| By Author | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Title | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Language |
|
Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ] Look for this book on Amazon Tweet |
Title: Svensk litteraturhistoria
Author: Henrikz, H. H., Forsberg, Hjalmar
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Svensk litteraturhistoria" ***
SVENSK LITTERATURHISTORIA
AV HJALMAR FORSBERG OCH H. H. HENRIKZ
TREDJE UPPLAGAN
MED 88 PORTRÄTT
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Copyright. Albert Bonnier 1917.
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917
Förord till tredje upplagan.
Den nya upplaga av vår lärobok i svensk litteraturhistoria som härmed
utsändes, företer endast några smärre olikheter med den närmast
föregående. De gjorda förändringarna ha betingats av litteraturens
utveckling under de år som förflutit, sedan förra upplagan utkom.
Förutom de mera bemärkta yngre författare, vilka ej blivit omnämnda i
tidigare upplagor, ha vi nu medtagit ett par äldre diktare, vilka torde
förtjäna ett omnämnande även i en kortfattad lärobok.
Beträffande de synpunkter, enligt vilka boken blivit utarbetad, vilja vi
upprepa vad vi yttrade i förordet till första upplagan. Så har ett
huvudsyftemål varit att jämförelsevis utförligt behandla den litteratur
som mest läses, d. v. s. det senaste århundradets och i all synnerhet de
senaste femtio årens svenska diktning. Men även åt äldre tidsskeden har
anslagits ett utrymme, som gör att boken bör befinnas tillräcklig för
mellanstadiets olika skolformer, för såväl kommunala mellanskolor och
elementarskolor för flickor som för folkhögskolor och överbyggnader på
den egentliga folkskolan.
Beträffande rättskrivningen få vi påpeka, att alla efternamn äro stavade
enligt vederbörande personers eget skrivsätt, under det förnamnen följa
gällande regler. Personnamn, som ingå i boktitlar, äro stavade i
konsekvens härmed. F. ö. är stavningen i överensstämmelse med Svenska
akademiens nya ordförteckning.
För att boken även må kunna användas som uppslagsbok, ha vi bifogat ett
personregister, och av samma skäl förekomma i de olika biografierna
flera boktitlar, än man måhända kan begära, att eleven skall inlära.
Någon fullständighet i sistnämnda hänseende har naturligtvis icke
avsetts.
Hälsingborg i mars 1917.
Författarna.
Innehållsförteckning.
Inledning 1
Forntiden (-1200) 3
Medeltiden (1200-1521) 7
Reformationstiden (1521-1611) 13
Stormaktstiden (1611-1718) 17
Frihetstiden (1718-1772) 27
Gustavianska tiden (1772-1809) 33
Det nya statsskickets tid (1809-):
Tiden 1809-1830 40
Nyromantiska skolan 46
Tiden 1830-1879 56
Realismen (1879-1890) 73
Nyidealismen (Tiden efter 1890) 85
Personregister 111
Inledning.
Med ett folks litteratur menas alla de skrifter, som blivit författade
på det folkets språk.
Allt efter innehållet skiljer man mellan olika slag av litteratur. En
skrift som innehåller redogörelser för vetenskapliga upptäckter och rön,
säges tillhöra den _vetenskapliga_ litteraturen. Avser en skrift att
meddela kunskap om förhållanden, som röra samhället och staten, tillhör
den vanligen den _sociala_ eller _politiska_ litteraturen; innehåller
den religiösa betraktelser, räknas den till den _religiösa_ eller
_uppbyggelselitteraturen_. Berättelser, sånger, sagor och teaterstycken
kallas med ett gemensamt namn _skönlitteratur_ eller _poesi_. Till denna
kan man även hänföra _historieskrivningen_, vilken dock ofta anses bilda
en särskild litteraturgren.
En skildring av litteraturens utveckling kallas _litteraturhistoria_. I
vidsträckt bemärkelse innefattar denna således en redogörelse för _all_
slags litteratur, men vanligen behandlar den endast skönlitteraturens
eller _vitterhetens_ alster.
_Diktkonsten_ eller poesien är en av de sköna konsterna.[1] Poesiens mål
är att framställa bilder av såväl det yttre livet som människans
själsliv. Det medel som poesien använder för att nå målet, är språket.
[Fotnot 1: De sköna konsterna äro fem, nämligen byggnadskonsten
(arkitekturen), bildhuggarkonsten (skulpturen), målarkonsten, tonkonsten
eller musiken samt diktkonsten. De tre förstnämnda kallas med ett
gemensamt namn bildande konster.]
Diktaren kan för sitt alster använda dels bunden form eller _vers_, dels
obunden eller _prosa_.
Poesien delas i tre arter, nämligen den _episka_, den _lyriska_ och den
_dramatiska_.
En episk dikt eller ett _epos_ skildrar en tilldragelse. Innehållet
framställes således i berättande form. Ett epos är stundom skrivet på
vers men oftast på prosa. Bland prosaberättelser märkas särskilt
_romanen_ och _novellen_.
I romanen skildras utförligt en eller flera personers liv och
karaktärsutveckling. I en novell redogöres för någon enstaka händelse ur
livet.
Till de episka dikterna höra även _sagorna_ och _legenderna_, vilka
senare innehålla gamla sägner om helgons och martyrers underbara öden.
I den lyriska poesien eller _lyriken_ ger skalden uttryck åt sina
känslor. Exempel på lyriska dikter äro de flesta sånger och psalmer.
_Dramatik_ kallas den diktart som efterbildar en handling. Personerna i
dikten uppträda såsom värksamma inför ens ögon. Den dramatiska dikten
(dramat) är oftast avsedd att uppföras å teatern. Dock förekomma även
»läsdramer». Dramat är indelat i en eller flera avdelningar, vanligen
kallade akter. Dessa åter indelas i scener, allt eftersom de i stycket
uppträdande personerna inträda på skådebanan eller avlägsna sig
därifrån.
_Tragedi_ (sorgespel) kallar man ett drama med allvarligt innehåll och
sorgligt slut. _Komedi_ (lustspel) är en dramatisk dikt med skämtsamt
innehåll och lyckligt slut. Skildras en händelse med mycket komiska
förvecklingar, kallas komedien _fars_. En blandning av komedi och
tragedi är det så kallade _skådespelet_, i vilket handlingen är
allvarlig och slutet lyckligt.
Forntiden
(-omkring 1200).
De språkliga minnesmärkena från Nordens forntid utgöras av
_runinskrifter_. De i dessa begagnade bokstavstecknen, runorna, voro
icke ursprungligen nordiska utan lånade från sydeuropeiska folk och
sedan ombildade. Runorna framträda i tvenne alfabet: den för alla
germanska folk gemensamma _äldre runraden_ med 24 skrivtecken och den av
de skandinaviska folken vid slutet av hednatiden använda _yngre
runraden_, vilken innehöll 16 runor.
Runorna ristades på varjehanda föremål av trä, sten eller metall, på
vapen, husgeråd o. d. Dessa inskrifter voro vanligen mycket kortfattade.
De innehöllo ofta blott en uppgift om ägaren eller ristaren, någon gång
med tillägg av en besvärjelse på grund av den magiska kraft runorna
ansågos äga. De flesta till vår tid bevarade runinskrifterna äro
anbragta på stenar, som restes för att hugfästa minnet av någon avliden.
Runstenarna förekomma talrikast i vårt land, varest man funnit omkring
2150 dylika. Större delen av dem förskriver sig från slutet av 900- samt
från 1000-talet. Det förnämsta runminnesmärket i Sverge är den vid Röks
kyrka i Östergötland befintliga s. k. _Rökstenen_, vars inskrift, som
ännu är föremål för vetenskaplig tydning, täljer forntida hjältars
bragder.
Ett stycke av denna skrift är avfattat på vers med _stavrim_
(_alliteration_), det utmärkande för forngermansk diktning i bunden
form. Stavrimmet består däri, att två eller flera närstående,
starktoniga stavelser börja med samma eller likartade ljud. I nyare
tidens poesi har stavrimmet använts av bl. a. Tegnér.[2]
Fornspråket, varpå runinskrifterna giva exempel, var ett för de nordiska
landen -- med dialektiska skiljaktigheter -- gemensamt tungomål,
vanligen kallat _norræna tunga_ (nordisk tunga). Ur detta ha de tre
skandinaviska språken, svenskan, norskan och danskan, sedermera
uppstått.
De kortfattade runristningarna giva dock ett mycket ofullständigt
begrepp om den andliga odlingen i Sverge under den förkristna tiden.
Några andra litterära minnesmärken från denna tid finnas emellertid
icke, och de minnen av forntida livsåskådning och hednisk diktning, som
kvarlevde hos folket, utplånades till det mesta, efter hand som
kristendomen vann insteg. Hos ett närbesläktat folk, isländarna,
bevarades lyckligtvis forntidsminnena bättre. Deras litteratur, ehuru
upptecknad först på 1100-talet, lämnar också värdefulla upplysningar om
såväl fornnordisk diktning som samfundsförhållanden, seder och bruk,
vilka voro gemensamma för nordens folk.
Islands första bebyggare utgjordes huvudsakligen av norrmän --
storbönder och vikingar -- vilka för att undandraga sig Harald Hårfagres
tryckande envälde lämnade fosterbygden och grundade sig nya hem på den
fjärran liggande ön (874). Under de närmast följande 50 åren fortgick
invandringen till Island, där en fristat bildades, som länge ägde
bestånd. Trots livliga förbindelser med andra folk bibehöllo isländarna
likväl språk och seder nästan oförändrade, och hemlandets sagor och
kväden, utgörande kära samtalsämnen under långa vinterkvällar, bevarades
från släktled till släktled i trogen hågkomst.
[Fotnot 2: Ex. på stavrim (märk de kursiverade bokstäverna!):
»Sitter i _h_ögen
_h_ögättad _h_övding,
_s_lag_s_värd vid _s_idan,
_s_kölden på arm.»
Ur »Rings drapa» av Tegnér.
]
Den isländska forntidslitteraturen framträder dels i bunden form
(sånger), dels i obunden form (sagor).
Bland diktning av förstnämnda art intager den s. k. _Sämunds Edda_, även
kallad den _äldre_ eller _poetiska_ Eddan, det främsta rummet. Dess
sånger, vilka äro alster av okända författare, torde till största delen
ha tillkommit under 900- och 1000-talet efter förebilder av äldre sagor
och sägner. Beträffande innehållet kunna de indelas i _guda-_ och
_hjältesånger_. Bland gudasångerna märkas: _Voluspá_ (valans spådom), i
vilken dikt de hedniska nordboarnas föreställningar om världens
skapelse, utveckling och undergång komma till synes, _Trymskvädet_,[3]
vari berättas, huru Tor hämtade sin stulna hammare, samt _Hávamál_, d.
v. s. den höges (Odens) sång, innehållande en samling goda tänkespråk
och levnadsregler.
Märkligast bland hjältesångerna äro de som besjunga völsungarnas och
niflungarnas öden. Huvudpersonen i dessa dikter är hjälten Sigurd
Fafnesbane, draken Fafnes besegrare och erövraren av niflungarnas stora
skatt. Samma ämne är också behandlat i en tysk forntidsdikt,
_Nibelungssången_, och var även känt i vårt land, varom den s. k.
_Sigurdsristningen_ i Ramsundsberget i Södermanland bär vittne.
Förutom nämnda dikter, för vilka något författarenamn ej kan uppgivas,
finnas också en mängd kväden av namngivna skalder. Såsom Islands
ypperste diktare nämnes _Egil Skallegrimsson_ (omkr. mitten av
900-talet), vilken vid ett tillfälle medelst en sång, avfattad till ära
för konung Erik Blodyx, frälste sitt liv ur denne sin dödsfiendes våld.
Isländska skalder besökte ofta de nordiska konungahoven, där de voro
gärna sedda gäster och ofta frikostigt belönades för sina kväden.[4] I
dessa, vilka föredrogos såväl i gästabudssalen som på slagfältet,
besjöngo de konungar och hjältar samt förtäljde om deras bragder.
Hovskalderna berättade även sagor och bidrogo därigenom till att sprida
kännedom om denna art av forntida diktning.
[Fotnot 3: »Tors hammare stulen» (Läsebok för folkskolan, st. 109),
bearbetning efter Trymskvädet av V. Rydberg.]
[Fotnot 4: Om den isländske skalden Torarin Lovtunga, vilken vistades
hos Knut den store i Danmark, berättas, att han om denne diktade en
drapa (större kväde), som i sångarlön inbragte honom 50 mark silver.]
På Island blomstrade också, som nämnt, en rik prosa-(sago-)litteratur,
som nådde sin högsta utveckling på 1200-talet. Efter innehållet skiljer
man mellan _hjältesagor_, _historiska sagor_ och _släktsagor_.[5]
Till hjältesagorna höra bl. a.: _Völsungasagan_, en omskrivning till
prosa av Eddans hjältedikter med samma namn, _Hervararsagan_ med den
bekanta episoden om Hjalmar och Ingeborg samt _Fritjofs saga_, vilken
förevigats genom Tegnérs berömda dikt. Till Hervararsagan är även fogad
en kortfattad svensk krönika, vilken skildrar händelser intill 1118. Den
anses vara författad av Islands förste historieskrivare, _Are Frode_
(död 1148). De historiska sagorna omtala händelser och personer från
Islands och Skandinaviens forntid och äro således att betrakta som de
nordiska landens älsta historia. Många av dem finnas sammanförda i ett
av den isländske hävdatecknaren _Snorre Sturlesson_ (död 1241) utgivet
historiskt värk, _Heimskringla_ eller _konungasagor_, som förtälja om
Norges konungar intill 1177. Arbetet inledes med sagan om ynglingaätten,
en rad uppsalakonungar, vilka författaren låter härstamma från gudarna
(Oden, Njord och Fröj). Många av dem äro emellertid diktade personer.
Släktsagorna äro framställningar om isländska stormäns och
stormansätters öden (_Niáls saga_, _Egil Skallegrimssons saga_ m. fl.).
Genom sina förträffliga skildringar av seder och folklynne ha flera av
dem lämnat värdefulla bidrag till kunskapen om forntidslivet på
»sagornas ö».
Snorre Sturlesson är även författare till en annan märklig skrift, den
_prosaiska Eddan_ eller _Snorres Edda_. Den är avsedd att vara en
handledning för skaldekonstens idkare och innehåller fördenskull en
redogörelse för de gamla myterna ävensom för olika versslag och i
fornskandinavisk poesi förekommande uttryckssätt och omskrivningar.
[Fotnot 5: »Saga» betyder ursprungligen historisk berättelse.]
Medeltiden
(1200-1521).
Det tidevarv i Sverges historia, som begynner med kristendomens slutliga
seger över den gamla hedniska gudatron, företer i många stycken
väsentliga skiljaktigheter med den föregående tiden. Den kristna lärans
förkunnare arbetade nämligen ivrigt på att hos folket utplåna hednisk
sed och hedniska föreställningar, med ett ord, en stor del av den
forntida odlingen. Fornnordisk diktning upphörde, och de gamla sagorna
och sångerna föllo i glömska. Först vid mitten av 1200-talet börjar en
ny inhemsk litteratur uppspira. Sverge hade vid denna tid, genom de
kyrkliga förhållandenas ordnande i överensstämmelse med vad som redan
skett i andra katolska land, kommit i närmare beröring med södra och
västra Europas kulturländer. Den andliga odlingen i Norden blir därefter
en återspegling av riddartidens kulturliv. Bildningen omhändertogs nu av
kyrkan, i vars skydd och till vars ära bildande konster men även musik
och poesi blomstrade. Många av kyrkans män idkade vetenskapliga studier,
och i ett flertal kloster samt i stiftsstäderna upprättades skolor,
vilka dock huvudsakligen avsågo att meddela undervisning åt blivande
präster. Bland dessa funnos även sådana som sedan fortsatte sina studier
utomlands (såsom vid universitetet i Paris, högskolorna i norra Italien
och Tyskland). Bonden såväl som herremannen på den tiden insåg föga
nyttan av boklig lärdom. År 1477 grundades i Uppsala av ärkebiskop Jakob
Ulvsson Sverges första _universitet_, vilket emellertid snart råkade i
förfall.
Medeltidens litteratur utgick huvudsakligen från klostren, varest böcker
avskrevos och samlades. På grund av det tidsödande arbetet (varje
bokstav präntades, och boken pryddes dessutom ofta med målningar) blevo
dessa handskrifter emellertid mycket dyrbara. Några kloster ägde dock
betydande boksamlingar. Flertalet handskrifter äro avfattade på _latin_,
vilket var de lärdas språk och nyttjades i vetenskapliga samt i de
flesta religiösa skrifter. De älsta till vår tid bevarade handskrifterna
på _svenska_ äro _landskapslagarna_, från slutet av 1200- och början av
1300-talet. I övrigt återstår föga av den svenska medeltidslitteraturen.
En stor del av de i klostren befintliga boksamlingarna gick nämligen
förlorad vid den ödeläggelse, av vilken dessa drabbades under
reformationstiden.
Sverges medeltidsspråk, den s. k. _fornsvenskan_, företer många
olikheter med stamspråket, från vilket det allt mer skilde sig.
Böjningsformerna förenklas, användning av slutartikel begynner m. m.
dyl. Med språket införlivades också många utländska ord, dels från
latinet (inkomna med kristendomen), dels från danskan och tyskan (under
kalmarunionens tid).
* * * * *
Bland medeltidens litteratur intaga _landskapslagarna_ ett framstående
rum, värdefulla minnen som de äro av våra förfäders rättsbegrepp, seder
och språk. Deras upptecknande i den form, i vilken de finnas bevarade,
värkställdes, som ovan nämnts, under tolvte och början av trettonde
århundradena, men även före den tiden funnos skrivna lagbestämmelser. De
älsta landskapslagarna leda sitt ursprung ända från hedentid, och de
fortplantades länge muntligen av lagmännen, vilka »skulle göra och
framföra lagen». För att lättare kunna behållas i minnet voro de då
avfattade på stavrimmad vers. Älst av alla är _Västgötalagen_, som
upptecknades i början av 1200-talet. _Upplandslagen_, den älsta och även
värdefullaste av svealandslagarna, utarbetades under ledning av den
ansedde lagmannen i Tiundaland _Birger Pedersson_ och erhöll kunglig
stadfästelse år 1296. Andra lagsamlingar äro _Södermanlandslagen_,
_Hälsingelagen_ m. fl.
En annan medeltida _samhällelig_ skrift bär titeln: _Om konunga- och
hövdingastyrelse_. Den innehåller ett sammandrag av medeltidens stats-
och samhällslära och skrevs i början av 1300 talet efter förebilden av
ett latinskt arbete. Dess språk utmärker sig för skönhet och enkel
värdighet.
* * * * *
[Illustration: Birgittabild från medeltiden.]
De flesta av medeltidens skrifter tillhöra emellertid den _religiösa_
litteraturen. Bland författare på detta område är ingen annan så märklig
som
_Birgitta_, vilken genom sina skrifter, kallade _Birgittas
uppenbarelser_, och sitt fromma leverne gjorde sitt namn känt i hela
Europa. Dotter till den ovannämnde tiundalagmannen Birger Pedersson
föddes hon på Finsta i Uppland (omkring 1303). Birgitta erhöll en för
den tidens kvinnor omsorgsfull uppfostran, först i hemmet och sedermera
hos en moster, fru Katarina på Aspanäs. I skötet av en from och gudlig
familj samt barn av en tid, då syner och andliga uppenbarelser ansågos
för en synnerlig Guds nåd, kände sig Birgitta tidigt dragen till de
himmelska tingen och trodde sig redan under barndomen i underbara syner
skåda Kristus och jungfru Maria. Föga mer än tretton år gammal äktade
hon den unge lagmannen Ulv Gudmarsson och bosatte sig med honom på
herresätet Ulvåsa i Östergötland, där hon framlevde tvenne årtionden
under oavlåtligt självuppoffrande värksamhet, delande sin tid mellan
husmoderliga plikter, vården av fattiga och sjuka samt andakts- och
botövningar. Hon sysselsatte sig även med studier och föranstaltade en
översättning till svenska av några utav bibelns böcker (delvis utförd av
hennes biktfader, den lärde magister _Mattias_ i Linköping). Hon var en
tid anställd som hovmästarinna hos drottning Blanka (Magnus Erikssons
gemål) och uppträdde då ivrigt bestraffande mot hovets flärd och
lättsinne. Tillsamman med sin man, vilken i hög grad påvärkats av hennes
fromhet, företog hon en vallfärd till Compostella i Spanien, där
aposteln Jakob anses vara begraven. Kort efter hemkomsten dog lagman
Ulv, och Birgitta beslutade att från denna tid ägna sig helt åt Guds
tjänande. Hon blev ännu strängare i sina botövningar samt föll ofta i
hänryckning, varunder hon trodde sig se och höra Kristus och änglarna,
vilka för henne uppenbarade heliga ting och vad som ske skulle. Dessa
»uppenbarelser» nedskrevos sedan antingen av henne själv eller efter
hennes diktamen. De sista åren av sin levnad tillbragte Birgitta i Rom,
dit hon 1349 begivit sig för att utvärka påvens stadfästelse av en av
henne grundad klosterorden men även för att erhålla vidsträcktare
värksamhetsfält. Vid nära 70 års ålder företog hon en vallfärd till
Jerusalem. Efter återkomsten till Rom avled hon där 1373. Aderton år
senare blev hon av påven under stora högtidligheter förklarad för
helgon.
Birgittas klosterstiftelse, vanligen kallad birgittinerorden, fick sitt
säte i Vadstena, vars kloster blev vida berömt. Snart uppstodo
dotterkloster i flera av Europas land. Birgittinerordens munkar och
nunnor sysslade flitigt med översättnings- och avskrivningsarbete, och
från Vadstena kloster i första rummet utgick en betydande religiös
litteratur, bestående av _uppbyggelseböcker_, _prediko-_ och
_legendsamlingar_ samt _delar av bibeln_, översatta till _svenska_.
* * * * *
Medeltidens _historiska_ litteratur är mycket knapphändig och utgöres
huvudsakligen av _rimkrönikor_, på vers avfattade berättelser om
medeltida händelser. Älst är den s. k. _Stora_ eller _Erikskrönikan_, i
vilken författaren -- tydligen en samtida person -- skildrar
folkungarnas strider och i varm beundran för hertig Erik, Magnus
Ladulås' son, prisar dennes ridderliga bedrifter. Vidare må nämnas _Nya
krönikan_ eller _Karlskrönikan_, vars huvudperson är Karl Knutsson. För
den historiska forskningen vida värdefullare än rimkrönikorna är en vid
slutet av medeltiden på latin skriven _svensk historia_, vars
författare, domprosten i Uppsala, _Ericus Olai_ (död 1486), är den
förste, som för sin framställning begagnat sig av samtida, många nu
förlorade dokument.
* * * * *
Den förste namngivne svenske skalden är
_biskop Tomas_ i Strängnäs (död 1443). Från honom stamma tre till vår
tid bevarade dikter: _Sången om Engelbrekt_, en hyllning till
frihetshjälten och en uppmaning till Sverges folk att kämpa för
fosterbygden, samt _Friheten_, vilken prisas såsom »det bästa ting», och
allegorien[6] _Troheten_, syftande på Karl Knutssons handlingssätt mot
Erik Puke.
Vid gudstjänsterna, som höllos på latin, sjöngos latinska hymner[7] men
även en och annan svensk psalm, av vilka må ihågkommas: »Den signade
dag» (n:r 424 i vår nu gällande psalmbok).
* * * * *
Från detta tidevarv härstamma även en del av de episk-lyriska dikter,
som vi kalla _folkvisor_. Sitt ursprung leder denna diktart sannolikt
från Frankrike, varifrån den utbredde sig över den germanska världen. I
vårt land uppträda folkvisorna tidigast under folkungatiden. De torde ha
införts av kringvandrande utländska sångare (lekare), vilka föredrogo
dem på riddarnas slott och vid borgarnas gillen. Sin blomstringstid i
Sverge hade folkvisdiktningen under fjortonde och femtonde århundradena
men fortsatte även in i nästa tidevarv. Efter hand spridande sig till
allt vidare samhällslager upptogos folkvisorna slutligen av allmogen,
»folket», där de levde sitt egentliga liv, då litteraturhistorikerns
uppmärksamhet i början av 1800-talet fästes på dem.
[Fotnot 6: _Allegori_ = lärodikt, vari naturkrafter och abstrakta
begrepp framställas som personer för att inskärpa en sanning.]
[Fotnot 7: Hymn är en lyrisk dikt, vari Gud och hans värk (även andra
upphöjda ting) besjungas.]
Till sitt innehåll är folkvisan oftast episk (således skildrande någon
tilldragelse). De handlande personerna äro vanligen förnämliga män och
kvinnor (riddare, adelsjungfrur o. dyl.) men någon gång även tagna från
de lägsta samhällslagren (vallhjon och tiggare). I några visor framträda
medeltidens övertro och vidskepelse, nämligen i dem som röra sig om
vissa naturgudomligheter, såsom näcken, älvorna och bärgakungen, och
deras förhållande till människorna.[8] Till formen äro folkvisorna i
likhet med lyriska dikter avdelade i strofer och förbundna med en
melodi. En egendomlighet för dessa visor är det s. k. omkvädet, en i
varje strofs slut och ibland även i dess mitt återkommande versrad, som
angiver grundstämningen i dikten. Fordom utförde man vid folkvisans
toner en enkel dans (stig- eller ringdans), varvid alla de dansande
framsjöngo omkvädet, under det att själva visan föredrogs av en eller
ett par »försångare».
Även kvarleva från denna tid många _folksagor_ och _sägner_, vilka ehuru
enkla och ofta barnsligt enfaldiga i sig gömma en rik skatt av poesi.
Hos några bland dem skönjes det nordiska ursprunget, andra kunna med
skäl kallas vandrande sägner, emedan de i olika omklädnader uppträda hos
de flesta europeiska folk.
[Fotnot 8: Med hänsyn till ämnesvalet kunna folkvisorna indelas i
följande grupper, mellan vilka dock ej alltid bestämda gränser kunna
dragas: _naturmytiska visor_ (t. ex. _Den bärgtagna_; »_Näcken han
gångar på snövitan sand_»); _kämpavisor_ (_Kämpen Grimborg_, _Habor och
Signill_); _riddarvisor_ (_Sven i Rosengård_); _legender_ (_S:t Staffans
visa_, _Duvans sång på liljekvist_) och _historiska visor_ (_Tord Bondes
mord_, _Klosterrovet_, vari berättas, huru Sune Folkunge bortförde
konung Sverkers dotter ur Vreta kloster).]
Reformationstiden
(1521-1611).
Gustav Vasas tronbestigning betecknar inbrottet av en ny tid för Sverge,
medförande stora och genomgripande förändringar i såväl politiskt som
kulturellt hänseende. Sedan landet blivit befriat från Danmarks
överhöghet och löst från påveväldets band, kunde dess utveckling fortgå
i nationell riktning, och en inhemsk, svensk odling begynte från denna
tid blomstra. Vad bildningen beträffar, så blev den emellertid icke
under reformationstidens första tid vederbörligen tillgodosedd. Då
klostren i enlighet med riksdagsbeslutet i Västerås stängdes, fingo även
de med dem förbundna skolorna dela deras öde och ersattes icke med nya.
Först mot slutet av 1500-talet, när den nya läran vunnit stadga och
behovet av inhemska protestantiska bildningsanstalter gjorde sig
gällande, begynte skolorna återupprättas. Vid Uppsala universitet
återupptogs värksamheten år 1595. Ett kraftigt medel till bildningens
höjande var boktryckerikonsten, som vid denna tid vann spridning i
Sverge.
Reformationstidens litteratur är till övervägande del av religiös och
historisk art. Bland religiösa skrifter kommer i främsta rummet
_bibelöversättningen_, huvudsakligen utförd av bröderna Petri.
Historiska skriftställare voro bl. a. Olavus Petri, Peder Svart, Erik
Göransson Tegel och Johannes Messenius. Den poetiska litteraturen
utgjordes huvudsakligen av psalmer, folkvisor och några rimkrönikor.
_Språket_, som under unionstiden starkt uppblandats med danskan, får nu
en mera nationell prägel, därigenom att åtskilliga författare upptogo
fornsvenska uttryck och böjningsformer (gammalsvenskan). Vid
tillämpningen av språkreglerna rådde dock stor förvirring; gamla och
nya, danska och tyska ändelser brukades om varandra. Den ökade
förbindelsen med utlandet hade jämväl till följd, att många tyska och
romanska ord inträngde i språket.
* * * * *
[Illustration: Olavus Petristatyn i Stockholm.]
_Olavus Petri_, reformationens främste målsman i Sverge, är tillika
tidevarvets mest betydande skriftställare. Han var född i Örebro (1493),
där hans fader var smed. Sin första undervisning mottog han i
födelsestadens skola och vistades sedan någon tid i Uppsala, varefter
han fortsatte sina studier i Tyskland, förnämligast i Wittenberg, där
han 1518 undfick magistervärdigheten. Under sin vistelse härstädes var
han vittne till Luthers första uppträdande mot påvedömets villfarelser
och omfattade med hänförelse reformationens sak. Återkommen till Sverge
blev han sekreterare hos biskop Mattias i Strängnäs samt någon tid
därefter förordnad till föreståndare för domskolan i samma stad.
Frimodigt började han nu inför kamrater och lärjungar förkunna de nya
läror, som han inhämtat i Wittenberg, och samlade omkring sig en krets
av liktänkande, bland vilka må nämnas ärkedjäknen _Laurentius Andræ_.
Genom denne fick konung Gustav kännedom om Luthers läror, för vilka han
fattade livligt intresse. Kort därpå gavs åt Olavus Petri ett
vidsträcktare värksamhetsfält, i det att konungen kallade honom till
Stockholm såsom stadens sekreterare och tillika predikant i Storkyrkan.
På sin nya plats utvecklade »mäster Olov» en rastlös värksamhet såsom
kämpe för den nya läran. I en mängd populära (folkliga) _ströskrifter_
angrep han oförfärat och med övertygande kraft den katolska läran. Han
var också städse beredd att muntligt försvara sin tro. »Till rättelse
för enfaldiga klerker och kyrkopräster» utgav han en _postilla_, som
ännu läses av allmogen i vissa trakter av vårt land. Därjämte utarbetade
han en _kyrkohandbok_ och flera samlingar _svenska psalmer_. Den första,
vilken utkom 1526 och bar titeln »Någre Gudhelige Vijsor vthdragne aff
then Heliga Skrift», innehöll 10 psalmer, därav hälften översättningar,
såsom »Vår Gud är oss en väldig borg». Bland alstren av hans egen
psalmdiktning återfinnas flera i 1819 års psalmbok (n:r 21, 50 o. a.).
Den första svenska översättningen av _Nya testamentet_, som förelåg
1526, anses vara Olavus Petri värk, och han deltog även i arbetet på den
fullständiga _bibelöversättningen_.
Olavus Petri ägnade sig tillika åt historisk forskning, vars resultat
han framlade i en _Svensk krönika_, omfattande tiden intill Gustav Vasa.
I ett värdigt, kärnfullt språk framställer författaren med berömvärd
opartiskhet det historiska förloppet på grundvalen av viktiga, nu
förkomna handlingar samt söker att utfinna historiens lärdomar. Emedan
åtskilligt i framställningen i någon mån syntes nedsätta den svenska
äran, ådrog sig krönikan Gustav Vasas misshag, varför den ej utkom i
tryck, men den spriddes i talrika avskrifter. -- Olavus Petri är
dessutom författare till de förträffliga _domareregler_, som inleda 1734
års lagbok samt till det första svenska skådespelet (_Tobiæ Commedia_).
I början av 1530-talet var Olavus Petri en kortare tid konungens
kansler, vilket ämbete han emellertid snart nedlade. På grund av olika
åsikter rörande reformationens genomförande -- Gustav Vasa tycktes i
denna fråga lägga största vikten vid indragningen av kyrkogodsen --
ävensom av andra orsaker ådrog han sig nämligen konungens misshag. Det
gick slutligen så långt, att han jämte Laurentius Andræ anklagades för
högförräderi och dömdes till döden. Den uppenbart orättvisa domen gick
dock ej i fullbordan, utan de blevo båda benådade. Tre år efter denna
tilldragelse utnämndes Olavus Petri till kyrkoherde i Stockholms
storkyrkoförsamling och innehade detta ämbete till sin död, 1552.
* * * * *
_Laurentius Petri_, Sverges förste luterske ärkebiskop (född 1499, död
1573), understödde troget sin broder i reformationsarbetet och
utvecklade liksom denne en livlig litterär värksamhet. Han var ledare av
och utförde till större delen själv arbetet på den fullständiga
_översättning av bibeln_ som utkom 1541. Några år senare utgav han en
_predikosamling_ samt uppträdde även såsom _psalmförfattare_. Sverges
första luterska _kyrkoordning_ (antagen 1572) är likaledes hans värk. I
denna ådagalägger han stort intresse för undervisningens främjande, i
det att den inrymmer vår älsta _skolordning_. Laurentius Petri lade stor
vikt vid språkets renhet och förmanade ofta prästerna att icke med
främmande ord »förbistra de enfaldiga».
* * * * *
[Illustration: Johannes Messenius.]
Såsom _dramatisk_ och _historisk_ författare framträdde vid tidevarvets
slut
_Johannes Messenius_. Han föddes i Östergötland (1579). Sedan han någon
tid erhållit undervisning i Vadstena skola, sändes han omkring sexton år
gammal till en polsk jesuitskola, vilken han med berömmelse genomgick.
Efter fullbordade studier återvände han till Sverge samt blev, sedan han
avsvurit sin katolska tro, av Karl IX utnämnd till professor vid
universitetet i Uppsala. Messenius ägnade sig här med iver och framgång
åt lärarekallet och samlade omkring sig många lärjungar. Men trätgirig
och härsklysten råkade han snart i strid med en annan akademisk storhet,
professorn _Johannes Rudbeckius_. Till att öka stridens bitterhet bidrog
den tävlan som Messenius upptog med sin motståndare. Då denne enligt
tidens sed lät uppföra latinska skådespel, s. k. _skoldramer_, skrev
Messenius några skådespel på svenska med ämnen ur fäderneslandets
historia, vilka sedan uppfördes av hans lärjungar. Hans mening var att i
femtio olika dramer framställa hela den svenska historien, men han
medhann endast sex. Bland dessa må nämnas _Disa_, som framställer sagan
om en jungfru med detta namn, vilken under en hungersnöd giver konungen
ett klokt råd och därigenom räddar en mängd människor från döden.
Messenii skådespel äro ej utan betydelse, ty genom dem väcktes hågen för
_svensk_ dramatisk konst. Fiendskapen mellan Messenius och Rudbeckius
gick emellertid så långt, att den t. o. m. föranledde gatustrider mellan
varderas anhängare bland studenterna, varför Gustav Adolf förflyttade
dem båda från Uppsala. Messenius utnämndes till vårdare av riksarkivet
och kort därefter till assessor vid den nyinrättade Svea hovrätt. Men
snart invecklades han i nya strider och blev av sina motståndare
anklagad för att ha drivit stämplingar mot konungahuset. På grund härav
dömdes han till fängelse och inspärrades på Kajaneborgs fästning i norra
Finland. Här kvarhölls han i nära tjugu år. Sina sista dagar tillbragte
han i Uleåborg, där han avled 1636. Sin fängelsetid använde han till
vetenskapliga studier och skrev därunder på latin ett stort värk,
_Scandia illustrata_, en svensk rikshistoria. Arbetet, som vittnar om
stor beläsenhet och är synnerligen opartiskt hållet, utgavs först 65 år
efter hans död.
Stormaktstiden
(1611-1718).
Sedan Sverges självständighet gent emot utlandet blivit hävdad samt
reformationen vunnit stadga, går dess utveckling under detta tidevarv
raskt framåt, och medan landet bliver en politisk stormakt, göres också
stora erövringar på den andliga odlingens område. Flera av tidevarvets
regenter visade varmt intresse för bildningens höjande; särskilt
framstår Gustav II Adolf såsom den _högre undervisningens_ främjare.
Genom hans storartade gåva av omkring 300 hemman till Uppsala
universitet blev dess ställning tryggad. Under hans regeringstid
inrättades också ett nytt universitet i Dorpat ävensom det första
svenska _gymnasiet_ (i Västerås). Längre fram tillkommo nya högskolor i
_Åbo_ (1640) och _Lund_ (1668), och flera stiftsstäder erhöllo
gymnasier. För att tillgodose _allmogens undervisning_ inrättades under
Karl XI:s regering flerstädes sockenskolor, och i den av samme konung
utfärdade kyrkolagen (som ännu är gällande) stadgades, att prästerna
skulle tillse, att yngre personer finge lära sig »läsa i bok». Dock
rådde ännu mycken okunnighet och vidskepelse i landet även hos de mera
bildade; därom vittna de sorgligt ryktbara häxprocesserna.
Den _vetenskapliga_ odlingen i Sverge under stormaktstiden omfattar
flera vetenskapsgrenar. _Historie-_ och _fornforskning_ bedrevos av bl.
a. Olov Verelius, Johan Peringskiöld och Olov Rudbeck d. ä. De
historiska arbetena från denna tid utmärka sig i allmänhet för en
strävan att giva fäderneslandet höga anor och en stolt forntid med
åsidosättande av den historiska sanningen. På _naturvetenskapernas_
område värkade läkaren Urban Hjärne och mekanikern Kristoffer Polhem m.
fl.
_Diktningen_, som förut huvudsakligen utgjorts av konstlös naturpoesi,
utvecklar sig under detta tidevarv till värklig skaldekonst. Största
förtjänsten härom har _Georg Stiernhielm_, i det att han var den förste
som för diktning på modersmålet begagnade antika[9] versformer och
sålunda, såsom han själv säger, »lär sånggudinnorna dikta och spela på
svenska». Några skalder, den s. k. _romanska riktningens_, efterbildade
i sin diktning Italiens, Frankrikes och Tysklands vittra alstring.
I _språket_ inblandades under detta tidsskede många främmande ord. En
träffande bild av den rådande språkförbistringen gav Olov Rudbeck d. ä.,
som skrev, att »när somliga hava lärt åtskilliga språk och skola skriva
några svenska rader, så lappa de där in ord ur alla dessa, så att det
rätt ser ut som en narrs dräkt eller tiggares, vilken haver sammanlappat
sina kläder av alla de slags lappar han funnit på gatorna». Flera
framstående skriftställare ivrade dock för språkets rensning samt för
dess utbildning genom en rikare ordböjning och en mera efter uttalet
lämpad rättstavning. Genom den av Karl XI påbjudna _nya
bibelöversättningen_ hade hågen för forskningar i modersmålet blivit
väckt. I det nya bibelvärket, som förelåg i tryck 1703, »Karl XII:s
bibel», bibehöllos dock i stor utsträckning både gamla böjningsformer
och gammalt skrivsätt. Detta arbete blir sålunda »fornspråkets sista
gränsmärke», ty i litteraturen i övrigt vann nysvenskan snabbt allt
större utbredning.
[Fotnot 9: Antik = fornartad, något som tillhör den grekiska eller
romerska forntiden.]
* * * * *
Såsom representant för den äldre visdiktningen framstår
_Lars Wivallius_ (född 1605 på gården Vivalla i Närke, död 1669).
Adertonårig kom han till Uppsala men reste efter en kort tid till
utlandet, där han under flere år förde en mycket äventyrlig tillvaro.
Utan pänningar och saknande håg för någon bestämd sysselsättning drog
han från land till land, än tjänande som soldat, än livnärande sig med
att undervisa, måla porträtt o. dyl. Efter sina irrfärder, i främmande
land kom han till Skåne, där han under namn av »baron Erik
Gyllenstjärna» fick åtnjuta gästfrihet hos en svensk adelsman, Vulf
Grijp på Björkebärga, samt lyckades vinna dennes dotter. Då bedrägeriet
uppdagades, tog han till flykten men blev omsider fängslad. Under den
därpå följande rättegången utvecklade han i försvarsskrifter på vers och
prosa en glödande vältalighet och stor fyndighet. Slutligen dömdes han
dock till fängelse på Kajaneborg, där han under stora lidanden
tillbragte sex långa år. Efter frigivandet återvände han till Stockholm
och lyckades bli utnämnd till auditör vid ett gardesregemente därstädes.
Sina sista dagar tillbragte han på fädernegården.
Wivallius ådagalägger i sitt skaldskap större herravälde över formen än
någon annan svensk skald före honom. I sina dikter besjunger han bl. a.
naturens skönheter och frihetens välsignelse (»_Ack Libertas,_[10]_ du
ädla ting_»). Bland hans religiösa sånger må nämnas _Den tredje psalm
Davids_. Den allmännast kända av hans visor är utan tvivel den av en
vemodsfull stämning genomträngda: »_Varer nu glade, min' fiender all!_»
[Fotnot 10: Libertas = frihet.]
* * * * *
[Illustration: Georg Stiernhielm.]
Storhetstidens främste skald är
_Georg Stiernhielm_. Stiernhielm var son av en bärgsman, Olov
Marqvardsson, och föddes i Vika socken i Dalarne (1598). Efter
förberedelse i Västerås skola avgick han vid 21 års ålder till
universitetet i Uppsala samt företog sedan en längre utländsk resa,
varunder han bedrev studier vid flera, företrädesvis tyska, högskolor.
Hemkommen tjänstgjorde han någon tid som lektor vid Västerås gymnasium,
men sedan han genom sina stora kunskaper och lysande snillegåvor ådragit
sig de maktägandes uppmärksamhet, användes han tid efter annan i en
mängd olikartade värv. År 1630 utnämndes han till assessor vid hovrätten
i Dorpat samt blev följande år adlad. Några år senare återkallades han
till Stockholm för att deltaga i lagkommissionens arbete. Det är vid
denna tid -- han var då över 40 år -- hans värksamhet som skald
begynner. Genom att forma språket efter antikens versbyggnader höjde
Stiernhielm den svenska diktningen till en värklig konstpoesi, varför
han ock av eftervärlden har blivit kallad »den svenska skalde_konstens_
fader». Hans mest berömda diktalster är _Herkules_, en allegorisk dikt,
som behandlar sagan om Herkules vid skiljevägen, där »fru Lusta» och
»fru Dygd» var för sig sökte draga honom på sin sida. Dikten är
egentligen en målning av tidens seder, och Herkules är den unge
svensken, som ställes i valet mellan ett liv i lättja och sinnliga
njutningar å ena sidan samt dygd och pliktuppfyllelse å den andra.
»Herkules» är skriven på _hexameter_, vilken versform härmed införes i
svensk poesi. Av Stiernhielms övriga dikter må nämnas _Bröllopsbesvärs
ihågkommelse_, vari på ett skämtsamt sätt skildras det myckna besvär,
som är förknippat med ett bröllop på landet. Vid sidan av sitt skaldskap
ägnade sig Stiernhielm åt vetenskaplig forskning på olika områden. Han
sysslade med matematik, naturvetenskap och filosofi samt bedrev hävda-
och språkforskning. För modersmålets utbildning och förädling ivrade han
varmt och begynte utgivandet av en ordbok, kallad »_Gambla Svea och
Götha måles fatebur_», varav han emellertid blott medhann första
bokstaven. Hans mångsidighet hade nämligen till följd, att mycket av vad
han påbörjade, blev ofullbordat.
Efter några års vistelse i Stockholm återflyttade Stiernhielm till
Livland men nödgades inom kort med maka och barn fly därifrån, sedan
hans gods blivit plundrat av ryssarna. Alldeles utblottad återkom han
till Sverge. Snart erhöll han dock nya ämbeten och utnämndes slutligen
till föreståndare för det av Magnus Gabriel de la Gardie inrättade
antikvitetskollegiet, vilket ämbete han innehade till sin död (1672). I
det längsta bibehöll han själs- och kroppskrafter oförminskade och
sysselsatte sig ännu vid 73 års ålder med vetenskapligt
forskningsarbete. Till sinnet var han glad, öppen och frimodig. Hans vän
och lärjunge, skalden _Columbus_, säger om honom: »Han tackade
innerligen sin skapare, som honom i sina dagar en hälsosam kropp, ett
gott förstånd, dagligt bröd, ett förnöjsamt sinne och ett glatt gemyt
hade förlänt.» Hans gravskrift, som han själv dikterat, lydde: »Han
levde glad, så länge han levde.»
* * * * *
Samma nit om språkets uppodling, som drev Stiernhielm att reformera den
svenska poesien, synes även ha äggat en annan av tidevarvets män till
vitter alstring. I en samtidigt med Stiernhielms Herkules utgiven dikt,
_Thet Swenska språketz Klagemål_, av Skogekär Bergbo, under vilket namn
man antagit, att presidenten _Gustav Rosenhane_ (död 1684) skulle dölja
sig, klagar skalden över att »thet icke, som sig borde, ährat blifver».
Senare utkommo under samma pseudonym tvenne diktsamlingar: _Fyratijo små
wijsor_ samt _Venerid_, en samling av 100 sonetter,[11] utgörande
kärlekskväden, som äro tillägnade den kvinna, vars namn diktvärket bär.
* * * * *
Den ovan nämnde
_Samuel Columbus_ (född 1642, död 1679) skrev -- jämte
tillfällighetsverser på hexameter efter Stiernhielms mönster -- flera
veka och stämningsfulla lyriska dikter, däri han visar ett utpräglat
sinne för versens välljud. Hans förnämsta värk äro de religiösa
diktsamlingarna _Den bibliske verlden_ och _Odæ sveticæ_[12] (i den
senare förekommer psalmen 440 i 1819 års psalmbok). Tillsamman med
Stiernhielm, hans faderlige vän och gynnare, värkställde han en
dramatisering av dennes Herkules. Även på språkforskningens område
uppträdde Columbus som författare med ett utkast till en svensk
språklära, den första i sitt slag: _En svensk orde-skötsel_.
* * * * *
_Lasse (Lars) Johansson_ (född 1638, död 1674), vanligen kallad
_Lucidor_[13]_ den olycklige_, har skrivit andliga och världsliga visor,
av vilka flera röja en mindre vanlig skaldebegåvning. Främst stå hans
_psalmer_ (i omskriven form intagna i vår nuvarande psalmbok, n:r 463,
465 och 467), vilka på ett gripande sätt måla den skuldmedvetne
syndarens ånger. Bland hans världsliga dikter må nämnas några
_dryckesvisor_, vari han med en dramatisk livlighet, som påminner om
Bellman, skildrar några scener ur den tidens krogliv.
Lucidors levnadsförhållanden äro föga kända. Sedan han en tid studerat i
Uppsala samt gjort en utländsk resa, bosatte han sig i sin födelsestad,
Stockholm, där han förtjänade ett knappt bröd med att giva
språklektioner och skriva tillfällighetsdikter, såsom bröllops- och
begravningssånger, samt förde för övrigt ett oordentligt levnadssätt.
Under ett besök på källaren Fimmelstången råkade han i gräl med en annan
krogkund, vilken genomborrade honom med sin värja. Efter hans död utgavs
en del av hans dikter under titeln _Helikons blomster_.
[Fotnot 11: Sonett, en dikt med två fyraradiga och två treradiga
strofer. Denna versform härstammar från Italien, där den tidigt nådde
stor fulländning genom skalderna _Dante_ och _Petrarca_.]
[Fotnot 12: Den fullständiga titeln lyder: Odæ sveticæ, thet är någre
verldsbetracktelser, sång-vijs författade.]
[Fotnot 13: Lucidor, av ett latinskt ord, lucidus, som betyder skinande,
klar.]
* * * * *
_Håkan (Hakvin) Spegel_ (född 1645, biskop i Skara och Linköping,
ärkebiskop, död 1714) är tidevarvets ryktbaraste _psalmförfattare_. Av
hans psalmer, som utmärka sig för flärdlöshet, trosvärme och poetisk
skönhet, intogos i 1695 års psalmbok icke mindre än 38 st. varibland ett
tjugutal äro bibehållna i den nuvarande. Ett annat poetiskt arbete av
hans hand är »_Guds wärck och hwila_», en framställning av
skapelsehistorien. Spegel var tillika en framstående predikant och en
varm ivrare för folkbildningens höjande. Han var en av de lärdaste och
mest värksamma kämparna för »nysvenskan»; hans _Svensk Ordabook_
(utgiven 1712) är den första något så när fullständiga ordboken över
svenska språket.
* * * * *
_Jäsper Svedberg_ (född 1653, professor i Uppsala, biskop i Skara, död
1735) intager likaledes ett framstående rum på psalmdiktningens område.
Huvudsakligen genom hans försorg utarbetades ett _förslag till ny
psalmbok_, som granskades och även gillades. Men sedan den utkommit från
trycket, blev den på några avundsmäns tillskyndan indragen under
föregivande, att den var irrlärig, och Svedberg, som själv bekostat
tryckningen, gjorde stor ekonomisk förlust. På grundvalen av Svedbergs
förslag utarbetades emellertid den psalmbok, som antogs 1695 och
vanligen kallas »gamla psalmboken». (Av dess psalmer ha omkring 200
insatts i den nuvarande.) Bland de psalmer Svedberg själv skrivit, må
framhållas n:r 99, 342 samt 500: 7 v. (»Herre, signe du och råde»). För
språkets reformering genom en förbättrad rättstavning var han livligt
värksam och utvecklade sina åsikter bl. a. i en skrift, kallad
»_Schibboleth_»[14] eller »_Swenska språkets rycht och richtighet_».
[Fotnot 14: Ordet, Schibboleth är hämtat ur Domareboken (kap. 12:5
ff.).]
Bland tidevarvets psalmsångare förtjäna även att nämnas _Peter Lagerlöf_
(född 1648, professor i Uppsala, död 1699) och _Jakob Arrhenius_ (född
1642, likaledes professor, död 1725). Den förstnämnde har skrivit n:r
328 och 332 i nu gällande psalmbok, och av den senare ha vi de vackra
psalmerna 52, 213 och 215 m. fl. Lagerlöf utmärkte sig även såsom
_latinsk_ skald och har dessutom diktat ett av hans samtid mycket berömt
kärlekskväde, _Sång till Elisandra_.
* * * * *
_Johan Runius_ (född 1679, död 1713) var av sin samtid högt uppburen för
sina poetiska alster och erhöll t. o. m. hederstiteln »skaldefursten».
Hans dikter, som efter skaldens död utgåvos samlade under titeln
_Dudaim_[15], bära prägeln av ursprunglighet, hurtighet och ett gott
skämtlynne, men något större litterärt värde äga de icke, i det att de
äro skäligen andefattiga och formen ofta är vårdslösad. Bland hans
dikter märkes »_Friskens och Runii resa till Dalarön_» med en livlighet
i skildringen, som leder tanken på Bellman. Runius' förmåga att rimma
var förvånansvärt stor. Som ex. härpå må nämnas »_Rimdanz i fastlagen_».
Trots fattigdom och sjuklighet bibehöll Runius sitt muntra lynne in i
det sista. Dagen före sin död, den 1 juni, skrev han:
»Har majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en glad och rolig junius.»
* * * * *
Den romanska skalderiktningens förnämste representant i Sverge är
_Gunno Dahlstierna_, som före adlandet hette Eurelius (född 1661,
lantmäteridirektör, död 1709). Dahlstiernas märkligaste dikt är
_Kungaskald_, ett sorgekväde vid Karl XI:s död, vilket är skrivet på ett
italienskt versmått, »ottave rime», som han införde i svensk poesi. I
268 åttaradiga strofer besjunger han i ett högstämt språk det svenska
storväldet, men de storståtliga bilder som han använder, slå ofta över i
det löjliga (»himmelns silvervårta», »Phoebus[16] sockerknippe»), och de
talrika lärda vändningarna tarva förklaringar, för att dikten skall
bliva njutbar. Lyckligtvis fann denna diktart som inom den bildande
konsten motsvarades av den samtidigt rådande barockstilen, föga
efterföljd i Sverge.
[Fotnot 15: Dudaim = kärleksäpple.]
[Fotnot 16: Foibos Apollon, i den grekiska gudavärlden sångens gud.]
* * * * *
På övergången till nästa tidevarv stå de tvenne följande skalderna.
_Jakob Frese_ (född i Finland omkr. 1690, död 1729) började sitt
författarskap med tillfällighetsdikter i den gängse stilen. Småningom
nådde han dock fram till en mera egenartad diktning i skildringen av
sitt eget livs inre. Under intrycket av dels fäderneslandets olyckor,
dels egna lidanden (en långvarig sjukdom) få hans sånger en vemodig,
klagande grundton, som kännetecknar särskilt hans _Vårbetraktelser_. I
_Passionstankar_ träder oss till mötes en from barnatro, blandad med en
djup levnadströtthet.
* * * * *
_Samuel von Triewald_ (född 1688, död i holsteinsk tjänst 1743)
blev en banbrytare för den nya litterära smakriktning, den
_fransk-klassiska_[17], som under följande tidsskeden skulle sätta sin
prägel på vårt lands vittra alstring. I sin satir[18] _Mot våra dumma
poeter_ gisslar han obarmhärtigt såväl det andefattiga rimsmideriet som
den förkonstlade och svulstiga känslopoesien. I några kvicka
skämtberättelser på vers efterbildar han den franske skämt- och
fabeldiktaren _Lafontaine_.
[Fotnot 17: Klassisk, i vidsträckt mening lika med mönstergill,
ypperlig, av bestående värde.]
[Fotnot 18: Satir = dikt som förlöjligar människornas dårskaper.]
* * * * *
[Illustration: Olov Rudbeck d. ä.]
Bland de män som under stormaktstiden ägnade alla sina krafter åt den
andliga odlingen, står
_Olov Rudbeck d. ä._ i främsta ledet. Han var född i Västerås (1630) och
son av den lärde och dugande professorn, sedermera biskopen Johannes
Rudbeckius (se sid. 16). Vid 16 års ålder kom han till Uppsala, där han
ägnade sig åt naturvetenskapliga, företrädesvis medicinska studier och
gjorde redan som student sitt namn odödligt genom upptäckten av de s. k.
lymfkärlen. Genom ett frikostigt understöd av drottning Kristina blev
han i tillfälle att företaga en studieresa till utlandet, förnämligast
Holland. Efter hemkomsten utnämndes han till professor i botanik samt
några år senare i medicin vid Uppsala universitet och lyckades snart
genom sina föreläsningar och förevisningar väcka den studerande
ungdomens intresse för dessa vetenskaper, som han dessutom främjade
genom att uppföra en anatomisk lärosal, anlägga en botanisk trädgård m.
m. För övrigt var knappast något värksamhetsfält honom främmande; han
ägnade sig med framgång åt fysik, astronomi, fornforskning samt försökte
sig på konster och handaslöjder. I stadens offentliga värv deltog han på
ett sätt, som förskaffade honom det erkännandet, att »allt som skulle
göras, gjorde _han_ i sta'n». Såsom skriftställare vann Rudbeck
europeisk ryktbarhet genom sitt märkliga arbete _Alland eller Manheim_,
vanligen kallat Atlantikan. I detta söker han bevisa, att ett av den
grekiske filosofen Platon beskrivet mönstersamhälle, Atlantis, varit
ingenting annat än det gamla Sverge, samt att detta var det först odlade
landet på jorden, de indo-europeiska folkens urhem och den västerländska
kulturens vagga. Detta arbete, som vittnar om författarens stora
beläsenhet och framför allt fyndighet, väckte ett ofantligt uppseende --
även utlandets lärda uttryckte sin beundran -- och de däri uttalade
åsikterna gällde länge som historiska sanningar. De stolta
forntidsdrömmarna förbleknade dock efter hand inför en mera kritisk
hävdaforskning, och numera tillmätes Atlantikan icke något vetenskapligt
värde.[19] Av det stort anlagda värket utkommo tre delar. Den fjärde var
under tryckning, då en förhärjande vådeld lade större delen av Uppsala i
aska (1702), varvid såväl manuskript som färdigtryckta exemplar
förstördes. Fyra månader efter denna händelse slutade han sitt värksamma
liv. Uppsala domkyrka, som han genom sin rådighet räddade undan lågorna,
bevarar hans stoft.
[Fotnot 19: Angående indo-europeernas urhem torde förtjäna påpekas, att
vetenskapliga forskare i våra dagar framlagt skäl för att detta
värkligen skulle ha varit beläget vid Östersjöns stränder (Nord
tyskland, de danska öarna och Sydsverge).]
Frihetstiden
(1718-1772).
I vissa avseenden är frihetstiden ett av de mest glänsande tidevarven i
vår historia. Visserligen upphörde Sverge under Karl den tolvtes
regering att vara en stormakt i politiskt hänseende, men sedan den stora
ofredens dagar voro slut, nådde vetenskapen, konsten och litteraturen en
blomstring, som dittills icke skådats i vårt land. Frihetstidens ledande
män intogo i allmänhet en välvillig hållning gentemot den andliga
odlingen, och många av dem understödde med pänningar litteraturens,
konstens och vetenskapens främsta utövare. Av stor betydelse blevo de
lärda samfund eller _akademier_, som under denna tid inrättades. Den
älsta av dessa är _Vetenskapsakademien_, som bildades 1739, och bland
vars stiftare märkas Linné, Höpken och Alströmer. Denna akademi främjar
isynnerhet den naturvetenskapliga forskningen. Den för konst och
litteratur varmt intresserade drottning Lovisa Ulrika grundade några år
senare _Vitterhetsakademien_, men dess inflytande på Sverges litteratur
blev ej synnerligen stort, alldenstund den snart av politiska skäl måste
nedlägga sin värksamhet. I annan form blev den emellertid sedan
återupprättad. De bildande konsterna uppmuntrades av _Målar- och
bildhuggarakademien_ (= Fria konsternas akademi), musiken av
_Musikaliska akademien_.
Ett utmärkande drag för hela detta tidevarv är en strävan efter att
framför allt främja det nyttiga. Denna strävan visar sig även inom
_vitterheten_. Lärodikter äro under denna tid mycket vanliga. Det
ledande landet i Europa var Frankrike, och detta var orsak till att den
franska smaken vann insteg även hos folk av andra nationer. De franska
diktarna, tragediförfattarna _Corneille_ och _Racine_, komediförfattaren
_Molière_ m. fl., togos till mönster, och flertalet av tidens skalder
använde versformer, som voro lämpade efter det franska språkets lagar,
men som icke alltid voro till fördel i andra tungomål.
Under detta tidevarv framträdde de första romanförfattarna i vårt land.
_Historieskrivningen_ bedrevs av Olov von Dalin och Sven Lagerbring.
Under frihetstiden fullbordades också vår ännu gällande lagbok, den s.
k. _1734 års lag_, vilken dock sedermera undergått vissa förändringar.
_Språkforskningen_ gick framåt med stora steg under ledning av Johan
Ihre (född 1707, död 1780), och under denna tid erhöll vårt modersmål
den form, som det i huvudsak ännu har. Dalins tidning »_Then Swänska
Argus_» bidrog kraftigt till nysvenskans utveckling, och detsamma var
fallet med den nyss nämnda lagboken.
Det mest utmärkande för frihetstiden är emellertid den lysande rad
vetenskapsmän, som Sverge då hade att framvisa. Det var nu som _Linné_
gjorde sitt namn berömt inom botanikens område, och på kemiens fält
värkade Torbern Bergman samt Karl Vilh. Scheele. En naturvetenskapsman,
vilkens storhet man först i våra dagar kunnat fullt uppskatta, var den
även som »andeskådare» bekante Emanuel Svedenborg, Jäsper Svedbergs son.
De resultat, som han kom till, angående hjärnans bark som säte för
själens liv, ha nu, över ett sekel efter hans död, bekräftats av
vetenskapen och gjort Svedenborgs namn till ett av de mest lysande i vår
historia.
* * * * *
[Illustration: Olov von Dalin.]
Frihetstidens mest betydande författare är
_Olov von Dalin_ (född 1708, död 1763). Han var prästson från Halland.
Vid ett års ålder förlorade han sin fader, men styvfadern gav honom en
vårdad uppfostran. Tretton år gammal sändes han till Lund, där han blev
en flitig lärjunge till den berömde professor Rydelius. Genom hans
bemedling erhöll Dalin en lärareplats i Stockholm, där han snart
inträdde på ämbetsmannabanan. Redan före sin stockholmsvistelse hade
Dalin börjat skriva vers, och därmed sysslade han även, sedan han kommit
till huvudstaden. Under ett par års tid utgav han den förut nämnda
tidningen »Then Swänska Argus», som blev mycket läst. I Argus skrev
Dalin skämtsamma, satiriska artiklar, i vilka han framhöll sin tids
lyten. Denna tidning meddelade inga nyheter och var således i viss mån
olik våra dagars pressalster. År 1734 upphörde Argus, och »man sörjde
över hela riket liksom över ett besynnerligt dödsfall». Allmänheten
visste ej, vem som var utgivare av Argus, men rikets ständer uttalade
sig för att författaren skulle ihågkommas med befordran, ifall han någon
gång skulle bliva känd.
Av Dalins övriga skrifter på prosa märkes särskilt _Sagan om hästen_, i
vilken han skildrar svenska folkets och dess konungars öden under nyare
tiden t. o. m. Karl den tolvtes död. Denna berättelse skrev Dalin efter
hemkomsten från en utländsk resa, och då utgav han även sin förnämsta
dikt i bunden form, _Svenska friheten_. Bland hans smärre lyriska dikter
märkes den vackra _Ängsövisan_. Han skrev även ett par skådespel och
visade på så sätt sitt intresse för den nybildade _Svenska teatern_.
På ständernas förslag fick Dalin i uppdrag att utarbeta _Svea rikes
historia_. Utmärkande för detta värk är det lättfattliga språket, som
gjorde, att intresset för historiekunskapen blev väckt även hos de
bredare samhällslagren.
Dalin försökte att så mycket som möjligt hålla sig utanför
partistriderna, men sedan han blivit kronprins Gustavs lärare, drogs han
allt mer åt hovpartiet. På grund av sitt förhållande till konungahuset
måste han lämna sin plats men tilläts återvända efter en tid av fyra år,
varefter han utnämndes till hovkansler, vilket ämbete han innehade till
sin död.
* * * * *
[Illustration: H. Ch. Nordenflycht.]
En riktning, något avvikande från Dalins, företräder fru
_Hedvig Charlotta Nordenflycht_ (född 1718). Hon är den första person,
som i vårt land helt ägnat sig åt litterära värv, ty alla hennes
föregångare, såväl manliga som kvinnliga, idkade skriftställeriet mera
som en bisyssla. Skillnaden med Dalins och fru Nordenflychts
författarskap kan angivas sålunda, att den förres betecknar övergången
från gammalt till nytt, under det fru Nordenflycht och den henne
närstående kretsen röjde väg för det gustavianska tidevarvets litterära
riktning.
Hedvig Charlotta Nordenflycht var född i Stockholm men uppfostrades på
landet. Redan som barn visade hon sig mycket vetgirig och sysslade helst
med läsning. Föräldrarna motarbetade dock hennes önskan att få studera.
Efter sitt giftermål med en prästman, Jakob Fabricius, bodde fru
Nordenflycht en tid i Karlskrona men förlorade där inom kort sin make.
Hon flyttade därefter åter till stockholmstrakten och sökte sin tröst i
diktning. Hennes mest bemärkta skaldestycken förekomma i diktsamlingarna
_Den sörjande turturduvan_ och _Kvinnligt tankespel_. I den förra
uttrycker hon sin sorg över makens död.
I fru Nordenflychts hem umgicks en stor del av tidens yngre
vitterhetsidkare, bland vilka värdinnan själv utgjorde medelpunkten.
Mycket arbetade hon för att vidga kvinnans värksamhetsfält. Under sina
sista år bebodde hon ett litet torp i närheten av Skokloster i Uppland,
och där slutade hon sina dagar 1763, samma år som Dalin.
* * * * *
[Illustration: Gustav F. Creutz.]
_Gustav Filip Creutz_ (född 1731, död 1785) representerar samma riktning
som fru Nordenflycht och var en av hennes närmaste umgängesvänner. Han
gjorde sig tidigt bemärkt genom sin och Sverges förnämsta herdedikt,
_Atis och Camilla_, »en sång så ljuv som lärkornas om våren». I ståtliga
verser skildrar han de sorger och lidanden, som lejonjägaren Atis och
Dianas prästinna Camilla hade att utstå, innan de blevo förenade.
Creutz innehade flera av fosterlandets högsta ämbeten, vilket torde ha
värkat hämmande på hans diktarvärksamhet, som omfattade en period av
blott tio år.
* * * * *
[Illustration: G. F. Gyllenborg.]
_Gustav Fredrik Gyllenborg_ (född 1731, död 1808), »dygdens sångare»,
var i mycket en motsats till sin ungdomsvän Creutz. Den största
skaldebegåvningen av dessa båda sångarbröder ägde onekligen Creutz, men
även av Gyllenborg ha vi flera vackra dikter, oftast av en allvarlig
satirisk läggning. Mest bekanta äro hans _fabler_[20] samt det stora
skaldestycket _Årstiderna_, en »målning i ord».
* * * * *
_Anders Odel_ (född 1718, död 1783) var författare till den över hela
landet sjungna, 90 strofer långa visan om den mördade _Malcolm
Sinclairs_ ankomst till underjorden, där han träffade bl. a. Karl den
tolvte. Denna visa fick politisk betydelse därigenom, att den
underblåste krigsstämningen i landet.
[Fotnot 20: Fabel = dikt, i vilken djur, växter eller livlösa föremål
uppträda som talande. Fabeln avser ofta att inskärpa någon moralisk
lärdom.]
* * * * *
_Jakob Wallenberg_ (född 1746, död 1778), skrev den även i våra dagar
gärna lästa humoristiska reseskildringen _Min son på galejan_,
skildrande en färd till Ostindien.
* * * * *
Frihetstidens förnämste hävdatecknare var
_Sven Lagerbring_ (född 1707, död 1787), som i _Svea rikes historia_
skildrat vårt lands öden till inpå 1400-talet. I stilens behag
överträffas Lagerbring av Dalin men i forskningens djup av ingen
samtida.
* * * * *
[Illustration: Karl von Linné.]
I den lysande rad vetenskapsmän, som detta tidevarv har att uppvisa,
intar
_Karl von Linné_ en av de främsta platserna. Han föddes i Råshults
komministerboställe i Småland 1707. Fadern, som var präst, önskade, att
även sonen skulle ägna sig åt detta kall. Men det gick trögt i Växjö
skola för den unge Linnæus, vilket namn han bar, innan han blev upphöjd
i adligt stånd. Endast för naturvetenskaperna, synnerligast botaniken,
hyste han något större intresse. Fadern gav till slut efter för hans
önskan att få bli läkare, och han fortsatte därefter studierna först i
Lund och sedan i Uppsala. Under fattigdom och försakelser arbetade han
sig fram och vann världsrykte för sina upptäckter inom botanikens
område. Sedan han en tid vistats i Stockholm som praktiserande läkare,
kallades han till professor i botanik vid universitetet i Uppsala.
Linné företog en mängd resor inom och utom fäderneslandet, och i sina
_resebeskrivningar_ (_Lappländska resan_, _Skånska resan_,
_Västgötaresan m. fl._) har han i ett klart, lättfattligt och poetiskt
språk redogjort för sina iakttagelser i naturen och bland folket.
Linné avled 1778.
Gustavianska tiden
(1772-1809).
Det tidevarv som följde efter frihetstiden, företer i vittert avseende
en rik blomstring, större än under någon föregående period. Fortfarande
är den franska smaken rådande. I Frankrike förkunnade _Voltaire_,
_Rousseau_ m. fl. den s. k. _upplysningstidens_ läror, som till slut
mynnade ut i den stora revolutionen. Upplysningstidens förnämste
representant i vårt land är _Kellgren_, som i sin tidning
_Stockholmsposten_ med iver förfäktade Voltaires åsikter.
Upplysningsmännens kamp fördes ofta på ett hänsynslöst sätt, men mycken
råhet och vidskepelse ha blivit skingrade tack vare deras värksamhet.
Under den tid som följde efter Gustav III:s död, hade vitterhetens män
mycket motstånd att bekämpa. Tryckfriheten inskränktes av Reuterholm,
som också i förargelsen över att ej hava blivit invald i Svenska
akademien upphävde dess värksamhet. Gustav IV Adolf tillät den
visserligen att återupptaga sitt arbete, men någon gynnare av
litteraturens män blev den nye konungen aldrig.
I vetenskapligt hänseende står tidevarvet tillbaka för frihetstiden.
Knappast något enda nytt stort namn på detta område har gustavianska
tiden att uppvisa.
* * * * *
[Illustration: Gustav III.]
_Gustav III_ (född 1746, död 1792), uppfostrad i enlighet med tidsandan,
tog sig an flera av de författare, som under denna tid framträdde, och
vitterhet och konst hade alltid i honom en hängiven vän. Alldenstund han
själv hyllade den franska smakriktningen, blev det företrädesvis diktare
av denna skola, som kommo i åtnjutande av hans beskydd, men även till
andra författare sträckte sig hans välvilja. Sitt intresse för
litteratur och konst visade konungen även genom återupprättandet av
_Svenska teatern_ och instiftandet av _Svenska akademien_. För teaterns
räkning skrev han flera skådespel, bland dem det berömda stycket _Siri
Brahe och Johan Gyllenstierna_. Ofta hade han dock Kellgren eller någon
annan av sina förtrogna till att utarbeta sina alster.
Svenska akademien inrättades 1786 och liknar till sammansättning och
ändamål den av kardinal Richelieu stiftade _Franska akademien_. Svenska
akademiens mål är att befordra _vältaligheten_ och _skaldekonsten_ samt
uppodla _språket_. Medlemmarna äro till antalet aderton, och
vid inträffad ledighet välja de kvarvarande efterträdaren.
Vitterhetsakademien, som delvis arbetat i samma syfte som Svenska
akademien, ombildades till att främja den historiska forskningen och
kallades hädanefter _Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien_.
* * * * *
[Illustration: Karl Mikael Bellman.]
På övergången mellan detta och föregående tidsskede står
_Karl Mikael Bellman_, som föddes älst bland 21 syskon i Stockholm 1740.
Föräldrarna gåvo honom en omsorgsfull uppfostran, och enligt faderns
önskan inträdde han på ämbetsmannabanan, vilken dock ej passade för en
natur sådan som hans. Tidigt visade sig hans vittra anlag. Redan före
frihetstidens slut hade han offentliggjort en stor del av de dikter,
vilka han på 1790-talet samlade utgav i tryck under namn av _Fredmans
epistlar_ och _Fredmans sånger_. I dessa besjunger han Stockholm och
stockholmstrakten, framför allt Djurgården, och det glada liv som där
fördes. Personerna i hans dikter, de s. k. bellmansfigurerna, tillhöra
oftast de urspårades krets, tillbringa sin mesta tid på krogen och föra
en eländig tillvaro. På grund av detta ämnesval ha Bellmans person och
poesi blivit mycket olika bedömda, men hans stora snille har av alla
erkänts. Oftast äro hans dikter av ett humoristiskt skaplynne, men
mången gång framlyser vemodsdraget, »sorgen i rosenrött». Många av dem
äro tillkomna under ett ögonblicks ingivelse; han spelade melodien på
lutan, och samtidigt diktades orden. Ord och musik äro nämligen på det
innerligaste förenade hos Bellman. Hans sånger äro skrivna för att
sjungas av en röst under ackompanjemang på ett knäppinstrument, helst
luta. Endast i sådant sammanhang kan man fullt förstå Bellmans diktning
och inse sanningen av Tegnérs ord, att
»det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har».
Sedan Bellman lämnat sitt ämbete, togs han om hand av Gustav III, som på
flera sätt understödde honom; bl. a. erhöll han en sekreterarebefattning
vid nummerlotteriet. Sjukdom och nöd fördystrade hans sista år, och
döden kom som en befriare den 11 febr. 1795.
Den 26 juli 1829 avtäcktes vid Bellmansro på Djurgården den store
sångarens byst. Denna dag, den s. k. bellmansdagen, har sedan årligen
firats som en folkfest av Stockholms invånare.
* * * * *
[Illustration: Johan Henrik Kellgren.]
Tidevarvets övriga författare kunna uppdelas i två grupper. Den ena av
dessa, den s. k. _akademiska kretsen_ eller _gustavianerna_, ägde sin
främste representant i
_Johan Henrik Kellgren_, »behagens skald», som föddes i Västergötland
1751. Fadern var präst. Efter studier först i Skara och sedan i Åbo, där
Kellgren efter avlagda examina kallades till docent, erhöll han
anställning som informator i Stockholm. Redan under sin åbovistelse hade
han blivit uppmärksammad för de dikter han offentliggjort i pressen. I
Stockholm valdes han till medlem i en litterär förening, Utile dulci,
samt värkade som medarbetare i och blev sedermera ägare av tidningen
Stockholmsposten, i vilken han »slog de stora slagen, de blixtrande, för
sanning, rätt och vett». Kellgren förfäktade med iver Voltaires åsikter,
och upplysningstidevarvets idéer hade i vårt land ingen varmare förkämpe
än han. Med Thorild förde han i sin tidning en stor, uppseendeväckande
strid angående den litterära smaken. Denna strid blev betydelsefull för
Kellgrens fortsatta värksamhet som kritiker och skald.
Bland hans dikter intaga de _satiriska_ och _lärodikterna_ främsta
rummet. Till det förra slaget höra _Ljusets fiender_, i vilken han
kvickt gisslar motståndarna till »upplysningen», samt den bekanta
_Dumboms leverne_.
Kellgren skrev även många vackra lyriska dikter, bland dem _Den nya
skapelsen_, vilket poem de i följande tidevarv framträdande
nyromantikerna själva ansågo som ett förebud till sin egen känslofulla
diktning. Denna sång är i sitt slag en av de yppersta icke blott i vår
vitterhet utan i hela världslitteraturen. Även som _prosaförfattare_ och
_dramatiker_ (_Gustav Vasa, Gustav Adolf och Ebba Brahe_ m. fl.) tillhör
Kellgren tidevarvets främsta. Han avled blott 44 år gammal 1795.
* * * * *
[Illustration: K. G. av Leopold.]
_Karl Gustav av Leopold_ (född 1756, död 1829) var bland de gustavianska
skalderna den som stod konungen närmast och tjänstgjorde som hans
sekreterare. Han är bekant genom sina många _lärodikter_ och
_idyller_[21] (_Eglé och Anette_) samt för några satiriska poem (_Mina
nya rum, Byxorna_). I striden mellan Kellgren och Thorild stod han vid
den förres sida. Under hela sin levnad var han en ivrig voltairian, och
på grund härav kom han på ålderdomen i ganska skarpa strider med de då
framträdande nyromantikerna, vilka voro motståndare till den franska
smakriktningen. Efter Gustav III:s död förstod Leopold att vinna hertig
Karls och hans gunstling Reuterholms bevågenhet. Annars voro
gustavianerna ej synnerligen väl sedda av den nya regeringens män.
* * * * *
_Johan Gabriel Oxenstierna_ (född 1750, död 1818) är bekant som
författare till skaldestycket _Skördarna_, i vilket han i enlighet med
sin samtids åsikter framhåller lantlivets behag och besjunger
lantbrukarens yrke.
* * * * *
[Illustration: Anna Maria Lenngren.]
Till gustavianerna kan även räknas
_Anna Maria Lenngren_, som var född i Uppsala 1755. Hemmet var fattigt,
men fadern, professor M. Malmstedt, gav sin dotter en lärd uppfostran.
Sin vittra bana började hon vid omkring 18 års ålder, då hon skrev den
satiriska dikten _Tekonseljen_, i vilken hon gisslar småstadsskvallret.
Sedermera översatte hon flera _operatexter_.[22] Efter sitt giftermål
med sekreteraren Karl Lenngren offentliggjorde hon anonymt i
Stockholmsposten, där hennes man var medarbetare, de dikter, som
förskaffat henne icke blott samtidens utan även eftervärldens beundran.
Bland dessa märkas _Pojkarna_, en skildring av barnaårens sorglösa tid,
_Den glada festen_, en idyll från en prästgård på landet, samt de
satiriska _Grevinnans besök_, _Fröken Juliana_, _Porträtterna_ m. fl.
[Fotnot 21: Idyll = herdedikt.]
Flertalet av fru Lenngrens dikter äga ett skämtsamt innehåll. Kvickt och
oförargligt gisslar hon i sina satirer sin tids lyten och dårskaper. Med
få och fyndiga ord skildrar hon de personer och händelser hon valt till
föromål för sin sång. Allt detta har bidragit till att hennes dikter med
nöje läsas av en stor publik ännu i dag. Jämte Bellman torde fru
Lenngren vara den mest bekanta av skalderna från Gustav III:s dagar.
Det lenngrenska hemmet var samlingsplatsen för nästan allt vad
huvudstaden den tiden ägde av vitterhetsidkare. Då Svenska akademiens
värksamhet för en tid måste upphöra, samlades dess medlemmar ofta hos
fru Lenngren, som var en älskvärd värdinna och duglig husmoder, vilken
vid sidan av sina litterära värv själv skötte de husliga göromålen. Med
stort tålamod bar hon de svåra kroppsliga lidanden, vilka förbittrade de
senare åren av hennes liv, och döden kom som en befriare den 8 mars
1817.
* * * * *
De författare som _icke_ tillhörde den akademiska kretsen, yrkade på
mera känsla i dikten och på en mindre förståndsmässig poesi.
Gustavianerna hyllade Voltaire, under det deras motståndare anslöto sig
till Rousseaus åsikter. De förnämste bland dem voro _Thorild_ och
_Lidner_.
[Fotnot 22: Opera = sångspel.]
* * * * *
[Illustration: Tomas Thorild.]
_Tomas Thorild_ (född 1759) var länsmansson från Bohuslän. Han studerade
i Göteborg, Lund och Uppsala samt vistades en tid i Stockholm, där han,
som förut nämnts, i tidningarna förde en häftig strid med Kellgren.
Thorild var en varm beundrare av Rousseau men hade även öppen blick för
de nya rörelser, som vid denna tid ägde rum inom Englands och Tysklands
litterära värld. Han kämpade med iver för sina idéers framgång, men då
det såg ut, som om det ej skulle lyckas för honom, begav han sig till
England, varifrån han dock snart återvände. Thorild, vilken var
anhängare till många av de åsikter som föddes under franska
revolutionens dagar, blev för sin skrift _Ärligheten_ av hertig Karl
landsförvisad och erhöll sedan han för alltid lämnat Sverge en
professorsplats vid det svenska universitetet i Greifswald.
Det är isynnerhet som _prosaförfattare_ och _kritiker_ Thorild
förskaffat sig ett berömt namn. Hans _Kritik över kritiker_ innehåller
många sanningar, värda att taga vara på, och det glänsande språket i
denna skrift har väckt beundran i vida kretsar. Han avled i Greifswald
1808.
* * * * *
[Illustration: Benkt Lidner.]
_Benkt Lidner_ (född 1757, död 1793) var en vemodsfull lyriker, som
gärna besjöng hemska, upprörande ämnen. Av denna art är hans mest
bekanta skaldestycke, den storslagna dikten _Grevinnan Spastaras död_, i
vilken han skildrar, hur en ung grevinna kastar sig in i lågorna från
ett brinnande hus för att rädda sitt barn, och hur hon därvid omkommer.
En värklig händelse, som inträffat vid en jordbävning i Messina, ligger
till grund för denna av en sällsynt dramatisk kraft präglade dikt. I
hans opera _Medea_ förekommer den bekanta sången »_O yngling, om du
hjärta har_». Av Lidners övriga dikter må nämnas _Yttersta domen_, som
han själv lär ha ansett vara sitt livs mästervärk.
Få av våra skalder ha varit begåvade med större snille än Lidner, men på
grund av en svag karaktär hemföll han åt dryckenskap och blev en i
förtid bruten man. Hans vänner och beskyddare drogo sig därför ifrån
honom; endast Thorild och Bellman övergåvo honom ej helt. Den sistnämnde
sjöng ihop de pänningar, som behövdes till sångarbroderns begravning.
Det nya statsskickets tid.
Tiden 1809-1830.
Med genomförandet av 1809 års statsvälvning, som nödvändiggjordes av det
kritiska läge, vari Sverge genom Gustav IV Adolfs maktmissbruk hade
råkat, begynner ett nytt tidsskede i vårt lands politiska historia. Men
även i kulturellt hänseende inbryter en ny tid. Under den långa fredstid
som nu följer, och vartill dessförinnan saknats motstycke i Sverges
hävder, gör den andliga odlingen stora framsteg; isynnerhet når den
litterära värksamheten en utveckling som aldrig tillförne.
Den franska smakriktningen, som under föregående tidevarv varit den
förhärskande över hela Europa, börjar nu övergivas, upplysningstidens
läror trängas tillbaka, och nya åskådningssätt göra sig gällande. De nya
litterära strömningarna utgingo från Tyskland, där diktningen vid
1700-talets slut nådde en dittills osedd blomstring genom de berömda
skalderna _Schiller_ (död 1805) och _Goethe_ (död 1832). Oppositionen
mot den franska smaken upptogs av de tyska s. k. _nyromantikerna_
(_Tieck_, _Schlegel_ m. fl.), vilka gent emot upplysningstidens ensidiga
_förståndsdiktning_ sökte hävda _fantasiens_ och _känslans_ rätt. Såsom
mönster för sin diktning uppställde nyromantikerna dels äldre tiders
romanska skalder (italienarna _Dante_, _Tasso_ och spanjorerna
_Calderon_, _Cervantes_ m. fl.), dels Englands ypperste dramatiker
_Shakspere_ (död 1616) men isynnerhet sitt eget fosterlands medeltida
diktning.
I Sverge, där den vittra alstringen under början av 1800-talet befann
sig i en avmattningsperiod, hade den äldre, franska smaken sina målsmän
bland de akademiska skalderna. Men redan vid tidevarvets början
uppträdde några unga män (_Atterbom_, _Hammarsköld_ o. a.), vilka med de
tyska nyromantikerna såsom förebilder ville reformera den svenska
poesien. Mellan dessa, de s. k. fosforisterna, och den äldre skolans män
utspann sig en litterär fejd, som blev både långvarig och häftig. Många
av tidens skalder avhöllo sig emellertid från denna strid, ehuru de i
sin diktning avgjort närmade sig nyromantikerna. Till dessa »neutrala»
hörde bl. a. Tegnér och Wallin.
Under detta tidsskifte värkade flera framstående vetenskapsmän på skilda
områden. Ryktbara _teologer_ voro förutom psalmisten och vältalaren J.
O. Wallin bl. a. Samuel Ödman (framstående psalmdiktare) och den strängt
ortodoxe Henrik Schartau. Såsom _hävda forskare_ står Geijer ännu i dag
oupphunnen. På _naturvetenskapernas_ fält arbetade Jöns Jakob Berzelius,
den egentlige grundläggaren av kemien såsom vetenskap, och de
framstående botanikerna Karl Adolf Agardh och Elias Fries, vilkens
värksamhet sträcker sig in i nästa period, samt zoologen Sven Nilsson.
* * * * *
På övergången mellan de båda tidsskiftena stå Franzén och Wallin.
* * * * *
[Illustration: F. M. Franzén.]
_Frans Mikael Franzén_ (född 1772, död 1847) var född i Finland, men
sedan detta land lösslitits från Sverge, flyttade han över till det
gamla moderlandet, där han sedan tillbragte sina återstående år.
Franzéns diktning utmärkes av en varm känsla, är ofta av ett religiöst
innehåll och röjer en sann kärlek till mänskligheten. Den jordiska
glädjen har han besjungit i några små fina dikter (_Till en yngling_,
_Champagnevinet_ m. fl.). Av hans övriga skaldestycken förtjäna att
omnämnas sångerna till _Selma och Fanny_ samt _Den gamle knekten_, en
episk-lyrisk dikt, i vilken en gammal soldat förtäljer sina minnen från
den stora ofredens dagar. Franzén var även en utmärkt psalmförfattare,
och flera av hans psalmer äro intagna i 1819 års psalmbok (n:r 102, 119
och 323). Han var även en framstående predikant. År 1834 blev han biskop
i Härnösand, och detta ämbete innehade han till sin död.
* * * * *
[Illustration: Johan Olov Wallin.]
_Johan Olov Wallin_ (född 1779, död 1839) skrev redan såsom yngre
skaldestycken i den akademiska stilen, varifrån han dock senare
frigjorde sig. Wallin var bördig från Dalarne och erhöll undervisning
först i Falun och sedan vid Västerås gymnasium. Utgången från ett
fattigt hem måste han tidigt bidraga till sitt uppehälle genom att
undervisa yngre gossar; likväl nödgades han av brist på medel flera
gånger avbryta sin vistelse vid skolan. Slutligen fick han dock
fortsätta studierna och blev vid 20 års ålder student i Uppsala samt tre
år senare filosofie magister. Länge tvehågsen om vilket levnadskall han
skulle välja, ägnade han sig under en tid åt enskild lärarevärksamhet.
Med diktningen, för vilken han allt sedan barndomen röjt stora anlag,
sysslade han emellertid fortfarande och fäste vid denna tid allmän
uppmärksamhet vid sig genom att på en gång hembära icke mindre än tre av
Svenska akademiens pris, däribland stora guldmedaljen för lärodikten
_Uppfostraren_. Sedan han på inrådan av en gynnare låtit prästviga sig,
innehade han några år en teologie adjunktsbefattning vid Karlbergs
krigsskola. Men länge kvarblev han ej på denna underordnade plats. Med
korta mellanrum utnämndes han till bl. a. kyrkoherde (i Solna, sedan i
Stockholm), domprost i Västerås, pastor primarius och två år före sin
död till ärkebiskop. Av Svenska akademien var han ledamot sedan år 1810.
Wallins skaldskap omfattar -- förutom en del _tillfällighetsdikter_,
varibland må nämnas hans _festsång_ vid avtäckandet av Gustav III:s
staty[23] -- huvudsakligen religiös diktning, på vilket område han
förvärvat sig ett skaldenamn av första ordningen. Bland hans sånger må
särskilt framhållas _Hemsjukan_ och den kort före hans död skrivna
_Dödens ängel_, utan tvivel Wallins härligaste diktskapelse.
Sin största ryktbarhet vann emellertid Wallin som _psalmdiktare_
(»Davidsharpan i Norden»). Medlem i den år 1811 tillsatta
psalmbokskommittéen ägnade han åtta års träget arbete åt det förslag
till ny psalmbok, som erhöll kunglig stadfästelse år 1819. I denna, som
med skäl blivit kallad den vallinska psalmboken, äro 126 psalmer av
honom själv författade (bl. a. n:r 55, 141, 262, 275, 496), varjämte han
översatt eller bearbetat en mängd av de övriga. Wallin var tillika en
utmärkt predikant och sin tids störste vältalare. Tegnér giver honom
också det vackra erkännandet:
»Du skald som få, du talare som ingen.»
[Fotnot 23: För denna dikt erhöll han i belöning av Sv. akademien 200
dukater = 1,600 kr., det högsta pris akademien någonsin utdelat före
Nobelprisets tillkomst.]
* * * * *
[Illustration: Esajas Tegnér.]
Under detta tidevarv värkade också Sverges ända till i våra dagar
ryktbaraste sångarsnille
_Esajas Tegnér_, som föddes i By socken i Värmland den 13 nov. 1782 och
var son av komministern, sedermera kyrkoherden Esajas Tegnér och Sara
Maria Seidelius. Nio år gammal blev han faderlös, och enär modern
saknade medel till att låta honom studera, upptogs han av en hans faders
ungdomsvän, kronofogden Branting, såsom skrivbiträde på dennes kontor.
Då Branting märkte gossens stora läslust och törst efter kunskaper,
beredde han honom tillfälle att helt få ägna sig åt studier, i det att
han vidtalade en av sina vänner, kapten Löwenhielm, hos vilken Esajas'
äldre bror Lars Gustav var informator, att taga gossen till sig och låta
honom mottaga undervisning av brodern. Då Lars Gustav någon tid därefter
erhöll lärareplats hos bärgsrådet Myhrman på Rämens bruk (nära
Filipstad), var Esajas honom följaktig och fortsatte där med
utomordentlig flit sina studier, som företrädesvis omfattade språk och
utländsk litteratur. Ofta tillbragte han större delen av natten vid
boken. Detta ansträngande själsarbete skulle utan tvivel skadat hans
hälsa, därest han icke emellanåt blivit dragen med ut till lekar och
härdande kroppsövningar. Efter tre års vistelse på Rämen begav han sig
hösten 1799 till Lund, där han lika rastlöst som förut bedrev sina
studier. Vid magisterpromotionen 1802 tillerkändes han, ännu icke
tjuguårig, hedersrummet. Kort därpå utnämndes han till docent vid
universitetet och år 1812 till professor. Redan sex år förut hade han
hemfört sin unga brud, leksystern från uppväxtåren, Anna Maria Myhrman.
Tidigt röjde sig hos Tegnér skaldeanlagen, och redan som gosse brukade
han besjunga händelser ur sitt liv. Sitt rykte som skald grundlade han
emellertid först 1808, då han offentliggjorde sin _Krigssång för skånska
lantvärnet_, vilken, såsom Böttiger säger, »ljöd som en stormklocka
genom alla fosterländska bröst». Hans nästa stora dikt var _Svea_, för
vilken han belönades med Svenska akademiens stora pris. Denna storartade
sång, vari han klagar över tidens veklighet och manar till upplivandet
av gammaldags kraft och enkelhet, gjorde på hans samtid ett
överväldigande intryck. Från denna stund befann sig hans skalderykte i
ständigt stigande genom de nya dikter, med vilka han tid efter annan
framträdde. Bland dem må nämnas: _Prästvigningen_, _Flyttfåglarna_,
_Karl XII_, _Nore_, _Sång till solen_. Från första hälften av 1820-talet
förskriva sig hans tre större episka skaldestycken: _Nattvardsbarnen_,
en idyllisk målning av ungdomens första nattvardsgång i en landskyrka,
_Axel_, en kärlekshistoria från den karolinska tiden, samt _Fritjofs
saga_ (fullbordad 1825). Den sistnämnda, som är en samling av 24
romanser[24], till vilka ämnet är hämtat från de isländska hjältesagorna
(se sid. 6), betecknar höjdpunkten av hans vittra värksamhet och mottogs
med stormande bifall icke allenast av det svenska folket utan av hela
den bildade världen samt har blivit översatt till nästan alla europeiska
tungomål. Diktvärket ansluter sig icke historiskt troget till den
fornisländska fritjofssagan utan är en modernisering därav. Mycket i
denna, vilket i en tidsålder med finare seder värkar barbariskt och
vildsint, har skalden utmönstrat eller mildrat, och han har i stället
givit en poetiskt anslående bild av nordiskt hjälteliv. En fjärde större
dikt, _Gärda_, vari han ville skildra medeltidssägner om jätten Finn
samt om biskop Absalon, blev ej fullbordad. -- Även såsom talare vann
Tegnér stor berömmelse. Hans prosa utmärker sig för ett djuptänkt
innehåll, klätt i ett formfulländat språk samt rikt på bilder och kvicka
infall. Särskilt må ihågkommas hans _skoltal_.
[Fotnot 24: Romans = episk-lyrisk dikt, lämplig att sjunga.]
År 1826 utbytte Tegnér lärostolen vid det sydsvenska universitetet mot
biskopsämbetet i Växjö stift. Upptagen av sina nya plikter samt nedstämd
av en vacklande hälsa diktade han därefter mindre ofta. Från hans
biskopstid finnes endast ett större skaldestycke, _Kronbruden_.
Bland hans smärre dikter från denna tid må framhållas: _Vid
magisterpromotionen i Lund 1829_ (då den danske skalden _Oehlenschläger_
lagerkröntes av Tegnér) samt den härliga minnessången _Vid Svenska
akademiens femtiåra högtid_ (1836), betecknad såsom »ett sant praktvärk
av poetisk stil». Mot slutet av sin levnad träffades han av en
sinnessjukdom, varifrån han väl tillfrisknade, men som bröt hans kraft.
Han avled den 2 nov. 1846. En vid Kyrkeruds komministerboställe till
hans minne rest sten bär följande vackra inskrift:
»Här hans vagga,
i Växjö hans grav,
i sången hans minne.
Nyromantiska skolan.
[Illustration: P. D. A. Atterbom.]
De tyska nyromantikerna fingo i Sverge sina efterföljare i fosforisterna
(så kallade efter deras, tidskrift _Phosphoros_), vilka upptogo den
redan av Thorild begynta striden mot den franska smakriktningen. De nya
idéernas ivrigaste förkämpe och tillika fosforisternas främste skald var
_Per Daniel Amadeus Atterbom_, som föddes år 1790 i den natursköna Åsbo
socken i Östergötland. Hans fader var komminister. Ovanligt tidigt
utvecklad försökte han sig redan i barndomen på författarskap och skrev
vid åtta års ålder en roman. År 1805 blev han student i Uppsala och
ägnade sig där med iver och hänförelse åt studiet av den moderna tyska
poesien samt stiftade vid 17 års ålder i förening med några vänner det
vittra sällskapet _Auroraförbundet_,[25] med vilket namn man ville
antyda inbrottet av en ny »morgonrodnad» för den svenska vitterheten.
Auroraförbundet satte nämligen som sin uppgift att reformera den svenska
poesien och yrkade bl. a. på en innerligare känsla och en rikare fantasi
inom diktningen och därjämte större frihet i formen.
För att nå detta mål krävdes icke blott ett fälttåg mot det bestående
utan även utvecklandet av en livlig skönlitterär värksamhet. I de av
Atterbom och hans meningsfränder grundade tidskrifterna, skämttidningen
_Polyfem_,[26] Phosphoros (ljusbringaren), _Poetisk kalender_ m. fl.,
gisslades den regelbundna franska förståndspoesien, och i dem införde
fosforisterna sina skaldestycken. Till akademisternas försvar uppträdde
bl. a. _Per Adam Wallmark_ (kunglig bibliotekarie) samt Leopold, vilken
i en bitande satir, _Silvertonen_, fullständigt nedgjorde en av Atterbom
värkställd översättning av den italienske skalden _Tasso_. Även Tegnér
skiftade någon gång hugg med fosforisterna, som i sin strävan att vara
djupsinniga ofta gjorde sig skyldiga till dunkelhet eller meningslöst
ordprål (»det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta»). I början av
1820-talet avmattades emellertid striden, och de nyromantiska åsikterna
gjorde sig allt mera gällande. Fosforisternas förtjänst är således den,
att de banade väg för den nyare vitterheten. Dessutom bidrogo de till
att öka kännedomen om utlandets skönlitteratur.
Vid sidan av det vittra reformationsarbetet bedrev Atterbom även sina
studier och erhöll 1815 den filosofiska graden. Men överansträngd och
nedstämd till lynnet behövde han en tids vila, varför han genom vänners
bemedling bereddes tillfälle att göra en resa till Tyskland och Italien.
Efter hemkomsten kallades han till lärare för kronprins Oskar och
utnämndes tvenne år senare till docent vid Uppsala universitet, där han
efter några års förlopp blev professor. Redan i sina ungdomsdikter, som
han offentliggjorde i Phosphoros och Poetisk kalender, röjde Atterbom en
rik poetisk begåvning, men liksom nyromantikernas alster över huvud lida
de av dunkelhet. Till dessa tidigare dikter höra _Blommorna_, det
ofullbordade sagospelet _Fågel blå_ och den allbekanta sången
»_Vikingasäten, åldriga lundar_».
[Fotnot 25: Aurora, morgonrodnadens gudinna.]
[Fotnot 26: Polyfem var en jätte, som skulle skåda rätt fram och därför
hade ett enda cirkelrunt öga i pannan.]
Hans mannaålders diktning utmärker sig för klarare tankeinnehåll,
samtidigt som den bibehåller den välljudande form och innerliga
känslostämning, som präglar hans tidigare alstring. Hans främsta arbete
och ett av vår poesis yppersta värk är sagospelet _Lycksalighetens ö_.
Denna dikt framställer sagan om fursten Astolf, vilken förirrat sig till
vindarnas boning, varifrån han föres till lycksalighetens ö, där han,
glömmande tidens flykt dröjer kvar i tre hundra år. Då han vaknar till
besinning och vill begiva sig hem, träffas han av döden. I
»Lycksalighetens ö» förekomma flera av skaldens allmännast kända lyriska
dikter: _Vindarnas sånger_, _Svanvits sång_ (»Stilla, o stilla!») m. fl.
-- Som kritiker och litteraturhistorisk författare var Atterbom livligt
värksam. I sitt sista arbete, _Svenska siare och skalder_, skildrar han
den svenska vitterhetens utövare till och med Gustav III:s tidevarv. Den
ensidighet och bitterhet vartill han förr gjorde sig skyldig, försonar
han nu och giver full rättvisa även åt sina förra vedersakare. Atterboms
inval i Svenska akademien 1839 var det yttre tecknet på försoningen
mellan den »gamla» och den »nya» skolan. Med Atterbom, som avled 1855,
bortgick den siste av de stora skalderna från århundradets början.
* * * * *
_Lorenso Hammarsköld_ (född 1785, bibliotekarie, död 1817) deltog
värksamt i striden mot den gamla skolan, och det var han som genom sina
_Kritiska brev_ rörande Leopolds skrifter öppnade det litterära
fälttåget. I »Polyfem» var han en flitig medarbetare och offentliggjorde
där flera kvicka _satirer_. Tillsammans med K. F. Dahlgren skrev han en
i främsta rummet mot Wallmark riktad löjeväckande satir, kallad
_Markalls sömnlösa nätter_. Han har även skrivit ett större
litteraturhistoriskt arbete med titeln _Svenska vitterheten,
historiskt-kritiska anteckningar_.
* * * * *
_Vilhelm Fredrik Palmblad_ (född 1788, universitetslärare, död 1852)
intog en ledande ställning bland fosforisterna. Flitig och mångsidig
skriftställare framträdde han i »Poetisk kalender» med flera täcka
_noveller_, skrev senare en större historisk roman (_Aurora Königsmark_)
samt översatte grekiska skaldevärk. Han har även författat flera
_geografiska_ arbeten samt var en flitig medarbetare i det av honom
jämte _Peter Wieselgren_ m. fl. redigerade stora värket _Biografiskt
lexikon_ (23 band, 1835-1857).
* * * * *
[Illustration: K. F. Dahlgren.]
_Karl Fredrik Dahlgren_ (född 1791, komminister i Stockholm, död 1844)
deltog även i den vittra striden och kallades av sin samtid
»fosforisternas humorist». Sedermera skilde han sig dock från
fosforismen, vars grundåskådning föga stämde överens med hans egen
realistiska läggning. Han har i flera stämningsfulla lyriska dikter
besjungit naturens skönhet. Särskilt må framhållas hans sprittande glada
vårvisor (»_Våren är kommen_,» _Vårbäcken_, _Den första lärkan_). Av
samma glada humör och friskhet i naturskildringen präglas hans lyriska
diktsamling _Mollbergs epistlar_, däri han väl röjer likhet med sin
förebild Bellman men ändå uppenbarar sin egenartade skaldenatur.
Dahlgren har därjämte skrivit flera romaner och noveller, bland dem den
humoristiska berättelsen _Ungdomsfantasier eller Nahum Fredrik
Bergströms krönika_, som även äger självbiografiskt intresse.
* * * * *
Nära fosforisterna stod
_Anders Abraham Grafström_ (född 1790, kyrkoherde i Umeå, död 1870), som
i flera sånger prisat den storslagna norrländska naturen (t. ex.
växelsången »_Jag minns ett land, där tysta stjärnekvällen_»). Andra
dikter av honom äro _Harpan_, _Sensitivan_[27] m. fl.
* * * * *
Den vaknande nationalitetskänsla som vid 1800-talets början förmärktes
hos Europas folk, gjorde sig även gällande i vårt land. En yttring härav
var det s. k. _Götiska förbandet_, vilket år 1811 stiftades i Stockholm
av några yngre ämbetsmän och satte såsom sin uppgift att »genom en
vetenskaplig och poetisk behandling av fornnordiska minnen liva kärleken
till vår forntid och därigenom rena smaken samt i någon mån väcka en
slumrande anda till medvetande». För att i vidare kretsar värka för
detta mål utgavs av »göterna» en tidskrift, kallad _Iduna_, i vilken
infördes vetenskapliga uppsatser i nordisk forn- och historieforskning
samt fosterländska skaldestycken. -- Göternas diktning röjer frändskap
med fosforisternas i frigörelsen från den gamla skolans regeltvång men
präglas av större klarhet och kraft, därtill en varmt fosterländsk
grundton.
Götiska förbundet stiftades av Jacob Adlerbeth (död 1844). Dess mest
ryktbara medlemmar voro Tegnér och Geijer.
* * * * *
[Illustration: Erik Gustav Geijer.]
_Erik Gustav Geijer_ var av gammal bärgsmanssläkt och föddes på
Ransäters bruk i Värmland den 12 jan. 1783. Hans barndom förflöt under
särdeles lyckliga förhållanden. I det burgna och fint bildade hemmet
lärde han tidigt älska musik och vitterhet. Den på en gång täcka och
storslagna naturen lockade till ett rörligt friluftsliv, varigenom han
utvecklades till en frisk och hurtig yngling med en kärlek till manliga
idrotter, som följde honom livet igenom. Sexton år gammal blev han
student i Uppsala och promoverades år 1806 till filosofie magister.
Redan fyra år därförinnan hade han för en till Svenska akademien
inlämnad tävlingsskrift, _Äreminne över Sten Sture d. ä._, blivit
belönad med akademiens stora pris. -- Efter hemkomsten från en resa till
England tillträdde han 1811 en docentbefattning i historia vid Uppsala
universitet och utnämndes sex år senare till professor i samma ämne, på
vilken post han kvarstod till året före sin död.
[Fotnot 27: Sensitivan är en växt, vars blad sluta sig vid beröring.]
Då Götiska förbundet bildades, blev Geijer en av dess värksammaste
medlemmar. De två första häftena av tidskriften Iduna voro till
övervägande delen hans värk och upptogo de fosterländska dikterna
_Manhem_, _Vikingen_, _Odalbonden_, _Den siste skalden_ m. fl., genom
vilka dikter han med ens förvärvade ett skaldenamn av hög rang. Alstren
av hans sångmö blevo dock med tiden mera sparsamt förekommande. Till
hans senare dikter höra _Kolargossen_ och _Ord till Karl XII:s marsch
vid Narva_. Han framlade år 1812 ett _Försök till psalmer_. Åtta av hans
psalmer (bl. a. 89, 345) äro intagna i 1819 års psalmbok. Geijer var
tillika en framstående musiker och har satt melodi till de allmänt
sjungna »_O yngling, om du hjärta har_»; »_Stilla, o stilla_»; »_Stilla
skuggor_» o. a.
Sin största ryktbarhet har Geijer emellertid vunnit såsom hävdaforskare
och historieskrivare. År 1825 framträdde han med _Svea rikes hävder_,
egentligen en inledning till Sverges historia; senare utgav han _Svenska
folkets historia_, följande händelsernas utveckling intill Karl X
Gustav. Dessa arbeten ha ett mycket högt värde, grundade som de äro på
kritisk källforskning och skrivna på ett glänsande språk.
I politiska frågor intog Geijer i början en konservativ ståndpunkt, men
genom sina historiska studier kom han i många stycken till ändrade
åsikter och övergick (1838) till de »liberalas» led eller
riksdagsoppositionen (som bl. a. ivrade för en förändring i
representationen och en förbättrad folkundervisning). Han erbjöds nu en
plats i statsrådet men föredrog att stanna vid universitetet. För sina
nya åsikter, som han offentligt i tal och skrift förfäktade, fick han
emellertid uppbära mycket klander av forna meningsfränder. Det är vid
denna tid han sjunger:
»Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav.»
Sin professorsbefattning lämnade Geijer 1846 och avled i Stockholm året
därpå.
* * * * *
[Illustration: P. H. Ling.]
_Per Henrik Ling_ (född 1776, föreståndare för gymnastiska
centralinstitutet, tit. professor, död 1839) ivrade varmt för Götiska
förbundets syften och sökte nå det stora målet dels genom att väcka lust
till kroppsliga idrotter, dels genom att i dikter framställa det
efterföljansvärda ur forntidens guda- och hjältevärld. Han skrev
fördenskull flera såväl episka som dramatiska skaldevärk (_Gylfe_,
_Åsarna_, _Agne_, _Styrbjörn starke_ m. fl.). Hans dikter rönte
emellertid ej den framgång han väntat, och något större poetiskt värde
äga de icke. Bättre lycka hade han på ett annat område; såsom skapare av
den svenska gymnastiken har han nämligen vunnit världsrykte.
* * * * *
[Illustration: A. A. Afzelius.]
_Arvid August Afzelius_ (född 1785, kyrkoherde, död 1871) ägnade sig bl.
a. åt studiet av den fornisländska litteraturen och värkställde
förtjänstfulla översättningar av _Sämunds Edda_ och _Hervararsagan_ (se
sid 5 o. 6) m. fl. Redan som ung begynte han _uppteckna_ och _samla_ de
på allmogens läppar levande _folkvisorna_, varav han (tillsammans med
Geijer och _L. F. Rääf_, död 1872), utgav den första större samlingen.
Bland hans egna dikter förtjänar framhållas _Näckens polska_, författad
till den undersköna melodien med samma namn.
* * * * *
[Illustration: B. von Beskow.]
_Bernhard von Beskow_ (född 1796, död 1868) besjöng med
förkärlek fosterlandets stora minnen. Några år efter sina första
_Vitterhetsförsök_ offentliggjorde han skaldestycket _Sverges anor_,
vari han i praktfulla verser skildrar händelser ur vårt lands historia.
Dikten belönades med Svenska akademiens stora pris men -- eller kanske
just därför -- underkastades av Runeberg en ytterligt skarp kritik.
Sedan Beskow år 1834 blivit kallad att övertaga Franzéns plats som
Svenska akademiens ständige sekreterare, ägnade han sig helt åt litterär
värksamhet och vann som dramatisk författare stor ryktbarhet. Bland hans
dramer må nämnas _Torgils Knutsson_, _Erik XIV_, _Gustav Adolf i
Tyskland_. Även på prosans område visade sig Beskow genom sina
_minnesteckningar_ över historiska personer vara en skriftställare av
rang. Förglömmas må icke heller den frikostighet han städse visade mot
vitterhetens och konstens utövare.
* * * * *
[Illustration: E. J. Stagnelius.]
_Erik Johan Stagnelius_ (född på Öland 1793, död i Stockholm 1823)
förvärvade under sin korta skaldebana ett namn vid sidan av våra
yppersta diktare. Redan i barndomen röjde han förvånansvärt rika anlag
och inhämtade tidigt ett betydande mått av kunskaper. Sedan han i
Uppsala avlagt kansliexamen, ingick han på ämbetsmannabanan och
befordrades omsider till kanslist i ecklesiastikexpeditionen. Ett svårt
hjärtlidande, varmed han allt ifrån späda år varit behäftad, gjorde
honom dyster och sluten till sinnet; endast diktningen förmådde skänka
honom tröst. För att lindra de kroppsliga smärtorna använde han ett
starkt bedövande medel (opium), och detta bidrog att undergräva hans
svaga hälsa. Han avled endast tjugunio och ett halvt år gammal.
Stagnelii skaldskap omfattar såväl _episka_ som _lyriska_ och
_dramatiska_ arbeten, de flesta offentliggjorda först efter hans död.
Skalderykte frågade han föga efter, utan diktningen var för honom ett
djupt inre behov; endast en gång framträdde han med sitt eget namn inför
allmänheten. Av hans episka skaldestycken är _Vladimir den store_, som
utgavs anonymt 1817, det förnämsta. I detta behandlas legenden om den
ryske hednafursten, som fattat kärlek till en fången grekisk
kejsardotter och av henne förmås att låta döpa sig. -- Till hans lyriska
alster höra _Kvinnan i Norden_ (prisbelönad av Svenska akademien) samt
den härliga diktcykeln _Liljor i Saron_. I dessa, som äro uttryck för
skaldens mystiska[28] världsåskådning, giver han luft åt sin själs
trängtan från det jordiskas bojor till frihet och ljus i en översinnlig
värld. Denna åskådning framträder i bl. a. sångerna _Fången_ och
_Kreaturens suckan_. -- Bland Stagnelii dramatiska arbeten, vilka dock
icke voro avsedda att spelas, må nämnas _Backanterna_, vari ämnet är
hämtat från den grekiska gudasagan, det fornnordiska sorgespelet
_Visbur_ samt _Martyrerna_, i vilket händelsen är förlagd till den
kristna kyrkans första tid.
Skaldens samlade dikter utgåvos efter hans död av Hammarsköld och hava
sedan utgått i flera upplagor.
* * * * *
[Illustration: Erik Sjöberg.]
_Erik Sjöberg_ (född 1794, död 1828) utgav under skaldenamnet Vitalis
flera diktsamlingar, i vilka han väl visar sig vara påvärkad av
fosforismen men därjämte ådagalägger stor självständighet i fråga om
både tankar och uttryckssätt. I flera kvicka satiriska dikter angriper
han och skämtar med såväl fosforisternas som göternas överdrifter. Till
denna art av hans skaldestycken höra bl. a. _Fantasterna på sångens ö_
och _Runan Frej_. I andra dikter anslår han en allvarlig, elegisk[29]
grundton, såsom i _Enslingens klagan_, _Skaldens tröst_ m. fl. -- Själv
hade skalden föga glädje i livet, som för honom var en oavlåtlig kamp
mot fattigdom och sjuklighet, vilken i förtid lade honom i graven.
[Fotnot 28: Mystisk = hemlighetsfull, dunkel.]
* * * * *
[Illustration: K. A. Nicander.]
_Karl August Nicander_ (född 1799, död 1839) röjde tidigt rika
skaldeanlag. Redan under sin studenttid i Uppsala framträdde han med den
dramatiska dikten _Runesvärdet och den förste riddaren_, skildrande
kampen i Norden mellan den döende hedendomen och den framträngande
kristna läran. Medlem av Götiska förbundet offentliggjorde han i Iduna
sina bekanta _Runor_ (t. ex. _Erik Vasas runa_). Efter avlagda examina
anställdes han vid ett ämbetsvärk i Stockholm men ägnade sin mesta tid
åt diktarvärksamhet. År 1826 tilldelades han Svenska akademiens stora
pris för sitt lyriska praktvärk _Tassos död_, i vilken dikt, liksom i
den senare utgivna _Konung Enzio_, han visar sig vara en lyrisk skald av
första ordningen. Genom ett understöd av kronprins Oskar blev han i
tillfälle att göra en resa till Italien, där han tillbragte några,
kanske de lyckligaste månader av sitt liv. Sina intryck från denna färd
tolkar han i _Minnen från södern_ samt i _Hesperider_, en samling poem
och noveller. Han har därjämte skrivit flera smärre lyriska dikter, t.
ex. _Vågen_, _Aftonen_.
[Fotnot 29: Elegi = klagosång.]
Liksom sin vän Vitalis tyngdes Nicander under hela sitt liv av stor
fattigdom. För att lindra skaldens armod tilldelades honom under hans
sista dagar ett understöd av Svenska akademien. Fyrtio år gammal avled
han i Stockholm och jordades vid sidan av Stagnelius.
* * * * *
[Illustration: K. E. Fahlcrantz.]
_Kristian Erik Fahlcrantz_ (född 1790, biskop i Västerås, död 1866) har
bl. a. skrivit en större satirisk dikt, _Noaks ark_, vari han
förlöjligar missbildningarna inom samtidens vitterhet. Talrika
anspelningar på den tidens förhållanden göra emellertid dikten
svårfattlig för vår tid. Fahlcrantz är författare till flera festhymner,
däribland den ståtliga »_Låt dina portar upp_».
* * * * *
[Illustration: Hans Järta.]
_Hans Järta_ (född 1774, död 1847), en av tidevarvets främsta
prosaförfattare, tog vid 1809 års riksdag en framskjuten del i danandet
av det nya statsskicket. I egenskap av konstitutionsutskottets
sekreterare utarbetade han nämligen ordalydelsen i den nya
regeringsformen och skrev (tillsamman med _Johan David Valerius_) den
förträffliga motivering, som åtföljde utskottets förslag. I ungdomen en
varm vän av politisk frigörelse övergick han sedermera till strängt
konservativa grundsatser, som han i talrika tidningsuppsatser ivrigt
förfäktade. Vid sidan av sin publicistiska värksamhet bedrev han även
historiskt skriftställeri.
Tiden 1830-1879.
Med år 1830, då den s. k. _liberala_ rörelsen vinner många anhängare
även i vårt land, inledes ett nytt skede i vår politiska historia.
Bäraren av de nya idéerna är framför allt _tidningspressen_, som vid
denna tid når en inflytelserik ställning och börjar göra skäl för
benämningen »den tredje statsmakten». Den förnämsta bland de många
tidningarna är _Aftonbladet_, vars första nummer utkom i december 1830.
Inflytande från de rådande politiska åsikterna spåras även inom
litteraturen. Flertalet av detta tidevarvs nya författare hyllade de
liberala tänkesätten, och detsamma var förhållandet med en del av de
äldre. I litteraturhistoriskt hänseende betecknar denna period en
övergång från romantik till _realism_ (värklighetsskildring). Det är
isynnerhet de många romanförfattarna, som sätta denna prägel på
diktningen.
_Den vetenskapliga forskningen_ omhuldas, och av mera bekanta
vetenskapsmän må nämnas filosofen Kristoffer Jakob Boström,
språkforskaren Johan Erik Rydqvist samt naturvetenskapsmännen _Elias
Fries_, Anders Retzius och Anders Johan Ångström.
Bland _hävdatecknarna_ intager Geijer fortfarande främsta platsen, och
av nya namn på detta område är _Fryxell_ det förnämsta. Även
litteraturhistorien börjar uppmärksammas (Atterbom, se sid. 46 ff.).
Genom _folkskolans_ inrättande (1842) lades grunden till ett
folkbildningsarbete, som sedan trots mycket motstånd från åtskilliga
personers sida allt mer och mer framskridit, och som även i hög grad
främjats av _folkhögskolorna_ och den i våra dagar mycket utbredda
_föreläsningsrörelsen_. Även den högre undervisningen har varit föremål
för statsmakternas varma intresse, och genom 1904 års lärovärksstadga ha
de _allmänna lärovärken_ reformerats i tidsenlig riktning.
* * * * *
[Illustration: Karl Jonas Love Almquist.]
På gränsen mellan denna och föregående period står
_Karl Jonas Love Almquist_, som föddes i Stockholm 1793. Fadern var
ämbetsman och lantbrukare, modern en dotter till den framstående
historikern och tidskriftsutgivaren _Karl Kristoffer Gjörwell_. Sina
litterära anlag hade Almquist ärvt av sin mor; även det veka draget i
hans karaktär var ett mödernearv. Det kalla och beräknande i hans natur
erinrade däremot om fadern. Ett stort inflytande på honom utövade
morfadern, till vilkens berättelser ur historien han i barndomen gärna
lyssnade.
Efter en tids studier i Uppsala beslutade Almquist inträda på
ämbetsmannabanan. I Stockholm blev han medlem av _Manhemsförbundet_, ett
litterärt sällskap, liknande det Götiska. I de skrifter han vid denna
tid offentliggjorde, visade han sig vara Rousseaus lärjunge och Thorilds
efterföljare. Genom läsning av framför allt tyska författare (Tieck m.
fl.) drogs han dock mer och mer åt den nyromantiska skolan. Som
nyromantiker framträdde Almquist i sitt första större värk, _Amorina_,
ett mellanting av roman och drama, vars utgivande under en längre tid
förhindrades av farbrodern, biskop Almquist i Härnösand, vilken ansåg,
att ett offentliggörande av boken skulle skada honom som ämbetsman. I
Amorina, som Almquist älskade högst av alla sina värk, framlägger han
nästan alla de idéer, för vilka han i framtiden skulle bli en så ivrig
förkämpe. Boken innehåller bl. a. ett häftigt angrepp på läran om
människans fria vilja, och författaren själv ansåg den vara »en vass
värjudd, ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv». Ett par år efter
Amorinas fullbordande tog Almquist emellertid avsked från sitt ämbete
och flyttade till Värmland för att där leva som lantbrukare, ingick
äktenskap med en bondflicka och kallade sig nu »dannemannen Love
Carlsson». -- Han tröttnade dock snart vid lantlivet och återvände till
Stockholm, där han en tid försörjde sig och familjen med bl. a.
renskrivning. Genom vänners bemedling erhöll han en lärareplats och
började därefter författa läroböcker. Längre fram lät han även prästviga
sig.
Sitt vittra skriftställeri hade han emellertid ej övergivit. År 1833
började han utgiva _Törnrosens bok_, som innehåller berättelser, dikter,
dramatiska arbeten och avhandlingar av olika slag, allt tillsammans
utgörande »fria fantasier, berättade på jaktslottet hos herr Hugo
Löwenstierna». Bland berättelserna finnas flera präktiga,
värklighetstrogna folklivsbilder (_Kapellet_, _Skällnora kvarn_ m. fl.)
samt längre romaner, däribland den av en viss avsiktlig dunkelhet
präglade _Drottningens juvelsmycke_, ett av den svenska nyromantikens
yppersta värk. Denna roman skildrar bl. a. Gustav III:s mord och
tidsandan under rokokons[30] dagar. Från slutet av 1830-talet blev
Almquist en sträng värklighetsskildrare, och av hans arbeten från denna
tid må nämnas »byhistorien» _Grimstahamns nybygge_ samt novellen _Det
går an_, vilken väckte ett oerhört uppseende på grund av de från
allmänna meningen avvikande åsikter angående äktenskapet han däri
uttalade. Ett annat av Almquists mest betydande värk från senare år är
romanen _Tre fruar i Småland_, i vilken han liksom förut i Amorina
framhåller, att brottsligheten är en själssjukdom, och att den
följaktligen bör behandlas som en sådan.
Av dramerna i Törnrosens bok må nämnas _Ramido Marinesco_ med ämne
hämtat från Spanien, det av Atterbom högt beundrade sorgespelet _Signora
Luna_, som skildrar en kvinnlig helgongestalt och har händelserna
förlagda till Sicilien, och _Svangrottan på Ipsara_ med motiv från
antiken.
Bland de många avhandlingarna märkes särskilt den ypperliga skriften _Om
svenska fattigdomens betydelse_.
År 1841 lämnade Almquist sin lärarebefattning, som han på sista tiden
försummat, och ägnade sin tid åt författarskap av varjehanda art. Många
av hans artiklar voro synliga i Aftonbladet, i vilket han sedan 1839
varit medarbetare.
Almquists dåliga ekonomi förorsakade, att han råkade i procentarhänder,
och 1851 rymde han från Sverge, misstänkt för växelförfalskning och
mordförsök på en gammal ockrare. Den senare anklagelsen förblev dock
obevisad. Han styrde kosan först till Amerika, där han som tidningsman
levde i små förhållanden, och därefter till Bremen, varest han efter ett
års vistelse slutade sitt oroliga liv 1866. Sedermera har hans stoft
förts därifrån och jordats på Solna kyrkogård utanför Stockholm.
[Fotnot 30: Rokoko, en fransk dekorationsstil, med förkärlek använd
under 1700-talet.]
* * * * *
[Illustration: Johan Ludvig Runeberg.]
_Johan Ludvig Runeberg_ föddes i Jakobstad i Finland 1804. Såväl fadern,
en sjökapten, som modern voro av svensk släkt. Som barn var Johan Ludvig
glad och livlig och älskade redan då att ströva omkring i skog och mark.
Längre fram blev han en ivrig jägare och fiskare. Under sitt friluftsliv
fördjupade han sig i studier av sitt karga fäderneslands sköna natur,
som han sedan så ypperligt skildrat i flera av sina dikter.
År 1822 blev Runeberg student i Åbo. Av fattigdom tvingades han inom
kort att för en tid avbryta vistelsen vid universitetet. Han tog därför
anställning som informator i Saarijärvi vid sjön Päjäne. Under vistelsen
här lärde han i grund känna det finska folket och det strävsamma liv
människorna förde här uppe i skogarna. Härifrån hämtade han ämnen till
många av de sånger han längre fram i tiden offentliggjorde. Sedan han
återvänt till Åbo, tog han 1827 magistergraden och förordnades tre år
senare till docent vid universitetet, som nu flyttats till Hälsingfors.
Samma år utgav han sin första diktsamling, som rönte ett varmt
mottagande. I somliga sånger visar hans diktning en viss likhet med
Franzéns. Runeberg skildrar på ett naturligt sätt värkligheten och är
mera realistisk än flertalet av denna tids författare. Bland dikterna i
hans första samling märkes särskilt andra avdelningen, _Idyll och
epigram_, med bl. a. den gripande skildringen av bonden Pavos hårda kamp
för brödet. En annan bild ur allmogelivet gav Runeberg i _Älgskyttarna_,
till vilken han fann motiv under sin saarijärvivistelse. Före
Älgskyttarna hade han offentliggjort _Graven i Perrho_, berättelsen om
Tomas Hane och hans sex söner, som gåvo sitt liv för fosterlandet. Under
den följande tiden kommo i rask följd _Hanna_, en berättelse från en
prästgård på landet, _Nadeschda_, i vilken han skildrar ryska
förhållanden, _Julkvällen_ samt _Kung Fjalar_, Runebergs ståtligaste
dikt, vari han förtäljer om den nordiske konungen, som till straff för
sitt trots mot gudarna fick uppleva sina barns undergång. En del av
dessa sånger skrev Runeberg i Borgå, där han 1837 blivit lektor.
Sin största berömmelse har Runeberg emellertid vunnit genom _Fänrik
Ståls sägner_, två samlingar mästerliga episk-lyriska dikter, i vilka
han besjunger personer och händelser från finska kriget 1808-1809. Det
finska folkets fosterlandskärlek och tapperhet torde näppeligen kunna
skildras på varmare sätt, än som skett i dessa bilder från den
förtvivlade kampen mot den ryska övermakten. Sägnerna tillkommo med
långa mellanrum -- första delen utkom 1848, andra 1860 -- men när
samlingen var fulltalig, hade skalden givit en skildring av hela
Finland, av både natur och folk.
Runeberg var även författare för teatern, och av hans dramatiska arbeten
är tragedien _Kungarna på Salamis_ mest bekant. -- Under vistelsen i
Hälsingfors var han tillika värksam som tidningsman, och bland hans
uppsatser i Hälsingfors morgonblad väckte kritikerna av den samtida
svenska litteraturen stort uppseende. Han var också en framstående
psalmdiktare, och många av hans psalmer äro intagna i den finska
psalmboken.
År 1851 företog Runeberg en resa till Sverge, överallt mottagen på det
hjärtligaste. De sista åren av sitt liv nödgades skalden tillbringa på
sjukbädden. Ett slaganfall 1863 bröt hans kroppskrafter. Han avled i
sitt hem i Borgå den 6 maj 1877.
* * * * *
[Illustration: K. V. Böttiger.]
_Karl Vilhelm Böttiger_ (född 1807, död 1878) framträdde samtidigt som
Runeberg med en samling känslofulla, delvis dock något pjunkiga dikter.
Av honom är den välkända sången _Kväll och frid_ (»_Stilla skuggor_»),
till vilken Geijer satt musiken. Böttiger var även en framstående
översättare samt författare till flera levnadsteckningar, bl. a. över
Tegnér, med vilkens dotter han var gift.
* * * * *
[Illustration: B. E. Malmström.]
_Bernhard Elis Malmström_ (född 1816, död 1865) skrev i sin ungdom några
av de vackraste lyriska dikter vår litteratur har att uppvisa. Mest känd
är den till formen undersköna, till innehållet något dunkla romansen _Vi
suckar det så tungt uti skogen?_ En av Malmströms större dikter,
_Fiskarflickan på Tynnelsö_, påminner något om Tegnérs Axel. Stor
berömmelse förvärvade han för sin elegi _Angelika_ liksom för de smärre
skaldestyckena _Ödmjuker er_ och _Brudsmycket_. Han är även bekant som
litteraturhistoriker.
* * * * *
[Illustration: K. V. A. Strandberg.]
_Karl Vilhelm August Strandberg_ (Talis Qvalis, född 1818, död 1877) var
i sin ungdom en politisk frihetsskald, som sökte ämnen för sin sång i
dagens brännande frågor. Längre fram (efter revolutionsåret 1848) anslog
han en lugnare ton och besjöng svenska historiska minnen, varvid hans
diktning något kom att påminna om Runebergs. Hans första diktsamling,
_Sånger i pansar_, innehåller bl. a. den djärva sången _Vaticinium_,[31]
som han först uppläste vid en studentfest i Lund, och i vilken han manar
sina landsmän att åter gripa till vapen mot Ryssland. Bland dessa
tidigare dikter förekommer även den av Otto Lindblad tonsatta
_Kungssängen_. Av Strandbergs övriga dikter må nämnas _Birger Jarl_,
_Vasasång_, _Mitt döda barn_, _De små nattvardsbarnen_ m. fl. Under en
lång följd av år var han värksam som tidningsman. Han gjorde sig även
bemärkt som översättare av den engelske skalden _Byrons_ berättelser på
vers. En lång sjukdom fördystrade hans sista år. Han dog, sittande vid
sitt skrivbord. Kort förut hade han fullbordat sin svanesång, _Tack för
god vakt_.
* * * * *
_Oskar Patrik Sturzen-Becker_ (Orvar Odd, född 1811, död 1869) var en
framstående tidningsman, som vann uppmärksamhet för sina »följetonger»
(kåserier). Han var även en fin lyriker och utgav ett par diktsamlingar
(_Min fattiga sångmö_ m. fl.). Sturzen-Becker var ock känd som en ivrig
anhängare av skandinavismen.
* * * * *
_Vilhelm von Braun_ (född 1813, död 1860) var en av de första skildrarna
av vardagslivet och en av realisternas föregångsmän. Hans sånger erinra
något om Bellmans, äro ofta humoristiska men på samma gång vemodiga,
ibland grovkorniga och av självsvåldig form. Bland de bästa äro de
allbekanta _Mitt konterfej_, _Kvinnoögat_ och _Hjälten_.
* * * * *
_Elias Sehlstedt_ (född 1808, död 1874) skrev en mängd humoristiska
_Sånger och visor_, i vilka han på ett enkelt och älskvärt sätt
besjunger naturen och livet.
* * * * *
[Illustration: Fredrika Bremer.]
_Fredrika Bremer_ (född i Finland 1801, död 1865) har i en rad romaner
givit värklighetstrogna skildringar ur svenskt vardagsliv. Hennes
förnämsta arbete, _Grannarna_, en roman i brevform, innehåller många
utmärkta karaktärsteckningar, och hon har i densamma givit en
förträfflig skildring av livet på en svensk herrgård vid 1800-talets
början. Sina romaner, som blivit spridda över hela världen, utgav hon
under titeln _Teckningar ur vardagslivet_. Några av dem äro
tendensskrifter,[32] i vilka hon uppträder som en varm kämpe för
genomförandet av åtskilliga sociala reformer. Framför allt arbetade hon
för att vidga kvinnans värksamhetsfält och grundlade den svenska
kvinnorörelsen. Hennes _reseskildringar_ från gamla och nya världen
förskaffade henne allmänt erkännande.
[Fotnot 31: Vaticinium = spådom.]
* * * * *
[Illustration: Emelie Flygare-Carlén.]
Har Fredrika Bremer företrädesvis givit bilder ur den mera bildade
medelklassens liv, skildrar däremot tidevarvets andra stora
romanförfattarinna,
_Emelie Flygare-Carlén_ (född i Bohuslän 1807, död 1892), den enklare
medelklassen och folket. Redan som barn företog hon i faderns, en
sjökapten Smiths sällskap vidsträckta färder i den bohuslänska
skärgården och blev härigenom tidigt förtrogen med västkustens
förhållanden och den befolkning, som hon sedan i sina romaner på ett så
mästerligt sätt tecknat. Hennes första skärgårdsskildring,
brottmålsromanen _Rosen på Tistelön_, räknas till det yppersta, som
svensk prosadikt hittills åstadkommit. Bland fru Flygare-Carléns övriga
västkustberättelser förtjäna att omnämnas _Ett köpmanshus i skärgården_,
hennes största arbete, samt _Pål Värning_. I _Skjutsgossen_, som
förskriver sig från en något tidigare period än de förut nämnda,
förtäljer hon en fattig adelsmans öden. Stort uppseende väckte
tendensromanen _En natt vid Bullarsjön_, i vilken hon angriper det
religiösa hyckleriet.
[Fotnot 32: Tendensskrift = skrift som avser att inskärpa en viss
åsikt.]
Emelie Flygare-Carlén förebådade realismen och var på sin tid Sverges
mest lästa författarinna. Ännu i dag utkomma hennes bästa värk i nya
upplagor. Flera av dem äro översatta till främmande språk.
* * * * *
_Karl Anton Wetterbergh_ (född 1804, död 1889) skrev under märket Onkel
Adam smärre berättelser, _genremålningar_, som han lät införa i
tidningarna, och när dessa skildringar vunno bifall, fortsatte han med
större tendensromaner, såsom _Pänningar och arbete_, _Samhällets kärna_,
_Simon Sellners rikedomar_ m. fl. En varm människokärlek framlyser ur
alla hans skrifter, vilka företrädesvis innehålla bilder ur
småstadslivet. I barntidningen _Linnéa_, som han under många år utgav,
skrev han en mängd sagor, poem och berättelser, vilka väckte de ungas
förtjusning, och som skriftställare för barn förtjänar Onkel Adam att
nämnas vid sidan av Sakarias Topelius.
* * * * *
[Illustration: August Blanche.]
_August Blanche_ (född 1811, död 1868) har blivit bekant för sina många
humoristiska skådespel, som dock mestadels äro utmärkta bearbetningar av
franska komedier. De oftast uppförda lustspelen äro _Ett resande
teatersällskap_, _Hittebarnet_, _Herr Dardanell och hans upptåg på
landet_ samt det historiska dramat _Engelbrekt och hans dalkarlar_.
Blanche skrev även några spännande brottmålsromaner, som dock äga föga
litterärt värde, samt flera samlingar ypperliga smärre berättelser,
_Bilder ur värkligheten_, i vilka han än humoristiskt, än känsligt
skildrar stockholmslivet vid nittonde århundradets mitt, och i vilka han
visar sig vara en berättare av rang.
* * * * *
[Illustration: G. Wennerberg.]
_Gunnar Wennerberg_ (född 1817, död 1901) har i duettsamlingen
_Gluntarna_, till vilka han själv satt musiken, givit ypperliga bilder
ur studentlivet i Uppsala under 1840-talet. Språket i Gluntarna närmar
sig vardagsprosan, och sångerna påminna mycket om Fredmans epistlar. I
de fosterländska hymnerna »_Hör oss, Svea!_», »_O Gud, som styrer
folkens öden_» äro ävenledes såväl orden som musiken av Wennerberg. I
sina _Trollrunor_ har han i versform återgivit gamla sagor och sägner.
En lång ämbetsmannabana -- han var lektor, landshövding och statsråd --
hindrade honom att helt ägna sig åt vitterheten och musiken.
* * * * *
_Fredrik August Dahlgren_ (född 1816. död 1895) är författare till vårt
lands oftast uppförda teaterstycke, »tal-, sång- och dansspelet»
_Värmlänningarna_, som i synnerhet i de humoristiska scenerna är
förtjänstfullt. Större litterärt värde äga hans »_Viser på varmlandske
tongmåle_» (»_Jänta å ja_», »_Bremsen_» m. fl.).
* * * * *
[Illustration: Sakarias Topelius.]
Ett starkt inflytande från Almquist och nyromantikerna ådagalägger
_Sakarias Topelius_ (född 1818, professor i Hälsingfors), Finlands
störste författare näst Runeberg. Uttryck för en varm känsla äro hans
dikter i samlingarna _Ljungblommor_, _Nya blad_ och _Ljung_, vilka bl.
a. innehålla de vackra sångerna _Vintergatan_, _Min moder_, _En liten
pilt_. Flera av hans visor (_Björkens visa_, _Vid Roines strand_ m. fl.)
ha blivit tonsatta och sjungas allmänt. Som dramatiker har Topelius
gjort sig känd genom bl. a. det historiska skådespelet _Regina von
Emmeritz_. Sin största betydelse har Topelius emellertid som berättare,
och under sin mer än femtioåriga författarbana utgav han en mängd
romaner, noveller, berättelser och sagor, vilka förskaffade honom ett
stort antal beundrande vänner på ömse sidor om Bottenhavet. I de högt
skattade romancyklerna _Stjärnornas kungabarn_ och _Fältskärns
berättelser_ samt den ypperliga berättelsen _Hertiginnan av Finland_,
vilken av många anses som Topelius' förnämsta värk, har han givit
romantiserade skildringar av händelser från storhets- och frihetstiden,
och fantasi- och värklighetsskildring smälta i dem samman i innerlig
förening. Genom sina åtta böcker _Läsning för barn_, vilka innehålla
berättelser, sagor, visor och små skådespel, har Topelius vunnit
barnavärldens beundran, liksom han genom de många romanerna och
novellerna erövrat ungdomens hjärtan. Under sina sista år mottog den
åldrige skalden många förtroliga brev från finska och svenska barn,
vilka ville med egna ord framföra sitt tack till honom för allt vad han
under sin långa levnad givit dem. Han avled på sin villa Björkudden
utanför Hälsingfors 1898.
* * * * *
[Illustration: Anders Fryxell.]
_Anders Fryxell_ (född 1795, kyrkoherde i Värmland), Sverges mest läste
och näst Geijer mest berömde hävdatecknare, utgav i fyrtiosex delar
_Berättelser ur svenska historien_, i vilka han redogör för
fosterlandets öden till år 1772. Fryxell utgav sin historia »till
ungdomens tjänst», och i synnerhet värkets sex första delar ha blivit en
mycket omtyckt ungdomsläsning. De efterföljande äro utförligare, och i
dem framlägger han flera nya åsikter, vilka åstadkommo livliga
meningsutbyten. Ända till sin död (1881) fortsatte han sitt historiska
författarskap, och då hade mer än femtio år förflutit, sedan första
delen av hans historia utkom.
* * * * *
[Illustration: L. J. Hierta.]
Bland vårt lands många framstående tidningsmän intages främsta platsen
av
_Lars Johan Hierta_, grundläggaren av Sverges politiska press. Han var
född 1801 och inträdde efter avslutade studier på ämbetsmannabanan, som
han dock snart lämnade. Tillsammans med Crusenstolpe utgav han därefter
en riksdagstidning, och ett par år senare utkom i december 1830 under
Hiertas ledning _Aftonbladets_ första nummer. I sin tidning förde Hierta
en skarp strid med Karl Johan och regeringen, och följden blev, att hans
blad indrogs flera gånger, men det utkom alltid omedelbart efter
indragningen under ett något förändrat namn. I Aftonbladets redaktion
medvärkade en stor del av 1830-1840-talets mera framstående författare.
Hierta kvarstod som tidningens utgivare till år 1851 men var värksam på
flera andra områden till sin död 1872.
* * * * *
En bemärkt tidningsman var även den bekante romanförfattaren
_Magnus Jakob Crusenstolpe_ (född 1795, död 1865), vilken med iver
deltog i de politiska striderna. I början stod han på regeringens sida
men övergick sedan till motståndarna. Crusenstolpes artiklar äro alltid
skarpa till innehållet och i språkligt hänseende förträffliga. Av hans
romaner, i vilka värkliga händelser och ren dikt äro förvillande
sammanblandade med varandra, äro _Morianen eller Holstein-Gottorpska
huset i Sverge_ samt _Karl Johan och svenskarna_ mest kända.
* * * * *
[Illustration: Viktor Rydberg.]
Bland de svenska författare som framträdde i mitten av 1800-talet, har
ingen blivit mera berömd än
_Viktor Rydberg_, vilken föddes 1828 i Jönköping. Fadern var
föreståndare för stadens kronohäkte, och modern, vid vilken sonen var
mycket fästad, utövade barnmorskeyrket. Då Viktor var sex år gammal
förlorade han henne, i det hon bortrycktes av koleran. Sin mor bevarade
han städse i tacksamt minne, och henne har han besjungit i några av sina
vackraste dikter (_Träsnittet i psalmboken_ m. fl.). Efter avslutade
skolstudier i fädernestaden och i Växjö nödgades Viktor Rydberg av
fattigdom att taga anställning som informator och innehade en tid sådan
plats på Kållandsö. Där stiftade han bekantskap med utgivaren av
_Göteborgs handels- och sjöfartstidning, S. A. Hedlund_, vilken erbjöd
honom anställning i tidningens redaktion. Rydberg, som vid denna tid
umgicks med tankar på att utvandra till Amerika, slog dessa planer ur
hågen och antog Hedlunds erbjudande. Umgänget med Hedlund blev av
utomordentlig betydelse för Rydbergs utveckling. I Handelstidningen
skrev han en mängd artiklar i olika ämnen, och där lästes i slutet av
1850-talet som följetong flera av hans mest berömda värk, bland dem
romanerna _Fribytaren på Östersjön_, i vilken han skildrar sjörövarliv
och häxförföljelser under 1600-talet, och _Den siste atenaren_, vari han
på ett mästerligt sätt förtäljer om den döende hedendomens kamp mot den
alltmer framträngande kristendomen. Kort efter publicerandet i tidningen
utkommo dessa romaner i bokform. Från denna tid förskriver sig även den
poesifyllda novellen _Singoalla_, en sagodikt från digerdödens dagar, i
vilken berättas om kärleken mellan en ung sigenerska och en kristen
riddare. Denna berättelse är ett av Rydbergs mest betydande värk. Bokens
romantiska stämning samt utsökta skildringar från skogen med dess
hemlighetsfullhet ha gjort Singoalla till den mest lästa av Viktor
Rydbergs böcker.
Under 1860-talet deltog Rydberg med iver i de då pågående religiösa
fejderna, och under denna tid utkom hans bok _Bibelns lära om Kristus_,
vilken väckte ett oerhört uppseende och framkallade skarpa
meningsutbyten. Genom detta värk och dess följdskrifter har emellertid
Rydberg erövrat en av de främsta platserna bland svenska teologiska
skriftställare. Från denna tid förskriver sig även det kulturhistoriska
arbetet _Medeltidens magi_.
Under det följande årtiondet, 1870-talet, blomstrade åter hans
skönlitterära och historiska författarskap. Då tillkom den lilla vackra
julberättelsen _Lille Viggs äventyr på julafton_, och efter en resa till
Italien utgav han de formfulländade konsthistoriska skildringarna
_Romerska dagar_. Samtidigt fullbordade han sin ypperliga översättning
av den tyske skalden Goethes berömda värk _Faust_. Efter denna resa
tillkom också flertalet av de djuptänkta och formrena _Dikter_, vilka i
början av 1880-talet samlade utgåvos i bokform. Bland dem märkas de
bekanta skaldestyckena _Dexippos_, _Snöfrid_, _Träsnittet i psalmboken_,
_Älvan till flickan_, _Prometeus och Ahasverus_ samt _Kantaten_[33] vid
Uppsala universitets jubelfest 1877. I en i början av 1890-talet utgiven
andra samling dikter lästes de vackra sångerna _Barndomspoesien_ samt
_Den nya grottesången_, i vilken senare skalden med skärpa vänder sig
mot barnarbetet i fabriker. Rydbergs sista större skönlitterära värk,
_Vapensmeden_, »hägringar från reformationstiden», behandlar ett ämne,
erinrande om Den siste atenarens, och skildrar brytningen mellan
katolicism och luterdom i Sverge. I denna berättelse förekomma vackra
naturskildringar från Vättern och jönköpingstrakten samt de undersköna
sångerna _Harpolekaren och hans son_ samt _Betlehems stjärna_.
[Fotnot 33: Kantat = musikstycke; här texten till ett dylikt.]
De senare åren av sitt liv sysslade Rydberg företrädesvis med kultur-
och konsthistoriskt samt mytologiskt[34] författarskap, och till
ungdomens tjänst hade han redan 1887 utgivit _Fädernas gudasaga_.
Sedan Rydberg i över tjugu år värkat i Handelstidningen, anställdes han
som föreläsare, först i Göteborg och sedan i Stockholm, där han 1884
blev professor i kultur- och konsthistoria vid högskolan.
Viktor Rydberg var en orädd kämpe i striden för sanning och människoväl.
Under sina senare år var han allmänt erkänd som en av vårt kulturlivs
främste, och det inflytande han utövat, är större än flertalet andra
svenska diktares. Den ställning han intog, erinrar i hög grad om
Geijers, och även mångsidigheten i hans författarskap för tanken hän
till denne. Viktor Rydberg avled på sin villa Ekeliden i Djursholm 1895.
* * * * *
_Karl Georg Starbäck_ (född 1828, död 1885) skrev historiska romaner,
påminnande om den brittiske författaren _Walter Scotts_ böcker. Mest
berömda äro Starbäcks medeltidsskildringar, _Engelbrekt Engelbrektsson_
och _Nils Bosson Sture_. Han är tillika känd som hävdatecknare.
* * * * *
_Frans Hedberg_ (född 1828, död 1908) var en värderad
skådespelsförfattare, som bl. a. skrivit det ofta uppförda historiska
dramat _Bröllopet på Ulvåsa_ med ämne från Birger jarls dagar. Han har
därjämte utgivit lyriska dikter och noveller, en del av dessa skildrande
livet i skärgården (_Från skärgården och fastlandet_ m. fl.).
* * * * *
[Illustration: Karl Snoilsky.]
Under 1860-talet fanns i Uppsala en litterär förening, _Namnlösa
sällskapet_. Flera av dess medlemmar kommo i framtiden att intaga en
bemärkt plats i vår vitterhetshistoria. I synnerhet blev detta fallet
med
_Karl Snoilsky_ (född 1841, död 1903), som i nyssnämnda sällskaps
skrifter offentliggjorde sina första sånger. Genom dem vann han många
beundrare, framför allt bland ungdomen. I hans år 1869 utgivna _Dikter_
förekomma färgrika bilder från södern och varma hyllningssånger till de
danska och polska folken, som under 1860-talet kämpade för sin frihet.
Därefter följde hans ypperliga _Sonetter_, och i de följande
diktsamlingarna kommo efter hand hans berömda _Svenska bilder_, i vilka
han besjunger ämnen ur Sverges historia på ett sätt, som för tanken hän
till Fänrik Ståls sägner. Djup förståelse för arbetsklassen och dess
behov visar han i de sociala dikterna _Den tjänande brodern_, _I
porslinsfabriken_ m. fl. Som formkonstnär räknas Snoilsky till våra
främsta. Från slutet av 1870-talet vistades han en längre tid i
utlandet, företrädesvis i Italien. År 1890 utnämndes han till
överbibliotekarie vid kungliga biblioteket och innehade denna befattning
till sin död.
[Fotnot 34: Mytologi = gudalära; sammanfattningen av ett folks
gudasagor.]
* * * * *
[Illustration: K. D. af Wirsén.]
_Karl David af Wirsén_ (född 1842, död 1912) har utgivit flera samlingar
vackra dikter (_Toner och sägner_, _Under furor och cypresser_ m. fl.),
de flesta med religiöst innehåll. Dessutom har han skrivit
levnadsteckningar över bortgångna svenska författare och varit en
värksam kritiker.
* * * * *
Av Namnlösa sällskapets övriga medlemmar må nämnas Edvard Bäckström
(född 1841, död 1886), av vilken vi äga fina lyriska dikter (_Gossen och
bibeln_, _Vid Fredrikshald_, _Vackert språk_ m. fl.) och dramatiska
alster (tragedien _Dagvard Frey_); Pontus Vikner (född 1837, död 1888),
som är författare till de religiösa novellerna _Min moders testamente_,
_Mantegnas ängel_ m. fl.; Ernst Björck (född 1838, död 1868) och K. L.
Östergren (»_Fjalar_», född 1842, död 1881), båda framstående lyriker,
samt Nils Petrus Ödman (född 1838, död 1912), vilken var sällskapets
humorist. Han har utgivit _Reseskildringar_ och _Ungdomsminnen_ samt
åtskilliga berättelser, bland dem den dråpliga _Min första kondition_.
Realismen
(1879-1890).
De värklighetsskildrare som föregående tidsskede har att uppvisa, voro
föregångsmän till den litterära riktning, _realismen_ eller
_naturalismen_, som från och med 1870-talets slut under ett tiotal år
blev den förhärskande i vårt land. Striden mellan efterromantikens män
och »det unga Sverge», den vanliga benämningen på den nya riktningens
förkämpar, nådde då sin höjdpunkt, och 1879, då Strindberg utgav sin
roman _Röda rummet_, brukar betecknas som den svenska realismens
begynnelseår.
Denna periods författare visa en stark påvärkan från den samtida franska
(_Hugo_, _Zola_) och dansk-norska (_Brandes_, _Ibsen_, _Björnson_)
litteraturen, och i sina skrifter behandla de ofta sociala, religiösa
och politiska spörsmål, varvid den bestående samhällsordningen icke
sällan blir föremål för en ganska hårdhänt granskning.
Realisterna använde företrädesvis den obundna formen i sin diktning, och
de lyriska diktsamlingar som under denna tid utkommo, hade merendels
någon av förra tidevarvets män till författare.
* * * * *
[Illustration: August Strindberg.]
Den svenska realismens främste målsman är
_August Strindberg_ (född i Stockholm 1849), vilken vid 1860-talets slut
framträdde med några mindre betydande dramatiska alster. År 1872 väckte
han uppmärksamhet genom skådespelet _Mäster Olov_, »den svenska
litteraturens yppersta historiska drama», i vilket skalden framhåller
sin »bitterhet över avfallet inför livet och kompromissen[35] med
värkligheten». Skådespelet, som han förgäves hembjöd till kungliga
teatern, har händelserna förlagda till reformationstidevarvet men
behandlar under 1880-talet på dagordningen stående frågor. Sedan
Strindberg fullbordat detta drama, värkade han ett par år som
tidningsman och tjänstgjorde därefter en längre tid i kungliga
biblioteket. Härunder utgav han sin första novellsamling (_Från
Fjärdingen och Svartbäcken_), i vilken kan skildrar sin tids studentliv
i Uppsala, där han vistats åren 1867-1872. Härefter följde 1879 den
uppseendeväckande romanen _Röda rummet_, bilder ur artist- och
författarlivet, »en bitande satir över hela det dåvarande samhället och
av en dittills osedd djärvhet i värklighetsskildringen».
Under den följande tioårsperioden företer Strindbergs författarskap en
rik blomstring. Förutom kulturhistoriska värk (_Gamla Stockholm_,
_Svenska folket_) förskriva sig från denna tid medeltidsdramerna
_Gillets hemlighet_ (med ämne från Uppsala domkyrkas byggnadshistoria)
och _Herr Bengts hustru_, vidare det satiriska sagospelet _Lycko-Pers
resa_ samt sorgespelen _Fröken Julie_ och _Fadren_, vilket sistnämnda
anses som den »svenska litteraturens yppersta modärna drama, så stort i
sin orimlighet, så överväldigande i sin brustenhet, dystert skönt som en
åsknatt, tyngd av blixt och mörker». Den kritik för vilken några av
Strindbergs värk blivit utsatta, framkallade hans kvicka satirsamling
_Det nya riket_. Från denna tid äro vidare att anteckna de historiska
berättelserna _Svenska öden och äventyr_, innehållande flera av hans
bästa alster, novellsamlingarna _Utopier i värkligheten_ (med den vackra
fredsnovellen _Samvetskval_) och _Giftas_, vari han behandlar
äktenskapet och kvinnofrågan. Under denna period utgav han även en
samling präktiga _Dikter_, mest satiriska, det självbiografiska arbetet
_Tjänstekvinnans son_ (4 delar), de ypperliga skärgårdsbilderna
_Hemsöborna_, som av många anses för Strindbergs förnämsta värk,
_Skärkarlsliv_ och _I havsbandet_ samt dessutom en mängd smärre dramer,
berättelser, reseskildringar m. m.
[Fotnot 35: Kompromissa = pruta av på sina grundsatser eller sin
övertygelse.]
Under 1890-talet följde ett avbrott i Strindbergs litterära värksamhet,
och han sysslade en tid med naturvetenskapliga studier, företrädesvis
inom kemiens område. Under dessa år, som han tillbragte i utlandet
(mestadels i Schweiz, dit han flyttat i medlet av 1880-talet), genomgick
han en betydelsefull andlig kris, och i de självbiografiska arbeten som
han sedan utgav (_Inferno_, _Legender_), ger han skildringar av sitt
upprörda själstillstånd under denna period.
Sedan återvände Strindberg till fosterlandet och återupptog sitt
avbrutna skönlitterära författarskap. I en mängd dramer har han givit
levande bilder ur vår historia allt ifrån folkungatiden ända till det
gustavianska tidevarvet. Hans karaktärsteckningar över historiens
personligheter avvika dock stundom ganska mycket från såväl
hävdatecknarnas som andra författares. På grund härav har man tvistat om
några av dessa skådespels värde, på samma gång man erkänt, att andra av
dem (såsom t. ex. _Gustav Vasa_, _Erik XIV_) fullt ut torde kunna
jämställas med de bästa av hans tidigare historiedramer. I andra
skådespel från detta skede har han hämtat motiven dels ur samtidens liv,
dels ur sagan (_Brott och brott_, _Påsk_, _Till Damaskus_, _Kronbruden_,
_Svanevit_, _Ett drömspel_, _Svarta handsken_ m. fl.).
Flera av Strindbergs prosaberättelser från senare år ha även varit
föremål för mycket skarp kritik. Särskilt gäller detta hans
samhällsskildringar från sekelskiftet (_Götiska rummen_, _Svarta
fanor_). Strindbergs berättarkonst når dock i dessa böcker samma styrka
som i hans tidigare värk. Så är även förhållandet med hans _Sagor_, den
självbiografiska boken _Ensam_, flera av de historiska berättelserna i
samlingen _Nya svenska öden_ och den vackra skärgårdsskildringen
_Fagervik och Skamsund_, som dessutom innehåller några dikter
(_Trefaldighetsnatten_, _Ordalek och småkonst_), vilka höra till
pärlorna i svensk poesi.
Som dramatiker intar Strindberg en plats vid sidan av
världslitteraturens främsta (Shakspere, Ibsen), men även som berättare
överträffas han näppeligen av någon. Kraftigt och målande har han
tecknat situationer och händelser, och i språkligt hänseende är han en
nydanare. -- Vid olika tillfällen har han förfäktat de mest olika
åskådningar, och dels på grund härav, dels till följd av andra orsaker
ha såväl hans diktning som hans person varit utsatta för motståndares
häftiga angrepp, vilket i sin ordning bidragit till att även han mången
gång i sina skrifter blivit onödigt skarp och bitter.
På sin sista födelsedag, den 22 jan. 1912, blev Strindberg föremål för
en storartad hyllning, vari representanter för alla samhällsklasser
deltogo, och till honom överlämnades då en större pänningsumma, som
insamlats genom en nationalsubskription. Största delen härav anslog han
till välgörande ändamål. Några månader därefter (14 maj 1912) avled
Strindberg och begrovs under högst ovanliga ärebetygelser.
Strindberg var en revolutionär natur, påminnande om Thorild och
Almquist, och hans betydelse för svensk vitterhet kan närmast jämföras
med deras.
* * * * *
[Illustration: Anne-Charlotte Edgren-Leffler.]
Ungefär samtidigt med Strindbergs debut[36] framträdde fru
_Anne-Charlotte Edgren-Leffler_ (född 1849, död 1892) med några smärre
noveller, som dock offentliggjordes anonymt. Först i början av
1880-talet utgav hon under eget namn berättelsesamlingen _Ur livet_,
vilken erhöll en storartad framgång. Samma titel använde hon sedermera
för alla sina roman- och novellböcker. Såväl i dessa som i några
skådespel (_Hur man gör gott_, _Sanna kvinnor_ m. fl.) nagelfor hon sin
tids samhällslyten. I en enkel och klar stil tecknade hon med skarpa
linjer livet inom Stockholms borgerliga värld. »Den modärna
samhällsmänniskans slitningar och konflikter äro i hennes bästa värk
skildrade med en aldrig störd behärskning och med ett allvar, som ofta
värkar storslaget och imponerande.»
[Fotnot 36: Debut = första offentliga framträdandet.]
* * * * *
[Illustration: Albert Ulrik Bååth]
Den svenska realismens lyriker är
_Albert Ulrik Bååth_ (född i Skåne 1853, död 1912) vilkens första
samling _Dikter_ utkom samtidigt med Röda rummet, och liksom denna roman
vittnade de om en ny tids inbrytande. Bååths vers värkar något kärv och
omusikalisk, beroende bl. a. därpå, att den ofta avviker från den i
äldre poesi vanliga regelbundenheten i såväl versraderna som i strofens
byggnad. Men även innehållet var något nytt. Bååth hämtade sina ämnen ur
den värklighet som omgav honom och gav lättfattliga bilder ur folkets
liv och ur naturen. En varm medkänsla för samhällets styvbarn ger sig
till känna i flera av hans dikter.
Bååth är en av de författare som infört landskapsskildringen i den
svenska dikten. Framför någon annan är han den skånska slättens skald,
och hans skildringar från Skåne torde hittills vara oöverträffade. I ett
av sina senare skaldestycken (_Kärlekssagan på Björkebärga_) har han
behandlat Wivallius' kärlekshistoria (se sid. 19). Bååth idkade även
kulturhistoriskt författarskap och har till svenska överflyttat
fornisländska sagor och dikter (_Nials saga_ m. fl.).
* * * * *
[Illustration: Viktoria Benedictsson.]
Har Bååth i sin vers företrädesvis skildrat det skånska landet, så har
däremot
_Viktoria Benedictsson_ (Ernst Ahlgren, född 1850, död 1888) i sina
prosaberättelser tecknat det skånska folket, med vars liv, seder och
tänkesätt hon var synnerligen väl förtrogen. Hennes värksamhet som
författare omfattade en tidrymd av endast fyra år, och därunder utgav
hon förutom berättelsesamlingarna _Från Skåne_ samt _Folkliv och
småberättelser_ de större romanerna _Pängar_ och _Fru Marianne_. Samma
år hon dog, utkom en ny samling _Berättelser och utkast_. Högst når
Ernst Ahlgren, vilken signatur hon alltid använde, i sina skildringar av
allmogen, men även hennes teckningar ur andra samhällsklassers liv höra
till det bästa av svensk vitterhet. Om en varm kärlek till mänskligheten
och allt levande vittna många av hennes skrifter. Under de sista tio
åren av sin levnad plågades Viktoria Benedictsson av svåra lidanden, men
det oaktat präglar en frisk humor flera av hennes berättelser. Ofta
framhåller hon i dem arbetets välsignelse, och i arbetet fann hon själv
den lycka som beskärdes henne här i livet. Ernst Ahlgrens efterlämnade
utkast och skrifter (romanen _Modern_, novellsamlingen _Efterskörd_ och
skådespelet _Den bärgtagna_) fullbordades och utgåvos av hennes
förtrogne vän och biograf,[37] skriftställaren Axel Lundegård. Med denne
hade hon tidigare samarbetat, och tillsammans hade de utgivit
skådespelet _Final_. Den skildring av Viktoria Benedictssons liv och
författarvärksamhet, som Lundegård efter hennes död utgav, grundade sig
på hennes egna brev och anteckningar och kan därför sägas till stor del
vara en självbiografi.
[Fotnot 37: Biograf = författare av levnadsbeskrivningar.]
* * * * *
[Illustration: August Bondeson.]
_August Bondeson_ (född 1854, död 1906) har i några humoristiska
berättelser (_Allmogeberättelser_, _I Glimminge och Kröplinge_, _M. V.
K._ m. fl.) givit bilder ur allmogelivet i Halland. I den större
berättelsen _John Chronschoughs memoarer_, en satirisk tidsbild från
1860-talet, har han dråpligt tecknat en inbilsk och självmedveten
bondpojkes vistelse vid seminarium och första år som lärare.
Bondeson var tillika en nitisk upptecknare av sagor och visor, som ännu
leva på allmogens läppar, och frukten av detta hans arbete föreligger i
de på 1880-talet offentliggjorda _Svenska folksagor_ och _Historiegubbar
på Dal_ samt den ett tjugutal år därefter utgivna _August Bondesons
visbok_.
* * * * *
[Illustration: Alfred Hedenstierna.]
En annan på sin tid mycket läst folklivsskildrare var
_Karl Josef Alfred Hedenstierna_ (född 1852, död 1906), som under märket
Sigurd skrev muntra veckokrönikor i tidningspressen. Småstädernas
medelklass skildrade han i flera berättelser, men oftast hämtade han
motiven ur Smålands allmogeliv. Samlade utgåvos dessa berättelser
sedermera under titlarna _Livsbilder ur svenska hem_, _Svenskt
vardagsliv_ och _Kaleidoskop_. Något egentligt konstvärde äga Sigurds
berättelser icke, men de präglas icke sällan av en harmlös kvickhet, ett
burleskt[38] skämtlynne och ett öppet sinne för gammaldags kärnfullhet.
[Fotnot 38: Burlesk = putslustig, tokrolig.]
* * * * *
[Illustration: Gustav af Geijerstam.]
Bland svenska romanförfattare från 1800-talets senare del intager
_Gustav af Geijerstam_ (född 1858, död 1909) en av de främsta platserna.
Han började sin författarbana med några allvarliga berättelser ur det
dagliga livet (novellsamlingarna _Gråkallt_ och _Fattigt folk_,
uppsalaberättelsen _Erik Grane_, romanen _Pastor Hallin_ och
allmogeskildringarna _Kronofogdens berättelser_). Efter dessa följde
flera skådespel, såsom komedien _Aldrig i livet_ och bondepjäserna _Per
Olsson och hans käring_ samt _Lars Anders och Jan Anders_.
Vid mitten av 1890-talet inträdde en viss förändring i Geijerstams
författarskap. Han blev från denna tid alltmer en hemmets och
familjelivets diktare, och i sina följande värk söker han förklara de
intimaste dragen i människosjälens liv. Denna nya riktning inleddes av
romanen _Medusas huvud_, vilken följdes av novellsamlingen _Kampen om
kärlek_, den dystra brottmålshistorien _Vilse i livet_, ett av
Geijerstams bästa värk, skärgårdsberättelsen _Det yttersta skäret_ samt
äktenskapsskildringarna _Äktenskapets komedi_, _Lyckliga människor_ och
_Boken om lillebror_, vilken sistnämnda gjorde sin författare ryktbar
och mottogs med ett bifall, som sällan kommit ett svenskt litterärt värk
till del. I såväl denna bok som flera andra, särskilt i den käcka _Mina
pojkar_, framstår Geijerstam som en ojämförlig tecknare av barnens liv.
Bland hans övriga böcker må nämnas äktenskapshistorien _Kvinnomakt_, den
präktiga men hemska värklighetsskildringen _Nils Tuvesson och hans
moder_, _Själarnas kamp_, i vilken han ger bilder från den nutida
affärsvärlden, och _Farliga makter_, skildringar med det samtida
politiska livet som bakgrund. I sina »romaner från gamla dagar» (_Karin
Brandts dröm_, _Bröderna Mörk_, _Den gamla herrgårdsallén_) har han
tecknat svenskt herrgårdsliv vid förra århundradets mitt.
Den medkänsla för människans fröjder och sorger, som ger sig till känna
i de flesta av Geijerstams skrifter, och hans i allmänhet klara och
lättfattliga framställningssätt, ha gjort honom till en icke blott i
Sverge utan även i utlandet gärna läst författare.
* * * * *
[Illustration: Karl August Tavaststjerna.]
_Karl August Tavaststjerna_ (född i Finland 1860, död 1898) gjorde sig
först uppmärksammad genom en samling lyriska dikter (_För morgonbris_).
I såväl dessa som flera följande prosaarbeten (_Marin och genre_ m. fl.)
tecknar han med förkärlek havet, med vilket hans eget oroliga och
trotsiga sinne företedde en viss likhet. Efter några år följde den av en
vemodig stämning präglade berättelsen _Barndomsvänner_, varmed realismen
gjorde sitt intåg i Finland, skådespelet _Affärer_, samt romanerna
_Hårda tider_, med ämne från nödåret 1867, _Kvinnoregemente_ och _En
patriot utan fosterland_. Sin egen barndoms historia förtäljer han i
boken _Lille Karl_. Främst i formellt hänseende stå hans arbeten från
senare år. Bland dem märkes den stora epopén[39] _Laureatus_, i vilken
han skildrar ett diktaröde. Ett tungt svårmod framlyser i flera av hans
skrifter.
Tavaststjerna var en lyriker med realistisk läggning och räknas som den
främste av det yngre Finlands diktare. Näringsbekymmer och andra olyckor
förbittrade hans liv, som han mestadels tillbragte på resor. Under sina
sista år fann han en knapp bärgning i pressens tjänst.
* * * * *
[Illustration: Ola Hansson.]
_Ola Hansson_ (född 1860) började som realist men har sedan anslagit
andra toner. I flera samlingar stämningsfulla dikter har hån strävat
efter att »säga det osägbara, att återge det djupaste och innerligaste i
känslolivet», under det att han i andra skildrat det skånska landskapets
natur (diktsamlingen _Notturno_[40], prosaskisserna _Sensitiva
amorosa_). I några realistiska noveller (_Fru Ester Bruce_, _Före
giftermålet_, _En uppfostrare_) äro även motiven hämtade från Skåne.
Tidigt begav sig Ola Hansson till utlandet och har sedan mestadels
vistats i Tyskland, där han på tyska offentliggjort en mängd arbeten
av skilda slag. Mest bemärkt har han blivit som litterär
essayförfattare.[41] De flesta av dessa alster har han sedan även
utgivit i hemlandet. Ganska mycken uppmärksamhet väckte de egenartade
små prosaskisserna _Ung Ofegs visor_, och i ännu högre grad blev detta
fallet med den självbiografiska romanen _Resan hem_, vari han häftigt
angriper de litterära förhållandena i Sverge. Efter en i början av
1900-talet genomgången inre kris utgav han diktsamlingen _Det förlovade
landet_, i vilken den känslige stämningsdiktaren även visar sig vara en
uddig satiriker. Denna samling följdes snart av _Nya visor_ och _På
hemmets altare_, i vilka hans gamla diktaråder väller stark och
stämningsmättad som förr.
[Fotnot 39: Epopé = hjältedikt; jämför epos.]
Ola Hansson är den mest ingående själsskildraren bland svenska lyriker.
I anslutning till innehållet är hans vers mjuk, smidig och melodisk.
Formen är konstfull men sällan regelbunden; takten och raderna växla.
Bland svenska författare är Ola Hansson den förste som i större
utsträckning använt den fria, orimmade versen. Även som prosaist är han
berömd. Ofta är hans språk dock ganska mycket bemängt med danska ord och
uttryck. -- Den skånska riktning som vid 1900-talets början gjorde sig
bemärkt i vår vitterhet, har i Ola Hansson sin lärofader och
föregångsman.
[Fotnot 40: Notturno = nattstycke, nattlig kyrksång, musikstycke av
drömmande karaktär.]
[Fotnot 41: Essay (eller essä) = uppsats över någon fråga, som står på
dagordningen.]
* * * * *
[Illustration: Axel Lundegård.]
_Axel Lundegård_ (född 1861), en av realismens ivrigaste förkämpar,
debuterade med en samling noveller, _I gryningen_, vari han skildrade en
del förhållanden i studentlivet. Som förut nämnts, samarbetade han en
tid med Ernst Ahlgren, vilkens liv han tecknade i den omtalade
biografien _Victoria Benedictsson_. Hennes livshistoria ligger också
till grund för Lundegårds roman _Elsa Finne_, vilken väckte ett stort
uppseende. Av hans övriga förträffliga teckningar ur nutidslivet må
särskilt nämnas romanerna _Titania_, _Prometeus_, _Asra_, _Känslans
rätt_.
Lundegårds historiska intresse har emellertid alltmer dragit hans håg åt
historisk-romantisk diktning. I den stora romancykeln _Struensee_ har
han tecknat den från Danmarks historia bekante äventyraren och
statsmannen med samma namn. Från kalmarunionens dagar har han hämtat
motiven till de pittoreska[42] medeltidskrönikorna _Drottning
Margareta_, _Drottning Filippa_ och _Drottning Cilla_.
* * * * *
[Illustration: Karl Alfred Melin.]
_Karl Alfred Melin_ (född 1849) står i litterärt hänseende närmast
Namnlösa sällskapets skalder. Han är en fin lyriker, som gärna besjunger
ämnen ur sagan, historien och naturen. Melin debuterade med diktcykeln
_Humleplockningen_, i vilken han låter flera personer, vilka äro
sysselsatta med att plocka humle, under arbetet förtälja var sin
berättelse eller föredraga en visa. I diktcykeln förekommer den bekanta
sången _Signes visa_. Denna och flera andra av hans dikter ha blivit
tonsatta. Högst har Melins diktning likväl nått i de av en frisk humor
präglade _Skärgårdsbilder_, vilka ingå i hans båda samlingar _Dikter_,
men som även utkommit i en särskild volym. I dessa ger han präktiga
teckningar ur kustbefolkningens liv. För övrigt har Melin gjort sig känd
som dramatiker (sagospelet _Snövit_, Versdramen _Vid Breitenfeld_), och
som en lycklig författare för ungdomen framstår han i äventyrsböckerna
_De svarta vikingarnas saga_ och _Tjuvbandet i Dägerö skärgård_.
[Fotnot 42: Pittoresk = målerisk, romantisk.]
* * * * *
[Illustration: Ernst Josephson.]
_Ernst Josephson_ (född 1851, död 1906) har som målare gjort sig ett
berömt namn i vår konsthistoria, men han var även en betydande lyriker,
som i ett par samlingar dikter (_Svarta rosor_ och _Gula rosor_, sedan
utgivna i en volym under titeln _Svarta rosor och gula_), med
färgrikedom, naivitet och ett varmt hjärta besjöng skilda ämnen.
Särskilt äro hans bilder från södern och ett par grupper barnvisor, av
vilka han i den ena förtäljer sina egna barndomsminnen, utmärkande för
Josephsons diktning. Stundom hämtade han motiven från naturen, men
vanligen är det människan, som är föremål för hans ibland muntert
klingande men oftare sorgsna och svårmodiga sång. En obotlig sjukdom
bröt i slutet av 1880-talet hans kraft och stäckte hans konstnärsbana.
* * * * *
Bland övriga författare, som debuterade under 1880-talet, märkas
lyrikern Daniel Fallström (född 1858), vilken i flera diktsamlingar (_I
gyllenrött_, _Vita syrener_ m. fl.) besjungit naturen (företrädesvis
Stockholms och skärgårdens), livsglädjen och kärleken; Alfhild Agrell
(född 1849), som utgivit av Ibsen påvärkade dramer (_Räddad_, _Dömd_)
och humoristiska berättelser från Norrland (_Hemma i Jockmock_,
_Nordanfrån_); Mathilda Roos (född 1853, död 1908), vilkens i början
realistiska diktning under senare år blev alltmera religiöst färgad
(berättelserna _Höststormar_, _Helgsmåls-klockan_, _Vit ljung_ m.
fl.); Hilma Angered-Strandberg (född 1855), som berättat om
svensk-amerikanernas liv i den nya världen (_Den nya världen_) och här
hemma (_Hemma_); Georg Nordensvan (född 1855), en av vår tids främsta
konsthistoriker (_Svensk konst och svenska konstnärer_, _Konsthistoria_
m. fl.), som även i skönlitterära värk (_Figge_) skildrat konstnärernas
liv, samt finländaren Jakob Ahrenberg (född 1847, död 1914), vilken
utgivit präktiga bilder från östra Finland, bland dem den förträffliga
boken _Hihuliter_, som skildrar religiösa rörelser på finska
landsbygden, samt novellerna _Från Karelen_ och _Familjen på
Haapakoski_, i vilken han visar, hur fosterlandskänslan förslappas hos
finländare i rysk tjänst.
Nyidealismen
(tiden efter 1890).
Vid 1890-talets början framträdde flera skriftställare, som hyllade bl.
a. den åsikten, att realisterna alltför troget skildrade värkligheten,
framför allt vardagslivets skuggsidor, och därigenom värkade hämmande på
livsglädjen. De nya åsikternas förkunnare ansågo, att i dikten borde
fantasien och känslan komma till större rätt, och i denna nya, mera
_idealistiska_[43] riktning utvecklades litteraturen under det förra
århundradets sista decennium. Flera av de vid sekelskiftet framträdande
författarna äro dock direkta arvtagare icke blott av dessa nya idéer
utan även av realismen, och ofta märker man i den yngsta
diktargenerationens skrifter, huru de båda strömningarna realism och
idealism mötas.
[Fotnot 43: Idealism = förskönande av värkligheten.]
Såväl den bundna som den obundna formen är mycket omhuldad, och av
prosakonst sättes i allmänhet den korta novellen främst. Först under de
allra sista åren ha de stora samhälls- och livsskildringarna åter börjat
se dagen.
Tekniken och språkbehandlingen ha utvecklats i samma grad som poesien,
och i allmänhet kan sägas, att författarna ha ägnat stor uppmärksamhet
åt den yttre formen.
* * * * *
[Illustration: Verner von Heidenstam.]
Den som först drog i härnad mot realismen, var
_Verner von Heidenstam_ (född 1859), vilken i ungdomen företog
vidsträckta resor i södern och österlandet. Först ämnade han utbilda sig
till målare men slog snart dessa tankar ur hågen och utgav kort efter
sin återkomst till fosterlandet sin första samling dikter, _Vallfart och
vandringsår_, som väckte ett utomordentligt uppseende och inledde det
nya skedet i den svenska litteraturens historia. En yster livsglädje och
en naiv dyrkan av skönheten äro det utmärkande för dessa dikter. Motiven
har han till stor del hämtat från det gamla österlandet, vilket han
också praktfullt tecknar i turistromanen _Endymion_ och i det stora
eposet _Hans Alienus_, en fantastisk berättelse om en pilgrimsfärd genom
olika tider och länder för att finna skönheten i dess högsta tillvaro.
Hans andra samling _Dikter_ innehåller flera vackra sånger om och till
hembygden (_Tiveden_, _Hemmet_ m. fl.). Heidenstams lyriska alstring
under de senaste tjugu åren innefattas i en samling _Nya dikter_, vars
inledningssång är den stora, om Tegnérs Svea påminnande diktcykeln _Ett_
_folk_. Till denna cykel har tonsättaren Vilhelm Stenhammar satt en
melodi, vilken värdigt sluter sig till orden, och som gjort isynnerhet
den ståtliga inledningssången _Sverge_ allmänt bekant och sjungen i vida
kretsar.
För sin senare diktning har Heidenstam emellertid företrädesvis valt
prosaformen och hämtat motiven ur fäderneslandets historia. Så äro kung
Karl och hans gossar blå hjältar i de båda berättelsesamlingarna
_Karolinerna_, och i _Heliga Birgittas pilgrimsfärd_ har han givit en
levande bild av vår medeltidshistorias märkligaste religiösa
personlighet. Denna boks naturskildringar från Vättern och österlandet
stå ej efter dem i hans tidigare romaner. Efter ett par samlingar smärre
noveller (_Sankt Göran och draken_, _Skogen susar_) följde Heidenstams
hittills mest omfattande värk, den stora romancykeln _Folkungaträdet_,
av vilken ännu endast föreligga två delar, nämligen _Folke Filbyter_, en
storslagen skildring från vår historias gryningstid, då hedendom och
kristendom brötos mot varandra, och _Bjälboarvet_, berättelsen om
bjälbojarlens söner och det svenska folket under deras tidevarv. För
Sverges barn har han skrivit läseboken _Svenskarna och deras hövdingar_.
Dessutom har Heidenstam utgivit _reseskildringar_, och sin uppfattning i
litterära, konsthistoriska och andra frågor har han framlagt i en mängd
smärre skrifter (_Renässans_, _Tankar och teckningar_ m. fl.), som han
vid olika tillfällen offentliggjort.
Heidenstams prosa utmärkes av stor klangfullhet, manlighet och knapphet
i ordvalet. Satserna äro vanligen korta men målande. Gärna använder han
gamla märgfulla, hittills halvt glömda ord. Som lyriker når han om
möjligt ännu högre. Hans vers är bildrik och taktfast. Den regelbundna
strofen använder han jämförelsevis sällan utan vanligen en fortlöpande
jambisk vers med långa rader. Den har inte samma musikaliska tycke som
Frödings och är därför mera sällan sångbar. Hos flera av våra yngre
diktare märkes en tydlig påvärkan från Heidenstam.
År 1913 invaldes Heidenstam i Svenska akademien, och 1916 erhöll han
nobelpriset i litteratur.
* * * * *
[Illustration: Oskar Levertin.]
_Oskar Levertin_ (född 1862, professor vid Stockholms högskola, död
1906) började sin författarvärksamhet med några i realistisk riktning
skrivna berättelser (_Småmynt_, _Konflikter_) men övergick sedan till
Heidenstams ståndpunkt och stod vid hans sida i kampen för den nya
riktningen i litteraturen. Övergången betecknas av den vemodsfyllda
själsskildringen _Livets fiender_, berättelsen om en sliten, dödsjäktad
drömmares kamp och undergång. I såväl denna som flera andra av Levertins
böcker förekomma även vackra stämningsbilder från Stockholm. Samtidigt
med Livets fiender utkom hans första samling dikter, _Legender och
visor_, som innehåller sånger, vilka räknas till det yppersta som
hittills formats på svenskt tungomål (_En gammal nyårsvisa_, _Monika_,
_Florez och Blanzeflor_ m. fl.), och hans följande diktböcker (_Nya
dikter_, _Dikter_, _Kung Salomo och Morolf_) bära ytterligare
vittnesbörd om den rangplats han intar bland svenska »diktare och
drömmare». Som novellist fortsatte han med en samling _Rokokonoveller_,
vilka blivit särskilt berömda för sin trogna tidsfärg, och berättelsen
_Magistrarna i Österås_, en skildring från en liten mälarstad.
Levertin var en vemodsfull lyriker, som gärna valde bibliska eller
medeltida ämnen för sin diktning. Med förkärlek besjöng han
människosjälens aldrig tillfredsställda längtan efter det oändliga,
kärlekens slitningar, visdomens fåfänglighet och dödens visshet. Hans
vers är klangfull med regelbunden rytm och innehållsrika, välljudande
rimord.
Levertin utövade även en betydande värksamhet som litteraturhistoriker
och var sin tids mest inflytelserike kritiker. Själv utgav han flera
briljanta essaysamlingar (_Diktare och drömmare_, _Svenska gestalter_ m.
fl.), och efter hans död har i hans _Samlade skrifter_, vilka utkommit i
tjugufyra band, intagits allt det värdefulla han som granskare och
kritiker offentliggjort i tidningspressen.
Som litteraturhistoriker var Levertin vårt lands främste kännare av det
gustavianska tidevarvet och som vitter essayist tvivelsutan den ypperste
vi ägt efter Atterbom.
* * * * *
[Illustration: Tor Hedberg.]
_Tor Hedberg_ (född 1862) skrev i sin ungdom realistiska berättelser
(_Johannes Karr_, _Skisser och berättelser_, _På Torpa gård_ m. fl.) med
dyster värklighetsskildring men har i sina senare arbeten visat påvärkan
från de modärna strömningarna i litteraturen. Hälst synes han teckna
dunkla, svårtydda karaktärer. Så har han i berättelsen _Judas_ (som han
sedan dramatiserat) sökt förklara, varför Judas Iskariot förrådde
Kristus. Hedberg, vilken även utgivit några samlingar _Dikter_, har
emellertid vunnit sin största berömmelse som författare för teatern och
är näst Strindberg vårt lands förnämste dramatiker. Av hans sceniska
värk må nämnas det kvicka lustspelet _Guld och gröna skogar_, vari han
ger bilder från affärsvärlden, samt tragedierna _Johan Ulfstjerna_, ett
politiskt sorgespel med ämnet hämtat från de senare årens frihetskamp i
Finland, det dystra dramat _Mikael_ samt herrgårdskomedien _På Borga
gård_. Hedberg har även värkat som konst- och litteraturkritiker.
* * * * *
[Illustration: Selma Lagerlöf.]
_Selma Lagerlöf_ (född 1858 på Mårbacka i Värmland) blev redan genom
sitt förstlingsarbete, _Gösta Berlings saga_, en över hela vårt land
känd personlighet, och hennes följande böcker ha fört hennes namn långt
utanför fäderneslandets gränser. Gösta Berlings saga innehåller en rad
fantasifyllda berättelser från det gamla Värmland, skildrande livet på
en bruksegendom under 1820-talet. Händelserna äro förlagda till de
vackra stränderna av »Lövens långa sjö» (Fryken). Sedermera har Selma
Lagerlöf utgivit berättelsesamlingen _Osynliga länkar_ och den stora
romanen _Antikrists mirakler_, i vilken hon skildrar sicilianskt
folkliv, samt den lilla fina berättelsen _En herrgårdssägen_. Sin
största berömmelse har hon likväl vunnit genom dubbelromanen
_Jerusalem_, vari hon förtäljer bondesläkten Ingmarssons öden hemma i
fädernebygden och i österlandet. Förra delen, _I Dalarna_, betecknar
höjdpunkten av Selma Lagerlöfs författarskap; senare delen, _I det
heliga landet_, är i det hela svagare. _Jerusalem_ offentliggjordes
efter en av författarinnan företagen resa till Palestina, och en frukt
av denna färd är även en samling vackra _Kristuslegender_. Läseboken
_Nils Holgerssons underbara resa genom Sverge_ innehåller en i sagans
form given skildring av vårt lands natur och folk, och med detta arbete
har Selma Lagerlöf givit Sverges barn en läsebok, vars like något annat
lands litteratur näppeligen har att uppvisa. Av Selma Lagerlöfs övriga
berättelser från senare år anknyter sig romanen _Liljecronas hem_ till
förstlingsarbetet Gösta Berlings saga och skildrar liksom detta svenskt
herrgårds- och prästgårdsliv vid förra seklets början. Hennes sista
stora värk, _Kejsarn av Portugallien_, är en bok om faderskärleken med
ämne från allmogens liv och tillhör det bästa författarinnan
åstadkommit. Till hennes senare alstring höra också _En saga om en
saga_, _Körkarlen_, _Troll och människor_.
Selma Lagerlöf äger en utomordentlig berättarförmåga, och språket i
hennes böcker är ett slags sagostil, påminnande om Almquists, den norske
skalden Björnsons och den danske sagoberättaren Hans Kristian Andersens.
Utan tvivel är Selma Lagerlöf den svenska författare, som erövrat den
största läsekretsen. De flesta av hennes skrifter ha nämligen blivit
översatta till så gott som alla europeiska språk. År 1909 tilldelades
hon nobelpriset i litteratur, den första svensk som erhållit detta. År
1914 invaldes hon i Svenska akademien, där före henne ingen kvinna varit
ledamot.
* * * * *
[Illustration: Gustav Fröding.]
_Gustav Fröding_ föddes på Alsters bruk i närheten av Karlstad 1860, och
var således även han ett värmlandsbarn. Sina första dikter
offentliggjorde han i Karlstadstidningen, i vilken han under några år
var medarbetare. Samtidigt med Gösta Berlings saga utkom Frödings första
diktsamling, _Gitarr och dragharmonika_, innehållande dels vemodiga,
dels humoristiska och uppsluppet glada »låtar», vilka genast förskaffade
honom en beundrande läsekrets. Det vemodsfulla draget i Frödings
karaktär framträdde ännu mera i de följande samlingarna, _Nya dikter_
samt _Stänk och flikar_, med vilken sistnämnda hans konstnärskap nådde
sin höjdpunkt. Ett par små häften _Räggler och paschaser_ innehålla
blandad vers och prosa, mest på värmländskt bygdemål. En svår sjukdom
bröt i slutet av 1890-talet Frödings kraft, och förutom ett par smärre
dikthäften (_Nytt och gammalt_, _Gralstänk_) utgav han efter denna tid
ej några nya arbeten förrän kort före sin död, då han överraskade
samtiden med en _Efterskörd_, som dock till största delen innehåller
dikter och smärre prosastycken från tidigare år. Efter hans död ha
utkommit två band _Efterlämnade skrifter_, vilka så gott som allesammans
förskriva sig från hans yngre dagar, under det att dikterna i den
ävenledes efter hans död utgivna samlingen _Rekonvalescentia_ samtliga
äro tillkomna under skaldens senare levnadsår.
Det som i början mest slog an hos Fröding, var den humoristiska tonen i
de värmländska folklivsbilderna och skildringarna ur småstadslivet. Han
ansågs först vara företrädesvis livsglädjens sångare, ty de vemodsfyllda
dikterna i Gitarr och dragharmonika blevo en tid jämförelsevis mindre
beaktade.
I herraväldet över den bundna formen är Fröding den främste i hela vår
litteratur. Hans rytm är den mest mångsidiga någon svensk författare
ägt. Med många nya ord och versformer har han riktat vårt modersmål.
Ordföljden i hans dikter närmar sig ofta vardagsprosans. Av äldre
diktare är det endast F. A. Dahlgren, som äger ett med Fröding besläktat
kynne.
Flera av Frödings dikter ha blivit tonsatta och sjungas allmänt (»_Jag
ville, jag vore_», _Ingalill_, _Vallarelåt_, »_E fin vise_», _Tre
trallande jäntor_ m. fl.).
Att Fröding var en hela folkets diktare i högre grad än någon annan
svensk lyriker, därom vittnar den framgång hans _Samlade skrifter_
vunnit, i det de blivit spridda till snart sagt varje svenskt hem. Sörjd
av hela vårt folk avled Fröding den 8 februari 1911.
* * * * *
[Illustration: Per Hallström.]
_Per Hallström_ (född 1866) framträdde först med ett häfte dikter,
_Lyrik och fantasier_, som längre fram följdes av ännu en samling,
_Skogslandet_, i vilken han behandlar norrländska folksägner och
norrländskt folkliv. Som dramatiker har han vunnit uppmärksamhet genom
bl. a. sagodramat _Greven av Antwerpen_ och lustspelen _En veneziansk
komedi_ samt _Erotikon_. Det sistnämnda är en tendensdikt, riktad mot en
del av den modärna litteraturen.
Hallström har dock vunnit sin egentliga berömmelse som berättare. I den
kortare novellen har han funnit sitt rätta uttrycksmedel, och några av
hans berättelser (_I blå skogen_, _Den stumma_ m. fl.) tillhöra den
svenska novellistikens yppersta alster. Redan de första samlingarna,
_Vilsna fåglar_, _Purpur_ och _Briljantsmycket_, visade hans överlägsna
berättarförmåga. I _Thanatos_ och _De fyra elementerna_ har han med stor
och allvarlig konst tecknat lidandet, döden och skuldkänslan, och högre
än i dessa böcker har hans författarskap aldrig nått. Bland hans större
berättelser må nämnas den vemodiga kärlekshistorien _En gammal historia_
med motiv från en svensk småstad på 1820-talet och norrlandsromanen
_Döda fallet_, en skildring av händelserna vid Ragundasjöns utgrävning i
slutet av adertonde seklet. Under senare år har hans vittra alstring
varit mera sparsam (_Nya noveller_). Hans senaste värk utgöres av en
samling litterära essayer (_Levande dikt_) och en levnadsteckning över
Talis Qvalis.
Hallström väljer sina ämnen från både forntid och nutid, från skilda
länder och folk. Oftast äga hans värk ett vemodigt innehåll; lidandet
och döden har han tecknat som kanske ingen annan i vår litteratur.
Samhällets urspårade, de vanlottade och värnlösa skildrar han med varm
känsla och djup förståelse.
* * * * *
[Illustration: Erik Axel Karlfeldt.]
_Erik Axel Karlfeldt_ (född 1864, Svenska akademiens ständige
sekreterare) har i flera samlingar dikter (_Vildmarks- och
kärleksvisor_, _Fridolins poesi_, _Flora och Pomona_ samt _Några
dikter_) besjungit Dalarnas natur och folkliv. Karlfeldt har trots
väsentliga olikheter åtskilliga beröringspunkter med Fröding. Liksom
denne är han humorist och stämningsdiktare samt hämtar ofta motiven från
allmogelivet. Den av Karlfeldt skapade figuren Fridolin är en studerad
karl av bondestam, som efter att ha prövat stadslivet återvänt till
fädernas värv, och hos honom återfinnes det väsentliga i dalkarlslynnet.
Karlfeldt besjunger gärna naturen, kärleken och livsglädjen. Hans rytmer
äro ytterst klang- och taktfulla samt rika på rim, men han är ej så
nydanande som Fröding. Han har ett omfattande och egenartat ordförråd,
delvis hämtat ur hembygdens folkspråk, bondepraktikan, en gammal
bibelöversättning och äldre svensk diktning. Många av Karlfeldts sånger
ha blivit tonsatta, såsom de ofta sjungna _Dalmarschen_ (»_Marschen går
till Tuna_»), _En spelmansvisa_ m. fl.
* * * * *
[Illustration: Karl-Erik Forsslund.]
_Karl-Erik Forsslund_ (född 1872) är landsbygds- och dalaskald liksom
Karlfeldt men dock honom mycket olik. Med stor bildrikedom och varm
känsla har han skildrat sin hembygds, bärgslagens, natur i dess olika
stämningar. Flera av hans böcker (_Storgården_, _Göran Delling_, _Hemma
igen_ m. fl.) innehålla skarpa anfall på stadslivet under framhållande
av livet på landet såsom det enda sunda. I berättelsesamlingarna _Djur_,
_Skogssagor och djurskisser_ samt _Vingar_ visar Forsslund sig vara en
skarp iakttagare av djurens liv i skog och mark, vilket han tecknat
målande och stämningsfullt. Som social diktare framträdde han i
_Arbetare_, en lyrisk skildring av olika yrken, vilken efterföljts av
flera andra diktsamlingar (_Till fjälls_, _Daldikter_ och
_vandringsvisor_ m. fl.). Forsslunds äldre dikter äro inflätade mellan
prosaskildringarna i de tre böckerna _Jungfru-Jan_, _Storgården_ och
_Storgårdsblomster_.
Genom sina skrifter _Hembygdsvård_ och _Fridlysta vildmarker_ har
Forsslund kraftigt främjat den rörelse, som under senare år uppstått för
att tillvarataga och bevara de rester vilka ännu finnas kvar av gamla
allmogebyggnader och andra kulturföremål, samt för att från
vandalisering rädda vårt lands naturskönaste trakter.
* * * * *
[Illustration: Pelle Molin.]
_Pelle Molin_ (född 1864) har i sina efterlämnade skrifter, _Ådalens
poesi_, givit ypperliga skildringar av Norrlands natur och folkliv. Av
hans berättelser må nämnas den vackra _Historien om Gunnel_, den målande
_En ringdans medan mor väntar_ och den humoristiska _Senjens storbjörn_.
Molins berättelser utmärkas av en utomordentlig poetisk finhet, förenad
med en skarp realism i skildringen av allmogelivet och djurvärlden.
Naturen målar han trolskt och stämningsfullt i en stil, som stundom
påminner om Selma Lagerlöfs och Björnsons men likväl är självständig.
De sista åren av sitt av fattigdom och försakelse fyllda liv framlevde
han i nordliga Norges kusttrakter, där han avled i Bodö 1896.
Med Pelle Molin som förebild har sedan en mängd norrlandsskildrare
framträtt, men ingen av dem har ens tillnärmelsevis ägt hans förmåga att
teckna ödemarksbygdens säregna natur och liv.
* * * * *
[Illustration: Sofie Elkan.]
_Sofie Elkan_ (född 1853) har med mycken framgång ägnat sig åt historisk
romandiktning och i några större tidsskildringar från slutet av 1700-
och början av 1800-talet med trogen tidsfärg tecknat flera av det
adertonde seklets mera bemärkta personer. Så har hon i romanen _John
Hall_ givit en förträfflig skildring av en mycket bekant miljonär,
vilken slutade sitt liv som tiggare, och den med stort bifall mottagna
boken _Konungen_, ett mellanting av historia och roman, innehåller en
sympatisk, vemodsfylld och gripande teckning av Gustav IV Adolfs
olycksöde. I sitt senaste värk, _Anckarström_, söker Sofie Elkan
förklara, varför den bekante konungamördaren kom att begå sin hemska
gärning.
* * * * *
[Illustration: Gustav Janson.]
_Gustav Janson_ (född 1866, död 1913) utgav i ungdomen kustromanen _En
uppkomling_, i vilken han skildrar en frireligiös predikants bravader i
ett litet skärgårdssamhälle. Mera bemärkt blev han dock först genom
robinsonaden[44] _Paradiset_, som längre fram följdes av en
fortsättning, _De första människorna_. Stort beröm förvärvade han genom
_Abrahams offer_, en roman om boerkriget, i vilken den modärna
krigföringens fasor och ohyggligheter skildras med en realism som värkar
upprörande. Därefter utgav han förutom smärre berättelser den historiska
äventyrsromanen _Nils Dobblare_, som har händelserna förlagda till
1500-talets östersjöprovinser, och äktenskapshistorien _Det gamla huset_
med skildringar från Stockholm på 1870-talet. En del av samtidens
missförhållanden behandlar han i den mörka nutidsberättelsen _Förlorade
söner_, och skärgårdsfolkets mödosamma liv tecknar han i de präktiga
böckerna _Ön_ och _Hårda tag_. I den till Attilas dagar förlagda
historiska berättelsen _Faran_ har Janson återvänt till
krigsskildringen, under det arbetarromanen _I mörkret_ behandlar
nutidsförhållanden och skildrar en gruvolyckas fasor med en styrka som
erinrar om Zola. Äventyrsromanen _Affären Costa Negra_ är en fantastisk
och spännande berättelse med händelserna förlagda till Centralamerika.
Berättelsesamlingen _Lögnerna_ är en ny teckning från kriget och står
som sådan i jämnhöjd med Abrahams offer. Till Jansons bästa värk hör
också den efter författarens död utkomna novellsamlingen _Segrare_, en
samling berättelser från skilda tidevarv.
Janson skildrar gärna upprörda tider och förhållanden, och hans livliga
framställningssätt samt val av aktuella[45] och spännande ämnen ha gjort
honom till en av de mest lästa av våra dagars svenska författare.
[Fotnot 44: Robinsonad = berättelse om skeppsbrutnas öden;
äventyrsberättelse.]
* * * * *
[Illustration: Hjalmar Söderberg.]
_Hjalmar Söderberg_ (född 1869) har i en rad noveller (_Historietter_,
_Främlingarna_, _Det mörknar över vägen_ m. fl.), romaner och skådespel
(_Gertrud_) visat sig vara en överlägsen skildrare av nutida
stockholmsliv. Högst av hans värk står den av en stark vemodsstämning
präglade romanen _Martin Bircks ungdom_, i vilken han med utsökt konst
skildrar en ung mans bittra erfarenheter av livet, hans svårighet att
finna sig till rätta i den modärna tiden. Alla Hjalmar Söderbergs böcker
bära prägel av sin författares stora skepsis,[46] hans tvivel på, att
det som händer och sker här i världen egentligen har något att betyda.
Som konstnär erinrar Hjalmar Söderberg närmast om den franske
författaren _Anatole France_, vilkens romaner han tolkat på svenska. I
stilistiskt[47] hänseende hör Söderbergs prosa till den renaste och mest
välklingande i hela vår vitterhet, och med skäl har det blivit sagt om
honom, att han aldrig lämnar från sig något halvfärdigt värk.
* * * * *
[Illustration: Bo Bergman.]
_Bo Bergman_ (född 1869) har offentliggjort några samlingar lyriska
dikter (_Marionetterna_, _En människa_, _Elden_) och noveller
(_Drömmen_, _Skeppet_). Företrädesvis hämtar han sina ämnen från livet i
storstaden och tecknar helst dess gråstämning. Bo Bergman är tvivelsutan
den svenska litteraturens störste pessimist.[48] Framgångsrikt skildrar
han livets köld och tomhet, men i ljusare stämning har han även sjungit
betagande vackra sånger om kärleken, hemmet och barnet.
[Fotnot 45: Aktuell = sådant som har intresse för dagen.]
[Fotnot 46: Skepsis = tvivel.]
[Fotnot 47: Stilistisk = som har avseende på skrivsättet; som tillhör
ett gott skrivsätt.]
I novellerna äro motiven ofta hämtade från de förolyckades och eländas
värld. En stark ensamhetskänsla förnimmes i de flesta. I den senare
berättelsesamlingen tima en del av händelserna ute i obygden.
I likhet med den honom i litterärt hänseende närstående Hjalmar
Söderberg utsläpper Bo Bergman aldrig något underlägset eller
halvfärdigt arbete. Det mesta av hans lyrik och flera av hans noveller
intaga därför en rangplats i vår litteratur. Hans prosa tillhör den mest
kräsna och ordknappa i vår vitterhet. Som lyriker når han om möjligt
ännu högre. Bo Bergmans vers är alltid ledig och lättflytande samt
vanligen regelbunden och rimmad. Granna ord brukar han icke men väl
utsökt vackra naturbilder och bilder från herdedikten och antiken.
Inflytande från Snoilsky och Heidenstam torde kunna spåras hos Bergman,
men mest erinrar han om den tyske skalden _Henrik Heine_.
* * * * *
[Illustration: Henning Berger.]
En annan storstadens diktare är
_Henning Berger_ (född 1872), vilken vann uppmärksamhet redan med sin
debutbok, _Där ute_, en samling präktiga berättelser ur
svensk-amerikanarnas liv. Denna följdes snart av den gripande och
medryckande chicagonovellen _Ysaïl_. Efter flera samlingar smärre
berättelser, bland vilka märkas många små mästerliga teckningar ur
stockholmslivet, utgav Berger sitt omfångsrikaste värk, tre stora
romaner, vari han skildrar en ung drömmares utvecklingshistoria. Första
delen, _Drömlandet_, är en berättelse från Stockholm i slutet av
1880-talet, den följande, _Bendel & Co_, har händelserna förlagda till
våra dagars Chicago, och tredje delen, _Fata morgana_, är en bild ur de
senaste årens svenska affärsliv. Bergers senaste alstring utgöres
huvudsakligen av mindre noveller och berättelser (_Livets blommor_, _Ur
larmet_, _Hörnfeldt_). Högst av dessa står berättelsesamlingen Livets
blommor, måhända det mest betydande arbete Berger hittills skapat.
Samlingen innehåller fyra berättelser från olika åldrar, av vilka
isynnerhet den första (_Anemone_) och den sista (_Vintergröna_) med sin
vemodsmättade stämning äro av särskilt stark värkan. Han hämtar för
övrigt gärna sina motiv ur nutidslivet (_Gulaschbaronerna_ m. fl.
arbeten).
[Fotnot 48: Pessimism = åsikten, att världen över huvud taget är ond och
livet utan värde; böjelse att se allt i mörk dager.]
Berger äger en utomordentlig förmåga att fotografiskt teckna det
pulserande livet i storstäderna. Hans amerikaskildringar stå i det
hänseendet synnerligen högt. Invandrarnas oerhörda mödor och
ansträngningar för att slå sig fram i den nya världen har han framhållit
mera målande och övertygande än någon annan svensk författare.
* * * * *
[Illustration: K. G. Ossiannilsson.]
_Karl Gustav Ossiannilsson_ (född 1875) debuterade med ett häfte dikter,
_Masker_, i vilka han med ungdomlig hänförelse och hänsynslös kraft red
till storms mot tidens vekhet och försoffning, mot det han ansåg orätt
och förvänt. Samma käckhet och friska humör prägla även hans följande
diktböcker (_Hedningar_, _Örnar_, _Svart och vitt_, _Orkester_,
_Flygskeppet_, _Lärkan_, _Hemmet och hemlandet_, _Tidsdikter_), av vilka
de senaste dock även innehålla många dikter med vekare och innerligare
tonfall. Sina ämnen hämtar Ossiannilsson vanligen från svunna större
tider och från större land än vårt, såsom från den grekiska och romerska
forntiden, från revolutionens och Napoleons Frankrike och från vår tids
engelska och amerikanska värld, men han har även skrivit ståtliga
fosterlandssånger och bedårande vackra dikter om hemmet och kärleken
till maka och barn.
Efter ett par mindre uppmärksammade novellböcker med historiska motiv
har Ossiannilsson utsänt tre stora romaner, i vilka han skarpt
kritiserat hela det modärna samhället, särskilt industrisamhället och
dess försummelser och partiskhet mot de kroppsarbetande och fattigare
klasserna samt visat de följder sådana försummelser medföra. I den
första av dessa romaner, _Barbarskogen_, skildrar han arbetarnas lott,
»deras liv i fabriker, vid hamnar, på hav, deras risker i arbetet till
liv, lem och hälsa, deras hemliv och hemlöshet, deras bostäders
fattigdom, snusk och hälsofaror, deras hänsynslösa utnyttjning och
hänsynslösa avskedande, när de inte längre behövas eller äro till lags»,
men han riktar även däri skarpa angrepp mot den modärna arbetarrörelsen.
Den andra av berättelserna, _Slätten_, innehåller ett galleri utmärkt
tecknade typer från landsbygden och visar, hur stor brutaliteten kan
vara hos de maktägande i samhället. Seriens tredje bok, _Havet_,
skildrar 1909 års storstrejk och är på samma gång en teckning ur det
modärna affärslivet. Av Ossiannilssons övriga prosavärk är _Prästgården_
en idyllisk julberättelse, som ger bilder ur livet i vardagslag och
helgdagsstämning i en prästgård på landet. I den stora romanen _Ödets
man_ berättar han om sitt eget liv under barn- och ungdomsåren fram till
mannaåldern. Skildringarna från skolpojkslivet och studentlivet i Lund
äro det värdefullaste i denna bok. Högre i konstnärligt hänseende står
romanen _Lille Benjamin_, en ny prästgårdsidyll med flera utmärkt
tecknade karaktärer. Av Ossiannilssons övriga rika alstring må nämnas de
käcka ungdomsböckerna _Kung Karl den unge hjälte_ samt _Gustavus
Adolphus Magnus_.
Ossiannilsson har även försökt sig som dramatiker men har som sådan ej
vunnit samma framgång som på diktens övriga områden (det indiska
skådespelet _Tigerhuden_, dramat _Jörgen Kock_, läsdramat _Fågel Fenix_
m. fl.).
På svenska har Ossiannilsson tolkat några av den engelska poesiens
förnämsta värk (_Pippa går förbi_ av _Browning_ och _Atalanta i Kalydon_
av _Swinburne_). Bland engelska skalder (_Kipling_) finner man ock
förebilderna till hans egen diktning.
Ehuru Ossiannilssons prosa utmärkes av en stilens kraft och rikedom, som
icke är så alldeles vanlig, är det likväl i den bundna formen han når
högst. Hans vers är fast och regelbunden med livfulla, ofta nya,
krävande rytmer och svår, konstfull rimflätning. Gärna upprepar han ord,
rader och strofer samt använder ståtliga, fylligt böljande ord. Allt
detta har gjort Ossiannilsson till den näst Fröding och Karlfeldt mest
läste av det senaste halvseklets svenska lyriker.
* * * * *
_Bertel Gripenberg_ (född 1878) intar den mest bemärkta platsen bland
det yngre Finlands svenskspråkiga skalder. Han debuterade med ett häfte
_Dikter_, vilket sedan följts av samlingarna _Vida vägar_,
_Gallergrinden_, _Rosenstaden_, _Aftnar i Tavastland_ m. fl.
Gripenberg är i synnerhet en känslolivets hängivne sångare.
Kärleksdikten intager ett betydande rum i hans alstring, och den
sinnliga njutningen har han besjungit i glansfulla strofer, men även
ångern och svårmodet höra hemma i hans dikt. Av finsk natur har han
givit vackra bilder, och han har sjungit käcka stridssånger för det
svenska språkets och den svenska odlingens bevarande i Finland. Av
nutida svenskspråkiga diktare är Gripenberg en av de största formella
begåvningarna, och han behärskar de mest krävande versformer. Sedan
Snoilskys dagar torde ingen på svenskt tungomål skrivit så klingande
sonetter som Gripenberg.
* * * * *
Lyriker är även _Oskar Stjerne_ (född 1873), vilken debuterade med ett
litet häfte _Visor och vers_, humoristiska och hållna i folklig ton samt
med tydliga spår av Fröding som förebild. I samma riktning gick den
följande samlingen _Sol och snö_, som dock är allvarligare med vackra
naturstämningar, sagomotiv och kärleksdikter. Om hemmet och hemkänslan
har han vackert sjungit i _Sångerna om hemmet_, och i _Hemfolk och
hemlåt_ har han liksom i den första diktsamlingen på värmländskt
allmogespråk givit både känsliga och humoristiska bilder ur
hemprovinsens folkliv.
Icke blott Stjernes diktning utan även hans levnadslopp erinrar om hans
store landsman och förebild Fröding. Liksom denne arbetade han flera år
i Karlstadstidningen, och liksom Fröding blev han en av sjukdom i förtid
bruten man, varigenom hans litterära alstring upphörde, säkerligen innan
han hunnit giva sitt bästa. Stjernes vers är välljudande, rimmad och
regelbunden, rytmen mjuk och harmonisk, ordval och bildspråk vackra men
utan några större säregenheter.
* * * * *
[Illustration: Ernst Didring.]
Av vårt lands yngre dramatiska författare är
_Ernst Didring_ (född 1868) den mest bemärkte. Han debuterade med
skådespelet _Midnattssol_, en bild ur lapparnas liv, vilket efterföljts
av dramerna _Två konungar_, _Högt spel_, _Jefta_ m. fl. Didrings
skådespel äro dramatiskt spännande med värkningsfulla och måleriska
situationer samt ledig dialog.[49] Även som berättare har Didring
skaffat sig ett berömt namn. Förutom novellsamlingar (_Trälar_, _Kronans
kaka_ m. fl.) har han utgivit den präktiga romanen _Malm_, i vars förra
del han skildrar de oerhörda mödor och offer, som byggandet av järnvägen
genom övre Norrland krävt, och i den senare ger han en vederhäftig
teckning av livet i gruvsamhällena därstädes.
[Fotnot 49: Dialog = samtal mellan två eller flera personer.]
* * * * *
[Illustration: Vilhelm Ekelund.]
Av våra dagars yngre, mera bemärkta författare må vidare nämnas de båda
skånska lyrikerna _Vilhelm Ekelund_ (född 1880) och _Anders Österling_
(född 1882).
[Illustration: Anders Österling.]
Av dessa båda har den förstnämnde med Ola Hansson till förebild odlat
den fria, orimmade versen och i flera samlingar dikter (_Elegier_, _In
candidum_, _Havets stjärna_ m. fl.) givit uttryck för sitt eget
känsloliv och besjungit hemprovinsens natur vackert och stämningsfullt.
Ekelund är även en betydande essayist (_Båge och lyra_, _Böcker och
vandringar_, _Nordiskt och klassiskt_ m. fl.).
Österling har i dels högstämda hymner (_Preludier_, _Hälsningar_ m. fl.
samlingar), dels enklare visor (_Årets visor_ m. fl.) lovsjungit livets
skönhet, människosjälens förhoppningar, naturens och årstidernas
växlingar. Österling har även på ett synnerligen lyckligt sätt till
svenska översatt flera av den europeiska litteraturens poetiska
mästervärk (_Fränder och främlingar_).
* * * * *
[Illustration: Sven Lidman.]
Som lyriker debuterade även
_Sven Lidman_ (född 1882), vilken i sin pompösa[50] vers gärna hämtade
motiven från antiken (_Källorna_ m. fl. samlingar). På senare tid har
han emellertid övergått till den bredare prosaskildringen och i en stor
romanserie (_Stensborg_, _Ture Gabriel Silfverstååhl_, _Köpmän och
krigare_, _Tvedräktens barn_ m. fl.) tecknat bilder ur en svensk
adelsätts utvecklingshistoria.
[Fotnot 50: Pompös = ståtlig, praktfull.]
* * * * *
[Illustration: Gustav Ullman.]
_Gustav Ullman_ (född 1881) har i några dikthäften (_Västkust_,
_Caprifol_, _Sångarbikt_, _Ur livets visor_ m. fl.) kraftigt och målande
besjungit Hallands karga natur. I den utmärkta novellsamlingen _Präster_
har han skildrat den svenske prästen, sådan typen utvecklat sig på
västkusten.
* * * * *
[Illustration: Sigfrid Siwertz.]
En varm medkänsla för människorna i all deras skröplighet ådagalägger
_Sigfrid Siwertz_ (född 1882) i den präktiga berättelsesamlingen _De
gamla_, och en icke mindre vederhäftig teckning av ungdomens själsliv
har han givit i den humoristiska boken _Mälarpirater_, i vilken han
skildrar några ynglingars härjningståg i båt runt mälarstränderna.
Romanen _En flanör_ är en tankeväckande berättelse ur livet i våra
dagars Stockholm, och hans senaste värk, _Eldens återsken_, har
inspirerats av det stora världskriget.
* * * * *
[Illustration: Ludvig Nordström.]
Humoristen bland de yngre författarna är
_Ludvig Nordström_ (född 1882), vilken började som lyriker, men som
vunnit sin berömmelse genom sina skildringar av norrländskt fiskarliv
(_Fiskare_, _Bottenhavsfiskare_). I sina övriga böcker (_Borgare_,
_Herrar_, _Idyller från Öbacka_ m. fl.) har han givit ett galleri
dråpligt tecknade figurer från en liten norrlandsstad. Högst har han
måhända nått i historierna om _Tomas Lack_, i vilka Nordström visar sig
vara en barnpsykolog[51] av rang.
* * * * *
[Illustration: Olov Högberg.]
_Olov Högberg_ (född 1855) har i sina kulturhistoriska romaner (_Den
stora vreden_, _Fribytare_, _Baggbölingar_, _Utbölingar_) skildrat dels
livet i Ångermanälvens dalgång under storhetstidens senare år och dels
givit bilder ur den svenska skogsskövlingens historia.
* * * * *
[Illustration: Hjalmar Bergman.]
En säregen berättarförmåga äger
_Hjalmar Bergman_ (född 1884) som i en rad delvis mycket fantastiska
skildringar, vilka stundom erinra om Gösta Berlings saga, tecknat ett
galleri originella figurer från bruk och herrgårdar i bärgslagen (_Hans
nåds testamente_, _Loewenhistorier_, _Komedier i bärgslagen_, _Dansen på
Frötjärn_, _Knutsmässo marknad_ m. fl.).
* * * * *
[Illustration: Martin Koch.]
En framstående samhällsskildrare äga vi i
_Martin Koch_ (född 1882), vilken utgivit dels vederhäftiga berättelser
ur industriarbetarnas liv och dels tecknat bilder ur förbrytarvärlden på
ett sätt, som för tanken hän till den ryske författaren _Fedor
Dostojewski_. Koch gjorde sig först bemärkt genom den sorgmodiga lilla
berättelsen _Ellen_. Denna följdes snart av den präktiga romanen
_Arbetare_, tvivelsutan jämte Barbarskogen den bästa skönlitterära
skildring vi äga av den modärna arbetarrörelsen. Det stora värket
_Timmerdalen_ innehåller en på historiska urkunder grundad berättelse om
den stora sågvärksstrejken i sundsvallstrakten 1879. »Det är en stark,
våldsam, stundom förfärande berättelse om en oerhörd skövling ej blott
av skog men framför allt av människoliv och människokraft.»
[Fotnot 51: Psykologi = läran om själslivet.]
* * * * *
[Illustration: Albert Engström.]
En stor och äkta humor men med en underström av djupt allvar äger
tecknaren
_Albert Engström_ (född 1869), mest känd genom sin tidning _Strix_.
Sedan många år bosatt i Stockholms skärgård har Engström därunder i
grund studerat och lärt känna skärgårdsbon, som han icke blott i bild
utan även i ord tecknat bättre och vederhäftigare än någon annan svensk
författare efter Strindberg. Sina skärgårdsberättelser jämte andra
skildringar har han samlat i flera små böcker (_En bok_, _En bok till_,
_Genom mina guldbågade glasögon_, _Kryss och landkänning_, _Bläck och
saltvatten_, _Hemma och på luffen_ m. fl.). Engström är även en
humoristisk reseskildrare, såsom i boken _Åt Häcklefjäll_, i vilken han
redogör för en islandsfärd.
* * * * *
[Illustration: Jane Gernandt-Claine.]
_Jane Gernandt-Claines_ (född 1862) böcker innehålla färgrika bilder
från utom Europa belägna länder (_I pagodernas land_, _När_ _sjön går
hög_).
* * * * *
[Illustration: Marika Stjernstedt.]
Vår tids kvinna, särskilt kvinnan i de övre samhällslagren, har fått sin
skildrare i
_Marika Stjernstedt_ (född 1875). Av hennes böcker ha i synnerhet
novellen _Gena_, romanserien _Vägarna_ och berättelsen _Alma Wittfogels
rykte_ vunnit erkännande.
* * * * *
[Illustration: Anna-Lena Elgström.]
Från motsatta folklager hämtar däremot
_Anna-Lena Elgström_ (född 1884) ofta sina motiv. Kraftigt och målande
har hon tecknat bilder från de urspårades och eländas värld, ofta från
de allra djupast sjunknas (_Gäster och främlingar_, _Fattigfolk_) och
hennes berättelser erinra ganska mycket om den ryske författaren _Maksim
Gorkis_ böcker. I sitt senaste värk (_Stjärnan, vars namn är malört_)
har hon mestadels hämtat motiven från Italien.
* * * * *
[Illustration: Ellen Key.]
Bland det nutida Sverges mest framstående skriftställare märkes även
_Ellen Key_ (född 1849) vilken började som litteraturhistorisk
författare med några förträffliga teckningar av Ernst Ahlgrens,
Anne-Charlotte Lefflers och Almquists livsgärning. Det är emellertid som
tänkare och författare i religiösa, filosofiska och sociala frågor Ellen
Key vunnit berömmelse och förvärvat sig en stor läsekrets, företrädesvis
i utlandet. Bland hennes arbeten märkas föredraget _Missbrukad
kvinnokraft_, i vilket hon vänder sig mot överdrifter i den modärna
kvinnorörelsen, och _Barnets århundrade_, vari hon framlägger sina
tankar i uppfostringsfrågor. De stora värken _Tankebilder_ och
_Livslinjer_ innehålla Ellen Keys livs- och världsåskådning, hennes
åsikter om kärleken och äktenskapet, om religionen och om samhället.
En allvarlig övertygelse och en varm människokärlek prägla alla Ellen
Keys böcker, vilka alltid föranlett livliga meningsutbyten och oftast
mött mycken motsägelse. De äro skrivna i en bildrik och medryckande
stil. Sin högsta värkan når Ellen Key dock i det muntliga föredraget.
Hennes böcker ha på främmande språk, särskilt tyska, utgått i stora
upplagor, och Ellen Key är i närvarande stund ett av den svenska
litteraturens ryktbaraste namn.
* * * * *
Den ökade folkbildningen har medfört, att läslusten hos vårt folk
tilltagit, och för att tillfredsställa denna ha på många ställen
_folkbibliotek_ blivit inrättade. Dessa understödjas av stat och kommun.
Dessutom ha skönlitteraturens förnämsta alster genom utgivandet av
prisbilliga upplagor gjorts tillgängliga för en större allmänhet.
Våra dagars mest spridda lektyr är emellertid _tidningarna_, som numera
trängt fram till såväl kojan som palatset, och som utöva ett stort
inflytande på folket.
PERSONREGISTER.
Adlerbeth, J., 50
Afzelius, A. A., 52
Agard, K. A., 41
Agrell, Alfhild, 85
Ahlgren, Ernst, se Benedictsson.
Ahrenberg, J. J., 85
Almquist, K. J. L., 57, 66, 76, 91
Alströmer, J., 27
Andersen, H. K., 91
Andræ, L., 14
Angered-Strandberg, Hilma, 85
Arrhenius, J., 23
Atterbom, P. D. A., 41, 46, 89
Bellman, K. M., 22, 24, 34, 49
Benedictsson, Viktoria, 78
Berger, H., 98
Bergman, B., 97
Bergman, Hj., 105
Bergman, T., 28
Berzelius. J. J., 41
Beskow, B. v., 53
Birgitta, 9
Björck, E., 73
Björnson, Bj., 73, 91, 95
Blanche, A., 65
Bondeson, A., 79
Boström, K. J., 57
Brandes, G., 73
Braun, V. v., 63
Bremer, Fredrika, 63
Browning, R., 101
Byron, G. G., 63
Bååth, A. U., 77
Bäckström, E., 72
Böttiger, K. V., 62
Calderon de la Barca, 41
Carlén, se Flygare-Carlén.
Cervantes Saavedra, M. de, 41
Columbus, S., 21, 22
Corneille, P., 28
Creutz, G. F., 31
Crusenstolpe, M. J., 68
Dahlgren, F. A., 65, 92
Dahlgren, K. F., 49
Dahlstierna, G., 24
Dalin, O. v., 28, 29
Dante Alighieri, 41
De la Gardie, M. G., 21
Didring, E., 102
Dostojewski, F., 106
Edgren-Leffler, Anne-Charlotte, 76
Ekelund, V., 102
Elgström, Anna-Lena, 107
Elkan, Sofie, 95
Engström, A., 106
Eurelius, se Dahlstierna.
Fahlcrantz, K. E., 56
Fallström, D., 84
Fjalar, se Östergren.
Flygare-Carlén, Emelie, 64
Forsslund, K.-E., 94
France, Anatole, 97
Franzén, F. M., 41
Frese, J., 25
Fries, E., 41, 57
Frode, Are, 6
Fryxell, A., 57, 67
Fröding G., 87, 91, 93, 101, 102
Geijer, E. G., 41, 50, 57
Geijerstam, G. af, 80
Gernandt-Claine, Jane, 106
Gjörwell, K. K., 57
Goethe, J. W. v., 41, 70
Gorki, M., 107
Grafström, A. A., 50
Gripenberg, B., 101
Gustav III, 33
Gyllenborg, G. F., 31
Hallström, P., 92
Hammarsköld, L., 41, 48
Hansson, O., 81, 102
Hedberg, F., 71
Hedberg, T., 89
Hedlund, S. A., 69
Hedenstierna, A., 79
Heidenstam, V. v., 86, 98
Heine, H., 98
Hierta, L. J., 68
Hjärne, U., 18
Hugo, V. M., 73
Högberg, O., 104
Höpken, A. v., 27
Ibsen, H., 73, 76, 85
Ihre, J., 28
Janson, G., 96
Johansson, L., 22
Josephson, E., 84
Järta, H., 56
Karlfeldt, E. A., 93, 94, 101
Kellgren, J. H., 33, 36
Key, Ellen, 107
Kipling, R., 101
Koch, M., 105
Lafontaine, J. de, 25
Lagerbring, S., 28, 32
Lagerlöf, Selma, 89, 95
Lagerlöf, P., 23
Leffler, se Edgren-Leffler.
Lenngren, Anna Maria, 37
Leopold, K. G. av, 37, 47
Levertin, O., 88
Lidman, S., 103
Lidner, B., 39
Ling, P. H., 52
Linné, K. T., 27, 28, 32
Lovisa Ulrika, 27
Lucidor, se Johansson.
Lundegård, A., 78, 83
Malmström, B. E., 62
Mattias, 10
Melin, K. A., 83
Messenius, J., 13, 16
Molière, 28
Molin, P., 95
Nicander, K. A., 55
Nilsson, S., 41
Nordenflycht, Hedvig Ch., 30
Nordensvan, G., 85
Nordström, L., 104
Odel, A., 31
Oehlenschläger, A., 46
Olai, E., 11
Onkel Adam, se Wetterbergh.
Orvar Odd, se Sturzen-Becker.
Ossiannilsson, K. G., 99
Oxenstierna, J. G., 37
Palmblad, V. F., 49
Pederson, B., 9
Peringskiöld, J., 18
Petri, L., 15
Petri, O., 13, 14
Polhem, K., 18
Racine, J., 28
Retzius, A., 57
Reuterholm, G. A., 33
Roos, Matilda, 85
Rosenhane, G., 21
Rousseau, J. J., 33
Rudbeck, O., d. ä., 18, 25
Rudbeckius, J., 16
Runeberg, J. L., 60
Runius, J., 24
Rydberg, V., 5, 69
Rydqvist, J. E., 57
Rääf, L. F., 53
Schartau, H., 41
Scheele, K. V. v., 28
Schlegel, Bröderna A. W. och F., 41
Schiller, F. v., 41
Scott, W., 71
Sehlstedt, E., 63
Shakspere, W., 41, 76
Sigurd, se Hedenstierna.
Siwertz, S., 104
Sjöberg, E., 54
Skallegrimsson, Egil, 5,6
Skogekär Bergbo, se Rosenhane.
Snoilsky, K., 72, 98, 101
Spegel, H., 23
Stagnelius, E. J., 53
Starbäck, K. G., 71
Stenhammar, V., 87
Stiernhielm, G., 18, 20
Stjerne, O., 102
Stjernstedt, Marika, 106
Strandberg, K. V. A., 62, 93
Strandberg, se Angered-Strandberg.
Strindberg, A., 74
Sturzen-Becker, O. P., 63
Sturlesson, Snorre, 6
Svart, P., 13
Svedberg, J., 23
Svedenborg, E., 28
Swinburne, 101
Söderberg, Hj., 97, 98
Talis Qvalis, se Strandberg.
Tasso, T., 41, 47
Tavaststjerna, K. A., 81
Tegel, E. G., 13
Tegnér, E., 4, 6, 41, 44, 47
Thorild, T., 39, 76
Tieck, L., 41
Tomas, 11
Topelius, S., 65, 66
Triewald, S. v., 25
Ulvsson, J., 8
Ullman, G., 103
Valerius, J. D., 56
Wallenberg, J., 32
Wallin, J. O., 41, 42
Wallmark, P. A., 47
Wennerberg, G., 65
Wetterberg, K. A., 65
Verelius, O., 18
Wieselgren, P., 49
Wikner, P., 73
Wirsén, K. D. av, 72
Vitalis, se Sjöberg.
Wivallius, L., 19
Voltaire, M. F., 33
Zola, E., 73, 96
Ångström, A. J., 57
Ödman, N. P., 73
Ödman, S., 41
Östergren, K. L., 73
Österling, A., 102
Albert Bonniers förlag.
Ur Svenska Litteraturen
Läsebok för Folkskolan utgiven av Emil Rodhe, Per Thomée och
Erik Zimmerdahl.
1. Selma Lagerlöf. 60 öre.
2. Verner v. Heidenstam. 50 öre.
3. a Viktor Rydberg (Lille Vigg). 30 öre
3. b Viktor Rydberg. 50 öre.
4. Gustaf Fröding. 30 öre.
5. Erik Axel Karlfeldt. 30 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.)
6. Pelle Molin. 25 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.)
7. Karl-Erik Forsslund. 45 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.)
8. August Strindberg. 75 öre.
9. Gustaf af Geijerstam. 45 öre.
10. Carl Snoilsky. 60 öre. (Hugo Gebers förlag.)
11. Per Hallström. 35 öre.
12. Oscar Levertin. 50 öre.
13. a Zak. Topelius. 1 kr.
13. b Zak. Topelius. 50 öre.
14. Anna Maria Lenngren. 30 öre.
17. Ernst Ahlgren. 40 öre.
Nyare Svenska författare
i upplagor för skolan.
Med förklaringar av Hugo Bergstedt.
VIKTOR RYDBERG, Romerska kejsare i marmor. 1 kr.
VERNER v. HEIDENSTAM, i urval. 1 kr.
AUGUST STRINDBERG, i urval. 1 kr.
C. J. L. ALMQVIST, Tre folklivsteckningar. 1 kr.
Moderna Svenska författare
utgivna i urval för skolan av Ruben G:son Berg.
Verner v. Heidenstam. 60 öre.
Axel Erik Karlfeldt. 60 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.)
Selma Lagerlöf. 50 öre.
Gustaf Fröding. 40 öre.
August Strindberg. 60 öre.
Skrifter utgivna av modersmålslärarnes förening:
AUGUST STRINDBERG: Tre noveller ur Svenska öden och äventyr (Odlad frukt
-- En ovälkommen -- Pal och Per) med förklaringar. 50 öre. -- En
litteraturvetenskaplig analys över dessa tre Strindbergs noveller av
Fredrik Böök. 75 öre.
*** End of this LibraryBlog Digital Book "Svensk litteraturhistoria" ***
Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.