrinnan, hon önskar, det jag måtte
blifva henne följaktig på den promenade hon -- för att möta Herr S. --
tänker göra; ack! det skulle jag likvist för mycket godt ej velat. Min
Gud! ännu en förnyad påminnelse, jag måste lyda. Må väl!



Den 10.


Huru besynnerligt är ej menniskohjertat, verkeligen en underbar
oförklarlig gåta! -- kan du fatta Emilia, huru förskräckelsen och oron
öfver en förmodad olyckshändelse till den grad kunnat upröra min
fantasie, och reta mina nerfver, så en par tre dygns opasslighet deraf
kunnat blifva följden. Tänk dig, hvilken obetydlighet nu gaf anledning
till, att jag i några dagar hållit sängen: som jag omnämnde, var för en
vecka tillbaka Herr S. utridande till en liten by, icke så alldeles
långt härifrån; att Friherrinnan tidigare hemväntade honom samt under
oro, jemte mig gick att invänta hans ankomst -- vet du äfven; nå väl,
klockan blef sex, sju, åtta och ingen S. hördes af, nu steg
Friherrinnans ångest till betydlig höjd, emedan hon förebrådde sig
hafva tillåtit honom begagnandet af den högst ystre hästen, ännu en
half timme tillbragtes af Friherrinnan under väntan, då hennes hälsa i
anseende till den kulna och redan fugtiga höstaftonen icke tillät ett
längre uteblifvande; vi gingo såleds in samt satte oss hvardera vid
mitt kammarfönster, hvilket hade utsigt åt vägen. Klockan led mot nio
hvarunder skymningen så synbarligen tilltog, så man knappast mera kunde
urskilja något föremål, Men likväl kom ingen S. Friherrinnan
promenerade nu tyst längs kammargolfvet, men jag hade omöjligt förmått
mig taga ett enda steg, så våldsamt klappade mitt hjerta, och
genombäfvade mig den häftigaste oro. Jag kände mina kinder glöda under
bemödande, att med mina ögons tillhjelp, urskilja någonting, hvilket
jag å vägen tyckte röra sig; verkeligen såg jag nu en mensklig gestalt,
men vandrande till fots, jag ilade under den obeskrifligaste ångest
trappan utföre och intill köket, dit den ankommande redan anländt, och
just nu höll på framtaga en röd silkesnäsduk, den jag bestämt igenkände
tillhörde S., Jag såg intet vidare, det svartnade för min blick och
sanslös nedföll jag i den bakom mig stående förskräckta Annettes armar.
Då jag åter slog upp mina ögon, stod Friherrinnan med sina uppfriskande
eau de lyser framfor mig, med hvilkas tillhjelp hon nu huldt bemödade
sig att återkalla mig till krafter. -- Efter förtärandet af ett glas
friskt vatten, lyckades det mig äfven, att åter uppnå mitt rum, der
Friherrinnan nu räckte mig en liten af S. skrifven billet; han hade vid
sin återfärd, hvilken skedt något sednare än han förmodadt tagit en
alldeles origtig ginväg, hvilken i stället att närma den med trakten
fullkomligt okände till stället, tvärtom så långt derifrån aflägsnat
honom så han samma dag omöjligt mera uppå sin ostyriga gångare kunnat
begifva sig hem. För att dock undvika all slags vid hemmet möjligtvis
inträffande oro, afsände han nu budet, hvilken med den i näsduken väl
invecklade billetten, skulle förklara hans oförmodade uteblifvande. Jag
hade knappt genomögnat lappen, förrän jag utbrast i den häftigaste
gråt, hvarunder Friherrinnan ännu förnyade sin godhet, medelst
besmörjelser af oljor etc., samt instämde sluteligen fullkomligt i,
huru äfven hon, om hon så oformodadt först blifvit näsduken varse,
deraf skulle erfarit samma förskräckelse, som jag. Följande morgon
kände jag mig så matt, så jag icke förmådde höja mitt hufvud ifrån
dynan, en stark feber arbetade genom hela min kropp, hvilken tvang mig
att hela dagen behålla sängen. Mot klockan nio hörde jag Herr S----s
frustande häst tillkännagifva sin herres hemkomst, äfvensom honom sjelf
i ögnablicket derpå inträda till Friherrinnan. Febern rasade med
förnyad kraft i mina ådror, hjertat slog, så det kunde höras; nu
öppnades Friherrinnans kammardörr, och hon sjelf inträdde till min
säng. "Får Ferdinand göra dig sin morgonhälsning min Thilda", yttrade
Friherrinnan. Jag ville svara, men förmådde ej, pulsarne slogo så
starkt och krampaktigt, så jag tyckte mig nästan vilja qväfvas, jag
grep endast tag i Friherrinnans hand, under det jag kände tårarne
framtränga i mina ögon. "Min Gud! Ferdinand", ropade Friherrinnan, i
det hon förskräckt, med handen torkade svetten, som nu i stora pärlor
utbröt kring min panna och hals; "allt detta har du åstadkommit." S.
hade nu inkommit, och stod blek som en vattenlilja med brinnande ögon,
framför min säng. "Jag! jag!" stammade hans skälfvande läppar. "Gud!
jag hade verkeligen en sådan aning;" med dessa ord nedsjönk han häftigt
skakad emot min säng. "Lemna henne ej", bad Friherrinnan, i det hon
hastigt påtog sin shawl och nu gick att utur sitt hus-apothek uppsöka
någon stillande medicin, "hör du det, lemna henne ej ett ögnablick." --
"Icke ett ögnablick af mitt lif", upprepade med låg röst S., då
Friherrinnan lemnat rummet, uppreste sig, samt närmade sig sängen, i
det han med häftighet bemägtigade sig mina brinnande händer. "O
Mathilda! dyra Mathilda! kan ni förlåta mig detta? kan hela mitt lif,
egnat eder, blifva tillräckligt att förskaffa mig tillgift, för hvad ni
nu för min skull lider? hvad har jag väl gjort, och huru litet betänkte
jag följderna af mitt välmenta företag." Jag hörde ej mer, jag kände
endast de täta slagen af hans hjerta, hvilket klappade under min hand.

Friherrinnan hade nu inkommit; flere timmar förgingo, under icke stark,
men likväl beständig yrsel, hvarunder S. icke ett ögnablick lemnat
rummet. Mot aftonen blef mit hufvud betydligt lättare, jag förmådde nu
något resa mig ifrån kudden, ehuru icke utan svårighet, sjelf tala
eller höra andra tala ikring mig. Ännu bägge de följande dagarna var
jag så matt, så jag ehuru klädd nödgades taga hvila på soffan. S. var
härunder i sine omsorger outtröttelig, tillbar mig min dryck, uppläste
för mig åtskillig herrlig poesi; sjöng med sin milda röst några utmärkt
sköna sångstycken, med ett ord, bjöd på allt upptänkligt sätt till, att
för mig förkorta timmarne, hvilka troligen aldrig för en sjuk, med så
obegriplig fart försvunnit. Nu är jag dock gudskelof åter lika stark
och lefnadsglad, som förut, sedan det onda så lyckligt blef
öfverståndit.



Den 21 September.

Skall du fördömma din vän Emilia, fördömma hennes hjerta som trolöst
och flygtigt, då hon nu går att öppet och öfverlåtande, i ditt
vänskapliga sköte lemna ett förtroende, kanske nog oväntadt, men
likvisst uppriktigt och sannt; O Emilia! sträck ej din stränghet för
långt, kalla ej lättsinnighet och glömska af fordna förhållanden, den
tillgifvenhet jag nu tillstår mig känna för S.; ja, jag älskar honom
verkeligen af hela min själ, af all min håg jag älskar honom så högt,
som någonsin jag under min barndoms oskuldsdrömmar älskade Edvard; jag
älskar honom högre, ty den aktning, den höga beundran, hvilken ledt
mitt hjerta till S. kände jag alldrig för den förre. Han var mig kär
öfver allting, emedan han var den förste, hvilken för mig nämnde ordet:
kärlek; emedan han framför någon annan visade mig uppmärksamhet och
tillgifvenhet, emedan jag icke med en blick fick yttra en önskan, den
han ej genast, och ofta med största svårighet, uppfyllde; emedan jag i
min oerfarenhet och barnslighet ej visste göra mig begrepp om något
högre, något bättre, än den smickrande hyllning, han ständigt lemnade
mig. Nu! nu! har mitt hjerta dock erfarit detta ovilkorliga, hvilket
jag ej med ord kan benämna; men endast ljust och klart i min själ,
känna och fatta; denna hänförande enhet emellan själar, som
sammansmultit och i en enda blick säger: jag förstår dig, och dig kan
och vill jag älska i lif och död! så känner jag det för S., ehuru jag
verkeligen fasade för upptäckten deraf. Ock, frågar du väl: "är du
olycklig nog att känna allt detta ensam; måste inom eget bröst du
fördölja din sällhet och ditt qval?" Nej Emilia! nej! det vore dock
grymt för din Mathilda; han har sjelf, min dyre S., under en lycklig
stund, då jag lugn och sorgfri, ännu icke anade vidden af mina känslor,
ensam satt bredvid honom i min förmaks-soffa, och ingalunda kunde tänka
mig hans tankars rigtning, i enkla, kärleksfulla och lydliga ord
förklarat mig, hvad han känner, hvad han evigt skall känna för mig.
Tror du Emilia, att jag var nog tranquil, oaktadt det alltför
oförmodade i hans yttrande, att lugnt under säkert en hel timmes tid
öfverlåta min hand i hans, hvarunder han öppet gjorde mig förtroende af
hela sin fin flutna lefnad; talte om sin mor, som han obeskrifligt
älskar, hvilken han har att tacka för sina bättre känslors daning, som
ifrån hans spädaste ungdom, genom exempel och ömhet bildat hans själ
för ädlare intryck, och som genom sina moderliga omsorger och
varningar, hindrat honom, att någonsin glömma sig sjelf och sitt höga
himmelska ursprung; framställde, under sanningens rena mantel, sin
medellöshet, och sitt hopp, att med drift och idoghet dock kunna ernå
sorgfria dagar; huru dessa bemödanden obeskrifligen skulle lättas genom
min motsvarande ömhet, och det hopp att jag här, der han troligen i
längre tider vore tvungen söka sitt bröd, ville dela med honom lust och
nöd. Lust och nöd med honom! O Emilia! det ville jag med outsäglig
känsla af lycksalighet; det sade jag honom äfven ur mitt hjertats
grund, då han sluteligen ännu en gång framställde mig sin upprigtiga
fråga. Jag förtäljde för honom nu likaså tilldragelser ur min lyckliga
barndom; sade honom, huru jag i en af mig ömt älskad ynglings kärlek
sett min högsta fröjd, men, huru vid min iråkade fattigdom, och
förlusten af mina föräldrar, den genom hans otro förbytts till djupaste
smärta; huru jag som af en högre magt dock erhållit styrka att bära
mitt af många sammanträffande omständigheter nog pröfvande öde, nu
sluteligen hos den engel, hvilken blifvit och ersatt mig allt, åter
vunnit ny lefnadslust och nytt lugn. Allt detta var för S. ingen nyhet;
han kände till min förvåning genom Friherrinnan, som händelsevis för
honom vidrört mina förhållanden, alltsammans. Prisade sig lycklig, som
nu genom sin oföränderliga ömhet fick hoppas godtgöra hvad jag så hårdt
pröfvat, försäkrande mig, att bemödandet och ernåendet deraf, skola
komma att utgöra hans högsta lycka. Och säg, fördömmer du nu din
Mathilda, för hennes outsläckliga kärlek till S. O! säg Emilia! Länge
har jag varit obesluten, huruvida jag för Friherrinnan skulle delgifva
detta förhållande, af fruktan, att hon icke med vänlighet skulle anse
det. Gör jag henne möjligen orätt, då jag i hennes uppförande tycker
mig se bekräftelsen på min farhåga. Skall min kärlek åter sänkas i
graf; skall hon, hvilken jag är pligtig tacksamhet och lydnad, hvars
önskningar jag vill hörsamma, vore det än på bekostnad af hela min
timmeliga lycka, väl hafva hjerta att skilja mig ifrån honom, vid
hvilken min själ är så oskiljaktigt förenad. Gud! det vore mer, mer, än
din Mathilda kunde uthärda. Dock! det är sagdt, hon! hon skall bestämma
mitt ve eller väl! det vet äfven han, som under tusende föreställningar
sökt bevisa mig, att hjertat aldrig låter befalla sig, att det
i med- eller motgång, alltid förblir sin egen rådgifvare; att
Friherrinnan genom hvilka välgerningar som hälst, aldrig med skäl,
kan göra anspråk på ett grymt uppoffrande deraf. O! hvilken ljuf
siren-stämma ljuder icke vid hvarje hans ord, för mina öron, huru
lockande att efterfölja dess bud; men nej! otacksamhet! du svartaste af
förbrytelser, Mathilda skall alldrig, alldrig göra sig skyldig af en så
usel tillvitelse; förr skall, som sagt, hon dö af sorg, än handla emot
hederns bud, emot henne som för mig gjort så mycket, så oändeligt
mycket godt! ännu i dag, då jag under Friherrinnans hvilotimme
öfversäll, satt omsluten af hans älskade armar, tog han det ovilkorliga
löftet af mig, att icke under vår vistelse här, upptäcka för
Friherrinnan vår kärlek. Det var något, jag ehuru ogärna, dock ej kunde
neka honom, emedan han dertill uppgaf för många antagliga skäl. Han
vill bestämt först gifva sin egen mor del deraf, dertill erhålla hennes
moderliga välsignelser, innan han för någon annan vill offentliggöra
sitt företag; likaså önskar han att till fullo kunna göra den icke så
obetydliga insamling af en, under trenne tjensteår åtnjuten lön, den
han i anseende till den försträckning af medel, hvarmed hans sparsamma
mor gått honom tillhanda, på åtskillige säkra händer utlånat, på det
sluteligen han, med icke så alldeles toma händer, hos Friherrinnan
skall kunna -- som han säger: värfva mig, och omsider iordningställa
sitt lilla bo. Ack Emilia! när jag tänker på min sällhet, att jemte en
sådan varelse gå lifvets väg igenom, kan jag ofta icke annat, än under
största tacksamhet mot Gud, sjunka på mina knän, och sända honom den
varmaste suck, som så underbart styrt mitt öde. O! hvad jag vore
lycklig, om endast ej det plågsamma medvetandet, att jag för
Friherrinnan fördöljer mitt hjerta, skulle följa mig; kunde hon dock
sjelf leda sig till rätta förhållandet, hvilket visst icke blefve
svårt, endast hon med mindre bekymmerslöshet fäste sig vid hvarderas
vårt hjertliga bemötande, och hvilket hon genom sitt säkra, lugna
öfverlåtande, mera befrämjar, än förhindrar. Tror hon att Mathilda är
blind för allt ädelt och skönt, eller tror hon, att tvenne hjertan
ovedersägligt skapade för hvarann, under månadslångt dagligt umgänge, i
evighet kunde förblifva hvarann likgiltige; eller -- tror hon möjligen,
att en enda tanke for C., den hon dageligen åkallar, rimligtvis
kunde erhålla plats inom mitt hjerta. Icke ett ord, ej en blick
tillkännagifver någon misstanke hos henne, hon visar sig så alldeles
tranquil, och liksom alldrig varseblifvande den rodnad och de tårar,
hvilka växelvis yppas på mina kinder, och hvilka af den emot henne
iakttagne förbehållsamheten alldagligen ditjagas. O! kunde jag läsa i
hennes själ, hvad hon härunder tänker, och om icke allt detta
sluteligen skall leda till förminskande af hennes ömhet för mig. Dyre
S., hvilken tjusningsmagt äger du icke öfver mig, då för den minst
ljusa af dina föreskrifter, jag äger styrka att uppoffra hela min själs
lugn.



Den 30 September.


Alltid samma lycka! samma hjertats ljufva hängifvenhet -- och samma
döds lugn hos Friherrinnan. "Hör Mathilda", sade i går Friherrinnan
under det jag i höstskymningen satt och spelade några nätta nya
sångstycken, dem S. lärt mig, "hör Mathilda, hvarföre spelar du alldrig
nu mera mitt och min Gustafs lilla älsklings-stycke? Det gjorde du
likväl alltid förr, och som jag tyckte -- med så mycket nöje. Du drog
dig då, gärna och ständigt till minnes, hvilken fröjd du derigenom
beredde mig." -- "O!" utropade jag med sammanpressad, ångerfullt
hjerta, "det gör jag äfven i dag, och alltid, och" ... men nu kunde jag
ej längre tillbakahållas, jag flög till hennes fötter, derifrSn hon med
moderlig ömhet drog mig upp till sitt bröst, kysste med den huldhet --
hvilken blott kan yttras af en varelse, liktänkt med henne -- tårarne
ifrån mina kinder, i det hon med hjertliga ord ofvertygade mig, det
hennes mening ingalunda varit att såra mig; "låt mig nu höra det kära
stycket", bad hon derefter smekande, "men sjung det icke med någon
tårdarrande röst, så älskar min Gustaf det visst icke." Jag sjöng nu,
och spelte det så länge, så bra, och så klingande, jag någonsin kunde;
då jag omsider vände mig om, såg jag i skymningen S. sittande i soffan
tätt intill Friherrinnan med, som jag tyckte mot hennes knä lutadt
hufvud; jag steg upp, närmade mig med en underbar, ännu oförklarlig
känsla, soffan, då Friherrinnan plötsligt uppstigande och ännu en gång
kyssande min panna yttrade: "Ser du min hulda Thilda, huru äfven Herr
S. icke kan undvika lemna mig sin varma tacksägelse för det nöje jag
och ingen annan vetat förskaffa oss; måhända skall detta stycke numera
omtyckt af oss båda, blifva en orsak, att framdeles af dig oftare
utföras." Vi återgingo derefter till de andre rummen, där ännu ett par
timmar, under vanliga ämnen bortpratades. Att vårt ömsesidiga
förhållande således icke helt och hållit undgått Friherrinnans
uppmärksamhet, finner jag bestämdt af hennes fint yttrade pique, men,
dervid stadnade äfven alla bevis.

I går och i dag hafva vi tillsammans gjordt temmeligen vidsträckta
promenader; Friherrinnan har sjelf velat taga egendomen något så när i
sigte, hvarföre vi straxt efter intagne frukostar begifvit oss å väg.
Hvilken obeskriflig sällhet erfar jag icke af, att se henne under
promenader betjena sig af S----s arm, som under det han varsamt och
sirligt stöder henne, likväl oupphörligt genom de ömmaste blickar låter
mig finna, huru kär jag är honom. Blir under vandringen jag ett
ögnablick efter, eller omärkt snafvar öfver en liten stubbe, glömmer
han ovilkorligt, hvilken ledare-plats han innehar, i det han med
blixtens hastighet ilar att hjelpa mig. Friherrinnan ettdera -- märker
ej eller låtsar icke märka, det i hvarje ögnablick sig uppenbarande
kärleksfulla i hans uppförande, ty merendels upptages under sådane
momenter, helt och hållet hennes uppmärksamhet, af någon nedlutande
gärdesgård, någon illa sådd åker, några ojemna renar, eller dylikt,
till dess hon, en god stund efter det han redan ödmjukt och väntande
stått invid hennes sida till fortsättande af promenaden, tankfullt
emottager hans arm.

I går aftons, och likaså i dag föremiddags, under det Friherrinnan, som
vanligt promenerade i salonen, genomgick jag, för att bevisa henne huru
oändeligt gärna jag drog mig till minnes hennes önskningar, flere
gånger det lilla stycket; men tror du Emilia jag derunder tygligt
tyckte mig se, huru S----s anlete för hvarje gång stycket af mig
upprepades, alltid mer och mer mulnade; jag ville först icke fästa
uppmärksamhet dervid, men kunde sluteligen icke undgå att märka, med
hvilken småironisk ton, han, i det han för mig framlade några andra
sångstycken frågade: "om jag ej trodde tangenterne genom detta endas
mer än beständiga återupprepande, möjligen kunde komma i så starkt
obestånd, så de vid andra styckens exequerande blefve obrukbara?" --
"Det är visst möjligt" svarade jag leende, i det jag bläddrande igenom
noterne, uppslog ett litet, hvilket i synnerhet vunnit hans tycke. Nu
var pannan åter fullkomligt ljus och klar; med glädtighet satte han sig
ned vid flygeln, samt accompaguerade mig med sin sköna röst; till så
många stycken, notboken möjligen kunde medgifva.

Då på eftermiddagen under S----s ledning jag genomgick en något svår
sonate, den vi redan åtskillige gånger förut öfvat, tog han plötsligt
min hand ifrån instrumentet, förde den med hjertlighet till sina
läppar, i det han med den mest innerliga ton frågade: om det verkeligen
endast och allenast var Friherrinnan jag så varmt ihågkommit, under det
jag med så mycken känsla omspelte det lilla sångstycket, i går, i dag,
jemte flere gånger förut; eller om icke någon tredje person blandade
sig i detta minne. -- "Förlåt mig min älskade Thilda", fortfor han,
"men jag älskar dig så gränslöst! Du är så helt och hållet det enda,
högsta näst min mor, jag i denna verld högaktar och värderar; du! den
första, tror du mig Mathilda! den första qvinna, för hvilken mitt
hjerta med kärlek och ömhet slagit; derföre finner du mig ända till
löjlig svaghet angelägen om, att ingen annan karl på jorden skall äga
din minsta tanke. Försäkrar du mig upprigtigt härom, vill du lugna mitt
hjerta med det hopp, att hennes Gustaf, den af mig som rival, så mycket
frugtade, icke funnit eller någonsin skall finna, någon liten plats i
ditt hjerta." Jag hade med förundran åhört honom; men jemväl med den
största lycksalighet insupit hvarje i hans yttranden uttalad
ömhetsbetygelse, och kunde för blandad glädje och smärta, att möjligen
af honom kunna misskännas, i början ej svara ett ord. Omsider, då genom
en tåreström min känsla fått luft, blef jag dock i tillfälle försäkra
honom, huru mycket han misstagit sig, huru jag alldrig ännu sett Baron
Y. och så mycket mindre ej någonsin egnat honom någon annan tanke, än
den Friherrinnan under samtal om honom flygtigt mig meddelat. S. syntes
häröfver storligen förundrad emedan han varit fast öfvertygad om, det
jag åtminstone i början af Baronens hemmavaro ännu icke lemnat staden.
Du tror ej Emilia, huru tillfredsställd jag var öfver Rosas påfund, att
just till Baron Y----s hemkomst, beifra min utresa till Liljedahl,
ehuru i anseende till honom -- mig visst icke underkastats någon
farhåga, var i det hela jag nu rätt lycklig, att så lätt kunna
vederlägga S----s tvifvel. Nu god natt, Friherrinnan hvilar redan
längesedan, äfven jag hastar att söka hvilans skydd.



Den 20 Oktober.


De gulnade och spridda löfven, jemte ofta förnyade regnskurar på
fönsterrutorne till min lilla älskade kammare, göra mig redan
alldagliga påminnelser om den skiljsmessa, som ifrån denna för mig så
kära ort, ifrån honom, hos hvilken min tanke ständigt hvilar, alltför
snart mig förestår. Förgäfves önskar jag tusende gånger om dagen, att i
jernband kunna binda den, ack! så flygtigt bortilande tiden, men
fåfängt, fåfängt! endast en enda vecka återstår mera till njutande af
denna outsägliga sällhet, umgänget med honom, som för mig utgör allt,
hos hvilken jag finner hela min verld! I dag ännu förkunnade mig
Friherrinnan, det hon sednast den 1 November vill vara i staden,
emedan, utom små oekonomiska bestyr derstädes, hon för sin helsas
skull, icke derutöfver vågar fördröja sin hemkomst. Det är äfven i
anseende till den ovanligt vackra och torra hösten, hon ända hitintills
uppskjutit sin återfärd. Jag kan vid alla dessa tillredelser nu mera
omöjligt vara glad. När, när? O! inhöljt i mörker är för min själ den
tid, då jag får återse honom, och Gud vet under hvilka omständigheter.
Mitt hjerta står af ovilkorlig ängslan, endast jag tänker härpå, hvem!
hvem! skall väl lösa mig mitt ödes ännu alltför dunkla gåta?

Härom dagen då jag jemte S. på trappan af det lilla trädgårdstemplet
satt och betraktade hösten, hvilken i hvar flägt, i hvart strå,
uppenbarade sig, och hvilken minutligen gaf mig påminnelse om huru jag,
snart nog fjerran härifrån, skulle pröfva dess våldsammaste period;
frågade mig S. hazardsvis, af hvilka personer såväl fruntimmer som
karlar jag af Friherrinnans umgängen funnit mesta nöjet, och
följakteligen ansett intressantast, Utan att öfverväga, der det ej
kunde komma ifråga, citerade jag bland dessa: Grefvinnan X., Fröken E.,
min lilla Rosa, Baron Paul C. och inga fler jag kunde draga mig till
minnes. -- "Baron C.!" utropade S., "jag har sett honom, han är
verkeligen en utmärkt ung man, han torde väl oftare umgås hos min
tante?" -- "Ja, mycket ofta, han räknar till henne någon slägtskap." --
"Ja, jag vet det, nå, då har du min älskade Thilda icke kunnat
underlåta finna den högst i ögonen fallande skilnaden mellan honom och
de flesta unga karlar? Säg, är han ej tillika då han nemligen vill,
utomordentligt hygglig?" -- "Jo, men du må väl tillägga: då han
nemligen vill, ty han vill det verkeligen icke alltid." -- "Och ej mot
alla", tillade S. -- "Ja väl så", återtog jag; berättade honom nu
Baronens inträdes-monologe till mig, första gången jag hos Grefve X.
kom i någon beröring med honom, bifogade tillika, enligt rättvisan, den
utmärkta uppmärksamhet, ja vördnad, han, för att godtgöra sina
obetänksamheter, derefter emot mig iakttog. S----s panna rynkades
härunder märkbart, hans anlete upptäcker ögonblickligen om innom honom
något mindre behagligt försiggår. "Nå, huru blef förhallandet derefter
herrskapet imellan", återtog han efter en stund, sedan fårorne i pannan
jemnats; "Godt, min Ferdinand, rätt godt; å Baronens sida till och med
innerligare än jag det kunnat förmoda, ty" ... och nu fick jag lof att
göra S. ett upprigtigt förtroende af Baronens mig nyss gjorda anbud.
"Min Gud! min Gud!" suckade S., då jag slutat, och stora svettperlor
rullade härvid långsamt utför hans panna, "och du har redan gifvit
honom ditt bestämda afslag; hvad har du förkastat Mathilda? O! ehuru
all blod härvid af ursinnig glädje strömmar tillsamman i mitt hjerta
kan jag likväl ej afhålla mig att ännu en gång utropa: hvad har du
förkastat genom afslåendet af en sådan varelses hand: lycka, välstånd,
börd och hvad kan jag väl erbjuda dig, som till en ringa del kan
ersätta allt detta. Gud! det var för mycket, och just han! han!" -- Jag
hade ej kunnat föreställa mig att erfarandet af en i det hela så ringa
sak, till den grad skulle uppröra S. och var nu verkeligen rätt brydd,
att bos honom kunna återställa lugnet. Med ömhet föreställde jag honom,
att endast den sanna upprigtiga kärleken kan utgöra menniskans lycka;
att jag alldrig -- alldrig kunde hysa annat än en vänskaplig känsla för
C., huru jag skulle bedragit honom och hans arma hjerta, om jag hycklat
den ömhet jag ej kände samt, huru mitt samvete alldrig kunnat gilla en
förbindelse, der, i sådant fall endast verldsliga uträkningar kommit i
fråga. O! huru lycklig var jag nu deremot att äga en persons kärlek,
den jag af hela min själ för dess eget rika inres skull fick älska och
akta; vid hvars vedermälen af huldhet, min ömtålighet ej behöfde lida
af den tanke, att ifrån motgång och medellöshet blifvit upphöjd till
rikedom och rang, ty hvar finnes väl den man, hvilken vid dylika
omständigheter, under lifvets ombytliga skiften -- icke lätt glömmer
qvinnans högsta enda goda, hennes finkänslighet, den der en gång
vårdslösad och förglömd, ovilkorligen måste förtvina och dö.

"O! du är för hård i dina omdömmen min Thilda", utropade S. under det
han med häftighet slöt mig i sina armar; "vore jag rik, ägde jag den
rang, hvarom du talar, jag ville trotsa en hel verld i kärlek och
uppmärksamhet mot dig! tror du mig; häri -- säg?" -- "Ja! ty du är
också ej lik någon af denna verld." -- "Men Baron C., honom skulle du
ej tro?" -- "Jag har alldrig tänkt mig något fall vis à vis honom,
emedan jag alldrig kunde älska honom." Vi gingo härefter tillbaka till
Friherrinnan, hvilken troligen redan saknat oss; S. med ett ganska
upprördt sinne, till den grad hade mitt oväntade delgifvande verkat på
honom.

I dessa rader säger jag dig åter ett: farväl, från dessa kärlekens och
sällhetens nejder; när o när! skall jag återse dem, eller härifrån
blifva i tillfälle, att för dig tolka min lycka, och, skall hon väl,
under dessa tider så ljuft uppblomstrad för mig, någonsin komma att
gifva några skördar! Må väl; efter några dagar, hör du åter ifrån mig.



S. den 3 November.


Åter här, åter här omsnärjd af otrefnad, fåfänga och dårskap. O Gud!
hvar äro nu de sällhetstimmar, dem jag njöt under kärlekens omgifning!
Borta! borta! för att måhända alldrig mera återkomma. O Emilia! kunde
jag i den djupaste vrå af verlden undandölja min varelse för dessa
lefnadalustige plågsamma menniskor, hvilka i hvirflande strömmar,
alldagligen hitrusa, att i utnötta phraser göra Friherrinnan sina
välkomstöskningar; skulle jag nännas, och skulle jag af den hulda
välgörarinnan våga utbedja mig den nåd, att ej behöfva blifva
deltagerska i de sammankomster, hvilka så väl inom, som utom hus
stundeligen företagas, men ack! jag är pligtig henne hörsamhet, och
måste således Emilia, måste med ett för verlden helt och hållet slutet
hjerta likväl dricka af dess grumlade drägg. Friherrinnan som efter sin
öfverståndna resa känner sig ovanligt rask, föreslår redan hvarjehanda
bjudningar, dem hon för åtnjutne nöjen, tycker sig stadsboerna skyldig;
i följd hvaraf hon om åtta dagar tänker arrangera ett stort caffé, samt
om fjorton, en masqueradbal, den hon redan på ----krona omnämnde, och
hvartill en otalig mängd folk så väl lands- som stadsboer komma att
inviteras. Jag önskar sannerligen att dessa tider lyckligen skola
förbigå, på det ändteligen, det ljufva lugnet åter må kunna efterträda
denna storm. Nu har jag dock fullt och fast beslutat, att ej längre
förtiga för Friberrinnan mitt hjertas hemlighet, under hopp, att hon
till mina, och min dyre Ferdinands önskningar icke skall neka sitt
bifall. Den glada sorgfria Rosa är redan jemte sina föräldrar inflyttad
till staden; äfven hon, gjorde mig i dag ett kort besök; o! den som
ägde hennes frid! den ljufva lyckliga själen!



Den 20.


     "Men en dröm, en tålig dröm allent,
     Var mitt svärmeri, min tjusnings verld."

Huru skall jag väl Emilia! genom penndrag äga förmåga att för dig
tydliggöra min gränslösa smärta! Anar du ej det qval jag lider, att
ifrån den lyckligaste varelse under solen, känna smärtan i dess högsta
vidd! -- Ser du icke huru jag med dunkla förgråtna ögon, går en brud,
hemförlofvad åt sorgen, och åt en varelse, den min blick ännu ej
skådat, den jag alldrig alldrig kan älska; emedan mitt hjerta evigt
tillhör honom, hvars namn jag numera ej vågar uttala, hvars minne är
ett brott att tänka. -- Som du ju visste, var min alfvarliga föresatts
att upptäcka för Friherrinnan min kärlek till S. -- Jag hade i
anledning deraf, morgonen efter det jag sednast tillskref dig, mera
tidigt uppstigit och gick nu med väl något klappande hjerta, men likväl
i själen glad och nöjd, att ostörd i hennes sköte få öfverlåta mina
känslor; jag hade knappt hunnit inträda, då hon med emot mig uträckta
armar utropade: "Ack! min Mathilda! du kommer ju verkeligen som ett
vänligt budskap, jag har hela morgonen otålig väntat ditt uppvaknande,
för att ändteligen en gång blifva i tillfälle för dig yppa en önskan
den mitt hjerta länge hyst, och hvars uppfyllande kommer att göra din
mor en himmelsk glädje, men som äfven naturligtvis helt och hållet
beror af dig sjelf." Vid dessa ord, hvilka fullkomligt tycktes henne
förestafvade utur mitt eget hjerta, kände jag mitt bröst liksom
krampaktigt sammanpressas; jag behöll dock min fattning och nedsatte
mig vid hennes vink, med spänd uppmärksamhet vid hennes sängbrädd. "Säg
mig nu såleds först, mitt älskade barn", fortfor Friherrinnan, "älskar
du din mor ännu beständigt med samma dotterliga tillgifvenhet, hvilken
du en gång sade, att gjorde dig så innerligt, så öfvermåttan lycklig?"
-- "Ja! vid Gud! lika beständigt!" -- "Nå väl, vill och kunde du för
hennes önskningars uppfyllande, som endast och allenast åsyfta ditt
eget väl, uppoffra, om så fordrades, några ringa fördelar, eller till
och med flygtigt förgående ömhetsrus, hvaruppå du dock alltför osäkert
kunde bygga din lycka, för att på hennes mera erfarna och bepröfvade
råd, stöda din kommande framtid?" Jag kunde for smärta knappt svara:
"ja! jag kan och vill allt, som möjligen kan tillfredsställa min
välgörerska." -- "O! Mathilda! då kan och vill du äfven uppfylla en
mors hjerta med himmelsk lycksalighet, du vill som min Gustafs hulda
maka följa honom på hans lefnadsbana; du vill skänka honom din kärlek,
din tillgifvenhet, och genom en ständigt fortfarande ömhet till honom,
godtgöra hans mor, de lidanden hon, i så många mörka tider utstått;
svara mig, vill du det?" -- "Ja! jag vill bjuda till", utpressade jag
nu med en tung suck, och nedsjönk, nästan utan all känsla invid hennes
säng, där hon nu i sin moders fröjd smekande öfver mig nedkallade
himlens välsignelser. Derefter framtog hon ett af hennes son skritvit
bref, der ur hon delgaf mig, hans i anseende till mig yttrade tankar
och önskningar. Att de alla voro en följd af Friherrinnans honom
lemnade meddelanden om mig, kunde man tydligt finna, likväl upprepade
han åtskillige gångor deri, huru han alltid skullo anse som den
ljufvaste lycka, att genom den älskade modrens hand, erhålla sitt lifs
följeslagerska, så mycket mer som hans hjerta hitintills förblifvit
fullkomligt fritt; och hoppades han således genom en sann kärlek i en
framtid kunna förvärfva sig sin ännu obekanta men likväl högaktade
bruds ömhet, han delgaf vidare Friherrinnan, huru i följd af allt
detta, han vid erhållandet af mitt gynsamma svar, genast skulle lägga
in om det afsked ifrån tjensten, hvarförutan han icke skulle hafva
hjerta fästa sin unga maka; ty att beröfva sin mor henne, den han
visste hon älskade lika mycket som honom sjelf, ville han alldrig. Han
bad henne således ännu en gång att med aldraförsta delgifva honom mitt
svar, hvarefter han ville underrätta henne till hvilken tid, hon till
vår förening bestämdt kunde hemvänta honom. Kan du således nu tänka
hvad jag utstod, Emilia! O nej! du kan det ej, emedan du sjelf är
lycklig, emedan du älskar af eget hjertas val, emedan du alldrig,
knappt till namnet lärt dig fatta motgången.

Jag låg länge, under den qvalfullaste oro nedsjunken på mina knän, icke
en enda tår kom att lindra min smärta; jag hade blott en önskan den att
i ett nu kunna förgås; men ack! smärtan dödar ej, hon tär och gnager,
lik vampyren, på det arma hjertat, tills det öfverfullt af sorg, men
utmattadt på glädje, måste förtvina! Huru ofta ville jag ej följa dess
lockande röst, och för henne i ett enda ord förklara, huru af hela min
själ jag älskade S. Men, att beröfva henne den sällhet, jag i lefvande
drag såg tecknad i hennes anlete, att kullstörta ett hos henne länge
närt och nu stadfästadt hopp, att för kärlek, huldhet, vård och
modershyllning, så ömt bevisad emot den olyckliga fattiga fader- och
moderlösa flygtingen, lemna den uslaste otack, nej! nej! -- Jag
uppreste mig nu med häftighet, på det icke åter den förrädiske bilden
af honom, såsom skiljoman skulle framträda, lindade mina båda armar
kring hennes hals, och uttalade med fast och stadig röst, den tro, jag
som tillgifven maka till hennes son, som älkande dotter till henne
evigt ville hålla.

Friherrinnan yttrade härunder icke ett ord; hon tryckte mig endast med
innerlighet till sitt hjerta; och jag, jag tackade innerligen Gud! som
under en så svår stund meddelat mig ett sådant mod, och en sådan
beslutsamhet. Ännu samma dag besvarade Friherrinnan, Baronens bref, i
det hon å mina vägnar meddelade honom mitt vänliga antagande af hans
anbud. Jag hade med temmeligen ståndaktighet genomlefvat evigheten af
denna dag, åtminstone hade ingen enda tår derunder förrådt hvad jag
kände, men, huru förtrolig blef deremot natten med min smärta, huru
tyst och trogen emottog ej hon i sitt sköte hvar suck, hvar lidelse den
tolkade. Äfven han, för hvilken de alla sändes, blef genom ett långt
bref, det första och det sista, i ord, dem helt och hållet min känsla
uttalade, underrättad om huru grymt mitt öde sig förbytt, huru han,
evigt endast han, till min sista suck skulle äga min osvikliga trogna
kärlek, ehuru jag af pligten uppfordrades att försaka allt, som kunnat
göra mig lifvet ljust och gladt. Att han vore öfvertygad om min tro,
vore sluteligen det enda band som härefter kunde fästa mig vid lifvet,
och hvarförutan, det verkeligen skulle blifva mig en mörk fasansfull
graf. Att dessa rader blefve de enda som någonsin skulle vexlas oss
imellan, derom bönföll jag nu med hjertlighet, och ville jag äfven i
uppfyllandet af denna önskan finna hans tillgifvenhet, och fortfarande
vänskap for mig. Förmiddagen efter denna genomvakade natt, förde jag
under någon skällning, till Friherrinan detta couverterade men
oförseglade bref, i det jag bad henne, då bud skul le yppas till----
krona, sin ägare tillhanda afsända detsamma. "Till S.", sade
Friherrinnan, i det hon kastade ett öga derå, "och oförsegladt? Se här,
jag håller just äfven på all med posten till honom afsända ett bref,
för att lemna honom några uppdrag dem jag vid min afresa glömt,
försegla länge ditt." Härvid sköt hon lack och ljus till mig. Jag ville
gripa efter sigillet; "kors! du har ju din ring på dig, då vill du väl
ej betjena dig af andras namn -- skynda nu." -- Jag såg på henne, och
förseglade sluteligen brefvet med min egen ring. "Se så", skämtade
Friherrinnan, "det innehåller väl någon begäran om ett eller annat af
hans sköna sångstycken, kan jag tänka, eller också någon varning att ej
rida Sultan, eller huru? men, gif hit", och nu förseglades det med
ögnablickets hast inneslutet i hennes eget, hvarefter betjenten i
flygande språng ilade att inlemna detsamma å stadens post-contoir. --
Det stora caffét försiggick under mycken ståt, några dagar derpå;
hvilket tvång denna, så väl som hvarje tillställning beredde mig, kan
du väl tänka. -- Friherrinnan, med sin eljest så ljusa blick, är likväl
nu fullkomligt blind för de lidanden jag erfar; hon ser i mina affällna
bleka drag endast en följd af den vanliga brudsorgen, hvilken hvarje
flicka nödvändigt måste röna. Menniskorna voro sig lika, så väl den ena
som den andra, äfven så min lilla Rosa, i tillgilvenhet för mig.

Morgonen af masqueradbalen inträdde Friherrinnan med glädjestrålande
anlete i mitt rum: "se här min älskade dotter", yttrade hon i det hon
till mig framräckte ett sirligt bref; "och här", nu lade hon under
moderliga tårar en gyllene ring på mitt finger, "förlofvar jag dig på
mitt moders-ord, med: troheten, ömheten och redligheten; denna, sänder
dig min Gustaf, Gud välsigne edert förbund!" Jag sjönk till hennes
bröst. Brefvet innehöll de varmaste tacksägelser, och försäkringar,
tecknade af Baronens egen hand; att de skulle gjort min lycka om jag
med någon slags ljummare känsla, kunnat uppfatta dom, vill jag väl
medgifva; nu deremot drogo de kring mitt hjerta en isskorpa den
Friherrinnans ömhet forgäfves sökte smälta. Mot aftonen då
gästerna voro samlade, offentliggjorde Friherrinnan min förlofning med
hennes son, Baron Gustaf Ferdinand Y. -- Gud! hade hon åtminstone i
sitt ovetande, uteslutit det sednare namnet, hvars oförmodade
upprepande åter höll på att beröfva mig min, med så mycken svårighet
tillkämpade fattning. -- Jag hade verkeligen icke af brefvet
fäst mig vid det i famillen allmänt antagna namnet, hvilken troligen
skulle gifvit det sitt enda interesse. Huru plågsamma de otaliga
gratulations-upprepningarne föreföllo mig, anar du väl; jag tackade
himlen då den förskräckeliga samlingen, i de för omklädning upplåtne
rummen, änteligen drogo sig undan, hvarunder äfven jag fick tillfälle
att hemta nya krafter. Balen var mycket brillant, masquerne täflade i
lux och dyrbarheter; man såg här icke flere än högst fem à sex åldriga
fruar, hvilka icke buro mask. Som jag icke gärna ensam, ibland denna
skara kunde förblifva omaskerad, begagnade jag, med Friherrinnans
tillåtelse, mig endast af en tät svart slöja, hvilken tillika med en
svart underklädnad fullkomligt dolde, så väl det minsta af mina
anletsdrag, som figur. O! huru väl fann jag mig ej i denna mörka
svepning, hvilken så sannt öfverenstämde med känslan i mitt inre. Efter
ett par contradanser, dem jag ej dansat, närmade sig mig en svart
domino, samt anhöll om den kommande dansen; men, som jag alldeles icke
ärnade dansa, gaf jag honom ett bestämt afslag. -- "Ni afslår dock ej
den hjertliga lyckönskan en upprigtig vän vågar göra er, Mamsell
Sommer!" återtog masken, "måtte ni ernå all den sällhet jag så varmt
öfver er nedkallar, och den jag endast åt er såsom Baron Y:a lyckliga
brud, med lugn och sann tillfredsställelse kan önska." -- "Jag tackar
er af allt hjerta, Baron C.", utsade jag med något staplande röst. "Att
denna önskan är upprigtig känner jag i djupet af min själ, Gud gifve
den endast måtte uppfyllas!" -- "Huru kan väl en lycklig brud draga
annat i tvifvel", utsade nu med tydlig röst, en bakom mig stående mask,
i purpurröd gyllenestickad domino; "får jag lof att dansa med er
nästkommande dans, Mamsell Mathilda?" Gud! hvilkens röst igenkände jag
ej bestämdt i den, hvilken sednast tilltalat mig; jag förmådde af
förskräckelse knapt svara; "sorgen dansar ju ej." -- "Åh!" återtog
masken ironiskt, "sorgen glömmer oftast sin sorg, i synnerhet då den är
tillskapad; vill ni verkeligen icke vara så god och dansa med den
resande gratulanten en enda quadrille? för att ännu en gång upplifva
ett det sista sönderslitande minnet af hans lycka på ----krona." --
"Gud! Ferdinand! också du? vet då att den verkliga sorgen känner evigt
sin saknad, glömmer alldrig under sina tärande qval, den hvars
misstroende i hennes hjerta omvred smärtans dolk. Nej! sorgen känner
sannerligen icke lifvets glada dansar." Jag hade för hela verldens goda
icke längre kunnat qvarstadna i den bullrande salonen, och hastade nu
derföre i min sängkammare der jag bortgret flere timmar. Jag skulle
just, dertill föranledd af en häftig hufvudvärk, uppstiga ifrån min
plats, för att hos Annette anhålla om något ättika, då jag med den
grufligaste förskräckelse varseblef, stödd emot dörren, och belyst af
det matta sken som det ensamt brinnande ljuset spridde, samma röda
Domino, i hvilken jag trodt mig igenkänna S. -- "Förskräcks ej för din
älskling, Mathilda", uttalade med låg röst den välkända stämman,
nalkades mig med ilande steg, och sjönk, förrän jag det kunde hindra,
med aftagen mask, framför mina fötter. "Förlåt din Ferdinand", hviskade
han nu, i det han i sina armar häftigt omslöt mig, "att han icke kunnat
afhålla sig ifrån sällheten af att se dig. Förlåt, att han i afton så
svårt sårat ditt hjerta; lofva honom, att icke sörja, ty kanske skall
ännu glädjens sol komma att lysa oss. O! lemna mig detta löfte så
troget, som jag villfar din begäran, att icke med en enda rad smärta
ditt sinne. Lofvar du mig det? Jag medtar nu detta löfte; behåll
deremot du detta hvilket skall påminna dig mig; och nu farväl! jag res
i ögnablicket." Vid dessa ord slöt han mig ännu en gång till sitt
bröst, tryckte en kyss på mina läppar och ilade utur rummet. Drömde
jag, eller var ja vaken, var det verkeligen min outsägligt älskade
Ferdinand, af hvars armar jag nyss så huldt omslutits? Ja! hans
qvarlemnade gåfva, ett skönt och honom fullkomligen likt portrait
hvilade ännu i min hand, och förvissade mig således tydligen derom, att
min syn ej varit någon villa. Gud! med hvilken hänryckning tryckte jag
ej den döda bilden till mitt hjerta; huru många tusende kyssar slösade
jag ej på de älskade dragen; i deras betraktande glömde jag helt och
hållet allt mig omgifvande, tills jag änteligen, trött af tårar och oro
mot kl. tolf djupt insomnade. Emot fyra väcktes jag af Annette, hvilken
högeligen förundrad att finna mig hvilande på mitt rum, berättade huru
Friherrinnan, ständigt upptagen af bestyr för fèten, icke förr än just
nu saknat mig, huru man nu först en hvar rustade sig till soupéen, och
Friherrinnan således afsändt henne att i mina rum efterleta, och
afhemta mig. -- Jag kände vid det försök jag gjorde att resa mig upp,
mitt hufvud angripet af en så våldsam värk, så det hade varit mig
alldeles omöjligt att vidare inträffa bland societén, hvarföre äfven
Annette, sedan hon med eau de cologne och ättika, hjelpt mig att badda
hufvud och tinningar, åter lemnade mig i ro. Först emot kl. 9 vaknade
jag utur den djupa sömn, hvari jag efter Annettes bortgående forfallit,
och kände till min tillfredsställelse, mig af den åtnjutna hvilan
ganska stärkt. Friherrinnan, hvilken öfver min opasslighet varit högst
orolig, och som redan flere gångor under min sömn låtit efterse mitt
tillstånd, blef nu af mitt personliga inträdande till henne, åter
lugnad. Hon berättade mig der efter, huru hennes gäster först emot
klockan 7 skingrats, sedan med den största liflighet dansen under hela
natten fortfarit.

Sedan äfven Friherrinnan på förmiddagen uthvilat, företogs på
eftermiddagen under hennes egen tillsyn, den vanliga efterstädningen,
rengörandet och undanförandet af silfver, kristaller etc, putsning af
speglar, kronor och dylikt, under hvilket oroliga stök jag således i
mitt rum öfverlemnades fullkomligt till mig sjelf. Min ljufvaste och
ständiga sysselsättning blef härunder betraktandet af dens bild, vilken
för evigt var förlorad för mig, ty, det bedrägliga hopp, hvarmed han,
så alltför fålängt sökt dåra, så väl sitt eget, som mitt hjerta, måste
ju för alltid ifrån min själ förjagas; var jag ej med synliga band och
med hela verldens kännedom, smidd vid en, af mitt hjerta snart sagt
afskydd varelse; ägde icke hon, mitt sjelfgifna, orubbeliga löfte,
hvilket endast döden kunde lösa. Hvar fanns då för mig mera något hopp?
o! begick jag icke redan ett fel genom emottagandet af den dyra bilden;
var icke dess ständiga och älskeliga betraktande ett grymt brott emot
den tillgifvenhet jag med en så dyr ed förpligtat mig till Baronen!
Mitt fasta beslut blef nu, att till lugnande af mitt samvete, ehuru
tillika mördande för mitt hjertas sista glädje, så undangömma
portraitet, att min blick, om äfven till lindrande af den största
smärta, alldrig skulle komma att nå de älskade dragen, hvarefter jag
under strömmande tårar, inhöljande bilden i flerdubbla papper,
sluteligen nedlade paquettet i en liten, ständigt tillsluten
byreaulåda. -- Nu kände jag mig lättad, och gick att efter detta
glädjens begrafvande åter uppsöka Friherrinnan. -- 1 går och i dag,
hafva hennes tankar allenast upptagits af tillrustningen för den
blifvande föreningen; som vanligt afser hon ingen kostnad, ehuru stor
den än må vara, emedan hon önskar det hennes sons bo, skall blifva
propert och elegante. -- För att som hon säger: fägna så väl sig sjelf,
som mig, har hon redan till den 5:te Maj (min födelsedag) bestämt vårt
bröllop. -- Rosas är äfven till den 4:de, hennes samma dag infallande
namnsdag, utsatt. -- Vår bröllopsdag! hu! vid blotta tanken härpå isas
verkeligen mina lemmar.



Den 1 December.


Snön yr i hvirflande flockar utanför mina fönster, och tyckes med
friskt mod under vindens hemska sång, vilja dansa höstens sluteliga
dödsdans. -- Huru kalla kännes ej redan vindens ilar, huru kall hela
verlden i kring mig! -- O! hvad jag längtar efter dig! Emilia, för att
ännu en gång vid ditt hulda bröst, få värma mitt äfven redan stelnande
hjerta.

Du tror väl min vän, att jag gråter och klagar nu, som förr, öfver
förlusten af mitt hjertas vårdagar! o nej! icke en enda tår fugtar mer
mitt öga; de äro alla, dessa vekliga bevis på svaghet och vankelmod, af
mitt förnuft förviste i evig landsflygt. -- Jag spelar, jag sjunger,
jag dansar; -- jag till och med skämtar ibland, och i synnerhet i
sällskap, ty, jagar ju en blifvande, i lycka afvundsvärd svärdotter
till Friherrinnan Y. en naturligtvis såsom högst lycklig ansedd, firad
och fjesad brud till Baronen! Huru skulle jag väl i Friherrinnans egna,
eller i verldens ögon, på hvilka hon gör icke ringa afseende, genom
yttrande af sorg, nännas beröfva henne den tillfredsställelse, hon i
känslan af att hafva heredt min sällhet så ljuft njuter. Jag sömmar
således nu i kapp med Rosa, i rödt och blått, gult och grönt, med ett
ord i alla lifvets ljusaste färgor, till min Fästman Baron Y. en
prydlig tabatier, hvarå glädjens rosor i skön förening muntert vexla
om. -- Julaftonen, den milda, fordom äfven för mig fridbådande, nalkas
ju med snabba steg, då ju vanligtvis man till den, hvilken ligger ens
hjerta kärast, och ens tanke närmst, finner fröjd uti att lemna något
litet minne. -- Friherrinnan har nu, oförmärkt likväl, uppmanat mig
till denna lilla uppmärksamhet emot Baronen, hvarföre du äfven kan se
timme efter timme på, mitt arbete nägon ny knopp, eller friskt
lefvande blad slå ut. Dessutom, stjäl jag mig ännu, och det sker så
gärna, till ett annat arbete, nemligen ett par i tapisseri sydda
gungstols-öfverdrag, till min älskade mor; de skola ofta påminna henne
om mig, det vet jag äfven derföre, att sjelfva platsen alldageligen af
henne begagnas. Mönstren dertill äro oändeligen vackra, och föreställa:
det ena, Jesu födelse i krubban, och det andra: hans tåg, jemte Joseph
och Maria till Egypten. -- Jag njuter verkeligen på förhand, af den
fägnad denna gåfva skall bereda Friherrinnan, emedan jag vet henne
högst svag för smakfulla tapisseri-arbeten. -- Rosa! det jolrande
muntra barnet, virkar under sång och qväden in både silfver och guld, i
långa sköna kedjor till sin älskade! hvars namn likaså troget leker på
hennes läppar, som hans bild djupt tyckes inpräglad i hennes själ; och
för all med så mycket större täflan kunna fortskrida på dessa arbeten,
hafva vi härunder beslutat, att turvis hos hvarann tillbringa våra
arbetsstunder, hvilka också äro de enda jag med sann njutning vet
värdera, och som dertill Gudskelof, under dessa återstående julveckar
så bestämt komma att upptaga min tid, så alla lustbarheter och nöjen,
nödvändigt derunder måste åsidosättas. Huru ofta sväfva ej mina tankar
under denna eviga enformighet bort till dig! och huru tusende gånger
suckar icke mitt hjerta efter att helst med en enda rad af din hand,
blifva lisadt! Verkeligen vet jag ej, hvarifrån jag nu tagit det så
säkra hopp, att rätt snart se denna min varma önskan uppfylld. O! måtte
jag dock deraf icke svikas.



Den 10 Januari.


    Silfver och gull!
    Kistorne full;
    Men uti hjertat det arma.
    saknaden varma!

Den tjugundefjerde December hade knapt ruskat sig till intåg, då den
uppmärksamme brudgummen till sin brud, uti guld, dyrbarheter och
genteliesser, ordentligt lät sina känslor öfverflöda. Verkeligen stodo
redan vid mitt uppvaknande, uppradade på mitt nattbord, och inlagdt i
sina prydliga lådor och paquetter, gyllene armband, halskedjor,
smycken, örprydnader m.m., hvilka med sina skimrande ädelstenar,
infattade i det renaste guld, visserligen voro ganska vackra att åse.
Sidentygspackor, den ena dyrbarare än den andra, voro i höga rader
uppstaplade öfver hvarandra, icke en enda nipp eller behöflighet, ja
väl för en drottning, saknades ibland detta öfverflöd. Med en lätt suck
öfverflög mitt öga allt detta, jag vågade ej låta den tala ut, eller
gifva den ett mål för sin flygt; men påklädde mig blott med
skyndsamhet, samt hastade in till Friherrinnan, hvilken med öppna armar
emottog mig. Här afbördade jag nu för henne min tacksamhet i så
hjertliga ord jag någonsin kunde, men, hvilken hon dock på intet vis
emottog, emedan hon på samvete påstod sig icke till ringaste del vetat
af detta, sin Gustafs föranstaltande. Hon var obeskrifligt glad hela
dagen. Emot klockan sex, anlände Majorens, jemte Baronerne C., hvilka
såsom Friherrinnans slägtingar voro inviterade att hos henne spisa
julgröt. Aftonen förgick under temmelig trefnad, hvilken den muntre
Majoren med sina bizarra infall, ingalunda bortskämde; och hade jag
endast ägt sinne för skämt, hade jag visserligen i den utstofferade
blomsterprydda Fröken Doll, funnit rik anledning dertill.

Julklappar ordentligt haglade öfver oss under soupéen, ingen såg sig
härvid lottlös, så företänksamt hade Friherrinnan tillställt allt.
Ibland alla de många äfven jag erhöll, fäste i synnerhet tvenne af dem
min särdeles uppmärksamhet; den ena bestod i ett grönt silkesnystand,
hvilket på samteliga närvarandes anmaning, afnystadt, inneslöt ett
litet på en grön snodd hängande genomskinligt hjerta, bekransadt med
det utsöktaste bladverk, samt inuti, på ena sidan af boetten i
guldbokstäfver: den 17 Nov. evig trohet, på den andra: den 5 Maj, min
lyckas dag! Utanskriften å couveret var, och förblef mig fullkomligt
obekant. Den andra gåfvan var ett litet skönt etui, innehållande af
masivt guld, och i utmärkt arbete: fingerborg, sax, pennknif,
nålfoderal, pryl, ett par de sirligaste nyst-stjernor, samt en gyllene
korkad kristalflaska. Utanpå dettas foderal, upptäcktes med förgyllda
bokstäfver i gris de lint maroquin, intryckt orden: _af den renaste
vänskap!_ min blick ilade ovilkorligt öfver till C., hvilken med
nedslagna ögon härvid häftigt mumsade i sig en stor tårta. "Jag vet väl
ej", stammade, jag med en tillbakatryckt tår, i det jag åter i sitt
Couvert invecklade etuiet, "hvem jag egenteligen har att tacka för
denna prägtiga skänk; men att den med ett äfven rent, och dertill
innerligt samt varmt hjerta emottages, vill jag dock försäkra den
vänlige gifvarn." C. öfverfor nu, liksom för att borttorka värmen,
hvilken så plötsligt uppstigit på hans panna, sitt ansigte med sin fina
näsduk; att likväl den förrädiske tåren i hans öga, i ögnablicket derpå
frambröt, varseblef dock troligen ingen annan än jag.

Sedan man nu alla åtskiljts, införde mig Friherrinnan i mitt rum; o!
huru älskande visade sig här hennes hjerta, i de ofantliga packor af
superfina lärfter, duktyger och parkumsbingor hon under den tid vi
tillbringade vid bordet, låtit hit inbära. "Se här min älskade",
yttrade hon, "detta blir min bästa julskänk till dig. Gud gifve dig
lycka med alltsammans." Kan du fatta Emilia, hennes hjertas rikedom. O!
den är outtömligare än den timmeliga och synliga hon besitter. Men nu,
till dig sjelf, och mig. Min glädje, ja, min snart sagt ursinniga
glädje, vid emottagandet af det bref jag på den första dag af detta nya
år ifrån min själs syster erhöll. Du är Wilhelms lyckliga maka, o! huru
öfverraskad blef jag ej af den ljufva underrättelsen. Ser du, känner du
ej, huru öfver all tanke jag deröfver glädes; huru deltagandet i din
sällhet är den sol, hvilken nu sprider lust och lif i min varelse. Jag
har då ett foremål, till hvilket min tanke med begärlighet får ila;
hvad jag tackar himlen, som under all min motgång gifvit mig denna rika
anledning till fröjd. Och, just sjelfva Julafton, då jag i synnerhet
så innerligt tänkte på dig. O! du lyckliga Emilia! din Julklapp
öfvervägde i dyrbarhet alla i verlden; men, du vet väl äfven mer än
mången annan, med hvilken fallet ej var detsamma; skatta denna rara
gåfva. -- Och, du får vistas och bo, med ditt hjertas vän, så nära
intill dina föräldrar; hvilken glädje måtte du äfven derigenom erfara;
tvenne mil, de äro ju att betrakta som ett intet hvarunder ni, i kärlek
få toura med påhälsningar hos så väl svär- som egna föräldrar. Ja! jag
gratulerar dig af allt hjerta min älskade lilla Fru Pastorska, och
skulle med ett gladare humeur sannerligen ej underlåta uppmana dig, att
i visthus, mjölkkamrar och bodar insamla, såsom i synnerhet trefliga
Presthustrur anstår, så många skinkstycken, smörbyttor, limpor och
ostar, du och din hjertans kär, möjligen i ert bo kunna använda. Jag
föreställer mig hvad du, jemte honom, lik "Frithiof med sin Ingeborg"
skär många runor i isens famn, på den herrliga friska och frusna våg
mellan B. och det trefliga Svanevik. Släföret här är redan ypperligt
och isarne säkra, huru skall allt detta ej då vara hos eder. Den
välkända klangen af de liflige bjellrorne, hvilka här stundeligen
höras, påminna mig så tusende gånger om våra muntra färder der borta!
O! dessa minnen! dessa minnen!

Att detta nya år gifvit rika anledningar till besök, och återbesök
gissar du troligen; likväl äro till min innerliga tillfredsställelse de
sednare å Friherrinnans sida snart sagt alldeles eftersatte, af orsak
det hon ännu icke vågat blottställa sig, för den inträffade årstidens
kyla. Vi läsa således, då ej främmande derifrån hindra oss, de långa
vinterqvällarne igenom, för hvarann någon utvald lecture, den Baron C.
alldrig uraktlåter att anskaffa, eller spelar jag för Friherrinnan
några större stycken, hvarunder hon vanligen gör sin promenade längs
rummet. Äfven upptages många timmar med återkallandet af min barndom,
och mina föräldrar, vid hvilka ämnen Friherrinnan med särdeles
uppmärksamhet fäster sig, och, till hvilka hon till och med ofta leder
min tanke. Huru njutningsrika dylika stunder för mig äro, föreställer
du dig säkert. Sålunda förgå under stilla enformighet mina dagar; icke
ett ljud, ej en hviskning ifrån fjerran orter, hvilka till mitt hjerta
kunde tala tröst. Allt är tyst och dödt, endast saknaden lefver, hos
mig förevigad!



Den 20.


Att sorg och glädje, löje och alfvar, under lifvets pröfningar ständigt
omväxla, är ju så vanligt, men att jag Emilia! under djup känsla af
bekymmer och lidelser, så af allt hjerta, och åt ett högst intet kunnat
öfverlemna mig till, om ock endast en ögonblicklig fröjd, skulle jag
dock ej trott. Dock, som ju intet intryck, af hvad beskaffenhet det än
vara må, hos mig ägt, eller någonsin kommer att äga rum, deraf icke du
fått del, vill jag äfven, om ej för annat så, för att ett ögnablick
åter med dig kunna tala skämtets språk, delgifva dig följande comiska
tilldragelse. Som du vet, blef jag genom Friherrinnans godhet
öfverhopad med öfverflödigheter af linnelärfter etc. Att dessa, för att
ändamålsenligt kunna begagnas, äfven skulle fördelas, tillklippas och
förfärdigas, blef tydligt. Friherrinnan som icke äger någon kärare
tanke, än förberedandet, och tillrustningen af min utstyrsel, hade
redan åtskillige gånger allvarligt yrkat på hemtagandet af några
personer, hvilka i sömnad skulle blifva mig behjelplige; vid hvilket
anbud jag likväl länge nog, icke ägt styrka fästa vigt. -- Jag hade nu,
under flere dagars ständiga stillasittande, ådragit mig en plågsam
smärta i bröstet, hvilken Läkaren, på Friherrinnans förfrågan bestämdt
till -- skref brist på rörelse; hvarföre Friherrinnan med hans
tillstyrkan, under välmening föreskref mig dageliga utfarter. --
Händelsen fogade att just samma dag en mycket mild väderlek inträffat,
hvaraf jag ju ovilkorligen skulle draga nytta. -- Och för att vinna ett
dubbelt ändamål, föreslog mig nu Friherrinnan att i en by, belägen en
timmes väg ifrån staden, uppsöka tvenne personer, hvilka för sin
utmärkta linne-sömnad kommit i rop, och hvilka friherrinnan nu önskade
att för min räkning accordera. -- Nå väl, på befallning framkörde kl. 4
eft. midd. Friherrinnans kusk, en brutal, ryde men i sina åligganden
oumbärlig person, hennes eleganta Souflette, hvari jag väl inpälsad och
kringbäddad af fällar samt kuddar satte mig. -- Under friskt traf bar
det af genom stadens långa gator, och sedan landsvägen framåt,
hvarunder mina tankar ovilkorligt återfördes till den tid jag, ännu
lycklig och full af hopp, sednast färdats denna väg. -- Jag hade så, på
klingande före, åkt ungefär en half timme, då jag utur mina fantasier
plötsligt uppväcktes af kuskens temmeligen ociviliserade utrop.
"Nå f--n." I samma anda oarticulerade ljud, läto ur hans sträfva strupe
i allt vidare fortsättning höra sig, hvilka sluteligen upplyste mig om
förhållandet. Skrufven, hvilken fasthållit tistelstången, hade så
tvärt, och för ögonblicket ohjelpligt afbrustit, så, i brist af rep,
eller fimmerstänger, ingen dager sågs, att komma någon väg vidare. Hvad
var att göra, alla försök att basta och binda, borttog endast tiden och
såleds återstod mig, att med tålamod afbida kuskens återkomst, sedan
han ridande återvände till närmsta torp, för att derifrån erhålla det
behöfliga. Du skulle sett mig, Emilia, skuffad åt sida, utan hästar
eller karl midt på landsvägen; en bedröflig, men tillika löjlig syn;
först lopp bloden med ohämmad fart upp och ned i mina ådror, hvarunder
jag i häftigheten utbrast i ett förgrymmadt brummande öfver den oblida
händelse som skulle skicka mig till landsväga-vakt, tills sluteligen
vid betraktandet af mitt öde, jag utbrast i ett ovilkorligt storskratt.
Under det jag sålunda vid allt tilltagande munter sinnesstämning, i ro
eftertänkte mitt läge, varsnade jag något som i skymningen småningom
närmade sig mig. Det var en kursläde med isittande Herre och Fru.
Emotseende deras förvåning vid mitt möte, drog sig min mun ånyo till
det innerligaste skratt, hvilket jag i utbyte mot hela verldens goda,
ej mägtade återhålla. Hvad jag anade inträffade. Slädan stadnade midt
emot min, först nedsteg dess kusk, närmade sig så försigtigt, som
skulle de argaste marodörer legat i bakhåll, eller släden varit
uppfylld af pest och smitta, tittade sedan varsamt in, samt utropade,
då han ingen fara fann: "Hä! nog sitter där ena." -- "Hvad är?" spordes
ifrån den nyss anlände släden; karlen vandrade tillbaka under förnyadt
upprepande af: "Där sitter ena", då i detsamma dess Herre förfogade sig
utur sin släda, samt närmade sig min. Såsom tvenne gamla bekanta,
hvilka helt oförmodadt träffas, helsades nu i vänlighet på, frågades
och svarades tills hela den fatala händelsen till punkt och pricka var
utredd; den vänliga Frun i slädan, lät äfven åka sig närmare, på det
ömsesidiga meddelanden och conversation, ogeneradt kunde för sig gå.
Oaktadt alla mina böner om deras resas fortsättande, kunde de icke
öfvertalas att lemna mig, förr än mitt ridande bud hann återkomma;
hvilket icke heller dröjde alltför länge; och sedan jag, fullkomligt
tryggad för inträdande recidif, åter kunde begifva mig till vägs,
skiljdes jag med sann erkänsla ifrån dessa verkeligen godhjertade,
välsinnade menniskor. -- Friherrinnan roade sig vid min återkomst,
äfven rätt godt åt mitt inträffade äfventyr, särdeles som hon, i
anseende till den högst milda väderleken samt mitt åtnjutna goda
sällskap, trodde mig af detsamma ej hafva lidit någon mehn.

I morgon inträffar här, det stora bröllopet hos Öfverste Z., hvilket
skall försiggå rätt högtidligt. Vigseln kommer att ske uti Bataillonens
varma kyrka, dit bruden jemte sin slägt och öfriga vittnen, blir
åtföljd af tolf hvitklädda tärnor. Och som äfven jag, (ehuru i anseende
till den ringa bekantskap oss emellan ägt rum, nog oförmodadt) kommer
att höra till dessa sednares antal, blir jag i tillfälle efter
bröllopet, utförligare beskrifva dig tillgången dervid.



Den 10 Februari.


Oaktadt upptagen af ständiga sysselsättningar, så väl själlösa, som
själapinande (du min Emilia! vet ju hvari de sednare egenteligen
bestå), vill jag dock uppfylla mitt dig gifna löfte, och för dig
beskvifva förloppet af det gentila bröllopet. Som jag omnämnde,
försiggick vigseln kl. 2 eft. midd. uti Bataillonens väl decorerade,
och för tillfället upplåtne kyrka, hvilken, oaktadt dagsljuset,
upplystes af oräkneliga vaxljus, och der den unga bruden, skön som en
engel, och omringad af sina tolf rosenkransade Jungfrur, invid sin
ståteliga brudgums sida, af stadens Prost emottog himmelens
välsignelser. -- Efter vigseln, tog den förtjuste nygifte mannen sin
sköna bruds arm; en hvar af de tolf brudsvennerne likaså hvar sin
kringstående tärnas, hvilken lätt igenkändes medelst olika blommor
parvis utdelte till svenner och tärnor, hvarefter dessa, åtföljde af
det öfrige sällskapet, i sina väntande equipager begåfvo sig tillbaka
till brudgården.-- Här intogs nu under pukors och trumpeters ljud, en
dundrande middag, hvarvid skålande, hurrande och jubilerande ej
saknades. Klockan var närmare till 7, då stolarne ändleligen skötos
ifrån bordet samt till omklädning för balen utan ceremonie, en hvar
småningom aflägsnade sig. Klockan 9 samlades man åter då den unga
bruden ifrån sin prägtiga hvita sidenklädnad, gjort ombyte emot en
skimrande hvit silkestygs, hvilken med en girlande af fina ljusröda
bouquette-rosor, fästad 3/4 aln nedifrån, omslöt hela kjorteln. I
hennes yppiga lockar vaggade en enda frisk, ros, hon var till
hänförande skön att se. Enligt öfverenskommelse hade äfven alla
brudjungfrur förbytt sina spetstygsklädningar till ett slags randigt
gaze, hvilka de, prydde likaså med en enda i locken fästad blomma, sågo
rätt behändiga ut. Balen varade till ljusan dag, och var ej så ledsam,
jag föreställt mig. Efter soupéen, hvilken bestod af endast fyra
rätter, men deremot otaliga sorter sylter, konfekturer, frukter och
rariteter, skulle kronan, enligt gammal plägsed, dansas af bruden.
Sedan hon, med väl förbundna ögon gjort sin tour ikring ungdomen,
hvilken likaså mangrant befants med forbundna ögon, ilade hon med öppna
armar att på mig, verkeligen på mig, vältra sin kronas tyngd. Jag vet
ej hvarifrån den ångestfulla aningen, att just jag skulle blifva dess
mål, kort förut påflugit mig, så, vid dess obarmhertiga verkställighet
till allas mig omgifvande förvåning, mina läppar ovilkorligt utpressade
ett lifligt utrop: "o! för Guds skull nej! nej!" -- "Å ja, min lilla
Friherrinna, du måste bära den, derföre gifves ingen pardon", yttrade
nu under hjertligt skratt den muntra bruden, hvarunder jag, mött af
Friherrinnans blick, i min förvirring med stammande röst sökte bevisa,
huru mycket säkert, ja bestämt, Rosa B., förr än jag, skulle komma att
begagna sig af en dylik. Denna korttänkta förklaring, togs emedlertid,
till min lycka tillgodo, hvarvid man ännu blott skämtande öfver
flickornas vanliga pryderie; och dermed slapp jag för denna gång, min
ledsamt iråkade förlägenhet.

Dagarne efter denna, upptogos vidare af baler och tillställningar för
det unga paret, hvarvid den unga Grefvinnan i skönhet och älskvärdhet
verkeligen var oöfverträfflig. O! hvilken sällhet måtte dessa varelser
röna, som sålunda sett sitt hjertas önskningar uppfyllde; som med hela
sin själ kunna instämma i det löfte om kärlek och tro, de i den
högtidliga stunden inför Allfadren flägga. Lyckliga Amelie! lyckliga
Rosa! och lyckliga i alla alla! som under dylika himmelska känslor
kunnen slutas, till edra älskades bröst, och som upprigtigt kännen att
edert lifs följeslagare, äfven utgör edert lifs skönaste glädje! Men!
-- hvar irra åter mina tankar? hvilket är målet för deras ständiga
flygt? bort, bort, i vågen ju icke hyllas af mitt hjerta, i måsten,
måsten ju derifrån för evigt förvisas.



Den 3 Marti.


Nyss hemkommen ifrån en par dagars vistelse hos Rosa, hvilkcn hjertligt
bedt mig, att med ett litet arbete, tillstäldt för R., blifva sig
behjelplig hastar jag åter att med några rader göra dig en, om än
alldrig så flygtig påhälsning. "Har du väl under dessa tider ock tänkt
på mig", frågar du väl Emilia. O! ofta, ofta, ehuru verkeligen min tid
under de sist förflutne veckor, så helt och hållet egnats Rosa, så jag
åt dig, och mig sjelf, icke hunnit offra en minut. -- Att ingen af
Rosas vänner, börjande med Grefvinnan A., ifrån förtroendet att på det
silfverhvita brudtäcket få lemna ett minne, ville uteslutas, kan du väl
gissa, hvarföre Rosa af R. ifrigt uppfordrad att skrida till
förfärdigandet deraf med fleres vår tillhjelp beredde sig till arbetets
iordningställande, samt för några dagar sedan lyckades se det
fullbordadt. -- Äfven i går slöts bearbetandet af en till R. bestämd
gåfva med hvilken Rosa, i flera veckor sysselsatt sig och till sin, om
Söndag inträffande första lysning önskade se slutad, hvilket arbete för
att af handtverkare till nämnde dag hinna fullfärdigas, fordrade en
liten vice-hjelp. -- Presenten består i en mästerligt vacker
portfenille, hvilken i hoppet att vinna sin blifvande ägares tycke, nu
utgör gifvarinnans innerliga fröjd. -- "Du är dock rigtigt obegriplig
Mathilda", sade i går eftermiddags Rosa, under det på det ännu
ofullbordade arbetet, hon flitigt förde nålen upp och ned, "som icke
beständigt sjunger, ständigt dansar, såsom jag, ständigt talar om din
älskade Baron. -- Vet du, jag kan verkeligen icke en minut låta bli att
tänka på R. och ville i hvarje ögnablick äfven tala om honom, endast
jag dertill, för er andra ägde courage. Jag vet ju då i verlden
ingenting skönare och gudomligare än min R., ingenting högre och
bättre; och kan ej låta bli då han håller mig sluten i sina armar, att,
'ehuru det väl ej lär vara så alldeles rätt', säger mamma, flere gånger
i minuten låta honom taga af mig de aldrahjertligaste kyssar." -- "Såå,
det är ju obegripligt, och vill han då verkeligen taga dem så många?"
-- "Å-ja, och många fler ännu, men då kommer jag alltid ihåg mammas
ord: 'att ej slösa med sin gunst', och hoppar då merendels i ett skutt
ifrån honom, tills jag, uttröttad af hans efterjagande, åter sjunker
till hans bröst, och åter..." -- "Hvad då?" -- "Åter sjelfmant kysser
honom rätt ömt; men du! du glömmer väl ständigt att tala om din Baron,
emedan"... "Emedan jag ej blifvit efterjagad, eller huru?" -- "Kors men
nu är du malitieuse Mathilda; nå, om du mer tycker om att tala om det
förfärliga ----krona, än om din Baron så..." -- "Nej Rosa! för Guds
skull nämn det ej." -- "Nå se der, hvad blir dig då i smak i dag? du är
verkeligen på sednare tider bra tråkig, men se hit", -- och nu hoppade
hon i fullt språng upp ifrån stolen, ty hennes R. sågs med långsamma
steg, och blicken rigtad upp mot fönstren, allt mer och mer närma sig
den älskade; i ett nu var bågen försvunnen, och hon sjelf ilad att med
öppna armar emottaga sin älskling. -- Ack Emilia! hvilket rent och
oskuldsfullt inre; huru hon den ljufliga varelsen, uppvuxen bland en
stor stads öfverflöd, ja, väl dårskap, kunnat forblifva sådan, blir mig
verkeligen obegripligt; -- och likväl, oaktadt all denna, i hög grad
bibehållna barnslighet, med hvilken sann känsla fattar hon ej den
alfvarliga lidelsen. Med hvilken sjelfförsakelse skulle hon ej äga
styrka att uppoffra, ja ända till sitt lif, endast hon derigenom kunde
mildra olyckan hos sin like. O! du hulda känslofulla Rosa, måtte ditt
eget hjerta skonas för motgången, under hvars välde din ömma, alltför
veka själ säkert skulle duka under. -- Du må tro Emilia! att jag
oaktadt min inre dysterhet dessa dagar, ej kunnat underlåta rätt godt
roa mig åt de båda anthepathierna i huset, hvaraf ingendera i bestyr
och omsorger för Rosas förestående förening, vill stå efter den andra.
Under det vi i går sutto beflitade med vårt arbete, inträdde med tysta
men vigtiga steg Mamsell Aramintha; ärmarne voro ovanligt uppskjutne,
ett tecken att något särdeles var å bane, och sedan hon, med blicken
jagat ikring rummet, samt sålunda försäkrat sig det ingen öfverflödig
person vore till finnandes, framtog hon utur sitt hvita krymptygs
förkläde, hvilket med omsorg befannts trilladt kring armen, en näsduk,
hvarur änteligen en förfärligt stor, med tamboursöm broderad
gammalmodig nattmössa prydligt uppviklades. Med gravitetisk mine,
framräckte hon nu nämnde kist-inventarium till Rosa, hvilken skälmskt
bitande sig i den runda läppen, redan längesedan under tillbakahållet
skratt, gifvit mig en och ann förstulen blick; och nu framkom, kryddad
med sina behagliga fransyska stropher, den länge väntade till presenten
hörande harang, hvarunder den välmenta mostren ordentligt lät sitt
hjerta öfverflöda; och af hvilken vi ganska tydligt funno, huruledes
nämnde mobille redan uti öfver tjugu år florerat, nemligen uti Mamsell
Amarinthas kistbotten, af orsak (hvarifrån gud dock nådigt måtte bevara
hennes chére petite Rosa), det endast och allenast genom des mauvais
langues hennes eclaterade partie, om intet gått. Sedan hon såleds
härigenom förklarat orsaken till dess något gulaktiga färg, aflägsnade
hon sig åter högst tillfredsställd, med ärmarne ännu högre uppskörtade
än de vid hennes ditkomst befunnos. -- Men nu kunde också hvarken Rosa
eller jag längre utstå med tillbakahållandet af det hjertligaste
skratt, jag åtminstone under all min lefnad minnes mig yttrat. -- Under
det Rosa, med fram och baksteg, roade sig att framför spegeln betrakta
sin nya eröfring, insteg plötsligt faster Stin-Lovis; jag hade omöjligt
kunnat ana hvad som så oförmodadt denna tid på dagen, ledt hennes
steg till oss, om hon icke genast framdragit med en, af väl trenne
pappers-arkslängder hopskarfvad rimsa, derur hon nu högtidligt för den
hulda brorsdottren, började uppläsa otaliga sorter marätter,
spritpuddingar, à la dauber, roulader, pasteyer, ragouter etc. etc, för
att sluteligen erfara hvilka af alla dessa uppräknade, Rosa på sitt
blifvande, så väl lysnings-, som bröllopsbord, helst önskade se
använda. -- "Min Gud! min goda aldrabästa faster", utropade Rosa, i det
hon hoppade upp i soffan, och med hjertlighet smekte den välvilliga
fastrens glatta kinder, "jag önskar aldrahelst att faster sjelf måtte
utfundera och bestämma alltsammans, ty då blir det i alla fall bäst;
hvad jag lofvar faster, är att nämnde dagar äta mycket mer än någonsin
eljest, och derefter med den alldrahjertligaste kyss, såsom nu, tacka
faster för sin så ofta bevisade myckna godhet." -- "Ja du är alltid en
liten munter toka", puttrade fastren, "med hvilken man ej kommer långt;
nå nå, skyll dig sjelf om Grefvinnan den, och Friherrinnan den, och
Geheimerådinnan den, och Ofverjägarmästarinnan den, få något att gnata
om, då får du äfven taga hela skulden på dig, ty faster Stin-Lovis;
tvår i den förargelsen, sina händer fullkomligt rena." Och nu lufsade,
icke utan litet vredesmod, gumman ut, sedan hon först väl ihoprullat,
och djupt ned, i sin stora förkelficka neds toppat uppsattsen på alla
så väl roulader som rouleauer.



Den 11.


Gud! huru förskräckligt har icke glädjen i Hofrådets famille på ett
enda ögnablick förbytts till de grymmaste lidelser; Rosa, den ljufliga,
glada, sjungande Rosa, ligger nu blek som dödens lilja, med förstummad
tunga, och sjudande bröst, ett offer för sin oändeliga kärlek.
Föreställ dig Emilia, hvilken ohygglig anledning förorsakat detta. Då
jag i skymningen härom afton, just dagen före den, hvilken för första
gången, för allmänheten skulle kungöra Rosas lycka, gick att i
förtrolighet med henne bortprata några timmar, öfverraskade jag henne,
slutande ett arbete, deri jag alldrig ens anat henne äga insigt. Hon
hade nemligen i tysthet sysselsatt sig med portraiterandet af R., hvars
bild hon så mästerligt likt, drag för drag hämtat endast utur sin
inbildning; så djupt, och fast fannts den där inrotad. Vid mitt inträde
rodnade hon som en skön ros, och bad mig, i det jag närmade mig bordet
vid hvilket hon satt, dock icke göra narr af henne, för det hon, som nu
synligt var, icke nöjt sig med betraktandet af R. de timmar han vore
hos henne; hon var så obeskrifligt lycklig, att äfven deremellan kunna
se honom, så hon omöjligt kunnat afstå ifrån sällheten att i lifliga
drag återgifva hans bild åt papperet. Jag beundrade verkeligen den
obegripliga konstfärdighet, hvarmed hon verkställt detta, och kunde ej
uraktlåta lemna hennes talang det loford jag så sannt tyckte den
förtjena. Sedan vi slutat att betrakta målningen, och Rosa under muntra
infall bortstädat sin atteliér, satte vi oss vid den tilltagande
skymningen, att i hennes soffa ännu vidare öfverlägga om morgondagen.

Rosa höll just på att i tankarne granska sin tillärnade lysningsdrägt,
då oförmodadt hennes kammardörr öppnades, och en ung, i kappa och
bahyte, inhöljd varelse inträdde. -- Hon såg sig i början tveksam
omkring, liksom hade hon väntat på tilltal, men, då hvarken Rosa eller
jag, under afvaktan att hon skulle delgifva sitt åliggande, gaf någon
invite härom, uttalade med en svag, melodisk röst, den främmande, en
ödmjuk anhållan, att med Fröken Rosa B. kunna erhålla ett ögonblickligt
enskildt samtal. -- Rosa, som bestämdt i henne trodde sig se en af de
medellösa varelser, hvars ambition, ehuru orätt nog, neka dem en ouvert
begäran af de arbeten hvarmed så många deras likar nödgas lifnära sig,
och på hvilka hon sjelf, såsom en eclaterad brud kunde förmodas äga
öfverflöd, bad mig nu med en skonsam blick, att i nästa rum aflägsna
mig. Jag följde hennes vink och, nu störtade sig den främmande till
Rosas fötter, besvor henne att säga, om hon verkeligen, på sätt rygtet
påstod, till Häradshöfding R. stode i någon ömmare förbindelse, eller
möjligen i ett nog olyckligt fall, med honom vore förlofvad, och
således uppå hans hand gjorde ägtenskapliga anspråk? -- Rosa studsade
af häpnad vid dessa högst oväntade ord, men som hennes oskyldiga hjerta
icke kände någon förställning, medgaf hon öppet alla den obekantas
frågor.

"O Gud!" utropade nu under förtviflans ångest den knäfallna; "förlåt, o
förlåt! att jag nödgas smärta ert hjerta, men jag arma!" och nu kastade
hon under strömmande tårar, ifrån sig det plagg, hvari hon så
omsorgsfullt varit insvept, "jag måste, jag måste inför er bekänna min
vanära, och mitt elände! O! ni ser i mig, en olycklig fader- och
moderlös varelse, hvilken på R----s tro, grymt bedragen, fallit ett
offer för gränslös kärlek och svaghet." Rosa förmådde vid åsynen af den
arma, knapt hålla sig uppe; rosenfärgen på hennes kinder hade vid den
okändes utrop, småningom öfvergått till den bleka liljans; en tung
hörbar suck, undslapp det sammanpressade bröstet, och nu började ifrån
de långa mörka glänsande ögonhåren, en och ann stor tår, långsamt
nedrulla.

Vid den ljudliga sucken, hade jag, anande någonting ovanligt, i hast
ilat till dörren, derifrån jag nu, osedd af båda, blef ett troget
vittne till hela tilldragelsen. Sedan den olyckliga ett ögnablick
hämtat sig, hvarunder Rosa, under egen svaghet sökt upphjelpa henne,
närmade hon sig åter. "O!" bad hon i det hon med båda händerna fattade
en af Rosas, "vågar den förskjutna ännu anropa er tillgift för den
smärta hon beredt er? vill ni tro, det endast vanäran förmått henne
till delgifvandet af sin grymma belägenhet. O! värdaste fröken! se i
mitt hjerta och öfvertyga er om, det jag i saknad af hans kärlek, ehuru
under gräselig smärta, dock evigt kunnat förblifva ett stumt vittne
till hans sällhet uti föreningen med er, eller hvem helst hans trolösa
hjerta valt, men o Gud! tvingas jag icke nu af min pligt; är jag ej
skyldig den varelse, hvilken blott alltför snart kommer att uppenbara
sitt upphofs skymf, att emot min vilja skrida till det steg, hvars
tillgripande numera utgör den enda möjlighet att rådda den oskyldiges
heder! o! se här", tillade hon, i det hon utur sin näsduk framtog ett
litet paquette, det hon nu öfverlemnade till Rosa, "visa den arma
bönfallande den välgerning, att helst med en flygtig blick genomögna
detta, hvilket måhända till någon liten grad, skall komma att mildra
den afsky ert hjerta troligen, i denna minut känner för henne." Sedan
hon i den skälfvande Rosas händer qvarlemnat sin olycksgåfva, hastade
hon, att under samma hemlighetsfulla tystnad hon ditkommit, öfvergifva
rummet.

Då jag minuten derefter inkom, satt Rosa med stirrande ögon, och
feberrodnad på de nyss så likbleka kinderna, krampaktigt tryckande det
undfångna paquettet, emellan sina händer. Hon varseblef mig troligen
icke, ty under flere minuter och i samma, oförändrade ställning,
iakttog hon fortfarande den djupaste och mest hemska tystnad. "Min
älskade Kosa", bad jag, i det jag nalkades soffan der hon satt, och med
innerlig ömhet omfattade en af hennes glödheta händer, "förlåt din
Mathilda att hon blifvit ett olofligt, ja, högst olofligt vittne till
hvad nyss förefallit, och nu så häftigt upprördt dig; förlåter du mig
det, du hulda? och", tillade jag suckande, "unnar du mig ännu en
bönhörelse? öfverlemna nemligen i mina händer detta olyckliga paquette,
hvars innehåll endast torde bidraga att fullkomligt sönderslita ditt
hjerta." Jag ville nu under vänlighet gripa efter detsamma, då Rosa
högtskrikande uppfor, samt bad mig för Guds skuld ej beröfva sig det
enda bevis som ännu kunde uppdaga R----s oskuld; ty, att här dock ett
misstag komme i fråga, vore hennes fasta öfvertygelse. På hennes
innerliga upprepade begäran, hastade jag nu under största ångest, att
inskaffa ljus, hvarefter hon, med egenhändigt väl tillsluten dörr,
beredde sig till öppnandet af paquettet. Hon hade knappt brutit
sigillet, då ett tungt guldrikt och R. fullkomligt likt portrait,
nedföll i hennes knä. Med ett anskri föll hon härvid tillbaka öfver
stolkarmen; marmorns blekhet öfverdrog åter de sköna dragen; jag såg
henne hvarje minut färdig att falla i vanmakt; men nu uppreste hon sig
med obegriplig styrka; tryckte den herrlige bilden med häftighet till
sina läppar, i det hon med en engels förtröstan yttrade: "förlåt, o
förlåt min R.! ingen svaghet numera af din Rosa, hon vill, och måste
vara stark, att med salig känsla änteligen i dessa rader kunna upptäcka
din oskuld!" -- Under hela den tid hon med läsningen deraf blef
sysselsatt, sågs hos henne intet tecken till ovanlig rörelse; endast då
och då, borttorkade hon med handen den kallsvett, hvilken i ymnighet
öfverlopp hennes panna; ingen enda suck förrådde hvad det arma hjertat
led; -- efter läsningens slut räckte hon mig brefvet; "se der!" yttrade
hon med dof röst, "behåll det; nu vill jag för alltid lemna dig detta;
-- men denna!" fortfor hon, i det hon med sorglig blick betraktade
bilden, "denna skall ännu i min dödsstund lisa mitt hjerta, ty, jag
älskar dock den trolöse, till min sista suck!" Men, nu var det äfven
ute med hennes krafter; vanmäktig nedsjönk hon i mina armar. Jag stödde
under förskräckelse, så godt jag det i hast kunde, hennes hufvud emot
stolens karm, samt ilade i fyrsprång att inkalla Hofrådinnan. Föreställ
dig hennes ångest att finna sitt älskade barn nu nästan sanslöst; med
ytterligare inkallad hjelp, hastade vi att föra henne i säng, der hon
under beständig yrsel tillbringade hela den återstående aftonen. Genom
ett bud, afsändt till Friherrinnan, erhöll jag tillåtelse att hos Rosa
få öfvervara natten. -- Gud! huru förfärlige voro ej dessa timmar,
hvarunder hon oupphörligt fantiserade om sin R., hans oskuld och det
grymma sätt, hvarigenom man ville skilja henne ifrån honom. Ingen af de
närvarande, hvarken föräldrar eller syskon, voro af henne igenkände.
Följande dag emot afton hade det ändtligen lyckats den tillkallade
Läkarn, att genom någon använd medicin, bringa henne till någorlunda
sans; hon namngaf nu den ena, efter den andra, af sin bedröfvade
omgifning, och hade äfven genast efterfrågat mig, hvilken hon saknade,
och som redan straxt på morgonen lemnat henne. Ett förnyadt bud, delgaf
mig hennes innerliga önskan att få se mig, hvarefter jag åter med
Friherrinnans tillstånd att hos henne få qvardröja, så länge hon det
sjelf skulle påyrka, hastade att uppfylla hennes önskan. -- Hennes
blick, och den hjertlighet, hvarmed hon vid mitt inträde räckte mig sin
hand, var obeskriflig. Det var, som hade hon med min ankomst återfått
sitt själslugn. Men ack! denna höjd varade ej länge; emot morgonen
efter en utvakad natt, ty ingen enda blund kom härunder att stärka
hennes utmattade krafter, infann sig åter den förfärlige febern,
hvilken oafbrutit fortfarit under fulla sex dygn, och hvarvid hon under
växlande feberfantasier, tillkännagifvit nästan ingen enda fullkomligt
redig minut. Under denna sist passerade dag, tycker jag likvisst hon
varit någorlunda lugn, ehuru den bekymrade Läkaren, i anseende till det
ovanligt snabba aftynandet, betänkligt skakar på hufvudet. -- O! kunde
blott den verkande orsaken till hennes lidande förgöras; Men, ack den
står med alltför lifliga färgor upptecknad i hennes ömma och
vektkänsliga själ. Den arma Hofrådinnan är otröstlig; ännu känner hon
ej anledningen till sitt barns smärta emedan den olyckliga Rosa sjelf
ej kunnat, och jag ej haft hjerta meddela henne densamma. -- Redan
flere särskildta gånger har under dessa bekymrens dagar, den trolöse R.
gjort sin enträgna anhållan att personligen få besöka Rosa, hvars
bifallande jag likvisst, i anseende till hennes stora svaghet härtills,
till all lycka kunnat afstyra.

Åter har jag på några timmar slitit mig ifrån den sjuka, för att hos
min älskade mor, kunna göra en liten påhälsning; huru mägtigt kallas
jag icke minutligen till hennes kära omgifning, och huru mycken saknad
hafva icke dessa dagars aflägsnande ifrån henne, orsakat mig; och
likvisst blir äfven den fröjd, det glada återseendet skänkte, icke
långvarig, emedan den stackars Rosa erhållit mitt bestämda löfte, att
under hennes sjuklighet, af mig icke öfvergifvas. Att jag såleds ej
omständligare än hvad du skett, hunnit framställa för dig den
smärtfulla anledningen till Rosas qval, finner du naturligt, men vid
den säng, hvaruti Rosa under välgörande hvila, skall hemta nya krafter,
vill jag meddela dig, ja, ända till innehållet af den olyckliga Mamsell
D----s skrift; -- lef väl!



Den 12. -- Natt.


Under det en hvar i Hofrådets hus några timmar njuta en behöflig hvila,
samt den utmattade sjuklingen sjelf ligger försjunken i djup dvala, är
jag, hvars tour det blifvit, att i natt vaka, i tillfälle, i rummet
intill, teckna dig dessa rader. Jag vill dock förnämligast uppfylla
mitt gifna löfte, att meddela dig den beklagansvärda Mamsell D----s
öde, hvilket sannerligen bäst torde ske genom en trogen afteckning af
hennes eget, nu här afskrifna bref, -- det lyder, som följer:

"Jag är dotter till en hederlig präst, hvilken med sin hustru, min
älskade moder, i en by, hörande under det lilla kapellet B., der äfven
min far innehade kapellans-sysslan, lefde ett lugnt och indraget lif;
som jag var deras enda barn, egnades mig i synnerhet deras ömmaste
vård, den jag äfven med den sannaste barnakärlek besvarade. Men ack!
oförmodadt förlorade jag, genom en hastig död min mor, af hvars
tillvaro jag då ännu knappt hunnit skatta rätta värdet. Jag var nyss
fyllda tretton år och blef nu öfverlemnad till egen ledning. Men nej,
det vore dock hårdt och otacksamt, att helt och hållet benämna det så,
ty alldrig än hade min far med mera omsorg, mera ömhet, och mera
uppmärksamhet följt mina steg, ja, till och med mina tankar, än just
nu, väl inseende, att nu vore äfven inne den egenteliga tidpunkt för
deras högre rigtning; jag fick således, under all den tid han ägde
ledig och möjligen kunde offra åt mig, inne i hans eget rum, genom hans
vänliga läppar njuta den rena undervisning, hvilken så sannt bildar,
såväl själ som hjerta, för ett högre ändamål; att christendomen blef
den källa, hvarifrån han egenteligen öste all sin vältalighet, och
hvars kraft han på mitt unga sinne sökte öfverflytta, behöfver jag ej
säga. Jag kände mig äfven under de stunder jag njöt dessa läderliga
lärdomar så öfver all beskrifning lycklig, så jag emot hela verldens
egodelar, icke velat bortbyta en enda af dem. Under dylika, själen
förädlande sysselsättningar, hvarunder jag tillika med drift och nöje,
skötte min fars lilla och obetydliga hushåll, förgick vid pass ett
halft år, då min far en dag, af en sin närliggande, nyligen ditflyttade
granne, Major R., erhöll ett oförmodadt besök. Den i vår ensamhet
ovanliga påhälsningen, gjorde nu i vår lilla krets litet uppror; mitt
skafferi, äfvensom trädgård, fick nu af sina enkla förråder försträcka
hvad de möjligen kunde, att åt den förnäma gästen i hast kunna prestera
en anständig middag, och min glädje var sannerligen icke liten, då min
far efter slutad måltid, med en öm smekning till mig, försäkrade sig
oändeligt nöjd med tillredelserna af mina små anrättningar. Den vänlige
gästen uppmuntrade flere gånger under den trefliga eftermiddagen min
barnsliga fåfänga, medelst berömmandet och beprisandet af ett och
hvarje af mina anordningar; i synnerhet lofördade han den särdeles
ordning och smak hvarom min lilla trädgård vittnade och hvilken
förtjenst äfven helt och hållet tillföll mig, emedan min far, hvarken
medhann, eller någonsin ville beblanda sig i den omsorg han visste jag
så gärna tog mig om densamma. Ungefär trenne veckar efter detta besök,
infann sig åter den gamle Majorn, hvilken af min fars sällskap fann ett
synbart nöje; men, denna gång kom han ej ensam; han åtföljdes af sin
ende son, Secreteraren R., en gentil, hygglig och ovanligt älskvärd ung
man; ni har sett honom, jag behöfver såleds ej säga på huru många
tusende sätt han ägde förmåga att intaga ett som mitt, fullkomligt
oerfaret hjerta, hvilket äfven snart, med det mest okonstlade
förtroende, öfverlemnade sig till den älskvärde smickraren. Som min
far, af den gamle pratsamme Majoren, såg sig så jemt upptagen, så han
till den yngre gästens välkomnande knappt fick tillfälle yttra ett ord,
proponerade han mig, att uti vår lilla trädgård visa Secreteraren R.,
ifall det möjligen kunde interessera honom, mina bikupor, emedan som
bäst, dess trägna arbetare, mangrant funnos utflugne, för att till sina
bon hämta ny näring. Min far hade knappt uttalat dessa ord, då R. med
hatten i hand, redan stod färdig till uppbrott, samt jag snart derefter
under barnsligt öfverdåd hoppade vägen fram, att nu göra honom bekant
med hvarenda vinkel den lilla trädgården kunde erbjuda. Ack! huru
snabbt förflöto icke de timmar jag än gående invid hans sida, än
dansande förut, genom trådgardens gångar, med honom tillbragte. Huru
mycket visste han ej att omtala, hvarom jag alldeles icke ägde någon
aning; huru broderligt hjelpte han mig icke med uppdragandet af någon
tistel, och något grässtrå, som plötsligt uppskutit invid ett och annat
herrligt blomsterstånd; huru många sorter blommor saknade han icke
ännu, hvilka här nödvändigt borde finnas, och dem han med aldraförsta
ifrån sin fars trädgård ville hit anskaffa. Huru lugnt hvilade icke min
hand, den han under dylika öfverläggningar, förtroligt fattat,
innesluten i hans, och huru litet kom under allt detta, tanken om det
rätta eller orätta i ett dylikt förhållande, att hos mig väckas. Solen
hade morgonen derpå, knappt skridit fram om skogstopparne, då R. med en
stor korg, fullradad med de skönaste blomsterplantor infann sig hos
oss. Han ville genom öfverlemnandet af dem, uppfylla sitt dagen förut
gifna löfte, hjelpande mig nu sjelf, att med omsorg nedsätta dem, å de
på rabatter och rundlar, ännu lediga platser. Min fröjd var verkeligen
stor, då dessa snart friska och lifliga sköto knopp, samt derefter
innan kort utvecklade de herrligaste praktblomster. Under de 9 à 10
veckor R. af sin tjenstledighet tillbragte hos sin far, förgick ingen
enda dag, hvarunder han ej gjorde oss sin påhelsning; han var redan i
vår famille en så oumbärlig person, så en enda halftimmes uteblifvande
öfver den vanliga tiden, gjorde ett icke ringa uppseende. Ännu icke en
enda gång, under R----s och mina ensamma promenader, hade det fallit
min far in, att med ett ord söka utleta, hvilka ämnen våra samtal
afhandlade. Han litade så helt och hållet på redligheten af R----s
karakter, samt min stora oskuld, så han icke med en mine skulle yppat
misstroende i anseende till våra förhållanden. Och, han misstog sig
icke häri, ty oaktadt de många tillfällen, hvilka under våra
fullkomligt ostördt tillbragte timmar, erbjödo sig till yttrande af en
eller annan djerfvare mening, inskränkte sig dock alltid R. till det
enda, nemligen tillgripandet af min hand, den jag under barnsligt
förtroende i timmotal lugnt öfverlemnade till honom. Men, nu kom
hösten, och med den äfven tiden för hans aflägsnande. Huru troget
uppfyllde jag ej den vid hans afresa yttrade begäran, att ofta tänka på
honom; o! natt och dag stod han med lefvande drag för min fantasie, men
likvisst alltid i skepnad af en innerligt älskad bror, ty annorlunda
hade ännu alldrig min inbillning föreställt mig honom. Huru öfvermåttan
fägnade mig icke de varma hälsningar jag ifrån honom, genom hans far
erhöll, en sådan dag, syntes mig verkeligen såsom en högtid, den mitt
hjerta med sann glädje firade. Men snart kom åter en ny vår, och med
den nya blommor, och ny glädje. -- Huru tillfredsställd emottog jag ej
det beröm min lilla spegel lemnade mig, emedan den tydligt sade hvilken
fägnad min ovanliga utbildning och fägring skulle förorsaka den
efterlängtade R. -- Jag hade verkeligen icke anat falskt; mina liljor
och tulpaner stodo just i full blom, då han tidigt en morgonstund,
åtföljd af sin Far, insteg i den renglänsande lilla salen; med öppnade
armar, och full utspruckne rosor på kinderna flög jag i ett språng emot
honom. Men nu var icke längre tid att bida inne; arm i arm flögo vi nu
genom trädgårdens gångar, ty hvarje planta, hvarje välkänd plats,
skulle ju beses, och efter den evighetslånga frånvaron igenkännas. --
Efter slutad promenade, uppsökte vi nu ett säte, under skuggan af en
täck syrenhäck, men nu kunde R. icke längre afhålla sig, att med det
mest innerliga välbehag yttra sin glädje öfver att återse mig: 'så
vuxen, samt så oändeligt täck och vacker; ja, min ljufva Caroline (den
egnare benämningen hade redan sommaren förut, utan ceremonie antagits)
du är verkeligen en så skön ros, att hela vår stora stad, sammantagit
alla sina skönheter, icke skulle kunna framvisa en enda dylik; men säg,
har du väl under min frånvaro ihågkommit mig så ofta, som jag vid min
afresa bad dig om, och så ofta jag sjelf påmint mig dig?' -- O Ludvig!
hvarje minut, natt och dag, drömmande och vaken, kunde du väl någonsin
tänka annat, då du vet huru mycket, ja oändeligen mycket, jag håller af
dig.' -- 'Ja, jag vet det, jag känner det, min dyra ömt älskade flicka,
likasom det äfven utgjort min innerliga sällhet;' och vid dessa ord
slöt han mig plötsligt i sina armar, samt tryckte på mina läppar, en
den mest brännheta, dröjande kyss. -- Detta var första gången, han
gjort ett dylikt tillgrepp; med förskräckelse slet jag mig ur hans
armar, mitt samvete sade mig tydligt, det en sådan kyss innebar långt
mer, än en varm broderskärlek. -- Med förvirrad och nedslagen blick bad
jag honom nu att åter uppsöka salen, hvilket han äfven i mitt sällskap
gjorde. Huru helt annorlunda än förleden sommar kände jag mig icke
härefter till sinnes, vid hvarje besök han under sin sommarvistelse hos
fadren gjorde oss; huru kärleksfulla voro ej de blickar, hvarmed han
ständigt betraktade mig; och huru ömhetsbevisande hvart enda steg han
för tillfredsställandet af mina önskningar gjorde. -- Att vi hvardera
af allt hjerta älskade, blef oss med hvarje dag tydligare, ehuru nu
mera alldrig ett ord, förrådde våra känslor. -- Men åter inträffade den
så mycket fruktade dagen för hans afresa; med bekymret måladt i sitt
sköna anlete infann han sig hos oss. 'Hör min dyra Caroline', yttrade
han, då vi hand i hand sutto i en af trädgårdens berceauer, och jag
skälmskt uti hans ficka höll på att inqvartera en liten redan
förvandlad smörblomma, 'får jag nu åter med hopp om dess uppfyllelse,
af dig taga det varma trogna löftet, att du under min frånvaro, ofta,
ja mycket ofta skall tänka på mig, att du, med ett ord alldrig skall
glömma honom, som tillstår att han älskar dig öfver allt annat i
verlden, som evigt bär din bild inpräglad i sitt hjerta; säg, får jag
det?' -- 'Ja', hviskade jag, med darrande läppar, 'det får du, ty jag
minnes dig verkeligen ständigt.' -- 'Vill du deruppå', bad han, 'gifva
mig den godvilliga kyss, jag med så mycken förebråelse en gång emot din
vilje beröfvade dig?' Jag slog båda händerne om hans hals, samt tryckte
nu en verkeligt sjelfvillig öm kyss på hans älskade läppar; han tryckte
mig härunder med obeskriflig innerlighet till sitt bröst, yttrade ännu
några ord om den lycka han genom min rena kärlek erfor, samt hastade
att hos min far, hvilken just nu ifrån sina ägor hemkom, göra sitt
afskedsbesök. Några veckar derefter, erhöll jag genom min fars egen
hand, ett bref, adresseradt till honom, men med innehåll egenteligen
till mig. Han upprepade deri, den alldrig slocknande kärlek, han så
innerligt kände, och vid sin afresa redan uttalat för mig; bönföll i
vördnansvärda ord om min fars välsignelse till den förbindelse han med
mig önskade ingå; omtalar, huru han nu änteligen hoppas erhålla en mera
indrägtig syssla, hvilken högst om ett år, torde sätta honom i
tillfälle att se sin varma önskan, emottagandet af min hand, uppfylld.

"Ehuru ogärna, emedan han nogsamt betänkte olikheten af våra stånd,
äfvensom min alltför stora oerfarenhet af verlden, instämde
min far dock i våra önskningar. Han yppade nu för mig det anbud
ortens unge Länsman, hvilken i vårt hus åtskillige gånger sett mig,
gjort i afseende å erhållandet af min hand. Medgaf, huru mycket
tillfredsstäldare antagandet af samma anbud skulle gjort honom; men,
som hans kärlek till mig, öfvervägde allt annat, och han alltför väl
insåg, huru högt mitt hjerta talade för R., nedkallade han nu, i Faders
känsla, öfver oss, den Högstes välsignelse. O! huru litet kunde jag
föreställa mig, att några veckor derefter, invid den dyre fadrens
dödssäng, de sista välsignelser af hans älskade läppar, öfver mig
skulle uttalas. En häftig ådragen förkylning lade honom plötsligt på
den sjuksäng, hvilken han först såsom död, lemnade. Under den gränslösa
smärta mitt hjerta deraf led, erhöll jag i ett ömt bref ifrån R. nya
försäkringar om hans kärlek; han beklagade af allt hjerta min förlust,
sade sig om några veckar hos mig inträffa, for att munteligen med mig
kunna öfverenskomma om de åtgärder hvilka, i anseende till min
öfvergifna belägenhet blefvo af nöden, och hvilka i synnerhet lågo
honom ömt om hjertat. Efter knappt tvenne veckor, erfor jag verkeligen
sällheten af hans ankomst. Gud! hvilken salig känsla ingaf icke under
min inträffade olycka, återseendet af den så högt älskade; men, som
tiden för hans besök blef alltför kort, medhants blott i hast
öfverenskommas om den flyttning han för mig, till en min aflägsen, och
i S. boende slägtinge, föreslog, och om hvilken han vid sin återkomst
genast ville arrangera. Huru gerna följde ej mitt hjerta dessa råd, i
hvilka jag ju såg så tydliga bevis på hans fortfarande kärlek. -- Men
jag fortgår nu blott till verkställigheten af min inflyttning. Medan
den kommande Julen såg mig installerad i mitt nya hem, hvarest, under
en gammal godsint frus skydd, och i åtnjutande af den outsägligt
älskades ömhet, min häftiga sorg efter min far, snart mildrades. O!
huru lyckligt försvann ej ett helt år, tillbragt i den största
enslighet; ty R----s ofta uttalade önskningar att icke söka något
umgänge, eller visa mig i verlden förr än han sjelf der skulle införa
mig, efterkom jag af allt hjerta gärna, i synnerhet som hans täta,
alldagliga besök så rikeligen ersatte mig hvarje dylik uppoffring. --
Sålunda förgick som sagt ett år, då äfven R. oförmodadt erhöll det
pröfvande slaget af sin fars förlust; han nödgades i anledning häraf,
på några dagar lemna S., för att jemte den sista skyldighetens
iakttagande emot den afledne, personligen blifva i tillfälle att
iordningställa sina affairer, samt emottaga det honom lemnade icke
obetydliga fädernearf.

"Min saknad under hans fyra veckars långa bortavaro, kan ej beskrifvas;
min enda och kära sysselsättning blef härunder smekandet, och
betraktandet af det älskade portrait han vid sin afresa lemnade mig.
Huru ifrigt räknade jag icke dagar och timmar till hans återkomst och
huru ömt ilade jag icke att slutas till hans bröst, då den lyckliga
timmen ändteligen slog. Men plötsligt tyckte jag mig någon tid efter
denna, förmärka huru alltid längre och längre mellanskof uppstod,
emellan de besök han hos mig gjorde, äfvensom huru han mer och mer
sällan vidrörde ämnet om vår förening, ehuru den Häradshöfdinge-syssla,
hvaruppå han i längre tider gjort sig hopp redan var honom gifven. Att
jag i nämnde fall måste förblifva passiv blef ju naturligt. -- Långa
aftnar hvilka han fordom under den stilla kärlekens lycka tillbragt hos
mig, passerades nu af honom uti slädens bullrande hvirflar, ty än kunde
den bjudningen och den balen, eller soupéen hos den, icke afslås;
hvaraf ofta hände, att jag under hela långa veckor gick i mistning af
hans älskade sällskap. Men, likväl kunde jag deraf icke hos honom ana
någon hjertats förändring, emedan merendels eller hvarje dylikt
uteblifvande, hans ömhet, om möjligt sågs fördubblad, och han ofta vid
dylika kärleksutbrott, föreföll mig till öfverdrift känslig och öm.

"Under tillit på hans tro, hvilken jag numera gjorde mig verkeligt
samvete af att misstänka, försvann åter några veckor. Sommarn kom, och
med den nytt lif hos mig, ty emot hösten skulle jag ju bestämt kunna
betrakta mig som R----s lyckliga maka, hans oftare inträffade resor,
samt längre uteblifvande fäste nu mindre än någonsin min uppmärksamhet,
ty, jag visste ju bestämt det hans tjenstebefattning fordrade ett
tidtals aflägsnande ifrån staden. -- Huru träget satt jag icke nu,
ifrån morgon till qväll, sysselsatt med bearbetandet af de flerfalldige
linnen, hvilka för vårt gemensamma lilla hushåll skulle blifva så
behöfliga, och hvarom R. så godhetsfullt besörjt. -- Med hvilken fägnad
såg jag icke min flit belönt genom stundligt uppväxande packar af
dylika förnödenheter. Sommarn var nu liden mot slutet af Augusti, och
äfven jag snart hunnen till slut med mina små göromål, då en sen
aftonstund R. oförmodadt hemkommen ifrån en landtresa, oväntad inträdde
till mig. -- Jag var helt ensam, emedan mitt åldriga beskydd under
qvällens ledighet gått att hos sin grannfru bortprata några timmar. --
Glädjen att så oförmodadt återse den älskade, var verkeligen
obeskriflig, jag låg under flera timmar i den skymmande aftonen med den
hjertligaste tillfredsställelse sluten i hans fast omfattande armar,
och kände mig under åtnjutandet af hans ömhet, och i ymnighet slösade
kyssar, öfvermåttan lycklig. -- Men -- o Gud! hvilken skamrodnad glödde
icke på mina kinder, då jag derefter uppvaknade till sans, hvilka
bittra tårar öfversköljde icke dess brand, då jag kom till besinning af
min svaghet! Åratals styrka och samvetslugn, hvar hade de på ett enda
ögnablick försvunnit? -- Hvarken R----s ursinniga ömhet, eller lugnande
föreställningar kunde återbringa mig den saliga frid, hvilken intill
denna afton, så ljuft ägt sin boning i mitt bröst. Hvilka fasliga tider
följde icke på denna olyckliga dag; ångrens tårar, ehuru alldrig så
heta, kunde dock icke godtgöra mitt felsteg. -- Med hvilken
förskräckelse erfor jag någon tid härefter rygtet om R----s
betydningsfulla umgänge i Hofrådet B----s hus och huru smärtande blef
mig icke nu, hans allt längre uteblifvande ifrån mig. -- Då jag en dag,
vid hans rart inträffande besök, under tårar, vågade fram med en fråga,
angående hans täta påhälsningar hos Hofrådets, log han blott lakoniskt
deråt, samt sporde om jag verkeligen i dem kunde se annat än ett
tvångfullt antagande af Hofrådets plågsamma artigheter, och om jag
kunde tro, det han på en varelse, dylik med den lilla gråtmilda
enfaldiga Fröken B., på hvilken han väl kunde kosta litet gyckleri,
ville, eller kunde offra en enda förnuftig tanke. Lugnad af dylika
försäkringar, emotsåg jag åter i hoppet ljusare tider, -- då till min
outsägliga förskräckelse, jag i hast upptäckte de rysvärda följderna af
min svaghet. -- Jag hastade nu att delgifva R. mitt bekymmer, i hopp
att han med alldra första skulle skrida till fullbordandet af vår
förening, men, o Gud! föreställ er min förtvillan, då han med någon
häpnad i sin blick förklarade mig densamma på ännu några år icke kunde
försiggå, emedan han nu mera icke såsom förr, berodde af sig sjelf; att
en ägtenskaplig förening i hans nuvarande omständigheter, skulle på
hans framtida lycka lägga ovilkorliga band, samt att han, för att om
några år kunna uppfylla sin förbindelse till mig, nu borde begagna sig
af all sina förmäns gunst, hvilken helt och hållet skulle beröfvas
honom om han nu redan, efter att så nyss hafva blifvit tjensteman, på
husliga angelägenheter skulla förspilla sin tid. -- Himmel! och detta
sade mig nu sjelf min älskade R., hvilken ju förr dess heldre bordt
hasta till godtgörande af sitt brott. Min sorg blef nu verkeligen
gränslös; då och då erhöll jag väl ännu glädjen af hans besök, äfven
som ofta, uti hvarjehanda dyrbarheter, bevis på hans tillgifvenhet, men
det för mitt hjerta mest talande uteblef med hvarje dag mer och mer. O!
huru grymt kände jag icke nu, det hans kärlek för alltid var mig
beröfvad; huru tung var icke den suck jag ifrån mitt sömnlösa läger
sände honom, som varit mig allt, och hvars ömhet jag nu helt och hållet
nödgades försaka. Med hvilken fasa emotsåg jag icke dageligen den tid,
hvilken inför verlden skulle förkunna min vanära, då till fullkomnandet
af min smärta jag för tvenne dagar sedan emottog bekräftelsen af rygtet
om hans förening med er, och hvars sanning jag beslöt, att af edra egna
läppar afhöra. -- Ni! ni! skall bestämma mitt ve, eller väl! ni skall
beröfva, eller återgifva mig, icke mitt hjertas sällhet, ty den är för
mig för evigt försvunnen, men min heder, mitt arma, oskyldiga barn, sin
far. O! talar icke min olycka, min förtviflan till ert hjerta, då! då!
är jag förlorad; då skall vanärans frätande tistel i ymnighet sprida
sig öfver den kulle hvaröfver eljest en vänlig blomma kunnat vagga, och
hvarunder ett lidande hjerta, i frid kunnat upphöra att slå."

Du finner såleds här min älskade Emilia! den hårda anledningen till
Rosas lidande; o! huru förespående talade icke hos mig hvarje
sammanvaro med R., om den olycka hans umgänge här i huset skulle
medföra. Huru smärtande blir icke nödvändigheten att om allt detta
underrätta de sörjande föräldrarne, men det blir ju likväl ett fall,
hvilket länge icke kan undvikas. Arma Rosa! arma Rosa! så var då ditt
unga oskyldiga hjerta utsedt att erfara smärtan i dess fasligaste vidd!
Kan det väl vid påminnelsen om den så sannt älskades nesliga
förhållande, någonsin lugnas. Arma Rosa. -- Klockan är redan öfver
fyra; hon ligger ännu i samma dvala, hvarur hon endast af mig störts,
för att njuta den anordnade medicinen. Hvilken dödsstillhet råder ej
häromkring; den störes knapt af urets matta slag, hvilka långsamt
beräkna de skridande timmarne. Men, nu smyger sig äfven som bäst på
yttersta tåspetsen den vänliga Bata in, för att, som hon säger, aflösa
mig, och som sömnen verkeligen på mina ögon gjort anspråk, hastar jag
att i följd af hennes goda råd, på några ögonblick njuta en behöflig
hvila.



Den 14.


Åter tvenne långa dagar, under hvilka den stackars sjuka njutit nästan
alldeles ingen ro. Då hon i går morgons uppvaknade, lät hon genast
kalla Hofrådinnan; bad derefter med vänlighet alla närvarande, mig
undantagen, att på en timma aflägsna sig, hvarefter hon med båda
händerna omfattande den älskade modrens hals, småningom ledde samtalet
på R. "Du längtar väl att se honom mitt barn", frågade Hofrådinnan,
kyssande de ljusa lockarne, hvilka så herrligt vågade kring den bleka
kinden, "säg, önskar du att han eftersändes? Äfven han har redan sjelf
åtskilliga gånger under oro efterfrågat din tillstånd." Rosa teg ett
ögnablick. "Man!" upprepade hon nu med hemsk röst, "o nej! nej! din
Rosa önskar visst icke att återse honom, och, skulle äfven i hennes
bröst en dylik längtan uppstå, så vill och skall hon med all magt
förqväfva densamma. Men, min älskade mor, jag har nu låtit kalla dig,
för att af dig undfå ett löfte, hvarom jag så ömt bönfaller; lemnar du
mig det, om äfven smärtan i ditt hjerta någongång annorlunda ville
påyrka? säg, kan jag verkeligen öfverlemna mig till detta kära hopp?"
-- "Ja! min Rosa!" yttrade Hofrådinnan, tryckande den hulda varelsen
till sitt bröst, "det får, och kan du med full tillit." -- "O!" yttrade
Rosa, "hvad jag under all min smärta, likväl då känner mig lycklig,
du förlåter således upprigtigt såsom din Rosa gör det, den högst
beklagansvärde R., hvilken under hycklad kärlek bedragit hennes arma,
lättrogna hjerta." Och nu delgaf, under tillkämpadt lugn, hon, den
afbleknade förvånade Hofrådinnan, hela det rörande innehållet af
Mamsell D----s skrift. Efter detta sinnes utmattande, förföll hon åter
i en dödlik slummer, hvarunder endast det sig tätt höjande bröstet
under flere timmars tid, tillkännagaf lif. Äfven denna dag har
framskridit utan annat yttrande än högst en begäran efter den dryck,
hvarmed hon ständigt önskar svalka de brännheta läpparne, och hvilken
Hanna och lilla Victor under tysthet täfla att hinna uppfylla.
Hofrådinnans smärta är gränslös. All hennes inre kämpar med de
bittraste känslor emot honom, som så nedrigt orsakat hennes barns
olycka, synes klart, ehuru löftet till den älskeliga varelsen, att
qväfva deras utbrott, i mägtiga bojor binda dess svall. O! måtte
lyckligare tider snart komma att skingra de moln, hvilka så mörka
sammanskockat sig på denna älskvärda familles himmel; huru grämande
känner jag ej för närvarande det hårda, uti att med den bästa vilja
endast kunna önska, men ej åstadkomma något verksamt godt.



Den 18.


Hvilken glädje Emilia, Rosa förmår redan i dag sittande emot sin
sängkudde, betrakta himlen, och dess herrliga rena blå. Huru berusad
ses hon ej af den lyckliga natur-förändring hvilken under dessa dagar
yppats. Takdroppen, hvilken utan uppehör, i tusende klara skiftningar
faller utanför fönstret till hennes lilla rum, småfåglarne, hvilka
under munter flygt slå sina drillande sånger i luften, solen, hvilken
ur sin långa dvala ändteligen vaknat, att kring verlden sprida nytt lif
och sällhet, allt detta tyckes med underbar kraft inverka på hennes
sinne. -- Med hvilken hänryckning blickar icke hennes tårfyllda öga upp
emot himlens hvalf, så länge och så trånadsfull, tills det berusadt af
dess klarhet icke längre förmår uthärda den bländande glansen. -- O!
hvad jag af denna själens sysselsättning redan hoppas mycket godt;
skall något i verlden bringa den till lugn och friskhet, blir det
säkrast betraktandet af Guds sköna natur, hvars obetydligaste
uppenbarelse på hennes hjerta alltid gjort ett så djupt intryck. -- Hon
har i dag yttrat ännu en varm anhållan till Hofrådinnan, nemligen, att
på ett ögnablick kunna få se Mamsell D., om hvars igenfinnande brefvet
tydligen upplyser. -- Med möda har Hofrådinnan häri kunnat utverka
helst en par dagars uppskof, emedan Rosas längtan efter detta besök,
verkeligen varit obeskriflig. Hon har likaså, till min stora förvåning,
i anseende till det hopp om tillfrisknande hennes krafter nu, om
någonsin tyckas gifva, mycket talat om sin föerestående död samt sin
önskan att ännu en gång före densamma se R. -- Att hennes plan är en
återförening mellan honom, och den beklagansvärda Caroline, blir mig
alltför begripligt, ehuru jag likaså litet som på en återupplefvande
kärlek de sistnämnde emellan, tror på de förstnämndes realisering. Jag
frugtar endast att detta påtänkta möte alltför mycket kommer att
uppröra den arma Rosa, hvarföre jag äfven ärnar uppfordra all min
övertalningsförmåga, att, om möjligt helt och hållet afböja detsamma.
O! med huru våldsamt qväfd känsla har jag icke i afton hört Rosa, till
sina syskon, hvilka sorgsna omringat hennes säng, göra sina små
dispositioner; huru ymnige och bittra runno icke tårarne utför de smås
kinder, då de under högljudda snyftningar försäkrade sig af all denna
grannlåt vilja äga intet, endast de finge behålla sin älskade Rosa! --
Hon tyckes likvisst vara fullt öfvertygad om att snart nödgas lemna
oss, hvilken tro hon äfven med lugn söker öfverflytta till sin
omgifning. Gud! det vore ändå grymt, grymt! om hon så ung, så älskvärd,
så god, genom en så hård anledning skulle blifva ett rof för den kalla,
oblidkeliga döden; hvilken smärta skulle icke ett sådant slag förorsaka
de redan mer än djupt sörjande föräldrarne.



Den 21.


Det så mycket fruktade mötet imellan Rosa och Mamsell D. har då likväl,
oaktadt mina ömmaste föreställningar, försiggått; arma Rosa! hon har
nu, jemte uppoffrandet af sin egen timmeliga sällhet, sökt förvärfva
lugnet åt den, hvilken hon, hårdt och oskyldigt nog förebrår sig hafva
beröfvat hela dess lifs lycka. -- Redan dagen efter det min sednaste
skrifvelse till dig daterar sig, förnyade, med hänförande förmåga, Rosa
sin önskan om Mamsell D----s eftersändande, hvilken begäran Hofrådinnan
började göra sig samvete af att så länge emotstå. -- Föreställ dig då
Emilia, vår förvåning, att vid hennes ankomst upptäcka en varelse, skön
och utomordentligt täck, på hvars liljehvita, fullkomligt färglösa
sjuttonåriga drag, den omisskänneligaste smärta sågs lägrad. Himmel!
ett så oskuldsfullt men tillika af lidelser hjertskärande utseende,
förenadt med den förskräckeliga belägenhet hennes späda figur utvisade;
jag kunde omöjligt vid denna anblick neka mina tårar, att ymnigt och
deltagande nedströmma. -- "Jag är kallad", ljöd hennes darrande röst,
"att"... Men, nu hade äfven Hofrådinnan med ögonen fyllda af klara
skimrande tårperlor, under vänlighet närmande sig henne, fattat hennes
hand, samt ledsagade henne, det olyckliga arma offret, in till sitt
eget, icke mindre olyckliga lidande barn.

Hvad under de tvenne timmar, dessa helt och hållet ostörda, samt
öfverlemnade till hvarandra föreföll, blef för oss alla okändt. -- Rosa
tyckes likväl, efter detta sammanträffande, äga vida mera lugn än
tillförene, hvaraf jag allt skulle hoppas rätt godt, vore det blott
icke förenadt med så mycken inom sig sluten dysterhet. -- Hennes
längtan att komma ut till det yttre större och solglada rummet, har i
dag varit stor, hvarföre hon äfven, ehuru fruktlöst, gjort ofta
förnyade försök att lemna sängen. -- O Emilia! huru ljuft, huru saligt
är ej att se, den oändeliga kärlek, hvarmed de yngre syskonen omfatta
den älskade. De äro allesamman outtröttlige i omsorger för hennes
beqvämlighet; till och med Leontine har under dessa tider med den
älskvärdaste sjelfförsakelse uppoffrat ända till sin behöfliga hvila,
för att i hvarje ögonblick kunna vara för den sjuke till hands; likasom
den lilla själfulla Hanna oafvikligt och bestämdt så natt, som dag,
tagit sin plats uti en invid den sjukes säng stående stor ländstol,
derifrån hon minutligen är i tillfälle att hörsamma systrens ofta knapt
halft uttalade önskningar.

Friherrinnan har i dag varit att efterse den sjuka; hvilken sällhet
genombäfvade icke hela min varelse, vid åsyn af henne, den hulda och,
huru lugnande för mitt sinne skulle ej vid all den mig omgifvande
smärta detta kära besök blifvit, endast det för mig icke medfört en
alltför liflig påminnelse om mitt eget öde! -- Friherrinnan
öfverlemnade nemligen till mig med den innerligaste moders-glädje, det
bref hon med dagens post, till mig adresseradt, ifrån sin son erhållit,
och af hvilket hon naturligtvis trodde jag skulle erfara samma
hjertliga fröjd. -- Men, o Emilia! huru sorgbeklädd föreföll mig ej
hvarenda bokstaf, mitt tårfyllda öga utur det rosendoftande prydliga
brefvet varsnade; med hvilken pinande känsla uppfattade jag ej de ömma
uttryck denna för mitt hjerta så helt och hållet främmande varelse
under likgiltig artighet dittecknat. O! Rosa! Rosa! jag, och icke du,
borde kämpa ödets lek, med den oförsonliga härjarn -- döden. Jag borde
vara offret, jag som på jorden äger intet, intet föremål som med smärta
skulle sakna, eller minnas min bortgång, ty han! han allena som måhända
med sann känsla skulle gjort det, hvars bild ofordunklad lefver i
djupet af min själ, äfven han! äfven han! missförstår mig, och gäckar
under hån, den djupa tärande försakelse jag i följd af min pligt gjort
af hans kärlek och mitt eget för evigt försvunna lugn.



Den 24.


    "Ty jag vill ledas dit, och hvila der,
    Och se hur skön, och glad naturen är,
    Och fröjdas än en gång åt land och sjö,
    Och sen i våren der jag lefvat dö."

                                     R--b--g.

Under de få ögonblick jag möjligen kan undanstjäla den i djup dvala
försjunkna sjuklingen, hastar jag att i några rader delgifva dig den
underbara tilldragelse, hvilken nyligen på ett så särdeles sätt kommit
att uppväcka allas vår synnerliga oro! Som jag ju omnämnde, syntes vår
älsklings krafter på temmeligen god väg, att under en noggrann vård
återvända, äfvensom hennes unga sinne med ovanligt intresse redan
började fästa sig vid hvarjehanda henne omgifvande föremål, isynnerhet
sådana, hvilka vittnade om de kära syskonens stundeligen mot henne
iakttagne uppmärksamhet, hvarföre hon till ock med under stilla
vänlighet och tydligt nog, för att tillfredsställa de små, någongång
sågs sysselsatt med betraktandet af, än en nyligen fabriserad liten
docka, än en fin teckning öfver hennes älskade Liljedahl, copierad af
Leontine, ifrån blotta minnet, än en liten af Adolf förfärdigad, i
papperssegel och pärtmaster utrustad barkbåt, hvilken af den älskade
systren nödvändigt först skulle beses, förrän densamme i den yngre
brödrens sällskap, kunde uti gårdsputtarne proberas; hvaraf allt, med
ett ord, vi, hennes öfriga omgifning, med största tillfredsställelse
emotsågo den alldrabästa utgång; då i går på morgonen lilla Adolf med
ett af glädje strålande anlete plötsligt i hennes rum inträder,
medbringande en grön qvist, den han skälmskt gömmer under sin sourtout,
men närmande sig Rosa, med den mest förnöjda mine sagta nedlägger på
hennes kudde. -- Rosa hade knapt sändt en blick på den välmenta gåfvan,
hvarigenom den älskeliga brödren trodde sig förorsaka henne en så ren
glädje, förrän hon, under ett högt utrop, likblek neddignar mot
hufvudgärden. -- Jag ilade i ögnablicket till, för att efterse
anledningen till den så oförmodadt inträffäde olyckan, då en murgrön,
ja Emilia, verkeligen en frisk och herrlig murgrönsqvist var det
föremål, som till min stora bestörtning här mötte mina ögon. --
"Himmel! hvar har Adolf väl kunnat erhålla denna?" var min första häpna
fråga till den darrande gossen, hvilken med ångestsvetten på sin panna
stirrade på den arma systren; "säg, hvem har väl lemnat Adolf
densamma?" -- "Min Gud!" suckade han nu, "jag har sjelf brutit henne
der nere, på gården, just under Rosas eget kammarfönster, der en ännu
längre, mycket bladrikare ranka spirar upp mot sjelfva muren; Mathilda
kan sjelf se den, om Mathilda öppnar dubbelrutan, Ach min Gud! min Gud!
jag trodde mig härigenom göra Rosa så alltför lycklig, emedan hon redan
flere gånger efterfrågat, om jag ännu icke upptäckt något grönt blad
eller grässtrå." -- Och vid dessa ord började han att rätt bittert
gråta. -- Rosa, hvilken under hans klagan småningom återhämtat sig,
grep nu med svag hand efter qvisten, den hon under ymnigt nedrullande
tårar sorgfullt betraktade; "haf tack min dyre Adolf", hviskade hon
sluteligen med matt röst till den nu högt snyftande brodren, "haf
hjertlig, hjertlig tack, för det herrliga första gröna, hvarmed ditt
älskande hjerta velat fägna mig. Rosa skall aldrig glömma detta bevis
på din ömhet och kärlek;" och nu slöt hon med darrande arm den
förvånade gossen till sitt tätt flämtande bröst. "Ser du ej", tillade
hon, då tårarne hos den gråtande brödren ännu icke ville upphöra, "ser
du ej, huru Rosa gråter af ren glädje, ty någonting så skönt, så kärt,
som denna gåfva, väntade hon sig sannerligen ej." Adolf som af hennes
tröstefulla ord för sin förskräckelse verkeligen hämtat den största
vederqvickelse, började nu sjelfmant berätta huru han redan länge tyckt
sig se, en gråaktig oansenlig strimma långs muren tätt under hennes
fönster bana sig en väg upp, men att han i anseende till sin
öfvertygelse det denna endast varit någon remna i muren dock ej fästat
uppmärksamhet därvid, förr än för ungefär en vecka tillbaka, då han
till sin förundran märkt densamma antaga en grönaktig färg, hvarföre
han med mera ifver börjat undersöka saken, och sluteligen funnit det
vara en grönskande växt hvilken han derefter i afsigt att genom dess
oförmodade öfverlemnande, fägna Rosa, under tysthet dageligen
iakttagit; och emedan han till sin innerliga glädje samma dag funnit
dess blad så skönt utslagne så han, för att vinna sitt ändamål -- Rosas
tillfredsställelse -- tyckt den icke kunna hinna till en högre fägring,
och således under skyndsamhet hastat, att till uppmuntran för henne,
bryta en stjelk deraf. -- Att denna växt icke på något omedelbart sätt
der kunnat framalstras, blef mig väl alltför begripligt, äfvensom mitt
anande hjerta mer än bestämdt sade mig den högst sannolika anledningen
till dess inympande i muren, och likväl allt detta oaktadt verkade det
oförmodade i sjelfva händelsen, så besynnerligt och smärtsamt på till
och med mitt sinne, så långa timmar derefter jag knapt ännu kunde fatta
denna som jag tyckte verkeligen underbara tilldragelse. -- Huru lifligt
återkallades icke genom denna oskyldiga anledning i Rosas minne den för
henne så lyckligt försvundne sommarn, huru mången rosenklädd bild af
sällhet, den hon i följd af dessa tiders frid, under salig njutning
hyllat i sitt hjerta, stod icke nu der naken och vanprydd, blottad på
all lifvets glädje. Arma Rosa! huru grymt och förutspående talade icke
den hemlighetsfulla ranken, hvarmed just du, invid den älskades sida,
skulle bekransas, om din okända framtid; af hvilken oförklarlig och
smärtsam känsla genombäfvades icke, äfven i samma ögonblick, hela min
själ, hårdt nog anande, eller rättare, frugtande någon, i anledning
deraf, ovilkorligt tillstötande olycka. -- Eftermiddagen tillbragtes af
Rosa till det mesta, med ett temmeligen lugnt genomläsande af de många
kärleksfulla bref hon af R. erhållit; äfvensom tourvis betraktandet af
hans portrait, samt den olyckliga murgrönsqvist, hvilken till hennes
åskådning uti ett glas friskt vatten stod täck och återupplifvad
framför hennes säng.

I dag förmiddag, sedan solen hunnit sin högsta höjd, och Rosa länge
under tysthet fingrat och beskådat den gröna qvisten, satte hon med
obegriplig kraft sig upp i sängen, anhöll hos Hanna, hvilken derinvid
på en liten pall fannts sysselsatt med sin docka, om sina framliggande
klädesplagg, hvarefter hon, med hennes tillhjelp, började påkläda sig.
Som jag bestämt trodde hennes önskan i anseende till, de tilltagne
krafterne, vara att få hvila ofvanpå täcket, nalkades jag, under en
varm tacksägelse till Gud! för denna synliga förbättring, att med
innerlig fröjd fullborda hennes klädsel; men föreställ dig min
förvåning, då hon derefter med båda armarne slutne om min hals, med det
ömmaste, mest genomträngande smek, bönföll om, att af mig blifva ledd
till det yttre rummet, der hon i den herrliga, renare luften, skulle i
solvärmen få uppfriska sina krafter. -- Som jag likvisst på eget ansvar
ingalunda vågade tillstyrka eller uppfylla denna enträgna begäran, men
jag tillika af hjertat, om möjligt var, ville efterkomma hennes önskan,
hastade jag att på ett ögnablick uppsöka Hofrådinnan -- hvilken olyckan
fogade att då skulle finnas i köket, der hon med egen hand för sin
älskling höll på bereda en smaklig sjukdryck, för att härom rådfråga
henne. Men, kan du göra dig begriplig min förskräckelse att vid min
återkomst finna Rosa, den kraftlösa vanmäktiga Rosa, uti det yttre
stora rummet djupt nedsjunken utom det lilla öppnade dubbelfönstret,
derifrån hon nu med döende blick, girigt slukade hvarje för hennes öga
sig uppenbarande föremål. --"Himmel! Rosa! hvad gör du?" utropade jag,
under det jag med den gränslösaste oro ilade till hennes sida och nu
sagta, men kraftfullt drog henne undan de henne alltför känbart
omsusande vårflägtarne; "hvilket företag! och huru har du väl hjerta
att smärta dem som älska dig, med ett dylikt blottställande af ditt
lif, blott för all tillfredsställa en otillbörlig ögonblicklig
längtan." Jag kunde, hindrad af en våldsam mig påkommen darrning, ej
tillägga ett ord, mina af ångest och ängslan frambrytande tårar,
förklarade tillräckligt nog till hvilken grad mitt hjerta missbilligade
detta steg. Rosa hade härunder, lutad emot mitt bröst, iakttagit den
oafbrutnaste tystnad; hon upphöjde nu det täcka seraph-hufvudet, smög
sin hand mot mina ovänliga läppar, och bad med den saktmodigaste,
ljufvaste röst: "Vredgas ej, min ömt älskade trogna Mathilda! O!
misstyck ej det företag hvartill den outsägligaste längtan efter
skådandet af Guds natur, drifvit mig; ty, jag måste, jag måste ju
likväl dö; jag känner det alltför säkert, jag måste snart, snart lemna
eder alla! och", tillade hon med en suck, "allt, som gifvit mitt hjerta
glädje och sällhet. O! skulle väl du! du, som sjelf så sannt fattar
rikedomen och mångfallden af vårt ursprungs allmagt, icke unna din
stackars Rosa att helst en gång, ännu en enda gång njuta saligheten af
hans mot sina barn visade nåd; ser du der, den herrliga himlen med sitt
ljusa skära blå! känner du ej solen! huru mildt hon sprider lif och
värme och glädje, ja, ända till din fattiga döende Rosa; ser du ej
dessa gröna åkerfält, detta försilfrade haf, hvilka, befriade ifrån sin
isiga massa, hvar på sitt fält tyda nytt lif och fortkomst; hör du ej
den sorlande bäcken, hvilken obehindrad och munter rinner fram ur
jordens kyliga brutna gömmor! och kan du ännu, vill du ännu derefter
låtsa vrede mot din arma vän, som snart, snart icke mer äger förmåga
att njuta en enda af alla dessa den högstes välsignade gåfvor... Men
nej, Mathilda! du tillgifver henne säkert, och det af fullaste hjerta,
den förskräckelse hon oförtänkt nog, icke var beredd att härigenom
åstadkomma dig." Härefter bad hon med mildhet mig åter ledsaga sig till
sin säng, emedan hon efter detta bemödande kände sina krafter betydligt
aftagne; lemnade till den på bordet sig befintelige Murgrönan, jemte
en varm kyss, en helsning ifrån den längsmed muren uppspirande
syskonplantan, den hennes uppsökande blick alltför tydligt varsnat;
samt har för resten, under det största lugn, men med den synbaraste
mättighet, under jemn dvala tillbringat hela eftermiddagen. -- Läkarn,
hvilken under Rosas opassligbet, flere gånger på dygnet varit att
efterse förändringen af sjukdomen, har nästan sagt, ifrån dess första
period iakttagit en högst förbehållsam, nedslående tystnad, hvaraf vi,
hennes bekymrade omgifning kunnat hoppas allt för litet godt. -- Äfven
honom anförtrodde jag i dag, under enskildt samtal, Rosas företag, det
jag af frugtan att onödigt smärta de ömma föräldrarne, för dem
forsigtigt förtegat. "Gör just intet till saken", inföll med lugn mine
den erfarne gubben, "kunde till och med en liten stund, en så varm tid
på dagen, endast krafterna det medgåfve, taga lindrig motion i vagn, ty
feberdagarne äro redan längesedan förbi, och återkomma heller icke
mera. Det är nu endast bröstet, hvilket erfarit en dödande skakning,
som bör hafvas noga afseende på, men, för hvilket jag verkeligen
frugtar all medicin blir fåfängt använd. Har ännu alldeles intet tecken
till blod derur visat sig?" frågade han nu med betänklig mine. "Nej,
icke märkligt." -- "Nå Gud gifve ett så sällsynt fall här kunde
inträffa, men det är högst otänkbart. Var emedlerlid ytterst vaksam att
vid första störtning, hvilken ovilkorligen till någon del måste
försiggå, använda den i dag föreskrifna medicinen, samt låt vidare
genast lemna mig underrättelse", och härmed strök han på foten. -- O!
måtte endast den redan hemskt inbrytande natten lyckligt försiggå, och
den sjukes plågor icke i alldeles för hög grad komma att pröfva det
ömma känsliga moderssinnet, hvilket af inga föreställningar låter sig
hindra, att åter genomvaka denna natt hos den arma!



Den 25. -- Middagstiden.


Ingen förändring; samma kraftlöshet, och samma lugn. Den sjuka har allt
sedan i går icke yttrat ett ord, men tillkännagifver blott med det
ljufvaste småleende, och en stundom till sin omgifning svagt uträckt
hand, sitt varma erkännande af deras omsorger för henne. Det arma
bröstet arbetar tungt, och tyckes endast erfara någon lindring medelst
ett ständigt upphöjande af hufvud-dynorne. -- Gud! hvilken jemmer;
Hofrådinnan kan ej tröstas, och det bekymrade Hofrådet smärtas dubbelt:
af att till denna grad se sina älskade lida, utan att dervid äga
förmåga till den ringaste del afhjelpa det onda. -- Äfven den hjertliga
Mamsell Stin-Lovis har under all denna ångest, uppbjudit sin yttersta
förmåga, att på sitt vis skaffa den älskade någon lisa, -- hvarföre
geléer och drycker så lenande och välsmakande som möjligt af hennes
egen hand tillredde, och inburne, i rika förråder varierat på borden,
utan att fastren i sin välmening fästat minsta uppmärksamhet vid, att
desse oftast lika ovidrörde de dit inkommit -- utburits.

Doctorn har tillbringat hela förmiddagen här; han har nu så öppet som
skonande, samt derunder hänvisande till en allvis Försyn, förberedt de
sörjande föräldrarne på en smärtsam utgång af sjukdomen, den han ifrån
första ögonblicket, i anseende till dess våldsamhet, med fruktan
emotsett. Allt hvad han till tröst och hugsvalelse, för så väl den
sjuke, som hennes omgifning säger sig kunna göra, är ett lindrande af
de plågor, hvilka han för den förstnämnda enligt sitt samvetes
öfvertygelse, vet af ingen dödlig makt kunna häfvas. -- Föreställ dig i
följd häraf Emilia, den glanslösa smärta som i medvetandet af allt
detta, billigt nog fått rum i våra hjertan. -- Men nej, -- jag
uppehåller mig redan alltför länge hos dig, då hon, den älskelige
varelsen så oafvikligt behöfver min vård.



Klockan 11 samma dag.


Ack Emilia! huru troget har ej Doctorns olyckliga förutsägelse
inträffat; klockan 7 i afton, efter det Rosa, under större oro än
vanligt, tillbragt dagen, kallade hon häftigt, i det hon med egen kraft
våldsamt sökte komma upp, Hofrådinnan, hvilken högst bekymrad suttit
invid hennes säng; hon hade knapt hunnit omfatta den förskräckta
modrens hals, då ett förfärligt blodsvall störtade sig fram om de bleka
läpparne. Hofrådinnans ångest blef härunder alldeles obeskriflig; den
häftigaste skälfva öfverfoll hela hennes kropp, hvarvid jag i hvarje
minut fruktade att se äfven, henne, den af tårar och nattvak utmattade,
nedfallen i vanmakt. Sedan jag såleds varsamt undanfört henne, hastade
jag nu sjelf att med tillhjelp af min omgifning lemna Rosa den vård jag
enligt Läkarens föreskrift visste vara för henne behöflig; hvarefter
den ömsinte Doctorn äfven genast påkallades. -- Men Gud! Emilia, skulle
du, efter detta häftiga utmattande sett den aftynade blomman, hvit och
skön som en engel, med ömsom på mig, ömsom på den sig nu åter till
krafter vaknande modren, rigtad blick, hvilken sednare vid betraktandet
af sitt barns lidande väl icke skulle haft ett moders hjerta, om hon
kunnat dölja den smärta hon erfor. -- Hon satt nu åter tätt lutad till
Rosas bröst och bortkysste med qvalet tecknadt i egna drag, de fina
svettperlor hvilka efter blodsförlusten svagt frambrutit på det älskade
barnets panna. -- Klockan är redan elfva; en oafbruten tystnad har,
enligt Läkarens uttryckliga föreskrift, efterträdt detta första
utbrott, hvilket han bestämt förutsäger skall efterföljas af ännu flere
andra; men, hvilka i synnerhet ovilkorligen skola försvåras, om icke
den noggrannaste stillhet och tranquilité iakttages. -- Nu, god natt
min Emilia, jag måste åter hasta, att i sällskap med Hofrådinnan,
hvilken ej kan förmås öfvergifva sitt barn, uppfylla de kära
skyldigheterna mot den älskade sjuka. -- O! kunde du väl ana till det
bekymmer som omger din vän; huru varmt skulle icke äfven du, till den
högste uppsända böner om deras lindrande, och sluteligen fullkomliga
afhjelpande.



Den 6 April.


    "Hon kämpat ut, och dödens genius hvilar
    Den svala vingen öfver hjertats brand."

                                      _Vitalis_.

Hon ar ej mer Emilia, Gud! min Gud! och din Mathilda måste, måste
verkeligen, under smärtans outsägliga qval, och i fullt medvetande af
sanningen uti dessa fasliga ord, här nedskrifva dem. -- Nej, hon är ej
mer, hennes ljusa ande har ändteligen hunnit det hemland, om hvars rena
fröjd, hvars salighet hon redan här nere ofta drömde. Du kan Emilia med
den aldralifligaste inbillning icke göra för dig begriplig den
ångestfulla förtviflan, hvilken under dessa tider i den fordom så
lefnadsglada kretsen ägt rum, likaså litet som mitt bemödande att för
dig tydliggöra densamma, någonsin skulle lyckas. Enligt hvad jag vill
minnas mig hafva nämnt, hade ju redan en häftig blodstörtning utur det
angripna bröstet visat sig, hvilken förorsakade oss alla en gränslös
oro, natten derpå förgick likväl utan någon häftigare attaque, så till
och med den utmattade engeln emot morgonen föll uti en lätt slummer. Då
hon vid pass kl. 6 vaknade, yttrade hon sig känna sitt bröst betydligt
lättare, än dagarne derförut, hvarföre hon äfven sade sig af mig önska
höra föreläsas någon god bok. Med hjertlig glädje uppfyllde jag denna
begäran, under hvilken ofta af brutne sysselsättning dagen nästan
förgick. Emot aftonen inslumrade hon åter flygtigt, men, uppvaknade
omkring midnatten, med ett förnyadt anfall af störtning, hvilket
ändteligen på lika sätt som förra gången eller genom användandet af
samma medicin, sluteligen stillades. De trenne derpå följande dagarne,
förgingo under djup oro, ty mattigheten hos den lidande var smärtsam,
och förnekade henne ända till bruket af sina händer; likväl yppades
härunder intet nytt anfall. Den trettionde tidigt på morgon, lät hon
kalla sina föräldrar, hos hvilka hon anhöll om att genom deras
föranstaltande ännu samma dag blifva konfirmerad, emedan hon fruktade
att krafterna möjligen, vid uppskjutande af denna högtidlighet, torde
blifva så svaga, så hon icke framdeles med den styrka och den fattning
hon borde, kunde känna dess vigt; af hvilken anledning, hon på
eftermiddagen samma dag, i sina föräldrars närvaro, af stadens Pastor,
emottog den heliga Nattvarden. O Emilia, hvilken frid, hvilket
himmelskt lugn, låg ej i hennes blickar efter upplefvandet af dessa
timmar; hon tycktes verkeligen icke mer tillhöra denna jord, af hvars
lidelser hon troligen icke lättade mer än möjligen den stundom
påminnande smärtan i sitt bröst; och skulle icke den derpå följande
aftonen en svår blodstörtning inträffat, hade denna dag kunnat räknas
till en fullkomligt lycklig. Äfven de fyra derpå följande voro lugnare
än hvad man möjligen kunnat hoppas, hvarunder endast tvenne svagare
störtningar, förenade med mycken hosta, infunno sig. Mot aftonen af den
fjerde, förföll den sjuka i ett ofta nästan sanslöst tillstånd, hvarur
hon, ehuru dock ej beröfvad sitt medvetande, med svårighet förmådde
väckas, för att njuta sin behöfliga omvårdnad. Detta förhållande varade
oafbrutet till emot middagen, då hon liksom inspirerad oförmodadt
yttrade en innerlig längtan efter R. -- Denna önskan hade ännu icke en
enda gång, under hela sjukdoms-perioden uppstått; jag hade verkeligen
väntat dess inträffande, af hvilken jag emotsåg en snar upplösning. --
Under väntan på hans ankomst, lät hon, enligt egen noggrann foreskrift,
kläda sig i en hvit mousselins-klädning, samt en täck, himmelsblå
flors-shawlette, den R. under lyckligare dagar gifvit henne, och den
hon med största tillfredsställelse redan en gång tillförene burit; de
gyllene lockarna föllo nu, af den olycklige modren smakfullt ordnade,
kring panna och skuldror, och gjorde hennes utseende fullkomligt likt
en herrlig, lidande Madonna-bild. Sålunda Iåg hon, lyftad ofvanpå det
silfverhvita täcket, hvilket en gång var bestämdt att vid ett
lyckligare tillfälle begagnas, men nu af den lidande modren under
bittra smärtans tårar, öfver sängen blifvit utbredt; tvenne de skönaste
hvita Hyacinther, dom, dagen förut, Grefvinnan Amelie A. med den
hjertligaste önskan om en snar förbättring tillsändt Rosa, stodo
doftande i sina eleganta krukor, framför hennes säng, och ökade den
underbart inträffade högtidligheten. -- Men, -- nu öppnades plötsligt
yttre dörren; -- mitt hjerta klappade våldsamt; jag hade verkeligen all
möda att kunna uppfylla det af Rosa mig ömt aftvungna löftet att
tillika med Hofrådinnan, under R----s besök icke lemna rummet; han
inträdde, blek som ett lik, närmade sig som det tycktes nästan utan
medvetande -- ty icke en mine eller gest, förrådde hans kännedom om
Hofrådinnans eller min närvaro -- sängen der Rosa låg, framför hvilken
han, öfverväldigad af våldsamma känslor, ovilkorligt nedsjönk. -- I
dylika omständigheter skulle då, efter en tid af knappa fyra veckor,
dessa personer, hvilka under kärlekens yra, lyckliga och sälla, med de
varmaste ömsesidiga trohetsförsäkringar sednast åtskilts, återfinna
hvarandra. Gud! huru sönderslitande var ej denna anblick. "Min dyre
Ludvig!" framsuckade ändteligen Rosa, sedan hon hunnit återhemta sig
ifrån en lätt, ögonblickligt påkommen vanmakt, och räckte med huld
vänlighet, den olycklige knäfallne, sin hand; den öfverlåtande saliga
blicken fulländade hvad rösten hos den afmattade icke förmådde yttra.
-- R. hade under den lidelsefullaste häftighet omfattat den matta
handen, hvilken han nu krampaktigt pressade mot sitt bröst; "Rosa!
himmelska Rosa!" hviskade hans skälfvande läppar, "värdigas du
vcrkeligen ännu kalla mig inför din blick, vågar jag, den olycklige
förrädarn af all sann och ren kärlek ännu nalkas dig! du förklarade
engel! O! uppfyllos ej ditt bröst af den djupaste afsky till honom, som
så grymt kränkt ditt hjertas frid. Rosa du evigt tillbedda! kan du,
äger du verkeligen styrka, att utan gränslös smärta fördraga åsynen af
den, hviken förstört ditt unga lif, och din lycka; af den som sjelf nu
mera på hela den vida eländiga jorden icke finner någon fristad, der
han kunde lugna sitt gnagande samvete; säg, o! säg, kan han, får han
verkeligen öfverlemna sig till det saliga hopp, att ditt hjerta, icke
allenast din skonsamma englagodhet, talar ur dina blickar?" På Rosas
lätta vink hade han nu upphöjt sig och låg i ögnablicket härefter,
omfattad af hennes mjella armar, nedböjd mot hennes bröst.

"Hör, min Ludvig", yttrade hon med stadig röst, "Rosa har alltid varit
sann, och ren emot dig, lika så säkert som hennes hjerta ännu aldrig
för dig hyst en fördold tanke; skulle då nu, nu, då hon står vid
gränsen mellan lif och död, hon till dig kunna hyckla en känsla den hon
icke ägde? O nej! tro derföre du min evigt lika ömt älskade, hvad
hennes bristande läppar, med sanning ehuru svagt tolka: Rosas kärlek
till dig, lefver nu, likasom efter döden, då hennes varma hjerta
upphört att slå, med samma outsägliga styrka, samma oförminskade
innerlighet, som under de lyckliga minuter i lifvet, då hon vid ditt
älskade bröst, drömde sig en himmel; lugna dig såleds min dyre vän, med
den fasta öfvertygelse att hos mig ingen skymt af motvilja finnes. O
Gud! jag fasar att ens tänka detta hårda ord, nej, endast idel ömhet
inger din ljufva bild. Likvisst skulle det lugn, hvilket nu så lyckligt
uppfyller mitt hjerta, snart sagt helt och hållet försvinna derur, om
jag nödgades beröfva mig det hopp, hvartill jag så gladt öfverlemnat
mig, att ännu här i lifvet du kunde njuta och meddela glädje. O!
Ludvig! lifvet är skönt; ville du ej tillfredsställa din döende Rosa
med löftet, att tillika med uppfyllandet af din pligt, ännu lyckliggöra
det lidande hjerta, hvilket, utom mitt, så ömt, så troget och älskande
slår för dig! O! säkert, säkert, talar äfven ditt eget, till den
olyckligas förmån, hvilken redan länge, öfvergifven och tröstlös,
suckat, ett offer för din kärlek. Rosa ber, hon bönfaller hos dig utur
djupet af sin själ: Återskänk din oskyldiga lidande Caroline, hvilken
till alla delar är värd att uppfylla min plats i ditt bröst, den ömhet,
hvarmed du en gång gjorde henne så öfvermåttan lycklig; får ej din Rosa
dö med den saliggörande förtröstan, att du med aldraförsta uppfyller
hennes innerliga önskan, och ditt, till den arma olyckliga, under dyra
eder en gång gifna ägtenskapslöfte."

R. hade under synbar smärta, med oafvänd blick betraktat den hulda,
hvilken nu med obegriplig styrka drog honom emot sitt bröst. "Ja Rosa,
du förmår allt; här: emottag min dyra försäkran det din önskan, om
äfven med uppoffrandet af min timmeliga frid, skall uppfyllas. Min
pligt, mitt löfte till dig, icke min kärlek, skall föra mig till hennes
fötter, hvilken fordom, jag bekänner det nu för dig, du englalika
väsende, af mig obeskrifligt älskats, men som äfven nu, o! fördöm mig
ej derföre, måste utgöra min fasa, emedan hon beröfvat mig den enda
varelse som lärt mig skatta dygden, och lifvets högsta värde. -- O
Rosa! dig, dig, har jag älskat mer än något annat på jorden, till dig,
du oskuldsfulla engel, närmade sig för din kära renhets skull,
ovilkorligt mitt hjerta, redan under tider, då jag i den okonstlade
Caroline, tyckte mig funnit min högsta sällhet; i din närvaro, den jag
likvist, anmanad af mitt bättre jag, med bekämpad lidelse ofta undvek,
kände jag det ett ädlare, ett själfullare, ett högre godt fanns hvilket
rikare än hvad hennes barnsliga tillgifvenhet förmådde, skulle kunna
uppfylla mitt bröst med salig vällust; o Gud! o Gud! jag förmådde mer
icke emotstå den onämnbara trängtan, som ständigt dref mig till dig; du
var, drömmande och vaken min enda tanke, mitt enda hopp hvilket jag
olycklige, under det min falska ambition och medlidandet, fortfarande
hycklade beständighet för Caroline, icke mer för dig förmådde dölja.
Min fasta föresats blef nu, sedan jag hos dina föräldrar gjort mig
försäkrad om din hand, att öppet för Caroline tillstå mitt hjertas
förändring, i hvilken afsigt jag äfven, efter det jag hos dig, du
hulda, njutit sällheten i sitt öfvermått, hastade att uppsöka henne. --
O Rosa! hvad jag här forut, osäker om ägandet af dig, med hjertats
sanna tillfredsställelse besuttit, nemligen: _samvetsfrid_, förlorade
jag nu; jag blef, under ett ovärdigt sinnesrus förrådare af den oskuld
jag hitintills med så mycken sjelfbeherrskning vördat; jag glömde
heder, lycka, allt, allt! som under samma iakttagna helgd kunnat bereda
mig mitt hjertas vinning -- dig! -- Men, jag är straffad, jag arme! ty
med dig, med dig, försvinner ljuset för min blick; och, ehuru ett
väsende bland de lefvande, går jag dock ett liflöst ting, längtande
efter den hvila, hvilken en gång oskiljakteligt skall förena mig med
dig."

Han hade lystnat; bröst mot bröst, mund mot mund, lågo de nu fast
omslutande hvarandra; "min Rosa!" "min dyre Ludvig!" voro de enda ord,
hvilka under den återstående aftonen någongång blefvo hörbara, jag
fruktade verkeligen att under den då och då inträdande djupa tystnaden,
den utmattade engeln redan skulle kämpat ut; men, mot klockan nio,
efter det en svag blodstörtning åter hade infunnit sig, lät hon med
enträgenhet kalla sina föräldrar. -- O Emilia! förskona mig att
beskrifva den scen, hvilken nu uppstod; du! som fattar det varma
sambandet mellan föräldra- och barnahjertan, kan äfven föreställa dig,
med hvilken smärta det emellan dessa, nu för evigt skulle slitas; --
men hvad du dock omöjligt kan göra dig begrepp om, emedan dertill
nödvändigt fordras att sjelf hafva varit vittne till något sådant, var
det stumma, saliga leende, hvarmed Rosa njöt af försoningen emellan
dessa och sin R. -- Hennes högsta önskan var uppfylld; under sjelfva
smärtans qval, vid åsynen af sitt älskade barns öfvergång ifrån detta
till ett annat lif, lemnades på Rosas innerliga åstundan en sann
tillgift åt honom, hvilken förorsakat denna gränslösa sorg; och,
beseglades nu denna försäkran till den döendes tillfredssällelse, med
en den stummaste, men mest innerliga omfamning.

Härefter påkallades, enligt Rosas begäran, de små, jemte alla öfrige af
husets medlemmar, hvilka alla under bittra tårar emottogo den
afmattades sista farväl; hennes vanmakt var redan så stor, att hon
blott svagt förmådde nämna dem vid namn. Äfven till mig talade hennes
matta handtryckning samt bristande blick, tydligare än de förbleknade
läpparne under bemödande att tolka hvad hjertat kände, det förmådde;
jag forstår ännu ej, hvarifrån jag erhöll styrka att i ett sådant
ögnablick med fattning emottaga hennes afskedssuck. De återstående
timmarne till klockan fem, förgingo under dödlik dvala, hvarunder
hennes blick ofta sökte den öfver henne nedlutade af smärta grymt
betagne R., hvars hand hon, likaså troget, som hennes hjerta till sista
minuten af hennes lif tillhörde honom, höll fast innesluten i sin. Kort
före klockan fem öfverfoll henne en ymnig svett, förebudet till det
snara slutet; men, nu blef sig Hofrådinnan ej mer mägtig, den ena
svimningen efter den andra förmådde Hofrådet att under tysthet aflägsna
den vanmägtiga modren ifrån den säng der hennes älskling snart hade
upphört att lida. På slaget fem, uppslogs ännu en gång under ljuft
leende den döendes ljusa, förklarade blick, hennes läppar rörde sig
till ett svagt uttalande af den älskades namn, och hon var lycklig för
evigt!

Huru fasliga voro icke de timmar, hvilka följde härpå; lidandet hos de
qvarblifna anhöriga var obeskrifligt, men det hos den olycklige R., som
det tycktes outhärdeligt. Han förmådde med möda slitas ifrån den
afsomnade, öfver hvars säng han under fullkomlig känslolöshet under
flera timmar låg nedsjunken. O! hade de heta ymniga kyssar hvarmed han,
snart sagdt med ursinnighet öfverhöljde de ännu leende dragen, förmått
uppväcka den hulda till lif, men o nej! hon emottog denna hyllning
säkert nu för första gången utan all känsla.

Jag är nu sedan några timmar återvänd till mitt hem, till min dyra mor,
hvilken Rosas bortgång förorsakat många bittra tårar. O! huru skall jag
någonsin kunna glömma hvad jag i denna själssyster förlorat, hon
hvilken så ljuft, så ömt under så väl olyckans som lyckans dagar,
omfattade den ensamma öfvergifna, hvilken så systerligt och varmt som
den trofastaste barndomsvän öppnade för mig sitt hjertas dolda
helgedom, der jag afslöjadt kunde läsa det ljusa språk hennes rena själ
ständigt uttalade. -- Ännu återstår för mig att i det bedröfvade huset
iakttaga den sista, fast smärtsamma skyldighet, den jag hvarken vill
eller kan undandraga mig, emedan ett troget löfte till den bortgångna
binder till dess uppfyllande; hennes varma önskan var nemligen, det
äfven jag skulle lägga en vänskaplig hand vid den enkla drägt, hvari
hon efter eget anordnande skulle klädas; och, som jag är öfvertygad att
Hofrådinnan af detta deltagande, i sin smärta skall erfara en, om än
aldrig så obetydlig lindring, är det med sorglig tillfredsställelse jag
vill hasta, att häri dela den armas bekymmer.

Huru mycket, Emilia, hade jag icke att rörande mig sjelf, för dig
omorda, endast mitt sinne för närvarande kunde inrymma några andra
tankar, än dem, hvilka dessa dagars sorgliga tilldragelser framalstrat,
och hvilka nu helt och hållet gjort anspråk på min styrka, Jag är
verkeligen slö och otillgänglig för allt, ja, ända till ömhetsbevisen
af min älskade moder, hvars varma omsorger för mig, äfven under min
frånvaro, visat sig på så otaligt sätt, -- Snart, o snart! måste jag
dock, jag olyckliga, vaknad återgå till mig sjelf, för att med full
sans och resignation gå mitt utsedda mål till möte.



Den 12.


Jag kommer nu, ifrån en omgifning, hvilken i den svarta känslolösa
mullen begrafvit sin skönaste glädje; o Emilia! till hvilken
sönderslitande smärta har icke mitt öga i dag varit vittne. -- Huru
grym, huru förskräcklig är ej den moment, hvilken för evigt sliter
ifrån oss det älskade föremålet, det må sedan vara maka, barn eller
föräldrar, i hvars stumma närhet vi dock, om än aldrig så sorglig, till
sista stunden tycka oss finna tröst. -- Ja, hon hvilar nu, den hulda
engeln, lugn och stilla inbäddad i jordens kalla famn; den ljusa
blicken sluten för all jordisk fröjd och smärta. -- Jag har verkeligen
alldrig bivistat någonting så högtidligt som i dag, den sorgliga
begrafningen hos B----s -- om hvilken jag äfven i korthet här vill
meddela dig. Klockan 1/2 till 4 samlades i sorgehuset, jemte öfrige
gäster, fjorton unga flickor af den aflidnas närmare bekantskaper, alla
klädda i hvitt, samt i gröna kransar, öfver hvilka långa hvita till
fötterna räckande flors-slöjor nedföllo, och sedan icke mer någon af de
väntade saknades, men efter tidens sed, förfriskning af kaffe
kringbjudits, samlades man omkring klockan fyra, i det stora luftfriska
rummet, gränsande intill den aflidnes kära sängkammare, hvilket nu
erbjöd en högst imposant anblick. Uppå en upphöjning, öfverdragen med
svart kläde, och omgifven af tolf stycken utmärkt väl agade unga,
friska granar, stod på fyra stora gyllene klot den smakfulla kistan
beklädd med bländande hvit sammet, och fullströdd med gyllene stjernor;
kring kistans kant smög sig af samma slags gyllene composition, en
murgrönsranke, så täck, så sirlig, att man ej kan tänka sig någonting i
dylik genre konstmässigare arbetadt. En dylik ranke prydde det invid
stående locket. Inne i kistans hägn, slumrade under saliga drömmar den
ljuft afsomnade, höljd i hvitt lätt sidentyg, hvilket, icke som
klädning (det var hennes uttryckliga önskan), men löst och mantellikt i
smakfulla veckningar omslöjade den fina kroppen. På de ljusa lockarne,
hvilka lika herrliga som tillförene vågade sig kring panna och hals,
hvilade en krans af den friska murgrön, hvilken af kärlekens hand under
helt andra omständigheter blifvit inympad i muren under hennes fönster
och som af en underbar ingifvelse var bestämd till brudkrans, samt nu,
sorgligt nog, fick uppfylla sin bestämmelse.

Kring halsen smög sig sluteligeu nästan osynlig, den himmelsblå gåfvan
af den älskade, hvilken ännu i hennes dödsstund tillika med hans hand,
funnits hårdt innesluten i hennes, och hvilken skatt Hofrådinnan på
intet vis låtit beröfva henne. -- Efter ett stumt betraktande af denna
rörande syn, hvarunder den förtviflade modren, under den smärtsammaste
ångest, med våld nödgats ifrån rummet aflägsnas, upphöjdes af den
olycklige likbleke R., hos hvilken intet tecken till lif upptäcktes (så
otillgänglig syntes han för hvarje känsla) det stjernströdda locket.
Han ärnade just öfver den slumrande nedsänka detsamma, då synbart
gripen af den mest genomträngande smärta, han handlöst lät det, vid sin
sida åter nedsjunka; hvarefter han med båda armarne, ovilkorligt
omfattande den kalla kistan, sanslös öfver densamma neddignade. -- Du
kan väl Emilia tänka dig, hvilken förskräckelse häraf uppstod; hans
krafter voro så medtagne, så han nu fullkomligt, afsvimmad måste
inbäras i nästa rum, där genom flere honom omgifvande personers
tillhjelp, han småningom återkallades till medvetande.

Kistan hade emedlertid under denna oväntade katastroph nedtagits, och
var nu med högtidlighet, af åtta unge ädlingar på den väntande
paradvagnen nedburen, hvarefter -- anförde af Hofrådet, hvilken tillika
med sina fyra sorgklädda barn, uppstigit i en vagn, de fjorton par om
par sittande flickorna, i sju efterföljande vagnar afreste. Efter
slutad ceremonie, sedan nemligen den ofanteliga skara af öfrige gäster
(karlar) anländt till grafven, afsjöngs af den bekransade ungdomen,
hvilken kring grafven förskansat sig, några sköna, för tillfällät
lämpade verser, hvari fem à sex utmärkta karlröster högtidligt
instämde. Detta voro ögonblick, Emilia, hvars intryck jag alldrig
glömmer; äfvensom ljudet af den hörbara suck, hvilken den ljuslockiga,
tätt intill min sida smygna Hanna der under utandades, och hvilken till
den grad beröfvade mig hela min ståndaktighet, så jag deraf och vid
anblicken af de stora tårar hvilka droppvis nedrullade på hennes mjella
klädnad, icke med ett enda ljud vidare förmådde instämma i sången. Mitt
hjerta var så krampaktigt hopprässadt, så jag rätt innerligen tackade
Gud, då sången änteligen upphörde, och vi omsider samtelige fingo
bereda oss till återtåg.

Med en kyss ifrån sin makes läppar emottog nu den sörjande modren, der
hon bland en skara tröstande fruar satt omgifven, den huldas sista
hälsning; hennes sinnesstyrka dervid, likasom under hela den för henne
nog pinsamma aftonen, var äfvenså önskvärd, som oväntad; R. deremot var
och förblef fullkomligt känslolös; hans matta blick irrade ofta, under
det han, sluten, satt försjunken inom sig sjelf, bort till det ljusa
blå, likasom ville han der, bland silfvermolnen uppsöka henne, hvars
unga lif han så olyckligt förspillt. Att bittra samvets-förebråelser,
och icke endast saknaden efter den bortgångne, gnagade hans hjerta,
blef tydligt för alla dem, hvilka något så när lärt sig utgrunda
menniskosinnet, ty, i motsatt fall skulle äfven någongång det
välgörande lugnet, icke alltid blott den våldsammaste förtviflan, talat
ur den dystra blicken.

Huru gärna Emilia, skulle jag icke ännu en stund, med både penna
oeh tankar, sysselsätta mig hos dig, kunde endast mitt hjertas
tillgifvenhet för Friherrinnan, gilla ett längre aflägsnande ifrån
henne; men som hon, troligen i svit af denna dags uppträden, för
närvarande befinner sig långt ifrån väl, hastar jag att med min närvaro
och hjertliga omvårdnad, så vidt sig göra låter, förskingra denna
hennes iråkade olust. O Emilia! huru snart, huru snart försvinner icke
den tid jag, såsom nu, fullkomligt oberoende, om icke fullkomligt
lycklig, med sann känsla får öfverlemna mig till allt, som gjort för
mig lifvet gladt och förnöjsamt; med hvilken fasa emotser jag det
tvång, det gränslösa elände, en förening utan kärlek skall bereda mig.
O Rosa! huru lycklig är ej du! så suckar jag redan ofta, ofta, du som i
grafvens lugna famn, fått glömma lifvets smärta, den djupa, den
tärande, hvilken ej af rikedomens förmåner, börd eller lycka, någonsin
kan mildras eller förglömmas.



Den 19.


Känner du den hemska betydelsen af denna dag, Emilia? säg, o! säg, anar
ej ditt ömmande hjerta det gränslösa qval dess födelse alstrat i min
själ? hviskar ej min tysta suck till dig, att hon för evigt, för evigt
skiljt mig ifrån all min sällhet? -- Ja väl Emilia, denna dag har då
för alltid stadfästat min förbindelse med Baron Y., den rike, den
uppsatte, den allmänt aktade; af hvilken förbindelse mitt förnuft ju
hade allt skål att glädjas, emedan en sådan lycka vida öfvergår allt
hvad den medellösa Mathilda någonsin vågat hoppas, kunde hon endast
glömma sitt hjertas saliga vårdagar. Hvilka alla, ljusa och lefvande,
med outplånliga drag, stå tecknade i hennes sorgsna inre. -- Jag har då
i dag, med lefnadsglad blick, (min pligt, mitt samvete har så bjudit)
emottagit de lyckönskningar, hvilka af otålige sammankallade
lysningsgäster i sirliga formulärer blifvit nedvältrade på mitt arma
hjerta; jag har, under sken af tillfredsställelse burit den lysande
drägt, min brudgums uppmärksamhet under vänliga lyckönskningar mig
tillställdt. Och Emilia; mitt hjerta har dock icke förqväfvits under
alla dessa outsägliga marter; med tillkämpad uppmärksamhet, ja till och
med liflighet, har jag med åtskilliga af härvarande personer
underhållit de vexlande ämnen, hvartill dagens vigt så rikeligen gifvit
anledning, och -- o! huru litet har dock min själ vid allt detta varit
tillstädes. -- Emilia, Emilia, jag lider dubbelt af de förebråelser
mitt brottsliga samvete under närvarande omständigheter gör mig; har
jag väl rättighet att undanstjäla honom, som hädanefter ensam har att
göra anspråk på min ömhet, min tillgifvenhet, en enda tanke af alla
dem, hvilka så otaliga kringirra? Är jag icke en svag, afskyvärd
varelse, i högsta måtto oförtjent af den godhet, den hyllning den
älskande modren och jemväl han sjelf, alldrig upphöra att uppå mig
slösa; nej Emilia, jag vill, jag måste lära att älska, att värdera
honom; det skall blifva mitt trognaste bemödande; jag vill i hvarje
hans handling upptäcka kraften af en ren, en ädel själ, ty sådan måste
den hos honom finnas, han kunde eljest icke förgudas af henne, som
endast kan älska dygden. O! säkert, säkert skall Gud i sin nåd bistå
mig, att, iakttagande dessa mina pligter, med förtröstan, lugn och
tillförsigt, kunna gå mitt dunkla öde till mötes. -- Huru obeskrifligt
ökes icke min längtan efter dig Emilia, ju närmare jag nalkas målet för
min bestämmelse, ju mera jag inser omöjligheten af denna återförening;
-- jag blir då ensam, fullkomligt ensam öfverlemnad till min smärta,
och skall finna intet hjerta, till hvilket jag under salig känsla af
att blifva förstådd, kan sluta mitt, utblottadt på all fröjd. -- O Gud!
styrk blott mina svaga krafter, att jag icke under eget betryck, måtte
komma att såra dem, hvilka så varmt önska min välgång, min lycka,
hvilka måhända till en del sjelfve genom uppoffrandet af andra bättre,
kärare åsigter, lämpat sig i det nödvändiga. -- Se dock Emilia, huru
under allt mitt qval, den högste underbart velat lisa mitt hjerta,
medelst uppfyllandet af en min lifligaste önskan; jag har nemligen i
långa tider föreställt mig med mera framgång, och mindre smärta, att
kunna emotgå det ögnablick, hvilket med oupplösliga band skall fästa
mig vid Baron Y., endast jag oförmodadt, och utan att der förut hafva
sett honom, såsom hans brud kunde öfverlemnas till honom; föreställ dig
då den tillfredsställelse mitt inre i dag kände, då jag genom ett bref,
tillstäldt Friherrinnan, fick erfara att Baronen omöjligt före den 5:te
Maj, sjelfva bröllopsdagen, i S. kunde inträffa, emedan fartygets, med
hvilket han ärnar anlända, resetourer voro bestämda, och till sin
grämelse, han såleds ej der förut, hvilket han dock tillförene hoppats,
finge omfamna sin dyra moder. Han försäkrar likväl intet kunna hindra
hans anträffande nämnde dag, emedan fartyget med Guds hjelp ginge
pålitligt och lyckligt; bifogande ännu, det den ömmande modren alltså
med all säkerhet till redan utsatte dag, kunde arrangera, och
iordningställa den blifvande högtidligheten.

Dessa rader blifve då de sista, Emilia, jag, före den redan alltför
ofta omnämnde dagen tecknar dig; jag vill med kraft undfly hvarje
tillfälle till klagan, och, kunde jag väl, sluten till ditt bröst,
öfverlemnad i förtroende till dig, återhålla dess utbrott? O nej! --
hvila må derföre min penna nu, för att ännu en gång före den stund jag
går att för evigt afsäga mig min lycka, förd af min darrande hand kunna
teckna dig min sista fria hälsning; den återstående tiden skall
oafkortad egnas till trägna arbeten, samt sällskap åt den person,
hvilkeu så huldt velat, ehuru grymt förfelat min lycka.



Den 5 Maj. -- Förmidd.


Här står jag åter för din blick, Emilia, en alltid trogen bild af
lidandet, för att ändteligen i ditt vänskapsfulla sköte utandas min
kärleks, min sällhets sista suck. O Emilia! Emilia! huru bittra falla
icke i denna minut mina tårar på de rader jag, ännu fri, ännu obunden,
i få penndrag här vill anteckna. Du min hulda, min sanna vän, skall
säkert fatta den mening de förrädiska, nu oåterhållna uttala. Ja
Emilia, hon är då inne den dag, hvars klara himmel, hvars milda sol,
hvars unga friska grönska, äfven kunnat medföra sällheten åt din vän;
men, annorlunda, annorlunda ville hennes ovänliga öde. -- Hon står nu
här, öfverlemnad åt smärtande minnen, här, i sitt lilla älskade
sängrum, hvilket i sjelfva denna stund, grymt påminner om den sällhet,
hon här, ehuru ögonblickligt, njutit, omgifven af dyrbarheter och
ståt, hvilket allt af den välmenande lyckliga modren, för min
tillfredsställelse här blifvit hopat; ännu några få timmar, och dessa
stumma, plågsamma vittnen till mitt qval, skola komma att tungt trycka
min arma lidande varelse. O Gud! hade dock Emilias hand, den systerligt
varma, i mina lockar fått infläta den krans af frisk murgrön, hvilken,
enligt mitt orubbeliga löfte, och till ett sorgligt minne af Rosa
kommer att pryda min panna, men nej, icke ens denna sällhet skulle
blifva mig förunnad. Mitt hufvnd är tungt af oro och en genomgråten
natt, ty endast åt natten vågar jag anförtro mina bekymmer; hon
förtiger så mildt de känslor, hvilka under stillhet öfverlåtas i dess
sköte, och, ehuru huld och ljuflig, lider hon ej af de tårar och
suckar, hvilka i ymnighet utpressas ifrån ett bedröfvadt sinne. Fåfängt
har, under hela den passerade morgonen, jag sökt öfvertala mig sjelf
till lugn, för att åtminstone till någon ringa del kunna undgå de
anmärkningar, hvilka ej utan skäl öfver mig torde utfalla, då den af
Friherrinnan utsedda brudsätan, Majorskan Pygmeus, innan kort, i sina
angelägenheter, här inträffar; och, ehuru kär för mitt hjerta, en
känsligare varelse än hon, i nämnde omständigheter varit, prisar jag
mig dock verkeligen lycklig, att Friherrinnans val just stadnade vid
denna; hvars hjertlöshet, om möjligt, skall bidraga att härda min ofta
påkommande, oförlåtliga svaghet.



Klockan 2.


Till dig, till dig, vill mitt hjerta; -- underbara känsla, hvars kraft
jag ej mägtar förklara; -- huru ständigt hvilar icke i dag min tanke
hos dig utan att ett enda ögnablick äga styrka att öfvergifva din bild,
du hulda trogna vän. Säkert, o! säkert, -- så säger mig mitt hjerta,
tänker Emilia i denna stund på mig, ehuru hon icke kan ana till de
förhållanden i hvilka ödet stäldt mig; du, min älskade deltagerska i
både sorg och glädje, är då till min sanna tillfredsställelse besparad
lidandet af att erfara mina bekymmer, du är i denna minut lyckligare än
din Mathilda, ty du känner med innerlig njutning, djupt i ditt hjerta
sällheten af att älska och älskas af en tillbedd make; lifvet har för
din öppna blick uppnått den högsta punkt af fröjd, då deremot dess ljus
för mig för evigt nedgått i en djup ryslig natt. -- O Ferdinand! du!
hvars namn mina läppar här för sista gången under saknad och kärlek
vågar nämna, så har då ditt flygtigt skimrande, sjelfammade hopp, så
snart, och för alltid sjunkit i kolsvart mull; det är förbi, förbi, för
evigt! -- Hvad du är lycklig, o Rosa! som aflägsnad ifrån sorg och
qval, under den grönskande kullen hvilar så fridfull, så stilla; huru
gärna, huru gärna, ville icke din qvarblifna vän, invid din sida,
omsväfvad af dödens kalla flägtar, dela ditt lugna läger; o! kanske,
kanske att dock snart hennes utmattade hjerta finner ro, for att
förenad med dig, känna himlens bättre varaktigare fröjder.



Klockan 3.


Himmel! Hvilket språng, hvilket gny och larm, har icke inom ett
ögnablick uppstått, inom det hitintills så stilla huset; ack! huru
ängsligt anar icke mitt klappande hjerta, den mer än sannolika
anledningen till denna plötsliga förändring. Kuskar, betjenter,
jungfrur och uppassare, hasta under skyndsamhet fram och åter, öfver
trappor och gårdar, utan att ens gifva sig tid att under denna allmänna
förvirring, med hvarann vexla ett enda ord; deras glada ansigten
förräda dock någonting högst ovanligt. Gud! Gud! öfvergif mig ej under
denna min obeskrifliga oro, men gif mig styrka att med ståndaktighet
sluteligen emottaga bekräftelsen på min grufveliga förmodan.



Klockan half till 4.


Ja Emilia, han är verkeligen redan kommen den fruktade, ack, ack! så
djupt beklagansvärde Baronen; han är kommen att med lugn och i hopp om
stilla lycka, emottaga den för honom okända maka, hvilken ett underbart
öde en huld moderskärlek, så obegripeligt för honom utsett; i hvars
ömma tillgifvenhet, och vänskapsfulla emottagande han troligen emotser
hela sin timmeliga lycka; och huru grymt, huru grymt bedrages han icke
i detta billiga hopp! Hvar, hvar finnes väl, inom hela min olyckliga
varelse den ömhet, den vänlighet förborgad, på hvilken han såsom man,
kan göra sig så fullt anspråk. -- Kan du väl tro Emilia, att jag för
första gången med ren, oförfalskad glädje, genom Annette, hvilken först
hastade att förkunna mig Baronens ankomst, emottog den enkla men ljufva
gåfvan af tvenne friska halfutspruckne mossrosor, omvirade af sköna
förgät-mig-ej, dem hans hjertliga välmening, genom den nyssnämnda mig
tillsändt. -- O! huru mycket värderade icke mitt hjerta i tysthet detta
bevis på granlagenhet och fin känsla, hvilken jag verkeligen skulle
tilltrott endast en varelse, att på dylikt sätt kunna tolka, -- En varm
tär från mitt öga, har som tacksamhetsgärd fugtat de skära bladen.

Den glädjedruckna modren lemnade mig just nu; hennes sällhet är
obeskriflig. Under innerliga glädjetårar gaf hon mig den förnyade
underrättelsen om sonens ankomst, hvilken -- enligt hennes ord -- nu
otålig afbidade ögonblicket att änteligen blifva mig förestäld. -- Huru
innerligt prisade jag ej händelsen som korrt förut satt mig, i det
lyckliga skick, att omöjligen före vigseltimmen kunna efterkomma
Baronens önskan. -- Majorskan hade verkeligen till min stora
tillfredsställelse till den grad tourberat min frisyr, så ett förnyadt
arrangerande af toilette, numera endast skulle förspillt den behöfliga
tiden. -- Äfven till mig Emilia, sträckte sig Friherrinnans
kärleksfulla omtanke, uti öfverlemnandet af det paquette, hvilket,
enligt hennes till mig en gång gifna löfte, skulle innehålla
berättelsen om hennes eget framfarna öde. Vid dess aflemnande var nu
blott forenadt ett enda litet förbehåll, nemligen, att icke förr än
såsom hennes sons maka, jag skulle bryta paquettets insegel. Hon gaf
mig genom denna lilla skrift, ett förtroende, det ännu ingen före mig,
icke ens hennes älskade Gustaf ägt. Gåfvan var nu gemensamt åt oss
gifven, och skulle såsom sådan, enligt hennes önskan, af oss gemensamt
begagnas. -- Knapt har jag hunnit att på densamma medelst en varm kyss
uttrycka min tacksamhet. Majorskan hvilken redan annoncerat mig sin
ankomst undanrödjer mägtigt hvarje känsla som varmare kunde finna
inrymme inom mitt bröst; hon närmar sig som bäst mitt rum, Gud! och i
hvilket ändamål; himmel! bistå ditt arma olyckliga barn, gif henne
kraft, gif henne mod, att med ståndaktighet efterfölja din allvisa
vilja. -- O! Emilia, dyra Emilia, bed för din vän, hvilken under den
alltför hårda pröfningen redan känner sina krafter sjunka; hon förmår
icke mer, hennes hand darrar och hjertat klappar hörbara slag. O Gud!
hvem skall bistå, hvem skall frälsa mig utur denna gränslösa ångest.



Tillägg af en främmande hand.


Som jag förmodar mina hulda läsarinnor, i anseende till de skildringar
den unga Mathilda i föregående anteckningar, äfven om sig sjelf gjort,
och hvilka jag med hennes eget vänliga tillstånd nu till en öfverseende
allmänhet vågat öfverstyra, -- alla dock något litet interessera sig
för utgången af hennes mindre milda öde, hoppas jag de äfven
gunstbenäget vilja ursäkta en likaså ovan pennförerska, som Mathilda
varit det, det lilla intrång hon, ehuru okänd, i redan nämndes
anotationer dristar göra. Hennes orationer blifva sannerligen icke
långa, hon vill endast till hvar en af sina benägna läsarinnors
tillfredsställelse omförmäla, huru under den nobla Majorskan Pypmei
erkändt smakfulla handläggning, -- den det i icke förut veten --
oändeligt täcka Mathilda, i sin enkla drägt snart utmärkte sig i
hänförande skönhet. Klockan åtta på aftonen, sedan den ofanteliga,
äfven af eder, mina hulda läsarinnor väntade bröllopsskaran i de klart
upplysta rum man voro församlade, öppnades dubbeldörrarne till
Friherrinnans rum, och, ledd vid den älskade modrens hand, inträdde nu
bruden; en matt rodnad spridde sig öfver de vackra ehuru bleka dragen,
i det hon med uppslagen blick svagt hälsade de närvarande. Kring den
skönt hvälfda pannan smög sig i behaglig vridning en högst ovanlig, men
onekligen högst täck krans af frisk murgrön, (buren såsom ett minne
efter brudens bortgångne vän, Fröken B.) äfven som de herrliga lockarne
och bröstet befanns prydt, endast af tvenne doftande undersköna
mossrosor. En yppig klädnad af hvit smidig kammarduk omhöljde den
utmärkt välväxta figuren, på hvars fylliga, med färgen på klädningen
tällande hals, ingen enda prydnad var att upptäcka; den plägligaste
blondslöja nedföll sluteligen sirligt fästad, ifrån den prydliga
kronan, samt nådde i rik svajning de små täcka sidenbeklädde fötterna.
Men, som sagdt, hon framsväfvar ju nu vid den lyckliga Friherrinnans
hand, för att med krossadt hjerta inför den icke ringa församlingen
änteligen aflägga sitt för evigt bestämmande löfte. Hennes redan
längesedan åter till golfvet sjunkne blick, hade ännu icke skadat den
höge ädle, i prägtig Ryttmästare-uniform klädde brudgummen, hvilken nu,
öfverlycklig, med ilande steg nalkades henne; hon hörde ej den lätta
uppmuntrande hviskningen af Friherrinnan, hvilken i hans hand
öfverlemnade hennes, att ej af öfverraskningen låta sig för mycket
öfverväldigas; mekaniskt och nästan utan all känsla, följde hon den
ledande brudgummen fram till den för högtidlighetens fullbordande
bestämda platsen; men, hvem målar hennes obeskrifliga bestörtning, då
hon i den till henne nedlutade fästmannens röst, hvilken genom ett
lågt, men kärleksfullt uttaladt: "mod, mod, min dyra Mathilda", ville
tillhviska henne fattning, igenkänner sin egen evigt outsägligt älskade
Ferdinand S. En likblekhet öfverdrog med blixtens hastighet det sköna
ansigtet; "för Guds skull! fatta dig hulda engel", framhviskade ännu en
gång den förskräckte Baronen, "det är ju din, för evigt din Gustaf, din
Ferdinand, som ber dig derom; se då min dyrkade, en enda gång upp till
din älskling, och, du skall sansa dig." Verkeligen en enda blick uppå
honom, den så underbart återfundne, framjagade åter glädjens sköna
rodnad på brudens liljekind; en ström af tacksamhetens oåterhållna
tårar, hvilka våldsamt frambröto utur hennes sköna ögon, förtydligade
meningen af deras öfverjordiska uttryck; men, nu nedkallades under
högtidlig tystnad, Allfadrens välsignelser öfver det öfversälla paret,
hvilket hand i hand gemensamt knäböjande under salig känsla svuro
hvarandra löftet om evig, aldrig svikande tro. En mera sann, en mera
kärleksvarm lyckönskan har troligen aldrig yttrats, än den, hvilken
sedermera af den upprörda Friherrinnan öfver hennes båda älsklingar
uttalades; hon såg nu sin högsta önskan, föreningen emellan dessa henne
så dyrbara personer, uppfylld, och befanns nu hela timmar endast
syesselsatt med betraktandet af den sällhet hon så lyckligt skapat.
Ännu förestod den glada bruden en icke så alldeles ledsam surprise,
neml. det personliga omfamnandet af hennes efterlängtade vän, den lilla
Pastorskan Emilia R., hvilken jemte sin långa man Herr Wilhelm, på
Friherrinnans enträgna önskan, och för att kunna bivista omnämnde
högtidlighet, företagit den muntra färden till S. "O! det är för
mycket, för mycket ljuft på en gång", utropade, vid dessa personers
oförmodade åsyn, under glädjetårar den sällhetsdruckna Mathilda, och
sjönk under vexlande omfamningar, ömsom till sin unge lycklige makes,
ömsom till sina nyss anlände vänners trogna bröst. Först emot morgonen,
då efter förlustelser och nöjen, den talrika samlingen skingrats, fick
uti den lilla kretsen af sina fyra vänner, den ännu drömmande Mathilda
reda det obegripliga sammanhanget, hvilket i en enda person, så
underbart förenat hennes båda, så väl olycklige, som lycklige älskare.
Ett tusende gånger i minuten upprepadt: "förlåt", lät härunder i jemn
fortsättning af den kärleksdruckne Baronen höra sig, hvilket ord, knapt
half-uttaladt, ofta med en öm kyss af hans sköna makas läppar
borthämtades. "O!" yttrade Baronen, i det han sökte hämta luft för sina
svallande känslor, "huru ofta, huru ofta gjorde det mig icke ondt, ja
djupt in i själen, att icke kunna yppa för dig den hemlighet, som så
tungt tryckte mitt hjerta; endast hoppet att den lyckliga timmen
ändteligen en gång skulle slå, då jag obeslöjad finge framställa mig
för dig, var det enda, som förmådde trösta mig. Måtte min dyra Mathilda
dock blidka sin vrede emot den stackars Gustaf, då hon får veta, det
äfven han, af den älskade modren till en början likaså obarmhertigt som
du, fördes bakom ljuset, ty ända till den stund då din egen känsla
plötsligt förrådde mig att icke så kunde förhålla sig, ansåg jag, med
kärleksglödande, men sönderslitet hjerta, enligt min moders försäkran,
dig för en lycklig, redan bestämt eclaterad brud, hvars tillärnade
förening med den utkorade, genast vid eder återkomst till S., skulle
försiggå. Jag vill icke omnämna hvad min själ vid denna krossande
underrättelse led, ty, att manligt kämpa mot hjertats mest glödande
låga, är ej lätt, i synnerhet då föremålet för vår tjusning genom dygd,
oskuld och skönhet, alldagligen stegrar försåten; men, att med en enda
blick, en enda tanke beröfva en annan sin egendom, hu! något dylikt var
mig ej möjligt att ens tänka. Föreställ dig såleds min outsägliga
sällhet att i en lycklig stund, genom ömsesidiga öppna meddelanden,
erfara ditt hjerta fullkomligt fritt; jag upptäckte nu min dyra moders
afsigt, den nemligen, att endast en ovilkorlig böjelse å hvardera sida
skulle blifva claven till vår förening; och tack vare den högste, så
var ju äfven fallet. Att icke, såsom jag förmodadt, omsorgen för
egendomens ordentliga skötande, och enligt hvad hon föregifvit,
Inspectorernes säkrare pröfvande varit orsaken till den roll, min mor
ålagt mig, under namn af Herr S. och hvilken jag dyrt måste förpligta
mig att under min vistelse på ----krona, emot en hvar, dig min
Mathilda, icke undantagen, iakttaga, blef mig äfven ganska tydligt, och
Gud vet sannerligen huru troget jag, med så mycken kärlek till dig,
skulle kunnat utföra min sak, hade icke den hårda dageliga påminnelsen
af min mor, samt fruktan att sluteligen beröfva henne sitt hjertas
länge väntade glädje, härvid understödt mitt ofta nog svigtande mod. --
Jag vill icke glömma att ännu en gång beskrifva den förskräckelse jag
erfor vid underrättelsen om min redlige väns, Baron C----s dig gjorda
anbud, om hvilket jag verkeligen icke hade någon aning; jag ansåg mig
nu vara en, ehuru oskyldig orsak till den lidelse, jag, kännande hans
hjerta, väl visste honom genom ditt afslag skola erfara.

"Det rörande afsked till Herr S., föreföll mig alldeles icke oväntadt,
ehuru mitt hjerta djupt led af den uppoffring du af denna kärlek
gjorde. Jag hade fullkomligt föreställt mig ditt handlingssätt sålunda,
då jag kände den alltför försakande, tacksamma tillgifvenhet du hyste
till min mor, och tackade jag således blott i mitt hjerta Gud! att den
fignerade Herr S., i verkeligheten icke fannts till." -- "Men", inföll
nu den unga Friherrinnan, helt förvånad, "genom hvilken underbar
skickelse inträffade väl du i S., just den olyckliga baldagen, der
genom ditt hemlighetsfulla uppförande du så mycket både upprörde och
förskräckte mig? Du var likväl", tillade hon smekande, "bra hård, min
Ferdinand, som så djupt, så svårt nändes såra din arma Mathilda!" Åter
en bön om tillgift, beseglad med tusende handkyssar. -- "Ack! ack! min
dyra Mathilda, jag passerade verkeligen alldeles incognito, emedan
ingen annan än min hulda mor kände min dervaro; ty ser du mitt
förvaltare embete var äfven i och med eder afresa slutadt, och jag
sjelf tvungen att efter tilländalupen permission, återvända till mitt
regemente. O! min evigt älskade Thilda, misstyck, o! misstyck ej, att
äfven den älskande brudgummen, din egen lycklige Gustaf, ehuru
ögonblickligt det ock lät sig göra, på sin glada förlofning ville vara
närvarande, och förlåt hans kitslighet, som oaktadt öfvertygelsen om
ditt ömma hjertas tro, dock icke kunde afhålla sig ifrån sällheten att
af dina egna läppar höra det ljufVa upprepandet af din saknad, och
fortfarande beständighet".

Under dylikt joller, hvar vid de så kära namnen: Gustaf, Ferdinand,
omvexlade, och den confunderade Mathilda icke undgick vårt myckna
gyckel, försvann -- den herrliga gudasköna morgonen hvarunder ingen
enda af det lilla sällskapets medlemmar tycktes ihågkomma den behöfliga
hvilan, förr än sluteligen den redan högt skridne solen med sina, genom
fönstren inkastade guldstrålar, verksamt påminde derom.

Att tvenne härpå följande veckor, af Mathildas vänner, stundeligen
tillbragtes i hennes glada omgifning, under vexlande nöjen, och
hjertelig trefnad, är begripligt; och var det verkeligen endast det
lifgifvande hoppet, Mathildas man lemnade henne, att ännu denna sommar
jemte henne besöka hennes fordna kära hem, hvilket förmådde mildra den
saknad, skilsmässan ifrån den ena ömma vännen, så naturligt åstadkom
den andra.

       *       *       *       *       *

Att nu äfven, här bifogadt, medföljer den agtningsvärda äldre
Friherrinnan Y----s i korthet beskrifna lefnadsöden, bör ej förefalla
mina läsarinnor underligt, då jag går att säga dem, det hennes eget
goda medgifvande lemnat anledning dertill. -- Efter en treflig dags
tillbringande hos henne, inom en sluten krets, hvarunder tidsfördrifvet
för oss en hvar, oaktadt den rodnande Mathildas ofta dervid yttrade
motsträfvighet, utgjorde afhörandet af hennes mig nu formeligt
öfverlemnade anteckningar, dem den långe Pastor R. med verkelig pathos
oss föreläste, lemnade ändteligen, efter många förnyade böner, samt
föreställningar, den vänliga Friherrinnan tillåtelse om införandet af
den lilla skrifteliga gåfva hon på bröllopsdagen till sin unga
svärdotter öfverlåtit. Att denna tillåtelse med tacksamhet antogs, blef
alltför tydligt, äfvensom att jag (ägarinnan till de öfrige
anteckningarne) icke blef långsam med dessa sednares bifogande till de
nyssnämnde. Afskriften deraf följer således:



Friherrinnan Y----s egenhändiga anteckningar.

Gåfvo till Maihilda Y., född S.


Min far, Friherre N. Öfverste i ----sk tjenst, gifte sig vid nära 39
års ålder, efter erhållet afsked, med en förmögen, skön, 22-årig enka,
hvilken efter sin aflidne man, Major Doll, ägde en enda arfvinge, en då
fyra-årig son. -- En lycka, dylik med den min far genom sitt gifte
gjorde, var sannerligen rar att finna; ty utom den ingalunda obetydliga
förmögenhet han med sin Fru erhöll, begåfvades han i hennes person med
en varelse, hvars dygder och själs-egenskaper vida öfvervägde alla
timliga förmåner. -- Denna förening, en följd af den unga Ofverstinnans
eget hjertas val (känslan till hennes förutgångne sextiofyra-årige
hälft inskränkte sig naturligtvis endast till en tillgifven vänskaps),
tycktes inom det första året af deras ägtenskap, med fullt skäl kunna
benämnas en ibland de lyckligaste; ty, genom min fars hjertliga ömhet,
ansåg sig min mor, öfvermåttan säll; -- endast den af min far så
lifligt väntade arfvingen, i hvilken han så säkert trodde sig få
omfamna en efterlängtad son, kunde numera föröka den husliga trefnaden.
Men till hans obeskrifliga smärta, såg han detta med så mycken
tillförsigt närda hopp fullkomligt slocknadt, då min mor, i stället för
arftagaren till alla hans titlar och anor, i den bestörta fadrens armar
darrande nedlade mig, hennes arma, nyfödda dotter. -- Med illa qväfd
harm återlemnade mig min far till den djupt smärtade modren, utan att
ens med en enda blick, eller den obetydligaste smekning hafva hälsat
den oskyldiga nykomna. -- Hvad det ömma modershjertat vid ett dylikt
frånstötande bemötande led kan lätt begripas; så mycket mer som denna
olyckliga tillfällighet sedermera gaf anledning till den synbaraste
köld, och kallsinnighet å den af henne så ömt älskade makens sida. --
År kommo, och år gingo, och intet hopp syntes, att genom en ny arfvinge
åter upphjelpa det förstörda humeuret hos min far, hvilken nu,
underbart nog, på min halfbroder -- en god, utomordentligt renhjertad
varelse, den man i anseende till dess lydaktighet, tillgifvenhet, samt
för öfrigt ovanligt älskvärda caracter, verkeligen tvangs att älska --
öfverflyttade hela sin ömhet. -- Denne njöt nu ensam, och i fullaste
mått, min fars oförminskade hyllning, då deremot jag, alldrig vågade
taga ett steg för att närma mig det is-omhöljda fadershjertat. -- Ja,
han till och med i sitt hat till mig gick så långt, att ofta föreslå
min mor mitt aflägsnande ifrån hemmet, emedan han sade mig ständigt i
hans ögon utgöra en tagg, ett ondt, den hans kränkta äregirighet
omöjligt kunde fördraga. -- Sålunda hade under onämnbar smärta för min
känsliga hulda mor, hvilken min olyckliga födelse beröfvat sin makes
hela tillgifvenhet, tolf tunga år förgått, hvilken tid dock för mig, --
under vana, samt öfvertygelse att annorlunda icke kunde vara, --
försvunnit under den barnsligaste trefnad, ty min dyra, evigt älskade
mor hade härunder i mångdubbelt mått begåfvat sin lilla Mathilda med
den mest lyckliggörande kärlek, samt i mitt unga hjerta, under bekymmer
och tårar nedlagt månget herrligt frö, hvilket i kommande tider skulle
bära -- om äfven närd af min egen smärta -- en önskvärd skörd. Huru
öfvertygande bevisade hon icke för mitt då ännu oförståndiga sinne,
förgängligheten af denna verlds så begärliga goda; tydliggjorde för mig
huru endast menniskans ädlare jag, den odödliga själen, var det
föremål, på hvilket hela vår inre ljusa blick borde hafva afseende, på
hvilken ovilkorligen berodde vår odödliga varelses förenande, eller
afskiljande ifrån vårt högre himmelska ursprung; -- rigtande med huld
moders omsorg hela min varma barnakänsla till denna allt omfattande
Försyn, såsom allena ägande förmåga att vidmagthålla, och fortplanta
våra goda tankar och beslut. Huru mildt föreställande afböjde hon icke
äfven den högst löjliga egenkärlek, hvilken -- närd genom mig
omgifvande personers smicker, samt min i följd deraf alltför kärblefna
spegel -- redan höll på att taga alla mina dråpliga anlag i anspråk; ty
jag fann alltför väl, att den omisskänneliga likhet man sade mig äga
med min gudasköna mor, alldeles icke lände mig till nackdel. Men, o!
huru lyckligt, huru sannt öfvertygade hon mig ej genom den dageliga
erfarenheten, ja, genom den minsta blommas förvandling, om
förgängligheten af den så obetydliga, hjertat alldrig lyckliggörande
förmån: -- fägringen. Äfven i anseende till min bror, var jag den mest
lyckliga syster; ty icke ens den strängaste blick af min far, förmådde
afhålla honom att på hans lilla Thilda, minutligen slösa ömhet och
välmening; allt hvad hans stjuffars ovanliga gifmildhet hopade på
honom, så väl penningar, som bon-bon, etc., användes oinskränkt på mig,
och var det verkeligen ofta, endast med vilkor att med mig få dela det
goda, han af min far emottog hvarjehanda dylika håfvor. Men, nu kommer
den tidpunkt, hvilken för mig arma oerfarna varelse utgjorde en ibland
de mest olyckliga i mitt lif; -- jag förlorade min mor! Med hvilken
gräselig smärta lågo icke vi, jag och min älskade Ralph. på knä inför
den döende modren, hvilken för evigt, för evigt nu, blef oss beröfvad,
för att här, af henne för sista gången emottaga den så ofta gemensamt
undfångna välsignelsen. Med hvilken obeskriflig, sorglig, men tillika
salig blick, betraktade icke den, om sin bortgång förvissade, sin dyre
förstfödde, hvilken vid sina sjutton år, manligt uttalade löftet att
för den öfvergifna systern blifva ett troget stöd och försvar, men ack!
hvilket löfte han endast medelst den goda viljan förmådde uppfylla. Min
fars första företag, efter min mors bortgång, var att till sin broder,
hvilken jemte sin famille bebodde en skön egendom, afsända mig. Afven
den käre brödren, ifrån hvilken skiljsmässan i min öfvergifna
belägenhet var gruflig, blef vid samma tid engagerad vid et ----skt
regemente, och jag således utsedd att på en gång beröfvas allt hvad för
mitt hjerta utgjort sällhet och fröjd.

I detta, min Onkels hus blef jag likvisst emottagen med den största
hjertlighet, och var jag lycklig nog att inom kort förvärfva mig såväl
mina trenne leksyskons, som Oncles och Tantes tillgifvenhet.

Jag skulle nu tillsammans med de förstnämnde, en flicka vid mina år,
samt en elfva- och en fjortonårig gosse, för en ung informator i huset,
njuta en vetenskaplig undervisning, hvarföre under omsorgsfull
iakttagelse våra timmar af den nogräknade husfadren nu ganska
sorgfälligt indeltes. O! huru gärna, huru gärna hastade icke jag,
hvarje gång min läsetimme inföll, att i den trefliga skolkammarn af den
vänlige läraren emottaga den undervisning, i hvars sätt att på sina
åhörare öfverflytta och meddela lärdomar, i hvars hela anda så mycken
likhet med den min saknade begråtna moder så lyckligt ägt -- nu låg.
Mitt tolf-åtiga sinne kunde verkeligen icke njuta en högre fröjd, än
den, att dageligen få åhöra och uppfatta de allvarliga och religiösa
lärdomar den unge Herr Sommer oss barn så mildt sökte meddela. På
dylikt sätt förgingo trenne lugna år, hvarunder minnet af min älskade
mor, på sätt, nämnt är, upplifvadt, ännu icke en enda dag svikit hennes
qvarlemnade dotter, då ett oförmodadt besök af min far, helt plötsligt
kom att sätta alla, mitt hjertas fibrer i rörelse, han förkunnade mig
nemligen, efter några timmars vistande i huset, att till följande dag
finnas beredd att åter hemfölja honom. Gud! jag vill ej söka beskrifva
den smärta dessa oväntade ord förorsakade mig; jag kände vid deras
uttalande, ett ögonblickligt ondt, för hvilket jag ej skulle finna ord;
hela min blod rusade i svallande vågor fram till en enda punkt
i mitt hjerta, hvilket jag tyckte i ett nu skulle börda förgås. Med
svigtande steg uppsökte jag mitt rum, der jag ändteligen föll i en
förtviflansfull gråt. Hvad som egenteligen föregick inom min själ,
kunde jag väl ej, under den smärtsamma stunden, för mig sjelf göra
redo, men att vid den plågsamma tanken på skilsmässan ifrån detta mitt
nya hem, Sommers bild först och sist inblandade sig, var något, hvilket
jag icke kunde dölja för mig sjelf. -- Så, hade jag, öfverlemnad åt en
gränslös smärta, i tårar tillbragt ungefär en qvart timme, då min hulda
leksyster, den femton-åriga Amalia, muntert inhoppade. Hon kände icke
den bittra anledningen till min smärta, den jag dock nu i få ord
meddelade henne. Storgråtande föll hon mig härvid om halsen, bedyrade
det hon omöjligt kunde lefva utan mig, emedan hon så helt och hållet
vant sig att anse mig såsom en den käraste syster, besvor mig att icke
öfvergifva sig, låfvande att på sina knän bedja sin Onkel om tillåtelse
för mig, att ännu, helst ett år få qvarblifva hos henne, samt ilade
efter detta hennes unga känsliga hjertas så naturliga utbrott, att hos
sin mor, genom böner och smekningar, om möjligt utverka mitt förlängda
qvarstadnande i hennes föräldrars hus. Hon hade knapt efter sig
tillslutat dörren, förrän jag plötsligt såg densamma åter upplåtas,
samt Sommer, med en bok i handen, blek och förvirrad inträda. Ännu
alldrig hade hans fot beträdt detta rum. Min häpnad att just i denna
minut finna honom begagna ett dylikt tilltag, blef verkeligen stor. Jag
hann likvist knappt tillsända honom en förgråten frågande blick, ty
efter att med snabbhet hafva öfverlemnat mig boken, hastade han åter
bort, genom den halföppnade dörren. En liten papperslapp var det första
som vid bokens öppnande föll mig i ögonen; med hämmad andedrägt och
klappande hjerta läste jag derå följande, som det syntes i hast
tecknade ord: "Mathilda! vill och vågar ni väl i afton, på ett enda
ögnablick besöka den lilla grottan invid klippstranden, der den fordne,
tillgifne Läraren, endast med några få ord vill uppehålla Er." Handen
hvilken qvarhöll billetten, darrade häftigt; ännu en gång omläste jag
dessa rader, tvekande att våga efterkomma den deruti yttrade önskan.
Huru kär hvarje Sommers önskan för mig blifvit, sade mig nogsamt mitt
hjerta, hvilket, om det kunnat, jagadt af viljan, genast ilat att
uppfylla hans åstundan; likvisst afhöll mig nu fruktan att möjligen af
min far, eller den öfriga omgifningen kunna öfverraskas, ifrån detta
vågsamma steg. Knappt hade jag hunnit gömma billetten, förän Amalia med
tårfulla ögon åter inträdde; hennes bemödanden att hos min Far, i
afseende å sine önskningar vinna något, hade fullkomligt misslyckats;
han tycktes fast besluten att följande dag jemte mig afresa. Den kort
derefter inträffade soupéen förgick under otrefnad. Ingen enda af
sällskapet syntes stämd till munterhet; min far med sitt ständigt
otåliga humeur, var ingalunda bland dem, som lifvade, eller förlängde
en conversation; min Oncle, som till en dylik dock gjorde ett och annat
fruktlöst utkast, åt dessemellan med sin vanliga goda appetite, samt
kastade då och då undan sina tjocka buskiga ögonbryn, en förstulen
blick på sin bror, hvilken med gaffeln på talriksbrädden afmätt knäpte
takt till en af sina favoritmarscher. -- Min Tante, på hvars hjerta den
afgudade Amalias tårar fallit, tunga som qvaderstenar, förblef sluten,
ombjöd för artighets skuld någongång sin svåger af en eller annan rätt,
hvilken syntes henne serdeles lyckad, samt formade deremellan
oupphörligt den fina damastservietten i sina välkända regelmässiga
veck. Sommer strök ovanligt ofta svetten ifrån den höga pannan, undan
det sköna mörklockiga håret, samt stirrade för öfrigt blott ned i den
sirliga talriken. Gossarne sutto af lutter aktning för den ovänlige
gästen, raka som tända ljus, samt Amalia och jag tänkte i närvarande
omständigheter sannerligen minst på mat eller dryck. -- Efter denna
ängsliga timme sades änteligen: god natt, och man åtskildes.
 Af den flygtiga blick Sommer härunder sände mig, fann jag tydligt hans
hopp, att nu se sin önskan uppfylld, men, huru verkställa något dylikt?
Jag rigtade just mina långsamma steg åt mitt rum, då oförmodadt den
sorgsna Amalia proponerade mig att ännu för sista gången tillsammans
med henne besöka våra samfäldta favoritplatser. En liflig aning att
möjligen härunder sammanträffa med Sommer, for som en blixt genom min
själ, och, i ögnablicket derpå, vandrade under tystnad, den hulda
Amalia och jag, hand i hand fram åt de rika trädgårdsalléerna. Efter
att i en herrlig aftonsvalka hafva promenerat vid pass en timme,
föreslog Amalia en liten hvila uppå en skön klippbrant, hvilken platts
i synnerhet var blefven henne kär. Man kunde neppeligen njuta en
skönare anblick än den, det lugna, vida hafvet, omgifvet af berg och
skog, härifrån erbjöd. Här nedsatte vi oss med tårfulla blickar,
rigtade långt ut öfver de i fjerran försvinnande hafsböljorne. -- Huru
häftigt klappade icke mitt hjerta; högst fyra à fem stenkast skiljde
mig härifrån den lilla grotta, der jag visste mig otåligt väntad af
Sommer, och med ett plötsligt utrop af: "vänta mig här bästa Amalia,
blott på ett ögnablick vill jag besöka grottan;" bortilade jag redan
med bevingade steg. Med hvilken underbar känsla inträdde jag icke i den
tysta hyddan, der den fordom så lugna Sommer, nu med förstörd blick
genast mötte mig. "O! min fröken, dyraste Mathilda", uttalade han med
staplande röst, "tiden är dyr, blott ett enda ögnablick har jag lofvat
uppehålla er och hinner såleds icke med ord uttala den tacksamhet mitt
hjerta känner för er outsägliga godhet att för misstankar här hafva
velat blottställa er person; jag vill derföre genast skrida till
afhandlandet af det ämne, som, sedan några få timmar, så smärtsamt
sysselsatt alla mina tankar. Ni skall lemna oss Mathilda; så har er
vän, den goda Amalia sagt mig, ni skall plötsligt och alldeles
oförberedt lemna de personer, hvilka blott i er närvaro finna glädjen,
hvilka er huldhet, er vänlighet omstrålat med outsäglig fröjd; o! dyra
varelse, i hvars närhet jag i åratal varit lycklig nog att få andas, i
hvars unga själ jag af en högre försyn blef utsedd att fortplanta
himmelens renhet, ni skall då öfvergifva honom, honom i hvars bröst ni
himmelska engel, tändt, icke den hastigt uppblossande passionens, nej,
den lugna evigt lofvande, evigt fortfarande kärlekens osläckeliga eld;
o! ni vet, ännu icke har det obetydligaste ord förrådt er mina känslor,
ty, att i ert unga bröst störa den välgörande friden, dertill har jag
härtills ej haft hjerta; men nu, nu då ni så hårdt, så oförtänkt ryckes
ifrån dens bröst, hvilken tillika med dagen, hvars ljus han röner med
lifvet, hvars vällust han njuter, vant sig att hugnas af edra blickar,
af er hulda omgifning, nu frågar han er, icke öfvertalande, men öppet
och utur sitt hjertas djup: kan ni älska med den varm i eviga kärlekens
eld, såsom han gör det, älska den fattige, obetydlige Sommer, hvars
högsta mål skall blifva, egandet af eder ömt tillbedda Mathilda; för
hvars framtida sällhet han i hvarje ögnablick vill vaka, åt hvilken han
i svett och möda vill egna sina dagar, sitt lif; Ni känner mig, nu
svara, o! svara, dyra, evigt älskade Mathilda." -- Mitt svar. -- "O!"
-- jag sjönk mållös i hans vidt utbredda armar. -- "Huru lycklig gör du
ej din Carl", hviskade han, och tryckte mig än fastare intill sig. --
"O! lofvar du att alldrig bryta den ed, detta oskyldiga famntag mig
svurit? lofvar du att evigt, när och iferran älska mig lika ömt, lika
beständigt? lofvar du att intet förhållande, ingen frestelse, intet
jordiskt tvång, skall afvända din kärlek, ditt hjerta ifrån mig? säg
lofvar du att evigheten, den oföränderliga, skall möta din själ, mot
mig lika trogen, lika kärleksvarm som detta saliga nu?" -- O Gud! huru
underbart upplöste sig uti en enda tydlig känsla, alla de otaliga,
hvilka hitintills oförstådda vexlat om i mitt bröst; himmel och jord,
allt försvan för min blick, och nästan utan all känsla tillät jag den
af mig -- jag kände det nu -- outsägligt älskade, att med ömma kyssar
ifrån mina läppar borthemta löftet om evig tro. Sagta upplöste sig
hans, mig fast omslutande armar: "gå, du måste nu gä", -- framstammade
han änteligen med salig blick, och -- i minuten derpå mätte mina
vacklande steg den slippriga gångstigen emellan grottan och klippan,
der den vänskapsfulla englagoda Amalia ännu satt väntande på spetsen af
dess höga brant. -- Då jag tidigare än vanligt följande morgon
uppvaknade, stod ett bud, afsändt ifrån min far, framför min säng,
genom hvilket han lät tillsäga mig, att genast infinna mig hos honom.
"Jag har låtit kalla dig", yttrade han, då jag inträdde, "för att låta
dig veta, det jag, i anseende till din tilltänkta afresa, funnit för
godt ändra mina planer. Du må ännu här qvarstadna ett år, under hvilken
tid jag hoppas du skall aflägga den dig illa klädande barnslighet, som
du under min vistelse här, i alltför hög grad yttrat; ett helt år till
de femton, skall väl bringa alla dåraktiga och narraktiga infall till
tystnad; se så, -- du får gå." -- Kan jag beskrifva min glädje öfver
detta oväntade återkallande af min dom? Nej, den var så omåttlig att
verkeligen inga ord kunna tolka dess höjd. Jag hastade nu i fullt
språng att hos min älskade Amalia förkunna min lycka; äfven hennes
fröjd härvid var högre än jag kunnat föreställa mig, hand i hand flögo
vi att än vidare hos min Tante omförmäla, det så lyckligt förändrade
beslutet; öfverallt spordes glädje; det var i synnerhet Amalia och mig
omöjligt att dölja dess innerlighet; jag fruktade endast att under de
få timmar min far ännu befann sig inom huset, genom mina obetänksamma
glädjesprång förjaga hans möjligen iråkade bättre humeur, men fann dock
honom till min lycka, vid sin ännu om förmiddagen inträffade affärd,
vid ett temmeligen trefligt lynne. -- O! detta följande år, hvilken
sällhet, hvilken outsäglig sällhet medbragte icke det för mig; endast
den, som af ett dagligt umgänge med sitt hjertas älskade, runt den rena
kärlekens ljufhet, kan göra sig begrepp om, huru lycklig jag nu var. --
Ingen anade våra hjertans tysta förbund, ty ett hjertligt umgänge med
husets gemensamma gunstling, den allmänt älskade Sommer, hade ifrån
första stunden af mitt inträde hos min Oncle, ägt rum. Ingen misstänkte
således att i de ungas bröst en ömmare känsla än den stilla vänskapens,
funnit tillträde. Men ack! ett år, -- huru snabbt bortilar det icke
under vänskapens och kärlekens drömmar; -- ju närmare tiden led till
mitt bestämda aflägsnande ifrån detta sällhetens hemvist, desto
oroligare slog mitt hjerta. Min älskade själssyster, den vänfasta
Amalia, den enda för hvilken jag dock på sednare tider ej hade hjerta
att dölja min hemlighet, blef äfven på samma år formeligen förlofvad
med en sin cousin, hvilken omständighet föranledt cousinens oftare
vistande i huset. Detta partie var alldeles enligt hennes eget val, och
skulle äfven, efter allt utseende bereda hennes framtida lycka.
Men, jag återgår till mig sjelf och min smärta, att genom min fars
ankomst se hela min fröjd kullstörtad; att mitt öde denna gång var
oföränderligt uttaladt, behöfde jag ej betvifla, huru ljufva voro
derföre icke de ostörda ögonblick lyckan, att få vara tillsammans med
min trofasta Amalia, under de tvenne flygtiga dagar min far uppehöll
sig hos oss unnade mig. O! huru outplånliga stå de icke ännu alla med
friska drag tecknade i min själ. Mit lifligaste hopp blef nu ett snart
återseende af honom, hvilken jag visste äfven innan kort skulle lemna
min Oncles hus, för att, med för framtiden ljusare utsigter beträda en
ny bana. Men huru hastigt försvann ej uti ett enda ögonblick min fröjd,
då min far under middagsmåltiden, den sista dagen af sitt vistande hos
min Onkel, i anledning af Amalias omordade partie, oförmodadt yttrade:
"Ja, det var dugligt, det var raskt, det säger äfven jag, ingen annan
än en krigsman, må någonsin värfva om min dotter, ty vid Gud! ingen ann
än en sådan skall dock erhålla hennes hand; stympare, eländige stympare
äro alla öfrige, vare sig pennfäktare, bokvurmer eller landtkrabbor",
och härpå tömde han i ett drag sitt fyllda glas. "Hm, hm", puttrade min
Onkel småsnäsigt, "ära vare i alla tider vårt stånd, men icke få vi
dock så helt och hållet skamfila våra civila medbröder, ibland dem
gifvas ju..." -- "Krukor, eländige krukor", skrek nu min far uppbragt,
"vid alla dj--r", och härvid knöt han handen i bordet, så tallriken
framför honom dansade, "hvad som är sagt är sagt, en militaire och
ingen annan skall, så sannt Gud mig hjelpe till kropp, lif och själ, få
äran blifva min måg!" En likblekhet hade vid dessa hans ord plötsligt,
likt en störtsky, öfverdragit min Carls vänliga anlete, han klagade nu
öfver en häftigt påkommen näsblod, samt lemnade i ögonblicket rummet.
Min ångest var gränslös, och likväl nödgades jag härunder med lugn
blick afbida måltidstimmens slut. De timmar som härpå följde voro de
mest pinsamma jag i min lefnad sett försvinna, ty min far önskade nu
att jag, tillsammans med Amalia, skulle låta honom höra några stycken,
dem han i en framliggande notbok funnit och igenkänt. Jag spelade och
sjöng nu, så att till slut hela rummet för mina förvirrade blickar
omdansade, men ändteligen steg min far upp, och jag blef således
lyckligt befriad ifrån min olidligt plågsamma sysselsättning. -- En
ljuf tåreflod lindrade vid uppkomsten till mitt rum, mina brusande, så
länge i bojor slutne känslor; alldrig, alldrig skall jag glömma den
salighet jag erfor derutinnan, att med tårar, så varmt utgjutne för den
älskade, kunna lätta mitt hjerta. Oemotståndligt drefs jag nu, att än
ett enda ögnablick, det sista, kanske för eviga tider, besöka den
sköna, täta, af mig så välkända parken, i hvars rika doftande skugga
jag upplefvat så många lyckliga timmar, -- men, huru beskrifva mitt
hjertas glädje, att efter några stegs tillryggaläggande, varseblifva
Sommer, hvilken, med smärtan målad i sina sköna drag, satt blek och
dyster, kinden lutad mot den häftigt darrande handen. -- Med ilande
steg flög jag att här för sista gången slutas i hans för mig vidt
utbredda armar; våra läppar förmådde icke öppna sig till uttalande af
ord, -- stumma, fullkomligt stumma, lågo vi några ögnablick tätt slutne
till hvarandras bröst; o Gud! hade jag i denna saliga minut fått
utandas mitt hjertas sista suck, huru överlycklig hade icke min själ
för evigt flygtat bort, till ett bättre, ljusare hem; men nej, jag var
bestämd att erfara pröfningar, ännu hårdare än dem, hvilka genom
förlusten af en öm mor, genom evig försakelse af en faders kärlek,
redan träffat mitt unga sinne. -- Men, jag vill dock ej söka beskrifva
den smärta som ovillkorligen bemägtigade sig mig, i den moment jag
skulle slitas ifrån den af mig så varmt älskade kretsen, i hvars
omgifning jag, ehuru egenteligen främling, öfverhopats med den ömmaste
föräldra- och syskonkärlek; under fullkomlig vanmakt upplyftades jag,
efter det smärtsammaste afsked ifrån alla dessa, i vagnen invid min
far, der jag ostörd i ett hörn fick bortgråta min afton.

Huru annorlunda än hos min Onkel tillgick icke nu uti min fars hus;
kammartjenare, kuskar och betjenter svärmade om hvarann, och tycktes
genom sin extra putsning och makalösa, minutliga deciplin, antyda något
Hoflikt. Äfven för min räkning anskaffades tvenne kammarjungfrur, de
enda i hela huset, hvilka, undantagandes mig, samt en gammal ondsint
madame, den der hade uppsigten öfver linkläderne, utgjorde qvinliga
väsen, ty kokning, städning, servering, uppassning, allt bestyrdes
endast genom karlar. -- Äfven hvad elegance i meublering etc, vidkom,
var luxen vida ögonskenligare, än då min mor ännu lefde; alla de då
ganska propra husgeråds-effecterne voro nu utbytte mot nya, ypperliga
och dyrbara, äfven som dylika ännu dageligen anskaffades i allt större
mängd. Min far tycktes verkeligen alldrig blifva mätt på slikt
öfverflöd.

Mina dagar forgingo under temmelig enformighet; förmiddagarne
tillbragtes vanligtvis under fullkomlig ensamhet, intill kl. 3, då jag
i min merendels alltid tyste och slutne faders sällskap, fick intaga
min middag. Aftnarne ifrån 6 till 10, användes att emottaga eller göra
besök, hvilka sistnämnde dock sällan inträffade, af orsak att min far
högst ogärna lemnade sitt hus, men väl dageligen derstädes inbjöd
personer af förnämsta qualité. -- Att denna bestädiga hemmavaro
alldeles öfverensstämde med min nuvarande böjelse, blef tydligt; jag
omlefde nu under sorgsen ensamhet många lyckliga stunder, dem jag under
vistelsen hos min Onkel, med outsäglig tillfredsställelse njutit.
Minnet af dessa tider var den dyrbaraste af alla mina besittningar, det
enda som vakande och drömmande utgjorde min glädje; äfven ett och annat
ifrån Amalia stundom ankommet bref, kom härunder att lifligt hugna mitt
sinne, jag kände vid hvarje sådants ankomst den obeskrifligaste fröjd,
emedan jag, för det första oändeligen ömt älskade denna ljufva
systerliga vän, och för det andra, emedan ett dylikt på så mångfalldigt
sätt lät mig påminnas den lyckligaste, och sällaste tid i hela min
lefnad.

Ett år hade sålunda förgått, -- jag hade härunder, i anseende till
svårigheten att icke upptäckas, blott en enda gång, genom min hulda
Amalia, njutit sällheten af ett långt brefs ankomst ifrån Sommer, deri
han, i de mest lefvande och själfulla ord, för mig upprepade sina
känslor och tankar, förvissade mig om den rena kärlek, hvilken i hans
bröst, först med döden kunde upphöra; påminde mig om tusende lyckliga
tillsammans tillbragte stunder; besvor mig, att bevara min honom en
gång lemnade tro, samt underrättade mig sluteligen derom, att han, i
anledning af min fars nog hårdt yttrade beslut, -- att endast åt en
militair lemna sitt barn, -- redan sedan ett halft år -- ingått i
militairtjenst, på hvilken bana han nu medelst ådagaläggande af drift
och ihärdighet hoppades erhålla sina förmäns välvilja, och sluteligen
blifva i tillfälle vinna sitt hjertas högsta mål, -- min hand. -- Gud!
hur upprörde mig icke detta uppoffrande af egna kärare åsigter; han
hade nemligen alldrig ägt tycke för Militairlifvet, detta hade jag
tusende gånger hört honom yttra; det var således helt och hållet af
kärlek till mig, som han öfvergifvit den civila bana, i och för
hvilkens skickliga beträdande, han i åratal användt så mycken
själsansträngning. Med den innerligaste känsla af ömhet erfor jag allt
detta, mitt hjerta slöt sig till den älskade, om möjligt i ännu högre
grad än tillförene; det lifvande hoppet, att en gång, välsignad af min
far, med Sommer kunna knyta ett oupplösligt band, fick nu ett bestämt
insteg i mitt bröst; lifvet, -- det på sednare tider för min blick så
dystra, så hemska, antog nu en ljus, himmelsklar färg; med ett ord, jag
började åter lefva afvundsvärda dagar. -- Under dylika sällhetsdrömmar
hade jag änteligen fyllt mina sjutton år; -- nu inkallade mig en dag
min far till sig, gaf mig med en vink tecken, att närma mig den plats,
der han på soffan halflåg, samt bad mig sluteligen att, sittande på en
stol, afhöra hans meddelanden. "Du har nu" -- började han med likgiltig
ton, "uppnått den ålder, då en flicka vanligtvis börjar tänka på
ändamålet med sin existence; om äfven hos dig denna naturliga känsla
yppats, känner jag ej. -- Jag vill derföre nu i korthet meddela dig en
sak, deri jag hoppas du med tillförsigt till mitt faderliga
välförstånd, utan motsägelse skall finna dig; -- Öfverste T., en
behållen duglig karl, har för icke längesedan hos mig anhållit om din
hand, han hade väl det löjliga infall, att äfven af din egen mun
önska höra ditt vanliga samtycke, hvilken omväg jag likvisst fann
alldeles onödig, hvarföre jag, å dina vägnar redan lemnat honom det
oåterkalleliga Ja, som jag nu önskar och befaller, att du ännu i denna
afton sjelf för honom skall uttala. Han är" -- tillade min far, efter
en paus, "hvad du väl sjelf vet, icke mera ung, men hans reelité så
mycket pålitligare; och skall säkert hans frikostighet, förenad med ett
godt bemötande, ersätta dig de 50 år han som man äger mer än du. -- Nu
nog -- du känner min vilja."

"Min far! min far!" framstammade jag i gränslös ångest, "för Guds
skuld, afkunna icke så grymt min dom; hör mina böner, se till min
förtviflan, jag kan, -- nej, jag kan omöjligt hörsamma denna alltför
hårda begäran; mitt hjerta är sedan länge ej mera fritt; jag kan såleds
icke medgifva Öfverste T. det samtycke ni, utan att lyssna till detta
hjertas röst, så grymt, så omenskligt lemnat honom. Återtag, o! jag ber
er min egen, min gode far, jag bönfaller, för Guds skuld, återtag..."
-- "Hvad, -- du vågar, du ussla", dundrade min far med gräselig röst,
och ögonen rullade vildt i sina gropar, "du vågar verkeligen med ett
enda ord motsätta dig min önskan, du eländiga afföda, hvilken ifrån din
födelsetimme varit mig en helfvetets pina, och du, du skulle verkeligen
våga att annorlunda än med djup hörsamhet för min befallning emottaga
din, af mig utsedde fästman? -- ditt hjerta... -- O! du häderska af all
barnslig lydnad; så vare då du af mig, din egen far, förbannad i tid
och evighet; måtte under samvetsagg, och ofrid, du irra kring, en
varnagel för alla dom, hvilka under trotts, och sjelfmyndighet, glömma
sina skyldigheter mot föräldrar. -- Nå väl, är du nu nöjd?"

Jag hade under en häftigt gripande yrsel, vanmägtig nedfallit på mina
knän; mitt hjerta stod orörligt. Kallsvetten lopp liksom i vågor öfver
panna och hals; jag förblef under flere minuter fullkomligt oveten om
hvad som föregått. -- Min närvaro i min fars rum, samt åsynen af hans
gråbleka, gräseligt förvridna ansigtsmuskler, påminte mig sluteligen om
den grufveliga sanningen; jag släpade mig nu, under den outsägligaste
ångest fram till hans knän; omfattande dem med ursinnig kraft,
framprässade jag med brinnande läppar och den högsta ansträngning: "min
far, jag vill, o jag vill efterkomma...." -- "Ha! du vill nu, din
ussling, du vill nu, efterkomma min önskan, icke derföre att din
barnsliga pligt, eller tillgifvenhet uppfordrat dig dertill, men emedan
du fruktar förbannelsen af mina läppar; vanartiga vanvetting, hon
drabbe derföre din hela varelse, ända till det ögnablick du med
glädjetydande blick, inför T. aflagt ditt tacksamma antagande af hans
anbud. -- Nu gå, jag fördrager derförut icke din anblick."

Himmel! hvilka helfvetiska qval utstod icke mitt arma hjerta, timmarne
efter dessa fasansfulla ögnablick; jag tänkte på intet annat, än att
snart se den för visiter utsatte timmen -- infalla, hvilken änteligen
skulle lösa den tungt tryckande förbannelsen från min lidande varelse;
jag tänkte icke en minut på Sommer; min far, min omensklige far, var
den enda, hvilken, i förskräckelig skepnad oafvikligen framstod för min
själ. -- Änteligen utpekade den sekellångsamt skridande visarn på 6;
och kort derefter stadnade Öfverste T----s vagn framför vår port. --
Ett himmelens budskap hade alldrig kunnat vara mig kärkomnare; med
blossande kinder och flygande gång hastade jag genom den långa rad af
praktrum, hvilka skiljde mig från förmaket, der Öfversten redan jemte
min far stod inbegripen i något samtal. Jag inträdde nu, och gick med
ilande steg fram till den utsedde fästmannen: "med tacksamhet för Herr
Öfverstens hedrande anbud har jag nu, enligt Herr Öfverstens egen
önskan, äran uttala mitt hjertliga antagande af" ... mera förmådde jag
ej, mina läppar vredo sig convulsiviskt, det svindlade för min blick,
och den vördnadsvärde Öfversten, hvilken i den outtalade meningen
troligen endast såg den jungfruliga timiditén, slöt mig under utrop:
"O! du täcka, söta, englalika flicka", just i rättan tid i sina
darrande vidt öppnade armar.

Förlofningen försiggick helt och hållet utan vittnen; om trenne månader
skulle jag vid Öfversten smidas med ägtenskapliga band. -- Mina känslor
vid allt detta kunna lättare tänkas, än beskrifvas; min fars alldrig
förr visade vänlighet var dock den ljusstråle, hvilken uppehöll mitt
ofta svigtande mod. -- Huru belåten skulle icke en fri qvinna, med ett
par dussin år mer på nacken, i mitt ställe kunnat vara, ty Öfverste T.
var en den mest agtningsvärda och rättskaffens man, man kunde tänka.
Öfverseende ömsinthet, och tålmodighet, voro egenskaper, hvilka hos den
hedervärde gubben stundeligen framlyste; äfven den vid dylika åldrar så
vanliga snikenhet på jordiska fördelar, afskydde han som synden, icke
allenast hans närmsta, men äfven fremmande personer, hvilka hos honom
anklagade sin nöd, gingo alldrig ohulpne ifrån den menniskoälskande
mannen.

Endast en månad återstod nu för min frihet. Min far ämnade just börja
föranstalta om lysning och brudutstyrsel, till hvilket sednare den
frikostige brudgummen bestämdt velat göra ett verksamt bidrag, då en
dödande slagfluss, oförmodadt nedlade den gamle Öfversten på
sjuksängen, der efter tvenne dygns lugnt kämpande, han för evigt
insomnade.

Mitt unga sinne saknade i den bortgångne, den aktade vännen, men
gladdes ovillkorligen åt sin nu återvundna frihet. Jag tyckte mig genom
frivilligt försakande af all jordisk fröjd, hafva gjort min far det
största offer han någonsin kunde fördra, och ansåg mig således härefter
fullkomligt fri ifrån hvarje tvång å hans sida. Nu först hade jag åter
mod att genom ett ömt bref till min älskade Carl delgifva honom mina
utståndna qval, upplifvande med glad förtröstan honom så väl som mig
sjelf, till nytt hopp, om slutelig framgång. -- Men, hvem tyder min
förskräckelse, då min far ett halft år derefter, dels med böner, dels
med hot, åter påyrkar en förbindelse med en person, hvars löjlighet
allena bordt afskräcka hvarje förnuftig far ifrån, till och med den
aflägsnaste tanke om förening med sitt barn; Friherre Y., en man öfver
femtio år, ful och halt, med ett högmod, och en besparingsanda utan
like, men hvars enorma förmögenhet i min fars ögon mägtigt öfverskylde
hvarje själens, eller kroppens bristfällighet, hade funnit för godt
hugna mig med sin nådiga blick, och utseddes nu af min far till min
ägta man. -- "Hvad jag förbehåller", tillade min far, sedan han i
vidlyftiga ord föreställt mig fördelarne af detta partie; "inga
affecter, inga tragedier, du vet att jag äger makt, och kan med
stränghet förfara, der goda ord ej hjelpa; vill du godvilligt foga dig
i min önskan? eller..." -- Hu! hans blickar förvildades åter, min
inbillning försatte mig med fasa till den tid, då, för hans raseri,
ingen gräns tycktes hafva funnits; med skälfvande läppar uttalade jag
hörsamhet, -- och, uppå min adertonde födelsedag firades med pomp och
ståt, min förening med den rike Baron Y., den vämjeligaste varelse jag
någonsin sett.

Detta allt hade så hastigt försiggått, att jag knapt redigt kunnat
betänka mitt öde; icke en enda rad ifrån min hand, hade för min Carl
delgifvit detsamma, han var och blef fullkomligt oveten om förändringen
af våra lefnads-utsigter.

Det hus min far på hyra innehaft, var nu af Baron Y. för oss gemensamt
inköpt, allt var sig derinom likt, endast den fria Mathilda gick der
nu, bunden och dyster, förenad med en person, hvars alla åsigter voro
ifrån hennes så vidt åtskiljde, som hennes arma hjerta var skiljt ifrån
hans.

Efter ett långt tilländalupet år, hvarunder mitt enda hopp varit det
sluteliga emottagandet af den ljufva älskade varelse jag bar i mitt
sköte; satt jag en aftonstund, -- min man och far voro utreste på en
spel-soirée, -- ensam och tankfull, invid den lilla säng der min tvenne
veckor gamla son ljuft slumrade; mina tankar hvilade nu, som oftast,
oaflåtligen hos honom, hvilken jag troligen alldrig mer skulle se;
hvilken för mig gjort så mycket, och hvilken jag emot min vilja lönat
så hårdt, så grymt; ymnigt flödade mina tårar vid den lifliga
föreställningen, huru det kunnat vara, och huru allt nu var; då
öppnades oförmodadt och med häftighet dörren till mitt rum, och o min
Gud! Carl! min alldrig förglömda Carl! stod skön, och reslig i herrlig
officers-uniform framför mina förvånade blickar. -- I ett nu låg han
för mina fötter. "Ändteligen, ändteligen min dyra, dyra Mathilda",
utropade han med all kärlekens styrka, "är jag nu här, ser jag dig då
åter; o! skall jag väl nu kunna hoppas att af din far vinna löfte om
din hand, skall ej vår trogna karlek beveka, och medla hos honom för
oss; jag är nu sedan ett halft år, Premier-Lieutenant, äger mina
förmäns aktning, och sanna ynnest, och måste med alldrig hvilande
ansträngning, dageligen göra mig förtjent om allt vidare befordran; din
stränge far skall ej äga samvete att vägra mig min ljufvaste lycka",
och nu slöt han mig med ursinnig ömhet i sina trofasta, älskande armar.
-- "Gud! Gud! det är för mycket", framsuckade jag med qväfd röst, "du
vet då ej" ... och nu upplyftade jag med darrande hand floret som
betäckte den lille. -- "Evige himmel! du är..." stammade han bleknande,
och vacklade flere steg tillbaka. --- "Jag är, -- ja! jag är, jag
olyckliga! en annans maka; inför Gud din, endast och evigt din trogna,
din samma, dig gränslöst älskande Mathilda, hvilken vid minnet af dig,
i vården af sitt hulda barn, äger sin enda glädje; -- men, för verlden,
maka åt en femtio-årig, högmodig, girig, plågsam man, den der med
stundelig otålighet vet förbittra mina sorgfulla dagar; men, o Gud!
huru har då alldeles kunnat undgå dig underrättelsen om"... -- "Du är
då för mig förlorad", framsuckade han nu, liksom uppvaknad ifrån en
tung svår dröm, "jag äger dig ej mer! o! Mathilda, är du verkeligen en
annans? icke min; icke min, mer? -- Är det du sjelf som afsagt dig mig,
frivilligt, alldeles frivilligt?" -- Jag fasade för brottet att som en
annans maka, med ömhet slutas till en främmande mans bröst, men nu,
nej, detta hemska, detta vanvettiga i hans både röst och ord, -- jag
ägde mer intet betänkande. "O! dyre Carl! min själs älskling;" uttalade
jag med fast röst, och tryckte en varm kyss på hans bleka fugtiga
panna, "frivilligt af hela min själ, älskade jag dig, endast dig; så
gör jag, jag svär det vid Gud, och detta oskyldiga barn, så gör jag det
ännu, och intill min sista suck; endast tvång, det grymmaste tvång har
slitit mig ifrån den, hvilken mitt hjerta alldrig kan glömma; tror du
mig Carl? eller skall äfven ditt misstroende fördystra mitt unga, högst
olyckliga lif?" -- Han hade åter sjunkit till mina fötter. "O! då är,
och förblir du evigt min", hviskade han med svag röst, "om äfven hela
detta långa lif skulle åtskilja oss; då, då, återfinna vi hvarann
likväl en gång, deruppe, ett ömt, troget, älskande syskonpar, dem den
heligaste kärlek änteligen en gång skall förena; och nu min hulda, min
evigt älskade Mathilda, min dyra syster, nu farväl, ett långt, ett
evigt farväl; alldrig beträde min fot detta land, der jag ägt, och
beröfvats hvad jag skattat högre än mitt lif." -- Han tryckte på den
nyföddes panna en lätt välsignande kyss, slöt än en gång mig, med
passionens hela häftighet till sitt högt klappande bröst, samt lemnade
mig i detta lif -- för evigt.

Huru grymt uppref icke denna omständighet de blödande såren i mitt
hjerta; jag älskade, älskade med den mest hänförande makt, öfver all
beskrifning; och bäfvade dock i hvarje ögnablick att för mig sjelf
tillstå denna brottsliga svaghet. -- Han hade, den olycklige, enligt
med hvad jag af min kammarjungfru sedermera fick veta, på blotta
efterfrågan om icke huset beboddes af Baron N., genast hastat trapporne
uppföre och således, öfvertygad om äfven min dervaro, utan vidare
omsvep ilat att upphinna mina rum.

Efter en tidrymd af fem evighetslånga år, erhöll jag händelsevis genom
en min ungdomsvän Prostinnan K., hvilken för några år tillbaka åtföljt
sin man till X, underrättelsen om Kapitain Sommers ditflyttning med sin
unga fru; -- genom förfrågningar fick jag kort derpå af samma hand
veta, att han redan i tvenne år varit gift med en ganska älskvärd
varelse; -- att han var densamme jag ännu med lika oförminskad
häftighet älskade, behöfde jag genom hvarjehanda inträffande
omständigheter icke betvifla; jag gladde mig endast af allt hjerta, att
han ändteligen funnit en varelse, med hvilken han, i en lycklig
förening kunde glömma sina vidriga motgångar, och fägnade mig ännu så
mycket mer, som jag hörde honom med sin älskade lefva ett sorgfritt,
oberoende lif. Huru varmt välsignade icke jag den stund, som sedermera
genom den lilla Mathildas födelse kom att förljufva den dyre fadrens
dagar, o! hade jag blott genom en enda kärleksfull kyss på hennes späda
kind, fått återgälda den välsignelse han en gång så varmt öfver min
lilla Gustaf uttalade.

Redan tredje året af mitt ägtenskap hade min far dödligt insjuknat;
han hade ofta under dessa år, vid erfarandet af den alldeles
oerhörda niskhet, och misstänksamhet min man vis à vis användandet af
penninge-medel, visat, genom halfuttalade ord, yttrat sitt missnöje
deröfver, ja, till och med någongång på ett fint sätt låtit den mägtige
Baronen förstå, huru opassande ett dylikt förfarande i hans
omständigheter var. Alla sådana föreställningar voro, och förblefvo
likväl fruktlösa. -- Vid sin dödssäng kallade nu mig min far till sig,
erkände med rörande ord sin emot mig ständigt visade hårdhet, den han,
om icke förr, åtminstone nu, sade sig bittert ångra, nedkallade öfver
mig, sitt genom honom olyckligt vordne barn, den högstes välsignelser,
samt afsomnade sluteligen under häftiga plågor i mina dotterliga armar.
-- Att efter honom hyckla en saknad, den jag icke kände, vore mer än
usselt; jag hade af fullaste hjerta gifvit honom den tillgift han så
lifligt önskat, och ansåg nu som min största lycka att åt glömskan
kunna lemna alla dessa försvunna osälla år. -- Ännu i fem derefter
följande, utstod jag vid min omilda makes sida svåra tryckande dagar.
Gud den högste fann likväl, efter ett åttaårigt, olyckligt ägtenskap,
måttet fyldt; Baron Y. afsomnade efter några få dagars sjukdom,
efterlemnande mig samt sin ende son, en snart sagt omätlig förmögenhet.

Hade min lycka som hustru varit ingen, var den deremot som mor,
afundsvärd; -- en engel i mennisko-skepnad sväfvade nu invid min
sida, och förljufvade genom sin mildhet, känslighet, samt ljusa
fattningsgåfva, i högsta måtto mina dagar. -- Med beklämt hjerta
emotsåg jag väl den tid hvilken i och för hans studier ovilkorligen
skulle aflägsna honom ifrån det stilla hemmet, men skattade också så
mycket mer de år jag ännu i synlig måtto fick hylla honom vid mitt
moderliga bröst. Min alltid lika älskvärde broder, hade ett år efter
mitt gifte, förenat sig med en vacker, men till sin själs-uppfostran
temmeligen vårdslösad varelse, hvilken för verldens glans och gunst,
ofta glömde sina ädlare åligganden; den hulde fädrens bemödanden att på
en mera vinningsrik punkt rigta sina trenne späda älsklingars begrepp,
syntes nästan fåfänge, i synnerhet hvad hans båda flickor angingo;
modrens verldsliga åsigter hade redan hos dem gjort alltför betydliga
framsteg. -- Den äldsta af dessa, den nuvarande Majorskan Pygmeus, var
endast tio år, då fadren genom den oskonsamma döden bortrycktes utur
deras krets. -- Jag begret med blödande hjerta i honom, den ädlaste
vän, den kärleksfullaste bror, himmelen någonsin mig kunnat förunna.

Äfven den ljufva Amalia bortkallades af en högre Försyn vid knappa 23
års ålder, förutgången af sitt enda barn, en älskvärd och hoppfull
son.-- Jag ägde således icke heller länge trösten af hennes ofta
hugnande tillvaro: -- Hon begråtes ännu ömt och troget af den sörjande
mannen, hvilken under ett, ehuru alltför kort ägtenskap, dock lyckligt
nog blef i tillfälle uppfatta hennes hjertas ovanligt älskvärda
egenskaper.

Ännu min Mathilda, vill jag meddela dig, hvilken ensamt denna lilla
skrift är egnad, mitt under härpå följande tid varmt hysta hopp, och
mina önskningar. -- Jag ägde nemligen ingen lifligare tanke, än att en
gång, i händelse den högste unnade eder hvardera lifstid, förena dig
med min dyre Gustaf, och hade jag så helt och hållet införlifvat mig
med denna idée, så jag med verkelig svårighet skulle sett det
misslyckadt. -- Tänk dig således min grämelse att genom Prostinnan K.,
af hvilken jag tid efter annan erhöll underrättelser om din famille,
höra dig, ehuru alltför ung, redan oförmodadt fästmö. -- Jag trodde mig
nu häri se Guds finger, och upphörde en lång tid med alla förfrågningar
rörande dig, eller dina föräldrar, samt företog, för att skingra den
bedröfvelse denna oförberedda omständighet förorsakade mig, såsom ock
för stadgandet af min i långliga tider högst vacklande hälsa, i
sällskap med min son, en utländsk resa, hvilken varade i närmare tvenne
års tid.

Med föga återvundna krafter återvände jag nu till mitt hemland; men --
Gud, hvilka underrättelser mötte mig här: -- din mor var död, troligen
af sorg öfver eder plötsligt förstörda egendom, hvars förlust tvungit
henne att för förvärfvandet af det behöfliga, öfver förmåga anstränga
både hälsa och krafter; din far, den af mig evigt saknade, hade ett
halft år derpå följt henne; och du! irrade ensam, fader- och moderlös,
öfvergifven af kärleken, hvilken i dig, den rika arftagerskan efter
dina föräldrar, nu synbart endast hyllat guldet; -- du, var nu ett
lidande offer för beroendet och nöden. -- Himmel! hvilken hjertskärande
smärta erfor jag icke härvid; min lifliga önskan blef sedermera att som
din ömma mor, få emottaga dig i mina öppna armar; -- du vet huru det
lyckats mig; Prostinnan K. var härvid min verksamma medhjelperska. Med
otålighet räknade jag dagarne, ja, till och med timmarne, intill din
ankomst; o! huru saligt belönad blef jag ej genom den dotterliga kärlek
du så huldt egnat din tacksamma vän.

Huru mycket Baron C. dig gjorda anbud förskräckte mig, kan du af mitt
åter upplifvade hopp, om en förening emellan dig och min Gustaf,
lätt sluta till; ödet skulle likväl här få styra, så blef mitt
oåterkalleliga beslut; deraf kommo mina i detta hänseende alfvarliga
föreställningar; deraf de moderliga råd du utur mitt bref kunde
inhemta. -- Mitt hjerta klappade af outsäglig fröjd, vid det beslut du,
följande endast ditt eget hjertas röst, så ståndaktigt för mig
uttalade.-- Ännu förestod så väl för dig, som mig sjelf, den pröfning,
för hvilken lyckan gynnade mig att på det oförmodadt erhållna ----krona
utställa oss alla. -- Äfven Gustaf, min dyre Gustaf, skulle härvid
bedragas, det förblef en nödvändighet, på det edra hjertan frivilligt,
och utan förbehåll skulle finna hvarann; han trodde dig, enligt mina
ord, bestämt förlofvad i S. -- Med en glädje, den jag knapt kunde
dölja, upptäckte jag nu den kärlek, hvilken, lik en häftig eld
uppblossade i edra hjertan; den slog rötter, allt djupare och djupare,
ju mera jag syntes er blind och oveten af dessa edra känslor; och -- o
Gud! jag kände mig under allt detta, den lyckligaste mor under solen.
-- Men nu, -- nu kom det hårdaste af alla prof; du skulle med lågande
hjerta, med ömt besvarad kärlek uppoffra dig, för din välgörerska; --
mitt hjerta led härunder, outsägligt, ja, verkeligen outsägligt; men,
att se dig likt ett luttradt rent guld, genomgå frestelsen, att med
försakelse af din högsta jordiska lycka, se dig för din pligt afstå din
kärlek, -- o! det var något jag under salig njutning eftersträfvade.
Att din själ, oaktadt alla sina lidanden, var stark nog till hvarje
uppoffring, derom var jag fast öfvertygad; o! förlåt mig, förlåt mig
allt detta, du, min själs dotter, min oförgätlige Carls dyra älskling,
hvilken nu för evigt, för evigt genom min Gustaf blifvit min
ofrånsliteliga, dyrbaraste egendom.

Här sluta sig Friherrinnans anteckningar. -- Den främmande handen vill
nu endast tillägga några högst få ord, hvaruppå mina unga läsarinnor
troligen finnas litet nyfikne; nemligen: huruledes några dagar, efter
det den lyckliga Mathilda Y. med sin älskade förenades, den olycklige
Häradshöfding R., genom ägtenskapliga band, så vidt han det nu mera
förmådde, godtgjorde den arma Caroline D. hennes obeskrifliga lidande.
-- Hon var likväl icke länge i behof af detta återgifvande af hennes
förlorade lugn, ty fjorton dagar efter sin tilltvungne förening med R.,
afsomnade hon lugnt, efter att under smärta hafva gifvit lifvet åt en
täck son; äfven han, den lille, öfverlefde endast några få timmar sin
mor; de hvila nu båda i samma inhägnad som huldt skyddar den saliga
Rosa.

Baron C----; men, man förmodar likvisst ännu endast något dylikt --
lärer genom ett oförtänkt sammanträffande med Hulda N., hvilken jemte
sin mor, och sin, i följd af det lidna skeppsbrottet blesserade far,
begagnar brunn, samt bader i S., -- åter påmints om kärlekens lycka.
Hon skall vara en oändeligen täck och själfull varelse, huld i ordets
egenteliga bemärkelse; -- tillräcklig anledning nog för den känslige C.
att med sitt varma rättskaffens hjerta ersätta henne dess långvariga
saknad och lidande.

Och nu, mina hulda öfverseende läsarinnor, är tillika med den
själalyckliga Mathilda Y., ägarinnan till den främmande handen
sluteligen i tillfälle att göra er samteliga sin ödmjuka
afskedsreverence; att densamma å den sistnämndes vägnar, icke blir
ibland de modernaste, deruppå kunnen J, i betraktande af hennes
tillvaro på landet, draga säker växel; men, blifven J, med denna enkla
författare-produkt, lika öfverseende, som J det måsten vara, med hennes
naturliga motsträfvighet för moderna plattheter, kan hon dock skatta
sig lycklig; ty, för den naturliga ofattligheten rår ju den stackars
menniskan ej. Hon kan blott härvid till sitt sanskyldiga lugnande,
tillgripa och på sig använda salig farmors sins tröstegrund: "_O! blif
tig altid lik, så går tig altid väl_". -- Detta oaktadt lofvar hon er
dock mina vänliga läsarinnor, att till dess hon möjligen härnäst med er
kan sammanträffa, och hon, men här uppstår ett fatalt stort Not. Ben.,
då ännu af eder igenkännes, (hvilket oss emellan sagt, såsom högst
inmodernt alldeles är aflagt) till reparerande af sin nu visade
oskicklighet, vinlägga sig om ett regelmässigt inöfvande i den
sublimaste och mest graciösa compliment, icke en sådan som, hvarken den
verkliga eller falska Taglioni, för er utfört, -- nej Gud bevars; men
högst, och tillräckligt nog, endast en dylik, med den en liten enkel
landtpastorska möjligen kan komma ut med, -- till dess... Gott sey bey
uns!





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Murgrönan" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home