| By Author | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Title | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Language |
|
Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ] Look for this book on Amazon Tweet |
Title: Wermlänningarne - Sorglustigt tal- sång- och dansspel i två afdelningar och - sex indelningar
Author: Dahlgren, Fredrik August
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Wermlänningarne - Sorglustigt tal- sång- och dansspel i två afdelningar och - sex indelningar" ***
WERMLÄNNINGARNE.
SORGLUSTIGT TAL- SÅNG- OCH DANSSPEL
i
TVÅ AFDELNINGAR OCH SEX INDELNINGAR.
Uppfördt på Kongl. Theatern i Mars 1846.
STOCKHOLM.
1846.
PERSONERNE:
Brukspatronen Hr Wennbom.
Wilhelm, hans son " G. Kinmanson.
Lotta, hans dotter M:lle Fundin.
Prosten Hr Almlöf.
Sven Ersson i Hult, " Svensson.
Nämndeman
Lisa, hans hustru Fru Bock.
Erik, deras son Hr Strandberg.
Ola i Gyllby, förmögen " Pfeiffer.
bonde
Britta, hans dotter M:lle Torsslow.
Jan Hansson vid Sjön, Hr L. Kinmanson.
torpare
Annika, hans hustru Fru Wennbom.
Anna, deras dotter " Hjortsberg.
Anders, deras dräng Hr Söderberg.
Per, Sven Erssons dräng " Jolin.
Stina, Sven Erssons piga M:lle Ström.
Bengt på Åsen } bonddrängar { Hr Pettersson.
Hinrik i Backa } { " Dahlgren.
Nils Jonsson, kallad " Hjortsberg.
Löpare-Nisse, en äldre
bonde
En Betjent hos " Lemos.
Brukspatronen
Bondfolk.
FÖRSTA AFDELNINGEN.
I. INDELNINGEN eller TAFLAN.
(^Gårdsplatsen framför Sven Erssons präktiga, rödmålade byggning.
I fonden landsväg. På alla sidor löfskog.^)
FÖRSTA SCENEN.
PER och STINA
(^komma från skogen, bärande en hvalfbåge, sammanflätad af
löfqvistar^)
Per.
Så ja, Stina, nu ha vi pynta' och klädt alle uthusa så gröne med
midsommers-löf, så det ser, förbann' mej, ut som hele Wermlands
Fältjäger-regemente stog oppstäldt der nere på bakgåln.
Stina.
Ja, nu fattes bare slutsusen, du, te styre ut sjelfve storstuga.
(^De sätta upp löfbågen öfver stugdörren.^)
Per.
Hej, nu ser fader Nämndemans byggning rar ut, så det förslår, sa'n!
(^Vexelsång^)
Per.
Se, nu står ju stugan så rar och grann
Som en herrgålspiga på dans;
Är röder i syna och ser oss an
Ur en löfvekrans -- --
Stina.
Det är bra --
Hoppsasa!
I måronafton är midsommarsvak --
Per.
Jänta mi',
Då ska vi
Kasta bena kring vägg och tak!
Och tänk, när vi kläda med löf en gång
Våran egen stuga, min snut!
Och dansa kring egen vår majistång --
Säj, hur ser du då ut? -- --
Stina.
Jo, så kry
Som ett ny,
Och röd på kind som ett nämndemanshus.
Per.
Hi å hej!
Jag, för mej,
Tar i glädjen ett lite rus!
Stina.
Ja, käre Per, det ska fälle komme en dag, då _vi_ ock kan gifte oss, du.
Hvad det li'r, så få vi nock bli statfolk åt fader Nämndeman, och då kan
vi lefve godt och inte behöfve släpe som simpelt torperfolk, såsom di
der fattige Jan Hanssons nere ve sjön.
Per.
Åja, vi ska tro det bäste, Stina lelle. Te tjene när en så stormrik
bonne, som fader Nämndeman, är mest like så bra som te vare dräng hos
sjelfve Brukspatron. Också ska jag säje, att jag inte stort kruser för
Dräng-Olle på herrgåln, fastän han sätter näsa i vädre på körkbacken om
söndagera; och det ska fälle inte bli så långt tes _jag_ kan skaffe mej
klocke med peschaft och gå i stöfler och kaloscher, så väl som _han_.
Stina.
Och jag för min del håller mej inte för stort sämmer, än herrgålspigera,
fastän di går med rutige nettelduksförklän och rosige selkeshalsduker
och randige bombasängsklänninger. Nej, tack vackert! -- Och se den, som
jag slätt inte niger för, det är Jan Hanssons Anna ve Sjön, fastän ho
gubevars! ser förnäm ut och svänger sej om söndagera i den der
storpreckige klänningen, som ho feck åf Mamsell Lotta på herrgåln.
Per.
Tal' inte om Jan Hanssons, för då blir jag rasande. Alltse'n ovänskapen
ble mellan fader Nämndeman och gamle Torper-Jan, har jag inte kunnat
tåle hele det der trasfölje.
Stina.
Ja, så är det nock med mej med. -- Var det inte bra besönnerligt ändå,
att den der fattige torperstackern våga' sätte sej opp imot fader
Nämndeman, som är så rik och mäktig? Han vittna' ju imot honom på tinge?
Per.
Ja, ser du, saka var så, att fader Nämndeman råka' i hastigheta fälle en
hop timmer på grannskogen, ser du, och det had' han just inte rätt te,
ser du. Men ingen skull' ha kommet på honom med'et, om inte den der
förgiftige saten Jan Hansson hade vittnat imot'n, och ställt så te, att
fader Sven slutligen ble öfverbevisad, och då ble det ett förbaskadt
spetakel.
Stina.
Jojo, han höll ju på te komme in på arresten i Carlstad?
Per.
Ja, det var näre som på ett hår. Men te slut ble det så, att han feck
förlike saka med penninger. Uschiamej, så möcke han feck lägge ut! Det
var hundratals reksdaler bank. Hjelpen var, att han är så förgrömt rik,
annars had' han nock fått slå vantera i borde och panketera. Men ser du
skamma, Stina, skamma -- det var det varste åf alltihop.
Stina.
Åh, det kan jag nock begripe. Te bli beskylld på tåcke vis, det var inte
nådigt för fader Nämndeman, som jemt vill hålle sej så rak och kavat.
Men nu måtte fälle hele affärden vare bortglömd lell.
Per.
Fanken ock! Tåcke der hänger i och sitter qvar som tjärfläcker på
vammel. Fader Nämndeman går allt och gäller i sockna för te vare en svår
och styfsint och näre på elak karl, och det är bare hans urimlige
förmögenhet, som gör, att alle mennisker stryker på foten för'n.
Stina.
Men di må säje om'en hvad di vill, så är han en bra husbonne lell, och
förhåller oss inte vår rätt, när vi gör hvad vi ska'. Derför tycker jag
om'en, jag, och om mor Lisa med.
Per.
Det kan du lite på, att jag också gör, Stina, och derför lägger jag inte
på samvete te göre Jan Hanssons all den förargelse, jag nånsin kan. Jag
råka' nyss Anders, drängen deras, oppe i hage, och du må tro, att jag
slängde duktige snäsord åt'en.
Stina.
Och när jag möter Jans Anna ibland bort i skogen, der ho valler far sins
kretur, så skrä'r jag inte heller orda, det vet jag. Men ho är e tåcka
dålighet, så ho svarer ingenting, utan går sin väg, så en får intnå hugg
på'na.
Per.
Det är för besönnerligt med Erik, son här i huse; jemt när vi säjer någe
imot Jan Hanssons, så tar han dom i försvar, fastän han vet, att Jan har
gjort far hans så mycke ondt.
Stina.
Ja, mins du, han påstog te och med en gång, att Torper-Jan bare for med
redlighet och rättvise, då han vittna' mot fader Nämndeman.
Per.
Jo, jag mins'et nock. Som sagdt var, nånting underligt är det med Erik.
Du skull' se honom ibland, när han kommer frå skogen om aftnera; då är
han så spelande gla, att han hopper som en tätting och sjonger på
landsvägen. Men så snart han kommer inom dörra här hemme, så är det
blankt slut med lustigheta, änna precis som en skull' slå igen ett
stämbol.
Stina.
Ja, han ställer sej i e vrå och mol-tiger som en eldgaffel, så en kund'
inte locke ett godt ord ur'en med stekt fläsk och potatis en gång. --
Men kors! vi står här och prater och glömmer blankt åf majstånga, som vi
skulle ställe i ordning.
Per.
Det var sant, för tusan! Nu är fälle husbond' gulgrön i syna, för det vi
sölat så länge.
(^De ämna gå; i detsamma kommer Sven Ersson ut ur stugan.^)
ANDRA SCENEN.
De Förre, SVEN.
Sven.
Men hvar håller ni hus, som jag inte ser te på hele Guds långe aftan?
Har ni gjort färdigt allt te midsommersvaka?
Per.
Nej, majstånga är inte i ordning än.
Sven.
Nå, så skynd' er med den då. -- Men vänta! såg ni, när ni geck förbi
herrgåln, om Patron är hemkommen frå Stockholm?
Per.
Ja vasstre, han kom hem i förmiddags och hade dotra med sej, och son
hans är också hemkommen frå Aklameja i Upsala. Herrskape är ute och går
nu; di kommer vesst häråt.
Sven.
Jaså. -- Men hvar är Erik?
Per.
Han hjelpte oss e stunn te hugge löf oppe i skogen, och se'n geck han
ifrå oss. Vi trodde, att han geck förut hem.
Sven.
Nej, han har inte synts te. -- Men gå ni nu och ställ med majstånga.
(^Per och Stina gå^) -- Jag kan just undre, hvart Erik tagit vägen. Den
pojken gör mej grå hår. Farliga rart är det te få se honom hemme, och
ingen kan säje mej, hvar han håller te när han är borte. Nånting är det
fatt med honom, men inte mor och inte jag kan få'et ur'en hvarsken med
godo eller ondo. Annars kan jag vesst inte säje, att han är olydig imot
oss, nej gubevars! han är allt så sätsam, som en son kan vare; men
gunås, det ser ändå ut som han rätta' sej efter oss inte utåf nå'n
kärlek, utan bare för det han tycker, att det är hans skyldighet. --
Nej, det är som jag har sagt åt mor: det duger inte länger, att gossen
går hemme och är sysslolös. Vi ska' lage, att han blir gift och får sej
en egendom te sköte, så blir det nock annan karl åf'en, det slår inte
felt.
TREDJE SCENEN.
Den Förre. LISA och OLA i Gyllby ^komma ut ur stugan^.
Ola.
Nu är det tid, att jag tar adjö åf er, fader Sven och mor Lisa, och
tacker för god fägnad. Det li'r mot qväll och jag får lof gi mig iväg
hemåt.
Sven.
Nå så tack för i dag, fader Ola. Och det står ju fast hvad vi gjort opp
om giftermåle mellan vår son och eran doter?
Ola.
Ja gubevars, jag för min del vill inte bätter. Min Britta ska allt bli
glad öfver te få Erik, och ni tror ju, att _han_ inte har någe imot
henne?
Lisa.
Nej, dum vore han annars. Tåckre jänter som Britta i Gyllby växer inte
på hvar buske. Erik vesste inte sitt ege bäste, om han försmådde e tåcka
hustru.
Sven.
Åh, det är foll föräldrera, som ska rå i tåckre saker, skull' jag tro.
Erik _ska_ gifte sej med Britta, säjer jag; förr blir det aldri rektig
karl åf'en.
Ola.
Ja, Gudskelof, Britta är allt förståndig och arbetssam och kan ställe
bra i huse, det har jag sett, se'n hustrua mi' dog, salig menniska. --
Det är såleds sagdt som sagdt är, och jag kommer hit med Britta te
midsommersvaka i måra afta.
Lisa.
Ja, då ska vi ställe te trolofning mellan barna, och se'n låter vi med
det förste lyse för dom bort i eran körke, så att bröloppe kan få stå i
röda rappe.
Ola.
Det ska inte hinke, var ni säker på det. -- Adjö nu med er! Tack för i
dag!
Sven.
Adjö, adjö, fader Ola.
Lisa.
Helse så godt te dotra.
(^Ola går.^)
Lisa.
Jag tycker så Erik ska bli storögd, när han kommer hem och får höre att
vi ett tu tre skaffat honom e fästepige! Britta i Gyllby är allt e fin
och vacker jänte, så nock ska gossen bli belåten med te få'na, det tror
jag säkert.
Sven.
Och vi ska' också bli belåtne med te få honom bort ur huse, du Lisa. --
Men det var sant, jag ska säje dej, att Patron med son och doter har
kommet hem frå Stockholm. Tänk, om vi skull' be dom göre sej så gemene
och komme hit i måra och titte på dansen?
Lisa.
Mener du, att det kan gå an? Det vor' allt satingen så rart. -- Men se
der kommer ju herrskape på vägen. Vi ska gå och helse på dom.
FJERDE SCENEN.
BRUKSPATRONEN. WILHELM. LOTTA. PER och STINA ^komma tillbaka^. De
Förre.
Brukspatronen.
God afton, godt folk! Se nu är jag hemkommen igen och har mina kära barn
med mig. De ville nödvändigt gå och helsa på fader Nämndeman och mor
Lisa, efter som vi kommo att ta vägen häråt.
Sven.
Gud signe herrskape för det. -- Hvad unge herrn har växt opp och blitt
förgrömmande stor, se'n jag såg honom sist! Nu är han foll rektigt
fullärd och kan sätte Komministern vår på kneken hvad stunn han vill.
Lisa.
Och lella Mamsell se'n! Kors, så ho har blitt fin och vacker på det här
åre! Jojo, när en får vare i Stockholm e ti', då går allt skäfverna ur
en, då.
Stina.
Ja, herre jesta för dette Stockholm! Det fins fälle bra granne
gärdsgåler der oppe, Mamsell?
Per.
Ah du är dum, Stina! I den store sta'n fins inte jolväger med gärdsgåler
på sidera, som här, utan der är det stenlagde gater, så jemne som ett
salsgolf.
Stina.
Jaja _du_, Per, har varet på arbete deroppe, så du vet fälle hur det är,
du. -- Men hör, lelle Mamsell, om e tåcka här gemen menniske, som jag,
komme dit opp på di fine gatera, då feck jag fälle allt ta skonna åf mej
och gå i strumplästen?
Sven.
Ah så tig, Stina, och plåg' inte herrskape med tåcke enfaldigt prat.
Brukspatronen.
Åh, låt henne fritt tala, fader Sven. Det är roligt att höra på.
Wilhelm.
Nå säj, Per, hvad tyckte du mest om utaf allt du såg i Stockholm?
Per.
Jo, det var fälle allt den der granne metalmärra medt på Gustaf Adels
torg, och så två store kor utåf jern, som stog ve backen neraför Slotte.
Lotta.
Det är inte kor, kära Per, utan det är lejon.
Stina
(^slår ihop händerna^)
Herre jestingen, är det lejon? (^suckar^) Åhå, det är allt bra
sorgfälligt, att jag aldri ska få komme dit opp och se på tåckre rare
saker.
Wilhelm.
Var du någon gång på Operan, Per?
Per.
På Opera? Ne-ej, men jag var en gång och såg på spetakle. -- Om _du_
feck se tåcke, Stina, då skull' allt ögena trille ur skalln på dej.
Lotta.
Nå, hvad såg du för ett spektakel, Per?
Per.
Jo, det ska jag tale om för Mamsell Lotta. Jag geck in i det der store
huse ve Gustaf Adels torg, och der köpt' jag mej ett kort utåf e
Mamsell, som stog innaför ett hål på vägga. Se'n visa' di mej månge --
månge trapper opp änna inunner take, och der satt jag och titta' ner på
det myckne granne folke och på e hög målad vägg medt framför mej, med en
konstig fågel på ... ja, jag kund' tycke, att det skull' vare liksom e
gås, som had' flöge opp och satt sej på e grinn. Jag tänkte, att det
inte var nånting mer te se på der nere, utan jag vänd' mej om och såg på
folke, som stog bakom mej. Men när jag se'n titta' ner igen, då må
Mamsell tro, att jag ble storögd och skrek te: "hvar hundra djefler tog
vägga vägen?" För se, den granne vägga var borte och jag såg i
ställe inåt ett stort, rart rum. Och der kom det nu in en hop
herrskapsmennisker, den ene efter den andre, som va' så brokige och
granne, så jag aldri dess make sett, och di fäkta' så här med armera och
orera' så vackert, så ett qvinfolk bredve mej snöfta' och gret. Men te
slut kom det in e fruntimmersmenniske, som var så förbålt lik Mamsell,
att jag inte kunde hålle mej ifrå te skrike: "kors för sjuttan fan,
jamen mener jag, att det är sjelfve Mamsell Lotta!" -- Men då ble jag
allt ille ve lell, för allt folke nere i saln börja' storskratte och
titta' oppåt take, der jag var, och en stor rödhårig karl bredve mej
räckt' ut tunga åt mej och var uveti, och så knuffa' han mej med
knytnäfvera i sia och sparka' mej på bena, så jag va' rektigt ille
sveddrad.
Brukspatronen.
Hahaha! Stackars Per, så du var illa ute!
Wilhelm.
Låt oss nu komma till annat. Hur mår Erik, min gamla läskamrat, fader
Nämndeman?
Sven.
Tacker herrn, som är så god och kommer ihåg honom. Gunås, det har inte
varet rektigt med gossen, alltse'n han slog sej ifrå studerninga.
Wilhelm.
Men hvad var det för ett besynnerligt infall af Erik, att han öfvergaf
boken? Han hade ett ovanligt godt läshufvud.
Lisa.
Det må herrn väl säje. När han var bare en liten, liten tosing, så var
han så begifven på läsning, att han låg hele da'n igömmen på spishälla
inne i stuga och stafva' i katchesen.
Sven.
Ja, det är ackerat sant, och derför tänkt' jag som så, att eftersom jag
Gudskelof har skälig god råd, så skull' Erik få gå läsvägen, fastän det
koster fläsk, inna en hinner bli fullärd. Om herr Patron mins, så fråga'
jag Patron om råd i den saka.
Brukspatronen.
Det mins jag rätt väl. Jag tyckte om Erik; han var en stilla och
beskedlig gosse, och som jag ansåg, att Wilhelm borde ha någon att täfla
med, så lät jag Erik få läsa tillsammans med honom der hemma för hans
informator.
Lisa.
Ja, herre Gud, Patron var allt så god imot gossen, så vi aldri kan tale
nock om'et. Och han las allt så ohejligt, att när herr Wilhelm reste in
te skoln i Carlstad, så rådd' Patron oss, te låte Erik följe med och
fortsätte studerninga, som vi också gjorde. Gud signe herr Wilhelm, han
höll sej inte för god, äfven se'n han ble äldre, te vare ihop med
bondpojken.
Wilhelm.
Åh, Erik var nog en gosse, som förtjente att vara god vän med. Han
gjorde sådana framsteg i Carlstad, att jag verkligen fick läsa allt hvad
jag förmådde, för att inte bli efter honom.
Lisa.
Ja, vi gladd' oss allt så möcke öfver honom också, och trodde så vesst,
att han skull' läse te prest, och med tia bli en lika fräsande fader te
predike, som prosten vår. Men gunås, det var inte så väl heller.
Sven.
Nej, det var inte så väl. Ett tu tre kom det på'n, att han skull' kaste
bort boka och bli bonne igen, som far sin. Det hjelpt' inte hvad vi sa'
imot'et, hvarsken med låck eller påck.
Brukspatronen.
Nånå, genom detta hans beslut är ju ingen skada skedd. På läsvägen är
det svårt och trångt om utkomst; men en förmögen bonde har ett lugnare
och sorgfriare lif, än mången.
Sven.
Jaja gubevars, bonnvägen kan foll vare så go' som nå'n ann' väg. Men
Erik har allt igömmen läsninga blitt tåcken, att han inte rektigt duger
för bonnsysslera. Och nu är jag så rädd, att han börjat ångre det der
hastige infalle, fast han skäms för te tillstå't, för han har på e ti'
blitt så fundersam och konstig.
Wilhelm.
Jag ville så gerna råka honom. Är han inte hemma?
Sven.
Nej, vet herrn, vi ser inte möcke te honom om dagen; han går bare för
sej sjelf. Får se, om han inte blir annlester, se'n han blitt gift.
Lotta.
Skall han gifta sig? Med hvem då?
Lisa.
Med Rik-Olas Britta i Gyllby.
Brukspatronen.
Jaså. Hon skall vara en duglig flicka, har jag hört sägas.
Sven.
I måra afta ha vi tänkt hålle midsommersvak här och på samme gång ställe
te trolofning mella Erik och Britta. Skull' herrskape ville göre sej så
simple och komme hit och se på dansen, så vor' det allt en stor fägnad.
Brukspatronen.
Tack, tack, vi ska komma. Jag får mycket främmande till mig i morgon;
men jag kan ju få ta dem med hit? Det skulle roa Stockholmsboarne att se
på Wermlandsdansen.
Lisa.
Hjertans välkommen, herr Patron! Se, det kaller jag te inte vare storgod
åf sej!
Lotta
(^afsides till sin far^)
Nu ska' vi gå och helsa på Jan Hanssons vid Sjön, kära pappa. Jag
längtar så mycket att få träffa Anna.
Brukspatronen.
Må ske. (^högt^) Adjö nu, godt folk! Adjö!
Sven och Lisa.
Adjö! Gud signe herrskape!
(^Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå.^)
Sven.
Vet du, Lisa, hur vi ska göre i måra? -- Jo, der borte (^pekar utåt
theatersalongen^) ska vi ställe en hop bänker för Stockholms-främmaten
te sitte på; men herrgålsherrskape ber vi sitte här närmest te bords och
spise med oss, för Stockholmrera törs vi fälle inte bju' på vår
husmanskost.
Lisa.
Nej, vasstre, det går inte an. Di ä' nock bäst belåtne med te slippe
tåckre grofsaker.
Per.
Kors! jag mins i fjol, när Patron hade Stockholmsfolk hos sej, då var
jag ve herrgåln och titta' på gästbude. Aldri' har jag sett maken. Alle
di store rumma och salera va' plakat fulle med folk. Och deribland var
en lefvandes hoper spelmän frå Stockholm, med fejoler och klanetter och
trummer och tutlurer, som ibland inte va' länger än armen, men ibland
sköt ut och ble så långe som jag, och böla' så groft som fader Svens
tjur, och så var det pingeljern och en hop andre konstige spelerverk,
som jag aldri i min lefnad sett förr. Å herre jesta, di spelte så inneli
ljufligt, så jag rent trodde, att jag had' komme in i saligheta.
Stina.
Drängen på herrgåln sa', att det ska komme spelmän dit i år ock, fader
Sven.
Sven.
Det var fanken så dråpligt. Åt dom ska vi sätte bänker här (^pekar på
Orkestern^), så speler di nock opp en Halling eller en Jösshärspolske åt
oss, om vi ber dom vackert. -- Men kom nu, Lisa, och låt oss ställe i
ordning med mat och bränvin te i måra.
(^Alla gå in i stugan.^)
FEMTE SCENEN.
ERIK
(^kommer från skogen, och sjunger:^)
Jag sjunger och dansar, så glad i mitt sinn';
Jag smög bort i skogen
Till Anna-lill trogen,
Och frågte så kärligt: "säj, vill du bli min?"
Först såg hon åt öster,
Så såg hon åt vester,
Sist såg hon på mej, sa'n, och neg och sa': ja!
Och derför är jag nu så gla', så gla';
Ja!
Derför är jag nu så gla'.
Se'n tog jag i famnen min vänaste mö,
Och sporde den kära:
"Vill du mej förära
Till fästning en kyss nu så rosenderöd?"
Då log hon, min tärna,
Så blid som en stjerna,
Och rodna' på kinden och neg och sa': ja!
Och derför är jag nu så gla', så gla';
Ja!
Derför är jag nu så gla'.
Och, kära min Anna, nu frågar jag dej
I glädjen och nöden,
I lifvet och döden,
Säj, vill du bli trogen och hulder mot mej? --
Med tår i sitt öga
Hon såg mot det höga,
Och räckte mej handen och neg och sa': ja!
Och derför är jag nu så gla', så gla';
Ja!
Derför är jag nu så gla'.
(^Under sången ha Sven och Lisa tittat ut ur stugdörrn och
lyssnat. Vid dess slut träda de fram till Erik.^)
SJETTE SCENEN.
SVEN. LISA. Den Förre.
Sven.
Det var nu rektigt nymodigt, te få höre dej sjunge nånting muntert,
Erik. Dine viser bruker annars gå på en så satans sorglåtig ton.
Erik.
Ja, jag har också bra sällan något att vara rätt glad öfver.
Sven.
Och hvems är fele, vill jag fråge, om inte ditt ege? Du ångrer, kan jag
förstå, att du öfvergaf studerninga och slog dej på te bli bonne.
Erik.
Nej, far, det ångrar jag aldrig.
Sven.
Nå, då måtte det vare någe anne otyg, som faret in i skallen på dej. Du
går ju för det meste och hänger läpp och ser gudsnådlig ut som en tupp
på e räfgrop. Hvad är det för ett elände? En bonne ska vare rask och kry
som ett vinterny. Så va' pojkera i min ungdom, och då bruka' en inte
sjunge nå'a jämmerviser, då, det mins nock du, Lisa.
Lisa.
Ja, rassadö, det kommer jag väl ihåg. Du, far, hade ändå den ampreste
rösta i hele sockna. Och än i dag, när du hjelper klockern te ta på
salmen i körka, så är det så att take vill löfte sej. Sjung nå'n åf di
der gamle dråplige visstumpera, som du bruka' tralle för en 40 år se'n,
så får Erik höre på go'far.
Sven.
Det kan jag fälle göre. (^Sjunger.^)
Och bonden gick ut uppå Wermelands skog;
Hujfalleralla å hejfallerej!
Han tog ett par oxar och spände för plog.
Hoppsan falleralla å hejsan fallerej!
Och bonden han satte plogen i mull,
Hujfalleralla - - - -
Så plöjde han hela den skogen omkull.
Hoppsan falleralla - - - -
Se'n drog han en fåra från norr och till sö'r;
Der rinner nu Klarelfven fram, som ni hör.
Och bonden han satte plogen på sned,
Så vände han bergena opp och ned.
Och bonden han plöjde en fåra så stor;
Det gick så djupt som Hin Onde han bor.
"Och kära du bonde, förstör ej mitt bo,
Så vill jag väl lemna din säd uti ro."
Och bonden han sådde båd' hafra och råg;
Det växte, så aldrig dess make ni såg.
Och bonden han bryggde sej bränvin och log,
Han drack och var lustig och glömde sin plog.
Men då fick den Onde makt med hans jord;
Hujfalleralla å hejfallerej!
Se'n feltes det bröd uppå bondens bord.
Hoppsan falleralla å hejsan fallerej!
Lisa.
Jo, se tåcke kan duge, det! Så skulle du med sjunge, Erik; då kund' det
vare nånting te höre på.
Erik.
Kära mor, jag ville visst så gerna vara glad; men alltse'n jag öfvergaf
studeringen har det sett ut, som om mina föräldrar vändt ifrån mej all
sin kärlek.
Sven.
Ja, nock kosta' det på oss, det kan inte nekes; men allt ska bli godt
igen emella oss, bare du är lite mindre egenvillig, och ter dej te oss
lite mer.
Lisa.
Så är det, Erik. Du går säkert med nånting på hjerte, men du har inte
förtroende för far och mor.
Erik.
Förtroende! Herre Gud, om jag finge, om jag tordes vara riktigt
förtrolig med er, då skulle jag vara bra lycklig.
Sven.
Det der låter på ett vis, som jag just inte rätt förstår. Men du har
läst och är lärd, gosse. Säg ut fritt hvad du mener.
Erik.
Läsningen har gjort mej vek och mild till sinnes, kära föräldrar. Jag
sörjer öfver, att se er bära hårdhet och hat i hjertat.
Lisa.
Jag blir rektigt förskräckt; hvad mener du, Erik?
Erik.
Förlåt mej, bästa far och mor; det passar väl inte för ett barn att
vilja rätta sina föräldrar; men ert omilda och oförsonliga sinnelag
ligger mej så tungt på själen.
Sven.
Jag tror, att jag begriper hvad du vill säje, gosse, men - - -
Erik.
Låt mej tala uppriktigt: det är ert förhållande till den fattige Jan
Hansson - - -
Sven.
Håll, pojke! Inte ett halft ord mer om den saka!
Erik.
Jo, hör mej! Hvarför skall ni förfölja den stackars gamle gubben, som
har nog tunga ändå att dragas med; hvarföre skall ni - - -
Sven.
Tig, säger jag! Vet du, hur mycke ondt den karln gjort mej?
Erik.
Ja, jag vet allt. Men om ni vill vara billig, så måste ni erkänna, att
orättvisan är på er sida - - -
Sven.
Har jag hört på maken? Tåcke tal! Hvad kan vare orsaka, att du så ifrigt
lägger dej ut för den der torper-stackern?
Lisa.
Åh, det går mej som en knif igömmen hjerte. Den der visa, som Erik nyss
sang, var säkert om Jan Hanssons Anna.
Sven.
Jan Hanssons Anna? Den trasungen! Hvem tusan skull' vare så tokig och
dikte viser om _henne_?
Erik
(^ifrigt^)
Om ni kände Anna ändå! Hon är den bästa, den mest renhjertade flicka på
jorden.
Lisa
(^orolig^)
Herre Gud! Har du då verkligen fattat kärlek te henne?
Erik
(^efter en stunds tvekan, bestämdt^)
Ja.
Sven
(^slår ihop händerna^)
Nå, maken har jag foll aldri i verla hört, så gammel jag är! -- Anna? --
Är du splitter rasande befängd galn, Erik? _Du_ skull' ha fattat tycke
för Jans Anna, du, som får ärfve en hel gål och blir den rikeste bo'n i
sockna, och ho, som inte får så pass som e träsked efter sine föräldrer?
-- Nej, nånting så orimligt kan jag aldri tro, om di också plugga' in'et
i skallen på mej med en yxhammere.
Erik.
Många gånger har jag ämnat tala med er och bekänna min håg för Anna; men
ert ovänliga tal om Jan Hanssons har gjort, att jag inte vågat det. Nu
vet ni saken, och jag ber er så innerligt: låt inte oss barn plikta för
er ovänskap! Vi kan inte lefva utan hvarandra.
Sven.
Kan inte lefva? Hör bare, så grannt han orerer! -- Der ha vi såleds
orsaka, hvarför du lägger dej ut så för Torper-Jan. -- Men slå di der
dumhetera ifrå dej, gosse! Anna blir aldri di' hustru, så framt jag får
rå. -- Hvad tycker du, mor? Har du nånsin hört ett så befängdt påhett?
Pojken är inte rektig i hufv'et.
Lisa.
Nej, Gud hjelpe mej, nock låter det månge gånger, som han vor' förläsen.
-- Säj, Erik, har du länge bure tycke för Anna?
Erik.
Ja, så långt jag kan minnas tillbaka.
Lisa.
Aha, jag begriper susen! -- Du mins ju, far, att Anna feck komme te
herrgåln som oppasserflecke åt lelle Mamsell, ve samme ti' som Erik kom
dit och läste ihop med unge herrn?
Sven.
Nock mins jag det, och det var så förfaseligt väl imella Mamsell och
henne, att ho var på herrgåln mer som lekkamrat åt Patrondotra, än som
simpel pige.
Lisa.
Så var det, och derför feck ho också läre sej läse och sy för
gubernanten i huse, och ho geck jemt med Mamsell och ble så fin och
storaktig, att ho aldri ville vare ihop med di andre pigera. Men när
frua på herrgåln dödde, och Patron skicka' opp Mamsell te Stockholm i
skole, då ville Anna inte tjene qvar länger på herrgåln, utan flötta'
hem te far sin igen. Gubevars! ho höll sej för go', kantänke, och ville
inte träle och gå i grofsysslera, som e bondtös ska göre.
Erik.
Det är orätt åf er, mor, att säja så om Anna. Hon är visst inte
högfärdig. Hon flytta' ifrån herrgåln, derför att hennes far och mor ä'
gamla och inte kunde vara åf med henne längre hemma på torpet. Annars
hade det väl varit bäst för henne, att få stanna qvar hos Patron.
Lisa.
Jojo, hemme i fattigdomen hos far sin får ho nock inte rose marken, det
lofver jag. -- Nu kan jag fälle förstå, att Erik och ho fattat tycke för
hvarandre, då di va' tesammans i så månge år på herrgåln.
Sven.
Aha, såg man på satans funder! Det var foll såled's bare för Annas
skull, pojke, som du feck leda ve prestvägen och nödvändigt ville bli
bonne igen; för mins jag rätt, så var det just ve den tia, då Anna kom
hem te föräldrera, som du skref te oss och ba' att få slippe gå
läsvägen, och i ställe komme hem och hjelpe mej med egendomen.
Erik.
Ja, jag ville inte bli herrskap och lefva på bättre vis, när inte Anna
också kunde få det. Kära föräldrar, gif nu ert bifall, att jag får henne
till hustru.
Sven.
Hahaha! Jo, det ska du se. Nej, ett styfvere gifte, än så, ska du ha,
det har jag längese'n sörjt för. Rik-Olas doter i Gyllby måtte foll
passe sej lite bätter för dej, Erik, eller hvad?
Erik.
Britta i Gyllby! Omöjligt. För henne kan jag aldrig fatta någon kärlek.
Sven.
Kärlek? Är du nu framme med dine granne bokord igen? Jag bryr mej fanken
om kärlek; Rik-Olas Britta ska du ha och ingen ann'.
Lisa.
Ja, du gjord' oss allt e bra stor sorg, Erik, om du slog dej på tvära
och inte ville ta Britta te hustru.
Erik.
Men, vi passa inte för hvarandra. Vi skulle bli olyckliga bägge två; ty
nog förstår ni, att ett äktenskap, som inte är stäldt på aktning och
kärlek, går till olycka. Förlåt mej, jag _kan_ inte ta Britta.
Sven.
Jaså, är du så goder, min gosse lilla! Nå så hör då, hvad _jag_ kan.
Vill du inte rätte dej efter oss, så får du ta land hvar djefvulen du
gitter med din sockerunge; efter oss ska du inte ärfve en skilling, nej
inte ett runstycke. Jag tycker mej just se, hur godt det såta paret ska
må i en eländig jordkuj borte på skogen, när ni ingenting anne har te
lefve åf, än den der kärleken, som du taler om så vackert. Lycka te, min
käre Erik; frest' du på den leken, om du så vill.
Erik.
Om vi arbeta och förtrösta, så hjelper Gud oss nog till uppehälle.
Sven.
Nej, nu står jag inte ut länger. En gång för alle fråger jag dej: vill
du rätte dej efter vår vilje, eller inte?
Erik.
Käraste, bästa föräldrar, jag vet, att jag har att tacka er för så
mycket, mycket; jag vet, att jag är skyldig er lydnad; men drif mej inte
till det yttersta, då gör ni synd. Jag skall rätta mej efter er i allt
billigt; men Britta i Gyllby _kan_ jag inte ta till hustru.
Sven.
Såå, du kan inte, du? Haha! så vet foll jag hvad _jag_ kan då! I måron
kommer Britta hit och då blir det trolofning imellan er. Sätter du dej
imot'et, så ska du bums ur huse. Du må dra iväg hvart du vill, ja om det
vore in i mörkeste Finnskogera. Du får gå och ta dej tjenst, släpe och
träle som den simpleste dräng, och te på köpe ha på ditt samvete, att du
samlat bedröfvelse öfver fars och mors grå hår. Ja, tänk på det, du! Du
ska aldri ha en gla' dag mer, det är säkert.
Erik.
För Guds skull, var barmhertig och tala inte så! Låt mej få tid, låt mej
få ...
Sven.
Jag vill inte höre ett ord mer! Gör nu som du har samvete te. Kom, Lisa!
(^Sven och Lisa gå^)
Erik
(^står en stund i sorgset eftersinnande; derefter sjunger
han^)
Farväl nu med lycka, farväl nu med fröjd:
Så mörk blef min rosende stig;
Jag satt hos min Anna så glader, så nöjd --
Och skall jag nu skiljas från dig!
Du svor mig din tro under himlen den blå,
Att aldrig förglömmer du mig;
Och jag dig nu gifver min ed deruppå,
Att aldrig så sviker jag dig!
Väl tillrar på kinden den hetaste tår,
Men hjertat det fröjdar dock sig;
Ty intet min kärlek att släcka förmår,
Och Anna är trogen mot mig.
(^går in i stugan^)
II. INDELNINGEN eller TAFLAN.
(^Öppen plats, omsluten af barrskog. I fonden en sjö. På ena
sidan af theatern en liten grå torparstuga nära sjöstranden. På
andra sidan midt emot stugan en kulle, dit en gångstig leder.
Derbortom berg och skog.^)
FÖRSTA SCENEN.
^Ljud af kreaturs-skällor bakom scenen. -- På kullen framträder^
ANNA ^och sjunger. Vid slutet af hvarje vers blåser hon i ett
vallhorn.^
I villande skogen
Jag vallar min hjord;
Han följer mig så huld och trogen,
Han fattar mitt ord
Allt om vännen min.
Och skogen, den friska,
Är tystnadens famn;
Men höga furorna de hviska
Ett älskeligt namn:
Det är vännen min.
Du genljud, som skallar
Mot klippornas höjd,
Bär högt utöfver skogens tallar
Min sång här i fröjd
Allt om vännen min!
Och bäck, du som hoppar
Dit neder i dal,
Smyg fort emellan gräs och knoppar
Med kärlekens tal
Allt till vännen min!
En gång nog han kommer
Och hemtar sin brud;
Då skall jag dansa om i blommor
Och liljehvit skrud
Allt med vännen min.
(^Hon aflägsnar sig bakom kullen^)
ANDRA SCENEN.
ANDERS. Sedan ANNA.
Anders
(^kommer från skogen på sidan om stugan, sjungande^)
Hej hoppsasa!
Lustig och gla',
Munter och hurtig ständigt är jag!
Kommer sorgen och vill lägga sej på själen,
Tar jag honom bums och slår ihjäl'en;
Inga pengar har jag, men det kan qvitta mej lika,
Bara bekymmer och oro följa de rika.
Strunt, ingen nöd!
Har jag mitt bröd,
Så vill jag lefva nöjd till min död.
Håhå Gudskelof, så har jag slutat arbetet för i dag. Nu är det tid te
tänke på, hvar jag ska hålle midsommersvak och få mej en hejdundrande
sväng-om-sväng med jäntera i sockna. -- (^Anna kommer från skogen på
sidan om kullen^) Men se der kommer Anna. -- Go' afta, du hjertans lelle
tös! Har du nu kört hem kreatura ur skogen?
Anna
(^skälmaktigt^)
Jaha, det kan jag just inte egentligen neka till.
Anders.
Det är inte lite rart te få se dej nå'n gång på hele veckan, kära Anna,
för bitti' och sent vanker du der oppe i bergena. Te slut kommer foll
skogsrån och tar bort dej, så att jag aldrig får se dej mer.
Anna.
Jojo du, det torde nock hända det en vacker dag. Vet du, jag har
verkligen sett och talt med skogsrån många gånger, jag.
Anders.
Åh aldrig! Kära Anna, hur ser hon ut?
Anna.
_Hon?_ Ah, du är tokig, Anders. Inte är skogsrån nå'n _hon_, inte. Det
är en söt och vacker gosse med lockigt hår, som kommer fram ur djupaste
skogen och sätter sej ner på en sten bredvid mej, och talar så ljufligt,
och dansar med mej, och kysser mej också ibland, du.
Anders.
Nej, nu drifver du bare spetakel med mej, din elaka! Husbo'n och alle
andre, som sett skogsrån, säjer, att det är en gammel skrynklig och ful
käring med mosse te hår, och gröne ögen, och röd pikmösse på hufv'et. Du
har aldrig sett henne, det hör jag nock.
Anna.
Tro hvad du vill; men jag _har_ sett, säjer jag. Och hvad tycker du,
skogsrån har friat till mej, och jag har sagt ja, och det torde väl inte
dröja länge tills det blir brölopp. Joho du! Vill du vara med på det,
Anders?
Anders.
Hu! jag ryser öfver, att du kan tale så ogudaktigt. Husbo'n har sagt,
att den menniske, som pläger gemenskap med skogsrån, har sålt sin själ
åt den Onde. Men du taler så mycke om tomtgubber och forsgubber och
necken och troll, så det är foll inte så farligt som det låter. Herre
Gud, om du tog nå'n skada te kropp eller själ, då skull' jag allt gråte
mina modiga tårar, om jag aldrig gjort det förr. För nock vet du, att
jag håller orimmeligt mycke åf dej.
Anna
(^med allvarsam ton^)
Men det ska du allt sluta opp med, Anders; för jag får lof säja dej rent
ut, att jag inte är i stånd att hålla åf dej igen.
Anders.
Jojo, Gud nå' mej, det har jag nock sett; men jag trodde ändå, att du
skulle ge med dej i längden, fast jag inte är så högt lärd och kan läse
och skrifve så rart som du.
Anna.
Nu är du elak, Anders. Tala inte så der, för då går jag ifrå dej. Jaha
du!
Anders.
Bli inte ledsen. Jag vet nock, att du inte är högfärdig, fastän folke i
sockna tror så, för det du aldrig vill vare med på pigdansera. Men det
kommer sej deråf, att du ble så fint uppfostrad med Mamsell på herrgåln;
och kanske, när det kommer allt ikring, går du ändå och vänter på, att
det ska komme en grann och ståtlig herre och ta dej te äkta.
Anna.
Jojo, ditåt lutar det, min lilla gosse.
Anders.
Men då får du allt akte dej, så att det inte går med dej som det geck
med fleckan i visan: hon vänta' och vänta' så länge, att hon feck
_ingen_ te slut.
Anna.
Den visan mins jag mej inte ha hört. Den får du lof sjunga för mej,
Anders.
Anders
(^sjunger^)
Och gossen gick sig ut i morgonstund,
Hejfilinkeli!
Så gla' och lusteli'.
Då mötte han en mö i rosendelund:
"Vill du blifva min?" sa' gossen; --
Nej, nej, nej, nej, nej!
Din blir jag väl ej,
Nog får jag en ann', sa' flickan.
Och gossen gick sig ut i middagsstund,
Hejfilinkeli!
Så gla' och lusteli'.
Då mötte han den mön i rosendelund:
"Vill du än bli min?" sa' gossen; --
Nej, nej, nej, nej, nej!
Din blir jag väl ej,
Får nog än en ann', sa' flickan.
Och gossen gick sig ut i aftonstund,
Hejfilinkeli!
Så gla' och lusteli'.
Då mötte han den mön i rosendelund:
"Nog kan jag bli din, sa' flickan; --
Nej, nej, nej, nej, nej!
Min blir du väl ej,
Nu har _jag_ en ann', sa' gossen.
Anna.
Hahaha! det var riktigt rätt gjordt åf gossen, kära Anders. Men flickan
bar sej också bra dumt åt, du. På det lilla viset skall det promt inte
gå med mej, inte. Neej, jag ska ha det ungefär så som det står i en ann'
visa om en jungfru, som knep sej inte mer och inte mindre än en
Adelsman, du? Vill du höra den visan, du?
Anders.
Ja, det kunde inte vara så ledsamt.
Anna
(^sjunger^)
Och jungfrun hon gångar åt blomsteräng,
Hon band sig af liljor en krans;
"Ack, vore Herr Gunnar min käraste vän!
Men jag räds, att han är någon ann's."
"Och svara, du ros, nu till mitt behag,
Om kärasten han vill mig ha." --
Då drog hon så varligt de silfverblad,
Och rosen hon svarade ja.
"Så säg mig, du gök der i grönan skog,
Hur långt är tills brud jag skall stå?" --
Ett endaste slag slog göken i skog;
Stor glädje då jungfrun månd' få.
"Och tack, liten fågel i högan träd,
Kom neder, kom neder till mig!
Ej månde du vara för jungfrun rädd,
Hon önskar blott kyssa dig."
Och fram kom den fågel ur fager lund,
Han flög uti kärestans sköt.
Herr Gunnar det var, som der ståndit på lur;
Skön jungfrun i famnen han slöt.
"Och vill du bli min, som det var ditt ord,
Så månde vårt brölopp väl stå." --
Om söndag var lustigt i Gunnars gård,
Till brud tog han jungfru-lill då.
Anders.
Kors, det är änna obegripligt hvad du sjunger vackert, Anna. -- Men, som
sagdt var, akte dej för te flyge för högt. Nock är du den vänste och
fineste jänta i hele Wermeland; men det hjelper inte nu för tiden, om en
vill ha sej en dråpelig fästman. Då får en allt lof vare rik och förnäm,
då. -- Nej tag _mej_, du Anna; aldrig får du nå'n ann', som håller så
grufligt åf dej, det är molsäkert.
Anna.
Hör, Anders, vi ska vara de allrabästa vänner på jorden; men tala aldrig
om giftermål, så framt du vill göra mej någe grand till viljes.
Anders.
Se der kommer husbo'n och matmor. Jag ska be dom hjelpe mej te öfvertale
dej. Än ger jag mej inte för tappt, du må bli ond eller inte.
TREDJE SCENEN.
De förra. JAN och ANNIKA ^komma ut ur stugan^.
Anders.
Hör, fader Jan, har jag inte tjent er nu i sju runda år ärligt och
redligt, så att ni varit nöjd med mej?
Jan.
Jo, det behöfver du foll inte fråge. Du har tjent mej så troget och
beskedligt, att jag inte vet, hur jag ska kunne löne dej nock för allt.
Anders.
Åh, det är inte så svårt för er heller. Om ni mins, så sa' ni i förårs,
då Rik-Ola i Gyllby kom hit och ville städje mej te dräng, att om jag
inte flytta' ifrå er, utan hjelpte er på gammeldagera med torpe, så
skull' jag få Anna te hustru, och ni skull' tale ve Patron på herrgåln,
att jag feck öfverta torpe, när ni inte orka' med te sköte det länger.
Jan.
Ja, det sa' jag och det ska jag hålle ord med ock, om Gud vill.
Anders.
Nu har jag tjent i sju år för Anna, som det står i bibla om den
gudsmannen Jakob, att han tjente i sju år för Rachel, och då tycker jag
just, att jag kan få henne ock. -- (^med nedslagen ton^) Men det värste
är, hon säjer, att hon blankt inte vill ha mej.
Jan.
Käre Anna, jag har allt räknat på, att du och Anders skulle bli ett
hjonelag. Jag är gammel och skröplig och kan inte begäre, att Anders ska
sköte alle torpersysslera för bare dränglöna. Derför vor' det så bra, om
ni gifte er och satte er ner här, så kunde jag och Annika få stanne qvar
när er och slippe gå ifrå torpe. Jag kan inte begripe, hvad du skull' ha
imot Anders; han är ju en så bra och duktig karl, som nånsin kan finnes.
Eller hvad?
Anna.
Jo, gubevars, jag vet inte många, som ä' så bra som han. Men inte kan
jag hjelpa ändå, att jag inte orkar ha tycke för honom.
Jan.
Men du får lof tänke på att bli försörjd, Anna. Du är fattig och har
inte råd att slå ifrå dej ett tåcke tillbud.
Anna.
Kära far, jag ska säja uppriktigt hur det är. Jag ... jag håller åf en
ann'.
Annika.
En ann'? Åh det var för besynnerligt. Jag har allti tyckt, att du varit
så styf och obstinat mot alle manfolka i sockna, som om du skull' ha
satt dej i sinne att aldrig nånsin bli gift. Hvem är det då, som du fått
tycke för, kära barn?
Anna.
Erik i Hult.
Jan.
Han? Rike Stor-Svens son? Jo pytt vackert! Då har du hoppat i galen
tunna, flicka lilla. Honom får du aldrig te man.
Anna.
Men Erik har sagt, att han håller åf mej igen, och att han vill gifta
sej med mej.
Jan.
Ja, det må vare; men far hans går aldrig in på ett tåcke gifte, det är
säkert som amen i körkan.
Anna.
Men Erik står mycke väl hos Patron, och han tänker be honom fälla ett
godt ord för oss hos fader Sven.
Jan.
Jo, jag tycker mej just se hvad det ska hjelpe. Nej, jag känner nock
Stor-Sven, jag. Hvad han en gång fått i skallen, det kan en inte dra ut
med hoftång en gång. Slå du derför den der kärleken ur hågen.
Annika.
Ja, kära Anna, det är mitt råd med. Tag du Anders, det blir det
allrebäste.
Anders.
Ja, gulle söte Anna, gör det. Se på mej! Är det då så rent omöjligt att
hålle åf mej?
Anna
(^ängslig^)
Kära Anders, du gör mej så ondt, så ondt, så ... Om jag sett dej förr än
Erik, då hade jag allt fått tycke för dej, det tror jag säkert. Men nu
är det för sent; jag kan inte, jag kan inte!
Jan
(^uppbrusande^)
Jaså, är det tacken för allt hvad vi gjort dej, Anna? Är det tacken åf
ett barn, att skaffe far och mor bekymmer på gammeldagera? Är det tacken
...
Anders
(^infaller hastigt^)
Nej, fader Jan, nu orkar jag inte höre er länger. Ni får inte lägga
tvångsmål på Anna, när hon inte sjelf vill. Gud fader ska veta, att det
blir fattigt för mej te lefva, när jag inte kan få henne; men blankt
inte vill jag pocka mej te henne ändå.
Anna.
Anders, Anders, jag skäms för mej sjelf, att jag ska vara sådan imot dej
...
Anders.
Tal' inte så, Anna. Vore det nå'n ann', än Erik, som du tyckte om, då
kunde det nock hände, att jag blef rasande; men honom unner jag gerne
allt godt. Gud gifve bare, att det ginge väl för er, kära Anna.
Anna
(^räcker honom handen, rörd^)
Du är den bästa menniska på jorden, Anders. Herre Gud, om jag kunde, om
jag kunde, så ville jag så gerna.
Anders.
Tyst, tyst, kära du; nu ska' vi aldrig tale om den der saken mer. Jag
får foll försöke att berga mej. -- Och inte ska jag öfverge er, husbonde
och matmor, på gammeldagera, utan jag ska sköte torpe åt er så länge ni
lefver; ja, det ska jag! (^han vänder sig bort att dölja sin rörelse^)
Jan.
Gud tröste oss! Du gråter, Anders; du blir aldrig glad mer!
Anders
(^hemtar sig^)
Åh, det är ingenting, käre husbonde, det är ingenting. Nock är jag glad,
ser ni inte det? -- Hejsan! nu får jag lof bort på midsommersvaka och ta
mej en sväng. Här ha vi stått och pratat så länge, att jag kommer för
sent, om jag inte lägger bena på ryggen och ränner iväg, så det vischer
i skogen. Kommer du med, Anna?
Anna.
Jag törs visst inte gå till Hult. Om fader Sven får se mej, så kör han
kanske bort mej.
Anders.
Åh, det är inte farligt. Kom efter du, när det li'r lite länger på;
gubben Nämndeman ska inte ge akt på dej ibland det myckne folke. Då ska'
vi ta en vän-dans med hvarandre, så att skoklackera slår imot tuppen på
majstånga. -- Adjö med er så länge, far och mor! -- "Hejhoppsasa! Lustig
och gla', Munter och hurtig ständigt är jag!"
(^Han springer bort sjungande^)
Annika
(^torkar sig i ögonen^)
Gud signe den redlige gossen! Hans make fins inte på jordkloten.
(^Gå in i stugan^)
III. INDELNINGEN eller TAFLAN.
(^Scenen densamma som i Första Taflan. En majstång i fonden.
Uppdukade bord både i för- och bakgrunden.^)
FÖRSTA SCENEN.
SVEN och LISA ^komma ur stugan^.
Sven.
Nu ha vi allt i ordning, så att Patron kan få komme med sin främmat, när
han vill. Se, det är ju rektigt präktigt testäldt här på gåln.
Lisa.
Bare inte Erik förstör alltihop för oss, så är det väl. Den pojken har
ett hett och påstridigt hufve, när det sätter åt honom. Vi ha haft hårda
nappatag med honom i dag för det der giftermålets skull.
Sven.
Åh, han måtte foll skäms att sätte sej på tvära i allt herrskapets
närvaro. Hvad skulle Patron annars tänke? Säkert trodde han, att vi ä'
elake mot Erik och tvinger honom te giftermåle, och det vill jag inte
att nå'n ska tro om oss, ser du.
Lisa.
Nånå, allt tör fälle gå bra. Det var i alla fall klokt, att vi hållit
honom så strängt inne se'n i går, så han inte fått träffe den der Anna;
för di kunde nock ha kokat ihop någe otyg och rymt sin väg eller kastat
sej i sjön, så det blitt ett okristligt elände.
Sven.
Jojo, tåcke har jag varit rädd för, jag, och för att Erik inte ska få
råke Anna förr än han är gift karl, har jag sagt honom, att han i måron
dag ska fare bort te gamla mormor i Segersta, som du vet har skrifvit så
mycke och bedt, att han skull' helse på henne.
Lisa.
Kors, det var präktigt påhettadt. När gamla mormora si' får han bli qvar
ända te bröloppe. Du är mej en knif te kunne ställe med sakera.
Sven.
Så skull' jag också tro, mi' gumme. Går trolofninga lyckligt och väl för
sej i qväll, så kommer inga rese i fråge, förstås; men det är imellertid
godt, att han är beredd på te fare.
Lisa.
Men hör en ting, Sven. I fall vi nu begär lysning, utan att Erik vill
eller vet åf saka; tror du, att Prosten går in på tåcket? Det är ju bare
fästman, som får ta ut lys-sedel, eller också ska han lemne liksom nå't
skreftligt, att han inte är imot giftermåle? Hur ska vi ställe med
dette?
Sven.
St! var du obekymrad; jag vet nock råd för den saka, jag. -- Men se der
ha vi nu Ola i Gyllby och Britta.
ANDRA SCENEN.
OLA i Gyllby. BRITTA. De förra.
Sven.
Välkommen, käre fader Ola! Välkommen, Britta!
Ola.
Tack, tack vackert!
Lisa.
Pina rassa tre! hvad du är grann och fin, Britta! Du ser ståtlig ut som
sjelfve Drottninga, när ho reste härigömmen Wermland.
Britta.
Jojomen, mor Lisa. En ska foll ta på sej det rareste en har, då en
kommer te fästman sin.
Sven.
Och råd har du ock te vare grann, Britta. -- Är du nöjd med att få son
vår te man?
Britta.
Det var e fråge, det. Jag kan fälle just inte se, hvem ann' utåf
bonnfolk som skull' passe sej åt mej, än Erik.
Lisa.
Det kan du nock ha rätt i, käre Britta. Inte lär det vare värdt för nå'n
trasdräng te komme steckandes och ville ha e så förmöga jänte, som dej,
inte.
Britta.
Ne-ej, di noser inte dit, mor Lisa. Han får inte komme ur stalle den,
som ska ha mej, inte.
Sven.
Tåcke tycker jag just om; det är rektigt taladt, lelle sonqvinna mi'!
Erik ska bli fanken så galen efter att få dej, det är tvärsäkert.
Britta.
Åh, jag skull' foll inte ville tro anne, heller. Jag kan inte vete hvad
han just annars skull' ville ha, som vore styfvere; så säjer åtminstone
far min.
Ola.
Tyst, barn, med tåcke der tal; det låter så fult.
Britta.
Låter det fult? Har inte ni sagt mej, far, att jag kunne vare god nock
te och med åt Inspektor Jernbom eller Länsman Knipmark eller sjelfveste
Adjunkten hemme i sockna, om det komme derpå an?
Ola.
Tyst, säger jag dej, flecke! Det är skamligt, te låte fader Sven och mor
Lisa höre tåcke storaktigt prat.
Britta.
Hvad orerer ni för slag? Sa' ni inte sjelf, när den der skräddergesälln
frå Arvika fria te mej, att tåcke halfherrskap, som han, inte passa' sej
åt mej, utan att jag antingen skull' ha en rektig herrkarl eller också
en groft förmögen bonne. Sa' ni inte det, ni?
Lisa.
Bevars, bli inte så het, lelle Britta. -- Nu ska vi helse på
Brukspatrons, som kommer der borte.
TREDJE SCENEN.
BRUKSPATRONEN, WILHELM, LOTTA ^komma från landsvägen^. PER och
STINA ^ur stugan. Något senare kommer^ ERIK ^och stannar på
afstånd^. De förra.
Sven.
Det var nu rektigt för rart, att herrskape va' så go' och inte försmådde
te titte hit på midsommersvaka. -- Och all denne storfrämmaten frå
Stockholm se'n! (^vänder sig till åskådarne^) Kors så öfverpräktigt!
Tackar allraödmjukast, nådi' herrskap, som ville komme och se, hur det
går te på bonnvis. -- Per och Stina, sätt fram stoler åt Patron och unge
herrn och mamsell. -- Se så ja, var så go' och sitt ner, mitt herrskap.
-- Du, Ola i Gyllby, sätt dej här med dotra din. -- Hvarför står du
derborte i skym-unnan, Erik? Stig fram och hels' på herrskape och var
inte så blyg åf dej.
Wilhelm
(^skyndar till Erik^)
Ah, se der har jag dej ändtligen. Jag har undrat, hvarför jag ej sett
till dej se'n jag kom hem. Hur är det med dej? Du ser inte glad ut.
Sven
(^infaller hastigt^)
Åh, han har foll aldri varet anne än tyst och sluten. Låt honom vare,
käre herre; han rusker väl opp sej. -- Gå nu, Per, och säj te dansfolke
att marschere fram. Det har samlat sej en hel mängd nere på bakgåln, såg
jag. Taler vi se'n väl ve herr Patron, så är han nock så god och ber di
här rare spelmännera frå Stockholm (^pekar på orkestern^) drille lite
grand åt oss på fejolera. (^Per går^) -- Kom, Erik, och sätt dej här
bredve Britta, så ska' vi allihop se på dansen. (^Erik sätter sig
bredvid Wilhelm^) Jaså, du sätter dej bredve unge herrn? Nånå, du har
inte sett honom på så länge; det kan vare roligt för dej te språke med
din förre läskamrat, må vete. Britta får du nock råke så mycke du vill
se'n.
FJERDE SCENEN.
De förra. Bondfolk, hvaribland PER, ANDERS, BENGT på Åsen och
HINRIK i Backa, ^tågar, med en spelman i spetsen, parvis några
gånger omkring majstången, sjungande:^
Takt -- tu -- go' vänner!
Marsch, två i sänder,
Rundtomkring majstången, ståtlig och grann!
Se'n ska' vi svänga,
Hoppa och slänga;
Nämndemansfar han har bjudit oss, han.
Hatten från skallen!
Ropen och trallen:
Hurra, Sven Ersson, den dråplige man!
Nej men se faten!
Och all den maten,
Bränvin och öl -- kors för tusan i våld!
Dans se'n man fått sej,
Smörjer man godt sej;
Nämndemansmor är, min själ, inte såld.
Hatten i näfven!
Ropom nu äfven:
Hurra, mor Lisa, den matmor så båld!
Sven
(^när folket stannat^)
Välkomne hit, go vänner! Nu ska ni danse och muntre er så mycke ni
nånsin orker. Sväng på te en början med den der nymodige
Fryksdalspolsken; det är en rolig dans, och utåf Stockholmsherrskape är
det foll inte så månge som sett honom.
(^Fryksdalspolskan.^)
Sven
(^efter dansens slut^)
Hejsan! det geck ju som det varet smort. -- Hvar har jag nu Bengt på
Åsen och Hinrik i Backa? (^Bengt och Hinrik komma fram ur hopen^) Di här
gutera ä' di styfveste dansmästrera i hele sockna, ska herrskape vete.
Dra nu te med en hejdundrande Halling, gosser, så det ryker om er!
Bengt.
Ja dundradö, nock ska det ryke allti, fader Sven. Men här orker en inte
göre kast opp te take lell.
Hinrik.
Nej, det är allt så umöjligt, som te slå en knut på näsa eller mjölke en
täljknif. Det är dumt stäldt, att det ska vare så högt te himmeln.
(^Hallingen.^)
Lisa
(^efter dansen^)
Nu vor' det inte dumt, om ni ville danse _Skrälåten_ hele högen. Knek'
på med den, ni!
(^Skrälåten.^)
Sven.
Tack för dansen, go' vänner! Nu ska vi få oss lite te bäste först, och
se'n ska vi be Bengt på Åsen lägge te med en sprakande Jösshärspolske åt
oss. Se, der nere har ni bränvin, öl och mat te fägne er med.
Bengt.
Tack vackert, fader Nämndeman. När bo'n får spise fläsk och joläppel
eller ligge i skuggen och äte rågbröd, då är det tid för'en te hålle sej
för skratt, säjer ordspråke. Kom, guter och jänter, så ska vi hugge i
oss!
(^Bondfolket slår sig ned vid borden i fonden^)
Lisa.
Herrskape är kanske så go' och sätter sej här ve borde och håller te
godo hvad gemene man kan bestå.
Sven.
Ja, det är inte särdeles rart, gunås så visst.
(^De sätta sig vid bordet i förgrunden. Per och Stina gå omkring
och passa upp^)
Brukspatronen
(^i det han sätter sig^)
Åh, det behöfver _ni_ inte säga, fader Nämndeman, som är så förmögen och
har allting så präktigt. Mins ni inte, att sjelfvaste Kungen, när han
for till Norrige, rastade der på landsvägen och frågade, hvem som egde
denna ståtliga byggningen?
Sven.
Jo, herre Gud, han var allt så nådig. Han te och med tog mej i hand, vet
herr Patron; och se'n dess har jag inte nänts te tvätte mej om högre
hanna, för att jag liksom skull' ha qvar känninga utåf kongsnäfven.
Per.
Ja, e tåcka glädje, som här var, när Kongen och se'n Drottninga reste
igömmen åt Norge, det kan aldri omtales. Vi va' liksom vi hade varet
fulle allihop, fastän vi inte feck tid då te smake en enda sup, och hele
sockna geck, ta mej saten, i bakrus i fjortan dar.
Bengt
(^som emellertid kommit från det andra bordet och hört på
samtalet^)
Jag var så löckli', vet herrskape, och kom te stå så, att Majestäte feck
ögena på mej. När jag då tog åf mej hatten och svängd'en så här i vädre,
så småskratta' Majestäte och necka' åt mej. Och vet herrskape hvad jag
då tänkte? Jo, jag ble rektigt som om jag haft eld i kroppen, och det
geck e tåcka modighet och duktighet igömmen mej, så jag knöt begge
näfvera och tänkte: ta mej sju tusan skock djefler, om det ble ufred och
våre uvänner komme in i lanne, då skull' jag slåss in i blekeste dö'n
för en tåcken Kong. Då skull' jag ta yxa mi' på armen och gå fram te
Majestäte och löfte på hatten och be så här: "nådi' herr Kong" -- skull'
jag säje -- "får jag gå med yxa framför Majestäte mot fiendera?" Och om
han låt mej få't, då skull' jag, ta mej satingen, klyfve skalln på hvar
enda käft, som ville åt'en. Så tänkt' jag.
Anders
(^reser sig upp och utropar från bordet i fonden^)
Ja, vi går man ur huse, om ovännen noser att kike in i lannet. Hurra för
Kongen och Sverges rike!
Bondfolket.
Hurra! hurra! hurra!
(^De klinga och dricka^)
Stina.
En ting, som jag undra' mycke på, det var, att Kongen inte var grannere
klädd. Jag hade tänkt, att han skull' komme i gull- och selfvertyg, med
stjerner på, och e gullkrone på hufve och en selfverkäpp eller spire,
som det kalles, i hanna. Nej, då var den herrn, som satt fram på
kuskbocken, mycke rarere. Han hade liksom en opp- och nedvänd båt på
hufve och selfverränner på kragen och utefter bena, och var så fin, så
fin, att jag inte kund' ta ögena ifrån'en. Herre jesta, den som hade en
tåcken fästman ändå!
Per.
Du har då aldri varet anne än trinn i skallen, Stina. Det skull' vare
ett tåcke der hönshufve, som den gången kund' ha ögen för någe anne, än
Kongen.
Lisa.
Tyst med erat pladder! Herrskape kan annars blankt förlore matlusta.
Lotta.
Jag läste i tidningarne uppe i Stockholm, att, när Drottningen reste här
igenom, fick Jan Hanssons Anna ge unga Prinsessan en sådan der fin
halmhatt, som hon är så händig att göra. Är detta sannt, månne?
Lisa.
Ja, det har nock sin rektighet, Mamsell. Anna är inte heller lite styf
öfver det, ho.
Lotta.
Nånå, det är också något som förtjenar att vara styf öfver, tycker jag.
Britta.
Åja, men Anna är allt like fatti' och palti' för det ändå, ho.
Erik
(^häftigt^)
Fattig? Och det säjer du så föraktligt? Det är ingen skam att vara
fattig, när man är en bra menniska. Anna är rikare än du i det goda.
Sven.
Hahaha! Hör herrskape, Erik och Britta tar redan te med kärleksgnabb.
Jojomen: börjar i ti', det som krokigt ska bli, säjer ordspråke. -- Men
jag har nu ett anne ord te säje, om herrskape vill vare så go'e och
hälle i sine glas.
Lisa
(^afsides till Erik, som reser sig till hälften från stolen
och ämnar säga något^)
Stilla, käre Erik, gör oss ingen sorg!
(^Erik sätter sig åter, men visar under det följande en allt
stigande oro^)
Sven.
Det taltes om fattigdom, och det är allt en bra svår tid vi lefver i,
det kan inte nekes. Men ingen vet, om det inte snart nock kommer ändå
värre tider, så att te och med di, som varet förmögne, får ta te
tiggerpåsen.
Brukspatronen.
Jojo gunås, det är fara värdt, fader Nämndeman. Vi brukspatroner veta
det bättre, än mången.
Sven.
Just derför, herr Patron, ska en inte vare tefreds med, att det räcker
te så länge en sjelf lefver, utan en får lof ställe så, att det inte går
te undergång en dag för dom, som efter kommer. Ola i Gyllby och jag ha
varet goda bussar och vänner i många herrans år, det vet Patron, och
eftersom vi ha hvarsi' lita förmögenhet, så ha vi tänkt slå ihop dom på
e hand, te så mycke större säkerhet, att barna inte ska lide nöd en
gång; för nu är det så, att min son och Olas doter allti haft ett godt
öge te hvarandre ...
Erik
(^rusar upp från stolen^)
Kära far, för Guds skull ...
(^hejdar sig och går häftigt fram och åter^)
Brukspatronen.
Hvad vill detta säga?
Sven.
Hahaha! jag kan inte anne än skratte åt gossen. Se bare, så het han är
på gröten; låt derför saka gå hastigt och lustigt: -- Eriks och Brittas
trolofningsskål!
Erik.
Nej aldrig! Jag kan inte! jag vill inte! -- Hjelp mig att be, herr
Brukspatron! -- Ah, se der kommer Anna!
(^Han springer emot Anna, som inträder i fonden^)
Sven.
Anfäkta och förbanna sådant!
(^Alla resa sig från borden. Bondfolket närmar sig åt
förgrunden^)
FEMTE SCENEN.
De Förra. ANNA.
Brukspatronen.
Hur skall jag förstå detta? Sven, ni vill tvinga er son till giftermål
...
Sven.
Tvinga? Nej, bevars; jag vet inte hvad det går åt den satans pojken.
(^Erik och Anna, som en stund stått i stum omfamning, framträda
hand i hand till Brukspatronen^)
Erik.
Herr Patron, bed för oss hos far och mor ... vi kan inte lefva utan
hvarandra ...
Sven.
Tig, pojke! Och du, Anna, bort härifrån! Du har med knep och konster
lockat vår son, för att få bli hans hustru ...
Lisa.
Stilla dej, Sven; det går inte an i herrskapets närvaro, att ...
Sven.
Tyst du, jag vet hvad jag gör. (^Till Anna^) Du byting, fattig, eländig
och oduglig, tänker lure dej te min son! Nej, tack vackert! Gå din väg
på stunn! Bort!
Anna.
För Guds skull, förlåt, förlåt! -- Jag rår inte för ...
(^Hon brister i gråt^)
Erik.
Nej, det går för långt, min far! Jag har lydt och aktat er i det
längsta; men, hända hvad som hända vill, nu tänker jag råda för mej
sjelf. -- Kom, Anna! Vi ska väl slå oss ut på något sätt; kom, kom
härifrån!
Sven.
Inte ur fläcken, pojke, säjer jag! -- Åh, jag kan bli ursinnig!
Brukspatronen.
Nu vill jag blanda mitt ord med i laget, Sven. Ni är orimlig; det är
syndigt af en far, att så behandla sin son. Om ni har någon aktning för
mig, så låter ni min förbön för de stackars barnen gälla.
Sven.
Ursäkt' mej, herr Patron. Här är det _jag_, som rår. Saken är oppgjord
mellan Ola i Gyllby och mej och ska inte ändres för bare ett infall åf
den illistige pojken. Envises han och vill ha Anna, så tar jag min hand
ifrå honom, och hur pass han se'n kan försörje sej med e hustru, som
inte har en skilling, det begriper Patron lätt.
Brukspatronen.
Är det endast Annas fattigdom, som hindrar, så kan jag hjelpa saken. Jag
skall förse henne med utstyrsel.
Lotta.
Och jag lofvar att sörja för hennes bruddrägt.
Wilhelm.
Kära fader Sven, låt inte be er förgäfves. Låt Erik få den han håller
af. Hör en bön af hans gamle skolkamrat.
Sven.
Det är just inte Annas fattigdom, som jag bryr mej om. Herrskape skulle
inte fälle ett enda ord i saken, om di visste hur det är mellan far
hennes och mej. -- Nej, ju mer jag tänker på, att jag skulle bli slägt
med Jan Hansson, ju omöjligere finner jag'et. Erik får ta hus hvar han
vill, eller också ska uppgöringen mellan Ola i Gyllby och mej stå fast.
Och nu inte ett ord mer om saken. Kom, Ola! Kom, Britta! Var inte
ledsen, käre du!
Britta.
Ledsen? Pytt ock! Jag behöfver inte truge mej te en man, inte.
(^Sven, Lisa, Ola och Britta gå in i stugan^)
Brukspatronen
(^till Erik och Anna^)
Trösta er, stackars barn! Än är inte allt hopp förloradt. När fader
Svens sinne hunnit svalna och han tänker lugnare på saken, tör han nog
ge efter. Men skulle det hända, att han står fast vid sitt beslut, så
ta'n er tillflykt till mig. Jag skall sörja för er framtid.
(^Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå^)
Anders.
Gud hjelpe er, käre vänner; det här är för illa! Men jag har aldrig
kunnat låte bli te tro, att olycka en gång skulle komme öfver er, derför
att ni ska lefve som bondfolk, fast ni inte har bondfolks sinnelag. Men
om det går derhän, att ni får lof bygge er e stuge på skogen, då vill
jag promt hjelpe er och ni ska ta med utåf min förtjenst, tills ni
kommer er i ordning. Åh, det ska nog gå bra.
Erik.
Tack, tack, Anders; Gud signe dej!
(^Anders går^)
Bengt.
Hm! det ble ett snöpligt slut på midsommersvaka, och jag feck inte danse
min Jöshäring, jag. (^Till bondfolket^) Kom, go' vänner! här är inte
roligt länger. Nu går vi bort i granngåln och danser te ljusan dager.
(^Går med folket^)
Anna.
Ett så hastigt slut tog all vår glädje! Tror du, Erik, att vi nånsin
komma till lycka mer?
Erik.
Ja, det hoppas jag; blott inte Herrens straff kommer öfver mej, för det
jag fällde så hårda ord mot min far. Det var mycke illa gjort af mej;
men jag blef så het.
Anna.
Tror du ändå, att vi nånsin ska' ha nå'n glädje, om vi få hvarann emot
dina föräldrars vilja? Du kommer visst att jemt gå och sörja. Nej, då är
det bättre att du lyder -- tag Britta - - -
(^Hon vänder sig bort att dölja tårarna.^)
Erik.
Anna, tala aldrig så! Heldre vill jag bli olycklig på hvad annat sätt
som helst, än att bli det med Britta. Men jag hoppas än, att allt ska
bli godt. Hvad jag nu mest sörjer öfver, det är att jag ska fara ifrån
dej.
Anna.
Fara ifrån mej? Hvarför det, och hvart?
Erik.
Jag vet inte, hvarför far har bestämt, att jag i måron bitti' ska resa
bort till gamla mormor min på en tid - - -
Anna.
Så långt? Herre Gud, då får jag visst aldrig se dej mer.
Erik.
Jo, kära Anna, vi ska inte misströsta, utan vara vid godt hopp. Nu måste
vi skiljas; jag ska rusta mej till resan. (^Sång^)
Nu far jag bort så långt, långt från allrabästa vännen min;
Månn' aldrig nånsin mer på jord jag skådar dig?
En hjertans sorg och vånda stiger upp allt i mitt sinn',
Thy sjunger jag i dag så klagelig.
Anna.
Och om du reste långt, långt -- så långt som bort till verldens
slut,
Så skulle nog ändå mitt hjerta följa dig,
Och om du icke kom igen, förr'n Tiden runnit ut,
Så skull' du ändå finna tro hos mig.
Erik.
Och nu farväl, farväl, du min hjertans allrabästa vän!
Det vet jag visst, min håg skall aldrig ändra sig;
Och blir du ej min brud på jord, så skall i himmelen
Hos Gud en gång mitt brölopp stå med dig.
(^Omfamning. Erik går in i stugan. Anna aflägsnar sig bland
träden.^)
ANDRA AFDELNINGEN.
IV. INDELNINGEN eller TAFLAN.
(^Öppen plats. På sidan i fonden en kyrka.^)
FÖRSTA SCENEN.
ANDERS. BENGT på Åsen.
(^komma från olika sidor och mötas^)
Bengt.
Åh se go' dag, Anders! Är du också här? Jag mener alle mennisker hemme i
sockna gått öfver skogen hit te storkörkan i dag.
Anders.
Husbo'n och matmor och Anna ville nödvändigt gå hit för te höre Prosten
predike, och då följde jag med.
Bengt.
Jag såg, att Nämndeman och Nämndemans-mor i Hult också kommet hit. --
Nånå, der hemme i lellsockna ha vi allt en så dålig prest, att en kan
behöfve få lite bättre själaspis ibland, och då fråger en inte efter te
gå ett par mil.
Anders.
Ja, det är riktigt ett syndastraff, att vi ska ha en tåcken stackere på
predikstoln, som komministern vår. Han har ett så ynkligt lågt målföre,
och inte är det mycke bevändt med det han säjer heller.
Bengt.
Åh, med predikningera går det fälle an, men när han ska läse opp pappera
och kungörelsera, då är det för eländigt. Då stammer och hacker han änna
som ett stampverk. -- Men hvarför har du inte gått in i körkan?
Anders.
Nej, jag är inte ve tåcket sinnelag nu, att jag kan höre en predikning
med riktig andakt, och då är det bäst te vare ur körkan.
Bengt.
Hvad är det fatt med dej då? Du är inte så lustig och glad nu som förr.
Hvarför var du inte med oss 8 dar i dag se'n om midsommersnatta, då vi
gått ifrå Nämndemans? Vi höll på och dansa' ända te körkdags.
Anders.
Åjo, jag ska säje dej, Bengt, att jag börjer allt på och inte vare så
begifven efter dans, som i forntiden. Förr kunne jag springe, om det
varet två mil, för te få mej en Jösshäring; men nu går lusten bort allt
mer och mer, och jag börjer riktigt bli stel i benen.
Bengt.
Jag vill inte höre tåcke tal åf dej, Anders. Förr bruka' du allti vare
den duktigeste hemme i sockna, när det ble fråge om Jösshärskast, och
den som skulle se efter Anders ve Sjön, han feck allt titte opp efter
takåsera.
Anders.
Ja, det var _den_ tiden, det; men nu, vet du, är det allt bra tungsamt
te lefve, tycker jag.
Bengt.
Kors, så du taler underligt ändå. Vore jag så der vän och däjlig i syna
som du, så skull' jag leke hej i sockna, sa'n. Jag kommer nock ihåg, hur
blidt och kärvänligt Kammar-Ingrid på herrgåln jemt smila' åt dej, när
ni råktes på körkbacken. Men det var besynnerligt, du låddes aldrig
se't.
Anders.
Käre Bengt, tal' inte mer om tåcke der. Jag har nu anne te tänke på, än
kärlek för egen del. -- Har du hört nå'nting om Erik i Hult?
Bengt.
Nej, ingenting ann' än godt och väl, utom det att di vill truge på honom
det der rifjerne Britta i Gyllby.
Anders.
Ja, ser du, det är just saken, det. Midsommersdagen, mellan klockan 4
och 5 på måron, mötte jag Erik i e kärre på landsvägen, och han var
alldeles öfver sej gifven. Far hans hade skickat honom iväg långt bort
te Segersta, och der ska han stanne, Gud vet hur länge.
Bengt.
Nåja, det var foll ingenting te sörje öfver.
Anders.
Jo, som du vet, håller Erik och Anna åf hvarandre; men nu har Eriks far
skickat honom bort på en tid, bare för te hinne ställe så, att det ska
bli giftermål mellan honom och Britta, innan Erik riktigt får dra örena
åt sej och sätte sej imot'et.
Bengt.
Jojo, jag håller'et inte otroligt. Det är likt den der Stor-Sven te fare
fram med konster och snedsprång.
Anders.
Erik talte om, att far hans hade sagt åt honom, att han skulle rese in
te Permessmarken i Carlstad och köpe opp en hop saker och godvarer, som
gubben påstår att han ska ha i handelsboa, som du vet han håller. Men
det är bare konster, att han säjer så; jag tror fullt och fast, att
sakera ä' för Rik-Olas räkning och ska vare te bröloppe.
Bengt.
Men är Erik så dålig, att han låter far sin husere med sej, hur han
vill. Det skulle _jag_ foll aldri göre.
Anders.
Så ska du inte tale, Bengt; det är syndigt. Jag tycker, det är vettigt
och hedersamt utåf Erik, att han i det längste inte sätter sej opp imot
far och mor, fastän di ä' obillige och stränge imot honom.
Bengt.
Jaja, men det ska vare måtta i allt ändå.
Anders.
Gud låte bare ingen olycka här bli åf. Men än tör det foll gå bra för
Erik och Anna, bare nå'n riktig karl lägger sej ut för dom. Så snart det
blir slut på gudstjensten, ska jag gå in i sakerstigan och tale med
Prosten, som Erik bedt mej.
Bengt.
Det borde nu snart vare slut i körkan, tycker jag.
Anders.
Jag ska gå in och höre efter hvad det lider. Bli qvar, tills jag kommer
ut igen.
(^Går in i kyrkan^)
Bengt.
Stackers Anders! Jag vet nog, att han tycker om Anna, så han kunde gå i
döden för'na; och ändå åtar han sej ärligt och troget ett ärn'de att
skaffe henne åt en ann'. Bra och hederligt är det gjordt, det kan jag
icke neke, fastän _jag_, gunås, inte skulle vare i stånd te göre på
samme vis. Jag är säker på, att ingen skulle sörje så mycke som Anders,
ifall det ginge illa för Erik och Anna; och sörje lär han nog få, för
Gud vet, om det nånsin kan gå väl för dom. Svårt ser det ut åtminstone.
Nämndemansgubben är minsann inte god att ta böj på, och Erik låter foll
inte leke alltför hårdt med sej heller. Ja, det ska bli underligt att
se, hvar det tar land te slut. Mest frukter jag för Anna ändå, ifall
motigheter skulle komme; hon är så klen och blödig, att hon visst toge
döden på sej.
Anders
(^kommer hastigt ut ur kyrkan^)
Kors i all Herrans namn, Bengt! Nu är det riktigt illa bestäldt --
Bengt.
Hvad står på?
Anders.
Jo, just som jag kom in i körkan, läste Prosten opp lysning förste
gången för Erik i Hult och Britta i Gyllby.
Bengt.
Der ha vi det! Men hörde du rätt bara?
Anders.
Ja, gudnås. -- Anna, den stackars fattiga flickan, stog framme i koret
och visste inte ett grand åf, och då Prosten läste opp namnena, stöp hon
rakt i golfvet. -- Käre Bengt, skynd' dej och hjelp henne ut ur körkan;
jag springer bort te bäcken efter vatten.
(^Anders springer ut. Bengt skyndar till ingången af kyrkan^)
ANDRA SCENEN.
BENGT. Sedan ANDERS. ANNA ^bäres afdånad ut ur kyrkan.^ JAN och
ANNIKA. Landtfolk ^kommer småningom ur kyrkan och samlas omkring
Anna^.
Jan.
Gud nåde mej, arma, fattiga menniska! Hon är visst död! Mitt enda barn,
mitt enda barn!
Bengt.
Ånej, inte är hon död, fader Jan. Trösta er, ni. -- (^Anders kommer^) Se
der är Anders med vatten. Nu kommer hon sej snart igen, ska ni få se.
(^Man baddar Annas tinningar med vatten. Hon börjar röra sig^)
Annika.
Gud vare tack och lof! Hon lefver, hon lefver!
Anna
(^uppvaknande^)
Erik ... Britta ... Nej, jag hörde inte rätt ... Aj, mitt hufvud värker
så ... (^stirrar på de kringstående^) Hörde ni något? -- Hvad vill ni?
Hvar är jag?
Jan.
Anna, vakna opp, kära barn! Känner du inte igen oss? Far och mor och
Anders och alle di andre dine vänner? Se, du är ju ve körkan.
Anna.
Kyrkan? -- Der är presten ... Men han läste inte rätt -- det var
oriktigt namn på _henne_ ... Åh -- hvarför sticker ni mej så i hjertat?
-- Och mitt fattiga hufvud ...
Anders
(^afsides till Bengt^)
Gud hjelpe oss! Jag tror, hon är tokig.
Anna
(^står en stund liksom i djupt eftersinnande; derefter gifver
hon till ett anskri^)
Jo, jag mins ... jag mins tydligt nu ... det var han och hon ... _hon_,
men inte _jag_! -- Gud! kunde han svika mig, och han talte nyss om tro
och kärlek!
(^Hon dignar ned på knä och sänker hufvudet mot bröstet^)
Jan.
Stackars den fattiga flickan! Hon är så vek te sinnes. Detta blir visst
hennes död, om det inte blir nånting ändå värre.
Anna
(^sjunger^)
Godnatt nu, min väna lilja,
Blommande i Nordanskog!
Somna sött och dö, du lilla,
Se'n kärvännen dig bedrog.
Ej allt dig dock förlåter:
I mossan graf du får,
Och när som natten gråter,
Skänks ditt minne ock en tår.
Annika.
Det är slut, slut med all vår glädje! Hör, Jan, hon är från vettet! Hon
är från vettet!
Anders.
Nej, tro inte det, kära mor. Det har allti varet hennes sed te sjunge så
i sorg som i glädje.
Anna
(^reser sig upp och sjunger^)
Lull lull! hur den blomman lyste
Allt om morgon stolt och glad;
Kom så ungersven och kysste
Hennes skära silfverblad. --
Om afton stod hon glömder
Och lutande i mull,
Till sorg och qvida dömder
Allt för sin kärleks skull.
Anders.
All denne jämmern har jag på mitt samvete, jag som dröjde så länge att
gå och tale ve Prosten. Annars hade lysningen inte blitt åf.
TREDJE SCENEN.
De Förre. SVEN, LISA, OLA i Gyllby och mera Landtfolk ^komma ur
kyrkan^.
Anna
(^sjunger^)
Säg, kommer ej fjäriln åter
Till sin allrakäresta ros? --
Se, der fladdrar han så såter ...
Flyg, o flyg ej än din kos! -- --
Förgäfves ber den späda:
Han skyndar till en ann',
Som mer månd' honom gläda,
Så fager och så grann.
(^Hon faller till modrens bröst^)
Jan.
Ja, det är förbi -- förbi! Hon har mist förståndet. -- (^Får se Sven^)
Det är du, som ställt till allt detta; det ska du plikta för ock, din
usling, din ...
(^Han rusar emot Sven^)
Anders
(^vill skilja dem åt^)
Fader Jan, stilla er, för Guds skull, stilla er!
Jan.
Nej, släpp mej, släpp mej, säjer jag; han har förstört mitt enda barn --
han ska få veta, att ...
(^Sliter sig lös från Anders och rusar åter emot Sven. Anders
söker på nytt att skilja dem åt. I detsamma kommer Prosten ut ur
kyrkan.^)
FJERDE SCENEN.
PROSTEN. De Förra.
Hvad är det jag ser och hör? Vill ni störa helgdagens och kyrkans frid?
-- Gamla, grånade gubbar! skall jag nödgas se sådan förargelse af er? --
Du, Sven, har genom ett groft bedrägeri fört mig bakom ljuset i afseende
på din sons giftermål; jag fick nyss veta, hur allt förhåller sig.
Derföre skall också lysningen förklaras ogiltig, och du torde få dyrt
ansvara för ditt svek. Det har du att rätta dig efter, Sven!
Sven
(^spotskt^)
Herr Prosten må fritt ställe till åt mej, hur han vill; men jag befaller
sjelf öfver mitt barn.
(^Han går. Lisa och Ola i Gyllby följa honom^)
Prosten
(^häftigt^)
Hvad? Du sätter dig upp emot mig! -- Sven, stanna! ... (^lugnar sig^)
Dock, det må få vara så länge. -- Hur är det med vår stackars Anna? --
Anna, kära flicka, trösta dig; jag skall ställa allt till rätta igen. --
(^Afsides^) Min Gud, så hon ser förvirrad ut! Jag fruktar det värsta.
Anna
(^sjunger^)
Godnatt då, min bleka lilja,
Vissnande i Nordanskog!
Somna djupt och dö, du lilla;
Du har lefvat nog. --
När se'n med bruden unga
_Han_ vandrar skogens stig,
Skall liten fågel sjunga
En helsning från dig.
(^Hon sjunker vanmäktig i de kringståendes armar. De bära henne
bort.^)
V. INDELNINGEN eller TAFLAN.
(^Scenen densamma som i Andra Taflan.^)
FÖRSTA SCENEN.
JAN.
(^sitter på en bänk utanför sin stuga, sysselsatt med ett
handarbete. Han sjunger^)
Nu hafver jag tjenat i femti runda år;
Min styrka den är bruten och grånadt är mitt hår.
Så tungt är att lefva.
Mig föddes en dotter så fager och så skön;
Hon varit all min glädje, hon varit all min lön.
Så tungt är att lefva.
Då syntes den Lede, för stor var lyckan min;
Han snärjde så min blomma och störde hennes sinn'.
Så tungt är att lefva.
Välsignad är Herren, som gaf och som tog:
I djupan graf han låter väl gubben snart få ro.
Så tungt är att lefva.
ANDRA SCENEN.
Den Förre. PROSTEN.
Prosten.
God afton, Jan Hansson. Hur är det med dig, stackars gubbe?
Jan.
Gud välsigne vördig Prosten, som gör sej besvär att fare lång väg, för
att se te mej i mitt elände! Gunås, det kan foll inte vara annat än
sorgligt och tungt i all denne olycka, som kommet öfver mej. Men jag ska
foll hoppas, att det blir bätter en gång.
Prosten.
Är din hustru inte frisk ännu?
Jan.
Nej, hon ligger allt illa sjuk än. Stackars Annika, hon tog sej så hårdt
åf Annas olycka, att det är en Guds nåd, om hon nånsin kommer på benen
igen.
Prosten.
Nå, hur befinner sig Anna då? Vill det inte bli bättre med henne?
Jan.
Jo, jag kan foll inte annat säja, än att det är en liten mån bätter, men
mycke är det inte. Som Prosten vet, var hon så sjuk de första åtta
dagerna, att om inte Gud förbarmat sej öfver mej genom vördig Prosten
och den go'a Patron på herrgåln, så hade hon allt dött ifrån mej. Nu är
flickstackarn visst frisk te kroppen igen, och går ute i skogen och
lullar i vallhorne som förr, men med förstånde är det inte riktigt.
Prosten.
På hvad sätt visar sig sinnesoredan hos henne?
Jan.
Jo, hon taler jemt om, att hon ska stå brud med necken eller
strömkarl'n, som hon ock kaller honom, och hvar måron klä'r hon på sej
den vackra hvita klänningen, som hon feck åf Mamsell på herrgåln, och
kammer ner håret och styr ut sej med en krans åf sjögräs och mosse,
eller hvad grönt hon får tag i; se'n går hon opp i skogen, eller ock
ställer hon sej nere ve sjön och sjunger och ropar hele da'n, liksom hon
vänta', att strömkarln skulle komme och hemte henne. Men när det blir
qväll och ingen strömkarl hörs åf, då går hon hem igen och gråter ända
te dess hon somner åf trötthet. Så illa är det, vördig Prost. -- (^Anna
visar sig på kullen^) Men tyst! der kommer hon bort på höjden. Se, käre
herr Prost! Kan jag inte gråta mej te döds, då jag ser mitt barn så
olyckligt!
Prosten.
Vi ska' ställa oss så, att hon inte blir oss varse. Jag vill se och höra
hvad hon tager sig före.
TREDJE SCENEN.
De Förre. ANNA (^i hvit klädning och utslaget hår, samt med en
krans af sjögräs på hufvudet och ett vallhorn i handen. Sjunger,
och blåser i hornet vid slutet af hvarje vers^)
Nu jag sjungit har i dagar,
Nu jag sjungit har i tre;
Men hvad båtar det mig, hur jag klagar?
Vännen vill ej svar mig ge.
Nyss en blomma dog i skogen
Och jag gret vid hennes bår;
Ty den blomman het Anna-lill trogen --
Månn' hon vaknar nästa vår?
Men nu är ej tid att gråta,
Då i dag jag skall stå brud;
Dock hvi dröjer min brudgum, den såta?
Jag står re'n i bröloppsskrud.
Stig då opp utur din bölja
Och gif svar uppå min sång!
Sedan skall jag till altaret följa
Allt ibland sjöjungfrur mång'.
Och när slut är bröloppsfärden,
Till din perlesal vi gå;
Der blir ljufligt att somna från verlden
Uppå dina bolstrar blå.
(^Hon stiger utför kullen^)
Prosten.
Nu kommer hon hit ned; gå in i stugan, Jan, så får jag vara ensam med
henne en stund. (^Jan går.^) -- (^Till Anna, som kommer fram på
scenen.^) Gud signe dig, mitt barn! Känner du igen din gamle vän i dag?
Anna.
Min vän? -- Åh, jag har inte mer än _en_ vän, och han kommer inte,
fastän jag sjunger och ber.
Prosten.
Tänk inte så, Anna. Erik kommer nog tillbaka, och då blir du hans brud.
Anna.
Erik? Hvad är det? -- Erik? (^Hon skrattar sakta^) Inte heter brudgummen
så. Nej, han heter Necken. Visste du inte det, du! (^hon skrattar åter
sakta och börjar sedan gnola och sjunga^)
Prosten.
Har du då alldeles glömt af Erik, kära Anna?
Anna.
Erik? (^hon skakar på hufvudet^) Nej, så står det inte i visorna, det är
säkert. _Necken_ står det. Jag har nog läst'et, jag. (^gnolar och
sjunger igen^)
Prosten
(^afsides^)
Jag blir alldeles rådlös för henne. -- (^högt^) Anna lilla, vill du inte
följa med mig till prostgården och förströ dig några dagar? Vore inte
det roligt, säj?
Anna.
Skulle jag gå bort på sjelfva bröloppsdagen? Tänk, om brudgummen komme
emellertid? Jo, då stode jag der vackert!
Prosten.
Kära Anna, låt bli de der tankarna. Du har ju ingen brudgum; du skall
inte stå brud i dag.
Anna.
Säjer du det? Åh, du vet inte. -- Kom, ska' vi fara ut på sjön och söka
efter honom. Han kan inte dröja längre, då han ser, att jag kommer honom
till mötes. -- Ro mej ut i den der båten, kära du. Du sa' ju, att du var
min vän?
Prosten
(^afsides^)
Jag vill göra henne till viljes. Vänlig behandling och eftergift för
hennes önskningar torde verka gynnsamt på hennes själstillstånd. Kanske
skall jag också finna tillfälle att betaga henne den fixa idé, som
håller hennes förnuft fånget. -- (^högt^) Nå så kom då, mitt barn.
(^De stiga i båten och lägga ut. Anna sjunger sakta på melodien
till ofvanstående visa. Hennes röst höres en stund, sedan
farkosten försvunnit bakom scenen.^)
FJERDE SCENEN.
ERIK ^kommer hastigt ned från kullen. Om en stund inträder^
ANDERS ^från sidan af stugan. Vid slutet af scenen^ PROSTEN och
ANNA.
Erik.
Ändtligen är jag här tillbaka, Gudskelof! -- Men hvar kan Anna vara? Hon
fanns inte på vanligt ställe i skogen. -- (^Anders kommer^) Go' afton,
Anders. Säj mej, hvar är Anna?
Anders.
Så du varet länge borte! Jag har inte väntat lite efter dej, må du tro,
stackars Erik.
Erik
(^studsar^)
_Stackars_ Erik? Har något olyckligt händt?
Anders.
Jag vet inte, om jag törs tale om det för dej ännu. Har du råkat dine
föräldrer?
Erik.
Nej, jag for inte hem först, utan satte hästen och kärran borta i
granngåln och sprang hit för att träffa Anna. -- Mina föräldrar ä' väl
inte här?
Anders.
Jo, di har allt sitt folk med sej och håller på med slåttern nere ve
sjön, här strax bredve.
Erik.
Jag skall genast fara hem, bara jag får råka Anna en enda minut. Vet du
inte, hvar hon är, Anders?
Anders.
Om hon inte är oppe i skogen, så sitter hon foll på någe ställe nere ve
sjön. -- Herre Gud, hur ska jag kunne tale om för dej allt som händt
medan du varet borte!
Erik.
Jo säj, säj, det må vara hvad det vill. Pina mej inte så der!
Anders.
Trösta mej, som ska vare den förste att tale om all jämmern för dej! --
Sönda'n efter se'n du reste, lät far din lyse bort i grann-körkan för
dej och Britta ...
Erik
(^fattar honom hårdt i armen^)
Anders, du ... du säjer inte sant!
Anders.
Jo gunås, det är rena sanningen. Det lystes för dej och Britta, som jag
sagt, och det grep den fattige Anna så hårdt, att hon ble sjuk och var
näre döden, och hon är inte riktigt bra än. Men kanske går det onde
öfver, när hon får se dej.
Erik.
Hvar är hon, hvar är hon, i Herrans namn! -- Och far och mor kunde ha
hjerta att göra mej så illa! -- Talte du inte med Prosten?
Anders.
Förlåt mej, käre Erik, jag kom för sent. Men jag tror inte, att det
hjelpt te någe i alla fall. Prosten förklara' visst genast lysningen för
upphäfven; och det säjes, att far din ska komme illa ut för det han
narrat Prosten; men han vill inte ge med sej ändå, utan krånglar och
vinglar för att få giftermål mellan dej och Britta.
Erik
(^efter en stunds tystnad, liksom för sig sjelf^)
Det är således ingen eftergifvenhet att hoppas. Nå, så är mitt beslut
fattadt! -- Kom, Anders, och hjelp mej att söka upp Anna. _Hon_ eller
ingen skall bli min!
Anders.
Tyst, jag hör henne sjunge. (^Annas röst höres på afstånd^) -- Jo, kom
hit, ska du få se. Der står hon i båten ute på sjön. Hvem är det som ror
henne? -- Kors, det är ju sjelfve Prosten. Är han här?
Erik
(^skyndar ned till stranden och ropar^)
Anna! Anna!
Anders.
Ha' tålamod! Hon är för långt bort, att kunne höre dej än. -- Se, det är
ju en båt till der borte. Ah, det är herrskape på herrgåln, som är ute
och ror, ser jag.
Erik
(^ropar^)
Anna!
Anders.
Nej, käre Erik, gå ifrån strand! Om Anna får se dej, tör hon i glädjen
springe rakt i sjön. Gif dej te tåls. Kom! (^han drager honom från
stranden^)
Erik
(^sjunger^)
Nu har jag ej fader, nu har jag ej mor
Uppå jorden!
De slagit mitt hjerta de djupaste sår;
Thy fjerran jag går
Af landet med Anna min trogen.
Jag aktar ej möda, jag aktar ej nöd
Uppå jorden;
Och brister mig också mitt timliga bröd,
Jag rädes ej död
Tillsammans med Anna min trogen.
(^Han går åter ned till stranden. I detta ögonblick skrider båten
inom scenen. Anna står i midten af densamma och vänder ryggen
åt Erik. Han ropar ännu en gång^)
Anna!
Anna
(^gifver till ett glädjerop^)
Det var _han_!
(^Hon vänder sig hastigt om, och då hon får se Erik, springer hon
med utbredda armar emot honom, faller så öfver bord och
försvinner. Erik störtar sig äfven i vattnet och försvinner.^)
Prosten och Anders.
Hjelp, hjelp! De drunkna! hjelp, hjelp!
(^Anders skyndar ut. Prosten för båten till stranden och springer
i land.^)
FEMTE SCENEN.
PROSTEN. JAN ^rusar ut ur stugan^.
Jan.
Hvem är det som drunknar? -- Gud, jag förstår!
(^Han springer med förtviflade åtbörder ned till stranden, för
att kasta sig i vattnet. Prosten fattar omkring honom och
håller honom tillbaka.^)
Prosten.
Stilla dig, stilla dig, gubbe! Anders sprang efter folk; de stackars
barnen bli väl räddade. Hvad skulle du kunna göra? -- Vill du alldeles
slita sönder mig? -- Kära Jan, stilla dig, stilla dig!
(^De brottas mot hvarandra. Rop och buller bakom scenen.^)
SJETTE SCENEN.
De Förre. SVEN (^störtar in^).
Sven.
Hvad är på färde? Folket springer och ropar: hjelp! hjelp! -- men jag
kan inte få veta hvad som händt.
Jan
(^sliter sig lös från Prosten och rusar emot Sven^)
Ha, se Stor-Sven! Nu är allt riktigt som det ska vara, du! Din son
ligger på sjöbotten likaväl som min doter. Hahaha!
(^Sven dignar ned på bänken vid stugan med händerna för ansigtet.
Jan vill åter springa ned till sjön, men hindras af Prosten.^)
SJUNDE SCENEN.
De Förre. LISA ^skyndar in från ett annat håll^.
Lisa.
I Herrans namn, hvad är det för ett larm här? -- Vördig herr Prost, säj,
säj, har nå'n olycka skett?
Jan.
Se der är Lisa med! Ha! -- Annika ligger för döden, hon, men du lefver
och mår väl. -- Hörde du inte, att Erik din ligger på sjöbotten? -- Hå,
det är lustigt! Dansa nu på bröloppet, mor Lisa!
(^Han dignar maktlös neder.^)
Lisa.
Det är Guds straff öfver oss, Sven!
(^Hon sjunker på knä bredvid Sven. Rop bakom scenen. Paus.^)
Prosten.
Ja, det är Guds straff öfver er alla för er långa osämja. Finner ni det
icke ännu vara tid till försoning?
Sven
(^reser sig upp^)
Herr Prost, bed godt för mej, syndiga menniska; jag är skuld till
barnens död. -- Förlåt mej, Jan, och var min vän!
(^Ånyo buller bakom scenen.^)
ÅTTONDE SCENEN.
De Förre. BRUKSPATRONEN ^kommer hastigt in^.
Brukspatronen.
Gud vare lof! Erik och Anna äro vid lif -- de äro räddade!
(^Jan och Lisa springa upp.^)
Alla.
Gud vare lof!
Sven.
Jan, låt oss nu inte skämma bort glädjen med att längre vara ovänner; se
här är min hand, gamle granne!
Jan
(^dröjande^)
Det är lätt för er, Sven, att tala om glädje: ni har ingenting förlorat;
(^med bruten röst^) men _mitt_ barn är från förståndet ...
NIONDE SCENEN.
De Förre. ANDERS ^instörtar^.
Anders.
Hejsan! glädjen står opp i taket, käre fader Jan! Anna är klok, ni; när
hon vakna' te lifs och feck se Erik bredve sej, så kom förståndet igen,
ni!
Jan
(^räcker Sven och Lisa handen^)
Låt oss bli vänner! Gud välsigne er!
Lisa.
Erik och Anna ska' få hvarandra.
Sven.
Ja, i Guds namn!
Anders.
Åh, nu ska mor Annika bli frisk igen!
Brukspatronen.
Om några veckor firar jag bröloppet!
VI. INDELNINGEN eller TAFLAN.
(^Utanför Brukspatronens hus.^)
FÖRSTA SCENEN.
EN BETJENT (^i livré^) och PER ^komma ut ur huset med vinbuteljer
och glas^.
Betjenten.
Tack ska han ha, Per; det är hederligt af honom, att han hjelper mej. Vi
ska sätta dricksvarorna på det här bordet. -- Se så ja, nu kan han ju gå
tillbaka i matsaln till det andra folket och få sej mer till bästa.
Per.
Nej tack, jag har redan ätet mitt lystmäte. Patron har inte låtet nå'n
sitte overksam ve matfata, det är säkert.
Betjenten.
Nenej, Brukspatron är ingen smulgråt, och i dag är han dessutom vid så
godt humör, att jag inte sett honom sådan efter se'n nådig frun dog.
Per.
Han håller mycke åf Erik och Anna och gläder sej öfver deras lycka, ser
betjenten.
Betjenten.
Det var nu för väl, att Brukspatron råkade vara ute på sjön, när de
föllo i vattnet.
Per.
Ja, had' inte han varet så näre och hjelpt opp dom, så låge di allt ve
dette lage på sjöbotten. Erik kan visst simme e smule, men klä'ra drog
ner'n, när han skull' hjelpe Anna.
Betjenten.
Men sej, hur blef hon så hastigt klok igen?
Per.
Ja, det är mycke konstigt. Ho vet inte åf, att ho varet vilse i hufve
och mins ingenting alltse'n händelsen i körkan. När ho feck se Erik, var
det blankt som det skull' ha knäppt i skallen på'na och som ho skull' ha
vaknat opp ur en dröm, sa' ho.
Betjenten.
Hon måtte vara mycket vek och blödig till sinnes, Anna?
Per.
Jojo men, ho feck inte från barndomen vänje sej ve starke och bonnske
saker, ser betjenten.
Betjenten.
Hjelp mej, han, att ställa rätt de här stolarna; jag hör folket komma.
ANDRA SCENEN.
De Förre. BRUKSPATRONEN och alla de öfriga personerna i stycket
(^utom Ola i Gyllby och Britta^). Bondfolk.
Brukspatronen
(^i det han kommer ut ur huset^)
Intet att tacka för, go' vänner. Tack, tack! Ni har väl försett er på
bästa vis allihop, vill jag tro. -- Tack, tack! -- Kom nu ut på gården,
så ska' vi dansa och hålla oss lustiga. -- Der på bordet har ni
dricksvaror att muntra er med. Spara inte; det finns mer i källarn. --
Kom, kära Erik och Anna; ni skall sitta bredvid mig i högsätet.
Prostafar, sitt här du också. (^De sätta sig i en soffa åt fonden
till.^) Det var mig en riktig glädje, att jag en gång fick fira ert
brölopp, Erik och Anna; jag anser er nära på såsom mina fosterbarn.
Prosten.
Gud ske lof, att saken fick en sådan utgång, och att jag kunde nedtysta
hela ledsamheten med den andra lysningen.
Erik och Anna.
Ja, Gud ska löna herr Patron och Prosten för all godhet.
Nils Jonsson
(^kommer fram ur hopen, något "kladdig"^)
Bli inte otålig på gamle Löper-Nisse, herr Patron, fast jag är lite
munter och storlåtig åf mej. Jag får lof ta Patron i hand och tacke för
den dråplige välfägnan.
Brukspatronen.
Tack, tack, fader Nils. Var ni alldeles som ni behagar i afton. Jag vill
se alla glada och otvungna.
Nils.
Jag har stått fadder åt den här lelle fleckstumpen, (^pekar på Anna^)
vet Patron, och jag vill gråte åf glädje, när jag ser att ho växt opp
och blitt vän i syna och är så löcklig. (^torkar sig i ögonen^) Ja, Gud
signe er, Erik och Anna och Sven och Lisa och Jan och Annika och Anders
och Per och Stina och Bengt på Åsen och allihop! Huj, jag är så gla',
att jag vill ta er i famn, hele högen. Tralala! (^han går omkring och
tar alla i hand och trallar och hoppar^)
Brukspatronen.
Jag har inte sett till er hemma på länge och väl, fader Nisse; har ni
varit ute på vandring?
Nils.
Vesst tusan har jag varet på vandring, herr Patron. Jag heter inte
Löpare-Nisse för ro skull heller! Den dag, då Nisse slår sej te hvile,
då är hele karln te salu för en bankovitten!
Prosten.
Jojo, ni har alltid varit kry och flink, Nils Jonsson, och lär ha
vandrat kring många länder. Hvarifrån kommer ni sednast?
Nils.
Rake vägen frå Stockholm, herr Prost. (^vänder sig till bondfolket^) Jag
kan helse er så grufligt möcke frå Kongl. Maj:t och Kronan allihop.
Wilhelm.
Ni har väl varit på arbete der oppe i verlden, kan jag förstå?
Nils.
Jaja men. Jag feck bref frå Krona i våras, att jag skull' bus bas gi mej
iväg te Stockholm och bygge opp ett hus åt'na.
Sven.
Det håller jag inte olikt. Ni är händig i mycke, ni. Hvad var det för
ett hus ni byggde der oppe?
Nils.
Åh, det var ett satans konstigt namn på't. Di kalla't för
Naschenal-Mosea.
Lisa.
Byggde ni opp'et ensam?
Nils.
Vesst fan! Det kasta' jag opp på ett par vecker. Det va e smal sak för
mej.
Jan.
Det är foll allt möcke rare saker te se på i Stockholm? Såg ni den der
Krigs-Koleja, som di kaller?
Nils.
Ja gubevars, den mått' jag foll se. Den var jag ihop med alle dager.
Jan.
Kors, käre ni, hur ser ho ut?
Nils.
Å, det är e stor, tjock maduse, det. -- Men, vördig Prost, har det inte
kommet någe bref te Prosten för mi räkning, medan jag varet borte?
Prosten.
Nej. Väntar ni bref, fader Nils?
Nils.
Åja, det lär foll vare fråge om, att Kongen i England vill ha mej te
sej, för te spränge ett berg åt'en.
Bengt.
Kors för saten, månn' det? Jojo, ni har varet ute i verla på
bergsprängning förr, ni.
Nils.
Jajamen, det slår inte felt det, go' vänner. Det va på den tia, då
Napolian Dundrapart lefde och regera'.
Brukspatronen.
Tala om, hur det gick till, fader Nils. Jag har inte hört det.
Nils.
Jo, det va på det vise, herr Patron, att Dundrapart höll på och kriga'
långt sö'r i Europia, och då kom han te ett högt berg, som låg i vägen
för'n. Nu va Dundrapart en tåcken karl, se, som va envis som en gris ve
a grinn, se, och han feck i sin skalle, att han skull' gå tvärt igömmen
det der berge med hele krigs-armeja, i ställe för te gå rundt ikring'et.
Men det värste va, hur han skull' få sej nå'n rektig karl, som kund'
bryte och bräcke väg igömmen berge.
Per.
Jojo, det kan en nock förstå. Der sö'r i verla ä' fälle bare stackere te
folk, som intnå orker.
Nils.
Ja, va det värdt te tänke på att få stenbrytere der nere? Nej, pina dö!
Men Dundrapart, som vesste allting och kände hele verla, han had' allt
hört ock, att det skull' finnes ett folkslag, som hette Fryksdalinger,
som va' di grofveste karler te bräcke i berga. Derför satt' han sej
strax ner och skref ett plakat te Länsman vår i affärden.
Stina.
Men, käre far, kund' Dundrapart skrifve det Fryksdaliske språke?
Nils.
Usch ja! Han kund' allting och kund' nock det med. Men brefve va
skrefvet på Spanske lell, och det lär foll allt vare det varste språk på
jordkloten, för Länsman kund' med nöd läse't.
Lotta.
Nå, hur gick det vidare, fader Nils?
Nils.
Jo, Mamsell, när det der brefve kom fram hit, så lystes det strax på
sockenstämme, och allt manfolke i församlinga kom te körka. Ni må tro,
go' vänner, att vi ble storögde allihop, när di kom släpandes med
Dundraparts bref; för det va så stort, se, att fyre stöcken grofve
dränger hade full börde åf'et, och bokstäfvera i'et va' så höge, att en
kund' ha behöft steger te klifve opp på, när en skull' läse dom.
Bengt.
Nu ljuger Löper-Nisse, så det svi'r i väggera.
Nils.
Ljuger jag? -- Gör jag det, herr Patron?
Brukspatronen.
Nej bevars. Fortfar ni!
Nils.
Jo, när nu Kummissarien läste opp Dundraparts begäran, så teg hele
församlinga som mur'n, och båd' gamle och unge skaka' på hufve. Då
tänkt' jag som så: "det vor' fälle ock saten så förargligt för karln, om
han skull' stå änna te dommedag ve det der berge och inte slippe
igömmen'et"; så jag klef fram te Kummissarien och bocka' mej och sa':
"det må gå hur tusan smotter djefler det vill -- sa' jag -- men jag gir
mej allt iväg och hjelper Dundrapart te rätta" -- sa' jag.
Lisa.
Kors, det va då för väl för den stackers Dundrapart, käre Nisse.
Nils.
Jojomen. Länsman ble allt så gla' ock, för han vesste nock, att jag var
så go' ensam som hele församlinga tehopers, och han skref en breflapp
med mej te Dundrapart, och jag tog matsäcken på ryggen och gaf mej iväg
åt Europia på fläcken.
Annika.
Det var foll en ohyggligt lång väg ni hade te gå?
Nils.
Jojo, ni säjer någe, mor. Först barkera' jag ve Wenern och sejla'
sextanhundra mil änna bort te Svarthafve i Lappland, och se'n så
marschera' jag femtantusen mil in i Syro land.
Sven
(^slår sig på låren^)
Det va blanke fan!
Nils.
Usch ja, go' vänner, jag kom så langt sö'r i verla te slut, att himmeln
hvälfd' sej så lågt ner åt backen, så jag inte kund' gå rak en gång,
utan feck huke mej ner, och jag förstog intnå utåf språkena, anne än att
tuppera gol och hunnera skällde bort i gålera. Det förstog jag.
Brukspatronen.
Hahahaha! Ni är en lustig karl, fader Nisse.
Nils.
Jaja, men dette är rykande dagsens sanning, må vete. -- Ändtligen, när
jag mascherat i ett och ett halft år, hann jag fram dit, der Dundrapart
va. Och när jag kom dammandes med matsäcken på ryggen och yxa på armen,
så stog hele krigsarmeja oppställd som ljus, för te ta imot mej, och
Dundrapart sjelf stog oppsträckt framför frunten. Men, uschiamej, tåcken
karl det va' go' vänner!
Flera af Bondfolket.
Åh, hur såg han ut, käre ni?
Nils.
Jo, maken har jag aldri i min lefnad sett. Det va ett rent rödt helvet
te karl; han va så grof och stor och lång, så jag höll på te bryte
nackbena åf mej, när jag skull' titte opp i syna på'n. Och fullt e half
aln bre' va han mellan ögena. Och när han talte te mej, va det precis
ackerat som åska had' börjat gå.
Per.
Nej, men se nu ljuger ni lell, om ni aldri gjort'et förr.
Nils.
Ah, tig du! -- Ljuger jag, herr Patron?
Brukspatronen.
Nej, nej, jag har ju sagt en gång, att Nils Jonsson aldrig ljuger.
Nils.
Hör du der, Stallpelle! Hvad Patron säjer, det är tvärsäkert.
Brukspatronen.
Nå fortfar nu! Hvad sa' Dundrapart till er?
Nils.
Jo: "Go' dagen, min gosse," sa'n, "är du Nils Jonsson från Fryksdalen?"
sa'n. -- Jo, så står det te, nådig herr Dundrapart, sa' jag. -- "Det är
bra, min gosse", sa'n, "tag nu ett jernspett och följ med mej te berget,
så får jag se, om du kan bryta väg åt mej," sa'n. -- Och så geck vi bort
te berge och jag börja' bryte och han stog och såg på. Och jag bröt och
bräckte, så stenflisera och gnistera flög som en myggdans kring
ör-röttera på'n, och det ble väg åf i rödaste rappe. Då slog Dundrapart
mej i hand och sa': "I många länder hafver jag varit -- sa'n -- och
många folkslag hafver jag haft i min tjenst -- sa'n -- och många saker
hafver jag läsit och hört talas om -- sa'n -- men så djefvel ock innerli
stup anfäkta mej -- sa'n -- maken te Fryksdalingarna hafver jag aldrig
skådat" -- sa'n. Och se'n geck han bort te ett skåp och tog fram smör
och brö' och ost och bränvin, och bredde på e smörgås och slog i en sup
åt mej, och jag söp och åt och mådde väl i månge dar, och feck hederlig
betalning te på köpe.
Brukspatronen
(^stiger upp och går till dryckesbordet^)
Ett glas för den gamle token Nisse, go' vänner!
Alla
(^klinga och dricka^)
Hurra för Nisse!
Nils
(^gråter^)
Tack, tack, tack! Det här glömmer jag aldri. -- Tack, käre Patron, för
tåcken storfägnad!
Brukspatronen.
Tack sjelf, fader Nils, för det ni håller målron vid makt. Drick, drick
nu, och sjung sedan någon visa för oss.
Nils
(^sedan han druckit^)
Sjonge e vise? -- Ja, det ska jag göre. (^han gör några falska drillar^)
Nej, gunås, strupen är gammel och igengrodd på mej nu; det vill inte gå.
Förr kund' jag sjonge lell, så det hördes öfver land och rike.
Lisa.
Erik har en dråplig röst, som Patron vet, han kan fälle sjunge en stump
för oss.
Sven.
Jamen, gör det, Erik. Nu mer lär du foll inte sjunge någre sorgfällige
viser, gosse, och då är det roligt te höre dej. Dra på med den der visa
om Wermland, som du har gjort.
Erik
(^sjunger^)
I Wermland är lustigt att lefva och bo;
Det landet jag prisar så gerna.
Der klappar det hjertan, med heder och tro
Så fasta som bergenas kärna.
Och hvar och en _Svensk_ uti Sveriges land,
Som kommer att gästa vid Klarelfvens strand,
Han finner blott bröder och systrar.
Alla.
Och hvar och en Svensk m. m.
Nils.
Det låter bra. Hurra för alle redlige Svenske pojker och jänter!
(^Alla hurra och dricka.^)
Erik
(^sjunger^)
I Wermland -- ja der vill jag bygga och bo,
Med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
Och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljufliga sång --
Vid den vill jag somna så stilla en gång,
Och hvila i Wermländska jorden.
Alla.
Och forsarna sjunga m. m.
Nils.
Hejsan! Nock ett glas! Hurra för Wermland!
(^Alla hurra och dricka.^)
Jan.
Nu är det Annas tur te sjunge en bit. Eller hvad, herr Patron?
Brukspatronen.
Jo, var så snäll och gör det, lilla Anna. Du kan, det vet jag.
Anna
(^sjunger^)
Och när jag var en liten flicka,
Så drömde jag, att jag var stor
Och fick till man en ståtlig gosse --
Han het _Herr Gunnar_ ... joho, jag tror.
Och när jag se'n blef stora flickan,
Så vardt förvisst den drömmen sann:
Jag fick till man en ståtlig gosse,
Men _Erik Svensson_ -- så heter han.
(^Hon omfamnar Erik.^)
Nils
(^gör ett glädjeskutt^)
Hihi! hvad här är roligt. Jag kunde vränge ut och in på mej åf lutter
fröjd!
Brukspatronen.
Nå, så låt oss få en Wermlandsdans då, fader Nils.
Nils.
Det va inte ett dumt ord det, fader Patron! Hvar har jag mej e jänte,
som inte är tong i bakbena? (^han gör några klumpiga kaprioler.^)
Bengt
(^gapskrattar^)
Håhåhå! Nej, bju' aldri te, fader Nisse. Der kommer ni på kneken.
Nils
(^suckar tungt^)
Åhå, jag står gråtfärdig, käre Patron. Att en ska bli gammel och stel,
det kan gräme en in i hjertrota. -- Ja, Bengt har rätt: jag kommer ta
mej fan på kneken med Jöshärskasta nu mer. Annet va det i fordna dar, då
jag dansa' polske för salig Dundrapart.
Brukspatronen.
Såå, dansade ni för honom?
Nils.
Usch ja, Patron. Jag gjorde kast, så bena stog i himmels sky. Och
Dundrapart ble så förundrad och gla åt'et, att han sprätta' i fingrera
och böla' som en tjur. -- Men nu är det slut med tåcken lek. -- Dans' du
i ställe, Bengt på Åsen.
Brukspatronen.
Ja, Bengt, vi ha en Jössehäradspolska att fordra af dig se'n sist på
midsommarsvaken. Tag Bolla i Torpet med dig, så vet jag, att dansen går.
Bengt
(^slår i händerna^)
Hoppsan! Gi' rum, bönner, så ska ni få se på pappa för pojkera!
(^Jössehäradspolskan.^)
Brukspatronen.
Nu ha vi sjungit och dansat och skålat, go' vänner; men den förnämsta
skålen har jag med flit gömt till sist. Ta'n edra glas, alla!
(^Sång^)
Nu skål för Erik och skål för Anna,
Till sista tår i vår kanna!
Och måtte himlen dem båda skänka
Den bästa lott, man kan tänka:
Ett trefligt bo --
Prosten.
Och fred och ro --
Wilhelm.
Och goda vänner --
Lotta.
Och dagligt bröd --
Sven.
Och friska tänder,
Lisa.
Att tugga't med;
Jan.
Och mycke pengar --
Annika.
Och lite mehn --
Per.
Och raska drängar --
Stina.
Och pigor se'n!
Anders.
Och kål i täppan --
Bengt.
Och korn i skäppan --
Hinrik.
Och mäld i qvarn --
Nils.
Och tjuge barn!
(^med långt uthållen ton^)
Alla.
Ja, er vi önska de bästa öden
Allt in till blekaste döden!
(^De dansa i ring omkring Erik och Anna; bilda sedan en kedja,
hvarmed de omslingra dem; och då de sålunda kommit tillsammans
i en tätt sluten krets, med Erik och Anna i midten, upplyfta
de dem öfver hopen.^)
Brukspatronen.
Hurra för Erik och Anna!
Alla.
Hurra! hurra! hurra!
Noteringar:
Betoning är kännetecknat med _understreck_ och scenanvisningar med
^cirkumflex^. Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.
*** End of this LibraryBlog Digital Book "Wermlänningarne - Sorglustigt tal- sång- och dansspel i två afdelningar och - sex indelningar" ***
Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.