Title: Utvandrarehistorier
Author: Zilliacus, Konni
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Utvandrarehistorier" ***


UTVANDRAREHISTORIER

Af

Konni Zilliacus



Söderström & Co., Helsingfors, 1892.



INNEHÅLL:

 Ett giftermål i nya världen.
 Enoch Muponen på krigsstråt.
 Det var väl förut bestämdt.
 Pastor Lahti.
 Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.
 Nikolaïpolka.
 I den sista vagnen på tåget.



Ett giftermål i nya världen.


Daniel Tuominen stod försänkt i tankar utanför Castle Garden,
emigrantlandningsplatsen i New-York, och betraktade emigranthajarna,
hvilka i likhet med honom själf väntade på att portarna skulle öppnas
och släppa ut den hop gröngölingar, som en halftimme förut anländt.

Skändligt var det, funderade han, att man inte mera fick komma in dit
såsom i den gamla, goda tiden, då hvem som hälst kunde gå in. Det kunde
numera bara de stora firmornas runnare göra, men för fattigt folk voro
portarna stängda. Ett sånt kontor skulle man ha vid någon bättre gata,
och bjuda skulle man dem, som hade uppsikten där inne, på både ett och
annat och dessutom trycka dem en sedel i näfven då och då!

Tuominen hade inte någon särskildt elegant affärslokal, han. Och inte
låg den vid någon aristokratisk gata häller, utan vid Chenystreet, som
noga taget inte annat är än ett bustillhåll. Affären kallades hotell
och bestod af några s.k. sofrum ofvanför en snuskig sal, hvars
förnämsta möbel utgjordes af en lång disk. Under den fans plats för
några kuttingar och ett smärre ölfat och bakom, närmast väggen, stod
ett skåp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro till
endast för grannlåtens skull, ty alt, som förtärdes, kom från
kuttingarna och fatet.

Men trots den snuskiga trakten och den mera än anspråkslösa lokalen
hade dess ägare förtjänat stora pengar på sitt "pianäss", såsom han
själf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjömän hette sökte likasom
af instinkt upp Chenystreet, då de afmönstrat och hade några månaders
hyra på fickan. Och då förtjänades det glupskt. Värden på hotellet var
bankir, kassör och bokhållare på en gång och tog därför hand om sina
gästers kassor -- för att de inte skulle förstöra alt med ens -- samt
lämnade ut hvad de för dagen kunde behöfva, om de nämligen tillräckligt
bestämdt fordrade det. Men därvid sörjde han naturligtvis för att det
mesta söps upp i hans egen lokal och när så gästens konto och f.d.
kontanter balanserade hvarandra jämt, kördes han ut helt enkelt, ifall
han inte råkade ha en något så när välförsedd sjömanskista att ställa
såsom säkerhet för en tids kredit.

Det var en ypperlig affär, enkel och lätt skött och med bara ett enda
fel -- att det inte alltid fans tillgång på afmönstradt sjöfolk med
hopsparade hyror. Men då fingo emigranterna tjäna såsom affärsobjekt i
stället. De hade visst inte synnerligt godt om kontanter, men kläder
hade de vanligen i mängd. Och så voro de inte nogräknade. Dem kunde man
föra ihop fast ett dussin i samma rum, och sedan alt hvad de ägde var
förtärdt, kunde man ännu förtjäna en styfver på dem genom att skaffa
dem arbete. En till två daler per hufvud fick man ju alltid af
runnarne, som värfvade folk till trakter dit ingen arbetare frivilligt
ville gå, och det blef pengar också det under årets lopp. Mängden
gjorde det, och det var ingen konst att få så många man kunde
härbärgera till hotellet, så länge man fick drifva omkring i Castle
Garden och taga hand om dem genast de kommo i land. Men den affären var
nu slut för alla andra än de stora firmorna och deras runnare plockade
nog upp hvarenda en de fingo tag på. Fattigt folk fick alt sitta
emellan i Amerika som där hemma, menade Tuominen, och därvid föll det
honom als inte in att det egentligen var han själf, som ville, men inte
mera kunde sätta det fattiga folket emellan.

Det värsta var emellertid att sjömansaffären också börjat sina. En
konkurrent hade öppnat en mycket finare lokal vid samma gata och hade i
sammanhang med hotellet, krogen och matserveringen etablerat ett slags
kommissionskontor för att skaffa sina gäster hyra igen, när de väl
supit upp alt hvad de egde. På så sätt ernådde han den dubbla fördelen
att först plocka kunderna på det de hade hopsparadt och att sedan komma
åt deras handpengar och förskott på den nya hyran. Förskottens belopp
bestämde han själf och härmed också krediten -- det var en fin affär i
alla afseenden och rakt ingen risk.

Tuominen svor invärtes hvar gång han tänkte på sin dumhet att inte
själf hitta på den briljanta kombinationen. Men nu ämnade han inte
längre sitta med händerna i kors och se på huru hans affär gick åt
fanders. Han hade också kommit på en briljant idé och det var för att
sätta den i värket, som han i dag och flera dagar förut kommit ned till
Castle Garden, ty nu var det just den tid på året, då emigranterna från
det gamla landet strömmade till New-York.

David Tuominen var ingen barnunge mera och hade sett litet annat än
bara bondlandet redan hemma i Finland. Såsom landthandlande hade han
varit med på åtskilliga marknader och hade sett huru galna i hufvudet
bondpojkarna blefvo, då de kommo in på ställen, där sångsällskap
uppträdde. Då var det inte mera fråga om öl, utan både punsch och
portvin bestäldes fram och ända till markslantar hade Tuominen sett dem
slänga på talriken, då sångflickan bar omkring den och såg riktigt
vänligt på dem.

Det var de minnena, som ingifvit honom den nya idén, hvilken skulle
rädda hotellet vid Chenystreet från undergång och slå konkurrenten ur
brädet. Han skulle ha sig en "pufätsik", såsom han med ett schangtilt
namn betecknade den tilltänkta lockfågeln. Men finska skulle hon vara,
ty hans kunder voro i allmänhet inte synnerligt hemma i världsspråken
och det visste Tuominen af egen erfarenhet att en kurtis, där inte
ordet kan användas såsom känslovehikel, inte är rolig i längden.

Bland emigranterna kommo då och då också unga flickor från hemlandet
och en sådan skulle han värfva. Fick han bara tag på en jänta af den
rätta sorten, så kunde han gärna, om så skulle vara, betala hela hopen
mera än vanlig piglön, ty hon skulle ju inte uträtta bara vanligt
pigarbete, utan också dra kunder till affären och det var alltid värdt
ett par daler extra i veckan. Hufvudsaken var att träffa på en af det
rätta slaget. Då skulle nog de goda tiderna komma tillbaka.

Tuominens bleka, ölplussiga ansikte lystes upp af den förnöjelse han
erfor öfver de lofvande framtidsutsikterna, oaktadt han redan flera
gånger förut stått där och förgäfves mönstrat hvarenda kvinlig
emigrant, som med nyfiken och smått rädd uppsyn första gången beträdde
det förlofvade landets jord. Betänksamt drog han fram en nästan
helsvart cigarr ur innerfickan på sin rock, bet af spetsen och skulle
just till att tända pjesen, då dörrarna till Castle Garden slogos upp
och de första af de nyanlända visade sig. Han stack skyndsamt cigarren
tillbaka i fickan och tog ett par steg framåt för att på möjligast nära
håll kunna mönstra enhvar som kom och sålunda vara säker att inte af
misstag låta någon landsmaninna passera förbi.

Det var en brokig hop, som långsamt välde fram ur Castle Gardens
portar, genom hvilka redan så många högt flygande förhoppningar, så
många gäckade drömmar, så många brutna och sköflade lif tågat fram mot
en obekant framtid, hvilken nog för de flesta af alla de många
tusenden, som trampat den nötta tröskeln, blifvit långt ifrån så ljus
som de förestält sig. Gammalt folk, som först efter långt och
allvarligt öfvervägande beslutit sig för det svåra steget att lämna
hemland och vänner; unga, äfventyrslystna män och kvinnor, hvilka fulla
af hopp och ljusa framtidsutsikter blott längtade att få börja på i
guldlandet, som skulle gifva dem alt det de icke kunnat hoppas att
vinna där hemma; män med ett stormigt föregående tydligt prägladt i
dragen, tvungna att börja på nytt i en annan del af världen än den som
bevitnat deras förra nederlag, och slutligen den stora hopen af
värkliga arbetare, som kommit blott för att förtjäna en större
dagspenning än hemma, för att få äta sig ordentligt mätta hvar dag och
för att möjligen få ihop litet utöfver de dagliga behofven, att
användas i framtiden af dem själfva eller för hustru och barn, som
stannat efter.

Det var en af de stora emigrantångarne, som kommit, och det dröjde
länge, innan den långa processionen af ett tusental passagerare hunnit
genomgå alla formaliteter inne i den fula, gamla byggnaden och komma ut
i det varma solskenet, som gaf Batteryparken där utanför en sådan
prägel af fridfull glädtighet som om den legat hundrade mil från den
rofgirigt väldiga staden, hvars buller och dån endast dämpadt trängde
fram mellan träden.

En om en kommo invandrarne, familjevis eller i större grupper af
landsmän från samma näjd, de flesta nyfiket gapande omkring, ifriga att
uppfånga den första skymten af det underbara land, där alla kunna bli
rika, medan andra liknöjdt vandrade framåt, väl vetande att arbete är
arbete öfveralt i världen och att endast de gynnade få undgå de många
motgångarna i början. Italienare i ifrigt pratande och gestikulerande
grupper; tyska familjefäder, med ängslig uppsyn sökande hålla hustru
och barn så tätt tillsamman som möjligt; svenska jäntor i vidunderligt
eleganta hattar, det första, synliga jämlikhetstecknet; rysk-polska
judar med lurande ödmjuk min och klädda i den långa rocken med skörten
ända ned till hälarna; irländare med öfvermod och oförsynthet tydligt
uttryckta i blick och låter -- en hel profkarta, med ett ord, på alt
hvad Europa i befolkningsväg kan vara af med, drog där förbi Tuominens
späjande ögon.

Men han såg ingenting annat än en hop människor, som inte företedde
några af de bekanta hemlandsdragen i dräkt och typ. Ty finnarna voro
som vanligt de sista. De hade hållit ihop under hela resan och väntade
nu lugnt tills alla de andra voro affärdade för att inte bli åtskilda i
sista minuten. De skulle ju ändå så godt som alla upp till kontoren vid
State street för att uträtta ett och hvarje, höra efter bref, fråga sig
för om arbetsutsikter o.s.v. såsom de af andra amerikafarare hört att
man hälst bör göra.

Slutligen kommo de första af dem i sikte. Tuominen tog ytterligare ett
par steg framåt, ty bedrog han sig inte, så skymtade där något kjoltyg
bakom den första gruppen af män, som syntes i dörren.

-- Välkomna till Amerika, gossar! ropade han redan på håll till dem,
likasom med en glad aning om att hans hopp inte i dag skulle bli
sviket.

Nykomlingarna sågo endast smått nyfiket på honom. De hade blifvit
tillräckligt varnade för alla de skojare, som drifva omkring i New-York
och visste nog att också landsmän finnas bland det följet. Den där
pratmakaren var väl en sådan gynnare; bäst således att inte als inlåta
sig med honom?

Men Tuominen lät inte afspisa sig så lätt, ty nu såg han att han inte
misstagit sig. Där kom värkligen en duktig, rödblommig flicka i
sällskap med ett par karlar och hennes utseende slog an på Tuominen i
högsta grad. Inte såg hon ju alldeles så ut som han i tankarna utmålat
den blifvande pufätsiken, därtill liknade hon altför litet
sångflickorna sådana han kom ihåg dem, men där fans ett visst något hos
henne i stället, som gjorde att Tuominen sväljde ett par tag och som
kom hans vattiga ögon att blänka. Hon skulle nog kunna locka
sjömanskunderna tillbaka till hotellet!

-- God dag, god dag! sade han, då sällskapet passerade förbi. Hvarifrån
kommer ni go' vänner?

Flickan och hennes följeslagare dröjde något, men svarade ingenting.
Det föreföll dem så underligt att redan vid första steget här i det
främmande landet höra sitt eget språk.

-- Hvart gäller vandringen? fortsatte Tuominen i samma vänligt
beskyddande ton, i det han jämte dem gick framåt vägen. Jag är gammal
New-Yorkbo, så jag kan nog hjälpa er med ett och hvarje, om det är
något ni vill veta besked om.

-- Vi ska upp till kapten Jeansons, svarade den ena af karlarna halft
motvilligt, och höra åt om arbete.

-- Flickan också? är hon ute på arbetsförtjänst, så kunde jag kanhända
ge henne ett godt handtag.

-- Visst är jag det, svarade den tillfrågade kort. Den mönstring han i
en hast låtit den nya bekantskapen undergå hade synbarligen inte söft
hennes misstro mot folket i New-York.

-- Nå om så är, så kunde vi måhända komma öfverens genast, sade
Tuominen, besluten att så vidt möjligt gripa tillfället i flykten. Jag
har ett hotell här i New-York och behöfver en duktig flicka för att se
efter ett och annat. Här i landet duger tjänstefolket inte mycket till
och därför betalar jag gärna hög lön, bara jag får någon som duger.
Hvad sägs om fyra daler i veckan? och eget rum och alt fritt förstås?
och två frikvällar? Det är annat det än att tjäna hemma för trettio
mark om året och staten!

Magdalena Jussila tvärstannade och stirrade med förvånadt vidöpna ögon
på frästaren. Fyra daler i veckan -- tjugu mark! Karlen måste ju vara
förfärligt rik -- men så hade han också ett hotell. Inte såg han
särdeles prydlig ut där han stod i solskenet, som bragte den grågula,
snuskiga blekheten i hans feta ansikte att sticka af så fult mot de
sura, rödkantade ögonen. Men han var fint klädd och det mera än
uppvägde det mindre behagliga intrycket i öfrigt, för hvilket Lena inte
gjorde sig närmare reda, ehuru hon nog kände det. Och dessutom betydde
ju alt annat platt ingenting i bredd med utsikten att få tjugu mark i
veckan -- _i veckan!_ Med bara en månads lön kunde ju modren och
syskonen hemma på torpet lefva ett halft år!

I en blink drogo dessa tankar genom hennes hufvud och hon var redan
färdig att utan vidare svara ja, då en af männen öppnade sin mun till
en misstrogen fråga om Tuominen också talade sanning och värkligen var
den han gaf sig ut för.

-- Joo, det kunde han svära på. Och ville de inte tro honom, så kunde
de ju höra åt på Jeansons kontor. Herrarna där kände honom nog och han
hade visst ingenting emot att följa med dit.

Gruppen satte sig i rörelse igen med Tuominen och Lena i spetsen. Han
agerade ciceron och kavaljer, berättade och beskref om Batteryparken,
visade pelarjärnvägen, under hvilken de gingo, och lugnade i
öfverlägsen ton Lenas förskräckelse, då ett tåg i ursinnig fart brusade
fram genom luften högt öfver deras hufvuden.

Hon lyssnade nog till hans ord och fick genom dem ett dunkelt intryck
af hans öfverlägsenhet och kunskap om alt möjligt, men hela tiden hörde
hon bakom dem likasom en tung klang af silfverslantar och orden: fyra
daler i veckan -- tjugu mark! surrade rundt i hennes hufvud. Det var ju
rent af att bli rik med ens -- mången hemmansbonde i Finland hade inte
så stora inkomster.

Utkomna ur parken gingo de öfver gatan och inträdde på
emigrantkontoret. Det var fyldt af nykomna invandrare, som kommit dit i
liknande ärenden och nu undrande gapade på de ståtliga bilderna af
stora ångfartyg, som prydde väggarna, på de grant utstyrda
tidtabellerna och annonsplakaten, som lågo kringströdda öfveralt, och
icke minst på de flitiga herrarna, som i skjortärmarna kommo och gingo
innanför den långa, finpolerade disken, skrefvo och raspade, besvarade
frågor och gåfvo upplysningar.

Tuominen armbågade sig utan vidare fram genom trängseln, dragande Lena
vid handen så nära till disken som möjligt, och tilltalade på finska en
af kontoristerna.

-- Var god och säg den här flickan, sade han tvärsäkert, om jag är karl
att betala henne fyra dalers lön, ifall hon tar tjänst hos mig.

-- I veckan, tillade Lena med eftertryck.

-- Ämnar ni taga tjänst hos honom där? frågade kontoristen, pekande med
en smått föraktlig åtbörd med sitt pennskaft på hotellvärden.

-- Jo, nog tänkte jag så, om han bara är den han ger sig ut för.

-- Nog har han råd att betala så mycket och mera till om det gäller,
men inte är det något godt ställe ni kommer till.

Tuominen kastade en ilsken blick ur sina sura ögon på den unga mannen,
i det han buttert anmärkte att han aldrig gjort något ondt, men i Lenas
minne dök som en blixt upp en af de varningar hon fått med på vägen af
klokt och erfaret folk.

-- Är det -- -- -- är det ett sådant där dåligt ställe? frågade hon med
en sådan min af förskräckelse att kontoristen inte kunde låta bli att
draga på munnen.

-- Nej, nej, sade han lugnande. Det är det inte, men karlar komma dit i
mängd af alla möjliga slag och de dricka och -- -- --

-- Det är jag inte rädd för, afbröt Lena med en säker knyck på nacken.
Karlar hade hon nog sett förut, både fulla och nyktra. Var det inte
något värre, sade hon, så skulle hon nog taga tjänsten.

Därvid blef det. Kontoristen hade annat göra än att hålla tal om
världens falskhet för obstinata bondjäntor, som ändå till slut gjorde
ackurat såsom de själfva ville. Han höjde på axlarna och vände sig till
en annan kund, som frågat besked om något, medan Lena anhöll om
upplysning af sin blifvande husbonde om, när hon skulle komma i tjänst,
huru hon skulle få upp sin kista från Castle Garden o.s.v.

Det åtog han sig alt att uträtta. Hon skulle bara följa med och vänta,
medan han bestyrde om en expressman, så kunde de sedan genast begifva
sig till hotellet. -- Men hade hon inte någon i följe med sig, som hon
ville taga afsked af?

Nej, ingen annan än de reskamrater hon träffat på ångbåten, hon var
helt ensam. Och orlofsedel hade hon inte häller, hon hade aldrig tjänat
förut, men prästbetyg och pass hade hon i kistan.

-- Sådant frågas här inte efter, upplyste Tuominen öfverlägset. Det är
ett fritt land, där man är sin egen herre.

Det föreföll Lena underligt. Alldeles som lösdrifvare allihop. Men hon
för sin del var ju dokumenterad i alla fall och hvad andra voro rörde
henne inte.

Hon tog afsked af några reskamrater, som också kommit upp till
kontoret, och tågade därefter i väg med sin nya husbonde, tillbaka ned
till Castle Garden. Där blef alt klart i en handvändning, och därifrån
gingo de till pelarbanans närmaste station.

Folkmassan, som välde i två oafbrutna strömmar upp och ned i den höga,
smutsiga trappan, bullret och sorlet på gatan, dånet af ett par tåg,
som rusade förbi uppe i luften innan Lena och hennes följeslagare hunno
upp, tjutet af ett halft dussin tidningspojkar och skoputsare, som
gjorde affärer på gatan nedanför -- det tusenstämmiga larmet med ett
ord af det brusande, rastlösa lifvet i en världsstad, hvaraf hon nu för
första gången hörde och såg något, gjorde Lena rädd och kom hennes
hufvud att svindla, så att hon nästan kände sig sjuk. Och sedan de
klämt sig in i den fullpackade järnvägsvagnen och rasslade i väg mellan
husraderna, i höjd med tredje våningens fönster, vände i hisnande
skarpa kurvor kring gathörnen, dånade fram öfver taken af lägre
byggnader och långt under sig sågo den mylrande hopen af människor,
hästar och åkdon på gatorna -- då blef Lena helt blek af skrämsel och
grep ofrivilligt tag i Tuominen, som om han behöft stöd.

Han sökte lugna henne med att det als inte var någon fara på färde, men
inom sig smålog han öfver sin goda tur. Just en sådan dum stackare, som
ingenting begrep, var det han behöfde. Henne blefve det nog inte svårt
att få till hvad som hälst.

Omsider anlände de till afstigningsstationen och efter en kort vandring
till hotellet vid Chenystreet. En och annan karl, som mötte dem,
hälsade ovanligt vänligt på Tuominen och syntes böjd för att inleda
samtal, men Lenas husbonde bara såg småslug ut och gjorde en åtbörd,
hvilken kunde tydas såsom: senare, nu har jag inte tid.

Krogsalen var öde och tom, så när som på gamla Wehkalainen, husvakten,
som satt och såg på sin pipsnugga bakom disken, halffull och nöjd med
sin lott. Han logerade alltid hos Tuominen då han var i land, ända
sedan han för sex år tillbaka första gången råkat taga in där. Då hade
han supit upp hela sin hyra inom huset och hade sedan fortsatt att supa
på kredit, tills också den var slut och han sålunda tvungits att taga
hyra på nytt. Sedan dess hade han regelbundet efter hvar resa hemtat
sina pengar till Tuominen för att afbetala sin skuld, men det hade inte
ännu lyckats. Hvar gång han tog ny hyra, fick han veta, att han igen
var skyldig en hel hop dalrar för logis och mat och whisky och därför
kom han alltid tillbaka. Och då han ju ingenting bättre hade att göra,
var han villig nog att agera husvakt och sköta rörelsen när Tuominen
var ute.

Lena såg sig omkring med en viss förvåning i sitt trinda, fryntliga
ansikte. Inte hade hon ju sett många hotell, men nog hade hon, att döma
af hvad hon hört, förestält sig att de sågo litet finare ut.

Tuominen var inte sen att märka det mindre behagliga intrycket.

-- Här skall snyggas upp öfveralt, skyndade han att försäkra.

-- Det tål vid, sade Lena, hvar är köket?

-- Ah, dit hinna vi nog, menade Tuominen. Inte skall du stå i köket i
alla fall, utan här inne skall du vara och hjälpa till att passa upp
och städa rummen. Kocken har ensam att göra med köket.

Kocken! Det lät ståtligt i Lenas öron. Hon kunde ju inte veta att
kocken var en gammal, försupen matros, som gick på träben sedan ett
storartadt fylleri med slagsmål för ett antal år sedan nere på ett
varf, och som därför var glad att få sköta grytorna på Tuominens hotell
för bara tak öfver hufvudet, maten och några utslitna klädesplagg då
och då.

-- Nå, och mitt rum? frågade Lena vidare.

Jo, det kunde Tuominen visa. Han hade själf klistrat upp nya tapeter i
ett litet kyffe i öfra våningen, sedan Wehkalainen hvitlimmat taket,
och trodde därför att Lena skulle bli förtjust öfver ståten. Men han
hade glömt att låta skura golfvet och tvätta fönstret, hvilket häller
inte varit öppnadt under de år han bott i huset, så att den blandade
doften af gammal tobaksrök, dålig sprit, surt tapetklister och inbitet
snusk var ohygglig, medan golfvets naturliga färg var omöjlig att
upptäcka under de otaliga hvita fläckarna, hvilkas kalkfärg så bjärt
stack af mot den svartbruna bottenkulören af tobakssaft och smuts.

-- Här ser ut som i en svinstia, sade Lena förargad, så snart hon
kastat en blick i rummet. Och inte ens lås har ni för dörren. Här
sofver inte jag, om jag inte får ett ordentligt lås. Och skuras måste
här strax, innan kistan och sängen tagas in. Får jag en birong också?

-- Jo visst, försäkrade Tuominen, som alt ännu kände sig något osäker
om sin pufätsiks naturell, men var besluten att göra alt för att ställa
henne tillfreds. Och gungstol får du, och matta på golfvet.

Lena log så hon sken. Gungstol och matta! Det var nog inte något
fattigt ställe hon kommit till, fastän det syntes att ingen höll
ordning i huset. Men det skulle snart bli annorlunda, om hon bara fick
göra som hon ville.

-- Kan man få en skurbalja? Och säg åt kocken -- det tyckte Lena ändå
lät förbålt sturskt -- att han sätter på en gryta så jag kan få hett
vatten. Här ska bli snygt innan kvällen.

-- Hett vatten och kallt vatten med fins alltid i huset, sade Tuominen.
Här utanför, strax vid trappan fins två kranar -- se här -- och dem
behöfver man bara vrida på, så får man så mycket vatten man vill, både
varmt och kallt.

Lena spanade upp sina bruna ögon så de blefvo ännu rundare än förut.
Nog hade hon ju hört att Amerika var ett underligt land, men att folk
hade vatten i väggarna, så man bara behöfde låta det rinna, det hade
hon ändå inte tänkt. Och varmt vatten till på köpet!

Hon kände sig ännu mera hågad att begynna rengöringsprocessen genast,
tog af sig koftan och hufvudduken -- den hade hon för öfrigt beslutat
att lägga bort så snart hon fick sin första lön och kunde köpa hatt --
samt började knäppa upp sin halfylleklädning så ogeneradt som om hon
varit hemma på torpet. Ty att skura med den bästa klädningen på kunde
aldrig komma i fråga.

-- Hvar håller ni baljor och skurtrasor och så'nt? frågade hon
Tuominen, som inte riktigt visste hvad min han skulle hålla.

-- Jag skall låta Wehkalainen hemta upp alt som behöfs, sade han för
att få litet uppskof, ty sådana artiklar hade inte ofta begagnats i
huset i hans tid. Och härmed gick han ned för att sätta husvakten i
värksamhet.

Men Wehkalainen befans inte synnerlig böjd för att skaffa ihop en
skurttiralj.

-- Hvad är det för nya konster du nu hittat på? frågade han argt så
snart han fått klart för sig hvarom det var fråga. Här blir förb--dt
roligt, om kvinfolk ska' börja föra kommando -- kan hon inte själf söka
rätt på hvad hon behöfver så -- -- --

-- Jo, det kan hon och det ämnar hon också göra, afbröt Lenas röst. Hon
stod i dörren till trappuppgången, barfotad och i lintygsärmarna,
alldeles som hemma. Väntan hade redan blifvit henne för lång.

Wehkalainen fick med ens lif och rörelseförmåga och Lena följde med
honom åt köket till, medan Tuominen slog i åt sig och tömde en stor
sup. Det var som om en aning sagt honom att den pufätsiken kanske ändå
inte, när alt gick omkring, skulle bli så alldeles lätt att regera som
han förestält sig.

Till en början lät han henne dock hållas, och följden däraf var att
hela hotellet inom några få dagar undergick en otrolig förvandling.
Fönstren voro så klara att man rent af kunde urskilja anletsdragen hos
folk som passerade förbi, den gamla krogdisken sken af snygghet och
petroleum och till och med glasen miste alla spår af att ha varit i
bruk mångfaldiga gånger sedan de sist tvättades. Ja, själfva golfvet i
krogsalen blef skuradt och beströdt med sand, sedan Lena till sin
bedröfvelse fått veta att enris inte stod att få i New-York.

Inte ens Tuominen kunde dölja för sig att hans hotell började se helt
prydligt ut och därför tystade han ned alla invändningar af
Wehkalainen, som kände sig husvill och borttappad i det stora
städningsstöket, med att han ingenting begrep och kunde gå sin väg
ifall han inte var nöjd. Ända ned i köksregionerna sträckte sig
rengöringsifvern och kocken förständigades en gång för alla att
framdeles hålla allting i snygt skick. Det såg nästan ut som om
regeringstyglarna helt och hållet öfvergått i Lenas händer.

Men det var något, som hennes husbonde als inte ämnade tolerera i
längden. Han var klok nog att inse huru förmånlig förändringen var för
affären, men för sin personliga del ansåg han snygghetsbegäret vara en
af dessa mänskliga dygder, hvilka mycket lätt urarta till farlig
öfverdrift. Och dessutom var han fullt upptagen med skötandet af
krogrörelsen de första dagarna, då alt hvad där fans af ledigt sjöfolk
i granskapet samlades för att få se en skymt af Tuominens "pufätsik",
hvarom ryktet spridt sig med otrolig snabbhet.

Det var inte mycket de nyfikna fingo se af henne så länge hon var i de
hetaste arbetstagen och hade inte Tuominen varit slug nog att endast
småningom och helt långsamt uppfostra henne till en bufettmamsells
värf, så är det ganska sannolikt att hans planer åt det hållet als inte
låtit sig förvärkligas. Hon skulle troligen inte gått in på att dagarna
igenom och vanligen långt in på nätterna passa upp en hop mera eller
mindre -- oftast mindre -- nyktra sjömän, hvilka naturligtvis alla
uppvaktade henne med en kurtis, hvars huvudbeståndsdel utgjordes af
handgripliga artighetsbetygelser. Men till en början behöfde hon blott
tre eller fyra gånger om dagen komma in och diska glasen, en nyhet den
Tuominen infört enkom för att småningom vänja henne vid elden, och då
föll det sig ju så naturligt att bedja henne hjälpa litet här och där
med serveringen, en hjälp som påkallades alt oftare tills Lena om några
veckor fann sig upptagen med servering af öl och whisky från morgon
till kväll.

Ty kundernas antal ökades för hvar dag. I den delen hade Tuominens
beräkningar till fullo slagit in. Och säkert är att de allra flesta
först drogos till stället af ryktet om Lenas trinda behag, om också
några sedan öfvergingo till stamkunder på grund af den rådande snygga
ordningen, en detalj hvari de andra Chenystreethotellen als inte kunde
täfla.

Tuominen småmyste dagarna i ända öfver sin utmärkta idé, lät bjuda sig
af sina kunder huru ofta som hälst och gick därför från morgon till
kväll i ett oafbrutet rus, under hvars inflytande han med alt större
välbehag kastade blänkande ögonkast på Lena. Hvar gång hon snäste af
någon kurtisör sken han af en långt intensivare belåtenhet än den en
husbonde vanligen erfar öfver sin tjänarinnas dygd. Ja, en gång, då hon
med en lika bastant som väl riktad örfil afvisat ett försök af en
upprymd lättmatros att draga henne ned i knät och denne hotade att
gifva lika godt igen, uppträdde Tuominen till hennes försvar, ehuru han
knappast kunde betvifla att resultatet skulle bli sådant det blef --
ett kok stryk.

Sådana uppträden -- och noga taget hela sin ställning i huset -- tyckte
Lena inte om. Nog hade hon ju också där hemma varit utsatt för flera än
ett kraftigt kurtisförsök och nog slogos karlarna där också när de
druckit, men här var det altsamman värre. Det skymtade dunkelt i hennes
medvetande något om att de, som här kurtiserade henne, inte betraktade
henne alldeles på samma sätt som gossarna hemma, men hvad det var som
gjorde skilnaden kunde hon inte utgrunda. Och särdeles mycken möda med
funderingen däröfver gjorde hon sig för öfrigt inte häller, ty då hon
någon gång råkade tänka en tanke på att hon kanske borde söka sig en
annan plats, slog hon bort den med en annan på sina fyra daler, dem hon
bar upp hvar vecka. De hade redan -- jämte drickspengarna, dem hon
snart lärt sig att taga emot -- stigit till en summa, som säkert skulle
förefalla modern och syskonen obegripligt stor, då hon om några veckor
skickade dem hem.

Ty för deras skull var det hon begifvit sig ut i världen på egen hand,
då fadren dött och lämnat dem att själfva slå sig fram. Det gick platt
inte att få ihop så mycket från den lilla jordbiten, som hörde till
stugan, att det skulle räckt till för alla, och då hade hon beslutit
göra som andra flickor från hennes socken gjort förut. Några af dem
hade ju inom helt få år sparat ihop flera hundra dollars i Amerika, och
det blef rysligt stora pengar i finska mark. Om hon också inte fick
ihop mera än tvåhundra så kunde de redan därmed köpa en hemmanslott.
Och sedan ginge det nog att lefva.

Utomordentligt god tur hade hon ju haft, då hon redan första dagen fått
en plats med så stor lön, att hon på ett enda år kunde spara ihop mera
än den summan. Ty drickspengarna allena voro mera än tillräckliga för
alt hvad hon behöfde, isynnerhet då husbonden alt emellanåt gaf henne
presenter af sådana saker, som hon annars skulle fått lof att köpa.

Det tyckte hon för öfrigt häller inte riktigt om. Han klappade henne
alltid då han gaf henne något, och då såg han så otäck ut, att hon
nästan mådde illa då hon tänkte på det. Men hon behöfde inte låta märka
att hon förstod något, så skulle han väl lämna henne i fred. Med den
trösten och en sista kalkyl öfver huru mycket hon antagligen skulle ha
hopsparadt vid årets slut somnade hon vanligen från sina funderingar,
dem hon aldrig hade tid att syssla med under dagens lopp.

Sommaren gick under fortsatt blomstring af hotellaffären. Lena snäste
till kurtisörerna lika ampert som förut, sparade, arbetade och
kalkylerade likasom förut och kände sig stolt öfver att redan ha
skickat hem fulla femtio daler. Tuominen var aldrig mera riktigt
nykter. Han satt dagarna i ända i krogrummet, men gjorde ingenting
annat än drack med sina kunder. Och Wehkalainen hade tagit hyra för en
resa till Brasilien -- d.v.s. han hade, nästan dödfull, öfverlämnats åt
en kapten, som inte på annat sätt kunde få ihop en besättning för Rio
Janeiro, där gula febern rasade alldeles ohyggligt det året. Tillbaka
skulle han inte komma förrän på senhösten, om han alls kom tillbaka.
Men undgick han farsoten, så var det en ypperlig affär, ty hyrorna på
Rio voro höga och det var underförstådt med kaptenen att han inte
skulle gifva ut en cent åt den gamla suputen, innan de väl voro
tillbaka i New-York. Alt tycktes gå Tuominen väl i händer, och därför
kände han sig vänligt stämd mot hela världen och ingalunda minst mot
Lena.

Det var noga taget den enda förargelse han egentligen hade, den att
Lena alls inte vänligt upptog hans försök att närma sig. Han kunde
ibland sitta långa stunder och betrakta henne, där hon rörde sig bakom
disken, flink och rund och treflig som alltid, och ju längre han såg på
henne desto mera blänkte hans sura ögon. Och råkade Lena vid sådana
tillfällen gå ut, så följde han genast efter, men rörde han bara vid
henne, så fräste hon till som en katt och sade att han borde skämmas.
Tuominen kände sig altmera förbittrad hvar gång han tänkte på det och
hade småningom arbetat sig upp till en drucket envis begärelse, den han
hvarken kunde eller ville bemästra, utan tvärtom var fullt besluten att
tillfredsställa så snart det föll sig lägligt.

Alldeles lika kry till humöret som förut var Lena häller inte, ty
oaktadt trösten af de stora besparingarna kunde hon icke mera dölja för
sig att hon hade en mycket otreflig befattning. Husbonden hade flera
gånger visat hvad han förde i skölden, och några af de afspisade
kurtisörerna hade i hastigt mod låtit undfalla sig yttranden, hvilka
med all möjlig tydlighet ådagalade hvad de tänkte om henne. Nu skulle
det bara fattas att någon från hennes socken -- och ett par sådana
funnos bland de stadiga kunderna -- företog sig att skrifva hem och
berätta hvad de trodde om henne, så vore det förbi med hennes goda namn
och rykte. Och därmed naturligtvis också med alla de vackra
förhoppningar hon i allra största tysthet närde om sin framtida
ställning, då hon komme tillbaka och köpte sig eget hemman. Många
gånger hade hon redan allvarsamt tänkt på att lämna altsamman och söka
sig en annan plats, men alltid hade tanken på de tvåhundra dollars hon
åtminstone ville arbeta ihop hållit henne tillbaka. Nu skulle det inte
räcka länge mera, innan hon igen hade femtio hopsparade, och då ämnade
hon själf begifva sig ned till kontoret vid Statestreet med dem i
stället för att låta Tuominen föra dem såsom förra gången. Hon ämnade
tala med herrarna där och fråga sig för om ett och hvarje, så att hon
kunde reda sig ifall hon lämnade hotellet, ty det hade hon klart för
sig, att om Tuominen inte lämnade henne i fred, så skulle hon gå, om
hon ock måste tjäna för hälften mindre lön.

Den väntade dagen, då summan var full, kom slutligen, och Tuominen hade
lofvat följa henne ned till kontoret. Först hade hon gjort svårigheter,
förmenande det vara onödigt att två gingo ut för en sak, den hon mycket
väl kunde uträtta allena. Men så slog det honom att Lena, om hon nu
skickade bort sina pengar, vore så godt som fullständigt i hans våld
åtminstone för en vecka. Då gaf han efter, och då de begåfvo sig på väg
i rätt god tid på morgonen, var han till och med skäligen nykter och
därför hygglig och vänlig utan att vara närgången.

Lenas affär blef snart uträttad till hennes fulla belåtenhet, och då
föreslog Tuominen en promenad uppåt Broadway, som mylrade af folk i det
granna höstvädret. Lena kunde icke nog förvåna sig öfver de präktiga
butikerna och gapade på den bländande grannlåten i deras fönster, tills
hon kände sig yr i hufvudet och tröttare än om hon en hel lång
sommardag gått på höängen med räfsan i hand. Också blef hon förtjust då
Tuominen förde henne in på ett konditori, som föreföll henne alldeles
öfverdådigt fint, och bjöd henne på glace och ett glas likör. Hon
visste icke rätt hvad hon skulle beundra mest, den granna lokalen,
trakteringen eller sin husbonde, som rörde sig så ogeneradt och med
sådan oförskämd ledighet bland alt det fina folket, att Lena kände sig
helt öfverväldigad af hans världsmannalater.

-- Synd är det i alla fall, tänkte hon, att ingen tar hand om en sådan
karl. Om någon bara kunde hålla honom från brännvinet, så skulle han
snart bli rik och annars är han ju alldeles som en herreman redan nu.

Hon var ovanligt undfallande, ja, nästan vänlig mot sin husbonde under
hemvägen och likaså när de voro hemma i hotellet igen, och det gjorde
att Tuominens ögon blänkte ännu mera än vanligt, då alla de småsupar
han efter hemkomsten inmundigat, senare på eftermiddagen begynte göra
sin värkan.

Krogen blef tidigt tom den dagen. Det hade inte kommit så många kunder
dit som vanligt under loppet af eftermiddagen, dels troligen emedan
lokalen varit stängd till långt in på dagen, dels emedan det ovanligt
varma och tryckande vädret, hvilket kommit som en öfverraskning nu i
Oktober, gjorde att de flesta hällre drefvo omkring utomhus än sutto
inne i ett kvaft och hett rum.

Lena satt vid det öppna fönstret och stafvade, väl för tionde gången,
igenom det bref, hvari modern berättade att hon fått den första
sändningen af femtio dollars -- tvåhundrafemtio mark. Tvåhundra voro
insatta på sparbanken och de femtio skulle nog räcka ända till våren,
skref gumman, för henne och barnen, ty både potäterna och rågen hade
gifvit bra i år och grisen lofvade bli stor och vacker till jultiden.
Lena log ett belåtet löje, då hon förestälde sig förvåningen och
glädjen där hemma när den andra sändningen, som i dag afgått, kom fram.
Om hon nu bara kunde hålla ut ett halft år till med samma lön som
hittills, så kunde hon räkna på goda tvåhundra daler i besparingar och
då kunde hon gärna söka sig en trefligare plats, fast med hälften så
stor lön, ifall hon då ännu inte hade lust att fara hem. Hon kände sig
så nöjd med hela världen och så tillfreds med sig själf, att hon till
och med upptog Tuominens försök att inleda samtal helt vänligt.

Men det räckte inte länge innan han blef obehaglig. Han gaf allehanda
vinkar och gjorde alt oförskämdare antydningar, så att Lena fann det
mycket svårt att bibehålla sin vänliga uppsyn, ehuru hon nästan ansåg
det vara sin skyldighet att visa sig tacksam för hans tjänstaktighet
tidigare på dagen. Slutligen sade hon att hon var trött och gick upp på
sitt rum, men kunde inte hindra att husbonden i förbifarten tog henne
om lifvet och klämde om henne en smula. Hon gjorde sig lös och sade som
vanligt fy, skäms! men inte med det vanliga eftertrycket -- det var som
om hennes anständighetskänsla i någon mån förslappats af den tyngande
tacksamhetsskulden.

Då hon kom upp i sitt rum och sökte stänga dörren var låset i olag,
utan att hon kunde begripa huru det gått till. Men då för tillfället
inga andra gäster än ett par gamla matroser, som aldrig betraktat henne
med större vänlighet än de andra bohagstingen i huset, funnos i huset
och de dessutom längesedan gått till sängs med ett grundligt aftonrus
hvar, så kände hon sig på intet sätt orolig öfver det defekta låset
utan begynte lugnt kläda af sig.

Hon hade hunnit bra nog till slut därmed och sträckte behagligt på sig,
då hon tyckte sig höra steg i korridoren utanför. Och ögonblicket därpå
tog någon varligt i låset.

-- Hvem är där? kom inte in! Hon svepte skyndsamt en kjol kring
axlarna.

-- Blif inte skrämd, det är bara jag, sade Tuominens röst i detsamma
han stack in sitt rödmosiga ansikte. Han hade synbarligen skrufvat upp
kuraget med mera whisky.

-- Hvad vill ni? nej, gå ut härifrån! halfskrek Lena, då han öppnade
dörren helt och hållet och kom in.

-- Sch! inte vill jag dig något ondt. Han kom med något osäkra steg
öfver golfvet.

-- Gå ut, säger jag! Låt bli mig! Skäms ni inte als?

-- Seså, skrik inte, sade Tuominen, i det han sökte draga den skyddande
kjolen från flickans axlar, medan hon å sin sida höll i den med en
styrka som om alt berott på att hålla den kvar.

-- Jo, jag skriker, om ni inte låter mig vara i fred. Och i morgon dag
går jag härifrån. Ut med er på eviga minuten eller skall ni få se på
annat!

Hon var värkligen skrämd nu och då Tuominen brutalt slet kjolen ur
hennes händer blef hon lika vred som skrämd. Utan att vidare tänka på
blygsamheten sprang hon upp, grep en dammborste, som låg i ett hörn,
och gaf Tuominen, då han åter närmade sig, ett lika väl menadt som väl
måttadt rapp öfver knogarna så hans hand föll ned längs sidan.

-- Ska' du slåss din f--n! ljöd hans röst ilsket, men slog öfver i en
gråtmild ton då han fortsatte: hvarför vill du inte vara litet hyglig
mot mig? Nog lär du ha haft vänner förut som alla andra, och jag är väl
inte sämre karl än de.

Det var att gjuta olja på elden.

-- Ut med er! skrek Lena öfverljudt. Skäms att tala på det sättet! Jag
skall hjälpa er i väg, om ni inte packar er ut på fläcken. Och hon
avancerade, halfnaken som hon var, med damborsten i högsta hugg och så
resolut uppsyn att husbonden ansåg rådligast taga till reträtten.

-- Jag går, jag går, sade han. F--n som visste att du var så argsint.
Nog skall du få vara i fred för mig härefter, du lefver ju till så hela
nabolaget hör det.

Men den som inte litade stort på hans löfte att lämna henne i ro var
Lena. Hon stängde dörren så godt sig göra lät, drog sin kista framför
den och satte sig sedan, alt ännu andfådd och röd af vreden, på
sängkanten för att tänka öfver det skedda.

Jaså! det var således hvad de tänkte om henne! Trodde att hvem som bara
hade lust utan vidare kunde tränga in till henne -- och väntade kanske
att hon skulle niga och tacka ännu på köpet. Låset hade den lufvern
först förstört, det hade nog ingen annan gjort, och så kom han som en
tjuf och en röfvare. Det här skall bli slut och det i morgon dag.

Hon var så ond att hon nästan kände sig frästad att gråta, och för att
få någon afledare begynte hon genast tömma sina byrålådor och packa
deras innehåll i kistan, där den stod mot dörren.

Arbetet lugnade henne något så att hon kunde tänka klarare i saken och
då fick hon också syn på den andra sidan. Det var inte utan att hon
kände ett stygn af saknad då hon såg sig omkring i sitt rum, som var så
oändligt mycket prydligare än något hon förut haft -- ett riktigt
herrskapsrum. Och pengar hade hon ju förtjänat glupskt, hundra dollars
på knapt ett halft år utom alt hvad hon köpt. Nog var det bittert att
lämna altsamman och kanske få vänta länge på annan tjänst.

Så kom hon ihåg att hon inte hade mera än ett par dollars i behåll
sedan hon på förmiddagen skickat den stora summan hem till modern. Det
gjorde ställningen ändå svårare, men lika fullt vacklade hon inte i
sitt beslut. Följande dag skulle hon flytta och det utan prut. Här i
landet behöfdes ju inga orlofsedlar, det hade Tuominen själf sagt, och
då kunde ingen häller tvinga en att stanna till årets slut.

Om flyttningen rörde sig sedan hennes tankar ända tills hon somnade --
efter det hon ändå gråtit en stump, när hela osäkerheten af framtiden
stod klar för henne.

Morgonen fann henne emellertid lika bestämd som någonsin. Då hon kom
ned var hennes husbonde redan i rörelse och i full färd med att sopa
krogsalen -- det var som om han erfarit ett behof att göra bot för
föregående afton, och för att gifva något uttryck däråt tog han till
kvasten.

-- Inte är du väl ond numera? sade han i den vänligaste ton som stod
honom till buds, då hon inte svarade något på hans "god morgon".

-- Ond eller inte, så stannar jag inte en dag till här i huset, ljöd
Lenas svar, hvilket nästan kom Tuominen att tappa kvasten, ty sådana
följder af sitt skämt, såsom han kvalificerade uppträdet, hade han inte
väntat. Nu först såg han också att hon var iförd sina bästa kläder, som
om hon ämnade sig ut.

-- Du är väl inte tokig häller, sade han efter ett ögonblicks
betänkande, med ett försök att visa sig morsk. Hvad skulle du flytta
för? Om du inte vill, så vill du inte, det är altihop. Men inte kan jag
förstå hvarför du är så styf mot mig. Sämre vänner kunde du få.

-- Kanhända, men jag är inte af den sorten ni tror och i dag flyttar
jag.

Nu ändtligen fattade Tuominen att det var fullaste allvar och därmed
gick det också i en blink upp för honom huru mycket som i själfva
värket stod på spel.

Hvem som drog kunder till hotellet visste han bättre än någon annan.
Inte var det han själf och inte var det varorna häller, det hade han
bäst reda på, som visste hvad de kostade i inköp. Och nu skulle den,
som hållit huset i ordning och fullt med folk dag in och dag ut, lämna
honom i stöpet bara för det han nojsat litet med henne! Nej hällre
skulle han då låta bli att ens se åt henne mera, om så måste vara. Nog
måste hon väl låta tala med sig.

Han hade tänkt snabbare än troligen någonsin förut i sitt lif, och då
han kommit till slut, slog han in på en helt annan tonart än förut.

-- Kära barn, sade han i faderlig ton, nog måste du förstå att jag bara
skämtade. Vi ska' glömma hela saken och du skall få en riktigt fin
kappa till vintern bara du inte bråkar vidare. Nog skall jag hålla mina
händer från dig hädanefter, efter du är så granntyckt.

-- Jag bryr mig inte om edra presenter och inte tror jag på edra löften
häller. Bort vill jag.

-- Var nu inte oresonlig! Tuominens röst blef alt mildare. Du hör ju
att jag inte vill dig något ondt. Du skall -- du skall få fem dollars i
veckan. Seså, slå till nu! Han sträckte fram handen.

-- Nej, envisades Lena. Inte narrar ni mig att bli kvar, hvarken med
pengar eller med goda ord. Här blir man hållen för en dålig flicka, och
rätt som det är, få de höra det där hemma också. Försök inte att
öfvertala mig, jag blir inte kvar.

Hennes ton föreföll Tuominen en smula mindre bestämd än förut, och
litande på, att den som vinner tid också vinner alt annat, sade han
torrt:

-- Nåja, som du vill då. Veckan till slut måste du stanna i alla fall,
det är lag här i landet. Om du inte då ändrat dig, så kan du göra som
du behagar.

-- Om det är lag, så måste jag väl, sade Lena, som om det varit mycket
svårt att foga sig. Men i grunden kände hon sig inte alldeles missnöjd
med den force majeure, som tvingade henne att förtjäna en veckas lön
till, utom en hop drickspengar, innan hon gaf sig ut på egen hand igen.

-- Men låset måste ni låta göra i ordning, sade hon likväl, såsom en
sista protest.

Tuominen var som förvandlad efter den betan. Såg till att kunderna så
litet som möjligt oroade Lena med kurtisförsök, höll sig själf för det
mesta behjälpligt nykter och tillät sig inte den minsta närgångenhet.
Han kände sig riktigt ängslig till mods hvar gång han tänkte på, att
flickan måhända ändå skulle vidhålla sitt beslut. Det vore hans säkra
ruin, det kände han i luften, och den känslan var stark nog att för
tillfället öfverrösta hans begärelser. Om han också kunde få en annan,
hvilket redan i och för sig var högst osäkert denna tid på året, så var
det så godt som otänkbart att få en sådan som Lena. Det var en rent
vidskeplig föreställning han hade om den tur, som följt honom sedan hon
kom till huset, och därför var han villig att göra snart sagdt hvad som
hälst hällre än att mista henne. Men hon skulle nog stanna. Under hela
veckan hade hon ju inte talat ett ord om sin flyttning.

Och ändå kände han sig i grund och botten alt annat än säker om den
slutliga utgången. Kvinfolk äro nu en gång för alla oberäkneliga --
därom hade till och med David Tuominen en outredd aning.

Hans förvåning blef därför mindre än hans bittra missräkning, då
lördagens morgon kom och han, till svar på sitt i frågande ton
framkastade förmodande, att Lena väl nu slagit alla flyttningstankar ur
hågen, fick en bestämd försäkran att hon visst inte gjort det.

-- I afton vill jag ha ut min lön, tillade hon, och i morgon går jag.

Det kokade i Tuominen af harm. Han kände en nästan okuflig lust att
kasta sig öfver henne och slå henne, tills hon skulle be som en nåd att
få stanna kvar, men han betvang sig. Om han nu gjorde det minsta
felgrepp, så var han oåterkalleligt förlorad, det kände han
instinktmässigt, och med henne också hans på nytt gryende välstånd. Han
måste finna på någonting, för att hålla henne kvar, men hvad?

Medan han ännu betänkte sig på hvad han skulle säga eller göra,
betraktade han henne ofrånvändt, där hon rörde sig innanför disken,
flinkt aftorkande det ena glaset efter det andra. Han kunde inte göra
klart för sig hvad det var, som så behagade honom hos henne, men ju
längre han såg på henne och ju mer han tänkte på, att hon kanske redan
i morgon skulle lämna honom, desto högre kände han den gamla begärelsen
stiga inom sig, lusten till hennes friska, fylliga kropp. Och därmed
uppflammade också såsom en stor, klar låga en tanke, huru han skulle
besegra hennes motstånd och hålla henne kvar. Han skulle gifta sig med
henne -- det var det enda kloka han kunde göra. Inte hade han ju ämnat
gifta sig ännu, åtminstone inte i Amerika, där en karl måste vara lös
och ledig för att komma någon hvart. Men komme tid, komme nog också
råd. Här i landet var det ju inte så svårt att bli kvitt en hustru, om
man ville bli fri igen -- i värsta fall reste man bara sin väg till
andra ändan af landet. Hufvudsaken var att nu förmå henne att stanna
kvar och hålla affären i gång.

Alt detta drog i snabba, orediga konturer genom Tuominens hjärna, medan
han betraktade sin tillernade hustru och af ren tankspriddhet slog i åt
sig samt tömde två stora glas whisky. Och som om de gifvit honom mod
att genast göra slag i saken, sade han utan alla omsvep:

-- Om du inte vill bli kvar här på samma vilkor som förut, så kanske du
stannar som värdinna i huset? Hvad menar du om att gifta dig med mig?

Det var en oanad upplösning. Lena såg förvånad och tviflande på sin
husbonde, men hans ansikte hade ett sådant uttryck, att hon på något
oförklarligt sätt genast kände sig öfvertygad om, att han värkligen
menade hvad han sade. Och då var det som om något bländat henne, i det
hon i en sekund öfvertänkte alt hvad frågan innebar. Hon värdinna på
hotellet, där hon visste att sådana summor, ofantligt stora i hennes
ögon, förtjänades? Men hon ville det oaktadt inte förhasta sig.

-- Jag vet inte, svarade hon stillsamt, det har jag aldrig förut tänkt
på.

-- Så gör det nu då, uppmanade Tuominen kärft. Han kände sig torr i
halsen, då tanken på att äga henne trängde sig alt närmare inpå honom
-- och tillika erfor han något liknande förbittring öfver att
svårigheterna inte låtit sig lösas på annat sätt. -- Huru länge
behöfver du tänka?

-- I morgon skall jag gifva svar, sade Lena, alt på samma saktliga
sätt. Hennes respekt för husbonden, sedd i det nya ljus, hvari han nu
framstod, hade vuxit betydligt under de sista minuterna.

Hela dagen gick hon sedan omkring med ett otydligt medvetande af att
hennes öde nu var afgjordt, ehuru Tuominen visst inte var den hon
skulle tagit, om hon blott tänkt på det yttre. Men det betydde ju inte
mycket. På det hela taget var han bra nog, och mot henne hade han
alltid varit god. Alla karlar voro tokiga när åtrån fick makt med dem,
men då han nu ville gifta sig med henne, så var det ju något helt
annat. Kanske hade det hela tiden varit hans mening. Och dåligt ölsinne
hade han inte, det visste hon. Fick hon bara hand om honom, så skulle
det nog bli slut på drickandet, och då skulle de snart bli så rika, att
de kunde fara hem och köpa en riktig herrgård. När han var nykter, så
var han ju alldeles som en herreman redan nu. Såsom senast då han
följde henne till emigrantkontoret och sedan förde henne ut bland det
fina folket i staden. Hon vore ju rent galen, om hon inte jakade till
ett sådant anbud.

Men tillräcklig klarhet i sitt beslut fick hon dock inte förrän på
aftonen, då hon var helt ensam i sitt rum och inte hade något mera att
uträtta.

-- Om han lofvar att ge mig fyra daler i veckan att skicka hem -- eller
hälst två -- och att flytta tillbaka till Finland, när vi ha
tillräckligt pengar, så tar jag honom. Det var hennes sista tanke,
innan hon somnade.

Men då hon följande morgon meddelade sitt beslut åt Tuominen, var det
som om orden fastnat henne i halsen, så att hon inte kunde begära mera
än två dollars för de hemmavarande, och till och med för det tyckte hon
sig skämmas, ehuru Tuominen villigt gick in på alt. Han var visst inte
den, som skyggade för att lofva hvad som hälst.

Så bestämdes det, att de skulle gifta sig om tre veckor. Först yrkade
Lena på sex veckors uppskof, så att hon kunde bli ordentligt förelyst i
sin hemsocken, men då Tuominen bestämdt försäkrade henne, att lysning
var onödig enligt amerikansk lag, så prutade hon af tiden till tre, men
därunder gick hon inte. Hon ville att bref om saken skulle hinna fram
till modern, innan det var gjordt, eller åtminstone samtidigt. Och
därvid blef det.

Tuominen var als inte oäfven såsom fästman. I grunden förargade det
honom betydligt att han tvungits till en sådan ytterlighet som att
gifta sig, men han var för klok att visa det, innan han fått makten i
sina händer. Så länge Lena inte var bunden fast nog, var det bäst att
fara varliga fram, man visste aldrig hvad hon kunde företaga sig. Han
hjälpte henne så mycket han kunde med arbetet, hemtade då och då små
presenter och var inte mera närgången än hvad en fästman anständigtvis
kunde vara. Men hans sura ögon blänkte altmera ju längre tiden led.

Lena å sin sida tänkte oaflåtligt på huru det skulle gå för henne såsom
gift, ty trots all skenbar hygglighet hos den tillkommande gemålen,
kunde hon inte värja sig mot en oklar och oresonnerad känsla, att han
ändå inte var rätt att lita på. Men så länge han inte visade sig från
någon värre sida än hittills, kunde hon häller inte tro honom om något
egentligen dåligt. Hon skulle nog veta att reda sig med honom när de
väl vore gifta, och innan det skedde var hon ju fri, eftersom det inte
ens behöfdes riktig lysning för giftermål i Amerika. Hvarken
orlofssedel eller lysning! Nog var det ett konstigt land i alla fall.

Ingenting inträffade, som skulle gifvit henne skäl att rygga sin
föresats att låta Tuominen göra sig till värdinna på hotellet, tvärtom.
Hennes obestämda instinkt emot honom blef alt svagare ju längre han
framhärdade i sin taktik af vänlig hygglighet, så att hon, då den
bestämda dagen slutligen kom, hade lyckats intala sig att hon handlat
både riktigt och klokt. D.v.s. på morgonen af bröllopsdagen.

Det var en fredag i slutet af Oktober som det heliga äkta förbundet
mellan David Johansson Tuominen och Magdalena Isaksdotter Jussila
skulle ingås. Lena hade stigit tidigt upp, hade städat både sitt eget
rum och alla de öfriga samt hade sedan klädt sig i sin allra bästa
stass så tidigt, att hon skulle hinna servera stamkundernas vanliga
morgonsupar innan hon gick ut. Därefter skulle krogsalen stängas ända
tills de nygifta kommo hem, då ett större toddykalas till firande af
dagens högtidlighet skulle äga rum.

Tuominen visade sig först senare. Han hade också sträckt upp sig på
bästa sätt, hade rakat sig så slät som möjligt och lät inte bjuda sig
på mera än två "sura" supar, hvarefter han höfligt men bestämdt föste
ut sina gäster, anmodande dem att komma igen på eftermiddagen.

Medan han därpå stängde den inre dörren till trappan, arbetade Lena så
svetten stod henne i pannan med att dagen till ära draga ett par hvita
handskar -- den sista fästmanspresenten -- på sina styfva händer. Just
då hon var färdig att gå, trädde en lång, knotig karl med en
sjömanssäck på axeln i dörren till gatan. Tuominen öppnade redan munnen
för att säga ifrån att det var stängdt, då mannen stälde säcken ifrån
sig och sade: "hälsningar från Rio". -- Det var Wehkalainen.

Tuominens ansikte fick ett förnöjdt uttryck och han hälsade särdeles
vänligt, bedjande Wehkalainen stiga fram.

-- Du kan genast taga i med rörelsen, sade han fryntligt. Lena och jag
måste ut, men då du är här, så kunna vi lämna huset öppet.

Wehkalainen såg undrande på paret, som midt på en hvardag ämnade stänga
lokalen för att gå ut. Och i sina bästa kläder, tänkte han.

-- Hvad står nu på? frågade han. Inte är det ju någon hälg i dag.

-- Man kan inte så noga veta, menade Tuominen småslugt. För oss är det
hälg i alla fall. Vi ska åstad och giftas vi två.

-- Hvad f--n nu! lydde Wehkalainens mera förvånade än artiga utrop. Men
då han såg Lenas halft förlägna min, förstod han att det var rama
allvaret och inte bara ett dåligt skämt af Tuominen, såsom han först
tänkt. Och då blef han arg.

-- Nå den gången gjorde då tokig som galen bad, sade han till Lena. Nog
bäddar du skönt åt dig, om du gifter dig med den karlen.

-- Håll din förb--de käft, röt Tuominen, på en gång alldeles grå i
synen af ilska, eller kör jag dig på dörren på eviga minuten -- -- --

-- Du! Köra mig på dörren? -- det lär du alt akta dig för. Men för
resten kan jag gärna tiga. Det är ju inte jag som blir gift med David
Tuominen, så mig kvittar det lika.

Tuominen såg ut att vilja tillägga ytterligare något, ehuru han visst
inte kände sig böjd för ett allvarsamt gräl med matrosen, som först och
främst ledigt kunnat mala sönder honom mellan sina väldiga näfvar och
dessutom nu måste ha en vacker summa på fickan efter sin långtur. Men
Lena afstyrde all fortsättning genom att bjuda Wehkalainen ett glas öl,
och genast därpå gick hon med Tuominen, som oaktadt grälet lämnade
lokalen i matrosens vård. Det var alltid en god affär, ty utom att han
sålde supar åt andra kunde han lika litet själf lämna whiskyn i ro som
han kunde gå på vattnet. Och debiteringen skötte Tuominen sedan om --
efter ögonmått.

Färden till stadshuset, där tillståndsbeviset för giftermålet -- den
amerikanska lysningen enligt Lenas uppfattning -- skulle tagas ut, tog
inte lång tid i anspråk och inte var det långa omgångar där häller.
Lena svarade ett blygsamt "jäs" på frågan om hon var Mägdälinä
Djössilä, såsom herr bakom disken uttalade hennes namn, Tuominen erlade
den obetydliga afgiften för beviset, och därmed voro de färdiga att gå
till fredsdomaren, som skulle ombestyra det slutliga tillknytandet af
bandet.

Men de hade knappast hunnit ut i korridoren, innan en sluskigt klädd
herre med en förfärlig skjortkrage och en illa tuggad cigarrstump
mellan tänderna slog ned på Tuominen, räckte honom ett smutsigt
visitkort -- Joshua D. Sharky, justice of the peace -- och sade sig
vara villig att utföra vigselceremonin på stället.

-- Både bekvämare och billigare för er än om ni går till någon annan --
bara en dollar.

Tuominen visste, att en sådan vigsel var lika god i lagens ögon som
någon annan, den kostade hälften mindre och orsakade minsta bråket.
Hvarför inte? Med ett par ord förklarade han för Lena att den här herrn
kunde och ville viga dem genast. Hon skulle bara svara yes, när han
stälde en fråga till henne. Mera behöfdes inte.

-- Inte är det ju någon präst, invände Lena. Men Tuominen tystade henne
med några öfverlägsna ord om att i Amerika inte behöfdes några präster
vid giftermål. Han skulle nog sedan närmare förklara det för henne.

Innan hon rätt hann besinna sig, sade den sluskige karlen några ord,
Tuominen svarade yes tillräckligt ljudligt för två, herrn med
cigarrstumpen sade igen något och sträckte fram sin hand, Tuominen
tryckte en sedel i den, och så vände han sig till Lena och sade: kom
nu, det är färdigt.

-- Hvad är färdigt? frågade hon i detsamma de kommo ut på gatan.

-- Vigseln, vet jag. Han där inne vigde oss just nu.

-- Han! den där karlen? Det kan du inbilla någon annan, men låt bli att
sätta ihop sådant för mig. Lena kände sig ordentligt ond utan att ännu
riktigt veta hvarför.

-- Visst vigde han oss. Här i landet viges man af domaren; präst behöfs
als inte, om man inte vill. Och här på kortet står hans namn och titel.
Nog ä' vi lika lagligt gifta som alla andra i Amerika.

-- Aldrig i lifvet, förklarade Lena med största bestämdhet. Om jag inte
är vigd af präst, så är jag inte vigd als. Sådan där vigsel är en skam
för Gud och människor. Du har själf sagt att här fins finsk präst i
New-York, och han skall viga oss eller också blir det ingenting af vårt
giftermål.

Och därvid blef det. Alla Tuominens försök att förklara
civiläktenskapet såsom institution strandade mot Lenas stadigt rotade
åsigt att utan präst kunde man inte vara riktigt gift. Mot den hjälpte
intet resonnement och slutresultatet blef att Tuominen måste utfästa
sig att följande dag låta pastorn fullborda vigseln. Att de voro
lagligt gifta redan nu visste han i alla fall, och det sade han såsom
sitt sista ord åt Lena.

-- Låt så vara, svarade hon, men jag bryr mig inte om deras lagar. Hem
skulle vi i alla fall aldrig kunna komma som gifta, om vi ock vore
vigda af tre sådana som den där herrn.

Tuominen förargade sig visst en smula åt hennes envishet, men i det
stora hela hade ju alt gått efter önskan. Hon var räddad åt affären i
alla fall, hvad hon än tyckte om vigseln, och det var ju för
ögonblicket hufvudsaken. Han kände sig helt lifvad vid tanken därpå och
skämtade under hemvägen godmodigt med Lena, som också begynte tina upp
hvad det led. Hon hade ju det viktiga pappret de fått i godt förvar i
sin ficka, och i morgon skulle pastorn viga dem. Det var nog fullt
allvar i alla fall, om också seder och bruk voro konstiga i Amerika.

På hotellet hade Wehkalainen emellertid installerat sig på sin gamla
plats i hörnet bakom disken. Den ena efter den andra af de vanliga
kunderna hade kommit in, då dörren befans öppen, och hade i förväntan
på den fria förtäring värden utlofvat, druckit betydligt på egen
bekostnad. Men alla försök att förmå Wehkalainen till frikostighet med
det kapital man allmänt antog honom hafva på fickan, hade visat sig
fruktlösa. Han hade nog druckit ett par glas och sedan bjudit på en
omgång i sin tur, men därvid hade det stannat.

Wehkalainen funderade. Det var inte ofta han mödade sig därmed, och
aldrig förut hade han gjort sig det besväret samma dag han kommit
tillbaka från en resa med några månaders sammansparad hyra. Men
underrättelsen att Tuominen och Lena voro så godt som gifta hade gifvit
honom en stöt, som totalt rubbat hans jämvikt. Inte för att han brydde
sig mera om Lena än om andra flickor, men hon hade alltid varit snäll
och vänlig mot honom. Hans skuld hade aldrig varit så liten som nu
sedan hon skötte rörelsen. Och så visste han bättre än någon annan hvad
slags karl Tuominen var. En tjuf var han, värre än en tjuf mot alla,
som en gång råkat i hans klor. Det var synd och skam att en snäll,
hygglig flicka skulle gifta sig med en sådan skojare. Men han,
Wehkalainen, ämnade inte stanna där och se på huru Tuominen for fram
med sin hustru. Det var det han tänkte på och det stora beslut, som
småningom mognade i hans sinne, var att nu göra sig fri från Tuominen
en gång för alla. Hälften af sin hopsparade hyra skulle han lämna i
likvid för skulden, och så skulle han flytta till ett annat ställe. Här
blef det ändå bara elände, det visste han. Tuominen var inte den, som
kunde hålla sig anständig i längden.

Ju mera han tänkte därpå, desto klarare såg han sin väg. Så snart
Tuominen frågade efter pengar, skulle han säga ifrån, att han inte
ämnade betala mera än sextio dollars, och så skulle han gå med samma.
Han kände sig riktigt stridslysten, då han förestälde sig
slutuppgörelsen och önskade bara att Tuominen strax skulle taga
penningefrågan till tals så det blefve klart med ens.

Det gjorde Tuominen emellertid inte, ty då Lena och han kommo hem togos
de emot med ett allmänt jubelskrän af de särdeles lifvade gästerna, som
alla ville skåla med dem och gratulera. Lenas protester mot att kallas
mistress väckte först en viss förvåning, men då Tuominen förklarade
huru det hängde ihop, förbyttes förvåningen i en ström af skämt och
kvickheter af sådan kaliber att Lena, hällre än att längre utsätta sig
därför, lät udda vara jämt och lystrade till M:rs hvar gång någon
skålade till henne.

Toddyglas med nödigt tillbehör och rom såsom spiritus rector kommo fram
i en hast, så att Lena knappast hann få hatten af sig -- handskarna
hade hon stuckit i fickan genast utanför stadshuset -- innan gillet var
i full gång. Och det blef strax så lifligt att Tuominen inte ens hann
tänka på Wehkalainen och hans pengar.

Lena fick snart nog af sällskapet och försvann i största tysthet upp på
sitt rum, där hon satte sig till det mödosamma värfvet att skrifva hem
och tala om huru underligt det går till vid bröllop i Amerika, hvilket
upptog hennes tid ända till sängdags utan att brefvet ändå var färdigt.
Hon skulle sluta det följande dag, då hon kunde berätta att de voro
ordentligt vigda.

Nere i salen blef oljudet alt värre. Det hjälpte inte als, att Tuominen
snart förklarade sin traktering vara slut. Gästerna voro redan altför
upprymda för att märka, huru liten den i själfva värket varit, och
rekvirerade fram några flaskor till samt fortsatte toddydrickandet utan
både socker och vatten. Endast Wehkalainen höll sig på afstånd i
förväntan på uppgörelsen med Tuominen. Han ville inte dricka, ty då
visste han att det var slut med honom och det gamla eländet färdigt
igen.

Men då ingen uppgörelsestund kom, beslöt han att själf göra slag i
saken. När Tuominen kom fram till disken och tillsade honom att hälla
duktigt med vatten i flaskorna då de fyldes på härnäst, förklarade
Wehkalainen att han inte ämnade sitta där längre. Och så frågade han
tvärt:

-- Huru mycket är jag ännu skyldig här i huset? Jag vill betala så
länge jag har pengar.

-- Gif hit bara, jag skall räkna ihop i morgon. Det kan jag inte göra
nu.

-- Här har du -- sextio daler.

-- Är det alt hvad du har? Tuominen begrep inte hvad som var åt karlen,
men kände lika väl harmen öfver hans sätt och faconer börja sjuda hos
sig.

-- Det är åtminstone alt hvad jag ämnar betala, ljöd svaret och ehuru
Tuominen nu började ana hvad meningen var, fans där något i den gamla
matrosens uppsyn, som gjorde, att han inte sporde någon lust att drifva
saken vidare. Åtminstone inte så länge rummet var fullt af folk, som
säkert ingenting skulle ha emot att se honom uppiskad, ja, som kanske
vore nog så lifvade att hjälpa till en smula.

-- Du kan väl vänta till i morgon med din likvid, sade han därför med
återhållen ilska, men stack sedlarna i fickan. Inte kommer jag ihåg din
skuld utantill. Gå upp och lägg dig, om du inte vill sitta här längre,
så få vi talas vid i morgon.

Egentligen var det ju inte Wehkalainens afsikt att tala vidare i saken
als, men den gamla vanan att göra som Tuominen ville värkade alt ännu
så mycket, att han gick upp och lade sig i ett af rummen i öfra
våningen, i det första, hvars dörr stod öppen och det råkade vara
rummet näst intill Lenas.

Tuominens nöje af kalaset var emellertid i grund förstördt. Hvad kunde
karlen mena med att inte vilja lämna ifrån sig alla sina pengar? Ämnade
han värkligen börja bråka om deras gamla räkningar? Det hade nog någon
satt i hufvudet på den gamla fyllbulten, men han skulle alt bli skött
som han var sjuk till. Det fans mera än en poliskonstapel, som hjälpt
Tuominen ur trassel förut, och Wehkalainen var väl inte svårare att
skrämma till foglighet än andra. Harmen steg alt högre i hans af
spriten omtöcknade hjärna och gjorde, att han tvärt afslog en anhållan
om mera rom.

-- Här har druckits nog för i kväll, förklarade han. Det är bäst ni går
er väg nu, så jag får stänga.

Intet parlamenterande hjälpte, men huruvida det skulle blifvit så
alldeles lätt att värkligen afhysa det envisa sällskapet är
tvifvelaktigt nog, såvida inte en af gästerna råkat säga, att man inte
kunde begära att en nygift man skulle tillbringa hela natten med
drickande. Då slog stämningen om med ens och, efter en ytterligare
salva af skämtsamma anspelningar samt ett skråligt försök att hurra för
bruden, begåfvo de, som inte bodde i huset, sig bort, medan
hotellgästerna med mycket besvär och stort buller knogade upp till öfra
våningen, lämnande värden att stänga och släcka gasen.

Därunder var det som om det grofkorniga skämt gästerna i sista stunden
affyrat hade nytändt Tuominen gamla lust till Lena. Under det skarpa
drickandet hade han als inte kommit ihåg henne utan motståndslöst
hängifvit sig åt ruset, men Wehkalainens besynnerliga beteende hade
väckt honom och satt hans hjärna i arbete igen. Sedan behöfdes blott
gästernas anspelningar för att all den sprit han förtärt skulle värka
som eld under en panna. Medan han räknade ihop kassan för dagen steg
begärelsen alt högre inom honom, men nu fann han nästan nöje vid att
vänta och pina sig själf. Nu, då hon inte mera kunde afvisa honom, hade
det ju ingen brådska.

Men på samma gång han tänkte på detta, sköto andra visioner upp och i
dem spelade Lena sådan han sett henne om natten, då hon dref ut honom
med damborsten, hufvudrollen. Han bet ihop käkarna och sväljde ett par
gånger, slog i åt sig ett stort, bräddfullt glas whisky samt tömde det
i ett drag. Därpå skrufvade han ned gasen och gick upp i sitt rum för
att först låsa in sina penningar.

En stund därefter vaknade Lena vid det någon sökte öppna hennes dörr.

-- Hvem är där?

-- Hvem annan skulle det väl vara än jag, svarade Tuominen otåligt. Det
förargade honom att finna dörren stängd.

-- Hvad vill ni? gå och lägg er och låt mig vara i fred.

-- Seså, prata inte nu utan öppna dörren. Din man må väl få komma in
när han vill!

-- Min man är ni inte ännu, och så länge håller jag min dörr stängd. Gå
nu till sängs och ställ inte till något spektakel. Lenas röst ljöd helt
vänlig och i själfva värket kände hon sig häller inte förargad. I
morgon skulle de ju vigas -- -- --

Men Tuominen blef rasande. Skulle han låta afspisa sig så snöpligt och
stå som ett åtlöje, bara för att hon hade några dumma griller om vigsel
med präst? Den länge kufvade begärelsen, spritångorna och vreden
tillsammans tumlade om i hans hjärna och bragte honom på en gång i
sådant raseri att hans röst ljöd hes och skroflig.

-- Om du inte öppnar dörren på ögonblicket så sparkar jag in den,
förb--a mig gör jag inte det!

-- Ni är väl inte galen häller! hördes Lenas röst tätt innanför dörren.
Hon hade rusat upp ur sängen, skrämd af Tuominens tonfall, som inte
lämnade något tvifvel om att han menade hvad han sade. -- Var nu
hygglig och gå! alt ännu i bedjande ton.

Ett våldsamt slag mot dörren var alt det svar hon fick, och det bragte
också henne i harnesk.

-- Jaså, det börjas på det sättet, sade hon i helt annan tonart än
förut. Nå, bättre är det att det händer i dag än i morgon. Vänta skall
ni få på, att få mig till prästen, om ni håller på så här. Gå genast
från min dörr eller också går jag i morgon och det blir ingen vigsel af
mellan oss.

Det var halmstrået som bröt kamelens rygg. Flämtande af ursinne
framstötte Tuominen i afbrutna satser en ström af svordomar och
skymford, medan han gång på gång sparkade till dörren så den knakade i
fogningarna.

-- Går, säger du! Du går så i h--vete häller. Det är slut nu med dina
konster -- och jag är den som befaller. Öppna på ögonblicket, om du
inte vill ha mera stryk än du orkar ta emot -- -- --

Han kastade sig med hela sin kroppstyngd mot den klena dörren, som flög
i stycken, illa skakad som den redan förut var.

Lena sprang med ett högt skrik så långt undan som hon kunde komma, men
inom ett ögonblick hade Tuominen hunnit fram till henne och slog henne
våldsamt i ansiktet. Intet annat än vanvettigt raseri kände han numera
och därjämte begär att krossa hennes motstånd en gång för alla. Han
grep henne med ena handen i håret och höjde den andra till ett nytt
slag, då med ens Wehkalainens röst hördes genom tumultet:

-- Jaså, du slår kvinfolk, din rackare! men nu ska' du få se på f--n.

Och Wehkalainens årslånga, tysta och tillbakaträngda förbittring mot
blodsugaren gaf sig luft i ett kok stryk sådant Tuominen aldrig förut
varit med om. Ett ögonblick sökte han sätta sig till motvärn, men det
nästa låg han kullslagen på golfvet, bedjande om nåd och försköning
under slagen, som obarmhärtigt haglade ned på honom.

Slutligen lade Lena sig emellan. Hon kunde ju inte se karlen
ihjälslagen midt för sina ögon häller, och dessutom hade hon nu hunnit
kasta litet kläder på sig, så att hon kunde träda fram.

-- Låt det vara nog nu, sade hon. Nog lär han nu låta mig vara i fred.

-- Det är det bästa han kan göra, men egentligen borde han ha litet
mera för min egen skull. Wehkalainen lämnade med synbar motvilja sitt
värk, det han inte tycktes anse stort mera än halfgjordt, ehuru
krögaren stönande och med slutna ögon låg kvar på golfvet, altför
mörbultad att stiga upp.

-- Rör på dig, kommenderade matrosen, i det han omildt berörde den
liggande med foten. Och då Tuominen mödosamt reste sig, tog han honom i
armen, ledde honom till hans eget rum och låste dörren från yttre
sidan, hotande med en grof ed att slå sönder hvartenda ben i
hotellvärdens kropp vid minsta försök att kalla på hjälp. Därpå gick
han tillbaka till Lena, som under tiden förfullständigat sin klädsel
och nu var sysselsatt med att bada sitt illa svullna ansikte med kallt
vatten.

-- Hvad ämnar du nu taga dig till? frågade han. Jag måste härifrån
redan i natt, annars låter han häkta mig och sedan vet man inte huru
det går. I morgon dag reser jag från New-York och tar hyra från en
annan stad, men för dig blir det värre, han är i stånd till hvad som
hälst.

-- Jag blir inte häller här, förklarade Lena bestämdt. I morgon går
jag, om jag så aldrig får någon tjänst mera.

-- Inte kan du gå som du vill, när du gift dig med honom, sade
Wehkalainen medlidsamt.

-- Jag är inte gift, protesterade Lena. Och så beskref hon alt som
förefallit tidigare på dagen.

Den gamla matrosen klådde sig betänksamt i hufvudet. Det var en högst
kinkig kasus att utlåta sig om, ty så mycken aning om lagar och seder i
Amerika hade också han, att han visste det en domare kunde viga utan
biträde af präst. Frågan var nu bara om den sluskige karlen, hvarom
Lena talade, värkligen var en domare.

-- Nog är jag rädd för att du är gift i alla fall, sade han slutligen
tveksamt och då vet jag sannerligen inte hvad jag skall råda dig till.

Lena brast i gråt. Om hon värkligen var gift med Tuominen så var hon
olycklig, nu visste hon det. Sådan han visat sig i natt kunde hon tro
honom om hvad som hälst -- härnäst skulle han väl slå ihjäl henne. Hon
snyftade alt bittrare.

-- Vill du rymma? frågade Wehkalainen tvärt. Han hade fått en idé.

-- Jo, men hvart? Jag känner ju ingen människa här i landet.

-- Ja, inte just jag häller. Men jag känner ändå till flera trakter i
Michigan och Minnesota med, där det fins hela byar af finnar. Dit kunde
du resa.

-- Ar det inte förfärligt långt dit?

Det var åter en brydsam fråga, ty Wehkalainen hade passerat genom
Minnesota och Michigan på återväg från San Francisco. Han hade under
sommaren arbetat hos några finska farmare och hade sedan färdats till
New-York på en hvetepråm, där han i sällskap med några andra drifvare
omsatt säsongens besparingar i en sådan mängd whisky att han inte hade
det minsta minne af resans längd. Men han trodde inte att det var så
farligt långt med bantåg.

-- Men om Tuominen får reda på att jag är där, så kan han väl få mig
tillbaka med kronoskjuts? frågade Lena, öfvertygad om att en så vacker
institution som "kronoskjutsen" fans införd i hvarje civiliseradt
samhälle.

-- Det skulle han väl kunna, menade Wehkalainen, med tanken på polisens
ogenerade sätt att handskas med förrymda sjömän. Och enligt alt hvad
han visste var väl lagen mycket strängare mot förrymda hustrur.

-- Då är det inte värdt, pustade Lena. Jag har bara den skammen till
att bli fasttagen.

-- Strunt, sade matrosen. Han hade rymt mera än en gång och vanligen
hade det lyckats utmärkt.

-- Det kan så vara för en karl, invände Lena med en djup känsla af
afund mot det kön som kunde säga "strunt" om kronoskjutsen, men för mig
vore det en evig skam om polisen tog mig. Nog måste jag bli här, om han
också slår ihjäl mig. Hon började gråta på nytt.

-- Så res hem, sade Wehkalainen otåligt. Där kan han ingenting göra åt
dig och ångbåtar går det hvar dag.

-- Jag har inte pengar, snyftade flickan. Två daler är alt hvad jag
har, han har inte gifvit ut något för den här veckan.

-- Ja, men jag har, försäkrade Wehkalainen, som nu en gång var besluten
att spela Tuominen ett gement streck. Du kan få låna af mig tills vi
träffas igen, tillade han skämtsamt.

-- Inte vill jag ta dina pengar, protesterade Lena. Gud vet om vi
träffas igen i den här världen.

-- Det gör ingen skilnad. Jag bara super upp dem, om du inte tar dem.
Vill du så gå vi strax ned till Castle Garden och vänta där tills du få
biljett så kan du resa med första båt?

-- Nog hade jag tänkt stanna tills jag arbetat ihop åtminstone
tvåhundra daler, sade Lena fundersamt, med en sista, sorgsen
afskedstanke till sina vackra rikedomsdrömmar, men hällre far jag hem
med mindre än jag blir kvar här i huset.

-- Allräj, sade Wehkalainen afgörande. Du kan få min sjömanssäck för
dina saker. Kistan kan jag inte bära allena, men det mesta du har går
nog i säcken.

-- Bry dig inte om det. Vi orka nog bära kistan tillsammans och hällre
lämnar jag den på gatan än här, sade Lena hurtigt. Hon fick en riktig
hjärtklappning vid tanken att redan om några timmar vara på hemväg, och
det lifvade upp henne.

Inom några minuter var byrålådornas innehåll tömdt i kistan, hvilken de
båda så tyst som möjligt buro ned, och kort därpå vandrade de raskt
nedåt Chenystreet, som denna tid på dygnet var tyst och öde.

Vandringen ned till hamnen blef både lång och tröttande och mera än en
gång måste de pusta ut, hvarvid Lena alltid kastade en ängslig blick
nedåt gatan, där Tuominen möjligen kunde dyka upp. Men alt gick
lyckligt. Då de omsider kommo in i Batteryparken, där träden prunkade i
alla indiansommarens granna färger, drog Lena ett djupt andetag af
lättnad. Och ännu lättare andades hon, då Wehkalainen, sedan de
småsofvit några timmar på en bänk under förväntan på att Castle Gardens
portar skulle öppnas, efter endast några minuters frånvaro kom tillbaka
med en biljett, som gälde ända till Wasa, och hemtade med sig en pojke,
som på en handkärra skulle forsla kistan till ångbåtsbolagets docka.
Det var visst ett par mils väg dit, men det betydde ingenting, då de
bara behöfde följa efter handkärran. De hunno fram i så god tid, att
Lena till och med började känna sig ängslig för att Tuominen ännu
skulle kunna få tag på henne.

Men Wehkalainen lugnade henne med att det inte var troligt. Och för
öfrigt skulle hon inte bli lämnad allena, ty han hade vid närmare
betänkande och då pengarne väl räckte till, köpt biljett också för sig
själf öfver till Liverpool. Man kunde aldrig veta, menade han, hvad
Tuominen kunde taga sig till, då han såg att Lena rymt, och i Liverpool
var det åtminstone lika lätt att få hyra som i New-York. Det lugnade
Lena fullkomligt, och vissheten att hafva en bekant människa att lita
till under resan, bragte henne i så godt humör, att hon nästan helt och
hållet lyckades slå bort tanken på de hundra dollars mera hon ansåg att
hon rättvisligen borde ha fört med sig från Amerika.

Men då den väldiga ångaren lade ut och långsamt lämnade kajen på alt
längre afstånd, trängde den sig på henne igen, starkare än förut. Och
då om en stund New-Yorks husrader längst borta begynte smälta ihop till
en enda otydlig massa och frihetsgudinnans jättestaty blef alt mera lik
en dimfigur i den lätta, höstliga solröken, då steg bitterheten af den
stora missräkningen henne ända upp i halsen. Och det var med en tydlig
återspegling däraf i röst och min hon i djupt öfvertygad ton sade till
Wehkalainen, att det inte betydde mycket huru rikt Amerika var, då det
hade så usla lagar, att den fattige inte hade någon rätt.

Den gamla matrosen såg fundersam ut, medan han långsamt stufvade in en
ny laddning tuggtobak och med tungan jämkade den till rätta till
vänster i munnen, där den ständigt på samma ställe valkade bussen
åstadkommit en knöl, som liknade en utväxt på käkbenet.

-- Det är inte lagarnas fel, sade han slutligen då operationen var
lyckligt slutförd, de äro bra nog. Men människorna ä' dåliga, ser du,
och då hjälpa lagarna till ingenting.



Enoch Muponen på krigsstråt.


Fordom tillhörde Amerika indianerna, men i våra dagar tillhöra
indianerna Amerika. Präriernas och skogarnas f.d. fria söner hållas
numera instängda på reserverade områden, där regeringen genom sina
soldater vaktar dem så noga som trots några raskreatur, välvilligt
tillåtande dem att svälta, frysa, lefva och dö huru fritt och
oinskränkt som hälst, så länge de bara inte försöka lämna sitt område
och upplifva gamla buffeljaktminnen med de stora boskapskungarnas oxar,
kor och kalfvar, hvilka i tusental ströfva på betesmarkerna rundtom
reservationerna. Göra de det, så blir det annat af. Armén mobiliseras,
proviant- och ammunitionskontrakt uppgöras och pengar stjälas så
intensivt som blott amerikanska eller ryska kronoleverantörer kunna
göra det.

Därmed är nu likväl på intet vis sagdt, att inga pengar stjälas under
andra än krigstider i Amerika. Tvärtom stjäles där alltid högst
betydligt och ingalunda minst af dem, som på regeringens vägnar dela ut
föda och kläder åt Amerikas forna egare. Ty så långt ha indianerna,
trots trägen och långvarig öfning, ännu inte kommit att de kunde
lifnära sig endast med gräs och rötter, och därför är regeringen
tvungen att förse dem också med en del andra födoämnen. Två gånger i
månaden samlas krigarne till den plats inom reservationen, som kallas
agenturen, och där utlämnar Onkel Sams ombud till de röde alt hvad de
under de närmaste två veckorna anses kunna behöfva för att hålla kropp
och själ tillsamman.

Men nu variera åsikterna härutinnan tyvärr rätt betänkligt. Agenten
anser att oxar, som längesedan svultit af sig alt annat kött än de
hårdaste musklerna och de segaste senorna, äro goda nog att gnaga på
för rödskinn, medan dessa åter hålla före, att ingen annan än agenten
kan bli fet på dylik diet -- och så uppstå dispyter. Ibland lyckas det
agenten att lugna sina skyddslingar med ett eller annat skålpund ruttet
mjöl mera än han noga taget ämnat gifva dem, men ibland lyckas det
inte, och då draga de röda männen bort, stjäla hästar och boskap och
slå ihjäl ett eller annat blekansikte i omnäjden för att gifva
tillbörligt uttryck åt sitt missnöje.

Då är spektaklet färdigt. Förenta Staternas öfvergeneral rycker i fält
med armén, tidningarna trycka spalt på spalt med beskrifningar om de
röda djäflarnas -- det är den tekniska termen -- grymhet, blodtörst och
list och fasta föresats att hällre stupa till sista man än underkasta
sig, obegripliga kvantiteter proviant förtäras af trupperna och sådana
massor ammunition förbrukas -- alt enligt leveranskontrakten -- att de
borde förslå för expedierande af hvartenda rödskinn i landet till de
sälla jaktmarkerna. Om flera eller färre veckor, beroende på årstiden
och väderleken, lyckas det sedan att drifva indianerna tillbaka till
agenturen, där de arma djäflarna tagas emot med öppna armar såsom
förlorade, men återfunna och ångrande söner. Och då de vid det laget
svultit tillräckligt för att med god smak tugga till och med
leveransoxar, så äro de nog så villiga att tända fredspipan, isynnerhet
som de i anledning af tillfällets högtidlighet få tobaken till den
gratis. Så ungefär ser ett indiankrig ut i våra dagar.

Det sista, som till dato inträffat, gick af stapeln för litet mera än
ett år sedan ute i South Dakota. Den gången var det Sioux indianerna,
som tröttnat på regeringsdieten, och då de vid föregående enahanda
tillfällen visat sig rätt segslitna i sin opposition, så väntade man
sig något mera än vanligt intressant, hvarför också till
krigsskådeplatsen samlades en mängd tidningskorrespondenter -- och
bland dem äfven jag. Tillfället att få se en bit gränsmarkslif ute på
prärierna under särskildt intressanta omständigheter var för godt att
försummas, och därför steg jag en gnistrande kall Januarimorgon ur
järnvägskupén vid stationen Rushville i Nebraska, tätt invid
Dakotagränsen, samt började genast i sällskap med en annan tidningsman,
den jag råkat på tåget, leta efter någon, som vore villig att sälja
eller hyra oss ett par hästar för ridten ut till Pine Ridge-agenturen
och för begagnande under kampanjen.

Den lilla präribyn var full af folk: statsmilis, som ryckt ut för att
mota ett möjligt försök af rödskinnen att bryta sig väg åt Nebraska
till och falla öfver nybyggena längs reservationens södra gräns,
forkarlar med hästar och stora, fyrhjuliga vagnar, afsedda för
transport af förnödenheter ut till högkvarteret, cowboys, som
förrättade kurir och späjaretjänst, och slutligen en brokig hop
människor, som skyndat undan från de närmast hotade nybyggena med barn
och bohagsting, och nu, så godt sig göra lät kamperade i byns fåtaliga
brädskjul eller på dess enda gata. Det såg helt krigiskt ut, alt detta
vimmel af militär och annat folk, men ändå kunde jag inte förmå mig att
tro på allvaret af hela kriget.

Inte ens sedan vi lyckats träffa aftal om ett par präribronchas och
sent omsider kommo i väg, föreföll mig färden stort annat än som en
lustridt, så öde och tom och fredlig såg näjden ut -- dock att märka
att uttrycket lustridt måste tagas bildlikt, ty ridten var i själfva
värket inte lustig als. Hästarna voro af den riktiga präritypen och
utmärkte sig för ett traf, som redan inom den första kvarten bibragte
oss en liflig öfvertygelse om sanningen af en del resandes berättelser
om huru gauchos i Sydamerika göra kött mört genom att placera det
mellan sadeln och hästryggen och sedan rida på det en stund. Våra
hästar kunde också göra kött mört, det betviflade vi inte als, efter
ett halft dussin mil eller så.

Men sedan vi hunnit öfver den terräng som bevakades af milis-trupperna
och in på de uppstudsiga indianernas område, samt i anledning däraf
funno oss föranlåtna att inslå en raskare fart, försonades vi helt och
hållet med våra riddjur, som i en långsträkt, half traf-, half
galopptakt tillryggalade mil efter mil, den ena långsluttande åsen upp,
den andra ned, utan att tröttna och utan ett felsteg. Det var rent
märkvärdigt att lägga märke till de små djurens sega uthållighet -- och
stort annat var där inte häller att lägga märke till i den altjämt lika
öde och liflösa näjden. Grågult gräs i glesa tufvor, som visade den
skarpfrusna, gråa leran emellan, här och där en fläck af smutsig,
damblandad snö och någon gång nere i dälderna snår af vide och en eller
annan nödvuxen, vindpiskad tall.

Väl hälften af den trettio mil långa vägen hade vi ridit och hade
småningom kommit in i en trakt, där det sista snöfallet varit rikligt
nog att hölja marken med ett obrutet snötäcke, som hållit dammet nere
och därför var bländande hvitt, då vi från krönet af en af de låga
åsarna blefvo varse en man, som nere i dälden stretade framåt i samma
riktning som vi. Inom kort voro vi så nära, att vi tydligt kunde
iakttaga hvar detalj af figuren, medan vi läto hästarna i skridt gå
vägen uppåt nästa ås.

-- En underlig typ den där, anmärkte min kamrat, medan jag förgäfves
sökte tvinga min hjärna att utreda det intryck af gammal bekant, som
den fyrkantiga, gråklädda gestalten där framför oss gjorde på mig. De
där breda axlarna, med ett hästbetsel slängdt öfver den ena, den korta
nacken och det runda hufvudet, täckt af en skinnmössa och framför alt
den stadiga, säkra gången -- alt det där hade jag sett förut.

Mannen hade påtagligen redan varseblifvit oss, då vi redo ned i dalen
och vände därför inte ens på hufvudet, ehuru han måste hört hästarnas
steg på den hårdfrusna marken. Han bara trampade jämt och stadigt
vidare, och då begynte det klarna i mitt minne. Hemma i Finland var det
jag mången gnistrande kall vinterdag sett dylika breda ryggar, sett
samma slags stadiga fjät stiga vägen framåt, medan jag i sakta mak åkte
uppför någon backe och hästens andedräkt stod som en hvit rök i den
bistert kalla luften.

Jag red på för att få en blick på mannen också framifrån, men redan då
jag kom i bredd med honom häfdes de ringa tvifvel om landsmanskapet jag
ännu hyste, ty där, ur vänstra byxfickan, dinglade vid en smal, svart
läderrem en piprensare af mässing, en sådan där krökt tingest med ett
hål för remmen i öfra ändan, sådan man nog inte kunde köpa den i hela
vida världen annat än i finsk landthandelsbutik.

-- God dag, sade jag.

-- God dag, svarade han i det han såg upp, så likgiltigt som om det
händt honom minst en gång om dagen att där ute i indianterritoriet bli
tilltalad på sitt eget språk. Men han stannade likväl och sträckte
säfligt fram handen, då jag räckte honom min till hälsning.

-- Hvarifrån kommer herrn? frågade han därpå, i det han ur bröstfickan
drog fram en liten masurpipa med mjukt skaft och hornmunstycke och
klämde ned dess innehåll med pekfingret.

Det upplyste jag honom om och frågade sedan i min tur, hvart han var på
väg och huru det kom sig att helt ensam trampade omkring här i
indianlandet. Visste han inte att det var krig med de röde?

-- Joo, nog visste han att där var någotslags bråk å färde och det var
till och med just anledningen, hvarför han var stadd på vandring.
Föregående afton hade det tattarbyket stulit hans häst från en liten
farm, som han hade strax utanför reservationen. Han var nu på väg för
att söka få den tillbaka.

Trodde han då, att indianerna så där utan vidare skulle lämna ut hästen
blott han fick rätt på dem, frågade jag vidare.

-- Någotslags länsmän måste de väl ha också här i landet, svarade han
trankilt, i det han strök eld på en tändsticka och tätt omslöt
piphufvudet med båda händerna, medan han sökte få dess innehåll att
brinna. Och sedan operationen lyckligt slutförts, blåste han ut en god
munfull rök och tillade, att med en sådan hop krigsfolk, som tågat ut
efter indianerna -- tattarne enligt hans uppfattning -- så kunde det
väl inte bli svårt för länsmannen, eller hvad han nu må kallas, att
skaffa rätt på en stulen häst.

Mot den logiken kunde det inte argumenteras, det förstod jag godt, men
hvad jag inte förstod, var huru karlen inte hade desto tydligare
begrepp om saker och ting i ett land, där han redan blifvit jordägare,
och därför lämnade jag hästaffären åsido samt frågade i stället, huru
han råkat slå sig ned där i trakten och huru länge han varit i Amerika.

-- Halftannat år, sade han. De hade, en hel flock finnar, genast i
New-York värfvats för järnvägsarbete till en linje inte långt härifrån,
och då det blef slut, hade han föregående vår tagit upp ett stycke
regeringsland, som ju inte kostade något, för att försöka sig på
jordbruk. De andra hade dragit längre västerut.

Nu började jag få en aning om, huru det var möjligt att han så litet
kände till förhållandena, och medan vi i sakta mak tågade vidare, blef
aningen under samtalets lopp full visshet. Han plägade helt enkelt
intet umgänge med någon annan än handelsmannen i Rushville, dit han
emellanåt förde några bushels hvete för att tillbyta sig de
oundgängligaste förnödenheterna, och hade därför häller inte lärt någon
engelska. Hästen hade han köpt med besparingar från järnvägsarbetet; en
plog och en harf hade han gjort sig själf, och bo gjorde han i en
jordkula, den han gräft och inrättat med egna händer. Föregående vår
hade han inte hunnit få något stort utsäde i jorden, men det han sått
hade slagit väl till, och nu hade han så mycket plöjdt att han på våren
hoppades kunna så en tio till tolf tunnor -- utsäde hade han
tillräckligt. Det var hela hans historia i Amerika, och den hade han
ingenting emot att förtälja. Tvärtom var han meddelsam nog, då han en
gång kom i farten.

Långsamt blef det ju visst emellanåt där ute i ensamheten, menade han,
men det kunde inte hjälpas. Alt hade gått bra nog ändå tills tattarne
lagt sig till hästen, som om dagarna fick ströfva fritt omkring, men
under vinternätterna delade jordkulan. Bara han fick den tillbaka, så
skulle det nog bli bra igen. Det var en brun vallack med hvit strumpa
på högra bakbenet. Helt ung häst.

Ett svagt försök från min sida att göra klart för honom, huru ytterst
ringa utsikter han hade att få igen sin bruna vallack, misslyckades
totalt, och lika liten effekt hade alla föreställningar om, att han
kunde råka illa ut på vägen till Pine Ridge, helt ensam och obeväpnad
som han var.

Han bara smålog öfverlägset och menade tro på, att han nog kunde reda
sig. Indiantattare hade han sett så godt som hvar dag ända tills det
här bråket börjades, och var inte det minsta rädd för dem. Och för
resten, om de velat göra honom något ondt, så hade de väl gjort det då
de stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig
inte fast åt hvem som hälst.

Där hjälpte intet resonnerande, det insåg jag och önskade honom härför
lycka på färden och så redo vi på, jag och min reskamrat, som kände sig
högeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sågo vi under
resten af vägen, men då han uppenbart var ännu ängsligare att undvika
oss än vi honom, så kommo vi utan vidare äfventyr på aftonen fram till
reservationsagenturen.


Och följande morgon infann sig äfven vännen Enoch. Han hade anländt
redan under natten och hade så snart solen gick upp begifvit sig till
det läger en del s.k. vänskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen
nedanför agenturen, för att se åt om hans bruna vallack möjligen fans
där. Men intet spår af den hade stått att upptäcka, och därför kom han
nu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne
uppehöllo sig. Nu kände han sig ändå säkrare än förut om att hela
kriget var bara skräp, då ju en hel hop af de röde i allsköns vänskap
och fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan
att någon oroade dem.

Men han blef smått fundersam, då han hörde att indianerna höllo till
ute i ödemarken, minst fem eller sex gånger längre bort än den väg han
redan kommit, och att ingen från en dag till en annan kunde säga hvar
de vore att söka.

-- Då måste man ju ha vägkost med sig, sade han i förtretad ton. F--n
också, att jag inte visste det förut. Jag har inte mera med mig än för
ett par dagar, så nu måste jag hem tillbaka.

Igen försökte jag öfvertyga honom om att det dock vore mycket klokare
att vänta tills kriget var slut och sedan på allvar börja spaningarna
efter vallacken.

-- Jo, inföll han med en viss hetta, och då ha de ridit den fördärfvad.
Nog är det bäst att göra hvad man kan, så länge den är i lifvet.

Därmed begaf han sig på väg efter vägkost och kom först följande dag
tillbaka, med betslet öfver axeln som förut. Men då var det redan för
sent. Samma morgon hade ordres utfärdats, förbjudande en och hvar att
begifva sig längre bort från agenturen än till förpostlinjerna, och det
svaga försök jag gjorde att utvärka tillåtelse för Enoch Muponen att
passera för att leta efter sin häst, misslyckades naturligtvis.

-- Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgörandet låg, karlen
måste vara från förståndet. Och därvid såg han på mig med en blick, som
angaf, att han inte kände sig fullt på det klara med ombudets
sinnestillstånd häller.

Muponen blef förargad, då han hörde utgången, men sedan han å sin sida
gjort ett fåfängt försök att helt ogeneradt vandra sin väg som om inga
förpostlinjer funnits, öfvergick förargelsen till missmod.


-- Nu får jag den väl aldrig tillbaka, sade han hopplöst, och hvad
skall jag här lefva af när vägkosten är slut?

Den senare delen af frågan besvarade sig lyckligtvis själf ännu samma
dag, ty då några af mina kolleger lyckats få reda på de nyheter, hvilka
orsakat det generella förbudet mot aflägsnande från agenturen, och i
anledning däraf behöfde en kurir för att föra deras telegram till
Rushville, erbjöd jag Muponens tjänster för två dollars mindre än det
pris herrar cowboys fordrade. Och då jag tillika gick i borgen för hans
pålitlighet genom att lofva låna honom min häst, så antogs ombudet med
nöje.

Ännu mera nöje beredde det vännen Enoch, som ansåg åtta dollars för en
färd till Rushville vara plumpt betaldt, och förklarade sig mera än
villig att härnäst föra telegram för hälften, eller fast mindre om så
skulle vara.

-- Och inte behöfver jag någon häst, slutade han, nog hinner jag dit
till i morgon också till fots.

Jag förklarade dock alldeles bestämdt, att de som skickade telegrammen
ville hafva dem inlämnade före kl. 12 på natten, och då mörknade hans
belåtna min betydligt, i det han frågade huru mycket jag ville hafva i
hyra för hästen, men klarnade upp igen, då jag svarade, att kampen
behöfde motion och följaktligen inte skulle kosta honom någonting.

Och motion fick den, till och med betydligt mera än jag afsett, ty då
vi tidigt morgonen därpå kommo ut ur vår sofbarack var den nya kuriren
redan tillbaka, och min häst hängde hufvudet på ett så melankoliskt
sätt, att jag helt förargad sökte för Muponen klargöra den betydliga
skilnaden mellan att rida en häst fördärfvad och att motionera den.

Men då han högeligen förvånad sade, att han icke kunnat tro annat än
att herrarna ville ha det lilla pappret från telegrafen lika fort
tillbaka som de andra ned till Rushville, så kunde jag å min sida inte
annat än skratta åt hans uppfattning af ett telegramkvittos vikt och
betydelse -- och i själfva värket hade jag inte häller skäl till annat,
då bronchon senare på dagen kryade till igen och med god aptit tuggade
sitt foder.

Enoch fick sina åtta dollars, och två dagar senare, då de förut
vänskapligt sinnade rödskinnen sent på aftonen med ens bröto upp sitt
läger och gåfvo uttryck åt förändringen i sin sinnesstämning genom att
från alla håll öfversålla agenturen med gevärskulor, erbjöd sig ett
nytt tillfälle för honom att förtjäna pengar. Ingen visste om vägen
till Rushville var öppen eller inte, hvarför endast en cowboy befans
villig att rida dit med depescher och han begärde femtio dollars för
turen.

Priset var öfverdrifvet, men troligen skulle det blifvit nödvändigt att
betala det, då de stora tidningarna ju måste få underrättelser om de
senaste händelserna, kosta hvad det ville, men jag kallade igen på
Enoch Muponen, som alt sedan sin sista expedition dagarna i ända
drifvit omkring i närheten af vårt högkvarter, och han var villig att
besörja telegrammen för tjugufem.

-- Inte skulle jag ens begära så mycket, förklarade han smått generad,
men här fins en karl som har en god häst till salu för tjugufem daler
och den ville jag gärna köpa. Vallacken får jag väl inte tillbaka
numera.

Jag meddelade de andra huru sakerna stodo och de voro så nöjda att de
lofvade honom fem dollars extra, om och när han kom tillbaka till Pine
Ridge, och så vandrade han att hemta karlen, som hade hästen till salu.

Om en liten stund kom han tillbaka med mannen, hvilken befans vara en
Chenyenneindian, anstäld som späjare vid högkvarteret. Huru de två
lyckats göra sig förstådda vet allenast den gud, som sätter finska
ödemarksbor i stånd att öfveralt i världen reda sig endast med sitt
eget språk -- förklara det kan ingen. Men Chenyennespäjaren hade
faktiskt en häst, den han var villig att sälja för tjugufem dollars,
och tio minuter senare red vännen Enoch i väg på den betydligt magra
kampen, utan sadel, men med sitt eget betsel, det han med ett grin af
belåtenhet hängt öfver hufvudet på sin nya häst.

En smula oroliga kände vi oss visst för honom -- de andra troligen mest
för sina telegram -- men redan vid middagstiden följande dag infann han
sig med kvittot, fick sina extra fem dollars och såg själanöjd ut,
ehuru han föreföll betydligt styfbent och ögonskenligen sporde mycket
ringa böjelse för en sittande ställning.

Efter den mandaten blef han anlitad såsom kurir, så ofta hans häst
blott orkade -- själf var han alltid redo -- och öfveralt inom
agenturen blefvo han och hans historia så väl kända, att till och med
stabschefen, så snart han visade sig och sade: pass  -- telekram --
Rössville, utan vidare skref ut ett sådant med ett "here old boy, look
out for your scalp", eller något i den vägen.

På det enformigaste möjliga sätt gledo dagarna framåt, under
oupphörligt manövrerande af trupperna för att utan blodsutgjutelse
drifva de röde tillbaka till agenturen, och till ytterst ringa fröjd
för oss tidningskorrespondenter, som endast genom högkvarteret kunde
erhålla några nyheter, tills ändtligen indianernas hufvudstyrka slog
läger endast några få mil från Pine Ridge, och underhandlingar inleddes
med höfdingarna om slutlig underkastelse. Då blef situationen
intressant, ty misslyckades underhandlingarna, så kunde man hvilket
ögonblick som hälst vänta ett angrepp af de mångfaldigt talrikare
rödskinnen mot agenturens endast några hundra man starka besättning.
Till och med Enoch Muponen begynte förefalla nervös vid utsikten att
möjligen ändå inom kort få återse sin bruna vallack, och kunde endast
med svårighet afhållas från ett desperat försök att stjäla sig ut till
indianlägret, något som var strängt förbjudet.

Så ficks slutligen en öfverenskommelse om en stor pow-wow med
höfdingarna till stånd och på bestämdt klockslag kommo de ridande in
till agenturen i samlad trupp, målade och befjädrade och mera
respektingifvande i sin vilda ståt än åtminstone jag skulle trott det
möjligt.

Mellan två led soldater, som höllo åskådarne på tillbörligt afstånd,
utan en blick hvarken till höger eller vänster, utan en rörelse eller
ett minspel redo de sexton höfdingarna in på agenturens gård, där de
lika tyst och allvarsamt sutto af samt bundo sina hästar vid staketet,
hvarefter de i en lång rad värdigt tågade in i det stora tältet, där
fredsrådet skulle hållas. Där möttes de af kommenderande generalen,
hans stabschef och adjutanter i full uniform och af oss tidningsmän i
så pass hyggliga kostymer, som vi kunnat åstadkomma efter de många
veckornas vistelse i vildmarkerna. Mottagandet försiggick under
högtidlig tystnad och lika högtidligt intogo höfdingarna sina platser i
en krets på marken, medan generalen satte sig på en stol och vi öfriga
förblefvo stående.

Så öppnades öfverläggningarna med ett tal genom tolk af generalen, som
uppmanade de röde männen att framlägga sina klagomål mot den store
faderns i Washington ombudsmän, och en efter annan stego höfdingarna
upp och svarade i ordalag och med åtbörder, som värkligen voro både
värdiga och vackra. Flera af dem voro påtagligen födda talare och
framstälde sin sak så skickligt, att vi med största intresse följde med
förhandlingarna, som redan pågått en tid, då vi med ens hörde ett
trampande af fötter utanför tältet och skildtvaktens röst, som
förklarade att ingen fick passera.

-- Nå, nå -- telekram -- Rössville, hördes svaret, med ett tonfall, som
kom oss alla, ända till stabschefen, att draga på munnen. Ett par
gånger upprepades trollformeln med alt ifrigare betoning, men den
gången förfelade den totalt sin värkan, och då gick jag ut för att se
hvad som stod på, ty att vännen Enoch inte utan giltig anledning
försökte tränga sig in, visste jag mycket väl.

Han sken upp af belåtenhet, då han fick syn på mig, och sade med en
viktig åtbörd:

-- Vallacken är här nu.

-- Hvad? frågade jag.

-- Vallacken är här, upprepade han, den står där vid staketet bland de
andra hästarna. Jag tyckte nog att jag kände igen den, då tattarne
kommo, men den var midt i hopen, så att jag inte var säker, och först
nu slapp jag in på gården så jag kunde se den.

Under det han talade hade han fört mig fram till planket och pekade ut
en duktig brun häst, med en indiansadel på ryggen, ett dito betsel på
hufvudet och all möjlig annan grannlåt litet hvarstädes.

-- Det är väl bäst att jag tar bort den genast, sade han. Bara herrn
säger åt vakten att det är min häst, så slipper jag nog ut.

Det afrådde jag honom dock från att göra, men hvad jag inte kunde
förhindra, var att han tog sadeln, betslet och den öfriga grannlåten af
hästen och i stället fäste sin byxrem kring dess hals.

Pow-wow'en räckte en god stund ännu och därunder samlades en hop folk,
som sett hvad Muponen förehade och godt kunde förstå huru saken hängde
ihop, utanför staketet, medan vännen Enoch innanför omsorgsfullt synade
sin vallack på alla sidor, kände på dess ben och hofvar och slutligen
belåtet utlät sig att den var "åll räjt".

Slutligen kommo höfdingarna ut, åtföljda af tolkarna och
tidningsmännen, samt vandrade i högtidlig gåsmarsch fram till sina
hästar. De öfriga låtsade som om de inte sågo något ovanligt alls,
bundo lös sina riddjur och sutto upp, men en lång, ståtlig karl, grant
utstyrd med ett par buffelhorn öfver pannan, gulmålad med röda och
svarta tvärränder samt försedd med en lång fjäderkam utåt ryggen,
befann sig i tydlig förlägenhet om hvad han skulle göra, då han
upptäckte Enoch Muponen hållande den häst på hvilken han ridit in till
rådsförsamlingen.

Ett ögonblick sågo de båda styft på hvarandra och därunder blef
indianens min alt bistrare, så tog finnen pipan ur munnen, spottade åt
sidan och sade:

-- Glo du tattarf--n, _min_ är hästen och den rider inte du mera.

Jag kallade på tolken och frågade genom honom, huru rödskinnet kommit
sig till hästen. Men indianen svarade ingenting utan såg efter de andra
höfdingarna, som långsamt redo bort, blickade på de kringstående,
tvekade ännu ett ögonblick -- och tycktes så inse att det var en
hopplös kasus, hvarför han plockade upp sina tillhörigheter från marken
och skyndade med långa steg och mycket liten högtidlighet efter sina
kolleger, med den ståtliga fjäderbusken svajande utefter ryggen och
ledsagad af åskådarnes skratt och glåpord.

-- Egentligen borde han väl ha ett kok stryk också, funderade Muponen,
men uppgaf i belåtenheten öfver sin återfunna vallack alla vidare
demonstrationer och ledde ut den från agenturens gård under försäkran
att nu skulle han genast hem.

Och då vi tidningsmän kort därpå sutto vid vår middag, kom han, ledande
sina båda hästar, upp till vår barack, band dem vid dörren, trädde in
och gick laget rundt, räckande handen åt enhvar af oss, i det han sade:
adjö nu, tackar så mycket, såsom ackompagnement till hvart handslag.



Det var väl förut bestämdt.


Ångbåten från Liverpool till New-York hade redan några dagar varit ute
på oceanen, så att de flesta af passagerarne hunnit öfver
sjösjukestadiet och kunde vistas uppe på däck samt deltaga i det
egendomliga sällskapslif, som råder ombord på en stor oceanångare. Jag
för min enskilda del hade tämligen snart fått nog af detta
sällskapslif, som just inte föreföll mig synnerligt intressant, och jag
tillbragte därefter en stor del af min tid nere på mellandäck, där
samlingen af passagerare var betydligt brokigare och just därigenom
också hela hopen intressantare än på första klass.

Det är ett egendomligt förhållande, detta att egentligen blott de
fattigaste och de rikaste -- och långt ifrån alla af de senare -- äga
mod att helt och och hållet vara sig själfva, att göra och låta som de
behaga, kläda sig som det lämpar sig bäst för tillfället och
omgifningen, sätta sig öfver andras omdöme och i främsta rummet blott
fästa afseende vid egen bekvämlighet och egen fördel -- hänsynslöshet i
ena fallet, emedan ingen ändå är en tacksam för att man lämnar det egna
jaget ur sikte, i det andra emedan i alla fall ens önskningar bli
uppfylda så länge man har råd att betala högsta pris för alt.
Fattigdomen är brutal, emedan den måste vara det för att icke helt och
hållet trampas under fötterna, rikedomen emedan den vet huru stor den
mänskliga fegheten är -- ofta nog af egen, bitter erfarenhet från den
tid, då samlandet pågick med smicker, smil och alt slags kryperi.

Vi hade nu inte mera än en Croesus ombord, och han hörde till det
species af släktet, som anser penningar vara illa använda, om de
icke utgifvas till fromma för buk och gom, och det slaget är
för väl kändt för att kunna reta någons nyfikenhet. De öfriga
första-klass-passagerarne voro människor af det vanliga slaget, mer
eller mindre sjösjuka, mer eller mindre kära, mer eller mindre glada
och sorgsna, af det slags roffiskar, som miljonvis följa med strömmen,
sökande snappa åt sig så mycket som möjligt af småfisken, som leker vid
ytan och med ett gemensamt namn kallas lifvets goda.

Men på mellandäck fans folk af annat slag, män med irrande, skygg blick
och osund ansiktsfärg, tydande på ett lif, förstördt af demonen
alkohol, andra med ett bittert, hårdt drag, framkalladt af årslång,
lönlös kamp mot nöd och fattigdom, och ännu andra, hos hvilka det
bittra, hårda draget längesedan plånats ut och lämnat rum för ett
uttryck af slött resignerad underkastelse under alt hvad ödet må
beskära. Icke kroppens, musklernas underkastelse, de kunna härda ut med
slitet ännu i många år, men själens, som icke mera hoppas på någonting
annat än större lätthet att komma åt den dagliga födan, andens
underkastelse under den lag, som tvingar den ene att arbeta sig
fördärfvad endast för tillfredsställandet af de rent djuriska behofven,
och tillåter den andre att slösa all sin förmåga blott på utfinnandet
af nya önskningar och behof att fylla.

Alla dessa typer -- och många andra jämte dem -- voro talrikt
representerade på mellandäck, men dessutom fans där folk, som inte hade
sin lefnadshistoria skrifven i ansiktet och som därför icke utan vidare
kunde hänföras till någon bestämd kategori, men hvilka just därigenom
gåfvo några af oss spekulativt anlagda öfverklasspassagerare tillfälle
att fördrifva en och annan långtrådig stund med försök att utgrunda,
hvad som väl förmått dem till den långa färden.

Jag hade småningom lärt mig känna igen flera af dessa, som inte hörde
till någon bestämd klass och hade bland dem särskildt fäst mig vid en
af mina landsmän, en man mellan tjugufem och trettio, stor, axelbred
och tung, med grå ögon, hvilkas något hängande ögonlock gåfvo dem ett
egendomligt bedröfvadt uttryck, och fylliga läppar samt en rund haka,
som mera skulle anstått en flicka än en karl. Han höll sig mest i
närheten af en kvinna, hvilken påtagligen reste utan annat sällskap och
skydd än sina två barn, en präktig liten solbränd, bred och stadig
pojke med linlugg, och en flicka, som kunde vara på sin höjd tre år
gammal och som alltid hängde sin mor i hälarna. Att han icke var
kvinnans man, därtill kunde jag sluta mig af det halft förvånade
uttryck af tacksamhet, hvarmed hon tog emot de små tjänster han gjorde
henne, och af den halft trotsiga, halft ödmjuka uppsyn, hvarmed pojken
med linluggen fogade sig i de förhållningsregler mannen någon gång
utdelade, då ungdomens lifskrafter blefvo altför pigga.

-- Är det er hustru? frågade jag, för att nu säga någonting, en dag då
vi råkade stå i bredd vid relingen borta i fören.

-- Nej. --

-- Någon släkting? --

-- Nej. --

-- Hvart är hon på väg? frågade jag vidare, besluten att få ett samtal
i gång, trots mannens mycket litet uppmuntrande fåordighet.

-- Till ett land i Amerika, som heter Montana, svarade han, med en
första blick på den, som inte ville lämna honom i fred.

-- Åh, då förstår jag. Hon har sin man därute och reser nu till
honom? --

-- Så är det, bekräftade han och vände på nytt blicken utåt hafvet, där
ett par tumlare simmade i kapp med fartyget och gång på gång lyfte sig
ur vattnet så att solljuset gnistrade mot deras våta skinn.

-- Hon är väl från samma by som ni? kastade jag fram, i tanke att
minnet af hemknutarna skulle göra honom mera språksam.

-- Nej, inte ens från samma socken. Jag kände henne inte als, förrän vi
träffades på ångbåten från Göteborg, men då hon är helt ensam och har
svårt med de båda barnen, så hjälper jag henne litet när jag kan.

-- Det var tur för henne att träffa er, sade jag, ty från New-York till
Montana är det hela hopen svårare att resa än från Finland till
New-York. --

-- Inte reser jag så långt, svarade han. Jag stannar väl först
i New-York en tid. Men nog kommer hon fram, hon har betalad biljett
ända till en stad därborta, där hennes man lofvat möta henne. -- Vänta
litet, tillade han därpå i det han begaf sig bort till trappan, som
förde ned till mellandäckspassagerarnes sofrum.

Om ett par minuter kom han tillbaka med ett omsorgsfullt hopviket
pappersblad i handen.

-- Känner ni den herre, hvars namn står här? frågade han, visande
pappret utan att lämna det ifrån sig.

Det var adressen på ett af emigrantkontoren i New-York, där jag visste
att en finsk man var anstäld. Jag svarade därför, att jag värkligen
råkade känna den ifrågavarande herrn.

-- Nå, då är alt riktigt, sade han med ett uttryck af lättnad. Hennes
man skickade det här pappret till henne och skref, att hon bara skulle
visa det på ångbåtsbron i New-York, så skulle nog någon visa henne
vägen till en herre, som åter säkert skulle laga så, att hon kom till
järnvägen och in på rätt tåg. --

-- Hon måtte känna sig bra säker på sin man, anmärkte jag, då hon vågar
sig ut på en så lång och svår resa utan att veta något mera därom än
hvad han skrifvit. --

-- Jaa, det gör hon, försäkrade han nästan ifrigt. Hon säger, att han
alltid varit god mot henne -- och en del kvinfolk äro ju sådana att de
göra hvad som hälst för den, som är god mot dem. --

Det sista sade han med en ton, som om han för sin del nog vanligen sett
andra kvinfolk än sådana han talade om, men var villig erkänna, att
könet också företedde vackra undantag.

-- Hvart ämnar ni själf ta vägen från New-York?

-- Det vet jag inte ännu. Kanske jag inte häller stannar där länge, det
beror på huru det går att få arbete och hvad man kan förtjäna. --

-- Bäst är det väl att resa så litet som möjligt, sade jag, utan hällre
stanna på ett ställe, om blott arbetsförtjänsten är någorlunda god. I
längden lönar det sig nog bäst och går hastigast att få ihop så mycket
man behöfver för att fara hem tillbaka. --

-- Inte ämnar jag fara hem, sade han afvärjande. Men nu skall jag tacka
så mycket, för att herrn såg på pappret. --

Därmed gick han sin väg.

Men bekantskapen var gjord i alla fall, det erkände han genom att helt
vänligt besvara min hälsning, då vi nästa gång möttes. En cigarr höll
han också tillgodo med och tycktes inte häller alldeles obenägen att
språka om saker och ting i Amerika, om hvilket han själf visste så godt
som intet, men hvarom han gjorde frågor, som visade, att han nog kunde
bruka sitt förstånd då så behöfdes.

Ju närmare vi kommo målet för resan, desto mera eftertänksam tycktes
han bli och tack vare mina upplysningar om landet, dit vi ämnade oss,
tycktes han också börja komma till alt större klarhet om, att det
kanske inte skulle bli alldeles så lätt att ta sig fram där, som han
förut tänkt sig. Men alla tvifvelsmål därom fördref han vanligen på
samma sätt: att det väl ändå inte kunde finnas något land i världen,
där en ensam karl, som var frisk och stark och ville arbeta, inte
skulle kunna slå sig ut. Det var nog också min åsikt om saken, men
däremot kunde jag inte dela hans mening, att det vore bäst att komma
till någon trakt, där det fans så få finnar som möjligt. Tvärtom sade
jag honom, att han till en början borde söka sig arbete just bland
landsmän, då han ju inte kunde någon engelska och således skulle få
ganska svårt att reda sig, om han komme bland idel främlingar.

Men det ville han inte höra talas om. Det var som om han rent af varit
skygg för landsmän och isynnerhet för folk från sin egen hemtrakt, och
sådana, menade han, fans det troligen öfveralt hvar finnar slagit sig
ned. Om han inte hade förefallit så genomhederlig och pålitlig i uppsyn
och sätt att tala, skulle jag närapå kunnat misstänka, att han hade
några mer eller mindre obehagliga skäl för sin önskan att undvika
landsmän, men jag behöfde bara se på honom, där han brukade stå vid
relingen och blicka ut öfver hafvet för att förstå att han icke hade
någonting af brottsling i sig. Där fans hvarken något skygt eller något
skuldmedvetet drag i hela hans person.

Så kom den sista aftonen före ankomsten till New-York. Lotsen hade
redan kommit ombord, den sedvanliga, festliga middagen, som
karaktäriserar sista dagen af de stora oceanångarnes färd, var förbi
med skålar och tal, och passagerarne hade spridt sig öfver
promenaddäcket i de vanliga kotterierna, hvilka voro en smula lifligare
och rörligare än vanligt, tack vare det vackra vädret, den lugna sjön
och förhoppningarna att snart komma i land. Jag hade ströfvat omkring
där en stund, men då jag under öfverresan hållit mig tämligen mycket på
afstånd från de andra, hade jag nu icke häller något kotteri att sluta
mig till och gick därför ned på mellandäck för att se hvad folket där
hade för sig.

Den första jag fick syn på, var min vän, hvilken såsom vanligt satt
helt ensam på relingen med ena armen kring staget på förmasten och såg
ned i vattnet, som gnistrade där det bröts i vågor af vårt fartyg.

-- Nå, sade jag, nu är resan snart slut. --

-- Ja, om man bara skall till New-York, så är den snart slut -- och
ännu fortare kunde den ta slut helt och hållet, om man ville, svarade
han långsamt, utan att lyfta blicken från svallvågorna nedanför.

-- Det slutet kommer nog också i sinom tid, sade jag, men därmed har
det ingen brådska. Nog är det bättre att vänta och se huru det går. --

-- Det vet jag nu inte, svarade han i ännu mera eftertänksam ton än
förut. Män väntar och väntar alltid på någonting bättre, och vanligen
blir det bara värre i stället. --

-- Kom, sade jag uppmuntrande, rök en cigarr med mig och tala om hvad
som trycker. Det brukar ofta hjälpa. --

-- Inte hjälper det mig, men om herrn vill höra om det, så kan jag nog
gärna berätta -- det fins så många andra förut, som veta altsamman. --

Vi satte oss längst ute i fören, därifrån man kunde se långt bort öfver
den lugna hafsytan och sedan han fått sin cigarr ordentligt tänd,
berättade han sin historia, som dessvärre var lik bra många andra jag
hört där hemma i Finland.

Det var bara en vacker torparflicka det gälde, hvars föräldrar haft sin
stuga endast ett stenkast från den, där han växte upp, så att han ju
inte gärna kunde undgå sitt öde att bli kär i flickan och vilja gifta
sig med henne. Men hon hade större fordringar på lifvet och framtiden
än som så och föll därför ett lätt offer för en nyanländ stockjunkare,
som slog omkring sig med pengar och stora ord, så att han inom kort
blef ett lejon i hela trakten.

En tid var det roligt nog, med granna sidendukar och punschtraktering
hvar gång stockjunkaren kom på visit, men sedan kom en annan tid, då
flickan inte mera hade lust att vara glad och hennes stockjunkare inte
häller såg alldeles lika munter ut som förut. Och kort därefter började
underliga rykten komma i omlopp, och då försvann stockjunkaren totalt
-- till Amerika påstod man. Men flickan försvann inte, utan var alt
kvar hemma då länsman kom och sade, att hon måste i häkte, emedan hon
tagit lifvet af sitt barn och att det bästa hon kunde göra vore att
bekänna hvar hon gömt det. Och bekänna gjorde hon utan omsvep, så att
hela saken inte orsakade länsmannen och domaren mycket besvär, utan
kunde utageras redan vid första ting. Det blef sex års tukthus. Men
stockjunkaren, som hjälpt henne med råd och dåd, han hade värkligen
skuddat stoftet af sina fötter och kunde inte fås tag på, fastän
länsman lät lysa efter honom i kyrkan tre skilda gånger.

Det var altsamman, men det hade varit tillräckligt för att göra lifvet
där hemma outhärdligt för den som berättade det åt mig den där lugna,
vackra Juni aftonen ute på Atlanten, och då hade han beslutat att också
resa bort, så långt bort som möjligt, för att kunna glömma altihop. Men
det hade inte lyckats honom att glömma det just ännu, det kunde jag
tydligt både se och höra då han talade om det, och fattade jag hans
sinnelag riktigt, så var han nog en af dem, som inte glömma i hast,
hvarken godt eller ondt.

Därför tänkte han häller inte på att med tiden vända hem igen, utan
bara på att komma bort, långt, långt bort. Den tanken gick som en röd
tråd genom alt hvad han sade om sina framtidsplaner. I New-York ämnade
han inte stanna längre tid än hvad han just jämt behöfde för att
förstärka sin reskassa, ty stort mera hade han inte haft med sig än
hvad som åtgick för ångbåtsbiljetten och kunde behöfvas tills han fick
arbete.

Så kommo vi in på kapitlet om Amerika igen, och därom talade vi ända
tills jag ansåg det vara tid att gå till kojs och sade honom god natt,
sedan jag likvisst förut lofvat att på kontoret i New-York inlägga ett
godt ord för hans skyddsling, kvinnan med de båda barnen.

På förmiddagen följande dag kommo vi fram, men då inte ens i det
jämnlikhetens förlofvade land som kallas Amerika, öfver- och underklass
-- här första klass och mellandäckspassagerare -- ha samma rättigheter,
utan landsättas på olika tider och platser, så förlorade jag min
reskamrat tillsvidare ur sikte. De som ha råd att resa på första klass,
få gå i land utan vidare så snart ångbåten lägger till, men
mellandäckspassagerarne få vänta några timmar innan de, med ungefär
samma ceremonier som boskap, utlastas vid Castle Garden, där de
underkastas ett slags besiktning och examen om hvad de äro för folk,
hvad som förmått dem att emigrera o.s.v. Det är gudbevars för att
förekomma att alt för mycket slödder skall slippa in till Unionen --
men slöddret på första klass examinerar man inte.

Detta gjorde att jag inte kunde vara min resebekantskap och hans
skyddslingar på något sätt behjälplig vid ankomsten, men jag höll mitt
löfte att rekommendera hustrun med de båda barnen på emigrantkontoret,
så att hon nog kom ordentligt på väg till Montana och blef försedd med
kort till ett par af kontorets agenter på orter dem hon skulle passera.
Själf såg jag henne inte då hon kom upp i sällskap med sin beskyddare,
men då jag ett par dagar senare stod där och betraktade en skeppslast
nyanlända emigranter, fick jag i hopen syn på mannen. Han syntes helt
nöjd öfver att träffa mig och sade, att han kommit för att höra efter
nyaste priset på biljett till Duluth vid Lake Superior, ty där, så hade
man sagt honom, kunde en karl under sommaren förtjäna duktiga pengar,
ehuru arbetet med lossning och lastning af fartyg var mycket tungt.

-- Men det är jag inte rädd för, tillade han med ett halft leende, i
det han rätade på sin långa kropp. Nog orkar jag göra sådant arbete som
andra stå ut med, bara jag kan komma dit.

Det kunde han emellertid inte den gången, därtill var hans kassa mycket
för klen, utan skulle han till en början se sig om efter arbete i
New-York. Visst gjordes honom ett anbud att förena sig med en hop andra
arbetare, som skulle ned till Costa Rica, där de med arbete fingo
betala kostnaden för sin resa, men det ville han inte antaga, emedan
han hört att det var så hett därnere, och dessutom, menade han, kunde
man inte så noga veta huru man skulle slippa därifrån, om man ville
bort. Nej, då var han mera böjd för arbete på ett tegelbruk utanför
New-York, dit man också just då värfvade folk och där han enligt
noggrann uträkning på två veckor kunde förtjäna ihop hvad som brast i
priset för biljetten till Duluth.

Nog blef han varnad för tegelbruket och agenterna, som värfvade
arbetare dit, emedan de voro okända svindlare, men han menade, att han
nog kunde reda sig. Hufvudsaken var ju att genast få arbete, så att han
kunde börja förtjäna, och så begaf han sig ut till sitt tegelbruk så
att jag inte mera såg till honom medan jag var kvar i New-York.

       *       *       *       *       *

En månad senare var jag själf nere i Costa Rica och hade tagit emot
befälet öfver en "camp" (arbetarestation) ute i vildmarken. Allting var
nytt där borta, både omgifningar, lefnadssätt, värksamhet och folket
jag hade att göra med, så att episoden från färden öfver Atlanten snart
helt och hållet försvann ur mitt minne. Men några veckor efter det jag
tagit emot min camp, fick jag en dag underrättelse från högkvarteret om
att en sändning arbetare anländt från New-York och var destinerad till
min station, där det behöfdes mera folk. Och då de kommo, var min
resebekantskap bland dem.

Han hade ganska riktigt råkat ut för svindlare och bedragare, hvilka,
då det sent omsider blef likviddag, i stället för kontanter lämnade
honom en räkning på järnvägsbiljett, -- tegelbruket låg jämt tjugu
minuters väg från New-York -- hyra för bostad, -- en sofplats på
golfvet i en lada -- kost och annat, uppgående sammanlagdt till några
dollars mera än arbetslönen för den tid som gått.

Hvad man sagt honom för att förklara kalkylen hade han naturligtvis
inte förstått, endast det hade han fattat, att man fordrat ytterligare
några dagars arbete för att utjämna räkningen, men det hade han inte
vidare brytt sig om, utan helt enkelt gått sin väg. Förmannen för
arbetarne hade nog sökt hindra honom därifrån, men då min vän, som inte
kunde meddela sig muntligen med honom, tagit sin tillflykt till
argument af lika internationell som handgriplig natur, hade han
uppgifvit försöket och låtit mannen gå. Till New-York hade han gått
till fots längs järnvägslinjen och ganska riktigt hittat tillbaka till
emigrantkontoret, där man likväl inte kunde förhjälpa honom till hans
rätt, gentemot de skojare, för hvilka han råkat ut. Men den sent
förvärfvade erfarenheten hade kurerat honom för lusten att göra vidare
experiment i New-York, och då värfningen af arbetare för Costa Rica alt
ännu pågick, hade han anmält sig för resa dit ned. Själf tyckte han sig
ha haft rätt god tur då han sluppit med så litet, ty efteråt hade han
hört om andra, som låtit lura sig till arbetsställen, där de fått
slafva i månadetal utan någon lön, innan de lyckats komma därifrån. Och
nu ämnade han stanna tills han sparat ihop tillräckligt för att sedan
kunna resa till hvilken trakt han själf behagade.

Men trifvas gjorde han inte där nere, ehuru han arbetade bättre än de
flesta, aldrig försummade någon arbetstimme, utan tvärtom åtog sig
extra arbete, såsom vedhuggning för köket och annat, som ökade hans
inkomster så att han, då den första månadslikviden inträffade, inte
allenast kunde betala hela sin nedresa utan till och med hade något i
öfverskott. Från de andra arbetarne höll han sig på så långt afstånd
som möjligt, ty bland dem funnos, såsom han befarat, ett par stycken,
hvilka kände till historien om stockjunkaren och alt hvad däraf följt,
och han skydde till och med åsynen af folk, som påminte honom därom.
Vanligtvis satt han alldeles ensam, då arbetet för dagen var slut, och
tycktes bli alt dystrare och svårmodigare till sinnes ju längre det
led.

En månad till stod han ändå ut med det, men då förklarade han en vacker
dag "att han inte hade ro mera att stanna" utan ville bort, och inte
ens min invändning, att han ju knappast hade mera kontanter än att han
jämt och nätt kunde komma tillbaka till New-York, tycktes göra något
intryck på honom. Men då jag erbjöd honom att åtaga sig kolbränning för
lägrets smedja, ett arbete, det han kunde sköta helt ensam och hvarpå
han kunde förtjäna betydligt mera än den vanliga dagspenningen,
klarnade han upp en smula. Och redan samma dag begaf han sig inåt
urskogen för att söka upp en lämplig plats för en mila.

Till lägret kom han sedan blott en gång i veckan efter matvaror, dem
han själf tillredde i den koja han uppfört åt sig inne i skogen, och då
kom han alltid och sökte upp mig blott för att hälsa och fråga huru jag
mådde. Gladare var han nog inte än förr, men han tycktes trifvas
skäligen bra i alla fall där ute i ensamheten, och tigrarna -- såsom
våra arbetare kallade jaguarerna -- var han inte det minsta rädd för.
De äro ju inte så farligt stora, sade han, och inte så värst argsinta
heller, åtminstone att döma af de två han sett.

Tyvärr kunde inte kolbränningen pågå i oändlighet, isynnerhet som han
på tre veckor redan bränt mera än den behöfliga kvantiteten, hvilken
jag antagit att han skulle behöfva fem för att få ihop, och då fick han
lof att gå ut på linjen igen. Men nu trifdes han ännu mindre än förut,
så att han redan om några dagar åter igen förklarade sig vilja bort,
och så snart likviden för kolbränningen kom, gjorde han sig i ordning
att resa.


Af de andra arbetarne, bland hvilka funnos några, som förut ströfvat
mycket omkring i Förenta Staterna, hade han hört om de stora skogarna i
Wyoming, och då han från barndomen var van vid alt slags skogsarbete,
hade han nu beslutit att begifva sig dit. Kanske skulle han taga arbete
på en eller annan plats under vägen, men till norden, "där det fans
ordentlig vinter", ville han framför alt.

"Det är för mycket att ha sommar hela året om", sade han, "jag kan inte
hålla ut med det".

Värmen var nog inte det hufvudsakliga onda, som plågade honom, utan en
underlig oro och otillfredsställelse, som han icke kunde rå med, och då
jag mycket väl insåg detta, sökte jag inte häller vidare öfvertala
honom att stanna kvar, utan gaf honom en marchroute öfver New-Orleans,
längs Mississippifloden och vidare upp till Wyoming, och därpå reste
han, försäkrande mig, att det enda han önskade, vore att ännu någon
gång få träffa mig, som varit så vänlig mot honom. Jag trodde inte då,
att hans önskan skulle uppfyllas.

       *       *       *       *       *

Ett helt år hade förflutit sedan jag lämnade den heta, soliga södern,
mera än ett år sedan jag såg min vän från Atlanterfärden vandra bort
genom urskogen, uppåt norden, dit hans öde dref honom. Jag hade under
tiden hamnat i Chicago, den unga, underbart väldiga, penningjäktande
präristaden, där ingen har tid till annat än löpande efter dollarn, där
de otaliga fabriksskorstenarna utan afbrott bolma ut sin illaluktande
rök, så att himmelens blåa sky endast undantagsvis skymtar fram, där
miljoner vinnas på en dag och förloras på en timme, där tiotusenden
lefva i den eländigaste smuts och fattigdom, men alla likväl fylda af
feberhett, aggande begär att i trots af alt dock en gång komma till
rikedom och öfverflöd.

Jag hade anställning vid en tidning, och till åliggandena vid min
befattning hörde bland annat också att ta emot de besökande, hvilka på
amerikanskt sätt kommo upp på byrån för att få sina namn publicerade i
visitlistan. Bland sådana besökande träffade jag så en dag en man,
hvilken värkligen ville träffa tidningens ägare och inte kommit endast
för reklamens skull, men som denne för tillfället var utgången,
samtalade vi om ditt och datt medan besökaren väntade. Han hade kort
förut lämnat sin post såsom chef för staten Illinois fängelse, och
däraf kom det sig, att vi snart nog kommo in på kapitlet om brott och
brottslingar, hvarvid han ur sin rika erfarenhet meddela åtskilligt af
intresse och i sammanhang med det öfriga nämde några ord om den
oändliga brokigheten hos den samling af förbrytare han haft omhänder, i
typ, i karaktär, nationalitet -- i alt, kort sagdt.

-- Hade ni några finnar där? frågade jag.

-- Jo en, svarade han, den ende där varit under alla de år jag varit
chef. --

Jag bad honom berätta hvad han i öfrigt kände till om mannen, men han
sade, att det icke var synnerligen mycket, eftersom ingen kunde tala
med honom. Han hade hemtats från Wyoming, som ännu inte haft råd och
tid att uppföra ett eget statsfängelse och därför aftalat med Illinois
om härbergerande af dess förbrytare, för att aftjäna åtta års
tukthusstraff, ådömdt för ett mord, begånget där borta i skogarna.

-- Det är synd om karlen, tillade f.d. fängelsechefen, ty om inte alla
tecken bedraga, så lider han ett bra hårdt straff för det han begått,
och säkert är, att han inte kan hålla ut sin tid till slut. Redan då
jag lämnade platsen, trodde jag, att han börjat bli sinnesrubbad, och
då hade han ändå inte suttit inne mera än några månader. --

-- Tror ni då, att han blifvit oskyldigt dömd? frågade jag.

-- Nej, inte egentligen oskyldigt. Han har nog knifvat ihjäl en karl
någonstädes borta i Wyoming, men om jag bedömer honom rätt -- och det
borde jag ju kunna -- så var det inte något mord utan en sådan där
affär, som folk i den delen af världen oftast als inte brukar antastas
för. Men karlen förstår mycket litet engelska och kan inte tala tio
ord, så det var omöjligt för mig att få reda på någonting närmare af
honom själf.

-- Hvad heter han?

-- Han kallar sig Wilson och under det namnet har han blifvit dömd, men
hans eget är det väl inte, eftersom han den första tiden som oftast
glömde att svara, då det ropades upp.

-- Kan man få se och tala med fångarna där ute? frågade jag vidare.

-- Inte i allmänhet, svarade han, men om ni såsom tidningsman och
landsman därtill vill besöka honom, så skall jag med nöje gifva er ett
introduktionsbref till min efterträdare. -- Och bra vore det, om ni
reste dit, så den stackars fan en gång finge tala med någon människa,
som förstår honom. --

Jag tackade för anbudet och några dagar senare for jag ut till Joliet,
där fängelset ligger. Mitt bref till chefen var tillfyllesgörande, så
att han genast efter dess genomläsande beordrade en fångknekt att föra
mig till 819, Wilsons cell, samt vänta på mig utanför dörren. Några
minuter därpå stodo vi i den höga, tysta gården, som sträcker sig genom
fängelsets alla våningar, med smäckra järngallerier löpande längs
hvarje rad af celler och med ett hvitstruket glastak, som ger en skarp,
likformig belysning åt gårdens ljusa väggar och mörka gallerier och
trappor. Uppe i tredje våningen kommo vi till cellen 819, hvars dörr
min beledsagare öppnade.

Dess innevånare stod vid fönstret och såg ut genom dess galler, utan
att ens vända på hufvudet, ehuru han måste hört att någon kom in. Det
var en lång, stark figur, klädd i den ohyggliga amerikanska fångdräkten
af svart och hvitrandigt tyg, som skäres så att ränderna löpa rundt om
kroppen.

-- God dag, sade jag på finska.

Han vände sig långsamt om, som om han inte känt sig säker på att ha
hört rätt, såg några ögonblick stumt på mig med ett underligt förvånadt
och frågande uttryck och förde båda sina händer tillsamman i det han
utbrast:

-- Herre Jesus välsigne! huru har kapten kunnat få rätt på mig?

Det var ingen annan än min vän från Atlanterfärden och urskogarna i
södern. Jag kände igen honom, så snart han öppnade munnen och
tilltalade mig med titulaturen där nedifrån, ehuru hans ansiktsfärg var
helt och hållet förändrad och dragen blifvit kantiga och skarpa.

Med några ord förklarade jag, att det blott var slumpen, som fört mig
till Joliet, men det ville han inte tro.

-- Det var nog bestämdt, att vi skulle träffas igen, sade han. Allting
är bestämdt på förhand här i världen, och det som en gång är bestämdt
händer nog, om man sen vill eller inte.

Hans blick var med ett så stirrande, frånvarande uttryck fästad på mig,
medan han gaf luft åt sina fatalistiska tankar, att jag inte genast kom
mig för att säga något, men det behöfdes inte häller, ty om ett par
ögonblick fortsatte han:

-- Se nu på mig till exempel. Redan där hemma brukade jag emellanåt
tänka, att jag borde slå ihjäl den där stockjunkaren som jag berättade
om på ångbåten, men så tänkte jag igen, att inte kunde jag ju bli
mördare, och så gick det dag efter dag tills han rymde -- och nu har
jag ändå slagit ihjäl honom, fastän det såg ut som om vi två aldrig
mera skulle träffas.

-- Var det honom ni dräpte uppe i Wyoming? frågade jag, då han
tystnade; ett smålöje, hvars uttryck af tillfredsställelse stod i
egendomlig kontrast mot blicken, spelade på hans läppar.

-- Ja, naturligtvis, svarade han, alt fortfarande leende. Hvem annan
skulle jag väl dräpa?

-- Huru gick det till? Berätta altihop åt mig.

-- Åh, det är just inte mycket att berätta om. Så snart jag såg honom,
visste jag, att det var för den skull jag kommit dit, och så, en dag då
han slängde ett skymford åt mig, slog jag honom med knifven -- bara en
gång och han dog strax.

-- Jaja, det som man minst väntar sig inträffar vanligen, sade jag och
tillade sedan för att söka förmå honom att småningom meddela mig flera
enskildheter af tilldragelsen: tala nu om för mig, huru er resa från
Costa Rica gick, hvar ni sedan dess varit och arbetat o.s.v. --

Till en viss grad lyckades det att få honom ur tankarna på det som
bragt honom till platsen, där vi träffades, ehuru han alt emellanåt
syntes böjd för att hoppa öfver den mellanliggande tiden och återgå
till episoden i Wyoming. Småningom blef han likväl lugnare och
berättade snart på sitt gamla, fåordiga sätt, uppmuntrad af idkeliga
frågor från min sida, om huru han kommit till New-Orleans och därifrån
rest vidare med en flodångare längs Mississippi. Från denna plats hade
han begifvit sig åt nordvest, hade arbetat på några farmer och i en
grufva i Colorado samt hade slutligen efter flera månader hamnat uppe i
Wyoming, och fått plats vid en såg, där förut några andra finnar
arbetade.

När det sedan blef vinter och sågen stannade, drog han i väg inåt
skogarna på stockbygge och där hade han till en början tyckt sig
trifvas ganska bra. Men så hade förmannen för laget blifvit sjuk och
måst lämna arbetet, och då en ny förman kom ut var det ingen annan än
samma stockjunkare, för hvars skull flickan från granntorpet blifvit
olycklig.

-- Det tog mig så underligt i bröstet, när jag såg honom, sade min
stackars vän, men först då han fick ögonen på mig och grinade och
frågade om Anni skickat hälsningar till honom, visste jag, att det nu
var bestämdt, att jag skulle slå ihjäl honom. Först tänkte jag göra det
genast, men så tyckte jag, att jag borde tala med honom först för att
vara riktigt säker, och därför väntade jag tills vi slutat arbetet och
kommit tillbaka till lägret.

Här tystnade han ett ögonblick och jag väntade utan att göra några
frågor för att inte störa det lugn, som syntes ha efterträdt den första
upphetsningen vid åsynen af mig. Han stirrade rätt framför sig ut i
rummet, som om han sökt noga påminna sig alt som händt, men föreföll så
stillsam och redig som om hans sinne aldrig varit i minsta mån
omtöcknadt, och efter en minut eller så fortsatte han i samma lugna och
jämna ton som förut:

-- Jag gick in till honom i hans rum och sade, att jag kommit för att
tala om Anni, eftersom han frågat efter henne, men han sade, att han
visste huru det gått och inte brydde sig om att höra något mera. Då
frågade jag, om han tänkte göra någonting, när hennes tid i fängelset
vore ute, då det ju i alla fall var hans fel att hon kommit dit, men
han bad mig tiga och inte blanda mig i så'nt, som inte angick mig. "Du
kan ju själf gifta dig med henne", sade han, "när hon slipper ut. Nog
lär hon duga åt dig, om det också gått litet på sned för henne förut".

-- Då högg jag knifven i honom och han skrek som en hare, slutade min
vän med ett förvridet skratt och så fortsatte han i alt häftigare ton:
och sedan öppnade jag dörren och bad de andra komma och se hvad jag
gjort, och de bundo mig och förde mig andra dagen långt bort till ett
fängelse och sedan till domstolen och så tillbaka till fängelset igen,
af och an flera gånger tills jag inte kunde tänka mera och till slut
hemtades jag hit och här har jag varit ända se'n dess och har aldrig
talat med någon människa förrän nu med er.

Hans blick, som under de sista orden fått ett altmera vildt och
förvirradt uttryck, var fortfarande fästad på mig där jag satt på hans
säng, utan att veta hvad jag skulle säga eller göra, men syntes igen
klarna upp som om något runnit honom i hågen.

-- Kommer ni ihåg när ni på ångbåten sade att det nog är bäst att
vänta? frågade han, men fortsatte innan jag hann svara något, med ett
nytt skratt, som lät ännu vildare än förut:

-- Ni hade alt rätt den gången -- bara man har tålamod och väntar, så
blir nog alt bra till sist. -- Men jag behöfver inte vänta länge
numera, bara några dagar. Jag har skrifvit till senaten att den där
stockjunkaren inte var värd att lefva och nu skall jag få ett hemman
för att jag slog ihjäl honom och en senator kommer själf hit endera
dagen för att släppa ut mig.

Han hade begynt gå fram och tillbaka i den trånga cellen medan han
talade, kastande då och då en blick på mig, och nu stannade han tätt
framför mig, som om han fått någon ny idé.

-- Ni skall resa hem, kapten, sade han, och laga så, att Anni också
slipper ut. Om ni bara säger, att jag har hennes barn här, så kommer
hon nog hit och så gifta vi oss och här vet ju ingen någonting om
henne. Men ni måste resa genast, tillade han med andlös ifver, och i
det han skyndade till dörren och gaf den en väldig spark, som dånade
ute i gården, skrek han så högt han förmådde:

-- Hemta genast fram kaptens häst, han skall rida efter min brud -- hör
ni inte?

Fångknekten kom in och jag gick, efter ett hastigt afsked från min
stackars vän, som inte tyckte sig kunna få mig i väg fort nog, tillbaka
till fängelsechefens rum, där jag redogjorde för utgången af mitt
besök, utan att han tycktes bli det ringaste förvånad.

-- Jaså, det har brutit ut till slut, sade han endast. Och så ringde
han på en af betjäningen och sade:

-- N:o 819 skall genast föras till en dårcell. Tag en tvångströja och
några man med er -- det kan lätt hända att han blir våldsam.



Pastor Lahti.


Det var lif och rörelse i Anoka, en vacker söndagsförmiddag i början af
Juni. Från hvarenda gård i settlementet kommo så många som blott kunde
lämna hus och hem, några i båt öfver sjön, andra till fots och de,
som bodde allra längst borta, i fyrhjuliga farmarevagnar, till
Salmela-gården, i hvars stora sal det skulle hållas bibelförklaring på
eftermiddagen.

Ända sedan Anoka fick egen järnvägsstation och "staden" begynte växa
upp längs banan, hade det varit tal om att skaffa dit en finsk präst
och bygga en kyrka, men först nu hade det blifvit allvar af saken.
Sedan på våren närapå ett dussin nybyggare kommit till och flera af de
andra skaffat sina hustrur och barn öfver, hade nödvändigheten att
realisera planen, börjat göra sig gällande. Någon undervisning måste ju
barnen få, och de fullvuxna kunde det inte annat än göra godt att någon
gång få höra Guds ord, om det så ock bara vore för att hålla karlarna
från krogen, medan predikan pågick.

Ty krog hade Anoka naturligtvis, och två handelsbodar och postkontor,
som var inhyst i ett rum bakom krogen, hvars ägare tillika var
fredsdomare, polischef och enda konstapel. Stort besvär med ordningens
upprätthållande hade han visst inte, men fredsdomaren Tuhkala kände nog
ändå vikten af den mångskiftande ämbetsmanna-ansvarighet, som hvilade
på hans skuldror -- och så ofta tillfälle gafs, gjorde han sitt bästa
för att låta också andra få känning af den. Men annars var han en
beskedlig karl och kunde tillräckligt engelska för att gå befolkningen
tillhanda med ett och hvarje i deras affärer, då de någon gång hade
sådana med "utländingar", såsom de kallade alla andra än sina landsmän.

Han tyckte visst inte, att det behöfdes kyrka och präst i Anoka, men då
Salmelahusbonden, som hade den största farmen i trakten och annars
också var en förnuftig karl, lofvat gratis tomt för byggnaden och äfven
det öfriga folket syntes önska en själasörjare, så ville han, Tuhkala,
inte draga sig undan. Tvärtom var det just han, som, då han fått höra
att pastor Lahti i Mills ville lämna orten, skrifvit och bedt honom
komma till Anoka för att hålla profpredikan.

Egentligen prästvigd var Lahti inte, utan bara utsläpt från ett norskt
prästbageri i Illinois, där själaherdar tillvärkades i dussinvis och
där han, så godt hans fullständiga obekantskap med språket medgaf,
deltagit i den ettåriga kursen. Men hemma hade han gått i
folkskoleseminarium, och ehuru han för något sträck blifvit affärdad
därifrån långt förrän han ens kunde tänka på dimissionsbetyg, hade han
dock hunnit inhemta betydligt större kunskaper än hvad de öfriga
prästkandidaterna i anstalten kunde skryta af och hade därför bland dem
varit ett klart skinande ljus -- på rådbråkad engelska.

I Amerika hade han drifvit vida omkring. En tid såsom emigrantrunnare i
New-York, sedan såsom kosthållare för ett lag järnvägsarbetare ute i
vestern, ett halft år såsom veterinär i en ny stad i Dakota och
därefter -- sedan han i fyllan och villan kurerat ihjäl en farmares
hela kobesättning på en enda natt -- hade han slagit sig på prästbanan.
I Mills, också ett finskt settlement, hade han nu senast vistats en tid
såsom präst, barnaläsare och tidningsredaktör på en gång, men han
tyckte inte om luften där, skref han till Tuhkala, och var därför
mycket villig att komma till Anoka, ifall församlingen åtog sig att
uppföra det nödiga huset för kyrkan, skolan och pastorn själf.

Det kan ju nog hända att luften i Mills inte var den bästa, men
misstänkligt är i alla fall, att pastorns lust att flytta också i någon
mån berodde därpå, att hans församlingsbor redan blifvit tillräckligt
amerikaniserade för att hota honom med tjära och fjäder, ifall han en
gång till uppträdde full i predikstolen. Huru som hälst var han böjd
för att flytta öfver till Anoka och i dag skulle han hålla
bibelförklaring i Salmelagårdens sal.

Tidigt på eftermiddagen kom tåget med pastorn. Fredsdomaren Tuhkala,
den amerikanska handelsmannen, Salmelahusbonden och några andra
honoratiores togo emot honom på stationen, medan resten af menigheten
samlat sig i en tät klunga på vägen, en bit från gården där samlingen
skulle ske. Pastorn smålog vänligt mot de medborgare, som togo emot
honom, protesterade mot att Salmelavärden tog hans nattsäck, men gaf
med sig och satte sig, följd af de öfriga, i gång utåt vägen, sedan han
med en min som om sådant vore långt under hans värdighet, höflig men
bestämdt afböjt Tuhkalas invit till hela sällskapet att först taga ett
litet glas.

Reputerlig att se var han just inte, där han gick ett halft steg före
de öfriga. Ansiktet var fett och blött, slätrakadt och försedt men en
näsa, som visade näsborrarna rätt framifrån. Munnen stor, rund och
fuktig och ögonen små, men oroliga och likasom ständigt på spaning. Då
han kom fram till gruppen af församlingsbor på vägen, nego kvinfolken
djupt och karlarna togo betänksamt hattarna af sig, medan pastorn gång
efter annan långsamt och värdigt böjde på hufvudet och sade: god dag,
god dag kära vänner! En pojke knyckte sin syster i kjolen och sade: ser
du så'na stickor till ben han har! och manade henne och två andra
flickor att flina.

Men pastorn märkte det inte, utan gick vidare fram mot huset, där han
försvan i främmand, kammaren innanför salen, sedan han med ännu ett
fett tacksamhets småleende tagit sin nattsäck af värden. Och omedelbart
därpå började menigheten stillsamt intaga sina platser, en del på
stolar och andra på bänkar och bräder lagda på packlådor.

Så snart alla voro inne, kom pastorn ut och gick med afmätta steg och
ett mildt smålöje fram till sin plats bakom bordet, som var klädt med
en hvit duk. Han hade klädt om sig och bar nu en riktig prästrock med
mycket smala ärmar och en lång rad knappar, hvaraf likväl endast den
öfversta var tillknäpt, medan de andra stodo öppna och visade en
misstänkligt tjock urked, som liknade guld och var fästad inne i fickan
med en säkerhetsnål. Pastorns klocka hade altid råkat stanna på något
obegripligt sätt, "just i dag på morgonen".

-- Låter oss bedja, sade han efter det han harklat sig och kastat en
snabb blick öfver församlingen. Och sedan han lagom länge hållit
hufvudet lutadt mot sina sammanknäpta händer, höjde han det och sade
med vacker betoning, att han ämnade tala om synden -- ty syndare äro vi
ju alla!

Det var en utläggning om synden i allmänhet och om svalg och
dryckenskap isynnerhet han gaf till bästa, och det var ord och inga
visor Anokaboarna fingo höra -- de som aldrig gjort sig skyldiga till
värre svalg än att någon enda gång äta sig till magvärk på fläsk och
nypotäter och som inte hade råd att dricka något så när ordentligt mera
än ett par gånger om året på sin höjd.

Men pastorn, som föregående afton tagit ett grundligt afsked af några
likatänkande själar i Mills, hade en dunkande känsla i hufvudet, och
den dref honom till en dånande predikan öfver "djäfvulen i buteljen",
såsom han fann lämpligt titulera den bondfinkel som serverades i Mills,
och därmed lyckades han så skaka upp sina åhörare, att kvinfolken
begynte snyfta högljudt och karlarna sågo allvarsamma ut, medan barnen,
skrämda af skrikandet och de rysliga orden, tryckte sig tätt till
hvarandra eller till sina mödrar och darrade i sina små samveten, fast
de aldrig smakat ens bondfinkel.

Sedan pastorn slutat utläggningen, tog han med sin annandagshesa röst
upp en salm, men då de flesta af församlingen inte på långa tider varit
med om någon gudstjänst, riskerade bara två äldre kvinnor falla in, och
det blef en så lustig trio att barnen glömde både djäfvulen i buteljen
och alla andra djäflar, och begynte fnittra igen. Men pastorn tystade
dem med en allvarsam blick, slutade sången med endast en vers och bad
därefter med en ovanligt väl prononcerad darrning i rösten: Härran
välsigne eder och bevare eder. -- -- -- Så drog han sig tillbaka igen i
det inre rummet, medan menigheten sakta troppade ut och samlade sig i
en klunga utanför huset samt begynte i halft hviskande ton utbyta
åsikter om pastorns utförsgåfvor, hvilka slagit an på dem såsom
särdeles framstående.

Det blef därför häller ingen diskussion, då Salmelahusbonden om en
stund kallade männen tillbaka in i salen och frågade, hvad de tänkte om
byggandet af en kyrka. Han för sin del var fullt tillfreds med det han
hört och vore färdig att stå vid sitt löfte om fri tomt så nära staden
som hans ägor sträckte sig, utom att han naturligtvis såsom alla andra
skulle bidraga med virke och dagsvärken. Ingen opponerade sig, utan man
kom öfverens om, att följande lördagmorgon hvarje arbetsför karl skulle
infinna sig på byggnadsplatsen, jordägarne med endel virke och de andra
försedda med värktyg, så att man kunde få huset upp med ens.
Salmelavärden åtog sig att räkna ut, huru mycket stolpar, bräder och
annat det skulle behöfvas, så att enhvar i tid kunde få veta hvad han
hade att hemta, och så skildes de församlade åt, nöjda och belåtna
allesamman och pastorn inte minst.

Den enda, som hade sina dubier om hela företaget var fredsdomaren. Om
den där prästen -- eller hvad han nu var, ty inte såg han riktigt ut
som en präst -- värkligen ämnade på fullt allvar börja bråka om
nykterhet, så kunde det göra en betydlig skilnad i hans, Tuhkalas,
affärer. Inte för att det egentligen söps så betydligt i Anoka, men
hvar gång någon farmare kom för att köpa något i butikerna, tittade han
också in i Tuhkalas lokal, och det blef hela hopen slantar på året. Han
satte sig redan samma afton ned och skef ett bref till postmästaren i
Mills, som också var finne, anhållande att få veta alt, som var kändt
om pastor Lahti. Och när svaret kom, grinade fredsdomaren illmarigt,
ehuru han ansåg klokast att tillsvidare behålla nyheterna för sig
själf. Det hade ju ingen brådska, man kunde alltid först se hvad
prästen tog sig för, då han blef litet varm i kläderna.

Lördagen kom och med den en ovanlig rörelse i det tysta Anoka. Tidigt
på morgonen kommo farmare med sina vagnar, lastade med bräder, pålar
och takspån, och omedelbart därpå började hamrandet och sågandet. De
voro timmermän hvarenda man, österbottningar allesamman, så det gick
som en dans att sätta upp huset, som bygdes på vanligt amerikanskt
sätt: bräder på korsvirke. När eftermiddagen kom och med den
kvinfolken, som hemtade mat och kaffe åt de arbetande, var endast en
del af taket otäckt, alt det öfriga var gjordt, och då föreslog
pastorn, att menigheten skulle taga sig en svängom. Man var i ett fritt
land, sade han, och behöfde als inte fästa sig vid gamla fördomar. I
Guds hus kunde man fröjdas lika väl som bedja; Herren hade visst
ingenting emot oskyldig glädje.

Man såg smått förvånadt på hvarandra, ovan vid sådan liberalitet från
den andliga myndighetens sida, men ett par unga karlar, som inte varit
med om en dans på mycket länge, skyndade till sitt kvarter, ett knapt
stenkast därifrån, och hemtade en dragharmonika. Den tog pastorn hand
om och visade sig genast vara en riktig öfverdängare i dansmusik, så
balen inom kort var i full gång. Både yngre och äldre grepos af
danslusten, så att glädjen snart stod högt i tak, eller rättare i sky,
ty taket var ju ännu så länge öppet i midten. Och balens erkända
drottning var Salmelas Agatha, den enda unga flickan i hela samlingen,
där alla de andra fruntimren endera redan för länge sedan voro gifta
eller också ännu riktiga barnungar, och därför skulle naturligtvis
hvarenda karl ha sig en sväng med henne.

Själfva pastorn blef något senare på kvällen så lifvad, att han slängde
handklaveret i vrån, dansade fram till flickan med sprattlande
polkasteg och grep henne om lifvet, i det han ropade till menigheten:
nu sjunga vi en polska godt folk! Och så stämde han själf upp en lustig
melodi till ord, som åtminstone hemma inte ofta sjungas i kyrkan, och
församlingen skrålade med, medan pastorn svängde Agatha rundt, satte
ömsom klacken och ömsom tån i golfvet och stampade så dammet rök. Det
var en lifvad afton, som länge efteråt talades om i Anoka, den, då den
nya kyrkan invigdes.

När dansen sent på natten tog slut, anmälde pastorn, att han följande
dag igen skulle hålla bibelförklaring hos brodern Salmela, och då
skulle han taga upp kollekt för den nya kyrkan, som under följande
vecka skulle bli så färdig att den kunde begagnas. Det behöfdes en hel
del medel för altare och kyrkokärl samt ett och hvarje annat, och
därför hoppades han, att församlingen inte skulle visa sig njugg.

-- Det var f--n till lifvad präst vi fått! sade bokhållar Wuori från
handelsbutiken, då han vandrade hem i sällskap med fredsdomaren. Jag
har aldrig sett maken.

-- Inte jag häller, svarade Tuhkala tort. Men kanske vi få se än mera
bara vi vänta.

Följande dag var pastorn emellertid mycket värdig igen och höll en så
vacker bibelförklaring, att han fick in elfva dollars och en half vid
kollekten. Han lät genast församlingen veta, att han nästa söndag
skulle hålla nattvardsgång i den nya kyrkan och på aftonen skref han
till Minneapolis efter vinet.

På kyrkan arbetades det sedan träget, taket gjordes först i ordning, så
satte man upp ett altare, och mot slutet af veckan bad pastorn några af
kvinfolken binda kransar och guirlander af gröna blad och blommor. På
lördagen var alt färdigt och såg helt ståtligt ut, fastän fönstren ännu
inte voro insatta. Men de gröna guirlanderna kring fönsteröppningarna,
kransarna på väggarna och blommorna kring altaret, till hvilket
Salmelavärdinnan lånat ett lakan, skylde alla möjliga brister.

Nattvardsvinet kom också lördagmorgon med godståget, ett stort krus och
ett litet, som kunde hålla ett stop eller så, och som kom Tuhkala att
smågrina, då han såg det på stationen. Men han var likväl villig att
låna pastorn en större mugg att användas såsom kalk, och i
handelsbutiken köptes ett skålpund små, hvita thébiscuits, som dögo
till oblater, ty dem hade pastor Lahti glömt och bara tänkt på
våtvarorna. Alt var i ordning om aftonen, och i hela omnäjden fans inte
en själ, som inte ämnade vara med om den första gudstjänsten i den nya
kyrkan. Så godt som hvarenda kvinna i församlingen och en hel hop
karlar dessutom hade anmält sig till nattvardsgång, och pastorn höll
lördageftermiddag ett det vackraste skriftermål i sitt eget rum i
kyrkobygnaden, dit han flyttat in dagen förut.

Söndagsmorgonen gick solen upp strålande klar och lyste öfver ett
landskap, hvars fridfulla täckhet väl kunde stämma till andakt redan i
och för sig. Sjön låg lugn och blank, med här och hvar en ring, då
någon fisk slog i vattenytan, och tid efter annan fårades den jämna
spegeln af en båt, som, fullastad med hälgdagsklädda och hälgdagsstämda
människor, styrde mot Salmelastranden. På långt håll syntes kyrkan,
öfverst på den långsluttande kullen, prydd med riktiga gröna björkar
vid knutarna och på båda sidor om dörren, och med en amerikansk flagga
svajande från takåsen. Det var Salmela Heikkis, pojkens idé, den han
utfört tidigt på morgonen, efter att föregående afton han fått låna
flaggan af Tuhkala, som i sin egenskap af myndighetsperson lagt sig
till den, den senaste fjärde Juli.

Från östan och västan, från norr och söder kommo farmarne med sina
familjer, åkande, gående eller roende, tills väl ett femtiotal samlats
vid kyrkan. Först gingo alla fram till dörren, på hvilken pastorn
spikat upp ett anslag, förkunnande att gudstjänsten skulle hållas kl. 9
och kl. 11, nattvardsgång efter hvardera, och aftonsång kl. 6. _Obs!_
kollekterna vid alla tre tillfalla vinkassan.

Gubbarna, och gummorna med för resten, nyste välbehagligt -- det
föreföll alt så hemvant och bekant -- och slogo sig sedan ned här och
där på kyrkbacken, alldeles som de plägat förr i världen där hemma, för
att vänta på gudstjänstens början.

Och vänta fingo de. Klockan blef nio, hon blef half tio och närmade sig
slutligen tio, men ingen pastor syntes till, och dörren förblef stängd.
Man undrade, först tyst, sedan alt mera högljudt öfver orsaken till den
långa väntan, och ju mera man i de olika grupperna utbytte tankar därom
desto mera förvånade började minerna bli. Slutligen tog Salmela Heikki,
som med största otålighet väntade ett berömmande ord af pastorn för sin
vackra idé med flaggan, mod till sig och stretade upp längs hörnpålen
under pastorns rum, som låg ut öfver sluttningen och därför några fot
öfver marken. Utmed den smala, utskjutande listen vid golfvet
praktiserade han sig sedan, hållande sig med händerna vid
fönsterkarmen, ett steg åt sidan och kastade en blick in i rummet. Hans
ansikte fick ett skrämdt uttryck och händerna släpte genast sitt tag så
att han tungt föll till marken.

-- Hvad har du för dig? frågade hans far strängt. Han satt på en stubbe
nära till, språkande med fredsdomare Tuhkala och märkte först nu, hvad
sonen tagit sig före.

-- Pastorn är sjuk, svarade pojken med häpen min. Han ligger på
golfvet.

-- Ah hm, hostade fredsdomaren. Han anade genast hvad det var och
uppmanade därför Salmelahusbond att komma med honom in och se huru det
var fatt.

Dörren var stängd inifrån, men endast med hake, hvarför Tuhkalas
knifblad utan svårighet öppnade den. I det inre rummet låg pastorn
ganska riktigt på golfvet nära tröskeln.

-- Han är död, hviskade Salmelavärden häpet.

-- Var inte rädd, svarade fredsdomaren, han kvicknar nog till igen.
Därmed gick han fram till pastorn, som var iförd sin prästrock och
tydligen ämnat sig ut då han föll, och klef med ett långt steg öfver
den liggande kroppen samt såg sig omkring i rummet, medan Salmelavärden
från dörren tog en öfverblick af situationen.

-- Full är den f--n, sade Tuhkala, i det han pekade på det mindre
kruset, som kommit dagen förut och nu låg tomt på golfvet invid
pastorns bädd. Ur det stora kruset med nattvardsvin hade han också sökt
hälla något i muggen, men om för att användas i kyrkan eller för att
skölja ned whiskyn med, kunde åskådarne inte afgöra. De sågo endast,
att han hällt ut en hop på golfvet, där det runnit ända fram till
dörren, och själf låg pastorn nu med hufvudet och halfva kroppen i den
heliga vätskan.

Salmelavärden försökte resa upp honom, och då öppnade han ögonen,

-- min -- -- -- lekamen -- -- -- blod, stönade han otydligt, men då
blef värden vred, svor till och lät pastorn handlöst falla tillbaka på
golfvet.

-- Låt honom ligga, tills han nyktrar till, sade fredsdomaren. Sedan
kunna vi köra honom härifrån -- ifall andra tänka som jag.

Två eller tre nyfikna ansikten visade sig i ytterdörren, uppfattade
situationen i en blink och försvunno igen. Innan fredsdomaren och
Salmelahusbonden ännu hunnit stänga dörren efter sig, hade
underrättelsen om, hvarför pastorn var förhindrad att hålla gudstjänst
och nattvardsgång flugit från mun till mun bland de väntande, hvilka
likasom af instinkt alla skockade sig tillsamman under ett indigneradt
sorl, som tydligt nog angaf hvad de tänkte.

Det var inga milda omdömen, som fäldes öfver pastor Lahti under den
närmaste kvarttimmen, och hade de yngre karlarna fått råda, så skulle
han blifvit släpad ned till sjön, badad där tills han blef nykter igen
och sedan pryglad ut från Anoka. Men de äldre ville inte veta af några
amerikanska seder. På deras bestämda yrkande beslöt man att låta honom
sofva ruset af sig och därefter meddela honom, att Anoka inte hade
något vidare bruk för honom. Salmelavärden och fredsdomaren fingo i
uppdrag att öfverbringa menighetens enhälliga consilium abeundi, och
därefter skildes församlingen åt i allsköns stillhet. Det var nästan
som om de skämts för hvarandra inbördes och hälst undvikit att vidare
tala om saken.

-- Du får föra ordet, då vi gå till honom, sade Salmelavärden. Och det
åtog sig fredsdomaren mer än gärna. Han skulle nog föra ordet.

Länge behöfde de häller inte vänta på tillfälle att tala med pastorn,
som på aftonsidan själfmant kom öfver till Tuhkala. Och Salmelavärden,
som såg honom begifva sig dit, skyndade efter, så att han kom fram
nästan samtidigt.


Pastorn hade inte behöft fundera länge öfver hvad som händt, då han
vaknade upp. En enda blick på det toma whiskykruset och på det utspilda
vinet hade varit tillräcklig för att visa honom huru landet låg. Men då
han inte kom ihåg, att någon varit inne hos honom tidigare på dagen, så
tänkte han, att situationen kanhända inte ännu var alldeles hopplös,
och styrde därför i väg till fredsdomaren för att litet sondera
terrängen.

Salmelavärdens ankomst och Tuhkalas bistra min gjorde det genast klart,
att alt inte var som det borde, men pastorn var inte den som lät
förbluffa sig af småsaker.

-- God afton, sade han snäft. Jag kom öfver hit för att fråga, hvarför
ingen människa i hela Anoka varit kristlig och barmhärtig nog att se
till mig i min nöd och plåga i dag. Där har jag legat sjuk nästan till
döds, och ingen har så mycket som bjudit mig en dryck vatten, nej, inte
ens kommit för att se om jag behöfde något. Sannerligen säger jag er --
han höjde handen och skakade den framför den till ytterlighet
förbluffade Salmelavärdens ansikte -- detta skall eder vedergäldt
varda. Säger icke skriften -- -- --

Men nu hade fredsdomaren återfått målföret och han vardt arg med
besked.

-- Hör på du, hästdoktor, afbröt han pastorns tirad, vi ä' inga
barnungar, Salmela och jag, utan kunna rätt väl urskilja om en karl är
sjuk eller full. Full var du ända upp till mynningen i dag morgse, och
whiskyn du fylde dig med hade du bestält med kyrkans pengar. Sådana
konster tåla vi inte här i Anoka, och därför är det bäst du packar dig
i väg härifrån, innan pojkarna få tag på dig.

-- Domen icke, så varder I icke dömde, säger Herren -- började pastorn
med en total omsvängning af taktik. Men fredsdomaren gjorde en
föraktlig åtbörd.

-- Håll upp med den där låten, sade han. Gudlighet af din sort duger
inte åt oss. Folket här har kommit öfverens, att de inte vilja höra
gudsord af dig numera och ha bedt oss säga ifrån att du kan resa.

-- Men om jag nu inte vill, sade pastorn, som faktiskt inte visste
hvart han egentligen skulle taga vägen. Jag har väl rätt att bo här så
väl som någon annan.

-- Jobevars, svarade fredsdomaren artigt, det har du. Men för den
händelsen kan jag berätta, att här i Anoka är lika godt om tjära och
fjäder som i Mills. Och om det inte hjälper, så häktar jag dig för
förskingring af kollekten vid bibelförklaringen. Gudbevars, nog kan du
stanna i Anoka, om du har lust.

Men pastor Lahti hade inte lust. När nattåget kom, var han på stationen
och köpte en biljett för återstoden af kollekten, till Ishpeming i
Michigan. Och där uppvaktade han redaktören för den finska tidningen,
och berättade, att han sett sig om bland landsmännen i Minnesota för
att möjligen börja en skola och sätta upp en tidning i något settlement
där. Men han hade inte kunnat trifvas ihop med det råbarkade följet.
Minnesota var ännu inte rätta platsen för en bildad karl.



Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.


Ställningen var bekymmersam, det var visst och sant och tydligt och
klart både för Matti Ilola och Pekka Tarvanen, där de sutto på hvar sin
säck med resgods midt i solbaddet utanför järnvägsstationen. De hade
anländt dit med tåget österifrån för ungefär en timme sedan, och då
hade konduktören utan synnerliga omständigheter fört ut säckarna samt
med en hel mängd ord, hvaraf de inte förstodo ett enda, och några få
åtbörder, dem de i stället uppfattat så mycket bättre, antydt, att de
själfva skulle göra sina reseeffekter sällskap. Det hade de också
gjort, men hvad de vidare skulle taga sig till, visste de inte, ty från
stationen ledde hvarken väg eller stig öfver den grågula solförbrända
slätten, och stationsagenten hade bara stirrat på dem, då de på ren och
tydlig finska frågat, hvad det alt egentligen hade att betyda.

Att där var något i vägen med biljetterna kunde de förstå, men hvad det
var, kunde ingendera af dem utgrunda, ehuru de nu i en timmes tid
funderat så svetten stod dem i pannan. De visste bara, att det såg
högst bekymmersamt ut.

Biljetterna hade Isokylä Antti, som redan några år varit i Amerika,
skickat åt dem, och han borde nog haft reda på sig. Och ända tills det
blef mörkt aftonen förut hade de sett stationernas namn, hvaraf ett och
annat också fans på biljetterna, så det var tydligt, att de först under
natten råkat på villovägar. Men biljetterna hade konduktören behållit,
så att nu hade de ingenting annat att lita till än Anttis bref, hvilket
Matti såsom den äldre och förståndigare hade i sitt förvar.

Matti och Pekka voro bröder och hette egentligen båda två Tarvanen, men
Matti hade, såsom seden och bruket fordra, tagit namn efter sitt torp,
då han för några år sedan varit lättsinnig nog att skaffa sig både
hustru och jordbruk på halsen på samma gång, medan Pekka såsom
obesluten alt gick under det gemensamma familjenamnet.

På torpet hade det i början gått bra, men så kom där en liten Matti
till världen, och hans mamma gick upp för tidigt, så hon blef sjuk och
inte mera kunde passa på hushållet och kräken. Och följden häraf var
åter den, att Matti själf fick hålla sig hemma i stället för att
förtjäna pengar på stocksläpning såsom förut. Visst anförtrodde han
hästen åt Pekka, men det var naturligtvis inte detsamma -- "pojkar äro
ändå bara pojkar", brukade Matti säga. Och Pekka var nog en pojke till
åren, ehuru godt ett hufvud längre än Matti samt trots sina sjutton år
lika grof och stark som någon fullvuxen karl.

Kanhända skulle alt dock kunnat reda sig, om det stannat vid den ena
oturen med hustrun, men som hvar man vet kommer olyckan aldrig ensam.
Och därför hände det en vacker dag under värsta menförestiden, att
Pekka kom hem, dragande stocksläden själf, och på den hade han hästens
hud. Kräket hade brutit benet af sig och måst klubbas.

Huru det nu egentligen gått till, blef aldrig till fullo utredt, ty i
första hettan hade Matti framkastat någonting om, att det skett honom
rätt, då han kunnat lämna hästen i händerna på en valp, som ännu inte
var torr bakom öronen -- och sedan dess hade ingen kunnat förmå Pekka
att yttra ett ord om saken. Så snart någon blott nämde ordet häst, knep
han ihop munnen, tills den såg ut som ett rakt sträck, och de ljusgrå
ögonen fingo ett uttryck, som inte egentligen uppmuntrade någon att
fortsätta med det ämnet. Men att han på sätt och vis kände sig skyldig
till olyckan, kunde man förstå, då snön smälte bort och han begynte
reda till åkern för vårsådden med hacka och spade, utan att någon ens
tänkt på att be honom om något sådant.

Då kom Isokylä Anttis bref. Han var kusin till bröderna Tarvanen och
hade i stället för att draga lott till värneplikten svurit på, att
ingen korpral eller annan stackare, som gick i kronans kläder, någonsin
skulle kujonera honom, och så hade han rymt till Amerika. Där hade det
gått honom väl, och därför skickade han nu två biljetter för resa från
Wasa ända fram till den kolgrufva i Montana, där han arbetade, och där
han försäkrade att Matti också kunde förtjäna sina två daler om dagen
eller mera. "Pojken kan du ju taga med", slutade brefvet, "han kan ju
lika väl växa upp till karl här som där hemma".

Pekka satt och betraktade med något liknande ett löje sina valkiga
händer och grofva lemmar, medan Matti stafvade igenom de sista orden,
men han blef allvarsam igen, då den äldre brödren långsamt, men mycket
stadigt placerade sin näfve på bordet och sade: det gör jag.

Så vände han sig till Pekka, såg betänksamt på honom och sade med
särskildt eftertryck: hvad dig angår, så vet jag värkligen inte rätt
hvad jag skall göra. Arbeta kan du nog, men om du också har
tillräckligt förstånd för att föras ut på en sådan långresa, det vet
jag inte. Såsom du måste ha burit dig åt med hästen, då den bröt benet
af sig, är jag inte säker om man kan lita på dig.

Pekka blef röd ända upp i pannan och knep ihop munnen hårdare än
någonsin förr, medan han stadigt såg brödren rätt i ögonen, men han
svarade ingenting, förrän denne tillade: men om du lofvar att göra
precist som jag säger, både på resan och sedan också i Amerika, så
tänker jag du kan få följa med.

Då sade Pekka bestämdt: jo, det gör jag. Och så talades det inte vidare
därom, men så snart Matti sedan fått torpet utarrenderadt och den
nödtorftiga utrustningen var i ordning, begåfvo de sig på väg.

Ända till New-York var det lätt att reda sig, då de alltid träffade
någon, som förstod finska, och äfven på järnvägen gick det till en
början bra nog, ty de reste i sällskap med landsmän, som skulle till
Michigan. Men ju längre västerut de kommo, desto värre blef det, och
här sutto de nu i själfva Montana, d.v.s. enligt sin uppfattning
alldeles i närheten af Isokylä Antti och kolgrufvan, utan att veta,
huru de skulle komma dit. Det var därför det var så bekymmersamt.

Matti tog fram brefvet för att ännu en gång studera namnet på
grufstaden. Sedan han sett en stund därpå, steg han upp och gick fram
till stationsagenten, som stod i den öppna dörren och tuggade sin tobak,
då och då sneglande på de två besynnerliga figurerna, som sutto där
midt i solbaddet, utan att ens tala med hvarandra.

-- Tirlots, sade Matti och pekade på en rad i brefvet.

Stationsagenten såg först på Matti och så på brefvet. -- Hvad f--n
säger ni? frågade han sedan med suverän amerikansk öfverlägsenhet. Tala
något kristet språk, om ni vill bli förstådd. Därmed vände han sig
bort, men fick i detsamma syn på en stor fluga, som satt sig rätt
emellan Pekkas fötter. Den tog han omsorgsfullt korn på, drog ihop
läpparna och sände en lång, brun stråle mot flugstackaren, som blef
nästan dränkt och helt och hållet förbryllad, då hon med ens kastades
öfver på rygg.

Matti gick tillbaka till sin plats och suckade bekymradt: den karlen
förstår ingenting.

-- Han är en dumbom, påstod Pekka, med blicken riktad på den bruna
pölen mellan sina fötter, där flugan gjorde vanmäktiga ansträngningar
att komma på rätt köl igen.

Matti var påtagligen af samma åsikt och sade därför ingenting, utan
läste ännu en gång igenom det dyrbara brefvet, det han dock redan
närapå kunde utantill.

-- Här står att Tirlots är i södra Montana, sade han efter en stund
till Pekka.

-- Ja, svarade denne, anseende sig uppfordrad att också yttra sin
åsikt. Och eftersom det är en grufva, så måste den väl vara bland de
där bärgen fortsatte han, visande med en långsam handrörelse söderut,
där en räcka bärg syntes resa sig, så långt borta, att deras blånande
ytterlinjer nästan smälte ihop med solröken.

-- Det är alt bra långt dit, invände Matti, som nog fattade meningen,
men inte ville antaga rådet brådstörtadt för att ungdomen inte skulle
tro sig altför klok. Men han tog fram tobakspungen i alla fall och
begynte stoppa en ny pipa, och det gaf vid handen, att han kände sig
bättre till mods.

-- Låt så vara, svarade Pekka käckt, men om vi gå ända fram till bärgen
och sedan följa dem åt öster, så måste vi till slut komma till något
ställe där de veta, hvar Tirlots är.

-- Hvarför åt öster?

-- Därför att vi säkert farit förbi. Konduktören skulle inte lämnat oss
här, om inte biljetterna varit slut, och Antti skickade nog biljetter
ända fram.

Matti sög ett djupt bloss ur pipan, blåste ut röken och betraktade
Pekka med en blick af häpen förvåning, blandad med en liten skymt af
respekt. Och sedan han öfvertygat sig om, att brödren var vid fullt
normal sinnesförfattning, oaktadt den snilleblixt han nyss ljungat
fram, steg Matti upp, kastade säcken öfver axeln och sade: låt oss gå!
samt begaf sig i väg, utan att egna ens en blick åt stationsagenten,
som alt stod kvar i dörren. Pekka följde exemplet, men tycktes erinra
sig något i detsamma han slängde säcken på ryggen. Han rätade på sig,
bligade stint på stationsagenten, hostade och spottade så ett ärligt
tag en tum eller två framför dennes fötter, vände sig om och gick.

Mannen ryckte till och gjorde en åtbörd, som om han velat häjda Pekka,
men en blick på dennes ovanligt breda rygg kom honom att ändra tankar,
så att han i stället åtnöjde sig med att mumla något om "oförskämda
utländingar", då han gick in i huset. Strax på andra sidan
järnvägsspåret vidtog prärin, hvilken från stationen såg så jämn och
slät ut, där den låg i solskenet, som brände så hett att luften dalrade
öfver det brunstekta gräset. Men den var långt ifrån så jämn som den
såg ut, isynnerhet då man gick rätt fram, utan att följa någon väg. Det
blef en mycket varm promenad, hufvudsakligast för Matti, som hade en
tyngre säck att bära på och dessutom ägde betydligt kortare ben. Men
han sade ingenting, utan höll jämna steg med Pekka, som als inte
tycktes märka, att marken emellanåt var betydligt lös och att buskarna
snärjde sig kring hans ben. Han bara strök i väg med långa,
maskinmässigt jämna steg, alt under det han höll ögonen riktade på
bärgen där långt borta, och munnen hopprässad som om han beslutit att
komma fram dit eller bli på vägen.

Solen stod nästan rätt öfver deras hufvuden, då de begåfvo sig på väg,
och den var lågt nere, då de kommit så långt, att enskildheterna af
bärglandet började bli tydliga -- och ju mera de kunde uppfatta däraf,
desto mera sjönk Mattis mod. Det var inte als en lång, jämn vall, såsom
han förestält sig, utan ett förfärligt virrvarr af utsprång, höjder,
dalar, klippor och bärg, längs hvilka man omöjligt kunde vandra framåt
i någon bestämd riktning, isynnerhet inte då det började lida mot
natten.

Slutligen kommo de, vid foten af de första höga kullarna, till en liten
bäck, som korsade deras kosa, och där stannade Matti och satte säcken
ifrån sig.

-- Det här bär för f--n i våld, sade han trumpet. Om vi komma in bland
de där bärgen, så hitta vi aldrig ut igen, sedan det en gång blifvit
mörkt. Jag går inte längre i kväll.

Pekka slängde sin säck tämligen omildt åt sidan och tog sig en lång
klunk vatten ur bäcken, hvarefter han, synbarligen uppfriskad, började
stoppa sin pipa -- alt utan att säga ett ord.

Matti läskade också sin gom och sträckte sedan ut sig på marken,
stödande nacken och ryggen mot sin säck. Men han kände sig inte upplagd
för tobak. Det var ju i alla fall han, som var den äldre och som därför
borde haft mera förstånd än att låta en pojke narra sig i väg inåt
vildmarken. Om de i stället hade följt järnvägen, funderade han, så
hade de väl slutligen kommit till någon stad eller by -- ehuru det
visst var sant, att det här i landet var förfärligt långt från den ena
staden till den andra. Och under det han funderade, sjönk solen alt
lägre och lägre och blef alt rödare och rödare, hvilket väl i Amerika
som annorstädes i världen betydde att natten var i antågande. Det
började se altmera bekymmersamt ut, och Matti suckade så tungt, att det
nästan ekade, men det bekom inte Pekka det minsta. Han bara rökte och
såg ut som om han ännu inte tyckt läget vara alldeles hopplöst.

Så sände solen sin sista glöd öfver prärin och öfver de brungula
kullarna, som fingo en sådan lefvande varm färg därvid, och öfver de
grå bärgväggarna, så att de skimrade i rosenrödt, och sist öfver de
höga, snöklädda topparna längst borta, och bragte dem att glimma i
orange och blodrödt, tills det såg ut som om de brunnit. Och
ögonblicket därpå sjönk det stora, glödande klotet bort under
synranden, och skuggorna begynte krypa upp längs kullarna och sedan
längs bärgen, alt högre och högre, tills de nådde snötopparna och
släckte det granna ljuset, så att snön med ens blef hvitgrå, af en
dödlik, kall färg, som kom en att frysa, då man såg därpå.

Nere vid bäcken hade det också blifvit mörkt. Pekkas pipa glimmade ännu
som en jättestor, röd lysmask, men Mattis andetag, regelbundna och
skärande som om de frambragts af en såg, förrådde, att han för
tillfället glömt sina bekymmer.

De hade i stället nu begynt inkräkta Pekkas sinne. Vanligen var det så,
att han behöfde längre tid än Matti för att öppna sin hjärna för en
viss tankegång, men så tänkte han så mycket grundligare i stället, när
han en gång började på. Och nu hade han börjat riktigt på allvar, ty
såvidt han förstod var där ingenting annat att göra än att vända
tillbaka till järnvägen, så snart det blef dager. Det hade Matti
tydligen beslutit -- och sedan visste man inte, om det als mera skulle
bli möjligt att komma till kolgrufvan, där Antti och de andra
förtjänade sådana stora pengar. Och Pekka kände sig ändå alldeles
öfvertygad om, att den låg någonstädes där inne bland bärgen.

Därvid blickade han dit uppåt i mörkret, och då tyckte han sig ett
stycke längre fram och högre uppe se likasom ett återsken af sin egen
glimmande pipa, men större och klarare. Pekka gnuggade sig grundligt i
ögonen, och så såg han igen uppåt. Det var eldsken, därom fans inte
något tvifvel.

Han sträckte ut foten, stötte till Matti och sade, då denne öppnade
ögonen.

-- Där uppe på bärget fins folk, som tändt en eld.

Matti reste sig och såg. Jaa, eldsken var det, och det kunde inte
betyda annat än att där också fans folk, hvarför han, utan att slösa
några ord, tog sin säck på ryggen och vandrade i väg längs
bäckstranden, följd tätt i spåren af Pekka.

Det blef en förfärligt besvärlig vandring, öfver stock och sten, genom
buskar och snår uppåt kullen, som ställvis var så brant, att de blott
med största möda kunde hålla sig på fötterna. När de slutligen,
andfådda och drypande af svett, nådde fram till eldskenet sågo de, att
det lyste genom fönstret till ett slags hus, som var till hälften
nedgräfdt i jorden, och då de blickade ned i dalen på andra sidan sågo
de några dussin andra dylika ljus glimma genom mörkret.

Matti såsom den äldre öppnade dörren, så snart han återfått andedrägten
och steg in.

Midt i det lilla rummet stodo ett par toma packlådor, och omkring dem
sutto fem män med hattarna på hufvudet och spelade kort vid skenet af
en liten lampa utan glas. En hög af filtar i ett hörn af rummet, ett
stenkrus af innehållsrikt utseende på golfvet invid packlådorna och
några kokkärl af järnplåt på den af stenar slarfvigt hopfogade spiseln,
fullständigade möbleringen.

-- God afton, sade Matti höfligt på finska.

-- Hello boys, svarade ett par röster, snalk in. Men ingen af de
spelande tycktes ha tid att egna någon vidare uppmärksamhet åt
nykomlingarna, hvarför desse lade sina säckar i ett hörn och satte sig
på filthögen samt drogo fram sina pipor och begynte hjälpa till att
göra den rökfylda luften ännu tjockare.

Om en stund kom spelet till ett slut, och då togo spelarne de båda
främlingarna i närmare skärskådande.

-- Tag er en tår! uppmanade värden på stället och sköt med foten fram
kruset till Pekka, som satt närmast.

Pekka, som fullkomligt förstod, hvarom det var fråga, torkade sig
artigt om munnen med baksidan af handen och satte så kruset till
läpparna.

-- Tack, sade han på finska, sedan han slutat.

-- Halloh! ropade värden, hvad sade ni?

Pekka grinade vänligt till svar, men sade ingenting.

-- Talar ni inte engelska, gossar? frågade en annan af männen.

-- Förstår inte, svarade Matti, på hvilken den frågande råkat kasta sin
blick.

-- Det här ä' alt några söta djur, sade mannen, vänd till sina
kamrater. Nu ska' vi ha det skämtsamt och se hvad slags stoff de här
gossarna äro gjorda af.

Därmed vände han sig på nytt till främlingarna och började öfverhopa
dem med en ström af kvickheter af det slag man inte gärna kan få höra
annat än bland grufarbetare och cowboys ute i västern. De andra
skrattade och hjälpte till det bästa de kunde, medan Matti och Pekka
sökte se vänliga ut och hålla så god min som möjligt.

Men då oväsendet blef altmera högljudt och inte det minsta tvifvel mera
kunde råda om att de och inga andra voro föremål för driften,
förändrades Mattis vänliga min till en af både förbittring och fruktan,
medan löjet på Pekkas breda mun stelnade till ett grin, och hans ögon
fingo samma uttryck som då någon fordom hemma på skogstorpet började
tala om hästen.

Misstagande sig på de båda främlingarnas fredlighet och eggad till alt
större ansträngningar af kamraternas bifall, fick den, som börjat
skämtet, med ens en ny idé. I ett nu drog han revolvern ur bältet,
riktade ett ögonblick och sköt nästan i samma sekund pipan ur Mattis
mun.

-- Herre Jesus! nu börja de skjuta! skrek denne och kastade sig bakåt
mot väggen. Men Pekka glömde tvärt både sin säflighet och sin omogna
ålder, rusade upp och vred med ett våldsamt grepp revolvern ur
skämtarens hand, medan han samtidigt med andra handen fattade honom i
strupen och slog honom i golfvet så ledigt som om han slagit i kull en
kägla.

Mannen sprang upp igen, men Pekka höll honom tillbaka och sade -- på
finska naturligtvis -- man skall inte leka med pistolen, det händer
lätt en olycka.

Skämtaren sökte slita sig lös, men de andra, som tydligen ansågo att
skämtet gått långt nog, lade sig emellan och då Pekka, inseende att
ingen vidare fara var för handen, räckte revolvern tillbaka åt dess
ägare, skakade denne hand med honom på det hjärtligaste och sade, att
så präktiga näfvar hade han inte ofta råkat ut för. Och så gick kruset
laget rundt.

-- Månne vi inte borde ge oss i väg nu? sade Matti sedan han sväljt sin
andel. Det är farliga karlar, som bara för ro skull skjuta pipan ur
munnen på folk.

-- Nu vet jag hvad de tala! utropade en af amerikanarne, som noga
lyssnat till Mattis ord. Det är finska, det fins en hel hop af dem
äfven i Deer Lodge.

-- Tirlots! utbröt Matti i högsta förtjusning. Trilots! och därmed gick
han fram till mannen och skakade hans hand på samma sätt som en annan
handterar en pumpstång.

-- Menar ni Deer Lodge? frågade amerikanaren. Är det dit ni ämnar er?
Hvarför har ni kommit den här vägen, då ni kunnat slippa ända fram med
tåget. Härifrån har ni sex timmars marsch öfver bärgen och inte just
någon chaussée att marschera på häller.

Det var naturligtvis alt hebreiska för Matti. Men det förstod han att
de ändtligen fått tag på någon, som kände vägen till Tirlots, och
därför lade han sig, då sällskapet om en stund skildes åt, till hvila
på blanka golfvet med större sinneslugn än på mycket länge.

På morgonen förde amerikanaren dem in på rätta vägen, pekade uppåt
bärgen, dit den ledde och sade ett par gånger: Deer Lodge.

-- Bra, bra! svarade Matti, nickade våldsamt till tecken att han
förstod, och efter ännu en handskakning med vägvisaren vandrade de båda
bröderna med gladt mod framåt på väg till Tirlots och Isokylä Antti.

Men då de gått en half mil eller så och Matti fått tid på sig att
öfvertänka alt, som inträffat på det sista dygnet, vände han sig till
Pekka och sade med eftertryck:

-- Jag tror ändå inte att det var ditt fel, att hästen bröt benet af
sig i våras.

Och Pekka prässade inte ihop munnen, utan öppnade den till det bredaste
löje han kunde åstadkomma.



Nikolaïpolka.


Om jag inte helt och hållet missminner mig, var det sommaren 1876 --
utställningssommaren -- jag i Helsingfors första gången hörde
Nikolaïpolkan. Vi hade, några kamrater och jag, legat ute i skärgården
en månad eller så, för att läsa, hette det. Men i själfva värket hade
vi nog njutit mera af segling, saltvatten och hafsluft än af den
rikliga andliga spis våra medhafda juridiska och andra luntor bjödo på.
Och så hade vi seglat in till Helsingfors för att vara med om öppnandet
af den stora utställningen, kring hvilken allas intresse sedan månader
samlat sig.

Det kändes helt behagligt och civiliseradt igen att på kvällen efter
öppningshögtidligheterna sitta på Brunnsparksverandan och se på
folkvimlet och stojet nedanför samt lyssna till musiken, som utfördes
af chevaliergardets från Petersburg ståtliga orkester. På den tiden var
det något nytt i Helsingfors att höra musik af Petersburgska
gardesorkestrar, hvarför publiken också genom ifriga applåder visade
att den senterade det ovanliga nöjet.

De hvituniformerade musikanterna hade redan spelat åtskilliga stycken
till allmän gamman och belåtenhet, då man hängde ut en ny nummer på
estraden, hvilken i ordningen kommer jag inte numera ihåg.

Och så togo musikanterna instrumenten från munnen och sjöngo Ni-ko-lai.
Det lät högst lustigt, då man inte hört det förut, hvarför det också
blef sådana applåder, att stycket måste tagas dacapo. Och då sjöngo
musikanterne Hel-sing-fors, hvilket naturligtvis uppväckte ännu mera
jubel.

Nikolaïpolkan blef ett bravurnummer, som spelade snart sagdt hvar kväll
ute i Brunnsparken till den under utställningssommaren ständigt
växlande och ständigt talrika publikens oförminskade fröjd. Men så togs
stycket upp också af diverse andra orkestrar och spelades följande
vinter på både enskilda och offentliga baler, på populära konserter och
vid alla möjliga andra tillfällen, så att publiken snart fick hjärtligt
nog däraf, och då försvann polkan småningom från repertoarerna.

De följande åren kunde det visst någon gång hända att ett positiv eller
en dragharmonika återkallade Nikolaïpolkan och julidagen 1876, då
utställningen öppnades, i min hågkomst, men till och med positiven och
dragharmonikorna följa ju på sätt och vis med sin tid, om ock vanligen
ett bra stycke bakefter, och då kom det sig, att hela polkan slutligen
helt och hållet försvann åtminstone ur mitt minne.

       *       *       *       *       *

För några år sedan råkade jag hamna nere i miniatyrepubliken Costa
Rica. Resan hade gått genom den västindiska arkipelagen till Colon vid
Panamakanalens östra mynning och därifrån upp till Puerto Limon,
republikens i fråga enda hamn vid atlantiska kusten och därhos ett af
de osundaste hål på jordklotet. Två dagar hade jag fått lof att vänta
där och hade såsom en liten välkomsthälsning redan haft en lindrig
släng af klimatfebern, hvilket just inte bidragit till att sprida en
soligare dager öfver saker och ting. Så hade jag skakat större delen af
en dag i en Costa Ricansk järnvägsvagn, och hvad det vill säga, vet
ingen, som ej försökt det. Och dagen därefter hade jag tillbragt åtta
timmar i en mexikansk sadel på en häst, som trafvade hårdare än någon
häst jag förut ridit, och det på vägar, dem mina europeiska fördomar
inte tilläto mig att betrakta såsom vägar als. På eftermiddagen hade
jag slutligen kommit fram till hufvudstaden, våt, smutsig och
sönderbråkad samt med det angenäma medvetandet att jag inte kände en
lefvande själ på hela orten och inte ett ord af det språk där talades.

Mina tankar och funderingar voro inte särskildt trefliga, där jag satt
i mitt rum på hotellet och med en viss nyfikenhet mönstrade asgamarna,
"the buggards", som sutto på ett tak strax utanför. Men jag var så pass
trött i alla fall att inte ens mina dystra betraktelser länge förmådde
hålla mig vaken, utan glömde jag snart nog både buggards, spanjorer,
järnvägsarbetare och alt annat i en sömn så djup, som man blott kan
njuta den efter åtta timmar i en mexikansk sadel på en hårdt trafvande
häst.

Jag inte ens drömde under förra delen af natten, men på morgonsidan
kommo drömmarna i stället i en sådan omöjligt sammanblandad hop, att
jag inte fick någon reda i dem als. Endast det stod slutligen klart för
mig, att jag igen satt på Brunnshusverandan i Helsingfors, hörde på
Nikolaïpolkan i sällskap med några studentkamrater, som talade spanska
och voro svartklädda som buggards allihop. Då vaknade jag, men det tog
mig någon tid, innan jag fick klart för mig hvar jag var, ty ljöd det
alt fortfarande i mina öron. Det var militärorkestern, som spelade
utanför presidentpalatset, förklarade negerynglingen, som kom in, då
jag tryckte på knappen till ringklockan.

Den spelade idel gamla bekanta saker, den Costa Ricanska
militärorkestern, och de läto så märkvärdigt trefliga alla de kända
melodierna, både Nikolaïpolkan och marschen ur Tiggarstudenten och
Läderlappsvalsen och alla de andra. Jag låg kvar i sängen så länge
morgonkonserten varade, lyssnande till musiken och tyckte, att jag på
det hela ändå inte var så alldeles långt borta från all civilisation
som det förefallit mig aftonen förut.

       *       *       *       *       *

En vecka senare hade jag öfvertagit befälet öfver en trupp
järnvägsarbetare långt inne i urskogen, genom hvilken den nya linjen
gick fram. Det var min första erfarenhet af järnvägsarbete i tropikerna
och den var inte rolig, ty midt på dagen hade en förtviflad regnskur
genomblött såväl arbetarne som mig, och efteråt hade solen bränt så
hett, att vi närapå kväfts af utdunstningarna från den våta, uppgräfda
jorden. Åtminstone föreföll det mig så; det var ju min första dag ute
på arbetet.

Och inte blef min stämning gladare, då vi kommo tillbaka till lägret
och jag tog mitt rum, som blifvit repareradt under dagens lopp, i
besittning. Det var den luftigaste bostad jag någonsin sett och liknade
ingenting så mycket som en hönsbur, uppförd af käppar som den var, med
bara marken till golf, och springor så vida, att man kunde sticka
handen och armen igenom dem öfveralt i väggarna. Också var det omöjligt
att bränna ljus där sedan mörkret inträdt, ty alla de miljoner flygfän,
som nattetid svärma omkring i tropikerna, flögo ut och in och surrade
kring ljuslågan på ett sätt så nervretande att jag hällre satt i
mörkret, men det var inte särdeles trefligt det häller.

Om en stund kom emellertid den tyske föreståndaren för
lägerkommissariatet in till mig, och då blef det samspråk af, men
tämligen matt och enstafvigt. Snart nog domnade det bort helt och
hållet, så att vi sutto alldeles tysta och blossade på våra pipsnuggor
så de glimmade i mörkret. Utanför väggen till mitt rum stod ett väldigt
brödfruktträd, hvarunder en hop af arbetarne slagit sig ned, men de
tycktes häller inte böjda för samtal utan gjorde som vi -- sögo på sina
pipor så de glödde som en hop jättelysmaskar i den djupsvarta skuggan
under trädet. Det tyckte en af dem påtagligen blef ledsamt, hvarför han
gick efter sin dragharmonika och började kvintilera på den. Först var
det blott några ackord han frambragte, så några takter af en marsch och
så kom -- Nikolaïpolkan.

"Da legt das verfluchte Rindvieh wieder los mit seiner Polka", sade
tysken, och tillade att mannen nu i tre veckor, eller ända sedan han
hämtat tjutvärket från San José, så godt som hvar afton undfägnat sina
åhörare med samma stycke. Men jag bad honom inte svära öfver
Nikolaïpolkan och berättade hvilka minnen den väckt hos mig, då jag
några dagar tidigare hörde den uppe i hufvudstaden.

"Meinetwegen", sade tysken. "Nog får vi snart tillräckligt af de
minnena, om den där karlen håller på några veckor till".

Det gjorde musikanten emellertid inte, utan öfvergick snart därefter
till ett annat favoritstycke. Och så mycket hade Nikolaïpolkan igen
uträttat, att jag kom in på helt andra tankar och somnade helt godt i
min hönsbur.

       *       *       *       *       *

Frampå vintern lämnade jag San José i sällskap med min tyske vän från
urskogsregionen. Efter tre långa dagars ridt i förfärlig värme och på
ännu mera förfärliga vägar kommo vi till den punkt vid San Carlos
floden, där vägen tog slut, och där funno vi att vi igen låtit lura oss
af infödingarnes besynnerliga sätt att meddela uppgifter om orter och
afstånd -- och allting annat med för resten. I stället för en by såsom
vi väntat fans där endast en usel koja, bebodd af en halfindian, som
inte egde mera än en enda liten kanot den han hvarken kunde hyra eller
sälja åt oss. Men en timmes väg längre nedåt floden fans en
landtmätarstation, som ständigt stod i förbindelse med kusten, och dit
åtog han sig att föra oss i sin kanot.

Vi kunde just ingenting annat göra än antaga anbudet, hvarför hästarna
släpptes in på en betesmark, därifrån de enligt aftal skulle afhämtas
af sin egare. Inom en half timme flöto vi utför floden i den obehagligt
ranka kanoten -- på vinst och förlust i ordets egentliga bemärkelse,
och om en timme eller så anlände vi till platsen där stationen skulle
finnas.

Men där fans ingen station. Den hade blifvit flyttad åtskilliga mil
inåt urskogen och begagnade nu en annan kommunikationsled ned till
kusten. Det meddelade oss en annan halfindian, som hade ett litet
nybygge på platsen, men han tillade, att en båt samma afton eller
påföljande dag väntades på väg till kusten, och den skulle säkert taga
oss med.

Där var åter ingenting annat att göra än att mottaga Don Canarios,
såsom halfblodsnybyggaren kallade sig, inbjudning att vänta i hans hus
tills båten kom -- eller rättare _under_ hans tak, ty huset bestod
blott af ett grästak på fyra stolpar.

Det blef förfärligt långa timmar vi tillbragte i afvaktan på båten, som
hvarken kom samma afton eller följande dag. Mosquitos funnos där i
oräknade miljarder och intet annat att ligga på än bara marken. Regna
gjorde det med korta mellanskof och varmt var det så svetten flöt i
strömmar vid minsta rörelse. Det blef outhärdligt i längden, och så
beslöto vi den andra aftonen att bygga oss en flotte och gifva oss i
väg -- ifall inte båten på morgonen skulle visa sig.

Det gjorde den inte, och då började vi våra tillrustningar. Don Canario
sökte visst afråda oss från företaget såsom varande altför riskabelt,
men då vi förklarade oss beredda att hällre riskera hvad som hälst än
uthärda mosquiterna en natt till, gick han in på att vara oss
behjälplig och begaf sig inåt skogen för att fälla det nödiga
korkträdsvirket, medan vi sutto och väntade.

Det var ännu rätt tidigt på morgonen, men solen brände redan olidligt
hett och återkastades i stickande blanka reflexer från ytan af floden,
som i sakta mak flöt fram nedanför. Emellanåt kunde vi se en alligator
sticka upp sitt fula hufvud öfver vattenytan, och då och då hördes en
fågel skria inne i skogen, men annars var allting tyst, såsom vanligt,
då den starka dagshettan begynt.

Vi sutto också tysta, begrundande hvardera vanskligheterna af den
förestående flodfärden, och kände oss alt annat än friska och lifvade
till mods öfver våra utsikter, då vi med ens hörde en munter hvissling
från skogen bakom oss, och fram ur urskogen kom en ung mörkhyad indian
med steg så spänstiga och lätta som om han vandrat på ett golf i
stället för den ojämna spången. Han tystnade tvärt, då han fick syn på
oss, men skrattade med hela fysionomin, då min reskamrat tog upp
melodin och hvisslade fortsättningen.

Han hade varit uppe i staden Granada, berättade han, och hade där hört
militärorkestern spela den roliga melodin, som så slagit an på honom
att han sedan dess ständigt och jämt hade den i öronen.

Och så mycket gjorde den igen för oss att vi med betydligt lättare mod
grepo värket med flottbyggandet an och ett par timmar senare gåfvo oss
i väg på vår äfventyrliga tur. Den hade just i rätta ögonblicket
träffat våra öron, nästan som en hälsning från civilisationen, mot
hvilken vi ju sträfvade.

       *       *       *       *       *

Det var dock sista gången Nikolaïpolkan föreföll oss rolig, ty då vi
några dagar senare i Nicaraguas hufvudstad afton efter afton hörde den
vid friluftskonserterna på stadens torg, började det tyckas alltmera
besynnerligt att spansk-amerikanarne kunnat fatta sådan smak för
slagdängan att de spelade den hvarthälst man än kom.

Och då vi sedan hört det utslitna skräpet vid olika tillfällen i
Honduras samt hvar kväll i en veckas tid i San Salvador, hade vi nog
och öfvernog däraf. Ja, så utpinade voro vi att, då en yngre herre med
bena midt i hufvudet, rutiga onämbara och gammaltestamentlig näsa, en
afton ombord på Pacificångaren företog sig att bland annan lika
klassisk musik också traktera med Nikolaïpolka min reskamrat höfligt
men bestämdt bad honom "die jammerhafte Dudelei doch gütigst zu
lassen". Och då den gammaltestamentlige såg förvånad ut, tillade min
tyske vän, att vi nu i sex veckor hört "dieselbe miserable Polka"
öfveralt hvart vi kommit, och han för sin del vore besluten att hällre
begå mord än höra den en gång till.

Ättlingen af Israel producerade ett smålöje, som kom hans näsa att
ytterligare kröka sig nedåt, och sade med ett belåtet gnuggande af sina
otäcka händer, att det varit "das famoseste Geschäft" han någonsin
gjort, då han i Tyskland öfvertagit ett lager gamla noter till
makulaturpris och i denna ända af världen sålt dem tre gånger dyrare än
hvad ny musik kostade. Endast en liten del hade han kvar, och den kunde
han säkert bli af med i Guatemala blott publiken fick höra de lifvade
melodierna. Därför spelade han dem så ofta tillfälle yppade sig.

Vi blefvo så glada öfver att ändtligen ha hunnit upp själfva urkällan
till Nikolaïpolkan, att vi tvärt bjödo honom med näsan och de rutiga på
ljumt öl till en half dollar buteljen, och då vi tubbat honom till ett
heligt löfte att inte mera under hela resan spela slagdängan, knäpte
min tyske vän andaktigt ihop sina händer och bad:

"Du store, helige Wagner, förlåt oss alla våra syndiga tankar om
din musik! och kan du ej förlåta, så döm oss till tio dagars
Götterdämmerung eller tre veckors Parsifal, men förskona oss från mera
Nikolaïpolka, nu och till evig tid?" Och jag sade: amen.



I den sista vagnen på tåget.


Då solen gick upp, var tåget redan ute på prärin, som sträckte sig så
långt ögat bar åt alla håll, här och där vågig, någon gång afbruten af
ett litet tillflöde till floden, längs hvars strand banan gick fram,
men på det hela ödslig och flack och tröttande enformig i sin gråa ton.
Banan följde icke hvar och en af flodens många slingringar och bukter
och därför försvann denna emellanåt ur sikte, men endast för att om en
minut eller par igen visa en skymt af sitt grågula vatten. Alt skiftade
i grått, marken, flodvattnet och gräset i gulgrått, sagebuskarna i
gröngrått och skyn i blågrått, en intensiv, stålblå ton, som bragte
ögonen att värka, om man länge stirrade ut genom vagnsfönstret.

Och inne i kupén lade sig dammet i alt tjockare gråa lager öfver alt
och alla, öfver kläder och ansikten och effekter, tills ögat blef så
vant vid den grå färgen, att den minsta brytning däri kom som en
uppenbarelse. Vagnen var full af folk, men alla voro ur humör,
uttröttade och als inte upplagda för sällskaplighet, och tåget rasslade
i väg med ett skarpt slamrande ljud, genom hvilket trängde en dof,
dånande underton, som steg och sjönk alt efter som farten ökades eller
minskades, men aldrig dog bort helt och hållet, inte ens under de
sällsynta uppehållen vid de små präristäderna, där det väldiga
lokomotivets brummande ljöd så starkt i den ändlösa stillheten.

På ett ställe skymtade några indiantepees fram bakom buskarna tätt vid
floden, men de voro grågula också de, så att de endast genom sina
ytterlinjer afbröto den oändliga flackheten, och ingen människa var att
se. Endast några sömniga präriponies hängde sina hufvuden i det
glödande solbaddet, altför lata att afbeta det torra gräset mellan
tälten, och de hade tumlat i flodgyttjan, så att de voro täckta af
grågul lera från hufvud till svans.

Längre bort låg en stor boskapshjord, spridd öfver en halfmils terräng
längs banan och så långt åt sidorna att de sista sågo ut endast som
mörkare punkter i den allmänna gråheten, idislande trögt och sömnigt
det foder de gnagat ihop tidigare på dagen. Tåget brusade förbi utan
att ens förmå skrämma upp dem från marken, och slätten låg åter lika
öde och tom och liflös som förut.

Genom en utskjutande sporre af Dakotas Rod Lands dånade tränen i väg,
då solen stod rätt öfver jorden, så att inte ens telegrafstolparna
kastade någon skugga, och där afbröts enformigheten för en stund af de
vidunderligt formade lerkullarna, mellan hvilka banan gick fram. Torn
och kolonner, koner och pyramider, djurkroppar och människohufvuden och
hus och pelare och mycket annat därtill hade leran format, då vulkanisk
eld, luft och vatten tillsammans en gång bröto den jämna prärin i tusen
och tiotusen tal bizarra stycken. Här stod en enstaka jätteskepnad som
en skildtvakt på post vid en gapande öppning till underjorden, där
stego ett dussin eller flera vridna kolonner, krönta af fantastiska
kapitäler, högt mot skyn, på en del ställen var leran bränd tegelröd;
näst intill stack en brunsvart stenkolsådra fram i dagen och mellan
lerkullarna, där marken alltid är fuktig, bredde buffelgräset ut sig i
en yfvig, mörkgrön matta.

Passagerarne slukade med sina trötta ögon det egendomliga sceneriet,
men inom mindre än en halftimme lämnade tåget den sista kullen bakom
sig och där låg slätten igen, i oöfverskådlig flackhet, sträckande sig
åt norr, söder, öster och väster. En om en sjönko de resande tillbaka i
sina hörn, slöto ögonen för att värja blicken mot den tröstlösa
gråheten och dåsade bort den ena timmen efter den andra i slö
likgiltighet.

I östra Dakota vidtog den odlade delen af prärin. Först skymtade
enstaka små hvetetäppor, rikt gula i färg, här och där längs banan; vid
stationerna blefvo de små täpporna stora sammanhängande åkrar, och där
syntes små städer med stora breda, dammiga gator, utan stenläggning och
utan skugga i det brännande solskenet. Och ännu längre österut flöto de
stora åkrarna ihop till ett enda, oafbrutet fält, där hvetet vajade på
milslånga tegar, som upptogo hela slätten åt alla håll. Tåget var inne
i Red Riverdalen och fortsatte mil efter mil, timme efter timme genom
hvetehafvet, som sträkte sig långt in i Minnesota.

Det var knappast mindre enformigt än den gråa slätten längre västerut,
om ock färgtonen var en annan. Här och hvar stack visst ett enstaka hus
upp ur den vajande säden, men knapt en mänsklig varelse syntes till.
Höbärgningen var undangjord och hvetet ännu icke fullt moget, farmarne
voro inte i arbete på sina fält, och därför såg den rika odlingsbygden
lika liflös och ödslig ut som den orörda prärin.

Så gick solen ned någonstädes där borta bakom tåget, och kastade sin
rodnande glöd öfver hvetefälten och husen och färgade den stålgrå skyn
i brännande orange. Orangen blef småningom alt blekare, skiftade öfver
i rosenrödt, och så dog ljuset bort med ett sista fint skimmer öfver
några små, ulliga molntoppar högst uppe. Fästet blef alt mörkare i
färg, och jorden och luften smälte ihop i ett enda dunkel, genom
hvilket sömniga, rödaktiga ljusglimtar blinkade från de enstaka husen
och stjärnorna en om en begynte tindra fram. För hvarje minut flammade
nya till där uppe, den ena konstellationen efter den andra blef fullt
synlig, och slutligen blänkte och gnistrade det mörkblå hvalfvet hvart
man än såg -- medan tåget alt höll på med sitt taktfasta, rasslande
slammer till en dof, dånande underton, som aldrig helt och hållet dog
bort.

Den svarta sofkupébetjänten kom in för att förvandla sätena till bäddar
för natten, och då drogo sig de manliga passagerarne undan till
rökrummet längst bak i vagnen, därifrån man kunde se ut öfver banan, ty
sofvagnen var den sista i tåget. Men nu kunde man inte se annat än en
liten skymt af två blankslitna skenor, skarpt belysta af signallyktan
uppe vid vagnens tak, och mellan dem en kontinuerlig fläck af rödgul
sand, med mörkare tvärränder af syllarna.

De rökande växlade ett och annat likgiltigt ord, men intet värkligt
samtal uppstod. Alla voro trötta och väntade blott att bäddarna skulle
bli i ordning för att draga sig tillbaka. Så försvunno de en efter
annan, tills endast en enda fans kvar. Han satt med ryggen inåt rummet,
bekvämt tillbakalutad i den ena af de två korgstolarna, och blickade ut
genom bakfönstret, medan han långsamt och eftersinnande blossade på sin
cigarr.

Slutligen kom negern in.

-- Er bädd är i ordning, sir! sade han. Och Ni har inte lång tid på er
att sofva, efter Ni inte följer med ända fram till S:t Paul.

-- Tack, Jim, svarade den tilltalade vänligt, jag är inte sömnig. Han
hade redan i tre dygn rest i samma vagn och kände den svarte vid namn.

Negern drog sig tillbaka till sin lilla skrubb, lämnande den ensamme åt
sina tankar. Och de tycktes inte vara särskildt glada, att döma af hans
min och den tunga blicken i hans ögon, som ideligt sågo ut öfver banan,
ehuru mörkret gjorde det omöjligt att se något annat än den lilla
upplysta fläcken, som följde tätt efter vagnen, och de gnistrande
stjärnorna där högt uppe. Halftimme efter halftimme satt han där,
lyssnande till den dofva, dånande tonen, som alltid ljöd genom tågets
rasslande slammer, såg ut med samma tunga blick i dunklet och lät
tankarna ströfva vida omkring.

De förde honom bakåt genom det förflutna, dag efter dag, vecka efter
vecka, månad efter månad och år efter år. Bilden af den ena staden, det
ena landet, den ena världsdelen efter den andra dök upp i hans minne,
blef för en stund så tydlig som hade han sett det alt endast dagen
förut, och sjönk tillbaka i dunklet igen. Och ingalunda mindre brokig
var den samling människor han sammanträffat med och som nu passerade
revy för hans minnes blick. Intressanta och ledsamma människor, goda
och dåliga, tilldragande och frånstötande -- alla möjliga raser och
alla möjliga slags individer hade han kommit i beröring med under de
sista åren.

Men hvad utgjorde egentligen behållningen af dessa skiftande år? En
kretsgång i erfarenhet, ständigt förande tillbaka till den mera anade
än klart tänkta utgångspunkten: att människor äro människor hvar som
hälst i världen, i grunden af samma slag, med samma lustar, samma
sträfvanden, samma sätt att tänka och döma och känna -- och med
olikheter, som kungöra sig egentligen blott i det yttre, i drag, som
bero mera af klimat och omgifningar än af värklig olikhet i anläggning.
Och ofvanom den stora massan ligger också öfveralt det bästa lagret,
aristokratins, intelligensens, de förfinade traditionernas och hjärtats
värkliga aristokrati, den som tvingar alt utom dumheten att böja sitt
hufvud, oberoende af, om den eger guldets mäktiga stöd eller ej. Ett
lager ändå mera homogent i tankar, känslor och åskådningssätt än
bottensatsen, den stora hopen -- om det också inte är så absolut
ensartadt som pöbeln på höjderna, den som inte har och inte vill hafva
någon annan än rikedomens utmärkelse. Den klassen är fullt ut lika
simpel, dryg och vidrig i söder som i nord, i öster som i
väster -- -- --

Det var idel bekräftanden af gamla tankar och gamla erfarenheter, alt
detta. Den tid är längesedan förbi, då länder och folk lefde i sträng
afskildhet från hvarandra, frambringande personligheter och typer med
skarpt utpräglade karaktärsdrag, nu går nivelleringen omotståndligt
fram öfver världen, utplånande alla gränslinjer och råmärken, görande
alt och alla lika. Blott i ödemarkerna, de värsta, ogästvänligaste
ödemarkerna lefver ursprungligheten ännu kvar, men det är vildens
ursprunglighet och vildar äro, när alt går omkring, häller inte annat
än vildar, om hvita eller svarta, gula eller röda -- -- --

Den ensamma passageraren tände en ny cigarr, förändrade litet ställning
i korgstolen och flyttade blicken från mörkret där ute till
rökringlarna, som stego ett stycke uppåt och sedan lade sig som en
tunn, blågrå slöja mellan hans öga och vagnens grant snidade tak.

Längre tillbaka i tiden gingo hans tankar, flögo i hast öfver en hop
minnen från den förfinade civilisationens hemorter i Europa och drogo
blixtlikt klart och snabt upp en jämförelse mellan detta förflutna och
det närvarande. Med en ovillig och ofrivillig rynkning af pannan dref
han dem ifrån sig, men endast för att nästa ögonblick finna dem
sysslande med ännu äldre minnen, från hemlandet och alla där.

Vecket mellan ögonen blef djupare; han steg upp och blickade åter utåt
banan, som nu började skymta otydligt i den skymning som förebådade en
ny dag. Det dög inte att låta de minnena hafva fritt spelrum; det
visste han af erfarenhet. Inte här i landet, där man behöfde hvar smula
fasthet och mod för att komma någon väg. Han såg på sin klocka, fann
att det var för sent att mera söka någon hvila och satte sig bekvämt
till rätta i stolen igen, i det han med en ansträngning vände tankarna
från det förflutna mot framtiden och planerna för den.

Det var intet litet företag han planlagt under de sista dagarna, det
talte nog öfvervägas från olika sidor. Den ena detaljen, den ena
svårigheten efter den andra framstälde sig, togs upp, skärskådades och
lades undan i någon hjärnans vrå, med en påskrift som angaf, huru den
skulle behandlas och öfvervinnas, då tiden var inne. Ju mera han
fördjupade sig i sin plan, desto mera intresserad blef han, rökte i
långa drag och blåste röken långt ifrån sig, utan att mera egna en
blick åt utsikten utåt banan, som syntes alt tydligare i det gryende
ljuset.

Och dock hade landskapet helt och hållet förändrat karaktär under
natten. Slätten hade försvunnit och lämnat plats för skogbeväxta
kullar, där ek, lönn och alm prunkade i högsommarens fulla, mörka
grönska. En och annan liten sjö skymtade fram, med fin, ljusgrå dimma
öfver det lugna vattnet, en och annan kulle steg högre mot skyn än de
öfriga, krönt af kala klippor längs branten. En och annan däld var
djupare och fuktigare, och där växte andra slags träd än de som prydde
kullarnas sidor. Hvitstammiga björkar, små och obetydliga bland de
andra trädens praktfulla löfvärk, skymtade i dälderna och jämte dem här
och hvar små, knotiga kärrtallar, med vridna grenar och styf, borstig
barr i täta klumpar. Men den ensamme passageraren i tågets sista vagn
såg intet af alt detta, där han satt och tänkte på framtiden, omedvetet
följande med blicken huru ljuset småningom likasom sög in det grå
dunkel, som ännu höljde näjden. Landskapet förändrade sig fortfarande,
björkarna växte i antal och tallarna samlade sig i klungor nere i
dälderna. Sceneriet gjorde nog ett visst intryck på hans näthinnor, men
intrycket hade ännu icke fortplantat sig till hjärnan. Han såg det
inte, om det ock i någon mån trängde sig in i hans tankegång.

Då rann solen upp öfver kullarna i öster, dess strålar dränkte på en
gång hela näjden i guldrödt ljus och kastades i en glindrande reflex
tillbaka från en vattenyta invid banan, rätt in i den ensammes ögon.
Han böjde sig hastigt framåt, steg upp, skuggade blicken med handen och
uppfattade i ett nu den lilla landskapsbilden, i detsamma tåget ilade
förbi. -- Och då kommo de ansträngdt bortdrifna minnena på en gång
tillbaka med sådan styrka att hans ögon skymdes för en stund.

Det var bara en liten kärrsjö, som kastat solstrålarna in i den sista
vagnen af tåget, en kärrpöl med breda näckrosblad simmande på det bruna
vattnet och brungrön pors, som täckte stränderna i en oredig massa, där
bakom björkar och knotiga martallar växande i täta dungar och närmast
honom ett bredt, djupt dike genom den feta, svarta kärrjorden. Intet
annat var det, men den lilla landskapsbiten såg ut som om den blifvit
skuren midt ur hjärtat af skogmarkerna i det undanskymda landet där
långt uppe norr, borta på andra sidan världshafvet -- och därför
blickade den ensamme ännu en stund efter det tåget lämnat kärrsjön
bakom sig.

Barnsligt var det ju, om man så vill, men hos de flesta af oss sitter
det slags barnslighet på lur i någon undangömd skrymsla, så tyst och
bortglömd, att vi inte ha en aning om dess tillvaro, innan den med ens
lockas fram, ända upp i ögonen -- vore det så ock blott af en liten
kärrsjö med breda näckrosblad på vattnet och brungrön pors och nödvuxen
skog rundtomkring.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Utvandrarehistorier" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.