Title: Nils Tufvesson och hans moder - Bonderoman
Author: Geijerstam, Gustaf af
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Nils Tufvesson och hans moder - Bonderoman" ***


                         SAMLADE BERÄTTELSER
                                  AV
                         GUSTAF af GEIJERSTAM

                          NILS TUFVESSON OCH
                              HANS MODER

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG



                          NILS TUFVESSON OCH
                              HANS MODER


                              BONDEROMAN
                                  AV
                         GUSTAF af GEIJERSTAM

                            ANDRA UPPLAGAN

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG

                   Copyright. Albert Bonnier, 1912.

                            STOCKHOLM 1912
                    A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI



Denna saga passar i vinterskymningen, när glöden i brasan sakta brinner
ned. Då pläga vi sitta framför elden och drömma om, hur vårt eget liv
brinner ned som den. Då händer det ock, att vi nordbor -- med vårt tunga
sinne och hetsiga blod -- rysande låta livets spökgestalter draga vår
inre syn förbi. Då borde denna saga berättas.

Det är en berättelse av samma blod, som stänkt röda fläckar över de
gamla ättesagornas gulnade blad. Den handlar om samma folk och samma
race, och om vi också icke kunna framleta eller sammanställa de länkar i
utvecklingens kedja, vilka skulle bevisa detta, kommer oss aningen dock
till hjälp. I dess ljus se vi, hur förgångna släktens storvulenhet i
dåd, lidanden eller brott bindas samman med det, vilket ända in i
nutiden minner om förgångna dagars kvinnor och män. I dess ljus se vi,
hur frändskapen flammar oss till mötes mitt ur det liv, vilkets
proportioner vi ofta glömma. I dess ljus se vi ock, kanske klarast och
bäst, just det liv, vilket vi eljest kalla vardagligt, och som kanske
blir detta, endast emedan vi icke förmå att göra det annorlunda eller se
det i den dager, som ger sanning och liv.

Det, som synes stort, är kanhända ej alltid så stort. Det, som synes
vackert, är det kanske icke. Hur ofta ha vi icke hört detta? Men är det
ej också sant, att det, som synes litet, ej alltid är så ringa? Det, som
synes avskräckande och styggt, rymmer ofta det mänskligt stora. Det, som
först endast skrämmer, slutar med att locka. Allt detta blir oss så
klart, när brasan flammar, och vi själva se in i glöden och glömma den
måttstock, vilken är den gråa vardagens. Då skygga vi icke ens att se in
i mörkret, som eljest skrämmer. Ty ur själens mörker glöda de röda
lidelserna oss till mötes, och i deras ljus växa de små, vardagliga
människorna och bliva sagans under lika. Genom själva deras förirringar,
lidanden, ja brott, tycka vi oss då stundom kunna skymta något av den
mänsklighet och det hjältelynne, vilket inbillningen annars så gärna
förlägger till forntiden. Det blir, som när den mänskliga glimten ur ett
öga någon gång kan komma ett ansikte att lysa, vilket vi eljest sett
endast vanställt av laster, grämelse och år.

Låt oss därför lyssna, icke blott till dagens röster, utan även till
nattens. Lyssnar man då, stilla nog och länge nog, skall man förnimma.
Och blickar man in i mörkret, stilla nog och länge nog, skall ögat
skärpas, så att man också där kan se.

Därför skall denna saga berättas i skymningen, när de ansikten, vilka
lyssnande uppfånga dess ord, äro inåtvända, därför att deras ögon följa
glöden, som falna, och de sprakande träden i brasan, vilka sjunka ihop.
Ur en sådan tystnad, men endast ur den, kan det verkliga, som dikten
söker, ostört växa fram.

Den berättande själv skall sitta i skuggan, så att ingen må se hans
blick, och hans egen ej heller kan möta någon annans. Så måste den
berättande sitta, och så måste de lyssna, vilka vilja höra hans ord.
Eljest skulle orden av sig själva dö på hans läppar, och fasan över det
oerhörda komma hans eget blod att stelna, innan sagan blivit berättad
till slut.



                          Den gamla gården.


                                  I.

Gården låg långt bort från den egentliga byn. Men den låg därför icke
helt avsides. Flere andra gårdar, lika den, inom vilkens murar det
drama, som här skall berättas, utspelades, lågo strödda kring den vida
slätten, vilken nu var täckt av ett tunt, vitt lager av snö. Gården var
stor och hade länge varit i familjens ägo. Den var byggd i en fyrkant,
vars ena sida lämnats ofullbordad, öppen mot slätten. I de båda
flyglarna, vilka slöto sig tätt intill mansbyggnaden, mot vilken de båda
tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugård och stall.
Och i mansbyggnaden rymdes flere rum än familjen någonsin kunde begagna.
Två ingångar funnos där. Den ena var körvägen, genom vilken de tunga
fordonen rasslade in över den med grova stenar belagda inkörsvägen; den
andra gick genom en liten dörr, som från trädgården, där vinden ruskade
fruktträden och de små syrénbersåerna bara från snö, ledde rätt in i
köket, där sovplatsen fanns, där alla samlades, besökande och de i huset
boende, medan huset eljest på båda sidor med sina stora rum stod
obebott, öde och mörkt. Inne i detta rum flammade lågan från spisen, som
var vänd mot det lilla köket, vilket var byggt i ett med vardagsstugan.
Inne i denna brann fotogenlampan på det stora fällbordet mitt på golvet.
Från de båda fönstren, av vilka ett vette mot gården och det andra mot
trädgården, trängde ljusskenet ut och skimrade över den tunna snön,
kastande skuggor av träden fram mot staketet, som skilde trädgården från
de vida, slumrande åkrarna.

I denna byggnad hade en familj bott, som varit väl känd och länge känd
vida omkring. Dess medlemmar hade alla varit aktade män och goda
kvinnor. De hade levat och dött, som de lyckligaste och bästa människor
göra det, utan att lämna annat minne efter sig, än att ingen hade något
ont att berätta om dem efter deras död. När de höllo bröllop eller dop,
de stora festdagarna i deras enformiga liv, samlades traktens män och
kvinnor i de rymliga kamrarna, vilka i vardagslag stodo tomma, då
dansades det och dracks, och långt ut åt landsvägen, som gick tätt utmed
den låga inkörsporten, hördes sorlet av klackar, som slogo mot hårda
golv, fioler, som spelade vals, röster av män och kvinnor, som i all
ärbarhet famnade varandra och skreko högt av ungdom och livslust. Även
när fönstren voro behängda med lakan, gården och den låga inkörsporten
ända ut till landsvägen samt ett gott stycke framåt densamma hedersamt
och tjockt voro strödda med barr, när en svart kista på bräden och
bockar var ställd i kammaren invid vardagsstugan, även då hade män och
kvinnor plägat samlas i dessa rum. Stilla och tysta, som det passar sig,
när man begår dödens högtid, hade de kommit, njutit av välfägnaden och
åhört de minnesord, vilka den äldste i laget talat vid huvudgärden,
innan locket lades på kistan. Så hade de följt den döde på vägen, som
ledde till kyrkan, hört klockorna ringa över hans öppnade grav och
böjande sina huvuden mumlande eftersagt de välkända ord, med vilka
prästen lyst frid över den döde. Så hade de åter samlats i de stora
rummen, där välfägnaden stod uppdukad, och där allt blivit liksom
lugnare, nu när den döde kommit till ro. I denna sinnesstämning hade
alla ätit och druckit, och när de mätta och berusade åter begåvo sig på
hemvägen, mindes de den döde med tacksamhet och glädje, eller de glömde
honom alldeles samt kände sig lättade och nöjda, att han efter ett liv
av arbete fick vila i frid.

Ty mycket hade det arbetats på den gamla gården, innan allt där blivit,
sådant det nu var. Åkrarna hade icke brutit sig själva, tegarna hade
icke själva lagt sig till rätta, så att ej ens det skarpaste öga kunde
upptäcka en sten i deras fåror. Brunnen hade icke grävt sig själv, huset
hade icke växt upp ur jorden, kreaturen, som fyllde ladugård och stall,
hade ej samlats av egen drift, och allt det bohag, som prydde rummen,
hade ej alltid stått på sina platser. Intet hade från början varit vad
det sedan blev.

Men allt som fanns, och allt som var, hade skapats och tillkommit under
de dagar, av vilka ingen kunde särskilja den ena från den andra, de
dagar, då allting gått sin gilla gång, och från vilka man därför icke
hade något att minnas. Under sådana dagar hade plogen gått jämt i
fårorna, skördens dagar hade efterträtt såddens, och när vintern kom,
hade vävstolen slamrat i vardagsstugan och hyveln i ladan.

Det var goda och ärliga människor, som skapat allt, sådant det nu var.
Män och kvinnor hade det varit, män och kvinnor, vilka nu voro glömda,
men som alla givit Gud och kronan sitt och aldrig legat i kiv med sin
nästa. Under möda och gamman hade de levat i äktenskap samman, med sveda
och värk hade kvinnorna fött sina barn. Tvistat och kivat hade de gjort,
som svaga dödliga göra, men de hade hjälpt varandra att taga vara på
det, som deras var, och hållit hop i det sista.

Nu voro de döda och borta alla, och om den siste ägaren, Tufve
Tufvesson, gick det ordet efter hans död, att han var så god, att han
hellre givit sin skjorta ifrån sig än sökt tvist med någon. Han var
sådan, att öken följde honom, utan att han behövde leda dem, och aldrig
hade någon sett honom köra med piska. Ty han brukade icke hårda ord
eller slag, och djuren lydde honom, som om de vetat det.

Tufve Tufvesson var sjuklig, och kanske hade han sitt milda lynne därav,
att han själv fått lära sig lida. I många år led han av dåligt bröst.
Och en morgon, när alla voro ute i marken för skördens skull, och ingen
var hemma utom hustrun och sonen Nils, som då var en fjorton års pojke,
kom blodet från bröstet strömmande ur hans hals, så att ett helt ämbar
blev fullt, och när folket kom tillbaka, låg han död i sängen.

Men hustrun drev dem bort och ropade på sonen. Och honom befallde hon
att bära bort ämbaret och gräva ned bloden i jorden. Sonen var storväxt
och stark, över sina år, han var ljuslagd som fadern, men hade moderns
tunga ögonlock och lydde henne i allt. Han gjorde, som modern bad, och
ingen mer än han såg, när eller hur detta skedde.

Men hustrun var vit i ansiktet, och hårt slöt sig hennes mun samman, när
hon ropade på sonen och fick honom att lyda. Hon grät icke, och det gick
länge onda rykten om Tufve Tufvessons död.

De onda ryktena tystnade till sist, emedan ingen gitte i längden hålla
dem levande. Men helt glömdes de aldrig.


                                 II.

Det är med dessa onda rykten och med andra, vilka voro ännu värre, som
denna berättelse börjar. Ty de goda människorna äro nu döda och borta,
och andra makter härska på Möllinge gård, vilken förr var hållen så högt
i ära.

Och allt hade blivit förändrat, därför att bland de goda människorna
hade en annan kommit in, vilken icke var av deras blod och icke passade
samman med dem. Var kom hon ifrån? Och vem var hon? Varför var hon olik
andra människor? Och varför fruktade henne alla?

Det var icke därför, att hennes lynne var stridigt, och hon gärna yppade
kiv med andra. Många människor äro sådana, och dock gömma de det goda
inom sig, och när deras lynne saktat sig, bringa de sådant lätt i
glömska. Det var ej heller därför, att hon lätt blev vred och i hetsigt
mod slog sina pigor eller bannade dem med orätt. Många ha gjort sådant,
och ingen har därför brutit staven över dem på allvar. Ej heller var det
därför, att hennes röst ofta lät kärv och hennes ord föllo skarpa. Bakom
sådant finner man ej sällan godhet, och sådant se människor.

Nej, Inga Persdotter var skydd, därför att hon aldrig ångrade och aldrig
gjorde något gott igen, och därför att ingen trodde henne. Hennes hår
var svart, och hennes ögonlock voro tunga. Släpande och långsamt föllo
de ned över ögonen, och när hon slog upp dem, blev man hemsk till mods,
emedan hennes blick var så hård, fastän ögonen voro blåa. Det fanns
endast en, som aldrig hade förstått, hur hård denna blick var, och det
var Tufve Tufvesson själv, hennes man. Folk sade, att detta kom av, att
han själv var för god för att tro ont om andra, och de sade också, att
det var hans olycka. Men utom detta förhöll det sig även med Inga
Persdotter så, att hon, så länge det var henne möjligt, gärna ville stå
väl hos andra. Då gjorde hon sin röst mjuk och sitt leende vänligt, men
även de, som aldrig rönt något ont av henne, vunnos varken av hennes
milda röst eller av hennes leende. Ty när ögonlocken fälldes ned, log
hon utan att veta det, och detta leende var ett annat, än det hon helst
velat visa.

Hon bar något inom sig, det såg var man, som ingen fick se, och detta
var det man fruktade. Det var något av en gåta över hela hennes väsen,
och detta något var ej av den art, som lockar, utan av den, som
skrämmer. Hon gjorde ingen orätt, bedrog ingen i handel, skinnade ingen,
och om hon var snål om sitt, var det ej mera än, vad man tålt av mången
annan. Men det fanns ingen, som kunde säga, att han visste, vilka
hemligheter Inga Persdotter gömde, och det fanns heller ingen, som ej
innerst fruktade att få veta det.

Blott att hon gömde mycket inom sig, därom voro alla ense.

Inga Persdotter var även vid äldre år vacker, som sällan en bondhustru,
vilken arbetar mycket, är. Hennes hy var mjällare, än vad bondens
kvinnor pläga bära, och hennes händer mjukare och mindre. Hon var icke
född i byn bland de andra. Hon kom norrifrån, från den låga tallskogen,
som mörk och tät tager vid, där den ljusa slätten slutar. Tallskogen
börjar på andra sidan ån, och den sträcker sig utmed landsvägen långt
bort utmed en sandig ås, där ingenting annat vill växa. Därifrån kom
Inga Persdotter, och där, trodde man, hade hon lärt sig att le, inåtvänt
och stilla, med de tunga ögonlocken skymmande för blicken, så att ingen
kunde se, vad ögonen eljest förråda, ett vasst, plötsligt leende, vilket
hastigt kom och hastigt försvann, som om hennes själ setat i fängsel
bakom de jämna, vita tänderna och aldrig velat träda människorna nog
nära för att skänka dem ett leende, vilket var öppet och ljust.

Sådan var Inga Persdotter, och den ende, mot vilken hon städse var mild,
var sonen. Honom betraktade hon med öppna ögon, honom visade hon sin
blick, och med honom talade hon, medan de båda följdes åt över markerna.
Spänstig och liten gick hon bredvid honom, tung och stor följde han
henne, alltid ett par steg efter, så att hon till hälften måste vända
sig om för att kunna träffa honom med sin blick. Då lyste hennes ögon.


                                 III.

Efter Tufve Tufvessons död förgick emellertid lång tid, innan några
förändringar skedde på gården i Möllinge. Nils växte upp och blev man.
Han var lång och grovlemmad, hans ansikte var barnsligt och hans ögon
godsinta. Ögonlocken voro tunga på honom liksom på modern, och han såg
ofta bort, när han talade med någon. Men eljest liknade han mest fadern,
om vilkens död de onda ryktena gingo, var god och välvillig som han och
gjorde ingen för när, varken människor eller djur.

Men borta från alla andra människor levde han liksom modern. Aldrig hade
han vänt sin håg till någon kvinna, aldrig hade han som de andra unga
männen i byn haft en käresta, vilken under de ljusa sommarkvällarna
mötte honom i ängen. Nils hade ett gott huvud, fastän han aldrig talade
mycket, och fastän han gärna höll sig själv undan. Ty prästen, för
vilken han läste sig fram, gav honom vitsord, framför andra. Och när
han, högväxt och välskapad, ljus i hyn och med ett gott leende i sina
ljusa ögon, kom på kyrkvägen bland de andra, var det mången flicka, som
gärna skulle kastat sina blickar på honom, om hon icke fruktat hans
moder. Men Inga Persdotter önskade ingen kalla svärmor. Ty alla visste,
att Nils rättade sig efter sin moder i allt, och att hon var den enda,
som hade makt över honom.

Denna makt hade hon fått, därigenom att hon i den ålder, då sonen ej
längre var gosse, men ej heller ännu blivit man, gjorde sig till hans
härskarinna genom att locka honom till brottslig kärlek. Detta började,
medan den sjuklige Tufve Tufvesson ännu levde, och om de onda ryktena
efter hans död talade sanning, så var denna brottsliga kärlek skuld
däri. Inga Persdotter var ännu en ung kvinna, när hon i orent syfte
första gången kom att kasta sina ögon på sin son, hennes blod brann
hett, och hennes man var gammal och sjuk. Det oerhörda blev Inga
Persdotter möjligt, emedan hon själv hörde till dem, vilka aldrig känt,
att någonting i världen har helgd. Av sig själv och sin egen lust var
hon fylld. Därför föraktade hon också andra människor, emedan de icke
voro som hon, samt kallade dem i sitt sinne enfaldiga och svaga. Detta
var väl ock hemligheten, varför hon ingav alla, som kommo i hennes
närhet, skräck. Men sådant höll henne icke tillbaka. Hon märkte det
tvärtom själv och gladdes i högmodssvindel och kraftkänsla åt den
skrämsel, hon spridde. Aldrig hade heller denna kvinna önskat sig ett
barn. Kärleken ville hon njuta, gods och penningar, kläder och husgeråd
ville hon äga. Men böja sig ville hon icke. Hon ville icke lida, som
kvinnor göra, vilka längta efter lidandet, emedan de känna, att just
detta skänker dem den enda, stora sällheten. Den dag, då hon märkte sig
vara havande, blev hon därför utom sig av vrede och skräck. Hon gav sin
man skymford och slog honom rasande i ansiktet samt fick ännu större hat
till honom, emedan han i sin godhet icke nändes slå henne igen. Så gick
hon till Spå-Maren, som kunde läsa över sår, slå ut ögon, väcka kärlek
och hat samt andra hemliga konster, och henne bad Inga Persdotter, att
hon måtte göra henne hennes livsfrukt kvitt. Men Spå-Maren, som icke
fruktade Gud, men väl lagen, vågade icke göra som hon bad. I vanvett
gick Inga Persdotter därifrån. I två dagar stängde hon sig inne och
ville icke taga någon föda till sig. Hon ropade till dem, som ville
komma in till henne, att de skulle låta henne vara, till dess att
hungern vållat hennes död. På tredje dagen blev henne dock hungern
övermäktig, så att hon kom ut och åt. Då var hon blek och tärd samt hade
blåa, djupa ringar kring ögonen. När hon ätit, gick hon ut på gården.
Fastän det ännu var tidigt på våren och kyligt i luften, satte hon sig
där vid brunnen under fläderbusken och satt så, utan att röra sig, ända
till aftonen. Hennes man och husets folk gingo henne förbi. Men ingen
kunde säga, om hon verkligen ingen såg, eller om hon blott låtsade så.

Efter den tiden var Inga Persdotter ej värre, än havande kvinnor pläga.
Hon var blott tystare och grubblade mera. Men när födslosmärtorna kommo,
hädade hon Gud och slog barnmorskan, som ville hjälpa henne, samt
betedde sig så, att Tufve Tufvesson, hennes man, som länge längtat efter
barnet och nu gladde sig, att det kom, gick ut i trädgården, emedan han
ej kunde vara inne. Där satte han sig ned på bara marken och bad. När så
gossen var född, ville modern till en början ej se honom, och ej heller
ville hon ge honom di. Hon rördes ej av hans kvidan, och hon fogade sig
icke, förrän hennes egna bröst började värka.

Hennes känsla för gossen vaknade ej heller, förrän han blev äldre och
lockade hennes blod. Hon slog honom aldrig, gjorde honom heller aldrig
på annat sätt något ont. Men hon kunde sitta och se på honom, som
undrade hon över att han fanns där, och varför han egentligen blivit
till.

»Du Tufve», sade hon en dag till sin man. »Varför komma egentligen
barnen?»

Härpå hade Tufve Tufvesson aldrig tänkt, emedan det för honom var nog,
att han visste, att Gud en gång hade ordnat det så. Men emedan han
trodde, att han kunde inverka på sin hustru till det goda, svarade han:

»Gud giver oss dem väl för att lära oss, att vi icke endast skola leva
för oss själva.»

»Det tror jag inte», svarade Inga Persdotter. »Jag har alltid levat för
min egen skull, och det vill jag ock göra hädanefter.»

Hon gladde sig, när hon sade detta, emedan hon märkte, att hennes man
ryste vid hennes ord och i sin godhet icke ville tro, att hon menade
allvar. Ty så underligt var Inga Persdotter skapad, att andras fasa
väckte hennes glädje. Ja, hon erfor ej blott ett slags lyckokänsla
därvid, hon kände sig även stolt, emedan hon därigenom trodde sig vara
förmer än andra. Hur hon blivit sådan? Hur detta kan vara möjligt? Vet
en människa överhuvud, hur hon blivit till? Kan hon någonsin säga, hur
hon blivit den hon är? Få veta, vilka de äro. Men Inga Persdotter hörde
till dessa få. Och just att hon kunde veta det, utan skrämsel och utan
samvetsagg, däri låg hennes styrka och hennes ensamma timmars outsägliga
maktkänsla och fröjd.

Aldrig hade hon heller känt sig som mor, aldrig hade hon böjt sig under
ansvar och plikt. I instängd och trotsig ensamhetskänsla hade hon sett
ut över människorna, för vilka hon kände sig främmande, och när hon
lockade Nils till synd, undrade hon aldrig över, hur hon kunde önska
sådant, fann heller ej, vad som skett, onaturligt. Tvärtom höjde det
hennes gömda lycka, som intet människoöga skulle se, att hon visste sig
hava utfört i handling, vad andra människor knappast våga nämna vid
namn. Hon kunde gå ensam för sig själv och säga det högt: »Det har jag
gjort. Det har jag vågat. Det finns ingen mer än jag, som kunnat göra
sådant. Sagorna tala därom, men sagorna ljuga, som Bibeln gör. Ingen
tror dem, och ingen lever därefter.»

Och när mannen var död, och hon ej längre hade någon herre över sig, för
vilken hon måste hyckla och gömma sig, kände hon sig trygg i sitt brott.
Ty ingen kunde dock misstänka sådant mellan moder och son. Därtill voro
människor alltför veka och svaga, deras blod för trögt och deras tankar
för skumma. Nils var i hennes hand som ett vax, och ingen annan människa
betydde för henne något.

Som ett vax var han i hennes hand. Ty så tidigt hade hon tagit hans
sinnen fångna, och så allsmäktig är kärleken, helst när den tagit
brottets dunkelröda, sällsamma färg. Så mycket starkare var hon också än
han, att inför hennes leende trängdes alla frågor, vilka ynglingen velat
framställa, outtalade tillbaka i hans själ. De lågo där slumrande och
plågade honom kanske. Men de lyckades aldrig göra sig helt hörda, ännu
mindre växa till makter, vilka skulle göra honom till herre över sig
själv. Så mycket kan väl en mogen kvinna alltid verka på en gosse,
vilkens kärlek hon tagit, innan hans egna drifter ens blivit medvetna
för honom själv. På ett ännu sällsammare sätt fick Inga Persdotter makt
över sonens själ, just därför att hon var hans mor. Slog hon upp sina
tunga ögonlock, fångade hon genast hans blick, och som under en
förtrollning blev honom allt, vad de båda sade och gjorde, rätt och
gott. Nils växte upp och blev en man. Han såg åren komma och åren gå.
Det är troligt, att han önskade sig fri och önskade vara som alla andra.
Men så fast var det garn av njutning, beundran, lust och kval i sällsam
blandning tvinnat, vilket band honom vid denna kvinna, som han kallade
mor, att han aldrig ens förmådde tänka sig, att bandet kunde brytas. Han
var länkad vid henne för livet, och de tu voro ett.

Ty när Tufve Tufvesson var begraven, då intog Nils faderns plats i den
breda sängen i vardagsstugan. Där somnade han varje afton, där vaknade
han varje morgon, där knöto grymma ödesgudinnor varje natt vidare och
vidare på maskorna i det nät, som drog honom från livet och stängde
honom ute från människor.

Men han kände det icke. Ty hans kropp var ung och sund. Hans tankar
gingo icke långt. Och var dag som kom, skänkte honom nog med arbete på
gården, där han en gång skulle sitta som ensam husbonde.

Detta var hemligheten om Inga Persdotter och hennes son, och detta
gjorde också en var, vilken kom innanför deras dörr, otrygg och
mörkrädd, som människor bliva, när den varnande rösten inom dem röjer
ont, vilket ingen sett, ingen vet, och ingen vågar nämna.


                                 IV.

När Nils blev man, började husfolket dock att undra över, att han behöll
sin sovplats vid moderns sida. En gång hände det, att en dräng, vilken
var ny i gården, icke kunde stillatigande åse detta, utan frågade Nils
om orsaken. Drängen framställde sin fråga, emedan han därmed trodde sig
göra husbonden en tjänst, och emedan han ej önskade, att folk skulle
tala illa om dem, hos vilka han själv tjänade.

Nils blev då röd och svarade så underligt, att drängen genast ångrade,
att han blandat sig i, vad som icke angick honom. Samma afton flyttades
en säng in i vardagsstugan och sattes vid den motsatta väggen. »Mor är
rädd, när hon är ensam i mörkret», sade Nils som en förklaring. Men
drängen fick sedan alltid dålig kost, så länge han tjänade på Möllinge,
och det ryktet kom ut i trakten, att han var oärlig. Varifrån dessa
rykten kommit, visste ingen. Men när drängen en månad senare måste
flytta, berättade han för andra, vad som skett, och vad han själv
trodde. Då skakade människorna sina huvuden och ville i början ej ens
tänka på den styggelse, som de anade mitt ibland sig.

Men efter denna dag blev Nils grubblande och undvek modern. För första
gången i sitt liv gick han sina egna vägar och försökte finna ut, varför
det blivit annorlunda för honom i livet än för alla andra. Kom han ut på
åkern, tog han gärna en omväg, så att ingen kunde se honom. Där satte
han sig ned och försökte bringa sina tankar i ordning. Han kände det
svårt, att människor skulle tala om honom sådant, som satte en fläck på
hans rykte. Ty så kände han, att de gjorde. Och han vågade ej säga detta
åt modern. Han visste att hon skulle förakta som en svaghet, att han
frågade efter sådant, som att vinna aktning hos andra. Men på samma gång
ömkade Nils sig över modern, emedan han satte henne högre än allt annat
på jorden, och emedan han visste, att det onda, som sades om dem,
hårdast skulle drabba henne. I sådan vånda gick han och hade ingen, till
vilken han kunde tala. Var natt vid tolvtiden plägade han vakna. Då steg
han upp, klädde på sig, tände en lykta och gick ut i stallet för att
giva hästarna foder och vatten. Detta var en sed hos dem bland bönderna,
vilka voro måna om sina kreatur. Hans far hade alltid gjort så, och Nils
hade lärt detta av honom. När han kom ut i stallet, tyckte han att
Blacken såg på honom med så underliga ögon. Nils gick fram och strök
hästen över mulen, och hästen lade sitt huvud mot husbondens arm. Nils
tyckte sig höra, att han suckade. Då blev honom all den vånda, han gick
i, övermäktig. Han såg sig omkring i stallet, där lågan från lyktan
flammade över spiltorna och över djuren, där det blev så mörkt uppe
under taket, och där gluggen till höskullen gapade ned som ett stort
svart hål. Som han stod och såg på allt detta, tyckte han, att allt
omkring honom var nytt, och att han aldrig sett det så. Det föreföll
honom som ett underligt varsel om ont, att han själv stod där och var
ensam med djuren i natten. Blacken strök pannan och manen mot hans arm,
och ännu en gång tyckte husbonden, att hästen suckade. Då blev Nils rädd
för sig själv och hela sitt liv, och emedan han var vek och hade lätt
för att röras, brast han i gråt och grät länge med Blackens mule mot sin
kind. När han gråtit ut, kände han sig lugnare, men hans ben vacklade
under honom, som om han varit mycket trött. Suckande grep han efter
lyktan, och när han kom över gården, släckte han den och tänkte gå in
obemärkt för att slippa tala med modern.

Men hon hörde honom ändock och frågade, varför han varit så länge borta.
Nils kröp ned i sin bädd, men ville ingenting svara. Med öppna ögon låg
han stilla i sin säng och väntade i ångest, att modern skulle upprepa
sin fråga.

Inga Persdotter låg också vaken, och för första gången i sitt liv kände
hon sig rädd. I flere dagar hade hon sett, att Nils varit underlig. Och
hon förstod också, varför han var sådan. Nu låg hon och teg, och
raseriet mot hela världen växte inom henne. Det grämde henne, att hennes
son icke var henne lik. Han bråddes på fadern, och hon fruktade, att han
skulle glida henne ur händerna. Hon fruktade detta, därför att mörkret
bredde sig tjockt omkring henne, och därför att hon då blev en annan, än
när dagsljuset kom. Hon låg och tänkte på, om hon skulle tala till Nils.
Men för första gången vågade hon det ej. Någonting växte fram ur
mörkret, som hindrade henne, och som hon icke ville se. Därför låg hon
med återhållen andedräkt tyst, till dess att hon hörde, att Nils somnat.
Då andades hon ut och beslöt att handla, när det blev dager.

Den första dagen sade Inga Persdotter dock ingenting åt sin son, ej
heller den andra eller den tredje. Först den fjärde dagen lät hon, vad
hon tänkt, komma till hans vetskap. Det var i mitten av februari, och
det var då den lätta snön låg vit över åkrarna, där så många släkten
hade arbetat, vilka nu sovo under vintertäcket. Aftonlampan brann med
svagt sken, och ljuset föll på Nils gestalt, där han satt vid det stora
fällbordet med den nyss tömda tallriken framför sig. Hans händer vilade
på bordet, och hans ansikte var tungsint och grubblande. Ljusskenet
nådde icke Inga Persdotter, som stod i skuggan, sedan hon rett bädden i
ordning, och oavvänt betraktade Nils, utan att han märkte det.

Tigande gick kvinnan fram till spisen och kastade några torra vedträn på
de slocknande glöden.

»Kom hit och sätt dig här hos mig, Nils», sade hon.

Mannen spratt till, som om han vaknat ur sömnen. Men som kvinnan sagt
honom, gjorde han.

Så sutto moder och son i vinterkvällen och sågo lågorna glida upp över
vedträden och mötas i en lång fladdrande låga, som steg mot det mörka.
Oljan i lampan var slut, och den började osa. Tyst reste sig Inga
Persdotter och skruvade ned veken.

Så sutto de där åter och sågo, hur lågorna fladdrade allt högre. De
krökte sig som spetsiga ormtungor av eld, slingrade sig om varandra,
sjönko ned i det blåa, vilket darrade kring de svartnade brändernas
flamröda glöd, och bakom sig kastade de båda nedhukade gestalterna
framför elden stora, brutna skuggor över golv, väggar och tak. Skuggorna
voro orörliga som de sittande själva, och dock var det, som om skuggorna
ägt liv, och de levande varit döda. Mycket länge sutto de båda så, och
när till sist den ena skuggan började röra sig och stiga högre, så att
hon skuggade över takets halva bredd, då begynte också Inga Persdotter
att tala.

»Jag har tänkt på detta länge nu», sade hon, »ty den tid måste en gång
komma, då du skall gifta dig. Du är tjugusex år fyllda, och du behöver
en hustru, som sköter om gården och tar vara på ditt. Du kan få många,
ty du är ung och ser bra ut, och gården är icke dålig. Du kan få en rik
kvinna, om du endast vill. Och här behövs nya penningar i gården.
Allting blir år för år dyrare, och ej heller arbetar folket längre så
villigt som förr. Därför hade jag tänkt, att du skulle se dig om efter
en hustru.»

Nils såg icke upp, när modern tystnade, och han rörde sig icke. Skuggan
bakom honom förblev lika orörlig som förut. Han satt och grubblade över
moderns ord, och han kunde icke förstå dem. Ehuru han eljest trodde
henne i allt, kunde han dock icke nu tro, att modern på allvar önskade
detta. En misstanke flög genom hans själ, att modern talat så endast för
att frampressa bekännelsen om de hemliga tankar, vilka de sista dagarna
plågat honom. Därför ville han känna sig för.

»Vad skulle det då bli av dig?» sade han.

När han sagt detta, undslapp honom en suck. Ty han förstod, att en
hustru ensam kunde lyfta från hans skuldror den skam, som tryckte honom.
Inga Persdotter hörde sucken och förstod den. Hon ryckte till, så att
den mörka skuggan bakom henne rörde sig som i darrning. Men hon betvang
sig och svarade:

»Jag får väl gå för mig själv, som jag alltid har gjort.»

Nils våndades, när han hörde modern tala så, och han greps av ångest och
medlidande. Det var hans fel, tyckte han, alltsammans. För hans skull
satt modern där som en förkastad, och han undrade över, hur hon så lätt
kunde släppa honom ifrån sig. Det var nära, att han rest sig upp och
sagt ord, som bundit honom för alltid. Men så kom svedan av skamkänslan
över honom igen. Och i hans hjärta blev ett stort kallt rum, där han
kände sig ensam och måste tänka endast på sig själv. Därinne kände han,
att om han ville bli herre över sitt liv, måste han nu tiga. Det fanns
en utväg för honom att komma lös från allt detta, som på ett par dagar
blivit honom olika mot förr. Modern själv var den, som öppnade honom
denna utväg. Han behövde icke ens handla själv i strid mot hennes vilja.
Det visste han ju också, att han aldrig förmått. Men förhålla sig stilla
och låta henne handla, som hon ville, det kunde han. Så hade han alltid
gjort. Blott han så gjorde, skulle allt annat gå av sig själv. Nils höll
andan, som hade han varit rädd, att det minsta ljud skulle förråda
honom. Vad brydde det honom, vad modern önskade, när hon ingenting sade?
Och som i sömnen genmälde han lågt och fogligt, som hade han givit efter
utan att vilja det själv:

»Du gör väl med det, som du vill.»

Då började Inga Persdotter kasta fram planer och nämna namn. Ortens
rikaste flickor nämnde hon, räknade över, vad var och en ägde eller hade
att vänta i penningar och ägodelar, vägde deras arbetsamhet, duglighet,
fägring och goda egenskaper i övrigt. Nils hörde stilla på, och det var
honom, som om en ond dröm börjat vika från hans sinne, och hans domnade
lemmar vridit sig under en dvallik sömn för att få makt över sig själva
och äntligen kunna röra sig fritt.

»Vem vill du helst själv?» sade modern. »Du har väl en vilja.»

»Ingen», sade Nils. »Det gör mig detsamma. Välj du för mig.»

Han vågade icke svara annorlunda eller mera. Ty han fruktade, att vad
han än sade, skulle hans röst kunna förråda honom. Och han förstod icke
själv till fullo, varför han under moderns ord kände det, som om han
blivit lättare till sinnes än förr under hela sitt liv.

Nils satt blott stilla och stirrade in i elden, där flammorna sjunkit
ned, och glöden lågo stilla och halvbrustna med små blåa skälvningar
över röda lossnande ytor. En kort ensam låga arbetade för att komma upp,
sjönk tillbaka i sig själv och dog.

Inga Persdotters ögon voro även riktade mot elden. Men hennes blick var
stel, som när människan stirrar in i sig själv. Den ena handen höll hon
hårt knuten om sin vita, fasta arm. Hon tänkte som Nils, att en hustru i
huset skulle rädda henne, icke från människors dom, vilken hon
föraktade, men från en järnhård lag, som hon fruktade. Nils ville hon
icke fråga om hans tankar. Hon föraktade sådant, ty hon förstod vad han
tänkte ändå och ömkade honom. Trotsig och sluten satt hon där och såg
hela sin levnad i ansiktet, obruten och stum.

Glöden lågo röda och falnade, och från golv, vägg och tak hade skuggorna
försvunnit. Mörkret slöt sig om de båda, vilkas själar under mörkret och
tystnaden kämpade sin första ordlösa strid.


                                  V.

Många dagar dröjde det ej, innan det blev bekant i byn, att Nils
Tufvesson gick i giftastankar. Detta tystade dock icke, såsom de båda,
vilka bodde där, var för sig hade trott, ryktena om den skändlighet, som
bedrevs på Möllinge gård. Snarare fingo ryktena därav ökad styrka och
spredos vidare. Det såg ut, som om tanken på ett giftermål för Nils
givit aningarna vingar och fördubblat misstankarna. Förr hade det gällt
en ohygglig sak, av vilken dock ingen mer än de, som den närmast angick,
kunde få men. Nu blev det hela en angelägenhet, vilken rörde även andras
väl och ve. Det blev fråga om hustrun, som skulle dragas in i detta. Det
blev fråga om släkten, som skulle stå den skydda familjen nära. Ryktena
om det onda, som skedde på Möllinge, kommo plötsligt att röra hela
trakten, och en var, som hade en dotter, syster eller kvinnlig anhörig i
giftasvuxen ålder, tyckte sig böra forska i detta för att få klarhet.

Därför fick talet om allt detta otillbörliga ny fart, medan Nils gick
omkring på friarfötter. Det värsta i detta var just, att ingen fanns,
som kunde säga sig veta något bestämt. Bland de besinningsfulla
framhölls detta som något, vilket gjorde, att man måste gå försiktigt
till väga och ej döma någon ohörd, ej göra en blott gissning till en
avgjord sak. Men bland de övriga, som utgjorde flertalet, gick sagan som
sanning, till dess att folk tröttnade att tala därom, och man blev ense,
att sådant kunde dock ingen veta. Men fastän man till sist blev ense om
detta, stannade dock alltid något kvar: det man verkligen visste om Inga
Persdotter. Mycket nog var detta förut. Men under denna tid växte
anklagelserna i styrka och mängd. De blevo så många och så svåra, att
till sist ingen ville bliva i släkt med henne, och oviljan mot den
hatade kvinnan blev så stark, att Nils, utan att veta det, vann därpå.
Ju mer ont man talade om hans moder, ju mer gott talade man nämligen om
Nils. Och till sist började Nils att själv förstå detta. Ty när han
under våren fick nej från tre olika hus, där modern friat för honom till
dottern, lät man honom öppet förstå, att det var icke honom avslaget
gällde, utan modern.

Detta gjorde människor, emedan de trodde, att de på så sätt skulle
liksom förmå Nils att hålla sig ifrån Inga Persdotter, vilken alla
ansågo som hans onda ande. Beskedliga människor, som trodde sig handla
klokt, läto honom veta detta. De läto honom veta, att alla fruktade hans
mor, och att ingen kvinna ville komma i ett hem, där hon städse skulle
gå som den härskande.

Nils tänkte länge över detta, och det grämde honom svårt. Åter tyckte
han, att modern fick lida för hans skull. Och en vårdag, när solen stod
blank på himmelen och lärkorna virrade högt upp och fyllde luften med
kvitter, kom han emot Inga Persdotter, som stod i den öppna dörren utåt
trädgården, och sade:

»Det är inte värt, att vi tänka på detta giftermålet längre. Det är
bäst, att vi låta allting vara, som det är.»

När han sade detta, tänkte Nils ej längre på, att modern var den, vilken
först drivit honom till giftermålet. Det föreföll honom i stället, som
om dessa ord skulle göra modern glädje, och att hon borde förstå honom.
Detta sista gjorde hon också, mer än vad Nils velat. Ty hon utbrast
genast:

»Du tror, att jag låter bekomma mig, av vad alla dessa prata. Jag
förbannar dem, gör jag, och jag spottar på dem. Som djävlar ha alla
varit mot mig, sedan jag här satte min fot. Men de röra mig icke. Deras
tal kan ingen skada, och vad intet öga sett, det vet heller ingen.»

Nej, förstod honom gjorde Inga Persdotter, och Nils behövde aldrig fråga
henne, om hon visste, varför ingen kvinna ville bli hans hustru. Men
Inga Persdotter var sådan, att om hon prövat sätta en sak igenom, och
någon motarbetade hennes önskan, då reste sig hennes vilja i trots, och
då blev, även det hon innerst icke önskade, till ett mål, som hon måste
nå, om också allt inom henne skulle brista. Varför hon ville det, visste
hon då icke längre. Hon visste blott, att hon ville, och hon, den eljest
klarsynta, blev blind, och vad hon strävade att vinna blev till ofärd.
Därför fortsatte hon, då Nils stod stum och ej kunde svara henne:

»En hustru ska du ha, om jag också ska söka henne i månen. Hon ska vara
vacker och rik, arbeta ska hon kunna, och det ska hon också få. Ty jag
behöver inte gå hela mitt liv och släpa ut mig. De känner inte mig, alla
de, som prata, och inte du heller, kommer det mig för.»

Hon teg en stund, och hennes ögon blinkade mot solen.

»Ser du oxen där?» sade hon och pekade ut på åkern. »Drängen kör honom,
och oxen är två gånger starkare än han. Varför låter han köra sig?
Därför att han låtit sig tämja och inte förstår bättre. Jag förstår
bättre, och jag låter inte köra mig, dit jag inte vill. Men köra andra
kan jag. Och det ska jag också göra -- för din skull, efter du inte
förstår den konsten själv.»

Så talade Inga Persdotter, och spänstig och späd gick hon förbi sonen
och ut på åkern, emedan hon sett, att drängen ej satte plogen nog djupt.

Men inom sig tänkte hon något, som hon ej sade. Inom sig led hon av en
marterande fruktan, vilken pratet och avslaget väckt. Allt syntes henne
omöjligt, om ej Nils fick en hustru. I mörkret kom rädslan över henne,
så att hon icke kunde tänka som förr, rädslan, att en gång upptäckten
skulle komma. På sista tiden hade Inga Persdotter börjat ligga vaken om
nätterna. Det var avslaget på sonens giftermålsanbud, och allt vad
därmed stod i samband, som höll henne vaken. När hon låg så, tyckte hon
sig kunna höra hela socknens män och kvinnor tissla och tassla om henne,
och hon visste alltför väl, varom de talade. Då kunde hon se, hur de
alla en dag liksom skulle få rätt emot henne. Hon tyckte, att alla tjöto
som vargar, vilka fångat ett byte. Och bytet var hon själv. Hon tänkte
på domstolen, och hon tänkte på fängelset. Onda ord fruktade hon ej,
rättvisa domar ej heller. Men kroppens plågor fruktade hon, ensamheten,
visste hon, var full av fasor, och tanken på ensamhet i mörker gjorde
henne vanvettig. Dessa tankar stodo som spöken kring hennes bädd och det
var andra människors handlingar och ord, vilka manat dem fram.

Men när hon talat vid Nils, sken solen. Och då var Inga Persdotter
modig. Blott inför det, som ingen kunde se, blev hon liten och rädd.


                                 VI.

Tre mil söder om Möllinge ligger Kvarnbo. Det är en rik bygd, och där bo
många välhavande bönder. Där bodde ock en man, som hette Hans Niklasson.
Han var liten till växten och mager, hade rött hår och ett fräknigt
ansikte, där skägget endast växte under hakan. Hans ögon voro kvicka,
gråa och glada, och hans mun lyste muntert, satt som ett tvärstreck över
den korta hakan.

Han for ofta runt i bygderna, och vad han levde av, visste ingen. Han
påstod, att han ägde ett hus, samt att till det huset hörde en täppa,
och han brukade tala därom, när brännvinsflaskan kom på bordet, och han
bjöd flickorna giftermål. Hans Niklasson var gammal ungkarl, sade han,
lös och ledig till äktenskap, och när han druckit, ville han gifta sig,
med vem som ville hava honom. Men varken av huset eller täppan kunde han
leva, det sade alla, som besökt Hans, något hantverk idkade han icke
heller, och det han förtjänade på att byta klockor, räckte väl icke
heller stort. Och emedan alla visste, att han aldrig skulle gifta sig,
fick Hans spenamnet Hans ungkarl. Därför togo också flickorna aldrig
hans giftermålsanbud på fullt allvar, utan de nojsade med honom och
svuro honom trohet på lek, och om en flicka var mycket munter och ville
gäckas med andra, kunde det hända, att hon lät Hans Niklasson kyssa sig.
Ty så litet skadade ingen, och med Hans kunde en flicka utan fara
tillåta sig sådant.

Men kom Hans Niklasson till en gård och på fullt nykter kaluv gjorde en
flicka giftermålsförslag för någon annans räkning, då kan det nog hända,
att man lyssnade till honom med mera allvar. Många voro de män och
kvinnor, som Hans fört samman inför altaret, och många voro de män,
vilka själva saknade talegåvan, men fått hjälp av honom. Själv plägade
Hans säga, att han i det fallet gjort mer än någon präst sedan Adams
tid. Ty talegåva det hade Hans Niklasson, och att gå folk tillhanda som
mellanman, vare sig det gäller kärlek eller andra affärer, där gods kan
vinnas, det är nog ett yrke, som föder sin man.

Knappt hade Inga Persdotter fått det tredje avslaget för sin son, förrän
Hans Niklasson en dag som av en händelse kom inkörande på Möllinge gård.
Knappt hade han kommit in i stugan, förrän han lockade fram
brännvinsflaskan, och knappt hade brännvinsflaskan kommit fram, förrän
Hans slog Nils på knäna och frågade, om han inte tänkte gifta sig.

Nils såg betänksam ut och svarade varken ja eller nej. Men Hans ungkarl
satt där med glaset framför sig och en slocknad cigarrstump mellan
tummen och pekfingret. Så slog han näven i bordet och ropade, så det
sang i rummet:

»Nämndemans Elin i Kvarnbo, det vore en flicka för dig, Nils!»

Inga Persdotter kom fram från spisen, när hon hörde namnet. Hon kände
det väl och visste, att det betydde både gods och heder. Men Nils blev
röd, när modern kom, och såg trumpen ned.

Hans ungkarl märkte nog, att Inga Persdotter lyssnade på hans ord, men
han låtsade om ingenting, utan fortsatte att tala, som om han talat
endast till Nils. Han berättade om Elins far och mor, hennes syskon och
hela hennes släkt, beskrev hennes ögon och hår, växt, hy och sinnelag,
men mest uppehöll han sig vid, hur arbetsam och duktig hon var, och hur
mycket hon en gång skulle få i arv efter fadern.

Då steg Inga Persdotter fram, såg stint på Hans Niklasson och sade:

»Far du med prat nu Hans, eller menar du något?»

Hans ungkarl svor vid sin själs salighet på, att han menade allvar. Då
ville Inga Persdotter, att han skulle svära vid något bättre. Ty hon
blev vid lynne av hans ord, och då tyckte även hon om att gyckla.

»Jag skall väl svära vid din själ då», menade Hans ungkarl.

Men då blev Inga Persdotter mörk, och Hans, som genast såg, när det var
ugglor i mossen, vände skämtet i allvar och svor som hon ville.

»Så visst jag här lever, och Gud vill», sade han.

Då lät Inga Persdotter sig nöja, och när en stund gått, sade hon:

»Gör du det, Hans, skall du inte ha gjort det för intet.»

Och när Hans ungkarl gick, stack han mellan västfodret en sedel, vilken
han fått som handpenning.

Nils hade hela tiden ingenting sagt. Men när Hans ungkarl var utanför
dörren, såg han upp på modern, som om han velat säga något, men reste
sig i stället och gick långsamt ut.

All luften var full av lärkornas kvitter. De syntes icke för solens
strålar, som brände mot nedgången. Men de hördes som ett surr av jubel
och klang, från jorden ångade det varmt, och ur trädens knoppar brusto
de första blekgröna bladen. Nils gick genom trädgården ända fram till
staketet. Där ställde han sig tyst och stirrade länge mot solen. Genom
rutan följde Inga Persdotter honom med ögonen, och när hon såg honom stå
där så orörlig, som om han stelnat, blev hennes ansikte mörkt.



                            Folkets fädra.


                                  I.

Kvarnbo låg långt bort ifrån Möllinge, så långt, att de värsta ryktena
om Nils Tufvesson och hans moder aldrig hunnit dit.

Nämndeman Ola Persson i Kvarnbo var sin orts främste man, och han hade
blivit det, därigenom att han var både en dugande man och en rättrådig.
Till honom vände sig alla, vilka sökte ett gott råd, för alla hade
nämndeman tid, och ingen kunde säga, att han vänt sig till Ola Persson,
utan att få stöd för sin vilja, och mera klarhet i det, varöver han
grubblade. Nämndemans hår var gråsprängt, tätt och mörkt, och med det
gråa skägget under hakan och de ljusa, klara ögonen liknade han lika
mycket en skeppare som en bonde. För allt fann han tid, och utan att han
själv syntes veta det, var han alltid den, som styrde. När han var
trött, talade Ola Persson gärna om, att det var en olycka, att han, som
hade så mycket om sig, alltid fick mer och mer. Allt skulle han bestyra,
alldeles som klockarefar. Men när någon annan försökte lyfta någon del
av arbetsbördan från Ola Perssons starka skuldror, blev han själv liksom
orolig. Och innan någon kunde säga, huru det tillgått, hade nämndeman
tagit tömmarna i egen hand och på sitt lugna, raska sätt klarat det
hela. Dock var han icke sådan, att socknens angelägenheter hindrade
honom från att sköta sin gård och sitt hem. Som en husmor visste han
besked om alla de sysslor och detaljer, vilka bilda det inre i ett hems
skötsel, och om han lämnade allt, vad därtill hörde, åt sin hustru, kom
detta icke därav, att han ej skulle kunnat taga även denna del av
dagligt arbete och omsorg på sig, utan emedan han var en rättvis man och
ville, att ingen skulle se hans hustru över axeln. Därför lämnade han åt
hustrun, vad henne tillhörde och lät henne aldrig ana, att han ibland
önskade hustrun något mera av den klarhet och den driftighet, som
utmärkte honom själv. Men sin gård skötte han, som han skötte bönderna i
socknen, och det fanns intet, vilket där skedde, som undgick hans blick.

Emedan Ola Persson själv var sådan, att man måste se, var han satt eller
stod, och höra på hans ord, så ofta han talade, lade man föga märke till
hans hustru. Tyst och sakta kom Sara Persson och gick, och i tysthet
tjänade hon sin man och gjorde, så långt hon det förstod, allt så, som
hon trodde, att han ville. Detta märkte nog aldrig Ola Persson. Ty han
var städse upptagen av sitt och van, att alla fogade sig efter honom.
Men han var god emot sin hustru, därför att hon skötte hans hus, skänkte
honom glädje i ungdomen, då hon var välväxt och späd, samt därtill givit
honom fyra barn, vilka alla gjort honom glädje. Mera begärde Ola Persson
icke av sin hustru, och mera ger också sällan någon kvinna. Det bästa,
livet skänker, är också gott nog.

Men med all den kraft att handla, som utmärkte Ola Persson, och allt det
välde han utövade över andra, var han dock ingen högmodig man. Från
högmodet och dess kyla skyddades han, därigenom att han, så kraftig han
än föreföll, innerst var vek till sinnet. I likhet med många av dem,
vilka ha svårt att kläda sina känslor i ord, hade den myndige
nämndemannen lätt att bli rörd och lätt att darra på rösten, emedan
gråten mot hans önskan ofta ville tränga sig fram i hans hals. Detta
skedde, när någonting, som rörde hans närmaste, skulle avhandlas, eller
ock, när någon gång talet kom att vända sig kring livets och dödens
stora frågor, inför vilka väl sällan en människa står kall.

Som mången olärd, vilken gärna tänker själv, var Ola Persson icke blott
en handlingens man, utan även en grubblare, och när han satt ensam på
sin förstugukvist eller gick omkring på sina ägor, då hade han från
ungdomen vant sig att tänka över sitt eget liv och deras, som stodo
honom nära. Därifrån kom han på sitt vis att tänka även på allt det, som
rör oss människor alla lika nära, och någon enda gång, när han satt i
samtal med en man, till vilken han vågade tala, yppade han något av allt
det, som i ensamheten upptog hans tankar. Vad som då mest sysselsatte
Ola Persson var städse, att han fann sig själv liten och allt, som
skedde i världen, märkligt och stort. Ingen, som såg nämndemannen i
livet, skulle hava trott detta. Blott vid tysta högtidstimmar i livet
kom sådant över hans läppar. Men när Ola Persson då tillät sig själv att
tala, blev han en helt annan man, än när han lugnt och klart ledde andra
till rätta i yttre ting eller förde ordet på sockenstämman. Inför
sådant, som låg högre än det vardagliga, där kände Ola Persson sin egen
otillräcklighet, och han inledde gärna sitt tal med: »sådant förstår ju
icke jag». Då blev han fåordig och skygg, och emedan han kände sin egen
otillräcklighet så starkt, och hans sinne var vekt, blevo hans ögon lätt
fuktiga och hans röst darrande. Det var nämndemannen en självklar sak,
att han i sådana ting aldrig kunde komma längre än till en blygsam
undran. Men så starkt och så rikt kände han det lilla, han vid sådana
tillfällen sade och tänkte, att han dock alltid meddelade andra
intrycket av, att det liv, han levde, var rikt. Sina barn hade han
aldrig kommit nära, endast emedan han älskade dem så högt, att han
svårligen förmådde tro, att de skulle kunna återgälda, vad han själv
kände för dem. Icke ens i sina drömmar hade han begärt sådant. Han såg
barnen växa upp, lämna hemmet och sätta bo, och han kom dem aldrig
närmare än andra främmande.

Också över sådant kunde Ola Persson grubbla, men han vande sig vid att
vara nöjd med det som var, då han såg, att det icke kunde ändras. Skygg
som han blivit och ovan vid att visa sina känslor, hade han heller
aldrig kunnat smeka barnen, och med åren hade denna skygga
återhållsamhet blivit honom en sådan vana, att han aldrig ens kunde
tänka sig en ändring däri. Dock skulle det glatt honom, om någon av hans
döttrar en gång kommit och smekt hans hår. Men det föll icke
nämndemannen in, att om barnen avhöllo sig från sådant, detta kunde bero
på, att han själv vant dem därvid.

Två av döttrarna hade emellertid redan kommit i eget bo, och endast den
tredje, Elin, gick ogift kvar och väntade den dag, då även hon skulle
lämna hemmet. Elin var lång och smärt, starkt byggd, hade brunt, tjockt
hår och var vacker och finlemmad. Glada och varma voro hennes ögon,
ljust och varmt hennes leende. Vackrare än systrarna var hon, och hennes
förstånd var bättre än deras. Hon var icke den yngsta, utan den andra i
ordningen, och hennes yngsta syster hade blivit gift före henne. Alla
tyckte, att då hon var två och tjugu år, var det hög tid på, att även
Elin blev gift. Och mången undrade över, att den rike Ola Perssons
dotter så länge gick ogift.

Detta kom därav, att Elin Olasdotter i mycket icke var andra kvinnor
lik. Bland de sina bråddes hon mest på sin fader. Som han gick hon skygg
och instängd i sina egna tankar, och det, som rörde hennes eget
känsloliv, röjde hon icke. Som fadern var hon i allt öppen och hjälpsam,
när andra behövde henne. Rask och oförtruten var hon i sitt arbete, och
ingen förstod sysslor och människor lättare än hon. Men liksom fadern
kände hon sig själv liten, och hon kunde därför aldrig tro, att det var
sant, när hon hörde människor säga, att hon såg något ut. Emedan Ola
Persson icke visade någon yttre vänlighet mot sina barn, gjorde hans
hustru det icke heller. Ty Sara Persson följde sin man i allt, och som
mannen själv gjorde, trodde hon, att han också ville hava det. Därför
hade Elin aldrig mottagit en smekning av sina föräldrar, och när hon var
tjugutvå år, visste hon ej vad en kyss ville säga. Av tjänstefolket hade
hon någon gång hört talas om sådant, men vad hon då hört, fyllde henne
med en sådan känsla av skam, att hon aldrig vågade fråga mer.

Elin Olasdotter levde därför icke helt som andra kvinnor. På sidan av
livet levde hon, och hennes värld var drömmens. Där såg hon allt, vilket
rörde henne själv, allt det, som en dag skulle komma, hon visste icke
hur. Hennes dröm diktade för henne om kärleken och om den man, hon en
gång skulle älska. Men vad drömmen diktade, förtrodde hon ingen. Ensam
och tyst gick hon sin väg, och hon undvek allt, som gjorde hennes
väninnor glädje. När hon hörde dem tala om gossar, nöjen och dans, satt
hon tyst och lyssnade undrande, hur någon kunde tala om sådant. Och då
hennes sinne var rent och hennes kropp sund, blev hon ungmö och kvinna
utan övergång nästan, och även hennes sinnen slumrade, emedan intet hade
väckt dem. Just därför att hon var så oberörd och liksom ingenting ville
veta, fanns det också något hos henne, som höll männen borta. De sågo
henne och närmade sig först, men då intet gensvar kom, gingo de henne
till sist förbi, undrande över, att hon icke var som de andra.

Men längtade gjorde Elin, och aldrig hade hon tänkt, att hon skulle dö
ogift. Drömmarna hade lärt henne det, och fastän hon knappast visste,
vad hon själv önskade, längtade hon att finna en man, som hon kunde
hålla av. Hela världen, tyckte hon, blev öde, om hon en gång skulle
behöva uppgiva detta hopp. Elin kunde tänka på sin mor och på sin far,
och hon visste, att fadern var för henne allt och modern intet. Hon lät
i inbillningen alla män och kvinnor, hon kände, träda fram för sin
blick, och alltid stod det för henne så, att vad en man var, det kunde
en kvinna aldrig bliva. Liten kände hon sig, när hon drömde sig en man
att älska, och aldrig kände hon sig mera lycklig än då. Ty en sådan man
ville hon finna, en sådan, som hon ej kunde få ord för att beskriva, men
som mötte henne i drömmen. Mot honom skulle hon alltid vara öm och god,
och han skulle kyssa henne, som ingen förut hade gjort. Elin undrade, om
han skulle vara hårdhänt mot henne, och om det skulle göra mycket ont.
Men hon ville fördraga det, om hon blott kunde få älska, och för varje
man, som hon sett närma sig henne, undrade hon, om det ej skulle vara
henne möjligt att hålla av just honom. Var gång hon märkte, att hon icke
kunde, sörjde hon bittert, och inom sig såg hon klart, att måste hon
leva länge så, utan någon att älska, då var hon icke duglig till något.
Då ville hon hellre dö. Tyst och stilla växte denna tanke samman med
allt, vad hon önskade sig eller hoppades av livet. Fick hon ingen att
älska, ville hon dö. Och hon grät tunga tårar för sig själv vid tanken
på, att ingen skulle sörja henne.

Sin far höll hon av mera än andra människor, men emedan hon fått hans
sinne i arv, trodde hon aldrig, att han hyste någon större ömhet för
henne.

Sådan var Elin Olasdotter, när hon en dag vid midsommartiden mötte Hans
Niklasson, och denne utan vidare förberedelser framkastade sin fråga, om
jungfru Elin ville komma hem till honom en dag, så skulle han visa henne
hennes man. Hans Niklasson svor på, att vad han sade var sant, och att
hon kunde lita på hans ord. Och Elin Olasdotter gjorde honom till viljes
och kom. Hon gjorde detta, utan att mena något allvar därmed, och hon
tänkte icke vidare över sitt förehavande, när hon en lördagsafton tog
vägen över ängarna till Hans ungkarls stuga. Då såg hon för första
gången Nils Tufvesson.

Elin började bliva eftertänksam, först när hon anade, att det var mera
allvar i detta, än hon trott, och när hon satt i stugan, och Hans
Niklasson reste sig upp och gick ut, lämnande de båda unga ensamma, då
kände hon som en tryckning för bröstet och önskade, att hon vore långt
därifrån. Men Nils rörde sig icke från stolen, där han satt. Kraftig och
stilla satt han, som han suttit, han flyttade sig icke närmare för att
omfamna Elin och sade henne intet av allt det, som unga män bruka säga
till flickor. Ej heller såg han på henne, mera än han hade gjort, innan
de blevo ensamma. Han yttrade blott några alldagliga ord, vilka han
måste säga, för att tystnaden ej skulle bliva för tryckande, och han såg
lättad ut, när Hans ungkarl om en stund inträdde. Men just detta tyckte
Elin om, ty det gjorde henne liksom tryggare. Och när hon gick ensam
hem, var hon tacksam, för att Nils icke gjorde henne sällskap.

Vad som skulle följa på denna dag, visste Elin Olasdotter icke. Men
ehuru ingen talat ett ord om giftermål, kände hon sig dock bunden.
Oupphörligt såg hon framför sig den storväxte mannen med den tungsinta
blicken under de underliga ögonlocken, vilka skuggade så djupt ner. Elin
trodde, att det var hennes dröm, som tagit gestalt. Och inför denna
tanke överfölls hon av en underlig rysning.

Var det möjligt, att han hade kommit, han, som hon väntat så länge?

Som Elin gick vägen fram stannade hon, och ännu en tanke slog ner i
henne:

»Skulle detta vara kärleken? Detta, att hon kände sig så beklämd, så
rädd, så fylld av en förutaning som om något rysligt, vilket hon gick
till mötes?»

Elin kunde icke reda sina tankar. Mer och mer tyckte hon, att vad som
skett liknade hennes dröm. Därför gick hon bort från vägen och inåt
ängen, där lönnarna gåvo skymning under unga, ljusgröna löv. Där satte
hon sig ned, och hela hennes själ var i uppror. Hon visste ingenting.
Platt ingenting visste hon om det, vilket hon nu kände sig skola gå till
mötes. Varför hade ingen sagt henne något? Och varför hade hon aldrig
kunnat fråga? I tyst ångest satt hon och lyssnade inåt på sig själv, som
hade hon hoppats, att ur djupet av hennes själ skulle ett svar komma.
Men svaret kom ej. Hennes instinkt sov, och själv kunde hon icke väcka
den.

Då såg hon åter den främmande mannens blick. Den var så instängt sorgsen
och på samma gång så blid, att Elin tyckte sig börja förstå. Hon tyckte,
att den berättade, hur han var ensam som hon, ingen hade varit honom
god, ingen hade givit honom en smekning. Inbunden och tyst hade han
blivit, emedan han längtade efter någon att älska som hon. Ur denna
tanke brann som ett ljus, vilket lyste upp i hennes mörker. Hur skulle
det vara, om denne främmande man lutade sig ned över henne? Skulle hon
icke sträcka ut sin hand och smeka hans hår? Som Elin tänkte så, blev
allt henne så nära, som hade det underbara redan skett. Då stockade sig
blodet kring hjärtat och hennes kinder brunno. Hon steg hastigt upp, och
vred på sig själv och sina egna tankar, gick hon vägen hemåt med så
snabba steg, som ville hon fly någon.

Tyst och stilla skrider livet fram för de människor, vilka leva inåt.
Tyst och stilla fullbordas deras öden, utan att någon synes ana, det som
sker. Elin kände detta, och hela natten låg hon vaken, kämpande med en
underlig fruktan, att hennes framtid, utan att hon visste huru, nu var
bestämd. Hon kände, att om Nils begärde henne, skulle hon aldrig kunna
säga nej. Men hon trodde dock ännu icke, att hon älskade honom.


                                 II.

Under de närmaste dagarna tänkte Elin Olasdotter dock icke mycket på
denna tilldragelse. Hon var glad, att allt hade gått så lätt över, och
undrade i sitt stilla sinne, hur hon kunnat taga allting så allvarligt.
Men några dagar senare kom Ola Persson in i köket och bad att få tala
med sin dotter. Elin följde honom ut, och genom förstugudörren, som stod
öppen, såg hon, att Hans Niklasson gick bort ifrån gården. Med ens
förstod hon allt och blev kall och stel.

»Hans Niklasson har sagt mig, att Nils Tufvesson i Möllinge önskar dig
till sin hustru», började fadern.

Och som alltid, när han nämnde något av stor vikt, darrade hans röst.

Elin hade helst velat springa bort och gömma sig. Så hjälplös kände hon
sig inför det, som nu skulle komma. Men hon vågade icke visa, hur
upprörd hon var. Därför stannade hon kvar, och då hon trodde, att fadern
väntade, att hon skulle svara något, sade hon sakta:

»Jag har hört det.»

Ola Persson hostade och tog sig om skägget. Han höll mera av Elin än
sina andra barn. Ty han visste, att hon liknade honom själv mest. När
han nu såg dottern stå nedböjd framför sig och hörde, att hon hade svårt
för att tala, tyckte han, att det icke skulle vara lätt att gifta bort
henne och mista henne i hemmet.

»Jaja», sade han därför. »Det måste ju så vara. Någon gång skall väl du
få ditt eget, du som andra.»

När han sade detta, tänkte han på, om han icke skulle sträcka ut sin
hand och klappa dottern på axeln. Men han kom sig icke för, och emedan
han icke ville visa sin rörelse, gjorde han sin röst hårdare, än han
ville när han frågade:

»Har du något emot, att Nils kommer hit en dag och talar vid dig?»

Elin såg upp, och i faderns röst tyckte hon sig höra en förebråelse
över, att hon ännu icke var gift. Hon trodde, att han ej längre ville
behålla henne hemma, utan helst önskade henne bort, och då tyckte hon,
att om det så var, kunde hon aldrig stanna hos sina föräldrar. Nu hade
Elin glömt sina drömmar, nu såg hon blott verkligheten, så mycket hon av
den förstod. Hon rätade upp sig och såg fadern i ögonen. Så väl dolde
sig båda för varandra, att ingen anade, vad den andre gömde.

»Han må gärna komma», sade hon.

Då nickade Ola Persson långsamt, vände sig om och gick in till sin
hustru. Där talade han om, vad som hänt, och de båda makarna räknade
över, hur mycket de skulle kunna giva sin dotter i hemgift.

Men Elin gick upp på sin kammare, som låg på vinden, och stängde sig
inne. Där satt hon och såg ut genom det lilla fyrkantiga fönstret, hörde
fåglarna sjunga och såg på äppelträden, som ännu stodo i blom, emedan
våren kommit så sent. Varför såg hon icke allting i dag så, som hon
förut hade gjort? Varför gladdes hon ej, att hennes önskan fyllts och
hon äntligen fått någon, som hon kunde älska? Allt detta var som struket
ur hennes själ, och Elin tänkte blott med ångest på, huru svårt det
skulle bli att lämna denna omgivning, som hon kände så väl, och komma ut
ibland främmande. Det kom henne för, som hörde hon icke hemma på någon
annan plats än just här. Och det blev henne så bittert, att ingen fanns,
som nu ville hålla henne kvar. I den gamla askens stam, som var ihålig,
såg hon starhonan flyga ut och komma tillbaka. Hon kunde se något röra
sig därinne i mörkret, och hon visste, att det var ungarna, som gapade
efter mat. Men de skulle också bli stora, flyga ur bot och hjälpa sig
själva. Sedan skulle ingen sakna dem. Så underligt allting kunde vara
för människor, tänkte hon, så underligt ensamt. Då hörde hon något, som
kom henne att lyssna. Vad var det? Det kom långt bort ifrån ängen. Det
var göken, som gol. Det var i norr, och det betyder sorg. Det skrämde
henne ej. Hon tyckte blott, att det passade så väl, till vad hon nu
kände. Och hela tiden tänkte hon på, att fadern säkert ville, att hon
skulle bort ur hemmet. Eljest hade han icke talat så kort och skarpt.

Men när hon sedan samma dag talade vid modern, sade Elin, att hon var
nöjd, och att hon trodde allting skulle bli bra.

Så blev det avgjort, att Elin Olasdotter skulle gifta sig, och dock var
det ingen, som av hjärtat önskade detta mer än Hans ungkarl, vilken fick
penningar därför både av Inga Persdotter och nämndeman Ola Persson. Ty
så leker livet stundom med människorna, och det ser ibland ut, som om
allt samverkade, blott för att det, som är förut bestämt, skall gå i
fullbordan. Men allt det, som sker, se vi människor aldrig, och blott
litet veta vi.

Nils Tufvesson kom en dag, det var midsommar, och säden stod grön. Han
kom åkande för egen häst, och när han steg in i huset, undrade Elin, hur
det kunde vara möjligt, att hon så genast kände, att honom hörde hon
till.

Han stannade endast en dag. Men då blev det bestämt allt, vad Elin
skulle föra med sig i boet. Det var kläder och linne, sängkläder och en
myckenhet möbler. Så var det ett tusen femhundra kronor, som Nils
Tufvesson skulle erhålla för att därmed lösa ut sin moder ur boet. Dem
erbjöd sig Ola Persson att strax betala, men Nils Tufvesson förklarade,
att därmed fick anstå, emedan han för tillfället icke var i behov av
penningar.

Under allt detta kände sig Elin nöjd och glad. Hon fann, att allt var,
som det borde vara, och det var henne en lättnad att veta, att hon icke
längre behövde ligga sina föräldrar till last. Även var hon dem tacksam,
att de sörjde för henne så väl, och då hon icke ville tänka ont om
någon, sade hon till sig själv, att det säkert icke var mer än rätt, om
hennes föräldrar nu önskade henne väl gift. Ty ingen kan finna sig i att
för beständigt få försörja fullvuxna barn. Nils Tufvesson tyckte hon om,
och hon var honom tacksam, för att han lämnade henne ifred och så litet
talade till henne. Blott när de blevo ensamma, kände sig Elin beklämd.
Då föreföll det henne, som om Nils liksom blev en annan, och hon önskade
sig långt bort.

På sensommaren skulle Elin enligt gammal sed besöka sitt blivande hem,
så att hon icke efter bröllopet skulle komma dit som en främling. Nils
Tufvesson kom själv och hämtade henne. Han hade ett vackert åkdon, och
det var förspänt med två hästar.

Under vägen hände det, att den ena hästen blev skrämd och var nära att
falla i sken. Den andra blev också orolig och föll in i galopp. Elin
blev då rädd. Ty hon kunde aldrig sitta lugn, när hon åkte efter oroliga
hästar. Så länge faran stod på, behärskade hon sig, men när allt var
över, och hästarna åter stillsamt travade vägen fram, började hon gråta,
emedan skrämseln fick makt med henne efteråt. Utan att tänka på, vad hon
gjorde, flyttade hon sig närmare Nils och lade sin hand på hans arm,
emedan detta lugnade henne, så att hon åter kände sig trygg. Men som hon
satt så, blygdes hon över, vad hon hade gjort, och hon kom att tänka på,
att Nils ännu icke hade vidrört henne. Hon kände, att hon blev röd, och
full av blygsel tog hon bort sin hand och flyttade sig ifrån honom. För
första gången önskade Elin, att Nils skulle lägga sin arm om hennes liv;
och när han det icke gjorde, vågade hon icke längre se på honom. När hon
till sist förstulet vände sin blick åt sidan, såg hon, att Nils satt där
och såg stelt framför sig, samt att hans ansikte var grått och vitt.

Då steg inom henne en flod av ångest, så stark, att hon tyckte den ville
dränka henne. Så satt hon, utan att veta, varför hon blygdes, och varför
en sådan vånda plågade henne, ända till dess att Nils pekade framåt med
piskan och sade: »Nu är vi hemma.» Då såg Elin på Nils och märkte, att
hans ansikte åter fått färg och blivit lugnare, och hon var honom
tacksam, därför att han log mot henne, när han sade detta.

Den långa färden och allt vad hon därunder tänkt och känt var med ens
borta som en dröm, vilken flugit förbi. Här låg gården, och bakom
sträckte sig slätten vid med avmejade åkertegar. Nu rasslade vagnen in
över stenarna i inkörsporten, ljudet blev dovt under det trånga valvet,
och en av hästarna gnäggade mot stallet. Elin såg brunnen, fläderbusken
och solen, som föll över gårdsplanen, hon hörde en röst, som önskade
henne välkommen, och kände, att någon tog henne i hand. Men Inga
Persdotter såg hon icke, förrän hon satt i den fina soffan inne i
kammaren och fått överplaggen av sig.

Sedan det blev bekant, att Elin Olasdotter skulle gifta sig med Nils
Tufvesson i Möllinge, hade många talat med Elin om den blivande
svärmodern och hennes rykte. Mer än en hade också varnat henne därför
och sagt henne, att så länge en sådan svärmoder styrde i hennes mans
hus, skulle hon icke få många glada dagar. Nu satt Elin och såg framför
sig denna kvinna, vilken hon lärt sig frukta, redan innan hon sett henne
för sina ögon. Hemskare och hemskare blev det henne till mods, och hon
tyckte sig höra en röst inom sig viska:

»Gå, gå genast, innan det blir för sent.»

Men fast hon hörde detta, satt Elin som fastnaglad vid stolen och kunde
icke tala. En isande fruktan hade förlamat hennes lemmar.

Inga Persdotter satt stram och betraktade sonens blivande hustru, och
hon kunde icke dölja sitt ansikte. Hon betraktade den unga kvinnan från
huvud till fot, hon såg, att hon var fyllig och välskapad, att hennes
barm var ung och hennes höfter mjuka. Hon såg, att hennes drag voro
milda och ljusa, håret mjukt och lent, och att hon väl kunde göra en man
lycklig, vinna och behålla hans kärlek. Allt detta såg Inga Persdotter,
medan hon tigande satt och inför den unga kvinnan kände den ålderns
vanmakt, vilken hon fruktade. Då kunde hon icke tämja sin natur till
tystnad och ro. Allt som levde och brann inom henne kom i uppror, och
hon mindes ej längre, hur hårt hon arbetat och stritt, för att denna
kvinna en gång som sonens hustru skulle träda innanför hennes dörr. Utan
att besinna sig reste sig Inga Persdotter upp och gick fram till
fönstret, endast för att slippa se. Och när hon hörde sonens långsamma
steg i köket, gick hon utan att säga ett ord förbi Elin och ut ur
kammaren. Dörren läste hon efter sig i lås, och Elin kunde genom den
stängda dörren höra, hur Nils och den andra talade med varandra. Hon
hörde också, att Inga Persdotter höjde rösten, och att sonen försökte
tysta henne.

Länge satt Elin så ensam, och hon kände sig rädd, som om hon setat ute
på en kyrkogård i kolmörkret. Hur länge hon satt så, visste hon ej, men
det måtte ha varit länge, ty när dörren åter öppnades, märkte hon, att
solfläckarna på golvet hade flyttat sig. Men därute avgjordes Elins öde,
ty där gick Inga Persdotter sin son till mötes och lade sin hand på hans
arm.

»Tyst», sade hon, när hon kom ut. »Tyst och hör på mig.»

Hon sade så, oaktat Nils ej hunnit öppna sin mun, och hon fångade hans
blick med sin och tvang honom att lyssna.

»Hon är vacker, kvinnan, som du valt dig», sade hon, »och hon kommer att
dåra dig.»

Nils stammade och ville draga undan sin arm.

Men modern höll honom fast, och hela hennes gestalt skälvde, fastän
hennes stämma ljöd säker.

»Har du rört henne?» sade hon rått. »Svara mig, har du rört henne?»

Nils försökte vika undan för moderns blick och han kände, som om något
inom honom domnade och dog. Men inför den blick, som så länge tvungit
honom ned under sig, kunde han ej längre hålla sig själv upprätt. Allt
vad han hoppats och tänkt ramlade plötsligt under hans fötter, och
skammen, som han hoppats undgå, var åter över honom. Nils förstod, att
allting måste förbliva, som det var, och han såg, att för honom ingen
räddning fanns. Han gav upp hela sitt liv, när han svarade nej, och i
samma ögonblick tyckte han, att han aldrig velat något annat.

Inga Persdotter såg, att han talade sanning, och hon släppte hans arm.

»Svär mig», sade hon, »att så länge jag lever, skall du ej komma henne
närmare, än du gjort.»

Nils stönade av fruktan och smärta, och hans panna blev våt av svett. Så
oförberett kom detta över honom, så meningslöst häftigt, att han tyckte
sig som väckt ur sin sömn, när elden satt i väggarna. Han vred sig för
att komma loss.

Men Inga Persdotter fortfor:

»Svär mig det vid den levande Guden och vid din syndiga själ. Ty så
visst jag lever -- eljest går det varken dig eller mig väl.»

På ett ord av Nils sänkte hon rösten för att ej höras in i kammaren, och
hon hämtade andan, som om hon sökte efter ord, nog starka för att passa
till den ed, hon krävde, och det brott, den innebar.

»Svär det», sade hon, »eljest sätter jag i denna natt eld på gården och
hänger mig själv, så att allting får ett slut. Du vet, att jag kan det,
och att jag alltid gör, som jag sagt.»

Då svor Nils den ed, hans moder krävde, vid den evige Guden och vid sin
fattiga själ. När han gjorde så, böjde sig hans knän under honom i
skräck, och han kände det, som om han försvurit sig åt djävulen.

Men Inga Persdotter log åt hans skräck, och när samtalet var slut,
öppnade hon lugnt dörren till kammaren och bad den blivande sonhustrun
komma ut och dricka kaffe med sin fästman.

Sådant var det första sammanträffandet mellan dessa tre.

I tre dagar stannade Elin på Möllinge gård, och var dag som gick, tyckte
hon, att tiden stod stilla, och att hon själv i stum ångest ropade efter
hjälp. Men gå bort kunde hon lika litet som låta någon av de andra ana,
vad hon led. Trygg kände hon sig först, när hon åter satt i vagnen och
var ensam med Nils. Men när Möllinge gård försvunnit bakom backen, där
pilarna stodo i rad, sträckande sina blekgröna grenar mot den blåa
augustihimmelen, då lovade Elin sig själv, att berodde det på henne,
skulle hon aldrig återvända. Förr ville hon skriva avskedsbrev till dem,
som kunde leva, och själv dö för sin egen hand.

Men hela tiden tänkte dock Elin på Nils och sade sig själv, att det
gjorde henne ont om honom. Så ensam han gått dessa dagar och så förgrämd
han sett ut. Han var en god man, det förstod Elin, och han rådde sig
icke själv.


                                 III.

När Elin kom hem gick hon i stor ångest till sin far och lät honom veta,
att till Möllinge kunde hon icke fara. Hellre ville hon gå ut i bygden
som piga, än hon ville stanna där.

Så häftiga ord hade ingen förr hört Elin uttala, och Ola Persson blev
därför betänksam. Men han upptog icke desto mindre, vad dottern sagt
honom, illa, emedan Elin icke kunde uppgiva något skäl för sitt
förändrade beslut. Dock sade han henne, att ingen ville tvinga henne.
Med detta besked gick Elin ifrån sin far, och sedan talades ej mera
härom, ej heller skrev Elin därom till Nils Tufvesson.

Han var alltså ännu hennes fästman, och med besöket på Möllinge gick det
Elin, som det ofta går människor med en ond dröm. En sådan dröm kan
understundom vara så förskräcklig, att den länge efteråt sätter skräck i
deras blod, så att de ej våga sova ensamma, och fyller dem med en
bestämd tro, att något ont förestår, vilket de ej kunna undkomma. Men
emedan människor alltid önska att intala sig själva det bästa, bleknar
småningom det hemska intrycket bort, och de gå åter till sina
vardagstankar och känna sig lättare till sinnes, emedan maran ej längre
trycker dem. Så verkade dagarna som gått, även på Elin, och med var dag
önskade hon starkare, att hon skulle bliva sig själv lik, som hon förut
var. Hon önskade detta, emedan hon fruktade, vad människor skulle säga,
då det blev sport, att Ola Perssons dotter brutit sin trolovning utan
orsak. Hon önskade det, emedan tron på, att fadern ville hava henne
bort, satt kvar i hennes själ. Hon önskade så även av en annan orsak.

Djupt inom sig bar Elin på en hemlig känsla för Nils, vilken hon ej
kunde bliva kvitt. Nu, när allt var över, var det, som om hennes dröm
kommit tillbaka. Litet hade Nils sagt henne, och litet visste hon om
honom. Om det var kärlek, hon hyste för honom, förstod hon ej, och
mycket tänkte hon heller icke däröver, obekant som hon var med den makt,
som binder kvinna vid man. Men Elin visste, att mot Nils ville hon gärna
vara god, och att det skulle göra henne glädje, om hon kunde få se hans
tungsinta ögon le. Därför kände hon, att icke allt ännu var slut. Och
hon skulle önskat, att fadern än en gång velat tala med henne. Men han
gick henne tyst förbi, och själv vågade Elin icke ännu en gång närma sig
honom och bringa frågan på tal. Så stort kände Elin avståndet mellan
honom och sig. Dessutom fruktade hon, att fadern skulle fråga henne, om
hon hyste kärlek för någon annan än Nils, och då visste hon, att hon
skulle stå svarslös och falla i gråt.

Elin var icke lycklig denna tid, hon smög sig fram i sina föräldrars
hem, som om hon önskat att kunna gömma sig för alla. Nöjdast var hon,
när hon fick vara ensam, men hon grät aldrig. I stället kom hennes dröm
tillbaka, och åter tänkte hon på, att den man, efter vilken hon så länge
väntat, kanske dock nu kommit i hennes väg. Vad var det hon ville göra?
Vad ville hon med sitt liv? Stod hon icke i begrepp att svika allt, vad
hon själv städse hållit dyrast och högst? Elin böjde sig under denna
tanke och tyckte, att ingen hade gjort så mycket ont som hon. Hon hade
givit en man sitt ja-ord, och dock gick hon och tänkte på att bryta det.
Hon hade dragit sina föräldrar in i detta, och för hennes skull måste
faderns namn gå i folkets mun och sudlas av rykten och snack. Ingen hade
tvingat henne, och dock gjorde hon allt detta. Hur var allt detta
möjligt? Och hur hade det kunnat bliva så?

Fylld av dessa tankar gick Elin en söndag till kyrkan och visste sig
icke sin arma råd. När hon kom dit, föreföll det henne, som om alla sågo
på henne, och därför vågade hon icke gå in genom den stora dörren och
sätta sig i den bänk, där modern satt, utan hon gick in i kyrkan en
annan väg och sökte sig en plats uppe på läktaren, där tjänstefolk och
fattiga plägade sitta. »Om jag vore som en av dem», tänkte Elin. »Om jag
kunde komma långt bort och finna en plats, där jag finge tjäna hos
främmande. Kanhända skulle jag då kunna bliva lugn och lycklig igen, och
om jag arbetade och slet mycket, skulle kanske Gud och människor kunna
förlåta mig, vad jag gjort.» Som hon tänkte så, började orgeln att
spela. Då slog Elin upp psalmboken. Hon glömde, var hon var, och såg ej
längre på människorna, vilka sutto omkring. Ensam satt hon i kyrkan,
ensam med sin Gud, och när prästen läste syndabekännelsen, föll Elin på
knä, utan att minnas, att sådant icke brukades, och hon tyckte, att
varje ord var talat direkt ur hennes hjärta. »Jag har givit Nils mitt
ja-ord, och ingen har tvingat mig. Nu tänker jag på att bryta detta och
göra honom och mina kära föräldrar så mycket ont.» Så talade Elin för
sig själv, under det att prästen läste syndabekännelsens ord. Därpå
reste hon sig upp och sjöng med de andra psalmen till Gud i himmelrik.
Honom bad hon i sitt hjärta om förlåtelse. Sedan satt hon stilla och
nedböjd och följde gudstjänsten ända till slut. Men hela tiden tänkte
hon på, att Gud nog skulle förlåta henne allt det onda, hon hade gjort.
Och när allt var slut, och utgångsmarschen spelades, då satt Elin kvar i
sin vrå och lät alla gå ut, för att ingen skulle se henne. När hon sedan
ensam tog vägen hemåt, kände hon sig lättare och friare till sinnes, än
hon på länge hade gjort. Ty nu trodde hon, att Gud förlåtit henne, och
att hon till sist skulle få känna sig lycklig som andra människor.

I den vecka, som nu följde, kommo Inga Persdotter och Nils Tufvesson
åkande för att göra ett besök på Kvarnbo, innan bröllopet skulle stå.
När Elin såg dem komma, visste hon, att nu kunde hon ej låta dem resa
med ett nej från gården. Och när hon kom in och hade hälsat och satt sig
ner, förstod hon icke, varför hennes fader skulle berätta dem, att hon
icke ville fullfölja giftermålet och flytta till Möllinge. Det föreföll
henne, som om detta varit något, vilket hon sagt och glömt, och som nu
var alldeles utan betydelse. Gärna skulle hon velat avbryta fadern och
säga, hur hon nu tänkte. Men hon vågade icke falla honom i talet, och
när han slutat, satt hon med nedslagna ögon och undrade, hur allting nu
skulle gå. Att hon verkligen skulle bli fri, trodde hon aldrig. Hon
önskade det icke ens, tyckte blott, att allt vad nu sades, var en onödig
pina.

Då började Inga Persdotter att tala. Hon lovade allt gott för framtiden,
och hon talade vackra ord om sin son, om vilken ingen hade något ont att
säga. Så talade hon om sig själv, och hur mycket hon fått lida genom
andras tungor. Elin satt med nedslagna ögon och hörde på hennes ord, och
allt vad Inga Persdotter sade, fann hon, var sant och rätt. Vidare
tänkte Elin, att den, som talade så, ej kunde vara så dålig, som
människor ville göra henne. Och när Elin nu såg henne sitta där, undrade
hon, varför denna kvinna en gång kunnat ingiva henne en sådan motvilja.
Hon trodde, att hon gjort Nils moder orätt, och hon led därav.

När Inga Persdotter slutat, teg Nils Tufvesson, men gav Elin en blick,
som om han velat säga: »Allt vad mor där sagt, kan du lita på, som om
jag sagt det själv.» Och när alla setat tysta en stund, reste sig
nämndemannen upp och sade:

»Detta må Elin svara på själv. Jag vill icke tvinga henne.»

Då svarade Elin:

»Om Nils ännu vill ha mig, då jag varit så vankelmodig, skall jag bli
hans hustru, när han själv vill.»

Därmed reste hon sig upp och gick fram emot honom, i det hon räckte
honom sin hand. Nils reste sig då även upp och tog hennes hand samt
strök henne med den lediga handen över skuldran.

»Jag trodde alltid, att det skulle så gå», sade Ola Persson. »Kvinnor
strida gärna med sina egna känslor. Därför har jag tegat och låtit tiden
verka.»

Därefter tog Inga Persdotter fram två släta guldringar, som hon haft
inknutna i hörnet av sin näsduk, och med dem fäste Nils Tufvesson Elin
som sin trolovade brud.

Så var allt fullbordat, som fullbordas skulle, och en torsdag i november
stod bröllopet på Kvarnbo gård. Inga Persdotter var själv närvarande,
och hon och nämndeman Ola Persson själv stodo på var sin sida närmast
brudparet. När vigseln var förbi, reste Inga Persdotter samma afton hem,
för att, som hon sade, någon skulle vara hemma och taga emot brudfolket.

Men bröllopet varade i dagarna tre. Ty det var ett hederligt bröllop,
hållet i en burgen mans hus, och där fattades ingenting varken av
traktering eller gåvor. Elin själv var varken sorgsen eller glad. Men
hon var lugn som den, vilken vet, att han vill det rätta och är ense med
sig själv.

Men när lördagens afton kom, och hon skulle fara bort från hemmet och
visste, att hon aldrig skulle få komma åter och stanna där som förr, då
greps hon av beklämning och smög sig ensam upp på sin lilla kammare, som
nu i två nätter stått tom. Där var allt i oordning, emedan ingen haft
tid att städa där allt sedan torsdagen, då Elin där uppe kläddes till
brud. Av myrten som blivit över från krona och krans, lågo några kvistar
och vissnade framför spegeln, och på bädden hade Elin glömt sin
flickklänning, vilken hon utbytt mot bruddräkten. Elin tog klänningen
och skulle vika ihop den för att taga den med, men som hon gjorde detta,
blev hennes hjärta så fullt, att tårarna började rinna. Hon satte sig
ned på trästolen vid fönstret, och hon grät så stilla och tyst, att även
om någon varit inne i rummet, skulle han dock icke kunnat höra ett ljud.
Ty hon försökte att bekämpa gråten, och det var sällan Elin grät. Därför
kom allting så tyst. Men hela hennes kropp skälvde, som om all den
smärta hon så länge burit på och icke förstått, nu äntligen fått luft.
Och när hon gråtit ut, såg Elin genom fönstret, hur hösten skakade i
äppelträdens kala grenar och rasslade i trädgårdens blommor och gräs,
som länge sedan vissnat ner. Då vaknade hon till besinning om, att man
kanske sökte bruden, och att hon måste skynda sig ned. Rädd att bli
överraskad däruppe i skymningen, som redan börjat falla, tog Elin
klänningen under armen och smög sig sakta utför trappan. Där nere sade
hon, att hon glömt sin klänning och hämtat den. Och ingen anade, att
Elin lämnat hemmet med sorg. Ej heller sade hon det till någon. Gillet
fortfor med gamman länge, även sedan de unga tu hade farit.

Men lång var bruden vägen, och mycket blev icke sagt mellan de båda, som
åkte. Åter pekade Nils Tufvesson med piskan och sade: »nu är vi hemma».
Åter dundrade vagnen mot stenarna under den låga inkörsporten, åter kom
Inga Persdotter ut på trappan och välkomnade dem. Och denna gång stängde
hon sig icke inne ensam med Nils. Hon lät blott Elin gå före sig in och
bytte med sonen ett par ord, som ingen skulle höra.

När Nils och Elin gått till vila i den gamla sängen i vardagsstugan och
lampan var släckt, då sade Nils godnatt åt sin hustru, vände sig ifrån
henne och somnade tungt. Men Elin låg länge vaken och stirrade med
undrande ögon ut i mörkret.


                                 IV.

När Elin Olasdotter for som hustru till Möllinge gård, hade hon hela
vägen tänkt på, att hon, vad som än månde hända, städse ville vara tålig
och god. Hon bad Gud, att Han skulle hjälpa henne till detta, och hon
var viss, att Han bönhört henne. Elin visste, att med tålamod övervinnes
mycket ont, och hon hade redlig vilja att göra allt, vad en människa
kan.

När hon levat på Möllinge en månad, började hon dock att frukta, att
även den redligaste vilja ingenting skulle kunna uträtta. Från morgon
till kväll arbetade hon, och aldrig gav hon någon ett ovänligt ord, hur
många sådana hon än fick höra. Hon kunde icke klaga på Nils. Han var
oftast god emot henne. Men hon kunde dock aldrig komma honom nära eller
förstå sig på honom. Var hon ensam med sin man, teg han mest, och när
han talade, var det om gården och dess skötsel, om hushållet, samt hur
modern plägat ställa allt. Gick han för sig själv, eller satt han tyst
inne, kom det städse något grubblande i hans ansikte, och ögonen blevo
sorgsna. Men Elin kunde aldrig förstå, vad som sysselsatte honom. Först
trodde hon, att Nils hade bekymmer för penningar, och denna tro bibehöll
hon, ehuru Nils själv städse försäkrade motsatsen. För att få vara honom
till hjälp, slog Elin ett par gånger fram något om detta. Men då svarade
mannen henne så hårt och tvärt, att hon genast förstummades.

Elin märkte, att Nils i denna sak ej ville förtro sig till henne, och
hon plågades därav, emedan hon icke kunde förstå, varigenom hon
förverkat sin mans förtroende. Men van som hon var att skylla allting på
sig själv och städse giva andra rätt, blev hon härigenom endast mera
undfallande, och snart gick hon ur vägen för sin man, icke blott med
ord, utan bokstavligen. Elin inbillade sig, att Nils ej kunnat förlåta
henne, att hon en gång velat svika sitt ord. Aldrig skulle hon dock
vågat säga sin man detta. Då skulle hon ju med detsamma hava förebrått
honom, att han var hård och sagt honom, hur tillbakasatt hon kände sig
själv. Icke för allt i världen skulle hon kunnat göra detta.

Men Elin fann snart, att hon icke var ensam om sin man, och hon hyste
blott ännu mera medlidande med honom, därför att hon insåg, att så länge
hans moder fanns där, skulle hon själv för mannen betyda intet. Det
svåraste av allt, tyckte Elin, var, att svärmodern aldrig ville låta de
båda makarna vara allena. Däröver grubblade Elin mycket, liksom över
allt vad som hände omkring henne, och varav hon intet förstod.

Elin hade aldrig förr hört hårda ord, nu fick hon höra många. Vad hon
gjorde, och var hon gick, visste hon, att svärmodern övervakade henne.
När Inga Persdotter kom sin sonhustru till mötes, och hennes mun log, då
visste Elin, att hon gjort något, som icke var bra. I det hela taget var
det mycket, hon gjorde, vilket ej var, som det skulle. Än rörde det
kreaturens skötsel, än hushållet. Med skarp, skrällande röst ropade
svärmodern ut sina anmärkningar. Stygga ord lade hon till. Och Elin
kunde aldrig svara. Ty då vädjade Inga Persdotter till Nils. Han nickade
med bortvända ögon och gav modern rätt. Härav blev Elin rädd för allt
vad hon företog sig, och hon kom att smyga sig fram i sitt eget hem, som
fruktade hon städse att oförvarandes stöta mot något hårt.

Inga Persdotter och Nils hade också under denna tid mycket att säga
varandra. Som länkade vid varandra med osynliga kedjor sökte de varandra
vid alla tillfällen, Nils därför att han fruktade moderns misstankar,
Inga Persdotter därför att misstankarna icke lämnade henne någon ro. De
gingo in i stallet, eller träffade varandra i kammaren, där Inga
Persdotter tagit sin bostad. Var de kommo, samtalade de viskande, och
alltid stängde de dörrarna efter sig. Drivna av sina onda samveten,
kunde de icke se något annat än ont hos Elin. Tyst och undfallande gick
hon sin väg fram, och de båda, som voro länkade vid varandra, märkte,
att hon fruktade dem. De sade varandra, att hon icke arbetade nog, och
att den mat, hon gav dem, icke var som den skulle. De funno, att
hemgiften icke var, sådan de tänkt sig, och de kallade det bohag, hon
medfört, överflödigt och värdelöst samt önskade, att hon i stället givit
dem reda penningar. Men i orten skröt Inga Persdotter vitt och brett
över, vilket rikt gifte hennes son hade gjort, och vilken duglig
människa hustrun var.

När de voro ensamma, var det alltid Inga Persdotter, som talade med Nils
om hans hustru, och Nils fann som alltid, att vad hans moder sade var
riktigt och gott. Men ehuru sonen hörde på henne och följde henne i
allt, växte ändå hennes oro. Under sådana dagar gick Inga Persdotter
från hemmet till sin mor, som bodde mitt emot den låga skogen på andra
sidan ån. Där stannade hon en dag eller två, och när ingen väntade
henne, kom hon plötsligt tillbaka. Då var hon dubbelt sluten,
misstänksam och ondsint. Och de dagarna, då hon gick allena med Nils och
väntade på svärmoderns återkomst, voro Elins värsta. Tigande gingo Nils
och hon om varandra, tysta stego de upp, och tysta gingo de till sängs.
Då fruktade Elin för allt vad hon gjorde eller sade, och det föreföll
henne städse, som om hon väntade, att något skulle inträffa. Varför hon
gick i sådan ängslan, förstod den stackars kvinnan aldrig. Men hon
behövde all sin självbehärskning för att icke, när Nils såg det, sätta
sig ned och överlämna sig åt samma hejdlösa, tysta gråt, som hon mindes
från avskedet med hemmet. Nu fann Elin, att denna gråt haft en orsak,
och den blev henne som en varsel om, att hon städse skulle följas av
olyckan. Först när svärmodern kommit tillbaka, och hon och sonen åter
börjat samråda, viska och draga sig undan henne som förut, blev Elin
lugnare. Ty då blev hon mera ensam, och det var, som om hon då mindre
behövt tänka på Nils. Därförutom hände ingenting, och blott hon gick ur
vägen, gjorde henne ingen något. Att hon fick höra onda ord, räknade
Elin icke längre. Ty hon tyckte sig kunna förstå, att Inga Persdotter
hade gott om sådana till vem det vara månde. Det var blott den hemliga
ångesten, som växte inom henne och stundom blev så stark, att hon tyckte
sig icke längre kunna bära sitt eget liv.

En gång, när Inga Persdotter på detta sätt hade begivit sig hemifrån,
utan att giva skäl och utan att tala om, att hon gick, hände det, att
Elins broder Håkan Olasson oförberett kom för att göra systern ett
besök. Han var den ende av syskonen, som ännu var ogift, och han kom i
sällskap med en mejerska från trakten, med vilken han ämnade gifta sig.
Elin hade alltid hållit mest av denne broder, emedan han var den yngste,
och han å sin sida hade kommit, emedan han ville visa systern sin
trolovade, innan hon skulle få höra, vad som var i görningen, genom
andra.

Först när Elin fick se brodern, blev hon så glad, som om intet ont
längre kunnat nå henne. Hon kände sig icke längre ensam eller övergiven.
Hennes bror hade besökt henne, och när hon fick någon att tala med,
skulle säkert allt bliva bättre. Elin skyndade att göra i ordning en
måltid, en god och riklig måltid, sådan som huset kunde bjuda. Nils kom
också hem, och emedan modern var borta, och Nils förstod, att han måste
visa sig vänlig mot hustrun inför hennes släktingar, talade han vänligt
vid Elin och välkomnade svågern på det bästa. Detta gjorde Elin så
lycklig, att hon icke tyckte sig hava känt något liknande i hela sitt
liv. Hela hennes människa lyste upp, och hon vågade bli pratsam. Hon
gick mellan spisen och matbordet som en ung, lycklig husmoder och
hustru, och när hon hörde brodern berätta om hemmet, tyckte hon, att
alla hennes kära kommo henne närmare och alltid skulle förbliva så.

När måltiden var slutad, och de fyra sutto tysta, som man gärna gör den
första stunden, sedan hungern blivit stillad, då tyckte Elin också, att
av allt vad som var, och som hon så länge grubblat över, kunde hon dock
intet berätta. Vad skulle hon säga? Och hur skulle hon förklara det?
Skulle hon tala illa om sin man? Och skulle hon utan orsak göra sina
föräldrar bedrövade? Kanske var alltsammans ingenting, och kanske var
det hon, som begärde för mycket?

Då öppnades plötsligt dörren, och Inga Persdotter steg in. Ingen hade
märkt, att hon kom, och knacka brukade hon icke. Hon stannade ett
ögonblick i dörröppningen, och som hon stod där, märkte Elin, att Nils'
ansikte blev ett annat. Inga Persdotter stängde dörren efter sig, och
när hon kom, tystnade alla. Sedan hon hälsat och satt sig, gav hon Nils
en hastig blick, som hade hon velat fråga honom om något. Så såg hon sig
forskande omkring, och man kunde se, att hon ville veta, vad som
tilldragit sig, medan hon var borta.

»Jag är hungrig», sade hon kort till Elin. »Har du någon mat?»

Elin skyndade sig det fortaste hon kunde att ställa fram av maten, varav
de andra nyss ätit. Men i sin häpenhet glömde hon en rätt, som kom att
stå kvar i spisen. Därpå satte hon sig ett stycke ifrån de andra och såg
på dem.

Som hon satt där, insåg hon, att vad hon nyss hoppats, endast var
inbillning, och att vad hon nu såg, var verkligheten. I ett nu förstod
hon detta så bittert och hårt, att smärtan i hennes bröst åter steg upp,
häftigare än förr och ville kväva henne. Då glömde Elin, att hon icke
var ensam, glömde, var hon var, och att de andra kunde höra och se
henne. Hennes huvud sjönk ned mot hennes bröst, och med händerna kramade
mot ansiktet, grät hon tyst och utan ljud, som hon alltid gjorde, när
hon någon gång grät.

Under gråten hörde hon dock, att det blev så underligt stilla omkring
henne. Då såg hon upp och försökte bekämpa tårarna. Som hon gjorde
detta, märkte hon, hur alla betraktade henne, alla, utom Nils, vilken
satt bortvänd och låtsade ingenting se.

Och hon kunde ingenting förklara, förstod ingenting själv, såg blott,
att Inga Persdotters ögon lyste emot henne, och att hennes mun hånlog.

»Varför gråter Elin?» sade brodern till sist.

»Hon gråter, för att hon såg mig», svarade Inga Persdotter. »Det är den
hjälp, jag har.»

Elin såg sig om, men kunde ingenting svara. Vad var dock detta
alltsammans? Och vad hade hänt?

Då hörde hon brodern svara i hennes ställe:

»Om hon det gör, har hon väl sina orsaker.»

Hans röst lät skarp, när han sade detta, och han såg ond ut, som en man
gör, när han vill skydda en annan, men icke kan. Elin höjde sin arm för
att hejda honom, men orden voro redan utsagda, och Inga Persdotter lade
undan kniv och gaffel samt steg upp.

»Jag är inte hungrig längre», sade hon.

Men som hon steg upp, kom hon närmare spisen. Då föll hennes blick på
den rätt, vilken där stod, och som Elin glömt.

»Mig krusar du inte», sade hon. »Det är annan mat, du ger dina
släktingar.»

Denna gång teg brodern, emedan Elin bad honom därom. Och mer blev ej
talat om detta. Men samma eftermiddag reste brodern med sin trolovade
hem till Kvarnbo, och han förstod intet, av vad han hade sett, mer än
att systern hade det svårt, och att hjälp ej var lätt att lämna. Ej
heller blevo syskonen vidare ensamma, så att Elin kunde säga sin broder
något.

När de besökande på aftonen foro ut genom inkörsporten, följde Elin
efter dem ut på landsvägen för att vifta farväl. Där stod hon stilla och
såg vagnen försvinna i skymningen. När hon vände åter, mötte hon Inga
Persdotter, som bar en lykta och var på väg till stallet. Efter henne
gick Nils, och från trappan såg Elin hur mörkret i stalldörren
uppslukade lyktskenet, så att endast en liten strimma ljus blev kvar.
Den föll genom en springa ut över snön, och den tunga dörren var stängd.


                                  V.

Från denna dag hatade Inga Persdotter sin svärdotter, och hon dolde det
icke, ej heller skröt hon längre med det rika giftet. Nu fann hon endast
fel och lyten, och hennes hat låg i öppen dag, för vem som ville höra
och se.

Elin visste sig ingen annan råd, än att gå ur vägen. Med Nils vågade hon
ej tala, och hon visste också, att det ej skulle lönat sig.

Men dagen efter, att brodern hade besökt Elin, satt svärmodern vid
kvällsbordet länge tyst, som om hon ruvat över något.

»Det är bäst, att jag går härifrån», sade hon till sist.

Och Elin förstod, att hon talade till Nils, fastän hon betraktade henne.
Hon förstod också, att vad Inga Persdotter nu sade, visste Nils förut,
och att alltsammans var mellan dem båda på förhand avtalat mot henne
själv.

»Det är bäst jag går», fortfor den onda kvinnan, »ty här kan jag ej
bliva. Du Elin, gör mig till skam för andra, och du gråter, så fort du
får se mig. Skriv till din far, att han ger mig mina femtonhundra
kronor, som jag skall ha. Då är du och Nils kvitt ifrån mig, och då
behöver du Elin inte se snett på, att jag stör dig eller äter din mat.»

Nils försökte dock denna gång medla och bad modern stanna. Åter tyckte
Elin, att det lät, som om även detta var på förhand avtalat, till hennes
skada. Hon greps av en hemsk, stum ångest, och i ett slags förtvivlat
hopp, att hon på så sätt skulle böja Nils' hjärta till sig, fogade hon
sig och bad Inga Persdotter stanna liksom han. Tillika sade Elin, att
hon nog trodde, fadern skulle utbetala pengarna, som han en gång lovat.

Då skrattade Inga Persdotter högt.

»Du vill ändock ha mig bort», sade hon.

Och nästa morgon tog hon en del kläder med sig och flyttade över till
Karna Andersdotter, sin moder.

Elin visste icke, om hon skulle vara ledsen eller glad över detta. Väl
kände hon en lättnad över att Inga Persdotter icke längre fanns i
hemmet. Men därför kom hon dock icke sin man närmare. Ty sedan modern
flyttat hemifrån, blev Nils svårare mot hustrun. Han talade ont och hårt
till henne, och han fann nöje i att se henne gråta. Då svor han högt och
sade, att modern haft rätt.

»Gjorde jag rätt», sade han, och höll sin knutna hand emot hustrun,
»läte jag dig gå eller flyttade själv efter.»

Han anklagade Elin att hava tvingat Inga flytta hemifrån.

»Det är ju för din skull hon inte kan vara här», skrek han.

Och Elin vågade icke svara honom, gick blott tyst undan och lät Nils
rasa ut.

Under denna tid började Nils även att vårdslösa sin gård, och Elin kunde
tydligt se, att det var något han grubblade över, och för vilket han
icke kunde finna frid. En gång bad hon honom att betro henne, vad han
tänkte på. Men då svor han till och gick ut. Strax efteråt hörde Elin
honom spänna hästen för kärran och åka bort. Först följande dag kom han
åter.

När Nils då kom, var Inga Persdotter med honom, och sådan hon då var,
hade Elin ännu aldrig sett Inga. Hon hälsade icke, när hon kom, utan
gick förbi sonhustrun rätt in i köket. Där började hon snoka omkring,
som ville hon se efter, att ingenting blivit bortstulet. Från köket gick
hon ut i visthusboden och från boden ned i källaren. En stund senare
hörde Elin henne vända på kistorna uppe på vinden.

Av allt detta, vilket dag efter dag hopade sig, blev Elin så rädd, att
hon ej kunde säga eller företaga sig något, utan att samtidigt fruktan
kom över henne:

»Har jag gjort något, så att de åter kunna finna sak med mig? Vad skall
nu ske?»

Till en vrå i köket smög hon sig undan. Där satte hon sig ned och grät,
och där fann henne också Inga Persdotter.

Hon gick fram emot sonhustrun, lyfte undan hennes händer, som denna
pressat mot ansiktet, och sade:

»Sitter du här nu igen och gråter, för att du inte kan bli mig kvitt?»

Och när Elin ingenting kunde svara, fortfor hon:

»Du blir mig aldrig kvitt. Tro inte det. Jag kommer igen, var dag jag
kan, och ser, hur du ställer det.»

»Jag har ju inte bett er gå», sade Elin. »Ni ville det ju själv.»

Då gick Inga Persdotter till förstugudörren, öppnade den på vid gavel
och ropade på Nils, att han skulle komma. Men till Elins stora förvåning
svarade Nils ute från stallet:

»Jag vill inte. Låt mig vara och blanda mig inte opp i ert.»

För andra gången vände sig Inga Persdotter mot Elin. Men denna gång sade
hon intet, hon endast betraktade den unga kvinnan med en blick, så att
Elin tänkte: »Hon vill mörda mig. Gud i himmelen, hon vill mörda mig!»
Och i sin förskräckelse sträckte hon båda händerna mot svärmodern och
sade:

»Vad vill I mig? Vad har jag gjort?»

Då vände sig Inga Persdotter om och gick utan att svara in i kammaren.
När hon kom på tröskeln, vände hon sig tillbaka, och hon hade icke
längre herravälde ens över sin kropp. Ty hon darrade som i feber, och
hennes fingrar knöto sig som i kramp:

»Gå och lägg dig», sade hon. »Det är sent. Och jag blir här i natt.»

Elin vågade icke motsäga henne, utan klädde darrande av sig och kröp ned
under täcket. Hon kände det, som om hennes vilja blivit lam, och om det
också gällt hennes liv, skulle hon ej ens vågat ropa på hjälp. Hon frös,
där hon låg, så att hennes lemmar skälvde, och hon undrade, om någon
människa på jorden lidit som hon. Med varje nerv spänd till det yttersta
låg hon stilla och lyssnade efter ljud, och hon tänkte på, om hon skulle
smyga sig upp och kläda sig samt sedan gå bort i den mörka natten, lika
gott vart. Hon undrade på Nils, som inte kom, och det enda hopp, hon
hyste, var, att han icke kunde vara så ond som modern.

Då hörde hon ett lås, som knarrade. Men det var icke förstugudörren, det
var dörren till kammaren, som gick upp. Inga Persdotter stod på
tröskeln, och hennes ögon sökte sonhustrun. Hon var halvklädd, och i
handen höll hon något, som Elin icke kunde se, vad det var.

»Varför gråter du alltid, när du ser mig?» sade Inga Persdotter.

»Kära, söta, det gör jag inte», sade Elin. »Jag ska aldrig göra det ...»

Hon vågade ej ligga stilla, utan sprang upp i blotta linnet och stannade
mitt på golvet.

»Ljuger du också?» fortfor Inga Persdotter. »Jag skall ge dig för att
ljuga, så du har något att gråta för åtminstone.»

Elin visste, att hon var ung och stark, och att hon med ett slag kunde
fälla sin plågoande till jorden. Men hon varken ville eller kunde, hon
höll blott händerna för ansiktet och vände sig bort. Då kände hon ett
hårt slag mot sin rygg. Hon sjönk ned på knä. »Jesus, förbarma Dig över
mig», ropade hon utom sig. Så hörde hon, att dörren öppnades, och att
Nils kom in. Hon hörde Inga Persdotter utfara i en ström av onda ord och
förbannelser, och hon hörde henne befalla Nils att slå sin hustru. Det
blev tyst en stund, och ännu låg Elin där nedböjd. Aldrig trodde hon,
att Nils i detta skulle lyda sin mor. Men plötsligt hörde Elin mannen
uppgiva ett ljud, som kunde varit en suck, men lät som ett rytande.
Därpå slog han sin hustru med knutna nävar, och han såg ej efter, var
slagen föllo. De träffade henne överallt, och samlande sina sista
krafter reste sig Elin upp och störtade ut. Hon visste icke, vart hon
gick. Hon visste blott, att det hastigt blev kallt och mörkt omkring
henne, och att ingen slog henne längre.

Men inne i vardagsstugan stodo Nils Tufvesson och hans moder mitt emot
varandra. Ingen av dem sade något i början. Men bådas bröst flämtade,
som om de utfört ett tungt arbete. Inga Persdotter hämtade sig först.

»Jag _ville_ se dig slå henne», sade hon. »Jag ville se, att du kunde
det, och att du ville.»

Men Nils blygdes över, vad han gjort, och han vågade ej möta sin moders
blick. Hennes vilda jubel kunde han varken förstå eller dela. Därför
blev han rädd.

»Det är bäst att se till, att hon inte gör sig något illa», sade Nils
och ville gå ut efter Elin.

Men Inga Persdotter höll honom tillbaka. Själv blygdes Nils över, att
han slagit sin hustru utan orsak och skulle helst önskat detta ogjort.

»Det är inte så väl», sade hon kallt. »Vänta du, jag går först.»

Elin hade kommit ut ur den smala gången, som ledde förbi muren till
bakugnen ned i källaren. Där stod hon nu i mörkret och skalv av fruktan
och köld. Svedan av slagen märkte hon ej, men hon tänkte på, att hon
aldrig blivit misshandlad eller slagen förr, och hon ömkade sig själv,
som måst lida sådant. Hon hörde de andra sakta ropa sitt namn, liksom
fruktade de, att någon kunde höra deras rop. Men hon rörde sig ej ur
stället och svarade ej heller. Hon tänkte, att de kanske ej skulle finna
henne. Då kunde hon måhända finna vägen ut och få gå bort från
alltsammans. Alltid fanns det väl någon barmhärtig människa, som lånade
henne hus till dager.

Så stod Elin, till dess att strålen av ett ljus träffade hennes ansikte.

»Jaså, här står du», sade Inga Persdotter. »Vänta du, jag ska nog laga,
så jag får dig hän.»

Utan att säga ett ord, följde Elin sina plågare in. Som hon nu såg dem,
tyckte hon, att de båda sågo ut, som om de fruktat henne, vilken de hade
i sitt våld. Detta skrämde Elin mera, än allt vad som förut skett. Ty
därigenom kom hon för första gången att ana, att det fanns något, som
band de båda samman, vilket hon icke borde veta. Och när de åter började
slå henne, tyckte Elin, att de slogo för att hindra henne att se och för
att hindra sig själva att tala eller tänka.

Gud hjälpe alla människor, när nöden kommer! Men den förtvivlan, som
Elin då kände, går över, vad vanliga dödliga känt. Hon drog sig undan
slagen i sin bädd, och hon var glad, när det blev tyst omkring henne,
och hon var ensam.


                                 VI.

När solen gick upp över nästa dags morgon, undrade Nils först, om han
drömt. Och när han mötte Elins undrande och rädda blick, blev han
skrämd, som han aldrig i sitt liv varit. Han förstod, att han nu måste
handla ensam, och han gick fram till hustrun och försökte för första
gången att vänligt tala henne till.

»Var är hon ...?» sade Elin enstavigt. Hon kunde ej förmå sig att kalla
Inga Persdotter vid något annat namn.

»Menar du mor?»

»Det vet du nog.»

»Mor har gått hem till sitt», sade Nils.

»Det tänker jag också göra», genmälde Elin.

Då började Nils bedja henne, att hon ej skulle göra honom olycklig. Och
fastän Elin ej förstod, vad dessa ord inneburo, fattade hon dock, att
hennes man var i nöd, och att han behövde hennes förlåtelse.

Dock sade Elin:

»Om detta händer en gång till, då går jag till far och säger honom
alltsammans.»

Då lovade henne Nils, att sådant ej skulle ske än en gång. Så underlig
var hans blick och så ödmjukt hela hans sätt, att Elin gav honom sin
förlåtelse. Men något löfte för framtiden gav hon honom icke.

Elin förstod icke själv, varifrån hon tog den kraft, som behövdes för
att denna gång vara så bestämd. Hon visste blott, att så länge hon var
ensam med Nils, behövde hon ej frukta honom.

Nils å sin sida gick till sina sysslor, undrande över, att allt hade
avlupit så lätt. Men mest undrade han över, att han någonsin låtit förmå
sig att misshandla Elin.

När han begärde henne till äkta, hade han gjort detta, emedan han tyckte
sig behöva en hustrus råd och hjälp, och han hade aldrig tänkt så långt
framåt, att han kunnat ana sig till, vad som nu dagligen hände inför
hans ögon. Över detta, att modern och hustrun ej skulle kunna enas under
samma tak, hade han över huvud aldrig tänkt. Det hade endast förefallit
honom, som om allt skulle bli bra, ifall han blott finge en hustru. Ej
blott skammen skulle då bliva lyftad från hans skuldror, utan allt
skulle bliva annorlunda. Hur visste han icke. När modern tog hans ed,
anade han för första gången, att allt som var ont och tungt efter
giftermålet skulle bli värre och icke bättre. Men den tanken hade han
skjutit undan, som människan gärna gör med sådant, vilket hon helst vill
glömma. Då tyckte han, att modern stod honom i vägen, och han erfor
motvilja mot Inga, därför att hon ej lät honom vara man. För sin hustru
hade han aldrig känt någon kärlek, men ju mer han fick lida för hennes
skull, ju mer blev han henne gramse. Vad rörde hon honom? Varför hade
hon kommit i hans hus? Varför skulle hon gå där ständigt och se på honom
med sina tåliga ögon, vilka tycktes se och veta, vad ingen vetat förut,
och ingen skulle få veta?

När Nils gick ifrån sin hustru, tog han av gammal vana vägen ned åt
stallet. Där stodo hästarna och tuggade hö, och Nils stannade därinne
och betraktade dem. Vad hade han där att göra? Varför stod han där? Det
var vinter, julen var förbi, och då är lantmannens möda ringa. Nils
satte sig på en låg träbänk, som plägade begagnas, när hästarna skulle
skos, och ett ögonblick föll det honom in att se efter, om ej någon
hästsko satt lös och behövde slås fast bättre. Men han saknade lust att
företaga sig något, och därför blev han sittande.

Nils tankar gingo åter till det ämne, som för beständigt satt sig fast i
hans hjärna likt ett hjul, vilket utan ändamål snurrar på samma punkt.
Han såg Elin nedböjd framför sig, och han tyckte sig ännu kunna känna i
sina händer, hur hårt han slog henne. Varför hade han gjort så? Därför
att modern hade bett honom. Varför hade han sedan bett hustrun om
förlåtelse? Därför att han ej vågade annat. Han hade ingenting menat
därmed. Han visste, att tordes han, skulle han vända tillbaka och slå
henne igen, därför att ingenting annat skaffade honom lisa i den vånda,
på vilken han bar. Nils knöt sina händer och bet ihop tänderna. Aldrig
tyckte han, att en människa varit i värre pina än han. Det kunde ej vara
svårare i helvetet. Att skammen nu skulle kunna gå ifrån honom, därpå
tänkte han ej längre. Det var länge, länge sedan, han hoppats något
sådant. Nils tyckte sig hava glömt, att en sådan tid över huvud någonsin
funnits till. Han var fördömd, fördömd, född till det onda.

Utan att veta klart, vad han ville eller ämnade göra, spände Nils en
häst för kärran, och utan att ens giva sig tid att taga på sig
helgdagsrocken, åkte han ut på landsvägen. När han for, märkte han, att
Elin stod i fönstret och såg efter honom. Alltid såg hon också på honom,
alltid följde honom hennes ögon, var han gick och stod. Nils svor högt
och smällde med piskan. Nu skulle hon sitta hemma och gråta och vara
rädd, en dag skulle hon förstå allt och anklaga honom. Varför hade hon
också kommit upp i allt detta? Hon hade intet ont gjort. Hon kunde ha
blivit gift med någon annan. Då hade allt varit gott, och vad som nu
skett ogjort.

Varför kunde det ej göras om? tänkte Nils Tufvesson. Varför kan det, som
en gång skett, aldrig göras om?

Plötsligt kom Nils att tänka på, om någon kunnat höra hustruns rop efter
hjälp. Vid denna tanke blev han stum av förskräckelse. I nästa ögonblick
tänkte han: »hon ropade ju aldrig på hjälp. Det är jag, som har glömt.
Hon ropade ju aldrig.» Nils ansträngde sitt minne för att komma ihåg
detta. Men han kunde ingenting erinra sig redigt. Hans minne var tomt.

Då stannade hästen av sig själv vid vägen, och Nils Tufvesson rycktes
upp ur sina tankar. Han höll stilla inför en liten byggnad, som låg tätt
invid stora landsvägen. Där bodde en granne till honom, och Nils steg av
och gick in, som om han trott, att han där kunnat få svar på sina
frågor.

Där inne satt Anders Ohlsson, grannen, och lagade träskor. Hustrun satt
i vävstolen, och vävskeden gick slamrande fram och åter. När Nils
Tufvesson trädde in, stannade de i sitt arbete, och båda lade märke
till, att Nils såg förströdd och underlig ut.

»Du är ute och åker i dag», sade Anders Ohlsson.

»Jag är så», sade Nils, hälsade på båda och satte sig.

»Har du tid med det, du, som är nygift karl?» sade Anders Ohlsson och
plirade med ögonen.

Han var en kortvuxen, skallig man med krokig näsa och buskiga ögonbryn,
under vilka ögonen ofta logo.

Nils vred sig på stolen och fann intet att svara.

»Varför tala de också just om Elin?» tänkte han.

»Ska du fara långväga?» fortfor grannen.

»Ja», svarade Nils, utan att tänka på, vad han sade. »Jag har väl ett
par mil att åka eller så.»

»Då är det bäst, vi tar fram en sup åt dig, efter du tittat in», sade
Anders Ohlsson, som själv gärna såg, att flaskan kom fram.

»En sup», tänkte Nils. »Något starkt! Att jag inte tänkt på det förr.»

Han drack eljest aldrig, men han blev sittande hos grannen i fulla två
timmar. Under denna tid sjönk brännvinet djupt i flaskan, och Nils drack
det mesta.

Till sist satte Anders Ohlsson korken i flaskan och sade:

»Nej, Nils, nu får du inte mer. Annars kommer du full hem till gumman.
Då blir ni osams. Och det passar inte nygift folk.»

»Tror du, jag är rädd för Elin», for Nils upp och blev plötsligt bister.
Brännvinet hade stigit honom åt huvudet. Hans kinder voro röda och
ögonen fuktiga.

»Jag ska visa dig, att jag inte är rädd för henne. Kom med hem, ska du
få se, hur jag gör med henne. Och där ska du få mer.»

Anders Ohlsson hade nog lust att offra dagen på ett litet kalas. Men
hustrun satt i vävstolen och hörde honom. Därför svarade han:

»En annan dag, Nils. Inte i dag.»

Då blev Nils mitt under ruset rädd, att han kanske sagt för mycket.
Därför stämde han ned tonen och blev ödmjuk och rädd. Skyggt och sakta
frågade han:

»Du tror väl inte, att jag gör Elin något ont?»

»Tycker nå'n det», sade Anders Ohlsson, helt förvånad.

Men emedan han också hade druckit, tillade han, vad han eljest aldrig
skulle ha sagt:

»Nu när mor din är borta, är det nog ingen, som gör henne något.»

Nils famlade i ruset efter svar, men fann intet. Han tog ett hastigt
farväl, raglade ut och kom upp i kärran.

Hans första tanke var, att han borde fara hem till Elin, för att se om
hon grät. Men han kunde icke se henne, han kunde icke vända åter till
sitt eget hem. Han vågade icke. Det var, som om han trott, att hustrun
under tiden fått veta hela hans rysliga hemlighet. Nils fruktade att
möta Elin, också därför, att han var rädd, att nu när han druckit,
skulle han slå henne igen. Därför lät han hästen löpa, och vägen gick
över bron, som leder över ån fram genom byn och ut på slätten, där den
låga tallskogen växer mörk på högra sidan om vägen.

Där for Nils fram, och han såg varken till höger eller vänster, hälsade
icke på dem han mötte, var över huvud så långt nere i sina egna tankar,
att han glömt, var han var, ända till dess att hästen åter av gammal
vana stannade. Då såg Nils, att han var vid sin mormoders gård, där Inga
Persdotter bodde.

Han tyckte att hans huvud blev mera klart, och att han visste, vad han
ville.

Huset låg helt nära landsvägen och utgjordes av två lägenheter, vilka
voro byggda samman i en lång låg envånings länga. De båda hushållen, som
bodde här, hade var sin täppa, vilken gick ända fram till landsvägen,
och staketet, som skilde täpporna åt, gick upp emot byggnaden och
tjänstgjorde som ett slags råmärke.

I den ena av dessa byggnadshalvor bodde Karna Andersdotter. Hon var
mellan sjuttio och åttio år och alldeles döv. Hennes ansikte var litet
och hopskrynklat som ett gammalt gulnat papper, nött och fårat, så att
rynkorna sträckte sig ända upp till det gråvita håret, vilket i oordnade
testar trängde sig fram under den rutiga huvudduk, hon städse bar. I
alla dessa rynkor lågo ögonen som begravna, men när de någon gång vågade
sig fram, blickade de oroligt och styggt omkring samt dolde sig hastigt,
på samma gång den tandlösa munnen knep sig samman.

Detta var Inga Persdotters moder, och hos henne bodde hon nu, när hon
fattat det trotsiga beslutet att flytta bort från sonen för att låta
honom umbära sig.

Nils band hästen vid staketet och gick in. Vid modern skulle han tala
nu, när han visste, vad han ville säga henne. Utan att hälsa på någon
satte han sig därinne, och när han såg på modern, tyckte han, att hon
såg förgrämd ut och var eländig som han.

»Är du ensam?» sade Inga Persdotter. »Eller har du nötet med dig?»

Nils svarade ej på detta, han knäppte endast upp tröjan, som om den
bränt honom, och gav sig till att se stint på modern. Han tänkte vid sig
själv, att han skulle aldrig vågat göra så, om han ej hade druckit, och
inom sig prisade han brännvinet.

»Varför har du ställt det för mig, så som du har gjort?» sade Nils till
sist.

»Jag?» gav Inga Persdotter till svar. »Vad har jag gjort?»

»Du tog mig, när jag var pojke», fortfor Nils, »och sedan är det inte en
hederlig människa, som inte skyr mitt hus. Det har du gjort, och du har
förvänt synen på mig, så att jag inte mera vet ut eller in. Jag är
tvungen att komma tillbaks till dig, antingen jag vill eller inte. En
gång få människor veta detta, och då går jag i fängelset. Jag kunde ha
fått sitta och vänta på det, tills eländet hade kommit. Då hade jag
åtminstone haft dig, jag hade fått sova om nätterna, äta om dagarna och
leva i ro, till dess att den onda dagen kom, och skammen blev uppenbar.
Kanske hade den heller aldrig kommit. Du hade väl dött en dag, då hade
jag varit fri. Och ingen hade behövt veta något. Men i stället skaffade
du mig ett gifte. Hade jag någonsin bett dig om det? Varför gjorde du
så?»

Aldrig hade Inga Persdotter sett sin son sådan, eller hört honom tala
så.

»Du har druckit», sade hon kort.

»Ja», genmälde Nils och såg skadeglatt på modern, »jag har så gjort, men
därför kan jag också tala. Det finns somliga, som behöver dricka för att
få tankarna klara, och jag är visst av den sorten. Kan du svara mig, på
det jag frågar om nu? Varför ska jag för din skull dras med en hustru,
som ingen hustru är?»

»Jag ville det», sade Inga Persdotter. »Och det skulle väl så vara.»

»Du intalade mig», fortfor Nils, och ådrorna på hans hals svällde, »att
om jag fick en hustru i huset, skulle allt bli gott, och ingen skulle
längre tala något om oss. Du gjorde det, därför att du var rädd och
tänkte på länsman. Du var så rädd, att du inte visste, vad du gjorde.
Ser du inte, att just nu kommer länsman, just nu när du trodde, du hade
gjort det så bra? Jag går ensam med Elin och är rädd för dig. Jag går
ensam med dig och är rädd för henne. Du stänger dig inne med mig, och du
narrar mig att slå henne. Hur länge tror du, hon skall komma att gå som
min piga? Hon är ju det. Det var du, som ville ha henne till piga. Men
hon går en dag ner till sin släkt, och då falla alla över mig, jag, som
inte vet, hur någonting tillgått, och som ingenting gjort.»

Det brann ljus i det låga rummet. Ty ute föll redan skymningen, och i
det svaga ljusskenet lutade Inga Persdotter sitt huvud fram emot Nils,
hörde varje hans ord, visste, att han talade sant, och förstod blott
icke, hur hon någonsin kunnat tänka sig, att vad som nu kom allt
närmare, någonsin skulle kunnat undvikas.

Ett stycke ifrån dem satt den hoptorkade lilla gumman, nedsjunken som
vanligt. Hennes ögon hade krupit fram ur skrynklorna, och hennes
tandlösa mun rörde sig, som om hon tuggat. Ingen kunde säga, om hon satt
i sina egna tankar, eller om hon hörde mer, än hon själv ville kännas
vid.

»Det är djävulen, som driver sitt spel med oss», sade Inga Persdotter.

»Det är nog det», sade Nils, »men då har han drivit det bra. Ty det, som
vi sökte för att komma undan, det har han vänt så, att det snärjer oss
mer och mer.»

Då lyste Inga Persdotters ansikte upp, och hennes ögon slöto sig under
de tunga ögonlocken.

Ingens ögon kunde som hennes lysa av glädje över det, som var ont och
bringade andra skada.

»Elin har inte fribrev på att få leva», sade hon lågt.

När hon såg sonens plötsliga förfäran, teg hon en stund och log åt sina
egna tankars styrka eller åt hans svaghet. Så fortfor hon med samma låga
stämma:

»Kunde vi ställa det så, att Elin komme bort, och folk trodde, att det
skett av våda, eller att hon gjort det själv, då vore vi fria, och vad
hon fört med sig i boet, vore ditt.»

Då reste sig Nils upp och var vit av skräck.

»Dit får du mig aldrig», sade han.

Därmed rev han till sig sin mössa och gick ut. Därute löste han hästen,
vände om och körde i rasande fart från gården, där modern bodde, och hem
till sitt.

Inga Persdotter satt länge i tankar. Men vid sonens ord fäste hon ingen
vikt. Ty hon visste, att han behövde vänja sig vid en tanke, innan han
vågade utföra den. Därför lät hon honom fara, dit han for, och tänkte,
att den dag skulle komma, då hon åter hade honom i sin makt som alltid.

I stället vände hon sig nu till den gamla, ty en misstanke hade vaknat
inom henne, att denna hade hört något eller åtminstone anat och
förstått.

»Vad tänker I på, mor?» skrek hon i örat på den gamla.

Karna Andersdotter satt, som hon setat, men ögonen hade liksom
försvunnit.

»Jag hör ju inte», sade hon enstavigt.

»Det är också bäst för er», sade Inga Persdotter och höll sin knutna
hand för moderns ögon.

Den gamla hörde henne icke och såg ej heller. Och därav visste Inga
Persdotter, vad hon skulle tro.

Men Nils åkte som en ursinnig landsvägen fram och lät piskan vina över
hästens länd. När han kom fram till bron, saktade han dock farten.

»Elin sitter förstås hemma och väntar», mumlade han. »Jag har inte en
vrå, där jag kan få vara ensam.»

Nils tänkte på Elins ögon, som skulle se på honom och fråga, och han
vred sig vid tanken på, vad modern hade sagt. Han var rädd, att hans
onda tankar skulle lysa fram ur hans ögon och ur hans ansikte. Därför
lät Nils nu hästen gå i gående, och när han spänt ifrån och fodrat
kreaturen, gick han länge i stallet och väntade på, att Elin därinne
skulle släcka ljuset. Först när han sett ljuset slockna, gick Nils in
och klädde av sig i mörkret för att slippa tala och för att slippa se.


                                 VII.

För sin egen del gjorde Elin i Möllinge blott få bekantskaper, och
sällan sökte hon någon. En väninna hade hon dock förvärvat, och henne
plägade hon besöka, när nöden blev henne för svår.

Väninnan var en gift kvinna, och hennes namn var Kerstin Larsson. Från
första stund fingo hon och Elin tycke för varandra, och umgänget blev
dem lätt, emedan de voro nära grannar.

De båda väninnorna voro jämnåriga, men varandra lika voro de ej. Kerstin
Larsson var mindre till växten, och allting hos henne såg ut att vara
runt och glatt. Rund och glad var hennes figur, runt och glatt hennes
ansikte som hennes skratt. Hon hade lätt för att tala och lätt för att
finna ting i världen att glädja sig åt. Ett naturligt gott hjärta hade
hon också, och ingenting fäste henne mera vid väninnan, än att hon
tyckte synd om Elin och gladde sig åt att kunna vara henne till hjälp.
Allt detta hängde nära samman med, att hon själv var lycklig. Hennes man
var handlande, och hans hus, som låg på samma sida om landsvägen som
Möllinge gård, var stort och glatt. Det liknade ej bondgårdarna, utan
var byggt mera på herrskapsvis. Från vardagsrummet kom man ut på en
öppen veranda, kring vilken vildvinet klängde upp, och nedanför verandan
fanns en välskött trädgård, med fruktträd och bärbuskar och vackra
bersåer. Larsson själv var en man med ett öppet, gott ansikte, ett
prydligt helskägg och ett par ögon, som gärna logo. Munnen log också,
och hans skratt var smittsamt friskt. En smula halt var mannen, men det
syntes knappast, när han gick, och hans hustru hade aldrig skäl att
beklaga sig över detta lilla lyte. Ty frisk och glad var han som hon,
och man kunde se på de båda makarna, att dem emellan var allt, som det
bör vara mellan människor, vilka funnit varandra i kärlek.

Emellan möblerna i rummet sprang redan en liten vacker flicka, som
alltid var fin och ren, men som modern ändå aldrig fann snygg nog, när
det kom främmande. Lilla Greta lekte med far och mor, och föräldrarna
plägade giva varandra varjehanda kraftiga ömhetsbevis, när de nojsade
med flickan. Ty hon erinrade dem om deras kärleks bästa tid, och när de
sågo henne, kände de sig unga och kärleksstarka.

För Elin blev det en lättnad att vila ut i detta hem, där ingen mörk
skugga störde trevnaden, och hon sade ofta, att hade hon icke haft
Larssons att gå till, skulle hon aldrig ha hållit ut. Hon blev också vän
med mannen liksom med hustrun, och hon förtrodde sig till dessa sina
vänner, emedan hon hos dem fann trygghet och vila, och emedan hon ej
kunde annat. För dem berättade hon allt, vad hon kunde berätta, och
Kerstin Larsson var henne en god väninna, ty när Elin själv hade svårt
för att tala, hjälpte henne den andra. Hon gjorde detta, icke av
nyfikenhet för att få veta något, utan emedan hon själv kände sig
lycklig och förnöjd, och emedan hon icke kunde tåla att se andra lida.
Allt hos denna kvinna var nämligen icke så runt och glatt, som det vid
första ögonkastet kunde se ut. Hennes förstånd var klarare än de flesta
mäns, och hennes intryck av människor voro levande och outplånliga. Från
första stunden hon fick veta, att Nils Tufvesson skulle gifta sig, hade
hon förstått, att den, som kom i det huset, skulle bliva olycklig som
ingen. Ty Kerstin Larsson tänkte gärna över andra människors öden, och
det var hennes lust att förstå, hur världen gick sin gång. Inga
Persdotter avskydde hon av instinkt och av hela sitt hjärta, utan att
denna dock gjort henne själv något egentligt ont, men på samma gång
lockade henne den sällsamma kvinnan som något av det underligaste hon
någonsin sett. På de rykten, vilka gingo om förhållandena på Möllinge,
trodde Kerstin Larsson fullt och fast. »Man skall vara blind för att ej
inse det», sade hon, »man behöver ju blott kunna stava och lägga ihop.
Och ser man Inga Persdotter bara en gång i ögonen, måste man väl veta,
att hon är i stånd till allting. Jag ville aldrig vara ensam med henne i
mörkret för aldrig det.» Detta var Kerstin Larssons mening, och om hon
icke uttalade den inför andra, kom detta sig därav, att hennes man
förbjudit henne det och sagt, att med sådant, som man ej vet, skall man
ej bry sig.

Men så träffade Kerstin Larsson Elin och såg genast, hur god hon var,
hur mild och stilla och fin. Som om de känt varandra i åratal, tyckte
hon, att Elins hela väsen låg öppet för henne. Då förstod Kerstin också,
att just en sådan kvinna som Elin var liksom skapad att förtryckas och
pinas ihjäl av en sådan djävul, som Inga Persdotter var. Kerstins hjärta
blev så fullt av ömhet och ömkan på samma gång, att hon nästan ville
falla i gråt, så fort hon såg Elin. Mer än en gång under de första
dagarna av deras bekantskap, kommo tårarna i hennes ögon, så att hon
rent av måste vända sig bort. Och Kerstin lovade sig själv, att allt vad
en människa kunde göra för att hjälpa en annan, det ville hon också göra
för denna stackars unga kvinna, som kommit in i ett sådant ormbo och
icke ens syntes veta, vad hon gick till mötes, mer än ett barn. Och i
denna punkt höll Kerstin Larsson ärligt ord.

Det hände en gång, att Larsson skulle fara bort, och innan han gick,
kysste han först barnet och sedan sin hustru. Då vände sig Elin bort och
brast i gråt. Men när väninnan frågade henne, ville hon ingenting svara.

»Jag gråter, därför att jag icke får vara lycklig som du», sade hon
blott.

Mera yppade hon icke. Ty allt annat kunde Elin berätta för sin vän. Men
detta yttersta, som var hennes värsta oro och för henne som kvinna den
svåraste smälek -- att hennes man försmådde henne -- det kunde hon icke
berätta. Denna hemlighet gömde hon och berättade den under långa månader
icke. Ja, hon tyckte, att hon förr skulle velat dö än att yppa sin skam.
Ej heller kunde Kerstin eller någon annan gissa sig till eller misstänka
sådant.

När därför Elin klagade, att hon ej var lycklig med sin man, sökte
Kerstin ingen annan orsak bakom hennes tal, än den som låg i orden och
fann i dem orsak nog att gråta. Väl visste hon, vad hon tänkte om
förhållandet mellan Inga Persdotter och dennas son. Men aldrig föll det
Kerstin in, att detta skulle kunna vara annat än dött och borta, nu då
en hustru kommit i huset. Det var styggt nog, med det som var. Men när
Elin kom till henne och full av skräck berättade om, hur mannen och
svärmodern utan orsak hade misshandlat henne, då kallade väninnan in sin
man, och båda uppmanade henne då att skriva och berätta allt för sina
föräldrar och påkalla deras hjälp. Då skrev Elin till sina föräldrar
detta brev.

»Kära föräldrar.

Jag får skriva till eder och tala om för er, det var i går kväll, då
Håkan och Anna de reste från mig, så kom jag till att gråta, när de
skulle skiljas ifrån mig, så jag kunde inte följa dem ut på gården, då
kom svärmor in och begynte skälla på mig och räkna upp en hel hop och
sa: »ni kan få skaffa, det jag ska ha, så ska ni snart bli av med mig,
jag behöver inte gå här i vägen», sa hon. Jag har aldrig talt ett ont
ord till henne. Jag får be Far, om ni vill låta mig få de pengar, hon
ska ha, så kanhända flyttar hon härifrån på allvar. Hjälpen mig, så är
ni snälla, för det är inte gott för mig, som jag har det. Det märker jag
nu, efter hon inte kunnat tåla mig dessa få månader ens. Nils kan inte
trösta mig; han tiger stilla, när jag gråter. Jag har kommit i ett
fasligt elände. Om ni vill veta hur många tårar jag spillt på detta
papper, jag gråter både natt och dag, så jag tror, jag gråter mig till
döds. Jag sa till mor, när vi skulle lägga oss: »varför skäller ni på
mig. Jag har ju intet talt er något ont till. Jag grät ju inte, för att
ni kom hem, jag grät för Håkan och Anna, när de reste.» Så krängde hon
åt mig och sa: »så kan du väl säga, vad du gråter för då».

Ni kan ju låta någon gå hit och säga mig, hur ni gör med penningarna.
Mor hon gick i dag bittida till sin mor, men hur länge hon blir där, det
vet jag inte. Jag måste skriva brevet med blyertspenna, för jag har inte
något bläck, och så får jag gå till Larssons och få kuvert. Nu får jag
sluta mitt brev för denna gången med en kär hälsning till eder alla.
Tecknar vänligen

                                                     Elin Olasdotter.»

Med detta brev gick Elin, som hon sagt, till Larssons för att få kuvert.
Väninnan läste ock brevet, och när hon läst det, sade hon:

»Till mig berättade du, att du grät, innan du visste, att de skulle
resa.»

»Kanske det var så», svarade Elin. »Jag har glömt det. Allting går ihop
för mig.»

Så funderade hon en stund på, om hon skulle ändra det. Men så sade hon:

»Lägg ihop brevet och låt dem få det, som det är. Jag orkar inte skriva
om eländet en gång till.»

Så gick brevet, sådant det var, till föräldrarna i Kvarnbo. Men där stod
intet om det viktigaste av allt, och Kerstin måste även förebrå Elin,
att hon icke nämnt något om misshandeln.

Men då svarade Elin:

»Kan jag skriva sådant, som bara gör dem sorg? Är det icke nog, med det
som är? Berättade jag om detta, då skulle jag skämma ut Nils inför alla.
Och hur allting är, är han mig kär, och ingen vet som jag, att han
ingenting skulle gjort, om inte hon hade tvingat honom.»

När brevet kom till Kvarnbo, framkallade det ingen bestörtning, men väl
sorg. Så mycket ont hade alla redan hört, att de ej kunde annat än veta,
att Elins giftermål var olyckligt. Men när Ola Persson fick ett sådant
brev från dottern själv, då visste han, att nöden var större, än vad hon
ville vidgå.

Då blev han också den man, han alltid var, då det gällde att ordna
angelägenheter för andra, och utan att grubbla eller sörja länge började
han tänka efter, om det ej fanns någon man, som stode Nils Tufvesson,
mannen, nära, och som kunde passa att vara skiljedomare i denna sak.

Nämndemannen kom då att tänka på, att Nils Tufvesson hade en farbroder,
Bengt Tufvesson, vilken bodde ej långt ifrån Möllinge gård. Till honom
skrev Ola Persson och framställde sin anhållan samt utsatte en dag, då
de båda skulle mötas.

Den dagen blev emellertid ett så rasande oväder, att ingen kunde tänka
på att fara. Men ett par dagar därefter kom Ola Persson åkande till
Möllinge gård, och Elin Olasdotter sände genast bud efter mannens
farbroder. När Ola Persson kom, var han myndig och sluten. Han talade
kort och bestämt, och hans röst darrade aldrig. Det sägs, att han var
den ende man, som någon sett Inga Persdotter frukta.

Mer än en timme sutto de där, Elin och hennes man, Inga Persdotter och
Ola Persson och väntade på Bengt Tufvesson, som skulle komma.
Långsammare har tiden ej gått för många, som väntat.

Lång och mager, som han var, steg Bengt Tufvesson äntligen in i stugan,
och de, som känt den döde Tufve Tufvesson, kunde se, att Bengt liknade
sin broder. Han satte sig sävligt ned och höll sig långt borta från de
andra. Ty han var en fridens man, som icke gärna ville komma i ovänskap
med sin svägerska.

Samtalet började med, att Ola Persson frågade, vartill allt det timmer
skulle brukas, som han vid sin ankomst sett ligga upplagt på gården.

Nils Tufvesson vred sig på sin stol och såg bort till sin moder. Men
Inga Persdotter satt med hopknipna läppar och låtsade icke märka sonens
blick.

»Jag talar till dig, Nils, och till ingen annan», sade då Ola Persson.

Då svarade Nils, att timret låg där för att användas till en stuga,
vilken han tänkte bygga, för att hans moder skulle bo där och kvinnorna
ej längre behöva vara varandra till hinder.

Då tego alla en stund, och till sist tog Ola Persson åter ordet:

»Jag ser hur det är här», sade han. »Du vill ställa det, som om Inga
vore borta, men ändå behålla henne hos dig. Men så är icke min mening.
Bor hon här på gården, blir förhållandet lika fullt detsamma, som det
är, och vi veta alla, att det hittills ej varit gott. Nu vill du, att
jag skall hjälpa dig med penningar, emedan du har skuld och ej kan
hjälpa dig själv. Sådant skulle du ha sagt mig före giftermålet, så hade
kanske mycket varit annorlunda, än vad det nu är. Men nu har detta
skett, och jag vill ändå hjälpa dig, med allt vad jag kan. Men då skall
du sälja din gård och flytta ned åt min trakt. Och Inga Persdotter
stannar här och lämnar dig ensam med din hustru.»

Därpå beskrev Ola Persson en gård, som stod att köpa, samt sade
villkoren för köpet.

»Vill du icke detta, Nils», slöt han, »har du ingenting att vänta av
mig.»

Om detta talades nu länge, utan att någon av de andra, varken Nils
Tufvesson eller hans moder, ville säga rent ut, vad de önskade eller
tänkte. Nils försökte dock till sist beveka svärfadern att göra
villkoren mildare.

Men Ola Persson såg förbi honom åt det håll, där Inga Persdotter satt,
och sade:

»Bestäm dig nu, hur du vill. Eljest vet jag, både var jag skall söka
roten och upphovet, och vad jag tänker göra.»

Hela tiden hade Nils Tufvesson setat inbunden och tyst, och han förstod,
att nu hade han ingen hjälp att vänta från modern. Ty så länge Ola
Persson var på Möllinge, ville hon, att det skulle se ut, som om sonen
handlade ensam i egen sak. Därför kunde Nils heller ej uthärda längre,
utan som om han tänkt på annat och ej visste, varom fråga var, reste han
sig upp och gick tigande ut. Dörren stängde han hårt efter sig, när han
gick.

Bengt Tufvesson, som skulle vara skiljedomare, hade hittills ingenting
yttrat. Men när Nils gick ut, var hans ansikte så förtvivlat, att Bengt
Tufvesson blev orolig, och om en stund reste han sig upp och gick efter
brorsonen. Ty han fruktade, att Nils i ensamheten kunde tillfoga sig
själv något ont.

Nils stod upprätt ute i foderlogen, och hans ögon voro fulla av tårar.
Han visste, att han kunde icke göra, vad svärfadern hade begärt, och han
såg intet slut på det elände, som skulle komma. Han stod därute och grät
över sig själv och över sitt eget liv, och så fann honom farbrodern.

Bengt Tufvesson teg en stund. Så frågade han Nils, varför Elin och Inga
Persdotter kommit i sådan tvist.

Det lät i Nils öron, som om farbrodern velat utforska honom och kanske
visste mer, än han ville säga, och därför svarade han buttert:

»Mor har icke all skuld, ty Elin är också konstig. Hon har gått omkring
och sagt, att hon vill skiljas från mig.»

»Jaså», sade Bengt Tufvesson, »det var ledsamt med detta giftet.»

Då knöt Nils sina händer, och mellan sammanbitna tänder bröt han ut:

»Det hade varit bättre, att det aldrig skett.»

Men som om han fruktat, att han sagt för mycket, tillade han:

»Aldrig flyttar jag dit ned. Aldrig.»

Därvid blev det också, och med oförrättat ärende fick Ola Persson fara
ifrån Möllinge gård. Bengt Tufvesson sade då också farväl och gick. Men
när de tre, som frågan gällde, åter voro ensamma, då började Inga
Persdotter att tala, och de första ord hon yttrade till sonhustrun, voro
dessa:

»Nu vet vi, vad det är, vi ha att tacka dig för.»

Så slutade släktmötet på Möllinge gård, och först dagen därpå gick Inga
Persdotter bittida hem till sitt. Nils följde henne åt, och båda veko av
på den gångstig, vilken på andra sidan om ån viker av ifrån stora
landsvägen.

Denna stig går i en krok runt omkring byn och följer sedan stora
landsvägen, dock på lagom stort avstånd, för att de, vilka där vandra
fram, icke behöva bliva sedda från densamma. Denna stig hade Inga
Persdotter och hennes son redan mer än en gång gått. De följde den ofta,
och när stigen sänkte sig, så att backsluttningen dolde dem för andra,
stannade de för att samtala. Så fortsatte de åter under de låga, mörka
tallarna, vilkas barr dröpo i morgonsolen efter den föregående nattens
regn.

»Jag tror, det syns nu», sade Inga Persdotter, »vilken hustru du har.
Ingen hjälp får du av hennes rika släkt, och ingen vill hon skaffa dig.»

»Jag vånnar, jag vore långt härifrån», genmälde Nils.

»Det vore nog bäst för dig», svarade den andra. »Du är vek och vågar
intet. Varför är det inte jag, som är man, och du, som är kvinna?»

Hon stannade framför honom och såg sig omkring för att övertyga sig om,
att ingen lade märke till dem. Då log hon tyst, och hennes näsvingar
skälvde.

»Då skulle du ha lockat mig, och jag skulle ha följt dig», fortfor Inga.
»Men sedan skulle jag ha tagit makten och visat, att jag var man.»

»Tig, mor», sade Nils, »tig och låt mig vara.»

Han vände sig ifrån henne och gick långsamt vidare. Inga Persdotter
följde honom, och hon talade med livliga rörelser och viskande röst.

»Du är rädd», fortfor hon, »rädd för en kvinna, som inte ens vågar slå
igen. Därför är det bäst, att du kommer bort, och jag får väl hjälpa dig
med det, som med allting annat. Du säljer gården, som Persson vill, så
hjälper han dig både att få betalt och att få en köpare. Men sedan köper
du biljett till Amerika, reser din väg och lämnar mig här. Jaja, det
blir väl inte annat.»

Nils Tufvesson hörde knappast på moderns ord. Han gick i sina egna
tankar, och de sade honom, att bort från detta skulle han aldrig komma.
För sig själv upprepade han det sista modern sagt: »jaja, det blir väl
inte annat». Men han visste ej, vad Inga menat därmed, och medan han
tänkte däröver, dök ett minne upp inom honom, att modern en gång sagt
något om, att de kunde röja Elin ur vägen. När hon sagt detta, och vad
han då själv hade svarat, kunde Nils ej längre erinra sig. Det föreföll
honom blott, som om en lång tid förflutit sedan dess, och att om det
skett och vore över, skulle han få frid.

»Vad har du sagt, mor?» frågade han plötsligt. »Jag vet det inte.»

Inga Persdotter höll honom stilla och ruskade i hans arm, som för att få
honom vaken.

»Har du inte hört, vad jag sagt dig?»

»Nej.»

Då slog Inga Persdotter plötsligt om, och som om hon kunnat läsa sonens
tankar tvärs igenom hans tystnad och förstod, att de nu följde hennes
som aldrig förr, vände hon tillbaka i sina egna tankespår och ljög
djärvt:

»Jag har sagt, att hon måste dö. Dö, så visst som jag lever. Det har jag
talat om hela tiden, medan du gått här och ingenting hört. Jag teg i
går, medan alla andra talade. Men då såg jag henne dö under mina händer,
och jag visste, att jag, som ingenting sagt, var starkare än ni alla,
som talat. Så visst jag går här, vet jag nu också, att det en gång
sker.»

Hon släppte taget om Nils arm. Båda gingo tysta vidare. Men under
tystnaden talade den enes själ ohörbara ord till den andres och talade
så starkt, att Nils trodde allt vad modern sagt. Han trodde, att de ord,
han nu hörde, träffat hans själ, redan när han gick i sina egna tankar
och icke lade märke till moderns ord.

Så fullbordades småningom dag för dag Inga Persdotters verk och för var
dag, som gick, blev Nils sorgsnare och mera bunden.


                                VIII.

Vore det nu så, att människornas tankar och handlingar bestämmas enbart
av, vad de verkligen veta och med sina egna ögon se, då skulle Elin
under de dagar, som följde, icke hava funnit skäl till oro. Visserligen
gick Nils ofta bort liksom förr, och Elin kunde förstå, att han besökte
modern. Men dessförutom hände ingenting. Nils var snarare mindre ovänlig
emot henne, än vad förr varit fallet, och Inga Persdotter visade sig
icke på Möllinge gård. Dagarna gingo sin enformiga, stilla gång och
blevo längre och ljusare. Det led mot slutet på februari, och med vart
dygn, som förgick, ryckte våren närmare.

Dock levde Elin i en ångest, som med varje timme blev starkare. Just
detta, att intet skedde, ökades hennes inre oro. Och det såg ut, som om
nu denna själsångest, i vilken hon levde, skärpt hennes sinnen och lärt
henne, vad ingen sagt eller kunde säga. Oupphörligt hörde hon som en
främmande röst, vilken talade inom henne själv, och som aldrig lämnade
henne ro. »Gå bort», sade rösten. »Gå bort ifrån allt detta. Eljest sker
dig en olycka. Gå bort, om också människor klandra dig och säga allt ont
om dig. Vänta icke till i morgon, utan gå den dag som i dag är.» När hon
lagt sig, och det blev mörkt omkring henne, ökades hennes rädsla. Det
tisslade och tasslade i varje vrå, det var, som om väggarna fått tungor,
och allt det onda, som de ensamma förnummit, blivit levande och talade
till hennes själ, medan hela världen omkring henne sov. Detta hände
först, när Nils var borta, och Elin låg ensam i bädden och väntade att
få höra honom komma och famla efter nyckeln, som låg gömd nederst under
det sista trappstegets nötta stenplatta. Men slutligen gick det så
långt, att Elin hörde allt detta, som hon aldrig kunde giva namn, även
när Nils var hemma och med lugna, starka andetag sov vid hennes sida. Då
kunde hon resa sig upp ur mörkret, fullt vaken, och med vitt uppspärrade
ögon se sig omkring, som om hon trott, att någon främmande smugit sig
in, och att Nils och hon ej längre voro allena.

De voro ej heller ensamma. Brottets ande vakade över deras bädd. Den
skyldige hörde honom icke, men den oskyldiga svettades kallt för den
sovandes skulder.

Elin blev tärd under denna tid, och hennes förr så friska kinder blevo
bleka. Inga Persdotter gladdes däråt, och hon sade, till vem som ville
höra det: »Är det en hustru för en man som min son?» Och vid ett besök
hos Bengt Tufvesson, svågern, yttrade hon detsamma och tillade: »Nils är
ledsen vid detta gifte. Och kan någon undra på det? Så länge ha de nu
varit gifta, och inga barn blir det.» Inga Persdotter tänkte framåt, när
hon talade så, och ville hindra blivande misstankar att komma på rätt
spår. Men Elin märkte själv, att hennes fägring avtog, och hon kände sig
gammal, som den gör, vilken tidigt lidit över sina krafter.

»Jag vill gå till mina föräldrar», tänkte hon. Och hon tyckte därvid,
att rösten inom henne gillade hennes beslut. »Jag vill gå till mina
föräldrar och säga dem allt.»

Emellertid förgingo flere dagar, under vilka Elin förtärdes av tungsint
grubbel, utan att kunna fatta något beslut. Då hände det en dag, att
Nils tidigt gick bort. Mot sin vana sade han hustrun, att han ämnade
stanna borta till nästa dags afton. Och som han sagt detta, visste Elin,
att nu skulle hon gå.

Icke ens för Kerstin Larsson hade Elin berättat om sitt beslut, men när
mannen gått, och hon hunnit kläda sig, gick hon till väninnan och fann
henne ensam hemma. För Kerstin berättade hon då om sin avsikt och bad
henne hjälpa med att fodra kreaturen och giva hönsen mat, till dess att
hon kom tillbaka, så att ingen skulle lida av att hon gått bort.
Väninnan trodde, att något nytt hade hänt och bad Elin under tårar, att
hon skulle förtro sig till henne och berätta allt. Men Elin skakade
blott på huvudet och sade, att hon måste gå, samt att detta kommit över
henne som en ingivelse. Då tog väninnan avsked av henne och lät henne
gå. Och Elin gick ut genom grinden och vandrade på sina fötter den långa
vägen till sina föräldrars hem. Hon kunde hava tagit en vagn och åkt.
Men hon ville det icke. Som hon nu kom, utstött och böjd av skam, tyckte
hon, att hon skulle komma gående till fots. Vandringen blev henne nästan
till en botövning, vilken hon sökte, emedan den var henne så tung. Och
medan hon gick vägen fram, tänkte hon på, att hur allting var, och hur
svårt hon än haft det, fanns det dock ett, som var tyngst av allt i
detta, och det var, att hon höll av Nils, dubbelt därför att han var
tungsint och olycklig och gick och sörjde över sitt liv, han som hon.
Hon tyckte, att de båda skulle kunna hjälpa varandra till lycka, om
ingen hindrade dem. Hon grät bittra tårar, därför att detta aldrig
skulle kunna ske. Så förvirrat var ju allt, att hon icke ens förmått
strida om sin mans kärlek och försöka vinna honom. Ty ingenting hade hon
vetat, ingenting visste hon ännu, allt vad hon gjorde blev blott att
treva i mörkret och aldrig kunna finna ut. Hon sörjde för Nils skull.
Vad hon nu gjorde skulle riva sönder all möjlighet att nå fram till
något bättre. Det visste Elin. Men det fick icke hjälpa. Rösten inom
henne drev henne fram, och hon kunde ej vända tillbaka.

I sådana tankar gick Elin Olasdotter den långa vägen till sina
föräldrars hem. Hon kom förbi den stora bokskogen, där de rödbruna
bladen lågo och multnade kring de mäktiga, gråvita stammarna, så långt
ögat kunde nå. Hon kom in på stigen, som ledde genom hagen, och såg
tegeltaket med den vitmålade listen och gavelfönstret, från vilka hon
själv så många gånger låtit sina flicktankar flyga ut över världen, som
hon aldrig hade sett. Fullt och överfullt blev hennes hjärta. Men hennes
fötter förde henne mekaniskt vidare, och utmattad av själsstrider trodde
Elin, att blott hon kom hem och åter satt bland de sina, skulle hon ha
vunnit över det värsta, och de skulle nog hjälpa henne. Men när hon kom
in i det gamla hemmet, såg hon, att ingen hade väntat henne. Då sjönk
den utpinade kvinnans mod, och som om hon vaknat ur en dröm, förstod
Elin, att när nöden på allvar kommer, då hjälper ingen. Så grymt livet
är, när man förstår det! Så grymt, ensamt och tungt! Fadern kom vänligt
emot henne, och modern sprang, när hon hörde rösten, ut ur köket, röd
och varm och med håret hängande fram under sjaletten. Alla gingo omkring
henne och talade vänliga ord. Mat kom fram på bordet, och föräldrarna
frågade Elin, om hon icke var hungrig och trött, varför hon ej skrivit,
att hon skulle komma. Allt var så hemlikt och vant, och dock var allt så
olika, mot vad Elin hade tänkt sig. Hon tyckte, att det, som drivit
henne att komma, var något hemlighetsfullt och stort. Det låg långt
över, vad hon någonsin erfarit eller upplevat. Framför allt låg det
långt över, vad som nu skedde. Vad ville det säga att vara hungrig och
trött, mot vad hon under denna tid hade lidit? Och hur kunde någon nu
tala till henne om trötthet och mat? Elins dröm om att något stort
skulle ske, att undret skulle komma och frälsa henne, krympte under
några korta ögonblick ihop och blev på en gång så liten och så omöjlig,
att hon ryste.

Tyngd av denna förnimmelse av den plattaste vardaglighet satt Elin,
hörde föräldrarnas röster och såg deras ansikten. Varför hade allt
plötsligt blivit så förändrat? Varför var det hela med ens så omöjligt?
Vad var det för en vanmakt, som smög sig över henne och tyngde hennes
själ? Det föreföll Elin, som om allt inom henne med ens blivit dött och
tomt. Och ur stånd att säga eller göra något annat, lutade hon i
förtvivlan sitt dödströtta huvud mot bordet och snyftade högt.

Föräldrarna sutto tysta bredvid henne, och de å sin sida ledo av, att
dottern hade det så svårt, och att de icke visste, vad de skulle göra
för att hjälpa henne. Utan att veta, vad de skulle taga sig till med
denna ordlösa förtvivlan, väntade de, till dess att Elin gråtit ut, och
när hon gjort så, bådo de henne säga dem allt.

Då började Elin att tala.

»Jag har ju aldrig kunnat lida, att någon sagt mig något ont», sade hon.
»Och nu hör jag intet annat än ont från morgon till kväll. Det är synd
om Nils, och det är synd om mig. Hon gör oss bägge olyckliga, och det
blir aldrig väl, förrän jag kommer därifrån.»

Föräldrarna förstodo ej mycket av detta, de bådo dottern förklara, vad
det var, som tryckte henne, och de började fråga henne om detaljer. Men
på alla deras frågor svarade Elin: »Nej, det var inte det, och det var
inte det.»

Och som hon sade detta, kände Elin, att nu måste hon säga det yttersta.
Gjorde hon det, skulle hjälpen komma, och allt skulle bli som hon
önskat. Men maktlösheten var över henne. Hon kände i ångest, att denna
sin yttersta nöd och skam kunde hon icke blotta. Hon såg mot faderns
ansikte och mot moderns, och hennes blick fick det vettskrämda uttryck,
som kommer hos ett sårat djur, när krafterna svika, och hundarna stängt
vägen till flykt. Seg och outrotlig behärskade blygsamhetskänslan trots
allt hennes plågade själ och fjättrade hennes tunga. Och när hon märkte,
att hon icke kunde bliva herre däröver, hur mycket hon än ville, då
höjde hon sina armar mot föräldrarna och nästan skrek:

»Kan ni inte tro mig? Kan jag inte få stanna, där jag är? Sedan må det
komma vad som vill.»

Elin tyckte, att förtvivlan inom henne ropade så högt, att var man måste
höra den som hon och förstå. Ett ögonblick gick också den tanken genom
Ola Perssons själ, att han icke skulle fråga vidare, utan låta dottern
bliva kvar, då hon nu kommit, samt endast skriva till mågen, att Elin
för alltid lämnat dennes hus. Men i nästa ögonblick tyckte han, att då
borde Elin också säga honom varför. Utan stort skäl lämnar ingen hustru
sin man. Därav följer endast olycka och skam.

Därför frågade han henne, om hon icke kunde vänta ännu någon tid och se,
om det icke blev bättre. Elin var så utmattad, att hon på detta endast
tungt svarade ja, och som i gamla dagar intalade hon sig, att de andra
hade rätt och hon orätt. Rösten inom henne talade ej heller längre, och
det kom henne för, som var allt, vad nu beslöts, det enda riktiga och
rätta.

Men så mycket lovade fadern henne, att blev det icke bättre under våren,
då ville han skaffa henne skilsmässa, och hon skulle bli fri.

Men när aftonen kom, blev Elin orolig på nytt. Hon förstod icke längre,
varför hon kommit till föräldrarnas hus, och utan att kunna säga varför
försäkrade hon, att hon genast borde gå hem. Föräldrarna försökte
övertala henne, sade henne, hur lång och mörk vägen var. Men Elin hörde
icke på dem. Hon upprepade blott envist, att hon måste gå. Och så
bestämd var hon i sitt uppträdande, att Ola Persson även måste avstå
ifrån att taga en häst ur stallet och låta drängen skjutsa för dottern.

I mörkningen vandrade Elin den långa vägen tillbaka igen, och hennes
själ var så tom och så pinad, att hon nu varken tänkte eller grät. Hon
bara gick och gick, som om vägen bränt henne. Föräldrarna hade hon låtit
tro, att hon över natten skulle vila hos bekanta, som bodde nära vägen.
Detta hade hon sagt, för att äntligen slippa lös och bli ensam. Men hon
hade aldrig på allvar ämnat göra, som hon sade, och när hon blev trött,
och midnatten var nära, vek hon av från vägen och satte sig i en lada,
som låg ute på ett gärde. Där trevade hon sig till en tapp hö att vila
på.

Så satt den rike Ola Perssons dotter, till dess att morgonen grydde, och
den första strimman av dager lyste fram genom mörkret. Då först vaknade
Elin till besinning om, vem hon var, och var hon var. Men hon ägde inga
tårar längre. Frusen och uthungrad satt hon där och stirrade ut mot den
kalla dagern, och i stället för att gråta som förr, kved hon och jämrade
sig, som om hon varit sjuk.

Elin fattade icke längre, att föräldrarna låtit henne gå. Hon fattade
ej, varför hon över huvud icke själv hade stannat.

Men allt detta var nu borta och slut. Och utan att se sig om eller tänka
mera, reste hon sig blott och gick på värkande fötter vidare hemåt. Som
i en dröm erinrade hon sig, att hon för mycket länge sedan hade åkt
samma väg, och att Nils då hade kört för henne. Hon tyckte sig kunna
känna igen varje gård och varje träd. Långt ut på slätten stod en rad av
låga pilar. Deras grenar stretade mot den grå himmelen, som växte de med
rötterna upp. Allt var sig likt. Det gick bara nu så underligt långsamt
att komma vägen fram, och allt vad hon såg, blev minut för minut liksom
skarpare och mera tydligt.

Men närmare och närmare kom Elin sitt mål, och hon tyckte sig ännu kunna
se Nils peka med piskan och höra honom säga: »Nu är vi hemma.» Hon var
glad att så var, och hon ryggade icke ens, när hon såg gården, från
vilken hon flytt, komma allt närmare. Nu gick solen upp, och den sken på
halmtaket över stallet.

Men när hon kom i inkörsporten, stannade Elin och höll andan. Hon hörde
röster på gården, som samtalade ivrigt, och hon förstod, att Nils hade
kommit hem. Men hon var så trött, att ingenting längre kunde skrämma
henne. Lugnt gick hon vidare.

Vid trappan stodo Inga Persdotter och Nils, och Elin tyckte, att de gåvo
varandra blickar, som om de undrat, ifall hon lyssnat på deras ord och
hört, vad de sade.

»Var kommer du ifrån?» sade Inga Persdotter.

»Jag kommer från far och mor», sade Elin, och hon undrade i samma
ögonblick, var hon fick stämma ifrån.

Men hon var för utmattad för att grubbla, för trött för att kunna tänka
någonting. Hon såg bara med undran på de båda andra och förvånade sig,
att de ingenting svarade. Utan att säga mera, gick hon in, och
överväldigad av sömnen, lade hon sig på sin bädd.

Om Elin stannat vid dörren och lyssnat, skulle hon aldrig behövt grubbla
mer. Ty då skulle hon ha vetat. Så förbittrad var Inga Persdotter, och
en sådan skräck rasade i hennes själ, när hon hörde, att sonhustrun,
utan att omtala det för någon, besökt sin far och talat vid honom, att
hon glömde all försiktighet och i ren skrämsel ropade högt, vad hon
eljest knappt vågade viska. Nils darrade av fruktan som hon, och han bad
blott modern gå hem till sitt och lämna honom ensam.

Ruvande över det skedda gick Inga Persdotter därifrån, och Nils gick
ensam in för att tala vid Elin. Men när han kom in i vardagsstugan, sov
hustrun påklädd i makarnas gemensamma bädd. Nils stod länge och såg på
Elin, som han icke vågade väcka.


                                 IX.

När Elin långt fram på eftermiddagen vaknade, var hon ensam. Nils hade
gått bort. Och i rummet hördes blott det gamla urets enformiga
tick-tack.

Ljudet kom från ett gammalt klockfodral, som stod mitt emot den breda
sängen på ena sidan om det fönster, vilket vette åt gården. Det var
målat med många gammaldags snirklar och sirater, röda och gröna rosor,
och mitt på det fyrkantiga fältet längs ner brann ett rött hjärta,
vilket lyste som eld. Överst uppe under urtavlan kunde man ännu läsa
årtalet 1769, men årtalet, liksom allt det målade, var urblekt och nött,
och när verket gick, knäppte det långsamt och osäkert. Det lät, som om
någon haltat. Av visarna var den längsta krökt, så att den alltid pekade
fel, och siffrorna på urtavlan voro de gamla, arabiska. På den tiden,
när de goda människorna byggde Möllinge gård och förkovrade dess jämte
sitt eget välstånd, när socknens män och kvinnor där stämde möte vid
bröllop, begravningar eller dop, då hade klockan varit väl hållen. I
taktfasta säkra knäppar hade den mätt tiden för de släkten, vilka kommit
och gått. Nu var det gamla urverkets tid förbi, och när klockan nu
skulle slå, voro slagen icke att lita på. Den gamla klockan kunde slå
tre, när hon menade åtta, och åtta, när hon menade tolv. Ty verket hade
kommit i oordning, och ingen tänkte längre på att sätta det i stånd.

Elin hade ofta legat och hört på det gamla urets knäppar. Denna gång
tvingade de henne att lyssna, så att sömnen svek henne, och hon kunde
icke bringa reda i sina tankar. Var var Nils? Och var var hon, den
andra? »Har jag icke mött dem, när jag kom hem?» tänkte Elin. »Eller har
jag endast drömt så?» Hennes tankar ville icke komma i ordning, och som
om hon drömt och plågats av maran, kände Elin trycket över sitt bröst,
att något hade hänt, som skulle göra henne sorg, när tankarna hunnit
vakna.

Då hörde hon någon gå ute i förstugan, och utan att ännu minnas något
klart, reste hon sig till hälften upp och såg mot dörren. Först lät det,
som skulle stegen tystna bort och försvinna. Så rörde sig låset åter,
dörren öppnades, och Kerstin Larsson trädde in. Då satte sig Elin upp
och var fullt vaken.

»Jag såg, att dörren stod öppen, och därför ville jag gå in och se, vem
som var här», sade väninnan. »Att du redan är hemma!»

»Ja», sade Elin. »Det gick fortare, än jag tänkte.»

Elin steg upp och gick förbi väninnan. Därpå öppnade hon dörren och steg
ut. Det var den första vårdagen, som kommit. Ute sken solen ljumt, och
de första fåglarna kvittrade och plockade på körsbärsträdens kala
grenar.

Då satte sig Elin ned på tröskeln och såg ut. Väninnan frågade henne,
vad hon uträttat hos föräldrarna, och Elin berättade för henne, hur
allting hade gått. Men hon hörde sina egna ord, som om en annan hade
talat, och allt vad hon såg var för hennes ögon, som om det icke funnits
till.

Åter stego tårarna upp i Elins ögon. Hon var nu så van att gråta, hon,
som aldrig gråtit förr, att blott hon satt tyst och ingenting tänkte,
kommo tårarna av sig själva. De droppade ned utan att hon märkte det,
med upprätt huvud och händerna tungt vilande i skötet satt hon där och
grät. Och hon grät i början så tyst, att väninnan ingenting märkte.
Kerstin såg det först, när den unga kvinnans starka kropp började skaka
som i tyst kramp. Då satte hon sig på tröskeln, också hon, och drog
Elins huvud intill sig. Så hade Kerstin Larsson aldrig sett en människa
gråta. Det var, som om hon väntat, att Elin skulle gråta sig till döds
och aldrig mera resa sig upp.

Länge dröjde det, innan Elin kunde börja att tala, men när det skedde,
var hennes kraft bruten, och hon yppade allt.

»Du vet inte det värsta», sade hon. »Ingen vet det värsta. Det är, att
jag aldrig blivit Nils hustru, om jag än är vigd vid honom. Aldrig har
han ens kysst mig, aldrig tagit mig i sin famn. Vore det icke så, skulle
allt annat också vara annorlunda. Du kan inte veta, hur detta är, du som
har en man, som håller av dig, du, som har ett barn, du, som blir smekt
och är lycklig. Mig har ingen smekt, allt sedan jag var ett barn. Den
enda gång Nils händer rört vid min kropp, slog han mig, och jag låg
stilla framför honom och tog emot.»

Allt det, som Elin gått och tänkt, att hon skulle säga sina föräldrar,
men aldrig kunnat, det berättade hon nu, när hennes krafter voro
uttömda, och hon icke längre var mäktig sig själv. Det kom i korta
satser, brutet, mellan suckar och utrop. Det var ångesten över hela
hennes liv, som äntligen fick luft.

»När vi var fästfolk», fortfor hon, »trodde jag, att han ville vänta,
tills vi var gifta. När bröllopet stått, trodde jag, att han först ville
ha mig hem. Vad jag sedan trott, vet jag icke längre. Jag bara gråter,
så jag tror, att jag gråter mina ögon ut. Och jag ber var natt till Gud,
att han ville låta mig dö och glömma mitt elände.»

Under det Elin så talade, satt väninnan bredvid henne och vågade icke se
upp. I ett sådant lidande hade hon aldrig blickat in, och så förintad
som hon nu såg Elin, trodde hon aldrig, att någon människa i levande
livet kunde bli. Kerstin Larsson frös, så att hela hennes kropp skälvde,
och hon visste aldrig, hur hon skulle kunna gå bort och lämna den
olyckliga kvinnan ensam. Hela natten efteråt låg hon vaken, och vad hon
fått veta fyllde henne med spöksyner. Men när morgonen kom, talade hon
med sin man om, vad hon ville göra. Och då han såg, att så stor nöd var
å färde, gillade han hennes plan. På förmiddagen gick Kerstin Larsson
alltså till väninnan och tog henne med hem till sig. Och när hon väl
fått Elin hem, stängde hon dörren, så att ingen kunde höra dem, och
berättade henne, vad hon visste om Inga Persdotter och hennes son, samt
vad många trodde.

Elin satt stilla, noga lyssnande till väninnans ord, och när denna
slutat, sade hon:

»Hade jag vetat detta, hade jag aldrig gift mig med Nils.»

Men mot hennes förra lidande syntes henne upptäckten av denna styggelse
dock vara ett mindre ont. Ty så underligt är människohjärtat, att den
värsta visshet synes oss bättre, än att ingenting veta, och intet frukta
vi människor så, som att treva omkring i vårt eget liv och endast finna
mörker. Vissheten torkar inom oss tårekällan, som ingen mening har, och
ger oss lust att kämpa intill döden.


                                  X.

Långt bort från vägen, mitt ute på slätten, ligger ett ensamt hus. Där
brinner långt in i sena nätterna ljus, och framför fönstren hänga gråa
förhängen, så att ingen kan se, vad som förehaves därinne.

Där bor den gamla Spå-Maren, som kan mera än rätt fram, och som många
besöka, när varken präst eller doktor kan ge ett råd. Vad hon varit
förr, och när hon flyttat dit, det vet numera ingen. Hon är endast
Spå-Maren, och ingen vill, att det skall bli känt, när han går dit. Det
är blott, när flickorna komma och fråga henne till råds i kärlek, som
alla få veta det.

På vägen dit går en dag i mars en kvinna. Hon går lutad och ser sig
omkring. Hucklet har hon dragit ned för ansiktet, som fruktade hon att
bli sedd, och när hon hör ett ljud från landsvägen av någon vagn, som
åker förbi, hukar hon sig ned i det stora diket. Det är Inga Persdotter,
som nu är på väg till Spå-Maren, och medan hon går där ensam, talar hon
högt till sig själv.

»Jag vill bara fråga Maren om det är farligt», säger hon. »Och jag skall
inte säga henne något, så att hon förstår, vad det är. Jag skall tala så
listigt, att hon ingenting kan ha att säga, om det värsta skulle hända,
och jag skall lova henne pengar, om hon ställer för mig, så att allt går
bra.»

Hon kommer in till Maren, och hon ser, att det är en man därinne. Hans
namn är Håkan Nilsson, och Inga Persdotter känner honom. Han sitter där
länge och talar om ett stort dike, som skall grävas. Och hela tiden
undrar Inga Persdotter, varför han talar om detta, då hans ärende säkert
längesedan är uträttat, och han därför lika gärna kunde gå. Men hon
tvingar sig dock att höra honom med tålamod, och hon talar själv om
diket, som icke angår henne.

Äntligen går han, och Inga Persdotter blir ensam med Maren.

Maren öppnar dörren till kammaren och beder sitt främmande stiga in.
Inga Persdotter gör så, och när hon satt sig, ser hon sig om. Hon har ej
varit härinne på länge, och hon undrar över, att ingenting nytt är att
se.

Då frågar Maren henne, vad hon vill, och Inga Persdotter tiger först,
men frågar sedan, vad Håkan Nilsson velat, efter han stannat så länge.

»Det kan jag nog säga», säger Maren. »Han är sjuk av tungsinne, och det
vill han, att jag ska hjälpa honom kvitt för.»

»Kan I bota sådant?» säger Inga Persdotter.

»Jag har gjort det förr», säger Maren, och hennes två gråa ögon blänka
till.

»Det är lika illa med mig», säger Inga Persdotter och suckar. »Jag
skulle bli det kvitt, om allt kunde bli, som det var före giftermålet
hemma hos sonen min, Nils.»

Då tiger Maren en stund, och hennes små gråa ögon borra sig in i den
andras.

»Det är nog svårt det», säger hon till sist. »Så länge Elin finns där,
kan väl inte allt vara, som det förr var.»

Inga Persdotters ansikte får färg, och hon nickar ivrigt.

Vad de två sedan tala om, skulle ingen kunnat höra, även om en tredje
funnits dold i rummet och lyssnat. Så lågt viska de med varandra, och så
förbehållsamt falla orden.

Men när Inga Persdotter går därifrån, är det redan mörkt, och hon
påskyndar sina steg, emedan hon ingenting fruktar såsom mörkret. När hon
kommer fram till den låga tallskogen, börjar hon springa. Omkring henne
vrida tallarna sina krokiga grenar, så att de bliva till armar, vilka
sträcka sig fram, som ville de fånga den flyende. Stubbarna i skogen
bliva till ansikten, vilka få liv och grina emot henne, som ville de
bitas. Ett par kråkor, som skrämts upp ur sin sömn, lyfta och susa bort
på svarta vingar, vilka förstoras i skymningen, och borta från kärret
ljuder en ensam vipas skri som från en människa i nöd.

Inga Persdotter tror icke på Gud. Men hon tror på djävulen. Hon är
besatt av det brott, som fångat hennes tankar. Hon vet icke längre,
varför hon vill begå det, eller hur det skall ske. Hon vet blott, att
brottet jagar, hetsar, pinar och tvingar henne framåt. Det har växt till
ett med hennes själ. Och hon kan ej leva, om hon ej får begrava sina
fingrar i den strupe, vilken som i en spöksyn andas inför hennes ögon.
Hon kröker sina fingrar, som om stunden redan vore kommen. Och medan
skräcken för det, som rasar inom henne själv, förvandlar allt, vad hon
ser omkring sig, till osynliga blodtörstiga fiender, vilka trakta efter
hennes eget liv, springer hon med fladdrande kjolar och flåsande bröst,
och hon stannar icke, förrän hon slängt moderns dörr på vid gavel och
räddat sig in dit, där en lampa brinner.

Då först vet hon, att Maren ingenting lovat och ingenting sagt. Och
ensam med sitt brott går hon kvidande fram och åter på golvet och tror,
att hon är sjuk.

Men ute blänka stjärnorna, och skogsranden står stilla och mörk mot den
djupblå himmelen. Ingen mer än den, som är olycklig och besatt av
mordanden, kan där tänka på annat än den tidiga våraftonens stilla,
skymmande frid.


                                 XI.

Med Elin försiggick under dessa dagar en stor förändring. Nu mera tänkte
hon på, hur hon skulle kunna vinna sin mans kärlek, och hon hoppades
ibland, att hon skulle lyckas. Detta kom därav, att hon nu fått klarhet
och visste, varest hon skulle söka det onda, vilket tyngde på hennes
liv.

För Elin, som aldrig dömde någon, var det blott helt naturligt, att hon
ej kunde tillräkna Nils detta som en svår skuld. För henne blev han
endast ett olyckligt offer, han lika väl som hon själv. Det var onda
öden, som skilde dem åt, och Elin anklagade icke sin man ens i sina
tankar. En vilja, som var ond och starkare än hans, drev honom till
allt, vad han gjort, och ännu gjorde. Elin växte under allt detta. Ord,
för allt vad hon tänkte, fann hon aldrig, och aldrig anade hon, att hon
växte högre än människor eljest göra. Utan att veta det, nådde hon den
höjd, därifrån förlåtelsen synes vara allt, och vad människor eljest
kunna döma och tänka, intet. Det största och ljusaste Elin nu kunde
drömma sig var, att hon en dag skulle få säga Nils, att hon visste
allting, och att hon förlät honom.

»När jag sagt detta», tänkte Elin, »då skall Nils falla ned framför mig
och gråta. Eller kanske han ingenting säger eller gör alls. Nej», tänkte
hon vidare, »han vill icke låta mig se in i all sin skam. Han är ordkarg
och skygg, han som jag. Kanske han reser sig upp och går och ingenting
vill säga mig. Jaja», drömde hon vidare i sina tankar. »Så måste det
vara.» Och hon visste med sig själv, att hon skulle äga kraft att tiga
och ingenting låtsa se. Blott tiga och vänta ville hon, till dess att
aftonen kom, och det blev mörkt, så att Nils ej behövde blygas för att
möta hennes blick. Då skulle han bliva mot henne som andra män mot sina
kvinnor, han skulle smeka henne utan ord och göra henne till sin hustru.

Hur kunna icke människor drömma! Hur djupt sitter icke behovet att leva
och vara lycklig i våra själar! Få av oss kunna se sitt eget liv, och
för de flesta gäller: »Saliga de, som icke se.» Elin trodde väl icke
helt, att så skulle hända, som hon nu drömde. Men hon drömde dock därom
mitt i all vånda, och i hoppet, som levde inom henne och sent dog,
sträckte hon båda armarna efter sin egen dröm.

Inga Persdotter fruktade Elin nu mera än förr. Blott hon hörde hennes
röst, kände hon som ett stygn i sitt bröst. Och hon kunde tänka: »Blir
det icke snart en ändring, så mördar hon mig.» Hon trodde detta själv på
fullt allvar, och hennes aning var så klar, att hon sade den till
väninnan.

»Hon mördar mig nog en dag», sade hon.

Och när hon var nedslagen och trött, önskade hon det nästan. Ty då
skulle allt vara slut, och hon fick frid.

»Det vågar Inga Persdotter aldrig», tröstade henne Kerstin Larsson. »Ty
skulle sådant hända, falla misstankarna genast på henne, och då måste
hon frukta, att allt blir uppdagat.»

Men Elin Olasdotter blickade med klarblåa ögon rätt fram, som hade hon
sett in i, vad ingen mer än hon kunde se, och svarade:

»Hon gör det ändå. Jag vet det.»

Men så kom hoppet tillbaka, och då vaknade också kärleken till Nils,
vilken hon givit sin tro, och som medlidandet lärt henne att älska. Då
ville hon kämpa om hans själ med den onda kvinna, som var hans egen mor.
Hon kom att tänka på gamla sagor, och allting omkring henne blev sådant,
att hon själv tyckte sig leva i en sådan. I de gamla sagorna berättades
om en man, som hade sålt sin själ åt djävulen. För guld och av svaghet
hade han gjort så, och han hade gjort det, emedan han var fattig och
icke förstod bättre, och emedan han trodde, att den dag, då djävulen
krävde hans själ till lön, aldrig skulle komma. Så gifte han sig, och
hans hustru älskade honom och var lycklig, emedan hon ingenting visste,
och emedan mannen teg. Men hennes man, vilken visste allt, var aldrig
lycklig. Ju närmare dagen kom, då han skulle betala den falska lycka,
han njutit, desto mera undrande, grubblande och inbunden blev han.
Hustrun, som älskade honom, förstod att han led, och ju närmare dagen
nalkades, då all hans lycka skulle vara förspilld, desto svårare blev
det honom att gå och tiga inför sin hustru. Även detta förstod hustrun,
fastän hon icke visste, vad som tryckte mannen, eller vilken olycka, som
hotade dem. Men till sist fick hon lönen, för att hon tegat och bidat
den rätta stunden. Ty när nöden stod för dörren, berättade henne mannen,
att han sålt sin själ. Och hon förebrådde honom varken att han begått
dödssynden eller bedragit henne med en falsk lycka. Hon såg blott, att
mannen var olycklig och visste endast, att hon älskade denne sin
olycklige man. Ty när är väl en människa mera olycklig, än när hon
begått en dödssynd? Och när behöver hon bättre kärleken? Detta förstod
hustrun, och därför fick hon också kraft, så att hon kunde strida mot
djävulen och all hans här och vinna seger. Och Gud gav henne klokhet och
mod, så att hon räddade mannen och lyckan åt sig själv och hans syndiga
själ åt den saliga evigheten.

Så tyckte Elin, att hon nu stred med djävulen om Nils själ. Ty just så
tungsint, inbunden och ordkarg gick han omkring. Ingenstädes fann han
ro, och aldrig hade han håg för sitt arbete. Våren kom, men han syntes
ej tänka därpå. Plogen rostade i redskapslidret, och åkern stod full av
ogräs. Men Nils gick omkring som en osalig ande, och när han var ensam
och trodde sig osedd, då smög sig Elin till att betrakta honom. Och vad
hon då såg, kom henne att frukta, att mannen ville göra sig själv något
ont. Runt om henne susade som tunga vingslag av död och av mord, hon
kunde känna deras kalla fläktar, och det fanns ingen aning så stygg
eller inbillning så hemsk, att den icke någon gång hemsökte henne. Men
mitt under allt detta levde hennes själ, renades och luttrades från
allt, som var fåfängligt och smått, och med hela sin ungdoms styrka
arbetade hon för att nå fram till den dag, då de onda drömmarna skulle
förjagas som i sagan.

Nils gick i allt detta och betraktade sin hustru som med andra ögon. Ty
han såg, att hon blivit en annan. Det gick kraft ut ifrån henne, och det
kom honom ibland för, att han skulle velat vara ensam med henne och
glömma, att allt det andra någonsin funnits till. Det var icke djävulen,
som stred med en kvinna om hans själ. Det var två kvinnor, som stridde
om honom, han kände bådas välde, och hans inre var ett enda jäsande
mörker, där ingen dagning fanns. Hans själ var sjuk av fruktan,
samvetsagg och äckel. Hans kropp var trött av tvungna omfamningar och
brist på sömn. Han led som av ett långt hemskt rus, vilket varat i
månader och år, och hans hjärna var tom av utmattning. Han önskade blott
slut på alltsammans, och han hörde inom sig en röst, som viskade, att
allt skulle bli gott och stilla igen, endast någon av dem, vilka nu
levde för att pina varandra, vore borta och död.

Var det moderns röst, som så talade? Eller var det hans egen? Det
kvittade Nils lika. Han hörde blott rösten tala. Och han var så
söndergången, att han kunde varken tvivla eller tro.

Men skräcken för Elins släkt, upptäckten, och allt, som därav skulle
följa, vaknade ånyo med dubbel bitterhet, när en dag Elins syster kom på
besök. Föräldrarna hade skickat dottern till Möllinge. Ty allt sedan
Elin kommit gående till föräldrarna för att klaga sin nöd och sedan så
hastigt åter tagit avsked, hade de ej hört ett ord från dottern, och de
längtade att få veta, hur allting avlupit. De anade intet gott av denna
tystnad, och Ola Persson själv hade onda drömmar. Därför kom systern på
besök, och Elin blev först glad att se henne. Men fången i sina nya
tankar, som Elin gick, blev systerns besök henne till föga glädje. Ty
systern frågade henne om allt, och Elin ville nu mindre än någonsin
förtro sig åt någon.

I allmänna ordalag talade hon därför om mannens godhet och svaghet för
sin mor, och hur svår Inga Persdotter var. Men ännu sade sig Elin icke
vilja tänka på någon skilsmässa. Först ville hon se tiden an.

Systern stannade där i tio dagar. Och en dag hände det, att de varit ute
och hälsat på bekanta i byn. Då kom Kerstin Larsson springande och
berättade dem, att Inga Persdotter kommit på besök samt rådde dem att
genast begiva sig hem, emedan eljest någon ledsamhet kunde uppstå. Vid
denna underrättelse blev Elin utom sig av förskräckelse och bad väninnan
följa dem hem, vilket denna också gjorde. Hemkomna funno de dörren
stängd, och när de bultade på den, var det länge tyst inne i huset.
Omsider öppnade dock Nils förstugudörren. Och när de kommo in, funno de
honom och Inga Persdotter i vardagsstugan. Inga Persdotter var då sådan,
att hon knappast ville tala eller hälsa. Ej heller ville hon taga emot
den mat, som sonhustrun bjöd henne. Snart därefter tog hon avsked, och
Nils satte för hästen för att skjutsa henne hem.

Elin blygdes, att systern skulle behövt se detta. Men ett par dagar
därefter, strax innan systern skulle resa, hände det, att hon tidigt på
morgonen före makarna steg upp och gick ut. Systern hade sovit i
vardagsstugan i en inflyttad bädd, och Nils sov hos Elin i
tvåmanssängen. När Elin då blev ensam med Nils, lade hon sin bara arm på
hans, såg honom in i ögonen och sade:

»Om du ändå någon gång ville smeka mig.»

Hon hade aldrig förr sagt något sådant, och hon undrade själv, varifrån
hon tog mod därtill.

Nils sköt emellertid hennes arm tillbaka och svarade bistert.

»Sådant där bryr jag mig icke om.»

Men han kunde icke se henne i ögonen, när han sade detta, och ehuru Elin
kände sig skamsen, då hon steg upp för att kläda sig, ångrade hon dock
icke, vad hon hade sagt. Det kom henne för, som hade hon därigenom på
något sätt kommit sin man närmare.

När hon blev ensam med systern, sade hon denna, att hon höll av Nils,
men att han ej brydde sig mycket om henne. Och hon frågade systern, om
denna kunde säga henne, vad hon skulle göra för att vinna sin mans
kärlek.

Därom talade de båda länge med varandra, och till sist frågade systern
Elin, om hon hört talas om Spå-Maren.

Elin slog ned sina ögon och teg. Just detta hade hon nämligen själv
tänkt. Men hon tyckte, det var skamligt att fråga en sådan person till
råds. Och själv trodde hon ej på, att någon med trolldom kunde vända en
annans sinne till kärlek.

Men systern berättade, vad hon hade hört. Det var både män och kvinnor,
som lidit av obesvarad kärlek. De hade alla gått till Maren och alla
hade de blivit hjälpta. Ett par av dem kände systern väl, och de hade
själva berättat för henne, hur det gått dem.

Elin satt och hörde på allt detta, och det syntes henne så underligt,
att hon, som visste bättre, skulle låna sig till sådant. Men när nöden
är stor, och människan icke kan finna hjälp, då blir hon liten och svag
och tyr till obekanta makter, även till sådana, som hon under lyckligare
dagar föraktat. Inom oss finns alltid den känslan, att allting är så
osäkert, dunkelt och svårt att reda, ett stilla tvivel, att vad vi tro
oss veta, dock icke är det riktiga. Kanske finns det hjälp att få,
endast man vill utsträcka sin hand och söka den.

När systern samma dag skulle fara, följde henne Elin därför till vägs.
Och när de båda systrarna skildes, tog Elin ensam vägen till Spå-Maren.

Hon blygdes icke längre över, vad hon gjorde. Ju närmare hon kom den
lilla stugan, där de gråa förhängen skymde för fönstren, ju mera kände
hon det så, som skulle hon där få hjälp. Gud kunde ej vara så hård, att
han lät henne gå ohörd även denna gången, och det kunde ej vara orätt av
en ensam, olycklig kvinna, att hon sökte hjälp för att vinna sin egen
man.

Elin satt i Marens kammare, innanför den stängda dörren, och framför sig
såg hon det magra ansiktet, där skinnet tycktes sitta stramt över de
breda kindknotorna. Lika stramt var det rödsprängda, gråa håret kammat
bakåt och virat upp i en knut. Och de små klara ögonen lyste emot henne.
Elin tyckte, att denna kvinna måste veta allt, och vad hon rådde henne,
det ville hon utan tvekan göra.

Maren sade Elin aldrig, att även Inga Persdotter varit där, och vad hon
tänkte, vet ingen. Hon lät den högra handen icke veta, vad den vänstra
tog. Och Elin gick ifrån henne i en feber av glädje.

Hemma valde hon ut två rena örngåttsvar, som Maren hade lärt henne. Dem
lade hon in i en liten packe och gick nästa dag åter till Maren och
lämnade örngåtten till henne. Ett par dagar senare hämtade hon dem åter.
Då hade Maren läst över dem eller hängt dem i någon rök eller fuktat dem
med något. Hur detta var, fick Elin aldrig veta. Men på dessa skulle
Nils och hon ligga, då skulle hans kärlek vakna, och aldrig skulle den
sedan lämna honom.

Med darrande händer stoppade Elin försiktigt ned sin egen och Nils kudde
i de dyrbara örngåtten. Hon lade dem vackert till rätta och stod sedan
länge och betraktade dem. Rena och vita lågo de där över den smala
spetsen på lakanet. All tanke på, att hon gjort något otillbörligt, var
nu försvunnen. Elin tänkte icke på annat, än vad hon nu hoppades och
väntade. Hon erfor något nästan av en oskyldig glädje, när hon såg dessa
vita örngått. De blevo henne som ett tecken på lycka mitt i all hennes
pina, och de första glädjetårar, hon på länge känt, stego i hennes ögon.

Nils somnade tungt på sin kudde, och Elin låg vaken bredvid honom och
välsignade hans sömn. Hon glömde, att hon lärt i katekesen, att Gud
fördömer allt trolltyg, och hon bad varmt, att Gud måtte välsigna sömnen
och låta örngåtten verka. Så erinrade hon sig, att hon själv måste somna
vid mannens sida, om medlet skulle kunna lyckas. Och trött av oro och
hopp, somnade hon på sin vita kudde och sov gott och utan drömmar som
ett barn.

På morgonen var hennes första tanke örngåtten, och hon betraktade
ängsligt Nils. När han som vanligt åt och gick, utan att synas märka
hennes därvaro, sade hon sig själv, att en natt vore för litet, och att
hon nog måste ha tålamod länge.

Hon talade sig in i sin egen dröm, och den fyllde henne så helt, att hon
på förmiddagen måste gå till väninnan för att förtro henne sin lycka.
För henne berättade hon alltsammans, och väninnan hade icke hjärta att
säga henne emot.

»Nu äro de vita och rena», sade Elin. »Men jag skall låta dem sitta,
tills de bliva svarta, om det behövs, och inte byta om. Nils skall nog
komma att tycka om mig.»

Hon såg ut som en ung brud, när hon sade så. Men i nästa ögonblick
förändrades hennes ansikte, och hon lutade pannan mot handen och ville
länge icke se upp.


                                 XII.

Det var i mitten av mars, och våren kom tidigt. Luften var varm, och de
första lärkorna svingade redan i solskenet över åkrar och ängar. Över
hela naturen låg en ljum värme, som andades växtlighet, och där slätten
slutade, steg imman från jorden blå mot aftonsolen. Elin gick under
denna tid och försökte forska ut sin man. Allting var sig likt dem
emellan, och någon förändring hade icke inträtt. Och alltsom kuddarna
förlorade sin vita färg, utan att någon förändring dock inträdde,
började hennes tro på det ofelbara medlet att svikta.

Så kom en dag, då Nils gick omkring och syntes vara mer än vanligt
orolig, och ett par ord, som hon hört, gav Elin den rätta ledtråden. Hon
erfor, att han behövde penningar, emedan han var i skuld. Det var en
gammal skuldsedel, endast på tvåhundra kronor. Men för Nils var detta
redan nog, emedan han inga reda penningar hade.

På detta tänkte Elin en hel dag och en hel natt. Hon somnade in med
tanken på dessa penningar, medan hon sov, drömde hon om dem, och när hon
vaknade upp, tyckte hon, att Gud hade låtit detta ske för att hjälpa
henne.

Dessa tvåhundra kronor stodo på en skuldsedel, som Nils fader, Tufve
Tufvesson, hade utfärdat, under det sista året han levde. Denna var
överårig och skulle skrivas om, och för detta var det nu, som Nils gick
och gruvade sig.

På morgonen visste Elin, vad hon skulle göra. Det kom henne för, att
gjorde hon detta, då skulle Nils se, att hon höll av honom. Och såg han,
att hon ville vara honom till hjälp i allt, vad hon kunde, skulle kanske
hans sinne vändas till henne.

När Nils därför på morgonen skulle fara bort, gick Elin till honom och
sade:

»Du skall fara bort nu, Nils. Jag vet också, vart du far.»

»Vet du?» sade han vresigt.

Men Elin lät ej skrämma sig av hans ton. De stodo mitt emot varandra i
vardagsstugan, och dörren till gården stod öppen, så att man kunde se
hästen, vilken stod för kärran och tuggade på betslet. För första gången
såg Elin Nils frimodigt i ögonen och log.

»Du är skyldig tvåhundra kronor», sade hon. »Och det gruvar du dig för.
Men jag hade tänkt så, att om du ville, skulle jag skriva till far.»

»Vill du det?» sade Nils tvivlande.

»Det vill jag», fortfor Elin. »Och ber jag honom om det, sänder han dig
nog pengarna.»

Nils stod stilla och såg på sin hustru. Vad hon nu sade honom, kunde han
aldrig tro skulle hava varit möjligt. Tårarna stego upp ur hans ögon av
ånger, blygsel och samvetsagg, och han undrade, hur det var möjligt, att
han liksom aldrig märkt Elin förr. Nils kunde ej se på henne längre,
utan han vände sig om och gick ifrån hustrun ut på gården. Där ute gav
han sig till att syssla med hästens betsel, och Elins hjärta stod stilla
i hennes bröst, emedan hon tyckte sig känna, att något nytt nu måste
komma. Då såg hon Nils vända sig ifrån hästen och med tunga, långsamma
steg åter gå upp för den låga trappan och in i vardagsstugan. Utan att
säga ett ord, gick Nils fram, tog Elin om halsen och kysste hennes mun.

Aldrig hade förr en man kysst Elin, och nu var det Nils, som gjorde det.
Hon stod blossande röd och såg på honom med halvöppna läppar och fuktiga
ögon. Så lycklig trodde hon aldrig, att någon människa kunde bli.

Nils stod också stilla, och nya känslor skakade hela hans själ. Han
kunde icke stanna längre och se på hustrun. Han vände sig för andra
gången om och gick.

Men när han redan var ute, ropade Elin efter honom:

»Säg bonden, att om en vecka har han pengarna.»

Nils satt redan i vagnen. Men när han for, vände han sig om och såg på
hustrun. Och Elin kände det, som om hon i denna stund ägde sin man helt.
Så underlig var denna blick, så djup och så dunkel.

Hon gick fram till bädden, och med huvudet lutat mot Nils kudde, som låg
ytterst, föll hon på knä och tackade Gud, som hjälpt i hennes nöd.

På eftermiddagen satt hon hos Kerstin Larsson och berättade om sin
lycka.

»Ser du det», sade hon, »jag tror, att örngåtten börjat verka, och att
det är Gud själv, som lett mig.»

Hon var röd och varm, när hon talade. Och hennes ögon tindrade.

Över trädgården nedanför verandan sken vårsolen varm, och lärkorna
kvittrade i den klara luften.

Tidigt gick Elin hem, lagade kvällsvarden i ordning och väntade på Nils.

När han kom, gick hon skyggt emot honom och ville räcka honom sin hand.
Men Nils såg icke den framräckta handen, ej heller hennes ögon, som
bådo. Han var åter fången i den trolldom, som band hans själ, och utan
att säga något, satte han sig till bordet och åt.

Då störde Elin honom icke, utan gick till sängs. Men när det blivit
mörkt, och hon hörde, att Nils sov, låg Elin länge med öppna ögon,
lyssnande till mannens andetag, och det gamla uret, som knäppte så
långsamt.

»Har jag drömt?» tänkte hon. »Är det möjligt, att jag bara har drömt?»


                                XIII.

Dagen därpå, som var en lördag, kom Inga Persdotter till Möllinge och
tillkännagav, att hon ämnade stanna där över söndagen.

Aldrig hade hon synts Elin så vidrig, aldrig hade Elin haft så svårt att
uthärda den onda kvinnans blotta närvaro. »Från första stunden jag såg
henne», tänkte den stackars hustrun, »gav det inom mig som ett stygn av
rädsla. För var gång jag återsett henne, har jag blivit mera och mera
rädd. Hon har hållit Nils borta från mig, och hon har förstört hans liv
och har förstört mitt. Allt vad jag var rädd för, när jag såg henne
först, var ingen inbillning. Ty allt vad jag då kände var verklighet,
och värre än jag ens kunde inbilla mig. Men all den vishet, människor
talade till mig, att jag skulle vänta och tåla mig, och att kanske allt
icke var så svårt, det var ingen vishet, det var bara lösa ord och prat,
sådant som människor tala, när de icke vilja erkänna sanningen. Nu har
Nils kysst mig, och han är min. Jag själv har sett i hans ögon, att han
skulle vilja som jag, om han bara kunde och tordes. Och nu hatar jag
henne, så, som hon hatar mig. Det finns inte det onda, jag icke skulle
vilja göra henne och se henne lida. Gud hjälpe mig, att jag säger så om
Nils moder. Men hon är icke bättre värd.»

Så gingo Elins tankar, allt sedan hon börjat hoppas att vinna sin man, i
en ny fåra. Härigenom blev hon djärvare och mindre skygg. Även inom
hennes ödmjuka natur vaknade känslan av egen rätt. Och när hon såg Nils
och den andra byta hemliga miner och stänga sig inne som förr, fruktade
hon icke längre, utan hon blev vred och fick lust att kämpa för sitt
eget, och det, vilket hon kände var hennes rätt.

Inga Persdotter märkte också, att någon förändring hade inträtt med
sonhustrun. Hennes ögon gingo från Nils till Elin, som ville hon
utforska, vad som hänt, och hon såg, att Nils icke längre var så fri,
som hon ville hava honom. Därav blev hon orolig, och hennes inre kom i
uppror. När hon stängt in sig med Nils i kammaren, lyssnade Elin på dem.
Hon kunde ej urskilja orden. Men hon hörde, att Inga Persdotter var
vred, bannade och svor, samt att Nils icke kunde försvara sig.

Då kände Elin, att vreden steg inom henne och måste ha luft. Och hon
gick ut på gården samt satte sig där på trappan och väntade. Från denna
plats kunde hon se bort mot sitt gamla hem. Där borta över staketet
följde hon med ögonen vägen, vilken hon en gång i så tunga tankar hade
gått. Elin tänkte på allt, vad hon utstått, sedan hon första gången grät
över brudkronan, och ända till denna dag. Hon tänkte på alla de tårar,
hon fällt, och visste, att ingen kunde räkna dem. Även kom hon ihåg, att
hon velat vara god, att hon fallit undan och aldrig satt hårt emot hårt.
På allt detta tänkte Elin, och hon undrade över, att hon själv nu kände
sig så beslutsam och hård, och att hon icke längre ville gråta.

»Det har blivit för mycket», tänkte hon. »Nu bär jag det icke längre.»

Då hörde hon från vägen ljudet av ett handklaver, som spelade en glad
marsch. Det var ungdom, som var ute och roade sig. Muntra, klara röster
hördes närma sig. De dämpades en stund av byggnaderna, som lågo emellan,
hördes så återigen och drogo förbi. Över dem alla klang låten från
handklaveret.

Då mindes Elin, att det var söndagsafton.

»Hon ämnar gå i morgon», tänkte Elin vidare. »Men dessförinnan skall hon
ha talat med mig.»

Blott på detta enda tänkte hon. Allt annat gled henne förbi, rörde henne
ej. Det fanns icke ens till.

»Det har blivit för mycket», mumlade hennes läppar.

Då hörde hon Nils komma inifrån köket och gå henne förbi. Men hon rörde
sig ej ur stället; när hon hörde honom, såg hon icke ens upp, tänkte
blott på det, som nu skulle komma.

»Sitter du här?» hörde hon Nils säga nedifrån gården.

»Ja», sade Elin trotsigt och reste sig.

Nils ryggade. Så hade han aldrig trott, att hustruns röst kunde ljuda.
Han vek undan för den och gick. Men Elin såg aldrig vart. Ty hon hade
redan glömt, att han talat till henne, och stod nu inne i vardagsstugan,
där Inga Persdotter satt och ruvade över sina egna tankar.

Elin satte sig mitt emot vid bordet och såg på den andra. Det undrade
henne, att hon kunnat gå så länge tyst och vara så skrämd.

»I sitter här och tänker», sade hon till sist.

»Vad tar du för ton?» sade Inga Persdotter.

»Jag tar den ton, som jag borde ha tagit förr, så sutte I kanske icke
här nu», svarade Elin.

Den andra reste sig upp och ville gå till dörren.

»Sitt ni», sade Elin. »Nu kan I höra på mig. Jag har hört på er länge
nog och ingenting svarat.»

Inga Persdotter blev stående. Hon kunde ingenting säga och ville
ingenting förstå.

»Om rätt vore», fortfor Elin, och hennes ansikte var vitt, »så sutte I,
där varken sol eller måne lyser. I har begått ting, som ingen människa
kan nämna. Men en gång borden I veta, att jag vet det. Det är flere än
jag, som vet det. Och vad många vet, kan inte tystas ner.»

Elin steg upp, gick förbi svärmodern och stängde dörren.

»I skall inte gå ut till Nils nu», sade hon. »Ty jag tål inte att tala
vid honom om detta. Men I ska gå härifrån. Och I ska aldrig sätta er fot
här mer. Till Nils ska I säga, att jag vet alltsammans, och I ska en
gång svara inför Gud, för vad I gjort med honom och mig.»

Inga Persdotter stod stilla, och även från hennes kinder vek blodet.

»Vad vet du?» sade hon hest.

»Jag tror, det heter blodskam på lagspråket», sade Elin kort.

Då vek Inga Persdotter baklänges, och hon skulle velat kasta sig över
sonhustrun och strypa henne. Men hon vågade ej. Ty den andra var större
och starkare. Med vitt uppspärrade ögon och mun blev hon stående och
stirrade på Elin, som alltid varit så foglig, och hon kunde på länge ej
få fram ett ord.

Elin såg allt detta, förstod henne och njöt därav.

Till sist sade Inga Persdotter:

»Vem har ljugit på mig detta för dig?»

»Det behöver ingen ljuga», svarade Elin, »när allting är sant. Vem som
sagt det, kan vara er detsamma. Men tvingar I fram länsman, ska I få se,
att jag har vänner.»

Då satte sig Inga Persdotter ned och jämrade sig, som om hon lidit en
svår, kroppslig plåga. Elin såg på henne med förakt.

»Vrid er», sade hon, »vrid er som en mask för mig. I ska en gång vrida
er värre i helvetet. Och kom ihåg, att I inte har kunnat säga mig emot.
Men nu ska I gå in till er och låta mig vara. Jag lider inte att se er
här.»

Därmed pekade hon på dörren till kammaren, och Inga Persdotter lydde sin
sonhustru och gick. Elin stängde själv dörren om henne.

Länge satt Inga Persdotter inne i kammaren. Men den aftonen lämnade hon
dock icke Möllinge gård. Ännu en gång talade hon med Nils. Det var
måndagens morgon, när han följde henne på hemvägen. Ensamma gingo de
åter på den smala stigen, som stiger och sänker sig utmed den låga
tallskogen på andra sidan byn. Skarpa som knivar föllo Ingas ord. Och
aldrig hade hon talat med vildare lidelse, aldrig våldsammare kämpat för
sitt eget liv. Hennes tal var tungt och mörkt som ett ovädersmoln, och
ur molnet blänkte blixtar, vilka bådade fara och död.

Men hon sade icke Nils, att Elin visste allt och förebrått henne deras
skamliga förhållande. Ty hon insåg, att om Nils visste detta, skulle han
bli feg och aldrig våga, vad hon nu ville tvinga honom till.

Men Elin tänkte ej på sådant. Den afton, hon talat ut med svärmodern,
gick hon första gången lugn och säker i sitt eget hem. När kvällen kom,
sökte hon vila, och hennes själs uppror hade varit så starkt, att hon nu
sov tryggt, utan tanke på morgondagen.


                                 XIV.

Dagen därpå väntade Elin, att Nils skulle säga något, som visade att
Inga Persdotter givit honom del av det samtal, som förts dem emellan.
Men när Nils som vanligt gick tyst och icke heller visade sig annorlunda
emot henne själv, då insåg Elin, att Inga Persdotter ingenting hade
sagt. Skälet härtill kunde hon väl icke fullt fatta, men ju mer hon
grubblade häröver, ju mer blev det henne, som när man ser ned i en
avgrund och känner, hur den suger och drager. Hon greps av en måttlös
och vettlös skräck, mot vilken allt vad hon förut upplevat syntes henne
ringa och intet.

Så häftigt kom omslaget från hopp till förtvivlan, att det berövade Elin
varje rest av självbevarelseinstinkt och gjorde henne oklok. Hon som
förut icke talat vid någon, talade under de få dagar, som nu följde, med
alla, vilka kommo i hennes väg. Hon talade vid Nils om, hur olycklig hon
var, hon grät och besvor honom att sälja Möllinge och flytta bort.
»Stannar du här», sade hon, »så blir jag här aldrig, då går jag ensam,
och du ser mig aldrig mer.» Hon besökte främmande människor endast för
att få fråga, om Inga Persdotter varit i deras hem. Inför dem grät hon
och klagade sin nöd, berättade om sin ångest och om sina kval, anklagade
om vartannat Inga Persdotter och sin man, alltid i allmänna ordalag.
Något bestämt kunde hon icke säga, blott att de voro så svåra emot
henne, och att allting var så svårt. Skam, skräck, sorg och hopplös
längtan hade på en gång förvandlat Elin, från den hon en gång var, till
en vanlig bondkvinna, vilken torgförde sina egna lidanden utan blygsel
och återhåll till alla, som ett ögonblick ville unna henne lisan att få
beklaga sig. Medan hon gjorde så, kunde hon höra sig själv tala, och hon
visste ej, var hon fann alla ord, eller varför hon uttalade dem. Vad som
förut varit henne en styggelse, blev henne nu ett behov. Hennes människa
var borta, hennes person utplånad, hon var tom.

Och hon kände blott ett enda: namnlös fruktan för de ord, hon uttalat,
och den kvinna, hon trotsat.

»Jag har sagt henne allt», tänkte hon. »Nu kan jag icke mer. Nu är allt
förbi.»

Men ensam med den gamla modern gick Inga Persdotter fram och åter på
golvet i deras låga stuga och kved. I två dagar och en natt gick hon så,
och det kom ej en blund i hennes ögon. Hon åt föga, och med modern
talade hon knappast. Den gamla gick omkring henne, och hennes tandlösa
mun var hårt sammanknipen. Modern fruktade dottern och vågade ej störa
henne. Allt vad hon gjort i sitt liv, och allt vad hon ville göra,
trädde dessa dagar och denna natt fram för den ensamma kvinnan, som
endast litade på sig själv. Ingas hy blev grå, medan hon så gick, och
den kraftiga underläppen sköt fram, men ögonen voro dolda under
ögonlocken. Icke ens när någon främmande kom in i stugan, stannade Inga
Persdotter i sin gång. Hon lät främmande komma och främmande gå. Det hon
tänkte och ville, angick ingen. Hon var ensam därom.

Inga Persdotter överlade icke nu längre, hon betänkte sig ej. Hon
behövde blott denna tid för att stålsätta sig, och så starkt var hennes
inre uppror, att det just var detta övermänskliga inre uppror, som i det
yttre förlänade henne styrka och självbehärskning. För ingen visade hon
något. Det var blott vandringen fram och åter, som röjde hennes oro. När
hon blev ensam med modern, kved hon sakta och tyst. Hon visste, att
modern ej kunde höra henne. Och när någon kom, tystnade hon vredgad,
därför att den främmande stört henne. Sedan började hon på nytt.

En enda gång talade hon. Det var, när en besökande kom att nämna
sonhustruns namn. Då stannade Inga Persdotter sin gång, såg lugn på den
främmande och sade, obekymrad om, hur man skulle tolka hennes ord.

»Jag vet ett hus, där jag ville sätta henne, och hade jag henne väl där,
komme hon nog aldrig dän.»

Därmed fortsatte hon sin vandring och såg icke upp, när den främmande
gick.

Inga Persdotter såg nu blott ett, och det var detta enda, som band
hennes tunga och gav hennes kropp övermänskliga krafter, så att hon
kunde umbära både föda och sömn. Hon såg, att allt, varefter hon förr
traktat, var intet, och detta, som hon nu eftersträvade, var allt. Vad
som sedan skulle följa, var henne likgiltigt. I fråga om det, som nu
fyllde hennes själ, erkände hon icke ens, att något »därefter» fanns. Ty
något högre tyckte hon sig icke kunna vinna. Det var nu icke fruktan,
som drev henne fram, det var icke beräkning. Om hon sade till sig själv
eller andra, förut eller efteråt, att hon ville vinna något med sitt
dåd, så ljög hon. Det var dådet självt, som eggade henne. Det var själva
dådet, hon ville. Så länge hade hon ruvat däröver, att det blivit ett
med hennes själ. Hon kunde icke vila, förrän det var utfört, icke ångra,
när det var fullbordat. Lika gärna skulle hon kunnat ångra, att hon
blivit till. Hon hade överskridit gränsen för det mänskliga, luften
omkring henne var kylig, rensad och tunn, och inom eller utom henne
fanns intet, som kunde vara henne till hinder.

När andra dagens afton kom, tog Inga Persdotter föda. Hon åt som den,
vilken hungrat länge, och efteråt satt hon stilla och lugn, utan att
röra sig och utan att kvida. Därpå såg hon efter att modern sov. Så
klädde hon av sig och gick själv till sängs.

»Jag behöver sömn», tänkte hon. »Eljest går jag sönder.»

Inga Persdotter sov ända till morgonen, och först sent gick hon ut.

När hon då gick, tog hon vägen till Spå-Marens bostad. Hon stannade icke
utanför, utan steg djärvt in, och hon ryggade icke, därför att hon såg,
att det fanns besökande i stugan.

Lugn och säker satt hon och deltog i samtalet. Det rörde sig om socknens
angelägenheter, och Inga Persdotter blev icke orolig. Hon visste, att
hennes stund skulle komma. När den besökande avlägsnade sig, gick hon
före Maren in i kammaren och stängde själv dörren.

Samtalet började hon, där hon sist slutat detsamma, och sade utan
omsvep:

»Jag har nu fått det så, att jag vill bli Elin kvitt. Och I ska hjälpa
mig.»

Maren knep ihop ena ögat och såg stint på den talande.

»Hur ska det gå till?» frågade hon.

»Det blir er sak», svarade Inga Persdotter. »I kan slå henne med
trolltyg, så något händer henne, det vet jag.»

Och i samma stund tänkte hon:

»Händer det Elin något nu, och det skulle knipa, då kan jag skylla på
Maren.»

Men Maren var henne för slug, och hon syntes genomskåda den besökande.
Ty hon svarade kort:

»Sådant är farligt.»

»I vill då inte hjälpa mig?» sade Inga Persdotter.

»Vill I ha hjälp snart?» genmälde Maren.

Inga Persdotter log.

»Hellre i dag än i morgon», sade hon, och hennes ögon blevo borta under
ögonlocken.

Maren teg en stund och syntes betänka sig.

»Den hjälp I behöver, får I nog», sade hon till sist.

Då reste sig Inga Persdotter upp, lade en sedel på bordet och gick.

Vad hon fått för hjälp av Marens ord, visste hon icke själv. Men hon
gick åter ut i solskenet. Det var vid middagstiden i slutet av mars, och
långt borta såg hon de första tranorna sträcka mot norr. Strax efter kom
en flock grågäss. Naturen var full av rörelse och liv.

Men Inga Persdotter tänkte icke på sådant. Med små, snabba steg gick hon
vägen fram, erinrande sig, att hon fått vänta och behövde skynda sig.
När hon kom fram till Möllinge gård, stannade hon ett ögonblick, och med
en snabb, vass blick syntes hon omfatta allt detta, vilket nu åter
skulle bli hennes och på allvar. Så gick hon in genom porten och steg
uppför trappan. I vardagsstugan stod Elin och dukade av bordet.

»Var är Nils?» sade Inga Persdotter, utan att hälsa.

Elin såg upp. Och all den skrämsel, som denna kvinna ingivit henne, låg
åter i hennes hållning och blick. Inga Persdotter såg det och kände sin
kraft växa.

»Han är i stallet», sade Elin tonlöst.

Inga Persdotter vände om på tröskeln och gick. Elin stod med handen
tryckt mot bröstet och såg efter den bortgående. Så hastigt hade allt
försiggått, att hon tyckte sig hava sett en syn.

Men Inga Persdotter gick in i stallet, och väl inkommen stängde hon
dörren om dem båda. Nils stod därinne och skar hackelse. Han slutade
icke med sitt arbete, för att modern kom in. I samma stund han varseblev
henne, visste han, varför hon kom.

Inga Persdotter satte sig ned på halmen, som låg i en spilta, och såg på
sonen.

»Du har bråttom i dag», sade hon till sist.

»Låt mig vara», sade Nils. »Jag har så.»

Inga Persdotter teg en stund. Så sade hon:

»Jag vill bara låta dig veta, att nu bär jag det inte längre. I morgon
skall hon vara härifrån.»

Nils släppte sitt arbete och stirrade på modern.

»I morgon?» sade han endast.

Han kunde icke förstå, att det var så nära.

»Varför i morgon?»

»Därför att jag lider inte att vänta längre. Blir det inte i natt, kan
jag det aldrig.»

Det var skumt i stallet, sedan dörren blivit läst. Och som Inga
Persdotter satt, kunde Nils ej se hennes ansikte. Men han hörde varje
ord, hon sade, och allt motstånd inom honom var som kvävt och borta. Den
lugna, säkra rösten behärskade honom, och den övermäktiga, som bundit
hela hans liv, höll honom i sin hand. Hon hade fött honom till världen,
och utom henne hade han ingen kvinna känt. Därför var han hennes, och
hon visste det.

Utan att vänta på svar, började Inga Persdotter att tala.

Hon sade Nils, när allt skulle ske, och hur det skulle ske. Utan att
fatta att det var verklighet, hörde han varje ord, och hans starka kropp
skälvde som av frossa.

»Men om det blir känt?» sade han till sist.

»Det blir inte känt», svarade Inga Persdotter, »om du är karl och tiger.
Men är du så dum och röjer dig, då får du också taga det på dig. Jag gör
det aldrig.»

Modern hade rest sig upp och såg sonen in i ögonen. Återigen skalv han
till. Så lade han sin hand i hennes och sade, som om hon bett honom giva
sig detta löfte:

»Röjer jag mig, så skall jag också lida ensam.»

Då andades Inga Persdotter ut. Detta var i själva verket det enda, hon
fruktat. Detta löfte hade hon tänkt avfordra sonen, och hon förstod
icke, att han givit det av egen drift. Utan att säga mera öppnade hon
stalldörren och lät solskenet strömma in. Dagsljuset kom så plötsligt
som efter en lång natt, och bådas ögon blinkade en stund mot solen,
innan de kunde vänja sig vid att se den.

Detta vållade också, att ingen av dem märkte, hur Elin gick in i
vardagsstugan från trappstenen bredvid fläderbusken. Där hade hon stått
som fjättrad och betraktat den stängda dörren, vilken hon icke ens
vågade nalkas för att lyssna.

Men Inga Persdotter gick utan avsked från Möllinge gård och tog åter
vägen till det låga huset vid landsvägen, i vilkets ena länga hennes
moder, Karna Andersdotter, bodde. Och när hon kom dit och åter blev
ensam med den gamla modern, som betraktade henne och undrade och aldrig
sade, vad hon tänkte, då vaknade Inga Persdotters oro ånyo. Åter började
hon sin vandring fram och tillbaka på golvet, och åter kved hon sakta
medan hon gick. Men hon gjorde allt detta, emedan hon tyckte, att tiden
stod stilla, och att hon velat påskynda dess gång.

Ty nu längtade hon, att stunden skulle komma. Hon längtade som en
vansinnig, att natten skulle utplåna dagens skarpa färg, och hon skulle
slippa gå här och våndas som en varg i bur. Därför gick hon osalig
omkring och kved, utan att den döva modern kunde höra henne, och medan
hon gick, krökte sig hennes fingrar i kramp, som hade de klämt sig fast
kring en strupe.

Som hon så gick, kom hon att tänka på, att hon icke fick förråda sig,
och hon erfor ett slags hat mot den gamla modern, som gick omkring i
rummet eller satt tyst i sin vrå. Varför skulle hon vara där? Varför
fick man icke vara ensam? Inga tog fram en grå kjol, på vilken hon förr
börjat arbeta, förr, innan detta, som var henne övermäktigt, kom. Och
hon satte sig ned och började sy. Timme efter timme satt hon så och lät
stygn följa på stygn, och allt mera blev henne tiden lång. Solen stod
ännu högt på himmelen. Ville den då aldrig försvinna, så att hon
äntligen fick ro?

Långsamt gick solen för henne, som väntade. Men till sist försvann den
dock, och Karna Andersdotter tände lampan. Hon tog fram mat och åt. Men
lutad över sitt arbete satt Inga Persdotter fortfarande kvar och sydde.
Hon hade väntat så länge, att hon tyckte sig hava tröttat ut sin egen
längtan.

Men när mörkret kom, mörkret, efter vilket hon längtat så tungt, då lade
hon noga samman sitt arbete, och medan den gamla modern gjorde i ordning
sin bädd, satte sig Inga Persdotter vid fällbordet och åt. Så bäddade
även hon åt sig själv och tog så plats vid spisen, där glöden börjat
slockna. Där satt hon och lyssnade, till dess hon hörde, att modern sov.
Då steg hon upp, tog en sjal över sitt huvud och gick ut. Men innan dess
tog hon fram något under sängen, som hon lindade fast kring livet och
höll gömt under sin sjal.

Inga Persdotter gick snabbt över landsvägen och försvann under de låga
tallarna, som skuggade hennes vanliga väg. Hon undrade över att hon icke
var mörkrädd, och hon gladde sig däråt. Ty hon visste, det kom därav,
att hennes vilja var så stark. Hon följde vägen, till dess hon kom upp
på backen, från vilken hon kunde se ut över byn. Hon märkte då, att hon
dock var ute för tidigt, och att hon glömt att se på klockan. Men nu var
hon lugn, ty hon var ensam. Hon satte sig ned för att åter vänta på
tiden, som gick så långsamt, och där hon satt, såg hon ut över byn.

Det brann i fönstren där nere. Som små stjärnor, vilka fallit ned på
jorden, lågo fönstren där och glimmade i mörkret, berättande, att
människorna ännu icke gått till ro. Inga Persdotter satt och såg på
ljusen, och hon tänkte på alla människor där nere. En efter en stego de
fram för hennes inbillning, försvunno åter och lämnade plats för nya.
Hela socknens män och kvinnor kommo och gingo henne förbi, och hon
hatade dem alla. Alla hade de gjort henne ont, alla hade de avskytt och
smutsat henne. Hon kände deras tungor och visste, vad de voro värda.

»I morgon!» sade hon till sig själv. »I morgon! Då skall ingen av er gå
till sängs och kunna sova utom jag. Ty fegheten skall vara över er. Men
då skall jag sova. Ty då har jag fått ro.»

Ett underligt högmod grep henne. Hon tyckte sig för mer än alla, över
dem alla, höjd över alla. Det hon hade för, blev i hennes egen
inbillning till ett stordåd, hon tyckte sig höra och se den skrämsel,
som skulle gripa hela bygden. Hon kände sig själv stor av detta, och det
var något i hennes hjärna, vilket arbetade, som ville det spränga henne.

Så satt Inga Persdotter och såg, hur ljusen släcktes ett för ett. Det
var, som om hela trakten blivit mörkare och liksom mera trygg.

»I morgon!» sade Inga Persdotter för sig själv. »I morgon komma ljusen
att brinna längre.»

Hon såg åter ned mot byn, och där fanns blott ett sista ljus, som brann.
På detta stirrade hon länge. Det var, som om hon setat och väntat att
höra en klocka slå.

Till sist såg hon, hur även detta ensamma ljus började röra sig, som om
någon inne, där det brann, lyftat en ljusstake eller en lampa. Så
glimmade skenet upp en sekund och var borta. Nu var allt mörkt, icke en
ljusprick syntes. Byggnaderna lågo som sovande skuggor i den mörka
natten. Hela byn sov lugnt.

Då drog Inga Persdotter en suck av befrielse, och med sjalen svept
omkring sig mot nattkylan, döljande det, hon bar därinnanför lindat om
sitt liv, gick hon med säkra, snabba steg fram mot sitt mål. -- -- --

Sedan Inga Persdotter varit på besök hos Nils, fick Elin veta, att
svärmodern samma dag varit inne hos Spå-Maren. Elin tänkte på detta, så
lång dagen var, och hon undrade, om den andra setat på samma stol som
hon själv, och vad där blivit sagt. Nu trodde hon, att Maren bedragit
henne med örngåtten, och i en yrsel av fasa och upphetsning sade hon
till mannen, att nästa dag skulle hon gå. Hon skulle gå hem till de
sina, och ingen skulle längre behöva tycka, att hon gick i vägen.

Nils såg underlig ut, när hon sade så. Men han svarade intet. Och inför
honom böjde sig Elin ned och grät, som hon icke gjort, sedan den dag, då
hon började hoppas.

Och ingenting hände, ingenting, som kunde giva ändring eller räcka till
att förhindra, vad som skulle ske. En bondpiga kom på aftonen för att
köpa smör, och Elin talade vid henne och avgjorde handeln. Sedan märkte
hon, att det var mörkt, och hon gick till sängs, längtande att få sova.
Hon låg och hörde det gamla uret knäppa, och utan att tänka däröver
räknade hon knäpparna.

»I morgon», tänkte hon, »i morgon går jag hem. Sen får allt bli, som det
vill. Men hit kommer jag aldrig åter.»

Bredvid henne låg Nils, och Elin hörde, att han sov. Trött av dagen
somnade hon själv och glömde.

Nils sover, han sover länge och tungt. Kanske vill han ej vakna, kanske
fruktar han den timme, då han vet, att allt skall ske. Kanske har han
glömt alltsammans, eller kanske han aldrig trott, att det var sant. Vem
vet detta nu? Ingen vet det, icke ens han själv skulle någonsin kunnat
svara därpå, om någon frågat honom.

Inga Persdotter har sett ljusen slockna i den sovande byn, och hon har
gått vägen fram till sonens bostad. Ingen har sett henne, och ingen har
hon mött. Nu är hon framme vid Möllinge, och spejande går hon runt den
gamla gården, där släkten arbetat, levat och dött. Men det som varit,
når henne icke. Endast det som nu är, fyller hennes sinne. Hon går
omkring huset, som spejade hon efter, om det någonstädes skulle lysa ett
ljus. När hon intet kan upptäcka, stannar hon vid det fönster, som är
närmast bädden, där de båda makarna sova. Där pressar hon ansiktet mot
rutan och försöker att se in. Men hon kan intet urskilja. Inne som ute
är allting blott ett jämt, tungt mörker.

Då går hon runt byggnaden ännu en gång och stannar på gården vid den
låga trappan. Där sätter hon sig och väntar, att timmen skall slå, då
Nils öppnar dörren och, som hans vana är, går ut för att giva hästarna
foder. Hon sitter på samma sten, där hon en gång i sin ungdom satt, i
dov vrede förbannande sitt öde, därför att hon skulle föda ett barn. Hon
har glömt detta, liksom hon i denna stund glömt allt annat, utom ett,
och omkring henne stiga i mörkret skuggorna av de gamla husen, vilkas
väggar så länge givit eko åt hennes stämmas jubel, smärta eller raseri.
Nu stå de tysta omkring henne, och endast den svaga nattvinden rasslar
sakta i foderladans halmtak.

Inga Persdotter sitter och stirrar mot fönstret, och som hon nyss
väntade, att ljusen skulle släckas och mörkret dölja hennes steg, så
väntar hon nu att se den lilla låga tändas, vilken skall berätta henne,
att hon icke längre är ensam vaken. Men Nils sover där inne, och lågan
tändes icke. Åter tycker Inga Persdotter, att tiden skrider långsamt
framåt, alltför långsamt för hennes hämnd. Åter kröker sig hennes hand i
krampaktig längtan att gripa om en strupe.

Till sist reser hon sig upp och går fram mot dörren. Hon beräknar ej
längre, hon trotsar på, att intet kan röja henne. Därför höjer hon
handen och slår hårt på den stängda dörren. Då ser hon ett ljus flamma
upp därinne. Hon går åt sidan, så att skenet ej skall falla på hennes
ansikte, om någon annan skulle öppna. Och som hon gör detta, knyter hon
upp sjalen och lossar något, som hon haft bundet om sitt liv.

Då öppnades dörren och Nils kom ut. Han såg sig om, när han trädde ut på
gården. Men Inga Persdotter stod stilla och rörde sig ej från sin plats.

»Jag är här, som jag sagt», sade hon. »Gå ut till kräken och gör fort,
vad du gör.»

»Elin sover», viskade Nils sakta.

Men Inga Persdotter slog åt honom med handen.

»Gå bara», sade hon, »gå fort.»

Nils gick och Inga Persdotter stod kvar och väntade honom. Åter tyckte
hon, att tiden gick henne för långsamt, och då Nils dröjde, sköt hon upp
dörren, som stod på glänt, och ensam steg hon in i det halvmörka rummet.
Framför henne låg Elin avklädd i sin bädd och sov med de bara armarna
över täcket.

Inga Persdotter stod en stund och såg på sin fiende, och hennes händer
skälvde av oro. Som en våg av raseri gick igenom henne från huvud till
fot, och utan att taga sina ögon ifrån den sovande, kastade hon av sig
sjalen och ryckte fram snaran, som hon haft dold därunder.

Vid denna rörelse vaknade Elin, och som om hon sett ett spöke, reste hon
sig upp och höll båda händerna avvärjande framför sig.

»Vad vill I mig?» skrek hon. »Och var är Nils?»

Inga Persdotter svarade icke, stod endast stilla och njöt sin triumf,
viss, att den icke kunde undgå henne.

Då förstod Elin allt, och i en blink kastade hon sig ur sängen och stod
på sina bara fötter på golvet framför den andra. Hon ville springa mot
dörren, men Inga Persdotter stod i hennes väg.

»Du kommer inte förbi mig», väste hon. »Minns du, vad du talade om?
Blodskam! Sade du inte så? Skam har du haft. Nu komme blodet över dig
själv!»

Liten och späd som hon var, försökte hon pressa den unga kvinnan ned mot
golvet. Men Elin var henne för stark.

»Nils», ropade Elin, utom sig. »Nils, hjälp mig.»

Och Nils kom in. Hans panna var våt av svett. Med vidöppna ögon stannade
han ett ögonblick och såg på scenen framför sig.

»Släpp mor», röt han. Och hans röst var tjock.

Han böjde sig ned, grep det första tillhygge, som kom i hans hand, och
höjde det mot hustrun.

Då förstod Elin för andra gången, förstod, att allt hopp var ute, och
att han, som hon trots allt hållit av, höjde sin arm emot henne, och
ville hennes död.

»Nils», bad hon. »För Gud i himmelens skull! Slå inte! Skona mitt liv.
Jag ska gå min väg. Jag ska ingenting säga.»

Men Nils var som vild. Raseriet blodsprängde hans ögon och hans ansikte.

»Undan mor», mumlade han.

Då lät Elin sina armar glida ned från det tag, med vilket hon pressat
sin värsta fiende mot jorden, hon sjönk ihop på golvet, och med nedböjt
huvud bidade hon slaget.

Nils slog henne i huvudet, så att hon föll, och med snaran fullbordade
Inga Persdotter dådet.

Det blev tyst i rummet, då allt var slut. Ingen ville se den andre i
ögonen, på fällbordet flämtade lampan, och på golvet låg Elin
Olasdotters döda kropp med snaran om halsen.

Ensam, borta i rummets mörkaste vrå, stod Nils med händerna för ansiktet
och vågade ingenting se. Inga Persdotter talade icke till Nils. Hon lät
honom vara, som han var, och gick fram för att lösa snaran.

Men Nils hindrade henne.

»Inte än», sade han. »Inte än.»

»Är du rädd nu?» sade Inga Persdotter hånfullt. »Nyss var du det inte.»

Då föll Nils på knä och lyfte de båda knäppta händerna mot sin hustru.

»Gud i himmelen, förlåt mig i din nåd, att jag slagit oskyldigt blod»,
ropade han.

Han kastade sig ned mot golvet, och som ett piskat djur kröp han fram
emot hustruns lik. Där föll han ihop och blev liggande orörlig.

När han kom till besinning, stönade han som under stora plågor, och i
det han släpade sig fram till sängen, kröp han upp i den, lade sig ned
och gömde huvudet ibland kuddarna.

Inga Persdotter stod tyst och betraktade honom, och hennes hela människa
svällde av förakt.

»Så usel är du alltså», sade hon. »Och för dig har jag gjort allt
detta.» I detta ögonblick grinade det meningslösa i vad hon gjort i all
sin fasa mot Inga Persdotter.

Nils hörde henne icke längre. Hans kropp skakades av snyftningar, och
hans läppar mumlade utan sammanhang böneord, vilkas mening han
längesedan hade glömt.

Då vände sig Inga Persdotter ifrån honom, och utan att spilla vidare ord
började hon arbetet på att utplåna spåren av nattens dåd.

Ty det led fram mot morgonen, och den första dagerns ljusning skymtade
redan vid synranden i öster. Nu gick tiden ej längre långsamt. Nu flög
den fram på ilande vingar, flög fram mot den morgon, som skulle komma,
jagande fram mot straffet, upptäckten, hämnden. Den var stadd på flykt
för att utföra sitt gamla värv att utplåna och försona. Och när Inga
Persdotter fullgjort sitt arbete, och Nils vaknar till besinning och
hjälpt henne, då var solen redan uppe, och människorna, som sovit, voro
vakna.



                        Domen över de levande.


                                  I.

Dagen efter dådet gick Inga Persdotter tidigt på morgonen från Möllinge
gård. Hon var iklädd en rödbrun kjol och en grårutig sjal, på huvudet
bar hon en svart duk. Den var framdragen så långt över pannan, att
hennes ansikte ej skulle synas. Hon gick snabbt framåt på sidan av stora
landsvägen och såg varken till höger eller vänster. Gick hon förbi en
gård, som låg bredvid vägen, skelade hennes ögon snabbt åt sidan, och
när hon märkte ansikten skymta i ett fönster, såg det ut, som om hela
hennes kropp kröp ihop. Mötte hon någon, såg hon icke upp och hälsade
icke. Hennes ansikte drog sig blott längre inom hucklet, som hängde
fram, och hennes ögon stirrade envist mot marken. Med hastiga steg gick
Inga Persdotter, ty tiden hade gått henne för fort och började nu jaga
henne. Men snabbast gick hon, när hon kom över bron och måste fram genom
byn. Där lågo byggnaderna tätt, och där kunde hon ej vika av varken åt
den ena sidan eller åt den andra. Rätt fram måste hon gå, och för varje
steg hon tog, visste hon, att här bodde människor, som ville henne illa
och icke önskade högre än att kunna anklaga henne för något ont.

Inga var för sent ute, tiden hade gått fort, och ingen mäktade hejda
dess gång.

Först när hon kom ut på andra sidan byn och kunde gömma sig under
skogsstigens låga tallar, saktade hon sina steg. »Nu behöver jag inte
oftare gå denna vägen», sade hon för sig själv. »Mor dör snart, och då
behöver ingen bära mat till henne längre.» Som hon tänkte så, blickade
hon ned från den låga backen, där hon aftonen förut sett ljusen slockna
i byn. Nu fanns där ingenting att se. Nu sken solen, och över ängarna
skingrades den gråvita dimman.

Inga Persdotter tänkte på det, som skett, och fann ingenting, som hon
ville ändra eller göra annorlunda.

Ensam var hon, och runt omkring henne var tyst.

Sakta gick hon fram mot det låga huset, i vilkets ena länga modern,
Karna Andersdotter, bodde. Där bultade hon på dörren, och modern släppte
henne in. Inga frågor gjorde den gamla, och ingen upplysning lämnade
dottern. Men när Inga Persdotter fått eld i spiseln, tog hon fram en
snara, som hon under sjalen haft lindad om sitt liv, och brände den där.

Sedan kokade hon mat och åt. Och när hennes våldsamma hunger var
stillad, letade hon åter fram den gråa kjolen, på vilken hon föregående
afton arbetat, och började sy. Hela förmiddagen arbetade hon, och varje
timme väntade hon att få höra budskapet om Elin Olasdotters död.

Elins lik låg fullt påklätt i den låga källaren. Huvudet med märket
efter det tunga slaget låg pressat mot ett järnbandat drickesankare, och
ena foten vilade mot det nedersta trappsteget.

Ensam i de tomma rummen gick Nils Tufvesson, tänka kunde han icke, allt
omkring och inom honom hade karaktären av något skugglikt och overkligt.
Nils kunde icke fatta, att allt var så som det var. Så tomt allting
blivit, så tomt, och så underligt tyst. Ned till källaren stod dörren
öppen, och dit vågade Nils icke gå. Därför stängde han sig inne i
vardagsstugan, men även där måste han ofta se sig om för att vara viss,
att han var ensam. Därför vågade han ej stanna inne. På måfå gick han ut
därifrån och skulle gå över gården. Bakom honom gapade den öppna
källardörren, den sög honom till sig, fjättrade och drog honom som med
osynliga armar. Nils kunde ej värja sig, han måste gå dit fram, han
måste se dit in, böja sig ned och försöka upptäcka något genom mörkret
därnere. Länge stod han där och kunde icke fatta, att han hade någon del
i detta, som skett. Det var icke med vilja han gjort det. Det var icke
sant. Omöjligt kunde detta vara sant. Att modern också haft hjärta att
gå bort och lämna honom ensam. Att ingen kunde komma, för vilken han
åtminstone finge visa henne, som låg där nere. Att han skulle vara så
ensam just nu, när han var så bittert olycklig och behövde hjälp.

Långsamt började minnet att återvända, och allt som var, blev så pinsamt
klart, att det skar som med knivar i hans kött. Nils lutade sig mot
dörrposten, och pressande båda händerna mot ansiktet för att slippa se
dagern, stönade han högt.

Så stod Nils Tufvesson upprätt på sin egen gård och led dödens kval. Och
ett par steg ifrån honom låg Elin stel och kall. Som fjättrad av tunga
bojor, stod han på samma plats och vågade icke röra sig, ej heller taga
bort handen, som skyggade för hans ögon.

Utan att förut hava hört ett ljud, som varslade om, att han icke var
allena, kände Nils plötsligt något mjukt och varmt röra vid sina ben.
Han blev kall av en alldeles ny förfäran. Ty den tanken slog ned i
honom, att hustrun levde, att hon krupit uppför källartrappan, utan att
han märkt det, och att det var hennes händer, som nu rörde vid hans
knän. Denna villa varade blott ett ögonblick, men den var så stark, att
mannen, vilkens samvete var så sjukt, på länge ej vågade öppna sina ögon
för att få visshet om, vad det var.

När han äntligen vågade det och blickade ned på marken framför sig, såg
Nils, att det var hans egen hund, vilken kröp framför honom på marken
och tiggde om en smekning av hans hand.

Under de sista veckorna hade Nils nästan glömt, att detta djur fanns
till. Allt sedan giftermålet hade hunden liksom dragit sig undan
människorna. I foderlogen hade han tagit sin plats. Där sov han om
nätterna. På tröskeln dit in låg han om dagarna. In i vardagsstugan kom
han blott, när han ville ha mat. Det var, som om han haft någon känning
av, att allt i huset ej var, som det skulle.

»Pojken», mumlade Nils. »Pojken. Är du här?»

Men som han böjde sig ned för att smeka djuret, märkte Nils, att hunden
närmat sig honom av skrämsel. Han slokade svans, och håret på hans rygg
stod upprätt. När Nils började smeka honom, hoppade han upp emot
husbonden, som om han väntat på detta ynnestbevis för att våga. Och med
skälvande kropp rusade han fram mot källargluggen. Där stannade han
darrande och tjöt.

»Döden har besökt ditt hus», tycktes han säga. »Du står här, som om
ingenting hänt, och vill ingenting veta.»

Åter satte hunden nosen i vädret och tjöt, ängsligt, långdraget och
gällt.

Då vaknade Nils ur sin dvala. Med ett par steg stod han innanför dörren,
böjde sig ned och fick hunden i nackskinnet. Betagen av på en gång
förfäran och raseri, lyfte Nils honom högt upp, och med en spark slängde
han djuret till andra sidan av gården. Hunden tumlade runt, kom på
fötter igen, flydde, tjutande som en besatt, och gömde sig innerst i den
mörkaste delen av foderlogen.

Då gick Nils med stora steg in i stallet och lade selen på Blacken.
Sedan spände han hästen för den långa vagnen, vilken användes för att
köra timmer. Det föreföll honom, som om någon för länge sedan sagt
honom, att just i dag skulle han fara till skogen och hämta en sågbock.
Ja visst. Så var det. En sågbock skulle han hämta. Anders Ohlsson,
grannen, skulle hjälpa honom. Hur hade han kunnat glömma det? Dörrarna
skulle stå på vid gavel. Ja, ja! så skulle det vara. Då kunde någon
komma och finna Elin och se, att hon fallit av våda och slagit sig mot
det järnbandade drickesankaret, där hennes huvud låg. Ingen hade gjort
henne något. Nej, nej. Allt hade skett av våda.

Nils åkte redan från gården. Men med ett ryck hejdade han hästen och
sprang ned på marken. Först måste han stänga dörren till foderlogen. Den
dörren måste ju vara stängd. Hunden skulle ej få komma fram igen och stå
vid källardörren och tjuta. Med skälvande hand stängde Nils den tunga
dörren, som knarrade på rostiga gångjärn. Så satte han sig upp och lät
piskan vina över hästens rygg. I rasande fart körde han ut från släktens
gamla gård, och hans rygg krökte sig, som fruktade han, att någon sprang
efter för att slå honom.

Är det Nils Tufvesson, som i dag far fram på landsvägen och kör sin
käraste häst? Han ser icke upp, och han vet icke, vem han möter.
Nedsjunken på vagnen sitter han, som vore han redan en gubbe, och hans
ansikte är utvakat och grått. Ibland rycker han upp sig ur sin skrumpna
gubbställning. Då låter det, som om han skrattat, och när han ser sig
omkring och intet kan känna igen, av vad han ser omkring sig, visslar
han och ler. Men fast han intet känner igen, av vad han ser omkring sig,
stannar han dock vid Anders Ohlssons gård. Han går dit in och träffar
blott hustrun. Henne hör han säga, att mannen gått ut, men att han snart
kommer tillbaka. Nils sätter sig då på en stol vid det stora fällbordet,
och han dricker två stora koppar kaffe, som Ohlssons hustru bjuder
honom, och äter bröd därtill. Men han svarar frånvarande på alla frågor,
och allt ibland visslar han högt för sig själv och ler.

När Anders Ohlsson kommit tillbaka, följas de båda männen åt till
skogen, och vägen är lång. De utföra sitt arbete, och när de vända åter,
är vagnen lastad med en väldig, tung stock. Själva gå de på ena sidan om
vagnen, den ena efter den andra. Nils går först och håller tömmarna.
Därför kan Anders Ohlsson, grannen, icke se den andres ansikte. Han kan
blott se, att ju närmare de komma Möllinge, desto mera sjunker mannen
framför honom ihop och blir liksom mindre. Då börjar också Nils att gå
långsammare. Ty han tror, att medan han varit borta, måste någon ha
kommit dit och funnit Elin, och därför väntar Nils att finna gården full
av folk, som beskärma sig över olyckan. Men i sista vägkröken möta de
torparen Jesper Svensson. Denne hejdar de båda männen och berättar, att
han varit inne på Möllinge gård. Där stå dörrarna öppna, säger han, så
att vem som vill kan gå ut och in. Men ingen var hemma, och när han
ropade, svarade ingen. Då vet Nils, att ännu har ingen funnit Elin. Och
han undrar, om hon ännu kan ligga kvar, som han varje stund ser henne
ligga. Han manar på hästen och när de rasslat in genom inkörsporten, ber
han Anders Ohlsson ropa efter hustrun. Ty själv vågar han det icke.

Anders Ohlsson går genom hela huset och söker och ropar. Till sist
kommer han också ned i källaren och finner, vem som ligger där, och att
hon är död. Då slår han händerna för ansiktet och ropar:

»Nils, Nils! Här har hänt en olycka. Elin har fallit i källartrappan och
slagit ihjäl sig.»

I ångest över vad han sett, ropar han så högt och är så förvirrad, att
han icke lägger märke till Nils, som står mitt emot honom och ler med
förvridet ansikte. Han rusar ut på landsvägen och skriker om det
förfärliga, som skett. Medan han är ute, går Nils och öppnar dörren till
foderlogen. När dagen blänker in, kommer hunden fram, men när han ser,
att det är husbonden, som öppnat, vänder han om och kryper jämrande och
haltande efter Nils spark tillbaka till sin mörka vrå i höet.

Då minns Nils, att han måste låtsa, som om han intet visste om allt
detta, och att han skall sörja sin hustru. Han höjer händerna och säger,
som sant är, att han är olycklig. Och människorna komma och gå förbi
honom. Det är torparen Jesper Svensson, som han nyss mötte. Det är
Bengta Jönsdotter från Kvarnen och Ida Qvick, som tjänar hos handelsman.
Det är Måns Nilsson, Gustaf Andersson, brovakten Skog, Johanna Åström,
Sven Bengtson och många, många flere.

Alla komma de och tala till Nils och gå honom förbi. Och för hans ögon
blir hustrun buren upp från den plats, där hon legat. Hon är stel och
kall och tung att bära, och den tjocka bruna hårflätan hänger ned.

De som bära, försvinna med sin börda in i vardagsstugan, och Nils
förstår, att han ej får stanna längre ute och lämna hustruns döda kropp
ensam med främmande. Han gör våld på sig och stapplar in. Men som han
stannar där innanför dörren, ser han, hur de samlats omkring henne alla.
Han ser, hur de alla knäppt samman sina händer, oemotståndligt,
högtidligt och med vördnad, som seden är, när människor samlats inför en
död.

När Nils Tufvesson träder in, är det ingen, som gör plats för honom. Han
hör blott sorlet av en viskning, som tystnar, då han stiger över
tröskeln. Ur hopen hör han en röst, som säger: »Vem har gjort detta?»
Men vem, som talat, kan Nils icke se.

Då känner Nils, att han är dömd. Han vänder sig om och går ut, och när
någon ber honom stanna, svarar han:

»Jag kan icke se henne.»

Därute sätter han sig på trappan och gömmer ansiktet i sina händer. Då
hör han någon komma och gå sig förbi. Han höjer huvudet och ser upp.

Det är Kerstin Larsson, som kommer, den dödas enda förtrogna och vän.
Folk har hämtat henne först, och hon kommer springande. Hennes ansikte
är svullet av harm och gråt. Nils och väninnans blickar mötas. Kerstin
Larssons ögon ha icke hunnit att torka. Men genom tårarna bränna de och
gnistra, och de borra sig in i Nils, så att han måste gömma sin blick
för att ej behöva möta dessa ögon, som tyckas veta allt.

Så står Kerstin Larsson länge stilla och ser på Nils. Det är, som om hon
behövde hämta sig, innan hon gick in.

»Gud skall döma i detta», säger hon.

Så går hon förbi Nils, och när hon träder in, giva alla plats, så att
hon kan komma fram till den döda.

Som hon står där, ser hon och ser, men hennes läppar äro slutna. Till
sist böjer hon sig ned och försöker räta ut den dödas fingrar, som
kroknat.


                                 II.

I vardagsstugan, där Elins döda kropp låg, talades icke mycket. Tysta
gingo alla, som voro därinne, sin väg. Skräcken hade slagit människorna,
vilka kommit dit för att se, och ingen trodde, att den döda av sig själv
fallit ned i den trånga källaren och av våda lyktat sitt liv. Därför
gingo alla tigande bort, och de togo skräcken med sig ut över bygden.

Men de, som gingo bort, ersattes snart av nya. Var och en berättade för
andra, vad han hade sett, och de, som hörde, måste själva gå till
olycksstället och övertyga sig om, att deras öron hade hört rätt. De
stannade alla framför den döda, och var och en, som gick därifrån,
utbredde och fördubblade den fasa, som börjat komma över bygden, fasan
för det namnlösa brott, vilket satte liksom en fläck på alla.

Inga Persdotter kom sent till Möllinge, och när hon kom, var det Kerstin
Larsson, som skickat henne bud, ehuru Nils bett, att man ännu skulle
skona modern. Inga Persdotter satt i moderns stuga och sydde på sin gråa
kjol, när budet med underrättelsen om sonhustruns död nådde henne. Så
fort hon fått höra allt, slog hon ihop händerna och utbrast: »Nu ska de
väl skylla Nils och mig för detta.»

Och först ville hon icke gå.

»Jag orkar det aldrig», sade hon.

Det var den gamla modern, Karna Andersdotter, som måste uppmana henne
att gå till sonens hem, där olyckan brutit in.

»Du kan väl aldrig bli skylld för detta», sade hon. »Du var ju här i
natt.»

Men vid det att hon sade detta, försvunno hennes ögon i skrynklorna, och
vad hon tänkte, visste ingen.

Inga Persdotter kom till Möllinge, och vad hon där sade, lade de
närvarande på minnet. Med snabb tunga förklarade Inga allt, och i allas
närvaro utfrågade hon Nils om, vad som skett, innan han lämnade hemmet
och åkte till skogen. Och Nils svarade på hennes frågor, därför att han
då som alltid böjde sig under hennes makt. Men inom sig visste han, att
han redan var dömd, och att motstånd tjänade till intet.

Dock ville han icke hjälpa till att bära hustruns döda kropp från
vardagsstugan och in i den stora salen, som nu stod öppen och skulle
göra tjänst. Han föregav, att han icke orkade, och han gjorde detta,
ehuru han märkte, att de som voro närvarande förstodo, att hans vägran
kom av, att han ej vågade vidröra Elin. Han såg främmande människor
lyfta henne upp inför sina ögon och bära henne bort. Och han kände sig
till mods, som om allt detta icke anginge honom. Det som skulle komma,
kom ändock. Och han skulle icke uppleva, att han fick följa hustrun till
jorden.

Ty skräcken gick över bygden, och Nils kände dess smitta i sitt eget
blod, och därav trycktes han till jorden. Skräcken verkade så, att alla,
vilka tillfrågades, om de ville hjälpa till att avkläda, tvätta och
svepa den döda, svarade nej. Fullt påklädd låg Elin på det stora bordet
inne i salen. De, som burit henne dit, tyckte, att nu hade de gjort nog.
En efter en skakade de sina huvuden och gingo därifrån. Och de visste
alla, att över det hus, de lämnade, vilade förbannelsen.

Då var det Kerstin Larsson, den dödas väninna, och den enda, vilken i
livet haft hennes förtroende, som hyste förbarmande. Hon talade med
andra, och hon befallde sin egen piga att hjälpa till. Själv lade hon
också hand vid verket. Men Inga Persdotter gick ut ur rummet och sade,
att hon måste gå för att trösta Nils.

Medan kvinnorna så arbetade med svepningen, talade de ej mycket med
varandra, men var och en gissade den andras tankar. De blottade den
dödas hals, och de sågo det röda märket, vilket gick som ett band runt
omkring. De frågade sig själva och varandra, om detta kunde vara märke
efter ett fall. Och just som de ömsat linne på den döda, kom Kerstin
Larssons man in och begärde att få se Elin.

Inga Persdotter hatade såväl honom som hans hustru, emedan hon visste,
att i dem hade Elin haft goda vänner. Men hon kunde icke vägra Larsson
att komma in, och hon följde honom själv fram till den döda.

Larsson stod där stilla och iakttog allt. Hans ansikte var blekt och
strängt, och hans ögon voro vakna. Han såg den röda randen, som gick
runt halsen, och hans ögon borrade sig ett ögonblick in i hustruns, som
mötte hans. Men därinne yttrade han intet, stod bara stilla, överlade,
tänkte och såg. Så gick han därifrån, tigande som han stått där.

I vardagsstugan satt Nils, och när Larsson gick honom förbi, stannade
han och sade barskt:

»Hade du haft någon hos Elin och icke ständigt låtit henne gå så ensam,
när du var borta, då hade detta icke hänt.»

Nils såg slött på den talande och svarade:

»Jag har det nog tungt ändå, utan att du behöver lägga sten på börda.»

Därmed gick Larsson ifrån gården, grubblande över, vad som skulle komma
att ske efter detta.

Men därinne sysslade kvinnorna med den döda, och som de sågo henne ligga
där, sade den ena:

»Hon har två örhängen, men av dem är det ena avslitet. Det lilla
trekantiga stycket, som hänger löst ned, är borta på ena sidan.»

Då stannade alla i sitt arbete. De ropade in Nils och visade honom, vad
de sett. Alla märkte, att han blev häpen över denna upptäckt och
förvirrad. Men för att ingen skulle misstänka något, gick Nils ned i
källaren och sökte. Därifrån kom han hastigt tillbaka och berättade, att
han funnit det saknade stycket av örhänget där. Åter sågo kvinnorna på
varandra, utan att säga något, och åter gick Nils in i vardagsstugan,
där Inga Persdotter sysslade vid spisen, och satte sig där.

Nu började kvinnorna att reda ut den dödas hår, och som de gjorde detta,
funno de intrasslat i håret det saknade stycket av örhänget. De jämförde
och försökte på det ställe, där det blivit avslitet, och alla sågo, att
det passade.

Då bådo de åter Nils komma in och visade honom, vad de funnit. Nils tog
i sin hand det lilla metallstycket, som sade så mycket, och inom honom
blev det svart. Men han försäkrade dock, att han funnit något i
källaren.

Därmed lämnade han rummet, och i det han stönade högt, lade han sig ned
på sängen i vardagsstugan. »Vad angår allt detta mig?» tänkte Nils. »Jag
är ju ändå dömd. Människornas ögon ha dömt mig.»

En stund senare kommo kvinnorna ut i vardagsstugan. Deras arbete var
fullgjort. Då sågo de Nils utan rock och skor ligga på sängen, och de
trodde, att han sov.

Då pekade pigan, Ida Qvick, som Kerstin Larsson befallt hjälpa sig, på
hans ena fot och sade högt, så att alla kunde höra det:

»Nils har blod på strumpan.»

Nils blundade och låg en stund stilla, som om han ingenting hade hört.

Då upprepade flickan sina ord, och motvilligt slog Nils upp ögonen.

»Jag har gjort mig illa i foten», sade han lågt.

Men inom sig tänkte han: »Vad betyder det, om blodet syns? De veta det
ju ändå alla.»

Då sågo de främmande på varandra, och den ena efter den andra gjorde sig
redo att gå. Men Kerstin Larssons hjärta var fullt av sorg och harm, och
hon kunde ej lämna huset, innan hon känt sig äga visshet.

Därför kallade hon på Inga Persdotter och sade:

»I ska väl gå in nu och se på henne. I har inte gjort det förr.»

Och detsamma sade hon åt Nils.

Ingen av de båda hade någon brådska att gå. De sågo på varandra och
menade, att tids nog fingo de se sådant.

Men Kerstin Larsson trugade dem, talade och bad, och till sist läto de
tvinga sig. Inga Persdotter och Nils gingo genom stugan och in i salen,
där den döda låg. De sågo mot golvet när de gingo, och ingen av dem hade
lust att gå först. Till sist kommo de likväl in, men när de inkommit,
stängde Inga Persdotter dörren efter dem båda.

Utanför den stängda dörren stod Kerstin Larsson och gladdes. Ty hon
förstod, att hon bryggt ett helvete åt de båda, som hon tvingat därin.
Men när hon utanför ingenting kunde höra, grep henne lusten att se, och
innan någon anade det, hade hon öppnat dörren och trädde in till de båda
andra i likrummet.

Då såg hon Inga Persdotter och Nils Tufvesson sitta därinne i den skumma
salen, där lakanen hängde för fönstren. De sutto i rummets bortersta vrå
och samtalade viskande med varandra. Och båda hade vänt sina ansikten
så, att de ingenting kunde se.

Med starka ord och hån i stämman bad Kerstin Larsson Inga Persdotter och
hennes son att dock se på den döda.

»I ska väl se, om det som är gjort, är bra», sade hon.

Inga Persdotter mötte hennes blick.

»Det vet vi ändå», sade hon. »Och för denna gång ha vi sett nog.»

Då lät den tappra kvinnan dem båda gå förbi sig. Själv stängde hon
dörren om dem båda, och när hon gick, kände hon, hur benen veko sig
under henne efter den våldsamma spänning, som nu var förbi.


                                 III.

Nu hade den sista av dem, som besökt Möllinge, lämnat gården. Nu låg
Elin svept och klädd på sin sista bädd. Väninnan hade stuckit en
psalmbok i hennes hand och brutit blommorna av sin geranium för att
pryda henne. Nu föll skymningen, Inga Persdotter och hennes son gingo
tigande om varandra i de tysta rummen.

Nils satt i vardagsstugan och sängen bakom honom stod bäddad. Ögonen
höll han öppna, och dock var det honom, som om han ingenting såg.

Från kammaren hörde han Inga Persdotters röst:

»Gå och lägg dig, Nils, och försök sova.»

Mannens hela kropp skakade till, och hans läppar skälvde.

»Jag kan ej sova», mumlade han. »Då kommer hon över mig.»

Inga Persdotter gick fram och strök sonen över håret.

»Du är trött, gossen min», sade hon. »Gör som jag säger, så blir det
bättre.»

Själv tänkte hon icke nu på det, som skett, endast på det, vilket ännu
återstod att göra. Den spänning hon levat i, uppehöll henne ännu, hon
var i jämvikt, därför att allt gått efter hennes vilja, och hon kände
medlidande med Nils, emedan hon såg, att han var svagare än hon. Så var
hon van att finna honom, och inför denna svaghet blev hon god och ville
klema med den. Därför strök hon ännu en gång sonens hår och upprepade:

»Försök att få sova. När du sedan vaknar, blir det bättre.»

Hon stannade kvar i rummet, till dess att hon fått Nils i säng. Därefter
gick hon själv in i kammaren för att söka vila. Dörren mellan de båda
rummen lät hon dock stå öppen.

Nils låg vaken och hörde på, hur modern gick fram och åter inne i
kammaren. Han kände, hur en kall svett flöt över hans lemmar, och han
förstod, att han icke skulle få sömn.

»Mor», sade han. »Släck inte lampan.»

»Är du rädd?» sade Inga Persdotter.

I blotta linnet stod hon på tröskeln och log. Ej heller nu var hon
mörkrädd. Ej heller nu kände hon, att fasan omgav henne. Hennes
instinkter sovo, och hon erfor något av samma slags lugn som ett nyligen
mättat djur.

Men när hon kom närmare och fick se Nils ansikte, mörknade Inga
Persdotter och leendet dog på hennes läppar.

»Varför vill du, att lampan skall brinna?» sade hon hårt.

»Därför att när jag ser skenet inifrån dig lysa här på golvet, blir det
mindre svårt», svarade Nils.

»Här skall vara mörkt», svarade Inga Persdotter. »Mörkt skall här vara,
och du skall sova. Är det inte nog, att lampan fick brinna här halva
sista natten för din skull? Hade du varit karl då, hade jag inte behövt
släcka nu. Ska de nu ha det att säga, att ej heller i natt kan här i
huset vara mörkt?»

Då blygdes Nils att bedja modern längre. Han lade sig stilla ned och såg
på den ljusa fläcken, där lampan inifrån kammaren kastade sitt sken över
golvtiljorna. Därefter hörde han modern gå till vila inne i kammaren,
och ett ögonblick senare såg han mot den öppna dörren skuggan av hennes
arm, när hon sträckte ut den för att skruva ned lampan. Då försvann
framför honom den ljusa fläcken, som givit honom ro, och runt omkring
var mörker.

Men ur mörkret växte syner, och det var, som om allt inom den ensamme
mannen plötsligt blivit levande och ljust. Han såg människorna, som
kommit och gått i hans hus, och åter kände han, att de kommit för att
döma honom, och att han redan var dömd. En rysande ensamhetskänsla
bemäktigade sig honom. Ingen hade han att gå till, ingen, till vilken
han kunde tala. Därinne, på andra sidan om väggen, hörde han, hur modern
redan sov, och han greps av medlidande med sig själv, som skulle ligga
ensam och frysa. Det hade plötsligt blivit så kallt, att han hackade
tänder. Att svepa täcket omkring de frysande lemmarna hjälpte icke.
Kölden gick igenom allt det, som eljest värmer. Kölden kom inifrån. Den
kom av, att han var så förtvivlat ensam. Hur hade han så plötsligt
blivit ensam? Och hur kunde det vara, att han i vida världen icke hade
någon, till vilken han kunde gå?

Som Nils låg så och arbetade med sig själv och sina egna tankar, kom det
för honom, att han ej längre kunde ligga stilla. Det var något han
glömt, något, som framför allt annat måste göras. Han vågade ej väcka
modern genom att tända på ljus. Därför smög han sig upp i mörkret och
trevade sig fram till spisen. Med darrande hand fann han bunten med
svavelstickorna ytterst på spiselkanten, och utan att veta varför,
endast driven av ett sällsamt begär att ännu en gång se, gick han på
sina bara fötter vägen till salen, där hans hustru låg.

Vid dager hade han ej vågat se på henne. Nu när natten kom, drevs han
dit av en oförklarlig makt, som fjättrade hans vilja och oemotståndligt
förde honom fram. Hans ögon tycktes genomtränga mörkret, så att han
kunde se, och utan att göra buller eller stöta emot, ljudlöst och säkert
som en sömngångare, gick han fram genom rummen och öppnade dörren till
salen, där Elin låg. Där drog han eld på en tändsticka och närmade sig
den döda. När den ena tändstickan slocknat, rev han eld på en ny, och
med vidöppna ögon och mun stirrade han på Elins orörliga ansikte. Han
stod där, till dess att ingen sticka längre fanns kvar, och när det då
blev mörkt omkring honom, tyckte Nils sig ännu kunna se det lugna
uttrycket och de slutna ögonen.

»Varför står jag här?» tänkte han. »Och vad vill jag?»

Tyst som han kommit, gick han ut ur rummet, och utan att kläda på sig
gick han sin vanda gång ned i stallet för att se om hästarna. I mörkret
såg Nils något svart ila sig förbi. Men han förstod, att det var hunden,
och han blev icke rädd. Fastän han gick omkring så, var det något inom
honom, som sov, och som ej ville bli vaket. Sedan han känt efter, att
vatten och foder fanns tillräckligt, gick han från spilta till spilta
och räknade hästarna. En, två, tre, fyra, fem, räknade han. En, två,
tre, fyra, fem. Det fanns fem hästar. Ingen hade tagit bort någon. Flere
hade aldrig funnits. Så försökte han vissla på hunden. Han ville smeka
Pojken, emedan han varit orättvis och sparkat honom någon gång. När
kunde han ej minnas. Men medan han sökte efter hunden, märkte han, att
han kommit fram till förstugudörren, som stod öppen, och huttrande av
köld steg han uppför trappan och drog igen dörren efter sig.

Hela tiden, sedan han gått ut ur det rum, där Elin låg, visste han, att
han ej var ensam, och att någon följde honom, utan att dock visa sig
eller på annat sätt giva sig tillkänna. Denna någon följde honom, som om
hans eget jag kluvits itu, och de båda halvorna gått vid varandras sida,
utan att kunna beröra varandra. »Du är jag», tänkte Nils, »och jag är
du. Men varför har du ingenting att säga mig och icke jag dig? Här är så
ensamt och mörkt, varför talar du icke? eller varför gör jag det icke
själv?» Han stängde dörren om sig och var åter ensam i vardagsstugan.
Det vill säga han var, vad människor skulle kallat ensam. Själv visste
han ju, att så icke var. Tydligt kände han, att den andre följt med
honom in, och när han lade sig, tyckte Nils, att det var två, som på en
gång drogo över sig täcket och ryste av köld. Nils var i denna stund
nära den gräns, där, om den överskrides, det sista bandet i en människas
skäl brister.

Ty mitt framför sängen såg Nils på golvtiljorna en liten fläck av ljus,
och han trodde först, att modern låg vaken som han och hade tänt lampan.
Men som han stirrade på denna lilla ljusfläck, märkte han, hur den
växte, och mitt i densamma urskilde Nils tydligt, att Elin låg på knä på
golvet. Hon låg där i blotta linnet och såg ut, som om hon sprungit upp
ur bädden vid hans sida. Han kunde se hennes axlar och hennes rygg och
huvudet, som hon höll nedböjt. Och mitt emot henne såg han sig själv,
den andre, som följt honom in, och med vilken han icke kunnat tala. Den
andre stod mitt emot Elin, och i handen höll han något, som han lyfte
för att slå till. »Skona mitt liv», bad Elin, »jag ska gå själv, jag ska
ingenting säga, men skona mitt liv.» Nils hörde allt detta tydligt, där
han låg, och han såg den andre, som var han själv, slå till på hennes
hjässa. Han såg Elin sjunka till jorden med ett skri. Så hörde han henne
rossla och kvida. Så blev allt tyst, och det blev mörkt, mörkt, som om
intet ljus någonsin kunnat lysa.

Då stod Nils i förtvivlan upprätt på golvet och skrek högt. Men när Inga
Persdotter kom in, och lampan var tänd, låg han åter i sin bädd och
ville ingenting svara henne. Han bad henne endast gå. Men när modern
dock ej ville lämna honom, då satte sig Nils upp, och med läppar vita av
skräck talade han till henne.

»Där låg hon», sade han. »Där på golvet. Där borta stod jag, och jag
slog henne i natt, som jag gjorde det i går. Men jag vill inte kläda på
henne igen. Jag vill inte ta i hennes döda kropp, inte släpa henne ut
och kasta henne i källaren. Jag gör det inte. Bed mig inte. För jag
lyder dig inte längre.»

Då greps Inga Persdotter för första gången efter dådet av samma skräck
som sonen, och med läppar, vita som hans, frågade hon:

»Var hon här?»

»Ja», sade Nils.

»Och såg du dig själv också?»

»Jag gjorde så.»

»Såg du mig?»

»Jag såg dig ej. Men jag vet, att du var där.»

Då sjönk Inga Persdotter samman, och mörkrets underliga isande fasa var
över henne. Hon flyttade sig närmare Nils och ville röra vid hans hand.
Men hon sade intet. Ty hon ville ej yppa, vad hon själv såg.

Men Nils samlade all sin kraft och stötte modern undan.

»Gå ifrån mig», ropade han. »Gå ifrån mig du, som icke gjort mig annat
än ont, du, som för ont med dig, du, som lärt mig ont, och lever i det
onda. Jag förbannar dig, och jag förbannar den stund, då du fött mig.»

Inga Persdotter hörde honom, och hennes vrede var sådan, att den först
gjorde henne mållös. Hon skulle helst velat gå och lämna sonen åt sitt
öde, om hon blott hade vågat. Men hon vågade det ej. Ty i denna stund
var skräcken för mörkret över henne, och hon visste, att kom hon ensam
ut, skulle hon vända om och på skälvande fötter springa tillbaka.

»Det är för dig, jag gjort detta», prövade hon att säga.

Men Nils avbröt henne.

»Tig», sade han, »och ljug inte nu. Hon, som du hatat och förföljt,
lever inte. Det vore bättre, om du vore död.»

Som osaliga andar, vilka mot sin vilja fjättrats vid varandra, sutto de
båda där, och ingendera vågade gå och lämna den andra ensam. Ty ingen av
dem båda hade mod att bli ensam med sig själv. Därför sutto de och
väntade, att dagern skulle komma, och långsamt mätte den gamla klockan
med sitt enformiga ojämna tick-tack ut tiden. När morgonrodnaden färgade
slättens östra moln röda, sutto de där ännu, och det hat, som föddes
mellan människor, vilka enats i ont, växte inom dem båda.

Först när solen var uppe, gick Inga Persdotter in till sig och sökte
vila.

»Jag vet, att jag blir dig kvitt», ropade Nils efter henne. »Jag vet
det.»

Då slog den våldsamma kvinnan dörren i lås och lät Nils förstå, att hon
kunde leva honom förutan. När dagern kom, var Inga Persdotter åter
modig, och mot solen, som långsamt steg, ruvade hon länge över, vad hon
icke kunde hindra.


                                 IV.

Men ute i bygden gick skräcken från hus till hus och höll människorna
vakna. Som Inga Persdotter tänkt, när hon i stolta vanvettsdrömmar från
den mörka skogsbacken såg ned över de slocknande ljusen i byn, så gick
det också. Ljusen slocknade senare än eljest den natt, då Inga
Persdotter och hennes son i ruvande ångest delade varandras vaka, och
skrämseln för dådet var det, som hindrade människorna från att sova. Det
blev många nätter, som följde på varandra. Och icke blott den första
natten slog denna Inga Persdotters högmodiga spådom in. Natt efter natt
spridde sig skräcken allt längre. Flere och flere blev det, som den höll
vaken, snart visste alla olyckan med Elin Olasdotters död.

Men det fanns heller icke en, som under allt detta icke anade, att ett
brott hade blivit begånget. När medvetandet om sådant träffar människor,
då är det först gärna, som om något sov inom dem. De flesta äro ju slöa
och likgiltiga för andras lidanden och andras öden. De flesta av dem
tänka som så: allt detta angår icke mig. Låt var och en sköta sig. Jag
mitt, och du ditt. Var och en för sig. Och Gud för oss alla.

Människorna måste hava tid för att besinna sig. De måste hava tid, även
därför att deras dom ej skall falla för hastigt, för orättvist. Dårar
äro de, vilka löpa efter varje känsla, som tillfälligtvis flammar upp.

Det var ett besinningsfullt, långsamt folk, som bodde i denna trakt.
Människorna fattade långsamt eld, och de togo ej vid sig för småsaker.
Att nämndemannen och hans hustru kommo åkande dagen efter dotterns död,
det var i sin ordning och ej mer än man kunnat vänta. Ola Persson såg
gammal och förgrämd ut, när han kom. Det var många, som sett honom
komma, och medan han var inne på Möllinge, skockades folk utanför på
vägen. Det var, som om alla väntat, att någonting då skulle hända. Men
deras väntan blev besviken. Ola Persson och hans hustru gingo blott,
gamla och nedböjda, in i salen, där deras dotter låg.

Som det höves i sorgehus, talade de icke mycket. Ola Persson själv stod
framför liket med händerna hopknäppta och bad tyst. Hans hustru hade
tagit plats bredvid honom, och hennes tårar runno. Men mycket frågade de
icke, och mycket blev icke sagt. Ej heller intogo de mera förtäring, än
nödvändigt var, i sorgehuset. Som de kommit, vände de åter hem, lovande
att komma tillbaka till begravningen. Mängden, som skockat sig på vägen,
gav plats, när vagnen åkte förbi.

Också Ola Persson behövde tid för att betänka sig. Också han var en
långsam man, och han ville gärna överlägga med sig själv, innan han
handlade. Förgrämd och sörjande for han till sitt hem, och med bitterhet
tänkte han på, att om han behållit dottern, utan att fråga, när hon
gående kom den långa vägen till sitt hem och bad honom därom, då hade
detta aldrig skett.

Men när Ola Persson och hans hustru rest, och alla visste, att
begravningen var utsatt till söndagen, då var det, som om människorna
börjat vakna. Då började de också att tala, och allt vad som förut
endast viskats man och man emellan, det sades nu högt, och de, vilka
förut fruktat för sina egna tankar, klädde dem nu i ord och fruktade
icke. Det visade sig då, att ingen trodde, att Elin dött en naturlig
död. Alla anklagade Inga Persdotter, och ehuru ingen fritog Nils
Tufvesson för delaktighet i brottet, dömde de honom dock milt. Över
traktens betänksamma, tunga och tröga befolkning kom en hemsk fruktan,
att rättvisa icke skulle bli skipad. Det syntes alla som en stor
ogärning, i vilken var och en hade del, om den döda nu skulle begravas,
utan att något blivit gjort för att finna gärningsmannen. Allt vad som
kommit i dagen, när Elin blev funnen och svept, var i vars mans mun, och
alla väntade, att den rätte mannen skulle komma och föra allas talan i
en rättvis sak.

»Gud kan icke tillåta sådant», tyckte de. »Gud som skapat världen och
givit oss lagar och budord, kan ej vilja, att detta oerhörda skall ske.
Han kan ej vilja, att begravningen får försiggå i lugn, och
ogärningsmannen sedan sitta i ro och njuta frukterna av brottet, som för
var man ligger i öppen dag.»

Så gick rättfärdighetskänslan sin gång över denna bygd. Den kan sova i
vardagslag, och i det, som smått är, sluta människorna ögonen till och
le. »Det är världens gång», säga de, när de möta orätt. »Och orätt kan
ingen hindra.» I handel och vandel sker mycket, för vilket människorna
blunda, emedan de själva veta sig i stånd till detsamma. Men när något
väldigt händer, då ropar det emot himlen, och det är som om ej ens den
ringaste kunde sova lugnt, förrän rättvisan gått sin gång, och sanningen
kommit i dagen.

Här blev det från början icke en man, som trädde fram och förde allas
talan. Men en av de nätter, då Inga Persdotter och Nils rasade mot
varandra efter det dåd, de samman begått, brann länge ljus i en byggnad,
vilken ej långt från Möllinge ligger vid landsvägen. Ljuset brann länge,
därför att två människor där lågo vakna och talade om det brott, som
fyllde hela bygden med skräck. Ljuset brann i fönstret bredvid verandan,
som vette ut mot den välvårdade trädgården med fruktträd, bärbuskar och
bersåer. En strimma av detta ljus föll mellan vildvinets risiga grenar,
och därinne var det Kerstin Larsson, som höll sin man vaken. Hon gjorde
det därför, att hon talade ut, vad hela bygden tänkte, och hon var
modig, emedan hon visste detta. Men därjämte kände hon det så, som hade
den döda talat genom hennes mun, och denna känsla fick hon, emedan ingen
annan i livet stått henne så nära. Därför talade Kerstin under tårar och
med lidelse, som den gör, vilken talar sin egen sak.

»Det kan aldrig vara rätt, detta», sade hon. »Det kan aldrig vara rätt.
Här ligger Elin svept och skall komma i jorden. Om två dagar står
begravningen. Man skall ringa över henne, och prästen skall läsa över
hennes döda mull. Så skall kistan sänkas ned, och en liten stund
därefter är graven fylld med jord. Vad som finns därnere, kan ingen veta
och ingen se. Men de, som gjort detta, skola sitta i säkerhet och ro,
och när ett år har gått, är alltsammans glömt. Sådant kan aldrig vara
rätt, varken inför människor eller inför Gud.»

»Varför reste Elins fader härifrån och sade ingenting?» invände mannen.

»Därför att han icke visste, vad du och jag vet», genmälde hustrun
ivrigt. »Kvarnbo ligger långt härifrån.»

Hennes ansikte var rött av iver och sorg, och hennes klara ögon glänste.
Med livliga åtbörder fortfor hon:

»Han har icke sett randen, som gick omkring Elins hals. Han var icke
inne som jag och såg, när Inga Persdotter och Nils sutto ensamma i
salen, där liket stod. Som missdådare sutto de där och talade tyst med
varandra. Och ingen av dem vågade lyfta sitt huvud och se på den döda.
Inte heller såg Ola Persson Nils, när han låg på sängen med blod på
strumpan och ingenting kunde svara för att förklara sig. Han såg ej
heller, när vi fann örhänget i Elins tjocka hår. Hade han sett allt det,
då visste han som jag, att det är bara en, som har gjort det, och hon
heter Inga Persdotter. Då hade han heller icke rest, som han gjorde. Ty
Inga har övat brottet, så visst jag ligger här. Men Nils vet om det, och
han har nog hjälpt henne. Ty när modern velat det, så har han icke
förstått bättre än att lyda, stackare han.»

Men mannen ville ännu icke ge Kerstin rätt. Ty han tyckte icke om att
låta hustrun råda för lätt. Därför svarade han:

»Jag har ingen makt och myndighet här. Ty jag är ingen målsägande.»

Då reste sig hustrun upp i bädden och slog ihop sina händer, så att det
small.

»Är inte var människa målsägande, där man ser, att blodig orätt sker?»
ropade hon. »Kan du gå på begravningen och vara med, när Elins kista
sänkes i graven och se mördarna stå där och sörja henne? Kan du se
sådant, när du vet, att med ett enda ord kunde du ha hindrat det, och
bara för att du skämdes stiga fram, har du låtit allt gå, som det gått?»

Larsson tänkte i grunden detsamma som hustrun. När han talade emot
henne, skedde detta mest, därför att han gruvade sig för att stiga fram
och synas. Han ryggade också tillbaka för att blanda sig i en sak, som
skulle föra rättegång, dom och rannsakning med sig. Bättre än hustrun
förstod han, att för en oskyld person låg däri en fara. Men innerst
kände han som hon och önskade, att allt måtte komma i dagen. Därför var
det blott som ett sista självförsvar han yttrade:

»Varför gör ingen annan detta?»

»Just därför att ingen annan gör det, måste du träda fram», var hustruns
svar.

Under det att Kerstin Larsson talade vidare, låg hennes man stilla och
lyssnade till hennes ord. Inom sig kämpade han samma kamp, vilken alla
de utkämpat, som trätt fram i större frågor och på större slagfält och
vunnit ryktbarhet genom sitt mod. Och det inre motstånd, han inom sig
själv hade att övervinna, var så mycket starkare, som han med sin
handling intet annat kunde vinna för egen del än medvetandet, att han
gjort en god gärning och handlat rätt. Ty när rättvisan en gång segrat,
skulle han, som blott varit ett ringa medel i dess tjänst, glömmas.

Emellertid talade Kerstin Larsson vidare, och med kloka ord sade hon sin
man, hur allt skulle göras. Orden trängde in i den lyssnande mannens
sinne, och ju längre han lyssnade, desto klarare blev det honom, att här
fanns blott en väg att gå, samt att han och ingen annan måste gå den.

När han kommit så långt, kände han inga betänkligheter längre. Han
kysste hustrun till godnatt och sade:

»Nu vill jag sova.»

Mer yttrade han icke. Men av den ton, vari han talat, förstod Kerstin
Larsson, att hennes ord hade verkat, och att hon kunde lita på sin man.

»Du är ändå en karl», sade hon och släckte ljuset.

»Fastän jag haltar på ena benet», svarade mannen halvt i sömn.

Och som han sade detta, skrattade han till, så att bädden skakade.

»På hjärtat haltar du inte», svarade hustrun.

Larsson sov redan, när hon sade detta. Men hustrun låg länge vaken och
tänkte på sin vän, och att hon, som så länge lidit orätt i livet, nu
ändå till sist skulle få rättvisa i sin grav.


                                  V.

Morgonen därpå var handlanden Larsson tidigt uppe. När han klätt sig och
sett om sitt hus, kommo dock andra ting, som han måste bestyra. Hustrun
var otålig och ville skynda på honom. Men mannen lät sig nu icke drivas
längre, än han själv ville, och i ro och mak utförde han det arbete, som
förelåg. Först när han ätit middag, var han färdig att gå, och då styrde
han kosan mot byn för att tala vid andra.

Larsson uppsökte först skolläraren, vilken var en förståndig och erfaren
man, därtill kunnig i lagen. De båda samtalade länge och betänksamt med
varandra, och slutet på deras samtal blev, att de ville uppsöka en
tredje för att inhämta även hans råd. I detta syfte gingo de till
nämndeman Jonsson i byn. Denne var en stillsam man och ej lätt att
bringa till handling, men seg i viljan, då han en gång lagt hand vid en
sak. Hos honom sutto de en god timme och överlade, och när denna timme
var förbi, var det redan långt lidet på eftermiddagen.

Då såg Larsson på sin klocka och sade, att om något skulle göras, borde
de nu gå.

De tre männen sågo ännu en gång på varandra, och de visste alla, att det
var en allvarlig sak de hade för. Alla kände de varandra sedan många år,
och var och en visste om den andre, att inlät han sig på sådant som
detta, skedde det av nödtvång och ej av lust. Helst hade de stannat
hemma. Helst hade de tegat och låtit denna sak vila. Men det var
oskyldigt blod, som ropade till dem från jorden. Och därför måste de
övervinna varje betänklighet och gå.

»I Herrans namn», sade skolläraren, som var den äldste.

Så reste de sig alla upp och följdes stillatigande åt ut på vägen. Vad
som sägas kunde för och emot var sagt. Nu måste de göra, som samvetet
bjöd. Sida vid sida gingo de fram. Det var mulet ute, och molnen drevo
för vinden över den vida slätten. Från byggnadernas fönster blickade
ögon ut efter de gående, och de mötande hälsade tyst utan att göra några
frågor. Det var som om var man vetat, varför dessa tre gingo
tillsammans, och vart de gingo. När de kommo förbi handlandens gård,
stod Kerstin Larsson ute vid grinden och nickade åt dem. Men icke ens
hon kunde säga något. Dem, som gå så tunga vägar, tilltalar ingen.

Vägen var de gående tung. Ty det fanns en, vilken de gärna velat skona.
Det fanns en, som de önskat, att de kunnat hålla utom allt detta. Det
fanns en, som de ville allt gott, och för vilkens skull de ömkade sig
själva, att de för rättvisans sak måste vålla honom sådan smälek och
sorg.

Denne någon var Nils Tufvesson, den mördade Elins man. Han var nog en
brottsling efter lagen. Ingen trodde annat. Men han var av den gamla
goda släkten, som levat och dött på Möllinge gård, och i sitt innersta
väsen bråddes han på sin släkt. Var han brottslig, så måtte Gud döma
honom. Människorna, som kände honom, dömde honom ej. De visste, att han
var mild och god, och att han av egen vilja intet ont kunde göra.

Men rättvisan stod högre än hänsynen till Nils Tufvesson och allt annat.
Ty oskyldigt blod ropade från marken. Därför gingo de tre männen vidare,
och genom den låga inkörsporten trädde de in på Möllinge gård.

Där mälde de för Inga Persdotter och Nils Tufvesson, hennes son, att de
kommit för att enligt övlig sed se Elins lik, innan hon kom i jorden.

»Här ska hon då ligga som ett spektakel för alla människor», sade Inga
Persdotter.

Helst hade hon slagit dörren till och låtit de tre männen vända om och
gå. Ty hon fruktade deras besök, mest därför att Larsson var en ibland
dem. Men så gärna hon ville, vågade hon dock ej spärra dörren för tre av
bygdens mest ansedda män och låta dem lämna gården med oförrättat
ärende. Därför visade hon dem själv vägen till salen, där Elin låg. Men
sedan hon så gjort, gick hon tillbaka in i vardagsstugan och sade till
Nils:

»Nu börja snokarna komma. Men här finna de intet.»

Nils såg vrett på modern och svarade:

»Vet du det?»

Allt sedan den natt, då han slog Elin, hatade Nils modern och blygdes
över sig själv, att han ej vågade visa det öppet.

Men de tre männen stodo tysta framför Elins lik. De veko undan linningen
på hennes svepning och sågo alla den röda randen, vilken gick runt om
hennes hals. I tigande fasa stodo de så, och ingen behövde säga något
till den andre. Ty alla visste de, att kamraterna tänkte: »Detta har
icke gått rätt till.» De stodo där länge, och de skälvde så, att ingen
av dessa härdade män, som sett livet och kände det, kunde tala.

»Arma kvinna!» sade skolläraren till sist.

Och den gamle mannen darrade på rösten.

Så bemannade han sig, och en stund senare gingo alla tre ut ur den dödas
rum och stannade i vardagsstugan hos Nils Tufvesson och hans moder.

Där blev det skolläraren som förde ordet. Han sade dem, att här kunde
ingen begravning ske, förrän läkare hade undersökt den döda och givit
sitt intyg. Eljest skulle onda rykten uppkomma, och han tillade, att
sådana rykten voro redan i svang. Så såg han på de båda andra
kamraterna. Och dessa nickade bifall och sade sig vara av samma mening.

Inga Persdotter och Nils sutto länge tysta vid dessa ord. Så sade Inga
Persdotter:

»Skicka ni hit er doktor, får vi se, vad han hittar.»

De tre männen hälsade utan flere ord och gingo ut. Först när de kommit
så långt ut på landsvägen, att de ej längre kunde synas från gården,
började de andas ut och se på varandra.

»Det var nog bra, att vi gingo», sade nämndemannen.

Vidare blev ingenting sagt. Ty alla dessa tre voro enkla, rättskaffens
män av allmogen. Ingen av dem tänkte på, att han med denna sin handling
uträttat mer, än han skulle och borde. Utanför Larssons gård skildes de
åt.

Men i sorgehuset på Möllinge sutto Inga Persdotter och Nils, samtalande
om, vad detta besök skulle föra med sig. De talade därom, därför att de
ville glömma fasan för natten, som nalkades, allt som solen sjönk. Och
dock fruktade de den morgon, som nu skulle randas, mera än både mörker
och natt.


                                 VI.

Följande dag kom doktorn till Möllinge. Utan många ord skred han till
sin förrättning. Liket obducerades, och ett fullständigt protokoll
upprättades enligt alla laga former.

När det blev känt, att doktorn var på besök vid Möllinge, var det, som
om hela bygden andats lättare, och människornas sinne ljusnat till mera
allvar. Ryktet spred sig från gård till gård, och folk kom samman för
att få veta, vad de andra visste, för att tala ut, vad de själva hade på
hjärtat, och för att gemensamt glädas, att detta till sist dock hade
skett.

Ty alla kände, att det var deras egen rättskänsla, som talat och fått
saken i gång. Det var deras egna män, vilka de kände och ärade, som
övervunnit sin betänksamhet och fört rättvisans sak så långt, att den
icke längre kunde nedtystas. Alla visste, att när början väl var gjord,
skulle fortsättningen komma, och lagens väktare skulle icke vila, förrän
brottslingen var ertappad och straffad.

Bonden går vid sin plog, eller han kör sitt timmer. Han mejar sin säd,
eller han fodrar sina ök. Den, vilken ser honom så, tänker oftast: »Den
mannen är bunden vid jorden. Hans tankar gå ej längre än till stugans
knut. Vad frågar han efter världen, blott hans lada är fylld?»

Eller bondhustrun går i sitt dagliga stök. Hon bakar och brygger, sköter
sina kreatur och spinner. Hon lagar de sinas kläder och ser till, att
allt i huset är helt och rent. Barn föder hon till världen. Och hinner
hon för andra sysslor, då sköter hon också barnen, så gott hon kan. Den,
som ser henne, säger: »Hennes tankar äro bundna av det dagliga släpet,
hon ser ej mer än dem, som höra henne till. Vad frågar hon efter
världen, blott hennes gryta är full?»

Så säger och tänker mången, och ej sällan är väl detta också sant.

Men må den, som minns det, berätta, hur det dessa tidiga vårdagar gick i
Möllinge! Må den, som var med, söka i sitt minne! Där kom en kvinna
springande utåt vägen. Hon hade gått ifrån sitt hus, där barnet låg
sjukt i vaggan, och hon sprang bort till grannens, emedan hon icke kunde
stanna hemma. Ty hjärtat stod stilla i hennes bröst, när hon tänkte på
att den orätt, som skett, skulle få gå ostraffad.

Eller en man går ute vid plogen. Det är gott plöjningsväder, och
lärkorna drilla över hans huvud i den blåa luften. Han skulle vilja
arbeta ända till middagen. Ty hans teg är oplöjd, och jorden längtar
efter sådd. Men han kan icke stanna. Ty han får ingen ro för tankarna,
som kretsa om det förfärliga, vilket han och alla så länge tålt ibland
sig, och som nu blivit en oskyldigs död. Han binder tömmarna om oxarnas
ben och låter djuren stå. Själv går han bort till byn, där han kan få
stilla sin vetlust.

I hagen sitta två unga nedanför en stätta med armarna om varandras liv.
De ha stulit sig dit en stund för att få leka och kyssas. Men plötsligt
blir den unge mannen orolig och vill gå bort. Och när flickan frågar
honom varför, svarar han endast med en åtbörd, som hon förstår. Tysta
följas de åt för att få klarhet i den fråga, vilken bränner inom alla.

Uppför backen, som leder till skolan, stapplar en gammal man. Han är
ofärdig och nästan blind. När han går, trevar han sig fram med en käpp.
Han möter en skock barn, gossar och flickor om varandra. De ha fått lov
i skolan. Skolläraren har givit dem lov. Men de stoja icke, och det ser
ut, som om lovdagen icke vållat dem någon glädje. De gå förbi den gamle
mannen, och då han icke kan se, ropar han på avstånd för att tvinga dem
att stanna och få svar på den fråga, som drivit honom ut. Så förstår
han, vilka han har framför sig. Och i det han mumlar något om »barn,
vilka ej begripa sådant», stapplar han vidare uppför backen, darrande av
den oro, som är allas. Men barnen gå tyst samtalande vidare. De berätta
varandra, vad de veta, och de knota över, att de icke kunna förmå dem,
vilka veta mera, att säga dem allt.

Må den, som minns dessa dagar, stiga fram och vittna! Var allt detta
endast tom nyfikenhet? Eller var det icke rättskänslan, som länge sovit,
vilken nu vaknade och krävde att bli hörd?

Eller var det kanske ännu mera än så?

Det var så, att alla kände sig som medvetna om ett stort brott, vilket
ingen förmått uppdaga och föra till straff. I åratal hade dock
misstanken lurat hos dem alla. Hos dessa människor fanns ingen annan
tanke än, att den, vilken ont gjort, skall ont lida, intet vad från den
gamla förbannelsen, att syndens lön är döden. De visste, att de tålt det
onda ibland sig. Och att de detta gjort och ingenting kunnat uträtta
däremot, låg nu som en smälek över dem alla. Detta var en skam, som
skulle tvättas från deras ansikten. Och deras själar längtade efter att
känna sig rena.

Ty bonden känner samhörigheten mellan sig själv och alla. Hur kort än
han ser, känner han ändock detta. Och i denna känsla ligger frukten av
allt det bästa, som lag och sed under århundraden byggt upp. På det att
detta må bevaras, är det stundom gott, att det stora onda sker
uppenbart, så att alla tvingas att vakna.

Det kommer en herremannavagn och far vägen fram. Den, som sitter däri,
är den gamle doktorn, och hans ansikte är allvarligt. Han nickar åt alla
sidor, utan att lyfta på hatten. Och om någon vinkar honom, låtsar han
icke se, utan far förbi.

Han vill icke stanna. Ty vad han tror sig veta, är alltför gräsligt. Men
var han far, stå folk i klungor och följa med ögonen vagnen, där den
rullar fram.

I spisarna vidbrännes maten, på åkern stå oxarna och vänta framför
plogen, i ladugården råma korna av längtan att bli mjölkade, skolan är
stängd, och handelsboden är full av folk, som ingenting köpa.

Ty arbetet är det, som vilar, det vardagstunga dagliga arbetet är glömt.
Det är glömt, emedan känslan för rätten bragt allt annat i glömska.
Brottet, som slagit ned ibland människorna, har tänt en eld, som när
blixten ljungar ned, och vid den elden läses i flammande bokstäver, att
ingen människa lever endast av bröd.


                                 VII.

Begravningen har blivit uppskjuten i två dagar. Nils har själv kört till
den gamle kyrkoherden för att anmäla dödsfallet.

Det var en svår stund för honom. Ty kyrkoherden hade en gång berett Nils
till den heliga nattvarden, och sedan den dag, då han läste på gången
och tydligare och bättre än de fleste besvarade alla frågor, hade han ej
samtalat ensam med sin lärare, utom den enda gång, då han kom att anmäla
sitt bröllop. Kyrkoherden hade då lyckönskat Nils och uppmanat honom att
vara god och fördragsam mot sin hustru.

Detta kom Nils att tänka på, så fort han trädde in i rummet, och därför
blev hans blick skyggare, då han skulle hälsa. Kyrkoherden märkte detta,
och emedan han själv med oro motsett detta besök, fann han först
ingenting att säga.

I sin karmstol vid skrivbordet satt han och bläddrade i församlingens
stora bok, där allas namn stå uppskrivna, och hans huvud var nedböjt.
Nils såg på honom och förstod, att prästen satt i tankar, men vågade ej
avbryta honom. Hans ögon fäste sig vid den svarta kalotten, omkring
vilken det vita håret flöt ut, och han stod liksom och väntade på att få
se denna svarta fläck med det vita omkring börja röra sig.

När detta äntligen skedde, borrade sig kyrkoherdens gråa ögon in i Nils,
och han sade lågt:

»Det lär se ut, som om Elin blivit mördad.»

Nils ryckte icke till. Han grep blott fastare om mössan, som han höll
med båda händerna framför sig.

»Det sägs så», sade han. »Och underligt ser det ut.»

»Märken på hennes kropp tyda därpå», fortfor kyrkoherden. »Vet du, vem
det kan ha varit?»

Åter blänkte de gråa ögonen bakom glasögonen mot Nils, och åter grep
denne hårdare om mössan.

»Jag vet ingen, jag kan misstänka», svarade han. »Men det kan ju ha gått
någon förbi.»

»Det kan så», medgav kyrkoherden. »Men det är annars underligt, att
detta är den andra i din släkt, som dör en bråd död.»

När kyrkoherden sade detta, tryckte han liksom på varje ord och knep
hårt ihop läpparna. Nils blev röd och fann intet att svara. Ty han hade
icke väntat sig denna anspelning på ryktena om faderns död.

Då satte sig kyrkoherden upp i stolen och höjde sin ena hand.

»Kan du säga mig inför Gud, Nils, att du ingen del har i detta, och att
du ingenting vet?» sade han allvarligt.

Då darrade Nils på orden, och det kom gråt i hans röst. Men tydligt och
fast svarade han:

»Så sant Gud mig hjälpe, och jag vill dö en salig död, så vet jag intet
om detta. Och någon del däri själv har jag icke.»

Då lutade sig kyrkoherden ned och skrev i den stora boken.

»Vilken dag var det du fann Elin död?» frågade han utan att se upp.

Nils nämnde lågmält dagen och timmen. Han var en bruten man i denna
stund, och hans kraft var uttömd. Hade kyrkoherden upprepat sin fråga,
skulle han fallit samman och bekänt allt.

Men kyrkoherden såg icke upp från den stora boken. Med tungt hjärta
skrev han däri, vad skrivas skulle. När han slutat, räckte han Nils
Tufvesson sin hand och sade:

»Gud förlåte dig, om du har farit med lögn inför mig!»

Därmed gick Nils. Utan att se till höger eller vänster gick han bort
till stallet och löste sin häst. När han satt i vagnen, såg han ut över
vägen och lät hästen löpa.

Fattig, trött på allt, övergiven av alla, kände han sig till mods. Det
han bar på, var så över alla gränser, så alltför tungt. Han skulle bära
på detta i dag och i morgon. Han skulle stå med allt detta inför
människorna vid graven. Nils led mest därav, att han kände, som om det
band, vilket förenade honom med andra människor, var avslitet. Sådant
passade icke honom. Ty mer än allt annat önskade Nils, att han kunde gå
ut bland människorna och vara som en av dem. Men nu var detta förbi. Han
var en alltför stor syndare. Icke en sådan, om vilken prästen, när han
läste sig fram, hade sagt, att alla människor äro syndare inför Gud.
Utan en sådan, för vilken ingen förlåtelse givs, och som alla måste sky.
Hela sitt liv måste han bära på detta. Hela sitt liv skulle han gå som
utstött bland människorna. De skulle viska till varandra, när han gick
dem förbi, och peka med fingret efter honom. »Där går Nils Tufvesson,
som har mördat sin hustru», skulle de säga. Och han, som en gång trodde,
att han skulle bliva den skam, vilken tryckte honom, kvitt, måste nu
till straff bära en ännu större nesa.

»Jag orkar det aldrig», mumlade han.

Och tanklöst upprepade han de gamla orden:

»Jag fattig, syndig människa.»

Det var ord, ord. För honom hade de ingen mening. Djävulen hade snärjt
hans själ och gjort honom till fånge för livet. Så åkte Nils Tufvesson
in på sin gård, och när han stigit ur vagnen, såg han, att därute stod
ett främmande åkdon utan häst. Nils kände igen, att det var svärfaderns
vagn och visste alltså, att Ola Persson på nytt kommit till gården.

Han blev med ens liksom torr i munnen och såg sig om, som sökte han en
utväg att obemärkt kunna smyga sig bort.

»Inte nu», tänkte han. »Inte nu. Jag vill gå in på logen och lägga mig
där hos hunden. Kanske kan jag då få sömn.»

Han hade ju icke sovit allt sedan hustruns död.

Som han tänkte detta, kom Inga Persdotter och hjälpte honom att spänna
ifrån.

»Sade prästen något?» frågade hon.

Nils berättade lågmält, vad som hänt, och lät hästen gå före sig in i
stallet.

»Vad sade du honom?» frågade Inga Persdotter åter.

»Jag svor mig fri», svarade Nils.

Och hans ansikte skalv.

»Du får göra det en gång till i dag då», sade Inga Persdotter. »Ola
Persson har kommit hit. Han har hustrun och två andra med sig. Jag vet
inte, vad de vill. Men allesammans äro de efter dig och mig som vargar.
Så mycket ser jag. Visa nu, att du också kan bita ifrån dig som en
varg.»

Därmed gick Inga Persdotter åter in i byggnaden, och Nils stod ensam
kvar ute på gården. Han selade av hästen och gav honom vatten. Det var
blott några minuter, som gått, men Nils tyckte, att han varit ensam
länge, och att det var någon annan gång, för en tid sedan, han visste ej
rätt när, som han hört modern stå där och säga: »Ola Persson är därinne,
och han har andra med sig. Nu ska du bita ifrån dig som en varg.» Ännu
kände han samma brännande torrhet i munnen, och han drack ur skopan i
långa drag. Utan att veta mera, än att nu måste han gå in, steg han
uppför de båda trappstegen och böjde huvudet i den låga dörren.

När Nils såg upp, stod han själv ensam mitt på golvet i vardagsstugan.
Han såg sig omkring och fick intryck av, att han stod inför en domstol,
och att de, som sutto där, kommit samman för att döma honom. Där sutto
Ola Persson och dennes hustru. Mitt emot dessa sutto två andra män. Nils
såg på dem, och han kände, hur hans mod sjönk. Det var Anders Ohlsson
och Jesper Svensson, desamma, vilka först varit med och funnit Elin.
Ensam i hörnet, där den gamla klockan stod, satt Inga Persdotter.

I rummet var så tyst, när Nils kommit in, att alla kunde höra, hur den
gamla klockan pickade. Ensam förde hon ordet, som om hon velat påminna
dem alla om, att tiden gick.

Ola Persson satt och såg med sina klara ögon stint på Nils. Icke en min
i dennes ansikte undgick hans kloka blick. I dag var nämndemannen en
helt annan, än när han för blott ett par dagar sedan for från Möllinge,
sedan han första gången stått stum inför dotterns lik. Hög och myndig
satt han på sin stol, och den breda underläppen sköt fram över
hakskägget. I denna stund visste han, vad han ville göra, och hur han
skulle sköta sin sak.

Nils stod stum och kunde ej vända sina ögon från Elins fader. Utan att
han flyttade sin blick märkte han, att alla i rummet voro högtidsklädda,
samt att han själv glömt påtaga kyrkrocken, när han for till prästen.

»De ha kommit för att döma mig», tänkte han än en gång.

Då bröt Ola Persson tystnaden.

»Sätt dig, Nils», sade han kärvt.

Nils satte sig tafatt och rädd, som hade han egentligen bort förbliva
stående. Åter hördes uret, som med hackiga knäppar berättade för alla,
att tiden gick.

»Vi har tänkt som så», började omsider Ola Persson, »att när det nu
dröjt med begravningen, ville vi alla se Elin, innan kistan spikas igen.
Och vi ha väntat, till dess att du kom, därför att du skulle kunna vara
med. Du, som var hennes man, är ju ändå den första i sorgen.»

När Ola Persson sagt detta, blev det åter tyst, och ingen visste, vad
som nu skulle följa, förrän nämndeman åter tog ordet och yttrade:

»Det finns väl ändå en psalmbok i det här huset.»

Det låg hån i hans stämma, när han frågade så. Men Inga Persdotter
låtsade ej höra detta. Hon gick in i kammaren och hämtade själv boken
samt räckte den åt Ola Persson. Denne slog upp boken och började söka
däri. Den var tung och stor och knäpptes igen med knäppar av mässing. På
den första rena sidan stod skrivet med gulnat bläck och stora, barnsligt
formade bokstäver: »Tufve Nilsson, Möllinge 1829».

»Det var din farfader, det», sade Ola Persson. »Han var en ärans man,
liksom ock Tufve Tufvesson, din fader.»

Därmed reste sig nämndemannen upp och vinkade åt de andra att följa sig.
Själv gick han före dem in i salen, där Elin låg. Hon hade nu blivit
flyttad i sin kista, och kistan var ställd på golvet, så att alla kunde
se den.

Där stodo de alla, Ola Persson och hans hustru, de båda männen, som
följt dem, och Inga Persdotter. Nils ensam stannade vid dörren.

»Kom närmare, Nils, och stig fram», sade nämndemannen. Var och en kunde
höra skälvningen i hans röst. »Den som har gott samvete, behöver
ingenting frukta.»

Nils steg fram, och han kände, hur alla betraktade honom. Med hopknäppta
händer stannade han ensam mitt på golvet. Och när han stod så, måste de
andra se bort. Ty de tålde icke att se honom i hans uppenbara olycka och
skam. Och Elins gamla moder grät.

Men Ola Persson steg fram till kistan och lyfte bort linneduken, som
täckte dotterns ansikte. Då sågo alla det stora blåröda märket i pannan.
Med orädd hand vek fadern undan kragen på linnet, så att det smala
skarpa strecket kring halsen lyste fram. Men när han gjorde detta,
darrade han så, att den gamla psalmbokens blad rasslade emot varandra
som torra löv i blåst.

Ola Persson stod länge stum och syntes icke hava ögon för annat än
dottern. Så steg han tillbaka och började:

»I Guds Faders och Sons och Den Helige Andes namn.»

Därpå slog han upp psalmboken och läste med låg, fast stämma:

   I det djupa, i det höga
   Råder en osynlig hand,
   Och ett aldrig slutet öga
   Vakar över minsta grand.
   Intet valv dig innestänger
   Dit den handen icke når;
   Ingen natt omkring dig står,
   Dit det ögat icke tränger.
   Vart du flyr, och var du är,
   Före dig är Herran där.

   Dig han möter allestädes:
   Blir du ej av häpnad stum?
   Rummet, som av dig beträdes,
   Är det ej ett heligt rum?
   Ingen är dig mera nära,
   Än den Gud, som skrev sin lag,
   Skrev sitt heliga behag
   I ditt hjärta och sin lära,
   Och som själv dig döma skall:
   Syndare, i stoftet fall!

   Slå dig för ditt bröst och bäva:
   Du är röjd av Hämnarns blick;
   Du det vittnet ej skall jäva,
   Som dig följde var du gick.
   Kan ock här din gärning döljas
   Brottsling, för en gäckad värld;
   Kan ock, skrymtare, din flärd
   Här i dygdens mantel höljas:
   Inför Gud är mörkret klart,
   Och det dolda uppenbart.

Under det att Ola Persson läste dessa ord, vilka han kände så väl, höjde
sig småningom hans stämma. Den sista strofen läste han utan att se i
boken och med ögonen direkt vända emot Nils.

Nils stod och hörde på allt detta och visste, att dessa ord voro talade
till honom. Det var Gud, som talade dessa ord. Det var Gud själv, som
straffade honom och röjde hans skuld inför alla. Nu var han vid målet,
nu blev allt uppenbart, som skrivet stod, nu brast allting inom honom.
Och med händerna slutna mot ansiktet, vände han sig om och vacklade ut
genom dörren, stönande som en människa i sin högsta nöd.

Med vidöppna ögon stirrade Inga Persdotter på sonen och förstod, att han
hade glömt henne. Hon kunde icke längre fånga hans blick. Och när han
försvann genom dörren, störtade hon fram för att följa honom.

Men Ola Persson ställde sig i hennes väg.

»Du stannar här», sade han myndigt.

Hela hans gestalt skalv av fasa och spänning. Men dock gick han stilla
fram till Elins kista och lade sakta duken på dess plats över dotterns
ansikte.

»Vile du i frid!» sade han. »Här är i dag icke tid till flere böner.»

Därmed gick han hastigt ut ur rummet, och de båda männen följde honom
under tystnad.

Ute på gården satt Nils med händerna för ansiktet och grät högt. Nu
visste han, att hans stund var kommen, och att han icke längre kunde
kämpa emot. Ty Gud själv hade talat och fördrivit djävulen, som förut
gått osynlig vid hans sida.

Han såg upp, när han hörde svärfadern nalkas, och om han vågat, skulle
han kastat sig på knä och omfamnat den kommandes knän. Nu strömmade
blott tårarna över hans ansikte, och det låg en så omåttlig förtvivlan
över hela hans uppsyn och gestalt, att de tre männen rördes och knappast
vågade gå fram.

Till sist lade dock Ola Persson sin hand på hans skuldra och frågade:

»Vill du bekänna nu, Nils, och lätta ditt samvete?»

»Ja», sade Nils, »ja, jag har slagit henne. Jag är hennes mördare.»

Det fanns blott en redig tanke i hans huvud, den att modern måste hållas
utanför detta. Så hade han svurit, och den eden måste hållas till varje
pris.

Därför tillade han, när han såg, hur de andra ryggade tillbaka:

»Hon låg i sin säng och sov. Och jag kom in. Då tog jag en mangelrulle
och slog henne i huvudet, så att hon domnade bort. Därpå strypte jag
henne med snaran.»

»Vilken snara?» frågade Ola Persson hårt, och hans ansikte blev rött av
spänning.

»Den, som jag hade», svarade Nils meningslöst. »Snaran, som jag höll i
hand under rocken, när jag kom in. Jag var ensam om det. Mor vet
ingenting. Fresta inte mor att tala på sig själv, ty hon är oskyldig.»

»Ingen har frågat dig om henne», sade Ola Persson kort. »Varför säger du
så?»

Nils såg sig omkring med förvildade blickar. Hade han förtalat sig? Hade
han röjt mor, då han menade väl? Han förstod ingenting av detta,
upprepade blott tonlöst:

»Mor är oskyldig.»

Ola Persson lät Nils vila ut, till dess att han blev lugnare. Då bad han
honom berätta. Och Nils berättade den förfärliga natten, berättade,
medan svetten flöt över hans panna, och tårarna kommo hans röst att
stockas, berättade hela tiden så, som om han varit ensam om dådet, och
ingen haft någon del i det skedda utom han.

Ola Persson och de två andra stodo tysta och hörde honom. Blott en gång
avbröt svärfadern Nils berättelse.

»Hur kunde du rå med att kläda på henne ensam? Ensam släpa henne ned i
källaren och lägga henne, som hon där låg?» sade han.

Åter såg Nils upp med en förvildad blick. Varför ville de jaga honom i
en fälla? Var det icke nog, att han frivilligt tagit allt på sig? De
måste ju veta och se, att han var beredd att göra bot och dö.

Då grep Nils i sin förtvivlan den tanketråd, på vilken han spunnit under
de senaste ändlösa nätterna, samma tanketråd, som han funnit ibland, när
han tyckte, att det började dagas mitt i hans inres årslånga, hopplösa
mörker. Han sprang upp, och hans blick blev mörk och djup som på den,
vilken ser skräcksyner.

»Det var väl ingen konst», ropade han. »Ty jag var icke alldeles ensam,
när jag slog Elin. Ingen människa var med mig. Men djävulen stod hela
tiden bredvid. Djävulen sade mig, när jag skulle slå. Djävulen visade
mig, hur jag skulle lägga snaran. Djävulen hjälpte mig att lyfta henne
upp, kläda på henne, och släpa henne ut. Djävulen har aldrig övergivit
mig förrän nu.»

När han ropat ut dessa förtvivlans ord, satte Nils sig ned. Hans blick
var slocknad, och var och en kunde se, att mera förmådde han nu icke
säga. Ola Persson och de båda andra männen sågo på varandra, och åter
grepos de av medömkan med den brutne unge man, de nu sågo framför sig.
Hans ord trodde de icke. Ty var och en av dem visste ju, att han talat i
yra, och att om Nils haft hjälp av djävulen, så hade detta skett på
annat sätt, än vad han nu i sin nöd ville få dem att tro. Men för deras
ögon blev brottslingen nästan till en hjälte. Ty fastän de ville fara
skonsamt med honom och hjälpa honom från dödssynden, vilken ingen
trodde, att han hade begått, tog han dock frivilligt allt på sig och
ville ensam lida straffet.

Därför hejdade de icke Nils, när han reste sig upp, utan läto honom fri
gå förbi dem och in i det gamla huset, vilket redan låg i skymning.

»Gud vare dig nådig, Nils», sade Ola Persson, när Nils gick.

Men Nils hörde honom icke. Han var redan inne i vardagsstugan och hade
stängt dörren efter sig. Då hämtade Ola Persson sin hustru och lät
Anders Ohlsson taga henne med hem till sitt. Själv spände han hästen för
vagnen och lät Jesper Svensson sitta upp. Så åkte de båda, allt vad
hästen kunde löpa, till länsmannen uppe i byn.

Inga Persdotter stod i fönstret och såg Ola Persson åka bort, och hennes
förbannelser följde honom. Dit hade det alltså gått. Detta blev alltså
slutet. Hon gick ut på gården och satte sig där på sin gamla plats under
fläderbusken och tänkte.

Slutligen steg hon upp och gick åter in i vardagsstugan. Där låg Nils
påklädd på sängen och sov, sov, som han icke gjort, sedan de båda begått
dådet tillsammans. Men Inga Persdotter väckte honom.

»Stig upp, Nils!» sade hon, »gå ut i foderlogen, tag där ett rep och
häng dig själv. Eljest är det ute både med dig och med mig.»

Nils hörde icke hennes ord, han såg blott med sömndruckna ögon på modern
och förstod intet.

Inga Persdotter upprepade då, vad hon hade sagt.

Men Nils lade ned sitt trötta huvud mot kudden.

»Nej, mor», sade han. »Det gör jag icke. Nu vill jag sova. För jag är
trött. Och när jag vaknar, skall jag taga straffet. Annars får jag
aldrig frid.»

Därmed somnade Nils Tufvesson åter. Men Inga Persdotter gick ifrån honom
med vrede i hjärtat och med förakt. Hon visste nu, att hon var ensam som
aldrig förr och starkare än alla. Men hon var rädd, därför att det var
mulet ute, och skymningen föll så tidigt. Därför vände hon om till Nils
bädd. Och krypande samman som en hund, satt hon där och avundades sonen,
som kunde sova.

Två timmar senare höll länsmannens vagn på Möllinge gård. De, som följde
honom, funno Nils ännu sovande och Inga Persdotter hopkrupen vid hans
sida. Vid männens ankomst väckte Inga Persdotter Nils, och på
länsmannens ord häktades icke blott Nils, som hade bekänt, utan även
hans moder.

»Vem anklagar mig?» sporde Inga Persdotter.

Då såg Ola Persson lugnt på henne och svarade:

»Jag.»

Slamrande for vagnen med fångarna ut genom inkörsporten.

Ola Persson gick ut och hämtade sin hustru. De båda gamla stannade på
Möllinge över natten. De tyckte båda, att Elin skulle ej ligga ensam i
mördarnästet, om hon än var död.

Men redan samma kväll gick ryktet ut över trakten, att Nils Tufvesson
och hans moder blivit häktade. Ryktet gick runt i stugorna, och
människorna började andas lättare, därför att nu rättvisan kom. Men den,
som berättade detta, tillade också: »Nils har bekänt och tagit hela
skulden på sig.»

Då skakade människorna sina huvuden och undrade, hur sådant var möjligt.
Detta gick dock över allt förstånd och över alla gränser.


                                VIII.

När Inga Persdotter och hennes son nu körde bort från Möllinge, voro de
belagda med handbojor. Körsvennen hette Jan Ersson och hade förr varit
deras dräng. Nu var han i kronans tjänst och satt i försätet som deras
herre. Så åkte den sista ättlingen av den gamla släkten ut från sina
fäders gård.

Då det emellertid led mot aftonen, och mörkret var nära, fann
fjärdingsmannen det ej lönt att samma afton fara in till staden och mitt
i natten slå larm i cellfängelset, utan han inhyste fångarna i
häradshäktet, som låg nära hans hem.

Där tillbragte Inga Persdotter och Nils Tufvesson sin sista natt samman,
och fjärdingsmannen blev hårt klandrad, därför att han hade tillåtit
detta. Ty de, som förstodo saken, trodde, att Inga Persdotter använt
tiden att inskärpa hos Nils, att nu, när han röjt sig själv, skulle han
också bära straffet ensam.

Därom talade hon också, och Nils lovade att lyda henne i allt. I hans
ögon var modern ej längre brottslig. Hon var blott en olycklig, som alla
ville ont. Själv var han förändrad. På vad sätt eller när detta kommit,
visste han nog icke. Men det hat, han känt mot modern, var som utplånat
ur hans själ. Och de, vilka följde fångarna till cellfängelset, kunde
aldrig glömma deras avsked. Inga Persdotter var lugn och behärskad, men
hennes ögon hängde vid sonens, som ville hon binda honom för evigt. Och
från Nils ögon strömmade tårarna, så att han ingenting kunde se.
Vacklande leddes han in i sin cell, och dörren stängdes om honom.

Under de första två dagarna hände det märkliga, att Nils knappast ville
taga någon föda till sig. Det såg ut, som om han endast haft behov av
sömn. Han sov icke blott om natten, utan största delen av dagen. Och när
han sovit ut och började kunna vara vaken, då var han en annan man.

Det kan vara gott för en människa att bliva instängd i en cell, om hon
aldrig fått tänka själv, och om hennes själ ständigt varit bunden av
onda makter. Nu var Nils för första gången ensam, och nu undrade det
honom, hur han någonsin kunnat bliva, den han var. Nu var allt, som
aggat, plågat, hetsat och förnedrat honom borta. Nu behövde han intet
frukta. Nu kom var dag lik den andra, och var natt sov han som ett barn.

Genom det lilla fönstret, som satt så högt upp, att han icke kunde nå
det, såg Nils en flik av himlen, och på bordet lågo böcker, som han hade
lov att läsa. Av dem förstod Nils icke mycket, och när han läste i dem,
blev han mest skrämd. Ty i böckerna kunde han blott läsa, vilken syndare
han var. Därför lät Nils också böckerna vara, och när han förändrades,
var det icke med deras hjälp.

Nils led ej av att vara ensam, han tog i stället kraft därav, och han
kände sig glad, att han ingen människa behövde se. När människor förut
betraktat honom, hade han alltid känt blygsel, och som hans liv blivit,
fullt av skam och brott, hade andra ingenting att säga honom. Här var
han ensam som den av livet och egna synder plågade människan, vilken
fordom flydde till öknen. Här gingo hans tankar sin egen väg, så gott
han förstod att tänka. Och här fann han, att när stor nöd kommer, då
hjälpa människorna intet.

Emedan Nils var ensam, hade han vant sig att tänka halvhögt för sig
själv, som om han haft någon, till vilken han kunde förtro sig. Ofta
slog han den fotsida fångdräkten omkring sig och gick med långsamma steg
fram och åter den korta vägen från dörren och till den plats på väggen,
ovanför vilket fönstret med järngallret satt. Där talade Nils sakta med
sin egen själ. Fångvaktaren kunde se det, när han oförmärkt sköt
förhänget undan från det lilla fönstret på den stängda dörren, varifrån
man från korridoren utan att synas kunde blicka in i fångens cell.

»Jag är en stor syndare», kunde Nils då säga. »Men mor hade aldrig
behövt bedja mig att icke röja henne. Hon har tagit min ed, och jag har
givit henne den, därför att hon eljest icke ville tro mig! Stackars mor!
Hon har nog av sitt, och jag skulle inte kunna leva, om jag visste, att
hon hade det så tungt som jag. Men hon hade aldrig behövt bedja mig om
detta. Ty jag skulle ändå aldrig hava röjt henne. Så syndfull är jag,
och så mycket har jag förbrutit i min levnads dagar, att jag icke kan
bliva som andra. Aldrig kan jag komma ut bland människor och bliva dem
lik. Jag är för vek till sådant, och jag skulle aldrig kunna lida, att
människorna sågo på mig, när jag kände, att de visste allt. De skulle
aldrig kunna förlåta mig. Men om jag tager på mig allt och lider allt,
då måste Gud en gång förlåta mig. Ty han ser till, vad jag lidit.»

Så enfaldigt och rättfram gingo Nils Tufvessons tankar, när han i cellen
blev ensam med sig själv och fick ro. Det kom kanske icke i så tydliga
ord, och kanske hade han det ej så klart för sig själv, allt vad som i
själva verket drev honom att handla som han gjorde. Men allt som dagarna
gingo, slutade han upp att räkna deras gång, och han kände endast, att
han själv blivit en annan, och att allt nu syntes honom så enkelt och
klart.

»Det är ju bara att dö», sade Nils till sig själv, »och dö måste jag. Ty
jag är icke värd att leva.»

Så kom en afton fångvaktaren som vanligt in med mat i hans cell.

»I morgon skall du förhöras, Nils», sade han till honom.

»Förhöras?» genmälde Nils.

Han förstod honom icke.

»Jo», sade fångvaktaren. »Du skall inför rätten.»

Denna natt sov icke Nils. Ty detta kunde han icke fatta. Han smög sig
till att gå uppe, fastän han visste, att detta var förbjudet. Och han
stod länge nedanför det lilla fönstret och blickade uppåt. Då såg han i
mörkret en ensam stjärna, som blänkte på den djupblå himmelen.

»Varför skall jag rannsakas», tänkte Nils, »då jag redan är dömd? Varför
skall jag åter ut och stå inför alla människor? Är det icke nog, att jag
bekänt, och kunde ej människorna vara barmhärtiga och föra mig ut endast
för att låta mig dö? Då vore allt så enkelt. Då skulle jag förstå, vad
man gjorde med mig, och vara nöjd. Vad kunna människorna ännu vilja
mig?»

Nils gick länge uppe i svår vånda, och han tänkte på, hur underligt det
var, att han under de sista dagarna, innan bekännelsen gått över hans
läppar, hade hatat sin mor. Vad ont hade hon gjort honom? Vilken rätt
hade han att vredgas på henne eller söka sak med någon?

»Så mycket ont har jag själv gjort», tänkte Nils, »att vad hon gjort,
kommer mig icke vid. Jag har nog av mitt eget. Mer än nog.»

Vilken förändring som skett med honom, kunde Nils icke förstå. Han
visste blott, att han blivit annorlunda mot förr, och att han var
nöjdast, när han ensam fick känna, hur detta nya, vilket han ej visste,
vad det var, växte inom honom. Men detta nya var icke så nytt, som Nils
själv trodde. Det var äldre än han själv och hade funnits, innan han
blev född. Det var de många goda människorna, som levat och arbetat inom
hans släkt, vilka nu började vinna välde inom honom. De voro icke döda,
som folk sade. De levde och verkade nu i sin levande ättlings blod. Det
var Tufve Nilsson, hans farfader, vilken varit en ärans man. Det var
Tufve Tufvesson, hans fader, vilken varit så godsint, att han aldrig
kunnat säga en människa ett ont ord eller slå ett djur. Det var flere
ännu, vilka levat så långt borta i tiden, att Nils aldrig hört deras
namn. Men av deras blod var han kommen, och i ensamheten skildes nu
bort, vad av ondo varit, och det, som förr icke fått verka, kom upp inom
honom och blev till nya makter, som omdanade och förnyade. Ingen annans
vilja tryckte honom längre ner. Nils begynte ånyo att brås på de goda
inom sin släkt, som naturen danat honom och menat.

Men det blev Nils svårt, när han leddes in i den stora salen och stod
ansikte mot ansikte med alla dess människor, både dem han kände, och dem
han aldrig sett förr. Där stod svärfadern, Ola Persson, med sitt mörka
hår och sina klara ögon, och bakom honom grannarna, män och kvinnor.
Upprörda och allvarliga betraktade de alla Nils, och vid det stora
bordet satt kyrkoherden med den svarta kalotten tryckt ned över sitt
vita hår. Allt detta var tungt för Nils att se. Men svårast var det
honom, när han fick syn på modern. I fångdräkt stod hon där som han, och
hennes ögon brunno emot honom. Då lade Nils sin hand på hennes axel och
mumlade mitt inför alla människor:

»Stackars mor.»

Av vad som sedan skedde, förstod Nils icke mycket. Det var alltför
olika, mot vad han själv tänkte, och alltför ringa, mot vad han led.
Själv blev han förd ut och åter ledd in igen. Män och kvinnor kommo fram
och vittnade. De berättade, vad de hade sett, och vad de visste, och
hela tiden stod Nils och tänkte:

»Vartill tjänar allt detta? Vilja de icke låta mig dö, så att allt kan
få ett slut?»

Inför rätten berättade Nils, huru allt hade tillgått vid hustruns död,
och han märkte icke själv, att vad han berättade, var något helt annat,
än vad han sagt i sin första bekännelse inför svärfadern. I den grad
behärskade tanken, att modern till varje pris måste räddas, hela hans
själ, att när man gjorde honom uppmärksam på, att han motsade sig själv,
visste Nils icke längre, om vad han berättade var verkligt, eller om han
själv uppfunnit det för att rädda modern.

När Nils åter blev ensam i sin cell, var han trött. Med huvudet lutat i
sina händer satt han på den brits, vilken om natten tjänstgjorde som
bädd, och hans kropp vaggade fram och åter.

Där blev det honom första gången klart:

»Det är icke för min skull, man gör allt detta, kallar mig inför rätta,
frågar ut mig, underkastar mig förhör. Det är för att snärja mor.»

Nils rätade upp sig vid denna tanke, och hans ansikte blev tungsint av
grubbel.

»Är det icke nog, att en dör?» tänkte han. »Är det icke nog, om jag
giver liv för liv?»

Nils fann intet svar på detta. Ty om han någonsin förstått det, hade han
glömt, att sanningen hade ett värde. Han hade aldrig varit en högmodig
man, nu var han så ödmjuk och förkrossad, som blott den är, vilken
känner sig, ehuru ännu levande, för alltid hava lämnat sin plats i
livet.

Rättegång avlöste rättegång. Nils fördes upp ur sin cell och fördes åter
tillbaka i den. Mer än en gång blev han beslagen med tvetalan. Mer än en
gång kände han, att den fulla bekännelsen var nära att gå över hans
läppar.

Detta gjorde hans nätter tunga och hans dagar fulla av ångest. Men han,
som alltid böjts under en annan och aldrig gått den väg, han själv
ville, han framhärdade nu, oböjlig och oåtkomlig, i detta enda, att för
allt vad han syndat, ville han göra bot, därigenom att han tog på sig
straffet, icke blott för sin egen missgärning, utan ock för en annans.

»Endast om jag det gör», tänkte Nils i sin fromma enfald, »kan Gud
förlåta mig.»

Men de visa trodde, att han handlade under inflytande av moderns vilja,
och att han innerst längtade efter att göra sig fri.


                                 IX.

Rätten, som skulle döma i detta mål, sammanträdde sju gånger från början
av april och till slutet av juli. Men intet nytt kom fram, intet, som
lagligen kunde fälla Inga Persdotter till medbrottsling i mordet. Själv
förnekade hon allt, och vad hon tänkte, visade hon för ingen. Prästens
hjälp avvisade hon med hån, och stod hon någon gång svarslös vid en
fråga, bekymrade det henne icke. Ty hon litade på sin son, att han icke
skulle förråda henne. Nils Tufvesson fortfor, som han hade börjat. Han
_ville_ dö för sin moder, och varken skrämsel eller lock kunde rubba den
hårda vilja, som syntes kunna bära honom upprätt fram till stupstocken.

Nils Tufvesson fick stort rykte av detta, och mången tyckte, att han
därigenom försonade mycket av det onda, han hade begått. För Nils själv
skulle det varit en stor tröst, om han vetat detta. Ty så djupt hade
hans skuldkänsla böjt honom, att det aldrig ens kom i hans dröm, att
någon kunde tänka på honom annat än med avsky. Men den, som frivilligt
söker döden för en annans brott, finner därigenom vägen till
människornas hjärtan, om hans brott är aldrig så stort. Och Nils blev
under denna tid till en hjälte.

»Han har gjort allt ont, som nämnas kan», sade folket. »Och mera än det.
Men han har aldrig velat det onda. Vi känna honom alla, och vi borga för
hans uppsåt. Själv visar han nu, vilken man han är. Ty han tager allt på
sig, och en dag skall han gå i döden för modern.»

Ty alla visste de, vem den brottsliga var. Allt folket visste detta.
Nämnden, som satt vid tingen, och vilkens medlemmar själva voro män av
folket, visste det. Domaren, som skulle uttala domen, visste det ock.
Men tillika visste alla, att mot den skyldigas nekande och mot Nils
Tufvessons egen bekännelse kunde ingen rätt döma den brottsliga skyldig
efter svensk lag.

Därför kom skräcken tillbaka över bygden, skräcken, att den oskyldige
skulle få lida för den skyldiga, och att vad rätt var aldrig skulle få
stämma att göra sig hört. Och denna skräck var värre än den, vilken
förut kommit. Ty den blossade icke upp så häftigt. Den kom icke
oförberett eller hastigt. Långsamt och smygande kom den, och inför denna
nya skräck förstummades alla munnar, och även de hårdhjärtade rördes
till medlidande.

»Inga Persdotter skall komma tillbaka till Möllinge», sade folket. »Hon
skall åter bo mitt ibland oss, lös och fräck skall hon gå omkring ibland
oss alla som förr, och hon skall icke böjas, ens när sonens huvud tagits
av bödeln.»

I sådana tankar gingo människorna den långa vägen till staden, där
tinget hölls. De, som voro inkallade att vittna, gingo dit och fingo
ersättning för sin inställelse. De, som icke voro kallade som vittnen,
gingo dock, utan tanke på ersättning eller tidsförlust. De stodo där i
timmar. De, vilka icke fingo plats i tingssalen, fyllde gårdsplanen
utanför. Och för var och en, som kom ut från det trånga rummet, där
rätten var församlad, gick en viskning och en rörelse genom hopen. »Har
någonting skett? Veta de ännu intet?» Men rörelsen saktades, viskningen
byttes i en dov tystnad. Ty allt där inne var, som det varit länge.
Varför skulle de, som sutto i rätten, intet veta, medan de, som stodo
utanför, visste allt? Så frågade många. Och hade hatfyllda blickar och
starka ord kunnat mörda, då hade Inga Persdotter icke längre varit vid
liv. Lugnt mötande allas blickar gick hon genom hopen, där fångvaktaren
röjde väg. Sin gråa fångdräkt med repet om livet bar hon, som hade den
varit en hedersdräkt, och huvudet höll hon rakt. Stolt såg hon framför
sig, och kring hennes slutna läppar flög ibland ett löje, som hade hon
vetat, vad alla tänkte och glatt sig däråt, att hon ännu kunde visa dem
sitt hån och bära sitt huvud upprätt. »Där går hon», sade de, »hon blygs
ej att offra sonen för att rädda sitt usla liv.» Detta syntes dem alla
vara det värsta av allt. När därför Nils gick samma väg, och
fångvaktaren röjde plats för honom, då veko alla självmant åt sidan, och
sorlet tystnade. När Nils gick förbi, rådde tystnaden över allt. Folk
höll andan, och ingen ville störa Nils på hans tunga väg. När han gick,
vågade han icke se upp, icke möta de blickar, som riktades mot honom.
Hade han det gjort, skulle han sett, att han ej var hatad. Det fanns
många, vilka aldrig kunde se Nils gå förbi utan att fälla tårar.

Men de, som återvände från tinget, förde den nya skräcken vidare över
bygden. Inga Persdotter skulle komma tillbaka, hon skulle en dag
återvända till den gård, där hon med orätt satt, och hon skulle göra
detta, när Nils Tufvessons namn var utplånat från jorden, och han själv
ej ens hade fått en ordentlig grav.

Detta var icke längre fruktan, för att rättvisan skulle förstummas och
aldrig få göra sig hörd. Det var vida värre. Det var fasan, för att
orätten skulle segra, gå den skyldiga förbi och drabba den oskyldige på
gods och liv.

Det var, som när man vakar den långa, heta högsommarnatten på den södra
slätten, när åskan går. Blixtarna väsa fram ur molnen, vilka blytunga
hänga ned över jorden. Regnet strömmar ned, och de våta pilarna, vilka
skymta fram som spöklika skuggor i rad, böjas som rö. Åskan är nära, ty
blixt och knall följa varandra i ett. Man urskiljer knappast de
särskilda knallarna. Ty de förenas till ett enda dovt dunder, varur
smäller som skott, och hela tiden korsa blixtarna varandra tätt, tätt.
Som skarpa, blåvita streck stå de ristade in i den svarta molnmassan.

Under sådana nätter slår åskan ned, och människorna, som veta det, vaka
och bedja Gud beskydda hus och hem. Rädda och allvarliga se de ut genom
de stängda fönstren, mot vilka regnet piskar. Och de frukta ej blott för
sig själva. Ängsligt spana de ut över slätten för att se, om ingenstädes
den rödgula lågan flammar upp mot molnen. »Gud hjälpe alla människor i
natt», säga de. »Gud hjälpe oss och alla!»

Ängsliga gå de om varandra i rummen. Överallt är tänt ljus. Ej ens
barnen få sova. Påklädda sitta de tätt krupna till varandra, och med
uppspärrade ögon betrakta de de äldre för att få veta, om faran, vilken
de ej kunna bedöma, är lika stor som deras egen rädsla.

Så sitta alla, till dess att ovädret är över, blixtarna ha saktat sig
och regnet ej längre faller så stritt. Då gå alla till sängs och söka
vilan. Men om natten sova de oroligt, och när morgonen kommer, spana
deras ögon ängsligt efter att få veta, vem olyckan drabbat. Ty under
natten ha de känt, att marken darrat och de förstå då, att blixten
slagit ned. Men de veta ej, om en gård brunnit, om en vandrare ligger
död under ett splittrat träd, eller om blixten endast träffat trädet,
som fallit, eller en lada, som ligger ensam på slätten, där solen nu
lyser fram.

Såsom människor i tryckande ängslan, fruktande för sitt eget och andras,
vaka en dylik åsknatt, så gingo också människorna om varandra under hela
denna sommar i Möllinge. Och det var en sak, vilken grämde dem värst,
och som alla äntligen började att se.

Det var att inför rätten talade ingen på Inga Persdotter och hennes son
för den styggelse, de med varandra bedrivit. Nämndens ledamöter visste
om detta. Alla, som vittnade, kände dessa rykten. Allt folket, som
fyllde tingssalen, ända ut på gården, visste det ock.

Men vid detta ville ingen röra. Så djupt ligger blygsamhetskänslan hos
vårt underliga, hetblodiga, tröga, lättrörda och långsamt tänkande folk,
att detta ville ingen yppa. Orden lågo på allas läppar, men ingen ville
taga på sitt samvete att vara den första, som sade ut, vad alla tänkte.
Samma outrotliga skamkänsla, vilken band Elins tunga den dag, då hon
satt hos sina föräldrar och klagade dem sin nöd, hindrade nu också dessa
män och kvinnor från att yppa, vad de anade och trodde. Sådant kunde man
icke ropa ut. Sådant kunde icke förkunnas från taken, förhandlas inför
domstol, gå på telegrafens vingar landet runt och läsas i alla
tidningar.

Så långt var det dock nu kommet, att utan att detta blev sagt, kunde
intet mera sägas. Då spred sig, ingen visste hur, i orten det ryktet,
att en dag på sensommaren skulle ting hållas, icke i staden, utan på
Möllinge gård. Det var domaren själv, som bestämt detta. På den plats,
där de båda brottslingarna levat en hel människoålder, skulle tinget
hållas. Just där dådet blivit begånget, i deras eget hem, skulle de
kallas inför samma rätt och förhöras ånyo. Rätten skulle sitta i det
rum, där den mördade Elin stått lik, där skulle stenarna och väggarna
tala till förstockade sinnen, och deras stumma vittnesord skulle pressa
fram den sanning, som sov i det fördolda.

Vid ryktet härom blev det åter rörelse i hela bygden. Som när dådet
först blev bekant, började människorna lämna sitt arbete och besöka
varandra för att rådslå. Dag och natt levde alla i samma spänning. Men
ännu var det ingen, som ville tala öppet om, vad alla anade eller trodde
sig veta.

Men bland dem alla gick en, som visste, att vad de andra endast anade,
måste vara verklighet och sanning. Det var den enda, för vilken Elin
yppat sin nöd. I dessa dagar gick hon och pinade sig med, att nu var det
hon, som borde tala. Gjorde hon icke så, skulle Nils oskyldigt mista
livet, och hon tyckte, att hon då skulle få hans död på sitt samvete.

Länge hade Kerstin tänkt på detta, men nu när rätten skulle sammanträda
på Möllinge gård, blev det, som om allt ryckt henne så pinsamt nära. Hon
hörde en röst inom sig, som eggade och drev, en röst, som ville, att
även det värsta skulle sägas, när ingen annan hjälp fanns. Denna gång
talade Kerstin Larsson ej mycket med sin man. Hon fann det vara orätt
att än en gång driva fram honom. Att han dock förstod, vad hon gick och
grubblade på, det trodde hon i alla fall säkert och visst. Men sovande
och vaken tyckte sig Kerstin se sin döda väninnas sorgsna blick, och det
föreföll henne, som om denna blick bad henne att göra våld på sin egen
blygsel och rädda Nils. Kerstin gick i en stor vånda. Ty det bjöd henne
mot att vara den, vilken skulle träda fram för alla och vittna om detta,
som människor icke vilja nämna vid namn.

Men till sist blev det henne omöjligt att gå längre och tiga. Elin, som
var död, fordrade offret av henne, och en döds vilja måste åtlydas. Ju
mera dagen nalkades, då hon visste, att tinget skulle hållas, desto
omöjligare blev henne allt. Ur stånd att längre bära sin samvetsbörda
ensam, gick Kerstin Larsson en morgon till länsmannens gård.

Kerstin Larsson trädde in i länsmannens ämbetsrum, men det var henne
först svårt nog att komma fram med sitt ärende. Ensam med en man, vilken
hon kände, var det henne dock lättare, än om hon på eget bevåg trätt
fram och utan förberedelse vittnat om detta inför rätta. Och när Kerstin
väl börjat tala, blev henne det hela enkelt och naturligt, som allting
blir, när människorna glömma sig själva, för det som större är.

»Det är så», sade hon till länsmannen, »att något äktenskap mellan Nils
och Elin fanns aldrig. Han gav henne aldrig en smekning, och aldrig var
han mot henne, som en man annars är mot sin hustru.»

Länsmannen studsade och såg skarpt på den talande.

»Hur vet ni det?» sade han.

»Den döda har själv sagt mig det.»

»När?»

»Det var inte en vecka före hennes död.»

Mannen rusade upp och gick fram och åter i rummet.

»De begagnade dock samma bädd», sade han till sist.

»Ja», sade Kerstin. »Det gjorde de.»

»Detta var det värsta, jag ännu hört.»

I dessa ord inlade han hela sin bestörtning och all den fasa, han kände.
Ämbetsmannen var i detta ögonblick borta, och endast människan talade ur
hans mun.

»Det värsta jag i min levnad hört», upprepade han.

Och hans ansikte var färglöst och blekt.

Så bemannade han sig, och tanken på målet och hans egen roll som
åklagare vaknade ånyo inom honom.

»Och allt detta kan ni taga på er ed?» sade han kort.

»Ja», svarade Kerstin Larsson och mötte hans blick.

Då tog länsmannen Kerstin Larssons hand i sin och tryckte den kraftigt.

»Ni är en bra kvinna», sade han. »Det här har inte varit roligt för er.»

Kerstin Larsson såg brydd ut vid berömmet, men hon drog icke tillbaka
sin hand.

»Jag vill inte bli inblandad i detta mer än nödigt är», sade hon.

Det lovade länsmannen, och därmed gick Kerstin Larsson hem till sitt.
Där berättade hon för sin man, vad hon gjort. Och mannen var stolt över
sin hustru. Men säga henne det, ville han icke.

Så kom den dag, då tinget skulle hållas, och tidigt på morgonen hämtades
Inga Persdotter och Nils Tufvesson, en var i sin cell. Den ena visste
icke av den andra, ej heller visste någon av dem, vart de skulle föras.
Först rullade den ena kärran ut, och en stund senare den andra.

Fångvaktarna voro befallda att köra på olika vägar, så att fångarna
under vägen icke skulle få tillfälle att se eller tala med varandra. Men
vare sig de tagit fel om tiden eller vägen, hände det sig dock så, att
där två bivägar mötas, kommo de båda skjutsarna mitt emot varandra.
Sedan var ej annat att göra än att låta vagnarna följas åt.

Så åkte nu Inga Persdotter och Nils Tufvesson åter till Möllinge gård.
På kända vägar foro de, och snart visste båda, vart resan gick. När de
nalkades det gamla hemmet, vände sig Nils Tufvesson, som for i den
första kärran, om och försökte se på sin moder. Men han kunde ej fånga
hennes blick. De tunga ögonlocken hade fallit ned, och hennes ansikte
var orörligt. Med en suck satte sig Nils åter till rätta i sätet, och
som han blickade framåt, såg han, att vägen var full av folk. De gingo i
skockar eller två och två. Det såg ut, som när man en söndagsmorgon
nalkas en kyrka. Utan att tala, stilla och allvarliga, skredo dessa män
och kvinnor framåt, och Nils kände dem alla. Men han vågade icke lyfta
sitt huvud. Ty han fruktade att möta kalla blickar, vilka nyfiket skulle
mönstra honom eller förläget glida undan för hans. Men när Inga
Persdotter såg folket, höjde hon sitt huvud, på det att ingen måtte
kunna säga, att han sett henne nedböjd. Hon mötte ingens blick, men hon
for in på gården, så lugnt, som hade hon endast varit bortrest och
återvänt hem.

»Tror de, de här ska fånga oss bättre?» sade hon till fångvaktaren, när
hon steg ned.

Belagd med handbojor fördes Inga Persdotter ned i källaren, där Elins
döda kropp blivit funnen, för att sitta där, till dess att hennes tur
kom att kallas in för rätten.

Inne i salen var denna redan samlad, och en underligare rättegång har
ingen sett. De, som sutto i rätten, kunde icke frigöra sig från känslan
av det ohyggliga, som själva platsen, där de voro församlade, gjorde
dubbelt plågsam. Domaren såg orolig ut, och åklagaren bet sig gång på
gång i läppen och såg i sina papper, som hade han glömt något. Vittnena
fyllde rummet, vilket var alltför trångt för att kunna giva plats åt
alla, som ville komma in, och åhörarna hade därför skockat sig omkring
fönstren, vilka för värmens skull stodo öppna. Bland dem härskade en
upphetsning, som ingen kunde giva ord. Den kändes av alla, delades av
alla och meddelade sig överallt. Så blir det gärna, när människor komma
samman i flock. Vare sig det sker till gott eller ont, så smitta
människors tankar varandra. Det är ögonen, som tala, ansiktena, som få
liv. Åtbörder, vilka ingen vet sig göra, och ingen minns sig hava sett,
föra sitt stumma språk, när munnarna tvingas till tystnad. Och det är
mer än detta. Allt, vad vi icke känna i människosjälens djup, allt
detta, om vilket vi veta så föga, kommer på ett hemlighetsfullt sätt i
rörelse. Det är detta, som kan göra en tystnad mellan människor rik
eller ljus, liksom våldsam och förfärlig. Här voro tusen tankar,
stämningar, önskningar och viljor utan ord blandade om varandra. De
kämpade och stego. Som osynliga vågor fyllde de luften, och de
skräckfyllda ansikten, vilka uttryckte och togo intryck av allt detta,
sade dock intet av allt det förfärliga, som var.

Nils Tufvesson går genom vardagsstugan in i salen, som i hans öron ännu
genljuder av psalmens ord, vilka tvingade honom till bekännelse. Där
stannar han inför rättens bord, och omkring honom på golvet uppstår,
trots trängseln, ett litet tomrum, emedan ingen vill komma honom nära
och störa honom. Människorna skygga ej för honom, men för allt det, som
nu måste fylla hans själ. Allas ögon äro riktade på hans ansikte, och
domaren dröjer med att börja förhandlingarna, liksom tvekade han att
höja sin röst inför allt det, vilket här talar.

Som Nils står där, ryggar han tillbaka. Allas blickar följa hans
rörelser, och de, som stå långt bort, höja sig på tå för att kunna se
bättre. Vad är det? Varför brister mannen i gråt? Vad har hänt?

Det är ingenting märkvärdigt alls, som hänt. Det är bara en hund, som
länge varit utan herre. Han har sovit i foderlogen, där dörren stått
öppen, och under långa månader har han sökt sig mat i granngårdarna, var
han kunnat. Han har väckts till nytt liv av, att gården varit full av
folk. Nu har han funnit sin husbonde. Därför hoppar han upp på Nils och
tjuter av glädje.

Och Nils böjer sig ned och smeker hunden, medan tårarna strömma från
hans ögon.

»Du är den ende, som ännu vill känna igen mig», säger han.

Och så tyst är det runt omkring honom, att hans ord, som komma lågmält,
höras av alla.

»För bort hunden», säger domaren.

Och hans röst darrar.

Men på en blick av Nils ändrar han sig, och hunden får stanna kvar. Som
trogen vakt sitter han vid husbondens fötter och rör sig icke.

Så börjar förhöret, vittnena kallas fram, och brev läsas upp. Nils föres
bort, och hunden följer honom ned i källaren, där ekot längesedan dött
av hans tjut inför döden. Inga Persdotter kommer in, och allas spänning
förnimmes som en suck, vilken kommer från folket, som fyller fönstren
och huvud vid huvud täcker åkern därutanför. Den häftiga rörelsen
sprider sig in över salen, där rätten sitter. Och som allas blickar
träffa henne, syns det, att hon är förändrad. Hennes ansikte är utan
rynkor som förr, och hennes blick har samma glans, när hon lyfter de
tunga ögonlocken och ser upp. Men håret har grånat på dessa månader.

När hon kommer in, se alla, hur Elins fader betraktar henne. Ola Persson
har blivit gammal och böjd, och sorgen har grävt fåror i hans panna och
kring hans mun. Men när hans blick faller på Inga Persdotter, vitna hans
läppar, och han ler ett styggt, hårt leende, som icke är hans eget. Så
hatfullt trodde ingen, att nämndemannen kunde blicka på någon.

Men när Nils Tufvesson och hans moder på en gång äro närvarande, då se
alla, hur även deras blickar mötas. Inga Persdotter fäster sina ögon på
Nils och fångar hans, medan sonens blick sjunker i hennes. Så länge båda
tillåtas vara inne, stå de så, och denna hängivenhet utan gräns, som
ingenting skyr, och som intet kunnat dämpa, ökar den underliga skrämsel,
som fyller rummet.

Vittnen kallas in och förhöras. Frågor ställas, och svar givas. Hela den
mörka sagan, som alla känna så väl, berättas ånyo. Men det är icke
längre samma historia, som alla förut ha hört. Den har helt plötsligt
blivit ny. Det är som en tavla, vilken fått sin rätta ram, som ett
ansikte, vilket man sett i mörkret och sedan plötsligt möter i fullt
dagsljus. Allt har blivit skarpt, förklarat och nytt. Det är väggarna,
som tala, golven, som genljuda av allt det, vilket trampat dem och
tyngt, själva de gamla rummen, som fått liv och vittna med människorna i
det brott, vilket ännu ingen bekänt. Som en rysning bemäktigar sig alla,
vilka taga del i denna oförgätliga dags händelser, uppskakade och bleka
följa människorna, vad som inför deras ögon utvecklar sig och sker. Ty
brottet har blivit levande igen och begåtts öppet, så att alla kunna se
det. För första gången kan någon märka, att Inga Persdotters ansikte
blir oroligt. Hennes ögon se sig skygga omkring, och hennes kropp ryser.

Varför rygga människorna så plötsligt? Varför stängas fönstren? Varför
avlägsnas alla, utom de anklagade själva och de vittnen, som skola
höras?

Alla ana det, men icke ens nu vill någon säga det högt. Först när
domarens klubba fallit, och rättegången för dagen är slut, veta alla vad
som förefallit. Åter stiga Nils Tufvesson och Inga Persdotter upp i var
sin vagn. Åter fara de ut på landsvägen och tillbaka mot staden. Efter
den första vagnen springer en herrelös hund och skäller av glädje, att
han funnit sin husbonde.

Men bland mängden av människor sprider sig underrättelsen om, att det
yttersta ordet i denna sak blivit sagt. Åklagaren har ställt den frågan
till Nils, om det är sant, att de tilltalade bedrivit otukt med
varandra.

Men Nils står fast i det sista. Han förnekar allt, som kan kasta en
skugga på modern. Vad han bekänt, vidhåller han, men därutöver erkänner
han intet.

Detta vet mängden, som väntat till sista timmen på Möllinge gård.
Långsamt skiljas människorna åt för att söka sig var och en åt sitt
håll. Deras oro är icke stillad. Ännu grubbla de över det öde, som
fängslar deras inbillning och deras skräck, och de veta intet.

Men när nästa underrättelse kommer från staden om Inga Persdotter och
hennes son, då har rätten setat ännu en gång, och då har utslaget
fallit. Det var beledsagat av många ord och en lång utredning, såsom
utslag i en rätt äro. Men domen lydde så, att Nils Tufvesson och jämväl
Inga Persdotter skulle mista livet för mord.

Hur var detta möjligt? Hade Nils äntligen talat? Eller hade Inga
Persdotter bekänt?

Först sent fick någon veta sammanhanget. Ty intetdera hade inträffat.
Nils hade icke talat, och ej heller hade Inga bekänt. Men att Inga
Persdotter utan bevis kunde bliva dömd livet förlustig, det gick så
till, att domaren under hand försäkrade sig om bisittarnes mening. Ty
själv kunde han, som var en lagens väktare och tolk, icke döma henne
emot lagen. Men när de andras mening blev honom känd, lät domaren
överrösta sig av nämnden. Och bisittarne, vilka ej voro i lika grad
bundna av lagens bokstav, fällde ensamma domen.


                                  X.

På Nils Tufvesson verkade uppläsandet av denna dom, som om en stor
oförutsedd olycka hade drabbat honom. Han kunde icke förstå detta.
Modern var dömd till samma straff som han själv. Och dock hade ingen av
dem båda erkänt hennes delaktighet i brottet. Själv hade han icke röjt
henne. Hur kunde då detta ske?

»Gud vill icke låta mig lida för henne», tänkte Nils. »För mig skulle en
sådan nåd hava varit för stor.» Aldrig tänkte han på, att moderns brott
var för stort att lämnas ostraffat. Hos Nils kunde aldrig en sådan tanke
uppstå. Ty någon annans brottslighet än sin egen kunde han icke se.

Men Inga Persdotter gick med rastlösa steg fram och åter i sin cell, och
alltmera slutet och oåtkomligt blev hennes ansikte. Hon unnade sig ingen
vila, visade till och med maten ifrån sig. När hon trodde sig osedd, såg
fångvaktaren genom det lilla fönstret på cellens dörr, att hon stod
stilla på golvet med krampaktigt slutna händer, och att hennes mun sakta
rörde sig, som om hon talat. Men hon talade ej. Hon kved lågt och sakta,
som hon gjort de dagar, då hon beslöt, att Elin Olasdotter skulle dö.
Vem vet, vad hon tänkte? Vem vet vad det var, som bevekte henne? Var det
tanken på, att hon dock måste dö, och att hennes kamp för livet icke
hade nyttat henne? Hade allt nu blivit henne likgiltigt, då detta sista
hopp slog fel? Eller ville hon, när stunden kom, dock rädda sonen? Blev
det henne för tungt att veta, att han offrade sitt liv för hennes skull?

Måhända trodde hon, att sonen var för ung att drabbas av så hårt straff,
som livets förlust. Kanske framhärdade hon i att neka, därför att hon
trodde: »Hans liv vill ingen taga. Annat är det med mig.» Kanske bröts
hennes motstånd som ett rö, när detta sista hopp slog fel, och dödsdomen
lästes upp. Kanske älskade hon dock Nils, tygellöst, ofattbart, utan
gräns.

Ingen har någonsin fått veta detta. Ty för ingen yppade Inga, vad som
drev henne att ändra beslut. Blott cellens tomma väggar och de ögon, som
stulo sig till att se, förtrodde hon sin själs kamp.

Men en morgon i gryningen bad hon att få tala vid fängelsedirektören,
och när denne senare på dagen kom in i hennes cell, då bekände hon, att
hon varit Nils behjälplig med att begå brottet, och att hon avvetat det.
Denna bekännelse uppsattes skriftligen, och Inga Persdotter
undertecknade den med sitt namn.

Men de, som sågo henne dessa dagar, kunde märka, att ännu hade hon icke
fått lugn. Endast den första natten sov hon. Redan följande dag började
hon vandra fram och åter på golvet som förut. Åter smög sig fångvaktaren
till att betrakta henne. Åter såg han, hur hon stod stilla eller gick
fram och åter, medan fingrarna slöto sig som i kramp, och läpparna rörde
sig som om hon talat.

Prästen, som sökte henne, avvisade hon.

»Ni säger, att jag mördat», sade Inga Persdotter. »Vad vill ni med mig?
Mörda mig, vill ni. Alla vilja mörda mig. Alla vilja bli mina bödlar.»

Bekännelsen, som Inga Persdotter undertecknat, hade skickats till
hovrätten, och hovrätten fann, att därmed var allt förändrat. Befallning
utgick, att målet skulle upptagas på nytt. Och domaren i häradsrätten
log i sitt skägg. Ty han såg blott, att hans list hade lyckats, och att
dödsdomen tvingat den hårda kvinnan till bekännelse.

Åter sammanträdde då häradsrätten, och åter stod Inga Persdotter inför
sina domare. Andlösa väntade alla på den bekännelse, som nu måste komma.

Då började Inga Persdotter att tala, och hennes ögon betraktade de
sittande, som ville hon njuta av deras fruktan och sin egen makt. Lugn
och viss på sin sak stod hon och berättade allt så, som det verkligen
skett. Blott när hon kom till själva mordgärningen, höll hon inne. Det
var, som om hon tänkt på sin son och erinrat sig, hur han stigit fram
och tagit hela skulden på sig. Hon ville ej vara sämre än han.

»Det var jag, som ville hennes död», sade hon. »Det var jag, som fick
tanken och tvang honom att vilja som jag. När han var ute, och Elin sov,
gjorde jag gärningen ensam. När han kom in, var hon redan död. Då
hjälpte han mig att ställa det så, att ingen behövde få veta något. Men
ingen annan har slagit Elin än jag.»

När dessa ord blivit sagda, kände alla det, som om livet plötsligt
blivit lättare att leva. Ola Persson slog ihop händerna över sitt huvud
och log och grät som en vansinnig. Med vacklande steg följde Inga
Persdotter fångvaktaren, vilken följde henne tillbaka till cellen.

Där sjönk hon ihop och ville ingenting mera säga. Nu var allt slut. Nu
hade hon böjt sig för människorna. Som ett djur hade de jagat henne i
nätet och fram till detta. I detta nu ångrade hon, vad hon sagt, och
blygdes däröver som över sin enda svaghet.

När Nils sedan fördes inför rätten, sade honom domaren, att nu behövde
han icke längre taga det på sig. Nu hade Inga Persdotter bekänt, och
alla visste, att hon var en mörderska.

Nils trodde, att detta var en snara, i vilken man ville locka honom, för
att han skulle förråda modern, och han svarade därför:

»Mor kan inte bekänna, det hon aldrig har gjort.»

Då slog domaren på papperen, som lågo vid hans sida, och där skrivarens
bläck ännu icke torkat. Han slog hårt, så att papperen rasslade mot
varandra.

»Det står här», sade han myndigt.

Men Nils tvivlade ännu och begärde, att vad modern sagt, måtte uppläsas
för honom.

Då lästes bekännelsen upp, och under det den lästes, sjönk Nils samman.
Hans knän skälvde under honom, så att han måste sätta sig ned, och tunga
tårar droppade från hans ögon. Ingen, som såg honom då, tyckte sig hava
sett en man, så pinad av sorg.

»Har hon bekänt?» mumlade han. »Att hon ändå har bekänt!»

Hela hans kropp vaggade fram och åter, och det såg ut, som om han glömt
sig själv och alla, glömt, var han var, och att främmande ögon
betraktade honom.

»Stackars mor», ropade han högt. »Stackars mor! Varför fick jag icke
lida för dig?»

Nils hörde icke längre, vad domaren frågade honom, visste icke själv,
vad han sade, svarade blott ja till allt och ändrade i moderns
bekännelse intet.

Först när han blev ensam i sin cell, märkte han, att modern nu i stället
tagit all skulden på sig, att rollerna voro ombytta, och att hon nu
skulle få lida för honom. Då led Nils på nytt av ångest, att hela hans
lidande under de långa månaderna varit fruktlöst. Men på samma gång
kände han sig lättare om hjärtat. Ty nu såg han för första gången klart,
att hans eget lidande var honom nog. Och han visste, att människorna,
som han lämnat, ej längre behövde döma honom för annat, än vad han
verkligen gjort.

Under de rättegångar, som nu följde, ändrade Inga Persdotter i sin
bekännelse, och Nils Tufvesson ändrade i sin. Detta skedde flere gånger.
Den ena syntes ångra, att hon sagt för mycket, och den andre, att han
icke bekänt nog. Så stridde dessa båda, vilka aldrig träffades och
aldrig bytte ett ord, om vad som var sant, och vad som icke var. Allt
detta, som inbördes stred mot vartannat, togs till protokoll och skrevs
upp. På grundvalen därav föll äntligen domen.

Men vad som var verklighet i de hemska detaljerna, och vad som icke var
verklighet, det fick ingen veta. Måhända visste de anklagade detta ej
längre själva. Så länge hade de ruvat över det gräsliga, som skett, och
så hemskt hade cellens ensamhet verkat, att inbillningens och
verklighetens trådar omärkligt flätade sig in i varandra. Så likgiltigt
blev dem också allt, att de till sist bekände så, som de inbillade sig,
att rätten ville hava det.

Därför kom sanningen aldrig fram, och dock visste alla, att den dom, som
fälldes, var rättvis. Det var ingen, som önskade, att Inga Persdotter
skulle få nåd; bland folket i trakten, där hon bragt nesa och skräck,
var hennes dom fälld. De kände ej ett högre lagbud än budet om liv för
liv, och de andades alla lättare, när de visste, att ingen nåd för den
längesedan dömda fanns. Om Ola Persson berättades det, att han under
denna tid varit sådan, som ingen förut sett honom eller trott sig skola
få se. Han, vilken alla kände som rättvis och mild, blev mager och böjd
av sitt hat, och i omättligt raseri ingav han ansökan om, att det måtte
tillåtas honom att vara närvarande, när den hatade kvinnan ändade sitt
liv. Han gjorde detta, emedan han erfor lust att själv se henne pinas
och hennes blod flyta. Och han kände sig kränkt i sin rättmätiga vrede,
när hans ansökan icke kunde beviljas.

Det var blott en, som sörjde Inga Persdotters öde, och denne ende var
Nils Tufvesson, hennes son.

»Ingen vet, vad hon har lidit», sade han. »Ingen vet det.»

Nils kunde säga så, emedan han böjt sig under det öde, som han burit
från moderlivet, och emedan han aldrig kunde tänka eller se, att han
själv hade något att förlåta.

När trumvirveln gick på fängelsegården, och Inga Persdotters dom lästes
upp, då gick det dock som en ny känsla genom alla dem, vilka stodo i
väntan på, att hennes stund skulle komma.

Inga Persdotter trädde in på gården, och hennes ögon föllo på den låga
stupstocken framför henne. Utan att taga sin blick från den plats, där
hon skulle lägga ned sitt huvud, och avvisande andras stöd in i det
sista, stod hon ensam bland alla dem, vilka ännu tillhörde livet, och
hon darrade ej. Ingen kunde se, att hon fruktade för mörkret, som skulle
komma, och när hucklet togs från hennes huvud, sågo alla, att hennes hår
nu blivit alldeles vitt.

Som hon stod där, var hon en gåta, och gåtan var ej löst därmed, att
bödeln tog hennes liv. Så stort var Inga Persdotters brott, och så
mäktigt hennes öde, att den mänskliga rättvisans största kraftyttring i
jämförelse därmed föreföll ringa och vanmäktig. Den blev till en hädelse
mot de okända makter, vilka kasta sina mörka skuggor över allt levande
och det, som bortom råder och styr.

Mer än en blygdes över sig själv och vände bort sina ögon.

Utan att hava ångrat, och utan att hava yttrat en önskan angående det
liv, hon skulle lämna, besteg Inga Persdotter den tröskel, som leder
till evigheten. Blott när hennes hals rörde vid stupstocken, undslapp
henne som en gärd åt kroppens svaghet en ordlös kvidan.

Hon tog sin egen gåta med sig och gick.


                                 XI.

Möllinge gård ligger öde.

Den blev såld till främmande, och jorden brukas ännu. Ty den var god och
väl skött. Släkten efter släkten hade arbetat med den och låtit den giva
skördar, till dess att en gång ofärden kom. Trädgården, som en gång bar
rikt med frukt, och där jordgubbarna glödde röda under de mörkgröna
bladen, är skövlad och förvandlad till tobaksland. Men det gamla huset
står öde.

Det står öde, därför att ingen vill bo där. Ingen vill få till ständigt
grannskap minnena om den onda modern, vilken förledde sin son och tvang
honom att mörda sin hustru. Ingen kan stå ut med att dag för dag och
natt för natt höra väggarna tala och lyssna till nattens sagor om det
mörka dådet, om vilket sanningen aldrig kom fram.

Den sista, som bott där, var en herrelös hund, vilken dag och natt sökte
sin husbonde. Om nätterna plägade han stå och tjuta på gården, och de,
som gingo förbi, hörde honom. Då var det en barmhärtig man, som lockade
hunden med sig hem och sköt honom.

Sedan dess har gården stått tom. Spindlar och råttor äro dess
innebyggare.

Men om Nils Tufvesson går den sägen, att en gång när han suttit ut sitt
straff och fått kunglig nåd, som livstidsfångar få till sist, om de
uppfört sig väl, då skall han komma tillbaka. Det blir tungt för honom
att komma. Men han känner ingen annan trakt än sin hembygd, och någon
annan plats på jorden att ty till äger han icke. Därför måste han komma
till sin egen bygd.

Men när han då kommer, är han välkommen, och förbannelsen är lyftad från
hans huvud. Ty honom har ingen dömt av dem, som kände honom, och ingen
av dem skall tveka att räcka honom sin hand.

Mer än hans gärningar värda voro, har han icke lidit. Men den, som lärt
att se uppåt, vet, att det finns något, som tindrar och lyser, högt över
gärningarna.



Noteringar:


Betoning är kännetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

   [S. 12]:
   ... var, och det var Tufve Tufveson själv, hennes ...
   ... var, och det var Tufve Tufvesson själv, hennes ...

   [S. 74]:
   ... »Du tor väl inte, att jag gör Elin något ont?» ...
   ... »Du tror väl inte, att jag gör Elin något ont?» ...





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Nils Tufvesson och hans moder - Bonderoman" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.