Title: Så slutades min lek - En tafla ur lifvet
Author: Kraftman, Maria
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Så slutades min lek - En tafla ur lifvet" ***


SÅ SLUTADES MIN LEK

En tafla ur lifvet


Af

MARIA KRAFTMAN



Åbo,
J. C. FRENCKELL & SON
1848.

J. W. Lilljas förlag.



    Imprimatur: G. F. Aminoff.



Till allmänheten.


Det kan visserligen synas förmätet, synnerligen i vårt land, att ett
fruntimmer vågar sig ut på den slippriga författarebanan. Men i
förlitande på tidsandan, som förfäktar äfven vårt köns rättighet att
deltaga uti andra angelägenheter, än de endast rent materiella, samt i
förtröstan på det öfverseende af kritiken, som en nybegynnare torde
haft någon rätt att påräkna, har jag vågat detta försök, hvilket jag
innesluter i mina värde landsmäns och landsmäninnors gunstbenägna
välvilja.

                                        _Författarinnan_.


Första Kapitlet.


    "Som en bölja
    med den andra,
    så vi följa
    må hvarandra."

Med dessa trösteord lemnade mig Johanna, med denna öfvertygelse
skiljdes jag glad från mamma Segerman, hvilken, sedan jag var
frånvarande, endast hade en son kallad Axel, och en enda dotter, som
hette Johanna. Sjelf är jag enda sonen till en olycklig mor, som den
stränga döden beröfvade mig, då jag endast var femton månader gammal.
Öfvergifven och värnlös, upptogs jag af kaptenskan Segerman, hos
hvilken jag erhöll all moderlig vård. Men vid uppnådda tretton år, sade
hon mig med tårar i ögonen: "min kära August, jag har talt med en
kapten Williams, som far ut på en sommarresa, att han ville taga dig
med sig i egenskap af kajutvakt. Han är en bra karl och har lofvat mig
att faderligen behandla dig. -- Jag nödgas, ehuru djupt det än smärtar
mig, förtro dig, att jag icke längre har råd och tillfälle att påkosta
din uppfostran, sedan min son Axels studier vid universitetet, nu
årligen betydligt medtaga mina ringa tillgångar. Men skulle du ej tycka
om det trolösa elementet, så har du fritt att välja efter behag och
böjelse."

Jag nödgas bekänna, att denna underrättelse -- ehuru trösterikt och
löftesfullt det än var, att alltid ega ett hem hos mamma Segerman, en
syster i Johanna och en bror i Axel, -- orsakade att jag, för andra
gången i min lefnad, gret smärtans bittra tårar. En gång förut hade det
skett, då Axel blef ond, för det Johanna gaf mig företräde och sade,
"att han, och icke jag, vore Johannas rätta bror." -- Vid det jag nu
gret, torkade Johanna bort tåren och tröstade mig med oskuldens och
hoppets rena språk: "min barndomsfröjd" -- sade hon -- "min lärare och
broder, när du far bort, eger jag intet jemnårigt hjerta att öppna mig
för, och ingen ungdom att leka med; det är så mycket i vårt unga hjerta
som mamma, ehuru så mycket äldre, så öm och kärleksfull, icke förstår
sig på; -- när du far bort blir jag så ensam. Men är du länge borta,
August, så tar jag min tillflygt till pennan, -- då skrifver jag
allt -- --; men med pennan kan man dock uttrycka så litet, och det är
mycket -- mycket, som ej får rum i ett bref." -- Denna stund, dessa
ögonblick af lycksalighet, inträffade under en tidpunkt, då dygden icke
ännu frestades och hoppet ännu aldrig bedragit. Men redan då fick jag
erfara, att i menniskans bröst finnes ett begär nedlagdt, att äfven i
synlig gestalt ega ett föremål för sin dyrkan.

Jag skiljdes från fosterföräldra-huset med blandad känsla af vemod och
hopp; och Johannas sista afskedsord voro: "Gråt ej August!" -- -- --

    "Som en bölja
    med den andra,
    så vi följa
    må hvarandra."



Andra Kapitlet.


    "Se, öfver jord och vatten hvilar natt,
    Och himlen breder ut sin stjerneskatt.
    Allt slumrar tyst och stilla, men ännu
    Jag vakar här, och med mig vakar du,
    O milda modersorg!"

Dagen efter vårt afsked följde jag med kaptenen om bord på Viktoria, så
hette fartyget, gossens blifvande hem. Kapten Williams var en man med
egenskaper af sällsam art. Hans handlingar voro bestämda och
kraftfulla; dock framlyste i allt en liberal anda, som gjorde, att han
icke allenast var fruktad utan ock älskad. Jag kan väl aldrig glömma
den första exercisen med oss okunniga gastar, trenne utom mig. Kaptenen
röt: "Har du intet reda på styrbord och babord, din galeja! -- Hvad går
du och kattholsar efter? Jag skall lära dig att kovända -- klart att
vända -- för di vind -- upp med rodret -- lossa balinorne -- stick upp
fockhalsen" o.s.v. -- Så snart vi kommit till sjöss var det att brottas
med starka stormar; det var ett oupphörligt åkande backe utföre och
backe uppföre, vältrande än åt styrbord än åt babord; ett stampande och
stötande liksom när man åker på släda och hästarne skena på en mycket
gropig väg. Men denna slags rörelse var ingalunda i min smak. Jag har
aldrig tyckt om att sitta i släng-gunga eller åka efter hästar, som
skena. Man brukar kunna vänja sig vid allt, till och med att vara
illamående, så att man slutligen knappt vet af det, eller kanske på
köpet inbillar sig att man mår förträffligt. Är man så långt kommen i
sjölifvet och försedd med en så lycklig inbillningsförmåga, bör man
icke försumma att vara ute i stormen på hafvet. Det ligger något på
engång hemskt och storartadt i de scener, som spelas på den blå tiljan,
der molnen äro kulisser och Eolus kapellmästare. -- Det var förtjusande
att kunna sitta långt ute på bogsprötet, för att se huru kölen skar in
i vattnet. Det bottenlösa djupet, hvaröfver man sitter, den friska
vindens susning omkring öron och kinder, den jemna höjning och sänkning
af fartygets framstam för hvarje våg, det genombryter, samt de kufvade
vågornas sorl -- allt bidrager att väcka sinnet till den trotsande
hurtighet, som framgången medför. Med triumferande känslor blickar man
omkring sig och under sig: det lyser, det skummar, det brusar: men
oupphörligt vexlande med än högre än mattare dån.

Jag började redan tänka, att sjökort och kompass missvisat min käcke
kapten, då jag hörde honom ropa: "Kom upp pojke och kryssa dig fram, vi
ha redan lots ombord. Nu ha vi vägvisare, du löper ingen fara pojk
August;" -- så kallade han mig. Nu hade vi godt väder och hvad kunde vi
mera begära. När himmlen klarnar, klarna äfven sjömännens väderbitna
ansigten. Det blef en glad sinnesstämning ombord, och allas ögon
riktades åt land. När vi hunnit litet längre fram, mötte oss
landtluften med sin friska flägt af strändernas vegetation. Man kan ej
föreställa sig, hvilket intryck denna angenäma helsning ifrån land gör
på alla nerver, då man länge legat till sjöss. Nu var det tredje veckan
sedan jag lemnat hemmet, och vi voro nu nära Bornholm. Väderleken var
vacker och behagligare segling kunde man aldrig göra. Det enformiga
melankoliska hafvets molndigra horizont hade, liksom på en gång, dragit
sig tillsammans till en grönskande ring, och molnen voro förbytte till
yppiga lundar, under hvilkas skuggor man såg de täckaste boningar
skymta fram, för att spegla sin halfgömda fägring i det stilla klara
vattnet. Seglare gingo och kommo. Små båtar rodde emot oss med fisk,
bär, mjölk, o.s.v. Ack! då kände jag mig genast liksom mera hemmastadd.
Jag var uppvuxen bland fogelsång och löfträn och derföre betraktade jag
äfven dessa taflor med intresse, såsom påminnande om lekplatserne från
en lycklig barndom.

Ack, hvad denna dag var obeskrifligt skön! Vi hade hunnit öfver ett i
mitt tycke obegränsadt haf, som låg bakom oss, himlen var ljusblå,
sommarsolens gyllene strålar lekte med böljorna på hafvets
purpurskimrande yta; -- allt rörde sig liksom uti dans, vid kamraternes
glada sånger.

Efter hela dagens "ror i lä, -- klart att vända" -- befunno vi oss vid
Köpenhamn och det föreföll mig nu, som skulle jag redan i tiden nått
paradisets portar. Utom det, att alla nationers flaggor korsade
hvarandra med skiftande färgor, anlände på samma gång en rysk eskader,
bestående af två fregatter och en korvett. Skott på skott knallade,
musiken dånade. Ack, hvilken herrlig tafla! Solen strålar från en
högblå himmel och luften är klar och mild, som på en nordisk sommardag.
-- Seglare, som legat och väntat på vind, sväfva nu fram i tjogtal från
de olika ankarplatserna, blänkande i sin hvita skrud och så höga, så
stolta, som hade ingen storm kunnat böja deras toppar, och ingen klippa
vågat sätta sina falska, spejande huggtänder i deras gungande bogar.
Jag hade önskat, lik de besjungna svanorna, simma och dricka
förfriskning ur den lugna böljan.

Under det jag glömde mig i åskådandet af allt detta, hördes kaptenens
kommando: "fira ned jullen -- fyra man klara att gå i land." Då
klappade mitt hjerta mellan fruktan och hopp, om jag skulle få följa
med. Som galjon i fören fick jag hålla utkik; min önskan blef således
uppfylld och vi kommo snart i land. En ny frisk grönska hade efter det
sednast fallna regnet utspridt sig öfver marken. Många slags trän med
utspruckna ljusgröna blad, i hvilkas skugga uppspirade tusende slags
olika sorter blommor, fängslade mitt öga. De kringvandrande madamerna
(månglerskorna), den ena öfverträffande den andra i skrikkonsten,
oroade mig dock med sitt sjungande: "köb kirsebär, to skilling snär;
köb reijor" m.m. Den ena var den andras echo.

Jag åtföljde kaptenen öfverallt, och under vår vandring nådde vi snart
Kongshaven. Mitt öga mötte der en frisk genomskinlig källa, som porlade
upp vid foten af en åldrig ek. En dryck ur den sköna källan! tänkte
jag, och räckte ut min vattentäta hatt samt drack en god portion af
detta uppfriskande vatten, tänkande: då denna källas ådror ge lif åt
jorden, kan det ej heller vara utan sin nytta för mig. Vidare fångade
jag med min hatt silfverfjärilar, i tanke att dermed göra en present åt
min Johanna, -- de glimmade som morgondagg på blommorna; och då trodde
jag -- nog vet jag hvad jag trodde ... jo, att jag tyckte mycket om
dessa fjärilar, betraktade såsom mina reskamrater...

Kaptenen, som under mina reflexioner hunnit ett godt stycke före mig,
röt med sin basstämma: "Hvad, fan pojke, hvad har du för dig?" Vid min
öppna bekännelse smålog han, sägande "följ du bara mig, så får du lära
dig känna staden." Då var det mig imellertid likgiltigt hvad hvart och
ett ställe hette. Hvad jag sedan den tiden minnes, är Rosenborgs slott,
Börsen, Theaterhuset, Österport, Amager Torg, en kappridning, en
maskerad, ett lindansarsällskap, en theaterpjes på Kongens theater,
kallad "Johanna af Montfaucon" m.m. Klockan var tio på aftonen då vi
återkommo ombord; naturen hade gjort sin dekorationsförändring och
nattens förtrupp hade redan ryckt fram på scenen. Hafvets klara vatten
hade blandat sin färg med aftonrodnadens rosor, och efter hand sjönk
solen och försvann som en slocknande eld. Svårt är för mig att
beskrifva denna tafla, och hvad är det värdt att med ord söka måla,
hvad som är obeskrifligt. Naturens poesi kan ej öfversättas eller
återgifvas, den måste njutas, kännas.

Vi dröjde fyra hela veckor i Köpenhamn innan vi, åter lättade, hissade
våra segel. Jag önskade att farten ej skulle stanna förr än vid den
strand, der jag finge återse Johanna. Huru nedslagen blef jag ej på min
fråga, -- huru snart kaptenen trodde oss vara hemma? -- då jag erhöll
följande svar: "När vi först passerat Stockholm och sedan besökt S:t
Petersburg; det vill säga, i höst, om ej kontraorder möta oss; ty då
kan det hända att äfven vintern stryker med."



Tredje Kapitlet.


    Bort bära mig hän, de vaggande vågor
    Fjerran ifrån den vinkande stranden,
    Fjerran från barndomens strand.

Efter vår afresa ifrån Köpenhamn, klöfvo vi Östersjöns vågor i sex
dygn, hvarefter vi kastade ankar på Stockholms ström. Skön var
anblicken äfven här, ehuru ej att förliknas med den, vid så kallade
"Kongens by" [Detta omdöme är rakt motsatt de fleste andras, som haft
tillfälle att anställa jemnförelse mellan dessa båda hufvudstäder. Utg.
anm.]; men Stockholm är ändock en präktig stad, ja just en riktig
hufvudstad. Äfven här fick "pojk August" tillstånd att gå och se sig
omkring. Denna gång gjorde jag styrmannen sällskap. Vi gingo upp för
"Mellantrappan" och kommo snart till Riddarhuset. Sedan vandrade vi i
rak linea från Riddarhustorget ned till Munkbron. Här sutto en rad
månglerskor, eller så kallade "visthusdrottningar," mägtiga och
myndiga, vid hvar sitt rike, eller ett långt bord, öfver hvars
provinser de höllo ett vaksamt öga. Herrliga syn! Grönsaker,
rotfrukter, bär af alla slag, blommor, krukor m.m. fröknar, fruar,
mamseller, jungfrur gå omkring, beskåda, fråga, välja, pruta, köpa.
Derefter tågade vi uppför Storkyrkobrinken, med dess boklådor, åt
Norrbro. Hvad mångfalld af yrken och ansigten, hvad brokigt hvimmel af
granna herrar och damer, som gå in och ut uti Bazarens prydliga bodar,
köpa tyger, böcker, musikalier, cigarrer, m.m.; hvilken fröjd att se
folk ha mycket pengar! Jag gick ej in, jag såg heldre på folket
utanför. Sedan spatserade vi åt strömmen. Båtar fulla af folk, fiskare,
som i sina små farkoster lågo stilla och metade, syntes å ömse sidor af
bron och fiskmåsar kretsade i luften, skreko och dykade stundom ned i
vattnet. På strömparterren vaggade silfverpopplarne, på gräsplanen
derstädes lekte vackra barn, under det de unga mödrarne från de under
träden stående bänkarne vakade öfver dem; vid små bord sutto mindre
sällskaper, som åto glacer, skrattade och pratade; ensamme herrar roade
sig med lektyr och rökte cigarr; ångslupen Necken sköt fraggande fram
på strömmen och inbjöd på en färd till Djurgården; på vägen åt
Djurgården foro herrar, galopperande på stolta hästar och vagnar och
giggar rasslade af och till. En sak fick jag imellertid ej veta:
nemligen hvem den granna herrn var, som gick öfver Gustaf Adolfs torg,
och för hvilken vakten vid Prins Gustafs palats ropte: "i gevär!"

Något vidare har jag icke från Stockholm att förtälja. Efter en månads
vistelse derstädes voro vi klara derifrän: men, o öde! ännu fingo vi
icke vända åt det kära Finska hemmet. Såsom ett echo till återsvar af
kommando-ordet, skallade styrmannens starka stämma: "brassa seglena
fyrkant -- väl öfver allt" -- och så bar det ut igen på det trolösa
elementet. Vi styrde kursen åt S:t Petersburg. Sommarens soliga dagar
hade öfvergifvit oss, och höstens mulna hade inträdt. Vindens gny
väckte mig ofta till den sorgliga erinringen: här står du mellan
farliga lömska klippor i stormen, alldeles fördjupad i en oändlig
känsla och betraktelse öfver verlden. Då kände jag mig för första
gången genomgås af den tanken: du är ej skapad för sjön! Nej! hellre må
du företaga dig något annat. Ack, om du blott under några få år, kunde
få byta ställning i lifvet med dessa rikedomens barn, som blott behöfva
vilja för att kunna, under det du, fattig stackare, måste kunna för att
vilja! Hvad har du nu af dina resor? -- Jo, du har sett verlden. Men
att glänta i dörren är icke nog, och att resa öfver hafvet för att
flere veckor ligga till ankars, är detsamma som att vara lefvande
begrafven. Men jag lemnar mina reflexioner. -- Efter tio dygns färd,
anlände vi till Kronstadt. Men som vår Viktoria låg för djupt, för att
kunna flyta upp till S:t Petersburg, fick pojk August på afstånd
beskåda slottet och staden, som dolde sig i majestätiska moln. Vi fingo
genast påhälsning ifrån brandvaktsskeppen af grannt klädd militär.
Härstädes flagga de fleste nationers skepp och ifrån åtta serskilda
håll dånade kanonernes skott. Jag trodde mig imellertid få nöjas med
blotta utsigten af den prägtiga staden, då kaptenen steg om bord på
ångfartyget Feodor, medtagande mig till det vidt omtalade S:t
Petersburg. Ångfartygets salonger voro så pragtfullt inredda och allt
öfrigt så förvånande, att jag på mitt obildade sjömansspråk ej kan göra
mig begriplig, om jag ock ville beskrifva allt hvad jag erfor. Vi
landstego vid Wasili Ostrow, och tågade fram öfver Isaaksbryggan till
Newski Kasanski Snaminima. Af alla de storartade föremål jag såg,
tycker jag mig kunna säga, att de ropa till förstörelsen: "Se vår
styrka!" och till lyckan: "Vi befalla dig hit!" -- Men om kaptenen nu
frågade mig, hvad jag mest tyckte om, så vet jag hvad det var: jo, se
det var fältjägare, gensd'armer och spannridare. Så när hade jag glömt
iswotschikerna: välsignelse öfver dem! Känner jag en brinnande längtan,
flyger mig i hast en idé genom hufvudet, skall jag hinna hastigt från
den ena linien till den andra: huru beqvämt är det icke då, att i hast,
vare sig på gata, torg eller gränd, möta ett blygsamt ekipage eller
droschka, fullfärdigt till min disposition, utan att behöfva afvakta
påpelsning eller fulländande af en kusktoilett. Den ryske hyrkusken och
den svenske åkaren äro hvardera mycket lätt födda. Kanhända den sednare
super något mer. Det spirituösa om äfven icke spirituella, ligger
således i detta fall öfvervägande på svenskens sida. Åkaren är i kraft
af sitt kall, icke i tillfälle att hålla några måltider. Han tar sig då
och då en sup, supen blir en vana och måltiden stannar vid supen. Han
evigt grundlägger, men bygger aldrig fullt. Häraf kunde göras en gåta,
om icke gåtornas tid vore förbi.

Vårt vistande i Petersburg var kort, och snart återstod för mig endast
att åter bege mig om bord på Viktoria, som nu ändtligen tågar åt
hemmets kust. Sedan vi lemnat Kronstadt, hade vi en svår storm. Det var
som om alla elementer slagit sig lösa för att rasa och härja. Vi
förlorade en man; den bäste af matroserne blef vågornas rof. Vid denna
förfärliga syn, tänkte jag för andra gången: sjöman skall du icke
blifva; detta må utgöra första helsningsordet till mamma Segerman.

I november lyckades det mig att hinna hemmets efterlängtade och
välkända strand. Hvilka korsande tankar genomforo då ej den sex månader
gamla sjömannens hjerta! Min blick skådade de höstgula löfskogarne,
fälten lågo förstörda och ett omätligt töcken öfversväfvade dem. Detta
oaktadt genomträngde mig den alltid förtroliga naturen. Dess eviga
väsende andades till mig och jag sjönk i en hvilande förtjusning. O,
rena ögonblick! O, min själs himmel, i hvilken alla jordens små
hänryckningar af väl och ve försvinna!

Sedan visitationen för sig gått, lemnade jag Viktoria och hastade med
skyndsamma steg till min fostermoders boning.



Fjerde Kapitlet.


   "Der stod ett hus, gladt som ett barndomsminne,
   Och idel kärlek blommade derinne;
   Det stängdes snart för mig; ej någon vård.
   Jag har på dessa minnens kyrkogård."

Hvem kan beskrifva återseendets ljufhet; den kan endast kännas. Jag
omfamnades med välkomsthelsningens fridskyss af den, som för mig
utgjorde mitt lifslycka i hela dess fullhet. Frågor och svar vexlade om
hvarandra, som gnistrorna vid ett väl lyckadt fyrverkeri. Johanna
öfverraskade mig med en nyförvärfvad färdighet uti handarbete, då hon
lemnade mig en liten brefgömmare med symbol af troheten. Huru förlägen
var jag ej, att icke hafva något åt henne, hon, som egnat så mycken tid
och omtanka åt mig. Oaktadt detta, ansåg deras öfverseende godhet mig
ingalunda vara en obetydlig medlem i denna lilla familje-kommité. Jag
åhörde icke några tvetydiga komplimanger. Mig erkändes all rätt att nu
förklara hvad jag tyckte om sjölifvet, och man sade mig, att jag ej af
grannlagenhet behöfde dölja min tanka. Jag såg derföre upp som en
kyrkans pelare, och beslöt att följa öfvertygelsens väg, efter icke
något magtspråk hindrade det. Jag sade således: "Min ädla fostermor!
efter hvad jag erfarit under min korta sjöresa, önskade jag öfvergifva
denna bana, fastän kapten Williams för mig varit, hvad jag kan
föreställa mig en far skulle vara, om jag någonsin skulle haft en
sådan; Gud välsigne honom! Välgörenhet och tacksamhet äro tvenne
blommor på vår bana, ämnade till att försköna vandringen genom lifvet,
ehuru den sednare är alltför sällspord och derföre tvinande. Den utsigt
jag för närvarande eger att förtjena mitt bröd är visserligen mörk. Kan
jag ej arbeta, så finnes för framtiden intet som kan lifva mitt hopp.
Törnig lärer derföre min väg blifva, om min mor öfvergifver mig. Men
den som utstakat min framtids stig jemnar den väl ock. Min tacksamhet
mot er min fostermoder skall, i hvad händelse som helst, aldrig
minskas." -- Jag tystnade: men sedan jag slutat, sade mamma Segerman:
"bestämm din böjelse; jag skall bjuda till att underlätta dina mödor,
att alltid utgöra din mor, i ordets rätta bemärkelse, ehuru pligten mot
mina egna barn hindrar mig att erbjuda dig lika rätt med dem."

Jag yttrade min lust för den akademiska kursen, ehuru tung den än är
för dem, som för nödiga medel dertill nödgas anlita andras ädelmod.
Oaktadt detta, hviskade det ofta i min inbillning till mig: "blif
lärd!" -- hvilken magisk omstöpning i dessa uttrycksfulla ord för alla
mitt lifs vågade beräkningar! Blif lärd! hvilken hel verld inneboende i
sjelfva tanken; dessa gyckelblommor strödde fantasien ofta i min
tanke-verld. Men huru tända ljus utan eld?

"Ja min gosse, du skall få bli lärd" yttrade mamma Segerman, "du skall
i morgondag få resa till Borgå och anmäla dig hos Lektor A..., för
närvarande rektor vid gymnasium, samt söka dig billigt qvarter." -- Om
en qvarnsten hade fallit från min hals, hade jag aldrig känt mig
lättare och gladare än nu; min önskan blef åtminstone till en början
uppfylld. Tillredelserna för resan börjades genast, vi togo afsked med
den största ömhet af hvarandra, och äfven nu tröstade mig Johanna med
de orden: "sörj ej August:"

    Som en bölja
    med den andra,
    Så vi följa
    må hvarandra! --



Femte Kapitlet


    "Hur ynglingen än dikta må,
    Ej blir hans himmel dock så blå
    Hans jord så grön ej mer" -- --
    -- -- -- -- --

Rektor A... bodde sjelf ute på sin egendom B---- nära Borgå. Då jag
begynte min lärokurs, föresatte jag mig fast att oaflåtligen sträfva
efter sanning och rätt. Jag kände mig böjd till all vetenskaplig
forskning, och utan att tillegna mig egna satsers förträfflighet,
härflöt min ifver hufvudsakligast från begäret, att engång kunna
återgälda dem, som nu voro mitt hjerta så dyrbara. Erkänsla och
tacksamhet voro mitt mål; kärlek och ära min lösen.

Med sådana tankar lemnade jag min mamma Segerman. Hennes välsignelse
följde mig, och min Johannas glädje var den, att till ferierna få
återförvänta mig hem. Detta betraktade hon som glanspunkten af sitt
unga lif.

En dimmig höstafton kom jag till Borgå. Det höga domkyrko-tornet var
insvept i töckenmanteln och från ett och annat fenster glindrade ett
ljus. Det var ödsligt på gatorne och hvar helst jag såg, kunde jag ej
upptäcka något bekant ansigte. Ändtligen stannade min reskärra framför
Ekonomie-Mästaren Surstedts port, en man som höll kasern, om jag så får
säga, för skolpojkar och gymnasister. Här skulle jag taga in. Rummet,
som var ämnadt åt mig, kändes kallt och var dystert; en dank, som fru
Surstedt skickat upp, sken dunkelt på bordet och utgjorde hela
illuminationen för min ankomst; en säng utan sängkläder, ett par
rankiga stolar, ett litet bord, hvarå ännu funnos tecken efter målning
-- se der mina möbler. Jag satte mig ned till begrundande. Aldrig hade
jag kändt mig så ensam och öfvergifven. Min kassa var temligen liten
och "hushålla" var mamma Segermans sista ord, då vi skiljdes.

Jag afbröts i mina betraktelser af min värd, som stack in sitt
fullmånsansigte genom dörren och snart praktiserade hela sin jemntjocka
figur in i rummet. "God afton herr Ham -- Ham -- Hamster, ville jag
säga," helsade herr Surstedt. -- "Jag vill tro, att herrn tycker om
rummet; jaha, ett temligen beqvämt rum, jaha -- jag skulle bara fråga
-- nämna, att om herrn vill ha sängkläder"...

Ja visst vill jag det.

Jaha, visst... -- ja, jag hyr ut sängkläder; ett bolster, två kuddar,
ett örngått, ett lakan och ett stoppadt täcke; dessutom en byrå, der
herrn kan ha sina saker uti -- jaha -- den sednare för tre riksdaler i
termin, -- jag har ganska goda byråer, fast de ej äro för granlåt --
jaha; -- likaledes kan herrn få hyra en mathemtare.

Ja så -- ja, om herrn ville vara god och ställa om hvad jag kan
behöfva.

Jaha, herr Hamster -- jag ville bara nämna om, att jag alltid tar
betalt på förhand för sådant der, -- att det ej blir några
efterräkningar. Likaså fordrar jag, att allt blir godtgjordt, om något
skadas af sakerna, jaha; -- ett måste jag ännu säga: att jag intet tål
det något pack löper i vårt hus -- vi hålla god ordning och snygghet i
vår gård, vi -- jaha.

Sedan jag lofvat herr Surstedt allt hvad han önskat, lemnade han mig åt
mig sjelf. Herr Surstedt ville agera far för och öfver alla sina
herrar; d.v.s. han tog sig en viss magt och myndighet öfver dem;
naturligtvis emot deras egen vilja. Alltid spelade han en rôle af
öfverlägsenhet emot dem, och derföre ville sällan någon dröja hos honom
längre än en termin.

Fru Surstedt gick, hela veckan om, sotig och snusig, med utslaget hår,
i köket och kritade på väggar och fensterkarmar vissa krummelurer och
streck, af hvilka de förre skulle betyda hvem som ätit, och de sednare
huru mycket han ätit. Uti det allraheligaste satt ekonomie-mästar
Surstedt sjelf och införde i sin så kallade hufvudbok en öfversättning
af fruns hieroglyfer i köket. Han var så öfvertygad om sin hustrus
samvetsgranhet, att han skulle kunnat sätta sin själs salighet i pant,
att hon kritat riktigt. Vidare hade herrskapet Surstedt en dotter,
kallad mamsell Lina. I hushållet fick hon aldrig deltaga; men i stället
erhöll hon en såkallad bildad uppfostran, och, såsom prof på sin
handfärdighet, sydde hon hvarje jul en pirat åt mamma, med ett hundkräk
inom en blomsterkrans, samt åt pappa en tobakspung med ymnighetshorn
och hans namn. Hon spelade äfven gitarr och sjöng. För öfrigt var lilla
Lina en vacker flicka och förtjust i en lång hygglig karelare som
nyttjade pigues, hällor, gula handskar och käpp. Ofta hände, medan han
satt och spisade, att man hörde mamsell Lina gnola: "Det är den största
sorg, som jorden månde bära, att" etc. etc. Ändtligen slutade saken så,
att karelaren, (eller rättare förtjusningen) reser bort; ty han blir
lagsökt af pappa sedan krediten tagit slut. Mamsell Lina blef
öfvergifven och gifte sig slutligen med en fändrik, som rest hem på
permission och som sedan fann för godt att blifva hemma och ärfva
svärfars gamla ruckel, tältsängarne, de brokiga sängkläderna, de
söndriga och rankiga borden och stolarne, ett upplag af gamla pulpeter,
utom alla andra dyrbarheter, samt framför allt salig svärfars
ekonomie-mästareskap, och konsten derjemte att med besked kunna
debitera alla dem, som framdeles kunde komma att logera hos vår
fändrik, likasom härtills kära svärfar det gjort.

Hos Surstedts bjöd jag i alla fall till att visa mig nöjd och
framsläpade der nära 4 år, eller till dess jag dimitterades till
universitetet. Herrskapet Surstedt och jag åtskiljdes som goda vänner,
och fändriken, som var något hederligare än jag trodde, gaf mig till
och med litet respenningar. Lina hade nemligen tutat honom i öronen,
att jag ämnade bli prest, och hade knappa tillgångar; hvarföre
fändriken, som hade särdeles aktning för prestaståndet, begåfvade mig
med en skänk på tio banko, som kommo mig väl till pass.

Mina trägna studier gjorde, att jag med heder genomgick min första
examen vid universitetet, och det dröjde ej länge derefter, innan jag
omfamnades af de mina.



Sjette Kapitlet.


    "Sakta hör jag dörren knarra,
    Och en ljusklar blick mig slår;
    Tår och löje än der darra
    Ifrån morgondrömmars år."

Jag anträdde således min hemresa, såsom välbeställd student. Vid mitt
inträde i rummet hos mamma Segerman lyste glädjen från alla håll; mina
berättelser väckte intresse. Mamma dukade och fejade; men Johanna
gladdes mest åt min återkomst. För henne meddelade jag allt hvad jag
sagt och hört; hon log åt mina infall, tårades åt min smärta, deltog
uti mina intryck. Hon sade slutligen att hon alltid skulle innerligt
hålla af mig, och huru lyckligt föreställde jag mig icke då att mitt
lif skulle blifva.

Dagar, veckor och månader förflöto med snabb och ilande fart. Denna tid
var den sällaste jag någonsin erfarit: jag var omgifven af moderlig
ömhet, bevakad af ett systerligt öga. Johanna, jag måste tillstå det,
var min första tanke om morgonen, min sista om aftonen.

Hvilken ljuf känsla måtte det icke vara, att med sin blotta blick
fängsla hjertan och låta en annan känna en försmak af himmelen. Ack!
hvilken fördel är det ej, att vara skön! Sannt är, att denna fordel kan
missbrukas, sin egare eller egarinna till skada, men den måste dock i
alla tider betraktas såsom ett litet kapital: ty skönheten är det
verksammaste rekommendationsbref man kan föra med sig på resan genom
lifvet; ehuru det måste anmärkas, att de sköna spela ett både högre och
farligare spel än andra. Ty af en vacker yta fordrar man ett lika
vackert inre. Men Johanna var icke allenast skön; hon var äfven den
renaste dygdens infattning. Hvarje leende var ett qvickt infall, hvarje
blick en god gerning. Allt -- allt andades frid och lugn. -- Ack, om
jag -- -- men kan jag väl någonsin hoppas att få ega en sådan klenod?
Jag, en fattig student! -- Man reflekterar ganska litet öfver denna
benämning; men det är likväl, i få ord sagdt, en egen belägenhet att
vara student, och fattig. Under den tid man sträfvar att göra själen
rik, sjunker man allt mer ner i djupet af materiella bekymmer. Försynen
har fästat blyvigter vid ungdomshoppets bevingade fötter, för att
hindra dem att flyga för högt, och den enda trösten är, att de sitta
qvar. Vid blotta tanken att förtörna mamma Segerman, förlorade jag
modet och vågade icke yppa min tanke. Hoppet och ovissheten voro för
mig ljufvare än säkerhetens smärtsamma bestämdhet.

Mamma Segerman och Johanna blefvo bjudna på julgröt till pastor M----n.
Såsom medlem af familjen ihogkomms äfven jag. Qvällen förflöt
glädtigare än man kunnat förmoda. Sällskapet var ej talrikt, men
trefligt; och okonstladt gick allt till. Adjunkten tycktes vara
särdeles väl upptagen i huset, och Dora, pastorns enda dotter, egnade
mycken uppmärksamhet åt honom. Han erhöll en mängd julklappar af allt
hvad som kan prydas med tapisserisöm i sefirgarn och perlor. Ibland
annat fick han en rökmössa med en stor perltoffs i nacken. "Rätt vacker
och skön, min goda Dora!" sade adjunkten -- "men bönderne kunna tro,
att jag blifvit lindansare, om de se mig nyttja en sådan." Dora
skrattade och påstod, att den klädde honom rätt väl; men pastorskan
tycktes taga humör, så mycket försvarade hon rökmössan. Vidare fick
adjunkten en resväska, och en mängd andra granna saker. Sist kom ett
pakett, som innehöll en kyrkohandbok, med permar af perlstim,
föreställande ett kors, en kalk, en bok och deröfver en hvit dufva.
"Tack, hjertlig tack, Dora!" sade han, och såg på henne glad och rörd
tillika. Boken betraktades närmare, och man fann vigselformuläret
sednast vara vidrördt, och troligen äfven genomläst, emedan ett nytt
veck ännu fanns på bladet. Öfver Doras flit, höll pastorskan ett
hugneligt loftal. "Dora är en enkel, okonstlad, anspråkslös flicka, en
dugtig flicka i köket och i väfstolen, en verklig kandidatska till
presthustru på landet. Jag önskade se henne lycklig i en god mans
armar, ty hon har tillika ett ömt och ädelt hjerta, och hyllar sin
moders grundsatser." Ändtligen kora den frågan, när adjunkten tänkte
taga pastoralexamen. "Jag har verkligen icke tänkt derpå," svarade han
blygsamt, "utan byggt hela min framtid på en komministratur." --
Pastoralexamen borde ändå tagas, mente pastorskan; ty ehuru Dora nog är
nöjd att vara anten adjunkts- eller komminister-hustru på landet, så
"Ack, hvad mamma gör sig mycket bekymmer," inföll Dora; "har man hört
sådant prat. -- Nej Elias! jag håller nog af dig och är nöjd utan något
pastorat. Vi komma nog, med Guds hjelp, tillrätta, bara vi uppriktigt
hålla af hvarandra;" -- dertill lades ja! och föräldrarnes välsignelse,
och det unga paret förlofvades. Gratulationerne börjades af pastorn
sjelf med dessa ord: "jag tycker om dig för din flit och rättrådighet,
min kära bror, och värderar du detta, så emottager du min dotter till
julklapp!"

Julhelgen hade just blifvit firad till slut, då jag erhöll bref ifrån
prosten E... med anbud att emottaga en informatorsbeställning i hans
hus. Detta inbjudningsbref hade jag emottagit med synnerligt välbehag,
om ej fruktan att imellertid förlora min barndoms ledsagarinna
kommit imellan. Mamma Segerman ansåg tillbudet som en lycka för
mig, hvilket ofördröjeligen borde emottagas; men Johanna lät mig
förstå, att hon vid min afresa skulle förlora sin högsta trefnad, sitt
lifs glädje, sitt allt.

Jag sjelf, ehuru skakad af farhågan för förestående ledsamheter,
tröstade henne gladt med hennes egna ord:

    "Som en bölja
    med den andra,
    Så vi följa
    må hvarandra."



Sjunde Kapitlet.


    "Jag måste ju ila ur fadernehyddan,
    Ila ur barndomsdalen och friden;
    O, hvar skall jag finna min hamn?"

På det nya årets första dagar, begaf jag mig åstad. Jag var hvad man
kallar en fattig kandidat af lifvet, sliten af önskningar, af
förhoppningar, af ovisshet om fröjder och qval. I en sådan
sinnesstämning gör hvarje menniska, som man möter, ett eget intryck.
Vägen var ej särdeles lång; men skjutsombytena voro ändock så många,
att man kunde finna ett eget nöje i sina kamrater: skjutspojkarne.
Många af dem hade ock sina åsigter i politiken, och följde med sin tid,
så mycket som en villig häst och släda det tillät. Men stundom hände
att, under det de talade om åtskilliga stora och beskedliga herrar, och
de drickspenningar de af dem erhållit, de glömde att påminna sina tröga
hästar, hvilken påminnelse dock stundom skedde medelst obarmhertiga
ryckningar i tyglarne, hvarvid hästarne tvingades att resa sig på två
ben, då fyra imellertid synes vara det minsta, hvarmed dessa djur kunna
draga sig fram i verlden.

Ändtligen anlände jag till prostgården, kl. 4 eftermiddagen, på tredje
dagen af min resa. Välkomsthälsningarne voro hvarken varma eller kalla,
utan af den gyllene mellansorten; för öfrigt såg der hvarken trefligt
eller otrefligt ut i prostgården, endast fundersamt. Huset var gammalt
och indeladt i stuga, gästkammare och handkammare, hvartill prosten
låtit bygga ett par gafvelrum på hvardera ändan å vinden; detta
utgjorde hela åbyggnaden på denna sidan om gården. Den stora stugan var
i den gamla enkla stilen. Uti en väldig spisel, som om sommaren pryddes
med björklöf och med en utkrusad krans af ängsblomma och blåklockor,
lågade -- ty nu var det vinter -- en brasa af sprakande ved. Sanningen
att säga var rummet just icke synnerligen väl konditioneradt. I ena
ändan stod en klocka, hvars fodral i det närmaste hade utseende af en
holländare med sitt tjocka hufvud och stora underlif, och längs ena
väggen stod en lång soffa, klädd med vackert hemväfvet, blårandigt
bomullstyg. Midt på väggen hängde en spegel med förgylld ram och
glasmålning, föreställande en Vestal med blå kjortel och tegelröd
slöja. Framför ena fenstret stod en väfstol af gamla sorten, och i en
vrå ett skrifbord, vid hvilket prosten sjelf hade sin plats, när han
författade eller afskref sina predikningar. Hans bibliothek, som
utgjorde en samling af pergamentsklädda folianter, var inklämdt i
gästkammaren, och rördes sällan derifrån; hvilket man också kunde märka
af dammet, som till en tums tjocklek betäckte de vördiga volumerna.
Mig, fattig gosse, förestod nu att egna all uppmärksamhet åt
hvardagslifvets små egenheter och att göra mig tåld af alla.

Med en viss högaktning betraktade jag min blifvande principal, och
trodde mig redan af hans bemötande kunna se, att han fullkomligt
förtjenade densamma. Att sluta af prostinnans sätt att emottaga mig,
måste jag hafva vunnit nåd för hennes ögon. "Välkommen herr Hamster!"
sade hon, "välkommen i vårt hus. Min lilla 'Trogen' -- så kallar jag
min allrasom sötaste knähund -- har nog spått fremmande i dag: ja har
han så, han är för rolig den kanaljen. När han spår fremmande eller
resande, så sitter han ute på förstugubron och lyssnar och tittar åt
gärdet, ja den lilla söta 'Trogen!' -- Herr Hamster kan aldrig göra sig
ett begrepp om hans förstånd, fast han ser så tårögd ut; men det härrör
af en svår halssjuka. Ack! ni må tro min ångest, mitt lidande dessa
tider. Min syster förlorade sin åtta års gamla flicka för fyra veckor
sedan, och vid samma tid var äfven min 'Trogen' ganska svårt angripen
af sin halssjuka, och jag bekänner, att jag sörjde af fruktan att
förlora honom, mera än min syster sitt barn; ty jag är fullkomligt så
hundkär som barnkär. Mal kaffe för lefvande lifvet, Kaisa Lena," sade
prostinnan och satte sig i rörelse, "ty nu skall just en kopp kaffe
smaka bra. Stig in herr Hamster -- pappa! stig in -- bed barnen komma
ned och hälsa på magistern." Och nu fördes jag in i förmaket, det vill
säga ett rum, der man ej vanligen bodde, och som i hvardagslag
begagnades blott när man bakade, då brödet derinne fick stå att gäsa;
eljest stod det städadt och förmörkadt af de styfva hemväfda
nettelduksgardinerne, och med sin kinesiska blomsterkruka midt under
spegeln, som åter i sin tur hade att bakom sig förvara alla
notifikationslappar och sorgbref. Soffan var gammalmodig med
inåtsvängda gaflar och klädd med ett lysande grönrandigt möbeltyg, som
aldrig skådade dagens ljus oftare än vid jul. Så snart vi druckit
kaffe, gick gumman ut och lät ej se sig på mycket länge, emedan hon i
hast måst baka rån, sedan sockerskorporne tagit slut. Till qvällen
kommo några främmande från grannskapet. Sådane voro alltid välkomna.
Prostinnan anrättade allt så rundeligen; det nästan såg ut, som hon
ansett sina gäster för skeppsbrutna, hvilka ej ätit på någon månad.
Bordet svigtade under sin börda och prostinnan hade den lilla ovanan
att truga mat i folk i all sköns välmening; och den som åt dugtigt
gjorde den goda gumman mycken glädje och en heder åt hennes kokkonst,
något som prosten sedan fick höra omtalas hela veckan.

Prosten E----s lif var enformigt, men fridfullt. Vanligen steg han upp
om morgnarne kl. 4 och väckte upp folket, hvarefter han stoppade sin
stora silfverbeslagna sjöskumspipa, en gåfva under hans adjunktstid af
skriftebarnen. Då komministern eller länsmannen kommo på besök,
öppnades alltid brädspelet och då sutto prosten och hans gäst ifrän kl.
6 till 10 och hamrade, hvilket skedde rätt ljudeligt, emedan spelbordet
ej var fodradt med kläde, utan endast måladt med ljusblå botten samt
svarta och röda uddar.

Hos de unga damerna hade jag god fides. Ibland fick jag heta ett
beskedligt nöt, ibland en qvick kanalje. Alla titlar ansåg jag
imellertid lika. Att vara menniska är första vilkoret, och sedan detta
är uppfylldt, är det först tillåtet att vara antingen ett snille eller
ett dumhufvud. När herrskapet var bortbjudet fick jag alltid följa med:
jag saknades aldrig uti familjen.

Af döttrarne i huset hette den äldre Beat Sofi, var sexton år och
egde en imponerande figur. Längden var försvarlig: på näsan märktes
en liten rodnad, som imellertid tagit sig bättre ut, om den funnit
plats på läpparne. Pannans lugn stördes icke af de ögonblickliga
sinnesrörelserna. Själens grundegenskaper höll hon helt och hållet
förborgade. Den andra i ordningen, Lotta, om fjorton år, var en qvick
och liflig själ och lofvade att bli en god och intagande flicka. Nöjen
af alla slag egde rum härstädes, ehuru i icke stor skala. Detta oaktadt
förflöt ingen dag utan att jag tänkte på min Johanna, henne som alla
beundrade. Huru skulle jag icke vid min hemkomst finna henne utbildad
till ett ideal af fullkomlighet, tänkte jag! Hennes sätt är säkert lika
oskuldsfullt och värdigt som alltid. Hvilken glans lyser ej i hennes
blick, hvilken klang i hvarje ord, hvilket oefterhärmligt behag i
hvarje åtbörd! -- I hennes närvaro log hela verlden emot mig uti
morgonens glans. Huru hastigt ilade ej den tid, jag fick dela med
henne, och huru tomt kännes ej lifvet nu, när jag är skild ifrån henne!

Huru enformigt, huru enstafvigt blir det icke, när man ej är rätt
belåten. Konversationen, som ej allenast är en rättighet, utan ock en
skyldighet, bevisar ibland en tafatthet som är öfver all beskrifning.
Jag har mången gång erfarit, att just under bemödandet att inleda en
konversation, som icke vore tråkig, en oöfvervinnerlig stelhet
bemägtigat sig mitt talredskap. Först begynnes hostningen, hvarmed man
banar vägen och ändtligen höres knarrandet af konversationsdörrns
öppnande:

-- Huru befinner sig min herre i denna värma?

-- Så der, å ja, går väl an.

-- Det är grufligt hvad det är hett inne.

-- Det är fasligt kallt derute i dag.

-- Ack, om det skulle komma litet regn; det vore behöfligt.

-- Det var ett oerhördt yrväder, som aldrig vill taga slut, o.s.v.

Alla dessa ord och tankar om helsa, väderlek, värma och köld, med flere
dylika högvigtiga ämnen, beledsagas vanligen af bemödanden att pelsa på
dem en mängd långa fraser, så att det åtminstone till det yttre ser ut,
som om lifligheten vore vid sin middagshöjd.

Sålunda tillgick det äfven bland min närvarande omgifning, under det
den ena dagen räckte den andra handen. Härunder tycktes dock en hvar,
åtminstone till det yttre, vara nöjd, och jag så med. Men inom mig
tänkte jag:

    Min barndomsbygd, min moders hus,
    Ack, mina fromma lekars hem
    Af älskade gestalter fullt,
    Jag längtar åter bort till dem.



Åttonde Kapitlet.


    "O jord! med dina berg och gröna dalar,
    Som många sekler på din hjessa bär.
    Allting hos dig om herrlig ungdom talar,
    Med hvarje vår du än densamma är,
    Och lockarna med friska blommor kröner,
    Omhägnad mildt af alla verldars Far;
    Och huldrikt än du gifver dina söner
    De skatter, du uti ditt sköte har."

Vintren förflöt småningom. Jorden började ikläda sig den för ögat så
behagliga sommarskruden och endast här och der vid gärdesgårdarne låg
ännu qvar några trasor af dess utslitna hvita snötäcke. Liksom njutande
af sin återvunna frihet, dansade bäckar och floder, fullare och gladare
än någonsin, i tusende bugter öfver fälten. Allt andades lif och fröjd
och "i menniskans hjerta vakna lefnadslust och mod och hopp", såsom
skalden sjunger. Hos prosten E... var allt i ordning till firandet af
första maj, som utgör den egentliga nyårsdagen i presthus. Beställsam
vandrade den trefliga husmodern omkring, åtföljd af den tårögde
"Trogen," aftorkade minsta stoft från möblerne och tillsåg att allt
gick ordentligt till i köket. I sitt embetsrum såg man gubben prosten,
med sitt försilfrade hår, sysselsatt med -- författandet af en
predikan, förmodar läsaren? Nej, icke denna gång. Han hade äfven sinne
för denna verldens fröjder och trodde att ett rätt begagnande af dem,
mången gång äfven kunde förädla själen. Med ungdomsminnen i hjertat och
fridens leende kring läpparne, stod han der och -- brygde en bål
punsch.

Beat Sofi, den sextonåriga dottren, prydde bordet, som stod dukadt i
salen, med grönt gräs samt blå och hvita sippor. Allt syntes så
festligt, och trefligt skulle det blifva, mente Beat Sofi, ehuru
gästerna ingalunda blefvo talrika. Just som hon lade de sista blommorna
kring den midtpå bordet smakfullt brutna servietten, hördes en klatsch
och bullret af en schäs, som stannade vid trappan.

Länge hade Beat Sofis blickar hvilat utåt landsvägen, som gick alldeles
förbi gården. Nu ilade hon ut och emottog i öppna armar den ankommande,
en ung man, som skulle blifva adjunkt i huset och för länge sedan var
utsedd till Beat Sofis försörjare. Föräldrarne blandade sina
välkomsthelsningar med hennes och man läste återseendets glädje i allas
ansigten.

Snart såg man det lilla sällskapet församladt kring middagsbordet.
Ehuru litet det förra, och ehuru tarfligt det sednare var, kunde dock
säkerligen intet af de många ståtliga samqväm och läckra måltider,
hvarmed denna dag firades, kryddas af en renare sällhet, än detta.
Muntra samtal och hjertliga välgångsskålar utbyttes. Man drack icke
allenast märg i benen, man insög äfven nytt lif i sinnet genom
växlandet af glada, fridfulla tankar. Prostens skämt framkallade mången
ny ros på Beat Sofis kind, då han för den nya gästen beskref, huru hon
varit bestyrsam, medan hon väntade Alfred, så hette den lyckliga
fästmannen.

Sedan bordet var afdukadt och Beat Sofi således ledig, samt under det
prosten tog sig en middagslur, gingo de unga arm i arm för att andas
den friska vårluften. Gumman följde dem ut igenom farstugudörren och
nickade åt dem ett fryntligt farväl, under det deras gestalter med
elastiska steg försvunno i den höga furuskogen, som sträckte sig ned
mot en liten insjö, på andra sidan omgifven af löfträn, hvilka dock
ännu stodo bruna och bladlösa. "Aldrig finns ett par mera passande för
hvarandra", hviskade modren -- och klara tårar perlade i hennes öga,
vid tanken på den lycka, hon i framtiden såg omgifva dottren -- "utom
min Lars och jag," tillade hon, och minnet af egen sällhet öfvergjöt
den åldrigas drag med ungdomligt lif.

Lång och ljuf var de ungas vandring. Många ord vexlades ej under vägen,
och de behöfde ej heller tala. Foglarne, som lifvade skogen med
jublande sånger, tycktes gifva språk åt deras känslor. Det uppspirande
gräset, de späda sippornas doft, allt syntes dem vara bilder af deras
unga hjertans förhoppningar. "Hvad de tänkte vet Freija och skalden det
vet" -- och jag som älskar, jag vet det väl jag! --

Men jag skulle väl ej alltid blifva endast ett vittne till andras
lycka. Tiden förflöt så, att jag åter borde fortsätta mina studier. Jag
lemnade derföre mitt goda prostherrskap jemte mina tvenne elever,
prostens yngsta söner, Lars och Henrik -- om hvilka jag icke förut
nämnt det ringaste, emedan desse icke äro några framstående personer i
min berättelse -- och begaf mig åter hem till mamma Segerman, för att
hos henne rasta någon tid och derefter med förökad kassa anträda resan
till akademien.



Nionde Kapitlet.


    "Flicka! jag bjuder dig blygt
    de ungdomliga tonernes hyllning.
    Leende flicka! för dig,
    glömmer jag himmel och jord."

Då jag nu åter hemkom och fick se min barndomskamrat, min jungfruligt
uppblomstrande Johanna, vaknade hos mig en egen känsla; men det var ej
densamma, som jag så ofta rönt vid åsynen af en älskvärd flicka. Det
var ett barndomsminne, hvilket tid efter annan legat doldt i hjertats
innersta. Från en späd, outslagen knopp hade hon nu utbildat sig till
en full blomma, som berusade mig med den ljufvaste doft. Huru ofta
under min bortavaro föresväfvade hon mig icke under fantasiens irrande
utflygter, huru ofta kändes icke hos mig den lifligaste längtan att
återse henne! Men denna bild och denna längtan voro endast såsom matta
kornblixtar, jemnförda med solens herrligt skinande bloss. De lemnade
intet spår efter sig och voro icke nog starka att oafvändt fängsla
sinnet vid det kära föremålet. Men nu, vid fulla åsynen af den herrliga
himlabilden, betogs jag helt och hållet af denna underbara,
oförklarliga känsla, denna saliga, namnlösa oro, som alltid är den
första kärlekens förelöpare.

Ju mer jag bemödade mig att bibehålla den vanliga fattningen, ju
förlägnare och tafattare fann jag mig blifva, tills jag ändtligen, då
känslans pokal blifvit allt för rågad, omfattade ett gynnande tillfälle
att göra min kärleksförklaring och tillika tillkännagifva min böjelse
att vilja söka min framtida utkomst genom att studera mensklighetens
elände och blifva läkare.

"Min goda Johanna -- började jag -- jag har högt och uteslutande älskat
dig ifrån min spädaste barndom; mina tankar hafva troligen icke varit
fremmande för dig, ehuru jag hittills undvikit att yppa min kärlek för
dig, innan jag hunnit stadga och utsigt att försköna dina dagar, såsom
jag det önskar och dina dygder förtjena. Jag tror, att den som nedlagt
känslor och begär hos menniskan, han som sjelf är idel godhet och
kärlek, icke skall vredgas öfver en böjelse, som ursprungligen leder
sin upprinnelse från honom sjelf. -- Du har hört min önskan -- vill du
dela den?"

Vid denna fråga framträngde tårar, klarare än daggens droppar, i det
hon framstammade:

    "Stiftade moder ej lag --
    Evigt jag vore då din."

"Jag har lofvat min mor att aldrig tillhöra dig; lofva mig att icke
göra henne någon fråga derom: hon säger sig hafva sina skäl dertill,
och det vore endast att öka bitterheten af hennes dagar."

Jag anade något ondt; men högaktande för mycket den, hvilken jag var så
mycken erkänsla skyldig, tryckte jag vänskapens och kärlekens första
kyss på hennes läppar ech tänkte vid mig sjelf:

    Nu som en rök försvunnen
    Är hoppets barnsliga vårdröm;
    Liksom en dimma du sjönk
    Gryning af kärlek och sällhet.
    Farväl, för alltid farväl!
    Skönaste ynglinga-dröm. --

Att på allt sätt söka qväfva en låga, som tillvexte med hvarje timma,
att använda hela kraften af min öfvertygelse, för att uppfylla det
löfte, jag gifvit henne, sådan var den dubbla pligt, som Johanna hade
ålagt mig. Men vid nogare eftersinnande tänkte jag överträda mitt löfte
och ovillkorligt bönfalla hos min fostermor om Johannas hand. Mitt
beslut var fast och oåterkalleligt fattadt: jag skulle af mamma
Segerman sjelf blifva förvissad om Johannas hand. Ty huru ofta är det
ej just vid nedgången, som solen genombryter töcknet, för att omstråla
oss med sitt ljufvaste sken. Alltså yppade jag för mamma Segerman min
outsläckliga kärlek till Johanna och anhöll på det enträgnaste om
hennes bifall, med löfte att alltid forblifva Johanna värdig.

Min son -- sade gumman -- du har hunnit till en stadgad ålder. Du är
redan man, och jag måste nu uppfylla mitt löfte till din rätta mor, i
det jag gör dig bekant med henne, hennes lidanden och öden.



Tionde Kapitlet.


    "Af hvad jorden oss beskär
    Kärleken det bästa är,
    Säga jublande med löje
    Menskobarnen jemnt ändå." --

    "Att din kärlek, arma jord,
    Dock är blott en lögn, ett mord,
    Som till frukt bär qval beständigt --
    Säg, hur skall man det förstå?"

Kaptenskan Segerman begynte: "Jag hade en vän -- hon var det ifrån den
tid, då i vänskapen ännu ligger något af passion, då man svärmar i
vänskap, likasom man vid en mer framskriden ålder svärmar i kärlek. --
Således icke en af dessa förbindelser, som knytes i mognare år, der
sympatierna oftast bero af gemensamma intressen och bilda ett slags
bolag: vänskap med lika inkomst och lika utdelning, der den enas aktier
äro bestämda att stödja krediten af den andras. Min vän dog vid
tjugufyra års ålder. På sin dödssäng hade hon förordnat mig att taga
vården om hennes efterlemnade bo. När jag anlände till stället, hade
man ännu icke hunnit undanrödja spåren af den dagen förut för sig
gångna begrafningen. De för fenstren uppfastade hvita lakanen flägtade
af och an i den ljumma sommarvinden, blommorna hängde med halfvissnade
hufvuden öfver alabaster-vaserna, och golfvet derinne var beströdt med
granris, ty Finland har inga cypresser; det lånar sina dödsinsignier
från granen. Men ingen bitter klagan skar mitt öra; ingen fullgråten
näsduk var kastad på någon af de enkla trädsofforna; intet kunde
märkas, som bar spår af afskedets tår; ingen lukt af döfvande
medikamenter lät ana tillvaron af en sorg, som vill stjäla sig undan
medvetandet af sig sjelf. Min vän dog ogift och efterlemnade hvad jag
här nedan skall omnämna. Jag skred till fullgörandet af mitt uppdrag
och bröt förseglingen på den aflidnas chiffonnier. Jag öppnade den med
ungefär samma känsla, som man öppnar dörren till ett grafkapell. Allt
derinne talade till mig om förgängelse och minne. Jag trädde inom det
område, som den aflidna haft hemligast och heligast och tyckte mig
känna en rysning, lik den man erfar, då man stiger ner i en grift. --
Den första lådan jag utdrog, innehöll minnen från min väns första
kärlek -- ett par pressade förgät-mig-ej, sammanknutna med ett grönt
sidenband, och en pappersrimsa, på hvilken en vacker handstil i tysta
drömmerier tecknat, ibland annat, äfven hennes namn som nu var död,
m.m. -- allt ordnadt med den omsorg, som minnet egnar sina reliker.
Dessa kärlekens leksaker egde i sig en slags historia, åskådlig, men
död, talande, men med stämman af en vålnad. I andra lådan, hvad låg
der? Ack! bilden af ett helt misslyckadt lif. -- Huru många misslyckade
förhoppningar, huru mycket inre missnöje, huru mycket tyst
sjelfogillande fanns ej tecknadt på det inneliggande papperet? Minnena
uti den första lådan voro de af en barnsligt blyg kärlek, på hvars
vingar ännu oskuldens doft hvilar qvar -- men dessa -- --. Och denna
min vän hade ändå en natur, rikare begåfvad än vanligt, som sålunda
gick vilse om sin bestämmelse och förirrade sig på en bana, som
förkortade hennes lif. I andra lådan fanns endast ett papper
innehållande detta:"

        "Min egen ungdom ack! hur ville jag ej njuta
        Dess frid och hopp och oskuld om igen.
        Hos samma Gud min lefnadsafton sluta,
        Som var mitt hopp uti begynnelsen!"

    Min trogna vän!

    Emedan allt visar att mitt slut nalkas, vill jag, inan de lidande
    händerna öfvergå till förgängelsens stoft, samla de få krafter, som
    ännu äro öfriga, för att tala till ditt hjerta.

    Om du kände min fridsstörare, såsom du känner hans nedbrytande
    våld; om du kände hans namn, såsom du känner min besegrares
    öfvermagt -- för dig kunde då ej mitt lidande vara likgiltigt.
    Dyra barndomsvän! huru olikartade föremål framstå ej på vår bana?
    -- förförelsen, sorgerna och lidandet hvimla om hvarandra; de
    söka oinskränkt befalla, och smygande innästla de sig! Huru litet
    kunde jag beräkna de öden jag kallades till! Hvem tror ej, att jag
    sväfvat i ett jemnt sällhetsrus! Allt bär sken af, att jag följt
    sinlighetens förförande blomsterhöljda stig. Endast du skall känna
    min hemlighet; mottag den i ditt sköte jemte min son, och låt
    grafven gömma allt om mig, i den stund trenne skoflar mull bevittna
    att jag lidit ut.

        "Hvad fann jag? -- skuggor!
        och hvad vann jag? -- lögn!"

    Du är redan sjelf mor; jag känner din uppoffrande godhet, ditt
    omdömes mildhet: och glöm ej, att ädelmod och välgörenhet strö
    blommor på mödornas bana! Huru gerna ville jag ej tala vid dig för
    att emottaga en lugnande skärf af förlåtelse på vanmagtens och
    smärtans hårda bädd; men då ödet nekar mig denna lycka, vill jag
    begagna de få stunder, jag förmår, för att lemna dig några blad af
    mitt inres historia.

    Jag vill göra dig bekant med en hjertlös, fåfäng karl, som
    härstammade från en obemedlad familj. Han hade studerat och
    blef sedan militär samt förvärfvade sig genom sin raskhet, sin
    oforvägenhet och sitt öppna, ungdomsglada väsen sina höga förmäns
    förtroende. Snart blef denna unga man, om tjuguåtta år, som med
    ofvannämnda goda egenskaper dock förenade en viss envishet, man
    kunde nästan säga oböjlighet i lynnet, omtyckt af alla och till och
    med general-en-chef hade förklarat, att han borde bli kapten, innan
    han anträdda återresan till fäderneslandet. Ryktet hade föregått
    honom och bland annat vetat förtälja, att han var den knipslugaste
    och lyckligaste fruntimmerspratare, som ännu svängt sig i en
    salong. När han nu kom hem, rodnade också de unga fromma tärnorna
    alltid vid den minsta skymten af den unga krigarn. Alltid hade han,
    det visste de så väl, någon rolig artighet att säga dem, som nog i
    alla fall skulle jaga blodet till kinden, eller ett gladt upptåg
    att berätta, som pröfvade deras skrattmusklers återhållsamhet i de
    allvarliga matronornas närvaro. Alla ansågo de honom visst för den
    allraflygtigaste och i sina tycken mest ostadige; men sådant har
    i alla tider långt ifrån att utgöra något hinder, fastmer snarare
    varit gynnsamt för en älskares framsteg. En hvar tror så gerna det
    bästa om sig, och ju otroligare segren är, dessto mera lysande blir
    den ju äfven. Denna Adonis vistades ett par år i hembygden. Han
    erfor, att vår familj var nära bekant med hans egen och skyndade
    med mera brådska, än man af honom kunde vänta, att hos oss aflägga
    besök, hvilka tätt och ofta förnyades. Efter denna tid bemärkte
    man också en väsendtlig förändring i hans sinnesstämning och
    uppförande. Han blef mera fåtalig och sluten inom sig sjelf. Som
    nu dessa betänkliga symptomer, allt sedan Adam i paradisets lunder
    svärmade för sitt drömda ideal, ledt till samma resultat, så kan du
    lätt gissa, huru det var fatt med honom. Det var barndomskamraten
    han hade återsett, den han för längesedan svurit evig trohet. Det
    syntes först, att det icke var endast fröjd och hopp, som uttalade
    sig i den unga mannens blick; det låg i den en plågsam känsla, en
    oro, som syntes tvilling med hans glädje och som uppvexte, lik
    taggarne och rosen, på samma gång och på samma stjelk. Nu skulle vi
    skiljas. Vår kärlek skulle ännu blifva en hemlighet. -- -- Det blef
    för honom ett tidsfördrif att leka med ett hjerta, som ett falskt
    sken förbländat, och sedan kasta bort det, krossadt och vanhelgadt.
    Du känner mina öden, du, den renaste, den ädlaste; -- du skall icke
    öfvergifva min son, min August, då du får veta min förförares namn.
    Kunde du höra de suckar, som sökt dig; kunde du föreställa dig
    hvad ånger och förebråelser äro smärtsamma, så skulle du beklaga
    mig. Jag kan ej öfverlefva denna afgrundssmärta, lefva öfvergifven
    af den, jag så högt älskade, öfverlemnad åt vanäran, föraktet och
    förtvillan. Skall jag dock kunna fortfara att älska den, som hånat
    min outplånliga kärlek och röfvat ifrån mig den enda sällhet, jag
    eftertraktat, den, att vara min fattige faders stöd? -- Nej! det
    kan jag icke, -- heldre tusen gånger dö, ty lifvet eger ju ej mer
    något värde.

    Så snart jag hade meddelat min förförare mitt öde, utbad han sig af
    mig löftet att icke blifva röjd, på det han ännu framdeles skulle
    kunna flyga från blomma till blomma. Jag lofvade honom det, och
    detta löfte har jag hållit till denna stund, då jag är skyldig
    tänka på min son, hvilken ännu ej var till förr än _han, Kapten
    Segerman_, var förenad med dig. Segerman är således orsaken till,
    att min August är faderlös. Jag var fattig, du rik. Han tänkte
    genom rikedomens magt tysta samvetets röst. Jag förlät honom och
    beslöt att ensam lida. Nattens ro förflöt under tårars ymniga
    svall. Min bön till Försynen var om sinnesstyrka att bära föraktets
    tunga börda, att befria min gamle fader ifrån medvetandet att hafva
    en så brottslig dotter, att förtaga hans syn, så att han ej skulle
    se min vanära, och hörseln, för att förhindra honom ifrån att åhöra
    smädarenas begabberi. Gud hörde mina innerliga böner. Han tog min
    fader till sig, innan han anade min olycka. Jag vakade vid hans
    sjukbädd och mottog hans sista faderliga välsignelse, såsom en, som
    aldrig felat. Min skildring af mina känslor skulle endast blifva
    matt; de kunna knappast tänkas.

    Sedan jag ombesörjt min faders jordfästning, trifdes jag icke mer
    ibland de vänner, som hittills omgifvit mig. Jag erkände inom mig
    min ovärdighet och älskade ostörd ensamhet; jag var ock ensam --
    ensam, lik det giftiga trädet i öknen. Jag öfvergaf fadershemmet,
    der inga anhöriga saknade mig, och flyttade nära invid stadens
    tull, der husen eller rättare kojorne, krypa uppför berget eller
    sjunka emot slätten, der allt blir lägre, trängre, armare, der
    staden tynar af mot landet, der gatan förlorar sig i landsvägen.
    Här bor små folket, här är armodets verld inom stadslifvet. Här,
    så godt som utanför staden, är en trång gränd och i den gränden
    ett litet hus, i hvilket ett gammalt par bor och hos dem får jag
    bo och vistas. Kunde du, min vän, rigta ditt synglas och upptäcka
    det stora betydelsefulla i det skenbart ringa; ty denna anmärkning
    gäller till någon del om detta par. Hustrun här var sextiosju år
    gammal då hon stod brud med sin lika gamla man. Och kan du tro,
    att den lille guden, som flyr så många par i de stora husen midt
    i staden, tagit sig husrum hos dessa gamle? Så är det likväl. Man
    och hustru älska hvarandra af allt hjerta. De hafva nu emottagit
    mig och älska mig, äfvensom min lilla August, rätt hjertligt.
    De gråta med mig och de glädjas med mig, då jag kan hafva någon
    gladare stund. Om dessa älskade gamla ej vore så fattiga, skulle
    de taga min August, ty de bevisa oss en ömhet som mot egna barn
    och hvilket är en förebild, att Gud är barmhertig. Deras goda
    vilja blir belönad af Den, som känner deras bristande förmåga. Om
    vinterqvällarne sitta de gamle och berätta mig sagor och händelser
    från forntiden, under det att flammorne från spiseln dansa fram
    och lysa upp det lilla hemmet. Om sommaren omgifves jag, utom af
    mina gamla, af solens majestät, månans milda glans, stjernornas
    pragt, morgonrodnadens hopp, aftonens lugn och källans klara
    spegel. Ofta sitter jag i de gamlas lilla trädgård: der står ett
    ensamt träd, samt en berså af halfnakna syrenqvistar, öfverdragna
    med spindelväf; Här skådar jag i närheten insjöns klara bölja. Men
    under allt detta är hjertat oroligt, som brusande hafsvågor. Ingen
    anar hvad jag lider, huru hjertat blöder: ingen räcker en skärf åt
    behofvet, ingen har öfverseende med den felande: alla sky den illa
    kända. Man anar ännu icke hvad jag lidit. Efter decenniers förlopp
    uppenbaras måhända först förfärande orättvisor. Familjeanseende och
    likgiltighet tillåta icke att forska efter, huruvida den felande
    fortgår på sin bana eller söker godtgöra sitt förhastade fel.
    Smädelsen och hämndbegäret täfla att kasta sina skoflar mull öfver
    de arma offren, som blifvit förtrampade och förkrossade af jordens
    mägtiga. Olyckliga offer, som lida i hemlighet, hvilkas tårar
    runnit, sedda endast af den Allseende!

        "Den lyckliga, hon vet ej hvad det är,
        Att ensam gå, en fridlös vålnad blifven
        I själens natt, och sjelf sig frukta der,
        Af menniskor och Gudar öfvergifven --

        "Hon vet ej hvad det är att vissnad stå,
        Utaf en yppig sommarverld omhviftad, --
        Att tyna, torkas och till aska gå,
        Utaf sin egen andedrägt förgiftad."

    Jag känner att lidandets mått snart är rågadt och jag emotser min
    stoftförvandling utan bäfvan, och min dödskamp med lugn.

    Denna lilla minnesbok, som ligger öppen, torde du förvara, tills
    min August fyller myndiga år, om han så länge lefver. Låt honom då
    läsa dess innehåll och inhemta hvad en värnlös oskuld lider och
    af mitt exempel lära att följa dygdens och sky brottets stig. --
    Slutligen, min vän: ställ ett enkelt träkors på min graf och lät
    derpå teckna dessa ord: "Gömdt är glömdt."

                                      Din i döden tillgifna vän,
                                          Mathilda Hamster.

Sedan jag genomläst detta bref, sade mamma Segerman: "Nu ser du att jag
uppfyllt mitt löfte i alla hänseenden, och önskar att du uppfyller
ditt: att alltid denna hemlighet stannar oss emellan. Vid den upptäckt,
som jag genom din aflidna moders bref, hvilket du nu läsit, erhöll,
flydde Segerman ifrån oss och har aldrig sedan låtit höra af sig. Axel
var då ett år yngre än du, och Johanna skådade dagens ljus tre månader
efter Segermans flykt."

Med huru tung känsla åhörde jag icke min mors lidande och min
fostermors uppoffrande ädelmod! Och jag bad Försynen om styrka att med
min vandel bäfva dem värdig, ehuru svår och slipprig än ynglingens
bana är.



Elfte Kapitlet.


    "Se solen, se solen, som höjde
    Sin strålande panna så gladt,
    Sjönk neder i molnenas natt
    Och dunkelt och matt
    Är rummet, der herrlig den dröjde;
    Men fast vi ej tänke derpå,
    Dess ljus oss omgifver ändå."

Tiden förflöt och jag måste resa till universitetet för att fullända
mina studier. Men hvad fröjd skulle väl lifvet äga, då min lefnads
skönaste drömm var förintad, då hoppet om ägandet af Johannas hand för
alltid var försvunnet! Det fordras en stor grad af styrka att
öfverlefva ett så smärtsamt slag.

När, i en kanske icke aflägsen framtid, den väna tjuguåriga flickan i
yr och glädtig sorglöshet vid sidan af en lycklig älskare kringfladdrar
dessa ställen, der jag nu med outsäglig smärta måste utandas mitt sista
smärtsamma farväl: må hon då, när lyckans sol på jungfrukinden
framkallar kärlekens blyga rosor, likväl då ett ögonblick stanna och
skänka en tanke åt barndomsvännen; må hon lära inse, att blott det
pröfvade trohetens guld är det äkta, och att ur natt och dimmor bryter
solen fram, oftast då vi minst vänta det!

Vid afskedets stund ingingo vi, i stället för ett kärleks- ett
vänskapsförbund. Den lofliga syskonkärleken skulle numera vara det enda
föreningsband oss imellan. Under första året, som jag vistades i Åbo,
fick jag bref om Johannas forlofning och derpå följande bröllop. Jag
fortsatte mina studier i läkarevetenskapen, och redan andra året af min
vistelse vid akademien fick jag underrättelse om mamma Segermans
inträffade död. Detta dödsfall smärtade mig otroligt. Jag önskade och
längtade beständigt att få besöka det fordom så lyckliga hemmet; men
sedan min fostermor var hädangången och min syster Johanna fästad genom
nya band, beslöt jag att förbida händelsernas gång.

Jag blef imellertid utexaminerad licentiat och var ganska välbehållen i
det gamla goda Åbo, der jag slog mig ned, och hvarest en och annan
afton förflöt i sällskap med kamraterna under glada tillställningar.
Mitt hittills varande lif hade till större delen förflutit bland glada,
goda menniskor, om ej just lekande, dock temligen lugnt. Utan bekymmer
är intet lif tänkbart. Men dessa hafva hos mig merendels haft sin rot i
passionernas mer eller mindre härjande stormar. Menniskans bittraste
lidande lärde jag nu att känna ej allenast berättelsevis, utan ansigte
mot ansigte. Man har svårt att tänka sig till hvilka förfärliga plågor
en läkare får vara vittne, ofta utan att med bästa vilja kunna hjelpa.
Jag känner lifligt: min glädje är lika yrande, som min sorg, mitt
deltagande är djupt. I medlidandets känsla ligger en kärlek förborgad,
och jag glömmer aldrig den jag en gång lärt mig att älska. Mången gång
är min glädje förbi vid den erinran, att jag intet förmådde till
lindring af de smärtor jag skådat. Hvad hafva de väl brutit, som
framsläpa en ofta ganska lång tillvarelse under ständig afsaknad af
lifvets på en gång dyrbaraste och mest värderade gåfva -- helsan? de
hvilkas lif icke är något lif? Så frågade jag mig redan som student, så
frågar jag mig ännu äfven midt i hvimlet af nöjen och förströelser, i
hvilka man så ofta inkastas. Det är ett af dessa "hvarföre" hvarpå man
förgäfves söker att finna ett förklarande "derföre," ett af dessa
"hvarföre," på hvilket "derfore" följer först der, hvarest ingen
sjukdom, ingen plåga mera finnes. Men hvarföre ger jag offentlighet åt
lidandet i det tysta? Ingen blir ju deraf varnad, ingen deraf hulpen.
Röres äfven något medlidsamt sinne af lidandet, så försvinner snart
denna rörelse af bättre känslor bland små bekymmer och bland dagens
flärd. Är det icke sannt? någon ödsligare känsla än den af ett
vanmägtigt medlidande finnes knappast. Den som stått vid ett älskadt
föremåls sjuksäng, vid en slocknande lifslåga, som man gerna ville åter
upplifva med hvarje uppoffring, den som stått der, så fattig med sin
sorg, sin förtviflan -- den förstår hvad jag menar och huru vanmägtigt
medlidandet är. De höga ridderliga karakterer, till hvilkas smärtor jag
varit ett stumt vittne, begära de intet medlidande, mottaga de det ej
om det bjudes? Åh ja! -- blott en falsk hederskänsla kan försmå
medlidandet och deltagandet. Sjélfva ordet _medlidande_ säger ju, att
den är en hög kristlig dygd. Att lida med dem, som lida, att djupt i
sin själ känna den smärta, som plågar en annan, är icke detta rent
kristligt? "Gråter med dem som gråta." Med dessa ord har ju vår
gudomlige frälsare adlat medlidandet.



Tolfte Kapitlet.


    "Nog ödets stämma ren sagt ut,
    Hvad länge varit dess beslut;
    Hon knutit andra band."

En afton vandrade jag ut till Öhmans villa, och som jag just skulle
tömma min kopp thé, slog mig en bekant på axeln i det han hälsade med
detta klingande: god afton bror!

Ah se, mjuka tjenare min heders bror; välkommen till Åbo! Gratulerar
dig bror Robert; det är icke utan ett visst intresse jag påminner mig
våra glada ungdomslekar. Nåh jag måste säga att du -- vare detta helt
opartiskt och rättvist bedömdt -- gjort ett lyckligt val af
ledsagarinna genom lifvet.

Rätt sagdt, min heders bror; och för att ytterligare öfvertyga dig
derom, så uppmanar jag dig att komma och hälsa på oss. Jag har Johanna
med mig och vi bo hos fru Indrén. Ämnar du fortfara att praktisera i
Åbo?

Ja, men jag vet ej huru länge. -- Men låtom oss nu dröja qvar här en
stund för att språka om både nytt och gammalt. Hör hit jungfru lilla,
tag in en flaska Monte bello! dess magiskt upplifvande nektar, min
bror, skall återföra oss till fordna tider, och kan väl något vara
angenämare, än att kasta en blick tillbaka på barndomshemmet och
påminna oss en mängd äfventyr, sedan de glada och äfventyrliga
studentdagarne. Vi sutto och språkade länge, aftonen förflöt hastigt
under muntra samtal och skämt, och det var temligen sent, när vi
lemnade Öhmans villa.

-- Blir du länge i vårt trefliga, industriella och redbara Åbo?
-- Tre eller högst fyra dagar -- svarade possessionaten Robert. Finner
du dig böjd att se och råka din gamla barndomkamrat, min Johanna, så
kom ihåg: icke långt uppskof! det kan ock hända att vi resa inom ett
par dagar. God natt bror!

Det var en af de skönaste aftnar man vill önska sig. Månan lyste min
väg och den ljufva aftonluften, uppfylld af de blommande trädens ångor,
flägtade emot mig en svalka. Jag anställde reflexioner öfver mitt sätt
att vara och fann mig ingenting mindre än artig; ehuru jag sannerligen
nödgas beundra den sjelfbeherrskning, hvarmed jag tyglade både missnöje
och otålighet, midt under det jag tänkte på de motsatta banor, som han
och jag vandrade genom lifvet. Utom det att han alltid varit lyckans
skötebarn och en så kallad goddagspilt, hade han äfven beröfvat mig min
barndoms leksyster -- ty det skall, oaktadt jag aldrig skulle fått äga
henne, alltid vara smärtsamt att veta henne i en annans famn. Man kan
ej nog förvåna sig, att ödet kastat en sådan klenod i denne mans armar
-- -- en flicka med så utmärkt uppfostran, med bildning likaså ovanlig,
som hennes kunskaper voro grundliga, behaglig, god, snillrik och
intagande samt i sitt umgänge enkel och okonstlad. Denna jemförelse
emellan mig och honom var påkostande.

Med tanken på flit och kommande tider, vandrade jag fram åt
Nikolaitorget, då jag varsnade en flicka, som går framför mig, liksom
hon blifvit förd af någon mekanisk kraft. Hon föll slutligen omkull och
hade svårt att hjelpa sig upp. Hvem skulle ej känna en särdeles lust
att hinna detta föremål, som slumpen förde i min väg; och hvilken annan
vid mina fändriksår skulle ej med vindens snabbhet ilat fram, för att
öfvertyga sig, huruvida verkligheten öfverensstämde med aningen! Vid
närmare skärskådande fann jag det vara en flicka af den lägre klassen
och att hon icke var bland de lyckligare lottade, derom vittnade hennes
tarfliga drägt och de tårar, hvilka obehindradt strömmade ned för
kinderna.

Vid denna upptäckt sagtade jag mina steg for att få min nyfikenhet
tillfredsställd. Denna gång måste jag bekänna att nålar och nyfikenhet,
vis-à-vis en flickas tårar, stucko lika mycket. Den ängslan, som jag
såg afmålad hos den stackars flickan, hvilken jag kunde anse vara
ungefar sexton år, gaf mig anledning att fråga henne, om hon vid fallet
skadat sig eller hvarföre hon grät.

Jag har sönderslagit en droppflaska, snyftade flickan, min stackars
syster ligger sjuk och hon hade behöft medikamenterne så väl.

Goda flicka grät icke, sade jag, hys förtroende för mig, låt mig
förebygga denna olycka, vi skola dela den gemensamt. Dervid
praktiserade jag några silfverrubler i flickans förklädsficka och
aflägsnade mig derefler med hastiga steg.

Uppkommen på min kammare ångrade jag nästan min frikostighet, som helt
och hållet uttömt min börs: dock tänkte jag helt frimodigt:
vedergällning följer alltid på såväl ondt som godt, och lugnad deraf
somnade jag godt in.

Vid uppvaknandet var min första tanke den lilla betryckta, som måhända
redan tidigt förlorat sin mor eller eljest blifvit förföljd af ödets
hårda slag.

Mången dag förflöt, den ena ej olik den andra, då jag en morgon,
återkommen från ett sjukbesök, ser min lilla okända. Jag tyckte mig se
tacksamhetens och blygsamhetens renaste färg lifva hennes kinder och
den värde läsaren torde ursäkta mig, om jag bekänner, att jag i detta
ögonblick varit färdig att uppoffra all min förmåga för att förljufva
hennes, som jag tyckte mig se, af dystra moln omhöljda dagar. Sällsamt
var det intryck jag erfor vid detta möte och min öfvertygelse var den,
att ehuru hon ännu ej räknat många år, hon ändock hunnit långt nog i
motgångens och pröfningens hårda skola. Under dessa betraktelser erfor
jag en känsla af medlidande för den arma. -- Jag besvarade hennes nick
med en slängkyss och hoppades att alltid kunna bibehålla hennes
välbildade profil och hennes himmelsblå ögon i mitt minne.

Ändtligen en dag kom jag på den idén att hälsa på bror Robert, som
emottog mig med all vänskap och bad mig sitta ned för att språka, tills
hans hustru hade gjort sin toilett, hvarefter hon ville infinna sig för
att helsa på barndomsvännen. Jag efterkom hans önskan, men jag bör
likväl ej förtänkas, om jag fruktade att förlora mina hufvudsakligaste
vapen vid erinringen att nu möjligen komma att betraktas och behandlas
som en fremling af den, med hvilken jag delat så mången barnslig fröjd.
Men om man i framtiden skall utverka sig ett erkännande af en verklig
samhällsmedlem och medborgare, bör man icke leka med den heliga elden.
Genom min oaktsamhet kunde jag tända ett bål, på hvilket jag sjelf
slutligen kunde bli förtärd. -- Kom nu min leksyster, jag är beredd på
allt! Men mina läsare -- huru förvånad blef jag ej, då min fordna
Johanna, nu Roberts hustru, inträdde och var till den grad lik den
fattiga flickan, jag omtalat, att jag ej trodde mina egna ögon. Jag
blef som slagen af åskan och kom ifrån den ena bestörtningen i den
andra. Johanna kom mig vänligt till möte och räckte mig förtroligt
handen, påminnande mig bland annat, att då vi sednast voro tillsammans,
det var på en dans hos häradshöfding A... och då hon nämnde om valsen,
återkom jag snart till mig sjelf och kände mig åter lycklig, ty den
gången hade jag verkeligen valsat -- och med Johanna -- ehuru jag
aldrig deremellan nötte tiljan med min fot. De begge vännerna ville
att jag skulle stanna qvar hos dem den dagen; men i en dylik
sinnesstämning, som jag då befann mig, var det imellertid bäst att
lemna sällskapet. Vi skiljdes åt och jag lofvade att med görligaste
första hälsa på dem på deras egendom Hannula.



Trettonde Kapitlet.


    Ensam jag skrider fram på min bana,
    Längre och längre sträcker sig vägen.
    Ack! uti fjerran döljes mitt mål! --
    -- -- -- -- --

Följande dagen, då jag gick ut för att hemta frisk luft, möter mig
komminister Mannert och hofrättsnotarien Snabbstedt. Den sistnämnde
hade jag ej på länge träffat, emedan han tjenstgjort i Wasa. Snart
uppstod en ädel tvist oss imellan, hvem som af oss ägde förmonsrätten
att bjuda de andra på frukost. Härunder kommer unga Axel Segerman och
omfamnar oss broderligt. Huru glad blef jag icke att efter så lång tid,
få gifva ett broderligt handslag åt den, som så nyligen hemkommit från
Kaukasien, trotsat så många faror och återkommit med ordnar och
blessurer, vinster af tapperheten. Axel bjöd nu oss alla till sig på
frukost, sålunda slitande den strid, som vid hans ankomst mellan oss
andra föregick. Under måltiden, som varade sina par timmar, uppehöll
Axel oss med underhållande berättelser om sina små segrar och
hjeltedater och tillade, att han mestadels håller sina förståndsögon
tillslutna till hälften, för att ej se hvarken det närvarande, det
tillkommande, eller det förflutna, samt att han endast vid någon
tillgifvenhetsinstinkt då och då uppvaknar. Slutligen proponerade han
en skål och uttalade sin önskan att få knyta ett fastare vänskapsband
och deklamerade på löjtnantsmanér sitt deltagange öfver mina gäckade
förhoppningar och smärtsamma förluster, förundrad att icke finna min
karakter förändrad, eller mitt mod nedslaget. -- Om sig sjelf yttrade
han för öfrigt:

    "Den som ej med glädje gaf
    Sitt lif för folk och land; --
    Han är ej värd en ärlig graf
    På hemmets väna strand." --

Sedan vi alla voro väl förnöjda och hade stigit upp från bordet,
frågade Snabbstedt om Robert ännu fanns qvar i Åbo. Jag svarade att han
rest under gårdagen.

-- Det var ledsamt, yttrade han eftertänksamt, jag hade heldre
munteligen samtalat med honom och hans fru; nu är jag tvungen att
skrifva. -- Axel blef förundrad häröfver och orolig till mods. Men vi
skiljdes nu åt, och jag tänkte gå hem: men på hemvägen träffade jag
några kamrater som bjödo mig att spisa middag med sig på ett af stadens
värdshus. Medan vi väntade på maten och gjorde våra slag i salen,
blefvo vi varse en man, som satt midt i soffan. Han var gammal, med
försilfradt hår och orden i knapphålet; hans utseende bar prägel af
djup melankoli, hans blick verkade obehagligt och ansigtsuttrycket
antydde ingen ting godt. Något bittert gnistrade från hans ögon mot den
som på honom fästade sin blick. Vi undrade öfver, hvarifrån han kommit
och huru han, med sitt egna sätt att uppträda bland andra, beslutat sig
att spisa på ett så allmänt besökt ställe. Vi ville gerna undandraga
oss all beröring med honom; men hans, som det syntes, oroliga sinne
tycktes eftersträfva att komma i beröring med andra; det såg ut som om
hans hjerta behöfde luft. Han steg upp, närmade sig till mig och i det
han tog min hand, yttrade han: det förekommer mig som om jag med eder
ville anställa en betraktelse öfver menniskors öden och -- -- Här
tvärstannade han midt i meningen. Efter någon tvekan satte han sig ned
igen och tillade mumlande: hvartill tjenar det att tala och tänka, det
tröttar mig endast, jag eger ju ej styrka att tänka.

-- Ni har rätt min herre, sade jag, hvartill tjenar det att tänka, det
är bättre att tro.

-- Ja, det är bättre att tro -- afbröt han mig -- och att lida, om man
blott kunde glömma, ty här på jorden är bättre att glömma än minnas.
-- -- -- Med dessa ord aflägsnade han sig och lemnade mig i ovisshet om
så väl hans namn, som hans lidande och öden.

I anledning af detta samtal erfor jag en modlös nedslagenhet och beslöt
att så fort som möjligt skilja mig ifrån mina kamrater och besöka
kyrkogården, der min olyckliga mor hvilade. Under min vandring
öfvertänkte jag ett och hvarje och sorgliga voro de minnen, som vaknade
hos mig vid tanken på lifvets oförrätter, äfven mot de ädlaste
menniskor.

Klockan var nära åtta på aftonen, innan jag nådde stället, der den
tysta grafven slöt i sitt sköte den, som jag så ofta hade längtat att
äga i lifvet, hvars ömma deltagande varit så dyrbart för mitt hjerta.
Jag väcktes ur mina drömmerier genom vingslagen af en liten fogel, som
från det närastående trädets topp flög ned till det anspråkslösa
trädkorset, på hvilket stod ristadt: "Gömdt är glömdt", och qvittrade
sin aftonbön till Gud. Härvid hopknäppte äfven jag andägtigt mina
händer, tårar fugtade mina kinder och med rördt hjerta tackade jag Gud
för detta ögonblick och för allt godt han mig bevisat. Då allt kort
förut förekom mig så dystert och mörkt, syntes det nu mig i en helt
annan dager; allt belystes nu herrligt af ett gudomligt ljus och en
inre öfvertygelse sade mig: min mor är ej död, hon sofver blott och
hennes moderliga hjerta slår för mig ännu i höjden.

Efter någon stunds vistande bland de dödas boningar, önskade jag åter
komma ut i det fria och begaf mig således bort från denna dystra ort.
På hemvägen stadnade jag af en händelse vid en liten koja och kastade
en blick dit in genom det öppna fenstret, oaktadt det opassande i en
sådan nyfikenhet. Men hvem skulle ogilla min åtrå, isynnerhet då man
betänker, att jag var läkare. Vid nogare betraktande genom de, endast
till hälften sammandragna, glesa gardinerna, varseblef jag en säng, der
en sjuk låg, en matt brinnande lampa, ett bord och tre stolar; allt
bevisade, att tarfligheten, om ej fattigdomen rådde här. Inom mig
öfvertänkte jag, huru jag skulle blifva förvissad det icke brist på
läkarevård förefanns, då i detsamma en vördnadsbjudande prestman insteg
och syntes bereda den sjuka till emottagande af Herrans Heliga
Nattvard. Intet annat vittne kunde jag se, än en flicka, som knäföll
invid ändan af sängen, hållande en näsduk för ögonen. Jag stannade än
en stund för att betrakta det rörande och högtidliga i denna akt, och
önskade af allt hjerta den sjukes återfående. Då den vördnadsvärde
presten framräckte kalken stod den knäböjande flickan upp för att
hjelpa den sjuke -- och denna flicka var ingen annan än den, åt hvilken
jag engäng skänkte några silfver-rubler. Då tänkte jag: de föllo i god
jord.



Fjortonde Kapitlet.


Några månader efter nyss skillrade uppträde, erhöll jag af Snabbstedt
en biljett, deruti han ber mig hälsa på sig, och förbereder mig på att
han har oväntade nyheter att meddela mig, med tillägg, att han af mig
önskade utbedja sig några upplysningar, rörande Axel Segermans och hans
systers egendom, emedan jag från barndomen kände förhållandet inom
familjen. Snabbstedt hade genom någons anvisning på en duglig advokat
blifvit tillskrifven i fråga om en process. Han omnämnde dessutom, hvad
som var mig ganska väl bekant, att Axel Segerman och hans syster
Johanna voro barn till en kapten Segerman, hvilken alltid hade varit af
ett ombytligt lynne och, ehuru ganska rik, ändock föga aktad för sitt
tadelvärda uppförande. Han hade lyckats vinna en ädel och förmögen
flickas hand, men makarnas sällhet räckte icke länge. Han återföll
snart i sitt förra tygellösa lefnadssätt, var en tyrann mot sin maka,
hvilken, älskad och afhållen af alla, som kände henne, rönte allmänt
deltagande. Och sedan hans lastfulla lefnad stigit till den grad, att
han icke mera aktade den äktenskapliga troheten, togo flere vänner den
förfördelade makans försvar, hvarföre han, för att undgå alla följder
af sitt brottsliga uppförande, begaf sig utrikes och skall i Köpenhamn
tillbragt tjugufyra år. Då han under hela denna tid icke låtit höra af
sig, hade han blifvit ansedd för död. Hvilken förvånande öfverraskning
för Snabbstedt att få emottaga ett bref ifrån kapten Segerman, hvars
innehåll tillkännagaf, att han i honom hoppades få en pålitlig
sakförare, som ingalunda skulle vägra att förhjelpa honom till
återbekommande af sin rättmätiga egendom, hvilken hans barn redan satt
sig i besittning af. Om hvilket allt Snabbstedt med det första borde
underrätta Segermans barn, äfvensom om hans snara inträffande i
Finland.

Notarien Snabbstedt fann sig uppfordrad att skriftligen underrätta
Robert P. härom, och bad mig åtfölja sig till Axel Segerman. Vi gingo
och enligt vår önskan träffade vi honom hemma. Några minuter stannade
Snabbstedt tvekande, innan han kunde uttala ändamålet med besöket.
Ändtligen bröt han tystnaden, i det han yttrade: Förtörnar det dig
broder Segerman, om en fader från en aflägsen trakt närmar sig sina
barn, för att göra anspråk på en egendom, som för tjugufyra år sedan
tillhört er gemensamt? Månne ej hans dagar varit långa och glädjelösa
sedan han blifvit en främling öfverallt, tänkande på de förflutna
ljufva och bättre tider, som han fordom framlefde i den kära
fosterbygden?

Häpen, blek och mållös åhörde Axel Segerman underrättelsen om en faders
återkomst, som beredt hans älskade moder så bittra stunder och orsakat
hennes förtidiga död. Med hvilken känsla skulle han betrakta en så
afskyvärd faders ankomst; huru kunna tillerkänna honom den heliga rätt,
en far eger öfver sina barn? Med tanken på modrens lidna oförrätter,
missnöjd med hela verlden, ödet, skickelserna, öfverlemnade Axel sig åt
betraktelser, och valde, efter något öfvervägande, det beslut, som var
det enklaste och värdigaste en son, nemligen att öfverlemna all rätt
öfver egendomen åt den samvetslöse fadren. Han ville äfven öfvertala
sin svåger till samma beslut, för att ej behöfva anlita lagen till
skiljedomare imellan far och barn. Jag rådde dessutom Axel att sjelf
fara till Robert och Johanna med underrättelsen om förhållanderna, samt
att låta Snabbstedt uppgöra med fadren och, om möjligt, försona och
förena dem alla. Med denna önskan skiljdes jag vid Axel och Snabbstedt.

När jag kom hem till mitt quarter, låg ett försegladt bref mig
till mötes och jag såg af sigillet att det var ifrån collegium
medicum. Jag bröt brefvet, som innehöll ordres för mig att förestå
provincial-läkaretjensten i Uleåborgs distrikt under det ordinarie
läkaren företog en utrikes resa.

Jag måste således i hast göra mig resfärdig, visst icke utan bekymmer
om mitt hjertas vigtigaste angelägenhet: att få lära känna den fattiga
intagande flickan. Men alla efterforskningar härutinan måste nu
uppskjutas till bättre tider, eller till återkomsten. Kanske jag också
aldrig mera skall återse den förtrollande varelsen.



Femtonde Kapitlet.


    Klappa du brinnande hjerta, förgängliga hjerta,
    Så länge glädje och vänskap och sång
    Blomma på jorden för dig!

Under min resa till Uleåborg tilldrog sig ingenting märkeligt. För att
under min vistelse derstädes förströ mig och uppfriska mina minnen,
öppnade jag en korrespondance med en gammal akademie kamrat, magister
S----r, lärare vid elementarskolan i Åbo. Se här, värda läsare, tvenne
af de bref, hvilka jag till honom afsändt. Det ena är skrifvet någon
tid efter min ankomst och det andra kort före min afresa från Uleaborg.

    Uleåborg den 11 Januari 18--.

    Fem långa månader äro förflutna sedan vi -- efter att vid Kuppis,
    jemte de öfriga vännerna i Åbo, hafva nöjsamt fördrifvit sista
    dagen af min vistelse derstädes, samt jag med den fräsande
    champagnen insupit mod till min långa resa norrut, eller "Färd
    till Lapplands Isberg" såsom du behagade uttrycka dig, -- vänfast
    och broderligt räckte hvarandra handen till afsked och då du af
    mig emottog löfte, att sedan jag blifvit något hemmastadd här,
    meddela dig upplysningar angående innevånarne och sällskapslifvet i
    Uleåborg. Fem månader äro, som sagdt, sedan dess förflutna, och nu
    -- sedan jag varit i tillfälle att se lifvet härstädes samt sålunda
    tror mig genom skildringar deraf kunna skaffa dig förströelse för
    en eller par timmar -- fattar jag pennan för att, så godt sig göra
    låter, fullgöra mitt löfte.

    Efter att hafva besökt nästan alla kuststäder imellan Åbo och
    Uleåborg, ankom jag hit den 20 Augusti sistl. år, en tid af
    året, som i hvarje stad är högst tråkig att tillbringa, men
    isynnerhet uti en handels- och sjöfartsort, sådan som Uleåborg,
    hvilken stad omgifves endast af kala sandfält och åkrar samt
    saknar alla de naturskönheter hvarmed man blir bortskämd i södra
    Finland, synnerligast dess skärgårdar, hvarefter ögat så gerna
    längtar under sommaren. Straxt efter min hitkomst utbröt en svår
    febersjukdom i länet och gaf mig under de tre första månaderne
    sträng sysselsättning. Sedan dess har min tid tillåtit mig att
    mer och mer umgås uti husen härstädes och öfverallt har jag
    rönt denna gästfrihet, detta välvilliga bemötande, som utmärker
    Uleåborgsboerne. Julen har förflutit här ganska trefligt. Så väl
    entrébaler som maskerader och privata tillställningar hafva aflöst
    hvarandra.

    Att jag icke angående sällskapslifvet kommer att vidröra mitt eget
    kön, kommer sig deraf, att detsamma uppenbarar sig ungefär lika
    öfver hela den civilicerade verlden. Skulle du åter förmoda, att
    fruntimren härstädes stå långt under deras systrar i södern, eller
    icke äro värda en karls uppmärksamhet, så bedrager du dig storligen
    i båda fallen; men om jag icke ingår i någon fullständig skildring
    af deras skönhet, behag och lefnadston, kommer det sig deraf, att
    den bleka lilja, hvilken jag såg i Åbo, efterlemnat ett så starkt
    intryck hos mig, att jag ej kan sysselsätta mig uteslutande med
    andra af hennes kön. En lång tid är förfluten, sedan jag såg henne,
    och allt ännu sväfvar hon lika lifligt för mitt minne. Med sin
    bleka och lidande, men änglarena uppsyn uppenbarar hon sig för mig
    i mina tankar såsom ett väsende ifrån en bättre verld, af en ond
    ande iklädd armodets och fattigdomens skepnad, för att framställa
    hennes skönhet i större kontrast dermed. Men denna engel förer
    mina tankar till andra personer, med hvilka jag tror hon äger ett
    underbart samband -- Segermanska familjen. Huru långt har processen
    mellan den grymme fadren och hans barn, hvarom redan fråga börjades
    under min sista vistelse i Åbo -- avancerat? -- Men posttimman är
    inne: des mera en annan gäng.

                                              Din tillgifne vän
                                                 G. Hamster.

Andra brefvet.

    Uleåborg den 6 Augusti 18--.

    Tack broder för din skrifvelse; den var för mig en välgörande och
    uppvärmande vårflägt, en angenäm erinran om förflutna tider. Du får
    nu härmed emottaga mitt afsked från Uleåborg. Provincial-läkaren
    Linder är nu hemkommen från sin utrikes resa och för mig återstår
    ej annat, än att göra afskedsvisiter och packa in mina effekter.
    Jag måste uppriktigt tillstå, att jag skiljer mig från Uleåborg med
    verklig saknad. Du inbillar dig säkert genast, att någon hjertaffär
    är orsaken härtill; men detta kan jag på min ära försäkra dig icke
    är fallet, och för att fullkomligen öfvertyga dig -- du som är en
    sådan Thomas i dylika saker, och som tror, att hvarje karl, likasom
    du sjelf, nödvändigt måste hafva en flamma å hvarje ort dit han
    kommer, för att kunna trifvas derstädes, -- vill jag endast erinra
    dig om min lilja i Åbo. Du skrattar häråt och jag kan icke hjelpa
    det; men det har blifvit en fix idé hos mig -- kalla det svärmeri
    om du vill -- att jag kommer att återse denna intagande varelse och
    under andra förhållanden än dem, under hvilka hon först uppenbarade
    sig för mig. Ty att hon icke är det, hvad skenet utvisar, derom
    är jag fullkomligen öfvertygad, och väntar tålmodigt att ett
    gynnsamt öde slutligen skall framställa henne för mig uti hennes
    rätta gestalt. Oaktadt jag, som sagdt, icke lemnar några fugtiga
    himmelsblå eller bruna ögon efter mig, så förefaller det mig som om
    det icke skulle stå rätt till med mitt lugn, då jag nu skall gå att
    säga de personer ett, troligen evigt, afsked, med hvilka jag lefvat
    nära ett års tid på en förtrolig fot och af hvilka jag njutit så
    mycken vänskap och välvilja.

    I Uleåborgs tärnor, lysande genom er skönhet, ert förstånd och ert
    hjertats godhet, I skolen ständigt erinra mig de glada stunder --
    stunder outplånliga utur mitt minne -- hvilka jag tillbragt uti
    edert sällskap:

        De skola stå uti mitt minne
        Som Pharus eld på fjerran strand;
        Som tröstens engel står derinne
        I templet vid en offerbrand.

    I hafven dessutom öfvertygat mig att en man, med huru stora anspråk
    på bildning och salongsvana somhelst, aldrig kan hafva ledsamt i
    edert sällskap.

    Men äfven I mina jemnäriga umgängeskamrater och vänner, emottagen
    mitt tacksamma farväl, ty edert angenäma sällskap kommer jag äfven
    att med tacksamhet alltid påminna mig.

    Tills i öfvermorgon har jag bestämt min afresa från Finlands tredje
    stad, det trefliga Uleåborg och tänker afpassa resan så att jag
    den 15 i denne manad på aftonen inträffar i Åbo, hvarest du jemte
    öfrige vänner kunna träffa mig på societén, der jag tager in. Efter
    ungefär ett års skiljsmessa få vi då åter gifva hvarandra ett
    trofast handslag! -- Laga för all del att du genast vid min ankomst
    kan traktera mig med din komposition af ryssarnas brulleau, hvaraf
    vi under sista sammanvaron i Åbo voro så intagna, och genom hvars
    preparation du i Upsala förvärfvade dig ett odödligt namn i Bacchi
    lag. -- Mera då vi råkas.

                                                     Din vän
                                                    G. Hamster.

Sedan jag slutat mina afskedsvisiter, reste jag från Uleåborg den 8
Augusti 18--, åtföljd af en stor del utaf stadens yngre och äldre
herrar, hvilka beledsagade mig till första gästgifvaregård från staden,
Kembele, om jag rätt minnes. -- Derstädes sprungo ett par dussin
champagnekorkar i det icke alldeles hvita gästkammaretaket, och vi
skiljdes under fräsande tårar, hvarefter sällskapet, en del ännu
tårögda, återvände till Uleåborg och jag fortsatte min väg derifrån.



Sextonde Kapitlet.


    Ack! hvem teckna förmår din bild du himmelska flicka? --
    Nog, jag är fången i eviga band, är en slaf af min kärlek! --

Efter ett års vistelse i Uleåborg återkom jag till det gamla goda Åbo,
med tanken på fordna tider och på den lilla intressanta flickan, hvarom
jag förut talat. Skyldigheten ålade mig att först helsa på mina vänner,
och försigtigheten, att aldrig vidröra ett ämne som fortfarande lät mig
lefva i sorgligt ljufva fantasier; det var mitt fasta beslut. Jag
tänkte med deltagande på Axel Segerman och vid första mötet med
notarien Snabbstedt fick jag veta att kapten Segerman var i Åbo och att
man kunde taga för gifvet, att han skulle tillegna sig barnens egendom.

En afton då den "Fader- och Moderlösa Flickan" skulle gifvas, föll det
mig in att besöka spektaklet. Jag tog plats i en loge på första raden,
för att rätt beqvämt kunna öfverlemna mig åt åskådandet af det
omvexlande skådespelet. Pjecen intresserade mig till den grad, att jag
först närmare dess slut kastade en blick i närmaste loge. Jag blef som
träffad af blixten då jag blef varse ett fruntimmer, som jag tycktes
vara Johanna. Jag helsade och min helsning besvarades, men på ett eget
sätt. Då fruntimret icke syntes vara beledsagadt af någon kavaljer,
ålade mig artigheten att erbjuda mig till följeslagare. Jag skyndade
derföre genast vid pjecens slut efter henne; men i det jag närmade mig,
märkte jag att hennes vext var för späd för att vara Johannas, och
hennes ljusblå ögon sade mig att hon var ingen annan än den fattiga
flickan, som så beständigt varit föremålet för mina tankar. I stället
att njuta af återseendets gladaste hänryckning, förbyttes min fröjd
till en stum smärta; jag kände en het tår bränna min kind, då jag i
stället för den torftiga drägt, som så väl anstod hennes rena väsen, nu
fann henne vara elegant och fin. Hade hon kanhända förbytt denna
klädnad på bekostnad af den sinnesfrid och det lugn, som, engång flydt,
icke återkommer på denna sidan grafven?

Jag såg upp och träffades af hennes blick, hvari jag tyckte mig se den
skönaste tår återspeglad i min. Var det blygsamhetens, tacksamhetens
eller återseendets glädje, som framlockade tåren, eller var den
framkallad af ångern? Detta hade jag ej ännu hunnit utforska, innan hon
straxt efter min helsning slöt sin arm kring min och presenterade ett
fruntimmer, hvilket gjorde henne sällskap.

-- Herr doktor, detta är min syster Ida, hvars lif ni så ädelmodigt
räddat. Vi hafva, utom afläggandet af den tacksamhet, som vi erkänna
oss skyldige er, mycket annat att säga er.

Jag bjöd min arm åt hvardera af damerna. Detta var ett sannerligen eget
ögonblick; ty jag visste ej en gång dessa fruntimmers namn. Imellertid
förbjöd mig grannlagenheten att fråga dem derom och jag hoppades att
händelserna skulle upplysa mig. Under det vi gingo gatan rätt fram,
kunde jag icke underlåta att uttrycka min förvåning öfver min okändas
nuvarande förändrade ställning samt uttalade det hopp, att hon äfven nu
torde vara lycklig. Hon nedslog sina ögon och tycktes rörd. Jag afbröt
ämnet och undvek att uppväcka minnen, som måhända för henne kunde vara
både sorgliga och obehagliga. Jag frågade slutligen, om hon kände mitt
namn.

-- Jag vet blott att ni är läkare. Mitt namn är Emilia Kindblad: min
far har varit kapten vid ett regemente på Jutland i Danmark. Vi önske,
både jag och min syster Ida, att ni herr doktor är god och följer hem
till oss, på det jag får bjuda er ett minne af den stund, jag första
gången såg er, då ni så ädelmodigt med er gåfva räddade min systers
lif. I denna bön instämde Ida med skälmskt smålöje. Jag vacklade väl i
början uti mitt beslut, huruvida jag skulle följa med eller icke,
särdeles som jag tyckte mitt inre värde förringadt, då det gällde att
emottaga belöning för en så obetydlig tjenst. Slutligen segrade dock
intresset för de unga damerna.

Vi kommo snart fram till deras boning vid Arseniigatan och inträdde i
en väl möblerad sal, hvarest en tjensteflicka kom oss till mötes med
ett par brinnande vaxljus. De unga damerna aftogo sina kappor och bådo
mig göra detsamma. Jag stannade qvar och i hast uppdukades en så
kallad thésoupér. Den skämtsamma Ida föreföll mig ganska näpen och
underhållande, men tillika okonstlad. Man tyckte sig hos henne finna en
viss, icke ringa grad, af bildning, men utan den minsta portion af
förställning. Jag erfor hos henne ett fint omdöme; hon talade med
lätthet och upprepade ofta nog, att hon mera tyckte om Köpenhamn än
Åbo.

Jag märkte af deras uttal att de begge systrarne icke alltid varit
bosatte i Finland. Deras sällskap var i det hela så angenämt, att jag
var ledsen öfver att icke förr hafva varit i tillfälle att göra deras
bekantskap: men jag gladde mig dock nu deröfver att framdeles få
förnöta någon ledig stund hos dem. Jag kan ej neka, att Emilia hade
fått ett mägtigt inflytande öfver min själ. Hennes eldiga blick
sväfvade ständigt för mig och jag frågade mig, hvårföre jag, då hon
första gången väckte min uppmärksamhet, försummade att göra för henne
hvad mitt hjerta önskade.

Konversationen för aftonen var slut; jag tog min hatt och skulle
begifva mig hem då Emilia framräckte en annotationsbok, deri hon med
snabbmåleri föreställt Nikolaitorget i Åbo, der vi första gången
träffades.

-- Ack herr doktor, sade Emilia, får jag tillägga, i det jag beder er
emottaga denna ringa gåfva, att den är hjertlig. Aftonen af vårt första
möte skall lika lifligt som tacksamt alltid fortlefva i mitt minne. Ida
och jag hade nyligen anländt till denna, för oss obekanta stad. Vi voro
således främlingar och öfverallt allena. Vår far hade varit tvungen att
resa ifrån oss ett par dagar efter, sedan vi landstego här. Vi voro
således lemnade alldeles hjelplösa, och emedan vi hade föryttrat våra
nipper och dyrbarheter, var jag alldeles utan tillgångar att få medicin
åt min sjuka syster. Ni afhjelpte detta. Ingen dag har sedan dess gått
förbi, utan att vi välsignande påmint oss er, och efter nu min syster
också gjort personlig bekantskap med sin räddare, står för oss
framtiden än ljusare, och vi önska er båda all jordisk lycka och
välgång.

Sedan Emilia utsagt dessa sista ord, frambruto tårarne hos de båda
flickorna. Ehuru väl det ej klär en karl att vara gråtmild, kunde jag
dock ej förhlifva känslolös och äfven mina ögon fylldes med tårar. Jag
tog ett hjertligt afsked. Emilia följde mig med ljus, hvarunder hon
yttrade sin ledsnad öfver att hennes far icke var hemma till aftonen,
men tillade, att han alltid säkrast träffas hemma om morgnarne.

Hela den följande dagen sysselsattes mina tankar, huru jag skulle kunna
utforska dessa flickors lefnadssätt och förhållanden under den tiden
jag först lärde känna Emilia. Slutligen trodde jag mig kunna få någon
upplysning i den tarfliga lilla trädbyggningen, der jag såg dem första
gången, då jag kom från kyrkogården. Jag gick dit och fick veta att en
vaktmästarenka bebodde och egde den. Gumman träffades hemma och jag
frågade om hon kunde gifva mig önskad upplysning angående ett par unga
flickor som -- -- Säkert de från Köpenhamn, afbröt gumman mig. Jo, de
hette Kindblad, må ni tro; de kommo hit på våren här om året. Hvad de
lefde af vet vår Herre: men nog fick jag hyran med besked. Af solen
fick de sin frukost och tårar var deras qvällsvard. Nog var de
sedesamma menniskor och innerliga mot hvarandra. Syskon sade de sig
vara; Gud ska veta hur det var, ty hvad behöfde såna der resande att
säga sanningen. En gammal man hemtade dem hit och densamma förde dem
härifrån. Med tårar skiljdes de ifrån honom, mod glägje emottogo de
honom. -- Gud välsigne dem, hederliga va de emot mig. Sörja gjorde de,
stackars flickor. Sy kunde de, och det var också deras arbete. Men
intet kan jag säga herrn, hvar de nu är -- --

Jag lemnade gumman, som, ehuru ifrig att upplysa, dock icke kunde gifva
mig några upplysningar af vigt. Jag ämnade gå hem, då jag under vägen
träffade den hemlighetsfulla gubben, med hvilken jag, som läsaren torde
påminna sig, engång kom i samtal på ett värdshus. Gubben hälsade
vänligt på mig, påminte mig om vår sista sammanvaro och bjöd mig
enträget på societéten för att dricka ett glas äggtoddy på
aftonqvisten. Jag tackade för bjudningen men afslog den, emedan hans
sällskap föreföll mig mindre angenämt, ja vidrigt. Han bad mig då
besöka sig i hans qvarter, hvilket, på hans beskrifning, var i samma
hus, som de unga flickorna bodde. Jag skiljdes ifrån honom, men följde
på afstånd hans steg. Gubbens väg ledde åt Nikolaitorget framåt
Arseniigatan. Vid hörnet af ett större hus stod en resvagn och en
betjent vid vagnsdörren med en lykta i handen. Af skenet tyckte jag mig
se och igenkänna Emilia Kindblad. Jag förmodade, att min förtrollerska
skulle, måhända för alltid, lemna staden, och var just i begrepp att
hälsa, då en bekant röst ropade: "god afton bror Hamster." Det var
Robert P. med sin fru, min halfsyster Johanna, hvilka just kommit till
staden i sällskap med Snabbstedt. Notarien skulle nu söka att
åvägabringa förlikning mellan far och barn. Men den förre önskade
process, ehuru barnen ville godvilligt afstå det mesta åt honom.
Imellertid hade desse ett godt stöd i Snabbstedt; ty han hade en
särdeles förmåga att uttrycka sig med lätthet, och han talade med hela
värman af sin öfvertygelse, om hvad han verkeligen ansåg höra till
hederns och ärans fordringar.

Hemkommen, sysselsattes mina tankar af den oförklarliga likheten
emellan Emilia och Johanna. Med dessa tankar och med föresats att
förklara Emilia min kärlek, så snart jag blef ense med mig sjelf att
kunna lyckliggöra en maka, insomnade jag.



Sjuttonde Kapitlet.

    Grymt du bedrog,
    Lif med din hägring, som skimrande log.
    Döden, ack! döden allena
    Skall oss förena.

Följande dagen om aftonen, då jag spatserade af och an på mitt
kammargolf, instörtade Axel Segerman med det mest förtviflade utseende.
Jag frågade honom om han träffat sin far. Nej, svarade han, till min
tillfredställelse. Men hjelp mig nu i en mycket värre affär och följ
mig utan dröjsmål! Jag har genom ett förhastande kanske förstört hela
min framtid, gjort mig olycklig -- tag dina instrumenter med dig: jag
vill under vägen berätta för dig hela förhållandet. -- Vi följdes åt.

-- Du vet hvar kamraterne L. och M. bo. Jag gick dit för att enligt
öfverenskommelse följa med dem ut; men i anseende till de mörka
trapporne gick jag vilse och knackade på en dörr som var belägen en
våning högre, än jag trodde. En för mig okänd flicka öppnade och kom
mig öfverraskande till mötes med ett ljus i handen; af min förlägenhet
såg hon tydligt att jag gått vilse -- och vid min ursäkt erbjöd hon sig
att lysa mig ned för trappan. Med en artig komplimang skiljdes vi åt.
Jag hade ännu ett par trappsteg qvar; men under det jag famlade i
mörkret, möter mig en manlig basröst som genast i vredesmod öfverfoll
mig med oqvädingsord; den obekante fattade mig dessutom i bröstet och
ville hindra mig att komma undan. Uppbragt deröfver, då jag intet ondt
visste med mig, fattade äfven jag min motståndare och gaf honom en
sådan stöt, att farstun dervid gaf eko. Endast ett doft sorl hördes och
allt blef tyst. Jag tviflar om mannens återfående, känner ej personen
och vågar ej vidtaga några åtgärder till hjelp, utan beder dig
förbindligast följa mig och göra hvad som står i din förmåga.

Med deltagande skyndade jag att hjelpa, om hjelp icke vore för sen. Men
huru stegrades ej min bestörtning, då han förde mig till samma hus, der
flickorna Kindblad bodde. Jag ilade trapporne uppfor, då jag möttes af
en jungfru med lykta. "Jag är läkare, sade jag, har någon skadat sig
här i huset?"

-- Ja visst har kapten fått sig en dugtig smäll; men ondt krut förgår
ej så lätt.

-- Han lefver således ännu -- och hvar finns han?

-- Han blef uppburen på sina rum och vårdas der af sina döttrar.

-- Jag följer med dig, sade Axel Segerman. Vid öppnandet af dörren
trädde Emilia emot mig. Vittnar ej er ankomst, sade hon, att ni är en
Herrans engel, som åter besöker oss i nödens stund. Hon fattade min
hand och ville ledsaga mig till den sjuke, men varseblef i detsamma
Axel, hvilkens åsyn försatte henne i bestörtning.

-- Mamsell Emilia, sansa er, för mig till er far! -- Låt löjtnant
Segerman stanna qvar här; det är han som kallat mig hit.

-- Löjtnant Segerman! utbrast Emilia.

-- Mitt namn är verkeligen Segerman. Det som händt kan ej ändras. Jag
har kommit hit, ej allenast för att förklara mig, utan ock för att
godtgöra -- om sådant mer kan ske -- hvad jag oförvållande brutit. Gå
in du, min värde vän Hamster, spara icke på din berömda skicklighet och
tillåt mig att få stanna här så länge.

Ack min Gud! -- tänkte jag -- huru skall detta lyckligen slutas och jag
skyndade till den sjukes säng. Här fann jag Ida sittande bredvid sängen
badande hans tinningar. Så snart hon borttog handduken, igenkände jag
genast den mystiske gamle mannen, hvilken jag en gång råkat på
värdshuset och hvilken för några aftnar sedan bjöd mig in på
societéten; han låg nu der sanslös, mållös och utan känsel.

-- Tillåt mig mamsell, sade jag, i det jag tog den sjukes hand,
undersökte pulsen och fann hufvudgärden blodig. Både blånader och djupa
sår tillkännagåfvo, att här var ingen tid att förlora. Jag framdrog min
lansett och öppnade ådern. Blodet framströmmade ur hans arm, hvilken
ock tycktes vara skadad. Jag anade faran och beslöt att uppbjuda hela
min förmåga för att åtminstone återkalla honom till sans. Detta
lyckades mig småningom. Efter en lång pinsam väntan öppnade han
ändtligen ögonen och sade med matt röst: Tack herre, tack! Ni har en
stor belöning att vänta af den Högste för ert bemödande. Gör mig ännu
en tjenst och säg mig, om jag har lång tid öfrig. Derefter suckade han
tungt och tillade: "det är af mycken vigt för mina barn, att jag får
känna mitt tillstånd. Jag önskade äfven att tala med notarien
Snabbstedt; känner doktorn honom?"

-- Jag svarade ja.

-- "Om jag dör, så är det ute med mina barn. Gud, om jag finge lefva
ett år till! Känner ni min herre, att jag processar med Segermans barn?
Går jag nu bort så här hastigt, så förklarar lagen mina stackars
flickor för arflösa; de få då intet, de måste åter börja kämpa med
fattigdom och brist, likasom den tiden då jag processade om min sednare
hustrus arf, sedan hon afled i Köpenhamn, och hvilket arf hennes
slägtingar ville förneka mig af skäl, att de trodde sig kunna
öfverbevisa mig om att hafva haft falska betyg, den tiden jag gifte mig
med henne. Jag tog det säkra för det osäkra och for öfver med mina båda
flickor hit till Åbo, i hopp att ännu träffa min ovärderliga första
maka, och bönfalla om hennes tillgift, samt föreställa henne mina båda
flickor. Men så snart jag i Åbo erhöll den underrättelsen, att hon
blifvit för längre tid sedan död, återstod mig icke annat, än att
genast återvända till Köpenhamn och qvarlämna mina döttrar; och då
kände mina flickor fatfigdomens börda. Något bevisligt ondt kunde man i
Köpenhamn icke påbörda mig, utom att jag forbytt namn. Jag fick sådeles
lyfta hälften af arfvet, och skulle fått alltsammans, om jag hade
stannat qvar; men jag längtade att få hvila der min vagga hade stått.
Ledsnaden öfverföll mig och den är ej annat än en slags olycklig
hemsjuka, som tvingar anden att, för hvad pris som helst, återvända
till det land, der hon först skådat dagens ljus. Nu är jag åter i detta
land: alla illusioner hafva försvunnit, och blott den kalla, jernhårda
verkligheten grinar emot mig med förvridna drag."

-- "Känner ni min son Axel Segerman, som är löjtnant?"

-- Ja, svarade jag, han är en bra karl. -- -- Jag hade således klart
för mig min olyckliga moders förförare. De marter jag kände inom mig,
voro tusenfalldiga. Jag hade så ofta suckat ve och förbannelse öfver
den nedrige bofven, och nu låg han der, ett offer för den eviges hämnd,
hvars domar äro outransakeliga. Jag samlade all min styrka, för att
bibehålla lugn och svor inom mig att iakttaga en helig tystnad. Och
dessutom: han var ju dock min far! --

-- "Jag kan ej dö, vidtog åter den sjuke, innan jag får sluta min son
Axel till mitt bröst och af honom bedja om tillgift för de lidanden,
jag förorsakat hans mor. Han skall ock hafva en syster, född efter min
bortresa, som lär heta Johanna; äfven henne önskade jag se. Var god och
sänd bud till komminister Mannert, och bed honom kalla hit min son och
min dotter, om de på något tänkbart sätt kunna anträffas; men mycket
snart, medan jag ännu har full sans och krafter att förordna om min
yttersta vilja."

Jag lemnade den sjuke, hos hvilken Ida ensam qvarstannade. När jag gick
ut i salen, märkte jag att en förklaring egt rum emellan Axel och
Emilia. Hon satt och höll Axels hand i sin; ymniga tårar sköljde hennes
kinder, och han syntes äfven högst upprörd och skakad i sitt innersta.
Jag närmade mig dem i den öfvertygelsen, att de hade lärt känna
hvarandra; öppet ville jag säga Axel hvad jag tänkte, ty jag förutsåg
att här snart skulle blifva ett afgörande ögonblick. Samla dina
själskrafter Axel, började jag, då du på din faders önskan går att tala
vid honom. Jag skall gå och bereda honom på din ankomst: men du får för
all del ej säga honom, att det var du som störtat honom i det
beklagansvärda tillstånd, i hvilket han för närvarande befinner sig.

Uti få ord sökte Axel öfvertyga Emilia om sin ånger och anhöll om
försoning, och i det han stod upp betäckte han sitt ansigte med
näsduken. Sansa dig och var en man, sade jag till honom; medvetandet
att du ej med öfverläggning gjort det onda, bör ju styrka dig. Ännu en
gång tog han Emilias hand, tryckte den och försäkrade vid Gud, att han
var lika oskyldig som olycklig, samt tillade med själsstyrka: hvad som
än kan hända mig, vill jag söka bära det som en man egnar och anstår.
Om jag på något sätt kan försona mitt ofrivilliga brott genom att
erbjuda dig och din syster min broderliga vänskap, så är jag er för lif
och död! Vill du alltid vara min syster, Emilia får jag kalla dig
syster Emilia?

-- "Ja min bror," sade hon, i det ett par silfvertårar dallrade öfver
hennes ögons klara blå botten, och de omfamnade hvarandra hjertligen.

Nu inträdde den efterskickade komministern, som ögonskenligen
öfverraskades af Emilias och Axels omfamning. Uti komministerns blick
skymtade för öfrigt ingen oro, ingenting som stack af mot hans alltid
lugna väsen. Mig förestod att gifva honom upplysning om allt som hade
tilldragit sig.

Mycket förundrad afhörde han min berättelse, men ännu mera bestört blef
han öfver den gamle kaptenens andra giftermål och båda sednare barn.
Men huru skulle jag skildra uppträdet i trappan mellan far och son? När
jag, så skonsamt som möjligt, omtalat äfven detta, blef komministern
rörd ända till tårar. Han beklagade Axels hårda öde, vändande sig
derefter till Emilia, sägande: det är säkert mamsell Kindblad?

-- Ack min herre! ni är en Guds tjenare, vill ni icke vara god och gå
in för att tala vid min far, han har säkert ganska mycket att säga er?

-- Det är min pligt, mamsell; men tillåt mig först att föra en syster i
era armar. Hon vill genom er söka och vinna ett samtal med sin far; jag
hoppas, att äfven hon skall få smaka den himmelska glädjen, att hvila
vid ett försonadt fadershjerta.

I detsamma inträdde Robert P. åtföljd af sin hustru.

Några få ord af komministern upplyste Johanna om förhållandet med
systern. Under tiden voro Emilias blickar uppmärksamt fästade på
Johanna. Hennes ögon hvilade bönfallande som en engels på den
allvarsamma systerns drag. Hon ville i dem söka det systerliga hjertat,
hvarom den andlige gifvit henne förhoppning. Den ädla Johanna, som
förskräckt afhört komministerns förklaring af förhållanderna, såsom ock
underrättelsen om att fadren var sjuk, talade några ögonblick med sin
man och båda hastade derefter att med hjertiighet omfamna Emilia. Ida
kom äfven ut och förestäldes Johanna. Imellertid gick jag till den
gamle, som låg orörlig likasom i en dvala. Emilia inträdde skönare än
någonsin, upprörd af de händelser, som inom så kort tid timat.

-- "Hvar är min son?" pustade den gamle, hvilken återfått sansen. Utan
omsvep upplyste jag då, att han var tillstädes, men jag tillade att
återseendets rörelse skulle öka faran af hans tillstånd.

Gubben aktade ej min varning, utan befallte Emilia kalla in Axel.

Ynglingen inträdde, kastade en ångerfull blick på den döende fadren,
störtade, utan att kunna framstamma ett ord, fram till sängen och
tryckte hans iskalla hand till sina läppar.

Högt snyftande slöt fadren denna son till sitt hjerta, som han engång
så omenskligt öfvergifvit, och utbrast endast: "min son Axel!"

Stum af smärta betraktade jag denna scen, utan att störa den heliga
tystnaden.

Nu inträdde äfven Johanna och knäföll vid sin brors sida, under det
komministern upplyste, att äfven hon vore hans barn.

-- "Jag känner dig Johanna, mitt dyra barn. Ja, mina barn, denna dag är
en redogörelses dag; I skolen stanna qvar här, jag vill upprätta mitt
testamente. Komministern torde vara god och sätta sig ned för att
skrifva."

-- Herr kapten, svarade komministern, doktor Hamster kanske skrifver
och jag skall bevittna.

-- "Hamster, säger ni! hvarifrän härstammar denne Hamster?"

-- Han är son till en Mathilda Hamster, hvilken tidigt lemnade honom
värnlös. Hon förkortade genom sorg sitt unga lif och anhöll på sin
dödssäng att få anförtro sin späda son åt er första hustru, hvilken
äfven vårdat honom med samma omsorg som sina egna barn, och påkostat
hans uppfostran.

-- "O Gud, bistå mig! äfven han är min son. Jag förförde den
oskuldsfullaste och renaste qvinna, jag mördade hennes lugn -- -- --
ah, gif mig ett glas vatten -- öfvergif mig ej mina barn."

Alla utbrusto vi i tårar. Gubben föll åter i vanmagt. När han åter kom
sig före, kallade han mig till sin säng.

-- "Du pant af min och Mathildas första kärlek, kalla hit din mor --
men nej, hon kommer ej -- hon svarar ej. Det är så stumt omkring de
dödas läger, vinden hviskar i syrénhäckarne, månan tindrar mellan
löfven; men ingen svarar oss, då vi sitta vid den älskades graf och
gråta och fråga -- och gråta å nyo, derföre att vi intet fått något
svar. Men när vi suttit länge -- länge -- så flyger en aning, liksom en
stjerne-gnista genom själen, och för ett ögonblick se vi -- men det är
genast borta igen. Hvad var det som skymtade för vår själs syn, hvad
var det som klingade i våra öron? -- jo ett: välkommen efter! Således:
välkommen efter, är de dödas tröst till de lefvande; och band efter
band brista och hyddan lutar småningom, och det blir ljusare för anden.
Men träffar på engång evighetens klara dag vår själs öga, då ryggar det
tillbaka, då sluter det sig och förvillelsen träder i stället för
klarheten. Tro är ett behof för menniskobjertat och dess törst efter
ljus och sanning är redan början till tro. Men då folket vandrar i
skymning och hjertat ej får tillfredsställa denna törst i okunnighetens
ofruktbara öken, då går det likt Araben, som dricker kamelblod i
stället för vatten, på sin ökenresa; då blir tron vantro och det
himmelska sinnet fanatism; då badar sig den arma menniskosjälen liksom
fogeln i sand, när den ej kan få vatten. Men se! jag tror att min
Mathilda för mig öppnat himmelens port, för att visa mig en skymt af
dess hemlighet. Månne det är så? -- Mitt förstånd är förmörkadt, jag är
således ingenting annat än en religiös vanvetting, ett af dessa
ömkliga, halfsanna väsen, som flaxa och flaxa utan att komma till någon
höjd, och likväl tro sig sväfva i högre rymder, ana mycket, men veta
intet: som i en oupphörlig förvirring blanda tro med vantro, hopp med
fruktan, kärlek med hat. Jag är karrikaturen af en himmelens son, och
bibehåller, liksom karrikaturen, för att vara det, några drag som äro
sanna, som i sjelfva deras skefhet bibehålla pregeln af något bättre.
Hvar äro mina barn? -- kommen alla hit. Axel -- fortfor den gamle --
jag vet att du och Johanna hafven anspråk på hela egendomen efter er
mor: men efter Gud förlänar mig detta ögonblick, då jag ännu kan
upprepa min önskan, så beder jag, att ni delen lika med dessa värnlösa
flickor, hvilka äro fremlingar i detta land, der de icke en gång äga så
mycket som en moders stoft att befugta med saknadens tår; anse dem för
edra rätta syskon! Hafven I något emot denna önskan?"

-- Jag uppfyller gerna och med glädje min fars sista önskan här på
jorden, svarade Axel, och i detsamma omfamnade han alla sina syskon,
samt sist mig, sägande: August, du har varit dyrbar för min mor, dyrbar
för oss alla, du skall dela vårt väl, du som broderligt delat vårt ve!

Med tårfulla ögon och matt röst, utbrast vår gemensamma fader: "Sedan
jag anammat den heliga nattvarden, dör jag nu nöjd och har intet mera
att uträtta på jorden."

Innan beredeisen till denna heliga förrättning försiggick, sade
komminister Mannert: Vet ni hvem det var som mötte er i trappan?

-- Nej! svarade den gamle med bestörtning.

-- Det var er son Axel, förlåt och trösta honom!

Då stammade den gamle: "O Gud, det är din tillstädjelse! O min maka,
min djupt förorättade maka, jag har förtjent allt detta!" -- --

    "Barmhertighet, barmhertighet jag tigger.
    -- -- -- -- --
    Vänd af din vrede, släck den låga af,
    Som fasansfull i mina ådror bränner! --
    Låt mig få bada uti tårars haf
    De brännsår på min arma själ jag känner!
    O! gif mig tro, lägg ned uti min själ
    En ljuf förtröstan, att din gudom finnes,
    Och att du vill den fallne andens väl,
    Och att din nåd i elfte stunden vinnes."

-- "Kom min son, min Axel, kom till mitt bröst, jag förlåter och
välsignar dig; förlåt du äfven mig!"

Axel kastade sig till fadrens bröst; ångrens och smärtans heta tårar
fugtade den gamles darrande hand: far och son voro försonade.

Efter njutandet af en kort hvila, skedde förberedelsen och den gamle
anammade nattvarden, hvarefter han, fullt sansad, fortfor:

-- "Mina barn! ingen af er har företräde i mitt hjerta, ni ären mig
alla lika kära. August! förbanna mig ej för din mors skull; hon den
renaste dygdens infattning. Hon älskade mig för högt för att ej gifva
vika för mina böner; hon litade på varaktigheten af mina känslor och
blef en lekboll för mina ombytliga passioner, ehuruväl de bättre
känslorna hade en god bundsförvandt i hennes hjerta. Jag har felat. Jag
stod en brottsling framför hennes skuldfria själ; men hennes hjerta
uppfyllde alltid så herrligt det sköna budet: att löna ondt med godt.
Sedan Mathildas öde blef mig bekant hastade jag till ett giftermål med
Axels och Johannas mor. Men för att tysta samvetets röst, reste jag en
gång hemligt till Mathilda för att få se min August och för att erhålla
den förfördas tillgift. På min framställan att vilja draga omsorg om
hennes framtid, svarade Mathilda: 'Du har blifvit rik, blifvit stor
sedan du öfvergifvit mig, du lär tro att du genom penningar kan gifva
mig ersättning för allt mitt lidande; men du skall se att äfven den
svaga qvinnan kan vara stark, kan vara lugn äfven sedan hennes
ungdomsdrömmar försvunnit. Det är ej rätt af mig att dömma dig till
ständig ånger, att rycka dig ur din verksamhet för andras väl. Jag
skulle då för den Högste få ansvara för ditt fåfängt förspillda lif --
men'" -- -- --

-- "Jag föll på knä för min englagoda Mathilda och sade: din stolthet
är oädel; om du blott visste huru högt jag ännu älskar dig! Mathildas
svar var kort men värdigt och sansadt. Hon slöt det kära barnet till
sitt bröst, hopknäppte händerna och riktade till himlen sina blickar,
tillkännagifvande att hjertat uppsände sina önskningar på bönens vingar
till Honom, som så underbart leder våra öden. Hon bad, bad att allt
hennes lidande måtte snart slutas, om det så vore Herrans vilja; ty
detta vilkor fästade hon vid hvarje bönesuck, som uppgick ur hennes
fromma hjerta. Då vi båda hunnit hemta oss, frågade jag med smärtans
och ångrens hela ångest: hvar får jag söka tröst Mathilda, du förstår
mig ej mer, eger jag något hopp om din tillgift?"

-- "'Min förlåtelse eger du, jag vill ej uppskjuta längre med
försoningen, ty jag behöfver sjelf ganska snart bedja om tillgift' --
var Mathildas svar. Den scen som nu följde mellan oss två, så länge
åtskiljda, såg och hörde ingen. Det var en af dessa själarnes
sabbatsstunder, som vi ansågo alltför heliga att ens låta verlden ana
dess tillvaro."

-- "Ja, älskade söner! akten er att förföra oskulden; ty minnet af de
lidanden, jag förorsakat Mathilda, har alltid förbittrat mitt lif.
Ingen huld gestalt har kunnat bortjaga molnen ur min själ, ingen
skingra oron i mitt hjerta, ingen fylla tomheten i mitt bröst; och då
jag hörde att Mathildas hjerta hade stelnat, hennes kärleksfulla blick
slocknat för alltid, då syntes mig att det enda som någon gång skulle
kunna läka mitt samvetes sår, vore att nedstiga till henne i grafven.
Jag tyckte min mannakraft bruten: Engel! utropade jag slutligen, jag
följer dig snart: -- men då höjde sig en röst i mitt innersta, som
sade: 'Icke så! -- du har ett mål att lefva för, du kan ännu godtgöra
det onda du förorsakat' I min upprörda sinnesstämning ansåg jag denna
ingifvelse komma frän Mathilda."

Här hemtade den gamle andan; en stark inre oro afmålade sig i hans
anletsdrag och af hans hastiga, ofta afbrutna andedrägt kunde man
sluta, att de inre stormarne ännu icke lagt sig. Efter en stunds
tystnad började han åter:

-- "Jag har en bön till er mina barn! förakta mig icke; jag har alltför
länge föraktat mig sjelf. Döm ej hårdt öfver mig, jag står snart inför
en rättvis men mild domare. -- Jag var en glad, oförvägen, djerf
yngling, som framför allt sökte fruntimmers gunst; jag blef ofta
förtjust, än i den ena, än i den andra: jag var hvad man kallar fjäril,
flygtig -- brokig i själen, som dess vingar. Jag var lycklig i min
glada verld af illusioner och drömmar. Framför alla dyrkade jag min
Mathilda: hon framstod alltid för mig i ett himmelskt ljus; hon var
fattig men god, hon var i mina ögon som ett helgon -- ett himmelens
budskap. Jag blef passioneradt kär i den goda glada flickan, som lik
ett oerfaret lamm nalkades det lömska rofdjuret. Jag bedrog, jag
förnedrade denna englarena varelse, bröt husfriden som en lömsk
mördare. Att förråda vänskap för kärlek, tyckte jag vara en småsak, och
att plocka den ros, som kom i min väg, ansåg jag för min rättighet. Men
de blommor, som uppskjuta från lidelsernas rot, äro inga eterneller; de
vissna så snart och förvandlas till vederstyggliga kardborrar. Vi
männer kalla qvinnan för det svaga könet, på samma gång som vi, med
skoningslös stränghet, just af de svaga fordra en styrka, den vi aldrig
sjelfve ägt. I kännen för öfrigt Mathildas öde. -- Efter att hafva
brutit denna blomma, sväfvade jag till en annan, som jag såg uppspira i
rikedomens sköte. Hennes hjerta var dock godt och ädelt, och icke så
hårdt som den klingande metall, hvilken skulle blifva hennes hemgift:
det var Axels och Johannas mor. Jag erhöll hennes hjerta och hennes
hand; men äfven hon, den goda, den öfverseende, blef bedragen.
Förgäfves sökte jag i hennes famn att finna glömska af mitt förra
brott; jag var en gång insnärjd i förvillelsernas nät, jag försökte,
men förgäfves att stadga mig. Min lefnad väckte uppseende, jag
misshandlade min oförgätlige Marie -- välsignelse öfver hennes stoft!
-- Jag nödgades fly från min lagliga maka, fly till fremmande länder.
Der uppehöll jag mig nära två är. Men jag började sakna utkomst; ty
ehuru indraget jag lefde, förslogo de medel jag medförde icke längre.
Jag nödgades derföre blifva betänkt på att skaffa mig bergning. Jag
hade vid min bortresa lyckats att af general-en-chef för det regemente,
vid hvilket jag tjente i Finland, erhålla ett bevis, som innehöll att
jag såsom stabskapten innehade tjenst vid X... regemente samt att jag
städse förhållit mig väl och tappert. Försedd med detta intyg samt min
stabskaptens fullmagt -- utur hvilka dokumenter likväl namnet Segerman
utplånades och Kindblad i stället insattes, till undvikande af upptäckt
-- reste jag till Köpenhamn om våren är 18--. -- Icke utan svårigheter
lyckades det mig att vinna inträde såsom löjtnant vid ett regemente.
Genom ådagalagd skicklighet och välförhållande befordrades jag dock
inom kort åter till kapten. Sedan lyckan åter började gry emot mig, var
jag färdig att söka mig nya förströelser. Jag gjorde min kur hos
dottren till en rik grosshandlare, Helmgardt, och erhöll med
föräldrarnes samtycke ja af min 'hjertnybne' Caroline. Frukten af detta
äktenskap äro mina döttrar Ida och Emilia. Jag sökte nu med rikedomens
bländverk tysta samvetets röst; men Mathildas suckar, min Maries
förebråelser förföljde mig i lifligä drömmar och jag upplefde samma
sönderslitande marter, som förföljt mig allt sedan min otrohet mot
Mathilda. Min andra hustru dog. Samvetsqvalen öfver mina brott blefvo
olidliga; jag fick en tärande hemlängtan. Genom utsväfningar och
påkommande ålder snart bragt till förtviflan, reste jag åter hit öfver;
Här försporde jag att min förra lagliga maka äfven gått till sina
fäder; jag fick således icke råka henne och bönfalla om den huldas
tillgift. Hela naturen hade sammansvurit sig till hämnd öfver
brottslingen: ingen ro i sömnen -- och uppvaknandet... Ack! -- på ena
sidan om hufvudkudden samvetsqvalen, på den andra sjelf-föraktet. Nu
står jag vid målet -- I kännen nu min lefnad. -- Nu sen I mitt straff
-- och _så slutas nu min lek_ -- den jag med kärleken ovärdigt
bedrifvit."

Den sjuke föll åter i dvala. Efter nägon stunds förlopp uppslog han
ännu en gäng ögonen och med bruten röst och med uttryck, vittnande om
att hans sinnen till nägon del blifvit gripne af yrsel, yttrade han:
"Mig är gifvet att tala till menniskorna: den som hungrar och törstar
efter upplysning höre hvad mig blifvit uppenbaradt: ty den eländiges
bön tränger genom skyn, och då jag nu var stadd i bön på Mathildas
graf, klyfde sig skyarna för min själs ögon och jag skådade all
himmelens herrlighet. Och det var ett stort rum, som ingen gräns hade,
fullt af ljus, strålande från tusende sinom tusende stjernor. Och en
ljuflig harpoton med sång brusade mellan de tindrande stjernorna som
dansade likt barnen på en julqväll. Och en röst talade till mig, men
jag förstod den icke; ty den ljudade som harpoklang för mina öron. Men
mig tycktes att Mathilda löste sig ur englaringen och nalkades mig och
flägtade med sina vingar en ljuflig svalka kring min brännande panna.
Och mina ögon klarnade och mina öron öppnades och jag förstod allt. Och
jag hörde englarne säga: 'Säg barnen der nere, att de ej skola frukta
sig, ty Gud är kärleken; men de skola nalkas honom såsom rätte barn sin
älskelige fader, icke med bäfvan, utan med gladt mod och kärleksfull
tillförsigt'." -- -- --

Här tystnade den sjuke, dödsarbetet började och hans stormiga oroliga
lif slocknade ut.

Efter begrafningen flyttade Ida och Emilia till Robert och Johanna. Men
med min glädje är det för alltid förbi; ty för båda dem jag älskat, får
jag endast hysa en broders ömma vänskap.

Sådan är taflan till närvarande tid. Möjligen torde framtiden gifva
anledning till en fortsättning deraf.

Slut.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Så slutades min lek - En tafla ur lifvet" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.