Title: Genom Canada - Reseskildringar från 1904
Author: Waldenström, Paul
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Genom Canada - Reseskildringar från 1904" ***


book was produced from scanned images of public domain


[Illustration: PARLAMENTSHUSET I OTTAWA]

GENOM CANADA

RESESKILDRINGAR

FRÅN 1904

AF

P. WALDENSTRÖM

STOCKHOLM · AKTIEBOLAGET NORMANS FÖRLAG



STOCKHOLM, TRYCKT HOS P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG 1905

FÖRSTA KAPITLET.

Inledning. -- Olika linjer och båtar.


Canada är ett i allmänhet ganska obekant land, men det har på senare tider
börjat att tilldraga sig en allt större och större uppmärksamhet både i
Förenta Staterna och i Europa. I svenska tidningar har man ofta talat om
den ständigt växande emigrationen dit. Berättelser om och från Canada, som
man läst i samma tidningar, ha gått stick i stäf emot hvarandra. Somliga
hafva berömt landet, andra hafva klandrat det med lika stor ifver. Ja, man
har till och med satt i fråga att på allmän bekostnad skicka lämpliga
personer ut till Canada för att närmare studera dess förhållanden, på det
att man måtte kunna gifva den svenska allmänheten säkra underrättelser. Hos
mig uppstod af denna och andra anledningar en önskan att en gång få se
detta land och göra en resa genom detsamma. Den tanken hade jag redan då,
när jag år 1901 besökte Förenta Staterna.

Sedan det hade blifvit bestämdt, att jag skulle resa, meddelade jag mig
strax med vänner och bekanta dels i Canada, dels i Förenta Staterna. Ty
komme jag till Canada, så var det klart, att jag äfven skulle besöka
Staterna.

Nu gällde det att välja ångbåtslinje. Jag kunde nämligen resa öfver England
direkt till Canada med den s. k. Canadian-Pacific-linien. Men jag kunde
också taga vägen öfver New York för att från New York med järnväg färdas
vidare till Canada. Jag beslöt mig för det senare.

Men åter hade jag ett val att göra mellan de många linjer, som gå mellan
Europa och Förenta Staterna. Som bekant, har England flere ståtliga linjer.
Tyskland har också på de senare årtiondena uppträdt såsom täflande med
England. Emellertid har redan länge en dansk linje existerat, och denna har
under de sista åren lagt sig till med tre nya, präktiga båtar, Oscar II,
Hellig Olav och United States. Linjens namn är _Skandinavien Amerika
Linjen_. Den har sitt hufvudsäte i Köpenhamn med agenturer i Sverige,
särskildt i Stockholm.

Efter åtskilligt funderande valde jag denna linje, sedan jag hade erfarit,
att en af dess båtar skulle gå från Kristiania just vid den tiden, då det
var lämpligast för mig att resa.

[Illustration: Det bär af.]

Den 14 juli skulle ångbåten gå. Det var Hellig Olav, en synnerligen präktig
båt. Jag är verkligen glad, att jag kom att välja denna linje. Emellertid
hade den näst föregående danska båten, Norge, förlist utanför Skotland.
Mellan 6- och 700 passagerare hade drunknat, och människor sade mig: »Huru
vågar du resa med en sådan linje?» -- Jag svarade: »En olyckshändelse kan
inträffa på hvilken linje som hälst.» Att det ifrågavarande skeppsbrottet
verkligen var en olyckshändelse, torde framgå däraf, att den grundliga
undersökning, som i Köpenhamn företogs, ledde därtill, att kaptenen blef
fullständigt frikänd.

Hvar och en, som gifver sig ut på en resa, måste göra sig förtrogen med den
tanken, att han kan råka ut för en olycka. Risken är icke särdeles stor.
Lyckligtvis hända sådana där olyckor mycket sällan, men alltid är det
möjligt, att man själf kan komma att vara med vid ett dylikt tillfälle.
Hvarken jag eller min hustru eller min dotter, som ock följde med, kände
därför den ringaste fruktan, när vi stego om bord på den ståtliga ångaren.
Huru en sådan affärd tar sig ut, kan läsaren se af teckningen på sidan 6.

När man reser med en engelsk linje, måste man först fara öfver Nordsjön med
en Wilsonbåt. Och på dessa båtar behandlas emigranter ofta på ett
upprörande sätt. Sedan gå de i land i Hull och färdas därifrån på järnväg
till Liverpool, där de stundom måste tillbringa ett eller par dygn, innan
de få gå ombord på den Atlanterångare, som skall föra dem öfver till
Amerika. Detta allt är mycket besvärligt och förenadt med många obehag. Man
hör därför ständiga klagomål. Men Wilson-linjen är utan konkurrens mellan
Göteborg och Hull och kan därför göra, som den vill, och skratta åt alla
klagomål. Går man däremot med den danska linjen, så stiger man ombord i
Köpenhamn eller Kristiania eller Kristiansand, får sin bestämda plats och
ser sedan icke land, förrän man är i New York. Dessutom är det ej ringa
fördel, att besättningen är skandinavisk, så att man kan tala sitt eget
modersmål med dem utan att behöfva tolk.

Man har svårt att göra sig en föreställning om de stora Atlanterångarna,
därest man icke sett någon af dem. Hvilka väldiga kolosser! Och dock synes
man icke hafva nått gränsen. Alltjämt byggas större och större.
Cunardlinjen har nyss (1905) satt en makalös koloss i sjön. Den heter
Caronia. En föreställning om dess storlek torde läsaren kunna göra sig, när
jag på sid. 8 visar dess skorsten. Omkullagd kunde den tjäna som tunnel för
en dubbelspårig järnväg.

Att allting i första klass -- hytter, salonger, matsal, upppassning, mat
m. m. -- är luxuöst, alldeles öfverdådigt och öfverflödigt luxuöst, det
säger sig själf. Det är sig likt på alla linjer. Det är bara en sak, som
fattas: på första klassens promenaddäck finnas nämligen inga sittplatser.
Hvarje passagerare måste själf hyra en stol. Det kostar en dollar för
resan. Stolarna, som ägas af ett särskildt bolag, äro mycket tarfliga men
rätt bekväma att sitta i. Detta är sig också likt på alla atlantiska
ångbåtslinjer, och det vore en väldig reform, som säkert skulle hälsas med
glädje, om någon af linjerna själfva hölle stolar åt passagerarne. Det vore
en skandinavisk linje värdigt att gå i spetsen.

I andra klassen är också allting mycket präktigt, icke öfverdådigt men väl
förstklassigt. Anspråken växa alltjämt och konkurrensen tvingar bolagen att
följa med.

Af större betydelse än detta är dock den frågan: Huru har man det i tredje
klassen? Ty där reser det största antalet. Till svar på denna fråga skall
jag här lämna några upplysningar och råd, som emigranter göra väl att taga
vara på.

[Illustration: Se sid. 7.]

Det är med Skandinavien Amerika Linjen såsom med _alla_ andra. Den har
äldre och nyare båtar. De förra äro mindre, ej så präktiga eller bekväma
som de senare. Och dock voro de på sin tid utmärkta. Men anspråken stiga,
och hvad som berömdes för 15--20 år sedan, det klandras nu. Sådan är tidens
gång. Däraf komma nog de olika omdömena om en och samma linje. De äldre
båtarna hafva i regeln lägre priser. Det lockar många, och rimligt är ju
det. Men då få de nöja sig med att sakna många bekvämligheter, som de nyare
båtarne bjuda på. Det är så äfven, när man hyr en våning på land. Det
finnes billigare och dyrare våningar, och i en våning, där hvarje rum
kostar 100 kr., får man icke vänta att få det så fint och bekvämt som i en
våning, där rummen kosta 2- 3- 4-hundra kronor. Men när nu någon läst
beskrifningen öfver en resa med en af de modernaste båtarna och beslutit
sig för att resa med den linjen, så väljer han för prisets skull en af dess
äldre båtar. Där får han det inte så, som han läste i beskrifningen. Han
blir missnöjd och anklagar beskrifningen för lögn och hela linjen för skoj.
Och så uppstå de olika omdömena.

Det är därför nödvändigt, att hvar och en, som ämnar resa, gör sig på
förhand reda för, icke blott hvilken linje, utan äfven hvilken båt han bör
välja, samt i hvarje fall beräknar såväl fördelarna som kostnaderna. Det är
alltid förargligt att ha väntat bättre, än man får.

Men sedan man bestämt sig för en viss båt, så bör man också välja plats, ej
blott klass utan äfven plats. Inom alla de olika klasserna finnas nämligen
olika belägna samt olika bekväma och därför olika dyra platser. I första
klassen t. ex. finnas hytter på öfre däcket, hytter på de undre däcken,
hytter som ligga åt utsidan och hafva fönster på väggen, samt hytter som
ligga inåt båten och hafva sekundärt ljus. Därtill kommer, att det finnes
hytter med olika antal sängar (2--4--6 st.). Det är klart, att sådana
olikheter betinga olika priser.

På samma sätt gifves det olika platser inom tredje klass. Där finnas på de
moderna båtarna en stor mängd hytter med olika läge (åt utsida eller inåt)
samt med olika antal sängar (2--4--6--8). Dessa äro mycket snygga, fastän
enkla, synnerligen förträffliga för familjer, allrahälst om de hafva små
barn. Men så finnas där stora gemensamma sofsalar både i fören och i
aktern. De kunna innehålla 2--3 hundra sängar, alltsamman järnsängar, två
öfver hvarandra, indelade i kvarter med där emellan löpande gator. Där nere
ser det ut som i kasärner på lägerplatserna i Sverige. Och det går ju
mycket väl an, ehuru det kan ha sina obehag.

[Illustration: Tredje klass hytt på Hellig Olav. Se sid. 12.]

Det säger sig alltså själft, att man äfven inom tredje klassen har minst
tre olika klasser. Priserna äro också olika. Hvad alla hafva lika, det är
mat och gemensamhetsrum. Det är därför en villfarelse, när folk tror, att
alla tredje-klass- eller, såsom det vanligen kallas,
mellandäckspassagerare, skola hafva det lika i allt. Denna villfarelse gör,
att de, som få det sämre än andra, bli missnöjda och klaga bittert på hela
linjen. En klok resande skall därför se till, att han, innan han köper
biljett, får ett prospekt jämte planritning af båten med dess olika
lokaler, så att han på förhand kan göra sig förtrogen med, huru han kommer
att få det. Och så bör han ha »klara papper», som man säger. Ombord på
Hellig Olav voro tre tjänstflickor från Söderhamn (troende). De hade ett
bref från agenten, som lofvade dem plats i ett rum, där de skulle bli 8,
högst 10 personer: Något sådant stod icke i biljetten, som endast lydde på
mellandäck. De fingo sig anvisade sina platser i ett af de stora
gemensamhetssofrummen i aktern. Då vände de sig till mig och visade mig
brefvet. Jag gick därmed till pursern, den man, som har den ekonomiska
förvaltningen om hand, och de blefvo öfverflyttade till en förträfflig hytt
med två fönster.

Alltså: man skall ha klara papper och icke »tro» mer, än hvad som står
skrifvet. Men har man klara papper, då skall man göra sina rättigheter
gällande utan att pruta. Man har ingen tack för, att man icke »står på
sig», och öfverallt kan man råka ut för underordnade tjänstemän, som
krångla. Det kan hända både på ångbåtar och på järnvägar. Bolagen rå icke
för sådant. Det sker mot deras vilja, och man _gör dem en god tjänst_, om
man anmäler det.

En annan sak, som gifver -- äfven på de bästa båtar -- anledning till beröm
å ena sidan, klagomål å den andra, är att den enes och andres resa sker
under så väsentligt olika väderleksförhållanden. Den ena gången är hafvet
lugnt, vädret godt, nästan ingen sjösjuk. Då kan man ha uppe ventiler
öfverallt samt hålla rent i alla vrår. Öfverallt är det luftigt och skönt.
Då smakar också maten bra och betjäningen är förträfflig. En annan gång är
vädret ruskigt, det stormar och går sjö. Större delen af passagerarne äro
sjösjuka samt ligga där och kräkas om hvarandra och öfver hvarandra.
Sidoventilerna måste stängas till, på det ej sjön må slå in. Det blir
osundt, förfärligt osundt. De inre ventilationsapparaterna, huru
förträffliga de än må vara, förslå icke. Öfverallt ropas på betjäningen,
och den räcker icke till. Så skrika barnen omkring redlösa mödrar, som ej
kunna hjälpa dem eller hålla dem rena. Af deras orenlighet förpestas luften
än ytterligare. Under sådana förhållanden te sig sakerna helt annorlunda.
Nu komma klagomål öfver orenlighet, osund luft, dålig betjäning, osmaklig
och dålig mat o. s. v. Och de klagande äro icke de sjösjuka, ty dessa sakna
i allmänhet reflexionsförmåga, utan klagomålen komma från dem, som äro
jämförelsevis friska, i synnerhet om de gå med en smula kväljningar i
maggropen.



ANDRA KAPITLET.

Hellig Olav. -- Resan öfver Atlanten. -- Ankomsten till New York.


Men jag återvänder till Hellig Olav. Den är byggd år 1902 och är
fullkomligt modern. Den är 153 meter (515 fot) lång, 17-½ meter (58 fot)
bred, har dubbla bottnar utefter hela längden och är indelad i många af
hvarandra oberoende, vattentäta rum, har en maskin om 8,000 hästkrafter och
gör 15--16 knops fart.

Allt är inrättadt med så stor bekvämlighet som möjligt. Båten är byggd i
England och har kostat omkring fem millioner kronor. För det priset bör man
också få något. All belysning sker genom elektriska ljus i alla klasser och
hytter och salar. I första klassens hytter på öfre däck finnes bredvid
ringledningen telefonlur, så att betjäningen icke behöfver springa upp till
hytten, när man ringt, utan genast genom telefon kan få veta, hvad man
vill.

Hellig Olav har ett mycket stort antal hytter för tredje klassens
passagerare. På sid. 10 ser läsaren, huru en sådan ser ut. Anordningarna i
öfrigt äro äfven sådana, att jag öfverallt bland dess passagerare hörde
belåtenhet uttalas. En riktigt omdömesgill person var predikanten
Vincentius från Mönsterås, som nu reste tillbaka till Amerika med hustru
och sex barn. Han var tredje klass passagerare och hade en stor hytt. Och
han var mycket belåten. Själf vistades jag ju också mycket i tredje
klassen. I allmänhet måste hvarje klass' passagerare hålla sig inom sitt
område, men jag hade på särskild framställning fått bolagsstyrelsens
skriftliga medgifvande att vistas ungefär, hvar jag ville, för att predika
Guds ord. Och jag var därför i tillfälle att se, huru det var.

Hurudan maten är i tredje klass, torde läsaren finna af följande matsedlar,
tagna ur högen:

En söndag: _Frukost_: Smörgås med pålägg, fiskbullar, kaffe. _Middag_:
Soppa med makaroni, oxbringa med sås och potatis. _Kvällsvard_: Smörgås med
pålägg, ragout, te.

En torsdag: _Frukost_: Smörgås med pålägg, kalfkött med ris, kaffe.
_Middag_: Köttsoppa med kål eller ris, färskt kött med pepparrotsås och
potatis. _Kvällsvard_: Smörgås med pålägg, lamkött med bruna bönor, te.

[Illustration: Tredje klass matsal på Hellig Olav.]

Till hvarje måltid hör godt råg- och hvetebröd. Hvarje dag kl. 3 e. m.
serveras kaffe med bröd. Kl. 10--3 hafresoppa och mjölk för sjuka och för
barn.

Af matsalen i tredje klass ser läsaren en bild på denna sida. För
snyggheten finnes inom samma klass utom tvättställ m. m. äfven badrum, fem
till antalet.

Kaptenen var en synnerligen älskvärd och angenäm man, tämligen ung. De
öfriga officerarne om bord voro också mycket hyggliga. Skulle någon af de
underordnade gifva anledning till befogade klagomål, så är jag viss, att
den förfördelade kan påräkna ögonblicklig rättelse, om han vänder sig till
befälet. Men hvad ingen kapten och inga anordningar kunna hjälpa, det är
den ohyggliga sjösjukan. När den kommer på och passagerarne börja kräkas
öfver hvarandra, då hjälper ingenting annat än tålamod.

Det är ett intressant kapitel att studera folklifvet på en sådan här båt.
Här resa hela familjer, som gå okända öden till mötes. De hafva sålt allt
sitt i fäderneslandet och hoppas nu att få det bättre i Amerika. Här resa
hustrur med barn. Deras män ha rest några månader eller år förut, de ha
kommit sig för i det nya landet och hämta nu de sina till sig. Dessa äro
ett stort antal, och att hustrurna äro glada att nu få återförenas med sina
män och få igen pappa åt sina barn, det är naturligt. Till dessa hörde en
ung norsk fru med två älskliga små barn. En annan fru (judinna), som jag
talade med, hade med sig sju barn, det äldsta 11 år, det yngsta 5 månader.
Hon var ryska. Hennes man var skräddare och hade kommit sig så pass för i
Amerika, att han förtjänade 15 dollars i veckan. Man tänke sig, hvad det
vill säga för en hustru att med en sådan skara barn ensam, utan hjälp, göra
en sådan resa. Men »det måste gå», sade hon. Och så gaf hon sig till tåls.
Hvad ville hon annat göra?

Här resa vidare ensamma män och kvinnor, som utvandra för att med de
krafter, de äga, söka en bättre utkomst, än de kunnat finna i sitt
fädernesland. Skola de lyckas? Skola de misslyckas? Lyckas de, så får man
höra af dem. Misslyckas de, så försvinna de.

Slutligen hade vi bland emigranterna några barn. Alltså hade vi en tioårig
flicka, som reste till sina morföräldrar i Minnesota, likaså tre moderlösa
barn -- två gossar om 11 och 10 år samt en flicka om 8 år -- som reste till
sin far i New York, dit han förut utvandrat för att söka utkomst för sig
och sina små.

»Men, frågar någon, är det då icke farligt att sända ut små barn på en så
lång resa?» Nej, icke alls. De få så många »tanter» och »farbröder» om
bord, att de ha det riktigt bra. Till mig skref en fru från Stockholm om de
tre moderlösa och bad mig se till dem, hvad jag kunde. Det gjorde jag också
dagligen, och jag såg, att de hade det så bra, som de kunde önska. Likaså
den där tioåringen, åt hvilken jag blef farbror »på köpet». De åto och
drucko och sofvo och rustade och lekte och voro glada, alldeles som alla
andra barn. Dem fattades ingenting. I New York möttes de tre moderlösa af
sin pappa, och den tioåriga, som skulle till Minnesota, blef ej ensam.
Många af emigranterna om bord skulle också dit. Det går så bra, så bra. Jag
återsåg flickan sedan i S:t Paul, Minnesota.

[Illustration: Predikan om bord.]

Två gånger hvarje dag under resan höll jag korta bönestunder med
bibelförklaring om bord: kl. 9 på morgonen på däck, kl. 8 på kvällen i
tredje klassens matsal. En af passagerarne tog en fotografi af en sådan
bönestund på däck, Läsaren ser den på denna sida. En annan bild, en
förträfflig hvardagsbild, tagen af samme passagerare, kan läsaren se på
sid. 17. Det är tredje klassens promenaddäck.

När det första söndagens f. m. kl. 11 ringde till gudstjänsten -- det
skedde på en stor gongong -- passerade vi förbi det ställe, Rockall, där
ångaren Norge så nyligen hade förolyckats. Ombord på vår ångare hissades
flagg på half stång, ett uttryck af sorg öfver de många hundra, som funno
sin graf i hafvet, men också en maning till oss att besinna, huru snart det
kan vara gjordt att gå till botten.

Innan jag slutar detta kapitel, måste jag tillägga några ord om de
anordningar, man på Hellig Olav har för människornas räddning i händelse af
olycka. På hvarje resa måste linjens alla ångare löpa in i Kristiansand.
Där kommer en »sjörätt» ombord för att kontrollera, att lifbälten,
räddningsbåtar, brandredskap o. s. v. äro i full ordning. Efter ångaren
Norges undergång har denna undersökning blifvit mycket sträng.

För somliga större räddningsbåtars nedsättning i vattnet äro linjens ångare
försedda med de af den svenske ingeniören Welin i London uppfunna utmärkta
davitarna, som borde i lag vara påbjudna för hvarje passagerarefartyg. Med
sådana davitar kunna två man på 30--40 sekunder sätta båten i sjön, lastad
med folk och proviant; med de nu brukliga davitarna erfordras 8 à 12 man
och fyra gånger så lång tid. Dessutom sker sjösättningen med fullkomlig
säkerhet, äfven då fartyget rullar eller har slagsida.

Då Aberdeen-linjens nya ångare »Miltiades», utrustad med Welins »Quadrant
Davits», för någon tid sedan låg förankrad på Sidneys redd, utspelades
följande lustiga komedi. Det var söndagseftermiddag och hundratals
festklädda invånare hade kommit ut för att bese fartyget. Bland mängden
befunno sig också stadens mayor och fullmäktige samt en mr Chris, Sidneys
champion i simning. Tidningarna hade haft mycket att berätta om de nyheter,
som funnos att beskåda ombord på »Miltiades», och Welins davitar hade också
omnämnts såsom någonting högst förträffligt. För att underkasta detta
påstående praktisk pröfning, hade en medlem af hamnstyrelsen i all tysthet
vidtalat mr Chris att vid lämpligt tillfälle »ramla öfver bord».

I ett nu ljuder ett skärande skri akterifrån: »en man öfver bord».
Bestörtningen blir allmän, kvinnorna blekna, men genom villervallan tränger
signalen från båtsmannens gälla pipa. Innan man hinner draga andan, äro
fartygets tolf lifbåtar i vattnet och sträcka i kapprodd ut till den
olycklige. Och då fyra duktiga matrosarmar inom några ögonblick hugga tag i
mannen och omildt slänga honom ned på bottnen af båten, löser sig
spänningen ombord i ett skallande hurra. Kort därefter står mr Chris åter
på däcket och försäkrar, att han »aldrig hann bli ordentligt våt!» Så
kvickt gick det.

[Illustration: Det går stilla och lugnt. Se sid. 16.]

Det ingifver en känsla af trygghet att se dessa anordningar, och ett
svenskt hjärta känner sig stolt öfver att veta, att det är en svensk
uppfinning, som i tidernas längd säkert skall bli till räddning för
ofantligt många människolif. Det är bara förargligt, att någonting så
genomenkelt har låtit vänta på sig så länge.



TREDJE KAPITLET.

Sjukdom ombord. -- Ankomst till New York. -- Bridgeport Conn. -- Providence
R. I. -- Proctor Vt.


En resa med de nya danska båtarna från Kristiania till New York går på
9--9-½ dygn, när intet hinder tillstöter. Och fortare kan man just ej komma
med någon annan linje. När jag reste från New York lördag morgon den 31
december 1904 med Cunardlinjens snabbgående ångare Campania, så kommo vi
till Liverpools redd fredag kväll, in i hamn lördag morgon. Det var en
ovanligt god färd. Man sade, att Campania ej på sex år gjort dess make.
Passagerare, som skulle till Sverige, foro omedelbart med bantåg till Hull,
där ångbåt låg färdig att afgå till Göteborg. De anlände till Göteborg
måndag f. m., alltså efter nio dygns resa.

Men det går icke alltid så där utan hinder. En envis tjocka -- stundom
äfven hård storm -- kan förlänga resan flere dygn. Vi hade ingen storm, men
en envis tjocka. Farten måste, medan tjockan varade, inskränkas till
hälften, och det sinkade oss mer än ett dygn. Emellertid var detta
jämförelsevis ganska lindrigt. Cunardångaren Ivernia, som samtidigt var på
väg till New York, råkade på New Foundlands bankar ut för en sådan tjocka,
att den måste ligga stilla i fyra hela dygn.

Ett annat hinder tillstötte också. Det försenade oss flere timmar, men hade
kunnat bli mycket svårare.

[Illustration: Vy af staden Proctor Vt. Se sid. 24.]

Att sjukdomsfall inträffat ombord, det visste vi. Men hur det förhöll sig
med sjukdomen, därom gingo obestämda rykten. Man hviskade om smittkoppor
och karantän och dylikt. Jag trodde, att alltsammans endast var en
tillställning för att göra alla ombord villiga att låta vaccinera sig.
Emellertid blef jag tagen ur min villfarelse, då vi på måndags morgon
nalkades land och den gula flaggan hissades på förmasten. Denna flagga
betyder, att det är smittosam sjukdom ombord. Nu började vi litet hvar bli
oroliga för en möjlig karantän. Detta är det svåraste äfventyr, man löper
på en resa till Amerika. En amerikansk medicine professor ombord berättade
för mig, huru för någon tid tillbaka ett kolerafall hade inträffat på en af
de tyska ångarne med den påföljd, att ångaren med samtliga passagerare
måste läggas i karantän under 10 dagar.

Emellertid blef det icke så farligt för oss. En amerikansk läkare kom ut
till vår ångare, anställde en grundlig(!) undersökning, som slutade därmed,
att endast de passagerare, som bodde i samma afdelning af tredje klassen,
där koppfallet hade inträffat, fördes i land till karantänplatsen på Long
Island. De voro 200 personer -- judar allesamman -- och skulle ligga i
karantän 6 dagar. Det blef en extra kostnad för ångaren på 1,200 dollars --
en dollar pr dag och passagerare.

När läkareundersökningen pågick, måste alla tredje klassens passagerare
marschera förbi de bägge läkarne i led på två och två. Det blef en lång
procession. Den skulle också passera uppför en trappa, och det måste »gå
undan», såsom man säger. Sådant var icke alla i smaken. Ett par svenska
fruntimmer vände sig till mig och sade högst förgrymmade: »Här blir man
föst såsom boskap». De kunde icke sätta sig in uti situationen.
Besättningen lämnade all den hjälp, som kunde begäras, med att lyfta saker
och barn uppför trappan o. s. v. Men om någon stannade för att prata eller
titta, så fattade en sjömansnäfve honom i armen eller lade sig en
sjömanshand på hans rygg och hjälpte honom vidare, och det kallades af
somliga för »fösning». Jag blef riktigt ledsen på de två svenska kvinnorna.
En sådan där händelse är ju alltid obehaglig, och enda sättet att göra
obehaget så drägligt som möjligt är att tåligt finna sig i det oundvikliga
och lyda kommando.

Många berättelser med klagomål äfven i andra afseenden, det är min
öfvertygelse, bero säkerligen på passagerarnes oförstånd eller på deras
eget förvållande.

[Illustration: Marmorgrufvan i Proctor. Se sid. 24.]

Vid ankomsten till New York möttes vi af åtskilliga vänner, och det kändes
underligt att nu igen för tredje gången vara i Amerika. Vi fördes direkt
till pastor Ellströms hem i Brooklyn. Hvilken rusning och hvilket buller!
Stora, väldiga arbetsåkdon skramla på de ytterst illa stenlagda gatorna, så
att man kan bli bedöfvad. Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så
att man är i fara att bli öfverkörd af en, medan man försöker att vakta sig
för en annan. Och så uppe i luften de upphöjda järnvägarna med deras
bullrande, långa tåg, som draga mer än en million passagerare hvarje dag.
Det är icke möjligt annat, än att allt detta skrammel och väsen, all denna
rusning och brådska måste göra människorna nervösa. Nu har man ock byggt en
underjordisk, dubbelspårig järnväg, som går under New York. Den skall gå
vidare under floden East River och dyka upp i Brooklyn. Jag har talat om
den i mina reseskildringar från 1901. Vidare håller man på att grundlägga
en ny, väldig bro mellan New York och Brooklyn. Det är, som om inga
kommunikationsmedel räckte till för denna oändliga, forsande ström af
människor.

I Brooklyn voro vi på tisdagen (den 26 juli) ute och åkte och besågo bland
annat Greenwoods kyrkogård, den finaste kyrkogård, som finnes i världen.
Den är något rent underbart. Ej långt därifrån åkte vi genom en härlig
park, som jag icke förr sett. Öfverallt i Amerikas stora städer lägger man
stor vikt på att äga vidsträckta och vackra parker. Och det bästa af allt:
i dem få inga rusdrycker förekomma. När skola vi i Sverige en gång komma så
långt? Hos oss är det snarare så: vill man ha en krog, så anlägger man en
park, ty en park utan krog är nästan ett nonsens. Dock förekommer sådant,
ehuru sällsynt. I Gäfle t. ex. ha vi allt hittills lyckats bevara vår
härliga stadsträdgård från någon krog. Men sedan omkring 30 år tillbaka
finnes ett stadsfullmäktigebeslut, att staden skall bygga ett värdshus där.
Ännu har dock detta beslut ej blifvit verkställdt.

En annan härlig sak i de amerikanska parkerna är, att folket får slå sig
ned i gröngräset utom på de nysådda tegarna. Det är klart, att man
därigenom blir tvungen att oftare så om tegarna. Men det är ringa besvär
och kostnad i jämförelse med den glädje och nytta, som folket, och i
synnerhet barnen, ha af att få tumla om på gräsmattorna. När skall det hos
oss komma därtill? Nu äro alla besökande inskränkta till de sandiga
gångarna.

På tisdagen voro vi inbjudna till middag på Fridhem, ett utmärkt trefligt
hem för tjänarinnor, som missionsförsamlingen i Brooklyn äger. Där mottagas
på det vänligaste tjänsteflickor, som komma från Sverige för att söka
plats, likaså svenska tjänarinnor, som för tillfället äro utan plats, eller
som vilja taga sig någon hvilotid. Där få de alla goda råd, där äro de ock
eftersökta af amerikanska fruar o. s. v. I ett för allt betala de 3-½
dollars i veckan, ett ofantligt billigt pris, som dock är tillräckligt, för
att anstalten skall bära sig. Huset, som har 16 rum jämte 2 badrum
o. s. v., är en heder för församlingen. När jag 1901 var i Amerika, så
bodde Fridhem i hyrd lokal. Sedan dess har församlingen köpt detta nya hus
jämte ett därintill beläget, som användes till pastorsboställe och
innehåller 17 trefliga rum.

Redan på onsdagen måste jag fara vidare till Bridgeport, en stad som jag ej
förr sett. Därifrån nästa dag till Providence R. I. I bägge dessa städer
predikade jag i stora amerikanska kyrkor, som välvilligt upplåtits, och som
voro fullsatta af svenskar.

[Illustration: Sjukhuset i Proctor. Se sid. 24.]

Dagen därefter var jag i Boston. Där fick jag icke heller stanna längre än
till nästa dag, då jag reste till Proctor i Vermont. Det är en ny stad,
landtlig, treflig, utmärkt vackert belägen i en natur sådan, att man nästan
måste tro sig vara i Ångermanland. Staden är anlagd af en man vid namn
Proctor, en från början fattig pojke, som här fann oerhörda marmorberg och
genom dem blifvit mångmillionär. Härifrån skeppas marmor ut till nästan
alla världsdelar. Arbetarnes villkor äro synnerligen goda. Den kontanta
betalningen är visserligen icke så stor, att den icke på många andra
ställen är större. Men därtill komma andra synnerligen betydande ekonomiska
förmåner, hvilka göra, att arbetarne trifvas godt. Sålunda äro genom
bolaget alla arbetare olycksfallförsäkrade utan något bidrag från deras
egen sida. I händelse af olycksfall erhåller arbetaren half aflöning, så
länge han ligger sjuk. Dör han, så får familjen 500 dollars (= 1,875 kr.).
Bolaget har anlagt nödiga butiker för stadens behof, men har däraf ingen
annan inkomst än 4 proc. af byggnadskapitalet samt en mycket måttlig hyra
för lokalen. All vinst af affärsrörelsen delas mellan arbetarne i mån af
deras inköp. Sålunda återfingo dessa för år 1903 ej mindre än 10 proc. af,
hvad de vid sina köp hade utlagt. I staden fanns ett fattighus med två
gubbar och tre af sin förrymda moder öfvergifna barn. För öfrigt funnos där
inga fattiga, som behöfde hjälp af andra. På alla sätt är där sörjdt för
arbetarnes bästa. I staden finnes ingen försäljning af rusdrycker, och det
är icke den minsta förmånen. Bostadshusen äro små trefliga villor, en för
hvar familj. Till stor del ägas de af bolaget och uthyras till billigt
pris. Hyrorna belöpa sig till ej fullt 3 proc. af, hvad husen kostat. Vill
någon arbetare skaffa sig eget hem, så bygger Proctor åt honom, såsom han
vill ha det, och sedan får han göra månatliga afbetalningar därå. När han
betalt 40 proc. af summan, skrifves huset på honom såsom ägare, och han får
för resten lämna inteckning, som belånas af sparbanken. Alla pastorer bo
hyresfritt. Sjukvården är på ett utomordentligt sätt ordnad, dels genom ett
utmärkt sjukhus, dels genom en här af sjuksköterskor, som vårda de sjuka i
deras hem. All sjukvård är kostnadsfri för arbetarne och deras familjer.
Bolaget har också byggt ett utmärkt hus för Kristliga föreningen af unga
män och bidrager årligen till verksamheten där med 2,000 dollars. Äfven på
flera andra sätt visar Proctor välvilja mot sina arbetare. Så t. ex.
skänkes på den årligen återkommande tacksägelsedagen en kalkon m. m. till
hvarje gift arbetare. Mig syntes Proctor vara ett paradis i smått.

Detta oaktadt hade just nu befallning ankommit från grufarbetarnes
fackförbunds chef, att alla arbetare, som tillhörde förbundet, skulle
strejka för att visa sig solidariska med strejkande kamrater på andra håll.
Befallningen träffade endast några italienare, men åtlyddes af dessa. Man
säger, att fåren äro dumma. Men så dumma äro de aldrig, att de betrakta
räfven såsom sin vän och hjälpare, medan han står och gnager köttet af
deras ben. Det är bara arbetarne, som göra det. Men det kommer väl en tid,
då de vakna. Och då kan det väl hända, att de upptäcka, att de kunna göra
sig nytta af huden på sina räfvar. På sid. 19, 21 och 23 kan läsaren se
några bilder från Proctor.

I Proctor mötte oss en svensk från Winnipeg i Canada. Hans namn var Andrew
Hallonqvist. Det var genom honom hela denna resa var planerad, och han var
vår outtröttlige och oegennyttige ledsagare eller förare genom nästan hela
Canada. Både jag och de mina stå i mycket stor tacksamhetsskuld till honom.
Men därtill återkommer jag längre fram.

Det vore ofantligt mycket mer att säga om de nu nämnda städerna, både hvad
angår deras borgerliga och kyrkliga förhållanden. Men jag måste skynda till
Canada. För resten har jag om New York, Boston och Providence skrifvit
vidlyftigt i mina förra skildringar, till hvilka jag hänvisar.



FJÄRDE KAPITLET.

Om emigrationen.


Innan jag går vidare, torde det vara skäl att göra några reflexioner öfver
utvandringen från Sverige till Amerika.

Denna emigration är en företeelse, som med rätta har väckt mycken oro i
vårt land. Den spelar också en högst betydande roll i Sveriges
utvecklingshistoria. Antalet emigranter är olika år mycket olika. Det har
funnits år, då det, efter afdrag af antalet invandrare, gått upp till
framemot 40 tusen, men också år, då det varit mycket lågt. År 1902
utvandrade 45,504 och invandrade 6,511. Af utvandrarne gingo mer än 41
tusen till Norra Amerika. Det var den högsta emigration, som någonsin
förekommit. Däremot utvandrade år 1894 endast 13,358, däraf 9,550 till
Norra Amerika, medan invandrarnes antal samma år var 10,425. Året 1903, som
var ett starkt utvandringsår, hade ett utvandrareöfverskott af i rundt tal
32 tusen.[1]

I medeltal torde man kunna antaga, att 25,000 människor utvandra från
Sverige hvarje år. Om jag beräknar, att hvars och ens uppfostran och
utbildning har kostat Sverige 2,000 kr., så räknar jag ganska lågt. Men det
gör i alla fall 50 millioner kr. Antar jag vidare, att hvarje emigrant i
medeltal i pengar, kläder och andra saker, inberäknadt kostnaden för
biljetten, har med sig 200 kr., så gör det ytterligare 5 millioner, alltså
en summa af 55 millioner kr.

[Illustration: Karta öfver Canada.]

Man talar om, att svensk-amerikanarne årligen till Sverige skicka hem rätt
betydande belopp. Så vidt man kan beräkna deras summa, utgör den omkring 6
à 7 millioner pr år. Detta dock endast under de senare åren. Visserligen må
Sverige vara tacksamt för denna gåfva från anförvanter till anförvanter.
Men jämför man densamma med den summa, som rullar ut åt motsatt håll, så
blifva dessa millioner icke mycket att tala om.

I Canada beräknar man det ekonomiska värdet af hvarje invandrare till 1,000
dollars. För 25,000 gör det mellan 90--100 millioner kr. _om året_, i
sanning en vacker summa från Sverige till Amerika.

Detta är dock icke det värsta. De personer, som utvandra, utgöra i regeln
den kraftigaste och bästa delen af svenska nationen. Det svider i ens
svenska hjärta, när man på en emigrantångare närmare betraktar de 5--600
svenskar, som äro på färd till det stora landet i väster. Man märker bland
dem visserligen en eller annan gammal gubbe eller gumma, som af försigkomna
anförvanter hämtas öfver till Amerika; men i det stora hela äro de ungt,
kraftigt folk, 20--30-åringar af båda könen, glada, hurtiga arbetare, fulla
af förhoppningar att kunna i det främmande landet bereda sig en bättre
ekonomisk framtid än i sitt gamla fädernesland.

Samma känsla erfar man, när man, såsom jag ofta gjort, i Amerika står och
talar till stora skaror af landsmän. Vid ett sådant tillfälle brast min
hustru ut i häftig gråt, när hon såg den stora församling, som kommit för
att höra Guds ord -- allesammans svenskar i sin bästa ålder, trefligt och
väl klädda, stilla och uppmärksamma.

Anledningen till den stora utvandringen är nästan uteslutande af ekonomisk
art. Visserligen hör man talas om ynglingar -- eller ynklingar -- som
utvandra för att undkomma värneplikten. Understundom anföres också såsom
skäl, att vi i Sverige icke hafva så stor frihet som i Amerika, icke så
utsträckt rösträtt o. s. v. Men om än sådant i vissa fall _kan_ vara
orsaken till, att en person utvandrar, så är dock den ekonomiska sidan i 99
fall af 100 den bestämmande.

Svenskar, förut bosatta i Amerika, som hafva lyckats, skrifva till vänner
och bekanta blomstermålningar, skicka dem tidningar och broschyrer och
annat, som kan locka dem att komma dit öfver. Utan tvifvel äro också
arbetsförtjänsterna stora för dem, som vilja arbeta, och som duga till
någonting. Men ofantligt många duka under. Och det får man sällan veta om.
När ett fartyg seglar öfver hafvet, och stormiga sjöar spola en del af
passagerarne öfver bord, så hör man icke vidare af dessa. Endast de, som
lyckligt komma öfver, låta höra af sig. Och så är det med dem, som
utvandra. De, som duka under i kampen för tillvaron i det nya landet, dem
hör man ej vidare af. Man begrafver dem och glömmer dem. Från deras graf
förnimmer man intet ljud; men de, som få det bra, de låta höra af sig, och
det inverkar lockande på sådana, som af en eller annan anledning hafva,
eller, i många fall rättare sagdt, _känna_ det tungt i det gamla
fäderneslandet samt längta efter någonting bättre.

[Illustration: Se sid. 35.]

Den emigrationsrörelse, som på detta sätt uppstår, skall man förgäfves
försöka stäfja genom varningar eller enfaldiga emigrantlagar. Varningarna
uppfattas endast såsom förestafvade af afundsjuka eller andra orena
bevekelsegrunder. Och den svenska emigrantlagen, ja, den är så lätt att
kringgå, att det vore bättre, om ingen sådan lag funnes. Den, som icke har
rättighet att utvandra enligt denna lag, behöfver blott resa öfver till
Köpenhamn eller annan europeisk sjöstad för att där stiga ombord på en
emigrantångare och gifva sig af. De agenter, som vilja hjälpa sådana
emigranter, behöfva endast sälja dem biljett till Köpenhamn, till Hamburg,
till Liverpool och sedan gifva dem ett kvitto på deponerade medel, hvilket
kvitto berättigar dem att hos hufvudkontoret i de nämnda städerna få
biljett öfver till Amerika eller annan världsdel.

För resten: om en människa kan bereda sig bättre utkomst och en trefligare
tillvaro i en annan världsdel, hvarför skall man hindra henne?
Mänskligheten har ock, så långt som historien går tillbaka, befunnit sig i
en ständig vandring för att söka bättre utkomst. Så har Europa blifvit
befolkadt, och nu är det Amerikas tur. Denna vandring har alltid -- i stort
sedt -- gått från öster till väster. Det ser nästan ut, som om den vore
dikterad af en naturlag, hvilken det är fåfängt att försöka motarbeta. Det
var också af begynnelsen Guds bud, att människan skulle uppfylla jorden,
och det kan icke ske annorledes än genom utvandring.

Emellertid kan denna utvandring antaga onaturliga proportioner, såsom den
väl redan gör. Sverige bör därför göra allt, hvad i dess förmåga står, för
att reformera missförhållanden samt bereda folket större trefnad i sitt
fädernesland. Endast en sådan trefnad kan bilda en effektiv motvikt mot
utvandringslustan. Och då utvandringen, som vi sett, har sin grund i
ekonomiska förhållanden, så är det i första rummet angeläget att söka höja
vårt lands näringslif. Därigenom skulle arbete och utkomst beredas alltjämt
växande skaror af folket, och arbetaren skulle i eget hem i sitt
fädernesland finna den trefnad, som han nu söker i andra världsdelar.

Härtill bör läggas äfven en annan sak, som folk sällan tänker på, men som
är af stor betydelse. Vi göra i Sverige alldeles för litet för att sprida
kännedom om landet bland dess innebyggare. I Amerika däremot göres allt,
hvad göras kan, i detta syfte. Man blir bokstafligen öfversållad med
broschyrer, med eller utan illustrationer, hvilka framhålla de fördelar,
som de respektive staterna ha att bjuda på i ekonomiskt afseende, i
skolväsende och annat sådant. De skuggsidor, som kunna finnas, vidröras
icke. Broschyrerna hafva nämligen det uppenbara syftet att locka folk dit.
Och sådant inverkar. Det goda, som framhålles, verkar ett hopp, som gifver
mod och kraft att öfvervinna svårigheterna.

Svenskarna äro i allmänhet ganska reslustiga. Men de hafva sällan lust att
resa för att lära känna sitt eget land. Om ett nygift par slår sig lös och
gör en bröllopsresa för att se sig om i världen, aldrig kommer det i fråga,
att de göra denna resa i Sverige. Nej, då skola de fara till Italien eller
Schweiz eller andra länder. Det är, som om Sverige icke hade något att
bjuda på, som vore värdt att lära känna. I Schweiz och Italien träffa de
kanske samman med engelsmän, amerikanare, fransmän, som underrätta dem om,
att en resa i Sverige och Norge är vida, vida intressantare, på samma gång
den är billigare än en tur i de nämnda länderna.

[Illustration: Hur man vandrar från Förenta Staterna till Canada. Se sid.
38.]

Jag har farit vida omkring i världen, men ingenstädes har jag sett så
vackra, så hänförande naturscenerier som i Sverige och Norge. Och den
skandinaviska halfön har jag genomkorsat i alla riktningar från Trelleborg
till Nordkap.

Men det är icke endast landets natur, som behöfver bli mer bekant för dess
inbyggare, utan äfven landets industri, jordbruk och resurser i alla
riktningar. I Amerika höll jag flere föreläsningar om Sverige, och
ofantligt många svenskar blefvo icke litet förbluffade, då jag för dem
skildrade, hvad Sverige är, och hvad det har att bjuda på, samt därvid
gjorde jämförelser med amerikanska förhållanden. Lika väl som de kände de
amerikanska förhållandena, lika okunniga voro de om motsvarande svenska. De
flesta af dem voro därför vana att från sin, om ej höga, så dock breda,
amerikanska ståndpunkt se föraktligt ned på Sverige. Ty hvad de icke kände
till, det trodde de icke heller fanns. »Sådant ha vi aldrig vetat om
Sverige förr», sade de.

Vi lida brist på korta, populära, liffulla skildringar af svenskt landskap,
svenskt lif, svenskt arbete, svensk natur, svenska utvecklingsmöjligheter
o. s. v. Och det är en brist, som kan och bör afhjälpas. Turistföreningen
utför ett högst berömvärdt arbete, men den ser Sverige endast från
turistsynpunkt, och det är ej nog. Hushållningssällskapen i hvarje län
borde taga denna sak om hand.

Arbetareförhållandena i vårt land äro också helt andra än i Amerika. Och
det befordrar i sin mån utvandringen. Jag har många gånger hört
svensk-amerikanare säga, att de omöjligen kunna trifvas i Sverige, ty när
de se arbetet här, huru lojt och dödt det är, och huru säfligt det går, så
få de riktig feber. I Amerika är det rutsch och kraft och uthållighet i
arbetet. Därför blir det också produkter af och arbetsförtjänst. Den
amerikanske arbetaren har i förhållande till det, som han uträttar, i
medeltal vida mindre än den europeiske och särskildt den svenske. Men i
förhållande till den tid, som han arbetar, förtjänar han mycket mer.
Hemligheten är, att han verkligen arbetar. Han står icke och pratar och
snusar och funderar, utan han arbetar. Och skall han förflytta sig från ett
ställe till ett annat, så går han icke och drar benen efter sig, såsom i
Sverige, utan är rask i sina rörelser, så att det är en lust att se därpå.
Också är hans arbete öfvervakadt af basar, som ej tåla något slarf. Jag
försökte en gång i en fabrik att tala med en svensk arbetare, men han
pekade på basen och lät mig förstå, att om han gaf sig till att prata med
mig eller någon annan, så blefve han snart afskedad.

[Illustration: Montreal. Se sid. 45.]

En svensk arbetsförman i Amerika sade till mig: »När vi få nya arbetare
från Sverige, så hålla de på en hel dag med att göra det, som vi uträtta på
två timmar. Men när de fått vara här en tid, så är det samma fart i dem.»

Af en sådan arbetsamhet mår arbetaren i alla afseenden väl. Hans
själfkänsla stärkes. Han känner, att han duger till något. Han ser resultat
af sitt arbete, ett resultat, som han med stolthet kan peka på, och han har
god inkomst. Detta gifver sig uttryck i hans bref till hembygden, och det
sporrar andra att också försöka sin lycka. Så befordras emigrationen.

Men är det då omöjligt att till vårt land öfverflytta en likadan arbetslust
och duglighet? Ja, det synes nästan så.

De arbetarerörelser, som för närvarande genomgå vårt land, hafva icke till
mål att väcka kärlek eller intresse för arbetet eller glädje öfver att
genom samma arbete åstadkomma ett godt resultat. Tvärt om gå de ut på att
inskärpa hos arbetaren den tanken, att han skall med så litet arbete som
möjligt försöka förtjäna så mycket penningar som möjligt.

Till följd däraf arbetar den svenska industrien under så osäkra och svåra
förhållanden, att man må förundra sig öfver, att den kan hålla sig uppe.
Och det hämnar sig allra värst på arbetarne själfva, hvilka icke kunna få
betaldt för den tid, de söla bort, utan endast för det arbete, som de
åstadkomma. Men när de nu höra, huru bra arbetare förtjäna i Amerika, hvad
under då, att de vända fäderneslandet ryggen och begifva sig dit? Att där
väntar dem ett arbete, som motsvarar förtjänsten, det tänka de icke på. Men
när de väl öfvervunnit de första svårigheterna och riktigt kommit in i den
amerikanska farten, då går det bra, då må de väl, då skrifva de hem och
tala om, huru bra de ha det i Amerika, emot hvad de hade i Sverige. Och
verkan däraf visar sig snart hos dem, som mottaga brefven.



FEMTE KAPITLET.

Vi komma till Canada.


Men låt oss fortsätta vår resa. Vi lämnade Proctor kl. ½-4 en morgon och
voro om ett par timmar inne i Canada. Detta land var ju också närmaste
målet för denna min resa.

Canada är ett mycket stort land, så att det kan taga emot allt det folk,
som kommer för att där söka sig ett hem. Man skulle kunna lägga in Sverige
16--18 gånger i Canada. Huruvida Canada är större eller mindre än Förenta
Staterna, må vara ovisst. Jag har sett olika uppgifter därom. Se bilden på
sid. 29, där Uncle Sam (den personifierade bilden af Förenta Staterna) står
och beskådar kartan och undrar, om ej Canada är större. Båda delarna kunna
möjligen vara sanning. Om man icke medräknar de stora delar af landet, som
äro obebodda och obeboeliga, blir det mindre, i annat fall större.

En annan jämförelse kan ock vara ägnad att visa landets storlek. Canada är
40 gånger så stort som Storbritannien och Irland. Frankrike, Italien och
Sicilien tillsammans skulle man kunna lägga in 10 à 11 gånger i Canada.
Engelska Indien är endast en tredjedel så stort som Canada, och dock har
det en befolkning af 300 millioner, medan Canada ej har mer än omkring 6
millioner. Sex millioner invånare på en yta af 8 millioner kvadratkilometer
gör ej mer än ¾ människa på kvadratkilometern, medan Sverige på samma
ytvidd har 12, Storbritannien 134 och Belgien 228 invånare. Blefve Canada
en gång lika tätt befolkadt som Storbritannien, så skulle det få 1,072
millioner invånare. Och den dagen kan komma, men inte blir det i morgon.

En karta öfver Canada finner läsaren på sidan 27.

Den, som först upptäckte Canada, var Leif Eriksen, en norrman från Island.
Det var omkring år 1000, eller nära 500 år förrän Columbus, som vanligen
kallas Amerikas upptäckare, var född. Den första europé, som trängde
djupare in i landet, var en fransman vid namn Cartier, som kom dit år 1534.
Sextio år senare kom en annan fransk upptäcktsresande vid namn Champlain
dit. Han trädde i underhandling med landets urinnebyggare, som voro
indianer, och gjorde Canada till en fransk koloni. Canada var då endast en
ringa del, af hvad det nu är.

[Illustration: Isgång å Montreal. Se sid. 45.]

Under tiden hade en stor mängd engelska kolonister invandrat och bosatt sig
i östra Canada invid Atlantiska hafvet. De ofta återkommande krigen mellan
England och Frankrike berörde äfven Canada. England eröfrade det första
stycket däraf år 1713, och 1763 afträdde Frankrike hela Canada till
England. Sedan dess har Canada förblifvit den engelska kronan troget. När
de längre söderut belägna engelska kolonierna på 1700-talet gjorde uppror
mot engelska kronan och bildade den republik, som sedan dess kallas
Amerikas Förenta Stater, så utvandrade från dessa kolonier 25 tusen lojala
brittiska undersåtar och bosatte sig i Canada.

Genom hela Canada från Atlantiska oceanen till Stilla hafvet går Canadian
Pacific järnväg, som är den längsta i världen. Den är med bilinjer öfver
8,000 engelska (nära 1,200 svenska) mil lång, d. v. s. _nära nog så lång
som Sveriges alla järnvägar tillsammantagna_. Den blef fullbordad år 1885.
Dessutom finnas andra järnvägar och för närvarande byggas med feberaktig
ifver väldiga linjer, så att inom några år torde man där ha 2 om inte 3
parallella järnvägslinjer från Ocean till Ocean.

År 1902 funnos i Canada järnvägar till en längd af 19,000 engelska mil
eller 3,000 svenska, d. v. s. _nära nog sammanlagda längden af alla
Sveriges järnvägar och landsvägar_. Det kapital, som är nedlagdt i dessa
järnvägar, belöpte sig 1902 till omkring 1,000 millioner dollars, det är
ungefär 3,750 millioner kronor eller mellan 3 och 4 gånger så mycket, som
Sveriges både stats- och privata järnvägar år 1902 kostade tillsammans.
Antalet vagnar på alla Sveriges järnvägar var år 1902 något mer än 39,500,
på Canadas 80 tusen.

Hvad trafiken på Canadas järnvägar angår, så är den kolossal. Inkomsterna
utgjorde år 1902 ungefär 84 millioner dollars eller 750 millioner kronor,
medan samtliga svenska järnvägar lämnade en inkomst af betydligt mindre än
hälften. Driftkostnaderna utgjorde 68 % af samtliga trafikinkomster,
ungefär som på svenska statens järnvägar.

När man nu besinnar, att befolkningen i Canada icke är mycket större än i
Sverige, så kan man förstå, hvilken liflig rörelse det måste vara uti
landet. Också befinner sig befolkningen i en ständig och hastig tillväxt.
År 1871 var Canadas befolkning i rundt tal 1,100,000 människor, 1891 var
den mellan 4 och 5 millioner, 1902 hade den nått till nära 5-½ och är väl
1905 fullt 6 millioner. Af denna folkmängd bo 2-¼ million i Ontario, 1-¾
million i Quebeck, omkring 1 million i provinserna vid Atlantiska hafvet,
resten i »Västra Canada». Antalet män är i alla provinser mycket större än
antalet kvinnor. Sålunda komma på 100 män i British Columbia ej fullt 60
kvinnor. Det är icke mycket för männen att välja på, men goda utsikter för
kvinnorna.

År 1898 invandrade 31,900 personer, däribland 9,120 från Förenta Staterna.
År 1903 invandrade 128,364, däribland 47,000 från Förenta Staterna. Fortfar
en sådan stegring några tiotal af år till, så kan man lätt räkna ut, hvad
som skall bli af Canada. En pikant bild af invandringen till Canada från
Förenta Staterna kan läsaren se på sid. 31. Uncle Sam står och ser på och
säger: »Där det finnes pengar att göra, där skall Ni finna en amerikanare.»
Ett diagramm här bredvid visar på ett inlysande sätt, huru invandringen
ständigt växer. Den svarta delen af pelarne betecknar antalet af dem, som
invandra från Förenta Staterna.

[Illustration]

Den rullande materialen på de canadensiska järnvägarne är, kan man säga,
alldeles likadan som i Förenta Staterna. Man har i regeln icke, såsom hos
oss, vagnar afdelade i kupéer för 4--6 personer[2], utan långa
salongsvagnar, afsedda för 70--80 passagerare. Midt igenom vagnen leder en
gång, och in- och utgången är på vagnens ändar. På ömse sidor om gången äro
sittplatserna. Hvarje säte har rum för 2 passagerare. Dessa säten äro
stoppade och klädda med schagg, hvilket är odrägligt i sommarhettan och
dammet. Ryggstöden äro rörliga, så att de kunna kastas öfver åt bägge
sidor. Ingen passagerare behöfver därför åka baklänges. Tåg, som göra
färder på längre sträckor, äro försedda med s. k. parlorvagnar på dagen och
sofvagnar om natten. Parlorvagnarna äro synnerligen bekväma, men man måste
betala en särskild, ganska dryg afgift för att få sitta i dem.

Sofvagnarna äro inrättade alldeles som motsvarande vagnar i Förenta
Staterna, d. v. s. efter Pullmans system. Nästan hela vagnen utgör en enda
stor salong med 24 bäddar. Hvarje bädd är afsedd för 2 personer. Då får man
emellertid ligga ganska trångt. Bäddarna äro lagda längs utefter vagnen och
icke på tvären, såsom hos oss. De äro liksom i våra andra klass sofvagnar
inrättade i två våningar. Man klifver upp i den öfre bädden på en
trappstege. Några dörrar att stänga om sig finnas icke, utan framför
bäddarna hänga tjocka gardiner.

Dessa sofvagnar äro mycket obekväma, då man skall kläda af sig eller kläda
på sig. Man kan taga af sig en del utanför gardinen, men det mesta måste
man draga af sig eller på sig i bädden. Och det i liggande ställning.
Afståndet mellan den undre och den öfre bädden är nämligen icke så stort,
att en karl af ordentlig längd kan sitta och kläda sig i bädden. Det är
därför en ganska besvärlig gymnastik, när man skall kläda sig.

Några skilda afdelningar för män och kvinnor finnas icke. Damkupéer
förekomma ingenstädes i Amerika, vare sig i dag- eller nattvagnar. Jag
tror, att det skulle betraktas såsom en förolämpning mot nationens manliga
del, om man satte i fråga att införa sådana, ty utan tvifvel är det ett
dåligt betyg för den manliga befolkningens hyfsning, att det skall behöfvas
särskilda kupéer för kvinnor. Det hände många gånger, när jag reste genom
Canada (liksom i Förenta Staterna), att jag kunde ha ett fruntimmer i
bädden öfver mig och ett eller två fruntimmer i bädden midt öfver gången.
Hos oss skulle naturligtvis sådant icke gå an; men det måste jag säga till
den amerikanska nationens stora heder både i Canada och i Förenta Staterna,
att, så vidt jag sett -- och jag har rest _många_ nätter på dessa tåg --
där aldrig förekommer något, som på ringaste sätt skulle kunna såra ens den
mest finkänsliga kvinna.

Den yttre anständigheten i Amerika är mycket större än hos oss. Jag har
aldrig i Amerika hört, att en kvinna behöfde vara rädd att bli antastad af
män, om hon en kväll ginge ensam ute på gatan. Ja, anständigheten kan
ibland gå nästan för långt. Sålunda läste jag i en Omahatidning i maj 1905
följande notis: »Två unga makar blefvo härom dagen arresterade, emedan de
kysste hvarandra på öppen gata, och domaren dömde dem till 4 dollars böter
och kostnader.»

Men jag återvänder till tågen och dess vagnar.

I hvardera änden af sofvagnen finnes toalettrum, ett för kvinnor och ett
för män. I somliga vagnar finner man äfven ett s. k. state-rum, afsedt för
smärre sällskap eller familjer på 4--6 personer. Priset är där mycket högre
än uti vagnarna för öfrigt. Något synnerligen bekväma äro dessa rum icke
heller, emedan de ligga midt öfver vagnshjulen, hvilket vållar mycket
obehagliga skakningar, i synnerhet när vagnarne sakta fart och bromsarne
skrufvas till.

[Illustration: Windsor Hotel, Montreal. Se sid. 46.]

Uppassningen i sofvagnarna ombesörjes af negrer, en i hvarje vagn. De pläga
få drickspengar, vanligen 25 cents (nära en krona) för natt och person
eller bädd, och det bör göra en vacker summa pr år.

Utom dessa vagnar förekommer ett slags s. k. turistvagnar. De äro ej så
fina men synnerligen väl inrättade. Bäddarna äro äfven goda. Dessa vagnar
äro afsedda för personer, hvilkas ekonomi gör det nödvändigt för dem att
färdas så billigt som möjligt. De begagnas i synnerhet af familjer, som
resa med många barn eller resa långa vägar. Priset är också afsevärdt
billigare än i de vanliga sofvagnarna. I änden af hvarje sådan vagn finnes
ett kök, där passagerarne kunna gå in, koka kaffe eller te och värma den
mat, de föra med sig i sina matkorgar.

Med tågen följa naturligtvis restaurationsvagnar, och den mat, som i dem
serveras, är mycket bra. Men priset är också tämligen högt. En god s. k.
sirloin steak för en person kostar t. ex. 70 cents eller 2 kr. 60 öre.
Uppassningen består af negrer, mer eller mindre svarta. Hvar helst jag rest
på Amerikas järnvägar, har jag aldrig sett en hvit uppassare i deras
restaurationsvagnar. Men många äro genom uppblandning så pass litet svarta,
att man stundom kan tveka, om de äro af negerras. Emellertid räknas de som
negrer, om de bara ha en aldrig än så liten smula svart blod uti sig.

Hvarje bord har rum för 4 spisande, och för hvarje nytt parti, som sätter
sig till bords, lägges alltid dit en ren duk. Så snart man sätter sig till
bords, kommer uppassaren och fyller ett glas med friskt vatten framför
hvarje kuvert. Under hela måltiden ser han också till, att det alltid
finnes vatten i glaset. Detta är en förträfflig anordning, som äfven
förekommer -- så vidt jag vet -- på alla hotell i Amerika. Följden däraf
är, att man mycket sällan ser människor sitta och dricka vin eller öl vid
bordet. På hela min färd genom Canada såg jag icke mer än en enda gång ett
spisande sällskap dricka öl. De voro sannolikt tyskar. Endast en gång såg
jag ett sällskap dricka vin. De voro sannolikt fransmän. Hos oss däremot är
den vanliga drycken öl. Att en uppassare i en restaurationsvagn eller i
matsalen på ett hotell skulle utan särskild rekvisition komma och servera
friskt vatten -- nej, det förekommer ingenstädes.

En svensk, som reste i Amerika, och som ej kände till dessa förhållanden,
bad, då han satt vid matbordet, att få en flaska öl. En annan gäst, en fru,
vände sig till honom med den anmärkningen: »Ni måste vara utlänning.» Denna
anmärkning generade honom så, att han från den stunden aldrig gjorde om
det.

Ett tredje slag af vagnar gifves i Canada, så kallade kolonistvagnar. De ha
träsäten och äro så inrättade, att passagerarne kunna själfva bereda sig en
bädd, ifall de föra nödiga sängkläder med sig. Biljettpriset i dessa vagnar
är naturligtvis billigare än i de andra.

[Illustration: Victoria Square i Montreal. Staty i brons af drottning
Victoria. Se sid. 46.]

Biljettpriset i Canada är öfver hufvud 3 cents för engelsk mil. Det gör
ungefär 75 öre för svensk mil. I parlorvagn och sofvagn tillkommer en extra
afgift af omkring 15--25 öre för svensk mil. Att resa från Halifax vid
Atlantiska Oceanen till Vancouver vid Stilla Hafvet, en sträcka af 3,662
eng. mil (alltså vida längre än från Liverpool till New York) och en färd
på 5 dygn, betingar ett biljettpris af 92-½ dollars, hvartill kommer
sofvagnsbiljett 24 dollars. Det gör i svenskt mynt vid pass 437 kronor,
hvartill bör läggas för mat m. m. omkring 50 kronor.

Emellertid kan det där, såsom hos oss, bli billigare, om man har
returbiljett eller rundresebiljett eller s. k. exkursionsbiljett,
motsvarande ungefär hvad vi kalla rabattbiljett. Då jag nu reste genom
Canada, var det en stark resandeström till Vancouver. Där skulle nämligen
hållas stort läkaremöte, och de resande fingo färdas fram och åter för
enkel biljett -- alldeles som det går till hos oss i Sverige.

Farten på de canadensiska järnvägarna är ganska stor. Som jag nämnt, utgör
afståndet mellan Halifax och Vancouver 3,662 engelska mil. Att
tillryggalägga denna sträcka på 5 dygn eller 120 timmar, förutsätter en
fortkomst af 30-½ engelska mil eller mellan 4 och 5 svenska mil i timmen.
Besinnar man, att däri äro inberäknade alla uppehåll vid stationer, så kan
man säkerligen beräkna tåghastigheten till i medeltal 5 svenska mil i
timmen. I förhållande till en så oerhördt lång sträcka -- mer än tre gånger
afståndet mellan Malmö och Luleå -- och med hänsyn till de utomordentligt
bergiga trakter, som banan genomgår, särskildt då hon passerar de Klippiga
bergen, är detta en stor hastighet. Sveriges snabbaste tåg tillryggalägger
vägen mellan Stockholm och Malmö -- 618 kilometer -- på 12 timmar och 25
minuter, hvilket gör 5 svenska mil i timmen.

På hvarje lokomotiv finnes en stor ringklocka -- alldeles som i Förenta
Staterna. Den pinglar ständigt, när tåget går genom en stad eller annan
tätare befolkad plats, när det skall passera en järnvägskorsning eller
annars behöfver varna folk för att komma i vägen.

Canadian Pacific järnväg har många svenskar i sin tjänst, och på de
svåraste ställena i Klippiga bergen sades det mig, att banmästarne voro
svenskar.



SJETTE KAPITLET.

Montreal. -- Ottawa.


Men nu komma vi till Montreal, Canadas största stad. Klockan är endast 8 på
morgonen. Staden ligger på en ö, som bildas af två floder, nämligen Ottawa
och S:t Lawrence. Vi taga in på ett hotell, skaffa oss en vagn och göra en
åktur genom de förnämsta gatorna och platserna. Vädret är det allra
härligaste, och varmt är det, så att det förslår.

Montreal är en ganska gammal stad. Den första gång man hör talas om platsen
är 1535. Det var då en indiansk by. Den förste europé, som besökte
densamma, var den förr nämnde fransmannen Cartier. Byn blef ödelagd under
ett krig mellan två indianstammar, men på dess plats grundades 1642 en stad
vid namn Ville Marie de Montreal. Afsikten var att där upprätta, såsom det
hette: »ett verkligt Guds konungarike». Den franska expedition, som
grundade staden, utrustades uteslutande för detta ändamål, och berättelsen
om expeditionens öden och framgångar vet att tala om gudomliga
uppenbarelser genom röster och syner och underbara händelser, medelst
hvilka Gud gaf tillkänna sitt välbehag öfver expeditionens företag.

Under en lång tid var staden ständigt utsatt för anfall af de kringboende
indianerna, hvilket gjorde, att man måste från Frankrike skicka dit ett
regemente soldater.

På 1670-talet hade staden ett invånareantal af 1,500 själar. Detta antal
växte dock ganska snart, sedan man omgifvit staden med befästningar och
inom dessa byggt ett citadell. I midten af 1700-talet räknade den omkring
4,000 invånare.

Montreal var den sista plats i Canada, som fransmännen kunde behålla mot
engelsmännen. Men 1760 måste de uppgifva densamma. Under amerikanska
frihetskriget försökte Franklin gång efter annan att öfvertala Montreal att
förena sig med revolutionen mot det brittiska väldet, men staden motstod
alla sådana försök.

Under de sista årtiondena har Montreal gått framåt ofantligt. 1891 hade det
nära 217,000 invånare. 1904 var invånarnes antal något öfver 323,000,
således på 13 år en ökning af ungefär 50 proc.

Montreal ligger vid foten af ett ganska högt berg, kalladt Mont Royal, ett
fransyskt ord, af hvilket namnet Montreal har bildats. En ståtlig
boulevard, gående i zigzag, för upp till toppen af Mont Royal, från hvilken
man har den härligaste utsikt öfver staden. Se teckningen på sid. 33.

Klimatet är mycket varmt om sommaren och kallt om vintern. För nordbor är
det dock icke för kallt. På sid. 36 kan läsaren se en vinterbild därifrån.
Det är isgång på S:t Lawrencefloden. Och dock ligger Montreal sydligare än
München och Wien i Europa.

[Illustration]

Affärslifvet i Montreal är storartadt. Bank of Montreal har det största
grundkapital bland alla banker i Norra Amerika och är i detta afseende den
5:te i ordningen i hela det brittiska riket.

Spannmålshandeln är synnerligen stor. Här ofvan ser läsaren en s. k.
elevator eller spannmålsmagasin, ett af de största i världen. Det är 80
meter högt och har kostat omkring 2 millioner dollars.

Staden har en mängd sågverk, som sysselsätta 20,000 arbetare och värdet af
det sågade virket går upp till omkring 80 millioner dollars eller 300
millioner kronor årligen.

Montreal har att bjuda på flera sevärdheter. På sidan 40 och sidan 42 kan
läsaren se åtskilliga vyer därifrån. Den första visar Windsor Hotel vid
Dominion Square. Det är stadens förnämsta hotell. Det har att bjuda på 800
sängplatser. Priset varierar mellan 3-½ och 5 dollars i dygnet. Den andra
vyen är en liten öppen plats, kallad Victoria Square.

De förnämsta sevärdheterna äro emellertid de stora katolska katedralerna.
Tre fjärdedelar af befolkningen är nämligen romersk katolsk. Och de
katolska katedralerna äro öfverallt på jorden byggnadskonstens främsta
mästerverk. I Montreal är det i synnerhet två, som tilldraga sig
uppmärksamheten. Den äldsta är Notre Dame, byggd 1824. Det är en af de
största kyrkorna i Amerika, 85 meter lång och 40 meter bred. Den har plats
för 12,000 gudstjänstbesökande. Se sid. 47. I det ena tornet hänga icke
mindre än 11 klockor. En väger 12 ton och är den tyngsta kyrkklocka, som
finnes i hela Amerika. Från tornets topp har man en härlig utsikt öfver
staden, dock icke jämförlig med den man har från Mont Royal.

Den nyaste katedralen är S:t James, byggd efter mönstret af S:t
Peterskyrkan i Rom. Den grundlades år 1868. Den inre höjden är 26 meter.
Öfver taket höjer sig en väldig kupol. Den är omkring 85 meter hög och 27
meter bred. Den prydes af ett kors, som är 6 meter högt. Läsaren kan på
sidan 49 se en vy af dess yttre och på sidan 50 af dess inre.

Bland de protestantiska kyrkorna intages det främsta rummet af S:t James
metodistkyrka.

Montreal har åtskilliga storartade välgörenhetsinrättningar. Den förnämsta
af dem är Grey Nunnery, ett stort sjukhus för hittebarn, föräldralösa barn,
åldringar och svaga. Det grundades år 1738 af några barmhärtighetssystrar.
Anstalten, som har 520 systrar och 240 noviser, är en af de största i sitt
slag i hela världen.

Bland läroanstalter intager Mac Gill University det främsta rummet. Det har
för närvarande 1,100 studenter med 150 professorer.

Hvad stadens yttre angår, så är den mycket reguliert anlagd. Gatorna äro i
den öfre delen af staden breda och raka. Elektriska järnvägar korsa staden
i olika riktningar. En linbana går äfven uppför Mont Royal.

Från Montreal gick vår väg vidare väster ut. Vår färd gällde nu staden
Ottawa. Vägen var ej lång, endast 17 svenska mil, som tillryggalades på
omkring 3-½ timmar.

[Illustration: Notre Dame i Ottawa. Se sid. 46.]

Ottawa ligger i östra änden af provinsen Ontario och är en ny stad, föga
mer än 50 år gammal. År 1858 upphöjdes den af drottning Victoria till
hufvudstad i Dominion of Canada. Förut hade flere andra städer -- bland dem
i synnerhet Montreal -- stridt om den förnämsta platsen. Tvisten slets af
drottning Victoria, som utvalde Ottawa till hufvudstad. Från den tiden har
ock staden gjort allt för att visa sig värdig den höga plats, den intar
bland Canadas städer. Dess tillväxt har varit mycket hastig. I midten på
1850-talet hade den 10,000 invånare. 1861 hade den nära 30,000 och för
närvarande har den öfver 60,000. Invånarne äro hufvudsakligen af fransk
eller brittisk härkomst. Den ena parten är ungefär lika talrik som den
andra. I anseende till religionen är den franska delen af romersk-katolsk
tro, den andra af protestantisk.

Ottawa har ett synnerligen framstående läge vid den stora och breda
Ottawafloden, just där denna förenar sig med en af sina bifloder. Staden är
synnerligen reguliär och husen mycket vackra. En liflig industriell rörelse
råder därstädes, i synnerhet i trävaruaffärer, och värdet af den årliga
trävaruexporten därifrån går till 15--20 millioner kronor.

Hvilka stora möjligheter till industriell utveckling Ottawa har, kan man
förstå däraf, att inom en omkrets af 6 svenska mils diameter ligga
vattenfall med, enligt beräkning, tillsammans flere hundra (mellan 8 och 9
hundra) tusen hästkrafter.

I närheten af staden ligger en experimentalfarm, som omfattar 230 har. Där
kan man få se prof på alla landtmannaprodukter, som Canada har att bjuda
på.

Såsom hufvudstad i Canada är Ottawa också residens för generalguvernören
samt säte för Canadas parlament. Parlamentsbyggnaden är en af de vackraste,
som jag någonstädes på mina resor har sett. Den är belägen på en höjd, från
hvilken man har en hänförande utsikt öfver staden, floden och hela
omgifningen. Den byggdes på 1860-talet för en kostnad af 5 millioner
dollars eller 18 millioner kronor, ungefär 3 gånger hvad riksdagshuset i
Stockholm kostat.

Alldeles intill parlamentet ligger parlamentsbiblioteket, också en
ofantligt vacker och praktiskt inrättad byggnad.

Tornet på parlamentsbyggnaden är 70 meter högt. Byggnadens längd är något
öfver 150 meter och det betäcker en yta af två hektar. Dess inre motsvarar
äfven dess yttre. En bild af detsamma ser läsaren på titelplanschen.

Bland öfriga byggnader inom staden må särskildt framhållas de, som äro
afsedda för högre och lägre undervisning. På sidan 53 kan läsaren se en
bild af en af dessa, den så kallade Normalskolan.

I Canada lägger man -- liksom i Förenta Staterna -- synnerligen stor vikt
på undervisningsväsendet. För dess utveckling sparas inga kostnader. På
sidan 55 kan läsaren se ett folkskolehus, som täflar med de största, som vi
ha i Stockholm. Det är Public School i Brantford i Ontario.

Hufvudsätet för det vetenskapliga lifvet i Canada är Toronto, som också
ligger i Ontario. På sid. 57 kan läsaren se bilden af en högre läroanstalt
där, kallad Upper Canada College. På sid. 59 en teknisk skola.

Sådana ståtliga byggnader för undervisningens behof ser man öfver allt i de
mera betydande städerna. På landsbygden och i de mindre städerna äro
skolhusen vanligen mycket enkla.

[Illustration: S:t James Katedral. Se sid. 46.]

För utbildande af lärare gör man mycket stora ansträngningar. Man aflönar
också lärarne väl. Det torde icke dröja synnerligen länge, innan Europa
måste se sig i afseende på skolväsendet öfverflygladt både af Canada och af
Förenta Staterna. Det har förr varit ett ordspråk, att allting i Amerika,
särskildt undervisningen, skall vara synnerligen ytligt, och visserligen må
erkännas, att det så har varit, men med hvarje år förändra sig
förhållandena till det bättre. Ingenstädes förstår man bättre än i Amerika
sanningen af ordspråket: Kunskap är makt.

Skolhusen äro rikligt utrustade med allehanda undervisningsmateriel af
yppersta beskaffenhet. Däremot tycktes skolarkitekterna icke ha haft mycket
begrepp om vikten af att skaffa lärjungarne tillräckligt med ljus i
lärosalarne. Skolhusens ståtliga yttre motsvarades i detta afseende icke af
praktisk inredning.

[Illustration: S:t James. Se sid. 46.]

Vi kommo till Ottawa på aftonen. Strax på morgonen voro vi ute på åktur i
härligt väder genom den mycket intressanta staden. Därefter gjorde jag
besök hos Deputy minister of interior, mr. Smart, en synnerligen angenäm
man. Han steg upp i vår vagn och förde oss vidare omkring. Under hans
ledning kommo vi till parlamentshuset. Det har jag nyss beskrifvit.

Vår gode minister förde oss genom parlamentshuset. Där presenterade han oss
för förste ministern, som var »mycket glad att få se oss». Han var en
synnerligen fin man. När jag sade honom, att jag tänkte särskildt studera
skolväsendet, så svarade han: »Vi böra gå till Sverige för att studera
skolväsende, icke tvärtom». Och däri hade han nog rätt. Men nu var jag ändå
där, och alltid är något att lära.

Det var ledsamt, att vi ej hade mer tid på oss uti Ottawa. Minister Smart
ville nödvändigt bjuda oss på middag i sitt hem, och det var riktigt
påkostande att säga nej. Han själf syntes också riktigt ledsen. När vi sade
honom, att vi måste vara i Winnipeg torsdag morgon, och att vi nu hade
»sett allting i Ottawa», så svarade han: »Nej, ni har icke sett min hustru
och mina sju barn, det mest sevärda af allt».



SJUNDE KAPITLET.

Resan från Ottawa. -- Canadas statsförfattning.


Från Ottawa gick vår väg vidare till Winnipeg. Det är en sträcka af 1,304
engelska mil eller omkring 200 svenska, som tillryggalades på 45 timmar.
Vägen är mycket omväxlande, men i allmänhet ganska öde. Under en sträcka af
200 engelska mil följer den stranden af Lake Superior. Detta är den största
sötvattensjö, som finnes på hela jorden. Den är nära 600 km. lång och 260
km. bred, där den är som bredast, och har en areal af 65,000
kvadratkilometer. Medeldjupet är omkring 300 meter. Sjön mottager vatten
från 200 floder och strömmar och har ett stort antal öar. Dess kust är
irregulier och har en längd af omkring 2,300 kilometer. Den består mest af
berg. Vattnet är utomordentligt kallt äfven midt i sommaren. Sjön är
synnerligen fiskrik, och dess hvitfisk hör till de mest välsmakande
läckerheter, man kan få äta.

På många ställen stupa bergen nästan rätt ned mot sjön, och för järnvägen
har man där måst spränga banvallen in på själfva bergväggen. Mångenstädes
löper också banan igenom långa tunnlar.

För en svensk resande är det ganska egendomligt att på denna färd passera
Uppsala och 10 km. därefter Karlstad, vidare Östersund och slutligen
Kalmar. Det är naturligtvis svenska emigranter, som hafva gifvit platserna
deras namn.

Medan vi nu sitta på tåget, kan det vara skäl att begagna tiden till att
något resonera om Canadas statsförfattning.

Canada är en engelsk koloni. Dess officiella namn är Dominion of Canada,
och dess statsförfattning är bestämd genom den s. k. British North America
Act, som sanktionerades af drottning Victoria 1867. Denna författning är en
blandning, kan man säga, af Englands och Förenta Staternas. Canada lyder
under engelska kronan så till vida, att Englands konung äfven är Canadas
konung. Hans myndighet i Canada representeras genom en i Ottawa residerande
generalguvernör, som utnämnes af honom och är ansvarig inför honom. Han kan
af konungen afsättas när som helst. Alla generalguvernörens
regeringshandlingar ske i konungens namn. I utrikespolitiken är Canada helt
och hållet bundet vid engelska kronan, som ensam bestämmer allt, som rör
förhållandet till främmande makter. Canada har således inga egna diplomater
eller konsuler, kan icke ingå traktater med andra makter o. s. v. Högste
befälhafvare öfver Canadas milis tillsättes också af konungen.

[Illustration: Normalskolan i Ottawa. Se sid. 48.]

Vid generalguvernörens sida står ett ministerråd. Dess medlemmar ha säte i
parlamentet och äro ansvariga inför detta för alla regeringsåtgärder,
alldeles såsom i England.

Canada har sitt eget parlament eller riksdag. Det består af två hus, ett
öfverhus och ett underhus, alldeles som i England. Öfverhuset kallas
_senat_ och består af 78 medlemmar, som utnämnas för lifstid af engelska
kronan. De kunna dock af senaten själf afsättas, om de begå något brott
eller göra konkurs. Senaten har i fråga om lagstiftning samma myndighet som
underhuset, utom när det är fråga om skatter eller statsutgifter, ty dessa
bestämmas uteslutande af underhuset. Anklagelser mot ministrarne kunna icke
heller göras af senaten, utan endast af underhuset.

Underhuset kallas House of Commons och består af 213 medlemmar. Dessa
väljas af folket för en tid af 5 år. Huset kan dock af generalguvernören
upplösas när som helst på ministerrådets tillstyrkande. Då måste nya val
anställas.

Canadas parlament sammankallas af generalguvernören en gång om året. Det
får icke stifta några lagar, som strida mot, hvad Englands parlament kan
hafva beslutit rörande Canada, eller som beröra Englands förhållande till
främmande makter eller dess suveränitetsrättigheter för öfrigt. Mot hvarje
sådant beslut har engelska kronan veto.

Landet är deladt i provinser och s. k. territorier. Dessa senare blifva ock
med tiden provinser. Två af dem ha år 1905 blifvit det. Provinserna hafva
en ganska stor själfstyrelse, alldeles som staterna i den amerikanska
unionen. Hvarje provins har en guvernör, benämd Lieutenant Governor, men
han är icke, såsom i Staterna, vald af folket, utan af generalguvernören.
Han är tillsatt för 5 år men kan när som helst afsättas. Han är chef för
den exekutiva makten. Vid hans sida står ett råd. Hvarje provins har också
ett eget parlament eller riksdag. Inför detta äro rådets medlemmar
ansvariga. Parlamentet har den lagstiftande makten i allt, som rör endast
provinsen och icke Canada i dess helhet. Det består i två provinser af två
»hus» eller kamrar, ett öfverhus och ett underhus, alldeles som i Förenta
Staterna, öfverhusets medlemmar äro utnämnda af guvernören på lifstid, men
kunna afsättas såsom senatorerna. Underhusets medlemmar väljas af folket,
som därvid har allmän rösträtt. Valperioden är 4 år utom i provinsen
Quebeck, där den är 5. Guvernören har upplösningsrätt beträffande
underhuset.

I alla de öfriga provinserna (utom dessa två) består parlamentet af endast
en kammare, hvars medlemmar väljas af folket för en tid af 4 år. Guvernören
kan dock upplösa kammaren, när han finner sig ha anledning därtill.

[Illustration: Public School i Brantford, Canada. Se sid. 48.]

De s. k. territorierna ligga i Västra Canada. Några af dem ha i det
närmaste likadan själfstyrelse som provinserna. De andra, däremot icke.

Folket i allmänhet synes vara mycket belåtet med sin statsförfattning och
anser den bättre än Förenta Staternas.

Hvad angår de religiösa förhållandena; så råder där fullständig
religionsfrihet. Ingen statskyrka finnes där. Hvar och en har rätt att
tillhöra hvilket religionssamfund, han önskar, eller att icke tillhöra
något samfund alls. Alldeles som i Förenta Staterna.

Detta skulle nu konsekvent leda till, att ingen religionsundervisning eller
andaktsöfning förekomme i skolorna. Så är dock icke fallet.
Religionsundervisning förekommer icke, men väl andaktsöfningar. Framför mig
ligger en liten skrift, som innehåller regler för »religiösa öfningar»
(religious exercises) i folkskolorna, antagna år 1900. Boken skall enligt
föreskrift finnas i hvarje skolhus till lärarens bruk. Enligt lagen för
folkskolan (the public schools act) skola andaktsöfningar hållas i
öfverensstämmelse med dessa regler. Dock äro de icke obligatoriska, utan
beror det på skolrådet i hvarje skoldistrikt att bestämma, om de skola
hållas eller ej. Föräldrar och målsmän äga ock makt att befria sina barn
från deltagande däri. Andaktsöfningarna hållas vid slutet af hvarje dags
skolarbete och bestå i läsning af valda stycken ur bibeln samt bön. På det
de icke må bli »sekteriska», så är det genom »reglerna» bestämdt, hvilka
stycken som få läsas. Bland dessa förekomma dock så pass »sekteriska»
stycken som Joh. 1:1--18, Luk.2:8--20 m. fl. Vid läsningen får icke
förekomma någon förklaring. Bönen skall hållas efter ett bestämdt formulär,
som i öfversättning lyder sålunda: »Barmhärtigaste Gud, vi ägna dig våra
ödmjuka och hjärtliga tacksägelser för din faderliga omsorg, hvarmed du har
bevarat oss denna dag, och för de framsteg, som vi genom din hjälp kunnat
göra i nyttig kunskap. Vi bedja dig, att du må i vårt sinne intrycka alla
goda lärdomar, som vi hafva mottagit, och välsigna dem, så att de må
befordra vårt timliga och eviga väl. Förlåt oss, vi anropa dig, allt hvad
du har sett att vi felat i våra tankar, ord och gärningar. Må din goda
försyn ännu leda och bevara oss under den mellantid af hvila och
vederkvickelse, som nu stundar, så att vi må bli väl beredda att inträda i
morgondagens plikter med förnyad kraft till både kropp och själ. Och bevara
oss, vi åkalla dig, nu och för evigt både utvärtes till våra kroppar och
invärtes till våra själar, för din son vår Herre Jesu Kristi skull. Amen.»
-- Därefter följer Fader vår samt den apostoliska välsignelsen: »Vår Herre
Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap vare med oss
alla i evighet. Amen.»

Till följd däraf, att ingen egentlig religionsundervisning förekommer i de
offentliga skolorna, ha religiösa samfund, som äro angelägna om sådan
undervisning, därför upprättat högre och lägre skolor och universitet för
den ungdom, som tillhör deras samfund. Dessa skolor åtnjuta stora friheter,
och konkurrensen mellan dem och de offentliga skolorna inverkar mycket
hälsosamt åt bägge hållen.

[Illustration: Upper Canada College i Toronto, Canada. Se sid. 49.]

Det är icke så lätt att undvara all religion i folkets uppfostran. Det är
statens rätt och plikt att begagna alla medel, som kunna höja folkets
moral. Att religionen är det förnämsta af dessa medel, därom kan ej vara tu
tal. Ty utan religiös tro finnes _ingen_ moral. Fördenskull är den
religiösa uppfostran ett ytterst viktigt statsintresse, och det finnes
ingen gröfre social villfarelse än den tanken, att religionen är en
privatsak, med hvilken staten ingenting har att skaffa.

Men medan vi ännu äro inne i provinsen Ontario, må vi ock skäligen ägna
några ord åt själfva provinsen. Den är omkring 120 tusen kvadratkilometer
större än hela Sverige, men den har icke fullt hälften så många invånare. I
Ontario bo i medeltal endast 4 personer på hvarje kvadratkilometer. Här är
alltså godt rum för en mångdubbel befolkning. Vore Ontario så tätt
befolkadt som Sverige, så skulle det ha mer än 7 millioner invånare. Nu har
det icke en tredjedel däraf. Befolkningen är dock mycket ojämnt fördelad, i
östra delen tätare, i den västra mycket gles. Och denna senare del är den
ojämförligt största.

Allting göres också för att förmå farmare dels från Europa, dels från
Förenta Staterna, att invandra och slå sig ned inom dessa vidsträckta
områden. I synnerhet vill man ha svenskar. När jag i Ottawa blef
presenterad för förste ministern, så sade han: »Laga, att mycket svenskar
komma hit; vi behöfva mycket svenskar.» Jag svarade: »Vi behöfva svenskarne
i Sverige, och det finnes rum för dem äfven där.»

Västra eller, som det ock kallas, Nya Ontarios areal beräknas till 140
millioner acres eller omkring 70 millioner har. Där bjudas invandraren
stora fördelar. Hvete, råg, hafre, timotej, potatis och andra kulturväxter
äro där så förträffliga som någonstädes i Norra Amerika. Marken är
jungfrulig och ger länge skördar år efter år, utan att den behöfver gödslas
eller på annat sätt skötas.

Hvar och en, som därstädes vill »taga land», s. k. homestead, vänder sig
till en af kronan förordnad agent, som lämnar alla nödiga upplysningar.
Hvar och en man, som är öfver 18 år och hvarje änka med barn under 18 år,
som bo hos henne, har rättighet att erhålla 100 acres land utan annan
betalning än de 10 dollars, som erläggas för registreringen. Om det utvalda
landet till någon större del består af berg eller ofruktbar jord, så kan
kronoagenten låta honom få ytterligare 100 acres. Har mannen familj med ett
eller flere barn under 18 år, som bo tillsammans med honom, så har han rätt
att få 200 acres fritt land. Dessutom har han rättighet att köpa andra 100
acres för 50 cents pr acre kontant, om han gör det på samma gång, som han
tar det fria landet. I så kallade townships, som äro utlagda i lotter om
320 eller 160 acres, kan nybyggaren icke erhålla mer än 160, men har
rättighet att köpa andra 160 acres efter 50 cents pr acre kontant. Sedan
han fått landet, är han skyldig börja att bearbeta det och göra detta inom
en månad. De plikter, som sedan åligga honom, äro:

1) Han måste rensa och uppodla åtminstone 15 acres. Däraf skola 2 acres
rensas och uppodlas årligen under de första 5 åren.

[Illustration: Teknisk skola i Toronto. Se sid. 49.]

2) Han skall bygga ett beboeligt hus, minst 6-½ meter långt och 5 meter
bredt.

3) Han skall verkligen och utan uppehåll bo på sitt land och odla det under
5 år, sedan han tagit detsamma i besittning. Dock har han rättighet att för
affärer eller för arbete, som han åtagit sig hos andra, tidtals vara borta,
dock icke mer än 6 månader på ett år.

Om han äger 2 lotter, har han rättighet att utföra det föreskrifna
odlingsarbetet på båda lotterna eller endast på en af dem. Om han jämte det
fria landet har köpt ytterligare 100 acres, så måste han i regeln inom 5 år
rensa och uppodla åtminstone 15 acres däraf. Dock om denna lott ligger nära
intill den lott, på hvilken han bor, så kan han befrias från denna
skyldighet, förutsatt att han har odlat 30 acres på den lott, där han bor.

Inom 20 år från den tid, då han bosatt sig på sin lott, kan han icke på
något sätt afhända sig densamma, därest hans hustru icke ger sitt bifall
därtill; men om hustrun är vansinnig, eller lefvat skild från honom 2 år,
eller om han ej har hört af henne på 7 år, så kan domaren förklara honom
berättigad att utan hennes hörande sälja sin egendom.

Det sålunda erhållna landet är icke ansvarigt för skulder, som mannen
ådragit sig, innan han fick lagfart på detsamma. Medan landet äges af
honom, som tagit det i besittning, hans hustru eller arfvingar, så är det
ock under 20 år efter besittningstagandet undantaget från ansvarighet för
hans skulder, därest dessa icke bero på inteckningar, tagna efter lagfarts
erhållande. Det kan icke heller under denna tid utmätas för skatter.

Om ägaren dör, vare sig före eller efter erhållande af lagfart, och lämnar
änka efter sig, så är hon berättigad att öfvertaga landet, så länge hon
förblifver änka.[3]

När någon invandrar för att bosätta sig och taga land i Canada, så äger han
rätt att tullfritt införa ej blott sina kläder, utan äfven all utrustning,
som hör till ett hushåll, äfvensom alla redskap och åkdon och dylikt, som
hör till åkerbruket, och som han ägde 6 månader, innan han invandrade till
Canada.

Må man icke undra på att sådant lockar många människor. Med rätta säger
också en författare: »Att gifva en fattig man penningar är honom icke
alltid till hjälp, men gif honom ett hem, där han kan göra sig en god
utkomst för sig och sin familj, och han skall inom få år blifva en
oberoende man, som kan hjälpa sig själf och andra. Detta är verkligen den
bästa välgörenheten.»



ÅTTONDE KAPITLET.

Manitoba. -- Winnipeg.


Vi komma nu in i provinsen Manitoba och äro därmed inne i, hvad man kallar
västra Canada. Med vårt tåg följer en emigrantvagn. Den ser ut som en annan
vagn och har sofplatser inrättade alldeles såsom de vanliga sofvagnarna.
Men sängkläder måste emigranterna hålla sig själfva eller också vara utan
och ligga på bara trä. Bland emigranterna fick jag höra funnos sex
svenskar. Jag gick in i deras vagn för att göra deras bekantskap och läsa
Guds ord för dem, hvilket de voro tacksamma för. De syntes vara något
vemodiga, och det är icke att undra på. Att komma ut till obekanta bygder
bland obekant folk efter att hafva lämnat hem och anförvanter, det måste
göra äfven det hårdaste hjärta vekt. Jag minnes, huru det var, när jag och
mina bröder första gången kommo till Uppsala. Sedan vi hade fört våra saker
upp i vår bostad, öppnat våra säckar och dragit fram våra sängkläder midt
på golfvet, satte vi oss ned på dem och gräto. Men det går öfver. De flesta
sår -- äfven hjärtesår -- läkas med tiden. Och väl är det.

Såsom man kan se af kartan (sid. 27), är Manitoba till formen nästan en
kvadrat. Det är slättland, omkring 155 tusen kvadratkilometer stort, en
tredjedel af Sveriges område. Jorden är utomordentligt fruktbar. Klimatet
är kallt om vintern och hett om sommaren, men är icke ohälsosamt. Våren
inträder i början af april eller slutet af mars och öfvergången till sommar
sker hastigt. Hösten är i allmänhet mycket behaglig och räcker in i
november.

Det hufvudsakligaste sädesslaget i Manitoba är hvete. Men äfven råg, korn,
hafre och potatis odlas i stor mängd. År 1898 exporterade Manitoba mer än 7
millioner hektoliter spannmål, vilket motsvarade omkring 36 hektoliter pr
inbyggare. Detta måste ju anses oerhördt. Hvetets kvalitet är synnerligen
utmärkt. Canadas hvete är mycket hårdt och tungt och räknas såsom det bästa
i hela Amerika. Strået är också mycket långt och groft. En lustig bild
däraf ser läsaren på sid. 65. Det är Uncle Sam och John Bull, som åka
tillsammans genom ett hvetefält i Canada. Uncle Sam har hört sägas, att
Canada skall vara ett vackert land, men han kan icke se det för det höga
hvetets skull.

Afkastningen af hvetet är också betydligt större än i Förenta Staterna. I
medeltal skördas i Förenta Staterna per hektar 9,10 deciton (= 910
kilogram) hvete, i Canada 13,20, hvilket är nära 50 % mer.

Tillväxten af hveteproduktionen i Canada belyses genom närstående bild, som
visar, huru många millioner bushels hvete som skördats åren 1863, 1873,
1883 och 1903.[4]

[Illustration]

Sammalunda förhåller det sig med öfriga sädesslag. Kornet i Canada gifver
per hektar en medelskörd af 14,70, i Förenta Staterna 13,09, hafren i
Canada 14,60 i Förenta Staterna 9,42 deciton. Och det är betydlig skillnad.
Af intresse må dock vara att se, att medelskörden i Sverige af hvete är
14,83, af korn 14,37, af hafre 13,60, d. v. s. af hvete och hafre något
mer, af korn något mindre än i Canada.

Huru hastigt utvecklingen försiggår i västra Canada, har man förträffligt,
om än öfverdrifvet förstås, såsom det alltid måste vara i Amerika, afbildat
genom den teckning, som läsaren ser på sid. 67. En indian beklagar
invandringen, som på sex månader (!) förvandlat hans bästa jaktmarker till
sädesfält med stora magasin och järnvägar. Om invandringen och tillväxten i
folkmängd har jag förr talat. Och invandringen växer alltjämt. En dag i maj
1902 kommo, enligt hvad jag såg i en Canadatidning, ej mindre än omkring
2,700 invandrare till Montreal, dragna af 5 extratåg från New York.
Regeringen i Canada beräknar att under 1905 få mottaga 140 tusen invandrare
för västra Canada. De stegrade öfverfartspriserna från Europa tyckas icke
hafva vållat någon minskning mot 1904, då biljetten kostade hälften mot nu.

[Illustration]

Hvad särskildt angår Manitobas utveckling, så göres den åskådlig genom här
bifogade bild, som visar dess hveteproduktion i bushels.

Men vi komma nu till Winnipeg.

Winnipeg är en ung stad, ej mer än omkr. 30 år gammal. År 1870 hade platsen
endast 240 invånare. År 1881 fick den sitt nuvarande namn, förut kallades
den Fort Garry. Sedan Manitoba blifvit provins och Canadian Pacific järnväg
blifvit färdig, utvecklade sig staden på ett sätt, som för oss svenskar är
svårt att fatta. Dess invånareantal lär vara omkr. 80 tusen, men den har en
utsträckning vida större än Stockholm. Sämre stadsdelar finnas där med
gator af bara lera och trottoarer af halfruttna bräder. Men en mycket stor
del af gatorna äro lagda med asfalt, breda präktiga boulevarder. Läsaren
kan på sid. 70 se ett stycke af en gata i Winnipeg. Den heter Main Street.
Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så att man är i tillfälle att
åka bort många slantar om dagen. Och där åkes mycket. Att åka är också
nödvändigt, om man vill komma någon väg.

Vid Main Street ligga Hudson Bay kompaniets affärslokaler. Detta kompani är
väl det äldsta och kanske största af nu existerande bolag i världen. Det
bildades år 1670. Af engelska kronan fick det monopol på pälsverkshandeln
öfver ett område ungefär så stort som hela Europa. Och detta monopol varade
nära 200 år. Bolaget utvecklade en oerhörd energi och affärsskicklighet.
Det använde i sin tjänst 3,000 europeiska agenter samt flere tusen
indianer. I slutet på 1700-talet bildades ett konkurrerande bolag i
Montreal. Striden emellan de bägge bolagen var skarp och öfvergick stundom
till blodiga bataljer. Men till sist (år 1820) förenade de sig till ett
bolag under det gamlas namn. Såsom sådant drifver det allt fortfarande
oerhörda affärer hufvudsakligen i pälsverk. Men dess landbesittningar
såldes år 1869 till engelska kronan för 5-½ million kronor.

Winnipeg är i afseende på söndagens helgd en riktig engelsk stad. Där hvila
både människor och djur och maskiner. Endast predikanterna äro i selen.
Inga spårvagnar gå den dagen. Inga lastvagnar synas på gatorna, endast en
eller annan droska -- jag såg en, säger en. Bantågen stå ock stilla utom de
långa genomgående passageraretågen. Och folket lär lägga mycken vikt på att
få hafva sin söndagshvila orubbad.

Öfver Winnipeg går hela emigrantströmmen till västra Canada och ej så litet
af strömmen till de nordligaste delarne af Förenta Staterna, särskildt
Dakota. Där tagas emigranterna emot i ett af regeringen upprättadt och
underhållet »emigranthus», där de finna logis samt få alla goda råd. De som
ämna »taga land», få alla upplysningar där, och de som vilja ha arbete, få
anvisning på sådant, så vidt möjligt är. För svenska emigranters tjänst är
där anställd en svensk, som bott i Canada mer än 20 år. Det är den förr
omnämnde Hallonquist, en förträfflig man, till hvilken de kunna med fullt
förtroende vända sig. Han är också outtröttlig i sitt arbete. I hans hem
bodde jag och min hustru och min dotter under de dagar vi vistades i
Winnipeg. Där åtnjöto vi den allra mest älskvärda gästfrihet och
tjänstaktighet.

Svenskarnas antal i Winnipeg är ganska stort, och många af dem hafva bildat
svenska kyrkliga församlingar. Den äldsta är missionsförsamlingen, som i
jan. 1905 firade sitt 20-års jubileum -- hon gaf sig ej ro att vänta med
jubilerandet, tills hon fyllt 25 år, som annars är den vanliga tiden.
Församlingen bildades den 25 januari 1885 och bestod då af tio medlemmar.
Hon är icke blott, som sagdt, den äldsta svenska församlingen i Winnipeg
utan ock den äldsta skandinaviska församlingen i hela Canada.

[Illustration: Se sid. 62.]

Den konstitution, som antogs vid församlingens organisering, är ännu i
hufvudsak gällande inom församlingen och visar, att hon står på skriftens
klippfasta grund, när det gäller hennes församlingsprinciper. Dessa
principer kunna sammanfattas i följande tre punkter:

  1. Vi intaga endast troende.
  2. Vi intaga alla troende.
  3. Vi utesluta de ogudaktiga.

Under den första tiden af församlingens existens sammankommo vännerna
ganska ofta till bönemöten i husen. Dessa leddes skiftesvis af
församlingens mera begåfvade medlemmar. Men snart tillsattes en kommitté,
som fick i uppdrag att skaffa en lämplig lokal, och det dröjde inte länge,
förr än den kunde rapportera till församlingen, att den köpt ett hus för
det öfverraskande billiga priset af 50 dollars. Detta var sålunda
församlingens första kyrka. En stor skylt med namnet sattes på detta skjul,
till stor förlustelse för engelsmännen, som nog tyckte, att det var en
märkvärdig kyrka.

Att hålla predikant hade församlingen ej råd till, utan kallade en pastor
Moström från Minnesota att komma dit en gång i månaden och predika. Snart
ökades detta till två gånger i månaden. Herr Moström erhöll ett arfvode af
15 doll. i månaden. Men däraf var ej mycket kvar, sedan han betalt sina
resor. Han hade nämligen 100 eng. mil att resa. De 15 doll. betalades af en
enda person, den ende som nu finnes kvar af de tio, som först bildade
församlingen. Hans namn är M. P. Peterson. Han kallades för »rike
Peterson», emedan han ägde ett litet »krypin» till hus, och han var den
ende svensk, som ägde eget hus på platsen den tiden. Men i själfva verket
var M. P. Peterson fattig och förtjänte sitt uppehälle som vattenkörare.
Det var därför en stor uppoffring af honom att sålunda underhålla
predikant. Nu har Herren välsignat honom äfven i det jordiska, men numera
finns det åtskilliga andra, som göra lika stor insats i församlingen som
han. Och det är ju rättvist. Många af församlingens medlemmar äro nu
välbärgade.

Samtidigt började man med söndagsskola och syförening.

Det lilla bönehuset blef snart, så godt som strax, otillräckligt, och
församlingen började planlägga för att bygga ny kyrka. En tomt inköptes,
och där börjades genast uppförandet af den nya kyrkan, som kostade omkring
725 dollars. Invigningen skedde i slutet af juni 1886. Nu hade församlingen
äfven råd att kalla en pastor.

Redan 1890 var kyrkoskulden betald. Församlingen tog från det året ett
väldigt uppsving. Det vardt liksom en ny tid för församlingen.
Skandinavernas antal började mer och mer att ökas på grund af den
tilltagande invandringen. Mycket folk kom på mötena och en väckande ande
var rådande. Kyrkan blef för liten, hvarför församlingen efter åtskillig
öfverläggning bestämde sig för att låta tillbygga den. Det skedde på
sommaren 1891 och tillbygget kostade omkring 400 dollars. Mötena fortgingo
sedan i den tillbyggda kyrkan under ett stort tillopp af åhörare. Frid och
endräkt rådde i församlingen och verksamheten gick märkbart framåt. På
något öfver ett år fördubblades medlemsantalet och församlingen åtnjöt
stort förtroende af alla.

Församlingen hade också glädjen att vid denna tid utsända tvänne af sina
egna medlemmar såsom Jesu vittnen till hedningarna.

[Illustration: Se sid. 63.]

I början af 1893 hade verksamheten utvecklats så, att församlingen fann sig
nödsakad att se sig om efter en tomt, hvarpå en större kyrka kunde byggas.
Lyckligtvis erbjöd sig då ett tillfälle att köpa den nuvarande kyrkans tomt
för ett pris af 1,300 dollars.

Men nu inbröt en mycket bekymmersam tid. Det såg nästan ut, som om
församlingen skulle bli alldeles ödelagd genom de vanliga striderna om
barndopet. Många skilde sig från henne för att sluta sig till den nybildade
baptistförsamlingen.

Dessa strider vållade, att det tilltänkta nya kyrkobygget måste hvila.
Först 1897 vågade man gripa sig an därmed. Det skedde ock med sådan kraft
och amerikansk fart, att kyrkan kunde invigas den 31 oktober -- Lutherdagen
-- samma år. Kyrkan är af trä med beklädnad af tegel, enkel men treflig
samt väl belägen.

Verksamheten utvecklade sig nu i en sund riktning och antog en mera fast
och bestämd karaktär. Missionsnitet fick nytt lif och uppoffringarna för
verksamhetens befordran gjordes med glädje. När jubelfesten firades, var
församlingen alldeles skuldfri.

När jag var i Winnipeg, hade församlingen en pastor vid namn Florell. Nu
har han lämnat sin pastorstjänst för att helt ägna sig åt den af honom
grundade tidningen Canadaposten, som utgifves i Winnipeg. Tidningen var en
liten tingest men hade goda anlag. Den utgafs två gånger i månaden, men nu
(1905) är beslutadt att utgifva den såsom veckotidning. Den har säkerligen
en mycket god mission att fylla.

De svenska missionsföreningarna i Canada äro icke många, men de bildade
ändå år 1904 ett själfständigt svenskt missionsförbund, hvars organ
Canadaposten är. Den som därför vill ha reda på missionsverksamheten i
Canada, bör skaffa sig den. Den innehåller äfven många andra underrättelser
om Canada.



NIONDE KAPITLET.

Nya Stockholm. -- I Winnipeg. -- Utflykt till Dakota och Minnesota.


När jag kom till Winnipeg, pågick där utanför staden en utställning,
omfattande hela Canada. Den var till anordningen ytterst primitiv. Där såg
man inga planteringar eller blomstergrupper eller trefliga paviljonger
eller vackra montrer, nej, allt i den vägen var så tarfligt och rassligt
som möjligt. Man hade uppenbarligen ej velat kasta bort pengar på dylikt.
Ej heller hade man brytt sig om att vidtaga några anstalter för att från
platsen sopa bort allt det skräp, som öfverallt låg omkring på marken. När
utställningen är slut, tänkte man väl, så kommer nog en dag en storm, och
då blåser allt det där bort. Hvad man ville visa, det var sakerna, och där
funnos verkligen vackra saker att skåda. Industriafdelningen var ej
synnerligen anmärkningsvärd, ehuru där ju förekommo bra saker, och
konstafdelningen -- jag önskar, att jag vore »konstkännare», så att jag
ägde förmåga att förstå och beundra allt möjligt målarekludd, men nu är jag
det icke. Dock funnos där taflor, som äfven jag tyckte mig förstå, porträtt
utförda på det gamla maneret, d. v. s. fint utarbetade, så att man icke
behöfde stiga långt tillbaka för att slippa se färgklunsarna och
penseldragen. Hvad som däremot var utmärkt vid utställningen, det var
landtbruksafdelningen. Hvilka kor och hästar och svin! Och hvilka
jordbruksprodukter af alla slag! Allt från Canada, allt utställdt för att
visa, hvad Canadas jord duger till.

I Winnipeg stannade jag flere dagar. Jag höll fem föredrag där. De höllos i
en isländsk kyrka, som missionsvännerna för ändamålet hyrt. Deras egen
kyrka var för liten.

Ett af mina föredrag handlade om Sverige, och det intresserade mina åhörare
så lifligt, att man föreslog och beslöt att till svenske konungen afsända
ett telegram. Det fick följande lydelse: »Skandinaver, talrikt samlade,
bedja att få uttrycka sin orubbliga kärlek till konung och fosterland». På
detta telegram ankom tidigt på morgonen följande dag helt oväntadt och
öfverraskande konungens svar: »Hjärtligt tack. Oscar». När det vid nästa
möte upplästes, mottogs det med handklappningar.

[Illustration: Main Str. i Winnipeg. Se sid. 63.]

Ehuru svenskarna där icke alls tänka på att återvända till Sverige, så
hafva de dock hjärta för det gamla landet, och det är ju godt. Men det är
en känsla, som dör ut. De som varit mycket länge i Amerika, hafva växt in i
de amerikanska förhållandena så, att Sverige blifvit dem ganska främmande.
Icke kände de heller Sverige mycket, när de lämnade det. De som voro barn,
när de med sina föräldrar reste till Amerika, och ännu mer de, som äro
födda af svenska föräldrar i Amerika, kunna naturligtvis icke ha någon
känsla för Sverige. De äro amerikaner, de tala ogärna svenska, äfven om de
lärt det i hemmet. På gatan, i skolan, sinsemellan tala de alltid engelska.
De äldres bemödanden att hålla svenska språket uppe bland de unga äro ofta
mycket berömvärda. Men amerikaniseringen fortgår med kraften af en
naturlag. Och något egentligt ondt ligger väl ej däri. De äro ju
amerikaner, och de förblifva det. Amerika är deras hem, och då är det
naturligt, att de känna sig hemma där. Gamla Sverige må med vemod se efter
dem. Men de komma icke tillbaka.

Bland personer, som jag besökte i Winnipeg, må nämnas stadens borgmästare
och provinsen Manitobas guvernör. Af dem blef jag icke litet hedrad.
Borgmästaren gaf middag för mig, till hvilken voro inbjudna, utom min
hustru och dotter, några på platsen boende svenskar samt ett par
amerikanare. Middagen hölls på ett hotell, och såsom något ovanligt efter
svenska seder må nämnas, att borgmästaren uppmanade en af gästerna, en
pastor, att bedja till Gud, innan vi började spisa. Guvernören uttryckte
sin ledsnad öfver, att han med sin familj bodde på sommarnöje ute på
landet, tre timmars väg från Winnipeg, han var endast för tillfället i
staden. Annars hade han velat se oss hos sig. Han var en synnerligen fin
och angenäm man, och hans palats var mycket ståtligt. En guvernörs lön är
10 tusen dollars och boställe. Men han väljes endast på 4 år, och han anses
på den tiden få sätta till så mycket af sin egen förmögenhet, att nöjet
blir honom ganska dyrt. Tager han emot omval, så ökas kostnaden.

Under min vistelse i Winnipeg gjorde jag en utflykt till Fargo i Dakota och
ett par städer i Minnesota. Vid gränsen måste jag ej blott tullbehandlas
utan äfven examineras: hvad jag hette, hur gammal jag var, hvar jag var
hemma, hur jag kommit till Amerika, med hvilken båt, hvar jag hade
landstigit, hvad jag ämnade göra i Staterna, hur länge jag ämnade bli där
m. m. Det skrefs upp. Jag vardt alldeles förvånad. Det var alldeles, som
när jag år 1900 kom till Arkangel i norra Ryssland. Efter en stund
förnyades samma examen af en annan tjänsteman fastän i kortare form. Det är
ingen lätt sak att komma in i Förenta Staterna nu för tiden.
Immigrationslagarna blifva ständigt strängare. Ofta blifva också
immigranter hindrade att komma in. En svensk flicka, som kom öfver
Winnipeg, blef sålunda, då jag var där, hejdad vid gränsen och återsänd
till Winnipeg, emedan hon ej hade 10 dollars i kassa. I Canada är det
lättare att komma in, ehuru man äfven där har ganska bestämda
immigrantlagar.

Huru strängt det kan vara, därom läste jag i en amerikansk tidning en gång
följande: En kvinna från Canada, som reste till San Francisco, blef på
ångbåten bestulen på sina penningar. När hon kom till San Francisco, fick
hon såsom medellös ej landstiga där. Hon måste stanna ombord och återvände
med samma ångbåt till Canada. Men där träffade henne precis samma öde.
Endast med stor svårighet och genom andras bemedling lyckades hon komma ur
klämman.

Min väg gick öfver ändlösa slätter, till en del betesmarker, till en del
böljande hvetefält. Det är en Guds välsignelse ej blott för Amerika utan
äfven för Europa, att dessa fält finnas och bära så oerhörda skördar.
Enligt de af vår högt förtjänte statistiker G. Sundbärg utarbetade
statistiska tabellerna 1902 har Europa en nästan årlig brist på brödsäd, en
brist som år 1901 beräknades till omkring 10-½ mill. ton eller 26 kilogram
pr inbyggare, år 1891 till 52 kilo o. s. v. Hur skulle det gå med Europa,
och ej minst med Sverige, om man icke hade de stora hvetefälten i Amerika
att tillgå? Emellertid nalkas med ej små steg den dag, då Förenta Staternas
befolkning själf konsumerar sitt hvete, och då blir det Canada, som får
förse Europa med dess behof.

Från Winnipeg bar det af lördag morgon den 13 aug. västerut ungefär 10
timmars resa per järnväg och sedan 20 mil på skjuts. Dessa 20 mil åkte vi
på 4 timmar, ty det var bara amerikanska mil, af hvilka nära 7 gå på en
svensk. Och så kommo vi till nya Stockholm. Här fingo vi härberge hos en
f. d. skånsk skollärare, som heter Hofstrand. Han är predikant och såsom
sådan mycket verksam. Han är tillika farmare, men hans farm skötes mest af
hans söner. Det var riktigt rörande att höra berättas om, hur de första
nybyggarne här hade det. Han var en af dem. O, hvilka försakelser och
vedermödor! Men nu är allt genomkämpadt, nu ha koloniens invånare det bra.
Allenast det må nämnas, att orsaken till att Hofstrand lämnade sin
skolläraretjänst i Sverige och flyttade till Amerika, var svårigheter, som
han hade att utstå från kyrkoherdens sida, därför att han icke kunde förmås
att bränna mitt porträtt, som han hade på väggen. Nu är han glad och
belåten, och hans hustru likaså. Hans jord bär rika skördar utan annat
arbete, än att han plöjer, harfvar och besår den. Gödsling förekommer ej.
Där man behöfver göra sig af med gödsel, där bränner man upp den.

[Illustration: Stock Yards i Winnipeg. Se sid. 75.]

Nya Stockholm ligger i Assiniboia, ett af Canadas territorier, hvars omfång
är nära 200 tusen kvadratkilometer, alltså icke långt ifrån så stort som
halfva Sverige. Dess längd i öster och väster är 450 eng. (70 sv.) mil,
dess bredd i norr och söder 205 eng. (= 30 sv.) mil. Se kartan på sid. 27.
Den östra delen är utmärkt åkerbruksland, den västra delen lämpar sig mer
för boskapsskötsel.

Jordbruksförhållandena i östra Assiniboia likna mycket Manitobas. Hvete och
hafre äro de förnämsta sädesslagen. Gräsväxten både på höjderna och i
dalarne är yppig. Rotfrukter af alla slag trifvas utmärkt. Jorden behöfver
ingen gödsling. Af skog finnes mindre tillgång, men kol förekommer i stor
mängd. Hvad som där behöfves, är folk -- mycket folk, ty den närvarande
befolkningen i hela Assiniboia uppgick år 1903 ej till mer än omkr. 70
tusen. Af dessa bodde omkr. 50 tusen i östra delen. Här ligga millioner
hektar land och vänta på plogen, som skall förvandla prärien till böljande
sädesfält.

Det hvete, som odlas i östra Assiniboia, är af utmärktaste beskaffenhet,
hårdt och tungt och betingar ett pris, som ofta med 10--25% öfverstiger
priset för mjukare sorter.

Västra Assiniboia ägnar sig, som sagdt, hufvudsakligast till
boskapsskötsel. Dock finnes där äfven stora vidder jordbruksland. Det
kraftigt närande gräs, som betäcker jorden, synnerligen det underbara
buffelgräset, gifver både sommar och vinter en utmärkt föda åt hjordar af
oräkneliga kreatur. Fårafveln är utomordentligt storartad och fåren beta
ute både vinter och sommar. Man ser ofta hjordar af 2--3 tusen får. Hvarje
hjord har sin herde, som fåren känna och följa. Till sin hjälp har herden
ett antal väl dresserade hundar, som noga se till, att inga får söndra sig
från hjorden.

Omväxlande med fåren ser man stora hjordar af nötboskap, som skötas af
s. k. cowboys, för hvilka de hafva en oerhörd respekt. En enda cowboy kan
ha en hjord af 1,000 kreatur. Nötkreaturen beta också ute på de gränslösa
grässlätterna både sommar och vinter.

Cowboys följa sina boskapshjordar alltid till häst. De äro utmärkta
ryttare. Deras lif är hårdt och ansträngande. Några bekvämligheter få de
icke tänka på. Men de äro väl aflönade. Deras rörliga lif i det fria gör,
att de bli härdade, starka och djärfva. Ofta bli de råa och vilda. Dock äro
somliga af dem bra folk. Förenta Staternas nuvarande president, Roosevelt,
har i yngre år varit cowboy.

Ehuru en del kreatur frysa ihjäl eller annars omkomma under vintern, så
växa dock hjordarne med stor hastighet. Kreaturen, hvilkas kött till följd
af den goda födan blir synnerligen godt, säljas lätt och ägarne bli rika.
På sid. 73 ser läsaren, huru de sålda föras tillsammans till slaktning.
Teckningen visar de s. k. Stock Yards i Winnipeg.

Stor rikedom på skog finnes i västra Assiniboia. Likaså på kol. Kolen äro
lätt tillgängliga. De ligga i tjocka lager uppe i själfva ytan. Tillgången
på vildt är också oerhördt stor.

Med en tio eller hundrafaldigad befolkning måste Assiniboia bli en
utomordentligt rik provins. Och befolkning kommer nog. Det ha kapitalister
både i England och Förenta Staterna insett och därför skyndat sig att af
järnvägsbolaget tillhandla sig stora sträckor land, som de hålla på i
afvaktan på prisernas stegring. En förträfflig bild af detta ser läsaren på
sid. 79, där John Bull (England) och Uncle Sam (Amerikas Förenta Stater)
bära väldiga guldpåsar in i Canada.

[Illustration: C. O. Hofstrands hem. Se sid. 76.]



TIONDE KAPITLET.

Nya Stockholm. -- Nya Finland. -- Nya Danmark. -- Calgary. -- Red Deer. --
Alberta.


Nya Stockholm består af omkring 12 s. k. townships. Dess invånare äro
nästan uteslutande svenskar, i synnerhet jämtlänningar. Och de syntes vara
välmående. Kolonien bildades år 1886. En af dess grundläggare var den ofvan
nämnde Hofstrand, hvars bild läsaren ser på sid. 75. Kolonien ligger längs
den vackra Qu' Apelle floden och har två fiskrika sjöar. Skog finnes ock så
mycket, som farmarne behöfva. Regeringen har anlagt en förträfflig landsväg
genom kolonien med en bro öfver floden. År 1904, när jag var där, fick Nya
Stockholm goda järnvägsförbindelser, hvarför den har att motse ett hastigt
uppsving. De, som lagt sig till med land där i tid, komma nog att bli rika
karlar, hvad det lider.

Icke långt från Nya Stockholm ligger kolonien Nya Finland, bebyggd af
finnar, som kommit dels direkt från Finland dels från Förenta Staterna.
Några mil ytterligare i nordlig riktning från Nya Finland ligger Nya
Danmark, en dansk koloni. Många svenskar bo också där. Koloniens farmare
idka sitt jordbruk alldeles på danskt vis och ha i synnerhet lagt an på
mejerihandtering, hvari de ha lyckats utmärkt. Ytterligare i nordost därom
håller på att bilda sig en svensk koloni genom förmedling af en svensk vid
namn V. Wallin i Winnipeg, som här har ett stort område till salu.

Jag nämnde om s. k. townships. Det må då här vara skäl att något orda om
jordens indelning. I västra Canada är all jord indelad i townships. Bilden
af ett sådant ser läsaren å nästa sida. Det är en kvadrat, hvars sidor äro
sex engelska mil långa. Det hela är således 36 eng. kvadratmil. Townshipet
är deladt i 36 sektioner. Hvarje sektion är en engelsk mil i kvadrat och är
i sin ordning delad i kvartsektioner. Hvarje kvartsektion innehåller 160
acres eller vid pass 80 hektar. Alla sektioner med jämna nummer i Manitoba
och de nordvästra territorierna äro öppna för nybyggare, som här få taga
s. k. homestead, en kvartsektion eller 160 acres för ingenting. Undantag
utgöra två, som äro reserverade till skogsland för inbyggarnes ved- och
virkesbehof samt andra ändamål. De udda numren äro till salu. Där järnvägar
stryka fram, tilldelas de -- med undantag af två, som äro s. k. skolland --
åt järnvägsbolagen såsom premier för deras järnvägsanläggningar. Annars
skulle dessa oerhörda anläggningar i obebyggda trakter icke komma till
stånd. Men staten räknar som så: »Med järnvägarna följa befolkning och
kultur. Landets förvärfskällor tillvaratagas och utvecklas. Det är ett
statsintresse, äfven ekonomiskt, till följd af de ökade inkomster, som
tillflyta statsverket i mån af ökad utveckling. Därför är det ingen förlust
att skänka bolagen denna mark.» Bolagen å sin sida resonera: »Hvad vi i
begynnelsen på våra järnvägsanläggningar förlora, det få vi igen genom att
vid växande invandring sälja land.» I samma mån som odlingen framträder,
stegra äfven bolagen priset på sitt land. Inkomsten af järnvägen ökas
naturligtvis också genom ökad person- och godstrafik.

[Illustration]

I Nya Stockholm talade jag två gånger på söndagen och en gång på måndagen i
en augustanakyrka. På måndags e. m. åkte vi till Percival -- några och
tjugu eng. mil med skjuts. Där talade jag också i en augustanakyrka två
gånger. Sedan jag ätit middag hos en f. d. jämtländsk soldat, som här är en
mycket välbärgad farmare, så åkte vi ungefär en svensk mil till en
järnvägsstation, där vi stego på nattåget för att fara vidare norrut. Det
var en besvärlig färd. Vi kunde ej få någon annan sofplats än uppe under
taket på vagnen. Där fingo vi på en trappa klifva upp, klädda som vi voro,
samt kläda af oss liggande. Och vagnen slängde och stötte, så att min
hustru och dotter icke kunde sofva. De försäkrade, att det skulle vara
sista gången de betalt 4 dollars för en sådan sängplats. Jag själf sof all
right d. v. s. som en stock.

Efter ungefär 20--21 timmars färd kommo vi fram till Calgary, där jag
skulle hålla föredrag om Sverige samma kväll (onsdag den 17 aug.).
Föredraget hölls på en stor sal, tillhörig en svensk köpman, för öfrigt
vice konsul, vid namn Nolan. Vi bodde på ett hotell. Det var ganska enkelt
men i anseende till priset »förstklassigt», d. v. s. 2-½ dollars per
person, då två personer bodde i samma rum och lågo i samma säng. På
hotellet tjänade ej mindre än fem svenska tjänsteflickor. Staden är
tämligen ny, men artar sig till att inom kort bli en stor stad. Där ligger
bland annat ett stort katolskt nunnekloster i förening med en präktig
kyrka. I staden och bygden däromkring bo många, alltför många svenskar, som
Sverige behöfde ha hemma. Dock Gud välsigne dem, där de äro.

Calgary ligger i provinsen Alberta. Denna provins är ungefär så stor som
halfva Sverige, eller omkr. 230,000 kvadratkilometer.

Alberta omfattar två områden, åtskilda genom sina olika topografiska och
klimatiska förhållanden. Den södra delen utgöres af öppet, vågformigt land,
som saknar skog utom längs floderna samt bland kullarne vid Klippiga
bergens fot. Den norra däremot är allt igenom mer eller mindre skogbeväxt.
Skogsbältet afbrytes här och där af öppna prärier, af hvilka några hafva
ansenlig utsträckning.

Jordmånen i Alberta är mycket rik. Klimatet i södra delen är mildt,
medeltemperaturen högre än i Manitoba. Detta beror på den västerifrån
kommande varma vinden, som kallas Chinook Wind. Landet lämpar sig utmärkt
för kreatursskötsel och boskapen kan föda sig ute under bar himmel hela
året om på de härliga buffelgräsfälten. Kreatursafveln är också kolossal.
Jordbruket är däremot icke så gifvande.

Regnmängden är nämligen icke tillräcklig för att försäkra farmarne om
årliga goda skördar. I medeltal slår skörden fel två år af fem. Men det
håller man på att hjälpa genom att anlägga ett stort kanaliseringssystem
för att åstadkomma konstbevattning. Järnvägsbolaget har därtill anslagit 5
millioner dollars för att därigenom göra en och en half million hektar af
sitt land till fruktbart hveteland. Det är kanske det största
konstbevattningsföretag, som någonsin utförts i Norra Amerika.
Hufvudkanalen blir omkr. 20 svenska mil lång. Redan (1905) är arbetet så
långt framskridet, att omkr. 250 tusen hektar land kunna vattnas.

[Illustration: Se sid. 75.]

Ett amerikanskt bolag lägger ut åtta hundra tusen dollars på en
sockerfabrik, som skall blifva den näst största på kontinenten, för att
taga vara på de sockerbetor, som odlas på en del af detta konstbevattnade
land. Landet kommer att säljas till lågt pris. Spekulanter skola
utestängas, och verkliga farmare skall man söka få att slå sig ned i de
konstbevattnade regionerna.

Calgary ligger i medelpunkten af detta distrikt. 1904 hade staden omkr.
6,000 invånare. Husen äro i allmänhet byggda af en fin ljusgrå stensort,
som brytes i närheten. Staden är hufvudort för en mycket stor handel med
kreatur: hästar, nötboskap och får. Dessutom har den lifliga affärer i
trävaror. De rundt omkring liggande gruffälten gifva äfven dess affärsmän
goda inkomster. En betydande industriell anläggning i staden äro
järnvägsbolagets stora verkstäder. Det är att förutse, att Calgary inom
kort skall vara en mycket stor stad. Den är också planlagd på ett sådant
sätt, att den kan bli det. Gatorna äro breda och raka; elektriskt ljus och
andra moderna bekvämligheter finnas där, hvartill kommer amerikansk
arbetsfart och energi, som väl är hufvudsaken. Hvilka områden och utvägar
för kapital och arbetskraft finnas icke här!

I Calgary skildes jag från min hustru och dotter. Jag skulle göra en
utflykt åt norr och de skulle fara uppåt Klippiga Bergen till en
sanatoriiplats, som heter Banff, och som lär vara underskön. Alltså bar det
af för mig till Red Deer, ungefär fyra timmars järnvägsresa norr om
Calgary. Där predikade jag i en amerikansk presbyteriankyrka. Påföljande
dag var jag och besökte en stor indianskola, som låg några engelska mil
utom staden. Dess föreståndare är en metodistpräst, och i anstalten
uppfostras omkr. 80 indianbarn. Tyvärr lär dock denna uppfostran föga
uträtta. När barnen lämnat skolan, så öfvergå de allra flesta till det
vilda indianlifvet.

Vid middagstiden samma dag steg jag på tåget efter att hafva ätit middag
hos en mycket förmögen farmare vid namn Kronkvist, som förut varit
handlande i Hudiksvall i Sverige. Han hade i Hudiksvall gjort stora
förluster genom andras konkurser. Dock hade han åtskilligt kvar och med
detta drog han åstad till Canada. Här hade han nu väldiga sädesfält med
allt, hvad därtill hör. Det hade gått honom väl i händer.

[Illustration: Svensk farm i Wetaskiwin, Alberta. Se sid. 84.]



ELFTE KAPITLET.

Wetaskiwin. -- Ett svenskt folkmöte. -- En svensk farm.


Det bar nu af vidare norrut till en stad vid namn Wetaskiwin. I staden
skulle man just då lägga grundstenen till ett skolhus, och stadens
myndigheter sände bud ned till stationen för att bedja mig komma dit och
hålla något tal. Man hade med beräkning därpå bestämt tiden för
grundstensläggningen. Jag måste dock ursäkta mig. Efter järnvägsresan
skulle jag ju åka skjuts 6 eng. mil till den svenska missionskyrkan och där
predika på kvällen, och det var mer än nog för en dag. Här är en stor
svensk koloni. Den har en rätt treflig kyrka och ett nybyggdt
pastorsboställe, som jag dock hoppas blifvit tillbyggdt med en
förstugukvist, sedan jag var där.

I Wetaskiwin höll jag två predikningar på söndagen den 21, en ute på landet
och en i staden. På landet höllo vi till i en park i närheten af kyrkan.
Platsen var förträfflig och vädret var härligt. Före predikan anordnade jag
ett folkmöte, där jag uppmanade de närvarande att yttra sig om sin
ställning. Många begärde äfven ordet. De talade kort och redigt och på sak.
Somliga hade invandrat dit från Sverige, andra från Förenta Staterna. En
stor del af dem voro norrländingar. Somliga hade förut varit landtbrukare,
andra hade varit arbetare. Nu voro de alla landtbrukare. Och alla med en
mun förklarade, att de här hade vunnit en god bärgning, sådan som de
aldrig, enligt hvad de trodde, hade kunnat vinna i Sverige eller Förenta
Staterna. Men att de i början hade haft stora svårigheter att öfvervinna,
emedan de voro de första nybyggarne i denna bygd, det förtego de icke. Nu
voro dock svårigheterna öfvervunna, nu voro de välbärgade och nöjda. Och de
som nu komme efter dem till dessa trakter, de hade det oändligt mycket
lättare, än hvad de själfva haft, ty nu funnes vägar, nu funnes grannar, nu
funnes skolor o. s. v. Dock tycktes de vara ense därom, att den, som har
det någorlunda bra i det gamla landet, bör stanna där han är, och framför
allt att lättingar icke böra tänka på Amerika. Af intresse var det äfven
att höra, hur den ene med den andre tänkte med kärlek på »det gamla landet»
och längtade att en gång få »gå hem och se det». En och annan, som jag
enskildt talade med, sade sig icke kunna trifvas utan önskade att, om
möjligt, bli i tillfälle att flytta åter till Sverige, ehuru han här i
ekonomiskt afseende hade det bra.

[Illustration: Macleod. Se texten här nedan.]

Från Wetaskiwin återvände jag till Calgary där jag predikade den 22.
Följande morgon for jag vidare västerut. Och nu bar det af västerut och ut
ur Alberta in i British Columbia. Men innan jag lämnar de gränslösa
hvetedistrikten och gräsfälten, skall jag här presentera en liten stad i
västern. Den är mycket karaktäristisk. Läsaren ser den här ofvan. Men jag
bör knappt omtala stadens namn. Ty om någon kommer dit om 10 år, finner han
till äfventyrs en stor stad med kolossala hus, banker, hotell och
bostadspalats och då säger han, att jag har ljugit. När en man i Amerika
bygger ett skjul, så ser han i andanom ett stort slott, och mången, som det
första året bodde i jordkula, bor det tionde året i palats. Staden heter
emellertid Macleod och ligger i Alberta.

Bland svenskar, som jag gjorde bekantskap med i Wetaskiwin, var en vid namn
Claes H. Swanson. På sid. 81 kan läsaren se hans farm. Huru han kommit sig
för så långt, det skall jag låta honom själf berätta. Han skrifver:

»Jag emigrerade från Huskvarna, Sverige, 1881 till Förenta Staterna,
vistades uti Woburn, Mass., i 12 år, arbetade i ett gjuteri men blef
nedbruten till min kroppsliga hälsa. På denna plats blef jag omvänd till
Gud 1882. Jag trifdes väl där bland Guds barn, men sjuk, som jag var, lade
jag fram min sak för Gud och fick visst för mig, att jag borde byta om
klimat och vistas uti fria luften. Då skulle ju farmarelifvet passa bäst,
och som det kom till min kännedom, att nordvästra Canada var öppet för
nybyggare, så att man kunde få 160 acres land för blott 10 dollars, så
beslöt jag mig att fara dit och se mig omkring. Jag erhöll fri resa ända
från Montreal eller nära 3,000 eng. mil. Det var ju riktigt liberalt, men
det var ock enda vägen att få någon att fara hit upp, ty här var just som
en ödemark på den tiden.»

»Jag anlände till Wetaskiwin i april 1893. Vi voro 22 stycken i sällskap,
alla svenskar, de flesta af oss på Jesus troende. Första vintern hjälptes
vi åt och körde timmer. Följande sommar byggde vi nuvarande missionskyrka,
som står till heder för vårt skandinaviska folk här på platsen. Under vårt
första nybyggarelif måste många af oss genomgå ganska stora svårigheter,
såsom att bo i jordkulor, att vara fattig på både penningar, mat och kläder
m. m. Men en god sak var, att här fanns så godt om harar, att man kunde gå
ut ett par timmar och skjuta 40--50 stycken. Det gick till på så vis, att
man gick till skogen till en plats, där det fanns kullblåsta träd, som lågo
kors och tvärs. Man klef upp på ett af dem och hoppade till, så att träden
skakade. Då kunde det hoppa ut ett helt dussin harar på en gång, och man
behöfde bara stå still och skjuta dem allihop o. s. v. Första vintern sedan
vi hade bärgat vår skörd, måste vi skyffla undan snön på marken och breda
ut säden där samt tröska den med slaga, såsom de gjorde i Sverige. Men vi
tröttnade snart på detta. Jag gjorde en inbetalning på 400 dollars och
köpte en 12 hästkrafters tröskmaskin. Som jag aldrig har varit farmare,
förr än jag kom hit, så hade jag aldrig sett någon tröskmaskin eller
själfbindare eller några andra farmaremaskiner. Det gjorde mig därför ett
stort hufvudbry att kunna sköta den. När den kom på järnvägen till
Wetaskiwin, trodde jag, att det var en cirkusvagn, men aldrig att det var
någon tröskmaskin. Dock -- jag lärde mig snart att sköta den. Jag har varit
ute i sju höstar och tröskat för mina grannar och tröskat ända till 3,000
bushels om dagen.»

[Illustration: Se sid. 87.]

»Aldrig hade vi sett några indianer, förrän vi kommo hit, men här kommo de
till vårt hus. Min hustru var rädd, så att hon ville låsa dörren. Men jag
fann snart ut, hvad de ville. Indianen stack sina fingrar i munnen och
började tugga, och då trodde jag, att han var hungrig, och det var äfven
så. Vi gåfvo honom att äta och sedan gick han, och vi blefvo snart vänner
äfven med indianerna. De äro ej svåra att umgås med, blott man visar dem
vänlighet.»

»Den första tiden funnos ej vägar, ej broar öfver bäckar och åar, utan vi
måste vada öfver dem. Första våren var det några af oss, som hade gått
öfver Battel River, innan isen bräckt upp. Så kom det varmt solsken och
varmt väder. Snön smälte och isen gick upp och det blef så mycket vatten,
så att de, som voro på andra sidan, ej kunde komma öfver på nio dagar, utan
vi måste kasta brödkakor m. m. öfver till dem, så att de fingo något att
äta o. s. v.»

»I staden Wetaskiwin var blott en handelsbod, några skjul, ett hotell och
stationshuset. Nu finns där åtta hotell, öfver ett dussin handelsbodar af
alla slag, tre banker, skolor (en skola, som kostat 30,000 dollars), sju
kyrkor, men tyvärr äfven sju krogar. En del ägas af svenskar. Nu finnas
äfven vägar och broar. Det var flera, som dränkte både sig och hästar vid
försök att vada öfver. Äfven jag själf var i fara ett par gånger, men blef
bevarad. Många af vårt skandinaviska folk ha kommit hit med litet eller
intet, men sitta nu välbärgade och detta har skett med ihärdigt arbete.»

»Till sist vill jag säga, hvad jag själf hade, när jag började mitt
nybyggarelif. Det var inalles 1,500 dollars, och då hjälpte jag min granne
med en del däraf. Jag måste lega för mycket, af hvad jag skulle hafva
gjordt på farmen, såsom husbygge och snickring m. m. Penningarna gingo
därför snart. Men i dag har jag ett godt hem för mig och familjen och af
Herren har det skett. Jag äger 720 acres land, 50 nötkreatur, 15 hästar, 75
svin, alla behöfliga farmmaskiner och redskap till ett värde af mellan
15--20 tusen dollars. Min skuld på det hela är 800 dollars. Detta bevisar,
att arbetsamhet och ihållighet med Guds välsignelse kan bringa en framåt.»



TOLFTE KAPITLET.

Reflexioner öfver västra Canada.


Medan vi nu åter sitta på tåget, torde det vara lämpligt att ännu tillägga
några ord om västra Canada. Utgifvaren af tidskriften American
Agriculturist skrifver, sedan han gjort en 4 tusen mil lång resa genom
landet: »En så snabb utveckling, som vi sågo, är möjlig endast i ett land,
som är välsignadt med en fruktbar jord och en lycklig befolkning. Västra
Canadas framtid är synnerligen löftesrik. Hastig och gedigen utveckling är
viss. När de nyare delarna af Förenta Staterna bebyggdes, hade nybyggarne
att kämpa med många svårigheter. Där funnos inga järnvägar och följaktligen
inga afsättningsplatser för deras produkter. För nybyggarne i Canada
ställer sig allting annorlunda. Järnvägar ha gått före dem och beredt dem
alla fördelar af ett modernt farmarelif». Och en författare i tidskriften
Nebraska Farmer skrifver: »Vi sågo större hjordar af nötkreatur och får
beta i Assiniboia och Alberta, än vi någonstädes sett i Förenta Staternas
väster. En hjord räknade 5,000 nötkreatur och får utan tal». En mycket
rolig teckning ser läsaren på sid. 85. Det är John Bull, som står i en
väldig reservoar fylld med hvete, och säger, att Manitobas och Nordvästerns
farmare under år 1903 stoppade i sina fickor mer än 100 millioner dollars.

Det är alldeles icke att undra på, att farmare i Amerikas Förenta Stater
börja allt mer och mer vända sina blickar till Canada. Dels minskas
nämligen jordens växtkraft, då man under tiotal af år endast tager skördar
af henne, utan att genom årlig gödsling gifva henne något igen, dels börjar
landet i Staterna, för så vidt det är odlingsbart och någorlunda väl
beläget i förhållande till kommunikationerna, att blifva ganska dyrt, och
då ligger det nära till hands för farmarne -- i synnerhet om de ha flere
barn -- att sälja sitt land i Staterna för att uppe i Canadas provinser få
stora sträckor af fruktbart land för nästan ingenting. Har en farmare till
exempel inom Förenta Staterna 50 acres, som han kan sälja efter 100 dollars
för acre, så har han genast 5,000 dollars. Kan han då för 10 dollars få 100
eller 160 acres i Canada och så för 50 eller 80 dollars ytterligare 100
eller 160 acres, så må man finna det helt naturligt, om han allvarligt
funderar på att bryta upp och flytta.

[Illustration: Hvetesådd. Se sid. 91.]

I en Canadatidning läste jag nyligen, att icke mindre än 60 farmare från en
enda plats i Minnesota ämnade sommaren 1905 utvandra till Canada.

Därför göres också på vissa håll i Förenta Staterna allt för att bland
amerikanarne nedsätta Canada. Blir det ett år rost eller frost, som förstör
skörden i Canada, strax får man veta det i alla tidningar. Det utmålas och
öfverdrifves i bjärta färger för att varna folk för utvandring, men om det
inom Staterna blir rost eller en förödande torka, hvilken är lika farlig
som den skarpaste frost, så föranleder det ingen att varna för invandring
dit. Man går i Förenta Staterna ungefär så till väga för att förhindra
invandring till Canada, som man i Europa går till väga för att förhindra
utvandring till Amerika.

Emellertid börjar man äfven på inflytelserika håll göra rättvisa åt Canada.
Sålunda skrifver tidskriften American Review of Reviews 1904 bl. a.
följande:

»Under det de hundra tusental, som komma till Förenta Staternas kuster,
uppsöka de stora städerna, hasta Canadas emigranter från Atlantiska kusten
rätt öfver kontinenten till de rika prärierna, som blott afvakta
vidröringen af nybyggarens Midashand för att förvandla sig i gyllene
sädesfält.»

»Hvarför amerikanarne flytta? Man finner svaret i de lockande tillfällena
att förskaffa sig fritt eller billigt land i västra Canada och utsikten att
kunna omsätta den gamla farmen i kontant till högt pris. Farmar i Iowa och
Illinois äro värda från sjuttiofem till ett hundra tjugufem dollars pr
acre. Farmar i västra Canada, hvilka i sitt obrukade tillstånd skola
producera större skördar, kunna fås för intet, om man tager dem såsom
homestead, eller för fem till femton dollars pr acre, om man skall köpa
dem. Till dessa land gå också den amerikanske arrendatorn och drängen. Det
fria landet i de trakter af Förenta Staterna, som hafva tillräckligt med
regn, är slut.»

»Den amerikanske farmaren, som har en familj med uppväxande pojkar omkring
sig, ser intet annat sätt att hålla dem tillsammans än att utvandra till
det sista fri-land-området på kontinenten, västra Canada -- »den sista
västern». Så säljer han ut, flyttar till västern och sönerna slå sig ned
omkring honom. De kunna taga fritt land och köpa tillsammans flera tusen
acres. De skola så in detta billiga land med hvete efter att först hafva
plöjt med ångplogar, hvilka samtidigt göra nio fåror i den förr obrukade
jorden. De kunna i allmänhet räkna på tjugu bushels pr acre, hvilket är
mindre, än medelskörden har varit i Manitoba för öfver tjugu år. Under
sådana år, då priset är högt, kan det ligga en förmögenhet i en enda skörd.
Duktiga farmare få ibland fyrtio till femtio bushels pr acre.»

»All denna hastiga ekonomiska uppblomstring framkallar frågan: Hvad skall
framtiden bära i sitt sköte? För tio år sedan var västra Canadas dittills
erhållna största hveteskörd 20 millioner bushels. År 1902 var den 67
millioner bushels, nästa ymniga skörd må bringa totalutbytet till 100
millioner bushels. Det fordras järnvägsvagnar till 117 mils längd för att
taga vara på ensamt den säd, som odlas utefter Canadian Pacific. För tio år
sedan var hela hvetearealen en million acres[5]; i dag är den 3-½ millioner
och nästa år blir den 4-½ millioner. I och med byggandet af järnvägar i den
väldiga skala, som nu begynnes, bör den odlade arealen ökas fullt så raskt
under det kommande decenniet som under det sist gångna.»

»Det har uppskattats, att af de 250 millioner acres, som inneslutas i hvad
man vanligen menar med västra Canada -- Manitoba, Alberta, Assiniboia och
Saskatchewan -- 170 millioner ligga inom regnbältet och äro passande för
hveteodling. Om man antager, att endast 40 millioner acres någonsin komma
att besås med hvete, skulle västra Canada en vacker dag hafva en skörd af
800 millioner bushels hvete -- omkring 50 millioner bushels mer än den
största hveteskörd, som någonsin erhållits i Förenta Staterna.»

Det är för visso ett märkvärdigt tidens tecken, att ansedda amerikanska
tidskrifter börja tala så om Canada.

De, som invandra till Förenta Staterna, blifva till allra största delen
arbetare i olika industrier. Invandrarne i Canada söka sig däremot i regeln
land. Hafva de penningar, t. ex. 4--5 hundra dollars, så kunna de taga land
strax. Dock blifva de under de två, tre första åren beroende af arbete hos
andra de sex månader af året, som de icke behöfva bo på sitt »homestead».
De, som hafva mindre än 4--5 hundra dollars, söka sig arbete, tills de
hafva förtjänat så mycket, att de kunna köpa land. Arbete är också lätt att
få och betalas bra både i industrier och hos farmare. Men arbeta måste de.
Lättja betalar sig icke.

De, som icke strax kunna bestämma sig för, hvar de skola taga eller köpa
land, äro vanligen i tillfälle att arrendera sådant. Då hafva de genast hus
att bo i, äfvenså kreatur och redskap m. m. Arrendet betala de med en viss
procent af skörden, något motsvarande hvad man kallar hälftenbruk i
Sverige. Efter något år äro de då redan så hemma i landet och i arbetet,
att de med större säkerhet kunna göra ett godt val.

Huru det går till att så på de väldiga prärierna, därom får läsaren en
föreställning af teckningen på sid. 88.

Skörden tröskas ute på marken med väldiga maskiner. De, som äga dessa
maskiner, fara från farm till farm och verkställa tröskningen hos farmare,
som ej hafva maskiner själfva. En bild däraf ser läsaren här nedan. Detta
är för alla parter en stor fördel. Den tröskade säden köres sedan till de
stora »elevatorerna», d. v. s. sädesmagasinen -- läsaren har på sid. 45
sett en teckning af ett sådant. Där få de sälja allt kontant till de stora
spannmålsbolagen. Konkurrensen mellan dessa bolag gör ock, att farmarne få
ganska bra betaldt.

[Illustration: Tröskning. Se texten på denna sida.]

Enligt officiella uppgifter lära af Canadas jordbrukare icke mindre än 87
procent vara ägare af sin jord. De öfriga äro arrendatorer.

Hittills har jag endast talat om Canadas spannmålsodling. Här bör jag nu
tillägga, att Canada har en utomordentligt storartad fruktodling. Äpplen
och päron äro de förnämsta fruktsorterna, men äfven plommon, persikor,
vindrufvor o. a. odlas i stor omfattning. Exporten af frukt liksom af
spannmål och mejeriprodukter växer också år för år, i synnerhet till
England. Hvem vet, om icke den dag snart är inne, då England skall från
Canada fylla hela sitt behof af spannmål, kött, smör, ost m. m. samt i
dessa afseenden göra sig fullkomligt oberoende af såväl Europas kontinent
som af Förenta Staterna. Exporten af ost från Canada till England år 1903
var 150 millioner kg. och af smör mer än 250 millioner kg. med ett
sammanlagdt värde af 135 millioner dollars.

Huru kreatursstocken i Canada växer, det synes af här vidstående bild.

[Illustration]

Däremot presenterar bilden på sid. 95 några exemplar af ett utdöende
djurslag, som förut varit, så att säga, enväldig herskare öfver de gräsrika
prärierna såväl i Canada som i Förenta Staterna. Det är den ståtliga
buffeloxen. Knappt något djur har varit utsatt för ett så vildt
utrotningskrig från människors sida som buffeln.

Industrien i Canada utvecklar sig ock med stor kraft. Den stödjes också af
industripremier från statens sida. Sålunda utbetalades under budgetåret
1903--04 nära en million dollars i premier för tackjärn och stångjärn, nära
200 tusen för raffineradt bly.

Dessutom utgår en särskild premie om ½ cent per gallon petroleum, som
produceras i Canada. Lagen därom trädde i kraft den 8 juni 1904, och från
det datot intill den i december har en summa af 123,088 dollars utbetalts i
premier till petroleumproducenter. Detta utvisar en totalproduktion af
18,063,200 gallon petroleum.

En synnerligen storartad industri i Canada är tillverkning af pappersmassa,
som befinner sig i stadig och hastig tillväxt. Värdet af den exporterade
trämassan, som 1894 uppgick till en half million dollars, hade år 1904,
alltså på 10 år, stigit till mer än tre millioner.



TRETTONDE KAPITLET.

De Klippiga Bergen. -- British Columbia.


Men jag fortsätter min resa.

Det bär nu af upp i de Klippiga bergen, dessa obeskrifliga, vilda,
himmelsstormande berg, som komma den resande att riktigt häpna. Vid en
station, som heter Laggan, sammanträffade jag åter med min hustru och
dotter, som rest före mig för att få vistas uppe i bergen några dagar. Där
ligga två platser, Banff och Laggan, som lära vara utomordentligt härliga.
Dit reser en ständig ström af turister, och där har man goda hotell att
taga in uti. Själf fick jag icke komma dit, utan måste nöja mig med, att de
mina hade några härliga dagar där. För mig gällde det icke att se naturen
utan att uppsöka och samla svenskar omkring Guds ord. Därför måste jag åka
förbi sådana där platser, där jag dock kanske behöft att få hvila ut en
eller annan dag.

Det är fast obegripligt, hur det varit möjligt att taga sig fram med en
järnväg genom dessa klippor. Men det har gått, och nu reser man där utan
svårighet eller fruktan, ehuru det nog hvad dag som helst kan hända, att
ett eller annat klippblock kommer störtande från några tusen fots höjd ned
öfver banan. Den som då är i vägen, hans plats i världen blir tom för att
strax intagas af en annan. Banan blir reparerad, människoströmmen kommer
åter, och när man reser förbi stället, så titta alla ut och den ene säger
till den andre: »Det var här, som den förfärliga olyckan inträffade, då ett
klippblock störtade ned öfver tåget och krossade flera hundra människor».
Sedan sätta de sig ned eller lägga sig att sofva lugnt, såsom om aldrig
någon dylik olycka kunde hända, medan de själfva resa den vägen. Sådan är
världens gång.

Det är klart, att en bana, som går fram i dylika trakter, måste hafva många
skarpa kurvor och starka lutningar, som göra den största försiktighet hos
lokomotivförare och banbetjäning nödvändig.

Man berättade för mig, att mellan Laggan och närmaste station i väster voro
alldeles särskilda försiktighetsåtgärder vidtagna. För den händelse, att
lokomotivföraren i den långa skarpa lutningen skulle förlora herraväldet
öfver tåget finnes på fyra ställen sidospår med lutning uppåt. Kommer
alltså ett tåg redlöst rusande utför, så växlas det af vakten in på ett
sådant sidospår, där det snart hejdas af motlutningen.

Vi ha nu lämnat Alberta och äro inne i British Columbia, som är Canadas
västligaste provins. Efter en dags resa stanna vi i en stad, som heter
Revelstoke, underskönt belägen såsom i en gryta, bildad af himmelshöga,
snöbetäckta berg, mellan hvilka Columbiafloden tränger sig. fram. Här
talade jag två gånger i en amerikansk metodistkyrka. Någon svensk andlig
verksamhet finnes icke i staden eller trakten. Svenskarnes antal är ej
heller stort. Mina åhörares, antal den första dagen på kvällen utgjorde
kanske 50--70 personer. Andra dagen var sammankomsten kl. 3 på e. m. och då
voro åhörarne knappt hälften så många. Det var en olämplig tid för en
sammankomst. Men det kunde ej bli annorlunda, emedan vi skulle resa kl. 6
på aftonen.

I Revelstoke bodde vi i ett svenskt hotell. Det var ett i förhållande till
stadens litenhet ganska stort hotell, kalladt Centralhotellet, som därjämte
fördelaktigt utmärkte sig genom sin snygghet. Det ägdes af några bröder
Abrahamsson, och vi rönte där mycken välvilja. Någon betalning för vår
vistelse i hotellet ville man på inga villkor taga emot.

Ett trefligt litet besök gjorde jag i en annan svensk familj, dit jag blef
kallad för att döpa ett litet barn. Modern har varit skollärarinna i Skåne,
ej långt från Lund, och är nu sedan sex år gift här. Barnet var åtta dagar
gammalt, och det var med stor glädje jag döpte och välsignade det. »Icke
döpt af svenska kyrkan», skulle man skrifva i kyrkboken i Sverige. Löjligt
så visst -- alldeles som om »kyrkan» kunde döpa, eller som om därpå komme
någonting an. Men denna »visa» formel för anteckning, var resultatet af fem
dagars öfverläggning vid en konferens af svenska kyrkans 12 biskopar för
några år sedan, då konungen hade kallat dem tillsammans för att öfverlägga
om det s. k. »lekmannadopet», som vid den tiden upprörde »kyrkan» vida mer
än all den gudlöshet, som är rådande inom henne.

I Revelstoke lämnade Hallonquist oss och återvände till Winnipeg. Med stor
saknad skildes vi från honom. Det var för att vara oss till tjänst, som han
följt med ända hit, elfva hundra eng. mil från Winnipeg.

[Illustration: Bufflar. Se sid. 92.]

Men jag reser vidare. Efter 16 timmars järnvägsfärd kommo vi framemot
middagen till Vancouver, en stad i Canada vid Stilla Hafvet. Här predikade
jag på kvällen i en ganska treflig stor sal, som ägdes eller hyrdes af en
skandinavisk metodistmission, hvars föreståndare var en norsk
metodistpastor vid namn Hauge, en äldre, hjärtans välvillig man. Han bragte
på tal frågan om behofvet af en svensktalande vice konsul i Vancouver.
Efter min predikan föreslog han och antog församlingen en resolution därom,
hvilken lämnades till mig med anhållan, att jag måtte verka för saken, när
jag komme till Stockholm och träffade konungen.

Vancouver var slutpunkten för min resa. Det hade väl varit meningen, att
jag skulle resa öfver till staden Victoria, som lär vara utomordentligt
vacker, belägen på ön Vancouver, samt station för den engelska
Stilla-hafs-flottan. Men det vardt ingenting af. Några timmars väg söder om
staden Vancouver ligger en stad vid namn Everett, som icke alls fanns till,
när jag var i dessa trakter 1889, men som nu är en ganska stor stad, där
många svenskar bo. Missionsförsamlingen där ville nödvändigt, att jag
skulle komma dit, och dess pastor Haleen mötte mig i Vancouver för att
riktigt ta mig. Ja, hvad var att göra? Jag måste glömma mina 66 år, låta
min hustru och dotter fara till Victoria och själf följa med till Everett.
Men därmed hade jag lämnat Canada och kommit in i Förenta Staterna.

Nu återstår endast att säga några ord om British Columbia. Det är, såsom
jag nämnt, Canadas västligaste provins och ligger vid Stilla Oceanen. Det
är mer än dubbelt så stort som hela Sverige men har icke mer än omkring 200
tusen invånare.

British Columbia har ända in på midten af 1800-talet varit ett obekant
land. Ön Vancouver upptäcktes visserligen i slutet af 1700-talet, men
därvid stannade det ända till 1847, då det förr omnämnda Hudson Bay Compani
trängde fram ända till Vancouverön och anställde en agent där. Emellertid
var framgången ringa till år 1858, då stora skaror af folk började strömma
dit för att söka guld. På fem månader det året anlände ej mindre än 20
tusen guldsökare från Californien till Victoria. Från kusten spridde de sig
uppåt landet längs de guldförande floderna. De funno också guld i stor
myckenhet. Ännu idkas också guldvaskning. Man beräknar värdet af guld, som
togs i British Columbia 1901, till öfver 4 millioner dollars. Men guldet,
som där är att taga, är dock intet att räkna i jämförelse med de oerhörda
rikedomar i jordbruksland, skog och mineralier af alla slag, som provinsen
har att bjuda på. En blick in i dess skogar kan läsaren få af bilden på
sid. 97. Canadas träexport under 1903 uppgick till nära 41 millioner
dollars och hade på fyra år mer än fördubblats.

En annan källa till oerhörd rikedom äro British Columbias fiskerier. De
stora fjordarna och floderna riktigt vimla af lax och andra fisksorter.
Tillgången på vildt i skogarna är också utomordentligt rik.

[Illustration: Skogshygge på Amerikas Västkust. Se sid. 96.]

Man frestade mig att bli grufägare i British Columbia. En svensk grufagent
-- förut baptistpastor -- som jag hade sällskap med mellan Revelstoke och
Vancouver, ville att jag skulle köpa 5,000 aktier i ett nytt grufbolag. Jag
borde passa på nu, ty i nästa månad komme priset att höjas; och så rik som
jag var, borde det vara en småsak för mig att köpa 5,000 aktier. Han visade
äfven prof på rika malmer. Aktierna skulle icke kosta mer än 60 cents per
styck, om jag minnes rätt. Nå ja, det är mycket möjligt, att stora
rikedomar där äro att vinna. Men icke blir jag delägare där vare sig för 5
eller 5,000 aktier. Ty ett tu tre händer det, att en grufarbetare där super
sig full, och då telegraferas till alla tidningar i Sverige, att jag
blifvit brännvinsbrännare och krögare, att jag säkerligen har spritaktier
för 100 tusen dollars, som jag samlat genom mina predikningar. Så ritas
gubbar i Söndags-nisse och Svenska Dagbladet m. fl. På detta sätt förstöres
utan gagn en massa trycksvärta, som kunde bättre användas i »den
vetenskapliga bibelkritikens» tjänst, samt en massa munväder, som annars
kunde lämna kraft nog till att drifva en stor väderkvarn. Och till en så
stor förspillning vill jag icke vara orsak. Däremot tänkte jag skarpeligen
på att lägga mig till med en farm i Canada. Man får, såsom jag förr
omtalat, homesteadland, så kalladt, 160 tunnland för 10 dollars, och
dessutom för samma pris flera tusen fot virke till att bygga sig ett hus.
Det var lockande. Men så sade jag till mig själf: »Hvad skall det tjäna
till? Gör du det, blir du säkerligen så rik, att en oändlig mängd hederliga
svenskar både i Amerika och Sverige få ondt i magen vid tanken därpå. Men
ett sådant lidande skall du icke vålla dem, allrahelst som de torde hafva
tillräckligt ondt i magen ändå.» Alltså lämnade jag kvar i Canada den
»million», som jag nog annars hade kunnat förtjäna där.

Först året 1871 slöt sig British Columbia till Dominion, of Canada.
Victoria blef dess hufvudstad. Där ligger nu ett nytt, ståtligt
parlamentshus. Staden Vancouver är en raskt uppblomstrande stad. Dess nu
pågående uppsving daterar sig från år 1887, då Canadian Pacific järnväg
nådde fram dit. Samtidigt inrättades ångbåtslinjer från Vancouver till
Japan, Kina och Australien, allt af järnvägsbolaget. Bolaget har ock här
byggt en järnbanestation, som hör till de ståtligaste i världen, äfvensom
ett järnvägshotell, som i lyx och bekvämlighet täflar med det yppersta, som
man någonstädes ser. Staden har en befolkning af 30 tusen invånare, men
växer alltjämt. Dess gator äro belagda med asfalt till flera engelska mils
längd och elektriska spårvägar löpa åt alla håll.

Och nu säger jag Canada farväl för första och sista gången. Det har blifvit
kalladt ett framtidsland, och sannare titel kan det ej få. Med växande
rikedom skall det snart i industriellt afseende göra sig oberoende af
Förenta Staterna. Redan nu växer industrien i Canada på ett sätt, som
ingifver Uncle Sam respekt, där han ej blundar för verkligheten.



INNEHÅLLSFÖRTECKNING.


  Kap. 1: Inledning. -- Olika ångbåtslinjer.

  Kap. 2: Ångaren Hellig Olav. -- Resan öfver Atlanten.

  Kap. 3: Sjukdom om bord. -- Ankomst till New York. -- Bridgeport Conn. --
      Providence R. I. -- Proctor Vt.

  Kap. 4: Om emigrationen.

  Kap. 5: Ankomsten till Canada. -- Canadas järnvägar.

  Kap. 6: Montreal. -- Ottawa.

  Kap. 7: Resan från Ottawa. -- Canadas statsförfattning. -- Ontario. --
      Homestead.

  Kap. 8: Manitoba. -- Winnipeg.

  Kap. 9: I Winnipeg. -- Utflykt till Dakota och Minnesota. -- Nya
      Stockholm. -- Assiniboia.

  Kap. 10: Nya Stockholm. -- Nya Finland. -- Nya Danmark. -- Calgary. --
      Red Deer. -- Alberta.

  Kap. 11: Wetaskiwin. -- Ett svenskt folkmöte. -- En svensk farm.

  Kap. 12: Reflexioner öfver västra Canada.

  Kap. 13: De Klippiga Bergen. -- British Columbia.



FOTNOTER.

[1] Sedan emigrationens början på 1820-talet ha från Sverige till Amerika
    utvandrat något mer än 900 tusen. Läggas därtill alla, som äro födda af
    svenskar i Amerika, och dragas därifrån alla, som dött, så torde kunna
    antagas, att för närvarande 1-½ million svenskar bo i Amerika.

[2] Dock annonserar Canadian Pacific järnväg på senaste tiden, att den har
    två sådana. De lära vara synnerligen eleganta och bekväma. Priset är
    högre än i vanliga vagnar och de sättas icke in i tågen utan på
    särskild beställning af ett visst antal resande. I Förenta Staterna
    förekomma på de bättre linjerna sådana s. k. compartment cars i somliga
    tåg utan prisförhöjning.

[3] Dessa uppgifter äro hämtade ur en skrift kallad: Free Homestead in New
    Ontario. Att döma af den officiella Year Book of Canada 1903, synas
    förhållandena gestalta sig något olika i olika distrikt af provinsen.

[4] En bushel är något mer än 36 liter.

[5] Jag påminner här ånyo, att en acre är ungefär ett svenskt tunnland
    eller en half hektar, en bushel ungefär 36,4 liter.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Genom Canada - Reseskildringar från 1904" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.