Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: En qvinna af vår tid - Karaktersförteckning
Author: Linder, Marie
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "En qvinna af vår tid - Karaktersförteckning" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



EN QVINNA AF VÅR TID

Karaktersteckning


Af

STELLA [Marie Linder]



Theodor Sederholms Boktryckeri, Helsingfors, 1867.



INNEHÅLL:

     1. Mellan gamla och nya verlden.
    II. Abbey-Hall.
   III. Tvenne svikna förhoppningar.
    IV. Kanske?
     V. En gruf och två vaggor.
    VI. Ulfven i färuhuset.
   VII. Nemesis Divina.
  VIII. Två elementer i strid med hvarandra.
    IX. En engelsk och en svensk Fancy.
     X. Ulfven i ett annat färuhus.
    XI. Hvad som kan hända när man svimnar.
   XII. New-York och Paris.
  XIII. En återfunnen vän.
   XIV. En svensk julafton i Paris.
    XV. En afhandling i skyldigheter.
   XVI. En svår skyldighet.
  XVII. En liten talande korg.
 XVIII. Hon har lofvat.
   XIX. Den första kyssen.
    XX. När hjertat brister.
   XXI. När hjertat har brustit.
  XXII. Försoning utan offer.
 XXIII. Tvenne depecher.
  XXIV. Lifvets sanning.



I

MELLAN GAMLA OCH NYA VERLDEN


-- Det förvånar mig att er fru kan vara så modig ehuru hon blott är
en qvinna, sade gamla miss Brown, som satt på däcket af ett från Amerika
till Liverpool återvändande ångfartyg. I natt var hon helt lugn och
tröstade alla, då jag, som eljest ej är så lättskrämd af mig, ej
kunde annat än uppsända en innerlig bön till vår Herre, ty på någon
räddning vågade jag icke mera hoppas, då hela besättningen ropade
att elden var lös. Ni må tro att det ej stod länge på innan jag var
ute från sängen, och skyndade i bara kjolen upp på däcket, men när
jag kom dit och såg det vida hafvet rundtomkring, och blott hörde
gråt och kommandorop, samt sig kaptenen blek som ett spöke, stackars
karl! då kommo tårarne mig i halsen, ty ni skall veta, miss, att
jag alltid, då jag ser någon gråta, erfar en så märkvärdig känsla
att jag måste börja gråta med; men det är ej heller någonting att
undra öfver, ty jag har blifvit så vek om hjertat allt sedan den
gudfruktige missionären m:r Johns så vackert talade med mig om Gud
och våra kristliga skyldigheter. Men i natt, då alla skreko och
vredo sina händer, såg jag med ens er fru helt lugn gå öfver däcket
och tala några ord med kaptenen, och då hon återvände derifrån, var
hennes ansigte så fridfullt, att jag trodde all fara var förbi: men
se nej, hon gick blott till de mest förtviflade och tröstade dem:
hon talade om Gud, som hjelper i nöden och om mod i faran, och
sade så många vackra saker att jag riktigt fick lust at bedja. När
kaptenen sedan efter en stund kom framspringande och ropade att
elden var släckt, tog hon helt lugnt fram en liten bibel ur sin
ficka och sade att hon ämnade gå ned i salongen för att läsa ett
kapitel derur samt tacka Gud för den hjelp han sändt oss i nödens
stund, och frågade om ej någon ville förena sig med henne. Och läsa
och bedja, det kunde hon som en hel missionär, och då jag såg hennes
ansigte, som var liksom förklaradt, kände jag mig helt underlig till
mods. Många andra gånger har jag dessutom sett henne tala och handla
alldeles som en karl, så bestämdt och så lugnt, att jag just undrat
hvad hon kan vara för en som reser en så lång väg så der alldeles
allena. Är hon enka eller far hon för att möta sin man?

Det frumtimmer som talat var en typ af gamla ogifta engelska qvinnor.
Huru sköna de än i sin ungdom må ha varit, så blifva de dock, då de
kommit öfver medelåldern utan att gifta sig, med ens torra och gula
samt få orimligt stora tänder och utstående ögon. Man ser visserligen
undantag från denna regel, men vi tro dock att gamla ogifta engelskor
i allmänhet följa denna lag; för öfrigt var hon klädd i en snäf
svart klädning utan någon hvit krage eller ärmar; en svart sammets
ridikyl hängde vid venstra armen, och i handen höll hon en liten
bibel, hvilken blott då begge händerna voro upptagna lades åsido med
en andäktig min. Så väl af hennes drägt som ansigtsuttryck kunde man
sluta till att hon hörde till den sekt man hos oss kallar läsare.

Den unga amerikanskan som hon tilltalat, var en vacker flicka af
omkring 25 års ålder, med ett klokt och behagligt utseende. Hon
åhörde med stolt tillfredsställelse dessa loford öfver sin matmoder,
dock icke utan undran att man fann det så förvånande att en qvinna i
farans stund bibehöll sitt mod och sin själsnärvaro.

När miss Brown slutat att tala, tycktes hon med otålighet vänta på
svaret, men Mary höjde blott på axlarne och sade med ett visst förakt
uti rösten:

-- Hvarföre skulle Mylady just vara pjåkig? Att hon har mod när det
behöfs, vet jag nog, annars vore jag icke här, och hade icke för
hennes skuld lemnat allt det käraste jag eger, för att följa henne,
vore det ock till verldens ända. Nog finnes det dem som ej tycka om
Mylady, utan kalla henne blåstrumpa, karl i krinolin, och mycket
annat dylikt, mem jag vet att en bättre qvinna än hon är, vill jag
aldrig känna.

-- Ja, ja, det kan jag tro, men är hon enka, eller huru? Så ung och
redan ha genomgått så hårda pröfningar: ja derföre kan hon också så
bra förklara Guds ord!

-- Hvad vet ni om de pröfningar Mylady genomgått? frågade Mary något
häftigt. Tycker ni att hon ser olycklig ut? eller huru? Icke har jag
åtminstone ofta sett henne gråta, och när det händer, så är det för
sådant som skulle komma andra att mista förståndet.

-- Men är hon enka, eller huru? upprepade miss Brown för tredje
gången, med illa dold otålighet.

-- Nej, det är hon icke.

-- Så rysligt! stackars unga fru, tillade miss Brown, som ej var
fullkomligt tillfreds med svaret och tyckte att bästa sättet att få
veta något mera var att bege sig ut på gissningarnes område. Så
rysligt, att ensam fara så långa vägar öfver hafvet för att återfinna
sin man!

-- Har jag någonsin sagt att Mylady var gift?

-- Det har ni visst icke, men annat kan man väl ej förmoda än att hon
endera är enka eller gift.

-- Jag tycker ej om att prata så der om Mylady, sade Mary, i det
hon steg upp; vill ni veta något mera, så fråga henne sjelf. Farväl
derföre tills i afton, efter jag har den äran att vara er hyttkamrat!
Jag måste gå och se om Mylady behöfver mig.

Miss Brown satt ännu en lång stund orörlig, följande Mary med ögonen
till dess hon försvann: derpå sade hon till sig sjelf: Det är
besynnerligt... men jag måste få reda på det!... hvarefter hon
försjönk i djupa tankar, till dess hon åter lyftade sina ögon till
himlen, tog en nål ur sitt bälte, stuck den mellan bladen uti sin
bibel, samt öppnade dem på det ställe, försynen sålunda anvisat henne.

Emellertid hade Mary kommit till fördäcket och närmat sig ett
fruntimmer, som med fötterna insvepta i en stor, rutig shawl satt
fördjupad i läsningen af en bok. Hon bar på hufvudet en liten rund
hatt med ett ljusgrått flor, hvilket utan att täcka ansigtet, gaf
det ett uttryck som hade man sett det genom en lätt poetisk dimma.
När Marys gestalt stadnade framför henne, lyftade hon upp två stora,
blåa ögon med ett uttryck af liflighet, hvilket sällan förekommer
hos ögon af denna färg då de med ens falla på ett nytt föremål;
de bruka lifvas, men sällan genast vara lifliga. Kring hennes
vackra, välbildade läppar lekte ett eget slags leende, som utan
att vara gladt, var liksom ett återsken af en i hennes hjerta för
menskligheten inneboende välvilja. Uti detta leende fanns icke heller
den enformiga artighet, som den fina uppfostran och verldsvanan
trycker på mången qvinnas läppar och som nästan lika möter en vän
och en person som hon föraktar, för att få en klarare föreställning
om denna qvinna, så låtom oss läsa fragmentet af ett bref som ganska
troget återger hennes person.

    "... Slutligen skulle jag göra Lady S. bekantskap och blef
    införd till henne af min vän L. Hennes tant var icke hemma,
    men efter att hafva låtit anmäla oss, vi visades till en liten
    salong, hvilken jag hade tid att betrakta under det vi väntade
    på templets gudinna. Rummet bar en underlig prägel af qvinlig
    och artistisk smak, samt manlig verksamhet. Det var ett slags
    boudoar genre Pompadour, hvit siden med rosor; en mängd små
    saker, alla artistiska och smakfulla, voro der uppställda,
    statyetter, små taflor, fina thé-serviser, kinesiska vaser; det
    var en sammansättning af olika genrer och ändock fanns uti det
    hela en som visade att den, som bebodde detta rum, hade ordnat
    allt för att behaga sina ögon och ej af fåfänga -- bevis på en
    sjelfständig natur, som känner ingen annan lag för sin smak, än
    sin egen ingifvelse. Men särdeles anslog mig ett bord, som upptog
    hälften af en vägg och som bokstafligen var öfverlastadt med
    böcker, porträtter, blommor och kringspridda papper: en hel liten
    verld af konst och intelligens. Ingenting var ordnadt med afsigt,
    en fri anda var upphofvet till allt detta. Man kunde sluta att
    det var hon sjelf som återspeglade sig uti det hela, och jag
    medger att allt hvad jag hade hört sägas om henne ingaf mig en
    stor otålighet att se detta rum upplifvas af själen, som tills
    nu blott sväfvade deri. Men då jag stod och väntade, började jag
    bäfva; är hon en ängel eller en demon? hvilketdera? ty endera
    måste hon vara. Jag hade än hört henne prisas till ytterlighet,
    än grymt förtalas och jag ville sjelf dömma. Om jag bäfvade, var
    det derföre att jag var rädd att finna henne under min förväntan,
    icke stor nog eller icke nog förskräcklig.

    "Frasandet af en klädning underrättade mig med ens om hennes
    ankomst; mitt hjerta klappade, dörren öppnades och hon trädde in.
    Hennes första åsyn lät mig skåda ett temmeligen vanligt ansigte:
    en medelmåttig längd, ett öppet uttryck, samt den ledighet uti
    sättet att föra sig, som nästan alltid förvärfvas genom mycken
    verldsvana. Hon ursäktade sig artigt öfver att hafva låtit oss
    vänta, emedan hon ej haft hjerta att låta sina stackars blommor
    försmäkta af törst. Hon hade en vänlig blick för oss båda, och
    uti hennes leende, uti hennes ansigtsuttryck fanns något som
    befriade en ifrån allt onödigt tvång. Jag tyckte mig förut hafva
    sett detta ansigte endera på någon tafla eller uti en dröm;
    hvilketdera, kunde jag ej minnas.

    "Så länge samtalet rörde sig kring vanliga ämnen, hade hon ett
    likgiltigt uttryck; hon lyssnade uppmärksamt, men talade litet.

    "Så snart fråga väcktes om intressantare ämnen, följde jag
    med spänd nyfikenhet hennes ansigtsspel, som blef allt mera
    själfullt; ögonen blixtrade och liksom ofrivilligt upptog hon
    frågan och tycktes lyssna till sin egen röst, som var full af
    klang; de ord hon talade voro ej utsökta men förde rakt till
    målet. Mig föreföll hon som en prestinna som höll sanningens
    vågskål i sin hand. Vi hörde på; man kunde ej tvifla, hon måste
    ha rätt, tyckte man, om hon äfven hade orätt. Hennes ord voro
    klara och bevisande, ty det hon sade kom fram en varm och fast
    grundad öfvertygelse.

    "Medan jag lyssnade till hennes ord, roade jag mig med att
    studera denna intressanta varelse.

    "Hennes drag voro ej egentligen vackra, ty de voro hvarken
    regelbundna, eller bestämdt utpräglade; ansigtet var ovalt och
    munnen var särdeles välbildad; den kunde lika väl uttrycka
    indignation och förakt som ömhet och beundran. Ett par stora och
    vackra, ehuru icke artistiskt sköna ögon voro infattade i långa
    ögonhår, hvilka beskuggade kinden då blicken sänktes nedåt. Dessa
    ögon hade ett vexlande men alltid godt uttryck, hvilket stod
    i fullkomlig harmonie med hennes ord; de kunde ibland blixtra
    till som diamanter, och ögonblicket derpå blott tala om ömhet
    och kärlek. Hennes ljusa lockiga hår gaf ett utseende åt det
    lilla hufvudet, som aldrig höll sig stilla; äfven det talade
    själens språk. Två små välbildade och hvita händer voro i ständig
    rörelse och sökte alltid någonting att leka med: en penna, en
    pappersknif, vad som fanns till hands, blef snart af hennes
    lifliga hand förvandlad till en spira, den hon lekfullt hotade
    med, eller smekande förde öfver kinden. En den finaste lilla fot
    smög sig fram under den vida klädningen som nedföll i rika veck.

    "Sådan föreföll hon mig vid första bekantskapen. Men hvem kan
    beskrifva hennes karakter, denna lefvande gåta? Så god att
    hon vill alla väl, är hon ibland sarkastisk och bitande qvick
    på andras bekostnad, dock aldrig så, att det hon säger skulle
    qvarlemna ett dåligt eller löjligt intryck af den omtalade
    personen. Till ytterlighet enthusiastisk för allt skönt och
    ädelt, kan hon dock emellanåt försvara de orimligaste påståenden.
    Tillbedjande dygden och för det mesta sträng ända till
    puritanism, är hon ändock ofta full af koketta infall, hvilka
    äro i stånd att förvrida hufvudet på andra. Hon kunde ha varit
    en drottning, men hon kan lika väl finna sig uti att sköta sitt
    hushåll och vårda blomstersängar. Glad ända till ytterlighet, så
    att hon kan få ett helt sällskap att skratta, kan hon en annan
    gång med ett enda ord föra äfven den lättsinnigaste på de mest
    allvarliga tankar. Hos hvarje karakter förstår hon att finna den
    förmånligaste sidan och utforskar hvar och ens idéer, med en
    mine som tänkte hon på någonting helt annat. Hon är med ett ord
    en oförklarlig qvinna. Man måste endera hålla mycket af henne,
    beundra, tillbedja eller vända sig ifrån henne. Hon är endera
    en stor kokett eller en qvinna som ännu icke funnit sin rätta
    bestämmelse här i verlden och som icke arbetat sig upp till
    höjden af sina gåfvor. Hon kan ej ljuga, ej handla till hälften;
    hon är så uppriktig att man ibland kan misstänka henne för att
    icke tala sanning, så rättfram, att man vore frestad att beskylla
    henne för falskhet, då man icke känner henne.

    "För att låta bli att älska eller hata henne, måste man göra
    såsom jag -- studera henne -- och ehuru jag redan sen någon tid
    gör det, sysselsätter jag mig dermed ännu med samma intresse..."

Dessa rader kunna gifva ett begrepp om det intryck, hon hos mången
framkallat, och vi måste tillägga att Lady S. aldrig fick företaga
sig någonting obemärkt, ehuru hon sjelf trodde det, ty hvarhelst hon
befann sig, väckte hon intresse, och två läger bildade sig genast,
det ena för att beundra, det andra för att klandra henne.

Mary tilltalade Lady S. med en vänskapsfull förtrolighet, men uti
hennes sätt röjde sig tillika en stor tillgifvenhet och beundran: uti
det småleende och den blick, hvarmed Ladyn såg på henne, kunde man
läsa att det förhållande, hvaruti de stodo till hvarandra, mindre
var det af tjenarinna och matmoder, än emellan tvenne förtrogna som
hvardera vilja bibehålla sin rätta plats, och den glömde Mary aldrig,
ty hon var alltid uppmärksam och tjenstaktig. Lady S, ytrade sin
önskan att så tidigt som möjligt lägga sig, före sina hyttkamrater,
och hon gick derföre öfver däck med ett vänligt leende och en böjning
på hufvudet åt de längre aflägsna, samt en handtryckning åt sina
närmare bekanta. Hennes gång var lätt och ädel, icke förnäm; och man
såg att hon, ehuru egande mycken verldsvana, dock gerna ville vara
obemärkt.

När hon öppnade sin hyttdörr och fann att Mary ensam var der, stängde
hon den hastigt, kastade lifligt hatt och shawl af sig och utropade:

-- Nå, Mary, hvad tycker du om denna sjöresa? jag för min del finner
den odräglig, ty att evigt se dessa samma ansigten, som alla äro lika
ohekanta, blir i längden outhärdeligt! Jag längtar så till det kära
Europa, till den älskade stranden, som jag kommer att se blott i
förbifarten. Sedan jag återsett Englands jord, får jag mera tålamod,
och då flyga vi; icke så, Mary? vi flyga, fria fåglar, till de länder
vi önska se. O! Mary! jag tänker visst ibland att min fader blir
orolig öfver min bortvaro. Men nej! du vet att jag ej kan förmå mig
att återvända till honom, att instängas på det ensliga slottet och
lefva som fastkedjad. Nej! tusen gånger nej! när man har kraft, mod
och förstånd, skall man ej som en docka sitta hemma och brodera i
båge för att sysselsätta sina fingrar. Dessutom är jag ej skapad att
vara en så förnäm lords arftagerska; nej, min far är alltför rik för
mig. Jag vill vara fri, fri liksom lejonet i skogen! jag vill ej veta
af något tvång... men, jag började med en fråga och har nu utan att
vänta på svar, för hundrade gången låtit dig höra dessa uttryck af
min oro och min längtan.

-- Mylady vet nog att jag ej kan fördraga sjön, men hvad gör det?
Till allt behöfves litet vana: dessutom är sådant så obetydligt att
jag ej dugde att vara med er Mylady, om jag klagade för så litet. Men
vet Mylady, hvad jag tröstar mig med? Jo! det är att se huru mycket
man sysselsätter sig med er, och att höra så många berömma er. I
afton fick den gamla miss Brown tag uti mig och ville nödvändigt veta
hvem Mylady är och hvar ni lemnat er man?

Lady S, som just börjat ordna sitt hår, vände sig om och brast ut i
ett klingande skratt, som hon på en lång stund ej kunde hämma.

-- Min man, ha, ha, ha! Nej! min kära miss Brown, någon sådan hvarken
har eller tänker jag taga mig. Min man! nej, det låter för löjligt,
men hvad svarade du?

-- Jag svarade som vanligt, att det ej anstod mig att tala om Myladys
angelägenheter, och rådde henne att fråga eder sjelf.

-- Hvarföre det, Mary?

-- Emedan jag tyckte det var bäst att låta dem tro er vara gift,
ty

det sägs ju att man i Europa så mycket skall undra öfver, när ogifta
fruntimmer resa ensamma. Så många hafva redan frågat mig, och utan
att vilja säga en osanning, låter jag dem tänka hvad de vilja.

-- Nej, snälla Mary, jag bryr mig så litet, om hvad andra menniskor
tänka om mig, ty jag har intet att blygas för. Ingen har frågat mig,
men skulle någon göra det, så svarar jag sanningen och den känner du.

-- Vågar jag fråga, hvart Mylady ämmar resa sedan vi anländt till
Liverpool?

-- Till en början fara vi till Paris, som jag redan så länge längtat
att få se. Jag vill njuta af friheten i hela dess herrlighet, då man
obemärkt och okänd kan följa den väg man finner god, och der man,
ehuru qvinna, kan ingå uti alla detaljer, se det som intresserar en,
och icke behöfva redogöra för sina mått och steg.

-- Men huru skall Mylady kunna reda sig uti en så stor stad? En ensam
qvinna, vacker som Mylady är, blir aldrig obemärkt.

-- Mary! Mary! känner du mig ej ännu? vet jag någonsin något
omöjligt? nej, händelserna måste böja sig för min vilja, icke jag
böja mig för dem.

-- Och ändå, tillade Mary tveksamt, är Mylady rädd att återvända till
sin fader, och att bli tvungen att gifta sig?

-- Rädd? -- nej, barn, jag är icke rädd att bli tvungen, men jag vill
så länge som möjligt ihågkomma det fjerde budet: "Du skall hedra din
fader och din moder," Jag känner min fader, men han förstår mig ej
och jag vill ej yppa för honom mitt förakt för den man, som han
bestämt till min make. Blott i yttersta nödfall skall jag göra det.
Lyckligtvis har min moders förmögenhet satt mig i stånd att lefva
oberoende, så att jag kan följa mitt hjertas lag och den väg som mitt
förstånd anvisat. Dessutom har du lofvat mig ett blindt förtroende.
Framtiden står i stora drag tecknad för mig, men detaljerna känner
jag icke. På Gud beror allt det, som min vilja är oförmögen att
åstadkomma eller förhindra.

-- Ja, Mylady, jag har lofvat att lyda blindt: jag tror på er mera än
på mig sjelf.

-- Snart komma vi till vårt första mål, Liverpool, derifrån vi
omedelbart komma att fortsätta vår färd till Paris med nödiga
försigtighets mått. Försigtighet är visdomens lag. Icke feghet,
rädsla, utan den oheroende försigtigheten, som man mindre är
tvungen till genom omständigheterna, än genom ingifvelsen utaf egen
erfarenhet, utaf egna tankar.

Under detta samtal hade Lady S. emellertid klädt af sig och sedan
hon läst högt ett kapitel ur bibeln, hvilket hon hvarken morgon
eller afton försummade att göra, tog hon godnatt af sin trogna
följeslagarinna och försjönk snart uti en djup och lugn sömn. Man
säger att endast fullkomligt rena samveten kunna njuta en lugn hvila,
men detta anse vi i allmänhet vara ett stort misstag. Här var dock
fallet sådant, ty Lady S. kände inga samvetsförebråelser, emedan hon
handlade efter en fast öfvertygelse, och då kunde hon ej förebrå sig
någonting.

Vi vilja emellertid låta henne fortsätta sin resa, som erbjöd intet
anmärkningsvärdt, ty vi anse ej som sådan den nyfikenhet hon åstadkom
bland alla passagerare.

Sedan miss Brown, efter många öfverläggningar med andra, öfver Marys
svar, hopspunnit den mest intressanta romantiska historie, fick Lady
S. i allas ögon den prägel af öfverlägsenhet, som nyfikenheten så
ofta tillegnar dem, den hedrar med sin uppmärksamhet.



II

ABBEY-HALL


I närheten af Liverpool ligger det ståtliga Abbey-Hall, tillhörande
lord Suffridge. Sjelfva slottsbyggnaden är omgiven af en sorgfälligt
vårdad park, vittnande om hög ålder. Utanför densamma ligga eleganta
farms och rika fält: sjelfva herrgården, som är mycket stor, är
omgifven af en hög stenmur och vid den tunga jernporten, som öppnas
för besökande, ligger ett litet kapell, som nu användes till boning
för portvakten. Ofvanför dörren synes en ännu icke fullkomligt
utplånad frescomålning, föreställande den heliga jungfrun, som
uppenbarar sig i skyn för några på knä bedjande munkar. Parken bär en
dyster och föråldrad prägel; slottet är en mossbelupen, tvåvånings
gråstens byggnad, med stora i de sekelgamla murarne oregelbundet
infattade fönster: två torn höja sig vid hvardera ändan och öfverst
på dem resa sig jernkors, vittnande om den tid då detta slott varit
ett kloster. Den tunga dörren var af massivt jern och förde tanken
tillbaka till tider, då den för de arma qvinnor som dvaldes derinne,
ofta blott öppnades för att föra dem från grafven ofvan, till grafven
under jord.

Uti en af de stora salarne satt lord Suffridge framför en antik
marmorkamin, med i naturlig storlek uthuggna hjeltefigurer. Lorden
var en man af omkring femtio år; hans profil hade kunnat tjena en
bildhuggare till modell, men hans lifliga, oroliga ögon stämde illa
öfverens med det silfverhvita håret, som knappast mera betäckte
hjessan. Hans klädsel var oklanderlig och bar prägeln af den äkta
gentlemannen, som hedrar sitt eget sällskap lika mycket som andras.
Klockan var sju; och rummet, upplyst af endast några få ljus, hade
ett dystert utseende: på ett litet bord invid lorden brunno två
vaxljus uti en fint arbetad stake med blå skärm. Lord Suffridge
höll en bok i handen, men hans tankar voro synbarligen långt borta,
hvilket syntes af den stirrande blick, han riktade mot ett af rummets
mörka hörn. Plötsligt tycktes han vakna ur sina drömmar, reste sig
häftigt upp samt började med oroliga steg mäta det stora rummet. Vid
hvarje af dessa steg hördes ett doft återljud från väggarne och de
ord, han utan sammanhang yttrade, genljödo hemskt omkring honom.

-- Hvad jag saknar henne! utbrast han, förande handen öfver pannan
och den kala hjessan. Ensamheten, ja ensamheten är allt, hvad jag för
min ålderdom vunnit; ... gift, åter gift och ännu engång gift och
dock ensam!

Han gjorde åter flere slag i rummet, fördjupad i sina dystra tankar.
Småningom öfvergick hans ansigtsuttryck nästan till förtvillan; han
kastade sig uti den stora länstolen, med hufvudet tillbakalutadt,
och hans bittra skratt tycktes liksom söka ett gensvar i den storm
som hemskt hven genom fönstren.

Till hvad har jag kommit, efter att hela mitt lif hafva sökt lyckan?
Tre gånger har jag genom äktenskapet trott mig finna henne och lika
ofta ha mina förhoppningar blifvit svikna: en son hade jag ock, men
honom ryckte döden ur mina armar, och den enda, som återstår af dem,
som stodo mig närmast, är långt ifrån att uppfylla de förhoppningar
jag ställt på henne: vi förstå ej hvarandra och dock är hon mig så
kär; hennes oböjliga sinne påminner mig om mitt eget, men jag känner,
att hon eger det som jag alltid saknat, ett rent samvete och en fast
tro på allt godt. Hon är mig öfverlägsen och dock är hon mitt eget
barn: denna tanke är olidlig, men hon måste lyda mig; kan jag ej på
annat sätt försona hvad jag brutit, så skall det åtminstone ske genom
att kufva en själ, som är lika oböjlig som min egen. Hon måste blifva
hans hustru, annars skall jag få ingen ro för hämdens vreda makter...

Några minuter förflöto under tystnad. Hans ansigte uttryckte en allt
djupare förskräckelse och blicken irrade oroligt omkring. -- Jag
vet ej hvaraf det kommer sig, fortfor han, att jag dessa sednare
tider allt jämt känt någonting liknande fruktan; om natten vaknar
jag plötsligt, gripen af fasa: flere gånger har jag drömt, huru jag
springer efter min Lucy, men att hon sväfvande undflyr mig tills jag
vanmäktig faller till jorden, då jag hör en röst, ja den rösten
som jag mest af alla bäfvar för, ropa till mig: "Ingen försoning
kan utplåna det förflutna:" en isande kyla genombäfvar mig: och jag
vaknar. För har jag aldrig trott på någonting så dåraktigt som
drömmar, men tanken kan man ej betvinga och nu har jag icke längre
Lucy här, som med sin englalika röst lugnar min oro. Jag gaf vika
för hennes önskan att få tillbringa ett år hos sin gudmor i Amerika;
ja väl -- men härnäst måste hon vika för min vilja. Men om Lucy icke
mera skulle återkomma? nej, omöjligt! Hon är visst rik nog, sedan
jag lemnade hennes möderne-arf i hennes händer... men nej, det kan
hon icke göra, så hårdt kan jag ej blifva straffad och så mycket kan
hon ej likna mig. Snart borde posten komma och med den måhända bref
om hennes återkomst. Jag emotser denna stund både med längtan och
förskräckelse, ty jag anar att svåra strider förestå mig.

Vid de sista orden hördes på afstånd rullandet af en vagn som snart
stannade. Lord Suffridge reste sig häftigt, men återsjönk snart på
sin plats. Hans båda händer omfattade krampaktigt stolen; ögonen
riktades emot dörren: han vågade ej andas, ej röra sig. Några minuter
förflöto sålunda, hvarefter dörren öppnades och en gammal trotjenare
inträdde, som anmälte, att unga baronet Edvard Glithingham just nu
ankommit och önskade att få träffa lorden.

En suck ur lordens bröst lät ana ett sviket hopp, men när han svarade
att baroneten var välkommen, hade hans ansigte samt hela hans sätt
antagit ett lugnt och gladt utseende och det var med utsträckta armar
och ett utrop af glädje, som han tog ett steg emot sin gäst.

Några ord om sir Edvard äro här nödvändiga, förrän vi förklara
ändamålet med hans besök. Han var stor och väl växt; och hans ansigte
hade någonting nobelt och intagande; hans ögon hade ett godt uttryck
och kring munnen spelade ett vemodigt leende, då den ej uttryckte
förakt eller vrede. Vid en flyktig bekantskap kunde man känna sig
frestad att anse honom för en särdeles god och hederlig menniska,
ehuru något inskränkt på förståndets vägnar. Men ju längre man såg
och ju mera man var tillsammans med honom, desto mera klart framstod
hans dubbla karakter, hvilken var en blandning af de mest låga
känslor i förening med en vana att uttala upphöjdare grundsatser.
Sjelf ansåg han sig för en framstående man, men hans handlingar
bildade en skarp motsats härtill.

Han lefde med sin mor i Sussexshire; tidigt hade han förlorat sin
fader, som fallit ett offer för en okänd mördares hand, hvarefter
han uppvext, vårdad af en alltför svag och olycklig moder, utan att
några band lades på hans sinnes vildhet. Redan för halftannat år
sedan hade lord Suffridge lofvat honom sin dotter Lucys hand, ehuru
han mer än väl visste, att hon icke hyste någon ömhet för denne sin
blifvande make. Men i denna fråga skulle inga böner förmå lorden till
eftergift, dessutom hade Lucy ett för stolt sinne för att knäböja ens
för sin fader.

Med ett utseende af liflig glädje kastade sig sir Edvard uti sin
tillkommande svärfars armar och utropade "Jag kan ej säga, huru
glad jag känner mig att få återse eder, mylord, och huru högt jag
uppskattar lyckan att ha rönt ett sådant emottagande från eder sida.
Men jag erfor nyligen den smärtsamma nyheten att min dyra fästmö ännu
ej återkommit; när väntar ni henne, mylord?"

-- Innan jag svarar, måste jag bedja dig, min bäste Edvard, taga
plats, svarade lorden som var blek och darrande. Sedan de båda männen
satt sig ned, fortfor han: -- Jag kan icke med säkerhet bestämma,
när min Lucy återkommer, emedan hennes hemresa är beroende af många
omständigheter, framför allt af passande ressällskap, men längre än
en månad torde vi ej behöfva vänta på henne.

-- En månad! utropade Edvard; ännu en hel evighet efter denna långa
pröfningstid, som varit mig så svår att uthärda; hade ej den
ljulvaste framtid lett emot mig och hade ej min älskade Lucys förbud
att uppsöka henne före hennes återkomst qvarhållit mig, skulle jag
längesedan styrt min kosa till det land, som innesluter hela min
framtid.

Vid dessa sista ord hade lord Suffridges ansigte antagit ett mörkt
uttryck.

-- Har hon förbjudit dig att återse henne före hennes hemkomst?
besynnerligt, mycket besynnerligt...

-- Hvad finner ni, mylord, för besynnerligt häruti? afbröt honom sir
Edvard, som med synbar oro följt lordens ansigtsspel.

-- Ingenting, min gode Edvard, ingenting, det var blott en ofrivillig
tanke, som ett ögonblick fick rum inom mig. Jag förmodar att det blott
varit en försigtighet af henne, emedan Lady Rush ofta tillbringar sin
tid på resor och du sålunda kunnat få resa förgäfves utan att träffa
dem hemma.

Denna förklaring var visserligen ganska sökt, men tycktes dock
fullkomligt tillfredsställa Edvard, som på sin blifvande svärfaders
fråga, huru lång tid han ämnade skänka honom, svarade, att han gerna
skulle tillbringa några dagar på Abbey-Hall, för att med lorden
hinna tala angående framtiden. Lord Suffridge ringde; samma gamle
trotjenare trädde in, och erhöll befallning att iordningställa den
röda kammaren i öfre våningen; denna förklarades dock icke vara uti
det skick att den kunde hysa Abbey-HalIs blifvande herrskare. Intet
annat rum fanns att tillgå för denna natt än "gröna kammaren" i samma
våning. Då detta rum nämndes, bleknade lorden åter.

-- Det är denna kammare, som Lucy har så kär och mest uppehåller sig
uti: och ehuru jag för min del ej just tycker om det, låter jag dock
hålla den, liksom min dotters öfriga våning, i ordning. Det är en
liten nyck hos henne, som jag ej vill sätta mig emot. Rummet är icke
beqvämt, men för en natt hoppas jag, du ursäktar mig, då din ankomst
var så oväntad.

-- Min bäste Iord, detta rum har blifvit mig dubbelt kärt, sedan jag
hört, att min fästmö har en skild förkärlek derför, svarade Edvard
hvarefter den gamle Anders gick ut för att verkställa den honom gifna
befallningen; uti hela hans väsende kunde man dock tydligt läsa ett
slags ovilja, eller någonting liknande förargelse öfver det honom
gifna uppdraget.

Hvad har han här att göra? mumlade han för sig sjelf, och jag som
icke hade något annat rum i ordning... men nu är det för sent... och
detta rum, som Mylady håller så kärt, skall nu under hennes frånvaro
bebos! Hvad jag kan vara uppbragt på mig sjelf! Huru skall jag kunna
möta Myladys blick, när hon ser på mig med sina stora blå ögon och
mild som en engel säger. Anders, hvarför har du låtit någon bo uti
det rum, som jag mest älskade? När hon talar så der, så önskade jag,
att hon någon gång blefve riktigt ledsen, men nej, det blir hon
aldrig! Alltid är hon mild, blott när hon hör en osanning eller får
veta af en sådan, blir hon helt röd i ansigtet; hennes ögon tåras
af smärta och den medlidsamma blick hvarmed hon då betraktar den
felande, kommer honom att känna sig förkrossad af sitt eget samvetes
förebråelse. Huru skulle jag ej längta efter hennes återkomst, om
ej detta giftermål med sir Edvard skulle komma i fråga! Nej, jag
kan ej fördraga honom, och det kan Mylady ej heller, fastän hon kan
beherrska sin motvilja, men förställa sig, det kan den engeln aldrig.

Under denna monolog hade Anders hunnit till sitt rum, och sedan han
ur ett skåp framtagit flere nycklar, tändt ett ljus, som han satt i
en lykta, begaf han sig ut i den långa korridoren, der han stannade
utanför en dörr, på hvilken han knackade. En röst inifrån bad honom
stiga in, efter att först hafva gjort sig underrättad om hvem det
var. Uti ett litet nätt och prydligt rum, satt en gammal qvinna i
soffan, framför ett sybord och stickade på sin strumpa.

-- En stor nyhet, mrs Johns, började Anders, men icke sådan vi önska;
sir Edvard är här och skall tillbringa denna natt i gröna kammaren.

-- Gud barmhertig! utbrast mrs John, lyftande sina ögon från arbetet
och aftagande sina glasögon; aldrig kan det vara möjligt, att
baroneten skulle bebo Myladys rum, -- nej, Anders har blott velat
skrämma mig.

-- Nej, bästa, mrs Johs, intet skämt kommer nu tyvärr i fråga, Det är
visst mitt fel, men intet annat rum var så i ordning att det kunde
begagnas till sofrum, och baroneten kom öfver oss liksom från skyarne.

-- Ja, det var mycket illa gjort utaf er, mr Black, att ställa så
till. Men sålunda går det, när jag är sjuk och icke kan ha tillsyn
öfver allt: nog skulle jag alltid hållit ett rum i beredskap för
oförutsedda händelser. Och baroneten skall nu sofva i den säng der
Myladys mor, Gud vare hennes själ nådig!... uppgaf sin anda? Nej, det
är omöjligt!

-- Nu är det ej längre tid att oroa sig häröfver, ty vi måste ställa
allt i ordning för den blifvande arftagaren och Lady Lucys fästman...
nej, jag har svårt att få dessa ord öfver mina läppar. En sådan man
åt denna engel!... det är synd och skam att lorden skulle gifva sitt
löfte utan Myladys samtycke, men vi känna den gamle herren och veta
att det som engång är sagdt, det är sagdt, och icke en bokstaf deruti
får ändras. Vill ni icke derföre, mrs Johns, vara god och kalla på
eder qvinliga bataljon och gifva dem de förhållningsordres, som jag
ej begriper mig på? Jag går emellertid på förhand till gröna kammaren
och ställer undan Myladys saker, som hon visst icke önskar att sir
Glithingham skall få röra.

-- Ja, ja det skall ske, ehuru jag ej kan få ur mitt hufvud att
Anders handlat mycket oförnuftigt och att man vid hans ålder borde
hafva litet mera omtanke och icke så der...

-- Nog, nog mrs Johns! Nu hinner jag ej höra på mera, men sednare
skall jag komma tillbaka, då ni kan blifva i tillfälle att få
afsluta er vackra predikan, hvars början gifver mig en aning om
fortsättningen och slutet. Jag måste nu gå att se efter qvällsvardens
servering, ty tiden brådskar.

Med dessa ord lemnade Anders rummet, der mrs Johns en stund förblef
sittande med händerna i kors, försänkt i djupa tankar. Småningom
började orden åter bana sig en väg öfver hennes läppar:

-- Skall någonting blifva gjordt med omsorg, så måste man nödvändigt
sjelf vara med, eljest uträttas ingenting med förstånd. Fast Anders
är en bra karl, så är han dock blott en karl, och han försfår sig ej
det minsta på sådant. Men nu försummar jag mig... hvarpå hon häftigt
ringde på en klocksträng, som hängde öfver soffan. -- Jag är myckot
ledsen, fortfor hon, och kunde jag blott gå, så skuIIe jag nog hitta
på någon utväg, men den förargliga gikten har alldeles förlamat mig.
Hvad skall Mylady säga när hon kommer hem? Hennes egen mors rum!
Stackars barn! Man kunde nästan tro att hon anar till alla de suckar
och tårar, som uppstigit från denna sjukbädd!

Medan hon ännu talade, inträdde, den ena efter den andra, sju stycken
tjensteflickor hvilkas utseende och klädsel vittnade om deras olika
tjenstegrader. Sedan alla voro samlade, tog mrs Johns till ordet med
en befallande och öfverlägsen mine, hvilken hon i tjenstefolkets
närvaro alltid påtog, ty hon fordrade mycken respekt och var lika
sträng som hon var omtyckt, hvilket i hennes ställning är någonting
ganska sällsynt.

-- Nu, mina barn, skolen i raskt gripa verket an, ty den ädle
baroneten sir Edvard Glithinghamn har anländt och mr Black väntar
eder i gröna kammaren för att ställa den i ordning till hans
emottagande. Jane, här är nyckeln till linneskåpet, tag fram, ur
afdelningen för förnämare gäster, lakanen och örongottsvaren n:o
3 och tvenne handdukar med rosor och vindrufvor i bården, också
n:o 3 -- Medan hon ännu talade, hade hon ur en stor korg på bordet
framtagit en nyckel, den hon räckte åt Jane: -- Akta elden! Man kan
aldrig vara nog försigtig med den. Jane neg och nickade till tecken
att hon hade förstått, samt ilade ut.

-- Du, Evelyne, fortfor mrs Johns, skall taga ljus ur den stora
lådan och sätta dem i silfverstakarne, som redan stå i rummet, samt
för resten ställa allt på sin plats: glöm ej dricksvattnet och
tändstickorna: i morgon skall du i god tid se till, att röda kammaren
blir eldad och ställd i ordning, ty baroneten skall då flytta dit. Ni
andra, Bub och Lilly, Kate och Mary skolen alla genast begifva eder
till gröna kammaren och der afvakta mr Blacks befallningar. Gån nu,
mina barn!

-- Och jag, hvad skall väl jag göra? sade en sakta röst.

-- Du, Alice lilla, har också någonting, som du måste uträtta, du
skall öfver allt se efter om några af Myladys saker ligga framme,
mr Black skall visst lägga dem undan, men aldrig kan man i sådana
fall lita på en karl: sedan skall du vackert lägga dem i ordning
i någon tom byrå i Myladys rum. Du är Mylalys kammarjungfru, och
får derföre detta förtroendeuppdrag.

-- Goda mrs Johns, törs jag fråga hvarföre haroneten just skall få
bebo Myladys älskling-rum, då så många andra finnas här på slottet
och Mylady icke gerna vill att någon skall beträda det? Det är ju
blott ni mrs Johns, mr Black och jag, som hafva tillstånd att få störa
henne, då hon ibland för långa stunder instänger sig uti detsamma.

-- Det vet jag nog, men med en fästman är det helt annat, ty honom
unnar man gerna det bästa, och dessutom så är det Mylord som bestämt
det ock honom måste man lyda. Gå nu, min snälla Alice, och visa att
du kan göra heder åt ditt kön, genom att snabbt och väl uträtta hvad
jag sagt.

-- Det kan ni lita på, mrs Johns, allt som rör Mylady uträttar jag
mycket fortare och bättre än annat; jag skall skynda mig!

-- Kom sedan hit tillbaka, kära barn, det är så trefligt, när du är
här och håller mig sällskap, ty mr Black, som eljest brukar läsa för
mig, har mycket att göra i qväll. Hon gaf den unga flickan ett tecken
att aflägsna sig och snart hörde man hennes lätta steg genomila den
långa korridoren.

Sednare på qvällen hade mrs Johns den glädjen att se gamle Anders
stiga in till henne, och länge sutto de gamla och talade om fordna
gemensamt upplefda minnen.

Ungefär vid samma tid satt lord Suffridge uti sitt kabinett, med
dörren till sängkammaren öppen. Detta rum var upplyst af flere i
kronan brinnande ljus, utom andra som öfverallt voro upptända så att
icke en enda vrå var skum. På skrifbordet, framför hvilket lorden
hade tagit plats, brann en sjuarmad kandelaber och vid hans fötter
låg en stor Newfoundlands-hund, som med sina blickar uppmärksamt
följde sin herres rörelser. Lorden satt och skref; pannan låg i djupa
veck och hans mun var krampaktigt sluten. Emellanåt såg han upp från
sitt arbete ock kastade en misstrogen blick mot sängkammardörren,
hvarvid äfven hunden oroligt blickade åt samma håll. Länge satt
lorden så och skref, och allt starkare blef derunder det uttryck af
bäfvan och tilltagande skygghet hvarmed han såg omkring sig. Men vi
lemna honom vid hans arbete för att kasta en blick uti gröna
kammaren, Lady Suffridges älsklingsrum, som nu upptogs af hennes föga
älskvärde fästman.

Hvarmed var väl han sysselsatt? Jo, han låg försänkt i en tung och
djup sömn, hvarom de ljudliga och föga poetiska snarkningar, som
regelbuudet hördes bakom de tunga sidenförhängena kring hans säng,
aflade ett ojäfaktigt vittnesbörd.

Sjelfva rummet var möbleradt i gammaldags smak och väggarne beklädda
med mörkgrönt damast, med förgyllda panelningar. Taket, liksom
dörrarne pryddes af storartade målningar. I taket såg man Gud Fader
sittande på en thron omgifven af englar, som flögo omkring, blåsande
i basuner. På en af dörrarne syntes en mängd ansigten, hvilka voro
liksom förklarade af det sken som utgick från höjden, och vid deras
skuldror voro vingar fästade, större och mindre, allt efter den
olike höjd de hade nått. På den motsatta dörren trängdes en massa
förfärade anleten, hvilka med fasa sågo dit upp; och dessa varelser,
hvilka voro utrustade med horn och långa klor, fasthöllo sig af alla
krafter vid jorden. På den tredje dörren, emellan de båda andra, såg
man en prelat i påfve-skrud; i den ena handen höll han en ofantlig
nyckel hörande förmodligen till himmelrikets portar; denna höll han
utsträckt mot den sida der de förklarade befunno sig, medan han åt
de andra gjorde en afvisande åtbörd. Alla dessa i sammanhang med
hvarandra stående taflor, voro konstnärligt utförda samt buro prägel
af katholicism och vittnade om, att klostret varit rikt ock inom
sina murar slutit stora förmågor, som för konsten blifvit förlorade;
osäkert är, om de derföre bfifvit vunna för himlen. Men låt om oss
hoppas att den goda viljan tynger i Guds vågskål, samt att ett lif
af bön och försakelse har någon betydelse i den stund då hjertats
hemligaste känslor skola komma i dagen.

För öfrigf hade rummet intet anmärkningsvärdt. Ett stort skrifbord
hvilket liksom alla de öfriga möblerna var af förgylldt träd, en
gammalmodig säng, en högkarmad soffa och några stolar, var allt hvad
det innehöll. Invid detsamma låg ett litet toilettrum, hvilket gjorde
att det icke så mycket påminte om sin egenskap af sofrum.

Men låtom oss för en tid lemna Abbey-Halls innevånare och återvända
till vår gamla bekantskap, Lady S., som nu anlände till Liverpool.



III

TVENNE SVIKNA FÖRHOPPNINGAR


Att det fruntimmer, som på ångbåten väckte så mycket intresse, icke
var någon annan än Lucy, Lord Suffridges enda dotter, arftagerska
till Ahbey-Hall och sir Edvard Glithinghams trolofvade, hafva mina
läsare tvifvelsutan redan gissat.

För att kunna förklara många egenheter uti hennes karakter, hvilka
eljest kunna synas alltför öfverdrifna, måste vi gå tilIbaka till
hennes tidigare lif.

Hon var lord Suffridges enda barn, med hans första hustru, den
älskvärda Lady Lucy, hvars namn hon äfven i dopet erhållit. Om lord
Suffridges ungdom hade berättats många underliga saker, nu nästan
glömda. Ofta inträffar det att förflutna händelser småningom
försvinna i det dunkla framfarna, och endast qvarlefva uti några
äldre personers minne, derifrån de dock ibland, likt från grafven
uppstående vålnader, plötsligt framstiga i dagen, för all störa både
dödas och lefvandes ro.

Man omtalade, att han emot sin faders vilja hade velat gifta sig,
och att denne då hotat göra honom arflös, samt att sonen det oaktadt
flytt från hemmet, men blifvit tillbakavisad af den qvinna, han
älskade, hvilken emellertid gift sig med en annan. Trogen denna sin
kärlek, berättade man, hade han förföljt föremålet för densamma, som
mycket hastigt blifvit enka, och med sin späda son nödgats gömma sig
undan honom. Nästan samtidigt härmed förlorade han sin fader och blef
till allas ofverraskning -- herre till Abbey-Hall.

Några månader efter det han tilllrädt denna besittning, gifte han sig
med lord Earlys sköna dotter, som blef en älskvärd värdinna uti hans
hus, samt en mild och trogen maka. Oaktadt alla hennes bemödanden
att sprida glädje och trefnad omkring honom, lyckades hon ej skingra
hans dystra lynna, som var oöfvervinnerligt. Mången gång utbröt det
tillochmed i anfall liknande vansinne, och då vakade hans hustru, med
de trogne tjenarne Anders Black och mrs Johns, långa veckor vid den
sjukes säng. En gång då hon ensam satt vid sin sjuke makes sida, hade
hon blifvit så uppskrämd -- om det sedan var af hans ord eller vilda
uppförande, känner man ej -- att hon häftigt insjuknade. Innan hon
föll uti den svåra hjerninflammation som slutade hennes dagar, bad
hon att ingen annan än mrs Johns och Black, som äfvän vårdade lorden,
skulle få sköta henne, och för att de måtte kunna härda ut dermed,
lät hon dem föra sig till det rum som låg närmast till hennes makes.
Men då de trogna tjenarene märkte att den enas yrsel försämrade den
andras, återförde de den medvetslösa Ladyn till den gröna kammaren i
öfre våningen, förenad med lordens rum genom en spiraltrappa. Deras
tillgifvenhet kände inga gränser och deras sorg var derfore djup då
de sågo sin älskade matmoder dö uti deras armar.

När lord Suffridge ändtligen tillfrisknade från sin svåra sjukdom,
som var det häftigaste anfall af vansinne han hittills haft, vågade
man ej på länge meddela honom detta hårda slag. Emellertid hvilade
Lady Lucy redan se'n länge uti den praktfulla familjegrafven som
prydde Abbey-Halls kyrkogård. Åt lorden sade man att hon rest bort,
och att hon snart skulle återkomma, men for att lugna det raseri,
hvaruti denna underrättelse försatte honom, blefvo de tvungna att
säga ut hela den hårda sanningen. Han åhörde den lugnt och hans
första tanke var att taga reda på, om begrafningen varit ståtlig,
och hans andra, att utforska hvad hans sjukvaktare möjligen kunnat
uppsnappa om hans förflutna lif. Men allt hvad han under sin yrsel
talat, hade varit dunkelt, och intet namn hade derunder undfallit
honom; blott afbrutna ord hade låtit dem ana att han dolde någon
dyster hemlighet inom sig. Man lät honom åtminstone förblifva i
denna tro. Inom sig lättade han dock det fasta beslutet att aldrig
släppa de begge tjenarne ifrån sig, ty han kunde säkrast räkna på
deras tystlåtenhet, då han hade dem under sin uppsigt på det aflägsna
slottet.

Mången afton suttto dock hofmästaren och mrs Johns under ifriga
rådplägningar om de skulle stadna qvar hos lorden, eller lemna
hans tjenst. Sannolikt skulle de hafva bestemt sig för det
sednare, om icke den lilla sjuåriga Lucy, som af sin döende moder
blifvit anförtrodd i deras vård, på dem hade utöfvat ett stark
dragningskraft. De beslöto således att för barnets skull stadna
qvar, emedan de ej vågade lemna henne ensam, med den till hälften
vansinnige fadren. Länge kände lord Suffridge liksom en viss afsky
för det moderlösa barnet, som emellertid inom de dystra murarne och
de sekelgamla trädens skugga, utvecklade sig till ett frisk och
glad blomma. Omhuldad af de båda trotjenarnes kärleksfulla vård,
uppfostrad utan någon gifven plan, uppvexte hon fri, utan sorger,
och utan någon aning om att det kunnat vara annorlunda. För sin fader
erfor hon städse en viss rädsla och var alltid i hans närvaro tyst
och lydig; detta lade dock intet tvång på hennes lif, ty hon såg
honom endast några minuter under dagens lopp, då hon fick komma och
kyssa hans hand, hvarefter hon genast, efter erhållen tillåtelse att
aflägsna sig, skyndsamt försvann genom dörren, der någon af hennes
gamla vänner alltid väntade på henne. Blott ett enda annat barn fanns
på slottet och det var den lilla Alice, hvars bekantskap vi redan
gjort i mrs Johns rum. Hon var dotter till den första Ladyns fordna
kammarjungfru, och det leende barna-ansigtet hade en sådan tjusning
på Lucy, att man slutligen ej kunde uttänka något hårdare straff, än
att på en hel dag ej låta henne få se Alice. Lucy var tio år gammal
då lord Suffridge en dag, efter återkomsten från den första utflykt
från hemmet han företagit sedan sin hustrus död, förkunnade mrs Johns
att allt på slottet skulle ställas i ordning, emedan han snart ämnade
hemföra en ny Lady Suffridge. Detta skulle de underrätta den lilla
Lucy om, samt tillika lära henne att kalla sin nya styfmoder mamma.

När de båda trogna tjenarne efter att ha hört denna nyhet, lemnade
lordens rum, sågo de förskräckta på hvarandra. Black följde nu mrs
Johns tätt i spåren, då hon med brådskande steg ilade upp till sitt
rum: väl anlända dit, stannade de och betraktade en stund hvarandra
under ljudlös tystnad, hvilken slutligen bröts af Black i det han
sade:

-- Hvad tänker ni härom?

-- Hvad jag tänker? Alldeles detsamma som ni sjelf, mr Black, att
vi aldrig hade tänkt oss möjligheten att lorden ännu engång skulle
företaga sig någonting dylikt. En fru i huset som skall intaga Lady
Lucys plats! och som jag skall måsta niga för: nej, det gör jag då
bestämdt icke. Jag kan lefva ett oberoende och bekymmerslöst lif och
lemnar derföre utan vidare detta hus. Ni, mr Black, kan göra hvad ni
behagar, men jug stannar icke qvar.

Black närmade sig mrs Johns, fattade hennes hand uti sin och sade
mildt:

-- Tror ni, mrs Johns, att jag känner mig tillfreds vid tanken att
lyda under en annan matmoder än Lady Lucys dotter: ty det har alltid
varit mitt hopp att lefva så länge att jag finge se det lilla
englabarnet såsom min värdinna: men nu lemnar jag huset mindre än
någonsin, ty Lucy behöfver oss bättre än förr. Hvad skall det blifva
af det stackars barnet och hvem vet, hurudan den nya Ladyn blir, ty
af en styfmoder har man litet att hoppas. Och skulle vi väl nu glömma
hvad den andra vid sin död bad oss om? Nej, icke kan ni, mrs Johns,
hafva hjerta att lemna det arma barnet, så länge vi kunna vara henne
nyttiga. Gud och den älskade Lady Lucy se ned ifrån himmelen och
vilja att vi skola vårda barnet, som vore det vårt eget. Endast döden
kan rycka oss från den plats vi här hafva intagit, icke sant, mrs
Johns? Hade jag icke uti min ungdom begått den dumheten att gifta mig
med en kokett flicka, innan ni, mrs Johns, var enka, och hade jag ej
varit så gammal då hon dog och lemnade mig ensam utan barn att sörja
för, så skulle jag för längesedan sagt till eder:

-- Mrs Johns, låtom oss blifva man och hustru, och sålunda i kärlek
vara far och mor för den unga Lucy, men nu...

-- Är det för sent, slutade mrs Johns, och blickade på Anders med ett
par ännu lifliga och vackra ögon, och Anders såg helt lycklig ut vid
den tanken, att om de begge varit yngre, skulle han sannolikt fått
ett jakande svar.

-- Nå, huru är det nu med ert beslut? Lemnar ni Abbey-Hall?

-- Ack, så den Anders kan tala, sade hon, aftorkande en tår som
långsamt rullade ned för kinden. Ehuru det nu är för sent att begå
en sådan galenskap som att gifta sig, så vilja vi dock besluta att
aldrig öfvergifva vårt gemensamma verk. Så länge Lucy behöfver oss,
skola vi icke lemna henne, och liksom jag i egenskap af er hustru
icke skulle ha gjort det, skola vi äfven nu som gamla, goda vänner
ständigt följas åt.

-- Tack, min länge älskade, trogna vän Jenny! Efter att hafva sagt
dessa ord, rodnade han öfver sin djerfhet och kysste hennes magra
hand, för att dölja den sinnesrörelse som bemäktigat sig honom.

Mrs Johns åter, tycktes en stund hafva förflyttat sig tillbaka till
sin ungdom och brast ut i en konvulsivisk gråt, sannolikt för det
möjligheten att blifva lycklig, hade för sent inträffat. Anders, som
mera än någonting annat fruktade för att visa sina tårar, afbröt det
rörande uppträdet: -- Nej, nu måste jag skynda mig till vårt älskade
barn för att lära henne säga det rysliga ordet; måhända faller det
Lorden i morgon in att fråga om hon vet det och då kunde hon dyrt få
plikta för vår försummelse.

-- Ni har rätt, Anders, sade mrs Johns, ännu svagt snyftande; gå ni
förut, jag kommer snart efter.

De båda gamla hade ständigt lärt Luey att hennes moder var i himlen
och icke kunde återkomma till jorden, samt att hon aldrig mera kunde
få en moder, sedan denna, hennes skyddsengel var borta. Det blef nu
för dem ett mycket svårt arbete att med ens förklara för henne det
en ny moder skulle uppstå, som hon måste mycket hålla af. Det var
långtifrån med glädje och öfvertygelse som de gamla meddelade henne
detta, och liksom instinktmässigt stretade äfven hon emot all lärdom
uti detta afseende. Sedan hon en stund helt tåligt lyssnat härtill,
brukade hon lugnt fråga: -- Hvarföre skall det nu med ens vara så?
Jenny och Anders ha ju ofta sagt att jag aldrig skall säga något, som
jag ej begriper och nu viljen j att jag skall förstå att, ehuru min
mamma är död och icke mera kan lefva, jag dock skall hafva en mamma,
som kommer hit och som lefver? Anders och Jenny brukade då helt
rådvilla se på hvarandra.

Emellertid hade lord Suffridge rest, efter att hafva lemnat
ytterligare befallningar om anordningarne för emottagandet af den nya
värdinnan, som han efter en månad skulle ditföra. Lady Lucys våning
skulle putsas upp, ehuru ingenting der behöfde ändras; lyckligtvis
fick gröna kammaren lemnas orörd, emedan den ej hörde till Myladys
rum, utan utgjorde ett af de många gästrum som slottet hade att
bjuda på. Detta rum höllo de begge gamla trotjenarene heligt och de
sörjde nog for att ingen fick bebo det. För Lucy var det välbekant,
liksom de målningar som prydde detsamma, dem mrs Johns ofta förklarat
för henne, dervid hon dock sällan underlät att tillägga, att det
blott var en styggelse af menniskorna att framställa Gud med stort
skägg och blå mantel samt påfven med nycklarne till himlens portar.
Detta rum hade blifvit Lucy kärt och der älskade hon att tillbringa
långa timmar, endera alldeles allena eller i sällskap med Alice,
då de begge lyssnade till gamla Jennys berättelser om modrens död,
om Guds nåd och rättvisa samt om påfvens oförskämdhet att tro sig
vara en så helig man, ehuru han ej var annat än en skamfläck för
kristenheten. Lucys lynne var mycket stämdt för religionen och det
var underbart att se huru allt nytt, hon i detta ämne fick höra, gaf
hennes barnsliga tankar sysselsättning, och huru ofta för hennes
ålder öfverraskande anmärkningar förvånade hennes gamla lärare och
lärarinna.

En månad hade förflutit, sedan lord Suffridges afresa, när ett bref
från honom anlände till mr Black, deruti denne underlättades att de
efter en vecka finge invänta sitt herrskap. Allt var i ordning, och
nu voro de gamla ifrigt sysselsatta att ställa så till, att Lucy
skulle göra ett godt intryck på sin styfmoder. Huru många timmar
hade ej de båda gamla tillbragt under allvarsamma rådplägningar om
hurudana kläder de skulle låta göra åt den lilla flickan; Myladys
gamla garderob hade blifvit framdragen och bland hennes klädningar
och spetsar hade man utvalt dem som bäst ansågos passa för Lucy. Nu
voro alla i ordning att emottaga sitt väntade herrskap; betjenterne
stodo iklädde sina galadrägter; mr Black hade prydt sina gamla
vador med ett par silkesstrumpor, sina skor med stålspännen; resten
af kostymen utgjordes af svarta sammets knäbyxor, rock af samma
tyg, samt hvit väst och halsduk. Mrs Johns hade påtagit sin svarta
sidenklänning och hvita tyllmössa samt höll vid handen den lilla
Lucy, hvars blonda lockar nedföllo på en bländande hvit hals. Henne
hade de klädt uti en blå sammetsklänning med bred spets i kanten och
korta genombrutna strumpor, som läte se ett par präktiga om helsa
och styrka vittnande ben. Hon var vacker som en dag och den goda mrs
Johns ögon hvilade ömsom med stolthet på det älskade barnet ömsom på
den ståtligt utstyrde Anders.

De hade icke väntat länge, innan de sågo en vagn rulla längs den
stora alléen och stadna vid porten. Betjenterne ilade på en vink
af Anders de kommande till mötes, men han sjelf gick med en viss
stolthet ned för de få trappstegen till gården och anlände just
i rättan tid för att hjelpa ut lord Suffridge, som efter en kort
helsning i sin tur hjelpte sin unga maka att stiga ned. Han bjöd
henne med mycken högtidlighet armen och presenterade mr Black, som
bugade sig just så mycket som tillfället tvingade honom att göra.
Kommen uppför trappan, tog lord Suffridge utan att skänka Lucy eller
mrs Johns en enda blick, sin hustrus hand, förde den till sina
läppar och sade:

-- Ett hjertligt och innerligt välkommen, min dyra Lady Suffridge!
detta är nu ert hem, och jag vill hoppas att ni der skall finna
trefnad. Nu blef han varse mrs Johns som med Lucy hade närmat sig
och tillade: -- Här får jag presentera min dotter Lucy och den
förträffliga mrs Johns. Lucy, kyss din moders hand. Barnet lydde, men
man såg att hon gjorde det med fruktan. Lady Elvine omslöt henne i
sina armar, blickade henne sedan in i ansigtet och sade:

-- Älskade barn, jag kommer visst att hålla mycket af dig, ty du ser
så snäll ut! Derpå räckte hon mrs Johns sin hand och tillade: "Jag
har hört, att ni för det kära barnet varit en annan moder; nu få vi
tillsammans dela lyckan att uppfostra henne." Dessa få ord voro nog
för att komma den lilla Lucy att vänligt se upp till sin nya moder,
slå sina armar kring hennes hals och utbrista: "Nu vill jag gerna
kalla dig mamma, ehuru det först kändes så svårt".

Mrs Johns och Black, som äfven hade hört Lady Elvines ord, ljusnade
hastigt upp, deras långa och missnöjda ansigten öfvergjötes af ett
glädjeskimmer som gaf hela betjeningen ett annat sinne. Hittills hade
allt blifvit gjordt med en viss ceremoniös etikett, men nu blef det
med ens annat af, och endast lorden tycktes med otålighet afvakta
slutet på en scen som, i hans tycke, alltför länge uppehöll dem vid
den öppna dörren till salongen.

När Elvine fått af sig sina öfverplagg, tog hon sin mans arm, räckte
den högra handen åt Lucy som fick följa med, och sålunda gjorde den
unga värdinnan sitt första inträde uti det hus, der hennes ankomst
med så mycken fruktan blifvit emotsedd.

Lord Suffridge förde henne med samma högtidlighet till en soffa i
den ståtliga och väl upplysta salongen, samt bad henne nu riktigt
taga huset i besittning och komma ihåg att allt der stod till hennes
disposition. Elvine tryckte med rörd tacksamhet hans hand och drog
Lucy närmare till sig samt kysste henne med värme. När hon gjorde
det, syntes en rynkning på lordens panna och han anmärkte att tiden
nu vore inne att skicka Lucy till sängs. Elvine kastade en bedjande
blick på sin man, som tillade att det nog fanns tillräckligt många
dagar och aftnar qvar och att man ej behöfde störa barnets vanor.

Elvine omfamnade hjertligt den lilla flickan, som slog sina armar
kring hennes hals och började bittert gråta.

-- Hvarföre gråter du, Lucy? frågade Elvine sakta:

-- För att jag är så lycklig i afton.

-- Elvine, skäm ej bort barnet, jag kan ej fördraga tårar och pjunk;
kom nu barn och kyss min hand och gå sedan och lägg dig.

Lucy tycktes vara ännu mera rädd än förr för sin fader, samt lydde
darrande och återhållande sina tårar och ilade derefter, uten att se
sig tillbaka, till dörren, öppnade den häftigt och först sedan hon
åter befann sig hos mrs Johns, utbrast hon igen uti en konvulsivisk
gråt. Mrs Johns som sällan sett Lucy gråta, undrade hvad som händt,
men fick blott veta "att mamma var så god och att hon var så rädd för
pappa".

Lady Elvine var en sexton års gammal, oerfaren och blyg flicka, då
hennes fader förkunnade henne att lord Suffridge, som några veckors
tid vistats hos dem för att jaga, anhållit om hennes hand, samt redan
fått ett jakande svar.

Elvine, som ända till sin äldsta systers giftermål blifvit hållen
i barnkammaren, hade först nyligen fått börja äta vid föräldrarnes
middagsbord och deltaga uti slottets nöjen; hon hade blifvit
uppfostrad med fåfänga, men egde ett godt hjerta.

Lord Suffridges giftermålsanbud fyllde föräldrarnes hjertan med
omätlig glädje och stolthet, och Elvine sjelf tycktes det som den
högsta lycka hon kunde eftersträfva att få ett stort namn och
rikedom. En dålig uppfostran kan dock ej utrota allt det goda som
hjertat innesluter, och dertill kan man räkna den friskhet som
ungdomen eger uti sina föreställningar om lifvet. Fåfänga, egenkärlek
och lättsinne kunna lätt bemäktiga sig ett ungt hjerta, men i djupet
deraf finnes dock en längtan qvar efter den rena lyckan, till dess
att ofta den sorgliga erfarenheten bortplockar derifrån ända till
den sista förhoppningens blomma. Den första tiden efter denna
underrättelse befann sig Elvine liksom uti en glädjeyrsel. Att blifva
Lady Suffridge, ega ett slott, att hafva förvridit hjernan på den
dystre, högmodige lorden och det redan vid första anblicken, ehuru
hon, som hennes moder brukade säga, ännu nästan var ett barn, allt
detta var mer än lycka, det var en triumf. Men då lord Suffridge
återkom och på hennes finger tryckte förlofningsringen, då hon ej
af honom hörde ett ord om kärlek och ej kände sitt eget hjerta
klappa, blef det tomt i hennes inre. Hon började omedvetet ana att
ett slott och Lady-titeln icke voro allt hvad hon önskat sig. När
hennes fästman första gången sade att han hade en dotter, blef Elvina
förtjust, ty hon hade alltid tyckt om dockor och nu kunde hon långa
stunder sitta framfor spegeln och göra moderliga miner och hälla
förmaningar för sin blifvande dotter, den nioåriga Lucy, som hon ännu
ej hade sett. Detta förklarar den glädje hon erfor, då hon första
gången hörde barnet kalla henne "mamma".

Man kan svårligen föreställa sig det intryck, som styfmodrens
hjertliga helsning gjorde på Lucy. Denna lycka fick dock ej vara
länge, ty allt dystrare och hårdare blefvo fadrens blickar och snart
vågade Elvine ej mera visa Lucy någon vänlighet, utom ibland då
lorden var bortrest eller då de händelsevis sammanträffade uti parken
eller trädgården; vid dessa liksom förstulna ögonblick skänkte hon
henne en hjertlig kyss, hvarvid barnet visade en sådan glädje att det
framlockade tårar ur Elvines ögon.

Huru oerfaren Elvine än var, insåg hon dock att den uppfostran Lucy
erhöll, var långtifrån den rätta och hon försökte derföre att förmå
sin man att endera sända dottern uti en pension, eller gifva henne
en guvernant; men lorden ville aldrig höra talas om sådant, emedan
han befarade att ej kunna qvarhålla mrs Johns och Black, om Lucy
lemnade hemmet; skulle åter en fremmande person komma till i huset,
så fruktade han att några förflugna ord kunde undfalla de gamla.
Detta var icke att frukta angående husets tjenare, men en större
likhet utaf uppfostran kunde lättare bringa ett närmande, lorden var
så försigtig, att han äfven hade ställt så till, att hans hustru icke
medförde någon enda tjenare från sitt eget hem.

Emellertid fortsattes Lucys uppfostran af Jenny och Anders och man
måste gifva dem det rättvisa erkännande att de gjorde allt hvad
i deras förmåga stod, för att värdigt uppfylla detta svåra och
ansvarsfulla kall.

Lucy var ett ovanligt klokt barn och hade dessutom en så brinnande
lust att lära sig, att hon nästan slukade alla de böcker hon kom
öfver; men Johns, som nog kunde vägleda henne uti den engelska
litteraturen, var deremot alldeles oförmögen att vara henne
behjelplig hvad den franska angick; detta språk, som Lucy lärt sig af
sin moder, talade hon fullkomligt rent. Sålunda utvecklade hon sig,
allt efter som hon vexte upp, uti en riktning som var alldeles egen.
Samma uppfostran kan på olika karakterer utöfva en alldeles olika
verkan: denna uppfostringsmethod som i grund kunnat förstöra ett barn
med andra naturanlag, stadgade, om man så kan säga, Lucys förstånd.

Liksom hennes fader, hade hon en mycket stark vilja, en så fast vilja
man tillochmed sällan anträffar hos män, men liksom för att mildra de
skadliga inverkningar den med en uppfostran, sådan som hennes, kunnat
utöfva, hade hon af sin moder ärft en ovanligt stor mildhet, hvilken
redan som barn gjorde henne till ett föremål for hennes omgifnings
beundran. Sin starka vilja använde hon mest på sig sjelf, men hon
utöfvade ett förunderligt inflytande på alla som omgåfvo henne, eller
som med henne kommo i någon närmare beröring.

Alltefter som hon vexte till i ålder och förstånd, vexte hon, så
att säga, ur de gamla trotjenarnes händer. All den läsning hon med
så stor ifver och utan någon ledning sysselsatte sig med, hvilken
dessutom underhjelptes af ett utomordentligt godt minne, gjorde
att hon förvärfvade sig ett verkligt kaos af kunskaper. Vi glömde
att säga det Abbey-Hall egde ett ovanligt rikt bibliotek, der alla
slags arbeten på olika språk voro samlade. Utom sitt modersmål
och franskan, som hon grundligt kände, hade hon äfven lärt sig
tyska, italienska samt tillochmed roat sig med att studera latin
och grekiska. Hon kunde på alla dessa språk läsa de förnämsta
skaldestycken och allt detta sammanlagdt gjorde att hennes principer,
ehuru fasta och rena, voro en blandning af gamla hedniska och kristna
läror; uti sin karakter förenade hon den antika stoicismen med den
kristna tron och mildheten. Hennes grundsats var att utforska allting
och att icke antaga något som hon ej från alla sidor lärt sig känna.
Underhart var att hon härigenom ej förlorat någonting af sin tro på
den kristna läran, hvilket eljest nästan alltid plägar vara fallet,
då menniskan vill sätta sitt förstånd i främsta rummet. Lucy hade
studerat alla de läror som äro mest egnade att förstöra all barnslig
tillit och förtröstan på ett högre väsende, på en frälsande Gud, men
af allt detta hade hon blott vunnit en mera orubblig tro än om den
utan strid och utan pröfning inkommit uti hennes själ. Å andra sidan
hade hon äfven med den mest enthusiastiska begärlighet insupit alla
idéer om frihet och sjelfständighet. Hon kunde ej begripa eller ens
såsom en möjlighet tänka sig något individuelt tvång; hon ansåg alla
menniskor lika i alla andra afseenden utom hvad angick förståndets
utveckling. Liksom för alla, som hafva ett sjelfständigt lynne,
en stark vilja, energi och kunskaper, var oförmågan att uträtta
någonting nyttigt för menskligheten, i hvilken form denna nytta än
skulle hafva uppenbarat sig, för Lucy en verklig plåga, ty hon ansåg
sig förnedrad deraf, då hon inom sig kände de krafter som skulle
erfordras dertill; men hennes olycka var, att den uppfostran hon fått
gifvit henne en mängd kunskaper utan sammanhang; de hade icke ledts i
någon viss riktning och hon sjelf var ännu alltför oerfaren att kunna
lägga band på sin förmågas mångengång vilda och oordnade utbrott.

Vi ha nu gått händelserna i förväg genom att skildra Lucys uppfostran
och idéer till den tid då hon förste gången lemnade hemmet. Efter
denna öfverblick öfver hela hennes tidigare lif, som låtit läsaren
uppfatta hennes intelektuella utveckling, måste vi nu åter förflytta
oss till lordens familjelif.

Emellan den tid då vi sist sågo Lucy i den svåra ställningen att icke
kunna utbyta några tillgifvenhets bevis med sin stjufmor och hennes
resa till Amerika hade många händelser egt rum. Efter en fyraårig
förening med lord Suffridge, dog Elvine, som hade varit länge sjuk
och hvars lidande varit mera moraliskt än fysiskt. Hon led af en
tärande sorg, ledsnad; hon var en qvinna hvars hela lefnads lycka
blott hade bestått uti att icke lefva. Så länge hon hade lefvat
ett barnsligt, obekymradt, tanklöst lif, hade hon varit lycklig,
fastän mera passift. Den dag då ett inre lif hade vaknat inom henne,
blef hon olycklig; man kan bokstafligen säga att då hon lemnade
barnkammarens sorglösa verld hade hon begynt att lida.

Under de fyra år som förgått sedan denna förändring, hade hon icke
i sin omgifning kännt ett enda återljud af kärlek, godhet eller
intresse, om man undantager de få förstulna ögonblick då hon, rädd
att blifva öfverraskad, kunde utbyta några ord eller smekningar med
den lilla Lucy. Allt var stelt, kallt, ceremoniöst omkring henne
och lord Suffridge tycktes ha anordnat allt så, att intet från den
omgifvande verlden kunde nå henne. Om man dertill lägger en alldeles
ytlig uppfostran mera egnad för salongen än för ensligheten, kan man
lätt fatta att Lady Elvine Suffridge led på allt sätt och att det
var bäst för henne att dö ifrån detta lidande, som icke ens var ett
smärtsamt lidande, utan endast ett långsamt aftynande.

Lord Suffridge tycktes vara mera förtretad än sorgsen vid sin andra
hustrus död, och denna känsla är naturlig, med ett hjerta, så kallt
och egoistiskt som hans.

Han önskade sig en arfvinge till sitt namn och detta hopp hade för
andra gången svikit honom.



IV

KANSKE?


Nu stod han åter ensam med sina dystra tankar, oåtkomlig för alla,
och mer och mer hängifvande sig åt sina bizzarra, mångengång
vansinniga, infall, hans sjukdom hade ej fullkomligt vikit ifrån
honom och många svåra stunder måste Black och mrs Johns utstå med den
rasande lorden.

Sådana tjenare äro lika sällsynta som beundransvärda; de stadnade
fortfarande qvar uti familjen och voro, mera än den olyckliga fadren,
såsom föräldrar för det enda barnet. Med förenade krafter arbetade
de på det gemensamma målet, att åstadkomma ett närmare förhållande
mellan fadren och dottren samt att skänka den sednare den plats
som tillkom henne och den hon så orättvist varit beröfvad. Just
derigenom hade hon tvungits att lefva uti en krets, föga passande för
hennes intelligens och hennes ställning uti lifvet. Nu var dock den
rätta tidpunkten för ernående af detta mål ännu icke inne, ty lord
Suffridge beherrskades af en fix, alla andra öfverväldigande idé, som
upptog hela hans själ. Han ville nemligen lemna sitt namn åt en son
och för att ernå detta mål, måste han ånyo börja se sig om efter en
tredje hustru.

Men nu såg det ut som om de gråa dystra murarne på Abbey-Hall
skulle hafva hviskat någonting om det sorgliga lifvet derinne, ty
då lorden så snart anständigheten tillät honom det, åter började
sina frieri-försök, märkte han att han trots sin rang och sin ädla
hållning icke hade så lätt att få sin önskan uppfylld. Man började
anse honom såsom en riddar Blåskägg och föräldrarne ville ej för hans
rikedomar uppoffra sina barns lycka.

Man visste intet bestämdt ondt om honom, men man anade att icke
allt stod rätt till. Således fann han sig tvungen att längre bort
söka det, som han eftersträfvade, med andra ord en hustru; hvilket
verkligen efter en kort tid äfven lyckades honom, ty snart hemförde
han sin tredje maka.

Den nya Lady Suffridge liknade i intet afseende sina båda
företrädarinnor. Hon var tjugofem år gammal, utmärkt skön samt
derjemte fullkomligt medveten om hvad denna skönhet förmådde
verka, samt i stånd att till sin egen fördel begagna sig af denna
förmån. Hon hade gift sig, emedan hon önskade blifva herrskarinna
på ett stort slott, samt föra ett lysande lif, och ehuru hennes man
förberedt henne på sin smak för stillhet och familjelifvets behag,
lät hon ingalunda afskräcka sig deraf, utan litade på att allt nog
skulle foga sig efter hennes vilja; hon var van att alltid blifva
åtlydd och kände sig derföre fullt förvissad om, att förhållandet
äfven framdeles skulle förblifva detsamma. Dock kunde hon icke
beräkna alla de hinder hon skulle måsta besegra och erfor äfven
en obehaglig känsla då hon första gången beträdde det dystra
Abbey-Hall. Men hon hade mod nog att icke efter en första felslagen
förhoppning låta afskräcka sig och för första gången fick lorden
lära känna en makt som liknade hans egen. Det låg ingalunda uti Lady
Marys planer att obemärkt låta sin skönhet blekna bort på det ensliga
slottet; Abbey-Hall hade många grannar; dessa skulle nu bjudas
och deras besök besvaras. De länge obegagnade vagnarne sattes uti
brukbart skick, hästarne ersattes med nya, möbleringen restaurerades,
dock icke uti de stora salongerna, och de gamla salarne, ty i
afseende på dem, var lorden obeveklig, men uti Myladys stora våning.
Och för att få vara i fred måste lord Suffridge gifva efter för
hennes önskningar. Hans lynne blef derunder allt mera dystert och
menniskofiendtligt, och det uti en så hög grad, att hans hustru
måste taga alla en värds skyldigheter uppå sig, emedan han sjelf
var urståndsatt att uppfylla dem. Emellertid hade Lucy nu blifvit
femton år, och således redan kunnat vara ett passande sällskap för
styfmodren; men denne hade ej någon tid att egna henne. Emellanåt
fick hon dock deltaga uti några nöjen när det fanns ungdom bland
de besökande, och vid dessa tillfällen var Lucy alltid klädd med
yttersta omsorg, samt lofvade blifva en skönhet af första ordningen;
men snart såg Ladyn med oro den rival hon erhållit uti henne, ty
ehuru ännu nästan ett barn, slöt sig dock en beundrande krets omkring
henne. Hennes förstånd som var utveckladt långt öfver hennes år gaf
hennes sätt och samtal en ledighet som fängslade alla som kommo i
hennes närhet; och hennes person hade någonting tjusande, så väl för
gamla som unga, för män som för qvinnor, hvilka alla oemotståndligt
kände sig dragna till henne.

Att detta dock icke utan undantag gällde för alla, faller af sig
sjelf, ty alltid finnes det mödrar och unga flickor som känna sig
svartsjuka öfver en sådan framgång, eller som hylla så stränga
principer angående unga flickors uppförande och sätt, att de finna
anledning till förtal och klander om de på något vis öfvetskrida
de trånga gränser, de för dem utstakat. Dock var antalet af hennes
beundrare alltid mycket större, än deras som klandrade henne. För
lord Suffridge tycktes emellertid en aning hafva uppgått att det hos
Lucy fanns någonting som han aldrig drömt om. Snart blef hon dock af
modren tvungen att återvända till barnkammaren, under förevändning
att sällskapslifvet på hennes karakter utöfvade ett menligt
inflytande.

Som man ser, hade det inre lifvet på Abbey-Hall antagit en helt
annan karakter än förut, och gamla Black och mrs Johns voro alldeles
förbluffade öfver den vändning sakerna tagit. Men då de sågo att
Lucys intressen kunde bevaras genom den nya regimen, gingo de villigt
öfver på Myladys sida. Då Lucy dock snart tvangs att återgå till sitt
fordna obemärkta lif, vände de sig deremot med förenade krafter emot
Lady Marys bemödanden, hvaraf följden var, att hon på allt vis sökte
förmå sin man att aflägsna de besvärliga antiqviteterna från slottet.
Men i denna sak, liksom i fråga om de antika rummens omändring,
var lorden obeveklig. De båda gamla trotjenarne stannade qvar, men
småningom lyckades dock Ladyn i sina bemödanden att inskränka deras
makt, för hvilken förlust de dock rikligen ersattes genom den kärlek
de hyste för den unga Lucy och den hon i så fullt mått återgäldade.



V

EN GRAF OCH TVÅ VAGGOR


De båda gamla började med en viss oro för familjefreden, hvilken
hittills underbart nog kunnat bibehållas, varseblifva att lorden
småningom började tröttna vid sin hustrus extravaganta infall. Han
hade af naturen ett mycket svartsjukt lynne och han kunde ej med
likgiltighet åskåda all den svärmande ungdom som nu öfversvämmade
hans hus. Dock måste man göra Mary den rättvisan att säga, att ehuru
hon visserligen älskade ett bullrande verldslif, munterhet och
rörelse, dock ej var lättsinnig. Hennes kalla hjerta hade ej rum för
känslighet, det tyckte blott om att roa sig, utan att offra någonting
åt känslornas lif. Tjocka moln sammanskockade sig derunder allt mera
öfver det gamla slottet; lord Suffridge dukade åter under för nya
anfall af sitt fordna raseri, derunder Mary ej tilläts inträda uti
hans rum, lika litet som att emottaga några besök eller att sjelf
lemna huset. Lucy skulle gerna velat vårda sin sjuke fader, för
hvilken hon numera hyste mindre fruktan, sedan medvetandet om eget
värde vaknat hos henne. Hon älskade honom icke, det kunde hon ej, men
hon ansåg det såsom sin skyldighet att vårda sin lidande fader; detta
tilläts henne icke och hon såg sig tvungen att underkasta sig sina
trogna rådgifvares vilja, hvilka alls ej ville höra talas derom.

En stor glädje väntade emellertid den sjuke lorden, som småningom
åter tycktes öfvervinna sin sjukdom; hans hustru skulle måhända
skänka honom en arfvinge, och vid detta hopp fäste han nu alla sin
själs krafter. Alla moln voro med ens skingrade: Mary fick göra allt
hvad hon behagade utan att minsta hinder lades i vägen för hennes
infall. Lorden hade emellertid så införlifvat sig med tanken på den
blifvande lyckan, att något annat aldrig föll honom in än att det
skulle blifva en son som komme att skänkas honom, och skulle någon
hafva tviflat derpå, hade han ansett det som en dårskap. Ju närmare
tiden för den väntade arfvingens ankomst nalkades, desto större
tillrustningar gjordes det för hans emottagande. Dyrbara barnkläder
förskrefvos från London, läkare tillkallades, kyrkan iordningställdes
till dopet och blott den väntade lilla lorden saknades ännu för att
allt skulle vara fullkomligt.

Lord Suffridge hade gifvit befallning om att man genast skulle
underrätta honom om den vigtiga stundens annalkande. En natt väcktes
han derföre af underrättelsen att Mylady låtit väcka läkaren. Hans
glädje kände inga gränsor, ty icke ett ögonblicks tvifvel om en
lycklig utgång hade ännu uppstått uti hans själ, och nu stod han
bakom dörren till den sjukas rum, lyssnande efter den nyföddes första
skrik. Snart uppfångade äfven hans öra det efterlängtade ljudet och
öppnande försigtigt dörren, frågade han om gossen var stor och frisk.

Men vid det lika oväntade, som förkrossande svaret att det var en
flicka, bäfvade hela hans varelse tillsammans och som en vansinnig
rusade han under hotande åtbörder fram till sin hustrus säng, hvarvid
hon uppgaf ett hjertslitande nödrop. Men de kringstående, som märkte
hans raseri, lyckades snart med förenade krafter bortföra honom.

Hade lorden blott kunnat beherrska sin otålighet skulle allt detta
kunnat undvikas, ty en stund sednare förkunnade åter ett nytt skrik
att en ny verldsborgare sett dagen, och denna gång var det verkeligen
en gosse.

Olyckligtvis hade Ladyn blifvit så uppskrämd af sin makes vilda
uppförande att hon blott några dagar öfverlefde de små tvillingarnes
födelse, och sålunda förlorade lord Suffridge åter sin tredje hustru.

Hans eget lif sväfvade i stor fara och hans förstånd var så
förvirradt, att underrättelsen om den så efterlängtade sonens födelse
af honom icke kunde fattas. Detta var nu den andra hustrun som han
genom utbrottet af sitt vilda lynne hade fört i grafven, samt den
andra Lady Suffridge som begrofs i den stolta familjegrafven, utan
att han hade en aning om hennes död.

Lordens svåra sjukdom varade i flere månaders tid och då han
småningom återvaknade till medvetande, var det blott med yttersta
försigtighet som dessa händelser fingo meddelas honom.

Lucy önskade att vara den som åtog sig det svåra kallet att meddela
honom såväl den glada som den sorgliga underrättelsen; hennes gamla
vänner, som trodde att detta var en af Gud anvisad väg, för att närma
fadrens och dottrens hjertan till hvarandra, gingo in härpå. Lucy
fick således vårda den tillfrisknande, som först med motvilja, sedan
likgiltigt emottog hennes hjelp. Icke en enda gång frågade han efter
sin hustru eller sitt barn, hvilket bevisade att minnet af det sista
sorgliga uppträdet återvändt, att han antingen blygdes öfver sitt
uppförande, eller att han ännu kände sig förbittrad emot henne för
sitt svikna hopp.

Lucys älskvärda, men bestämda väsende började småningom att utöfva
ett underbart inflytande på den sjuke; man kunde nästan säga att hon
beherrskade honom, så att han ofta mot sin vilja kände sig tvungen
att lyda henne.

En dag då han var bättre stämd och lugnare än vanligt, beslöt Lucy
att börja det ämne hon så länge, på sina vänners inrådan uppskjutit
att vidröra, ty för sin egen del kunde hon ej förstå huru det vore
möjligt att frukta för meddelandet af en sanning, huru svår och
bitter den än kunde vara. Hon egde sjelf alltför stor själsstyrka för
att kunna fatta moralisk svaghet, men han var likväl hennes fader och
hon ville ej tillåta sig att dömma honom.

Lorden låg på en soffa med hufvudet tillbakalutadt mot en mjuk dyna,
hvilken Lucy just samma afton hade skänkt honom; för denna omtanke
hade han visat sig tacksam med mindre sträng röst än vanligt, sagt
något som gjorde henne stor glädje.

Han yttrade nemligen att det påminte honom om hennes moder, som dock
varit en engel. Lucy hade just återkommit från sina rum, af hvilka hon
låtit inreda ett bredvid sitt eget för sina små syskon.

De lågo båda bredvid hvarandra uti sina små vackra vaggor, som voro
invändigt stoppade för att hindra barnen från att stöta sig. De voro
begge ovanligt vackra, ehuru något klena och späda. Sedan deras
moders död hade Lucy ersatt hennes plats och innerligt fästat sig vid
de små värnlösa syskonen. Det låg eljest icke uti Lucys natur att
gerna sysselsätta sig med de ständiga omsorger deras späda barndom
påkallade; men hon tyckte att deras inträde uti lifvet varit så
sorgligt att hennes goda hjerta manade henne att hängifva sig åt dem.

Nu knäböjde hon vid deras vaggor och upplyftade sitt hjerta till Gud
för att hos Honom bönfalla om mod och styrka att kunna meddela sin
fader allt, utan att förorsaka en för stark sinnesrörelse, ty Black
hade förberedt henne på de svåra följder en sådan kunde medföra, vidlordens
sjukliga lynne.

När Lucy, stärkt af denna bön, inträdde uti fadrens rum, ställde sig
mr Black och mrs Johns bakom dörren till detsamma, färdiga att ila
till hennes bistånd.

Lorden märkte ej sin dotters närvaro, emedan han satt försjunken
uti sina dystra tankar. Lucy såg det, men ville väcka hans
uppmärksamhet, hon ville att han skulle se på henne.

Ända hittills hade hon ej vågat visa sig i sorgdrägt, men nu hade
hon med afsigt påtagit en hvit cachemirs klädning, garnerad med
svarta band. Hennes rika hår nedföll i långa, grätiösa lockar på
hennes välformade hals, och en lätt svart slöja fulländade en toalett
som genom denna underliga sammanställning af färger ej kunde undgå
att väcka förvåning hos den sjuke. Plötsligt ljöd hennes klara
stämma, lik en stilla sugning. Det var en ballad; någon gång förut
hade hon sjungit för sin fader då hans sinnesstämning var mer än
vanligt dyster, och alltid hade hennes röst då lugnat hans oro. När
hon nu började, öppnade han till hälften sina ögon, men slöt dem
genast åter och någonting liknande ett leende aftecknade sig på hans
läppar. Sången var följande:

    Uti det gamla slottet, som sköljs af Temsens våg,
    Den stolte Graham sitter, så dyster i sin håg;
    Han tänker hemska tankar, hans lif är tungt och grått
    Och gråta kan han icke, men sucka, sucka blott.

    Och under suckar talar han dessa sorgsna ord:
    En graf bland grafvar går jag allena här på jord,
    Af Gud är jag förskjuten, af menskor likaså,
    Ej finns ett enda hjerta, som hörs för Graham slå.

    Jag aldrig någon älskat, förutom en... en man;
    Och honom ha de dödat -- så dyr mig var dock han,
    Så fager som en stjerna, som korpens svart hans hår,
    Hans ögon som demanter, hans själ som sol och vår.

    Och denne, som de dödat, min ende son han var.
    Af himlen ändtligt unnad för böner natt och dag
    En ensam pilgrim sitter jag nu i lifvets qväll
    Och suckar dåft som vinden i mörka skogens tjäll.

Vid de sista orden greps lord Suffridge af en våldsam skälfning och
hans kind blef hvit som snö.

-- Nog Lucy, nog! hvarföre sjunger du denna hemska sång? Vill du

göra mig ännu mera sorgsen än jag är? Lucy, jag vill ej höra denna
visa -- du måste återtaga hvad du sjungit.

-- Det kan jag ej, min far, men jag kan göra det som är bättre, ty
jag kan fortsätta och dä skall du nog sjelf finna huru vacker den är.

-- Lucy, du vet ej hvad du säger, jag vill ej höra mera! skall jag ej
kunna få mitt eget barn till lydnad? du _måste_ lyda!

-- Min far, du vet huru gerna jag eljest gör det, men denna gång är
det mig omöjligt och du måste höra mig till slut. Balladen är ej
lång; lyssna nu blott, fader. Och utan att invänta svar, fortfor hon:

    När så lord Graham talat och sänkt sitt hufvud ned,
    Från himlen steg en vålnad och fram mot honom skred:
    O, Graham! så hon sade, hur djerfs du klaga så?
    Blott den, som kärlek gifver, kan kärlek återfå.

    Men Gud, ehuru rättvis, är äfven full af nåd,
    Han sett ditt hjertas ängslan och vändt sitt stränga råd,
    Din son du aldrig älskat förrän han rycktes hän,
    Men nu har Gud dig pröfvat, och... Edvard lefver än!

    Vid dessa ord lord Graham, högt ropte och sprang opp:
    O vålnad, om du gäckar mig med ett svekfullt hopp,
    Min själ jag mörkret säljer, men talar sanning du,
    Så har du mina skatter och min tillbedjan nu.

    O, stolte lord! så talte den, som en engel var,
    Guds nåd med guld ej löses. Ej jag dig gäckat här.
    Du skådar här din maka, som plågad grymt af dig,
    Fann frid, då Gud barmhertig mig lyfte upp till sig.

    Men då min blick såg neder från himlens ljusa sal,
    Begrät jag dina synder och dina sorgers tal.
    Ditt lif, på kärlek blottadt, var som en sollös höst,
    Och jag bad Gud dig pröfva och sedan skänka tröst.

    Nu får din son du åter, men mins: han är från Gud;
    Böj knä, och låt ditt hjerta få luft i bönens ljud.
    Gud tacka icke henne, som, sänd af Honom, för
    Till dig det glada budskap, som nu dig lycklig gör.

    Och lorden, som hon lofvat, sin son nu återfår
    Som på en valplats lemnats med ett och tjugu sår --
    Han kommer och han slutes så varmt i faders famn,
    Och under kärlekstårar de prisa Herrans namn.

Under de sista verserna hade lord Suffridge långsamt lyftat sitt
hufvud från den dyna mot hvilken det hvilade, hans ögon stirrade
i rymden, händerna voro hårdt sammanpressade och han tycktes lida
förfärligt.

-- Fader, sade Lucy, hvad går åt dig? tyckte du ej om min sång? var
den ej vacker, och hade ej lord Graham stor anledning att tacka Gud
som återskänkte honom den son han trodde sig hafva förlorat? Min far,
du har sagt mig att du önskade dig en son; om Gud nu skulle skänka
dig en sådan, hvad skulle du då säga?

-- Barn, jag hoppas ej mera derpå, ty huru många år har jag ej önskat
och hoppats förgäfves; men nu tror jag ingenting mer. Men hvarföre
vidröra ett ämne, som du vet att är mig så smärtsamt? hvarföre?

Vid dessa ord föllo hans ögon på dottern och han fäste sig genast vid
hennes klädsel och sade tvärt:

-- Hvad är det för en drägt du iklädt dig? den skulle bättre anstå
Lady Marys salong än mitt sjukrum.

Det var första gången sedan de sista tilldragelserna som han nämnde
sin hustrus namn.

-- Åh, det är länge sedan jag för den skull behöft kläda mig! sade
Lucy suckande.

-- Du tyckes beklaga dig öfver att ej halva fått vara tillräckligt
ute i år? men det har alldeles varit i sin ordning och dessutom _min_
vilja.

-- O nej, min fader, så menade jag icke, jag ville säga någonting
helt annat dermed.

-- Hvad ville du då säga? tala ut, du vet att jag ej kan lida väntan,
sade lorden något otåligt. -- Är din styfmoder sjuk? eller har
någonting ovanligt inträffat?

-- Ja, min fader, hvad jag med dessa ord menade är mycket sorgligt,
men ändå tänker jag på en sak som skänker mig stor glädje...

-- Hvad vill det säga? hvad menar du? är min hustru... sjuk? frågade
han något bäfvande.

-- Hon har varit sjuk, mycket sjuk, min far, men nu är hon det ej
mera...

-- Är hon... lorden uttalade med synbar svårighet det sista ordet...
död?

Till svar härpå tog Lucy hans hand, kysste den ömt och gjorde med
hufvudot ett jakande tecken.

Lorden grep med begge händerna om sitt hufvud och mumlade halfhögt:

-- Den tredje! således intet hopp för mig! Nå ja, det ges personer
som äro födda under en olycklig stjerna.

Lyckligtvis förblef dessa ords betydelse dunkel för Lucy; hon tyckte
att han nu blott behöfde tröst och sade derföre:

-- Fader, tala icke så! du borde hellre falla ned på dina knän och
tacka Gud för den stora lycka Han skänker dig uti din smärta och
hvilken du ej ens känner eller kan ana.

-- Lucy, Lucy, hvad menar du? du ser så hemlighetsfull ut... hvad är
det? hvilken lycka kan ännu finnas till för mig?

-- Den efterlängtade sonen, svarade Lucy lugnt.

Nu reste sig lord Suffridge upp, såg stirrande på sin dotter och
tycktes tvifla på hennes förstånd. Hon såg det och tillade:

-- Min fader, vill du följa mig, så skall jag visa dig något som
kommer ditt hjerta att klappa af glädje?

-- Lucy, Lucy, du gäckas med mig! var allt hvad den sjuke tid eller
annan förmådde frambringa.

Men Lucy var ej den som ville lemna ett halfgjordt verk ofulländadt;
hon svarade intet på fadrens utrop, utan förmådde honom blott att
stiga upp och följa henne. Snart såg man den unga flickan, med den
bestämda klara blicken och det milda ansigtet, stödjande sin fader
gå genom den stora salen, der Anders, som följt samtalets gång, med
en ljustake i handen lyste vägen för dem. Lord Suffridge gjorde ej
längre något motstånd, tvärtom tycktes han påskynda sina steg, ty
en nervös öfverspänning förlänade honom krafter. Slutligen kommo de
till den dörr, som ledde till Lucys våning; ett barnskri hördes. Lord
Suffridge betraktade sin dotter med en vild frågande blick.

-- Kom min fader, sade hon, betraktande med sina milda leende ögon
den gamles bäfvande ansigte. Lord Graham! kasta dig på knä emellan
din dotters och din sons vagga!

Nu följde ett uppträde på hvars möjlighet mången kan komma att
tvifla, ty lugna, sjelfbeherrskande naturer kunna ej fatta uttrycken
af vilda passionerade lynnen, som ej kunna lägga band på sig, eller
sätta en damm för sina öfversvallande känslor. Han öppnade dörren
på glänt, lade sitt öra till, och, med återhållen andedrägt, med
händerna sammanpressade emot hjertat för att tysta dess slag, med
ögonen stirrande utan mål, stod han der och lyssnade. Några ögonblick
förgingo sålunda. Lucy och Anders vexlade oroliga blickar; den gamle
tjenaren darrade, ty han mindes en annan gång, då lorden äfvenledes
stod bakom en dörr och lyssnade, samt det hemska uppträde som derpå
följde. Lucy åter betraktade fadren med förvåning; hon förstod
måhända den känsla, som beherrskade honom, men ett var henne oklart,
obegripligt och det var orsaken till allt detta. Sedan länge visste
hon att han önskat sig en son, men att det för honom kunde vara
en sådan lifsfråga, det kunde hennes förstånd ej fatta, men hon
dömde honom icke. Uti hennes nuvarande känslor för fadren, intog
medlidandet ett framstående rum, hon kände för honom liksom ett
slags moderlig ömhet. Det är denna känsla som hvarje moraliskt stark
menniska måste erfara, vid anblicken af svagheten som är oförmögen
att beherrska sig. Det är orätt att förakta den svage; ty han är
endast värd medlidande; med samma skäl kunde den friske förakta den
lidande.

Nu hördes ett starkt skri ifrån rummet innanföre, som snart
efterföljdes af ett annat. Då tog Lucy sin faders arm och sade med
ett lugnt och bestämdt uttryck: -- Kom in, min far, det är tid att ni
får se edra tvillingar, de likna så mycket hvarandra att man knappt
kan skilja dem åt. Flickan heter Mary och gossen, såsom ni, Robert.

Dessa ord liksom skingrade den berusning uti hvilken lorden befann
sig och följande sin dotter inträdde han uti det rum der de begge
vaggorna uppenbarade sig för hans blickar. Skola vi försöka skildra
det som nu försiggick derinne? Nej, vi känna oss oförmögna att
återgifva det intryck af lycka som frambryter ur ett hjerta, hvars
hela lif hittills varit blott kall egoism, fattigdom på allt varmt
och godt; denna öfvergång är herrlig, den är ett återsken af den
himmelska glädjen. Jag föreställer mig att den liknar den stund då
den trötte vandraren i lifvets mörker ser begreppet om evigheten
klarna, då hans ögon mattade af sorg, sjukdom, kanske förskräckelse
vid dödens annalkande, ser trons stjerna lysa och otrons dimmor
blifva allt mera genomskinliga. Hjertat har ibland sådana strålande,
ljufligt gudomliga stunder, då allt är skönt, klart, herrligt, då
alla menniskor tyckas vara goda, alla föremål belysta af ett ljuft
skimmer. Hvad är det väl som kan framtrolla denna oförlikneliga
hänryckning? -- Kärleken.

Kärlek! du sköna ord, när du står på den höjd Gud anvisat dig, när
du icke ryckes ned för att blifva stoft, som de menniskor, hvilka
vanhelga dig! Du är den axel, omkring hvilken jorden vänder sig;
vore du alltigenom af ädel metall, vore jorden ej mera jord, den
vore paradiset; lifvet vore ej mera lif, det vore evigheten -- evig
sällhet, ja evig, ty döden kunde då ej mera finnas, -- döden är ju
stoftets arfvedel.



VI

ULFVEN I FÅRAHUSET


Efter denna dag började, om man så kan säga, ett nytt lif på
Abbey-Hall. Lucy hade småningom vunnit ett stort herravälde öfver
sin fader. Den dystre egoistiske lorden, som hela lifvet igenom
ej fordrat annat än lydnad, kände sig nu fängslad af den älskliga
engel, hvilken med den moraliska styrka hon egde, ej kunde annat än
beherrska den svage mannen, som hela lifvet dårat sig med den tron,
att hans despotism skulle kunna kufva andras andliga frihet; men dem
emellan fanns ingen kärlek, intet moraliskt band som skulle närmat
dem till hvarandra; Lucy trodde sig visst kunna vara sin far nyttig,
men hon visste också, att hvilken annan qvinlig hand som helst kunnat
ersätta henne. Det var ingen länk som förenade dessa tvenne hjertan.
Lorden var oförmögen att uppfatta denna brist, men hos Lucy uppväckte
detta en djup ledsnad; denna rôle af fångvaktare var för henne
odräglig. Med en energisk natur, van att betrakta verlden som sitt
fosterland, kände hon behof af handling; stillastående var död för
henne; lugn beröfvade henne lugnet. Alla naturer äro ej skapade att
förstå de fredliga dygder, som åtnöja sig med det inflytande, deras
milda handlingssätt kan åstadkomma. Naturen, Skaparens fullkomligaste
verk gifver oss ett exempel härpå. Är den lugna bäcken som banar
sig en väg i den grönskande ängen och uti hvilken häggen doppar
sina grenar, mer eller mindre värd vår beundran än det brusande
vattenfallet som vid det motstånd berget gör, rusar fram och liksom
hotande kastar sitt skum emot höjden, för att sedan fortsätta sin
bana tills dess ett nytt föremål uppväcker dess raseri? Hvilken
blomma är skönare, den anspråkslösa förgät-mig-ej'n, den blyga
violen, eller den doftande och fagra rosen, den stolta och högmodiga
liljan, den originella och vilda passionsblomman? Allting som är, har
orsak att vara: allt som ej är moraliskt dåligt, har ett försvar uti
sig sjelf.

Lucy hade intet som kunde bekymra henne; nu hade fadrens motvilja
för henne gifvit vika, hennes gamla vänner betraktade henne såsom
deras lefnads dyrbaraste perla och kunde ej nog fägnas af hennes
åsyn; men nej, här kunde hon icke lefva, hon hade ledsamt. Det var
icke de nöjen hon redan en tid under Lady Marys lefnad deltagit uti,
som lockade henne; stora verldens nöjen voro i hennes ögon endast
de sysslolösas tidsfördrif. Nej! det var menskligheten hon ville
tillhöra genom att arbeta med densamma.

En afton då lord Suffridge och Lucy sutto uti hennes rum, som nu
var det, der hon bäst trifdes, hördes buller utifrån; de betraktade
hvarandra med förvånade blickar. Det var någonting så ovanligt att
de knappast kunde tro sina ögon; den lilla fyraåriga Robert, som
på sin käpphäst red genom rummet, stannade tvärt och påstod att
det var åskan som gick. Vi böra här i korthet omnämna att hans
tvillingssyster redan för tre år sedan aflidit. Men nej, det var ej
aska, ty Anders inträdde nu helt andtruten med underrättelse att en
gammal fru och en ung herre anländt, hvilka anhöllo om att få se
lorden och fröken Lucy. Nästan omedelbart derpå inträdde de besökande
och den gamla frun presenterade sig sjelf och sin följeslagare på
följande sätt:

-- Min bästa kusin Robert, ni känner icke igen mig och derpå undrar
jag alldeles icke, och ändå var jag på edert bröllop. Mitt namn är
Anna Rush, köttslig kusin till Lucy, er första hustru, och tante till
det söta barnet här; och gumman slöt vid dessa ord Lucy i sin famn
och tryckte henne innerligt till sitt hjerta. Hvad hon liknar sin
mor! det är alldeles underbart!

-- Men jag glömmer att presentera min unge vän, baronet Edvard
Glithingham.

Den unge mannen bugade sig och sedan de vanliga, alltför tråkiga
inträdesfraserna voro vexlade, finna vi dem alla fyra trefligt
sittande omkring en stor brasa.

-- Hvarifrån kommer ni, min goda tante? frågade Lucy, sedan hon
gifvit sina befallningar om théet.

-- Jag? Ja, min lilla vän, det vore en lång historie att berätta! Jag
kommer från Amerika, ehuru icke direkte, emedan jag sednast varit i
Sussex, der jag besökt en gammal ungdomsvän, baronet Glithinghams
moder; derifrån åtföljde han mig, ty vi skola begge begifva oss till
London. På vägen hörde vi att ni voro hemma och beslöto derföre att
vika in och helsa på eder.

-- Det var mycket vänligt gjordt, svarade Lucy, som ensam talade, ty
fadren, som alltid var tyst och sluten, var nu dystrare än vanligt,
och höll sina ögon ofrånvändt riktade på den unge mannen, som helt
ogeneradt deltog samtalet.

-- Min nådiga fröken, sade denne med inställsam artighet, om icke fru
Rush lofvat taga mig under sina vingars skugga, skulle jag aldrig
vågat beträda detta slott.

-- Den, som min mors vän införer i vårt hem, kan vara säker på att
som en gerna sedd gäst emottagas, svarade Lucy, och jag är öfvertygad
om att min far delar min mening, tillade hon lätt vidrörande den
gamle, som fortfarande satt tyst och icke kunde taga sina ögon ifrån
den nya gästen.

-- Mycket riktigt, svarade han, då han kände dottrens hand på sin arm
och hörde de sista orden.

Vi hafva redan tecknat Edvards porträtt uti ett af de föregående
kapitlen, och det återstår oss derföre blott att göra fru Rush's
bekantskap. Hon hörde till den klass menniskor som icke göra stora
anspråk på andras uppmärksamhet, men hvilka äro välkomna hvarhelst
de visa sig. Man såg att hon hade varit vacker och ett drag af
utomordentlig godhet låg utbredt öfver hela hennes ansigte och i
hennes ögon. Det finnes ett drag öfver munnen som aldrig bedrager och
hvad ögonen beträffar, är det svårt att finna en bättre liknelse än
den så kända: ögat är själens spegel. Mrs Rush hade varit en god vän
till Lucys mor, hade gift sig med en amerikanare och lefde sedan i
hans hemland lycklig och ansedd. Nu var hon enka och hade beslutit
att göra en liten resa till sitt fädernesland. Vi hafva intet vidare
att säga om hennes person.

De några dagar hon ämnat tillbringa på Abbey-Hall voro tillräckliga
att närma henne och Lucy till hvarandra och den sednare ville ej
höra talas om, att hon skulle fullfölja sin plan att så snart lemna
slottet. Sålunda förflöto några veckor och den gamla tanten och den
unga baroneten talade ännu icke om någon afresa. Lord Suffridge hade
äfven småningom vant sig vid sina nya gäster, och då han såg huru
lycklig Lucy var att få behålla fru Rush, förenade han sina böner med
hennes.

Dessa några veckor hade, utan att några vigtiga händelser inträffat,
likväl medfört förändring i många förhållanden. Den unge Edvard
tycktes ha blifvit så intagen uti Lucy, att han vid hvarje lägligt
tillfälle sökte öfvertala fru Rush att förlänga vistelsen på slottet.

Det har redan blifvit sagdt att han hade ett intagande utseende och
att man lätt kunde misstaga sig på hans inre värde, och ändock kände
Lucy en instinktlik motvilja för honom. Hon arbetade visserligen
emot dessa känslor, som hon ansåg vara högst oriktiga att hysa mot
en person om hvilken hon ej visste något ondt, men hon kunde dock ej
öfvervinna dem. Hennes fader, som de första dagarne synts dystrare
och svårmodigare än förut och alltjemnt följt Edvard med sina
förfärade blickar, hade småningom vänjt sig vid hans åsyn och visade
sig nu vänligare emot honom än man kunnat vänta.

Lucy, som på allt vis inom dessa gamla murar sökte sprida trefnad för
sina gäster, hade nu en jemn sysselsättning, hvilken långt ifrån att
vara den hon önskade, likväl utgjorde en näring för hennes tankar.
Hon hade ofta långa samtal med sin tante, hvilken förstod hennes
längtan och sträfvanden, och gerna ville utfinna en plan för att
rycka henne bort ifrån detta ensliga dystra lif. Edvard Glithinghams
känslor voro ej en hemlighet för den goda frun, som redan drömde
om att på detta sätt få se sin önskan uppfylld. Det händer ofta att
gamla fruar, som blott minnas de stunder af glädje de upplefvat då de
älskade och drömde om lycka, icke anse sig bättre kunna bevisa sin
kärlek till en ung flicka, än genom att söka förena henne med en ung
man, som de tycka borde passa för henne. Men Lucy var alltför fri
och sjelfständig uti sina åsigter för att andras mening lätt skulle
kunnat utöfva något inflytande på henne; dessutom fanns det någonting
uti Edvards sätt som föreföll henne dunkelt, och denna skugga som
alltjemt omgaf hans person, var tillräcklig att sätta Lucy på sin
vakt.

Lucy fick en dag genomgå en af dessa små pröfningar dem en
qvinna som icke är sentimental, ogerna fördrager, -- nemligen en
kärleksförklaring af en man den hon icke bryr sig om, som hon tvertom
hyser motvilja för.

I närheten af slottet fanns en brunn, en qvarlefva från äldre tider.
Denna brunn var högst egendomlig; den var byggd öfver en källa,
hvars djup var omätligt, ehuru vattnet som forssade uti den var så
kristallklart, att bottnet syntes liksom vore det helt nära ytan.
Brunnen, byggd i form af ett kapell, var invändigt af marmor; några
pelare, likaledes af marmor, bildade en halfcirkel och panelningarna
deremellan voro målade uti den gamla tidens anda: knäböjande gubbar,
qvinnor och barn, lama, blinda och sjuka vittnade om att detta vatten
fordomdags ansetts för heligt. Marmorbänkar löpte längs väggarne och
Lucy hade valt detta ställe till sin älsklingsplats, då vännen derute
var för stor. Det var isynnerhet ett visst slag af böcker hon tyckte
om att läsa på detta ställe. Gamla klassiska arbeten, tyckte hon,
stodo i fullkomlig harmoni med detta antika tempel.

En morgon, då hon helt tidigt med Eneiden i handen gått ut,
iklädd en lätt hvit musslins drägt och med en liten rund hatt på
hufvudet, hörde hon steg på afstånd och igenkände snart, att de voro
Edvards. Hon påskyndade sin gång för att ej uppnås af honom och
trädde in uti detta helsans tempel, som hon helt hedniskt benämnde
"Minerva-salongen", emedan hon påstod att hon alltid var förnuftigast
då hon vistades der. Hon hade knappt hunnit taga plats på en bänk
och öppna sin bok, innan dörren gick upp och Edvard inträdde. Dettaföreföll
henne något besynnerlig och hon yttrade ganska bestämdt:

-- Jag tror, herr baronet, att våra tankar hafva sammanträffat, ty vi
tyckas båda två hafva sökt ensligheten uti detta Minervas tempel.

-- Om förlåtelse, min fröken, men jag var långt ifrån att söka
ensamhet; jag sökte efter tillfälle att obehindradt få tala med eder,
och har nu valt denna plats dertill.

-- Herr baron, kan jag vara er till någon tjenst, så säg, och är
det någonting förnuftigt, så är det visst här jag bäst känner mig
inspirerad.

Edvard närmade sig Lucy med några bestämda och häftiga steg, satte
handen på hjertat och sade:

-- Fröken Lucy, ni talar om inspiration, ni talar om Minerva!
Nej, var hellre en stund denna källas fordna gudinna och gör det
underverket att hela ett blödande hjerta, att hugsvala en menniska
som ej vill något annat i lifvet än...

-- Att få dricka friskt vatten?... Det kan jag gifva eder, ty jag
bär alltid en bägare med mig, inföll Lucy skämtande.

-- Skratta ej, min fröken! Jag är olycklig, ty jag vet ej om ni
kommer att förlåta min djerfhet. Lucy, jag älskar er; om ni försmår
min kärlek, är jag en förlorad menniska!

-- Herr baronet, svarade Lucy med mycken köld, ni har illa valt
stället och stunden. I Minervas tempel, med Virgilius i handen är
jag bra litet disponerad för ett blad ur en hvardagsroman. Jag trodde
ni ville bedja mig om något råd och jag skulle efter bästa förmåga
sökt tjena er, men då ni kommit fram med en kärleksförklaring, vill
jag göra er den tjensten att söka glömma den.

-- Lucy, Lucy! Jag dödar mig, om ni talar på detta sätt! Ser ni då ej
huru gräsligt olycklig jag är?

-- Herr baronet, för det första, ber jag er kalla mig Lady Suffridge,
för det andra vet ni redan att jag håller Eneiden i handen och just
nu läser om Trojas belägring; jag befinner mig således i alltför
höga regioner för att tro på sjelfmord efter en sådan olycka. Herr
baronet, låtom oss tala förnuft! Ni känner mig sedan tre veckor och
ni talar om att döda er för min skull. Nej, jag kan ej tro er vara
så bedröfvad, ty er olycka har ej kunnat så hastigt antaga dessa
proportioner, hvad ert yttrande om att döda er angår, vill jag hoppas
att jag missförstått er.

-- Hvarföre så, min fröken? Ni missförstod mig alldeles icke. Tror ni
mig sakna mod att göra det? frågade Edvard stolt.

-- Ni kallar det mod, att döda sig, men jag kallar det feghet.

-- Feghet! Nej, icke vid min ålder: ty då binder oss lifvet med så
starka trådar, att det fordras mod för att afslita dem.

-- Den, som ej förmår lida eller beherrska sig, är feg. Jag vill ej
att ni tager detta uttryck såsom riktadt blott mot eder, ty det kunde
synas förolämpande; jag har dessutom tänkt detsamma förr än i dag
och vill ni blott begrunda hvad jag sagt, kommer ni utan tvifvel att
tänka som jag.

Edvard stod som slagen af askan; han kände sig generad, och insåg att
han förlorat terräng, samt att det vore svårt att återvinna densamma,
men han återtog:

-- Fröken Suffridge, ni är en stark, en hjeltemodig qvinna, derföre
kan ni ej förstå svagheten. Kanske ni icke heller någonsin har lidit
och icke kan fatta hjertats fordringar, då det funnit föremålet för
sin längtan.

-- Ni har kanske rätt, herr baronet. Jag har aldrig älskat något
annat än Gud, min moders minne, ock friheten; ej heller har jag någon
lust att öka antalet af föremålen för min kärlek. Dock är jag hvarken
oerfaren eller öfvermödig nog att tro mig säker att ej förlora mitt
hjertas frihet; men ännu är jag herre öfver det, och måste bedja er,
herr baronet, att icke bygga några förhoppningar på dess svaghet.

-- Kunna då ej min dyrkan, mina böner beveka detta hjerta?

-- Dyrkan! böner! Kan väl hjertat vinnas af dylikt? Nej, de kunna
uppväcka medömkan, men icke kärlek. Jag tänker mig att den rätta
kärleken lugnt och värdigt bemäktigar sig vårt hjerta, steg för steg
intagande det rike, den kommer att ega. Det hjerta, som omedelbart
låter vinna sig, är liksom ett svagt hufvud under champagnens
inflytande.

-- Ni är grym, fröken! Ni nekar mig icke allenast er kärlek, utan
äfven tron på uppriktigheten utan min.

-- Jag har icke betviflat er uppriktighet; nej, men jag tror att
edra känslor skola försvinna såsom ett rus. Men hvartill tjenar det
att tala vidare härom? Ni har olyckligtvis egnat mig er kärlek, jag
besvarar den ej, låtom oss icke derföre blifva ovänner. Ett så nytt
sår kan snart helna. Jag ber er, tänk ej annorlunda på mig än som på
en vän.

-- Jag ej mera älska er! nej, det är omöjligt! Låt mig hoppas, låt
mig uppoffra hela mitt lif för er, låt mig i tysthet tillbedja er,
och till belöning derför begär jag blott er aktning och emellanåt ett
vänligt ord!

-- Nog, min herre! Ord bevisa ingenting. Jag upprepar ännu engång
att jag tror på uppriktigheten af edra känslor, men betviflar deras
varaktighet; åtminstone vill jag hoppas det. Men nu måste vi hem,
ty frukosttiden är snart inne. Men då hon märkte hans förtviflade
utseende tillade hon mildare: Ännu ett ord till sist. Förtviflan kan
väcka medlidande, men modet väcker aktning; en sann stolthet vill ej
veta af den förra känslan, utan sträfvar att uppväcka den andra. Bjud
mig nu er arm, herr baronet! Och Lucy reste sig upp för att gå.

Sålunda promenerade de upp till slottet. Edvard med ett dystert
ansigte, som illa öfverensstämde med det lifliga samtal Lucy inledt
för att förskingra det obehag uppträdet i templet framkallat. Då de
inträdde i slottet, kysste Edvard Lucys hand och sade suckande:

-- Huru stora förändringar kunna ej några minuter åstadkomma! för
en half timme sedan gick jag full af hopp ut från denna dörr, nu
återkommer jag med brustet hjerta!

Lucy stannade, och blickande honom öppet och bestämdt i ögat yttrade
hon:

-- Herr baronet, vill ni som en vän qvarstanna hos oss, så vidrör
icke detta ämne; endast så kan jag glömma det obehagliga uti vårt
nuvarande förhållande.

-- Jag lyder! svarade Edvard, men då Lucy före honom gick in, var det
med en hotfull blick han följde henne.

Då Lucy inträdde i förstugan, märkte hon med förundran, att
betjeningen ej var der som vanligt, ty det rådde alltid en sträng
etikett på slottet. Hon hörde hastiga steg i trapporna och kände
liksom en jernhand klämma hennes bröst; hon anade att någonting
händt, ilade uppför trapporna och var i nästa ögonblick inne uti
salen, der fru Rush mötte henne med en förfärad mine.

-- Hvad har händt? frågade Lucy häftigt.

-- Lilla Robert har illa skadat sig med en knif och man har skickat
efter läkaren.

-- Hvar finnes han?

-- I sin faders rum.



VII

NEMESIS DIVINA


Utan att svara, ilade Lucy till det anvista rummet, der hon fann
gossen liggande på en soffa, badande uti sitt blod. Lord Suffridge
stod der bredvid, stum, blek, orörlig, med blicken fästad på såret;
mrs Johns sökte att hämma blodet, men utan att lyckas. Hastigt, utan
att yttra ett ord, och med ett beundransvärdt lugn, närmade sig Lucy
barnet, såg på såret och förenande sina ansträngningar med mrs Johns,
bemödade hon sig att få blodet att stanna. Knifven hade träffat
i sidan och barnet låg blekt och kraftlöst, utan att kunna öppna
ögonen. Slutligen anlände läkaren och lyckades förbinda det blodkäril
som blifvit afskuret. Då fattade Lucy sin faders arm, och förde
honom, utan att yttra ett ord, till ett annat rum, der hon förmådde
honom att slå sig ner i en hvilstol. Den gamle lydde som en automat,
sade ej ett ord utan stirrade endast framför sig. Plötsligt grep han
med begge händerna om sitt hufvud och utropade med en dof, nästan
graflik röst:

-- Blod! blod! på samma ställe, med samma knif!... Åh Lucy! det är
ohyggligt... Hämden hämden!... Guds straff...!

-- Min far, lugna er, sade Lucy, som förskräcktes öfver fadrens ord
och de hemska blickar han riktade mot rummet der barnet låg. Lugna
er, kanske blir det ingenting!

-- Ingenting, upprepade lorden, ingenting? nej, han dör, jag vet det,
ty det var på samma sätt, med samma knif! -- Det är Guds straff, --
afgrundsandars lek! Ha ha ha! Det är hämden -- ja, du vet det icke,
men det är hämden.

I detsamma inträdde Black och kallade Lucy till läkaren samt lofvade
att under tiden stanna inne hos lorden.

-- Han yrar, Anders, sade Lucy oroligt.

-- Ja, ja, fröken, nog känner jag till detta, det är ej så farligt,
gå ni bara!

Lucy gick, och då hon kom till rummet der barnet låg, gick doktorn
emot henne, tog hennes hand och sade med en sorgsen blick:

-- Jag tror det är min skyldighet att säga er sanningen. Gud är
allsmäktig; men här kan jag intet göra; medicin verkar icke,
bloduttömningen har varit för stark och jag befarar att blott få
stunder återstå innan dödens engel bortför detta barn.

Lucy närmade sig den lilla Robert, knäböjde vid hans sida och började
halfhögt bedja: Min Gud, han skall hafva det bäst hos dig; jag vågar
ej bedja dig låta honom lefva, men trösta dem som blifva qvar, låt
oskuldens välsignelse sänka sig ned öfver detta hus!

Vid dessa ord inträdde fru Rush och Edvard, och böjde knä vid barnets
bädd; då öppnade den döende ögonen och hviskade nästan ohörbart:

-- Gode Gud, tag mig till dig! Farväl, älskade syster... goda pappa...
jag somnar i Jesu famn...

Läkaren, som höll fingret på barnets puls, lyssnade ännu en stund
och vände sig sedan till de kringstående med dessa ord:

-- Kroppen är blott stoft, själen är odödlig; lycklig den som dör
utan fruktan, utan att hafva kännt otrons giftiga stygn!

Lucy närmade sig det döda barnet, tryckte en lång kyss på den redan
kallnade pannan, tog den ännu mjuka kroppen i sina armar och sade
slutande den till sitt hjerta: "Låtom oss föra honom härifrån, ty
min far bör ej skrämmas. Nu är det han som har behof af vår omsorg;
denne behöfver den ej mer".

Och nu tågade den lilla processionen genom den stora salen, prydd
med gamla familjeporträtter, uppför den praktfulla marmortrappan med
förgylld ledstång, och steg in uti det rum, der för fem år sedan
detta samma barn, som nu var ett liflöst stoft, hade sett dagen och
uppfyllt sin faders hjerta med omätlig glädje. Lucy tryckte honom
ännu engång uti sin famn, och det grep henne underbart att känna sitt
hjerta slå emot ett annat, hvilket för några timmar sedan klappat
fullt af lif och nu -- ja, nu hade tystnat; endast skrinet fanns qvar
-- juvelen hade obefläckad nått det högsta målet.

När liket blifvit lagdt på sin bädd och iklädt den sista skruden,
önskade Lucy gå in till sin fader, men gamle Black och fru Johns
ville på inga vilkor låta henne slippa in. Lucy lydde ej gerna, men
det var henne omöjligt att emotstå sina gamla vänners bestämda och
tillika bedjande enträgenhet.

Lord Suffridge var i full yrsel och de afbrutna ord och meningar han
framstammade kommo blodet att stelna i de gamlas ådror. Han befann
sig i samma tillstånd som förr, och af det han sade, förstodo hans
väktare att han önskade få veta namnet på Edvards mor. Emellanåt
tviflade de på huruvida hans ord voro yrsel eller ej, emedan det
fanns ett visst sammanhang uti hvad han yttrade, men de ville dock
helst tro att de endast voro fantasier af en svag hjerna, hvilken
rubbats af ett allt för våldsamt slag.

I den stora salen satt emellertid Lucy med sin tant och Edvard. Hon
var mycket blek, men hade ej ett ögonblick förlorat sin fattning; hon
var lugn, men blicken var, om man så kan säga, djupare är vanligt;
rösten hade förlorat något af sin klang och hennes gestalt var
stelare än annars. Allt hade tilldragit sig så hastigt, att tanken
knappast förmådde; uppfatta händelserna i deras helhet.

-- Det är förskräckligt, utbrast slutligen fru Rush.

-- Ja, svarade Lucy, men säg mig huru allt detta tilldrog sig.

-- Det hände ju nästan midt för våra ögon! Då jag kommit ned, gick
jag som vanligt före frukosten fram och tillbaka i rummet. När Lord
Suffridge sedan kom in, satte vi oss båda framför dörren till
balkongen, och sköterskan hemtade in barnet, som var friskt och
muntert; då tillsade Lorden flickan att lemna gossen hos oss. Lilla
Robert lekte mycket snällt och vi började tala om ett och annat;
småningom leddes vårt samtal på baroneten, och jag berättade att han
hette Glithingham efter sin onkel, som dog barnlös och lemnade sitt
namn och sin förmögenhet åt den närmaste slägtingen. Han frågade
mig just er mors namn, sir Edvard, då vi med ens hörde ett buller
och ett häftigt skrik från Lordens rum. Vi skyndade dit och funno
lilla Robert utsträckt på golfvet. Dörren hade stått öppen; han hade
gått in och bland Lordens vapen tagit en knif, på hvilken han sedan
måste hafva fallit, ty han hade ett djupt sår i sidan. Hans fader
upplyftade honom genast, drog knifven ur såret och lade honom på
den soffa der han sedan dog. Blodet strömmade ur det öppna såret,
jag ropade på hjelp... resten känner ni sjelf. Jag ämnade visst
om ett par dagar resa bort, men nu, min kära Lucy, kan jag ej lemna
dig på detta sätt och jag hoppas att du ej heller har någonting
emot, att sir Edvard stannar qvar; vid tillfällen som detta, kan det
vara ganska bra att hafva ett manligt bistånd, och jag vet, att han
ingenting högre önskar än att kunna vara dig till någon tjenst. Icke
sannt, herr baron?

-- Om fröken icke försmår den ringa nytta jag kan göra, skulle jag
skatta mig lycklig att kunna visa min tillgifvenhet.

-- Jag tackar er, svarade Lucy lugnt. Ni gör oss ett nöje genom att
stanna, tillade hon med ett tonfall och en blick liksom för att
påminna honom om vilkoren derför.

Lord Suffridges sjukdom, hvilken i början antagit samma hotande
karakter som någon gång förut, upphörde efter de första våldsamma
paroxysmerna. Han emottog underrättelsen om sonens död med ett
utbrott af tårar, som lättade hans hjerta. De gamla tjenarne
förklarade denna oväntade vändning uti hans tillstånd såsom
en följd af Lucys välgörande inflytelse. Han var dock uti ett
svaghetstillstånd som hindrade honom att följa sorgetåget, hvilket
till grafven ledsagade den engång så varmt efterlängtade, nu döda
sonen.

En vecka hade sålunda förflutit sedan den tragiska händelsen, då Lord
Suffridge en dag tillkallade Black:

-- Hör, min vän, började han, jag begär en tjenst af dig! Sök att
af sir Glithinghams eller fru Rushs betjening få reda på det namn
baroneten hade, innan han antog sin onkels titel, och säg det
sedan åt mig då jag är ensam; försök att snabbt och utan att väcka
uppseende ombesörja denna sak.

Black aflägsnade sig, och nu satt Lorden orörlig, väntande på svaret
och likväl bäfvande för detsamma. Ty ehuru han ej kunde låta bli att
stirra mot dörren, darrade han hvarje gång han hörde någon rörelse
eller något steg derutanför. Nu inträdde gamle Black.

-- Vet du det? frågade Lorden. Svara! men säg icke namnet!

-- Ja, jag vet.

-- Af hvem?

-- Af fru Rushs tjenare.

-- Hör mig, Black, säg mig icke namnet, utan tag ett papper, skrif
det derpå, och gif det sedan åt mig!

Black lydde, under det han emellanåt betraktade Lorden, liksom om han
befarat att förståndet ånyo flytt sin kos. Efter att hafva skrifvit,
lemnade han pappret åt Lorden, som, utan att se derpå, gömde det uti
sin hand.

-- Gå ut nu, Black; lemna mig. Gå, säger jag. Jag vill vara ensam.
Gå, skynda dig!

Nu blef Lorden ensam; när tjenarens steg ej mera hördes, såg han på
sin venstra hand, som hårdt sammanknuten omslöt pappret, hvilket
tycktes väcka en så stor förskräckelse och nyfikenhet hos honom. Han
betraktade länge sin hand utan att göra en rörelse för att öppna den.

-- Hvad innehåller du? sade han slutligen. Har jag anat rätt? Denna
likhet! denna röst! -- det kan också vara en villa, huru många
fullkomligt fremmande personer likna ej hvarandra? Men om det ändock
vore så? Jag skall se... nej, jag har ej mod dertill.

Och nu börjades en pantomim, som varit nästan löjlig, om ej det
dystra ansigtet, dessa bleka drag, och denna förskräckta blick hade
gjort den hemsk. Han ville öppna handen och så snart pappret syntes,
sammanknöt han den åter hastigt och såg bort. Slutligen, då denna
strid hade räckt nog länge, tillslöt han ögonen, och ställande
pappret så, att det genast skulle träffa hans blick, såg han hastigt
upp.

-- Starling... Starling, framstammade han kraftlöst. Det var således
sannt! det var han!

Han tillslöt åter ögonen och satt länge på detta sätt; plötsligt steg
han upp och gick häftigt flere hvarf omkring rummet.

-- Edvard Starling... Jane Starling! nu hämnens J på mig!

Han fortsatte sin vandring och stannade framför en stor spegel; länge
stod han så, betraktande sig sjelf; derpå utbrast han, liksom talande
till sin egen bild:

-- Robert Suffridge, vet du att du i ditt hus har Edvard och Jane
Starlings son? Nå, du bleknar icke? nej. Dina kinder äro dertill
förut redan alltför bleka. Han fortfor med allt större häftighet: --
Robert Suffridge, Lord Suffridge af Abbey-Hall, begriper du då icke
att hans son, att deras son är här och älskar din dotter? Känner du
ej blod på dina händer? Har du ej mer något samvete? Är du icke mera
en menniska? Är du en sten? Känner du ingen ångest? Kan ditt hjerta
ännu klappa? Har du glömt allt, -- den hemska natten, den dystra
skogen? -- En man gick ensam längs allén... natten var mörk... du
följde honom... han hade röfvat din lycka, du skulle hämnas, du
skulle genomborra hans hjerta. Minnes du det? Du framtog knifven ur
din barm, der du hade den gömd. Du kastade dig öfver honom, du stötte
till... blodet sprutade mot ditt ansigte... då ryste du; men natten
var mörk... plötsligt trädde månen fram ifrån ett moln och blickade
på dig ifrån himlen, liksom ett stort öga... Du började springa och
då du upphann din boning, trädde du in der liksom en tjuf, för att
ej blodet måtte ses på ditt ansigte och dina händer. Hvad vann du,
Lord Suffridge?... Intet!... Men då den dödes minne förföljde dig,
lyckades du bringa ditt samvete till tystnad; och nu ser du på dig
sjelf, på mördaren, och du ryser icke? O Suffridge! Suffridge! du
fruktar då icke något? Om han med ens komme och sade till dig: "gif
mig ditt blod, ty du har tagit mitt?"

Allt eftersom Lorden talade, blef hans blick mer och mer förfärad;
han såg sig förstulet omkring åt alla sidor.

Det är för mörkt här! Jag vill ha ljus! Och nu började han med
feberaktig skyndsamhet upptända ljus i kronan samt i rummets alla
hörn och vrår. Han ringde; Black fick hemta mera ljus och nu blefvo
båda hans rum upplysta. Då satte han sig ned vid sitt skrifbord,
stödde sin kind mot handen och började småningom lugnas. Hans anlete
klarnade efterhand och sedan han nära en timmas tid suttit orörlig,
såg han med ens upp och yttrade med triumferande blick:

-- Ja, han är en bra karl, han älskar Lucy, hon skall blifva hans
hustru; sålunda skall mitt barn försona mitt brott!

Sedan denna dag, tycktes Lord Suffridge bli allt lugnare och gladare;
han var mycket vänlig emot alla, och visade en särdeles välvilja för
den unga sir Edvard. Men om aftnarne, sedan sällskapet skingrat sig,
återföll han i sitt svårmod; då skulle allt vara ljust, och låg ett
hörn af rummet i skugga, så skulle det belysas. Hans nätter voro
oroliga, och det var vanligen först emot morgonen han fick sömn. Han
förskref sig ifrån London en Newfoundlands-hund, hvilken snart lärde
sig att följa sin herre och vaka vid hans fötter. Det trogna djuret
liksom förstod den dyra pligten att bevaka sin herres lugn, ty den
tycktes snart hafva lärt sig att fatta Lordens oroliga sinne.



VIII

TVÅ ELEMENTER I STRID MED HVARANDRA


Nu afreste fru Rush med Edvard till London. Hon lofvade återkomma
på ett kort besök innan hon skulle anträda återfärden; och Edvard
inbjöds af Lorden på det enträgnaste att göra detsamma. Vore det
sagdt utan att gälla som en beskyllning emot Lucy, att hon efter fru
Rushs afresa begynte känna ensamhetens tyngd. Vi vilja ej härmed
säga att hon hade ledsamt; en sådan känsla erfara endast de, hvilka
icke inom sig sjelfva finna näring för utvecklingen af sina gåfvor.
Endast lättja, fåfänga, brist på kunskaper och bildning kunna
framkalla denna känsla. Nej, det hade hon icke, men hon hade mera
tid än förr att tänka och hon började derföre längta efter den verld,
hon aldrig hade sett, men hvilken hon föreställde sig oändligt stor,
mäktig och fri. Hon skapade i inbillningen en verld efter sina egna
krafter och hon trodde den verkligen vara sådan, som hon önskade att
finna den. Härtill kommer att hon förlorat den kära sysselsättning,
hvarvid hon blifvit van, nemligen Roberts uppfostran. Solskenet var
borta och Lorden hade dessutom mycket förändrat sig. Stundtals kunde
han vara glad, pratsam, tillochmed skämtande och en annan stund åter
dystrare än förut. Flere gånger hade han med Lucy begynnt tala om
baronet Glithingham, men alltid hos henne funnit en stor motvilja
för detta ämne. Lucy förstod så väl att leda samtalet in på andra
ämnen, att hennes far, hvars karakter öfvergått till en blandning af
stark vilja och slafviskhet, alltjemt förlorade samtalets tråd och
icke vågade börja en öppen strid med sin dotter, men han tröstade sig
med, att hans vilja ändock slutligen skulle blifva den segrande. Fru
Rush hade yttrat sin önskan att få se Lucy hos sig i New-York, till
hvilket förslag Lorden ingenting svarat, men Lucy närde i tysthet
hoppet att få se denna dröm förverkligad. Ofta, då hon om aftnarne
återvändt till sitt rum, började hon i tankarne lefva sig in uti
andra sferer, andra förhållanden. Hon gick hela timmar af och an i
rummet; hennes själ fick vingar, hennes tanke liksom genomträngde
rymden; der, i det okända fjerran, lefde andra menniskor, der fanns
någonting stort att uträtta. I hennes inbillning var hela luften
uppfylld af politiska, vetenskapliga, af litterära och stora idéer,
de korsade hvarandra, de stridde med hvarann, de omfamnade hvarann.

Der är mitt hem, tänkte hon, der finnes för mig det förlofvade
landet. Till hvad skulle väl forntiden, historien, skalderna, de
stora männen hafva tjenat, om icke till att vidga kretsen för
intelligensen, att bilda en verld, till hvilken tanken skall sträfva?
-- Jag vet på hvad min fader syftar -- han vill gifta mig med
Glithingham. Nej, nej, tusen gånger nej! Jag är icke född för att
tillbringa mitt lif i den stora verldens trånga kretsar. Det finnes
menniskor, hvilkas själar sakna vingar; det finnes andra olyckliga,
hvilka genom uppfostran och ogynnsamma förhållanden fått sina vingar
afklippta, må de trifvas inom den hvardagliga prosans sfer, må de
tala om qvinnans pligt att inskränka användandet af sina gåfvor
till den husliga trefnaden. Jag högaktar dem; men skall väl deras
dygd falla som en förbannelse öfver dem, hvilka uppfatta lifvet
annorlunda, och hvilkas hjertan förmå sträcka sin kärlek längre utåt?
-- Det är möjligt att Glithingham är en bra karl, men hurudan han än
annars må vara, så är han dock småsinnt och detta är ett fel som är
ohjelpligt.

En dag sutto Lorden och hans dotter tillsammans i trädgården; det
var en vacker eftermiddag, solen belyste parken och alléerna med
varma, glödande färger; den fina sanden på gångarne tycktes liksom
uppblandad med mångfärgade ädla stenar. En näktergal i den stora
eken sände genom luften en hög, vibrerande ton. En annan svarade på
långt håll, och nu börjades i herrliga drillar en ljuft klingande
konsert; det fortfor så en stund, och menniskan teg för att låta
naturens halleluja uppstiga till skaparens lof. En snöhvit ros, som
nyss blifvit vattnad, tycktes lyssna till naturens melodi; och en
droppe vatten, hvilken hängde vid kanten af ett blad, var liksom rädd
att falla för att icke störa andakten. Med ens brast förtrollningen;
steg hördes närma sig... Posten hade medfört ett bref till Lorden och
ett till Lucy, båda ifrån fru Rush. Hon skref vidt och bredt om sin
vistelse i London, det nöje hoppet att få återse Abbey-hall skänkte
henne, och framställde slutligen sin önskan att få föra Lucy med sig
till Amerika. I sitt bref till Lucy behandlade hon samma ämne, men
på ett annat sätt. Hon försökte att ingifva Lucy mod att utverka sin
faders tillstånd dertill; alldeles som om det varit mod som fattades
henne.

Hade Lucy med sitt lifliga lynne ej haft ett så godt hjerta eller
hyst en mindre kärlek för allt, som tog det i anspråk, så hade hon
gått till sitt mål utan att se sig om, utan att ett ögonblick tveka,
men nu utgjorde tanken på den sorg hennes handlingssätt möjligen
kunde framkalla, den tygel, hvilken qvarhöll henne på sin post.
Tvifvelaktigt är det huru länge denna tygel skulle kunna hålla emot
alla, de känslor som stredo inom henne. Hon kände sjelf, att sedan
hon engång uttaga det första steget, skulle hon tillhöra sin egen
fria natur.

-- Lucy, mitt barn, började Lorden, du vet nog huru kär du är för
mitt hjerta och huru jag nu inser det onaturliga uti den känsla jag
förut hyste för dig. Den dag jag lärde mig förstå dig, blef du allt
för mig, du är det ännu mer nu, då jag ser skilsmessan nalkas, ty
vid din ålder tillhör det ju qvinnan att lemna sitt förra hem för
att bilda ett annat. Jag vill gå rakt till målet: baron Glithingham
älskar dig, jag kan ej önska mig en bättre son och jag hoppas,
(han lade en särdeles tonvigt på dessa ord) att min dotter ej har
någonting att invända emot sin faders vilja.

Lucy hade åhört fadrens ord utan att en muskel rört sig i hennes
ansigte. Hennes klara blick var fästad på honom, man såg att hon
blott afvaktade slutet, ty hennes svar var färdigt.

-- Min far, jag vill icke uppehålla mig vid det som ni först yttrade;
erkänslan kläder sig illa i ord; och hvad det öfriga angår, så har
jag blott ett svar att gifva derpå: Jag älskar icke sir Glithingham;
jag kan icke blifva hans hustru.

-- Se så, der har vi åter den sekelgamla visan: icke älska! liksom
vore detta en nödvändighet! Kärleken tillhör blott det inre lifvet
och giftermålet är en konventionel, en social fråga. Lagen vet ej af
kärleken, och äktenskapet är en laglig institution!

Dessa ord hade Lord Suffridge yttrat, liksom hade han framkastat den
mest vanliga satts. En allt större och större förvåning stod att
läsas uti Lucys ögon; nu steg hon upp, ställde sig med korslagda
armar framför honom, med ett till hälften allvarligt, till hälften
skämtsamt utseende.

-- Vill ni sätta mina principer på prof, min fader? eller har jag
missförstått er? Jag inser icke nödvändigheten för mig att blifva
gift; jag känner ännu ingen man, för hvilken jag ville uppoffra min
frihet; hvad åter angår den åtskillnad ni gör emellan giftermål och
kärlek, så vet jag, att en sådan finnes, men för min del är jag
ingen anhängare af den skola, som vill göra dem båda oberoende af
hvarandra. Låtom oss icke mera tala om sir Glithingham; hans hustru
blir jag aldrig.

Dessa ord verkade liksom en gnista, kastad uti den torra skogen.
Lorden steg upp, hans ögon flammade; han fattade häftigt Lucys arm
och gick emot slottet med hastiga, bestämda steg; det var som om han
haft mycket skyndsamt att komma till sitt rum. När han inträdt och
reglat dörren, först då såg han upp till Lucy, hvilken följt honom
lugnt och utan att hans uppförande det ringaste förskräckt henne. Det
finnes karakterer, hvilka liksom finna sin rätta näring i striden.

-- Lucy, utbrast Lord Suffridge, du vet icke hvad du sagt! Du måste
återtaga dina ord, ty jag _vill_, att du blir hans hustru, och du
känner mig nog, för att veta hvad det betyder, när jag säger: jag
vill!

-- Min far, ni kan icke vilja se mig olycklig?

-- Mitt barn, du bedårar dig sjelf, du drömmer. Tror du då att lyckan
finnes på jorden? Nej, den har aldrig funnits annat än i böcker. Jag
vill ditt väl, jag vill sörja för din framtid, jag vill gifva dig en
god make, och du... du vågar säga, att jag vill din olycka! Lucy, gif
noga akt på mina ord: du måste, du skall blifva hans hustru.

-- Min far, är då sir Edvard just den ende, hvilken ni skulle önska
se mig förenad med?

-- Ja! det finnes ingen annan... tala ej derom! Du vet icke hvad du
säger, du förstår icke huru dåraktig du är. Lucy, efter några dagar
kommer han hit och då ger jag honom mitt löfte.

-- Ni får icke göra det, ty jag samtycker icke till denna förening
och kommer aldrig att göra det.

Lorden åhörde dessa ord med ett slags bäfvan; han hade anat det, men
blef först nu förvissad om, att han hade att göra med en vilja, lika
stark som hans egen. Han gick af och an i rummet, tryckte hårdt sitt
hufvud mellan sina båda händer, liksom om han velat qvarhålla sitt
förstånd, färdigt att öfvergifva honom. Med ens stannade han framför
sin dotter, som helt lugn satt uti ett soffhörn och lekte med sina
lockar.

-- Lucy, sade han, du är hård; du är grym! Vill du döda din fader?
Hon såg upp med förvåning.

-- Min far, jag förstår ej huru det så kan uppröra er, att jag vägrar
att blifva sir Glithinghams hustru?

-- Du förstår icke, -- nej, du får icke förstå, du får icke veta det!
nej, aldrig! Men jag ber dig! Se, din fader ber dig på sina knän
derom.

Och han kastade sig ned för henne, kysste med vildhet hennes händer,
och omfamnade hennes knän, liksom en älskare i afskedsstunden
utgjuter hela sitt hjertas ömhet i ett utbrott af omätlig kärlek.
Lucy slet sig lös och, ställande sig på afstånd ifrån sin fader, sade
hon:

-- Min far, ni är sjuk! -- Jag skall tillkalla Black. Ni behöfver
säkert hvila.

-- Hvila? sjuk? -- nej, men jag blir galen, om du motsätter dig min
vilja. Fordrar du något offer af mig? säg! Vill du först på ett år
resa till Amerika med din tante? Res, jag ger dig mitt samtycke!
Du vill här inrätta en skola? jag ger dig penningar dertill! Jag
öfverlemnar dig ditt mödernearf; du får använda det som du vill, men
säg ja, säg, att du vill försöka att försona dig med denna tanke!
Lucy, säg ja, jag ber! jag är icke sjuk, icke galen, som det kunde
tyckas; jag är blott olycklig! Om du visste Lucy, huru grymt det är
att bönfalla om en sak, hvilken man har rätt att fordra! men du är
mig så kär, jag kan icke befalla dig... men nej, dåra dig icke med
något hopp!... Om du icke viker för mina böner, så skall jag tvinga
dig, var förvissad derom! Barn äro skyldiga sina föräldrar lydnad.

Han gick häftigt fram till sitt skrifbord och framdrog derur en bundt
papper och fortfor: här är din förmögenhet!

-- Min far, det ser nästan ut som om ni ville köpa mitt samtycke.

-- Nej, Lucy, jag hade redan förut ämnat göra det; jag är rik nog, du
får använda det huru du vill och dessutom behöfver du det till din
resa. Gå nu, Lucy, gå, jag ber dig, -- jag skall sedan tala med dig
-- nu kan jag det icke. Lucy, jag vill icke att du skall se, det jag
ser i detta rum! Gå, gå, säger jag! Han fattade henne i axeln och
förde henne till dörren, hvilken han öppnade och reglade efter henne.

Så snart Lucy kommit ut, gaf hon befallning om att man skulle sadla
hennes ridhäst, och en qvart timme derpå satt hon på det ädla djuret,
hennes vän, hennes följeslagare på alla hennes utflygter.

Det hör i England till qvinnans uppfostran att hon skall lära sig
rida; det är för henne icke blott ett nöje, det är ett behof.

Den, som rätt uppfattar den tanke som kan ligga uti denna ädla
konst, kan ibland påminna sig en promenad till häst, såsom man
minnes en vigtigare tilldragelse uti lifvet. Då ryttare och häst
känna hvarann, då djuret hör till de intelligenta, kan en sådan
ridt likna skaldens dikt. Upprörda tankar lugnas, vilda känslor
gifva sig luft i den berusande farten. Betrakta det ädla djuret, som
känner sin betydenhet, då sadeln hvilar på dess rygg, som biter sitt
betsel -- ett tecken på dess underdånighet för verldens konung --
menniskan! Han står; han väntar; nu kommer ryttaren, hoppar upp i
sadeln och fattar tyglarne. Den ädla gångaren vet nu huru den skall
bete sig, han slår taktmessigt, jemt och bestämdt, sina hofvar i
marken, han håller det vackra hufvudet ädelt upplyftadt, han spetsar
sina öron, hans ögon blicka lugnt omkring sig; han står der i hela
sin ädla naturs fullhet. Men scenen förändras. Det är icke nu den
stolte mannen som nalkas gångaren, utan en qvinna. Hon ordnar den
långa kjorteln, jemkar handskarne, håller behagfullt i ridspöet,
medan tyglarnes ändar vackert nedfalla från handen; en lätt rörelse
på hufvudet... och hästen har förstått: nu kröker sig halsen till
en båge, fötterna vidröra knappast marken, en kokett rörelse med
kroppen; den hoppar på ett ställe, den låtsar vara olydig, ostyrig,
för att gifva sin herskarinna nöjet att få honom tam, och nu börjar
den vackraste lek: koketta infall, kloka miner; och se huru den
blickar omkring sig, huru den emellanåt vänder sina ögon, liksom
för att fråga, om allt är som det skall vara. Men nu blir det annat
af! En lätt gestalt hvilar på dess rygg, tyglarne ha fattats med
bestämdhet, ryttarinnan klappar djurets hals hon ger det ett tecken
att flyga af, ty hon är otålig; hon vill bort... då upplyfter hästen
sitt hufvud, inandas våldsamt luften, ögonen färgas i rödt, fötterna
kastas högt upp, den far af, den klyfver vinden. Mahnen skiljer sig
ifrån halsen; en darrning genomilar alla dess muskler och nu genomfar
han rymden, han vill ej vidröra marken, han synes ha vingar; han
har icke blott förstått sin ryttarinnas önskan, han delar den. Han
vill ej veta af andra menniskor, blott en vill han föra bort, bort!
Farten blir allt starkare, han hinner knappast se hvartåt det bär;
han skälfver, han blir utom sig; men när slutligen den mjuka handen
återhåller tyglarne, hejdar det ädla djuret sitt lopp; det kan lika
litet stanna tvärt, som ryttarinnan med ens kan få sina upprörda
känslor att lugnas.

Lucys ridhäst, Fancy, var en snöhvit gångare af ädlaste blod. Från
födseln hvita hästar äro en sällsynthet, men detta är icke den enda
orsak hvarföre de äro eftersökta, ty de hafva dessutom någonting
alldeles egendomligt. Deras hår skiftar i silfver, och det röda
hullet, de blåa ådrorna skina igenom. Fancy var en klok, eldig häst;
den kände Lucy på rösten, den var trogen som en hund, och förstod att
böja sin natur efter sin sköna herrskarinnas. I dag, då Lucy lätt
hoppade på, dess rygg, efter den vänliga smekningen på den mjuka,
halsen, och gaf den vanliga signalen utan att ha tid att jemka sin
drägt, blef Fancy nöjd. Den behöfde icke återhålla sin lust att
springa; nu gällde det att ila, framåt. Några ögonblick -- och den
hade kommit förbi jerngrinden och fördjupade sig Lucy nu i skogen
lemnande vägen åt sidan. Hon var särdeles upprörd, hennes små händer
omfattade krampaktigt ridspöet; hon bar hufvudet högt och andades
tungt.

-- Fancy, Fancy! utbrast hon med ens; spring, så långt du kan! För
mig bort, -- frihet, det är hvad jag behöfver. Förstår du, Fancy? jag
vill vara fri!

Småningom blef farten mindre, hon tänkte, hennes hjerta blef lugnare.

-- Stackars du, sade hon slutligen, du är ej heller fri! Ingen
fullkomlig frihet finnes till! Jo men, den finnes dock! -- Hvarföre
är du tam? lcke derföre, att du är rädd för menniskan, utan derföre,
att du känner en kraft öfver dig, och du böjer dig för medvetandet af
din moraliska svaghet, icke heller vill jag böja mig för någon annan
än för Gud, och uppoffrar jag någonsin min frihet i lifvet, så blir
det endast i medvetandet om en annans moraliska öfverlägsenhet. Hvad
felas min fader? hvarföre vill han gifta mig just med Glithingnam?
Derunder ligger någon hemlighet och denna måste jag få veta, -- men
huru? I alla fall är det bäst att lugna honom.

Lucy red länge utan att följa någon banad väg, utan all veta hvar
hon befann sig. Aftonen var herrlig, skogen var liksom inhöljd i
poesi och hemlighet. Med ens stannade hon tvärt; för hennes ögon låg
den mest förtjusande tafla. En stor ek stod ensam i midten af en
grön plan, hvilken liksom bildade en sal uti skogen; en sten lutade
emot dess stam och emellan dem rann en klar källa. Hon hoppade ned
ifrån hästen, kastade tyglarne på dess nacke och lät den gå fri.
Fancy var van vid det och höll sig alltid i närheten, till dess han
återkallades. Lucys exalterade tillstånd var nu förbi; i stället var
hon nu stämd till vemod. Den vackra tafla, hon med ens såg, stod
i harmoni med hennes tankar; hon närmade sig källan, släckte sin
törst i den och kastade sig ned på den gröna mattan. Hon lade hatten
bredvid sig, lutade sitt hufvud emot handen och skådade framför sig.
Plötsligt kände hon en rörelse i sin närhet; jag säger kände, ty det
händer ofta att man ingenting hör, men instinkten säger, att man ej
är ensam. Hon klickade omkring sig och blef helt förvånad att på en
trädstam ett stycke derifrån varsna en jägare, som höll en stor
vindthund vid halsbandet.



IX

EN ENGELSK OCH EN SVENSK FANCY


Jägaren steg upp och gick emot det ställe der Lucy satt, ty vid hans
åsyn hade hon upprest sig ifrån sin liggande ställning. Han gjorde en
artig bugning.

-- Färlåt om jag skrämt er, och om jag visat mig mindre grannlaga, då
jag ej förut tillkännagaf min närvaro.

-- Er ursäkt är öfverflödig, min herre, ty för det första är jag icke
lätt skrämd och för det andra höra naturens salar alla till. Hvilken
förtjusande vacker hund, sade Lucy, i det hon smekte hunden, som
nalkats henne och lagt sitt hufvud på hennes knän. Hans namn?

-- Fancy.

-- Åh? liksom min häst!

-- Jag vet mig aldrig hafva sett ett så vackert djur, återtog
jägaren; den tyckes vara mycket pålitlig, då ni icke hehöfver
fastbinda den.

-- Nej, den känner mig så väl och har ej något emot att bära sin
herrskarinna; derföre håller den sig alltid i min närhet. Men på ert
uttal, min herre, hör jag att ni ej är engelsman, ehuru ni med stor
ledighet talar vårt språk...

-- Ni har ej misstagit er; äfven jag är nordbo, men ifrån ett annat
land, vida mindre frikostigt på naturskönhet än detta. Jag är svensk
och nyss hit anländ från Finland, der min mors slägtingar lefva.

-- Är det möjligt? sade Lucy, hvars ögon lyste af nyfikenhet. Ni är
ifrån höga norden! ni kommer ifrån Finland? Hvad det vore roligt att
få höra något om dessa länder. Jag ville gerna hvila ut en stund i
denna sommarvärme, och jag ser att Fancy ej heller har någonting emot
det.

-- Jag skall med största nöje tillfredsställa er nyfikenhet i detta
afseende och nu satte han sig på stenen och lade bössan bredvid sig.
-- Den är ej laddad, det är ingen fara, sade han.

Lucy började hjertligt skratta.

-- Äro qvinnorna i Sverige och Finland rädda för bössor? Jag för min
del tycker att i de flesta fall faran ligger i inbillningen. Allt och
ingenting är farligt.

-- Om också icke alla qvinnor hos oss äro lika modiga, så var
öfvertygad om, att det bland dem finnes sådana, som ej hysa någon
fruktan, hvarken för den materiella, eller den moraliska faran.

-- Det var ingen anmärkning, det var blott en fråga. Jag känner
nästan intet om Finland och medger att jag vore högst intresserad att
få några upplysningar om ert fosterland. Men af hvilken anledning
befinner ni er här; är det första gången ni besöker England?

-- Nej, jag har flere gånger under min studietid varit i detta land,
och har af detsamma bibehållit ett så angenämt minne, att jag, så
ofta jag blott kan, återkommer hit.

-- Min herre, jag måste för er förklara det som måhända förefaller
er besynnerligt i mina frågor, liksom det sätt, hvarpå jag betraktat
er; men jag måste tillstå min okunnighet, mina förvända idéer: jag är
helt förvånad att se, att ni liknar mina landsmän, ty jag har alltid
förestält mig Finland som en ödemark.

-- Det förundrar mig icke det ringaste, ty ni är icke den första
som gjort denna anmärkning ock likväl är det besynnerligt huru
mycket Finland om icke liknar, så åtminstone sträfvar till att likna
England, ty i grunden af de båda nationernas karakter råder en stor
likstämmighet. En mängd omständigheter äro olika, såväl till följd
af olika klimat och natur, som till följd af sociala och politiska
förhållanden. Får jag vara djerf nog att göra er en fråga, ty vi
Finnar älska öppenhet: är ni lady Suffridge?

-- Ja, det är jag; huru kan ni veta det?

-- Deri ligger ingenting besynnerligt; jag vistas hos en god vän,
egaren till Sidney-ham, hvilken talat om er.

-- Jag ville gerna ställa samma fråga till er?

-- Baron Oskar Lejonstjerna.

Nu steg Lucy upp, räckte honom sin hand och sade: -- Jag måste bege
mig hem, men i min faders namn ber jag er anse Abbey-halls skogar,
som gränsa härintill, såsom stående till ert förfogande; de äro
särdeles rika på villebråd. Om ni ville göra oss nöjet att berätta
oss något om ert land, så är ni välkommen hos oss... Fancy! Fancy!
ropade hon.

Hunden, som igenkände sitt namn, hoppade upp och satte sina båda
framtassar på hennes axlar. Den unga mannen var helt förlägen
deröfver, men Lucy sade skrattande:

-- Det finnes ingenting så förledande som instinkten; den blef alls
icke förvånad öfver att jag kallade den; djuren känna så väl när man
har sympathi för dem. -- Emellertid hade hästen ställt sig bredvid
henne och utan att emottaga baronens hand, hoppade hon lätt upp i
sadeln... En vänlig helsning, en återupprepad inbjudning och Fancy
försvann med den älskvärda ryttarinnan, i det den stolt uppbar sitt
vackra hufvud.

Baron Oskar Lejonstjerna var en man af ungefär trettio års ålder,
han hade en ståtlig hållning, svart hår, stora intelligenta ögon,
ett hufvud som enligt Lavaters lära vittnade om kunskaper och
själsstyrka. Han hade ett vackert, manligt ansigte, regelbundna drag
och en öppen god blick; hans händer hade något som tvang en att se på
dem. -- Händerna inverka i allmänhet mycket på det första intryck en
menniska utöfvar: deras form, det sätt hvarpå de begagna och hålla i
en sak, ange alltid vissa karaktersdrag. Huru myckct säger icke ofta
en handtryckning? huru gifver icke handen, om också icke en vacker
hand, helhet åt det foremål den håller uti. Ser jag en alldeles okänd
person, så ger jag akt på hans ögon, panna och hand; då har jag med
detsamma inhemtat de förnämsta dragen af hans karakter.

Då Oskar blef ensam, satte han sig ned under eken, och snart såg
man honom försjunken i djupa tankar. Solens sista strålar kastade
redan sitt afskedsskimmer på trädtopparne, då han såg på sitt ur och
hastigt reste sig upp:

-- Fancy! dålig jagt, men en skön afton! icke sannt? Nu må vi skynda
hem. Hvar sak har sin tid, och nu är det icke värdt att drömma.

Sednare på aftonen satt Oskar Lejonstjerna ensam på sitt rum. Hans
tankar kunde öfversättas ungefär så här: -- Den äkta engelska typen,
ett Keepsake-ansigte, engladrag; fin, spenslig, en sylfid och på
samma gång så rask, djerf och fullkomligt fri ifrån qvinnans vanliga
blyghet, men icke utan den vackra qvinnans omedvetna koketteri.
Jag tycker om dessa karakterer; jag känner många, hvilka vid ett
dylikt tillfälle, vid åsynen af en främmande karl, skulle funnit sig
högst förlägna öfver att ha blifvit öfverraskade hvilande i gräset,
hvilka skulle rodnat, framstammat några otydliga ord och skyndat
sig bort. Hon ser icke romantisk ut, men hon tycktes vara högst
intresserad af denna oväntade händelse, att tillfälligtvis träffa på
en menniska, kommen så långt ifrån. Vore jag en drömmare, kunde jag i
min inbillning teckna henne som ett ideal; vore jag dessutom yngre,
kunde jag tillochmed hafva trott mig deruti se försynens finger. Våra
begge följeslagares lika namn, vår förtjusning öfver samma ställe,
allt detta kunde bli en god början till en roman. Ja, jag måste dock
erkänna, att det kanske är lyckligt för mig att hafva tagit farväl af
alla kärleksdrömmar.

Några dagar derefter gjorde Oskar Lejonstjerna sitt första besök på
Abbey-hall. Det rådde åter frid på slottet; Lucy hade lyckats lugna
sin fader utan att vidröra den ömtåliga frågan: den gamle var uti
sitt inre öfvertygad om att Lucy skulle gifva vika för hans vilja.

Hon hade förberedt fadren på den unga svenskens besök och han blef
emottagen med ett hjertlig välkommen. Abbey-halls dysterhet förhöjde
ännu mera Lucys älskvärdhet och den, som såg henne i dessa dyster,
antika salar bredvid den gamle, nästan spöklike Lorden, kunde ej låta
bli att erfara ett uppfriskande, nästan exalteradt intryck.

Tre veckor har förgått, fru Rush var åter der med den unge
Glithingham, hvilken hon nu tycktes behandla med mycket större
försigtighet, ja nära nog med motvilja. Efter ett samtal som en dag
egde rum mellan Lorden och Edvard, började den sednare med Lucy
antaga ett mera ogeneradt sätt, som från hennes sida möttes med en
tillbakavisande artighet. En dag, då han efter frukosten, i allas
närvaro, yttrat något rörande deras gemensamma framtid, hade hon
lemnat rummet med dessa ord:

-- Herr Baron, jag önskar att tala med er i dag; efter en timme kan
ni finna mig på balkongen härutanför.

Det vore onödigt att återgifva detta samtal uti dess helhet; de sista
orden kunna vara tillfyllest:

-- Herr Baron, sade Lucy, lemnande det sätt hon hade antagit. Ni vet
mina känslor, de hafva icke förändrat sig sedan ni första gången
meddelat mig edra. Ni påstår att, då min fader samtyckt till edra
planer, ni har rätt att anse mig såsom er trolofvade. Jag upprepar
hvad jag sagt er: ert handlingsätt är mer än oridderligt; ensamt det
kan ingifva mig afsky för er. Min far är sjuk, och derföre vill jag
ej framkalla några häftiga sinnesrörelser genom en öppen vägran; men
tvingar ni mig dertill, så måste jag våga detta... Er hustru blir
jag aldrig, baron Glithingham, det har ni mitt ord uppå.

-- Mylady, svarade Edvard hvars läppar darrade af harm, ni är
alltför klok för att tro att jag som älskar er, så lätt kommer att
afstå ifrån hoppet att ega er. Chancerna för mig tyckas vara goda,
fastän ni ej vill uppfylla er fars och min önskan. Äfven jag har en
jernvilja, en oböjlig karakter och låter mig tämjas af ingen. Denne
främling ni emottagit i ert hus synes ha förvridit hufvud på er, men
jag ämnar icke låta denna inkräktare tillegna sig min eröfring.

-- Herr baron, jag anser mig icke skyldig någon förklaring öfver mina
känslor. Tyd som ni vill min afsky för er; det är mig fullkomligt
likgiltigt, men jag tror, att ni kommer sanningen närmare, om ni
söker dess orsak endast i er egen person.

Dagen före detta samtal hade Oskar Lejonstjerna gjort ett
afskedsbesök på slottet. Han hade ofta varit der under de sista
tiderna, och nu var det med en känsla af smärta han såg sig tvungen
att lämna bakom sig i glömska de känslor han, den likgiltige mannen,
som han själf kallade sig, hade kännt sig bemäktigad af. Lorden hade
en afton då de voro ensamma berättat honom, att Lucy var nästan
förlofvad och då först blef det kanske honom klart hvad han ännu ej
för sig sjelf velat erkänna, att åter ett blad i hans hjerta vissnat.
Han kunde det med saknad, med smärta, ty han hade just börjat en
skön dröm och nu var den förbi; det var tid att resa. Oskar hade uti
sina ådror finskt blod, uti sitt hufvud finskt förnuft. Jag tror mig
rätt hafva uppfattat den finska karakteren i fråga om kärlek, då jag
antager att först förnuftet och sedan hjertat talar, om det förra
gifvit sitt bifall. Det är visserligen den rena, goda principen och
det är en hyllning jag egnar finnarne, då jag säger det. Det är en
lycklig gåfva som äfven många andra nationer borde äga. Lucys afsked
ifrån Oskar gjorde på honom ett ännu smärtsammare intryck. Hon hade
alltid som en god vän emottagit honom, såsom en person, för hvilken
aktningen och intreeset visar sig i hvarje ord. Nu var hon kall och
återhållsam och den stund han befann sig uti deras familjekrets, var
hon mest hela tiden upptagen af att med sin fader diskutera om de
reparationer hon ansåg vara nödiga för att, som hon sade, göra parken
mindre hemsk. Då han steg upp och tackade Lord Suffridge och Lucy för
deras vänskapliga emottagande, yttrade Lucy, knappast seende på honom:

-- Tack för de angenäma geografiska och historiska lektioner jag
fått af er! När ni återkommer till England, hoppas jag ni ej glömmer
bort detta ställe. Likna edra landsmän er, så måste de vara mycket
intressanta!

Ännu några artiga afskedsord och Oskar lemnade Abbey-hall: då
jerndörren slöts bakom honom, erfor han som en beklämning i hjertat;
han tryckte det med handen: -- Lappri! sade han; hon älskar denne
man; jag hoppas hon blir lycklig, hon förtjänar det väl. En engel är
hon och en vacker engel dessutom. Se så, Oskar, kom ihåg din moders
land! var stark, var icke en narr!

Edvard Glithingham var på det högsta missnöjd med Lucys resa till
Amerika; Lord Suffridge tycktes ej heller vara utan farhågor, men han
lugnade sig själf med tanken att, då han nu gaf efter hennes önskan,
skulle hon utan tvifvel gifva efter för hans, och han beslöt att
tillsvidare ej mera tala om en sak, som han redan betraktade såsom
afgjord. Lucy var strålande af glädje öfver att få resa till Amerika,
detta förlofvade land för alla frihetsälskare, detta eldorado för
alla drömmare om storhet.

Fru Johns och Black, hvilka greto, då de voro ensamma, jublade
ändock öfver att få se sin älskling slippa ut ur dessa trånga murar.
Vi hafva annars på länge ingenting sagt om dem; de voro lika ömma
tillsammans som förut, lika krökta af ålder, och Lucy tycktes nu
som alltid höra dem litet till. Hon hade också för dem bibehållit
sin förra vördnad och kärlek; de voro för henne icke tjenare utan
goda rådgifvare och vänner; och de kände äfven den svåra ställning,
hvaruti hon befann sig till sir Glithingham, -- Med Guds hjelp skall
allt gå väl, brukade Black säga, om vi lefva tills Mylady återkommer.
Och då blandade Lucy sina tårar med deras, ty blott med dem gret hon;
det hände sällan, men det hände ändock.

Ändtligen blef allt färdigt och afskedsdagen var inne. Lord Suffridge
var som ett barn, han höll Lucy vid kjolfållen; då hon kysst och
redan tagit afsked af honom, började han åter afskedsomfamningarne.
Detta gjorde hennes hjerta ondt och hon tänkte flere gånger uppoffra
sin glädje och stanna hemma, men då ville han åter att hon skulle
resa. Allting har ett slut och det är mången gång en stor lycka. Lucy
tog plats i vagnen bredvid fru Rush, ännu några hjertliga kyssar åt
fadren och de gamla vännerna som höllo hvarandras händer, emedan de
annars ej skulle haft mod att se henne resa -- och det bar af.



X

ULFVEN I ETT ANNAT FÅRAHUS


Efter Lucys afresa, hade Edvard uppoffrat några dagar åt Lord
Suffridge, och sedan återvände han till sin moder. Lady Starling var
då femtio år; hon hade ett ståtligt utseende och man såg att hon
hade varit utomordentligt skön. Men sorgen hade lemnat sin prägel på
dessa bleka kinder, i dessa stora genomträngande ögon. Hon delade
sin tid emellan de fattiga, som anlitade hennes hjelp, samt husliga
sysselsättningar och läsning af andliga böcker. Till sällskap hade
hon en ung flicka, med hvars uppfostran hon hade sysselsatt sig och
som nu var sjutton år.

Ett mera englalikt ansigte än Alice's kan man svårligen se; hon var
mindre skön än vacker, mindre vacker än förtjusande. I hela hennes
väsende lästes liksom ett poem af godhet, renhet och milda känslor.
Ett litet hufvud omstråladt af blonda lockar, en god, klar blick, en
smidig gestalt -- ja, hon var obeskriflig.

De sutto båda två i ett litet trefligt och varmt rum. En oljelampa
spred kring dem sitt milda sken. Alice läste och hennes milda röst
klingade som en sång. Med ens stannade hon tvärt och båda två sågo åt
dörren till. Ett buller hördes utifrån och Alice sprang ut för att se
hvad det var.

De båda qvinnorna hade vid första ljud gissat rått. Det var Edvard
som anlände.

Den som gifvit akt på Alice hade kunnat märka en liflig rodnad
öfverhölja hennes ansigte. Förrän hon åter inträdde i rummet, för att
gifva förklaring öfver det de hade hört, stannade hon bakom dörren;
man säg att hon kämpade med en stark sinnesrörelse; men nu inträdde
hon och sade med en omärklig darrning i rösten:

-- Det är baron Glithingham, Mylady.

-- Ändtligen! sade Lady Starling, då Edvard inträdde uti rummet,
kysste modrens hand och helsade Alice med en öm blick, som
genomträngde flickans hjerta.

-- Huru mår ni här, min mor, och ni Alice? frågade han. Bra, ser jag.
Jag har längtat att återkomma. Fru Rush bad om sin hälsning; hon har
rest till Amerika.

Ungefär en half timmes tid egnades nu åt de ömma frågor och svar,
hvilka hvarandra tillgifna personer efter en tids skilsmessa längta
att utbyta.

-- Gå in i ditt rum, Alice, mitt barn, sade nu Lady Starling med ett
småleende; jag önskar tala med min son. Den unga flickan steg, liksom
om hon afvaktat dessa ord, hastigt upp och lemnade moder och son
ensamma.

-- Edvard, berätta mig hvad som är å färde, sade modern, med en
rynkning i pannan. Anna Rush har vidrört en sak som jag väntar att
få veta af dig. Är det sannt, att du friar till Lord Suffridges
dotter?

-- Ja, min mor, det är ungefär sanningen eller rättare sagdt: jag
tror att det är de som fria till mig. Men den unga Lucy är verkligen
rätt söt.

-- Det är mycket underligt! det vore verkligen en ödets skickelse!
Har den gamle Lorden någonsin talat om mig?

-- Jag tror väl. Känner ni honom?

-- Ah, sedan fordna tider då vi ännu båda voro unga. Han gjorde mig
två gånger anbud om sin hand; första gången då jag redan älskade din
fader, och andra gången sedan jag blifvit enka.

-- Hvarföre gifte ni er icke med honom?

-- Emedan jag ej kunde fördraga honom; han var en vild, egenkär
menniska. Det fanns i hela hans väsende något som kom mig att rysa,
då jag såg honom, isynnerhet den sista gången då jag, för att
undkomma honom, fann mig tvungen att fly med dig, utan att för någon
våga uppgifva min nya vistelseort. Hurudan är han nu?

-- En gammal, sjuklig, spöklik gubbe. Han kan nu blott fördragas för
sin dotters och sina rikedomars skuld.

-- Älskar dig Lucy?

-- Förmodligen, eljest skulle jag väl ej vara så förföljd af
familjens gunst. Jag är icke nog rik att för den skull vara
eftersökt. Men, min mor, tala ej med någon om mina planer, ej ens med
Alice, jag ber er derom.

-- Efter du så vill, skall jag ej göra det, ehuru Alice skulle vara
högst intresserad deraf; men det är din hemlighet.

Mera blef icke yttrad om denna sak.

Dagen derpå satt Alice, med en bok i handen uti en berceau i
trädgarden; men hennes ögon riktades alltjämt åt alléen till, der hon
plötsligt varsnade något som förmodligen var mycket vigtigt, ty hon
darrade synbarligen och ett uttryck af lycka öfverhöljde hela hennes
ansigte. Några sekunder förgingo sålunda, steg närmade sig och
Edvard inträdde uti berceauen.

-- Jag längtade att säga dig huru kär du är för mig, sade den
inträdande; -- derföre bad jag dig om ett samtal här.

-- O Edvard, Edvard, hvad jag är lycklig; ni har då icke glömt mig,
ni älskar mig ännu. Jag var så ängslig under er frånvaro; dystra
drömmar, hemska aningar förföljde mig. Förlåt mig, Edvard, ty jag ser
i edra ögon att jag för er är lika kär.

-- Min dyra Alice, huru har du ens ett ögonblick kunnat misstänka
mig för trolöshet? Jag, som lefver blott genom din kärlek, din ömhet,
du, min älskade!

-- Edvard, jag vill nu tala med er om en sak som är mycket vigtig.
Jag kan ej längre för den goda Lady Starling förtiga vår ömsesidiga
kärlek; jag tycker mig derigenom begå en synd och hade jag icke
gifvit mitt löfte, skulle mina känslor många gånger ha förrådt mig.
Säg, hvarföre denna hemlighetsfullhet? Skall man bäfva för att utsäga
något, hvari intet ondt ligger?

-- Alice, hör mig! du känner mig tillräckligt för att veta, att
vore jag icke af nödvändigheten tvungen att dölja mina känslor,
hade jag länge sedan tagit dig till min maka, och begärt min moders
välsignelse. Jag lider lika mycket som du af denna svåra ställning,
men jag måste underkasta mig denna pröfning. Alice, har du då så
litet förtroende till din vän, att du ej kan underkasta dig att följa
hans råd, utan att alltid befara någonting? Tror du på min kärlek?

-- Ja, Edvard, jag gör det, när jag ser er.

-- Hvarföre då frukta?

-- Jag fruktar icke, jag tycker blott att det är illa af mig att icke
åt Mylady, som varit som en mor för mig, meddela det som rör mig så
nära.

-- Hvad ondt ligger deruti? Ditt hjerta hör dig till, Alice, och du
behöfver ej redogöra för dess inre lif för någon annan än för mig.

-- Är du säker, Edvard, att detta är rätt?

-- Alice, min lilla, dyra vän, då du har så litet förtroende för
mig, törs jag knappast säga hvad jag har att meddela dig.

-- Nej, säg ut, Edvard; jag tror på dig; du är så ädel, du är så god,
att jag litar på dig som på... ja, som på Gud sjelf.

-- Tack, dyra Alice! hör på mig och haf mod. Jag kommer att stanna
här en liten tid, och sedan är jag tvungen att företaga en längre
resa. Du får icke oroa dig; jag ber dig vara lugn och trygg. Vid min
återkomst skall jag genast bevisa dig min tacksamhet genom att göra
dig till min maka.

-- Fastän hvarje dag, då du är borta, är ett sekel för mig, skall jag
tåligt invänta dig, men mitt hjerta, det följer med dig.

-- Min älskling! sade Edvard och slöt den smärta flickan i sin famn,
tryckande en lång passionerad kyss på hennes vackra läppar. Alice, du
är en engel, tro på mig och allt skall nog bli bra.

Alice hade för första gången känt sig maktlös att slita sig ur hans
armar; hon var så lycklig, det ljöd en så herrlig sång af innerlig
hänryckning i hennes själ. Lefva och dö i hans armar, var allt hvad
hon önskade i denna stund.

Det var han som slet sig lös ur hennes armar, och skyndade in i sitt
rum.

-- Förbannad! dumt! utbrast, han, nu gäller det, att skickligt styra
sin båt; jag måste få henne härifrån, ty annars kunde hon blanda
bort mina kort. Fördömda flicka! som på fullt allvar älskar mig och
tror på mina löften att gifta mig med henne! Liksom om baron Edvard
Glithingham skulle gifta sig med en fattig flicka, en miss Brown!
Det är alltför lätt att narra flickan, det lönar knappast mödan.
Lucy Suffridge är också alldeles öfvertygad om att jag är pinkär i
henne. Jaha, fortfor han med ett hemskt skratt; visst är jag kär
uti ditt vackra slott! Tag på dig dina stora miner, dina bestämda
karl-faconer, men Lady Suffridge-Glithingham blir du ändock, om icke
på fredlig väg, så... jag vet nog hvad jag menar! Han satte sig ned
och skref följande bref:

    Min Charles!

    Nu är stunden inne, då jag måste sätta din tillgifvenhet på
    prof. Jag befinner mig uti en f--n så svår belägenhet. Jag måste
    meddela dig hvad som händt.

    Min mor har hos sig en ung flicka, Alice Brown, dotter till en
    slägtinge, som emot familjens samtycke gifte sig och som nu
    befinner sig uti knappa omständigheter. Flickan är mycket söt
    och jag tillstår att jag varit litet kär i henne, fast än du
    väl kan förstå, att jag aldrig ämnat gifta mig med henne. Men
    nu är olyckan den, att hon förälskat sig i mig och påstår att
    jag lofvat taga henne till hustru. Nu är jag dock så godt som
    förlofvad med Lady Lucy Suffridge och anar på forhand de mest
    rörande scener och förebråelser öfver min trolöshet. Du känner
    min mor, hon tar naturligtvis flickans parti och då börja åter de
    ändlösa förmaningar, med hvilka min mor öfvermättat mig sedan min
    barndom.

    Jag måste få Alice bort härifrån och det är på dig jag räknar för
    att rädda mig ur den svåra ställningen. Lucy Suffridge har på ett
    år rest till Amerika och innan hennes återkomst måste allt detta
    vara undanstökadt. Flickan har en böjlig karaktär och tror allt
    hvad jag säger; detta förenklar saken betydligt.

    Lefde vi i fordna tider, vore ingenting lättare än att göra en
    enlevering, vidare skulle icke behöfvas. Men nu måste du, såsom
    mera van vid alla slags äfventyr, gifva mig ett godt råd.

    Kan jag på ett års tid få henne bort härifrån, så hinner jag
    gifta mig. Sedan är saken klar. Jag kommer att vistas någon tid
    hos min mor och hoppas att snart få svar af dig.

                               Din vän

                                         Edvard Glithingham.



XI

HVAD SOM KAN HÄNDA NÄR MAN SVIMNAR


Den 1:sta Februari var nu inne; vintern var kall och det yrde
alldeles oerhördt.

Uti det trefliga förmaket, sutto Lady Starling, Edvard Glithingham
och den unga Alice. Den sistnämnde var särdeles glad denna dag. Sedan
en längre tid, hade hon blifvit lugnare till sinnet, ty Edvard hade
lofvat att snart underrätta modren om deras ömsesidiga böjelse.

Samma dag på morgonen hade Edvard sagt åt Alice, att han om aftonen
ville tala med henne om någonting mycket vigtigt, och bad henne komma
ned uti en liten sluten veranda som låg i jemnhöjd med trädgården;
det var Alices älsklingsställe; om sommarn var der svalt, och om
vintern höll den sig särdeles varm.

Alice afvaktade med otålighet tioslaget, då Lady Starling plägade gå
till sängs.

Sedan några dagar hade Edvard varit så utomordentligt god och öm emot
henne, dessutom hyste hon för honom ett så obegränsadt förtroende,
att hon ej förstod att det kunde ligga något orätt uti att bevilja
honom hemliga möten. Hon ansåg honom såsom sitt lifs herre, och af
hvem kunde hon väl vänta mera aktning än af den, hvars hustru hon en
dag skulle blifva.

Edvard hade hela aftonen följt henne med sina blickar, hvilka liksom
magnetiserade henne.

Baroneten var, såsom man sett, en usling, och som sådan beherrskades
han af de vildaste passioner. Alices oskuld och rena hjerta hade
utgjort hennes bästa vapen emot honom. Hon kände intet af en
storartad sjelfbeherrskning; instinkten, en barnslig tro på Gud och
en upphöjd ande, det var allt hvad hon egde till försvar för sin
oskuld; men hittills hade detta varit nog, för att emotstå Edvards
inflytande.

Kanske var det också allt detta som gjorde, att på samma gång han
uppoffrade henne för sin egennytta, beherrskades han af ett vildt
raseri vid tanken på att förlora henne.

Klockan hade slagii tio och Lady Starling lemande rummet åtföljd af
Alice, hvilken, då hon skulle taga godnatt af den goda frun, kände en
underlig sinnesrörelse bemäktiga sig henne. Hvarföre? Det förstod hon
ej, och det kan blott den falla, som emot alla förnuftets lagar fått
erfara aningars makt.

Alice gick in uti sitt rum, men då hon skulle lemna det, vände hon
om, tog en liten bibel som låg vid hennes säng, och satte den uti
sin ficka. Hon sade intet, hennes tankar hade vid denna handling
ingen bestämd form; men då hon tog den, tryckte hon den hårdt till
sitt hjerta liksom om hon känt det för svagt och haft behof af dess
beskydd.

Efter en stund ilade hon ned för den mörka trappan; hennes hjerta
klappade, hon stannade flere gånger och var nära att vända om.
Hvarföre erfor hon just denna afton alla dessa känslor?

Kanske hade Edvards blick genomträngt hennes väsende med en underlig
känsla? Kanske var det hennes goda engel, som ville beskydda henne
emot det som skulle ske?

Hvem vet, om icke samvetets röst fått makt öfver henne, om hon icke
hade återvändt -- såvida hon ej med ens hört steg i sin närhet och
känt sig omfattad af två starka armar. En brinnande kyss tystade det
utrop som ville gå öfver hennes läppar; hon kände ett hjerta klappa
emot sitt och då var hon icke mera rädd, hon erfor blott en outsäglig
känsla af sällhet.

-- Alice, Alice, hvad du är skön, hvad du är förtjusande! jag kunde
icke återhålla min längtan efter dig, derföre kom jag. Alice, kom
först upp i mitt rum; kom, jag ber dig.

Edvard hviskade alla dessa ord uti Alices öra: han tog henne som ett
barn uti sina armar; han var liksom ursinnig.

-- Nej, Edvard, nej, sade Alice svagt. Jag vill icke att du skall
kyssa mig, ty det är synd; icke förrän vi äro gifta. Det är redan
andra gången jag begår denna synd. Edvard, jag är rädd för dig...
Edvard, släpp mig... Edvard... Dessa ord dogo på hennes läppar och
nu låg hon afsvimnad i sin älskares armar.

Han ilade med vild fart ned för trapporna, stannade först framför sin
egen dörr, öppnade den sakta, och lade den sanslösa flickan på en
soffa.

Hade någon dålig känsla hemäktigat sig hans själ, måtte den vika för
den englalika bild, som nu hvilade framför honom.

I samma ögonblick, knackade man på dörren och på tillsägelsen att
stiga in, inträdde en karl hvars ansigte var fullkomligt undangömdt
af en stor och en hög kappkrage.

-- Nils, sade Edvard, fort! tag henne! ödet har hjelpt oss: hon är
afsvimnad. Här är kappa, shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund
att förlora!

I ett nu var Alice insvept uti en stor skinnkappa och mannen, som
försigtigt fattat uti henne, skyndade ut.

Edvard, som lyssnade helt darrande, hörde rullandet af ett åkdon; då
sjönk han ned på samma soffa der Alice för en stund sedan legat, och
brast ut i en konvulsivisk gråt.

I allmänhet äro de mest moraliskt dåliga menniskor vid vissa
tillfällen lättast underkastade sinnesrörelser. Menniskan är född
med synd och utom den goda instinkten som visserligen finnes hos
några, fordras det sjelfbeherrskning för att kunna följa en väg, som
så ofta afviker från den naturliga böjelsen. Den, som icke öfvar
sin karaktärsstyrka för det goda, är sina ingifvelsers slaf. --
Sinnesrörelse är ofta blott en fattigdom på styrka; ohejdade utbrott
af densamma äro alltid en brist pä sjelfbeherrskning.

Edvard befann sig nu uti ett verkligt eländigt tillstånd; han var
olycklig. Ja, denne samme man, som lugnt hade utfört sina djefvulska
planer, var nu olycklig, ty han kände med ens det som hvarje menniska
åtminstone någongång i sitt lif måste erfara -- en inre röst, som
vaknar och anklagar en sjelf.

Man kan lätt förstå den villervalla som Alices försvinnande
förorsakade. Edvard spelade sin rôle förträffligt; han låtsade
ej veta af något och var tillochmed den första att föreslå
efterspaningar, hvilka naturligtvis förblefvo utan resultat.
Emellertid hade Alice anländt till ett ställe i skogen undangömdt för
allas ögon. Det stackars barnet var uti ett förfärligt tillstånd.
Resan, som varade inemot ett dygn, var nära att taga lifvet af henne.
Sittande bredvid sin följeslagare, som var stum vid alla hennes
frågor, trodde hon sig ibland vara ett rof för någon elak dröm och
väntade den stund då den skulle upphöra.

Det var nästan medvetslös hon ankom. Mannen, hvilkcn Edvard kallat
Nils, lyftade henne ur åkdonet och nästan bar henne in, ty hon kunde
knappt stå på sina fötter.

Rummet, i hvilket hon nu fördes, var ett litet uselt kyffe. Hon

kastade sig på en säng och gaf luft åt sina snyftningar, dem hon
hittills sökt qväfva. Alice var en af dessa svaga naturer som ej
kunna gå emot strömmen, hvilka ej ens försöka det, ty de känna sina
krafter vara för ringa dertill.

En stund hade förgått, då en gammal gumma inträdde och med sträf
stämma frågade, om hon ej ville komma in och dela deras måltid.

Alice hade icke ätit på hela dygnet, men nekade dock äfven nu att
göra det. Hon betraktade den gamla gumman med fasa och utbrast:

-- Säg mig, hvarför ha de fört mig hit? hvem har gjort det? hvarföre
är jag här? hvad vilja de mig?

-- Tyst barn, fråga ej mig. Jag vet det ej, men sannolikt har ni
gjort någonting mycket illa och är derföre här.

-- Illa? hvad för illa har jag gjort? och hennes tårar strömmade åter.

Några dagar förgingo på detta sätt. Alices öfverspända sinnesstämning
började lägga sig, och innerligt tackade hon Gud för det hon medtagit
sin bibel, som nu var henne så kär och gaf henne så mycken tröst.

Gumman, som var den enda med hvilken hon egentligen kom i beröring,
kunde icke förklara mera än hvad hon först hade sagt. Utom henne
fanns uti den fattiga stugan blott en enda person, en fjortonårs
flicka, till hvilken Alice kände sig dragen; men gumman hade
förbjudit dem att tala med hvarandra; hon sade, att den unga missen
skulle lära henne sina konster. Alice, som hade på sitt samvete blott
en enda sak, och äfven detta tvifvelaktigt: att hafva älskat Edvard
med så mycket förtroende, förstod icke hvad allt detta ville säga.
Det är kanske för mycket sagdt, att samvete förebrådde henne hennes
kärlek till Edvard, men hon hade så mycket tänkt pä gummans första
ord, att hon blott kunde upptäcka ett begånget fel, och hvilket annat
kunde väl detta vara, än att hon underkastat sig hans vilja?

Hennes fängelse var en hård pröfning för henne, isynnerhet derföre,
att hon ej visste hvad som skulle inträffa sedan, eller huru länge
det skulle komma att räcka. Småningom uppstod liksom ett hemligt
förstånd emellan den unga Martha och den olyckliga Alice, och en
dag lofvade denna åtaga sig framskaffandet af ett bref, adresseradt
till fru Starling, hvilket gumman nekat att afsända. Vi kunna strax
säga, att detta bref, som visserligen ankom till sin adressort,
dock aldrig föll i Lady Starlings händer. Det hade blott till följd,
att Alice blef bevakad med ännu större stränghet än förr; men ändock
lefde hon i hoppet, att någon räddning för henne skulle finnas. Hon
trodde alltid, att då Lady Starling skulle få hennes bref, Edvard
skulle ila till hennes räddning. Icke en stund hade hennes hjerta
anklagat honom att hafva haft sin hand med i detta dåd.

Hennes tro på honom var orubblig, och det var en lycka, ty hon hörde
till dem, för hvilka ingen olycka kan finnas då de älska, och för
hvilka döden är tusendefaldt lättare än förlusten af tron på den,
hvilken de gifvit sitt hjerta.

Kort efter dessa tilldragelser for Edvard till Abbey-Hall, der vi
redan sågo honom uppträda i egenskap af fästman.

Han insåg visst det vådliga uti hela detta företag och så som alla
uslingar, kände han sig feg vid tanken på dess möjliga följder. Han
underlät icke uti sina samtal med den gamle Lorden, att ingifva
honom mod att påskynda hans förening med Lucy; en sak som ock ej var
någon svårighet att få Lorden att lofva.



XII

NEW-YORK OCH PARIS


Vi skola i korthet redogöra för Lucys resa till Amerika och hennes
vistelse i New-York. Berusningen var fullständig, allt hvad hon
såg öfvergick hennes drömmar. Med hennes karakter var det icke
underligt, att hon i de amerikanska kretsarne blef synnerligen väl
emottagen. Om hon liknade qvinnorna der, så hade hon ännu något,
hvari hon öfverträffade dem; hon hade kommit till samma slutsatser
som de, men icke genom yttre omständigheter eller genom andras
inflytelser, utan genom en långsam inverkan af studier och läsning.
Hon var mera qvinlig, mera artistisk; allt, som var skönt och sannt,
fann ögonblickligen ett genljud inom henne. I detta sköna land, som
med så stora steg kommit till full insigt af det rätta, insög hon
de praktiska idéerna om den individuella friheten. Hittills hade
dessa funnits inom henne blott såsom principer, men nu kände hon,
huru hennes vingar växte och voro färdiga att breda sig ut till
flygt. Fru Rush omgaf henne med kärlek och med all den trefnad den
sanna ömheten kan uttänka. Lucys trefliga salong, hvilken vi redan
känna genom det bref vi meddelat från en af hennes beundrare, såg
ett utvaldt sällskap samla sig omkring den älskvärda värdinnan. För
att begagna ett engelskt uttryck, var det en verklig steeplechase,
som egde rum för att bli emottagen i detta lilla trefnadens tempel.
Lucy kände sig i sin rätta sfer och den utveckling som engång hade
börjats inom henne i lady Marys salong, fick nu blomma ut i hela
sin prakt. Men huru än ett sådant lif behagade henne, var hennes
intelligens alltför kraftig, för att icke behöfva någon mäktigare
föda. Hon kastade sig begärligt öfver allt som kunde öka hennes
kunskaper. Mr R., en af New-Yorks framstående målare, beledsagade
henne i tavelgallerierna och i målares och skulptörers atelierer,
och han kunde icke nog förundra sig öfver den fina smak, med hvilken
hon bedömde konstnärernas skapelser i deras stora, liksom i deras
mindre detaljer. Mr Wight var lycklig att kunna föra henne upp
till de mera intressanta förhandlingarne uti lagstiftande kammaren,
och Lucy njöt med berusning af detta politiska och intellektuella
lif, som omgaf henne. Flere gånger då hon var ensam, började hon
skratta åt sina egna underliga tankar. Hon glömde sig sjelf, sin
personlighet, alla de förhållanden, som binda, menniskan lik en träl
vid konventionella lagar; hon valde sig ett yrke, hon såg sig i
sin inbillning verksam deri, men i ett nu var hägringen borta och
-- hon var åter en qvinna. Men den dröm, hvari hon med den största
förtjusning invaggade sig, var den, att med några likasinnade vänner
börja ett upplysningens korståg uti det gamla Europa, så inrotadt
uti sina gamla seder, sina gamla idéer, att det barnsligt upprepar
frihetens skri, utan att förstå det, och ändock betraktar Columbias
ädla folk som ett öfverdådigt barn. Hvad dessa drömmar voro sköna!
De hade blixtens kraft, som genomtränger rymden -- hvarföre skulle
de ej vara annat än drömmar! Mången kan tycka, att uti allt detta
låg en hög grad af Don-Quixoterie, men låt vara! förtjenar Cervantes
verkligen de lagrar en efterverld skänkt honom, ty hvad gjorde han?
Han förlöjligade en stor, en upphöjd, mäktig känsla, ridderligheten,
en känsla, som, o ve! af honom blifvit till grunden afmejad. De
nuvarande generationerna anse det slafviskt att vara ridderlig, men
de ha icke besinnat, att det är vida mera slafviskt att icke våga
vara ridderlig. Vi tro oss icke kunna lyckas att beröfva Cervantes
hans lagrar för att förflytta dem på Don Qvixotes hufvud och vilja
blott säga, att så länge menniskan blir tvungen att böja sitt hufvud
under godtyckliga despotiska lagar, så länge hon icke vågar handla
efter sitt samvete, utan att derföre blifva utpekad, kan icke ens den
transatlantiska kabeln förena den gamla verlden med den nya.

Lucy var en af dessa förtärande intelligenser, som kunna omfatta
allt, intressera sig för allt, ingå i de mest praktiska detaljer och
ändock genomsvinga verlden i inbillningens drömmar...!

Den tid, hon ämnat stanna i Amerika, förgick med blixtens snabbhet:
hon lemnade detta land med förnyade krafter. Då hon rest från
Abbey-Hall, var hon ett tidigt utveckladt barn, nu egde hon en sann
qvinlig tillförsigt.

Om mina läsare ännu erinra sig de scener, som försiggingo på
ångbåten Arabia och samtalet emellan Lucy och hennes amerikanska
kammarjungfru Mary, så kunna de uppfatta hennes framtids planer. Vi
hafva någonstädes sagt, att så snart Lucy tagit de första stegen på
frihetens väg, en kamp komme att uppstå emellan henne och hennes fria
ande, hennes fria idéer; tvifvel underkastadt vore hvem som komme att
segra. Nu var för Lucy tanken att återkomma till Abbey-Hall mer än
svår, den var omöjlig; hon kände sig oförmögen att åter inträda inom
den krets af kedjor, hvilken hon engång hade brutit. Hennes faders
vilja att gifta bort henne, hvilket hon tillskref hans sinnessvaghet,
afskräckte henne ifrån hemmet. Hon var ej rädd för strid, men hon
bäfvade tillbaka för tanken, att denna strid måste utkämpas emot
hennes fader, och isynnerhet emot en, hvilken var så moraliskt
svag. Att uppoffra hela sin framtid för en idé, som hon ansåg sakna
förnuftiga skäl och lefva med en menniska, som hon ej kunde fördraga
-- nej, det var dock ännu omöjligare än allt annat.



XIII

EN ÅTERFUNNEN VÄN


Nu befann hon sig sedan någon tid i Paris och der njöt hon af allt,
som denna stad har att erbjuda. Paris är riktigt intressant, tycka
vi, endast för dem, som vilja lära sig något och när förhållandena
gynna tillfredsställandet af denna smak. Kommer man dit utan
att kunna intränga i alla detaljer af detta samhälle, som är så
mångfaldigt sammansatt, kan man ej vara fullkomligt tillfredsställd.
Det blir då som med hvarje sak till hvars djup man ej tränger.

Allting här i verlden kan bli intressant då man är i stånd att
tillegna sig en djupare kännedom deraf. Ingen lära är torr, blott
man intresserar sig för den. Och huru uppkommer intresset? jo,
genom kännedom om den grund, på hvilken denna lära stöder sig.
Huru många säga t.ex. icke, att mathematik, astronomi, mineralogi,
språkkunskap etc. äro torra ämnen för förståndet, men de hafva orätt.
Hvarje menniska vill uti det, hvarmed hon sysselsätter sig, inlägga
någonting utaf sig sjelf, och sker detta icke genom upptäckter och
afhandlingar hvilket är ett privilegium för de högre begåfvade, så
sker det genom omdömen, eller åtminstone genom det arbete tanken haft
att utföra, för att kunna anse den förvärfvade kunskapen såsom sin
egen.

Huru kan man då i våra dagar begära, att qvinnan skall kunna stå på
den ståndpunkt, man vill se henne inlaga, för att anse henne vara
förmögen att uppfatta mera vidsträckta och svåra kunskaper? Theorien
felar genom brist på helhet, praktiken har samma brist och huru kan
man då förvärfva sig en omfattande öfversigt af det?

Lucy hade lyckan att kunna göra hvad henne behagade, se allt som
intresserade henne och lära sig allt som hon hade lust att veta. Vi
hafva redan antydt att hon ville vara nyttig, att hon ville arbeta
för menskligheten, såsom hon i sitt sköna oförstånd, full af tro på
det goda, yttrade sig. Men hvad ville hon uträtta? till hvad ämnade
hon använda sina krafter? "Till allt det goda", det var det svar hon
skulle hafva gifvit på dessa frågor.

Ett sådant svar kan förefalla barnsligt, men är det likväl ej; att
det endast var drömmerier, det förtjenar vårt medlidande hellre än
någon annan känsla. Den starka viljan, energien, önskan att verka
och vara nyttig, till hvad skulle den tjena, om man ej hade ett mål,
någonting bestämdt att uträtta? Men hvari låg då felet, ty det måste
hafva funnits ett något, som hindrade uppfyllelsen af det hela?
Alla materialier funnos i rikt mått, men det, som saknades, var --
en uppfostran i harmoni med de skatter denna karakter bar inom sig.
Kunskaper funnos äfven, ty hon hade läst mycket, kände flere språk,
hade gjort sig förtrogen med många läror och idéer, hvilka skänkt
stadga åt hennes tankar och förstånd. Om detta icke var nog för att
fullända hennes karakter -- hvad var då mera egnadt derför? Hvad?
En planmessig riktning i hennes uppfostran, en större ordning och
reda i hennes kunskaper och ett mera praktiskt omdöme om de sociala
förhållandena.

Huru många krafter ha icke gått förlorade genom detta fel, under det
martyrerna derför sjelfva äro oskyldiga? Martyrer? Ja, detta ord
vidhålla vi, trots mången kanske kommer att finna det öfverdrifvet.
Är det då ej ett martyrskap att, när man kommit till den ålder då
man kunde blifva nyttig, finna att det är omöjligt, att hela ens
lif är förfeladt? Man ser andra arbeta och göra sig nyttiga, man
sträfvar sjelf till samma mål, men till hvad man än söker använda
sina krafter, kännes fångens tunga kedja fasthålla en vid den
pelare, ifrån hvilken man ej kan aflägsna sig mer än vissa, afmätta
steg -- pelaren det är samhällets anspråk på qvinnan -- kedjan, den
uppfostran detta samma samhälle bestämt för henne.

Det jag nu sagt hade Lucy ännu ej kommit till insigt af, hon hade
blott en aning derom; erfarenheten skulle komma, att gifva hennes
illusioner hårda slag. Men hon var nu ännu lycklig, hon njöt af
lifvet, hon drömde; ja -- låtom oss icke missunna henne denna
lycka. Huru herrligt är det ej ibland att lefva ofvanom den kalla
verkligheten. Ofta är en stund af lycka, vore den också blott fostrad
af inbillningen, en skatt, hvilken under hela ens lefnad förvaras i
hjertats djup.

Åt hvilket håll vände Lucy väl först sina tankar? Till den sköna
konsten, för hvilken hvarje högsinnad menniska uti någon vrå af sin
varelse eget en större eller mindre ömhet.

Lucy erfor ett slags feberaktigt behof att göra sig bekant med allt
det märkvärdiga, som hon visste Paris hade att erbjuda. Hon hängaf
sig äfven här med tjusning åt allt det stora, och det snillrika, som
fann ett så villigt återljud uti hennes själ. Hon gjorde sig bekant
med Frankrikes litterära förhållanden och kände sig nu vara uti den
krets hon alltid drömt sig; hon hade liksom aflagt alla gamla tankar,
alla gamla fördomsfulla idéer, hon njöt af lifvet i dess fullhet.

Visst återvände hennes tankar emellanåt till Abbey-Hall, der hon
såg sin gamle fader förgäfves väntande henne. En inre dämpad röst
lät stundom höra sig, men hon tillskref densamma en gammal vana och
genom uppfostran framkallade fördomar, ty när hon rådfrågade sitt
samvete, fann hon alltid något giltigt skäl till försvar för sitt
handlingssätt.

En dag, då Lucy företagit sig att bestiga Vêndome-kolonnen, blef hon
öfverraskad af att der på platformen igenkänna sin gamla bekantskap,
baron Lejonstjerna. Hon helsade honom helt ogeneradt, men märkte
tillika den illa dolda sinnesrörelse hennes oväntade åsyn hos honom
framkallade. Efter att hafva vexlat några frågor angående vistelsen i
Paris, åtskildes de.

-- Herr baron, sade Lucy, jag bad er sednast att icke glömma bort oss
på Abbey-Hall; nu upprepar jag min bjudning, men det är nu i Paris
jag måste taga emot er, och hon lemnade honom sin adress.

-- Är det lady Glithingham jag bör fråga efter?

-- Huru? har detta rykte äfven nått edra öron? Nej, herr baron,
det är ännu samma Lucy Suffridge, hvilken nu efter mänga äfventyr
befinner sig ensam i Paris, liksom ni första gången såg henne ensam
under den stora eken. -- Hon log härvid något skälmskt emot honom och
försvann med lätta steg, innan Oskar Lejonstjerna hann hemta sig från
sin förvåning.

Denne glömde emellertid allt som omgaf honom och gick med fasta steg
till sitt hem. Det var först då han kom till det hus han bebodde, som
han afkastade det yttre lugn han hittills pålagt sig. I ett nu var
han uti sitt rum, der han häftigt kastade sig i en soffa.

-- Detta fattades! sade han till sig sjelf. Jag hade just börjat
blifva förnuftig, då den ljufva och på samma gång plågsamma bilden
åter lifslefvande står för mina ögon! Det kan man kalla en ödets
skickelse. Hvad betydde väl hennes ord, ty hennes fader talade om
hennes förlofning, såsom om någonting fullkomligt afgjordt? -- Hade
han kanske gissat mina känslor? -- Ville han aflägsna mig? -- och af
hvad skäl? -- Nej, allt detta förefaller otroligt. -- Sak samma --
Hon skrattade åt min fråga, och det bevisar att hon är fri... Se så,
gamle narr, har du kämpat så mycket och dock ej hunnit längre... Det
är visst intet lysande bevis på en utomordentlig själsstyrka hos
dig, min käre Oskar. Studerandet af gamla manuskripter synes hafva
föryngrat ditt hjerta.

-- Men för tusan! jag må väl ej glömma min middag för det... Men
hvarföre befinner hon sig då här ensam?

Nu satte sig Oskar åter, ehuru han redan fattat sin hatt, lade
armarna i kors och försjönk ånyo i djupa tankar. Flere gånger
framtog han sin klocka ur vestfickan, öppnade mekaniskt locket, såg
medvetslöst på den och lade den tillbaka. Efter en stund steg han
upp, närmade sig kaminen, jemkade ljusstakarne, flyttade några böcker
på sitt skrifbord, vid hvilket han derefter nedsatte sig och började
skrifva. Middagen tycktes derunder blifva glömd, ty ännu flere timmar
sednare finna vi honom i samma ställning.

Dagen derpå stannade Oskar Lejonstjerna utanför Lucys dörr. Det
var icke utan en stark hjertklappning han inträdde i den trefliga
salongen, der hon emottog honom. Ehuru hon blott en kort tid
hade bebott den, hade hon dock hunnit meddela någonting af sin
egen karakter åt alla dess föremål. Uti en vas på bordet stod
en artistiskt sammansatt bukett af rosor och liljor; en vacker
lithografi af Müllers André Chénier stod på ett staffli och då han
inträdde, höll Lucy just på att ställa den i den förmånligaste
dagern. Hon helsade honom såsom en gammal vän och en stund derpå voro
de inbegripna i ett lifligt samtal. Efter hvad mina läsare redan
känna om Lucys karakter, kunna de lätt förstå, att hon ej kände sig
det ringaste generad af det ovanliga i sin ställning.

Oskar Lejonstjerna erfor, så frisinnad han än var, en oförklarlig
känsla som sade honom att den belägenhet, i hvilken Lucy nu befann
sig, icke var rätt passande för en så ung, så förtjusande qvinna.
Kanske var det den fara, hvari hans hjerta befann sig, som gjorde att
deras rôler ombyttes; det var han som kände sig blyg, hon åter var
fullkomligt fri ifrån allt tvång. Männens bedömmande af den bildade
qvinnan är ofta nog skeft, kanske till en del derför, att deras
umgänge ej inskränker sig till dessa. Oskar var icke en exalterad
menniska, ej heller hade han förlorat sitt hjertas friskhet; han var
en allvarlig rättänkande man. Sedan sin barndom hade han lärt att
beherrska sig sjelf och kanske hade det legat ett visst öfvermod i
den lugna blick, hvarmed han betraktat sin framtid. Han hade trott
sig hålla sitt hjerta i sin hand och ej velat gifva det åt någon
annan än den han dömt värdig att blifva hans lefnads följeslagarinna,
och nu hade det blifvit taget innan han hunnit fråga sig sjelf
om denna var den rätta. Kanske var det emedan hans hjerta talat,
förrän det föll honom in att rådfråga sitt förstånd: Kärleken, denna
underbara konstnär, hvilken målar de vackraste taflor utan att det
finnes en enda skugga i dem, hade i hans ögon ställt Lucy på en
piedestal, der han betraktade henne med vördnadsfull beundran. Han
älskade ej blott, han dyrkade, men såsom alla grundliga män, var han
medveten om, att han frivilligt ställt henne på denna höjd.

Några veckor hade nu förflutit och Oskar, som hade många vänner och
bekanta i Paris, aflägsnade från Lucy olägenheterna af hennes ensamma
ställning, utan att hon sjelf märkte det.

Oskar var ädel i alla sina principer, fast uti sina föresatser och
dessutom i hög grad förbehållsam uti allt som rörde kärlek; han
hade aldrig ens med det aflägsnaste ord häntydt på den känsla han
närde för Lucy. Ju mer han var i tillfälle att lära känna henne,
desto mer hade den luftiga bild som under ett års tid föresväfvat
honom, öfvergått till en verklighet. Hos Lucy fanns en poesi som
fullkomligt omedvetet omgaf henne, och hvilken egentligen blott var
ett uttryck af hennes älskliga väsende, af ett så okonstladt sätt
att vara, att drömmerier alldeles icke kommo i fråga. Den kärlek, en
närmare bekantskap med henne ingaf, var lika litet idealisk som den
var materiel; det var en intellektuel kärlek, blandad med poesi. Hon
var så snillrik och ändock så förtjusande, att man knappt visste hvad
man hellre ville: se på henne eller höra hennes ord, men man föredrog
dock alltid det sednare. Med ett ord, Oskar började känna sig sjelf,
sina idéer, sina tankar så införlifvade med henne, att han var idel
öra och öga när han befann sig i hennes närhet, och idel beundran när
han tänkte på henne.

Men hvad skola vi säga om Lucy? Var då hennes hjerta så väl
bepansradt mot kärlekens tillgrepp, att Oskars upphöjda karakter ej
kunde få det att klappa? Var hon då så fri från all qvinlig svaghet,
att den vördnadsfulla beundran hon läste i hans blick ej gjorde det
minsta intryck på henne? Nej! Lucy var stark, men hon var blott
menniska; hon var en ovanlig qvinna, det vill säga: den manliga
riktningen i hennes karakter hade icke utplånat den enthusiastiska
beundran för det ädla och det goda, hvilken ofta efter att hafva
varit blott en allmän känsla slutar med att hänföra sig till en
enda personlighet. Aldrig hade hon ännu till sig sjelf ställt den
frågan: -- "älskar jag honom?" och svårligen hade hon kunnat besvara
den om någon annan framställt den för henne. Kanske hade hon dock
sagt: -- Då man gör sig reda för att en sträng vibrerar inom en vid
åskådandet af ett konstens mästerverk, är väl detta kärlek? Då man
förtröstansfullt höjer sin blick till det som man känner stå öfver
sig, är detta kärlek? Det intresse man hyser att kunna uppfatta en
annans idéer, lyckan att hafva funnit det ideal förverkligadt som man
drömt sig, är allt detta kärlek? -- då älskar jag.



XIV

EN SVENSK JULAFTON I PARIS


Oskar vistades i Paris för att på stället studera de återstående
minnena af den tid, då franska revolutionen uppträdde som den första
påskyndande stöten Europa erhöll på en väg, som det sedan denna
tid fortfarande följer och hvars mål är frihet. Han höll sedan
några år på med författandet af ett arbete, hvars syfte var att med
historiska fakta bevisa verldens framåtskridande emot lösningen af
det stora problemet: erkännandet af den individuella friheten. Vi
sade redan att han ej var någon drömmare, han var en djup tänkare;
hans naturliga gåfvor, hans sträfvan efter det goda inom möjlighetens
gräns, jemte en grundlig uppfostran, hade utstakat den bana, längs
hvilken hans lif skulle skrida fram.

Lucy hade vid sin ankomst till Paris afsändt ett bref till sin fader,
i hvilket hon öppet och logiskt utvecklade sin karakter och sina
idéers riktning. Brefvet var ömt, och i varma uttryck framställde
hon huru hennes inre var upproriskt, såväl emot att återvända till
Abbey-Hall, som emot giftermålet med baroneten. På detta bref väntade
hon nu ett svar och begynnte redan blifva orolig öfver att hon icke
fått det. Hon hade nu vistats några månader i den hänförande staden
och hade, tack vare Oskar Lejonstjerna, gjort några högst angenäma
bekantskaper. Mycket ofta samlade sig ett litet, intressant sällskap,
bestående af svenskar, engelsmän, och några finnar än hos den ena, än
åter hos den andra af de familjer, hvilka utgjorde en föreningspunkt
för den lilla intelligenta nordiska verld, som bildat sig inom detta
stora Babylon.

Det var den 24 December och Lucy var af en af dessa familjer inbjuden
att bivista en af dessa för hjertat så kära familjefester, hvilkas
medelpunkt utgöres af den beprydda julgranen. Lucys ungdomliga
sinne, så  emottagligt för allt godt och rent, hade vid första
anblicken af den förenande kraft som låg uti denna sed, blifvit
gripen af en sinnesrörelse, hvilken hon icke ansträngde sig att
dölja. Alla voro högtidligt stämda, en del påmintes genom den om
hemmet, fosterlandet, frånvarande vänner; och de, för hvilka den
ej hade samma betydelse, erforo dock en känsla af värme, som spred
sina strålar omkring dem. Den trefliga julgubben, öfverströdd med
puder för att påminna om hemlandets snö, utdelade åt de närvarande
några mer eller mindre anspråkslösa gåfvor. Ingen hade blifvit
glömd och Lucy blef helt öfverraskad att med ens se sitt namn på
en lång, temmeligen stor låda. Hennes hand darrade af nyfikenhet
och intresse, då hon afklippte snöret, borttog omslaget och öppnade
locket på lådan. I densamma lågo de finaste lithografier af hennes
älsklingstaflor. Lådan stod på golfvet då hon öppnade den, och
det var på knä framför den, som hon satte dess innehåll i dagen.
Nu upplyfte hon sitt vackra hufvud och hennes ögon ilade spejande
omkring till alla de församlade. Då de föllo på Oskar, hvilken vi
måste tillstå, att hennes tankar genast utmärkt som gifvaren och
hvilken stod till hälften dold af granen, derifrån han oroligt
betraktade henne, blixtrade hennes ögon till och stigande hastigt
upp, gick hon fram till honom. -- Tack! sade hon. -- Det var allt.
Men huru mycken mening inlade icke röstens upprörda klang i detta
ord! Hon återvände derpå till lådan, upptog försigtigt dess innehall
och, bärande det varsamt till ett bord, invid hvilket Oskar ännu stod
orörlig, öfverlycklig försänkt i betraktande, vände hon sig med ett
själfullt leende till honom och sade:

-- Herr baron, kom, låtom oss tillsammans genomgå dessa vackra
bilder! Allt vackert vinner ännu mera på att betraktas af tvenne dess
beundrare!

Under hela återstoden af aftonen var Lucy ännu mera förtrollande
än vanligt. Hela hennes väsende hade fått en tillökning af
tjusningskraft. Hon var så qvinlig, så vemodig, så omotståndligt
älskvärd, att hennes blotta åsyn bidrog att ännu mera förhöja hela
sällskapets stämning. Oskar var icke mera hvad man kallar kär, han
var hänförd. Det föreföll honom som hade hans själ genljudat af en
herrlig, öfverjordisk sång.

Alla de församlade beslöto att sluta aftonen med en liten promenad
längs bulevarderna, hvilka denna tid erbjuda en så egendomlig
anblick. Längs trottoirerna stå små trädtält, der hvarjehanda goda
saker försäljas, och de, hvilka kanske omkring sig församlade flesta
köparne, äro "_les marchands de gaufres_" (Voffelfölsäljarne). Då man
närmar sig dessa sistnämnda butiker, får man för några sous en stor
förträffligt tillredd voffla, beströdd med fint socker, och ständigt
möter man välklädda personer, enhvar med en sådan i handen, i hvilken
de helt förnöjda bita. Men denna afton skulle också hafva ett slut;
man följde Lucy till hennes hem och då Oskar bar upp julgåfvan i
hennes rum, räckte hon honom handen och sade:

-- Herr baron, tillåt mig ännu engång att uttrycka den djupaste
tacksamhet för den tanke ni fäst vid denna gåfva. Den blir mig mycket
kär, och ett vackert minne ifrån Paris och af vår bekantskap.

Då hon räckte honom sin hand, den han vördnadsfullt tryckte till
sina läppar, höll Lucy i den andra ett bref, hvilkct Mary vid hennes
inträde i salongon lemnat henne. Detta ögonblik stod sedan ofta
klart för dem, då de påminnte sig huru Lucy då i den ena handen höll
framtidens förhoppningar och i den andra den kalla verkligheten. Hvem
har ej haft sådana erfarenheter i lifvet? Ja, det händer ibland,
att ödet liksom utväljer just de lyckligaste stunder i vårt lif
för att åter rycka oss ned till det som utgör lifvets öfvervägande
beståndsdel -- olyckan.

Då hon blef ensam, vände hon sig långsamt bort ifrån dörren, genom
hvilken Oskar just nu försvunnit och vandrade flere hvarf i rummet
med handen tryckt emot pannan. Derpå stannade hon framför några
blommor och efter att en stund hafva betraktat dem, utbrast hon
liksom med en klagan i sin röst:

-- Denna ros har också engång, full af styrka, hållit sig rak på sin
stam, men alltefter som den öppnade sin kalk, lutade den sitt hufvud
ned mot jorden. Är icke jag nära nog i samma belägenhet? Jag höjde
stolt mina tankar emot världsalltets obegränsade regioner; jag trodde
mig kunna inslå en ny väg, på hvilken så mången strandat och nu,
har jag icke dag för dag känt min sjelfständighet förminskas under
det, jag upptagit andra idéer, hvilkas tjusningskraft jag förut ej
ens anat? Kan jag då ej strida mer? Har jag tappat bort mig sjelf?
Nej, o nej! det kan ej, det får ej vara så! Jag har aldrig ännu känt
kärlekens förvillande kraft, jag vet ej om det är just denna känsla
jag erfar, jag vet blott, att jag gerna ville likna honom!

Då ljudet af dessa sista ord nådde hennes öra, verkade de liksom en
brytning i den vemodiga stämning, hvari hon befann sig, och ställande
blommorna, dem hon ännu höll uti sin hand, tillbaka på bordet,
tillade hon med lifligare röst:

-- Jag tror nästan jag höll på att bli svärmisk! Gud bevare mig från
sådant! Oskar Lejonstjerna är blott en god allvarlig vän, hvilken
Försynen ställt i min väg för att hjelpa mig att reda mina något
förvirrade tankar om lifvet och att bringa en helsosam klarhet i mina
alltför mållösa sträfvanden.

I det hon yttrade de sista orden antydde ett uttrycksfullt
ansigtsspel, att hon hade glömt det bref hon höll i handen, och
nu öppnade hon det. Lucys sinnesstämning måste ha varit särdeles
öfverraskande för henne sjelf, då hon så kunnat förbise en så
vigtig händelse som emottagandet af det så länge väntade brefvet.
Det inträffar ibland med de mest lugna personer, att en oväntad
känsla som med ens tar öfverhand hos dem, tvingar dem att begifva
sig ut på spaningar efter sig sjelfva. Och vid denna plågsamma
tankeansträngning är allt annat, som är fremmande för det egentliga
målet, ett _non est_.

Då Lucy, som nu återkommit till verkligheten, kastade sina blickar på
brefvet, greps hon af en häftig sinnesrörelse. Handstilen var Anders
Black's och brefvet var undertecknadt af honom och Jenny. Hon läste:

    "Högt älskade och vördade Lady Lucy!

    Abbey-Hall ser ut som en graf, sedan dess engel flugit sin
    kos. Vi förstå nog huru svårt det är för er, fröken Lucy, att
    återvända till dessa murar, men gamle Anders och Jenny bedja
    dock deras älsklingsbarn att ej glömma bort en gammal olycklig
    far, som ej har någon annan än sin dotter, för att trösta honom.
    Lord Suffridge blef vid ankomsten af ert bref alldeles utom sig;
    han talade om att skicka efter er, att hindra er att fly, och
    slutligen insjuknade han, sannolikt öfverväldigad af sina egna
    plågsamma tankar. Han yrar alltemellanåt och då ropar han på er
    och säger att hans själs salighet beror på er. Hvad vi kunnat
    få reda på, är att han är förskräckligt plågad af en tanke, som
    alltjemt förföljer honom och som ni skall försona. Han fäster
    en gränslös vigt vid ert samtycke till giftermålet med Sir
    Glithingham.

    Skulle vi ännu få tala till er såsom till det förra, älskliga
    barnet, hvilket våra hjertan höllo så kärt och som hade
    förtroende till sina gamla vänner, skulle vi säga: -- Vi förstå
    den svåra ställning, hvari ni befinner er, men lord Suffridge
    är er fader och Gud vill att barnen, sålänge det ej strider
    emot Hans bud, skola lyda sina föräldrar. Om ni icke kan blifva
    Sir Grlithinghams hustru, hvilket vi rätt väl kunna fatta, så
    visa åtminstone er fader, att det är en stark öfvertygelse, som
    hindrar er från att uppoffra er sjelf, och att ni i allt annat
    vill visa honom barnslig tillgifvenhet. Låt ert hjerta tala och
    strid ej emot dess röst! -- Så skulle vi hafva sagt då, fröken
    Lucy, och nu hoppas vi, Mylady, att ni ej misstycker vårt fria
    språk, utan kommer hit.

    Edra gamla orubbliga vänner och trotjenare

                                 Anders Black -- Jenny Johns.

    Abbey-Hall den 19 December 186--"

Då Mary en stund sednare inträdde i salongen, förskräcktes hon vid
åsynen af Lucys upprörda sinnesstämning, det var liksom hade den
unga starka flickan blifvit krossad; hon gret utan tårar och det var
blott dofva snyftningar som frambröto ur hennes bröst, hvilka gåfvo
tillkänna hennes sinnesrörelse. I ena handen höll hon ännu brefvet,
med den andra tryckte hon sitt hjerta, liksom hon velat återhålla
dess vilda slag.

-- Hvad har händt? frågade Mary med förfäran, ty hon hade aldrig sett
sin matmor så uppskakad. Dessa ord återkallade Lucy till medvetande
af sig sjelf; med ett mildt leende räckte hon handen åt Mary, liksom
hade hon känt behof af ett menskligt beskydd emot sig sjelf.

-- Nu vet jag hvad det vill säga, att lida, sade hon, nu förstår jag
hvad ordet "olycka" betyder.

Hon nekade att uppfylla Marys bön att lägga sig och sedan hon skickat
denna till hvila, kämpade hon ännu länge en strid med sig sjelf.
Med ens gick hon till sitt skrifbord, framtog ett kort med Oskar
Lejonstjernas porträtt, betraktade det länge och fattande ett raskt
beslut, skref hon följande rader:

    "Herr baron! Jag befinner mig i en belägenhet då ett god råd
    är ovärderligt. Vill ni vara den, som gifver mig det?

                                              Lady Suffridge".

Sedan Lucy förseglat denna biljett, kände hon sig mycket lugnare och
gick nu att söka hvila efter att först hafva väckt Mary och tillsagt
henne att på morgonen afsända brefvet.



XV

EN AFHANDLING OM SKYLDIGHETER


Då Lucy vaknade, kände hon sig en stund orolig, icke för att hon inom
sig skulle ogillat sin handling, utan derföre, att hon ej visste huru
Lejonstjerna skulle betrakta den. Hon satte sig i sin salong och
sökte återvinna jemnvigten i själen; hon hade fullkomligt lyckats
häri, då Lejonstjerna inträdde, mycket blek och orolig. Med hastiga
steg gick han genom rummet och när hon räckte honom handen till
helsning, kunde han knappt uti denna lugna, värdiga qvinna igenkänna
den vemodiga och hjertliga varelse han dagen förut hade sett.

-- Herr baron, har ni förvånats öfver mitt bref, så kom ihåg, att
det icke ligger i mitt lynne att trampa den vanliga stråten. Ni har
flere gånger försäkrat mig om er vänskap och nu frågar jag er öppet,
vill ni gifva mig ett godt råd? Vill ni vara mitt samvete? Jag vet
ej huru ni bedömt mig -- kanske mycket strängt och jag erkänner,
att ni haft orsak dertill. Ni känner ej de förhållanden i hvilka
jag befinner mig, allt hvad ni vet, är att den dag, då jag för er
redogjorde om min uppfattning om friheten och ni frågade till hvilket
mål jag sträfvade, jag ej förmådde svara er annat, än: till frihet!
Det var af er jag hörde de första ord om skyldighet, ni sade, att
hvarje menniska har ett mål, till hvilket hon bör sträfva och att vår
lycka mycket beror deraf, om vi valt den rätta vägen, och att det är
genom uppfyllandet af våra pligter som vi säkrast kunna nå densamma.

-- Lady Suffridge, då jag försäkrade er om min tillgifvenhet, var det
i hopp att ni någonting skulle taga den i anspråk och sätta mig i
tillfälle att bevisa dess djup. Jag bar ej bedömt er illa, det vete
Gud! och ehuru det i edra idéer funnits ett och annat som jag ej
kunnat uppfatta, har jag alltid ansett felet ligga hos mig sjelf.
Det är visst sannt, att jag ibland undrat huru ni kunnat blifva så
stark, huru ni kunnat uppnå en så hög grad af sjelfbeherrskning, då
ni blott hade en dunkel aning om de sträfvanden ni ville egna ert
lif åt. Men ni sade mig engång: qvinnans uppfostran är grundad på
framtiden, hon uppfostras ej så att hon skulle kunna följa en viss
riktning, hon måste afvakta, att den ställning hon slutligen kommer
att intaga i lifvet, skall utstaka banan för henne. Ni sade, att en
underlig ödets skickelse hade kommit er att förfela ert lif, emedan
ni lärt för mycket för att ej syfta högt, för litet åter för att lätt
kunna finna ett mål för ert lif! Sedan jag hört denna förklaring,
blef er karakter tydlig för mig. Lucy Suffridge, jag högaktar,
beundrar och värderar er för mycket för att någonsin kunna bedömma er
ofördelaktigt.

-- Ni skulle ha rätt att gifva mig förebråelser herr baron, ty jag
vet sjelf huru barnslig jag är; men tro för all del icke att det är
lust till arbete som saknas mig; ni vet, att jag gjort flere försök
i olika riktningar, men det som omger mig är ännu så nytt, så fullt
af intresse för mig, att jag icke kunnat lugna mig tillräckligt för
att följa edra förmaningar och välja mig en bestämd verkningskrets.
Dessutom har jag knappast haft någon ungdom och jag vill njuta af
lifvet innan jag allvarligt och oåterkalleligt beträder den väg,
hvars svårigheter jag ännu hvarken förmår att i hela deras vidd
uppfatta eller har lust att bekämpa. Ni känner icke, ni, som är en
man, hvad det vill säga att hela sin ungdom igenom ha törstat, utan
att dock få en droppe från den efterlängtade källan. Den dag, då
man ändtligen närmar sina läppar dertill, liknar man en person, som
efter en långvarig sjukdom ser ett bord dignande af öfverflöd. I ett
liknande fall befinner jag mig nu. Men låt mig nu begära ert råd.

-- Var försäkrad om, att jag skall råda er så godt jag kan.

-- Tack, herr baron! Då jag vänder mig till er, så sker det emedan
jag känner mig oförmögen att sjelf och ensam lösa de gåtor, som
framställa sig för mig. Det händer mig kanske för första gången att
jag nödgas anlita en annans omdöme. Jag har varit öfvermodig och jag
straffas nu derför, ty jag känner mig ur stånd att sjelf se klart i
det som rör mig.

Lucy, som hade tagit plats i ett soffhörn, fattade nu uti en
blyerzpenna och i ett nu var den afbruten. Det var icke en känsla af
häftighet, som ledt henne dertill, det var blott ett slags yttring
af en vanmäktig kraft. Det var liksom hade hon genom denna rörelse
aflägsnat resten af den tvekan hon ännu hyste; eller måhända ville
hon genom detta utbrott dämpa den alltför starka röst, som talade i
hennes inre. Under samtalets gång hände det ibland, att hennes ögon
under långa stunder irrade utan ett bestämdt mål, men undvikande
att möta Oskars; en annan gång åter var hennes klara blick lugnt
fästad på hans då hon talade, liksom sökte hon i den kraft och mod.
Det ges personer, hvilkas uttryck och gester lätt kunna återgifvas;
det finnes åter andra, lifliga naturen, hvilkas tankar ständigt
återspeglas i deras anleten; ögonens vexlande skiftning, hufvudets
rörelser, läpparnes uttryckfulla krökning, händernas lifliga språk,
allt detta är för beskrifvaren nästan omöjligt att återge, han måste
lita på läsarens förmåga att föreställa sig den talande, hvars
själfulla pantomim förstärker ordens mening. Lucy var en af dessa.
Sedan hon hunnit aflägga det allvarsamma utseende hon hade i början
af sitt samtal med Oskar, blef hon åter lik sig sjelf, naturlig,
okonstlad, ströende omkring sig pikanta och förtjusande infall.

-- Låt mig veta hvarom fråga är, yttrade Oskar, måhända kunna vi med
förenade krafter förmå dessa förvirrade tankar att komma till klarhet.

-- Nej, vänta, vänta! Ni skall få veta allt! Men först måste jag få
göra er några frågor. Säg mig, hvilken betydelse fäster ni vid ordet
skyldighet? Huru vidsträckt är den mening ni ger detta ord? frågade
Lucy.

Oskar syntes en stund betänka sig.

-- Det är en ganska svår fråga, min fröken, och jag vet ej om jag
blir i stånd att besvara den i dess helhet. Hvad skyldighet är? Jo,
det är denna oundvikliga raka linie, hvilken antingen till följd af
vårt eget beslut eller genom omständigheterna ställer sig som en
gräns för vår handlingsfrihet. Ordet har, genom ett ofta oriktigt
begagnande, blifvit missförstådt. Man kan tänka sig skyldigheter
som bjuda oss att göra något och andra, som bjuda oss att underlåta
något. Dessutom ha vi skyldigheter emot naturens lagar och emot oss
sjelfva.

-- Ja, jag förstår det, sade Lucy, men huru skall man igenkänna sina
skyldigheter, det är det svåra? Nu, till exempel måste jag handla.
En röst manar mig att återvända till min fader, emedan han behöfver
mig, emedan han är min fader. En annan hviskar åter till mig: -- Du
är menniska, satt på jorden för att begagna de gåfvor du fått, så
obetydliga de än må vara; du får ej förspilla ditt lif i overksamhet,
du får icke onyttigt begrafva den kraft som bor inom dig. Då du kan
vara nyttig åt flere, bör du föredraga det, framför att vara nyttig
åt en. Säg, herr baron, förstår ni detta?

-- Ja, men skall jag vara uppriktig, så måste jag säga, att jag anser
detta räsonnemang vara falskt. Naturens lagar kunna ej omintetgöras,
det finnes en moral, som ej heller kan försvinna. Det, som är, måste
föredragas framför det, som kan blifva. Den skyldighet, som är
utstakad för er af naturen, får ej förbises för den ni ännu drömmer
om att skapa er. Dessutom -- hvilka skyldigheter har ni väl här? På
hvilket verk arbetar ni?

-- Jag kan ej svara annat än det jag sagt förut: jag måste blifva
förtrogen med mensklighetens lif och idéer för att engång blifva
nyttig för mina medmenniskor.

-- Min fröken, ni tyckes engång gilla de inkast jag gjorde, till
följd af ett nästan dylikt samtal.

-- Ja, ni påstod att den, som antingen bar flere mål för sig eller
ett dunkelt, sällan kan vara säker på att ej råka in på en omväg,
hvilken han ej tagit med i beräkningen.

-- Jag medger, sade Oskar, att det fanns en tid, då jag ansåg qvinnan
icke äga rättighet att välja en väg utom den familje-krets, hvilken
nästan alltid omger henne. Jag såg i henne endast dottern, makan
eller modern. Jag ansåg henne ej behöfva andra grundsatser än dem,
hvilka erfordras för att fylla dessa kall. Jag förbisåg den vigtiga
frågan, att det utan harmoni ej finnes någon helhet, att brist på
utveckling hos den tänkande menniskan ofta kan förorsaka oförmåga
att strängt följa vissa gifna principer. Sedan dess har jag lärt mig
förstå, att det första vilkoret för att qvinnan skall kunna handla
rätt, är det, att hon har fasta öfvertygelser, och öfvertygelsen är
ett verk af tankens harmoniska utveckling.

-- Herr baron, jag måste säga er hvad det är som förer mig till alla
dessa frågor. Jag har aldrig för er omnämnt, att, då jag återkom från
Amerika, jag i stället för att återvända till min fader, direkte kom
hit. Jag kunde ej längre lefva inom de murar, som ej blott höllo min
person fängslad, utan äfven alla mina själsförmögenheter. Det var
en långsam död och jag ville ej frivilligt uppoffra mig, utan att
derigenom gagna någon menniska. Förstår ni det?

-- Allt för väl, min fröken; ty jag anade mycket af allt detta då
jag besökte er på Abbey-Hall. Men då uppstod en tanke inom mig, en
tanke som jag nu vill kläda i ord. Fanns der i ert grannskap icke en
enda menniska, som skulle behöft er? fanns der ingen olycklig, ingen
sjuk, intet fader- eller moderlöst barn, ingen af sina föräldrar
vanvårdad varelse, som behöfde er för att blifva tröstad, hjelpt,
eller undervisad? Säg, hade ni ej kunnat lifva ert döda lif genom
att sprida något af dess innehåll öfver dem? Jag säger icke, att ni,
om ni ägt full frihet att välja, kunnat tillfredsställa er själs och
er intelligens behof uteslutande med detta. Nej! Ni har ett alltför
lifligt, modigt och vidsträckt sträfvande för att fot för fot, nej
linie för linie följa en väg, hvilken visserligen tar i anspråk ett
hjerta, så varmt som ert, men som äfven fordrar mera lugn, mera
tålamod, ja mera ihärdighet. Men denna verksamhet hade dock varit
åtminstone något. Förlåt, fröken Lucy, jag är kanske för uppriktig,
men ni ville ju höra en vän, och en sådans skyldighet är att vara
sann. Dessutom beundrar jag er för mycket -- och vid dessa ord blef
hans röst osäker -- för att jag skulle behöfva frukta att öppet
uttala mig om edra handlingar och edra tankar.

-- Beundran, upprepade Lucy, liksom hade hon talat för sig sjelf,
denna känsla vore jag aldrig värd att ingifva, vänskap, tillgifvenhet
kanske; något annat -- nej, dertill är jag alltför långt ifrån
fullkomlighet. -- Jag är dömd att alltid vara en orolig själ, som
vill flyga högre än vingarne bära!

-- Lady Suffridge, sade nu Oskar och fattade hennes hand, den hon ej
sökte draga tillbaka, tala ej så! När man på sin lott fått så mycket
som ni, så får man ej se lifvet från en så dyster sida. Fröken Lucy,
äfven jag har varit en orolig själ, jag har aldrig trott mig kunna
finna den, som kunde väcka min beundran, röra de strängar, hvilka
legat liksom afsomnade i mitt bröst, men nu säger jag: -- ni är en
qvinna, hvars like jag aldrig sett!

Under hela det sista yttrandet hade Lucy följt Oskar med ögonen; hon
var som förstenad, hon återhöll sin andedrägt, hon insöp med ett
slags hänförelse hvarje enda af hans ord och blickar. Vid hans sista
ord steg hon häftigt upp från soffan, sprang till sitt skrifbord och
fattade det bref hon dagen förut emottagit och räckte det åt honom.

-- Läs, jag ber er och säg mig sedan hvad jag bör göra! och nu gick
hon bort till fönstret, tryckte hårdt sitt ansigte emot rutan,
gick derpå i sitt inre rum, för att osedd bekämpa sin häftiga
sinnesrörelse samt återvände derefter med lugna steg till Oskar.



XVI

EN SVÅR SKYLDIGHET


Men hvad förehade Oskar undertiden Lucy stred mot sina upprörda
känslor? Färgen på hans kinder hade flere gånger öfvergått ifrån en
hög rodnad till dödlig blekhet. Sedan han läst brefvet, stödde han
sin armbåge emot bordshörnet, lutade sitt vackra hufvud deremot och
tillslöt sina ögon. Man såg, genom den mask han hade pålagt sig,
en förfärlig kamp i hans inre. Då han hörde Lucys steg närma sig,
bäfvade han till, men han återvann snart makt öfver sig sjelf, steg
upp och återlemnade brefvet med ett allvarligt uttryck och stela
anletsdrag. Han såg ut som om han blifvit förvandlad till en bild af
sten.

En längre tystnad rådde och man såg att båda ville tala, utan att
orden kommo öfver deras läppar. Det gifves sådana stunder i lifvet
då man med ens ville skapa nya uttryck, ty de vanliga synas alltför
betydelselösa för situationen; språket förefaller fremmande och
oegentligt. Slutligen afbröt dock Oskar denna tystnad.

-- Jag har läst brefvet och är af samma mening som förut. Ni måste
återvända till er sjuke fader.

-- Och gifta mig med Glithingham! utbrast Lucy med en förrädisk
liflighet. Blifva hustru åt en man, som jag ej kan högakta, ej ens
fördraga, en man, som älskar blott min förmögenhet, som endast
eftersträfvar lyckan att blifva lord till Abbey-Hall? Är det möjligt?
Nej, nej, aldrig!

-- I den saken kan jag ej råda er, sade Oskar med ansträngning. Att
döma af brefvets innehåll, synes som om er fader hade vigtiga skäl
att önska denna förening. Kanske ni lättare kan besluta er, sedan ni
inhemtat dessa. Det är allt hvad en uppriktig vän kan säga er.

Nu steg Oskar upp och fattade sin hatt; han skyndade att lemna detta
rum, i hvilket han kände sig qväfvas. Han kunde ej längre beherrska
sig och närmande sig Lucy, fattade han hennes hand, kysste den och
sade utan släppa den:

-- Jag önskar er mod att handla rätt, jag ville göra mycket för
att kunna rädda er ur denna svåra belägenhet; men det står utom
min förmåga. En sak blott anhåller jag om, ifall det icke synes er
för djerft, lofva mig vid minnet af den vänskap ni bevisat mig att
underrätta mig om ert giftermål kommer att ega rum, eller låt mig
veta om sakerna tagit en annan vändning!

-- Jag lofvar er det; jag lemnar i morgon Paris. Farväl! tack för
allt! Helsa våra gemensamma vänner ifrån mig; jag har ej mod att taga
afsked af dem.

-- O, nu -- om det vore möjligt, skulle jag högakta er ännu mera än
förut! och huru kall jag än må synas, så kommer dock mitt hjerta att
följa er.

Utan att afvakta ett svar, gick Oskar till dörren, bugade sig ännu
engång och lemnade henne.

Då han var borta, stod Lucy ännu en lång stund med ögonen fästade
på dörren; hon hörde honom pålägga sina öfverplagg, öppna den yttre
dörren och -- nu var han borta. På länge kunde hon ej förmå sig,
att göra en rörelse; det var liksom hade hon velat förbli vid detta
intryck, och aldrig göra ett steg mera i lifvet.

Slutligen brast hon ut i gråt, men dessa tårar voro välgörande,
sådana som hon bra sällan hade fällt. Det finnes tårar, hvilka komma
direkte från ett hjerta som känner sig så vekt, så krossadt, att det
ej kan utgjuta sig på annat sätt. Men hon stod orörlig, hon gjorde
intet för att hindra detta utbrott af sina känslor, och först sedan
denna paroxysm af känslighet lugnat sig, vände hon sig bort ifrån
dörren och gick till soffan.

-- Mary! ropade hon; och när denna inträdde, sade hon: -- om någon
kommer, tar jag ej emot. Dessutom -- packa in våra saker och begär
våra räkningar, ty vi resa i morgon till England. Hvarför står du
liksom slagen af åskan? Ja, Mary, min far kallar mig och jag måste
till honom. Säg ingenting, min vän, förtag mig icke mitt mod! Jag ber
dig göra, hvad du kan för att allt må vara färdigt i god tid! Lita
icke på mig, Mary, -- jag är trött, jag mår ej väl.

Och det var sannt; hon var så litet van vid starka sinnesrörelser,
att hon var alldeles uppskakad. Flere timmar förgingo och Lucy hade
icke lemnat sitt rum; hon hade icke lagt hand vid inpackningen, om
vi undantaga hennes kära lithografier; dem fick ingen annan röra;
och det var icke utan en stark sinnesrörelse hon vidrörde hvarochen
af dessa kära minnen. Men vi skola ej forska efter hvad som föregick
inom hennes själ. Det är bättre att lemna henne i den ensamhet hon
söker. Vi kunde eljest måhända få se henne, den starka själen,
krossad under sorgens, under kärlekens makt. Strider emellan hjerta
och viljan äro ofta förfärliga strider! Hvem kan väl påstå, så stark
han än må vara, att viljan aldrig fått gifva vika? Och det var då
icke alltid derföre, att det var omöjligt för den att segra, utan
derföre, att motståndaren var så kraftlös, så blödande, så pinad, att
en längre fortsatt strid skulle varit ett mord, sedan den besegrade
hjelten sjelf hellre ville lida än längre fortfara att kämpa?

Kan väl det högre väsende, som skapat menniskan med hennes svagheter
och ofullkomligheter, och som kastat henne i denna stora verld,
så full af frestelser, fälla domen öfver ett hjerta som älskat
för mycket? Må orättvisa gerningar varda fördömda; må den syndiga
kärleken, som ej vet att upprätthålla menniskans värdighet,
tusenfaldt varda fördömd, men rör ej vid den sanna kärleken, den är
helig, den är stor! Tvenne hjertan, som genom denna trollmakt lefva
i kärlek för hvarandra; ett hjerta, som i den stora menskligheten
slutligen funnit sin vän, sin like, den, för hvilken det vill lefva
och dö, -- o, rör ej vid en sådan kärlek med förtal eller med dom!
Gud kunde det ej, huru skulle då menniskan göra det? Må hafvet
åtskilja dem, må alla lagens och samhällets fordringar kasta sten
på denna kärlek, den förblir ändock stor, den förblir ändock helig!
De, hvilka ej vilja tro på den rena kärleken, veta ej hvad detta ord
betyder. Att veta det man är allt för den, som är allt för en, att
veta, att då blickarna mötas, är tanken förenad; att veta, det den
enas tårar, sorger, glädje och sällhet finna ett återljud uti den
andras hjerta, att en handtryckning, ett ord, som för alla andra
är ofattligt, blott är klart för två, är icke det ljuft, skönt,
herrligt? Hafva cheruberna ett annat sätt att tolka sina känslor för
hvarandra? Skulle englarne ha något emot det? O nej, det tror jag
icke -- icke ens Gud!

Jag undrar öfver, att menniskorna aldrig hittat på ett annat ord
än kärlek, för att skilja den vanliga jordiska kärleken ifrån den
upphöjda, som visserligen är sällsynt, men hvilken dock finnes.

Jag ville ej gifva detta vanliga namn åt de känslor, hvilka den
qvinna hyser, hvilken under åratal troget bevarar minnet af en
älskare, en make, fjerran skiljd från henne; åt den, som under långa
år ombildar sin karakter och försöker omskapa sig för att blifva värd
det hjerta hon önskar ega; åt den, hvilken utaf hela sin själ älskar
en, hvilken ej besvarar denna ömhet; eller slutligen åt den, som uti
sitt hjerta bär hågkomsten af en kärlek, hvilken hon genom tvång
blifvit nödsakad att vara otrogen. Det är ej mera en jordisk kärlek,
som så kan hängifva sig. Det är gudomlighetsgnistan inom menniskan.
Döm derföre ej den rena kärleken!



XVII

EN LITEN TALANDE KORG


Men återvändom till Lucy, som utan tvifvel blir oss tacksam för
det vi ej varit vittnen till hennes strider. Det måste vara en den
förfärligaste känsla att erfara sin egen svaghet, då man förtröstat
på sin styrka.

Andra dagen var Lucy i ordning för afresan och tog plats uti en
vaggon. Hon hoppades ännu engång återse Oskar, men nu återstod
endast några minuter och hon förlorade detta hopp. Med ens kom en
liten gosse till vagnsdörren och lemnade henne en liten förtjusande
blomsterkorg.

-- En herre bad mig lemna detta åt Lady Suffridge, sade han.

-- Huru visste du, att jag var den personen?

-- Han stod bakom glasdörren och visade mig er.

-- Finns han der ännu?

-- Nej, han gick bort sedan han förvissat sig om, att jag ej skulle
misstaga, mig.

Lucy gaf honom ett guldstycke, som gossen helt förnöjd emottog.

-- Lika mycket fick jag just af herrn, sade han. Stor tack! min gamla
blinda mor blir nog lycklig deröfver; och sedan så köper jag mig
några cigarrer... och med dessa ord sprang han sin väg.

Lucy hade äfven utan denna ledning kunnat gissa hvem det var som
sändt henne detta afsked. Blommorna lågo i korgen i en viss
artistisk ordning, som var alldeles olik det vanliga sättet att lägga
dem tillsammans; dessutom voro de på ett egendomligt sätt valda och
en del voro sällsynta för denna årstid. En aning sade henne, att det
ej var utan afsigt de blifvit sålunda sammanförda. Men en hvissling
hördes och tåget satte sig i rörelse. Lucy kastade en lång, innerlig
blick åt den stad, som inneslöt hennes käraste vän. Hon tyckte, att
hennes hjerta stannade qvar, ty sorgen gjorde henne nu fullkomligt
oförmögen att känna något. Men snart började hennes ögon åter forska
efter betydelsen af denna korg. I midten fanns en stor ros, och rosen
är ju symbolen af vänskap, tillgifvenhet; bredvid den lågo uti en
liten knippa några nejlikor, hvilka betyda trohet; en hortensia,
hoppet, hvilade förnöjd uti ett hörn, stödjande sig emot en balsamin,
hvilket vill säga: var lycklig! I den andra sidan af korgen lågo om
hvarandra några grenar cactus, beundran, tillsammans med vintergrön,
som talar om en lycklig, förfluten tid.

-- Han försäkrar mig ännu engång om sin trogna vänskap; han hoppas,
att jag blir lycklig! Om han ej hade sagt det i går, skulle jag ej
våga tänka på den beundran, hvilken några af dessa blommor tala om,
liksom för att påminna mig om en lycklig tid, som nu -- ack! är
förfluten.



XVIII

HON HAR LOFVAT


Uti den allt lika upplysta sängkammaren på Abbey-Hall, finna vi lord
Suffridge hvilande på sin säng; bredvid honom sitta Lucy och Edvard
Glithingham. Några ord äro nödvändiga för att förklara orsaken,
hvarföre vi just på denna dag återtaga berättelsens tråd. Sex månader
hafva förflutit sedan Lucy åter trädde in i sitt dystra fängelse. Det
var med ett beklämdt hjerta hon emotsåg sin framtid, men då hon greps
af alltför upproriska känslor, behöfde hon endast i minnet återgå
till det sista samtal hon haft med Oskar, för att åter känna sig
lugnare.

Hon fann vid hemkomsten sin fader sjuk, men han blef snart något
återställd. Man märkte likväl, att han småningom blifvit allt svagare
och att sjukdomsanfallen, om också ej så häftiga som förut, dock
oftare återkommo. Sedan den dag, han af orsaker dem vi känna, beslöt
att gifta sin dotter med sir Edvard, tycktes han hafva hakat sig fast
vid denna tanke och endast uppehålla sina krafter genom hoppet om
dess fullbordan. Lucys afresa till kontinenten hade varit ett svårt
slag för honom och hennes återkomst en desto större glädje, ty han
hade fruktat att ej mera få återse henne. Han förstod rätt väl, att
det var motviljan för det giftermål han ville förmå henne till, som
skrämt henne bort ifrån hemmet, men att åter öfvergifva denna tanke,
det var för honom omöjligt. Han önskade försona sitt brott genom att
förena sin enda dotter med sonen till den förr så hatade Starling.

Då lord Suffridge några dagar efter Lucys återkomst talade med henne
om brölloppet, svarade hon, att det ännu var en fullkomligt oafgjord
sak och att hon kände sig ur stånd att ingå en så afskräckande
förening. Lorden blef utom sig och blott för att lugna honom, bad
Lucy, att han skulle låta denna fråga ännu några månader hvila,
hvartill den gamle samtyckte.

Edvard hade några gånger besökt Abbey-Hall och derunder visat
mycken otålighet att påskynda sakens gång. Han var orolig öfver
Alice bortförande och trodde sig kunna finna ro, först när allt var
oåterkalleligcn afgjordt.

Samma dag vi återfinna Lucy och Edvard vid lordens säng, var denne
åter sämre; hans krafter tycktes vara i aftagande och hans blick var
orolig och bäfvande. Slutligen fattade han Lucys hand ork började med
osäker stämma:

-- Mitt barn, du har länge nog låtit mig vänta på ditt svar och du
kan ej tro huru mycket du derigenom plågat mig. Nu vill jag hafva
det bestämdt. Edvard, Lucy! jag har just afvaktat denna dag för att
förena edra händer, och för att gifva er min faderliga välsignelse.
Kom, Edvard!

-- Nej, nej, nej, min far, det är omöjligt, utbrast Lucy,
förskräckt öfver den hastighet, hvarmed lorden gripit saken an, och
hon drog sin hand ur sin faders. -- Det är omöjligt! o, min far, jag
ber dig, var icke obeveklig! Lyssna till din Lucys bön! Fader, jag
ber, jag bönfaller, att du måtte afstå från denna tanke! Jag kan ej
samtycka, -- ack, gör mig icke så gränslöst olycklig!

Under det Lucy talade, hade Lorden satt sig upp i sängen med vildt
uppspärrade ögon.

-- Du må bedja mig så mycket du vill; jag förblir dock obeveklig. Du
skall, du måste gifta dig med Edvard; han älskar dig och jag vill det.

-- Herr baron, sade Edvard med inställsam röst, då jag ser den
motvilja, fröken Lucy hyser mot mig, vill jag ej tvinga hennes
känslor.

-- Edvard! också du? Men var ej rädd, det är blott en nyck af Lucy;
hon vill nog blifva din hustru; du skall få se att hon samtycker!

-- Omöjligt, min faderl Baron Glithingham vet redan sen länge de
känslor jag hyser för honom.

-- Lucy, återtog fadren med häftighet, nog med detta! När jag säger,
att jag vill, anstår dig blott att lyda. Gifven mig edra händer, att
jag må trolofva er med hvarandra.

-- Fader, fader! hvarföre önskar du detta sa enträget? hvarföre vill
du uppoffra hela mitt lif! Icke kan du derigenom blifva lyckligare
och du kommer säkert en dag att ångra dig!

-- Lyckligare! jo, jag blir lycklig och jag skall aldrig ångra det!
Hör mig, efter du vill veta allt. Edvard, aflägsna dig på en stund;
jag vill tala med Lucy och du skall få se, att hon sedan frivilligt
samtycker!

Baroneten aflägsnade sig med en misstrogen blick. Han började nu i
sin ordning bäfva. Det, som föregick omkring honom, föreföll honom så
besynnerligt, att han begynte befara, att någon olycka kunde dölja
sig derunder. Men det var ej längre tid att stadna, saken hade redan
gått alltför långt och han hade dessutom inga bestämda skäl för sin
oro.

När far och dotter blifvit ensamma, såg lorden förstulet omkring sig,
fattade Lucys hand och bad henne sätta sig på sängkanten nära till
honom.

-- O, Lucy, det är någonting förfärligt, som du tvingar mig att
meddela! Det är rysligt! Så hör då... det är mycket länge sedan...
just denna samma dag... det var också om aftonen... jag... nej,
Lucy! det är omöjligt; jag kan ej säga dig det! jag kan det ej! Nej,
du bör blott veta, att jag står i en stor skuld till Glithingham!
Jag känner på mig, att jag ej skall lefva länge mera... vill du
väl, att min själ, för din skull, för din olydnads skull, skall
evinnerligt pinas? Du kan försona mig med Gud, du och ingen annan.
Denna försoning kan ej köpas genom något annat än genom din förening
med Glithingham.

-- Ack, min far, är det blott icke ett foster af er upprörda
inbillning? Huru kunde min olycka försona er med Gud? Det måste ges
ett bättre sätt att godtgöra hvad ni brutit.

-- Nej, och tusen gånger nej! Det är dig Försynen utvalt dertill. Om
du ej samtycker, gapar helfvetet emot mig, der jag evigt skall pinas.
Vill du det?

-- Min far, ni bedrar er! Det är icke jag, utan edra egna känslor,
som kunna rädda er. Ångern är det enda, som kan frälsa er ifrån de
qval, hvilka nu förfölja er.

-- Ha, du vill undandraga dig offret? Lucy, jag ber, jag besvär dig,
mitt barn, skänk mig det lif, som jag först skänkt åt dig! I din mors
namn, i namnet af den kärlek du måste hysa för din fader, i namnet af
Gud, som jag ej vågar se eller känna innan mitt brott är försonadt,
ber jag dig att bönhöra mig! Hör du, fortfor han derefter hviskande,
jag skall döda mig, om du ej samtycker, det svär jag heligt! och han
framdrog härvid en knif ur en bordslåda, invid sängen. Det är just
denna knif... detta stål skall ännu engång dricka blod om du icke
lofvar! -- Han höjde med detsamma handen liksom för att stöta
knifven i sitt hjerta.

Lucy uppgaf ett skri och fattande sin faders hand, kastade hon
mordvapnet till rummets andra ända, i det hon utropade:

-- Jag lofvar! jag lofvar!

Vid dessa ord sågs lorden en stund återhålla sin andedrägt; derpå
sammanknöt han sina händer med krampaktig häftighet och utbröt i ett
vansinnigt skratt, under hvilket man blott otydligt hörde orden: --
Hon lofvar! hon lofvar!

Detta fasansfulla uppträde varade några sekunder. Med ens grep han
sin dotters båda händer och höljde dem med tårar och kyssar.

Lucy åter tycktes ej rätt kunna fatta hvad som händt; de sista ord
hon yttrat ljödo hemskt i hennes öron; men de voro utsagda och det
återstod henne intet annat, än att böja sig under omständigheterna.
Hennes faders tacksamhet lemnade hennes hjerta fullkomligt kallt. Hon
kände ej annat, än att hon fallit i en mörk afgrund.

Hon slet sig derefter lös ifrån fadrens tacksamhetsyttringar och
anhöll om en timmas ostörd ensamhet, innan hon i hans närvaro skulle
meddela baron Glithingham sitt samtycke.



XIX

DEN FÖRSTA KYSSEN


Lorden kände sin dotter; han visste, att han kunde vara trygg, sedan
hon gifvit sitt löfte.

Lucy lemnade sin faders rum med lugna steg; hon var blek och liksom
känslolös; med möda kunde hon stiga upp för trappan. Då hon inkom
i sin kära gröna kammare, som bevittnat så många hennes tankar och
drömmar, och som inneslöt så många minnen för henne, gick hon fram
till sin moders säng och nedsjönk der på sina knän. I denna ställning
förblef hon en lång stund; ej ett ljud hördes från hennes läppar
och hon liknade, der hon låg knäböjande, en marmorstod på en graf.
Slutligen steg hon upp; ett förklaradt uttryck hvilade öfver hennes
anlete; hon såg upp mot höjden och sade halfhögt:

-- Offret står inför dig, Herre Gud! Låt mig alltid vara lika fast
besluten, som nu, att glömma mig sjelf!

Hon gick derpå till sitt skrifbord, framtog ur en låda ett hvitt blad
samt en penna, och sade:

-- Med denna min moders penna, skall jag skicka min sista helsning
till honom, den enda menniska, jag efter min mors död har älskat. Det
är den sista stunden jag ännu kan tillåta mig att tänka på honom,
och nu kan jag säga honom, att jag förstår hvad pligt är. Det är min
sista gärd åt lifvet, innan jag träder fram till offeraltaret.

Hennes penna ilade nu öfver pappret, hastigt, lätt; hon stannade ej
ett ögonblick innan hon tecknat sitt namn under helsningen.

-- O, sade hon, må detta vara den sista gången jag nedskrifver det
namn, jag ännu bär, men hvilket jag snart skall utbyta emot ett annat
afskydt. Dock... jag eger ej mera qvar ens rättigheten att uttala mig
så. Offret får icke knota. -- Nu är jag bruten, nu är min stolthet
tillintetgjord. -- O, Gud, hvarföre skänkte du menniskan kraft, då
det endast var för att bryta den?

Sedan hon ännu engång igenomläst brefvet, förseglade hon det.

-- Detta är det sista fria steg jag uttager, sade hon. O, Gud,
hvad det är lätt all tala om uppoffring, men hvad den är svår att
fullborda! -- O, Oskar, fortfor hon, i det hon framtog samma porträtt
vi sett henne ega redan i Paris. Oskar, låt mig sluta mitt hjerta till
ditt, engång, den första, den sista! Låt mina läppar trycka din bild,
och må hela min kärlek för dig förseglas i denna kyss, och må den sedan
ej vara annat än ett minne! minnet af en herrlig dröm!

Men Lucys lugn var nära att svika henne nu, då afskedsstunden
var inne; hon gömde hastigt undan porträttet och skyndade ut ur
rummet. En stund sednare finna vi henne i fru Johns rum, der efter
vanligheten äfven den gamle Black befann sig. Han hade sett Lucy
komma ut ur lordens rum och af hennes utseende anat en del af
sanningen. Vid Edvard Glithinghams inträde till den gamle lorden,
hade denne med glädjestrålande ansigte underrättat honom, att Lucy nu
frivilligt gifvit sitt samtycke. Vid denna underrättelse, hade Anders
genast lemnat rummet, begifvit sig upp till sig, hastigt skrifvit
några rader, dem han genast afsände. Sedan detta var gjordt, besökte
han väninnan, åt hvilken han meddelade hvad som händt. De höllo just
på att öfverlägga om hvad de borde företaga sig, då Lucy inträdde.

Hennes upprörda utseende satte dem i förtviflan och då Lucy
nedkastade sig på soffan bredvid Jane och gömde sitt hufvud i hennes
knän, gråtande som ett barn, visste de gamla intet bättre råd, än att
blanda sina tårar med hennes.

Vi lemna dem nu för att uppsöka några af de öfriga personer, hvilka
läsaren sett framträda såsom fondmålningar på vår tafla.



XX

NÄR HJÄRTAT BRISTER


Vi lemnade sist Alice i en förtviflad ställning i den lilla stugan i
skogen, gråtande och undrande öfver, hvarför man bortfört henne. Vi
omnämnde äfven de bref hon lyckats skrifva, ehuru utan någon påföljd,
samt om det förbud gumman gifvit den unga Martha att hafva någon
gemenskap med Alice.

Månader hade sålunda förgått, utan att medföra någon förändring i
hennes belägenhet. Hon hölls alldeles som en fånge och hade ingen
att samtala med, än den unga bondflickan, med hvilken hon någongång
i smyg fick utbyta några ord. Våren stod i hela sin prakt, men Alice
fick ej njuta af den annat än vid det öppnade fönstret.

En plan hade dock till en viss grad utvecklat sig inom hennes hufvud,
nemligen att förmå Martha att rymma med ett bref till lady Starling.

Den gamla qvinnan ingaf ingen annan känsla än rädsla; och Martha var
derföre ej svår att öfvertala. Alice bad henne så varmt, och hennes
tårar voro så vältaliga, att Martha en vacker dag spårlöst försvann.
I början blef gumman orolig, men snart förrådde Alices uttryck,
hvilka vittnade om en dämpad glädje, sanningen för henne. Intet stod
emellertid att göra; förfölja rymmerskan kunde gumman ej, ty då hade
fogeln under tiden kunnat flyga ur buren. Alice räknade emellertid
nu dagar och timmar. Hon visste nog, att Marthas färd skulle räcka
länge, ty den penningesumma, hennes börs innehöll och hvilken hon gaf
flickan, var ganska obetydlig, men hon lofvade henne derjemte en stor
ersättning om hon riktigt skulle framkomma.

Vi vilja emellertid förflytta oss några veckor framåt och besöka lady
Starling. Hon sitter i en berceau i den vackra trädgården. En bok
ligger uppslagen framför henne, men hennes ögon hvila ej derpå. Hon
fäller tårar dem hon dock söker dölja för en annan person, som i en
hvilstol sitter bredvid henne. Denna bleka, aftärda gestalt, är ingen
annan än den unga Alice, som nyligen återkommit till fru Starling.

Befrielsen från ensamhet och fångenskap, hvilken hon hoppats på såsom
den största lycka, blef i sjelfva verket den smärtsammaste stöt för
hennes hjerta.

Vi vilja i korthet berätta hvad som försiggått. Martha hade
efter en mödosam vandring anländt till ---- hall, och utan hinder
lyckats framkomma och öfverlemna brefvet i fru Starlings händer, ty
baroneten fanns då ej på stället. Då ladyn erfor Alices besynnerliga
bortförande, uppstod en dunkel misstanke om rätta förhållandet i
hennes inre. Hon älskade sin son, men, huru blind hon än var för
honom, hade hon dock ofta bekymrats öfver hans grundsatser och
uppförande. Hon befarade äfven straxt, att han ej varit fremmande för
detta dåd, ehuru hon var långt ifrån att kunna fatta sanningen i
hela dess vidd.

Omedelbart efter denna underrättelse, företog hon en resa, för att
återföra den så länge fåfängt eftersökta Alice, och efter några
dagar lyckades hon deri, ehuru icke utan möda, ty den gamla gumman
påstod, att den unga Missen af sina föräldrar blifvit ditsänd för att
straffas.

När Alices första glädjeutbrott något lugnat sig, begynnte fru
Starling taga reda på alla de förhållanden, som kunde upplysa henne
om sanningen. Det var till en början icke lätt att förmå Alice att
förråda den hemlighet, som var hennes hjerta så kär, men då dess blad
efterhand blefvo allt mera läsliga, stelnade den gamla fruns hjerta
af sorg och fasa. Sonens låga handlingssätt framstod i sin fulla
dager för den ärliga och rättänkande frun, och hennes sorg var så
mycket häftigare, som hon måste erkänna, att hennes eget barn, denne
son, hvilken hon med så mycken kärlek uppfostrat, hvilken hon velat
rikta med alla skatter ur hennes egen älskande själ, var en föraktlig
usling.

Lady Starling var en af dessa rättänkande personer, hvilka aldrig
skygga tillbaka för sanningen, huru bitter den än må vara, och hon
meddelade Alice den smärtsamma upptäckten, hvilken för detta hjerta
skulle blifva sönderslitande -- hennes idols trolöshet.

Alice var, såsom man redan kunnat finna, en af dessa finkänsliga
naturer, som ombilda sig efter omständigheterna; upprätta, då ett
stöd upprätthåller dem, brutna vid beröring af en fläkt. Hon hade
lefvat endast af sin barnsliga kärlek till Edvard, allt annat i
hennes lif hade varit en bisak, ett intet, som ej fattat rot inom
henne. Under inflytelsen af denna känsla, som frisk, ungdomlig
utvecklats i hennes hjerta, hade hon lefvat sjungande som en glad
fogel; verlden hade tedt sig herrlig och skön för henne. Aldrig
hade en misstanke vaknat inom henne, och hela hennes lif berodde på
denna tro. Hade hon älskat en dygdig, rättskaffens man, och af honom
älskats tillbaka, skulle hon liksom det mjuka vaxet låtit ombilda
sig under hans hand, men nu var det annorlunda. Sedan hennes kärlek
engång sammanstörtat, måste hon sjelf dragas med i dess fall. Den
förändring, den oväntade upptäckten af Edvards trolöshet verkade på
henne, var densamma, som inträffar med den friska, sköna rosen, då
dess stam brytes: rosen dör, förvissnar. Det var icke utan strid hon
dukade under; hon försökte att kämpa, men hennes pulsslag blefvo allt
svagare och hennes hjerta stelnade bort.

Fru Starling förskräcktes i början af det förkrossande intryck
sanningen gjort på den svaga varelsen, men hon invaggade sig dock
i den förhoppning, att Alice, sedan den första smärtan vore förbi,
skulle återvinna helsa och krafter. Hon insåg nödvändigheten att
handla, att förmå sonen att söka försona sitt brott, och ehuru hon
aldrig förr tänkt sig möjligheten af en förening emellan Edvard och
Alice, ville hon nu gerna, att den skulle försiggå, sedan den för
honom blifvit en pligt.

Lady Starling kunde ej nu lemna Alice ensam i ett så förfärligt
tillstånd, ty det var smärtsamt att se den unga, till utseendet
nästan liflösa flickan, hvars ögon afspeglade grafvens intet, hvars
kinder ej vittnade om en gnista lifsvärme, och hvars brutna kropp ej
mera kunde lyda den brutna viljan.

Vi återfunno vid början af detta kapitel fru Starling i en berceau,
och bredvid henne, halfliggande i en hvilstol, Alice, med ögonen
tillslutna. En tung och häftig andedrägt samt då och då en maktlös
rörelse med handen voro de enda tecken, som ännu vittnade om, att hon
lefde.

Lady Starling kunde vid blotta tanken på allt detta ej återhålla sina
tårar; det rådde ett kaos inom henne; hon hade tusen gånger tänkt
skrifva till sin son, men ett något, hon visste ej hvad, återhöll
henne derifrån. Hon ville hellre se honom, tala till hans goda
känslor, väcka dem, som endast slumrade, såsom hon i sin moderliga
kärlek ännu hoppades. Med ens hördes rullandet af en vagn, som
tycktes köra in på gården.

Fru Starling återhöll sin andedrägt, och en dödlig blekhet betäckte
hennes kinder. I detsamma slog Alice upp sitt öga och stirrade vildt
omkring sig; en hög rodnad öfverhöljde hennes bleka anlete och hon
uppgaf ett hjertskärande skri, mera högljudt än man från denna svaga
varelse kunnat vänta.

-- O, mylady, fräls mig från hans åsyn! Nåd, nåd, mylady! ropade
hon, och derpå sjönk hon åter blek tillbaka uti stolen, efter ett
vanmäktigt försök att resa sig upp. Hon låg liflös, med hufvudet
lutadt åt sidan och med händerna sammanknäppta liksom till bön.

Lady Starling hade vid Alices första ord ilat till henne och hon
försökte nu att återkalla henne till lif.

I detsamma framträdde en betjent och anmälde, att miss Brown, Alices
moster, hade anländt. Så mycket fru Starling än önskat att se sin
son, var det dock en lättnad för henne, då hon hörde, att det ej
var han som kommit. Hon lät bedja miss Brown stiga in i salen och
sysselsatte sig emellertid med att återkalla Alice till medvetande.
Flickan förflyttades derpå in i sitt eget rum, der hon lades på sin
bädd och lemnades under tillsyn af en af husets trogna tjenarinnor.



XXI

NÄR HJERTAT HAR BRUSTIT


Fru Starling begaf sig nu till sin gäst, men innan hon inträdde i
rummet der denna befann sig, stannade hon ett ögonblick. Hon måste
öfvertänka hvad hon borde säga miss Brown, hvars pratsjuka var henne
välbekant. Men huru skulle hon, den brottsliges moder, förklara
orsaken till Alices sjukdom?

Vid hennes inträde, neg miss Brown flere gånger mycket djupt. Hon
var sig fullkomligt lik, sådan vi sist sågo henne på ångbåten, på
äterfärden från Amerika, dit hon rest för att lyfta ett arf. Lady
Starling intog sin vanliga plats och bad den gamla missen sätta sig.

-- Jag får först så hjertligt gratulera, yttrade denna, ty jag har
hört, att herr baroneten fått sig en så vacker och rik fästmö. Men
huru mår min snälla Alice, som mylady varit så god emot? Har hon
varit snäll och lydig, det kära barnet? Gud signe henne!

-- Hon är för det närvarande sjuk, svarade lady Starling, med en lätt
darrning i rösten.

-- Sjuk? Herre Gud, hvad det var ledsamt! Är hon mycket sjuk? har
hon gifvit mylady mycket besvär? Och flickan som var så frisk! Ja,
det är så med den ungdomen, de äro alla sjuka nu för tiden; jag, som
trodde, att Alice hade en så stark helsa. Hon var visst ett klent
barn, då hennes mor, min salig syster, dog. Hon förstod Guds ord,
hon, ehuru ej så strängt som man borde, men hon dog ändock i frid med
Gud och menniskor, och det lilla barnet, ja, det var så klent och
skrek så ofta; om nätterna hade jag mången gång ingen ro för det.
Men Gud gifve barnet sin nåd, ty hon blef ändå en bra flicka, så
mjuk om hjertat; och så lärde jag henne Guds ord, så att hon genast
kunde svara, då jag frågade henne något kapitel eller någon vers
ifrån evangelierna eller psalmerna. Men huru mår mylady sjelf? Mylady
är alltid så rask, men litet blek bara. Ja, ja, ålderdomen är en
besvärlig sak, den kommer utan att man ens tänker derpå. Men lyckligt
är det, då man har mera tid här på jorden för att läsa och begrunda
evighetens herrliga löften och bilder!

Lady Starling kände af gammalt miss Browns ohejdbara tunga, men ehuru
hennes pratsamhet under sådana förhållanden som de nuvarande var
pinsam för henne, gaf den henne åtminstone tid att öfverväga huru hon
borde lägga sina ord vid det svåra meddelande, som förestod henne.

-- Miss Brown, sade hon, då en paus, förorsakad af en suck, lemnade
henne tillfälle dertill; Alice är mera allvarsamt sjuk än jag i
början trodde. Det stackars barnet har en stor sorg, och det smärtar
mig djupt.

-- En sorg! utbrast miss Brown och slog händerna tillsammans. En
sorg, då mylady varit så utomordentligt god emot henne? Hvad skulle
kunna fattas henne? Ack dessa barn, alltid otacksamma!

-- Ni har intet att förebrå henne, miss Brown; hon är ej otacksam, hon
är olycklig.

-- Olycklig? Huru skulle jag ej förebrå henne det, då mylady endast
varit alltför god emot henne! Ja, så är det; vår tids ungdom är så
besynnerlig! Det är alldeles som med en ung lady, jag såg på resan,
då jag kom från Amerika. Jag var mycket intresserad af henne; hon såg
så hygglig ut och tycktes förstå Guds ord; men det var ej den rätta
gudsfruktan, det. Jag trodde det först, men den Onde antar också
ibland en sådan skepnad. Jag ville emellertid veta mera om henne, ty
jag trodde, att hon var en bra flicka, men jag kom till min gamla
erfarenhet. Ungdomen är alltid missnöjd nuförtiden. Den unga lady...
lady... nej, nu har jag glömt hennes namn igen, men hon kallades
alltid lady Lucy... men här står jag och pratar om allt möjligt,
och mylady blir säkert otålig...

-- Nej, nej! fortsätt, sade Lady Starling, som just börjat bli
uppmärksam, ty det föll henne in, att det möjligen kunde vara fråga
om Lucy Suffridge.

-- Ja, hvad sade jag nu? Jo, jag talade om den unga lady Lucy, som
var förlofvad med en hygglig ung man, en rik lord, sades det; hon
rymde från sin far, reste utan vidare till Paris, och blef sedan
genom polisen tvungen att komma hem, och nu vill hon ändå ej gifta
sig med den unga lorden, som skall vara så vacker, efter hvad man
säger. Allt detta har jag hört genom min brorson, som har en fästmö
på slottet, hos den unga ladyns fader. Ja, så litet kan man lita,
på utseendet! -- Ack, min Gud, men törs jag fråga när mylady får
sin vackra svärdotter hit? Ack, hvad det för ett modershjerta måste
kännas ljuft! Och sedan när de små pysslingarne komma i huset! -- Jag
har aldrig velat gifta mig, men min gamla moder sade, att man alltid
älskar sina barnabarn mera än sina egna.

Under hela den sednare delen af detta ordflöde hade lady Starling
sett tankfull ut och i stället att svara, frågade hon:

-- Hvad heter det ställe, der er brorsons fästmö bor?

-- Ack, min Gud! om jag det mindes! Känner mylady den unga ladyn? --
Ack, nej! det är omöjligt! -- Det heter... jo, något på Abbey var
det... der lär förut ha varit ett kloster.

-- Tack, miss Brown, sade lady Starling. Men nu får ni ursäkta, att
jag lemnar er, ty jag måste upp och se huru det är med Alice. Ni kan
ännu ej få se henne, men kanske sednare. -- Med dessa ord gick lady
Starling hastigt ur rummet, lemnande miss Brown helt förbluffad öfver
hennes plötsliga bortgång.

Då lady Starling gick uppför trappan, möttes hon af Alices
vårdarinna, som helt darrande skyndade emot henne och ropade:

-- Skynda, skynda mylady! jag tror visst, att miss Alice håller på
att dö!

Vid dessa ord sprang lady Starling, utan afseende på sin ålderdom,
till Alices rum, der den unga flickan, med öppna och mot höjden
stirrande ögon, med svårighet tycktes draga efter andan; det syntes
vara dödskampen.

-- Fort, rid efter läkaren! tag tvenne hästar, att han må kunna
komma med den ena! Baronetens bästa ridhästar! Giggen efter pastorn!
befallte lady Starling.

-- Baroneten! -- baroneten! hviskade den sjuka, hvilken dessa ord
tycktes ha återväckt till ett slags medvetande. -- Ack, ja, han
kommer, ja, Edvard, du kommer snart och då få vi yppa allt för din
mor! -- Dessa afbrutna ord voro knappt hörbara och nu tillslöt den
sjuka åter sina ögon och försjönk i en dvala.

Lady Starling fattade hennes hand, och på knä bredvid henne bad
hon ur hjertats innersta djup för den arma själen, som tycktes
utkämpa en strid emellan den förfärliga verkligheten och den måhända
efterlängtade glömskan af all jordisk sorg.

Nu återkom tjenarinnan.

-- Kalla på miss Brown, men bed henne vara tyst och gå sakta.

Den sjuka spratt plötsligt till och uppgaf ett hjertslitande skri.
-- O, nej, fräls mig ifrån att se honom! Jag vill minnas den jag
älskade, ej återse den trolöse! -- Mylady, tack för allt! Bed för det
arma barn, ni varit så god emot, bed att det må få dö i Guds armar!
och hon tryckte härvid lady Starlings hand emot sina läppar.

-- Alice, jag skall träffa honom; om han älskar dig, skall jag
välsigna er!

-- Om han... också sade, att han ännu älskar... skulle jag... ej
tro... det är... försent. -- Det sista ordet dog nästan ohörbart
på hennes läppar; hon slöt sina händer tillsammans och lyfte ögonen
emot en Kristusbild, som hängde på väggen. Efter en stund, sedan miss
Brown äfven inträdt och knäböjt vid sängen, hördes Alice åter tala:

-- Jag förlåter honom... min sista bön skall vara för den, som gjort
mig den största smärta!

När några timmar sednare inträffade presten och läkaren; de kommo för
sent, ty Alices ande hade flytt till det land, der ro är gifven de
sörjande själar.



XXII

FÖRSONING UTAN OFFER


Sedan Lucy hos sina gamla vänner gifvit ett fritt lopp åt sin häftiga
sinnesrörelse, steg hon plötsligt upp.

-- Nu är det ej mer tid att hängifva sig åt förtviflan, sade hon.
Intet återstår mera att göra. Jag har behof af mod, och tårar
borttaga modet.

-- Mylady, sade Black, det är ej tid för tårar, det är sannt, utan
för handling. Ni får ej samtycka till detta giftermål! Nu är det min
tur att handla. Stadna här, jag går att tala med mylord.

-- Nej, Black, jag har redan lofvat, och jag återtager ej mitt gifna
ord. Det återstår mig blott att upprepa mitt löfte för baroneten. --
Mina vänner, borttagen ej mitt mod, det ber jag er! Jag kom för att
än engång tacka er, och när mitt hjerta blir alltför fullt, hvilket
väl ofta ännu kommer att ske, får jag ju den trösten att i edra
hjertan utgjuta öfvermåttet af min känsla. Black, en tjenst begär jag
af dig; i gröna kammaren på mitt skrifbord finnes ett bref, tag det
och sänd af det! Farväl, bedjen för mig!

Lucy gick med långsamma, tunga steg nedför trappan. I midten af
densamma stannade hon plötsligt, lutade sig mot väggen och förblef en
stund orörlig, med handen hårdt pressad emot hjertat.

-- Ack, hvad jag ändock är svag! sade hon. Det är bäst att göra
striden kort, och nu nästan sprang hon till sin faders rum.

Hon erfor dock ännu en stund af svaghet, då hon satte handen på
låset, men det var den sista, och hon nalkades fadrens säng, utan att
ens kasta en blick på Glithingbam, som satt der bredvid.

Lord Suffridge låg med ögonen tillslutna; ett förnöjdt leende lekte
på hans läppar och han märkte ej i första ögonblicket sin dotters
ankomst. Hon närmade sig honom och stod en stund orörlig. Rummets
belysning smärtade hennes förgråtna ögon och hon skyddade dem med
handen. Edvard var orolig och hostade, för att väcka de närvarandes
uppmärksamhet. Nu slog lorden upp sina ögon och då han varsnade sin
dotter, satte han sig upp i sängen och fattade hennes hand. Han
gjorde tillika ett tecken åt Glithingham att närma sig. Efter en
stunds besinnande sade han:

-- Baronet Edvard Glithingham, ni har anhållit om min dotters hand,
och då hon samtyckt och denna förening skänker mig en stor glädje,
vill jag förena edra händer till en trolofning.

-- Men jag sätter mig deremot! hördes plötsligt ifrån dörren en röst,
som icke tillhörde någon annan än Lady Starling.

Vid ljudet af denna stämma, ryggade Edvard några steg tillbaka och
stödde sig blek och darrande mot väggen.

Lucy, som ej kände den inträdande, anade dock uti henne ett tröstens
budskap, sändt till hennes hjelp, men lorden som i första ögonblicket
förstummats och släppt sin dotters hand, utbrast med thordönsstämma:

-- Hvem är det, som djerfves höja sin röst emot min vilja?

-- Jag, baronet Glithinghams moder!

Vid dessa ord begynnte lordens hela kropp skälfva; hans tänder slogo
så våldsamt mot varandra, att Lucy med outsäglig bäfvan gjorde ett
steg emot fadrens säng; hon fruktade följderna af detta uppträde.
Plötsligt betäckte han sina ögon med båda händerna, med det förfärade
utseendet af ett barn, som tror sig se ett spöke.

-- Jane Starling! utropade han med skärande röst; ni kommer för att
af mig återfordra det blod jag är er skyldig. Jag vill gifva er min
dotter, men ni fordrar mer? Ha, Lucy, gif mig knifven, som du tog
ifrån mig! Det är samma knif... stöt mig i sidan här... här... så
blir ni hämnad! Edvard Starlings blod ropar efter hämd!

Dessa ord, dem lorden utropade i full feberyrsel, kommo blodet att
stelna både i den gamla fruns och i Lucys ådror; Edvard åter stod
fortfarande orörlig på samma ställe, blek som en brottsling.

-- Min far yrar; det händer honom ofta, sade Lucy till Lady Starling,
jag nödgas tillkalla hjelp.

-- Behöfs icke, fröken Lucy, jag är här... sade Black, hvilken
alltsedan lady Starlings inträde stått vid dörren. Jag känner till
detta af gammalt och tror mig nu förstå alltihop.

-- Hvad då, Black?

-- Gå, fröken lilla, jag måste en stund vara ensam med lorden och
mylady.

-- Nej, Black, min gamle vän, jag går ej bort. Jag fruktar icke att
höra hvad helst det må vara.

-- Jag vet det nog, men det ges saker, dem Black icke vill omtala
för lordens dotter, men hvilka han måste meddela åt denna lady. Gå?
lilla fröken, ni får snart komma tillbaka. Er, mylady, ber jag, att
ni måtte anmoda baroneten att lemna detta rum.

-- Baron Glithingham, sade lady Starling, fästande på sonen en
genomträngande blick, lemna oss. Derpå tillade hon hviskahde: --
Alice dog i förrgår i mina armar.

Edvard sammanknöt trotsigt sina händer och lemnade rummet med stora
steg, utan att möta modrens blick.

När Black blifvit ensam med lady Starling och den gamle lorden, som
låg medvetslös med tillslutna ögon, sade han:

-- Mylady, jag önskade veta om er man hette Edvard och huru han dog?

-- Äfven jag, mister Black, börjar nu förstå allt! sade lady
Starling, och under det hon betraktade den sjuke lorden, hennes mans
mördare, begynnte tårarne långsamt rinna nedför hennes kinder. --
Store Gud, huru underbart! efter så många år upptäckes då det botten,
hvarpå mina sorgers tråd varit nystad!

-- Mylady, sade Black, det är nu tjugo år sedan jag först fick veta,
att en hemlighet tyngde på detta hjerta, och först nu är allt klart
för mig. Tjugo års ånger och qval, äro de icke nog för att ur ert
hjerta utplåna allt hat emot honom, den arma, svaga själen, som dukat
under för bördan af sitt brott?

I stället för svar, gick lady Starling till sängen och nedföll på
sina knän; man såg, att hon bad ur hjertats djup. Ibland ilade hennes
blickar från höjden, der hon sökte den, till hvilken bönen uppsändes,
ned till den, för hvilken hon bad. Ingen annan känsla än ett djupt
medlidande stod att läsa i den blick, hvilken hon fästade på mannen,
som förstört hela hennes jordiska sällhet. Hon lättade lordens hand,
som vid denna rörelse tycktes återvakna till medvetande. Han såg sig
omkring, och stirrande emot rummets aflägsnaste hörn, utbrast han med
ens:

-- Der är hon, dödens svarta engel! Hon vill föra mig till afgrundens
lågor, till mina likars hem.

-- Nej, Robert Suffridge, det är ej dit hon vill föra dig; hon vill
blott påminna dig om försoningens stund som nalkas. Än är det tid!

-- Försoning, försoning! o nej! den har halkat undan mig! jag är
evigt fördömd!

Allt mera förskräckta blefvo hans blickar, ögonen antogo en
genomskinligt glasaktig färg; de uttryckte en oblandad förskräckelse,
och fasa for döden.

-- Lord Suffridge, det finnes en annan jordisk försoning än den ni
uttänkt, och den kommer jag nu för att erbjuda er.

-- Hvem är du? hvad vill du mig? hvilken försoning skulle det ännu
gifvas för mig?

-- Jane Starling, Edvard Starlings hustru bjuder er förlåtelse och
frid. Med den kan ni träda inför det högsta Väsendets thron, för att
hos Honom söka Hans nåd och er själs salighet.

Dessa ord uttalade Lady Starling med hög stämma och med eftertryck
på hvarje ord. Ännu genomilades lorden af en häftig skälfning, ännu
stirrade han en stund på henne, men snart blef hans blick allt mera
lugn och mild. Han tog sig om hufvudet liksom för att reda sina
tankar och hviskade halfhögt:

-- Är det väl möjligt?

Plötsligt reste han sig upp i sängen, fattade lady Starlings hand,
tryckte den häftigt emot sitt hjerta och brast ut i en konvulsivisk
gråt.

Då detta utbrott lugnats, sade han, med lady Starlings hand allt ännu
sluten i sin:

-- Känner ni, o känner ni hvad ni gjort? Tack, o tack! Stormen
derinne börjar lugna sig, hela lifvets våldsamma storm! och han
nedföll utmattad på dynan, hans andedrägt blef hastigare, men
ansigtet bibehöll sitt fridfulla uttryck.

-- Lucy, Lucy, mitt barn! ropade han med ens. Jag vill se henne!

Då hon inträdde, tryckte han henne hårdt mot sitt hjerta.

-- Mitt arma barn, kan du förlåta din dåraktige fader! Var fri! Var
lycklig!

Lord Suffridge var utmattad, hans ögon slötos och han låg orörlig.
Flere timmar förgingo sålunda; ett storartadt arbete syntes försiggå
inom honom, ty detta ansigte, hvilket under så många år burit prägeln
af förtviflan, blef efterhand allt mera förklaradt af ett inre sken.
Med ens förde han häftigt handen till sitt hjerta.

-- O, hvad det är skönt! sade han, lifvet slocknar, hvilan nalkas.
O, Gud, om du är rättvis, så är du ock nådig! Låt mig få skåda din
herrlighet, låt mig blifva delaktig af en gnista af din godhet! --
Efter en stunds hvila öppnade han åter sina ögon, betraktade stilla
lady Starling och sade: -- Engel, sänd utaf Gud! Jag känner att jag
på andra sidan grafven skall kunna möta din make, ty min skuld är mig
tillgifven. Farväl, mina vänner!

Ännu några andetag och den stolte lord Suffridge hade afsomnat. Det
lif, så fullt af strider, var slutadt, slutadt i frid med Gud och
menniskor.

       *       *       *       *       *

Dagen efter lord Suffridges död lemnade lady Starling Abbey-Hall,
åtföljd af sin son. För att ej mera behöfva återkomma till denne
usling, må vi här säga, att han i Londonlifvets hvirfvel försökte
att nedtysta sitt samvetes röst. Kanske lyckades han ej bättre än
lord Suffridge i sina unga dagar hade gjort det, och måhända skall
Alices bild en dag träda för honom för att förebrå äfven honom ett
mord.

Men återvändom till Lucy. Begrafningen hade försiggått och två veckor
hade förflutit sedan lordens död, då Black en dag närmade sig den
unga flickan, som satt ensam i den stora salen, försjunken i tankar.

-- Jag har ännu icke afsändt det der brefvet, sade han och bakom hans
allvarliga hållning kunde man märka ett fördoldt skämt.

Vid dessa ord spratt Lucy till. Hon sörjde visserligen sin fader, men
just då Black tilltalade henne, hade Oskars bild försväfvat hennes
tankar.

-- Hvilket bref? Ah! Tack, min goda Black, det var rätt bra. Jag
skall skrifva ett annat.

-- Det behöfver ej skickas långt, mylady, bara två mil.

-- Huru? hvad menar du?

-- Baron Oskar Lejonstjerna befinner sig på Sidney-Ham, der han för
två år sedan tillbragte sommaren.

-- Huru vet du det?

-- Jag vet det, mylady; det är ju nog, det.



XXIII

TVENNE DEPESCHER


Efter den strid vi sist sågo Oskar utkämpa i Paris och ur hvilken han
utgick segrande, -- striden emellan pligten och hjertat -- följde
ännu många svåra sådana; han var nöjd med sin egen handling, men
den hade förkrossat honom. Han ville vara stark, han ville glömma,
men detta var honom omöjligt; Lucys ljufva, älskade bild sväfvade
omkring honom och förföljde honom. Hans förr honom så kära studier
föreföllo honom nu mållösa, ty hans tanke kunde icke mera följa sitt
fria lopp. Bilden af en menniska undanskymde för honom menskligheten.
Några veckor förgingo, och en ny plåga förökade hans olycka: att
sålunda förblifva utan alla underrättelser från detta enda ställe,
som inneslöt hans hela verld, var ett grymt qval. Han beslöt att
skrifva till sin vän på Sidney-Ham för att, om möjligt, af honom få
veta något.

Charles, som lifligt intresserade sig för de båda unga, försökte
att i detta afseende tillfredsställa honom och fick snart en hemlig
bundsförvandt i den gamle, gode Black.

En dag, efter en olidligt lång väntan på bref, erhöll han i en
depesch det förkrossande budskapet, att Lucy hade samtyckt till en
trolofning samma dag med sir Glithingham.

Oskar blef förtviflad och beslöt att lemna Paris, denna stad, som så
lifligt påminte honom om det, som för honom hade kunnat blifva hans
lefnads lycka, men som nu blifvit hans djupaste sorg.

Några timmar voro tillräckliga för att ställa alla hans affärer i
ordning och nu stod han färdig att lemna detta arbetsrum, der han
invaggat sig i så många poetiska drömmar.

Det var till Italien, Oskar till en början ämnade resa. Han var blek,
och en viss feberaktighet röjde sig i alla hans rörelser, men ehuru
sorgen hade lemnat en dyster prägel på hans anlete, hade det ej
förlorat något af sitt förra ädla, starka, manliga uttryck.

Betjenten trädde in; Oskar emottog likgiltigt, ett kuvert, som denne
räckte honom.

Några timmar förut skulle han med brinnande otålighet ha kastat sig
öfver hvarje budskap, men nu hade han ingenting mera att frukta och
någonting glädjande hade han också icke mera att vänta sig.

Med ens banade sig ett doft, återhållet skri ur hans bröst; han grep
sig med handen om pannan.

-- Är det möjligt? framstammade han. Lucy, Lucy! jag har återfått dig!

Oskar reste, men icke till Italien, utan till Sidney-Ham, der han
afbidade den lägliga stunden för att besöka Abbey-Hall.



XXIV

LIFVETS SANNING


Då Lucy genom Black erfor, att Oskar befann sig i hennes närhet,
utbröt en verklig storm inom henne.

Kärleken, glädjen att återse den man, som hon högst af alla älskade,
var en af de starka elementer, som bragte i svallning vågorna från
djupet af hennes hjertas haf. Det andra elementet utgjordes af hennes
oroliga tankar. Kärleken till honom och kärleken till friheten
kämpade emot hvar andra. Hjertat försvarade den enas rättigheter,
hufvudet den andras. Hade hon icke älskat så outsägligt, så hade
denna strid aldrig kommit i fråga. Men nu ville hon förvissa sig om
enderas seger, innan Oskar genom sin närvaro kunde inverka på dess
utgång.

Lucy hade icke lemnat rummet, der Black för några timmar sedan
meddelat henne den underrättelse, som inom henne framkallat den
afgörande stormen. Hon befann sig i samma stora sal, der vi första
gången funno Lord Suffridge i strid med tankar, ännu dystrare än den
nattsvarta himmel som bevittnade den.

Men Lucys kamp belystes af en klar varm sol.

Under en flere timmars tystnad, hade Lucy ömsom för sitt inre
framkallat hela sitt fordna lifs sträfvanden, den närvarande tidens
ovisshet och framtidens olösta gåta. Småningom blef tystnaden och
ensamheten tryckande för henne; hon steg upp, gjorde några steg i
rummet och stannade derpå med ens. Tankarne hade åter öfverväldigat
henne.

Hon böjde sitt vackra hufvud, riktade den blåa, klara blicken framför
sig, men öfver den låg skymten af en skugga. Man kunde ana, att det
hon såg ej fanns inom den yttre synkretsen. Småningom -- långsamt --
knappt märkbart höjde hon sig framåt; hennes hand höjde sig allt mer
och mer, den tycktes frambesvärja en osynlig gestalt; hon kastade
sitt hufvud bakåt, ögonen blixtrade och hon utbrast med hänryckt
exaltation:

-- O, hvem kan säga mig om min kärlek för honom är stark nog för att
qväfva min frihetsdyrkan? O, att jag aldrig komme att ångra det
val, som nu förestår mig!

-- Och hvarför skulle ni göra ett val? ljöd en röst invid henne.
Lucy utstötte ett skri, och det eko som det framkallade ur den stora
salens sekelgamla murar, bortdog med Oskars namn.

-- Lucy, låt kärleken segra!

-- O, jag ville det, men jag fruktar...

-- Fruktar? för hvad, Lucy? för att nödgas afstå från edra
frihetsdrömmar? nej, min dyra vän; tillbed, dyrka friheten, men dyrka
den tillsammans med mig. Förenade, lifvande hvarandras mod, skola vi
söka att på frihetens gyllene vingar uppnå det höga målet: _Lifvets
Sanning!_





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "En qvinna af vår tid - Karaktersförteckning" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home