Title: Götiska rummen - Släktöden från sekelslutet
Author: Strindberg, August
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Götiska rummen - Släktöden från sekelslutet" ***


images generously made available by Project Runeberg.



                           SAMLADE SKRIFTER
                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                           FYRTIONDE DELEN

                            GÖTISKA RUMMEN

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG



                            GÖTISKA RUMMEN


                      SLÄKTÖDEN FRÅN SEKELSLUTET

                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG

                   Copyright. Albert Bonnier 1916.

                              STOCKHOLM
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916



                              INNEHÅLL.


   1.   Götiska rummen          5
   2.   Palatsrevolutionen     20
   3.   Storö-borna            28
   4.   Redaktören             47
   5.   Kung Lear och Patern   68
   6.   En oklar situation     80
   7.   Moder-näringen         90
   8.   Nittio-talet          107
   9.   Ester                 116
   10.  Inför rådet           146
   11.  Den nye redaktören    168
   12.  Doktor Borg           176
   13.  Fru Brita på Storö    188
   14.  Majestätsbrott        215
   15.  På Operakällarn       233
   16.  Hos de döde           241
   17.  Försoningsfesten      256
   18.  Nyårsnatten           277

        Anmärkningar          309



                           FÖRSTA KAPITLET.
                           Götiska rummen.


Elektriska ljuset tändes i Götiska rummen, och vaktmästare ordnade med
ett bord.

Två herrar i frackar inträdde i detsamma och granskade med en blick
anordningarne, som de tycktes ha under sin uppsikt.

-- Det var inte i går du var här! sade den ena av arrangörerna, som var
arkitekten Kurt Borg, brorson till doktor Borg, kallad Den Förfärlige.

-- Nej, svarade målaren Sellén, jag har icke varit här på 15 år, då jag
satt i Röda Rummet och filosoferade med Arvid Falk, Olle Montanus och de
andra. Kan du, som arkitekt tomta ut vårt gamla rum?

Arkitekten, som varit här förr, stegade upp en trapez på flossamattan,
och beskrev det gamla sceneriet.

-- Ja, jag säger det, mente Sellén; tiderna förändras, men vi äro oss
lika.

Han gjorde en gest åt de grånande tinningarne och fortsatte.

-- Arvid Falk, ja; han kollaberade, som han skulle; lever han än?

-- Ja, lever mördad, som de nyss mördat vår Syrach, Rembrandtsonen, vår
bäste man, antesignanen, som föll framför linjen.

-- Och dessa mördare ska vi vara tillsammans med i kväll?

-- Ja, ser du, festens föremål är ju norrman, och man kan inte utesluta
hans gamla vänner från Paris och Rom.

-- Nej, det förstås; men kommer farbror Borg hit, så blir det kanske
kalabalik.

-- Det värsta är att Lage Lang, vår norrman, tror att det här skall bli
en försoningsfest. Tror du på en försoning?

-- Nej, svarade Sellén bestämt. Vi ha försökt, men det går inte. Lundell
till exempel, han mottog kallelsen till akademien, för att inifrån öppna
fästningens portar, för att reformera och stifta fred; men så blev han
instängd, och nu målar han som professorerna. Nej, tro dem inte! Så här
säger de: Kom till oss, bliv som vi; kom, ska du få Vasaorden, när vi
äro kommendörer; kom och bliv under oss, så äro vi över dig! -- Nej,
tack! Hällre utanför, hällre nere på gatan och vara buse! Minns du
Lasses visa på Hörnan i Paris?

-- Ja, Paris! Och nu är vi hemma igen! Vad synes dig?

-- Jolmigt! Alldeles rysligt! Det står still i luften, och sekelslutet
går in; man väntar nytt! Men vad?

-- Få väl se!

En rörelse vid dörren antydde att gästerna började infinna sig.

In trädde nu, fet, nyrakad, behandskad, professorn målaren Lundell. Han
bar vasaorden på fracken.

-- Tag bort den där s--n, sade Kurt Borg, och krokade ur stjärnan.

-- Nej, låt vara! protesterade Lundell godmodigt, van vid att man
skojade med honom.

-- Ja, men det är en skymf mot Lang, vår hedersgäst, som, mera förtjänt
än du, inte har någon stjärna. Vaktmästarne kan ta honom och oss andra
för straffade personer, förstår du!

-- Inte!

Ny rörelse vid dörren; konsul Isak Levi, fordom ledamot av Röda Rummet,
inträdde och skakade hand med Sellén, Lundell och Borg.

Därpå kommo gästerna gruppvis. En grupp akademister inträdde, som ett
moln kastar sin skugga över en äng.

Med dunder och gny rakade Den Förfärlige doktor Borg in, arkitektens
ungdomlige farbror. Kastande stridslystna blickar omkring sig, hälsade
han till höger och vänster med ett glåpord.

Där kom damer och herrar, men man märkte en bestämd skillnad, i det
akademisterna icke hade sina fruar med sig. Sällskapet var icke comme il
faut för dem, och man visste att det taltes ett språk här, som påminde
om ren svenska. Därtill kom, att societeten icke fick fira en norrman
efter riksrätten, och att artistdamerna hade fasoner, som icke voro
salongsmässiga. Det taltes till och med om att artisterna hade sina
»väninnor» med sig, och som man icke kunde skilja på dem från de andra,
voro misstag lätta att begå.

Slutligen inträdde en frejdig man, huvudet högre än de andra. Det var
Lage Lang, nytidsmålaren med det stora namnet. Vänsäll, rik, gästfri,
var han utanför de svenska söndringarne, och han gick därför oskadd
mellan eldarne, som han icke kände. Det var vännen och artisten man
firade, men man ville även ha en liten demonstration för norrmannen; man
ville visa att nationen icke delade regeringens mening, då den
behandlade Norge som en ockuperad provins, och man ville i sin mån
bilägga det uppifrån påblåsta hatet mot brödrafolket, vars väl icke
tillgodosågs, när landet styrdes per telefon från Stockholm, så som en
utgård kan skötas av en bekväm förvaltare.

Därför leddes hedersgästen straxt ut på balkongen, som öppnade sig över
den stora folkfyllda musiksalen. När han trädde ut, knackades pågående
nummer av; och upp spelades: »Ja, vi elsker.»

Professorerna gjorde en sluten grupp, som höll sig inne, ty de hade på
känsel att det skedde något olovligt, som de inte borde vara med om.

Därpå fördes gästen till bords! -- Det var en fransk cabaret-supé.
Framför varje gäst stodo sex ostron och en öppen butelj vitt vin utan
namn, alldeles som hos Laurent i Grez, och därmed var tonen given,
minnena väckta, och stämningen 80-talets, fastän man nu var inne på det
betänksamma 90.

Det behövdes bara ett nomen proprium för att få eld i minnena.

-- Barbison! Marlotte, Montigny, Nemours! -- Hå! Eller: Manet, Monnet,
Lepage! -- Hå!

Inga tal höllos ännu, men alla talade på en gång; frid och fröjd,
endräkt och glädje rådde.

Vid desserten steg stämningen till extas. Man kastade apelsiner över
bordet, servetter flögo i luften, tobaksröken virvlade och tändstickor
släpptes upp som raketer; en guitarr trollades fram; Spadas visor
sjöngos med kör. Det var signalen till konvenansens upplösning;
professorerna röckos med och blevo unga; de häktade av sina
ordensstjärnor och utdelade dem med öppna händer; på Selléns rygg hängde
vasaorden och en vaktmästare hade fått hederslegionen på axelklaffen.

Slutligen knackades i bordet. Doktor Borg talade:

-- Vi ha druckit välgång åt vännen Lage Lang, och åt artisten, nu vill
jag dricka för norrmannen: Ni ska inte tro, att jag älskar norrmännen
med deras bondskryt och stora åthävor; jag är själv gift med en norska,
som ni vet, och det är ett djävla folkefärd; men jag älskar rättvisa;
jag vill icke se en stursk nation förödmjukad av att låna vår kung sex
veckor om året, och jag vill icke ha någon intimitet med ett främmande
folkslag, som har en annan utveckling än vi; jag vill icke se norrmän i
svenska riksdagen röra i våra angelägenheter och säga nej till allt,
liksom polacker och elsassare i tyska riksdagen; jag vill ha fred med
grannarne, och den freden kan endast vinnas genom skilsmässa, som i ett
olyckligt äktenskap. Ni skrämmer inte mig med ryssen, ty fria norrmän
och fria svenskar äro starka genom en frivillig allians, men svaga genom
en dynastisk union, som icke är någon union; Norge är nämligen de facto
ett kronland som Böhmen är till Österrike, och är farligare som sådant
än som allierat; svenska regeringens politik är en svekets, och daterar
sig från heliga alliansens tider, då folkrätt och billighet lades undan;
man har sökt väcka hat mellan brödrafolken, men ve dem som sådan
söndring sökt för att få härska! Ve dem! -- Oss, som arbetat på samling
och försoning, kallar man fosterlandsförrädare. Dem som så kallat oss,
kallar jag fähundar! Där han I ordet! -- -- -- Lage Lang, tag min
välgångsskål för ett fritt Norge, utan vilket icke ett fritt Sverige kan
finnas, och ett försonat!

-- Ett fritt Norge! Lage Lang!

Professor Lundell begärde ordet, men när han började med ryssen,
Kiel-freden, och förhandlingarne, tilltog pratet så att han dränktes,
tills slutligen sällskapet avbröt honom med »Norges bæste».

När Lage hade svarat, reste man sig från bordet, och en karneval vidtog
av sig själv.

Smågrupper avsöndrade sig dock för samspråk, och ute på balkongen hade
konsul Levi, Sellén och Kurt Borg slagit sig ner.

-- Nåå, det drar ju jämnt i kväll? sade Levi, tror ni det räcker?

-- Nej, svarade Sellén; det är bara vapenvila.

-- Nå, vad gör de er för ont då, professorerna?

-- Det kan ni inte döma om, ni utanförstående. De hindra, de bilda
allmänna meningen, de kväva; för övrigt äro vi som två fientliga
stammar, och jag tror att det skall vara strid, annars skulle alla måla
lika, och då blev det kinesisk konst, som står stilla och görs med en
borste över ett uthugget mönster. För övrigt: strid utvecklar krafter
och håller andarne vakna.

-- Javäl, invände Isak Levi, men efter utkämpad strid sluter man fred.

-- Om villkoren äro antagliga, ja! genmälte Kurt Borg; men de äro icke.
De begära underkastelse, och det kan icke beviljas; de begära bara ens
själ och ande ... och allt! Vi som sträva tillsammans äro intet parti,
men vi känna samhörighet, äro som släkt, av samma års gröda, och de
andra äro ... jag vet inte vad det är för folk; på mig verka de som
dämoner, dem jag hatar som ett positivt ont; när gudar bli för gamla bli
de till dämoner, och de här anse sig nog vara gudars avkomlingar, ty de
äro till med Guds nåde, tänka och tala med Guds nåde, och när de handla
orätt åberopa de sig på Guds nåde. Jag förstår dem icke och de förstå
icke oss.

-- De äro bromsar, som ska reglera farten, ser du, invände Levi.

-- Ja, tack, men då är jag hällre lokomotiv, med större gagn och större
ära.

Nu inträdde Lundell på balkongen förande en akademisk artistfru, som
förirrat sig till det rysliga sällskapet.

På musikestraden därnere sjöng just nu en italiensk sångare ett
glansnummer som elektriserade; och under festruset föll det frun in att
kasta en ros åt sångaren. Men avståndet var för stort; blomman sänkte
sig som en meteor och stannade i västen på en herre vid ett marmorbord.

Den ensamme gästen rullade just en cigarrett då rosen föll i hans famn;
han stannade i gesten, tog rosen och tittade upp åt läktaren.

-- Det är Syrach! utropade Sellén, och alla på balkongen nickade åt
enslingen, som bar en röd fez på huvudet och var något bizarr i sin
klädsel.

Men Syrach syntes icke känna igen någon enda av sina gamla vänner, utan
satte rosen i knapphålet, fortsättande med cigarrettrullningen.

-- Han känner icke igen oss! utbrast Sellén. Ska jag gå ner och hämta
honom?

-- Då går jag min väg, sade frun kort, och jag beklagar min ros, som kom
på en så smutsig rock.

-- Ja, gå du Augusta, avbröt doktor Borg, som kommit tillstädes; det är
ingen som har bjudit dig hit, för resten.

-- Hör nu Borg, inföll Lundell ...

-- Håll du mun, avklippte doktorn, den som sitter där nere utslocknad,
skulle varit förste man häroppe i kväll om inte du och vederlikar
blandat giftbägaren åt honom; och du är inte värd att bli spottad i
synen av honom en gång; nej, för ni tog äran, brödet och självkänslan av
honom, den gången du vet!

Därpå vänd till Sellén:

-- Låt Syrach sitta i sin drömda värld; där har han det bättre än vi
anar, och han känner för övrigt icke igen oss!

Lage Lang kom till; när han fick se sin gamle vän, blev han ursinnig och
ville utbringa ett leve och ett hurra för vår störste målare, men detta
avstyrdes lyckligtvis, ty dels skulle polisen ha tillkallats, dels fanns
ingen i salongen som kände målaren, om icke möjligen såsom en fjoskig
och förfallen människa, vilken gjort sig bemärkt på gatorna med sin röda
fez och sina besynnerliga åtbörder.

Syrach fick sitta; han satt nu med blickarne lyftade över folksamlingen,
liksom han icke såg dem, utan skådande fjärran uppåt umgicks med sina
drömbilder dem han icke kunde visa andra.

Det blev förstämning i Götiska rummen, och det drog ihop till åskväder.
Men innan det bröt ut, hade professorerna avlägsnat sig.

Molnet låg kvar; glädjen att kunna blåsa viktoria grumlades vid
räknandet av döde och sårade; och Syrach var icke ensam bland fallne.

Slutligen tystnade musiken ute i salongen; det blev midnatt, och den
stora salen låg öde insvept i en blå sky av tobaksrök. På det lilla
marmorbordet, där Syrach sutit, syntes en blodröd fläck. Det var rosen,
i vilken den överkänslige mannen slutligen vädrat fienden, och som han
låtit ligga.

Uppbrottet skedde, och hedersgästen följdes ner. På gatan stod ett
lysande ekipage med en jägare bredvid kusken. Jägaren hade plymer i
hatten och hirschfängare vid sidan.

-- Vem är så fin, så han ska åka i sjuglasvagn? frågade Sellén.

Jägaren stod vid den öppna vagnsdörren och släppte in den store Lang.

-- Jo, det är jag! sade Lage; jag bor hos min kusin i norska
ministerhotellet, där ni äro bjudna på middag i övermorgon, hela rasket.

Den gamla bohêmen hurrade; och på en vink av norrmannen överfylldes
vagnen, som satte i väg till Blasieholmen. Doktor Borg hade tagit
jägarens trekantiga hatt och hirschfängare samt ville ovillkorligen
»kommendera manövern» som han sade, det vill säga få tömmarne i hand och
köra till Stallmästargården.

-- Akta dig! skrek Isak Levi.

-- Jag ska inte bli medicinalråd! svarade Borg. -- Och troende sig vara
på sin kutter, ropade han:

-- Skota! -- Klart att vända! Fullt!

Men i det samma körde kupén in på gården till ministerhotellet.

Borg ville ha ner varor på gården, men fastän norrmannen tyckte det vara
reson, avstyrdes dock upptåget av de andra; och det blev då farväl
slutligen.

Därpå började nattvandringen, den sedvanliga efter en fest, då man vill
säga allt som blev osagt därinne.

Alltså stamtruppen: doktor Borg, Kurt Borg, Isak Levi och Sellén, togo
först käerna och tittade på slottet, som man brukar.

-- Ja, där är slottet! sade Kurt, arkitekten; det står sig, det.

-- Än så länge, ja, invände doktorn; men när riksdagshuset kommer i
granit på Helgeandsholmen, så krossas teglet däroppe.

-- Varför inte; det är ju tidsandan, inföll Levi. Regeringen sitter ju i
riksdan numera, men varför, vet ingen; grundlagen säger att konungen
äger välja sina rådgivare, men nu är det Karl Ivarsson som väljer dem.

-- Du är galen!

-- Nej; Karl Ivarsson bestämmer utskottsvalen och besluter således när
ministrarne ska avgå. Då är det väl han som är regenten.

-- Hör nu, här ska nya operan stå, avbröt Sellén, som inte tålde
politik.

-- Ja, det skall bli opera; vad säger riksdagen om det?

-- De vill inte ha någon majoritetsopera, utan den får bli en
kommunalopera baserad på Lagerlunden och bottenvåningen.

Därefter tågade de; över Norrbro, Myntgatan till torget.

-- Där står Riddarhuset kvar! sade Sellén.

-- Ja, och jag var med när det stängdes, inföll doktor Borg. Tänk våra
store män från sista plenum! Den störste av de store; sådant slut! Falk
fick han, för han vädrade opp honom!

-- Och där är Riddarholmskyrkan; med Carl den tolfte och allting!

-- Du menar Gustav Adolf, fast du inte törs säga't.

-- Apropå Gustav Adolf, vet ni att det här lilla gravkoret heter
Vasaborgska, och där ligger hans son med Margareta Cabeljau?

-- Ja, det är ju en smaklöshet; men har ni inte sett gubben Cabeljaus
gravsten ini kyrkan? Jag har inte sett den, men den står i en
beskrivning om kyrkan. Det är så man vördar våra stora minnen! De kunde
gärna trolla bort de där Cabeljauarne!

-- Jag läste häromdagen hur man rafistulerade i Saint-Denis 1793, då
alla konungagravarne öppnades och länsades, upplyste doktorn. Där var en
del intressanta fysiologiska rön att göra. Ludvig den femtonde var till
exempel bara som ett svart ruttet stinkande tjärpreparat ...

-- Hör nu, medan vi håller på att bli körksamma, vill ni inte gå och se
på min körka, sade arkitekten Borg; jag har visserligen inte byggt den
men jag har restaurerat den; nycklarne bär jag i fickan, och Isak skall
få spela på orgeln om han vill.

Detta var i doktorns stil, och nu vände man om på sina spår för att se
på Kurts körka, som den kallades.

När de fyra hade inträtt i templet, som låg i halvmörker, endast svagt
belyst uppe i valven från gatlyktorna utifrån, blevo de motvilligt
imponerade av byggnadens storlek och valvens sköna linjer; de togo av
sig hattarne och gingo tysta framåt altaret.

-- Det är tjugo år sedan jag var här, började doktorn; och jag känner
inte igen mig. Var har du altartavlan?

-- Den är weg, svarade Kurt. Nu ha vi tabernaklet i stället,
skådebrödsbordet och den sjuarmade ljusastaken.

-- Det är ju gamla testamentet, sade Isak.

-- Vi råkas igen alltså, svarade Kurt Borg.

-- Och här! Vad är det här för slag?

-- Det är dopkapellet eller baptisteriet.

-- Och så har du målat figurer på väggarne ...

-- Jaa, det är katedralens stil ...

-- Och predikstoln är degraderad!

-- Efter som högaltaret är det aldra heligaste.

-- Är du katolik, din hundra?

-- Inte ett spår, men katedralen är katolik; protestantismen har ingen
kyrklig stil uppfunnit, emedan den saknar positivt innehåll.

-- Det är kostligt i alla fall att se hur ni restaurerar katedraler; ni
återställer dem i deras ursprungliga skönhet, sådana de voro före
reformationens skövlingar. Akta er att ni inte gräver opp katolicismen.

-- Ja, här leker de lite var med katolicismen, alldeles som på Atterboms
tid. Kyrkoherden själv, en väldig pokerspelare för resten, har länge
varit misstänkt som krypto-katolik, och han, jämte ett prästkotteri har
haft på förslag att ändra kulten och få lite mer skönhet i den. -- Det
började eljes på 70-talet med upptäckten av våra gamla missaler och
breviarier, vilka hittades som omslag om handlingar i kollegierna,
restaurerades och gåvos ut bitvis. Där kom i dagen bland annat
Sequentier till vårt nationalhelgon Sveriges skyddspatron Erik den
helige. Kapellmästar Norman satte musik till Brigittas Rosa rorans;
Wirsén gick och förluktade sig på rökelsen i Sienas katedral; och
professor Byström verkade för kyrkomusikens restaurering på gammal
grund; Stenmuseum samlade de gamla altarskåpen; Vadstena kloster
återställdes och Brigitta blev nästan ett Lutherskt helgon; Uppsala
domkyrka renoverades och målades, och ärkebiskopen for till Rom, skakade
hand med påven, som öppnade Vatikanens bibliotek för kättaren. -- Nå vad
är det för farligt i det? Det tyder ju på en försoning mellan modren och
sonen, och det är ju vackert när fränder sämjas, i synnerhet när de äro
kristna människor båda, och endast dogmernas förgängliga verk står
emellan dem.

-- Ja, sade doktorn, det där intresserar mig så litet, för jag är visst
hedning; min morfar lär ha varit neger, och jag hör icke till detta
fårahuset; det är mig icke fientligt, men det är mig främmande.

-- För dig ja; men lutheranerna skrika i korus med pastor primarius i
spetsen; försoningslärans tolkar tjuta, när de få höra talas om
försoning mellan bekännelserna. Svaga käril, som spricka bara de få se
nytt vin!

-- Är det sant att Falk blivit katolik?

-- Det är lögn; men lutheriet har gripits av en sådan panik, att de
börja se katoliker överallt, ja de se jesuiter till och med, fast jag
inga sett. Jesuiterorden är ju upphävd av flera påvar, men ändå ses de,
alldeles som jesuiterna »såg» frimurare förr i världen. De kallar mig
jesuit också, mig!!! mig!!!

-- Det syns vara med kyrkorna som med synagogan, inföll nu Isak.

-- Vad är det med synagogan? frågade doktorn.

-- Jo, den är som ett snäckskal, ur vilket djuret krupit ut och dött.
Det är bara ett tomt hus, i vilket det susar helt svagt som ett minne av
ett brusande liv.

-- Det har du rätt i, Levi; men vad är det för nya bastrummor som höras
i världen?

-- Du menar armisterna? inföll Kurt. Det är internationella kristna,
synkretister, som öppna sina tempel för alla Kristi bekännare. De ha
ingen teologi, ingen kakes, inga fixerade former, ingen skillnad på
katoliker och protestanter; det är levande kristendom med tro _och_ goda
gärningar. Detta lilla _och_ är bindestrecket mellan de söndrade
kyrkorna, som stredo om _antingen_ tro _eller_ gärningar.

-- Vad är du för slag? frågade Sellén slutligen.

-- Det vet jag inte! -- En kristen fritänkare, kanske; kristen, därför
att jag är född av kristen släkt, fritänkare, därför att jag icke kan
sluta mig till något »erkänt» kyrkosamfund.

-- Är du kristen?

-- Ja, lika mycket som Isak är jude, och morbror Borg är hedning, lika
mycket eller lika litet.

-- Nu vill jag ha musik, avbröt doktorn; Isak skall spela Bach, och jag
skall trampa!

Till all lycka var orgelläktarn stängd, och Kurt hade icke nyckeln.
Detta retade doktorn, som i feststämningen återfallit tillbaks i Röda
rummets dagar, och fordrande en förfärlig kraftutveckling, anhöll han
att få nycklarne till tornet, ty han ville upp och ringa samman med
storklockan. Sedan även detta förslag strandat, gick han ut och skildes
vid en droskstation.



                           ANDRA KAPITLET.
                         Palatsrevolutionen.


Redaktör Gustav Borg, äldre bror till doktorn, satt vid sin morgoncigarr
på byrån och vitjade brevlådan. Brevlådan är en underlig ting, ty det är
posten, som avhämtas i en sluten blecklåda, till vilken redaktören har
nyckeln. Denna lilla låda innehåller redaktionens hemligheter: genmälen,
insändare, suppliker; de anonyma breven, de ovettiga brevkorten; och den
uppkom just med anledning av de öppna brevkorten, som lästes av
vaktmästaren och andra underordnade, vilket gav dessa missaktning för
redaktören och tidningen, och ett övertag grundat på förtrolighet.

Det hade fordrats lång övning för chefen att icke falla i raseri var
gång han öppnade lådan; ett svettbad kostade det visserligen, men han
hade slutligen fått en sådan teknik i brevöppningskonsten, att han
straxt såg på stil, underskrift och dylikt, om han behövde läsa eller
kasta i korgen.

I dag gick det lite trögare dock, ty för första gången i tidningens liv,
mottog redaktören öppna brevkort med beröm och tacksägelser från
högermän, familjefäder och samhällsbevarare, därför att han i gårdagens
nummer tagit till vapen mot socialismen.

Gustav Borg var nämligen född omkring seklets mitt, och han hade levat
till 1890 på 40-talets liberala ideal, nämligen: konstitutionell monarki
(eller republik hälst), religionsfrihet, allmän rösträtt,
kvinnoemancipation, folkskolor, rysshat o. d. Han hade varit med och
sett representationsförändringen 1866 och trott på det Tusenåriga rikets
ankomst. Men det kom inte. Det man hade trott sig kunna räkna ut,
befanns vara missräknat. Vid nyvalen 1867 visade sig nämligen följande
bizarra resultat: Adeln, som förr utgjort en fjärdedel av
representationen, hade _vunnit_ och befanns nu utgöra en tredjedel,
trots det att Riddarhuset var störtat. Prästeståndet var reducerat från
en fjärdedel till en trettifjärdedel. Vårt påvedöme hade således
förlorat sin världsliga makt. Borgarståndets numerär var nedsatt från en
fjärdedel till en sjättedel; och bondeståndet behöll sin fjärdedel, men
hade vunnit i makt ändå, genom tvåkammarsystemet.

Riddarhuset var visserligen störtat, men den första kammarens majoritet
utgjordes av ämbetsmän och sedan av herrgårdsägare, mestadels adelsmän.

Det var således en riksdag som i gamla Rom, med patricier och plebejer,
stort taget. Vid närmare påseende befanns visserligen plebejerna ha
övertaget, och det måste glädja en liberal; men vid ändå närmare
betraktande uppdagades, att plebejerna voro konservativa.

I denna babyloniska förbistring förlorade Gustav Borg huvudet. Hans
något abstrakta föreställningar om politik, förledde honom tro det
riksdagen skulle sysselsätta sig med statsrättsliga teorier, då den ju
hade till uppgift att sörja för medborgarnes behov just nu. Han hade
fått in huvudet i sin egen snara, då han alltjämt förfäktat flertalets
rätt, och nu såg det folkvalda flertalet sitta vid styret. Sverige var
då ett åkerbruksland, och därför sutto åkerbrukarne i majoriteten. Det
var logiskt; och bönderna voro nu i tur att få sina äldre klagomål
upptagna, gamla orättvisor beivrade. Så långt kunde han gå med. Men när
samma majoritet ville lagstifta i kulturfrågor, bestämma vad nationen
skulle tro och tänka, hur ungdomen skulle uppfostras; och när de ville
kasta i fängelse dem som arbetade på framtiden, då måste han gripa in
och dra blankt mot sina plebejer. Men därmed kom han i strid mot sig
själv, och började vackla.

Faktorernas mångfald invecklade beräkningarne; ty när han såg
konungamaktens försvagande genom nya statsskicket, kunde han icke
underlåta att stödja plebejerna, trots deras sparsamhet, ofördragsamhet
och tröghet. Det fanns ögonblick, då han såg Frihetstiden återkomma.
Riksdagen fockade ju konungens rådgivare; bönderna hade tillsatt
utskotten innan valen skedde i kammaren; motioner om indragningar på
konungens apanage återkommo tätt och ofta, och man diskuterade
prinsarnes hovhållning.

-- Nu är vi inte långt från namnstämpeln! sade redaktörn i ett
ögonblick, då han såg ljust.

Alla äldre politiska begrepp upplöstes, och det kokades en stor byk där
blaggarn och kammarduk råkades, och det var nästan omöjligt skilja svart
och vitt, mitt och ditt. Man stod inför den stora paradoxen: de
konservativa plebejerna ha dock störtat konungamakten, och denna
tredubbla självmotsägelse verkade som en elektrisk ål: man kunde inte ta
i den med händerna, dels därför att den var hal som en ål, dels därför
att den var laddad. Man fick slag om man rörde vid den, och den slog ut
åt alla håll, åt höger och vänster, oppåt och nedåt.

Det var då det nya kom och förmådde människorna att tala om något annat
än bönder. Det var den så kallade sociala frågan; samhällets grundvalar
granskades och befunnos bristfälliga av ålder och fukt, så att man icke
tordes bygga vidare på dem, av fruktan att huset skulle ramla in.

Den panik, som då uppstod, grep först de övre. De övre, de lättaste, som
därför flutit uppåt; de övre, de svagaste, som därför sökt skydd och
stöd däruppe, blevo naturligtvis de räddaste. Men fruktan spred sig, och
en vacker dag voro de stridande, de växande, de liberala också rädda.
Man hade nämligen börjat diskutera familjen, och funnit den för trång
för individuellt och personligt växande liv. När nu de gamle menade att
samhället var grundat på familjen, så ansågo de samhället hotat. Men nu
är icke samhället eller staten grundat på familjen, ty staten har icke
alls någon likhet med äktenskapet, utan staterna uppstodo genom fria
_mäns_ förbund till gemensamt skydd. Det gjorde ingenting, man gick på
med sin familj som samhällets grundval. Och det halp icke att man
invände: må vara att familjen är grundvalen, men när grundvalen icke
håller längre, så måste vi lägga ny grund på annat ställe och bygga
nytt.

Vid granskningen av begreppet familj, fann man ut, att två människor i
den numera så hastiga utvecklingen icke kunde svära på stadigvarande
sympati för hela livet, utan vilken makars samliv blev outhärdligt. Det
starkt framträdande personlighetssträvandet motsade ömsesidig
underkastelse; kvinnans utträdande i arbete och offentligt liv hindrade
familjelivets utveckling och barnens uppfostran hemma. Erfarenheten hade
ju visat hur skilsmässornas antal ökades; och denna djupt smärtsamma
operation ville de gamla på sitt obegripande sätt tillskriva lättsinne,
ehuru parterna i målet nog visste att det endast var för att rädda sina
personer, som de flydde det värsta av allt, slaveri. Sedan därtill
barnträdgårdarne och skolorna tagit hand om barnens uppfostran, bortföll
uppfostran i hemmet. Hemmet hade ju för övrigt endast varit ett
tillhåll, där alla odygder blomstrade; och uppfostran började i skolan,
fortsatte i kasernen och började om på allvar ute i livet.

Så ungefär formulerades anklagelserna mot familjen. Och det var då som
paniken grep även en så stark man som Gustav Borg.

I går hade han själv skrivit en ledare mot de samhällsupplösande; och i
dag hade han mottagit de konservatives hand till tack för hjälpen.

Med sin son Holger, sekreterare i redaktionen, hade han dagen förut haft
en stormig förklaring, varvid denne hotat att avgå. Från doktor Borg,
brodern, hade han fått en telefon med löfte om besök; och det var denne
han nu väntade, icke utan en viss oro, även framkallad därav att
tidningen blivit återsänd från en mängd prenumeranter.

                   *       *       *       *       *

Den väntade kom; doktorn inträdde oanmäld hos sin broder, och bröt ut
med detsamma:

-- Vad har du gjort?

-- Jag har skrivit efter övertygelse mot era osedlighetspredikningar.

-- Din övertygelse borde vara grundad på bestående fakta och prövad av
erfarenheter, men det är den icke; några predikningar eller predikare
existera icke, ty de som skriva om familjen meddela endast sina
upptäckter och rön; de säga så här: så och så visar sig utvecklingen gå
fram, så och så har familjelivet urartat på den sista mansåldern, och
hemmet har visat sig vara en skola för despotism, själviskhet, hyckleri.
De meddela således endast faktiska upplysningar och predika inga
teorier.

-- Men du, som har döttrar själv, du går med på dessa läror?

-- Jag är lika mån om mina döttrar som du, och jag lär dem ingenting; ty
jag vet ingenting i denna punkt; men jag förhåller mig avvaktande och
observerande, jag tror mig redan ha märkt att mina barn äro födda med
andra idéer än jag; blygsamheten förbjuder oss att tala om det, därför
är det gott att det skrivs; det tryckta ordet är tyst och sårar ingen.
Men det skall jag säga dig, att jag liksom du är beredd på -- allt! Då
jag vet att jag ingenting kan göra åt det, ty råd känner du vad de äro
värda, så tiger jag och tänker: kanske det skall så vara; kanske de
förstå det bättre; kanske detta är vägen till det nya samhällsskicket.
De unga, som kämpa för sina nya ideal, få nog lida för de första
försöken; många skola falla, och många därför falla av; men tidens flod
löper utan att höra oss till råds, och jag skall icke göra förtvivlade
försök att hejda den. -- Emellertid, sedan du nu vänt emot oss, har du
förstört tidningen. Som aktieägare och direktör uppmanar jag dig att
avgå, och lämna platsen åt Holger, din son.

-- Jag, avgå? -- Aldrig!

-- Gott! då gör Holger och jag en ny tidning!

-- En ny tidning går icke!

-- Jo, en ny tidning, som håller färgen, och som upptager dina övergivna
traditioner, den går.

-- Du menar en ensidig partitidning, vilken behandlar sina motståndare
som nidingar.

-- Nej, som fiender! Medan bataljen pågår, fusiljerar man den soldat,
som börjar underhandla. -- Har du inte märkt, att om man gör ett
medgivande eller säger ett gott ord åt fienden, så jublar han åt
underkastelsen. Goda ord och artigheter komma efteråt, vid fredsslutet.
-- Betrakta dig nu som en fusiljerad desertör och avgå.

-- Aldrig!

-- Då ruinera vi dig med en konkurrent!

-- Det är en bror som talar så!

-- Ja, en hederlig bror, som icke hyllar nepotism eller mannamån, som
sätter rättvisan över brorskålen, och det allmänna bästa över det
enskilta.

-- Du har glömt att du förlorar dina pängar om du störtar mig!

-- Det har jag inte glömt, men jag har mera pängar än du tror, så att
jag icke blir ruinerad. Du får betänketid tills i morgon klockan 12.
Adjö! ...

Doktorn for ut genom dörrn, och redaktörn var ensam kvar med sina tunga
tankar.

Avsatt, kastad på sophögen som uttjänad, han, vilken varit med om den
stora materiella nydaningen efter 1850. Han mindes första järnvägsbiten
1852; erinrade telegrafens öppnande 1853; den första gaslyktan 1854; det
första frimärket 1855, och han hade varit med om telefonen och
elektriska ljuset på 80-talet. Men av hans ungdoms politiska ideal hade
som vanligt endast några blivit förverkligade, de flesta hade förintats
och försvunnit som slösäd fallen i diket; några hade realiserats på ett
annat sätt än han drömt sig, och haft motsatta följder än de beräknade.
Under tiden hade kommit nytt, som han icke förstod och som han fruktade.
Han förstod sålunda icke den stora arbetarrörelsen, ty han hade icke
märkt, att landet på dessa fyrtio år glidit över till att bli ett
industriland ifrån att ha varit åkerbruksland; han kallade
arbetarpartiets ledare för agitatorer och anarkister, ehuruväl de just
arbetade för lagstiftning och ordning inom de ännu oordnade massorna.
Han förstod icke ungdomens strävan till frihet och ansvar,
självverksamhet och självbestämmelserätt, och därför föll han. Det var
ju tragiskt, ty det var ohjälpligt detta att tiden satte en gräns för
mänskoandens möjlighet att växa; och han föll icke för egen skuld, utan
för livets lagar.

Att sonen skulle efterträda honom, hade han ju alltid tänkt sig, men att
han skulle undantränga honom och på detta sätt, det var värre än all
livets bitterhet.

                   *       *       *       *       *

Han stängde sitt skrivbord och gick ut för att resa till landet och
tänka över det beslut han skulle fatta. Sedan några år hade han nämligen
besutit en lantegendom i skärgården, där han levde större delen av året
med sin familj.



                           TREDJE KAPITLET.
                             Storö-borna.


Redaktören Gustav Borg stod på fördäck av den lilla skärgårdsångaren som
gick till Storön där han hade sin egendom; men i sin uppskakade
sinnesstämning hade han önskat sig vara osynlig, eller i nödfall blind
och döv.

Två främmande herrar befunno sig i hans närhet, och han måste höra på
deras dialog.

-- En grann stad är det i alla fall Stockholm, men verkar dock som en
dekoration, ty den är för stor och lysande för att representera ett öde
land.

-- Öde?

-- Ja; jag har nyss företagit en inspektionsresa genom hela Sverige, jag
är nämligen inspektör för ett livförsäkringsbolag; och jag drog igenom
provinser utan att se människor; jag satt själv femte man på tåg; det
var dödstyst på stationerna. Kom jag till en stor stad, så var den
befolkad av ämbetsmän; ibland en landshövding, en biskop, en överste,
med en stab av borgmästarn, rådmännen, postmästarn, telegrafkommissarien
-- och några handelsmän.

-- Men folkmängden har ju vuxit till fem millioner?

-- Visserligen; men av dessa fem millioner äro endast en million män
mellan 20 och 55 år. Två och en halv million äro barn och hustrur utan
yrke. Men denna million vuxna arbetsföra män skola försörja dessa två
och en halv millioner improduktiva, och de skola dessutom föda 170,000
ämbetsmän, utom militären som räknas till 133,000. -- Du hör jag har
reda på mina liv som en sann livförsäkrare.

-- Ha vi 170,000 civila ämbetsmän?

-- Ja, vi ha 67,000 post-, telegraf- och järnvägstjänstemän, 27,000
civila ämbetsmän, 28,000 präster med biträden, 38,000 lärare, 17,000
kommunala ämbetsmän.

-- Det är ju orimligt.

-- Ja, men det är så! Jag kan inte hjälpa't; och det är ingen hemlighet,
ty det står tryckt i Sveriges officiella statistik. Men det värsta är
utvandringen! Sedan jag gick in i bolaget 1866, har 780,000 människor
utvandrat.

-- Sju hundra tusen?

-- Ja; på fyra år mellan 66 och 70 utvandrade 100,000. När det sen
sjönk, så skränade patrioterna och sade: se nu att det inte var farligt!
Men så kom 1881 och 85, då 175,000 utvandrade. Och så kom 86 och 90 då
200,000 utvandrade.

-- Va sa patrioterna då?

-- Ingenting! Jo, de började samla sina suvenirer på Skansen och byggde
ett museum i förkänslan av slutet.

-- Varför utvandrar man; är det fattigdomen?

-- Nej, svarar man, det är icke fattigdomen.

-- Vad är det då?

-- Folkhögskolelärarne -- det är ett konstigt folk må du tro -- de
påstå, att det är brist på kärlek till fosterlandet, men hur denna brist
uppstått säger de inte. Jag har en gång svarat en sån där uppfödare: hur
skall man kunna älska ett land, vars jord tillhör utländingen? Du vet
ju, att svenska jorden är pantsatt i utlandet för 226 millioner, att
kommunernas skuldsättning är 175 millioner och statens obligationsskuld
är 287 millioner. »Vårt land är pantsatt, skall så bli» sjunger man
numera i vissa klubbar. Nu parerar man vanligtvis hypotekslånen med
sparbanksmedlen. Men sparbanksmedlen äro utlånta till lika många
vigilörer, och sparbanksmedlen lyftas successivt av utvandrarne, som
reserverat dem till ångbåtsbiljetten. Statsobligationerna pareras med
järnvägsmaterielen, men det är oriktig bokföring, ty skenorna och
lokomotiven skulle stå på inventariet.

-- Men kommunikationsmedlen äro produktiva krafter.

-- Javäl, det är landsvägarne också och vattenlederna med, men de äro
icke kapitalförmögenhet. Olyckan är att av våra 27 tusen civila
ämbetsmän det inte finns _en_ bokhållare; ehuruväl, vad skulle det
hjälpa i en stat, där staten och de enskilde leva över tillgångarne.
Staten skulle utskriva skatter efter förmåga och icke efter behag. Men
nu; man säger bara: det skall vara en armé, och så tar man ut en halv
milliard. Tänk dig en halv milliard, som skall pungas ut på tio år!

-- Men utvandringen? Vad menar du om orsakerna?

-- Svenskarne vantrivas; det är jolmigt det hela; de ha tråkigt att
sitta ensamma i ödebygderna; de ha ingen känsla av samhörighet, emedan
nationen icke är ensartad. Hela adeln, över- och medelklassen äro till
största delen invandrade utländingar dolda under svenska namn. Dessa
bilda en feodalstat av ämbetsmän, som uttaga sina löner av heloterna.
Att bli ämbetsman och få pension, det är ju varje »bättre persons»
ideal. Universiteten äro bara skolor för ämbetsexamina och ett av
universiteten har lika många docenter som studenter i en fakultet.
Studenterna stå kvar som ett privilegierat stånd av konservativa pojkar,
vilka representera nationen vid suptillfällen (undantagande oräknade).
Men det finns annat också som söndrar. Det är den gamla
provinspartikularismen, och den synes än i nationerna vid universiteten,
där all gammal drägg samlas. De avundas och hata varandra, och
prästerskapet särskilt är vid befordran bundet vid provinsen genom
indigenatsrätten. I ämbetsverken ser du, att om presidenten till exempel
är smålänning, så blir det straxt en invasion av smålänningar i det
verket; och i huvudstaden finns det gillen, där provinsialerna rota sig
i hop att »befordra gemensamma intressen»; i riksdagen sitter man
placerad efter provinserna, och i Svenska Akademien intogs man en tid
efter sydsvensk indigenatsrätt, så att man kallade, på skämt förstås,
det lysande institutet för Skånska Akademien. -- Ja, det är så mycket
moj, som här gör livet odorvigt. Ingen känner sig hemma hos sig; var och
en är fiende i fiendeland; att uträtta något vågar ingen, ty han blir
hindrad; den enda energiyttring man spårar är den då något skall
hindras. De som vilja göra något, måste söka ett annat land, och därför
utvandra de energiska, men hindrarne stanna! Det är för djävligt!

                   *       *       *       *       *

Det började blåsa vid Blockhustullen, och redaktören sökte sig ner i
aktersalongen. Där fann han en sovande herre, som vände ryggen ut; på
den kolossala bredden såg han straxt, att det var svågern, kyrkoherden i
Storö, den han icke var angelägen att träffa nu. Därför följde han
exemplet, stjälpte sig på andra soffan vis-à-vis, och lade ryggen utåt.

                   *       *       *       *       *

Emellertid och medan svågrarne sovo i aktersalongen sutto doktor Borg
och hans svägerska Brita, redaktörens hustru, uppe i rökhytten och
språkade. De visste nog om de andras närvaro på båten, men de voro icke
angelägna att råka dem.

-- Här måste bli en krasch! fortfor doktorn, och du Brita skall kasta
bomben!

-- Ja, min vän, svarade frun med det mest välvilliga tillmötesgående,
jag har kastat mina bomber nu i så många år, att jag får lov ta till
dynamiten. Gustav är med sina gammalliberala meningar vår värsta fiende;
han förstår ingenting av det stora som nu sker i världen; han var
visserligen med om teorierna en gång, men när det gäller att förverkliga
en enda tanke, ett enda av hans ungdomsideal, då sviker han.

-- Alldeles: därför måste vi binda opp svansen på honom; han skall avgå
och lämna chefsskapet åt din Holger mot en viss arrendesumma; vill han
fortfara skriva i tidningen, så må han, men under censur av chefen.

-- Bara inte Holger är för blödig! Trots sitt ingenjörssinne har han
ännu sina ärvda svagheter ...

-- Dem skall jag nog plocka bort, och du, som är absolut känslolös, kan
hjälpa till. Vi skola ingå ett förbund, du och jag, så blir det något
uträttat.

-- Ja, svarade Brita med sin sorglösa människovänliga min, men då måste
vi kompromissa. Du skall vara med om min kvinnosak.

-- Det vet du jag är, så långt rättvisan sträcker sig, men orättvisor
går jag icke med på. Jag är med om din kamp för tjänstefolkets
människorätt, för arbeterskors lönevillkor, för flickornas frigörelse
från sysslolöshet och flärd; jag är med om fria förbindelser med laga
ansvar; men jag är icke med om fri kärlek inom äktenskapet, ty det är
mannens slaveri, i synnerhet när han får falska barn på prästbetyget;
jag är icke med om gift kvinnas äganderätt, som undantager kvinnans
egendom från bidrag till familjen, men behåller mannens egendom som
gemensam.

-- Men hustruns arbete inomhus? Skall det inte betalas.

-- Vad är det för arbete? Har du nånsin arbetat inomhus? Du har utdelat
befallningar, som utförts av tjänare dem Gustav betalat. Men han har
fött dig, klätt dig och dina barn och tjänare. Du pratar nonsens!

-- Men fattiga tvätterskor, som förtjäna själva, ska de inte få behålla
sina pängar, utan mannen ska supa opp dem?

-- När mannen icke får behålla sin usla avlöning utan lämna den till
familjen, så skall också kvinnans avlöning gå till huset. Begriper du
inte, att mannen blir slav eljes, och slaveriet har själva den
gammalliberala Gustav predikat emot? För övrigt, har du sett någon
tvätterska, som låtit mannen supa opp hennes pängar? Om du har sett det,
så ville hon väl det, och vill hon det, så kan ingen lagstiftning hindra
det. Du översätter till exempel, i stället för att sköta huset, och du
super opp dina arvoden, det vill säga reser och festar opp dem, under
det Gustav håller vikarierande tjänare åt dig. Tycker du det är
rättvisa, eller tycker du att kvinnans ställning är undertryckt? Ja, då
är du en tjockskalle, och jag kan icke kompromissa med dig.

Brita darrade av ilska, men kunde icke få ur sitt huvud dessa medsläpade
dumheter från en förfluten tid, då galanteriet fordrade att mannen
skulle offra allt för idolen. Doktorn, som emanciperat sig från all
gammal fördom, ansåg ögonblicket inne att göra rent hus och komma på det
klara med svägerskans fixa idéer.

-- Och varför kvinnan har i allmänhet mindre betalt, fortfor han, det
beror av det viktiga faktum, att hon icke behöver betala sin kärlek utan
får betalt på ett eller annat sätt. Lagen dömer nämligen endast mannen
till barnuppfostringshjälpen, aldrig kvinnan, som dock har största
glädjen av moderskapet, och vars äganderätt till barnet är odisputabel!
-- Ja, och så vill du avskaffa prostitutionen! Vet du vad du menar med
prostitutionen? Menar du läkarvården, så är du obarmhärtig, när du vill
avskaffa den! Menar du åter sakförhållandet, att en hop kvinnor driva
yrke med könslivet, så kan lagen icke avskaffa det, ty det hemligaste
och intimaste kan lagen icke ingripa i! Men ni vill aldrig svara på
frågan, utan kryper som råttor från ena hålet i det andra. Polisen söker
ju genom kontroll inskränka prostitutionen och avskräcka från
yrkesövningen; arbetar således i ert syfte, men ni arbetar ju emot
prohibitivmedlen. Vad vill ni? Det vet ni inte! Därför är det bosch allt
vad ni vrövlar! -- Är det något mer? Rösträtt? Ja, åt männen först, så
få vi se sen, när ni lärt er rättvisa och förnuft.

-- Och du vill att jag skall arbeta tillsammans med dig?

-- Ja, i alla de punkter, där vi äro ense, och i alla dina strävanden,
som äro förtjänta aktning och som du vet jag värderar hos dig! Men jag
lånar icke ditt bistånd i en renhårig sak, för att i gengäld biträda dig
i en orättvisa. När du, som är härskarinna i ditt hus, vill uppträda som
slavinna, så ser jag i dig en bedragerska, den jag ville spotta i syna!
Det vet du förut Brita!

Fru Brita var alltför godmodig av naturen för att bli ond för så litet,
och hennes tro på deras gemensamma stora sak så stark, att hon lät sig
nöja och avkortade samtalet med sin vanliga sortireplik:

-- Ja, si, i den frågan komma vi aldrig att förstå varann.

Men doktorn var icke nöjd med bara repliker utan ville ha besked också,
därför svarade han:

-- Jo, min vän, jag förstår dig, men du förstår icke vad jag säger, och
det är ditt fel.

Samtalet skulle åter ha börjat från början om icke kyrkoherden i Storö,
fru Britas broder, inträtt i rökkupén; en svart koloss med ett
fruktansvärt yttre, åtföljd av en gammal förfallen hund.

-- Där kommer Petter med sin skvättmaskin, sade doktorn; och för att
illustrera liknelsen, lyfte Fylax på bakbenet.

Fru Brita, som ansåg sig böra vara djurvän, stod alltid på Fylax' sida,
och var straxt redo till försvar.

-- Si, Henrik älskar icke sina anförvanter, han.

-- Å hut, jag är icke anförvant med hundar, och jag hatar allt djuriskt,
såväl hos mig som hos andra. Nu skulle Petter vara skyldig gå efter en
trasa och torka däcket, om det fanns lag och rätt ...

-- Äh, du är så sträng mot ett oskyldigt djur, invände kyrkoherden ...

-- Nej, men mot dig är jag sträng, som införer djur i människosällskap;
du vågar inte skälla och bitas själv, men du låter ditt onyttiga djur
göra det; du törs inte lyfta på bakbenet, men ditt oskyldiga djur får
göra det. Du är ett as; det är alltihop.

-- Så, så, så! manade kyrkoherden; vi ska vara barmhärtiga.

-- Ja, vi ska vara barmhärtiga mot våra medmänniskor, icke taga brödet
ifrån barnen och kasta det för hundarne; du ger inte två styver åt en
fattig; du ger dina statare separerad mjölk, men åt ditt ruttna,
stinkande djur ger du grädden, och den som sätter djuret, det onyttiga
djuret, över människan den är ett ruttet djur själv.

-- Har du sett Gustav? avbröt nu fru Brita.

-- Han ligger ner i aktersalongen och sover, svarade kyrkoherden.

Detta var en överraskande nyhet för de båda sammansvurne, och de slöto
sig båda ihop i en begrundande tystnad, som kyrkoherden begagnade för
att se efter genom fönstret hur långt de hunnit. De voro i
kanalmynningen, där alltid fråga uppstod om det fanns nog med vatten för
att båten skulle kunna flyta.

                   *       *       *       *       *

Man var bara en halvtimmes väg från huvudstaden, och vildmarken började
redan. Gråsten och martallar, träsk och insjöar växlade med små
åkerlappar, där det lilla jordbruket tycktes drivas för syns skull. De
jordbrukande herremännen levde på räntor eller yrken, och hade
lantegendomarne mest för jaktens och fiskets skull, eller för att få bo
på landet. Den enda verkliga jordbrukaren var kyrkoherden, som ägde två
hundra tunnland öppen jord, lagård och mejeri, uppfödde hästar och
slaktkreatur, odlade svin och tillverkade ägg efter nya rationella
metoder; han drev också en vattenkvarn, var aktieägare i ångbåten,
byggde sommarvillor till uthyrning. Han var den rikaste mannen på
Storön, och själavården lät han skötas av en komminister och en adjunkt;
men expeditionen och pastoralvården lade han hand vid, ty han älskade
att härska och ingripa.

Mot sina vänner och fränder var han ett lamm, föreföll som ett
beskedligt fä, men mot sina fiender som ett rytande lejon; och
församlingen i gemen betraktade han som fiender, särskilt de fattiga.

-- Det finns inga fattiga, sade han. Lata finns det! Det finns inga
sjuka, det är bara tillgjorda, som vilja åtnjuta understöd.

I taxering var han en rakkniv, där han kunde lura ut hemliga inkomster.
Som verkligen hela socknen levde i evig fejd om att få vräka skatten på
varandra, så utkämpades i nämnden de argaste striderna, och pastor
Alroth höll spioner på inflyttade. Köpte någon en villa, så togs genast
hans inkomster i staden med i räkningen, om nämligen köparen bodde någon
tid om vintern ute på ön, ty då var han bosatt. Det klagades och
processades utan all ända; och vid tingen satt alltid pastorn som ett
slags allmän åklagare, även beredd att när som hälst vittna i alla slags
mål. Det var ingen vanlig präst, och han skulle haft många fiender om
han icke ägt en ådra av humor, som tillät honom att le åt egna och
andras svagheter. Han var en världslig präst, vilket ju låter som en
motsägelse då han tillhörde andliga ståndet, men genom statskyrkans
förvärldsligande, då prästerskapet blivit liksom ett indelningsverk
levande av jorden, hade ju våra andliga blivit jordbrukare och
mejerister, som mera voro hänvisade till vården av oxar och kor än av
människor. Han var även en glad präst, som gick på kalas; och han var
känd som ortens bästa viraspelare. Men han glömde sig aldrig, drack
aldrig _för_ mycket; fuskade visserligen vid spelbordet, men var den
förste att bekänna det, när han ertappades. Han svor icke och ävlades ej
spela upplyst skeptiker; skämtade gärna, men ej med det för honom
otillåtna; han trodde på lärorna och gjorde inga fega medgivanden i
sällskap. Tidens frågor och oro brydde han sig icke om; läste aldrig
böcker men följde i tidningarne dagens politik, tullfrågan och
skatteförhöjningen.

Med sin syster Brita gnabbades han på narri, och med svågern redaktören
var han tämligen god vän. Doktor Borg tyckte han om, emedan det var en
regel karl, och hans grovheter tog han som roligheter. Mest värderade
han doktorn för dennes avgjorda hållning i den idiotiska kvinnofrågan,
och han förlät honom i gengäld hans raseri mot hundarne. Hans släktingar
voro villaägare, och han betraktade dem som goda grannar, men klämde
efter dem i taxeringen. Sin närmaste, eller hustrun i ett barnlöst
äktenskap, behandlade han som hustru, som kompanjon, och husets
härskarinna på »invärtesavdelningen»; men ve henne om hon ville gå över
gränserna för sitt maktområde, då försvarade han sin plats. Brita hade
nog varit där och försökt uppvigla, men då hade han, utan hänsyn till
husfriden, fört ett sådant liv, att de måst kapitulera.

-- Vid min sida, hustru, men icke över mig! var hans formel.

Och han kallade de män för sodomiter, som låta kvinnorna råda över sig.
Men det hade han också insett att det icke var frågan om likställighet,
utan tyranni när kvinnorna rusade fram.

-- I det nya samhället ska ni kanske få rösträtt sa han, när ni arbeta
allihop; men i detta samhället, där ni äro bihang, icke!

Det var pastor Alroth på Storö; en medeltidsprelat, en andlig ämbetsman
med mycken världslig makt, en rik man, som ägde stora jordagods, och
därför var sin egen patronus, det vill säga tillsatte sig själv till ett
pastorat, som gav honom 30,000 kronor i lön, vilka kronor tillsammans
med hans egna räntor på 20,000 avrundade hans inkomster till 50,000
kronor om året.

                   *       *       *       *       *

Emellertid vid inloppet i kanalen befanns det vara lågvatten; därför
började styrmannen kommendera den sedvanliga manövern.

-- Passagerare i lä!

Det var första tempot; men som icke alla visste var lä låg, så ryckte
några upp i lovart.

När den snede styrmannen -- han var alltid sned och röögd som en mört --
skrek lovart, så förstod även den oinvigde sakens sammanhang och att man
skulle gå över till samma sida. Därigenom krängdes båten som om den
skulle kantra, men lirkade sig dock fram ett stycke utmed kålvassarne,
där stångkrokar bugade sig för baksuget.

-- Varför muddrar man inte opp kanalen? frågade fru Brita oskyldigt.

-- Därför, svarade doktorn, att om man muddrade, skulle genast en
snabbgående konkurrent sättas i sjön, och det vill inte aktieägarne till
denna pråm. Eller hur du Petter?

Pastorn ville varken neka eller jaka, utan sade:

-- Jag undrar om Gustav får slagsida därnere i aktersalongen! Han är
ganska tung, och styrman borde gå ner och »lämpa» honom.

Nu råkade Fylax, som skulle titta på stångkrokarne, bli trampad på tårna
av doktorn och uppgav därför ett fasans tjut, i vilket Brita deltog:

-- Du är en barbar! skrek hon mot doktorn.

-- Det är lögn, min lilla vän, svarte doktorn; jag plågar aldrig ett
djur, inte ens en metmask, men era djur plågar mig genom att gå för
fötterna och tjuta.

Kanalen var klarerad, och man hade en havsarm framför sig. Brygga följde
på brygga, och vid varje tillägg hade man tillfälle att slunga en
anmärkning, en upplysning om innebyggarne. Där voro liksom
reträttplatser, ibland gömställen för människor som dragit sig undan
världsvimlet. Den ena sagan var inte lik den andra, och i denna ödemark,
en halv timme från Stockholm, hade de satt sig ner, mest kanske för att
känna närheten av havet, det enda stora som Sveriges gnetiga natur bjöd
på. Alldagliga sorgespel hade utspelats, och man gjorde sista akten
härute. Förstörda förmögenheter, brutna familjeöden, felsteg, straffade
eller ostraffade, äregirighetens sår, sorg och saknad, allt elände hade
här slagit sig ner i gröna dalkjusor mellan gråstensknallar. De invigde,
som passerade denna vattenväg, kände sig defilera förbi all livets
bitterhet, och jämsides med beklämningen väcktes ett välbehag över att
vara utanför. Pastorn, som visste mest, talade minst, men doktorn gick
på oförtrutet:

-- Se där står den gamla pederasten på sin brygga och väntar tidningen.
Du Brita, som studerar den sociala frågan, kan du förklara pederastin,
och kan du säga mig varför i våra kretsar så många män låta tala om sig
i den riktningen?

-- Nej, det kan jag inte, och det vill jag inte tala om, svarade fru
Brita, utan pryderi, men också utan intresse.

-- Man talar inte om sådana saker, avbröt pastorn.

-- Det är just olyckan det, sa doktorn, att man inte får utreda de
viktigaste frågorna. Om mord och mordbrand, stöld och förfalskningar får
man tala högt i underrätt, där muntligt förhör är lagstadgat, men om
såna här saker får man inte skriva ens!

-- Den mänskliga blygsamheten bjuder tystnad, invände pastorn.

-- Då borde domaren blygas att höra om mord och stöld också! Nej, ni ä
pjåskiga, eller vill synas bättre än ni är. Jag kan inte förklara er!
Att begå akten är strafflöst, men om en skald ger en högstämd skildring
av födelseaktens första scen, då vill ni kasta honom i fängelse! För
ungdomens skull! Den liderliga ungdomen, som inte skär sina namn i trän,
men ritar hela hemligheten på knutar och väggar. Jag förstår er inte,
men vill inte kalla er hycklare, ty det vet jag inte vad det är! Du
Petter skulle inte vilja exponera dig på en trottoar, men din hundracka
får såra skönhetssinnet inför en barnskara, och du står och ser på!
Fyffan!

-- Si nu ä han på hundarne igen, avklippte fru Brita; det är hans
stående samtalsämne.

-- Ja, när ni drar in era orena djur i människors sällskap och låter dem
deltaga i konversationen, då får ni svar på tal.

-- Orena? Det finns inga så fina djur, näst kattorna, se på deras pälsar
...

-- Se på din klädning Brita, skrek doktorn; se på Fylax skvättmaskinen!

Fylax hade verkligen undersökt fru Britas stadsklädning och lyftat på
bakbenet.

Som stucken av en geting flög frun i vädret; den röda plymen i hennes
hatt darrade som en havrevippa i blåst, hennes ansikte uttryckte på en
gång alla möjliga sinnesrörelser; raseri över stukningen, förtvivlan
över förstörelsen, skammen över förödmjukelsen blandat med ett vänligt
leende, som ännu i döden skulle uttrycka sympatin med det oskyldiga
djuret.

-- Varför tuktar du inte ditt djur? röt doktorn, som ändock försökte ta
parti för den förorättade och förnedrade människan.

-- Nej, då kommer djurskyddsföreningen! advocerade pastorn.

-- Föreningen kan ha rätt, om nämligen käppen fick gå ut över dig i
stället; men jag vet att du inte törs lyfta käpp mot Fylax, för då visar
han tänderna; och det är han som är herren och du som är hunden! Ditt
sakramenskade egoistfä!

Därmed gick han ut ur rökkupén och smällde igen dörrn bakom sig.

Fjärden låg nu öppen och doktorn gick ner på akterdäck för att svalka
sig.

Där fick han se grosshandlar Levi, som också hade villa på Storö, samt
Britas tredje son, vilken arrenderade en utgård av pastor Alroth.

Doktorn måste först ha ett utbrott innan han tog upp nytt samtalsämne,
och hos Isak fann han ett troget sinne där han kunde lägga sina
förargelser.

-- Tänk såna djävlar! Kvinnorna ha ingått förbund med djuren; ett djur
får bita mig, men om jag försvarar mig mot djuret med en spark, så
kommer jag i fängelse. Är det världens ända, eller vad är det? Och dessa
djur-kvinnor avritas som mänsklighetens välgörare, biograferas som
jättesnillen ...

-- Ja, sade Isak, det är konsekvenserna av den zoologiska
världsförklaringen, av veterinärpsykologin, av demokratiska principen
utsträckt till djuren. Allting är lika, alla äro lika ...

-- Vilka fårhuven ha kunnat draga sådana absurda konsekvenser? Om
människan står högst på djurskalan, skall hon väl härska över djuren,
det är logik. -- -- -- Men det är förruttnelsesymptom, när små eller
stora djur få makten; bakterien eller hunden, samma sak; mot bacillen
får jag lov att försvara mig, men mot hunden icke? Ja, vet ni, det är
ruttet alltihop!

Isak fann ögonblicket inne att avklippa, och kastade åt sidan:

-- Anders tycker också att jordbruket är ruttet!

-- Ruttet vill jag inte säga, men nog är det galet med jordbruket, det
är säkert. Är jorden inte utsugen, då vi inte kan gödsla den utan att
införa gödningsämnen? Vet ni, att Sverige köpte på ett år 60 millioner
kilogram artificiella gödningsämnen från utlandet? Vet ni det? Och tror
ni att det bär sig? -- Vi kan inte föda vår boskap ens: vet ni att vi
köpt på ett år 90 millioner kilo kli och oljekakor. Vi kunna inte så
utan att köpa fröt från utlandet; 16 millioner kilo frö från utlandet på
ett år. Käringarne, som förr odlade höns iss inte med det längre, utan
vi köper 20 millioner ägg om året, rättare 27, men vi exporterade
verkligen 7 millioner.

-- Nå än spannmålen då? kastade Isak sin pinne på den tända tullbrasan.

-- Tala inte om'en! 132 millioner kilo vete på ett år, vad ger ni mig
för det?

-- Jag parerar med utförseln, sade Isak.

-- Du kan inte parera 132 millioner infört vete med 18 _tusen_ utfört,
även om du tar 27 millioner utförd havre med; och du har ändå infört 92
millioner råg och 27 millioner majs, allt kilogram! Vad lever Sverige
på?

-- På trä och järn!

-- Nej, det finns inte ett stortimmer, inte ett mastträd kvar i
Norrland, säger somliga; andra säger det är lögn; svaret beror på
valkorporationens intresse för stunden; vi exportera endast gruvkäppar
och »planchettes» säger sågverksägaren, om han är till vänster, vilket
förnekas om han är åt höger.

-- Nå järnet då?

-- Vi exportera järn, det är säkert, men vi importera också; 162
millioner kilo stångjärn är utfört, men 21 millioner infört; 91
millioner gjutgjärn är utfört, men 50 millioner är infört, och vi ha
köpt 55 millioner kilo av järnvägsskenor i utlandet på ett år. Vad lever
Sverige på?

-- På vigilans, svarade doktor Borg utan betänkande.

Isak log.

-- Ja, på vigilans, men sådant brukar sluta med krasch, när räntorna
icke kunna betalas, och ibland slutar det med finka, om man är befunnen
vårdslös gäldenär. Tänk om hela Sverige skulle ryka in som vårdslös
gäldenär?

-- Ja, svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång, när han gick
på muren ännu och profeterade för döva öron.

-- En konstig kropp den där Falk, som slutligen råkade i strid mot sig
själv ... invände Isak.

-- Nej, det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med
ståndpunkter, och som samvetsgrann laborator anställde han
kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste
mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet
utföll negativt, återvände han till den beprövade utgångspunkten. Det
där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig, om han använt
Kierkegaards metod. Denne diktade författarpersonligheter och gav sig en
ny psevdonym varje gång. Victor Eremita är en annan än Johannes
Climacus; Constantin Constantius är icke Johannes de Silentio, men alla
tillsammans äro Sören Kierkegaard. Falk var en vivisektör, som
experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han
gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet
sanningen. Och skulle hans samlade skrifter komma ut en gång, borde icke
ett ord ändras, utan alla motsägelser lösas i den gemensamma
Kierkegaardska titeln: Stadier på Livets väg.

Nu plaskade ångbåten in i Kyrkviken, och passagerarne måste råkas vid
landgången, vänner och ovänner.



                           FJÄRDE KAPITLET.
                             Redaktören.


Redaktör Gustav Borg var född i Bergslagen av adlig ätt. Fadren var
länsman, och höll strängt på sitt adelskap; uppfostrade sina söner i en
viss högfärd, som isolerade dessa från medelklassen, utan att giva dem
introduktion i överklassen. Sönerna, Gustav och Henrik, studerade vid
Västerås gymnasium och voro kamrater med några av högadelns ättlingar,
men dessa ville icke närma sig; de låtsade okunnighet om adelskapet
Borg.

Emellertid växte länsmanssönerna upp; enkla i det yttre, men med
klackringar på pekfingren och kronor på rakdonen, iakttogo de sig i sitt
uppförande, höllo sig uppe som man säger, och voro beslutna att adla
namnet genom kunskaper och befordran.

Men när det led fram mot tiden då adeln skulle »avskaffas» blev Gustav
student.

Han for till Uppsala och skulle skriva in sig i nationen hos kuratorn.
Den tiden stod det ett nob. (nobilis) efter alla adliga namn i
studentkatalogen.

När nu kuratorn skrev in Borg i matrikeln glömde han sätta nob.

Gustav Borg flammade upp och frågade om kuratorn ville beröva honom hans
arv och eget, hans traditioner och familjeära.

Kuratorn förhöll sig lugn, men frågade:

-- Är Borg verkligen svensk adelsman?

-- Verkligen? Vad vill det säga? står jag inte i adelskalendern?

Kuratorn, som själv var adelsman och kände skråets hemligheter, svarade
med en blinkning:

-- Jo! i adelskalendern!

-- Nåå? återtog Gustav.

-- Ja, si adelskalendern det är _en_ bok, men ättartavlorna, si det är
något annat. Känner herrn inte ättartavlorna, Anreps ättartavlor?

-- Nej, jag har inte sett dem, men det lär vara en skandalbok.

-- Ska vi se på'n då, svarade kuratorn och tog en volym från
skrivbordet. -- Det är en märkvärdig bok det här; den började utges för
länge sen och sista häftet kom häromdagen. Alldeles som om boken vore
beställd; och det är kanske den som kommer att stänga Riddarhuset -- nu
ska vi se: B; B, O; Borg. Adeliga ätten Borg numro 1570. Det står ett
kors efteråt och det betyder att ätten är utdöd.

Den unge studenten kände bokstavligen att han dog; och han föll ner på
en stol. Men när han hämtat sig, försökte han gripa efter halmstrån:

-- Då äro vi adopterade!

-- Adoption finns icke efter svensk lag, och herrn förstår väl att om
man kunde adlas medelst adoption, skulle varje rik grosshandlare ha
låtit adoptera sig av en fattig förfallen adelsman för en hacka. Ja, ni
vet ju att de säljer riddarhuspoletter eller fullmakter just nu.

Gustav Borg tummade sin klackring och gjorde ännu ett utfall:

-- Jag kan icke förklara detta; min far är utan skuld, ty han är absolut
hederlig!

-- Ja, det har jag icke förnekat, men urfädernas missgärningar gå igen,
och om ni vill se något kostligt, ska vi slå upp en av de argaste
Riddarhustalarne, som fäktar för sitt arv och eget. Se här står; ätten
adlades av engelske konungen Karl I vid hans besök i Dublin 1652. Nu
halshöggs som bekant Karl I år 1649, så att hans besök i Irland 1652
måste kallas huvudlöst, men ändå huvudlösare hans adling av en upprorisk
irländare. Ser ni det är sådant som gjort vår adel misstänkt, och alla
dessa utländska ättartavlor äro i synnerhet mycket sjuka. Har ni hört
såna anor vår Riddarhushjälte har? Jag skall försöka läsa några av de 42
uppräknade. »Felimlomkdode; King; Ferghis Avrenoudh (skottarnes konung);
Eochy; Collumium.» -- Vad ger ni mig för Collumium! Antingen har
avskrivaren dabbat sig eller har någon svängt ihop namnet. Det ska herrn
inte vara ledsen för, ty snart är det bättre heta Anderson än
Gyllensparre; då går ingen och nosar i ens prästbetyg och letar under
sängarne som den här Anrep gör. Kan herrn tänka, att en tjyvgubbe till
boktryckare har räknat ut att 60 ätter äro födda i oäkta säng, eller
härstamma från ungkarlssoffan. Och att våra största Riddarhushjältar äro
utländingar; att i reformministären sitter holländare, tyskar, all
världens folk; och räknar man från mödernet, så har man Afrika och Asien
med. Curry Treffenberg, den komika patrioten, är zigenare; och
ambassadsekreteraren --sky är polack. Så att, de ska vi inte vara ledsna
över. -- Emellertid; nu skriver jag inte nobilis eller nob, ur vilket
Thackeray har härlett ordet snob! för resten!

Detta var en våldsam uppryckning för en ung student; han slängde
klackringen, for hem till sin far och bannade över dem, som låtit honom
gå med falsk ursprungsbeteckning. Fadren befanns oskyldig, men behöll
sin klackring. Vid anställd undersökning på Riddarhuset hänvisades han
till Vapenboken som säker källa; och där befanns vapnet vara struket i
hundra år, men efter nya hundra år insmuglat igen.

-- De ha fuskat förstås! avklippte riddarhusvaktmästarn, som var van vid
sådana där manövrer.

Men Gustav Borg och hans bror Henrik, de gingo skamsna i flera år och
kände sig som förfalskare; men så ryckte de opp sig, och fingo en sådan
avsmak för allt som var falskt, att de avgjort ställde sig på deras sida
som vid 60-talets utgång fordrade revision av allt gammalt fusk både i
stat, kyrka och samhälle.

Vid universitetet i Uppsala gick det med Gustav Borg som med så många
andra i den perioden. Han kände sig sjunka ner i urtid och ofrihet; en
atmosfär så olik allt han drömt sig; ett tryck uppifrån så olidligt,
emedan ursprunget icke syntes. Dessa lärare, som hade hans öde och
framtid i sin hand, de bestämde vad han skulle tänka och känna, men
under lärarnes stodo kamraternas tyranni. Studentkåren hette _en_
tyrann. Nationen hette en annan. Dessa utfärdade proklamationer, avsände
krypande telegram till storheter som han icke vördade, tvärtom. Nationen
invalde hedersledamöter, som han icke ansåg vara någon heder att stå
under, men det skedde i nationens namn, alltså även i hans, emot hans
vilja.

Det var en 30 november som han skulle känna klyftan mellan sig och de
andra. Carl XII skulle firas, och han stod med studentkåren och hörde
buskonungens »sedliga storhet» prisas.

Det kokade i honom, och när på aftonen nationen hade svyck, gick han
fram till bordet, och anhöll få inlägga sin reservation mot Carl
XII:s-talarens anförande. Hur han kom till ordet, begrep han icke själv;
men han hade helskägg och en väldig bergslagsstämma, som imponerade på
de mestadels skägglösa ynglingarne, och han kände sig lyda en maning som
var oemotståndlig och därför verkade oemotståndlig. Så här föllo hans
ord ungefär:

-- En nation, som vördar sina stora minnen, den handlar visserligen
rätt; men ve honom som kallar det orätta rätt och det onda gott. I han i
denna afton framburit veftoffer åt en ond man, och det är en skam. De
döda existera ju icke, äro skuggor, och det som icke finns borde man
icke tala om. Man säger visserligen att vi efterleva i våra gärningar,
men jag vet ingen av Carl XII:s gärningar, som kan ge honom ett skenliv
i vårt minne. Sveriges förstörare ha vi firat som ett nationalhelgon
denna afton; ja, ni vet lika väl som jag att han fördärvade allt manbart
folk inom riket; ni vet lika väl som jag att han genom samvetslöst
utskrivande av folk fördärvade näringar och handel, samt lade svenska
jorden i vanhävd. Ni vet kanske icke vad vanhävdad jord vill säga, och
vad ödehemman är! Det är att skörda ogräs, där man sått råg! -- Men er
hjälte -- som icke är min! -- var den osedligaste människa som levat; ty
den som utan att blinka offrar sitt land och sitt folk för egen
äregirighet, han är den osedligaste. Och den som i likhet med Carl XII
får upp ögonen för sina misstag, men icke erkänner och rättar dem, han
är osedlig.

Svenskarne är ett konungskt folk, gunås! Greker och romare voro det
också, så länge de voro vilda. Slavsinnet begär att få lyda, därför att
det är bekvämare, och därför äro svenskarne ett slaviskt folk. Man har
kallat oss för lakejer och med rätta ...

Här började mummel i nationssalen, och det retade vår bergsman, så att
han gjorde en kadens och ändrade tonart.

-- Lakejer, ja, ty idealet för en svensk är att bli ämbetsman och få
pension, vara med på ett hörn och härska genom att lyda, lyda en förman.

Vid mumlets övergång till gny, eldades talaren ytterligare, och erinrad
om den miljö i vilken han rörde sig, slog han in på det skämtsamma
allvaret.

-- För att bli konungens trotjänare, senare troman, har staten som
bekant upprättat universitet. Ni vet ju, lika väl som jag, att det
kramet som här utminuteras i de fyra fakulteterna endast avser att göra
oss till ämbetsmän, ty om jag blir komminister, notarie, vice lektor
eller provinsialläkare, så är jag i alla fall ämbetsman. Det där vore nu
inte något att säga om, såvida icke visdomskällan vore så svåråtkomlig.
Varför visdomen skall vara så dyrköpt, kan jag icke förstå, om icke
någon ville upplysa mig om att det är så ont om platser. Ni vet ju hur
svårt det är att få en plats; man söker nämligen icke en plats i
hovrätten, som man söker en anställning i en butik, utan man kallas. Det
är kallelsen det således beror på, och kallelsen beror på nådavalet.
Denna egendomliga valakt visar sig redan vid examen. Somliga med goda
läshuven få icke examen, under det andra med dåliga huven få den. Det är
predestinationen! Och tro mig, att allt som här utläres från
föreläsningar och kollegier, det kan man köpa i boklådan. Med en väl
organiserad bokhandel och vederbörliga examenskommissioner skulle man
kunna stänga universiteten, där man ligger bort sin tid och super sönder
sina nerver. Universitetet är en kombination av kloster, krog och
bordell; universitetet är en skola -- en skola för högfärd, förtryck,
lättja, avund, kryperi. I dessa dagar, då stånden avskaffas, borde lärda
ståndet också strykas. Vad är lärdom för slag? I dag är du olärd i
romersk rätt, men i morgon köper du i boklådan en liten bok om romersk
rätt, och i övermorgon vet du vad romersk rätt är. Detta är lärdom, som
vi äro så sturska över. I dag vet vi icke att Carl XII lät sätta prästen
Boëthius på Danviken, därför att han predikat om vådan att ha en femton
års lymmel på tronen, men i morgon köper vi en svensk historia, och så
veta vi det! (Ser ni jag kom tillbaks till ämnet ändå!) I dag veta vi
icke att Carl XII var rubbad, men i morgon anlita vi bokräkningen, och
då veta vi det! Mina herrar jag ber att få utbringa en skål för en väl
organiserad bokhandel och en oinskränkt kredit, så slippa vi uppleva
dagar som dessa, då man av okunnighet firar Sveriges förstörare,
mordbrännaren, storinkvisitorn, falskmyntaren Carl XII i den egenskap
han mest saknar, nämligen sedlig storhet.

Resultatet blev det man förutsett. Gustav Borg blev omöjlig vid
universitetet. Och därför besökte han aldrig föreläsningar utan skaffade
sig en bokräkning; valde således sina lärare själv, och mest utländska,
ty några svenska fanns inte. Det visste ju varje student att
professorerna själva hämtade utifrån; de största läroböckerna voro ju på
tyska, särskilt medicinarnes, teologernas och esteternas.

Efter tre års fria studier fick Gustav Borg se sin yngre broder Henrik
inträda vid akademien. Två bröder av samma kull, men så olika hade man
sällan sett. Den äldre blond med blont helskägg, german till typ,
härstammade från fadren; den yngre svart och utvecklad man vid sexton
år, en vit afrikan, räknade tydlig härkomst från moderns sida, vars far
haft någon förbindelse med tropikerna, efter vad traditionen förmälde.

Dessa bröder hade icke dragit jämnt. Den yngre hade såsom yngre blivit
tryckt av den äldre, och de få år, som skilde, kunde aldrig utplånas i
den äldres sinne. Han hade fått vanan från barndomen att se ner på den
lille, förakta allt vad han sade, behandla honom som dumhuvud och så;
vilket är det vanliga fallet i familjer. Nu vid universitetet visade sig
skillnaden ändå mera bjärt. Gustav var svensk och bergslagsman, något
ursvensk, som höll på det fosterländska men med reservationer, under det
Henrik såsom exotisk icke kunde känna svenskt, vilket han icke rådde
för.

Vid en diskussion om förfädrens minne, kunde också Henrik ge sin replik
åt brodern som så här:

-- Jag tycker det för mig vara lika falskt annektera era anor som vårt
adelskap varit. Min svarta morfars far dansade kring en kanelbrasa vid
ekvatorn, och han kunde omöjligt ha firat Carl XII, lika litet som en
skåning kan med själ och hjärta deltaga i en Gustav Adolfs fest, emedan
Skåne var danskt vid trettioåriga krigets tid.

Broderns svar uteblev icke, och det var stående: Lützen.

-- Varför fira vi våra nederlag och vår vanära? invände då Henrik. Er
konung (han sa aldrig vår!) stupade vid Lützen, och katolikerna firade
segern; spelet är ju vunnet när kungen är matt, och Wallenstein blev
icke slagen. Efter Lützen förnyade svenskarne förbundet med kardinal
Richelieu och inlockade franska trupper i Tyskland. Därför är svenska
namnet förbannat av tyskarne efter Lützen. Tänk er också att framkalla
en fransk invasion; att dra in urfienden gallern i landet, som ju skulle
vara vår vän! Därför upprör det mig att läsa ert avguderi av den råa
busen Banér, som härjade Sachsen och brandskattade Böhmen, men är mest
berömd för sina återtåg.

Då tog Gustav eld. Carl XII hade han slopat, men Gustav Adolf och Johan
Banér fick man icke röra vid.

-- Är du svensk du? skrek han.

-- Nej, jag är världsborgare! röt Henrik.

Gustav tog ner ett Wredes-gevär från väggen, och Henrik drog blank en
Upplands-dragon-sabel -- och så skämdes de; slöto fred till ett härnäst,
som snart nog infann sig.

Men det fanns andra differenser och mera djupgående. Gustav arbetade på
förnyelse av det gamla, men Henrik verkade för framtiden.

-- Det nuvarande gamla är så ruttet att det håller inte ta i. Det här
med monarki och tillbehör är ju bara nådår för ancien régime; den skall
multna ner själv och bilda strö åt det nya att växa i; den kan icke
förnyas, därför lever den på korruption: ordnar, akademier, tjänster,
befordran. Vi, som tagit arv efter revolutionen ha annat att tänka på,
och vi betrakta det där bara som läkarne betrakta prostitutionen: något
som man icke kan ändra tillsvidare, men som måste tolereras -- ett
maison de tolérance, enfin!

Henrik var liksom född med dessa begrepp om att samhället skulle
pånyttfödas, och att detta kunde ske omärkligt under en gammal
statsform, som slutligen undergrävd skulle falla i aska av sig själv.

Bröderna sletos tills de lämnade akademien, den äldre utan examen för
att bli journalist, den yngre utexaminerad som läkare.

                   *       *       *       *       *

Gustav Borg grundade en tidning i huvudstaden, och brodern Henrik var
med. De hade ärvt sin fader och placerat förmögenheten i ett tryckeri.
Men Henrik ökade sitt kapital genom sparsamhet och omtanke, så att han
slutligen ägde största delen av tidningen. Bröderna kivades, men höllo
ihop. De gifte sig, fingo barn, nya tvistefrön. Slutligen blev
spänningen under årens lopp så stark att en brytning måste komma. Och nu
var den kommen.

                   *       *       *       *       *

80-talets zoologiska världsförklaring eller veterinärfilosofien hade
åtminstone icke förfinat sinnena, men det kunde man icke begära; och
lite förvildning då och då är bara vila. Slagorden voro: kamp, kamp om
allting; hugg för dig, ingen bjuder; var fräck, så går du fram! De
gamle, som lärt annat, eller att de saktmodige skola besitta jorden,
blevo försagda först; men sedan amerikaniserades de också och togo upp
kampen, så att hela samhället visade sig som två befästade läger, med
gemensam lösen: alla medel äro tillåtna! Alla hjälptrupper voro goda,
och när männen nu stridde, voro de nog oförsiktiga ta sina kvinnor bak
på stridsvagnarne; bakom först, sedan framför, ty med djurteorin följde
den vidskepliga fruktan för honan som alla djur äga. Det som hos de
gamle var nedärvt galanteri, vördnad för makan och modren, ett
godvilligt offer av ett kristligt sinne, blev här mänsklig rättighet,
det vill säga teoretisk orimlighet. Fega män kröpo bakom sina kvinnor,
sköto sina kvinnor för sig; de begagnade varandras kvinnor som
stickvapen och dynamit; och mången stark man, som var oövervinnerlig
själv, blev sprängd i luften just i sin fasta borg, familjen. Fienden
revolterade hustrun och barnen, och så var fästningen förrådd. Det var
ingen snygg strid, men den vände opp och ner på gamla begrepp om
äktenskapet som ett livstidsengagemang, det gav omsättning och
rörlighet; en hälsosam osäkerhet, som höll personen kort, alltid vaken,
på sin vakt; ständig förnyelse under ett hejdlöst framåt.

                   *       *       *       *       *

Doktor Henrik Borg hade gift sig med en norsk dam av Nora-typen; den
falska martyren, den hysteriska tokan, som aldrig existerat förrän hon
uppstod i en atrofierad manshjärna, när den började känna sig i nivå med
kvinnor och barn. Men hon var även hopbakad av allt detta jux, som då
sändes ut från de norska folkhögskolorna; hon trodde sig till exempel
tillhöra en ung nation, full av älskvärda ungdomsfel. Det skulle
föreställa den norska nationen, som är urgammal, äldre än den svenska
och så, att Sveriges historia får börja i de norska konungasagorna. Hon
hade gått igenom Kristianiabohêmen, och det var hennes sak; men i sin
dårskap svärmade hon samtidigt för Svava, handskekvinnan. Nu ville hon
ha rena ynglingar, och hennes första sak mot doktorn var, att han icke
var ren.

-- Men det var icke du heller, svarte den osminkade doktorn.

När då hustrun bara svarade med en min, som kunde betyda: Jag? Det är en
annan sak! då förstod han, att här gäller icke likställighet utan
tyranni, och som tyrannhatare drog han svärdet.

En oregerlig människa, oemottaglig för skäl, fakta och logik, kan man
icke drabba länge med; man överger ett värdelöst slagfält, och man
inlåter sig icke med en obeväpnad. Men han stannade i ormgropen
tillsvidare, för barnens skull, avvaktande den stund, då han var säker,
att barnen icke skulle sakna honom om han gick. Detta var ett
egendomligt drag hos den tidens män, att deras känslor för barnen voro
starkare än mödrarnes, vilka syntes förlora de sunda instinkterna och
sökte uteliv, under det männen ännu svärmade för hemliv.

Under en berömd skilsmässoprocess förekom således den ovanliga
tillvitelsen mot en hustru från mannens sida, att han fick sitta ensam
hemma om kvällarne, medan hustrun satt på krogen med hans vänner. Den
fräcka och enfaldiga kvinnan vågade invända, att det var mannen, som lät
henne sitta ensam (på krogen), och därför fick han stå sitt kast.

Doktor Borg stod allena i sin strid; och han försökte just ur den gängse
nya världsåskådningen bevisa sina vänner, att om de voro följdriktiga,
de måste stå emot könsförblandningen. Han försökte med den hela naturen
genomgående arbetsfördelningen såsom ledande till kraftbesparing och
fullkomning.

-- Åt mannen styrkan och utarbetet; åt kvinnan skönheten och
innegörat! Ju större skillnad på könen, dess bättre avkomma.
(Differentieringslagen.)

Men det gick inte; även de starkaste naturalister kunde »ingen skillnad
se på könen». Och de startade den ena kvinnliga storheten efter den
andra; de funno en salighet i att visa sin underlägsenhet under kvinnan.

-- Detta är pederasti eller självkränkning, brukade doktorn då bryta ut.
Ni har ju förlorat all självkänsla som män, då ni känner er under; och
efter ni känner er underlägsenhet, så är ni väl underlägsna då!

Underligt var det, men en del av de ledande männen voro perversa; många
beljögos visserligen, men en del voro notoriska, liksom en del synliga
kvinnor voro misstänkta eller förvunna.

Så kallades doktorn kvinnohatare, naturligtvis. Det skrämde honom icke,
ty han visste, att det var lögn. Och han kunde svara:

-- Jag är icke barnhatare, därför att jag erkänner barnets
underlägsenhet under kvinnan; och jag är icke kvinnohatare, därför att
jag insett kvinnans rudimentära tillvaro. Men ni kan inte observera och
inte tänka. Ni äro aftertänkare, som sakna hämningcentra mellan stora
hjärnan och lilla ...

Emellertid, han hade krutet i sin källare och skulle nu sprängas i
luften; attentatet var planlagt av hans egen bror, redaktören. Som
doktor Borg var en rättvis man, hade han, som vi veta, försvarat
norrmännen i deras rättvisa frihetssträvan och var således av högern
kallad norskvän, men när nu han levde illa med sin hustru, som var
norska, så gjordes han mot sin vilja av vänstern till norskhatare. Han
hatade sin onda, dumma hustru; hon var norska, ergo var han norskhatare.
Denna enfaldiga slutledning gick i partimännens mjuka hjärnor, och det
var nog att göra honom misstänkt ha »svikit fanan»! Att han icke gick
med på kvinnogalenskapen var nog få honom till konservativ.

-- Han är i botten en konservativ d-l, var nu Gustavs ultimatum.

Men när det icke bet på björnpälsen, så försökte han med kjolvägen.

Dagen efter sin avsättning gjorde han nämligen visit hos svägerskan, fru
Dagmar. Med ett vackert namn hade denna förenat en medfödd skönhet, som
hon gjorde allt för att dölja och vanställa. Ett vackert hår hade hon
klippt av, för att slippa erinras hon var slavinna (doktorn hade däremot
lärt sig, att långt hår var den frie mannens och att alla fångar
klipptes); en vacker hals dolde hon under fadermördare för att glömma
hon var kvinna; sina små fötter hade hon gömt i för stora
smorlädersskor, som lagt sig i veck, vilka alstrat skavsår; allt som var
fult hade hon letat ihop till sin toalett, och allt som såg elakt ut
hade hon samlat i sitt hem; elakheten lyste ut från varenda möbel, från
gardinernas färger och prydnaderna. Man såg trotset mot mannen, vars
skönhetssinne var känt, och man förstod, att hela dekoreringen var gjord
i en bestämd avsikt att såra mannens goda smak. Hon ville visa sitt
oberoende, sade hon, när hon ådagalade sitt beroende av sin ondska.

Emellertid: svågern Gustav togs emot i ett ostädat rum; och han såg
straxt på två små glas med skvättar, att där varit fruntimmersfrämmande.
Som han var fullkomligt inne i rollen och situationen, visste han här
icke var lönt att inleda med artigheter, aldra minst rörande utseende
och toalett, vilket varit en »skymf mot hennes kön».

Svägerskan hade aldrig tyckt om Gustav, men i samma stund han blev
fiende till hennes man, älskade hon honom. Det var därför samtalet
genast antog en synnerligt vänskaplig karaktär.

-- Nå, Dagmar, började alltså svågern; din man ställer sig som
riksdagskandidat för liberala partiet.

-- Är han liberal? avbröt genast fru Dagmar, som fått repliken i munnen
utan att märka det.

-- Ja, nog kan man kalla honom det, alltid, svarade den illsluge
svågern.

-- Kalla, ja? men han är ju konservativ ...

-- Du menar i vissa frågor, då?

-- Ja, jag menar det; i kvinnofrågan är han reaktionär, och måste
bekämpas. Dessutom är han norskhatare!

-- Ånej, retade Gustav; han är ju gift med dig!

-- Ja, det är just därför jag kan döma honom! han kallar Ibsen för en
tosk och Björnson för en käring. Är inte den norskhatare?

-- Det kan väl icke vara hans allvar?

-- Stod han inte på Lage Langs fest och kallade norrmännen ett djävla
folkefärd, och så skällde han ut sin hustru; men jag har redan varit hos
advokat ...

Nu ljusnade Gustav Borg, ty det var ändamålet med hans besök, att få
veta hur långt det var gånget.

-- Varför skall ni skiljas? gentog svågern med en äldre broders hela
deltagande. -- Tänk på barnen!

-- Dem skall jag nog sörja för!

-- Är du säker han släpper dem?

-- Jag tar dem! svarade frun med en visshet, som icke lovade en fredlig
lösning på frågan.

-- Du tar dem icke, ty domstolen dömer efter att ha hört båda parterna.

-- Domstolen har intet med mina barn att göra! skrek fru Dagmar.

-- Jo, min vän; och vad din man kommer att andraga emot din lämplighet
som mor, blir ganska avgörande; ty han är läkare och känd som en
trovärdig person.

-- Han? Den största lögnare som går på jorden!

Nu var luntan tänd, och mer begärde icke Gustav Borg. Han ville dock
blåsa lite på'n innan han gick.

-- Men min kära vän, tänk på vad du gör! En skilsmässa nu skulle
förstöra hans utsikter till riksdan och det vill du inte; särskilt får
han kvinnorna mot sig, och du vet hur de liberala äro kusade av sina
kvinnor.

-- Det är just vad jag vet, och därför skall jag låta bekämpa honom i
kvinnotidningen!

Punkt! Nu brann det med låga och Gustav kunde gå. Men innan han gick,
pekade han på de små glasen och sade, vänligt, i förtroende:

-- Låt inte sånt där stå framme, Dagmar; det kan ligga emot dig vid
processen!

-- Dricker inte han också? gnistrade fru Borg.

-- Jo, min vän! men inte om förmiddagarne!

Därmed var det mötet slut.

                   *       *       *       *       *

Men medan detta pågick här, ägde ett annat möte rum hemma hos
redaktören.

Kamp var det på alla punkter, men vid kampen om makten den gången gällde
det bestämma vad som skulle vara liberalt. Då alla levde i
utvecklingsteorier, rörde sig äregirigheterna om att få vara med i
utvecklingen, befordra utvecklingen. Därför kämpades om att få avgöra
vad som var utveckling; några trodde, att det var allt som rörde sig
framåt, men när man såg gamla missväxter och sjukdomar utveckla sig med
hisklig fart, så blev man lite tvehågsen; och slutligen upptäckte man,
att utveckling här endast kunde betyda framåtskridande i mänsklighet,
till skönhet och lycka, befordrad genom rättvisa och billighet. Men i
partistrider tas ingen reson; man hissar flagg och säger: nu är du
fienden! Doktor Borg, som tog reson, skulle nu falla på sin resonlighet.
När norrmännen 1885 kränktes i sina heligaste rättigheter, hade doktorn
orädd tagit deras parti. Men när faran var över och de kunde hjälpa sig
själva, och till den grad att de hotade med krig, då ansåg han vidare
handräckning överflödig; och efter han var mantalsskriven som svensk,
tyckte han det var oriktigt gå med fienden. När han i sin familj från
hustrun aldrig hörde annat än norskt bondskryt från morgon till kväll,
och hur dumma och obegåvade svenskarne voro, så tröttnade han ändock
icke att giva rätt där rätt fanns. Men denna svenska ridderlighet,
vilken även yttrade sig i demonstrativt hyllande av norska stormän,
förstods icke, utan man hade till och med sett norska tidningar håna
svensken för att artisterna hade festat Lage Lang.

»Den fege svensken», hette det, »svensken kryper», »Norge tar ledningen»
och så vidare. Så länge detta var osant, verkade det icke på doktorn;
men när en dag kryperiet blev verklighet, då de avundsjuka, lågsinnade
svenskarne, käringarne i synnerhet, började systematiskt upphöja _allt_
norskt, även det medelmåttiga, på sina egnas bekostnad, och i bestämd
avsikt att nedsätta sitt eget, då sa han stopp! Men då föll han och
kallades norskhatare. Hans familjefrid var ute och hans kandidatur till
riksdagen var i fara. Brodren Gustav var av naturen storsvensk och i
hjärtat fientlig mot norrmännen, men han lät bestämma sig av politik,
intressen och passioner, och därför begagnade han norska frågan mot sin
bror. Denna falska taktik retade den ärlige doktorn, och han gick mitt
in i broderns fästning för att spränga honom i luften.

Det var hos fru Brita han gjorde sitt besök, medan Gustav opererade hos
fru Dagmar.

Fru Brita satt i sin villa; hon kallade den för _sin_ därför att hon
medfört pängar i giftet, men Gustav kallade den vår, emedan lagen
stadgade makars egendoms-gemensamhet. Det var ett stort trähus med
femton rum och två kök. I det ena köket hade Brita sitt skrivrum, där
hon skrev sina föredrag, sina artiklar, sina brev, det enda rummet, där
hon kunde få vara i ro för sina många barn; hon hade sju stycken.

Med sin otroliga godmodighet tog hon emot svågern Henrik trots hans
brutala konversation på ångbåtsresan.

-- Hör du, min gumma lilla, började han; om jag säger dig, att vi måste
neutralisera Gustav, så betyder det inte att jag ämnar kompromissa med
dig.

-- Vad har han för sig nu då?

-- Jo, för det första motarbetar han tidningen; för det andra vill han
hindra min kandidatur, och för det tredje spelar han på börsen med era
pängar.

-- Med mina pängar?

-- Nej, med era; men det är lika klandervärt!

-- Spelar han på börsen?

-- Ja, de ha lärt sig, de här gamla gökarne!

-- Hur ska jag kunna hindra det?

-- Du ska skiljas!

-- Menar du det?

-- Ja, det menar jag. Ert äktenskap har spelt ut sin roll, och ni ska
inte sitta och ruttna tillsammans; ungarne äro flygfärdiga och boet ser
inte trevligt ut.

-- Så du talar!

-- Ja, så talar jag! Ni ha upphört vara makar för länge sen, och nu
gäller det barnen, att de ska få leva och andas. Fadren har gjort sitt,
och nu trycker han bara, förtrycker, hindrar, förkväver! Weg med honom!

-- Och du är far själv!

-- Ja; just därför vet jag ...

-- Spelar han på börsen?

-- I kaffe och socker!

-- Jaså? I kaffe och socker? -- Jaså?

Här gjorde fru Brita en paus, och som hon var snabbtänkt, hann hon under
den pausen fatta ett beslut. Hon reste sig och gick till ett obegagnat
isskåp, där hon förvarade viktiga papper. Hon letade, och när hon
funnit, återtog hon samtalets tråd:

-- Jag har icke äktenskapsförord visserligen, men jag har något annat;
jag har brev.

-- Akta dig för brev, Brita; inför domstol svänger de sig ifrån brev; de
säger antingen att de inte skrivit dem, eller att de inte menat så och
så, att det var skämt bara. Nej, du skall ha ett faktum, hälst ett
flagrans delictum.

-- Va ä de?

-- Det är den brottsliga handlingen begången i två bergfasta vittnens
närvaro.

-- Nej, det vill jag inte!

-- Inte i dag, men om du låter händelserna utveckla sig, kanske du vill
senare.

-- Jag har blundat, jag har förlåtit; jag kan sägas ha medgivit, men när
det gäller mina barn, deras arv och framtid, så är jag inte att leka
med. För övrigt; man kunde tänka sig, att han samlar till -- -- -- ett
nytt äktenskap med _henne_.

-- Efter dina tankar gått i den riktningen, så: håll ögonen öppna och
skriv framför allt ingenting på papper, som han lägger för dig! Du vet
jag inte är någon blind anhängare av er kvinnor; men rätt skall vara
rätt!

-- Du hatar din broder?

-- Det är väl lite för mycket, men jag väpnar mig mot en fruktansvärd
fiende ... Rörande det; vet du om Gustavs kontrakt med Holger?

-- Ja, Holger skall betala ett stort årligt arrende till Gustav för
tidning och tryckeri.

-- Vet du hur stort?

-- Nej!

-- Nåväl, det är så stort att han icke kan gå i land med det.

-- Har Holger ingen hållhake på honom då?

-- Jo, han har sin amerikanska fräckhet!

-- Hur skall det där gå?

-- Vi få hjälpa honom! svarade doktorn och räckte svägerskan handen. För
nu blir det strid, på liv och död!

-- Vill du inte stanna till middan? frågade fru Brita, jag vet inte vad
jag har, för jag sköter inte hushållet?

-- Nej, tack min vän, jag kan inte sitta till bords med den mannen, som
just nu har inträngt i mitt hem för att mörda mig.

-- Är han hos dig?

-- Ja, han skyr inga medel; vilka han begagnat härvidlag, får jag veta
när jag nu kommer hem. Adjö med dig! Brita.



                           FEMTE KAPITLET.
                        Kung Lear och Patern.


Förre redaktören hade funnit sig i sitt öde, levde på landet och skrev
sina artiklar. Nu en sommarmorgon satt han på sin veranda och väntade
tidningen för att få läsa sin sista ledare. Det var en listig bit, som
han hoppades mycken effekt av; den handlade om det liberala program, som
kandidaterna skulle besvärja vid valmötena, och den hemliga
underförståelsen var att peka ut brodern Henrik såsom konservativ. Det
var skottet i vattenlinjen, som skulle sänka slagskeppet. Gustav satt
och njöt i andanom, hörde sina giftiga ord i örat, såg i syne hur
brodern öppnade bladet för att leta sin artikel, och hur han fann den
andres, vilken kom som en stjärnsmäll mitt i pannan. Han njöt i tankarne
så att han log; rullade en femtonöres-cigarr vällustigt i mungipan,
tände många tändstickor och fnös.

Slutligen kom tidningen.

Han reste sig och tog en fäktarposityr under det han vecklade upp
bladet, krängde ut och in på det, för att läsa sin godbit på andra
sidan.

Den fanns där icke! Han sökte på tredje sidan. Den fanns där icke!

Med tidningen sammankramad rusade han till telefonen och fick upp
redaktionen. Sonen Holger satt vid apparaten och tog emot stöten:

-- Varför är inte min artikel inne? frågade fadren med fräsande stämma.

-- Nej, vi kunde inte trycka'n, svarade sonen.

-- Men jag såg den uppsatt; läste korrektur på'n, och ...

-- Vi kan inte trycka sånt där nonsens! svarades från sonen igen.

Då slocknade fadrens röst; han försökte ryta, men blev stum. Och stum
gick han ifrån telefonen, tog hatt och käpp för att komma ut i skogen.

När han gick förbi Britas köksfönster, såg han henne sitta med bladet i
ena handen och pennan i den andra; hon skrev, skrev mot honom, sin man,
under det sonen ryckt pennan ur hans hand vid självförsvaret.

Han krympte ihop, han förintades. Han som grundlagt denna tidning,
skrivit upp den till en maktställning och förmögenhetskälla, han
förvägrades att skriva i den, av sin egen son. Och han tänkte på Kung
Lear, på undantagsmannen, på den avsatte. Han började gå, ut åt ägorna,
genom hagar och ängsmarker.

Vad hjälpte leva länge och lära, då slutligen erfarenheterna icke dugde?
När han var ung, fick han alltid höra, att visdomen först kom med åren,
_efter_ de många åren i livets skola. Han hade gjort sin skola; han hade
sett allt detta uppkomma som nu var; därför förstod han det bättre än de
andra, menade han, och likafullt slängdes han som en utnött viska,
behandlades som en gammal idiot.

När han gått sig svettig, lugnade han av, steg upp på ett berg, varifrån
han såg ut över havet i fjärran. Detta svalkade honom, och det oändliga
rörliga därute gav honom kraft. Han satte sig på hällen och tänkte över
sitt öde. Ännu kunde han leva i trettio år, en hel mansålder; han kände
krafter att upptaga strid, att kunna hålla ut, att i nödfall vänta på
fienderna, som uttömde sina krafter i en lönlös jakt efter det blåa
intet och vilka tidigt måste vara utslitna, i synnerhet som de icke
förstodo spara och förnya. Om tio år, sade han sig, har en ny ungdom
vuxit upp med nya ideal, nyktra verklighetssträvare, som skulle bättre
förstå honom och i sin tur avsätta dessa utopister, som nu grasserade
med sina påhitt om ett socialistsamhälle, teorier dem han var med om att
pröva och kassera i sin ungdom. Dessa unga trodde sig vara framför
honom, och de voro dock så långt tillbaka i tiden som 1830- och
40-talen. Han hade ju nyss firat franska revolutionen och i sitt tal
förklarat sig som en konventets son, trogen traditionerna, oförsonlig
mot monarkien, republikan i livet, intill döden. Och nu utnämnde de
honom till konservativ! En konservativ revolutionär och konungamördare!
Detta var nonsens om något! Men det var en röra man levde i, en
färgsnurra där alla regnbågens färger blandades till en vit ton; alla
strömmar och motströmmar hade lupit ut i havet, och där hade de blandat
vatten, huller om buller. Socialismen, som egentligen var kristendom,
hyllades ju av ateisterna, och de kristna voro kapitalegoister; bönderna
voro rojalister, men försvagade konungamakten; rojalisterna lekte
liberala, och monarken var frihandlare, frikyrklig, och ansågs
frisinnad. Det var babyloniska förbistringen, upplösningen av alla äldre
begrepp. Anarkisterna voro aristokrater; de frisinnade arbetade för
kvinnotyrannit, på orättvisans grunder, och för frihandelns rätt att
förkväva de egna näringarne; tullskyddarne ville hjälpa näringarne, men
tvinga de egna landsmännen köpa dyrt och dåligt.

Det var ett långkok, ur vilket det mesta skulle avdunsta och slutligen
lämna en liten bottensats av fastare substans, tjänlig till
näringsämnen. Möjligen bevittnade man här ett konstant moment i
utvecklingen, som påminde om gasers diffusion där allt genomträngde
vartannat; eller försiggick nu syntesen av det bästa ur allas analyser;
de olikartade krafterna satte an på många punkter och stenen rörde sig
slutligen.

Kanske det var rätt, det som skedde; kanske denna fällning sedan skulle
upplösas igen, och ett nytt stort krafternas samarbete skulle ske genom
nya strider, så att även den ringaste kunde sägas ha deltagit i
framåtskridandet, och att den segrande meningen vore ett sammanskott av
allas, emedan det var en legering av ädla och oädla metaller. Detta vore
rättvist som Gud själv, och endast äregiriga partichefer kunde harmas
däråt.

Under dessa betraktelser hade hans blickar vilat på några gråbruna skär
längst ut i havet. Han hade trots sin närsynthet funnit dem något
ovanliga i formen och icke känt igen dem, han som kunde alla kobbarne
därute. Nu -- just nu -- började de att röra sig framåt, och i denna
hemska färgton som nattfjärilars, med en tydlig avsikt att göra sig
osynliga. Samtidigt stego tre rökpelare upp mot himlen, och han förstod:
det var franska eskadern, som kom från Kronstadt och styrde in mot
Stockholm. Trikolorer hissades, och den gamle revolutionsmannens hjärta
klappade, ty den tyska politik, som Sveriges regering anslagit efter
Sedan var icke trevlig och hade haft en bismak av underkastelse och ett
övergivande av en nödställd. Frankrike hade nu blivit löst ur
isoleringens band och åter inträtt bland Europas stormakter för att vid
sekelslutet få uppträda bland de europeiska makter, som skulle dela
jorden. Frankrikes återuppståndelse, det betydde rörelse framåt igen, ty
från Frankrikes motor överfördes alltid kraft på de andra nationerna, så
snart ledningar förefunnos. Trekejsarförbundet var upplöst, och de
starkaste motsättningar, tsarriket och Europas republik skulle utjämna i
fjärran Östern vad Englands supremati i Egypten och Medelhavet hotat
rubba.

Glad och upprättad, reste han sig och vände hemåt, men tog nu vägen åt
höger över prästgårdens ägor. Han hade ett behov råka någon och få prata
bort morgonens obehagliga intryck.

Prästgården syntes snart mellan lindarne; ett oerhört rött trähus i två
våningar; utgånget ur svenska bondstugan var det flankerat av logar och
lagård. När nu redaktören först inträdde i boställets förstuga och i
dörröppningen mottagits av Fylax, som till hälsning torkade av sina
fötter på den besökandes kläder, underrättades han av en tjänare, att
pastorn var i lagårn och provmjölkade.

Han begav sig alltså till ort och ställe, där han fann sin svåger i full
verksamhet. Iklädd en kaschett och en solbränd överrock satt han och
förde mjölkjournalen samt hade en länsad frukostbricka bakom sig i
fönstret.

Gustav Borg brukade gärna skämta med svågerns själavård i lagård och
mejeri, men i dag var han inte hågad, ty han ville vinna honom för sig,
och pastorn avväpnade honom dessutom med en blick, som bad om nåden bli
skonad inför tjänarne.

-- Vi ha arbetat sedan fyra i morgse, och därför måste jag ha lite mat!

Härmed ville han parera stöten mot frukostbrickan, som var försedd med
öl- och brännvinsflaska.

-- Jag ville bara _hälsa_ på dig! svarade svågern och tittade icke åt
brickan.

-- Vi ha just slutat! Vänta ett ögonblick, så kommer jag med dig.

Gustav väntade och tog en överblick över de hundra feta nöten som
tuggade och svängde på svansarne.

Pastorn summerade litrarne och var nöjd med resultatet, ehuruväl han
förvånades över att alltid provmjölkningen under uppsikt visade bättre
resultat än den dagliga mjölkningen.

-- Si det är husbonds öga! sa han! Om man inte ser efter sitt, så vet
man hur det går. Och jorden ger endast åt brukaren. Skulle jag arrendera
ut det här, så fick jag aldrig se arrendet. Arrendatorn beklagar sig
alltid, och när det lider till betalningen, skickar han hustru och barn
för att gråta honom ifrån arrendesumman. Nej, själv är bästa dräng, nu
ska vi bara _titta_ i mejerit. Har du sett min nya separator? Det är en
baddare den här turbinen att arbeta.

Han öppnade en dörr i fonden, och de voro inne i mejeriet.

-- Här göres guldet! fortsatte han med en iver som om han ville hindra
alla otillbörliga frågor och spetsiga anmärkningar. -- Se bara på det
smöret! Se på't! Nej, du ska smaka också! Va? -- Det är förstklassigt!
-- -- -- Nå, det kan ju inte ha något vidare intresse för dig!

Och så gingo de.

När de kommo i farstun, mottogs Gustav Borg återigen av Fylax, vilken
torkade av nosen på hans ljusa kläder. Som djuret nyss ätit, tyckte den
inträdande gästen illavara, men han måste tiga och lida, ty han ville
vinna något.

Prästens bostad var i den gamla stilen, med skinnsoffan, brädspelet,
piphyllan, och bokhyllan med kyrkofäderna i kvart, samt stiftstidningen
och författningssamlingen; denna underliga blandning av världslig makt
och andlig.

Möblemanget var av mahogny, och såg ut som om det aldrig varit nytt,
utan uppstått genom självalstring på en husauktion vid världens
begynnelse. Mahogny ser icke ut som ett växtämne, utan det liknar torkat
kött, och kan svettas flott. Därför ser man alltid spår av finger, och
det är inte trevligt. Stående på trasmattor i sillsalatens eller
lappskåsens färger, bildade möblemanget en ensamble av ett hemtrevligt
halvsnusk, som doftade Gyllenhaals blandning.

Vid närmare betraktande urskiljde man vid dörren en samling käppar under
ett museum av flottiga hattar och mössor. Där bredvid en hylla med
glasmensurer för mjölkprovning, det rationella landbrukets nya symboler.

Svågrarne slogo sig ner, och som båda voro pratsjuka, gick samtalet som
en oljad blixt.

-- Du är ute tidigt och kliver, du, sade prästen.

-- Jag har inte annat att göra, sedan jag blivit försatt i
disponibilitet, svarade redaktören.

-- Ja, ungdomen tränger på! Det är världens gång!

Här höll Gustav Borg på att falla för frestelsen att beklaga sig, men
höll igen, ty han visste, att svågern bara skulle ha skrattat ut honom,
som alltid fört ungdomens talan. Han stoppade därför och backade:

-- Ja, ungdomen; du vet jag alltid fört deras talan så länge deras
fordringar voro rimliga och förnuftiga, men när de överskridit
gränserna, så måste jag vända mot dem.

Som även pastorn var i en fredsälskande sinnesstämning, ställde han sig
artigt på sin antagonists ståndpunkt.

-- Och du har gjort rätt. Därför får du beröm också.

Han tog en tidning från brädspelsbordet; men när Gustav Borg fick se
rubriken _Fosterlandet_, så var det slut med freden, och masken föll.

-- Får jag beröm i den? I den? -- Då är jag slut!

-- Du älskar inte ditt fosterland? inföll pastorn avböjande och
skämtsamt.

-- Inte just vidare, för det är icke älskvärt, och vad din tidning
beträffar, så, tycker du själv att det är kristna människor, som skriver
på det sättet? Det är andans män likvisst, och de skriver som djävlar.
Lögn, väld, våld, orättvisor, hat, falskt vittnesbörd, det är tidningens
program!

Nu tog pastorn eld, och han reste sig, började trava på mattan så att
dammet rykte:

-- Tycker du inte det är bättre, att folket ledes av statskyrkans humana
bildade präster än av okunniga fanatiska lekmannapredikanter?

Nu tyckte Gustav Borg så, i vardagslag, men här gällde icke vara
svarslös, och därför fick han i vredesmodet en annan mening helt
hastigt:

-- Lekmannapredikanter? Vad är du annat? Du, som har lantbruket till
yrke, låter din tjänst skötas av komminister och adjunkt. Och vad gör
din komminister? Han äter när han icke sover, och dessemellan dricker
han och spelar kort. Vilar i sex dagar och arbetar på den sjunde. Och
din adjunkt, som är medarbetare i Fosterlandet och försvarar
giftermålsbalken; vet du vad han har för sig därute på sin ö? Du vet,
att han lever som en turk och har varit synlig spritt naken med en naken
flicka i en båt, och du blundar, därför att du behöver honom till din
vira! Men församlingen överger kyrkan och bygger bönhus, som ni
förföljer! Ja, gamla Sverige håller på att bli en prästrepublik som
Paraguay, och statskyrkan är lika rutten nu som år 1527. Den andliga
makten har ni förlorat, men den världsliga han I kvar. Era biskopar äta
visitationsmiddagar, sitta i riksdag och landsting, i kommittéer och
akademier -- vi hade nyss en biskop med 80,000 kronor om året och
analkräfta -- (han hade ätit sig till den!); han översatte poem och
skrev humoristiska visor, men själavården gav han fan. Jag hade en
kusin, du kände, som var komminister norrut i en stad. Han åt ihjäl sig;
ty vid varje förrättning, bröllop, barndop, begravning, måste han äta
och dricka; och den sista söndan han levde, utförde han aderton
förrättningar, det vill säga, han åt och drack aderton gånger på den
dagen; därför fick han slag och dog! -- Du talar om er humanitet. Det är
bara fördomsfrihet grundad på otro! Ni tror inte på era läror, det begär
ingen heller, men då ska ni avgå, annars sitter ni som hycklare! Men ni
vill inte lämna brödet och makten! Präster och officerare, de tu äro
ett, och ni stöder tronen, som bara är en gammal stol med ett hål i ...

Nu hade båda rest sig och de travade om varandra på mattorna som lejon
och björn. Men Gustav Borg lämnade icke ordet ifrån sig.

-- Kor och svin kan du vårda, men kommer en människa i själanöd till
dig, då har du ingen barmhärtighet, ingen hjälp, ingen tröst; ty du är
hård, snål, obarmhärtig! Och 28,000 sådana där pjäser som du och
underlydande skall riket föda. Sju millioner kronor äter ni upp, och
medlen tagas ut med godo eller ondo, av bekännare och icke-bekännare,
och på ett sätt som påminner om penningutpressning. Vad ni tror på, det
vete fan, men ni liknar närmast djävulsdyrkare, då ert organ dyrkar Carl
XII, Sveriges förstörare, vilken icke var en människa utan en djävul.
Och när vid sista jubelfesten för detta odjur, som saknade all storhet,
till och med den sedliga, en grupp studenter opponerade, så kallades de
till rektor och voro nära att bli vanärade med relegation. Är det
dårhuset eller tukthuset ni förtjänar? -- Och du, med din pastoralvård.
Det sägs, att du slåss med rotting, när du borde tala till förstånd och
hjärta. Och din kyrka, vad gör du i den? Det samma som metropoliten
gjorde i sakristian! Du skröt nyss i en anständig kalasfylla med att du
aldrig går i kyrkan, att du inte varit i kyrkan på ett år! Och du, som
håller på nattvardstvånget, när var du till nattvarden sist? För tjugo
år sen, när du prästvigdes! Fy fan, säger jag, och nu skuddar jag
stoftet av mina fötter på din trasmatta! Det är synd om dig, för du har
aldrig tänkt på vad du gör, eller på vem du är! Men om du vaknar, så
gå inte i din gamla kåk, vars altarskåp du nyss sålt åt
antikvitetshandlaren, i parentes, utan gå i bönhuset, om du törs; där
råkar du kristna människor åtminstone; som _bjuda till_, om de också
icke lyckas, att hyfsa sin invärtesavdelning!

Pastorn var ingen ond man, ingen hycklare heller, men han hade som alla
levat sitt liv sådant det erbjöd sig, oreflekterat; tagit en dag om
sänder, och aldrig skådat tillbaka eller gjort upp detta trassliga konto
av ut och in, debet och kredit, som kallas livet.

När han nu fick höra det och såg sin räkning, kunde han inte förneka ett
enda faktum. Han såg sig själv, sin Fylgja, för första gången, och han
trodde sig skola dö. Han blev mållös sittande i soffan och var svart i
ansiktet lik en slaktad svart tjur.

Svågern, som genom detta utbrott och denna seger återfått sin på
morgonen förlorade självkänsla, började svälla ut ur sin förkrympning,
och som han ville avgå med äran innan fienden hunnit samla sig, lossade
han sista bredsidan.

-- Du är en pater, men icke en andlig; du börjar morgonbönen i lagårn
med öl och brännvin, därpå sover du frukost och spelar bräde till
middag; sen du ätit middag med tre rätter mat och berusat dig för andra
gången, går du att sova middag mellan lakan, eller som det kallas i
Uppsala trissa middag; därpå spelar du bräde till aftonvarden, då
toddarne och viraspelet ta vid till kvällsvarden, som var afton består
av en kallsexa med varm rätt. Har du lagt dig nykter någon kväll; har du
varit nykter på tjugufem år med dina tre rus om dagen? Läser du nånsin
din aftonbön? Nej, du är icke en människa utan du är ett svin! Det är
vad du är!

Han hade visserligen inte vunnit det han åsyftade, men han hade fått
något annat; och han önskade bara, att _de_ hade hört honom, så skulle
de inte kallat honom konservativ.



                           SJÄTTE KAPITLET.
                         En oklar situation.


Franska eskadern kom och sprängde för ett ögonblick de enskilda
koalitionerna och några allmänna. Det svenska lättsinnet visade sig från
sin älskvärda sida att kunna glömma. Trots den nyss antagna tyska
politiken såg man medlemmar av regeringen bevista festerna och hålla tal
för Frankrike.

Gustav Borg fick en stor dag, när Tivolifesten hölls, ty han var en av
värdarne; och när han tillika kunde franska perfekt och var en utmärkt
talare, gjorde han sig alldeles förträffligt.

Frankrike hade varit något sprött mot Sverige efter kriget 1870, då dess
urgamla bundsförvant vände ryggen, både åt republiken och den besegrade
vännen; men nu var allt glömt. Franske ministern i Stockholm, en livlig
intelligens, republikan, och som det påstods, för detta kommunard, hade
förut fraterniserat med Stockholms liberala salonger, umgicks i
borgarhus och uppträdde med föredrag i klubbar, som icke voro precis
comme-il-faut. De övre måste hålla till godo med honom, ty han var
ambassadör för den stora nationen, så att hans person var okränkbar.
Hans våning och norska ministerhotellet voro centra för allt vad
politik, vetenskap, konst och litteratur ägde av framstegspartiet; och
dit drogos av både nyfikenhet och tvång många av de övre, som endast
genom börd och ämbeten voro bundna däroppe. Dessa försökte nog sticka ut
och misskreditera de röde, men märkte snart att de stött på patrull.
Sålunda råkade en svensk envoyé ut för följande qui pro quo hos norska
ministern.

_Envoyén_ (till franska ministern). Vad är det för en slusk den gode
Blehr infört i sin salong?

_Franska ministern._ Vem då? Den där! Det är min specielle vän, målaren
X.

_Envoyén._ Hå kors, men han ser faslig ut!

_Franska ministern._ Vad gör det, han är offcer av hederslegionen, och
vi (vi två) är bara riddare!

_Envoyén_ (med stigande otur). Men nog är damerna något konstiga. Se på
den där, som ser ut lik en sångerska.

_Franska ministern._ Det är visserligen inte min fru, men _hon_ har
också varit sångerska.

Pang!

I dessa kretsar rörde sig Gustav Borg som hemma hos sig, och nu på
Tivolifesten, när han höll sitt lysande tal för Frankrike, varifrån all
rörelse framåt utgår, glömde man hans avsättning; och han framstod klar
som en gammal republikan, en revolutionens son, vilken avskuddade sig
varje misstanke om att vara konservativ.

Blandningen av klasser och åsikter på nitti-talet var så intensiv att
alla gamla begrepp icke mera passade. De två enkla rubrikerna
konservativ och liberal tjänade bara som öknamn, liksom en gång fordom
hattar och mössor. Livet hade blivit rikare, åsikterna hade fått
nyanser, det bornerade exklusiva var förvisat ner till det lägre
borgerskapets småblad, vilka endast sågo två färger i sitt enkla
spektrum. Sålunda hade riksdagens Cato Censor, den oförbrännerlige
väktaren av grundlagarnes helgd, i flera repriser fått öknamnet
konservativ, sist när han icke kunde gå med på kvinnosaken, men det
rubbade honom icke. Under det den grötmyndige, för tidens krav
starrblinde biskopen i Y. ansågs röd, därför att han en gång av rent
misstag talat för allmän rösträtt.

Maktfördelningen i landets styrelse var så spridd på alla händer att man
icke kunde säga vem som icke var med och regerade. Konseljen gjorde't
inte; riksdagen syntes lagstifta, men opinionen förbereddes i
tidningarne, i litteraturen, i familjerna, i klubbarne, på kaféerna, i
salongerna, i verkstäderna. Bara det talade ordets makt är ju stor, och
det skrivnas större. Tidningens makt, som då var mycket stor,
neutraliserades genom uppkomsten av många tidningar; så att en
ryktbarhet eller en auktoritet endast gällde i sin krets; i de _andras_
var han ingenting. Samhällskroppen bestod av många excentriska ringar,
som hade var sin medelpunkt, men ingen gemensam. Och därigenom kunde
ingen kraftkälla bli så stark att hon tryckte andra nedåt, medan däremot
alla erforo ett lindrigt sidotryck, som höll valvet tillsammans.

Tivolifesten pågick emellertid en solig sommarafton. Generalstabens chef
höll första talet och erinrade om sitt vapenbrödraskap med franska
armén, då han gjorde kriget 1870, fäktande vid Vionville och Gravelotte.
Därpå steg Nordenskiöld upp. Republikanen, som nyss firat
revolutionsfesten; de liberales riksdagsman, den utvisade finnen,
Sveriges första namn, den folklige, enkle mannen, utan högfärd och
åthävor, men med alla Europas kraschaner hemma i sin chiffonjé. Det där
med kraschanerna, det hade liberalerna svårt att förstå, men det var
hans offer. I ett land där allt skall göras till regale hade han
tvungits att välja! Utan kraschan ingen nordostpassage! Och han tog
båda!

Under ancien régime hade Le roi soleil givit sitt ljus åt allt stort, nu
däremot lånade den monarkiska institutionen sin glans från allt stort,
genom att meddela sitt höga beskydd. Nordenskiöld tog emot som något
oskyldigt leksaksaktigt, men utan att ge igen något av sin personlighet.

De gammalliberala hade visserligen knorrat, men då de sett att mannen
ingen skada tagit, så förlät de honom hastigt, och det förtjänte han.

Emellertid, den officiella delen var slut och man spriddes i grupper.
Societeten hade intagit danspaviljongen, andra småpartier slogo sig ner
i kiosker, och uppe på terassens kafé, i tält, i kägelbanorna.

Gustav Borg befann sig i societeten, men i en kiosk invid sutto hans
hustru Brita, sönerna Holger och Kurt, arkitekten, samt doktor Borg,
dock utan fru; hon kunde inte franska och ville inte bli förödmjukad.

-- Situationen är oklar, sade doktorn, oklart som allting nu för tiden.
De liberala ha slagit sig opp på eskadern, och Gustav blommar därnere i
rabatten.

-- Vem är det han talar vid? frågade Brita.

-- Det är en finska, kan du tänka dig.

-- Som firar Kronstadt-eskadern och ryska alliansen?

-- Tja! Situationen är oklar! Men ett är säkert, att nu får finnarne
betalt för sitt gränslösa övermod och sitt dumma förakt för Sverige.
Sjuttitalets fennomani, som drevs av svenska finnar, var bara
fortsättning på Anjala. Jag var över i Helsingfors den gången och det
var olidligt. Den där Forsman föraktade svenska språket så djupt, att
han döpte om sig till Yrjö Koskinen eller dylikt; Topelius var ryskt
statsråd eller något annat ryskt; när jag talade på svenska till en
svensk finne, så svarte han inte; de vrövlade om »svenska oket», vilket
skulle betyda svenska språket, och de sökte bygga något på Kalevala, den
där ungdomsboken, som synes vara hopsvängd av någon sågverksinspektor.
Nyss på 80-talet ville de ha bort svenskan och införa sin samojediska
näverkultur med finska språket; de gamla lekte ryska statsråd och de
unga spelte ryska nihilister; Walter Runeberg skall göra Alexanders
staty i Helsingfors; Trojanska hästen, va? Men nu, när det kniper, och
Ryssland vill inkorporera Finland, så kommer de hit över och vill att vi
ska göra krig mot Ryssland. Tänk er, att i den där finska damens salong
umgås en finsk senator, som tror sig vara i landsflykt emedan tsaren
varit onådig mot honom, men tsaren kände icke till någon onåd och har
nyss frågat efter »sin vän» senatorn, som han saknat. Blir ni sluga på
det? -- Och den där finskan tror sig vara stor patriot, ja hon var så
urfinsk, att hon deltog i upprättandet av en elevskola vid _Svenska_
Teatern i Helsingfors, där nykomna svenskar skulle lära sig finska
uttalet, det vill säga lära sig bryta på finska. Vad sägs? Stackars
finnar, de veta icke vad de göra, men de ha så vela't! -- För övrigt,
det går ju mot sammanslutning, och de små nationernas uppslukande. Det
är smärtsamt i början, men världsborgarskapet köps inte för småslantar!
-- Se, nu gör hon sig till för en rysk attaché! Det skulle senatorn ha
sett! -- -- --

-- De små nationerna _ska_ försvinna, inföll nu fru Brita, glatt och
muntert som om hon meddelat en upptäckt.

-- Ja, och vi äro redan på väg! Vet ni, att den här festen inte roar
mig; den betyder för oss svenskar, att vi svenskar inte behövs mera.
Frankrike har sedan flere århundraden begagnat oss som utpost mot
Ryssland, och det finns en gammal medalj slagen i Frankrike, där
svensken är visad på sin plats såsom Frankrikes legosoldat. De ha i
själva verket betraktat oss som ett slags schweizare, vilka levat på
uthyrning av trupper; och nu när de fått allians med Ryssland för att
dela Kina, har Sverige förlorat sin roll i historien. Vi behövs inte
mer! -- Jag gick i går med en läkare från eskadern och visade honom
Stockholm. Han talade om allianserna och jordklotets förestående delning
mellan Europas nationer. Jag tänkte på mitt land, som icke får vara med,
icke höras till råds, inte räknas med; och jag kände mig som en
relegerad från skolan, en straffad, som icke mantalsskrives, en paria
utan mänskliga rättigheter i världshistorien. Nu är jag uppfostrad, jag
som ni, och har fått lära mig att man skall vara stolt över att vara
svensk. Vad är det att vara stolt över? Tala ett dövstummespråk, som
ingen förstår när man kommer ut i Europa; i romanska länder förväxlas
man med de ringaktade schweizarne, som man ler åt; och i Tyskland
behandlas man som en platt-tysk, vilken annekterat _deras_ Eddor, vilka
Wagner stulit från oss efter kriget. En serbier, bulgar eller rumän kan
vara mera stolt än vi, ty de ha en uppgift i världshistorien: att vara
puffertar mot Turkiet, men vi ha ingen! Emellertid, jag ville omvända
min fransman; och alldenstund jag varit lika stolt som ni över vårt
Skansen, förde jag honom dit upp för att krossa honom. Nerifrån syns ju
Bredablick och klockstaplarne. När vi kommit till porten, ville jag
stämma honom högt, pekade på röda tornet och sade.

-- Där är vårt Akropolis; där förvaras Svea, hennes palladium, och
hennes anor. Det var bra improviserat, tyckte jag själv; och fransmannen
ställde in sig på en stukning. Vi krånglade oss upp, fick fatt i en
klockstapel och några renar, en spöpåle och en gammal kanon, men hur vi
gick, stötte vi på djur. Olyckligtvis var min läkare zoolog och kastade
sitt intresse på djuren så att jag icke kunde slita honom lös. När han
fick se isbjörnarne, frågte han om de funnos i Sverige, och jag måste
ljuga och säga ja.

-- Bra menageri, sade han, mycket bra.

Jag ledde honom till stugorna, men de kunde icke vinna hans deltagande.

-- Stugor, bondstugor, mycket bra.

Vi måste förbi ölpaviljongen och musikläktarn.

-- Variété! sa han, mycket bra!

När vi kom till Bredablick, måste han se på utsikten, och sen ville han
inte se något mer. Och vet ni va, go vänner, där var inte mer att se!

Men nu började han fråga:

-- Akropolis? Låtom oss skåda Akropolis.

Jag blev stum.

-- Svea? Vad är det? Och var är palladium?

Då blev han skämtsam som en fransman; och pekande på isbjörnarne sade
han:

-- Är det anorna? Förfädren?

Jag höll på att gråta av raseri, men den artige fransmannen ville skona
mig och tillade:

-- Jag vara darwinist. Är ni icke?

Där fick jag för anorna!

Men som vi gingo ut, mötte vi några finnar från gårdagens bekantskaper.
De hutlösa fäna spelade ryssar, tilltalade min fransman såsom en
allierad och skämtade över mig och mitt Akropolis.

-- Ja, det är ingen ära att vara svensk, det är säkert; och lite
blygsamhet skulle nog klä oss, särskilt när vi tala om Skansen. Men
aldrig kan jag förstå att det var så lite att visa: två klockstaplar,
nio stugor och ett menageri. Jag rodnar om örsnibbarne, när jag tänker
på mitt tal vid Skansens invigning! Minns ni det, så tala inte om'et!

Nu ansåg sig Holger böra säga något överlägset i sin egenskap av den nye
redaktören.

-- Vad ä de att jämra över om småstaterna utplånas! Sverige dör
visserligen här, men det uppfyller sin världsmission i Amerika, där
svenskar och andra skandinaver hålla på att bilda ett starkt bondestånd,
som en gång skall skicka en president till vita huset. Och ni pratar om
att Sverige inte är med och delar jorden!

-- Det har du fasligt rätt i, inföll nu Kurt, och man borde verkligen
underlätta utvandringen medelst engelska språkets införande i
folkskolorna.

-- Det sa en man härom året, och de höll på att slå ihjäl honom, liksom
bonden i riksdan, vilken fann sakläget så förtvivlat, att han lika gärna
ville betala skatt till Ryssland som till svenska arméns officerare.

-- Apropos Ryssland, avbröt doktorn, ser ni hur finskan därborta
fraterniserar med vår ryska professorska eller professor vad det skall
heta. Jag tror att professorn är finska helt enkelt, för hon talte
flytande svenska med finsk brytning när hon kom hit.

-- Du pratar, avbröt fru Brita!

-- De finns de som påstå hon är polska också! Ja, ni fruntimmer har goda
dagar nu för tiden; tänk på våra författarinnor! Ölsupa; tisdagssoppa;
lite variationer på andras tema och de utnämnas till jättesnillen av
Lilla Sakris! Se där går han för resten. Född med buk, glasögon, tonsur
och pension; litteraturens beskyddare, damernas vän; medätaren, skuggan.
Han kläcker ut silkesmaskar, sedan han köpt äggen; han ser ut som
spökdjuret, bär glasögon som en detektiv, en Faux bonhomme, som är
förfärlig; en bedragare, som man aldrig får bevisning på, men som man
har på känsel att man måste fly; oförklarlig och därför hemsk; smickrar
för att få klösa; begagnar allt för sina ändamål, till och med lik;
förlåtande där något kan vinnas och hämndgirig där intet är att förlora.
Han talar i kvinnans namn som om han vore kvinna; förtalar sitt eget kön
som en självbesmittare och kryper för damerna som alla pederaster. -- --
-- Men se på den där då!

-- Vi måste fara nu, avbröt fru Brita, annars mankerar vi båten!

Sällskapet bröt upp för att söka droskor nere på slätten. Men när de
passerade ett tält, fingo de se en man i röd fez stående på ett bord och
hålla tal för franska båtsmän.

Det var Syrach, målaren, som delvis återfått förståndet och nu trodde
sig vara i Brest, där han tillbragt sin sista sommar.

-- Situationen är oklar, fortfor doktorn; vattnet är grumligt och
överklassen kommer att fiska.



                           SJUNDE KAPITLET.
                           Moder-näringen.


Dagen före nyårsafton satt Anders Borg, redaktörens tredje son på sin
arrendegård Långvik och gjorde bokslut samt kalkylerade. Långvik, som
lydde under prästgården, var en medelstor egendom och låg vid en vik av
Östersjön åt havssidan till, inom en arkipelag av holmar och skär.

Anders Borg, som studerat vid lantbruksskola och gift sig mycket tidigt,
så att han nu hade fyra barn, satt sedan tre år tillbaka som arrendator.

I två år hade fadren betalat arrendet, men detta tredje vägrade han. I
början hade Anders, som var en lättsinnig krabat, levat undan som en
herreman och hoppats på bättre tider med tullarnes ankomst. Tullarne
kommo, men det blev inte bättre, ty han måste köpa allting dyrt och
dåligt. Andra året försökte han dra in på staten, men när han såg att
det icke hjälpte, slog han lös igen och lät gå vind för våg.

Men när årsslutet nu nalkades, och dagarne voro ändlöst långa i all sin
korthet, fördrev han tiden med att räkna, räkna ut orsakerna till
lantbrukets förfall. Och det var högst egendomliga resultat han kom
till.

Sålunda satt han nu med mjölkjournalen och såg, att smöret stod honom
till sju kronor kilon, under det att han måste sälja det för två kronor.
Han trodde först, att han räknat galet, men när han såg i boken att kon
åt upp femton pund hö efter femtio öre pundet för att ge ett kilogram
smör, då blev han rädd. Låt vara att den separerade mjölken begagnades
till statfolk, kalvar och grisar, den fick han kvitta mot kreaturets
skötsel, ströhalm och den dyra transporten till stan.

Såg han nu efter vad det kostat att uppföda ett kreatur, så fann han,
att kreaturet ätit upp sitt pris, och att han arbetat för intet.

Men det kuriösaste av allt var hans kemiska beräkningar av lagårdens ut
och in. Här stod en ko och förtärde bara torrt hö med några ämbar
vatten. Höt bestod ju huvudsakligen av cellulosa, som var kvävefri, och
vattnet höll ju intet kväve. Varifrån kom då det oerhörda överskottet
kväve, som mjölken och gödseln innehöll? Svarade han: från djurkroppens
förbrukade vävnader, så måste han återigen fråga, varifrån djurkroppen
tog detta kväve till förnyelsen av vävnaderna; ty förnyades icke dessa,
så skulle djuret försvinna spårlöst efter tre månader. Ur höt kom så
obetydligt med kväve och ur vattnet allsintet; togs det ur luften då?
Nej, svarade Pettenkofer! Det var ju ett underverk, eller också var
kemien åt skogen.

Och när han fodrade ut med potatis, som höll nittio procent vatten och
två procent kväve, blev resultatet det samma. Här måste man ju tro att
kvävefri stärkelse kunde förvandlas till -- kvävehaltig äggvita, och att
vattnet övergick till den ammoniak, som man slösade bort i lagårsgropen.
Men det stred mot vetenskapens gällande teorier, och därför stod han
framför en gåta, som han slängde ifrån sig.

Mera påtagliga däremot voro huvudbokens uppgifter att han i år köpt för
tre tusen kronor Thomasslagg för att göda jorden, och att arrendesumman
uppgick till två tusen fem hundra kronor. Det var ett naket slående
faktum, som gav honom en ny tanke, vilken lyste upp hans ställning.
Jorden kan föda en ägare, men icke både ägare och arrendator; och jorden
kan göda sig själv genom en väl reglerad lagårsbesättning, men jorden
har icke råd att köpa gödningsämnen. Detta borde han ha vetat förut, men
det stod varken i lantbruksläran eller i nationalekonomien.

Han hörde någon komma, och smällde igen böckerna samt tände en cigarr
för att dölja sin oro.

Hustrun steg in, ung och stark, men nu med en bekymrad min.

-- Anders! Giv mig nycklarna till magasinet; jag måste ha mjöl för att
baka.

-- Mjöl? Det är slut.

-- Slut?

-- Ja!

-- Å herre Gud! -- Har du sålt det?

-- Jag måste!

-- Men statarne då?

-- Jag får köpa efter hand åt dem.

-- Kan vi inte mala i en hast?

-- Det finns ingenting att mala.

-- Har du sålt spannmålen med?

-- Jag måste!

-- Nej, nej, nej! Vad finns det kvar i magasinet då?

-- Ingenting! Bara råttorna!

-- Vi bli olyckliga om rättarn får veta det!

-- Han vet det.

-- Det är därför han vågar det han vågar. Ja, det här går inte, Anders,
det går inte.

-- Jo, men det går så att jag tvingas bli skojare. -- Vad gör rättarn
då?

-- Jo så, att då torparne ska göra dagsverken, så tar rättarn mutor i
ägg och smör, och låter dem slippa dagsverket.

-- Har det gått så långt?

-- Ja och ändå längre, han är i maskopi med mjölkerskorna! Varför kör du
inte bort honom?

-- Jag kan inte, jag törs inte. Han vet för mycket om gårdens affärer
och ställning. Det där med tomma magasinet är värst, ty det är lite
olagligt. Det som fanns därinne var liksom hypotek både för arrendet och
statfolkets löner.

-- Tänk att jag skall behöva se den där rättarn vid mitt bord när han
bjuder sig in ... vet du att han suddar i stan och super opp hela huset
så att vi får föda deras barn? -- -- --

-- Det kan jag tro! Men det slutar med att jag får bli inspektor, så
kanske jag kan komma åt en egendom innan jag dör.

Nu ville frun övergå från allmänna betraktelser till verkligheter.

-- Kristin i köket begär sin lön. Har du fått pängar för kon, som vi
sålde åt slaktarn?

-- Nej, men jag väntar honom varje ögonblick med pängarne. Hur mycket är
vi skyldig Kristin?

-- Ett års lön, som du vet, och så har jag lånat av henne kontant ...
ja, vad skall man göra?

-- Hör du, vi ska ju på kalas i morgon; har gossarne några kläder?

-- Nej, det vet du, att de bara ha sommarrockar.

-- Vi får väl pylsa in dem i sjalar och täcken, för hemma får de inte
stanna.

-- Ja Anders, det här är galet. Jag är född på landet och vet vad en
gård kan tåla, men det vet du icke! En sån här liten egendom kan icke
bära en smed, en skogvaktare och en kusk. Och därigenom att du icke kan
betala dem deras löner, så stjäl de. Smen stjäl järn och arbetar för
egen räkning; han skor hästar åt halva soken med ditt järn; skogvaktarn
säljer ved, och kusken havra. -- Vet du, min vän, jag ville hälst gå
ifrån alltsammans, för det finns inte en brödkant i huset! Jag skulle
gråta, om jag inte tyckte synd om dig, men du är så snäll, och du rår
inte för det här trasslet.

Nu kunde Anders icke återhålla sin rörelse; ty han var en god man, som
goda ord fick att smälta i tårar; men han kom icke längre än till en
tacksamhetens handtryckning, då man hörde bjällerklang utanför.

-- Det är slaktarn med pängarne! Vi ä räddade, utropade han och sprang
upp.

-- Å gud! Vilken lycka, istämde frun och ställde sig vid fönstret. --
Men gå inte ut du; låt Lindkvist ta emot!

-- Ja, det ska han visst få, för slaktarn och jag är inte goda vänner.

Bjällrorna hade tystnat, men i dess ställe gåvo båda bandhundarne skall
och rusade; jakthundarne svarade, och alla gårdens rackor samlades bakom
isupplaget, som dolde den scen vilken nu avspelades mellan slaktarn och
rättarn.

Arrendatorn och hans fru sågo ingenting av uppträdet, men de hörde en
ordväxling mellan slaktarn och rättarn, och så högljudd att orden
skojare trängde genom innanfönstren.

Efter en stund avlägsnade sig bjällrorna; hundskallet blev ett rytande,
som antydde slagsmål, och så kom rättarn springande upp till gården.

Herrn anade oråd, och med varsam hand ville han föra ut hustrun för att
skona henne för ett uppträde och sig själv från en förödmjukelse, men
hon stannade.

Rättarn kom in.

-- Vad är det? frågade patronen.

-- Det är slaktarn, som kom tillbaks med kon, svarte rättarn. Han sa att
den var självdöd i okänd sjukdom, och att han skulle stämma patron.

-- Vad gjorde ni av djuret då?

-- Han kasta't på backen, och sen fick hundarne fatt i't; jag kunde inte
skilja dem åt.

-- Låt dem hållas! Här är ingenting att göra åt det. Herr Lindkvist kan
gå ner till stallet och låta sätta för kappslädan. -- Säg åt
skogvaktarn, att han tar isbilln och följer mig.

Rättarn ville nog förlänga audiensen, ty med varje hugg åt patron blev
hans strafflöshet större; men han måste gå, ty patron lämnade rummet
jämte sin hustru.

Makarne voro ensamma i sängkammarn, där de brukade gömma sig att rådslå
och hålla sig dolda, när folket belägrade gården med sina fordringar.

Hustrun började:

-- Är det sant, att du sålt ett sjukt djur?

-- Ja, det är sant! Jag _blir_ skojare, om jag håller på med det här!

Och de gräto båda.

Vad skulle man nu sälja? Vad skulle göras? De rådgjorde och stannade vid
att mannen skulle åka ut och låna pängar. Sedan skulle hela gårdsbruket
ändras. Ett år var kvar på arrendet, och jorden skulle läggas i havre;
den behövde icke gödslas och den såldes genast till spårvägsbolaget; den
sög visserligen ut jorden, men vad angick det dem när de skulle flytta?

Hela landet hade gått till havren, när intet annat lönade, och därför
var snart svenska jorden utsugen. Rågen, fattig mans säd dock, gick inte
mer, utan måste importeras; ifrån vetet hade man sjunkit förbi rågen ned
till hästkornet; det var förfallet. Och när bönderna tagit sista
havreskörden för att köpa biljett till Amerika, så kunde man knappt få
en spekulant till den värdelösa jorden. Den jorden, som plogen bearbetat
och som varit gödslad, den gav bara ogräs eget nog; den kunde icke bli
naturlig äng av sig själv, som vildmarken; den var förbannad; den var
bortskämd av odlingen och fordrade odling; den kunde visserligen sås
igen till klövervall, men om icke denna förnyades, upphörde den att ge.

Emellertid, och sedan när arrendetiden gick ut, skulle man göra auktion
på inventarierna. Som bönderna hade en märkvärdig smak för att köpa på
auktioner, emedan de trodde sig få allt billigare och bättre, brukade
avgående arrendatorer i förväg sälja allt dugligt, och anskaffa sämre
nytt. De goda kreaturen och hästarne såldes under hand, och usla sådana
köptes i stället. Redskap, vagnar och slädor tillverkades i hast, och
kastades in på auktionen. Det var ju intet ohederligt, men gentilt var
det inte, och det hade man icke _råd_ till.

När överläggningen var mot slutet, körde kappslädan opp på gården:
skogvaktaren, en zigenartyp, patrons favorit emedan han var rörligare än
torparne, stod redo med isbillen. Hans uppgift var nämligen att vid
uddar och i sund, där man befarade strömdrag, gå före hästen och fresta
isen.

När patron skulle opp i slädan fick han bevittna ett skådespel, som kom
honom att le, trots eländet, som utställde sig.

Fyra av de största hundarne hade i endräkt släpat upp den döda kon på
isupplagets väldiga pyramid. Men när de gjort detta samarbete, jagade
den största gårdsdoggen ner de tre associéerna, och låg nu som en sfinx
ensam och kalasade däruppe. Granngårdarnes hundar hade lockats hit, och
den skällande skaran vid foten av isberget rök ibland ihop och bildade
ett nystan av pälsar, svansar och tassar. Några statgummor hade gjort
svaga försök att dela rovet med doggen, men dragit sig tillbaka. Allt
var uthungrat på gården, människor och djur. Hundarne hade i sin nöd
jagat av all hare och ungfågel, och lärde sig slutligen tjuvfiska nere
på isen, där de gick och snappade bort mörtarne från gäddkroken. Men nu
hade de fått kalas.

Piskan klatschade, och i rykande fart for kappslädan ner på isen och ut
åt fjärdarne, som lågo blanka.

Färden ställdes först över till andra stranden, där på en udde två gamla
män hade slagit sig ner i en röd stuga för att utvänta livets slut. Den
ena var en f. d. kamrer i stadens verk och änkling, som nu vid sjuttio
år levde på sin pension; den andra var en åttioåring, vit som en duva
och vilken aldrig varit något, sedan han var student i Uppsala. Vid
tjugo år hade han fått en livränta och sedan ingenting gjort. Fallet var
ovanligt, men gubben hade levat på en enda bragd, ett enda intresse: han
hade varit juvenal. Han betraktade sig också numera som ett föremål i
ett museum, som kunde visas. Den röda stugan var ryktbar för sitt dyra
innehåll; man gjorde utflykter dit för att skåda »en av gluntarne», ty
så hade traditionen omvandlat juvenalen. Han hade sjungit med
Wennerberg, han hade känt Carl XV; han hade talat vid Jenny Lind, han
hade sett Geijer. Men allt det där spelade ingen roll i dag, när Anders
Borg kom åkande för att låna pängar.

Gubbarnes glädje var stor, när slädan körde opp framför stugan, ty de
hade varit insnöade i fjorton dagar, icke sett en främmande, icke fått
tidningar eller post på åtta dagar.

Anders pälsades av, togs in i värmen, fick en glögg, och måste tala om
vad som stått i tidningarne. Därpå togs kortleken fram, och man spelade
en vira, bara en slängtur.

Att tala om pängar är ju tråkigt, ty det sista människan lämnar ifrån
sig är guldet, på den enkla grunden att denna metall utgör existensens
villkor, husrum, mat, kläder och värme.

Efter att ha givit ut allt vad han visste vara angenämt för de gamle,
under loppet av två timmar, klämde han slutligen fram sitt ärende. Då
gick ett moln genom det ljusa rummet med de vita gardinerna; ålderdomens
frid var störd, och de gamle pinades av att behöva lämna en nödställd
utan hjälp. De hade inga pängar att avvara, och de plågades av att
behöva erkänna det, att nödgas bekänna sin affärsställning. Och Anders å
sin sida led av att ha framkallat denna förstämning; det var ett elände
att låna pängar; och han förstod nu huru så många föredrogo svek och
till och med stöld.

När han nu satte sig upp i slädan igen, ämnade han vända om hem, men
tanken på hustru och barn ryckte opp honom, och med en smäll av piskan
satte han hästen i gång, utåt stora fjärden. Skogvaktaren bak på
hundsvotten yttrade några farhågor, men patron ville icke höra på. Isen
var tunn men seg, genomskinlig som glas, så att man såg tångskogarne på
grunda ställen.

På fjärden gungade isen, gick i vågor, men hästen ökade farten, av någon
instinkt att han i nödfall skulle kunna springa ifrån den öppnade vaken,
och patronen visste av erfarenhet, att saltsjöisen var segare än han såg
ut till, och att det icke var så farligt som det syntes. Kursen höll han
österut på ett lågt land i fjärran, där pastorsadjunkten bodde. Denne,
som hade en liten kyrkokassa om hand, skulle nog kunna låna ut tio
kronor; så lågt hade han nu satt sina pretentioner.

Bara luft och vatten och det svartgröna strecket i fjärran syntes, då
hästen plötsligen stannade.

Skogvaktaren var genast framme vid hans huvud: kastade isbillen som en
lans, och se, vatten steg upp ur hålet.

-- Det här går inte, patron, sade Viktor. Får vi vinden ett streck till
på ost, så bryter sjön in, och vi är kaputt!

-- Inte vänder jag, svarade patronen; sitt opp, så ska du se på åka!

Piskan ven om hästens länder, och det gick för brinnande livet i sträckt
trav. Isflisor och vattenstänk yrde om ansiktena.

Det gällde bara tio kronor, men det gällde att nå ett mål också och
framför allt fylla en plikt, och han tyckte att han erbjöd sitt liv som
offer åt de sina, och att han lämnade skammen bakom sig.

Det mörka strecket i fjärran blev allt bredare och kom närmare; takåsar
syntes, och straxt därpå visade sig folk på stranden, som viftade och
skreko.

Skogvaktarn uppfattade först signalerna, hoppade av hundsvotten och
skrek:

-- Håll patron, det är vråk!

Anders Borg höll in hästen, ty han såg en öppen ränna, där en ångare
gått fram. Han steg ur och mätte med ögat rännans bredd som om han ämnat
simma över, ty han måste fram.

Men efter ett ögonblicks besinnande, tog han en stör, som prickat ut
rännan, gick ombord på ett simmande isflak, kajkade med stören och kom i
drift. Folket på stranden skrek, när det bar av, men Anders paddlade
vidare. Då han nalkades andra sidan, började hans isflak sjunka, sakta,
jämnt som en fallucka. Med ett språng hoppade han över till nästa flak,
som också sjönk, och så till nästa, varpå han i fyrsprång nådde land;
men sista stycket passerade han med benen igenom strandisen, som klang
likt krossade fönsterrutor.

-- Är pastorn hemma? frågade han utan att hälsa.

-- Ja, väl är han så, blev svaret.

Och nu skyndade Anders upp till ett rött hus, tämligen likt de andra.

Han gick in med samma fart som han använt på övergången av isrännan,
röck upp dörren och stod i stugan, där pastorsadjunkten satt i sin
gungstol och sov, klockan tolv på middagen.

-- Nej, är det du? Jag satt och blundade litet och hörde nödrop på sjön,
sade han under det han mornade sig.

-- Ja, jag är i knipa, och du ska låna mig tio kronor.

-- Tio kronor? Var ska jag ta dem? Jag skulle just få ut ett diskontlån,
men det klickade ...

-- Du får låna ur kassan!

Här uppstod en paus, och Anders Borg förstod att han återigen narrats
intränga i andras hemligheter och avtvinga en olycklig den förödmjukande
bekännelsen om en dålig affärsställning. Men han fann sig hastigt och
kastade åt sidan:

-- Kan du inte låna av en bonde?

-- Jag, låna av en bonde? Nej, min vän, sådan är icke min ställning. Ser
du, första året gjorde jag mig gemen, och måste dricka och äta med dem;
men så gick respekten bort, i synnerhet som jag lånte pängar av dem till
mina Uppsalaskulder. När jag drog mig tillbaka, började de hata mig. Jag
blev ensam; jag har ingen att tala vid, ingenting att göra. Jag får inte
fiska, inte jaga, inte sköta jord. Läsa kan jag inte, för då somnar jag.
Jag är dömd att göra ingenting, utom om söndan! Jag torkar bort, jag
förstenas under det jag sover; jag sover hela natten, tolv timmar, från
åtta till åtta, och jag sover frukost, sover middag, sover och sover. Om
du visste vilket liv detta är! Det är skendöd! -- Själavård ville de
inte ha, och de som råka i sorg och nöd gå till läsarne. Jag önskar
ibland jag vore läsare själv; men då skall man tro, och det kan jag
inte! -- Anders Borg, i Herrans namn, hjälp mig härifrån eller jag dör!
-- Jag har inte talat på åtta dar, och nu har jag till råga på eländet
fått en process. Det gick en bonde och stal ved på prästgårdsskogen; jag
såg det själv och anmälde det för prosten. Nu är jag stämd för
ärekränkning, emedan jag icke kan _bevisa_ att jag sett honom stjäla.
Tjuven går fri, och jag kan få ryka in; jag som icke har stulit skog.
Bönderna kallar det att jag skvallrat; det säger de om länsman också,
när han anger dem, och det var en bov häromdan, som ville stämma domarn
för ärekränkning, emedan han dömt på fjärdingsmans angivelse som är full
bevisning. Vad ska jag ta mig till? Om jag blir avskedad, kan jag icke
få anställning som för detta prästman.

Han skulle aldrig ha slutat tala, om han icke fallit i gråt. Och Anders
Borg glömde sina bekymmer för detta bottenlösa elände. Men som han icke
visste vad han skulle säga, fortsatte adjunkten överlycklig att få höra
sin röst och beklaga sig.

-- Vad ska de med präster att göra? Kan de inte göra som judarne och
låta en av församlingens äldste läsa ur en postilla på söndan -- jag
skriver av postillor jag som alla andra präster. Kan inte förståndiga,
redliga män läsa i jorden och döpa?

-- Babtisterna döper ju, och läsarne utdela nattvarden, under det de
sköta sina yrken som apostlarne! Vet du, religionen som yrke och födkrok
är något galet. Och det där att ligga vid universitetet och supa, lära
sig spetsfundigheter och teologiska hårklyverier, det tar bort all
religiositet! Nu ska prästerna exercera i kasärnen också, tvingas att
sjunga svinaktiga visor, höra på nattliga samtal mellan gardister, det
är att göra slut på hela brödkyrkan!

Här skevade samtalet, ty Anders hyste för litet intresse för kyrkan, att
kunna beklaga dess fall; dessutom vaknade hans egen självbevarelsedrift,
så att han under sista delen av samtalet hunnit tänka ut var han nu
skulle ta sin tia. Därför reste han sig hastigt och tog avsked med det
enda uppmuntrans ord han kunde finna:

-- Gaska opp dig, gamle gosse! Kom in åt land och hälsa på oss, så ska
vi ruska opp dig.

Adjunkten såg på sin vän som på en främmande, ty han var gäckad i sina
förhoppningar att finna deltagande. Han tog dock på sig en skinnmössa
för att följa till stranden; och han fägnade som en hund, talade
alltjämt, men nu om bagateller, om vädret och fisket, om isgången och
farorna på sjön, men allt för döva öron.

När Anders Borg kavat sig över isrännan och satt i slädan, höll han
norrut; men erinrande sig prästen på stranden, vände han sig om, och nu
såg han den övergivnes mössa svänga till avsked.

Det klack i honom, men på samma gång erfor han den förtvivlades tröst,
då han får se en människa, som är ännu mer förtvivlad.

-- Utan hem, utan vänner, med ruin och fängelse framför sig! tänkte han.
Det är synd om honom, men var ska jag ta en tia ifrån?

Denna fråga hade han dock besvarat i sitt sinne, då han styrde norrut
över fjärden, ty där bodde den gamle operasångaren, som led på världen
dragit sig undan med sin pension och sin hustru till en gård, som han
arrenderat utan jord, men med jakt- och fiskrätt.

En mil efter häst är drygt, men den gick den också, och Anders Borg var
åtminstone säker på ett gott glas och ett vänligt mottagande, hur det
sen kunde gå med tian.

På farstubron stod den gamle sångaren med sin bössa och en stövare. Han
kom från en harpromenad, naturligtvis utan att ha fått något, och han
blev mycket glad få se en människa, ty han bodde i ödemarken utan granne
på en halv mil.

Medan Anders Borg rustade med fotsacken, klappade sångaren den löddriga
hästen på nosen och sade:

-- Det var en bra slädtravare du har, Anders.

-- Vill du köpa'n? frågade Borg bara för att säga något.

-- Om du vill sälja'n! -- ty jag har just haft en på prov, men den hade
spatt.

-- Allvarsamt, vill du köpa häst?

-- Ja, visst!

-- Då kan du ta min, så får du slädan med.

-- Vad kostar han då?

-- Du ska få'n för hundrafemti med slädan.

-- Kör till!

-- Kontant?

-- Kontant! Stig in, ska jag lägga opp.

-- Men du får ge mig en kälke och ett par skridskor emellan, så att jag
kan komma hem! Viktor skall få skjuta mig på isen.

-- Det skall du få! Alltså avgjort!

Anders var räddad, nerskuren, uppdragen; och efter ett glas i pälsen,
befann han sig på hemvägen, då dagen led mot slutet, sittande på en
sparkstötting skjuten av skogvaktarn, som gick bakom på skridskor.

När han i skymningen nalkades hemmet, såg han hela huset upplyst, och
han tänkte på den stackars hustrun, som säkert blivit överraskad av
främmande och ingenting hade att bjuda på.

För att icke komma olägligt gick han gångstigen upp och förbi
isupplaget, där hans gårdsdogg låg blodig och sargad av två ulmerdoggar
från herrgårn, vilka nu kalasade på den döda kon, under det rätte ägaren
fick se på.

Anders gick in köksvägen och sökte upp sängkammaren för att klä om sig.
Där satt hans hustru och grät.

-- Vad har hänt? Vem är här? Varför går du ifrån gästerna? störtade
frågorna över den gråtande, som svarade i yttersta förtvivlan:

-- Din far är här, och ämnar stanna hos oss ...

-- Jag kan inte föda honom!

-- Han säger, att du är skyldig honom en större summa ...

-- Vad skall han här att göra?

-- Han kan icke bo hemma längre, ty hans skilsmässoprocess skall börja,
med inställelse för kyrkorådet.

-- Å, Herre Gud ...

-- Det är rysligt! Det är rysligt!

Anders gjorde sig i ordning efter den äventyrliga färden för att gå in
till fadren och mottaga förtroenden, som han icke begärde. Men han
lugnade först sin hustru med att lägga fram två femtikronorssedlar på
toalettbordet; den tredje behöll han i fickan, ty det eviga trasslet och
nöden hade gjort honom dolsk även mot sin bästa vän.



                          ÅTTONDE KAPITLET.
                            Nittio-talet.
                           (Fin de Siècle.)


Åttiotalets starka naturalism skulle flyta ut i havet, den som alla
andra floder. Den naturvetenskapliga metoden var utblommad och gav ingen
frukt mer; många togo metoden för själva sanningen och höllo envist fast
i den murkna plankan, när den gick till botten. Andra, som hade växt i
viljan, sökte nya farkoster för att komma vidare. De skiljdes från
perioden med saknad visserligen, ty denna förvildning, detta indianliv
hade varit uppfriskande som skolgossens rövarliv under sommarlovet;
detta ensidiga ljus på världen och människorna gav skarp relief, satte
tingen och händelserna i Rembrandtsbelysning; denna nyvärdering av gamla
föremål medförde bokstavligen en ny världsåskådning, som icke såg på
långt håll, men skarpt på nära håll. Det var den mikroskopiska metoden.
Men den som arbetat med mikroskopi känner alltför väl, att man kan se
celler och kärl, där det bara är luftblåsor, och att dammkornet kan bli
föremål för en vilseledande demonstrering av ett obefintligt organ. Det
var då, 1889, som världen fick två nya tänkare eller profeter, Langbehn,
författare till Rembrandt als Erzieher, och Nietzsche, huvudsakligen
författaren till Jenseits von Gut und Böse. Så stora differenser än
förelågo mellan dessa två, vilka kunna synas som diametrala
motsättningar, så hade de dock en gemensam tangent, och det var deras
reaktion mot mikroskopismen. Langbehn är makroskopist framför allt. Vad
Rembrandt har med hans bok att göra, det har ingen människa begripit,
och ehuruväl man tyckte sig vilja vederlägga varenda punkt i hela
verket, öppnades dock nya perspektiv bakom fakta, och naturvetenskapen,
som höll på att dö i detaljisternas händer, fick nytt liv.

Langbehn, med vilken århundradet skulle sluta, är egentligen en
återuppstånden Kant, med vilken århundradet börjat, och båda söka
räddningen i postulat och imperativ, då omdömeskraften och rena
förnuftet icke visat sig äga förmågan lösa världsgåtorna eller giva
individen den styrsel, som behöves för att hålla god gång i öppen sjö.
Både Darwin och Hæckel hade förut, ehuru förgäves, reserverat sig mot de
snabba konsekvenserna, man dragit ur deras arthärledning i och för
etikens lösgörande, och Langbehn reagerar mot den naturalistiska
psykologien, som förnedrats till veterinärvetenskap. När naturalisterna
sade: Låtom oss vara människor! så menade de: Låtom oss vara djur!
Själva teologien eller läran om Gud härleddes från zoologin. Djurets
fruktan för det okända och vildens förväxling av drömmen med
verkligheten, se där religionens ursprung!

Vad skulle man då tro om en värld, där människorna dött som martyrer för
en osanning? Vad skulle man tänka om det stundande, då det förgångna
uppgavs vara lögn? Adertonhundra års kristendom, som en vacker dag
befanns vara ett misstag? Det var _för_ galet, och ett skott för pannan
vore det enda och sista!

Framför revolvern stod nu mänskligheten och såg ingen räddning.

Då kom den andra profeten, Nietzsche, och förklarade först, att det onda
var gott och det goda ont, sedan, att gott och ont icke existerade. Det
var brottets apologi, brottslingsmoralen, som i Oscar Wildes perversitet
fann sitt ampraste uttryck. Hade Langbehn genom sina negativbilder
ofrivilligt framhävt ljussidorna hos naturalismen, så drev Nietzsche
densamma ut i karrikatyrer, som framhöll dess fel.

I Paris hade samtidigt vaknat en känsla av det otillräckliga i
positivismen, och det började dugga tidningsartiklar med rubriker: Här
sökes en religion; I tjänst åstundas: en profet; Åstundas hyra: en
allmännelig, tidsenlig kyrka.

Själva Zola börjar vakna; och han, som sutit åskådare, lugn, känslolös,
reser för att se sig om efter en religion. I Lourdes finner han den
icke, då hans läkare »förklarat» underverken, icke som bedrägeri, det
var för gammalt, utan som hypnos. Då far han till Rom, icke utan
illusioner att kunna modernisera kristendomen och få till stånd en
tidsenlig kompromiss mellan vetenskap och religion. Men lyckas icke.
Senare söker han som en fanatisk troende sin religion i mänsklighetens
framåtskridande genom vetenskapen och arbetet till rättvisa och sanning,
samt slutar i Cabets paradisiska Ikarien, där lammen leka med lejon och
skogens fåglar spisa vid falanstèrens fulla bord, där inga fattiga
finns.

Zola växte, ifrån det sterila zoologiska tvivlet, till tron på
framåtskridandet mot lycka och dygd (det var ett nytt ord). Men många
hans lärjungar stannade i växten och fortsatte tjaggla med det utnötta
programmet, som nu blivit satt för positiv.

Zola slutade således som idealist i ordets rätta bemärkelse, och
ehuruväl han hatade och bekämpade de religiösa formerna, särskilt den
romerska, så var han religiös, troende på sitt sätt.

Men nittiotalets franska ungdom hade icke känt Zola, ville icke känna
honom, icke ha med honom att göra. De hade en helt annan lärare och
profet, och det var Joséphin Péladan.

Det är ofattligt att våra litteraturhistorici på stat och med lön för
att följa samtidens litteratur aldrig nämna den märkvärdiga företeelsen
Péladan utan med ett löje i förbigående, under det de hålla
föreläsningar om hans tyska epigoner. Man frågar sig om det är
okunnighet om hans tillvaro; eller är det Péladans öde att aldrig nå
denna liderliga popularitet, som vanligen slutar med vulgarisering,
hopens ledsnad på idolen, storhetens fall och slängande på sophögen?

Redan 1884, alltså när Zola endast nått fram till au Bonheur des Dames,
börjar Péladans verksamhet med första volymen av hans cykel La Décadence
Latine -- kallad Le vice Suprême.

Under de tjugo åren, som sedan dess förflutit, har han utgivit fjorton
romaner, förutom dramer och filosofiska arbeten, sammanlagt trettiåtta
volymer. De fjorton romanerna gå parallellt med Zolas, men under det
denne i Rougoncykeln skildrar andra kejsardömet, målar Péladan sin
samtid, tredje republiken. Finis Latinorum är hans motto, och han tror
att latinarne skola förgås; han förutsäger deras undergång, skildrar som
en Juvenalis allt elände i det moderna Paris; med samma oförskräckthet
som Zola och med lika naiv oblyghet. Hans materiel av upplevat och sett
är oerhört, men hans stil brinnande av nitälskan; han dyker ner i
gyttjan, men kommer alltid upp igen, klipper med vingarne och höjer sig
mot skyn.

Hans mest lysande roman är L'Initiation sentimentale, en bok om kärleken
i alla arter, tonarter och avarter, där han lyfter av taken på alla
slags hus och visar innanmätet av Paris. Det är en fruktansvärd bok,
rik, stor, och skön trots allt det fula han visar fram.

Samme man har vågat ett storverk och lyckats! Han har tilldiktat till
Äschylos' Prometheus de två delar av trilogin, som förkommit; och om de
icke fullt stå i ton, så beror det av deras rikare och djupare innehåll,
åtminstone synes det så för den som icke tror på antikens
oupphinnelighet. Det vore ju bedrövligt om icke världen gått framåt och
fört tankeliv och uttrycksmedel med sig framåt.

Péladan är ingen nationalist eller revanche-man; han är världsborgare
och har i Frankrike infört Wagner trots patrioternas motstånd; och
knappast har någon tysk fått sin Wagner så gigantisk som Péladan sin.

För den moderna konsten har han strävat genom sina utställningar, och
allt vad symbolism heter har han startat.

Vad felas med mannen, efter som han ej nått utom sina kretsar? -- Ja,
han var alltför bildad, för att bli fattad av alla; han var kristen som
en korsfarare, och det låg emot honom hos hedningarne, han nagelfor med
tredje republikens chequard'er och panamister.

Péladans inflytande är oberäkneligt stort, men han verkar icke direkt,
utan genom sina disciplar. Man citerar honom icke, men man hämtar ur
hans tråg; hans person gavs till spillo, och den föll på hans pipkragar
liksom Kierkegaards på det gröna paraplyt; men han lever som en ropandes
röst, den där införde germanisk bildning i sitt land, och öppnade dess
slutna portar för Europa.

                   *       *       *       *       *

Människoanden vaknade ur sin isolering och kände krafterna upphöra, när
den avbrutit kontakten med Jenseits. Detta sökande efter förbindelse med
det immateriella var ett utmärkande drag för nittiotalet. Sedan nämligen
Hæckel uppställt sitt Systema Naturæ eller Skapelsens Stamtavla på
80-talet, var det slut med naturvetenskapen, icke en ny upptäckt gjordes
av vikt; Serumterapien väckte det största alarmet, men det befanns
falskt; sedan var det bara knåp på alla håll, små utvecklingar av gamla
teser och mycket hallå på falska spår. Naturvetenskapen var faktiskt
bankrutt. Samtidens kraftkälla, elektriciteten, ingick i industrien
genom den olärde Edison, som utförde ljuset och gav fonografen;
telefonen var Bells uppfinning från 60-talet; så att den härskande
darwinismen aldrig hade några epokgörande följder för samtidens
kulturella liv, icke ens inom kemien, där Mendelejeffs periodiska system
står som en gravvård på systematikens döds-åker.

Det var då man upptäckte sig vara på villospår och vände om för att vid
korsvägen finna en ny stråt. Man hade samlat fenomen och fakta men kunde
ingenting förklara; förklara var ju att finna det som låg bakom
fenomenet, och när man märkte att det som låg bakom befann sig på »andra
sidan», så sökte man helt logiskt Jenseits. Detta var mystiken, som då
lät tala om sig. Och det var då som Swedenborg steg upp efter hundraårig
gravsömn. Han kom igen på många vägar. Genom Balzac, som åter började
läsas i en gottköpsupplaga, där man i Swedenborgs nièce Séraphita
återfann spår av Nietzsches Übermensch och Péladans androgyn.
Pariserockultisterna återupptäckte Swedenborg och Böhme genom
forskningar i Eliphas Levi och Saint Martin; teosoferna spårade honom i
Blawatskys Hemliga lära. Men den starkaste handräckningen åt mysticismen
var Berthelots utgivande av alkemiens historia. Denne positivist, som
arbetat med kolvätenas syntes, gick här ett ärende åt mysticismen som
han icke anat. Om man nämligen i få ord vill angiva skillnaden mellan
alkemin och kemin, så kan man säga, att alkemin trodde på grundämnenas
förmåga att övergå i varandra (transmutationen) men nyare kemin icke. Nu
hade Berthelot under arbetets gång visat en tilltagande sympati för
alkemisterna, vilket stärkte de klentrognes mod att forska vidare.
Samtidigt hade Crookes i »Grundämnenas uppkomst» uttalat som sin mening,
att de »enkla ämnena» uppstått och utvecklats ur varandra. Lockeyer hade
inför Franska Institutet framlagt sina misstankar, att fosforn var ett
sammansatt ämne, emedan det ägde två spektra. Allt detta stod ju i
samklang med den rådande monismen eller alltets enhet och skulle
följdriktigt ha varit samtidens åsikt, men inkonsekvent nog vidhöll man
meningen om grundämnenas speciella oföränderliga natur, vilket var en
ofrivillig handräckning åt den förkastade läran om särskilda
skapelseakter.

Berzelius hade dock ännu 1835 ställt upp den viktiga frågan: »Äro
metallerna enkla ämnen?» och i sitt svar därpå uttalat dessa avgörande
ord: »En kropp, som jag ordnat in bland metallerna, är ammonium, vilken
består av kväve och väte; och dess metallisering medelst elektricitet
synes tillåta tanken på en sammansatt metall ... Det som gör de andra
metallernas enkla tillstånd tvivelaktigt är, att de synas uppstå i
organiska naturen ur ämnen, som icke hålla ett spår av dessa metaller.»

Nåväl, i samma ögonblick metallerna icke voro enkla, kunde de övergå i
varandra, och den självklara följdsatsen härav framgick befallande
oemotståndlig: Man kan göra guld!

Och nästa följdsats blev: Man har alltid »gjort» guld ur svavelkis, när
man trott sig ha utdragit det. Vilket förklarar Gahns iakttagelse, att
nästan all svavelkis håller guld.

Emellertid, de mänskliga hjärnornas tröghet är så stor, i synnerhet de
tränades, att när de dragit det första corollariet, de icke orka dra det
andra.

Därför upplöste sig förvåningen i ett dumt flin, som sedermera blev
ondsint och slutade med att man visade tänderna. När slutligen i vårt
nya sekel Ramsay (och Kelvin) påvisade, att radium kan bli helium, fingo
de gamla rutinisterna konvulsioner, då de funno sig ha tagit galen väg
och det var för sent att vända om.

Detta var historien om guldmakeriet på nittiotalet, som var så enkelt,
enklare än Columbi ägg.

Emellertid för att återvända till Swedenborg. Hundrahövdad steg han ur
graven: astronomerna i Pulkova hälsade honom som astronomen, Kants och
Laplace's föregångare; zoologerna upptäckte honom, och funno att Buffon
plundrat hans kosmogoni i sin inledning till Djurriket; kemisterna och
bergsmännen i synnerhet hyllade honom; och slutligen kommo fysiologer
och anatomer i skaror för att frambära rökelse och myrrha åt den på nytt
nyfödde! Men kronan fick Swedenborg av en litteraturhistoriker, Max
Morris, som i en längre avhandling föreställde samtidens liberala idol,
själva Goethe, såsom Swedenborgs lärjunge. »Swedenborg im Faust» heter
uppsatsen (i Euphorion 1899, häftet 6), däri ur Arcana Coelestia visas,
att Fausts beröringar med andevärlden äro förmedlade av Swedenborg,
genom Kant och Fräulein von Klettenberg (redan 1771).

Vad sade Goethes-vännerna om det? Ingenting, ty när man blir svarslös,
säger man vanligen ingenting!

                   *       *       *       *       *

Detta var sekelslutets förnämsta andliga rörelser, som mot de sista åren
dock skulle slå ut i några stora gnistor, tändande, lysande för det nya
århundradet, som kanske skall bli det allra största, om ock 1800-talet
var det största -- sedan 1400-talet.



                           NIONDE KAPITLET.
                                Ester.


Ester Borg, redaktörens och fru Britas dotter, var en flicka utan
skönhet, det visste hon själv, och därför vaknade hon tidigt till det
beslutet att bli någonting i stället för att vänta på en man. Hon blev
student vid sjutton år och for till Uppsala för att _bli_ läkare, icke
av någon särskild kallelse, utan för att ha något att göra.

Hon kom på sitt namn in i kretsar, där samtidens frågor slutbehandlats
och där man hade en ny syn på livet, en antecipation av det kommande.
Det var icke längre några tvivel eller farhågor, det var axiomer.

Av de manliga kamraterna behandlades hon som en kamrat, men en manlig,
för vilken man icke generade sig. Detta hade ett visst behag för henne i
början, och hon kände sig lyftad över sitt stånd som kön; men så snart
det kom en kvinnlig kamrat med skönhet i kretsen, blev det annat. Då
denna även upptogs som kamrat, skedde det på ett annat sätt. Den sköna
behandlades med galanteri, som en överlägsen inkommensurabel, med ett
ord som kvinna. Det råa skämtet tystnade, herrarne blevo städade, det
spred sig värme, och en stämning full av dov lyrik lade sig över
sällskapet, där Ester icke igenfann sin plats, ty hon kunde ju ej
beröras angenämt av kvinnlig skönhet eller dela sina kamraters
förtjusning inför en av hennes kön.

Då märkte hon det skeva i sin ställning; och den där jämlikheten med
männen blev henne som en förnärmelse, en kränkning, i synnerhet som hon
försummades. Därför vårdslösade hon sitt yttre, bortlade all
kvinnlighet, gick på krogar, slog käglor och deltog en afton i ett
slagsmål med gesäller. När hon cyklade, anlade hon sportjackett med
knäbyxor, och denna kostym antog så småningom formen av en mansdräkt.

Kamraterna glömde också efterhand, att hon var kvinna, kallade henne
aldrig Ester utan Borg, först, men om aftnarne hette hon Pelle och var
då iklädd en kaisermantel med pelerin och studentmössa, så att ingen
kunde se annat än det var en karl.

En afton efter ett jätterus på Rullan föreslog en medicinare, att de
skulle gå till flickor, och Pelle följde med; det fann man helt
naturligt. Som scène var det ju nytt, ehuru inga hemligheter förefunnos
för medikofilaren Ester Borg.

Flickorna tittade nog lite underligt på den gossen, men de hade annat
att tänka på, och man var ju där huvudsakligen för att dricka och prata.
Bland innevarande gäster befann sig även en ung greve, vilken visste vem
Ester var, men ändå tyckte det vara sällsamt finna en familjeflicka på
ett sådant ställe.

Ett ögonblick blev salen utrymd, så att greven och den falske ungherren
blevo ensamma.

Det var en viss stämning i det rummet; lågt i taket var det, vilket
hindrar uppkomsten av mörker ovanför huvudet; väggarne voro indelade i
fält, inramade i skulpterade lister, vilka omslöto målade landskap med
herdar och herdinnor, som vallade får och åto körsbär, oskyldigt,
barnsligt. Fönstrens gardiner voro av storblommig taft, och mellan dem
syntes slottet i månsken. Greven hade satt sig vid det gamla pianot och
lekte nu med tangenterna, som om han väntade bli avbruten av ett tilltal
från Ester. Men när hon iakttog envis tystnad, spelade han upp Chopins
2:a nocturne i g-dur.

Ester kände den icke, därför häpnade hon över de sköna tonerna, vilka
tycktes henne tillkomna just nu. Modulationer i dur, vilka klinga som
moll, den djupaste smärta, som medför sin egen tröst; en vaken natt, som
har den lisan att icke störas av svåra drömmar, huru pinsam än vakan må
vara. Stället förändrade utseende, omgivningen förgylldes, och den unga
flickan greps av ett vemod, som var hennes indolenta natur främmande.
Hon hade kommit hit som till anatomisalen, där det var ruskigt, men där
det stygga adlades av intresset. Plötsligt öppnas för henne en annan
värld av renhet och skönhet; ett ljust moln isolerade de två från den
osnygga omgivningen, ställde sig skyddande omkring dem och kom dem att
glömma var de voro.

När greven slutat spela, måste han tala, efter som hon icke sade något:

-- Vet ni vad jag spelade?

-- Nej, jag känner det icke.

-- Det var Chopin! Och det förekommer mig som om han diktat denna
nocturne en natt, på ett sånt här ställe, där man blir vemodig av att
söka en glädje, som icke finns; där man känner hela tillvarons elände
inför det mest ofullkomliga av allt ofullkomligt.

-- Tror ni verkligen Chopin besökte sådana här ställen? frågade flickan,
som icke var riktigt med ännu.

Greven log sorgset:

-- Ja, visst gjorde han; skulle det vara så underligt? Ni och jag sitter
ju här.

Detta ni och jag lyfte dem över, och slöt dem tillsammans i ett vi.

-- Det är sant, svarade Ester mera naivt än hon ville, då hon ju därmed
accepterade artigheten.

Greven log åt det kvinnliga draget att icke försmå en komplimang, och i
detta ögonblick kände flickan att hon tilltalades av en från andra
sidan, och hon sökte kontakt med detta bättre.

-- Vad gör vi här egentligen? Varför är ni här? frågade hon nästan
ofrivilligt förebrående.

-- Ja, min fröken, det är inte lätt att säga. Jag följer med; jag låter
en skymt av misstanke falla på mig att jag är lik de andra, för att
undgå andra orättvisa misstankar. Det finns för övrigt en
attraktionskraft hos dessa ställen och deras innebyggare. De påminna om
ett naturtillstånd vi lagt bakom oss, och därför synes mig deras
beteende naivt som landflickans. Jag ser aldrig något oblygt, aldrig
någon ruelse, som skulle antyda medvetande om orätt; jag förstår det
icke, men kan icke fördöma det, jag gillar det icke heller. I julas,
själva julafton, gick jag förbi sjukhusets avdelning för flickor. Huset
ser ju ut som det hade alla sjukdomar och rappningen har fallit av
fläckvis som sårskorpor. Nåväl, jag gick förbi där i jultankar, och
genom fönstren på nedra botten med deras järnstänger trängde sång ut på
gatan; jag erfor ett ögonblicks oändlig smärta, då jag försatte mig i
dessa olyckligas läge -- tänk! en julafton därinne! -- Men vad hände?
Sången trängde starkare ut till mig, och jag hörde: Sjung om studentens
lyckliga dag ...

Ester avbröt och fullföljde:

-- Jag gjorde just ronden därinne den aftonen, och jag såg dem dansa
kring julgran, i vilken hängde ett krucifix, som de fått av
Elisabetsystrarne. De visade samma oförställda glädje inför den
korsfäste som inför pepparkaksgubbarne. De kallade den korsfäste för
Frälsarn, icke för Kristus, och namnet Jesus uttala de aldrig. De tro på
Frälsarn och tala om honom som små barn; höra de en fritänkare häda, så
rysa de och uttrycka sin avsky. Kan ni förklara dessa människor?

-- Nej! Det kan jag icke! svarade greven; och därför behandlar jag dem
alltid med en indifferent aktning som medmänniskor. Har ni för övrigt
märkt, att på deras väggar ni aldrig ser en oanständig bild, nästan
aldrig hör från deras mun ett plumpt ord ...

-- Ja, jag som läkare, och (här stannade Ester framför ordet, men lät
det gå) och kvinna får ju inte hörat ...

-- Inte jag heller, svarade greven ...

Nu log Ester:

-- De beror kanske på vem de talar vid.

Greven rodnade som en man, vilken får en artighet av en kvinna, och för
att dölja sin förlägenhet gick han vidare med stor iver ...

-- Men det mest utmärkande hos dessa flickor är deras benägenhet att
skratta; det skall vara roligt, allting skall vara roligt, icke som vi
trodde förr, emedan de vilja glömma eller slå bort samvetet; de kallas
ju för glädjeflickor, och det är rätta ordet. Vad är då detta för
naturligt urval av människor? Vad säger er vetenskap om den saken?

-- Den kan ingenting säga, ty den vet ingenting. Möjligt är att dessa
äro nära avkomlingar av vildar, då de ha ett annat samvete än -- vi, ty
det är nästan omöjligt att väcka deras skamkänsla; de vill inte höra
talas om'et, förstå det inte, slå bort det, och det värsta de frukta är
allvarliga män.

-- Ja, jag vet det, svarade greven; mig hatar de därför att jag är så
tråkig, och jag har ändå aldrig försökt tala förstånd vid dem; men jag
kan inte skratta ...

-- Inte? Men det är så hälsosamt!

-- När jag får något att le åt en gång, skall jag le; det är mänskligt;
men att skratta är alltid elakt, och framkallas av det befängda, det
förvridna, det onda; därför upplöser det sig vanligen i tårade ögon och
följes ofta av en tomhetskänsla, som slutar i verklig gråt, gråt utan
orsak.

Nu först bemärkte Ester att unge greven var klädd i frack. Det såg han
och fortsatte:

-- Ni ser på min frack! Ja, jag har varit på supé hos professor X.

-- Nåå?

-- Det är rysligt, men kanske nyttigt. De unga gymnastisera sig i att
tiga och de äldre i att förtiga; alla gå som med grimma för att inte
bitas; och i kväll var sällskapet sådant att ingen vågade yttra ett
förnuftigt ord; alla tego. Det kallas att utbyta meningar. Vet ni, efter
en sådan maskerad längtar man att komma hit. Eljes bruka alla supégäster
hasta till kafét, för att där få säga det som icke sades på bjudningen.

-- Tycker ni det är roligt att leva? frågade Ester helt hastigt.

-- Att leva? Är detta att leva? Det är ju bara frågan om att döda, döda
alla sunda, starka drifter, som skulle uppehålla livet; och dödar man
dem icke med försakelse utan ger dem luft, så dör man på sjukhuset,
eller senare dör man av kallbrand i det heliga äkta ståndet. Det var en
faslig blague det här med livsglädjen på 80-talet; profeterna slutade i
sorg, och allt gick tillbaks i de gamla spåren. Vet ni jag har en vän,
som ligger på sjukhuset och dör så sakta och varligt.

-- Jag känner honom; det är skalden ni menar?

-- Ja, ska vi gå dit, i månskenet? Han tar saken ganska lugnt.

-- Gärna! svarade Ester, och de bröto upp.

Höstnatten var månklar och ljum; de gingo tysta smågator, stora gröna
gator och kommo in i sjukhusparken. Under de väldiga träden voro tält
uppslagna för de sjuka, vilka där sovo eller vakade alltefter som. Men
under en lönn satt underläkaren och drack whisky med en kandidat. Ester
och greven, som kände båda, stego fram och frågade efter skalden.

-- Jo, svarade underläkaren, han ligger här invid och är vaken, men han
har väl inte så långt kvar, efter som han skickat bud på professor X.

-- Vad? Teologen? frågade Ester förvånad.

-- Ja, gubben och Axel plägade ju umgänge i all vänlighet, för att
strida, i all vänlighet, och skalden har bett oss vara vittnen till
deras sista batalj för att hindra oriktiga redogörelser om förloppet.

-- Få vi gå in till honom under tiden, då?

-- Var så god; han ligger och läser Andersens sagor.

Ester och greven gingo in i närmsta tält, och där låg Axel E. läsande
vid en lyktas sken.

Det var en liten utmagrad gestalt med svart helskägg, exotiskt utseende,
franskt eller italienskt; hans ögon voro stora, glänsande, och han
forskade en stund innan han kände igen de inträdande, ty hans ögon hade
börjat svika liksom hans hörsel. Därpå log han, räckte vardera en hand
och bad dem med viskande röst sitta ner. Han visste nog han skulle dö,
men han förteg det för sig själv, och ville inte att en annan skulle
säga det. Men ibland for högmodet i honom, och då skulle han skryta med
sin oräddhet.

-- Ja, gossar, viskade han, nu slocknar jag; ögat mister sitt ljus, örat
sitt ljud och rösten sin klang.

Nu hostade han, hemskt, ty han hade stryplungsot.

-- Men ser ni, ännu är det ingen fara, ty pulsen går ned till 38 grader
om nätterna, och nätterna är värst. Nog vore det skada i alla fall, om
jag nu skulle gå bort, då jag är rengjord från tobak och sprit och allt
annat. Jag känner mig som tvättad invärtes. Ja, det är ruskigt att leva.
-- Hör ni, den här Efraim är en konstig karl. Han skrev ett brev till
mig från Norrbotten och börjar så här: Om detta brev ännu träffar dig i
livet. -- Inte skriver man så till en sjuk människa. Ja, livet! Vet ni
vad det värsta är som jag upplevat? Sitt ner ska ni få höra! ... Ester
minns den där flickan med röda håret, ja! som jag skulle gifta mig med.
Jo, vi for över till Petersburg, och efter första lyckotiden kom
ledsnaden. Vet ni vad ledsnaden på tu man hand är? Ensam kan det vara
svårt; det är dock uppbyggligt; men på tu man hand det är fasansfullt,
det är döden; man är bunden vid varann, men man hatar varann, så
gränslöst, därför att man binder varann. Nåväl, hon hade i hemlighet
skaffat papper, som även skulle binda mig genom vigseln. När jag
upptäckte vem hon var, förebar jag min fattigdom mot ett äktenskaps
ingående, men då svarade hon: jag har pängar. Vi bodde på ett enkelt
hotell i samma rum. Men en dag -- hon var borta halva dagen -- förde hon
mig till en restaurant, den första i Petersburg. Där presenterade hon
mig för en vän, som bjöd oss på en hundrafrancs middag! Jag behövde ju
bara se för att förstå, och när de vid champagnen växlade en blick,
fattade jag ett beslut. Nåväl; hemkommen på natten låtsades jag somna.
När jag visste att hon sov, gick jag upp, tog hennes portmonnä, ty mina
pängar voro slut; grep mina kläder och skodon, smög ut i farstun; och i
iskalla vintern klädde jag mig -- i stenfarstun. Därpå sprang jag till
stationen. Men intet tåg fanns förr än sex timmar senare. Gossar! Jag
gick på stationen i sex timmar! Och i ångest att bli gripen som tjuv! --
Men jag lyckades fly! -- -- -- Tjuv! Vad säger ni om det? -- Och hur
skulle ni ha handlat?

-- På samma sätt, svarade greven, om för att trösta en döende, eller för
att han trodde sig i stånd till handlingen.

-- Tjuv! upprepade Axel E.

-- Nå, har du förebrått dig det sedan? frågade Ester.

-- Nej, svarade skalden. Kan ni tänka er det! Inte har jag förebrått
mig, men jag har varit ursinnig därför att jag tvingats in i en sådan
smutsig situation. Jag handlade på god tro, i hänförelse, och så ... men
vem jag skall bli ond på, vet jag inte. Slumpen, ödet, omständigheterna
äro för mig personer, som jag icke kan definiera, men vilka jag känner
som levande väsen.

-- Varför har du kallat på professorn? avklippte nu Ester, som tyckte
mer om verkligheter.

-- Professorn? Jaså; det hade jag glömt! Jo, jag var ensam och ville
strida med honom.

-- Vill du inte ha morfin och sova i stället?

-- Morfin biter inte på mig; nej, jag vill vara vaken och tala; jag vill
höra min röst så länge den hörs!

Nu visade sig i tältdörren ett vitt gubbhuvud, som icke var av det
vanliga slaget. Det var icke Paulushuvudet, icke Petrus heller, men
något av varje. Framifrån lyste välvilja, undergivenhet under ödet,
kristlig ödmjukhet; men i profil visade sig en druid, en Odins präst,
som letade efter flintkniven för att tälja ut hjärtat ur fångarne. Man
kom att tänka på Uppsala högar, på Odinslunds trädgrenar, där de
slaktade skulle hänga som offer åt den oförsonlige försonaren.

Men Axel E., som såg den gamles kolossala silhuett genom lyktskenet
kastad på tältduken, fann honom där tecknad som en molngubbe man ser
efter åskväder, något av Zeus eller Moses, och han blev ofrivilligt
imponerad, liksom alla vilka kommo i närheten av denna ungdomens
biktfader.

-- Nå, min kära Axel, började den gamle, hur har du det nu?

-- Det är nog dåligt, farbror, svarade Axel E., som redan ångrade, att
han i sin svaghet frammanat denne robyste kämpe.

-- Hur är det med din själ, då?

-- Ja, si farbror, det är den jag har legat och tänkt på i dessa nittio
dagar, men jag kommer icke till klarhet.

-- Inte det? Inte det? Har du inte kommit till medvetande om din skuld?

-- Nej, det har jag inte. Att jag är en syndare, det vet jag, eftersom
vi äro födda i synd; och efter vi alla äro syndare, så är jag intet
undantag som behöver bekänna mina synder inför en annan syndare, vilken
vore lika skyldig bikta sig inför mig, då vi ju äro syskon ...

-- Du är fjärran ännu, min gosse ...

-- Vänta lite, så skall jag säga alltihop i dess sammanhang, och mina
vänner här skola vara mina vittnen. -- -- --

Här hostade han, och hans viskande röst återfick sin klang, när han
reste sig i sittande ställning.

-- Jag var tolv år, då min manbarhet visade sig. Av fullt oförstånd, på
lek, blev jag narrad av en äldre kamrat, vilken jag sedan bannade över
som min ungdoms förförare, och ganska långt fram i tiden, då jag återsåg
honom och han namngav _sin_ förförare. Nåväl, jag blev skrämd av en bok,
som höll på att bringa mig på dårhuset av fruktan för de eviga straffen.
Jag blev läsare, och trodde jag skulle få frid; men det sinnestillstånd,
som religionen medförde, vill jag kalla osaligheten; allting blev svart
omkring mig, värld och människor, och det värsta var med askesen och
plågeriet. -- Jag låg på bara sängbotten med salgjordarne som skuro in i
min kropp, och jag frös under blotta lakanet; jag gjorde aftonbön på
kaklugnsstenarne; jag svalt mig; jag förödmjukade mig för människorna,
så att jag gick ner i rännstenen, väjande för var och en, emedan jag
ansåg mig sämre än alla andra och icke värdig att gå på trottoaren. När
jag nu övervunnit mig själv, så överfölls jag i sömnen av drömmarne; och
det nya oförklarliga skrämde mig, så att jag icke vågade sova; den
heliga sömnen var mig vänd i förbannelse; men min själ var ren, ty jag
diktade endast vackert, det vet ni alla, som läst mina ungdomsdikter. Då
jag nu såg att den goda viljan, alla ansträngningar voro förgäves, och
då jag trodde att mitt liv skulle flyta bort, då jag fann att mina böner
till Gud endast besvarades med gäckeri, då trodde jag mig vara i
helvetet, och att Gud vänt mig ryggen. Då kom jag att läsa Stagnelius,
och fick av honom ett slags förklaring på eländet. Själen var nedkastad
i kroppens fängelse, och kunde endast hålla sig fri genom att då och då
vräka ett stycke kött åt djuret, i form av offer. Jag gjorde så -- -- --
och var gång jag gjort så, har min själ lättat ankaret och jag har
flygit över träsken. Men så snart jag återföll i askesen, sysslade mina
tankar endast med sensuella ting, liksom den hungrige alltid tänker på
mat. Så fick jag denna sjukdom! -- Då frågas, varför icke alla få den;
och varför de icke angripas först, som driva otukten likt en sport,
vilket jag icke gjort. Svara på det! Läkarne säga att somliga individer
äro immuna, emedan deras föräldrar burit på giftet ...

Nu reste sig gubben i vrede och slängde druidhuvudet:

-- Har du kallat på mig för att jag skall sitta och höra på sånt här
svineri?

-- Ja, gubbe, du skall höra på mig, skrek den lille mannen i sängen; och
han fattade i det vita skägget som om han ville rycka dän ett lösskägg.
Du skall höra på mig, du skall veta innan du dömer. Du skall veta, att
mina känslor höllo på att gå avvägar när jag med återhållsamhet sökte
bli fri från helvetesbranden; du skall veta att jag befalldes av min
fars husläkare söka opp kvinnor, och att det skedde med min fars vilja
och vetskap.

-- Det ljuger du, svarade människooffraren.

-- Å, vet skäms! Vet hut! Du gamle, som har sovit i äkta säng med en
kvinna den du älskat, en lycka, som aldrig beskäres en ung man, emedan
han saknar brödet: du skulle beklaga, du skulle trösta, men du har bara
stenar och ormar där du skulle ge bröd och fisk.

Gubben tog åt boken på nattduksbordet, och när han såg Andersens sagor,
lade han den tillbaka med en liten överseende min av missräkning.

-- Ja, fnys åt sagorna, men läs den om prästens elaka drömmar när han
predikat eviga straffen. Känner du den?

-- Här är min roll utspelad, råkade druiden vilsesäga sig.

-- Du sade't; din roll! fortfor den döende. Kom ihåg världsbegärets
rörelser i eder, som du predikat för ungdomen, tänk på hela »det inre
sinnets frihet från världens tjusning» när världen nästa gång skall
tjusa dig, hovpredikant! »Ve den som dukar under i denna strid och
sträcker vapen», Principiis obsta! Du känner ungdomens frestelser,
gamle, men du känner icke ålderdomens, när världslig ära och utmärkelse
lockar dig till avfall, din dag kommer, då du skall tre resor förneka
din frälsare, Petrus, då du skall narras att lovtala antikrist, som med
sina kringsmygande läror ursäktade synden, då Gud skall slå dig med
blindhet att du skall ävlas intaga dens tronstol, som stungit vår
frälsare i hälen! Pass på! när den dagen kommer, och tänk då på mig, som
icke finns mer ...

Här slocknade den sjukes röst och han sjönk tillbaka på kudden i en
slummer.

Hovpredikanten, ty så hade han nu skiftat hamn, och han hade många, blev
nu hög, vid tanken på sin värdighet, vilken måste iakttagas inför den
studerande ungdom, som åhört den läxa han fått; och liksom han
överlämnade målet åt vederbörande läkare, hälsade han avsked med handen
och kastade en fras:

-- Doktorn ser till att han får sova.

Därpå utvecklades molngubben på tälttaket och blev fruktansvärt stor, en
jättes huvud, urtidsmänniskans, som kastade sten på kyrkor, inte tålde
ringklockor och fasade för lukten av kristet blod. Så krympte resen
ihop, och kröp ut genom tältluckan.

Nattbrisen från slätten ristade de stora lönnarne, som susade och
risslade likt en bäck i småstenar; tältduken gick i små vågor och
lyktans fyra hörnstolpar kastade sin skuggbild som en bur, i vilken den
sjuke visade sig med det vita ansiktet uttryckande den oändliga smärta
den människa erfar, vilken anser sig lida oförtjänt.

-- Han sover utan morfin, sade underläkaren, efter att ha undersökt
pulsen.

De tre unga människorna gingo ut, och satte sig under lönnen vid
whiskybordet. Månen hade sänkt sig, och lyste vitt på tälten; ett läger
slaget åt sårade och döende.

-- Ja, gossar, började underläkarn, blir ni kloka på den professorn? Nu
är jag som teosof och martinist böjd att antaga, det någon främmande
själ tidigt satt sig som en ymp på denna vildstam, och lever vidare
parasitiskt på honom. Denna storinkvisitor är i botten en annan än han
synes; om jag finge raka och klippa honom, skulle ni troligen få se en
typ ur Lombrosos album: jag menar att han är en ond människa, som kommit
till medvetande om sin ondska, och därför fått denna påle i köttet, som
kallas religion; eller han har själv lagt sig stången i munnen, för att
icke bitas. Har ni inte märkt att goda människor aldrig äro läsare? och
att läsare alltid verka elaka på oss vanliga syndare? Jag var läsare då
jag var ung, och jag tog emot religionen som ilskna hundars
spikhalsband. Utan min ungdoms stränga religion hade jag varit en
omänniska, ty jag var icke snäll av naturen. Läseriet är ett sinnets
tillstånd, som infinner sig eller uteblir; det är således idiotiskt att
hata eller förebrå en människa för hennes sinnesförfattning; läseriet är
ett penitenstillstånd, en strävan till uppfostran åt übermensch till;
misslyckas ju ofta, och därför synas läsarne vara hycklare, men äro det
icke; en religiös människa är alltid en bit sämre än andra, emedan hon
behöver gisslet, och en bit bättre än andra, därför att hon begagnar
gisslet. Tänk er en Oftedal _utan_ religion? Det hade varit en Caligula
sannolikt; nu blev han bara en liten Ludvig XV; det är alltid något
vunnet. Vad Axels bekännelse angår, så vet jag att den är sann, och det
var pinsamt höra den gamle göra honom till ljugare, men han förstod väl
inte bättre, ty han har väl aldrig levat livet. Och det är den stora
frågan, ser ni, om man skall gå igenom det eller gå utomkring smörjan.
Jag vet intet; somliga dyker ett tag och simmar vidare; andra stannar på
botten. Det tycks vara förutbestämt för varje särskild, och Axels
gnosticism, som han fått av Stagnelius, synes ha givit honom en trang
att ödelägga det materiella underlaget för att lösgöra det andliga. Om
religionen är i stort taget anknytning med det ovan, så var Axel
religiös, ty han befann sig alltid stadd på flykt, sökte alltid bakom
fenomenet, tog livet som något provisoriskt, övergående, ett gästspel i
förbifarten, led av tillvaron, och längtade hem. Han var ingen ond
människa, snarare motsatsen ...

Här avbröts talaren av Ester, som blivit upprörd:

-- Varför säger du han _var_?

Läkarn syntes åtra sig, men det var för sent:

-- Jag säger _var_, därför att han _är_ icke mer. -- Det visste jag för
en stund sedan.

-- Är han död?

-- Ja!

Det blev tyst, och de tre ansikten blevo vita. Ingen ville säga något
banalt inför den stora gåtan. Men de reste sig, och gingo in i tältet
för att ta avsked.

Morgonen hade grytt och lyktan var slocknad.

Tältduken var utifrån svagt rosenfärgad, och den döde låg med huvudet
kastat bakut, munnen öppen som i extas, och ögonen riktade uppåt; hela
ansiktet strålade av hänryckning, som om han sett något övermåttan
skönt, sina drömmars land kanske.

                   *       *       *       *       *

Efter en lång vinter i Uppsala blev det vår igen, och Ester kom hem till
föräldrarne. Storö hade utbildat sig till badort och fått societetshus;
dit kommo mångahanda folk, kutterseglare, sommargäster. Och Ester måste
gå klädd som dam, vilket föreföll henne högst kuriöst; särskilt fann hon
det vita som att gå ikring i sina sängkläder, påminnande om lakan och
örngått, menade hon. Allt satt illa på henne, tog sig inte ut, och när
hon visste det, höll hon sig undan. Men fru Brita tvang henne gå ner på
societeten, ty hon fick icke glömma att hon var kvinna. Dessa stunder
voro hennes bittraste när det var dans. Då kunde hon sitta vid väggen
och vänta bli uppbjuden i timmar, men det kom ingen herre: och kom det
verkligen någon, så såg hon medlidandet med den fula flickan, och det
kränkte henne i det innersta. Då uteblev hon och gick till skogs, for ut
till sjös, men skickades åter till danssalen vid nästa tillfälle. Denna
utställning av hennes kvinnlighet, denna tävlan i en ojämn, ovärdig kamp
slet sönder henne, och hon bannade över det grymma nöjet, där de av
naturen vanlottade skulle märkas offentligt.

Det var en sådan dansafton på försommaren. Föräldrarne sutto i
direktionen, och Ester hade av hänsyn för dem och även med åtanke av det
välgörande ändamålet gått med. Men hon hade icke gått in, utan tagit
plats på verandan, där hon såg paren tåga förbi, förbi. Värsta pinan för
henne var att dölja sitt ansiktes uttryck av missräkning och grämelse,
och detta våld gav henne miner av vildhet och trots.

Som hon satt där, kom en medicinare från Uppsala, något munter från en
kutter:

-- Nej, si Pelle, undslapp det honom. Är Saul också bland profeterna?
Inte går du väl på såna härna utställningar av reproduktionsdjur?

Ester blev svarslös, och kamraten gick in, utan att bjuda opp henne.
Detta att han icke satte i fråga det hon skulle vilja dansa, kränkte
henne på ett särskilt sätt, trots det artiga i mannens tvetydiga
yttrande, då han höll henne för god för detta spektakel.

Efter en stund syntes unge greven från Uppsala förande balens drottning,
ortens skönhet, vilken hängde på hans arm och drack hans blickar. Ester
såg dem inträda i salen, dansa, och därpå konversera. Alla badgästerna
följde de två med menande blickar, och en äldre dam, som kom ut ur
salen, hördes yttra:

-- Den där skall bli grevinna! Lycka till; en greve, vars far är kassör
och vilken själv är socialist, det är ett fint parti.

-- Men han ser bra ut! svarade den andra damen.

Ester hade hört; och när hon nu såg detta nya uttryck i grevens ansikte,
som återstrålade den unga skönhetens, då blev det mörkt inom henne, och
hon förstod varför hon aldrig sett hans ansikte få denna glans i hennes
närvaro.

Hon gick direkt hem och satte sig på sin kammare. Det var natt men
ljust, och enstaka toner från societetsmusiken trängde fram till henne.
Då kom hon att erinra Chopins nocturne, som han spelat för henne i den
sällsamma societeten där i Uppsala. Med sitt kalla, nyktra temperament,
hade hon trott sig stå över sådana barnsliga känslor som erotik, men nu
var hon fast, det fanns intet tvivel. Och där satt hon och grät, av
smärta över att vara försmådd.

När hon icke kunde somna, gick hon ut; kom ner till stranden och tog en
båt; satte sig vid årorna och höll ut på fjärden mot ett litet skär, som
brukade vara hennes mål.

Men hon måste förbi societetshuset, och där ljöd ännu musiken; de
bleknade ljusen lyste genom fönstren. Hon ville fly, men drogs dit som
om strömmen satte henne. Då tog hon ett årtag och vände rätt ut mot
sista udden så att hon fick landet bakom ryggen, och så styrde hon utåt.

Men pianomusiken följde henne med den svaga landvinden. Och hon tvangs
att sätta årorna i valsens takt, ett, två, tre, vilket kändes som om hon
kommenderades därinnifrån, därbortifrån, där _deras_ kroppar rörde sig i
samma rytm. Då vände hon igen i annan riktning, men hon kom inte ifrån
det, kom icke ut ur denna trollkrets. Plötsligen avstannade valsen, och
det blev en stunds tystnad, endast störd av måsar och vågskvalp. Men så
började tystnaden höras, och i sitt minne hörde hon nocturnen, förnam
den snarare, såsom man kan erinra musik inom sig. Dock, detta var ju
verkliga ljud, g-dur, klingande som moll; det var hans anslag, hans
spelsätt! Vilket förräderi! Han spelade deras Chopin för henne, drog
henne in under deras täcke, de en gång gömt sig i!

Nu flydde hon på allvar rätt ut till havs, och sökte med årornas buller
nedtysta musiken; vattnets forsande om fören hjälpte på, och hon var
slutligen utom hörhåll, när hon gick förbi ett litet skär med en tall
på. Men då, när hon saktade farten, och lade upp, hörde hon årors svaga
ljud i tullarne bakifrån skäret. I nästa ögonblick sköt den skarpa fören
av en vit snipa fram över den låga hällen, ett huvud syntes, och greven
vid årorna trädde fram.

-- Är det Ester? frågade han helt lugnt.

Flickan svarade, utan tecken av förvåning.

-- Ja, och är du här?

Det hon trodde ha bakom sig, var framför; strömväxlingen skedde så
snabbt, att hon genast fungerade normalt.

-- Det var en skräcklig séance därinne! fortfor greven.

Nu först kom Ester tillbaka i den tillryggalagda pinsamma stämningen:

-- Jag trodde du var kvar och dansade med den sköna!

-- Nej tack! Det var en sån där som skulle ha drag efter sig; en kokett
kokott! Hon lade an på mig för att få sjöoffcern, och så tog hon
sjöoffcern för att plåga postmästarn, och att hon skulle sluta med
aptekarn förutsåg man.

-- Såå? invände Ester, hon kallades redan grevinnan.

-- Jaså, hon stal mig? Hon såg så ut, och den slutar nog med
hundbröllop.

-- Va ä de?

-- Ska vi ta i land och se på soluppgången?

De togo iland; och när orsaken till Esters sorg var upphävd, så föll hon
ner i sitt gamla vanliga humör, med en stilla indolent skepsis, och utan
aning om erotik.

Och så foro de hem i soluppgången!

                   *       *       *       *       *

Greve Max stannade åtta dagar på Storö hotell, och under hela tiden
umgicks han förtroligt med Ester. De seglade och promenerade, men gingo
aldrig i societeten; deras förhållande var oförändrat, med den lilla
skillnaden att Ester började vårda sitt yttre, antog med den kvinnliga
dräkten kvinnliga fasoner, och röjde vissa drag av en vild, sund
skönhet. Föräldrarne sade ingenting, ty de visste att här hjälpte
ingenting. Men en afton -- en afton hade de unga gått långt ut i skogen
för att se på havet. Hon hade satt sig på en häll, och han hade sträckt
ut sig invid hennes sida. Det såg mera intimt ut än det var, i synnerhet
som han just fattat hennes hand och frågat varifrån hon fått den ringen
hon bar.

Då framträdde med ens fader Borg, redaktören, och skälvande fick han
endast fram de sedvanliga orden:

-- Är herrskapet förlovade?

Ställningen var pinsam, och greven måste ju tala först:

-- Det har vi aldrig tänkt på, svarade han och reste sig, långsamt, men
han betraktade Esters ansikte, som fått ett nytt uttryck, av blygsel,
blyghet och barnslig fruktan inför fadren, och han upptäckte i ett slag
arten av deras intimitet. Därför fortfor han, men i ändrad ton:

-- Det beror för övrigt på Ester.

Flickan skiftade åter hamn vid detta medgivande, och fadren hade
ofrivilligt tänt den gnista, som ännu straxt förut icke var född.

-- Efter som Max kan tänka sig möjligheten, och ...

Här föll hon i gråt, och kastade sig i fadrens armar som om hon där
ville dölja de känslor hon själv blygdes för.

Det var länge sen Gustav Borg varit med om dylikt, och när han hade
Ester i sin famn, erfor han som om hon åter vore barn, och hans
faderliga känslor överflyttades på den unge mannen, vars hand han
fattade.

-- Lycka till då, sade han, och röck upp sin manlighet. Nu lämnar jag
er, men jag väntar se herrskapet i mitt hem till middan.

Och så gick han.

Förvandlingen hade skett, transfigurationen; och de två unga människorna
stodo där, icke som kamrater och vänner, utan som man och kvinna; i viss
mån blevo de varse sin nakenhet, blevo blyga, och talade med nya
stämmor, nya ord, de vandrade hand i hand, som små barn under skälvande
träd, och när de mötte människor, blygdes de icke, utan voro stolta som
unga gudar, och de tyckte alla böjde sig och hälsade dem med vördnad.

                   *       *       *       *       *

Detta var sommaren 1890. Följande året gick på samma sätt under läsning
på examen och planeringar för framtiden. Föräldrarne ville gärna föra in
samtalet på giftermål, men de unga svarade intet. Ibland väckte denna
tystnad oro. Brutna förlovningar voro så vanliga, men otrevliga; man
hade tänkt sig som släktingar, blandat intressen, tagit förskott på
känslor och kanske rört ihop materiella värden.

Fru Brita var mera lugn än Gustav.

-- Låt dem hållas; det där få vi inte lägga oss i.

Så kom julferierna 92. Då hade fru Brita utan att höra sin man inbjudit
fästmannen att bo hos dem på Storö. Gustav hade fallit i raseri, men
inför ett fullbordat faktum måste han böja sig.

Julen hade gått och det var en av årets sista dagar.

Det var grått och dåsigt, och Gustav Borg ville ha ett parti bräde. Till
den ändan gick han upp i tornrummet att söka sin måg. När han fann
nyckeln urtagen, knackade han. Ingen öppnade, men han hörde två röster,
som viskande uttalade orden »tyst».

Då förstod han, och gick ner att söka upp sin hustru. Som han väl visste
huru snällt hon kunde svara på tal, gjorde han i tankarne ett urval av
frågor, mera i påstående form, ty det var svårare komma undan en
beskyllning än avfärda en fråga med nej eller ja. Han slog alltså ner
som en blixt i fru Britas skrivkök, och slungade ut:

-- Hur länge har du vetat att de unga stänger in sig på hans kammare?

-- Hur länge? Så länge de varit här! svarade fru Brita, vilken just
skrev en uppsats om äktenskapets nya former.

-- Det är således med din vetskap och ditt tysta medgivande?

-- Med mitt öppna medgivande.

-- Kopplerska! skrek den retade fadren och fick en stol att rotera kring
fyra axlar.

-- Vet skäms! svarade frun.

-- Du har gjort vårt hem till en bordell!

-- Det har det väl alltid varit.

Därmed var ju allting sagt, men fadren talade i denna stund från sin
synpunkt som fader, och ej som make, därför gick han sin stråt vidare:

-- Nu går jag emellertid och bryter opp dörren, sedan kör jag ut båda
två med en käpp, och sedan söker jag skilsmässa ...

-- På vilken grund?

-- På grund av hustruns uppträdande som kopplerska åt sin dotter.

-- Och de minderåriga barnen?

-- Dem tar jag, sedan du befunnits vara ovärdig som mor.

-- Du tänker köra ut mig?

-- Ja!

-- Hör du Gustav, för barnens skull, vill du inte göra upp det där i
godo?

-- Nej!

-- Då begär jag uppskov, svarade fru Brita; jag måste ordna husets
angelägenheter, förstår du, och så drar jag i frid från detta hem.

Detta lät uppriktigt, och var det nog delvis, såsom uttryck av den
smärta, som alltid åtföljer tanken på att skiljas. Mannen, som erfor det
samma, lät narra sig, och lovade ej företa något på tre dagar, mot löfte
att greven lämnade huset.

Därpå drog han sig tillbaka på sina rum en trappa upp, med anhållan att
slippa komma till bordet.

                   *       *       *       *       *

På aftonen efter detta uppträde hörde Gustav Borg ett ivrigt
telefonerande, slädars ankomst och avfärd, tassande i trappor och
korridorer; men då huset var mycket stort, och han icke vågade visa
nyfikenhet, förblev han okunnig om vad som förehades. Denna ovisshet
verkade dock oroande, i synnerhet som hans beslut ju var beroende av de
andras angreppsplaner. Hans gissningar började sitt spel, och han
uppkastade det ena förslaget efter det andra, men slopade dem allt efter
som hans gissningars lösa sand rasade undan.

Ensamheten i denna belägenhet blev honom olidlig, men han vågade icke
lämna sina rum. Han ville sin vana trogen gå ned i barnkammarn och säga
godnatt åt de yngsta barnen, en gosse på sex och en flicka på fyra år,
men de sovo icke ensamma utan barnfröken var hos dem, och i dag var icke
ögonblicket väl valt för att han skulle visa sig hos henne, på de
grunder, som fru Brita vid ett föregående tillfälle antytt. Där var hans
svaga punkt, som han hittills hållit undan, men som nu trädde hotande
fram.

Så här hade han glidit in i detta förhållande, vilket icke syntes, och
förtegs; misstänktes, men fördrogs; icke inverkade på husets fysionomi;
nästan respekterades, emedan frun i huset icke brydde sig om det. Efter
tjugofem års äktenskap hade fru Brita för fyra år sedan vid sista
barnets födelse förklarat: att hon icke ville ha flera barn och att hon
ville ägna sitt återstående liv åt samhällets och mänsklighetens tjänst.
Detta var ingen nyhet, ty hon hade redan vid första barnets ankomst
förklarat att hon icke ville ha flera. Och så hade de kommit lika fullt,
kommit till av en olyckshändelse som ju de flesta av mänskobarnen komma
till. Men nu var det så bestämt, att hon löste sin man från hans
trohetslöfte, då han förklarade sig icke kunna leva som gift celibatär.
Hon anhöll endast »få vara i fred», och att »slippa veta något». Det är
ju icke så lätt för en man att ändra tycke; man tar icke ett nytt på
hyllan, utan att ett tillfälle skall erbjuda sig. Och tillfället erbjöd
sig i form av barnfröken. Då fru Brita överlämnade sitt hus åt den
tjugosjuåriga fröken, var det utan saknad. Fröken var förståndig och
undergiven, sökte icke makten; men tog mödan. Hon och mannen skötte barn
och hushåll, och som hustrun mest var borta, när hon icke skrev, så
uppstod i ensamheten ett naturligt vänskapsförhållande mellan mannen och
hans barns vårdarinna, och snart antog deras förbindelse den intima
karaktär, som blivit antydd, dock utan att medföra någon märkbar ändring
i makarnes samliv, som tvärtom blev mindre stormigt och mera
aktningsfullt än förut.

Husets maskineri gick ljudlöst och skulle ha gått så allt framgent, om
icke hustrun känt sin ställning hotas, och framför allt fruktat att
skiljas från barnen, vilka kanske skulle få styvmor, sedan hon själv
kastats ut på backen.

I känslan av det förestående hade hon i hast samlat anhängare och vapen,
besluten att slå slaget och döda fienden hellre än att dödas.

                   *       *       *       *       *

Efter en sömnlös natt, sliten av tvivel och ovisshet vaknade Gustav Borg
och klädde sig. Därpå gick han helt enkelt ner till kaffebordet, där han
råkade hustrun och barnen. Allt var sig likt, men ändå litet olikt.
Ester var kall och sluten, och när fadren med en blick letade efter
greve Max, var modren genast tillreds med ett:

-- Max bad hälsa så mycket; han ville inte störa dig.

Detta enda svar utgjorde hela familjebyggnadens hemlighet. Låta passera,
låta rinna av, kompromissa, förtiga, och gå vidare. Och detta befriade,
så att Gustav Borg återfann sig, troende allt vara glömt, och han hängav
sig åt glädjen vara bland de sina, kände sig stark, omgiven av sin
naturliga livvakt.

Han nedlade varje tanke på anfall och försvar, fred var sluten, det
skedda hade aldrig skett; och han gick ut att spatsera i skogen med de
två yngsta, vilkas sällskap föryngrade honom. De kommo ut i en hage, där
ekorrar sprungo i snön för att motionera sig efter den långa sömnen. Vid
åsynen av de promenerande skyndade de snabba djuren upp i en ek att
gömma sig i ett hål. Den yngste gossen, favoriten, ville genast att
fadren skulle gå upp i trädet och fånga en ekorre. Alla föreställningar
hjälpte intet, och när pysen bad med ögonen, var han omotståndlig.
Fadren kastade av rocken och äntrade eken, dock utan annat resultat än
att han kom ner svettig och med sargade händer.

Detta erinrade om en scen förliden sommar, då fadren gått ner mycket
tidigt för att bada ensam. Han hade gjort sin simtur och var påklädd,
gladde sig i sinnet åt det väntande kaffet, då pysen kom ner för att se
på simningen. Den lilles missräkning var stor, då han kom för sent, och
han började gråta. För att torka hans tårar i hast, tog fadren och
klädde av sig igen, hoppade i och sam ut, vilket icke var i hans smak,
men han kände sitt offer belönat i den omåttliga glädje hans möda och
självövervinnelse framkallat.

Nu besökte de tillsammans alla gamla lekplatser, grottor och rävgryt,
sällsamma strandstenar, myrstackar, kullblåsta träd; och fadren återsåg
allt detta, som om det varit förlorat och återfunnet. De gingo upp
harspår, som han lärde barnen skilja från rävspår; de studerade
fågeltramp och råttornas långa linjer; de sågo orrar i björktopp och
domherrar i gran ...

I denna stilla, oskyldiga glädje överfölls han plötsligt av en känsla,
som man får vid ett avskedsbesök. Och han vände hemåt, orolig, beklämd,
anande.

Därpå höll han sig inne i sina rum, iakttagande varje ljud. Men det var
mest tyst, och denna dova stillhet plågade honom.

Mot aftonen var han så uppfylld av oro att han måste tala vid någon
eller sprängas. Sina egna fick han icke tala vid, ty de skulle ju tiga,
eljest gick det sköra bandet av.

Han visste nog var han skulle få upplysningar, men till väninnan vågade
han icke gå. Då knackade det på hans dörr, och när han öppnade, stod
barnfröken därute, men gled hastigt in i rummet och tog in nyckeln.

-- Jag måste tala vid Gustav! utbrast hon. Här sker så mycket i huset,
som jag icke förstår ...

-- Sitt ner min vän, och säg mig vad ni vet.

-- Ja, jag vet intet bestämt, men det bor någon oppe i vinden, som icke
visar sig. Det bärs mat till honom, och frun går dit ...

-- Vad säger ni?

-- Och ner i flygeln är också främmande; flickorna svarar mig icke, och
behandlar mig som en fiende ...

-- Vad har man för sig? Vad tror ni?

Här började fröken gråta, och Gustav Borg anande hela sammanhanget gick
fram till skrivbordet för att begagna telefonen i ett ärende, som han
icke själv visste, men som var ett uttryck av längtan att komma utåt.

Då bultade det på dörren två slag, och ljudet av steg hördes i
korridoren.

I nästa ögonblick hade Gustav Borg öppnat fönstret för att mäta djupet
nedanför; men i snöljuset såg han två karlar, som han icke kände.

Bultningen på dörren förnyades, och nu hördes en röst:

-- Var god och öppna. Det är länsman!

De båda instängda förblevo stelnade på sina platser, då med ens
telefonen började ringa. Av vanans makt driven gick Gustav Borg till
apparaten, och ropade hallå!

Då hördes ett instrument skjutas in i dörrlåset; nyckeln på insidan
vreds om, kastades in i rummet och dörren öppnades.

Utanför syntes i en grupp; länsman, fru Brita, doktor Henrik Borg och
alla tjänarne.

Som om han väntat på denna upplösning, gick den på bar gärning gripne
mannen rätt ut, ner för trapporna. I tamburen klädde han sig, halvsprang
ner till stallet, där han fick häst och släda; kommenderade sedan: till
Långvik, och for i väg att söka upp ett tak över huvet hos den son, som
alltid varit honom tillgiven och för vilken han gjort betydliga
uppoffringar.



                           TIONDE KAPITLET.
                             Inför rådet.


När Gustav Borg kom fram till Långvik och fann sonen vara frånvarande,
blev han först modfälld, ty han älskade icke sonhustrun, och han såg på
hennes förlägenhet, att han var ovälkommen både såsom ägande fordringar
och såsom varande svärfar. Därför blev deras samtal mycket kort, och han
stängde in sig på gästrummet.

Varför han kommit hit? Ja, icke kunde han beklaga sig för sin son, ty
denne stod naturligtvis på modrens sida, och för övrigt hade han ju
bundit både händer och tunga på sig genom sin oförsiktighet i hemmet.
Han måste uppehålla sig någonstädes i kommunen där skilsmässan skulle
utageras, och här var ändå ett slags hem, där han ägde någon rätt att
vara.

När nu Anders kom, och hans första förtvivlan lagt sig, gick han in till
fadren; och som han var enkel i sinnet och försagd, kunde han varken
visa någon glädje över återseendet eller hälsa välkommen, i synnerhet
som han visste om den förestående skilsmässan.

-- God dag min gosse, sade fadren som genast läste sonens lättydda
ansiktsdrag. Du ska inte vara rädd för mig, ty jag ämnar varken stanna
länge eller kräva dig på arrendet.

Anders tuggade på mustaschen och vibrerade med ögonen, ty blotta erinran
om skulden var honom en pina. Denna tystnad gjorde fadren nervös, och
han måste tala själv.

-- Du vet kanske vilka förändringar, som förestå i mitt hem -- hm! --
men det skall snart vara undangjort.

Anders tankar voro så fjärran. Han hade väntat sig en angenäm afton med
sin hustru, då han fick berätta sina reseäventyr under det trygga
skyddet av de förvärvade pängarna, och nu satt han här darrande för
obehagliga frågor rörande det tomma magasinet och annat. Fadren märkte
nog på hans ut- och invända ögon att han var borta, men han förstod icke
situationen riktigt.

Att han kommit olägligt, det förstod han, men han måste ut ur
förlägenheten, och när han ingen replik fick, blev han själv förnaglad,
började vimla med ögonen som den, vilken söker ett nytt samtalsämne. Och
lika olyckligt föll hans val av ämne, vilket han genom en hemlig
tankeläsning hämtade ur sonens medvetande, lösgjort av dennes fruktan
för vidrörandet av just den ömma punkten. Han måtte i gossens tomma ögon
ha sett det tomma magasinet, och drevs dit mot sin vilja.

-- Nå, du har gjort bokslut, och du är nöjd med ditt år? Fulla lador och
magasin?

Anders överfölls av raseriet att se sig blottad, blev än mera stum av
ilskan, ville resa sig för att klippa den osynliga tråden, sökte en
anledning, önskade höra utifrån, att hustrun dånade eller att pojkarne
slogs; han svettades kallt, men satt fast på stolen.

-- Är du döv eller är du full? utbröt fadren, som icke fått ett ord från
den tilltalade.

Därmed väcktes Anders ur sin vakna sömn; ämnade bryta ut i en ström av
ord, men förfrös igen vid fadersmaktens oövervinnerliga kraft. Han blev
bara förkrossad, syntes skamsen, så att fadren ångrade sitt utfall, och
beslöt ändra sceneriet för att få en annan stämning! Han reste sig och
slungade en enkel vardagsfråga:

-- Hur dags äter ni kväll? Jag har suttit över middan och har lust till
något varmt.

-- Vi äter aldrig kväll! svarade Anders. Vi ha lagt bort det sedan ett
år tillbaka.

-- Sätt fram smör och bröd till mig, då, replikerade fadren, jag kan
också nöja mig med litet.

-- Ja, jag vet inte om vi ha något hemma.

-- Skicka efter då till handelsboden, hjälpte fadren på, då han började
ana oråd.

-- Vi ha ingen häst på stallet.

-- Var är den då?

-- Den är borta, till stan.

Fadren såg på de fladdrande blickarne att gossen ljög, och han förstod
hela sammanhanget, men att nu från eget elände dyka ner i andras, det
ville han inte.

-- Låt oss dricka en toddy då, och prata bort aftonen, föreslog han.

-- Om jag hade något hemma, ljöd ett tonlöst svar, som inbjöd till
samtalets avslutande.

Fadren lämnade rummet mera förvånad av de upptäckter han gjort än
ledsen; han var ingen känslofull natur, hade tidigt nedsatt sina
fordringar på människorna och tyckte inte om uppgörelser och
förklaringar. Men inkommen i gästrummet, som man glömt elda, överfölls
han av en sådan frysning att han gick till sängs med kläderna på; ty han
ville inte göra bråk i huset. Vatten saknades i karaffen, en ljusstump
lovade endast en timmes ljus, och det tomma fönstret utan rullgardin åt
upp det mesta av skenet; de gråa kökskammartapeterna hägrade som den
eviga ledsnaden och ledan, de sparsamma möblerna talade om armod och
ruin.

Men han var så överväldigad av dagens upprivande händelser, att han
genast föll i en dödlik sömn.

När han vaknade, trodde han det var morgon, men salsklockan slog i
detsamma, och han räknade elva slag. Elva! Han hade lagt sig klockan
nio, och nu såg han den långa sömnlösa natten för sig, ty han var spritt
vaken.

Och nu, på en gång stod hela hans läge klart för honom. En man i hans
ställning, vid hans ålder, utdriven ur sitt hem, avsatt från sin plats;
utan att ha ätit middag, lik en slarver, hungrig och frysande, ett
ovälkommet påhäng, som man önskade så långt i väg ... Hela förnedringen
av uppträdet hemma, då han blottades inför sina barn, fasan för det som
väntade ... processer och skandaler.

Han låg och såg på ljusstumpen, kände, att när den tog slut, skulle
mörkret vidtaga. Som han tillhörde det folket, som ej kan besvära
människor, föll det honom icke ett ögonblick in att väcka en tjänare för
att få ljus, eld och vatten. Paralyserad av ödets slag, vågade han icke
röra sig ens, utan låg som fastnaglad, frysande, såsom om kroppens alla
vätskor verkligen stelnat.

Alltjämt betraktade han ljusets avtagande; och förnam det nu såsom om
hans liv berodde av detsamma, skulle slockna när det slocknade. Han blev
törstig av hungern, och frös av hungern, men sorgen och saknaden,
skammen och harmen blandade sig in och fyllde ut ett ackord av kval. All
livets bitterhet på en gång, och utan möjlighet att finna tröst i ett
beklagande, ty han var för upplyst för att gnälla över otacksamma barn
eller en trolös maka. Han hade tagit på livet med hårdhandskarne och var
icke van vid pjåsk, men detta övergick hans krafter, och när ljusveken
med ett fräsande sjönk ner i pipan, sprang han upp för att skydda sig
mot mörkret. Han gick tyst ut i salen, medförande tändstickorna, och när
han tände, såg han att klockan endast var fem minuter över elva. Han
lyfte ner taklampan och tände på den; gick till skänken och fann något
avståndet vatten i en gulnad karaffin; på skänken låg sonens körvantar
av grå kastor; den ena vanten låg med knutna fingrar som en hård,
hotande näve, den andra låg på rygg med innanhanden utsträckt som en
tiggares begärande en allmosa; bägge grova med ansvällningar i lederna,
något avhugget, kvarlämnat, invändigt ännu indränkt med människofett.

Han öppnade skänkdörren; när han böjde sig ner, syntes hans stora skugga
krypa in på samma gång. En hård brödbit var det enda han fann; ur
bordsyrtuten tog han gul senap och strök på brödet, samt något salt, men
när han förde det till munnen luktade det fotogen, emedan han fingrat på
lampan, och han lade tillbaka brödet på en hylla, vars gaufferade papper
såg ut som en remsa små barn bära om halsen. Då tänkte han: om brödet
blir funnet där med senapen på, kan någon av barnen få stryk i morgon,
såsom oskyldigt misstänkt för okynnet. Han tog brödet med ena handen och
lampan med den andra, men blev villrådig stående mitt i rummet icke
vetande var han skulle dölja det besvärliga vittnet till hans sällsamma
nattliga expedition. »Om jag lägger det i kakelugnen, kan det hittas av
jungfrun i morgon; hon bär det genast till frun, och beskyller
naturligtvis barnen, eller det barnet hon minst tycker om, och så blir
det stryk, först för brottet och sedan för nekandet. Det där har jag
varit med om själv.» Det måste dock avlägsnas, och han utfann slutligen
att enda sättet vore inveckla det i papper, stoppa det i fickan och
avvakta morgondagen. Han skred nu fram mot tidningshyllan för att ta det
nödiga papperet, och hans jätteskugga reste sig från golvet, kröp uppåt
väggen och tog den runda väggklockan på axlarne, där den satt som ett
huvud med uppdragets båda nyckelhål bildande ögon och urmakarns namn
såsom mun. När han uppnått tidningshyllan, hejdade han sig, ty, tänkte
han, saknas ett tidningsnummer, så kan jungfrurna oskyldigt få bannor.
Det var ett svårt fall. »Jag tar annonsbilagan» sade han, men hejdade
sig åter, ty, »på landet läser man annonserna, och har jag otur ... och
det har jag sedan en tid utan att veta varför ...» Han hade dock gripit
ett blad, och när han vecklade upp det, skramlade det och gjorde sådant
buller att han blev rädd. Och på bladets första sida stod en
jätteannons: _Inkomna Ostron_. Ostron, just nu, på Metropol, klockan
halv tolv, innan det stängdes, det vore något! Han närmade sig fönstret
och tänkte kasta ut brödbiten genom dragluckan, men intet djur skulle
äta senapen, och samma historia ville uppkomma.

Nu stod han vid fönstret likafullt; och när han såg ut i natten, märkte
han ljus i den högra utskjutande flygelbyggnaden; han steg upp på en
stol sedan han dolt lampan under pianot, och nu fick han se ... Inne i
förmaket sutto makarne vid en brasa; mannen vid en toddy och en cigarr,
glammande. Ett litet bord stod bakom dem, dukat och med resterna av en
nätt supé; de lysande röda skalen av en hummer stucko i ögonen, så att
det gjorde ont ...

Gustav Borg hade aldrig haft medlidande med Kung Lear; tyckte att han
fått ligga som han bäddat, då han som svärfar slog sig ner hos nygifta,
medförande en garnison av hundra man. Han hade även funnit Fader Goriot
väl betalad av den ömhet han fått lov att skänka sina barn, ty alla barn
mottaga icke ömhet. Trots allt detta, erfor han ett styng i sitt hjärta
och steg ner från stolen; gick med sin lampa in i angränsande rum, som
var kontoret. Där stod en raktoalett, och som om han visste vad han
sökte, drog han upp lådan, tog fram rakkniven och strigeln samt började
draga.

-- Bäst att göra slut! Bäst att göra slut.

Men så ändrade det sig; brödet måste först, först bort; ovillkorligen.
Han kastade det upp på kakelugnen, och med detsamma kände han sig
befriad, fri från något.

Och så tog han fällen, som låg under skrivbordet, lade den över sig när
han föll ned på skinnsoffan.

Hans sista två tankar innan han somnade, voro dessa:

-- Här är varmt och skönt i alla fall. Och: de kan ju ha skickat efter
kvällsmat och konjak sedan jag lagt mig. Kanske de också varit inne för
att bjuda mig med, men funnit mig sovande. Man dömer ju så ofta
människor med orätt!

                   *       *       *       *       *

När Gustav Borg vaknade nästa morgon, hade hans kropp genom vilan
återfått kraften att lida, ty en försvagad äger endast förmågan att
hängiva sig åt en likgiltighetens slöhet. Han sprang upp från soffan
klarvaken och insåg hela ställningen. Här kunde han icke stanna, det var
det första; i stan ville han icke bo, hemifrån var han utdriven, men i
denna kommun måste han uppehålla sig för processens skull. Han kom att
tänka på en bonde, som plägade hyra ut ett rum åt sommargäster. Dit
ville han nu åka, och som han hälst reste utan avsked, gick han ner i
stallet för att få häst och släda.

Stalldrängen, som ej utfått sin lön och på aftonen förut erhållit ovett
av husbonden, var i dag särdeles meddelsam. Och när redaktören såg
spiltan tom, talte drängen genast om att hästen var såld och slädan med;
han var icke heller sen berätta hur magasinet var tömt, gården på
förfall och jorden utsugen.

Det var ett nytt slag åt honom, som stod i borgen för arrendet; och han
stod just i begrepp att vända om upp till gården, då en liten luftig
figur trädde fram och frågade om det var redaktör Borg. Efter
erkännandet överlämnades tvenne stämplade papper, vilka mottagaren
genomögnade och stoppade i fickan.

I stället för att krympa ihop, syntes han växa ut, ty han hade fått
något att reagera emot, och något att ta på. Vändande sig till
fjärdingsmannen, frågade han:

-- Tror ni man kan få skjuts hos nästa granne? Jag skall nämligen vara
vid prästgården klockan elva?

-- Grannen brukar alltid ha skjuts, svarade fjärdingsmannen, och därmed
gick han.

Gustav Borg såg på sin klocka och fann att han med häst och släda skulle
kunna hinna fram till kyrkorådets sammanträde, dit han var kallad för
mottagande av varningen. Han knäppte igen rocken och började marschera,
kännande sig lik en soldat, som gör första uppbrottet till ett fälttåg.

Men snön var djup, vägen obanad och det blev snart tunga steg.

Han hade god tid att tänka på sitt läge.

Av de två barbariska sätten att lösa ett mångårigt samliv, hade man
således valt det förödmjukande och oblyga i att utställa makarne för den
domstol, som kallas kyrkorådet. Där skulle de sitta och blotta varandra,
anklaga varandra och som omyndiga mottaga förmaningar. Ett helt långt
samliv skulle redas opp, fastän mitt och ditt så flätat sina rötter att
det ena icke kunde rivas löst utan att det andra slets sönder; där skuld
och icke skuld var omöjligt att avväga, där grund förväxlades med följd
och tvärtom; där allt gammalt, som var förlåtet och glömt, skulle grävas
opp och sättas i ny belysning; det som var tillgivet i kärlek, skulle nu
åklagas i hat.

Detta hade man valt för att slippa den vanärande obligatoriska
rymningen, där den kvarsittande bar skammen såsom övergiven, och den
förlöpande bar skammen som otrogen; och likvisst var rymningen mera
överensstämmande med mänskliga begrepp om blygsel, då man övergav
skådeplatsen och dolde sitt elände för nyfikna blickar.

Kyrkorådets varning var dock endast en formalitet, som föregick tingets
förhandlingar, och han var stämd till första vårtinget anklagad enligt
lagens ... kapitel och ... paragraf, som yrkade hans dömande för
äktenskapsbrott med förlust av hela giftorätten.

När han gått tunga steg och såg grannens stuga, beslöt han nästan att
icke infinna sig för rådet, dels för att slippa den rysliga scenen, då
han skulle möta sin maka, dels emedan han ansåg allt försvar lönlöst.

Framkommen till bonden, fick han veta att alla hästarne voro ute. Detta
var honom som en befrielse, och han satte sig på en bänk att vila. Men
bonden råkade vara nämndeman och intresserade sig för socknens
angelägenheter.

-- Ska han till körkrådet? frågade han.

-- Ja, eftersom ni vet det! svarade redaktören.

-- De bör en inte försumma, återtog bonden; för tinget dömer efter deras
protokoll, och har en något att andraga till sitt försvar, bör det ske
nu med detsamma.

Detta enkla meddelande satte eld i den obeslutsamme; han sprang upp från
bänken och seende på sin klocka, frågade han:

-- Kan jag hinna gå till fots?

-- Ja, men då skall han gå raskt, och ändå gina över kyrkviken.

-- Ligger kyrkviken då?

-- Ja, nog låg han i går, sas de.

-- Ajö då, nämndeman. Men det var sant; kan jag få hyra sommarrummet här
för vintern?

-- Ja, de går väl an!

-- Jag kommer tillbaks, så få vi tala om'et.

Och så började marschen igen. Nu visste han att han måste fram, måste
fram för att försvara sig, om angivandet av motiven kunde tagas som
förmildrande omständigheter åtminstone, då lagen icke godkände enskilda
överenskommelser i strid med gällande författningar.

När han gått en halv timme, stack solen fram, och som den stod lågt,
brände den. Han öppnade rocken och bar hatten i handen. Snön halvsmälte,
blev kram och satte sig i klumpar under stövlarne. Stegen blevo allt
tyngre, andnöden ökade och de svettiga underkläderna brände som nässlor.

Men han måste fram. När han efter en ny halvtimme vände sig om, såg han
sina spår bilda en krokig linje av gropar.

Efter en ny halvtimme nådde han landsväg, och med återvunna krafter
marscherade han, såsom befriad från fotbojor, och när han kom upp på en
höjd, såg han kyrkan i fjärran. Men viken skilde, och den syntes icke
från hans observationsplats. Därpå bar det utför, och han halvsprang ner
till fiskarns. Där stannade han och såg -- viken ligga öppen, blå,
leende satiriskt, emellan honom och valplatsen, där slaget skulle stå;
när han tittade på klockan, fann han att det fattades tio minuter till
elva. Han rusade in till fiskarn, och frågade efter en båt.

-- Båten är sumpad för att tätas.

-- Kom med och ös den då.

-- Nä, va ska de vara för?

-- Hjälp mig människor; jag måste vara vid kyrkan klockan elva.

Nej, man hade inte lust med det, inte.

Då sprang han ner till båten och såg den ligga i marvatten. Det var en
gammal ökstock, utan åror och öskar. Han sprang omkring för att leta
årorna, men fann inga; han sökte ett ämbar att ösa med, och fann intet;
men vid en vägg stod en skovel något kupig. Den tog han och återvände
till båten; kastade av sig i skjortärmarne, och stående bredbent på
kanterna öste han båten halvt läns med skoveln. Därpå stack han ut, och
paddlande som en kanotförare, bergade han sig över viken, under det
båten tog in vatten. När han nått andra land, sjönk båten. Han lät den
ligga, kastade skoveln i, och sprang upp till prästgården.

Han hade icke haft tid föreställa sig den scen, som väntade; han hade
endast en bestämd känsla att pastorn var fientlig mot honom efter sista
uppträdet, och att kyrkrådet, som bestod av läsare, skulle klämma efter
honom. När han inträdde i salen, fann han sin svåger sitta ordförande,
lugn, värdig, nästan vänlig i uttrycket.

Fru Borg satt i en soffa, kall, avvaktande.

När redaktören hälsat och anmodats sitta ner, öppnade kyrkoherden
förhandlingarne med ett klubbslag och frågade rådet om de ville jäva
honom såsom svåger till maken och broder till makan.

Ingen ville jäva, och därmed började ordföranden.

-- Min plikt likmätigt och med stöd av instruktionen för kyrkoråd,
frågar jag härmed min syster om hon ämnar fortsätta äktenskapet med
Gustav Borg?

-- Nej! svarade fru Brita, kort, överlagt.

-- Då vill jag fråga Gustav, om han har för avsikt att fortsätta
äktenskapet?

-- Nej! svarade den tillsporde, lika bestämt.

-- Om jag nu skulle fråga syster vilken orsak hon förebär för
äktenskapets upplösande?

Fru Brita svarade:

-- Mannens äktenskapsbrott.

Saken var ju bekant, men ändock verkade det uttalade ordet som ett
skott; gubbarne vid bordet ruskade på sig, och ordföranden, som ville ha
det anständigt och hyggligt, blev stött. Han vände sig därför med ett
visst deltagande till sin gamle ovän, och kännande alla omständigheterna
förut, sökte han lägga in de förmildrande omständigheterna i frågan:

-- Kan Gustav Borg odelat påtaga sig det föreburna felsteget?

-- Brott har jag icke begått, ty jag har icke brutit mitt
äktenskapslöfte, då jag blivit löst från detsamma, och av den enda
person, som ägt rätt att lösa mig, nämligen min hustru.

Ny susning vid rådsbordet; och ordförandens röst straxt därpå:

-- Är detta sant, måste jag fråga min syster?

-- Det är lögn! svarade fru Brita.

-- Si så där ja! inföll Gustav Borg. Med en person som icke _kan_ tala
sanning, vill jag icke förhandla; och ber jag därför att få mottaga den
formella varningen, som enligt lag skall föregå tingets behandling av
målet.

-- Mina herrar, tog kyrkoherden till orda. Orsaken till ett äktenskaps
olyckor ligger vanligtvis så långt bak i tiden att (här kastade han en
blick åt dörren till sitt inredepartement) man icke kan utreda det. Jag
anser därför, då icke utredas kan vem som börjat, eller vem som har
skulden till det som sedan hänt, att vi övergå till den lagstadda
varningens meddelande. Har någon av ledamöterna en invändning att göra?

Här begärdes ordet av den frikyrklige hemmansägaren Lundström.

-- Mot varningens meddelande har jag ingenting att invända, men mot
redaktörens uppfattning av äktenskapet såsom endast ett privat avtal ber
jag få opponera mig. Både staten och kyrkan uppträda ju som auktoriteter
för att erhålla garantier, vilket synes då skillnadsmålet behandlas av
världslig domstol vid tinget, och skillnadsbrevet utfärdas av andlig
domstol eller konsistorium. Makan kan således icke lösa maken från hans
trohetsed eller frikänna från brott.

Redaktör Borg begärde få svara:

-- Äktenskapet grundar sig ytterst på det privata avtal, som utmynnar i
förlovningen. Och lagen erkänner privat avtal rörande troheten även då
äktenskap inträtt. Till exempel: makan är otrogen och föder en annan
mans barn inom äktenskapet. Här föreligger ju äktenskapsbrott, men detta
får icke åtalas av allmän åklagare. Om mannen förlåter, så tiger lagen,
och erkänner därmed det privata avtalet; lagen blundar för brottet,
vilket sålunda tyckes sakna objektiv grund. Har emellertid mannen varit
nog oförsiktig att förlåta, men sedan, efter det oäkta barnets födelse,
åtrar sig och vill söka skilsmässa på grund av hustruns äktenskapsbrott,
så får han icke det, emedan han förlåtit. Och vad värre är, den
främmandes barn skall införas på mannens prästbetyg, bära hans namn,
ärva honom, bara därför att han förlåtit. Där se vi ju att det privata
avtalet bryter både samhällslag och naturlag. Jag vidhåller därför mitt
yrkande att få min hustrus anklagelse förklarad ogiltig, då hon icke på
fyra år anhängiggjort målet. Nu vill jag tillägga att det är en
väsentlig skillnad mellan mannens äktenskapsbrott och kvinnans, en
skillnad som naturen själv anordnat; ty följderna av mannens otrohet kan
aldrig bli falska barns införande i familjen eller på hustruns
prästbetyg (om hon blir änka och får eget prästbetyg); därför är lagen
bristfällig, då den dömer summariskt såsom man och kvinna voro lika, och
den är orättvis mot mannen; ja, jag vet en domare, som ådömt mannen ett
barn vilket icke var hans, trots det att han sökt skilsmässa i rätt tid.
Detta barn, vars far nämnes öppet, står på mannens prästbetyg, bär hans
namn, åtnjuter underhåll och skall ärva honom. Det är ju monstruöst, men
domaren säger att ingen man har rätt att förneka barn fött i hans
äktenskap.

Fru Britas hattplym skakade av ilska, ty hon var av den ullen att hon
trodde sina »åsikter» i kvinnofrågan gå framför alla fakta. Vad hon
»tyckte», det var det rätta; lagar upphörde att gälla, när hon »ansåg»
något, och hon kunde aldrig överbevisas om ett misstag, emedan hon icke
förstod bevis eller mottog skäl.

Hon bröt därföre ut och babblade om kvinnans likhet med mannen, att
naturen gjort dem lika (det vore fan!) ehuru männen behandlat kvinnan
som slavinna (husets härskarinna!) och hela det där guanot, som
samtidens dekadensmän också ruminerat.

Slutligen slog ordföranden klubban i bordet, och förklarade att tinget
var rätt forum för skillnadsmålet, och kvinnoklubben vore forum för
kvinnokäbbel.

Därpå varnade han makarne och förklarade sammankomsten upplöst.

Detta var det vanliga slutet på samtal mellan man och kvinna under
sekelslutet: sammankomsten upplöstes.

Kvinnosaken, dåtidens största och svåraste problem, var väl närmast
demokratiens sista deduktion in absurdum. Alla människor voro lika
(fastän de voro så olika); det var den falska tesen. Demokraterna
_måste_ vidhålla den, eller förneka sina grundsatser. Aristokraterna
gingo med, dels för att få röster och stjäla ur demokraternas fickor,
dels därför att de sågo i kvinnan ett högre väsen efter deras förlegade
världsåskådning.

Här fanns så mycket skenbart och så mycket verkligt. Den kvinna, som en
man älskar, är honom skenbart överlägsen, så länge han älskar henne, men
endast för honom, och skenbart för honom, ty det ingår i mannens kärlek
att han ställer henne över sig, och även över andra. Men nu sattes detta
i system, och mannen abdikerade. Aldrig såg man männen gå på sina bukar
och äta jorden under hennes fötter som då. Män, som man skulle trott om
bättre, riktigt njöto av att coucha på salongsmattor, vid den fulaste
kvinnas otvättade fötter. I stället för att mannen förr på gatan bjöd
kvinnan sin arm, som var vackert, emedan det var rätt, såg man nu
dekadensmän ledas av sina kvinnor.

Kvinnorna klädde sig som män, och männen som kvinnor; armbandet gick
över till männen. Det var perversitet, och ledsamma förväxlingar av kön
började skönjas; men medan de perversa männen voro avgjorda
kvinnovänner, om det nu var för att kaschera sitt lyte, eller de kände
något kvinnligt röra sig inom deras egen natur, så voro däremot de
perversa kvinnorna avgjorda hatare av mankönet, vilket de icke dolde,
och de hade till livsuppgift att spränga äktenskap -- naturligtvis för
att befria kvinnan.

Problemet, tilltrasslat av kreti och pleti, kunde dock reduceras på
denna formel: Kvinnans frigörelse skulle ju vara frigörelse från att
föda och uppfostra barn. Tror någon klok människa på ett sådant naturens
abnorma förfarande? Och vem skall föda barn om icke kvinnan? Det var ju
nonsens alltsammans! Men även i framtidens samhälle, där kvinnan
arbetade, måste ju kvinnan i regeln bli med barn, så att någon
emancipation i egentlig mening väl aldrig kunde komma till stånd. Varför
då vända opp och ner på samhället för några hysteriska kvinnors skull?

Genom att ta bort platsen för män, hindrades ju ett äktenskap för varje
brödlös man; därför minskades giftermålen och ökades prostitutionen! Och
på detta arbetade samhällsbevararne och sedlighetsvännerna.

Det var rena galenskapen!

Emellertid; kyrkoherden Alroth i Storö hade haft ett öga på denna
rörelse; hans syster, fru Brita, hade försökt att revoltera hans egen
hustru, dra ut henne ur hemmet på sammankomster och dylikt, därför kunde
han icke förblindas av sina broderliga känslor, utan han förstod mycket
väl sin svågers penibla läge i huset. Även tilltalade det honom, att
svågern ej velat kvitta brott mot brott, genom att framdraga den sista
historien om barnen och vad som skedde i huset med hustruns begivande,
vilket han funnit avskyvärt från sin synpunkt.

När nu rådet gått, och fru Brita före dem skyndat hemåt, blevo svågrarne
ensamma kvar.

Kyrkoherden tillhörde det slags människor, som funnit med sin fördel att
stryka över och gå vidare. Han hade lärt av livet att den skymf man icke
låtsas om, existerar icke; och att hämnden tar bort tid, och framkallar
revansch. Han hade därför ur sitt minne strukit ut svågerns sista
skymfliga tillmälen, om ock intrycket satt kvar. Det fanns även något
annat, som gjorde honom blid; en viss naturlig och oförklarlig sympati
för Gustav Borg gjorde, att han icke kunde bli riktigt ond på honom, ett
mycket vanligt fall, vilket förklarar varför man har så svårt att få
rätt gentemot vissa människor, även om de äro förvunna och gripna på bar
gärning.

Man beklagar sig för en vän över en frånvarandes usla beteende.

-- Det kan jag aldrig tro om honom! Det är så olikt honom! svarar
vännen.

Man kommer inte ur fläcken, utan sitter där som en stackare, vilken är
behäftad med misstänksamhet; de tydligaste bevis, de trovärdigaste
vittnen hjälpa icke.

Nåväl, svågrarne voro ensamma.

-- Det här var en ledsam historia, började pastorn. Och du har inga
utsikter vid tinget; domaren är besatt, och han ger varje kvinna rätt
emot en man, emot klara bevis. Det är tidsandan ser du! Läste du inte
häromdagen om den engelska damen, som förgiftat sin man? Femtitvå läkare
svuro att hon var oskyldig; men hon satt i fängelset och bekände under
tiden! Pang! Nu trodde man det skulle vara slut! Nej, nu kom det
masspetitioner, försvarande giftmordet, under förevändning att mannen
var en sugga. Från min ståndpunkt, märk det väl, skulle jag vilja
förklara det så, att försynen straffar männen för deras omanlighet,
karaktärssvaghet, genom att släppa lös kvinnorna. De som inte kan tala
sant, och därför inte borde få vittna, de ska få bli advokater och
domare. Gud bevare oss då! Här om dagen satt postfröken i stort sällskap
och talade om att hon öppnade och läste alla brev på posten. Vad skall
man säga om det? Jag talade om det för en modern herre, och han sa att
det var lögn! Jag tänkte slå honom först, men han föreföll mig
intressangt att jag började tänka över honom. Han blev ond över min
historia såsom om han varit kvinna, och tagit åt sig. Eller hade han
svurit bort sig på kvinnosaken och blev ond på sig själv för att han
haft orätt. Det senare är troligast. Emellertid, min bror, dina utsikter
äro små vid tinget: ty om en kvinna i våra dagar gör en man orätt, så
har hon hela världens sympatier för sig. Och Brita har gjort dig orätt,
det vet jag och vi alla! -- Vad man kan göra åt det? Ingenting! Men lyd
mitt råd! Ta en brännvinsadvokat, en rackare som är slängd i truten, och
gå inte dit själv. Lite bättre är det än själv stå och käbbla; men säker
är du inte ändå, ty när en man ser en kjol, så blir han feg. Jag hade
nyligen en process mot lärarinnan här. Och jag valde en advokat enkom ur
högen, som var olyckligt gift. Nu, trodde jag, får hon! Jo, vackert. Kan
du tänka dig, det betalta fäet står och försvarar min motpart!

Gustav Borg hade icke ogärna lyssnat till dessa tröstens och
deltagandets ord, men att förmå sig till ett erkännande det prästen hade
rätt, det kunde han icke, ty det hade varit att ta tillbaka ett misstag.
Han kände sig tvärtom manad ett ögonblick att säga emot, ta kvinnorna i
försvar, såsom han alltid i sin tidning försvarat dem.

När han nu gick, och kommit på vägen, vaknade hos honom en efterkänsla
av det skedda, och han fann att de sista tröstens ord varit en stukning.
Detta satte fart i honom, och under det han gick, ut i världen, utan att
veta vart, fattade han det beslutet att resa till stan, då nu hans
närvaro därute var obehövlig. Han styrde därför stegen ner till
ångbåtsbryggan.

När han såg på klockan, fann han att tre timmar ännu återstodo till
båtens ankomst.

Det var drygt, men han hade ett nytt liv framför sig, och ett gammalt
bakom.

Ångbåtsbryggor äro utmärkt lämpliga för meditationers anställande; där
är slätt för fötterna så att man kan gå och tänka; där slutar landet och
det stora öde vattnet tar vid; där är stilla orörligt, och man går och
väntar något som skall sätta ny rörelse i en, förflytta en, ändra vyer
och omkasta ens öde.

Gustav Borg gick där och tänkte. Han hade nu kommit på den punkt i
livet, som kallas »uppätningens» tid. »Det får du äta opp en gång» hade
han så ofta hört, utan att förstå det, utan att tro det, under livets
rastlösa färd framåt. Nu förstod han det, men lik så många andra gjorde
han den falska slutledningen, att han borde ångra och ta tillbaks de
läror han spritt och vilka icke lett till åsyftade resultat
fullständigt. Han trodde sig ha givit sitt arbete åt villfarelser, som
han nu måste bekämpa, men förstod ej att i hans så kallade misstag låg
en del av sanningen, vilken endast kunde komma fram under samverkan av
de stridiga plus- och minus-jonerna. Korrektionerna hade redan
motståndarne gjort, och han behövde icke göra om dem. Men nu grämde han
sig över förspilld möda, harmades över att ha gått som en narr och
arbetat på baksträv, när han trott sig vara i förspannet. Och de
lidanden han nu genomgick trodde han vara straff för det onda han gjort,
ehuru väl de kunde vara prövningar.

Denna uppgörelse varje människa vid en viss ålder genomgår är dock
endast ett personlighetens bokslut, där en nogare granskning skall visa,
att det relativt onda man måst tillfoga andra för en god saks
genomförande var ett nödvändigt ont. Men å andra sidan tyckes en
immanent evig rättvisa fordra att _även_ oskyldigt tillfogade lidanden
måste neutraliseras i världsordningen genom motsvarande smärtor hos den
som framkallat dem. Om någon i det högre bokhålleriet underkunnig stode
bredvid en människa vid detta uppgörelsens ögonblick, skulle han öppna
alla inseglen och säga åt den av ruelsens agg sargade: »Var vid god
tröst! Se här för det goda du uträttat, och här för det onda! Nu ska vi
kvitta post mot post, så finner du ändå ett saldo dig till godo; ty bara
det att du dragit fram ditt liv, så gott du kunnat, är en hjältedat; och
varje människa, som skaffat sig fram till en naturlig död, är en hjälte;
varje död man förtjänade ett monument, ty så svårt och mödosamt är det
att leva livet. Och den största uslingen är icke minst beundransvärd, ty
hans börda var tyngre än de andres, hans kamp större, hans lidanden
djupare; och varför han var en usling, det vet ingen dödlig, kan ingen
förklara, varken med statistik eller nationalekonomi.»

Gustav Borg kunde icke fullborda sitt livs syntes ännu, utan befann sig
i full kris, görande sitt inträde i det rike som Swedenborg kallar
Ödeläggelsen. Och värst av allt, han stod med lyftad hand mot sig själv,
ty han, motståndaren mot sedelagens frigörelse, stod anklagad för
osedlighetsbrott. Den disharmonien var icke lätt att lösa.

Från bryggan såg han skorstenarne av sitt hem. Just nu stego två blåa
rökar opp. Det brann på härdarne, brann opp alltsammans och det bästa:
maka och barn.



                           ELFTE KAPITLET.
                         Den nye redaktören.


Holger Borg var ju sin tids barn; ingenjör och elektriker, levde han
livet enkelt, oreflekterat, praktiskt. Gifte sig tidigt med en liten
flicka från teatern, vilken han inövade till rollen av kamrat, enligt
tidens sed. Ingenjörsvetenskapen var ju för henne litet svår att i hast
tillägna sig, men det fick gå av med några termer om kontakter och
kortslutningar; hon poserade som ingenjör, och utvecklade sig till
tendenshustrun, som skulle visa världen att kvinnan var mannens jämlike
i allt. Denna jämlikhet skulle även yttra sig i umgänget; mannen fick
icke gå ensam på kaféet, utan hon skulle vara med; men om förmiddagarna
gick hon ensam på konditoriet, och när mannen i början ville konstatera
den matematiska orättvisan, blev han nedtystad med frågan, om hon icke
var en fri människa eller om hon var slavinna. För husfridens och
trevnadens skull lämnade han frågan obesvarad, gav efter, ställde sig
under, först på skämt mera, men alltid med fästat avseende på att det
skulle ta sig ut. Han måste ju ha den modernaste hustrun, och han ville
leva efter sina läror. På det sättet fick han så småningom en guvernant
över sig, en som korrigerade honom i sällskap, och som slutligen ville
lära honom allt, allt vad han visste bättre än hon. Men han klagade
icke; och han såg icke hur föraktet dolde sig under hennes moderlighet.
Han fick dock ana det, då han såg sina vänner behandla hustrun som ett
högre väsen, och honom själv som en stackare. Detta smickrade honom å
andra sidan. Detta att han kunnat lukta opp den stiligaste frun, och när
hon var centrum i kretsen, var hans plats skenbart ovanpå.

I början av äktenskapet hade de nygifta det ganska knabert; de levde
dock ute, emedan det var billigare, och ibland hölls bohême-liv hemma.
Så kom barnet. Då fingo de känna på. Mannens inkomster, som förr delats
av två personer, måste nu delas av fyra. Det var försakelse, och det
älskade man icke, utan lånade pängar och fortsatte. Men när barnet blev
tre år, avskedades barnjungfrun och makarne skötte barnet själva.
Hustrun, som intet annat hade att göra, fordrade ändå att mannen, som
hade sitt arbete på fabriken och i tidningarne, skulle deltaga i barnets
skötsel. Det skulle vara lika, förstås. Han, det nötet, vågade icke säga
nej, ville icke heller, emedan han önskade adla hennes arbete, men
märkte icke vilken orättvisa han understödde och hur han arbetade på sin
undergång. För att hålla sig skadeslös, gjorde han som andra äkta män,
han uppfann att äta frukost ute i smyg; han påfann sammanträden om
aftnarne, och kom slutligen in i en cirkel av stadgade äkta män, som
drucko sin punsch mellan sex och sju på aftonen, för att vara hemma till
kvällsvarden. Kom han då hem och luktade punsch, så blev frun ond; och
barnet saknade vid sådana tillfällen alltid strumpor. Då redde han sig
vanligen med »att han varit bjuden», och då borde strumpfrågan ha
förfallit, men det gjorde den inte; den stod fast.

Han var alltid hemma till kvällsvarden och var tråkig. Vid bordet, där
han tuggade torrt, erinrande kanske operakällarns vällustiga frukost,
flög understundom en svag ljusning över hans ansikte, sista återskenet
av ett inre leende, framkallat vid minnet av en lustig historia från
Mellanregistret. Då mörknade frun, och förstod att han roat sig utan
henne, och hon harmades över att han kunde ha ett nöje, utan att hon var
med. Och så måste han berätta den lustiga historien. Det var hennes
giftorätt.

En afton sutto makarne som vanligt hemma. Frun var fördärvad av
barnskrik, av tvätt i köket, av dukningen.

På bordet var framställt det hårda brödet, margarin, och en uppslagen
benfri, där botten knappt skyldes av tre usla fiskar, som ingen velat
röra sedan flera dar, och vilka därför torkat som kaffeskinn. En ostkant
av falsk schweizerost, och några skivor rått fläsk, som skulle
föreställa rökt, bildade baserna i en triangelmätning. Där var otrevnad,
slarv, olust över alltsammans, och det här var så olikt allt man
föreställt sig om hem och hemtrevnad. Och detta tysta lurande på
varandras svagheter, detta spejande efter varandras ofullgångna tankar.
De voro som två fångar, vilka vaktade varandra i hemlighet.

Mannen såg med dystra blickar på anrättningen, och vid betraktandet av
ansjovisen kände han den rysliga tennsmaken, den härskna oljan ...
Plötsligen fick han en idé.

-- Om vi skulle gå ut och festa! Det var så länge sen vi voro ute!

-- Nå, men Ragnar då? Barnet?

-- Ja, det är sant!

Frun funderade:

-- Det är rysligt i alla fall att ett barn skall råda över föräldrarna!
Tvärtom borde det ju vara!

-- Ja, visst borde det! Vi som försakat hela vår ungdom och nu skulle
börja njuta av livet, vi äro slavar.

-- Och nu, när han sover, behöver han oss ju inte.

-- Han brukar ju sova, när han somnat?

-- Vi har skämt bort en, det är alltsammans! Tänk på alla fattiga barn,
som stängs in på morgonen, och få sitta ensamma till middan ... Vet du
va, Holger; vi ska säga åt portvakterskan, att hon hör efter om han
skriker ...

-- Ja, det finner jag antagligt, svarade Holger.

Sagt och gjort! En stund senare var herrskapet på väg neråt stan. Vid
Nybron skildes de; herrn skulle opp i redaktionen och frun skulle vänta
honom i Grand Hôtels grop, den klassiska, 70-talets män hade stiftat,
80-talets tagit i arv, och 90-talets senare övergåvo för det reformerade
Rydberg.

När frun kom till gropen, gick hon in och satte sig vid deras vanliga
bord, tog en tidning, och väntade.

Straxt efter inträdde skådespelaren, deras intime umgängesvän, och sökte
sällskap.

-- Nej, se Marta, hälsade han, var har du Holger?

-- Han kommer straxt! svarade Marta, som genast blev i ett strålande
lynne.

-- Får jag sitta ner?

-- Ja, det tänker jag! svarade frun utan att tveka.

De kommo genast i tal, och om ett ögonblick stod en punschbricka på
bordet jämte cigarretter.

Beställningen hade skådespelaren gjort så hastigt att frun ej märkt det,
och nu sutto de där, de två, och ville ej börja förrän mannen kom. De
pratade om all världens ting, och tiden gick.

Utan att tänka vidare på vad han gjorde och finnande väntan lång, fyllde
vännen två glas, sade skål, och de drucko.

Tiden gick igen, och de tände cigarretter.

-- Det var fasligt vad Holger dröjer, sade frun, och vi skulle aldrig ha
börjat.

-- Nu är det för sent, svarade vännen.

Då inträdde ett sällskap, som visste vilka de voro, utan att känna dem.
Dessa kastade naturligtvis förvånade blickar på de två, och deras
blickar blevo spefulla när de slagit sig ner mitt emot dem.

I detsamma kom Holger in, såg i en blink situationen, som han kunde
förklara sig och som han var nog fördomsfri att icke ogilla, men så fick
han se de spefulla blickarna, och det stack honom, så att han blev mörk.

Framkommen till bordet, hälsade han så otvunget han kunde:

-- Det var rätt att ni började, jag fick ett telegram och måste skriva
några rader.

Som han råkade in i de andras nyss uppodlade stämning, och de voro i
försprång, hade han svårt att straxt komma upp jämsides med dem. Och
han, som medförde något av arbetets allvarstyngd från tidningsbyrån,
verkade nedtryckande på dem. Det skar sig, och en ledsamhetens
förlägenhet föll över sällskapet.

Frun, som ville ha det roligt, kom på den olyckliga idén att söka ruska
opp mannen, men då blev han stum.

Hennes nästa försök avlopp ändå mera olyckligt, då hon för att ställa
till rätta framkastade den klumpiga frågan:

-- Vad är det med dig?

Det var som att gräva i hans inre, och han röck tillsammans, blev ond på
sig själv för att han icke kunde behärska sig, blev ond på sällskapet
med blickarne, ond på hela situationen.

Hans plågade utseende förrådde ju svartsjuka, men han var icke
svartsjuk, han endast äcklades vid tanken på att vara misstänkt för
dylikt, och han såg sig löjlig. Hon hade gjort honom löjlig genom sin
fråga, denna fråga han icke kunde besvara. Då uppstod denna tystnad, som
ingen vågar bryta, emedan alla veta att den som först talar, måste säga
en dumhet, måste röja den hemlighet alla tänkte på.

Det var en minut av evighetens längd. Men så kom räddningen: två
artister av kretsen rasade in, kastade om strömväxlaren och avledde de
konträra strömmarne. Och så gick aftonen i glam.

Efter teatrarnes slut ökades sällskapet. Alla dessa, vilka voro samma
andas barn, kände en samhörighet, som om de voro av en familj. Och de
hade en instinkt att ana en vän; det behövdes inga förklaringar; och
fastän de lidit förföljelser, voro de sorglösa, hoppfulla, vissa om att
de befunno sig på rätta vägen framåt.

Klockan var slagen halv tolv och glädjen var hög, då med ens en
svartklädd kvinna trädde fram till bordet och bad att få tala vid fru
Marta.

Den främmande okända verkade som en svart fana, och jublet tystnade.

-- Fru Borg, började hon; jag bor i ert hus och hade den lyckan
händelsevis gå förbi ert barnkammarfönster, då jag hör skrik av ett
ensamt, instängt barn -- Se så, tro nu inte jag förebrår er! Men som
skriken voro förtvivlans, gick jag till portvakten för att få nyckeln
och slippa in. Det fanns ingen hemma hos portvakten. Jag lät en
barmhärtig människa gå efter en smed, under det jag pjollrade med det
inlåsta barnet genom det stängda fönstret -- -- -- Var lugn nu, frun
lilla, ni har haft otur, och litat på en opålitlig portvakterska. -- --
-- Inkommen, lugnade jag det stackars barnet; har suttit där i tre
timmar, och nu sover han under den återfunna portvakterskans tillsyn. Se
så ...

Herr och fru Borg störtade ut ...

Så var det att ha barn! Ja, ja, ja, och de gjorde sig förebråelser,
gjorde sig löften att aldrig gå ut mer. De tänkte på vilken
tendenshistoria nu skulle spridas; de halvsprungo hemåt, icke finnande
någon droska.

På Nybrogatan, just då de flämtande hunnit upp för backen, stötte de mot
en jättelik herre, som tog dem i sin stora famn och skrek:

-- Hallå! Så har jag er äntligen!

Det var doktor Henrik Borg.

-- Du, Holger är redaktör för tidningen med sex tusen i lön; och
inträder i morgon! Är det sagt?

Fru Marta grät vid jättens bröst. Och så sprungo de ifrån morbrodern;
sprungo, skrattade och gräto.

-- Vi ska ha två jungfrur, du, skrek frun.

-- Och våning på Strandvägen!

På Östermalmstorg dansade de kring en lyktstolpe, och sprungo sedan som
sista paret ut på var sin sida om salustånden.

Så blev Holger Borg redaktör, och så slutade en pinsam dag i glädje.



                           TOLFTE KAPITLET.
                             Doktor Borg.


Doktor Borg hade varit gift två gånger; första gången med en inhemsk
fjolla, som han fästat sig vid på grund av hennes skönhet och ungdom.
Men hon var så medveten om denna skönhet, att hon ägnade densamma en
fullständig dyrkan. Hon kunde sitta halvklädd framför spegeln i timmar
och beundra sig; kyssa sina runda armar, modellera sin barm, visa sig
själv sina tänder, knåda sin näsa för att få den vackraste bukten på
rätta stället. När doktorn en gång oförmärkt fick se henne i denna
sysselsättning, blev han rädd, ty uttrycket i hennes ansikte var icke en
människas, utan ett fånigt djurs; en fågels som speglar sig i en källa
och plockar sina fjädrar. Det föreföll honom så hemskt att han icke var
förenad med en människa, att han trots sin frimodighet stoppade det i
säcken och knöt igen.

Trots sin skönhet kunde hon icke kläda sig, och när han gjorde en
anmärkning, så behandlades det som majestätsbrott. Hon drog sig då
tillbaka förnärmad, hånade honom för att han icke kunde uppskatta henne;
och i sin enfald räknade hon opp alla sina beundrare, citerade deras
omdömen. Doktorn fortfor efter giftermålet med sina rökoffer i form av
blommor och champagne; men blommorna passade aldrig.

-- Jag fick orkidéer efter sju kronor stycket av löjtnant X. Och riktig
champagne skall kosta elva kronor.

Hon älskade sig själv och sin skönhet så objektivt, att hon var
avundsjuk på doktorn för att han fått henne.

-- Du har fått, du! Du vet inte hur gott du har det. Tänk, så många, som
avundas dig.

Men denna självälskelse gick så långt att hon icke kunde hängiva sig åt
mannen; hon unnade honom icke sin kärlek, utan var ännu i ömhetens
ögonblick så avundskall att hon icke kunde mottaga något. Och så klagade
hon.

Först brydde doktorn sig inte om det där, ty han visste vem han var.
Men, så småningom gick hon och klagade för sin mor och sade, att hon
inte betraktade sig som gift. Modren förstod ingenting och ville
ingenting veta.

Doktorn, som var ung läkare, förstod icke heller vad hustrun menade, men
han blev orolig, och rådgjorde med en äldre läkarevän.

-- Ja, min gosse, sade den gamle, nu står du inför ett problem, som jag
ännu stavar på. Men jag har nyligen läst ett bestämt uttalande av vår
störste gynekolog i denna fråga. Han säger att glädjeflickan söker
glädjen, men makan söker barnet; och han förklarar avgjort att barnet
skall födas kyskt i en kärleksfull famn, icke i en vällustig. Den ärbara
moderkvinnan blir kysk i äktenskapet, mot sin vilja, och det hon söker,
finner hon icke; därför klagar hon. Men, min vän, jag har kommit så
långt, att jag funnit, det även mannens begär adlas i äktenskapet,
liksom neutraliseras eller förandligas; därför har jag hört lika många
klagomål från manliga sidan. Du ser ju på nygifta, hur mycken
missräkning ... emellertid, är din hustru i grossess?

-- Ja, efter två månars äktenskap!

-- Då kan du ju vara lugn!

Doktorn blev lugn, alltför mycket, så att det retade frun. Hon blev
ytterligare avundsjuk på mannen därför att han fått den äran att ha barn
med henne, och hon hatade sin grossess, som angrep hennes skönhet. Och
det hon icke tyckte om, det fanns icke för henne. Tanklös och enfaldig,
gick hon ännu omkring och agerade jungfru.

Då blev hennes mor rasande:

-- Är du galen, barn? Du är ju i välsignat tillstånd.

-- Ja, inte vet jag ...

-- Vet du inte? Hör du; går du omkring med sådant snack, så kommer din
man att mörda dig. Förstår du inte det, att världen skall fråga sig
varifrån du har barnet, om du går och pratar om din oskuld.

Men när hon såg mannens fadersglädje och stolthet, blev hon full av hat.
En fullständigt djurisk elakhet växte fram, och hon ville icke unna
honom att vara far till hennes, _hennes_ barn.

Om av enfald eller bara elakhet, men, en morgon, när hon snattrade som
vanligt, föllo hennes ord så här:

-- Jag vet inte, men jag tycker inte du har någon del i det här barnet
...

Då brast doktorns afrikanska lynne ut, som han så länge undertryckt:

-- Vad f-n i h-e är det du säger? Är det inte mitt barn; så är du en
..., och det kan du inte mena.

Frun reste sig, klädde sig; och när hon skulle gå, yttrade hon:

-- Nu går jag, för alltid!

-- Ja, gå åt h-e, svarade doktorn. Du kan ju mörda en människa med din
bestialiska dumhet och din sataniska elakhet. Gå fort, annars sparkar
jag ut dig!

Därmed var det äktenskapet slut. Doktorn hade fått en skugga på sig, ty
han kunde ju inte försvara sig, även om han framlade fysiologiska bevis,
dem ingen begärde. Så gick han i raseri ett par månar, och i raseriet
gifte han om sig med en norska, och hade henne i grossess med detsamma.
Hon var i sjunde månaden, när de vigdes; och frun ville ha ett stilla
bröllop, men mannen ställde till ett dundrande kyrkbröllop mitt på
middan.

-- Det var så vackert, sa han, att se en välsignad kvinna.

Prästen tyckte inte detsamma, men fick nöja sig. Och när doktorn, såsom
egen giftoman förde sin högvälvda brud på stora gången genom kyrkan, då
föll skuggan bort, och han stod i ljus, klar och sund som han var ...

På middagen höll han ett tal inför hundra inbjudna personer, och drack
för sin maka och sitt ofödda barn.

-- Det var stil! sade somliga. Men andra tyckte det var cyniskt.

Detta äktenskap numro två gick en tid, så där, så där! Så kom Dockhemmet
förstås och hela mojet efter. Ligakvinnor och kanonkvinnor,
federationskvinnor och handskekvinnor. Det var ett helvete för en äkta
man att leva!

Hela den urgamla idolatrin blev gynolatri, eller kvinnodyrkan. Man hörde
en ateistpoet förklara att kvinnan var hans religion. All litteratur,
som icke förhärligade kvinnan, var ansedd värdelös, så att man verkligen
kunde tro med Spencer att poesin och konsten ledde sitt ursprung från
hanens kryperi för honan. Det hade gått an med denna kvinnoskålspoesi,
om icke den varit åtföljd av mannens självförnedring. Män njöto av att
förnedra sig, att leda i bevis det mannen var ett lägre djur, och när de
gamla narrarne Ibsen och Björnson rent ut förklarade att samhället
endast kunde räddas genom kvinnans uppsättande och mannens avsättande,
då var dårskapen på kulmen.

Kom härtill den norska frågan, så hade doktorn ett trevligt hem. Två
barn hade visserligen vuxit opp, till åldern av tretton och femton år,
men nu blevo de också till trätofrön. Allt blev trätofrö, och med en
oregerlig kvinna var ju ingenting att göra.

Varför de icke skildes? Barnen höll ihop eländet, minnena, och detta
outrannsakliga, som binder makar, även när de hata varandra.
Ockultisterna säga att de alstra halvandliga substrat ini varandra,
vilka äga ett slags väsenlik tillvaro; andra mena, att mannens och
kvinnans själar växa i varandra med sugrötter, och att de egentligen
leva i en beständig omfamning; de känna med och medelst varandra såsom
tvillingar påstås göra; därför lider även den parten, som gör den andra
ont; han lider av dess lidanden, som han själv vållat; därför är man
värnlös mot den man älskar, och älska är att lida. Därför är också
skiljas det smärtsammaste av allt; det är att riva sönder och upplösa
tillvaron, och minnena äro själarnes barn; dem kan man icke överge när
man vill. Det finns makar som hållit på att skiljas i trettio år utan
att lyckas; de skildes som förlovade, som nygifta, som gifta; de skildes
åtta dar före silverbröllopet; och när de kommit så långt, trodde de att
det skulle räcka livet ut. Men tre veckor efter gick mannen från huset,
blev borta en natt, den första på de trettio åren. Dagen därpå var han
hemma igen och för att illustrera försoningen satte han upp ett nytt bo;
och så fortsatte det.

Doktorn hade lidit genom sin första skilsmässa så grundligt, att han
beslutat hålla ut i andra äktenskapet, lida allt, utom förnedring. Men
det är så mycket som förnedrar omärkligt. Att hunsas i tjänares närvaro
är förnedrande för en man, och att behandlas som idiot i sina barns är
det ännu mer, i synnerhet när man är den klokare.

Detta dagliga och stundliga undertryckande av sina tycken kan slutligen
beröva den starkaste all självkänsla, och när doktorn märkte att han var
i fara, beslöt han fly, det enda möjliga stridssätt med onda kvinnor, ty
den som inlåter sig med ondskan råkar själv in i den. Och hennes ondska
verkade som ett nervgift, vilket höll på att ansticka honom.

Utbrottets närmaste anledning var som vanligt några väninnors ankomst i
huset. En av dem älskade fru Dagmar, hur pass oskyldigt är svårt att
avgöra, men damerna anse allt oskyldigt, som de ha för sig, även om
gränsen är överskriden.

Denna väninna började lägga sig i barnens uppfostran. Flickan
kortklipptes och gossens hår fick växa långt, allt för att utplåna
olikheten mellan könen. Men när gossen fick lida smälek i skolan för
detta sitt kvinnliga yttre, och när fadren tillika märkte att sonens
instinkter började förkvinnligas, blev han rädd; tog en sax och klippte
av håret. När modren fick se det, föll hon i raseri:

-- Skall icke en mor få uppfostra sina barn? skrek hon.

-- Hon skall så f-n heller, och inte uppfostra bugrar. Två ska vi vara
om'et, och jag är den ena.

Modren hotade gå till advokat. Det var hennes vanliga.

Men det fanns en annan faktor, som inverkade störande på äktenskapet,
och det var den då av en berömd läkare uppfunna konjaken. Den begagnades
av frun som panacé för alla krämpor, och mest om förmiddagarne för
nervositet, och om aftnarne mot sömnlöshet. De skenbart oskyldiga små
glasen förstörde lynnet och aptiten, gav sömn på olaga tider, och
borttog nattsömnen. Fastän uppfinnaren själv, professorn och
auktoriteten, slutade illa, ett offer för sin konjakshypotes, fortsattes
drickandet av damerna.

När doktorn varnade sin fru, svarade hon alltid med professorn.

-- Professorn måtte väl förstå det bättre än du, som inte är docent en
gång.

Med ett ord, det äktenskapet var moget, så utmognat, att när
brödrastriden blossade upp, en lätt vindstöt kom det att brista.

Fru Dagmar skrev i kvinnotidningen mot sin mans teorier, hon kallade,
dock utan att nämna hans namn, gjorde honom misstänkt som reaktionär och
varnade de liberala valmännen för en sådan kandidat. Därmed var kriget
öppet förklarat, och makarne bodde i var sin ända av våningen.

Men själva katastrofen påskyndades av en liten händelse, vilken kom som
den vore beställd.

En morgon på mottagningen inträdde ett mycket välklätt fruntimmer till
doktorn. Denne blev förvånad, ty fruntimmerna hade övergivit honom,
emedan han var »ofin»; han ville nämligen inte förstå deras antydningar,
utan sade rent ut deras baktankar; yppade deras hemligheter utan att
behöva fråga dem.

Han bad emellertid damen sitta ner, och när han fixerade henne, såg han
straxt vad sort det var. Uttrycket i ögonen stämde icke med munnens. Det
var ett barns haka, kinder och läppar, men ögonen sade något annat, ty
hon hade glömt att uppfostra sina ögon. När han nu frågade vad det var
åt henne, upplyste hon att det var blodbrist och nervositet.

Han hade fått ett välkänt spår, och frågade försiktigt vidare:

-- Är ni gift?

-- Ja!

-- Har ni barn, och hur många?

-- Ett barn.

-- När föddes det? (Nu gick det som efter formulär, ty han kunde
historien utantill.)

-- För tre år sen!

-- Nå än sedan?

Här blev en paus, ty i ordet »sedan» låg hela bekännelsen, som han
indirekt lade i hennes mun; men hon var icke kommen för att bekänna
något, tvärtom. Han återtog därför tråden och fortsatte själv.

-- Vill inte er man ha flera barn?

-- Nej!

-- Vill ni ha flera barn?

-- Nej!

-- Ja, det är därför ni är nervös och blodfattig; är er man också
nervös?

-- Om han? Det är han, som gör mig nervös, och det var det jag ville
tala om.

-- Hör nu frun! Ni gör nog varandra nervösa med det här fusket ...

-- Kan inte doktorn säga vad jag skall göra; jag kan inte leva ogift som
gift ...

-- Gör inte er man det också, efter som ni inte vill ha barn?

(Hon ville inte tala om sin man, inte tänka på honom.)

-- Kan inte doktorn ordinera något åt mig, något som ...

-- Menar ni att jag skall ordinera en älskare åt er? Då blir det han,
som gör barnet, och ni är lika nära den fruktade grossessen.

Det var hela hemligheten, och nu fick han se ett changemang för öppen
ridå; det lilla ansiktet utbyttes mot ett annat, så förfärligt att han
trodde en helt annan människa satt i stolen. Men han gick på
oförskräckt:

-- Att er man tröttnar på att utöva era laster förvånar mig inte ...

Längre hann han inte, ty damen var utom dörren i ett ögonblick.

Det var ju ett reguljärt fall och inträffade lika ofta som olyckliga
äktenskap.

Men när han kom ut till vaktmästaren i väntrummet, fann han damens namn.
Det var frun till redaktören av den liberala föreningens tidning. Nu
hade han förspänt så det dugde.

                   *       *       *       *       *

Men därmed var icke slut, ty efter en kvart inträdde fru Dagmar, och som
hon önskade ett längre samtal var hon blid, väl vetande att med
påflugenhet endast följde dörrstängning:

-- Vad var det med lilla fru ***, som var inne hos dig?

-- Det var att hon ville jag skulle ordinera henne en älskare? Ja, de
kommer ju hit och begär recept på fosterfördrivning och preventiv ...

-- Emellertid blir du anmäld för Läkarsällskapet för sårande beteende
mot kvinnlig patient.

-- Anser du hon hade rätt i sin anhållan?

-- Ja!

-- Då är du också ett ...

Han letade eldgaffeln, och frun försvann. Då kände han att det var slut.

Detta var tidens helvetiska könsstrid på liv och död. Och när man såg så
många män ruineras och dö i förtid, så blev orsaken aldrig utrönt, ty
man fick icke skriva om det.

Naturen hade givit mannen initiativrätten, emedan han är den verkande
orsaken, men nu skulle han berövas den; kvinnan som ingenting ger,
endast tar emot, tillvällade sig initiativet; och som hennes
receptivitet är obegränsad, måste varje man bli efter i en ojämn strid,
där utgifterna hava sin naturliga gräns. Och alla kringgåenden av
naturens lagar straffade sig. Männen, i stället för att bli fäder,
nedläto sig till att vara sina fruars alfonser; de modärna sängkamrarne
med sina två järnsängar liknade mediko-mekaniska institut,
fröklängningsanstalter, eller sjukgymnastikens enskilda rum. Det makarne
sökte funno de icke, ty _det_ finnes endast i moderskapet och
faderskapet. Därför blev det död i stället för födelse.

Adertonhundratalet var icke barnens århundrade, det är lögn.
Sjuttonhundratalet, med Rousseaus Emile, där mödrarne lärde dia sina
barn igen och återskänkte moderskapet dess förlorade ära, det var
barnens gyllene ålder. Men adertonhundratalet, särskilt dess slut, blev
barnens helvete. De barn som föddes kommo till av en olyckshändelse, av
en misslyckad hämning av viljeakten, därför föddes de viljelösa,
könlösa, karaktärslösa. Moderskapet föraktades; barnaföderska ville
ingen vara, och att giva modersmjölken själv ansågs skamligt. Barnen
fostrades med flaska, och voro alltid kinkiga, sömnlösa och sjuka.
Kemikalier, kolsyrat natron, mjölksocker, steriliserad komjölk, det var
utfodringen. En steril vätska, vars livskraft var dödad, skulle ersätta
den levande modersmjölken! Den gav också sterila människor, som icke
kunde få en ny tanke att växa; efterklangsmänniskor, automater, som gåvo
ifrån sig tryckta svar på mänsklighetens frågor, tryckta på små
papperslappar mot instickande av folkskoleavgiften. Det var automatens
tidevarv, och automatbarnens, flaskbarnens och napp-barnens, som aldrig
legat vid en moders varma barm, utan exercerades att ligga tysta och
frysa till kropp och själ i en rankig vagn under uppsyn av en främmande
ligakvinna och hennes fästman, ofta nog av en prostituerad, som fick
»suga opp nappen» med osteriliserade läppar.

Det var de sterila kvinnornas gyllene ålder; och de predikade
sterilitet, bildade församling och fingo profetissor, tills de slutligen
blevo ett av staten erkänt kyrkosamfund.

I kampen mot denna dekadens föll den sunda mannen doktor Borg, för att
aldrig resa sig.

Åtta dagar senare satt han ensam i sitt skövlade hem, och fjorton dagar
senare blev han utesluten på alla val-listor, såsom både reaktionär i
kvinnofrågan och såsom norskhatare.

Någon anmälan i Läkarsällskapet blev ej av, men hans praktik var skadad.



                         TRETTONDE KAPITLET.
                         Fru Brita på Storö.


Fru Brita Borg var icke alls så märkvärdig som hon troddes, och hennes
godmodighet låg mera i hullet. När kvinnosaken uppkom, var hon genast
med om att rädda mänskligheten, vars grundmurar nu skulle byggas på
samhällets pelare, kvinnan. Följaktligen skulle mannen störtas; och hon
kastade sig in i jakten. Bland dessa vettvillingar drevs en särskild
klappjakt på stora män. Carl XII själv grävdes opp och förklarades ha
varit kvinna; Napoleon var ingenting i sig själv, utan hans mor var
allt; Goethe hade allting lärt av sin mor (som ingenting visste). Å
andra sidan: alla kvinnornas hemliga sjukdomar komma från männen (vilka
männen dock fått från kvinnorna); alla män voro födda av kvinnor (men
att alla kvinnor voro avlade av män, taltes inte om!).

Allt detta lögnväsen och all denna orättvisa försvarade man med att
kvinnan nu skulle hämnas de inbillade orättvisorna. Vilka orättvisor?
frågade man. Jo naturens ojämna, men vackra fördelning av könen, vilken
synes gjord efter gyllene snittet, där den mindre delen förhåller sig
till den större som den större till det hela. Där kvinnan fick skönheten
och behaget; mannen styrkan och förståndet. Där kvinnan fick till
plikter att föda barnet och vårda det; mannen att avla det och försörja
det och modren.

Och i alla tider, när en man älskat en ärbar kvinna, hade hon haft alla
garantier för att bli behandlad väl, så länge hon var trogen. Därför
hade kvinnan alltid orätt, när hon klagade på sin man; ty av hennes
uppförande berodde hans. När en amerikanare kastat en brinnande lampa i
ansiktet på sin hustru, utlät sig fredsdomaren så: Vilken förfärlig
kvinna! -- Ja, en man vilken älskat en kvinna, måste ha sett det ur-onda
innan han kunnat glömma sig därhän.

Kvinnan har alltid orätt gentemot sin man, därför att han är mannen och
hon bihanget till mannen.

Mannen är människan, som ensam skapat hela kulturen: åkerbruk, industri,
vetenskap, konster, litteratur, vars frukter han bjudit sin kvinna på
(att några få kvinnor varit med på ett hörn och knåpat efter, betyder
ingenting).

Fru Brita och vederlikar svarade: Men kvinnan har fött alla människor.
Därpå svarades: Men mannen har avlat alla människor och låtit kvinnan
föda sina barn! (Amen!)

Gustav Borg hade av medärvt galanteri från århundradets början, då
medeltidsidéer slogo upp igen under romantiken, genast ställt sig på
damernas sida; och i galanteriet eller ridderligheten mot damerna ligger
ju en partiskhet och orättvisa. Det är icke erkännande sin absoluta
underlägsenhet som en man stiger upp och lämnar sin plats åt ett
fruntimmer; det är den starkares godvilliga offer åt den svagare. Men så
ville damerna numera icke se på saken, utan det var en underkastelse för
den överlägsna de fordrade.

När nu fru Brita ville visa sin styrka, så blev hon rå och känslolös;
och något så vidrigt som ett rått fruntimmer gives icke. Att skilja
barnen från fadren, det var en bagatell; och att barnen tvinade av
saknad efter fadren, det generade inte alls. Ömhet, medlidande,
barmhärtighet mot de oskyldiga små, kom aldrig i frågan, bara hon kunde
få visa sin råhet mot den hatade mannen.

I sin stämning till tinget anförde hon tjugo anklagelsepunkter, av vilka
de flesta voro falska eller lätta att besvara. Han hade varit brutal
(när hon ljög honom mitt i ansiktet); han hade försummat henne i
äktenskapet (därför att hon vägrat honom eller velat sälja sin gunst);
han hade varit snål emot henne (därför att hon förtjänade själv på
översättningar och satte pängarne på banken eller festade opp dem); och
så vidare.

Att stå på tinget och avslöja sin hustru, även som kopplerska åt
dottern, det förbjöd honom hans »ridderlighet». Därför skickade han en
advokat med fullmakt, som på alla frågor om han hade något att invända,
endast skulle svara: »ingenting».

Att rivas om barnen ville han icke, ty de behövde bättre sin mor än
honom.

Hade han kunnat förmå sig till ett försvar med motanklagelser, är det
möjligt att han vunnit både barnen och egendomen. Nu skulle han mista
allt; det visste han, ty domaren var en kvinnosaksman.

Emellertid, nu satt fru Brita på Storö och regerade. Barnfröken var
naturligtvis avskedad och de minderåriga voro bortkomna. Överlämnade åt
sig själva och den främmande fröken gingo de omkring sorgsna och frågade
efter fadren. De barmhärtiga svarade att han var bortrest, de
obarmhärtiga att han var bortkörd. I själva verket befann sig fadren på
beständig flyttning. Från staden hade han tagit tillbaka till Storö och
hyrt sig in hos nämndemannen. Därifrån gjorde han strövtåg på ön; besteg
berg och klev opp i höga trän bara för att få se takåsarne, under vilka
hans barn levde.

Nu hade Ester och Max installerat sig efter behag och gjorde ingen
hemlighet av sitt förhållande. Ja, de uppförde till och med små husliga
scener, som påminde om äktenskapets allra fulaste. Modren observerade
dem, men teg en lång tid. Slutligen en eftermiddag, gick hon in till de
unga, och utan omsvep ställde hon sin fråga på greven:

-- Nå, Max, när tänker du gifta dig?

Efter en överraskningens paus, svarade Ester:

-- Gifta oss? Aldrig.

-- Har inte Max givit äktenskapslöfte?

-- Nej, tvärtom, svarade Ester; vi ha lovat varandra att aldrig gifta
oss. Ha vi inte sett nog elände hos er och de andra, för att avskräckas
från att avlägga ed inför Gud att älska varann hela livet? Vem rår över
sina känslor och tycken? Vem dristar lova om våren, att det inte skall
bli höst?

-- Jaså, greve Max är en sån där fästman, som man får dras med i
kökskammarn? Vi kallade dem för matfriare i min ungdom.

Greven reste sig, och insåg i ett ögonblick det falska i sin ställning,
så att han blev stum. Men flickan tog åter ordet.

-- När kom du på de åsikterna, mor? Du som ...

-- Nu, svarade modren. Nu, när jag på er studerat det fria förhållandet;
och när jag hört era stormar och ert gräl, har jag funnit att det fria
är lika galet som det bundna. Det är således bosch att skylla på lagen
och jag visste det nästan förut, då jag sett hålldamer och deras hållare
vara lika olyckliga som äkta folk, och, märk väl, haft lika svårt att
skiljas, fastän de varit fria. Det är icke äktenskapets fel, utan det
ligger i sakens natur; kärleken är strid på liv och död, och ur stridiga
krafter skall födas ett nytt kraftigt liv, med rättigheter på livet, och
dessa rättigheter bevakas av staten och kyrkan tillsvidare, vilka äro
alla sina barns förmyndare. Nu går ni och tar ut lysning; mat och husrum
får ni av mig, men inga pängar.

-- Men eden, den falska eden?

-- Den tar staten på sig; för resten finns det skilsmässa, som löser en
från sin ed.

Samtalet var avslutat, och man skildes för att först råkas vid
aftonbordet.

De unga sutto på Esters rum och voro allvarliga.

-- Vi måste viga oss, sade greven, ty eljes är mitt anseende förlorat,
och jag kan icke akta mig själv.

-- Låt gå för vigseln, svarade Ester, men vi flytta aldrig tillsammans,
ty då bli vi fiender, det känner jag på mig. Lagbunden frihet! det är
jag med om, men icke lagbundet tvång.

-- Väl! Men trohet, så länge bandet varar, vidfogade greven.

-- Trohet? Det är ju att binda sig ...

-- Vi binda ju oss och varann genom avtal, och avtal måste hållas, eljes
ramlar världen.

Det förstod inte Ester:

-- Det strider mot min natur, svarade hon.

-- Ty din natur är trolöshet! undföll det greven.

Och i samma stund brast något; och en eld tändes. Det var första gången
könsstriden dök upp i deras liv. Den frågan hade icke existerat för dem,
menade de, och de levde utan en tanke på den naturliga skillnaden mellan
könen. Nu sutto de som man och kvinna, nakna efter syndafallet, sedan de
ätit av medvetandets kunskapsträd.

Efter en förfärlig paus, öppnade Max, åter samtalet:

-- Märker du att vi hata varann nu?

-- Som man och kvinna, ja.

-- Då måtte könen vara fiender?

-- Visst det, liksom nord- och sydpol på magneten.

-- Då är kärleken hat, och släktet består genom hat, och icke genom
kärlek.

Märkligt var att när hälst de talat hatfullt, så ökades attraktionen,
liksom om strömstyrkan vunnit på omkastningen; och de drogos så mäktigt
till varandra i något, som liknade kärlek, men uppenbarade sig som ett
rasande hat. Nu sökte han henne med eldade blickar och nalkades henne
som om han ville göra henne ont, bränna opp henne, förinta henne. Icke
för att få något utan för att ge, ge något fruktansvärt, av ureldens
väsen, se henne lida en anteciperad födslovånda.

Men hon, väckt av samtalet nyss, ville icke ta emot; hon erinrade nu sin
ställning som kvinnan, sin förödmjukande ställning, som ingenting hade
att ge, och som kascherade detta under talesättet, »att hon givit honom
allt, att hon givit sig»; och hon sprang upp som en vildkatt, tog
papperskniven från bordet, och skrek:

-- Jag hatar dig!

Detta kunde betyda: Jag fruktar dig i detta ögonblick, ty om du, nu fick
min vilja, skulle jag gå omkring i nio månar som ett fågelbo åt din
unge; din! Det vill jag inte! Jag vill inte ligga ut ditt ägg. Jag vill
inte vara din åker, där du sår ...

Han följde hennes tysta tankar och svarade inom sig. Du skördar där jag
sått; du går bort med mitt barn, när jag låtit dig föda det; du tjuv,
som, när du fött min unge, (ty det är min, emedan jag ger livet och
rörelsen) vill stryka ut mig och mitt verk. Jag läser i dina ögon att du
vore i stånd förneka mitt faderskap och göra dig själv till sköka, bara
för att få tillgripa min egendom, och i modersstolthet promenera mitt
barn på gatorna och skryta med ditt verk. Att få förnedra en man, se där
det yttersta målet för en kvinnas äregirighet!

Därpå skämdes de; satte sig i var sitt soffhörn och hatade.

Så började det på igen. Greven öppnade:

-- Ja, nu vägrar du min bön, och jag får icke bli ond; men om jag vägrar
på din befallning, så anser du dig ha rätt bli ond, ja ... Tänk att
förnuftiga människor ska hålla på att rivas som kattor! Brunst och hat!
se där är kärleken, det högsta, som det skulle vara, och tillhör ändock
de lägsta regionerna. Du som är läkare, vad är kärleken i dess mest
verkliga uttryck?

-- En sekretion!

-- Bravo! Och sådant skall upptaga vår mesta tid och våra bästa tankar!
Vet du, Ester, idealist var jag aldrig, men nog är verkligheten en
karrikatyr på våra idéer om tingen. Allting är neddraget och förvänt;
det finns ögonblick, då jag hör en sanning i den gamla sagans: förbannad
vare jorden för din skull! Det finns stunder, då jag tror den förryckte
Stagnelius hade rätt, när han klagar över att våra mänskosjälar fått
krypa in i djurkroppar. Vi uppföra ju oss som djur, vi kyssas med samma
mun, som lägger in maten, och vi älska med avföringsorganen! Är det
stolt då att vara människa? Nej, förödmjukande är det, och vi borde
alltid gå och skämmas. Darwinisterna ha nog rätt i att människokroppen
är en utveckling av djurkroppen, men de glömma att själen har en
självständig tillvaro med anor uppifrån, med minnen från stjärnorna, och
att det här köttet bara är ett fodral, som stramar. Egypternas
själavandring är nog riktig den, men jag tror vi redan hålla på med den
vandringen i denna apliknande hydda. Vet du jag såg i simskolan en gång
på de vitgulröda människokropparne, och slogs av likheten med -- icke
apor, utan med unga svin, som också äro rosenröda och hårlösa. Vet du
att jag har ögonblick, då jag bokstavligen icke får rum i min hud, då
jag ville krypa ur skinnet, och flyga min väg. Jag börjar tro på alla
gamla sagor; jag tror på syndafallet, ty sedan vi föllo, du och jag, ha
vi bara föraktat varann. Den första tiden, jag älskade dig, såg jag icke
din kropp; jag såg bara din själ, och den var skön och god. Sedan kom
djävulen och djuret. Häromdagen såg jag djuret hos dig, i ditt öga. Det
blev i ett tag som dött målat porslin, eller liknade ett emaljöga i
optikerns skylt. Då blev jag rädd. -- Och likafullt, vi måste ta ut
lysningen! måste ner i kökets och barnkammarens dy; du och jag som alla
andra. -- Det heliga äkta ståndet, där kärleken ingen del har, där
undfångelsens sköna ögonblick alltid lär följas av ovett, där alla
laster blomstra, och dygden, om den skulle uppenbara sig som god smak,
dygden, är ett fel, som kan bli skilsmässgrund. Jag har en gift vän, som
anklagades för köld mot hustrun. Inför domaren uttryckte han sig vårdat
som så här. Min hustru anklagar mig för köld. Vi ha endast ett barn
tillsammans efter ett års äktenskap; men om vi hade varit gifta i
Konstantinopel, hade jag nu kunnat haft två hundra barn; och ändå klagar
_hon_! Tvåhundra! Men du vet, mänskorna älska icke, att man försvarar
sig ...

Nu ringde det till aftonvard, och de måste gå ner. Det var kallt vid
bordet, stelt. De små voro där också. Av ett misstag hade gossen fått
fadrens servettring. Han satt och lekte med den och läste namnchiffret;
hans läppar rörde sig, men man hörde icke ett ljud. Dock fru Brita
hörde, hon, och förstod; och med ett ryck tog hon ringen från honom.

Gossen rodnade, slog ner ögonen, och efter en stund yttrade han:

-- Kan den ena människan förbjuda den andra att tänka?

Intet svar följde; ty i detta »den ena människan och den andra» låg en
sådan personlig självkänsla, antydande att barnet fann sig i nivå med
modren; och denna blev också gripen, men mest därför att hon hörde
fadrens röst genom barnet. Denna man, som hon trodde sig ha utrotat från
jorden, steg upp igen och satt vid bordet, talande, förebrående. Skulle
han hämnas genom barnen, skulle hans själ ännu dväljas i detta hus,
varifrån han var utstängd? Hon fattade i denna stund ett gränslöst hat
till barnet, och när gossen av tanklöshet eller av omedveten vilja, tog
tillbaka servettringen, reste sig modren i raseri och röck barnet i
örat. Lugn, kall, behärskad och med en vuxen persons övertygelse,
uttalade gossen dessa ord, som han icke tänkt ut:

-- Rör mig icke, mamma, för då dör du!

Vad menade han? Menade han något? Vem vet? Alla barn äro underbarn i så
måtto, att deras intuitiva förstånd synes ligga färdigt i den lilla
ofullbordade kroppen. Men även barnkroppen tyckes vara färdig; den synes
blott i förminskad skala, och man får ofta det intryck, att man ser en
miniatyrmänniska, när man ser ett barn. Dessa naiva utbrott man hör hos
ett barn äro icke naiva, de äro lika djuptänkta som hos en äldre. Vi
läste ju nyss i en stor statsmans bekännelser huru han erinrade sig vara
precis lika klok i sina pojkår som på ålderdomen. Om så är, vartill
tjänar uppfostran då? Till att undertrycka!

Emellertid när gossen talat, skulle han såsom svar bli utvisad i ett
mörkt rum, därför att han talat vid bordet. Modren hade fattat honom i
armen, förstämningen var allmän, och greve Max beredde sig gå emellan,
då alla på en gång lystrade till.

Utifrån trädgården hördes ett rytande ljud, kanske ett råmande husdjurs
...

-- Inte går boskapen ute om vintern! avbröt greven den hemska tystnaden.

Intet svar följde, men modren stod blek, stannande i gesten, under det
gossens ansikte fick ett inre ljus och en frid såsom en döendes. Modren
och han hade ensamma förstått detta ljud. Det var fadren! En man, som
icke kan gråta tårar, ryter av smärta. Han hade således i den mörka
vinterkvällen gått utanför huset för att få se en skymt av barnen!

Fru Brita gjorde med handen en rörelse åt bröstet, lämnande rummet utan
att säga ett ord.

När de unga sedan frågade efter henne, svarade jungfrun att frun gått
till sängs och var sjuk.

                   *       *       *       *       *

Följande morgon låg frun sjuk ännu; men hon tog icke emot läkare och
ville icke se någon. Hon skrev sina order på papperslappar. De unga
mottogo följande order. »Ni reser till stan genast och tar ut lysning.»

Och de reste.

När de efter en klappjakt hos rotemän fått betygen klara, som de trodde,
infunno de sig i en pastorsexpedition för att »ta ut» lysning.

De passerade en antichamber, som liknade en mindre förstuga och inträdde
i expeditionen, som liknade en större förstuga. Snö och smuts på golvet,
fönstren utan gardiner, trädbänkar utmed väggarne, pulpeter; vantrevnad,
tung luft, strävt, oskönt. Här stodo och suto syndare, som skulle börja
livet, man och kvinna, samliv för hela vandringstiden; här stodo och
suto föräldrar, som ville viga den nyfödde till kampen, och få honom ett
namn; här stodo och suto människor, som ville få en frände i jorden,
vilket icke heller är så lätt. Ingenting är lätt, varken ingången eller
utgången. Och det fingo de märka, när de bådos sitta ner och vänta.

De sågo mörka män vid stora böcker skriva opp, skriva opp och stryka ut;
framställa öppet de mest närgångna frågor. Fadrens namn? Obekant. Gift
förut? Skild kanske? Få se skiljobrevet! Finns inte! Är barnet döpt? Ja,
men inte här. Var? Långt borta i Amerika! Får skriva dit!

Skriva, skriva, skriva!

-- Den här delen av själavården är något konstig; började greven
viskande. Kontorsgöromål, rescontra, kladd! Det är ju rotemän! Farbror
Henrik kallar det för prästkontoret; men det är ju en offentlig
biktstol. -- Har ni varit till nattvarden? -- Vad rör det er! -- Och de
äro inte snälla! Det låter så hårt, när Herrans tjänare talar.

Salen tömdes ut ett ögonblick, och en, som syntes vara kontorschefen,
pustade och torkade glasögonen. Det var en världslig präst, tycktes det,
ty han berättade högt en anekdot om en kvinna, som förra söndan blivit
från predikstolen förlovad med galen man. När han sett sig omkring i
salen och igenkände den ryktbara fru Britas dotter, som även låtit tala
om sig från Uppsala, så blev han röd i hårfästet; och när kyrkvaktaren i
det samma passerade för att röra i kaminen, kunde han inte hålla munnen.

-- Elda på, han, Söderström, så kamin blir röd; rött ska det vara, rött
åt de röda!

-- Sitter han och skäller på oss? viskade greven.

Men kontorspersonalen hade belönat chefen med ett kvävt fniss, och
denne, som succés'n stigit åt huvudet, ävlades efter nya lagrar.

-- Var det inte en murvel här nyss, som ville ha reda på sista
skilsmässans detaljer? frågade han klockarn.

Denne mumlade något, vilket endast skulle tjäna som framkallare åt
kvickheten, vilken nu brann av.

-- Jaså, han skulle gifta sig; var det med viksel eller med viksell?

-- Det här är ju som på Södra Teatern, viskade greven. Och jag, som tog
det så allvarligt! Ska vi gå vår väg? Ester?

-- Nej! Tänk på mor!

-- Men det är ju skoj! Jag går!

Kyrkvaktarn kom åter in, bärande en enrisruska, vilken han tände i
kaminen och svängde omkring i salen. Det gick nämligen en epidemi, och
alla offentliga lokaler skulle rökas. Det var att blåsa på prästens eld:

-- Bra, Söderström, rök ut nihilisterna!

-- Det är otroligt, viskade greven. Det är ju busar! Busar! -- Tänk,
sådana där försupna studenter; när de inte kan gå igenom Ultuna, så bli
de själasörjare, och sen ha de rätt meddela uppsträckningar åt sina
medmänniskor. Man tar dimmen, och så kan man lösa och binda själarne.
Nej, vet du, det här är ruttet, och jag sörjer bättre för min själ
själv.

Nu kom kyrkoherden. Det var en bildad, värdig man; dock en högre
ämbetsman, men ingen herde, och ingen överstepräst. Han läste i betygen,
och med en vänlig min, icke alls nedlåtande, sade han:

-- Det står herr Adelstorm, det skall ju vara greve.

-- Ja, det skulle; men min far, som är kassör i en bank, har lagt bort
en titel, vilken endast medförde falska pretentioner ...

Kyrkoherden såg gillande ut och nästan beundrande.

-- Och jag, fortfor greven, har följt min fars exempel, i synnerhet som
hela titelväsendet är föråldrat.

Kyrkoherden mörknade, ty han vädrade dessa modärna angrepp på samhället,
vilket ju ordnade sina medlemmar efter egentliga vikten. Men han var en
human man och gick vidare.

-- Är ... greven, förlåt, jag kan nämligen icke dela grevens mening om
titlarnes värdelöshet, då staten själv medelst dem ger en värdesättning
på medborgerlig förtjänst ... Är greven inte döpt? Jag ser ingen
dopattest?

-- Döpt? Nej, det tror jag inte.

-- Tror? -- Då kan jag inte lysa.

-- Då stå vi där! Ester! Men eget är i alla fall, herr kyrkoherde, att
när man inte vill gifta sig, viga sig, då är man biltog; och när man
vill gifta sig, viga sig, då resas hinder, som alla gifta ha beklagat
sig över. Varför vill ni hindra en så enkel sak? Ni fordrar ju bland
annat bevis på att man är till äktenskap ledig! Hur skall det kunna
bevisas?

-- Min instruktion är det enda jag tar hänsyn till ...

-- Men det kan inte jag, och därför ... därför går vi nu vår väg, _vår_
väg.

-- Vänta lite, återupptog kyrkoherden. Vi ska se på frökens betyg! --
Här står -- okonfirmerad! Ja, då går det inte. Jag beklagar, men jag kan
ingenting göra åt detta.

Nu blev det Esters tur att tala, ty hon hade lovat sin mor, och hon hade
även fått upp ett minne av fadren, när han ute på stranden hade slutit
henne i sin famn vid förlovningen, som ju var invigningen till en ny
familjs grundande. Och därmed var förbundet liksom blivet något annat än
en bekantskap.

-- Kan inte kyrkoherden hjälpa oss? framsade hon med en halv förtvivlan,
som gjorde henne tilldragande.

-- Nej, mina vänner, det kan jag inte. Ty jag förutsätter att greven
icke vill döpa sig, och fröken icke konfirmera sig.

-- Nej, svarade Ester, och blev till en liten flicka, ty vi tro inte på
läran. Men ska vi därför gå utstötta och föraktade av föräldrar och
syskon? Det är väl strängt?

Kyrkoherden blev mot sin vilja rörd, då han hörde huru de ändock vid det
viktiga steget liksom sökte ett högre skydd i den värsta, mest fatala av
alla livets strider. Han fann även i deras offervillighet till
föräldrarnes önskan något vackert, fastän de strängt taget offrade sina
samveten.

-- Jag erkänner, började han ...

Nu hostade kontorschefen en hosta, som betydde: »Erkänn ingenting!»

-- Jag erkänner visserligen ...

-- Herr kyrkoherde, avbröt bokföraren ... Och det blev intet erkännande
den gången.

När de unga gingo ut ur syndarenas hus, kunde greven icke styra sig:

-- Usch! sa han. Det här är galet, alltihop.

I detsamma stod kyrkoherden vid deras sida; och med en vänlig, mänsklig
min, fattade han Esters boa, som om han ville hålla fast henne i svansen
eller skalkaktigt lugga henne:

-- Fröken! sade han, låt konfirmera er; det är ju bara en formalitet;
och ni herr greve, låt döpa er, det är ju inte farligt; bara lite
vatten!

-- Är det bara formaliteter, svarade greve Max; och bara lite vatten?
Nå, då så ... tack för upplysningen, kyrkoherde ... Men tänk på oss,
stackare, som trodde det var något annat! Kom du, Ester!

De gingo.

-- Tror du han menade, att det bara var formaliteter? frågade Max.

-- Nej, svarade Ester gråtfärdig; han var en snäll man, som ville trösta
oss och hjälpa oss. Därför sa han sånt där.

-- Nu kysser jag dig, Ester, i tankarne, här mitt på gatan, därför att
du tror gott om människor!

-- Det kan ju vara synd om en präst med!

-- Till och med en präst! -- Ja, nu ser vi emellertid att det är kyrkan,
som vållar äktenskapens avtagande och de fria förbindelsernas
tilltagande. Ske dem som de vilja.

-- Vad ska vi nu göra?

-- Vi går opp till Holger i tidningen och pratar bort det här.

-- Ja, det gör vi.

                   *       *       *       *       *

Tidningen hade tagit en väldig fart framåt sedan den fått ny motor i sin
unge redaktör. Djärv, fördomsfri hade han i sin ackumulator samlat alla
strömmar. Liberalism, lite socialism, hela kvinnosaken, något teosofi,
djurskydd, sport, ett grand försvarsvänlighet bredvid successiv
avväpning, världsborgarskap på patriotisk grund, principiell frihandel
med tullskydd, när faran bjöd. Denna eklekticism kunde synas påbjuden av
ömhet om abonnentkretsens ökande, men den hade nog andra grunder. När
svenska jordbruket vid 80-talets utgång befann sig i verklig fara,
restes tullfrågan i kamrarne och försatte landet i fullständigt uppror.
Som vanligt uppställdes propositionen falskt: antingen tull eller
frihandel; och hela nationen stod i två läger: magen och lemmarne,
ehuruväl ingen rätt visste vem som var magen. Tullarne segrade och
bönderna ansågo sig räddade. Men -- året därpå blev missväxt i Ryssland,
och våra bönder, som _även_ måste köpa säd, fruktade hungersnöd. Då
upphävdes tullarne igen på spannmål, och hela det rysliga tullkriget
visade sig ha varit ett tids- och kraftslöseri, och de segrande, voro de
som förlorat. Vi, som i nya seklet åsett hur Englands gamla
frihandelsteorier slopas, ha väl fått våra begrepp korrigerade och inse
att det ekonomiska livet ej rör sig så matematiskt som man trott.
Frihandel betyder väl att flera stater fritt utbyta sina produkter. Man
förlorar då kanske på en post, men vinner på en annan, och en utjämning
skall småningom äga rum till allas fördel. Men att _en_ stat säger: nu
är jag frihandlare, medan de andra äro skyddade, det är ju att plundra
sig själv, och är för övrigt en orimlighet, då det hela förutsatte ett
fördrag mellan flera. Det är ju som att avväpna i krigstid.

De som emellertid upplevat tullkriget och sett att rätt och orätt icke
låg på någondera sidan, de blevo litet försiktigare; och det är det
utmärkande i sekelslutets fysionomi: försiktighet, betänksamhet. Detta
hade förut kallats kompromiss i elak bemärkelse eller köpslageri,
skepticism i betydelsen slapphet i karaktär och åsikter. Nu inträdde
denna utjämning, där den ena verkligen mottog av den andra; man lärde av
varann; och den ene gav en fördel mot en annan; samhällsklasserna
blandades, man behövde bara se i adelskalendern huru många ofrälse namn
förbundits med högadliga, och vilka ringa poster besattes av ättlingar
till de största namnen; staten gav handräckning åt socialismen, och
socialisterna bekämpade anarkismen. Söndringens tid började övergå i
samlingens, och människorna gjorde sig besvär att förstå varandra.
Mycket av det nya hade visat sig vara misslyckade experiment, men även
experiment med negativa resultat äro nyttiga, och medföra biprodukter;
alkemisterna funno kanske icke guldet, men i dess ställe hittade de
svavelsyran, som är mycket nyttigare.

Kommen till makten hade ingenjör Borg straxt upptäckt att det icke var
värt söka behärska en opinion och förfölja de andra, ty då visade sig
straxt vid kvartalet en minskning. Det var kassören, som var barometern;
han såg i sina böcker hur vindarne kastade. Och även om redaktören haft
mod att trotsa den ekonomiska förlusten, såg han tidningens inflytande
minskas med de avgående prenumeranterna. Han förlorade därför hastigt
sin glada tro på pressens allmakt, och fann sig småningom i att vara
tjänaren i stället för herren; och därför blomstrade affären.

De unga hade fått sin stora våning med tre tjänare, och redaktionen hade
utvidgat sin lokal. I dess kabinett gingo ut och in: ministrar, bönder,
arbetare, generaler, aktörer och artister. Inflytande hade man, men
makten stod i rättvänd proportion till det beroende man ville underkasta
sig. Lyda och härska!

I dag hade det varit storm på redaktionen. Det fanns nämligen
medarbetare, som levde i förfluten tid, och begagnade tidningen för sina
enskilda intressen. Varje notis, även den oskyldigaste, hade en hemlig
innebörd: ett intresse, en fördel att vinna, ett agg att
tillfredsställa. Särskilt hade teaterrecensenten tillvällat sig en
maktställning, som han missbrukade för att få härska och känna sig vara
någon, fastän han ingenting var. I samråd med kvinnliga favoriter satt
han och härjade med människors öden, störtade och lanserade alltefter
som. Särskilt hade han tagit den teatern om hand, som på grunder man
kunde gissa, bar namnet hovleverantören. Den bjöd på sämre varor än
sekundteatern, men åtnjöt beskydd och statsanslag, varjämte personalen
räknade sig till högre hovbetjäningen.

Ingenjören Borg kände icke förhållandena vid teatrarne, men det hade
irriterat honom, att det sämre åtnjöt skydd, som hindrade det bättre att
komma fram. Att det fanns en del ruskiga saker där, visste han också,
men det lade han sig icke i; däremot kände han icke sin recensents
intima roll i den kungliga lustgården. Därför drog han till med en
artikel mot »olaga skydd» och råkade därvid trampa i sin recensents
kål-land. Därpå följde avslöjanden, varvid kom i dagen att just hans
tidning understött uselheten. Detta var retsamt, och ingenjör Holger
hade gått längre än han velat, rört vid ett ruttet ägg, och satt nu fast
i ett litet majestätsbrott.

Åtalet var icke väckt ännu, men man talade därom i de högre kretsarne,
och på redaktionen rustade man sig till strid.

Under dessa upprörda förhållanden var det som greve Max och hans Ester
inträdde på byrån för att råka Holger.

Denne befanns vid ett sprakande humör och gladde sig åt händelsen, som
skulle ge anledning att utreda en hel hop gammalt trassel. Han hälsade
systern och Max, vilken han redan kallade svåger och betraktade såsom
sådan, ty det hade ingått i de yngres föreställningar att en förlovning
var ett eklaterande av en tillåten förening.

-- Jaså ni kommer från prästkontoret, och har fått ovett! Vad skulle ni
där att göra? Kyrkans egna barn äro styvbarnen; israeliter, friskalare
och mormoner få lysning, men vi av det rätta fårahuset, vi få den icke.
Hör nu, om ni har lust, så skall jag hålla bröllop själv, och jag skall
lysa för er i tidningen, första, andra och tredje gången.

-- Vi skulle ha hoppat över alla formaliteter, svarade Ester, om icke
mor tvungit oss.

-- Mor, ja? Hur är det med henne?

-- Hon uppgav sig vara dålig, och gick till sängs efter ett uppträde ...

-- Ja, det där med gubben var ju ruskigt, men i dessa tider får man
kämpa för sin personliga tillvaro, och den som faller ligger ogild.

Nu ringde det i telefon från rummet utanför.

-- Ursäkta! -- Och Holger lämnade de unga. Genom den halvöppna dörren
hördes några spridda utrop.

-- Va säger ni? -- Kors i Herrans namn! -- Det är otroligt. -- Jo, de
sitter här i mitt rum, och jag skall genast skicka ut dem! -- Det är
_för_ gement! -- Att far, far skulle ...? -- Nej, tack! -- Och prästen
tror på det? -- Kors i jissu namn! -- Vet ni ... Vet ni ... Hallå! ...
Har läkarn varit ute? ... Va sa han då? ... Ingen yttre åverkan! ... Ja,
ajö så länge; de kommer med nästa båt!

Holger kom ut, vit om näsan, vilken var smal som en kniv.

-- Kors i Herrans namn en sån historia! ... Mor är död! Död i sin säng!

-- Är mor död?

-- Ja, och det värsta: folket säger ... att far är misstänkt ... därför
att hans process endast kunde nedläggas ... på detta sätt!

-- Det var rysligt! utbrast Ester, som i detta ögonblick ej rätt visste
vart hennes sympatier skulle gå. -- Och vad säger läkarn?

-- Han kan icke se annan dödsorsak än hjärtslag.

-- Då måste vi resa ut, genast!

Icke en tår fälldes, icke annan sinnesrörelse visades än allvarlig
förvåning. Man kände livet och dess brutala manér; man var beredd på
allt från början, och i kampen, den eviga kampen om allt, måste ju någon
duka under.

                   *       *       *       *       *

När Ester och Max kommo ut till Storö villa, sågo de vita lakan för
fönsterna. I salen möttes de av de små barnen, som voro svartklädda. De
hade intet begrepp om döden, och tycktes finna sig väl i den frid och
tystnad, som rådde efter stormarne.

-- Mamma är död! sade gossen, liksom om han berättat vad som hälst, och
med ett litet drag av stolthet över att först kunna komma med en nyhet.

När Ester inträtt i modrens rum med hushållerskan, erinrade hon sig
genast vara medicinare, och undersökte den döda kroppen, som verkligen
befanns död. Uttrycket i ansiktet var precis detsamma som det hon
observerat vid deras sista möte, när fadrens rytande hade hörts från
trädgården, vilket gav henne anledning tänka på en psykisk orsak till
dödsfallet. Det fanns alltså något för sig, som hette själ, det
existerade känslor och sådant, som icke kunde härledas ur celler och
vävnader.

När hon konstaterat det hon ville, frågade hon hushållerskan:

-- Har patron, har min far visat sig här i huset sedan han lämnade det?

-- Nej, det har han inte; men ... men han är visst sjuk i sinnet; ty man
har hört honom ... hela natten, och dagen här ute på skogen.

-- Hört honom?

-- Ja, han har skrikit, så att frun inte kunde få sova. Men så fort frun
var död, tystnade han.

-- Så eget! -- Var finns han nu då?

-- De säger att han bor i prästgårn.

Ester gick ner till Max, som satt vid pianot och låtsades spela, utan
att trycka ner tangenterna.

-- Tror du, frågade hon, att mors samvete vaknade?

-- Nej, det tror jag inte.

-- Vad tror du då?

-- Ja, om jag vore teosof, skulle jag gissa att _hon_ dog av hans sorg.
Hans själ ympad på hennes slets ju bort, och det fattades tid för en
sakta utlösning; därför röcks hennes hjärta sönder. Det är inte så lätt
att skiljas som folk tror, och det är inte ofarligt. När en hustru är
sin man otrogen, och även om han icke vet av det, så känner han det
telepatiskt, och fattas av självmordstvång. Underligt är att den
bedragne mannens mordlust oftast söker utbrott i hängning. Att han vill
dö lär bero därpå att hans själ genom kvinnan sättes i olovlig
förbindelse med en mans lägre sfärer; och själens uppehållelsedrift är
så stark att han hellre dör än orenas. Om männen visste hur farligt det
är att röra vid andras hustrur, livsfarligt; och om de visste hur ringa
lust de erfara vid att äga en annans kvinna! De söka _henne_, och finna
_honom_, ty han är innanför och motar. Det var nyligen en ung millionär,
som reste med en annans hustru. De reste riktigt långt bort, till
Orienten. När de nu fått varann, kunde de icke få varann. Därför sköt
han först henne och sedan sig själv.

-- Kunde inte?

-- Nej! Så stod det i hans sista brev till -- mannen, som varit hans
vän, och nu i dödsstunden åter blev det! -- Ett annat fall! En man
övergav sin hustru, därför att hon var oregerlig. Efter ett år gifte han
om sig med en ung flicka. När han inträdde i brudkammaren, fann han sin
första hustru i brudsängen. Det var naturligtvis inte hon, men likheten
var så förvillande, att han blev slagen av fasa och gick sin väg, från
spökeriet. Där har du lösningen på den gåtfulla historien du känner.
Efter ett par år gifte han om sig, fick barn, och lever än.

-- Det var hemska historier!

-- Utur vardagslivet. Observera nu din far, när han kommer hem igen, ty
det gör han, men icke förr än mor är i jorden. Han är då sund. Han
saknar icke henne, tvärtom; han sörjer icke, tvärtom; men han har likets
färg, och lider av köld i synnerhet; han fryser så förfärligt, och
gråter gör han också, utan att vara ledsen. Han magrar samtidigt, och
hans kroppsliga förluster ökas abnormt. Det är utlösningen från henne.
Den brukar pågå ett år.

-- Var har du läst det där?

-- Jag har inte läst, jag har observerat, på vardagsmänniskor. -- Och
när en man fattas av kärlek, stor kärlek till en kvinna, så har du väl
sett hans transformation. Det första är att han magrar; men på ett skönt
sätt. Alla vävnader bli subtilare under förlovningen; han ändrar, utan
att tänka därpå, sin diet. Söker frukter, mjölk och vin; tål intet rått
eller illa luktande. Det är kroppen, som bereder sig till ny födelse,
för att mottaga hennes själs emanationer; han bevakar sina handlingar
och tankar, ty han vet att allt numera beror av honom. Han vill icke
orena henne på avstånd, och han vet att hon lider, när han tänker ont.
Har du sett hur hans yttre förandligas, hur det lyser av honom, hur han
fosforescerar; hur den enfaldige blir skarptänkt, den dumme blir
spirituell, den fule blir skön? Det är själarnes bröllop!

-- Det där förstår jag inte! avbröt Ester.

-- Nej, jag vet det, svarade Max, och därför är vårt förhållande slut!

-- Slut?

-- Ja! Slut! Ty jag är redan utlöst från dig!

Nu flög Ester upp i vrede:

-- Jag har aldrig ägt dig!

-- Nej, du kunde icke få mig! Du tillhörde icke mina regioner.

-- Och det säger du, så, så kallt!

-- Det är icke kallt, men du känner det så! -- Fryser du inte nu?

-- Jo, alldeles förskräckligt!

-- Ser du! Det finns andra värmekällor än mekaniskt arbete och kemisk
frändskap. -- Tycker du inte det drar här i rummet?

-- Å, det blåser.

-- Det är jag, som återtar min _aura_; vet du vad aura är? Nej, det står
inte i dina veterinärböcker. -- Har du verkligen aldrig ägt mig?

Ester blev röd och viskade som om hon blygdes:

-- Jo, en gång ... i drömmen!

-- Det visste jag, svarade greven; och jag vet när! Ser du, min vän, jag
tror att våra kroppar hata varann, och det är så ofta fallet i äktenskap
... Emellertid, nu har du bevis på själens utsträckningsförmåga, eller
dess skenbara kraft att gå ut ur sig själv. -- Vet du vad natt-maran är?
Det är din fiendes själ, som besöker dig. Därför, ser du, skall man inte
inlåta sig med människor alltför intimt, ty då få de kontakt och därmed
inflytande, eller förmågan att inträda i rapport med dig. -- Jag vet två
nygifta, som väcktes mitt i natten av hjärtklappning och ångest. De
kunde inte förklara det. Men så upptäcktes det, att fenomenet stod i
sammanhang med en dröm, som de hade gemensam, ehuru mycket dunkel, så
dunkel att den endast lämnade ett intryck av en bestämd person. Han,
mannen var icke angelägen att nämna namnet, ty det var en kurtisör till
frun före förlovningen. Men när frun uttalade hans namn, kände sig
mannen oförhindrad, och se deras tankar och drömmar stördes av den
försmåddes nattliga besök. Tänk dig nu hur noga man måste bevaka sina
tankar för att icke begå brott ... Ynglingar och jungfrur, som störas i
sömnen, oroas oftast icke av _sina_ fantasier som man tror, utan av
_andras_ fantasier, antingen sovandes eller vakandes. Jag kan icke
erinra mig ha blivit störd av några vällustiga drömmar som yngling, men
väl av förnimmelser, som tycktes komma utifrån, och föreföllo mig vara
handgripliga. -- För att nu återvända till din far, så är det min
övertygelse att han dödat din mor utan att veta det. Han har frusit
ihjäl henne, och om du ser efter, så har hon dött av köld.

Ester började vandra på golvet, och tog en schal från klädhängarn:

-- Jag är rädd för dig! sade hon. Du fryser ihjäl mig du också!

-- Lägg bort din mors schal! sade greven lugnt. Det sitter så mycket i
den av hennes _aura_; och det kan oroa dig! Du kan komma in i sjukliga
stämningar ...

Ester kastade schalen ifrån sig, och sade:

-- Det känns som nässlor på kroppen!

-- Nessus-dräkten! där har du den. -- Ser du hur känsligt själslivet är.
Du ser det icke i mikroskopet, men med ditt vakna inre öga ser du det!

-- Varför har du aldrig sagt mig sådant förut?

-- Därför, att om jag sagt det, hade vårt förhållande varit slut; ty det
berodde ju på att jag lät dig tro mig dyperad. -- Men min vän, du har
aldrig haft några hemligheter för mig. -- När du sista gången gick på
balen utan mig, var du ond på mig, och du hade beslutat att hämnas. Jag
satt hemma och följde dig i mina tankar. När du förrådde mig, när du
lämnade ut mitt huvud och min ära till en kavaljer jag gissar, då grät
min själ såsom över ett brott mot himlens lagar. Och när du lät honom
kyssa dig bakom en dörr ...

Ester stod stum av fasa, och hennes ansikte frågade: »Hur kan du veta
det?» Men Max, som bara väntat på denna bekräftelse, fortsatte:

-- Då kände jag en smutskänsla över hela min hud, så intensiv, att jag
måste kasta av mig alla kläderna, och i min badbalja skölja mig. Där ser
du, att vi icke kunna leva tillsammans, då du icke kan äga något hemligt
för mig! Därföre, sedan jag uppfyllt hederns lagar och bjudit dig
vigsel, säger jag farväl. -- Farväl! Nu tar jag igen mitt!

Han gick, och Ester stod kvar mitt på golvet stel som en stod.



                         FJORTONDE KAPITLET.
                           Majestätsbrott.


Åtalet hade skett och väckt mycken uppmärksamhet. Man frågade sig om det
var ett uttryck av övermod eller av fruktan. Konungamakten var ju så
försvagad, att innehavaren icke vågade begagna de stora rättigheter
grundlagen beviljade, såsom att välja fritt sina rådgivare. Och i Norge
regerades faktiskt med namnstämpeln. Monarken var endast ett slags
representant för riket hemma, liksom envoyéerna representerade riket i
utlandet. Regera gjorde riksdagen, och monarken var icke längre regent.
Vid mottagandet av en deputation, som begärde hans understöd i en viktig
lagstiftningsfråga, hade majestätet beklagat att han ingenting kunde
göra åt saken, emedan hans makt icke var så stor som de trodde. Men ju
svagare stödet däruppe blev, dess räddare blevo alla dessa hjälplösa,
som söka skyddet däruppe; de skockades som arga får och gingo småvägar
för att hinna före, vägar som aldrig voro raka, och därför ofta rätt
svåra att följa för de nerifrån sig försvarande.

Bland monarkiens oskyldigare försvarsmedel var besittandet av hegemonin
i teatervärlden. På teatern råkade folket sin monark, endast där; och
där hade han sin mottagning, hälsades av sina trogna, och med händernas
sammanslående gav han en vink om vad som borde hyllas och vad som skulle
nedtystas. Det var ett majfält och ett allshärjarting, och därför var
positionen icke oviktig. När nu riksdagen i ett anfall av sparsamhet,
eller av insikt om teaterns betydelse som en extrajudiciell
riksförsamling, där det hände att beställda pjäser på ett lättsinnigt
sätt karrikerat lagstiftare i riksdan, drog in anslaget till teatrarne,
blev det oro i det övre lägret.

Sekundteatern, som följt med sin tid och hållit uppe den stora konsten,
hade haft en svår konkurrens med statens teatrar, och medlen att hindra
den fria teatern hade icke alltid varit valda. Sålunda hade de kungliga,
som själva sutto i absolut eldfarliga hus, förmått myndigheterna ålägga
sekundteatern så dyrbara åtgärder mot dess mindre eldfara, att den ådrog
sig en stor betungande skuld.

Nu, när den kungliga skulle stängas, uppstod en fruktan att
sekundteatern kunde bli den tongivande numro ett, och det måste hindras.
Då sammanrotade sig adel och borgare, och gjorde ett teaterkonsortium,
som under sken av fosterländsk uppoffring startade en lotteri-teater,
vilken sedan skulle purras på nationen såsom kunglig nationalteater,
allt under förutsättning att riksdagen skulle mottaga den trojanska
gåvan. Det vill säga, man ämnade få en hovteater, som riksdagen
underhölle, trots dennas bestämda vägran att driva teater- och
krogrörelse.

Detta svekfulla och något enfaldiga tillvägagående hade retat
demokraterna, och bildat utgångstemat för Holger Borgs artiklar, vilka
slutligen utmynnade i majestätsbrottet.

Artikeln hade i sammandrag, följande lydelse:

                             _Om Fursten_
                                  av
                         _Anti-Macchiavelli_.

Så länge folken ännu önska en herre, skall denne alltid erinra sig att
han sitter på sin plats med folkets önskan; men även om han tror sig
sitta där med Guds nåde, bör han minnas att det är en Guds nåd han
finnes där, och han skall icke överlämna sig åt den villfarelsen att han
får regera på Guds försyn.

Fursten skall uppfostras till statsman och icke till officer, ty staten
är ingen armé, utan staten är en stat.

Fursten är _även_ kyrkans summus episcopus, men därför behöver han icke
uppträda i statsrådet med mitra och kräckla, vilket vore lika oformligt
som när han mottager främmande sändebud i amiralsuniform.

Fursten skall hålla sig fri från alla medborgerliga och småborgerliga
intressen, ty hans person tillhör staten; och han skall i sin person
värdigt uppehålla dens anseende, han representerar.

Fursten skall icke driva affärer, icke konkurrera i konst, vetenskap
eller litteratur, ty hela hans tid tillhör staten. Och den som skall
överse åtta statsdepartements och två representantkammares arbeten, den
_får_ icke ha tid till annat. _Har_ han tid till annat, så sköter han
icke sin plats.

Fursten skall vara rättvis som allmakten han tror på; fast, men icke
grym; överseende, men icke slapp; oförvitlig, men icke skenhelig; han
skall ha mod att försaka den rörliga hopens gunst, och i medvetandet om
högre plikters uppfyllande våga stå ensam, om det gäller.

På sin upphöjda plats, befriad från beröringen med livets skräp, och
fritagen från omtankan om bärgningen, skall han leva i skönhet och umgås
med visa män och goda män, icke med gäckar och dobblare; då skall han
kunna se ut över riket med större blick på tingen än andra dödlige; då
skall hans rådslag väga och hans ord gälla.

Fursten får icke känna sig klassmedveten. Han skall icke vara adelns
överhuvud, icke hovets, icke furstehusets, utan han skall känna sig som
statens försyn, nationens försvar och landets fader.

Fursten skall icke se på småsaker, sådant skall han stå över; hans nåd
skall träffa den värdige och icke den ovärdige; ty nåd blir lätt orätt.

Fursten skall skydda den svage, icke därför att denne är svag, utan när
honom förtryck sker; eljes icke.

-- -- --

Allmänna ordalag, som kunde tillämpas på enskilda fall, se där artikelns
innehåll. Domen hade emellertid fallit, och lydde på tre månars
fängelse. Man frågade sig hur det var möjligt.

Det hade hänt mycket de sista åren: genom tullarne hade riket isolerat
sig; genom regeringens närmande till tyska riket, hade en viss junker-
och militärgeist bemäktigat sig sinnena hos de övre; och nu efter
urtiman, då armén fått tag i nationens uppfostran, blev det tjockt i
luften. Norrmännens krigshot och rustningar, skrämde de stilla i landet;
socialdemokratiens framryckande hotade samhällets grundvalar; därför
samlades all hjälplöshet, allt som var trötthet och lättja under det
högsta beskyddet, och i denna högborgerliga majoritet hälsade man åtalet
och domen med enhällig belåtenhet.

Holger Borgs hem hade med tidningens växande inflytande ändrat karaktär
och blivit ett tillhåll för mångahanda folk. Men frun i huset, som
utfärdade bjudningslistorna, märkte snart att återbudens antal ökades,
så att man måste låta inryckningarne ske klassvis eller i matlag. Och
därför höllos särskilda bjudningar för högre officerare, för detta
statsråd och utskottsledamöter; det var första klassens inryckning.
Många kommo därför att de icke vågade utebli, och de, som voro tvingade,
visade oförställt att de icke kommit godvilligt. De iakttogo icke vanlig
hövlighet; de konverserade icke värdinnan; de tego och åto, men kunde
låta ett par rätter gå förbi orörda, emedan de voro mätta förut. Allt
detta förödmjukade den strama ingenjören, men hans hustru ville det, och
som han företrädde kvinnans rättigheter, så fick hon råda.

Det var just en sådan där middag, då man började sätta i fråga åtalet.
De högre officerarne hade uteblivit, och det var bara en kapten
närvarande. Han var där, emedan han dels hade växlar, dels brukade få in
små notiser av generalstabens märke, skenbart oskyldiga, men av ganska
gediget innehåll. I dag var han hög, emedan hans förmän voro frånvarande
och emedan han vädrade onåden. Han petade tänderna med dessertkniven,
skötte buteljerna själv, och tände cigarretter. Frun i huset var nervös,
och som hon fått den fula ovanan att korrigera sin man, anmärkte hon på
allt vad han tog sig för, mera av tanklöshet och bristande behärskning
än av elakhet. Mannen, som stacks från ena sidan av hustrun, från den
andra av kaptenens oborstade uppförande, blev alldeles förstummad, och
hans tystnad inverkade på sällskapet. Man lutade huvena över tallrikarne
och vågade icke se på varann.

Denna behagliga förtrollning, som brukar råda vid en festlig måltid, där
man synes ha druckit glömska ur de glimrande glasen, där man lever
tillsammans några halvtimmar under fullständig illusion av att man är
vänner, och har intet obytt, den var bruten. Alla voro väckta och
medvetna, och de sutto som avklädda inför varandra; de hörde varandras
tysta tankar, de uttalade med minerna allas hemligheter; alla intressen
och passioner, som sammanfört dem här, tycktes blottade, och de skämdes
för varandra och sig själva. Värdinnan, som avlagt bohême-tagen för
tillfället, och varit stel och högtidlig, slog nu om, och tog upp en
annan ton, då hon såg att gärdet var uppgivet; och i rena förtvivlan
tömde hon ett fullt glas för att ge sig mod, men dedicerade detta till
kaptenen, som genast fattade situationen och beslöt att gaska opp
sällskapet. Ett minne om att tidningen gav huld och skydd åt den
»oanständiga litteraturen», som han aldrig läst, och vissa hörsagor om
husets tredje-klass-bjudningar för artistbohêmen, där det skulle gå så
lustigt till, döko upp från det sista glasets botten, och glömmande de
vise männens gråa huven, började han glamma.

-- Nåå, ni lär ha så roligt på era artistbjudningar, sade han; jag har
hört berättas mustiga saker, och jag kunde gärna få vara med nästa gång.

-- Vad har ni hört för slag? frågade frun, oförsiktigt nog, men nu ville
hon ha roligt till vad pris som hälst.

-- Jo, då ...

Här sökte värden avstyra, men det var för sent.

-- Jo, jag hörde om skalden Grönlund, som kom en halv timme för sent
till middan, och när han kom, var han så full att han lade för sig
kalopsen på bordduken!

-- Det var visst inte kalops ... skrek frun.

-- Nå, så var det lungmos, då ... Och när de kom till plättarne, så tog
han frun på knäna, med den påföljd att han lyftades opp och kastades ut
i farstun. Är det sant, det, Holger?

-- Att han blev utkastad, det är sant, svarade värden, och att sådant
kan hända vem som hälst, vilken uppför sig illa, det står fast.

Sista skymten av förställning hade dunstat bort; man satt där som man
var, fiender födda, fiender uppfostrade, och så brast det löst. Officern
drog blankt:

-- Menar du att jag, som hedrar ditt hus med min närvaro, skulle vänta
på en utkastning, jag skulle vid första vink skudda detta stoft av mina
fötter, och vända ryggen åt ett sällskap, där jag aldrig bort sätta min
stuts ...

Frun sprang ut, gråtande; herrn följde efter. Gästerna reste sig och
gingo ut i tamburen. Den siste kämpen, kaptenen, fyllde ett glas
madeira, och drack lugnt ur, antydande att han icke flydde, utan var
beredd på slag. Men, när ingen kom, tände han en cigarr, och gick ut i
den tomma tamburen, där en tjänsteflicka hjälpte honom med rocken. Sedan
han tagit henne under hakan och frågat vad hon hette, singlade han ut i
farstun.

Emellertid hade frun kastat sig på sin säng i raseri.

-- Ja, varför ska du bjuda såna här busar i uniform? tröstade mannen.

-- Å, det är inga busar, men du skriver som en buse i tidningen, och
därför vill inga hederliga människor komma till oss mer.

Det var hustruns hela opinion om hans verksamhet. Han kände den litet
förut, men hustrun hade så ofta hört sig firas som hans goda genius, att
hon för rollens skull gärna ville ha inspirerat hans artiklar, när de
hälsades med bifall. Detta öppna erkännande att hon föraktade hans
åsikter, träffade honom som ett slag i huvet just nu, då han behövde
gillande, men han kunde icke bli ond på henne, som dock lett honom in i
dessa kretsar, där han icke ville vara.

Han gick ut i salen, som han fann tom med det skövlade bordet; tjänarne
stodo väntande, och han skämdes inför dem. Gästerna hade gått utan
avsked. Hemmet var smutsat och han själv skymfad, förödmjukad. Men i
denna stund beslöt han rensa upp huset, och icke mer falla för sin
kvinnas fåfänga. Det skulle kosta honom hans skröpliga lycka, som bara
var inbillad, men det måste ske.

Han tog på sig för att gå till tidningen. Där fick han underrättelsen om
åtalet, och detta klargjorde med ens hans ställning. Det var krigets
förklarande, och i aftontidningarne gjordes redan uppmarschen. Ingen
kompromiss mer; inga illusioner om försoning mellan klasserna; de övre
hade övertaget och sedan de fått armén av urtiman, öppnade de striden.

                   *       *       *       *       *

Dagen innan han skulle träda i fängelse fick han ett uppträde med
hustrun, som söndrade dem. Hon fordrade att han skulle begära nåd, för
hennes skull. När han vägrade, förklarade hon honom icke vara man; ty en
man uppoffrade sig för sin hustru.

Han var så insnärjd i sina teorier att han blev svarslös; men i denna
känsla av värnlöshet föddes nu för första gången motståndet, som skulle
bli frigörelsen.

Varför kunde han icke svara? Därför att hennes påstående var så dumt, så
att icke ett svar fanns som passade.

Han gick ut på aftonen besluten att icke återvända. Klockan halv elva
hade hans vänner en avskedsfest för honom i Götiska rummen. Innan mötet
gick han på Operan med sin morbror doktor Borg. De sutto på parkett, och
väntade uvertyren. Publiken var högtidsklädd, men kungliga logen var
tom, så att han icke blev klar med situationen.

Orkestern samlades och började stämma. Kapellmästarn steg upp; knackade
... men i detsamma vände han sig åt den kungliga logen med en bugning;
och nu spelades upp »Ur svenska hjärtan».

Publiken reste sig; alla reste sig, utom Holger och doktorn.

-- Är det Gesslers hatt man bugar för? frågade han morbrodern.

-- Det måtte vara namnsdag eller födelsedag ...

-- Ja, men för tomma logen? Det är ju böss!

I detsamma hördes en befallande stämma: Stig upp!

Holger vände sig om, men i detsamma fattades han i kragen och lyftes
från sin plats. Som han aldrig begagnade andra vapen än ord och penna,
gick han, och doktorn följde.

-- Vad är detta? frågade han, utkommen på gatan.

-- Det är svenske lakejen! Att hälsa sin monark, ja väl, men hälsa på
stolar och bord! Nu förstår du vad nya Operan betyder!

-- Jag tog rätt då, när jag högg in! -- Vi får väl en tioårsperiod nu,
som blir skön!

-- Jag skall tala om något för dig, som jag hört i dag, men under ditt
tysthetslöfte. En läkare i landsorten, en vän som aldrig ljuger,
berättade att han blivit tillspord av befälhavaren i militärdistriktet,
om han, i händelse av krig mot Norge, ville gå med som kirurg!

-- Det har jag hört från andra håll, men det förnekas uppifrån
officiellt.

-- De ljuger förstås.

-- Det tror jag inte de gör, men det kunde ju vara att känna sig för.

-- Ljuger de inte, däroppe? Då känner du inte diplomater. Det är ju för
resten den gamla statskonsten, att synas uppriktig men vara falsk. Den
ärlige mäklaren hade dock redigerat Emserdepeschen. Ja, Norge! som
kostat Sverige tjugo års tankemödor, som rivit sönder oss och avlett vår
uppmärksamhet från våra egna intressen. Förtjänar det lilla landet så
mycken uppmärksamhet? Ett folk av fiskare, skeppare och herdar, levande
för dagen, skuldsatt som vi. Ett turistland med hotellvärdar; mera
berömt för sina vyer än sin åkermark; exporterar torr fisk och fruset
vatten. Vad har vi med dem att göra? Högfärdiga kräk, som begära
kvinnoregimente! Fyffan!

-- Du, kvinnohatare!

-- Dumbom! Jag står just i begrepp att gifta om mig för tredje gången.

-- Det finns ingen kvinnofråga för mig! Jag ser bara människor.

-- Kan du inte heller se skillnad på man och kvinna, då du är pervers,
som alla de andra. Men efter som du skall in i fängelset i morgon, så
talar vi om något annat! -- Har du hört att de gula blivit degraderade?

-- Ja, det sägs, men de lär ha spelat bort kyrkan.

-- Monumentet över nederlaget vid Lützen. De är kostliga här i landet,
som fira våra nederlag; och de ämna snart fira Pultava med.

-- A propos de gula, det lär vara falska anor där också, ty gula
brigaden vid Lützen utgjordes av tyskar, och stod i centern; för övrigt
bestod en brigad av flera regimenten; och det här gula lär räknas från
frihetstiden.

-- Ja visst; men kommer de här kassaförvaltarne i fängelse?

-- Nej, de bli befordrade; men den som vågar tala om det, han kommer
säkert i fängelse! Jag hade ämnat kasta in den där historien i min
artikel, men åtrade mig; nu ångrar jag mig.

De gingo förbi Mindre teatern, som var eklärerad till galaspektakel.

-- Södra teaterns repertoar, och Nationalteaterns pretentioner.

-- Kunglig teater, grundlagd av en majestätsförbrytare Anders Lindeberg;
börjar och slutar med ett majestätsbrott! Vilken paradox! Du!

-- En nationalteater, som styres av en spelhusvärdinna på Strandvägen
och rekryteras av ... ja; men de stora utestängas; Antigone och Julia ha
flytt, Hamlet och Horatio gå lediga i Torget och vänta på slutet. Smaken
är icke hög på höjderna. »Glad och smutsig» det är deras! Allvaret är de
rädda för.

-- Det är kostligt med de gamla idealisterna; Allehanda proklamerar Paul
de Kock som oskuldsfull, och Posttidningen beskyddar den »liderlige och
gudlöse» Anatole France! Vad är det?

-- Det är Barrabas! Vem som hälst, giv fri, själva Barrabas, bara inte
den store Zola! De ha en sådan fasa för allt stort och starkt, därför
att de äro små och svaga. -- Vet du, nyss ini operasalen, när jag kände
den där handen bakifrån läggas tung på mig, så frågade jag, vad den
okände ville för slag. -- En självlös stackare, som icke rår på mig,
amplifierar sin obetydliga person genom att göra sig till en del av
kungligheten. Han vill att jag skall dyrka _hans_ gud, därför att det är
_hans_, så känner han sig ovanpå mig ett ögonblick. Det är ett slags
kolonidjur, koraller som leva och växa i klump. De tänka inga tankar,
utan erinra endast vad de läst i tidningen, i boken, vad de hört pratas;
när de läsa, assimilera de, allt orensat, korn och småsten, en palt och
en lort; och när de tala, öppna de sfinktern och släppa ut genom munnen
som är deras anus. Det är majoriteten, det trogna folket, det sunda
förståndet som bara är oförstånd; det är de rättänkande, de stilla i
landet, kärnan av befolkningen. Och alla äro de härsklystna, men kunna
endast härska genom härskaren, som blir deras redskap, emedan han
härskar genom dem. -- Vet du, jag blir anarkist, mot min vilja!

-- Vem blir inte det! -- Då liv och utveckling ökat farten så att man nu
passerar en världshistorisk period på tio år, blir det allt pinsammare
för de växande att tryckas ner av en föråldrad styrelseform, som
ingenting förstår av sin samtid. Sederna förändras, men gamla sedelagar
kvarstå; rättsbegreppen förnyas, men lagboken står kvar vid 1734 och
1866. När vi räknar i meter och kronor, så mäta de gamla med alnsticka
och i riksdalermynt. Det är dessa missproportioner i samhällsbyggnaden,
som gör det till ett helvete eller dårhus att leva. Vet du vad: ett land
som icke haft sin revolution, det kan icke växa. Se i adelskalendern
skall du finna, om vi behöva ett Stockholms blodbad, ett Linköpings dito
och en Carl XI:s reduktion. Har du gått i Lund och sett Lundagård? Där
kan icke växa ett ungt träd, ty de gamla stå i vägen och skugga; ihåliga
och ruttna är de, och ugglor bo i dem. Fälla dem får man icke! Varför
fan får man inte? ... Den dan de ramlar själva, ja då blir hela parken
en sandöken, och man får vänta mansåldrar innan igenväxten sker. Nej,
det skall gallras och förnyas!

-- Skulle du vilja stå vid schavotten?

-- Jag? Så gärna! Jag är van vid oskyldigas lidanden under operationer;
och jag skulle stå vid huvet och ge dem ett gott ord i sista stunden,
efter att ha kloroformerat dem. Jag är vilde jag, fastän mantalsskriven
svensk; och jag tror att vildarne ha framtiden för sig. Du vet ju att
alla bildade nationer dö, av bildning, av pjåsk, av djurskydd och
etnografiska muséer. Den som vänder sig tillbaka, för att se på sina
träckar, den skall döden dö. Det är vad nationen nu gör, när den ser sig
tillbaka, på Lützen och Narva, på Gustav den tredje och Svenska
akademin, på luskåkar och klockstaplar, lokträn och snibbaskålar; de
vänder sig bara om, pekar på lortarne och säger: Se detta hava vi gjort!
-- Ja, och har de inte gjort ifrån sig snart, så få vi aldrig tillfälle
göra _vårt_ tarv!

-- Är du tillbaka på din äldre ståndpunkt om det stora Bosch?

-- Ja, när jag är trött, så tycker jag det är Bosch alltsammans; men när
jag sovit ut, så är jag färdig att dansa fram igen mot det stora okända!

                   *       *       *       *       *

De vandrade gata upp, gata ner.

-- Ser du, återupptog doktorn; tillståndet nu är desto olidligare för
mig och mina jämnåriga, som vi äro uppfostrade på 60-talet i den
föreställningen att monarkien var något olagligt, usurperat; att fursten
var folkets naturliga fiende, och att den som ville vara Brutus
förtjänade stora triumfen. Vi hörde ju frihetssångare som Talis Qvalis
och Snoilsky sjunga om republiken som det högsta goda. Detta gjorde att
vi republikaner gingo och väntade på det nya Jerusalem, och 1866 trodde
vi det vara kommet. Men det kom inte. Och när detta träffade dig, då
ramlade vi ner i 40-talet. Jag tycker det luktar Karl Johan i dag,
Crusenstolpe och Anders Lindeberg, men mest Karl Johan. Det sista är för
mig inbegreppet av allt jolm: indragningsmakten och stadshuset, Vaxholms
fästning och storläger; med ett ord: det som var före mig, var dött och
var mull som vi växte i redan; detta grävs upp och luktar. Nå, men är du
rädd för fängelset?

-- Nej! Tvärtom! Det skall bli mig en rekreation, då jag vill göra om
min uppfostran.

-- Ja, det är inte att leka med; jag har suttit sex dygn som
militärläkare, och det höll på att bli överproduktion i hjärnan.

-- Vad hade du gjort då?

-- Jag hade opponerat mig mot den olagliga behandlingen av
värnepliktige. Läkarne begagnade manskapet till idiotiska experiment
såsom att mäta upp magsäckens rymd, som varje lärobok uppger hålla tre
liter. Därför skulle de svälja slangen, och när de inte kunde eller
ville, så straffades de för insubordination. Vad säger du om det? Nåväl,
jag tog de förorättades försvar, och fick sex dagars fängelse. Det är
Sverige, det land, som i min ungdom skulle med lag byggas! -- Denna nya
armé betyder lilla belägringstillståndet! En konstitutionell monarki,
med ett pretorianskt garde mitt inuti, som bestämmer högsta viljan.
Godtycke, mannamån, laglöshet, där har du't. -- -- --

De gingo ännu en halv timme, tysta, väntande klockslaget då
avskedsfesten skulle börja.

Då ryckte plötsligt en koloss fram bakifrån, och med mild, deltagande
stämma, hördes pastor Alroth:

-- Vi gån I och ären så bedrövade?

Pastorn hade nämligen rest in för att hälsa sin systerson Holger och
visa honom sitt deltagande. Han var visserligen en lojal undersåte, men
i likhet med prästerskapet i gemen, kunde han icke lida att den
lutherska kyrkans överhuvud var en amiral. Detta att landsfadren skulle
vara kyrkans summus episcopus hade reformationen medfört; och en
världslig påve ovanför ärkebiskopen liknade något gardesregimentens
hierarki, där översten dock alltid var bara sekundchef. Holgers
påpekande av denna gamla oformlighet hade tilltalat pastorn, och han var
därför idel vänlighet, när de tågade upp i de Götiska rummen.

Gamla gardet var där; konsul Levi, arkitekten Kurt, som eljes gick sina
egna vägar och icke lät tala om sig; Sellén, osynlig och ofta på resor.

Stämningen var tryckt. Allvaret hade slutligen kommit, och slyngelåldern
var förbi. Nu skulle man besegla sina läror med lidandet och utan jämmer
taga följderna.

-- Var är Lundell, professorn? frågade doktorn, som ville ha en
syndabock.

-- Han kommer icke, svarade Sellén. Han är riddare av ordensstjärnan och
kan icke lida majestätsbrott.

-- Där ser ni ordensstjärnan! Kontramärket, som visat att man avlämnat
sitt ytterplagg, sålt sin hud! Den är inte så oskyldig, som man säger!
utfor doktorn.

Pastorn tog Holger avsides i en fönstersmyg.

-- Jag skall hälsa från din far!

-- Vad gör han, hur lever han?

-- Han sitter åter hemma hos barnen, men är sig icke lik. Det oförtjänta
vanrykte han iråkat, och de förfärliga misstankar, som uppstodo rörande
din mors död, tyckas hava trängt in på honom, så att han inbillar sig
vara skyldig.

-- Ett icke oväntat fall, svarade Holger. Den tid jag läste ovettet om
mig i tidningarne, började jag slutligen tro så smått att jag var den
usling, som man skildrade. -- Nå, hur har bror Anders det på Långvik?

-- Vet du inte det? -- Han skall resa till Amerika, sedan arrendet gått
ut.

-- Till Amerika? Till nya Sverige? -- Ja; där råkas vi väl alla en gång.

Bålen var framsatt, och doktorn kallade:

-- Ja, go' vänner, tog han upp. I detta rum firade vi franska
revolutionen på 80-talets sista år. Bror Alroth var visserligen inte med
den gången, ty han är icke revolutionär, och att han befinner sig här i
dag har sina intima orsaker, som vi skola respektera. Dörrarne till
musiksalongerna äro också för hans skull stängda, men han tillåter nog
att vi gläntar på dem ett ögonblick, då jag till dagens ära låter spela
upp Marseljäsen.

Pastorn nickade bifall, men icke utan en viss fruktan.

-- Det vi skulle säga Holger i kväll, fortfor doktorn, det vet han
förut; vi varken prisa hans gärning eller beklaga hans öde, ty
krigsmannen gör sin plikt utan att begära lön eller ros.

-- Ingen politik bara! viskade Holger med en blick på prästen, för
vilkens känslor han ömmade, trots allt.

-- Nej, ingen politik, bara lite musik att strama opp oss med!

Han gav en vink åt vaktmästarn, som öppnade fonddörrarne utåt
salongerna, och utträdde på balkongen där han med servetten gav en vink
åt musikestraden. Det blev en paus. Och därpå spelade orkestern upp: »Ur
svenska hjärtans djup».

Buller av stolar och bord nerifrån hördes, då publiken reste sig och på
en gång instämde, sjungande.

-- Svar på tal, gossar! fann sig doktorn.

Pastorn förstod icke situationen, utan trodde det hela varit ett skämt,
så att han blev oberörd av det mothugg, som förstämde de andra. Och han
började tala om all världens ting, likgiltiga småsaker, dem de andra
åhörde under det de tänkte sina tysta tankar.

Supén gick hastigt förbi, och man bröt snart upp, ty det månghövdade
väsendet därnere i salongen kändes hotande, kvävande.

Doktorn och brorsonen gingo ensamma till ett hotell, ty Holger ville
icke se sitt hem mer, förrän han kom ut ur fängelset.

-- Minoritet i dag, majoritet i morgon! talade doktorn. För övrigt har
erfarenheten lärt, att den, som vandrar i skogen och tror sig gått
vilse, plötsligen är framme vid målet. Franska revolutionen kunde endast
uppstå efter en Ludvig XV:s regering. Ju sämre, dess bättre! För resten
är det här bara en grötvila; man släpper ut i remmen och aptiten är där
igen. Det skall slå back i seglen när man vänder, och du skall se att vi
snart är över stag. Man förefaller mig gå omkring och ta avsked av allt
gammalt, man snart skall skiljas ifrån; det blir så kärt, då, allt vad
man mindre aktat. Det nya seklet kommer med ett nytt släkte, och nya
tankar, och då har det här vissnat ner av sig själv. Kryp in du nu,
Holger och förpuppa dig. Kom ut igen med vingar, så flyger vi! -- Och
nu! Stora famnen, och god natt!

De skildes, utan smärta, utan stora ord, men med ett allvar, som de icke
känt förr.



                          FEMTONDE KAPITLET.
                           På Operakällarn.


Ett par år hade gått igen. Doktor Borg och redaktören Holger sutto en
eftermiddag på den nya Operakällarn. Holger Borg var icke sig lik; de
tre månaderna i fängelset hade haft ett märkvärdigt inflytande på honom.
Någonting hade hänt, som han icke ville tala om; och hans ansikte hade
stelnat, så att han icke kunde le; det var något fruset invändigt, och
någon nerv föreföll brusten. Men han vidhöll i sin strävan god gång
framåt; dock märktes en skillnad i hans behandling av de religiösa. Han
hånade icke mer, hädade icke heller; hans glada tro på världsmekaniken
utan mekanikus hade dunstat bort, och han kunde icke längre förklara
människors öden med zoologin.

Det var detsamma året som det började spöka i världen. Tecken och under
skedde, hemlighetsfulla dödsfall, fjärrskådningar, profetior. Och
frontförändringar inträffade; de trogna blevo otrogna, och
upplysningsmännen blevo troende. Själva vetenskapen led fiaskon; Kochs
million-lymfa klickade; inga upptäckter, inga framsteg, bara knåp; men
då hördes från Amerika att man gjorde guld av silver och koppar, att ett
bolag bildats under betäckning av de stora namnen Edison och Tezla.
Därmed var ju kemien bankrutt och alkemin kom opp.

Häxprocesser omtalades som förestående i Paris; omvändelser till
katolicismen spordes; de sköna konsterna hade lämnat naturalismen och
gingo åt mysticism liksom litteraturen. Det var ett kokande och en
rörelse i världen, som bådade nytt.

Vännerna suto just och dividerade om framtidens utsikter, då Holger kom
att rikta sin blick på de celebra takmålningarne:

-- Inte kan jag se något osedligt; såna där tavlor har de fullt på
museum och på Stockholms slott.

-- Ja, men det kostbara i saken var att se huru den store Faustmannen,
som var sedlighetsvän och antinaturalist 84, nu uppträdde till
nakothetens försvar, och med en energi, som man väntat av honom förgäves
på rätta stället.

-- Han är död nu, och skall begravas i morgon. Det skall bli
intressangt.

I detsamma kom aftontidningen. Holger måste titta i den.

Doktorn hörde ett fnysande och ett knycklande, och märkte att Holger
blev smal om näsan.

-- Har du förlorat något? frågade han.

Tidningen skramlade i handen på den läsande, och han lät den falla på
bordet.

-- Vad har hänt?

-- Läs!

Doktorn läste; läste och svällde ut, läste och ljusnade.

Han läste att svenska kvinnoemancipationens översteprästinna slungat
hela röran i golvet, då hon upptäckt att det var galenskap. Och hon
uppmanade könet och mödrarna att arbeta för kvinnans utveckling till
kvinna, till moder och maka.

-- Äntligen! utropade doktorn. Pannkaka blev det och var det, därför att
det utgick från en falsk förutsättning. Men tänk, så mycket arbete, så
mycket hat, så mycket s-t, som rörts opp. De ville ju mörda Falk därför
att han inte kunde fatta galenskapens finesser. Om jag vore troende, så
skulle jag offra en hekatomb åt gudarne!

Holger kunde icke deltaga, ty han kände sig ha förlorat sin religion,
tron på kvinnan! Och till att erkänna ett misstag hade han icke kraft.
Han blev ond som vanligt är, och efter att ha hämtat sig, reste han
borst.

-- Därför att hon tröttnat, så ...

-- Så? Talar vi, om annat! Hur ha Ester och Max det?

-- De äro visst goda vänner, men giftermålet uppsköts, då prästerna inte
ville lysa.

-- Och varför skall det lysas ut, att två människor ämna älska! Det
hemligaste, som en naturlig känsla bjuder en dölja, det skall utställas!
Jag tycker det är cyniskt! Men man är rädd för tvegifte! Det är man, men
dessa kända bigamier och polygamier _inom_ kända äktenskap, de äro
strafflösa, och ha blivit sed. Kvinnan tar nu en man bara för att få ett
förkläde och ett laga skydd -- det ska fan vara bulvan åt liderliga
kvinnor. Och när ni frigjorde kvinnan från kvinnligheten och
blygsamheten, blev hon en kokott. Det är ni, som förstört könet och
äktenskapet, och det är dessa manliga kvinnor, som fördärvat männens
instinkter så att de blivit perversa. Så slutade Grekland! Med aspasior,
väninnor och sodomiter. Jag tror vi nalkas slutet! Jag har, som du vet,
flera gånger sökt en maka, husmor och mor, men bara funnit en kokott.
Brunst och hat, det var vad jag fann. För min kärlek -- förlåt uttrycket
-- sökte jag genkärlek, men fann bara hat; hat mot mannen, vilket tycks
utgöra kvinnans så kallade kärlek. Att få förnedra en man, det är hennes
ideal. Du känner till det! -- Du ger henne din mannakraft, och med den
kraften, din kraft, behärskar hon dig. Och hon verkar som
induktionsapparaten; hon mångdubblar din strömstyrka och kastar om
strömmen mot dig. Men det har du aldrig förstått! Se på din juvel hur
hon faller ihop, var gång du avbryter strömmen! Det är dig själv du
böjer dig för, när du är böjd under henne! -- De här »stora kvinnorna»
du beundrat, se bara hur de uppstår. Först söka de upp starka män,
berömda, suggestiva; när de hämtat kraft i sina ackumulatorer, så börja
de själva leka batteri och sända ut strömmar, som dock bara äro
sekundära. -- När allting är färdigt, då kommer de och tar; när
slagfälten äro besådda med döda och sårade, då komma benplockerskorna;
och alltid finns en hjord av svaga män, som hylla sopsamlerskorna såsom
dronningar; du känner dessa slags män, som alltid rikta sparken mot ett
manligt skrev ...

-- Ja, men du är kvinnohatare!

-- Om jag tänker rätt efter, så kanske jag bör svara ja. Jag hatar ju
allt fientligt, och efter jag hatar henne, så är hon ju fienden. Och är
hon fienden, så hatar hon mannen. Könen hata varandra, det är väl
sanningen, och detta hat är nog repulsionen mellan motsatta, som i
kärleken ompolariseras till attraktion. Du kan då lika gärna kalla alla
kvinnor manhatare, som du kan kalla mig kvinnohatare. Intermittenta
strömmar! Det är kärleken! -- Men kvinnan har alltid utövat en sund
attraktion på mig, därför kan jag icke med gott samvete vidgå något
speciellt kvinnohat, som jag vore ensam om! Tvärtom, jag har alltid känt
livets ödslighet utan närheten av modersskötets värme, men sen ni
förstört kvinnorna, är det omöjligt att hålla ut. Ni säger att jag inte
kunnat behålla dem; jag svarar, att jag icke velat behålla ruttet kött i
huset. -- Se där ha vi Kurt! Känner du hans äktenskap då? Det var
läckert! må du tro!

Arkitekten kom in med en man i glasögon, som såg oavgjord ut. Brodern
nickade och gick med sitt sällskap bort i ett hörn av salen.

-- Ja, hur är det med hans äktenskap? frågade Holger. Det var så
hemligt, allting; är det slut?

-- Slut? Jag hoppas det! Så här fick han sitt! Han drogs in i en barnlös
familj, och i det ögonblick då makarne tråkat ut varann. Han blev vän
med båda; de hängde efter och släpade med honom för att fördriva
ledsnaden. Följaktligen blev han och hon förälskade; mannen kopplade,
utan att tro det; och en vacker dag, så, för att vara lojala,
underrättade de mannen om sitt tycke, varpå hon reste till Paris för att
få skilsmässa. Kurt väntade, och efter en rum tid skulle hon komma hem.
Som han var otålig, reste han emot henne till Södertelje. Tåget
stannade; Kurt dök igenom vagnarne för att söka den intet anande bruden.
Slutligen fick han upp en rökkupé. Där ligger hans älskade, med huvudet
i knä på en främmande herre, rökande cigarrett. Kurt blev icke
bortkommen; han lyfte hatten, bad om ursäkt, och låtsades icke känna
igen henne. Men när han kom i kupén invid, hade han damen efter sig, och
om sin hals; gråtande, svärande, att det var ingenting: en vän som
erbjudit sitt beskydd på resan. Som Kurt själv var hederlig och trogen,
så trodde han att hon var det också. Det är därför kvinnan anser mannen
vara dum! nu vet du det! Nåväl, vännen blev föreställd, och var nog
diskret försvinna första kvälln. Men följande afton superades
tillsammans med släktingar, och vännen var med. Där växlades förtroliga
ord och blickar mellan vännen och fästmön, så intima, att Kurt slutligen
miste sansen, gjorde en scen och kastade tallriken i golvet. Helt
plötsligt fann han sig i den löjlige äkta mannens roll, men gifte sig
hastigt, i alla fall. Nu sutto de och hade tråkigt, alldeles som hon och
hennes make förut. Så kostligt! -- Hon kunde nämligen endast leva i
drag. Han fick dra med henne ute. Då levde hon, när hon på restaurangen
fick herrars blickar på sig, och då njöt hon av att se mannen pinas.
Hela hennes tillvaro hängde på att mannen pinades. Och han måste posera
som den lyckligt gifte, liksom alla vilka äro gifta med frånskiljda. Han
skulle ju vara ett levande bevis på att den förre mannen »icke kunde
göra henne lycklig». Och för att ekrasera den förre, så skulle de här ha
barn. Kurt anser sig nämligen vara en ryslig kaxe i det fallet! Men se,
det blev inga barn. -- Alltså: inte han heller! -- Nu börjar helvetet
för honom i hennes ständiga förebråelser. -- »Det finns inga män,
numera,» sade hon. -- Att det var hennes fel kom inte i frågan.

Vad gjorde Kurt? Ja, vad skulle han göra? Han skaffade sig en
förbindelse, och ett barn. Han måste ju rädda sin manliga ära. -- Frun
stack av. Men Kurt fick hela vanäran ändå. »Han hade förfört en annans
hustru, och så slängde han henne.» -- Men han hade icke förfört henne!
Det gjorde ingenting! »Han hade förfört en annans fru!» Att det var
frun, som slängde i väg, det brydde man sig inte om. Nåväl, nu är han
fri, men kan du tro, att hans tankar än i dag syssla med den där vännen
i kupén. Han har visst frågat alla bekanta, om de trodde att där varit
något. -- Ja, det är trassligt nu för tiden!

Nu inträdde i salen en stor fet herre, en dam och tre barn.

Damen såg mycket välfödd ut, och hade ett för litet huvud på axlarne.

Doktorn såg ett ögonblick på sällskapet, röck till, vände sig åt
fönstret och höll handen för ögonen, med ett uttryck mellan skratt och
gråt. Efter att ha låtit sällskapet tåga bort, talade han med en komisk
salvelse:

-- Där gick min första hustru med sin andra man (eller tredje, vem
vet?). Den där fjollan som nygift sa att hon levde som en nunna, och när
barnet kom, fånade om att hon inte förstod var det kom ifrån. Denna
kallvattensfisk tvang mig genom sitt idiotiska prat att skiljas och
gifta om mig. Se på hennes mun, du Holger, och akta dig för barnamunnar.
-- Och det var min första kärlek! -- Jag tror ibland att det inte var
dumhet, utan elakhet. Hon var avundsjuk på mig för att jag fått henne.
Äran var för stor, och därför skulle jag berövas den! -- Det var det
största fä jag känt, därför gjorde alla mina ovänner henne till det
högsta väsendet; de sa att jag fått allt av henne, till och med
medicinskt vetande. Allt vad den lilla munnen talade var så elakt, att
jag en gång tänkte slå en spik genom tungan på henne. Jag hoppas hon
fått smörj av sin tjockus därborta. -- Ja, Holger, sådant är livet, och
jag har inte gjort det.



                          SEXTONDE KAPITLET.
                             Hos de döde.


Ester Borg gick utanför kyrkan och såg att den var öppen. Det var
vackert därinne och altaret var klätt med grönt. Utanför var granrisat,
och alltså en begravning att vänta. Det kom folk, och bland dem såg hon
greve Max, med vilken hon icke umgåtts sedan sex månader tillbaka. Hon
såg honom, men det var icke han, utan en som liknade honom. Detta
kallade hon att »se», och då visste hon att han snart skulle komma.

Hon gick in för att vänta.

Hon och greven hade gått isär den gången, beslutna att skiljas; men de
hade lidit så av brytningen att de återknöto. Därpå hade de lidit av
varandras närhet och brutit återigen; och därmed hade de hållit på i år.

Ester gick upp på högra läktarn, varför visste hon inte, men hon kände
att där var platsen, där han skulle trivas. Den såg så ut; där var nära
till valven, högt över hopen, och något tryggande.

Efter en stund kom greven verkligen, och han gick lugnt fram till Ester
som om han stämt henne till möte.

-- Har du väntat länge? frågade han med sin dämpade stämma.

-- Sex månader, som du vet, svarade Ester; men har du sett mig i dag?

-- Ja, nyss i en spårvagn; och jag såg dig in i ögonen så att jag tyckte
mig tala vid dig.

-- Det har »hänt» mycket sen sist?

-- Ja, och jag trodde det var slut mellan oss.

-- Hur så?

-- Alla småsaker jag fått av dig ha gått sönder och på ett ockult sätt.
Men det är en gammal iakttagelse.

-- Tänk, vad du säger! Nu minns jag en hel mängd fall, men jag trodde
det var slumpar. Jag fick en gång en pincenez av min farmor under det vi
voro goda vänner. Den var av slipad bergkristall och utmärkt vid
obduktionerna, ett riktigt underverk som jag vårdade. En dag bröt jag
med gumman, och hon blev ond på mig. Då hände på nästa obduktion att
glasen föllo ur utan orsak. Jag trodde att den var sönder helt enkelt;
skickade den till lagning. Nej, den fortfor att vägra sin tjänst; blev
lagd i en låda, och kom bort.

-- Vad du säger! Så eget att det som rör ögonen är mest ömtåligt. Jag
fick en dubbel kikare av en vän; den passade mina ögon alldeles, och jag
njöt av att begagna. Vännen och jag blevo ovänner. Du vet att sådant
kommer, utan synlig orsak; det förefaller som om man inte fick vara
sams. Nåväl, när jag nästa gång skulle begagna kikarn, så kunde jag icke
se klart. Skänkeln var för kort, och jag såg två bilder. Inte behöver
jag säga dig, att varken skänkeln förkortats eller ögonens avstånd
ökats! Det var ett underverk, som sker alla dagar och som dåliga
observatörer icke märka. Förklaringen då? Hatets psykiska kraft är väl
större än vi tror. Emellertid din ring jag fått har släppt stenen -- och
låter icke laga sig, låter icke. På samma sätt med sigillet! Vill du
skiljas från mig nu?

-- Ja, du vet, vi vilja båda, men kunna icke. Jag lever med dig hela
dagen så intimt att jag knappt saknar din närvaro, och jag tycker bättre
så, ty när vi råkas bli vi osams. Det synes som om våra kroppar icke
tålde varann.

-- Ja, så synes det. Men din _aura_ följer mig, och jag förnimmer på
avstånd din sinnesstämning mot mig som tre olika dofter, av vilka två
äro mig särdeles angenäma. Den första är som rökelse, och den kan bli så
tät att den verkar häxeri och vansinne, den sista är som frisk frukt.
Den andra i ordningen är kvalmig som tvålparfym och verkar sinnligt
ovänlig. Men i din närhet känner jag aldrig dessa dofter eller några
andra; alltså är det inga luktförnimmelser i materiell mening, utan
tyckes vara en översättning. Och jag känner mig aldrig osams med dig i
din frånvaro; skiljas vi efter en storm, då mitt hat är så gränslöst att
jag saknar ord, så, bara du gått, lägger sig hatet och ett stilla
ljuvligt lugn inträder, under vilket jag lever med dig så intimt jag
vill. Allt vad jag talar, tänker eller skriver, dedicerar jag till dig;
och när du gillar mig, kan jag ha din smak i munnen, då din rökelse blir
balsam. För att bli fri från dig, söker jag sällskap ibland, men jag
blir rädd för människorna, de såra mig med sin närvaro, de trassla till
våra vävnader, och jag tycker mig vara dig otrogen. -- Ja, min vän,
universum _har_ gåtor; men människorna gå, icke som blinda, ty de se,
men förstå icke. -- Vem du är, vem jag är, det veta vi icke! Men när vi
förenades, tyckte jag mig omfamna ett lik, som icke var ditt, utan en
annans ... jag vill icke säga vilkens.

-- Och du, du föreföll mig vara min far, så att jag fick skam och avsky!
Vad är detta fruktansvärda, hemlighetsfulla, som vi kommit in i?

-- Nu först kanske mänskligheten får veta de olösliga gåtorna. Ana dem
åtminstone! Du har väl ofta märkt, när jag kom till dig, att jag
mörknade och blev stum. Du kallade det dåligt humör. Nej, min vän, jag
kom strålande och färdig att underhålla dig i timmar. Men du såg på mig
med en främmande blick, ditt rum var giftigt så att jag ville kvävas;
jag måste ut, det var allt jag visste. -- Och när du sen var ond på mig,
kunde jag inte svara och inte försvara mig. Jag tror för övrigt inte det
finns två människor, som förstå varann. Den ena ger orden en annan
valör, än den andra, och dessutom, när man icke förstår sig själv, hur
skall en annan kunna förstå en? Jag förstår dig bäst i tystnaden och på
avstånd; då är du mig närmast, utan missförstånd.

-- Jag behöver icke säga dig mitt liv sedan sist; ty du känner det ...

-- Ja, jag känner det; du längtar ifrån denna ofrihet, ty så är det, för
dig som för mig; varje kärleksförhållande är ofrihet och därför pinande
...

Nu lades två tunga händer vänligt på deras axlar, och doktor Borg slog
sig ner bakom dem.

-- God dag, barn, har ni också kommit hit för att skåda upptåget?
Antikrist skall fästas i jord av Kristi efterföljare. Sverige skall få
en stor diktare, som aldrig var diktare, emedan han aldrig levat, han
beklagade själv att han ingenting upplevat och därför ingenting hade att
berätta. -- Han hade översatt första delen, den andra orkade han inte
med! Det var en svensk. Allt vad han spottat på, slutade han med att
plocka opp och hänga på bröstet, alla sin ungdoms ideal utbytte han mot
titlar och värdigheter, och denna karaktärslösa, benlösa figur, är redan
prisad som den karaktärsfaste mannen med ben i näsan! Vi lever ju i
humbugens tidevarv!

-- Tala inte illa om de döda, viskade greve Max; de kan hämnas!

Nu kom processionen in; och Max vände sig till Ester med sänkt röst för
att icke höras av doktorn.

-- Ser du, där gå de döda! De nu levande andas sin samtid, näras av det
nuvarande; dessa därnere, de leva 1850 liksom den döde; de ha ätit aska
och ben, därför se de ut som aska; allt som redan konsumerats och
assimilerats, resterna, caput mortuum är i deras nutrition; skuggornas
rike tillhöra de, och utan tron på den levande, växande allmakten göra
de sig en avgud av lera och lägga i stoftkista på silverfötter; men den
döde var icke deras; gör intet, ty de göra av intet; han var av deras
räddhågade, blodlösa efterklangstid, och de känna de sina; de ha slagits
mot honom på sin tid, de ha besegrat honom, och nu bära de liket i
triumf; striden om Patroklus lik, Patroklus som låg dådlös i sekler,
slutligen vaknade, slogs av Apollo själv med blindhet och dödades av
Hektor.

Här avbröt doktor Borg: -- Hör nu på! Nu talar deras jättesnille, han
som aldrig gjort något, men blev för detta statsråd vid trettiosju års
ålder, aldrig fullbordat något, utom några ofullbordade broschyrer.
Broschyren, docentkrian, det var tidens form. -- Han fruktar
eftervärldens kritik på den dödes gärning, och därför assurerar han
honom mot det olycksfallet. Hör! -- Han, den döde, var så mäktig i
tankar, att först i kommande sekler släkten skola födas mäktiga att
fatta dem! Det var en hund. -- Nu kommer Kristi efterföljare, som icke
blygs att sätta sig på antikristens tronstol. Försonlighet är vacker,
men när den köpes för världslig ära och jordisk utmärkelse, då är den
Bosch! -- Hör så han jämkar på trosläran, ruckar på statuterna -- -- --
och nu! Nu kom det svarta att bli vitt! -- Karaktär! Karaktärsfast!
Karaktärsstyrka! -- Och nu: frisinnad, frisint, -- varför inte
fritänkare? -- Nej tack!

Greve Max vände sig till Ester:

-- Han var med och dömde Holger för majestätsbrottet. Det är ett
sällsamt uppträde det här! -- Dessa askmänniskor likna lemurerna och
larverna, som vilja stjäla Fausts lik! Minns du? -- Och det är som om
Mefistofeles stod bakom altaret och förvände synen på dem! De se alla de
egenskaper den döde saknat. Alldeles som i Auerbachskällarn:

   Falsch Gebild und Wort
   verändern Sinn und Ort.

-- Talar du om Operakällarns sinnbilder? avbröt doktorn, som hört vilse.

-- De se vinberg och druvor! viskade Max till Ester:

   Betrug war alles, Lug und Schein!

Men jag tycker översteprästen är värst; han är hemsk i sin förblindelse;
han synes ha fått »kraftig villfarelse» så att han tror lögnen vara
sanning. Minns du att han beskyllde Axel för lögn på dödsbädden, när
denne talte sanning?

-- Ja, nu har Sverige ett helgon till! slutade doktor Borg. Svensk i
själ och hjärta, efter deras beläte; dilettant, som intet fullbordat;
torrtänkare, som filosoferat tomning; sångare utan röst; uppskriken
tenor från första basen; början i oppositionen, slutet i Svenska
Akademien; spansk fluga först, vita plåstret sist. Det är ju Barrabas,
som ligger i lådan och ler; men prästen tror det är den korsfäste! -- --
-- Hör hur han lirkar på trons artiklar; men hör hur det knarrar i
sextonde stoln; hala ord som sockervattnet i stearinljusets sken. De
gråter! Alldeles som Voltaires kortspelare, vilka gråta över att Homerus
är död! Vet ni att en sån här överleva nyligen utnämnde den döde till
våran Homerus, fastän han varken skrivit en Iliad eller Odyssé; hans liv
var nog en Odyssé i så måtto att han var borta så länge, och när han kom
hem, hade friarne intagit hans hus. -- Ska vi säga frid över hans stoft
och lyckönska oss att ett tidevarv med honom fått tre skyfflar mull; ett
tidevarv som var den stora revolutionens fiende; som hade den negativa
och mindre hedrande uppgiften att hindra.

Doktorn gick när orgeln spelade upp, ty han kunde inte fördra det
instrumentet.

Ester och Max sutto kvar.

-- Ja, sade Max; vår gode doktor har 80-talets synpunkt på sakerna, men
han glömmer att vi äro på 90-talet. Han förstår icke den nya tid, som
bryter in; han förstår icke oss unga; ty hade han hört vårt samtal nyss,
så hade han kallat det för -- ja, vad heter den vackra omskrivningen?

-- Neurasteni!

-- Ja, så var det! På 80-talet hade man magkatarren, som ingen var; nu
har man neurasteni. Varje tid har sina sjukdomar, vilka synas bero av
förändringar i själen, alldeles som barnens oförklarliga sjukdomar i
växande åldern. »Han växer», säger man. Ja, vi ha vuxit, och därför äro
vi sjuka. Vad är blindtarmsinflammation för slag? Det är väl en sjukdom
i ett djuriskt organ, som blivit överflödigt och därför skäres bort. Jag
önskar att allt djuriskt kunde skäras bort; och därför, ser du, vill jag
inte neka att mina sympatier stundtals voro hos den döde, som med liten
kraft ägde god vilja och hög strävan. Vår doktor däremot -- jaa, han var
barn av sin tid, men den är förbi, mig är han främmande och redan bland
de döde. Hans ungdoms ideal hava delvis upphört vara ideal, emedan de
äro förverkligade; och idealen skola ligga framför oss. Men det farliga
med doktorn är att han redan blivit en hindrare. Han fruktar
ungdomen, och han vill inte höra talas om nytt. Han har satt sin
demarkationslinje; hit, men icke däröver. I stället för att försöka
förklara det oförklarliga alldagliga, så slungar han det. Han, som tror
på lagbundenhet och ordning, tror dock på slumpar; det är ju en svaghet
i tänkandet att i samma andedrag förneka sin tes. Han, som tror på
utveckling och växande, vill förmena vårt själsliv en utveckling till
högre färdigheter. Han tror på trådlös telegrafi, men förnekar själens
förmåga att meddela sig på avstånd. Han är lite enkel vår gode doktor!
Men Holger däremot han _kan_ växa; han tycks ha gjort några upptäckter i
fängelset, men skäms att tala om det, och är feg för att bli beledd som
en mystiker; och han vet för övrigt att hans tidning vore död samma dag
han rörde vid den strängen. -- -- --

-- Du vet själv; jag kan icke få tryckt vad jag skriver, ty det kallas
galenskap; och jag får vänta, kanske gå under på vägen ...

Nu gick processionen ut ur kyrkan.

-- Det är eget att se, sade Ester, hur så olika partier enats om
hyllningen av den döde.

-- Ja, min vän, det kan betyda att i allas sinnen det finns ett minne om
det där Jenseits, och att det upphöjda drager till sig. Jag kan lösa
motsägelserna i hans liv och taga syntesen ur de bjärta motsägelserna,
men därtill fordras uppfostran och självövervinnelse.

   Gerettet ist das edle Glied
   der Geisterwelt vom Bösen;
   wer immer strebend sich bemüht
   den können wir erlösen.
   Und hat an ihm die Liebe gar
   von oben Theil genommen,
   begegnet ihm die selige Schaar
   mit herzlichem Willkommen.

Men jag förstår även Mefistofeles roll, berättigade roll. »Der Herr»
tolkar den så:

   Ich habe deines Gleichen nie gehasst.
   Von allen Geistern die verneinen,
   ist mir der Schalk am wenigsten zur Last.

Hör nu på noga!

   Des Menschen Thätigkeit kann allzuleicht erschlaffen,
   er liebt sich bald die unbedingte Ruh;
   drum geb ich gern ihm den Gesellen zu,
   der reizt und wirkt und muss als Teufel schaffen!

Det är förnekarens uppgift, det ondas berättigande i livets ekonomi. Där
har du vår doktors ekvation; vedersakaren, felfinnaren, vilken sköter
sitt kall som en karl, och som är mycket behövlig i dessa tider, då de
försonade överbjuda varandra i smicker och inbördes beröm. -- Nu måste
vi gå; kyrkan skall stängas!

De gingo, och liksom i tyst överenskommelse styrde de stegen till
holmarne. Det var deras bästa stunder, när de vandrade tillsammans. Att
röra sig framåt i samma takt, tvang ju dem att hålla jämna steg och
anpassa sig efter varandra; därav uppstod en harmoni grundad på
ömsesidiga eftergifter; mänskornas blickar höllo dem i vaksamhet mot
närgånget närmande; och därigenom att alltid nya föremål defilerade,
växlade stämningarne, och samtalet därefter.

Men när de gått sig trötta, ville Ester sitta på nya Operaterrassen.
Efter en tvekan följde Max. Och nu sutto de på var sida om ett bord; det
blev intimare, och de sågo varann i ögonen.

-- Hur ska vi komma ifrån detta, Ester? frågade Max.

-- Jag vet inte! Jag önskar det, och önskar det inte.

Ett hastigt begär att tala om annat överföll båda; de längtade sannolikt
efter ett uppskjutande av den smärtsamma operationen. Ester såg sig
omkring bland de många människorna för att få fatt i någon, som kunde ge
ett stoff, väcka en föreställning om något avlägset. Där satt en kapten
i artilleriets uniform, och straxt hade hon en stödjepunkt för att lyfta
dem båda ur förstämningen:

-- Minns du, tog hon upp, i fjor, den franska artillerikaptenen, som
deporterades såsom förvunnen spion.

-- Ja, svarade Max förströdd.

-- Det börjar nu gå ett ryckte att han var oskyldig; vad tror du om den
saken?

Max tyckte inte om såna där volter i samtalet; det kändes som ett försök
att bedra honom, narra hans tankar i banor, dit han icke ville.
Emellertid svarade han för att icke vara ohövlig.

-- Jag var i Paris vid tillfället, och fick den föreställningen att han
var skyldig, vilket jag fann mycket naturligt, då han var född
tysktalande elsassare och var annekterad 1871.

-- Varför tror du han var skyldig då?

Greven letade i minnet efter en för honom likgiltig sak, och svarade:

-- Kaptenen blev fransman, men hans släktingar i Mülhausen fortforo vara
tyskar; och när Dreyfus, så hette han visst, varje sommar besökte dem,
så var det ju klart att han skvallrade. Jag såg även att han i
Fontaineblau eller någon annstans skulle ha mottagit besök av en tysk
bror, och visat honom en del nya uppfinningar, om det nu var någonting
att visa.

-- Nå, men vad blev han dömd på då?

-- På indicier; samstämmande vittnesbörd och bindande omständigheter;
den modärna bevisningen fäster mer avseende vid detta slag än vid
materiella; och vittnen äro ju alltid falska på grund av det mänskliga
minnets ofullkomlighet och i följd av det vulgära omdömets beroende av
intressen och passioner.

-- Ja, men jag vill minnas att han dömdes på ett dokument, som var
tvivelaktigt!

-- Du menar den så kallade Bordereaun. Den såg jag autograferad bredvid
ett brev av Dreyfus, och därtill den skrivelse, som översten -- vad han
hette -- lät Dreyfus skriva efter diktamen. Av dessa skriftprov kan
ingenting bevisas, ty Dreyfus hade två stilar; en tysk från barndomen
och en fransk, som han lärt i Frankrike. Bordereaun är skriven med
fransk stil, det syns särskilt på siffrorna, på 4:an som är tecknad 4,
så som endast en fransman tecknar den, och likaledes på 5:an som är
skriven franskt eller 5.

Han ritade på marmorskivan med sin blyertspenna.

-- Men i provskriften efter överstens diktamen, har Dreyfus begagnat
tyska siffror och tysk datumsbeteckning. Så här börjar skriften: »Paris
15 Octobre 1894.»

Ester gjorde stora ögon:

-- Du tycks ha studerat den där processen grundligt.

-- Ja, mera noga än jag har rätt att erkänna för dig; och ...
Emellertid: här äro siffrorna tyska; dock har han ändrat på datum, så
att 15 är ändrat från 13. Varför skrev han först 13, då han väl vid
diktamen lätt kunde höra skillnaden på quinze och treize? Ja, därför att
det hänt något den trettonde, som du icke vet! Bordereauns handstil är
således oduglig som bevis, då mannen ägde två stilar, av vilka
barndomsstilen kom fram vid vissa tillfällen.

-- Tror du inte han skrivit Bordereaun då?

-- Jag vet inte! Men efter han icke är dömd på den, utan på en mängd
indicier, så är det likgiltigt. Underligt är att man funnit en avskrift
av Bordereaun i Dreyfus' väst, när han skulle föras från Ile de Rez. Var
fick han den ifrån, då han i fängelset icke hade tillgång till
originalet; och vad skulle han med den att göra, då den fällde honom?
Vet man om den kopian var original eller icke?

-- Hur vet du detta?

-- Det står ju i referaten, och han har aldrig förnekat kopians existens
i västen, då den togs på bar gärning. -- Varför intresserar du dig så
mycket för den här processen?

-- Det kan jag inte säga!

-- Emellertid, nu sitter han på ön, som av somliga kallas du Diable, av
andra du Salut. Det är ju konstigt. Och det talas om kryssande jakter,
som vill befria honom.

-- Var han jude?

-- Ja visst; men det låg icke emot honom i det upplysta Frankrike, där
armén redan hade trettiosex judiska officerare, och där Dreyfus, trots
sin tyska börd, blivit upptagen i generalstaben, _därför_ att han var
jude. Man ville nämligen visa sig upplyst och fördomsfri. -- Att något
kommer ut ur detta ägget, det tror jag mig veta. Det är nog ett
basiliskägg!

-- Tror du då att han är skyldig?

Max betraktade Ester, och han kände i hennes fråga en udd av hat, en
utmaning, en snara. Han svarade därför kallt:

-- Jag tror att han skvallrat, och det finner jag förlåtligt; om han
skrivit Bordereaun, det vet jag inte, finner det osannolikt att man går
med en förteckning på sina brott. Sannolikt är han skyldig, men icke
till det man anklagat honom för. Och det är hans styrka! Därför kunde
han på Marsfältet frimodigt utropa vid degraderingen: »jag är oskyldig!»
(underförstått: »till er dumma anklagelse!»).

Det blev förstämning och Ester började frysa. Greve Max blev nervös och
tyckte att sällskapet bredvid blivit skrikigt; en okynnig hund gick
omkring och sopade borden med sin svans; kyparn knuffade Ester i ryggen,
var gång han gick förbi.

-- Jag tror att séancen är slut, sade Max. Här är olust, och det blir
alltid så, när vissa samtal om låga ting börja verka. Det är ont i
luften; de döda häromkring beröra mig obehagligt, och jag längtar bort,
ut; jag önskar jag kunde krypa ut ur kroppen och flyga med måsarne till
havs, bada mig i en stor grön våg, ligga på rygg och se bara himlen;
vara en jätteval och skölja mig ute i oceanen, simma i kapp med
fregatter och dyka i tångskogar --.

Nu började det ringa i kyrktornet.

-- Och så de där klockorna! Den där kyrkan har alltid förefallit mig som
ett annexkapell till Operakällarn, portalen är från Österlånggatan och
tornet från salongen på Champs de Mars. När de ringer däroppe, så
skramlar alla toddyskedarne på terrassen och punschglasen klirra mot
brickorna, lagerträden rysa och lukta som kvicksilver smakar; den här
terrassen liknar för resten en fransk körgård, med sina planterade
gravar, och klippta trän. -- Hu, vad jag fryser; ska vi gå?

Ester visste att det betydde de skulle gå ifrån varann; ty nu började
repulsionen, hatet, utan bestämd orsak, och om hon treskades stanna hos
honom, skulle den mördande tystnaden inträda, eller det oresonliga
grälet bryta ut.

De gingo ifrån varann utan avsked, efter tyst ömsesidig överenskommelse,
säkra dock att råkas igen, förr eller senare.



                         SJUTTONDE KAPITLET.
                          Försoningsfesten.


Ester och Max gingo på Strandvägen för att besöka utställningen, vilken
de icke sett ännu. Båda födda i Stockholm hade de sin gamla
Djurgårdskontur i ögat så säkert att de kunnat rita den i mörkret. --
Nu, då de försjunkna i sina samtal gått med inåtvända blickar, stannade
de plötsligt och sågo upp. Där låg framför dem en vit, skinande stad,
klädd som till fest.

Max stannade, och såg framåt, uppåt som i en extas:

-- Ljuset har kommit igen!

Och de gingo framåt, under det han talade:

-- Fruktan för det vita har försvunnit. Ögonen tålde icke vita hus,
därför förbjöd hygienen kalkputset, och vår ungdoms fasader voro
bestrukna med sot och rost; myndigheterna påbjödo kimrök eller järnockra
i vitlimningen. Och det gröna, förhoppningsgröna, som estetiken
bannlyst, därför, och därför att ... det gröna har firat sin återkomst;
det vita grönskar, och grönskan förgylles. Själva nationalflaggan har
ljusnat från den dova indigon till den milda kobolt, från det digra
äggula till det bleka guld. -- Vi ha vandrat i dunklet, men det var bara
en solförmörkelse, som måste vara sin tid ut. Jag minns som barn, när
småsystrarne buro vita strumpor liksom deras mödrar; och jag minns, när
de blevo svarta om benen; jag tyckte de liknade dämoner, som komma ner
ur skorstenar; det vita blev svart, och det fanns vissa kvinnor, som
koketterade med sorgdräkt, fastän de ingen sorg hade. Nu ljusnar det
igen; strumpan har fått färg, och kängan har mistat sin svärta; kvinnan
har fått igen sitt långa hår, befriat sin hals och barm -- nu får vi
mödrar igen -- med barn till halsband!

De hade uppnått brohuvudet och vandrade in i den vita staden. De sågo
icke mänskorna; de omgåvos av sin egen skyddande _aura_, vilken gjorde
dem liksom osynliga. Byggnaderna och föremålen granskade de icke, utan
behandlade dem som dekorationer till sina tankebilder. De lekte fram
förbi maskiner, mineral, vapen, möbler och handelskram. De kastade sig
in i gamla Stockholm; trivdes i forntidens glömska en stund, men erforo
en beklämning och ryckte upp sig till nu'et! Leva nu, icke då! Icke en
dag tillbaka, snarare framåt, framför sig själv och sin tid.

Slutligen satte de sig i den blå grottan. Max talade alltjämt.

-- Nu tänker jag blått, nu ser jag blått; jag vet var jag är, men jag
har glömt det, och jag är icke här. Jag vet vad du heter, men jag vill
icke nämna ditt namn, ty du är icke den du är. -- Vet du vad Gudsivalag
var? Det var en andlig släktskap, som troddes existera mellan faddrar åt
samma barn. Jag tror på sådant, på själarnes självständiga tillvaro
utanför kropparne, och på andlig blodskam. Vi måtte vara syskon på något
okänt sätt, och därför få vi icke barn; därför bära vi på en skuld, och
skamkänsla, den vi icke kunna förklara. Du är icke den du är, ty när du
är frånvarande och jag försöker erinra dig, blir du till en annan ...

-- Vem blir jag då?

-- Ibland min mor, ibland min syster, ibland ... Vet du jag tror att
själarne leva så oberoende av kropparne, att de kunna sätta skott i
andras bark, och leva saprofytiskt på främmande. Laven, som växer på
träd och sten, är ett samliv av en alg och en svamp, ett bolag som
kallas symbios. Det är äktenskapet, det andliga menar jag, och
äktenskapstycket är den ännu oförklarade själens bildkraft att knåda om
materien. Jag hade sett din far, men aldrig din mor, då jag en gång på
teatern, många bänkar framför mig, såg ett fruntimmers nacke, som väckte
min uppmärksamhet. Jag vände mig till mitt sällskap och sade
ofrivilligt: Detta fruntimmers nacke erinrar mig om Gustav Borg! -- Ja,
det är hans hustru! svarades mig. -- Om det hade varit ansiktet, kunde
man förstå verkan av anpassningen i umgänget, men en nacke. Det låter ju
som fabler.

-- Man föds visserligen tvillingar, gentog Ester, men man kan bli det
också. Min mor hade en tvillingsyster, och när denna en gång skar sig i
handen, så kände min mor smärtan långt därifrån. Du och jag ha blivit
tvillingar, men vi måste upphöra vara det.

-- Jag tror vi dö i samma stund bandet klippes. Smärtan att skiljas är
den största av alla lidanden, men vi måste därhän!

-- Kan du tänka dig ett slut?

-- Nej! Och det som icke kan tänkas ... det finns inte.

De gingo återigen att byta plats; och de kommo upp på Skansen.

Skällande hundar hälsade dem, och Max krympte ihop av smärta:

-- Dessa djur här? Finns då inte människor i Sverige?

-- Du är icke djurvän?

-- Nej, jag hatar allt djuriskt, som du vet, i synnerhet hos mig själv.
Och de här djurvännerna -- ja, du vet själva förstyret höll på att döda
sina barn med russin och mandel (hon var vegetarian), men kunde icke
höra, att man slaktade ett får. De som stå så lågt på djurskalan att de
känna med djur men icke med människobarn, de kunde saklöst skickas till
veterinärn att lukta på cyankalium. De avgrunder, en sådan
människoliknande själ döljer, borde den rättast söka dölja. Jag har hört
att kavallerister och herdar ... Nej, nu lämna vi denna plats! Här är
ont, och det är alltid ont, där man håller djur instängda! -- Låt oss gå
till Swedenborgs lusthus.

-- Har du läst Swedenborg?

-- Man _läser_ icke Swedenborg, man undfår honom, eller undfår honom
icke. Man kan endast förstå honom, om man upplevat detsamma som han.
Därför är det inte farligt att läsa honom; ty för den oinvigde är han
sluten bok.

De vandrade och vandrade.

                   *       *       *       *       *

Utanför centralrestaurangen satt konsul Levi med doktor Borg.

-- Nå, felfinnare, vad säger du om allt detta?

-- Jag ville hälst tiga och behålla mitt vackra intryck av fest.

-- Nej, du skall beundra, beundra svenska industrin och uppfinningarne.

-- Vilka uppfinningar?

-- Si så där, ja!

-- Små applikationer av äldre idéer, andras tema, egna variationer!

-- Nå, men separatorn då? Sveriges ära och rikedom.

-- Ja, den! Att separera malmer, socker och melass har alltid varit
centrifugens uppgift; nu separerar han grädde, se där allt!

-- Du, pratar! Det är just dess användning på mjölken, som är ny.

-- Nej, mjölkseparatorn uppfanns 1864 av Prandtl i Bajern, men
utvecklades i Sverige.

-- Det var huggarn! Men ångturbinen då? Duger den?

-- Ja, men den är gammal! Att släppa in ånga i stället för vatten, se
där allt! Axeln är ny! Nej, den som släpper in i ångmaskinen annan
vätska än vatten, vätska med lägre kokpunkt, såsom eter med 45°
kokpunkt, den där har sparat kraft; den är en uppfinnare. Då man kan
elda ett lokomotiv med en spritlampa, då ska jag vara med och
prisbelöna. Eller när man gör en sportballong, som stiger, fylld med
kvävgas värmd av en fotogenkamin.

-- Kvävgas?

-- Ja, kvävet, som har samma egentliga vikt som lysgas eller 0,9, skall
naturligtvis lyfta en ballong. Då kvävet varken antändes eller
exploderar, kan det uppvärmas, antingen med bensinlampa, fotogenkamin
eller acetylen. Då sitter jag i värmen och sköter en skruv; stiger eller
faller efter behov, och kan stiga ur utan att tömma min ballong, och då
kan jag gå upp och ner att söka nya passande vindar.

-- Men eldfaran?

-- Kvävet är icke eldfarligt, och impregnerad duk tar icke eld! Det där
kan du beställa hos en ingenjör, liksom regulatorn till min eter- eller
bensinång-maskin!

-- Har du flera uppfinningar?

-- Ja, vi ska bränna vatten. Du vet att koks brinner bättre med vatten
än utan! Gör dig då ett poröst koks av eldfast lera eller gjutjärn och
fukta det oupphörligt med överhettad ånga, sedan du fått en initialeld
av vanligt kokes, som ger ångan.

-- Det där låter bra; har du mer att utställa på din utställning?

-- Jo, vi har ett teleskop. De här gamla stora åbäkena äro alldeles
onödiga. Jag såg nyligen i tuben till en magnetisk teodolit, där tuben
inte var mer än en halv fot lång och glasen inte större än tvåöringar.
Det var en kikare, som dugde. Nu är det det kostliga att man inte får ha
för starka förstoringar för planeterna. Mars tål bara 50 gångers
förstoring. Stjärnorna är ingenting att se på, ty de bli mindre ju
större förstoringen, alltså kuriösa ljuskällor. Återstår solen och
månen, och dem ser man lika bra med en teaterkikare. Nu skulle vi ha ...
Se där kommer Kurt!

Kurt Borg trädde fram. Han såg högtidlig ut, men även distraherad:

-- Var kommer du ifrån? hälsade doktorn.

-- Jag kommer ifrån något stort och vackert; jag har varit på
riddarhuset, på religionskongressen; och jag har hört en biskop
komplimentera rabbinen.

Isak Levi syntes mindre hänförd än arkitekten väntat, ty Isak räknade
religiösa ting till sådant som man inte talar om.

Doktorn däremot tog fatt i ämnet:

-- Ja, även det efterklang! Religionsparlamentet i Chicago 1893 var
mycket större. Där fanns alla jordens folk och religioner, och
församlingen mottog varje morgon Välsignelsen av dagens president,
antingen denne var muhammedan, buddhist, katolik eller protestant, och
själva påven skickade sin lyckönskan ... I vår kongress fattas något
väsentligt, och det är en katolik.

-- Si så, har du också blitt katolik? replikerade Kurt.

Doktorn svarade icke på den dumma frågan:

-- Det ligger något så exklusivt lutherskt-allenasaliggörande i det här
mötet, och därför är det bornerat som allt lutherskt. För övrigt minns
ni kanske inte att det var Pius IX, som 1868 sammankallade även greker,
protestanter och andra icke-katoliker till vatikanska conciliet för att
få till stånd en kompromiss mellan de kristna, till en början. De
inbjudna heretici kommo icke, och så blev det som det blev!

-- Ja, det kan vara, återtog Kurt, men här är stort i görningen, och vi
få se nytt i det nya seklet.

-- Franska upplysningen vid revolutionen var mycket längre framme än vi
nu; de raserade alltsammans; och det, som kongressen nu knåpar ner, är
bara vad deras eget motstånd byggt upp. -- -- --

Det hade mulnat, och himlen var randad av sepiafärgade kardor, som stodo
på stup. Det mörknade uppöver, men den vita staden framstod ändå vitare,
leende mot den svarta himmeln.

-- Det här artar sig till en cyklon, sade doktorn.

-- Apropos cyklon, minns ni cyklonen i Paris? inföll Kurt. Det var den
10 september i fjor, jag var där och såg den. Det var hiskligt att
skåda, så att många förlorade förståndet av skräck. Den härjade på
platsen Saint-Sulpice vid Jesuitseminariet ... fortsatte ner åt Seinen
och slog sönder ett kolskepp, som hette la Revanche ...

-- Det var en symbolistisk cyklon, inföll Isak.

-- Därpå gick den till Ludvig den Heliges Sainte-Chapelle och rev ner
ställningarne, sedan rusade den in i justitiepalatset. Där satt en
domare och föredrog ett mål, då med ens fönsterna slogos upp och ett
stort träd med rötter och allt slungades in i domsalen; en post utanför
flyttades in med vaktkur och slungades genom en lång korridor.
Justitiepalatset syntes mest hemsökt. Men därifrån gick virvlen upp till
Hospitalet Saint-Louis och rev ner 50 meter järnstaket, som höll på att
slå ihjäl en medarbetare i Le Courrier de Paris.

-- Sitter du och hittar på det där? Vännen Max skulle göra en
järteckenshistoria av det, men lyckligtvis är det lugnt i Paris sedan
ett år; och järtecken bruka icke klicka inom år och dag?

-- Hitta på? Du skall få läsa ett urklipp ur Vossische Zeitung, som jag
har på mig!

-- Nej tack! Jag minns nog ändå: Jesuiterseminariet, Saint Louis två
gånger, la Revanche och justitiepalatset ...

-- Lägg det på minnet, då, sade Kurt med en skarp, nästan fanatisk ton;
och om det händer något i Paris, i år eller nästa år, så ...

-- Har du också blivit ockult? parerade doktorn.

-- Ockult eller icke, men här stundar saker! ... Jag hade en dröm i
Paris ...

-- Den får du tyda med drömboken!

-- Skämta du, men tag den här tidningslappen, och göm den, på försök i
alla fall. Du tycker ju om experiment. Det är Vossische Zeitung av 15
september 1896. Vi ha 97 i år!

-- Gott, sade doktorn! Håller vi vad att ingenting kommer ut ur den där
legenden?

-- Vi håller vad! Hundra kronor! sade Kurt. Isak vittnar.

Isak hade med stor uppmärksamhet åhört historien; och när han bevittnat
vadet, tog han upp sin plånbok, letade fram ett tidningspapper, och lade
på bordet.

-- Här är verkligen en fransk skildring av cyklonen, och den stämmer med
Kurts. Om den betyder något? Tja! Vi få väl se!

-- Vad fan skulle det betyda? Inte kan man göra cykloner, inte ens om
man är jesuit eller ockultist, och några övernaturliga cykloner tror
ingen människa på.

-- Vi få väl se! Vi få väl se!

                   *       *       *       *       *

Ester och Max vandrade utanför konsthallen. Max talade:

-- Det förefaller som om mänskorna här icke älskade varandra utan mera
skrämdes ihop, av fruktan för något okänt kommande; det är som den
sjukes behov att försona sig med ovännen; men tillfrisknar han, så är
fienden framme igen.

De stannade och betraktade först cyklonmolnen på himmelen, sedan kastade
de sina blickar inåt konsthallens loggia som om de ville söka skydd
därinne.

-- Ser du? återupptog greven. Ser du bysten därinne.

-- Det är Arvid Falk! Lever han?

-- Ja, han lever.

-- Kom ska vi se på honom!

De gingo in i verandan; och greve Max började igen:

-- Det är oväntat att se honom få vara med här, men han betraktas som
död och ofarlig.

-- Vem har gjort bysten?

-- Ett fruntimmer; det är ju eget.

-- Nej, varför det; han har ju alltid haft samliv med kvinnor och barn,
svarade Ester. -- Men vad är det på sockeln?

-- Det ser ut som eldslågor. Skall det vara svavlet han uppger sig ha
analyserat, eller är det infernot, som han nu går igenom?

-- Han ser inte rädd ut, snarare lyser han av det gudomliga övermodet,
som gudarne hata.

-- Har någon förstått den mannen, tror du? Han påstår att ingen gjort
det, emedan han icke förstått sig själv; men han synes ana ibland sin
livsgåta och han fattar sig som en uppgift. Han är för mig så lik
Balzacs Louis Lambert, en som inte är hemma här. Hans missnöje med allt
härnere vill han tillskriva sina latenta minnen om ett bättre; han
tycker allting är dåliga kopior av original, dem han dunkelt erinrar
sig. Och hans svajande mellan askes-fromhet och sinnlighet -- gudlöshet
anger att han betraktar jordelivet som ett straff och att han emellanåt
måste ta ett gyttjebad som penitens.

-- Har du känt honom?

-- Nej, jag tror ingen människa har känt honom. Han har en förmåga att
kaschera sig i umgänget genom att anpassa sig efter den talande, så att
hans åhörare endast får intrycket av att ha speglat sig eller talat vid
sig själv. Därför har man så många konstiga karaktäristiker om honom,
där det förefaller som om porträttörerna återgivit sina egna bilder,
icke hans! Nyligen har en kvinna försökt i en essay utreda honom, men
hon erkänner att hon strandat, och att hon varit nära förlora
förståndet.

-- Varför är han så hatad då?

-- Emedan I icke ären av denna världen, därför hatar världen eder!

I detsamma kände greve Max som en varm fläck på sin rygg; och när han
vände sig om, såg han en man av obestämd ålder stå och betrakta bysten
med ett ironiskt, nästan försmädligt leende.

Greven höll på att ge till ett utrop, men vände sig i stället till Ester
och sade henne något med ögonen.

Den okände gick in i hallen.

-- Var det han?

-- Jag tror det!

-- Såg du hans min? Han såg ner på sig själv, och sade med ansiktet: Den
är vi färdig med!

-- Vad skulle det betyda?

-- Han stod ju alltid över sig själv, och med den starkaste självkänsla
förenade han det mest uppriktiga självförakt. Kanske han är inne på nya
banor och nu ser ned på sin gamla reinkarnation!

-- Tror du det var han? Han är ju i Paris!

-- Dubbelgångare i pöbelns mening tror jag inte på; men det kunde ha
varit en projektion av oss utifrån bysten. Vi, du och jag, »se» ju
varandra ibland, och det är ju bara projektioner, plus något som jag
icke känner ännu. Teosoferna ha observerat faktum, men kunna icke
förklara det; nämna det dock »tillfälliga materialiseringar av tankens
halvmateria».

-- Men han gick så tunga steg?

-- Ja, han lär trampa så tungt, som om han hölle sig fast vid marken för
att icke lyftas opp. -- Vet du vad levitation är?

-- Ja! -- Men vill du inte så på konstverken?

-- Jag är blind på ögonen, jag kan inte se utvärtes ting; jag vill bara
gå vid din sida, ty då är det ljust ini mig -- kan du förklara det?
Fastän jag tycker ofta du är från mörkret, när jag tänker över dig. Då
hatar jag dig som det onda; men straxt blir det mörkt. Vad är det? --
Nå, nu när försoningens tid är inne, tror du att man och kvinna skola
försonas också, och att könstriden skall biläggas?

-- Nej, svarade Ester, det tror jag inte, ty höllos de icke isär genom
differenser, bleve hela världen pervers. Du vet ju att alla damernas
vänner äro konstiga. De äga dam-själar, och därför ära de sig själva i
kvinnan. Ynglingar som ju äro sexuellt odeciderade ännu, de dyrka ju
kvinnan. Men har du märkt att våra herrar ha upphört tala om sina
förhållanden ...

-- Jag hörde inte vad du sade.

-- Nej, du har en förmåga att göra dig immun mot andras inflytelser.

-- När de draga neråt! -- Nu mörknar du igen!

De vandrade, men höllo stort avstånd, och Max såg ut som om han ville
springa in i nästa port och gömma sig.

-- Låt oss skiljas på en stund, sade Ester, så råkas vi om en timme vid
utgången.

-- Tack för att du är intelligent! svarade Max; men vi skiljas som
vänner, eljes äro vi straxt efter varandra.

-- Som vänner!

                   *       *       *       *       *

Utställningens vita stad låg där under den hotande cyklonhimmeln, som
aldrig ville brista.

Det var en improviserad arkitektur, som icke erinrade om Sverige, men
mera om Orienten. Var fingo byggmästarne denna inspiration? Från solens
uppgångsländer, dit nu världens blickar vände sig med väntan och bävan,
sedan Japan givit en stöt, som fortplantade rörelsen västerut, och som
kanske skulle börja en ny period i världshistorien, så ny att
historieskrivarne fingo kalla den för nyare tiden och allt förut, vår
samtid inberäknad, forntiden. Man hade tagit hål på de stora getingboen
därborta i östern, och nu svärmade de gula och svarta. Men den fjärran
västern vid solens nedgång hade också rört på sig. Alla jordens folk
hade kokats ihop därborta och givit en ny avföda, som kände sitt
världsborgarskap slutligen, som icke erkände Atlantens rågång, utan
ville vara med om jordens delning, räknas bland Europas stormakter.
Gamla Spanien, hidalgon, Amerikas första erövrare, hade blivit utvräkt,
och Columbus hade från sin första grav på Hayti hämnats sina lidna
oförrätter. I denna gastkramning mellan östern och västern kände Europa
sin tillvaro hotad, och skrämda som småfåglar skockade de sig samman i
en tvungen vänskap, som tog sitt första uttryck i tsarens reskript, som
sedan blev anledningen till fredskongressen i Haag, vilken väl närmast
betydde: europeiska makternas sammanslutning till gemensamt försvar mot
gemensam fiende, alltså ingen världsfred. Den bepansrade näven hade
slagit in portarne på den kinesiska muren, och revanschmännen från Sedan
hade slopat revanschen för att fäkta tillsammans med preussarne.
Europeerna hade upphört vara bygdpatrioter, och deras nationer voro
blivna minnesmärken liknande studenternas nationer vid universiteten,
som buro egna fanor vid festliga tillfällen, men i vardagslag voro
medlemmar av kåren. I förkänslan av sin undergång såsom korporation hade
Sverige också ryckt sig tillsamman, vänt sig tillbaka att se på sina
minnen, städat byrålådorna och plockat ut det, som skulle gömmas och
det, som skulle brännas. Kyrkor, slott och kojor hade genomletats och
souvenirerna voro samlade på det heliga berget, på Skansen.

Över det vita kosmopolis på Lejonslätten reste sig Skansberget med sin
svarta tallskog och sina lantliga gammalmodiga klockstaplar, som ringde
i griften en forntid, vilken många trodde nu skulle bli en
uppståndelsens. Och skalderna manade upp skuggor, frambesvor Carl XII
och vederlikar. Vägar och gångstigar på det heliga berget buro alla
stora namn för att väcka nationens självkänsla, och stärka sambandet hos
de söndrade partierna, som nu skulle förenas i _det förflutna_.

I pressens paviljong sutto doktor Borg och redaktör Holger i ett enskilt
rum och drabbade väldiga. Doktorn var i raseri:

-- Det här är ju maskerad, och du får icke smickra dina landsmäns
fåfänga, så att de förlora sansen, och tror sig vara Carl-den-tolftar.
Vi kunna endast samlas uppriktigt i nutid för framtid. Dynastien är ju
sedan 1809 bara och kan icke räkna anor från Lützen och Narva; halva
adeln är exotisk, och hela Skåne börjar ju först efter slaget vid Lund;
inte kan du be skåningarne hurra för Breitenfeld, där de icke voro med;
utställningens kommissarie, vår vän Isak, är ju en främling från
orienten och kan väl varken fira Luther eller Carl XI. Ni äro taktlösa,
och såra utan att veta det! Själva skansmannen är en exot, det svär jag
på, och jag som negerpojke kan lika lite som Syrach och Isak känna något
av Grönlunds entusiasm för dalkullor och Jösse-häradspolskor. Det är
inte uppriktigt, det här, och du borde framför alla kommendera: Se
framåt! -- Du lade inte märke till rabbinens berättigade angrepp på vår
dyrkan av det usla förgångna, då han på kongressen i går rök ut mot vår
bildning fotad på Hellas och Rom. Han strök ett tjockt kritstreck över
Platos idealstat, som han kallade -- mitt i riddarhuset! -- för en
pederaststat! Hade jag varit där, skulle jag ha hissat honom. -- Vad
satan ha vi med Grekland och Rom och Carl den tolfte att göra? Ni lever
nere i gravar med lik under det samtiden rusar er förbi och framtiden
med. Men det är denna rysliga uppfostran vi får i skolorna och vid
universiteten, och det är studentexamen, som nu är lika med en
magistergrad från 30-talet.

-- Vad vill du man skall göra då?

-- Fackskolor och utbildning till kallet. Låt juristerna börja att
skriva rent och vara springpojkar hos advokater från de äro fjorton år;
skicka medicinarna på sjukhusen som skötare vid samma ålder; låt
ingenjörerna börja som filare på verkstan, låt prästerna, om de ska
vara, börja hos klockarn och sätta opp nummerna, och lära sig
expeditionen hos en roteman. Stäng de fyra fakulteterna, och konfirmera
barnen i folkskolan med läsa, skriva och quatuor species: sedan ut med
dem att utbilda sig i facket. Man måste kunna sitt yrke nu för tiden,
eljes går man under i konkurrensen; och vi kan ingenting, bara
konversera i salonger, på krogar och möten. Vi ska vara verserade och
kunna språka med damerna om allting, men vi är bara dilettanter på alla
områden. Var ska vi få statsmän ifrån, när ingen statskunskap läres? Vår
regering är ju ett spektakel också. Om somrarne får man se en
sjöminister sköta kyrka och skola, en gardesofficer bestyr om jordbruket
och en f. d. assessor dirigerar armé och flotta. Är det statskonst. Och
statsrådet hinner inte väl lära sig elementen av expeditionschefen,
förrän han är fockad. Hela landet är därför överlupet av för detta
statsråd, och om man frågar en skolpojke vad han vill bli, så svarar
han: jag vill bli för detta statsråd! För att bli vice häradshövding
måste man kunna grundlagarne, men för att bli departementschef och
minister behöver man ingenting kunna. Jag vill inte tala om de voterande
riksdagsmännen, de ha så mycke hut att de brukar köpa grundlagen, men
utskottsledamöterna, som faktiskt lagstifta, borde känna landets alla
lagar och vara utbildade statsmän. Voro utskotten statsmän, så skulle de
sitta i permanens och samarbeta med regeringsdepartementen, icke som nu
uppträda några månader störande, ingripande på måfå, och alltid som
regeringens fiender. Varför skall regering och riksdag alltid uppträda
som fiender, alltid söka stuka varandra? Att få igenom en motion är ju
att slå ett rekord, och om en minister får majoritet, så har han tagit
ett pris -- priset att slippa bli fockad, att få sitta kvar. -- Och vad
talas om i riksdan? Om s-t; och varietéer och operakällarn, om pensioner
och brolagningar; till och med polisärenden, gardistuppträden, hästarnes
utfodring, svagdrickshantering och besiktningsäventyr, om damernas
toaletter, skolpojkars cigarrökning? Är det statskonst? -- Riksdan har
ju visat sin inkompetens, då den skjuter alla viktiga ärender till
kommittéer av sakkunniga, men riksdan själv skulle ju bestå av
sakkunniga! -- Är det styrelse, är det lagstiftare?

-- Vad kan man göra då?

-- Ingenting! Jo rasera bara, rasera! Det kan intet växa under snön;
intet kan byggas, utan att man raserat det gamla huset. Gå bara negativt
till väga; kom aldrig med ett positivt förslag, det blir bara löjligt;
upphäv gamla lagar, giv frihet, och låt krafterna verka! Du skall vara
en väckare, och inte en sövare! Ajö med dig, nu slog klockan sju!

                   *       *       *       *       *

Nedan Skansberget och som om det hörde dit, reste sig ett svart hus, som
mest utgjordes av ett tryckande tak; gammalt murket trä, som enkom var
preparerat för att se murket ut; en rad små fönster nere vid marken
antydde olust för ljuset. Det såg ut som en lada, men kunde vara en
kyrka.

Doktor Borg och Isak Levi stodo och betraktade den, och doktorn talade
själv som vanligt:

-- Där har du Norge! Svart och murket, som kastar sin skugga över vår
ljusa stad. Det höga taket ser bara ut som skryt, det är ingenting under
det; inga vindar eller loft, tjänar till ingenting, bara bondskryt!

-- Är du norskhatare nu?

-- Ja, alldeles förb.! -- Varför skulle jag inte hata min fiende! Varför
skulle jag inte få hata norrmän, när de skryter med sitt svenskhat? Jag
får väl välja mina antipatier och sympatier som andra dödliga. Har du
något att anmärka mot det?

-- Men du arbetar för ett fritt Norge!

-- Javisst, jag erkänner dess berättigade krav, men jag vill också bli
fri från det här svarta pjåsket, som vi fått över oss! som en
sinnessjukdom. Ska vi dyrka den där dovregubben och hans fåniga Nora?
Vet du vad Zola kallar honom? -- »Den sista frukten ur vår goda George
Sands förtorkade länder.» Sardou kallar honom »en stolle» och Tolstoj
säger att han är rubbad. Den dyrkas i Sverige! -- Nå, han är ändå
prästen! Men klockarn den är värre! Nu se de ut som gamla gorillor båda
två! och du Isak, synes du ikke att prästen ligner en av unsere Leute?

-- Jaa, det kan du ha rätt i; svarade Isak. Han är nog icke bara Tisk.
Froschmäuler kallades han i Fliegende.

-- Och hela norska frigörelsepolitiken har under Karolines grova hand
urartat till en kamp om norska ministerhotellet, varifrån Norge menar
sig behärska svenska societeten. Jag går aldrig mer i hotellet; jag
ledsnade på att dricka skålar för dovregubbarne och Kristianiabohèmen,
och jag ville icke höra på deras häckel över Andrées ballongfärd. Vet du
vad det är för skillnad på Sverige och Norge? Jo, samma skillnad som
mellan Nordenskiöld och Nansen. Nordenskiöld tog sin utfästade
Nordostpassage, men blev icke nationalhjälte; Nansen tog icke sin
utlovade nordpol, men blev nationalhjälte. Sverige är ett styvmorsland,
och därför gör det vanligtvis sina storheter av intet, det letar opp
nollor och upphöjer dem till digniteter ...

-- Ja, men du var med och kanoniserade dovregubben?

-- Du vet ju hur det går till: man får ingen ro förrän man kastar ett
ben åt hopen. På det viset blev jag Wagnerian också, fastän jag tycker
han bara skrivit omusikalisk och ful musik; »skrivit» är ordet, ty det
är varken hört eller komponerat; det är skrivet. Men vi lever i en
pervers tid, och en demokratisk. Jag undrar också ibland om den här
demokratin vi slitit för icke är något galet, där den okunnige meddelar
kunskaper, där den rådlöse skall råda, där den svage skall styra, där de
förtryckte förtrycka och där det är mängden som gör'et. I en stat dock
som vår, där den ena hälften av nationen skriver opp vad den andra gör,
där statskalendern är stor som kyrkobibeln, där ämbetsmännens löner
utgöra en nationalförmögenhet, ämbetena blivit feodala, och ämbetsmännen
vasaller, där behövs kanske en stadigvarande demagogi som motvikt. Men
det kuriösa nu är det, att demos är rojalistisk, akademistisk,
aristokratisk, sportsnobbig, Carl-den-tolftisk, skanspatriotisk, under
det hovet är demokratiskt, demagogiskt, kväsaraktigt. Demos har åtagit
sig betala en halv milliard till pretorianska gardet på tolv år, men när
de se sig ur stånd att betala, så rymma de -- till Amerika. Men rikets
skuldsättning syns inte bara i hypotekslånen och kommunernas dekis, den
syns i bankernas växlar. All handel går på kredit och på växlar; det är
förskott; och förskott är ogjort arbete. Hela nationen lever i sex
månars förskott; man gör en växel till hyran, en växel till skatten, en
växel till hushållet. Men man löser icke in växeln efter sex månar, utan
omsätter den och betalar räntan med en ny växel. Man lever alltså -- på
ogjort arbete. Och hela beräkningen av nationalförmögenheten är falsk.
Utsugen jord är ingenting värd; förfallna slott bara kosta i underhåll:
rostiga järnvägsskenor och begagnade lokomotiv kan bara säljas som
järnskrot, men stå ändå i rikshuvudboken som tillgång; vattenfall äro
inga värden förrän fabriken står bredvid, fabriken har intet värde
förrän arbetare finnas där, och arbetaren är intet värd om han ej är
skicklig; men fabrikatet är icke heller något värt förrän det har
avsättning. Järnet i Norrland skulle rädda oss, men hindrare hindrade
det. Vart gå vi? -- -- -- Utvecklingen går sin gång med språng, och med
överraskningar. Det är ju möjligt att guldryktena från Norrland bekräfta
sig en vacker dag! Tänk dig då ett Sverige som sammelplats för alla
världens nationer. Folkmängden ökas, Norrland får tätt med städer;
jorden övergives och urinnevånarne supa ihjäl sig som rödskinn. På en
mansålder sitter en ny kosmopolitisk ras som ägare av gamla Sverige, och
riksdan är befolkad av kulörta ...

-- Tror du på det?

-- Nej, det gör jag visst inte, men allt är möjligt. Det kan ju också gå
på ett annat sätt ... _men på det här sättet går det inte länge_! Och
det är din plikt att säga, skriva, skrika det, dag ut, dag in! Även för
döva öron.

Han lämnade paviljongen och gick ut i vimlet, där främlingars främmande
ansikten gladde honom såsom långväga gäster glädja enslingen i
ödemarken, och där ljudet av utländska levande språk erinrade honom om
att hans eget tillhörde de döda språken, efter som ingen förstod det
utanför hans landamären.



                         ADERTONDE KAPITLET.
                             Nyårsnatten.


År hade gått; seklet var verkligen slut; endast några timmar återstodo.
Släktingarne Borg skulle samlas i Götiska rummen, och mot midnatt tåga
till Skansen. Livet löper fort, och denna lokal var icke längre på
modet, utan det litterära Rydberg hade ledningen; och när någon ville
tala om Röda rummet, klingade det som forntid, förväxlades med Gröna
rutan eller dylikt.

Samlingen var skedd, och den gamle redaktören Borg, nu förbi sextio, var
med. En improviserad försoning hade kommit till stånd dagen till ära.
Ester, som höll på att sluta sin examen, var det enda fruntimret; alla
de andra hade kommit i skymundan och återförvisats till hemmen, sedan
kamratlivet på krogarne visat sig ohållbart. -- »De gick och drog med
varandras hustrur så man visste inte vem de var gifta med.» Förhållandet
var att de skildes och giftes tätt, tätt, så att man slutligen fann upp
att damerna behöllo sina flicknamn. Biograferna upphörde nämna vem den
store var gift med, och adelskalendern uppfann en eufemism för skilda
omgifta: »Gift andra gången.» Slutligen längre fram föreslogs i ett
grannland att även flickor skulle kallas fruar, då de mestadels icke
voro flickor längre utan gingo i promenaderna med sina barn.

Emellertid, på bordet i Götiska rummen låg en lista framme till
underteckning. Alla hade skrivit sina namn utom doktor Borg, vilken dock
författat adressen till Zola, uttryckande beundran för hans mod i
Dreyfusprocessen och förhoppning att det nya seklet skulle få se hans
skyddsling fullständigt rehabiliterad. »Rättvisa, men icke nåd!»

-- Nå, doktor, sade Isak Levi, skall du inte skriva under? Kanske du
tror att han är skyldig?

Ämnet var ännu så brännbart, att man icke gärna nämnde Dreyfus' namn,
detta namn som de sista åren söndrat mänskligheten i två hälfter.

Doktorn tog pennan och skrev under sin egen adress med några raska
streck.

-- Måtte jag nu inte ha skrivit bort heder och samvete, sade han.

-- Si så där ja! ropades i korus.

-- Jaa, gossar, upptog doktorn, jag har måst ändra mening fyra gånger
under processen, och jag vet ännu inte om jag blivit Dreyfusard som jag
blev Wagnerian.

Alla slogo ner ögonen, somliga för att dölja, andra för att demonstrera,
och i tystnaden som uppstod, hörde doktorn en anklagelse, som han måste
besvara.

-- Ser ni, att utleta sanningen i en spioneriprocess, för det första, är
nästan omöjligt, då alla parterna varit spioner och således umgåtts med
lögn, bedrägeri och falska papper. För det andra är det alldeles abnormt
att efter tre år revidera en process, då mänskliga minnet är så
bräckligt, då åren ändrat synpunkterna, nya intressen väckt nya
passioner; då vittnen försvunnit, papper undanröjts eller förkommit ...

-- Ja, men det var hemlig domstol, invände den gamle Gustav Borg.

-- Ja-a, varför inte? Vår frisinnade jury är ju också hemlig ...

-- Jag tror du är på generalernas sida? föll Gustav ut.

-- Nu är vi där! svarade doktorn. Det är då själva fan att mänskor ska
förlora förståndet, bara man talar om den här satans processen.

Isak tyckte det var synd om doktorn, som befann sig i en oskyldigt falsk
ställning, och med ett mänskligt drag av deltagande sökte han hjälpa
honom; om det nu var motivet:

-- Saken är inte klar, det medger jag, tog han till ordet. För mig
finnas tre mörka punkter, som äro mig absolut oförklarliga. Den första
är den: Varför begärde Dreyfus cyankalium, när han fick höra om
revisionen? Varför blev han inte glad? -- Det andra: Han trodde då
straxt att generalerna tagit hans parti och bad sin fru gå till
Boisdeffre och söka hjälp. Hur kunde han ha så god tanke om Boisdeffre,
vilken han kände? Det är ju en infernalisk situation. För det tredje:
När jag läste generalernas anklagelser i Rennes, ja, mina herrar, så
blev jag övertygad om Dreyfus' skuld; vad ger ni mig för det? Och till
den grad, i synnerhet då generalerna förklarade att Bordereaun icke
varit bestämmande, så övertygad blev jag av alla deras indicier, men
mest av deras klara ord och nobla ton, att jag sade för mig själv: Skjut
dig, Labori! När så Labori blev skjuten och vägrade mottaga sin egen
läkares hjälp från Paris; när inga forskningar anställdes efter
mördaren; när icke kulan ur såret blev undersökt för att få spår på
mördaren, så tänkte jag: det här är sjukt! Saken är oklar.

Nu inträffade, som oftast sker, att när en människa ger ädelmod på hand
åt andra, de andra börja översvalla i ädelmod. Holger tog genast i som
en kugg, och ädelmodets hjul började gå.

-- Det Isak säger har jag också tänkt; och mäster Demange's försvar, som
torkade in, har berott på den fasa han fick när han såg sin klient i
Rennes. Labori och Picquart lär ha övergivit honom nu ...

Auktioneringen hade börjat, och fåfängan att få visa nya synpunkter på
en gammal sak grep omkring.

-- Ja, avbröt Kurt, jag har också funnit några mörka ställen. Särskilt
finner jag logiken man använt högst bedrövlig. Tyska rikets kansler har
i riksdagen förklarat att han icke visste något om Dreyfus' spionerier?
Nej, tacka för det, hur fan skulle han kunna sitta där borta i Berlin
och veta om det, som skedde i Paris. Men att Bülows enfaldiga yttrande,
som är intetsägande, tas som ett bevis, det är sublimt! Vidare när
sergeant Depert i fängelset hört Dreyfus förklara: »Jag är skyldig, men
icke ensam», så jävas detta vittnesmål därmed att fängelsets direktör
icke hört det. Skall endast vad en fängelsedirektör hört vara sant? Den
som tar emot ett sådant jäv, den skall vara rutten ini huvet. -- Tänken
er: därför att direktörn icke hört det, så är det falskt. -- Vidare
säger man med anspråk på bindande kraft: Dreyfus blev icke glad åt
revisionen!

-- Nej! Det var stolthet! -- Kan ni fatta den stoltheten? -- Om han
vägrat begära nåd, då hade han varit stolt! Men att vägra mottaga
rättvisa?

Uppeldningen stegrades och hettan ökades. Sellén ville också kasta på en
pinne:

-- Ja, logik, ja! Därför att Henry som yrkesspion förfalskat ett
dokument, så sluter man att även de bevisliga äkta voro falska. Är det
logik? För övrigt ska jag bekänna, att ...

-- Nej, hör ni, om vi sitter så här, avbröt doktorn, så får vi Dreyfus
skyldig, och det var ju inte meningen, eller vad säger Max?

-- Jag kan inte neka, svarade greven betänksamt, att saken är dunkel.
Det tillsattes ju en Dreyfusministär med Waldeck-Rousseau i avsikt att
fria Dreyfus; denna ministär tillsätter en regeringskommissarie
Carrière, som icke var general, och vilken skulle fria Dreyfus, emedan
han var övertygad om dennes oskuld. Nåväl: efter hörandet av generaler
och vittnen i Rennes, och trots Esterhazys Bordereau och Henrys
förfalskning, blir han omvänd under processens gång. Detta är underligt!
Vidare har man pekat på Bordereaun, alldeles som trollkarlen pekar åt
taket, medan han tar upp något under bordsduken. Bordereaun är värdelös
som bevis, likasom Esterhazys vittnesmål; men fastän sakkunnige nu
svurit att Bordereaun icke har ett spår av Dreyfus' stil, så har Dreyfus
själv erkänt likheten då han utbrister: »De har stulit min stil!» Vi
sitter inne i så mycket motsägelser, att vi knappt ha rätt att bilda oss
en mening. Att Dreyfus, som gjorts till en ängel, icke var någon, efter
som han är en människa, det har intet att säga, men Zola och Björnson
skulle icke ha svurit på hans heder. Dreyfus har uttalat tio osanningar,
varmed han beslagits. Han förnekade först att han kände
ostbanans organisation. Han kände den! Han förnekade sig känna
koncentrationsplanen! Han kände den! Han nekade att han närvarit vid
general Ransons konferens! Han var närvarande. Han påstod sig aldrig ha
känt till Picquart! Han kände till honom. Han sade förut att han aldrig
varit i Mülhausen! Nu erkänner han att han varit där varje sommar. Han
påstod att han aldrig sett skjuthandboken. Han hade sett den! Han
bedyrade att han aldrig känt artilleripjäsen 120. Han hade känt den. Han
bestred att han råkat utländska militärattachéer hos Bodsons. Han hade
råkat dem. Björnson, denna, denna ... svor på Dreyfus' sedlighet!
Dreyfus vidgår att han haft älskarinnor som gift, men att det icke
angick någon, emedan han hade råd. Det må vara, och det angår ingen! Men
Björnsons vittnesmål! La verité! Zola anklagade generalerna för
skurkaktighet! Men Dreyfus skickar sin tack till generalerna, troende
dem om bättre! La verité, Zola! Men det förekommer även andra hemska
detaljer i processen. Dreyfus kallar till sin hjälp major Curé. Denne
kommer -- och vittnar _emot_ honom. Dreyfus litar på överste Cordiers
mellankomst! Denne har ingenting att säga. Men detta då: överste Munier,
som skulle överföra viktiga telegram, dog på tåget. Chaulain-Sauvinière
dog på tåget, major d'Attel, dog på tåget. Och dessa hemlighetsfulla
dödsfall: Lemercier-Picard, Guenée, Ressman och flera! Och nu efteråt
har Schneider i Wien dött, Scheurer-Kestner har dött, chefen för
generalstaben har dött! -- Detta går icke rätt till, och detta
lögnarkrig kommer en nästan att längta till krut och kulor! Men i allt
detta synes mig den gudomliga rättvisan ha talat och fällt dom. Dreyfus
dömdes till tio år i Rennes, därför att han skvallrat, och därmed
förrått sitt nya fädernesland; men han benådades, med rätt, på
förmildrande omständigheter: hans berättigade känslor för sitt gamla
fädernesland, sin barndoms första. Henry fick bära hand på sig som
rättvisans förfalskare; Esterhazy blev ärelös och biltog som en lögnare;
Felix Faure fick en varning att icke lirka; generalerna en maning, att
icke av otålighet och klentrogenhet lita på furstar och vederlikar. Och
nationen fick veta, att den redan bar på så många främmande element, att
den icke skulle tänka på revansch som kunde bli ett brödrakrig; och när
armén förlorat sin prestige, har den fått en ny med en nyare uppgift.
Den tjänar i detta ögonblick borta i östern sida om sida med tyskarne,
vilket de aldrig skulle ha gjort, om icke »processen» varit! Frankrike
är öppnat! liksom Kina! Men med »processen» följde även indragandet av
den religiösa frågan, som jag icke förstår vad den hade där att göra;
men den kom med, därför att Dreyfus var jude. Och nu hålla protestanter
och judar på att öppna klostren och släppa ut ett par hundra tusen
livstidsfångar. Det är ju alldeles som vid kröningar eller en ny konungs
tillträde till regeringen; men det är även svar på Bartholomeinatten,
fastän mycket beskedligare; det är ju bara välgärningar som lön för
ogärningar; det är ren kristlig kärlek, fastän viljan väl icke är den
goda; men vi se ju så ofta hur det onda får tjäna det goda; och Dreyfus
var icke en snäll man, men han har tjänat, som vi alla!

-- Ja, tog doktor Borg igen ordet. Efter alla våra medgivanden, som väl
började av oppositionslust, eller av nyfikenhet att se sakens baksida,
finner jag det lättsinnigt att avsända denna skrivelse till Zola, som
trott sig ensam ha funnit la verité. Några korn hade han funnit, men
mera agnar, och lite bossig på ryggen har han nog blivit. Om vi i
stället skulle gratulera honom såsom den på nytt födde troende, på
framtiden troende författaren till Paris och Arbetet; till socialisten
Emile Zola? Ska vi göra så?

Alla, utom gamle Borg, svarade ja; och därvid blev det.

Ester, som hade tjänstgöring på dårhuset, avlägsnade sig, beledsagad av
Max.

Dessa gingo länge tysta gatorna framåt, slutligen sade Max:

-- Har du märkt att han är lik den antika statyn Sliparen?

-- Ja, det har du rätt i; mest hakan, som börjar vid öronen.

-- Minns du nu cyklonen i Paris 96, som började vid S:t Sulpice, dränkte
la Revanche, härjade Justitiepalatset och slutade vid Hopital Saint
Louis, sedan han först skakat om Saint Louis' Sainte Chapelle? Tror du
nu på symbolist-cykloner?

-- Vad i herrans namn skall man tro? Jag blir rädd!

-- Men en annan ockult omständighet, det vill säga ännu oförklarlig, är
denna: Vid stora revolutionen, dagen innan Bastiljens stormande,
rensades Tuileriträdgården av Royal Allemand. Bland officerarne
förekommo en Reinach och en Esterhazy. Tror du på slumpar?

-- Nej! Men sammanhanget dock?

-- Vet inte! Sammanhanget vore ju att ge förklaringen, och den få vi
icke. Och därför blir varje förklaring löjlig. Men det här då? Bædecker,
som icke är en ockult bok berättar helt oskyldigt: att när
konungagravarne i Speyer skövlades 1689, anfördes manövern av en som
hette Hinz. När konungagravarne i Saint Denis plundrades 1789 hette den,
som skötte saken också Hinz.

-- Vad skulle det innebära?

-- Vet inte!

-- Hör du, har du känt Dreyfus?

Här stannade greve Max, och betraktade Ester, som om han ville se, om
hon skämtade:

-- Nej, jag har icke känt honom ... men, om vi råkas på tu man hand, om
många år, och du då är lika intresserad som nu, skall jag berätta en
historia ... Ja, det var en försynens man, men någon lidande Kristus var
han inte.

-- Är du kristen?

-- Ja, jag är en kristen fritänkare ... Och underligt är att när vi nu
rivit kristendomen, så följde så mycken visdom med och så mycken
humanitet. Vi ha blivit råare och dummare ... Om man nu vill råka en fin
människa, så skall man söka bland läsarne, bara de inte talar om Jesus
och frågar efter din själ. Vill du se en behärskad, vårdad i språk och
tankar, human i omdömet, resignerad i sorgen, alltid med blicken uppåt,
förandligande allt vad han vidrör, undvikande stöta och såra,
disciplinerande sin kropp, så se en läsare! Han strävar till Übermensch,
men misslyckas ofta, erkännes. Men det är strävandet, ser du ... bara
han lät bli att tala om det. Religion till eget bruk, invärtes, men icke
...

-- Men glädjen vid livet?

-- Vad är det för glädje?

-- Ser du, det är där våra vägar skiljas.

-- Va för det? Jag har min stilla glädje på mitt sätt, men ... Du
erinrar mig om Chopins 2:a nocturne och vårt första möte hos flickorna,
som levde i glädje ... det var deras surrogat för ...

-- Vad är din största glädje?

-- Att föda en ny tanke! Då är jag far och mor på samma gång, och
behöver inte dela äran med en kvinna, som går sin väg med mitt barn, och
säger att det är hennes ...

-- Max, njuter du av att jag lider?

-- Nej, jag lider av de lidanden jag tillfogar, men jag hör på din fråga
att förhållandet med dig är det omvända ...

-- När jag ser dig lida, så älskar jag dig; det klär dig. Men när du är
glad, så hatar jag dig; du blir banal, övermodig, hög. För övrigt blir
jag alltid rädd för en glad människa; den som skrattar visar tänderna,
och är icke långt från att bitas ...

De tystnade båda, Ester därför att hon märkte det hon huggit sig själv i
benet, och Max därför att han icke ville såra genom att avslöja hennes
bom.

                   *       *       *       *       *

I Götiska rummen hade man kommit in i en livligare stämning. Gustav Borg
hade ett brev från sonen Anders i Amerika, ur vilket han gav utdrag:

-- »Det mest utmärkande i det nya livet här i Amerika är alltings
rörlighet, ostadighet. Man får ingen ro; allt förändras så hastigt;
välstånd och fattigdom växla, så att inga klasser och ätter hinna
bildas; den rike har varit fattig och kan bli det än, det vet han; den
fattige har varit rik och kan bli det än. Därför förstå de varann; äro
försiktiga och förtänksamma. -- -- -- Dagen är för kort, och man skyndar
till nattens vila som till den enda stora njutningen vilken intet
kostar; och man vaknar till det heliga arbetets allvar, på vars
samvetsgranna utförande ens tillvaro beror. Här är en nåd att få arbeta,
och man erinras stundligen att man ingen rättighet har till livet, utan
att allt är nåd. -- -- -- Denna hårda skola uppammar ett släkte, som
blir fruktansvärt, när det en gång skall sända ut svärmar. Jag ser redan
på Europa som på ett utblommat Hellas: mycket vackert, men försvagat och
sannolikt utdömt; filosoferar över livet, men lever det icke ...»

-- Ja, pojken har rätt, avbröt doktorn, som sin vana trogen ville föra
ordet. Vet ni att sista redogörelsen ger upp 250,000 utvandrare från
Sverige sedan 1890; och de flesta mellan 15 och 35 år. Landet blir till
slut befolkat av barn och ålderstigna ...

-- Är det underligt då att kvinnorna måste fram och arbeta? inföll
Gustav Borg, som gärna passade på.

-- Du sade något! Ja, i ett samhälle av barn och pensionerade, _måste_
hon ju fram och arbeta, efter som inga män finns att leva på ... Det var
en ny synpunkt! Men skall hon härska också, må då Asien bryta in över
oss, och må vi hellre behärskas av barbariska män än av societetsdamer,
aspasior och emancipissor. -- -- --

-- Nu bryta vi upp till Skansen! kommenderade Gustav Borg.

-- Ja, låt oss gå till Kapitolium och tacka gudarne för det gångna
seklet, som slutade med Dreyfus och började med Napoleon, vars bröder
åtminstone synas tillhöra Israels barn.

                   *       *       *       *       *

Ester och Max hade kommit utanför tullen, där i halvmörkret det ensliga
slottet reste sig vitt, med ljus tända innanför de höga fönstren.

Max talade som för sig själv:

-- Det finns ett ord, som fallit ur bruket bland bildade, och man skäms
att uttala det; det är ordet synd. Man har filosoferat bort begreppet
skuld, men skuldkänslan finns kvar. Jag är född med ont samvete, och var
som barn rädd att bli upptäckt. Detta kan inte förklaras med annat än
ett föregående okänt.

-- Det är sjukliga förnimmelser, och vi ha många sådana fall här inne,
upplyste Ester. Vi ha till exempel en som tror att han skrivit
Bordereaun.

-- Ja, vad vet du om det?

-- Nej, hör! Nu kan jag inte följa dig längre.

-- Det vet jag, och jag begär det icke heller. Du är alltid i ton med
mig, men minst en oktav under. -- Av intet blir intet, och allt har en
tillräcklig grund; alltså, om han tror att han är den skyldige, finns
det en logisk grund för det. Inbillningarne äga en högre verklighet,
vars sammanhang med det verkliga jag icke förstår, men icke vågar
förneka. Verkligheten kan ju icke intränga i mitt inre och få uttryck
igen, utan att ha passerat som föreställning eller inbillning.
Verkligheten känna vi således endast genom våra föreställningar om
densamma; därför variera våra framställningar av en uppfattad verklighet
så oändligt. För övrigt kan en själ icke existera utan sammanverkan med
andra själar. Nu har jag anledning tro, att alla själar stå i
rapport med varandra; och det finns människor med så känsliga
mottagningsapparater att de känna med hela mänskligheten och
följaktligen lida med den. Men det finns också de som på avstånd öva
inflytande på andra, till och med okända; det vet du.

-- Ja, det förnekar jag ej!

-- Nåväl, hur vet du att icke ...

Greve Max hade fått en vana att icke fullborda meningar, emedan han
visste att Ester utfyllde dem eller hörde hans tankar, och han avbröt
sig alltid, då den tysta tanken bättre tolkade ett ofullgånget, än det
banaliserande ordet skulle göra det.

-- Jag vågade nämna ordet synd; jag tror att alla sjukdomar äro följder
av synden. De kroppsliga sjukdomarne botas ju också i analogi med de
andliga. Först nödgas man till de förödmjukande bekännelserna inför
läkaren (bikten). Därpå dömes man av honom till botgöring; bittra örter,
fasta, strängt iakttagande, försakelser; och ofta ålägges man bortlägga
vanor, laster, undvika sinnesrörelser, tänka på ljusa saker. När man så
är botad, skall man gå till prästen (läkarn) att tacka och offra. Och så
får man det rådet: Akta er nu för recidiv; det är översatt: »Gå, men
synda icke härefter!» -- Är det inte likt? -- Men hur behandlar ni de
sinnessjuke därinne, de själssjuka som skulle ha själavård? Jo, ni ger
deras kroppar kallt vatten och morfin! -- Minns du hur Hanne Joel i sin
märkliga bok Hinsides skildrar sitt tillfrisknande? -- Sedan hon länge
skymfat läkarne och sin omgivning, föll hon slutligen en julafton i
kris. Hon brast i gråt och utropade: Jag har varit dum och högfärdig!
Och därmed var hon botad. Fru Schram var hårdare, men hon böjde sig
slutligen och blev frisk genom en sköterskas vänlighet. Så lite kan
ibland hjälpa -- ett gott ord! som man så sällan hör! -- Det är intet
sjukhus det här slottet, det är nog ett Inferno eller en straffanstalt,
och till det värsta i straffet hör nog detta att läkaren »icke förstår»
den sjuke; att gå oförstådd eller missförstådd, det är ju helvetet.

-- Vi ha ju präst, eller själasörjare, också.

-- Kan man inte säga att de flesta här hysa motvilja mot prästen och
religionen? De lära ju häda och smäda?

-- Det är olika, ty en del komma hit just genom religionsgrubbel.

-- Ja, de vilja genomtränga förlåten och så få de se skådespel med
bakvända kulisser ... det är straffet. Ni har ju skalden X. här?

-- Ja, han är här!

-- Nåväl, han utmanade Herren och stämde honom på valplatsen i Hinnoms
dal! Vem segrade?

-- Tror du att det var detta?

-- Ja, vad skulle det annars vara? Tobaks- och alkoholförgiftning är ju
lätt botad. Deliranter gå själva till sjukhuset, och komma ut om åtta
dar. Tänk att du inte kan se ett kausalsammanhang, som är så slående!

-- Tvångsföreställningar ...

-- Ett nytt ord i ordboken; men saken och orsaken? Var är tvingaren? Vem
tvingar mördaren att tänka på sitt brott? Samvetet! Och bakom samvetet?
-- Emellertid, skalden slutade i en religiös kris ...

-- Där ser du vad religion är!

-- Akta dig! Akta dig! -- Nu tror jag icke man har rätt att klaga på
läkarevården här. Den sjuke skall väl isoleras fullständigt genom de
omgivandes oförståelse; han skall ensam med sitt samvete göra opp sina
angelägenheter; icke kunna få tillfälle beklaga sig och bli falsk
martyr. -- -- -- Är du aldrig rädd att vara här?

-- Nej, inte jag, ty jag iakttager mig. Men det finns kandidater, som
försätta sig i svaghetstillstånd genom oordentligt liv, och de bli
mörkrädda, fastän de icke tro på något annat än fysiologin. Man har ju
sett professorer här, som angripits; och tjänare ha vi flera ...

De inträdde i slottet. Abstrakt, strävt, gråtfärdigt som
självmordsrummet i ett hotell, det där rummet, som man alltid ger den
gäst, vilken ser mest olycklig ut, rummet av tre dörrar och ett fönster;
där sängen står vid en igenlåst dörr med nyckelhålet invid huvudkudden,
och soffan, enkom gjord att man varken kan sitta eller ligga på den,
framför andra dörren; detta rum med utsikt åt köksgården och ostädade
rum mitt över, och som synes vara reserverat åt självmördaren.

Greve Max blev beklämd; men Ester, som kom för sent, måste genast gå sin
rond, och vännen följde. En lång korridor och en trappa ner; brandposter
med slangar som långa svarta ormar slingrande sig utmed de vita
väggarne, gaslågor som fjärilar av eld; slutligen en ruta med galler,
där de stannade.

Inne i något som liknade ett stall stod mitt på golvet en gammal naken
man, alldeles naken på stengolvet och han höll armarne sträckta uppåt
som en antik adorant eller ett pelarhelgon.

-- Varför är han naken? frågade Max.

-- Därför att han tar av sig kläderna och har 40 graders feber; det har
han haft i tre år, och där har han stått i tre år. Han tror sig vara i
en ormagrop.

-- Då gissar jag vem det är! Det är den, som berövade änkor och
faderlösa deras egendom med svek, avklädde dem, men med lagliga medel!
Ser du att det finns andra lagar än rådhusrättens! Men, Ester, varför
tror han sig i ormgropen? Inte har han läst Dantes Inferno, 24:de
sången, där tjuvar plågas av ormar.

-- Står det så? Inte har han läst Dante!

-- Nå, var tror du Dante fått sitt ifrån? Har han hittat på det, eller
har han haft någon grund för det? Finns det något objektivt, fast, att
taga på i dessa straff-former, som ni kallar sjukdomar? Ja, svarar jag,
och på grunder ... Jag tror även att i religionerna finnas antydningar
om ... Har du läst Swedenborg, så skall du finna att hans beskrivningar
på helvetena, som äro _sinnestillstånd_ och _inga orter_, att de
sammanfalla med de inbillningar, som du här har att göra med. Det finns
således en konstant: Sök den och du får lösning på många gåtor ... om du
vill, eller kan!

De gingo vidare. Ester fladdrade framför med sin stora pelerinkappa och
sitt yrande hår, som av gaslågorna lystes upp som guld i det
genomfallande ljuset. Greven, smärt, mörk, blek, följde.

Så stannade de vid ett galler. Därinnanför satt en ung flicka på en stol
och gjorde ingenting.

-- Tala till henne! sade greven.

-- Vad gör ni här, fröken? frågade Ester bara för att göra Max till
viljes.

-- Jag lider, svarade flickan som var av en skönhet, där själen låg ända
ut i huden.

-- Varför lider ni då?

-- Jag lider för min fars missgärningar; han har inte tid att lida sitt
straff, ty han måste arbeta för familjen. Och jag har bett Gud att jag
skulle få lida för hans skull. Som jag är oskyldig, äro mina kval större
än hans skulle vara, och därför är tiden förkortad. Men ve honom, om han
är otacksam eller icke bättrar sig, då får han det själv över sig! Det
vet han, och därför tar han sig i akt. Han vet också att jag följer
honom överallt och håller reda på honom. -- Å, det är tungt, men det har
ett slut. -- Om tre år skall jag komma hem till julen!

De gingo vidare.

-- Tror du icke, frågade Max, att denna ängel vet vad hon gör? Tror du
icke hon är klok? Gör dig besvär med att i hemlighet utforska hennes
far, och utrön om hon talat sant!

-- Det har vi inte tid med!

-- Du har rätt! -- Men såg du vem hon var lik?

-- Ja, nu vet jag, vem du menar ...

-- Nåå? Är det hans syster, då känner du fadren! ... Men vart leder den
här trappan?

-- Ner till det allra värsta! Där bo ...

-- Jag vet; där är Swedenborgs träckhelveten för de vällustiga ...

-- Säger Swedenborg det ...?

-- Ja, stämmer det?

-- Det stämmer! Nu börjar jag bli mörkrädd!

-- Hör du! I Dantes Inferno förekommer om tjuvar, att de i brist på
annat stjäla varandras utseende. Minns du den aldrig utredda processen
om norrlandstjuven, det kombinerade mordet och kvinnans dröm om något i
en järnvägskupé ... tänk på det. Tänk även på dessa två hemlighetsfulla
målen från Norrland och Östergötland, där intet brott synes vara
begånget, intet materiellt åtminstone ... och ändock så mycket fick
lidas ... extrajudiciellt, »skyldig och icke skyldig» synes vara den
enda domen ... Ja, om vi skulle uttala alla våra tankar ... Rousseau var
nog oklok att göra det ... Så vi se ut inuti! Och det är detta invärtes
liv, som ibland träder ut, förvirrar begreppen, gör klara vittnesmål
otroliga, och åklagaren blir den skyldige. Därför skulle vi först göra
drickeskaret rent invärtes ... Vilken ryslig maskerad är inte livet! Jag
kan aldrig gå i sällskap, ty jag hör tankar, läser ansikten och är så
sträng mot mig själv, att jag straffar mina tysta tankar, som ibland äro
alldeles förfärliga, så att jag icke vill kännas vid dem ... Och i
dåligt sällskap kan jag ibland vara immun, liksom skyddad, men ibland
får jag deras ondskor över mig, och de tala genom min mun ... Dessa få
den illusionen att jag är en rå person ...

De vandrade vidare och kommo slutligen till stora samlingssalen, där en
liten fest var anordnad.

Max ville icke gå in, utan stannade i dörren!

-- Det här påminner om det fasligaste jag sett. Det var en så kallad
Wienerbal för perversa män och kvinnor i Berlin. Jag var med
poliskommissarien och en läkare. Tänk dig bara detta: en ung man, som är
förälskad i och gör sin cour för ett föremål på fyrtio år, med rött,
grovt, fult ansikte, ryttarmustascher och pincenez. Den skulle
föreställa älskarinnan! Vem hade förvänt synen på dessa? Vad ligger
bakom? Det måste finnas en grund! -- -- -- Nej, jag vill inte gå in! Jag
är rädd för dårar; de verka som dämoner, ty de säga straxt alla mina
hemligheter, alla mina ofödda tankar till och med. Och där ser du dårens
ekvation: han lever i det tysta underförstådda, tar en i förskott, är så
skarpsynt att han förefaller elak. Han hör på otroliga håll det som
ännu icke har blivit ljud; han ser tankar och känslor; hans
själsförmögenheter stå på ett sätt över våra vanliga, därför duger han
icke ute i livets maskerad ... Se, där är ju skalden!

-- Ja, han föreläser nu om sedlighet emot sig själv!

-- Och han vet inte att Sköna Helena turnerar med hans banala visor?

-- Nej, det vet han inte!

-- Om han får veta det, hur skall det då gå? Hans person tyckes
visserligen vara kluven redan, men i disharmoni med sitt forna jag,
skall han lösa den dissonansen genom kompromiss eller kamp mot sig
själv? ... Vet du ... den här sedligheten, rätt fattad, har mera för sig
än mot sig. Att leka med den väldiga skaparkraften, det är styggelse,
och den drivs mest och värst inom äktenskapet, där den blivit
tidsfördriv. Därför vill jag äktenskapets upplösning av sedliga grunder.
Det är i tvåmanssängen man förlorar sin person, sin självaktning, sitt
människovärde. Det är där man säljer sin själ, lär sig förtiga, försonas
kallas det. Där är graven, där guds avbild lägges ner och djuret stiger
opp! Där födes det gränslösa föraktet för en själv, för kärleken, makan
och hemmet! Jag hörde en man nyligen efter tre års gifte, med
kökskammarn full av alternerande fästmän, slutligen vakna upp och
utbrista: Jag står inte ut med att vara bordellvärd. -- -- -- Nej! nu gå
vi till Skansen. Det är midnatt om en timma!

                   *       *       *       *       *

Gästerna från Götiska rummen gingo i halvtroppar och nattpratade; gamla
och unga, far och söner, farbror och brorsöner som jämnåriga kamrater;
det var tidens lösen: »döden är ingen ursäkt och åldern har ingen rang.»
»Faderskapet kan icke bevisas, och därför äro vi alla bröder.»

Gamle Gustav gick i têten med Isak:

-- Anders, kan du tänka dig, skrev också en strof om amerikanska
familjeförhållanden, men det ville jag inte ge pojkarne. Han säger att
hemmen upplösas och att familjerna bo på boardinghouse. Jag erkänner,
att det är ett slöseri med våra familjeetablissemang och att hemmets
altare egentligen utgöres av köksspisen. Matlagningen och diskningen
pågår ju från solens uppgång till dess nedgång. -- Och så säger han att
skilsmässorna äro lika vanliga som bröllopen, och att det synes som om
livet blev rikare genom denna förnyelse av personligheten.

Isak, som icke tyckte om att behandla sådana där frågor, kastade åt
sidan och fick upp ett annat ämne:

-- Ja, den här Nobel dog och lämnade lite efter sig; 30 millioner eller
så.

-- Då får ju Akademin något pängar att röra sig med; bara inte det blir
reptilfond att köpa politiska motståndare med.

-- Ämbetsverk blir det bestämt ...

Kurt och doktorn i andra ledet rasade på i någon kvinnohistoria; Kurt
förde principalstämman.

-- Så gick den fan sin väg med barnet för att ge mig dödshugget; men, si
jag gick inte efter, utan lät henne sitta där, och det var inte
beräknat. Då sa hon att jag inte var gentleman; och så rände hon till
advokat och begärde skilsmässa därför att jag icke »gjorde henne
lycklig». Vet du vad det vill säga att göra en kvinna lycklig?

-- Ja visst vet jag det: Om hon får ruinera dig, vanhedra dig, förnedra
dig, då har du gjort henne lycklig; och får hon det utan att du klagar,
då är du en gentleman!

Holger och Sellén i tredje ledet talade om tidningen: Sellén tyckte inte
om recensionerna och personligheterna.

-- Men livet har blivit offentligt, liksom i gamla Atén; eforer och
censorer granska den enskildes uppförande, och det får man finna sig i,
nyttja till sin uppfostran, och för övrigt, när alla predika
personlighetsprincipen, så bli personligheterna utsatta för en kritik,
som måste bli personlig. Men som korrektiv ha vi fått intervjun. Förr
gick det inte an att svara på en osann tillvitelse; tidningens dom var
drakonisk. Nu får den ringaste svara och förklara sig. Det är ett stort
framsteg.

-- Ja, men när de äro orättvisa ...

-- Det finns intet så dumt som att vara orättvis. Föremålet blir martyr,
och vinner ofta oförtjänta sympatier ... Här i landet är det svårt att
komma fram för en talang, ty man tar häldre och kreerar en oförmåga, som
är ben av ens ben; men det händer ofta att man går fram på andras avund
mot en konkurrent, och det är vanliga vägen ... För att störta en
avundad, måste de upphöja en annan ... Men reklam är det sämsta man kan
bygga på, och jag begriper inte varför folk annonserar! När jag får se
en stor annons, så blir jag rädd och tror att det är skoj! Nej, den
muntliga propagandan från en köpare, som fått en god vara, det är den
enda vägen! -- Vår vän Lundell, målaren, han reklamerade hela sitt liv,
men blev aldrig något, dog namnlös, och är nu glömd, efter ett år!

Isak var i ädelmodigt lynne och gav ifrån sig, trumf och hackor om
vartannat.

-- Säga vad man vill, men utan Frälsningsarmén och Templarne hade
Sverige varit försupet. Roliga är de ju inte, men ...

-- Som förskola till Amerika ha de nog spelat sin roll, och för den
publiken ... I alla fall, de största reformerna i vårt sociala liv ha
utförts på enskild väg, utanför riksdan, regeringen har ju aldrig gjort
annat än hindrat. Att störta riddarhuset var ingen konst, och
adelskalendern finns där än, men Aftonbladets frökenreform, den tog
döden på adeln. Det var en giljotin. På samma sätt ha templarne skapat
nykterheten och läsarne ha raserat statskyrkan, litteraturen har omdanat
sederna, och de enskilda bankerna reformerat det ekonomiska livet.

-- A propos ekonomin! Vet du att den bästa affär i Sverige är
livförsäkringen. Inte därför att folk tänker på döden, utan därför att
försäkringsbreven begagnas till hypotek för lån; och efter som alla låna
... Men största vinsten kommer ut av de förfallna försäkringarna ... vad
det är svenskt! För att komma åt 200 kronor betala de sex hundra i
premier och så låta de försäkringen falla!

Doktorn rasade på sitt tema, i andra ledet:

-- Hon kom en natt från teatern och ville ha en smörgås med kalvstek och
gurkor. Steken fanns, sedan hon väckt mig med ovett, men när gurkorna
saknades, blev hon ond och ställde opp hela elektriska belysningen, som
gick för fullt verk till morgonen. När jag då läste lusen av henne, sa
hon att jag ingen gentleman var, och då jag åtminstone bevisade henne
att jag var en man, gick hon till advokat och sa att jag inte gjorde
henne lycklig, alldeles som din. Är det för en sund man att föra samliv
med ett vanvettigt barn? Att ge sitt namn och sin ära åt sin värsta
fiende? -- Den hon älskar, den hatar hon! -- Brunst och hat, där är
kvinnans kärlek! -- Mannen älskar, och hon hatar! -- Allt det sköna vi
se hos henne, det är bara våra projektioner på hennes vita duk, som
intet finns på. -- Världen skall förgås av hat! Barnen födas i hat,
uppfostras i hat! Det är vidrigt att leva i en pervers tid, där allting
är bakvänt. Ser de en man med en manlig vilja, så säger de att han är en
kvinna; ser de en Alfonse, som talar i kvinnans namn och ger sin vilja
åt en kvinna, så heter det: Se där en man! Så skall en man vara! Skalden
Grönlund, som prostituerar sig för betalning och är en entretenu, det är
kvinnornas skald! Han skriver mot sitt eget kön och förtalar det ...
Gynolatrin! -- O latrin! -- Latrin! -- Det var en trimurti, som jag
gjorde nu!

-- Du har gjort en om Sverige också!

-- Ja, den här: Split! -- Slit! -- Sprit!

-- Och en på Grönlund, säger man!

De hade passerat Holmen och voro komna ner till flottbron. Nu syntes på
en gång Skansberget i belysning av vårdkasarne, och Bredablicks eldkrans
hängde på mörkret ...

De stannade ett ögonblick, tysta, därpå fortsattes marschen och den
sexstämmiga fugan gick åter sin gång.

-- Det är Sellén och Röda rummet, som uppfunnit Skansen 1870; det är ju
ganska kostligt ... och innan skådetornet fanns; då begagnades backen
till motiv åt målare, även som ett slags utliggarplats ... annex till
Singelbacken.

-- Jag glömmer aldrig den där fransmannen från eskadern, som i två dagar
förföljde mig, till och med på Operakällarn med sitt: »skål Akropolis».

                   *       *       *       *       *

-- Utvandringens orsaker? Se på statskalendern och arméns rulla.

                   *       *       *       *       *

-- Nu flyter allting så hastigt, och man kan inte begagna en uppgift,
som är tio år gammal, emedan den blivit falsk. -- Var är panslavismen?
Pangermanismen? Borussianismen? Ingenstans! -- Vart har det amerikanska
vetet tagit vägen, som satte skräck i Europa? Och fylloxeran? Den är
död, och Frankrike vet inte var det skall sätta av sitt överflöd av det
nya vinet.

-- Allting synes ordna sig slutligen, men man kan icke förneka en vis
försyns ingripande. Innan Dreyfus kunde bli fri, måste Bismarck dö. När
han dött, kom tsarens reskript, och därmed var revanschtanken slopad,
därmed kunde Kina öppnas och Dreyfus benådas, varmed franska arméns
stridslust var stäckt ...

                   *       *       *       *       *

-- Säga vad man vill, men tyska kejsarn (han i Berlin) är en man; han är
den enda monark, som vågar begagna sina lagliga rättigheter och sitt
personliga inflytande. Hans telegram till Transvaalarn fordrade courage!

-- Konstitutionella monarker, det är ju intet. Kunde icke riksmarskalken
öppna riksdan och inviga järnvägarne? Ordnarne kunde man stryka ut, så
behövde de icke utdelas.

                   *       *       *       *       *

-- Om man ville ge Mark Twains ekvation, så vore den: Nutidsmannens
omtaxering av alla gamla förfallna värden! det förflutna sett nu i
elektrisk belysning; gamla kulturen på auktion, där ingen respekt, inga
affektionsvärden mer tagas upp, utan tvångsvärdet just nu; det måste
realiseras till vad pris som hälst ... första, andra och tredje gången!
-- Bibliotek borde brännas då och då, eljes blir bagaget för stort att
släpa på. Kineser och Araber ha praktiserat det -- och Japan slungade en
hel kultur på en gång ... Japan, ja!

                   *       *       *       *       *

-- De säger, att Holger upplevat saker i fängelset, som han inte vill
tala om ... men att han förlorat sin gamla tro på apan och mekaniken
utan mekanikus, det är säkert. Så långt som Max har han inte kommit ...

-- Ja, Max och Ester! Det där får man inte lägga sig i; det skall vara
hemligt och respekteras. Två själsliv kan ingen och får ingen gripa i
med råa händer ...

                   *       *       *       *       *

-- Varför växer icke Stockholm utåt havet, utan inåt gölarne? Hur kan
man få jobba med tomter på Livgedinget, som bara förutsätter
dispositionsrätt på livstid, som är obestämd? Nej, en Strandväg, en
Lange linje från allmänna gränden till Blockhustulln; industrin på
Sickla-ön, flottan i Vaxholm och Liding-ön till Stockholms stad ... ut
till havet!

                   *       *       *       *       *

-- Pastor Alroth ligger på hemmet för att skäras opp. -- Det är ett
rysligt tempel därborta, där mänskor slaktas åt en okänd gudinna, som
vill se blindtarmen. Dit förs de att dödas som hundarne till veterinärn!

-- A propos hundar! Det är ju skändligt att sex tusen hundar i Stockholm
skall taga brödet och grädden från barnen ... Och hyresvärdarne, som hyr
ut sina fina våningar åt djur och vederlikar ... är det lagligt det? Det
står ju i kontraktet att man skall föra ett tyst och stilla leverne ...
Djuren ha således fått större rättigheter än människorna; då är allt
människan mogen! -- Om tjänarne strejkade och vägrade stå på gatan och
frysa, medan hundarne soulagera sig och varandra, så blev det snart ett
civiliserat samhälle av. -- Tänk att låta en tjänare stå och skämmas
utanför en port! Fy fan såna människor ... Barmhärtighet mot djuren! Men
först mot människan!

                   *       *       *       *       *

Fugan fugerade sig opp på Skansberget.

-- Akropolis, Heliga Berget, Kapitolium!

-- Världsborgare betyder inte att norrmännen skola styra Sverige från
Blasieholmen; nej, nationell och kommunal-självstyrelse hos alla de
federerade!

-- Själva Talmud uttalar förbannelsen över den man, som ger sin hustru
sin vilja.

-- Si så! Nu börjar hans hundar att skälla när de får höra sången från
stapeln; ingenting kan ske utan hundar. Tacka vet jag turkarne ... och
japanerna! Hos dem är det orena djuret orent ... men hos oss ... varje
hundägare är en cynède ... slå opp ordet hos Lombroso ...

-- Si där i stugan står Grönlund och anför djävulsdyrkarne ... ja de,
som dyrka Carl XII äro djävulsdyrkare, och de, som tillbe Gustav Adolf,
borde också läsa Swedenborgs Diarium Spirituale ...

                   *       *       *       *       *

-- Midnatt rycker fram från öster, talade Max; i detta ögonblick står
han över Östersjön, och han bär det nya seklet på sin arm.

De voro utanför Swedenborgs lusthus, och Ester ansåg sig böra säga något
rörande den store svensken, som nu stigit upp ur hundraårig glömska och
oförtjänt ringaktning!

-- Inte tror du väl att Swedenborg stod i förbindelse med andra världar;
inte kan man komma i förbindelse med andra världar, som inte finnas.

-- Finnas de icke? Se upp till himlen och stjärnorna! Ser du icke andra
världar nu?

-- Joo, men ...

-- Ser du icke Capella där, den stora vita stjärnan?

-- Joo?

-- Efter som du ser den, så har ditt öga träffats av dess utsända ljus,
och du står i ett slags förbindelse med den, då du mottagit något av
den.

-- Ja, en ljusstråle ...

-- Ja, en ljusstråle, som du mottager. Nu vet du ju att man på en
ljusstråle kan sända en ljudvåg?

-- Nej, det vet jag inte.

-- Känner du inte Bells fotofon; där man talar på avstånd medelst en
ljusstråle? Nå, den finns, fastän du icke känner den. Du kan emellertid
sända en ljudvåg på Capellas ljusstråle. Nu vet du att en ljudvåg kan
fortplanta en tanke; du skickar mig varje dag en tanke på telefonen. Är
det riktigt mitt resonemang?

-- Ja ...

-- Alltså, slutsatsen: andra världar existera, emedan du ser dem, och du
skulle kunna sända en tanke på en ljudvåg genom en ljusvåg, och omvänt
mottaga en tanke på samma väg från samma håll.

-- Resonemanget är riktigt ...

-- Då äro vi ense; och Swedenborg kan ha stått i förbindelse med andra
världar.

-- Det fattar jag inte ...

-- Skall jag ta om bevisningen en gång till? Nej, det vill du inte! --
Emellertid, Holger hade i fängelset en mängd upplevelser, som han icke
kunde förklara, men vilka oroade honom. Så länge vi icke kunna förklara
något, så är det kallat mystik. Nu hade han aldrig läst Swedenborg; men
när han kom ut, hände honom detta, som du kan få kontrollerat, om du
vill. -- Efter sin befrielse levde han i grubbel och trodde sig vara på
vägen till vansinne naturligtvis. Så kommer en dag på byrån en fattig
ungdomsvän och vill sälja Swedenborgs Arcana Coelestia på svenska, men
han ägde bara delarne 6, 7 och 8. För att hjälpa honom köpte Holger dem
utan någon avsikt att läsa i dem. Men när han bläddrade, bliven ensam,
så fann han att i den boken stod tryckt -- hans upplevelser i fängelset,
och förklaringen på dem stämde. Då blev han betänksam, försökte besvärja
andarne med formlerna hypnotism, suggestion och tvångsföreställningar
med mera. -- Emellertid, han hade fått nytt ljus på sitt närvarande och
förflutna. Fjorton dagar senare var han i Uppsala, och gick in till
antikvariern för att köpa 1734 års lagbok. Han får söka själv på hyllan,
och finner nu delarne 1, 2 och 3 av Arcana; men naturligtvis icke av
samma exemplar som hans. När han så kommer till Stockholm går han direkt
att köpa hela verket, men det fanns icke någonstans. Han skulle just
till att gå från den sista antikvariern, då det faller honom in att
fråga: Men ni kanske har spridda delar? -- Ja, de hade; och just delarne
4 och 5, som fattades; och de voro icke heller av någotdera exemplaret
han ägde. Om du vill förklara det som slump, så kan du också spela på
lotteri och säga förut, om du skall vinna eller ej. Emellertid, han är
icke spiritist och har inga syner -- -- -- men han förnimmer, får
intryck och varningar, alldeles som den nyktre Sokrates av sin daimon.
Hans person tyckes mig vara sublimerad i en retort vid lidandets högsta
temperatur, men han har kluvit sig i en vardagsmänniska, som lever nere
i materien, och en helgdagsmänniska, som han låter flyga ut, efter väl
förrättade plikter.

-- Har du läst Swedenborg? avbröt Ester, som icke trivdes i dessa
samtal.

-- Ja, jag har läst! Och jag tror ingen människa har fått veta så mycket
hemligheter som han ... Det är ingen slump att detta tjäll kommit hit på
berget ... och just nu, då han behövs ... Hör du på namnet, Sweden borg,
vad han betyder för vårt Sverige. -- Jag tycker mig vilja se honom sitta
där i dörröppningen, som Abraham, när han fick besök av Herren i Mamre
lund ... Han kommer igen, men för att förlossa och döma; för att befria,
men anden; för att binda, men djuret! Jag har icke rätt förstått, varför
alla dessa djur hållas instängda med sin orenlighet här på berget, men
det är kanske för att vi skola se skillnaden på dem och oss, och att vi
genom komparation skola upptäcka människan! -- -- -- Nu är midnatten
här, och jag hör seklet komma, österifrån; nu står det över Värtan, det
ringer i Vaxholm ... Bär det frid under sina vingar, frid genom strid?
Mänskorna vilja icke frid! I dag undertecknades fredskongressens
förhandlingar i Haag av 26 stater! Men ingen tror på freden; alla rusta!
-- -- -- Om du talar väl om människorna, så skratta de ut dig; de känna
sig, vi känna oss; men talar du illa om dem, om oss, så bli de onda.
Lite sämre än sitt rykte, och lite bättre, äro människors barn!

                   *       *       *       *       *

Nu ringde det i båda staplarne, och från staden reste sig som en
molnstod av rungande ljud, så att berget darrade. Det gick en rysning
genom folkskarorna, som förstummades och blottade sina huvud utan att
tänka på vem de hyllade. Djuren i burar och gryt kröpo in och gömde sig,
skrämda som hedningar vid vigda klockors klang; det gick en susning
genom tallarne, som kunde vara nattvindens, men även det av bronsen
skakade lufthavets.

Det stora Te Deum från staden steg och steg, och man såg de spetsiga
kyrktornen resa sig som åskledare för att avleda vredens blixtar. Men
stjärnhimmeln log, blid, vänlig, överseende.

Och så tystnade staplarnes klockor, stadens också, den ena efter den
andra.

-- Tror du att det hördes dit upp? frågade Ester.

-- Ja, så visst som min själ lever, det hördes! svarade Max.

Efter en tystnad tog han upp ordet:

-- Nå, vad syns dig om det nya seklet, som ingått?

-- Det är sig likt!

-- Tämligen likt! men dock ett annat!

-- Vandra vi? Tillsammans?

-- Ett stycke!

-- Uppåt?

-- Framåt!

-- Men icke nedåt mer!



                  ANMÄRKNINGAR TILL FYRTIONDE DELEN.
                           GÖTISKA RUMMEN.


Götiska rummen har tidigare utkommit på Hugo Gebers förlag 1904.

Originalmanuskriptet till Götiska rummen äges av bibliotekarien Edv.
Svensson och har av ägaren ställts till utgivarens disposition för denna
upplagas redaktion. En jämförelse med handskriften har lett till
uppdagande en mångfald tryckfel, begångna vid första upplagans sättning.

Manuskriptet till Götiska rummen är en handskrift i kvart på
Lessebopapper. Den är skriven utan marginal på bladens ena sida och
upptar 439 paginerade textsidor, varav en sida dubbelpaginerats, medan
på annat ställe en sida överhoppats, så att slutsiffran blir riktig.
Manuskriptet ligger i en pärm omgiven av ett pergamentsomslag, på vars
framsida Strindberg textat titeln: Götiska Rummen af August Strindberg;
majuskeln G är fylld med grön krita, R och författarnamnet fyllda med
röd.


Ur brev från Strindberg till bokförläggaren Hugo Geber rörande Götiska
rummen.

Strindbergs brev till Hugo Geber rörande Götiska rummen ha älskvärt
ställts till utgivarens disposition av bokförläggaren Nils Geber.

Första gången Strindberg här nämner Götiska rummen är i ett brev av 6
jan. 1904, där han om romanen skriver:

»-- -- --

Alltså handlar det sig om närmast romanen Götiska rummen; hoc est
fortsättning på Röda rummet, vars förläggare Du är!

Fordras läsning dock; 200 sidor äro färdiga, men jag lämnar den icke
ifrån mig förrän den är färdig i 350 sidor, alltså omkring 15 februari.»

25 jan. 1904 skriver han:

»För att veta hur jag skall ställa mig, ber jag Dig förberedande svara
ungefär på dessa frågor:

1:a Om en roman på 350 à 400 sidor skall ut i slutet av april (medan
Riksdan ännu sitter) när skall manuskriptet avlämnas?

2:a Har Du plats för en roman i slutet av april?

Allt detta under förutsättning att Du icke hesiterar för en dunderbok
som min.

P. S. Hinner jag ej bekvämt, så tar jag hösten, tidigt, September.

Ett halvt år har jag hållit på; Röda Rummet tog nio månar, men då hade
jag tjänst, översättningar m. m.»

23 febr. 1904 inlämnar han hela arbetet färdigt till förläggaren och
skriver samtidigt:

»Härmed lämnar jag dig min roman till läsning.

Vill endast säga i förväg att alla opassande ord komma att ändras eller
omskrivas.»

Hr Geber skrev en lista på »opassande ord», som borde ändras. Den
godkändes av Strindberg. Omkring ett halvt dussin ändringar företogos
därmed i texten. De flesta av ifrågavarande ställen äro i hskr.
överstrukna med blåkrita.

10 april finner man av ett meddelande att han läst korrektur på större
delen av arbetet. 15 april ber han att få »tryckta ark efter hand, så
att jag kan införa Tryckfel, ty jag vill icke stå för annat än vad jag
skrivit».

Av följande odaterade meddelande finner man att förläggaren i
korrekturet gjort anmodan om ytterligare strykningar, som dock
Strindberg icke anser sig kunna villfara:

»Broder Geber.

Jag ser att din blyerts i korrekturen begär flera medgivanden, men jag
kan icke göra dem. Det rätta ordet i rätta ögonblicket är kulan i
patronen som du vill kratsa ur när jag skall skjuta. Jag ensam har
ansvaret och Du vet att jag bär det.»


Tryckfel och tryckeriändringar i uppl. 1.

Sid. 5, rad. 6--7: den ena av arrangörerna. Så hskr. Uppl. 1: den ene.
Likaledes sid. 98, rad 2.

Sid. 6, rad 27: sekelslutet går in; man väntar nytt! Semikolon efter
»går in» enligt hskr., kolon i uppl. 1. Likaså sid. 8, rad 32 semikolon
efter »en gång», kolon i uppl. 1. Läsfel.

Sid. 8, rad. 3 och 4: söndringarne och eldarne enligt hskr. I uppl. 1:
-na. Samma ändring enligt hskr. har även i det följande iakttagits utan
att här särskilt anmärkas.

Sid. 13, rad 10: sutit. Så hskr. Uppl. 1: suttit. Sid. 27, rad 29:
beslutit enligt hskr. även i uppl. 1.

-- rad. 29--30: Stallmästargården. Så hskr. Uppl. 1:
Stallmäst_areg_ården.

Sid. 14, rad 18: däroppe. Så hskr. Uppl. 1: däruppe.

Sid. 15, rad 9: opp. Så hskr. Uppl. 1: upp. Så ock i det följande.

-- rad. 16, 18 och 21: Margareta Cabeljau, Cabeljaus och Cabeljauarne.
Så hskr. Uppl. 1 stavar Cabel_jou_ etc.

Sid. 15, rad 20: Det är så man vördar våra stora minnen! Så hskr. Uppl.
1: -- -- _vårdar_ våra stora minnen! Läsfel. Likaså sid. 51, rad 14:
vördar sina stora minnen, enligt hskr. Även här »vårdar» i uppl.

-- rad 28: medan vi håller på etc. Så hskr. Uppl. 1: -- -- hålla på etc.

Sid. 16, rad 5: gatlyktorna. Så hskr. Uppl. 1: _gasl_yktorna. Läsfel.

-- rad 21: aldra. Så hskr. Uppl. 1: allra. Likaså sid. 61, rad 12.

Sid. 17, rad. 9 och 14: Brigitta. Så hskr. Uppl. 1: Birgitta.

Sid. 23, rad 4: oppåt. Så hskr. Uppl. 1: uppåt. Så ock i det följande.

Sid. 24, rad 10: slaveri. Uppl. 1: slave_riet_. Så skrivet först i
hskr., men »-et» överrankat, vilket ej observerats av sättaren.

Sid. 25, rad 5: prövad av erfarenheter. Så hskr. Uppl. 1: -- --
erfarenhe_ten_. Läsfel.

Sid. 26, rad 29: dörrn. Så hskr. Uppl. 1: dörren. Likaså sid. 43, rad 7.

-- rad 31: uttjänad. Så hskr. Uppl. 1: uttjänt.

Sid. 27, rad 21: mänskoandens. Så hskr. Uppl. 1: mä_nnis_koandens.
Mänskor[na] även i det följande där hskr. skriver så men uppl. 1 har
människor[na].

Sid. 29, rad. 16--17: Men det värsta är utvandringen! Sedan jag etc.
Utropstecken efter »utvandringen» enligt hskr., kolon i uppl. 1, ehuru
»S» i »Sedan» även där är versalt. Vanligt läsfel.

Sid. 30, rad 22: de enskilde. Så hskr. Uppl. 1: de enskilda.

Sid. 31, rad. 31--32: men hindrarne stanna! Det är för djävligt!
Utropstecken efter »stanna» enligt hskr., kolon i uppl. 1, läsfel.

Sid. 33, rad 17: behåller. Så hskr. Uppl. 1: bibehåller.
Tryckeriändring.

Sid. 34, rad. 12--13: galanteriet fordrade att mannen skulle offra allt
för idolen [d. v. s. kvinnan]. Så hskr. Uppl. 1: -- -- för _idealen_.
Meningsstörande läsfel.

Sid. 34, rad 33: yrkesövningen. Så hskr. Uppl. 1: yrke_sutö_vningen.
Tryckeriändring.

Sid. 35, rad 14: den jag ville spotta i synen. Så hskr. Uppl. 1: vill.
Läsfel.

Sid. 35, rad. 26--28: om icke kyrkoherden -- -- inträtt i rökkupén; en
svart koloss etc. Semikolon efter »rökkupén» enligt hskr., kolon i uppl.
1; läsfel.

Sid. 36, rad 8: du är så sträng. Så hskr. »Så» utelämnat i uppl. 1, lik,
som visas därav att raden i uppl. 1, om korrekturändring förelegat,
skulle varit mer utslagen.

Sid. 37, rad 10: lagård. Så hskr. Uppl. 1: ladugård. Men sid. 72, rad 26
och 30: lagård, lagårn även i uppl. 1 enligt hskr. Likaså sid. 91, rad
15: lagårdens enligt hskr. I uppl. 1: ladugårdens. [Jfr även nedan anm.
till sid. 92, rad 1.]

Sid. 38, rad 2: pastorn. Så hskr. Uppl. 1: prosten. Läsfel. Jfr strax
ovan om samma person, sid. 37, rad 30: pastor Alroth, likaså nedanför
överallt pastorn, även i uppl. 1 enligt hskr.

Sid. 39, rad. 16--17: men i detta samhället, där ni äro bihang, icke!
Utropstecken vid meningens slut enligt hskr., i uppl. 1 punkt.

Sid. 40, rad. 15--17: Jag undrar om Gustav får slagsida därnere i
aktersalongen! Han är ganska tung och styrman borde gå ner och »lämpa»
honom. [Ångbåten har nämligen krängt och Gustav sover i aktersalongen.]
I hskr. och uppl. 1: slaksida för slagsida. Skrivfel.

-- rad 29: innebyggarne. Så hskr. Uppl. 1: inbyggarne.

Sid. 42, rad. 17--18: se på Fylax skvättmaski_nen_. Uppl. 1:
skvättmaskin. Hskr.: cissmaski_nen_. [Jfr Korr.-ändringar: sid. 35, rad
30.]

Sid. 44, rad 14: fröt. Så hskr. Uppl. 1: fröet.

-- rad. 24--25: Du kan inte parera 132 millioner infört vete med 18
tusen utfört. Så hskr. Uppl. 1: -- -- 18 tusen utfö_rde_. Läsfel.

Sid. 45, rad 1: planchettes. Så hskr. Uppl. 1: planchetter. Läsfel.

Sid. 46, rad 8: alla motsägelser lösas i den gemensamma Kierkegaardska
titeln: Stadier på Livets väg. Så hskr. Uppl. 1: alla motsägelser
_läsas_ etc., meningsstörande läsfel. Jfr nedan tryckfel sid. 249, rad
13.

Sid. 48, rad 9: Jo! i adelskalendern! Utropstecken efter »jo» enligt
hskr., kolon i uppl. 1.

-- rad 22: Adeliga. Så hskr. Uppl. 1: Adliga.

-- rad 25: ner. Så hskr. Uppl. 1: ned.

Sid. 49, rad 9: engelske konungen. Så hskr. Uppl. 1: engelska.

-- rad. 17--18: Felimlomkdode; King; etc. Så hskr. Uppl. 1:
Felimlomkoode i King. Läsfel.

Sid. 50, rad. 14--15: kände sig som förfalskare; men så ryckte de opp
sig. Semikolon efter »förfalskare» enligt hskr., kolon i uppl. 1;
läsfel.

Sid. 51, rad. 12--13: och därför verkade oemotståndlig. Så här föllo
hans ord ungefär: etc. Så hskr. Uppl. 1 sätter meningslöst komma i
stället för kolon efter »ungefär»; slarvfel.

Sid. 52, rad 7: och med rätta. Så hskr. Uppl. 1: och det med rätta.
Tryckeriändring.

-- rad 18: har staten som bekant upprättat universitet. Så hskr. Uppl.
1: universite_tet_. Läsfel, även eljest förekommande; jfr anmärkningar
till del 39, Näktergalen i Wittenberg, tryckfel: sid. 9, rad. 1--2.

-- rad. 22--23: så är jag i alla fall ämbetsman. Så hskr. Uppl. 1: -- --
_en_ ämbetsman. Tryckeriändring. [Jfr nedan anm. till sid. 84, rad.
31--32.]

-- rad. 30--32: Det är kallelsen det således beror på, och kallelsen
beror på nådavalet. Så hskr. Uppl. 1: Det är kallelsen det således beror
på och nå_dev_alet. Lik beroende på frasens upprepning; ingen utslagning
i dessa och följande rader i uppl. 1.

Sid. 53, rad 1: Det är predestinationen! Så hskr. I uppl. 1 meningslöst
kolon i stället för utropstecken.

Sid. 54, rad 25: förfädrens minne. Så hskr. Uppl. 1: förfädernas.
Däremot sid. 74, rad 17: kyrkofäderna även i hskr.

-- rad 29: kring. Så hskr. Uppl. 1: omkring.

Sid. 58, rad 26: mödrarnes. Så hskr. Uppl. 1: mödrarnas.

Sid. 59, rad. 5--6: att om de voro följdriktiga, de måste stå emot
könsförblandningen. Så hskr. Uppl. 1: att om de voro _försiktiga_ etc.
Meningsstörande läsfel.

-- rad. 18--19: brukade doktorn då bryta ut. Så hskr. I uppl. 1 »så» i
stället för »då»; läsfel.

Sid. 60, rad 5: redaktören. Så enligt hskr. här. Uppl. 1: redaktörn.

-- rad. 26--28: I uppl. 1 efter »slavinna» enligt hskr. punkt men efter
parentesen lika fullt semikolon. Distraktion av författaren; punkten här
borttagen.

-- rad. 28--29: fadermördare. Så hskr. Uppl. 1: fadermörda_rne_;
slarvfel.

-- rad 30: för stora. Så hskr. Uppl. 1: förstora, missförstånd av
sättaren; »för» inskrivet i hskr. framför »stora».

Sid. 61, rad 31: det är just därför jag kan döma honom! Utropstecken
enligt hskr., kolon i uppl. 1.

Sid. 62, rad. 17--18: vad din man kommer att andraga emot din lämplighet
som mor, blir etc. Så hskr. I uppl. 1: -- -- emot din _olä_mplighet
etc., meningsstörande tryckfel.

Sid. 63, rad 2: och sade, vänligt, i förtroende. Komma framför »vänligt»
insatt enligt hskr., saknas i uppl. 1.

Sid. 66, rad. 3--4: Låt inte sånt där stå framme, Dagmar; det kan ligga
emot dig etc. Semikolon efter »Dagmar» enligt hskr., kolon i uppl. 1.

-- rad 6: Jo, min vän! Utropstecken enligt hskr., komma i uppl. 1.

-- rad 26: hade doktorn orädd tagit deras parti. »Orädd» överhoppat i
uppl. 1; att lik föreligger framträder därav att ingen utslagning
förekommer i denna och följande rader i uppl. 1.

Sid. 64, rad 20: Brodren. Så hskr. Uppl. 1: Brodern.

Sid. 65, rad. 27--28: att de ska få leva och andas. Så hskr. »Få»
överhoppat i uppl. 1; lik som visas därav att ingen utslagning
förekommer i slutet av den handsatta raden i uppl. 1.

Sid. 67, rad 12: Vi få hjälpa honom! svarade doktorn. Utropstecken
enligt hskr., komma i uppl. 1.

Sid. 71, rad. 3--4: kvinnotyrannit. Så hskr. Uppl. 1: -tyranniet. Likaså
sid. 73, rad 30: mejerit, enligt hskr. Uppl. 1: mejeriet.

Sid. 72, rad. 24--25: utgånget ur svenska bondstugan var det
[prästgårdens trähus] flankerat av logar och lagård. Så hskr. Uppl. 1:
utgånget ur svenska bondstugo_rna_, meningsstörande tryckfel.

Sid. 73, rad 8: morgse. Så hskr. Uppl. 1: morse.

-- rad 14: Vi ha just slutat! Så hskr. I uppl. 1 meningslöst kolon i
stället för utropstecken.

Sid. 74, rad. 16--19: bokhyllan med kyrkofäderna i kvart, samt
stiftstidningen och författningssamlingen; denna underliga blandning av
världslig makt och andlig. Semikolon efter »samlingen» enligt hskr., i
uppl. 1 utropstecken och attributet »Denna» etc. satt som särskild
mening. Störande läsfel, uppkommet genom att »denna» i hskr. börjar med
versal bokstav enligt hos Strindberg ofta förekommande godtyckligt
skrivsätt.

-- rad 25: finger. Så hskr. Uppl. 1: fingrar.

-- rad 30: urskiljde. Så hskr. Uppl. 1: urskilde.

Sid. 75, rad 6: Jag har inte annat att göra. Så hskr. Uppl. 1: -- --
intet annat.

Sid. 76, rad 2: Lögn, väld, våld etc. Så hskr. Uppl. 1: våld, väld.

-- rad. 20--22: han [adjunkten] -- -- har varit synlig spritt naken med
en naken flicka i en båt. Så hskr. Uppl. 1: -- -- med en _vacker_ (!)
flicka i en båt; läsfel.

Sid. 76, rad 33--Sid. 77, rad 2: Jag hade en kusin, du kände, som var
komminister norrut i en stad. Han åt ihjäl sig. Hskr. och uppl. 1: -- --
som _är_ komminister. Som personen nu var död kan han naturligtvis inte
vid tillfället vara komminister. Orimligheten är en distraktion av
författaren. Han har först i hskr. skrivit: Jag _har_ en kusin du
känner, som är etc. Sedermera har han ändrat »har» och »känner» till
»hade» och »kände», men glömt ändra »är» till »var», en nödvändig
ändring som här införts.

Sid. 78, rad. 18--19: han hade som alla levat sitt liv sådant det erbjöd
sig. Så hskr. Uppl. 1: -- -- sådant _som_ det erbjöd sig; »som»
godtyckligt insatt av sättaren; Strindberg skulle givetvis icke insatt
ett »som» varigenom tautofoni uppstod, då han tvärtom brukar vid sådant
tillfälle avlägsna det; jfr nedan Korrekturändringar: sid. 26, rad.
9--10 och rad 32; ingen tillhopaträngning på raden i uppl. 1 visar
heller att »som» insatts genom korrekturändring.

Sid. 82, rad. 6--7: oförbrännerlige. Så hskr. Uppl. 1: oförbrännelige.

Sid. 83, rad 10: hade han tvungits att välja! Utropstecken enligt hskr.,
kolon i uppl. 1 och likväl »U» i »Utan», inledande följande sats, stavat
enligt hskr. med versal bokstav.

Sid. 84, rad. 9--10: Jag var över i Helsingfors den gången. Så hskr.
Uppl. 1: Jag var _även_ i Helsingfors. Meningsstörande tryckfel.

Sid. 84, rad. 31--32: tror sig vara stor patriot. Så hskr. Uppl. 1: --
-- _en_ stor patriot. Tryckeriändring.

Sid. 88, rad. 18--19: Ölsupa; tisdagssoppa; lite variationer etc.
Semikolon efter »tisdagssoppa» enligt hskr., komma i uppl. 1.

Sid. 89, rad. 1--2: som alla pederaster. -- -- -- Men se på den där då!
I uppl. 1 meningslöst kolon efter »pederaster». Strindberg har först
skrivit semikolon som han sedan ändrat till punkt.

Sid. 90, rad. 11--12: I början hade Anders -- -- levat undan som en
herreman. Så hskr. »Undan» överhoppat i uppl. 1; lik som framgår av
omkringstående raders jämna sättning i uppl. 1.

-- rad 19: Men när årsslutet nu nalkades. Så hskr. »Nu» överhoppat i
uppl. 1.

Sid. 91, rad 2: sju kronor kilon. Så hskr. Uppl. 1: k_ilo_.

Sid. 92, rad 1: lagårsgropen. Så hskr. Uppl. 1: lag_årds_gropen. Likaså
samma sida, rad 13: lagårsbesättning enligt hskr., lagårds- i uppl. 1.

Sid. 93, rad 31: pängar. Så hskr. Uppl. 1: pen_nin_gar. Men två rader
nedanför »pängarne» även i uppl. 1.

Sid. 94, rad 14: halva soken. Så hskr. Uppl. 1: socken. Strindbergs
stavning vill antyda den talandes uttal.

-- rad 15: havra. Så hskr. Uppl. 1: havre. Men däremot sid. 96, rad 10:
havre, även enligt hskr.

-- rad 23: då man hörde. Så hskr. Uppl. 1: då _han_ hörde. Slarvfel.

-- rad 27: istämde frun. Så hskr. Uppl. 1: _ins_tämde.

Sid. 95, rad. 12--13: för att skona henne för ett uppträde och sig själv
från en förödmjukelse. Så hskr. Uppl. 1: -- -- _för_ en förödmjukelse.
»Från» är antagligen skrivet i hskr. för att lätta på den talrika
upprepningen av »för»: _för_ att skona _för_ ett uppträde -- --
_för_ödmjukelse. Orimligt att Strindberg, känslig för tautofonier, här
skulle insatt ännu ett »för».

-- rad 31: sängkammarn. Så hskr. Uppl. 1: -aren.

Sid. 97, rad. 6--7: kappslädan. Så hskr. Uppl. 1: kappsläden. Likaså
samma sida, rad 12: slädan, enligt hskr., i uppl. 1: släden. Men samma
sida, rad. 30--31: kappsl_ädan_, även i uppl. 1 enligt hskr.

-- rad 10: vid uddar och i sund. Så hskr. I uppl. 1 är »i» överhoppat.

Sid. 98, rad 33: klämde han slutligen fram sitt ärende. Så hskr. Uppl.
1: -- -- _med_ sitt ärende; godtycke av sättaren; raden icke hopdragen i
uppl. 1.

Sid. 99, rad. 23--24: Kursen höll han österut på ett lågt land i
fjärran. Så hskr. Uppl. 1: -- -- ett _långt_ land i fjärran. Slarvfel.

Sid. 100, rad 15: Skogvaktaren uppfattade först signalerna. Så hskr.
Uppl. 1: -- -- _första_ signalerna. Slarvfel.

-- rad 17: Håll patron, det är vråk! Så hskr. Uppl. 1: det är _en_ vråk.
»En» -- -- tillagt av sättaren; jfr ovan anm. till sid. 52, rad. 22--23
och sid. 84, rad. 31--32.

-- rad 20: som om han ämnat. Så hskr. Uppl. 1: -- -- ämn_ade_. Läsfel.

-- rad. 22--23: tog han en stör, som prickat ut rännan. Så hskr. Uppl.
1: -- -- prick_ade_ etc.

Sid. 101, rad. 28--30: De bägge meningarna som börja: »När jag drog mig
tillbaka» och: »Jag blev ensam», inleda i uppl. 1 nya stycken, en
sättning, som beror på missförstånd av sättaren till uppl. 1, uppkommet
emedan de vardera börja ny rad i handskriften. Repliken har här enligt
hskr. satts i ett fortlöpande stycke.

Sid. 102, rad. 6--7: Jag önskar ibland jag vore läsare själv. Uppl. 1:
-- -- _att_ jag vore; vanlig tryckeriändring.

-- rad 9: Herrans. Så hskr. Uppl. 1: Her_rens_.

-- rad 17: det säger de. Så hskr. Uppl. 1: säga; läsfel.

-- rad. 32--33: Kan inte förståndiga, redliga män läsa i jorden och
döpa? Så hskr. I uppl. 1 meningsstörande tryckfel: Kan inte _samma_
förståndiga redliga män etc. »Samma» är ett läsfel för ett i hskr.
överrankat oläsligt ord.

Sid. 104, rad 29: Vad kostar han [hästen] då? Så hskr. Uppl. 1: den.

Sid. 105, rad 4: Alltså avgjort! [radutgång]. Uppl. 1 kolon för
utropstecken; slarvfel.

-- rad 29: icke. Så hskr. Uppl. 1: inte.

Sid. 106, rad 2: gå in till fadren. Så hskr. Uppl. 1: gå till fadren;
lik.

-- rad 4: två femtikronorssedlar. Så hskr. Uppl. 1:
femt_iok_ronorssedlar.

Sid. 107, rad 7: skiljdes. Så hskr. Uppl. 1: skildes. Men sid. 156, rad
30: skilde, även enligt hskr.

Sid. 109, rad 33: falanstèrens fulla bord, där inga fattiga finns. Så
hskr. Uppl. 1: -- -- _när_ inga fattiga, antagligen slarvfel; samt
»finnes» för »finns».

Sid. 111, rad 5: materiel. Så hskr. Uppl. 1: material.

Sid. 119, rad 18: Vad gör vi här egentligen? Så hskr. Uppl. 1: ni.
Läsfel.

-- rad 27: landflickans. Så hskr. Uppl. 1: landtflickans.

Sid. 120, rad 10: dansa kring julgran. Så hskr. Uppl. 1: julgranen.

-- rad. 14 och 15: Frälsarn. Så hskr. Uppl. 1: Frälsaren.

Sid. 121, rad 16: tala förstånd vid dem. Så hskr. Uppl. 1: -- -- _med_
dem. Slarvfel eller godtycke av sättaren.

-- rad 27: Ja, jag har varit. Så hskr. Uppl. 1: Jag har varit. Lik.

Sid. 123, rad 8: närmsta. Så hskr. Uppl. 1: närmaste.

Sid. 124, rad 6: efter första lyckotiden. Så hskr. Uppl. 1: efter _den_
första etc. Tryckeriändring.

Sid. 127, rad 9: kaklugnsstenarne. Uppl. 1: ka_kelu_gnsstenarne. Vanlig
tryckeriändring; [jfr del 37, Ordalek och Småkonst, anm. till sid. 263,
rad 7].

-- rad 29: jag har flygit. Så hskr. Uppl. 1: flugit.

Sid. 128, rad 19: Å, vet skäms! Utropstecken enligt hskr., kolon i uppl.
1; vanligt läsfel.

-- rad 29: när han predikat eviga straffen. Så hskr. Uppl. 1: -- -- _om_
eviga straffen; korrekturändring av Strindberg är dess mindre tänkbar,
som »om» står i samma mening, föregående rad, och Strindberg som känt
undvek tautofonier.

Sid. 130, rad 11: underläkarn. Så hskr. Uppl. 1: -aren. Likaså sid. 131,
rad 28: Läkarn, enligt hskr.; -a_ren_ i uppl. 1.

-- rad 33: synas. Så hskr. Uppl. 1: synes, slarvfel.

Sid. 133, rad 8: paren tåga förbi, förbi. Så hskr. I uppl. 1 »förbi»
blott en gång; sättaren har antagit bröllop i handskriften.

Sid. 134, rad 20: höll ut på fjärden mot ett litet skär. Så hskr. Uppl.
1: -- -- _mot_ fjärden mot ett etc.; distraktion av sättaren.

Sid. 136, rad 1: sjöoffcern. Så hskr. Uppl. 1: sjöofficern. Strindberg
har ändock med ett stort streck strukit över »i», i ordet, som först
skrivits: sjöofficern. I samma rad omedelbart efter i hskr. från början
skrivet -offcern.

-- rad 3: aptekarn. Så hskr. Uppl. 1: apotekarn.

Sid. 137, rad. 17--18: som om hon där [i fadrens armar] vilja dölja de
känslor hon själv blygdes för. Så hskr. Uppl. 1: -- -- _han_ själv
blygdes för; meningsstörande läsfel.

-- rad. 25--26: jag väntar se herrskapet. Så hskr. »Se» överhoppat i
uppl. 1.

Sid. 139, rad. 23--24: på grund av hustruns uppträdande som kopplerska
åt sin dotter. Så hskr. Uppl. 1: husfruns, läsfel.

Sid. 140, rad 24: barnkammarn. Så hskr. Uppl. 1: -aren.

Sid. 142, rad 31--Sid. 143, rad 1: skyndade de snabba djuren upp i en ek
att gömma sig. Så hskr. Uppl. 1: skyndade -- -- _sig_ upp -- -- att
gömma _sig_. Godtycke av sättaren; radens jämna sättning visar att »sig»
icke inskjutits i korr.

Sid. 147, rad 14: pängarna. Så hskr. här. Uppl. 1: -ne.

Sid. 148, rad 2: pojkarne slogs. Så hskr. Uppl. 1: _pigorna_ slogs.
Löjligt slarvfel.

-- rad 8: oövervinnerliga. Så hskr. Uppl. 1: oövervinneliga. Jfr ovan
sid. 82, rad. 6--7: oförbrännerlige.

-- rad 11: stämning! Han etc. Utropstecken (otydligt) och versalt »H» i
»Han» i hskr.; uppl. 1 kolon med versalt »H».

-- rad 12: Kolon efter »vardagsfråga» enligt hskr., utropstecken i uppl.
1.

-- rad 17: Sätt fram smör och bröd. Så hskr. Uppl. 1: -- -- bröd och
smör. Slarvfel.

Sid. 150, rad 23: grå kastor; den ena etc. Semikolon enligt hskr., kolon
i uppl. 1. Slarvfel.

Sid. 153, rad 21: släda. Så hskr. Uppl. 1: släde. Likaså sid. 154, rad
16. [Jfr ovan anm. till sid. 97, rad. 6--7.]

Sid. 157, rad 14: Han sprang omkring för att leta årorna. Så hskr. I
uppl. 1 saknas »för»; ingen utslagning visar att ordet borttagits i
korrektur.

Sid. 160, rad 12: Där se vi ju. Så hskr. »Ju» överhoppat i uppl. 1.

Sid. 162, rad. 4--5: salongsmattor. Så hskr. Uppl. 1: salongsmattan.
Läsfel.

Sid. 164, rad 29: intressangt. Så hskr. Uppl. 1: intressant. Likaså i
repliken sid. 234, rad 21.

Sid. 166, rad 19: plus och minusjonerna. Så hskr. Uppl. 1: plus- och
minus-polerna. Godtycke av sättaren.

Sid. 167, rad 15: de andres. Så hskr. Uppl. 1: de andras.

Sid. 170, rad. 3--4: det gjorde den inte; den stod fast. Semikolon
enligt hskr., komma i uppl. 1. Läsfel.

Sid. 171, rad 14: Vi har etc. Så hskr. Uppl. 1: Vi _ha_.

Sid. 173, rad 25: rasade in. Så hskr. Uppl. 1: _rusade_ in. Läsfel.

Sid. 175, rad 8: sprungo sedan som sista paret ut etc. Så hskr. »Som»
överhoppat i uppl. 1.

Sid. 181, rad. 8--9: de skildes som förlovade etc. Så hskr. I uppl. 1
meningsstörande tryckfel: de skildes _åt_ som förlovade. »Åt» antagligen
genom distraktion av sättaren inkommet från »åtta», som i hskr. står
rakt under »skildes».

Sid. 192, rad 25: eljes. Så hskr. Uppl. 1: eljest. Likaså sid. 193, rad
3 och sid. 230, rad 7.

Sid. 195, rad 12: mänskosjälar. Så hskr. Uppl. 1: män_nis_kosjälar.
Likaså sid. 196, rad 18: mänskorna enligt hskr. Uppl. 1: män_nis_korna.

Sid. 196, rad 8: undfångelsens. Så hskr. otydligt, men med samma
egendomliga tecken Strindberg strax nedanför satt över å i »låg». Uppl.
1: undfängelsens.

Sid. 198, rad. 28 och 30: suto. Så hskr. Uppl. 1: sutto. Likaså sid.
199, rad 1 och sid. 234, rad 9. Däremot på andra ställen i hskr., t. ex.
sid. 238, rad 17: sutto.

Sid. 199, rad 9: skiljobrevet. Så hskr. Uppl. 1: skiljebrevet.

Sid. 200, rad 11: Det här är ju som på Södra Teatern. Så hskr. »På»
överhoppat i uppl. 1; ingen utslagning på raden.

Sid. 201, rad 25: då resas hinder. Så hskr. Uppl. 1: reses; läsfel.

-- rad 28: till äktenskap ledig! Utropstecken enligt hskr., kolon i
uppl. 1; läsfel.

Sid. 204, rad 6: eklekticism. Så hskr. Uppl. 1: eklektricism;
okunnighetsfel.

Sid. 213, rad. 13--15: Jag kan icke erinra mig ha blivit störd av några
vällustiga drömmar som yngling. Så hskr. Uppl. 1: -- -- _stämd_ av några
etc.; meningsstörande läsfel.

Sid. 220, rad 29: huven. Så hskr. Uppl. 1: huvud.

Sid. 224, rad 33: kvinnoregimente. Så hskr. Uppl. 1: -regemente. Likaså
sid. 225, rad 18: regimenten, och sid. 229, rad 33--sid. 230, rad 1:
gardesregimentens, enligt hskr.

Sid. 228, rad 3: snibbaskålar. Så hskr. Uppl. 1: snibbskålar.

Sid. 236, rad 26: dronningar. Så hskr. Uppl. 1: drottningar.

Sid. 238, rad 10: kvälln. Så hskr. Uppl. 1: kvällen.

Sid. 241, rad. 17--18: hon kände att där var platsen, där han skulle
trivas. Så hskr. Uppl. 1: -- -- där _hon_ skulle trivas. Slarvfel eller
missförstånd. Jfr rad 20: Efter en stund kom greven verkligen.

Sid. 246, rad 17: Greve Max vände sig till Ester: [etc., replik]. Kolon
enligt hskr., utropstecken i uppl. 1; läsfel.

-- rad. 29--31: De se vinberg och druvor; viskade Max till Ester: Betrug
war alles, Lug und Schein! Kolon efter »Ester» här insatt. Hskr. har
intet skiljetecken. Uppl. 1 har utropstecken, vilket icke passar.
Antagligen har Strindberg insatt i korr. kolon, som på vanligt sätt av
sättaren lästs som utropstecken.

Sid. 248, rad 33--Sid. 249, rad 2: han tycks ha gjort några upptäckter i
fängelset men skäms att tala om det. Så hskr. Uppl. 1: -- -- men _han_
skäms etc. I hskr. först skrivet »han», därpå överrankat, något som ej
av sättaren observerats.

Sid. 249, rad. 13--14: Jag kan lösa motsägelserna i hans liv. Så hskr.
Uppl. 1: Jag kan _läsa_ motsägelserna etc., meningsstörande. [Jfr ovan
anm. till sid. 46, rad 8.]

Sid. 249, rad 26: Der Herr. Hskr. och uppl. 1: D_err_ Herr, skrivfel av
Strindberg.

Sid. 252, rad. 9--15: Bordereaun är skriven med fransk stil, det syns
särskilt på siffrorna, på 4:an som är tecknad 4, så som endast en
fransman tecknar den, och likaledes på 5:an som är skriven franskt eller
5. -- Han ritade på marmorskivan med sin blyertspenna. Så hskr. De
franska siffrorna i denna uppl. äro reproducerade efter ett fotografiskt
facsimile av Bordereaun i Ord och Bild 1899, sid. 509. I uppl. 1, som
utelämnat siffrorna, helt säkert beroende på att tryckeriet saknat
sådana, har texten fått följande lydelse: -- -- på 4:an som är tecknad
så som endast en fransman tecknar den, och likaledes på 5:an som är
skriven franskt.

-- rad 33: Tror du inte han skrivit Bordereaun. Så hskr. Uppl. 1: -- --
han _har_ skrivit etc.

Sid. 253, rad. 25--26: Att något kommer ut ur detta ägget, det tror jag
mig veta. Så hskr. Uppl. 1: -- -- ur _det_ ägget; intet på raden i uppl.
1 tyder på korrekturändring.

Sid. 254, rad. 20--21: Nu började det ringa i kyrktornet. -- Och så de
där klockorna. Så hskr. Uppl. 1: -- -- Och så _se_ de där klockorna!;
meningsstörande slarvfel.

Sid. 257, rad. 5--6: dämoner, som komma ner ur skorstenar. Så hskr.
Uppl. 1: kom_mo_.

-- rad 31: Gudsivalag. Detta är ordets rätta form. Uppl. 1: Gudsivolag;
hskr. otydligt.

Sid. 258, rad. 21--22: Ja, det är hans hustru! svarades mig. Så hskr. I
uppl. 1 meningslöst kolon i stället för utropstecken efter »hustru».

Sid. 265, rad. 3--4: Det förefaller som om mänskorna här icke älskade
varandra. Så hskr. Uppl. 1: -- -- som om _svenskarne_ här etc.; läsfel i
distraktion.

Sid. 268, rad. 23--24: Från solens uppgångsländer, dit nu världens
blickar vände sig med väntan och bävan, sedan Japan givit en stöt, som
fortplantade rörelsen västerut, och som kanske skulle börja en ny period
i världshistorien, så ny att historieskrivarne fingo kalla den för nyare
tiden och allt förut, vår samtid inberäknat, forntiden. Sista ordet i
meningen här insatt som konjektur. I hskr. och uppl. 1 sättes punkt
efter »inberäknat»; tydligen ett skrivfel. Meningen fordrar fortsättning
i ett ord som, stående i motsättning mot »nyare tiden» bör vara
»forntiden» eller »gamla tiden». Jfr sid. 277, rad. 6--7: när någon
ville tala om Röda rummet; klingade det som forntid.

Sid. 272, rad. 13--15: Varför -- -- stuka varandra? Frågetecken enligt
hskr., utropstecken i uppl. 1; vanligt läsfel.

Sid. 273, rad. 12--14: Det höga taket ser bara ut som skryt, det är
ingenting under det. Denna läsart är en konjektur. Uppl. 1: Det höga
taket _såg_ bara ut etc.; en läsart, som är orimlig, eftersom doktorn i
repliken talar med huset framför sig. I hskr. här skrivfel: Det höga
taket, som bara ut som skryt, det är ingenting under det. Antagligen har
sättaren, märkande felet, satt »såg» för »som» med tillbakablick på
raderna 7--8 om samma föremål: Det såg ut som en lada.

-- rad 25: som vi fått över oss! som en sinnessjukdom. Utropstecken
efter »oss» insatt enligt hskr., saknas i uppl. 1.

Sid. 279, rad 19: För mig finnas tre mörka punkter. Så hskr. Uppl. 1:
finnes.

Sid. 280, rad. 7--8: när en människa ger ädelmod på hand åt andra. Så
hskr. Uppl. 1: -- -- ger ädelmodigt på hand; distraktion av sättaren.

-- rad 31: direktörn. Så hskr. Uppl. 1: direktören.

Sid. 281, rad 24: bordsduken. Så hskr. Uppl. 1: bordduken.

Sid. 284, rad. 31--32: Men en annan ockult omständighet, det vill säga
ännu oförklarlig, är denna. Så hskr. Uppl. 1: -- -- det vill säga ännu
oförklarli_gare_ är denna; missförstånd av sättaren.

Sid. 289, rad 6: sammanverkan. Så hskr. Uppl. 1: samverkan.

-- rad. 27--28: tänka på ljusa saker. Så hskr. Uppl. 1: tänka på
lju_sare_ saker. Godtycke av sättaren.

Sid. 290, rad 23: Ni har ju skalden X. här [d. v. s. på dårhuset]. Denna
replik är Max' till Ester som tjänstgör på dårhuset. Repliken har i
uppl. 1 felaktigt tilldelats Ester genom att den satts som särskild rad.
Missförståndet har uppkommit genom att meningen inleder ny rad i hskr.,
sedan den föregående fullskrivits. Frågan har här flyttats upp i Max'
replik enligt handskriftens läsart och sammanhangets krav.

Sid. 291, rad. 8--9: Nu tror jag icke man har rätt att klaga. Så hskr.
Uppl. 1: -- -- _att_ man har rätt att klaga. Vanlig tryckeriändring.

Sid. 292, rad. 11--12: en ormagrop. Så hskr. Uppl. 1: ormgrop.
Tryckeriändring. Men rad 17: ormgropen, även i hskr.

Sid. 294, rad. 28--29: ibland får jag deras ondskor över mig. Så hskr.
Uppl. 1: -- -- deras ondska. Tryckeriändring.

-- rad 30: Dessa få den illusionen etc. Så hskr. »Den» överhoppat i
uppl. 1.

Sid. 297, rad 8: Akademin. Så hskr. Uppl. 1: -ien.

Sid. 298, rad 9: häldre. Så hskr. Uppl. 1: hellre.

Sid. 300, rad. 21--22: ett slags utliggarplats ... annex till
Singelbacken. Så hskr. Uppl. 1: -- -- _ända_ till Singelbacken. Läsfel.

Sid. 301, rad. 3--4: Frankrike vet inte var det skall sätta av sitt
överflöd. Så hskr. Uppl. 1: -- -- var _den_ skall etc.

Sid. 301, rad 7: en vis försyns ingripande. Så hskr. Uppl. 1: en _viss_
försyns etc. Slarvfel.

Sid. 302, rad 5: som han inte vill tala om. Så hskr. Uppl. 1: vil_le_.
Slarvfel.

-- rad 24: veterinärn. Så hskr. Uppl. 1: -ä_ren_.

Sid. 303, rad. 4--5: då är allt människan mogen! Så hskr. »Allt» saknas
i uppl. 1, lik; ingen utslagning visar korr.-ändring.

Sid. 304, rad 11: Finnas de icke? Så hskr. Uppl. 1: Finns de inte?


Korrekturändringar av Strindberg till uppl. 1.

Sid. 7, rad 3: Tag bort den där s-n. Ordet utskrivet i hskr.

Sid. 9, rad. 30--31: ett kronland som Böhmen är till Österrike. Hskr.:
-- -- som _Ungern_ är till Österrike.

Sid. 13, rad 12: och som han låtit ligga. Hskr.: och låtit ligga.

Sid. 17, rad. 10--11: Wirsén gick och förluktade sig på rökelsen i
Sienas katedral. Hskr.: -- -- och berusade sig av rökelsen etc.

Sid. 21, rad. 1--2: Gustav Borg var nämligen född omkring seklets mitt.
Hskr.: -- -- född straxt före 1840.

Sid. 26, rad. 9--10: vilken behandlar sina motståndare som nidingar.
Hskr.: _som_ behandlar -- -- som nidingar; ändrat för att undvika
tautofoni. Likaså samma sida rad. 31--32: som uttjänad, han, vilken,
etc. Hskr.: -- -- han, _som_ etc.

Sid. 26, rad 33--Sid. 27, rad 1: Han mindes första järnvägsbiten 1852;
erinrade telegrafens öppnande. Hskr.: Han hade som ingenjör varit med
att bygga första järnvägsbiten 1852; han hade sett telegrafens öppnande
1853.

Sid. 27, rad. 17--18: Han förstod icke ungdomens strävan till frihet och
ansvar. Hskr.: -- -- frihet _med_ ansvar. Detta textställe hör till de
osäkra, där ej kan avgöras om korrekturändring eller läsfel föreligger,
utbytet av »med» till »och» medför en icke obetydlig ändring av
meningen.

Sid. 28: Rubriken »Storö-borna» saknas i hskr.

Sid. 30, rad. 25--27: det skall vara en armé, och så tar man ut en halv
milliard. Tänk dig en halv milliard, som skall pungas ut på tio år. I
hskr. är »halv» på förra stället överrankat och saknas på andra stället,
möjligen har Strindberg i korrekturet insatt »halv» på bägge ställena
framför »milliard»; dock kan även tänkas att sättaren ej observerat
överrankningen av »halv» i hskr., och att Strindberg ej erinrande hskr:s
siffra, därför insatt halv även på senare stället.

Sid. 35, rad 30: skvättmaskin. Hskr.: cissmaskin.

Sid. 36, rad 14: Du är ett as; det är alltihop. Hskr.: Du är ett as; det
är alltihop, ett as, som alla hundägare. Möjligen även lik.

-- Stjärnan vid sidans slut saknas i hskr.

Sid. 43, rad 11: Britas tredje son. Hskr.: _fjärde_ son.

Sid. 44, rad. 7--8: Är jorden inte utsugen, då vi inte kan gödsla den
etc. Hskr.: Är jorden utsugen etc., skrivfel.

Sid. 47. Rubriken »Redaktören» saknas i hskr.

Sid. 48, rad 18: den [Anreps ättartavlor] började utges för längesen.
Hskr.: -- -- började utges 1858.

Sid. 49, rad. 20--21: eller har någon svängt ihop namnet. Hskr.: eller
har förfalskaren svängt etc.

-- rad. 32--33: är polack. Hskr.: är polack eller kanske polsk jude etc.

Sid. 50, rad. 3--5: en ung student; han slängde klackringen. Hskr.: --
-- student, _och_ han slängde klackringen.

-- rad 16: avsmak. Hskr.: avsky.

Sid. 55, rad 12: landet, som ju skulle vara vår vän. Hskr.: -- -- våra
vänner.

-- rad. 32--33: den [ancien régime] kan icke förnyas, därför lever den
på korruption. Hskr.: -- -- därför lever _han_ etc.

Sid. 56, rad. 1--2: Vi, som tagit arv efter revolutionen ha annat att
tänka på. Hskr.: -- -- _vi_ ha annat etc.

Sid. 58, rad 12: Men det var icke du heller. Hskr.: -- -- du icke
heller.

Sid. 59, rad 3: stod allena i sin strid. Hskr.: stod ensam i etc.;
ändring för att undvika tautofoni: »ensam» raden ovanför.

Sid. 60, rad. 28--29: en vacker hals dolde hon under fadermördare.
Hskr.: -- -- i fadermördare. Ändring för att åstadkomma variation; nästa
sats: sina små fötter hade hon gömt i för stora smorlädersskor.

Sid. 61, rad 25: men han är ju konservativ. Hskr.: men han _är_ [spärrat
i hskr.] konservativ.

Sid. 68, rad 12: brodern. Hskr.: doktorn.

Sid. 69, rad 19: Han krympte ihop, han förintades. »Han» på senare
stället saknas i hskr.

Sid. 70, rad 21: oförsonlig mot monarkien. Hskr.: -- _med_ monarkien.

Sid. 71, rad 27: på några gråbruna skär längst ut i havet. Hskr.: -- --
ut _på_ havet; ändring för att undvika tautofoni.

Sid. 73, rad 31: Det är en baddare. I hskr. »en» överhoppat.

Sid. 74, rad 13: men han måste tiga. Hskr.: men måste etc.

Sid. 75, rad 26: så var det slut med freden, och masken föll. Hskr.: --
-- och masken föll med. Som »med» står nederst på sidan utan
skiljetecken, är möjligt att Strindberg här tänkt låta följa något det
han sedan glömt nedskriva.

Sid. 79, rad 13: utan du är ett svin! Det är vad du är! Hskr. därefter:
och det är ni allihop.

Sid. 81, rad 8: en svensk envoyé. Hskr.: en envoyé.

Sid. 87, rad 28: Sverige dör visserligen här. Hskr.: -- dör här
visserligen.

Sid. 88, rad. 19--20: de [författarinnorna] utnämnas till jättesnillen
av Lilla Sakris! Hskr.: -- -- av der Hurenwebel!

Sid. 91, rad. 19--20: kväve, som mjölken och gödseln innehöll. »Mjölken
och» saknas i hskr.

Sid. 92, rad. 5--6: Mera påtagliga däremot voro huvudbokens uppgifter.
Hskr.: mer påtaglig _var_ -- -- upp_gift_ etc.

-- rad 26: Å herre Gud. Hskr.: Å h_err_ Gud, antagligen skrivfel.

Sid. 93, rad 11: så tar rättarn mutor i ägg och smör etc. Hskr.: -- --
mutor, ägg, smör etc.

Sid. 94, rad. 16--17: för det finns inte etc. Hskr.: för nu finns det
inte etc.

Sid. 95, rad. 17--18: Det är slaktarn, som kom tillbaks med kon, svarte
rättarn. Hskr.: Det är slaktarn, svarte arrendatorn, som kom tillbaks
med kon. Det är för övrigt rättarn och ej arrendatorn Anders som kommit
in.

Sid. 96, rad 20: en spekulant. Hskr.: en köpare. Ändring på grund av
»köpa» i föregående rad.

Sid. 97, rad 6: överläggningen. Hskr.: rådslaget. »Råd» i föregående
rad.

-- rad. 31--32: fjärdarne, som lågo blanka. Hskr.: -- -- blanka i
glanskis.

Sid. 100, rad 12: Det mörka strecket i fjärran blev allt bredare. »Allt»
saknas i hskr.

Sid. 102, rad 6: i sorg och nöd. Hskr.: -- -- _själa_nöd. Ändring för
att undvika tautofoni; »själavård» i raden ovanför.

Sid. 102, rad 22: Om jag blir avskedad. Hskr.: Om jag får avsked. »Få» i
samma rad.

Sid. 103, rad. 3--4: Vet du, religionen som yrke och födkrok är något
galet. Hskr.: Vet du _att_ etc. Utslagning på raden i uppl. 1 visar att
korrekturändring föreligger.

Sid. 104, rad 7: arrenderat. Hskr.: arrenderade.

Sid. 105, rad 24: och ämnar. Hskr.: och han ämnar.

Sid. 108, rad 18: behöves. Hskr.: behövdes.

Sid. 117, rad. 8--9: hon försummades. Hskr.: hon blev försummad. »Blev»
i rad 7.

Sid. 120, rad 16: ; höra de etc. Hskr.: , och höra de. Utslagning av
raden i uppl. visar korrekturändring.

Sid. 123, rad 32: Efraim. Hskr.: Max.

Sid. 126, rad 32: _sin_ förförare. »Sin» icke spärrat i hskr.

Sid. 130, rad 31: sinnesförfattning. Hskr.: sinnestillstånd. »Tillstånd»
två rader ovanför och i följande rad.

Sid. 132, rad 27: till sjös. Hskr.: på sjön.

Sid. 133, rad. 10--11: miner av vildhet och trots. Hskr.: ett utseende
av etc.

-- rad 13: något munter. Hskr.: något uppspelt.

Sid. 136, rad 18: ; deras förhållande. Hskr.: , och deras förhållande.
Utslagning på raden i uppl. 1 visar tydligt korrekturändring.

Sid. 147, rad 25: lösgjort. Hskr.: och lösgjort. Utslagning på raden
visar korrekturändring.

Sid. 150, rad 3: frysande. Hskr.: alltjämt frysande. »Alltjämt»
förekommer samma sida, rad 5.

Sid. 153, rad 10: nästa morgon. Hskr.: följande morgon.

Sid. 157, rad 15: och. Hskr.: men. »Men» före och efter i samma mening.

-- rad 26: väntade. Hskr.: förestod. »Föreställa» på föregående rad.

Sid. 161, rad 9: dekadensmän. Hskr.: dekadentmän. Men sid. 162, rad 8
även i hskr. dekadensmän.

Sid. 164, rad 17: under förevändning. Hskr.: under påsken [läses:
på-sken].

Sid. 170, rad 1: alltid. Saknas i hskr.

Sid. 171, rad 3: Nå, men Ragnar då? Barnet? »Barnet» saknas i hskr.

Sid. 172, rad. 19--20: Dessa kastade -- -- deras blickar. Hskr.: _De_
kastade -- -- -- _dessa_ blickar.

Sid. 180, rad 22: till åldern. Hskr.: nu till åldern. »Nu» omedelbart
efter samma rad.

Sid. 192, rad 7: lagen. Hskr.: lagen (Loven!). Utslagning på denna och
följande rader röjer korrekturändring.

Sid. 196, rad. 14--15: Vi ha endast ett barn tillsammans efter ett års
äktenskap. Hskr.: -- -- ett barn _vi_ efter två års äktenskap.
Utslagning på raden visar korrekturändring.

Sid. 200, rad. 24--25: så bli de. Hskr.: blir de. Men i fortsättningen
med samma subjekt även i hskr.: ha de.

Sid. 201, rad 4: vilken. Hskr.: som; »som» i föregående rad.

Sid. 207, rad 15: det hade ingått. Hskr.: det hade redan ingått. »Redan»
i föregående rad.

Sid. 209, rad 6: liksom. Hskr.: liksom om.

Sid. 212, rad 13: Ser du! Hskr.: Ser du nu! »Nu» strax ovan rad 11.

Sid. 219, rad 9: så att man måste. »Så» tillagt i korr.

Sid. 222, rad. 26--27: Där fick han underrättelsen. Hskr.: Där mottog
han etc. »Tog» i rad 26.

Sid. 224, rad. 5--6: Att hälsa sin monark, ja väl, men hälsa på stolar
och bord! Det senare »hälsa» saknas i hskr.

Sid. 225, rad. 15--16: där också. Hskr.: där med. »Med» å rad 14.

-- rad 20: kassaförvaltarne. Hskr.: kassaförskingrarne.

Sid. 227, rad 3: blir det. Hskr.: så blir det. »Så» i föregående rad.

Sid. 241, rad. 11--12: Hon och greven hade gått isär den gången,
beslutna att skiljas. Hskr.: -- -- hade skiljts den gången, beslutna att
skiljas.

Sid. 243, rad 7: vi vilja båda men kunna icke. Hskr.: vi vill. Antagligt
att korrekturändring gjorts då följande verb »kunna» står i pluralform.

Sid. 245, rad. 16--17: De nu levande andas sin samtid. Hskr.: De levande
levande nu andas sin samtid. -- »De levande» står här i motsättning till
de andligt döda. Utslagning på raden i uppl. 1, visar korrekturändring.

-- rad. 23--24: lägga i stoftkista på silverfötter. Hskr.: lägga i stoft
på silverfötter. Hoppackning av raden i uppl. 1 visar korrekturändring.

Sid. 247, rad 15: Alldeles som Voltaires kortspelare, vilka gråta etc.
Hskr.: -- -- _som_ gråta.

Sid. 248, rad. 10--11: Det [blindtarmsinflammation] är väl en sjukdom i
ett djuriskt organ, som blivit överflödigt. Hskr.: -- -- i ett djuriskt
organ säger ni, som blivit överflödigt. Först skrivet i hskr.: Det är
väl ett djuriskt organ säger ni etc.; därpå inskrivet »en sjukdom i»;
utslagning av omgivande rader i uppl. 1 visar korrekturändring.

Sid. 258, rad. 31--32: Jag tror vi dö i samma stund bandet klippes.
Hskr.: -- -- i samma stund _som_ bandet klippes.

Sid. 259, rad 15: men kunde icke höra, att man slaktade ett får. Hskr.:
-- -- icke veta om att man etc. Ändring för att undvika tautofoni; rad
13: du vet, och rad 11: som du vet.

Sid. 261, rad. 7--8: och då kan jag gå upp och ner etc. I hskr. först
skrivet: då kan jag; sedan »då» överrankat och »och» inskrivet; »då»
antagligen åter insatt i korrektur, läsfel dock även möjligt.

Sid. 263, rad 12: så att många. Hskr.: »så» saknas i hskr.

Sid. 267, rad. 24--25: Fastän jag tycker ofta du är från mörkret. Hskr.:
-- -- _att_ du är etc. Strindberg undviker hälst att.

Sid. 276, rad. 9--10: riksdan är befolkad av kulörta ... Hskr.: av
färgade ...

Sid. 286, rad 14: på samma gång. Hskr.: på en gång.

Sid. 291, rad 23: vilken. Hskr.: som; ändring för att undvika tautofoni:
»som» i föregående rad.

Sid. 293, rad 1: sin stora pelerinkappa och sitt yrande hår. »Sitt»
saknas i hskr. Raden i uppl. 1 hopträngd.

Sid. 298, rad. 27--28: Som förskola till Amerika ha de nog spelat sin
roll. Hskr.: -- -- sin _stora_ roll. Utslagning av raden i uppl. 1 visar
korrekturändring.

Sid. 303, rad 8: Tänk att låta en tjänare stå och skämmas. Hskr.: -- --
stå och frysa och skämmas. »Frysa» i rad 6.

Sid. 304, rad 4: De voro utanför etc. Hskr.: De _stodo_. »Står» i rad 2.

-- rad 18: och du står etc. Hskr.: och står du etc.

Sid. 305, rad 28: antikvariern. Hskr.: antikvarikern. Men sid. 306, rad
1 har även hskr.: antikvariern.


Anmärkning om en språkform.

Sid. 54, rad 10: moderns. Så skriver Strindberg undantagsvis på detta
ställe; eljes regelbundet i andra handskrifter: modren. Sid. 57, rad 12:
modren, även i denna hskr.

                                                       John Landquist.



Transcriber's note:


Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.

Innehållsförteckningen har flyttats från slutet till början av boken.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Götiska rummen - Släktöden från sekelslutet" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.