Title: Granriskojan - Novell
Author: Ingelius, Axel Gabriel
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Granriskojan - Novell" ***


                            GRANRISKOJAN.


                               NOVELL.

                    O mitt ödes natt! Denna fremling
                    manade du fram, endast för
                    att skilja mig ifrån Saida.

                                 ÅBO,
                        J. C. FRENCKELL & SON.
                                1849.
                        J. W. Lilljas förlag.

                     IMPRIMATUR: HERMAN MOLANDER.



                              Några ord

                     till min honette recensent.


Du minnes troligen, min hederlige vän, den ofullbordade handskrift till
en roman, hvilken jag icke så längesedan lät dig blada igenom -- i akt
och mening att få dig att afge en opartisk recension deröfver och ett
fördomsfritt domslut. Din mening då var visserligen den att fara
varligt, så att du tillochmed -- troligen för att slå författaren en
fager blå dunst för ögonen -- i vissa fall berömde handskriften; men
småningom kröp dock dins hjertans mening fram med det bedröfliga
utslaget, att luntan var alltför rik på sådana episoder, de der på
intrigen intet egentligt inflytande hade och således betydligt mattade
intresset. Slutligen gaf du mig det rådet att låta manuskriptet ligga en
tid bortåt, hvarefter det för andra gången borde underställas sin
författares smak för att godkännas, omarbetas eller rent af förstöras.

Jag har följt ditt råd och i det mörkaste hörnet af min bordslåda ligger
nu det fattiga manuskriptet och "mosar sig" -- men för att icke helt och
hållet ligga af sig, har förf. under tiden roat sig att skrifva ihop ett
annat, mindre arbete, hvilket han bevärdigat med det föga pockande
namnet _granriskojan_ och den temligen anspråkslösa rangen _novell_.
Huru detta arbete ser ut i tryck, täcktes min honette vän nu sjelf finna
genom sina välslipade recensent-glasögon.

Rörande novellens inre värde sväfvar förf. i en ganska dimmdunklig
ovisshet, ty, för att icke blifva blöt och modfälld, har han icke tills
dato gått in på att underställa den någon kritikasts välgörande,
altererande anmärkningar. Novellen är således påtagligen en sjöman, som
utan kompass ger sig att segla ut på ett klippigt och stormigt haf.

Du vet min vän, huru stort förtroende jag i allmänhet har till din smak
och ditt omdöme; jag måste verkligen medge -- men blif icke bortskämd!
-- att jag anser dig för en hel publik, att tillochmed i vissa fall
vågskålen sänker sig till din fördel. Så t. ex. lider jag mindre, om jag
af flertalet anses för känslopjunkig och sentimental, än om jag af dig
anses torr och opoëtisk. Publiken må kalla mig paradox, blott jag icke
af dig helsas trivial. De andra må säga, att ett eller annat ställe
blifvit för litet utfördt och vore nödigt af förklaringar, blott _du_
icke om diverse partier menar, att de blifvit utförda med den tydlighet,
att intet lemnas åt aningen.

Jag vill äfven gifva dig några varningar. Å ena sidan bör du icke alltid
anse det simpla, barnsliga och enkla för så alldeles barnsligt och
simpelt; minns, att en enda blick, tänkt såsom accompagnement åt de
simpla orden, kan ge dem en helt annan betydelse, än en ytlig betraktare
vill finna. Å en annan sida är du så god och antar det klara för klart,
och gör ej det klara till mörkt derigenom, att du ständigt under den
klara ytan vill finna förborgad en anspelning eller en djup och fin idé.

Du som sjelf skrifver ett språk, hvilket är oändligen zirligt, oändligen
"formskönt", torde kanske klandra den, som i allmänhet använder korta,
stundom tvärhuggna, meningar och mycket punkter. Dock lär det vara din
åsigt, att det språk man i allmänhet använder vid embetsverk, icke är
lämpligt i romaner. Den juridiska stilen med dess participier, dess
relativa pronominer och adverbier, dess oändligt många komman, dess
långa, stela och skrufvade meningar med alla deras mellanmeningar,
torde, hoppas jag, behaga dig föga.

Begagnande mig af fördelen att vara den först angripande, har jag nu
sökt bearbeta dig mig helt och hållet till favör. Men, oaktadt du är en
mig rätt bevågen recensent, händer ändå helt säkert nu liksom vanligt,
att, straxt du tagit pennan i hand och begifvit dig ut på dina kritiska
upptäcktsresor, så blir du uppriktig och bitter, skarpsynt och elak. Det
gör mig ondt om dig, att du skall vara så opartisk. Jag liknar just den
fattige komedianten, hvilken -- på tillfrågan af Gil Blas, hvad han
grubblade öfver, der han satt vid landsvägen -- svarade, att han sörjde
öfver sin hustru. -- Är hon då otrogen emot dig? -- Nej, gunås så visst
-- svarade komedianten -- olyckan vill, att hon är mig trogen.



                               Kap. I.

                          De båda grafvarne.


Det var i April. Redan hade jorden bortkastat sitt vintertäcke, men ännu
förkunnade ingen grönska, att det var vår. Löfträden voro nakna, marken
gulgrå, luften kylig. Lärkorna, hvilka, troligen af kärlek till vår
nord, alltid komma förtidigt, hade slutat sina sånger för dagen. Det
rådde en högtidlig tystnad; allt beredde sig att i likhet med lärkorna
och solen gå till hvila.

Tystnaden afbröts af steg. En man öfver medelåldern kom jemte en ung
flicka, på hvars svaga arm han nästan stödde sig, gående uppför en
kulle. När de nått höjden af denna, sade flickan:

-- O, hvad här är vackert! Der ha vi sjö och här ha vi sjö och emellan
dem båda går åsen. Och solen, se hur hon småningom gömmer sig derborta!
Sådant som detta, har jag aldrig sett förut!

-- Och dock -- menade den gamle mannen -- är detta icke af de mest
lofordade ställen i Tavastland, ty så rikt är detta landskap på
naturskönheter.

-- Jag -- inföll flickan -- vill inte ha något vackrare att se, än
detta. Ack i sommar, när allt är grönt, då ...... Men du är säkert trött
af gåendet, min far, skola vi inte sätta oss på denna stora sten och
hvila.

De gjorde så och lemnade sig, hvardera på sitt sätt, åt betraktelser.
Dessa varade dock icke länge, innan den unga flickan, liksom
elektriserad af en aning, sade: -- hvart har du fört mig, min far! denna
kulle och allt här omkring förefaller mig nu så bekant. Är det i drömmen
jag sett en likadan ort, eller skulle det vara ......

Fadren svarade: -- Toiwola är det, Toiwola, din moders hem, som såg
henne födas och såg henne äfven ... dö. En himmelsk lycka log här emot
din fader, men blott en kort tid, ty lyckan följde med din moder i
grafven ..... Men äfven du såg här dagens ljus; samma stig vi nu kommo,
bar din moder dig ofta upp till denna kulle, hennes älsklingsställe. Och
när du lärt dig gå och springa, huru ofta sprang du icke här .... men
utan din moder, ty då var hon redan borta ifrån oss.

Flickan log ett dunkelt leende och sade stilla: milda, förklarade minne
af min moder, nu förstår jag dig, trakt!

Barndomen dykade upp för hennes syn och skänkte åt själen sitt dunkla
behag. Fadren såg på sin dotter, hvars anlete strålade af ett
obeskrifligt uttryck; han förstod nu, huru kär hon var hans hjerta och
huru otacksamt det var af honom, då han ägde detta barn qvar, att säga,
det all lycka följt med hans maka i grafven. Han sade dock intet,
tryckte henne endast till sitt bröst.

Redan hade solen gått ned och skymning inträdt, då fadren steg upp, tog
dottren i sin hand och pekande åt en skogsdunge, hvilken låg åt motsatta
sidan emot sjöarna, sade:

-- Nu för vår väg oss genom denna skogsdunge, ty i dag är den 25 April,
din moders dödsdag; kom, mitt barn, jag skall visa dig din moders graf.

Snart var skogsdungen tillryggalaggd och de hade framför sig en hed,
bevuxen med enar och tallbuskar. På midten af denna hed var en
begrafningsplats; här hade äfven fordom varit kyrka, nu i grus; en
gammal grå klockstapel af träd höjde sig vid sidan af staketet. Invid
den var en stätta, öfver hvilken fadren och dottren stego; den förre
icke utan svårighet, ty han var lam; den sednare lätt och obehindradt.

Begrafningsplatsen företedde ett utseende, hvaraf man kunde finna, att
han icke på ett tiotal år varit begagnad. De grafvårdar, hvilka ännu
stodo upprätta, voro små kors af metall, de flesta af träd hade redan
förmultnat eller blifvit ikullvräkta af storm. En mängd brädlappar,
hvilka fordom varit delar af grafvårdarne eller af likkistor, betäckte
jorden så tätt, att det nästan var omöjligt för foten att emellan dem
bana sig väg.

Närmast till staketet höjde sig tvenne kullar beväxta med små tallar.
Hvardera hade sin upprättstående grafsten. Till den ena af dem ledde
fadren sin dotter.

-- Här vilja vi knäböja -- sade han -- detta är den graf vi söka.

De knäböjde, han med armen om sin dotters lif, hon med pannan emot sin
moders grafsten.

Fadren steg upp, dottren blef qvar i sin ställning. Då satte han handen
på hennes hufvud och sade:

-- O Gud, låt hennes moders rena och milda ande dofta ifrån grafven och
tränga in i detta barn.

Hans ord voro icke flera, men ännu dröjde han länge med handen på hennes
hufvud i signande tankar. Slutligen lyfte han med sina svaga krafters
sakta våld henne upp, såg på hennes anletes förklaring och kysste henne
varmt men lent på pannan. Derpå gingo de stillatigande ut ifrån
kyrkogården, togo en annan väg, än de kommit, samt försvunno småningom
ur sigte.

Månen hade uppgått och belyste nu grafvarna och förgängelsen. De många
svarta korsen stodo liksom en hop små syskon stå och samtala med
hvarannan.

Ifrån ett håll motsatt det, hvartåt fadren och flickan gått, styrde nu
en främling sin väg, äfven han till den gamla kyrkogården. Hans steg
voro hastiga och i ett nu var han öfver staketet; hans ögon tycktes leta
och när han varsnade kullarna, var han genast der.

Belyst af månens bleka, skära ljus, läste han inskriften på den ena
stenen:

                             Melia Saida.
                                1810.
                                1829.

-- Så ser jag då ändtligen din graf -- sade han -- hvad jag är glad! All
olycka, all sorg försvinner i detta nu. 1829! redan sexton år har du
liggat här, men säkert ha dessa år för dig lupit fort, du himmelens
engel, Melia Saida. För mig ha de långsamt skridit, men all olycka, all
sorg försvinner i detta nu.

Han knäböjde med pannan emot grafstenen; en liten tid bortåt sade han
intet, han knappast tänkte. Han blott gret.

Åter sade han: -- kan det göra dig någon fröjd, då jag säger, att du är
den enda jag älskat, då säger jag det, o min Melia.

Det förflutna ryckte honom helt och hållet i sin trollkrets. Han
omfamnade vildt den kalla stenen, han betäckte grafkullen med kyssar.



                               Kap. II.

                            Gammalt nytt.


Öfver den ena af de sjöar, hvilka äro synliga från Toiwola kulle, vilja
vi glida till en annan ort, till prestgården i församlingen. Afståndet
öfver insjön är blott en knapp halfmil.

Kyrkoherdebostället låg ganska täckt vid en vik. Granar voro planterade
framför byggningen, dock icke så tätt, att ju icke utsigten åt sjön
snarare vann, än förlorade på dem. Äfven sjelfva bostället med sin
gammalmodiga snitt tog sig derigenom ganska bra ut för en, som ifrån
sjösidan betraktade detsamma.

I det så kallade förmaket sutto prostens båda döttrar vid ett litet
mahognybord och sydde. Länge hade de suttit så utan att tala med
hvarann; slutligen sade den ena:

-- Kors, Helena, hvad du arbetar ojemt, ibland så ifrigt, som om det
vore dagen före julafton, ibland åter så långsamt och afbrutet, som om
du hade ganska vigtiga tankar. Hvad är det, om man får lof att fråga?

-- Jag har så grufligen ledsamt, vet du Clara; derföre arbetar jag så
ojemt.

-- Hur kan du ha ledsamt; jag för min del är nu så glad och har det så
innerligen bra. Tänk, efter några dagar ha vi Maj, vi få grönt och varmt
och vackert.

-- Vi få ja, men vi ha det inte ännu. Den första våren är en bra
obehaglig årstid, se på gräset, huru fult, se på björkarna. Tacka vill
jag vintern, som med sin hvita likdrägt täcker öfver det onda, som
hösten den härjaren gjort; vintern är bra, men våren, som är nog
obarmhertig att kasta bort täcket och visa naturen, sådan hösten lemnade
den, ja ännu rysligare, ett fem månader gammalt lik!

-- Nu talar du så "lättsinnigt", Helena, som eljest låss vara så gammal
och klok och rättänkande .... och så ofta corrigerar mig i sådana fall.
Är icke våren hoppets årstid?

-- Hoppets årstid, än sen! Hösten är minnets årstid; hoppet kan bedraga,
minnet bedrar aldrig.

-- Men naturen bedrar oss icke. Sommaren håller säkert hvad våren
lofvade. Och hvad lofvar inte våren, äfven den första våren; hon har ju
lärkor, vackert solsken, vacker blå himmel, träden ha små knoppar ....
hvad kan man mera begära! Aldrig är jag så glad som om våren, jag tycker
mig då vara en hel karl.

-- Så har äfven jag tyckt hittills; jag har aldrig ens märkt, att den
första våren är ful, hela min håg har stått åt den andra våren och
sommarn. Men i år, nu trycker mig något, som jag inte vet hvad det är;
jag ser i våren blott höst; jag är liksom rädd för hvad sommaren skall
gifva.

-- Tala inte ändå _så_, goda Helena; jag blir också helt rädd. Nej, var
glad, såsom jag är.

Clara log, när hon sade detta, men i detta leende var dock någon
melankoli. Helena bemödade sig äfven att skratta, men hon kunde icke
hjelpa, att äfven några tårar smögo sig fram. Detta lättade dock hennes
unga betryckta sinne, och efter några minuter skrattade hon tillika med
systern hjertligt åt sina "onda aningar."

-- Olydiga flickor -- sade prostinnan, som inträdde i detsamma -- sitter
ni icke åter igen i förmaket och skräpar. Du Helena har säkert felet,
som är äldre; Clara skulle inte eljest töras göra sin mamma emot.

Oaktadt detta brummande och sitt bemödande att se misslynt ut, kunde
gumman dock icke fullkomligen undertrycka sin vanliga godmodiga och
fryntliga min. Döttrarna blefvo således icke särdeles rädda, ja Clara
till och med svarade:

-- Åh ja, hvad jag törs, lilla mamma; tro inte, att jag är så mjäkig af
mig; snart skall jag väl göra någonting, jag också, efter mamma berömmer
mig framför Helena.

-- Nog håller jag lika mycket af er begge, men när två syskon äro
olydiga i samma sak, så plär man alltid kunna skylla felet på den äldre.
Nog känner jag dig Clara och dina pojkstreck, tro inte, att jag tror dig
vara så häf, att du just behöfver fundera upp någonting, för att inte
synas bättre i din mammas ögon än din syster.

Gumman hade nemligen den lofvärda åsigten, att man icke bör hysa
förkärlek för det ena eller andra af sina barn, att man åtminstone icke
bör visa någon sådan. Derföre ville hon genom sitt senare yttrande
liksom godtgöra det förra.

-- Men -- sade Helena -- nog är det sannt, att jag denna gång hade
felet. Jag hade så ledsamt och tänkte, att det skulle bli trefligare att
vara i förmaket än i arbetsrummet; här är ändå vackrare utsigt och man
kan här vara .... mera för sig sjelf.

-- "Mera för sig sjelf" -- afbröt modren och tog sig en pris snus, ty
hon snusade den goda gumman -- mera för sig sjelf! sådant förstod jag
mig inte uppå, när jag var vid din ålder och ledsamt hade jag aldrig.
Jag kände knappt hela ordet.

-- Hvad det måste ha varit för ena torra och prosaiska tider, de der
tiderna, när mamma var ung, då ni inte förstodo er på att ha ledsamt,
och det är ändå det första -- menade den skälmska Clara.

-- Torra och prosaiska, nej, det var de tiderna inte. Då gafs krig och
äfventyr; hvarenda dag hade kunnat ge anledningen till en hel roman.

-- Jag håller med mamma -- sade Helena -- att mammas ungdomstid mera
hade förtjenat att lefva uti och vara ung, än denna. Men är det då
underligt, snälla mamma, om vi någongång ha ledsamt!

-- En ung flicka och ha ledsamt! Ungt folk får inte ha ledsamt. Arbeta
friskt, mitt barn, och dröm inte, så har du aldrig ledsamt.

-- Men goda mamma -- inföll Clara med en småslug min -- om vi nu ändå
ponera, att vi ha ledsamt, skulle inte mamma vilja muntra upp oss litet
och berätta något gammalt nytt?

-- Ja och om jag gjorde er till viljes och berättade någonting sådant,
så skulle ni, sen jag slutat, efter vanligheten säga mig, att ni hört
samma historie tusen gånger förut och skratta åt er mor. Det blefve
lönen, det .... Men tyst, ett kan jag ändå berätta er .... jag hörde det
af gamla Antti, han var ditåt i dag .... och det är, att vi fått tvenne
sockneboer till, herrskap förstås, och ett ganska förnämt till ännu,
lagman von Randel och hans unga dotter. Samma Randel, som för aderton år
sedan gifte sig med den vackra mamsell Adelberg, och genom henne kom att
bli ägare till Toiwola.

-- Toiwola -- det namnet förefaller mig bekant -- sade Clara, troligen
har mamma berättat oss någonting om det, men blott få gånger, efter vi
inte minnas mer än namnet.

-- Se så, der ha vi en historie, som jag ännu inte berättat tillräckligt
ofta. Men se då på Helena, hon tycks inte alls följa med; du skall höra
på, min flicka, när din mor talar och inte låta mig ha besvär bara för
Claras skull.

-- Nog hör jag, goda mamma, uppmärksamt på, fast det inte ser så ut. Jag
liknar Napoleon -- tillade Helena med en komisk pathos -- jag kan ha
tankar för flera än en sak på engång.

-- Napoleon ja, den tyrannen; han är allt ett dåligt exempel, han.
Sådana bör man ej söka likna.

-- Gulle mamma, nu kommer du igen ifrån ämnet -- sade Clara med en
otålig knyck på hufvudet.

-- Ingenting är lättare, än att komma dit igen. Jo, ser ni, mina flickor
-- härvid tog gumman en pris -- Toiwola är det, som man nu för tiden
kallar Tuonela. Ni minns säkert den gamla begrafningsplatsen i kapellet
... Det är nu fem år sen vi voro der (vi foro då i båt öfver sjön och på
det sättet blef det inte stort öfver en fjerndel -- landsvägen är säkert
tre eller fyra gånger så lång). Kapellkyrkan, som nu är flyttad ett godt
stycke längre bort, stod fordom invid den gamla klockstapeln; ännu synas
lemningar af henne. När der sist hölls gudstjenst, vet jag inte, men
begrafningsplatsen begagnades ännu för femton år sedan och det sista lik
der begrofs var just Randels fru (ja hon var det sista, ty fru Adelberg,
hennes mor skillde man åt ifrån dottren och begrof henne, blott ett
halft år sednare, vid den nya kapellkyrkan). Alltnog; den herrgård, på
hvars mark den gamla begrafningsplatsen står, hette, såsom sagdt, fordom
Toiwola och tillhörde en f. d. brukspatron, sedermera rätt och slätt
landtjunkare, som hette Adelberg. Han hade i sitt äktenskap blott ett
barn, men det barnet var värdt så mycket som tio andra. Det var Ingrid.
Ack, hvad den Ingrid var god och vacker och intagande; jag var sjelf, så
qvinna jag var och gift till på köpet .... Gud förlåte mig, var icke jag
nästan lika kär i henne, som i min man. Tänk sen, hvad intryck hon
skulle göra på ogifta, unga män! Det var inte en och två, som suckade af
kärlek till henne ... På samma tid fanns i socknen en annan flicka,
hvars skönhet och intagande väsende mången jemförde med eller till och
med ansåg öfverträffa Ingrids. Det var guvernanten på Kuusisto, fröken
Melia Saida Linders. Dessa båda flickor, af hvilka den ena var ljuslätt
och gladlynt, den andra mörklätt och melankolisk, den ena rik, den andra
fattig, blefvo snart de bästa vänner. Det var en sådan vänskap, som man
läser om i romaner .... Snart trädde till detta vänskapsförbund en
tredje, en ung gosse, en student, som hette David Baremann, samme
yngling, som engång räddade Melia och Angelique, då en varg ville
öfverfalla dem. Han var dessutom småkusin till Ingrid, så att vänskapen
mellan de båda flickorna och honom var ganska naturlig. Men det stadnade
icke dervid utan öfvergick till kärlek, men emellan hvilka, derom var
olika meningar; jag för min del tror, att de båda älskade honom och att
han älskade Ingrid. Pappa mente deremot, att det var Melia han dyrkade
och att man såg det på allt. Det säkra är, att när Ingrid blef förlofvad
med häradshöfding Randel, så for Baremann bort och slog sig på att bli
målare och lemnade studera på båten.

-- Men -- inföll Helena -- hvarföre skulle då Ingrid ha förlofvat sig
med Randel?

-- Sådant kan ingen menniska alls känna, mitt barn; ty det beror så ofta
på omständigheterna. Och de voro icke heller olyckliga i sitt äktenskap,
å nej, ty en god qvinna älskar sin man; men denna lycka räckte icke
länge för Randel, ty döden, som så gerna sopar undan det bästa först,
tog efter tvenne års sammanlefnad bort hans Ingrid. Hon blef begrafven
bredvid sin vän Melia, som förut lemnade detta jordiska. Mannens sorg
dervid var så stor, att han flera månader var nästan vansinnig; ja han
inbillade sig då och då, att hon allt ännu lefde. När han återfick sina
sinnens bruk, förändrade han gårdens namn till Tuonela, arrenderade bort
gården åt en bonde och öfvergaf som man trodde för alltid Toiwola,
emedan han icke kunde lida att se ställen, som öfverallt påminnte honom
om den så älskade makan. Huru rörande det var att se den starke mannen,
nedtryckt af sorg åka bort med den lilla flickan i famnen. När en man
sörjer, är det mycket mera rörande och skakande, än då vi qvinnor göra
det.

Härvid gjorde prostinnan ett litet uppehåll, hvarunder hon tog sig en
helt liten pris. Sedan fortfor hon, bemannande sig:

-- Fjorton år voro de borta, men nu för några veckor sedan återkommo de.
Lagman Randel skall vara mycket svag och dålig; slagattacker ha förlamat
hans högra sida och han lär inte ha många dagar igen. Måhända ville han
lära dottren att älska dessa trakter, som för honom sjelf varit så kära
och sen så bittra.

-- Hvad heter hans dotter; månne hon vara mycket vacker? -- frågade
Helena.

-- Hon heter efter sin moders vän, men hon kallas Saida. Brås hon på
modren, så måste hon visst vara mycket vacker.

-- Och söt och god -- tillade Helena -- måtte vi snart få se henne. Det
anar mig, att jag börjar hålla mycket af denna Saida.

-- Ja mamma, vi måste ställa så till, att vi snart få se dem båda ....
Men huru gick det då med den der Baremann?

-- Han var och blef försvunnen. Några menade, att han dödat sig, andra,
att han rest bort för att aldrig mera återkomma .... Nu är det slut med
min historie och nu måste vi gå att tänka på skorpbakningen. Allt har
sin tid mina barn. Se här har ni edra hvita förkläden.



                              Kap. III.

                 Familjens efterlängtade skyddsling.


Följande dagen på förmiddagen, sutto i det såkallade arbetsrummet
prostinnan med båda flickorna, hvar och en med sin skilda
sysselsättning; gumman med glasögonen på näsan vid sin spinnrock, Clara
arbetande på en yllemusslinsklädning, Helena virkande på en börs.

-- Huru kommer det till -- sade Clara sakta till sin syster -- att du nu
arbetar så jemt? Nu klagar du icke alls öfver "ledsamt."

-- Minsann tror icke jag, att Helena rodnar -- sade modren, i det hon
höll upp med sin spånad -- hvad kan Clara ha sagt, som så tog?

-- Jag tycker det är vackert så. Hemligheter! Hvad kunde de röra för
slag?

-- De rörde våra älskare, sådant der, som mamma inte mera förstår sig
på.

-- Hvem kan ni nu i hast ha fått till älskare här på landsbygden. Ännu
har inte ens pappas adjunkt anländt -- tillade gumman med en slug min på
Clara.

-- Tror mamma då, att i sådant fall vi just ginge an att tas som från
hyllan. Jag blir alltid liksom litet ond, när jag hör talas om, att den
eller den adjunkten blifvit förlofvad med den eller den dottren till sin
principal. Nej, först måste man se sig om i verlden, anställa
jemförelser och öfverväga, om man inte kan få en bättre.

-- På det enfaldiga viset gick ändå er mors och er fars förlofning.
Simpel adjunkt var han, när vi förlofvades, fast han nätt och jemt blef
kaplan till bröllopet. Sedan ha vi ändå gått ganska bra vår verld
igenom, Gudskelof. Eller huru tycker du sjelf, min gubbe lilla? Äro icke
vi ett lyckligt par.

Prosten, som inträdde i detsamma, drog några längre rökar ur sin
ofantliga sjöskumspipa och svarade:

-- Den frågan hade kunnat vara lämplig för ett antal år sedan, då vi
båda voro yngre; ty nu äro vi nästan för gamla, för att icke vara
lyckliga. Men till en annan sak. Jag hade nyss bref ifrån Otto; han har
nu undergått sin kandidatexamen, och säger sig skola inträffa här en af
dagarna.

-- Har Otto redan undergått sin examen. Och huru många röster kom han
sig till?

Prostinnan gjorde denna fråga isynnerhet för att få veta, om Otto hade
fått, såsom hon hoppades, mera röster, än prostsonen ifrån grannsocknen.

-- Vara fruntimmer, Agatha lilla, och tala om röster! Tills vidare
lemnar jag din nyfikenhet obesvarad -- svarade prosten, sålunda
afspisande sin fru och -- läsaren --

-- Jag måste medge, att jag icke förstår mig på sådant, men .... Otto
säger det mig kanske -- menade gumman småskrattande.

Prosten var en femti års man af ett ärligt, hurtigt och intagande
utseende och hans inre svarade deremot. Han var redbar, utan att urarta
till pedanteri. Guds ord predikade han icke af vana eller för att det
alltid så brukats utan af den renaste öfvertygelse, lika skild från
ljumhet som svärmeri. Derjemte var han en vettenskapsman, som, oaktadt
de tillryggalagda femti åren, roade sig med att studera de gamla språken
eller tillochmed lösa mathematiska problemer. Han ville följa med sin
tid och tillät t. ex. icke sitt bibliothek att befinna sig i samma skick
som i hans ungdomsdagar, utan för hvarje år ökade han det med nyare
arbeten och det i nästan hvarje vettenskaplig gren, ja äfven i skön
litteratur. Detta bibliothek var äfven det bästa i trakten och icke utan
en viss stolthet hörde gubben det berömmas.

Hans maka var visserligen _äfven som qvinna_ sin man underlägsen, men
hon ägde dock detta ordnande husmoderliga sinne, hvilket gör hemmet
ljust, fridsällt och trefligt. Eljest var deras äktenskap grundadt på en
ungdomskärlek; hela åtta åren hade de varit förlofvade, innan de kunde
gifta sig; numera hade kärleken öfvergått till den ömhet och aktning,
som vanligen gift folk emellan efterträder kärleken och genom
varaktighet och djup söker ersätta kärlekens förgänglighet och glans.

De hade icke flera än tvenne barn, Helena och Clara. Dessa voro nu i
blomman af sin ålder, den förra nitton, den sednare sjutton år.
Egentligen vackra kunde de ej kallas, men ungdomen i förening med en
oförderfvad själ gaf likväl åt deras utseende ett behag och en täckhet,
som så ofta är mera än skönheten.

Förhållandet emellan föräldrar och barn var sådant man af det närmast
föregående kan ana. Ingen onödig stränghet å ena sidan, ingen slafvisk
fruktan å den andra.

-- Kors kära Agatha, hvad du blifvit för en passionerad snuserska.
Sålänge dina ögon voro sjuka, kunde det vara, men nu äro de friska och
du snusar ändå. Ett ondt har blifvit fördrifvet genom ett annat, men
detta andra onda stannade qvar; på hvad sätt skall man nu fördrifva det?

-- Genom tid och tålamod -- genmälte prostinnan.

På eftermiddagen, vid den tid familjen drack kaffe, körde en reskärra in
på gården och glädjen blef allmän, ty det var Otto. Snabb som vinden
hoppade han ned ifrån kärran för att surprenera, såsom han hoppades,
sina kära slägtingar; men dessa, som voro lika angelägna om mötet, togo
emot honom redan i farstun. Efter de första omfamningarna och kyssarna
anställde man reflexioner, huru karlavulen han blifvit på den ena
vintern, huru glasögonen klädde honom och mycket annat, hvilket i tryck
såge barnsligt ut att relatera, men taladt icke tog sig så illa ut. Ty
när en älskad medlem af familjen återkommer efter att en längre tid
varit borta, förändras lifvet i hemmet, tonen, färgen och andan helt och
hållet och den allmänna glädjen skänker glans äfven åt de obetydligaste
ord.

Otto var son till prostens äldre broder. Denne, hvilken äfven var
kyrkoherde, hade redan många år varit död och lemnade efter sig denne
son, hvilken han på sin sotsäng anförtrodde åt sin yngre broders
omvårdnad. Ett litet arf skulle, hoppades han, en tid bortåt godtgöra
den efterlefvande brodren dess omkostnad för hans Otto och när arfvet
blef slut -- Herrans välsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var
icke sen att efterfölja den aflidnes önskan och han antog sig Otto med
samma ömhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom sjelf
_principia prima_, skydde dervid inga mödor, ja han ärnade så länge
handhafva Ottos undervisning, tills denne vore i stånd att taga sin
studentexamen. Likväl, tagande i betraktande, att Otto i så fall ginge
miste om den så nödiga och välgörande försmaken af kamratlifvet,
skickade han honom till Borgå Gymnasium. Denna kurs genomgången äfvensom
den vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. Ännu hade han icke
valt sitt _genus vitæ_; han ansåg -- hvad äfven farbrodren gillade --
att man icke dervid bör gå brådskande tillväga. Han var, hvad så många
andra filosofiekandidater äro, en man med stora förhoppningar men klena
penningar. Han hade hvad man kallar en framtid.

Till sitt yttre var den tjugutvåårige ynglingen icke vanlottad, ehuru
han visst icke kunde gälla för ett skönhetsideal; till sin karaktär var
han ädel, om han ock icke var ett dygdemönster, till sitt förstånd var
han skarpsinnig och klar, om han också icke kunde gälla för ett snille
af första rangen. Utan öfverdrift kunde man om honom så i det ena som
andra säga, att han var öfver medelmåttan.

När Otto sednare mot aftonen samtalade med sina båda kusiner, förvånade
det honom, att Clara var så glad men Helena så tyst.

-- Huru är det med dig, Helena -- sade han tagande hennes hand i sin --
alls inte glad, fast jag kommit hem, utan fåordig och så trägen vid ditt
arbete! Åt hvem virkar skälmen denna börs?

Det hade bordt vara lätt för Helena att utan förlägenhet svara sanning
på denna enkla fråga. I stället blef hon förvirrad, såg på Otto med en
förunderlig blick, rodnade och teg. Då sade Clara: -- stygga Otto,
förstå, att det är åt dig.

Helenas förvirring kom sig deraf, att Otto alls icke tycktes gissa till,
att det var åt honom hon stickade börsen, ty omedvetet hade hon velat,
att han skulle liksom gjort något anspråk uppå den; nu tycktes han så
likgiltig, och Helena liksom blef den förekommande, prevenerande,
hvilket qvinnan ej vill vara, och på hvilket hon sällan vinner, då hon
det är.

Detta obetydliga uppträde, denna lilla börs blef orsak till ett plågsamt
ögonblick för de tre. Helena blef alltmer förvirrad, då hon fann, att
hon icke förmått beherrska sig vid en sådan småsak, utan gifvit Otto
anledning till skäliga förmodanden -- ty ganska väl anade hon, att det
var mera än vänskap hon för honom hyste. Otto var väl icke en af de
narrar, som vid minsta skenbara anledning tro sig älskade, men nu, så
gerna han det velat, kunde han dock icke helt och hållet fördrifva
sådana tankar och det smärtade honom, han visste ej hvarföre. För Clara,
oaktadt eller _emedan_ hon var den i saken minst intresserade, voro dock
dessa ögonblick som obehagligast, emedan hon med en fin qvinnlig
instinkt genomsåg både systern och kusinen samt led med dem båda.

Otto var den förste, som fann sig eller rättare afbröt det plågsamma
ögonblicket. Han kysste Helena på handlofven samt tillochmed på det
bruna hårfästet och sade:

-- Hvad ni flickor ändå ären roliga och besynnerliga; det är en svår
vettenskap, att förstå sig på er. Vore det en profession, så tror jag
inte, att många vågade söka.

Innan han ännu hunnit tala ut, kom Clara med den oskyldigaste min och
kysste honom -- på handlofven och hårfästet samt småskrattade. Detta
skämt gjorde stämningen åter gladlynt, så att tillochmed Helena repade
mod och sade:

-- Ser du Otto, hvad lilla syster vuxit och blifvit stor; och märker du,
huru modig hon är. Hon är minsann ingen "lilla syster" mer.

-- För mig lär hon ändå alltid komma att bli lilla syster. Berätta nu
Helena nyheter ifrån trakten. Huru är det till exempel med edra
fennomanska funderingar?

-- Det vill gå dåligt med dem. Nu sedan Angelique Stålheim blifvit
förlofvad, bryr hon sig inte mera om fennomani; ja hon sade engång, att
det allt är barnsligt. Emma Serén åter tycker i allt som Angelique; hon
har således också dragit sig undan, så att de enda som äro qvar, äro
Clara och jag ... tvenne systrar! hvad skulle det bli af oss.

-- Isynnerhet -- inföll Clara -- som jag inte orkar läsa den finska
grammatiken. Hvad grammatik är onödigt! ett språk låter mycket bättre,
när man inte känner det grammatikaliskt.

-- Bara jag åter blir litet mera hemmastadd, skall jag väl hålla
föreläsningar för dig, din lilla rabulist.

Samtalet afbröts af prostinnan, som bad ungdomen på mellanmål. Detta
bestod i thé, som var anrättadt "på hufvudstads vis" allt för att hedra
eller surprenera Otto. Prostens toddibricka innehöll nu äfven två glas
-- ty -- sade gubben -- om du redan lärt dig den ädla odygden, så gagnar
det till intet att dölja den; hvaromicke, så måste du någongång göra
början, och när är det lämpligare, än nu, aftonen af den första dag din
farbror ser dig efter _examen rigorosum_.

När natten instundade och hvar och en förfogat sig till sitt, sade
prostinnan till sin man: -- märkte du Erik, huru uppmärksam Otto var
emot Helena och huru hon såg lycklig ut? Hvad det vore roligt, om de
blefve ett par.

-- Det vore det visst, men man får för all del inte låtsa veta eller
förstå något sådant och hör du, min bästa Agatha lilla, bry aldrig Otto
för henne; karlar i allmänhet, men isynnerhet de med Ottos raska
karaktär, tåla icke inblandningar. Märker han, att vi vore hugade för
detta parti, så tror jag han kallnar och vi få sedan roa oss med att se
vår flickas förgråtna ögon.

-- Jag skall visst följa ditt råd. Mina barns lycka är mig så nära, att
det vore det rysligaste, om de genom mitt förvållande finge sådana
sorger. Sjelf har jag aldrig haft att skaffa med olycklig kärlek ... vi
voro ju ändå alltid lyckliga i hoppet ... men jag förstår så väl, huru
svårt det måste vara.

-- Isynnerhet för en qvinna -- tillade prosten -- qvinnan, som inte har
tillfälle att ute i verldsbullret förskingra sin sorg, utan är inkilad
emellan hemmets väggar, af hvilka hon har föga tröst att vänta .... Men
låt oss inte mera tala i det ämnet .... mån' det icke vara klokare att
somna in, min gumma!

I ett närgränsande rum vilja vi äfven göra ett besök. Clara är
sysselsatt att kläda af sig. Helena sitter i en gungstol med en bok i
hand. Hennes tankar följa dock icke med boken, ty hon säger helt
hastigt:

-- Vet du Clara, första gången i mitt lif ville jag vara i någon annans
ställe. Denna dag hade kunnat bli så glad; men nu är det inom mig, som
jag hade gjort något mycket ondt. Du är min syster, derföre vill jag för
dig säga, hvad du redan länge anat och i dag såg tydligare bekräftadt.
Jag håller af Otto alltförmycket, jag älskar Otto.

-- Och ändå säger du dig vilja vara i någon annans ställe.

-- Ja Clara, ty Otto älskar inte mig, hvad skulle han det?

-- Att han redan älskar dig, det vill jag inte säga, men skulle han inte
göra det i en framtid, du som är så snäll och god och äfven litet ....
vacker.

-- Du söker ingjuta behagliga ord i min själ och jag tackar dig, ty du
menar mig så väl, men det är någonting inom mig, som bjuder mig att inte
hoppas alltförmycket .... och minns du det plågsamma ögonblicket med den
olycksaliga börsen, då jag, liksom styrd af ett oblidt öde, rodnade och
bar mig så tafatt åt .... vid en sådan lapprisak. Jag är som öfverhöljd
af blygsel. Vara den första, som inte kan dölja utan blottar sin kärlek,
och vara qvinna .... det är ett dåligt förebud. Medlidande blir det enda
han kan skänka mig; medlidande eller afsmak och förakt.

-- Helena, min syster, gråt inte! Att rodna betyder ju inte alltid så
mycket. Hvarföre se framtiden i svart, då han kanhända blir ljus ....
och ljus måste den bli, ty hvem förtjenar det, om icke du.

Sådant jollrade systrarna, innan de gingo till hvila. Helena somnade in
långt senare än Clara, men hennes drömmar voro icke förfärande, utan
ljusa och behagliga.

Uppe i sin vindskammare satt äfven Otto vaken långt in på natten. Ingen
sysselsättning hade han egentligen, annan än den att röka sin pipa och
tänka.

-- Skall jag då tro, att Helena älskar mig -- sade han till sig sjelf --
jag ville det icke, ty jag förlorar ju valet .... hon, min välgörares
dotter, för min skull olycklig .... den tanken vore mig odräglig. Huru
otacksamt vore det icke af mig .... eller rättare af ödet, om det
ställde sådant till! .... Men är jag då sjelf fri ifrån kärlek till
henne? .... Nej, dertill är jag förmycket intresserad och .... måhända
var det en mycket sjelfvisk tanke jag hade om att förlora valet. Hvem
kan jag finna eller välja bättre än Helena! Täck och blomstrande till
det yttre, god och finkänslig till det inre; hon äger dessutom den
bildning jag af qvinnan fordrar. Välan då, jag blir väl bunden, men jag
hoppas bandet blir lika lent och smekande, som starkt.

Ungefärligen i denna skiftning voro hans tankar och af de fem, som
förekommit i detta kapitel, fanns således ingen, som icke önskade att
Otto och Helena framdeles skulle bli ett par.



                               Kap. IV.

                       Tuonela och Melia Saida.


De närmast följande dagarna voro nog att helt och hållet förändra
Helena. De mörka aningarna foro sin kos och hoppet började gry i hennes
hjerta.

Ingen kunde vara gladare än Clara. Hvarföre, jo emedan Otto icke alls
brydde sig om henne utan endast och allenast höll sig till Helena.

Och huru var det med Otto sjelf, hade han redan hunnit bli mera än
intresserad? Härtill kunna vi tryggt svara ja. Det smärtade honom icke
mera, att Helena älskade honom, men -- märkvärdiga motsägelse! -- han
betviflade det. Ju flera af kärlekens stadier han tillryggalagt, desto
mera osäker blef han på hvad han den första aftonen ansåg sig böra tro.
Helenas rodnad och förvirring då, härledde han nu ifrån någon annan
möjlighet eller en slump.

Likväl hade han ännu icke på något sätt yppat hvad inom honom föregick.
Det var liksom skulle han anat, att han icke ännu älskade Helena med den
styrka, som berättigar att binda och bindas för lifvet och en viss ädel
skygghet förbjöd honom att uttala ord, hvilka till någon del jäfvat
sanningen. _Till någon del_, ty kärlekens grader äro många.

En morgon, då prosten skulle på en embetsförrättning vid pass två mil
från hemmet, frågade han Otto, om icke han ville följa med. Denne,
hvilken långt hellre suttit hemma vid sin Helena, ville likväl göra sin
farbror till viljes.

De begåfvo sig således åstad. Vädret var det vackraste och särdeles
egnadt att framkalla behagliga tankar. Otto började redan närmare
planera sin framtid för den händelse, att han blefve förlofvad med
Helena. Skollärare ville han bli eller prest, ty båda dessa embeten
lemna genast i början ett säkert brödstycke, om ock litet. Man måste
forlåta honom sådana beräknande tankar på framtiden, ty de voro
egentligen honom främmande; ofta hade han bland kamrater drifvit den i
mångens ögon paradoxa åsigten, att om man förlofvar sig först, så följa
nog, såsom af sig sjelfva, lyckan och brödstycket sedan .... nu
förverkligade han icke i utöfningen sina hypothetiska theorier, utan
blef lika prosaisk i detta fall, som de flesta andra jordenes söner.
Dock märkte han snart, hvart han kommit, satiriserade sig sjelf och
leddes naturligast på den tanken, att hans kärlek _ännu_ icke var af den
högre natur, som försmår beräkningar.

Allt under det sådana tankar kommo och gingo, hade han ändå sinne och
tid att samtala med sin farbror. Prosten, såsom sjelf fordom _civis
academicus_ och dessutom en man, som icke ville lefva efter sin tid, var
särdeles angelägen om universitetets närvarande skick. Otto fick berätta
för honom om sina särskilta tentamina, om hvarje professors egendomliga
examinationssätt och gubben utbröt ofta, då fråga var om den eller den
professorn, som varit hans ungdomskamrat: "han tycks allt vara sig lik,
alldeles som i pojkårena." Ja han glömde icke ens att underrätta sig om
vaktmästare och cursorer, såsom t. ex. om Häggström lefde ännu. I
begärlighet efter sådana notiser föll gubben ända till en viss
barnslighet, som dock icke obehagligt afstack emot hans ärevördiga
personlighet.

Sedan embetsförrättningen var verkställd, beslöt prosten att återvägen
skulle tagas genom trakter, dem Otto icke på flere år besökt. Det gjorde
väl, mente han, en half mils krok, men gerna kunde man underkasta sig
den, då man hade att färdas en vida intressantare väg, än den stora
socknevägen. Och hästen för sin del kunde icke med skäl klaga öfver
vägens längd, ty denna väg var backig och således vida mindre tröttsam,
"såvida samma musklers kraft icke alltid då tages i anspråk."

Vid några af backarna stego de båda af, dels för att lätta hästens
besvär, dels för att kunna välja sig lämplig plats för fri och obesvärad
utsigt.

-- Skada bara -- sade prosten -- att vi inte ha grönt ännu; vintrarna
hos oss tyckas bli allt längre; i min ungdom plockade man vanligen
blåsippor i medlet af April, och första Maj var redan ganska grönt.

-- Kanske ändå att, ifall farbror blir rätt gammal, allt återkommer till
sitt förra.

-- Du kan ha rätt, min gosse. Naturen i sin fortgång har väl äfven sin
periodicitet. Men se här ha vi Tuonela; jag trodde inte, att vi redan
hunnit så långt.

Tuonela låg till hälften i en däld eller rättare i en trakt, som till
hälften var en däld. Karaktärsbyggningen var omgifven och nästan
undanskymd af höga, gamla träd. Det var en hästskoformig byggnad i antik
och ädel stil, sådan man numera sällan får se -- ty äfven till
landsbygden tränger modet och dels helt och hållet rifver ned det gamla,
dels ställer till förbättringar, reparationer och förändringar.

När de kommit till trädgårdsstaketet, varsnades de af en man, hvilken
med spade i hand gjorde något trädgårdsarbete. Prosten igenkände denna
man och sade till Otto: -- det är Lagman von Randel. Kom min gosse; vi
skola gå in i trädgården.

På fjorton år hade de icke träffats; då voro de män i sina kraftigaste
år, nu voro de -- tolf år äldre och ålderdomen stod för dörren. Oaktadt
jemnårigheten var dock skillnaden stor emellan dem båda. Prostens
fylliga gestalt och den trefna glada minen, jemförda med den andres
melankoliska småleende och den hopskrumpna gestalten, läto ana, att den
förre haft gladare dar, än den sednare.

De helsade hvarandra med den obesvärade hjertlighet, som är vissa
naturer egen. De föllo icke i förvåning öfver deras förändrade utseenden
eller ens talte derom; sådant förutsatte de.

Till Otto sade lagmannen, klappande honom på axeln; -- detta är Otto,
den tioårige gossen. Välkommen! Och nu, mina vänner, ber jag er vara så
goda och stiga upp; kanske kunna vi der få ett glas vin eller så bortåt.

Vid det de tre gingo åt byggningen till, blef det Otto underligt till
mods. När han såg på den antikt fantastiska våningen, föreföll den honom
så sagolik. Han minndes historier om förtrollade slott; han tänkte på
röfvarkungars boningar, der blod flutit och menniskohufvuden ligga
uppstaplade i sköna rader. Ju närmare han kom, desto förfärligare blef
det; håren reste sig på hans hufvud, det såg ingen; han blef blek --
derpå gaf ingen akt. När han redan var i den stora korridoren, hördes en
stilla musik, sväfvande, vild, men mild. Honom blef det allt svårare,
ovillkorligen skulle han ..... om icke lagmannen öppnat en dörr, tagit
honom i handen och med den hjertligaste artighet ledt honom in.

Nu löstes till en del förtrollningen, han såg en ung flicka liksom
skrämd slita sig lös från ett fortepiano.

-- Blif inte rädd, min Saida; här ha vi vänner, prosten i församlingen
och hans brorsson.

Fadren tog henne i handen och förde henne till prosten. Denne omfamnade
henne hjertligen och med rörelse. Han hade döpt detta barn och -- hans
känslor voro icke ännu förstenade. Hon böjde sitt hufvud mot hans bröst
och då hon så gjorde, kysste han detta hufvud.

Sakta skilde hon sig ifrån prostens omfamning och vände sig till Otto. I
stället för att enligt etikettens reglor helsa, hände sig, att de blott
sågo, den ena på den andra.

-- Vill du, min flicka, servera oss med ett glas madeira, men kom ihåg,
äfven för dig sjelf ett glas.

Medan Saida gick att efterkomma fadrens önskan, sutto prosten och
lagmannen talande med hvarandra, samt Otto på ett afstånd ifrån dem. Den
obehagliga illusionen började alltmera att ge sig; han tänkte: -- icke
är detta ändå en röfvarkungs boning, och ett förtrolladt slott lär det
inte heller vara.

Snart kom Saida med fyra glas på en gammaldags silfverbricka. Hon bjöd
först åt sin far, sedan åt prosten. När ordningen kom till Otto, tog han
glaset, drack henne till, men kunde icke, om än han velat, framstamma
något ord. Hon besvarade honom och nu först hade de helsat på hvarann.

Att tala var dock på det hela taget ingen nödvändighet för Otto; ganska
väl kunde både han och hon sluta sig till och låta sig upptagas af de
äldres samtal. Men det plågsamma för Otto var, att han inbillade sig se
på denna flicka, att hon genomskådade honom och förstod, huru gerna han
talt med henne, om han kunnat och att hon led med honom. Såsom med en
obehaglig känsla i ett nu gerna förenar sig en obehaglig känsla från ett
fordom, hände sig nu, att Otto minndes det obehagliga ögonblicket med
börsen; Helena var då den genomskådade, han sjelf var det nu. Det var
någon likhet i dessa obetydliga uppträden, men äfven skillnad. Då var
han _måhända_ den älskade, nu var han _icke_ den älskande; den som då
lät läsa sina känslor, var en qvinna, den som nu, det var en man och
dertill han sjelf. Detta upprörde honom; han blef verkligen vred; hans
själ samlade sin kraft, så att han blef herre öfver sig sjelf; i stället
för förvirring antog hans ansigte ett herrskande uttryck. Han såg på
Saida, som nu satt vid sin fader; hon såg tillbaka men slog
ovillkorligen ner ögat. Detta fröjdade honom, han visste ej hvarföre. En
fördel vann han deraf, den att nu kunna i all ro bedöma hennes yttre.

Han blef icke ense med sig sjelf, hvad han skulle tänka om detta ansigte
och dess uttryck. Att hon var vacker, ville han icke medge; att hon
starkt fängslade hans öga, trodde han ej; han tillstod icke, att han
aldrig sett ett ansigte med detta uttryck, ögon, som så liknade vackra
drömmar.

Ovillkorligen kom han att tänka på Helena. "Hon är vacker," sade han
till sig sjelf, "hon sprider omkring sig frid och klarhet. Hon är för
mig; sådana som denna kunna vara för andra."

Hans tankar afbrötos, då Saida lemnade sin plats och närmade sig,
troligen i afsigt att gå till ett annat rum. Otto förekom henne,
sägande: -- jag erinrar mig, att man åt en ny socknebo får säga
välkommen. Måtte Tavastland icke misshaga er!

-- O, jag vet det säkert, att allt här skall behaga mig. Flera år bad
jag pappa flytta till Tavastland och vi bodde ändå i Savolax.

-- Fröken gjorde sig således stora förhoppningar om vårt stackars land.
Låt se huru de uppfyllas.

-- Jag längtade till detta land, och då jag nu är här, så är allt
uppfylldt. Jag finner mig så hemmastadd här; det är liksom jag alltid
varit här. Och det är naturligt, här är ju mitt äldsta hem -- tillade
hon suckande.

Smittad af hennes vemod, sade Otto: -- med mig är förhållandet annat.
Jag är en vilsen fågel, som goda menniskor tagit vård om, och ändå är
det jag, som helsar er välkommen. Förlåt mig!

Det uppstod en tystnad. Saidas blick gaf Otto det vältaligaste svar. Han
fortsatte icke detta ämne utan vände i stället samtalet på Helena och
Clara, samt tillät sig anmärka, hvad det skulle bli en glädje för hans
kusiner att göra bekantskap med fröken Randel. Saida svarade, att hennes
far med det första lofvat ta henne med sig till prostgården. Den
barnsliga kärlekens stilla glädje visade sig i hennes anlete, då hon
berättade att lagmannen redan var så tillvida återställd, att han
tillochmed litet orkade med trädgårdsarbete, hvilket han alltid tyckt så
mycket om.

Solen var redan nära nedergången och prosten gaf sig icke tid att dröja
längre. Man skildes således åt.

Saida sade till Otto: -- helsa till Helena och Clara ifrån Saida, herr
magister, och säg dem, att jag kommer snart och så gerna.

-- Snart och så gerna -- sade Otto i det han nickade afsked.

På vägen berättade Otto för farbrodren, hvilken märkvärdig fantasi hade
bemäktigat sig honom, då de gingo upp. Denna, förklarade han var orsaken
till den tafatthet han der i förstone ådagalade.

-- Jag skrattar icke -- svarade farbrodren -- åt sådana fantasier. Det
händer nog, att vissa ställen, orter och förhållanden föda
föreställningar om något annat dermed liknande, som man upplefvat eller
blott hört berättas, då det tillochmed någongång inträffar, att man af
ett tycker sig minnas ett fullkomligen liknande annat, oaktadt man helt
säkert hvarken hört eller upplefvat något sådant. En af mina
akademikamrater, hvilken trodde på själavandringen, anförde detta såsom
det starkaste bevis för sin tro.

Vidare taltes de icke mycket vid under vägen. För Otto var besöket på
Tuonela lik en dröm, han visste icke om angenäm eller oangenäm.
Hemkommen gick han genast upp till sin kammare; han sade sig må illa och
sannt var, att han icke mådde väl.

Hvad han om dagen drömt vaken, drömde han om natten -- drömmande.

Han var på Tuonela i den flygel der han _icke_ varit om dagen. Rummet
var stort och öfverallt behängdt med lampor, hvilka gåfvo ett sken, mera
liknande månsken, än det af vanliga lampor. Detta förundrade honom
mycket, men andra syner upptogo honom snart.

Rätt många grannt smyckade personer börja dansa omkring honom och när de
slutat, kommo de till honom med vackra skänker, som de buro i famnen.
Han tog emot dessa skänker, men när han fått dem i famnen, förvandlade
de sig till menniskohufvuden och hjertan. Han förskräcktes. Då sade de
smyckade personerna: "så går det oss alla, så går det dig. Hvi kommo vi
hit?"

-- Detta är en dröm -- sade Otto -- eljest kunde jag inte hålla alla
dessa hufvun och hjertan i famnen.

-- Du bedrar dig -- sade en af de smyckade -- huru många verldar håller
icke din själ i sin famn, och din kropp skulle inte kunna hålla dessa
atomer!

Af dessa ord öfvertygades Otto, att det icke var en dröm. Hans fasa blef
stor. Han frågade, huru han skulle bli af med sin börda, som tryckte
honom grufligen; sedan ville han gerna dö. Då sade de: -- bed till Gud,
att han beveker drottningens sinne, kanske hon sedan förbarmar sig öfver
dig.

Och han bad till Gud. Och si en dörr öppnades, en sväfvande, mild musik
fyllde luften, och in trädde drottningen. Hon var ensam; det var Melia
Saida. Hennes af guld och diamanter strålande diadem fängslade icke ögat
så, som hennes fina, ädla anlete.

Alla de smyckade nalkades henne med sakta steg; äfven Otto ville nalkas,
men kunde icke röra sig ur stället, ty hans börda i famnen var för tung.
Men när drottningen kastade sina ögon på honom, försvunno alla hufvuden
och hjertan, såsom bortblåsta och Otto kunde nalkas. De smyckade blefvo
nu nästan lika uppmärksamma emot honom, som emot drottningen och de
gåfvo honom rum.

Ju närmare han nalkades drottningen, desto vänligare blef hennes anlete.
Betagen af hennes tjusningskraft, glömde han helt och hållet, att hon
var drottningen. Han hviskade till henne ömma ord; hon gaf honom ömmare
tillbaka. Han kysste hennes hals, det tillät hon; hennes läppar, det
hade hon ingenting emot; han hvilade mot hennes bröst mera än _ett_
ögonblick; hans minne sade honom icke mera, hvem han var eller hvar han
var. Till slut lät hans vansinnes kärlek honom tycka, att han sjelf var
denna Saida ....

Då blef han störd af en röst, som sade: -- vi ha läst alla dina känslor
och tankar, o drottning; du har varit god emot den der ynglingen, men då
han redan så lefver i dig, att han tror sig och dig vara samma person,
så har han ju redan nått lyckans högsta grad här och hans straff bör du
icke mera uppskjuta o drottning! Välj nu någon af oss.

Drottningen lösgjorde sig från Ottos famnande arm, såg på honom med ett
outsägligt vemod och sade:

-- Ja det måste så vara. Hans lycka har räckt for länge, ty han är en
jordens son. Tagen honom, j grannt smyckade och gören med honom, såsom i
veten, att här alltid förr blifvit gjordt med dem, som ifrån lyckans
högsta förflyttas till straffets högsta grad. Yngling, är du nöjd med
din dom?

-- Jag lefver blott i dig och jag är nöjd. J grannt smyckade, tagen mig.

Många beredde sig att leda honom dit han icke visste. En bad för honom;
det var en af drottningens tärnor, hvilka nu blixtsnabbt visade sig.
Otto minndes henne svagt; det var Helena.

Hon ställde sina böner icke till drottningen utan till de smyckade, ty
hon förstod att, oaktadt drottningen kunde befalla öfver deras lif, de
dock nu hade makt öfver hennes handling. Men då de voro obevekliga, smög
sig Helena sakta bort och försvann lik en skugga.

Liksom förd på sakta vågor, kom Otto nu till ett annat rum. De smyckade
lemnade honom der åt en hop vålnader, och sade, i det de försvunno: _nu
blir du en af dem_. Minnet af drottningen var så lifligt i hans själ,
att han icke hade tid öfrig för fruktan. Dock vill han veta, i hvad
sällskap han kommit och han frågade: -- hvilka ären j.

En förde ordet för dem alla och sade:

-- Vi äro sådana, som efter en missförstådd eller illa belönt kärlek gå
omkring på jorden och spöka. Några af oss .... du ser dem der .... fäst
dig vid deras galna åtbörder .... de ha förlorat sina hjertan och sitt
förstånd .... de äro äfven, som du ser, utan hufvuden. För denna andra
trupp, dem, som stå der med så hård och obeveklig min, har hjertat
tappats, men hufvudet sitter ändå qvar. Vi, bland hvilka du står, vi ha
inte förlorat vårt förstånd icke heller hjertat; men vårt hjerta är det
egentligen inte mycket värdt med; det är så söndersargadt och odugligt
och delar äro äfven förlorade.

-- Och dertill var allt drottningen skuld -- frågade Otto.

-- Det sköna på jorden, ja. Det stiger mest fram i gestalt af qvinna för
oss män, ty vi förstå det då lättare. Men än i en form, än i annan. Vår
drottning var icke den du tillbad; och nästan hvar och en af oss ägde
sin skilda drottning.

-- Hvarföre kom jag hit förrän de der smyckade personerna?

-- Smyckade säger du om dem och du märkte icke att du sjelf var smyckad,
med hoppets och kärlekens smycken, alldeles liksom de. Hvarföre du kom
hit förrän de? Förmodligen emedan du bättre förstod skönhet än de,
åtminstone tidigare fattade den.

-- Men då drottningen älskade mig, hvi öfvergaf hon mig! Eller älskade
hon mig icke?

-- Unge man, hvarföre vilja ha svar! Är det ej nog för dig att du älskat
och att din kärlek varit stark och ren!

-- Var min kärlek stark och ren?

-- Ja, ty till belöning är du uppflyttad i öfversta straffgraden. Vi äro
de olyckligaste af de tre klasserna. De vansinnige lida icke. De
förstenade förståndsmenniskorna minnas inte mera sitt hjerta. Men vi,
vi; blott vi, vi kunna lida, ty fast vårt hjerta är trasigt och
söndersargadt, så är det ändå ett hjerta. Derföre kunna vi lida .....
Fagre yngling, känner du något begär till döden nu?

-- Ja det stiger upp hos mig ett sådant begär och allt mer, allt mer.

-- Då är du redan en af oss, och ditt yttre är redan alldeles såsom
vårt. Kom nu till denna graf och fatta höjden af ditt qval.

Otto följde den talande och kom till brädden af en graf, som förde djupt
ned. I djupet såg han Melia Saida. Hon sträckte mot honom bedjande
armar; då ville han störta i denna graf.

-- Du vill lefva i minnet, du vill fördjupa dig i denna graf, men kan
det ej, ty du är bunden af det närvarande.

Ynglingen ansträngde sig, men var såsom fasthållen af tusende band.
Vålnaderna skrattade åt hans bemödanden. Då ansträngde han sig ännu mer;
tillochmed hvart enda af hans hufvudhår fick en förfärlig längtan till
grafven. Fåfängt; banden blefvo allt starkare. Hans ångest blef större
än all ångest i himmelen och på jorden. Slutligen började han liksom de
andra vålnaderna att skratta.

Han skrattade gällt, öfverljudt, när han vaknade ifrån sin dröm.



                               Kap. V.

                           Clara i bryderi.


Följande dagen var Otto icke vid sitt lyckligaste lynne, då han gick
ner. Sedan den obehagliga drömmen lemnat honom -- klockan var då två --
hade icke mera lemnat sig åt sömnen, utan sökt genom lektyr fördrifva de
onda skuggor, som ännu efter drömmen omvärfde honom. Dessa läto icke
fullkomligen fördrifva sig, helst Otto till läsning valde Shakespear;
hvilket visserligen i så fall var klokt, att han hölls vaken -- ty hade
han somnat, hade kanske samma dröm återkommit, i litet förändrad gestalt
-- men obetänkt, emedan Shakespear kastar för mycket blickar in i
andeverlden, för att vilja förstöra minnet af en dröm.

Efter frukosten hände, att Clara blef ensam med Otto. Hon sade då: --
nej, kan man se, hvad Otto i dag är vigtig och surmulen! Hvad felas dig?

-- Jag har filosoferat förmycket på min kammare -- svarade Otto
småleende.

-- Filosoferat, ånej! Efter filosoferandet tror jag att sådana der unga
pojkar bli särdeles lyckliga, grötmyndiga och saliga. Förlåt mig Otto,
men du har inte filosoferat; du ser dertill alltför slagen ut, nästan
timid.

-- Clara -- sade Otto och fattade med starkt förtroende hennes hand --
vill du bli min vän?

-- Din vän! svarade förvånad Clara och ämnade skämta men tillbakahölls
af det allvarliga i hans min.

-- Ja, min vän. Men inte en sådan, som blott håller af mig, utan en som
äfven kan vara mig till någon nytta .... om så behöfs.

-- "Om så behöfs." Jag förstår dig inte rätt .... du nästan gör mig
rädd. Men jag vill ändå bli Ottos vän efter din egen mening .... om jag
kan.

Någonting oegennyttigt, barnsligt godt och troget kastade härvid ett
vackert tycke öfver hennes ansigte.

-- Men om denna vänskap skall köpas på en annans bekostnad? Om du lilla
Clara, i och med detsamma du är god och uppriktig emot mig, blir falsk
och förrädisk emot en annan, som du också håller af?

-- På alltför hårda prof hoppas jag du inte ställer mig, Otto. Falsk och
förrädisk, säger du, emot någon annan, då jag är uppriktig emot dig. Det
vore illa. Men jag pröfvar .... jag får väl vara litet elak, om det
leder till något godt ändamål.

Den unga flickan hade ingen aning om, hvilken förhatad och förhatlig
satts hon yttrat; jesuiterna kände hon blott till namnet -- måhända icke
ens det. Vid ett annat tillfälle skulle Otto nästan utan undantag
bestridt och vederlagt denna satts; nu var hans egoism tillreds att göra
honom sjelf till jesuit.

-- Säg mig då Clara -- sade han icke utan en viss obeslutsamhet -- säg
mig någonting .... som jag inte vet, men gerna skulle vilja veta. Älskar
Helena mig?

Clara var icke alldeles oförberedd på en sådan fråga, icke destomindre
skiftade hon färg; det var måhända den första gången i sitt lif den unga
oskuldsfulla flickan, som hittills ledts blott af sin känsla, icke
visste, huru hon borde handla för att handla rätt. Talade hon sanningens
öppna språk, så förrådde hon sin syster och vän, och huru vida det
skulle ledt till något godt, visste hon icke heller; sade hon deremot
Otto en osanning, så skulle den vänskap hon lofvat honom, blifvit
beseglad med en lögn; teg hon, så ....

Under det dessa tankar korsade sig inom hennes bröst, förgingo några
ögonblick och hon teg.

-- Älskar Helena mig? -- återtog Otto.

Den ton, hvarmed Otto båda gångerna utsade denna enkla fråga, var icke
sådan hoppet gifver utan snarare någon annan. Det var, liksom han icke
så alldeles gerna velat höra denna fråga bejakad. Så mycket värre för
Clara; den stackars flickans förlägenhet ökades.

-- Jag förstår, att så är -- sade Otto, i det han sakta tryckte Claras
hand.

-- Det var orätt af Otto att leda mig in till det, som Otto kallar
vänskap.

-- Var det orätt, Clara lilla? kanhända ... men om det leder till ett
godt ändamål.

-- Ja måtte det leda till någonting godt, då jag nu säger, att Helena
älskar dig ... Otto, du har liksom stulit mitt förtroende; hvad har du
att ge tillbaka. O, måtte du förstå att älska Helena! Jag törs inte
fråga dig, huru det är; låt mig inte tro, att ....

Den blygaste försagdhet stod att läsa i Claras ögon. Man hade kunnat tro
henne vara en älskarinna, som yppat sitt hjertas hemlighet -- och likväl
gällde det en annan.

-- Jag vill älska Helena -- sade med häftighet Otto.

-- _Vill_ du älska, det är illa -- svarade Clara.

-- Jag älskar henne redan -- gentog Otto.

-- Hvarföre frågade du då af mig, om hon älskade dig, hvarföre inte
hellre af henne sjelf. Ånej, Otto, vi bedra oss, om vi tro, att du
verkligen älskar Helena.

Denna anmärkning jagade rodnaden ifrån Ottos kinder, och han fann dess
sanning. Hans röst var undertryckt, då han sade:

-- Låt mig i alla fall tro, att jag i dig, snälla Clara, har en vän. En
vän, som råder mig eller om icke råd hjelpa, som tröstar mig, eller
åtminstone vet hvad jag vet och delar min smärta. Vill du bli mig en
sådan vän?

-- O ja, af mitt innersta hjerta. Ser du, jag har inte tagit min hand
ifrån din; jag vill vara din vän ... Men är du olycklig, Otto? Hvem
älskar du?

-- Jag älskar icke Helena, så som jag det borde, men någon annan älskar
jag ej. Tro mig det, Clara!

-- Och du talar ändå om smärta och råd och dylikt. Hvad menar du? Om din
kärlek blott är i sin gryning nu, så blir det väl ändå snart ljus dag,
och då älskar du henne verkligt. Jag förstår dig inte.

-- Jo ser du, lilla vännen min, nog är det ändå så, att vi menniskor
inte kunna sjelfve skapa vårt öde. Det kommer oundvikligt; det kan
förvandla en vis till dåre och göra den, som var allas glädje och
förhoppning till en rik tårekälla.

-- Aldrig har Otto förr talat så!

-- Förlåt mig, goda Clara; jag skall inte heller framdeles tala så. I
stället skall jag för att roa dig berätta en dröm, som jag engång drömt
i min lefnad.

Nu berättade han för henne den föregående nattens dröm. Han berättade
den dock icke alldeles såsom den var; ty dels minndes han den icke
troget; dels gjorde han, såsom man i allmänhet gör, då man berättar
drömmar -- skänker dem ett större sammanhang, än de verkligen ägde. I
det fall var han icke ärlig emot Clara, att han ej uppgaf rätta tiden
icke heller rätta hufvudpersonen, drottningen.

Hvarföre sade han icke, att det var den flicka han i går såg, som var
drömmens hjeltinna? Var han rädd for sig sjelf, sitt öde och henne? Han
hade nästan samvetsqval, då han för den flicka, som lofvat honom en
oegennyttig vänskap, med flit förfalskade sin berättelse. Men han var
menniska och han var svag.

-- Och du säger dig verkeligen blott en gång ha sett den der flickan,
som spelte en så stor roll i din dröm. När var det; hvad heter hon?

-- Begär inte svar på denna fråga! Låt mig någon annan gång upplysa dig
derom. Men säg mig nu, ha drömmar någon betydelse?

-- Ja det ha de, bara man rätt förstår att tyda dem. Men emedan detta är
omöjligt, så ha de heller .... ingen betydelse.

-- Men om jag nu skulle be dig tyda min dröm; huru skulle du förklara
den omständigheten till exempel, att Helena der agerade en så
underordnad roll, att jag knappt mindes henne.

-- Jag skulle säga, att det går rakt tvertom. Det är ju också ett sätt
att förklara drömmar.

-- Jag tycker mycket om dig för denna raska spådom. Du har rätt, Clara,
så kan det gå.

Nu blefvo de störda af Helena, eller rättare hon kom i god tid, ty det
vigtigaste var taladt ut. Hon blef litet förvånad att finna Otto
förtroligt hållande Clara i hand, henne, hvilken han hittills föga brytt
sig om. Dock var det icke svartsjuka eller någonting så fult, snarare
nyfikenhet om hvad de kunde hafva talat, som hade henne att säga: -- se
nu är Clara inte mera lilla syster för Otto.

-- Nej tvertom; vi ha svurit hvarann en evig vänskap -- sade Otto
komiskt och pathetiskt och dolde sålunda en sanning bakom skenet af en
lögn. Äfven den lilla Clara var honom behjelplig i att antaga en för
tillfället passande min.

De började tala i andra ämnen. Otto frågade, hvad bok Helena höll i
handen.

-- Det är O. T. af Andersen.

-- Det fägnar mig, att ni redan hunnit öfver sundet. I fjol, vill jag
minnas, lästen j blott arbeten af de tre stora svenska författarinnorna.

-- Men nu förefalla de oss redan litet tråkiga. När man läst ett af
deras arbeten, har man nästan läst dem alla. Derföre flydde vi öfver
sundet till Andersen, ty honom kan man tycka om. Otto kan inte tro, huru
förtjusta Clara och jag voro i _Spelmannen från Svendborg_ och
_Improvisatören_. Vi gåfvo oss knappt tid att äta och med arbetet gick
det dåligt.

-- Ja, Andersen förtjenar det väl. Öfver _hans_ hvardagsteckningar
ligger utbredd en fin och skär poesi, så att man måste förlåta honom, om
han äfven litet koketterar. Men huru kom ni er att läsa denna O. T. Ty
minns jag rätt, så plär ni först efter genomläsningen se på författarens
namn och i alla fall inte gerna läsa andra romaner än dem ni hört
berömmas. Och hvem berömde O. T.

-- Det kommer an på, hvem som berömmer, -- svarade Clara -- vi frågade
af Emma Serén, hurudan boken var och hon sade, att den var ingenting.
Derföre skaffade vi oss den, läste den och ha funnit oss bra deraf. Ack,
hvad den Eva är söt, men hvad det var synd om henne!

-- Jag tycker -- sade Otto -- att hon fick det skönaste slut. När en
flicka får veta, att den hon älskar är hennes bror, så vill hon dö, fast
hon tror sig vilja lefva. Får hon då äfven dö, så smekes hon af det
mildaste öde; hon slutar vackert.

-- Der finns ännu en flicka -- anmärkte Helena -- som är värd att hållas
af: den snälla Louise, så ädel, så stilla och så undergifven. Hvilken
motsats till hennes syster Sophie, qvick, litet god men mycket
lättsinnig.

-- Eva och Louise äro glanspunkterna i O. T. Tvenne sådana karaktärer
skulle försona mig med en i öfrigt aldrig så tråkig bok. Om Eva är fin,
etherisk och englasväfvande, så är i stället Louise rent mensklig, och
det vill inte säga mindre. Och ändå älskade de båda obelönta!

-- Är det då en så stor olycka -- frågade Helena.

-- Jag vet inte, så anser man -- svarade Otto, men såg på Clara och icke
på Helena.

Clara plågades af detta ämne och hon afbröt det:

-- Nå Otto, du har ännu inte berättat oss någonting om Tuonela och huru
det hade sig i -- dödens boning. Hurudan är Saida?

Fullkomligen obesväradt svarade Otto: -- å ja, det är en rätt söt
flicka. Ni kan snart vänta henne här, sade hon. Och så bad hon mig helsa
er så mycket.

-- Hvad det skall bli roligt att se henne -- sade Helena -- jag minns
henne ännu något litet. Jag tror jag var ett eller två år äldre än hon
... ja, hon var sådan som Clara.

Otto såg på Helena; hon föreföll honom så älskvärd nu. Han såg på henne
med ett visst vemod; det märkte Clara. Och när Claras blickar mötte
Ottos, förstodo de ingendera den andra.

Otto tänkte om Helena: -- mången sådan som du går oförstådd sin verld
igenom; intet kärt hjerta klappar för henne; hon vissnar och dör utan
att någon fäster sig dervid.

Olikartade känslor bemäktigade sig Clara; hon lemnade rummet. Omedelbart
derefter följde Helena systrens exempel och Otto blef ensam; det
smärtade honom -- han visste ej hvarföre.



                               Kap. VI.

                      Metaren fastnar i ett nät.


Det var i Maj. Solen sken varmt, träden hade skjutit knoppar och
öfverlade redan sig emellan om att skjuta blad. Gräsets späda grönska
sade, att den rätta våren nu hade sin början.

En vacker eftermiddag finna vi Otto sittande i en båt i viken med ett
metspö i handen. Bredvid honom ligger en bössa, hvilken han medtagit i
förhoppning, att någon oförsigtig sjöfågel genom den skall få sin bane.
Han har äfven med sig sin jagthund, Wilppas; icke för att den egentligen
nu behöfdes -- ty ganska väl hade han med båten kommit åt sina rof; om
icke möjligen för sällskaps skull, eller emedan en jagthund, då han
simmar efter en fågel och hemtar den i munnen, alltid deraf har så stort
nöje, att det vore orätt af dess herre att icke, så ofta sig göra låter,
dertill bereda honom tillfälle, helst en jagthund, stadd i
embetsförrättningar städse är en intressant syn.

Ännu hade likväl ingen fågel vågat sig inom hundra alnars afstånd.
Wilppas satt lugn, med en melankoliskt tänkande min och såg utåt sjön.
Stundom kastade han en ytterst likgiltig blick på någon olycklig fisk,
som Otto lyckats få upp till det torra. Han ansåg kanske metandet för
ett föga ridderligt göra.

Otto för sin del var icke heller någon passionerad fiskare. Han ansåg
väl icke i likhet med de gamle Grekerne fiskandet i allmänhet för ett
oädelt och vekligt tidsfördrif, vid hvilket mindre kraft än list kommer
i fråga, men metandet tyckte han vara ett dagdrifvararbete, passande
antingen för håglösa pojkar eller utlefvade gubbar. Äfven hade hans
metspö fått hvila på vinden i en vrå hela sju år igenom; i dag, då han
såg det, fick han det roliga infallet att försöka, om han ännu kunde
meta.

Föga intresserad som han var, hade han äfven tankar öfriga för annat.
Metspöet ledde honom så naturligt att tänka på den tid, han sist hade
det i hand. Hurudan var han då, hurudan nu?

Då var han icke ännu yngling, nu var han måhända mera än så. Då var han
oerfaren, men ren och oskuldsfull; nu kände han redan många af verldens
krokar och gångar, hans samvete frikände honom icke såsom alldeles
skuldfri, om äfven förderfvet ej hunnit längre än till själens yta. Då
var han en gosse, helt och hållit beroende af andra; nu kunde han sjelf
föreskrifva sig lagar; den tid var för honom äfven inne att --
föreskrifva hjertan lagar; han visste sig ju älskad. Vid denna tanke
häfde sig hans bröst högt af stolthet; han ansåg sig för ingen del vilja
ha barnaåldern tillbaka.

-- Lycklig var jag såsom barn -- sade han till sig sjelf -- men är jag
icke lyckligare nu, då Helena älskar mig. Redan ha alla mina galna
griller ifrån drömmen försvunnit och jag känner mig så lugn, så lycklig,
när jag är vid Helenas sida. Sådant anser jag för kärlek; på den
öfverspända och passionerade kärleken, hvilken romaner låta en se, tror
jag icke; åtminstone är jag för litet eldig till en sådan. Visst är det
någonting, som jag liksom saknar och gör, att jag ej är rätt
tillfredsställd, men jag förstår nu såväl, hvad det är; det är just det,
att intet ord emellan oss blifvit vexladt åt det hållet; den första
kyssen har ännu icke blifvit tagen ... jag kan naturligtvis ej räkna de
kyssar, jag på grund af slägtskapen haft äran få, ty de smaka just
ingenting ... Helena har ännu icke vågat se på mig med så vackra
blickar, som hon helt säkert kan ge; min dufva har ännu icke kuttrat för
mig sitt kärleksqväde. Allt detta är orsaken till att jag ej är rätt
tillfreds; det heter väl, att kärleken är skönast, innan hon talar, men
förlåt mig, min kära poët, jag tror dig ej; jag tror, att kärleken
emellan Helena och mig just är af det slaget, som sedan den uttalats,
oaktadt sin sakta början tilltar säkert. O visst vill mitt hjerta liksom
litet klappa, när jag tänker framåt på den tid, då hon är min maka ...
låt mig se, månne det dertill åtgår mera än ett eller par år.

Han afbröts i dessa tankar af ett plaskande och hundens skällande i
detsamma. Wilppas hade nemligen, oaktadt sin tranquillitet, observerat
en större fisk, som fastnat på kroken och slog till med stjerten öfver
vattubrynet. Otto var icke sen att vilja göra sig till mästare af detta
byte, men så försigtigt han än sökte dra upp fisken, hände sig, att
refven brast.

-- Så litet metare är jag -- sade han -- att jag icke ens kom att tänka
på huru svag en sju års gammal ref skulle vara. Skadan var obetydlig;
gäddan var beskedlig mot mig, ty hon befriade mig ifrån detta göra.

De öfriga fiskarna, hvilka ännu lefde i vattnet på båtens botten,
kastade han i sjön, tog årorna och förfogade sig hemåt. Skottet lossade
han af på en kråka, som föll men af Wilppas icke ansågs värdig något
steg.

Hemkommen gick han, klädd som han var, genast in och såg der lagmannen
och hans dotter hvilka anländt, medan han metade.

Otto visste, att de skulle komma en af dagarna, blef således icke
öfverraskad af denna syn. Äfven i hans sätt att helsa låg denna gång
icke något, som kunde tyda på själsfrånvaro, utan snarare på
verldsmannen. Han var icke fullt naturlig utan det var någonting
affekteradt i hans artighet. Ty det kunde han icke hjelpa, att Saida,
genom de minst sagdt obehagliga minnen hon väckte, var för honom en
plågsam företeelse. Han såg på Helena och tyckte sig då må bättre.

Dessa känslor räckte dock icke många minuter. Ty när han tänkte efter
och tog sitt förnuft till fånga, började han finna sig litet löjlig, som
till följe af drömmar fattade att så säga antipathi emot en menniska,
som med dem oskyldigtvis stod i sammanhang. Han betraktade henne och hon
vann derpå oändligt. Detta stilla anlete, huru kunde det tillhöra
ofriden eller sprida den omkring sig. Och hennes blygsamma väsen, så
fritt från alla anspråk, och hennes röst med denna egna, halft
undertryckta klang, kunde de egentligen uträtta något ondt! o nej.

Otto märkte, att hans kusiner redan hunnit bli temligen bekanta med
Saida; åtminstone voro de redan _du_. De sutto hvar på sin sida om Saida
och tycktes vara liksom litet förtjusta i henne.

-- Huru lyckades ditt metande -- frågade Clara.

-- Jag har ingen fisk med mig; de voro så små, att jag kastade dem
tillbaka i sjön. En större fisk höll jag på att få, men refven gick af,
och gäddan gick fri.

-- Stackars fisk -- sade Clara -- den förstod inte, att det hade varit
bättre att dö en hastig död häruppe ibland oss, än att långsamt tyna af
med kroken i halsen, ty dernere lära de inte ha några läkare.

-- Gick refven verkligen af -- frågade Helena.

-- Ja, men det var inte underligt med en sju års gammal ref.

-- Å nej, Otto; så gammal var den inte. Det är blott några veckor sedan
Helena lade dit den; vi hade tvinnat den, för Helena sade, att hon,
ämnade börja meta i sommar kantänka.

-- Den var ljusgul ... ja nytt kan ibland ha den färgen. Helenas möda
blef sålunda belönad. Det var illa. Men jag skall hjelpa dig att tvinna
en ny.

-- Är det roligt att meta, frågade Saida Helena.

-- Ja nog är det såder småroligt, om man får något, att träda dem på en
vidja och sen föra fiskarna hem och visa.

-- Det är ett tidsfördrif i ordets egentliga mening -- invände Otto --
ingenting vidare.

-- Men är det icke poetiskt -- frågade Saida -- jag tror jag läst i
någon bok, att många vackra tankar då kunna komma före -- tillade hon
med en blyg min.

-- Mån' icke den poetiska sinnesstämningen liksåväl kan uppkomma, när
man sitter sysslolös i sin båt eller på en bergsklack i den friska, fria
naturen eller helt enkelt på sin kammare -- svarade Otto sardoniskt.

-- Då måste kammaren vara mycket treflig -- inföll Clara skämtande.

Claras skämt misshagade Otto _denna gång_. Det for ett moln af missnöje
öfver hans panna.

Saida sade: -- magistern medger väl ändå, att yttre förhållanden, det
som är omkring oss menar jag, äfven kan göra något åt sig. Till exempel
ett metspö i handen och en skön natur omkring mig.

-- Ja jag medger ..... det är mycket orätt af mig att yttra bestämda
åsigter i sådana fall som detta; ty jag är inte alls poetisk.

Saida skiftade färg, dock blott helt lätt.

-- Otto har sin stygga dag i dag -- hviskade Clara till Saida, likväl
med flit halfhögt, för att Otto skulle höra det. Hon såg äfven härvid på
honom med en slug uppsyn.

Otto sade till Saida:

-- Tro henne inte, fröken Saida; mina sednaste ord syftade endast på mig
sjelf, på ingen annan; tro mig .... Och när jag tänker efter, så är det
inte orätt, att jag anspråkslöst säger min mening, om det ock icke
finnes poesi inom mig. -- Han smålog och fortfor: -- jag tror visst, att
själen stämmes olika allt efter det olika i det oss omgifvande, men huru
själen stämmes beror på huru hon var stämd förut. Så kan den ena gången
en skön natur verka inom mig frid, en annan gång känsla af tomhet och
saknad. När känner fången mera sin smärta, än när solen ler emot honom.
Solen, den varma och mäktiga solen, kan icke skapa sig sympathier hos
fången; snarare tvingar fången solen till sympathi med sig. Den lyckliga
bruden åter, när känner hon varmare sin lycka, än då solen och den sköna
naturen, lika festligt klädda bröllopsgäster, nicka henne bifall. Säkert
minnes hon icke då, att de finnas, hvilka hoppet svikit och hvilka mena,
att samma denna sol gjorde bäst att icke lysa öfver deras elände .....
Allt detta är dock ytterligheter, sådana ingen af oss erfarit. Men äfven
annars, då man icke rimligtvis kan säga sig vara lyckligare eller
olyckligare än vanligt, anslås man ändå ganska olika af det omgifvande,
den ena gången till vemod, den andra till fröjd, stundom åter till
ingendera, till någonting oförklarligt ..... måhända till poesi, om
poesimöjlighet bor hos individen.

-- Månne inte -- sade Saida -- just vexlingen emellan sorg och glädje,
vemod och fröjd vara lifvets poesi?

-- De jemna vågorna, ja. Det är möjligt -- tillade Otto med en lätt
suck, som ungefär tydde på omöjligheten att få själens och lifvets
dunkla gångar belysta.

Saida steg upp och närmade sig fönstret. Hvad här är vackert, sade hon.
Kanske äro granar de vackraste träd. Orätt ändå att jemföra träd! Få de
inte vara för sig?

Dessa ord talade hon såsom för sig sjelf. Otto kunde icke annat än
betrakta hennes anletes uttryck. Helena såg på Otto, Clara på Helena.

Otto sade: -- fröken spelar ju pianoforte. Det minns jag nog. Var god
och låt oss höra.

Prostinnan, som just inträdde, anmärkte, att instrumentet var gammalt,
och hade svagt ljud, men att det föröfrigt var väl stämdt, ty kantorn i
församlingen hade nyss stämt det, han som för sitt fina öra var särdeles
känd.

På en välbeställd prestgård finnes sällan ett pianoforte. Det här
befintliga var det enda arfvet efter prostinnans fader och tydligen från
den tid då de fordna klaveren eller clavicembalerna började öfvergå till
de moderna pianoforte. Prostinnan hade i sina yngre dar spelat något
litet; detta hade gått i arf till hennes döttrar, hvilka således icke
voro särdeles försigkomna -- deras underbyggnad var icke stor, men ändå
särdeles roade af musik; liksom äfven Otto, hvilken icke trakterade
något instrument.

-- Ack hvad det blir roligt att höra dig Saida, ty säkert spelar du så
väl.

Saida smålog, men begick icke det felet att på förhand reservera sig.
Hon satte sig således och utan alla preludier spelade hon ett stycke,
som icke var kort, men tycktes så, ty hon spelade verkligen väl och utan
all affektation.

Prosten, hvilken jemte lagmannen inkommit under det Saida spelade, sade,
när hon slutat:

-- Bravo, lilla Saida, det kallar jag att spela väl; och det ändå utan
all ansträngning. Agatha min gumma, ser du man kan ändå spela väl,
oaktadt man lemnar bort det der störande arbetet med kroppen, hvartill
Angelique och så många andra göra sig skyldiga.

-- Kanske fröken äfven sjunger -- frågade Otto.

-- Ack ja -- sade Clara -- sång tycker jag så rysligt om. Sjunger icke
du, Saida?

-- Ja, något litet. Jag har inte sjungit på lång tid, så jag vet inte,
om jag ens vågar skylla på heshet. -- Småleende tillade hon: -- och om
jag kommer af mig, så börjar jag om igen.

Vi måste förlåta Saida, om hon denna gång reserverade sig, dels emedan
hon nyligen icke gjorde det, dels emedan hon ansåg sig i sång
underlägsen sig i solospel. Deri hade hon åtnjutit undervisning och ägde
måhända skola, i den förra icke.

Hon sjöng en sång. I den första versen var hennes röst ännu svag och
nästan darrande -- Saida var väl litet rädd. Men för hvarje vers växte
modet, intrycket och intresset, så att det var som högst, då hon
slutade. Ingen kom sig ens till att berömma eller tacka henne; ett bevis
på hvilket intryck hennes flärdfria, ljufva och dunkla sång hade gjort.

Orden, till hvilken musiken var liksom gjuten, innehöllo en saga om en
blomma.

I många år hade en skön och ljusröd blomma blomstrat på en klippas häll.
De friskaste, grönaste blad förhöjde ännu mer blommans skönhet. Men
blomman var icke nöjd, ty ingen såg blomman och hon tyckte sig på det
hela taget uträtta ingenting. En gång frågade blomman af sin Gud: -- är
jag till nytta eller skada? Begär ej att veta det, svarade blommans Gud,
är det ej nog för dig att vara blomstrande, evigt ung och vacker! O nej,
svarade blomman, här blomstrar jag på denna klippas häll; ingen ser mig,
hvad är det då med min skönhet. Jag ville hellre vara till nytta eller
skada. Då blef han vred, blommans Gud och han sade: fåfänga, otacksamma
blomma, jag kunde genast förinta dig, men jag har skapat dig. Hittills
har du icke varit till nytta eller skada, men, om du så vill, skall du
få bli till det ena. Välj emellan att i allan evighet blomstra liksom
tillförene, osedd af alla, skön i din egen skönhet, eller att bli till
skada och mista din oförgänglighet. Nu valde blomman att bli förgänglig
och att få skada. Och klipphällen förvandlades nu till en dal, der
vandrare ofta gingo, blommans stänglar fingo törnen, och blomman sjelf
fick nu ett namn. Många, många sågo och beundrade den vackra blomman och
märkte icke dess törnen utan sårade sig deraf. Detta fägnade blomman.
Men en dag uppstod storm, så att blomman skakades hit och dit och
sårades illa emot sina egna törnen. Sedan så vissnade blomman, hon blef
ful och gammal och dog.

Sedan Saida uppstigit ifrån pianot, tycktes hon icke mer vara densamma,
som förut. Det luftiga och sväfvande i hennes natur hade nu öfvertaget
och firade sin seger i kindens skära glöd och ögats drömlika förklaring.

Sådan hon nu var, hade Otto sett henne en gång förut, men i drömmens
svärmeri. Nu drömde han ... o nej ... han var beklagligtvis vaken. Hon
såg händelsevis på honom, men ack, blicken trängde litet för djupt. Hans
hjerta klappade våldsamt ... det kände han ej; det klappade ännu mera
våldsamt ... då kände han det. Han fann nu, hvem han ville trycka till
detta klappande hjerta, men han fann äfven, att han icke drömde; ack och
ve, han fann, att han var vaken!

Ett hårdt och obevekligt öde vill stundom så, att menniskan efter ett
saligt ögonblick med _förfärelse_ finner, att hon är vaken. Hon borde ju
fröjdas deråt, hvarföre då förfäras! Kanske emedan ett sådant ögonblick
är en vändpunkt i menniskans lefnadsbana och nya, okända trakter öppna
sig för hennes syn ... okända trakter, stumma trakter, de der ingenting
förtälja om sig, alldeles ingenting berätta huru det är att vara i dem,
tysta som grafven om det mål, dit de föra.



                              Kap. VII.

                        Nätet knytes starkare.


Följande morgon var icke vacker. Ingen sol, ingen fågelsång, blott storm
och regn.

Otto vaknade helt tidigt. Ovädret lät honom icke sofva längre, oaktadt
han visst icke åtnjutit den nödiga hvilan. Men ovädret hade äfven
bundsförvandter.

Det första han tänkte var: _ännu_ är hon här, och det fröjdade honom
ovädret, ty sannolikt var, att hon skulle qvarstanna tills detta gått
öfver. Han finge då ännu kanske många timmar se henne, tala med henne.

Det andra han tänkte var: _hon_ är här ännu och det smärtade honom.
Aningen höll för honom sin spegel och visade det tillkommande. Han såg
syner, hvilka förskräckte honom.

Han fattade ett raskt beslut, det att fly hemmet, sålänge hon var der.
Han hade redan länge ämnat företaga sig en jagtfärd, hvartill han
anslagit mera än en dag. Nu kunde han ju anträda den. Hvad gjorde det,
om regnet smattrade, om han än blef genomvåt; han var ju härdad, det
visste han af gammalt, emot alla förkylningar. Hvad gjorde det, om de i
hemmet ansågo honom besynnerlig eller oartig, som företog sig en
jagtfärd just nu under detta oväder och då ett rart främmande gästade
under detta tak.

-- Måhända skola de framdeles tacka mig, -- tänkte han -- allt, allt
skall jag förklara dem sedan, när Helena är min ... Helena, ja ... Jag
skall säga henne, att jag _icke ville_ älska denna andra, att jag ville
fly henne, innan ... det var för sent; innan mitt hjerta blifvit en
ruin, den jag icke vågade erbjuda Helena. Om Helena då skrattar och
stolt i sin lycka säger mig, att allt detta var tomma farhågor, så skall
jag inte sätta mig emot hennes tro utan blott bedja henne tacka mig. Det
skall hon göra då.

Han klädde på sig med en ifver, som var förenlig med hans beslut. Han
drog på sig sina jagtstöflar, ställde allt, som hörde till skjutväskan i
ordning. Bössan var nu det enda, som återstod; hon hade icke varit
begagnad på lång tid, ty den bössa han i går hade med sig, var hans
sämre.

Hade bössan genast varit i behörigt skick, så hade det varit ganska bra.
Men som hon det icke var, förgick mera än en fjerndels timme, att göra
henne vederbörligen tjenlig för en längre färd.

Under det dessa minuter förgingo, hittade hans tankar och känslor på
många nya vändningar och när bössan var i behörigt skick -- då vacklade
hans beslut. Skumt såg han för sig en förtjusande bild; det växte inom
honom ett begär att göra bilden klarare, _att se henne sjelf_. Och detta
begär fick en mäktig medhållare i den tanken, att det vore omanligt,
fegt att, genom att undfly faran, vilja skapa sig ett öde.

Han sökte opartiskt bedöma, hvilketdera han borde, fly, eller bli qvar.
Opartiskt ja. Följden blef, att han stoppade sin pipa och stannade qvar.

-- Hvarken någon mensklig eller gudomlig domstol kan fälla mig, om jag
nu stannar qvar. Det jag nu gör är _icke_ orätt, att fly vore det icke
heller, men barnsligt, narraktigt.

Sådana voro hans morgonfantasier, medan han spatserade upp och ned i sin
kammare. Han rökte med den ifver, som om det gällt en embetsförrättning
och den ena pipan aflöste den andra, utan att han märkte det. När han
blef kallad till frukosten, kunde han icke tro sin klocka, som sade, att
fem timmar förgått, sedan han steg upp.

Lagman Randel hade icke ämnat blifva qvar öfver natten. Men ett
plötsligt illamående, som inträffade, då det redan var tillsagdt om
förespänningen, tvingade honom att lyssna till prostens och dess frus
böner, helst äfven hans dotter bevekande bad honom icke blottställa sig
för den kalla aftonluften. Han ämnade dock att följande morgon, ifall
han då blifvit bättre, jemte sin dotter återvända till hemmet, hvilket
han ogerna ville lemna utan uppsigt en så arbetsbråd tid.

Såsom redan är berättadt, behagade det denna morgon blifva ett oväder,
hvilket äfven fortfor hela dagen. Stormen var genomträngande och kall,
samt luften till följe af regnet fuktig och rå, så att han, oaktadt
illamåendet upphört, tvangs att äfven denna dag och derpå följande natt
bli qvar på prestgården.

-- Detta är dock ett herrligt väder for oss landtbrukare -- sade
prosten. -- Jag tycker hvad hafran och ärterna och den späda rågbrodden
nu skall skjuta fart, när solen börjar skina efter det här.

-- Och i morgon, om det vill hålla upp och jorden icke är alltför
klibbig, kan man väl utan risk kasta korn i den -- menade lagmannen. --
Jag är såsom landtbrukare litet af mig kommen; det kan vara så godt, att
det regnar; jag förhindras visserligen att komma hem, men får i det
stället profitera af brors råd, som säkert äro grundade på mångårig
erfarenhet.

De båda gamla herrarne kastade sig nu på landtbruksfrågor och fördjupade
sig deri med det intresse, som i sådana fall utmärker kännaren och
patrioten.

De första timmarna tyckte Otto sig åter vara alldeles lugn och likgiltig
för Saida och desto varmare för Helena. Han sökte denna förmiddag
ersätta Helena för det han den föregående aftonen lemnat henne i
skuggan. Alltid så ofta hon var inne -- ty hon hade den fatala veckan --
vädjade han till hennes tycke, lockade henne att tala och vara glad.
Häruti gick han så långt, att han nästan var oartig emot fröken Randel,
som ändå var en gäst. Hade Helenas bröst den föregående aftonen varit
öppet för en gryende svartsjuka, hvilket vi dock icke böra tro, så blef
det härigenom botadt. Sjelfva den skarpsynta Clara, hvilken med
förskrämd blick iakttagit Otto den sista qvällen, ansåg sig nu kunna
vara trygg och säker.

Saida å sin sida fann med den fina instinkt, hvarmed qvinnan i sådana
fall sonderar qvinnan, att Helena älskade Otto. Huru det var med denne,
kunde hon icke finna, måhända emedan det var en man.

Och Otto sjelf? Han var inom sig segersäll, stolt och belåten, emedan
han ej företagit sig jagtfärden. Nu hade han ju, tyckte han, vunnit
bekräftelse på att Saida icke var farlig för hans pantsarklädda hjerta.

Han misstog sig; hvad han trodde vara ett afslutadt helt, var blott en
evolution i kärlekens serie. Emellan den dag, då solen första gången
vårligt helsar oss och smälter snön på våra tak, samt den, då all snö är
smält och intet deraf finnes qvar i våra skogar, finnas dagar med
nordanvind, dagar med kall snö, dagar som hota med evig vinter och icke
lofva sommar. Och huru gör bäcken? Närmast sin källa forsar han, der han
störtar utför klipporna, men i dalen blir han så obetydlig, så stilla.
Du hör honom icke; du ser honom knappt, der du stiger öfver honom. Och
ändå blir af honom en stor och bred, djup och mäktig flod.

När det blef afton och han tog sitt godnatt, då visste Otto, hvem han
älskade. Och nu visste han det klart och bestämdt; han fann det vara
oåterkalleligt; han äflades icke mera med fåfänga försök att tro annat.
Bedröfvad skänkte han dock en flyktig tanke åt Helena; flyktig ja, ty
Melia Saida hade redan rotfäst sig i grunden af hans bröst.

Hans kärlek nu var ren, utan alla beräkningar, alla afsigter. På sådant,
som att få Saida till maka, tänkte han icke; han tänkte icke ens på att
vinna hennes genkärlek. Han tänkte icke på lycka eller olycka, nutid
eller framtid, men han -- älskade och han kände all kärlekens ljufhet.



                              Kap. VIII.

                     Före och under ett bröllop.


I två eller tre dagar efter det Saida farit bort, hade Ottos själ rik
sysselsättning. Minnet gaf en vänlig hand åt fantasin och Saida stod för
hans själs öga. Men efter dessa få dagar blef hennes bild något skummare
och den tillfredsställde honom icke mera. Det vaknade hos honom den
smärta, som af jordens barn kallas längtan. Han ville se henne, sådan
hon verkligen var; med minnets teckning var han icke nöjd.

En afton, sedan solen redan gått ned, spatserade Otto i trädgården.
Innan han visste ordet af, mötte honom Clara. Störd i sina tankar,
betraktelser eller känslor, spratt han till och sade: -- du Clara här,
så sent?

-- Ja, jag fick medlidande med dig stackars gosse, som spatserat här en
god halftimme i denna tunna rock. Jag kom för att be dig in eller ...
tag åtminstone denna kapprock, som jag, ser du Otto, har med mig åt dig.

-- En halftimme, säger du; det är omöjligt. Aldrig mera än fem minuter.

-- Hvad fattas dig Otto? Du har hela dagen varit så tankspridd; så var
du inte i går eller i förgår eller nånsin förut.

-- Var jag inte så i går och förgår, så är det underligt, ty då var jag
redan alldeles såsom nu. Någon är ändå skillnaden, ty jag förstod mig
inte då ännu på att längta; det var blott ljuft, men nu är annat.

-- Älskar Otto verkeligen henne, som for bort? Älskar du Saida?

-- Om jag älskar, hvilken fråga! Kan Clara tänka sig annat, än att jag
skulle älska henne. Minns du henne, såg du på henne, hörde du henne
tala, hennes röst. Sådana väsenden äro satta hit på jorden för att
älskas.

-- Och sådana som Helena, hvarföre äro de satta hit? Är det för att
lida?

-- För att fördunklas utaf stjernor af en högre ordning.

-- Kärleken har då gjort dig hård, obarmhertig och ... kärlekslös. Det
är illa.

-- Stundom är jag varm endast för henne; det är sannt ... men stundom
åter tycker jag mig vara varm äfven for allt annat, mycket varmare, än
jag nånsin var det, innan jag älskade henne. Sådana ögonblick tycker jag
mig förstå naturen och menniskorna bättre än förut och älska äfven dem.
Det är Saida, som då skänker glans åt allt annat.

Det blef då hon -- tänkte Clara och suckade. Hennes aningar hade icke
bedragit henne och hon suckade ännu en gång.

Otto fortfor: -- du lofvade att vara mig en vän, och jag tror jag åt dig
lofvade detsamma. Men vet du Clara, att jag genast var litet oärlig emot
dig; då vågade jag, besynnerligt nog, inte säga åt dig, att den dröm,
jag berättade för dig, var drömd natten efter det jag var på Tuonela och
att just Melia Saida var drömmens drottning; nu säger jag det så gerna.

-- Och hvad tänker du nu, hvad vill du, hvad hoppas du? svara mig och
förlåt mig, som frågar så.

-- Hvad jag tänker; jo jag tänker inte alls. Hvad jag hoppas! jag hoppas
ingenting ännu. Och hvad jag vill! Jag vill _se_ henne, blott _se_
henne. Clara, min vän, ställ så till att jag får se henne.

Många känslor splittrade sig, många tankar korsade sig inom den unga
flickans bröst. Hon kände sig frestad att sky Otto, men hon kände sig
äfven dragen till honom mera än förr; det var liksom han nu mera än
nånsin varit i behof af en vän, ty han var icke lycklig, om han äfven
sjelf tyckte så. Kunde väl Clara klandra honom, för det han icke älskade
hennes syster, för det han älskade denna Saida, för det han tycktes
förlorat tillochmed minnet af Helena! o nej, det kunde Clara icke, då
hon fann, att han helt och hållet och så varmt lefde för Saida. Hon var
en qvinna, hon hade ett hjerta och Ottos kärlek alstrade _vissa
sympathier_.

Det var således med oförställd glädje hon svarade: -- i öfvermorgon är
bröllop på Kuusisto; du har sagt dig inte vilja komma till detta bröllop
... men besegra nu din vedervilja, ty tänk om Saida vore der.

-- Om hon vore der, ja då vore dessa aristokratiska väggar inte mera
tråkiga, ty himlen vore der. Men du förespeglar mig kanske toma
luftslott. Och jag minns väl, huru hon sade, att hon och hennes far icke
varit och gratulera. Menar du, att den ceremoniela gubben Stålheim
skulle bjuda dem ändå?

Det vägde något litet, innan Clara svarade: -- med bjudningskortet fick
äfven Helena en liten breflapp ifrån bruden. Bland annat säger hon der,
att Tuonela herrskapet skulle bjudas, oaktadt de inte gratulerat -- för
brist på damer.

-- Tack goda Clara för att du inte teg med hvad du visste. Jag får då se
Saida många, många timmar. Jag får tala med henne, höra hennes röst.

-- Och nu godnatt, Otto!

Med dessa ord aflägsnade sig Clara. Tyst som hon kommit gick hon igenom
salen och in till systrens och sitt rum. Helena var redan inslumrad.
Clara lade lent sin hand på hennes panna, hennes hjerta. Allt utvisade
lugn. Hon kände på sin egen panna, o hur den brände; hon lade handen på
sitt eget hjerta, o hvad det klappade!

-- _Nu_ är du lycklig -- hviskade Clara -- om Gud nu lät dig somna in så
der, stilla och för alltid, så skulle Clara inte klaga. Men fast du vore
kall och stel, så kysste jag dig, likasom jag nu gör.

Späda armarna slog hon kring systrens hals och kysste henne. Sedan gret
hon sakta men bittert. Tårarna lättade icke hennes hjerta.

Och ändå gret det rena samvetet dessa tårar!

                   *       *       *       *       *

Bröllopsdagen kom. På Kuusisto var allt tillrustadt med en utsökt lyx,
pomp och ståt. Brudens far, öfverste Stålheim, var en af de män, som i
småsaker och inom sin familj gnida ända till det skamliga, men som, "då
det gäller" och då tillfälle är att för mängden visa liberalitet, låta
lasten girighet besegras af lasten fåfänga.

Bruden var hvarken vacker eller ful, hennes ansigte ägde hvarken något
tilldragande eller frånstötande. Sak samma med brudgummen, om hvilken i
förbigående kan nämnas, att han var en fyrti års man samt en baron, som
nyligen lyftat ett stort arf.

Under vigseln, som förrättades af prosten begick Otto det felet, att
..... En aning om rätta förhållandet for nu för första gången i Helenas
misstänksamma själ.

Längre fram på qvällen vunno hennes aningar en större bekräftelse. Icke
så mycket för att Otto med Saida dansade flera danser, än med henne;
icke så mycket för att han på Saida kastade de varmaste blickar; men han
tycktes i hennes närvaro vara alldeles förvandlad; hans fordna, fria,
ostyriga, ja nästan sjelfsvåldiga sätt hade blifvit ädelt, anspråkslöst,
nästan blygt. Ock när en gång efter en dans han ledde Saida till hennes
plats, hvilken då råkade vara invid Helenas, aktade Helena grannt uppå
den röst, hvarmed han tilltalade Saida. Hvad den rösten var vek, låg och
af ett sonort behag -- fordom var den stark och manlig, nästan
befallande. _Denna röst_ skar in i Helenas bröst, såsom tusende knifvar.
Känslan sade henne detsamma, som erfarenheten säger åt en annan, att
förändringen i röstens tonfärg, då en man talar med en qvinna, är ett
mycket talande bevis på kärlek.

Dock fick icke den hos qvinnan så fula krämpan svartsjuka insteg i
hennes milda och försakande själ. Tvertom hon började att värdera Saida
mera än förut; hon skänkte äfven rättvisa åt Saidas yttre behag, den
symmetriska vexten, det ädla drömsköna anletet. Hon fäste sig icke så
litet vid den utsökta smak, hvarmed Saida klädt sig; hon beundrade
hennes sätt, en mästerlig förening af konst och natur.

En stilla sorg intog Helena, sorgen öfver att icke vara älskad af den
hon älskade. Men för resten var det henne likgiltigt, hvem Otto älskade,
då han icke älskade henne.

Otto för sin del var såsom i ett saligt rus. Redan började för honom
önskningarnas tid, förhoppningarnas tid. Han trodde i går, den dåren,
att han blefve tillfredsställd blott med att få se Saida, men i dag när
han vunnit detta mål, ville han tala med henne; han ville, att äfven hon
skulle se på honom _så_, som han såg på henne. Med ett ord han ville ha
genkärlek.

Hoppet, hoppet, förutan hvilket all kärlek qväfs i sin linda, hoppet
eldade honom, gaf honom mod. Och hvem gaf honom hoppet, hvem om icke
Saida! Han motsvarade icke illa hennes drömmar, de blyga drömmar om en
blifvande älskare, hvilka hon möjligen haft. Hans konversation lifvade
henne; hon fann uti Otto någonting helt annat än en salongshjelte, den
der visserligen fladdrar på ytan, men aldrig tar tanke och känsla i
anspråk. Salongshjeltar ha det gemensamt att göra vidtomfattande och
betydelsefulla frågor intresselösa; Otto kunde göra de minsta småsaker
ganska betydelsefulla genom vissa förliknanden och anspelningar på
någonting annat _outtaladt_, men menadt. De fleste salongshjeltar se
allt igenom sin sjelftagna auktoritets gloria. Otto förstod att vädja
till Saida, att se allt liksom igenom hennes själs öga. Likväl bibehöll
han sin sjelfständighet; det var hos honom någonting gladt, hurtigt och
modigt på en gång, som blygt och undfallande. Och hans yttre var icke
ofördelaktigt; den resliga vexten understöddes välvilligt både af
hållning och ledighet; kring hans läppar spelade i täta vexlingar skämt
och allvar; de blå ögonen ägde både mildhet och skarpsinnighet; det
bruna, något lockiga håret skänkte en vänlig skugga åt en hvälfd panna
och otadeliga kinder.

Under en dans, hvartill märkvärdigt nog Saida icke var uppbjuden hade
Otto det skönaste tillfälle att ostörd fortsätta ett samtal:

-- Och hvar ligger detta ställe? Dessa björkar och granar, som äro era
vänner och dem ni kanske vidrört med denna hand? .... Säkert har jag
varit i dessa trakter, ty jag är jägare och har ströfvat vidt och bredt.
Fröken har i mig en tacksam åhörare; beskrif ert favoritställe.

-- När man ifrån Tuonela kulle, der han är högst, går en gångstig på
åsen, som stryker emellan båda sjöarna, ser man snart en liten ås, som
grenar sig ut ifrån den stora. Ditåt går man då, så godt man kan, ty
spången leder inte dit. Den lilla åsen skjuter ut i den högra sjön och
bildar en udde, en halfö. Nära till det ställe, der halfön slutar, bilda
tvenne hällar liksom två väggar till en kammare. Dernere då, på sjelfva
kammargolfvet är en liten gran, alldeles ensam bredvid en gammal sten.
När aftonsolen sänker sig, har jag skugga der, när morgonsolen höjer
sig, har man äfven skugga der ... men aftonsolen är vackrare, och jag är
der oftare då. Jag sitter på den gamla stenen bredvid den unga granen
och ser neråt sjön öfver granarnes och björkarnes toppar; är sjön då
lugn och blank som en silfverspegel, så är han vacker att se; men går
det vågor, sa får man se, huru solen sett på dem; de skifta som otaliga
gullfjell. Och trädens toppar nicka bifall.

-- Ja jag har sett dessa klippväggar men naturens halfdragna hviskning
om er förstod jag icke då; ingen aning talte för mig om Saida.

Efter en kort tystnad, återtog han:

-- Fröken älskar att sitta i skuggan och derifrån betrakta solbeglänsta
taflor. Middagens sol får icke se Saida der!

-- Middagssolen är der så brännande. Intet enda träd erbjuder någon
svalkande skugga, ty de ligga nedanföre. Och klippväggarne, som om
aftonen äro så svala, äro om middagen heta och hjelpa solen att bränna.
Hade jag blott trädens gröna qvistar emellan mig och solen, så sutte jag
der så gerna om middagen, då dagen visar sin högsta prakt. Men träden
vilja icke lyda, om jag än både dem aldrig så vackert; de öfverge icke
sin rot: Jag måste söka upp dem, för att njuta af deras skugga och
svalka, ty de söka icke upp mig.

Otto svarade eldigt, liksom hade honom bemäktigat sig en _dyrbar idé_:

-- Men om träden söka upp, Saida! .... När träden skänkt dig sina gröna
qvistar till skugga och svalka, då är tid att du ger åt mig sanningen
och ditt hjertas språk till skugga och svalka emot ovisshetens brännande
sol. Då skall du svara mig, der i naturens helga tempel, på mitt hjertas
frågor om kärlek. Lofva mig det!

Saida förstod honom blott aningsvis och dunkelt, men hon svarade
ovillkorligt:

-- Ja jag lofvar.

-- Farväl så länge, Melia Saida.

Saida såg efter honom med saknad; hon hade velat, att han ännu längre
varit vid hennes sida. Hon fann honom älskansvärd, ännu mer, hon ansåg
sig redan älska honom. Lätta behagliga bilder sväfvade förbi henne,
skuggor, som liknade kärlek.

Ensam satt hon så en liten tid bortåt. Då närmade sig henne en man, den
hon icke kände och icke hittills varseblifvit, -- förmodligen emedan han
icke befattat sig med dansen utan uppehållit sig med de äldre herrarne i
andra rum.

Främlingen befann sig i den ålder, som man kallar mannens andra vår. Han
var snarare kort än lång; det bleka ansigtet hade denna anstrykning af
melankoli, som vittnar om genomgångna prof och utkämpade strider; i hans
ögon bodde lugnet -- skenbart, ty en uppmärksam iakttagare hade der
äfven funnit en orolig eld. Som yngling hade han måhända varit vacker,
ty icke ens ännu hade ungdomsfägringen helt och hållet flytt, endast
delat med sig åt ett stilla svårmod, genom hvilket hans utseende mera
vann än förlorade.

-- Förlåt en okänd -- sade han -- som tar sina trettisex år till
förevändning, då han till en ung flicka, den han första gången ser,
vågar ställa några ord. Jag hörde för en stund sedan en af de unga
damerna kalla er Saida. Heter fröken Randel så?

-- Melia Saida, ja.

-- Äfven Melia! Melia Saida! Är ni en sierska, och gissar äfven till det
andra namnet. Eller talar ni sanning?

-- En sierska, nej -- svarade Saida småleende men förvånad.

-- Förlät mig mitt utbrott, men detta namn hade för mig ett stort värde,
då jag var ung, så ung som ni. Ack, ett alltför stort värde. Ung är jag
inte mera, men ändå klingar detta namn så ljufligt.

-- Min mor hade en vän, som hette så; de hvila vid hvarandra.

-- Denna er mors vän hette Melia Saida Linders?

-- Och ni är inte en utlänning utan en af de våra!

-- Jag är tillochmed född i denna socken; många års vistande borta har
förändrat mitt uttal.

-- David Baremann -- sade Saida och såg på honom med nöje. -- Ni lefver
och är återkommen.

-- Jag har kommit tillbaka. Jag ville se en kär graf och jag har sett
den. Nu må jag återvända.

-- Ni minnes äfven min mor! Blif qvar i vårt land ... för alltid ...
eller åtminstone, dröj här, länge.

-- Mitt lif tillhör nu mera konsten. För att kunna gagna den, är
Finnland mig för trångt.

-- Ni är konstnär, målare? ja? Jag har ett dyrbart arf efter min mor, en
portfölj. När jag fyllde mitt sextonde år, då fick jag öppna portföljen
... min moder ville det så. Ingen annan än jag vet hvad portföljen
innehåller, icke ens min far. Och ingen skall få veta det. Men ett blott
vill jag säga för er ... mån' jag gör orätt deri ... för att få fråga.
Der finnes en liten tafla med tvenne qvinnoporträtter och under är
skrifvet: _af D. Bnn._ Dem har ni målat, är det icke så? Men hvilketdera
är min mor och hvilket är Melia Saida, och är det icke dessa två?

-- Den med ljusbruna håret och ljusa blicken är er mor. Melia hade
dunkelbrunt hår och dunkel blick. Men? ...

Saida förstod meningen med detta men, hon rodnade men fann sig och
svarade:

-- Det förvånar herr Baremann, att jag inte vet detta förut och nu
frågar en obekant härom. Men en gång, då jag inte var mera än åtta år,
frågade jag min far: "huru såg mamma ut?" Då blef han så illa till mods
och han bad mig aldrig mera göra denna fråga. Jag har lydt honom ...
tills nu.

-- Det är märkvärdigt -- sade Baremann -- hvad samma sak kan ha olika
verkningar på olika menniskor. Minnet af bortgångna älskade är för den
ene så bittert, för en annan så ljuft och för den tredje ... kanske utan
all betydelse.

Nu blefvo de störda af sjelfva brudgummen, som engagerade Saida till
"nästa contredans."

Hon hade så gerna talat ännu några ord med Baremann, hvilken redan var
såsom en gammal bekant, en äldre vän. Han hade ju sett och hållit af
hennes mor, älskat dess bästa vän; var det då underligt, om Saida för
honom fattade en så hastig vänskap.

Och Baremann betraktade henne med ett deltagande, nästan som om hon
varit hans dotter eller hans Melias lilla Saida. Han undrade icke öfver
sin värma för henne; hon hade ju blifvit uppkallad efter den, som för
honom varit allt; huru många gånger hade icke hans Saida omfamnat, kysst
modren till denna Saida och troligen äfven lullat till sömns Ingrids
barn, den då späda och lilla Saida. Föröfrigt liknade de icke hvarandra
mera, än den ena vackra blomman liknar den andra och till sitt inre
såtillvida, som den ena blommans fina doft har tycke af en annans.

Baremann skaffade sig _vis a vis_ och så snart hon blef ledig bjöd han
upp Saida.

Under dansen sade han till henne: -- ni älskar säkert, liksom de flesta
unga flickor, dans.

-- Ja, så mycket. Och ... jag vet inte, om jag vågar tillstå det ... jag
tycker om dans endast för dess egen skull.

-- Vågar tillstå det, säger fröken och ändå ... hade ni sagt er älska
dans ur någon annan bevekelsegrund ... ett sådant yttrande hade i
sanning klädt er mindre än detta. Ungdomen är ju hoppets ålder, hoppet
och glädjen äro tvillingssystrar, hvilkas luftigaste och vackraste
uppenbarelse dansen är. Hvi skulle då icke ungdomen älska dans för dess
egen skull ... Annat är det med dem, som inte mera ha något att hoppas,
för dem är ett balrum en sorglig tafla och de borde inte dansa ...
Förlåt mig, fröken Randel, denna docerande ton, men jag kan inte annat
än bestraffa mig sjelf, som efter aderton års hvila förnyar bekantskapen
med ett tidsfördrif, som är ungdomens nöje och till hvilket blott
ungdomen borde ha rättighet.

-- Hvilka äro de, som ha ingenting mera att hoppas -- frågade Saida med
en vädjande blick.

-- Tro mig, fröken Randel; sorger kunna finnas, som tära hjertat, som
förvandla förhoppningarna till grus, stoft och dy.

-- Men om ur förhoppningarnas stoft skulle uppspira nya förhoppningars
vackra blomma.

Härvid kastade hon uppå Baremann en blick full af blygt deltagande, men
tillika af den mest oskrymtade uppriktighet. Det var ingenting speladt i
denna blick, ingenting beräknadt; på sin höjd var det, om man så vill,
en ädel och angenämt dunkel själs fina och omedvetna koketteri. Saida
var kommen till den gräns, bortom hvilken qvinnan icke kan skrida utan
att falla i det öfverlastade och platta. Ty denna gräns är äfven en
höjd, till hvilken den sanna känslan och instinktens behag visa vägen.
Der firar qvinnan sina stoltaste triumfer; de pilar hon derifrån
omedvetet skickar, äro i stånd att genomtränga de fastaste sköldar, vore
de än sammansatta af ämnen, sådana som förtorkade minnen och härdande
pröfningar.

Vid detta ögonblick råkade Otto, der han stod vid Claras sida, betrakta
dem båda. Hans hjerta klappade af oro; en flyktig misstanke sade honom,
att denne kunde bli honom öfvermäktig.

Clara sade: -- snart får du då bekräftelse, goda Otto; säkert älskar hon
dig. Jag är sa glad, att åtminstone du blir lycklig. Ty jag menar det så
väl med dig.

-- Men ser du, hvilken blick hon kastar åt främlingen, denne Baremann.
Och ser du nu, huru han blir liksom förvirrad och inte svarar utan
kanske ... märker du ... trycker hennes hand.

-- Åh, ni karlar äro så sjelfviska, så fallna för svartsjuka. Sådana
blickar ger hon väl åt alla; det är en egenskap hos vackra ögon att
ibland skicka mycket vackra blickar. Och visavis handtryckningen, så såg
du spöken på ljusa dagen, ty af den veta de säkert inte sjelfva.

Och Clara hade rätt, ty de visste ej af den.

-- Tack, goda Clara, för att du hjelper mig att förvisa smärtande
misstankar och jag vill tro dig, ty nu bemöter han henne åter med den
vördnad, som sig bör. Till belöning för att du är snäll, skall jag inte
mera se ditåt utan endast på dig. Jag skall tycka, att det är dig, som
jag håller så af.

-- Och jag skall åter låtsa vara grufligt kär i Otto. Eller nej, det
vill jag ändå inte. Mycket bättre är, att vi ingenting låtsa, utan äro
såsom vi äro. Se så der ja.

Dansen förgick hastigt för Baremann och han lemnade Saida. Det var den
sista dansen före supén, hvarpå man skildes åt.

Otto körde för sina båda kusiner. Det var vid soluppgången; allt bådade
den vackraste dag. Likväl samtalade de unga tre icke med hvarandra;
tysta återvände de till hemmet.



                               Kap. IX.

       En målares tafla. En moders minne. En faders siareblick.


Baremann hade beslutat att icke dröja i socknen mera än några veckor;
han ville blott förnya bekantskapen med kära ställen -- om menniskorna
var han icke så noga -- men öfverraskad och igenkänd af öfverste
Stålheim, kunde han icke annat än antaga dennes bjudning till bröllopet.
Här återsåg mången honom med förvåning, blandad med glädje; bland dessas
antal vilja vi nämna lagmannen och prosten, hvilka båda på det
hjertligaste bådo honom till sig.

Såvida den by, inom hvilken Baremann bodde, icke var många stenkast
ifrån Tuonela, ansåg han sig först böra uppvakta lagmannen.

I sin ungdom hade han ofta varit på Toiwola. Namnet var väl nu ett
annat; dock hade det intet förskräckande för honom; han fann allt sig så
likt. Innan han steg in, kunde han icke låta bli att gå och helsa på ett
träd i parken för att se, om det ännu hade qvar bokstäfverna M. S. L.,
dem han (den barnslige!) aderton år tillbaka hade ristat i barken. Nej
de voro borta, men på samma träd, litet lägre ned läste han M. S. R.
"Den dödas är dödt, den lefvandes lefver" tänkte han och suckade.

Lagmannen mötte honom på trappan och sade, klappande honom på axeln: det
tycker jag om er före, herr Baremann, ni höll ord.

Saida helsade honom vänligt men blygt. Det var liksom hon anat någon
jemlikhet och icke vågat närma sig honom med denna barnsliga
förtrolighet, som unga flickor så gerna inlägga i sitt sätt med män,
framskridna öfver en viss ålder.

Oaktadt skillnaden i år, kommo de tre ganska väl öfverens och de hade
mycket trefligt. Det förflutna gaf konsistens åt det närvarande.

-- Huru kommer det till -- frågade lagmannen -- att ingen här i Finnland
visste någonting om hr Baremann? Vi trodde alla er vara död.

-- Det var allt mitt eget fel; jag lät aldrig höra af mig; jag tänkte,
att det inte skulle intressera någon. Och utomlands var jag flere år en
fattig kringstrykare, okänd af alla. Framdeles sedan mina taflor lyckats
vinna bifall, nämndes måhända någon gång i Finnland dens namn, som målat
dem. Men det var icke namnet Baremann; ty jag hade ett annat namn såsom
konstnär än såsom menniska!

Lagmannen skulle gerna velat höra Baremann berätta om sina lefnadsöden
och äfventyr i främmande land; det hade varit intressant att höra en
konstnär sjelf beskrifva scener, hvilka på hans själ haft inverkan och
möjligen gjort honom till hvad han var. Till följe af grannlagenhet
ville dock icke lagmannen göra någon bön eller anhållan derom, helst han
föreställde sig Baremann, såsom en af de menniskor, hvilka icke gerna
beskrifva sina utrikes turer.

-- Gissar jag rätt -- sade Saida -- att denna hoprullade duk innehåller
en målning?

-- Ja, det är min nyaste tafla. Jag tog den med mig, det är alltid ett
nöje för en konstnär att för ädla och finkänsliga menniskor visa sina
skapelser.

-- Men är det då säkert, att de skola sentera -- inföll lagmannen,
talande liksom i allmänhet utan att taga komplimangen åt sig och sin
dotter.

-- Ja jag menar det så. De som ha finhet i känslan samt ädelhet och
värma i hjertat, de äro de rätta recensenterne; utan allt studium irra
de sig likväl sällan.

Målaren rullade upp sin duk, spände upp den och gaf den ett läge, sådant
han ansåg det fördelaktigaste.

Taflan föreställde en yngling stående på en öppen plats, ifrån hvilken
tre vägar grenade sig ut. En väg, hvilken längre fram tycktes alldeles
obanad, förde till vilda trakter, der skrofliga, branta berg voro att
bestigas, mäktiga vattenfall att undvikas. Det var trakter af faror och
behag. Längst bort tycktes dock landskapet anta ett något mildare tycke
äfvensom himlen ett vackrare blå.

En annan väg, hvilken syntes långt fram, förde genom leende landskap,
fulla af blommor och skuggande palmer. Himlen hade den skäraste, liksom
vällustigt darrande blå färg, hvilken dock längst bort emot horisonten
öfvergick till ett fult och obehagligt grå.

Den tredje vägen, hvilken var den smalaste, förlorade sig i ett
landskap, hvilket tycktes ha ingenting utmärkande utan snarare vara
motsatsen till all skönhet, ty det var en hed. I stället för att det
först omtalade landskapet närmast ynglingen visade höga granar och det
andra åter lockade honom med söderns frukter och träd, hade detta tredje
landskap blott att erbjuda den öde anblicken af enbuskar och i vexten
knutna tallar. Himmelens färg var här grå och dyster, men klarnade, ju
längre dess mera och längst bort, der jorden och himmelen berörde
hvarannan, var en glans, underbar att se.

Hvarje landskap hade sin förespråkare, sin talman. Framfor vägen till de
storartade vilda trakterna stod en gammal man med ett strängt men icke
obehagligt ansigte. Uttrycket i detta ansigte var nu straffande, ty
redan har ynglingen gifvit sin hand åt en skön men lättfärdigt leende
qvinna, hvilken bjuder in honom till den sköna och leende trakten.
Ynglingen synes dock ännu obeslutsam, om han icke snarare skall följa
gubben med det allvarliga anletet. Den tredje vägen synes han icke alls
bekymra sig om; derföre har äfven dess förespråkare till hälften vändt
sig bort med en stilla sorg utbredd öfver himmelska och rena drag. Det
var en engel, denne tredje vägens ombud, såsom man det väl kunde se af
den fotsida, hvita drägten och de skugglikt skira vingarna.

Mannen öfver medelåldern betraktade taflan med rörelse. Det var liksom
han nu förstått vissa scenerier ur sitt lif bättre än fordom.

Dottren tänkte och sade: -- huru har er hand så skickligt kunnat
sammangjuta de tre landskaperna och himlen öfver dem. Det är allt såsom
en tafla.

Målaren kände saligheten af den högsta triumf; sådana ord ville han
höra. Han ansåg sjelf det bästa af taflan, betraktad såsom
konstnärsprodukt, vara detta isiggående, denna helhet.

Ty äfven konstnärer äro stundom fulla af fördom, då de bedöma egna verk.
Tillochmed de kunna stundom glömma det hela och fästa sig eldigt vid
sådant, som bevisar deras _förmåga_, deras himmelska _konst_. Glömma det
hela, d. v. s. de tänka _derpå mindre_ och vilja att vissa situationer,
på hvilka de sjelf så mycket arbetat (det djerfva i kompositionens
helhet faller sig så lätt och utan all ansträngning) må finna ett varmt
och ädelt erkännande.

Sådant skall man förlåta konstnären, men -- skall man äfven förlåta
honom, om han, intagen af sin komposition, betraktar hvar och en, som
senterar hvad han sjelf icke förmodade skola senteras, såsom en vän? Och
ändå mer, skall man förlåta honom, om han, redan en medelålders man,
hvars bästa har varit, känner sitt hjerta slå slag, andra än vänskapens
för en qvinna, en ung qvinna, en flicka, som älskade och fäste sig vid
detsamma, som han?

Baremann kände sig stum och slagen och hans svar var af den art, som
icke kläder sig i ord.

-- Och hvad namn har herr Baremann bestämt för denna tafla -- frågade
lagmannen.

-- Ännu intet. Man kunde till exempel kalla den: _äran_, _lustan_ och
_försakelsen_.

-- Nå, det är så -- gentog lagmannen -- namn behöfvas icke, då det hela
så klart och vackert talar till känslan ... Är taflan redan abonnerad
eller står hon till föryttring. Dessa rum äro så tomma på taflor och
längta säkert efter denna.

-- Med mycket nöje skall jag erbjuda min nästa redan påbörjade tafla
till herr lagmans disposition. Denna har jag beslutat att behålla, för
mig sjelf. Många år har jag gått med idén till henne; nu först har hon
blifvit färdig.

-- Denna tafla är då för er den mest dyrbara -- frågade Saida -- jag
skall då se på den ännu mera.

-- Ja. Huru dyrbara denna liksom mina öfriga taflor i och för sig kunna
vara, skall jag inte säga; men för mig är denna tafla verkligen den mest
värderika.

-- Och står kanske i sammanhang med minnen från fordom, med ...

Hon afbröt sig, då hon märkte, hvad verkan hennes något förmycket
förtroliga fråga gjorde på målaren. Han såg ner blek och försagd som en
yngling och svarade intet. Lagmannen tog honom i hand och ledde honom
till andra rum, sägande:

-- Till straff för din nyfikenhet, min flicka, får du nu sakna oss en
stund.

Saida blef ensam och illa till mods öfver det opåräknade intryck hennes
ord haft. Men när hon åter kastade sina ögon på taflan, tröstade hon
sig, ty denna tog hela hennes själ i anspråk.

-- Det ser ut -- sade hon till sig sjelf efter mera än en minut -- som
om Baremann ansåge försakelsens väg vara den bästa, efter himmelen blir
allt vackrare den vägen, och en engel ber till den. Sjelf har han ändå
valt ärans väg. Ärans väg är för män den bästa kanhända ... men
försakelsens för qvinnor. Hvad den engelns anlete är öfverjordiskt och
hvad det liknar ... ånej, mer än liknar ... det är ju Melia, hans Melia
Saida. Men bad hon honom gå försakelsens väg eller var det hennes minne,
som bad?

Härvid kom hon att tänka på sin mors portfölj. Hon tog fram den från sin
byrå och öppnade den.

Portföljens ena afdelning innehöll små målningar, sentenser ur poeters
arbeten, bref o. s. v. Denna afdelning förbigick Saida och vände sig
till den andra, som varit förseglad och bar denna öfverskrift: "Att
öppnas af Melia, när hon fyllt sitt sextonde år. En moders anteckningar,
om än så obetydliga, hafva säkert värde för Saida; kanske kan du, mitt
älskade barn, af dessa ungdomstankar och bekännelser hemta något gagn,
_någon_ visdom; hvarom icke så påminna de dig ändå om din mor, den du
icke kan se, men som nog ser dig och beder godt för dig."

På ett sammanviket blad läste hon:

                                                      d. 1 Julii 1827.

Hvad David Baremann förtjenar att hållas af! I dag voro vi att spatsera,
Mamma, Melia och jag och David. Vi gingo den vackra skogsvägen, som för
ifrån Toiwola till Öylä. Oss mötte en trasig bondflicka, som kunde ha
varit nio år. Hon gret mycket och när vi frågade hvarföre, så sade hon,
att hon tappat bort sin lille bror. De hade stadnat vid ett torp i
skogen och flickan hade bett gossen vänta litet och gått in, men när hon
kom ut, så var brodren borta. Jag har sökt så länge efter honom, sade
hon, men inte hittat; säkert ha vargarna ätit upp honom, för de gå här i
skogen mycket -- jag såg nu just en, som just såg ut att ha ätit Erkki.
Jag törs inte gå hem och jag vet inte, hvad jag skall göra. -- Då tog
David flickan i handen och sade: jag skall komma med dig; vi skall nog
hitta din bror. Åt oss sade han, att vi inte skulle tro, att han
åtminstone skulle tappas bort. Vi gingo då hem och väntade länge på
David, ty klockan var redan sju när han återkom. Hvad vi blefvo glada,
när han hade dem båda med sig och hvad vi voro nöjda med David, fast vi
ingenting sade! -- Jag vet, att han älskar Melia; hvart ögonblick han
får andas vid hennes sida är för honom säkert värdt så mycket, så
mycket, och ändå slet han sig nu så lätt lös ifrån hennes sida för att
söka ett trasigt tiggarbarn. Och så ihärdig sen! hela sex timmar söka
tills han fann. Sådant göra inte många honom efter och om de det göra,
så inlägga de en viss bravur deri, men så icke David. Det var känslan,
som hänförde honom. Det syntes så tydligt, att han ansåg det så
naturligt att göra så och så alldeles omöjligt att göra annorlunda.

Om David skulle älska mig, så älskade jag honom tillbaka. Om han inte
älskade mig, så skulle jag äfven älska honom, blott han icke älskade en
annan. Men nu, då han älskar en ann och Melia sedan, som är så god och
så skön, så älskar jag honom icke.

Dock håller jag af honom mera än man plär hålla af sina småkusiner. Jag
håller af honom så som jag föreställer mig, att en mor håller af sina
barn. Och ändå är jag inte äldre än han. Det är besynnerligt.

Månne Melia älskar honom? Hon förtror sig inte; hon vill alltid afböja
mina frågor.

                   *       *       *       *       *

                                                          d. 11 Julii.

I dag eftermiddag, då David, Melia och jag gingo ute i det gröna, hade
vi ett äfventyr, som visserligen förtjenade att skrattas åt. Ett gammalt
inhyseshjon på Öylä, vid namn Regina, som efter vanligheten var
öfverlastad, tog sig den friheten att mänga sig in i vårt sällskap. För
att få pengar till mera brännvin, ville hon spå i Baremanns hand. David
såg frågande på oss och vi voro nyfikna. Det fick då gå.

Men hvad spådde icke den vidriga gestalten. Hon spådde, att David aldrig
skulle få Melia, att jag icke skulle bli långlifvad, men att jag ändå
skulle vara en orsak till Davids lycka.

Jag skulle skratta åt hela detta uppträde, om icke det tillika hade
varit så ruskigt och hemskt.

                   *       *       *       *       *

På ett tredje blad läste hon:

                                                             d. 2 Aug.

Hvad några dagar kunna förändra våra öden! Nu är jag så lycklig, så
lugn, så säll; jag älskar. Älskar jag icke Randel? O ja, ty jag har det
innerligaste begär att blifva hans, att helt och hållet uppoffra mig för
honom. Efter några månader bli vi förenta och jag längtar till den
tiden, jag längtar att bli den ädlaste, godaste mans maka. En sådan
längtan fördömer mitt samvete ej, utan gillar. Hvar och en liten fågel
vill pröfva sina vingars styrka. Qvinnan är som en fågel; i detta
jordiska lif är äktenskapet den sky, den luft, i hvilken hon älskar att
röras, att sväfva, att pröfva sina vingars styrka. Derföre bör hon
längta dit.

Ett tror jag mig ha märkt: att Randel icke rätt tycker om David.
Hvarföre månne det vara? Men framdeles skall jag bedja honom så vackert
att hålla af min och Melias vän. Det skall han göra då.

                   *       *       *       *       *

                                                            d. 15 Aug.

I dag skref Melia: "Nu måste jag till dig Ingrid, min egen dyrbara vän,
skrifva sådant som smärtar dig och mig. Allt är slut emellan David och
mig. Fråga aldrig, hvad han sagt, hvad han medgifvit; men gråt Ingrid,
ty snart är han borta och sedan, får du aldrig, aldrig får jag mera se
honom åter. Ty det är slut."

Så skref Melia. Hvad skall jag tänka? Älskade hon honom eller ej? Melia
är såsom en vacker natt.

O hvad några dagar kunna förändra våra öden! Den ena fästes för alltid,
den andra skiljes åt!

                   *       *       *       *       *

I portföljen funnos många blad, hvilka Saida bordt läsa likså väl som
dessa. Bland annat hvad Ingrid skrifvit en liten tid efter det hon
blifvit mor just åt denna Saida. Likaså det blad, der modren redan
uppfylld af dödsaningar nedlagt sina sista tankar, sina sista förböner.

Saida läste dock icke denna gång sådana blad, utan hon höll sig blott
till dem, som innehöllo någonting om den, vid hvars tafla hon stod.
Instinktmessigt och omedvetet fröjdade hon sig öfver att hennes mor på
intet enda ställe sagt sig hysa någon egentlig kärlek till Baremann,
lika mycket som det å en annan sida fröjdade henne, att Ingrid medgifvit
sig älskat honom, derest han ej hade älskat en annan. Denna sista känsla
gjorde slutligen sensation på Saida; hon fann, att hon en god stund
stått der försjunken i betraktelser framför taflan, utan att se hvarken
på den eller portföljen, den hon redan tillslutit. Hon spratt till,
liksom hade hon varit sjunken i en dvala; hennes känslor blefvo tankar
och så ensam Saida än var, hände sig dock, att hon rodnade.

Denna rodnad bemärktes af den inträdande Eva, en tjensteflicka i huset,
hvilken varit Saidas lekkamrat och allt ännu af denna betraktades mindre
såsom tjenarinna än såsom en vän, hvilken tillochmed stundom kunde
tillåta sig en stor förtrolighet.

-- Kors hvad fröken nu är röd och vacker -- utlät hon sig bjudande theet
-- är det denna tafla, som gjort fröken till sådan. Om nu någon ung
herre skulle se fröken, så säg mej, om inte han sku' bli tokig.

-- Hör du Eva, tala inte sådant der. Bjöd du redan the åt herrarna
derinne?

-- Ja gjorde jag så. Och kan fröken gissa, om hvem de talte; jo just om
fröken. Jag hörde det precist, fast de nog försökte tala sakta ... Han
tycks kunna göra vackra taflor, den der mannen med grå öfverrocken, men
han ser så hemsk ut; han må väl aldrig våga lyfta sina tankar upp till
fröken ... det sku' jag inte vilja.

-- Sådant du kan tro, fy Eva! gå nu straxt din väg eljest blir jag
riktigt ond. Gå nu, så håller jag af dig.

Motvilligt lydde Eva, med skälmska men varnande blickar på sin
herrskarinna. Denna gick till sitt piano och fyllde snart de ödsliga
rummen med melodier och harmonier af en egen obestämd färgklang,
liknande det obestämda i Saidas eget väsende.

Lagman Randel och Baremann voro härunder för sig i lagmannens rum. De
hade kommit på ett kapitel, som för Baremann var af högsta intresse,
minnen från hans ungdomstid.

-- Ni tror då, att man icke kan älska mera än en enda gång -- sade
lagmannen -- ni menar, att efter en olycklig ungdomskärlek hjertat blir
en ofruktbar ruin. Jag tror icke så; jag menar att menniskohjertat har
ett stort förråd på kärlek; jag håller före, att man kan älska rent och
sannt mera än en gång, blott ett föremål finnes värdigt.

-- Låt så vara -- genmälte målaren -- men hvar skall jag finna detta
föremål. Hvar skall jag finna ett väsende, i hvars umgänge jag ville
bada min själs förbleknade minnen, och ett väsende, som icke förkastade
dem och min ringa gärd.

Tryckande varmt Baremanns hand, sade lagmannen:

-- David Baremann, jag menar, att _min dotter_ kunde för dig göra
lifvets högsommar solbelyst och lifvets höst icke kulen. Jag tror, att
Saida är för dig.

Baremann var en man väl förberedd på alla vändningar i lifvet, men icke
på en sådan som denna. Han blef förvånad, rörd och stum. Slutligen sade
han:

-- Åt mig, en fattig konstnär, vill herr lagmannen ge sin dotter. Mig en
medelålders man skulle då tillfalla en ung, blomstrande ros! Herr lagman
skämtar ... det vore en i sanning för stor uppoffring. Hvad skulle jag
ha att skänka henne! ett förbleknadt hjerta. Nej så skall det icke vara.

-- Hör mig Baremann, och du skall icke anse en fader för blind, för det
han förstår sitt barns värde, icke för löjlig för det han bjuder ut sin
dotter .... I din ungdom misskände jag dig och var emot dig afvogt
sinnad. Utan skäl trodde jag, att min Ingrid hade ett hjerta äfven för
dig. Om detta hjerta ville jag vara ensam och jag hatade dig, jag drog
mig undan den gång du af mig begärde råd, hjelp och understöd, och
måhända blef du derigenom en fattig flykting. Men när min Ingrid sina
sista ögonblick sade mig hvad hon förut ofta sagt, att hon aldrig
_älskat_ dig, så förstod jag att man i dödens grannskap icke plägar
ljuga. Då samlades till mina öfriga qval äfven medvetandet af min
orättvisa och hårdhet emot dig och jag önskade ingenting högre än att
ännu en gång i lifvet få se dig och söka om möjligt godtgöra det
förflutna. Nu är tiden inne och tillfället är förträffligt. Ännu är du
ung och i din styrkas år, men du har äfven den erfarenhet, den pröfvade
och luttrade karaktär, hvilken en späd qvinnlig ranka så väl behöfver
sig till stöd. Du har ett sinne och ett hjerta, som slår för det
gudomliga, det höga och sköna. Hvem tror du jag i detta afseende kunnat
finna värdigare än dig! Och hvem förstår bättre än du att väcka gensvar
hos Saida eller att sjelf svara emot denna rikt kännande och fina själ.
Ty icke må du tro, att ditt hjerta är en ofruktbar ruin; ännu skall
sympathiens fina dagg hafva kraft att derur frambringa gröna örter och
lummiga träd, på hvilka Saida skall se med nöje. Och då, om Saida blir
din, skall äfven lyckan på ett verksammare sätt än fordom olyckan hägna
din himmelska konst. Ty nu är du fattig och måste tänka på lifvet för
dagen, du måste öfvergifva ditt fosterland, hvilket dock på dig har så
stora anspråk; tag min dotter till maka och du blir rik, rik på det du
fordom saknade, på denna jordens håfvor. Då kan du stanna i vårt så kära
land och för alltid bli en af de våra. Då får du lefva för ditt
fosterland, konsten och Saida.

Många strängar, hvilka länge varit oberörda, ljödo nu inom David
Baremanns bröst. Efter några ögonblicks allvarligt eftersinnande, sade
han:

-- Men Saida sjelf, huru är det med henne?

-- Jag förstår hvad du menar, men jag känner mitt barn. Ingen
öfvertalelse behöfves, allsintet tvång. En glad aning säger mig, att min
dotter af att älska det sköna och höga snart lär sig att älska den, som
bär sådant hos sig. Saida är din, om du vill det och du måste vilja det,
då du ser henne, lefver i hennes grannskap och andas samma luft som hon.
Ty hon är skön och god, sväfvande och älskvärd.

Fadrens stolthet öfver sitt barn lät hans ögon lysa af en ungdomlig
glans. Målaren såg på honom med beundran.

Lagmannen fortfor: -- och vill du veta, Baremann, hvarföre jag så här
oförmodadt inleder denna sak, nästan i de första ögonblicken af vårt
återseende, så skall jag säga dig det. Inom mig finnes ett något, som
vuxit ända till visshet: många dagar återstå mig icke mera. Men innan
jag skiljes, vill jag dock veta, i hvars hand min Saida skall lemna sin
hand; blir det i din, så går jag glad bort, ty j skolen bli lyckliga!
.... Derföre skall du bemöda dig att så snart som möjligt älska henne
... bemöda dig, säger jag och jag menar dermed detsamma som att icke
strida emot en kärlek, den Saida säkert förmår väcka. -- Skämtande
tillade han efter en paus: -- i mina unga dar älskade jag flera än en,
och jag kunde redan första gången, då jag var i sällskap med en flicka,
säga, förutbestämma, om hon var sådan, att jag småningom kunde börja
älska henne. Tyckes dig nu så om Saida?

-- Skall jag ännu en gång i mitt lif känna mitt hjerta slå för en
qvinna, så är det för Saida. Så långt kan jag förutbestämma.

-- Lofvar du mig till en början att besöka oss dageligen, så lofvar jag
dig, att du skall älska henne och hon dig.

Det låg någonting så öfvertygande i lagmannens ord, någonting så
ödebetvingande i hans fast ton, att Baremann ovilkorligen blef hänförd
af en känsla, hvars himmelsblåa färg var en del af Saidas eget väsende.

Han lofvade lagmannen, hvad denne ville. Sedan gingo de in till
salongen, der Saida, som redan slutat sitt spelande, satt tankfull med
hufvudet i handen utan att höra deras steg, innan de voro i rummet.

Baremann saknade mod att inleda annat än likgiltiga ämnen. Efter en
halftimme tog han afsked, insvepte sig i sin öfverrock och gick med
temligen stilla gång åt hemmet till.

Redan var han utom trädgården, då han hörde lätta och hastiga steg bakom
sig. Han vände om sig och såg Saida.

Hon drog sakta efter andan och sade: -- herr Baremann var snäll, som
gick så sakta; eljest hade jag inte fått fast er ... och det var lycka
att jag genast märkte detta manuskript; eljest hade det fått stanna qvar
på Tuonela och då, hvem vet .....

Då Baremann kastat på sig sin öfverrock, hade manuskriptet på något sätt
halkat ut. Han smålog och sade, afbrytande Saida:

-- Någonting så obetydligt, som dessa skrifna blad, hade kunnat ställa
er i bryderi. Jag förstår det väl. Skulle fröken ha sett i dem eller
icke?

-- Att inte läsa hade varit samvetsgrannt och det rätta, men när jag
sedan skulle ha lemnat dem åt er, hade ni trott, att jag sett i dem
ändå. Och jag är ofta nyfiken; jag tror, att jag verkeligen hade läst
dem.

-- Denna infantila bekännelse behagar mig mycket och smickrar mig icke
så litet -- smålog Baremann. Men detta småleende förbyttes snart till
allvar, rösten sänktes ända till vemod, då han fortfor: -- dessa blad
innehålla några scener och tankar ur mitt lif. De hemta kanske sitt enda
värde af sanningen, i hvars enkla drägt de äro klädda. Det är icke
längesedan jag nedskref dem ... egentligen för att förnöja en aflägsen
vän, som bad mig om några anteckningar ur ett lif, som han visste icke
helt och hållet ha saknat vågor. Men emedan slumpen nu kastat dem för en
annan och denna andra är en sådan som denna Saida ... nu _ber_ jag er,
läs dem, Melia Saida.

Saida tog manuskriptet sakta från hans hand, samt räckte stillatigande
handen till afsked, och vände sakta till hemmet. Baremann styrde med
hastiga steg vägen till sin Saidas graf. Båda grafvarna vid tallarna
voro beströdda med friska vårblommor.

Han frågade den döda, om hon skänkte bifall åt den lefvande, om hon
misstyckte, att känslor, hvilka så länge legat under gruset, åter
flammade upp och visade sin glöd.

Det svarade intet och stum var grafven. Milda fläktar vaggade
tallbuskarna, så att deras toppar nickade sakta men skrämde ej. Angenäm
var aftonen och vacker solen, så att de menade icke någonting ondt.



                               Kap. X.

                    Fragmenter af den gröna boken.


Jag har kallat min bok _den gröna_, emedan jag hört sägas, att grönt är
hoppets färg och jag har ingenting att hoppas på jorden.

Större delen af den gröna boken är oskrifven, och har ett högt värde, ty
den är oläslig och obegriplig -- alldeles liksom min egen själ. Ett vida
mindre, kanske intet värde har den skrifna delen, hvilken jag vill kalla
fragmenter af den gröna boken. Den delen visar mig tydligen, huru
vanmäktigt ordet är, då det skall tolka själens fina skilderi.

                   *       *       *       *       *

Jag var en sjutton års yngling, full af hopp och tillförsigt, stolthet
och egenkärlek. Efter väl genomgånget studentexamen förstod jag, att
hela verlden stod mig öppen, och att jag ägde förmåga att famna henne
hel och hållen. En sådan känsla uppfyllde mig med ett hittills okändt
nöje.

Jag ämnade icke sofva på lärdomens fält, dit jag nu vunnit inträde. Den
fallenhet för målning jag redan såsom barn ådagalade beslöt jag att helt
och hållet lemna vind för våg, för att desto mera odeladt kunna egna mig
åt vettenskaperna. Ty vetandets schackter hade för mig mera lockande än
konstens skuggor; jag ansåg det mera mödan värdt att skicka ljus i de
förra, än öka de sednare.

Åt hvilken fakultet jag skulle egna mig, hade jag icke bestämt ännu; min
mening var att först utbilda mig mångsidigt, för att sedan välja desto
mera opartiskt.

Det studium jag först beslöt att grundligt gripa tag uti var
naturalhistoriens. Detta studium var äfven -- mente jag, hvilken med
mina sjutton år omöjligen kunde vara en känslolös pedant -- det
lämpligaste till inledning, ty sommaren vinkade och jag ville återse min
fädernebygd, der jag på fem års tid icke varit. Der kunde jag bo i något
torp och förena nöjet att se kända och kära ställen med nöjet att
examinera blommor och insekter.

Jag satte mitt beslut i verkställighet, kom till min födelsesocken och
bosatte mig i ett torp, underlydande ett herregods Kuusisto, hvilket
ännu fem år tillbaka tillhört min fader, men vid hans död användes att
försona hans skulder. Måhända skulle en bitter känsla intagit mig öfver
den stora olikheten emellan förr och då, om jag icke så ifrigt
sysselsatt mig med botanik och zoologi. Att göra visit på herrgården,
dertill var jag dock för stolt, emedan dess dåvarande ägare, öfverste
Stålheim, i mer än ett afseende visat sig sniken och hård emot vår
familj.

En eftermiddag gick jag efter vanligheten ut med min insekthåf och mina
böcker och kom till ett ställe i en skogsdal, der jag ofta mina första
barnaår suttit i min mors knä. Minnet af henne, som redan fyra år legat
i den kalla jorden, grep mig varmt och jag lade min insekthåf bredvid
mig i gräset.

Jag vet icke, huru länge jag suttit der, försjunken i minnen eller
betraktelser, då jag stördes af ett prassel och ett förskräckelsens
utrop. Jag vände mig om och fick se en ung flicka springa fram ur
skogssnåret invid. Hon var icke ensam utan höll i handen ett barn, som
kunde ha varit fem år. Flickans steg hade varit vingade, om icke barnet
fördröjt hennes fart. Jag hann icke tänka öfver eller efterfråga orsaken
till denna skyndsamhet och den häpenhet, som stod att läsa i hennes
anletsdrag, ty efter några ögonblick framstörtar ur snåret en varglo,
tydligen i afsigt att kasta sig öfver de två. Flickan bemärkte mig och
såg på mig med en blick, hvars mening tycktes vara: du kan rädda oss.

I detta afgörande ögonblick minndes jag bjert hvad jag läst om vissa
djurs feghet, isynnerhet deras af kattslägtet, huru t. ex. ett
fruntimmer engång med ett lätt slag af en solfjäder skrämde en vild
tiger. Jag störtade upp och då djuret icke var längre än några aln från
flickan och barnet, stack jag ut min insekthåf och lyckades ställa den
så, att varglons stora hufvud och hals blefvo innanför. Detta gjorde
vederbörlig verkan, ty oaktadt odjuret genast bröt detta svaga stängsel,
blef det dock ganska altereradt, tog en annan kurs och lomade af
tillbaka i sitt snår.

När flickan såg sig vara räddad, föll hon sanslös ned. Glädjen uttömde
de svaga krafter, som skrämseln stegrat. Det lilla barnet miste icke
sansningen, men kunde hvarken tala eller röra sig ur stället.

Der var i skogsdalen tätt intill en källa. Snart var jag dit och
tillbaka, och när jag ett par gånger fuktat hennes tinningar och hjessa,
slog hon upp ögonen och kom sig åter. Hon reste sig, såg på mig blygt
och sade: det behöfs ej mera; jag mår redan väl.

Barnet sade: Melia lefver.

Den unga flickan sade: vi voro helt säkert invid odjurets bo; jag
förstår nu, hvarföre det blef så uppretadt. Men jag tackar er.

Hon drog några djupa andedrag och återtog: men ändå ber jag er, som
räddat vårt lif, om någonting. Följ oss till Kuusisto gård.

Är det ert hem -- frågade jag.

Denna lilla flickas är det, men äfven mitt.

Jag förstod, att hon var i beroende ställning. Jag tyckte mera om henne
derföre och jag sade: om jag inte äfven garanterade er hemfärd, blefve
ett godt arbete blott halfgjordt. Jag vore otacksam emot det lyckliga
öde, som betjenade sig af mig till er räddning.

Himlen må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ovan, blyg
yngling, tog detta ridderliga galanteriprat. Men jag såg på henne, att
hon icke tyckte illa om det. Hon smålog. Men straxt såg hon på min
söndersargade insekthåf, hennes uttryck förändrades och hon sade: den
der, som säkert utgjorde ert nöje, är nu förstörd.

Jag svarade: men om denna insekthåf haft lif och känsla, så skulle han
vetat, att hans sista stund var den bästa.

Snart förde jag dem längs gångstigen till deras hem. Jag kunde icke
annat än villfara hennes bön att följa ända in. Hon visste redan mitt
namn och hon presenterade mig för herrskapet der. Det förstår sig lätt,
att de alla skänkte mig en hyllning, liksom jag varit en Gud och icke
ett utkastadt verktyg.

Öfversten tog af mig det löftet, att jag rätt ofta skulle besöka dem.
Det löftet ämnade jag icke hålla.

Men när Melia bad mig derom, då lofvade jag äfven henne det. Det löftet
hade för mig ett högre värde. Ty okända vindar häfde redan min själ i
sakta vågor.

                   *       *       *       *       *

Hemkommen såg jag på min förstörda insekthåf, den enda jag ägde. Jag
hade bordt bli bedröfvad, ty den var numera oförbätterlig. Men jag
tänkte i stället: ända till denna dag har du roat dig med att göra slut
på tusende lif; nu har du emot din vana räddat ett lif. Och lönen
derföre må bli, hvad den blef -- slutet på ditt eget lif.

Och det var mig, liksom jag i hast fått någon afsmak för att samla
insekter. Jag tänkte en tanke, ovärdig entomologen, att räddandet af lif
är bättre än förintandet. Denna tanke var visst icke gynnsam vid
bedömandet af mitt sinne för jemförelser och combinationer, men nog af,
jag tänkte så.

I alla fall ville jag vänta på den håf Melia lofvat arbeta åt mig.
Sålänge kunde jag syssla med blommor.

När jag andra gången varit på Kuusisto, såg jag på min blomsamling och
jag fick afsmak äfven för blommor. Jag tänkte en tanke ovärdig
botanisten: hvad skall jag samla blommor, när jag fått se den skönaste
blomma, en blomma med själ!

Och hon _var_ skön, denna Melia, skön och obeskriflig. Hon var dunkel,
men ändå var hon klar. Det var mig en smärta och ett nöje att se henne,
att tala vid henne. Jag förstod, att jag älskade henne.

Och allt ifrån den tiden hade jag icke mera håg för naturhistorie eller
någon annan vettenskap. Den insekthåf Melia gaf mig i stället för den
förra, begagnade jag aldrig, -- kanske emedan jag satt så stort värde
uppå den -- och jag äger den ännu.

De planer jag icke så längesedan utkastat om inrättandet af mitt
framtida lif, ansåg jag nu med ett föraktande löje. En månad hade gjort
mig mycket äldre, hade kullstörtat alla mina förra principer (en gosses
sjelfförnöjda principer!) och låtit mig blicka in i lifvet med en annan
blick. Kärleken drog i sin djupa och mäktiga strömfåra alla de källdrag,
hvilka förut varit spridda på fältet. Allt i min själ, tankar, känslor
och begär blefvo blott tjensteandar åt min kärlek.

                   *       *       *       *       *

Melia hade en vän: det var Ingrid. Vänskap är ett betydelselöst ord:
denna gång icke. Det såg man på allt: de tycktes vara nog för sig
sjelfva.

Ingrid Adelberg var syskonebarn med mig. Hennes far hade redan några år
varit död och lemnat efter sig en betydlig förmögenhet. Ingrid var "en
rik arftagerska".

Hennes yttre var vackert, kanske idealiskt. Hon var en blondine, skär
och genomskinlig, hvarmed jag menar, att hennes själ, klar och skär,
stod att läsa i dunkelblå ögon.

Oaktadt vi voro slägt, hade vi aldrig sett hvarann förrän denna sommar.
Jag var stolt och skygg; att göra bekantskap med rika slägtingar var för
mig en plågsam tanke. Men på Melias förord gjorde jag dem den äran. Den
första visiten en gång gjord förde med sig flera andra och de
lyckligaste dagar jag nånsin haft, dagar, då all tid försvann och det
hela var en sekund, kort men betydelsefull, dem hade jag på Toiwola. Men
ack och ve, att det ej var för Ingrids skull utan för Melias!

Hade jag förr sett Ingrid, så hade jag troligen -- förstår du syftningen
af detta _troligen_, min vän? -- kommit att älska henne och älskats
tillbaka. Och denna kärlek hade blifvit lycklig, ty hon var rik på --
jordiskt gods utan att vara fattig på himmelskt. Hjertat, fängsladt af
skönheten, hade fått ett band starkt nog att icke sönderslitas af Melia
Saida. Vanan så heter det. Nu var det Melia, som hade försprånget och
jag blef icke hvad man kallar lycklig, månne ens belönad?

Dock hvem vill klandra ödet! Ingrid blef månen, som lopp kring min
stjerna, Melia blef stjernan.

Omgifven af störande naturer, fann jag mig på Kuusisto aldrig så väl med
Melia, som på Toiwola; och der sågos vi äfven oftast. Ingrids närvaro
skadade icke kärlekens blomma, ty hon var såsom ett skyddande arlaregn.
Ja äfven oaktadt Melia icke var der, voro timmarna på Toiwola mig dock
rätt ljufva, ty Ingrid förstod Melia så väl, att det var mig en glädje.

                   *       *       *       *       *

Det var på Toiwola. En vacker eftermiddag voro vi tre ute att spatsera.
Vi satte oss ner vid vägen, der han på engång kröker och höjer sig.
Utsigten var den vackraste: till höger hade vi sjö, till venster likaså
och emellan båda gick en ås, beväxt med granar och björkar. Det var en
stund af högtidlig stillhet och vi sade icke mycket.

Då kommer på en gångstig, som leder till den gamla begrafningsplatsen en
qvinna, hvars anlete jag aldrig kan glömma. Hon var gammal och grå, hade
bruna, glimmande ögon och ett illparigt uttryck utbredt öfver drag,
hvilka fordom kanske varit regelbundet sköna.

Det gick en rysning igenom oss, när hon helt obesväradt satte sig ned
tätt bredvid, sägande: gamla Regina vill också hvila; kanske hon också
förstår sig på den vackra utsigten.

Käringen såg på utsigten med en tillgjordt förtjust, spotsk min. Men
sedan hon ledsnat dervid, tog hon ur sin kjolsäck en liten
brännvinsflaska, tömde dess innehåll, höjde sedan flaskan i vädret
sägande: ingen kan neka fattigt och olyckligt folk den trösten. Ty det
_är_ en tröst.

Vi kunde omöjligt skilja våra blickar ifrån den hemska gestalten.

Det stolta och triumferande i hennes åtbörder förvandlade sig dock snart
till slapphet och ödmjukhet. Hon sade:

Mitt fina herrskap, j sen, att allt detta är slut och det är ändå min
enda glädje, alltsedan den tid, då jag var ung och lycklig och vacker,
ja nästan lika vacker som de här rara fröknarna. Du unga herre, som ser
så mild och god ut, du har säkert pengar -- bara helt litet -- så mycket
att min flaska kan bli fylld. Gif åt mig litet och jag skall spå i din
hand.

Käringen hade oaktadt sin stygghet någonting befallande i det skinntorra
ansigtet. Jag gaf några skillingar och såg upp på de båda flickorna,
hvad de skulle tycka om spåendet. De voro -- qvinnor och de nickade
bifall.

Medan vi tre vexlade blickar, tycktes spåkäringen genomträngande forska
oss.

Jag gaf henne min högra hand. Hon betraktade och berörde den på det
nogaste, men kastade emellanåt blickar på mig och mina följeslagerskor.

Efter några minuter sade hon:

Ser ni nu, mitt fina herrskap, dessa två djupa streck, huru de tyckas
vilja närma sig hvartannat, men skiljas åt närmast pekfingret. Och ser
ni sen detta tredje djupa streck, som går emellan de båda förra ... nå
men se då, det var underligt hvad det strecket slutar hastigt af! Och
detta lilla streck, som utgår ifrån det djupa och korta; det lilla
strecket går till det ena djupa och långa. Men det andra är alldeles
ensamt.

Hvad betyder nu då allt detta -- sade jag otålig och såg på Melia.

Det betyder -- svarade käringen vildt -- hvad det betyder frågar du,
stolte och häftige yngling; jo först betyder det, att din väg skiljer
sig ifrån hennes -- härvid pekade hon på Melia -- ty de båda djupa
strecken äro edra öden ... se huru du kastar ögonen på henne; men tro
inte, att du nånsin får henne ..... Hvad den andra rara damens lifstid
tycks vara kort! Och det är ändå hon som ger upphof åt din lycka.

Vi sökte alla tre att skratta, men vårt skratt var icke hjertligt.

Käringen släppte min hand. Då sade Ingrid: vill du inte äfven spå
någonting ur min hand.

Den gamla svarade: den ena handen sade mig nog; jag vill inte mera spå.
Nu går jag att köpa åt mig trösten.

Hon försvann. Jag såg på Melia; hennes blick var rädd och bäfvande.

Ännu förekommer det mig stundom såsom om en förgiftig dunst utsläckt en
klar och vacker låga i hennes hjerta.

                   *       *       *       *       *

Ingrid gjorde bekantskap med en aktningsvärd medelålders man. Hon gaf
honom sitt hjerta och lofvade honom sin hand.

Hittills hade jag endast obestämdt talat med Melia om min kärlek. Nu
ville äfven jag få veta allt.

I trädgården på Kuusisto var mycket herrskap; det aktade jag icke på
denna gång. Vi voro mest för oss sjelfva och Melia minndes icke
konveniensen.

Jag sade: behöfver jag säga dig Melia, att jag älskar dig, då du har
anat det, sett det och vet det! nej, men ändå -- det gör mig så lycklig
att säga: jag älskar dig.

Melia ämnade föra ett vinbär till sina sköna läppar, men lät det hvila
på halfva vägen; i stället gåfvo hennes dunkla ögon mig en blick, som
räckte -- ett ögonblick. Och det skönaste jorden har, huru skulle det
kunna räcka längre. Aningar om himlar läsas blott i sekunden.

Denna blick med denna obestämda ton, som är det skönas egenhet, vidgade
min själ, spände min känsla, men band min tunga, på hvilken eljest hade
darrat en sväfvande fråga.

Melia såg åter upp och sakta hviskande dock utan all förlägenhet eller
bryderi svarade hon på mina tankar:

Om jag älskar dig, derpå vill du ha svar. Och hvad skall jag svara dig?
annat än _jag vet icke_!

Finns det en medelväg emellan älska och icke älska. Jag tror det ej.
Melia, hvad menar du?

Nej David, ingen medelväg, och ändå måste jag säga: jag vet icke.

Älskar du mig, Melia? _Bed_ om sanningen och gif mig den ... Du svarar
mig ej -- ty du vill ej svara mig ett nej. Nåväl, Melia Saida; på
mångfaldigt sätt kunna vi lägga våra ord. Du ville svara mig ett ja
..... Är det icke så, att Melia icke älskar mig?

Härtill svarade hon: ja, David ... men ...

Men du menar, att du ändå skänker mig syskonkärlek. Är det icke så?

Härtill svarade hon alldeles intet, hvarken med ord eller blickar.

Då blef jag gripen af en glädje, som nära nog var vansinnets, och jag
utbrast: du älskar ju mig, min Melia, det säger mig en helig visshet.
Eljest hade du svarat ett ja äfven på denna fråga.

En häftig yngling som jag var, ville jag storma mig till bekännelse. Jag
hade fattat hennes båda händer i mina, och höll dem der fast, men allt
lenare ju längre, så att hon snart kunde lösgöra sina.

För himlens skull -- sade hon -- bed mig icke om svar nu. Jag är så
svag, så matt, mitt hufvud är förvirradt. Unna åt mig en timmas tid,
blott en timmas, David ... för att hemta mig, för att tänka; _inte_ för
att _betänka_ mig, utan endast _tänka_.

Hennes röst, vid det hon sade dessa ord, hade en egen klang, hvilken
ännu ljuder in i min själ.

För hvad jag nyligen så högt åstundat, svar på mitt hjertas fråga om
genkärlek, skyggade jag nu. Ja, jag tror, att de ord männer i allmänhet
föreställa sig och anse för de ljufvaste, orden, som aftäcka och visa
ett älskande hjerta, nu skulle ha blifvit för mig en källa till bitter
klagan. Det kom på mig en känsla, en tanke, att en afslöjad kärlek i och
med detsamma förvandlar qvinnan ifrån himlens till ett jordens barn. Och
ännu mer, då denna kärlek hade gällt mig -- blott mig.

Blott några andetag varade en sådan känsla, men jag svarade: en timma,
det är för litet. Men i morgon ...

I morgon -- afbröt mig Melia -- möt mig i morgon, klockan åtta på
morgonen, uti dalen, i den dal, der vi först sågo hvarann och der ...
mitt lif blef räddadt.

Åt sådana qvinnor, som hon, har naturen gifvit rättighet att någongång
lösa konveniensens band. Det var hon, som föreslog ett rendezvous. Den
storartade och ädla qvinnan!

                   *       *       *       *       *

Och vi råkades i dalen. Morgonen var sval och vacker, himlens blå var
rent, milda vindar vaggade träden, täcka förhoppningar mitt hjerta.

O hvad Melia Saida var skön! Det mörka håret till den skära, blygt
blomstrande kinden; de dunkla ögonen till den hvita rena pannan! Och
munnen med dess fina uttryck, halsen, vexten och allt! Och ändå fanns
det intet jordiskt och sinnligt i detta anlete; det var icke ytan, som
anslog, utan djupet som fängslade, ett djup öfversinnligt och himmelskt.

Jag har tänkt -- sade hon -- jag har tänkt mycket; tänkandet har icke
hjelpt mig fram. Förakta mig, herr Baremann, såsom jag måste göra det
sjelf, ty allt ännu -- vet jag icke.

O Melia, då jag ser dig så som du nu är, så vill jag veta alldeles
intet. Det vore en synd, ett helgerån. Nu är för mig nog att jag älskar
dig.

Jag minnes icke, _hvad_ och _om_ vi härefter talte under en tid, hvars
längd jag icke kan bestämma. Men dessa Melias ord minnes jag: ni är för
hög och ädel, för att ...

Här stadnade hon för att aldrig fullborda sin halfbrutna, på mera än ett
sätt förklarliga mening.

Jag sade: men värdera mig och håll mig räkning, för att jag endast
frågat dig, om du älskade mig. Jag har icke sport dig, om du ville bli
min.

Hon svarade: David Baremann, hade du gjort en sådan fråga, så hade jag
icke ansett den illa, icke för opassande eller ogrannlaga. Men jag hade
svarat dig, att jag icke ville bli din maka ... Jag vet, huru högt du
älskar mig, med hvilka sköna färger din fantasi smyckar mig -- mig,
David. Dessa färger skulle tiden bleka och illusionens luftslott skulle
blåsa bort. Nu deremot, hvilken skillnad! Vi skiljas för alltid ... och
minnets engel blir din tröstare. Är det icke det skönaste slut!

Hennes ord voro afbrutna, men hennes ögon, hvilka halft framvällande
tårar fuktade, de glänste underbart.

Åter framstammade jag: är det den enda orsak du har till buds, så skall
jag bestrida den. Jag skall visa dig, huru illusionen kan adlas till en
stilla frid, en visshet, värmande om också icke brännande.

Härtill svarade Melia med stigande värma: den enda orsak, o nej. Flera
än en orsak har jag till buds, ty jag har -- ingen. Men ett något, en
röst talar till mig, beder ...

Jag förstår dig, Melia; dunkla blomma, jag anar dig. Och jag vill följa
denna aning. Jag vill icke stjäla mig till himlen, då jag ju redan har
den -- i min kärlek till dig. Jag vill blott af dig taga ett afsked;
menniskor kalla sådant _afsked för lifvet_, en evig skilsmessa; jag icke
så. Ty vi komma ju icke att skiljas ..... Se ofta på min
älsklingsstjerna ... du vet ju hvilken hon är ... se på den då och då
och var säker att vi då ofta träffas der. Och på minnets helga och
starka brygga, som förenar din strand med min, der vill jag ofta komma
dig till mötes.

David Baremann, blif konstnär, blif stor och lycklig.

Farväl Melia. Om något skönt uppenbarar sig för mig, då förstår jag att
det är din ande, som signande talar till mig ..... Men ännu en bön, ty
du är äfven en jordisk blomma. Gif mig ett minne, låt det vara en
symbol, gif mig en af dina minsta och vackraste hårlockar.

Och hon vecklade upp en fläta. Då smålogo vi båda -- det kunde vi icke
hjelpa, ty till att afklippa hårlocken hade behöfts -- en sax.

Ett vänligt öde vill, att menniskan äfven under lifvets vigtigare frågor
har ett sinne öppet för skämtet och löjet.

Min pennknif gjorde nu god tjenst. Hon afskar locken i och med detsamma
ödet afskar ... icke min lycka .. då hade jag ju ljugit för _henne_.

Jag tog denna lock och jag vet, hvar jag förvarar den.

                   *       *       *       *       *

Så var det då slut. Ännu några gånger såg jag Melia, men såsom andra
menniskor till det yttre. Vi togo ännu en gång afsked, men det verkliga
afskedet var i dalen.

                   *       *       *       *       *

Jag har någongång tviflat, att hon älskade mig. Jag har tänkt huru, om
hon älskade mig, det då kunde slutas just så. Men sedan har jag sett på
Capellastjernan och denna har då alltid glänst och tindrat klarare och
skönare än eljest. Då har jag sagt: Melia Saida, jag förstår dig.

Jag har haft stunder af stor sorg, så att jag behöft tröst. Då har jag
på minnets brygga gått öfver till Melias strand.

Jag har haft snillets ingifvelser; det sköna har uppenbarat sig för mig;
min förmåga har ofta öfvergått mina djerfvaste förhoppningar. Då har jag
känt en varm fläkt; en ljuf visshet har sagt mig, att Melia Saidas
väsende gifvit styrka åt ingifvelsens vingar.

Och ändå har det ofta händt, att alla stjernor nekat mig hugsvalelse,
att minnets brygga icke synts för det närvarandes moln. Då har jag
klagat, då har jag varit ensam i verlden, natten omkring mig; då har jag
längtat bort. Men _hoppet_ har åter plötsligt varit vid min sida och
hviskat till mig vackra saker om Melia Saida, och jag har gerna lyssnat
till dem.

                   *       *       *       *       *

Mitt beslut stod nu fast att lemna lärdomen å sido och i stället hylla
konsten.

Jag lyckades att genom lån skaffa mig en penningesumma, stor nog att
föra mig öfver det haf, som åtskiljer Finnland och Sverige, men icke
större än att jag med all sparsamhet dermed kunde lefva en månad. Jag
föll dock icke i modlös förtviflan, ty jag hade förutsett allt detta och
jag visste mig vara i Stockholm, en stad alltför stor att låta en person
med god vilja och nöjaktiga insigter svälta ihjäl.

Jag lyckades skaffa mig ett antal disciplar, bland hvilka några voro
nybegynnare, tillochmed abcdarier -- jag försmådde ingendera, då mitt
mål var penningen. Hvad jag nu förtjenade utöfver det nödtorftigaste,
använde jag till att sjelf taga lektioner i målning.

Min lärare var en man, hvars namn aldrig varit buret på ryktets vingar
och ändå vördar jag honom allt ännu med tacksamhet, med värma, ty han
var stor i sin konst, stor och ädel. Hans undervisningsmethod var mera
vännens än lärarens; han bildade mig på samma sätt, som en mor, genom
att vara en lekkamrat, bildar sitt barn. Hans ovanliga skarpsinne och
menniskokännedom tillät honom att alltid ställa sig på en med mig
jemnhög ståndpunkt, samt först derifrån se saken för att sedan höja mig
till sin egen.

Oaktadt jag, enligt hvad min lärare redan de första timmarne försäkrade
mig, icke var oäfven i kopiering, sysselsatte jag mig dock dermed
uteslutande i två år. Sedan gaf han mig sina egna ungdomsförsök
"hvimlande af fel" att kopieras och tillika korrigeras. Det är en glädje
för mig att minnas den glädje, som intog den åldrige mannen, då jag
honom i smaken lyckades omskapa de partier af hans taflor, med hvilka
han ej var belåten.

Huru jag i tvenne års tid kunde tygla mitt brinnande begär att låta
penseln leka med egna skapelser, kan endast förklaras af gubbens
älskvärdhet och hans deraf härflytande stora inflytande på mitt sinne.
Det första steget, sade han, är att blindt och troget följa andras verk,
det andra att klandra dem, det tredje först att skapa egna.

Jag tänkte: gubben har antingen rätt eller orätt, men jag vill lyda
honom; jag vill icke genom en vrång sjelfviskhet söka skapa mitt öde.

Jag skall icke söka beskrifva min hänryckning, då jag första gången lade
hand vid en egen tafla. Lik älskarens hänryckning är konstnärens,
försåvidt det lika kan vara det olika. Älskarens ideal är mera utom,
konstnärens mera inom; älskaren hänvisas ifrån sin egen själ till en
annans, konstnären från en yttre själ, verldssjälen till sin egen. Den
förre söker, den sednare finner.

Fyra originaltaflor hade jag målat under min lärares ledning och den
femte var halffärdig, då döden bortryckte honom. Jag var honom för djupt
tillgifven, att jag icke med häpnad skulle emottaga detta budskap. Nu
stod jag än en gång ensam. Min sorg ökades, då jag fann, att den gode
gubben testamenterat åt mig sin lilla qvarlåtenskap, ty deraf förstod
jag ännu mera, hvem jag i honom förlorat, och huru kär jag varit honom.

Sedan jag fullbordat min femte tafla, gick jag med den till en erkänd
konstkritikus. Oaktadt min ungdom, hade jag dock smakat nog bitter kalk
i verlden, för att inom mig bära idel förhoppningar; jag förstod, att
dessa rätt ofta ombyta namn, heder och värdighet och kallas sedan
illusioner. Jag var beredd på det bästa som det värsta, beredd på ett
min tafla kunde höjas till skyarna eller störtas till afgrunden.

Nu ville händelsen, att hos den man jag besökte för att få ett domslut,
voro vid samma tillfälle en stor hop konstkännare samlade, hvilka just
för närvarande höllo på med betraktande af taflor, här och der utbredda.

Jag namngaf mig för värden och angaf mitt ärende.

Herrn kommer som i grefvens tid -- sade han -- jag har bedt till mig
några vänner enkom för att bedöma taflor af inhemska konstnärer. Får jag
be om er komposition.

Jag tänkte inom mig, att hvad han kallade grefvens tid, dock i sjelfva
verket var någonting helt annat; ty när så många konstdomare äro
tillsammans, fordrar deras inbördes högvigtighet en större sparsamhet i
loforden, en större riklighet i anmärkningarne.

De betraktade taflan med uppmärksamhet och tycktes hvar och en vilja
afvakta de öfrigas omdöme. Slutligen sade en af dem:

Att min herre icke är just alldeles nybörjare, ser man nog, men likväl
måste jag försäkra herrn, att taflan är mera bizarr än vacker.

Den unge konstnären torde jäkta efter originalitet -- vidtog en annan.

Dessa högförnäma yttranden, åtföljda af sura och likgiltiga miner,
hvilka stodo att läsas i hvars och ens anlete, gjorde mig förtörnad; ty
om jag än var beredd på tadlet i dess högsta potens, så hade jag likväl
icke väntat denna försmädliga likgiltighet, denna öfversittareton.

Jag lade dock band på min vrede och svarade så obesväradt jag nånsin
kunde:

Det kan visst vara, att taflan icke har särdeles värde, men efter
originalitet har jag aldrig jagat, utan om så är, att någonting
originelt här finnes, har det kommit sjelfmant och oskyldigtvis.

Tydligen såg jag, att detta svar misshagade dem alla, och den, som först
yttrat sig, tog till ordet:

Originalitet, min unge vän, är af två slag, falsk eller sann. Den sanna
originaliteten är på det närmaste beslägtad med genialiteten; det är
hon, som sätter den rätta pregeln på mästarens skilda verk, så att han
alltid förblir sig lik äfven under sin mest skiftande olikhet. Den
falska deremot sätter sin ära blott i att göra uppseende och då
bevekelsegrunden är så lumpen, förbiser hon helt och hållet det
naturliga, vackra och skickliga, samt förfaller uti deras motsatts, det
sökta och känslostötande; med ett ord, min herre, den falska
originaliteten är alldeles liktydig med bizarreri.

Än sedan, hvad hör detta till saken! -- tänkte jag, som var föga belåten
med afhörandet af denna föreläsning, hvilken så halft den än slog
hufvudet på spik, troligen utgjorde ett minne från någon
tidningsuppsatts, som talaren nyligen blifvit förtjust i.

Han tycktes varsna min otålighet och han var snar att fortfara:

Min herre är nu väl icke så egenkär och tror, att den sanna
originaliteten fallit på hans lott.

Jag svarade, att det var saker, som jag troligen icke förstod,
åtminstone aldrig reflekterat öfver; samt att jag blott ville ha ett
omdöme öfver denna tafla, icke öfver mitt konstnärskap i allmänhet.

Nu afgaf ändtligen värden sitt votum:

De skilda partierna äro visst skäligen goda, oaktadt äfven vid dem är
mycket att anmärka. Se t. ex. färgen på denna himmel, huru matt och
otillfredsställande och se huru den der, som lär vara styckets hjelte,
öfverstrålas af dessa båda bipersoner, hvilka borde hållits vida mera
skymundan, såsom det naturligtvis varit er afsigt; och hvad är det för
en löjlig och vidrig drägt herrn bestått åt sitt sällskap!

Jag svarade, att jag ansåg klädedrägten så mycket mera passande som
taflan föreställde ett äfventyraresällskap. Om hjelten _verkligen_
öfverstrålades af de påpekade bipersonerna, var det möjligen derföre,
att han kände samvetsqval och ännu ovan vid det sedeslösa lif, i hvilket
de redan voro invigda och hjeltar, omöjligen kunde ha en så uppspelt min
som de. Hvad slutligen himlafärgen beträffade, menade jag, att jag en
annan gång med nöje skulle komponera en annan, men att den koloriten i
alla fall _nu_ var den jag ansåg lämpligast och mest öfverensstämmande
med det hela.

Mitt modiga sjelfförsvar verkade naturligtvis intet godt. Min Mentor
utlät sig vidare:

Allt det der kan vara godt och väl; jag märker, att herrn oaktadt sin
ungdom icke är utan sin fyndighet i sjelfförsvaret. Nå, nå, jag skall
icke gå in i detaljer. Men det hela är vida sämre. Planen är tillskuren
för stor emot krafterne; egentligt lif och intresse saknas; med bästa
vilja i verlden måste jag ändå förklara, att taflan är _mera dålig_.

Detta var för mig den hårdaste domen. Ty så länge han höll sig
någorlunda till de skilda partierna, kunde jag ändå försvara mig. Men
när han angrep kompositionen i dess helhet, hvarken uppgaf eller behöfde
uppge bestämda skäl utan endast tycktes låta sig ledas af enskildt smak,
detta ojäfaktiga maktspråk, då blef jag svarslös, redlös.

Hade han helst i grund förkastat min produkt, sagt den vara under all
kritik, då hade det varit bättre. -- Men han nedlät sig icke så långt;
han sade endast, att taflan var _mera dålig_.

Antingen läste han i mitt ansigte något, som bevekte till medlidande
eller om han blott låtsade det; allt nog, han sade:

Ifall jag genom min recension tillintetgjort förhoppningar, så gör det
mig ondt. Jag har emellertid talat uppriktigt.

I tid eller otid var nu tiden inne för mig att sätta mig upp på höga
hästar. All min modlöshet försvann och jag sade:

Mina förhoppningar äro af den art, att de icke kunna tillintetgöras af
någons maktspråk, vore denne någon än tiofaldt högre uppburen af ryktet,
än den person som nu utdelat dem. Hvad åter denna tafla enskilt
beträffar, så tror jag alldeles icke, att mina krafter, vilja och anlag
helt och hållit blifvit uppsupna af och förstenats i den, utan hoppas
jag, att de, af taflan helt och hållet oberoende, ännu framdeles torde
hjelpa mig att utarbeta andra och bättre. Och till ett bevis, att jag
talat ärligt, till ett bevis, att jag icke lefver endast för denna
tafla, skall jag sönderstycka den -- men bitarna lemnar jag icke här,
utan behåller dem sjelf, för att framdeles i en verld -- när jag blifvit
stor och större än någon af er -- se efter om taflan verkligen var mera
dålig.

Under det jag ännu talte, sönderskar jag duken i fyra delar, gömde dem
hos mig och lemnade sällskapet åt sina reflexioner öfver denna mandat.

I min hetta och öfverilning hände sig, att jag till taflans styckande
kom att begagna det pennknifsbett, hvilket jag i nära tre års tid,
barnsligt eller icke, lemnat obegagnadt och ansett fridlyst: bettet,
hvarmed Melia afskar sin hårlock. Genast jag märkte det, var det som om
pennknifven ristat mitt eget hjerta och jag tyckte mig ha gjort mycket
illa.

Denna föreställning alstrade andra. Hemkommen ansåg jag det icke vara
utan all betydelse, att jag just med det bettet förderfvat taflan. Det
stack upp hos mig en tanke, att hon kunde ha varit förstörelsen värd.
Jag sammanfogade de fyra bitarna och betraktade nu den tafla, på hvilken
jag en timme tidigare sett med förtjusning. Hvilken skillnad! Nu fann
jag fel der jag förut funnit företräden; de enskilta partierna behagade
mig nu lika litet, som det hela. Ja, jag började tillochmed förakta mina
domare, för det de ej skrattat mig upp i synet öfver min djerfhet att
till bedömande underställa en så usel tafla.

Nu då jag nedskrifver detta vill jag för dig, deltagande, fördomsfrie
vän, tillstå, att jag icke mera tillskrifver pennknifsbettet _ensamt_
denna vändning i min sjelfgranskning. Ty så är det alltid: efter en för
stor sjelfkärleks flod följer anspråkslöshetens och sjelfföraktets ebb.

Hos mig vexte upp en tanke, att jag misstagit mig om min bestämmelse.
Jag började tro, att jag var en onyttig varelse i verlden; jag förföll
icke i förtviflan, men min själ förlorade sitt lif och jag blef
likgiltig för allt.

Detta tillstånd varade dagar, det varade nätter.

Omsider ljungade en sanningens blixt i min själ. Jag anade, att ära och
lycka icke äro nödvändiga för själens trefnad och dess höga ro, jag
anade en himmel i _försakelsen_.

Det var minnets gnista, som tände denna blixt. En gång förut i mitt lif
hade jag anat försakelsens himmel; då var det i kärleken, nu i äran.

Och åter blef jag lycklig, lyckligare än nånsin, ty min lycka var icke
alls af jordiskt slag. Jag tackade Gud, hvars nåd valde försakelsen till
ett medel att luttra mig ren och föra mig till sin egen himmel.

                   *       *       *       *       *

Af det stillasittande lif jag flera år fört blef min helsa mindre god.
Jag rådförde mig med en läkare; han föreskref en längre fotresa. Jag
lydde hans råd, måhända mera samvetsgrannt, än han kunde förmoda, ty min
fotresa varade i fem runda år. Dels nöden, dels hågen att se nya länder
och folk var en orsak till dess längd.

Norriges fjällar med sin kalla, hvita snö värmde upp mitt sinne; den
öfver all beskrifning herrliga, storartade naturen stärkte känslan;
Norriges goda och kraftiga folk smittade mig med friskhet till kropp och
själ.

Sedan jag i tvenne års tid färdats i Norrige, hände sig, att min kassa
smälte till intet. Nu var tiden inne att välja något lefnadsyrke, innan
hungern stod för dörren och innan sönderslitna kläder komme att neka mig
sin tjenst.

Mitt yrke blef att _klippa silhouetter_. Danmark blef det första land,
der jag genom detta yrke förtjenade min tarfliga bergning. Mången såg
medlidsamt på den fattige silhouetteuren, men sjelf var jag så glad och
lycklig.

Under loppet af trenne år genomtågade jag småningom Tyskland, Frankrike,
Schweitz och Italien. För att inöfva mig i det lands språk, dit jag
ärnade ställa kosan, vistades jag en tid i gränsstäder, der man talade
båda språken.

Jag kom till Italien, minnets och konstens land och jag kom till Rom.
Hvad intryck denna stad gjorde på mig, skall jag icke måla.

I Rom blef jag upptäckt och igenkänd af baron Y., hvilken fordom varit
min skolkamrat. Det var han, som öppnade för mig inträde till de
herrliga taflegallerierna, hvilka inkastade i min själ en längtan efter
det, som redan bordt vara glömdt. Det var han, hvars godhet lockade mig
till att, såsom han sade, ännu måla blott en enda tafla.

Var det icke en svaghet af mig, en stor och oförlåtlig svaghet. Men jag
målade.

Taflan blef färdig och min vän baronen _stal_ den ifrån mig. Jag
tröstade mig lätt och ansåg det vara ett rättmätigt straff för den, som
var i begrepp att utbyta försakelsens ädla vana, dess frid och lycka
emot ärelystnadens fåfängliga och förgängliga fröjder.

Men min vän återkom tyvärr och icke ensam utan åtföljd af tvenne stora
målare. Jag trodde mig få höra rättmätiga anmärkningar -- ty på fem års
tid hade jag icke handterat pensel och stafflett -- men de förklarade
utan omsvep, utan förbehåll, att taflan var ett utmärkt konststycke.
Stum af häpnad sålde jag instinktmessigt, nästan medvetslöst taflan för
en summa, större än den jag under mina djerfvaste förhoppningars tid
drömt blifva priset för en tafla.

Hvad skall jag säga mer. Då lyckan log emot min målning, började jag
andra gången anse mig kallad att bli konstnär och jag målade flera
taflor, hvilka alla i mer eller mindre mån rönte framgång. Jag skördade
både rykte och penningar, hvilka dock aldrig ville bli mig riktigt
trogna, ovan som jag är vid det rätta sättet med dem.

Men allt sådant hörer icke till den gröna boken.

                   *       *       *       *       *

Omsider förde mig ett djupt och oafvisligt begär till hemmet -- och jag
står åter på din heliga jord, mitt fosterland! Ännu en gång ville jag se
dina stränder, sköljda af vågen, höra vindens susning i trädens darrande
kronor, leka med månens strålar på dina grafvar.

                   *       *       *       *       *

Slut på Fragmenter af den gröna boken.



                               Kap. XI.

                            Granriskojan.


En vacker morgon lockade Saida att öfvergifva sin bädd. Hon gjorde några
slag i parken, men då fåglarna, efter hvad hon tyckte, sjöngo vackrare
än vanligt, blef det henne för trångt i denna park, hvilken, så ostädad
den än var, till följe af flere års bristande omvårdnad, likväl nu
föreföll henne ingenting mindre än så. Sjelfva de krokiga gångarna
anlagda efter den engelska stilen, hvilka förut behagat henne, hade nu i
hennes tycke en alltför stor enformighet och smakade förmycket af en
bestämd plan. Hon ville ut i den gröna, friska skogen, der naturens
mästarehand anlagt mera än tusende gångar att välja emellan, mera än
tusende bersåer, de förra för rörelse, de sednare för hvila.

Snart var hon på den backe, der vägen kröker sig och der man ser två
insjöars blånande band. Det uppstod hos henne en tvekan, antingen hon
skulle styra sina steg till grafvarna, för att på dem kasta vårens
friska blommor eller åt höger hand till stranden af den ena sjön, for
att hänföras af vårens friska skrud.

Redan hade hon valt det förra och hunnit till ett ställe, derifrån hon
hade öfversigt af begrafningsplatsen. Sjelf obemärkt bakom några
tallbuskar såg hon der -- afståndet var blott ett stenkast -- en man,
som plockade upp de blommor hon för några dagar sedan kastat dit, och
som sjelf der utströdde andra. Det var Baremann och -- hennes hjerta
klappade våldsamt. Hon kände sig frestad att gå längre, men en motsatt
känsla kom henne att vända om, att fly.

Kommen åter till landsvägen och kullen, hörde hon ljudet af yxslag,
hvilket ehuru aflägset dock klingade inbjudande. Gerna följde hon denna
inbjudning, ty, utom att det alltid för Saida var ett nöje att tala med
godsets underhafvande, var dessutom hos henne nu ett något, som manade
att söka en afledning för de känslor, hvilka med en hittills okänd
styrka svallade inom hennes bröst.

Efter att missledd af genljuden från berghällarna ha gått i många
krokar, kom hon slutligen ljudet ganska nära, så nära, att hon numera
omöjligen kunde misstaga sig om platsen, der vedhuggaren sig befunne.
Det kunde icke vara annat än emellan hennes favoritplats och stranden.

Hon kom till denna plats, stället der tvenne hällar bilda liksom tvenne
väggar till en kammare. Hvad såg hon här? En syn som slog henne med
förvåning, med häpnad och förskräckelse.

Dessa bergväggar voro försedda med ett grönt tak af konstigt
sammanfogade granqvistar. Taket gungade för den friska morgonvinden, men
var tillika så starkt, att Saida, som, troende allt vara en dröm, en
synvilla, försökte stående på stenen att rycka det löst, snart fann att
det emotstod hennes ansträngningar.

Det lilla trädet var icke skadadt; dess lilla topp sköt igenom en
öppning i taket och blickade fritt åt det blå.

Saida tänkte: vi vete ej hvad; ty minnet hade öfvergifvit henne och
aningen var henne icke följaktig.

Hon vaknade och kom till sig, då yxens slag afstadnade och i stället
hördes steg af en sig närmande. Hon förnam följande ord sakta framsagda:
-- du ser på mig, min gosse, men nu är arbetet äfven slut. Ser du Wille;
dessa båda framstycken hänger jag fast vid detta tvärträd och fäster
äfven taket dervid och då blir taket starkt, så att Wille och jag kan
spatsera derpå.

Hon hann icke tänka öfver, hvem den kända rösten tillhörde, ty framför
henne stod Otto, den trogne hunden Wilppas vid hans sida.

Ett utrop af öfverraskning undföll Melia och af -- smärta, ty minnet
började vakna och hvart skulle hon fly.

Äfven Otto undföll ett rop af öfverraskning och af -- glädje, ty då
Saida nu var här, huru skulle icke hoppet hviska behagliga saker!

Hunden skällde på flickan, men tystades af sin herre, som sade: -- Wille
förstår inte, att vi äro bland vänner. Förlåt honom för hans herres
skull ... Allt är nu färdigt, så när som på detta träd ... och sedan ...

Han tystnade och började tillyxa trädet. Då han engång såg upp och mötte
Saidas blick, stadnade han plötsligt, fällde yxen och trädet ... hans
allvarliga anlete tändes som af tusende blixtar och han sade:

-- Nej, jag vill icke fullborda byggnaden, innan jag vet allt. Saida,
Melia Saida; säkert minnes du hvad du lofvade mig, den gång jag såg dig
senast: när trädens qvistar sökt upp dig, beredda att ge dig skugga och
svalka emot middagens brännande sol, då skulle Saida ... så lovade du
... med hjertats eget språk förjaga mitt tvifvel, min ovisshet. Nu äro
vi i naturens tempel, vi äro på en helig ort. Mitt hjerta darrar på mina
läppar med sin bekännelse, men det fordrar af dig en bekännelse
tillbaka.

Han tystnade, ögonen orörligt häftade på henne. Hon höll sina drömlikt
fästade på jorden; hon ägde icke kraft, hon vågade ej slå upp dem.

Minuter förgingo. Åter sade Otto:

-- Du svarar mig icke, och ändå fordrar jag så litet: blott ett svar,
ditt rika hjertas enkla och flärdfria svar.

Han väntade på svar och minuter förgingo. Han fattade hennes hand, hon
svarade icke; han fattade hennes båda händer i sina, det hindrade hon
icke; han lutade sitt hufvud mot hennes axel; då slet hon sig sakta lös,
men ögonen förblefvo oaflåtligt häftade vid jorden.

Otto sade åter:

-- Du svarar mig intet; se på mig, Saida!

Och hon slog upp sina ögon och såg på honom. Hvilken blick! Der kunde
svaret läsas fullständigt. Liksom regnbågen visar flere färger hvar för
sig, oaktadt dess färg i sin helhet blott är en; så afspeglade Saidas
ögon på det trognaste hennes själ, men tillika särskilt hvarje känsla,
der nu var rådande.

Otto kände sin kraft vika; en hemsk aning lade sig som en is vid hans
själ. Han kastade sig på knä vid hennes fötter och han talade med sakta
och afbruten röst:

-- Din blick visar deltagande för mig och smärta, ingenting vidare ...
för mig ..... Men jag vill icke tro på min uttydningsförmåga; jag vill
icke tro, att den himmel jag skapat i mina drömmar nu är borta för
evigt. Jag vill höra det af dig; jag vill låta Saidas egen röst ljuda
fram den hårda sanningen. Sedan skall jag tro.

-- Ja Otto; jag vill tala sanning, så svår sanningen än är att uttala
nu, hon som förr varit mig så kär och lätt. Jag älskar ... icke dig.

Ynglingens stolthet reste honom upp; det bemäktigade sig honom ett
skenbart lugn. Flickan stod för honom darrande, nästan som en
brottsling.

-- Du älskar icke mig -- sade Otto med stadig röst -- då älskar du en
annan, ty din blick säger mig, _att_ du älskar. Och hvem älskar du?
Älskar han dig?

-- Jag älskar en fremling, o tillgif mig, som så gerna ville älska dig.
David Baremann är fremlingen ..... Om han älskar mig frågar du ... jag
vet det ej.

Hon skydde icke att göra en kärleksförklaring af denna art. Inför den
hon icke älskade afgaf hon en bekännelse om kärlek till den, hvilken
aldrig bedt henne om någon sådan och om hvars kärlek hon ingenting
visste.

-- Det blef då han; min mörka aning, _den_ var icke ett luftslott. O
mitt ödes natt! Denna fremling manade du fram, endast för att skilja mig
från Saida! Var det rättvist. Hvad har Baremann gjort, hvad har han
lidit, stort nog för en sådan lycka.

Ynglingen försjönk i en vakandes själsdvala, ur hvilken Saidas röst
väckte honom:

-- Baremann _har_ lidit. Han har älskat och lidit äfven han ... i sin
ungdom. Och han har försakat, kärlek, ära och lycka. Och försakelsen var
honom kär. Låt det försona dig.

-- Och hvad är den försakelse värd, som icke kan uthärda det sista
profvet. Han har försakat ära, säger du; nåväl; nu är han af henne i
besittning. Han har försakat kärlek och lycka -- och går snart att bryta
den vackraste ros. Kallar Saida sådant försakelse?

-- Förlåt honom, Otto; om han var svag, så minns, att han var en
menniska! .... Låt hans öde bli dig det gladaste förebud. Du älskar mig;
du säger så; jag tror det, jag vet det, ser det. Låt denna kärlek, nu så
brännande, bli ett minne, som värmer utan att plåga; glöm mig. Nej, glöm
mig icke; låt mig skiljas från dig med den glada och ljufliga vissheten,
att Guds vänliga godhet utkorat mig till ett medel, att göra dig värdig
det bästa _här_ och himlen _der_.

Tårar, dem hon sökte tillbakahålla, bröto nu våldsamt sig en väg, men de
förhöjde ännu mer ögonens behag. Melia sträckte ut en systerligt
bedjande hand, och Otto förskjöt ej denna hand. Ömt tryckande den fina,
hvita handen i sin, sade han efter några ögonblicks berusande tystnad:

-- Tårarna i dina sköna, goda ögon, säga mig ännu mera, huru mycket jag
förlorar och hvad jag ... evigt måste mista. Men jag skall lyda dig, ty
du har en magisk kraft att släcka onda makters lågor i mitt bröst. Jag
förlåter Baremann; det gör jag gerna, ty Saida älskar honom.

Hunden började bli orolig, såg med frågande blickar upp, än på Saida, än
på sin herre. Dystert småleende sade denne, i det han lemnade hennes
hand:

-- Min Wille tycks förstå, att jag redan borde lemna dig ..... Men jag
har icke ännu styrka dertill. O min Saida!

Saida klappade hunden, hvilken till belöning slickade hennes hand.

Saida var himmelsk och skön nu, der hon stod bredvid Wilppas, smekande
denne, då hennes känslor och tårar likväl gällde annat.

Denna syn återkallade Otto till sig; han ansträngde sig att säga ett
afsked, taga sin yxa och gå bort. Han ville dock ännu några ögonblick
med fulla drag dricka ur den berusande bägaren och han såg på Saida, der
hon stod såsom fastfjettrad af osynliga band, utan att våga möta hans
blickar, hälft omedvetet lekande med hans trogne hund.

-- Nej Saida -- sade han -- jag måste bort; du skulle eljest kanske anse
mig för feg och omannlig, och jag vill icke, att minnet af mig skall ha
sådana skuggsidor. Kanske var det äfven barnsligt af mig att göra detta
tak, denna granriskoja, men ... Saida tycker dock icke så; ty jag byggde
det, styrd af hoppet, för Saidas nöje. Och hvilken likhet; hoppet byggde
åt mig en vacker byggnad, men hade icke vilja och styrka att fullborda
henne; denna byggnad gjorde jag åt Saida; äfven den blir aldrig färdig,
ty jag kan det ej mera. Mitt öde förstörde i grunden hoppets byggnad ...
måhända förstör en storm snart denna granrisbyggnad; sjelf vill jag det
icke ... om ej Saida så bjuder.

-- O nej -- svarade Saida -- denna hydda är mig ett bevis, huru kär jag
var dig och ditt minne blir mig då allt kärare.

-- Lär den du älskar att hålla af denna enkla koja!

-- Den skall för oss blifva ett vänskapens heliga hermitage. Och när
tiden, som förstör allt, blekt denna gröna barr och efterhand upplöst
dessa vidjor, skall minnet af dig dock icke blekna och dess fogningar
icke förmultna.

-- Och nu Saida, är allt redo och intet återstår. Lefväl!

Han utsträckte handen till afsked och hon tryckte den trofast. Sin yxe
tog han och försvann, åtföljd af det stumma vittnet.

Saida såg efter honom med saknad. Hon satte sig på den gamla stenen
bredvid den unga granen, och suckande sade hon till sig:

-- Hvad han är stolt och älskansvärd, och ändå älskar jag icke honom!
Ingen kan uttyda menniskohjertats gåtor. Jag trodde mig redan älska
Otto, men det var blott hägringar af kärlek, skuggor, som dermed hade
likhet. David Baremann kom, och inom några dagar lärde han mig, hvad
kärlek är. Lärde ja, utan att han med mig talte, utan att han bad mig
derom. Och hvad företräden har han framför Otto, som har ungdom, skönhet
och en hög själ! Jag lemnar frågan obesvarad ... Hvad hjertat är för en
enväldig despot öfver qvinnan; det förklarar ej orsaken till sitt tycke,
det utfärdar blott sina hemliga bud, och qvinnan rättar sig derefter!
..... Men hjertat sjelf är en slaf under ödet och ... ödets styresman är
Gud; han styrer väl. Allt är således till det bästa. Och Otto skall ännu
bli lycklig; han skall icke för alltid sucka för mig ... den otacksamma,
som lönade honom så illa. Tiden, som endels förstör allt men endels
helar och botar, skall i ny kärlek skaffa honom ersättning; han skall
finna en qvinnosjäl, af annan art än min, hvilken han kan älska; då
skall han blifva belönad, ty hans själ är vacker och han förtjenar det
så väl. Och minnet af mig skall då icke mera vara honom bittert.

Och ännu länge satt Saida qvar på stenen bredvid den lilla granen under
det gröna taket, medan hennes tankar rörde sig i samma eller liknande
kretsar.

Ottos julle låg vid venstra stranden af halfön; dit styrde han nu sin
väg, lade yxen ifrån sig för att gripa i årorna. Han kom sig dock icke
derhän, utan satt länge overksam, stirrande åt vattnet. Och sedan ...
uppstod hos honom en tvekan, om han redan skulle lemna dessa trakter,
eller ännu andas in doftet af den kära skogen. Hundens skall i skogen --
ty Wilppas hade icke behagat följa med i båten -- tjenade honom till
förevändning att välja det sednare och till en bemantling af detta val.
Han tog sin bössa, steg åter i land och lät föttren tälja sin väg.

Långt hade han icke gått, innan den uppdrifna haren sprang nära till,
helt och hållet inom skotthåll. Otto var en stor jägare, men nu
bemäktigade sig honom en stor barmhertighet eller likgiltighet, så att
han icke vårdade sig om att aflossa skottet. Hunden, som var i hamn och
häl efter haren, såg förvånad på sin herre och upphörde med sitt
jagande.

Otto hade vandrat en god timme i skogen utan någon plan, utan att följa
något väderstreck, då han hörde en röst, hvilken tillkännagaf, huru nära
han var den talande.

Han fann sig vara vid den mörkaste delen af Tuonela park. Ännu några
steg tagna, några buskar lemnade och han såg David Baremann vid Saidas
sida. Han hörde de ord, hvilka mannen framsade och det var nog.

Ett svagt hopp hade under hans irrande färd i skogen börjat tända sig i
hans bröst; det att Baremann icke skulle älska Saida och att dennas
kärlek, i brist på näring, möjligen skulle dö bort. De ord han nu hörde,
släckte denna hoppets svaga gnista.

En djefvulsk tanke uppstod inom honom, kom och for; ty hans goda engel
segrade.

Nej -- sade han till sig sjelf -- jag vill icke bli en förrädare och en
brottsling. Min himmel är förstörd, ve mig, om jag förstörde Saidas!

Han tystnade för att höra mera. Han hörde intet; han såg genom buskarnas
nät Baremann närma sig flickan, liksom för att ingifva henne mod till
ett svar.

Detta svar ville Otto icke afvakta. Det var icke stoltheten, som förbjöd
honom att lyssna -- ty all stolthet var nu bruten; nej det var fruktan,
den välgrundade fruktan för Saidas svar och misströstan till egna
krafter, som hos honom alstrade en panisk förskräckelse, och vingade
hans steg, då han ilade bort.

Hans fart var så våldsam, hans steg så snabba, att oaktadt hans starka
kroppsbyggnad, bloden sammanpressade bröstet samt nästan qväfde
andedrägten. Då föll han ned emot skogens tufvor och trodde sig få dö.
Slocknande tankar hviskade till honom:

-- Haf tack, min goda engel, som skyddade mig, som förlänade mig kraft
att undfly faran, min själs fara. Väl anade jag Saidas svar, men hade
jag hört det, hade jag sett hans mun taga den kyss, som ett förändradt
öde låtit mig smaka, då hade min goda engel vikit för den onda fågeln
med dess svarta visor. Men du, som drog mig ur faran och frestelsen, min
goda engel, haf tack!

Sedan tänkte han många tankar, i hvilka icke var någon reda, knappt
något sammanhang, innan de alla koncentrerade sig till en enda
föreställning. Han tänkte sig den gynnade älskaren, den segrande rivalen
omlindande Saidas lif med dristig arm, vexlande emellan det saliga nöjet
att få kyssa hennes purpurläppar och det berusande tidsfördrifvet att få
luta sitt hufvud emot hennes fina skuldra, kinden invid den sammetslena
halsen och nackens små lockar, bröstet vid hennes svallande bröst.

-- Jag flydde -- sade han -- jag ville icke se en syn, som säkert inom
mig alstrat begäret till en ryslig gerning, ett begär, som jag icke
kunnat tygla. Det var således en verklig själsfara jag undkom, och nu,
hvilken är min lön? Ringa är min lön, då jag ser samma syn för min själs
öga alldeles lika klart, som vore jag der _nu_ och såge den med min
kropps öga. Hvad är skillnaden!

Ett förtviflans beslut gaf styrka åt matta lemmar och skänkte glöd åt
bleka kinder. Han reste sig häftigt upp, gick med fasta steg ett stycke
väg och kom till en bergsklack, hvilken skjöt ut i insjön. Der satte han
sig och återtog:

-- Skillnaden är den, att det nu icke blir han, som får smaka min bössas
mening, icke heller hon ... hon hade det ändå icke blifvit, nej ... men
den tredje, _den_ är det, som jag utvalt.

Och han försåg bössan med större hagel, än för harar och fåglar.

Solen stod högt på himmelen. Det var i sista dagarna af Maj. Björkarna
löfvades, granens barr var frisk och ny; sjön böljade i vackra vågor.
Naturen firade sin högtid; vidt och bredt var vår, skönhet och lif.

Laddstocken ställde han i en bergsskrefva, der den upprättstående
tjenade som solvisare. Han märkte ut en punkt, der skuggan måste
passera.

-- När solen vikit så långt åt öster, att skuggan hunnit hit till denna
vänliga punkt, då är tid att anden lemnar fängslet. En gång lyster äfven
mig att spela öde och denna fjerdedels timma vill jag bida ..... Hvad
naturen är skön, lik en sextonårig brud ..... En månad har förändrat
mycket, ganska mycket; en yngling har under denna månad lärt, hvad
lifvet har ljuft och ledt, smakat hoppets och kärlekens ljufva dryck,
hopplöshetens, afundens och förtviflans galla; den lycklige och sorglöse
ynglingen är föga afundsvärd nu, helt och hållet förvandlad som han är.
Och samma denna månad har äfven förvandlat naturen ifrån ful och grå
till sprittande grön och gudomligt skön. Det är en likhet ... men
tillika en motsatts, som gäckas med mitt svarta öde. Wilppas, min trogne
kamrat, kom och tag afsked af den som du _mest_ älskar, af den, som
kanske _du_ mest älskar. Se så Wille, kom här!

Han klappade hunden, som först viftade med svansen, men sedan, i mån som
dess herres smekande tilltog, började morra i glädjen och slutligen,
hoppande upp på Ottos knän, att storskälla.

-- Se så Wille, nu skole vi se på solvisaren. Blott halfva tiden gången!
..... Hvilket lugn, som bemäktigat sig min själ, det är liksom jag redan
vore i dödens lugna bo. Det sägs, att den vansinnige näst innan sin död
återfår sitt förnuft; då är det också förklarligt, att den förtviflade
återfår sitt lugn, för att göra sina sista betraktelser ..... Nej
Wilppas, hoppa icke upp så der. Jag vet, att du håller af mig mest af
alla. Du och Helena! Helena ja, henne lönade jag illa, illa, alldeles
såsom Saida lönade mig. Min kärleks vågor slogo emot den orätta stranden
..... Alla de kära i hemmet, dem minns jag nu; de skola begråta och
beklaga den otacksamme sjelfspillingens öde; de skola måhända afsky hans
minne. Men en tanke faller mig in. Om jag riktar mordvapnet emot strupen
och med foten trycker på trycket, så tro de, att jag dött af våda och då
gråta de blott men afsky mig ej .... Dock nej, det vore att med en lögn
besegla sin död; det vore att med lögn och skenhelighet köpa sig fri
ifrån menniskors rättvisa dom ...

Bösspipan var på längden indelt i tvenne särskilta rör, hvilka medelst
skrufgångar kunde skiljas ifrån hvarandra, så att bösstocken med det
närmaste röret var snarlik en pistol. Otto skilde nu de båda rören och
spännde hanen. Han såg på skuggan; ännu hade han några minuter qvar.

Han framkallade för sig Saidas bild och hon kom, skön och mild. Hans
islika lugn smälte, eld och lågor och oro fyllde hans bröst. Snabbare än
ögonblixten började nya tankar komma och gå; snabbare än blixten aflöste
de hvarandra. De koncentrerade sig slutligen till ett enda problem: _ett
annat sätt att sluta, än så_.

Nu var skuggan på punkten, och med en vildsint förskräckelse, en afsky
utan namn, slungade Otto mordvapnet emot hällen, så att skottet brann
af, röret splittrades och spillrorna slintade in i vattnets afgrund.
Vattenbläddror, hvilka aldrig ville ta slut, mätte djupet af den våta
grafven.

                   *       *       *       *       *

När solen sjunkit halfva vägen ifrån sin middagshöjd emot vesterns famn,
syntes en båt gunga på insjöns vågor.

Årorna fördes af båtens båda passagerare, Helena och Clara; den ena
rodde, den andra hopade och båten gled fram med icke oäfven fart;
betraktaren hade kunnat finna, att hvad som felades i krafter, ersattes
af ett visst mått öfning och skicklighet.

-- Hvad vår färd ändå är onyttig; ingen Otto ha vi funnit och det var ju
ändå hufvudsaken med denna resa -- sade med en missmodig min Clara.

-- Ja, att det var hufvudsaken, kunna vi inte neka; eljest hade vi
aldrig rott så långt. Men alldeles onyttig var färden ändå icke, vi ha
ju sett Ottos båt och vi kunna veta, att han måste vara nära intill.

-- Vi ha sett ännu mer, vi ha sett tillochmed _hvar_ och i hvilken vik
båten är.

-- Vi ha sett Ottos kråsnål i gräset och tagit upp den -- menade Helena.

-- Ja och vi ha äfven sett platsen, hvar denna kråsnål låg, vi ha varit
inne och beundrat den alldeles färska granrishyddan.

-- Ack ja -- suckade Helena. Efter en paus fortfor hon: -- men vi gingo
inte upp till Tuonela och hvarföre icke.

-- Förmodligen emedan ifrån stranden dit ännu är en god bit. Eller
emedan vi fruktade, att han skulle vara der -- fortsatte Clara i
tankarna.

-- Ditt skämt tycker jag inte denna gång om, Clara. Du är dig så olik
nu; eller talar du ur din egen själ.

-- Ur min egen själ talar jag, men jag tänker _blott_ för dig.

-- Nu kan du Clara inte mera trösta mig med falska tröstegrunder, ty
allt är nu klart för mig. Då Otto gick till stranden och tog båten, då
var det icke morgon utan midnatt; jag låg vaken och jag hörde hans sakta
steg; jag reste mig upp och såg Otto gå ned till stranden, åtföljd af
Wilppas. Och genast rodde han åt venster och så arbetade han säkert om
natten och morgonen på granristaket ... ty han var det ... endast för
att göra Saida ett nöje. Och han älskar henne djupt.

Helena såg skarpt forskande på sin syster för att få veta hennes tanke.
Clara, som fann sig nyss i oförsigtiga anspelningar klädt åtminstone i
aning, hvad hos henne var verklig visshet, uthärdade icke systerns
spejande blick. Med halft nedslagna ögon sade hon, för att gifva
samtalet en liten vändning:

-- Och om så vore, månne hon älskar honom tillbaka?

-- Huru kan Clara sätta sådant i fråga! Så stolt och mannlig och tillika
så full af lif som Otto, hvilken flicka skulle försmå hans hyllning.

-- Isynnerhet som äfven hans utseende och vext inte skämmas för sig --
tillade Clara halft förläget, halft skämtande. -- Men Saida tycker jag
är litet besynnerlig och olik oss andra; kanske har hon också en annan
smak än vi ...

-- Jag skulle inte vilja, att Ottos kärlek, den må gälla hvem som helst,
blefve obesvarad. För han blefve olycklig då och hans framtid skulle
lida deraf, äfven om han glömde -- menade Helena.

-- Jag tror icke så; -- invände Clara -- en yngling med den starka själ
som Otto blir icke, för en obesvarad kärlek, förvandlad till en
stackare, en odugling, som ingenting annat gör än hänger läpp, suckar
och trånar. Än mindre förledes han att döfva smärtan genom att kasta sig
i utsväfningar och ovärdiga tidsfördrif. Nej, ingendera af dessa två, ty
det vore svaghet. Utan han skall anstränga hela sin själs kraft för att
fördela det onda; han skall egna sig åt det gagnande, åt sina böcker och
ett verksamt lif; den sanna ärelystnaden skall bli hans vän. Goda
menniskor skall han fördenskull icke sky och kanske skall han då snart
finna ett föremål, som ...

-- Ett föremål, som? -- afbröt Helena, med spänd uppmärksamhet bidande
slutet på sin yngre systers ovanligt förståndiga, lifliga tal.

-- Ett föremål, som blir hans kärlek N:o 2 -- sade Clara leende,
fullbordande med ett skämt sin tirad, hvilken i hennes tycke med hänsigt
på Helena blifvit alltför allvarlig. Tillika såg hon skälmskt på sin
syster.

-- Nu blir du åter stygg, men jag vill förlåta dig det, för att du talte
vackert om Otto.

Antingen att Clara icke hade mod att helt och hållet afskära hoppet inom
Helena, eller att hon sjelf hoppades, anade, att detta hopp omsider
skulle segra; eller slutligen om hon ansåg sig bunden af sin
vänskapsförbindelse till Otto; alltnog, aldrig hade ännu Clara på direkt
väg medgifvit ens, att hon _trodde_ Otto älska Saida. Och nu utlät hon
sig:

-- Hvad jag talte, talte jag så, först emedan jag ponerade ... såsom
herrar pläga säga ... att Otto älskade Saida, och sedan att hon inte
älskade honom tillbaka. Minns nu, att jag bara ponerade.

-- Clara, Clara, inga tröstegrunder! Visst är din Helena en svag flicka,
men jag tror ändå, att jag kan bära sorgen, som kanske till slut blir en
ljuf vän.

Efter en minuts eftersinnande återtog Helena:

-- Du säger, att Otto har en stark själ och jag tror dig. Men om hans
kärlek blefve obesvarad ... hvilket jag inför Gud och dig _icke_ ville
... då gör just hans starka själ smärtan till starkare och om han då
blir öfverväldigad af hopplöshetens förtviflan ..... o min syster!

-- Se, se -- utbrast Clara -- der sitter Wilppas på bergsklacken. Wille,
min Wille!

Hunden viftade med svansen, men skällde icke.

De styrde båten i en liten vik mellan tvenne klippor och hoppade upp på
land.

Clara hann knappt smeka hunden, innan Helena utbrast: -- himmel, hvad ar
detta.

En förfärelsens blick vexlades emellan de båda systrarna och Helena föll
sanslös i systrens armar.

Det var bösspipans förlängning, den del deraf, som undgått ödet att
sjunka till sjöbotten, hvilken vållade denna förskräckelse. Flickorna
visste väl, att Otto aldrig på sina jagtfärder plägade åtskilja de båda
rörena, utan endast på resor, dels af aktsamhet om bössan, hvars pipa
under de jemna skakningarna eljest lätt kunnat krökas, dels om sig
sjelf, i hvilket fall den korta pistolen var såsom skyddsvapen
lämpligare än den långa musköten.

Helenas sista anspelning i båten gjorde denna förskräckelse mera rimlig
och grundad.

En målare skulle med nöje kopierat en scen, sådan som denna. Tvenne
systrar, af hvilka den ena blek och förskräckt på svaga armar stöder den
andra, som är blek och sanslös; bredvid dem en stor hund, hvars lugna
hållning och fromma min ana intet ondt. Och allt detta i den skönaste
natur, det vackraste solsken.

Hos Clara uppgick en tanke, hvilken, då systrens halfslocknade lifsandar
tändes, gaf sig luft i ögonens glada lif och röstens besjälade uttryck:

-- Vakna Helena, ty allt är väl och intet är illa. Se på Ottos egen
hund, huru han är lugn och ser nöjd ut. Wilppas är så klok som en
menniska; skulle någonting händt, så tjöt han nu af sorg.

-- Men om Wilppas är så stilla, emedan han vaktar, väntar och bidar?

Denna nya hypothes, hvilken Clara måhända icke varit nog fyndig att
vederlägga, vederlades i stället af Wilppas sjelf, ty han vände sig
oförmodadt om och började att i sakta mak troppa af inåt skogen.
Flickorna följde denna cicerone.

De hade icke gått många steg, då de funno den de sökte liggande i
gräset, hufvudet mot en tufva. Intet mordvapen vid hans sida skrämde dem
och gräset var -- grönt. De lutade sig på en gång båda ner, och de
gladde sig, då de hörde hans andedrägt och de fäste sig icke vid att
rodnaden, som betäckte hans kinder var af matt slag.

Uttömda krafter och våldsamma själsskakningar hade till honom sändt
sömnens milda gud, dödens varmare broder.

Systrarna voro såsom olika uttryck af samma tanke. Betraktaren hade
försatt sig i forntiden; han hade trott det vara en tvegestaltad Diana,
som lutade öfver sin Endymion.

Helena lade handen på hans panna; den sofvande talade då:

-- Du känner, att min panna är het och du går ändå ifrån mig. Blif qvar,
min Saida, så skall jag berätta dig, att det elaka vapnet ligger der, i
djupet, splittradt, begrafvet ..... Men hon hör mig inte och ser inte på
mig, utan räcker handen åt honom, som sticker fram hufvudet der bakom
trädet.

Hans andedrägt blef allt tyngre och det var med stort bemödande han
talte åter:

-- Melia Saida, meine Seele, se då på den sköna granriskojan, huru
ynklig hon nu är ..... se huru jag rifvit och slitit den i stycken, ty
så skall det vara. Det gör dig en glädje.

-- Vakna Otto -- utbrast Clara -- fort vakna!

Och han reste sig till hälften upp, såg på dem med förvirrad glädje och
sade:

-- Helena och Clara, ack det är ni! J ären mig äfven rätt kära och jag
ser er med nöje.

Systrarna sågo med en hemsk, vädjande blick den ena på den andra, och
Clara återtog:

-- Vakna Otto, riktigt och inte såder. Vår båt är här vid klippan; den
väntar på dig ... fort kom och följ oss.

Otto tryckte sin panna hårdt emot handen, liksom för att söka upplifva
sitt minne och försätta sig i det närvarande. Åter såg han upp på sina
kusiner, reste sig häftigt upp och fattande plötsligt Helena om lifvet,
tryckte han en eldig kyss på den bestörta och föga motsträviga flickans
läppar, sägande:

-- Jag vet, huru gerna jag ville kyssa den jag älskar. Men då jag det
inte fick, så vill jag med min kyss lyckliggöra en annan, ty du Helena
älskar mig.

Helena brast i heta tårar, föranledda dels af qvinnlig stolthet, dels af
häpnaden öfver Ottos dystra och irrande, men skenbart glada ögon. Äfven
Clara gret.

Otto gick af och an på den mjuka gräsmattan. Dröm och verklighet hade
hos honom blifvit nästan ett, och det var honom svårt att ifrån den
förra öfvergå till den sednare; ty själens organer voro icke förstörda,
men bundna.

I mån som det närvarande gjorde sig klart för hans själ och minnet
vaknade, förgick äfven den lögnaktiga rodnaden ifrån bleka kinder och
den skenbara glädjen ifrån dystra ögon. Han såg med ofördunklad blick
tillbaka på det förflutnas förflutna fröjder, på det kommandes kommande
qval.

Han stadnade framför de båda systrarna, tog den enas hand i sin ena, den
andras i sin andra och talade:

-- Jag förstår det nu, att detta är verklighet, men hvar äro vi och huru
har jag ..., nej, huru hafven j kommit hit? Och hvad lider tiden?

-- Det lider emot aftonen -- svarade Clara -- vi rodde ut att söka Otto
och ... vi hittade dig.

-- Helena och Clara, gråten icke, ty tårar passa ej här, men om j
gråten, så gråten af glädje! Ty jag lefver och är räddad. Se så der ja,
nu ären j snälla.

Han tystnade men sade åter: -- voren j långt ute, sågen j min båt?

-- Ja.

-- Och granriskojan?

Clara nickade jakande.

-- Detta har varit mig en svår dag. Kommen hit på en bergsklack, som
skjuter ut i sjön, som glimmar der emellan träden. Der skall jag säga er
mera.

-- Vår båt är der invid. Vi komma dit gerna.

Och de gingo till bergsklacken och satte sig der. Nu berättade Otto för
dem allt troget och ärligt och förgyllde intet. När han slutat, tego de
båda flickorna, men greto af glädje.

-- Vill Helena göra mig ett nöje. Kasta detta rör i sjön! ..... Tack
Helena, ser du huru länge det porlar. Der är djupt ... Och nu må vi fara
hem; min båt kan någon annan ro efter, ty jag längtar mera än nånsin
efter det kära hemmet.

De satte sig i båten. Otto lät flickorna ro och sjelf förde han styret.

Vägen var icke lång och qvällen den skönaste. Vinden hade helt och
hållet lagt sig och sjön var som en spegel.

När de kommit till hemmets strand, sade Otto:

-- Jag kommer icke ner i qväll, ty jag vill vara ensam. Men åt dig,
lilla Clara, anförtror jag ett svårt uppdrag. Berätta för mina dyra och
vördade fosterföräldrar sannt och troget allt hvad jag berättat för er;
säg dem, att när min själ var i mörker, när Guds vänliga godhet var
glömd för förtviflans afgrundsqval; och när stunden, den jag utvalt, var
inne, då skickades till mig en sanningens stråle, som upplyste mig om
ett skönare, stoltare och ädlare sätt att sluta än så. Och säg dem, att
jag nu känner en håg, en kraft att _lefva_, att lefva och verka i
verlden, och att jag skall bli eder alla en glädje.

Helena sig på honom med beundran. Hennes ögon glänste icke mera af
tårar, men af en stolt förtjusning.

                   *       *       *       *       *

Clara utförde sitt svåra uppdrag.

Prosten afhörde henne med deltagande, utan forvåning, bestörtning eller
otidig vrede. När hon slutat, teg han väl stilla och hans anlete var
eftersinnande och allvarligt, men efter några ögonblick blandades detta
allvar med ett fint och godt småleende och han sade:

-- Af dem, som mycket gifvet är, skall ock mycket varda utkrafdt.
Försynens vägar äro outransakeliga och dunkla för menniskoblickar, men
månne icke Gud stundom pålägger svårare bördor och sorger och frestelser
på dem, som dem bära kunna, för att sålunda locka de sina till sig.

Ovillkorligt smögo sig de båda barnen till fadrens bröst. Helena
hviskade: -- o min gode far!

Lindande armarna kring sina barn, dessa himlens gåfvor, fortfor fadren:

-- Af olycklig kärlek blir själen förhärjad; men må dock ingen tro, att
denna förhärjelse är evig, utan snarare hoppas och lita på, att själen
deraf renad snart börjar lefva ett friskare lif. Jag menar, att själen
då är lik en stad, den lågorna härjat. Vandringsmannen stående på
ruinerna åser gruset, askan och förhärjelsen med vemod, för evigt
försvunna tror han stadens storhet och prakt. Och någongång bedrar han
sig icke i sin spådom. Men oftare händer, att staden ånyo reser sig ur
sitt grus, förnöjande ögat, sinnet och tanken med skönare byggnader,
vidsträcktare idoghet samt ett rörligare och friskare lif, än nånsin
tillförene.

                                Slut.



Noteringar:


Betoning är kännetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

   [S. 12]:
   ... tider, deder tiderna, när mamma var ung, då ...
   ... tider, de der tiderna, när mamma var ung, då ...

   [S. 16]:
   ... dender Baremann? ...
   ... den der Baremann? ...

   [S. 22]:
   ... emedan hon med en fin qvinlig instinkt genomsåg ...
   ... emedan hon med en fin qvinnlig instinkt genomsåg ...

   [S. 27]:
   ... han anat, att han icke änn älskade Helena med den ...
   ... han anat, att han icke ännu älskade Helena med den ...

   [S. 43]:
   ... rädd for sig sjelf, sitt öde och henne. Han hade ...
   ... rädd for sig sjelf, sitt öde och henne? Han hade ...

   [S. 59]:
   ... fart, när solen börjar skina efter dethär. ...
   ... fart, när solen börjar skina efter det här. ...

   [S. 73]:
   ... inte annat än be straffa mig sjelf, som efter aderton ...
   ... inte annat än bestraffa mig sjelf, som efter aderton ...

   [S. 76]:
   ... sjelf beskrifva sener, hvilka på hans själ haft inverkan ...
   ... sjelf beskrifva scener, hvilka på hans själ haft inverkan ...

   [S. 80]:
   ... -- Och står kanske i sammanhang men minnen ...
   ... -- Och står kanske i sammanhang med minnen ...

   [S. 94]:
   ... Himlem må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ...
   ... Himlen må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ...

   [S. 94]:
   ... förändrades och hon sade: dender, som säkert utgjorde ...
   ... förändrades och hon sade: den der, som säkert utgjorde ...

   [S. 120]:
   ... kärlek ära och lycka. Och försakelsen var honom ...
   ... kärlek, ära och lycka. Och försakelsen var honom ...

   [S. 130]:
   ... Otto gå ned till stranden, åtfölj af Wilppas. Och ...
   ... Otto gå ned till stranden, åtföljd af Wilppas. Och ...





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Granriskojan - Novell" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.