Title: Svarta fanor - Sedeskildringar från sekelskiftet
Author: Strindberg, August
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Svarta fanor - Sedeskildringar från sekelskiftet" ***


images generously made available by Project Runeberg.



                           SAMLADE SKRIFTER
                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                          FYRTIOFÖRSTA DELEN

                             SVARTA FANOR

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG



                             SVARTA FANOR


                  SEDESKILDRINGAR FRÅN SEKELSKIFTET

                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG

                   Copyright. Albert Bonnier 1918.

                              STOCKHOLM
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1918



                           FÖRSTA KAPITLET.


Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens
uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen förut. Chateauvinerna
voro utdruckna och vaktmästaren satte fram de vita, som förlorat
etiketten i islåren; rödvinet slogs på karaffinerna och balchampagnen
isades ner i en köldblandning av snö, salpeter och koksalt. Det var
enkelt men lysande, när gästerna började samlas. De stodo i trappan med
klockan i hand för att icke komma för tidigt, och framför allt för att
slippa konversera före dinén. Man levde i en praktisk nationalekonomisk
tid och man ville icke slösa med samtalen. Som man icke kände sina
blivande bordsgrannar, måste man iakttaga stor försiktighet i valet av
ämnen och akta sig att icke säga samma kvickheter åt samma person.

Författaren Falkenström anlände och fann sin vän bokhandlaren Kilo
stående med kronometern i vänstra handen.

-- Är ligan också bjuden? frågade han.

-- Nej, det är bara fronden.

-- Är det unga damer med?

-- Några.

Falkenström tog upp sin blykam och for över de gråa tinningarne.

-- Är rostbiffen lös- eller hårdstekt?

-- Den är nog hård och kanske något seg.

Falkenström kom fram med en chokladdosa och lade in övre gommen med de
åtta tänderna.

-- Det är eget med den här dosan, sade han; jag gick in i en butik för
att köpa en lämplig dosa att ha på bjudningen. Jag ville naturligtvis
inte säga vad den skulle vara till, utan stod och letade i diskmontren.

Butikägaren som var tankeläsare avbröt plötsligen mitt letande:

-- Herrn ska ta en tom chokladdosa, för så har jag gjort; den passar
precis, är platt och skrymmer icke i byxfickan.

-- Det var en hund att vara skarptänkt, svarade jag, tackade för rådet
och ville gå.

-- Eljes brukar man pastiljdosor, fortfor han, och när man vänder ryggen
till, ser det ut som man tog en pastilj eller lade in en pris snus, men
man får noga se sig för att inga trymåer finnas i rummet.

-- Jag tackade ännu en gång för de värdefulla upplysningarne och gick!
-- Blir det hetsning i kväll, tror du?

-- Ja det blir det väl! En spökdiné utan hetsning är ju intet, svarade
förlagsbokhandlaren Kilo.

-- Vad kommer det för folk då?

-- Mister Anjala skall hetsa Wyberg för Kalevala; fröken Paj skall hetsa
dig för Tilda K.; Popoffski skall hetsa för Aspasia. Sen är ordet fritt.
Greve Max skall läsa efter maten en platonsk dialog om järtecken, och
fröken Aalesund skall sjunga tjugusex Griegare.

-- Det blir muntert det där! Men jag hoppas doktor Borg kommer!

-- Ja han kommer, men han har svurit inte säga ett ord. Han är
fruktansvärd när han talar, men han är rysligast när han tiger.

Nu hördes porten slå, och gästerna som stått utposterade på alla fyra
trappgångarne satte sig i rörelse på halvtroppar slingrande sig uppåt i
trappskruven och in genom tamburdörren.

Salongen mottog de främmande, som alla kände varandra. De tryckte
händerna, visade tänder, och damerna kastade sig till varandras bröst.
Husets lilla styvdotter välkomnade och frågade om de torkat av sig på
fötterna. Hon var den enda som talade, alla andra låtsades säga något
som icke hördes, och svarade på frågor som ingen gjort. Man gick omkring
och såg på väggarnes tavlor, och när någon uttryckte sin okunnighet om
originalet, svarade hela kören på en gång. Det var alltid en Murillo som
räddade situationen och blev åskledaren för de starka oväder som här
samlats. Man knådade motivet så länge det höll, sedan övergick man till
ramen, och när den var utagerad, tog målaren Wyberg fatt i spännramen,
ty han fruktade att någon skulle gripa ämnet och tala om pågående
tavelutställning, vilken var livsfarlig att röra vid.

Middagen började klockan sju, för då blev man av med gästerna i god tid.
Innan soppan kom fram, blev ju tyst som vanligt, och sexton högerhänder
syntes rulla brödkulor, så att bordet liknade en ebbstrand med krälande
krabbor. Så kom soppan och nu såg man sexton kranier ligga framstupa, de
flesta verkligen dolikocefala, några svarta, andra bruna, några vita och
bara som badandes bakdelar. Alla soppätarne tycktes spegla sig i de
djupa tallrikarne, eller dölja sina ansikten för att slippa visa
själsspeglarne, eller göra tysta böner på varandras ofärd, ty de voro
alla fiender och hade endast kommit hit därför att de icke vågade
utebli. Prof. Stenkåhl var nämligen en tongivande salong, där man
lancerade och störtade, där man kunde bli storhet och där man kunde
förlora sin storhet. Nu var soppan slut och sörplandet efterträddes av
en hemsk tystnad, då krabborna återigen kröpo fram och knådade deg, än
till små runda kulor lika dem man sätter på mörtkrok, än utkavlade långa
spolar som man mäskar med. Då lyfte prof. Stenkåhl sitt maderaglas och
hälsade gästerna välkomna till bords. Alla händer grepo om glasen,
krampaktigt som drunknandes och så blev det tyst igen. Prof. Stenkåhl
måste bryta tystnaden och försökte en hetsning.

-- Nåå Anjala, började han, hur han I det i Pojola nu?

Mister Anjala ville nog ge luft åt sin sorg över sitt lands förlorade
frihet, men ryssen Popoffski satt där, beredd att avslöja den falske
martyren. Han svarade därför undvikande. Men då tog professorn och
kastade ut en krok åt ryssen.

-- Popoffski, sade han, känner du 1789 års regeringsform?

Här väntade han en explosion från doktor Borg, något rafflande som
skulle sätta liv i konversationen, men doktorn teg, och lagade en
köldblandning inom sig, vilken verkade utåt lamslående kvävande.

Popoffski, som var uppfostrad och visste att man vid ett bord skulle
undvika kroggräl, lyfte bara sitt glas och bad att få dricka med finnen:

-- Skål Anjala! sade han.

Men Mister Anjala lät sitt glas stå, och lade för sig av fisken.

Nu blev bordet som i Tysta skolan. Man nickade och drack, och drack och
nickade, riktigt kinesiskt.

Doktor Borg utmanades nu till hetsning, men han svarade med sin
köldblandning, så att gästernas käkar stelnade av frost, och ingen kunde
äta med aptit.

Vid steken började dock vinerna verka, och två och två mumlade
tillsammans. Det lät som på en begravning.

Revisor K. satt försjunken och beundrade sin hustru, den stora
författarinnan; han beundrade allt vad hon sade, men hon frågte mest
efter adresser. Och nu satt hon bredvid Lilla Zachris, som kunde allas
adresser.

-- Nå, frågade hon Zachris, ni har kommit ut på tyska; vem är det som
översätter er? Är det bra gjort?

Den sista frågan var endast pro forma, och Zachris som lade an på Tilda
för att få råka den store skådespelaren i hennes salong, svarade bara på
den första frågan:

-- Jo, det är fru Mager!

-- Ånej, är det hon. (Fru Tilda låtsades känna henne.) Var är det hon
_nu_ bor?

-- Hon bor i Seelendorff utanför Berlin.

-- Hon måste ha flyttat då. Jaså i ... hur var det ni sa?

-- I Seelendorff. (Tag du fru Mager, tänkte han, jag har redan en bättre
översättare, som du inte får lukta på.)

-- Seelendorff? Med två e?

-- Med två e!

Fru Tilda skrev upp i sitt minne, så att man såg på ögonlocken hur den
tänkta blyertspennan arbetade.

Revisorn njöt av sin hustrus framgång i andanom, ty han förstod att hon
skulle ut på tyska och då måste hon stuka alla de här författarne som
han ringaktade. Han bad därför att få dricka med Zachris och tackade
honom för visat intresse.

Doktor Borg, som satt invid, mumlade nu till Falkenström:

-- Den dag Tilda kommer att mörda sin protokollsekreterare, skall du se
...

-- Mörda?

-- Ja, här sitta vi bland mördare och tjuvar. De stjäla varandras
tankar, varandras adresser, varandras vänner och varandras personer.
Tilda K. är en äregirig som utom ett författarnamn även åtrår ett nytt
lysande gifte; och för det skyr hon inga medel. Hon spar på sin skönhet
genom att hålla mannen i celibat, men den dag hon vill slänga honom, så
anklagar hon honom för impotens; alla ungherrarne vittna med, det vill
säga vittna att hon sagt det eller antytt det, och hon har veto. Då skär
han halsen av sig. Zachris är den första att vittna falskt, för han är
sådan.

Falkenström mumlade till svar:

-- Ja du har rätt, vi sitter i en mördarkula. Du vet att Aspasia, den
tid hon samlade män, också insamlade greve Max. Hon gick själv och skröt
med det. Men när han övergav henne, så tog hon tillbaka, och gjorde Max
till lögnare, så att han måste fly ur staden. Sedan har hon sökt mörda
honom i tidningarne genom sina älskare som skriva, och nu har Stenkåhl
placerat dem bredvid varandra, mörderskan och offret. Det är smakfullt,
i synnerhet som Aspasia sökt genom nya lögner förstöra Max' förlovning.
Det finns ju tider av förfall, men något så genomruttet som den här
_fronden_ har väl aldrig existerat. Där sitter fröken Paj som älskar
unga kvinnor och söker genom redaktör Holgers Marta få insmugglad en
lömsk bit i tidningen emot dig. Alla som sitta vid detta bord äro
fiender som avundas och hata varandra, men de skulle icke hållas ihop om
de icke fruktade _ligans_ nya rustningar. Där sitter Zachris' Jenny och
förgiftar professor Kalkbrenner: hon lägger an på honom, som du ser, med
sina såta ögon och sina nästoner; där sitter Nyrax och smiter med
Kalkbrenners fru för att få akademiens anslag åt den ovärdigaste. Jo,
dessa äregirighetens galärslavar som äro hopsmidda av intresset, som
endast söka att få ett namn på _din_ bekostnad och sedan trampa ner dig.

Prof. Stenkåhl som misslyckats i hetsningarne tappade intresset; och som
han själv icke ville bli komprometterad, sade han ingenting utan hälsade
endast med glaset en gäst då och då. Gästen svarade med glaset alldeles
som vaktpost på avlösning. Men prof'en kunde inte dricka utan blev
nervös, och man såg på honom att han önskade en lucka på golvet genom
vilken bord och gäster måtte försvinna. Slutligen kunde han inte
återhålla en gäspning; och ett väldigt gap med gyllene frukter av
cadmium och guldplomber öppnade sig som en sängalkov med väggmålningar.
Med sin suggestiva makt som van föreläsare fick han auditoriet att följa
exemplet en och en; och alldenstund åhörarne ätit middag hemma klockan
tre och det gavs tio rätter mat, började nu vid sjätte rätten en
fullständig tortyr. Man vågade icke mankera en rätt, och Mister Anjala
som satt bredvid värdinnan måste mottaga en hjärpe och tre ostron av
hennes egen hand. Han önskade i detta ögonblick han kunde trolla och
låta fågeln och molluskerna försvinna i västens uppslag, men han kunde
icke fastän han tillhörde den trollkunniga nationen. Han såg endast
döden genom blodslag framför sig, och han ville icke dö i sin ungdom för
en hjärpes skull, därför sökte han rädda sig med en galghumoristisk
manöver. Med dödens fasa målad i ansiktet vände han sig till värdinnan.

-- Min nådiga, vill ni ovillkorligen se mig dö för edra fötter, så ...
Tycker ni om dödsfall vid matbord?

Värdinnan förstod inte Kalevalas språk, och lika litet njöt hon av
humor, som hon dessutom var upptagen med jungfrun rörande varma
tallrikar till sparrisen och höll _ett_ öga på denna, det andra på sin
man, improviserade hon _ett_ rudimentärt tredje öga på nässpetsen och
kastade med detta en blick på Anjala och svarade ett yxskaftsvar så här:

-- Ja, och med fru Ärtberg i titelrollen, det blir femtio gånger i rad
...

Mister Anjala var lycklig att komma från hjärpen, och tacksam mot fru
Ärtberg, som han icke tålde, utgöt han sig i en flod av sympatier
alltunder det han förvandlade hjärpen till en haché, gömmande benen
under skinnet, och skinnet under benen, så att tallriken verkligen såg
ut som när man ätit en hjärpe. Ostronen begrov han under kökkenmöddingen
och satte några brödkanter som bautastenar på ättehögen.

Vid sjunde rätten, som utgjordes av jättesparris, lutade sig återigen
sexton kranier över tallrikarne, men när de tjocka rotskotten skulle
stripas och herrarne fruktade få smör i skägget »höllo de upp»
mustascherna och visade tänderna som arga djur, samtidigt med att ögonen
stirrade omkring för att se efter om någon observerade hur de liknade
hundar med ett ben i munnen.

Vid åttonde rätten, en lätt hummerpastej med gåslever hade sällskapet
upphört att tala. Endast fåniga ansikten stirrade förtvivlade efter
vinglasen, och ju mer de drucko dess fånigare blevo de. Dödstystnad och
fånighet härskade i salen. Doktor Borg stack ut ett rev i västens
spänntampar och Aspasia började knäppa upp järnlivet.

Aspasia gick nämligen med rustning och lockade män i sin järnfamn
alldeles som det tortyrredskap vilket kallas die Eiserne Jungfrau.

Zachris' Jenny var dödfull, men när hon ville säga något oanständigt
isades hon ner till tystnad av den förfärlige doktor Borgs
köldblandning.

Greve Max däremot, som fått en ringa obemärkt plats bredvid revisor K.,
men i minnet förväxlat honom med matematikern K., underhöll av artighet
sin granne med matematik. Herr K., som trodde att greven var
matematiker, svarade matematik fastän han ingen kunde. Som nu ingen
kunde matematik, så trampades här en surkål, som med stigande vinrus
blev båda så onjutbar, att de ansågo varandra vara humbugar, i synnerhet
som misstaget icke röjdes förrän dagen efter. Det inslagna ruset, vilket
vid bourgognen blev olidligt då det icke fick utbrott, verkade nu
svettdrivande, och pannorna voro beslagna med droppar som kalla
vattkaraffiner. Hela salen luktade svett och under damernas armar bröto
fuktfläckar fram, bildande sjökort och landkartor.

Falkenström som kunde trolla bort maträtter mitt på tallriken och fått
en teknik i att svälja hela stycken med några kalkonrörelser på strupen,
bävade dock när frukterna kommo, ty att svälja ett helt äpple det vågade
han icke. Att »göra ett klavérutdrag» han kallade, mitt i en salong
under en svängning på klacken, det var han i stånd till, men att »betsla
på» vid bordet, det var omöjligt. Han letade visserligen ett ögonblick
efter chokladdosan, men åtrade sig, tog äpplet och nötterna, lade dem i
bröstfickan och sade:

-- Det här ska jag gömma hem till barnen.

-- Är herr Falkenström gift? frågade Zackris' Jenny.

-- Ja, ibland, svarade Falkenström.

Jenny kunde inte hålla sig, utan exploderade i ett fyllflin.

Den förtvivlade prof'en som tuggat torrt och vänt ut vitan på ögonen,
passade på:

-- Vad var det för roligt den här Falkenström sa? Säg, få vi höra.

Han var så angelägen få någon till tala att han hellre riskerade en
oanständighet.

-- Kvickheter kan inte upprepas, svarade Falkenström.

I den stupida stämning som behärskade sällskapet verkade ordet
kvickheter som en raket.

-- Å, säg den! Söta snälla! Säg den! Herr Falkenström! Å! -- Å -- Å --
Söta, goa! -- Å!

Falkenström måste ju göra ett slut på't, men som han icke kunde förmå
sig till en upprepning, så lossade han av en ny:

-- Jo, jag sa: att mina hustrur brukade alltid tycka mest om mig, när
jag var lite fylax.

Ingen log, fastän alla visste han varit gift tre gånger; uttrycket var
exakt, men: tre skilsmässor, tre tragedier. De flesta hade också haft
trassel, och minnen, som väcktes, verkade beklämmande. Hakorna böjdes
mot bröstet och hjässorna stodo i stötvinkel uppåt, såsom om man böjde
sig färdig att mottaga ödets slag uppifrån. Ordet fylax hade också
skorrat i salen, där man druckit champagne och bourgogne, men det hade
även avslöjat den underjäst som låg på botten av alla dessa överjästa
fat, färdiga att springa i luften; det ordet hade lyftat litet på
maskerna och haft samma effekt som om värden skulle lyftat sitt glas och
tilltalat gästerna så här:

-- Gaska upp er gromar!

Erinrade för övrigt om doktor Borgs kuttersignal till sina bordsgäster
vid en herrmiddag, när han lyfte supen:

-- Kasta loss! eller förenklat: Loss!



                           ANDRA KAPITLET.


Det fanns en person som icke druckit och icke ätit stort heller, utan
bara »markerat»; det var Tilda K. Hon satt som falskspelaren och
bondfångaren, nykter, klar, hörande och frågande, praktiska livsfrågor,
och först och sist adresser, adresser på förläggare, teaterdirektörer,
översättare. Och hon ville ha namn på alla recensenter, personnotiser,
redaktionshemligheter; hon ville veta vem han var gift med, ty hon gick
kjolvägen fastän kvinna. Men med kvinnlig charme överskylde hon detta,
så att man bara fann henne naiv. En man i samma läge hade verkat cynisk
och icke fått något svar. Nu på slutet sedan hon plundrat sällskapet och
hade alla deras relationer i sin ficka, märkte hon att doktor Borg satt
overksam och obrukad. Hon tänkte först fråga honom om hans patienter,
och vilken sjukdom fru Fjös led av. Men doktorn isade ner henne. Då
trodde hon som psykolog att han skulle bli smickrad om hon vädjade till
hans högre vetande rörande hennes hälsa, som _ingen_ läkare ännu kunnat
klara. Hon lade därför huvet på sned som en höna, och tittande honom in
i pupillerna, smäktade hon fram:

-- Kära doktorn ...

-- Hur står det till? klippte han.

-- Jo, sir doktorn, det är den stora frågan; mig har ingen läkare blivit
klok på.

-- Hur fan ska jag kunna bli det då?

_Ett_ rapp lät hon gå över sig som ett lyckat skämt, och fortfor med ett
surt-äpple-leende:

-- Om doktorn ville höra på mig ...

-- Gratiskonsultationer ger jag endast på fattigkliniken mellan 12 och 1
alla dagar. Men vill ni ha en ordination vänner emellan, så bliv med
barn! Det rensar örmagen och tar bort alla griller.

Tilda vände sig från honom och öppnade en alldeles ny konversation med
redaktör Holger Borg om en personalförändring inom redaktionen. »De
måste skaffa en ny litteraturanmälare, för den här gick det inte med.»

Desserten, den sista desserten, syntes på bordet, och därmed leddes den
lilla styvdottern in, fick plats vid prof'en, som kände sig beväpnad.
Med den sprutan kunde han ostraffat cinsilera på gästerna utan att själv
bli ansvarig, menade han.

Det gick en rysning genom församlingen, ty nu visste man vad som
förestod; man skulle betala med sin person åt denna människoätare, som
var nog feg att icke våga bita själv. Sally var vad man kallar en djävla
unge; hon talade, men icke som av sig själv, utan hon upptog
föräldrarnes ondska och gav ifrån sig. Hon lyssnade på deras samtal, var
närvarande vid deras gräl, tog parti i deras tvister, gav dem goda råd,
duade dem, tog mutor, skvallrade på tjänarne, men allt på ett sätt som
gjorde styvföräldrarne glädje och munterhet.

När den lilla dämonen ätit och smakat på vinet, kastade hon sina blickar
runt kring bordet, för att söka ett offer. Hennes sökare stannade på
Mister Anjala, och letande i sitt minne, fann hon; och nu tog hon upp:

-- Vad ä en falsk mattyr för sla, farbror Anjala?

Olyckligtvis hörde inte farbror Anjala riktigt, utan måste fråga om,
vilket gav dämonen tillfälle att ge sitt knivhugg två gånger. Träffad
mellan ögonen raglade den stora figuren mot stolens ryggstöd. Det korta
skrattet kvävdes och prof. Stenkåhl låtsades nypa Sally i örat -- det
hörde till hetsningen.

Nu kom turen till professor Kalkbrenner. Denne man råkade genom livets
grymma lekar ha varit lärare åt Stenkåhl och ha nämnt honom till docent;
slutligen hade han kommit i penningskuld till sin förre elev. Utan detta
sista motiv hade han icke suttit vid detta bord, där de flesta rackat
ner honom i skrifter, tidningar, tal och sång. Han ville göra sig
osynlig, men kunde icke, nu när dämonen riktade sina vackra ögon på
honom; han hade velat sitta på vatten och bröd i en cell, och där gömma
sin skam, han bannade över sig, därför att han av svaghet för sina
otacksamma barn tagit Stenkåhls halsband; men det var för sent. Stenkåhl
satt bakom den lilla Höder och skötte pilarne som Loke. Bågen var spänd
och pilen gick, förgiftad; men en osynlig hand ledde den baklänges denna
gång; så att den även träffade skytten och mest honom:

-- Hör du Kalkbrenner (hon kallade honom du, ty hon hade märkt att han
var ringaktad och saknade självkänsla) ... har du köpt pappa eller har
han sålt sig? Vilketdera var det, mamma?

Doktor Borg höjde sitt glas och sade:

-- Vi tacka värdfolket för mat!

Därpå steg han upp, sköt stolen från bordet och gick mot tamburen. Där
stannade han vid dörren, vände sig om, och spottande framför sig, väste
han fram ett: fyffan!

Sällskapet reste sig efter två timmars tortyr, och det var runda sitthål
i rottingstolarne att skåda; servetterna, knådade av nervösa händer,
förda till munnen hundra gånger, lågo där hopsnodda som inälvor, som
vissna hjärnors vindlingar, som trasdockor, polichineller, bildande
ansikten, lemmar av avrättade, alldeles som huvudkudden efter en sömnlös
natt eller en vit näsduk efter en bal, eller efter en begravning med
verkliga tårar. För övrigt var bordet en glasbutik, ty det var dukat med
åtta glas, en porslinshandel, en sopbacke med apelsinskal, ost- och
brödkanter, kärnhus, cigarretter (andra klassens inryckning fick röka),
tändstickor, aska; sköljkopparne, som man spottat i, påminde om kommod.
Sopbacke och kommod!

Nu avdelade man sig i smågrupper och började förtala värdfolket.

Falkenström hade gjort en piruett och applicerat tandgården som han
behövde till språklådan. Som Zachris stod bredvid slängde han till honom
sin harm i en enda loska:

-- Det är rysligt!

Zachris, som principiellt icke talade illa om dem han för tillfället
begagnade, låtsades icke förstå.

Popoffski, som stod på andra sidan, avslöjade Zachris i en handvändning,
men utan att denne hörde't:

-- Zachris är en sån där fähund som talar väl om alla människor!

Nyrax, målaren kom till:

-- Vet ni att lilla bokhandlaren är ruinerad?

-- Är Kilo ruinerad?

-- Ja; fallet är ovanligt, men det är sant.

Den lilla bokhandlaren stod vid en kakelugn, som han tycktes stöda. Han
var ung, men med ansiktet fullt med mörkt skägg; hade den sjuka hundens
lidande ögon. När han log, som han mest gjorde, tycktes han gråta, ty
ögonen fuktades och han snyftade. Han såg ut som om han icke kunde göra
eller tänka ont; han kunde icke säga nej, när en människa ville lura
honom, och därför ansågs han enfaldig; gick i en beständig stilla ruelse
över okända förseelser, var måttlig i allt, drack föga, rökte icke,
förde en ren luft omkring sig, ren i dräkten och orden.

Ägande en bokhandel som gick, drogs han in i förlagsaffärer av den
ryslige Zachris, som narrade honom starta en tidskrift med hemliga
programmet: »Först Zachris!» Vidare lurades han förlägga arbeten av
Zachris' vänner i pressen och utanför. När han såg ruinen nalkas, satt
han endast och stirrade på den, utan att kunna röra ett finger, och han
riktigt längtade efter katastrofen.

Han visste att Zachris hade skulden, men han stod så under dennes
inflytande och var av naturen så godmodig att han icke ville göra
vilddjuret ledset. Han trodde nämligen att en vampyr kunde bli ledsen.

Emellertid som han nu stod vid den pelarlika kakelugnen och lekte med
spjällsnöret, tilltalande ingen och tilltalad av ingen i det fullrökta
rummet såg han ut som en Sankt Sebastian vid pålen; var och en som gick
förbi, sköt en pil på honom av gammal ovana.

-- Tänker du hänga dig? sade en.

-- Står du vid skampålen? sade en annan.

Den lille svarade endast med smärtsamma leenden, som talade: jag
förlåter er, ty jag behöver själv förlåtelse. Greve Max var den enda som
icke var obeskedlig; han satt tyst och observerade bokhandlaren.
Tobaksröken stod nu så tät, att lilla Kilo tycktes stå på ett bål,
bakbunden för att brännas levande. Om han hade sökt detta lysande
sällskap så hade han förtjänt sitt öde, men de hade dragit och lockat
honom, plockat honom, rivit honom. Han hade ett barns sinne, och som
teosof sökte han av sin lilla person göra ett skönt konstverk så gott
han kunde. Bevakade sina tankar och begär, höll måtta och besinning,
skyddade sig mot onda inflytelser. Zachris hade tidigt tagit hans
fästmö, men som han icke fick erkänna äganderätt i kärlek, så klagade
han icke, ehuruväl han sörjde, och han fick umgås hos Zachris och se på
sin älskade, vilket var honom nog. Och när Jenny plågade Zachris som
flugan på nålen, fattades han av medlidande endast, kunde icke känna
skadeglädje, ty han ömmade för allt levande som led. Med sin luta måste
han ibland spela för sin vampyr och mottaga Zachris' klagovisor över den
elaka Jenny. Kilo sörjde över Jenny, och grubblade alltjämt över det
faktum, att en elak människa kunde vara skön. Skönheten var ju ett
uttryck av det högsta goda, och Gud själv måste vara skönast. Sagorna
berättade visserligen om dämoner, vilka togo änglars skepelse, och om
fallna änglar som kastades hit ner att straffas, dock behållande spår av
sitt höga ursprung i en övermänsklig skönhet.

Kilo stod vid kakelugnen och såg genom dörrarne till tre rum hur elaka
Jenny lockade Popoffski med sina uppretande ögonkast för att bli bekant
med hans förnäma släktingar och få stjäla dem. Han stod och såg all
denna uselhet och ömkade sig utan harm eller ondska, under det greve Max
betraktade honom med deltagande och beundran. Max rökte och blåste ut
ringar som vindade upp sig likt garnhärvor eller svängde omkring i
älvdansar. Han tyckte sig i dessa bilder kunna se sina tankar, sina icke
uttalade ord, vilka behöllo bilddriften och gåvo dunkla former åt röken,
blandad med hans lungors inneslutna levande luft. Samma läppar och tunga
som formade ord med suggestiv kraft, knådade den bildbara lätta röken
vars former ju blevo aborterade ord. Rökringen var ett icke uttalat O,
med eller utan utropstecken; sprack denna ring och vindade sig blev den
ett S, men ett skrivet som bar spår av människohand. Ibland såg han bara
kaotiska bilder; nebulosan som har äggvitans form eller amnion med
allantois, groddblåsan med navelsäcken; men ur dessa sprang sedan fram
organiska former: örat, musslan, näsborrarne. Som han satt och blåste
sina bilder såg han att en ring gick rakt fram mot bokhandlaren, men
liksom studsade tillbaka en fot ifrån honom. Och när han vände sig bort
för att visa det ingen elak avsikt satt projektilen i rörelse, såg han i
en spegel att den lille mannens person var begränsad av ett rökfritt
område, där luften var klar.

-- Tänk, han är även skyddad för vår onda andedräkt, och utan att veta
det, sade han sig själv.

Redaktör Holger, ingenjören, som följt grevens blickar, svarade på
dennes tysta tankar:

-- Ja, det står i Sakuntala att lidandet och askesen bibringar högre
färdigheter, att botgöraren slutligen behärskar andevärlden så att han
till och med fruktas av makterna.

-- Så att de skicka en Apsara för att förföra botgöraren. Sakuntala blev
frukten av en sådan förbindelse ... Och det som skedde då, sker än i
dag. Det är förklaringen på våra modärna botgörares bekanta syndafall.
Får icke dra ner himmelen till jorden.

-- Kan inte lilla Kilo räddas?

-- Från ekonomisk ruin, icke; men kanske ur Zachris' klor.

-- Dock icke, ty Jenny håller offren, medan Zachris klår dem inpå bara
benen.

Nu stormade Stenkåhl in med aftontidningarne, som han fläkt upp för att
vitja.

-- Här! Här ska ni höra! gormade han.

-- Nu börjar han drunta! sade Holger. Han törs inte själv släppa sig,
men är nog dum att tro det man förlåter honom när han öppnar andras
slaskrör.

-- När det hatet han samlat över sig, bryter ut, då skall han krympa som
en tvättad ullstrumpa ...

-- Här, gastade nu Stenkåhl. Kalkbrenner är ute och _åker_. Hans
filosofi blir anmäld här. Det är läckert! Vill ni höra! Det är elakt,
men det är bra skrivet!

-- Vilken exempellös råhet! Det är ju en buspojke!

Max och Holger reste sig och smögo ut, medan Stenkåhl avrättade sin
gamle lärare.

-- Hur blev Stenkåhl professor? frågade Max.

-- De skramlade till hans professur. Allting köps ju nu för tiden, och
grosshandlarne utnämna professorer. Vi kallade Stenkåhl alltid för den
dumma Stenkåhl, men det är för lite. Han är mikrocefal. Minns du när
han, som är redaktör i den radikala tidningen, där man sätter
ordensutnämningar på Varjehanda, och Svenska Akademien på
Rättegångsärendena, när han slutligen skaffat sig Stjärnan och sneglade
åt akademin, så stod han och tog avsked av ungdomen, varnande dem för
att få damm på själarne; liksom inte bleckbiten på fracken vore spott,
och att snoka efter akademien vore ett förräderi, då man hela sitt liv
behandlat den som en korruptionsanstalt. Det är en fin pojke! som sålde
alla sina ungdomsvänner och lämnade deras huven i en säck till fienden!
Och han vågar stå och varna ungdomen (för att följa hans exempel!) Det
är ju en chanker, hela karln, en r--kyssare, och jag föraktar mig att
jag gått hit. Om finska badstun vore öppen, skulle jag gå och skrubba av
all denna lort jag fått på min själ. I går satt Svenska Akademin här på
samma stolar, och då slaktades vi ner! Det kallas försonlighet, men det
är något annat. Det är fähunderi, karaktärslöshet, moralisk svagsinthet.
Apropos Akademin ...

Från rökrummet hördes nu Stenkåhl skrodera:

-- Nå, men ärkebiskopen som är död. Nu är det slut med uddevallarn.

-- Slut! Nej så länge de har X--ns kaffe och Y--ds brännvin är det inte
slut med uddevallar'n, svarade Zachris, som haft en befattning i
Göteborg.

-- Braavo! röt Stenkåhl som tyckte om dåliga vitsar. Nu reste sig den
undergivna Kalkbrenner, och avlämnande en av veckans skämttidningar,
sade han:

-- Det är gement i alla fall, att rita av en på det viset. Stenkåhl
mottog bladet under det alla skockades för att se över hans axel.

Liksom alla bödlar fruktade Stenkåhl yxan mest av allt. Offren omkring
honom skreko av fröjd, ty bödeln var avritad med hustru, och på ett sätt
... Stjärnan satt där, stolen (i akademien) var där, men med lock på,
och bredvid hängde på en spik Stenkåhls samlade skrifter ...

Bödelns käkar inställda på ett flatskratt stannade i baklås, och hans
ögon rullade; strupen gick i vågor av kvävda ord, och det såg ut som om
en äppelbit hade fastnat.

-- Där fick han sitt, sade Holger. Jag tar aldrig i skämttidningar, ty
om jag skrattar åt min fiende på första sidan, är jag säker att finna
mig själv på den andra.

Emellertid hade Zachris insett hela den pinsamma situationens ekonomiska
möjligheter och med ett säkert grepp kastade han om strömväxlaren,
fattade ett punschglas, slog sig ner vid ett bord berättande en anekdot,
som icke hade något sammanhang med Stenkåhls lidna nederlag. Sedan han
sålunda räddat sin vän (och han visste vad det var värt), satte han sig
till centrum i en krets som föredrog punschbrickan framför en
blottställande hetsning i damrummet. Zachris hade nämligen icke kommit
upp, utan varit nere hela aftonen. Han hade visserligen försökt att
flyta, men gått till botten i den fientliga floden. Nu, omgiven av fukt
och värme, och i en krets av tacksamma åhörare vilka hälsade befriaren
från allt förståndigt tal, började han växa som en svamp om natten,
svällde ut, och efter tre glas punsch under dubbla mellanslag med
whisky, konstituerade han kretsen såsom slutet sällskap eller enskilt
rum på kafé. Långt utifrån salongen pågick fröken Aalesund med sina
tjugusex Griegare, så att man kunde prata riktigt ostört i den Zachriska
kretsen.

Stenkåhl hade efter stjärnsmällen sökt att gaska opp sig, men ingen
hörde på honom, trots hans stora gester som sopade en aténienne med
falska antikviteter. Han nedsjönk i en emmastol som en förnaglad kanon
på sin lavett, och då han hatade musik begärde ingen hans närvaro i
salongen.

Vinrus är farligt när det slår in; det måste ha ett avlopp i prat.
Zachris höll just på att prata av sig sin halvfylla och njuta av den
falska maktkänslan, men Stenkåhl öppnade endast sin säkerhetsventil då
och då i ett kvävt utrop:

-- Det är ju kattskrik, den där sången! -- Vad säger Zachris för slag?
Åttinio? Nej det var nittiotvå! -- Talar ni om Karl den tolfte? Det var
ett as! -- Jo! i Fryxells handlingar rörande svenska historien finns
utländska sändebuds brev från Stockholm i vilka antydes att han älskade
pager! En är namngiven!

Men Zachris var inte den som släppte given ifrån sig; dock hade namnet
Karl den tolfte satt honom i lägervall och han märkte hur han krympte,
då verkligen några åhörare ville dröja vid det större ämnet. Han gjorde
därför en volt med kortleken, trollade bort kungen, och fick upp sig
själv. Men den lilla åsnan kunde icke skrämma folk, därför drog han den
lånta lejonhuden över öronen och skriade så det lät lejonlikt:

-- Jo, när jag var i Kristiania, jag far dit ibland och hälsar på mina
vänner, ty där har jag förståelse; och Ibsen sökte mig genast på
hotellet. Och då sa jag: Du Ibsen ...

Punschkretsen betraktade med vördnad den lille Zachris, som växte ut
fruktansvärt.

-- Och då sa jag, ser du Björnson ... Och så sa Björnson: »Zachris har
rätt!»

Stenkåhl blev avundsjuk, ty det var just hans repertoar som Zachris nu
spolierade, och hans krut som sköts bort. Och när Zachris' succès var
fullständig, rev han sig tillsammans, bröstade av och gick fram till
förställaren att hämta ammunition. Det var ur ett dokumentskåp han tog
den. Där funnos alla brev han mottagit från ryktbara personer, eget nog
även de ovettiga, ty dem brukade han läsa högt för att visa vilken
otacksam fähund den och den var. Och i brevsamlingen funnos även den
enas angivelser och klagomål på den andra, så att när han ville söndra
två personer, tog han bara fram ett brev, som var skrivet i djupaste
förtroende. Nu ville han stöta ner Zachris och på samma gång avslöja
norrmannen.

-- Här ska ni höra! skrek han, ty nu var det svårt få syl i vädret. Här
ska ni höra!

Zachris osade strax luntan, och gick på med en ny anekdot, om Zola och
vad Zola sagt. Men Stenkåhl talte honom i munnen med sin skällande
stämma och började läsa ett brev från Ibsen, där han beklagade sig över
Zachris' påflugenhet.

-- »En människa, som jag inte känner och vars böcker jag inte kan läsa,
dyker upp, hälsar mig som en ungdomsvän, beklagar mig över mitt sista
fiasko, erbjuder mig sitt beskydd. Han kallade mig Du, såsom av misstag
... Jag körde ut honom!»

Nu var Zachris avslöjad in på bara benen, men som han kunde trolla med
truten, tog han själv upp gapskrattet, och som hans egenkärlek gjorde
honom oåtkomlig för skymfar (han stod för högt för att kunna nås av
sådant) fattade han dolken i klingan och vände den mot mördaren.

-- Det är alldeles rätt, sa han, men sen gick jag till Björnson, som var
avundsjuk på Ibsen och vid middan sa Björnson detsamma om Stenkåhl.

Stenkåhl var som en pil vid sin krutdurk, och på bokstaven B fick han
fram ett brev från Björnson i vilket lilla Zachris tillstukades
ordentligt.

-- Här, ska ni höra! Här ska ni höra! »Varför denna seminarist skriver
böcker, det vet ingen ... Om du kan befria mig från honom, så skall jag
ge halva konsulatfrågan fanden ...»

Zachris var nu inklämd mellan dubbeldörrar, men han kastade åt sidan,
kom loss, och med ryggen skyddad började han att väsa och klösa, dock
utan framgång; och när han märkte att truppen svek, ändrade han rörelse,
kastade lejonhuden, blev en liten ömklig åsnefåle, som väckte
medlidande. Det var hans starkaste drag att göra sig liten, och väcka
medlidande. Då blev han lik ett ofullgånget foster, visade hela sin
obetydlighet så att man rördes och tog honom upp på armen, emedan han
var så hjälplöst liten. När han då väl var uppe, blev han fruktansvärd
igen, och det första han gjorde var att klösa.

De tystlåtna i sällskapet, som i början känt en lättnad i att slippa
blottställa sig, och som njutit av att bevittna hur två bödlar avrättade
varann, grepos nu av en skamkänsla; och fruktande att dokumentskåpet
skulle blotta även deras mellanhavande, om Stenkåhl finge fortsätta,
reste de sig, tittade på klockorna och sökte i tankarne en giltig
förevändning att gå (på närmsta krog).

Men Stenkåhl hade blodad tand och måste mörda någon för att rädda sin
ära. Som han var av den sorten som icke biter högdjur letade han ut ett
litet och fann Sebastian vid pålen.

-- Nå lilla Kilo, yxade han till, har du böckerna klara när du skall slå
vantarne i bordet, annars ryker du in.

Nu finns det en försyn som skyddar de sina och gör dem blinda och döva
på rätta stället. Bokhandlaren hörde icke mer än sista orden »ryka in»,
och troende det var fråga om kakelugnen gjorde han en ofrivillig gest åt
spjället. Då märkte han på de omståendes miner att han hört orätt, men
skrämd av det elaka uttrycket i Stenkåhls ansikte hejdade han sig just
när han ämnade fråga om, ändrade minspel och sade med ögonen: jag
förstår ett gott skämt på min bekostnad. Han var räddad, ty åskådarne
trodde han med en vitsig åtbörd avvärjt Stenkåhls råa skämt, som han
både hört och förstått.

De flyende herrarne hindrades nu i dörren av de anstormande damerna som
väntade sig en allmän hetsning, men herrarne hittade en sidodörr och
ginade genom tamburen för att komma fram till värdinnan och säga farväl.
Alla hade samma förevändning eget nog; de ville höra sista numret på
symfonikonserten.

Och så voro de äntligen fria. Stuckna, sargade, svettiga, nerrökta;
hoptryckta, harmsna, trötta, förtvivlade, skruvade de sig ner för de
fyra trapporna och voro äntligen på gatan. På två led gick troppen först
tyst, andades den rena aftonluften under stjärnorna, vädrande lungor och
sinnen.

Men så brast det löst. Allt vad man icke fått säga hos Stenkåhl ville
ut. Led för led började samtalet, utvecklande sig från sekvensens enkla
gångar till fugans rikare.

Fugan blev mångstämmig kanon; samma gamla motiv, från sekelslutet men i
andra tonarter.

-- Whiskyn, den gemena, kom 1890; den gjorde människorna tungsinta och
undanträngde den glada punschen, som begär sång och käglor. Cykeln och
telefonen ökade hastigheten och införde otåligheten: hastiga resultat
eller inga! Och det elaka kvinnliga tennis, där det mera gäller att
skada sin medtävlare, än, som i bollspelet, själv prestera något vackert
kast. Det är futtigt! Och så kom pokerspelet, tjuvspelet om pängar utan
eftertanke.

-- När kvinnan som nu, har absolut veto mot mannen i varje deras tvist,
då är mannen värnlös, och då råder lögnen i världen.

-- Nej, jag har aldrig i våra kretsar sett en gift man otrogen, om inte
han tvungits av hustrun ...

-- Gifta sig? Nej tack! Hålla sällskapsdam åt ungherrar och själv sitta
och få tiga i sitt hem. Det var en ungherre nyss hos oss och gjorde min
hustru sin förklaring i min närvaro; jag trodde han skulle fria till
henne.

-- Svartsjukan är mannens renlighetskänsla, som håller hans tankar fria
från att inledas i en annan mans sexualsfär, genom hustrun. En man som
icke är svartsjuk, utan håller till godo, det är en sodomit. Jag såg en
man som njöt utav sin hustrus koketterier, och som älskade husvännerna
...

-- Han kvinnohatare? Han har ju fyra kullar barn, och tre skilsmässor
bakom sig! Det är bara ett skällsord och som sådant lögn!

-- Det varslar ont för Gustav Adolf; den gula brigaden söp opp hans
körka ... och prästerna undergräva den allt vad de hinna ...

-- Ja si svagheten med den här mekaniska världsåskådningen, den låg i
bristen på motor. Jag kan inte tänka mig en rörelse utan motor ...
perpetuum mobile trodde de på som inte trodde på't.

-- Babel och Bibel och Hammurabis! Men de bevisar ju att bibeln har
auktoritet och källor, och inte är påhittad bara! Han är ju ändå äldre
än man trott. För resten citerar ju gamla testamentet själv sina
källskrifter såsom Moses dagbok, Jehovas strider (4 Mosebok 21: 14), Den
frommes bok (Jos. 10: 18) och flera. Och den där kilskriften om
syndafloden läste vi om på 70-talet. Och ändå tror ni inte på
syndafloden! Fastän jag inte förstår varför Babelskrifterna ska vara mer
trovärdiga än Bibelskrifterna.

-- Om ni får allmän rösträtt, så har ni goodtemplarne och läsarne i
majoritet ... Ni vet inte vad ni gör. Men att de konservativa är rädda
för rösträtten, det är obegripligt.

-- Så ska de skoja på oss i smyg en nationalteater med lotteri! Idén?
Jo, det är den, att de ska slippa spela de nationella författarne på den
nationella tombola-teatern. Kommer aldrig dit. Där blir
societetsspektakel!

-- Litteraturn? Det är bara eftergläfset! Något nytt växer inte på
trädan; slösäd och spillkorn som kommer för sent.

-- Almqvist? Ska vi hållas med Tieck, Jean Paul, De la Motte Fouqué och
E. T. A. Hoffman? Nej vi ha kommit längre med Zola och Kipling ... Sir
du, det är okunnighet om källorna, att propsa på Almqvists originalitet.
Det är rövarromaner; och hans pjäser är rena smörjan, där han icke anar
att ett drama spelar i presens och oratio recta. I Svangrottan berätta
de ju pjäsen ini pjäsen, i oratio obliqua.

-- Men hans musik då?

-- Det är s--t! Troligen skoj med finska folkvisor och landsmålsmelodier
... Så går det när obildning och okunnighet gör upptäckter. De vet inte
att de äro gamla; och så är pöbelns beundran för kopior fotad; de känna
inte originalen! Men vi lever i humbugens perversa tidevarv där det goda
kallas ont, det lilla kallas stort. När de tre största humbugarne, den
steriliserade Pasteur, den omusikaliske Wagner och den stupida Ibsen, en
gång äro avslöjade, då kommer tiden i led igen. Hönskoleran,
Götterdämmerung och Nora! Fyfan!

-- Den materiella utvecklingen har gått framåt, men tanke- och själsliv
har gått bakut. Det finns knappt en människa som kan föra ett logiskt
resonnemang. Om jag till exempel säger att mannen faktiskt har skapat
hela den andliga och materiella kulturen, så svarar de nej, ty Rosa
Bonheur har målat (dåliga) tavlor och hade hederslegionen, George Sand
har skrivit (tarvliga) romaner, och Kowalewski kunde lite matematik som
hon lärt av Weierstrass.

-- Ha vi läst Aristoteles' logik förgäves i skolan? De är rädda för
honom, zoologerna! Eller är det _deras_ vidskepelse, kvinnodyrkan?
Ateisterna skulle dyrka något, och så fick de kraftig villfarelse! ...
Kan ett faktums bevisade tillvaro bli föremål för åsikter? De talar om
mina åsikter i kvinnofrågan. Om det _är_ måndag i dag, så är det
oberoende av åsikter. Måndag är i dag, följer på söndan och går före
tisdan! Liksom kvinnan följer i kedjan _efter_ mannen och går före
barnet.

-- Finnarne skulle resa en skampåle åt Björnson, det skulle de -- ty det
var han som i ryska tidningar hetsade ryssen mot Sverige ...

-- Björnson? Norrmännen förakta honom så djupt, och om de inte behövde
honom till reklam för sina fiskebollar skulle de slopat honom ... Men nu
vill Karoline bli kung i Sverige -- och det finns nog med käringar för
att välja ...

-- Falk har stigit upp från de döda! har ni hört det?

-- Nu har han väl fått stål i Infernos bessemerugnar ...

-- Almqvist? Jo det är arsenikätarnes gud ...

-- Att skriva om ingenting; att göra konst utan innehåll, det är
konstindustri! det är ornamentik, dekorativ konst; det är juvelerarns
och gelbgjutarns. Litteraturens jättar ha aldrig skrivit versstycken:
Dickens, Balzac, Zola! Versen tillhör folkens barndom, då vildarne till
och med rimmade sina lagar för att minnas dem, och barnen jollra på rim.

-- Naturvetenskapernas förfall började med naturalismen. Specialisterna
voro materialsamlare och drängade åt Hæckel, som är den störste, emedan
han ensam var överskådaren och ordnaren.

-- Och de tro sig kunna skydda för bacillsmitta genom desinfektion! Hur
skall man kunna desinficiera atmosfären som står tjock av organiskt slam
och damm? Gör dig immun genom att hålla dig stark och sund; arbeta om
dagen, sov om natten, och var måttlig i vardagslag. Ni talar om supa!
Men att frossa är sämre, och att röka tobak är en lika stor last som att
supa! Den som varit tobaksförgiftad och haft delirier med hjärtfel och
sömnlöshet, den vet det. De talar om liderlighet hos de ogifta! De
stackarne ha inte sådana tillfällen; men se på de gifta, som sitta slöa,
stupida och ha tråkigt på tu man hand, och för att fördriva ledsnaden
göra uppfinningar. Slutligen förakta de och vämjas, så att de inte kunna
se varann i ansiktet; de sitta förfäade, tomma i huvudet så att de inte
kan säga ett ord. Källan där de skulle hämta kraft har tagit kraften; de
ha jagat efter ett imaginärt nöje, som icke fanns på vägen, emedan det
låg i målet -- barnet. Tala inte om det heliga äkta för mig ...

-- Nå men barnet då, utanför äktenskapet, vem skyddar det?

-- Lagen! Lagen om barnuppfostringsskyldighet ... den räcker och blir
över ...

-- Studentexamen? Det finns inte en av censorerna eller lärarne som inte
skulle bli kuggad om pojkarne fick examinera dem! -- Är det jämnt spel,
att ett helt lärarkollegium sammangaddar sig mot _en_ pojke, att en
samling specialister fordrar att _en_ pojke skall stå bocken mot dem
alla? Det är ju orimligt! Och jag begriper inte hur någon människa kan
bli student; jag betraktar det som ett underverk att jag är student! Det
kan aldrig gå rätt till! Men de vet nog inte vad de göra. Vita mössan,
det är bara ett streck liksom löjtnantens rand och stjärna ... Samhället
fordrar streck! -- Vita mössan betyder bara att man har förmögna
föräldrar, och det får man inte skryta med!

-- Att sitta grensle på ett fyrfota djur, det har blivit en konst,
ridkonsten! Om man inte kan bli något annat, så blir man en skicklig
ryttare!

-- Finnarne säger att de ha rätt att styras efter 1789 års förenings-
och säkerhetsakt! Gott, den akten stipulerade enväldet; då ha de som de
begära.

-- Skål, Anjala!

-- När de skrika i korus: Han skriver ju om sin hustru! så frågar jag:
Skriver han vackert? -- I det fallet får han nämligen skriva, även om
hon är aldrig så ful och elak, ty man fordrar att han skall skriva
vackert om det fula! Det är gynolatrin! Men så fort en fru börjar
skriva, så skriver hon de infamaste lögner om sin man, och får beröm.
Där har du rättvisan och likställigheten som är bara blague.

-- Att hindra utvandringen med lagstiftning? Kunde man hindra
folkvandringarne? Tror de man ändrar världshistoriens lagar i
lagutskottet?

-- Fruarne Kowalewski, Curie och flera är bara nya namn på mannens
artighet mot kvinnan. Artigheten som offer är vacker och riktig, men när
den fordras som rättighet, då är orättvisan framme.

-- Zola osades ihjäl, Trarieux dog, Bernhard Lazare dog, och så upptogs
processen för slutna dörrar. Nu smakte hemliga domstolen, och inte en
utomfransk tidning innehöll ett referat när generalerna försvarade sig.
Justice, vérité, blague.

-- Att vara liberal eller frisinnad, vad är det? Übermensch. -- Hela
underklassen är liberal, är då underklassen übermensch och överklassen
untermensch? Att demos är demokrat, det hörs på namnet. Om en israelit
förnekar Kristi guddom, är han därför icke liberal; om en finne är
rysshatare, är han därför icke liberal; om en kvinna är emancipissa, är
hon därför icke liberal; om en icke röstberättigad är rösträttsvän, är
han därför icke liberal; om den som ingen handel driver är frihandlare,
är han därför icke liberal. Det är ingen dygd stå på sitt bästa; det är
bara som det skall vara.

-- Den människa som ingår förbund med ett djur mot sin medmänniska, den
borde döden dö, ty han begagnar djur, och tidelag straffas med döden.

-- Ordningsstadgan för rikets städer förbjuder hållandet av okynnesfä,
förbjuder orenandet av trottoarer och portgångar, men allmänna åklagaren
som kunde förbjuda hundar i städer, han törs inte på dem! Han är rädd
för hundar!

-- När lagarne tiga skola stenarne ropa.

-- De stora rikena måtte vara bra lättskötta nu för tiden. Monarkerna
äro på sommarnöje om vintern (vid Medelhavet) och om sommaren vid
Ishavet. Kanske det går an utan monarker! Man regerar per ångyacht --
per telefon!

-- Strauss' Leben Jesu, och Goethes Faust (första delen!), Läsefrukter,
Gymnasistvers, och Sömngångarnätter satta för Grottekvarn, se där hela
den stora mannen.

-- Rydbergs Faust (första delen), icke Goethes Faust numera!

-- Sveriges ära ligger icke på Skansen, icke i Livrustkammaren, icke i
Riddarholmskyrkan; Sveriges ära ligger i Vetenskapsakademien, i
Riksbiblioteket, i Nationalmuseum! Gå dit, vandrare, skåda svensk, och
se på din vetenskap, din litteratur, din konst, att även du är en
världsborgare!

-- Varför skulle han betala underhåll till sin frånskilda hustru? Hon
tar en älskare eller gifter om sig, så får han sitta och betala andras
kärlek. Det är ju orättvist, hälst om han därigenom icke får råd att
gifta om sig eller ta en älskarinna!

-- I ett sterilt land och en steril tid hyser man fasa för allt
produktivt. Artister och författare _måste_ gå och slå dank för att icke
visa sin produktivitet.

-- Vad skall man med skolor att göra? Inte meddelas någon undervisning
där? Man bara förhör läxor, det vill säga: man hör efter vad gossen lärt
sig själv hemma. Den som lär sig själv är autodidakt, följaktligen äro
alla studenter autodidakter. Men varför studenter föraktar autodidakter,
det är bara brist på självförakt.



                           TREDJE KAPITLET.


Bland dekadansens eller förfallets män intog Lars Petter Zachrisson ett
framstående rum. Han hade varit med omkring 1880 och slagit sig upp till
sous-chef för något osynligt parti, men när han 1884 blev avsatt av
»nakna prästens broder», som utnämnde Tilda K. till chef, drog han sig
först tillbaka med blodig nos, men kröp sedan fram i några
mullvadsgångar han grävt, och vilka mynnade dels hos akademiens
sekreterare, dels hos professor Stenkåhl, dels hos tidningen
Brödrafolkets Väl. Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns
intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till
det stora, starka och sanna. Det var farligt den tiden att ha åsikter.
Med åsikter menades nya tankar om gamla ting; gamla tankar om nya ting
fick man ha; det var således ett skälmstycke det där med förbudet att ha
åsikter. Zachris hade emellertid en åsikt som var hans hemliga program:
att han måste fram. Och därför skydde han inga medel. Svårigheten bestod
i att kunna dölja sitt spel.

Han var litteraturens jobbare, bildande bolag för inbördes beundran,
spekulerande i ryktbarheter, stiftande syndikat för att göra storheter
som skulle upphöja honom. Han företog affärsresor i reklam, hade
agenturer i alla landsändar, bildade en exportförening på Tyskland, var
själv korrespondent i danska, norska och finska tidningar, samt
medarbetare i Stockholmstidningen Brödrafolkets Väl (icke
Brödrafolkens), smakråd vid två teatrar, Svenska akademiens stipendiat,
bokförläggaren Kilos sekreterare, Artistsecessionens ombud; men han hade
även ett finger i Stockholms högskola, utan att man kunde säga om det
var tummen eller lillfingret; beskyddade författarföreningen och
publicistklubben, var en av stiftarne i sällskapen Oden och Freja, samt
var även synlig på hovet! Denna 80-talets förfallna människa. Vig som en
ål och omottaglig för skymfar, gick han in över allt. Var porten stängd,
kom han in genom köksfönstret; blev han utkastad genom dörrn, kröp han
ner genom skorsten. Med ett ord, han saknade ambition, och det lovade
gott för hans framtid.

Men han hade även andra egenskaper, den förrädaren, vilka gjorde honom
till en tidens man. Han respekterade alla åsikter, även de falskaste,
som han dock bort bekämpa eller rätta; han talte aldrig illa om en
människa, som gjort illa, utan han försvarade alla bovar, överskylde
deras svagheter. -- »Jag tål inte att man talar illa om en människa,»
sade han. Det betydde: »Nosa inte i mina papper, ni.»

Hans beprövade taktik bestod i att erbjuda tjänster. Han var
tjänstvillig, både för att få binda händer och gräva ner pund, som efter
behag kunde uppgrävas med ränta. Det fanns knappt någon människa som han
icke gjort en oombedd tjänst, och när han sedan slungade bekantskapen,
gick alltid en skuldsatt ifrån honom. Då hade han sitt stora ögonblick,
när han fick säga: »En otacksam människa är den tyngsta börda jorden
bär.»

Sitt rätta fält hade han dock i tidningen. Denna var fallfrukt av
förfallets kunskapsträd. Redaktören, som vänner emellan kallades den
personifierade lögnen, syntes bära ansiktet på ryggen och äga hundratals
händer, i vilka han tog emot från alla väderstreck. Men hela mannen
tycktes också vara bakvänd och han hade en näsa för allt som var skämt.
Någon anmärkte också att man borde läsa hans tidning framför en spegel,
för att kunna läsa rättvänt. Om man till exempel såg en notis om goda
bankaktier, så kunde man vara säker på att de voro ruttna och skulle
skojas bort. Men om han någon gång avslöjade en humbug, så regnade
genast vederläggningar som voro betalda, och han gjorde ursäkter för
misstaget. »Det var ett missförstånd.»

Han hade en sekreterare som var mästaren vuxen. Smartman hette han. Det
var en storslagen karl i sin art; född att härska, med ett vinnande
sätt, en saftig person, bröt han sig in överallt, i banker, bolag,
fabriker, och om han kom ut något nässkrubbad förde han dock den stora
pengen med sig i nyporna. Han hade beslutat att tidningen skulle bli
millionblad, och att Sverige skulle regeras från dess byrå; hade
filialer över hela landet, inverkade på alla riksdagsval, tillsatte
landsting, skuldsatte kommuner, anlade järnvägar (som staten övertog),
störtade fabriker, arrangerade strejker. Han kunde förvandla allting
till nationella angelägenheter även de mest privata. Men hans styrka var
att kunna göra stora män, dock icke mot opinionen, utan med. Fanns det
bara ett frö, så vattnade han att det grodde. I denna ingenjörernas tid
behövde Sverige också ett stort ingenjörsnamn, och han presterade en
Edison, en svensk Edison, som utväxte så att man kunde grunda
millionbolag på hans namn. Efter Nordenskiöld saknade Sverige en stor
resande, och han gjorde en så stor, att Stanleys namn nämndes bredvid
hans, ehuru svensken bara berest kartlagda länder och väl aktat sig för
större vattendrag. Sverige saknade en stor kemist. Smartman gjorde en på
rak arm; utnämnde honom till våran Berzelius, ehuruväl kemisten var
skaplig fysiker och ingen kemi kunde. Han var epokgörande inom kort,
fastän han bara bestämde kända ämnens kända sammansättning. Det var
humbugens lysande tider, och en nerfäad nation tog emot vad som hälst.
Slutligen skulle nationen ha den största kvinnan också, och då tog han
det största dumhuvet han kunde få fatt, benplockerskan som samlade från
alla slagfält och sophögar; sade: varde! Och hon vart!

Denna man, som vågade begå alla handlingar dem Zachris icke vågade,
älskades och beundrades av Zachris. Zachris njöt av alla dennes brott
såsom om han begått dem själv, men sluppit ansvaret. Det var hans natur
att icke kunna leva i och genom sig själv, dels därför att hans jag av
födseln var klent, dels därför att han förlorat det i livet eller
rättare sålt bort det på lyckans marknad.

Nu en vintereftermiddag satt Zachris i sin stuga utanför staden. Den
kallades Villa Albano, ty ägaren tillhörde det folk som adlar sig själv
och sin omgivning. När man kom in i förstugan mottogs man av ett
skällande missfoster, en kinesisk dogghynda, som stank. Dess skällande
överröstade både gästens hälsningsord och värdens välkommen, och som
båda måste skrika för att göra sig förstådda, lät det som ett kroggräl
när stugan fick ett besök. Man inträdde i våningen röd i ansiktet,
förstämd då man hälsats med en nerskällning och ett gastaskrik.
Tjänarinnan som mottog rocken var naturligtvis en trotjänarinna (som
stal) nu på tredje året. Salongen visade i sin orediga möblering
innanmätet på en oredig hjärna. Detta rum, av naturen begåvat med alla
möjligheter att vara intagande, skämdes av den förnuftsvidriga
anordningen. På en gång salong, bibliotek, herrns skrivrum, rök- och
suprum, gästrum, liknade det en kammare under flyttningen eller i
rengöring. Den lilla golvytan var upptagen av en kolossal chäslong som
var halvbäddad och angav tillräckligt dess ändamål som öppen alkov, en
kontorspulpet var skrivbordet, ett gammalt ruskigt bondskåp i
landsmålarstil var skänk, och innehöll buteljer, erinrande om
skåpsupning; ett litet supbord; en fiskljuse kallad havsörn, två
bokhyllor kallades biblioteket; en gibsbyst av den grinande Voltaire
kallades konstverk. Men väggarne voro klädda med tavlor med
tillskrifter, kvittenser på lika många reklamer vid passande tillfällen.
Och kakelugnskransen var belamrad med fotografier av alla samtidens
stora författare, både in- och utländska. Det var värdens infattning.
Hans eget porträtt i olja, målat av den store X. X., vid
författarbordet, var taget så försiktigt bakifrån att man slapp se
ansiktet, varigenom allt tal om likhet var undanhållet.

När ögat emellertid genomforskat rummet, stannade det vid en stor
kommod. Vid en närgången fråga om denna hemlighetsfulla möbels uppgift i
salongen svarade alltid värden: att han begagnade detta till gästrum när
han mottog utländska resande författare; och när han beledsagade
meddelandet med en gest åt kakelugnskransen, trodde man sig se Zola och
Björnson begagna den brunmålade kommoden. Kommoden tycktes dock vara där
enkom för att framkalla frågan och dess svar: »De store författarne.»

När man såg den lille författaren i denna omgivning, förstod man straxt
det lögnaktiga i hela sceneriet, och hans frånstötande obetydliga figur
blev genom motsättningen ändå mindre. Det var så osannolikt att man hade
en diktare framför sig; när han öppnade samvaron med ett stukande: »jag
hade brev från Ibsen i dag», ville man utan betänkande avbryta med ett:
det ljuger du nog! Liksom också hela boet syntes vara hopstulet. Den ena
biten passade inte till den andra, men det förklarades med att det var
hedersgåvor. Hedersgåvor var det icke, och stulet var det icke heller,
men var sak hade sin historia, och en historia kan berättas på flera
sätt.

Emellertid, till villan hörde ju en värdinna som presiderade i salongen
och sjöng vid pianot. Zachris hade varit gift en gång, men upplöst
äktenskapet på grund av trassel; hustrun hade förfallit, men det oaktat
behöll hon rätten över enda barnet, en son, som hon skickade till
Amerika. Därpå hade Zachris gift sig med Kilos fästmö, en liten
målarinna efter tidens sed, vilken utan några förstudier rest till
Paris, anmält sig på Colarossis atelier, gått dit några gånger, vilket
var nog för att hon kunde skriva sig som artist, få inträde i
artisternas krets och leva deras fria liv utan anmärkningar på sig. Så
enkelt var det att bli artist den gången, för en ung flicka; och under
det falska martyrskapets flagg seglade hon fram. Var gång hon sökte ett
stipendium, och inte fick det, så hette det: »Vi stackars fruntimmer.»
En tavla hade hon med hjälp av en manlig vän lyckats få färdig och
inkrånglad på de fries utställning. Därmed var hon ett namn, för att
icke säga en liten storhet. Sedan målade hon aldrig mer, kastade sig
över Kilo, och gjorde därifrån en saltomortal till Zachris, vars makt
hon överskattade utan att alls beundra hans talang. Hon var begåvad med
en viss elegant skönhet parad med bohèmens lediga sätt att röra sig.
Alla som kommo i huset fick se på henne, men icke gratis; de måste
betala med blommor, tjänster, reklamer, naturprestationer och även med
reda medel. Någon komplott mellan makarne existerade icke, men ett
fullständigt samförstånd syntes råda mellan dem i huvudsak, så att
gästerna eller vännerna funno sig avklädda på ett eller annat sätt, men
alltid med en smak som överskylde det förhatliga i tillvägagåendet.
Zachris reste sig ibland på bakbenen, men blev nerhutad.

En dag till exempel fann han ett okänt guldur hos sin fru.

-- Var har du fått detta? Hur har du fått det? väste han.

-- Jag bad att få't och så fick jag det av Ville.

-- Var han nykter då?

-- Visst var han det!

-- Han kunde väl inte säga nej! Men tänk om han ångrar sig.

-- Vad rör det dig?

-- Det går på min ära, om du tillåter dig en handling som i sig själv är
oskyldig.

-- Men icke på min!

-- Nej, men på min.

Zachris' Jenny var en frigjord kvinna, alltså en furie för sin man. Och
när hon genomskådat hans papper, och sett att han icke var så aktad och
mäktig som hon trodde, så beslöt hon att slunga honom. Men det var icke
så lätt. Zachris hängde sig fast, sög sig fast, tiggde sig kvar, löste
sitt huvud med dess vikt i guld.

Och när slutligen intet annat hjälpte, narrade han henne i grossess. Hon
ville nämligen inte ha några barn, och hade därför tagit löfte av
mannen. Han bröt löftet, ljög, och så var hon fast. Detta betraktade hon
som ett nidingsdåd, detta att han fullgjort sin äktenskapsplikt, och han
fick se på Medusas huvud i nio täta månader. Han mutade med blommor,
ringar och champagne, men gisslet gick mellan fredssluten. Lilla Kilo,
förre fästmannen, var fredsmäklaren och avledaren, men även gisslet.
Jenny, som behållit hans vackra ringar, började nu bära dem. Kilo läste
högt för henne, bar hem romaner, spelade luta, små melankoliska spanska
bitar från mohrernas tidevarv.

Zachris väckte nästan medlidande där han satt som stum person åhörande
Jennys öppna bekännelser i Kilos närvaro.

Så här kunde en scen avspelas mellan de tre.

-- Ja, sade Jenny, jag var ett nöt som inte tog dig, Kilo. Det hade
varit annat det. Men skulle Zachris dö en gång, så vet du var du har
mig!

Zachris tuggade en femtonöres-Hirschsprung, som tycktes vara för stor
för honom; log humoristiskt med mustaschen, men grät whisky med ögonen.

Kilo låtsades icke höra, utan spelade och läste.

Jenny fortsatte sitt furievärv.

-- Jag bär dina ringar, Kilo, för du var min första kärlek, och blir min
enda! -- Hörru vad har du givit för den här rubinen?

-- Inte säger man sådant, svarade Kilo blygt.

-- Och med dig skulle jag velat ha barn, men inte med den här knöln!
Tänk att gå och bära den här oxens unge! Jag skulle ha lust att
dränka'n, för att han kommer väl till världen med glasögon, buk och en
femtonöres i mungipan.

Zachris hade nu tuggat sin Hirschsprung så att läpparne svällt upp,
torkat och blivit bruna av sås och tobaksflagor. Han såg inte trevlig
ut, ty han funderade på en ny hämnd: att immer badd narra henne i
grossess.

Som målarinna hade Jenny aldrig haft någon framtid, men Zachris fick
ändå höra dag ut dag in, att han förstört hennes framtid. Slutligen kom
barnet, men då hade Zachris förlorat allt medlidande så att han riktigt
njöt av hennes plågor.

Han stod i ett rum utanför; och när hon skrek, så lät det icke som av
smärta, utan av ilska, av raseri, att någon vågade göra henne illa. Det
ingen annan hade vågat, det vågade den ankommande fulingen. Han var ful,
och modren ville inte se honom. Men när han vuxit något, behandlade hon
honom skämtsamt, föraktligt, så att gossen växte upp till humorist. Vid
två år kunde han svära och dricka punsch; hade lagt bort titlarne med
far och mor, och intervjuade dem alltid med ett »hörru». Han mottog
gästerna med okvädningsord; lyssnade på föräldrarnes samtal och röjde
alla deras hemligheter. Men han tiggde även pängar av husets vänner och
gömde i en sparbössa.

Två år efter begick Zachris ett nytt nidingsdåd, och gjorde ett barn, en
son, som utbildades till tigare och satiriker av sin äldre broder, som
klådde honom redan i vaggan.

Zachris i sin rol av självförgyllare, adlade dem genast vid födseln;
förespådde dem en lysande framtid. Det var prinsar och universalgenier.
De kunde allting, gjorde uppfinningar på elektriciteten, skrevo, målade,
skulpterade, spelte teater; men att läsa rent, skriva och räkna kunde de
inte lära sig; gå i skolan ville de inte, och när _de_ inte ville, så
blev det ingenting av. Det var modärna andar.

Modren uppfostrade emellertid pojkarne till ett slags foxterriers, dem
hon hetsade på fadren. Hetsningen bedrev hon på många sätt, men det mest
djupgående var att lära pojkarne kuggfrågor, med vilka fadren stukades
vid middagsbordet. Modren slog upp i konversationslexikonet en stor mans
födelseår det hon satte i pojkarne. Vid soppan tog hon upp ämnet,
ställde sig okunnig, begärde upplysning av fadren, och när han icke
visste årtalet, släpptes pojkarne lösa på drevet, och fadren stukades.
Denna oskyldiga lek kallades att »äckla gubben». Men gubben kände sig
smickrad av att ha fött underbarn; och han begagnade i sin tur pojkarne
till att hetsa främmande. All ondska som sköna Jenny renodlat hos
Zachris, och som han icke vågade lämna av på sin härskarinna, kastade
han opp på sina vänner, skjutande skuld och ansvar på sina två stövare,
som ju voro oansvariga, emedan de icke förstodo vad de sade eller
gjorde.



                           FJÄRDE KAPITLET.


Zachris, denna lilla fula, obetydliga man, skulle ingen roll ha spelat,
om han icke ägt några fruktansvärda underjordiska egenskaper som voro
matnyttiga nog i livets strider. Han hade ett oerhört tomrum att fylla
och hans mottaglighet var obegränsad. Han åt människor, åt till sig
deras färdigheter, åt upp sig på främmande förmögenheter, och hade en
förmåga att intränga i andras liv, plöja med andras kalvar, så att han
förväxlade sin person med andras. Läste han en bra bok, trodde han sig
ha skrivit den; skrev straxt om den med utvikningar, nedgörande läraren
på ett behagfullt sätt, förintande mönstret, så att man fick intrycket
att Zachris var visare än den vise. I det fallet var han en hexmästare.
Men han kunde även »trolla med truten». När någon sade en djupsinnighet
i ett sällskap, fångade Zachris genast upp tanken, förstörde den
naturligtvis genom att berätta en anekdot, som avledde uppmärksamheten,
och vid samtalets slut satt man med Zachris' anekdot i halsen och hade
glömt djupsinnigheten. Ville någon beklaga sitt missöde hos Zachris, så
hörde han gärna, men begagnade den andres sorg för att få bära fram sin,
som naturligtvis var den större; och slutet blev att Zachris mottog
trösten som han väntades skola ge. Han begagnade allt vad som sades till
ett propos för sig, till en uppslagsända för sin härvas utredande. Intet
kunde växa och trivas i hans närhet, ty han röck opp groende frön, och
åt dem. Han förvandlade därigenom det mest spirituella sällskap till en
samling stumma åsnor, som icke visste vad de skulle säga. Men just genom
detta fick han den falska föreställningen att alla voro dumma utom han;
och i sin blindhet såg han icke hur man log åt honom. Han tog tystnaden
som underkastelse, och den som böjde sig, älskade han, kallade sin
»snälla vän», beskyddade, erbjöd sin tjänst.

-- Här ä vi bara vänner, brukade han säga, ovetande om att han ingen vän
ägde.

Man kom tillsammans hos honom som på en krog, där man träffade varandra,
men han trodde sig vara chef, och kunna »samla män». Han menade sig
hålla litterär salong, men det var bara en klubb, där man icke blev
utkörd klockan tolv.

Man förlät Zachris mycket därför att han levde i Jennys helvete; och
ehuru man visste att tålamodet fördraga allt av henne, icke var någon
dygd, utan en ren nödvändighet, hyste man ett visst medlidande som icke
var långt från ömkan. Men han fördrog allt endast för att få behålla sin
furie; ty, gick hon, satt han med skammen, och den kunde han inte bära i
sin fåfängas gränslöshet. Och att i hast finna en annan fru, var icke så
lätt för honom. Varför Jenny stannade, berodde av en medfödd lojhet och
av vissa hemligheter makarne ägde tillsammans kanske av den natur att de
icke kunde skiftas utan fara för båda.

Han hade polypens natur, kunde hala ut flera sugarmar på en gång, men
den längsta satt fast på Falkenström. Denna man var det största namnet i
samlingen. Flott, sorglös, oberoende, obekymrad om ära och socialt
anseende, hade han slagit igenom endast med sin talang. Zachris hade
först sökt kväva honom mellan kuddar, men när det misslyckades beslöt
han beskydda honom. I beskyddet låg dock en diktad överlägsenhet, som
först avskrämde Falkenström, och fick honom att gömma sig med sin fru på
en lantgård han ärvt. Utan att begära lov eller underrätta i förväg slår
sig Zachris ner på en gård invid, och dyker oförmodat upp låtsande
angenäm överraskning att se vännen »också» bo där.

Falkenström ämnade fly, men Zachris hade redan krupit in i hustruns
sinne, naturligtvis bara som vän, ty några fordringar som Don Juan kunde
han icke ställa på sig. Frun blev intagen för Zachris och det hjälpte
icke att Falkenström varnade henne.

-- Å, han är så snäll! sade hon. Han talar alltid väl om dig, men du
talar alltid illa om honom; det är därför att han är bättre än du.

Zachris inträdde i makarne Falkenströms liv som en räv inträder i ett
hönshus. Och han begagnade den välkända metoden att låna frun böcker,
böcker efter hans sinne, i vilka stod tryckt allt det han icke vågade
säga. Där stod skrivet att alla äkta män voro tyranner, och att alla
kvinnor voro änglar och martyrer; där stod skrivet alla dessa lögner som
under en pervers tid kläckts ut av förfallna män. Med den påföljd att
Falkenström satt i ett getingbo, som regerades av Zachris genom fru
Falkenström.

Falkenström rymde mitt i sommaren; Zachris flyttade in i hans hus, åt
hans mat, mjölkade hans kor, skördade hans åker, körde med hans hästar
och plöjde med hans kalv framför allt, så att äktenskapet upplöstes.

Nu hade emellertid åren gått och läget blivit förändrat: Falkenström som
av liv och erfarenheter stannat vid »Die grosse Verachtung» söktes
alltjämt av Zachris, och återknöt vid det gamla umgänget. När hans
vänner frågade honom hur han kunde umgås med Zachris, svarade han: Om
jag vore kinkig, med vem skulle jag då umgås? Zachris är ju dock en
människa.

Men Falkenström sökte huset mera för fruns skull och för de människor
han råkade där; och hos Jenny var han en alltid artig och uppvaktande
kavaljer. Zachris vågade icke visa sin svartsjuka, ty han fruktade löjet
mest av allt, och han var för övrigt så egenkär att han tog åt sig den
hyllning man ägnade hans hustru.

Emellertid det var en vinterafton, straxt efter professor Stenkåhls
sista spökdiné. Det skulle bli enskild bolagsstämma hos Lars Petter
Zachrisson, där det nya företaget Sverige, tryckeri- och
tidningsbolaget, komme att bli föremål för överläggningar. Detta bolag
hade startats av Smartman, och haft till syfte att helt enkelt regera
Sverige från Stockholm, och genom upprättande av filialtidningar döda
hela landsortspressen, samt behärska landstings- och riksdagsmannavalen.
Man kunde icke kalla det svindel, ty Smartman med sin av festmiddagar
och supéer glödgade hjärna trodde på företaget. En förfäad nation som
förlorat motståndskraften längtade bara att få bli styrd, menade man,
och om folket bara läste _en_ tidning i _en_ färg, skulle slutligen alla
tänka lika, om det kunde kallas att tänka detta tanklösa vomerande av
andras meningar.

Företaget var börjat, men hade misslyckats; provinsen hade rest sig mot
Stockholm och mot detta försök till envälde. De få som mottagit den nya
tidningen märkte nämligen så småningom att de levde i en drömvärld, där
allting var baklänges, förfalskat, förgiftat. Icke så mycket av vad som
stod i tidningen, utan av vad som icke stod där. Doktor Borg till
exempel som tyckte om det storslagna, hade tagit aktier och höll
tidningen. Efter någon tid mötte han sin vän David på gatan, erinrade
sig dennes bullrande bana i riksdan, rök på honom och frågade:

-- Hur är det med dig? Sitter du inte kvar i andra kammarn?

-- Jo visst gör jag det!

-- Konstigt, man hör aldrig ditt namn nämnas mer; har du fått nosgrimma?

-- Har du inte läst om min stora motion i rösträtten och mina två
interpellationer?

-- Nej, jag ser aldrig ditt namn i vår tidning.

-- Det tror jag väl, för i din tidning är jag bojkottad, emedan jag icke
ville antaga deras kandidatur.

-- Konstigt!

Doktor Borg råkade strax därpå sin vän målaren och frågade:

-- Har du slutat med din målarskola?

-- Jag? Nej, varför frågar du det?

-- Jag ser den aldrig omnämnd i vår tidning.

-- I den tidningen, nej! Där får jag inte in annonsen en gång, sedan jag
vägrat skänka min bästa tavla till lotteriet för arméförvaltningen.

-- Konstigt!

Doktorn mötte den store bokhandlaren och förläggaren på en krog.

-- Har ni upphört med förlaget?

-- Nej, hur så? Vi ha nyss givit ut det stora praktverket Norrland.

-- Jag har aldrig sett en bok av er anmälas eller recenseras i vår
tidning.

-- I er tidning, nej! Där får icke en bok anmälas av vårt förlag, sedan
vi vägrade betala tre tusen kronor till en av Smartmans förfallna
växlar.

-- Är Smartman sådan?

-- _Om_ han är? Han tar matvaror, kläder, kvinnor, fester, juveler
gratis, mot löfte om reklamer i tidningen; det gick väl an, ty det är
affär, eller tjänst mot tjänst, men han tar också betalt för
nedgörningen av konkurrenter ...

-- Jaså, jaså står det till på det viset, då ska vi ta och röja opp!

Doktorn abonnerade straxt på en annan tidning och fick se att han levde
i en helt annan värld än den han drömt; att det fanns andra människor av
stort värde som arbetade och verkade och dem han icke kände. Han hade
andats lögn och fått synen förvänd. Då beslöt han skaffa bevis på
Smartman genom att samla ihop dennes korrespondenser; och han arbetade i
det tysta, tills han fått ihop en vapensamling av förkrossande art.

Om aftonen satt nu Kilo inne hos fru Jenny, och Falkenström hos Zachris,
alla i väntan på bolagsstyrelsens ankomst.

Zachris som motsåg en storm och icke hade rena papper begagnade
Falkenström som kraftkälla; och genom att kliva på honom kavade han sig
opp till en viss självkänsla som eljes skulle ha svikit.

Falkenström, en reslig karl, satt djupt nere i ressortsoffan som
begagnats av pojkarne till fotgunga; Zachris sin vana trogen höll sig
upprätt, stående, emellanåt marscherande på golvet. Elektriska lampans
gröna kupa speglades i hans glasögon och bildade två rörliga smockor,
som dolde ögonen. Mannen tycktes född med glasögon, ty ingen hade sett
hans blickar, troligen därför att de onaturligt stora ögonen, två
halvlegade ankägg, alltid voro blodsprängda av whisky och gula av tobak
och raseri. Och när han någon gång torkade brillorna, lutade han ner
huvudet för att slippa visa själens speglar. Någon hade velat förklara
den obetydlige mannens inflytande på människor, därmed att han
hypnotiserade dem med glasögonen och tungan, samt förstod ingiva
förtroende med sitt landsmål som var en Pickles från Dalarne, Jönköping
och Skänninge.

Det såg verkligen ut som han gav en hypnotisk séance i detta ögonblick;
men Falkenström hörde icke på honom utan satt och tänkte ut sista
kapitlet i sin roman, låtande Zachris stå modell utan att veta det.

Zachris hade börjat med »lejonhuden» det vill säga skildrat sitt första
möte (och sista) med Maupassant.

-- Då sa jag: mon cher ami ...

Falkenström som hört historien tio gånger, och icke vågade se på de
gröna glasögonen av fruktan att somna, vände sina blickar på talarens
klockkedja, vilken hängde ner från buken som ett murarelod, röjande med
sin vertikala linje både magens utsprång och benens skeva ställning mot
horisontalplanet. Zachris sköljde nu strupen med en ny whisky, åtföljd
av takdropp från mustascherna, vilka så väl dolde munnen att man trodde
han saknade tänder. Ingen hade sett den mannens tänder, lika litet som
hans ögon, och därför liknade han spökdjuret. Allt hans minspel utfördes
med näsborrarne vilka rörde sig efter behag och voro så stora som på ett
foster, ibland utflåsande rök, ibland flaxande som läderlappens eller
kaninens näsa. Han kunde göra konster med näsborrarne; han kunde skratta
med dem så att de hoppade, han kunde gråta med dem, då man såg huru
invärtes tårar rann i underjordiska rännor; han vredgades med dem,
föraktade med dem, hånade, fräste.

-- Sir du, fortsatte han nu, bolaget _är_ säkert, men för ögonblicket
hotat, och det är långt mellan hytta och slå. Därför måste vi ta i alle
man, och du som står i stora förbindelser till tidningen skall teckna
ditt bidrag.

-- Vad ska jag teckna för slag? Mitt namn är inte värt två styver!

-- Det _är_ intet värt, men det kan bli. Glöm inte att tidningen betalte
dig det ovanligt höga honoraret av tre tusen kronor för din följetong
som gjorde din storhet!

-- Jag vill inte teckna tjugotusen kronor som jag icke äger.

-- Men snälla vän, du vet mycket väl var du skall ta dem!

-- Du menar hos kaffehandlarnes ring. Det vill jag inte, för det är
penningutpressning.

-- Då skall jag säga dig, att du är skild från tidningen.

-- Det är således sant att alla medarbetare äro anmodade skaffa
aktieteckning såvida de vilja stanna?

-- Ja, det är sant, och jag vet inte vad du finner för orätt i det. Vet
du inte att man i alla affärer söker binda medarbetarnes eller
biträdenas intressen genom att göra dem till delägare i affären,
antingen medelst andel i vinsten eller genom att låta dem sätta in
pängar i företaget.

(»Nu trollar han med truten» sade sig Falkenström, och började räkna i
huvet sina ark i nästa roman för att göra sig omottaglig för
trolleriet.)

-- Men, fortfor Zachris, du förstår inte din tid, och du är tillika en
otacksam människa.

Detta var Falkenströms svaga punkt, att han icke kunde bära
beskyllningen vara otacksam. Han erkände att tidningen betalat bra och
bidragit till hans framfärd, erkände att Zachris gjort honom dessa
materiella tjänster han icke kunde göra sig själv, av olust vid
beröringen med yttervärlden och människorna. Han började därför krympa
ihop, alltefter som Zachris antog jättedimensioner. Men han gav sig
icke.

Dörren stod öppen till salen, där Jenny och Kilo sutto vid matbordet.
Zachris hade ett öra på uthalare och följde noga deras samtal, under det
han själv gav sin scen med Falkenström. Denne gjorde sig döv och räknade
volymerna av Goethes Sämmtliche Werke på bokhyllan. När Zachris märkte
detta, började han attacken bröstgänges:

-- Du skall akta dig du, för din ställning är icke så säker som du tror;
det finns folk som anser dig överskattad och vänta på din avslöjning ...
Är du med?

Falkenström svarade tankspridd:

-- Förlåt, är Hämpels upplaga bara femtifyra volymer?

Zachris promenerade och fnyste, slog handen i bordet, och sparkade en
rullstol som rekylerade mot väggen.

Då reste sig Jenny vetande vad klockan var slagen, trädde in, slog sig
ner i en självsvåldig ställning på puffen, vinkade med foten ett
välkommen och visade strumpan, frågande var Falkenström skulle bo till
sommarn.

Strumpan verkade. Falkenström mjuknade under de svarta ögonens eld och
den anslagna godmodighetens ton.

Jenny höll honom med blickarne, medan Zachris plockade offret.
Falkenström tog papperet och skrev på med en vårdslös min som om tjugu
tusen var en pris snus för honom.

Om han vetat att han därmed räddat villa Albano åt Zachris, skulle han
aldrig mer besökt detta hus, dit han gick huvudsakligen för att visa sin
tacksamhet för åtnjutna tjänster.



                           FEMTE KAPITLET.


Nu hördes hundskallet i tamburen, och straxt därpå inträdde redaktör
»Lögnroth» som han kallades, åtföljd av »nakna prästens broder»,
landsortsprofeten. Lögnroth var icke tilldragande att se på. Han hade
rännt i frö som sallat i torr sommar, och bar blekselleriets färger.
Begåvad med gott förstånd hade han valt tidningsbanan för att bli
millionär. I början ägde han passioner och åsikter, men böjande undan
för opinionerna, den ena efter den andra, fann han sig en dag vara
redaktör av ett lögnarblad, där alla pöbelaxiomer voro försvarade,
fastän han själv ogillade alla. Han skötte vigilansen och lät Smartman
och Zachris redigera; och de redigerade så att Lögnroth slutligen inte
kunde läsa sin egen tidning. Allt som var falskt och dumt i en falsk tid
framställdes som den enkla sanningen, och medarbetarne, instuckna av
kapitalisterna, utgjorde en lysande samling dumhuven. Sålunda hade han
till litteraturkritiker, professor Stenkåhl, vilken skattade Lovisa
Petterkvist högre än Emanuel Swedenborg, och satte Tilda K. över
Runeberg. Teaterrecensenten »förstod inte» Mæterlinck men upphöjde Lars
Petter Zachrissons roliga farce »Han vill inte gifta sin dotter» till
prototypen för det »nationella lustspelet» och så vidare.

Lögnroth upphörde att läsa sitt lögnblad, som kom honom att kräkas, och
abonnerade på Posttidningen för att åtminstone kunna läsa
utrikesnotiserna. Över Zachris härskade han genom Smartman, och över
Falkenström genom Zachris. Det var en klok karl. Millionen hade han sett
vinka, men nu var den på väg att ryka. Stämmans ändamål var att söka
offer vilka skulle övertaga riskerna, och sedan skulle Smartman skoja
bort filialerna i landsorten.

Lögnroth slank in, ålade sig fram ljudlös mellan stolar, puff, supskåp
och kommod. Som han föraktade allas åsikter undvek han meningsyttringar,
svarade undvikande och förklarade en gång för alla att han mest av allt
värderade ett fint sätt. Som alla falska människor hatade han
brutalitet, det är: att man sade vad man tänkte. Därför stannade han
aldrig i ett sällskap så länge att öppenhjärtligheten började; han slank
bara innanför dörrn, hade alltid en droska nedanför som räddade honom,
var alltid artig, korrekt, igenknäppt upp till hakan.

När han nu inträdde, behärskade han genast sin missräkning att ej finna
stämman fullsuten; han tyckte om att komma sist, och att genast få
övergå till förhandlingarna; alla enskilda meddelanden plågade honom.
Lyckan stod honom bi, ty äldsta pojken kallad Brunte hade också klivit
in med snösockor från en skidtur, och vräkte sig ner i soffan bredvid
Falkenström. Fastän Lögnroth hatade Brunte, försmådde han honom icke som
fribult när han väntade törn, inledde honom därför i ett samtal om
sport, i vilket snart hela sällskapet var invecklat under Bruntes
ordförandeskap. Zachris fann intet opassande i detta, utan släppte
tvärtom in Pirre den yngre, som genast satte sig i soffan på
Falkenströms rockskört och halva knä, så att denne måste lämna sin
plats. När pojkarne intagit hedersplatsen började Zachris en liten
hetsning med åtföljande stukningar. En telefon anmäldes från professor
Stenkåhl med förhinder, och trotjänarinnan visade sig i dörren för att
göra familjetablå; men hennes nigning var något för djup och antydde en
ovanlig svaghet i knäna. Sedan hon frågat frun om supén och svaren voro
något för långa, sjönk hon ner i en emmastol och fortsatte
underhandlingarne.

Nu hördes ett nytt fasans uppträde i tamburen. Den kinesiska dogghyndan
rusade och gav ståndskall, men singlade med detsamma genom korridoren,
tjutande efter en undfången spark av doktor Borg, som skrek för att göra
sig hörd av Smartman, vilken gömt sig bakom kaminen.

-- Ska du sparka min hund? hälsade Zachris med lagom kvävt raseri.

-- Jag skulle sparkat dig egentligen, när din hund bitit mig, men du var
inte till hands och därför fick den oskyldige sparken. Väl bekommet!

Doktorn trängde sig in, hälsade frun, såg genast situationen, och satte
sig nu på båda pojkarne i soffan, lyftande vältaligt på båda
rockskörten. Pirre räddade sig, men när Brunte på trots satt kvar, tog
doktorn honom i örat och avlägsnade honom i en handvändning.

-- Få vi öppna stämman? började han; och vill de obehöriga vara goda
avlägsna sig!

Pojkarne föstes ut, trotjänarinnan raglade ut, men Jenny satt kvar.

-- Jag tycker mycket om ditt sällskap, Jenny, sade doktorn, men bolagets
affärer äro icke offentliga ännu.

-- Jag har inga hemligheter för min hustru, inföll Zachris, och här är
inget dockhem.

-- Men vi ha hemligheter för din hustru, svarade doktorn.

Jenny gick ut med en Nora-min, och Zachris tänkte på sin villa, tuggade
och sväljde.

I detsamma kröp »nakna prästens broder» in. Han hade en förmåga att gå
genom lykta dörrar, och fruktande en sammanstötning med doggen, hade han
gått köksvägen. Han skulle referera stämman och kolorera rapporten i den
rätta färgtonen.

Doktor Borg satte sig som ordförande mellan kommoden och supskåpet:

-- Få vi öppna förhandlingarne? -- Nåväl! Jag börjar då med detsamma vid
huvudfrågan. Vid granskning av tidningens räkenskaper har jag upptäckt
följande skenbart oförklarliga sakförhållande. Utdelningen av vinsten,
som för två år sedan belöpte sig till sextio procent, har sjunkit till
sex, under det redaktörens och sekreterarens inkomster stigit till
hundra tusen kronor. Kan någon förklara det?

Zachris, trollaren, föll genast in:

-- Det är mycket lätt förklarat, då redaktören och sekreteraren driva
spekulationsaffärer som icke angå oss.

-- Du svarade rätt, invände doktorn, de driva spekulationsaffärer men på
ett sätt som angår oss nära. Hela tidningens text består nämligen av
annonser, för vilka de taga betalt; till och med utrikesavdelningen är
betald; de utländska telegrammen med uppsåtliga lögner äro
betalda; hela börslistan är falsk; kursnoteringarne äro falska;
litteraturanmälningarne och teaterrecensionerna äro förfalskade, mest
inbringande äro dock nertystningarne; ruskiga processer tystas ner,
underslev i ämbetsverken, orättvisa befordringar. Aktiesvindel
befordras, riksdagskandidaturer köpas, och hela redaktionen lever gratis
hos källarmästarne, taga möbler och kläder på kredit utan
betalningsskyldighet ... med ett ord vi befinna oss i styrelsen för ett
skojarbolag, ur vilket jag nu anmäler mitt utträde.

-- Bevis! Bevis! skrek Zachris.

-- Här äro bevisen! svarade doktorn och lade en packe brev på bordet.

Zachris tog breven och ögnade på dem.

-- Denna brevsamling av Lögnroths och Smartmans händer, erbjudes
redaktionen till inlösen för tretti tusen kronor av en dam.

-- Det är lögn, skrek Zachris. Detta har icke Lögnroth och Smartman
skrivit, det är icke deras stil.

-- Nej, det kan det icke vara, ty det är bevittnade kopior.

Nu var det Zachris' styrka att försvara varje dålig sak och han började
advokatyren:

-- Man skall överskyla sin nästas fel, man skall tyda allt till det
bästa, man skall icke vara dålig kamrat, myggor få icke bli elefanter;
det här handlar till exempel bara om några buteljer vin på en
restaurant; kanske källarmästarn var lika angelägen få sin vara bekant
...

-- Ja, men den här aktrisens pantsatta juveler ...

-- Det kan vara lögn, svarade Zachris.

-- Det kan icke vara lögn efter som det är sanning, svarade doktorn, men
bland herrar som icke kunna skilja på lögn och sant vill jag icke sitta;
därför säger jag farväl.

-- Du överger de liberales sak då?

-- Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer,
liberala skans-patrioter! Liberala förfalskare äro ni; därför går jag
till socialisterna; det är framtidsfolket under det ni tillhör det
förflutna, den avgående träcken! Ni ska få ruttna ner på roten, för ni
håller inte ta uti, och yxan är för god för er; ett rep skulle ni
förtjäna; ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och
uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri. Ni kallar mig konservativ
därför att jag icke är sodomit, därför att jag är republikan, därför att
jag är världsborgare, därför att jag älskar rättvisan och förföljer
mannamån, våld, skälmstycken. Betrakten mig hädanefter som eder öppna
fiende; jag skall behandla er som tjyvar och mördare.

-- Hör du min snälla vän, började Zachris, genom näsborrarne, ditt
exalterade sätt att behandla affärer röjer en sjuklighet som kräver
skonsam men skyndsam behandling; jag skulle därför vilja råda dig att
söka en läkare ...

I samma nu förmörkades Zachris' båda glasögonsglas av något som kunde
vara en molnsky, ty den spridde sig, utgjutande ett duggregn över hjässa
och kinder. Innan Zachris hunnit torka opp efter doktorn, var denne
försvunnen. Lögnroths och Smartmans ansikten, vilka tecknat sig som två
formlösa fläckar mot tapeten, återtogo nu mänskliga drag, och samlingen
reste sig som en man, andades ut, sköljde struparne med whisky och
avgjorde på stående fot att Smartman skulle göra sin missionsresa genom
Sverige, och rädda bolaget från undergång.

Falkenström och Kilo övertygades att doktorn överdrivit -- »man kände ju
honom» -- och nu öppnades dörrarne till matsalen.

Fru Jenny lyckönskade bolaget till frigörelsen från doktorns tyranni;
nakna prästens broder improviserade en korrespondens om stämman, och i
den största endräkt tågade man ut att supera.

-- En enkel smörgås! bjöd värdinnan.

Pang! Smöret fattades. Man skrattade, och trotjänarinnan inkallades.
Lovisa inträdde med ögonen riktade åt takfrisen så att för mycket syntes
av vitan. Fru Jenny såg straxt att Lovisa befann sig i sista kvarteret
och knuffade därför Zachris, som genast i en patriarkalisk ton bad om
ursäkt:

-- Hon stackare är gammal, och trött av dagens mödor -- Lovisa, var har
du smöret?

-- Å, herre, har jag glömt smöret, utbrast Lovisa och sackade ut.

Man skrattade och Zachris slog i suparne. Men Lovisa kom inte igen.

Då ringde frun otåligt. Köksan stack in huvet och fräste:

-- Lovisa är sjuk; vad är det om?

-- Smöret, smöret!

-- Jag köper inte opp, jag bara lagar maten, för jag är inte betrodd att
handla ... men den där stortjuven är betrodd.

Zachris sprang ut i köket och kom igen:

-- Den stackarn, hon har blitt kall, och därför får jag be herrarne om
ursäkt ... det finns inget smör hemma.

Smartman som var matvrak hade farit över den enkla anrättningen, och
gripande situationen, talade han visdomens ord:

-- Hör nu god vänner, i vår tidning är det sed att redaktionen håller
zwyck när den haft stämma; jag tar mig därför friheten inbjuda vårt
värdfolk ner på hotellet till en enkel supé.

Lögnroth nickade bifall och man bröt upp som om man varit ense om den
saken förut.

-- Stackars Lovisa!

-- Hon har gått och blitt kall.

-- Jag tror hon var fylax!

-- Stjäl som en korp.

Efter en halv timme satt hela sällskapet nere på hotellet vid en lysande
supé. Här var intet knussel. Rekvirera bara. Bolaget betalar.

Zachris beställde; en portion tryffel färsk, à la serviette, tretti
kronor; en butelj Chateau Lafitte, sexton kronor, sex buteljer hundra
kronor. Cigarrer à tre kronor stycket.

Det blev midnatt. Smartman spelade piano och Jenny sjöng som en sotare
på skorstenskanten; Zachris dansade solo, Lögnroth och Falkenström hade
engagerat Kilo till ett parti poker. Snart sutto dock alla vid
pokerbordet där man betalade med lappar.

Men det blev morgon, och man måste gå. Smartman ringde på räkningen, men
man ville icke skiljas än. Zachris rekvirerade sex buteljer champagne.
Här skulle man inte lägga fingrarna emellan!

Jenny lät korkarne springa, det var hennes särskilda nöje. Lögnroth höll
tal. Smartman interfolierade; Zachris tackade på sina och Jennys vägnar
för en glad afton. Falkenström satt och bet Jenny i armen, medan Kilo
såg ut genom fönstret. Slutligen stoppade Zachris en bunt cigarrer i
fickan om 75 kronor och förklarade:

-- Nu anser jag saken utagerad, för nu är jag full.

Räkningen saltades och gick nu upp till fem hundra kronor.

Flickan ringdes in; Smartman ville addera och verifiera notan, men
Zachris förklarade det vara småaktigt bland gentlemen.

Då vek Smartman ett betydelsefullt veck på räkningen, lämnade den jämte
drickspengarne tillbaka till flickan och sade:

-- Skicka upp den där i morgon till kassören i Brödrafolket.

Flickan vecklade upp räkningen och svarade:

-- Källarmästarn begär kontant betalt.

-- Å hut! sade Smartman. Skicka in källarmästarn!

-- Han har gått och lagt sig, men gav order att vi icke skulle låta
herrarne gå förrän räkningen var betald.

-- Om vi icke vill betala då?

-- Då väckes källarmästarn och polis eftertelefoneras.

Alla händer lades på bröstfickorna utom Zachris'. Men ingen plånbok
innehöll något nämnvärt!

Jenny reste sig gråtande. Lögnroth svor, Smartman rände omkring, Zachris
blev mörk, ty han ensam ägde summan, och det visste alla.

-- Det är detsamma vem som betalar, bara det blir betalt, sade Smartman
vilken var en flott man. Punga ut du, Zachris, du får igen det, vet du
ju!

Zachris morrade:

-- Det är sjofelt!

Jenny rasade:

-- Betala icke, du får aldrig igen det!

Det blev gräl; Lögnroth tog eld i toppen och kastade ut rök och lågor,
men Zachris släckte.

-- Det är då ett d--a sätt att låta gästerna betala.

-- Gästerna? Det var vi som gästade er, men när ni inte en gång hade
smörgåsen, så måste vi gå hit! Och du, för övrigt, din lilla bracka, om
du betalar en enda gång, så är det inte för mycket. Du vet ta betalt du,
två gånger till och med, och du tar på alla fyra, när du kommer åt!

-- Vad f--n säger du för slag! Du, som kapat åt dig tidningens indirekta
inkomster; ja Borgen hade inte så orätt i afton, när han kallade er
banditer ...

-- Hör du, svarade nu Lögnroth med en min som om han befriats från ett
tysthetslöfte. När du fick fyra tusen kronor för att skaffa Falkenströms
följetong, så fick han bara tre tusen för följetongen. Hör på
Falkenström, Zachris fick fyra tusen för ditt arbete, men du fick bara
tre.

Zachris tog av glasögonen och torkade; Falkenström blev vit, men Jenny
var straxt vid hans sida och tjusade med sina nästoner, talande om annat
--

Zachris tog räkningen och gjorde sig i ordning att betala, men nu ville
han räkna:

-- Tar ni tretti kronor för tryffeln?

-- Ja, den kostar det! svarade flickan.

Nakna prästens broder som ensam ätit en terrin gåslever och druckit en
liter Chambertin, hade skjutit en kandelaber framför sig och somnat på
stolen i en salig ro, ty han visste att ingen människa begärde av honom
att han skulle betala. När han nu i drömmen hörde nämnas tryffel för
tretti kronor, vaknade han och såg med ett öga hur Zachris våndades
under räkningens tyngd.

-- Kostar cigarrerna tre kronor stycket?

-- Ja, det är extra havanna.

Zachris stack näven i fickan och halade upp den bunt han stuvat in, lade
den åter i lådan och sade:

-- Nu stryker jag 75 kronor!

-- Ämnar du lämna igen tryffeln också, så får du gå ut på gården, inföll
Smartman.

-- Det var en trevlig supé, fräste Jenny. Fy, såna busar! Nu går jag;
kom du Falx!

-- Han får igen pängarne i morgon, tröstade Lögnroth.

-- Av er får han aldrig igen ett öre! var Jennys sista ord i
tamburdörren.

-- Räkningen är stor, men missräkningen är större, sade Falkenström till
Jenny, ty dessa herrar hade ämnat få alltsammans för intet. Nu komma de
att mörda källarmästarn och ödelägga hans affär!

Jenny stod avgjort på rättvisans sida och delade Falkenströms ogillande
mening om det ohederliga beteendet.



                           SJÄTTE KAPITLET.


Jenny hade dukat i förmaket för två. Det lilla bordet stod framför
brasan, ty det var mycket kallt ute och inne. En vit azalea prydde
bordet, och med sina snövita blommor i det mörka lövet stod den som en
brud bland ansjovis och ost, portugisisk lök och salt tunga. Brasan
fladdrade och kastade ett rörligt rosensken på de vita kalkarne, vilka
tycktes dallra i en rysning av de skarpa lukterna från maten.

Jenny gick i morgonrock med en ros vid barmen. Det var hennes
födelsedag, men vilken i ordningen visste man ej. Hon ensam visste det,
och därför såg hon sig i spegeln då och då. Denna spegel var en stor
trymå som visade hela figuren, och i dag var den mer uppriktig än eljes.
Höfterna hade lagt ut, det förr så fina livet rann över korsettens
bräddar, skuldrorna hade ökat och på ryggsidan bildat en börda som
tryckte ner.

De runda kinderna hängde över kragen och antydde i sin fettram var det
fordom så lilla ansiktet sutit. När hon kastade huvet bakut, så töjde
sig halsens valkar och det forna lilla ansiktet trädde fram, den unga
flickan var åter där. Därför övade Jenny denna gest framför spegeln,
motiverande gesten med ett kort skratt, och ledsagande den med en
fällning av ögonlocken, under vilkas betäckning gavs en svag eld. Men en
förut omärklig skuggning på överläppen hade ökat, och man såg liksom
ritade med bränd kork två små mustascher, vilka hotade fördärva de
vackra kurvornas spel kring munnen med införandet av två räta linjer.
Pincenezen låg gömd i bordslådan, men måste fram vid pianot, då ryggen
likväl vändes mot åskådaren, ännu så länge.

-- Tjugonio år! inför världen, trettifyra inför mig själv, och spegeln!
tänkte Jenny och rätade på växten för att göra sig smal. Men denna
manöver medförde en olägenhet, att barmen trädde för långt fram och att
kinderna föllo ner på halsen. Striden mot åldern hade börjat, denna
förtvivlade strid, vars utgång var given; säker, oemotståndlig.

Falkenström hördes i tamburen, infördes av trotjänarinnan och stod i
salen. Mera lik en död än en levande; nyrakad och nybadad, men som ett
lik med släckta ögon och en lätt fross-skälvning över hela kroppen.

Jenny baxnades:

-- Kors vad du ser ut! Var har du varit i natt?

-- Det kan du väl räkna ut.

-- Nej, fy, ett sådant svin.

-- Det ska du säga som är gift.

-- Är du inte gift?

-- Nej, jag är ogift som du vet.

-- Skilj dig då!

-- Jag håller på. Väntar bara att barnen ska växa från mig, så att
smärtan blir mindre å ömse sidor.

-- Gratulera mig i alla fall och tack för azalean!

-- Vartill skall jag gratulera dig? Till att ha lämnat den rysliga
ungdomen bakom dig?

-- Å hut!

-- Eller till att ha kommit närmare slutet?

-- Snarare det!

-- Ja, det är ett helvete att leva.

-- Stig nu in till brasan där jag dukat för oss två.

-- Oss två? Var är Lars Petter då?

-- Han är upptagen och ber oss hålla till godo med varandras sällskap.

-- N-j-aså? Ja, stor sak i Lars Petter, men det är synd om ditt goda
rykte, ja, det är värt något ...

-- Mitt rykte? Hör på den? Inbillar du dig kanske några saker?

-- Inte alls, det vet du; men att tjänarne ska prata, det är verkligen
synd.

-- Jag har ingen fläck på mitt rykte ...

-- Det vet jag, och just därför är det synd du skall få det oförtjänt
... Ni kallar mig fördomsfull och konservativ, men ni får orätt en gång;
ni tycker att allting går an, men det går icke an.

-- Du är väl ingen Don Juan heller!

-- Nej, det vet du också, men jag är rädd om mitt rykte och vill icke
bära hundhuvet. -- Jag har aldrig förfört någon, varken fru eller flicka
...

-- Inte det?

-- Nej! -- Om en kvinna, gift eller ogift, kommer opp på ens ungkarlsrum
och bjuder ut sig, så är det hon som bär skulden. Får hon gå ohörd två
gånger, men höres den tredje, så har den fattige ungkarlen uppfyllt
hederns lagar.

-- Om vi skulle sätta oss nu, i stället för att prata?

De satte sig. Äta gick klent, men dricka gick bättre. Falkenström
hindrades icke njuta av värmen, vinet och den livliga konversationen.

-- Hur är det hemma? frågade Jenny.

-- Rysligt! -- Alldeles rysligt! Jag tror jag är i helvetet! Fattigdom,
vanära ...

-- _Hon_ är kvar?

-- Väninnan är kvar! Men jag börjar frukta hon kastar sina ögon på min
dotter ... Tänk dig det!

-- Det också? -- Och så ska det alltid vara en norska.

-- Ja, det kommer spetälska från det svarta nattlandet ... »Ja vi elsker
detta lannet» som hatar oss, och som skickar sin syffe på oss i alla
former! Sen de upphäft prostitutionen i Kristiania, så kommer _lues_ på
alla sillskonare till Sveriges hamnar. Vet du varför de upphävde
prostitutionen då?

-- Näh!

-- Därför att de höll på få prostituera alla fruar och familjeflickor.

-- Nej fy!

Det tillhörde Jennys egendomliga natur att älska örfilar, ty hon var
naturligtvis _för_ prostitutionens upphävande, men att höra den motsatta
meningen verkande som ett käpprapp eller en örfil, vilket skakade upp
henne ur försoffningen.

Falkenström hade genom andras förvållande råkat ner i dyn, och för att
kravla sig upp, måste han ju böka i den. Han led som en fördömd,
betraktade sig nästan som en sådan. Drömde alltid om vackra dikter, men
fick endast se livets fula sidor. Försökte i flera repriser dikta om
verklighetens fasor till något vackert, men föraktades då av sina
kolleger och kallades förgyllare. Erkände inför sig att det var ett
skälmstycke framställa uselheten i lysande färger.

-- Vet du Jenny, man skall vara ett svin för att kunna trivas med livet.
Jag sov i natt, kan du tänka dig, i samma våning jag bodde nygift första
gången. Nygift! Hem! Maka, barn. Bosch alltihop! Är det inte bättre att
säga människorna det rent ut, så vet de vad de ha att rätta sig efter.
-- Tänk dig, samma våning, och där är nu bordell. Jag kan inte neka att
det var mig ett vilt nöje få spotta ner det där förgångna som jag gick
och trodde på, men vilket visade sig vara ingenting. Jag levde själv i
dynga utan att veta det; gick sorglös, trogen och enfaldig ...

-- Hör du Falx, hade du ingen skuld i detta?

-- Jo, den bestulne brukar ju få skulden ibland att han var för
godtrogen, och då går tjuven fri. Och är man inte godtrogen, kallas man
misstänksam; alltså hur man handlar, så är det galet!

Maja hördes rusta i salen utanför. Jenny steg upp och stängde dörrn.

Falkenström reste sig och öppnade dörrn.

-- Inte stängda dörrar! sade han kort och bestämt.

Jenny ämnade bli ond, men vålade sig icke, ty hon ville ha trevligt. Av
samma skäl underlät hon som oftast att bemöta fientliga meningar, och av
denna skenbara undfallenhet kom det sig att hon föreföll så affabel och
upplyst, följaktligen så angenäm att konversera, men utan att vara allt
detta.

Falkenström drog en suck så djup som om han ville ge upp anda och själ.

-- Du suckar, du, men tänk på mig!

(Man skulle alltid tänka på henne först, när man led.)

-- Vad går det för nöd på dig?

-- Ser du inte på mig att jag fyllt år?

Falkenström kastade en blick på Jennys person, och i hans ansikte,
obevakat och obehärskat, kunde Jenny läsa sanningen. Men hellre
förekomma, tänkte hon, och driven av behovet vara över i alla punkter,
att vara den intressantaste, bära på det största lidandet, dölja den
farligaste hemligheten, beslöt hon begå självmordet. Det var en bravad,
ett begär att ådraga sig hela intresset, det stora medlidandet, inför
vilket hans sorger skulle blekna.

-- Jag är den olyckligaste människa som nu lever! Det tror du inte.

Falkenström såg likgiltig och klentrogen ut, men mest ointresserad, ty
han hade ställt in sig på att själv få utgjuta sina bekymmer.

-- Du tror inte! -- Vill du ge mig hand på att icke röja min hemlighet?
För dig skall jag yppa den, för dig ensam. Ge mig din hand!

Falkenström räckte en hand, gapande för att sluka något så rart som ett
fruntimmers hemlighet.

-- Jo, du, om fem år är jag gumma.

-- Ah, nej!

-- Då fyller jag fyrtio år!

-- Du är ju bara tjugonio?

-- Nej, jag är trettifem! -- Om fem år -- är jag -- gumma!

I ett ögonblick, då hon föll ihop av smärta, såg han verkligen gumman,
med mustascher, pincenez, kutrygg och gungande ron. Han ville ju vara
artig, skulle protestera, men protesten vände sig i munnen och blev ett:

-- Stackars Jenny!

Hon hade visserligen äskat medlidande, men inte i den formen, och därför
blev hon harmsen, måste bryta ut.

-- Ja, och tänka sig att jag skänkt bort min ungdom åt den där uslingen.
Och det allra värsta, vet du vad det är? Jo att den skurken har gått och
väntat på detta, att han längtat få se mig gammal och ful, för att få
slänga mig. Om fem år, tro mig, vill han inte gå med mig på gatan, för
att slippa skämmas.

För att trösta henne ville Falkenström dra en parallell med sina sorger,
och visa att hennes voro mindre, men hon ville icke höra talas om hans
sorger, dels emedan de utgjorde en anklagelse mot en kvinna, dels emedan
de utplånade intresset för hennes. Hon återvände alltså hastigt till
_sin_ utgångspunkt; men avlyftad ur sadeln av hans intermezzo, föll hon
ner i en något prosaisk fråga, vilken var ämnad uppskrämma honom till
det yttersta rörande följderna av hennes farliga hemlighet:

-- Är det straff på att gå med falskt prästbetyg?

Falkenström olustig över sin avklippta utgjutelse svarade kort och
bittert:

-- En man skulle få Långholmen, men ett fruntimmer räknar man inte så
noga med; ni är ju otillräkneliga! Själva den finskbrytande Kowalewski
gick med falskt prästbetyg, ty hon var född 1850, men skrev 1853.

-- Å skäms!

-- Nej, inte kan ett spinnhus rymma alla damer med falska prästbetyg.

-- Ja, vet du hur gammal egentligen Tilda K. är? Och fru P., och fru R
...

Hon måtte ha läst en viss tillfredsställelse i Falkenströms ansikte, och
hon måtte även ha sett hur han redan funderade ut hur han skulle begagna
den farliga hemligheten mot henne, ty efter att ha svept en gul
chartreuse, turnerade hon helt hastigt:

-- För resten, vad gör det, bara man åldras med grace och kan bära sina
år med smak. Va, inte är jag så gammal?

Nu kastade hon huvudet bakut och fällde ögonlocken över de svarta
eldarne.

-- Bränn inte dina kol för mig, Jenny, det är förgäves. Jag går gärna i
ditt hov, men vill inte inregistreras bland dina olyckliga älskare ...

-- Det är Zachris som inregistrerar er, och inte jag. Han går och
skryter med er, han räknar upp alla som brännt fingrarna på hans spis
... han är den mest egenkära narr, och han räknar sig till förtjänst att
jag är honom trogen, men jag är bara mig själv trogen, mina barn och
mitt hem. Kan du drömma, att den lilla strunten går och spelar Don Juan
och tror att han gör mig svartsjuk. Han har nyss i en bok skildrat sin
passion för aktrisen, du vet, och framställt saken som en förälskelse
från hennes sida, under det hon bara drev med honom, och smet för några
recensioner.

Nu hördes ljud av en dörr och Jenny reste sig:

-- En sån buse, som har stått och lyssnat!

-- Är Zachris hemma?

-- Måtte vara det.

Zachris uppenbarade sig verkligen i salsdörren med ett ansikte vars
uttryck var obeskrivligt.

Mot Jenny vågade han icke bryta ut, och med Falkenström, hans falske
vän, kunde han icke, ty den oförklarliga sympati som binder falska
vänner kommer aldrig till någon förklaring, och fastän de två avslöjat
varandras falskhet i många omgångar, hade de aldrig brutit ut.
Falkenström hade ofta längtat efter en explosion, men Zachris hade
alltid fallit undan.

Denna gång syntes jordbävningen oundviklig, ty Zachris hade med sin
inbjudning menat en öppen frukost vid salsbordet och icke detta
tumanhand i förmaket som var hans uppfinning. Det var som att röra vid
hans sängkammare. Men när hans laddning var tänd, slog den icke ut rätt
fram, utan åt sidan; han blev ond på orätt person och hade lyckligtvis
överraskat trotjänarinnan med huvet inne i supskåpet. Och mot den
frånvarande bröt det löst. En skur av beskärmelser i vilka Jenny och
Falkenström deltogo.

Ämnet ältades och tuggades torrt, spottades ut och togs in igen, varpå
det nersköljdes med whisky, på förmiddagen, med sedvanlig verkan.

Vänskapen steg högt. Zachris kände sig som en älskad och ärad äkta man,
ögonen gräto av sig själva under det munnen log.

-- Mina snälla vänner ... (men tjockt äll).

För att bli än mer älskvärd gjorde han sig liten, talte om några fiaskon
han haft, underlät att skryta, och nämnde icke ett stort namn, utan
bekände öppet att han var ingenting, åtrådde ingen ära eller odödlighet.
-- »Han visste precis vem han var.»

Allt detta klädde honom så väl att Jenny drog honom i mustaschen och
sade att han var en bra pojke i alla fall. Falkenström glömde att
Zachris snutit honom på stora pängar. Det var så varmt och gott i
rummet, så skönt att sitta så här fri, sysslolös på förmiddagen, under
det hela mänskligheten arbetade. Man kände sig som undantagsmänniskor.
Och man leddes i sin njutningslystnad av en säker instinkt att undvika
farliga samtalsämnen som kunnat störa lugnet. Man var principiellt enig
i alla frågor; man utgick ifrån att man var ense i allting, och
alldenstund man ägde gemensamma fiender, så slaktades dessa inför
brasan, flåddes och brändes levande.

Då vinterdagens skymning började trycka, tog Jenny och släppte ner
persiennerna, samt tände elektriska ljusen. Detta blev ett uppsving och
gav nya stämningar, utom det att man tog sig bättre ut i den
belysningen.

-- Så här skulle livet alltid vara! utbrast Jenny. Varför kan det inte
få vara så?

Någon osynlig måtte ha hört det naiva utbrottet av denna kvinna som
ville att hela livet skulle vara en fest, en fest utan bakrus och
huvudvärk, ty i samma stund kom Lovisa in med ett brev till patron.

Zachris steg upp, gick ut i saln och läste brevet som han knycklade
ihop, bredde ut igen, skramlade med, och slutligen kastade i
papperskorgen. Han visade sig i förmakets dörr med blodsprängda ögon och
håren på ända:

-- Tänk er, utbröt han, tänk denna rysliga Hanna Paj ...

-- Säg intet ont om Hanna! avklippte Jenny.

-- Det är hon som säger ont! skrek Zachris. Och ont om en död människa!
Vet ni vad hon skriver? Hon skickar mig ett brev från min nyligen döda
bror Anders, vilket han har skrivit till henne en gång, då han var ond
på mig.

-- Nåå?

-- I det brevet säger han, i tillfälligt vredesmod, förstås, att jag
icke är hederlig karl. Detta kan Anders ha sagt i överilning, och det
tog han tillbaka innan han dog. Men hon! Att grumla mitt minne av den
döde, att ställa till fiendskap mellan bröder! Det är nidingsdåd! Inte
sant?

Falkenström instämde genast, ty han hatade Hanna Paj och älskade icke
den döde, men han skulle även för trevnadens skull just nu, om så
erfordrats, hållit med om motsatsen, ty saken intresserade honom icke
ett spår.

Jenny däremot kunde icke dölja sin sympati för en Zachris' fiende, ty
hon kände alltid ett säkert stöd där mannen fick en ovän, och hon
försökte slå bort det som »missförstånd».

-- Vad är det för missförstånd? fräste Zachris.

-- Hanna är för snäll för att ha menat illa, invände Jenny.

-- Är hon snäll? Hon som ränner i hus med sin retikyl full med lögn och
skvaller. Som under förevändning av människokärlek besöker sjuka, dem
hon förgiftar, som sprider söndring och tvedräkt i familjerna ... Det är
en djävel!

-- Lugna dig, Lars Petter ...

-- Ska jag lugna mig, när hon kastar skugga på min döda bror, _min_ bror
...

Det var nu Zachris' kända egenskap att adla sin omgivning, sin släkt
framför allt, och avlidne Anders var en enkel vanlig dödlig eljes, men
nu måste han apoteoseras, vilken alltid »hållit på honom», mest därför
att han bar det lysande namnet Zachrisson. Dessemellan var det icke så
rart, i synnerhet som salig Anders aldrig kunnat förmå sig beundra sin
brors illitterära arbeten.

Så fort Zachris kände att Jenny stod på fiendesidan, drog han sig undan.
Han gick upp på sitt rum i vinden för att skriva ett dundrande brev till
Hanna, men bad de kvarsittande icke genera sig utan vänta in honom.



                           SJUNDE KAPITLET.


Jenny och Falkenström blevo sittande, ehuruväl stämningen icke kunde
hållas gående.

-- Han måtte hata mig gränslöst, sade Falkenström.

-- Med hela den skuldsattes förfärliga hat.

-- Är han skyldig mig något? frågade Falkenström bara på måfå.

Jenny sökte läsa av den otydliga depechen, men när hon icke kunde, gav
hon den _sin_ tolkning, ty om Zachris penningtransaktioner ville hon
synas okunnig, emedan hon profiterade av dem.

-- Jo han kringstjäl ju dig på dina idéer, det vet hela världen.

-- Inte kan han stjäla mina idéer ...

Nu kunde han ju stjäla något annat, men det skulle man icke tala om,
därför gjorde Jenny en gest med munnen som ville ersätta ett nytt
samtalsämne hon icke fann.

Det blev obehagligt tyst. Båda tittade åt taket för att hämta
räddningen: och den kom uppifrån.

Uppifrån vinden hördes ljud som av vedsågning eller trosshalning.

-- Nu sover det kräket! utbrast Jenny.

-- Sover han?

-- Javisst!

-- Det låter som dödsrosslingar eller som när svinet sover. Det var
ruskigt! -- Men det erinrar mig om -- jag var en gång gift med ett
fruntimmer som snarkade. Hon visste det inte själv; hon var ung och skön
... Nåväl, när jag vänligt skämtsamt upplyste henne om förhållandet,
fattade hon hat till mig. Och hon vågade icke somna, utan höll sig vaken
om natten. Sömnlöshetens tortyr gjorde henne ändå galnare ...

-- Var hon galen förut då?

-- Ja, naturligtvis. Men nu växte hennes hat så orimligt, att hon
mördade mig.

-- Mördade?

-- Ja, min ära och min frid! Det är livsfarligt att upptäcka en dams
hemlighet ...

Jenny blev svart i ansiktets alla fördjupningar, och Falkenström förstod
att hon måtte ha en hemlighet som hon misstänkte honom veta. Men han
visste ingenting, och i sällskap sökte han aldrig utleta, aldrig
studera, utan gav sig hän naivt njutande av samvaron, och följaktligen
undvikande att stöta. Men nu kände han det var förgjort, att allt vad
han komme att säga bleve dumt, eller sårande. Därför ruskade han på sig
som för att vakna, reste sig för att gå, men kvarhölls av Jenny, som med
tummen gjorde en gest åt taket ...

-- Jag har undrat så ofta om han sover eller bara låtsas ... Ibland tror
jag han är buktalare och står i trappan och lyssnar, medan han gör det
där bullret inne i rummet.

-- Det var hemskt! Varför skulle han lyssna?

-- Därför att han misstror dig, du är den enda som han är riktigt
svartsjuk på, och därför att han har ont samvete ... Han var ju med och
klöste sönder ditt första äktenskap ...

-- Det vet jag, men säg mig, har han icke varit framme i det här sista
också?

-- Nej, svarade Jenny, men så häftigt att det hördes hon ljög.

-- Då kan han ha't som han har't, svarade Falkenström, liksom om han
replikerat hennes jakande svar och översatt hennes lögn.

Då hördes hundskall ute på gården.

-- Det kommer främmande! skrek Jenny och stod vid persiennen på vars
spjälor hon gläntade. Kan du gissa?

-- Hanna Paj, förstås. Hennes fräckhet känner vi. Hon kommer för att
förklara sig, få ett slags fredsslut till stånd, varunder hon avnarrar
fienden hans vapen och lite till.

-- Det var verkligen höjden ...

-- Sorgklädd som vanligt ... hon sörjer över mänskligheten som icke
förstår henne ... röd näsa i blått fält, truten som en suspensoir -- jag
menar en respirator --

-- Vi ska drilla henne ...

-- Det gör hon så bra själv, i synnerhet när hon har druckit portvin ...
Först skryter hon och smickrar, sen biter hon, men när hon bitit smeker
hon ... Det hon påstått i första satsen, tar hon tillbaks i den andra,
dels för att icke skiljas från en missnöjd, dels därför att spriten
upplöser tungbandet som slappnar ... ett slags lös mage vilken sitter i
huvut som på kräftan ...

-- Du är ryslig ...

Fröken Paj trädde in, kastade sig till Jennys bröst och bad om
förlåtelse för att hon trängde in.

Falkenström tyckte hon dröjde något länge vid detta relativt unga bröst
och att hennes kyssar voro väl svärmiska. Hon var visserligen känd för
att beundra kvinnlig skönhet, men det berodde av hennes utvecklade
skönhetssinne.

-- Är Lars Petter hemma? Jaså han vilar, eller arbetar däroppe, jaa, då
ska vi inte störa honom, för all del, vi ska inte störa honom, jag vill
alltid vara ensam när jag skriver, jag måste vara ensam, absolut ensam,
jag förstår honom så väl, men han förstår icke mig, hade han förstått
mitt sista brev, jaså han missförstod det, då ska jag be att få säga dig
lilla snälla Jenny -- si där är du Karl Gustav, jag såg dig inte, god
dag på dig -- jo lilla snälla Jenny jag vill bara säga dig, att min
avsikt var god, jag älskar sanning och klara ord, jag ville att allt
skulle vara på det rena mellan dessa bröder som jag hållit av båda två,
lika mycket, ser du -- ja du ska tro vad jag säger -- Anders livsgärning
var, hur ska vi säga, jaa, du förstår vad jag menar, den var icke av den
utomordentliga betydelse, nej tack jag ska inte dricka, sir du, Anders
var en ovanlig människa, det nekar jag inte och särskilt var hans
uppträdande i kvinnofrågan storslaget -- jaa, _det var_ stor -- slaget
-- men hela hans läggning var också hm! Du har fått nya gardiner ser jag
-- inte illa -- men min lilla vän, man får icke överskatta -- _för_, det
finns intet så farligt som att operera med falska värden ... jag tror
jag tar av mig hatten, ni har så fasligt varmt -- o--ch, Lars Petter har
en benägenhet, han har en benägenhet ... vad har du givit för metern? --
hos K. M. förstås ... I--mellertid ... Lars Petter ska inte vara ond på
mig, för vi två har så mycket gemensamma intressen, vi ha kämpat
tillsammans, och ibland ha vi stridit också -- nu tror jag vi talar om
något annat och anser denna sak vara utagerad, är den inte utagerad? --
Jo tack, du ska få ge mig en droppe portvin, bara, en, liten, droppe, så
-- där -- ja! Men det var inte det jag ville tala om, utan om dig, lilla
Jenny, kan du säga mig, vad skulle du ha emot en liten distraktion i
ditt enformiga arbetssamma liv, du släpar ju med din mans hus från
morgon till kväll, och du har aldrig tid att ge en tanke åt något annat,
skulle, du, inte, vilja, förena dig med några unga fruar som har
livsintressen, och på förmiddagen, bara som en liten avledare, en
väckelse, vara med på mina föreläsningar.

-- Ska jag gå från barn och hem, mannen vill jag inte tala om ... bröt
Jenny slutligen _sin_ nödtvungna tystnad. Nej, tack!

-- Vänta litet nu, du skall icke försumma ditt hus, visst inte, men du
skall tänka på din själ _också_ ...

-- Har Hanna blitt läserska?

-- Du skall icke svara mig, för då kan jag inte tala, jag har icke blitt
läserska, jag har ingen annan religion än mänskligheten, jag dyrkar
endast -- mänskligheten ...

-- Det var också något att dyrka! avbröt slutligen Falkenström. Vi vet
väl vilka suggor vi äro!

Nu slapp det i fröken Pajs spärrhake, och med ett flin som spräckte båda
kinderna, lät hon undfalla sig:

-- Ja, du kan ha rätt, vi äro ena gris--ar ...

Men genast samlade hon hop ansiktets alla smilband och dragskor, knep
ihop munnen om det gillande flinet och återvände till mänskligheten.

-- Det må nu vara, min kära Karl Gustav, men jag tar det som en plikt
att arbeta för mänskligheten, hör på, vet ni att lilla fru T. har måst
söka en anstalt för sina nerver?

-- Se så för tusan, hon också.

-- Varför tar du så vid dig för det?

-- Jo, därför att ni alltid gör en frus nervositet till en anklagelse
mot mannen. Jag vet vad ni menar, men det är icke det. Vill du höra
detta resonnemang och erkänna dess riktighet! Att ta emot är ju en
förmåga som är obegränsad; inte sant, man kan ta emot hur mycket som
hälst, men förmågan att ge är begränsad, förstår du det?

Fröken Paj gäspade och syntes läsa över nästa anförande, ty hon svarade
aldrig på tal.

-- Insatiabilis femina skulle alltid befinna sig i grossess för att icke
vara nervös, men det vill hon inte, och läkarn skulle ordinera henne ett
litet barn i stället för sanatorium och skilsmässa.

-- Hör nu, fortsatte fröken Paj tankspridd, tycker ni inte att dessa
unga kvinnor som gå i hus i egenskap av fruns hjälpreda, ha för litet
betalt, skulle man inte ta itu med det?

-- Inte alls! Man tar dem av barmhärtighet, därför att de tigga sig till
platsen. »De ska gå för bara maten, bara de får sysselsättning» säger
de. Och så inskränker man sig, avstår en sängplats, och tar dem fastän
man icke behöver dem. Va klagar de då? Och är inte mat och husrum
betalning? Du är ett fä Hanna! Alla människor ha det svårt och
följaktligen kvinnorna också; där har du nötens kärna.

-- Hör nu, uppriktigt sagt, jag tror att nå'n snarkar däruppe, är det
Lars Petter, det är så han kallar arbeta; vet ni att jag får lov att gå
nu, och det är visst Jennys födelsedag i dag, och jag skulle haft en
blomma med mig, det var en vacker azalea, den har du fått av Karl
Gustav, han är alltid artig mot fruntimmerna ... ja små vänner, lycka
till, mycket nöje; medan mjölnarn sover ... Ajö lilla Jenny, farväl Karl
Gustav, ska jag stänga dörrn, inte? Nå, må så gott!

Hon gick med ett illamenande fyllflin.

-- Kopplerska; sade Falkenström.

-- Å, tyst du!

Nu hördes ett knakande ovanifrån, och en elak hosta.

-- Zachris har vaknat; nu är han trevlig.

-- Trevlig är han alltid, i din dåliga betydelse ...

-- Varför umgås du med honom, kan du säga mig det?

-- Jo, därför: att om jag inte vill umgås med honom, så får jag inte
umgås med någon annan. Du vet hans helvetiska sätt att isolera
människor; han sprider ut att man vill vara ensam; därpå stjäl han alla
ens vänner, väcker fiendskap, söndrar, alldeles som Pajan ... Hela hans
umgänge är bara pressade matroser, inkallade i tjänstgöring -- -- -- för
övrigt vet du att det är för din skull man kommer ...

Detta smakade, och som Falkenström ville göra en snygg sortie innan den
omordade mannen trädde in, tog han avsked och gick.

När Zachris kom ner såg han anskrämlig ut; näsan hade sjunkit in och låg
som en nysatt potatis i fårorna kring mustaschen. I sömnen tycktes alla
ondskor ha kokat ihop till sprängämnen, och när han fann Jenny ensam,
tände han på ogenerat.

-- Va ä de för ett d--a sätt att duka kokottsupé i förmaket så att jag
skall gå som ett åtlöje för pigorna. Ja, jag bjöd honom därför att jag
icke kunde säga nej, men jag menade i salen. -- För resten är du för
gammal att kokettera för ungherrar. Ja, du är ju trettiofyra år efter
vad jag hört från din egen mun, och då skall man åldras med grace ...

-- Är jag för gammal? Det skall du få betala så dyrt som du inte tror
...

-- Det har varit främmande här, vem var det, jag hörde rösten.

-- Det var Hanna ...

-- Och den tar du emot; du tar emot mina fiender i mitt hus, det är
vackert.

-- Hon sökte dig, men när man inte får väcka dig ...

Svarslös slog han som vanligt näven i bordet så att glasen hoppade ...

-- Buse! svarade Jenny då hon satte sig ner med det fasta beslutet att
söka Hanna Paj, anteckna sig till hennes föreläsningar, och så småningom
vinna friheten.

I dag hade hon känt att ungdomstiden var ute, men hon ville återvinna
den, hålla den kvar.

-- Tänk att för en sån där har jag offrat min ungdom ... började hon.

-- Jag eller någon annan, någon skulle göra't, och efter som du valde
mig ...

-- Det gjorde jag icke, men det är inte för sent att välja om. Jag ser
nog du tänker få mig med barn igen för att hålla mig fast, men det skall
du lura dig på!

-- Ämnar du gå från dina barn också?

-- Dina lymlar, som du narrat på mig; jag hatar dem, det vet du, därför
att de äro födda med lögn och bedrägeri ... Det är ju odågor, ligapojkar
som du uppfostrat till fängelsefrön. -- Jag förbannar de stunder jag
födde dem och jag råkade dig på min väg.

Här föll hon i gråt, och Zachris, vars vrede återhållit smärtan,
upplöstes han också. Och nu sutto de i var sitt hörn av rummet,
förtvivlade och utan att kunna trösta varann.



                          ÅTTONDE KAPITLET.


Kriget hade brutit ut. Zachris anföll först Hanna Paj med en hel
krönika; hon svarade med att locka ut Jenny ur hemmet på sina
»föreläsningar», vilka alltid slutade med portvin, så att Jenny kom hem
kladdig och vresig. Ibland stannade hon borta hela dan, bjuden på middag
hos någon av fruarna. Följden blev att huset förföll och barnen
vanvårdades.

Innehållet av dessa föreläsningar var ett mixtum compositum av sista
tidskriften, sista boken, och sista pratet på krogen. Men antingen det
handlade om Sixtinska madonnan, Japan och Kina eller egnahemsfrågan, så
framlyste alltid den stående tendensen, kvinnans befrielse från mannens
övervälde eller med klarare ord mannens avsättning och underkastelse
under kvinnan. Arbetets naturliga och kloka fördelning mellan könen
lämnades obeaktat och med lögnfanans devis: hämnd över mannen, drogo
furierna fram. Hämnd över mannen som skapat hela kulturen, åkerbruk,
handel, industri, konst, vetenskap, hämnd över mannen som delat sitt
bröd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn, vårdat henne efter
förtjänst och oftast över förtjänst. En systematisk hämnd på välgöraren!
Huru denna satanist-rörelse kunde få parti? Tiden var pervers och
dyrkade lögnen; kvinnans uronda natur som hållits igen, släpptes lös,
och man fick se män taga till vapen mot sitt eget kön, förledda mest av
sin medfödda vördnad för modren och makan, stundom missledda av en
bestämd kvinnas charmerande inflytande, oftast av hämnd mot någon
bestämd man. Det var ett billigt sätt att bli riddare utan svärdslag och
det var en säker väg till en kvinnas ynnest.

Men kärnpunkten i frågan, vilken dock behandlades som en ordenshemlighet
det var läran om den fria kärleken, icke så förstådd, som förhållandet
mellan könen skulle vara obundet av lag, utan så att mannen icke ägde
rätt att fordra trohet av sin hustru. Mannen skulle endast vara laga
skydd för sin kvinnas prostitution, och vigseln skulle rädda kvinnan
från polisuppsikten. Mannens egendom och inkomst skulle vara gemensam,
men kvinnans egendom och inkomst skulle vara hennes privata. Detta var
ju livegenskapens införande i äktenskapet och under kvinnans
överherreskap. Att tvivelaktiga barn smugglades in i familjerna och
kommo på mannens prästbetyg, det hörde till konsekvenserna. Den man som
uppfödde och fostrade en sådan gökunge fick ju hela sitt känsloliv
förfalskat, men vad brydde ett sådant urbotabrott den råa kvinnan,
vilken saknade alla begrepp om rätt och orätt!

Denna råa och dumma Hanna Paj uppträdde som kopplerska åt fruarne.
Ibland rådde hon dem att skiljas, där ett bättre parti erbjöd sig, men
oftast gav hon dem vinkar om en liäson, den hon beskyddade. Hela hennes
moral -- för kvinnan nämligen, var denna: gör vad dig lyster, så handlar
du rätt! Känner du begär, så tillfredsställ dem, och du blir en sann och
hel människa.

Zachris, som var rädd för farliga frågor, undvek alltid kvinnofrågan,
ehuruväl hans bedrövliga föregåenden hade bort ställa honom i fronten
mot furierna.

Han hade nämligen varit gift förut med en liten korist vars näsborrar
hade fångat honom. I detta äktenskap hade han fått en son, som han
älskade till avguderi. Men efter barnets födelse förklarade frun att hon
icke ville ha flera barn, och därmed började helt tvärt ett äkta celibat
för mannen. Han tyckte ju det var hårt hålla hus och maka men leva
ogift; dock för barnets och hustruns skull led han i tålamod, och sonens
kärlek ersatte honom det andra.

När barnet var två år, i änglaåldern, inträffade något alldeles oväntat,
som vände opp och ner på Zachris' liv. Frun blev i grossess utan mannens
synliga förvållande. Då saken icke kunde bortresonneras begärde han
skilsmässa »för oenighet», men anhöll att få behålla barnet hos sig. Då
reste modren en armé av mannens fiender för att rycka åt sig barnet.
Striden stod skarp och när fadren segrade, fann modren ingen annan utväg
än att mörda honom. Hon sade honom helt frankt att gossen icke var hans
barn.

Zachris trodde först det var den vanliga manövern, då en kvinna vill
mörda en man, men när hon namngav fadren, så bekräftades en del äldre
misstankar, och han tyckte sig på en gång läsa de kända anletsdragen.

Därmed skulle saken ha varit slut, när modren drog bort med gossen, men
fadrens känslor kunde icke på en gång dödas, utan han gick och sörjde
sig sjuk. Hela hans liv stod på huvet; han tvangs att ännu älska det han
hatade; hans känsloliv var förgiftat i källan, och han kunde aldrig
minnas barnet utan att se henne och honom, den andra, tillsammans. Det
var helvetets kval, och han kunde icke beklaga sig, ty då blev han
löjlig. Detta, det enda han i livet tagit med heligt allvar, det var
löjeväckande; vad skulle det andra vara då? Men när de andra skrattade,
så grät han i hemlighet, så att han höll på att bli blind. Men hans inre
öga såg alltjämt den rysliga synen, den lilla blonda ängeln med de två
mörka djävlarne.

Slutligen torkade hans ögon, och han utgick ur kampen med en
världsåskådning så tröstlöst cynisk, att han icke vågade utsäga den,
utan lade en godmodig mask för ansiktet. Dock, människorna anade honom,
och kände hatet och föraktet bakom den antagna välviljan och
tjänstaktigheten.

Så kom Jenny i hans väg, och deras själar råkades just i denna deras syn
på liv och människor. Och deras bästa stunder njöto de, hemkomna om
natten från en bjudning, då de tillsammans sutto och avklädde sina
bekanta. Då firade de häxsabbat, ehuruväl de dagen efter skämdes så att
de icke kunde se varann i ögonen. Och det var icke utan att de fruktade
och avskydde varann då de sålunda blottat sig. Men efter de träffats i
det onda, skulle de avla ett ont och förgöra varandra.

Den trettiåriga kvinnan, revolterad av furien Hanna, började vilja »leva
livet» hon kallade, innan det förrann. Hennes självålagda celibat
framkallade små svärmerier för studenter, sjökadetter och skolpojkar
till och med. Allt ungt var hennes vurm, och hon kunde icke dölja sina
känslor, utan var rent av naiv i sina utbrott. Man kunde följa hennes
blickar när de i öppet sällskap smögo efter linjerna i en ynglings
kropp, och hon hade fått en elak vana att vädra med näsborrarne alldeles
som kvinnliga sodomiter.

Men Zachris hade ögonen med sig. Han såg vart det bar, och närde endast
ett hopp: att hon skulle fetma och åldras. Han önskade detta så ivrigt,
att det nästan lät som han bad böner till mörka okända makter för hennes
undergång. När han såg henne i smyg lägga ut kjolarnes linning, då gick
han bort i skogen för att gapskratta. Han narrade henne att dricka
punsch, och bestod henne vin till maten bara för att få henne fet. Det
var som om han »lade på» en kalv till slakt.

Men när hon började ta sig till vara, inställde aftonmaten och drack
ättika, då önskade han livet ur henne.

Då fröken Paj mördat broderns minne, tyckte sig Zachris ha förlorat
honom för andra gången, och han sörjde honom igen, men på ett annat
sätt. Denna bror, vännen som aldrig svek hur illa det bar till, och som
han på dödsbädden kysst på munnen, »alldeles som när de voro små», denna
steg nu upp ur graven och bröt med honom, förtalande honom, kallande
honom ohederlig. Och Zachris kunde icke försvara sig, ty det vore att
göra den redan förgudade till lögnare. Han hade brukat den döde som
auktoritet, åberopande sig på hans ord i svårare fall, men nu måste han
förtiga hans namn, aldrig tala om honom, med ett ord döda honom såsom
man dödar en revers när den kommit bort.

Ibland dock, i ensamma stunder, under sömnlösa nätter i numera
ungkarlsrummet, fick detta äventyr en annan belysning. Den döde brodern
hade stigit upp ur graven och dömt honom. Det var den döde som brutit
med sin broder, brutit staven över honom såsom ohederlig. Då började han
reagera liksom under sårfeber när en kula skall värka ut. Alla människor
voro ju ohederliga nu för tiden; kampen för tillvaron tvang en välja
alla medel; skurken var den starkaste och rådde; de naiva voro de svaga
och måste förgås; man tog vad som bjöd sig, och den som inte såg opp ...

Likafullt brodern hade talat från andra sidan graven, och han var en
auktoritet, emedan Zachris hade gjort honom till auktoritet.

Då blev han stum, och som han icke kunde bli ond på den döde, blev han
ond på Hanna Paj, öppnade ett hämndetåg som hon besvarade genom att
revoltera Jenny. Denna manöver lyckades en tid, men genom släpet i
salonger, på föreläsningar och krogen, började hon tackla av. Hon
magrade visserligen något, men åldrades på samma gång, och blev så
nervös att hon måste söka läkare. Han ordinerade högre diet, och för
nattsömnens återfående måste hon åter införa kvällsmat. När hon nu
märkte det sköna lugn som följde på måltiderna, släppte hon hela
askesen, alla tankar på ungdom och skönhet, samt drog sig från umgänge
och krogar. I hemmet blev hon sittande som i ett snäckskal, åt, drack
och sov, mottog endast den lilla kretsen av Kilo, Falkenström och några
beundrare till. Ibland, när hon såg hur förfärligt hennes korpulens
tilltog, grät hon av ilska, bröt ut mot Zachris, som skövlat hennes
ungdom.

-- Nu sitter du och njuter över ditt verk, usling! Nu har du mig fången,
tror du.

Och i sitt raseri tog hon till glaset, hela dagen. Hennes vänlighet mot
hovherrarne från fordom antog nu en hjärtligare karaktär, som skulle
vara systerlig. Hon hälsade dem i Zachris' närvaro med omfamningar och
kyssar, först på kinden, sedan på munnen.

Zachris gick med sin femtonöres i mungipan, händerna i byxfickorna, och
njöt verkligen i sitt sinne över segern vunnen genom tålamod. Stundom
kunde han ju sörja över skönhetens förgänglighet, men tröstade sig
straxt med att nu voro de lika fula, och följaktligen jämnspelta.

Förödelseverket gick hastigt, ty efter ett år var denna fina franska
lilla luftiga Jenny en rödbrusig matrona. Icke nog därmed, hela typen
var vorden en lägre; deklasserad skulle man kunna kalla det, ty
artistdamen såg nu ut att vara som en kvinna av folket, från gränderna,
från bolagskrogen. Hennes ögons glans var borta, håret grånade, och
hennes vackra röst var nattvakans, språket blev simplare, åtbörderna
skamlösa. När hon slutat upp att gråta, blev hon bara cynisk.

Zachris njöt och led. Nu önskade han bara livet ur henne. Liket hade han
redan visserligen, men det skulle jordas också, och inte gå omkring och
skräpa.

Hovherrarne började nu utebliva från bjudningarne, som efterträdde
kallelserna, ty under stormaktstiden hade man kallats till tjänstgöring.
Den trogne, fromme Kilo kunde icke se sin ungdoms enda kärlek falla ner
i dyn utan drog sig tillbaka sörjande.

Slutligen sutto de båda makarne ensamma. Piskade ihop av isoleringen,
måste de hålla till godo med varandras sällskap. Vid whiskyn utgöto de
sig över de forna vännernas uselhet. Därpå uppförde de små scener för
varandra; smickrande varandra:

-- Du är ändå den bästa, du Zachris.

-- Älskade! svarade han med ett tonfall från förlovningstiden.

Och så döko de ner i det förflutna, spelade förälskade och hon måste
sjunga de sånger för honom som hon sjungit den tiden.

Då tog han upp champagne, tände kandelabrarne, läste gamla dikter till
henne; låg på knä och kysste hennes fot.

Dessa spel kunde ju icke ges varje kväll, utan ibland togs kortleken
fram; då talades ett annat språk, och stora stormgräl kunde bryta ut,
beledsagade av örfilar. Efter sådant gräto de båda, men lämnade icke
rummet, utan sutto som i skamvrån på var sin stol.

-- Det är synd om oss, kved han en gång efter en sådan cyklon.

Men Zachris hade nu vid deras bokslut glidit över på fordringarnes sida
ifrån skuldernas, och han hade ur kärleksrusets sömn vaknat upp. Han
hade uppfunnit ett försvarssystem: att kvitta post mot post. När Jenny
sålunda drog fram med sin skövlade ungdom, så svarade han, numera:

-- Din ungdom, var har du den? Du var ju inte ung, så där var ingenting
att skövla, men du har förstört min talang, berövat mig ära och anseende
...

Då svarade Jenny, att han ingen talang hade att förstöra, och att han
alltid varit ärelös.

I timmar kunde de sitta och spöa varandra, tills de mot morgonen föllo
på sängarne, ofta utan att kläda av sig.

Pojkarne, som ofta bevittnade dessa scener, voro så vana vid eländet och
så känslolösa av naturen, att de blundade eller hånade. Ibland togo de
parti eller mutades; skickades ut på rövartåg i bekanta familjer, där de
uppförde sig som gentlemän, vräkte sig i sofforna, skrävlade och framför
allt skvallrade om scener ur hemmet, med påföljd att de blevo utkörda.
När de kommo hem till modren och berättade vad familjens vänner hade
sagt, då fick stackars Jenny genomskåda modersglädjens baksidor. Då
erfor hon vad det vill säga att lida för andra. Pojkarne voro
uppfostrade till jakthundar, och nu hetsade de sina föräldrar. När
fadren var avritad i en skämttidning, så köptes den av pojkarne genast
och bars hem för att »_äckla gubben_»! Fick han en elak kritik så lästes
den högt av hans söner. Allt ont de hörde utomhus buro de fram.

När modren tänkte på deras framtid som ingenting ville lära och
ingenting ville bli, då fasade hon; och när modet svek henne att gå
tillmötes detta hon fruktade mest av allt, då började hon önska sig
döden. Hon kunde ju räkna ut hur hennes gossar skulle förfalla, hur hon
skulle få se dem, kanske som sjåare eller ändå sämre, dessa sportsnobbar
som redan gingo på krogar och snodde efter flickor. Som små hade hon
haft dem som smycken att pryda sig med, illustrationer till moderskapets
ära; nu skulle de endast bringa vanära. De förmådde icke lära sig en
läxa, voro trilskna och högfärdiga, så att de måste byta skola flera
gånger. I stället för att avbryta studierna och skicka ut dem i
praktiska livet, uppfunnos nödlögner för att rädda högfärden. De
föregåvos ha dåligt bröst, och när pojkarne upptäckte denna reträtt, så
gjorde de sig skolsjuka hela året om. Då fick Jenny ha dem hemma, och
när hon inte stod ut, låste hon in sig på ett vindsrum, där hon drack
och sov.

Men om aftonarne när pojkarne gått i säng då ville hon ha fest, och då
skulle Zachris komponera orgier.

När han uttömt sina uppfinningar kom en tillfällighet honom till hjälp.
Han hade för en tandfistel fått morfin och därmed upptäckt en
glädjekälla som gick utanpå vinets gudagåva. Han meddelade upptäckten åt
sin kontubernal, och när kvinnan smakat på den frukten blev henne
verkligheten omistlig.

Nu gick det utför. Zachris som av naturen var en patologisk lögnare
började nu »ljuga som en morfinist», det vill säga att allt som var
förmånligt var sant. Han ljög sig till fördelar, ljög sig ifrån obehag,
ljög för att hämnas.

Men morfinen medförde även andra rubbningar, i det den upplöste alla
hämskor på det naturen utstakat som tillåtligt. Zachris' förflutna
äktenskap, som hittills varit begravet i glömska, började nu grävas upp
av Jenny, som drevs av en pervers nyfikenhet. Hon återkom så ofta till
ämnet, ville veta hur det var, fordrade detaljer, som upprörde henne men
på ett särskilt sätt. När han då såg vilket intryck detta gjorde på
Jenny, fann han nöje i att återkomma till ämnet.

Den vilda sinnlighet som lyste från hennes ansikte eldade upp honom och
tog fram djuret.

Men alltjämt återkom Jenny till »den förra», och Zachris hade nu sjunkit
så djupt att han skildrade i tydliga ord den vision som förföljt honom
under den första skilsmässotiden ...

Makarne voro mest instängda på en vindskammare, sedan de förlorat alla
mänskliga intressen och endast levde som apor i bur.



                           NIONDE KAPITLET.


Klockan nio en novembermorgon satt Falkenström på en bänk i Hummelgården
i den mest undangömda allén. Bakom honom stodo några svarta granar,
svartare än vanligt under den tunga vinterhimlen. Alla mannens
ansiktsdrag voro liksom utstrukna; och snöreflexerna underifrån
förvandlade hans ansikte till en enda vit fläck med några fördjupningar
i. Han var orakad och otvättad, hade försummat renovera hårfärgen, så
att tinningarne lyste vita; stövlarne voro oborstade och kläderna
skrynkliga, allt antydande att han sovit borta påklädd.

Han stirrade slött framför sig med smärta och förtvivlan.

Det började falla snö, täta ulliga flingor, som singlade ner och packade
sig. Det märkte han ej utan blev sittande okänslig för kölden och
fukten. När han slutligen vaknade upp var han nersnöad så att han måste
dra ut fötterna ur snödrivan; därvid rasade snö från hatten och rocken
som från ett tak i dagsmejan. Han reste sig för att gå, men paralyserad
av obeslutsamheten vände han sig åt alla väderstreck, och sedan satte
han sig igen.

Han visste verkligen inte vart han skulle gå, ty han hade ingenstans att
gå, ägde intet mål, intet intresse vid livet, som kunde sätta honom i
rörelse.

Snön föll alltjämt, och han lät snöa ner sig, nu med en medveten
njutning. Han begravdes i något rent vitt, han och hans minnen; han
gjordes osynlig för alla förbigående, vilka dock icke voro många.

Plötsligen lades en hand på hans axel --

-- Va? Är det Falkenström?

Denne såg upp och kände igen Smartman.

-- Varför sitter du här? Nå det gissar jag; men nu ska du följa mig.
Först ska vi gå och bada, sen ska vi tala, så ska vi handla, och därpå
skola vi äta frukost.

Detta var den praktiske Smartmans sätt. Han som kunde ta livet i kaluven
och lämnade världsgåtorna åt de andra, han älskade svåra situationer för
att få fresta sina krafter. Men en naturlig godmodighet ledde honom även
på barmhärtighetens stråt, och dessa poeter som icke kunde tas med
livet, dem hade han under sitt särskilda hägn, icke minst dock av nöjet
att få beskydda.

Falkenström följde på släp som vagnarne efter lokomotivet, och sedan de
fått en släde åkte de ut till en avlägsen stadsdel där en badinrättning
fanns, icke alltför mycket besökt. Men Smartman hade en otrolig förmåga
att kombinera välgörenhet och enskilda intressen, och utan att vara
blodsugare kunde han begagna människor, även de ringaste, till sin
fördel och deras egen på samma gång. Han steg ur släden tre gånger på
vägen, dels för att telefonera, dels för att söka folk, men han behövde
bara två minuter varje gång. När de stannat utanför badhuset som låg
inne i en trädgård, mötte de en herre och en dam. Smartman vände ryggen
till, och när de båda gått förbi, sade han till Falkenström:

-- Så här tidigt på morgonen! Det var originellt.

-- Var det inte fru X? frågade Falkenström enkelt.

-- Jo, men det var inte herr X.

-- Vad gör de här?

-- Badar förstås; i dubbletten. Men det angår inte oss. Kom nu!

Efter ett bad i kallbassängen hittade Falkenström i rummet rent linne,
med kragar, manschetter och näsduk. På bordet fanns en flaska
Marienbader, ett glas iskall mjölk och ett äpple.

Smartman kom in och ordinerade som en läkare. Därpå förde han ner
patienten på rakstugan, och gick under tiden till telefonen. När han
återkom var Falkenström en annan människa, men nu stod en täcksläda
utanför.

-- Nu skall du luta dig i hörnet här, sade Smartman. Du ska blunda och
inte tala, försöka tänka på ingenting. Om du också inte somnar, så är du
ändå återställd på tio minuter. Det är min kur som jag uppfunnit. -- Så
där, nu läser jag några brev, och säger inte ett ord åt dig.

Efter femton minuter stannade slädan ner i staden utanför ett snyggt hus
i en gränd.

-- Var är vi? frågade Falkenström som trodde sig vakna efter en lång
nattsömn.

-- Vi är hos mig.

Smartman hade flera bostäder, icke för några farliga ändamål, utan för
sina vidlyftiga affärers skull, dem han icke fick sammanblanda.

En trappa upp fanns ett litet enkelt rum, med ett skrivbord, ett
brevskåp, telefoner, en kommod och en soffa. Här drog han sig tillbaka
att meditera, vila ut och mottaga enskilda besök, men endast av kallade.

-- Nu är du återställd, började han.

-- Fullkomligt! Jag tycker mig ha sovit en hel natt, och jag drömde
också ...

-- Alltså, till saken! -- Din skilsmässa har börjat!

-- Ja!

-- Vad hände så?

-- Detta hände. -- En infernalisk slump lät mig veta att »damen» kommit
resande och slagit sig ner i mina barns hem.

-- Gott. Hon måste ut. -- Varifrån kom hon?

-- Från Berlin!

-- Berlin? Var hon ensam?

-- Nej, hon medförde i sitt sällskap en bekant tribad från
Hopfenblüthen.

-- Hallå! Nu hade du tur en gång! Tänk en sådan tur!

-- Kallar du det ...

-- Vänta lite! ... Jag var på Rydberg i går afton. Där berättade
hovmästarn om två konstiga damer som på sitt rum supit sig fulla och
uppfört sig så att de blivit utkörda ... Pass nu skall jag telefonera.

Telefonen arbetade:

-- Vad hette damen? ... Jaså, det stämmer! Jaha! Jaha! -- Tackar! Ja,
det var inte annat! Tackar!

Därpå vänd till Falkenström:

-- Nu ska vi gå till Lögnroth; han är inte älskad, förstår du, men han
är fruktad, och har fina relationer ända oppåt. Processa vill vi
naturligtvis inte för barnens skull och för kvinnans ... men vi ska bara
koncentrera oss på en punkt: avlägsna damen ur hemmet. Låt oss gå till
Lögnroth.

Falkenström blev betänksam:

-- Lögnroth tror inte vad jag säger därför att jag är diktare, och --
därför är han lögnare, en negativ lögnare, som visserligen icke alltid
säger det som är osant, men som fräckt förnekar faktum, när det är
besvärligt ...

-- I detta fall tror han icke vad du säger, men han har hört tre
fullgoda vittnen, och han har intresse av att hjälpa dig. Ja, han vill
vinna dig, enrollera dig ...

-- Vad skall han med mig?

-- Därför att du är någon. En talang är en mer eller mindre stor makt,
det tror du inte ...

-- Jag?

-- Ja, har du inte sett hur Lögnroth sökt erövra dig genom Zachris. Han
älskar Zachris av okända skäl, kanske därför att deras själar äro släkt,
men han hatar dig, och därför skall du böjas under Zachris. Därför har
han alltid velat avtvinga dig din beundran för Zachris, få dig under
Zachris, som han upphöjt på din bekostnad. Märker du inte att i
tidningen Zachris' namn aldrig förekommer utan att ditt namn nämnes
bredvid. Och när Lögnroth skaffade dig stipendiet den gången, så gav han
en tredjedel åt Zachris ...

-- Var det på det sättet? Jag tyckte pängarne voro så flya ...

-- Så var det! Och Lögnroth säger alltid att du är avundsjuk på Zachris.

-- Vad har Zachris som jag kunde avundas? Talang är det väl inte?

-- Lögnroth menar det; därför att han är liten tycker han om de små, men
han tycker framför allt om sin tidning, det är hans tron och hans armé.
Du har icke velat böja dig, därför skall han bryta dig ner, under den
understa.

-- Det är intressant att höra detta! Jag har alltid erfarit det som om
Lögnroth ville, figurligt talat, bugra mig genom Zachris, och därför har
jag flytt. Skall jag nu tvingas gå dit?

-- Tänk på dina barn!

-- Ja, jag tänker på dem, endast på dem!

-- Då gå vi!

De gingo.

-- Men, återtog Smartman. Du måste tillbringa en halv timme på egen
hand, medan jag förbereder ärendet. Gå och spatsera här, i staden mellan
broarne, men inte in på någon krog, förstår du?

-- Var lugn du!

Så skildes de.

Falkenström gick upp i brinkarne och kom till Tyska kyrkan; såg på gamla
portaler, glömmande nutid och följaktligen sina sorger. Han vankade
genom gamla trånga gator, tittade i bodfönstren, läste årtal, erinrade
sig sin ungdom då han sprang med korrekturen på dessa små tryckerier här
funnos. Fängslades av ett historiskt minne, Göran Perssons, Erik XIV:s,
Kristian Tyranns ... Stortorget och Storkyrkan släckte totalt ut det
närvarande, så att han nästan glad vandrade ner för Storkyrkobrinken med
den gemytlige Gustav Vasa och det ljusa Riddarhuset framför sig.

Han vek av från brinken lockad av ett bodfönster och kastade sig in i en
tvärgata, där en stor täckvagn stannat. Inklämd mellan denna och väggen
började han granska ett hus av åldrigt utseende. En stor skyltram stack
ut från motsatta hörnet och en tunnbindares emblemer dolde ett par
fönster i det där huset som ådrog sig hans uppmärksamhet. Men just dessa
fönster ville han se, måste han se, utan att veta varför. Han flyttade
sig några steg, och nu -- bakom kuskens skinnkrage såg han -- i ena
fönstret stående med ansiktena mot rutan -- sina två barn.

De kände på glasrutan med fingrarna som om de ville ut, likt småfåglar
instängda, flaxande, stötande sig mot det genomskinliga okända.

Han överfölls av en darrning i hela kroppen, och dolde sig bakom vagnen
för att skona barnen för återseendet. Men när han flyttat sig, fick han
det andra fönstret i sikte. Och där stod -- det rysligaste i
människohamn han någonsin sett. Med rött hår, svullna ögon, och en mun
såsom uppskuren med en rakkniv, läppar som alltid föreföllo blodiga och
gav honom den föreställningen att hon sög blod. Denna kvinna hade en
gång bekänt sin kärlek för honom, och när han tillbakavisat henne, hade
hon kastat sitt hat över honom, och sin perversa inslagna kärlek på hans
hustru. Därpå hade båda blodsugarne öppnat krig mot honom, och vampyren
hade skiljt honom från hans barn. När han nu såg detta avskyvärda
ansikte med dess grönvita färg som en drunknads, och tänkte på att hon,
monstret, fick vara i samma rum som hans barn, vilka han icke fick
träffa, och när han övervägde faran de små voro utsatta för, gick han
helt lugnt över gatan, i det fasta beslutet att slå henne lytt med sin
käpp, för att sedan inför domstol få sak och därigenom tillfälle att
avlägsna henne, men med risk av några månaders fängelse.

I några steg var han uppför trappan, steg in utan att knacka.

Vampyren som sett honom och trodde han kom för att taga barnen med sig,
låste dörren till barnens rum och ställde sig framför densamma i en
teaterattityd. I nästa ögonblick syntes ett rött blodigt korstecken i
hennes ansikte. Käppen, en spansk rotting, hade drabbat två slag snett
över näsan, från öga till käke.

Damens anskri gjorde endast gott i själen på honom, ty det var en
överflyttning av hans ändlösa smärta, en befrielse från eget lidande
genom överföring, men när han hörde barnens uppskrik från andra sidan
dörren, då flydde han som en mördare.

Nere på gatan blev han kav lugn, och erinrande sig mötet med Lögnroth,
gick han direkt till redaktionslokalen, något vit i ansiktet, men med
fasta steg.

Uppkommen i redaktionen mottogs han av Smartman, som såg tvetydig ut.

-- Det har kommit smolk i mjölken, sade denne.

-- Vad då?

-- Får väl höra!

Lögnroth satt, emot förväntan, hög, sluten, likgiltig.

-- Sitt ner, bjöd han, markerande en tillämnad gäspning.

Falkenström satte sig.

-- Ja, började Lögnroth, Smartman har för några dagar sedan föredragit
ditt ärende -- -- -- och -- jag hade redan vidtagit åtgärder -- -- --
talat vid myndigheterna, enskilt förstås. Man var icke obenägen hjälpa
dina barn -- -- -- var till och med hågad vidtaga extra judiciella mått
och steg -- -- -- men vi stannade vid det, att du skulle enlevera
barnen, resa långt bort med dem -- lovande myndigheterna icke vidtaga
några åtgärder för att hämta dem tillbaka till modren ... Vänta lite nu!
-- Allt detta under förutsättning att dina uppgifter voro sanna, och att
inga andra motiv än omsorg för barnen lett dina handlingar. -- Vänta
lite nu! -- Sedan dess har något nytt inträffat. -- Din hustru har varit
här.

-- Nåå?

-- Ja, hon har sökt göra troligt att du var förälskad i damen, och då
denna refuserat dig, har du ledd av svartsjuka sökt hämnas på detta
sätt.

-- Vad tror du då?

-- Tja, vad skall man tro!

-- Det vill säga du tror lögnen. Så här förhåller sig emellertid saken,
på heder och samvete, vid mina barns liv; om jag trodde på Gud skulle
jag svära vid hans heliga namn. -- Min hustru var den första som röjde
damens känslor gentemot mig, och av vilka jag endast kände mig orenad.
Hustrun och jag logo tillsammans åt dårskapen, varpå följde, att damen
kastade sina känslor på min hustru ... och så besvarades dessa. Där har
du hela saken.

-- Har du vittnen?

-- Ja, jag hade i går, men du vet hur det är med vittnen; när de dras
fram ha de ingenting att vittna, eller vilja icke ...

-- I så fall kan ingenting göras.

-- Då går jag till myndigheterna själv.

-- Gör inte det! _Hon_ har varit där förut!

-- Nåå?

-- Ja, han fann ett charmant fruntimmer, och ...

-- Då skjuter jag damen!

-- Så, gör det då! Men det gör du inte.

Falkenström steg upp, rev sitt hår och hädade:

-- Att tjyvarne ha en egen gud har jag läst, men nu tror jag bugrarna
också ha en!

Och därmed gick han ut.

I förmaket satt professor Stenkåhl och läste i statskalendern, väntande
på entré.

-- Nej, si ...

Han blev skenbart (icke synbarligen) glad att få råka Falkenström, och
frågade vart han skulle hän.

-- Jag skall opp i polisen! svarade Falkenström, som befann sig i en
naiv stämning för ögonblicket. Vid ordet polisen koagulerade Stenkåhls
lättflytande känslor, och han rullade in sig som ett vått ålskinn
framför eld.

Det retade Falkenström och han beslöt rulla opp honom igen.

-- Du känner visst fröken X?

-- Jo, jag är släkt med henne.

-- Nå då så ... kanske du kunde förmå hennes släktingar att rappellera
henne ...

-- Varför skulle jag det?

-- Kan du inte gissa? Du vet ju att hon är tribad.

-- Nej, det vet jag inte ...

-- Ja, men jag vet det, och det är mig tillfyllest för att få henne
avlägsnad ur mina barns hem! Inför mig behöver jag icke ditt vittnesmål
...

Stenkåhl drog öronen åt sig ...

-- Hör du, gå icke till ytterligheter ... följ mitt råd, sök Hanna Paj,
hon ställer saken till rätta i godo.

Detta sades med en trovärdighet i tonen att Falken fick recidiv på sin
naivitet, tackade med ett handslag, och gick ut att söka Smartman, som
väntade honom.

Smartman satt och skrev en artikel, han tittade upp åt vänster, och
frågade förströdd:

-- Vad var det om?

-- Om -- mina barn.

-- Det har jag inte tid med!

Det vida hjärtat hade krympt samman, hade glömt hela historien. Men
Falkenström förstod icke:

-- Vad gick åt Lögnroth idag?

-- Han var trött på ditt spring ... och för övrigt tyckte han bara det
var roligt se dig på redaktionen som du svurit aldrig besöka.

Nu förstod Falkenström, men han ville avvrida honom ett råd innan han
gick:

-- Tycker du jag skall gå till Hanna Paj?

-- Jag s--r i Hanna Paj, gå vart f--n du vill.

-- Skulle inte vi äta frukost tillsammans?

-- Frukost? Den har jag ätit medan du badade!

-- Men du lovade att följa mig till myndigheterna.

-- Jag? Då var jag väl full! Ajö med dig, nu måste jag skriva. Ett råd
ska du få: rör inte i den saken; ty »de där herrarna» råkar du i alla
samhällslager, även där du intet tror. De utgöra ett frimureri och äro
kosmopoliter. De äro hemma över hela världen, känna varann allihop, ha
klubbar i Paris, London, Berlin och Wien. Rör inte vid dem, ty då blir
du bojkottad. Hur du skall känna igen en -- -- -- Jo, om du i ett
sällskap tar opp ämnet, och uttrycker ditt ogillande, så svarar straxt
den träffade med artikeln »småflickor». Det är uttytt, den som rört vid
dem, beskylla de alltid för brott mot minderåriga. De ha ju beskyllt dig
också, fastän _hon_ var en fullvuxen piga, som hade affärer med
gårdsdrängarna. -- Hanna Paj kan du gärna söka; hon tycker om att
beskydda, och om hon får binda dig med en tjänst, så gör hon det, för
att få binda --

Audiensen var slut och Falkenström grep det sista halmstrået -- Hanna
Paj.

                   *       *       *       *       *

Med något dröjande steg vandrade han uppåt Johannis, dröjande, ty han
hade i dag sett hur ostadigt allting var. Ingenting höll att ta uti;
kärlek och hat, sorg och glädje, passioner och intressen, allt var
murket, glidande.

När han övervägde möjligheterna att vinna fröken Paj, räknade han mest
med hennes hat mot Zachris. Hon höll nämligen på att dra ihop trupper
mot honom, isolera honom och få honom ner. Falkenström var ett gott
kort, och hon behövde honom, för ögonblicket. Men vid nästa
frontförändring skulle hon slunga honom, det visste han. Dessa
äregirighetens galärslavar, som spela om inbillade kronor och spiror,
spelade partiet som man spelar whist: två med två nu, men vid nästa
given byta de plats och måste nu vara vän med motspelaren. Nu vänner, nu
fiender, och så vänner igen! Men krigföringen var icke heller den
noblaste; alla medel voro tillåtna, uppsåtliga lögner, brutna löften,
falska brev, trolösa vänskapsförsäkringar.

Emellertid, Falkenström ringde, och blev insläppt. Likt alla som öva
vältalighet talade fröken Paj mycket gärna och om vad ämne som hälst;
och hon hade riktiga mottagningar, höll klinik, där vem som hälst fick
tala om sina intimaste hemligheter, vilka Hanna sedan begagnade för sina
ändamål. Och genom att äga allas hemligheter föreföll hon nästan
allvetande kunde skilja makar med en antydan, söndra vänner med ett ord,
men själv alltid hålla en armé på benen, som vid behov kastade in en
artikel om henne i tidningarna.

Hon visste nästan Falkenströms ärende, men var ännu icke bestämd för
partitagandet.

-- Sitt ner snälla Karl Gustav, vi råkades hos Zachris senast, ja det är
lite bråkigt där, men ni vet inte orsaken, det finns en hemlighet i det
äktenskapet också, liksom i alla andra, och -- den -- känner -- inte --
ni!

För att inte törna med detsamma ville Falkenström icke säga att han
kände båda makarnes hemligheter, utan försökte se okunnig ut.

-- För övrigt, fortsatte Hanna, är deras äktenskap ganska lyckligt.
Zachris är ingen skön man, och Jenny är något bedagad, men där råder
sympati och det är huvudsaken. Hör du, vad var det du ville mig? Ja, jag
vet det förut, det är att avlägsna den där damen. Du är svartsjuk på ett
fruntimmer, det är rätt originellt.

Och nu skrattade hon som en furie. Men när hon såg Falkenströms ansikte
lysa av harm över denna cynism, vände hon strax, klappade honom på armen
och sade med en deltagande ton:

-- Stackars vän, du har det svårt, och du håller av dina barn. Men jag
skall lugna dig, det går ingen nöd på barnen, jag har sett de voro
välklädda, tvättade och lär vara flitiga i skolan.

-- Ja, svarade Falkenström, det vet jag också, men det är inte frågan om
kläder och föda, utan om farorna för deras personer när de ha en pervers
kvinna samboende med deras mor. Ja, hon är pervers, jag har läst
kärleksbrev från henne till min hustru, och min hustru har förklarat
inför mig att hon älskade damen. För övrigt vet du, att min hustru
antastat våra vänners fruar ...

-- Hör du, parerade Hanna, som icke tyckte om rena ord utan »älskade det
fina», hör du, hur gammal är damen?

-- Tjugotvå år.

-- Ser hon bra ut?

-- I mina ögon är hon så faslig att jag bara får medlidande med henne
...

-- Jaså, jaså ... Hör du, man har sagt mig att du är brutal ...

-- Ja, mot alla lömska personer; jag tar inte emot giftbägaren utan att
spotta, och ormar trampar jag på huvet; den som ljuger mig i ansiktet
slår jag ...

-- Det skulle du inte göra.

-- Hör du, mina fel känner vi, och dem ha vi icke att rätta nu, men vi
skulle rädda några barn från uselheten, och de förtjäna medlidande,
fastän de händelsevis bara äro mina.

-- Vad kan jag göra åt det, du vet väl hur förföljd och smädad jag är,
och om jag uppträdde som dygdens försvarare blev jag löjlig. För övrigt,
det du talar om är mig nästan obegripligt, vad menar du med perversa
damer, finns det sådana?

-- Ja, visst finns det. Du möter dem på gatorna, vanligen en lång mörk
och en liten blond, eller tvärtom ...

-- Det är oskyldigt, du misstar dig ...

-- Nå, men om en kvinna blottar en annan kvinnas kropp ...

-- Det kan vara hennes skönhetsbegär ... jag nekar icke till att jag
gärna ser en vacker kvinnokropp, och gärna kysser en ung flicka ...

Nu hörde Falkenström var landet låg, och att här ingenting var att
förlora, därför unnade han sig nöjet att bränna av:

-- Jag tycker mig ha hört något sådant.

Nu öppnade hon gapet som var garnerat med hästskosöm och hon såg ut som
hon ville bita honom, men under det hon tuggade tyst, funderade hon
blixtsnabbt på, vilken ståndpunkt hon skulle intaga, och för att vinna
tid svarade hon som vanligt med en fråga:

-- Har du varit hos Stenkåhl?

-- Nej, men jag träffade honom.

-- Nåå!

-- Han var sig lik. Han som du får alla sina meningar genom passioner
och intressen; för närvarande tänker han med tarmen, liksom du med
gallblåsan. -- Men säg mig, varför står du alltid på det orättas sida,
varför är du alltid redo att försvara uselheten?

-- Vet du vad det rätta är?

-- I detta fall, ja! Finns det några tvivel?

-- Vet du icke att mänskorna äro skapade somliga så, andra så? Vet du
icke att alla äro danade till lyckan, och att lyckan endast består i att
få växa fritt, slå ut alla blad hur taggiga de än äro; att friheten från
band och tryck är sällheten ...

-- Almqvist sa så om havresoppan också.

-- Almqvist? Vågar du nämna det namnet, vågar du nalkas den store anden
med fordran att förstå honom -- du har aldrig förstått honom; endast den
som fått en ängels vita kyss på pannan kan nalkas honom.

-- Den svarta ängelns vita arsenikkyss! Tack ska du ha för din
rapakalja, gamla Hanna! En åsna är du, och under denna åsnefest som
pågår sedan tio år ha alla åsnor samlat sig kring dig, när du skriar,
falla de på knä, alldeles som vid Blåkullafesten där häxorna kyssa
bocken i ändan. Nu känner jag dig; du var lite svår att komma på, och
även jag har ett ögonblick varit dyperad, därför att du var kvinna ...

Det ringde i telefon. Hanna, lycklig att slippa svara, ty att svara var
det värsta hon visste, reste sig med en mine, som om hon velat säga: jag
skulle nog ha svarat dig på tal, om inte denna förargliga telefon
kommit. Hon kunde nämligen ljuga med miner också.

Falkenström hörde Zachris' snattrande röst, och för att vara taktfull
gick han in i rummet bredvid.

Efter två minuter syntes Hanna i dörren, nu var hon hög, nedlåtande som
om hon bar en dålig underrättelse med vilken hon kunde krossa honom. Men
Falkenström tyckte inte om konstpauser och uppskjutna avrättningar,
därför högg han in:

-- Vad sa min vän Zachris?

-- Din vän?

-- Ja, vet du inte att vi alltid varit falska vänner ... Nå, han tar
damernas parti?

-- De förfördelades! Du har slagit en kvinna!

-- För det första, det var ingen kvinna, _det_ var ett l--r!

-- Emellertid söks du av polisen!

-- Och Zachris som är intim vän med detektiven hjälper dem! Ja, han stod
alltid på brottets och brottslingens sida, därför älskade han polisen.
Han har nyss skrivit en roman till försvar för det ruskigaste brott som
är begånget i Sverige. Stenkåhl och Björnson uttryckte sitt gillande,
antingen därför att de behövde Zachris till några manövrer, eller därför
att de kände hemliga sympatier med brottslingen. Fina pojkar!
Emellertid: Ajö med dig! Nu går jag till polisen, och pliktar 30 kronor
för blodvite, det var det ärligen värt. Måtte inte denna detalj skymma
huvudfrågan, mina barns räddning från ett sodomithem!

-- Från din smutsiga fantasi, menar du!

-- Si där, den andra konstanten, som jag glömde nyss. Två konstanter
röja bugern: småflickor och smutsig fantasi! Nu fick jag fatt dig.

Han gick hastigt ut, ner för trapporna och stod på gatan, icke vetande
vart han skulle gå.

Han såg sig omkring efter något som kunde ge honom en impuls, efter ett
ansikte som sade någonting, en skylt som med ett namn gav en anknytning.
I detsamma kom en mjölkvagn med stor skylt bakpå, och han läste i
hastigheten Henrik borg, men där stod Henriksborg, Mejeri. Pang! --
Henrik Borg, vår gode doktor, den kan vara mannen just nu!

Han vinkade en droska och åkte direkt till doktor Borg.

                   *       *       *       *       *

Doktorn satt vid sitt mikroskop när Falkenström trädde in.

Som denne egentligen uppgivit allt hopp rörande sitt ärende, kom han hit
för att få tala vid en förnuftig människa, hämta mod och glömma.

-- Vad söker du, vandrare? frågade doktorn.

-- En människa!

-- Ecce homo! -- Sitt ner!

-- Vad söker du i fjärrglaset?

-- Jag söker framtiden, som synes mig hotande. Naturen har gjort uppror,
och släktet utrotar sig själv sedan gudarne slagit det med blindhet. Du
vet jag var fruntimrens läkare en tid, men förlorade dem, emedan jag
icke ville orättvisan. Nu har jag fått en ny egendomlig praktik som
visst är ny ... I denna helvetiska strid mellan könen som pågår, ha
kvinnorna hittat på ett sätt att mörda sina män, och jag har nödgats
uppfinna ett sätt att rädda dem. Det är motbjudande, men varför skall en
man låta mörda sig av bara artighet? -- Här komma män till mig med
revolvern i fickan. Deras fruar ha anklagat dem för att icke vara män,
trots det att de ha barn tillsammans. Vad sägs om det? En contradictio
in adjecto, ty en man som har barn med en kvinna, måste ju vara man.
Männens svar är ju detta: Säger du att jag icke är en man, då är ditt
barn en h--unge och du en h--a. -- Det är logiskt, men därför fattar
kvinnan det icke; utan hon går på. Som könslivet är fortfarande fullt av
hemligheter, så blir mannen förtvivlad och söker läkaren. Han har ju
intet annat göra än »se efter» -- i mikroskopet. Det är full bevisning,
men det hjälper knappast! -- Vet du vad som ligger bakom allt detta? Jo,
när kvinnorna gjorde uppror mot naturen och ville bli likställda med
mannen, upptäckte de att han hade större momentan glädje än de, och då
blevo de avundsjuka. De kunde icke fatta att kvinnan fått modersglädjen
i rikligt vederlag; de ville vara lika med mannen! Då börjar detta
fälttåg, som ruinerat så många av våra vänner. När de av oförståndigt
ädelmod sökte dela med sig, så råkade de in på en orimlig strävan, och
gingo under. Mannen som den aktiva, är eldig, och kvinnan den passiva är
flegmatisk och _skall_ vara det för att kunna ta emot. Mannen, som den
positiva är måttgivande, och kvinnan som den negativa äger förmågan
anpassa sig. Hon äger därför ingen rätt till kritik! Det är ju handen
som bestämmer handskens nummer, och det är icke handsken som skall säga
till handen: du är för stor, du är för liten. Men nu ha handskarne gjort
uppror ... Jag har nyss läst i en medicinsk tidskrift att den kvinna som
fordrar mannaglädjen är pervers; hon har endast rätt att fordra
kvinnoglädjen som är grossess; den som begär annat är född till
glädjehuset. -- Nu är det rätt bakvänt i världen vordet, ty de flesta
hustrurna anklaga sina män att de äro för eldiga! Kan man anklaga elden
att den är för varm? Det är vanvettet! -- Du minns som pojkar hur
flickorna fasade för flegmatiska herrar, och det var sunt, ty en
flegmatisk herre är kvinnlig efter som flegma är kvinnans natur. Och nu
klaga de på de eldiga! När Zeus lyckliggjorde en dödlig kvinna, slog han
ner som en blixt! Jag älskar alltid tänka mig konceptionen som ett
åskslag, och icke som ett arbete; som en kyss och icke som massage; som
fåglarnes lätta lek i en ögonblicksbild och icke grodornas dagsverken på
träskbotten. Men de ha blivit grodor de forna fåglarne, och livet är ett
träsk som gör mig leda.

Han tummade mikroskopet och fortsatte:

-- Emellertid, här är ett nytt mord i faggorna! Tilda K. har hittat på
en falsk prins, vill bli prinsessa, men måste först göra av med sin
nuvarande. Hon har begärt skilsmässa och anklagar sin man, för -- köld,
försummelse i äktenskapet och det där! Nu vet jag att det är hon som är
kölden, och på hans manlighet har jag här full bevisning, här! Men denna
bevisning kan icke läggas på domarbordet, alltså måste mannen dö. Vet du
vem som är hennes försvarare?

-- Zachris, förstås!

-- Ja, denna brottets och lasternas försvarare ...

-- Han skjuter sig troligen.

-- Varför gifter han inte om sig genast, med en ung flicka, mycket ung,
och skaffar sig genast ett barn? Det är upprättelse, det är nobel hämnd.

-- Ja, ser du, vår vän är icke född med rovtänder; han känner det som en
plikt bli biten, att lida oförskylt, att gå under.

-- Är han teosof?

-- Nej! Men apropos, vet du att Max och Kilo studera teosofi och att de
bo i ett slags kloster på Siklaön, som Max har ärvt av en faster.

-- Kloster?

-- Ja, de kallar't för det! Och där ha de öppnat en fristad för trötta
män -- inga kvinnor!

Falkenström ljusnade och lyssnade. Doktorn fortfor:

-- En asyl om man så vill, där bekanta och deras bekanta kunna uppehålla
sig, vila ut, och samla sig till stridens fortsättande ute i livet. Det
är naturligtvis konfessionslöst, med en anstrykning dock av religiositet
utan former. Jag har nyss skickat dit ett par som min veterinärvetenskap
inte bet på!

-- Prisad vare den stund jag mötte en mjölkkärra på gatan, och väl mig
att jag trädde över din tröskel. Vad heter klostret?

-- Stället heter?

Doktorn viskade ett namn i örat.

-- Det skall vara hemligt, ser du, sade han! Gå i frid, och hälsa
bröderna att om jag icke vore här, vore jag hos dem!



                           TIONDE KAPITLET.


På Siklaöns bergås med utsikt över Stockholm, Djurgården, Värtan och
Segelleden låg en liten fyrsidig stenbyggnad med högt tak och
vindskupor. Den liknade en skånsk (frankisk) bondgård; men omsorgsfullt
byggd av gråsten med vit puts och rena sandstensfattningar kunde den
även gå för ett kloster, hälst den bar en takryttare med klocka.

Byggnaden var sluten på de tre längorna, men på den fjärde öppnades den
med en inkörsport, flankerad av portvaktarrum med klocka och brevlåda.

Byggnadens äldsta historia var okänd, men på 1700-talet hade där varit
svavelsyrefabrik först, sedan kakelugns- och slutligen tapetfabrik.
Portvaktarlängan vette åt söder, alltså inåt land, och till densamma
förde en allé med två stenmurar vilka skyddade en trädgård. Norra längan
vette åt sjön, men var byggd på branten av berget, som stod nästan
lodrätt och icke lämnade någon väg öppen ner till stranden.

De fyra sidorna i kvadraten inneslöto en gård, apterad till trädgård,
med en fontän mitt i korset av två varandra skärande lövgångar av
klängväxter på spaljé. Insidorna öppnade sig med verandan av trä,
härmande klostrets korsgångar, och voro om vintern stängda med fönster
och glasdörrar.

Detta osäljbara hus, beläget i en okänd vild trakt, svårtillgänglig
genom branta berg och sumpiga dalar hade greve Max ärvt av en faster,
och huset med sina många rum var fullt möblerat i alla möjliga stilar,
dock ingen senare än 1840. Kakelugnsmakaren hade lämnat sina spår efter
sig i en utvald samling kakelugnar, vilka gåvo varje rum sin bestämda
ton. Och tapetfabrikören hade också givit sitt bidrag i tapeter, olika i
varje rum. Av svavelsyran fanns intet annat spår än ett stort kök med
spis under kåpa och med blåsbälg, vartill sedan kommit ett långt
diskbord vid fönstret med små trefötter, sandbad, spritlampor och
kokbägare, några sättkolvar, retorter, diglar och kemikalier.

Den enkla inredningen, nästan värdelös, hade greve Max ordnat om, så att
var sak passade i sitt rum; och med de billigaste färgade bomullsstoffer
hade han stämt ihop tapet, kakelugn och möblemang. Varje rum föreföll
lik en dikt, avslutad för sig, i begränsning, i form, i färg. De
billigaste kökslampor, anbragta antingen i taket eller på väggarne som
lampetter, hade han dekorerat med japanskt papper så att man icke anade
de simpla former som doldes av dessa lampor för ett pris av en krona och
femtio öre. Ett alltför obändigt, torrt, prosaiskt rum hjälptes genast
med en krukväxt i fönstret, som aldrig förfelar sin verkan, utan ger
hemtrevnad.

De många rummen, vilka alla hängde tillsammans men kunde isoleras,
uppvärmdes av två stora plåtkaminer, och med ventiler släpptes värmen
upp i vindsrummen efter behov, men nu på vintern stodo dessa öde. Som
det var små golvytor och lågt i tak befanns det lätt att hålla varmt,
och då tobaksrökning icke ingick i husets vanor, hölls alltid luften
ren.

Denna vinterafton sutto greve Max och Kilo ensamma i biblioteket, som
hopkommit av bådas sammanslagna jämte det som greve Max hade ärvt. Ett
rum fullt var det; och ordnat i alléer och bersåer. Alla encyklopedier
och referensböcker på långa bordet; sedan de olika ämnena på fack; men
en hel vägg stod oordnad och kallades jaktmarken. Där funnos alla
världens ting huller om buller; sammelband, buntar diverse från
bokauktioner, delvis oöppnade, broschyrsamlingar, lösa blad, planscher.
Där kunde upptäckter göras, och det som i dag syntes värdelöst kunde i
morgon vara av största vikt, beroende av ämnet man behandlade. Och när
man jagat av den marken, kunde man efter en tid jaga om igen, ty i
vinden funnos säckar med reserver.

På konsoler stodo små billiga byster av Emersons sex representanter av
mänskligheten: Plato, filosofen, Swedenborg, mystikern, Montaigne,
skeptikern, Shakespeare, skalden, Napoleon, realisten, och Goethe,
skriftställaren. Man var nog betänkt på att utvidga denna
representantkammare, men hade uppskjutit ärendet.

I detta bibliotek höllos kollokvierna och dialogerna, och där kändes
tryggt, ty man behövde icke tvista om ett faktum eller datum, utan man
konstaterade det genast genom »slå upp» i referensböckerna.

Max talade, och Kilo hörde:

-- Gråt icke över tidens ondska, broder; du som teosof bör veta att
varje tidevarv har sin uppgift: detta som går till ända nu var det
materiella framåtskridandets, industriens och ekonomiens; var det
underligt att det intellektuellas nivå skulle sjunka då det sinnligas
steg?

-- Men ett sådant sjunkande ...

-- Man tvingas ju vara barn av sin tid, man skall vara det, men man
måste växa med, framåt. De som stanna bli överkörda! Även villfarelserna
ha sin uppgift: att korrigera sanningen; och i varje villfarelse finns
ett korn av det rätta. Glöm icke Jakob Boehmes odödliga: Allt innehåller
ja och nej, eller Platos: Allt födes av sin motsats. Du ser ju hur
nittiotalet var syntesens eller kompromissernas tid, då man slutligen
började lära av varandra. Förebrå icke de unga hedningarne deras
framstormande. De togo arv av sina fäder, och den store kyrkofadern
Viktor Rydberg var deras profet, fastän han nu får sitta och bekämpa
sina lärjungar. Det var han som lärde oss att älska Julianus
avfällingen, och att hata Kristus. Nu sitta vi och förvånas att vi kunde
vilja utbyta Kristi bildade fina kult av det osynliga mot grekernas
ohyggliga. Om man skulle tagit profeten på orden, borde man ha givit ett
exempel. Tänk dig kyrkorådet med komministrar och adjunkter inledande
hundra oxar i Jakobs kyrka; se dem slakta ner dessa offerdjur och med
blodet bestänka altaret; föreställ dig kyrkoherden rotande i djurens
inälvor för att spå ut framtiden; när denna kungen skall dö, om bönderna
skulle få missväxt och dylikt som sedan komme in i nästa års almanacka.
Ja, det var Julianus' religion som skulle uttränga kristendomen, och som
förkunnades av idealisterna på 60-talet. Det var ju idiotiskt! Det var
rationalismen, så kallad av ratio förnuft, därför att de saknade både
förnuft och vanligt förstånd ...

Nu hördes takklockan ringa, och det betydde främmande.

-- Vem är det, tror du?

-- Det är Falkenström, svarade Kilo utan betänkande. Jag har väntat
honom i två dagar; han har haft det svårt, jag har känt det på mig.

-- Han är välkommen, men hit in får han endast komma nykter.

-- Det vet Petrus vid porten; dock, är han i själanöd, så gå ut i
väntsalen och tala vid honom.

Petrus syntes i dörren. Det var en verklig gubbe, vit i hår och skägg,
på kryckor och utseende av en hundraåring, fastän blott sjuttio år
gammal.

-- Falkenström är här, rapporterade han.

-- Han är välkommen, men ...

-- Men han har gått, till fots, förvillat sig i bergen ... Nu badar han,
och får sedan rena kläder och filtskor, en kopp varm mjölk också ...

-- Han skall vila en halvtimme, så får han komma in i mitt rum, sade
Max, om han är ...

-- Han är nykter, men söndertrasad invärtes ... talar om polis och annat
i samma anda ...

-- Gå nu, gubbe, och inför honom om en halv timme! Men tvinga honom
ligga 15 minuter på en soffa, och underrätta honom om »husets vanor»,
att han icke må störa vår frid med sitt knot.

-- Medan vi väntar, Kilo, skall jag läsa min sista dialog, som du begärt
höra, och som skall tryckas i våra klosterskrifter i sinom tid.

Kilo sjönk ner i vilstolen och »släckte ögonen» för att höra bättre och
förstå.

                   *       *       *       *       *

År 1872 satt jag en vinterafton ute på en ö i havsbandet och hörde en
gammal bekant jägare och äggsamlare berätta följande tilldragelse ur
sitt liv. Han hade som yngling under sina promenader upptäckt en
trädkrypares bo i en asp, och som han saknade denna fågelns ägg,
fattades han av en häftig åstundan att äga dem. Men trädet var av samma
slag som den förbjudna fruktens; det växte innanför ett staket, och inom
samma staket låg en villa, och i villan bodde en familj, med vilken vår
äggsamlare måtte haft något obytt, ty det föll honom icke in att begära
lov få klättra upp i trädet. Äggen måste han ha, och följaktligen gick
han en mörk kväll med en såg för att fälla trädet ...

(Här blev situationen spännande och jag minns hur berättarens ansikte
fick ett smärtsamt uttryck där han satt på den svarta skinnsoffan med
ett sjökort och två bössor ovanför ...)

Nåväl, villans dörrar slås upp, ljus strömmar ut, och ägaren griper
ynglingen ropande på »tjuvar». Den brottslige införes i familjen, och
förhöres. Han söker försvara sig med att han endast ville åt fågelboet
... Villaägaren fattade icke vad man skulle med ett fågelbo, trodde att
gossen ljög, och hotade med polis. Situationen var på höjden, då den
brottslige nämner sitt namn. Därmed var förtrollningen bruten, ty hans
far åtnjöt anseende och saknade icke inflytande. Han släpptes och därmed
var saken slut.

Tjugu år senare satt jag i samma rum med samma jägare och erinrade om
ungdomsminnen. Plötsligt tog jag upp denna fågelhistoria. Jägaren såg på
mig förvånad, och frågade var jag fått tag i den.

-- Av dig! svarade jag.

Han förnekade. Jag undrade om han skämtade, ty ljuga behövde han ej,
emedan det icke fanns något förödmjukande eller ärerörigt i den
pojkhistorien. Han lät mig berätta historien i detalj, men kunde icke
kännas vid den.

Jag har många gånger sedan dess undrat om han ljög helt enkelt, därför
kanske, att historien i verkligheten varit förknippad med något
förödmjukande som han utelämnat vid första referatet för mig och som han
skämdes för. Att hans minne svek är omöjligt, ty pinsamma situationer
bruka ha en otrolig förmåga hålla sig kvar. Man kan stryka ut dem för en
tid, men de slå upp igen som fläckar på rocken. (Kanske jag misstar
mig!) Jag har ibland tänkt att han läst den där historien eller hört den
av en annan och lokaliserat den på sig, den långa vinterkvällen, för att
vara intressant, och att han nu skämdes över att ha ljugit då för tjugo
år sedan. Mitt eget minne litar jag på i detta fall, ty historien var så
levande, målande berättad, att jag som författare såg den för mig den
gången. Kanske, säger jag mig än, var jag den första som han berättat
den för, och därmed hade han befriat sig från ett pinsamt intryck så
grundligt att detta utströks ur hans minne.

Följande händelse ur mitt eget liv kan belysa den erfarenheten huru man
ur sitt minne utplånar totalt ett plågsamt intryck, så att det icke
existerar mer.

Omkring 1880 satt jag med några för detta skolkamrater och rotade i det
förflutna. Vi voro nu ute i livet, gifta män och med en viss ställning.

-- Du kan ha en bjärt otur du, vände sig en av kamraterna till mig.

-- Ja, har du märkt det också? (Det var min egen observation som jag
gärna hörde bekräftas.)

-- Ja, svarade han, minns du inte (och så började han en historia från
skolan omkring 1860, men jag mindes inte ett spår).

Saken skall ha tillgått så. Det var sista dagen på terminen, sista
timman, och läraren, den fruktansvärde, var blid. Det låg en fridens och
försoningens stämning över klassen, och timmen gick under diskussion om
flyttning och betyg, så att läxan icke blev förhörd. Klockan slog.
Läraren förklarade med ledsnad att han icke kunde medhinna läxans
förhörande, men var övertygad om att vi läst över den. Det var en
explikation så att böckerna lågo uppslagna. Vid kommandot »slå igen
böckerna» skulle jag, enligt berättaren, ha givit luft åt min
tillfredsställelse att ha undgått en fara, och utstött en lättnadens
suck, vilken dock hördes av den skarpe läraren, som fattade i en blink
dess betydelse. Ett sataniskt leende flög över hans rysliga ansikte och
med en skallerorms blickar ruvade han först min tolvåriga person; sedan
efter kommandot: slå opp böckerna! utslungade han mitt namn, vilket
betydde att jag skulle explicera. Då jag icke kunde ett ord, fick jag
stryk.

Jag hade inte ett spår minne av detta och berättaren kunde icke väcka
det heller. Men som jag tyckte historien stod i stil med mina andra
upplevelser, så brukade jag sedan berätta den själv, såsom bevis på min
otur.

Förmodligen hade jag varit så inne i julstämningen, och denna episod
hade kommit så abrupt in, att den icke fick någon plats. Där var
upptaget av julklappar och friheten under lovet med dess nöjen, jag var
så framom terminen och läxorna och det här låg redan bakom förut. Hade
jag icke behövt berättarens historia till min samling, hade jag förnekat
den, ty den saknade verklighet för mig.

Nu efter fyrtio år, då jag sett så mycket misstag och missförstånd, har
jag börjat undra om berättaren i sitt minne förväxlat mig med någon
annan. Om han gjort det, så bleve saken ändå mer intressant, ty då hade
jag i min levnads väv spunnit in andras garn, och det är ju icke så
ovanligt.

                   *       *       *       *       *

Intet är osäkrare än uppgifter och vittnesmål, icke därför att
människorna ljuga uppsåtligt, utan därför att allting är så
bristfälligt, våra sinnen, vår uppfattning, vårt minnesorgan.

I mitt föräldrahem umgicks intimt en änkefru med son. Oftast hörde jag
den gamla kvinnan tala om sin avlidne man, och såsom varande den kände
kaféägaren till det berömda kaféet. Jag hörde så ofta talas om honom som
jag aldrig sett. Och när jag en gång fick se hans granna lokal med
pompejanska målningar, med lagerboskéer, glaskronor och sjungande
kanariefåglar, fick jag höga tankar om honom. Men minnet bleknade, sonen
växte upp och kring honom samlade sig mitt intresse. Han var lantbrukare
och kom ofta till staden; var alltid allvarlig och hade alltid missväxt
och andra bekymmer, även processer. När jag fyllt tjugo år blev jag hans
gäst. Under ett nattprat råkar mannen fälla följande ord i en parentes
... »Ja, sir du, min far var bonde ...» Då vaknade mitt barndomsminne om
kaféidkaren, och jag avbröt: »Var inte din far ...» Härpå vill jag
minnas, att han svarade något suddigt, ty han var inne i ett längre
anförande, men i alla fall nekande. Efter den dagen slopade jag
barndomsminnet om kaféidkaren, troende mig som litet barn ha förväxlat
eller missuppfattat. Så försvann han från min horisont, livet fyllde ut
mitt eget, och jag hade icke tid att grubbla över andras, men var gång
mannen dök opp såg jag bondsonen i honom.

Efter tjugofem år gångna sitter jag med en nära anförvant och dividerar
om gemensamma ungdomsvänners öden. Så kom vi till Filip X.

-- Ja, hans far ägde ju vinterträdgården, säger min anförvant.

-- Va för slag? Var inte hans far bonde?

-- Nä! Var har du fått det ifrån?

-- Från honom själv.

-- Omöjligt, jag kände hans far!

Som vi voro upplysta människor båda, råkade vi icke i gräl; jag bara
satt förvånad över ett intressant faktum, som jag ännu icke kunnat
förklara. Men efter den stunden återblev min vän schweizeriidkarens son,
och bondsonen försvann ur mina föreställningar där den dock levat i
tjugofem år.

Är det möjligt att jag hörde vilse om natten, eller är det så att hans
far _först_ var bonde och sedan blev värdshusvärd? Faktum saknar ju
intresse, men att jag gick i tjugofem år och ljög utan att veta det, kan
ju mana en till försiktighet.

Att tro allt vad folk säger kallas för att vara naiv. År 1870 omkring på
våren var jag naiv, då en studentkamrat kommer upp på min fattiga
kammare för att taga avsked. Han hade nämligen, så uppgav han, måst
avbryta examen för fattigdom, och hade nu tagit anställning hos en
vintappare i Uddevalla. Vintapparen var i staden och väntade få föra
honom till hans anställning. Som jag själv var i ordning att få resa ut
till landet, till solen och havet, såg jag vännens förskräckliga öde i
en underjordisk lokal så utmålat, att jag beslöt rädda honom. Han var
nämligen en ovanligt framstående sångare med stora anlag för teatern,
och jag ansåg honom äga lyckan i sin hand. Jag föreslog honom först att
gå in vid teatern. Nej, hans mor avskydde teatern och för övrigt hade
han givit vintapparen sitt hedersord; han var dessutom sjuk och ägde
icke sin röst just nu. Då föreslog jag att han skulle följa mig till
landet och under sommaren sjunga opp sig; jag skulle skaffa honom
pängarne.

Efter åtskilliga svårigheter gav han med sig; jag skaffade 100 kronor
och han kom till landet.

På hösten var han blomstrande av hälsa och mod. Han lånade min bästa
dräkt, for in och provsjöng, kom tillbaka med ett utmärkt engagemang.
Nåväl att kunna hjälpa en människa är en avundsvärd position och utgör
lönen själv; jag låtsade aldrig om skulden, och åtnjöt själv understöd
av andra så att jag ingen tack begärde, men jag stod som låntagare hos
den rike mannen och fick då och då påminnelser av mindre behaglig art.

Ett par år gingo och min vän var stor sångare. Jag hade däremot mycket
svårt. En vår kom han upp på min vindskammare och fann mig i samma
förtvivlade läge som han en gång var i. Han ville hjälpa mig till landet
och skulle be en rik kamrat om ett lån.

Han gick till den rike och bad om tjugofem (!) kronor, men fick nej. Jag
stannade i staden och han försvann efter att dock ha bjudit mig på några
supéer.

Hittills är allting normalt, mänskligt och var i min egen bohêmegenre.
Men nu börjar det abnorma.

Tre år senare umgicks jag i en god familj med artistintressen. Jag förde
ofta samtalet på den berömde sångaren, naturligtvis utan att röja hans
uppkomsthistoria; jag kallade honom min vän och berömde honom, kanske
med en hemlig stolthet över att ha givit honom första handtaget.

En dag har frun i huset råkat sångaren på ett bröllop, och vid vårt
nästa sammanträffande utgjuter hon sig i lovord över honom, men är på
samma gång mörk och förbehållsam mot mig, nästan misstänksam.

Slutligen måste hon tala ut:

-- Ni kallar denne man er vän, men han talar illa om er.

-- Ja, svarar jag med en lätt skepsis, sådant är livet.

Och därmed upphörde samtalet om sångaren. Fem år senare nödgar jag samma
fru omtala vad sångaren andragit mot mig.

Nu kommer det oförklarliga:

Sångaren hade räddat mig en gång ur ett förtvivlat läge, och jag hade
besvarat hans vänliga uppoffring med svart otacksamhet!

Jag tvangs då berätta sakens sammanhang, men såg att jag icke blev
trodd.

Nu frågar jag mig: kan ett faktum under årens lopp vända sig baklänges i
en människas minne utan att man vet det?

Och så frågar jag: Om han kände förbindelsen tryckande fastän jag aldrig
påminde om den, så hade enklast varit om han betalat penningskulden. Men
den låtsades han aldrig om, och inte jag heller; men reversen stod jag
för; och när jag efter tjugofem år ville betala den, efterskänktes
beloppet.

Men vintapparn återstår.

Tretti år efter sitter jag på ett kafé med en ungdomsvän till sångaren
och mig. Vi tala om honom som nu var rik, riddare och sådant mera. Då
erinrar jag om vintapparen såsom något bekant.

-- Vintapparn? säger vännen. Vad var det?

Jag relaterar.

-- Det har han ljugit, svarar vännen: ty jag umgicks intimt med honom
just i de dagarne, och han nämnde inte ett ord om den saken.

-- Ja, sådant är livet, sådana äro människorna, och följaktligen vi
själva!

Nu är han död! Frid över hans minne! Livet har kvittat mellan honom och
mig.

Emellertid har jag nödgats i självförsvar berätta vintapparhistorien så
många gånger att den kanske kommer in i hans biografi och han har väl
berättat historien om min svarta otacksamhet så att _den_ kommer in i
min biografi!

Sådant kan det vara!

                   *       *       *       *       *

Falkenström hade badat i den forna bagarstugan framför en riseld, och
efter att ha fått rent linne och torra kläder vilade han sig på en
soffa, då greve Max inträdde. Denne hade vanligen av erfarenheten lärt
att människorna släpade med sig sina bekymmers atmosfär, som satt kvar i
rummen likt dålig lukt, och därför gick han att söka upp sin gäst i
bagarstugan. Där skulle han få tala ifrån sig, och hans elände skulle
sedan slås ut med badvattnet.

Han satte sig bredvid den »sjuke» och bad honom tala.

Falkenström sprang upp, gav hela sin lidandeshistoria, med alla
detaljer. Han bemötte invändningar, höll försvarstal, bannade över
människors uselhet, som togo brottslingen i försvar mot den
förfördelade. Han talade så att det skummade kring munnen. Slutligen
blev han torr i halsen, och en lätt heshet beslöjade rösten.

Greve Max tog emot, ställde sig deltagande, kastade in en fråga här och
var, gav nya uppslag, lät honom ta om vissa punkter för att riktigt få
ur honom hela böldens innehåll. Hans ansikte återspeglade alla den
olyckliges lidanden och han tycktes krympa ihop, framför denna hatets
eld. Men mot ämnet, som var honom vidrigt, gjorde han sig hård, ty han
ville icke föra det in i sina tankar, utan han ledde alltjämt av
strömmen med det han kallade jordledningen. Han hade nämligen under de
sista åren börjat uppfostra sig, företagit andliga övningar,
gymnastiserat sin själ, och vunnit vissa färdigheter som vanliga
människor kalla övernaturliga. De fula minnena ur livet hade han
opererat bort; och för att icke bli rov för den förstkommandes
suggestioner höll han andlig diet.

Den som läser en tidning var dag, får redaktionen över sig med alla dess
åsikter och synpunkter, blir bara dess medium. Det tryckta ordets makt
är stark och därför lät han Petrus läsa tidningen om morgnarna och tala
om de stora världshändelserna. Skämttidningar fingo icke införas, ty han
ville icke bli lågsinnad och glädjas åt elakheter. Han läste icke en
bok, _därför_ att den presenterades honom, utan han tittade först i den.
Fann han den infam eller gycklaraktig, lade han den i elden, att den
icke skulle råka i andras händer. Han mottog icke alla besök, och
besvarade icke alla brev. Om han råkade ut för någons hat, så avklippte
han kontakten med denne; öppnade icke hans brev; upphörde läsa hans
böcker, ifall han var författare. Och han nämnde aldrig hans namn, ty
han visste vad ett personnamn är för en strömväckare. Han strök ut honom
ur sitt minne.

-- Man skall aldrig hata en människa, sade han, ty det är att förstärka
fiendens strömmar genom influens. Klipp av trådarne, och han når dig
icke, eller skaffa dig jordledning, så går hans åskstråle ner i marken.

Under Falkenströms långa anförande hade han upptagit allt dennes elände,
avlett en del, och återgivit en del, liksom tvättat på filtret, så att
när Falkenström slutat, fanns nästan intet kvar av hans stora sorg. Och
han var så trött att han begärde få gå till sängs.

Sedan han av Petrus fått veta »husets vanor» fördes han direkt till sitt
rum och somnade.



                           ELFTE KAPITLET.


Följande förmiddag sutto Kilo, Max och Falkenström i biblioteket
samtalande om helt andra saker, och Falkenström syntes befriad från sitt
onda. Han hade glömt bort det. Max talade:

-- Denna idé med klostret spårar man först hos Huysmans. Som vi minns
började han som Zolas lärjunge och utvecklade genren nedåt, grävde genom
matjorden så att han råkade alven, grus och stinklera. Då blev han led
på alltihop, på sig själv och världen. Men han ville ändå längre ned och
se vad som fanns under gruset. Han började forska i det fördolda utan
egentlig tro på att något fanns bakom förhänget. När han då träffade
väsenlika krafter med fast vilja, tog han upp kamp, blev slagen och
sökte bot. Dock, i stället för att grunda det konfessionslösa klostret,
gick han direkt till La Trappe, det strängaste av alla katolska,
underkastade sig penitens, biktade och fick absolution. Därpå irrade han
en tid, stridande med tvivlet, tills han slutligen tog munkdräkten hos
Benediktinerna i Solesmes. Men just som han fått inträdet och satt sig
på stolen, så brast den. Republiken stängde klostren, det vill säga
öppnade dem, och därmed var den sagan slut.

-- Var Huysmans en troende?

-- Ja och nej! När han kommer till Trappisterna så frågar han sig: »Vad
har jag här att göra? Vem har drivit mig hit?» Hans samvete är skapligt,
han ångrar men med reservation, han ledes mera vid livets banalitet och
är genom sin djupa bildning främmande för samtiden. När han sitter i
klostrets trädgård väntande på bikten, röker han en cigarrett, och
tänker ett ögonblick springa ifrån alltsammans, men kan icke. Han går in
till bikten och gör opp sitt förflutna, och i det ögonblicket erfar han
något stort som kunde kallas religiöst.

-- Vad är det?

-- Vad religion är? Försökom några definitioner: Jag säger: religionen
är Anschluss mit Jenseits, på svenska: anknytning med det transcendenta;
kontakt med kraftkällan ...

-- Vad är tron då? frågade Falkenström.

-- Tror du icke?

-- Nej!

-- Det narras du! Ty det du vet, det tror du. Du tror det är tisdag i
dag, emedan du vet det. Alltså tror du under vissa förhållanden. Men hur
vet du att det är tisdag i dag? Därför att det står i almanackan, svarar
du. Men det står icke i almanackan att i dag är i dag. -- Jag hade en
gång en vän som rökte opium och sov i trettiosex timmar. När han
vaknade, hade han glömt tid och rum. Hans ur hade stannat, och för att
utröna vad det var för en dag, skulle han se efter i almanackan. Där
stodo ju alla årets dagar och även den dagen, men det stod icke vilken
dag det var i dag. Hur skall du få reda på det då? Du frågar de andra.
Men de andra frågar dig eller varandra, det är alltså något
konventionellt, som astronomerna ha bestämt och som vi få antaga på god
tro, efter som vi icke kunna kontrollera det. För övrigt är det icke
tisdag i Amerika utan måndag. Där ser du så rörligt, så vacklande även
ditt vetande är. Emellertid, du tror vad du vet; men vet du det du tror?
Ja, naturligtvis efter som du tror det du vet ...

-- Detta är tankeexperiment -- -- --

-- Ja, just det, och vi anställa tankeprövningar, söker utröna hur långt
man med tänkande kan sondera det okända. Och vi ha upptäckt att
tänkandet är lika djupt sjunket som allt annat dekadent. Du vet att i
Regula de tri man med tre bekanta söker den fjärde okända; och när jag
ställer upp den matematiska syllogismen rätt, drar riktiga konsekvenser
genom att räkna rätt, så är jag tvärsäker om att ha funnit det okända X.
Men om du har tre eller flera säkra premisser, och därav söker draga en
logisk konklusion, så stannar du ofta framför följdsatsen, emedan du är
feg för dagens opinion. Vill ni höra hur jag anställt ett experiment för
att utröna om det finns någon sanning i det gamla, så osannolika
antagandet av järtecken, eller uppträdandet av naturfenomen, vilka
åtföljas av händelser som inverka på människors öden? Hör mig i fem
minuter, skola vi diskutera sedan.

Greve Max läste följande dialog »Om Järtecken.»

-- Har du sett någon hägring i Stockholm?

-- Hägring? Inte hägrar det i städer; det är bara i öknar, på slätter
och på havet.

-- Man skulle således kunna kalla det högst ovanligt, om man fick se en
hägring över Stockholm?

-- Det vore ett rent underverk.

-- Inte finns det något underverk, eller vad menar du med underverk?

-- Det som strider mot naturlagarne är underverk.

-- Väl! Men för att veta vad som strider mot naturlagarne, måste man
känna alla naturlagar. Kan man säga att man gör det?

-- Nej, visst inte.

-- Nej, du har rätt, ty naturlagarne äro ofta varandra motsägande och
sig själva. Fysiken lär till exempel, att ljudet fortplantar sig bättre
genom fasta kroppar än genom luften. Således går en ljudvåg 10-1/2
gånger lättare genom gjutjärn än genom luft, men man hissar ändå upp
järnridån för att höra bättre på symfonikonserten, och man stänger icke
dörren till musikrummet, utan man öppnar den, när man vill höra på
musiken. Alltså fortplanta fasta kroppar ljudet sämre än luft, och
bättre än luft. Denna motsägelse anger, att vi icke känna naturlagarne,
och att vi följaktligen icke veta vad som strider emot dem. Alltså veta
vi icke vad som är underverk eller icke, och vi gjorde bäst i att icke
tala om underverk. Vill du nu ge mig ett annat namn på sakförhållandet
att en hägring skulle visa sig över Stockholm.

-- Jag skulle vilja kalla det oförklarligt!

-- Gott, vi kalla det oförklarligt alltså. Och du erkänner ju att det
vore lika oförklarligt om hägringen visade sig i Paris som i Stockholm?

-- Likgiltigt!

-- Väl! Natten till den 15 december 1869 i Paris visade sig Tuilerierna,
Louvre, Place de la Concorde, Stadshuset med flera andra offentliga
byggnader på den något molniga himmeln, men upp och nervända, och detta
under pågående månsken.

-- Det är absolut oförklarligt! Kan det inte ha varit en synvilla?

-- Nej, ty fenomenet iakttogs av många, och det finns avbildat i
Flammarions lärda arbete om atmosfären.

-- Det var konstigt! Du sa att det var 1869?

-- Ja, året före kriget och Kommunen!

-- Det var en luftspegling förstås?

-- Javisst, en luftspegling i molnen, och följaktligen intet underverk,
men oförklarligt i alla fall, ty moln bruka inte uppträda som speglar,
snarare som skärmar. Men vi gå vidare. -- Du erkänner att eldkulor eller
bolider, meteorstenar mycket sällan falla ner i Stockholm. Kan du minnas
någon?

-- Nej, jag minnes ingen.

-- Tror du att de falla oftare i Madrid?

-- Nej, det tror jag inte.

-- Det var således en högst ovanlig tilldragelse, när eldkulan sprang
sönder över Madrid den 10 februari 1896 och åstadkom en sådan panik att
människor rusade ut ur husen och trampade ihjäl varandra, varvid många
förlorade förståndet.

-- Ja, nu minns jag. Det var straxt före kriget på Cuba och
Filippinerna. Det var en meteorsten naturligtvis.

-- Javisst, och jag har nyss fått analysen -- den höll nickel och järn,
ett magnesiumhaltigt silikat med något krom och så vidare. -- -- --

-- Den hade ungefär samma halt av magnesia som den boliden vill jag
minnas, vilken föll ner utanför Borgå den 12 mars 1899 ...

-- Jämnt 90 år på dagen efter lantdagen i Borgå, och nu medan finnarne
ordnade sin andra petition till tsaren ...

-- Vänta lite, det här var den 12 mars och lantdagen i Borgå var den ...

-- Den 22 och 27 mars gamla stilen, men det blir omkring den 12:e i nya
stilen. Du ser således att meteorerna operera med astronomisk
noggrannhet och räkna tid efter stjärnorna, icke efter kejsare och
påvar.

-- Vart vill du komma med allt det här? Du tror väl icke på järtecken?

-- Jag, nej bevare mig väl! Jag vill bara konstatera tillvaron av
oförklarliga fakta, och det mest oförklarliga är Dreyfuscyklonen i Paris
den 10 september 1896. Jag kallar den så emedan Dreyfus fick sin dom den
10 september meddelad i Rennes tre år senare.

-- Då kunde du lika gärna kalla den kejsarinnans cyklon, emedan
kejsarinnan av Österrike mördades på dagen den 10 september 1898 ...

-- Sedan hennes syster hertiginnan av Alençon omkommit året förut i
Bazarbranden, vilken syntes utgöra ett brännoffer av det gamla
Frankrikes adliga familjer ... Emellertid, den icke ockulte Vossische
Zeitung skriver så här: -- »Cyklonen är ett i Paris aldrig förut varsnat
fenomen. Denna började vid Saint-Sulpiceplatsen, strök igenom Paris från
sydväst till nordost och slutade i sjukhuset Saint-Louis' trädgårdar ...
På dess väg upprycktes träd med rötterna, lyktstolpar bräcktes,
skorstenar slopades, tak lösrevos, tunga omnibussar stöttes omkull,
droskor med häst, kusk och åkande lyftes från marken och slungades 120
meter genom luften. På Seinefloden kastades skepp emot varandra, tre
stycken slogos sönder, varibland kolskeppet »La Revanche». I
justitiepalatset störtade ställningen till Sainte-Chapelle tillsammans;
senaten måste avbryta sin seance, emedan dörrar och fönster lyftes ur
hakarne. I polisprefekturen blev en vaktkur buren genom luften; den
postande soldaten med gevär befann sig plötsligen i ändan av en
korridor, utan att veta hur det gått till. En föredragande domare såg
ett fönster öppnas och ett stort träd flyga in i salen med rötter och
allt, detta i andra våningen.» Som kontroll anför jag ur
Frankfurter-Zeitungs referat följande: »Starkast rasade ovädret längs
Seinefloden, där justitiepalatset blev illa medfaret ... Nästan genom
ett under slapp en medarbetare i Courrier de Paris från döden då han
gick förbi sjukhuset Saint-Louis, där ett järnstaket av minst 50 meters
längd röcks ner från muren.» -- Allt med allt, en högst ovanlig cyklon,
som man kunde kalla symbolisk, icke sant?

-- Då kan du också annotera att åskan slog ner i Brest den 9 juni 1899,
och i den semafor som skulle signalera fartyget »Sfax», vilket befann
sig på öppna sjön med Dreyfus ombord.

-- Ja, varför icke! Att åskan slår ner, att meteorstenar falla och
cykloner rasa, har ju närmast mycket naturliga orsaker. Men att de
skedde just då, synes ha fjärmare orsaker. Du vet att en handling eller
en händelse kan äga flera orsaker.

-- Erkännes!

-- Gott; detta hände mig på min morgonpromenad nyligen. Jag gick på
södra stranden av Djurgårdsbrunnsviken, och hörde plötsligen ljudet av
en stark mattpiskning från norra stranden. När jag såg dit för att finna
orsaken, märkte jag en segelbåt vid bryggan som låg och slog med seglen.
Som båten var liten, förvånades jag över det starka ljudet. Då gled min
blick förbi segelbåten uppåt en backe, och se där piskades stora
salongsmattor. Ljudet hade således två orsaker, en närmare och en
fjärmare, och den fjärmare orsaken var starkare, eller utgjorde själva
orsaken, oaktat den var dold av den närmare eller seglen, vilka _också_
deltogo i ljudets frambringande. Ja, ser du, så är det; men om vi låta
blicken gå längre ut, bortom det närmaste, så upptäcka vi det fjärmare.
Alltså, om boliden i Borgå har till närmaste orsak en kreverad
himlakropp, den må höra till Leoniderna eller icke, så kan den ha ett
annat motiv till att den föll just då! Och varför den föll just då, det
utgör det oförklarliga. Du vill kalla det slump, men slumpen är blind,
ologisk; och om boliden hade fallit i januari på en likgiltig dag, hade
man kunnat kalla det slump, men nu fanns det logik i den, och då upphör
det ju att kallas slump; där kausalsammanhanget synes, där har man rätt
att tala om grund och följd. Djuret ser, men fattar icke företeelsers
bakgrund. Om du sätter ett däggdjur på observatoriets kupol och låter
honom betrakta novembersvärmarne, så ser han en mängd lysande strimmor,
men han kan aldrig uträkna deras banor eller tänka ut orsaken till deras
uppträdande. Sannolikt blir han rädd för det ovanliga, och springer sin
väg, ty djuret är vidskepligt, och det är vidskepelse att frukta vad som
ligger bakom fenomenet. Så handla också de flesta människor i vår tid;
de löpa undan och våga icke se bakom skynket; de veta att något eller
någon finns där, men de vill inte se det, eller den; han får inte finnas
där.

-- Tror du inte att fantasien spelar någon roll i dessa historier?

-- Joo, fantasien spelar en roll i alla historier och du skall göra
klart för dig begreppet fantasi innan du tanklöst begagnar det ordet i
förringande avsikt. Först: fantasien är ju föreställningsförmågan; sedan
föreställningen själv. När du erinrar en sak, så är det icke saken själv
som du återkallar, utan föreställningen om saken. Minnet, den gudagåvan
opererar således med fantasier; tala därför vackert om fantasien och
icke förklenande, ty då hädar du. En fantasilös människa har dåligt
minne och saknar förmågan att för sig framställa bilder (fantasier) av
avlägsna föremål; därför är en fantasilös människa oduglig i alla
viktiga värv, statens såväl som enskilda. En fantasilös människa kan
icke kombinera två föreställningar som äro något avlägsna; han kallas
därför bornerad eller begränsad; han ser nog seglet som slår, men icke
mattan som piskas; han ser boliden och magnesiumsilikatet, men han ser
icke lantdagen i Borgå, och pekar någon på lantdagen i Borgå, då stramar
det i hans hjärna, och munnens sfinkter öppnar sig bortåt öronen. Detta
är bondgrinet! Bondgrinets filosofi är denna: Det löjliga löjet över det
man icke kan fatta.

-- Du tror på underverk således?

-- Voro vi icke ense från början att underverk var det som stridde mot
naturlagarne, och då vi erkände att naturlagarne voro mestadels okända,
kunde vi icke tala om underverk eller måste vi erkänna underverks
tillvaro. Då järnet fortplantar ljudet 10-1/2 gånger bättre än luft, är
det ett underverk att vi höra musiken bättre utan järnridå än med. Där
tro vi således på ett underverk. Man kan icke skydda sig för luftens
baciller och svampsporer genom att stryka sublimat på fingrarna, men
läkarne tro det, alltså tro de på underverk. Ingen tänkande kemist tror
på enkla ämnens enkelhet, men monsieur Curie tror på att radium är ett
enkelt ämne. Nu är ett enkelt ämne ett sådant som icke kan övergå i ett
annat enkelt ämne, alltså kan radium icke bli helium. Men nu kan radium
bli helium, vilket alltså är ett underverk som monsieur Curie tror på.

Att vara ljuskänsligt för ett papper är ju att äga förmågan återge
och fästa en bild, eller att kunna fotograferas på. Nu är
albumin-silver-papper ljuskänsligt, men man kan icke fotografera på det,
endast kopiera på det. Det är ett underverk och oförklarat ännu.
Röntgenstrålarne äro också ett underverk, ty de gå igenom ogenomskinliga
kroppar, och ogenomskinliga kroppar »släppa icke igenom ljus». Vi se
således att vi tro på underverk, fastän vi icke tro oss göra det, eller
med andra ord att vårt tänkande står så lågt att vi icke veta vad vi tro
eller icke tro. När vi icke veta det, skulle vi icke prata så mycket,
och de som inte kunna tänka skulle iakttaga dödstystnad, tills de lärt
sig tänka. Men det fordras mod till att tänka, och den mänskliga
fegheten är tidens karaktäristikum. Den som tror på en gud eller på
gudarne, _måste_ tro på underverk, men han törs inte. Gud upphäver icke
naturlagarne när han gör »underverk»; han begagnar endast naturlagarne
till sina ändamål. Att en bolid faller är ju intet underverk; den faller
med den acceleration och i den riktning den skall, och på den tid och på
det rum där den skall. Var ligger underverket då? -- Och ser du hur vi
invecklat oss i motsägelser, genom att begagna gamla betydelselösa ord
såsom underverk, vidskepelse, fantasier. Vad är det för djurklass som är
känd för att uttala ord, vilkas betydelse de icke förstå?

-- Det är papegojornas stora familj.

-- I sanning, du har rätt! Och så går det alltid när djuren söka tala.
-- Om jag nu skulle sluta med en nyare definition på vidskepelse.
Filosofen kallar det vidskepelse att man tror på sina fantasier eller
förväxlar dem med verkligheten. Men fantasier voro våra föreställningar
om tingen. Om du föreställer dig en frånvarande person, så införer du
icke honom själv i din hjärna, utan du fantiserar dig en inre bild av
honom. Har det hänt att du förväxlat denna inre bild med personen själv?

-- Nej, jag har aldrig haft hallucinationer.

-- Inte jag heller! Nåväl vi ha icke förväxlat våra fantasier med
verkligheter, vi äro således icke vidskepliga. Men nu frågas: ha vi
trott på våra fantasier?

-- Att tro på deras verklighet.

-- Javäl! Men när fantasien är en spegelbild av en verklighet, så har
jag ju rätt i att tro på min fantasis verkliga återgivande av en
realitet. Om du ser en bild av din kakelugn i en spegel, så tror du ju
att kakelugnen finns där i närheten, och du tror rätt. Ty en ljusbild är
en realitet, eftersom ljuset är ett reellt, då det kan uppfattas av våra
sinnen; och vår fantasis spegelbilder äga alltså verklighet eftersom de
uppfattas av våra inre sinnen, utan vilka våra yttre sinnen icke kunna
fungera. Icke sant? Om kirurgen opererar ut ditt öga, så ser icke du,
men ögat ser, det vill säga återger bilder; alltså fordras ditt inre
sinne för att _du_ skall se. Men opererar kirurgen bort båda ögonen, kan
du ändå fortsätta att se dina inre bilder av yttervärlden ... -- Du
finner således att filosofens definition på vidskepelse icke har någon
tillämpning på oss och Borgåboliden, ty vi ha varken förväxlat
meteorstenen med våra fantasier om den ... nu satt vi på grund igen, på
motsägelsens blindskär, men så går det alltid när man vill klyva hår
eller upplösa begrepp. --

-- Hur vill du definiera vidskepelse?

-- Vidskepelse är den inskränkta människans »fruktan för det okända»,
vilken paralyserar hans omdömesförmåga, så att han icke kan se
orsakssammanhanget mellan en naturföreteelse och en historisk
tilldragelse. Det är med andra ord enfalden; det är däggdjurets syn på
Leoniderna; det är vildens oförmåga att tolka, att icke kunna se
kausalsammanhang; det är den närsyntes lyte att ej kunna observera det
avlägsnare; det är hedningens svaghet att ej kunna höja sig till en
personlig gud, utan tror att _allt_ är gud, stenar och mossar,
stockfiskar och mandriller; det är den ofilosofiske filosofens seende
med det urtagna ögat utan begagnande av det inre sinnet. Där står nu
mänskligheten och ser intet med sina seende ögon, och med det onda
samvetets vidskepliga fruktan för det som är bakom förlåten. Teofobi
heter sjukan, fruktan för gud, vilket är något annat än gudsfruktan.

-- Du synes alltså tro på järtecken?

-- Vi skola först bestämma begreppet järtecken. På det fysiska planet är
det ett järtecken när barometern faller: det spår regn eller förutsäger
regn. Man kan alltså spå eller förutsäga, på det fysiska planet, icke
sant?

-- Jo, visserligen.

-- Då skulle man ju _a fortiori_ också kunna spå, på det psykiska planet
som är högre?

-- Det vill synas logiskt!

-- Väl; då är spåkonsten i sig själv erkänd såsom möjlig och varande
till. Om vi ser att himlen blir ovanligt röd i solnedgången så få vi
blåst. Eller om månen har en ring, så få vi nederbörd.

-- Och om det regnar blod, så få vi krig?

-- Det har visst aldrig regnat blod, men kosmiskt stoft av röd järnoxid
och avsöndringar från fjärilen Vanessa har några gånger tagits för blod.
De som burit på blodiga tankar och tagit varningen ha säkert icke
förlorat på det.

-- Du tror alltså på järtecken?

-- På förutsägelser, varningar, maningar ovanfrån måste jag tro, men på
trollkarlar och spåkäringar tror jag inte!

-- Men på järtecken alltså?

-- Ja, på sådana man _får_, men icke på sådana man _begär_. Nu vet du
det! Går du och talar om det på ditt vis, så låter det dumt, och då är
det du som borde få stå för dumheten. Male cum recitas, tuum est! -- Men
vi ha järtecken mycket närmare inpå oss, vi ha jordbävningen i
Sverige-Norge och vi ha orkanen, straxt innan konsulatfrågan och
unionsupplösningen kommo på tal. Jordbävningen ägde rum den 23 oktober
1904, och dess verkningar i Kristiania och Stockholm känna vi. Orkanen
den 29 januari 1905 är mera symbolisk ändå kanske, ty den bebådades av
bergraset på Norges västkust: själv rev den taket av Akershus' fästning
och kungliga slottet i Kristiania; därifrån gick den till Stockholm och
rev taket av en byggnad inom Svea gardes kasern ...

-- Ska vi sluta nu?

-- Ja, uppskov! så fån I tänka på saken. -- -- --

                   *       *       *       *       *

Falkenström tog ordet, men efter någon tvekan:

-- Ja, vad skall man säga? Dreyfuscyklonen stämmer ju i alla detaljer.
Men Borgåboliden, vad betyder den.

-- En varning, en prövning, eller -- ett himmelsbrev med två tröstande
ord: Tålamod och hopp! -- Framtiden får utvisa det!

-- Men det vänder ju opp och ner på hela astronomien, på Keplers lagar
...

-- Nej, varför det? Kan icke extra-kometer uppträda, fastän planeterna
gå sin gilla gång? Och Kepler, vad vet du om honom? Hans tre lagar
bestå, men han skrev även _Mysterium cosmographicum_, däri han fattar
jorden som ett slags levande väsen vilket andas -- under formen ebb och
flod.

-- Men Newton räknade ut det ...

-- Men Newton liksom Kepler var en from man, vilken utlade Johannes'
uppenbarelse ... För övrigt kunna Keplers lagar vara riktiga som
observation, under det att andra högre lagar råda samtidigt; ty därför
att kvadraten på det man kallar planetens omloppstid förhåller sig som
kuberna på det man kallar avstånden från solen, så behöver varken
omloppet vara ett omlopp eller avståndet ett avstånd. I kemien råder
ungefär samma lag. De flesta metallernas atomvikt är kvadraten på
egentliga vikten, men metalloidernas atomvikt är kuben på deras
egentliga vikt. Här synes förhållandet vara omvänt proportionellt; ju
större ju mindre. Atomvikt är nämligen ingen vikt (tyngd) utan
attraktionskraft, och lyder Newtons gravitationslag, men de kemiska
ämnena lyda samtidigt andra lagar, Avogadros, Mariottis och fleres, och
vad som sker när som kvicksilver förenas med svavel för att bilda den
röda cinnobern, det är ett mysterium, emedan tillsvidare oåtkomligt för
våra sinnen och vårt förnuft. Kvicksilvret har uppgivit sin metallnatur
och svavlet har förlorat sin harznatur; där ligger ett rött homogent
färgstoft. Det är ett underverk! -- Ska vi nu tala om dina
angelägenheter, Falkenström.

-- Mina -- angelägenheter? -- Vad är det att tala om! Jag blir stämd
eller icke stämd; i förra fallet skickar jag en advokat och därmed slut.

-- Nu blir du icke stämd -- jag har fått telefon i dag därom. Alltså
tala vi om något annat.

-- Vi tala om något annat, eller gå ut i skogen.

-- Vi gå ut i skogen!



                           TOLFTE KAPITLET.


Det var julafton. Zachris och Jenny hade vaknat klockan elva och voro
vresiga.

-- Har du köpt julgran? frågade Zachris.

-- Jag? det ska du göra; jag är sjuk och orkar icke med någonting, det
vet du.

-- Ska jag sköta hushållet?

-- Ja, visst, när jag inte orkar; för resten skulle du sköta't ändå, och
om det vore rättvist, skulle du föda barnen till världen.

-- Si där ha vi Pajans föreläsningar!

-- Va säger du för slag? Hanna är mycket större författare än du!

-- Jag ska be dig observera att jag skriver litteratur, men hon skriver
om litteratur ...

-- Du skriver smörja, gör du ...

-- Och hon skriver om smörja ... Men du misstar dig på mig, helt och
hållet. Se i den här tyska förlagskatalogen om min sista bok, där min
stil jämföres med Goethes ...

-- Det har du skrivit själv, förstås, eller låtit skriva bakom din rygg.
Står det Goethe?

Nu small en örfil. Jennys kinder hade nämligen utvecklat sig oerhört och
inbjödo verkligen till handläggning. Men hon var numera så van vid dessa
slags smekningar; de verkade uppryckande ur morfinsömnen, och
framkallade alltid en gråtattack, som lindrade.

För att undgå sviterna gick Zachris ner i våningen, som var ostädad, men
det märkte han icke.

-- Var är pojkarna? frågade han köksan.

-- De är ute på sjön, förstås.

-- På sjön?

Det var visserligen skönt att vara av med dem, men till julafton hörde
ju barnen; de dekorerade och gjorde bakgrund; själv hade han förlorat
varje minne av festens betydelse och karaktär. Han satte sig vid
fönstret och stirrade ut; _såg_ gjorde han aldrig, så att man förgäves
kunde fråga honom om väderleken. Han visste aldrig om solen sken eller
det var mulet, om det var ett vackert landskap eller fult, denne store
observatör och naturskildrare. I dag sken solen verkligen på rosenröd
snö, som var svagt blå i skuggorna; domherrarne plockade rönnbär
utanför, och stilla utsövda glada mänskor kommo från stadståget bärande
julgranar och paket. Dessa små borgerliga människor som levde sitt liv i
plikter och strider, utan en aning om att de härstammade från en apa,
utan en tanke på att deras döttrar en gång skulle kastreras för att få
ett postkontor eller en professur; de föreföllo i detta ögonblick den
förtvivlade såsom ett slags guldåldersmänniskor, vilka kunde njuta av en
oskyldig glädje; han såg på de förbigåendes klara, lugna ögon, på
barnens strålande ansikten, och något liknande saknad, kanske ånger och
skam grep ett ackord på hans överspända nervsträngar, som dock genast
slappades och surrade. För att befria sig, tog han upp den tyska
förlagskatalogen och läste. Där stod verkligen ordet Goethe. Och där
stod Lars Petter Zachrisson såsom chef för den nya litterära skolan i
Sverige, vilken med 80-talet höll sitt intåg. Denna tjuv, vilken en gång
vid 70-talets genombrott hälsat Arvid Falk såsom sin lärare, han hade nu
med sin liga ätit sig in i dennes hud, strukit ut hans namn och hans
verk.

Goethe! Längre kunde han icke komma!

Han reste på sig, med rus i hela kroppen; hans lilla otympliga kropp
svälde som grodans, vilken ville bli oxe, och när han gick förbi Goethes
samlade på bokhyllan, tänkte han verkligen: Faust! Pah! Den är föråldrad
och kan skrivas om! Jag såg'en nyss på Svenska Teatern och det var ett
féeri!

Hans nästa tanke var den: Det skall bli en julklapp för akademin, när de
få läsa det här översatt i tidningsannonsen!

Han hade nämligen nyss fnaskat efter akademins stipendium, men när det
klickade, fastän han i lösen utlämnat alla vännernas huvud på ett fat,
så kovände han och slog bakut.

Men det väntade honom själv en julklapp som han icke drömt om.

När han åter satt sig vid fönstret, såg han att folkströmmen från
stationen skingrat sig; men en ensam resande kom styrande vägen framåt.
Han hade denna gungande gång som om han red i lunk. Denna gång hade
Zachris sett förr.

Närmare kommen befanns det vara en ung man eller en uppränd yngling,
vilken var obekant med stället och syntes söka något. Han tittade uppåt
villorna, letande den rätta.

Zachris erfor något obehagligt, oklart, oroande. Därför steg han upp och
spatserade in i förmaket, sjönk ner i en fåtölj vänd mot fönstret, men
sittande så lågt att han icke kunde se landskapet utanför. Han hade fått
hjärtklappning, och satt som bakbunden på stolen. När han såg sig i
trymån, fasade han, ty ögonen syntes inte, utan endast glasögonens
ovaler och de voro gröna genom reflexerna från en lampskärm. Han såg
själv att det var spökapan, och det slog så mycket mer, som han en gång
fått ordet slungat bakom sig på en teaters parkett. Nu först förstod han
det. Han vände sig från trymån, mot fönstret igen. Då såg han: ett
ansikte tryckt mot rutan, och infattat mellan två händer som skyggade
mot reflexerna.

Detta ansikte liknade någons som var död, en operasångares, som umgåtts
i Zachris' första hem; samma råa, grymma drag ...

Ansiktet var försvunnet, men det ringde på dörrklockan.

Anande ont, sprang Zachris till köksdörren och skrek: öppna inte!

Därpå återvände han in i våningen, allt under det klockan ringde. Den
ringde så som om den hade rättigheter, och icke ämnade tystna förrän den
fått sin vilja fram. Zachris tänkte ett tag fly upp till Jenny, men
örfilens verkningar brukade sträcka sig ut över ett par timmar.

Det blev tyst ett ögonblick, men därefter hördes steg i salen. -- Han
hade gått den öppna köksvägen!

Zachris hade fattats av en sådan panik, att all hans medfödda fräckhet
övergav honom, och han kröp in i salsgarderoben.

Strax därpå hörde han två röster:

-- Jo, han är här, jag såg honom genom fönsterrutan.

-- Nå, sitt ner då, så kommer han väl straxt.

Den okände, spöket från graven satte sig -- vid garderobsdörren, sedan
han undersökt nedre våningen.

Zachris svettades, rasade mot sig själv över sin feghet. Hur skulle han
komma fram utan att bli löjlig? Det värsta ögonblicket i hans liv
förestod honom, och han ville ha det hastigt avgjort, men han kunde icke
göra entrén från en garderob.

Han hörde utifrån hur främlingen hostade och bytte om fot. Själv hade
han trasslat in sig i några kjolar och stod på en blankläderkänga med
ena foten, med den andra på en toffel, vilket gav en snedhet åt hela
hans figur.

Därute satt hans son, som icke var hans son, vittnande om ett brott som
var större än andra, emedan det går ner genom evigheter, utan slut.
Denna påflugna drummel därute var en gång en ängel, som Zachris burit
under sjukdomen; det var hans enda odödlighet, emedan han icke trodde på
någon annan. Men så upptäcktes det vara falskt. Dock, i början hade han
ej trott det, utan i det längsta menat att hustrun ljugit på sig för att
få barnet. Därpå hade han glömt; men nu hade han fått visshet.

Det hördes ljud uppifrån vindstrappan, och anande Jenny, måste han ta
sitt parti; han röck upp dörrn, steg fram ogenerat, och slog ner på
främlingen som en blixt:

-- Stig in i mitt rum, så få vi tala!

Det gick verkligen så hastigt, att den främmande icke hann reflektera
över dörren eller något annat.

-- Vad vill ni mig? frågade Zachris.

-- Ni? Känner du inte igen mig?

Han gjorde härvid en min som om han bjöd på en angenäm överraskning till
julklapp, men detta retade Zachris till raseriets höjd.

-- Jag känner igen er, men jag känner er icke. Gå till er värda mor, och
kom icke till mig; jag har ny familj och nya plikter.

-- Är jag inte din son?

Det var just den frågan Zachris inte ville besvara, ty det var vanäran.
Nödgad till tystnad, bröt han ut, och fattande räkeln i kragen sökte han
dra honom mot dörrn:

Han hörde Jenny i trappan.

-- Gå ut härifrån, fort!

-- Vänta litet nu, sade den unge Amerikanarn, som tycktes fullfjädrad.
Jag går om jag vill, men jag vill bevaka mina rättigheter ...

-- Du har inga rättigheter efter femton år, du är arton nu! Ditt arv ska
du få när jag dör, i fall det finns något kvar ...

-- Men du vill väl inte lämna mig på landsvägen så som du en gång vräkte
ut min mor.

-- Det var lögn att jag gjorde, men det angår inte dig, ut! Här har du!

-- En femma, på julafton! Fyffan!

Jenny nalkades, och befriad från all sentimentalitet genom pojkens sista
råhet, makade han ut honom genom dörrn och stängde.

Det var honom en lättnad att gossen icke var annorlunda, ty hade han
träffat en bildad, vek ung man, som behållit fadren i ett kärt minne, då
hade han icke vräkt ut honom på julafton.

Med en utandning satte han sig åter som om han ville sjunka i den eviga
vilan. Detta var dock det värsta han upplevat. Denna vandrande vanära
med detta ansikte, som alla kände, och som var stämplat med hans namn,
denna falska ursprungsbeteckning, detta konkubinage med en man, och en
död man. Det var helvetet! Där låg ett skelett i en grop utanför stadens
tull, och med detta kadaver hade han, Zachris, ett levande väsen
gemensamt. Och detta skelett hade slagit honom i livegenskap. Denna
_deras_ son skulle bära Zachrissons namn, äga rätt att ärva honom och
opinionen skulle nog tvinga Zachris att ge honom understöd. Sonen var
född under hans äktenskap, och han hade icke rätt att förneka honom. Det
var den fatala följden av en hustrus äktenskapsbrott vilket snart
behandlades som en lek. Det var Hanna Pajs teorier, som hon föreläste
för unga fruar och avkönade män; det var alfonsernas lagförslag om
arvsrätt för oäkta barn.

Jenny kom in i rummet. En oförklarlig makt drev nämligen de förtvivlade
tillsammans; de måste vara i samma rum och gnaga varann, gissla varann.

-- Vem var härinne? frågade Jenny vädrande med näsborrarne.

-- Det var ingen här!

-- Det ljuger du, förstås.

De sutto nu på var sin stol, slöa, med utruttnade viljor.

-- Har du köpt julgran? frågade Jenny.

-- Näh, skulle du inte göra det?

-- Du skulle ju göra't.

-- Men du sa ...

-- Var ska man få en sån ifrån? Ska man behöva fara till stan för det?

-- Ja, varför inte?

-- Det är ju så långt till stan, och så ska man köpa biljett, kanske
komma för sent till tåget. Och är man en gång på tåget, måste man sitta
och titta de där bovarne i ögonen, näh det orkar jag inte.

-- Hur ska man göra då för att få en gran?

De voro lika slöa båda, och den minsta önskan väckte genast svårigheter,
växande till berg.

-- Men vi måste ha en gran i alla fall, återupptog Jenny. Du är så slö
så ...

-- Och du då.

Nu slapp det åter i Jennys hakar:

-- Den ska ju kläs också: vem ska göra det?

Zachris satt och tänkte på helt annat, gjorde planer och räknade:

-- Låt Maja telefonera efter en gran, svarade han.

-- Maja? Tror du inte hon har annat att göra? Och för resten, inte har
de telefon på torget.

-- Då ska jag fara till stan, avklippte Zachris.

-- _Du?_ Ska du fara ifrån oss på julafton? Och så går du bara och äter
frukost, kommer hem full och lägger dig sova? -- Har du köpt några
julklappar då?

-- Näh, vi ska inte ha några i år ...

-- Skulle inte vi? Vem har sagt det?

-- Du!

-- Det ljuger du!

-- Vi skulle inte ha någon gran heller, hörde jag, efter som det var
gammalmodigt.

-- Men jag vill ha en gran nu! förstår du.

-- Skaffa då!

-- Var ska jag ta den ifrån?

De fortsatte med granen, icke för granens skull, utan för att få sitta
och frottera varandra med ord. Deras samliv hade i ensamhetens debaucher
urartat till ett enda stort könsliv. Deras personer hade fått ett behov
att agera och reagera mot varandra, och på mellanstunderna begagnade de
samtal såsom surrogat. I stället för att piska varann med ris, så
skällde de på varann.

Som de sutto så, båda vända mot ljuset, syntes ett ansikte på fönstret.
Det var främlingens, men nu voro grymheten och råheten tillökade med
cynism. Ansiktet räckte ut tungan och trummade på rutan.

Zachris betraktade endast Jennys drag, som först uttryckte tvivel om hon
såg rätt, sedan ett svagt igenkännande, och slutligen dödlig fasa. Hon
sprang upp som en fjäder och syntes ha kommit fram till ett beslut. Hon
skyndade upp i vindsrummen och började städa.

Zachris försökte en analys på Jennys beteende.

Sonen kunde hon icke känna igen, efter som hon aldrig sett honom, och
efter som han icke liknade fadren. Skulle hon ha känt operasångarn? Haft
något med honom att göra? Eller trodde hon att den döde visat sig?

Om han frågade henne, skulle hon ljuga, naturligtvis, och han skulle
aldrig få reda på't. Därför strök han ut det, tog på sig överrocken och
gick ner till stationen för att fara till staden, i något obestämt
ärende.

                   *       *       *       *       *

När Jenny kom opp på sitt rum, rev hon ihop något kläder och linne i en
kappsäck, tog sig en dosis morfin och gick därpå till telefon; stannade
framför Hanna Pajs nummer, som hon präntade in för att icke säga galet.
-- Men vad skulle hon säga? Det där ansiktet dugde inte att komma med,
det skulle tvärtom döljas under något, ty det tillhörde själens
fördolda, som man icke kan säga emedan det finns en blygsamhet, vilken
står på vakt vid det undermedvetnas tröskel.

Örfilen däremot, den dugde; den var modärn skillnadsgrund; den var
oförlåtlig; och när man slagit en kvinna, frågade domaren aldrig efter
motivet.

Nu ringde hon; fick upp Hanna och sände av en ström ord:

-- Rädda mig! Han har slagits, jag kan inte stanna i hans hus.

-- Har han slagit dig? Då ska du genast gå! Kom hit till mig med nästa
tåg. Jag har tre rum, och du skall ha det bästa ...

-- Men mina barn?

-- Tag dem med, så ska vi plantera ut dem! -- Kommer du?

Jenny hade hälst velat ha ett pensionat, med konversationssalong, unga
oerfarna herrar, hälst studenter eller kadetter: »men det kan komma
sen», tänkte hon, och försökte erinra sig hur Hannas tredje rum såg ut.
Men telefonen pressade:

-- Kommer du? Hos mig skall du icke lida nöd, ett öppet hjärta och en
öppen hand; julgran ska du få med.

Liksom om hon blivit befriad från det värsta bekymret i julgranen,
vilken plågat henne hela morgonen, svarade hon: jag kommer!

-- Välkommen! var svaret och så ringde det av.

Hannas hastiga beslut var icke dikterat av välvilja mot Jenny, utan av
hat mot Zachris. Denne hade nämligen vägrat subskribera på en fest för
Hanna. Nu skulle han få en julafton att minnas; nu skulle han känna vad
en hustru var värd och vad en kvinna förmår.

När Jenny kom ner frågade hon Maja efter pojkarna.

-- De är på sjön.

-- Såna pojkdjävlar, utbrast Jenny. Gå och hämta dem.

-- Ska frun resa till stan?

-- Vi ska jula i stan!

-- Hå kors, då kanske jag får vara ledig?

Jenny tänkte ett ögonblick; därpå svarade hon: -- Det får du visst, det
Maja; men stäng väl efter dig.

Efter en stund kommo pojkarna inrusande med den ruttna hyndan. De hade
icke varit på sjön, utan på stationen, där de köpt alla jultidningarne.

-- Här ska du si på gubben, morsa, ropade Brunte och kastade opp ett
blad, där fadren var avritad.

-- Kläd på er gossar, vi ska fara till stan, och jula.

-- Hej, det var livat.

Under det gossarne kläddes, plockade modren ihop en del dyrbarheter,
lite silver av servisen, alla smycken, något linne med mera.

                   *       *       *       *       *

När Zachris kommit ner till tåget, såg han noga efter om främlingen
fanns därinne. Då denne icke syntes till, satte han sig att läsa
morgontidningarne.

Tåget gick, och han läste vidare. Det var som om fan själv hade skrivit
ihop texten i dag. Hans värsta fiender fick beröm för sina dåliga
böcker. Och Falkenström kallades vår första naturskildrare. Denna titel
hade Zachris usurperat, ehuru han aldrig sett naturen.

Men så kom rent dämoniska saker. Från Australien berättades om en äkta
man vars hustru födde ett barn som ej var hans och när mannen sökte
skilsmässa fick han icke denna beviljad. Då mördade han hustrun och
barnet -- en julafton -- och så blev han hängd. -- En julafton? Varför
skulle det just vara en julafton?

När han tittade på annonserna, stod där med stora bokstäver: Varning!
Härmed tillkännagives att vår prokurist L. P. Zachrisson icke vidare
eger rätt att teckna firmans namn ...

-- L. P. hette han också!

Han blev mörk i hågen och tittade upp från bladet, då mötte han två ögon
och ett vidrigt leende. Det var främlingen igen. Hans son, för detta
ängeln: _deras_ son ...

Han bytte plats och började läsa igen, på annonserna: »Jenny (med feta
bokstäver) kallas till nytt möte på vanlig plats.»

Han steg upp och gick ut på platån, reflekterande över de ovanliga
tidningarne:

-- Antag att jag fått lite för mycket morfin, hur kan det ha något
inflytande på tidningens redaktion?

Nu hade han vänt ryggen åt sin kupé, men i fönstret mitt emot som var
bugligt, såg han speglas ett ansikte -- återigen detta ansikte!

Han försökte blunda, men då såg han ansiktet tecknat i eld på blodröd
botten. Han gick in i nästa kupé och satte sig. Då reste sig i
bakgrunden den »nakna prästens broder», och med den frommaste min, glad
att få se en medmänniska, steg han fram till Zachris och räckte menlöst
sin stora hand med en vante på.

Men Zachris var inte vid humör att nedlåta sig till en bladkuli, utan
hälsade ett torrt stickande gudda; varpå han vände sig ut åt fönstret
och sköt rygg såsom en bastion mot den närgångne, vilken sårad i sina
försonliga julkänslor lomade tillbaka till vrån varifrån han kommit.

Zachris, som icke var kostföraktare, och som tidigt lärt sig att ingen
är för ringa att icke kunna begagnas, hade givit vika för en
ögonblicklig impuls, och högaktade sig nästan för att han vågat stöta
sig med den icke ofarliga landsortsprofeten. Han hade nämligen tyckt sig
läsa i dennes ansikte en viss skadeglädje, och i en blick åt andra
vaggongen upptäckt att han visste vem som satt där.

Var och en som visste den hemligheten hade ju en klubba i sin hand,
varmed han kunde slå ner Zachris. Det var den mest ohållbara situation
en människa kunde iråka; värnlös, oväpnad, den förstkommandes rov, allas
niding.

Slutligen höll tåget, och man var framme. Zachris stannade att läsa en
affisch för att främlingen skulle få tid att gå före. Men främlingen
stannade vid en annan affisch, som bevakade utgången. Där stodo båda,
som om de väntat livet ur varandra; de fröso båda om fötterna, men ingen
ville gå först. Zachris tittade efter en okänd utgång, och när han trott
sig ha funnit den, klev han med mycken möda och besvär över skenor,
mellan rörliga lastvagnar och arbetslokomotiv, kom ut i godsmagasinet,
men togs där om händer av en stationskarl som artigt visade honom samma
väg tillbaka över skenorna. Vid en växel snavade han, fick hatten på
skulten och glasögonen på mustachen, samt hälsades med ett ironiskt
skratt av främlingen som väntat ut honom.

Han rusade ut ur stationen, och kastade sig in i stadens gränder. Men
när han stannade vid ett bodfönster såg han främlingen stå vid ett
annat.

Då uppsteg en dunkel tanke på självmord, men denna höga tanke
efterträddes straxt av en mindre hög: Operakällarn! Där hade icke
främlingen råd att inträda, där var Zachris hemma som hos sig, där hade
han haft sina bästa stunder, där fann han alltid sina vänner.

När han kom i förstugan och tagit av rocken, såg han straxt att Lögnroth
och Smartman sutto vid fönstret och doktor Borg vid bordet intill. Här
behövde man inte bli ensam, tänkte han, och med en stol på rak arm
kastade han sig in bredvid Smartman. Men denne motade med armbågen:

-- Gå din väg, vi ha enskilt att tala om!

Zachris gjorde en volt utåt salen, alldeles avsigkommen och rumphuggen.
För att maskera fiaskot, närmade han sig doktor Borg, och frågade
tämligen ödmjukt.

-- Får jag sitta ner?

-- Ja, men inte här; jag väntar sällskap.

Det var första gången han känt sin självskrivenhet jävad. I sin orimliga
förblindelse hade han alltid betraktat sig som självskriven i alla
sällskap. Han bad aldrig, utan bjöd på sin värda person. Nu stod han
mitt i salen och sökte ett ledigt bord. Ensam, utstött, förkastad,
gjorde han en bedrövlig figur; men han såg så gemen och självförvållad
ut, att han omöjligen kunde väcka medlidande. Då märkte han i fjärran
ett litet ledigt bord. Kryssande mellan främmande människor, mest
resande, knuffade han stolar utan att be om ursäkt, fick ovett som han
icke förstod; därtill var han för högfärdig. Men när han slutligen gick
förbi ett parti veritabla frukostätare hörde han följande dialog:

-- Är _det_ han?

-- Han ser ju ut som en koprofag!

Därpå följde ett dundrande flatskratt, vilket träffade honom som en
vindstöt på en segelbåt: han krängde och vajade framåt, tills han
slutligen stod vid det lediga bordet. Men i samma sekund var det
upptaget av landsortsprofeten från tåget.

Zachris stod där som supplikant framför den försmådde, men hans otroliga
förmåga att glömma skymfar (som han utdelat), kom honom att även nu
förgäta, och med en enkel flott gest inbjöd han vännen att dela bord med
sig, låtsande sig hava beställt platsen.

Den fromme mannen var glad se en människa på julafton och slog upp
språklådan utan vidare. Som journalist var han dessutom van vid
hundsvotteringar och skymfar; och själv av sitt yrke nödgad till
trolöshet, förlät han vem som hälst bara han kunde få en notis. Nu var
Zachris icke den som gav, utan fann det saligare att taga. Hans samtal
var såsom kachesen framställd i frågor; och för att slippa ge något, så
svarade han med frågor. Men han var så slängd i frågekonsten, att han
kunde släppa ut de farligaste påståenden, de mest äreröriga
beskyllningar, allt i den frågform, som gjorde honom till oansvarig
utgivare.

-- Är det sant, började han, att Smartman och Lögnroth äro ruinerade?

-- Näh kors, det har jag inte hört. (Där ha vi en notis.)

-- Ja, jag vet inte, jag frågar bara! Du får inte göra notis, din
hundra; och citerar du mig, så tar jag tillbaks.

-- Men om så vore, är du såverad då?

-- Har jag något med deras affärer att göra?

-- Jag frågar jag, svarade den fromme, som drog öronen åt sig.

-- Jag lever så isolerad och hör aldrig något, svarade Zachris, som
också blev rädd. Tänk dig, nu först ett år efter får jag veta att
Smartman är skild.

-- Är Smartman skild?

-- Si så, visste du inte det? Och så sitter du och plockar mig. Han hade
ju en mätress, som ägde hans dyrbara korrespondens, vilken hon erbjöd åt
redaktionen till inlösen för 30,000 kronor, det har du ju skrivit om.

-- Har jag?

-- Ja nog har jag läst det i dina Stockholmsbrev; kanske jag misstager
mig; ja, nu minns jag, det stod i Brevväskan, vet jag ju; nå ... skål på
dig! God jul, säger man, fastän fan vet vad det ska vara till; bara en
förlorad arbetsdag och omkostnader.

Nu var Zachris i sitt esse, när han fått fatt i en åhörare som han kunde
»prata av sig bakruset på». Och när vinet kom in, rann det ur honom, men
inga farliga förtroenden, inga medgivanden, inga förödmjukande
bekännelser. Men åhörarens person var honom så likgiltig som ingen; det
var bara två öron, två slaskrör i vilka han slog ut. Han såg icke på
hans ansikte utan på hans halsduk, och under stigande rus glömde han i
halvskymningen vem han talade med. Profeten hette Harald, men Zachris
kallade honom omväxlande Alfred och Axel, dock mest »min kära vän»,
detta senare ett uttryck av hans belåtenhet med maten och vinet.

Men Harald, den fromme, hade en olägenhet i umgänget: när han icke
somnade vid Bourgognen, så led han av dåligt ölsinne och blev
sanningsälskande. Nyss uppstigen var han icke sömnig för tillfället;
eljes förstod den räven att låta folk prata honom till sömns; han
begagnade dem som sömnmedel utan att de trodde det. I dag ville han icke
vara slaskrör, och den där skymfen på tåget började stötas opp. Han
märkte nog att Zachris talade så mycket skräp bara för att slippa tala
om något annat som tryckte honom. När nu Zachris slutligen kallade sin
vän för Pelle, så förlorade han tålamodet och skred till anfall:

-- Hör du, vad föreföll nyss därborta vid Lögnroths bord? Det såg så
ovänligt ut.

-- Det var just vad jag ville fråga dig om. Vad har hänt? Har man
slungat mig?

-- Näh, men man är rädd för dig!

-- Rädd?

-- Ja, man är rädd för ditt namn. Du har förlorat din popularitet.

-- Jag?

-- Ja, jag skulle vilja kalla dig för en död man. De ha berömt ihjäl
dig! -- Det där sista med Goethe, det var döden i grytan. Vi hade på
70-talet en skald ...

-- Asch 70-talet!

(Zachris ville aldrig höra talas om 70-talet! Litteraturen började för
honom med 80-talet, och därmed slutade den också.)

Harald höjde rösten och gick på:

-- En skald på 70-talet, som organiserade hela pressen åt sig medelst
växlar.

Zachris låtsades ha en order åt kyparn, men Harald gick på.

-- För att hämnas, berömde de ihjäl honom. Publiken blev nämligen
utäcklad, vände ryggen och spottade bakut. Så har det gått med dig
också. Ditt namn är utslitet, superlativen äro uttömda. Du var Sverges
första naturskildrare, du hade infört det nationella lustspelet, du lät
interviewa dig i Le Figaro (Le) såsom chef för den modärna rörelsen, du
behärskade suveränt Stockholms teatrar, du blev slutligen utnämnd till
Goethe. Har du sett Julbladet, där du står med _din_ Schiller, skalden
Grönlund, och trycker något i hans hand, som skall föreställa en femma;
monumentet är rest framför nya nationalteatern vars direktör du skall
bli, sedan du mottagit vasaorden ...

Zachris beställde whisky. Han tänkte resa sig och gå, men fruktan få
vara ensam höll honom kvar. Här var så varmt och skönt för resten, var
lagom skumt för hans flottiga bonjour, luktade så god mat och supar. Han
gjorde sig därför först döv, och sedan svalde han en whisky, letande
efter något ämne som kunde avleda. Han tittade sig omkring, och i
folkvimlet såg han ett ansikte, som liknade bokhandlaren Kilos, men icke
var hans, ty Kilo gick aldrig på krog.

Klostret! Där hade han det!

Zachris drevs av en beständig fruktan att något nytt skulle komma i
världen och litteraturen, så att han med sina 80-talare fingo gå som
gamla åsnor; och han fasade för sammangyttring av människor. Det var som
att få höra om en konspiration mot honom när ett nytt kotteri uppstod.
Han försökte först krångla sig in och spränga inifrån, och var han fick
inträde, drogs det upphöjda strax nedåt, det ointresserade blev
intresserat, det sköna fult. När han först fick höra talas om klostret,
gjorde han en vits på det. Men när Falkenström bröt in, blev han
betänksam, sökte smickra sig in, erbjöd beskydd och tjänster, men
avvisades bestämt. Greve Max avskydde honom som en stank, och Kilo
fruktade honom som det onda självt.

Nu ville han känna sig för hur Harald ställde sig gentemot
klosterfrågan:

-- Nå, har du hört om Kilos alkoholisthem i södra bergen?

-- Jo, det har jag till min stora förnöjelse.

Där var napp alltså.

-- Falkenström lär ha gått igenom kursen; de lär äta äpplen och läsa
bibeln.

-- Och så har de en långholmare till portvakt. Den där gamla fähund som
supit så han brutit armar och ben, lär vara en skåpsupande baptist för
detta.

-- Nåå, det sista: Revisor R. sitter i bagarstugan och gör guld.

-- Kors-i-Jissu-namn! gör han guld?

Zachris ansåg sig skyldig att skratta, vilket gick så till att han
skakade på buken och näsan:

-- Men de är inte ofarliga, grinade Harald. Den där Kilo är teosof och
har parti, jo du, ett stort parti ...

Zachris, som inte tyckte om partier, fräste ut:

-- Asch!

-- Och Max är Martinist, skriver i parisarnes tidskrift, som går över
hela världen ...

En satanisk lust att skrämma Zachris överföll nu Harald.

-- Teosoferna, vet du, äro hemma i båda världsdelarne, finnas överallt
som jesuiterna fordom, och deras inflytande i tidningarne, i riksdagen,
vid universiteten, är snart sagt oberäkneligt.

Zachris blev rädd, ty detta nya, han motsett, var redan kommet, och utan
hans åtgörande, utan hans beskydd. Detta blev allvarsamt.

-- Är de verkligen så? Säger du det? Men Kilo är ju ingen trumf.

-- Kilo gjorde goda språkstudier till sin kandidat och har sedan
alltjämt legat i böckerna. Han har en artikel i sista Revue des Deux
Mondes ...

-- I, i, i Revue ...

Det fastnade i halsen på honom och svetten rann. Men Harald lät piskan
gå:

-- Och de har fina bekantskaper däruppe på berget må du tro. Det går en
prins där ...

-- En, en ... Jag måste gå och telefonera hem ett ögonblick ... ursäkta
mig ...

Telefonen var Zachris' vanliga utväg att komma ifrån obehagliga samtal,
och allt som var fördelaktigt för andra var honom obehagligt att höra.

När han kom tillbaka från telefonen var han blek om näsan.

-- Konstigt! sade han för sig själv -- det fanns inte ett liv hemma;
inte ens gamla Maja! Vad var det för en prins du talte om?

Harald inträdde nu i sin fyllas tredje stadium; han blev påflugen, den
fromme sovaren.

-- Ja, sade han, det var inte värt du fiskar där, för prinsen vill inte
umgås med dig.

Zachris parerade och föll ut:

-- Men det är ju humbug deras ockultism och teosofi.

-- Nej, det är en högre utvecklad hypnotism och suggestion. Har du inte
läst Karl du Prels utmärkta uppsatser i ockultism som pågått i Zukunft
hela nittitalet?

-- Zukunft? Är Harden sådan?

-- Framtiden tycks ha gått förbi dig, min kära Zachris, och du är på
efterkälken. Du lever ännu på 80-talet fastän vi äro inne i nya seklet.

-- Du Prel?

-- Ja, du Prel har med nuvarande vetenskap förklarat allt som du och
dina ignoranter kalla vidskepelse, häxor, trolldom, spöken, allt är
nöjaktigt förklarat.

Zachris krympte, frös och höll på att kvävas.

Då fick Harald syn på ett nytt gissel, och med en oväntad slughet tog
han fatt det:

-- Vänd dig åt höger, skall du se något!

Zachris lydde utan att vilja det. Och när han såg främlingen sitta vid
ett bord, så böjde han huvudet mot bröstet.

Han visste inte vad Harald menat eller om han över huvud menat något.
Som han icke ville röja sig, förblev han stum, men fruktande tystnaden,
kastade han åt sidan:

-- Kan du se om doktor Borg sitter kvar?

-- Han reste sig just nu för att gå.

-- Är han ensam?

-- Ja, han har varit ensam hela tiden.

Detta var ett nytt rapp åt Zachris. Doktorn hade ljugit när han förebar
att han väntade sällskap. Han ville icke sitta tillsammans med Zachris.

-- Du skulle se Tekla R. med sin nya man därborta!

-- Nej det vill jag inte. Jag måste fara hem, för jag anar något i olag
därhemma.

Han reste sig med möda och kryssade ut. Många bekanta hade han i salen,
men han såg blott deras ryggar och han fick det intrycket att de icke
ville hälsa på honom.

Sönderpiskad, avslöjad, avdankad kände han sig när han vacklade gatorna
framåt.

På Norrbro for en spårvagn förbi, och i den tyckte han sig se gamla
Maja, vilket föreföll honom orimligt.

På Skeppsbron rusade en droska framåt, och i den sutto hans båda pojkar,
men de sågo honom icke. Detta var konstigare än allting annat.

I vaggongen råkade han sin poliskommissarie, som brukade tratta i honom
lögnhistorier. Denne eljes så fogliga och undergivna man, var på tvärn i
dag.

Zachris ville ha reda på Falkenström och hans process, längtade få höra
något ont om klosterfolket och litande på kommissariens tillmötesgående,
som brukade yttra sig i att han undvek törnar, började han med en lömsk
fråga:

-- Nåå, Falkenströms process?

-- Den är nerlagd.

-- Vad säger du om det egentligen?

-- Det gläder mig! Falkenström är en regel karl och kvinnfolken voro
avskräden.

-- Jasså, jasså; du tycker det?

-- Ja, det tycker alla som inte ha en skruv lös. Du är visst sned i dag,
Zachris. Sätt hatten rätt på skulten, annars tror konduktören att du är
full.

Aldrig hade han blivit tilltalad så av den lille polismannen; därför
blev han högst obehagligt berörd, menande detta var ett uttryck av den
nya opinion som blåste emot honom.

Han satte sig i ett hörn och somnade.



                         TRETTONDE KAPITLET.


Det var julafton i klostret, och i biblioteket sutto greve Max, Kilo,
Falkenström och Revisorn. Man höll tankeövningar, och Kilo var nu i tur
att läsa sin första dialog, som hade följande lydelse.

                   *       *       *       *       *

-- Vad är sanning?

-- Låt oss tänka! En osann uppgift är den som icke överensstämmer med
verkliga förhållandet, alltså är en sann uppgift den som överensstämmer
med verkliga förhållandet. I enklare fall kan man övertyga sig om
verkliga förhållandet medelst sinnena. Om det nu regnar ute, och du
säger att det icke regnar, så talar du osant. En blick ut genom rutan
kan lätt utröna verkliga förhållandet; om du då ser att det regnar, men
du ändå säger att det icke regnar, så är du en medveten lögnare. Om
däremot du ser illa och regnet är fint, kan du vara en omedveten lögnare
i detta fall. Däremot, om du säger att det är 2 maj i dag, och vår
datumvisare säger detsamma, samt dagens tidning bekräftar det, så är det
ju sant. Men det är icke absolut sant, ty i Ryssland är det den 12 maj
efter gamla stilen. Dock när ingen av oss är ryss, så ha vi
underförstått nya stilen, och skulle någon av oss underförstå gamla
stilen eller vilja i oträngt mål föra in talet på Ryssland, så kalla vi
det advokatyr eller sofisteri. Ett faktiskt förhållande av enklare art
är oberoende av åsikter. Att ett barn icke är en fullvuxen är ett
faktiskt förhållande (trots det att underbarn finnas), och blir
oberoende av åsikter. Om det nu i dag är införseltull på siden, så är
det ett faktum, för vilket man böjer sig, oberoende av åsikterna om
tullens berättigande. Ett faktums berättigande eller natur kan bli
föremål för åsikter, medan faktum kvarstår oberoende.

Att kvinnan är till för att föda barn och vårda dem är ett faktum. Att
George Sand skrivit romaner är ett annat faktum. Detta senare faktum
upphäver icke det förra; båda fakta äro sanna och bådas bestånd äro
oberoende av åsikter.

Blir däremot frågan om värdet till exempel av Wagnermusiken, så kan det
bli tal om åsikter, ty här föreligger ett sammansatt faktum.

Först ställer sig förfrågan: vilken Wagnermusik menar ni? -- Flygande
Holländaren är vacker musik, men det är ännu icke Wagners egen, ty i den
följer han Meyerbeer. Lohengrin är tråkig och futtig, ty svanmotivet,
ehuru fem takter vackert, upprepas så ofta att man känner kompositörens
misère. Leitmotiv är icke nytt, ty guvernören i Don Juan har redan sitt
leitmotiv som karaktäriserar honom. Meistersinger är ful, banal, barock
och efterklangsmusik, men pjäsen går fram på Hans Sachs' populära
personlighet, på oppositionspatos mot det föråldrade som vill härska och
trycka ner; här skjuter texten fram och verkar med stoffet, utom det att
Wagnerianerna finna en apologi för deras mästare och ett hån över
motståndarne. Vad nu beträffar Wagners nya uppfinningar i och utveckling
av harmonierna, så finns det ingen uppfinning och ingen utveckling.
Överflödet på basuner och annan mässing, som överröstar sångaren, är en
råhet och smaklöshet, som endast sårar ett musikaliskt sinne; det är
krigsmusik för exercisfältet, men icke ackompanjemang till lyriska,
erotiska intima utgjutelser. Och vad harmonierna beträffar, äro de
antingen gamla, goda, enkla konventionella, eller äro de fula,
otillåtna. Det finns i naturen otillåtna saker. I gamla testamentet
förbjuds att plöja med oxe och åsna tillsammans, dels därför att åsnan
är ett perverst djur; där förbjöds även att så i vingården eller
överhuvud utså olika växter tillsammans, emedan det var mot deras natur
och kunde ge anledning till dåliga korsningar. Wagner sammanför toner
»mot naturen», och därför verkar hans musik på ett ofördärvat sinne som
hemsk, naturvidrig, osund, förstörd. Och detta hopvräkande av fientliga
toner synes ibland vara gjort på måfå, på elakhet, i övermod, av
härsklystnad och av brist på smak, i saknad av skönhetssinne, med ett
ord, det synes vara komponerat av en omusikalisk kapellmästare, som
ville anföra egen musik.

Vilka äro nu Wagnerianer, eller hur blir man Wagnerian?

Alla tyskar äro Wagnerianer, emedan Wagner firat tyska nationen, och han
steg upp först i sin glans efter fransk-tyska kriget. Fransmännen kunde
först icke bli Wagnerianer av naturliga skäl; fransmannen älskar välljud
och älskar icke Tyskland. Men när de trettitusen tyskar som äro bosatta
i Paris framtvingat Wagner och assurerat framgången, så följde de yngre
fransmännen med, dels av oppositionslusta mot sina äldre, dels emedan de
voro för svaga att motstå det oerhörda suggestionstrycket. De läste dag
ut och dag in att det var modärnt, och att det var gammalmodigt att icke
förstå Wagner. Wagners mästerskap blev axiomatiskt, och om en person
icke tyckte om Wagner påstods han icke »förstå» Wagner. Alldeles som när
hundägaren säger att man »är rädd» för hans hund, under det man bara
avskyr den.

I allmänhet råkar man Wagnerianer bland omusikaliska personer. När en
obetydlig, intetsägande människa icke kan bli något betydande, säger han
sig vara Wagnerian; därmed har han adlat sig och är ju något. Men om
_du_ också uppger dig vara Wagnerian, så blir du hans efterföljare. Han
är Wagnerian, och du är _också_ Wagnerian. Därpå upptäcker han att du
icke är riktig Wagnerian, efter som du icke »förstår» den rysliga
Götterdämmerung, och då är han över dig, och du är under honom, vilket
var huvudsaken för honom. Har du nu till på köpet endast hört Wagner i
Berlin eller München, så duger du inte; du måste ha hört honom i
Bayreuth, fastän han ges bättre i Berlin.

Här synes således vara svårare att utleta sanningen, då åsikten om
Wagnermusikens värde är byggd på så komplicerade motiv; subjektiv
maktlystnad, rådande intressen och passioner, nationalitet, masstryck,
fåfänga. Annat är förhållandet då man skall bestämma kvinnokönets värde
i skapelsekedjan. Där kan lösningen ske med matematik, och när jag löst
problemet, kan jag med erfarenheten bevisa att jag löst det rätt. Det
kan lösas med en proposition i Euclides som handlar om det gyllene
snittet: den mindre (barnet) förhåller sig till den större (kvinnan) som
den större (kvinnan) förhåller sig till det hela (mannen) eller:
a:b=b:(a+b) som uttryckt med siffror blir: 2:3=3:(2+3); eller 2/3=3/5.

Om man då svarar att kvinnans värde 3 är variabel, och att kvinnan kan
genom uppfostran upphinna mannen, så är man i stånd medelst matematik
bevisa detta vara falskt.

Mannens (A) hastighet är nu 5 och kvinnans (B) 3. Frågas när skall B
upphinna A? Svar aldrig, om nämligen A bibehåller sin initialhastighet.
Detta visar erfarenheten att han gör, ty all nydaning på alla områden i
vår stora tid har skett genom högt stående män, trots det att kvinnan i
två mansåldrar fått samma uppfostran som mannen. Att kvinnan icke kan
bibringas denna övertygelse beror på svaghet i förståndet. Mannens
medfödda artighet mot könet bidrager också att hålla kvinnan i detta
tillstånd av självbedrägeri. Han sätter ju henne alltid skenbart över
sig, beundrande hos henne den enda färdighet han saknar: att föda fram
barn, trots det han äger den större färdigheten att avla barnet, det
vill säga ge det aktuell tillvaro.

I dagliga livet äro människorna mycket benägna att beskylla varann för
att vara lögnare, vilket kan bero av åtskilliga orsaker. Det finns
nämligen dagens villfarelser, som blivit invoterade som axiom, alltså
sanningar så självklara att de varken behöva eller kunna bevisas. Det
finns klasslögner. Sålunda anser underklassen alltid att överklassen
består av tyranner, obarmhärtiga, blodsugare; och överklassen är alltid
övertygad att underklassen är sämre folk, omoraliska, tjuvaktiga,
lögnaktiga. Det finns nationella lögner. Sålunda anse finnarne nu för
tiden (men icke för tio år sen) att de godmodiga ryssarne äro skurkar
och människoätare, under det ryssarne anse finnarne vara falska,
baksluga, inbundna, hämndgiriga. Finland som varit ryskt land sedan 1810
(Sverige har sedan dess begråtit sitt förlorade Finland) måste ju styras
av en guvernör, såsom erövrat land. Denna guvernör må bära vilket namn
som hälst, detta namn blir ifrån nomen proprium ett appellativum eller
synonym för bödel. Pöbeln skall alltid med Bobrikoff mena en bödel,
Bobrikoff må vara aldrig så hygglig karl. Det är ett pöbelaxiom! Därför
kan pöbeln skriva så här: »Professor W. hyllar Bobrikoff», och genast
bli förstådd av pöbeln, som tolkar det så: »Professor W. hyllar en
skurk, alltså är professor W. också en skurk.» Att först bevisa det
generalguvernören över Finland är en skurk, det behövs inte för pöbeln.
Det är nog att han utvisat upproriska undersåtar, samt trotsat landets
lagar och varit sin herre en trogen tjänare.

Samtidigt har man i »vårt fria land» fängslat två framstående politiska
personer för några förlupna ord och i den frisinnade jury som dömt dem,
ha sutit män vilka begråta finska folkets tyranniserande av ryssarne.
Hos dessa män synes således icke frihetsbegäret såsom sådant vara så
stort för de egnas vidkommande; och frihetsträngtan för finnarne kan
kallas snobberi, feghet för opinionen och sådant.

Att mot sin övertygelse arbeta för en sak man ogillar, är lögnaktigt;
att få visa sig i têten för en rörelse eller att göra sig grön är ett
vanligt sätt för sanningens bortkollrande.

Men det finns saker som varit sanna, och icke längre äro det. Filip
nödgades för tio år sedan göra ett ackord med sina fordringsägare.
Ovännerna kallade det cession, men cedera bonis är att avträda sin
egendom till borgenärerna; den som får ackord beviljat, avträder icke
sin egendom och har följaktligen icke gjort cession. Ovännerna krängde
således på sanningen. Nåväl på sjunde året hade Filip betalat icke
allenast ackordets sextio procent utan även resterande fyrtio. Men han
underlät att tala om det för ovännerna, och de fortfara än i dag kalla
honom en cessionant som icke betalar sina skulder. Att han icke betalat
sina skulder var sant för tio år sen, men är lögn numera, sedan
betalningen skett.

Det finns oregerliga subjektiva människor, vilkas tankar endast kunna gå
på räls som en spårvagn. De förmå därför icke väja för en mötande eller
ta av en sidogata. Dessa vilja alltid få sak mot sina vänner, beslå dem,
stuka dem; de taga icke skäl, höra icke motskäl, gå på i ullstrumporna
oförfärat.

Filip skulle gifta sig, och köpte möblemanget hos den store Levi, som
har det bästa. Nåväl hans vän Andreas kommer på besök; skådar och talar.

-- Ja, det här är icke dåligt, men du Filip, du skulle ha köpt hos Levi
...

-- Jag har ju köpt det hos Levi ...

-- För sir du, Levi tar direkt ifrån Paris ...

-- Jag har ju köpt det hos ...

-- Och när man sätter bo nu för tiden skall man icke köpa gammalmodiga
saker. Det här är från 70-talet och liknar klädståndsmöbler ... Nej du
skulle ha köpt hos Levi!

-- Jag har ju köpt det hos ...

-- Sir du, l'art nouveau, det är ny, absolut ny stil.

-- Det _är_ l'art nouveau ...

-- Men du har alltid haft smak för det gamla ...

-- Det _är_ l'art ...

-- Och du skulle sett min salong ...

-- Jag _har_ sett den ...

-- Varför kom du inte sist när jag bjöd dig? Jag bor på Strandvägen ...

-- Jag var ju hos dig ...

-- Jag vet att du är svår att få ut ur din håla, men till mig tycker jag
du kunde komma ändå, vi som ha så mycket gemensamma intressen ... och
där ska du få råka Harald Äppelsvan ...

-- Jag har råkat Äppelsvan hos dig, på Strandvägen ...

-- Det är en talang ska du tro, men du känner honom inte ...

-- Jag känner honom sedan tio år tillbaka, och är _du_ med honom ...

-- Det är den hyggligaste karl jag vet, och du skulle bara läsa hans
sista bok ...

-- Jag _har_ läst hans sista bok ... så mycket mer ...

-- Det är en bok ska du tro, den stora konsten, breda linjer ...

-- Jag har skrivit recensionen om hans bok i tidningen Brödrafolkets väl
...

-- Jag sätter den högst av all modärn litteratur ... Där finns ett
kapitel ...

Nu inträder Filips unga fru. Andreas kastar sig genast över henne, gör
henne till sin förtrogna och till mannens avgjorda motståndare,
våldtager hennes känslor och med överseende medlidande spårar han in på
sina räls med henne inspänd i sin sele.

-- Hör du Laura, _varför_ lät du inte Filip köpa möblerna hos Levi ...

Laura vill inte vara oartig, och då Andreas är deltagande, blir hans
röst så sympatisk att han får gå på, under det Filip blir stum emedan
han icke vill göra Laura ledsen.

Andreas missbrukar bådas godhet och går på med Laura som medbrottsling:

-- Om Filip hade sett min salongsmöbel, skulle han bränna upp det här
skräpet, men han vill ju aldrig komma till mig. Jag talte nyss om att
jag bor på Strandvägen, och att Filip skulle få göra bekantskap med
Äppelsvan hos mig, och Filip skulle få låna hans sista bok. Det är en
bok må du tro ...

-- Jag har läst den, faller Laura in för att få kontakt ...

Men Andreas spelar orrspel och hör inte ...

-- Det är den största bok som är skriven, och den är skriven för dig
Laura. Där finns ett kapitel ...

Jungfrun anmäler att herrskapet är serverat.

                   *       *       *       *       *

Det finns folk som ljuger på sig själva och av flera grunder. Som vi
alla gjort det någon gång, begagnar jag ordet vi i det följande.

Vi känna oss förintade i ett stortalande sällskap och vi kasta oss opp
med att göra oss till hjälte i något tvetydigt äventyr, i nödfall ett
brott.

Vi behöva trösta en vanlottad och vi dikta på oss hans lyte för att
lätta bördan. Men där ligger faran nära att den tröstade är en spjuver
som också har ljugit på sig själv, och då kan en härva av lögner trassla
till sig.

Filip är av naturen icke mörkrädd och icke Andreas heller, men under det
Andreas berättar en spökhistoria i ett sällskap av damer, får Filip det
intryck av damernas leenden att Andreas är mörkrädd. För att hjälpa
honom, slänger Filip ut en livboj.

-- Jag, må du tro skulle inte våga gå ensam uppför vindstrappan om jag
också hade lykta med mig.

Andreas spetsar öronen och har gott minne för andras svagheter, på vilka
han kliver upp.

Ett par timmar senare när gästerna äro utpratade och tomma som
utspritade ärtskidor, griper Filip i stora påsen och tar fram en
hjältedat om sig själv och en lös häst som han råkade i en mörk skog.
Historien gör succes, så att Andreas känner sig under, och vill kravla
sig upp på den andras rygg; stryker en smocka på Filips hjältedat,
sablar ner honom med hans egen huggare:

-- Det tror jag inte; du som är så mörkrädd att du inte törs gå i
vindstrappan med lykta!

Filip som icke var mörkrädd, blir det nu för livstiden i Andreas' och
sällskapets ögon. Detta därför att han ljög på sig själv.

Det finns ännu mera invecklade fall av lögn. Så har det hänt att en lögn
genom oförutsedda omständigheter blivit sanning. Lille Saul har ljugit
att hans dumma pjäs skall spelas på teatern; denna lögn har han lånat
pängar på, och går nu med ont samvete. Så blir pjäsen spelad; sagan blev
sanning, och lille Saul har så gott som icke ljugit. Den gången hade han
tur!

Så mycket lögner på god tro som läses i skolorna och vid universiteten;
så många föråldrade teorier och hypoteser som i nästa tidevarv skola
anföras som vantro, vidskepelser och villfarelser. Den som anar den
kommande sanningen och vaknar upp seende sig omgiven av lögner, andandes
lögn, den gripes av förtvivlan och raseri, och vill kvävas. Lögn i lära
och leverne, lögn i umgänge, i vänskap och kärlek, i lagstiftning,
förvaltning, styrelse, politik och religion.

Sanningen är en jökel som skrider omärkligt fram, blir is från snö,
smälter till vatten och blir is igen, men förnyas oupphörligt uppifrån
av ren snö, klar som sanningen; när den åkte framåt och nedåt ett stycke
blir den smutsig som lögn och rinner bort.

                   *       *       *       *       *

-- Ja, Kilo, upptog nu Max, vi leva i villornas värld, och i sofisternas
tidevarv, där Sokrates, tänkaren, alltid skall tömma giftbägaren. Men ni
teosofer ha en annan förklaring på lögnens konstanta bestånd.

-- Du menar när Brama lät förföra sig av Maja till fortplantningen. Det
var himlens syndafall, för vilket vi få bota. Men det gudomliga urämnets
beröring med jordämnet alstrade endast en fantomvärld av halvhet och
overklighet. Därför har Plato rätt när han anser våra idéer om tingen
vara det sanna, verkliga, och tingen själva endast schematiska
skuggbilder, subjektiva uppfattningar av urbilderna. Schopenhauer har
bäst sagt det: att materien saknar verklighet. Därför äro våra dagars
materialister så långt från sanningen, att de äro på andra sidan. Ni ser
ju dessa förtvivlade utan styre driva omkring; de gå i mörkret och stöta
sig, de nosa i jorden som tryffelsvin, de vända ryggen åt urbilderna och
se bara avbilderna. Därför dyrka de Maja, jordanden, kvinnan, och när de
icke vilja tjäna gud i kärlek skola de slava hos Omfale i hat.

-- Rätt har du, men dessa materialister ha dödat själva materien, på
samma gång de dödat sig själva. Man kan nämligen icke tvista med dem om
själens odödlighet som de förneka. Det är ju möjligt, att deras själar
skola dö eller förintas, efter som de känna det så. De kanske ha begått
andligt självmord. -- Om ni tillåter, och vinterdagen är lång, skall jag
läsa min sista dialog om materien som levande väsen.

Han läste följande.

                   *       *       *       *       *

Man har gjort en kort resa, och kommer hem för att återfinna sitt
efterlängtade rum. När man träder därin är det främmande. Ingenting är
rubbat, ingen rengöring, ingen skurning har skett, men rummet är
förändrat. Något kallt, tomt slår en till mötes; det motsvarar icke den
bild man gjort sig under frånvaron, och man känner sin egen person
främmande för omgivningen, men denna förnimmelse växlar så hastigt med
den förra att man icke vet vari förändringen består, om det är i rummet
eller i ens person.

Men om man icke gjort en resa, utan tillbringat natten på en fest, och
kommer hem på morgonen vid dagsljus, då får man ett annat intryck. Även
om man varit i gott sällskap, haft oskyldig glädje eller lärt nytt, är
återseendet av rummet rent av hemskt. Den orörda sängen med sina vita
svepdukar står där som en anklagelse; det känns som om ett brott hade
blivit begånget, kanske ett brott mot naturens lagar; den heliga sömnen,
som förnyar och pånyttföder, är kränkt i sin hälgd; det är mer än en
försummad plikt som tynger; det känns som en oersättlig förlust; men man
skäms tillika, skäms så att man vill förintas eller förinta sig själv.
Kanske man försummat något man icke vet, ett möte i drömmen där man
kunnat lära visdom, ja det känns som om man låtit någon vänta på sig
förgäves, och det är kanske denne okändes smärta man nu erfar.

Man möter sin utsövda tjänare och ser dess klara blickar, lugna samlade
väsen efter en utsövd natt, och man skäms ännu mer; man förödmjukar sig
och avundas den ringa arbeterskan som i detta ögonblick är en
överlägsen. Och ser man sig nu i spegeln, ser det blodsprängda ögat vars
pupill fladdrar som fosfor i luftdrag, så känner man icke igen sitt
ansikte. Där sitter kvar reflexer av de personer man samtalat vid under
natten, ja man kan vara totalt om-maskerad då man umgåtts med en stark
personlighet, efter vars ansikte man inställt sitt eget under de många
timmarne.

Ett okänt brott är begånget och man erfar ångesten att bli upptäckt; man
väntar sig en dag full av olyckor, och lägger man märke, skall man se
att den dagen medför tråkigheter. Det står något förargligt i
morgontidningen, man mottager ett dåligt brev, kanske underrättelsen om
en olycka. Känslan av skuld är så stark att man tål allt under dagens
lopp; man dricker dåligt kaffe utan att våga klaga, man mottager
förödmjukelser utan invändning, och man gör sitt arbete med en
förtvivlans iver för att liksom gottgöra.

Jag vet en ung man som kom hem i soluppgången, och när han möttes av sin
kanariefågels glada morgonsång, så tog han fram sin revolver och sköt
fågeln. Långt efteråt, då han sökte reda sina intryck, förklarade han
att han först tänkt skjuta sig själv, dock utan att ha begått någon
dålig handling under natten; längre fram i tiden ville han minnas att
fågeln liksom föreställde hans onda samvete vilket han ville döda. Men
när han vaknade på förmiddagen, grät han vid åsynen av den döda fågeln,
dock utan att ångra gärningen. »Någonting måste dö!» Mera kunde han icke
säga.

[Detta erinrar om rabbinernas tolkning av gamla testamentets offer,
särskilt den om syndaoffret (chattat) med blods utgjutande.]

Man kan även vara så länge borta från sitt rum, och i så fula ärenden,
att man med fasa flyr det och icke kan återvända. Man mötes av något
okänt, som tagit rummet i besittning och som tränger en ut; det sitter
någon i ens soffa, som man icke ser, och denna någon är en hamn av ens
jag, men hotande; en utbrytning av ens bättre jag, som med förakt och
förebråelser jagar ut den förnedrade tvillingbrodern. Dock, man kan även
möta främmande väsen, dåliga alster av ens person som i det övergivna
tomma rummet tagit livsliknande form, och dessa äro icke goda att möta,
ty de äro öknarnes, de brända tomternas, ruinernas, tystnadens och
tomrummets barn.

Den som hyr en våning och skall möblera den, han går omkring och diktar
med skapande fantasi. Han projicierar sitt inre i former och färger. Och
när han fått det i ordning, kan han se hur han ser ut inuti, och även
andra med öppna ögon kunna se det. Om han nu hemför en maka, och där
födes ett barn, då blir detta ett heligt rum och det kallas hemmet. De
tre, maken, makan och barnet äga det; icke tillsammans, och icke så att
en var äger en tredjedel, utan en var är ägare till det hela, utan att
kunna avyttra det; och det finns intet räknesätt som kan klargöra detta
förhållande; det går icke med bolagsräkning, ty här existerar intet
bolag. Det är familjens outgrundliga hemlighet, det är treenighetens
problem. När det därför brister, då blir det oreda i universum och hela
naturen ropar »ve»!

Hemmet är en sådan känslig ting att varje flyttning av en möbel medför
en rubbning, en magnetisk störing i samlivet. Möblerna själva få lynnen,
och fordra den vårdande handen. Så länge kärlek och ordning härska, så
skina de som leenden. Matbordets skiva, blank som en sköld, är husets
ära; men när första ringen syns efter det otorkade glaset, då skall man
ta sig i akt, ty snart följer flera; och en vacker dag har man en
krogdisk att samlas vid till firandet av det dagliga brödet, mödornas
lön och vilans bästa stunder.

Kommer hat och kiv i huset in, då ryker salslampan, då brinner brasan
ojämn, så att man icke får skjuta spjället, då mörknar mässingen, då
blir pianot ostämt och salsklockan slår på olaga tider. Uret är känsligt
som ett levande väsen; det mäter ut tiden och knäpper sina sextio slag i
minuten som människohjärtat; det ställer in sig efter ditt hjärta och
sinne, och det råder över husets ordning. Det har satt sig i rapport med
de kosmiska krafterna, och dess hjul ha lika många kuggar som stjärnorna
behöva timmar att välva sig kring jorden, som solen behöver minuter för
att rycka fram en grad. Uret står i förbindelse med världsalltet och
evigheten, med människohjärtat och timligheten.

Kommer hat i huset, då kan uret slå sju för tu, då kan det stanna mitt i
veckan, och det bådar ont; det kan mucka och skråla mitt emellan slagen,
då det eljes blott ger en suck fem minuter före; och det kan slå tretton
slag, som betyder en varning. Salsuret hänger över pianot och älskar
takt, rytm och harmoni; när det får höra vacker musik, så aktar det sig
att störa; då slår det slaget så diskret som om det lade band på sig;
men när det får höra ful omusikalisk musik, då kan det slå mitt i ett
pianissimo och på ett sådant utmanande sätt som om det ägde förstånd.
Får det höra Beethoven, då kan det hända att dess slaghammare börjar
spela med på en viss ton i basen, det kan icke hålla sig, utan vill vara
med i jublet och sorgen.

Pianot är urets vän och frände, men pianot är ändå mera känslofullt och
kinkigt. Pianot är kinkigt på människor, både på den spelande och på
åhöraren. Det tål inte hårda händer, och det gör sig dövt och stumt
under den elakes fingrar. Det blir förstämt i vissa åhörares närvaro som
det icke tål, ty det känner var antipatier och sympatier finnas. Under
den mjuka och rena handen kan det sjunga och gråta, och vid gott lynne
härmar det alla instrumenter. En svag hand med en stark själ kan få det
att dundra som åskan, och det är icke den grova handen som tar fram de
starkaste ljuden.

Det finns pianostämmare som förstämma pianot. Strängarne äro på vanligt
sätt uppskruvade i normalton, ingen förändring är vidtagen, men
instrumentet klingar icke; det lider av beklämning; en främmande hand
har gripit in och rört om i alla dessa stämningar som magasinerats under
ägarens eller ägarinnans händer, i sorg och glädje, i goda och onda
dagar. Pianot har förlorat något; man kan icke förklara't, men det är
så. Efter en tid är det inspelat igen, dess ackumulator är laddad med
fysisk kraft, det hårda träet, som en gång var levande växt, har samlat
dina känslor och ger dem nu tillbaka förstärkta. Det är nog samma
förhållande med gamla fioler; icke träets ålder eller instrumentets
konstruktion gör fiolen; det skall ha vilat mot en mänsklig bröstkorg,
mot ett struphuvud i århundraden, burits på en arm, smekts av en hand.
Den skall ha varit med och uppfostrat fiolister, från barndomens första
skalor med tårar till artistens triumfer med applåd för öppen ridå; den
skall ha suttit i kapell och givit mästerverk. Samma fiol under andra
öden, på bondens loge eller på marknadstorget skall icke bli något
utmärkt instrument. Därför kan man icke göra en cremonesare, men man kan
älska upp den, uppfostra den, ge den en historia, traditioner. Då blir
den en personlighet, får något av levande väsen, blir förmänskligad,
förandligad, så att hästtaglet och fårtarmen förlora sitt animala, och
växtfibern sitt vegetativa; sargen blir till ett människobröst, en
lunga, en strupe, och när den sjunger, skola röster höras från seklernas
djup. Kanske det är hemligheten med stora konstverk från äldre tider? I
sig självt kanske målningen icke var så mycket värd, men när
generationer stått i beundran framför denna tavla, så hava de befruktat,
kanske ruvat detta embryo; tiden och människorna hava givit patinan.

När man under sommarvistelsen på landet har utackorderat sina krukväxter
hos en trädgårdsmästare, så väntade man ju att återfinna dem frodigare,
då de haft tre månader att växa på under en fackmans vårdande hand. Men
så är icke förhållandet. De ha tacklat av, se bortkomna ut, fastän de
haft bättre vård. Kanske de lidit av saknaden efter husbonden eller
matmodren; kanske de tvinat av hemlängtan, till den vanda bostaden, den
vårdande handen, de talandes röster, hemmets musiknöjen, barnens
pjoller. Varför icke, då de äro levande väsen, som födas, älska, växa,
föröka sig och dö? De äro ju skapade som djurkroppen, hava lika
vävnader. Deras bastfibrer äro komplett lika »glatta» muskelfibrer;
deras streckade kärl likna arterer och deras punkterade likna vener;
silrören äro analoga med de högst utvecklade nerverna; de föra lymfkärl
understundom, och på roten ha de tarmludd; snittet av ett valnötskal är
komplett likt snittet av ett benstycke. Fruktämnet är ju en livmoder med
äggstockar och frömjölet är sperma. Vari består då olikheten? Däri att
växterna reagera långsammare än djuren, och därför äro svårare att
observera. En avskuren röd ros, bleknar icke av harm, och en vit ros
rodnar icke av vrede; men om där är hat i huset så tvina de innan sol
går ned. Rosen ler och skiner hos förlovade och nygifta, så länge kärlek
råder, kan till och med tåla tobaksrök och dåligt vatten, bara kärleken
råder; men kommer hat, då svartnar den röda och då gulnar den vita.
Under en ond människas hand trivs inga rosor och inga andra blommor
heller. Det finns människor som icke tåla blommor utan pina dem, ge dem
för lite vatten så att de halvdö, och rädda dem sedan i sista stunden.
Sådana människor äro vanligen djurvänner som stjäla de bästa bitarne
från barnen och kasta dem för hundarne.

Tulpaner äro ett lustigt folk som älska ljus, glädje och musik. Om man
spelar för dem, så gapskratta de, sträcka sig ut över vasens kant som om
de ville vara med; i ett glatt lag kunna de vaka en hel natt med
vidöppna munnar som om de ville dricka vinångor, men när lamporna
släckas så sluta de sig, draga sig tillsammans likt en fågelkull och
sova ut framåt förmiddagen. Ha de fått för mycket vin och tobak så äro
de illamående dagen efter, men de repa sig bara de fått sova ut. De äro
vänner med påsk- och pingstliljor så att de trivas i samma glas. Rosen
däremot tål ingen blomma i sin närhet; hon älskar endast människan, och
en avskuren ros kan hålla sig en halv dag, vid en älskande kvinnas barm,
där hon till och med fortfar att växa och slå ut.

Det finns en tämligen ny och allmänt bekant husväxt som heter
Aspidistra. Det är en japansk lilja, dyster och ful, med osynliga
blommor som ligga nere i jordbrynet. Eljes komma blommor fram på
bladstängelns översta del för att nå upp till ljuset. Men Aspidistras
blommor skjuta från roten, och ha därför något underjordiskt i sin
natur; de se ut som klippta ur kött. Växten är osympatisk, emedan han
hatar ljuset, men han äger en förtjänst; han är tålig; tål mörker, damm,
rök och matos. Mat synes han älska och därför finns han i alla
källarlokaler och på matvaruhandlarens disk. En Aspidistra stod i fem år
på ett skåp i ett halvmörkt rum.

-- Blommar aldrig den där växten? frågade en gång ägaren sin tjänare som
skötte den.

-- Jo, den har blommat fem gånger på dessa fem år.

Detta smygande, hemlighetsfulla i Aspidistran kommer den att likna en
kryptogam; men bladen kunna även göra rörelser som reptilen; skruvande
sig i luften, skevande, buktande sig, ärggröna, ibland rostande, ibland
vitstrimmiga. Den är inte något gott väsen, men den har som sagt en
förtjänst; den tål allt för att få nöjet att leva.

                   *       *       *       *       *

Två Fenixpalmer kommo in i ett hus när stormen gick; de skulle bara
fylla två avgåendes platser. De sågo något knutna ut, men voro eljes
kraftiga, något vresiga kanske. I två år, medan stormen pågick stodo de
i knut, sköto intet nytt blad; de gamla bladen blevo träiga, vassa som
taggar; och när man kom dem nära stack man sig; de hade en förmåga stå i
vägen överallt, och slängdes därför hit och dit, men som två järnris
syntes de var de kommo. Så började den ena torka och överfölls av mask
och svamp samt avgick med döden.

När slutligen stormen gått över och det blivit lugnt i huset, insåg
ägaren att den överlevande måste ha en större kruka och ny jord om den
skulle kunna räddas. Då han lyfte upp den stackars fången ur krukan och
såg hur de vita rötterna trängts ihop och slingrat sig om varandra som i
tarmvred, nästan utan jord, då förstod han vad den lidit och hur den
andra pinats till döds. Så fick den sträcka på sig; och den svarta
sammetslena myllan slöt sig om de blottade inälvorna sårläkande,
närande. Som fågeln Fenix steg palmen Fenix ur sin aska, löste knuten,
sköt bladen ur hjärtat, sträckte på de stora gröna vingfjädrarne till
flykt. Järnriset grönskade igen, ljust med mjuka småblad, tycktes njuta
av tillvaron; och den som kan njuta, kan väl också lida, och därför
skall man icke pina växter.

Men när ägaren såg i almanackan, fann han att dagen bar en kär persons
vackra namn. Och han sade sig: Jag har lösgivit en fånge på din dag,
till din välgång, till din befrielse, älskade! Och till min!

Men det var en annan palm, en liten solfjäderspalm från ön Bourbon. Den
fick sin plats i ett solgult rum på klädskåpet vid sängfoten. Och han
sträckte ut sina händer välsignande om afton och morgon, och när huset
blev välsignat med ett litet barn, fick palmen ett nytt friskt blad. Det
kom till som en hopfälld solfjäder, men hade snart brett ut sig som en
hand, sträckte sig över vaggan, skyddande, vinkande frid. Men det
bråkiga livet ger ingen frid, och det lilla barnet syntes icke trivas i
ofrid, utan hotade gå sin väg igen.

Palmen som älskade det lilla barnet trivdes icke mer i solrummet, utan
reste sig ur jorden så man såg rötterna; den kröp upp ur krukan som den
ville gå sin väg, flyga bort. Det hjälpte inte att man mokade myllan
omkring dess fötter, den ville bestämt upp ur jorden, bort, långt bort.
Och när det lilla barnet gick sin väg igen, så sörjde palmen, hela
sorgåret ut, blev ful och åldrades, kom ut i kökskammarn och dog utan
att någon frågade efter dess sista öden.

                   *       *       *       *       *

Falkenström, som efter fjorton dagars stilla liv bland renlivsmänniskor,
hade gjort upp sitt förflutna och börjat uppfostra sig under Max'
personliga inflytande, bad nu att få läsa sin första dialog, som
egentligen var en tvekamp mot honom själv, och innehöll en bekännelse.

                   *       *       *       *       *

-- Mina vänner, började han, det har alltid i mitt författeri varit ett
missförstånd mellan mig och mina läsare. De ha nämligen trott att jag
bara straffat dem när jag reagerat mot det dåliga hos mig själv. För att
få skriva mina samlade har jag offrat min biografi, min person. Det har
nämligen förefallit mig, redan tidigt, att mitt liv var satt i scen för
mig, för att jag skulle få se det från alla facer. Detta försonade mig
med olyckorna, och det lärde mig att fatta mig själv som objekt. När jag
nu i min lilla diatrib går lös mot de irreligiösa, så inbegriper jag mig
själv, mest mig själv. -- Får jag börja?

-- Börja!

                   *       *       *       *       *

Första höstmorgon man kommer ut och ser träden nakna erfar man en känsla
av ödslighet, saknad och beklämning; men dagen efter upptäcker man nya
horisonter; man ser igenom, ser längre bort och blir befriad, finner det
luftigare och vidare. Därpå upphör man att erfara något, förrän
rimfrosten en vacker morgon har lövat träden med något metalliskt i
rosenrött och silver. Då är landskapet stämmande, beslöjat; de svarta
skeletten äro idel ljus; det är icke löv, men kristalliserade knoppar,
hängen, blomax. Och så blir det tö igen, allt är som förr, och man ser
ingenting mer, saknar ingenting; det är som det skall vara.

Men det har hänt mig i vintern att jag kommit ut en morgon, och i ett
ögonblick varseblivit trädens nakenhet, saknat lövverket, förvånats över
att det icke fanns där, liksom om jag väntat finna det på sin plats.
Därpå har jag frågat mig varför jag väntat mig grönskan. Om jag under
förflutna natten så livligt hade drömt mig i gröna landskap att jag på
den grunden _sett_ tomheten, då vore saken förklarad, men när fallet
icke varit sådant har jag undrat vidare: om jag verkligen haft drömmen,
men glömt den. Om jag glömt den, visar det ju att jag icke drömt livligt
nog för att märka kontrasten efteråt. Jag har då undrat om jag varit
någonstans med min själ medan kroppen sov. Och när jag på morgonen efter
en genomsoven natt vaknar med ont samvete och med ett bestämt intryck
att jag begått en dålig handling, frågar jag mig återigen var jag har
varit. När jag om natten »drömt» om ett brev och dess innehåll, och då
jag på morgonen mottager detta brev, frågar jag mig om jag varit på
posten och läst det.

Dessa frågor förbli nog tills vidare obesvarade och vi få nöja oss med
att samla iakttagelser och delgiva våra iakttagelser att andra må
jämföra dem med sina.

-- Tror du på andar?

-- Ja visst gör jag det; gör inte du?

-- Nej, inte kan jag tro på det som inte synes.

-- Nu talar du icke sanning, ty du tror på det som icke synes.

-- Gör jag?

-- Ja visserligen. Du ser träden röras, men du ser icke vinden som rör
dem. Är det rätt?

-- Det är rätt.

-- Du tror således på det som icke synes. Nu ser du min kropp röras,
handla med avsikt, besöka arbetsrummet på bestämda tider, och du ser
honom avhålla sig från dåliga ställen, undvika brottsliga handlingar o.
s. v.; tror du att det är kroppen, köttet, »sånt där man köper i
slaktarbon», som tänker, väljer, handlar? Det kan du icke tro, ty då
skulle din döda kropp fortsätta gå omkring och besöka ämbetsrummet o. s.
v.

-- Vad menas med död kropp?

-- En kropp vilken anden har lämnat.

-- Vad menas med ande?

-- Kroppens energi, livgivande princip, medvetandet, tanken, viljan, med
ett ord det osynliga som gav kroppen liv.

-- Och det kan inte dö?

-- Nej, liv är ju liv, och kan icke vara sin motsättning död. För övrigt
tror du på energiens oförstörbarhet?

-- Ja! Ehuruväl det här med radium börjar tala emot.

-- Gör det det? Jag tycker tvärtom. Radium _liksom alla fosforescerande
ämnen_, alstrar ljus i oändlighet utan att minska volym. Därav synes ju
energien vara outtömlig och oförstörbar, och således skall energien som
ger kroppen liv och rörelse vara oförstörbar, det vill säga själen eller
anden vara odödlig. Och om anden är odödlig och förer ett självständigt
liv så tror jag på anden, alltså andar. Och det gör jag med större skäl
än du tror på kroppar som ruttna och försvinna bara de komma i jorden.

-- Vad menas med tro på?

-- Vet du inte det? Eller skall jag behöva ge en definition, som bara är
en omskrivning? Men, om du så vill: jag tror på tillvaron av andar
eftersom de existera. Men det gör du också, eftersom du tror på kroppens
livgivande princip som är anden. Trodde du bara på kroppar, så skulle du
kunna ha ditt umgänge på körgården. Vi äro således ense, och vi tro på
anden, följaktligen på andar, efter som det finnes flera. Men därför
behöva vi icke tro oss vara andeskådare, ty anden var ju osynlig, och
kan därför icke skådas; vi tro icke heller på knackande bord och
psykografer. Men vi tro att två starka andar under vissa omständigheter
kunna förnimma varandra på avstånd, sända tankeströmmar, starkare än
Teslas strömmar, till varandra, utöva inflytande på varandra.

-- De strömmarne känna vi inte!

-- Det existerar många ting utan att du känner dem. För övrigt känner du
dem.

-- Jag har aldrig sett dem, hört dem, smakat eller luktat dem.

-- Har du sett värmet eller vinden? Nej; men du har stått under
föreläsarens, talarens, artistens inflytande. Du har applåderat dumheter
såsom kvickheter, du har beundrat det fula såsom skönhet, du har dyrkat
det onda såsom gott. Det kallas att förvända synen, och du har stått
under andras inflytande. Inflytande på avstånd har du också känt, fastän
du kanske har illa observerat det. Du har säkert känt andras ogillande
av ditt uppförande, utan att dessa andra yttrar sitt ogillande; du har
erfarit ett stilla välbehag i ensamheten utan att ha gjort dig reda
varför, men det har varit någon fjärran som tänkt gott om dig, talat väl
om dig. En berättigad, ogillande opinion kan krossa en offentlig person,
under det den rättsinnige och skuldlöse icke nås av pöbelns hån, den
okunniges förakt, eller skurkens intriger. -- »Om du vill lära känna det
osynliga så observera ytterst noga det synliga» säger Talmud.
Vardagslivet är fullt med mystik, men du observerar så illa; och du
skall vara naturalist för att kunna bli mystiker. Men det är inte bara
att stava, man skall »lägga ihop», annars kan du inte läsa.

-- Ja, men då kommer vi in på religionen. Vad är religion?

-- Vet du inte det? Eller vill du ha en omskrivning på den; men varför
omskriva, då man kan skriva? -- Du vet vad en religiös människa är, och
du kan skilja honom från en irreligiös, då vet du nog vad religion är,
utan att man behöver säga det. Eller kan du säga mig vad tanken är? Nej,
men du vet det ändå! Alltså till religionen! Du vet att religiösa tala
mest om andliga ting, alltså icke om kroppsliga. Köttet, »sånt där man
köper i slaktarbon», är ju icke andligt, alltså handlar religionen icke
om sådant utan om något andligt, följaktligen osynligt, och därför svårt
att bestämma. Man kallar det subjektivt, och det borde därför icke
diskuteras, lika litet som man diskuterar sin hustru eller sitt tycke
för en kvinna. Nu finns det som bekant många religioner, och det synes
som var och en hade efter sin fattningsgåva sin bildningsgrad eller sin
plats i kosmos.

-- Då kommer vi in på det översinnliga, och det förstår jag inte.

-- Gör du inte det? -- Jag har nyss uttalat flera tankar som du
förstått, och tankarne äro ju icke sinnliga, icke heller undersinnliga,
utan måste vara översinnliga, alltså förstår du det översinnliga mycket
väl. Och det du nu påstod, var osant, liksom det mesta du ger ifrån dig,
icke därför att du är en lögnare, utan därför att du inte kan tänka.
Nej, du kan inte tänka då du ljuger på dig själv och påstår att du inte
förstår det översinnliga, när du faktiskt förstår det. Religionen är
alltså något subjektivt som man icke borde diskutera ...

-- Men dogmerna kan man diskutera.

-- Vilka dogmer?

-- Till exempel den värsta eller den om helvetesläran. Tror du att det
finns något helvete?

-- Efter som det finns, så måste jag väl tro att det finns, annars blir
jag som bonden vilken säger i öppen diskussion: Jag förnekar faktum. Nu
blir en annan sak: vad menas med helvete? En människa som kommit ner i
förödmjukelser, motgångar, nöd, smuts, laster och brott, brukar säga:
det är ett helvete! även om han inte tror på ett helvete. Jag har hört
dig begagna uttrycket när du befann dig i ett orolighetstillstånd som du
knappt kunde hålla ut. Du som har varit i helvetet, du förnekar faktum,
när du förnekar det, ty helvetet är ingen ort, utan ett sinnets
tillstånd, vilket förvandlar allt omkring sig till ett inferno. Jag
minns när du misslyckades i allt vad du företog dig, när du icke fick
betalt för ditt arbete, när du förlorade hustru och barn, när du irrade
sömnlös omkring till bekanta, emedan du fruktade nattens fasor, då var
du efter egen utsago i helvetet. Och när du då i smyg grep till vår
heliga bok, och i den fann beskrivningen på ditt sinnes tillstånd, och
fick läsa om orsakerna till detsamma, då ändrade du uppförande; och med
ändrat uppförande råkade du i en annan sinnesförfattning, och därmed
ändrade sig verkligheten, fick en ljusare färg, lite glädje återkom,
motgångarne upphörde och du kunde le igen. Det läkemedel du då
begagnade, ser du det är religionen, så att den behöver vi inte
definiera mer. Men orsaken till ditt helvetiska tillstånd, den fann du
hos dig själv, och icke i någon helvetesdogm. Du vet således att
helvetet finns, efter du varit i det, och du vet att du kom dit
oberoende av dogmer. Alltså har du återigen pratat smörja, men du gör nu
aldrig annat.

-- Kan du förklara försoningsläran för mig, då?

-- Gjorde inte din lärare det i skolan?

-- Det var ingen förklaring.

-- Nå, så skall jag göra det i två ord. -- Om du har ådragit dig en
skuld som du icke kan betala, så lider du alldeles fasligt av det;
räntorna växa, omsättningarna fordra ny borgen, och du ser konkursen
nalkas. Då kommer en rik man i din väg och betalar din skuld för dig.
Det är satisfactio vicaria. Men för att du nu skall kunna njuta av
skuldfriheten fordras ju två saker. Först att du vet om eller tror på
den rikes välvilliga handling, ty om du inte tror på hans ord, så går du
naturligtvis på med dina omsättningar och ditt borgenskrångel, och då är
ju hans välvilja förgäves. Det andra villkoret för att du skall kunna
njuta av befrielsen är den; att du inte går och syltar in dig igen i nya
skulder. Är det klart?

-- Nå, men hedningarne och deras religioner?

-- Varje religion äger en subjektiv kraft för dem som tro. Om fem hundra
tusen vildar börja i dag att dyrka ett träd till exempel, så skall om
hundra år detta träd ha samlat psykisk och emotionell kraft så att det
kan vid åkallan giva ifrån sig kraft likt en ackumulator. Tror du icke
det? Tror du icke att samma eller enahanda lagar gälla för det psykiska
som för det fysiska? Borde det icke vara så, då eljes i alltet råder en
harmonisk lagbundenhet?

-- Det syns utgöra konsekvensen av våra nu gällande åsikter i
vetenskapen.

-- Nåväl, tror du icke att om millioner civiliserade människor i tusen
år göra sin andakt framför en bild som föreställer gudamodren, eller
gudasonen, tror du icke att den bilden blir en ackumulator som samlar
fromma känslors väldiga kraft, och att den _under vissa omständigheter_
kan meddela kraft åt den som är försedd med mottagningsbatteriet _Tron_?

-- Det vill säga göra underverk?

-- Jaha, just underverk; det vill säga meddela okänd kraft på okänt
sätt. Det vore ju icke märkvärdigare än Leydnerflaskan som ger känd
kraft på känt sätt, och vilken betraktades som ett underverk på sin tid
så länge elektricitetens natur var okänd.

-- Din logik är nog bindande ...

-- Men du ryggar för konsekvenserna. Då är det endast din feghet som
skiljer oss ... lägg bort den, och vi äro ense!

-- Jag är inte feg!

-- Då är du dum då! Ty dumhet är att icke kunna draga en riktig slutsats
av riktiga premisser. Addio!

                   *       *       *       *       *

Julbordet väntade med enkla traditionella anrättningar; och en gran
fanns även, klädd och tänd. Varje gäst hade en liten karaffin rött vin
framför sig, ungefär rymmande ett stort glas, eller så mycket som en
benediktinermunk får om dagen. Det fanns intet reglemente för detta
kloster, men »husets vanor» iakttogos, mest därför att man kände på sig
hur värden på stället önskade ha det; och som han sökte måtta och
besinning, skönhet i liv och leverne, så tryckte han sin prägel på
omgivningen, utan att de kände tvång.

Bordsamtalet gick med dämpade röster.

-- Varför de hata oss? »Emedan I icke ären av denna världen, därför
hatar världen Eder.»

-- Julgranen är ju offerträdet i vilket slaktade djurs och människors
kroppar upphängdes. Jag skulle vilja se våra renässanshedningar och
sista atenarn dansa omkring ett julträd med upphängda blodiga kroppar av
får och svin, och människor, stänkande blodet på altaret, där guden Frey
satt i mitten med sin phallus. De vilja ju så ha det. Barrabas i stället
för Kristus, Lingam i stället för korset!

-- Vadan detta onaturliga Kristushat i våra dagar? Är det hedningars
avkomma som dyka upp? Har Kristus upphört att förlossa och verka?
Swedenborg säger någonting om en yttersta dom som skulle ha fallit
ungefär i hans sista tider, och att släktet dädanefter vore hemfallet åt
fördömelsen, utan hopp.

-- Ja, nog synes Swedenborgs skildring av helvetet på pricken likna
jordelivet.

-- Teosoferna anse att en cykel nu går ut och en ny börjar.

-- Sekelslutet påminner verkligen om tiden för Kristi första återkomst.
»I den tiden stod Petrus upp med de ellova, och hov upp sin röst och
talade till dem: I judiske män, och alle I som bon i Jerusalem, detta
skall eder vetterligt vara, och lyssnen till mina ord. Desse äro icke
druckne såsom I menen, ty det är tredje stunden på dagen, utan detta är
det som sagt är genom profeten Joel: Det skall ske i de yttersta
dagarne, säger Herren, att jag skall utgjuta av min anda över allt kött;
och edra söner och döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se
syner, och edra äldsta skola drömma drömmar ... Och jag skall giva under
ovan i himmelen och tecken neder på jorden, blod och eld, ånga och rök.»

-- Eget är att på hospitalen en sjukdomsform uppträder oftare än eljest.
Formen är icke okänd, men den är vanligare nu än förr. Det är nämligen
en stor mängd sjuka som känna sig vara fördömda. Vad betyder det, om
icke att dessa äro förtvivlade över sitt tillstånd.

-- Den gruppen känna vi från pietismen och Frälsningsarmén, där de
inträda utan hopp, men gå ut förhoppningsfulla ...

Greve Max hade fattats av en synbar beklämning.

-- Go vänner, jag känner det som om vår ovän Zachrisson hade det ont i
detta ögonblick. Han förföljer oss visserligen som Saulus, men vid denna
försoningsfest i afton, låtom oss sända honom en välvillig tanke, såsom
den människa vilken har det gott är skyldig den lidande brodern. Kanske
han känner det och får hugsvalelse. Vill ni?

Det blev tyst ett par sekunder; därpå tog Falkenström ordet:

-- Jag kan inte hyckla; jag kan icke älska det onda; och om en ond
människa lider, så är lidandet både honom och andra till gagn. Hur många
gånger har jag icke tagit upp honom ur rännstenen, ur förnedringen; men
var gång han kommit upp, har han trampat ner mig. Jag är icke
hämndgirig, men det är uppbyggligt få se att rättvisa existerar i
världsordningen. Om Zachris lider nu, så är orsaken till hans lidande
att han icke kan få göra ont, ty ond är hans natur och han lever endast
när han får göra ont. Jag förnimmer honom i detta ögonblick såsom om han
grävde mullvadsgångar under detta hus, och som om han anlitade hjälp av
underjordiska makter. Som lojal fiende och den orättvist angripne önskar
jag fiendens undergång; när jag ser honom slagen, skall jag lova Gud,
och förlåta den fallne, men icke förr! Jag har talat.

-- Hur vet du att han icke är slagen? invände nu Max. Och har du sett
att någon kan skada oss så länge vi vårda våra själar. Låt dem ta taket
från oss, värmen, dagliga brödet, vad gör det? Dina tankar kunna de icke
stjäla, dina känslor icke orena. Försök, jag ber dig, att tänka
likgiltigt åtminstone om honom, underhåll icke förbindelsen medelst
hatet, ty du spänner en tråd mellan er, och han når dig på din egen
ström du sänder ut.

-- Nej, jag neutraliserar hans ström med min motström! Om jag icke hatar
det onda kan jag icke älska det goda!

Kilo bad att få tala:

-- Varför rörde ni vid denna döda massa och gav honom liv? Varför drog
ni in honom i våra tankar? Känner ni inte att han är i rummet och
förgiftar oss. Max, spela för oss, vackert och stort. _Hans_ ande hatar
harmonier, och den skall fly som djävulen för korset. Max, spela på
flygeln, för Guds skull; låt luften och etern vibrera i sköna linjer!
Klangfigurerna likna blommor, och jag _ser_ din musik; för det sköna
flyr det fula, och det onda är fult. Låt honom lida av välljuden, kanske
det kan väcka saknad hos honom, längtan efter det han saknar; spela
David, så flyr den onde anden, kanske även från honom ...

Max satte sig vid flygeln.



                         FJORTONDE KAPITLET.


När Zachris steg ur på sin station, såg han straxt att det var mörkt i
stugan -- villan. Att gissa på en allmän utvandring, föll honom icke in;
dels var han för högfärdig att tro sig kunna nås av en sådan olycka,
dels menade han sig ha Jenny infångad för hela livet. Vart skulle hon ta
vägen utan honom, ett sådant stöd? Vem ville ta emot henne, sjuk,
kinkig, oregerlig? Att någon man enleverat henne var omöjligt, så ful
och försupen som han fått henne.

-- De är väl ute på visiter, tänkte han.

När han kom upp framför porten, såg han ett brev i brevlådan.

Han gick in och slog eld. Hade svårt att tända en lampa, ty han brukade
icke göra någonting själv. Han tillhörde de människor som tycker om att
besvära folk, kommendera och låta sig betjänas. Det var en ny
diamantbrännare och mekaniken var honom okänd. När den slutligen tog sig
för att lysa, så rökte den. Där satt tre skruvar, och det kunde han inte
fatta. Den tredje skruven lyfte en hylsa som släckte det man nyss tänt.
Han skallrade i hela kroppen av ilska över idiotiska pigor. Slutligen
fick han en liten låga till stånd, och läste brevet från Jenny. Det var
ett slutbrev i mycket kortfattad och banal form.

-- Slut!

Därpå tände han alla ljus; lamporna voro dels ofyllda, dels fruktade han
dem för sina nerver.

Saknaden uppträdde nu, icke som längtan efter ett älskat föremål, utan
bara som tomrum. -- Först erfor han verkligen en lättnad, friheten från
Jennys tryck. Han hade icke känt sig som herre i huset sedan han gifte
sig, utan vuxit som en maskros under en tegelsten. Hon hade med sin
säkra instinkt vädrat upp allt vad som misshagade och plågade honom,
därför blev hans första expansion att flytta möblerna, och ställa dem
där han ville ha dem. Det blev fulare i rummen, men han fick sin vilja
fram, och det kom hans lilla person att svälla ut.

Flyttningen höll honom varm, men när den var färdig, kände han det var
kallt i rummen.

Som han aldrig eldat, visste han icke hur det gick till; men det måste
ske. Maja hade _hon_ väl tagit med sig, liksom pojkarne och hundrackan.
Hundrackan längtade han nästan efter, ty den var hans avbild, och stod
hans hjärta närmare än de andra. Den kröp för husbonden, slickade hans
skor och skällde på hans vänner -- det var idealet. Den hade under årens
lopp anpassat sig efter sin ägare, och i dess hundansikte syntes alla
herrens laster avspeglade, varför någon hade anmärkt att man såg på
hunden det han hette Zachris.

Emellertid, värmd av brasan började han tina, och dagens händelser bröto
in på honom. Det fanns små ord som fastnat i huden med hullingar.
Klostret, Zukunft, Revue des deux Mondes, de nya tankarne som skulle
avlösa och döda de gamla. Trots det att han var en utvecklingsman som
predikat utveckling, kunde han icke utveckla sig, ty han saknade grobart
frö. Nu skulle han kanske gå som en gammal åsna, tvingas bekämpa
ungdomen, och kastas på sophögen.

Han reste sig för att känna sig uppe, tog fram whiskyn för att få
styrka, och började trava i rummen. På salsbordet fann han
skämttidningarne, och trogen sin vana att leta upp elakheter om
vännerna, snokade han sida ut och sida in. Men han fann bara sig själv
överallt, och som tidningarne syntes lästa, förstod han att hustrun och
barnen hade sett honom i alla dessa situationer.

Brasan brann dåligt och kylde mer än den värmde; den usla belysningen
verkade icke muntrande; whiskyn värmer icke förrän dagen efter, och det
var en hel natt dit. Tomrummet kunde icke fyllas med bara tobaksrök och
spritångor, och nu saknade han Maja, som förstod elda, tända lampor och
sätta fram mat.

När han sutit en stund, måste han för köldens skull upp att vandra.

Nu trädde främlingens bild fram av sig själv; han såg honom på rutan och
sin hustru inne i rummet. Varför gick hon då? Icke kunde örfilen verka
efteråt så långt? Det måste ha varit något mellan henne och operasångarn
också, efter som det ansiktet skrämt henne! Vart hade hon gått! Att
Hanna lockat henne i flera år, det visste han, men hon kunde icke ta
emot henne med två barn.

Faktum var emellertid obehagligt, att hustrun gått ifrån honom. Det var
skammen; och han hade triumferat för tidigt över fienden, då han trott
henne tillräckligt förfallen för att bli liggande.

Att telefonera och forska efter henne, vågade han icke, ty det vore att
röja sig; och om han frågade sig huruvida han önskade henne tillbaka
eljes, som vän, som sällskap, måste han svara nej. Någon känsla som
oreflekterad tillgivenhet, vänskap, kärlek, fanns ej hos honom. Allt var
nytta och fåfänga; vartill kom en total brist på samvete. För att ha
samvete måste man känna sig själv och vara ett själv, men Zachris var
ett självlöst gélée, en oorganiserad materia som levde likt en tryffel
på andras rötter. Han hade alltid levat andras liv, aldrig sitt eget,
han hade stötvis identifierat sig med en hel rad personer, givit roler,
gjort typer av sig själv; därför mäktade han icke hysa skuldkänsla. Han
var för övrigt som en kvinna, idel receptivitet, kunde ta emot så mycket
som hälst utan att säga tack, men ställde ändå alltid givaren i skuld;
klagade alltid över otacksamhet.

Om han icke varit feg, skulle han varit en stor brottsling; nu njöt han
bara av andras dåliga handlingar, som han slapp utföra, och hade alltid
haft till sport att härska över män genom deras kvinnor, att förgöra
män, genom att locka deras hustrur att rymma.

Nu satt han där; men han tycktes för dum att kunna se ett
kausalsammanhang, och för högfärdig för att känna sig träffad av ödet.

Bara det inte varit så kallt! Termometern utanför visade 25 grader. Det
knakade i stugan och började bli kusligt. Att stiga upp för trapporna
och lägga sig, lockade honom icke, ty däruppe fanns minnen av ömtålig
art, och mörkret i vinden var otrevligt. Vindar äro i allmänhet
otrevliga; där syns husets inälvor blottade, där bo spindlar, kattor och
råttor, och de sista höstflugorna samlas visst däroppe för att begå
självmord.

Då föll han ner på chäslongen och drog ett par mattor över sig. Han
slumrade, men sov icke, ty sömnen hade genom missbruket av sömnmedel
blivit en sällsynt gäst.

Sörjde något förlorat gjorde han icke, men han blev ond därför att man
vågat lämna honom ensam med skammen. Att gå ner på hotellet vågade han
icke, resa till stan icke heller, det skulle bara röja skandalen. Han
var bokstavligen i bur, fången, bakbunden. Och nu svartnade allt
förgånget; där fanns inte en ljus punkt; vämjelse vid allt så att han
ville kräkas ut sig själv och sitt liv i en kloak och lägga luckan på.

Så blev han liggande till juldagsmorgonen, halvvaken, mörkrädd, så att
han icke vågade vända sig av fruktan för de ljud som soffan gjorde vid
varje hans rörelse. Med likkyla i kroppen och kallsvett om pannan, kände
han sig död och väntade på obduktionen, nedgrävningen, upplösningen.
Längre kunde inte hans tankar gå.

                   *       *       *       *       *

När han vaknade till medvetande om juldagsmorgonen, kunde han icke
genast räta ut sin kropp, ty han hade legat på en bog hela natten. Han
var låst i korsryggen och gick som en apa, vilken söker gå upprätt. Maja
var icke hemkommen, kölden var olidlig.

Han sjönk ner i en stol och tänkte på nattens upplevelser. Det var ett
helt nytt liv han genomlevat under de sista tolv timmarne. Förgätna
scener ur hans förflutna hade spelats för honom men i en ny belysning,
och Jenny hade mest varit huvudpersonen. Men allt som förefallit
oskyldigt förut, antog nu en ful färg; miner vid det och det tillfället,
gester då, och ord då visade sig nu hava en annan betydelse. -- Han ser
till exempel Kilo vid första gossens döpelse, och han hör honom säga:
det är _min_ pojke, den är bra! -- Detta hade han förr tolkat så som en
enkel artighet: nu betydde det något annat. -- Falkenström vid frukosten
i salongen fick också av det nya ljuset en otäck skuggbild på väggen,
där han såg deras händer mötas ovan bordet och deras fötter under
bordet. -- Han erinrade nu en scen från första giftastiden. Det fanns en
husvän som han och Jenny älskade tillsammans i all oskuld förstås.

En dag kommer Zachris hem och finner vännen med Jenny på knät. De båda
syntes icke överraskade utan spelade ut komedin, och tolkade den så: att
de velat pröva hans förtroende. Nu i natten hade den scenen blivit
omskriven och utförd i detaljer, på ett annat sätt.

Det var som om en osynlig sprutat ett gift i hans kropp, och han brann i
de heta kläderna som han sovit i. Han brann och han frös!

Den starkaste känslan var raseriet: att hon kommit levande ur hans
händer. Och han ångrade att han icke dödat henne. Det fanns ju så många
oskyldiga sätt att döda; han kunde ha supit ihjäl henne, pinat henne
till vansinne eller självmord.

Nu fanns bara ett sätt att bli fri från giftet: att skriva henne ur sig;
att på papperet sätta ner allt, och så bränna manuskriptet, sedan det
blivit läst av hans närmaste, eller om nöd trängde, trycka det i
Tyskland. Denna tanke upprättade honom. Att en gång få tala ut allt
detta som i åratal tryckt och pinat honom; att samtidigt få utreda hela
detta konto som bara lupit utan uppsummeringar; att få försvara sig, och
varför icke? hämnas!

Det vore att börja ett nytt liv, strykande allt det gamla.

Gripen av en väckt energi, gick han ut i köket efter ved, eldade hela
våningen, kokade kaffe, och stärkt av något mat satte han sig till
skrivbordet.

Pennan gick; han levde igen, och så intensivt att han icke märkte att
tre timmar gått, när pennan började tröttna. Den saktade av, och
stannade så tvärt.

Det var bara tio sidor, och det skulle bli femhundra. Han kände sig tom
i huvut; intresset var försvagat, och nu förnam han tydligt att hennes
närvaro var nödvändig. Bara hon fanns i huset, skulle han återfå all den
kraft han deponerat hos henne, och utan vilken han icke kunde dräpa
henne. Han kände sig redo till vilka skamliga kompromisser som hälst,
bara hon kom igen. Med henne skulle han döda henne; hon skulle bestå
krutet, hon skulle dra slipstenen medan han slipade knivarne.

Men han måste veta var hon fanns för att kunna öppna underhandlingar.
Fråga efter sin hustru utan att röja sig, det var problemet.

Hanna Paj visste var hon fanns, det var säkert. Om han nu ställde sig
som om han också visste det, så fick han veta det. Men han fick icke
uppträda varken som angelägen att få henne igen, icke heller som glad
att han var av med henne; icke cyniskt triumferande, utan
människovänlig, litet ångerfull, deltagande i öm omtanke om hennes
välbefinnande.

Men hur skulle den frågan framställas? Därpå grubblade han till
middagen.

Då kom Maja hem. Det blev ett uppsving, att höra en känd röst och
småbuller från köket, vattenledningskran och kastrullerna.

Maja frågade efter frun:

-- Hon jular i stan!

-- Ja, hon sa så, men skulle inte herrn med?

-- Nej, jag har arbete.

-- Hå kors! Ja ... då sätter jag på maten.

-- Vänta lite, Maja. Vill du inte fara in med fruns vinterpäls, det har
blivit så kallt?

-- Ja, var bor hon då?

Bom! Zachris satt fast, men som räven kunde han bita av sig svansen.

-- Ja, det får vara så länge, jag ska fara in själv.

Men Maja tyckte om att fara på tåg:

-- Nej, jag ska nog fara jag, det felar inte, får jag bara adressen.

-- Vad har du till middan, Maja?

-- Å, jag kommer med hare och surkål på juldagen ...

-- Det är bra, skynda dig då.

Pälsen var borttrollad och Maja gick.

Efter en stark middag gick Zachris att sova.

När han vaknade vid sjutiden, kände han sig så stärkt att han trodde sig
kunna umbära Jenny. Och i denna maktkänsla satte han sig för att skriva.
Men pennan stod still och orden uteblevo.

Alltså: hon måste komma och sitta för honom, sedan skulle hon få gå, om
hon kunde. Men han måste sova på saken.

Han sov till annandags morgon, och vaknade med beslutet att vänta ett
dygn njutande av sin frihet.

Dagen blev något lång; Maja var slö och såg misstänksam ut; försummade
städningen och var nästan aktningslös, framkastande tvivel om fruns
återkomst. En gång hörde han henne vid telefon mottaga ett meddelande.
När han frågade henne vem som telefonerat, svarade hon snäsigt att det
var ingen.

På tredjedagen vaknade han igen vid tiotiden och gick direkt till
telefon att göra ett djärvt försök.

Han ringde upp Hanna Paj:

-- Det är Zachris. -- Vill du fråga Jenny om hon önskar sin pälskappa,
så skall jag skicka in den.

Hanna svarade:

-- Det tror jag säkert hon vill. -- Hur mår du Zachris lilla? God jul!

Detta var sagt med en mild röst som ville vinna honom; och han hörde
några biljud i telefonen, som han igenkände vara Jennys röst inne i
rummet.

Försöket hade lyckats. Jenny var där; Hanna hade ledsnat på henne, och
Jenny var ångerköpt.

Nu gällde bara att ha tålamod, så skulle hon komma krypande.

Därpå for han till stan och gick upp i redaktionen. Han darrade något i
knävecken och såg efter i ögonen om de visste något.

Ingen sade något och det var mycket taktfullt i alla fall.

När Jenny inträdde ensam hos Hanna på julaftonen, mottogs hon med öppen
famn:

-- Välkommen i mitt hus; här har du en fristad så länge du vill, och
mitt är ditt!

Jenny infördes i ett mycket litet rum, utan säng, utan toalett, men med
en kort och smal liggsoffa, kallad av okänd anledning turkisk divan.

-- Här skall du bo, mitt barn, och ingen skall våga träda innanför dessa
dörrar.

När Jenny genomsökt rummet med mörknande blickar, fortfor Hanna:

-- Ja, det är litet, men det är ditt. Friheten är dyrköpt, den kostar
små offer. Nu lämnar jag dig ensam ett ögonblick, så får du installera
dig medan jag går ut i köket.

Hon gick och stängde dörrn om Jenny.

Det var något strävt och trångt i det lilla rummet. Hotellrum eller
jungfrukammare. Ingen spegel; och den där soffan som hon skulle ligga
på. Hon hatade liggsoffan, för där var alltid en slå inåt väggen som
skar i armbågen; och precis en sådan soffa hade gamla Lovisa därhemma.

Klädskåp syntes ej, och när hon undersökte byrån, fann hon den full med
saker. Hon lade sina kläder på stolarne och soffan, och satte sig på en
ledig stol. Det var en vanlig hotellstol, med karmen av falsk mahogny,
limmad i flera bitar, färdiga att falla ifrån varann. Man måste sitta
alldeles käpprak på den och hålla händerna i knä.

Och så satt Jenny, stirrande framför sig, trött och färdig att digna.

När hon suttit i fem minuter, ändlöst långa, föll hon i gråt. Efter fem
minuter till frågade hon sig: Vad skulle jag här att göra?

Efter fem minuter till kom Hanna tillbaka:

-- Snälla Hanna, du har väl inte en spegel? frågade Jenny så undergivet
som möjligt.

-- Spegel? Nej, mitt barn, jag hatar speglar.

Därmed blev Hannas tur att mönstra rummet. När hon såg kläder, handskar
och halsdukar kastade runt omkring, blev hon något litet nervös och
förde ihop de kringströdda sakerna.

-- Vi ska röja en byrålåda, min lilla vän, och ytterplaggen ska vi hänga
i tamburen.

Hanna gick ut med ytterplaggen, och Jenny som icke tålde förebråelser i
någon form, röjde ur soffan, kastade sig framstupa och storgrät.

Men Hanna gick ut och in, det var hennes vana, och när hon kom in och
fick se Jenny ligga på soffan, kunde hon inte hålla sig:

-- Mitt lilla barn. Du ska inte ligga på dagen, för då får du inte sova
om natten.

Och så städade hon igen, utan att låtsa hon såg tårarne.

Därpå gick hon ut igen, ty nu ringde det på dörrn. Det var Brunte och
Pirre som anlände med hyndan.

Hanna hade glömt pojkarne, och hundar voro hennes fasa. För att icke
falla ur rolen, bad hon dem välkomna, och de båda ungherrarne klevo in
med snöiga stövlar, lupo omkring och fingrade på allting samt slogo sig
slutligen ner i soffan med händerna i byxfickorna.

Hyndan hoppade upp och lade sig bredvid dem, samt somnade genast. Men
den som sover är icke ansvarig för sina handlingar, och hyndan begick
handlingar under sömnen, som voro oförsvarliga.

Hanna kom in igen:

-- Små gossar ska inte sitta i soffan; den är för stora personer. Hunden
ska ligga i tamburen.

Gossarne rörde sig icke, ty de trodde det var skämt.

-- Hörde inte gossarne vad tanten sa? Stig opp och locka på den stygga
hunden! -- Men det var fasligt ... jag tror ... är det möjligt? Det är
inte möjligt ...

Hon höll sig för näsan med ena handen, med den andra grep hon i hyndans
halsband, men släppte det genast då djuret visade tänderna och gav
skall. Jenny kom ut och lockade hunden ut i tamburen. Men då började ett
krafsande på dörrn och ett tjutande.

-- Ni får jaga ut hunden, sade tanten med en bestämd ton. Det är ju det
enklaste.

Brunte som inte älskade hunden, gick ut i tamburen, och med tantens
paraply jagade han djuret verkligen i farstun, men paraplyn blev vid
manövern något vingbruten, vilket föreföll Brunte så löjligt att han
måste kalla på Pirre för att njuta av skådespelet.

Hanna såg inte strax deras skadeglädje, utan tänkte bara på den lyckade
utkastningen:

-- Så enkelt var det.

Men det var icke enkelt. Hundar äro icke födda att lyda, utan att
befalla; och hyndan gav nu till ett ståndskall så att det rungade i
farstun.

-- Låt'en skälla, han tröttnar snart, sade tanten upplysningsvis, som om
hon i botten kände hundarnes naturalhistoria.

Men hundar tröttna aldrig att skälla, förrän de blivit åtlydda.

Brunte hade emellertid utvecklat leken med det vingbrutna paraplyet och
ville nu »rista blodörn» på det. Därvid råkade gossarne i ett sådant
fnissande, att tanten måste se vad de gjorde.

Då slog hon ihop händerna som om hon ämnade mota höns och med tårad
röst:

-- Mitt paraply, mitt kypert-paraply, det var yllekypert ... Nej Jenny,
du måste hålla reda på dina pojkar ...

Det kunde Jenny icke, och ingen annan hade kunnat det. Därvid fick det
bero.

Men nu ringde det på dörrklockan och en mansröst hördes dundra ikapp med
hundens ursinniga skällande.

Det var husvärden som genast anhöll att hunden skulle avlägsnas eller
nedtystas, eljes måste polis efterskickas.

-- Ge'n ett rapp av käppen, föreslog tanten.

-- Nej, då bits han.

-- Brunte, gå ner på gatan och driv bort hunden!

-- Å, vad tjänar det till, han är strax här igen.

-- Det var högst märkvärdigt, kan man inte jaga bort en hund.

-- Nej, en hund kan dödas, men han kan icke jagas bort.

-- Döda honom då, skrek tanten.

-- Hanna! utropade Jenny; du älskar icke djur? Du som älskar allt
levande.

-- Ja, men icke hundar.

-- Släpp in honom i köket, då!

-- Nej, då äter han opp maten, och så stinker han.

-- Han, sa hon! Det är ju en hynda som har valpat så många gånger! Det
kan man ju se! upplyste Pirre.

-- Tag bort hunden! skrek värden. Tag in honom till er igen, annars
skickar jag efter polis.

Hunden hade segrat. Han släpptes först på försök in i tamburen, men
sedan han tjutit och krafsat, kom han in i våningen, och gick genast opp
i soffan.

Djurets herravälde över människan var konstaterat, och därvid blev det.
Tyst var han, men stank gjorde han, och i soffan skulle han ligga.

Hanna skallrade i hela kroppen, och den där förebråelsen att hon inte
var djurvän retade henne kanske mest, för alla modärna voro djurvänner,
alla stora kvinnor: Sarah Bernhardt, Yvette Guilbert voro djurvänner.
Hon försökte ett ögonblick att tänka sig in i att vara djurvän; hon
ville säga något djupsinnigt och vackert om hundens natur som på samma
gång räddade hennes reträtt:

-- Denna skenbara envishet hos en hund är endast baksidan av hans trohet
mot människan. Jag har haft orätt, förlåt mig!

Jenny räckte sin hand till tack och till förlåtelse.

-- Nu, sade Hanna, går jag ut och handlar.

-- Du kommer väl hem till middan?

-- Vi äter ingen middag på julafton, lilla barn.

-- Men gossarne äro hungriga.

-- De får vänta, som vi andra; gossar skola tidigt vänja sig vid
självbehärskning. Ajö lilla Jenny, ligg inte på soffan nu, för då
förstör du nattsömnen.

Jenny fick icke ligga på soffan, men hyndan fick det.

-- Var snälla nu gossar, så får ni lutfisk och gröt till kvälln.

-- Fyffan! sade Brunte till Pirre, jag äter aldrig lutfisk.

Hanna hade hört, men låtsades ej ha hört, när hon gick.

Nu började gossarne en galoppad genom rummen och samlade mattorna i
vålmar. Därpå anställde de en genomgående husvisitation; öppnade skåp
och lådor. Sedan, i brist på sysselsättning ställde de sig i
ressortsoffan och gungade så att hundrackan vaknade och morrade, bitande
efter fötterna.

Jenny varken såg eller hörde. Hon satt som en stod, orörlig, hungrig,
tänkande med fasa på lutfisken och gröten som hon avskydde. En gång
ämnade hon gå ut i köket och begära mat, men hon vågade icke, ty det
hade hon fått klart, att om Hanna blev ond en gång till, så måste de ut
på gatan.

Men kölden i rummen blev allt värre mot aftonen, och hon stod icke ut
längre, utan gick ut i köket och bad om en brasa i salen.

-- En brasa? svarade en sträv röst. En brasa? En brasa?

Jenny flydde. Men brasan kom likafullt. Pojkarne skulle naturligtvis
sköta den, och snart lågo vedträden i en rykande mila. Småluckorna
öppnades, och om en stund voro de röda, så att man kunde bränna
stövelsulorna på dem och se hur det tog eld i lädret -- lite bara! Så
sköts spjället igen, och då osade det, men man öppnade straxt, och det
var som att kommendera en ångmaskin.

-- Nu är jag kapten och du är maskinist, sade Pirre. Stopp! skrek han,
och Brunte sköt, så att eld och rök trängde ut. Framåt! kommenderade
han! och nu flammade det igen. Back! Full maskin!

-- Det är ju som en riktig ångbåt!

Slutligen uppfann Brunte, att man kunde tjärna smör med spjället. Det
var livat.

Där fanns en symaskin i huset också, och den kunde brukas som lokomotiv;
men gungstolen blev en släda, när man stod bak på medarna som lossnade i
limningen.

Jenny tillbragte eftermiddagen i en slö fasa. Hon kände sig som en
straffånge, vilken måste svälta ända till kvällen och sedan straffas med
lutfisk och gröt. Tänk en whisky! Men Hanna hade aldrig något starkt
hemma, för att icke ge ett dåligt exempel, och när hon »blitt kall»
någon gång, gick hon på konditoriet och fick portvin, vilket hände varje
dag.

Kväll blev det i alla fall, och Hanna kom hem, något glad. Hon tillhörde
den grupp människor som äro farliga när de äro glada; man blir rädd, när
man ser deras skummande humör, som liknar övermodet, man ser deras ögon
söka rov och skjuta pilar.

Bordet var dukat, lutfisken kom, ödesdiger, väntad, fruktad. Hanna bjöd
icke omkring, hon lade för; det fanns ingen hjälp.

Jenny tittade efter en sup, men där fanns ingen; hon tittade på Hannas
röda näsa och undrade var hon fått den ifrån. Därpå skådade hon den
smutsgula rätten, det rostiga spjelket och det dallrande gelét. Den vita
såsen och den svarta pepparen påminde om en nyöppnad grav i vinterns
snö.

-- Nu ska ni lära er äta lutfisk, små barn, började Hanna. Det är min
livrätt.

-- Jag tror inte gossarne kan äta lutfisk, svarade Jenny saktmodigt.

-- Just därför sade jag, att de skulle _lära_ sig; det man kan förut,
behöver man icke lära sig.

Men gossarne stoppade händerna i byxfickorna och vräkte sig baklänges.

-- Små gossar ska icke sitta med händerna i byxfickorna och inte luta
sig bakut på stolarne; när jag var barn fick jag stå vid bordet, och om
jag lämnade på tallriken fick jag stryk ...

-- Gillade Hanna en sådan uppfostran då?

-- Nej jag gillade den icke, ty jag var ett oförståndigt barn, men när
jag kom längre fram i livet ... hör ni gossar om ni inte äter fisken,
får ni ingen gröt!

-- Vi äter aldrig gröt! svarade de två.

-- Hur! Jaså! Ja, då kan jag inte hjälpa er.

Hanna reste sig och gick mot kakelugnen:

-- Det var fasligt vad här är varmt -- jag måste öppna spjället lite ...

-- Nej, snälla Hanna, jag fryser så fasligt ...

-- Fryser du, som ser så röd ut, jag trodde du var en modärn
friskluftsmänniska (där fick hon för modärna djurvännerna!) ... Men
minsann, de ha rivit ner spjällsnöret ... Och kakelugnen är het, har ni
eldat medan jag var borta? Då måste jag öppna fönstret, för annars kan
jag inte sova i natt, är det gossarne som rivit ner spjällsnöret?

Intet svar följde.

-- Vi ska inte störa julfriden, för allan del, men varje människa har
sina vanor, och vanor äro ett uttryck av ordningssinne, mitt
ordningssinne har jag fått utbildat i ungdomen, sitt inte och lek med
brödet, gossar, jag har varit lärarinna och haft många små gossar att
uppfostra, när det inte gick med godo, gick det med skarpen, jag minns
en gång två små stygga gossar som måste skickas till Gålön, vet ni vad
Gålön är? Prins Karls inrättning, där vanvårdade barn få en sträng
uppfostran, mycket sträng ... Si där är lilla hund som vill ha mat, han
ska få bena lilla gossen, när vi ha ätit upp fisken, men vi ska äta opp
fisken, ja din lilla stackare. Du ska få mat.

-- Har inte Hanna något kött?

-- Kött, näh, då skulle jag väl äta det själv och bjuda mina gäster.
Kött åt hunden?

Hon skrattade.

-- Men ingen hund äter fiskben.

-- Då ska han lära sig! eller får han vara utan.

-- Vi få icke svälta våra djur, allra minst vi som tillhöra
djurskyddsföreningen ...

Det var ett kinkigt fall, och att misstänkas vara djurplågare, det
vågade icke Hanna såsom modärn världsåskådare.

-- Jag skall se efter några buljongben sedan --

-- Hunden saknar tänder, kära Hanna, och kan inte äta ben ...

Nu exploderade gumman, reste sig med huvudet skallrande, och störtade in
i sitt rum med en smäll av dörren så att fönsterrutorna skakade. Men
dörren öppnades straxt igen och huvudet talade:

-- Jag har öppnat mitt hem för en värnlös kvinna och hennes förskjutna
barn, jag har bjudit på den julkost som mina fäders fäder i generationer
ha njutit, men jag har icke bjudit någon hund till mitt julbord.

Dörren small igen, såsom en pukskräll i en symfoni, och så öppnades den
för det talande huvudet:

-- Ni har försmått min enkla kost, ni har ratat vad jag bjöd er av gott
hjärta, men I ären icke goda människor; goda människor mottaga med öppen
hand och glatt hjärta, jag vill icke tala om tacksamhet, jag begär ingen
tack, men jag tror mig däremot ha rätt att fordra lite takt!

Dörren small åter igen, alldeles som om hon gått in och läst över sin
roll och maskerat om sig. Denna gång dröjde ommaskeringen något längre.

Jenny vände sig till gossarne:

-- Vi få gå ut på gatan barn, vi få gå i sjön.

-- Äh, svarade Brunte, varför far vi inte hem till oss?

-- Till oss? Till honom? aldrig! -- Kläd på er!

Jenny började ta på sig:

-- Vi få gå till ett pensionat och ligga där i natt. Här dröjer jag inte
en minut längre.

Dörren öppnades, Hanna syntes i helfigur, totalt ommaskerad. Hon hade
hört Jennys beslut; en så oväntad befrielse skulle ha dödat en vanlig
människa, men Hanna var bara förklarad och hennes glädje kunde icke
döljas, fastän vanlig hövlighet hade fordrat något dylikt.

-- Skall du gå ifrån mig, lilla Jenny, du gör som du vill, förstås, och
du kanske gör rätt; sir du två personligheter som vi, starka,
självständiga, rymmas icke under samma tak, du gör rätt; men Jenny,
aldrig till honom mer, hör du, aldrig! Lova mig det! Du tar in i
pensionatet här bredvid, jag skall besöka dig varje dag, flera gånger om
dagen, när du vill, ring bara upp mig.

Jenny var stum, men icke av ovilja, utan av trötthet och hunger. Hon var
lika glad som Hanna, men kunde icke visa det, och när hon kände sig fri
från väninnans tyranni, älskade hon henne igen; och hon behövde hennes
stöd i kampen mot _honom_!

De skiljdes därför med omfamningar och många ord som skulle runda till
den något brådstörtade avfärden.



                          FEMTONDE KAPITLET.


Revisorn, eller den »Mördade revisorn» som han kallades, hade börjat i
gamla bergskollegium efter slutad bergskola. Han var kemist, men kunde
för övrigt alla naturvetenskaperna såsom hans samtida, innan
specialisering och materialsamling blev huvudsak. Han var lärjunge av
Linné, Berzelius, Bernardin de Saint-Pierre, Elias Fries. När
darwinismen kom till världen, skulle ju utvecklingsläran tillämpas på
kemien, och enligt Hæckels monism eller teorien materiens enhet, borde
ju kemiens 64(?) enkla ämnen falla, liksom en gång alkemisternas 4
element. Mendeljeff försökte ställa opp ett naturligt system, vilket
åtminstone väckte tanken på orimligheten av enkla ämnen. Crookes
uttalade som sin grundade åsikt i Genesis of the Elements, att alla
enkla ämnen voro ett och samma urstoff, antingen nu detta hette väte
eller protyl. Därmed väcktes frågan om ämnenas övergång i varandra, och
när man bejakat detta, måste man godkänna korollariet: guld kan göras av
oädla metaller. Guldmakeriet kom upp, rykten lupo om lyckade försök i
gulds framställande ur koppar och silver. Flera enkla ämnen
analyserades. Svavlet befanns vara ett fossilt harz, bestående av kol,
väte och syre; joden var en manganklorur; fosforn ett vax som kunde
transmuteras till arsenik; metallerna voro kolväten o. s. v.
Läroböckerna började uppställa den oorganiska kemien i analogi med den
organiska; metallerna voro alkoholradikaler (kolväten), oxidhydraterna
voro alkoholer, oxiderna voro enkla etrar och salterna voro sammansatta
etrar.

Guldmakeriet vid sekelslutet var således utsprunget ur evolutionsläran
och monismen, men med darwinisternas vanliga tröghet, stannade de
stirrande framför sina egna konsekvenser som de kallade medeltid,
vidskepelse och alkemi. De trodde nämligen att allt som låg före 1857
var vidskepelse och att med dem det enda sanna ljuset kommit i världen.

Revisorn hade aldrig läst alkemi, utan hade genom observation på
mineralens förekomst i naturen utspekulerat deras uppkomst ur varandra,
och genom läsningen av Berzelii ungdomsskrifter fått en fast övertygelse
om metalltransmutationernas möjlighet. Berzelius hade nämligen sett att
växter som odlats med rent vatten i kiselsyra, efter förbränning
företett i askan alla de metaller som växter odlade i jord innehöllo.
Därav slöt han riktigt, att elementen kunde övergå i varandra.

Därpå hade revisorn skridit till experimenten, och i klostrets
laboratorium haft ostört tillfälle att pröva sina beräkningar. Där
glömde han sin vanära, där renade han sig vid eld och vatten från all
den uselhet han genom hustrun iråkat, då han dragits in i en krets av
förfallna människor, vilkas dåliga inflytande han av böjelse för hustrun
ej kunnat undgå.

                   *       *       *       *       *

Emellertid, en vacker vintereftermiddag sutto vännerna i biblioteket
hållande tankeövningar. Det var revisorns tur att debutera, och under
djup uppmärksamhet åhördes följande dialog om tvenne så alldagliga
bekantskaper som kornknarren och göken.

                   *       *       *       *       *

-- Hur gammal är du nu?

-- Jag är bortåt sjuttifyra år, så där.

-- Och har varit liten jordbrukare hela ditt liv?

-- Hela mitt liv. Jag har sen jag var pojke gått vid plogen och lien ...

-- På åker och äng?

-- På åker och äng, morgon, middag och kväll, natten med ibland.

-- Det är alldeles som jag, fastän jag har fyllt åtti år. Nåå du, du
känner väl en liten fågel som kallas kornknarren?

-- Hm! Måtte väl det. Hur så?

-- Har du sett den fågeln?

-- Sett? Ge mej si! -- Näh, det har jag inte! Har du?

-- Näh! -- Har någon av dina anhöriga eller bekanta sett den?

-- Näh, inte vad jag vet.

-- Ingen av mina släktingar heller, och ingen av mina bekanta; och jag
har ändå frågat dem allihop. Jag har kastat sten efter den fågeln, när
jag hörde honom bredvid mig; jag har lossat skott efter honom, jag har
hetsat jakthundar in i säden efter honom, men jag har aldrig fått fatt i
honom. Det är en konstig fågel.

-- Jo, tyst, jag har sett honom i Riksmuseum uppstoppad.

-- Det är sant, det har jag gjort med. Men hur kan man vara säker att
det är samma fågel som säger arp snarp i åker och äng?

-- Det skall väl de lärda veta.

-- Lärd eller olärd, men om jag hör det snarpar i rågen, lägger till med
ett skott ditåt, och sedan apporterar en död fågel, så har jag icke full
bevisning att det var den fågel som snarpade. Och ser du, i samma stund
haglen ha dödat så har fågeln upphört att snarpa.

-- Det är påtagligt!

-- Det givs sålunda en möjlighet att museifågeln Gallinula Crex som
räknas till sumphönsen skulle kunna vara en annan än kornknarren? Även
därför att sumphönsen leva i sumpar, men kornknarren på åkrar och ängar
som i allmänhet äro torra, då vi veta att rördikningen är en fiende till
alla vadarefåglar, till den grad att storkarne minskat sedan dikningen
blivit mera allmän.

-- Nå, vart vill du komma?

-- Vänta lite! -- Tror du att kornknarren kan flyga?

-- Näh det kan han väl inte, för då skulle han lyfta när jag kommer
skramlande med slåttermaskinen. Jag har haft fågeln framför mig på en
klövervall, sutit på maskinen högt upp på bocken; jag har skalat av
ängen, men någon fågel fick jag inte se, varken löpande eller flygande.

-- Ja, nu säger de lärda att han är en dålig flygare ...

-- Kan de lärda veta det bättre än vi?

-- Antag att de kunna veta det, menar du att en dålig flygare skulle
kunna flyga över Öresund eller Engelska kanalen?

-- Nej, det kan icke en dålig flygare, och de årsfödda ungarne till en
dålig flygare måste väl öva sig innan de ge sig av ut på sjön.

-- Alldeles, ja! Nu säger de lärda att kornknarren tillhör norra Europa
och Asien, men att han flyttar om hösten ända ner till mellersta Afrika;
det är väl lögn förstås.

-- Inte vet jag.

-- Men böckerna tillägger att han flyttar mest löpande ...

-- Han kan väl inte gå på vattnet heller ...

-- Nej; och kunde han, skulle man väl se honom i Öresund eller Kanalen.
Simma kan han inte, för han saknar simhud mellan tårna.

-- Det är en konstig fågel.

-- Och så allmän ändå! Han finns ju över hela Sverige. Anser du inte man
kan säga att det finns en på var hektar?

-- Det är väl för mycket; säg en på sju tunnland odlad jord.

-- Gott vi säger en på 3-1/2 hektar då. Nu äger Sverige 3-1/2 millioner
hektar odlad jord; alltså äger Sverige 1 million knarrande kornknarrar;
men du vet att vadare leva i par och att vi således få två millioner för
en. Dock för att vara frikostiga, så tar vi 50% missräkning och säger en
million runt. Nu tillägger böckerna att denna fågel lägger från 7 till
12 ägg. Vi såsom blygsamma hålla oss till 7, lämnande de 5 åt
rovfåglarne. Detta gör emellertid 8 millioner kornknarrar på hösten,
vilka i flyttningstiden måste ge sig av ur landet, eller dö. Hur skall
man nu tänka sig denna utvandring?

-- Antingen flygande eller gående, tertium non datur, i detta fall.

-- Rätt svarat, flygande eller gående. Men nu kunde de inte flyga, eller
endast flyga dåligt; alltså måste de gå. Som Sverige (-Norge) blott har
landfäste i norr, måste utvandrareströmmen gå över Haparanda och trakten
därikring. Men de stora älvarne som skola passeras?

-- Det är ju orimligt, och om för övrigt 8 millioner även successivt,
tågade från Skåne till Norrbotten, måste man märka dem på landsvägar och
järnvägsbankar liksom fjällemlarne; nej det går inte! De måste flyga!

-- De måste flyga, fastän de inte kan flyga!

-- Ja de _måste_ flyga, ty England har lika många kornknarrar som vi,
och England saknar landfäste.

-- Men då måste de engelska kornknarrarne antingen få flygförmågan på
hösten, men det är orimligt, ty själva storkarne äro nödgade anställa
reguliära flygövningar med sina ungar, innan de våga flytta. Jag anser
det vara orimligt att kornknarrarne kunna flyga över Engelska kanalen
utan föregående övningar; men även om de kunde flyga, skulle sjöfarande
se några flockar av de 8 millionerna; och på franska kusten som är
bevakad av tullkarlar, vilka bilda en enda jägarkedja, skulle de vilande
fåglarne ha observerats.

-- I sanning, ja; i synnerhet som deras flykt uppgives vara mycket låg;
Kolthoff anser också denna låga flykt vara orsaken att så många
kornknarrar falla för telegraftrådarne under höstflyttningen.

-- Kornknarren kan alltså flyga?

-- Ja, men bara lite. Brehm, den största auktoriteten säger att han
flaxar snarare än flyger; och samme författare påstår att han vandrar om
nätterna och flyttar sannolikt till fots.

-- Återstår alltså oförklarat hur han kommer över Öresund och Engelska
kanalen.

-- Men Medelhavet återstår, ty han lär vistas i Afrika om vintern.
Skulle vi dock stryka Medelhavet, så återstår Alperna. Tror någon att
dessa små varelser kunna tåga över Alperna? Åtta millioner svenska
kornknarrar tågande årligen över Alperna? -- De åtta millionerna från
England oberäknade, de sexton millionerna från Tyskland oberäknade. Det
går icke!

-- Vad tror du då?

-- Jag tror att denna vardagliga enkla naturföreteelse är oförklarad;
jag tror att naturen har lika många olösta gåtor som förut. Aristoteles
och Plinius den yngre grubblade redan de över kornknarren och kallade
honom vaktelkungen, emedan de ansågo honom anföra vaktlarnes tåg. Ja det
troddes till och med i forntiden att tranorna togo kornknarren på
ryggen, så oförklarlig fann man den oflygga fågelns flyttningar.

-- Kanske museifågeln är en annan?

-- Ja, men Brehm har haft honom i fångenskap.

-- Hörde Brehm honom sjunga arp snarp (eller crex crex)?

-- Det vet jag inte.

-- Återstår icke en möjlighet, att efter höstruggningen härstädes fågeln
byter hamn och blir oigenkännlig? Du vet ju att kornknarrens ungar födas
med svart ull ...

-- Jaså, du tror att göken blir hök på hösten?

-- Nej, inte det, fastän jag verkligen i september har skjutit en gök,
troende det vara en sparvhök ... Nu finns det i Himalaya en hökgök som
liknar en hök och själv ruvar sina ägg ...

-- Apropås, har du sett gökägg?

-- Ja i samlingar.

-- Hur vet du att det var gökägg då?

-- Han sa så ...

-- Hade han sett ägget läggas i boet?

-- Nej, men han hade sett en gök flyga kring boet.

-- Ja, det är det vanliga; man har sett en gök flyga omkring boet; så
tar man boet, men man finner icke ett ägg olikt det andra. Hur vet man
då vilket som är gökägget?

-- Det vet jag inte.

-- Hur kan man förklara att gökens ägg äro olika allt efter boet han
lägger i?

-- Det kan man inte förklara: då göken väl icke kan måla sina ägg.

-- Hur skulle man få full bevisning på eller konstatera ett gökägg?

-- Om man såg en gökunge krypa ut ur ägget ...

-- Har man sett det?

-- Inte vad jag vet.

-- Vad har man sett då?

-- Man har sett en gök flyga kring ett bo eller besöka ett bo.

-- Har någon sett den värpa?

-- Nej!

-- Hur kan man då veta att det är ett gökägg?

-- Man önskar så livligt tro det.

-- Alldeles rätt! -- Är det likt naturens sätt att gå till väga detta:
att en så stor fågel lägger ett så litet ägg och att detta ägg kan
antaga vilken form och färg som hälst?

-- Nej, det är alldeles mot naturens vanliga ordning, där allt sker så
regelbundet och stadigt återkommande. Dessutom är den nyfödda gökungen
alldeles för stor t. ex. för sädesärlans äggskal.

-- Hur skulle man kunna förklara gökens hemlighetsfulla fortplantning?
Hur får han sina ungar?

-- Jag har hört en jägare mena att göken behåller ägget i de 21 dagarne
och att ungen ligger färdig i ägget när det lägges. Det vill säga: han
föder levande ungar.

-- Har man exempel på sådant från någon annan djurklass?

-- Ja, hos ormarne, särskilt hos snoken, som både kan lägga ägg och föda
levande ungar.

-- Kan man säga då att gökens fortplantning är säkert känd?

-- Svårligen!

-- Och gökäggen äro samtligen musei-ägg?

-- Sannolikt.

-- Då så många vardagliga naturföreteelser äro okända, vore icke skäl
att forska vidare i all blygsamhet?

-- Jo, visserligen! Det är först på de sista åren man kommit underfund
med ålens fortplantning, vilken man in på våra dagar trott vara
hermafroditisk, emedan man aldrig funnit någon rom i ålen, och
romsäckarne saknat utförsgång.

-- Vad tror man nu då?

-- Man tror sig veta att ålen endast fortplantar sig i havet och ger en
larv som är olik föräldrarne; kanske också föder levande ungar som
tånglaken!

-- I sanning, naturen äger hemligheter!

                   *       *       *       *       *

Greve Max tog ordet:

-- För visso, naturen äger hemligheter. Flyttfåglarnes tåg är också en
gåta. Man ser dem innan de ge sig av, man ser dem när de kommit, men man
ser dem icke flytta, och man ser dem icke komma: de ha flyttat, de ha
kommit. Men man får noga skilja dessa ifrån strykfåglarne, vilka man ser
stryka. Vad tror en teosof om detta, du Kilo?

-- Om teosoferna reflekterat över detta, vet jag icke, men Swedenborg
talar om okända, högt belägna platser på jorden, där mäktiga väsen bo.

Plato talar om detta i Phaidon, där han säger att vi bo på botten av en
skål, där allting är förstört av vatten; men på de höga platserna,
däruppe, simma öar av luft på etern. Detta med skålformen är att beakta,
ty stiger man i en ballong, ser man den konvexa jorden under sig vara
konkav, vilket strider mot fysikens lagar, och ballongfararen lämnar
aldrig horisonten, utan den är alltjämt i ballongens nivå. Jag vill nu
bekänna att jag tror på tillvaron av de »höga platserna», ty jag har
sett dem.

-- Vad säger du?

-- Jag har i horisonten, flera år i rad, observerat några molnbankar,
vilka icke kunde vara moln, ty deras former återkommo: jag tecknade av
några, som ni kan få se. Hören nu och observeren själva sedan. De likna
dels höga skogbevuxna stränder med vikar och dalgångar; dels
Rhentraktens landskap med stalp och borgar ... Om det vore moln, skulle
de förändras från ena dagen till den andra, men jag har funnit
konstanter som jag tecknat ...

-- Men man känner ju hela jorden utom polerna.

-- Är det säkert det?

-- Man har ju seglat runt jorden.

-- Är det säkert det? Man kan ju segla runt på en yta och komma tillbaka
till utgångspunkten. Känner ni de loxodromiska linjerna? Om man seglar
beständigt i samma streck, så seglar man upp en spiral, som under ett
oändligt antal vindlingar närmar sig polerna utan att nå dem. Kanske det
är därför man aldrig når polerna, och kanske kompassen är den som leder
vandrarn vilse.

-- Men stjärnorna då?

-- Vad veta vi om stjärnorna? Ingenting! Om de äro världskroppar eller
lysande punkter! Som ljuskällor äro de högst misstänkta, ty de gå rakt
emot fysikens lagar. Ju starkare förstoring, dess mindre synas de, tills
de slutligen upplösas i intet. Planeterna däremot reduceras ju till
runda skivor.

-- Ja, men om man fotograferar stjärnorna, så får man också runda
skivor.

-- Det är tubens runda glas man fotograferar.

-- Men spektralanalysen?

-- Den skulle vi hälst inte tala om. Newton fick aldrig se de
Frauenhoferska sollinjerna, emedan han släppte in ljuset genom ett hål.
När kollimatorspringan kom, då såg man först springan reflekterad 8
gånger från A till H. Med starkare förstoring upplöste sig dessa linjer
i flera finare, som slutligen räknades till 100,000. Tag två visitkort
kant mot kant och håll mot en lamplåga, så ser du alla »sollinjerna».
Dessa linjer äro interferenslinjer, och ha således ingenting med solen
att göra, efter som de framkallas av en lamplåga också. Döm då om värdet
av stjärnornas spektra.

-- Ja, den berömda spektralanalysen har nog sett sina bästa dagar, ty
den anger icke vad den skall. Om du håller en kall kropp i en vätgaslåga
så får du svavlets spektrum. Svavlet finns där icke, alltså är utslaget
falskt. Om du däremot bränner fosfor i en vätgaslåga så får du Bariums
spektrum, utan att Barium är närvarande, såvida man ej får antaga att
Barium bildas av fyra fosforväten vilka ekvivalera Bariums 137; men då
äro vi inne på ett nytt kapitel ...

-- Och det är just det nya kapitlet som vår vän revisorn skall
demonstrera för oss imorgon, då vi råkas i hans laboratorium.



                          SEXTONDE KAPITLET.


Zachris hade dragit sig fram till tredje dag jul alltjämt i den tron att
Jenny befann sig hos Hanna. Dennas blida stämma i telefonen hade han
förklarat som början till ett återtåg. Men när han på fjärde dagen
telefonerade upp Hanna, och i en något intim ton frågade hur det stod
till med Jenny, fick han ett ampert kort svar:

-- Det vet jag inte.

Hon fanns således icke där, och Hannas rörliga känslor hade kastats om.

Då blev Zachris orolig, och när Maja visade ett aktningslöst sätt att
svara, förstod han att skandalen var ute och gick. Han vågade icke läsa
tidningar, icke gå på offentliga ställen. Hemmet förföll, dammet lade
sig tjockt; och han stängde av det ena rummet efter det andra, flyende
för kölden, ty där inga människor vistas, där kan man icke elda upp.

Då han började betrakta Jenny som förlorad, blev hon för honom som död,
och därmed inträdde apoteosen. I botten av varje människosjäl finns ju
något vackert; och minnet har ju, till människosläktets heder, en
förmåga att stryka ut det fula och förvandla det banala till något
vackert. Han började minnas henne skönt, och därmed växte saknaden till
en gränslös smärta. Han grät i timtal och anklagade sig själv för allt
möjligt, till och med för hennes fel, vilka han icke vållat. Att söka
henne eller skriva brev, kände han vara hopplöst, och han hade nått
förtvivlans yttersta gräns.

Han satt en morgon på redaktionen och skrev, något gråtmilt om dåliga
människor och deras inflytande på sin omgivning, då dörren öppnades och
hans pojkar inträdde, ovanligt fogliga och hyfsade.

Då föll han ihop, tog dem i famn och grät. Så fick han veta, att de
bodde i pensionat, där de misshandlades, emedan de icke kunde betala i
förskott; att modren var sjuk i nerverna, och att hon ville återvända
hem.

-- Men var ni aldrig hos tant Hanna? frågade Zachris, som repat sig så
hastigt, att han tänkte på hämnd.

-- Jo, vi var en halv dag, men det gick inte.

-- Gick inte?

-- Jo, di rök ihop förstås, och så bjöd hon på lutfisk och gröt som
ingen kunde äta.

Zachris skrattade nere i magen.

-- Nu går ni med dessa pängar och betalar pensionatet, sedan reser ni
hem med mamma.

Pojkarne stucko av.

Nu var all smärta förgäten. Hanna hade fått nog av att locka på andras
hustrur, och Jenny var slagen. Viktoria över hela fältet!

Han purrade upp sig och svällde ut. Bara kontakten med barn och maka
hade återgivit honom liv och kraft, och han tänkte sig redan vid
skrivbordet med sin roman, övande hämnd, och hämtande styrkan ur henne,
som han redan såg fientligt och fult.

Han hade segrat, följaktligen hade han haft rätt; ödet höll med honom.
Men vid fredsslutet skulle han diktera villkoren och av den slagna
fordra fullständig underkastelse. Fullständig! upprepade han för sig
själv.

Nu fruktade han ingen skandal mer, han fruktade ingenting på hela
jorden; han växte ut onaturligt, och segrarens ädelmod var honom en
främmande känsla.

Han reste sig för att göra sitt återintåg, segertåget genom redaktionen,
där han icke vågat intränga under sina sorgedagar.

Han skulle visa dem att han var den samme som förr, och hade de hört
glunkas något, skulle de nu se att han var oböjd.

Som han öppnade dörren till polisreferentens rum, möttes han av en syn
...

Främlingen, hans son, stod lutad över skrivbordet och bredvid syntes
referenten med sin arm om dennes hals ...

Zachris retirerade genast och rusade in till redaktören.

Lögnroth var vid sitt kalla humör, härdad och förhärdad i tidningslivets
strider.

-- Har du anställt en ung man här på byrån?

-- Ja, han begärde plats som vaktmästare. Är ni släkt eftersom han bär
ditt namn.

-- Vaktmästare? Hur kan han då vara intim med vår kollega ***?

-- Det rör mig inte, men *** är ju intim med alla unga män. De var på
teatern igår tillsammans.

-- Och det tillåter du?

-- Kan jag förbjuda't i dessa upplysta tider? Du har ju själv skrivit
alla lasters försvar, och alla brotts.

Zachris kände sig klubbad. Det här var ohjälpligt, och det var det
rysligaste han varit med om. Förvisso, han hade icke medhåll av ödet!

-- Kan du icke avskeda honom, annars stannar jag icke.

Något dylikt måtte Lögnroth ha hemligen önskat ty han svarade:

-- Näh, det kan jag inte. Och han säger sig vara din son, är det sant?

Intet svar följde. Lögnroth fortfor:

-- Om så vore, är du generad se honom på en ringa plats. Du som är
demokrat?

Intet svar.

-- Men vill du icke nöja dig med att vara medarbetare, och trivs du
inte, skall jag icke hindra dig att gå.

-- Avskedar du mig? Det skall du ångra.

-- Inte alls! Ingen skall sakna dig, ty du är utskriven. Lämna mig.

Zachris gick! som vanligt i raseri, när olyckan träffade honom.

                   *       *       *       *       *

När Zachris efter några omvägar nalkades sitt hem, ställde han in sig på
en försoningsscen och kände sig trygg i sinnet, när han såg stugan
upplyst.

Han mottogs av pojkarne och hunden, alldeles som vanligt.

-- Var är mamma frågade han?

-- Hon ligger däroppe, svarades.

Han gick upp, och fann en bred rygg i sängen.

-- Välkommen åter! sade han.

Ryggen rörde sig ej.

-- Låt mig vila, jag är sjuk, sade Jenny.

Zachris hörde på tonen att allt var oförändrat. Han förstod att hon
längtat efter sitt hem och den sköna sängen, uppvaktning och uppassning.
Hela apoteoseringen rök, och Jenny var där i all sin gamla fulhet.
Ryggen var fetare än förut och nu hatade han henne därför. Hade han icke
råd hålla sig en ung vacker kvinna, och måste dras med denna dock? Och
att han själv önskat henne sådan, retade honom än mer. Vad skulle han
med denna sjukling, som icke vålade sig tala ens. Han hade räknat på en
angenäm kväll i den gamla stilen, och hade för ändamålet skaffat ny
rekvisita, som han gömde i garderoben.

Han gjorde först några antydningar om det stundande nöjet, talade om ett
nytt vin han köpt, och om några kandelabrar.

När detta icke gjorde något intryck, blev han brutal, ty han såg att
allt var förgäves:

-- Om du är sjuk, skall du söka ett sjukhus och en läkare.

-- Låt mig vara i fred.

-- Ja, du ska få vara i fred!

Dörrn small som ett skott, och Zachris gick ner på hotellet att söka
några whiskygubbar. Nu kunde han gå upp på krogen igen! ty det kändes så
lugnt att ha dem hemma. Äran var räddad.

                   *       *       *       *       *

Den tid som nu följde var den rysligaste Zachris upplevat. Makarne
pinade varann med en utsökt grymhet. Jenny låg bara och fetmade. Som hon
ej kunde få morfin mer, tog hon sprit.

Zachris satt nere och skrev romanen; gick ibland upp för att se på
offret och pina henne. Bara att han fick tala vid henne, gav honom kraft
att fortsätta avrättningen.

Jenny låg alltjämt, i sängen, på sängen; och när den brände under henne,
spatserade hon ut på en balkong, så att folk i natten kunde se en vit
gestalt under takskägget, högt över trätopparne.

Som hon levde i rus, förlorade hon själsförmögenheterna, ljög, glömde,
tog om samma sak, var retlig och slö omväxlande. Ingen besökte dem
numera och de bjödo ingen.

Ibland hade hon ljusa stunder och var då clairvoyant.

-- Vad skriver du på därnere? Är det vackert? När jag slumrar till, så
tycker jag mig vara därnere och läser det; men fast jag inte minns vad
jag läst, sitter ett intryck kvar, och det är ohyggligt. -- Du är inte
den du syns, du Zachris, och om människorna kände dig! -- Du väntar
livet ur mig, det vet jag, och jag skall snart dö ... Du skall få leva,
det är ditt straff, ty det är helvetet att leva ...

-- Vill du se dina barn? brukade Zachris ta till.

-- Nej, det vill jag inte; de äro så lika dig ... alltför lika, ty de
visa allt vad du döljer, och det är genom dem som hämnden en gång skall
drabba dig ... hämnden för allt ont du gjort ... jag minns när du
ruinerade Kilo och jag skäms nu att jag icke röjde dig ... Du plundrade
Falkenström ... vem har du inte plundrat?

Jennys leda vid livet tilltog med varje dag, och hennes avsky för mannen
ökades. Hon kände på sig att han förehade något ont därnere vid
skrivbordet. Och en dag citerade hon på måfå några uttryck ur hans
manuskript. Han trodde naturligtvis i sin enfald att hon varit nere om
natten och snokat i hans papper, varför han sedermera alltid höll dem
inlåsta. Men när hon en annan gång sade ut hans tankar innan de kommit
på papperet, då började han reflektera, men slog snart bort det med att
det var en slump. Dock blev han rädd för henne och undvek hennes
sällskap. Hon blev slutligen liggande ensam däruppe. Pojkarne gick icke
heller dit, dels därför att hon icke ville se dem, dels därför att de
tyckte det var olustigt.

En natt då Zachris låg vaken i nedre våningen hörde han Jenny stiga upp
och flytta på skrivbordsstolen. Därpå blev en lång tystnad, dock
avbruten av små knarrande ljud av skorna eller tofflorna, vilka
flyttades, som sker när man sitter vid ett bord och skriver. Att hon
satt vid skrivbordet, det hörde han, men vad gjorde hon? Skrev hon? Tänk
om hon skrev testamente eller sina bekännelser!

Han som aldrig ville överlämna sitt öde åt slumpen, smög upp för trappan
och tittade i nyckelhålet.

Hon skrev verkligen.

Utan att vända sig om, sade hon med tydlig röst:

-- Du ska inte lyssna vid dörrn; jag skriver bara ett brev, och inte
alls några memoarer.

Skamsen men icke utan ett drag av medlidande inträdde Zachris i rummet.
Lådor voro öppnade, och oreda märktes överallt!

Hög, klar och värdig, vände hon sig på stolen. De sista åtta dagarne,
under vilka han icke sett henne, hade så förändrat hennes utseende, att
han blev slagen, och hans första tanke var: Hon kommer sig, jag är
förlorad!

-- Var inte rädd, svarade Jenny liksom på hans tanke, jag kommer mig
icke. Resten får du tänka dig! Någon skandal skall jag icke göra.
Förebrå dig ingenting, men stör mig icke i mitt förehavande. Jag är
trött och vill bara sova.

Zachris försökte hitta på något passande som invändning, avrådan,
filosofisk tröst eller dylikt, men han kunde icke ljuga inför dessa
ögon, och han drog sig tillbaka, i det hela belåten med expeditionens
utgång.

Länge hade han haft klart för sig, att hon måste dö. Det besvärliga
vittnet, den enda som kände hans tankar, medbrottslingen, åklagaren, den
fruktansvärda som kunde beröva honom äran bara med den lilla manövern
att gå ur huset -- hon måste dö!

Och lugn somnade han in, lugn i medvetandet att det skedde utan hans
synliga förvållande.

                   *       *       *       *       *

Han hade väntat i åtta dagar och nätter, lyssnat till varje ljud
däruppifrån, och själv gått upp; men när han då icke kunde dölja sin
otålighet, svarade hon:

-- Var lugn, det skall ske, men jag måste bereda mig. Jag ligger
nämligen och tänker på allt vidrigt, jag upplevat för att öka livsledan,
och jag måste först utrota dig ur min själ och min kropp, annars får jag
dig med på andra sidan, och det vill jag inte. Ja, du vet inte vad andra
sidan är, därför kommer du att stanna på den här stranden, där du trivs.
Jag vet att det finns en andra sida, ty jag har sett den, och där har
jag råkat min mor och mina systrar. Det var enkla, men hederliga
människor, som levde i plikter och försakelse, men tåliga i hoppet, icke
väntande någon sällhet, härnere. Jag däremot, som råkade in i din och de
andras trollkrets, jag ville ha det _nu_, här, sedan du och de andra
berövat mig hoppet om där! -- Vet du, jag undrar ibland om era böcker
äro till nytta eller skada. Ni poeter stå ju utom liv och samhälle, ni
äro som fåglar levande i luften, och skådande ner på värld och
människor. Kan ni se rätt på tingen? Kan era luftiga läror ha någon
tillämpning på det tunga jordelivet? Ert arbete är ju lek och ert liv en
fest? Ni föraktar borgare och borgerligt liv. Ni kallar de plikttrogne
och laglydige för servila lymlar, de tåliga för fege, de lidande för
hycklare. -- Jag förbannar den stund jag råkade in i er zigenarvärld med
dess brottslingsmoral, och jag prisar gud som öppnat mina ögon,
återgivit mig hoppet och tron på ett bättre ...

-- Är det Kilo, som lärt dig sådant där? väste Zachris.

-- Ja, det är han, den bäste och därför den mest föraktade. Han skriver
till mig och jag till honom, han har återgivit mig åt mänskligheten,
sedan jag gått vilse i er djurgård, ty djur voren I och nu skiljas våra
vägar. Jag ber dig aldrig se till mig mer, ty jag avskyr dig som det
onda, din person stinker för mig, fastän du icke märker det själv; och
när du vidrör mig med dina tankar, bränns det som nässlor på min kropp.
Farväl!



                         SJUTTONDE KAPITLET.


Revisorn demonstrerade i laboratoriet: Monistteorin eller läran om
materiens enhet nödgar ju alla sina bekännare tro, att de enkla ämnena
bestå av samma stoff, men i olika förtätningar, kopplingar, klyvningar.
Men det rådande kemiska systemet, som är dualistiskt, hindrar dem å
andra sidan förstå vad som menas med lösning och fällning. De säga
sålunda: Svavlet är ett enkelt ämne emedan det icke kan sönderdelas. Vi
konsekventa monister svara: Svavlet sönderdelas var gång det påtändes;
guldet dekomponeras varje gång det löses i kungsvatten; zink och järn
varje gång de lösas i utspädd svavelsyra och lämna kolrester, vilka
senare utträtt ur metallerna såsom reaktionsrester, ty metallerna äro
kolväten. Svavlet ger alltid kolrester i form av grafit, när det
utsättes för ofullständig förbränning, ty svavlet består av kol, syre
och väte liksom alla harzer. Vi stå således på samma punkt som Lavoisier
när han avlöste flogistonteorien, eller Kopernikus när han vände om det
Ptolemeiska systemet.

Emellertid, hur skall jag nu få reda på de enkla ämnenas sammansättning?
Jag tror vi få beräkna dem i stället för experimentera, tills vidare,
och en viktig indikator är lösningsmedlet, följaktligen salterna. Till
exempel: kvicksilver löses i salpetersyra, men guld löses icke. Detta
anger ju att guld har en annan konstitution än kvicksilver, då ju
lösningsmedlet är samma ett. Konstitution är ju sammansättning, och
metallerna äro följaktligen konstituerade eller sammansatta, alltså icke
enkla.

Vidare: kvicksilver i salpetersyra ger ett salpetersyrat
kvicksilversalt, men tenn i salpetersyra ger tennsyra. Metallen tenn
visar sig således ha en annan konstitution än kvicksilvret, och uppför
sig som en negativ metalloid efter som den ger en syra i stället för ett
salt.

Därifrån springer jag över till den intressantaste av alla metaller:
guldet. Denna metall liknar i alla avseenden en metalloid, ty den saknar
syresalt, den har intet kolsyrat, intet svavelsyrat, intet salpetersyrat
salt, och dess oxider äro syror. Likt metalloiderna ingår han däremot
föreningar med saltbildarne och cyan. Metall är således ett svävande
begrepp, och guldet är ingen riktig metall. Dess spektrum liknar mest
siliciums, eller kvartsens radikal, och i kvartsen förekommer han
gedigen. Siliciums atom är 14 och guldets är kvadraten på 14 eller 196.

Nu återvänder jag till tennet. Tenn smälter vid 236°, men tennets
molekularvikt är 236. Vad innebär detta? Det rår icke min tanke ännu
att uträkna, men likvisst synes med varje ökad värmegrad
molekularattraktionen minskas med talet 1 ... bom! Men, vidare, framåt i
mörkret, jag vet att det skall ljusna. Kopparn angripes ej av kall
svavelsyra, men värmer jag syran, så börjar reaktionen vid 128°, vilket
tal är kopparns molekularvikt. Skulle man icke ha rätt att tro det
kopparn dekomponeras eller dissocieras vid 128°, och att dess
beståndsdelar ingå ömsesidigt utbyte och bilda en ny förening med
svavelsyrans beståndsdelar (kommutation)?

Den bildade Blå-stenen eller kopparvitriolen har ju icke ett spår tycke
varken av kopparn eller svavelsyran, och att antaga med rådande kemien
att svavelsyran adderats till kopparn är ju för enkelt.

Nåväl, detta är vägen ...

Det ringde till middag!

-- Fortsättning följer i morgon! sade revisorn och man gick till bords.



                         ADERTONDE KAPITLET.


Zachris hade icke glada dagar efter sitt besök i redaktionen. Att han
liksom fått avsked kom honom ej att glömma smärtan och skammen, som
främlingens uppträdande framkallat. Han hade i alla fall burit detta
barnet på sina armar, slösat sina första känslor som far, gjort
uppoffringar, byggt en framtid. Ett förfalskningsbrott som gick ner
genom generationer och icke var straffbart.

Nå, detta var ohjälpligt, men han måste rädda sitt namn; att rädda
ynglingen från den grop han gått ner i, det var omöjligt, ty i detta
fallet syntes en fatalitet råda som icke kunde bekämpas. Han hade haft
kamrater som i ungdomen visat konträra drifter, senare gift sig, men
återfallit likafullt. Dessa erfarenheter hade narrat honom liksom andra,
att i en av sina skrifter söka förklara denna abnormitet, och
förklaringen antog formen av en ursäkt, kanske ett försvar för deras
otillräknelighet. Men då hade han fått båda lägren över sig.

-- Han försvarar lasten! skreko de oförvitliga. Och de försvarade läto
förstå att de icke behövde något försvar. De stodo över allt det där
småborgerliga betraktelsesättet.

Alltså: där hade han intet att få; återstod blott att rädda namnet. Han
gick därför till sin advokat och framlade ärendet.

-- Du får icke förneka faderskapet, men du kan muta honom att ändra
namn.

-- Då blir jag utsatt för beständiga penningutpressningar, ty var gång
han vill ha penningar, så anlägger han namnet igen.

-- Sannolikt!

-- Alltså ingenting att göra?

-- Ingenting! -- Ni skulle se er för ni män som gifter er! Att avträda
frihet, liv, ära och gods åt den förstkommande kvinna, det är
lättsinnigt.

-- Vem skall man välja, när alla äro lika! Halva nationen bär falsk
ursprungsbeteckning.

-- Göra? Låt barnen bära modrens namn: vi se redan hur barn instinktivt
upptaga modrens namn bredvid fadrens. Det är övergången!

-- Men det är matriarkatet tillbaka; det är vildarnes samhälle!

-- Tja! Är det icke bättre så, än att mannen går i ständig fara bli
vanärad.

-- Skall han ärva mig också?

-- Javisst! Där har du oäkta barns arvsrätt, som du strävat för!

-- Då går stat och samhälle åt h--e!

-- Jaa! Men det var ju vårt mål. Rasera, och låta växa nytt!

Det var trösten: dö för din lära.

Zachris gick ut i staden på krogarne för att få prata, men han tittade i
dörrn först, och han såg alltid någon osympatisk person, som han icke
kunde vara i rummet med. Sålunda irrade han omkring lik en främling i
staden, denna stad som han förr kallat sin, och som nu hade vänt honom
ryggen.

Av vana, och smak för allt osunt, gick han in i polisen för att söka
kommissarien.

Denne var inne och syntes överraskad av besöket, men hade eljest anlagt
en galghumor.

-- Jo, ni är fina pojkar, började han.

-- Hur så?

-- Tidningsbolaget ... vet du inte det? ... är fallfärdigt, och man
fordrar att ni ska ryka in allihop, du med. Ni har ju spelat med falska
kort. Ja det stod visserligen att bolagets kapital _skulle_ utgöra högst
200 tusen kronor, men ni har aldrig inbetalt något, utan när bristen
skulle betäckas, inlockades små stackare till ny aktieteckning.

-- Vad rör det mig?

-- Du var ju med och lockade Falkenström, Kilo och flera onämnda.

-- Det var på god tro!

-- Du är alltid oskyldig, det är din stora hemlighet, men den här gången
ryker du in.

-- Vet hut! fräste Zachris.

-- Vad f--n säger du för slag! Dina kort har jag läst uti för länge sen;
din pojke hade vi uppe här i går och den kunde tala om ...

-- Vilken pojke?

-- Ja, inte dina vanliga Långholmare, utan halvbrodern eller vad han
skall kallas; han sa helt enkelt att du håller på att mörda din hustru.

-- Va gjorde han här?

-- Vi hade en liten affär tillsammans, för han hör till en viss liga ...

-- Det är lögn!

Det var Zachris' sista resurs.

-- Hör du Zachrisson, Lars Petter Zachrisson, när du går ut genom denna
dörr, så tänk på mig; tänk att jag går osynlig bakom och bevakar alla
dina steg. Ännu är ingen häktad av er, men ni står under uppsikt! Ser
du, det finns andra brott än aktieskoj, och ... du vet vad jag menar:
människors ära och frid, stulna reputationer, falska lagrar, störtade
storheter, penningutpressningar ... vi ha nyss undersökt en viss
medarbetares korrespondens till en dam ... köpta knivstygn bakifrån,
juveler, diktade brev, falska notiser, med mera. Du förstår att min
ringa ställning icke tillåter mig ha så fina bekantskaper, därför säger
jag upp, i tid; jag säger upp bekantskapen med herr Zachrisson och ber
honom lämna detta rum, fort, som en pil, ut!

Zachris fann sig utanför dörren i farstun. Det hade gått så fort att han
icke hunnit vakna. Men nu började han ute på gatan.

Denne man, kommissarien, hade han hängt sig på, kallat »min snälla vän»,
ätit med och druckit med. Vännen hade från början hyst motvilja, men
genom vanan övervunnit den, eller dolt den åtminstone, och tyckte
intressant blicka in i den delen av världen. Zachris, liksom hans flesta
medmänniskor levde i den villfarelsen att den han tyckte om också tyckte
om honom. Så hade år gått. När nu avslöjningen skedde, så verkade den
lik en avrättning. Det var åratals hopade falskheter som på en gång
skakades ner över honom. Scener, situationer han haft vid glaset med
denne vän döko upp, och ändrade kulör; ord som stungo, blickar som
förgiftade. Ofta återkommande förevändningar för att få gå, förstod han
som så: vännen ville bli av med honom, som trott sig hedra polismannen
med sitt sällskap. Allt ramlade ihop; och på ruinerna satt hela
sällskapet av hans inbillade vänner, han som förr prisats som den
vänsälle, bland annat.

Han blev rädd för livet och mänskorna! Och han flydde, hem. Till hemmet
som varit reträtten från krogen, där han kunnat sova ruset av sig i så
många ostörda timmar han ville; där han alltid fann någon som ville höra
åtminstone. Han längtade till henne, som, trots allt ...

Men tåget var han rädd för, och därför tog han ångbåten. På den behövde
man inte sitta i en cell och stirra sin fiende i ögonen.

Han kom ombord på vinterbåten, men tyckte inte om människornas blickar.
Han var ju du med kapten, förstås, men vågade icke upp till honom,
ehuruväl han annars stod bredvid på kommandobryggan och gav råd vid
manövern. Nu först föll det honom in att kaptenen kanske också bara
tolererat honom, men visat artighet för affärens skull och av fruktan
för tidningen. Han tyckte sig till och med märka att denne talade om
honom med styrmannen och med spefulla blickar. När de foro om
Blockhustullen, såg han uppe på Siklaöns ås det vita huset, klostret,
där varenda ruta var eklärerad av den nedgående solens strålar. Taket
gav byggnaden en likhet med arken som stannat på berget efter
syndafloden. Zachris längtade icke dit, men han önskade det borta. Det
tryckte och skymde, oroade och generade. Där hade några människor räddat
sig från förtvivlan, försakat världen, efterskänkt sina fordringar och
föredragit lida i stället för att hämnas. Han hatade dem som han hatat
det sköna och goda; han hade förföljt dem med sitt förtal och sina
anekdoter; men de hade icke svarat. Dem rådde han icke på!

                   *       *       *       *       *

När Zachris kom hem, gick han genast upp till Jenny. Han var spak och
sökte liksom skydd, men han mötte som vanligt endast en rygg.

-- Hur är det med dig, lilla vän?

Jenny som låg i halvslummer tycktes yra och svarade halvsjungande:

-- Snart är det bra med mig.

Därpå fortsatte hon liksom vaken och redig men utan att vara det.

-- Vet du jag har en telefon här, så att jag hör allt vad jag vill. De
sitter på operakafét och talar om oss. De kallar dig för cinnober och
mig för litteraturludret, vad är det för slag? Och nu säger de att
polisen ska komma; varför säger de cinnober? Är det Zachris? Gudda på
dig! Är du fylax som vanligt?

Därpå halvsjungande:

-- Som du sår får du skörda! Nu ska du höra: Dina pojkar springa efter
jäntor; och skolrådet har gjort anmärkning på att de slå dank. De är
inte mer sjuka än jag, det var bara ditt påhitt för att dölja deras
lättja och dumhet. Skicka dom i smedlära, eller till Gålön, annars
kommer de på Långholmen. Fyfan ett sånt liv vi har fört; och pojkarne
har du förstört själv. Brunte, fjorton år, kom i dag och berättade att
frun bredvid fått en liten och att de måste ta ut den med en tång. Pirre
kom hem och kräktes, för han hade druckit för mycket punsch i stan; de
går på krogen redan! Sätt dem på Gålön!

Hon slumrade till; men vaknade straxt:

-- Jag talte vid Kilo nyss! Det är en annan värld han lever i, och han
har givit mig hemlängtan dit. Vi skriver inte, så du behöver icke spana
efter brev; vi talar bara, i tankarne! -- Du har allt många brott du på
dig; när du stal hans fästmö, och lockade Falkenströms hustru ifrån
honom -- Max' Esther kopplade du med löjtnanten ... Bakom alla Lögnroths
och Smartmans brott stod du såsom den osynlige som inspirerade ... de
talade så mycket om hypnotism och suggestion för tio år sedan, men nu
när det är tyst, förefaller det så mycket farligare: du är en
hypnotisör, men Kilo säger att du är en larv, vad är det? Du kan spöka
också, och hur jag kommit i dina händer det fattar jag inte. En så
kroppsligen och andligen avskyvärd människa som du! Men Kilo har väckt
mig nu! Gå din väg! Rör mig inte med händerna! Du Satan, jag känner din
onda vilja, men ... Gud hjälp mig! Jesus Kristus hjälp mig! Vad gör du
med mig? Jag ropar, om du inte går. Mördare! det kallas du redan härute!
Och pojken på fönsterrutan ... hu! Allt gammalt ruttet dyker opp! Jesus
fräls mig!

Hon slumrade igen.

Zachris smög ner. Han var nu mest ond, ty det hade ingen vågat säga
honom så hur han såg ut ini. Detta besvärliga vittne som läst alla hans
tankar måste snart gå bort, och långt kunde det icke vara kvar efter som
hon yrade. Detta önskade han så livligt att han trodde det. Och
nedsjunkande på sin schäslong började han utarbeta motivet. -- Skulle
han sälja stugan straxt eller sitta kvar änkeåret? Vad kostar en grav?
Måste han föra henne till staden eller kunde hon ligga här på landet?
Och så vidare.

Därpå erinrade han sig att hon nyss däruppe sagt några »bra saker» med
pittoreska uttryck, och han gick till skrivbordet för att anteckna dem
till sin roman. Hon fick döende ligga modell och diktera till
protokollet. Att en mor kunde se på sina egna barn med så oförvillade
blickar det var nytt och storartat. Hon hatade pojkarne, emedan de voro
hans barn, ett bevis åtminstone att de voro hans. Alltid något! Men de
hade även kommit till utan hennes vilja, alltså frukterna av en
våldtäkt. Födda i bedrägeri, löftesbrott och hat, kunde de icke vara
annorlunda. Uppfostra dem i hem eller skola var omöjligt, följaktligen
måste de ut i livet! De började nämligen utöva en besvärlig kritik på
föräldrarne, och inga hemligheter funnos för dem. Men det där med
polisen var otrevligt; dock, där bevis saknades vore ingenting att göra.
Lögnroth och Smartman voro dessutom sluga karlar ...

Det ringde! Zachris gick själv och öppnade, och han stod ansikte mot
ansikte med Smartman, bakom vilken syntes Lögnroth och Harald,
landsprofeten. Smartman såg yrande och glad ut, och själva Lögnroth
sken, mot sin vana.

-- Få vi komma in, vi ska gå så tyst, efter du har sjukt! började
Smartman. Vi ville bara tala om att vi äro såverade!

-- Tidningen är såld, fördelaktigt! viskade Lögnroth. Du ska bara skriva
ditt namn!

Zachris andades först, sedan skrattade han med magen och gomseglet.

-- Gå tyst! sade han. Till vänster in i matsalen, så hörs vi inte!

På tå tassade sällskapet in i matsalen, där glas och buteljer genast
kommo fram.

Zachris granskade papperen. Man hade funnit en hederlig karl, som låtit
lura sig. Bolagets böcker hade blivit företedda; prenumeranternas antal
hade konstaterats ...

-- Hade vi så många prenumeranter i landsorten? frågade Zachris naivt.

-- Ja, efter som jag själv prenumererat, så kan jag svära på't, svarade
Smartman.

-- Det var din missionsresa alltså? invände Zachris. Riktigt fint är det
ju inte ...

-- Men när konkurrenterna göra detsamma ...

-- Skriv bara, och prata inte! avklippte Lögnroth, som ville bevara den
yttre anständigheten ...

Det skrevs och det pratades, först viskande sedan med crescendo.

Brunte hade kommit in. För att lätta lite på stämningen frågade Zachris:

-- Hur är det nu med mamma?

-- Jo vars, det är ingenting; hon är oppe och har klätt sig.

Pojken hade själv varit skolsjuk halva sin ungdom, så han trodde inte på
sjukdomar.

Zachris trodde allt som var angenämt och fördelaktigt, därför trodde han
straxt att de skulle kunna supera här hemma. Det var så länge sen det
var några vänner här; Jenny skulle ta sin morfin just vid den här tiden
och sen sov hon som en död.

Supén beställdes från hotellet och en festin i den gamla stora stilen
tog sin början. Allting skulle då ske medelst mat och dryck, och så
skedde även nu.

Samtalet rörde sig om bolagsidén och dess revolutionerande inflytande på
handel och industri. Man erkände villigt att lagstiftningen var
bristfällig, då den icke erbjöd garantier för att kapitalet var inbetalt
i reda pängar.

-- Men det är lagstiftningens fel, och icke vårt!

-- Naturligtvis, vad kan vi göra åt lagstiftningen?

-- Bolagets kapital _skall_ utgöra så och så mycket, står det i
sanktionen. Det skulle naturligtvis stå: Bolagets kapital utgör så och
så mycket och hava vi -- Kungliga Majestät -- godkänt valutorna.

-- Så skulle det stå! Men hast du mir gesehen? Bolaget är bildat, och
därmed öppnas krediten, växlarne gå, aktierna noteras och cirkulera som
enskilda bankernas sedlar nästan ...

-- Det är ju inte riktigt fint, men vilka affärer äro fina?

-- Säg det!

Sedan man rentvått sig på Kungl. Majestät, och samvetena lättat sig på
lagstiftningen, stodo ostron och champagne på bordet, och man kastade
sig in på lättare samtalsämnen. Det taltes mest om andras fruar, om
teatrar och varietéer. Zachris berättade anekdoter om sina vänner och
deras fruar; om berömda män som han sett och vilkas namn kastade glans
över honom. Han presiderade åter vid ett bord som var hans, och han
betraktade gästerna som publik. Han växte ut och svällde. Rösterna
höjdes, minnena grävdes opp, det var som i forna dar och man hade glömt
vem som sov däroppe.

Då öppnades dörren till tamburen. Jenny trädde in, soaréklädd med en
blomma i håret. Hon såg ut som vaken, men hade ett underligt beslöjat
uttryck över blickarne likt en sömngångares. Första intrycket var
fasans, ty vännerna hade icke sett henne på mycket länge, och
transfigurationen från den unga smidiga kvinnan till den feta röda
matronan hade undgått dem. Men i ett ögonblick, liksom bleknade hon vid
åsynen av deras fasa, föll hennes uppblåsta ansikte ihop, och blev till
det från fordom. Föryngrad och leende tilltalade hon det gamla gardet:

-- Har ni champis, gossar, och bjuder inte mig!

Förtrollningen hade skett, alla reste sig, välkomnade, fägnade, lämnade
plats och drucko Jennys skål! Hurra!

Jenny levde opp, blev yster, slog över och talade oavbrutet.

-- Kom och sitt i knä hos mig, Smartman, du var alltid min favorit, för
du hade så stiligt hår!

Harald slog sig lös ur sin frossarhypnos, och när tonen var given, tog
han upp.

-- Har ni hört att Smartmans fru har blivit prostituerad av polisen?

Det skallade en skrattsalva och man såg tandrader och gap öppna ända
till tungspenen.

-- Ja, svarade Jenny, men jag har hört att Smarten själv hetsat polisen
på henne. Och i samma veva skulle Ada ha blivit huggen av misstag och
förd på besiktningen.

Zachris grät av skratt, då han hörde att en av hans fiender blivit
malträterad.

-- Ada -- besiktigad?

Harald måste lyfta honom under armarne och bulta honom i ryggen att han
icke måtte kikna bort av skratthostan.

-- Nå, var äro dina pojkdjävlar i kväll? frågade Smartman för att
hämnas.

Jenny mörknade:

-- Fy! att säga så ... Nu ska jag sjunga för er. Lögnroth ackompagnerar!

-- Nej, då dansar vi i stället!

-- Bravo! ropade Jenny. Vi ska dansa! Det var inte i går jag dansade!

Jenny dansade ett varv med Smartman och satte sig sedan ner. Tömde ett
glas och talade. Men nu var hon förvandlad igen. Ögonen sågo, men
blickarne voro borta.

-- Tyst, jag har en telefon! Det är han!

Nu föll hon i ett slags extas och blev elegisk. Hela hennes person
syntes upplöst, och hon blev som ett medium besatt av andra, främmande,
frånvarande, vilka intogo henne i tur och ordning.

-- Ni, här, nej jag vill inte sitta till bords med er!

Hon reste sig! Smartman som trodde hon spelade lady Macbeth, ropade ett
skämtsamt bravo!

-- Jag ser er, fastän mina ögon icke se. Ni äro så långt borta och så
små som dockor i ett butikfönster; ni äro blåa i ansiktet som döda
människor; men det är därför att ni äro döda; ni har begått självmord --
säger _han_ -- och en av er har mördat! Där sitter han! -- Om jag skall
få leva länge ... såvida detta kan kallas att leva ... nej, jag är död
... om tre dagar bli ni bjudna på min begravning ... och då ska ni komma
med blommor, jag skall ha min blåa klädning på mig, och då ska ni sörja
Jenny, såsom jag sörjt henne, hennes ungdom och hennes förgångna
skönhet.

Hennes ansikte förvandlades återigen och blev en lång oval med dödens
blekhet:

-- Nu säger jag godnatt! Sitt kvar ni, mig skall intet störa, när jag
väl har somnat in! God natt; förtvivlade människor!

Hon hade dragit sig mot dörren, och med en sista återstod av behagsjuka,
skred hon baklänges ut för att icke visa ryggen som var en gummas!

Gästerna som trott det var en scen, hade omväxlande lett, och nu efter
sortien, utbröto de i en applåd.

Men Zachris ensam hade förstått.

-- Hon är sjuk! sade han, förlåt att jag gör uppbrottet.

Och man bröt upp, men i misstämning, ty man visste icke var man var
hemma, och förstod icke vad man sett och hört.



                          NITTONDE KAPITLET.


Revisorn demonstrerade i laboratoriet: -- Fysikalisk kemi? Har kemien
någonsin arbetat utan de fysiska krafterna? Har kemi någonsin övats utan
tillämpning av lagarne för rörelse, attraktion, i fasta kroppar, vätskor
och gaser; har man gjort en kemisk analys utan värme och elektricitet?
Har icke kemien alltid rört sig om specifik vikt, kokpunkt, smältpunkt,
gasers spänstighet? Kan man tänka sig kemin utan fysiken? Detta tanklösa
tal, detta nonsens applåderades av vetenskapsakademien och alla lärda
samfund, magistrarne sade efter, och nu säges samma absurditet från alla
folkskolors katedrar. Det visar ju ett förfall i tankeverksamheten, men
som troligen existerat i alla tider av dekadans.

Och den store pristagaren, vet ni vad han har gjort? Ingenting! Ty den
som gör gjord gärning han har gjort ingenting. Han har med elektrolys
bestämt kända ämnens kända sammansättning. Hade han däremot följt
mästaren Crookes' anvisningar, och till exempel givit oss en analys av
silvret i dess i vatten lösliga form, då hade hela rådande kemien
störtat, ett Amerika varit upptäckt och han hälsats som Columbus! Ty i
samma stund silvrets sammansättning var bevisad, kunde man göra silver,
och följaktligen guld. Nu återvänder jag till guldet!

Ur alla svavelkiser kan man få guld; men guldet kan icke påvisas i
svaveljärnet såsom guld; det kan icke ses i mikroskop, icke avskiljas på
mekanisk väg. Men kommer reaktionsmedel till, sedan svavlet avlägsnats,
då framträder guldet. Har man då icke rättighet sluta att
guldextraktionen är en syntes, eller att man alltid gjort guld? Ett par
siffror giva stöd åt antagandet. Kungsvattnet som begagnas att »lösa»
guldet har till molekularvikt 196, som är guldets atomvikt.
Järnvitriolen, som begagnas att fälla guldet, har samma ovanliga tal
till molekularvikt eller 196 enligt Berzelius. Men även järnkloruren,
som ju skall bildas när järnsvavelmalmen löses i kungsvatten har talet
196. Synes icke härav kunna framgå att en metall kan frambringas av dess
lösningsmedel och dess fällningsmedel, om dessa båda nämligen äga
metallens molekular-(atom-)vikt. Kopparn med dess atomvikt 63 löses bäst
i salpetersyra av vikt 63 ...

Nu kom jag inte längre i dag, men nästa gång skall jag längre ... jag
skall gräva mig fram, spränga mig fram ... Nu går vi in till
»mänsklighetens representanter» och höra på Kilos nyare forskningar i
Swedenborg.

                   *       *       *       *       *

Petrus portvakt satt i sin kammare och skrev i hushållsboken, då det
ringde. Han öppnade luckan, lät pincenez'n falla medelst en knyck på
näsan:

-- Vem är där?

Ett visitkort lades fram, pincenez'n kom på igen, och där lästes:

-- Bruno Zachrisson, Stud.

Pincenez'n kom av igen, och med ett allvar som liknade ett rysligt skämt
frågade dörravårdaren:

-- När blev _du_ student?

-- Jag är studerande.

-- Hmhm! I vilken folkskola studerar du?

-- Det hör inte hit, jag vill tala med greve Max.

-- Vill du? Tror du att du får det?

-- Låt mig bara komma in, ska jag nog klara det där.

-- Om du torkar av fötterna, min gosse, och snyter dig om näsan, så ska
du få komma hit in i förstugan ... Men snyt dig riktigt ...

Bruno fick komma in.

-- Du är svartklädd, har du sorg?

-- Ja, morsan är dö.

-- Vem sa du var dö?

-- Min mor!

-- Då beklagar jag dig djupt!

-- Äh vars, det är ju ingenting att tala om.

Gubben kastade en fruktansvärd blick över pincenez'n och grep om den
lilla käppen.

-- Hör du min gosse, voro hennes sista stunder svåra?

-- Nä! Hon snarkade bara, så fönsterna skakade, och så låg hon så här
med tassarne som en hund simmar ...

Gubben reste sig, och som en åskstråle föll han över pojken som fick ett
slag av käppen tvärs över halsröstet, så att huvudet skakade en liten
stund. När ynglingen återfått målet, sluddrade han:

-- Nej nu går det för långt, va i h--e menar han för slag?

Nu följde ett åskregn av käpprapp, med påföljd att pojken försvann utom
dörrn.

Pincenez'n kom av, och Petrus gick att rapportera.

-- Sannolikt kom han att kalla till begravningen.

                   *       *       *       *       *

Två dagar senare gingo klostermännen på bergsplatån, där de inrättat en
filosofallé under tallarne.

Det var en blid vinterdag som luktar vår; och marken var bar, man
tittade nästan efter blåsippor. Och nu filosoferades.

-- Mänskorna tro sig tänka, när de bara reminiscera eller säga efter.
För hundra år sen eller tusen upptäckte ett dumhuvud att kvinnan
behärskade världen. I går läste jag i vår tidning samma upptäckt
serverad som ny.

Tänken er nu: Vem behärskar världen? Försynen, den allsmäktige, alltså
kvinnan icke. I förrgår åter läste jag att penningen eller kapitalet
behärskar världen; alltså kvinnan icke. I förra veckan läste jag att
tidningspressen behärskar världen: alltså kvinnan icke. Förra månaden
läste jag att England härskar på jordens hav: alltså kvinnan icke.
Samtidigt läste jag att huset Rotschild behärskade börserna: alltså
kvinnan icke. Om vi nu tänker oss pågående japanska krig. Nog är det väl
de regerande monarkerna, parlamenten och generalerna som avgöra de
stridförande nationernas öden, och icke sjuksköterskorna? Vilkas tankar
äro nu de härskande i världen? Darwins, Hartmanns, Nietzsches, alltså
ingen kvinnas. Vilka regera litteraturen i världen? _Peladan_,
_Mæterlinck_, _Kipling_, _Gorki_! alltså ingen kvinna. Men Björnson
fortsätter pratet om kvinnan som behärskar världen, därför att han
behärskas av sin sköterska. Mänskorna prata i stället för att tänka, och
pratet har blivit en last.

Nu stannade vandrarne vid ett tecken av greve Max, som upptäckt något
rörligt nere på sjön. Där kom en ångbåt på fjärden, med flaggor på halv
stång, klädd med granris. På fördäck stod en likkista av ek, beströdd
med kransar och blommor; akterdäcket myllrade av svartklädda:

-- Vet ni vem som kommer där?

-- Nej! Låt oss se!

-- Det är Jenny!

-- Zachris gör bäst teater utanför scenen!

-- Zachris tror att _hans_ hustru behärskade litteraturen, och han ser i
henne ett tidevarv som går i graven.

-- Och han har efter hennes död hängt upp hennes röda toffel ovanför sin
säng.

-- Har Zachris blivit symbolist?

-- Och så har han rest ett minnets tempel åt den stackars obetydliga
Jenny, det vill säga åt sin egenkärlek, ty glömmen ej: det var _hans_
hustru! Hans!

Vad säger Kilo?

-- Det vackra som fanns hos Jenny, utplånade han. Såg ni ej hur hon blev
lik honom?

-- Lika rå!

-- Aldrig var hon så mot mig.

-- Kilo säger artigheter åt sig själv.

-- Det var visst icke min avsikt, jag ville endast lägga en blomma ...
på hennes svepning, som en gång var min brud ...

-- Som Zachris stal. Allt vad han ägde hade han stulit; han stal
människor och tankar, ord och uttryck, han kunde stjäla utseendet av en
person han beundrade; han kunde stjäla en annans ryktbarhet och talang,
substituera sig i en annans liv ...

-- Tyst! Tyst! Tyst! Falkenström!

-- Ja, om den döda kvinnan skall jag tiga, men om Zachris skall jag
tala.

-- Skriv i stället!

-- Det förtjänar han icke! -- -- -- I tjugo år flydde jag denna varelse,
men han förföljde mig, och begagnade Jenny som limspö. Ni vet ju själva
hur han åt ut mig ur mitt hem, och lockade min hustru utan att själv få
henne; ni vet hur han stal mina vänner, i vilkas krets jag infört honom,
och så, att när jag kom hem ifrån utlandet satt han med mina vänner,
mina förläggare, mina teaterdirektörer. Jag utrotade honom ur mitt
minne, men han gjorde sig påmind. När mitt namn förekom i en tidning,
stod alltid hans namn invid, hälst förut; trycktes ett upprop, alltid
Zachris först och jag efter. Detta erfor jag som ett obehag, ett
orenande sökande, och jag trodde mig ibland vara förföljd av honom som
en man kan vara förföljd av en kvinna, och med samma äckel mottog jag
hans påtrugade vänskap. Ibland tyckte jag mig i hans blickar läsa en
olovlig böjelse, så att jag rodnade inom mig och skämdes över mina
misstankar, men när jag slutligen fick halv bevisning, så flydde jag.
Det förefaller mig nu som om denna sterila själ ville suga mannakraft ur
mig; och var gång jag avbröt kontakten med honom, så sinade han. Men
hans instinkt ledde honom som en blind mullvad att gräva sig fram till
mina fiender, och allt det hat jag lyckats väcka, ompolariserades och
blev till sympati för honom. Ni vet ju hur han alltid bekämpade och
förstörde mina idéer, samtidigt med att han uppträdde som min vän och
lärare; sade jag rött, så sade han blått, när blått var modefärgen, men
när det knep, gjorde han mig till ansvarig för den blå färgen. När jag i
»Sömngångarne» bestred ap-teologien, ty det blev teologi, så reste han
på turné med apan -- och positivet, men när han då fick på skallen, så
förfalskade han situationen och gjorde mig till ap-kungen, som han
straxt därpå avsatte från den tron jag aldrig sutit på.

-- Förlåt honom!

-- Att förlåta är att taga till baks, och jag förlåter honom därför
aldrig. Varje gång jag dödades, så kröp denna likmask fram; och jag
stryker honom ur mitt sinne och minne som representanten för den
perversa tid som kallade sig nydaningens, därför att den var förfallets,
nämnde sig sanningens, därför att den var lögnens, det vederhäftigas,
efter den var humbugens, de falska profeternas, reklamens och de stulna
reputationernas. Skriva om honom? Det har Hoffmann gjort så bra i sin
Zacherle eller Cinnober, denna djupsinniga saga som Zachris aldrig
förstod, förrän han fick sin Cinnober i der Kleinpaul, vilken för
närvarande sitter som en trämask i Zachris' ruttna stubbe och äter honom
invärtes så att han snart ligger som lite maskmjöl i mossan.

Ångbåten hade kommit under bergsbranten, och stenkolsröken hade stigit
upp driven framför av medvinden.

-- Fyfan vad det luktar vätesvavla! sade revisorn, och tog fram sin
kikare: Där står de allihop, och Zachris håller riddarvakt vid kistan
...

-- Säg inte så hårda ord, bad Kilo.

-- Och där står din f. d. Tekla med sin prins.

-- Hur det är med prinsskapet, vete den, men han lär vara skolmagister!
sade Falkenström, som utanför klostermurarne återföll i sina vilda tag
glömmande all andlig gymnastik.

-- Frid över dem! sade revisorn.

-- Frid över alla! Frid, frid! bjöd Kilo! Det förra är förgånget!

-- Det förra har luktat i tio år och hotar förgifta det kommande
växande! Vi äro främlingar i vårt eget land, men vi voro nog födda
främlingar här i gropen.

-- Vi voro en gång barn av vår tid, men den tiden är förbi, och vi äro
blivna den nya tidens barn.

-- Vi äro vordna män, och det höves icke män skrika på gatorna, fastän
det kan kläda pojkar.

-- Det förra är förgånget! Frid över det!



                          TJUGONDE KAPITLET.


När Zachris blivit ensam om natten efter gästabudet med dödsdansen föllo
hans tankar in i en ny riktning.

Hans ekonomi var genom tidningsköpet bliven god, ty den gamla
redaktionen bibehölls med ökade löner; detta gav honom lust att leva,
börja om ett nytt friskt liv med en frisk människa. Varför skulle han
vara sjukskötare och liksvepare? Jenny var ju slut, det såg han i kväll.
Hon hade förlorat all charme för herrarne, och det var dit han ville, ty
nu skulle han äntligen få ro. Nu kunde han köpa sig en ny kvinna som
skulle vara hans förnöjelse, hans ålderdoms fröjd och varför icke hans
sjuksköterska ...

Här reste han sig och erinrande scenen som Jenny givit i afton,
antecknade han den ...

Därpå fortsatte han framåt. Gossarne skulle genast sättas ut i ... ja
vad? De kunde icke skriva och räkna, de visste icke uppföra sig bland
människor. Deras fria uppfostran var kanske ett misstag; att de fått
deltaga i backanalerna var nog icke så klokt; att de utpuffats som
snillen, att de fått springa i teaterlogerna, interviewats och
biograferats i tidningarne hade nog ingivit dem alltför höga tankar om
sig själva; men vad skulle de bli? Studentexamen fordrades till allting,
och de här hade icke folkskolebildning ...

Nu hördes skrik uppifrån. Zachris sprang upp för trappan ... Jenny hade
rest sig i sängen och tycktes betrakta något som ingav henne skräck ...

-- Skaffa en läkare och sköterska, genast, men visa dig icke mer! Jag
kan icke se dig!

Zachris var icke heller angelägen om ett närmande, utan mottog med nöje
ordern, och gick ner att utföra befallningen ...

Och så började dödskampen ... Den var icke skön och icke uppbygglig.
Gossarne voro absolut känslolösa, anställde observationer och gjorde
reflexioner som vivisektörer. De voro födda i våldtäkt, och modren hade
förbannat dem i moderlivet redan.

Zachris gick fram och åter på golvet nere i våningen och hörde hela
förloppet. Det lät som om man sågade ved däruppe. Ibland grät han av
medlidande, när han föreställde sig själv i samma belägenhet; ibland
åter, när minnet av allt varmed hon pinat honom, dök opp, erfor han en
viss tillfredsställelse: »Känn på du, hur det känns att pinas,» tänkte
han. »Det ingen vågat, det vågar han, döden!»

Därpå grät han igen, minnandes några vackra scener ur det fula samlivet.

Ibland läto hennes rop som en barnsängskvinnas, och då erinrade han den
första förlossningen. Det var ett stort ögonblick. Och modrens sista
kvidande innan barnet kom liknade så ett litet barns, att han trodde
detta vara fött. När slutligen den nyfödda skrek till, trodde han
återigen det var modren.

Fram på nästa förmiddag blev det tyst. Då kom sköterskan ner och
förkunnade slutet.

Därpå blev det kav lugnt utom honom och inom, och han föll i en djup
sömn som varade till eftermiddagen. Sorgen infann sig; denna blandning
av tomhet, förtvivlan, ånger över allt brutet och allt underlåtet, av
befrielse, egen och hennes, av något intressant, ovanligt, försonande,
som tillsammans kändes som en vällustig smärta.

På andra dygnet njöt han av lugnet som han icke haft på många år. Nu var
han oåtkomlig, stark, ty nu kunde de icke plöja med hans kalv, icke
styra honom med hennes betsel. På tredje dygnet hade han haft så mycket
bestyr med graven att han bara längtade få henne ur huset för att han
sedan kunde få möblera om igen, inrätta sig som ungkarl och bestämma om
allt utan att hans vilja skulle korsas.

Begravningen gav honom något bekymmer, ty då man numera icke bjuder
gäster, så blir den större eller mindre tillströmningen ett plebiscit,
ett uttryck av ens notering på fåfängans marknad. Zachris, som noterades
lågt för tillfället, ville icke riskera ett fiasko. Han måste
personligen anmoda alla ståndspersoner, alla namn och finare märken. Det
här var en föreställning, en premiär, och tidningarne skulle referera
den. Han beslöt först skicka pojkarne, men när Bruntes ambassad avlopp
så olyckligt, beslöt han gå själv. Att yrka eller hota eller locka med
byte av tjänster dugde icke mer; han måste fara omkring och tigga.

Han gjorde sig så liten som möjligt, och lyckades krypa genom många
nyckelhål, men icke genom alla. De som kände honom riktigt, visste att
han skulle begagna deras namn för att kava sig upp -- och därmed trampa
ner dem.

På begravningsdagen mönstrade han sin trupp och fann den respektabel.
Han var åter chef, hade manskap, och kunde operera. Vid graven uppträdde
han och talade om sina förtjänster i litteraturen, om den stora
revolutionen, om härföraren och lederna, om motståndet och krafterna,
men höll på att glömma bort Jenny, som han slutligen gav ett erkännande.
Hon var naturligtvis den bästa (eftersom hon var hans) och så vidare.

Det var en triumf; men det skulle slaktas fångar på graven, och Zachris,
som aldrig velat höra talas om Jennys beundrare, uppfann nu en serie av
»olyckliga tillbedjare», vilka namngåvos i en liten tidning. Alla som
varit artiga mot frun i huset förvandlades till älskare, naturligtvis
olyckliga, ty hon var den äkta troheten. För att hämnas på Falkenström
för hans uteblivande nämndes hans namn först; »han hade av lätt
förklarliga skäl icke infunnit sig, men hans krans talade».

För att kunna flagga med andra uteblivnas namn, infördes även dessas
ursäkter, vilka ju för anständighetens skull varit inlindade i en
artighet.

Doktor Borg pressade man som en matros på följande sätt i referat: »Dr
B., den avlidnas speciella vän, _skulle_ ha skött henne under sista
sjukdomen ... --»

Landshövding O., ett stort märke, stals på ett listigare sätt. »Fru Z.,
som räknar anor från Närike, härstammade från den ädla släkten O., för
vilken ätt vår mest berömda landshövding kanske icke är alldeles
främmande.»

Telegram trycktes även; gamla brev offentliggjordes, och Jenny blev en
stor succès för Zachris. Hon hade varit ett centrum, en Sokratisk
Aspasia i den stora stilen, och hennes inflytande på samtidens
litteratur kunde sägas vara omätlig. (Att Zachris' inflytande varit
enormt kunde man sluta därav.)

                   *       *       *       *       *

När Zachris kom hem efter begravningen, märkte han att huset såg så rent
och sopat ut. Och på aftonen hade han glömt henne och det förflutna; det
var bara skönt tyckte han. En stilla frid, som liknade en allvarlig
glädje, emellanåt kryddad av triumfen att åter ha samlat alla fiender
och avundsmän _under_ sin fana.



                        TJUGUFÖRSTA KAPITLET.


Det hade spökat i klostret. Vid första vårningen, när solen stigit och
värmde, hade man från övre rummen hört ett tramp och ett snurrande som
liknade en symaskins, men var starkare. Undersökningen var lätt att
verkställa, och det fanns ingen maskin däruppe. Revisorn, som trodde på
ett vanligt akustiskt fenomen, gjorde upp några försöksteorier. Det
kunde vara en maskin på stora varvet som framkallade dessa ljud, vilka
endast voro hörbara i fokus som befann sig i övre våningen. Han jämförde
denna företeelse med ekot på en given lokalitet; innanför fokus hördes
det icke, men i själva brännpunkten kunde det förnimmas: alltså det
hördes på ett avlägsnare avstånd men icke på ett närmare; ett
beaktansvärt undantag från den fysiska lagen. Men förklaringen var
endast grundad på hypotesen om befintligheten av en maskin någonstädes.

Han gick vidare, och observerade att spökrummet var klätt med en på duk
spänd tapet, vilkens spänning ökades eller minskades med den olika
temperaturen.

-- Nåväl, demonstrerade han, där ha vi fonografens membran. Antagom att
kakelugnsmakarns drejskiva arbetat häruppe, och att tapeten = membranen
uppsamlat ljuden, vilket är sannolikt; kan då icke under vissa givna
temperatur- eller fuktighetsförhållanden tapeten ge ifrån sig dessa
oartikulerade ljud?

-- I sanning, det synes vara påtagligt.

-- Men då skulle en trumma som har en verklig membran kunna trumma av
sig själv ibland?

-- Jaa, är du säker hon inte gör det? Har du inte hört talas om »falskt
alarm» hälst om natten, då vakten sprungit ut troende sig höra trumman?
Jag vet att på järnvägsstationer det icke är ovanligt, att inspektorn
hört tåg, om natten, och sprungit ut. Här kunde ju skenorna ha tjänat
som membran.

-- Varför icke? svarade Kilo. Men om vi nu gå vidare, på det fysiska
planet, så vet jag en stationsinspektor som sprang ut om natten och fick
_se_ ett tåg rusa förbi. Han telegraferade till stationen nedanför och
ovanför, men där var intet tåg passerat.

-- Alltså en hallucination!

-- Låtom oss reda i det gamla begreppet hallucination? Kanske det är
lika ihåligt som en hop andra begrepp. -- Att hallucineras betyder
vanligen att man ser en bild av något som icke motsvaras av en
verklighet. Om vi nu skulle jämka något och säga så här: en
hallucination är en bild av något som icke har full verklighet ...

-- Säg »en overklig bild»!

-- Nej, ty alla bilder äro verkliga, emedan de kunna uppfattas antingen
av synsinnet eller av fantasien ... I din mening skulle ju föremålet
självt intränga i ögat, men det är ju dess bild som fattas av ögat, och
denna bild kan du icke ta i, men vågar ej förneka dess verklighet.

-- Väl! Vidare!

-- Nu voro vi ense om att ljud kunna magasineras och åter utsläppas; att
ljus kan fixeras det vet vi genom fotografien. Att en ljudvåg kan
fortplantas på en ljusvåg känna vi av radiofonen, veta vi då säkert att
icke en kombination av ljudvågor kunna transformeras i ljusbilder?
Edison tror på möjligheten, därför att han har fått övertygelse om
naturkrafternas enhet, och har därför sökt fortskaffa en bild per
telefon. Kan alltså ett obefintligt lokomotiv höras, så finns en
möjlighet att det även kan synas, och då har min inspektor sett bilden
av en verklighet som icke mer var närvarande. Detta på det fysiska
planet. Stiga vi upp på det psykiska, så ha vi större möjligheter, ty
själens outredda krafter äro vida mäktigare än vi vågat antaga.
Spökerier iakttagas ju ofta i hus där mord blivit begångna, och det
behöver icke ha något med den oskyldiga men så illa anskrivna fantasien
att göra, ty personer som icke veta om mordet, kunna få obehagliga
hörsel- eller synförnimmelser i ett mördarhus. Och man tänker sig de
oerhörda psykiska energier (och fysiska) som beledsaga en människas
våldsamma död; mördarens övervinnande av betänkligheterna, den mördades
förtvivlan, tron I som bekännen energins oförstörbarhet att icke några
ansamlingar av kraft stanna i rummet?

-- Men varför få icke alla människor förnimmelserna?

-- Därför att icke alla äga den känsliga mottagningsapparaten.

-- Antaget att spökerier existera, och kunna förklaras på naturligt
sätt, tror du på spöken då?

-- Eftersom jag är övertygad om spökeriers tillvaro, jämför
krukmakarskivan häruppe, så är jag väl skyldig tro på spöken också. Men
vi skola först definiera spöken! Säg själv vad folket menar med spöken.

-- Levande eller avlidna personers skenbilder.

-- Är då skioptikonbilden av en avliden ett spöke?

-- Ja, om du så vill, på visst sätt. Den avlidnes fotografi är ju en
bild, och skioptikons projicierade bild är en bild av bilden ...

-- En lins kan ju ge verkliga bilder av ett föremål och virtuella
bilder. Vad menas med en virtuell bild?

-- I plana speglar, säger fysiken, är bilden virtuell eller skenbild ...

-- Si där! en skenbild, som icke kan uppfångas på en skärm. Men denna
skenbild kan uppfångas av ditt öga och uppfattas eller ses; man kan
således se skenbilder?

-- Ja, jag måste erkänna det.

-- Nu definierade du spöket med att vara en skenbild av en levande eller
en avliden person, alltså har du i ett slag erkänt att man kan se ...

-- Nej stopp! där gör du ett felslut!

-- Kanske! -- Det är svårt att tänka! -- Skenbilder kunna ses, spöken
äro skenbilder ...

-- Pass! Spöken anses av folket ...

-- Mycket rätt! Hjälp mig vidare; jag är trött!

-- Om skenbilder av levande eller döda existera, så kunna de ses!

-- Alldeles rätt! -- Nu skola vi söka bevisa att sådana bilder existera.
Inför lagen gälla två trovärdiga personers samstämmande utsago. Gillar
du den bevisningen?

-- Nej, jag vill se själv!

-- Då är du subjektiv, och om du själv såg ett spöke, så kunde du aldrig
bibringa andra din subjektiva övertygelse. Vill du icke erkänna att mina
två trovärdiga män, som äro två »själv», kunna åvägabringa lika god
bevisning som ditt ensamma »själv»?

-- Icke för mig; jag vill se själv.

-- Har du sett Amerika?

-- Nej!

-- Tror du det finns?

-- Ja! Men Amerika är icke något spöke.

-- Alldeles rätt. Nu skall jag emellertid säga dig, att jag _sett_
Jennys skenbild när hon nyss var död. Alltså existerar spöken för mig.
Antag att du hade sett henne, så hade spöken existerat för dig? -- Nu
existera spöken för mig, alltså existera de.

-- Fallax!

-- Jag kan inte inse! -- Allt vetande är ju subjektivt, emedan det måste
falla inom ett subjekts erfarenhetssfär; när det faller inom mångas
nämnes det objektivt; hur mångas är icke angivet, och hur pass klokas är
icke heller angivet. Nog av, jag vet att det finns spöken, i vår angivna
mening, därför är jag nödsakad tro på spöken, ty tron subsumeras under
vetandet. -- Jag skall emellertid för din skull återvända till
fysikal-planet. -- Tror du att den bild som i fotografkameran visar sig
på visirskivan endast finnes där eller om den ej potentiellt, osynlig,
finnes hela vägen mellan föremålet och kameran?

-- Sannolikt det senare.

-- Och bilden är reflekterat ljus från föremålet.

Föremålet ger således något ifrån sig som på visst avstånd är osynligt,
på annat avstånd synligt. Bilden på visirskivan är således en emanation
av föremålet. Tror du alla föremål kunna emanera sådana bilder, som än
äro osynliga, än äro synliga?

-- Jag känner icke alla föremål, men jag antar det vara sannolikt.

-- Från en levande eller död kropp kan således emanera en stundom
osynlig, stundom synlig bild, och det är denna senare vi kalla spöket.

-- Ja, men när föremålet är belyst ...

-- Väl, belyst antingen av ljusa strålar, eller mörka strålar, du känner
ju mörka strålar, Röntgenstrålarne?

-- Tack ska du ha; då tror du väl också att man kan göra sig osynlig?

-- Vänta lite! Göras osynlig, är icke omöjligt, ty jag behöver bara
släcka lampan, så äro vi osynliggjorda, båda två. Men att bli osynlig i
belysning, skulle kunna inträffa, dock endast under ovanliga
omständigheter. Antingen så, att de från mig emanerade strålarne
absorberas genom en omedveten viljeakt, eller så att strålarne brytas
till totalreflexion, eller så att de ljusa strålarne ompolariseras i
mörka; eller ock kan fenomenet betraktas som ett interferensfenomen där
de reflekterade strålarne släcka varandra. Att man _kan bli_ osynlig,
det vet jag; om man genom upptäckande av orsakerna, _kan göra_ sig
osynlig, det vet jag inte, men det är kanske möjligt, längre fram och
efter övning.

-- Det är gott i alla fall att tanken sås ut, den behöver så lång tid
att gro. Nu skall jag börja samla iakttagelser, och om tio år kanske jag
har din mening.

                   *       *       *       *       *

Filosoferna vandrade i allén:

-- Vi ha icke alls några profetpretentioner; vi räddade oss bara på
Ararat i vår ark.

-- Det talas om gudarnes återkomst; ha de varit borta någonsin? Kommo
icke armisterna 1878 och fingo massorna att klä sig i säck och aska?
Började icke templarne 1879 sitt arbete, och fredsvännerna med 1880?

-- Luther var ju den första frikyrkliga i norden, och nu står hans
frikyrka som de frikyrkliges värsta fiende. Hedningarne älska den ruttna
statskyrkan, ty de älska allt ruttet, och de frisinnade hata de
frisinnade läsarne, det är en bizarr situation. För att utnämnas till
frisinnad skall man vara så pass liberal att man mottager ordnar med
eller utan halsband, går på slottsbalen, är intolerant mot olika
tänkande. För att få heta frisinnad skall man vara pederast, teoretiskt
åtminstone, gynolater och arbeta för kvinnan såsom privilegierat stånd
...

-- Och så skall man tro på Dreyfus' oskuld, fastän Dreyfusministären
Waldeck-Rousseau blev överbevisad om hans skuld i Rennes. Labori måtte
också ha blivit omvänd, ty först bröt han och Picquart med Dreyfus, som
efter benådningen avbröstade sig som arméns och generalens vän. Labori
hade också efter fiaskot i Humbertprocessen ett uttalande, däri han
förklarar att i Dreyfusaffären »fanns hederligt folk på bägge sidorna
och vilka trodde sig strida för ett ideal» och »han hade sett personer
dekoreras i deras förmenta egenskap av Dreyfusarder, vilka vänt honom
(Labori) ryggen i fem år.» -- Vilken babylonisk röra! Dreyfus
nationalist och generalvän! Labori erkännande något gott hos fienden.
Waldeck-Rousseau förklarande i Toulouse 1900, »att Dreyfussaken blivit
anförtrodd åt oberoende domare, vilkas utslag blivit respekterat och på
samma gång hade humanitetens fordringar genom en benådning blivit
tillgodosedda.»

-- Vad säga våra Dreyfusarder om det?

-- De gå på i ullstrumporna som om de arbetade för betalning, och Zolas
J'accuse står redan i läroböckerna, fastän hela anklagelsen var falsk.

-- Falsk?

-- Javisst, han anklagade generalerna, för bedrägeri, och de voro alla
oförvitliga. (Henry var nämligen icke general.) Dreyfus försvarade själv
generalerna och trodde att de arbetade för honom.

-- Hur skall man förklara alla dessa falska dokument?

-- Ibland har jag trott dem vara snaror tillverkade av Dreyfus' vänner
och inlagda i Dossiern ... Picquart, den hederlige, gjorde ju eget
spioneri med falska dokument!

-- Därmed må nu vara, men att se våra nationalister stå som en man mot
Frankrikes, som kämpa för samma sak, det är barockt. Hemma är man
patriot, men ute är man världsmedborgare! Det är billigt vara det på
andras vägnar.

                   *       *       *       *       *

-- Där ha vi Nordiska museet med torn och spiror. Vad skall man gömma
där? Nationalmuseum, vetenskapsakademien och riksbiblioteket, där vår
ära ligger?

-- Inte alls det! Men general Hazelius' chiffonier och tobakspipor,
onkel Adams glasögon, Fredrika Bremers snusdosa, Kristina Nilssons fiol
... vidare selpinnar, lökträn, supaskålar och bondkläder ...

-- I fjor utvandrade hundra man om dagen. I år sätter man inte ut i
almanackan den stora siffran, utan bara procenten. Att dölja sanningen
kan vara farligt nog.

-- Vet ni att rovdjurens antal ökas i Sverige? Och komma vargar och
björnar fram, så fly människorna ändå ivrigare. Slutet: att landet blir
utarrenderat som jaktmark åt rika engelsmän!

                   *       *       *       *       *

-- Sista underrättelsen från Zachris. Han har flyttat till Örebro och
jagar på Falkenströms revier. Denne hade nämligen koloniserat där, och
upparbetat en vänkrets som Zachris nu vampyriserar. Det är tionde gången
han schakaliserar efter Falkenström, och tidningen berättar i dag att
han hyrt på samma gata (alltid något!).

-- Sedan Zachris börjat trycka Falkenströms brev, skrivna under
intrycket av de inbillade tjänster Zachris gjort honom, har Falkenström
i sin sista bok förklarat att han inför samtid och eftervärld återtar
allt gott han yttrat om Zachris, eftersom han var förd bakom ljuset.

-- Ja, vi behöver bara minnas siffrorna vid försäljningen som Zachris
förmedlade: Falkenström fick tre tusen, men Zachris tog fyra tusen!



                         TJUGUANDRA KAPITLET.


Hanna Paj hade varit framme igen och lockat Smartmans hustru, i harmen
över en oartighet. Men Smartman hade genast hämnats. Först hade han
låtit överraska hustrun och älskaren i badhusets dubblett, och sedan
hade han organiserat en chikan medelst polisen.

Efter första tillfredsställelsen och sedan han begärt skilsmässa, syntes
han en tid vara sluten och grubblande, och han förekom ensam på avlägsna
kaféer drickande omåttligt, men alltid allena, och stundom talande för
sig själv. Slutligen en dag hade han fallit från stolen och var död.

Han hade emellertid emotsett sitt slut, ty man fann i rockfickan ett
brev till hans son, vilket var förseglat och därför lästes på
redaktionen, kopierades och överlämnades till adressaten. Detta brev
hade följande lydelse:

Till min son!

Om du kommer att läsa detta brev, är mycket tvivelaktigt, då jag vet att
du ogärna läser orekommenderade brev. Att du icke följer mina råd, det
är jag viss på, ty jag ger dig inga, och jag har själv varit ung. Jag
skriver mest för att reda ut mitt eget innan jag går hädan.

Barn av min tid såg jag livet framför mig som ett slagfält, och
tillvaron som en kamp om brödet, ställningen och kvinnan. Jag slog mig
fram, kännande mig berättigad var gång jag nedlagt en fiende med alla
lovliga eller i nödfall olovliga medel. Det var tidsandan man kallar.
Livet var sitt eget ändamål; samvetet var en sjuklighet, barmhärtigheten
svaghet. Med dessa idéer tyckte jag mig född, ty jag läste aldrig den så
kallade osedliga litteraturen. Viljan till makt, som är nedlagd hos alla
människor, var särdeles starkt utvecklad hos mig, och jag fann min lust
i att styra och ingripa i människors öden. Ofta roade det mig att göra
en människa lycklig, men endast för att binda honom och för att jag
skulle njuta av känslan att ha varit hans försyn.

Livet stormade fram. Absolut okänslig för mothugg och skymfar, måste jag
segra på alla punkter, i synnerhet som jag endast åtrådde det närmaste.
När jag slutligen nått mitt mål, och såg hur allt och alla böjde sig,
sökande mitt beskydd, hur de höga underkastade sig och de rike buro fram
sina kapital, så kom en stund, då jag frågade mig: vad mer? Är detta
allt? Intet vidare? -- Jag stod framför en bergvägg och kom icke längre;
vandringen var slut och jag satte mig ner att reflektera. Tomheten och
tystnaden fattade mig, och jag såg tillbaka på livet som på något så
fasansfullt, att jag undrade hur jag kunnat leva det igenom. Jag blev
förtvivlad och förlorade intresset för livet.

Lik vandraren som med hopp och längtan strövat över slätten för att nå
berget, satt jag nu vid bergsroten och stirrade på det nådda målet -- en
bergsvägg. Finnes det då ingenting där bakom eller däruppe? frågade jag
mig. Mitt förstånd svarade att det måste finnas något. Men jag orkade
icke med en bergstigning, jag vågade icke riskera att få se på andra
sidan en ny slätt och ett nytt berg lika de förra. Jag längtade nog till
nya utsikter, men jag blev sittande, modlös, hopplös, tills jag föll och
blev liggande.

Det förefaller mig som om min spårvagn släppt kontakten med kablarne
däruppe, och därför stannat. Däruppe? Det fanns ju intet uppe och nere,
sade de lärda, men likafullt, jag är därnere och kan aldrig komma upp.

Att ångra det förflutna? Önska det ogjort, ja; erkänna att jag gått
vilse, ja; men känna skuld, det kan jag inte ...

Född i ett kristet samhälle, har jag dock aldrig förnummit mig delaktig
av försoningsverket. Kanske jag är av hednasläkt som de många vilka
rasat mot kristendomen i våra dagar? Jag vet blott ett: att jag är
förtvivlad, utan att dock känna samvetsagg.

Tiden hade till uppgift att rasera gamla former, jag var med och kände
mig berättigad. Må nu grundläggare till det nya komma; sedan murare, och
bygga nytt. Deras yrke har jag icke lärt på. -- -- -- -- --

(Här följde några rader strykningar.)

När tomheten och förtvivlan nått sin höjd, ville jag fylla tomrummet,
men jag fann intet innehåll, det nya var icke utjäst och kunde icke
tappas; och du vet ju hur nytt vin icke trives i gamla flaskor.

Jag såg alla jordens folk blandas, alla religioner smälta samman, gamla
seder och sedelagar upplösas, uråldriga näringskällor sina, nya tagas
upp; all forntids visdom grävdes fram. Det var en stor tid, släktet
växte ut, men individer förgingos; en av dem var jag!

                   *       *       *       *       *

Hur man skall leva livet? frågar du. Vilka åsikter man skall ha, vilket
parti man skall tillhöra, hur man skall ha sig, med ett ord? Det drar en
lång tid för somliga innan de komma underfund med sig, och jag trodde
slutligen mig ha funnit en ledtråd. För sitt land skall man arbeta utan
att glömma det man är världsborgare; alltså icke urpatriot och icke
smickrare. Den klass i vilken man är född skall man tjäna. Är du
underklass passar dig illa att ävlas med aristokraterna, men är du
diktare eller artist, skall du leva utanför klasser och stånd, utanför
partier, dock bevara dina yrkesbröders intressen, sökande rättvisa,
följande din genius. Som diktare har du rätt att leka med tankar,
experimentera med ståndpunkter, pröva åsikter, men utan att binda dig
vid något, ty frihet är skaldens livsluft. Därför icke stanna i någon
skola eller riktning; ämnet du behandlar skall ge sin form, och de fria
konsterna tåla inga lagar, utan äro sina egna lagstiftare ...

Är du borgare, så var det grundligt, men glöm icke du är medborgare
också. Stanna i din klass och ditt stånd, så blir du något helt, och
akta dig för dilettantism. -- -- --

Om du skall gifta dig eller leva ogift! Gör vad som lyster dig, men tro
icke sällheten eller olyckan beror därav. Undvik ej äktenskapet, men
stanna icke i det, om det förnedrar dig. Bättre dock ett olyckligt
äktenskap än intet. Man går igenom det, och kommer ut, mera erfaren än
förut, och erfarenhet är kapital.

Glömskans frid över mitt stoft!



                ANMÄRKNINGAR TILL FYRTIOFÖRSTA DELEN.
                            SVARTA FANOR.


Svarta fanor utsändes i sin första upplaga våren 1907 från Björck och
Börjessons förlag med följande upplysning vidfogad: »Denna bok är tryckt
i ett begränsat antal ex. Ny upplaga kommer icke att utgivas.»

En andra upplaga utgavs 1910 av Åhlén och Åkerlund. Strindberg har icke
läst korrektur på denna upplaga. Den lider av talrika tryckfel.

I föreliggande upplaga äro rättade ett antal uppenbara tryckfel i första
upplagan.

Originalmanuskriptet till Svarta fanor har liksom handskrifterna till
Blå böckerna och flera senare Strindbergsmanuskript skänkts till
Nordiska museet. Utgivaren har emellertid genom prof. V.
Carlheim-Gyllensköld, ordnaren av Strindbergsmuseet i Nordiska museet,
meddelats förbud att taga del närmast av handskriften till Svarta fanor
för textens redaktion i Samlade skrifter. Våren 1917 lovades
handskriftens utfående för tryckfelens rättande efter två månader;
senare uppsköts alltjämt tillståndet, tills slutligen febr. 1918
handskriftens delgivande vägrades. Dessa svårigheter ha gjort att Svarta
fanors utgivande fördröjts nära ett år och delen 41 utkommer efter del
42--45.

Svarta fanor författades 1904 som en fortsättning på Götiska rummen.
Strindberg skriver 19 jan. 1905 till E. Schering, sin tyska översättare,
om arbetet: »Romanen är en fortsättning på Götiska rummen, och består i
sedeskildringar från sekelskiftet. De äro fruktansvärda, men efter
naturen. Jag har icke haft någon glädje vid skrivandet. Men verket
förföljde mig, måste sålunda skrivas. Även om jag skulle lida därunder,
ty det bör man.»

27 jan. 1905 meddelar han vidare därom: »Boken har stort värde. Det kan
dock förringas därmed att man stämplar den som pamflett.»

26 april 1907 skriver han: »Nu läser jag korrektur på Svarta fanor. I
detta verk bryter jag som bekant, med de 'Svarta'. Säkert skall man
stena mig. Men det tar jag som mitt yrke. Det är jag ju för övrigt redan
van vid!»

                   *       *       *       *       *

Ett stycke av texten i Svarta fanor var ursprungligen bestämt för
Götiska rummen, nämligen samtalen sid. 30, rad 11--sid. 37, rad 24.
Dessa sidor skulle ha ingått i Götiska rummen från sid. 303, rad 27 i
Samlade skrifters edition, men har uteslutits på önskan av förläggaren
till första upplagan av detta arbete. Så uppger Schering, helt visst
efter upplysning av diktaren, i en not till sin tyska upplaga av Svarta
fanor, sid. 32. Schering har infört ifrågavarande ställe i sin edition
av Die gotischen Zimmer, sid. 326, rad 3--Sid. 334, rad 9.


Tryckfel i uppl. 1.

Sid. 12, rad 30. Uppl. 1 börjar felaktigt stycket med tankstreck: --
Mister Anjala etc.

Sid. 22, rad 18: Rökringen. Så i uppl. 2. Uppl. 1: Rökningen.

Sid. 24, rad 12: liksom. I uppl. 1 citationstecken av oförklarlig
anledning; möjligen har föregående fras »damm på själarne» varit avsett
att citeras.

Sid. 30, rad 14; undanträngde. Så uppl. 2. Uppl. 1: undanträ_nge_.

-- rad 20: pokerspelet. Uppl. 1; pockerspelet.

Sid. 31, rad. 11--12: den här mekaniska världsåskådningen. Så uppl. 2.
Uppl. 1: världsåskådning.

Sid. 35, rad 22 och sid. 36, rad 2: blague. Uppl. 1: blage.

Sid. 37, rad 6: Utropstecken efter »Nationalmuseum». I uppl. 1
frågetecken.

-- rad. 21--22: autodidakt, autodidakter. Uppl. 1: autodiakt.

Sid. 39, rad 22: semikolon efter »rätta». I uppl. 1: kolon.

Sid. 75, rad 28: Kowalewski. Uppl. 1: Koroalewskio.

Sid. 110, rad 13: koagulerade. Uppl. 1; kagulerade.

Sid. 120, rad. 6--7: på hans manlighet har jag har full bevisning, här!
Komma efter »bevisning» saknas i uppl. 1.

Sid. 140, rad. 3--4: Det som strider mot naturlagarne är underverk.
Uppl. 1: äro; möjligen skrivfel av Strindberg.

Sid. 147, rad 21: Javäl! Men när fantasin etc. I uppl. 1 kolon i stället
för utropstecken, läsfel. Likaså sid. 154, rad 12, sid. 210, rad. 28--29
(efter som det ansiktet skrämt henne!), sid. 226, rad 30 (Lova mig det!
Du tar in i pensionatet etc.) sid. 242, rad 4, sid. 272, rad. 8--9
(Frid, frid! bjöd Kilo! Det förra etc.; i uppl. 1 kolon på bägge
ställena), sid. 280, rad 1, sid. 281 (Väl!), rad 26 (Kanske!).

Sid. 149, rad. 22--23: Male cum recitas, tuum est! Uppl. 1: tuus.

Sid. 150, rad 10--11: Men det vänder ju opp och ner på hela astronomien.
Uppl. 1: vän_des_.

Sid. 168, rad 26: -- Ja, man är rädd för ditt namn. Så uppl. 2. Uppl. 1:
-- Ja, _men_ man är etc. Troligen en upprepning från rad 24: -- Näh, men
man är rädd för dig!

Sid. 177, rad. 18--19: detta hopvräkande -- -- synes ibland vara gjort
på måfå. Uppl. 1: gjord.

Sid. 179, rad 4: 2:3 etc. Så uppl. 2. Uppl. 1: 2:2. Ekvationen skall
illustrera föregående sats att den mindre förhåller sig till den större,
som den större till det hela. Jfr även följande rader, där siffran 3
angives.

Sid. 196, rad 17: diatrib. Uppl. 1: diatril.

Sid. 234, rad 20: vaktlarnes tåg. Uppl. 1: vaktarnes. Jfr föregående
rad: vaktelkungen.

Sid. 240, rad. 19--20: apoteosen. Uppl. 1: apotesen.

Sid. 249, rad 18: Lavoisier. Uppl. 1: Laovisier.

Sid. 252, rad. 1--6: Zachris hade icke glada dagar efter sitt besök i
redaktionen. Att han liksom fått avsked kom honom _ej_ att glömma
smärtan och skammen, som främlingens uppträdande framkallat. Han hade i
alla fall burit detta barnet på sina armar, slösat sina första känslor
som far, gjort uppoffringar, byggt en framtid. I uppl. 1 saknas den har
spärrade negationen i andra meningen. Den fordras emellertid;
utgångspunkten för föremålets reflektioner och handlingar i detta
kapitel är just erinringen av smärtan och skammen som främlingen
ingivit.

Sid. 256, rad 32--Sid. 257, rad 1: Han hatade dem som han hatat det
sköna och goda. Så uppl. 2. Uppl. 1: dem som hatat etc., meningslöst.

Sid. 259, rad 2: Och så vidare. Så uppl. 2. Uppl. 1: Också vidare.

Sid. 262, rad. 3--4: hade ett underligt beslöjat uttryck över blickarne
likt en sömngångares. Så uppl. 2. I uppl. 1 saknas »uttryck».

Sid. 265, rad. 20--21: silvret i dess i vatten lösliga form. Uppl. 1: i
vattenlösliga form.

Sid. 269, rad 11: Nej! Låt oss se. I uppl. 1 semikolon.

Sid. 272, rad. 2--4: -- Och där står din f. d. Tekla med sin prins.

-- Hur det är med prinsskapet, vete den, men han lär vara skolmagister!
sade Falkenström.

I uppl. 1 ha bägge dessa repliker satts i ett som Falkenströms. Den
första meningen är tydligen yttrad av revisorn, som betraktar båten i
kikarn och meddelar vad de andra ej kunna iaktta.

                                                       John Landquist.



Transcriber's note:


Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.

Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

   [S. 13]:
   ... att talriken verkligen såg ut som när man ätit en ...
   ... att tallriken verkligen såg ut som när man ätit en ...

   [S. 27]:
   ... var ur ett dokumentskap han tog den. Där funnos ...
   ... var ur ett dokumentskåp han tog den. Där funnos ...

   [S. 36]:
   ... Om en isralit förnekar Kristi guddom, är han ...
   ... Om en israelit förnekar Kristi guddom, är han ...

   [S. 47]:
   ... Två år efter begick Zachris ett nytt nidingsnåd, ...
   ... Två år efter begick Zachris ett nytt nidingsdåd, ...

   [S. 69]:
   ... den som en brud bland anjovis och ost, portugisisk ...
   ... den som en brud bland ansjovis och ost, portugisisk ...

   [S. 94]:
   ... Ibland, dock i ensamma stunder, under sömnlösa ...
   ... Ibland dock, i ensamma stunder, under sömnlösa ...

   [S. 120]:
   ... -- Nej? Men apropos, vet du att Max och Kilo ...
   ... -- Nej! Men apropos, vet du att Max och Kilo ...

   [S. 123]:
   ... rum; och med de billigaste färgade bomullstoffer hade ...
   ... rum; och med de billigaste färgade bomullsstoffer hade ...

   [S. 245]:
   ... Zachris satt nere och skrev romenen; gick ibland ...
   ... Zachris satt nere och skrev romanen; gick ibland ...

   [S. 248]:
   ... -- Är det det Kilo, som lärt dig sådant där? väste ...
   ... -- Är det Kilo, som lärt dig sådant där? väste ...

   [S. 249]:
   ... Svalet sönderdelas var gång det påtändes; guldet ...
   ... Svavlet sönderdelas var gång det påtändes; guldet ...

   [S. 260]:
   ... -- Ja, efter som jag själv prenumerat, så kan jag ...
   ... -- Ja, efter som jag själv prenumererat, så kan jag ...





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Svarta fanor - Sedeskildringar från sekelskiftet" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.