Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: En piga bland pigor
Author: Nordström, Ester Blenda
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "En piga bland pigor" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



                               EN PIGA
                             BLAND PIGOR


                                  Av
                        ESTER BLENDA NORDSTRÖM

                           TREDJE UPPLAGAN

                              STOCKHOLM
                        WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

               TRYCKT HOS ISAAC MARCUS' BOKTR.-AKTIEB.
                            STOCKHOLM 1914

De skildringar, som här föreligga i bokform ha redan förut delvis varit
publicerade i det de under sommarens lopp stått införda i Svenska
Dagbladet som artikelserie med rubriken »En månad som tjänsteflicka på
en bondgård». I sitt nuvarande skick äro de emellertid något omarbetade
och mera utförliga samt dessutom tillökade med en hel del fullständigt
nya kapitel.



VARFÖR OCH HUR JAG TOG PLATS.


När jag nu sitter och tänker tillbaka på alltsammans, så tror jag inte
det är verklighet -- så tror jag inte, att det någonstädes långt nere i
Sörmland finns en bondgård, där jag tillbringat en strävsam och lång
månad, uppfylld av arbete och mödor -- så tror jag inte, att där
alltjämt rör sig samma människor i samma tunga, aldrig slutande tramp, i
samma hårda, eviga knog, där en härlig och hel vilans dag aldrig lyser
upp och lättar, där den ena dagen är den andra så fullkomligt lik, att
man knappt för sitt liv kan skilja dem åt i minnet. Och tanken på dem
kommer mig att gripas av en ömhet, en stor ömhet för dem, för deras
samvetsgranna, tysta slit, som ingen, som ej prövat det vet något om,
som ingen någonsin kommer att förstå och uppskatta förrän han själv
varit med om det -- _som en av dem_.

Det är nu egentligen inte bondfolk och lantarbete i allmänhet jag tänker
tala om -- det är speciellt tjänsteflickorna och deras liv jag vill
försöka skildra. Sådant det är. Utan överdrifter och utsmyckningar.
Sådant det var och tedde sig för mig den månad jag var en av dem, en
arbetare i ett sparsamt och motvilligt rekryterat led. Kanske kommer
många att invända: en månad är alls inte lång tid nog, för att göra en
skildring fullständigt pålitlig, för att det man berättar ska bli ett
helt, som ej behöver och kan kompletteras, på trettio dagar kan man inte
sätta sig in i allt. -- Och jag medger gärna att man inte kan det
heller. Men på trettio dagar hinner man få just så mycken inblick i
förhållandena, att man åtminstone kan lära sig förstå, vad ett helt
sådant liv innebär av arbete och försakelse.

Att det verkligen _är_ så mödosamt och glädjelöst och tungt bevisas
kanske bäst därav, att det för varje år, som går, blir allt svårare att
anskaffa tillräcklig kvinnlig arbetskraft till lantgöromål. För en
utomstående blir orsaken inte lätt att finna -- jag minns själv, vad jag
länge gick och funderade på den utan resultat. Och till slut beslöt jag
att ge mig in i alltsammans, okänd och olärd, men med ögon som sågo. Så
tog jag en plats -- svårigheten att få en var alls ingen. På en annons
fick jag över femtio svar, betyg fordras aldrig när det gäller tjänst
hos bönder, ingen frågar efter frejden ens. Har man haft en plats förut
så är det bra, har man ingen haft så är det också bra: »hon får väl lära
sig till» heter det då. Och jag fick lära mig till!



NÄR JAG TILLTRÄDDE MIN PLATS.


Om jag ock bleve tusen år gammal tror jag aldrig på jorden jag skulle
kunna glömma den dagen jag kom till min plats som piga. Om jag bleve
tusen år gammal skall jag ändå aldrig kunna få ur mitt minne den
stunden, den resan, den ankomsten. Fyra timmar på tåg neråt landet, vid
stationen skulle jag hämtas av husbonden för att sedan åka en mil
landväg. Riggad var jag och blommor hade jag fått av skrattande vänner
och bekanta, som viftade av mig, och jag kände mig mest som en
Amerikaresande när jag sjönk ned på en tom bänk i kupén och började
övertänka situationen. Det gick som en lång rysning över mig, när jag
såg framåt mot den månad som väntade, och det var just inte med glada
tankar jag stirrade ut genom fönstret, som var smutsigt och regnigt och
grått -- en trist och beklämmande fyrkant där bilderna gledo förbi lika
snabbt som på en biograf. Liljeholmsbron, Älvsjö, Huddinge -- herre gud
om jag vore på hemväg i stället! frös jag till invärtes och började
beskåda mig själv så gott jag kunde. Allting var främmande och kändes så
underligt. En lång brun kappa, händerna i bruna bomullsvantar och genom
den glesa vävnaden blänkte en bred gullring fram som tecken på min nya
värdighet av förlovad. Vad var det nu han hette min fästman? funderade
jag. Svensson -- nej Andersson -- _nej_ Bernhard Karlsson. Det stod ju i
ringen: »Din egen Bernhard». Vad i all världen hade jag fått det namnet
ifrån -- Bernhard! Det var då det löjligaste jag kunnat hitta på, varför
inte Karl, August eller Ernst eller vad som helst utom det där fåniga
namnet. Jag satt och retade upp mig själv och skrattade litet överlägset
åt min egen tydliga och odisputabla nervositet.

Vad var det jag var rädd för? Att de skulle förstå ögonblickligen, att
jag inte var någon riktig piga, att de skulle köra iväg mig genast och
skratta ut mig, kanske bli ursinniga. Nå, än sen då, det vore ju
förargligt, men jag kunde få hundra andra platser utan spår till
ansträngning. Bondpigor är det ont om och kvalifikationerna behöva inte
nödvändigt vara så storartade. Bara man var stark och inte rädd för att
ta i och kunde mjölka. Jag tittade ned på mina händer, drog av vantarna
och granskade fingrar och handlovar noga. Jovars starka voro de nog, det
var ingen fara, men kanske litet för fina, trots alla ansträngningar att
få dem att se ut som arbetsnävar: jag hade gjort ren en bilmotor innan
jag for och oljan och smutsen hade trängt in bra nog i porer och
nagelrötter. Jag tänkte på allt det arbete jag reste emot, visste nog
vad jag gav mig in i, men funderade allt ändå en smula hur det skulle gå
i början. Mjölka och tvätta, baka och väva, laga till svinmat och
hönsmat, kanske mocka i ladugården. Ånej inte det, till 20 kor och
ungnöt, dessutom hade de väl ladugårdskarl. Men ta emot blodet, när de
slaktade, göra ren räntan och stoppa korv, laga mat ibland, diska, skura
-- o, det fanns ingen ände på allt. Dela säng med kamraten kanske, ligga
i köket kanhända, passa barnungar -- -- --

Jag drog en djup och darrande suck, kastade en blick ut genom fönstret
och upptäckte, att jag redan var halvvägs -- tiden går fort när man har
något att tänka på. Ännu två timmar kvar i alla fall!

Hur de två timmarna gingo vet jag knappt, men de försvunno i alla fall
och tåget saktade för min station. Jag tog väskan, 25-öresboken, som jag
inte kastat en blick i, drog vantarna på, knuffade hatten tillrätta på
valken, strök noga undan alla hårslingor, och steg ned från plattformen
just som tåget stannade. Fullt med folk på stationen, men ingen som
tycktes vilja ta hand om mig. Alla andra rusade de emot, men mig brydde
sig ingen människa om. Och där stod jag -- en ensam piga på väg till sin
första plats, med väskan i handen, hatten litet på sned -- det var
omöjligt att få den att sitta rakt trots ideliga knuffar -- och ett
säkert mycket bedrövat och förvirrat ansikte. Sakta gick jag mot
utgången med biljetten och polletteringsmärket hårt i nypan, och redan i
mitt sinne fast besluten att åka hem igen om ingen mötte. Vid dörren
till väntsalen stod en bonde i vadmalskläder med en randig nattsäck i
ena handen och en grimma i den andra. Nattsäcken hängde skönt och tungt
åt ena sidan med aningen om en liter i konturen, aningen om en liter
bredde sig även över det skinande ansiktet och de glättigt halvkorsade
benen. Är det han? tänkte jag och klev dristigt fram för att fråga.

-- Inte då, nää då. Ja heter Johansson ja å hej hoppsan flicka lilla se
inte så lessen ut för de. Dä inte valdmässafton mer'n en gång om året. Å
tänk att de just ä i da -- dä la faen så besynnerlit, att de just ä i
da!

Jo visst var det besynnerligt, men var skulle jag hitta rätt på Berg i
Taninge.

-- Han kommer, han kommer. Joo då va han kommer. Ja ha sitt hanses gula
märr i da.

-- Vet han vem Berg i Taninge är då?

-- Inte, men allti kan en fälle tro att han kan ha en gul märr för de.

Och Johansson tog ett nytt, ännu glättigare korssteg och sken ännu mer
av förtjusning över sitt lyckade svar. Men jag gick med min väska, min
biljett och mitt polletteringsmärke. Dystert, men beslutsamt steg jag ut
på planen utanför stationshuset och där satt Berg i Taninge i en vagn
och höll trofast i en gul märr. Jag visste, att det var han, jag kände
det vid första anblicken och jag tog inte fel.

-- Är det Berg från Taninge? frågade jag.

Och han saluterade elegant med piskan, tryckte sen min hand med kraft
och bjöd mig välkommen. Varefter jag höll märren medan Berg lunkade
efter min koffert, som var av plåt och bands fast bakpå. Sen körde vi
under dödstystnad till en handelsbod där diverse varor instuvades och så
inviterades jag vänligt och högtidligt på kaffe i ett litet kafé. Varvid
följande samtal utspann sig:

-- Smakar me kaffe efter resan?

-- Joo.

-- Vassego å doppa då.

-- Tack!

Men jag visste väl bättre än så och tog inte en brödsmula förrän efter
tredje trugningen, då den minsta skorpan blygsamt utvaldes och dränktes
i koppen. Berg var nöjd med mitt levnadsvett, det såg jag och också
mycket nöjd med den kraftiga aptit jag sedan visade. Påtåren drack jag
ögonblickligen på fat -- ve mig om jag försumpat mig till den grad, att
jag doppat även i den! De tankar som då fyllt Bergs sinne hade säkert
inte varit behagliga för mig att läsa. Tretåren avböjdes vänligt, men
bestämt, munnen torkades först noga med avigsidan av handen, fick sedan
en liten sista överhalning med handloven, och så voro vi klara att resa.

Å, den resan ut -- den står som etsad in i mitt minne. Den kalla grå
aprilkvällen, den dystra, beklämmande skymningen, som föll snabbt och
tungt kring oss, den rasslande vagnen, som skakade och hoppade,
tystnaden -- endast då och då bruten av sparsamma frågor och ännu
knappare svar. Jag frös i min tunna kappa så händerna voro blå och en
isande motvind brusade fram över slättlandet och pinade sig in genom
knappar och slag. Jag satt och tänkte på allt det jag reste ifrån, på
just denna kvällen framför alla andra, som är klang och jubeldagen i
Stockholm. Valborgsmässoafton! Studenttåget, sången på Skansen,
vårdkasarna, Hasselbacken, dansen. Och här satt jag på en ranglig
fjädervagn på väg till min plats som ladugårdspiga, bakom mig ståtade
min koffert med utrustningen av schaletter, bomullsklänningar, tjocka
strumpor. Jag var så nära att brista ut i ett skallande skratt, att jag
måste bita mig i läppen så det blödde för att inte skrämma slaget på
Berg, som väl skulle tro, att han fått en vansinnig piga på halsen. Men
ju längre vi körde dess mindre lust att skratta fick jag, dess mer
glömde jag alltsammans för skönheten kring mig. Slätten låg lång och
jämn och lugn med oändliga nyplöjda åkrar som doftade av svart och fet
mylla. En tunn dimslöja böljade över allt och kom väg, träd, buskar,
seldon och vagn att skimra med en fuktig glans. Och bäst det var började
eldar att lysa fram här och var, där marken höjde sig till små kullar --
eldar som glimmade likt röda, oroliga ögon genom skymningens tunga grå,
som flackade och skeno i en allt tätare krans.

-- Valdmässeldar, sade Berg och pekade med piskan.

-- Å, valdmässeldar, svarade jag och så svängde vi av från stora vägen
in på en smal »gata», nedför en långsluttande backe, ännu en sväng.

-- Lagårn, pekade Berg lakoniskt ut med piskan.

-- Jaså, lagårn, svarade jag.

-- Taninge, pekade han efter ännu en sväng på en liten gård mellan
knoppande björkar och fruktträd.

-- Å, jaså Taninge, svarade jag, och kände att nu var fristen ute. Nu
började allvaret och arbetet.

När vagnen stannade slogs förstudörren upp och ut på trappan steg
matmor, leende och välvillig, med ett hjärtligt menat välkommen och ett
stadigt handslag så fort jag hunnit hoppa ur.

-- Stig in för allan del! Här är stugan, och därmed öppnade hon dörren
in till ett jättestort rum, som formligen vimlade av barn, kvinnor och
djur. Det var bäddat till liggning och en väldig brasa brann i en enorm
öppen spis. Det blev dödstyst, när jag steg in, alla drucko under
högtidlig tystnad sitt kaffe, endast de långa sörplingarna hördes, och
jag stod där nere vid dörren under en korseld av mönstrande blickar.
Väskan höll jag fortfarande troget i handen och hatten gav jag en sista
förargad knuff medan jag kände hur rodnaden steg brännande över ansikte
och hals. Så tog jag mod till mig, ställde väskan på golvet och trädde
dristigt fram till den närmaste, räckte ut handen, neg och sade lågt:
»afton». Hon steg upp, det var en mycket gammal kvinna med mörka ögon i
ett fårat gult ansikte, neg tillbaka och svarade: »afton». Och så
fortsatte jag kretsen runt. Det var sex främmande bondhustrur, släkt och
bekanta till huset och åtta barn, varav fyra voro på besök. Jag var så
förvirrad, att jag sannerligen nära nog hade nigit för de fyra hundarna
och de två kattorna också, men hejdade mig i tid och började se mig om.
Samtalet hade kommit i gång igen, endast barnungarna stirrade envist på
mig uppifrån och ned, fnissade och knuffade varann och gjorde mig ännu
mer bortkommen och olycklig. Så kom matmor in med en kopp, trugade mig
fram till bordet, och kaffet dracks, fortfarande med hatt och kappa på,
medan artiga frågor och svar om resan utbyttes.

När jag beskådats tillräckligt och påtåren avdruckits reste de sig alla
och togo adjö med mycket tackande. Och så var jag ensam kvar, visades in
i pigkammaren, presenterades omsorgsfullt för kamraten, tog genast itu
med kaffedisken och var installerad.



HURU HUSBONDFOLK, PIGOR OCH DRÄNGAR HADE DET INOMHUS.


Det var en bondgård som tusen andra den jag kom till när friveckans
sista dag löpte ut, alltså den 30 april. En bondgård som tusen andra.
Med mycket folk och mycket arbete. Där var fyra drängar och en statare,
två jungfrur, fem barn (det äldsta 7 år) och så husbondfolket självt.
Kreatursbesättningen gick upp till 20 kor, en tjur och några kvigor och
kalvar -- se'n var det grisar och höns och får naturligtvis, men inte
många av någondera delen. Alltså en medelstor gård med fullt tillräcklig
arbetskraft. Ladugården var alldeles nyuppförd och med modern inredning,
boningshuset mycket gammalt med fem rum och ett löjligt litet kök, med
fett, svart tak och långa stänger fulla med paltbröd och torkat rågbröd
i tunna kakor. När det sopades stod dammet som otroligt mättade skyar,
vilka stilla och fridfullt lägrade sig över de dinglande födoämnena i
taket, och när . . . Men sådant skall jag inte komma till redan, det hör
inte hit ännu.

De fem rummen uppdelades sålunda: stugan, vilket är detsamma som
vardagsrum, pigkammaren, kammarn, vilket är detsamma som förmak,
drängkammaren och ännu en kammare, som beboddes av fyra skogsarbetare,
vilka alla voro inackorderade i maten. I stugan sovo husbondefolket, de
fem barnen, två hundar och två kattor med varsin unge -- alltså sju
personer och sex djur. I en stor säng lågo tre barn, i en utdragssoffa
två, i en annan soffa bonden och hustrun, hundarna vanligen hos barnen,
fastän det egentligen inte var tillåtet, kattorna i en avbalkad trälåda.
Pigkammaren användes till matrum om dagen och om natten delades en smal
soffa av de två jungfrurna. Drängarna lågo två och två, likaså
skogsarbetarna. Vad sängkläderna beträffar så utgjordes de av
fjäderbolstrar, vaddtäcken och fårskinnsfällar, ty fastän det var i maj
månad och nätterna ganska varma var det inte tal om att lägga av
vinterfällen, som gjorde bädden till en sannskyldig badstu. Lakan
användes så till vida, att man fick ett under sig, men överlakan var en
fullständigt okänd lyx, vadan täckenas tillstånd och konsistens ej
tillåta någon mera ingående beskrivning. Örngottskudde existerade
naturligtvis inte och lakanen byttes fyra till fem gånger årligen, vid
större högtider vanligen, såsom jul, påsk, midsommar och höstslakten.

Golven voro oerhört grova och hårdskurade, radvis och delvis täckta av
smala trasmattor i granna färger, väggarna buro urgamla tapeter i de
förunderligaste mönster och voro dessutom prydda med s. k. konstbilagor
ur jultidningar, och i stugan dessutom av kung Oscars och drottning
Sofias ungdomsporträtter i breda mahognyramar, dem generationers flugor
tydligen haft som favorittillhåll. Över den äktenskapliga soffan hängde
också en skönt utsirad stramaljtavla, på vilken lästes den vackra och
fromma önskan: »Skydde Gud i varje stund edert äktenskapsförbund.» Att
det även fanns en stramaljsydd handdukshängare, där »God morgon»
glättigt lyste en till mötes alla tider på dygnet, behöver väl knappast
nämnas -- på denna hängare fanns för övrigt endast en paradhandduk, som
av ingen dödlig fick användas. Fjärran från paradhandduken i en annan
del av rummet, stod en valnötskommod, dock endast en prydnadsmöbel, ty
den allmänna tvättningen försiggick vanligen i pigkammaren i ett
diminutivt plåthandfat. Tvättningen ja! -- Nej, det får också bli en
senare fråga, nu vill jag endast ge en liten beskrivning över huset och
inredningen för att orientera en om bondgårdar ovetande läsare. Den
övriga möbleringen i stugan utgjordes av två byråar -- rummet var
nämligen oerhört stort -- och ett väldigt slagbord med en blårutig
vaxduk och på den en grön glasvas med skära pappersrosor och
penninggräs. På ena väggen en ofantlig öppen spis, där en långvedsbrasa
tändes i kyliga vårkvällar.

Köket var litet, som jag redan sagt, litet och mörkt, och pigkammaren,
vår kammare, var heller inte stor. En utdragssoffa, en byrå, ett
fällbord och några pinnstolar utgjorde hela möbleringen, och i hörnet en
hög vacker gammal klocka, som alltid skulle gå 20 minuter före, av okänd
anledning, ty alla visste det och rättade sig därefter.

Så återstår »Kammarn» -- husets och familjens stolthet. En himmelsblå
stoppad inventionssoffa med vita, virkade antimakasser överallt där
sådana möjligen kunna placeras. Ett skrivbord med ett bläcklöst
bläckhorn av snäckor och på en liten duk en papperspress av glas med ett
vinterlandskap inuti. En byrå av valnöt med spegel på och en antimakass
på det snirklade överstycket. Vidare ett bord fullt med album och
fotografier och husets bibliotek: Kung Henrik IV:s Kärleksäventyr i
praktband, rikt illustrerad, Veterinären, Sveriges Rikes lag för 1872,
Byrons Childe Harold på engelska (köpt på en bokauktion för bandets
skull), Zions strängaspel med gitarrskola på försättsbladet och
Furstesonen, roman i tre tjocka eldröda delar med många ohyggliga
planscher. Fotografier av bonden och hustrun i bröllopsdräkt, av barn
och föräldrar och pigor omväxlande prydde för övrigt väggarna och i ett
hörn stod en härlig hög fikus och dolde delvis med sina tjocka blad en
broderad tidningshållare och en likaledes broderad liten låda för
bibelspråk. Mitt på golvet ett stort runt bord med en virkad duk på och
mitt på den duken en annan liten duk och mitt på den duken en konstgjord
ljungbukett i en konstgjord björkstubbe. På golvet nya trasmattor och en
kalvhud. Spiselkransen var fylld av porslinshundar och underliga vaser i
de mest besynnerliga färger och i den tomma spiselplattan låg till
prydnad utbredd en tidning över det röda teglet. I vinkeln mellan soffan
och spisen stod en brännvinsbutelj och under skrivbordet en annan --
båda till hälften fyllda med renat.

De två andra kamrarna på vinden hade endast soffor och byråar utan någon
som helst utsmyckning, inga mattor på golven och dessa skurades fyra
gånger årligen. Varför färgen var något dunkel och obestämd.



MORGONBESTYR I KÖK OCH LADUGÅRD.


Rrrrrrrrrrr -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Å, väckarklockan! En sömnig och förvirrad blick träffar det skramlande
odjuret: halv 5! Halv 5, halv 5, halv 5 -- det svider till ett slag
invärtes och min blick irrar sorgsen och resignerad vidare, far över
klockans blanka nickelrand, granskar den gråvita vaxduken, följer en
flugas ensamma gång på den dunkelgröna minimala spegeln, stannar vid
rullgardinen, som till mönster har en brungul riddare vid en ljusblå
vallgrav, där en båt av konstig och skranglig konstruktion genom ett
underverk lyckas bära upp en rödklädd dam av obestämd ålder. Hennes
midja är smal som liljans stängel, hennes mun ler glättigt fastän två
framtänder spårlöst försvunnit under tidernas lopp och hennes något
vindande ögon blicka blygt upp mot den brungule, vars frustande fåle en
bit längre bort betar blåa blommor. Det finns så mycket på den
rullgardinen, så mycket verklig poesi och händelse och för var minut
upptäcker jag något nytt. Nu där uppe på borgens krenelerade torn t. ex.
-- sannerligen står där inte en bågskytt med pilen på . . .

Det knakar till bredvid mig i soffan, ett djupt stönande för mig
tillbaka från medeltid och romantik till jordens mest prosaiska nutid.
Jag vänder på huvudet och möter blicken från ett par smala, blå ögon,
som i surmulen envishet uttryckslöst vila på mitt hår -- och med ens är
hela verkligheten åter över mig. Första dagen -- första morgonen . . .
Å!

-- Hur mycke ä' hon? muttrar rösten bredvid mig och ögonen livas av ett
slappt intresse.

-- En kvart i fem.

-- Jisses!

Ögonen öppnas på vid gavel, ett par stadiga ben sträckas över mig tills
de nå golvet, och med ett väldigt knakande överlämnar soffan den ena av
sina mänskliga invånare åt dagens id. Jag ligger ännu en minut med
ögonen alltjämt på bågskyttens spända sträng, så suckar jag djupt och
intensivt och knakar upp i majmorgonen, som är grå och kylig med
drivande dugg mot de grimliga fönsterrutorna. Anna väsnas ute i köket
med spisringar och kaffepanna och hennes nakna ben och fötter sticka
svart och brett fram under den korta vida stubben av grått vadmal med
röda band. Livstycket är rött, av en obeskrivligt rödskär färg med vita
benknappar, och hennes bruna hår hänger rufsigt och långt ned över
axlarna. Armarna äro bastanta och röda med kraftiga rörelser och snabba
tag, händerna gripa kring spiskroken med bestämd och säker vana, och
röken börjar ringla med små röda lågor ur spisens svarta gap, för att
ögonblickligen dämpas av kaffepannan, som med en åsklik smäll placeras
på sitt hål. Anna är färdig med sitt första morgonjobb!

-- Den hår vickan kokar jag måronkaffet och du bäddar opp! förmäler hon
kort och bestämt -- nästa vicka ä det tvärtom. Skynda dej!

Bäddningen är inte vidlyftig. Den tusenåriga fjäderbolstern viks på
mitten, det enda lakanet följer med på samma gång, täcket bredes ovanpå,
den enda kudden likaså, soffan skjuts ihop och locket läggs på. Färdigt!

-- Du ska sätta fram kôppar, nu kommar snart pôjka å ska ha kaffe. -- Ä
du dum du! Bara kaffe och inget bröd begriper du väl på vardagsmåron.
Inga skedar, va fasen ska dom me' skedar, när de inget doppa ä. Nu
kommer di!

Fyra par stövlar dåna i trappan fran vinden, fyra sömniga, långa drängar
stega in med ett kort: morn! och ett ännu kortare: kaffe! Det serveras
ögonblickligen av Anna, vars surmulna ansikte lysts upp av ett soligt
leende. Se'n ta vi pigor oss också var sin kopp och köket fylles av
sörplande och sockersmackande. Alla dricka på fat och kopparna ställas
bredvid på bordet där de efterlämna våta ljusbruna ringar på vaxduken.
Det fyller inte mycket i magen precis, två koppar kaffe utan bröd och
med en känsla av lurande hunger knyter jag schaletten om huvudet och
följer Anna till mjölkningen. Luften är kall och rå, regnet piskar i
ansiktet och blåsten viner skarp och isig över den långa slätten som
skymtar likt dimma bak fuktslöjan. Vi springa utför den långa backen
till ladugården, mjölkspannarna skramla med ett glasklart, hårt ljud,
och de tunga mejeriflaskorna slå mot benen med sina vassa kanter.

I ladugården är det varmt och stilla. 20 kor tugga dumt och förnöjt på
hö och kraftfoder, den starka gödseldoften fyller ens lungor -- och Gud
vet hur det kommer sig, men det är som bleve man genast lugn och glad
och trygg av den. Med stävan i ena handen och mjölkpallen i den andra
vandrar man längs den långa raden av djur för att börja högst upp och
sedan ta dem i tur och ordning. Den första i längan vänder sig sävligt
om vid ljudet av stegen, makar sig tjänstvilligt högre upp i båset,
suckar djupt av välbehag och fortsätter sitt långsamma ätande. Och man
sitter där med all luften omkring sig fylld av det milda ljudet av
idissling och starka tänder mot knastrande hö, man lutar huvudet mot en
varm och mjuk djurkropp och mjölken kommer störtande under ens fingrar i
långa vita fulla strimmor ur det spända juvret ned i stävans blanka och
klingande djup. Från den andra raden hör man Annas rappa regelmässiga
mjölkning och i hög diskant gnolar hon en lätt och polkettrytmisk låt
medan mjölken strilar i takt. En nyfödd kalv råmar mjukt och sorgset i
sin kätte, modern svarar med ett trånande böl, andra stämma in och för
ett ögonblick är det en vild kör av skrin, bräkanden och råmningar. Sen
faller tystnaden igen, endast bruten av stävornas klirrande, när de
tömmas i flaskorna. Och så går ett par timmar -- ett par timmar fyllda
av den mest intensiva ro och frid, en värdig inledning till en lång dags
tunga arbete.

                   *       *       *       *       *

Den sista kalven har fått sin mjölk, har knuffande och fnysande sörplat
i sig sitt knappa kvantum, den sista stävan har tömts och mjölkskjutsen
skramlar i väg till mejeriet, som ligger en halv mil bort. Och Anna och
jag snubbla hemåt i kylan med armar som kännas litet domnade efter den
långa ansträngningen och en intensiv hunger sugande invärtes.

-- D'ä då förbaskat, att dom inte kan ge en lite bröd te kaffe på môrna,
knotar Anna till svar på min stilla jämmer, men rösten saknar all
bitterhet och jag förstår, att det ska så vara och ingenting är att
klaga över egentligen. Frukosten får för övrigt ännu en stund hägra i
fjärran -- grisar och höns ska först ges, och det tar sin rundliga tid
innan gröpe, vetekli och potatis hämtats och rörts ihop till sin precisa
och stadiga konsistens. Men äntligen är det gjort, äntligen strålar
Annas ansikte upp i det solsken, som sedan lyser där hela dagen,
äntligen slår vi oss ned vid matbordet, som redan är härjat av drängarna
och i sitt verkligen fruktansvärda tillstånd ger mig en vink om _hur_ en
frukost lämpligen ska avätas. Bredvid varje tallrik ligger på duken en
förvånansvärd hög potatisskal och sillben, tallrikarna själva äro trots
begagnandet nästan rena, så väl har varje smula tillvaratagits, hela
duken flödar för övrigt av grädde, frikostigt utspilld ur sleven, som
står i en numera tom karott -- det kallas förresten vid måltiderna inte
grädde utan potatissås -- och mitt på bordet tronar en väldig
tillbringare blåsur, bläcksmakande separerad mjölk, som ser grönaktig ut
mot det vita porslinet. En brödkorg med grovt hårt och mjukt rågbröd,
ett tefat med salt, ett dito med spicken och stekt sill och en assiett
margarin fullbordar dukningen. Anna makar nödtorftigt med en kniv undan
en skalhög, går efter en tallrik, gaffel, kniv och kopp ur skåpet, jag
följer med minutiös noggrannhet hennes exempel. Och så börjar ätandet.
Att sill och potatis kan vara så underbart gott! Att grovt rågbröd och
margarin kan smaka som förnämliga läckerheter! Att blåsur skummjölk i en
spräckt kopp kan slinka ned så lätt och ledigt!

Under måltidens lopp kommer matmor in och konverserar vänlig och leende
med den minsta telningen på armen. Detta förhoppningsfulla barn är åtta
månader och undfår nu sin frukost bestående av kaffe och skorpor, som
först omsorgsfullt tuggas av modern och sedan serveras i en tesked av
bleck. Matmor heter Hilda och kallas vid namn av oss -- så är bruket och
så vill hon ha det. Inget fjäs med fru och nymodigheter, när man är
bondmora så är man, resonerar hon rejält och förståndigt.

-- Nå, säger hon till mig och småler uppmuntrande -- nå, va tycker hon
om sig? Va korna hårdmjölkta?

-- Nej föralldel, di va bra, det var inget fel på dom. Lagårn var fin!

-- Jojomen, han är nybyggd med och har kostat mycket pengar. Ät nu bra,
flickor, så ni bli väl mätta. Åt ni potatis och sill hemma också om
môrna? vänder hon sig plötsligt till mig, som småskrattar och svagt
mumlar ett »joo då», medan jag inom mig rodnar över dagens första lögn.

-- Skötte pappa lagårn hemma? fortsätter hon.

-- Jaa.

-- Och mamma grisar'a?

-- Jaa.

-- Och själv mjölka hon och skötte di andra djurena?

-- Jaa.

Hilda funderar en stund över mina fåmälta svar och nickar med lugnt
gillande.

Så kastar hon oväntat om samtalsämne och frågar:

-- Har hon åkt bil nå'n gång, hon som har vatt i Stockholm?

-- Joo, de har jag allt.

-- Många gånger kanske? Två-tre?

-- Ja, så däromkring, svarar jag och blir röd ända upp till hårfästet.

-- Tänk!

Hildas uttryck blir grubblande, hennes röst är bräddfull av längtan och
beundran, hennes ögon se långt förbi kammaren och oss och med en suck
går hon in i stugan igen medan vi äta vidare. Anna långsamt och sävligt
med drömmande blick, som blir allt mer drömmande ju väldigare potatisar
hon spetsar på kniven och för in i sin breda mun, gaffeln användes inte
så vitt jag kan upptäcka, den ligger undanskjuten på tallriken som ett
obrukbart lyxföremål. Efter dryga och dödstysta tjugu minuter är hon
tydligen färdig, lutar sig tillbaka i stolen med en suck, kliar sig
energiskt i huvudet med ena handen och torkar sig om munnen med
avigsidan av den andra. Så reser hon sig motvilligt, slänger ihop
tallrikarna med en fart och en kläm, som kommer en att bäva för
porslinet, skyfflar skalhögarna i förklädet och marscherar ut i köket,
där ett öronbedövande rassel offentliggör att tallrikarna hamnat i
diskbaljan. Jag följer efter med koppar och knivar, men får tillsägelse,
att inte bry mig om bordet, utan gå ut i boden och hämta in mera sill,
rensa och skära den och steka den till skogsarbetarna, som om en
halvtimme ska ha frukost. Medan sillen fräser i pannan skulle dukningen
klaras undan på matbordet, vars vaxduk Anna givit en synnerligen
nödtorftig och oskuldsfull avtvättning. Ut och in i boden gick se'n en
trav, som ibland måste gå över i kort galopp: smör, bröd, sill, mjölk,
grädde -- allt var placerat därute och för var gång man flög över gården
blaskade regnet en våt på axlar och huvud, och hela lass av sand och
grus följde med in i rummen, vilkas golv redan förut voro gråbruna och
fläckiga av en halv veckas smuts. Efter dukningen skickade Anna mig upp
på kamrarna att städa:

-- D'ä din städvicka. Ta skyffel och borste med opp och en trasa te
damma me. Vi brukar ta disktrasan när den inte behövs här.

-- Disktrasan! jag stirrar i absolut obetvinglig häpnad och
förskräckelse på henne och får till svar en fullständigt oförstående
blick.

-- Disktrasan ja! Jag behöver'na inte ännu, sir du, så du hinner nog me'
å dammtörka. När jag vill ha'na så skriker jag väl förresten. Du behöver
inte göra't så förbaskat väl heller, ska jag säja dej (detta med
förtroligt halvhög röst) di tittar inte så noga etter.

Varmed hon vrider ur och slänger till mig disktrasan, som efter vad jag
sedan upptäckte var en institution av den mest otroliga och
häpnadsväckande användbarhet. Den var tvättlapp åt barnen, med den
torkades golven om det spilldes något ut, med den dammades det, med den
-- -- -- men det kan inte räknas upp allt. Städningen var inte
vidlyftig, bäddningen inte heller. Gripen av en som jag nu förstår
fullständigt missriktad arbetsiver tog jag itu med att vända en bolster,
men fann, att den ej var ämnad att rubbas, då under den vilade ett
åldrigt upplag av spelkort, smutsiga strumpor, underkläder, tidningar
och litet av varje. Varför lakanet endast tyst och stilla breddes över
och täcket likaså -- här var nämligen alltid »bäddat till liggning».
Disktrasan gjorde sin tjänst på mycket synliga ställen, de andra borde
av allt att döma ej vidröras, sopningen gav ett häpnadsväckande
resultat, förmodligen emedan den verkställdes med förut okänd
noggrannhet. Så ramlade jag ned igen för den smala stege, som bar en
avlägsen likhet med trappa och smög mig ned till pumpen för att i all
hemlighet få en liten morgontvagning -- Anna hade nämligen inte med ett
finger gjort någon som helst anstalt till tvättning utom den
nödtorftigaste handsköljningen nere i ladugården, och rädd att på minsta
sätt röja mig hade jag inte heller visat mig fjäskigt tvätthågad. Jag
överraskades i alla fall på bar gärning av Anna där jag stod och frös
och fnös under pumpen, och med en röst, som vittnade om den mest
gränslösa häpnad utbrast hon:

-- Ä du tokig du! Står du å tvättar dej så här på måron. D'ä ju bara
torsda vet ja! De va fasen va du ä fin å dej!

Vilket lärde mig att grundlig tvättning varje dag är lika ovanligt som
olämpligt. Under tiden hade klockan hunnit bli 9 och både »skogar'as»
och barnens frukost undanstökad. Nu skulle alla rummen på nedre botten
sopas (utom kammaren förstås -- den nalkades ingen annan än Hilda själv
varken med sopborste eller disktrasa) och sedan även damningen
undanstökats intog jag platsen i vävstolen, där 70 alnar fyrskäfts
lakansväv väntade på sin fullbordan. Ute i köket stod Anna dold bakom en
ofantlig hög smutsigt porslin, i pigkammaren gnolade Hilda en visa för
den gallhojande minsta, i det hon tåligt och lugnt rullade korgvagnen
fram och åter, endast stannande av för att då och då stoppa trösten i
ungens vidöppna och tjutande mun. Utanför lekte de övriga
förhoppningsfulla telningarna vattenfall i regnpölarna och på soffan
bakom mig sträckte sig »bonn» lättjefullt och vällustigt med en
Veckojournal i handen. »Bonn» var patron själv, som i tilltal kallades
Berg utan titel, annars tjänstfolket emellan för »bonn» rätt och slätt.
Vad han egentligen gjorde för nytta fick jag aldrig riktigt klart för
mig. Medan hustrun gnodde och arbetade alldeles oerhört gick han mest
och slog dank -- reste till staden i »affärer» och kom hem med
nattsäcken full av brännvin, eller låg och sov på drängarnas tysta och
tomma kammare halva dagarna utan att göra ett smul. Hans passion var
Veckojournalen, Marie Sophie Schwartz och kaffekask, vilket senare han
med stor frikostighet bjöd alla som kommo i hans väg. Förövrigt var han
kvick och rolig och snäll.

Men jag glömmer bort att jag är mitt uppe i beskrivningen av dagens
göromål. Vävstolen dunkar -- jag uppsänder en brinnande tacksägelse till
högre makter för den lilla kunskap i vävning jag besitter -- och
tramporna gnissla och slå mot varann med sövande entonighet. »Bonn» har
somnat med tidningen tryckt mot sitt bröst, han snarkar med gapande mun
och hans skära skäggstubb glittrar i en solstråle som pinat sig igenom
vätan. Jag ser på klockan -- hon är lite över 10 -- och tänker att ännu
har bara en liten del av dagen gått, en liten del så lång som en vecka
eljest. Å, den som finge sova en liten stund, bara en enda liten minut
-- min blick far till den skära skäggstubben och jag känner att den
redan har en smula av avund och illvilja i sig, den arbetandes helt
naturliga och jäsande hätskhet mot den överordnades lättja. Det tränger
in en stark kaffedoft som kommer mig att glömma förtreten och bonn att
stånkande vända sig på andra sidan.

-- Dä kaffe nu, förmäler Anna kort i dörren och jag hasar mig ut ur
bänken i strumpsockorna och firar orgier i kaffepåfatdrickning.
Fortfarande intet bröd. Drängarna flina och säga kvickheter, medan de
sörpla i sig mockan och då och då knipa den förtjusta Anna i den arm
eller det ben som är närmast. Jag behandlas ännu något mer högtidligt --
så länge det varar. Så klampa de ut till sitt arbete igen, medan doften
av våta kläder och sura smorlädersstövlar ännu svävar som ett moln i
luften. Anna och jag göra oss redo för att gå till middagsmjölkningen,
och bonn, som vaknat och klivit ut i vita strumpläster och skinnväst,
blandar sig med högtidlig noggrannhet och sömnklippande ögon en stadig
och grundlig kaffekask.



OM MAT, DRÄNGAR, GODTEMPLARE OCH BARN.


Klockan 12 serveras middagen: fläsk och potatis i riklig mängd.
Skalhögarna äro nu om möjligt ännu mer gigantiska än vid frukosten,
mjölken något surare och grönare och intet margarin. Maten ligger
upplagd i enorma kvantiteter på enorma fat -- inget knussel med
portionerna! Ju mer man äter dess mer skiner Hilda, som själv lagar allt
och är en skicklig kokerska, så långt resurserna sträcka sig. Man har
inte råd till något överflöd i kostliga rätter -- bjuds man på färskt
kött en gång i veckan får man vara nöjd och glad. Annars är det fläsk
och fläsk och fläsk, kokt och stekt och rökt, kallt och varmt, fett och
magert och vanligen bestås ej någon suparmat. Två till tre gånger i
veckan kanske man får surmjölk, välling eller kräm med mycket och segt
potatismjöl i. Varje middag blev dock till en sorts överraskning -- icke
så att fläskets envetna beständighet på något sätt väckte ny förvåning
för var dag, men tilltugget varierades så mycket i mänsklig kokförmåga
stod. Än var det fläsk och potatis, än ärter och fläsk, än tunna
pannkakor och fläsk, än s. k. bure (potatispuré) och fläsk, än
potatisbullar och fläsk, än bruna bönor och fläsk, än paltbröd och
fläsk, än blodpalt och fläsk, än rotmos och fläsk etc. etc. etc. etc.
Och allt försvinner i sävligt, orubbligt stelt lugn med samma
utomordentligt glänsande aptit. Fläsk är gott.

Middagen äta vi pigor vanligen i sällskap med drängarna, som föra den
mest förunderliga bordskonversation. Man kan utan ett spår till
överdrift kalla den otvungen, och för den i kretsen ovane är det ibland
svårt nog att behålla kontenansen. Men man vänjer sig -- ack, vad det
går lätt att vänja sig! Redan andra, tredje dagen deltog jag med
frejdigt mod i det allmänna bordssamtalet, varligt vikande undan för
anade stötestenar och svarande utan att blinka på de mest ingående och
pejlande frågor. Ett mycket högtidligt ögonblick var titelbortläggningen
-- det hörde ingalunda till god ton att genast säga du till gossarna;
det var många krumbukter och krokar innan den saken gjordes upp. Då t.
ex. på följande sätt, första dagens kväll:

-- D'ä te å va ute å tjäna för första gången?

-- Ja.

-- Va tror hon att hon kommer tycka om de då?

-- Å, det blir nog bra.

-- Javasch, hyggligare husbonnfolk finns inte, men här ä jävligt med
göra.

-- Tror nog de.

-- Vi bli kamrater nu vi då.

-- Ja, vi blir väl de.

-- Jojomen.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Lång, litet generad paus. Så räcker han fram handen:

-- D'ä la bäst vi tar varann i näven då och säjer du me' samma.

Stum handtryckning och en högtidlig nick från var sida, efter vilken
ceremoni det goda kamratskapet var fastslaget och orubbligt. För resten
var det vackra pojkar allesammans drängarna -- brunbrända, storvuxna med
kraftiga nävar och säkra later och sega i arbetet på åker och äng. Inte
alla tuggade snus, men alla drucko brännvin i otroliga kvantiteter,
vanligen »halsades» litern direkt och ett halvt dricksglas eller mer
sköljde genom strupen i en enda klunk. Motbokssystemet var en okänd
plåga, vars eventuella annalkande dryftades med löje och förakt, och
varje fredagskväll gick det »fyllåk» till sta'n efter brännvin.
Lördagsmorgnarna börjades inte sällan med kaffekask till 5-kaffet,
varefter det lilla glättiga ruset ömt vårdades och underhölls hela dagen
för att på kvällen slå ut i praktfull blom. Det fanns en mycket
medlemsrik och omtyckt godtemplarloge i socknen, »låsen» kallad, där
nästan all traktens ungdom var inskriven, vilket dock på intet sätt
hindrade alkoholets rikliga tärande. Jag kom att tala med en pojke om
det där en gång, om hur besynnerligt jag tyckte det var att de höllo
sina löften på det sättet, men han skrattade ut mig:

-- Är du tokig flicka! Tror du d'ä någon nökt i låsen? Jo, någon finns
de' väl kanske, men min själ och anda om d'ä många. Jag kunde inte supa
för ett par år se'n, men se'n jag kom in i låsen så feck jag lära mej.
Och övertemplarn han ä värst åv allihop -- den super en inte under
bordet i första taget!

Kanske det var någon gammal övergiven templarloge, som ännu fanns kvar
bara till namnet, kanske överdrev pojken betydligt, men nog betraktades
»låsen» av alla medlemmarna mer som en institution uteslutande för nöje
än av någon sorts ideell läggning. Lokalen var präktig med en stor och
rymlig danssal, där alla vinterns glada kvällar gingo av stapeln.
Förresten drack man oerhört överallt därnere på trakten och det
utvecklades en storartad frikostighet så fort det gällde brännvin. Det
kunde knappt gå en bekant karl förbi huset utan att han ropades in,
alltid med samma hemlighetsfulla röst och formulär:

-- Du, Kalsson! Får ja tala ve dej ett tag. Kom in bara -- ja ska visa
dej nå't.

-- Hm, klämtar Kalsson, tack, ja vet inte.

Och så kliver han in, brännvinsflaskan tas fram ur närmsta hörn,
avtorkas och överräckes med ett vänligt grin. Inte så sällan hände det,
att bonn erbjöd oss pigor en liten »knorr i kaffet» och han blev både
förvånad och verkligt stött över mitt skratt och nekande första gången:

-- Dum, d'ä va hon ä de. Ta sej en knurr hon ska hon få se vad hon blir
gla och va de lättar livet. Förra piga vi hadde hon sa inte nej te en
tår hon!

Men kaffekask är inte gott alls. Och det tyckte inte Anna heller, så
bonn fick ha sitt brännvin i fred för oss.

Jag kom långt från middagen på det här, viset, men det är så lätt att
halka in i minnen och händelser, när allt samlar sig och hänger
tillsammans till ett i ens tankar. -- Inget fjäsk när man äter, det är
det lantliga alfabetets a och o. Inget fjäsk! Skala sakta potatisen,
skrapa sakta skalhögen från tallriken ut på bordet, bit sakta i brödet,
tugga stillfärdigt och utan brådska, stirra stelt och glasartat ut i
rymden, spetsa med omsorg var bit på kniven! Under måltiderna turades
Anna och jag om att ha den minste i knät -- en ljuvligt söt och härlig
liten tös, men kinkig för tänder och full av det mest brinnande intresse
för maten i våra tallrikar. Hon placerade med omsorg och blixtsnabb
plötslighet sina lindrigt rena små tassar mitt uppe i fläsk och mos och
hade sin högsta fröjd i att med en oväntad kaströrelse handlöst slänga
huvudet i samma fläsk och mos. Och så illtjöt hon rätt vad det var av
osynlig anledning ungefär i en halvtimme utan tillstymmelse till
avbrott. Det var ett märkvärdigt barn! Dessemellan log hon med hela sitt
gropiga, smutsiga lilla ansikte och nöp en vänligt men hårdhänt i
kinderna under upphävande av små hickande skratt.

De andra barnen voro en plåga i sin fullständigt vanvettiga
bortskämdhet. De röto och befallde och härjade med sina undergivna och
slaviska föräldrar, så det var svårt att höra, och oss pigor behandlade
de som sina speciella betjänter. O, vad de skulle mått härligt av litet
stryk och vilken vällust det skulle varit för oss att få ge dem en
sittopp emellanåt! Att låta bli var nästan att frestas över förmåga.

Värst var det för mig, som en tid hade mycket med dem att göra därigenom
att jag skadade min ena hand och på några dagar ej kunde delta i
mjölkningen. Hilda ryckte då in i mitt ställe medan jag fick göra hennes
sysslor inomhus, och det fanns ögonblick då jag nästan kände sympati för
barnamördare. Dessa fyra barn! Egentligen snälla, lättledda och
intelligenta, men så fullständigt fördärvade genom slapp uppfostran.
Pojken var svårast -- som »eneste hane i kurven» tyranniserade han
syskonen på ett nästan upprörande sätt, slog, sparkade och rev dem och
som de alla för den allra obetydligaste anledning bröto ut i de
gällaste, skarpaste tjut var det dagen i ända inte en minuts lugn.
Alltid skrek någon och alltid hördes Hildas medlande röst under de
pauser som nödvändiggjordes för andhämtningen. Om mornarna skulle de
alla serveras kaffe på sängen, med eller utan dopp allteftersom de i
nåder behagade befalla. Och det bads inte hövligt och stilla om något,
utan allteftersom de vaknade satte de i med höga skrin: kaffe! Aldrig
några vidare utläggningar: kaffe! bara och om man då inte ögonblickligen
rusade in med brickan så hojtade de i ett kör med sylvass röst, som
efter ett par minuter övergick till gråtilska: kaffekaffekaffekaffe! Att
jag inte blev tokig av ursinne! Och bricka skulle det vara gudbevars,
bjöd man dem koppar och fat direkt blev det tjut av igen, om de inte
rent av knuffade till handen på en så alltsammans vältes ut i sängen. --
Ville de mellan målen ha något att äta -- och det ville de naturligtvis
alltid och fingo det också hur mycket som helst -- så kommo de
instormande och ställde sig framför en: Smörgås! -- Mjölk! -- Fläsk! --
Honungsgås! Ibland hade en kängrem gått upp. Då stacks en lerig sko
fram: knyt! Och man knöt medan vreden sjöd invärtes och bet samman
tänderna för att inte brista i respekt mot de herrar man blivit satt att
tjäna. Allting gick i samma stil så fort det gällde barnen, och aldrig
såg jag att något av dem fick ens den allra minsta lilla luggning eller
tillrättavisning. Men strax innan jag reste högg jag pojken i en mörk
krok och unnade mig den verkligt storartade njutningen att ge honom ett
grundligt och ordentligt kok stryk, som jag hoppas länge ska leva i hans
minne.

Jag har visst ännu inte hunnit längre än till middagen trots goda
föresatser att inte låta mig lockas från ämnet. Nu fortsätter jag då!

När middagen är slut lämnas flickungen åt sitt öde i en ranglig
korgvagn, där hon omges av diverse husgeråd till leksaker, drängarna
klampa upp på sin kammare för att sova en timme, medan Anna och jag
störta till våra göromål: dukning till skogsarbetarna, utportionering av
mat till barnen, sopning av pigkammaren, köket, stugan och förstugan,
mat till hönsen, mäta upp mjölk åt statarn och eventuella köpare
(middagsmjölken behölls vid gården för grädde, försäljning och smör),
separering, grisutfodring, vattenbärning. Å, ja, vattenbärningen, det är
ett kapitel för sig -- ett tungt och svårt och otrevligt kapitel, som
kunde göra en galen av förtvivlan. Pumpen fanns nere i ladugården, som
låg ungefär tre minuters väg från boningshuset, en väg som bar uppför
ett bra stycke och var gropig och stenig där den inte låg grusad med
tung, lös sand i vilken foten sjönk djupt ned och skorna fylldes med den
mest infernaliska småsten. Den vägen skulle vattnet bäras -- i två
ofantliga kopparhinkar med ett ok över nacken och tömmas i en stor
vattentunna, som var dag måste slås bräddande full -- det gick ungefär
trettio hinkar i den, d. v. s. femton vandringar fram och åter med tung
last i uppförsbacken. Det är ett minne som ännu kommer mig att rysa och
ger en förnimmelse av plågande tryck över axlarna. Men det var bara att
snurra på; det dög inte att ställa sig och pusta en stund -- Hilda var
alltid någonstädes i närheten där man minst väntade det, och fastän det
aldrig skulle hända henne att säga något kände man ändå hennes tysta
ogillande som en snärt över ryggen. Ett par gånger i veckan ställdes man
att tvätta otroligt smutsiga och tilltygade barnkläder -- blöjor ska
hädanefter alltid stå för mig som det mest fasaväckande på jorden -- och
blev det någon aldrig så liten stund över stod ju alltid väven och
väntade. Så skulle det bäras in ved, potatis ur en grop långt fjärran
från huset, bakas var fjärde dag, göras rent i svinhuset och hos hönsen
och tusen andra småbestyr som fyllde dag efter dag i en aldrig slutande
brådska.

Man for omkring i ett ständigt jäkt, man måste helt enkelt alltid ha
bråttom för att hinna med alla de sysslor som voro en ålagda, och Anna
hade under årens lopp fått en springande, framåtlutad gång som hon inte
ens kunde lägga av när någon gång frihetens timmar genomjublades. Hon
sprang till logdanserna, sprang till sina möten, orden snubblade i den
vanvettigaste brådska över hennes läppar och ständigt ångade hon som ett
snälltåg mellan rummen med överkroppen böjd så långt framåt som möjligt
liksom för att hinna litet fortare åtminstone med en del av sig själv.
Hon hade ett det lustigaste ansikte: runt som en boll med alla drag som
mindre bollar. De skinande röda kinderna voro var för sig en boll,
elastiska, hårda, liksom fyllda med luft under den spända huden. Näsan
var en liten, liten boll och pekade plötsligt uppåt två centimeter från
spetsen efter att förut ha gått allvarlig och rak ut från pannan,
läpparna rundade sig mot varann i en mycket vacker cirkelformig böjning
och ögonen lågo som små blå emaljklot långt inne i den tunnel som
bildades av kindernas och pannans utskjutningar. Håret bar hon i en knut
på hjässan, om söndagarna ordentligt och stramt rundat kring en
stenhård, jättelik valk. För övrigt var hon väl byggd, stark som en
elefant och otroligt uthållig och samvetsgrann i sitt arbete.

Hennes intelligens var inte vad man kallar blixtrande. Hon hade
löständer och fotsvett. Och mycket ohyra i huvudet. »Men sån't får man
inte fästa sig vid», som hon mycket riktigt förehöll mig, när jag en
gång högljutt klagade över den myckenhet vägglöss vårt enkla viloläger
innehöll.

-- En vägglus d'ä väl ingenting, predikade hon, och en huvelus kan en
väl råka te å ha. Men tvi hunnan, du, för lôpper. En kan allri ta dom
och en vet allri var en har dom.

Har man bara väl hunnit över middagen går resten av dagen fort nog,
uppfylld som den är i varje minut av alla de hundrade göromål ett
lanthushåll kräver. Diskningen tar sin rundliga tid, sopningen av
stugan, kammaren, köket och förstugan tar sin -- tre gånger om
dagen sopades det i dessa rum -- och klockan halv fyra skall
eftermiddagskaffet vara färdigt. Med dopp. Tjocka, härliga, kraftiga
vetebrödsskivor. Så man lärde sig älska kaffe, vad man väl började
förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet
över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande
befolkningen. Man gick omkring och längtade efter kaffetimmen, man rös
till av välbehag då det välkända fräsande ljudet kom från köket, och man
sken upp av glädje då kopparna började slamra. Man slog sig ned vid
bordet med en känsla som bra mycket närmade sig andakt och var man
aldrig så värkande trött, nog tog man itu med arbetet efteråt med bra
mycket större håg. Och gott kaffe fick man! Inget knussel med bönorna,
starkt och gott var det med tjock grädde, som östes med slev ur en stor
bunke. Portionerna voro rikligt tilltagna också: full kopp som rann över
tills även fatet var fyllt till brädden, och alltid påtår. --
Kvällsmjölkningen tog sin början kl. halv sex och varade i två timmar.
Efter den smakade kvällsmaten inte så dumt och man åt sitt margarin,
sitt grova bröd, inlagd sill och fläsk med storartad aptit. Vid niotiden
var man vanligen klar för dagen, såvida det ej skulle sättas deg, då det
drog ut till halv tio. Då var man trött, dödstrött. Jag minns de första
kvällarna! Då fötterna värkte och svedo med stora, klara vattenblåsor
under sulorna efter det ovana gåendet hela långa dagen, då axlarna
kändes som bölder efter vattenokets tryck och händerna brände som eld av
diskvatten och små fina, långa sår, som bildades i lederna. Om mornarna
stodo fingrarna krokiga och svullna och först efter flera timmars arbete
hunno de bli mjuka och böjliga igen. Men såren svedo och stucko
ständigt, i synnerhet när man rensade sill och den bittersalta laken
trängde in.

Men man vänjer sig vid allt, och dagarna gingo -- långa, knogiga dagar
som så småningom kröpo fram till lördagen. Tunga, mödiga dagar, som
fyllde ens kropp med all världens trötthet och ens hjärta med en
outsäglig och lugn tillfredsställelse av väl förrättat värv. Alla
naggande tankar, all sinnets oro flöt bort i den stora tröttheten som
lugnar och lyckliggör.



NÄR MAN SKRUDAR SIG PÅ LÖRDAGSKVÄLLEN.


Å -- lördagskvällen! Vilken salighet, när den äntligen kommer, när vi
äntligen fått undan arbetet för dagen, när vi äntligen få slå oss ned
ett ögonblick med knäna ännu svidande och värkande efter all skurning;
när vi leende sitta och stirra på varandra i tanken på det som väntar:
dansen på logen i den långa, ljusa natten. Dörren till köket är stängd,
det lilla buckliga bleckhandfatet med ljumt vatten står redo på en stol,
bredvid ligger en kladd brun, grynig såpa och över ryggstödet hänger en
mycket flottig och smutsig handduk som under veckans lopp använts att
torka diskarna på. Någon särskild handduk till ansikte och händer
existerar aldrig. På soffan är helgdagskläderna utbredda och varannan
lördag även rena underkläder, på bordet tronar Annas kolossala valk och
ett ensamt ljus brinner smalt och fladdrande framför den grönflammiga
lilla spegeln. Allt är i ordning till toaletten, men ingen av oss rör en
fena. Det är så förunderligt ljuvligt, att få sitta alldeles stilla
klockan 9 på kvällen, att veta att allt är undangjort, att det är söndag
i morgon -- någon måndag efteråt finns inte till i vårt medvetande,
finns inte i evigheters evighet.

Anna löser upp schaletten, låter den glida ned i nacken, kliar sig länge
och omsorgsfullt i huvudet med stelt stirrande ögon, men reser sig med
plötslig energi för att i spegellådan söka rätt på en finkam av mässing.
Så försvinner hon i köket och kommer igen med en svart bricka på vars
baksida lördagsjakten går av stapeln, vanligen med utomordentligt gott
resultat. Därpå dyker hon ned i byrålådan, drar fram en skoborste och
blanksmörjeask, spottar ljudligt och vrider påsmetsborsten omkring ett
par tag, varefter söndagskängorna få en grundlig överhalning och ej
släppas förrän de stråla i sagolik prakt. Därnäst skrider hon till
kamningen, som ej är vidlyftig just: valken placeras från det ena örat
till det andra över pannan, framhåret viks över, samlas ihop med
bakhåret och vrids samman i en stadig knut på hjässan. Ett grovt nät av
tjocka bruna bomullstrådar träds över knuten, en kam körs ledigt ned i
nacken och det hela är klart. Sen kommer tvättningen, vilken försiggår
med ganska stor noggrannhet så till vida att hon även ger öron och hals
en liten hastig översköljning. Såplöddret ligger vitt och tjockt över
hela ansiktet, när tvagningen avslutats, och med hopknipna ögon och
läppar trevar hon efter handduken för att på den avlämna alltsammans --
sköljning användes inte; det lär ta bort blankheten, som är det
viktigaste av alltihop. När hon gnidit sig av alla krafter i flera
minuter är allt äntligen färdigt och efter proceduren skiner hennes
runda ansikte som om det vore av glas, kinderna äro rödare än någonsin
och ögonen kisa tårade efter löddersvedan. Jag kopierar troget
alltsammans och blänker snart i kapp med Anna, som nu håller på att dra
av sig strumporna för att högtidlighålla dagen med ett par rena och
hela. En blick som jag händelsevis kastar åt hennes håll kommer mig att
rysa till av fasa, och med en röst som jag söker göra helt likgiltig
säger jag:

-- Anna du, det skulle nog inte vara så dumt om du tog och tvättade
fötterna dina ett slag.

-- Ja, di är allt bra lortiga, svarar hon och stirrar fundersamt ned på
sina rejäla fortkomstledamöter. Men si du tvätta dom, de får du mej inte
till ändå. Neej! Ja tvätta dom ve höstslakten du å ja ble så förbaskat
sjuk etteråt. Jag va så sjuk så tvi fasen. I två dar du å de va bara för
ja skulle ge mej te å tvätta föttera. Å då lofte ja mej själv att inte
tvätta dom förrn de ble varmt igen å te mesommar ska jag nog göra't me.

-- När var höstslakten?

-- Den 4 oktober du. Så d'ä längesen, men de kvettar la om en inte ä så
sabla ren om föttera.

-- Men du har ju ont i dom?

-- Ja, de har ja, men inte ä de för att dom ä lortiga inte.

-- Jo, de ä de.

-- Tror du de? Säj, tror du de?

-- De _vet_ jag.

-- Å hunnan!

Anna blir dödstyst och grubblar synbarligen intensivt, så fattar hon ett
jättebeslut, störtar ut i köket och kommer igen med diskbaljan i vilken
hon kör ned fötterna och gnor dem med såpa och disktrasa, för att senare
behandla dem med brödkniven, som är husets vassaste. Resten av toaletten
är snart gjord och medan jag med en lätt känsla av illamående ikläder
mig en skärrandig bomullsklänning trär Anna högtidligt på sig en skotsk
blus av bomullsflanell med ofantliga rutor i blått och rött. Kragen är
hög och tjock, framtill fästes en brosch av blixtrande similidiamanter.

-- Stili brås de här du. Den feck jag av Anders på Albertinadan. Tyck du
inte han ä grann?

-- Heter du Albertina?

-- Joo du, Anna Albertina Adelia. Men tyck du inte att bråsen ä grann?

Jag förstår att min beundran varit för ljum och utbreder mig därför med
hänförelse över juvelernas glans, medan jag full av förtvivlan försöker
få håret att lägga sig jämnt och vackert över den hårda valken. Anna
fortsätter med pratet nu se'n hon väl kommit i farten och munnen går på
henne i ett kör ända tills vi uppriggade, hattklädda och
tvålparfymdoftande slinka ut genom kammardörren. Sedan vi vederbörligen
beundrats av Hilda, som litet längtansfullt talar om dansen, skuddar vi
gårdens stoft av våra fötter och kila i väg, trötta men lyckliga, på
fötter som blivit lätta vid tanken på det vi gå till mötes.

-- Kommer Anders i kväll? frågar jag med en skymt av oro i rösten.

-- De gör han fälle, svarar Anna tryggt och strålande. De sa han
teminstingen i söndasse kväll.

-- Stannar han över?

-- Jae, fnittrar hon litet generad. Han gör nog de tänker 'a.

Jag suckar resignerat, ty hennes svar betyder att min sovplats blir
upptagen lördagsnatten och troligen söndagsnatten med, och att jag
fördenskull får söka mitt läger på höskullen. Anders är nämligen Annas
fästman och i överensstämmelse med ortens sed stannar han hos henne över
lördags- och söndagsnätterna. Under den övriga delen av veckan träffas
de inte alls. Det är litet besvärligt för kamraten, som får ligga där
hon kan, men det reder sig alltid och för min del är jag inte ledsen
alls, ty egentligen har jag det bra mycket bättre på logen i det varma
torra höet, än i den trånga, illaluktande fållbänken.

Vi vandra raskt undan -- det är en bra bit till logen, och Anna har som
vanligt bråttom. Hon sjunger medan vi gå och hennes skarpa röst skär som
än vass kniv genom tystnaden. Gud vet vad det är för en sång hon
exekverar, jag hör inte orden, men ber henne klämma i så det låter
något. Varför hon hugger i mitt i just där hon själv för tillfället
befinner sig.

   Om alla blad och blommor de stodo i en ring
   omkring den lilla vännen som förr har varit min.
   Då skulle jag dem vattna med mina tårar mång,
   som förr så ofta runnit för dig så mången gång.

   Och hör I gossar alla I ynglingar och män
   har ni en trogen flicka så älska endast den.
   Då kan ni i sanning säga: kom min lilla vän så kär,
   kom vila vid min sida och dela mitt besvär.

   Och när som jag bliver döder i mina unga år
   då kan du komma åter och stanna vid min bår.
   Kom till mitt vita läger och se min mörka grav
   så får du beskåda vännen, som du bedragit har.

Melodien är obeskrivlig -- munter och sprittande med åkningar upp och
ned i det oändliga och en avslutning som kommer plötsligt och oväntat
med en löjlig triumlitt. Anna går med ansiktet vänt uppåt nymånen,
hennes hatt, som vaggar av och an högt uppe på pannvalken har åkt en
liten smula på sned, fötterna fara hit och dit, ömsom in och ömsom ut
och i ena handen håller hon hårt en hoplagd vit näsduk märkt med ett
väldigt rött A.

   Då kan du få beskåda hur illa du har gjort
   som har störtat lilla vännen igenom dödens port.
   Men ändå jag dig förlåter du min falskaste vän.
   Farväl vi träffas åter hos Gud i himmelen.

-- D'ä en bra visa, säger Anna i en ton av allvarligt gillande. Har du
hört'en förr?

-- Nej, de har jag inte.

-- Kan du nåra?

-- Varför nåra?

-- Viser vet ja ditt tok!

-- Jaa då. Jag har en hel bok me viser.

-- Me' dej?

-- Nej, hemma förstås.

-- Skriv efter den du, så ska vi byta. Ja kan såna förbaskade stilia
viser. Kan du nåra sånger då.

-- Ja vars, kan du?

-- Jesses ja. Kan du Kanans land? (Jag kanske bör omtala för dem, som
inte äro inne i terminologien, att visor är namnet på mera världsliga
saker och »sånger» på andliga.)

-- Nej, den vet jag inte. Men kan du: Det är så ljuvligt i unga år?

-- Nehej, men den låter bra. Kan du: Det finns ett reningsmedel?

-- Jaa då. Och »Negerslaven», och »Harporna stämmas» och »När i himlen
vi få bo» och »Blodet» och många fler.

-- De va hunnan du! Å tjyven du! Kan du så många.

Anna tystnar av vördnad och beundran och funderar tydligen skarpt på att
bräcka av mig. Men hon hinner aldrig med det, ty i samma ögonblick
tränger ett munspels spröda och svaga toner oss till mötes och bortom
vägkröken står en klunga pojkar i väntan på flickor. De svaja betänkligt
fram och tillbaka, ömsom stå de på klacken och ömsom på tån, hattar och
mössor sitta långt tillbaka på nacken och stämningen är tydligen mycket
hög.

-- Åhej fallerallan, åhej fallerillan! Kila på flickor små. Va ä de för
ena! Norrgårdspigerna, hå kors. Nu ska vi dansa, jänter. Kom så gradar
vi!

Grada betyder i översättning armkrok och i en lång rad marschera vi
vägen fram, litet sviktande och svängande till följd av kavaljerernas
något snubbliga och fubblande steg. Munspelsynglingen blåser
»Kronobergarnas paradmarsch» och taktfast går lunken fram mot logen, som
står svart i silhuett mot den ljusa natten och välkomnar med
handklaverslåt.



LOGDANS OCH LÖRDAGSGLÄDJE.


Logen är lång och smal med ett golv som blivit blankslitet av säd under
decenniers tröskning, utefter långsidorna löpa meterhöga brädbarriärer,
som hindra den med lokalen obekante, att stå huvudstupa ned i de
avgrunder som halm- och höladorna på ömse sidor bilda, i taket dinglar
på ett rep en sömnig, rökande stallykta, vars rödgula låga knappt lyser
en meter omkring sig och som mera är till för dekorationens skull än
något annat. Ibland får den en knuff av någon förbidansande som är lång
nog att räcka upp, och då vaggar den fram och tillbaka i luften med
något av sorgset förebrående i den flämtande lågan, för att till slut
slockna stilla och fridfullt utan att någon ens märker det. Den ena
kortväggen upptas av fönsteröppningen, som är uthuggen i en väldig
fyrkant, väggen mitt emot består av de enorma inkörsdörrarna, som nu stå
uppslagna på vid gavel och släppa in all vårkvällens ljus och en svag
doft av ladugård och körsbärsblom. Ty utanför dörren stå två stora
körsbärsträd som lysa vita av nyutslagen blom i det milda månskenet --
det är ny i kväll, rakt in genom fönsteruthuggningen står det gulvita
ljuset av en måne i maj och genom ladväggarnas breda springor ser man
stjärnorna blänka.

Utefter de låga träbalkarna stå par efter par av icke dansande och följa
med skarpt iakttagande ögon de andra. På fönsterbrädet sitter spelmannen
med hatten på svaj och huvudet djupt böjt över det treradiga
handklaveret, som han trakterar med en konstnärs ömhet och skicklighet.
Tonerna smekas fram med varsamma fingrar och de långa kadenserna och
drillarna trilla runda som pärlor ut i dunklet, där de stå kvar i
stillheten, som faller, när dansen är slut. Då flyttar spelmannen ett
slag på hatten, torkar sitt varma ansikte på en ljusblå näsduk med röda
bårder och dyker ned mot golvet, där en brännvinsbutelj står och väntar,
så tar han en klunk, sätter sakta ned flaskan igen och lutar sig bakåt
så flickorna haja till av ängslan att han ska ta en överhalning och slå
baklänges ut. Genom ett herrens under lyckas han emellertid behålla
balansen, ler ett välvilligt leende över församlingen, lägger in en nypa
Hellgrens 2:a och smäller i på nytt med en vals. Jag får inte tid att
iaktta längre, en arm sträckes ut om mitt liv och river mig med i
svängen, som lugn och trygg går logen runt, med varje tum av utrymmet
tillvarataget så när som på nere vid dörren, där en tät skock pojkar
trängt ihop sig. Denna samling består antingen av sådana, som redan äro
blasé när det gäller dans: »va faen ska en dansa för, d'ä la ingen
mening med de», eller sådana som ännu inte lärt sig den ädla konsten och
anser det vara för tidigt på kvällen att våga sig in i virvlarna. Senare
fatta de plötsligt mod, när mörkret faller svartare, och knäa omkring i
den mest besynnerliga dans, med armarna om varandras halsar och mössorna
långt bak i nacken. Dansa med flickor törs de sig sällan på förrän de
känna sig fullt säkra, och oftast tycka de förresten det är roligare att
dansa med varann, även när de föra sig som små gudar.

Och dansen går -- utan brådska och fjäsk, ingen söker dansa förbi den
andre -- det skulle betraktas som oerhört opassande och vettlöst att
göra det. Varje repris i melodien dansas åt ett håll, så byta alla på en
gång och dansa baklänges till nästa repris, då man vänder igen. Allt
värdigt, stilla och lugnt i en ellips, vars kontur glider lika jämn och
slät hela dansen igenom. I mitten är det alltid tomt. Det må vara aldrig
så trångt och packat med folk, aldrig bryter sig någon ur ringen och
dansar fritt och ostört i tomrummet -- det anses som fjanteri och
tillgjordhet, utan värdighet och vett och ordningen är för resten
vanligen så mönstergill, att man aldrig behöver stöta emot om det än är
aldrig så trångt. Danserna äro långa och ingen går ur förrän musiken är
slut och inte ens då, ty vid första paus applåderas det våldsamt, alla
stå kvar på sina platser med armarna om varandra just som de stannat när
musiken tystnade, och det händer aldrig, att inte spelman hugger i på
nytt och fortsätter lika länge till. På det sättet spelas samma dans
ständigt upp i två långa repriser.

Under pauserna lämnas man antingen handlöst av kavaljeren, som störtar
att övervaka sin liter, eller också förs man chevalereskt till
vattenspannen utanför för att släcka sin törst ur den allmänna skopan.
För detta vattens skull bär vanligen logbalen namnet »vattdans» till
skillnad från »bjudningsdans», då pojkarna och flickorna varannan gång
bjuda på förtäring: kaffe med dopp och saft och kakor. -- Det
konverseras naturligtvis åtskilligt under pauserna och ämnena äro
skiftande och mångahanda som sanden i havet:

-- Han spelar fint Agust i Svängen!

-- Jojomän, fint handklaver mä.

-- Måtro de kostar pengar?

-- De! Jo, var lugn för de du. Teminstingen hunnra kroner.

-- Tänk -- för ett handklaver!

-- De finns dom som kostar tusen.

-- Å hunnan!

Tystnad.

-- Du dansar förbaskade lätt!

-- Tycker du?

-- Ja, du dansar teme di likste jag nånsin har dansat me.

-- Säj du de! Ja, du dansar bra du me.

-- Tycker du?

-- Ja.

-- Vill du dansa me mej hela kvällen då kanske?

-- Hm.

-- Då säj vi de då, va?

-- Jaa.

-- Nu spelar han igen. Lät oss gå då mesamma.

Och dansen går. Månskäran står blekare än nyss in genom dörrarna,
körsbärsblommen doftar starkare, och mörkret faller en smula tätare
under logens bjälktak. Lyktan har slocknat för längesen, småpojkarna ha
vågat sig in i svängen och snurra omkring tyst och högtidligt.
Flickornas ljusa blusar skymta som vita fläckar och dansörernas
lördagsrena skjortlinningar blänka mot deras röda ansikten. I de
mörkaste hörnen ha fästfolk dragit sig undan, han med armen om hennes
liv i trygg stillhet, hon ofta med huvudet mot hans axel och handen i
hans. Ibland dansa de, ibland vila de sig för att så småningom försvinna
bortåt vägen, som ligger vit och rak under halvutspruckna björkar.

Jag står och ser på alltsamman gömd bakom granngårdspigans breda rygg,
jag står tätt uppe vid fönstret, känner doften av våren, som är utanför,
ser den blå och darrande nattskymningen, hör klaverets gälla toner, som
gått över och mildrats i moll -- och i en blixtlik vision ser jag
plötsligt i minnet allt det jag rest ifrån: tango, maxixe, orkestrar,
blommor, ljus. Och känner en brinnande känsla av tacksamhet att få vara
här i stället, att få dansa polkett och vals och hambo och schottis med
månen till lykta och ett handklaver till musik -- blommorna har jag
utanför dörren. Stackars ni därhemma, tänker jag. Ni vet inte bland all
er tango, vad ni gå miste om, som aldrig få se detta, aldrig få vara med
om detta, aldrig _kunna_ få vara det -- som del av detta folk. Som en
piga bland pigor!

Ju längre det lider på natten desto livligare blir det under pauserna --
vilket nog också till en del får tillskrivas brännvinets gradvisa
inflytande. De dansande pojkarna äro vanligen fullt nyktra, men de andra
är det nog både si och så med. Slagsmål blir det i alla fall
förvånansvärt sällan -- vanligen tar deras rus glättiga och fromma
former, som uteslutande förnöja omgivningen:

Mitt på det tomma golvet står en yngling på ansträngt stadiga ben med
sportmössan i nacken och luggen ner i pannan, en yvig rödgul lugg, som
vajar litet för fläktarna utifrån, hans ögon tindra av det mest utsökt
goda humör och hela hans ansikte skiner av välvilja.

-- Tror ni man ä lessen för att man ä en fatti torpardräng, kössme i
morron! Eller för att man ingen krage har kanse -- men skjottan ä ren å
hjärtat me', va de anbelangar. Å ja har vatt i Amerika, så mej vet ni
var ni har. Ä dä nån åv er, som har vatt i Amerika, jädrans bondtuppar.
Nä, ja vill mena de! Men här ser ni en som ä världsvan å har vatt me' om
å valsa spaderess på strecket, om ni vet va de va, era hyvlar. Hej
jänter, här ä glädje å här ä hoppfallerallan å här ska ni se en fatti
torpardräng som kan slå ett sjömanshjul så ni ska blekna i era små söta
fäser. Änglisch, josi, änglisch its de rajt. Tvi faen för svenska!

Och så gör han en frivolt så flickorna gallskrika av häpnad och pojkarna
bli tysta av avundsjuka. Och så går han sin väg ut genom dörren med
spända vador och svaj i rocken och en väldig tobaksstråle skjutande ut
ur luckan efter två bortslagna framtänder.

När spelmannen vilar, händer det allt emellanåt, att någon med sångröst
begåvad pojke går fram och tar klaveret, drar några prövande drag,
harklar sig högljutt och stämmer i med en visa som snart lockar alla
kring honom i en tät svart ring. Oftast finns det någon refräng på
låten, som alla kan, och villigare och kraftigare strupar till
ackompanjemang kan ingen solist på jorden önska sig. Det är glada visor
och sorgliga som dras, hemska och lustiga -- det är mord och bröllop,
svek och trohet om vartannat, och allt sjunges lika uttryckslöst och
omsorgsfullt med varenda liten tillstymmelse till vers. Månen börjar
sjunka bakom björkarna, silhuetterna stå allt skarpare och svartare mot
den ljusa luften utanför, och när jag till slut sakta vandrar hemåt i
den svala gryningsdagern hör jag ännu på långt avstånd från logen
försångarens starka röst:

   Nu slutar jag min enkla sång
   och gömmer den till en annan gång . . .



SÖNDAGSTOALETTEN EN VÅRMORGON.


Det finns ingenting som skiljer den tidigare delen av söndagsmorgonen
från en helt vanlig och vardaglig morgon -- om inte möjligen att Anna
doppar ansiktet i bleckhandfatet innan hon dricker kaffet. Och bara
detta är för övrigt inte litet: det ger genast en anstrykning av
högtidlighet åt dagen. Annars sker uppstigningen vid samma timme.

-- Di förbaskade korna begriper ju inte att d'ä sönda, knorrar Anna, och
rumsterar i spisen med sedvanlig kraft, men hon är ändå vid ett briljant
morgonhumör och gnolar »Kostervalsen» så det ekar i köket. Kaffet är
färdigt på utsatt tid, men endast två drängar komma surmulet instegande
-- de två som ha söndagsturen att sköta hästarna och köra mjölken; det
byts så, att de ha varannan helgdag ledig alldeles. Det är inget skoj
eller skämt i dag, inga glada frågor och skratt -- brännvinet sitter
ännu tungt och trögt i huvudet och den otillräckliga sömnen ge ansiktena
en dåsig och olustig prägel i det skarpa morgonljuset. Kaffekasken
tömmes under tystnad och vetebrödet, som söndagen till ära ligger
uppskuret i tjocka skivor, slinker ned med blixtens fart.

-- Nu gå vi till kritta, mumlar Anna, just som Hilda utsövd och leende
kommer ut genom stugdörren med en rosig och glad liten tösunge på armen,
och vi ge oss i väg i solskenet, som ligger mjölkvitt och svalt över den
ljusgröna slätten. Just där den höjer sig till en rund liten kulle är
kyrkan byggd och den lyser vit långt borta mellan kyrkogårdens höga
lindar, som ännu knappt ha fått en aning av grönt över grenarna.

Och mjölkningen går som vanligt sin gilla gång -- jag undrar om det
finns någon i lantlivets mödor obevandrad, som verkligen kan förstå och
ha ett begrepp om hur oerhört tröttsamt och arbetsamt mjölkning
verkligen är. Hur varje muskel i armar och axlar användes till sin fulla
styrka för att pressa mjölken ur juvret, hur det för en otränad slår upp
blåsor och sår på händerna och hur hela armarna uppåt svullna och domna
av ansträngningen. Det ser så enkelt och lätt ut, mjölken tycks komma så
villigt och jämnt -- men den, som en gång försökt det vet, att det är en
konst som utövas och en konst, som det fordras månader för att lära
riktigt. Kommer det en ovan vid stävan med grepp som ej äro just så
mjuka och ändå kraftiga som de skola vara, så reagerar djuret
ögonblickligen, det blir oroligt och bråkigt, sparkar och flyttar sig,
vill ej »släppa ner» mjölken och kan rent av hålla inne den, så att man
vid en mjölkning ej får mer än hälften av det kvantum, som annars är
vanligt. En ovan mjölkerska kan till och med fördärva ett djur, ty
oftast förstår hon ej att »mjölka ur» ordentligt, och det är det
viktigaste och förnämsta av allt. Kommer ej varenda droppe ur juvret,
stannar mjölken kvar i spenarna, surnar och ystar sig och kan åstadkomma
farliga febrar och sjukdomar. Ja så noga är det med mjölkning! Det var
bara en liten upplysning i förbigående, för dem som inte känna till
saken.

Vår ladugård stod för övrigt under kontroll, alldenstund mjölken såldes
till mejeri, och det var högtidliga dagar när kontrollören eller
»kulörn» som han vanligen nämndes, kom åkande i sin trilla med kofferten
bak. Anna klädde sig den dagen med omsorg, tog ren schalett på och
lagade alltid, att det stora ladugårdsförklät var nytvättat. »Kulörn»
stannade en dag, kom vanligen till middagstiden och övervakade sedan tre
mjölkningar, under omsorgsfullt mätande, provande och undersökande. Bonn
gick då omkring med stolt blick, spottade längre och kraftigare än
vanligt, drack ännu mer kaffekask och lyste av belåtenhet över de lovord
hans ladugård och djur fingo. Ty ladugården var verkligen utmärkt väl
hållen, ren och fin som en balsal med cementerade golv och bås,
vattenledning och avlopp och en besättning av väl kraftfodrade,
blankryktade rödbrokiga kor, som mjölkade fett och mycket.

När Anna och jag vandra hemåt på söndagsmorgonen efter välförrättat värv
har solen hunnit värma upp luften och med en suck av välbehag låta vi
schaletterna glida ned i nacken.

-- De blir fint vär i dag, profeterar Anna med kännarblick mot
horisonten. Etter middagsdisken går vi å lägger oss ett tag nere ve
brygghuset.

-- Nej, ve åna, föreslår jag på traktens enkla språk, därvid menande en
liten smal lerig bäck, som rinner fram ett stycke bort, och som hedras
med namn och värdighet av å.

-- Ja vars, de kvettar, bara vi få sôva. Har du suvi någe i natt?

-- Ja då. Har suvi fint. Ä skogara hemma i dag?

-- Tror'a'nte, di skulle ge sej åv te Bergby på vellesipe. Har du nån
vellesipe?

-- Nä, men syster min har haft en.

-- Har hon, å hunnan! Piga som var här före dej, hon hadde en me
frihjul. Å te nästa frivicka ska ja försöka te få köpa en. Kan du åka
då?

-- Ja vars.

-- Å hunnan! Kan du -- de va tjyven du. Kan du de? Ska vi köpa en ihop,
kanse?

-- Det är inte värt. Då slåss vi bara om vem som ska ha'n.

-- Ja, kanhända de. De blir väl fälle du de, som kan åka, som tar'n
mest. Så de får va. Va tror du en vellesipe kan kosta?

-- En hundra kronor bortåt.

-- Tvi fasen, tror du de. Hunnra kroner! De kan väl ingen mänska betala.
Sexti tänkte ja -- de har Amanda i Kilen betalt för sin. Å den är fin.
Men han va använd festås.

-- Hur mycke har du i lön?

-- 175 om året å' fem i städja. Nästa frivicka köper ja allt en, för ja
har inte tatt ut mer än tie kroner på halvårslönen ännu. Men ja ska köpa
mej sommerkappa och hatt me festås nu.

180 kronor! Jag gör ett hastigt överslag: 15 kronor i månaden! 15 kronor
för ett arbete som hennes, med en arbetsdag på minst sexton timmar och
ingen ledighet varken söndag eller vardag. Kanske någon gång genom
Hildas humanitet och tillmötesgående några timmar en helgdag mellan
mjölkningarna. 15 kronor! Och vad räcker inte dessa pengar till allt!
Ekipering, nöjen, sparbanksinsättningar, presenter till föräldrar och
syskon och nu -- en velociped! Tio kronor uttagna sedan oktober, allt
det andra innestående. Är det inte ett under och en lärdom, något
rörande och beundransvärt? Och det finns gott om sådant folk på
landsbygden!

Anna har stannat och ställt ned sin mjölkhink, och hela hennes runda
ansikte skiner av förväntansfull glädje vid tanken på »vellesipen»,
medan hon snyter sig i underkjolskanten.

-- Du kanske får påökt till nästa år? frågar jag försöksvis.

-- Påökt! Nä, de trora'nte. Ja har'et bra som de ä tycker'a. Skynda dej
nu så få vi äta snart! Ja ä så förbaskade hungrig.

Vår vandring från ladugården har gått oförsvarligt långsamt under
debatterandet av dessa intressanta frågor och framkomna till gården se
vi söndagstoaletten redan i gång. Ungarna kila omkring i rena linnen och
skjortor, skrattande och hoppande i solskenet ute på gårdsplanen, utan
strumpor och skor, med slätt vattenkammat hår och rödgnidna, såpblanka
ansikten. Mitt på gården står ett par bockar med ett bräde på och på det
brädet står det buckliga bleckhandfatet med såpan bredvid och i
handfatet tvår sig med synbar framgång fördrängen, som blottar sin
kraftiga kropp ända till midjan. Där vidtar byxorna, som med nedhängande
gräsgröna hängslen tyckas mycket hågade att glida av alldeles och då och
då dras upp med ett häftigt ryck av en löddrig näve. På en skranglig
stol sitter en annan av drängarna i skjortärmarna med en handduk om
axlarna, och kring honom kretsar bonn viktig och beskäftig med
hårklippningsmaskinen Splendo I i högsta hugg. Den tjocka, ljusa
hårfällen avskalas med den mest utstuderade noggrannhet, och snart
liknar delinkventens huvud en rund borstig boll, där den skära huden
lyser igenom de två millimeter långa hårstråna på det vackraste och
färggladaste sätt. Splendo I och bonn se strålande förtjusta och nöjda
ut över det lyckade resultatet och kasta sig med njutning över nästa
offer, som utgöres av den nytvättade fördrängen.

När Anna och jag gett grisar och höns är det vår tur att rigga oss, och
i livstycke och underkjol ta vi plats vid bänken och handfatet, hälsade
av drängarnas välvilliga anmärkningar och lätta nyp i förbifarten. Och
så tvättas och gnos det av alla krafter medan solen skiner och
barnungarna stoja, fortfarande oklädda och morgonsnälla. Slutligen är
tvagningen undanstökad för veckan och jag försvinner för att återkomma
med morgonens clou -- tandborsten. Aldrig skall jag glömma första gången
jag officiellt vågade visa mig med detta underliga redskap i handen. Jag
säger officiellt, ty i djupaste hemlighet hade jag plockat fram den i
svinhuset och brygghuset och litet varstans, där den kunde användas i
smyg. Men en söndagsmorgon, när jag kände mig säker i sadeln, tog jag
fram den. Och sällan har väl en 25-öres tandborste gjort en sådan
succès. Ingen ville ju egentligen säga något, Hilda, som var begåvad med
en sällsynt takt och finess endast smålog litet undrande och
intresserat, bonn närmade sig välvilligt leende och barnen skockade sig
omkring mig med häpna miner och otaliga frågor.

-- Va har du där? Borstar du tungan? Ska du inte ha såpa? Gör det ont i
tännera?

Anna förklarade med överlägsen min och röst, att hon fått en tandborste
för sju år sen, när hon gick fram. Hon hade den kvar än hemma, men hade
ej använt den mer än en gång. -- Och varje söndagsmorgon upprepades
sedan samma scen: barnen i en krets, stimmande och intresserade, bonn på
bänken i skjorta och byxor, småleende och välvillig. Hilda skymtande i
dörren och drängarna skrattande och pikande mig för min finhet. Barnen
visste knappt något roligare söndagsnöje och hela morgonen förföljde de
mig med frågor: ska du inte borsta tännera snart? Ska du inte borsta dom
i dag? Har du redan gjort'et? Och när det en gång hände att en av dem
inte passat på föreställningen blev det ett förfärligt tjutande och
bölande, vilket resulterade i att Hilda för husfridens skull bad mig
borsta tänderna en gång till. Beviljades till allmän belåtenhet!

Klockan halv 9 serveras den sena söndagsfrukosten: två kokta ägg pr man
och oseparerad, handskummad mjölk, färskt bröd och färskt margarin.
Efter maten försvinna alla hastigt. Drängarna för att sova, barnen för
att leka och stassa omkring i söndagselegansen och bonn för att läsa
»Arbetet adlar mannen» i någon av skogsarbetarnas lediga sängar. Hilda
hugger ögonblickligen i med middagsmaten, som på söndagen understundom
utgöres av oxkött och grönsoppa, och Anna och jag sätta i väg med
snälltågsfart för att städa, diska, bära vatten och göra alla de vanliga
vardagssysslorna som måste utföras om allt ska kunna gå sin gilla gång.



OM MIDDAGSVILA, KVÄLLSSÖMN OCH KAR'ARS OPÅLITLIGHET.


Söndagsmiddagen serveras inte förrän klockan 1 och äts om möjligt
grundligare och saktare än vanligt under osedvanligt hög stämning. Sen
kommer disken för Anna och mig och den går med fart och kläm vill jag
lova, vilket nogsamt kan bevisas av de skärvor som i hastigheten med
fenomenal skicklighet lossas från tallrikskanterna under våra
konstförfarna händer. Det är i alla fall märkvärdigt, vad man kan komma
långt med porslin i krossningsväg utan att precis slå sönder det!

När den sista tallriken slungats in i skåpets mörka och trånga gömmen,
spisen borstats (det skulle den för övrigt göras efter varje mål),
rummen sopats och en klunga guldvivor stenhårt sammanpackade körts ned i
ett glas på köksbordet, kasta vi en verkligt tillfredsställd blick över
det söndagsfina köket och räkna ut, att vi ha jämnt två timmar kvar
tills eftermiddagskaffet skall vara färdigt. Tänk -- två hela långa
härliga timmar, som vi få begagna efter behag. Åh, de timmarna! Dem såg
man fram emot under hela veckan, tänkte på dem med nästan rysningar av
välbehag och längtade efter dem som det ljuvligaste på jorden. Ni som
läsa det här, jag är säker på att ni skratta och säga: »överdrift!» Men
om ni visste hur sant det är, om ni visste hur underbart det känns, när
hela ens kropp är trött och värkande efter veckans slit och släp och
nattens dans, om ni visste hur underbart det då känns, att mitt på dagen
få lägga sig till ro med gott samvete och veta att två timmar äro ens
egna. Såvida man inte förstås råkar vara i närheten, när den minsta
vaknar och börjar skrika, ty då får man nog anslå tiden till hennes
underhållande i stället. Men vanligen aktar man sig noga för att vara i
närheten och Hilda har det sanna förståendet -- och låter en gå.

Så gå vi då i söndagsvita förkläden och rena schaletter, jag med ett
munspel i fickan och Anna med en brickduk, på vilken hon med grovt rött
bomullsgarn på hårt, vitt, tjockt tyg broderar de märkvärdigaste blommor
och snirklar i plattsöm -- gud vet om det inte till och med skall vara
klumpsöm. Ännu har jag inte sett henne sy mer än tio stygn på den duken;
varje kväll plockas den fram, när vi fått lampan tänd i pigkammaren och
äro för oss själva och varje kväll somnar hon ifrån alltsamman. Hon är
så trött, flickstackarn, när vilans timme äntligen slår, att hon inte
_kan_ hålla ögonen uppe. Jag ser hur hon arbetar av alla krafter att
hålla sig vaken, ser hur hon spärrar upp ögonen för att få dem klara och
sömnfria -- och jag ser också med en känsla av medlidande och
hjälplöshet hur hennes huvud plötsligt tar överbalansen, rullar åt sidan
och hänger i en oändligt obekväm och rörande ställning, medan händerna
beskriva kavande och omedvetna rörelser i luften. Brickduken har fallit
till golvet, men synålen håller hon ännu i sömnen hårt fast i nypan. När
huvudet börjar rulla alltför betänkligt vaknar hon till ett ögonblick,
suckar djupt och tar upp handarbetet, medan hon kastar en generad blick
på mig för att utröna om jag observerat hennes lilla lur. Jag stirrar
stelt och finkänsligt ned på det vykort, jag håller på att fylla med
cirklad, förfärlig stil och Anna ser nöjd ut. Så syr hon ett par stygn
igen med valna svullna fingrar, som äro röda och såriga av all diskning
och tvätt, tappar på nytt sin brickduk och börjar rulla med huvudet
farligt nära bordskanten. Samma scen, samma suck, samma generade blick!

-- Men varför i herrans namn lägger du dig inte? brukar jag fråga, när
hon för tionde gången dunkat huvudet i bordet och vaknat till liv igen.

-- Nä, d'ä så gôtt te setta siså här på kvällen å ja ôrker inte klä å
mej än. Å så skulle jag sy!

Ibland händer det, att jag går och lägger mig innan hon stupat ner i
soffan, och då kan jag vakna mitt i natten och få se henne sitta med
armarna på bordet och huvudet i dem, medan lampan brinner och osar och
brickduken för länge sedan försvunnit ur hennes medvetande. Jag kan
ligga och se på hennes runda nacke, där håret ligger tungt och glatt, på
hennes huvud, som ligger snett och obekvämt på de röda, brynta armarna,
och jag grips av ömkan, ett medlidande så starkt, att det en minut känns
som skulle jag vilja göra allt på jorden för att kunna skänka denna
dödströtta, starka, arbetsvilliga flicka en enda dag av fullständig vila
och ro, en enda morgon av lång och ljuvlig sömn. Apropå morgonsömn, så
interpellerade jag henne en dag hur länge hon fått sova en morgon när
hon legat som längst.

-- Å, jag har ju alltid havi krittra å mjölka, så inte har ja sovit någe
länge inte precis. Jo visst jo en måron i fjol somras på min fölseda så
sa mamma, att hon skulle mjölka å sköta djurena om ja riktigt ville sova
ut. Å då sôv ja festås. Men klockan 7 tyckte mamma visst de va på tiden,
så då väckte hon mej. Opp me dej, din stora drula, sa hon, klócka ä över
7. Ja, de sa hon! Opp me dej, din stora drula, sa hon, å ja fick lòven
te gå opp. Men arg va ja inomvärtes, för när hon lovt mig sóva, så kunde
jag väl fått ligga teminstingen te 8. Tyck du inte de me, säj?

Jo, det tyckte jag och smålog för mig själv vid tanken på att bli
uppkörd kl. 7 och ändå anses ha sovit länge.

Vi vandra neråt ån i middagssolshettan -- det är varmt fastän det inte
är mer än i mitten på maj, Anna dansar i takt med mitt munspel och
viftar med sin brickduk. Och mun går i ett kör med ideliga frågor till
mig, som för var gång måste avbryta spelet för att svara -- förr blir
hon inte nöjd.

-- Va sa bonn te dej i måres, när du stod i bon?

-- Han sa väl ingenting.

-- Sa han inte? De hörde ja fälle. Om att du va så fint klädd. Va sa
han?

Jag spelar utan att svara, men Anna ger sig inte i första taget. Hon
frågar och frågar och till slut måste jag stanna av ett slag för att
svara i ilsken ton:

-- Han sa att de va grann färg på kjorteln.

-- Sa han. Å tjyven, sa han de! Va sa du då, då? Du, va sa du då, då?

Jag spelar oberörd och dränker hennes frågor så gott jag kan i en flod
av munspelstoner. Men ingenting hjälper. Hennes »va sa du då, då?»
upprepas ständigt och enformigt, tills jag full av ursinne tar bort
spelet och fräser:

-- Ingenting.

-- Ingenting. Joo, du, de hörde ja allt. Han grina så förbaskat. Va sa
du? Du, va sa du? Att du inte kan säja de!

Annas röst börjar nästan låta gråtmild, och skamsen över min egen
otålighet nyss, ger jag ett noggrant och vidlyftigt referat över mitt
och bonns fullständigt innehållslösa samtal. Men Anna strålar av
förtjusning och intresse och kan inte få höra nog detaljer. Vi ha kommit
ner till ån under detta livliga samtal och slå oss ned i gröngräset, jag
för att sova och Anna för att sy. Hon är full av verksamhetsiver och
sladdrar utan uppehåll, så det är en absolut omöjlighet att få någon
sömn.

-- Kan du inte vara tyst ett tag, så en annan kan få sova? föreslår jag
milt.

-- Jo, jag ska va tyst, men jag ska fråga en sak te bara. Ja unnrar om
du tog nå'n karamell i går på logen, när som Malkus bjöd dej! (Stum
nickning från min sida.) Akta dej då, du. Jag säger bara de, akta dej.
Nu får du sova för mej, men kom ihåg va ja sagt: akta dej!

Naturligtvis kan jag omöjligt få en blund i mina ögon med denna dystra
och mystiska varning ljudande som en domsbasun inom mig och med ett ryck
sätter jag mig upp och fordrar förklaring. Anna ger mig en högtidlig
blick och frågar med gravlikt allvar om jag kan tiga.

-- Jag skulle önska du kunde det hälften så bra!

Hon tvekar en stund om svaret skall tas som någon obehaglig anspelning
på pratsjukhet hos henne eller endast som försäkran, bestämmer sig för
det senare och börjar sina hemska avslöjanden med låg, dyster röst:

-- Akta dej för kararna nu för tiden, de säjer ja dej, di kan så mycke
knep. Du ä förlovad förstås å ä säker på att du har din Bernard. Men va
inte för säker du -- karar ska en allri lita på! Å va du gör, så ta
allri en karamell om en pôjk bjuder dig, för då gör du de du ångrar!

-- Jaså.

-- Jojomän. Ja vet någe ja, som inte alla vet. Å ta allri en karamell av
en pôjk! För dom kan lägga någe i du, som kan göra flickerna alldeles
tosiga. Vet du hur dom gör?

Förfärad huvudskakning från min sida.

-- Joodu, ja vet'et ja. Dom tar en svettdroppe som rinner mitt på näsan,
precis mitt på näsan ska de vara, å så lägger dom den på karamellen, å
om en jänta äter den sen, så blir hon så kär i pôjken, så hon vånnar
ingenting.

-- Ä, fnyser jag föraktfullt och skrattar.

-- Ä, säjer du ja. Men vänta du, ska du få höra någe som du inte säjer ä
åt. Å d'ä sant för d'ä en bekant flicka te Amanda i Rasarna som de
hände. Jo du, de va en pôjk oppe i Bergsboda som va så förtjust i en
jänta, som hette Ameli förresten, men hon ville inte ve'n alls. Och så
en gång förra sommarn så va dom på en vattdans på Svalberga loge och där
bjöd han 'na på ett äpple, ett stort rött, grant äpple du. Men hon
trodde att de va någe fasenskap i äpplet, så hon åt inte opp'et utan
tog'et me sej hem, å där slängde hon'et i skulspannen. Å så gav hon
grisara å sugga feck äpplet du -- å kan du tänka dig, _att sugga blev så
vimsen, så hon bröt sig ur stia å tog rätt på pôjken å va så kär i'n så
hon följde'n vart han gick se'n_.

Det sista stöttes fram i crescendo, medan jag ligger på huvudet i gräset
för att inte visa mitt ansikte. Men om en stund sätter jag upp det med
alla dragen i ordning och vi stirra sorgset och tyst på varann i fulla
två minuter, varefter jag överraskat, men fattat säger:

-- Tänk!

Anna är nöjd med mitt allvar och tittar triumferande och med gillande på
mig.

-- Nu tar du väl ingen karamell mer om dom bjuder dej?

-- Näej! Va skulle Bernhard säga?

Och så lägger jag mig raklång på rygg i solgasset med händerna under
nacken, sluter ögonen några minuter och tänker på »vad de göra hemma
just nu», och inom mig är jag sjuk av hemlängtan och förtvivlan. Så
minns jag Annas vanvettiga berättelse och hennes skrämda röst, och
tittar upp för att fråga om suggans vidare öden. Men nänns inte störa.
Ty med brickduken mellan händerna och huvudet hängande som på en
avbruten stängel sover hon den rättfärdiges sömn, framåtlutad som sökte
hon synålen bland gräsen. Jag blundar igen och snart sova vi båda medan
vattnet porlar helt stilla i sin leriga bädd, sädesärlorna tjittra och
vippa och en stare visslar i en björk rätt över våra huvuden, som om han
blivit galen av sol och vårluft.



UNDERHÅLLNINGEN EN REGNIG SÖNDAGSKVÄLL.


Vi sitta i skymningen på söndagskvällen inne i pigkammarn. Aftonvarden
är undanstökad, disken likaså, sumpen avkokad till morgonkaffet, bönorna
malda och allting färdigt för dagen. En blågrå majskymning sveper in
genom fönstren och allt det svaga ljuset i rummet samlar sig i en klase
körsbärsblom, som lyser strålande vit i en spräckt kaffekopp mitt på
bordet. Utom denna enda lysande och doftande lilla punkt är allting
dunkelt och skymningsgrått -- ansiktena på oss alla där vi sitta
församlade se så underligt bleka och stilla ut och den halvslocknade
glöden i spisen hjälper inte till att göra dem färgstarkare. Utanför
faller mörkret sakta och kyligt, på rutorna trummar ett envist duggregn
och då och då tjuter det till ett vindkast i skorstenen, som kommer alla
att ruska på sig och krypa ihop i den unkna värmen med dubbel trevnad.

Det är fullt hus i pigkammarn i kväll -- dansen på logen är inställd för
vädrets skull och »någe roligt ska en la ha inomhus när en inte kan
skala kring vägara» som Anna med stor pondus anmärker. Och nu sitta vi
här alla; Anna har slagit sig till ro i soffan med sin gitarr i knäet,
bredvid henne sitter stathustrun Lina också med en gitarr och inklämd på
den lilla plats som finns kvar försöker en av drängarna inta en
vårdslöst bekväm ställning och se ut som om han sutte i världens
komfortablaste soffhörn. Men jag vet hur han har det, för jag känner
till den där stenhårda soffan med dess trälock och vassa vinklar! På
stolarna sitta följande uppträdda: Anders, en av våra drängar, en
skogsarbetare, en »bekant flicka» från en gård längre bort och så jag.
Konversationen flödar och det är ingen som helst brist på samtalsämnen
av det mest originella och underliga slag. Drängen Erik har just slutat
en minutiös och detaljrik skildring av en egenhändigt utförd
liktornsoperation och nu börjar Anders med en ohygglig berättelse om ett
ovanligt ruskigt barnamord, som en piga i hans hemtrakt begått för något
år sedan. Alla lyssna skräckslagna och med frysningar utefter ryggraden,
och när han slutat sitta vi tysta en lång stund, oförmögna att säga ett
ord. Tills Lina uttrycker allas våra känslor i ett kort, men kraftigt:

-- O jämmaligen, ett sånt as!

Och så tar hon ett starkt ackord på gitarren, mumlar något med låg röst
till Anna, varpå båda klämma i på en gång, så man nästan hoppar högt i
luften av överraskning:

   Jag gick mig in på källaren
   att få mig något för penningen.

Varefter en oändlig och intressant sedelärande bild upprullas om en
drinkare som söp och söp och söp, tills han till slut endast hade
skjortan kvar.

-- Jojomen, vakta dej du Ante, så de inte går likdant för dej en gång!
varnar Erik och småler illmarigt mot Anders, som är känd för att gärna
ta sig en droppe för mycket om tillfälle bjuds.

-- Kössme! svarar Ante överlägset och karlaktigt, drar upp ett munspel
ur fickan och börjar spela. Och han _kan_ spela! Händerna håller han
tätt kring spelet, öppnar och sluter dem ömsom, som vore de pedalen på
ett piano, och den ton han får i sitt lilla ynkliga 1-kronasspel har en
skälvande innerlig klang, som får mig att gnugga mig i ögonen för att
vara säker på, att jag ser rätt, att han verkligen inte har något annat
instrument mellan sina stora bruna nävar. Valser och polkor avlösa
varandra, högra foten lyftes i stadig och jämn takt med små bestämda
smällar, överkroppen vaggar lätt åt sidorna och ögonen stirra rakt fram
utan att se. Mörkret faller allt blåare ute, och inne i kammaren kunna
vi nu knappt urskilja varann. Men ingen talar om att tända ljus och ännu
lyser körbärsblommen som en vit fackla. Anders slutar att spela lika
plötsligt som han började och med en suck lutar Anna sig tillbaka mot
soffkarmen, medan hon säger med en röst som nästan darrar av stolthet:

-- Ja säjer de du Ante, att du spelar då så förbaskade bra, så de sjung
i örona. De jussom lenar i bröste.

-- Dä var lent som de va, smilar Ante förtjust, och så är skrattet och
pratet i full gång igen. Hur det nu är, om det är mörkret eller
stämningen, det plaskande regnet eller vindilarna -- men plötsligt ha vi
halkat in på kapitlet spökhistorier. Rösterna få den dova klang som
spöken alltid kräva, ovillkorligt rycka vi stolarna närmare intill
varandra och den ena historien hemskare än den andra följa i snabb takt.
Alla ha vi varit med om något mystiskt och oförklarligt och hur
förunderligt det upplevda än är finns det ingen som ens andas fram
skymten av ett misstroende. Ansiktena äro högtidliga, litet skräckfyllda
och emellanåt skrattar någon till en smula nervöst. Lina berättar:

-- Jaha, å den här ä så evinnerlit sann som att ja lever, för de hände
hemma när som ja va liten. Mamma vakna en natt ve att hon tyckte hon
hörde pappa stiga upp och gå te spisen efter stallnyckeln, å så hörde
hon 'en gå ut. Å hon tänkte ändå de va märkvärdit, va tjyven ska han i
stallet nu. Men så somna hon om igen, å vakna igen jussom de va. Å då
låg pappa breve'na i sängen å då sa hon: Va geck du ut efter?

-- Geck ut, sa han.

-- Ja, geck ut me stallnycklarna.

-- Har inte vuri ute, sa han.

Då talte mamma förstås om hur de va å pappa opp med fart. Dä var skrömt!
sa'n å ut i stalle å där sto hästen våran å vart nära strypt me grimma.
Hadde inte pappa kummi just då, så hadde Pärla strukit me, dä säkert som
en da!

-- Jaha! Likadant va de hemma en gång, säger Anna och drar omsorgsfullt
en precis liknande historia. Så är det tyst en stund, tills Erik med låg
röst talar:

-- Jag har sett hin håle en gång!

-- Min pappa har sitt 'en me, upplåter plötsligt »den bekanta flickan»
sin mun, och så vänta vi med spänning fortsättningen av dessa
avslöjanden. Erik:

-- Jag geck hem en gång i förra friveckan, Kalle i Olsberg och jag, och
när som vi kom te svängen ve Broby låg där en stor sten ve vägen å
alldeles bakom den låg de någe ludet, som rörde på sej. Kalle tog mej i
armen å sa: gå inte fram för faen! Men ja tänkte: en ska la se efter va
de kan va! och geck fram å tog i't. Men då for de som en stöt igönom mej
å de ludna vände på skallen å fy för allt tvättat, jänter, han hade kol
i ögona å horn i pannan å den ena foten vad de klöfve på för 'an sparkte
mej på skenbene så ja blödde. Kalle han vände om å sprang å ja gjorde så
me, men då skratta'n där bakom oss så de eka i skogen å gnister slog de
efter oss jussom svavel. Å fulla va vi när vi kom, men nog fasiken va vi
nyktra när vi kom hem. Å va inte de Hin håle, så vill jag inte heta
Erik!

Jag kan inte återhålla ett fnitter, men det får gå på den allmänna
hysterins konto. Anna nästan gråter och Anders ansikte lyser kritvitt
mot den mörka väggen.

-- Min pappa, han . . .

-- Nää Emma, vi vill inte höra mer, avbryter Lina, men tystas ner av
ivriga röster och Emma fortsätter:

-- Jo, min pappa han va så dan me å spela kort när han va pôjk å han
spelte å sej nästan allt han hadde. Å hanses mamma ba'n å tiggde'n te
låta bli, men de brydde han sej inte om, fast han ångra sej senna. För
en kväll, när han skulle sätta ut sin sista krona, så tappa han'en på
golve, å när han böjde sej ner å skulle ta opp'en sträcktes de mot'en en
brunhåri näve å ett gap med tänner som glödande kol sken'en i ögona. Han
ble så rädd så han skrek till å i samma minut flög borde överända å Hin
håle tog ett skutt ut genom fönstre mens gnistera slog om'en. Å allihop
så såg di'en å sen tog ingen å dom i ett kort mer. Så nog för att Hin
håle finns alltid!

-- Nu tänner vi lampa! sade Anna bestämt och ingen opponerade sig. Å du
Lina sjunger en sång. Ta: Skönt i aftonstunden, så hjälper vi till me
kören. Fy fasan, ja känner mej som om Hin håle hadde vurti unner vårat
bord i stället. Sjung då Lina.

Och Lina sjunger och vi stämma in i kören:

   Harporna stämmas av änglarnas kör
   fram brusar sången så klingande skön.
   O säg dyre vän får jag möta dig där
   när jubelmusiken går in?

Hin håle är fördriven med musikens makt och glädjen härskar åter. Vi
gissa gåtor, sjunga visor, spela munspel och gitarr, se på vykort och
fotografier och det blir till och med en rungande polkett på det smala
golvet innan var och en går till sitt. Men när klockan är 11 reser
Anders på sig -- han ska hem i kväll för ovanlighetens skull (det är
söndag och Anna ser mulen ut) men måste upp 4 på morgonen i arbete och
har lång väg hem. När alla gått sjunker Anna ner i soffan igen och
somnar ögonblickligen. Men vaknar när klockan slår halv 12 och reser sig
gäspande!

-- Fy sjutton, klocka ä halv tolv å slaktarn kommer i möra bittin ve
femdraget. Du ska ta imot blon, sa Hilda, så ja får börja mjölka lite
förr. Du, hörde du de, att du ska ta emot blon?

Ty jag har skräckslagen knipit ihop munnen och bara stirrar tills jag
plötsligt får målföret igen och stammar:

-- Blon! Ska ja ta imot blon. Vispa'n.

-- Nä, vi vispar inte här, utan tar'n me en spak. De ska va lilla tråget
som står i bon, fyll'et te hälften med rågmjöl. De blir nog lagom me
hälften, för den här sugga ä så väldigt stor, så hon har nog mycke blo.
Du har väl tatt emot många gånger hemma.

-- _Om_ jag har! Jojomän! mumlar jag svagt och blundar för att inga
yttre intryck ska kunna störa mina visioner av knivar och suggor och
sprutande blod. Nu sover jag nog ingenting i natt tänker jag för mig
själv och suckar, ty dagen har varit lång och hela veckan ligger framför
som en oändlig och backig väg, den man ska trampa på trötta fötter. Jag
klär av mig sakta, drar nattröjan sakta på och sjunker med en rysning
ned bredvid Anna, som redan snarkar med vidöppen mun. Soffan är nog bra
att sova i för all del, men när man ska ligga vaken och känna de små
djuren kila hit och dit . . .

Men jag sover ögonblickligen och tungt, utan drömmar, utan blodiga syner
av suggor och slaktare, sover den tröttes lugna dödslika sömn och vaknar
utan motvilja, när väckarklockan slamrar in en ny och lång vecka.



NÄR SUGGAN SLAKTADES.


Morgonen därpå var strålande, och när jag strax efter fem gick ut på
backen efter ett fång ved sken solen så det sved i ögonen. Jag tänkte på
suggan och suckade -- att hon just skulle dö en sån här vacker dag, att
hon inte åtminstone en enda dag till kunde få leva och äta och ha det
riktigt skönt utan något bråk med rengöring av stian, som var så
innerligt trivsam och bra när den var en liten smula smutsig och
tillsölad. För att nu inte tala om vad det skulle vara skönt för mig att
ha en hel dag att bereda mig och ställa in mig på det svåra arbete, som
väntade. Ty det blir kanske litet besvärligt, tänkte jag för mig själv,
att ta emot det där blodet. De skrika ju också så förfärligt svin, när
de slaktas och det finns inte värre än att inte få skrika med -- men det
går nog inte an! Hysteriska pigor existera väl inte. Med mitt vedfång på
armen marscherar jag in igen och sörplar långsamt i mig kaffet, två
bräddfulla koppar för säkerhets skull, medan Anna och Hilda vandra till
ladugården för att mjölka, Hilda har övertagit morgonmjölkningen i mitt
ställe i dag. Och så lämnas jag ensam i köket, där jag ögonblickligen
sätter i mig ännu en kopp och med något styrkt mod ställer tråg och
rörspak i ordning.

Tunga steg klampa i förstun och slaktarn sticker in sitt rufsiga svarta
huvud genom dörren, nickar familjärt och frågar, om jag kan komma med
detsamma, för han och drängarna äro klara med förarbetet. Av den något
misstänkta doft, som så fort han öppnar munnen svävar genom luften,
sluter jag ögonblickligen, att detta förarbete avslutats på ett fullt
tillfredsställande sätt och småler till svar på hans elegant avrundade
slängkyss. Så knyter jag schaletten mycket fast om huvudet, tar tråg och
spak under armen och vandrar stillsamt ned till svinhuset med slaktarns
arm lekfullt lagd om mitt liv. Utanför på backen stå två av drängarna
och flina och slaktbänken väntar nyskurad och fin.

-- Gå nu in först hon te sogga, säger slaktarn till mig och ger mig en
uppmuntrande knuff i ryggen. Gå in tena och lägg de här repet om
frambena -- se sogga bler inte så rädd om de ä nån hon känner, som
lägger snaran om'na.

Och så ger han mig en rännsnara i handen och öppnar dörren till stian.
Och jag stiger in med gråten i halsen för att lägga snaran om suggans
ben. Hon kommer emot mig med ett belåtet grymtande, men stannar
fundersam, när hon ser att jag inte har något ämbar med. En liten stund
står hon med utspärrade ben och stirrar, så tar förtroendet överhand och
hon makar sig intill mig för att bli litet skubbad på ryggen. Jag kastar
en hastig blick bakåt på slaktarn och drängarna, de äro allt för
upptagna av ett slagsmål mellan ett par tuppar utanför för att ägna mina
förehavanden en tanke, och med obeskrivlig ömhet kliar jag suggans
smutsiga rygg medan hon stilla med korta små grymt ger sin förtjusning
tillkänna. Jag kliar och kliar och skäms så jag rodnar, över att tårarna
droppa ned på kinderna, men det är inte så gott att med berått mod leda
ett djur till slaktbänken, som man under långa och svåra dagar gett mat
och passning. Och suggan hade varit en god och tystlåten kamrat
förresten, som aldrig förrått eller förvånat sig över de hemliga
tandborstningsorgier jag firat inne hos henne ibland. En gång när
. . .

-- Nå flicka lilla hur går det? frågar slaktarns grötiga stämma, och med
ett ryck slår jag snaran om benen på offret och lagar mig till att gå ur
stian efter ett sista väldigt rivtag.

-- Nej stopp ett slag, hojtar slaktarn och jag stannar lydigt och
förväntansfullt, ty är han icke min förman, som kan befalla? Jo, känn
efter om hon ä svullen under magen för ä hon de så måste vi vänta me å
slakta na te nästa vicka, annars blir köttet så beskt å ont te äta.

Svullen under magen -- jag gör en rådvill rörelse åt suggans buk, men
min undersökning lämnar intet som helst resultat och jag tiger med en
frågande litet generad blick på slaktarn, rädd att på något sätt förråda
en okunnighet, som inte får finnas hos en rutinerad piga.

-- Nå! säger han frågande och lägger armbågarna på stians skrank med en
ledig och intresserad gest. Nåå?

-- Jag vet inte, säger jag förläget med en blick på den smällfeta
suggan. Jag vet inte, men jag tycker hon är svullen överallt!

Det skratt, som följer, hjälper mig över rädslan att deras misstankar
blivit väckta och under stor munterhet dras den illvrålande suggan mot
döden sedan ett rep även lagts om hennes ljusröda tryne. Stretande och
med förebrående, bedjande blickar åt mitt håll vandrar hon steg för steg
mot slaktbänken -- magen har befunnits icke vara svullen och dödens
timme är obevekligt och oåterkalleligt slagen. Allt under det hon
utstöter höga jämmerskrin bindes hennes ben samman och med en väldig
kraftansträngning kasta de tre bödlarna upp henne på bänken, slaktmasken
sätts för pannan och med en stadig slägga slås järntenen in. En brusten,
snyftande kvidan hörs just när slaget faller, sen blir allt tyst och med
en kväljande känsla av motvilja ser jag slaktarn ta fram sin långa,
blanka nyslipade kniv, som han med en van och mjuk rörelse för in i
suggans fettdallrande, vitborstiga bringa. Den glider in så lätt och
hastigt som sjönke den av sig själv, och när den dras ut sprutar en varm
tjock blodstråle fram. Och så starkt är trycket att den når ända fram
till mitt framåtböjda ansikte och sköljer över kinder och bröst och
färgar mig mörkröd. Ett ögonblick är jag nära att släppa spak och tråg
och alltsammans och bara springa, springa från gård och by och plats --
hem till civilisation och mänsklighet igen, men så blygs jag att ge mig
så lätt, biter ihop tänderna och rör med brådskande tag, medan det
nödtorftigt avgnidna blodet på mitt ansikte stramar och torkar i
solskenet.

Den sista ljusröda droppen blod sipprar ur den smala skåran, som kniven
tillfogat, de långa darrningarna i den smutsiga vita kroppen ha slutat,
och suggan står lik med all vårens härlighet kring båren. En nyss
utsprucken hängbjörk vajar sakta över hennes huvud, en lärka sjunger i
luften rätt över svinhuset, så den kan spränga strupen av hänryckning
och på gödselstacken kråmar sig den guldbruna tuppen för de beundrande
hönorna så det är ren synd och skam åt det. Jag tar mitt tråg och går
sakta hem -- paltbrödet ska bakas genast och våren och jag ha inget med
varann att göra den här gången. Suggan dras på en ranglig och allt annat
än elegant likvagn ned till brygghuset för att rakas, tvättas och skäras
upp. Sen blir det min tur igen, när räntan ska tas under behandling, och
i mitt stilla sinne funderar jag nog en smula om jag ska kunna reda ut
den härvan.

Och när frukosten är aväten styr jag med någon liten bävan stegen till
brygghuset, där suggans bländvita och välrakade stofthydda hänger ned
från en väldig takbjälke. På ett bord ligger räntan, och med försiktiga
fingrar för jag min vassa kniv in bland tarmar och andra inälvor och
börjar sakta att lossa istret. Varje liten smula måste omsorgsfullt
tillvaratagas -- ister är en viktig ingrediens i ett lanthushåll -- och
med valna och talgiga nävar fördjupar jag mig i det ljumma och stinkande
innanmätet. Det gäller att fara stilla och varligt fram med kniven, Gud
nåde evinnerligen mig om jag skär sönder tarmarna! Då vågar jag inte
möta Hildas förvånade och förebrående blickar. Att rensa dem till rena,
fina fjälster är inte så svårt; det har jag gjort förr, när jag var
liten en gång i världen och hade min största fröjd av att vara hos och
med bönder. Förresten var det riktigt skönt att få händerna ordentligt
ingnodda med flott, det gjorde dem så ovant mjuka och glatta och
lindrade så behagligt svedan i de långa och djupa sårrevorna, som man
alltid får av grovarbete. -- Det tog nästan ett par timmar innan allt
ister var bortskuret och med ett stönande av lättnad lade jag tarmarna i
en bleckhink och gjorde mig redo att vandra ned med dem till ån där de
skulle sköljas och rensas.

Där nere sken solen och kabbelekan i kapp och ån flöt tjock och lerig
med vårlök på bräddarna. Jag krängde och vände suggans ännu varma
tarmar, kände inte mer någon lust att ge mig iväg från alltihop.
Herregud, när vädret är så vackert och korv så gott, varför skulle man
då vara ledsen för att man måste vränga tarmar -- om det nu också
luktade litet illa, förfärligt illa till och med, så fanns det så mycket
annat omkring som luktade gott. Jag började känna mig så verkligt nöjd
med tillvaron, att jag inte ens brydde mig om att jag frös om händer och
fötter så jag knappt kunde röra dem, och att jag drumlade med en lång
bit tjocktarm så jag tappade den i ån och såg den flyta bort för mina
blickar. När jag slängt det sista fjälstret i hinken såg jag mig noga
omkring för att vara säker på ensamheten, och så smög jag bakom en buske
och sträckte ut mig i solen i fem långa, härliga minuter. Och sen gick
jag lätt om hjärtat hem att dricka elvakaffe och mjölka middagskorna.



HUR JAG FRESTADES OCH SEGRADE.


Det var en eftermiddag med strålande sol och milda vårvindar över
slätten. Jag kom från svinhuset med de tömda grisämbaren i ett ok över
axlarna, gick med sinnet fullt av hemlängtan och en liten smula
förtvivlan över morgondagens väntande arbete: en hel stor tvätt, som
skulle bykas och lakas och gnos, en hel stor tvätt, som kom att ta ett
par dagar innan den ens kunde bli färdig att hängas till tork. Och jag
tittade på mina händer, som blivit svarta och igengrodda av diskvatten
och sotiga grytor, tittade på de röda sprickor och sår, som svedo
överallt på fingrarna och ryste vid tanken på den skarpa luten, som
skulle tränga in och göra svedan sjudubbel. Jag gick så i mina tankar
och funderingar med blickarna ned i marken, att jag inte märkte den
lilla skocken av drängar och barn, som församlats på ladugårdsplanen
under livligt debatterande. Inte förrän jag var alldeles inpå dem såg
jag upp och i samma minut ropade Erik, fördrängen:

-- Kom hit du, ska du få se på en fin kärra!

»Kärran» var en gammal bil, som av en eller annan anledning förirrat sig
till vår ladugårdsbacke -- den stod där övergiven och tom med avstannad
motor och såg ut som om den skämdes över sin existens i all
lantligheten.

-- Var kommer den där ifrån? frågade jag häpen, ty synen var lika
ovanlig som överraskande här långt borta från civilisation och
nymodighet.

-- Anderson i Nyhult kom hit i'n och både han och den som körde'n ä inne
hos bonn. Har du sett nån på så nära håll förut, du, som har vari i
Stockholm?

-- Jo vars.

-- Har du åkt nån gång?

-- Ja vars, de har ja väl me.

-- Å fasen har du. Va de livat tyckte du?

-- Ja de va de.

-- Di kan köra tie mil i timmen me'n här.

-- Me'n här! -- jag kan inte hjälpa att min röst får en tämligen
misstrogen klang och den blick jag kastar på motorhuset har nog rätt
mycket förakt i sig -- och värdesättning.

-- Ja just me'n här, om de inte va tjuge, för de sa han som körde'n,
schafförn eller va dom kallas. Ja tror min själ de va tjuge, du Arvid.

Arvid svävar på målet, han håller före att det var tio och det enas vi
då om under allmän beundran och med vördnadsfulla blickar på det gamla
skrället, som på sin höjd kan komma upp till fyra. Anna har också kommit
tillstädes och Erik, som vill gälla för att begripa sig på litet av
varje demonstrerar på ett enkelt och lättfattligt sätt mekaniken för
oss.

-- Här ser ni, säger han pompöst och visar på en skruv som håller fast
glasskyddet -- när man trycker på'n här så går vangen i gång. Å trycker
man på'n lite hårdare så går de av bara faen.

-- Tryck inte för guss skull, skriker Anna förfärad.

Erik ler smickrat och lugnande.

-- Om ja tryckte så geck han, men då behövde ja bara dra i'n här -- han
pekar på växelspaken -- så stannar de genast.

-- Å tjyven gjorde de, du har då reda på alltingen också, svarar Anna i
gränslös beundran. Jag kan inte återhålla ett stilla fnitter där jag
står och slänger med mina ämbar vilket ögonblickligen förskaffar mig ett
barskt: »va står du och grinar åt!» från Erik, som är mycket rädd om sin
värdighet.

-- Jag bara tänkte på jag, om du tryckte på knappen och inte hann stanna
förrn du slog i väggen där borta, småler jag medan jag sätter ned mina
hinkar och börjar knyta om schaletten för att ha något att syssla med
som litet kan skyla mitt ansikte. Alla brista i skratt, till och med
Erik ler blekt, men betraktar mig alltjämt med stadigt ogillande. Så
harklar han sig, spottar och säger med outsägligt hånfull röst:

-- Va'nte så säker du, att ja inte kunne stoppa i ti. Men om du kan
sätta i gång attemobilen här å köra'n tie meter utan te välta eller
fördärva'n så ska ja lägga opp hunnra kronor på stenen här.

Och därmed slår han karlavulet handen i en stor sten bredvid sig och
skrattar med tillbakakastat huvud så alla hans präktiga löständer lysa.
Jag blir allvarlig en minut, så knyter jag schaletten hårdare under
hakan och tänker för mig själv med ett leende: »Om du visste, tänker
jag, att jag har kört bil hundra gånger så visst som en, om du visste
att mitt chaufförcertifikat ligger därhemma, så kanske du tog tillbaka
dina hundra kronor, som du förresten inte har.» Jag ser mig om på dem,
de skratta alla och vänta tydligen med stort intresse mitt svar, som jag
hållit inne med alldeles för länge i deras tycke.

-- Än sen då, säger jag långsamt. Tror du inte jag kunde; den konsten
vore väl inte så stor. Men lägg du opp dina hundra först.

-- Nej sätt i gång du först, så kommer pengarna nog fasen sen.

Jag ser mig om ännu en gång, det brinner i mig av begär att förbyta
deras litet skadeglada miner i allmän förbluffelse och häpnad. Jag tar
ett steg mot veven, böjer mig fram för att gripa den, men släpper den
igen för att se efter om kontakten är på, vrider den åt rätt håll och
tänker dra i gång, men rätar på mig och säger stilla medan det svider
svårt invärtes:

-- Du får nog behålla dina hundra du Erik. Men du kan då väl inte begära
heller att en lagårdspiga ska veta hur en sätter igång såna här
maskiner.

Varpå jag hugger mina ämbar och flyr undan frestelsen, medan skrattet
följer mig ända in i förstugan. Men där tackar jag i all ensamhet högre
makter som slog ned högfärdsdjävulen inom mig och hejdade mig i tid.
Fast gud ska veta, att det var svårt att låta bli med deras flinande
ansikten omkring.



OM HUR KLÄDER LAKAS.


Vi hade haft stor byk -- den varade i tre dagar och allt, som smutsats
under nära tre kvarts år låg nu rent och ganska vitt i karen, endast
väntande på den avslutande lakningen, som skulle göra även den gråaste
trasa snövit och skinande. I tre dagar hade vi tvättat och gnott,
borstat och stått i av alla krafter från tidigt på morgonen till sent på
kvällen; den ena bingen kläder efter den andra hade gått genom våra
händer och blivit förvandlad, vilket också dessa samma händer blivit.
Från att ha varit ingrott svarta och omöjliga voro de nu rena och röda
med rynkigt skinn, och de långa sårrevorna lyste rosenfärgade, djupt
inbäddade mellan uppsvällda vita kanter. Knogarna hade fått runda hål
efter all gnidning av hårt linne i den starka luten, armarna brände som
voro de flådda och prunkade i den vackraste purpurfärg. Det var tredje
dagens sista kväll, den sista skjortan var mellan våra nävar och Anna
sjöng för full hals, medan händerna flögo i takt över tvättbrädans
randiga bleck. Så lyfte hon skjortan och synade den i de sista svaga
strålarna från solen, som just kröp ned bakom kyrkans ljusgröna lindar,
vände den på alla håll, slängde ner den i baljan igen och tog ännu några
hårda rivande tag mot brädan, så vred hon ur löddret med väldig kraft så
det riktigt knakade i sömmarna och slängde den ifrån sig i det stora
karet, där all den andra tvätten låg.

-- Nu du! Jestanes att en änteligen ä färdi. Skynn dej å vri ur så gå vi
opp och äter. Ja ä så förbaskade hungri. Va livat de ska bli i kväll du
-- tänk du, va pöjka här kommer. Ända bort från Svalberga kommer di du å
Hilda hon har bakat hela dan. Fy fasan du, ja säjer de, att en bara ska
va så trött! Å att de ska göra så tjyvens ont i hännera -- å föttera me
för den delen! Har du inte ont i hännera? Du, ja säjer de, har du inte
ont i hännera?

Ty jag var inte rapp nog med svaret utan står i dystert beskådande av
min skjorta, som inte på villkor vill bli ren om halslinningen trots
skurborste, tvättbräda och ivrig gnuggning. Nu hörde jag och svarar
sakta och tankfullt:

-- Jo, tvi hunnan visst gör det ont i händerna. Om jag hade den här usla
skjortan ren ändå.

-- Få se på'n. Ren! Den måtte väl va ren om nån ä de.

-- Men ve halsen.

-- Ä kössme! Du tror väl allri, att en ska ta livet åv sej för å ta bort
den lorten. Den går allri dän -- å går han, så går han i laken. Ge fasen
i å stå och gno på'n länger, vri ur en å släng'en. Bonn ä inte så fjäski
måtro.

Ingalunda behövde detta sägas mig två gånger, jag vrider och slänger
skjortan och med ett befrielsens skratt sträcka vi armarna i luften,
räta på ryggen, som känns som vore den mitt av och stöna av välbehag
över att ett strängt och tungt arbete ligger bakom oss. Det som nu är
kvar är ju bara lek jämfört med det förra och denna kväll ha vi länge
sett fram mot som en stor och sällsynt glädje. Ty blev det inte en
brakfest i kväll så över alla gränser rolig och fin! Lakgille -- det är
saker det för pigorna på landet och ett eftersträvat nöje att få komma
på, så det var då alls ingen under, att pojkar kom sättande ända bort
från Svalberga.

-- Har Hilda bakat sa du? frågar jag Anna, som även haft en del innegöra
och därför visste litet bättre besked än jag, som stått i brygghuset
hela dagen.

-- Joo du. Hon har bakt så dant med vetbrö å skorper så ja tror de
räcker te femti människer. Men här kommer nog många me. Tänk du, va
livat du! Tvi hunnan du va livat!

Annas ögon blänka vid bara tanken, och jag strålar nog också av
förtjusning, ty varje litet nöje är så oändligt välkommet, varje liten
omväxling så efterlängtad. -- Vi ta på oss schaletterna, lägga in några
långvedsträn under pannmuren, som är fylld till brädden med rykande
varmt vatten och så kila vi hem till maten, som väntar i form av
risgrynsgröt och färskt bröd. Hilda har verkligen bakat och så mycket
förstår till och med min ovana blick, att nog kommer det att räcka till
och bli över om det så komme femtio personer. Hilda knusslar aldrig.
Regält ska det vara.

Just som Anna lagt för sig sin tredje enorma grötportion komma de första
gästerna fnittrande. Det är tre flickor från granngårdarna, som ombetts
att komma litet före, för att hjälpa oss »få undan». De bjudas på gröt
också och under dödstystnad sleva de den i sig, milt uppmuntrade av Anna
och mig att lägga in ordentliga kvantiteter. Äntligen äro vi alla
färdiga, och avdukning och disk ta sin början med otrolig kläm. På
mindre än en halvtimme är alltsammans gjort, sopningen omhändertas av
flickorna, och Anna och jag störta upp på kontoret för att välja ut
aftonens elegans bland vår ingalunda storartade garderob. Anna bestämmer
sig för en skär blus och jag för en grön, båda ska vi ha randiga
förkläden utan bröstlapp och så tar jag ett steg för att gå ned, med
kläderna över armen och helgdagskängorna i nypan. Men Anna tvekar och
står kvar framför min koffert med ljuset betänkligt på sned och
stearinen drypande nedför fingrarna.

-- Skynda dig nu och kom, säger jag otåligt med ett trevande steg mot
trappan.

-- Nej, vänta ett tag du! hon står kvar inne på vindskontoret och jag
hör på hennes röst, att något viktigt är i görningen.

-- Nå, vad vill du då?

-- Kom in igen ä du snäll.

Jag vänder om och undrar i mitt stilla sinne vad som skall bli av. Hon
står kvar på samma plats, litet vänd ifrån mig, men jag ser, att hon är
rödare än vanligt om kinderna, och ljuset låter hon drypa så det är en
ren skam.

-- Joo, ser du, jag unnrar -- -- -- jag såg i ditt kôffer en gång, när
som du visade de där skrinet du fått av Bernhard, att du hadde en
krustång. Å Anders han kommer ju i kväll å han ä så gla i krusit hår. Å
de kan en ju få me en sån dära tång?

-- Joo, det tänker jag väl. Inte för jag använt den någon gång för jag
fick den en gång på en sån där basar du vet, på Lyckans hjul. Men nog
kan en väl bli krusig av den, det är inte farligt. Fast man får nog
värma'n bra.

-- Tror du de, att man blir krusi åv'en. Tänk du, va Ante skulle bli
förvånad. Får jag låna'n du, så ska jag värma'n på ljuse. Men säj
ingenting te jäntera.

Jag plockade fram tången med ett litet leende, men inom mig var jag
mycket rörd. Och efter en misstänkt lång stund kom Anna ned med fyra små
tafatta lockar i pannan och så själaglad så det var en fröjd att se
henne. Flickorna beundrade inte måttligt och hon klädde sig nu i rykande
fart, det betydde inte ett smul om en hake kom snett eller en knapp var
ur, »bara man får laserna på å kommer i väg!»

Utanför brygghuset stod redan en stor mörk klunga väntande, när vi
rusade utför backen, och det dröjde inte länge förrän lampor och lyktor
blivit tända och tvättstugan var full med folk. Det var liv och lejan
redan från första stund, och det brassades på under pannorna så
ångmolnen hängde som dimmor i luften. Kaffepanna hade vi haft med oss,
bröd, socker och grädde likaså, och medan vi flickor dukade och gjorde i
ordning allt till festen skredo pojkarna till sitt arbete för kvällen
och började lakningen.

I två kolossala kar lågo alla vita kläder tätt packade, varv efter varv
ända upp till randen. I botten lågo stadiga askpåsar, väl omsvepta med
skynken och vilande på ett lager av tombuteljer, för att vattnet lätt
skulle rinna undan. Ur pannmuren hämtades nu kokande vatten i stora
skopor på långa skaft och östes över kläderna. När så mycket fyllts på,
att karet kunde anses mer än till hälften fyllt, lossades en plugg i
dess sida, alldeles intill botten och det heta vattnet strömmade ned i
en så, nu inte längre klart och vitt utan redan svagt gulfärgat av
askan. Så hälldes det i pannmuren igen, kokades och östes på nytt över
kläderna. För var gång blev färgen allt gulare och starkare och till
slut var luten så stark, att det sved på fingrarna om man fick den på
sig. Ju längre det lakades desto finare och vitare blevo kläderna och ju
roligare en lakfest var, dess bättre blev lakningen gjord. Pojkarna öste
och öste, delade upp sig i lag och organiserade arbetet, och ibland
kunde man hålla på både till tre och fyra på morgonen.

Det dracks kaffe också vill jag lova -- den ena pannan efter den andra
koktes av flickorna och brödstaplarna sjönko ihop för anfallen med
sagolik hastighet. När kaffet var slut plockades det fram saft och
vatten medan pojkarna lakade och imman stod som en vägg i rummet. Det
var knappt man kunde se från den ena hörnan till den andra och luften
blev tung att andas till slut, men vad i all världen betydde det!
Allteftersom timmarna ledo steg stämningen och till slut var den så hög,
att den absolut inte kunde bli högre. Spelman hade det kommit också
naturligtvis och dansen gick för fulla segel på det våta golvet, som var
så halt av vatten och lut att allt emellanåt en kraftig kullerbytta
slogs i hastigheten. Brännvinet kom fram under nattens lopp, pojkarna
styrkte sig och lakade, brände sig på skopskaften, svuro och skreko,
skrattade och hojtade. Då och då försvann ett par ut i mörkret --
utanför dörren låg natten som det svartaste svarta utan stjärnljus eller
måne, kallt var det så det isade genom märg och ben och en kulen blåst
ven om knutarna. När man kom utifrån in i värmen slog ångorna av kaffe,
lut, brännvin och väta en mot huvudet så man blev het och yr,
handklaveret drillade och gnällde, dansen svepte så golvet rungade och
skratt och skrik ekade.

Lamporna brunno ut så småningom, ett ljus brann till sist ensamt och
sorgset fladdrande på pannmurens kant för att lysa de arbetande, och
skenet från elden flackade rött och oroligt över väggar och tak, glänste
i de små svarta, fyrkantiga fönsterna och speglade i kaffepannans bukiga
koppar. Lakvattnet var brunt och starkt och sköljkaren började lagas i
ordning medan det lediga kavaljerslaget klämde i med en hejig
sjömansvisa. Annas fyra små lockar hade raknat i fukten och hängde raka
utefter panna och kinder, men Anders var redan så bedårad han kunde bli
och satt i ett hörn på en upp- och nedvänd balja med munspelet i ena
handen och Annas hand i den andra, hennes huvud låg mot hans axel och
det randiga förklädet var brett under dem till skydd mot vätan.

När dagen kom silande, grå och kall, var ilakningen klar och en sista
kaffepanna sattes på elden medan de kokheta kläderna lades i sköljkaren.
En sista vals speltes upp, den sista kaffekasken dracks, den sista visan
sjöngs och skrattande drog hela den unga skaran hemåt i gryningsdunklet
till ett par timmars sömn innan arbetet började på nytt. Anna och jag
plockade blixtsnabbt ihop koppar och glas, bommade igen brygghusdörrarna
och knegade in i vår kammare, trötta och sömniga, klädde inte av oss ens
-- vad lönade det, när vi skulle upp om två timmar -- och sovo innan
huvudet nått kudden.



OM MORDET PÅ GREKISKA KUNGEN, LOTTERI OCH KATALOGER.


Man gick därnere i den fullständigaste ovetenhet om allting, man visste
rakt ingenting om vad som hände ute i stora världen. Tidningar köptes
nästan aldrig och köptes det någon var det vanligen endast
Veckojournalen, och i den får man just inte veta några så alldeles
färska eller sensationella nyheter. Endast allt gick sin trygga och
jämna lunk så var det bra, vad betydde det, om himlen ramlade ned i
socknen bredvid, bara den inte ramlade över oss.

Jag minns en dag vi höllo på att baka, jag stod just lutad över
ugnsrakan för att skyffla ut glöden, när Hilda slog ihop händerna av
förvåning och ropade med ivrig och upphetsad röst:

-- Nej men jämmerligen, nu ä di väl ändå riktigt stolliga i utlandet. Nu
har di skjutit kungen i Grekland!

Jag släppte rakan i häpenheten och snodde mig tvärtom med förfäran målad
i mitt anlete. Anna ställde med en väldig duns ifrån sig diskbaljan, som
hon just skulle tömma och båda stirrade vi förväntansfullt på Hilda, som
låg framstupa över köksbordet och läste i en utbredd tidning.

-- Di sköt'en i huvet å han dog mesamma å mördaren har di taji. Han
får'et väl trevligt, uslingen. De skulle allt tjyven va kung nu för
tiden.

-- Men att de ha skjutit honom igen, sade jag med ett dunkelt minne
svävande för mig, att en kung sköts där för något år sedan. När var det?

-- Den sjunde dennes står de bara, eller om de ska va den sjuttonde. Dä
bortrevet ett stycke just där.

-- Vad är det för en som ska bli koning nu då, frågar Anna med djupt
intresse.

-- Kronprins Konstantin ska tillträda regeringen står de.

-- Ska di ha två kungar i rad som heter Konstantin då? kan jag inte
hålla inne med, ehuru en så ingående kännedom om grekiska kungens namn
ingalunda är på sin plats för en lagårdspiga.

-- Han som di tog dö på hette Georg.

-- Å hunnan! utbrister Anna allvarligt. Hette han Georg. Att di har så
kristna namn i Grekland. Tänk, hette han Georg.

Men jag börjar grubbla och söker och söker i minnet. Har inte jag
skrivit anekdoter i tidningen om en kung som blev skjuten i Grekland och
hette Georg. Och hette inte hans son Konstantin och blev inte han kung
sedan. Och inte har väl han hunnit dö och en ung Georg kommit på tronen
igen och denne samme Georg nu skjutits. Det går runt i huvudet på mig
och jag grips av medömkan med mig själv och min okunnighet.

-- Står det Georg? försöker jag en sista gång.

-- Ja de gör de. Georg står de alldeles tydligt.

Nu kommo drängarna in till kaffet och nyheten berättas också för dem. De
ta saken lugnt och filosofera endast i allmänhet över kungars ändlighet,
såväl som andra dödligas. Bonn, som också kommit in, håller ett
vältaligt föredrag om bomber och gevär och mördare i gemen och det hela
resulterar i några hemska historier om mordattentat mot presidenterna i
Amerika. Men jag går alltjämt och grubblar och tycker, att det är
förfärligt besynnerligt. Ända tills jag i smyg tar fatt på tidningen och
noga undersöker om intet datum kan påträffas. Då hittar jag långt upp i
en hörna det jag väntat -- nyheten är ett år gammal. Varligt meddelar
jag upptäckten och den tas lika lugnt som mordet nyss, litet skratt
bara, så övergår man till presidenterna igen och grekiska kungen
framlever alltjämt sitt liv, ytterligt nonchalerad av Taninges invånare.

Detta har jag berättat bara som ett litet bevis på den nästan otroliga
slöhet, som utvecklades så fort det gällde några händelser utom socknen
eller till och med den närmaste trakten. Bondetåget visste de inte
mycket om därnere, dess verkningar ansågs inte på något sätt märkvärdiga
och av valfeber och agitation märktes icke ett spår. Tidningar voro till
för att man skulle få billigt och bra papper, det var egentligen det
enda existensberättigande de hade -- jo förstås, följetong och
berättelser och sådant hade ju alltid sitt intresse. Men papperet sattes
högst och ett paket inslaget i en tidning ansågs bra mycket finare och
trevligare än om man svepte in det i vanligt omslagspapper. Den enda
gång jag minns, att det verkligen frågades efter och köptes tidningar
var, när det varit dragning i något större svenskt lotteri, då ska jag
säga det var väntan och längtan efter dem. Allesammans spelade de på
lotteri, både drängar och husbondfolk och till och med Anna, så hade hon
en kvarts lott, som hon väntade sig något storslaget av. Hela trakten
var gripen av lotterifeber förresten och det förlorades mycket pengar
där. Somliga spelade i svenska lotteri, somliga i danska och tyska,
ibland vunno de kanske en tjugu, trettio kronor eller just så mycket att
de blevo uppiggade att fortsätta. Och ständigt cirkulerade de
förunderligaste historier om folk i grannsocknar, som vunnit 5--10000
kronor i ett enda tag. Anna hade fått fem kronor på sin danska kvarts
lott en gång och den femman talade hon beständigt om, när jag försökte
avråda henne från vidare extravaganser på lotterispelets motgångsfyllda
bana.

-- Neej du, ja slutar inte. Å Anders han säger också de, att ja gärna
kan hålla i. Feck ja inte fem kronor en gång skickandes utan att ja
visste ett smul om. Va fasan, om de också kostar lite å ha lotten kvar,
så ä de i alla fall så förbaskade livat. Å förra gången du, så hadde ja
nära på vunnit hunnra kronor, de va bara en nia som skillde. Joo du!
Nästa gång kanske ja får rätt nummer te tietusen du, va säger du då då?
Du, va säger du då då? Då går du nog och köper dig en du me!

En annan vurm, som dock mera uteslutande angripit den manliga ungdomen,
var kataloger. De skickade efter kataloger från gud och hela världen,
alla firmor, som annonserar om »kataloger gratis och franko» fingo
beställningar, åtminstone från drängarna på Taninge och deras
favoritnöje var, att studera dessa vanligen mycket innehållsrika häften.
I synnerhet voro Åhlén och Holms högt älskade, och allt som oftast
rekvirerades också de mest besynnerliga saker ur dessa kataloger:
patenterade hängslen med så många tampar och spännen, att de lyckliga
ägarna visste varken ut eller in, när de skulle ta dem på, hundrabladiga
knivar som kunde användas till de mest otroliga saker. Det fanns
ostronöppnare på dem -- aldrig för jag tror att någon av innehavarna av
dessa härliga knivar någonsin i sitt liv sett ett ostron eller får se
ett heller -- champagnekorksupptagare, konservlådsbrytare,
cigarrettändare, nagelfilar, skrivpennor, patronkratsare -- o, det var
ingen ända på vad det fanns allt på dessa underbara knivar, som det tog
en halvtimme att bara fälla upp allting på. Det kan förresten ingen
beskriva allt annat märkvärdigt, som beställdes ur dessa kataloger: det
var bläckhorn att bära i fickan och portmonnäer som ingen utom ägaren
kunde öppna och emellanåt inte ens han, ty han glömde ibland bort
mekaniken, som var fruktansvärt invecklad -- det var nycklar som gick
till alla lås, men vid företagna prov visade sig ha en löjlig motvilja
att öppna ett enda, det var cigarretter, som exploderade rätt som man
rökte dem i allsköns lugn och ro och höll på att skrämma slag på de
oförberedda, det var garanterade amerikanska fickur till 4.50 med
väckarsignal och självlysande urtavla och speldosa och vackra
fotografier av mer eller mindre sköna kvinnor; vad garantin beträffar,
så fanns det intet närmare bestämt om den i katalogen -- det var
reservoirpennor, som alltid strejkade och endast avlevererade bläck i så
måtto, att de jämmerligen bläckade ned skrivarens händer tills de mest
voro att förlikna vid en niggers, det var alla möjliga mystiska böcker
för älskande och nygifta och länge gifta och ogifta, för alla möjliga
äktenskapliga och inte äktenskapliga stadier, det var svångremmar av ny
och oerhört framstående konstruktion, det var -- nej, det tar aldrig
slut om jag så sutte och räknade upp sidor framåt. Men jag måste i alla
fall uppehålla mig ett ögonblick vid munspelen. Våra drängar skrevo
efter munspel så gud sig förbarme vilka förmögenheter de lade ned i dem.
De hade munspel med klockor på, med trumpeter, med trummor, de hade
munspel så små att de försvunno i handen och knappt syntes mellan
läpparna och munspel så stora och långa och breda att de voro en halv
meter på längden, munspel i moll och munspel i dur: »Svenskens
älskling», »Hjärtats ros», »Hemlandstoner», »Valsesmek», »Harpotoner»
och vad de nu hette allt. Något som också mycket intresserade var
cittror, ackordcittror, vilka klingade i ljuvliga ackord när man tryckte
på en filtklädd träribba, som låg tvärs över strängraden. Det fanns
många träribbor att klämma på, ju finare cittran var dess flera ribbor
var det, och det blev en storslagen och klangfull musik, när en
stålklädd tumme rasslade fram över klaviaturen och en konstförfaren hand
tryckte på ribborna. Det var i synnerhet en cittra, som väckte Annas
livligaste beundran och åtrå där den stod uppritad i en katalog,
förgylld och utsirad och bärande namnet »Himlatoner». _Om_ hon nånsin
vann så mycket som den kostade, 32 kronor, på sitt lotteri så skulle hon
då sannerligen inför Gud ögonblickligen inköpa den cittran:

-- För ja säjer de du, en cittra de nåntingen som inte alla har å den
låter så förbaskade väl te sånger -- ja te viser me för den delen. Å
_om_ ja vinner du -- ja säjer de du, att _om_ ja vinner femti en gång så
ska ja köpa »Himlatoner» å den här fickspegeln te Anders. För den ä
välan stili?

Fickspegel n:o 0182364, stod det i katalogen, av röd saffian
innehållande spegel, kam, mustaschvax, nagelpetare, nagelfil och
nagelpomada.



HUR ANNA BLEV RÖSTRÄTTSKVINNA OCH LITET ANNAT PRAT.


När man försöker att i minnet leta sig tillbaka till en tid som varit
fylld av tusen nya intryck, av tusen nya saker och många nya människor,
så är det ibland alldeles omöjligt att hålla samman allt. Man minns en
sak, två, tre med oändlig tydlighet, andra sjunka undan och låta inte
fånga sig. Man kan inte minnas dem en och en, utan först i en lång
kedja, som drar allt och alla med sig. Och börjar man väl veva upp den
kedjan komma alla minnen farande, störtande, och man hinner inte ens
reda upp dem förrän de dragit förbi. Det är så med mig så fort jag låter
tankarna gå tillbaka till min månad på Taninge -- den var lång, men gick
ändå så förvånansvärt fort. Varje dag var så till sista minuten fylld av
arbete och möda och varje natt försvann som en minut i djup och tung
sömn. Varje dag förrann lugn och lång under samma ständiga tramp, samma
enahanda sysslor, som länkades den ena i den andra utan en sekunds
andrum. Och varje kväll förde med sig en förnimmelse av vila och ro och
en oändligt starkt känsla av tillfredsställelse över en dag använd just
som den skulle användas. Ingenting på jorden skänker en sådan glädje som
kroppsarbete, ingenting har en sådan förmåga att lugna, stilla och
liksom rena allt inom en. Man får ingen plats över för tankar, som oroa
och plåga -- man knogar tills dagen är slut, då sjunker man ned på en
stol likt ett tåg som stannar, och man orkar endast tänka så långt som:
nu är jag allt bra trött, gudskelov att det är kväll. Och så stupar man
ögonblickligen i säng och sover innan man hunnit dra täcket till rätta.
Jag minns de första kvällarnas kväljande trötthetskänsla, och jag kommer
ännu ihåg den avundsjuka beundran jag ägnade Anna, som så fort hon
visste sig ledig bara slog sig ned på en stol och sov.

-- Är du trött? kunde jag fråga, men fick till svar endast en förvånad
blick som lika tydligt som ord sade:

-- Ä du dum, du. Visst ä ja trött, när kvälln kommer.

Men när hon på morgonen vaknade, gick hon ständigt med lika lugn,
belåten iver till arbetet, som hon utförde snabbt och väl och med samma
glada villighet så lång dagen var. Vad jag beundrade henne och vad jag
beundrar henne ännu! Och vad jag avundas henne den måttfulla styrka och
kraft varmed hon gjorde allt. Hon berättade för mig ibland hurudant de
hade det om vintern, och jag tyckte jag kunde se henne framför mig, hur
hon stövlade genom snö och väta, ut och in, fram och tillbaka med sin
snälltågsfart och sina röda kinder som alltid voro lika skinande röda
och runda. Och jag tänkte för mig själv, när jag överhuvudtaget hade
hunnit så långt att jag orkade tänka, och det var minsann inte de första
fjorton dagarna: jag skulle önska att alla små hemmaflickor uppe i
Stockholm finge vara med om detta, finge se och begrunda vad allt de
kunde ha att lära av denna bondpiga, när det gäller arbete och
förnöjsamhet, att de en enda dag bleve satta att göra alla hennes
hundrade sysslor, som i sig själva äro så enkla och litet invecklade --
jag skulle önska, att de bara en enda dag finge känna vad verkligt tungt
och strävsamt arbete vill säga, och att de skulle förstå, vad detta
arbete betyder, hur viktigt och nödvändigt det är och hur stort i all
sin ringhet. Men det kan ingen förstå, som ej prövat på, tror jag.
Varför skulle annars just denna del av kvinnoarbete vara så litet
värderad och så lågt betald?

Tidens frågor hade ingen som helst betydelse för Anna -- hon visste inte
mer vad som skedde ute i världen än om hon levde på en obebodd ö i norra
Ishavet, och vad kvinnosaken beträffar, så visste hon inte om att ett
sådant ord existerade en gång. Aldrig i livet hade hon funderat över
rösträtt eller likställighet med mannen, det låg något så komplett
omöjligt i blotta tanken härpå, att jag hade mycket och stort besvär
innan hon ens begrep, att det fanns kvinnor som kämpade för något så
galet.

-- Ja tycker de ja! De skulle allt bli någe de om du eller ja gav oss te
riksdasmän. En kunne lika gärna villa bli kung mesamma. Tsss, ja har
välan allri hört sån lort förr, du ljuger bestämt i mig alltihop.

Men jag försäkrade, att det var sanning och utlade därpå i enkla ordalag
hur orätt det är att manfolk ska ha allting så mycket bättre. Tänk bara
på drängarna, utslungade jag i hastigheten utan att egentligen ha en
tanke på om det verkligen var något att anmärka på deras
företrädesrättigheter. Men det tog skruv. Annas glada uppsyn
fördunklades av ett lika intensivt som ovanligt tankearbete och till
slut utbrast hon med gravlik röst:

-- Ja, tvi hunnan du! Du har allt rätt du -- tänk bara på pôjka hur
förbaskade bra di har'et. Di får sova midda varenda dag, när en annan
måste diska å fäkta å stå i. Å varannan sönda ä di lediga alldeles, å
arbetar di, så ä de bara me å se te hästarna, så då sover di mest hele
dan. Inte har vi just nå ledit då inte. Javisst du -- fy fasan du, så
orätt de ä när en tänker efter!

Varpå Anna blev rösträttskvinna och aldrig slutade att så fort hon fick
se mig dra fram nya bevis på hur mycket bättre pôjka hade det än vi. Jag
undrar om den branden flammar än i hennes själ -- kanske skulle jag
aldrig ha tänt den, men det var så svårt att låta bli. Även Hilda anslöt
sig för övrigt till rösträttskravet, men bonn ogillade det i allra
högsta grad. Och drängarna också naturligtvis. Ogilla är inte rätta
ordet precis, ty de förstodo inte, att det verkligen kunde vara på
allvar en förnuftig människa önskade likställighet mellan män och
kvinnor, men de skrattade ut idén och skämtade gruvligt med oss som
kunde tro på sånt.

Nej man visste ingenting om yttervärlden, man nästan glömde att den
existerade. Jag minns hur jag ibland gick och tänkte: tjugu mil härifrån
ligger Stockholm, en stor stad med många gator. När solen går ned här
och allting blir mörkt, tändas där tusende lyktor och människor gå på
teatrar och baler. När vi äta kvällsmat äta de middag och när vi äta
middag ha de nyss stigit upp. -- Vad det blev märkvärdigt allting på
avstånd, så underligt och främmande som om det aldrig existerat. Ibland
trodde jag inte att det fanns. Trodde att jag drömt alltsammans och att
mitt liv allt framgent skulle gå som en pendel mellan morgonmjölkning,
middag och kvällsmjölkning, då och då med arbetets välsignelse i form av
lördagsdanser och söndagsvila. Anna hade hela sitt unga liv aldrig varit
med om annat, aldrig vetat om något annat och hon såg framåt mot en
existens som ej i sig inneslöt annat än arbete, samma enahanda, tunga,
välsignade arbete, som ger födan ur hand i mun. Möjligen tänkte hon väl
bli gift, få eget hem med sin Anders en gång -- hon talade om det med en
litet förlägen och glad rodnad. Men vad blir det till annat än ännu
mera, ännu tyngre arbete med ansvar och oro för var dag som kommer. Barn
blir det alltid övernog av och de äro alltid välkomna hur fattigt ett
bondhem än är -- men Gud skall veta, att om de ge glädje så ge de också
arbete och bekymmer.

-- Kan Anders få sig en egen gård någon gång? frågade jag Anna en kväll
när vi resonerade allvar.

-- Nej, egen gård kan han la allri skaffa sej, men en bra statplats kan
han få. Och statfolk ha 'et bra må tro. Arbete ä de förstås, men en
slipper teminstingen oro för brödfödan.

-- Vill du gifta dej snart?

-- Ånej, dä ingen brådska. En har de bäst så länge en tjänar å ja lägger
ju av lite omsänder. Bättre än ja har'et här kan ja allri få't, me
snällare husbonnfolk, å tänk du, att vi har egen kammare! Dä inte på
alla ställen di har de inte, utan di får allt ligga i köket för de
mesta. Arbete ä de mycket här, de måste en ju medge. Men ja säger de du,
ja säger de, att när di ä så snälla mot en som di ä här, så va tjyven
gör de om en får arbeta lite. De gör en väl gärna. Å tänk va Hilda själv
står i! Hon ä minsann inte den, som låter pigera sina göra de mesta å
tar själv de lättesta. Dä inte många här på trakten inte som arbetar som
hon inte.

Anna slutar sitt lovtal med en bekräftande nick och jag håller med av
fullaste hjärta. Hilda _är_ märkvärdig! Från morgon till kväll i fullt
fläng, alltid glad, alltid vänlig, alltid en god och präktig kamrat i
arbetet. Aldrig hörde jag under hela den månad jag var där ett ovänligt
ord eller en otålig tillrättavisning.

-- När jag ser att folk gör sitt bästa, kan jag inte begära mer, sade
hon en gång på tal om arbete. Här är mycket att göra och tungt göra, och
man ska' inte begära orimligheter.

För övrigt var hon ordentlig och noggrann så långt hennes begrepp
sträckte sig -- i en bondgård kan det ju inte gå till som i ett
herrskapskök, och var Hilda i närheten så aktade sig Anna mycket noga
att slarva alltför mycket med renligheten. Hilda hade dessutom ett stort
och strålande sinne för humor och vi hade stunder ibland ute i köket då
skrattet skallade utan hejd, så länge och stormande att bonn ibland
måste pallra sig ned från drängkammaren och sömndrucken plira i dörren
för att fråga vad som i all världen stod på. Vad ett skratt kan lätta
och lysa upp! Vad det hjälpte mig över många svåra stunder därnere och
vad bönder, när de äro bland sig själva, egentligen äro för ett muntert
och glatt släkte, med uppfattning av löjligheter och situationer! Utåt
äro de allvarsamma, litet trumpna och mot »herrskap» iakttaga de en
förnäm tillbakadragenhet som ofta alldeles oriktigt tas för tröghet och
slöhet. Ju mer man är tillsammans med bönder, ju närmare man kommer dem
inpå livet, desto mer lär man sig förstå och uppskatta dem, desto mer
grips man av beundran för deras sega, lugna arbete, det samma år ut och
år in, ofta tröstlöst, vanligen just så givande att debet och kredit gå
nätt och jämnt ihop. Starka och stadiga leva de fram sitt liv, männen
väderbitna och säkra av allt arbete utomhus, kvinnorna i förtid
utslitna, bleka och tunna vid 30 år av barnsängar och släp från morgon
till kväll. Men de äro nöjda: dagarna gå, den ena före och den andra
efter, bara maten räcker och man får ha hälsan så är allting bra.



OM EROTIK OCH KYSKHET.


-- Fy fasan du -- tro aldrig på karar! var Annas ständiga och ideligen
upprepade varning till mig. Ja säjer de du, att ja ä så rädd för karar
så dä knappt ja törs dansa me dom på logen en gång. Di lurar flickorna
så dä synn å skam å mamma hon har allti sagt att dom ä de farliaste som
finns.

-- Då törs du väl aldrig gifta dig heller? frågar jag, ty detta är innan
Anders dykt upp vid horisonten.

-- Jo gifta! men innan en kommer så långt du, så ä de mycke! Innan en
får dom dit du! Gifta sig det törs en väl, men var du säker på, att kan
dom komma unnan prästen så gör dom.

Anna ser otroligt viktig ut och hennes runda ögon stirra rätt ut i
begrundan. Anders är ännu en chimär och hennes själ har ännu inte
berörts av kärlekens förunderlighet. Varför hon med den utomståendes
obarmhärtighet välbehagligt dröjer vid faran av umgängelse med manfolk
och oklokheten av att intressera sig för dem, och aldrig kan hon i nog
starka ord framhålla sin rädsla och avsky för dem.

-- Du är dum, predikar jag med den förlovades säkerhet. Karar ä inte ett
smul farliga. Egentligen ä de bara dumma.

-- Dumma! Dom! Näej du, men jäntera ä dumma, dä va dom ä! Ä de undlit om
ja ä rädd, när ja har så många bekanta flickor som de gått galet för.
Har ja inte en syster kanske som kom hem i vårasse -- å nu sitter hon
där me en unge å pojken som ä far te'n ger tjyven i bå henne å barnet.
Han har inga pengar å hjälpa dom me å nu får mamma ha dom båda två. Dä
inte rolit inte å komma hem på de viset. Förr ginge ja i åna än ja
tordes gå hem om de blidde så för mej. Ja säjer de du -- va tror du dom
skulle säja hemma om du kom hem å talte om, att du skulle få en oäkta.
Ja bara säjer de, va tror du din mamma skulle säja?

-- Det vet jag verkligen inte.

-- Nä, du vet inte de, å de vet inte ja heller. Men fy tjyven, de säjer
ja. Förr ginge ja i åna två gånger om. Måtro, di går här å ä så styva
med sina fästmän, jäntera så länge de varar, för glädjen ä inte så lång.
Sen går dom där. Å pojka har inte så dom kan gefta sej å knappt så di
kan hjälpa te å betala för ungen. Tror du dä så livat då? Nej, ja säjer
de du -- fy fasan för karar! Malkus ville ja skulle gå me'n ut å gå i
lördasse, men ja akta mej ja. Å tro inte på Bernhard du!

-- Bernhard! Joo då, _han_ ä trogen ska du se!

-- Jo ja tycker de. Feck du inte ett vy från Agnes eller va hon heter i
går, som sa att hon sitt'en på gatan me en annan flicka å att han vände
sej bort när han feck si'na. Ä de å va trogen de?

Jag blev blodröd i ansiktet av återhållet skratt och välsignar inom mig
min systers blixtrande idé att pr vykort underrätta mig om min
obefintlige Bernhards otrohet -- så tittar jag upp och svarar med
allvarsam, litet orolig röst:

-- Äsch, det var nog bara hans syster som kommit till stan. Han skulle
väl visa henne omkring.

-- Syster, jo de trodde du allt. Nej du, han ä nog minsann inte bättre
än andra inte. Å om han också skriver i brevena »din i döden» eller va
de va du visa mej, så betyder de nog inte längre än te nästa vicka. Var
lugn för de du! -- Nä, nog ska en känna en pojk förbaskade väl om en ska
va bekant me'n någe närmare, dä då säkert.

Dessa förståndiga och väl eftertänkta principer framlägges på onsdagen
och kompletteras och utlägges under de följande dagarna. När
lördagskvällen randas har Anna så ont i fötterna, att hon ett ögonblick
nästan funderar på att stanna hemma och krypa till kojs i stället, men
hon kan inte motstå frestelsen, utan drar med möda och många hädiska ord
på sig helgdagskängorna, iskrudar sig dansstassen och linkar ner till
vår loge, som denna gång upplåtits. Trött men strålande står hon där
lutad mot väggen, pratar och fnissar med flickskocken och avvaktar att
första dansen ska klämmas i av spelman. Under hela väntetiden fara
hennes ögon över till pojkraden och de få en spelande förväntansfull
glans -- egentligen tror jag att Anna djupast in i själen har en
obegriplig svaghet för manfolk och hon ser hissnande förtjust ut så fort
någon av drängarna hemma trakterar henne med en liten välment klapp på
de mest avrundade delarna av hennes runda lekamen. Förtjust och på samma
gång oändligt förskräckt.

När äntligen de första tonerna komma drillande blir det rörelse i de
skarpt avskiljda flockarna. Manfolkssidan stegar beslutsamt över till
kvinnfolken och valsen går sjungande över logens glatta golv. En lång
grov dräng kliver fram till Anna, låter högtidligen presentera sig av en
bredvidstående flicka och nickar till uppbjudning. Men Anna gör
svårigheter, jag hör hennes litet suddiga röst tala något om att hon har
så »förbaskade ont i föttera», ett livligt samtal om fotsvett börjar
därefter mellan de två, men ledsamt nog jag får inte höra mer förrän jag
redan är mitt upp i dansen. Men när nästa polkett stäms upp ser jag Anna
skinande av belåtenhet svänga omkring i den långe drängens famn i total
glömska av både trötthet och värk. Sen såg jag henne inte mer, men det
var så mörkt, att man knappt kunde skönja handen framför sig i de
svartaste krokarna, mycket mindre då känna igen någon i den virvlande
farten. Bortåt ett-tiden var dansen i alla fall slut och på mycket
trötta fötter vandrade jag hemåt, nästan i sömn när jag fumlade mig in i
förstun och tog efter nyckeln i kammardörren. Jag sökte och sökte, den
fanns inte, jag knackade på dörren, men fick intet svar, hörde endast
ett sakta skratt inifrån och en viskande mansröst. Ett ögonblick blev
jag klarvaken av häpnad, stod en stund i stilla grubbel över
människohjärtats förunderligheter, sen kom sömnen tung och oemotståndlig
igen och med en snyftning av trötthet och leda vandrade jag sakta vägen
tillbaka mot logen, steg in i ladan, kröp ned varmt och mjukt i halmen
och sov tills Anna litet förlägen och med en försynt ruskning väckte mig
till mjölkningen.

Vi pratade inte mycket den dagen, men när kvällen kom och dansen närmade
sig igen säger Anna med en stark rodnad:

-- Jo-e, nu-e -- om du ville ligga på skullen i natt me. Jag ska gå dit
me fäll'n så du inte behöver frysa.

Men då kan jag inte hålla mig tyst längre, min förundran står inte
längre att hejda och med ivrig röst utbrister jag:

-- Men Anna har du blivit tokig precis! Karar, som ä så farliga.

-- Hm, småler hon, karar ja! Men inte Anders.

-- Du hade ju inte träffat honom förrän i går?

-- Än se'n då! Ä han inte grann du, å så förbaskade lätt han dansar sen.
Tyck du inte? Jesses de va ju så en knappt rörde ve golvet. Å tänk du,
han har gått å sitt på mig ända sen i julas du, men inte vågat
presantera sig. Såg du så grann han va?

-- Nej det såg jag inte och inte bryr jag mig om det heller. Men om han
var aldrig så grann, så skulle du väl inte låtit honom gå med in på
kammaren så där med detsamma.

-- Gå me! Skulle de göra någe de då? Ja säjer de, skulle de göra någe de
då? Om han gick me mej in hit? De va väl min sak de! Å vi mådde väl
bättre båda två, trötta som vi va etter dansen om vi la oss i soffa
istället för te fara omkring på vägara i mörkre. Å ljuse stog på borde å
brann så va de anbelangar! En pratar bättre när en ligger jämte den en
ska tala me å dä väl inget ont i de? Ja säjer de -- dä väl inget ont i
det, om han ligger jämte mej? En kan la ha kyska tankar för de!

Anna är så upprörd över min kritik, att hon glöder i ansiktet och hon
pratar med en iver så saliven flödar över och samlar sig i en droppe
under hakan. Och jag känner mig så skamsen och generad över mina
misstankar och mitt ogillande att jag aldrig säger ett ord vidare, utan
under tystnad fullbordar aftontoaletten. Innan vi gå knogar Anna ned i
logen med fårskinnsfällen och dansar sedan vägen framåt med ögon som
blänka av förväntan och glädje ty Anders och kärleken ha lika snabbt som
oväntat trängt till djupet av hennes karlskrämda hjärta och fullständigt
förtagit all oro och ängslan och förutbestämda åsikter.

-- Men vad ska du ta dig till sen då? frågar jag stilla, där jag vandrar
vid hennes sida, plötsligt gripen av en känsla av ömkan och något som
liknar ansvar. Vad ska du ta dig till om det blir fortsättning på det
här?

-- Ta mej te? fortsättning? Om jag blir me barn menar du?

-- Ja -- om du blir med barn. Ska du gå i ån då?

-- Ä inte! Dä väl inte värre för mej än för andra. Å Anders å ja ska väl
gifta oss va de lider.

Ånej, det är väl inte värre för henne än för andra och hon reder sig
nog. Men jag går och förundrar mig över hur snabbt en människas
åskådning kan omskapas, hur raskt hon kan byta om håg och sinne och kan
ej låta bli att helt förstulet le åt Annas lugna sätt att se saken,
sedan den nu blivit ett oomkullrunkeligt faktum: »En kan la ha kyska
tankar för de?»

Mera förtjusande ärbarhet och oskuld kan väl inte ens den strängaste
sedlighetspredikant begära!



HUR JAG BLEV FRI FRAN TJÄNSTEN.


Det var ingen lätt sak att bli ledig från tjänsten efter en månad --
bondpigor tas inte på månad minsann som man gör i städerna, på landet är
det minsta ett halvår och det vanligaste ett år -- men jag hade inte
längre permission från min tidning och kände för övrigt inte heller
någon vidare brinnande åtrå att stanna längre. Men för ett så
remarkabelt brott mot anständighet och hävdvunna seder fordrades ett
verkligt gott och giltigt skäl att framlägga, och det skälet började jag
att fundera på i god tid. Ty naturligtvis kunde jag ju omöjligt lämna
tjänsten, innan en annan piga skaffats i mitt ställe och pigor växa inte
på trän i våra dagar varför det behövs både tid och arbete innan de
kunna anträffas och uppgörelse hinner ske. Jag grubblade både hit och
dit för att finna någon antaglig förevändning. En liten hjälp hade jag i
den handskada jag ådragit mig, och som gjorde det omöjligt för mig att
mjölka, men som Hilda utan knot böt sysslor med mig, så var det inte
något tillräckligt skäl att skylla på. Mer vägande och behjärtansvärt
måste det vara!

Efter mycket funderande beslöt jag att låta en aldrig existerad moster
dyka upp i mina berättelser hemifrån och placerade henne som min
stackars mjölkande och grismatande moders förnämsta och oumbärliga hjälp
hemma. Några dagar efter det jag annonserat hennes existens förkylde hon
sig och blev litet krasslig; ytterligare några dagar förflöto och hon
blev allvarligt sjuk. Jag började klaga högt om »hur svårt mamma hade
det» och kastade varligt fram, att jag kanske rent av blev tvungen att
resa hem för att hjälpa henne. Dagen därpå var moster så verkligt dålig
-- underrättelserna kommo pr vykort sända av en invigd syster -- att jag
bad Hilda höra sig för om någon ny piga möjligen kunde uppbringas ifall
det blev nödvändigt att jag reste. Av en händelse lyckades hon verkligen
efter ganska kort tid få tag på en flicka, som inte var alldeles ohågad
för att komma, _om_ jag måste ge mig i väg och under sådana
omständigheter avled naturligtvis min dyrkade moster knall och fall. Jag
ansåg, att dödsbudet lämpligast borde bringas mig pr telefon -- det
fanns nämligen underbart nog en sådan på gården, ehuru ytterligt sällan
använd. Och en middag, mitt under brinnande arbetstid ringde min syster,
som jag instruerat i brev. Telefonen satt i »kammaren», högtidsrummet,
och just den dagen ville olyckan, att bonn hade några grannar på besök
och hade placerat sig och dem därinne, kaffekaskarnas mångfald hade
tärts under förmiddagens lopp, så stämningen var ganska uppsluppen, när
jag trädde in, kallad av bonns glättiga röst:

-- Dä telefon te'na. De va fästman hörde ja!

Under diverse skämtsamma anmärkningar från sällskapet fattade jag luren
och ropade hallå. Och sannerligen blev inte det samtal som nu följde det
svåraste prov på behärskningskonst jag någonsin i mitt liv genomgått.
Långt bortifrån hördes min systers muntra röst:

-- Goddag du. Har du gett grisarna ordentligt?

-- Goddag -- hur är det med moster?

-- Du kan inte tro en sån utsökt premiär jag var på i går!

-- Nej vad säger du -- är hon?

-- Det är inte värt du är så styv i korken nu, när du kommer hem, för nu
ha vi lärt oss maxixe allihop, så du är inte ensam om det.

-- I morse! När blir begravningen då?

-- Det var realisation på kompaniet i går och vi köpte ett förtjusande
tyg till sommardräkt åt dig, så du har något att ta på dig, när du
kommer till civilisationen igen. Och så har du ett bjudningskort till
ett vernissage i morgon.

-- Hade hon sans i det sista säger du. Jo, jag kommer hem så fort jag
kan och alldeles säkert till begravningen.

-- Vi ska möta med kamera vid stationen. Lipa en skvätt nu om du kan.
Tjänare.

-- Adjö, adjö. Hälsa stackars mamma!

Den stunden och det samtalet glömmer jag aldrig, jag kände hur hysterin
närmade sig med snabba steg. Åtminstone tror jag, att det var hysteri,
för jag kände en fullständigt vanvettig böjelse att brista i gapskratt
och storgråt ömsom. Runt omkring sutto bonn och hans gäster i dödstyst
avvaktan och mitt minspel måste noga avvägas efter underrättelsernas
gång. Men Gud ska veta, att det inte var lätt!

Emellertid uppbådades den flicka Hilda vidtalat och ett gunstigt öde
ville, att hon kunde komma nästan genast, så att jag kunde få ge mig
iväg redan efter tre dagar. Men de tre dagarna voro visst lika långa som
alla de andra tillsammans. Jag räknade minuterna och kände en barnslig
förtjusning över varje nytt klockslag, som förde mig en timme närmare
slutet. Och ändå kändes det så underligt tomt och konstigt, att jag fick
resa ifrån alltsammans -- som om jag på något sätt begick en orätt eller
lämnade något, som skulle komma mig att förnimma en stor saknad. Det
blossade upp inom mig en stark ömhet för dem alla, för det liv i arbete
och strävan de förde och som jag delat med dem och det var liksom om jag
övergav en rätt sak och ägnade mig åt en orätt och fåfänglig.

Men när jag den sista natten kröp ner i soffan bredvid Anna, när jag för
sista gången drog täcket och fällen under hakan, då rös jag till av en
stormande glädje, att allt ändå var slut, verkligen och äntligen! Och
jag försökte hålla mig vaken så länge som möjligt blott för njutningen
att tänka på allt det jag nu gick emot av civilisation och härlighet: en
riktig, bäddad säng med lakan och rena, mjuka filtar -- bad och
tvättning så mycket jag orkade -- ingen väckarklocka -- inte bara fläsk,
o nej, inget fläsk alls på riktigt, riktigt länge -- smör -- mjölk -- --
--

Väckarklockan ringde för sista gången, grisar och höns fodrades för
sista gången, ungarna fick kaffe på sängen för sista gången. Efter
frukosten packade jag och av mina kläder och övriga lösöre skänkte jag
Anna så mycket jag rimligtvis vågade -- en piga får inte vara generös,
hon är rädd och snål om allt sitt, ger inte bort något i onödan. Anna
var också rörd, och när jag till sist donerade till henne ett ohyggligt
syskrin med ett månskenslandskap på locket, som hon länge och innerligt
beundrat, så kände hennes tacksamhet inga gränser.

-- Nä du, å hunnan du! Får ja verkligen de också. Å sakerna som ä i me?
De va tjyven du. Tänk så snäll du ä'. Tack du, tack, tack! En sån kamrat
får ja allri mer!

Knappt troligt, tänkte jag för mig själv och gav mig upp på
vindskontoret, där jag plockade in litet av varje i klädväg på Annas
hängare. Jag knuffade in en sak här och var och tappade på golvet så
mycket jag tordes och försökte få det att se ut, som om jag av slarv
glömt det kvar.

Så slog avskedets stund och jag gick omkring till alla, räckte fram
handen, tackade »för det som hadde vatt» och neg till avsked. Hilda tog
löfte av mig att komma igen om tillfälle yppade sig, och det lovade jag
högtidligt att göra. Bonn tryckte i drängkammarens dunkel min hand med
ett sömnigt mummel -- han låg naturligtvis och sov efter vanligheten.
Anna gömde jag till sist och vi fällde båda en tår vid skilsmässan. Och
Anna sade med gråtmild röst:

-- Dä då fasan, att moster din skulle dö! Vi hadde de så bra ihop du å
ja -- nu vet en inte va de kommer för en efter dej. Å tack ska du ha för
allt ja har fått!

-- Å, det var inte något. Om jag nu händelsevis skulle ha glömt något,
när jag packade, så får du ta det och bry dig inte om att skicka det
efter mig.

-- Tack du. Å hunnan, får ja de. Tror du, att du har glömt någe då?



          På Wahlström & Widstrands förlag utkomma 1914


          EDIT AHRENLÖF

          MARGARETA VARDAGSLAG en Älvdalshistoria

                                                        4.--

          NISBET BAIN

          POLENS SISTA KONUNG och hans samtida

                                                        5.--

          LOUIS BATIFFOL

          HERTIGINNAN DE CHEVREUSE ett skiftesrikt
          och av intriger uppfyllt liv

                                                        4.50

          LOTTEN DAHLGREN

          GRANNARNA PÅ KUNGSÄNGSGATAN ett par
          kapitel ur en svensk tondiktares
          historia.

                                            Illustrerad 4.50

          JANE GERNANDT-CLAINE

          I SKUGGAN AV ETT SNILLE en berättelse
          från Thomas Thorilds dagar

                                                        4.50

          FRANCIS GRIBBLE

          DROTTNING KRISTINAS HOV och hennes senare
          äventyr efter tronavsägelsen

                                                        4.75

          UR HENNING HAMILTONS

          brevsamling

                                                 2 vol. 9.--

          AXEL IDESTRÖM

          NILENS BARN

                                                        1.50

          E. A. KARLFELDT

          FRIDOLINS POESI. Praktuppl. i stort
          format med förf. porträtt.

                                      Inb. i pergament 15.--



          FRIDOLINS LUSTGÅRD

                                    Häft. à 1.-- inb. à 2.--



          FRIDOLINS VISOR

                                    Häft. à 1.-- inb. à 2.--

          ESTER BLENDA NORDSTRÖM

          EN PIGA BLAND PIGOR

                                                        2.25

          NILS PERSONNE

          SVENSKA TEATERN från Gustaf III:s död
          till Karl XIV Johans ankomst till
          Sverige (1792-1810)

                                       rikt illustrerad 5.--

          H. PREHN von DEWITZ

          MARIE ANTOINETTE. Drottning av Frankrike,
          en olycklig och lättsinnig kvinnas roman,
          med porträtt

                                                        3.75

          ERWIN ROSEN

          EN ODÅGAS ÄVENTYR I AMERIKA

                                                        3.50

          ALGOT RUHE

          DE TVÅ NATIONERNA roman

                                                        3.50



Noteringar:


Betoning är kännetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

   [S. 31]:
   ... ännu, sir du, så du hinner nog me' å damtörka. ...
   ... ännu, sir du, så du hinner nog me' å dammtörka. ...

   [S. 70]:
   ... här före dej, hon hadde en me frihjul. A te ...
   ... här före dej, hon hadde en me frihjul. Å te ...

   [S. 117]:
   ... -- A hunnan! utbrister Anna allvarligt. ...
   ... -- Å hunnan! utbrister Anna allvarligt. ...





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "En piga bland pigor" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home