Title: Nya utvandrarehistorier
Author: Zilliacus, Konni
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Nya utvandrarehistorier" ***


NYA UTVANDRAREHISTORIER

Af

KONNI ZILLIACUS



Wentzel Hagelstams Förlag, Helsingfors, 1897.



INNEHÅLL:

 Några ord till läsaren.
 Hvitt ljus.
 Från Urskogen.
   Ett dynamit-attentat.
   Alexander Taivalmaas spanska kärlek.
 Elias Möykkäs Amerikafärd.
 Huru jag blef bekant med öfverste Beckridge.
   Öfverste Beckridge och hans gorilla.
   När Erik Käykkä sprängde banken.
 David Anttilas öde.
   På prärin.
   I skogen.
   Nybyggarlif.
   David Anttilas öde.



Hågra ord till läsaren.


En och annan kommer måhända att anmärka mot följande berättelser, att 
de icke alla röra sig om värkliga utvandrare, ehuru bokens titel 
utlofvar det. Men den, som det gör, förstår icke rätt ordet utvandrare.

Utvandrare äro icke allenast kroppsarbetare, de, som uppgifva kampen 
mot hemlandets karga jord och klimat och draga västerut hän att söka en 
lättare bärgning för sig och de sina. De äro visst de mest sympatiska 
företeelserna, ödemarksborna, som komma rätt från skogarna och kärren 
långt inne i norra Finland, men de utgöra dock icke mera än en del af 
våra utvandrare.

Jämte dem bestå emigrantskarorna af otroligt många andra element, ofta 
nog af element, hvilka det icke är någon förlust för fosterlandet att 
bli af med, utan stundom till och med ren vinst. Studenter, som 
förstört sin framtid i Helsingfors, där det målet kan nås på så 
mångahanda olika sätt; ungdomar af olika slag, som haft alltför stor 
kredit, eller alltför lätt att komma åt kassalådan; präster, som lefvat 
alltför galet att ens duga till själasörjare på bondlandet i Finland -- 
och det betyder mera än det låter; handtvärkare och affärsmän, som 
flugit högre än vingarna burit; slutligen en massa obestämbara 
individer, förfelade existenser, som förfelats utan synnerligt vägande 
orsaker, mera af slarfvig oföretagsamhet än på grund af värkliga 
karaktärslyten. Och någon gång bland den brokiga hopen en eller annan, 
som drifvit sig själf i landsflykt, ju längre bort desto bättre, för 
att komma undan de tusen trådar han låtit det dagliga lifvets 
småhändelser snärja omkring sig, tills de blifvit till ett nät, som 
gjort tillvaron omöjlig.

Lättast taga sig ödemarksborna fram. De begära intet bättre än 
tillfälle att ställa sina musklers och senors sega kraft till dollarns 
förfogande. Och dollarn vet för väl hvad sådan under många släktled 
samlad, i torftighet skolad och af oaflåtligt, ärligt friluftsarbete 
härdad kraft är värd, att icke uppskatta den till ett pris, hvilket 
åtminstone till en början förefaller ödemarksborna furstligt.

I jämförelse med rågbröd -- också då det icke är blandadt med bark -- 
och stensaltad fisk är rent hvetebröd och fläsk dem en kunglig spis, 
och det är den billigaste näring de kunna finna i Amerika. För dem är 
det alls icke svårt att lägga af pengar och inom jämförelsevis kort tid 
bli sina egna herrar, det vill säga såvida de icke lära sig att också 
skatta whisky'n alltför högt.

Näst dem reder sig bäst en del af de förfelade existenserna, och många, 
som af föga annat än lusten att vagabondera lockats ut öfver Atlanten. 
Långt flera af de förra än man vore böjd att tro och närapå alla de 
senare behöfva endast väckelsen af det snart nödvändiga valet mellan 
arbete och svält för att finna sig i besittning af vanligen betydligt 
större manlighet och kraft än de själfva skulle vågat hoppas. Mera än 
en af desse, som haft mod att utan töfvan ställa sig bland 
kroppsarbetarne, har mycket snart funnit sig på väg uppåt 
samhällsstegen, mot de burgnes nivå. Och de, som engång genomgått den 
skolan, låta sig aldrig sjunka tillbaka igen.

Svårast blir det nya lifvet för alla de många, hvilka äro "villiga att 
göra hvad som hälst" -- men icke förr, än de oundgängligt måste försöka 
sig på värkligt hårdt arbete. De förstå icke att drifvandet dag efter 
dag kring gator och torg -- aldrig mera än halfmätt och oftast mindre, 
aldrig i besittning af mera än de få cents någon tillfällig bekant 
kunnat förmås att låna -- i själfva värket är långt hårdare arbete än 
att bära tegel, gräfva diken, eller snart sagdt hvad annat som hälst.

Dessa utvandrare -- och de äro många, ty de äro legio från alla jordens 
länder -- komma sig aldrig längre upp i nya världen än i den gamla. De 
arbeta aldrig längre, då nöden någon gång tvingar dem att arbeta, än 
tills egandet af en eller annan dollar sätter dem i stånd att på nytt 
börja drifva omkring på jakt efter något lättare göra -- eller också 
komma de otroligt fort in i vanan att använda hvar styfver de icke 
nödtvunget måste utgifva för annat, på något, som döfvar och bringar 
glömska. Och det är om möjligt ändå värre.

Men utvandrare äro de alla och hvar i sin stad och i sin mån bidraga de 
till den mångskiftande brokigheten af utvandrarelifvet i våra dagars 
Amerika.

Där kallas de invandrare och till dem räknas vi alla, vi, som lämnat 
hemlandets trygga ankargrund och låtit oss drifva med den väldiga 
folkström, hvilken ännu oupphörligt flyter från öster mot väster, dit 
bort till landet på hinsidan hafvet, det land, som för så ytterst få af 
oss blifvit ett guldland. Vi ha alla genomgått samma stunder af rådlöst 
öfvervägande, innan vi vågade taga ut det svåra steget, ha alla i en 
eller annan egenskap, på ett eller annat sätt och med mera eller mindre 
framgång kämpat med där borta i den ofta otroligt bittra striden för 
dagligt bröd. Och därför höra allas våra minnen, rön och erfarenheter 
rättvisligen under titeln "Utvandrarehistorier".



"HVITT LJUS"



I.


Isak Peltonen hade väl noga taget inga synnerligt vägande skäl för 
beslutet att resa till Amerika. Han var ju ung, frisk, starkare än de 
flesta och i alla stycken en duktig arbetare, så att han nog skulle 
kunnat slå sig ut också hemma.

Men å andra sidan var han icke häller annat eller mera än en lös 
arbetskarl utan något egentligt yrke, om han också var så pass flink i 
händerna, att han kunde taga ihop med litet af hvarje. Och 
dagakarlsförtjänst tyckte han var väl litet att gifta sig på, ehuru 
Anni på Heikkilä torpet nog varit villig att riskera det.

Isak hade själf vuxit upp i en inhysingskoja och hade därför haft 
talrika tillfällen att iakttaga på närmaste håll hvad det betydde för 
en daglönare att skaffa ihop kläder och föda för sig själf och hustrun 
och en skara af barn. Och barnen kommo nog -- ju fattigare man var 
desto flera. Det hade han också lagt märke till.

Han rådgjorde om planen med Anni och hon gaf honom nog rätt i 
hufvudsak. Det var ett hårdt lif man förde, när man icke alltid visste 
hvarifrån matbiten för morgondagen skulle tagas -- allra mest då en hop 
barnungar gräto efter den. Men Amerika tyckte hon dock var bra långt 
borta.

-- Kunde vi inte börja som nybyggare här hemma? Ledig jord fins det ju 
nog också i Alastaro och med tiden kunde vi väl arbeta upp ett torp åt 
oss?

-- Det är till och med värre än att vara daglönare, påstod Isak. -- 
Arbetar man för andra, så behöfver man åtminstone inte bry sig om frost 
och missväxt, som alltid komma på nybyggen.

I Amerika var det mycket lättare -- där kunde en duktig karl mycket 
hastigare förtjäna ihop hvad han behöfde för att bli sin egen. Alla, 
som varit där, sade att bara man inte söp, så blef det snart pengar på 
kistbottnen. Och supa gjorde han inte alls. -- -- De kände själfva till 
och med egna socknebor, som på några få år skrapat ihop så mycket där 
borta, att de köpt hela hemman! Det var annat, det, än att bli 
nybyggare på främmande mark. -- -- Hvad andra gjort kunde han väl också 
göra. Och de kunde nog vänta några år för att sedan ha det bra så länge 
de lefde.

Anni suckade visst rätt bittert, då hon insåg att han redan bestämt sig 
för resan och att rådplägningen egentligen endast varit för formens 
skull. Men i sak kunde hon icke invända någonting giltigt, utan 
förklarade blott att hon nog skulle vänta -- -- fast i fem år.

-- Då är jag ändå inte mera än tjugufem, tillade hon förklaringsvis -- 
så att jag väl borde duga åt någon annan, om du inte kommer.

Med den trösten reste Isak.

Till New York anlände han i en lycklig stund. Strejk hade kort förut 
brutit ut på en järnväg i Chicago, och då inga arbetare på nära näjder 
vågade taga de strejkandes platser, hade vederbörande skickat en 
värfvare till New York. De ämnade på inga vilkor gifva efter, och 
nyanlända invandrare, som icke hade reda på förhållandena i Amerika, 
voro glada att taga hvilket arbete som hälst. Bland dem funnos alltid 
sådana, som haft att skaffa med järnvägar förut och därför kunde 
användas.

Isak Peltonen hade visst aldrig förut varit med om sådant arbete, men 
han såg så duktig och rask ut, att värfvaren lät honom följa med. Det 
viktigaste var ju att skaffa ihop ett par vagnslaster folk så fort som 
möjligt, och värfvaren fick sitt arvode per hufvudtal så snart 
arbetarene voro levererade. Resten rörde icke honom. Om en eller annan 
senare befans oduglig, så var det icke så noga.

Därpå berodde det att Isak omedelbart efter sin ankomst till det 
förlofvade landet erhöll arbete till en och en half dollar om dagen 
samt kost och kvarter så länge strejken räckte -- förutom naturligtvis 
fri resa till Chicago. Och det tyckte han var nästan detsamma som att 
komma sig till förmögenhet genast -- -- sju mark och femtio om dagen! 
Han kunde knappast tro det själf.

Till en början kunde han emellertid icke brukas annat än vid det allra 
gröfsta arbetet på stationen, men där fans lyckligtvis groft arbete 
tillräckligt. Alla, som på något rimligt sätt voro användbara såsom 
lokomotivförare, behöfdes för de tåg man ännu kunde hålla i gång, och 
därför stodo de små stationslokomotiven, hvilka annars släpade toma
och lastade vagnar af och till på de otaliga spåren, inne i 
lokomotivstallet. Allt deras arbete måste utföras med hand- och 
hästkraft och därvid var en karl med Isaks armar och rygg ovärderlig. 
Det dröjde icke länge innan förmännen började fästa sig vid hans sätt 
att arbeta, hvilket mycket fördelaktigt skilde honom från flertalet af 
de andra nykomlingarna.

Och honom tog det icke häller särdeles lång tid att lära ett och hvarje 
annat än att skjuta vagnar in på de olika spår man utpekade för honom. 
Redan efter ett par veckor visade det sig tydligt att han begynt 
erhålla tämligen rediga begrepp om saker och ting, hvarför han också 
snart helt naturligt blef ledare för det lag, som arbetade med honom. 
Där han var med kunde förmännen tryggt lita på att allting blef utfördt 
utan misstag och oreda.

Det gjorde att han blef en af de få bland nykomlingarna, som behöllos i 
arbete, då den förtidiga och illa förberedda strejken några veckor 
senare tog slut, utan minsta eftergift från banbolagets sida. 
Åtskilliga af de strejkande själfva måste söka anställning på annat 
håll, när de sent omsider fingo nog af försöket att tvinga bolaget till 
medgörlighet, men Isak Peltonen befordrades till lokomotivstallet. Där 
blef hans uppgift att hjälpa till med att rengöra och olja lokomotiven.

Den första tiden betraktades han med allt utom blida ögon af både 
förare, konduktörer, eldare och andra, som varit med om strejken. För 
dem var han en "scab" -- en, som tagit en strejkandes plats -- och 
scabs äro ju de föraktligaste individer en arbetare, som har hälst 
något begrepp om strejker, möjligen kan föreställa sig.

Men Isak, som hvarken lärt tillräckligt engelska att förstå tillmålets 
natur af skällsord eller ändå mindre att uppfatta dess djupa 
skymflighet, skötte sin tjänst lika tyst och ordentligt som förut. 
Under några dagar begrep han icke ens att termen gällde honom, men då 
det blef klart lystrade han till "scab" lika villigt som till "Eisäk", 
såsom de förvrängde hans namn.

Hans fredlighet förledde visst en dag, då han som bäst höll på med att 
olja ett lokomotiv, en eldare, som icke kunde komma förbi, att omildt 
beröra honom med foten och ryta: "rör på dig, fördömda scab!" Men då 
Isak ögonblickligt grep eldaren i kragen, vek honom dubbel öfver sitt 
knä och med flata handen tilldelade honom en aga, som kom väggarna att 
eka, fick han afgjordt skrattarne på sin sida.

Och då det småningom blef klart för litet hvar af förarne att den, 
hvars lokomotiv Isak Peltonen rengjort och oljat, kunde vara fullt 
säker om att allting var i bästa skick, upphörde de en efter annan att 
begagna andra tilltalsord än hans namn. Ja, om någon tid frågade en af 
dem till och med om han icke hade lust att bli eldare, så att han med 
tiden kunde lära sig att själf föra tåg. Och då Isak ingenting hade 
emot förslaget, fick han snart lämna stallet och komma ut på linjen.

Det var väl icke vidare än ett godslokomotiv, på hvilket han begynte 
sin värksamhet såsom eldare, men det bekymrade honom icke det minsta. 
Hade han själf kunnat välja, så skulle han troligen till och med 
föredragit godstågen, som stannade oftare och så länge, att man hade 
tid att se sig omkring en smula. Passagerarelokomotiven hade ju alltid 
så brådtom, att eldaren aldrig fick rådrum för annat än att elda.

Redan då han tillträdde sin nya befattning, tänkte Isak på att skrifva 
efter Anni, för att gifta sig så snart han kom till Chicago, och de 
första dagarna frästade den tanken honom starkt. Han hade ju redan 
sparat ihop en vacker summa, och hans lön var mera än tillräcklig för 
två, ifall de lefde sparsamt. Om det också dröjde litet längre innan de 
kommo sig till hemmanslotten i Alastaro, så betydde det icke så mycket 
i bredd med möjligheten att gifta sig genast.

Men efter att hafva begrundat planen en vecka eller så öfvergaf han den 
likväl. Så länge han hade sin tjänst såsom eldare kunde det nog gå, men 
ingen kunde veta huru länge det skulle räcka. Allt efter litet hände 
det ju att en eller annan af manskapet afskedades och ofta för något 
obetydligt misstag, hvilket knappast alls kunnat undvikas. När man icke 
var desto säkrare på framtiden, var det väl i alla fall bäst att vara 
ensam.

I stället skickade han sina hopsparade pengar hem till Anni på 
Heikkilä. Och på samma gång föreslog han att de skulle taga ut lysning, 
så att hon när som hälst kunde komma öfver och gifta sig, om det så 
skulle passa. Han tyckte intet riktigt om det amerikanska sättet att 
gifta sig utan lysning, skref han.

Men hvad han icke skref var att han både under författandet af brefvet 
och många gånger förut allvarsamt funderat på Annis afskedsord om de 
fem åren. Noga taget kunde han väl inte begära att hon skulle vänta ens 
så länge, om en annan, antaglig friare infann sig -- -- och kvinfolk 
var ju i alla fall inte annat än kvinfolk -- -- -- men efter lysningen 
var man så godt som gift -- -- --

Han tillade blott att han ännu icke kunde säga bestämdt när han skulle 
skrifva efter henne, men om förtjänsten fortfor att vara lika god några 
månader framåt, så skulle det väl inte räcka länge. Och pengarna kunde 
hon sätta på banken i sitt namn.



II.


Förtjänsten icke allenast fortfor att vara lika god, utan blef snart 
till och med bättre. Ju längre det led med förberedelserna för 
världsutställningen, desto starkare blef trafiken, desto flera turer i 
veckan måste förare och eldare göra, desto mera förtjänade de. Och 
desto bättre lärde sig Isak Peltonen att själf föra lokomotiv.

Redan i lokomotivstallet hade han lagt noga märke till alla delar af de 
invecklade maskinerna samt så godt han kunde tagit reda på deras 
betydelse och olika uppgifter. Och såsom eldare hade han sedan med 
förarens hjälp lärt allt hvad han vidare behöfde veta för att när som 
hälst kunna taga dennes plats. Därför var han också en af de första, 
som befordrades till lokomotivförare, då tillströmningen af folk till 
utställningen omsider blef så stor, att passageraretågen måste 
fördubblas och tredubblas.

Det var större tur och snabbare framgång än Isak Peltonen någonsin 
drömt om. Hans förhoppningar hade aldrig sträckt sig längre än till 
stadigt arbete såsom eldare under några år framåt. Redan med den lönen 
hade han kunnat spara sig fram till egen jord och oberoende -- -- och 
nu skulle hans inkomster uppgå till dubbelt så mycket!

Men så försummade han icke häller många dagar, innan han skickade en 
fribiljett för turen Wasa--Chicago till Heikkilä Anni och meddelade att 
tiden nu var inne. Hon skulle genast göra sig i ordning och komma öfver 
till Amerika så fort hon kunde.

Nu hade han sådan lön, skref han, att de utan svårighet kunde spara 
ihop till hemmanslotten äfven såsom gifta -- -- ja, fast med ett par 
barnungar till, om nu så skulle hända sig! tillade han med stor 
belåtenhet.

Om två månader borde hon kunna vara i Chicago. Och om han under den 
tiden gjorde så många turer han någonsin kunde, så borde han väl då 
kunna få några dagars ledighet för giftermål och bosättning, trodde 
han. Men därvid gjorde han upp räkningen utan värden.

Trafiken på alla banor utan undantag blef allt väldigare i mån som 
höstsommaren skred framåt. Redan då medeltalet af utställningsbesökare 
uppgick till ett hundra tusen per dag gingo passageraretågen ofta nog i 
"två sektioner", såsom det hette, det vill säga två tåg följde 
hvarandra med ett par minuters mellanrum. Och någon gång gingo tre i 
stället för ett. Men längre fram, då besökarne stego till ett hundra 
femtio -- sjuttio -- två hundra tusen per dag, blef regeln att tågen 
åtminstone tredubblades, medan de på söndagarna ibland gingo i sex till 
åtta sektioner. Åtta öfverfulla passageraretåg i rad med en minut eller 
så emellan! -- Det kräfde uppbjudande af banornas alla yttersta 
resurser och gjorde det fullständigt omöjligt för en enda man af 
personalen att erhålla permission ens för en dag.

Det var därför endast med största svårighet Isak kunde ställa det så, 
att han blef i tillfälle att möta sin fästmö, då hon slutligen anlände, 
fulla två veckor senare än han beräknat. Och så snart han fört henne 
till det boardinghus, där han själf bodde, måste han skynda i väg igen, 
utan att hinna meddela annat eller mera än att de för ögonblicket alls 
icke kunde tänka på bosättning. Han hade inte en ledig minut utöfver de 
få timmar han då och då kunde få sofva.

-- Men i morgon, när jag kommer tillbaka, få vi tala närmare därom, 
tillade han. -- Och pengar förtjänas här omåttligt, så vi få inte 
klaga.

Det gjorde Anni icke häller, då hon hörde huru mycket han igen lagt 
åsido sedan han skickade hem den sista besparingen. Det var ju rent 
obegripligt att han kunnat förtjäna en sådan summa inom föga mera än 
två månader!

-- Ja -- och lika mycket till kommer det nog inom de nästa två, trodde 
Isak. -- Ännu räcker utställningen sex veckor, och sedan börja de 
skicka alla saker härifrån, så att man kan räkna på stora förtjänster 
åtminstone till nyår -- -- -- Då borde vi ha så mycket, att vi kunna 
resa hem om vi vilja -- -- till en hemmanslott räcker det nog! Men då 
vilja vi kanske ha mera.

-- Månntro det? sade Anni. -- Det här landet kan nog gå an att arbeta i 
och förtjäna pengar, men inte skulle man kunna lefva här. Det går ju 
omkring i ens hufvud redan bara man ser ut genom fönstret!

-- Nå, vid det vänjer man sig snart, försäkrade Isak i en ton, som icke 
var utan en viss anstrykning af öfverlägsenhet. -- Det är just för att 
här fins så många människor och de resa och bråka så mycket som man 
förtjänar pengar -- -- Men det är nog inte värdt att vi gifta oss 
förrän längre fram. Det vore ju inte att vara riktigt gift, då jag 
måste vara borta både dagar och nätter.

Därom var Anni fullt ense. Om de icke ens kunde bo för sig själfva, så 
väntade hon hälst -- -- det kvarter de hade var ju värre än en 
gästgifvaregård --! Hon var rädd bara att gå ut ur rummet, sade hon. 
Och därför hade hon tänkt att hon borde söka sig tjänst tills de kunde 
sätta bo -- eller resa hem.

Det var en plan, som i första ögonblicket alldeles icke tilltalade 
Isak. Men då Anni bestämdt höll på den och föreställde honom huru 
oförnuftigt det var att hon satt och tärde på hans besparingar i 
sysslolöshet, i stället för att hjälpa till så godt hon kunde, så gaf 
han slutligen med sig.

Han skulle höra åt bland sina kamrater huru man borde begå för att få 
plats för henne hos hyggligt folk, lofvade han. Och nästa söndag hade 
han tre timmars ledighet mellan två tåg. Då skulle han taga henne med 
till stationen. Sådant lif hade hon ännu icke sett!

Därmed lämnade han henne igen ensam, ångade kort därpå i väg med sitt 
lokomotiv och hämtade det tillbaka först söndag morgon. Han hade åter 
varit i arbete trettiosex timmar i ett kör -- med sex timmars hvila vid 
banans ändpunkt. Det var värre än till och med under brådaste 
höbärgningstid hemma! -- -- -- men så lönade det sig också mycket 
bättre, tänkte han belåtet, då han stack den sista veckans aflöning i 
fickan.

Anni var färdig för utflykten och gapade af förvåning såväl under den 
korta vandringen till stationen som ändå mycket mera då de kommo fram. 
Hon hade hjärtat högt uppe i halsen, medan Isak förde henne omkring, 
klef öfver och emellan skenorna som om icke dussinfal lokomotiv 
hvisslat och dånat fram och åter på alla håll, samt till sist förde 
henne in i stallet för att se på hans eget lokomotiv, som just höll på 
att rengöras.

Hon måste till och med stiga upp på det och sätta sig på det lilla 
sätet i förarens hytt, medan han förklarade huru man skötte en sådan 
maskin och hvad det riktigt betydde att föra ett tåg i dagsljus och i 
mörker, i alla väder och vindar. Och ju mera han förklarade, desto 
häpnare kände hon sig öfver allt hvad Isak lärt under den korta tiden 
sedan han reste. Han hade ju blifvit en helt annan karl -- -- hade reda 
på mycket mera än någon där hemma -- -- -- Inte ens brofogden -- 
knappast länsmannen visste så mycket. De hade aldrig fört lokomotiv!

-- Är det inte förfärligt svårt och farligt när det är mörkt? frågade 
hon såsom ett slags slutsumma af sina tankar.

-- Farligt är det nog om man inte håller ögonen öppna, isynnerhet när 
man kommer in till de stora stationerna. Eller när det regnar och snöar 
och stormar, eller är så klart månsken, att man har svårt att se hvad 
ljus de visa.

Hon endast såg beundrande på honom och han fortsatte att beskrifva:

-- Om det är hvitt ljus, så betyder det att man kan fara på med full 
fart, men är det blått så är någonting i olag på banan eller med 
vagnarna -- -- då skall man stanna småningom. När de visa grönt sken, 
så får man köra sakta och om det är rödt så måste man stanna genast, 
fast man har aldrig så god fart -- -- det betyder att där är fara på 
färde om man kör på. Men farligast är det när de lagt patroner på 
skenorna, så att det börjar smälla under hjulen. Då stoppar man så 
tvärt, att det brakar i maskinen.

-- Herre Gud! aldrig skulle jag våga köra ett lokomotiv!

-- Så tänkte jag också förut -- och nu kör jag det ändå både dag och 
natt. Men jag är ännu alltid likasom rädd tills jag ser ljusen vid 
stationerna. Man kan aldrig veta om allt är på rätt innan man ser 
signalen -- -- och till och med då händer det ibland att det går galet 
och hela tåget går i kras.

Anni ryste och önskade sig mera än någonsin tillbaka till Alastaro
-- -- om hemmanslotten sedan blefve aldrig så liten.

-- Halloh Eisäk! -- har ni fått ny eldare? hälsade föraren af ett stort 
passagerarelokomotiv med väldiga drifhjul, som just i sakta mak kom in 
på spåret näst intill. -- Hvem är den tösen?

-- Hon är från min hemtrakt och har nyss kommit till Amerika. -- -- Vi 
ämna gifta oss, när här blir litet ledigare, förfullständigade Isak 
presentationen, då den andre hoppade ned från sitt lokomotiv och kom 
fram till dem.

-- Ledigare! ja, -- -- räcker allt innan här blir ledighet till annat 
än att förtjäna pengar för bolaget -- -- -- vi få allt släpa och slita 
så länge lifshanken hänger i! Men gratulerar i alla fall -- det är en 
grann flicka ni fått!

Isak smågrinade förnöjdt öfver komplimangen. Johnston var ju en af de 
främsta på linjen -- förde den flygande expressen -- och hade icke för 
vana att visa sig särskildt höflig mot dem, som bara förde godståg. Nu 
skakade han hand med dem båda och sade att han i Isaks ställe helt 
enkelt skulle taga sig ledigt för en vecka eller två.

-- De bli glada nog när ni kommer tillbaka, försäkrade han. -- Hvarenda 
man är värd pengar i mängd för dem under sådana här tider.

Isak skakade på hufvudet. Det vore inte riktigt hyggligt, menade han, 
att lämna sin post just då man behöfdes som mest.

-- Det tackar er fan och inte bolaget för er hygglighet! utlät sig 
Johnston. -- De skulle ingalunda tveka att afskeda er, om ni inte 
behöfdes.

-- Det kan väl vara, medgaf Isak -- men nog stannar jag nu i arbete, 
tills den värsta tiden är förbi, så vi kunna sätta bo ordentligt.
-- -- -- Om hon bara kunde få tjänst i ett godt hus till dess, så vore 
allt på rätt -- -- --

-- Vill hon taga tjänst? afbröt Johnston. -- Det kunde ju inte passa 
bättre! Här var bud från min hustru, då mitt tåg kom in, att vår flicka 
gått sin väg. Och jag skulle på hemvägen höra åt på ett kontor efter 
någon, som kunde komma i stället. Men det är inte så lätt att nu få 
någon i Chicago -- -- Kanske vi kunde komma öfverens? vände han sig 
till Anni.

Hon var mera än villig, så snart förslaget blifvit öfversatt. Och då 
Isak ännu hade tillräcklig tid öfrig, gingo de alla tre till 
boardinghuset efter hennes effekter. Men därifrån måste Isak vända om 
till stationen, utan att följa med dem ut på västsidan, där Johnston 
bodde.



III.


Därefter var det nästan som om de icke befunnit sig i samma stad. 
Samfärdseln på banan blef allt lifligare ju längre det led mot 
utställningens afslutande. Och i samma mån ökades naturligtvis arbetet 
-- men också förtjänsten -- för personalen och i synnerhet för 
lokomotivförarne.

Anni kom snart till klarhet om att hon icke alls trifdes i Chicago. Att 
aldrig, utom under Isaks sällsynta och kortvariga besök, få träffa 
någon människa hon värkligt kunde tala med föreföll henne nära på 
outhärdligt.

En gång hade hennes matmor visst tagit henne med till utställningen och 
där tycktes ju nog vara vackert, om där inte funnits sådana hopar af 
människor. Man kunde knappast se någonting annat än dem. Då hon kom hem 
därifrån värkte och bultade hennes hufvud så, att hon trodde sig på väg 
att bli sjuk på allvar. Därefter brydde hon sig inte mera om att gå ut 
ur huset.

Men till Isak sade hon ingenting om huru hon vantrifdes. Han hade det 
ju i alla fall bra mycket värre -- -- i arbete både natt och dag. Och 
på nyåret skulle de kunna fara hem, försäkrade han alltid. Kunde han 
hålla ut till dess, så kunde hon det väl också.

Så gingo dagarna och veckorna, sådana dagar och veckor, som Chicago 
aldrig upplefvat förut, och troligen ej kommer att upplefva härefter. 
Utöfver unionens hela område hade folket slutligen kommit till 
öfvertygelsen att den väldiga utställningen väl var värd att se, trots 
allt hvad afundsjuka tidningar i östan och västan haft att säga mot 
den. Och därför strömmade ständigt allt talrikare skaror till 
världsstaden vid Michigansjön, talrikare i mån som den sista oktober, 
den oåterkalleliga stängningsdagen, ryckte närmare.

De oräkneliga hotellen af olika klass och slag voro fyllda ända till 
badrum, garderober och andra krypin, där något slags bädd kunde slås 
upp, eller där man i värsta fall kunde ligga på golfvet. Ute på 
sydsidan, i närheten af utställningsfältet, uppstodo hela läger, där 
man kunde hyra sofplatser i tält -- och hvarenda plats var upptagen. 
Privata familjer, kaféer, restaurationer -- -- ja, ända till 
polisstationerna härbärgerade utställningsbesökande, som annars skulle 
sett sig nödsakade att tillbringa natten på gatan.

Rörelsen i staden var otrolig och omsättningen af pengar oerhördt stor 
under de sista veckorna. Krog- och spelhusvärdar och andra, som gjorde 
i både bättre och sämre affärer, togo in mynt i näftal. Längs alla 
gator och vägar, som ledde ut till expositionen, stimmade massor af 
människor fram och åter från tidigt på morgonen till sent in på 
nätterna. Utställningsområdet själft var oaktadt sin jättelika 
utsträckning en enda myrstack af oroligt, jäktande, myllrande lif -- 
som om enhvar sökt tvinga in det yttersta möjliga i de få dagar, som 
återstodo. Och bantågen dånade oupphörligt från och till Chicago, 
ständigt öfverfyllda af passagerare.

Det gick i oafbrutet crescendo ända till den första november. Då 
upphörde på en gång tillströmningen af folk till de inkommande tågen. 
Om ett par dagar kunde hälften af de utgående inställas. Därpå följde 
ett kort uppehåll af lugn, hvarunder litet hvar sökte i någon mån hämta 
andan -- och så bröt den stora strejken ut.

På Chicago, Burlington & Quincy-banan -- C. B. & Q. såsom den vanligen 
kallades -- där Isak Peltonen var anställd, hade Johnston, Annis 
husbonde, åtagit sig att förmå manskapet till deltagande i strejken.

-- -- Utan oss skulle banbolagen icke kunnat förtjäna en slant mera än 
vanligt under det sista halfåret, slutade han ett andragande i 
lokomotivstallet till en flock arbetare, bland hvilka också Isak befann 
sig. -- Det är vi, som svettats och slitit dag och natt för att fylla 
deras penningpåsar och därför är det vår rätt att också dela deras 
vinst. Men får man inte sin rätt med godo, så tvingar man sig till den!

-- Månne vi inte redan fått vår del? invände Isak saktligt. -- Jag 
tänker att andra väl likasom jag förtjänat mera de sista tiderna.

-- Det ha vi väl gjort, medgaf Johnston -- men det är ingenting annat 
än lön för vårt extra arbete vi fått. Vinsten ha de tagit hel och 
hållen, och den skulle de aldrig kunnat få utan oss.

-- Och utan dem skulle vi hvarken kunnat få lön för extra eller för 
vanligt arbete!

-- Taladt som en scab! -- Ni borde vara den sista att draga er undan, 
Eisäk! Men vi ha ingen tid för prat. Vi äro alldeles tillräckligt många 
att icke behöfva bry oss om hvad den ena eller andra gör, men hälst 
ville vi naturligtvis ha alla med. Hvem är med och hvem emot oss?

-- Jag vill inte strida med mitt bröd, förklarade Isak kort. -- Sedan 
jag kom i bolagets tjänst har jag fått ärligt betaldt för ärligt 
arbete, och så länge jag det får blir jag kvar.

-- Likaså gör jag! -- och jag med! -- och jag! -- och jag! -- jag 
också!

Flera af dem, som slöto sig till Peltonen, skulle aldrig riskerat börja 
oppositionen, så mycket det än bjöd emot att lämna arbetet. Men då isen 
en gång var bruten, voro de icke tröga att följa exemplet.

Johnston var lika häpen som förbittrad. -- -- Han hade på förhand 
försäkrat de andra ledarne att hvar man på C. B. & Q. var säker -- -- 
så stort inflytande hade han nog där. Och nu vågade han icke ens säga 
ut hvad han tänkte -- -- därtill hade han eldaren, som kommit Isak för 
nära, i alltför färskt minne.

Följande morgon var strejken i full gång. Och innan dagen gått förbi 
hade de olika järnvägsbolagen slutit sig tillsamman samt enats om att 
på inga vilkor gifva vika, utan föra striden till slut med samfälda 
krafter.

De af manskapet, som stannat kvar i arbete, erhöllo ånyo kvarter och 
förplägning på stationerna, hvilka ställdes under bevakning af enkom 
förhyrdt, väl beväpnadt manskap. Med hvart tåg följde likaledes vakter, 
försedda med revolvrar och repetergevär, såväl på lokomotivet som i 
konduktörsvagnen. Arbete fans fullt upp och förtjänsten var större än 
någonsin. Men det var i alla fall en ohygglig tid.

Isak Peltonen tänkte visst mycket sällan därpå att han nära nog vågade 
lifvet hvar gång han förde sitt lokomotiv ut från stationen eller 
hämtade det tillbaka. Men så mycket oftare tänkte han på tågets och 
passagerarnes öde, ifall de strejkande utförde sitt ofta uttalade hot 
att gripa till våld.

Själfva stationsområdet var nog något så när väl bevakadt, men mera 
kunde bolaget icke göra, utan måste i öfrigt lita hufvudsakligen på 
förarnes påpasslighet. Och förarne åter måste lita minst lika mycket på 
sina egna ögon som på signalerna -- hvilka ju kunde vara falska.

Till och med Isaks kallblodiga lugn begynte småningom hota att gifva 
vika. De föregående månadernas förtvifladt ansträngande arbete hade 
varit den sämsta möjliga förberedelse för den tid, som nu följde och 
som kräfde allt hvad de spänstigaste nerver kunde gifva.

Hvad nerver voro för något visste Isak väl icke, men hvad han visste 
var att han började känna sig rädd hvar gång han steg upp på sitt 
lokomotiv. Och under sina lediga timmar var han likaledes nedstämd och 
orolig, oaktadt de fortsättningsvis snabbt ökade besparingarna.

Icke ens Anni kunde starkare längta efter den dag, då de skulle vända 
Chicago och Amerika ryggen. -- -- För sin del skulle han hälst gjort 
det genast, om det ej bjudit emot att just nu lämna tjänsten -- -- som 
om han varit rädd för Johnston och de andra!

Anni hade han för öfrigt icke sett mera än en gång sedan strejken 
började, en afton då han trots kamraternas varningar lämnat det 
bevakade området och begifvit sig ut på västsidan. Honom hade ingenting 
vederfarits, men då Anni nästa morgon sanningsenligt besvarade frågan 
hvem det var, som besökt henne, undanbad Johnston sig sådana visiter 
för framtiden. Hon fick låta bli att taga emot scabs, så länge hon var 
i hans hus!

Isak bara smålog då han läste Annis bref om saken. I det hela gjorde 
det ju inte stor skilnad -- -- hon kunde väl lämna den tjänsten, om så 
skulle vara. Men just nu var det inte lätt att ens skaffa henne
ett hyggligt kvarter -- -- det gamla boardinghuset var fullt af 
strejkande -- -- --

Nå, länge kunde det här eländet väl inte mera räcka -- -- och hon hade 
det tills vidare bra nog där hon var -- -- --



IV.


Deltagarnes i strejken förbittring stegrades dagligen, i mån som å ena 
sidan hoppet om eftergift från bolagens sida syntes mera aflägset och å 
den andra svårigheterna att fortsätta striden ökades. Sedan flertalet 
inom de första veckorna gjort slut på sina besparingar från de goda 
månaderna, begynte frågan om dagligt bröd allt enträgnare pocka på svar 
-- och oförmågan att besvara den dref allt flera öfver till dem, som 
yrkade på våldsåtgärder.

De drefvo slutligen sin vilja igenom. Ledarne beslöto att med våld
söka tvinga en af hufvudlinjerna att inställa också post- och 
passageraretågen, de enda, som ännu voro i gång. Lyckades det, så måste 
vederbörande falla till föga.

Men Johnston uppträdde som medlare.

Innan de skredo till åtgärder, hvilka skulle gifva förtryckarne rätt 
att erhålla militärskydd för sin egendom, ville han föreslå att de 
skulle försöka skrämma scabmanskapet på en eller annan linje att lämna 
arbetet. Gick det inte, så återstodo alltid kraftåtgärderna.

Och i den vägen ville han föreslå C. B. & Q. Där fans en ärkescab, som 
de andra följde -- en usel invandrare, som kommit till landet för 
mindre än två år sedan utan en cent i fickan -- och som nu var deras 
främsta man. Kunde de drifva honom i väg, så åtog Johnston sig att 
svara för de öfriga.

Ledarne samtyckte. Det kunde i ingen händelse skada att först vända sig 
mot en enstaka individ -- -- därmed var det ej så noga.

Tidigare på hösten hade expressen kommit in kort före solnedgången, vid 
full dager, så att man ännu kunde urskilja allting på banan och i dess 
närhet. Men ju längre årstiden skred framåt, desto mera skumt blef det 
vid tiden för expresstågets ankomst, tills det slutligen i december 
dånade in på stationen i fullt mörker.

Där fans en punkt, en half mil eller så innan banan nådde de yttersta 
husen i förstaden, hvilken förarne alltid egnade särskildt spänd 
uppmärksamhet, en växel där C. B. & Q. löpte ihop med tre andra banor, 
som begagnade samma spår in till stationen. Förrän strejken bröt ut 
visades där alltid först grönt ljus, hvilket förbyttes till hvitt 
endast i sista minuten -- eller till rödt om någonting oförmodadt kom 
emellan. Men sedan trafiken på de andra linjerna aftagit så mycket har 
signalen för expressen vanligen varit endast hvit, så att den kunnat 
köra igenom växeln utan minskning af farten.

Isak Peltonen är på väg hemåt med expresståget, det enda, som numera 
går fullt regelbundet på banan. I sina annonser gör järnvägsbolaget 
vissa förbehåll beträffande afgångs- och ankomsttider för alla andra 
tåg, men expressen har hittills icke klickat en enda gång. Det är 
bländande klart månsken och därför spänner Isak blicken skarpare än 
vanligt ut i rymden, längs banan och den öppna terrängen näst intill, 
bort åt det håll där signalen vid den stora växeln snart bör komma i 
sikte.

Då han slutligen får syn på den, drar han ofrivilligt ett djupt andetag 
af lättnad. Det är hvitt ljus.

Allt klart! säger vakten med repetergeväret, som följer med på 
lokomotivet. Han känner också redan linjen så pass väl, att han vet 
huru ringa svårighet det skulle erbjuda de strejkande att ställa till 
något bråk just där i närheten.

Några ögonblick till fortsätter tåget såsom förut, medan Isak håller 
ögonen stadigt fästade på det hvita ljuset, som kommer allt närmare. Så 
försvinner det med ens -- och ett blodrödt sken strömmar nästa sekund 
emot honom, ut öfver banan.

-- Rödt! någonting är på färde! ropar vakten. Och Isak griper mekaniskt 
efter nödbromsen med högra handen, medan den vänstra gör det nödvändiga 
greppet för att stoppa farten.

Men inom mindre än en sekund släpper han på full ånga igen och låter 
handtaget till nödbromsen gå. Det skarpa månskenet har visat honom 
skuggan af en oredig massa, som är gömd bakom växelkarlens koja.

-- Stoppa! -- stoppa tåget, karl! -- -- hvad satan tänker ni på?

Vakten söker skjuta honom åt sidan för att själf stanna lokomotivet. 
Men Isak griper honom utan ett ord med ena handen om strupen, medan den 
andra fortsätter att släppa på ånga, så att tåget i ursinnig hast rusar 
förbi den farliga punkten och vidare åt stationen till.

Där ljuder ett flerstämmigt "danm the scab!" och ett par revolverskott 
smälla bakom dem utan att göra någon skada. Men först när den sista 
vagnen hunnit genom växeln, släpper Isak vakten, som vid det laget är 
halft kväfd.

-- Jag såg skuggan af flera karlar på banan och tänkte att signalen var 
falsk, men hade inte tid att förklara, sade han likasom ursäktande. Och 
kort därpå körde expressen in på stationen utan att dess passagerare 
hade minsta aning om att någonting ovanligt varit på färde.

Men så fort Isak Peltonen kunde lämna sitt lokomotiv, begaf han sig ut 
till växeln och där fann han ganska riktigt banvakten bunden samt 
försedd med en boll smutsigt bomullstrassel i munnen.

Fyra karlar med masker för ansiktet hade öfverfallit honom, berättade 
mannen, så snart han spottat ut den värsta smaken, och det så 
oförmodadt, att han knappast hunnit tänka innan han fann sig instängd. 
Men han kunde nästan svära på att han känt igen Johnstons röst.

Isak gick tillbaka till stationen och aflade rapport på kontoret.

-- Ändtligen! sade chefen. -- Om de blott ville göra litet mera, så 
skulle vi alldeles säkert få militär -- men anhålla därom kunna vi 
också redan på grund af det här.

Därom hade Isak ingen åsikt att uttrycka. Men han förklarade att han 
icke vidare ville föra passageraretåg. Det var för stort ansvar. -- 
Godståg nog, tillade han.

-- Ni behöfver inte bry er om hvad slags tåg ni för, invände chefen. -- 
Om det är lefvande eller död frakt är ju er fara alldeles lika.

-- Det är inte för mig själf jag är rädd, sade Isak. -- Men då jag 
tänker på de många människorna i vagnarna, så har jag lust att stanna 
för hvar stubbe, som kastar skugga öfver skenorna. Och efter det här 
vet man inte hvad de ställa till.

Chefen insåg att Isak i det närmaste nått den punkt, där en 
lokomotivförare upphör att vara fullt säker -- han hade sett sådana 
fall förut. De voro få, som skulle hållit ut så länge.

-- All right! sade han efter ett par ögonblick -- ni skall slippa föra 
tåg, tills ni hvilat er litet. Tag en vecka för att gå omkring här med 
Jackson, biträdande banmästaren, och lära hvad ni behöfver för att 
sedan kunna tura med honom. Det blir halfva veckan på linjen och den 
andra hälften här. Men i morgon måste ni ännu taga expressturen, så jag 
slipper bråka om annan förare så här sent på aftonen.

Det gick Isak gärna in på. -- En hel vecka så godt som ledig! -- -- och 
sedan bara halfva veckan på linjen! -- Nu var det på tiden att Anni 
sade upp sin tjänst. Jacksons hustru, som hade deras kosthållning, 
talade ju jämt om att hon behöfde hjälp. Det kunde Anni åtaga sig, så 
fick hon bo på stationen -- kanske med lön ännu till!

Mrs Jackson var förtjust öfver förslaget, men måste tala med 
chefskapet, innan hon kunde säga något bestämdt om lönen.

Isak gick omedelbart till värket med författande af ett bref till Anni. 
Hon skulle genast säga upp tjänsten. Hans tåg kom in lördag afton och 
söndag morgon skulle de låta viga sig. Arbetet skulle bli mycket 
lättare härefter, och så länge strejken räckte fingo de bo på 
stationen. Hon skulle bara komma dit lördag afton och hämta sin kista 
med sig. -- På morgonen stack han själf brefvet i postlådan, innan han 
ångade bort med expressen.

Anni upplefde en stund af blandad fröjd då brefvet lördag morgon 
tillställdes henne. Utan att töfva gick hon in till sitt husbondfolk 
och meddelade så godt hon kunde att hon ville säga upp sin plats.

-- Hvarför just nu?

Ja, det var vida svårare att förklara med den engelska Anni hade till 
sitt förfogande. Men efter ett otal frågor blef det dock klart för dem, 
att Isak nu kunde gifta sig samt att han var på sin sista tur med 
expressen. Och då svor Johnston med hopbitna tänder -- -- så vidt det 
berodde på honom skulle det värkligen bli den förb--de scab'ens sista 
färd!

Anni var så ifrigt sysselsatt hela dagen med att ställa allting i 
ordning, att hon först fram emot aftonen kunde begifva sig på väg. Men 
på stationen träffade hon genast en af Isaks vänner, som förde henne 
och hennes kista till Mrs Jacksons kvarter.



V.


Ute på prärin, omkring ett halft dussin mil från Chicago, där C. B. & 
Q. linjen på en kulvert går öfver en liten bäck, var en man ifrigt 
sysselsatt på banan kort efter mörkrets inbrott. Bredvid sig hade han 
en öppen påse med några värktyg, af hvilka han försökte ett efter annat 
för att lossa de spilar, som fasthöllo en skena nära intill kulverten. 
Han var tydligen van att handskas med värktyg, men det dröjde dock en 
tämlig stund innan skenan lossnade.

Slutligen lyckades det. Mannen kastade den sista spiken ned i bäcken 
och stack värktygen tillbaka i påsen, den han hängde öfver axeln. Så 
rörde han litet på skenan för att försäkra sig om att den var lös, men 
flyttade den icke, utan steg ned i diket vid banan. Därifrån tog han 
upp en stång och sköt med en kvick stöt den lösa skenan inåt banan. Det 
gick ypperligt. Han lade skenan tillbaka på dess plats och återtog sin 
plats i diket, hukande sig ned vid en liten videbuske.

En påpasslig förare med goda ögon skulle nästan säkert kunnat se att en 
skena var borta, i så god tid att tåget hunnit stannas. Men om skenan 
sköts undan först då lokomotivet var för nära att mera kunna stoppas, 
så måste det spåra ur. I den första villervallan var det knappt 
tänkbart att någon skulle se sig om efter upphofsmannen -- som för 
öfrigt inom mindre än en minut kunde försvinna i mörkret.

En god halftimme väntade mannen i diket, innan expressen kom i sikte -- 
hväsande och dånande och med den väldiga reflektorlampan lysande upp 
banan ett bra stycke i förväg.

Isak Peltonen står på sin post, med ögonen ständigt öfverfarande de två 
skensträngarna framför lokomotivet. Allt närmare den lilla videbusken 
kommer han, utan minsta tanke på fara där ute på den släta prärin.

Nu ser han kulverten -- så långt hans blick når ligga skenorna jämna, 
med sina slitna ytor glänsande som silfver i det gulaktiga lampljuset
-- -- om en kvart är han framme -- -- -- och i morgon -- i afton -- är 
han fri -- -- och An -- -- --

Då ser han någonting mörkt -- en man -- resa sig ur diket --
han skjuter en stång fram mot skenorna -- en af dem rullar
åt sidan -- -- --

Förarens hand griper blixtsnabbt nödbromsen -- -- den mörka gestalten 
tar ett steg som till flykt -- -- och med ett väldigt språng flyger 
Isak rätt på honom, i samma ögonblick som de främsta lokomotivhjulen 
braka mot en sleeper.

Lokomotivet rifver upp banan Öfver kulverten och rullar ned från 
banken, dragande tendern ned i bäcken. Bagagevagnen kastas i samma nu 
också på sida ned på marken, men den första af passagerarevagnarna blir 
stående på sina hjul, med ena ändan i diket. Och de öfriga stanna tack 
vare nödbromsen på banan, ehuru de stöta ihop med ett ljud som om deras 
sista timme slagit.

Konduktören och ett par bromsare komma springande med lyktor från andra 
ändan af tåget. Vakten ligger på marken ett stycke från lokomotivet, 
med repetergeväret i handen.

-- Tror inte han är död, säger eldaren, som räddat sig med ett språng 
från tendern -- han bara hoppade ett ögonblick för sent. -- -- -- Men 
föraren ser jag inte till -- fast han hoppade först. -- --

De funno honom vid bagagevagnen, som fallit öfver nedra delen af hans 
kropp. Under honom låg en annan kropp, med hufvudet tryckt mot marken 
och med Isaks båda händer kring strupen -- -- --

Konduktören skickade ögonblickligt en man till närmaste station för 
lokaltrafiken, en half mil därifrån, för att telegrafera.

       *       *       *       *       *

Isaks vän sökte underhålla Anni så godt han kunde, medan hon väntade på 
perrongen, men han blef allt mera tankspridd i mån som minuterna skredo 
framåt, utan att expressen hördes af. -- -- Det kunde aldrig hänga rätt 
ihop. -- -- -- Och där kom chefen själf rusande ut ur kontoret!

-- Tag N:o 708 med reparationsvagnen och tre passagerarevagnar utåt 
linjen, befallde han.

-- Expressen har spårat ur sex mil härifrån -- -- och säg till åt 
banläkaren att följa med -- fort!

-- Kom med! sade Annis sällskap.

Då de kommo fram, med reparationsvagnen skjuten framför lokomotivet, 
var allt i samma skick som förut, utom att flera passagerare samlats 
omkring bagagevagnen. Konduktören rapporterade till doktorn att ingen 
af passagerarne var illa skadad.

-- Men jag tror föraren och en till fått sin sista knäck, tillade han, 
med en rörelse af hufvudet mot bagagevagnen.

Doktorn stack handen under Isaks bröst.

-- Inte ännu, sade han -- ehuru han föga kan ha långt kvar.

De använde först domkrafterna på bagagevagnen och skrufvade den inom 
några minuter så högt upp, att de båda kropparna kunde dragas fram.

Det ryckte i Isak, då de tvingade in litet whisky i hans mun. Men först 
när de med våld lösgjorde hans händer från den andre vaknade han upp. 
Den andre var Johnston och han var död -- med strupen hopklämd som af 
ett skrufstäd.

Isaks första rediga blick föll på Annis ansikte, som med stel skräck i 
dragen var lutadt öfver honom. Så riktades den på doktorn, som höll på 
att göra ett hastigt öfverslag af hans utsikter.

Doktorn reste sig och skakade på hufvudet.

-- Må där -- -- finnas någon -- präst på tåget? hviskade Isak, då 
konduktören bjöd honom mera whisky.

-- Ah, inte behöfva vi ännu tänka på präst -- -- doktorn kan
väl -- -- --

-- Inte för mig, afbröt Isak otydligt -- -- för att viga -- -- --

Konduktören trodde att han yrade och befallde en negeruppassare från 
expressen hämta en madrass att bära honom på.

-- Nej -- -- jag har pengar, förklarade Isak ansträngdt. -- -- Hon får 
dem -- -- om hon är enka -- -- fråga om någon är präst -- --

Han blickade mot passagerarne, som stodo omkring. Och konduktören, som 
ändtligen begrep, förklarade för dem hvad mannen ville; frågade om 
någon af dem var präst och kunde viga honom och flickan där bredvid.

En äldre man tog ett steg framåt ur hopen.

-- Präst är jag inte, men distriktsdomare och berättigad att viga -- om 
det är allt han vill.

Isak nickade tyst bifall, men Anni brast i gråt, då hon uppfattade 
hvarom det var fråga. Och under de få minuter den korta ceremonin 
varade snyftade hon så, att hennes svar knappast hördes, ehuru de många 
människorna förhöllo sig ljudlöst stilla.

-- -- -- och i kraft af mitt ämbete förklarar jag därför i dessa 
vittnens närvaro, eder, Eisäk Peltonen och Anni Heikkilä, för man och 
hustru, slutade domaren högtidligt.

Isak var nästan medvetslös på nytt då det var öfver. Men sedan de 
försiktigt flyttat honom på en madrass, buro de honom in i den närmaste 
af vagnarna och kryade upp honom med en ytterligare dosis whisky. Det 
gjorde alls ingen skilnad huru mycket de gåfvo honom, sade doktorn.

Anni satt invid honom på golfvet.

-- Nu -- -- får du -- -- köpa hemmanet, yttrade han sakta -- -- sedan
-- -- välja bland -- bästa i Alastaro -- -- -- inte ännu ens
tjugufem -- -- --

-- Ah, Herre Jesus! snyftade Anni -- -- -- det hinner jag väl tänka på 
sedan -- -- -- Kanske du inte häller dör ännu -- --

Isak frambragte någonting liknande ett smålöje såsom enda svar. Och då 
tåget omedelbart därpå satte sig i rörelse, föreföll det som om han 
värkligen börjat yra.

Han mumlade orediga ord, om sitt vackra lokomotiv, om signaler, om 
Johnston -- --

-- Stoppa! -- stoppa! Det lyser rödt! ropade han en gång, men sjönk 
genast därpå igen i half dvala och låg med slutna ögon.

Först när de buro honom ut ur vagnen och lade honom på sjukbåren, som 
stod i beredskap, öppnade han dem igen och såg sig omkring, ehuru 
synbarligen utan att känna igen någon. Men då de lyftade upp båren och 
satte sig i rörelse, träffade skenet af den stora, elektriska 
perronglampan hans ögon och då klarnade de för ett par sekunder.

-- Hvitt ljus! sade han tydligt -- allt klart -- nu kunna vi fara på!

Handen gjorde en famlande rörelse -- så föllo ögonlocken ihop. Hans 
sista färd var börjad.

Och antagligt är väl att signalerna voro hvita hela vägen utför till 
ändstationen.



FRÅN URSKOGEN.



Ett dynamit-attentat.


Bland den samling hufvudsakligast utskottsmänsklighet vi hade i vår 
camp nere i urskogarna var Pietari Taivalmaa ingalunda det minst 
originella exemplaret. Han var ordningsman i lägret och däraf framgår 
utan vidare för enhvar, som har hälst något begrepp om lifvet i ett 
läger af järnvägsarbetare, att han var en mera än vanligt duktig karl.

Det är icke så alldeles lätt som det möjligen kan förefalla den 
oinvigde att hålla styr på ett eller annat hundratal män, 
representerande ett rundt tiotal olika nationaliteter, af hvilka enhvar 
för någon orsaks skull anser sig bättre än alla de öfriga. Gemensamt 
arbete, gemensamma måltider och icke minst den gemensamma sofbaracken 
orsaka så många sammanstötningar af intressen, att anledningar till 
gräl ständigt yppas. Och grälen utmynna så godt som utan undantag 
alltid i slagsmål, såvida de icke afklippas i tid.

Vidare är hygienin i en sådan urskogscamp af rätt stor vikt. Hvarhälst 
den otroligt feta och djupa matjorden gräfves upp under arbetet stiga 
dunster upp, som påminna långt mera om förmultnade djur- än om 
växtlämningar. Hvarje ny skärning sänder alltid åtskilliga af de nyare 
arbetarne, de, som ännu icke vant sig vid klimat- och andra 
förhållanden, till hospitalet med sumpfeber. Men därför är det också af 
så mycket större vikt att snyggheten i lägret och dess närmaste närhet 
är möjligast klanderfri, så att dess innevånare åtminstone nattetid 
kunna fylla sina lungor med ren luft. Det är en annan anledning till 
ständiga kollisioner med ordningsmakten, hvars utöfvare endast genom 
oaflåtlig påpasslighet och omutlig stränghet kan förhindra att campen, 
trots asgamarnas renhållningsarbete, förvandlas till -- -- -- ja, det 
är lättare att föreställa sig än att beskrifva hvad den skulle bli.

Och så finnas likvid-dagarna, då en stor del af besättningen omsätter
sina anletens svett i spritvaror. Isynnerhet i läger, som hafva en 
kommissariatsbutik, äro sådana dagar bullersamma, ty till dem infinna 
sig alltid arbetare från grannlägren, och då går det sällan af för 
mindre än generalbataljer, så storartade att icke ens ordningsmannen 
kan afstyra dem. Det mesta han kan göra -- och det endast om han är 
rätter man för sin post -- är att så leda drabbningen att främlingarna 
drifvas ut, ty ehuru ofta öfverlägsna till antal sakna dessa vanligen 
nödig sammanhållning och disciplin för att kunna framgångsrikt motstå 
en samlad attack.

Häraf framgår emellertid att ordningsmannen, som bär all denna 
mångskiftande ämbetsmannaansvarighet på sina skuldror, måste vara en 
karl af det rätta slaget -- det slag, som i allmänhet är så sällsynt 
öfverallt i världen. Och här är det måhända på sin plats att anmärka 
att i alla läger, där öfverhufvudtaget finska arbetare funnos, en af 
den var ordningsman, camp-chefen, "kaptenen", som tillsatte dem, må 
sedan ha varit af hvad nationalitet som hälst. Vår ordningsman var som 
sagdt Pietari Taivalmaa, och han svängde sin spira med allt utom lätt 
hand, ehuru på det hela till allmän belåtenhet.

Med några andra än sina landsmän, hvilka uppgingo till inemot ett 
femtiotal, eller ungefär tredjedelen af vår besättning, kunde han visst 
icke utbyta ett enda ord. Han hade kommit så godt som direkt från Härmä 
öfver New-York ned till tropikerna, och där var språkförbistringen 
sådan, att han alls icke kunde tänka på att bemästra den. Men han hade 
ett oemotståndligt lättfattligt sätt att understryka sina på finska 
utlagda förhållningsregler medels sin ordningsmanna-spira eller staf, 
till hvilken inom parentes sagdt en väldig tjur lämnat materialet. Den 
bar han alltid i handen, och då orden tröto, förfullständigade han sin 
mening medels några så vältaliga åtbörder, att de sällan förfelade att 
skänka hans muntliga ordres all nödig tydlighet. Längre gick han icke 
ofta, men om det undantagsvis blef nödvändigt, förstod Pietari 
Taivalmaa ypperligt att använda sin staf med ett eftertryck, som icke 
lämnade rum för minsta tvifvel om hans värkliga mening.

De äldre arbetarne hade småningom lärt att foga sig i de ordningsregler 
han upprätthöll med så mycken energi. Gentemot dem behöfde det alls 
icke komma i fråga att använda några kraftåtgärder. Men med 
nykomlingarna var det värre, och då en mängd arbetare alltid drefvo 
från läger till läger, funnos ständigt nya föremål för ordningsmannens 
tjänstenit. Och därför fans likaså ständigt ett oppositionsparti, som 
gjorde lifvet bittert för honom, ehuru det aldrig blef talrikt nog att 
ens kunna tänka på öppen revolutionär uppstudsighet. Men just därför 
var det troligen oppositionsandan en vacker dag gaf sig luft såsom 
anarkism.

Den tyske kommissariatföreståndaren och jag sutto den dagen, likasom 
alla andra dagar sedan göromålen voro afslutade, och rökte i 
kommissariatbutiken, det vanliga sällskapsrummet i lägret. Rökte och 
tego, ty alla tänkbara samtalsämnen hade vi uttömt sedan veckor och 
månader tillbaka. Det var redan tämligen långt lidet på aftonen, intet 
ljud hördes mera i närheten, men ingendera af oss tänkte på att gå till 
hvila, då hettan kändes till och med betydligt mera kväfvande än 
vanligt. Där var tydligen ett större åskväder i annalkande och moskiter 
samt annan flygfänad därför så efterhängsna att vi ställt lampan längst 
bort i rummet, för att narra dem ditåt. Men rökandet var icke desto 
mindre oundgängligt nödvändigt för att i någon mån freda åtminstone 
ansiktet.

Huru länge vi suttit där vet jag icke -- och det kan väl också för 
öfrigt vara tämligen likgiltigt -- då vi med ens hörde steg, som 
hastigt närmade sig, och ett ljud som af gråt och svordomar i 
blandning. Nästa minut refs dörren upp utan minsta förberedande 
knackning och in rusade en två dagar förut antagen arbetare, en polack, 
som utan vidare bröt ut i en ström af ord, polska, ryska, tyska, 
engelska och spanska ord, större delen af dem okvädingsord och 
allesamman framförda med så mycket tjut, tandagnisslan och annat 
ackompagnement, att hvarken tysken eller jag kunde bli kloka på hvad 
karlen ville säga.

I enlighet med urskogsetiketten lämnade jag initiativet åt den, på 
hvars enskilda område vi för tillfället befunno oss, och yttrade 
ingenting, ehuru polackens vältalighet föreföll adresserad till mig 
mera än till tysken. Men sedan denne med ett rytande, hvars styrka väl 
delvis också berodde på det tryckande vädret, förmått honom att afbryta 
sin internationella ovettighet och vi båda utfrågat mannen på olika 
språk, utredde vi att han ville anföra klagomål mot Pietari Taivalmaa, 
som slagit honom.

-- Hvarför?

-- För rakt ingenting, försäkrade polacken. Och då vi båda småleende 
affärdade det påståendet såsom ett uppenbart våldförande af sanningen, 
bröt han på nytt ut i en rad utsökta okväden af polyglott natur och 
alla omisskänneligt afseende vår ordningsman. Samtidigt drog han med 
synnerlig flinkhet skjortan öfver hufvudet och vände ryggen mot lampan 
för att låta våra egna ögon öfvertyga oss om att han värkligen fått 
stryk.

Därom hade vi väl egentligen icke hyst några tvifvel, men om vi det 
gjort, skulle åsynen af hans rygg ohjälpligt ha skingrat dem. Den bar 
omisskänneliga spår af Taivalmaas ämbetsstaf och vittnade med sina 
tjocka, svullna, mörkröda ränder, som täckte den så långt nedåt vi 
kunde se, om att en eller annan ordningsregel med alldeles ovanligt 
eftertryck blifvit inskärpt hos klaganden.

"Taivalmaas nerven måtte också ha rönt intryck af det åskdigra vädret", 
tänkte jag och hvisslade ut genom dörren -- en lång, en kort och så 
igen en lång hvissling -- såsom tecken åt ordningsmannen att hans 
närvaro var önskvärd. Polacken tillsades att vänta.

Inom några minuter hörde vi ett stadigt tramp af bastanta fötter, 
sådana ingen annan än Pietari Taivalmaa ägde, och omedelbart därpå 
trädde han in med ämbetsstafven i handen. Hans första ögonkast föll på 
polacken.

-- Jaså, här är den herrn! sade han utan att ens fråga hvarför han 
blifvit kallad.

-- Han säger att ni slagit honom för rakt ingenting, upplyste jag.

-- Såå -- -- -- för ingenting? För sån't ingenting borde han ha mera, 
försäkrade ordningsmannen och svängde stafven i så obehaglig närhet 
till klagandeparten, att denne drog sig ett par hastiga steg åt sidan, 
bakom vår väldiga brödlår. Den var inemot fem fot hög, byggd af plankor 
och därför alls icke oäfven såsom förskansning, men så kände sig också 
polacken så säker, att han omedelbart begynte ösa ur sig en ny sats 
ovett på flera tungomål.

Det var ingen lätt sak att bringa honom till tystnad och knappast 
mycket lättare att få reda på hvad som händt af ordningsmannen, som 
uppenbart alls icke ansåg sig skyldig att aflägga räkenskap för sina 
ämbetsåtgärder. Han förklarade till en början endast att polacken 
ärligt förtjänat stryk och fått hvad han förtjänat.

-- Om kapten börjar höra på alla drifvare, som komma hit och bära sig 
skamlöst åt, så blir här snart en skön ordning, sade han trumpet.

Men han lät slutligen dock förmå sig att svara på mina frågor, ehuru 
först sedan jag försäkrat att endast nyfikenhet förestafvade dem -- 
alls intet tvifvel om rättmätigheten af den upptuktelse han tilldelat 
den mångspråkige polacken.

Denne hade tillåtit sig att -- -- -- ja, vi kunna ju säga att han 
betett sig ohygieniskt tätt utanför sofbaracken. Och Pietari Taivalmaa, 
som hade ett utmärkt väderkorn för allehanda öfverträdelser af 
ordningen, hade ertappat honom på bar gärning samt hade utan vidare 
medels ämbetsstafven gifvit lämpligt uttryck åt sin åsikt om illdådet.

Den hade missdådaren ögonblickligt uppfattat och hade sökt räddning i 
en skyndsam reträtt in i sofbaracken -- så skyndsam att han icke hunnit 
tänka på att ordna sin något derangerade toalett, hvilken naturligtvis 
väckt häjdlöst jubel bland de öfriga. De hade till och med i 
förbifarten med händer, fötter och ett eller annat tillhygge sökt 
förfullständiga den tuktan syndaren redan ågått, och det hade gjort 
polacken så rasande att han börjat tjuta och vråla som ett vildt djur, 
så snart han nått skyddet af sin sofplats.

Först hade de endast skrattat åt oljudet, men då fridstöraren 
synbarligen hade för afsikt att fortsätta det under obestämd tid och 
bara vrålade värre, när han tillsades att hålla sig tyst, hade 
Taivalmaa fått lof att träda emellan. Och då åsynen af ämbetsstafven 
icke gjort tillbörlig värkan, hade han sett sig tvungen att använda den 
-- med långt mera än vanlig frikostighet, emedan början af kuren endast 
frambragt starkare tjutande än förut.

Både tysken, för hvars uppbyggelse jag öfversatte historien i mån som 
den framgick ur sväromålet, och jag själf lyckades hålla berömvärdt 
allvarsam min under dess fortgång. Och likaså medan jag i ett kort och 
på sak gående anförande meddelade polacken min åsikt att honom icke 
vederfarits annat än rättvisa samt förständigade honom att begifva sig 
tillbaka till sofbaracken och framgent icke låta slikt komma sig till 
last. Men han hade knappast hunnit ut genom dörren -- med skjortan i 
handen och den zebra-lika ryggen fullt belyst af lampan -- innan vi 
båda vid åsynen af Taivalmaas bistert triumferande min högljudt gåfvo 
våra känslor luft.

Det kunde polacken omöjligt undgå att höra. Och det blef droppen, som 
kom hans vredes skålar att flöda öfver -- först i och genom en hop 
polska yttranden, dem vi icke förstodo, men som helt säkert ej voro 
välsignelser, och därnäst genom en på bruten ryska uttryckt förhoppning 
att vi skulle skratta lika godt då han lät oss samtligen flyga in i
-- -- -- ett till och med varmare klimat än Costa Ricas.

Det förmådde mig endast att öppna dörren och ropa ut i mörkret ett 
löfte om en ytterligare, ögonblicklig och fördubblad dos ordningsmakt, 
såvida han icke genast försvann ur hörhåll. Men då jag meddelade hans 
hotelse åt kommissariatföreståndaren, som varit två år längre än jag 
där nere och följaktligen kände folket bättre, såg denne allt utom 
skrattlysten ut.

-- Fy fan! sade han hjärtligt. -- Den karlen hörde till ett lag, som 
arbetade i Ortegas-tunneln och blef upplöst, då där stulits en hop 
dynamit. Arbetarena fördelades längs linjen, så att de ej skulle kunna 
ställa till något gemensamt spektakel, men omöjligt är det alls inte 
att han hämtat en eller annan patron med sig hit. Vi måste fånga in 
honom, innan han försöker utföra sina vänliga afsikter.

-- Jaså! sade Pietari Taivalmaa, då han fick del af det nya sakläget -- 
är han en af den sorten? Vänta tills jag får tag på honom igen! Den här 
tingesten -- med en nästan öm blick på ämbetsstafven -- tar nog snart 
de funderingarna ur honom!

Därmed ämnade han sig ut, antagligen för att omedelbart pröfva 
ofelbarheten af sin metod, och såg både förvånad och indignerad ut, då 
jag höll honom tillbaka.

-- Så brådt är det inte. Så länge där är rörelse i lägret och han ser 
att vi ha ljus, vågar han icke företaga någonting, trodde tysken. -- 
Och har han någon dynamit, så är den väl troligen gömd någonstädes i 
skogskanten. Det vore inte svårt att knipa honom, om vi bara hade en 
aning om hvar det kan vara.

-- Första dagen han kom såg jag honom tumla med någonting vid den stora 
stenen nära spången, som går upp till bärgsbyn, upplyste Taivalmaa. -- 
Och det skulle inte vara ett dåligt gömställe.

-- Tio mot ett att det just är där han har sitt upplag! Det förenklar 
saker och ting hela hopen, funderade tysken. -- Om vi så tyst vi kunna 
och hälst en om en begifva oss upp dit och vänta tills han kommer, så 
knipa vi den juvelen. Han vågade säkert inte gå rätt dit, då han ej 
kunde veta, om någon af oss följde honom i mörkret.

-- Vänta ett ögonblick, invände jag. -- Det är nog sannolikt att vi 
kunna komma öfver honom där i närheten, men långt ifrån säkert att han 
inte slipper undan i mörkret. Vi måste ställa en karl vid hvart spår, 
som leder ut från lägret -- de äro ju bara tre -- så att vi i alla fall 
få tag på honom, också om han slinker oss genom fingrarna vid stenen.

Tysken medgaf genast riktigheten af förslaget, men ordningsmannen 
tyckte att det vore både enklare och säkrare att utan vidare skjuta 
polacken.

-- Kapten har ju en god revolver, sade han -- och med en sådan hund 
behöfver man väl inte vara så nogräknad. Hvad göra vi dessutom med 
honom, om vi taga fast honom. Skjutas borde han! slutade Taivalmaa med 
lugn blodtörstighet.

-- Vi ska inte bry oss om skinnet, innan vi ha björnen. Kalla nu på 
förman Parviain till fjärde man, afklippte jag vidare diskussion.

Förmannen infann sig oförtöfvadt, upplystes om hvad som var på färde 
och fick sig anförtrodt ett af spåren, medan tysken begaf sig till det 
andra och jag åtog mig det tredje, det, som ledde nära förbi den 
misstänkta stenen. Den anhöll Taivalmaa att få på sin lott, nästan som 
om han ansett det vara sin rätt.

-- Men var försiktig, varnade jag. -- Om han redan hunnit få tag på sin 
dynamit, kan det lätt bli obehagligt.

-- Strunt! sade ordningsmannen föraktligt. Så mörkt som det är, kan han 
inte se att kasta. Och inte är man nu väl rädd för en polack häller!

Det var värkligen så beckmörkt, att endast gammal bekantskap med 
terrängen gjorde det möjligt för oss att finna våra poster, till hvilka 
vi smögo oss så tyst omständigheterna medgåfvo. Vi kunde icke ens se 
den stora stenen, men Taivalmaa, som noga visste hvar den låg, lämnade 
mig, då vi passerade förbi, och några ögonblick därpå var jag själf 
framme vid den punkt jag skulle bevaka.

Spången, där jag var posterad, var så smal att knappast en katt kunnat 
obemärkt smyga förbi mig, säkert ingen fullvuxen karl. På båda sidor 
stod skogen som en vägg, såsom all tropikernas skog så ogenomträngligt 
hoptrasslad af lianer, buskar, klängväxter och parasiter af tusen slag, 
att man icke ens krypande kunde lämna de trånga vägar, som huggits upp 
för att förmedla samfärdseln med lägret.

Men då man vände ryggen åt skogen, var mörkret ute på den rödjning af 
några tunnland, som gjorts för vårt läger, på långt när icke så svart 
som det förefallit, när vi kommo ut ur kommissariatbutiken. Jag kunde 
till och med om en stund otydligt urskilja en mörk massa ett halft 
dussin famnar från min post: den misstänkta stenen, i hvars närhet jag 
visste att ordningsmannen stod på pass.

Men då så var, kunde det ju också mycket lätt hända att polacken sett 
någon skymt af oss, medan vi gingo öfver den öppna terrängen. Och om 
han det gjort, så måste han veta hvad vi förehade -- -- -- hade 
troligen i sådant fall skyndat rätt till gömstället, där han hade sin 
dynamit -- -- -- och visste nogsamt att den bästa utsikten till 
räddning låg längs spåret upp mot byarna i bärgen -- -- det jag 
bevakade -- -- --

Jag gjorde högervändning kvickare än en gardist på mönstringsparad, då 
jag tyckte det prasslade i gräset. Det var ingenting. Men jag flyttade 
mig ändå ett par steg åt sidan, bort från själfva spången och kände 
efter revolvern i fickan.

Taivalmaas idé var när allt gick omkring dock icke att förakta -- -- -- 
och mera än själfförsvar vore det väl noga taget inte att -- -- --

Då skymtade jag någonting rörligt ett stycke från det svarta jag visste 
var stenen. Jag hukade mig instinktlikt ned, men hörde i detsamma något 
träffa en trädstam ett bra stycke åt vänster, och nästa ögonblick 
dånade det skarpare än ett kanonskott, ett bjärt rödgult sken lyste för 
en sekund upp de närmaste stammarna, stenen, en gestalt ett dussin steg 
nedanför och en annan i språng mot den första.

Det var icke mera än en ögonblicksbild, men den var fullt tillräcklig 
att klargöra hvad som händt. Polacken hade hört eller sett Taivalmaa 
och hade träffat en trädstam bortom stenen i stället för denne. Men 
innan jag ens hann tänka det redigt, hörde jag ordningsmannens röst.

-- Sådana konster skall jag kurera dig för -- -- nu ska du få se på 
fan!

Nästa ljud härrörde utan minsta tvifvel från ämbetsstafven.

Jag röt åt honom att inte slå och rusade dit så fort jag kunde i 
mörkret, som åter föreföll ogenomträngligt.

-- Han kan ha en annan patron på sig, förklarade jag min order -- och 
den kan ni råka träffa.

Polacken låg platt på magen, såsom han fallit då Taivalmaa kastade sig 
på honom, och denne höll honom med ett förtvifladt grepp om nacken.

Vi kände på karlen, som var naken ända ned till midjan och tycktes till 
hälften kväfd, dels af raseri, tror jag, och dels af Taivalmaa. Men 
hvarken i byxfickorna eller i stöflarna hade han något af farlig natur, 
och då ansåg jag mig icke ha vidare skäl att afhålla ordningsmannen 
från tillämpande af sin ämbetsmetod, medan vi väntade några minuter på 
ett par lyktor, som skyndsamt närmade sig från sofbaracken och köket.

Då de kommo, funno vi den förolyckade attentatorns skjorta nära intill 
och i den två ytterligare dynamitpatroner, hvilka han tydligen varit 
rädd att hålla i handen när han kastade den första.

Om Taivalmaa varit endast helt litet mindre snabb
i vändningarna -- -- --!

Så godt som hela besättningen hade skyndat till stället, och då de 
fingo klart för sig hvad där varit i görningen, ådagalade de en hardt 
när oemotståndlig lust att anställa en lynchning.

-- Hvarför inte? sade till och med Antti Ulukka, som ändå var den 
fredligaste karl vi hade i lägret -- nog kunde man väl göra
det -- -- -- Fast inte blef det ju ändå annat än buller af!

Jag afklippte öfverläggningen genom att låta föra föremålet därför till 
sjukbaracken, där vi bundo honom utsträckt på ryggen på en tom säng, så 
att han icke kunde röra sig utan att taga den med sig.

-- Och det låter han vackert bli med, försäkrade vår ordningsman med 
omild uppsyn, när han drog till den sista knuten.

-- Nog var det tämligen farligt i alla fall att utan vidare rusa på 
honom, anmärkte jag, då jag låste till dörren. -- Om han nu haft en af 
de andra patronerna i handen -- -- --

-- Om, ja! afbröt Pietari Taivalmaa. -- Men om det nu inte var bestämdt 
att han skulle ha den, så var det inte farligt.

Och mot den filosofin kunde jag själffallet ingenting invända.



Alexander Taivalmaas spanska kärlek.


-- Skulle kapten kunna ge arbete åt min pojke i den här camp'en? 
frågade mig Pietari Taivalmaa en dag, sedan vi utbytt en hop 
anmärkningar om väderleksförhållandena och annat af intresse.

-- Har ni redan en så stor pojke att han duger på järnvägsarbete? 
frågade jag tillbaka, obekant som jag var med vår ordningsmans 
familjeangelägenheter.

-- Nog skulle han ju dugat att taga med redan då jag kom, men han hade 
två år kvar af reservexercisen och jag ville inte att han skulle rymma. 
Nu kommer han redan med nästa båt. Och hälst ville jag ha honom i samma 
camp.

-- Arbete fins här ju mera än tillräckligt, svarade jag, inom mig 
undrande hvart karlen ville hän med sina preludier. Ty Taivalmaa visste 
nogsamt att jag med nöje skulle antagit ett femtiotal nya arbetare, om 
jag kunnat få dem.

Han var synbarligen icke häller ännu tillfreds, utan stod och tuggade 
ett grässtrå och tittade åt höger och åt vänster, men inte på mig. Så 
spottade han ut grässtrået och drog fram sin pipa.

"Nu kommer det", tänkte jag, efter att ha noga följt med hans manövrer 
utan att låtsa märka dem. Det var riktigt tänkt. Så snart han fått eld 
på pipan, klarade han strupen och anmärkte i möjligast likgiltiga ton:

-- Få nu se hvem som blir bokhållare här i boden.

Det var således meningen. Biträdet i kommissariatbutiken hade ett par 
dagar tidigare fått nog af tropikerna samt begifvit sig tillbaka till 
New-York. Och nu spekulerade vår ordningsman på platsen för sin, 
antagligen förhoppningsfulla son och arfvinge.

-- Han kan väl skrifva och räkna? frågade jag försiktigt.

-- Det må han väl kunna, då han blef skolad tills han var sexton år, 
sade Taivalmaa med en förlåtlig anstrykning af stolthet.

-- Men någonting annat än finska förstår han naturligtvis inte?

-- Neej -- -- medgaf ordningsmannen dröjande -- -- men nog kommer man 
ju till rätta här också med finska. Och snart lär han sig väl annat om 
det behöfs -- -- unga pojken är han ju ännu.

-- Ja, det är en sak jag i alla fall icke kan afgöra ensam, afböjde jag 
tillsvidare frågan -- och kommissariatföreståndaren vill nog åtminstone 
se honom, innan han lofvar någonting.

-- Det förstås -- det förstås! instämde han med så stor belåtenhet, att 
jag begrep huru landet låg. Han hade klarligen till en början blott 
velat taga reda på om platsen redan var besatt eller bortlofvad. Och 
jag hade helt oskyldigt hjälpt honom åtskilliga steg längre på väg än 
han troligen velat gå i första anloppet.

-- Och Alexander heter han, upplyste Taivalmaa, då han gick -- i en ton 
som om det varit en särskildt behjärtansvärd rekommendation.

Icke många dagar senare anlände den sändning nya hvita arbetare, till 
hvilka Alexander Taivalmaa slutit sig i New-Tork. Och en half timme 
senare hämtade ordningsmannen själf honom till kommissariatbutiken för 
att presenteras.

Taivalmaa, fadren, sken åtminstone lika starkt af stolt belåtenhet som 
sonen Alexander af tvål och vatten, då de tillsamman trädde in. Sonen 
rätade upp sig innanför dörren och gjorde honnör -- jag tror 
sannerligen än i dag, att både far och son antogo kaptenstiteln 
beteckna samma militära rang där nere som hemma i Finland. Men nog 
måtte uniformen gjort dem åtskilligt hufvudbry!

Alexander var ett godt halft hufvud högre än fadren, ehuru denne å sin 
sida alls icke var någon liten karl. Axelbred och groflämmad var f.d. 
reservisten också -- kroppsligen otvifvelaktigt långt mera lämpad för 
skötande af hacka och skofvel än för bokhålleri.

Någon smidighet hade de tre årens exercis alls icke skänkt honom. Han 
såg tvärtom ut som en björn, klumpig och tung, med linhvitt hår och ett 
bredt ansikte, så solbrändt efter oceanresan, att det ovanligt ljusa 
håret ändå mera föll i ögonen. Af uttryck hade ansiktet icke stort mera 
än om det tillvärkats med yxe af en granstock, men de små, ljusgrå 
ögonen voro klara och vackra och sågo en med lugn, oförbryllad blick 
rätt i ansiktet.

Kommissariatföreståndaren anställde genom mig en liten examen med 
bokhållare-kandidaten och dess resultat blef att han utnämdes till 
befattningen, ehuru till en början endast på prof till månadens slut. 
Ty både på likviddagarna och när de tvåhundra negrerna från en 
granncamp kommo på proviantering till vårt läger, var det alls icke 
oäfvet att hafva ett handfast biträde i butiken. Och åtminstone i den 
vägen lämnade Alexander Taivalmaa ingenting öfrigt att önska.

Snart visade han sig dock vara en i allo lämplig akvisition också i 
andra stycken. Han blef visst aldrig så kvick och behändig som en väl 
konditionerad bokhållare ju borde vara, men i stället tappade han 
häller aldrig hufvudet, där må sedan ha trängts aldrig så många 
pockande negrer utanför luckan. Tvärtom utvecklade han snart en 
alldeles ovanlig förmåga att känna igen dem, ehuru han första gången de 
infunnit sig hopplöst förklarat att de ju alla sågo precis lika ut!

Sedan dög det icke mera för dem att gömma den redan erhållna ransonen 
och ställa upp sig på nytt i raden af dem, som i tur närmade sig 
luckan.

-- Åh nej! försök inga så'na konster! affärdade Alexander de svarta 
industririddarne. -- Här ges inte två gånger ens åt den svartaste.

Och då hans finska sällan gjorde tillräckligt snabb värkan, sträckte 
han armen ut genom luckan och sköt spekulanten på orättfånget gods med 
oemotståndligt lugn så mycket åt sidan, att den näste kunde komma fram.

Negrerna funno det särdeles nöjsamt att bli så ovanligt mildt 
behandlade och roade sig framgent regelbundet med försök att lura den 
nya bokhållaren, men lyckades aldrig reta honom till häftighet, huru 
många gånger de än på nytt presenterade sina grinande fysionomier i 
luckan. Han bara grinade tillbaka och skötte med orubbligt jämnmod sin 
syssla. "M:r Alexander", såsom de kallade honom, blef inom kort 
svartingarnas förklarade favorit.

Och icke deras allenast. Hans oföränderliga godmodighet och vänliga 
uppsyn gjorde snart hela besättningen till hans vänner, och 
kommissariatföreståndaren förklarade sig aldrig ha haft att göra med en 
pålitligare karl. Till och med våra italienska stenhuggare, som annars 
aldrig inläto sig med andra människor, hade en fryntlig nick och en 
grymtning för honom, då de kommo i affärer till butiken.

Men om ett par månader begynte vi finna skäl misstänka, att den 
allmänna populariteten stigit vår bokhållare väl mycket åt hufvudet. 
Han började lefva oordentligt. Icke så att han skulle slarfvat med sina 
åligganden -- dem skötte han nog lika samvetsgrant som förut -- men han 
tillbragte hvar timme af sin lediga tid någonstädes utom lägret. Och 
kom tillbaka ofta nog först på morgonen, då de andra gingo ut på 
arbete.

Till en början hade vi ingen aning om hvar han höll till, men en morgon 
då jag råkade vara i rörelse tidigare än vanligt -- eller Alexander 
Taivalmaa möjligen senare än vanligt återvände från sin natt-utflykt -- 
såg jag honom komma ut ur skogen längs spången, som ledde upp till 
byarna i bärgen. Och då begynte jag få onda aningar.

Där uppe bedrefs lönnbränning och lönnkrögeri i rätt vidsträckt skala 
och våra arbetare hade för vana att vifta guaro -- sockerrörs-bränvin
-- hos tillvärkarne af varan, så länge deras kontanta medel räckte. 
Kredit beviljades aldrig, så att det egentligen endast var den närmaste 
tiden efter likviderna de kunde tillåta sig sådana vifter. Men 
Alexander Taivalmaa innehade en förtroendepost, där en hop pengar hvar 
vecka gingo genom hans händer -- -- --

Jag kallade oförtöfvadt Taivalmaa den äldre till mitt enskildta rum och 
sade honom rent ut att sonen var på dåliga vägar. Om han fortsatte att 
tillbringa alla lediga stunder hos krögarne där uppe, kunde det icke 
slå fel att han förr eller senare blefve oförmögen att sköta sin 
tjänst. Ingen människa kunde i längden hålla ut med att nätterna igenom 
dricka guaro och sedan arbeta på dagarna.

Ordningsmannens bistra drag drogo sig tillsamman i ett illfundigt 
småleende, medan jag gaf luft åt mina farhågor, dem han alls icke 
tycktes dela.

-- Inte lär det bli mycket "kvaro" drucket på de färderna, sade han 
sedan. -- Flickbestyr är det han har för sig. De andra berätta att en 
af krögarne har en vacker flicka, som han går till.

Det var ju en helt annan sak -- en, som helt och hållet undandrog sig 
allt inskridande på ämbetets vägnar. Jag meddelade genast 
kommissariatföreståndaren förklaringen på hans bokhållares oordentliga 
vanor, och han kände sig lika lugnad som jag. Men båda bråkade vi våra 
hjärnor med att söka utfundera på hvilket underligt vis den kurtisen 
bedrefs, då Alexander lika litet kunde tala spanska som hans kreolska 
förstod någon finska. Befolkningen i bärgsbyarna bestod nämligen helt 
och hållet af spanjorer med en dryg tillblandning af indianblod.

Så mycket intrigerade oss den punkten, att vi en vacker afton, då 
Alexander hade ledigt, beslöto rida dit upp för att med egna ögon och 
öron taga reda på saken. Det var grannt månsken, så att man godt kunde 
rida i skogen och våra hästar voro i stånd att föra oss till den första 
byn på en timme.

Vi funno ganska riktigt Alexander Taivalmaa hos den betecknade 
krögaren. Hans ansikte uttryckte skamflathet så tydligt det öfverhufvud 
kunde uttrycka något, då vi redo upp och ertappade honom med flickan 
tätt bredvid sig på en bänk utanför dörren.

Hon var värkligen så vacker som knappast andra än spanska kreolskor äro 
det, så länge de äro helt unga. Blåsvart hår, mörkbruna ögon, 
silkeslent skinn i ljus bronsfärg och en grann figur, hvilken ännu icke 
blifvit för yppig, bildade ett helt, som nog kunnat förvrida andra 
hjärnor än Härmä-reservistens.

Vi bundo hästarna vid korral'en, slogo oss ned och anhöllo om ett par 
glas guaro. Då flickan hämtat dem, satte hon sig igen möjligast nära 
intill Alexander, som såg tafatt och belåten ut, men icke yttrade ett 
ord.

Hans belåtenhet tycktes icke ens lida någon minskning när vi började 
språka med hans sköna, som alls inte var ovillig att prata med oss, men 
litet emellan kastade de mest brännande förtjusta blickar på sin stumma 
beundrare.

Hon hette Chepita, berättade hon, var aderton år gammal och hade nog 
haft mera än en novio förut, men aldrig någon hon brytt sig hälften så 
mycket om som "el señor Alessandro". De andra voro oregerliga och 
otäcka då de druckit en smula, men han uppförde sig alltid som en 
värklig caballero både mot henne och mot andra.

Därvid gaf hon honom igen en blick, som bort kunna sätta eld på hans 
linlugg, men don Alessandro Taivalmaa bara blossade på en lång, svart 
cigarr och såg kolugn ut som alltid.

-- Men han kan ju inte ens tala med er, invände jag.

-- Det gör ingenting, försäkrade Chepita -- vi förstå hvarandra mycket 
väl ändå.

Och det glimmade värkligen i hans ljusgrå ögon som om han uppfattat det 
humoristiska i situationen lika väl som vi.

-- Är det indiskret att fråga hvad det är ni tycker bäst om hos honom? 
retades kommissariatföreståndaren.

-- Äh, allting -- -- nästan! Han är alltid städad och dricker sig 
aldrig full -- och stark som två vanliga karlar -- -- -- och så är han 
så blond!

Jo, det var han -- så fördärfvadt blond, att bara en obetydlighet mera 
skulle gjort honom till albino. Men då både tysken och jag skrattade åt 
hennes förteckning öfver don Alessandros meriter, blef Chepita så 
förargad att hon icke mera ville språka med oss. Och då under tiden ett 
halft dussin andra guaro-kunder infunnit sig, tyckte vi det i alla fall 
inte var så särskildt roligt att åse hennes beundran för sin blonda 
caballero, utan redo vår väg.

-- Nog äro kvinfolk galna i alla fall, anmärkte kommissariatmannen, då 
vi ridit ett stycke väg.

Han hade själf alltid varit en synnerlig favorit hos kreolskorna, såsom 
varande betydligt blond. Men i den vägen kunde han icke nämnas på samma 
dag som Alessandro Taivalmaa.

Och annat tycktes inte tagas med i räkning, tröstade jag.

Åtminstone Chepita tycktes icke fästa afseende vid något annat. Vår 
bokhållare blef småningom alltmera regelmässig i sina oregelbundna 
vanor, utan att vi ansågo oss ha skäl till anmärkningar, så länge han 
fullgjorde sina åligganden. Men så fick han ett anfall af febern, 
hvilken ju förr eller senare drabbade litet hvar. Honom attackerade den 
så skarpt, antagligen till följd af nattpromenaderna, att han måste 
ligga tio dagar på sjukhuset. Och därunder vidtog en oväntad 
händelsernas utveckling.

Alexander hade sedan tre dagar på nytt fått börja hjälpa till i 
butiken, ehuru han ännu stod kvar på sjuklistan, intog sina mål på 
sjukhuset och tillbragte nätterna där. Den aftonen hade där icke varit 
mycket att göra, så att vi tidigt skickat honom till sängs. Men själfva 
hade vi händerna fulla med räkenskaper och arbetslistor, som följande 
morgon skulle sändas in till hufvudkontoret i och för uppgörande af 
månadslikviden.

Vår närmaste granne på linjen -- "El diablo kaptenen" -- hade också 
infunnit sig för att få ett utdrag ur kommissariatets böcker för sin 
camp, och han såväl som vi själfva och vår förman arbetade styft ända 
till sent på aftonen. Då vi till sist voro färdiga med våra papper, 
slogo vi oss lös och bryggde en whiskypunsch såsom belöning för våra 
mödor. Men den aftonen blef vår punsch rätt länge odrucken.

Vi hade just kommit så långt att vi begynt smaka på brygden och 
uttrycka våra olika åsikter om hvad där borde läggas till, då utan 
minsta varning ett skott smällde utanför och en kula slog in i väggen 
ofvanom våra hufvuden. Nästan i samma ögonblick slets dörren upp och in 
rusade en ung, alldeles nyss anländ arbetare, som kommit direkt från 
Tyskland.

-- In -- -- indi -- anerna! stammade han, likblek af förskräckelse, såg 
sig rådlös omkring ett ögonblick -- och försvann i det nästa in i 
brödlåren, då ett andra skott hördes och kulan ref en splittra ur 
dörrposten.

Det gick så obegripligt snabbt, att ingen af oss ens hann göra en 
rörelse före det andra skottet. Men då hoppade jag upp och blåste ut 
lampan. Det försvårade åtminstone siktandet genom de glesa
käpp-väggarna.

-- Hvad är det här för satans galenskap? röt kommissariat-föreståndaren 
åt brödlåren till, och El diablo kaptenen sköt rigeln för dörren. Men 
innan brödlårens tillfälliga innevånare ens hann börja förklara sig, 
dundrade flera knytnäfvar på dörren och ett par, tre röster pockade på 
en gång högljudt på "el señor Alessandro".

-- Han är inte här -- och hvad har ni för öfrigt med honom att skaffa?

De svarade ingenting på frågan, men påstodo sig med egna ögon ha sett 
honom springa in i butiken. Då klarnade det i någon mån för oss. De 
hade i månskenet tagit den unga tysken, som likaledes var blond, för 
Alexander Taivalmaa, hvilken han också liknade i längd och bredd. Men 
det upplyste ännu icke om orsaken till deras mordiska afsikter mot vår 
bokhållare.

Jag försäkrade dem ännu en gång att han icke var där och tillade att de 
själfva kunde komma in och öfvertyga sig därom, såvida de först 
förklarade hvad de ville honom.

Jo, don Alessandro hade enleverat Chepita. Men hon var bortlofvad åt en 
man, som redan inom några dagar skulle gifta sig med henne, och därför 
hade hennes far, två bröder och fästmannen kommit för att föra henne 
tillbaka. Och för att få upprättelse af förföraren.

Jag hade nu min enskilda, skäligen bestämda åsikt om hvem den förförda 
parten var, såvida där alls kunde bli tal om förförelse. Men den 
uttalade jag icke, utan tände lampan ånyo, öppnade dörren och tillsade 
tysken, som var blåblek af skrämsel, att komma fram ur brödlåren. Han 
hade troligen redan i andanom tagit farväl af sin skalp, men kryade 
till sig då de fyra infödingarna efter en enda blick på hans uppskakade 
fysionomi begynte med största artighet bedja oss samtliga om ursäkt för 
sitt misstag.

Ursäkterna och artigheten räddade dem dock ingalunda från en hop skarpt 
ovett för tilltaget att utan vidare bränna af sina revolvrar, och i 
sammanhang därmed förklarade vi att bokhållaren omöjligt kunnat hafva 
något att skaffa med Chepitas enlevering. Han hade legat på sjukhuset 
de sista tio dagarna och var kvar där ännu. Men det ville de icke tro.

De senaste tiderna hade flickan icke brytt sig om någon annan än don 
Alessandro, påstod hennes far. Och då hon i dag upplysts om att hon på 
söndagen skulle giftas bort med don Iberio, hade hon ingenting svarat, 
men kort därpå var hon försvunnen.

Han gjorde en ståtlig bugning mot "don Iberio", likasom för att 
föreställa honom, då han nämde hans namn. Men det var lindrigast sagdt 
öfverflödigt. Det var icke längre än tre veckor sedan don Iberio 
blifvit bortkörd från sin slaktare-befattning i lägret, emedan vi mera 
än misstänkte att han handlade med stulna hästar.

Vi låtsade dock icke om den gamla bekantskapen, utan läto udda vara 
jämt. Jag kallade på Taivalmaa den äldre och frågade huruvida han hade 
sig något bekant om enleveringshistorien. Alessandro hade ju i alla 
fall varit i rörelse de tre sista dagarna. Skral var han visst ännu, 
men Herrans vägar äro ju som bekant underbara -- -- --

Ordningsmannen såg icke så litet förlägen ut och skrapade sig 
eftertryckligt i hufvudet. Slutligen sade han sig vara alldeles säker 
på att sonen haft ingenting att göra med flickans försvinnande.

-- Vet ni om hon är här i camp'en? frågade jag rätt på sak, då hans 
uppsyn tydligt visade att han visste mera än han ville ut med.

-- Nog kan det väl hända att hon är här -- -- -- men inte hämtade 
Santeri henne hit.

Och som svar på en mängd ytterligare frågor meddelade han, att han sett 
henne komma ut från skogen kort före klockan sex, då manskapet 
återvände från arbetet. Hon hade varit mycket uppskrämd och tycktes 
frukta att någon skulle komma efter henne, hvarför han själf låst in 
henne i källaren, där vårt sprängkrut förvarades. Där var hon nog ännu 
-- sedan fem timmar! -- och Santeri visste ingenting om hela saken.

Jag skickade honom genast efter flickan och meddelade dem, som sökte 
henne, hvad jag just hört. Men det förändrade knappast saken, påstodo 
de. Det var i alla fall för att träffa honom hon kommit. Och det var en 
skam, som inte så lätt kunde utplånas -- en skam för hela hennes släkt 
och ingalunda minst för fästmannen.

Vi började förlora tålamodet och jag hade just beslutit bedja dem taga 
flickan med sig och draga -- åtminstone till sin egen by, då Pietari 
Taivalmaa trädde in och tätt efter honom både Chepita och Alexander.

De rusade alla mot honom, men han sköt den främste åt sidan på samma 
sätt som negrerna vid luckan och pappa Taivalmaa höjde ämbetsstafven 
med en uppsyn, som icke lämnade rum för missförstånd. Samtidigt 
tillropade dem El diablo kaptenen att vi skulle skjuta på ögonblicket 
och alla på en gång, om de gjorde minsta bråk.

Det hjälpte. Jag började förhöret:

-- Hvem hämtade er hit till camp'en, Chepita?

-- Ingen -- -- -- jag kom själf, emedan jag inte vill gifta mig med 
Iberio.

Hennes far mumlade någonting alldeles obeskrifligt. Men tillade om ett 
ögonblick att el señor Alessandro kunde gifta sig med Chepita om han 
ville, eftersom hon var så galen. Mot skälig ersättning till don Iberio 
naturligtvis.

-- Inte hade jag ju tänkt gifta mig här, sade don Alessandro 
fundersamt, då frågan framstäldes till honom -- men hällre gifter jag 
mig väl än jag lämnar henne åt det där tattarpacket.

-- Inte kan du föra hem en sådan hustru, invände hans far kort.

-- Nog skulle de väl se mera på henne än på prästen i Härmä kyrka, 
medgaf Alexander med en lustig glimt i ögonen -- men inte är jag ju 
ändå alldeles utan fel i det här.

Det gaf mig en idé. Nu trodde jag mig ha högsta trumfen på hand, men 
innan jag spelade ut den, ville jag förvissa mig om huru sakerna 
värkligen stodo.

Kunde den här historien inte ställas om på något annat sätt? vände jag 
mig till Chepitas far.

Han öfverlade en stund ytterst ifrigt, men hviskande, med sina söner 
samt den tillärnade svärsonen och förklarade så, att de voro villiga 
att frångå alla vidare anspråk mot en skadeersättning af ettusen pesos.

-- Det kan han inte betala, försäkrade jag på eget bevåg.

Ja, då måste han gifta sig med henne. De skulle nog finna på utväg att 
tvinga honom till det. Lag och domstolar fans det nog i landet.

Spekulationen blef allt klarare.

-- Jag trodde hon var bortlofvad åt don Iberio?

-- Han vill inte ha henne, sedan hon rymde hit, utan en ny hemgift. Och 
om han träder tillbaka, gifter sig ingen annan häller med henne.

-- Schmeissen wir die Hunde hinaus! proponerade El diablo kaptenen.

Men då det otvifvelaktigt skulle medfört ytterst obehagliga följder för 
Chepita, bad jag honom vänta några minuter och öfversatte 
ersättningsförslaget för herrarna Taivalmaa.

-- Inte har hon blifvit sämre här i camp'en, det kan jag svara för, 
försäkrade vår ordningsman. -- Och om också någonting skulle händt, 
borde hon väl i alla fall duga åt en hästtjuf!

Men sonen förklarade sig villig att betala, om summan vore rimlig. Och 
då bjöd jag det värda sällskapet tjugu pesos.

De både spottade och uttryckte sitt förakt för beloppet på flerahanda 
andra sätt samt slutade med några svafvelluktande eder af innehåll att 
han antingen skulle betala ettusen pesos, eller skulle de "hänga honom 
i hans egna tarmar".

-- Han är luteran, sade jag i så vänlig ton jag kunde åstadkomma.

De korsade sig hvarenda en, Chepita såväl som de öfriga.

-- Santissima Virgen! utbrast hon. Men hennes far sade "demonio!" och 
de andra anropade snarlika skyddspatroner, medan kommissariat-mannen 
och grannkaptenen skrattade af hjärtans lust.

-- Ja, då måste han betala ändå mera, förklarade Chepitas far, sedan 
han hämtat sig något. Det skulle kosta en massa pengar innan el padre 
kunde rentvå henne från synden att ha haft någonting sådant att göra 
med en "heretico". Och det kunde don Alessandro i alla fall icke neka 
till.

Nej, det ville han icke förneka. Men det hade de alls inte brytt sig om 
så länge han betalade för guaro. Och han var säker om att Iberio inte 
häller ville ha henne för annat än att locka kunder.

-- Tjugu pesos betalar han, upprepade jag anbudet, för att komma till 
slut.

De svuro och fördömde sig igen på att de skulle skicka honom till ett 
varmare ställe än skärselden hällre än gå af för en sådan spottstyfver. 
Men då var kommissariat-föreståndarens tålamod uttömdt. Han steg upp, 
grep don Iberio omildt i örat, drog honom till dörren och förpassade 
honom med foten ut i månskenet.

-- Ut med er andra också! befallde han. -- Och ställer ni till något 
slags spektakel i camp'en, eller får jag höra att ni gjort Chepita 
någonting för när, börjar jag på fläcken sälja aguardiente till tjugu 
centavos flaskan!

Det tog dem på det ömma -- de kunde ju inte veta huru långt hans 
fullmakter från järnvägsbolaget gingo. Chepitas far sadlade om på 
ögonblicket och anhöll ödmjukast att skadeersättningen måtte höjas 
hälst något litet. Han hade svurit en så dyr ed att icke taga tjugu 
pesos och los caballeros ville väl ändå inte göra honom till menedare?

Han fick tjugutvå. Och Chepita skakade energiskt på hufvudet, när don 
Alessandro Taivalmaa den blonde försökte räcka henne handen till 
afsked.

Hon ansåg sig tydligen ha haft mera heretico än hon kunde svara för 
inför Gud och människor.



ELIAS MÖYKKÄS AMERIKAFÄRD.


Elias Möykkä hade aldrig i sitt lif varit någon människa till synnerlig 
glädje, men i stället så mycket oftare sina olika fosterföräldrar till 
förargelse.

Ja, för öfrigt hette han icke häller egentligen Möykkä -- var inte född 
till det namnet. Men då han en gång -- helt och hållet af misstag, 
såsom det visade sig -- var kallad att uppträda såsom vittne vid tinget 
och domaren frågade efter hans namn, svarade Elias att man mest brukat 
kalla honom Möykkä. Och från den dagen kallades han aldrig annat.

Hvem hans far var hade ingen människa reda på. Och föga mera visste man 
om hans mor. Hon hade, sjuk och eländig och med en liten parfvel vid 
handen, sent en vinterafton stapplat in i ett afsides liggande 
skogstorp, alldeles vid utkanten af socknen. Och där dog hon två dagar 
senare, utan att ha yttrat ett redigt ord sedan hon kom.

Papper, som kunnat utreda hvem hon var eller hvarifrån hon var hemma, 
funnos alls inga bland hennes kvarlåtenskap, bestående af en brödkant, 
några trasiga klädespaltor samt en liten, hufvud-, ben- och svanslös 
papphäst. Och pojken var för liten, eller för dum enligt torparen, att 
meddela annat eller mera än att hon var mamma och han själf Elias.

Där var ingenting annat att göra än att flytta den döda kvinnan ut i 
boden, där kölden kunde konservera henne, tills torparen hann anmäla om 
saken och vederbörande sörjde för begrafning. Kommunen fick så illa lof 
att taga hand om pojken, då det visade sig omöjligt att mera utforska 
hvar hans mor i tiden hört hemma.

Elias blef därför i sinom tid utbjuden på fattigauktionerna och 
inropades år efter år af olika uppfostrare. Ingen brydde sig om att 
hålla honom länge. Han var för dum att lära någonting, sade de alla, så 
att man icke hade ringaste nytta af honom i huset. Och stryk bet inte 
på honom -- det var som att piska en sågbock.

Först när han blef större, började han duga att se efter småbarnen, 
till hvilka han kände sig lika mycket dragen som till alla andra 
hjälplösa kryp. Och sedan han hunnit så långt att han kunde skickas i 
vall, blef han stadigvarande hos sina dåvarande fosterföräldrar. De 
hade funnit den rätta sysselsättningen för honom. Det var nästan som om 
han själf varit ett af kreaturen, så väl förstodo de honom och han dem. 
Med dem läto de honom sedan lefva så mycket han ville, och det var noga 
taget både dag och natt, så att han helt och hållet växte upp bland 
hästar, kalfvar och kor.

Inne i stugan yttrade han sällan ett ord, svarade knappast på frågor 
och tycktes alls icke märka att han ständigt var föremål för det öfriga 
husfolkets kvickhet. Men med korna och hästarna och de minsta af barnen 
kunde han prata långa stunder, ehuru han alltid tystnade då någon 
närmade sig. Endast när han såg någon fara illa fram med ett eller 
annat djur, stort eller litet, öppnade han munnen till de vuxna, men då 
kunde han också vara så ovettig som trots den bäste.

Det roade förstås gårdsfolket, som därför ofta förargade honom genom 
att slå till en häst, sparka hunden, eller kasta någonting efter korna. 
Men så dum han än var, kom han slutligen under fund med att de gjorde 
det mest för hans skull och då slutade han att öppna munnen ens till 
ovett.

I skriftskolan kom han först då han var nästan fullvuxen, och där 
ansågs han såsom i det närmaste fånig såväl af kamraterna som af 
pastorn. Sedan denne två år årad förgäfves sökt bibringa honom det 
nödiga måttet kunskap om himlen, helvetet och buden, förklarade han 
Elias vara för dum att släppas fram till nådebordet.

Det kvittade nu Elias tämligen lika. Han hade haft alltför mycket att 
utstå af skriftskolekamraternas speglosor och hade alltför dunkla 
begrepp om de timliga och eviga fördelarna af rätten till nattvardens 
undfående, att lägga motgången särdeles tungt på sinnet. För honom var 
det viktigaste -- noga taget det enda viktiga -- att han nu i viss mån 
blifvit sin egen herre. Ty det var en annan punkt han oaktadt dumheten 
gjort klar för sig -- att han icke mera behöfde arbeta för ingenting 
hos dem, som tagit honom om händer af kommunen. Nu kunde han begära lön 
och söka tjänst hvar han själf ville.

Hans senaste fosterfar blef väl betydligt förvånad, då Elias en vacker 
dag inemot städslingstiden tog till ordet och uttalade sig om den 
förändrade ställningen. Men då han väl visste att han omöjligt kunde få 
en bättre körkarl, eller en, som ordentligare skötte de sysslor han 
öfverhufvudtaget kunde sköta, så sväljde han förvåningen och bjöd Elias 
hälften af en vanlig dränglön. Och Elias, som alldeles icke kände sig 
hågad att lämna en gård, där han kände hvartenda kreatur sedan 
födelsen, antog anbudet utan vidare.

På det hela kunde det också vara tämligen likgiltigt huru mycket hans 
lön utgjorde, då han i alla fall aldrig använde mera än en obetydande 
del däraf. Att röka hade han aldrig lärt; öl, brännvin eller annat i 
den vägen hade ingen någonsin bedt honom smaka på, och till kläder 
behöfde han mycket litet, då han så godt som aldrig lämnade hemknutarna 
annat än på arbetskörslor. Och vid årsslutet lämnade han regelbundet 
allt hvad han hade innestående i husbondens förvar -- till längre fram, 
sade han.

Därmed skulle han väl fortsatt till dödedag, såvida icke husbonden 
åtagit sig släpningsarbete vid den nya järnvägen och användt Elias 
såsom körare. Sådana körslor gingo vanligen illa åt hästarna, men det 
hade ingen fara när Elias körde. Han skulle hällre spänt sig själf för 
kärran än begärt för mycket af sin häst.

Det blef ett fullkomligt nytt lif för Elias, som aldrig förut kommit i 
beröring med så många främmande människor. Där fans folk från alla 
möjliga aflägsna socknar, hvilkas namn han aldrig ens hört nämnas, 
karlar, som vandrat kring hela landet, sett både Vasa och Helsingfors. 
En hade till och med varit i Petersburg, där han sade att kejsaren 
bodde.

De begrepp Elias förut hyst om världens utsträckning undergingo inom 
kort en radikal förändring. Och nästan lika mycket förändrades hans 
åsikter om hvad en duktig karl med någon tur kunde uträtta i världen -- 
om han nu öfverhufvudtaget tänkt några tankar åt det hållet. Många af 
de yngre männen uttalade sig ju som om nära nog ingenting varit 
omöjligt -- isynnerhet de två Härmä-borna, som funnos i hopen.

De rent af skrämde Elias med sina stora ord. I deras mun var det rakt 
ingenting att bara bli hemmansbonde! -- det sade de att flera af deras 
bekanta gjort. Och den ene förklarade att han ämnade blifva herreman! 
Han skulle köpa en stor egendom med torpare och inhysingar och minst 
femtio kor, påstod han. De kunde tro honom eller inte, huru de 
behagade, men så snart han skrapat ihop till resan, ämnade han fara 
till Amerika. Där förtjänade man sina tio mark om dagen -- och med det 
kunde väl en karl komma sig till en egendom!

-- Är det långt dit? frågade Elias.

De sade att man slet ut sex par stöfvelsulor på vägen -- så långt var 
det. Och skrattade.

Elias förstod att de drefvo gäck med honom -- men det var han van vid. 
Och prat var det väl också att man förtjänade tio mark om dagen -- -- 
fast de ju hade nämt ett par, tre bekanta, som farit dit med två toma 
händer och köpt gårdar, då de kommo tillbaka -- --

Och då han tänkte efter, kom han ihåg att också husbonden några gånger 
talat om folk, som hastigt kommit sig till rikedomar i Amerika -- -- 
Någonting låg där nog i alla fall under Härmä-bornas tal -- -- --

Han, Elias, skulle visst aldrig bry sig om att bli egendomsägare -- det 
var ju bara barnslighet att tänka på sådant. Men emellanåt när han såg 
hemmansbönderna komma till kyrkan i sina nya fjäderkärror, med blanka 
selor på hästarna, som voro runda som fulla hafresäckar -- ja, då hände 
det nog att han tänkte på huru roligt det skulle vara att köra en sådan 
där trind och blank häst, som vore ens egen.

Därför lyssnade han framgent alltid mycket noga, medan de andra vid 
sina pipor efter maten språkade om Amerika och om de trakter däraf, där 
man förtjänade mest. Någon gång frågade han till och med själf om ett 
eller annat, men då skrattade de alltid, sade att Möykkä-släkten inte 
var efterfrågad i det landet och frågade om han hade sex par stöflar 
för resan.

Låt dem skratta! tänkte Elias -- de sluta väl om jag värkligen reser 
och sedan kommer tillbaka med en hop pengar!

Hela sommaren och hösten fortsatte han att fundera på hvad han hörde om 
Amerika, som jämt var på tal bland arbetarne. Den ena Härmä-karlen hade 
värkligen rest och den andre väntade blott på att få ihop pengar till 
biljett. Om han inte supit så mycket, så skulle han nog också redan 
varit på väg, men efter hvar likvid var han full, och så måste han 
vänta igen.

Han var emellertid den, som meddelade Elias de flesta upplysningarna om 
det förlofvade landet, såväl upplysningar af värde som åtskilligt annat 
--- när han var på skämtsamt humör. Och ju mera Elias hörde om 
utsikterna i Amerika, desto bestämdare blef hans föresats att göra det 
stora försöket.

Så småningom uppgjorde han en riktig plan på grund af de anvisningar 
han erhållit. Och då den första november stod för dörren, öfverraskade 
han husbonden med en anhållan om sina innestående besparingar för de år 
han haft lön.

-- Huru mycket tror du det är? frågade husbonden försiktigt.

Ja, det visste Elias inte.

-- Nå, huru mycket är det du vill ha ut? och hvar till behöfver du det?

-- Två hundra femtio behöfver jag -- -- för att resa till Amerika.

Om Elias sagt att han ämnade bli ordförande i kommunalnämden, eller 
guvernör öfver Vasa län, skulle husbonden knappast känt sig mera 
förbluffad. Men han hämtade sig snart och upplyste den tillärnade 
Amerikafararen om att han icke så där utan vidare kunde lämna sin 
tjänst.

-- Du hade bort säga upp dig vid städslingstiden, förklarade han.

-- Inte frågade ni ju häller om jag ville bli kvar, eller bjöd städsel, 
invände Elias saktmodigt.

Och då kände sig husbonden ännu mera förbluffad, men på samma gång 
starkt frästad att svära -- -- när man inte längre kunde vara säker ens 
med ett sådant fån! -- Men högt frågade han om Elias vore nöjd med två 
hundra femtio mark i likvid för de föregående åren.

Elias klådde sig grundligt i hufvudet, försökte fundera ut huru mycket 
det kunde göra för åtta år -- och sade till sist att han skulle tänka 
på det till aftonen och räkna efter.

En timme tidigare skulle det gjort fullkomligt lika mycket intryck på 
husbonden om han hört en af sina kalfvar säga sig ämna tänka på ett 
räkneexempel. Men efter Elias uppträdande nu senast kände han sig så 
förbryllad, att han om en stund sökte upp honom och sade sig ha räknat 
ihop att det blef omkring två hundra åttio.

-- Inte lär det bli vinst för mig på det sättet häller, tviflade Elias. 
Men då han alls icke lyckats reda ut sina egna hågkomster, antog han 
budet samt ritade ett kors under det kvitto husbonden skref ut.

Följande dag vandrade han i väg till Vasa, betalade för en biljett till 
Ishpeming i Michigan samt omhändertogs af agenten, för att i sinom tid 
utan vidare hufvudbry för sig själf aflevereras på destinationsorten.

       *       *       *       *       *

Om Elias Möykkä rätt vetat hvad det ville säga att resa till Amerika, 
är det antagligt nog att han i all sin tid skulle fortsatt att köra sin 
husbondes hästar -- och att lämna sina besparingar i hans förvar. Men 
därom hade Härmä-karlen icke sagt någonting, och själf kom han icke 
till klarhet, innan det var for sent att vända om. Redan på Nordsjön 
börjades det, med sådan köld och så hög sjö, att man alls icke kunde 
vistas på däcket. Och på mellandäck var det ohyggligt.

Själf var han icke sjösjuk, men så godt som alla de andra voro det i 
stället så mycket mera, både dag och natt -- -- det var ett förfärligt 
elände! Men ändå värre blef det på Atlanterbåten, sedan de lämnat 
Liverpool och blefvo hopfösta med alla möjliga utländingar, som icke 
begrepo ett ord man sade till dem. Och lika litet kunde man tala med 
skeppets eget folk. Ingen enda förstod finska.

Den enda trösten var att man kunde vistas uppe på däck i så godt som 
alla väder. Fartyget var så stort och högt, att sjön endast första 
dagen efter afresan stänkte öfver, men sedan blef det bättre, ehuru det 
ännu gungade så, att de flesta voro sjuka.

På tredje dagen buro ett par män af besättningen upp en ung kvinna på 
en madrass och lade henne ned på däcket nära intill den kabelrulle, på 
hvilken Elias satt. Han hade sett henne förut på den finska ångbåten 
och sedan på stationen i Liverpool. Nu såg hon nästan ut som död, där 
hon låg med slutna ögon och utan att röra sig -- så hjälplös, att Elias 
riktigt tyckte synd om henne.

-- Käns det bättre? frågade han därför om en stund, då hon öppnade 
ögonen och riktade dem mot honom.

-- Litet bättre, tack -- -- här uppe i blåsten -- -- -- Om jag bara 
kunde hålla någon mat i mig, så skulle jag snart bli bra, säga de -- --

-- Vill ni försöka äta någonting?

-- Om man kunde få en strömming riktigt saltig -- -- Men kanske också 
litet kaffe skulle hjälpa -- -- inte lära de väl ha strömming!

Elias hämtade kaffe åt henne i sitt eget bleckmått, och hon sväljde 
tacksamt den heta drycken. Experimentet lyckades. Efter en stund kände 
hon sig så mycket bättre, att hon försökte sitta uppe, och då drog 
Elias madrassen fram till tågrullen, så att hon kunde stöda ryggen mot 
den.

Det var inledningen till deras bekantskap, och sedan blef hon hans 
skyddsling och sällskap under resten af färden. Först kände han sig väl 
något skygg, då hon kryade till sig så mycket, att hon kunde röra sig 
omkring och hjälpa sig själf. Men då hon allt var lika vänlig mot 
honom, repade han mod att fortsättningsvis bevisa henne sådana små 
tjänster han kunde.

Dagen innan de kommo fram riskerade han till och med att fråga hvart 
hon ämnade sig i Amerika.

-- Jag vet inte rätt -- -- Min biljett gäller bara till New-York, där 
jag skall få litet pengar på ett kontor. Kanske kunna de där säga hvad 
jag hälst borde göra.

Elias tyckte det lät underligt -- han hade ju själf bestämt allting om 
sin resa på förhand. Men då han icke visste hvad han skulle säga därom, 
anmärkte han blott att lönerna i New-York voro lägre än i andra städer, 
enligt hvad han hört sägas.

-- Nog lära de väl räcka till för mig, trodde hon -- om någon vill 
hafva mig i tjänst.

-- Nå, hvarför inte er?

-- Ja, inte vet jag riktigt hvad de skrifvit i mina papper -- -- men om 
allt står där, så går det väl inte så lätt.

Elias bara såg undrande på henne och sade ingenting. Hon satt också 
tyst en stund, lyssnande till maskinens regelbundna dunkande och det 
hväsande ljudet af vågorna mot fören, och så började hon själfmant 
berätta:

Att hon råkat i olycka medan hon tjänade hos handelsmannens -- -- med 
bokhållaren -- -- och han gifte sig inte med henne som han lofvat, utan 
skickade henne till hennes hemsocken -- -- och hennes föräldrar voro 
ingendera i lifvet --- -- -- Så kom barnet -- -- och hon blef 
pliktfälld vid tinget för att det var oäkta -- -- fastän det lefde bara 
en vecka. Sedan voro de alla som hundar mot henne, tills hon tog ut 
flyttningsbetyg -- där stod det allt -- och vandrade tillbaka till 
staden. Och då bokhållaren inte ville veta af henne -- sade att hon 
kunde söka sig en annan, så blef hon så utom sig att hon lofvade stämma 
honom -- -- --

-- Inte skulle jag väl ändå täkts göra det, slutade hon -- men han 
frågade straxt om jag ville fara till Amerika, ifall han betalade resan 
-- -- och så for jag.

Elias funderade så det bultade i hans hufvud. Att ha blifvit pliktfälld 
för sådant och hafva det i sina betyg kunde ju nog vara farligt, 
isynnerhet i ett främmande land -- -- --

Men då han frågat om de väl kunde läsa ens orlofsedel i Michigan, hade 
Härmä-bon sagt att där alls inte frågades efter några papper -- -- --

-- Ni borde komma med ända till Michigan, rådde han, när han kommit så 
långt i sina funderingar. -- Jag har hört att där inte frågas efter 
papper och betyg.

-- Må det kosta mycket att resa dit?

-- Inte lär det vara så dyrt -- -- det var inte stor skilnad mellan 
biljett till New-York och dit. Och där äro också lönerna större.

-- Om pengarna jag får bara räcka till -- -- --

-- Jag har pengar kvar, försäkrade Elias -- och dem behöfver jag inte 
då jag kommer fram. Där lär man förtjäna tio mark om dagen.

-- Hvarför skulle ni gifva edra pengar åt mig, som ni alls inte känner?

-- Ja -- inte vet jag, tillstod Elias -- men -- -- men -- man måste väl 
hjälpa den, som inte kan hjälpa sig själf.

Därpå hade hon intet svar till hands. Men hon kunde icke låta bli att 
tänka på huru annorlunda bokhållaren talat -- Det var ändå bra stor 
skilnad på människor -- -- --

-- Jag är Kristina Andersdotter, från Kauhajoki, sade hon om en stund, 
som om hon ansett att Elias åtminstone borde veta så mycket om den han 
ville hjälpa.

Han fattade det också som ett afgörande af saken. Den tycktes honom nu 
så klar, att han utan vidare begynte meddela henne sina egna planer 
samt hvad han inhämtat om Michigan. Och det var till en stor del 
kunskap, hvilken i hög grad skulle förvånat Michiganborna själfva, 
fastän Elias nog efter bästa förstånd sökt sofra agnarna från hvetet i 
Härmä-karlens historier.

Kristina insåg nogsamt att icke på långt när allt kunde hänga riktigt 
ihop, men förstod också att Elias själf talade på god tro. Och sedan 
hon gjort honom några frågor angående hans eget lif, kunde hon utan 
svårighet fatta huru han kommit sig till Möykkä såsom tillnamn. Men 
långt ifrån att känna sig frästad att skratta åt honom, erfor hon 
tvärtom en halft moderlig och helt kvinlig lust att antaga sig den 
stora, starka, barnsliga karlen, som visst icke var mycket klok, men i 
stället bra mycket mera godhjärtad än någon hon förut träffat.

Därför lät hon honom också efter ankomsten till New-York utan vidare 
invändningar köpa biljetten till Ishpeming. Hennes egna pengar -- eller 
bokhållarens -- skulle knappast räckt till för halfva vägen, och då 
tyckte Elias det var bäst att hon sparade dem.

       *       *       *       *       *

I Ishpeming var det emellertid ingalunda godt om vare sig arbete eller 
förtjänst vid tiden för deras ankomst. Allting låg nere för tillfället, 
och långt ifrån att förtjäna två dollars om dagen funnos där tvärtom 
hundratal män, som mera än gärna skulle arbetat för blotta födan. Hvart 
Elias än vände sig möttes han af samma svar: omöjligt att antaga några 
arbetare!

Kristina Andersdotter fann däremot redan inom ett par dagar en plats. 
Det är alltid ondt om kvinliga tjänstehjon där ute i västern, och 
därför betalade man dem oaktadt de dåliga tiderna tre dollars i veckan 
-- utom allting fritt, förstås. Och hennes papper var där ingen, som 
ens frågade efter. För henne tedde sig framtiden ljus nog, och för det 
ansåg hon sig uteslutande hafva att tacka Elias.

-- Det blir nog snart bättre, tröstade hon denne, då hon ett par veckor 
efter deras ankomst mötte honom på gatan och han syntes mera nedslagen 
än vanligt. -- Alla säga ju att det här inte kan räcka länge, och så 
fort arbetet börjar, blir det nog god förtjänst.

-- Och under tiden får man tigga, invände Elias dystert -- eller 
svälta, om man inte kan tigga. Och jag kan inte, fast mina pengar äro 
slut.

-- Ja, men jag är skyldig för biljetten och kan börja betala nu när jag 
har lön.

Det hade Elias alls icke kommit att tänka på -- kunde för ögonblicket 
ej ens påminna sig hur mycket han lagt ut. Men mycket var det inte.

-- Huru länge kan det räcka? -- det är ju inte stor smula, sade han 
därför.

-- Om jag betalar en och en half dollar i veckan så räcker det nog en 
tid. Och när min skuld är betald, kan du låna af mig.

-- Inte lär jag börja lefva på ditt arbete!

-- Man måste väl hjälpa den som inte kan hjälpa sig själf -- var det 
inte så du sade? Men ännu är det ju bara fråga om dina egna pengar.

Med en och en half dollar i veckan skulle Elias kanske nödtorfteligen 
kunnat hålla kropp och själ till hopa -- om där ej funnits så många 
andra, som svälte. Men han kunde omöjligt se dem kasta hungriga blickar 
på hvar munsbit han sväljde, utan att dela med sig så långt det räckte. 
Och därför voro hans pengar slut långt innan veckan var förbi.

-- Nå, huru går det? frågade Kristina hoppfullt, då han följande måndag 
infann sig för att lyfta den andra afbetalningen.

Han menade tro på att det väl kunnat gå bättre, och då gjorde hon några 
flera frågor, så att hon snart fick reda på sammanhanget. --- Oj, du 
karlstackare! utlät hon sig -- det här duger inte alls. Nu skall jag 
gifva dig tjugufem cents hvar dag, så du får mat åtminstone en gång om 
dagen, om du också delar med dig -- -- Du skulle ju skänka bort fast 
byxorna om någon begärde dem!

-- Inte lära de börja begära mina byxor, tviflade Elias, med en vemodig 
blick på plagget i fråga.

-- Det är din lycka, sade Kristina tröstande.

Därefter gick det visst något bättre med det dagliga brödet, ehuru 
Elias ingalunda tilltog i välmåga på den diet han förde. Men värre var 
det med hans garderob.

Han hade icke hämtat med till Amerika mera än ett par skjortor utöfver 
de kläder han gick och stod i, och de hade allt utom förbättrats däraf 
att han både gått, stått och sofvit i dem sedan han kom till 
guldlandet. Illa slitna voro de förut och numera rifna därtill, medan 
håret fått växa vildt, så att han börjat se ut som en trashank af 
värsta slag. Kristina var troligen den enda, som icke lagt särskildt 
märke därtill eller åtminstone icke betraktade honom med mindre vänliga 
blickar än förut.

De svältande arbetarne i staden begynte emellertid småningom tröttna på 
de ständigt ouppfyllda löftena om understödsarbete, om öppnande på nytt 
af en del grufvor o.s.v. Deras tålamod var på upphällningen, och för 
att visa det plundrade de några bagarbutiker, slogo in fönstren hos ett 
par medlemmar af stadsstyrelsen och ställde till annat ofog, så att den 
burgna befolkningen började bli rädd för dem. Och ingalunda minst rädd 
var Kristinas husbonde, som både bodde tämligen aflägset och af naturen 
var väl försiktigt anlagd.

-- Ni får sluta att taga emot den där sluskiga karlen, sade han en 
eftermiddag, då han såg Elias begifva sig därifrån. -- Han kommer ännu 
en vacker natt hit med några andra dylika herrar och plundrar ut hela 
huset!

Kristina nästan skrattade högt åt tanken på Elias Möykkä såsom röfvare 
-- han, som inte skulle kunnat vara hårdhändt med en katt engång! Men 
då husbonden alldeles icke lät räsonnera med sig, fattade hon att han 
värkligen var så rädd, att han kunde göra det obehagligt för dem. Och 
därför mötte hon Elias följande dag på gatan samt förständigade honom 
att framgent komma först sent på aftonen, när husbondfolket gått till 
sängs.

Han såg värkligen ruskig ut, tänkte hon, då hon såg honom gå nedåt 
gatan. Och nog hade hon ju kunnat gifva pengarna åt honom där ute, men 
han behöfde så väl komma in i värmen en stund.

Då han infann sig, släppte hon honom med största försiktighet in i 
köket och förklarade hviskande hvarför det icke mera gick an att han 
kom på dagen.

-- Och det är sannt att du ser farlig ut, slutade hon. -- Men jag skall 
klippa dig och lappa din rock åtminstone.

Elias lät henne beskedligt göra som hon ville.

-- Nu ser du ju ut som en helt annan karl! sade hon förnöjd, då 
hårklippningen var slutförd -- -- Du skulle nog behöfva någon, som tog 
vård om dig -- -- -- Om det inte vore för den där tingsresan, så kunde 
vi gifta oss när här blir bättre tider! tillade hon halft skämtsamt. -- 
Se så, tag nu rocken af dig!

Elias lydde -- men det gick långsamt -- -- Månne hon värkligen skulle 
kunna tänka på att gifta sig med honom -- -- -- Men kanske hon också 
dref gäck med honom -- som alla andra -- -- --

-- Din tingsresa skulle väl inte betyda så mycket, sade han pröfvande, 
i det han räckte henne sin rock -- -- men inte lär väl en sådan som jag 
duga åt dig -- -- --?

Han såg henne rätt i ögonen, och hon fattade med ens att han menade det 
på fullaste allvar.

-- Duga? -- som om inte hvilken flicka som hälst kunde vara glad att få 
en så god man som du är! -- -- Ah, Herre Gud! om bara allt det där inte 
händt -- -- och det står i prästbetyget till evig skam!

Hon brast i gråt. Och Elias -- ja, han skulle säkert tagit henne i 
famnen och kysst henne, om han förstått sig på sådana konster. Men det 
förstod han icke, och därför strök han henne blott varligt öfver axeln.

-- Inte behöfva vi bry oss om det som händt förut, tröstade han -- och 
strunt i prästbetyget, om du bara vill gifta dig in i Möykkä-släkten!

Mera sade de icke, men hon grät så ymniga tårar öfver hans trasiga 
rock, att Elias glömde alla tankar på möjligheten att hon skämtat. Och 
när de värsta hålen voro hopsydda, drog han rocken på och gick, utan 
annat afsked än:

-- Det köpet står, om du inte ryggar.

-- Din skjorta borde också lappas, sade hon i dörren -- men det får 
vara till en annan gång. Och gaf honom en så hjärtlig knuff i ryggen, 
att Elias smågrinade för sig själf ända till nästa hörn.

Men nästa morgon var hennes husbonde så ursinnig, att han lofvade köra 
bort henne och dessutom anmäla henne hos polisen som ett lättfärdigt 
stycke, ifall hon ännu en gång tog emot besök nattetid. Sådant ämnade 
han icke tåla i sitt hus!

Hade det icke varit för Elias, så skulle Kristina hälst gått genast. 
Men om de tänkte sådant om henne, kunde hon icke räkna på en annan 
plats i hast, så att hon inte skulle kunna hjälpa honom. -- -- Och blef 
hon anmäld för polisen, så måste hon till slut ändå visa sina papper!
-- -- Där var ingenting annat att göra än att träffa Elias på gatan och 
sticka pengarna åt honom -- en gång måste väl eländet taga slut!

Ett par veckor fortgick det på så sätt. Kristina mötte Elias hvar afton 
under några minuter utanför huset och såg för öfrigt alls icke till 
honom.

Men en afton, då det var mera än vanligt bittert kallt och blåsten 
därtill trängde genom märg och ben, hade hon icke hjärta att se honom 
stå där och skaka af köld.

-- Kom in, sade hon resolut. -- De må nu anmäla mig eller göra hvad som 
hälst, om de märka det, men du tar döden på dig, om du inte får värma 
dig.

De smögo så tyst och sakta de någonsin kunde genom förstugan in i 
köket. Allt gick väl.

-- Kläd nu skjortan af dig, hviskade Kristina -- så går jag upp i mitt 
rum på vinden och lappar den. Här vågar jag inte tända ljus, men du kan 
sitta här i värmen under tiden.

Hon drog själf kängorna af fötterna för att icke höras i trappan.

-- Var nu alldeles stilla, varnade hon ännu en gång, innan hon smög sig 
ut. -- Det vore ändå en förfärlig skam att komma i polisen -- -- --

På en lång stund rörde Elias icke så mycket som ett finger. Men så 
sträckte han litet på det ena benet, som började domna -- och stötte 
till eldtången i spiselhörnet. Den föll naturligtvis, med ett brak, som 
bragte honom på fötterna och ekade i den djupa tystnaden. Elias stod 
väl en half minut orörlig. Så hörde han en dörr öppnas ofvanför och 
skyndade på tå ut i förstugan.

-- Hvem är där? frågade en hög, skrämd röst i trappan.

Elias stannade, rätt framför glasdörren till gatan och snön därute, men 
svarade ingenting.

-- Svara eller skjuter jag! hotade rösten. -- Jag räknar till tre -- 
Ett -- Två --

Elias teg.

-- Tre!

Ett skott smällde och Elias kände det som om ett skarpt piskrapp 
träffat hans ben. Men han stod orörlig och nästa ögonblick smällde ett 
skott till, i detsamma Kristina kom skyndande ned från vinden.

Då rörde han sig, vände sig halft åt dörren, men föll framstupa, med 
ansiktet mot golfvet.

-- Herre Jesus välsigne! skrek Kristina, i det hon rusade förbi 
husbonden.

Han följde, tände gasen och sökte -- själf blek af skrämsel -- hjälpa 
henne att lyfta upp den fallne. Men då de vände honom, insågo de genast 
att det icke tjänade till någonting. Den lappade rocken stod öppen 
öfver hans bara bröst, så de kunde se att kulan gått rätt genom 
hjärtat.

       *       *       *       *       *

Det spilldes icke många ord på Elias Möykkä, när underrättelsen om 
slutet nådde hans förra husbondfolk.

-- Han var ju för dum att lefva -- isynnerhet i främmande land! var 
allt hvad värdinnan yttrade. Och icke ens husbonden motsade henne.



HURU JAG BLEF BEKANT MED ÖFVERSTE BECKRIDGE.


I Chicago är det allt utom godt om nöjen för den, som icke råkar hafva 
en skäligen väl späckad pung. Teatrarna äro dyra och därtill i vanliga 
fall rätt medelmåttiga, goda konserter gifvas jämförelsevis sällan och 
äro väl dyra också de, museer finnas högst få och. ändå färre voro de 
på den tid, hvarom nu är fråga, för en fem, sex år sedan.

Kaféer, så pass trefligt inredda, att man kände sig frästad att däri 
fördrifva långtrådiga timmar, finnas alls inga och att förnöta tiden på 
gatorna kan på intet sätt komma i fråga. Man har för brådtom i Chicago 
att ens tillåta andra att makligt drifva omkring på gatorna, så 
brådtom, att man hänsynslöst springer i kull den eller dem, som vandra 
sakteliga fram, i lugn och ro betraktande de öfrigas rusande jakt efter 
dollarn. Ty det och intet annat är det, som orsakar den förtvinade 
brådskan.

Till och med då man ger sig tid att vika in någonstädes för att stärka 
kropp eller själ, eller båda -- och det gör man ofta nog i Chicago -- 
utföres stärkandet alltid på stående fot och i flygande fläng. Ännu har 
det för så vidt jag vet icke fallit någon Chicago-krögare in att ens 
förse sin lokal med stolar. En väldig, finpolerad disk med prunkande 
mässingsbeslag jämte ett antal i proportion lika väldiga och minst lika 
fint polerade spottlådor utgöra den vanliga möbleringen -- utom förstås 
flaskorna, hvilka till antal och omväxling äro mera öfverväldigande än 
allt det andra.

Tjuguvåningshusen, slakterierna och några af de grannaste bland dessa 
krogar utgöra noga taget de förnämsta af Chicagos sevärdheter. Men till 
och med de förlora inom icke alltför lång tid nyhetens retelse, och då 
återstår för den, som ej besitter en plånbok af antydd beskaffenhet, 
intet annat än att hålla sig lugnt och stilla i sin egen knut. Knuten 
må sedan vara aldrig så anspråkslös och tête-à-têten med en själf 
aldrig så långtrådig eller gnagande pinsam.

Ja, det vill säga om man icke råkar hafva några slags relationer med 
prässen. Är man hälst någon smula tidningsman möter det inga alltför 
stora svårigheter att vinna tillträde till ett och hvarje utan den 
dryga entrée man annars vanligen måste betala. Ett par femcentar för 
spårvagnsbiljetter äro under sådana förhållanden tillräckliga för att 
skaffa en tillfälle att se åtskilligt -- och till och med de kunna i 
många fall undvaras, blott man har goda ben och vilja att använda dem.

Ett sålunda tillgängligt nöje, som särskildt anslog mig, utgjordes af 
trafkörningarna i Washington parken, vid sydligaste ändan af staden. 
Dit begaf jag mig så ofta jag kunde under kappkörningssäsongen, 
vanligen per spårvagn, ty jag bodde på nordsidan, ett halft dussin mil 
eller så från trafbanan. Men någon gång också till fots, ty fem cents 
äro i alla fall lika med en tjugufem pennisslant, och en sådan kan 
ibland tyckas ett rätt betydande mynt.

Det var där jag råkade sammanträffa med öfversten. Den dagen hade jag 
tillåtit mig lyxen af en spårvagnsbiljett, men hade ångrat mitt 
slöseri, innan jag hunnit längre än halfva vägen ut till banan. Ty 
spårvägen ledde under en lång sträcka genom de förnäma kvarteren på 
sydsidan, där så godt som uteslutande rika Chicagobor slagit upp sina 
bopålar. Och att de äro rika med besked, därom är det omöjligt att hysa 
några tvifvel ens om man blott ser den yttre utstyrseln af deras hus. I 
otroligt många fall är visst denna yttre utstyrsel sådan att man icke 
rätt vet om det är egaren eller arkitekten man hälst ville se såsom 
föremål för en lynchning. Men ofta har man dock också genast klart för 
sig att man allra hälst ville skjuta båda två, och alltid utan undantag 
vittna såväl byggnadsmaterialet som accessoarerna om att de 
arkitektoniska missfostren kräft pengar i massa och myckenhet.

Hade jag gått till fots, skulle jag helt säkert valt en annan och 
kortare väg, där penningestinnheten icke skulle trängt sig på mig. Men 
från spårvagnen kunde jag omöjligt undgå att se de renässansslott, 
gotiska villor, medeltidsborgar o.s.v. Chicagos rikvordna 
börsspekulanter, slaktare, procentare, yrkesspelare, krogvärdar, 
politiker och andra uppfört för de pengar de i så få fall ärligt 
förtjänat. Och all denna tvifvelaktiga härlighet tycktes mig så brutalt 
illustrera det amerikanska axiomet att pengar äro allt -- hälst 
hederligt förvärfvade, men i hvarje fall pengar -- att jag omedvetet 
förföll i allehanda mycket litet uppmuntrande tankar på vanskligheten 
af allt annat här i världen än pengar, hälst hederligt förvärfvade 
naturligtvis, men -- -- --

Icke ens lifvet och rörelsen ute vid banan, dit jag anlände så tidigt, 
att jag bekvämt kunde taga de anmälda hästarna i skärskådande i deras 
stall, lyckades till en början förjaga den stämning jag iråkat under 
spårvagnsfärden. Men så småningom drefvos dock alla andra tankar bort 
af intresset för de präktiga trafvarne, som nästan tycktes mig medvetna 
om att hos dem åtminstone de sedan många led nedärfda anlagen och den 
på grund af dessa utbildade förmågan betydde allt och allt annat 
ingenting.

Själf kände jag naturligtvis icke i hvarje fall vare sig deras 
härstamning eller förut utförda bedrifter och vände mig därför om en 
stund till en man, hvilken i likhet med mig och med minst lika stort 
intresse betraktade de väl tränade djuren, samt anhöll om en eller 
annan upplysning. Slumpen gjorde mig därvid god tjänst, såsom det snart 
visade sig. Mannen var föga mindre än ett lefvande lexikon rörande allt 
hvad amerikanska trafvare hette. Och mig meddelade han så många 
upplysningar af värde rörande våra gemensamma favoriter att jag fann 
mig föranlåten i gengäld bjuda honom på en cocktail i restaurationen. 
Under dåvarande konjunkturer var det visst hvarken mera eller mindre än 
oförsvarligt slöseri, men min tacksamhetskänsla var för stark att låta 
sig kväfvas ens af finansiella betänkligheter. Och antingen den eller 
cocktail'en födde omisskänneligt en motsvarande känsla hos min nya 
bekantskap, så att han först bjöd mig en cigarr och därefter berättade 
att han händelsevis genom en lösmynt stallpojke fått nys om någonting 
extra godt rörande dagens kappkörning. Ett riktigt fint kap, sade han, 
om man blott hade pengar att göra det.

-- Här fins en kamp från min hemtrakt, en vallack, bland de anmälda, 
som tränats endast för en mil, förklarade han sig närmare. -- Den har 
en alldeles ovanlig fart, men inte tillräcklig uthållighet för att 
vinna mera än en eller allra högst två heats. Hittills har den hvar 
gång fördärfvat sina chancer genom för mycken hetta, så att den aldrig 
vunnit ens en enda löpning. Men nu har den enkom för den här 
vadspekulationen varit i sträng träning och är så säker en häst gärna 
kan vara på en mil. Det är emellertid tills vidare en djup hemlighet, 
så att man kan få kurs af tjugu mot en för den första mil-heaten. Jag 
har tyvärr själf inte en slant att spekulera med, men om ni har lust 
och vill halfvera vinsten skall jag med nöje placera edra pengar. Jag 
är öfverste Beckridge från Kentucky, tillade han och likasom rätade på 
sig en smula.

Frästelsen var stark. Att mannen förstod sig på och kände till ett och 
hvarje om hästar var höjdt Öfver allt tvifvel. Och mycket möjligt var 
det också att det han berättade var fullkomligt sannt. Sådana 
spekulationer af hästegare äro ju allt utom ovanliga, och den som 
känner körare och stalldrängar, kan lätt nog få nys om dem. Mången 
lefver helt och hållet på att snoka upp sådana intriger och lefver rätt 
bra ändå till.

Mera än två dollars egde jag inte för tillfället, så att jag riskerade 
både en fotvandring tillbaka till mitt kvarter -- den skrämde mig dock 
inte mycket -- och en troligen väl mager diet under åtminstone några 
dagar. Men å andra sidan kunde mitt kontanta kapital i intet fall räcka 
länge, medan en tiodubbling däraf skulle gifva mig åtskilligt mera
råd- och andrum. Frästelsen blef öfvermäktig, medan jag inom ett par 
sekunder tänkte igenom allt detta. Jag räckte sedeln åt öfversten, 
ärligt upplysande honom om att det var allt jag egde.

-- Värkligen? sade han med ett helt soligt leende. -- Då vinna vi 
säkert. Sådant kurage blir aldrig utan belöning.

Spelare-vidskepelsen gjorde honom synbarligen fullt öfvertygad om att 
resultatet skulle blifva lyckligt, medan jag däremot erfor en underlig, 
sjunkande känsla i trakten af maggropen, då jag såg honom styra fjäten 
mot närmaste vadmäklarestånd. Samma känsla fortfor oafbrutet under de 
tvänne första täflingarna, hvilka bägge vunnos af favoriterna, d.v.s. 
de hästar såväl publiken som vadmäklarne på förhand utpekat såsom 
segrare.

Men då föremålet för vår spekulation, som naturligtvis icke var 
favorit, kördes ut ur sitt stall, hvilket hållits stängdt till sista 
minuten, repade jag mod med ens. Det kunde en blind se att den kampen 
måste kunna skjuta en förtviflad fart. Men minst lika klart var det att 
en sådan tunn kropp och så långa, muskelfattiga ben icke kunde besitta 
någon uthållighet att tala om.

-- Allt beror på att köraren lugnt håller sig i bakgrunden den första 
halfva milen, hviskade öfversten, då hästarna kördes in på banan. -- 
Sedan kan han köra på allt hvad han vill utan fara för inslag och måste 
vinna den första heat'en, om inte något alldeles galet händer.

Det tycktes också köraren förstå lika väl som öfversten. Han höll sig 
blygsamt bakom de fem öfriga täflande, medan de manövrerade för att 
erhålla den bästa platsen vid start'en. Och när flaggan slutligen föll 
körde han likaså helt beskedligt bakom de andra, hållande in sin 
hetlefrade häst med ögonskenlig möda.

Kvartmilpålen nåddes och passerades utan någon annan förändring än den 
att de fem främsta hästarna icke mera voro i en klunga, utan trafvade i 
två rader, så nära den inre barrieren de blott kunde komma. I samma 
ordning hunno de till halfmilpålen, men med den skilnad att vår häst 
kommit upp i bredd med den sista af de fem.

Därefter började leken bli allvar. Vår man körde utåt en smula och 
släppte ut ett par tum af tömmarna med den påföljd att han nästa 
ögonblick var i linje med det andra paret täflande. Och om några 
sekunder till hade han lämnat dem bakom samt kommit i bredd med de två 
första.

Men innan han hunnit lämna också dem bakom sig hade den ena, en känd 
och berömd stjärna från många täflingar och nu favorit -- eller kanske 
rättare dess körare -- fått klart för sig hvad det gällde. En lätt 
snärt med hans körspö och favoriten sköt framåt med ursinnig fart, sida 
vid sida med vår häst, som ej lyckades komma förbi, men häller inte 
blef efter.

Att striden numera stod endast mellan dessa två var lika uppenbart för 
de öfriga åskådarne som för öfversten och mig. För hvar sekund, som 
gick utan att medföra någon fördel för den ena eller andra, steg 
upphetsningen på estraden.

De första ögonblicken tänkte jag nog på mina två dollars och på de 
tjugu jag hade allt bättre hopp att vinna. Men redan innan tre 
fjärdedels milen var förbi hade jag ingen annan tanke kvar än för de 
båda hästarna, som med ansträngande af hvarje sena och nerv sökte göra 
hvarandra segern stridig.

Hela den tredje kvartmilen trafvade de sida vid sida, nos vid nos, vår 
häst utan att köraren rörde sig eller yttrade ett ljud, men medtäflaren 
ett par gånger eggad till starkare snabbhet med körspö't. Först då de
-- ännu sida vid sida -- med mördande fart svängde in på den sista raka 
sträckan berörde också vår man sin häst helt lätt med spö't, först en 
gång, så en annan och tredje. Och hvar gång kastade sig vallacken 
framåt med en häftighet, som gaf honom ett försprång af en halslängd, 
en half och till sist en hel kroppslängd.

Mera kunde han icke göra, men det var tillräckligt. Medtäflaren hade 
spelat ut sin sista trumf och kunde icke mera hindra att vår häst såsom 
segrare med en kroppslängd dundrade förbi estraden, där publiken 
stampade, hurrade och skrek, utom sig af förtjusning öfver den 
spännande täflingen, ehuru de flesta nog placerat sina pengar på 
favoriten och följaktligen förlorat.

-- Jag visste ju att det så skulle gå, hördes öfverstens röst så snart 
hurraropen tystnat. -- Men inte trodde jag det skulle hänga så på ett 
hår.

Först då rann det mig åter i hågen att jag ju hade ett betydande 
personligt intresse i utgången. Så starkt hade den eggande kampen på 
banan upphetsat också mig. Men därför stack jag med ingalunda mindre 
nöje min hälft af vinsten i fickan, ehuru bestämdt vägrande att 
fortsätta vadspekulationerna såsom öfversten föreslog.

Han skrattade åt min försiktighet, förklarande det vara ren galenskap 
att icke fortsätta då vi börjat så bra. Tjugu dollars voro ju dessutom 
ingen summa att röra sig med, på sin höjd en liten grundplåt, hvilken 
så godt kunde gå, om den ej lät sig förstora.

Ja, det berodde på synpunkten, hvarur man betraktade saken. Men 
åtminstone hvad honom själf beträffade voro öfverstens aningar riktiga, 
ty innan täflingarna för dagen voro slut hade han åtskilliga gånger 
fördubblat sitt kapital, något, som dock på intet sätt förringade min 
belåtenhet med resultatet för min egen del.

Spårvagnsbolaget förtjänade sina tio cents på oss och öfversten bjöd på 
middag. Härunder formerade vi en något närmare bekantskap, hvilken 
senare mera än en gång upplifvades, delvis under rätt egendomliga 
förhållanden -- en bekantskap jag har alla skäl förmoda att öfverste 
Beckridge lika litet som jag någonsin ångrat.



Öfverste Beckridge och hans gorilla.


Det var innehållsrika månader jag tillbragte ute bland Klippbärgen kort 
efter det de nya, stora guldfynden gjorts i Colorado och lockat folk 
från alla håll att tränga sig tillhopa i de eländiga grufstäderna, 
hvilka växte upp snabbt som giftplantor i tropikernas kärr. 
Innehållsrika på flerahanda sätt rika på missräkningar af olika slag, 
så att de då föreföllo helt och hållet bortkastade. Men rika också på 
allehanda erfarenheter, dem jag nu minnes med så mycket nöje att jag 
ingalunda ångrar det misslyckade försöket.

Ty misslyckades gjorde det. Det är icke hvar mans sak att finna en 
guldgrufva ens i trakter, där malmen förekommer rätt rikligt. Ty 
därtill hör främst en hel del tur, förutom hälst något rörelsekapital 
och förmåga att uthärda större mödor och umbäranden än man någonsin 
förut kunnat tänka sig. Och öfver tur kan ingen befalla, såsom litet 
hvar vet, äfven om de andra betingelserna kunna något så när uppfyllas.

Den första tiden uppehöll jag mig i Colorado, i själfva hjärtat af den 
trakt, där guldfebern rasade hetast, tills jag kände mig tämligen 
öfvertygad om att min tur beträffande guldgrufvor ännu icke kommit. Då 
beslöt jag vända västern ryggen och begifva mig tillbaka till de mera 
civiliserade trakterna österut. Men just då såg det ut som om lyckan, 
min lycka, funderat på att vända sig.

Det blef ju icke någon guldgrufva af den gången häller, men nära var 
det i alla fall. Och därför bestämde jag mig för att dröja något längre 
där ute i vildmarkerna, där lifvet så mycket påminner om hasardspel, 
att ingen kan värja sig mot tanken att det kanske blir hans tur 
härnäst.

Det läger -- såsom de nyaste grufstäderna benämnas -- där min tur så 
när kommit, öfvergaf jag dock genast. Blixten slår aldrig två gånger 
ned på samma ställe, säger man, och lika litet skäl har man att vänta 
ett andra sammanträffande med lyckan på samma punkt, där den en gång 
snuddat en förbi. Så bjuder åtminstone en af de oskrifna lagarna 
rörande spel och tur, och de gälla minst lika mycket som alla andra 
lagar tillhopa i guldgräfvarlägren.

Men den ström af lycksökare, som flutit i riktning mot trakten för de 
första fynden, hade icke funnit tillräckligt utrymme där, utan hade 
delvis runnit förbi, längre västerut. Ända bort till Idaho hade en del 
guldletare spridt sig och i hela Colorado flögo litet hvarstädes rykten 
om nya fynd omkring.

Det kunde naturligtvis alls inte bli fråga om att bestämma sig för en 
eller annan trakt såsom den mest lofvande, utan tvifvelsutan riktigast 
att låta slumpen afgöra den saken. Jag tog helt enkelt första västvart 
gående tåg och hörde ganska riktigt innan jag varit tio minuter ombord, 
att man kort förut funnit en rik ådra på en punkt endast några timmar 
längre åt väster, men en half dagsmarsch från närmaste järnvägsstation.

Det förklarade hvarför där funnos så många passagerare af äfventyrartyp 
på tåget. Jag tog denna tillfälligtvis inhämtade upplysning såsom en 
fingervisning af ödet och lät konduktören klippa min cirkulärbiljett 
for stationen i fråga samt steg af där. Men fram till det nya lägret 
kom jag först sent på aftonen. Jag hade hvarken råd eller lust att 
betala tio dollars för nöjet att skakas sönder och samman i en 
antediluviansk diligens och föredrog därför att taga min motion till 
fots, en smak, som tycktes delas af åtskilliga bland reskamraterna.

I lägret var det öfverfullt i hvar knut af de tre hotellen, som redan 
öppnats där -- två af dem samma dag, såsom jag sedermera hörde. Där 
hjälpte icke annat än att slå sig ned i ett af "bar"-rummen, hotellens 
utskänkningslokaler, hvilka på samma gång också äro spelsalar. Det 
kostar till och med mindre än att betala för en sofplats: hälften af en 
säng, eller i brist därpå en knut, där man kan sträcka ut sig på sin 
egen filt. Och mindre fredligt är det knappast häller. Spelet upphör i 
alla fall först på morgonsidan och då hotellen icke äro annat än 
brädskjul hör man oljudet nästan lika tydligt i det ena rummet som i 
det andra, I utskänkningsrummen har man åtminstone därjämte fördelen 
att höra ett och hvarje annat, som möjligen kan vara af nytta.

Nästa dag tillbragte jag med vandringar i omnäjden, där det mycket 
omtalade nya fyndet gjorts under den senaste veckan. Där fans icke en 
enda kvadratfamn oupptagen mark på den korta ås, hvari den rika ådran 
yppat sig. Öfverallt hackades, gräfdes och borrades det. Och litet 
emellan smällde sprängskott från ett eller annat af de hål, som drefvos 
in i bärget i det oftast fåfänga hoppet att stöta på någon del af samma 
ådra.

Malmstrecken löpa så oregelbundet att man nästan aldrig kan med visshet 
förutsäga i hvilken riktning de gå, icke ens om bärgskikten på ytan äro 
någorlunda regelbundna. Endast mot djupet har man skälig anledning att 
vänta fortsättning, ofta till och med tillväxt, af den ådra man 
upptäckt närmare jordytan. Men icke ens detta är alltid att lita på och 
det är ytterligare ett skäl hvarför gräfvandet, hackandet och borrandet 
i närheten af ett nytt fynd eger hela retelsen af det vildaste 
hasardspel.

Längs ryggen af den lilla tvärås, som afskar dalen, var marken såsom 
sagdt redan öfverallt utstakad i lotter -- "claims" -- och hvar claim 
var upptagen. Ännu hade icke mera än det ena fyndet af guldhaltig 
kvarts gjorts, men det var värkligen rikt att döma af allt hvad man 
hörde därom. Ty se på den nya grufvan fick man på inga vilkor. Det hade 
möjligen kunnat gifva en eller annan antydan om ådrans riktning och 
sådan kunskap är alltför värdefull för möjliga spekulationer i claims, 
att skänkas bort.

Det enda förnuftiga man kunde företaga sig var att vänta och därunder 
taga så noga reda på terängförhållandena i trakten som sig göra lät. Om 
ett par, tre ytterligare fynd gjordes på tväråsen så kunde man i någon 
mån gissa sig till malmstreckets riktning. Och då kunde det måhända 
löna sig att staka ut en claim på endera af de bärgshöjder, som 
begränsade dalen på sidorna.

Så godt som hela dagen gick åt för min utflykt och den slutsats jag kom 
till var att utsikterna till min favör voro ungefär i förhållandet 
femtiotusen mot en. Men de kunde förbättras högst ansenligt ifall några 
nya fynd gjordes under de närmaste dagarna. Och huru som hälst spelade 
ju nästan alla de öfriga alldeles samma spel.

Först sedan man redan börjat med tillrustningarna för kvällsvarden kom 
jag tillbaka till hotellet och då var jag så pass trött att jag ej hade 
lust att göra annat än sitta stilla i en knut. Men medan jag satt där 
och rökte drogos mina ögon oemotståndligt till den lilla, ytterst 
komiska kyparen, som dukade bordet. Han begynte just rada upp hela 
staplar af de rykande heta, små bullar, eller rättare halfgräddade 
degklimpar, hvilka i västern hedras med benämningen "biscuits". Det 
förargade mig smått att han skulle hämta in dem först, ty kalla äro de 
endast svårsmälta, utan att ens smaka bra. Men förargelsen försvann då 
jag såg på kyparen, som kilade ut och in som en skottspole på sina 
korta ben, hvar gång ställande nya matfat på bordet. I den aflägsnare 
västern hjälper man nämligen i hufvudsak sig själf med uppassningen, så 
att hotellen kunna reda sig med en enda kypare för en mängd gäster. Och 
ju mera jag såg på den lilla kyparen, desto mera roade han mig.

Han var utan minsta tvifvel irländare. Ingen utom en irländare eller en 
orang-utang kunde ega en så förtvifladt lång öfverläpp och en så 
omärklig näsa, med så gapande näsborrar att man nästan tyckte sig kunna 
se hjärnan arbeta. Och den röda skäggkransen, som löpte från ena örat 
till det andra under hakan, de långa armarna och de korta benen -- för 
att alls ingenting nämna om ett par små, otroligt klippska ögon -- 
hjälpte till att bilda en typ så ytterligt aplik som man endast då och 
då möter den hos söner af den gröna ön.

Slutligen grep han fatt i en stor ringklocka, ställde sig i den öppna 
dörren och började göra ett infernaliskt oväsen i det han med båda 
händerna svängde klockan högt upp och tillbaka igen. Då såg han så 
komisk ut att jag nära på måste skratta högt, trots tröttheten och de 
femtiotusen utsikterna mot en. Men då oväsendet var signalen för 
hungrande och törstande att gripa sig an med degklimparna och de öfriga 
delikatesserna förgät jag snart den roliga irländaren för mera
materialistiska intressen.

Efteråt begaf jag mig ut igen, till det förnämsta hotellet i lägret, 
samlingsplatsen för dess honoratiores, för att höra hvad nytt man där 
hade att berätta. Det var visst icke häller annat än ett stort 
brädskjul, men flera dagar äldre än de båda öfriga och åtnjöt därför 
obestridt anseende såsom det förnämsta. Det är ju inte endast i 
guldgräfvarlägren ancienniteten afgör rangfrågor.

Där var lika fullt hus som i de båda andra och om möjligt ändå flera 
spelare i full sysselsättning. Men något af synnerligt intresse 
lyckades jag icke uppsnappa, hvarför jag stannade vid ett af borden för 
att betrakta en hop pokerspelare och hjälpte till att göra den rökvilda 
luften ännu tjockare än den var, ehuru det föreföll nära nog omöjligt.

Spelet var dock icke vidare intressant. Spelarne voro ännu rätt 
försiktiga och insatserna tämligen låga. Det var för tidigt på aftonen 
för högt spel, hela lägret kanske ännu för nytt och för litet rikt för 
större omsättning på poker och faro, de mest gouterade spelen i 
västern. Jag stod redan i begrepp att gå min väg då jag råkade kasta 
blicken på dem, hvilka på motsatta sidan af bordet förnötte tiden på 
samma sätt som jag. Den främste af dem, som vanligt med en lång cigar 
mellan läpparna, var öfverste Beckridge.

-- Fått tag på en god claim? frågade jag ögonblicket därpå i det jag 
slog honom på axeln.

-- Halloh! ni är då ungefär den sista människa jag skulle väntat att 
råka här. Hvad har ni att göra i de här trakterna? frågade öfversten 
tillbaka och skakade hand på det hjärtligaste.

-- Ingenting, för att säga hela sanningen med ens. Har gjort en liten 
tur västerut för att se om här vore något att göra.

-- Ja, ja! -- guldmässlingen är det lika svårt att undgå som den andra, 
gäckades öfversten. -- Man tänker aldrig på huru ytterst små chancerna 
äro -- inte förrän man blifvit behörigen bränd.

-- Än ni själf? Inte är det väl häller bara för att andas bärgsluft ni 
är här?

-- Ingalunda. Chicagoluft är god nog för mig, så tjock den än är, om 
inte tiderna vore så eländigt dåliga. Där var platt ingenting att göra 
och så begaf jag mig västerut.

-- Bara tidsfördrif således, den här utflykten?

-- Åhnej! nytta och nöje i förening. Ehuru nöjet härvidlag uppriktigt 
sagdt är fan så måttligt och utsikterna till nytta åtminstone för 
ögonblicket obehagligt små. Jag reser med ett kuriositetsmuseum, 
upplyste öfversten slutligen efter sin långa inledning.

Jag skrattade så jag skakade, medan öfversten först såg förargad ut, 
men till sist skrattade med.

-- Ja, hvad tusan skall man göra? sade han innan jag hämtat mig 
tillräckligt för att yttra något. -- Jag vann hela attiraljen -- tält, 
vagn, hästar, vasbilder och allt det öfriga -- på spel af den förra 
egaren, som ej kunde betala kontant. Och då jag inte kunde få något 
tillnärmelsevis antagligt pris för skräpet beslöt jag själf försöka 
drifva affären. -- Hade nästan varit bättre om jag låtit honom behålla 
alltsamman!

-- Huru så? har den skäggiga kvinnan blifvit kär och låtit raka sig? 
eller den feta flickan magrat så kopparna inte hållas på brickan?

-- Åh, drag för -- -- -- morrade öfversten. -- Kom och tag en whisky så 
skall jag tala om historien. Grina sedan om ni har lust.

-- Utrustningen för museet och tillbehören värderades till femtonhundra 
dollars, berättade öfversten så snart vi inmundigat whisky'n -- utom 
gorillan, som ensam kostade tvåhundra. Fjorton hundra hade jag vunnit, 
så jag fick ro ut med trehundra i kontanter. Affären har gått rätt bra 
här ute i västern, ehuru utgifterna äro oförsvarligt stora. Men jag tar 
tjugufem cents i entrée i stället för tio i städerna. Alla ville se 
gorillan, som kunde röka pipa och göra några andra konster. Det andra 
skräpet brydde de sig inte om. Men sista måndag dog gorillan -- ja, för 
resten var det bara en stor babian. Min sekreterare var full lördag 
afton och glömde att stänga fönstret i vagnen. På söndagen blef det 
lunginflammation och måndag afton dog den. Sedan dess går affären med 
förlust och i det här eländiga hålet fins ju inte ens någon, som kunde 
stoppa upp kräket.

Öfversten såg högst bekymrad ut öfver missödet, men icke desto mindre 
betraktade jag fortfarande saken från den komiska sidan.

-- Där fins en liten irländsk kypare på Union-hotellet, sade jag utan 
att draga på munnen -- som skulle lämpa sig alldeles ypperligt till 
gorilla, om blott babianskinnet passar honom.

-- Det är ingen oäfven idé, genmälde öfversten helt allvarsamt -- men 
det är väl bara ett af edra skämt, tillade han förargad, då jag icke 
kunde hålla riktigt god min.

Jag försäkrade med så mycket allvar jag kunde åstadkomma att kyparen i 
fråga värkligen var mera lik en apa än någon människa jag förut sett. 
Men tillade att jag likväl ingalunda visste om han hade lust att spela 
gorilla.

-- För pengar och whisky gör en irländare hvad som hälst, påstod 
öfversten. Och då han så fort som möjligt ville med egna ögon öfvertyga 
sig om sanningen af min uppgift begåfvo vi oss genast öfver till mitt 
hotell.

Så snart han fick syn på irländaren instämde han i mitt omdöme.

-- Det är så sant jag lefver det präktigaste missfoster gud någonsin 
skapat, förklarade han då vi sågo den kortbenta kyparen vigt balansera 
en bricka fullsatt med flaskor och glas genom trängseln i rummet. -- 
Fysionomin allena är värd pengar och resten af karlen är ju klippt och 
skuren till gorilla.

Jag beställde i min tur ett par whisky's i förbifarten. Då irländaren 
hämtade dem, igen sträckande den ena långa armen med brickan öfver 
hopens hufvuden, ehuru han själf var kortare än någon annan, var 
öfverstens beslut fattadt.

-- Skulle ni ha lust att förtjäna tio dollars om dagen? frågade han då 
kyparen ställde glasen framför oss.

De klippska ögonen fingo ett ändå klippskare uttryck, men utan att 
ansigtet i öfrigt på minsta sätt förändrade sin komiskt högtidliga min.

-- Mycket smutsigt göra? frågade han endast.

-- Inte det minsta, försäkrade öfversten. -- Kom öfver till 
"Guldklimpen" så snart ni är ledig, så få vi talas vid.

-- Klockan elfva, svarade han och kilade i väg till en annan del af 
rummet.

Vi sutto kvar ännu en stund, öfversten fröjdande sig åt aplikheten af 
hvarje gorillakandidatens rörelse, där denne gnodde fram och åter genom 
hopen. Och så gingo vi i sakta mak bort åt Guldklimpen till.

-- Han är nog åtskilligt större än den saligen afsomnade, funderade 
öfversten under vägen. -- Men om vi klippa upp skinnet i ryggen går det 
kanske. Jackan är öppen bara på bröstet. Och nedtill har han röda byxor 
och stöflar med guldtofsar.

Irländaren infann sig punktligt, men då han hörde hvarom det var fråga 
klådde han sig betänksamt i sin röda lugg.

-- Nog är det ju bra bjudet, medgaf han -- men om jag kommer fast blir 
jag skjuten.

-- Ni kan omöjligt komma fast om ni utför er roll riktigt, försäkrade 
öfversten. -- Ingen tillätes komma upp på estraden. Och för resten 
skulle det inte bli annat än på sin höjd tjära och fjäder. Inte skjuter 
man folk för sådant ens här ute numera. Kom tidigt i morgon till 
vagnen, så göra vi er kostym i ordning och repetera. Och säg dem på 
hotellet att ni reser bort.

Det var utan minsta tvifvel den vansinnigaste syn jag någonsin 
bevittnat, då vi på morgonen försökte tvinga in irländaren i 
babianskinnet. Han svettades och svor och gjorde i öfrigt sitt allra 
bästa, men trots det att skinnet blifvit fuktadt och utspändt samt 
uppklippt korsvis i ryggen var det ohjälpligen för litet.

-- Vi skarfva det, föreslog slutligen öfversten -- aldrig säga dö innan 
lifvet är sin kos! Om vi klippa af nedra delen få vi tillräckligt att 
skarfva med. Och där behöfs det ju inte.

Sagdt och gjordt. Babianens ben, lår och nedersta delen af kroppen 
lämnade rikligt material, med hvars tillhjälp vi inom ett par timmar 
hade kostymen färdig. Nu passade den ypperligt om skinnet också slog 
några icke fullt naturliga veck här och hvar.

På hufvudet var babianens hår blackt rödbrunt, ljusnande framåt pannan, 
så att vi blott behöfde klippa bort själfva ansiktet och kamma en 
strimma af irländarens eget hår öfver kanten af apskinnet. Skäggkransen 
gjorde samma tjänst lägre ned och sedan hans ansikte färgats i samma 
nyans som opolerad koppar lämnade han absolut intet öfrigt att önska 
såsom gorilla. Åtminstone icke från guldgräfvar ståndpunkt, hoppades 
vi.

-- Tio mot ett att hans egen mor inte skulle känna igen honom, om han 
så föll henne om halsen, sade öfversten belåtet, då profkostymeringen 
var slutförd. -- Håll er nu en smula krokig då ni går -- och rör er 
hasande, med ett skutt då och då. Knäna litet mera böjda -- så där ja! 
Det går ju alldeles utmärkt.

-- Ni får tio procent af nettoinkomsten för er idé, vände han sig till 
mig. Det är den ärligt värd, men då hjälper ni mig väl en smula. Jag 
måste ställa till repetition med sällskapet för i afton och där är ett 
och hvarje annat att uträtta.

Jag angaf min beredvillighet genom att fråga hvad jag kunde göra.

-- Måla ihop tre annonsplakat -- här är papper och en pensel -- 
blanksvärtan är där i knuten -- om att museet återupptar sina 
föreställningar i afton, med en nyanländ gorilla. Representation hvar 
timme från sex till tolf, entréen höjd till en half dollar -- det 
kniper dem! En gorilla, som dansar en jig, röker och dricker whisky. Ni 
kan väl dricka whisky? till irländaren.

-- Kan jag? upprepade gorillan. -- Försök bjuda så får ni se.

-- Ja, därmed menar jag inte mera än ett par glas, som ni nog kan 
behöfva för att hålla kuraget uppe. Men dricker ni er full svarar jag 
för ingenting. Då kommer ni säkert fast.

Jag målade annonsplakaten med bokstäfver, som visst voro både sneda och 
vinda, men så stora att de kunde läsas på långt håll. Så spikade jag 
upp ett af dem i hvart af de tre hotellen. I bar-rummen såg hvar 
människa i lägret dem säkert innan föreställningarna börjades.

Dessa gåfvos i ett långt, rektangulärt tält, som hörde till öfverstens 
utrustning och hvilket han slagit upp på sluttningen af åsen, vid ena 
ändan af lägret. Närmast bakom stod den stora vagnen, som drogs af fyra 
mulåsnor och rymde både museet och artisterna. Dess långsida bildade 
ändväggen af tältet, hvilket några alnar därifrån var afdeladt medels 
en tvärvägg af duk, försedd med två öppningar till arenan. Denna låg 
straxt innanför: en brädplatform, ett par fot högre än marken, och 
omedelbart bakom det halfva dussin lampor, som belyste platformen, 
vidtog det för åskådare afsedda rummet. Det kunde hålla femtio, i 
nödfall till och med sextio personer, men sittplatser funnos endast två 
rader, för högst trettio.

Vid den första föreställningen var det ännu icke fullt, ehuru mycket 
godt hus. Öfversten och jag höllo oss vid den ena af öppningarna till 
arenan, medan sekreteraren, som för tillfället var behjälpligt nykter, 
bar upp entréeafgifterna.

Första nummern var en lika enkel som lättfattlig pantomim, utförd af 
den feta flickan -- "som var endast sjutton år gammal, men vägde 
aderton lispund" -- och "det lefvande benranglet". Huruvida hon nu 
värkligen vägde aderton lispund vet jag icke och säkert är att hon sett 
åtskilligt flera än sjutton vårar, men säkert är också att hon var 
oerhördt fet. I sin upptill och nedtill lika orimligt dekolleterade 
dansöskostym var hon rent af skrämmande. Och i bredd med henne såg det 
lefvande benranglet i sanning ut som om han ej haft ett uns kött mellan 
huden och knotorna. Pantomimen bestod däri att benranglet på allehanda 
otvetydiga sätt ådagalade sin förtjusning för köttmassan. Och 
knalleffekten kom då den feta steg upp, trippade bort öfver platformen, 
så att både den och hon själf råkade i gungning, och kom tillbaka med 
en flaska och två glas på en bricka, hvilken hon bar på bröstet. Utan 
att stöda brickan med handen slog hon whisky i de båda glasen, skålade 
med tillbedjaren och drack, hvarpå denne ställde sitt glas tillbaka på 
brickan, slickade sig våldsamt om munnen och kysste hennes ena hand, 
medan hon blygsamt skylde ansiktet med den andra. Den såg ut som en 
medelstor, orökt skinka.

Men publiken hade sett både den och hennes öfriga behag förut och hade 
fått nog af dem.

-- Gorillan! ropade först ett par röster. -- Gorillan, gorillan! 
instämde de öfriga på en gång. -- Skjut och häng edra missfoster --
gorillan fram!

Och gorillan kom fram, med ett par väldiga skutt och ett öfver jordiskt 
tjut, som åstadkom ögonblicklig tystnad bland publiken. Några af de 
närmast sittande till och med reste sig halft från sina platser som om 
de icke känt sig rätt säkra, ehuru gorillan hade en försvarlig kedja 
fästad kring halsen, och leddes af en groflämmad karl, hvilken i andra 
handen höll en bastant rotting.

Jag var bokstafligen krokig af skratt, som på inga vilkor fick yttra 
sig högljudt, medan gorillan, som också tycktes uppfatta det 
humoristiska i situationen, endast utförde sin roll bättre ju värre den 
grinade.

Efter ytterligare några hopp och skutt räckte förevisaren om en stund 
sin pipa åt djuret, som grinade vådligare än förut, puffade på pipan 
och afgaf några egendomliga strupljud, afsedda att uttrycka 
förtjusning.

-- Och nu måste du dansa ett tag, uppmanade förevisaren med en skakning 
på kedjan. Men gorillan visade tänderna, grymtade, morrade och slutade 
med ett hest, halft skällande läte, som inte i minsta mån var 
mänskligt.

-- Jaså, vi måste väl taga till käppen igen, hotade förevisaren och 
svängde rottingen. Men innan han tagit mera än ett steg framåt kastade 
sig gorillan med böjd rygg och krokiga knän in i en jig sådan troligen 
bra få människor sett. Ingen värklig apa skulle kunnat göra det med 
större vighet och mera fånig effekt. Men så tog det också huset med 
storm.

De applåderade, stampade och ropade bravo! bravo! tills gorillan var 
fullständigt utmattad. Då frågade förevisaren om någon af gentlemännen 
händelsevis hade en fickflaska på sig så kunde de få se djuret taga en 
sup för att styrka sig.

Väl ett halft dussin räcktes fram på en gång, gorillan kom fram till 
kanten af platformen, tog en af flaskorna och hällde en försvarlig 
dosis i sin mun. Men grinade förfärligt och vred sig till publikens 
ytterligare förtjusning nästan dubbel under sväljandet.

Det var slutnummern. Huset utrymdes omedelbart därpå, men samma 
spektakel upprepades ytterligare fem gånger under aftonens lopp, för så 
öfverfulla hus det blott var möjligt. Publiken nära nog slogs om att 
slippa in, men ingen ville se det öfriga programmet, endast gorillan. 
Och gorillan, som styrkt sig grundligt efter hvarje dans, var nästan 
redlös, när den hasade sig ut efter den sjette föreställningen.

-- Det kunde man ju nästan kalla en dundrande succés, sade öfversten, 
då vi till sist voro på tumanhand i åskådarerummet -- men lika fullt är 
jag rädd att det tar en ända med förskräckelse. Karlen är alldeles för 
svag för whisky. Och vi måste låta dem bjuda whisky'n, annars tro de 
inte att det är värkligt eldvatten han sväljer. Måste tala allvarsamt 
med honom i morgon.

-- Och på tal om det, tillade han -- så tror jag vi annonsera om 
förhöjning af entréen till en dollar i anledning af söndagen. Bäst att 
bärga in sitt hö så länge det är solsken.

Alla resterande löner betalades ut söndag morgon och
gorillan-irländaren tillhölls att iakttaga större måtta beträffande 
publikens whiskyflaskor.

Först skrattade han åt varningen.

-- Sex supar må jag väl kunna tåla, huru långa som hälst, invände han. 
Men då öfversten tillät sig betvifla det blef han förargad och 
förklarade att han därvidlag ämnade sköta sig själf. Det hade aldrig 
varit fråga om huru mycket han skulle få dricka.

-- Skyll också er själf om något händer, sade öfversten. Och sedan 
gorillan dragit sig tillbaka till vagnen, där den hölls i sträng 
kammararrest under dagen, såg han ännu en stund mycket fundersam ut.

-- Det likasom osar katt för mig, sade han slutligen. Om allt går bra i 
kväll bryta vi upp i morgon till Leadville, där vi kunna räkna på goda 
hus i ett par veckor. Jag har två hästar, som jag rider turvis på 
resorna och den ena kan ni begagna. Dem hålla vi sadlade i afton, ty 
händer det något så blir det tjära och fjäder för flera än gorillan!

Jag hade blifvit sedd så mycket i öfverstens sällskap sedan fredagen, 
att jag troligen icke skulle undgå att dela öde med honom ifall det 
blef spektakel. Mina sadelpåsar voro därför packade i lika god tid som 
hans och hästarna i ordning. Vi bundo dem vid hjulen på öfra sidan af 
vagnen, så att vi blott behöfde draga till bukjordarna och koppla 
kindkedjorna. Inom en och en half minut borde vi kunna komma i väg.

-- Och så långt försprång kunna vi i alla händelser räkna på, trodde 
öfversten.

De första föreställningarna gingo ypperligt, för lika fulla hus som 
dagen förut, trots den orimligt höga entréen. Efter hvar föreställning 
aflevererade sekreteraren litet öfver sextio dollars och hvar gång hade 
han fått lof att afvisa en mängd folk. Men först efter den fjärde 
började öfverstens uppsyn ljusna en smula.

-- Han tål värkligen mera än jag trodde, sade han då gorillan kom ut 
från scenen.

Femte gången gick det också ypperligt. Gorillan var ytterst lifvad och 
dansade briljant, men tömde nära på till hälften en ansenlig flaska,
då det kom till slutnummern. Och publiken, som grundligt firat 
söndagen, var likaledes mycket lifvad och kände sig förtjust öfver 
prestationerna.

Under den sista mellanakten observerade öfversten och jag gorillan 
mycket noga, men kunde icke varsna minsta tecken till begynnande 
redlöshet. Den var bara munter.

-- Det går bra i alla fall, hoppades öfversten. -- En gång till kan han 
säkert visa sig utan att ställa till någon galenskap. Och det betalar 
sig! tillade han belåtet, då sekreteraren öfverräckte några och sextio 
dollars för den senaste föreställningen.

Den sjette gick också efter önskan. Gorillan var galnare och dansade 
sin jig bättre än någonsin.

-- Och. nu gentlemän -- om någon af er råkar hafva en fickflaska på sig 
-- kan ni få se gorillan taga en sup, upprepade forevisaren sin vanliga 
formel.

-- Här min vackra gosse! sade en af de närmast stående och räckte fram 
en läderklädd flaska, den irländaren ögonblickligt förde till munnen. 
Men nästan lika fort lät han den falla.

-- Cayenne! du förbannade hund! röt gorillan på tydligaste engelska och 
placerade i samma nu sin högra näfve enligt bästa boxningskonst på 
skämtarens näsa.

-- Hästarna! hörde jag öfverstens röst i mitt öra och medan vi kröpo 
genom vagnen, steg där upp ett väl femtiostämmigt vrål från tältet.

Inom några ögonblick voro hästarna lösa och vi i sadlarna.

-- Sakta nu, varnade öfversten -- tills vi äro förbi tältet. Om de se 
oss händer det att de skjuta.

Där var dock ingen fara att bli hörd. Skratt, skrik, svordomar och 
skymford dränkte alla andra ljud. Det lät som om ett allmänt slagsmål 
brutit ut.

-- De ha det lifligt därinne, anmärkte öfversten och satte sin häst i 
half galopp nedåt dalen. Innan vi hunnit dit sågo vi sekreteraren stadd 
på flygande reträtt åt samma håll.

-- Sälj allt hvad de inte slå sönder af utrustningen, ropade öfversten 
i förbifarten -- och dela med de öfriga!

-- Tack och lycklig resa! flämtade sekreteraren bakom oss. Och då vi i 
detsamma kommo ned på jämn mark läto vi hästarna sträcka ut allt hvad 
de kunde.



När Erik Käykkä sprängde banken.


Öfverste Beckridge och jag hade enat oss om beslutet att fortsätta vår 
resa från det af guldletare öfversvämmade Colorado så långt åt sydost, 
att vi helt och hållet lämnade bärgstrakterna bakom oss. Guldletare äro 
nämligen ett rörligt släkte och hållas aldrig länge på samma ställe. De 
flesta af dem, som nu strömmat till de senaste fyndorterna, komme 
otvifvelaktigt att inom kort sprida sig öfver alla Klippbärg-staterna, 
där det ju alltid fans en möjlighet att råka på malm.

Och ute i västern har det blifvit en orimligt omtyckt sport att tjära 
och fjädra folk för alla möjliga småsaker. Nu till dags, sedan tiderna 
blifvit så fredliga, att man endast undantagsvis använder revolvern, är 
litet hvar alltid redo och villig att hjälpa till med sådant skämt, 
utan att alls fråga efter om där fins tillräcklig anledning. I 
bärgsstaterna kunde vi snart sagdt hvar som hälst stöta på någon, som 
varit med om, eller åtminstone hört gorilla-historien, och då kunde det 
lätt nog hända -- -- -- ja, som sagdt: vi beslöto att fortsätta åt 
sydost utan längre uppehåll.

Det beslutet fattade vi, sedan vi galopperat öfver hela dalen nedanför 
lägret -- där gorillan antagligen som bäst höll på att utbyta sin 
hårbeklädnad mot en af fjäder -- och ansågo oss kunna sakta farten. En 
gång inne bland bärgen på andra sidan voro vi tämligen säkra, ty på 
sådana vägar kunde ingen rida annat än i sakta mak. Och två mils 
försprång eller så hade vi i alla fall vunnit.

Sedan dess hade vi ridit i det närmaste tre dagar i riktning mot de 
stora sydvästra indianreservationerna, där kvarlefvorna af Cherokee --, 
Huron --, Seminol och de andra, fordomdags mäktigaste stammarna nu 
hålla på att genomgå en något egendomlig civilisationsprocess. 
Egendomlig, emedan det öfvervägande flertalet af hvita, som vistas inom 
dessa reservationer, höra till det allra äfventyrligaste slag, som 
numera förekommer i Förenta Staterna.

Detta är åter fallet hufvudsakligen emedan indianerna inom de sydvästra 
reservationerna -- det s.k. indian territoriet -- äro så godt som 
fullständigt oberoende af unionsregeringen, så lärde de blott afhålla 
sig från krigsstråten. De sköta helt och hållet sina egna 
angelägenheter, bebruka den synnerligt rika jord de erhöllo på en tid 
då jorden där borta ännu var fullkomligt värdelös, och ha genom 
boskapsskötsel i stor skala blifvit värkligt förmögna. Nödvändigheten 
har lärt dem att konkurrera med de hvita i dessa näringar och deras 
ypperliga jord har gjort konkurrensen lätt på samma gång som den gifvit 
dem rikliga medel att bestrida utgifterna för en utveckling åt samma 
håll och på samma sätt som amerikanarnes. Skolor ha de numera i mängd
-- Cherokee-nationen till och med ett universitet -- sina egna 
lagstiftande församlingar ha de också samt minst ett par städer, som i 
många stycken stå öfver de vanliga småstäderna i västern. Och därjämte 
åtskilliga andra, hvilka ännu icke ens hunnit medelnivån hvarken 
beträffande säkerhet till egendom, lif och lemmar, eller på andra 
kulturområden.

Men ännu ha de icke förökat sig så mycket, att de skulle uppfyllt ens 
den del af vår jord, som är deras. Där finnas ännu stora sträckor både 
af åkerjord och betesmarker af bästa möjliga slag, hvilka indianerna 
icke själfva bebruka, men gärna arrendera ut åt andra. Och då 
polisinstitutionen är en af de minst aktade och utvecklade hos 
rödskinnen följer helt naturligt att hopar af allehanda äfventyrare 
sökt sig en fristad hos dem. Många hundratal sådana äfventyrare såväl 
som några få hvita af annat slag ha gift sig med indianskor och blifvit 
upptagna i stammarna samt sålunda delegare i dessas jordbesittningar, 
hvilka ej få styckas. Andra ha slagit sig ned som handlande, läkare, 
advokater, handtvärkare o.s.v. Och alla tyckas trifvas väl ihop med de 
röde, likasom de i allmänhet synas stå sig rätt bra.

Dit ämnade vi oss, öfversten för att med de några hundra dollars han 
hade köpa några hästar -- sådana äro billiga där nere, men vanligen är 
det bäst att icke alltför noga forska efter deras hemort -- och jag för 
det jag för tillfället icke hade någonting bättre att göra. Öfverste 
Beckridge behöfde ju någon för att hjälpa sig att föra hästarna till 
Chicago, och för mig var det en ny del af det vida landet att lära 
känna. Dessutom är sommarluften där ute på slätterna mera upplifvande 
ren än någon annan luft åtminstone jag andats, hästen jag fått låna så 
god att det var ett nöje att rida den öfver den präktiga terräng prärin 
erbjuder, och slutligen bekymren för morgondagen inskränkta till det 
minsta möjliga.

Bärgen hade vi till sist lämnat bakom oss. Större delen af den tredje 
dagen hade vi ridit öfver slättmark, så att bärgen, då solen begynte 
luta nedåt mot synranden, smultit ihop till en enda blåviolett massa. 
Vi redo helt långsamt, för att låta hästarna svalna en smula innan 
solen gick ned och vi afbröto färden för natten. Den ämnade vi 
tillbringa ute, vid någon bäck, där vi kunde vattna våra riddjur. En 
mil eller så längre fram syntes en rad af buskar och enstaka träd, som 
säkert växte längs något vattendrag.

Men innan vi hunno dit hörde vi bakom oss ett långt utdraget 
"halloohoh!" och då vi vände oss om sågo vi en ensam ryttare i rask 
takt närma sig.

Vi stannade för att låta honom hinna upp oss -- så pass höflig är man 
alltid ute på prärin -- och sågo då han kom närmare att det var en helt 
ung man i den vanliga dräkten ute i västern, ridande en broncho, som 
också var af det vanliga slaget: stort ingenting att se på, men 
vanligen i stånd till otroligt ihållande ansträngningar.

-- Glad att få sällskap! sade han frankt, då han höll in sin häst. -- 
Jag har ridit ensam hela dagen och det blir långtrådigt -- -- om jag 
får så fortsätter jag med er så långt vi ha samma väg.

Vi hade ingendera något emot det, sedan vi tagit honom i något närmare 
betraktande. Han var helt ung, knappast mera än en pojke om högst tjugu 
år, med ljust hår, blågrå ögon och en så frimodig uppsyn, att det 
gjorde en godt att se honom. Men, trots dräkten, den mexikanska sadeln 
och broncho'n hade det hela någonting af så icke-amerikanskt, att jag 
kände mig smått nyfiken.

Vi upplyste honom om att vi ämnade tillbringa natten vid bäcken, som 
icke mera var långt borta, och det passade också honom ypperligt, sade 
han. Hans häst hade haft en lång dag och hade ännu många sådana dagar 
kvar, då han var på väg ända ned till Texas, för att se på jord, 
hvilken en agent bjudit ut och prisat synnerligt högt.

-- Jag hade inte råd att föra den på järnväg och då jag inte häller 
ville sälja den så rider jag. Den är bättre än den ser ut! slutade han 
och klappade broncho'n på halsen.

Hans engelska hade också en smått främmande anstrykning, men jag fick 
icke klart för mig hvarifrån den härrörde, innan broncho'n, när min 
häst kom den något för nära, lade öronen bakut och gjorde min af att 
bita.

Då sade han: "nå -- nååh!" med så omisskänneligt tonfall, att jag 
omedelbart utbrast på finska:

-- Finne är ni ju!

-- Jo -- -- nog är jag Erik Käykkä, medgaf han -- men huru kunde herrn 
gissa det?

Noga taget hade jag väl icke gissat att han var Erik Käykkä, men det 
lämnade jag därhän och sade honom blott att det vanligen gick ganska 
lätt för sig att känna igen landsmän.

I detsamma kommo vi emellertid fram till bäcken och fingo för mycket 
att göra med våra hästar för att kunna fortsätta samtalet. Men sedan de 
blifvit vattnade och tjudrade för natten och vi tagit fram våra 
matförråd för att också förfriska oss själfva blef han igen helt 
språksam.

Hans far hade redan för sex år sedan låtit honom komma öfver till 
Amerika, då modren dött och han blifvit ensam på torpet i Alavo. Sedan 
dess hade han bott i en liten stad i sydliga Colorado, där fadren 
arbetat i en kolgrufva. Men själf hade han fått tjänst på en ranch -- 
boskapsfarm -- hade lärt sig rida och blifvit cowboy. För ett par 
månader sedan hade fadren blifvit så illa skadad i ett grufras, att han 
dött tre veckor senare, och då hade Erik sålt det lilla de egde och 
börjat fundera på att skaffa sig egen jord, för att bli farmare.
Texas-agenten hade kommit innan han ännu hunnit besluta sig och nu var 
han på väg dit ned för att se sig omkring. Honom var det likgiltigt 
hvar han slog sig ned, blott det var i Amerika. Men hem ville han inte 
och bli soldat.

Det kunde jag godt förstå -- efter sex år ute i västern! Men något råd 
af värde beträffande Texas-planerna kunde jag icke gifva honom, emedan 
jag själf ännu icke varit där nere. Jag bjöd honom emellertid att
rida vidare i vårt sällskap, då hans väg ju också förde genom 
indianterritoriet. Och därjämte manade jag honom till något större 
försiktighet gentemot främlingar än han visat vid sammanträffandet med 
oss.

Han småskrattade visst åt min varning, men gjorde det på ett så 
oförargligt sätt, att jag icke kunde upptaga det illa. Och öfverstens 
hjärta vann han helt och hållet genom sitt sätt att sköta och behandla 
broncho'n, så att vi i allra bästa sämja fortsatte vår resa under de 
följande dagarna. Dessa erbjödo intet af mera nänmvärdt intresse än en 
tur ute på de öde slätterna vanligen gör, inte förrän vi nådde den 
första staden i indianterritoriet, en helt ny gränsby, där största 
delen af befolkningen var af mera eller mindre hvit ras. Där togo vi 
helt sturskt in på hotellet och åto en "supper", som smakade förbålt 
godt efter den diet vi fört den senaste tiden. Och efter kvällsvarden 
slogo vi oss ned i barrummet vid en whisky-toddy, som ingalunda smakade 
sämre.

Där var spelet redan i gång vid tre olika bord och spelarne till och 
med en brokigare samling än i guldgräfvarlägren -- såvida det nu är 
möjligt!

Äfven öfverste Beckridge, som ändå sett åtskilligt i olika delar af 
unionen, anmärkte att han aldrig råkat på en utsöktare kollektion
bof-typer.

-- Nog får man billiga hästar i den här trakten, tillade han såsom 
slutsats -- men förbanna mig det vore rådligt att färdas med dem vid 
dagsljus!

Vid ett af borden spelades "monte", ett spel där allt beror på 
fingerfärdighet hos bankören och på snabbt öga hos den, som spelar emot 
honom. Jag hade många gånger hört talas om monte, men aldrig sett det, 
då det sällan tolereras ens i gruflägren numera. Möjligheterna för 
oärligt spel äro så stora, att bankören icke anses kunna motstå 
frästelsen. Därför riskerar endast undantagsvis äfven den mest 
förhärdade yrkesspelare föreslå monte, hvilket omedelbart utsätter 
honom för misstanken att "korrigera turen", såsom den tekniska termen 
lyder där borta. Men just därför kände jag mig nyfiken att se spelet på 
nära håll.

-- Det kunna vi ju göra, jakade öfversten -- och kanske till och med ha 
litet roligt med karlen. Sådana herrar bruka vanligen alltid låta 
gröngölingar först vinna ett par gånger för att reta deras aptit.

Han tog fram ur sin plånbok en sedel på en dollar och en annan på 
femtio, båda gröna och båda af samma format, såsom alla sedlar i 
Förenta Staterna, kramade ihop dem till små bollar och räckte dem åt 
mig.

-- När jag blinkar med vänstra ögat sätter ni ut endollar-sedeln, sade 
han. -- Den förlorar ni säkert. Han vågar inte låta er vinna, då han 
inte vet huru stor insats ni gör. Men om han är af den rätta sorten 
blinkar jag snart en gång till och då sätter ni ut den andra, Stick dem 
i byxfickan, men håll noga reda på dem, eller kan det hända att det 
blir han, som får roligt.

Jag höll endollar bollen i handen och handen i fickan. Vi stodo en 
stund och sågo på spelet vid de andra borden och gingo så fram till 
monte-bankören, som tycktes finna det svårt att förmå någon till 
allvarsamt spel, ehuru åtskilliga af sällskapet stodo omkring honom 
samt då och då riskerade en eller annan dollar.

-- Ett litet parti, gentlemen? frågade han då vi sällade oss till de 
öfriga. Och då jag skakade på hufvudet slog han ut tre kort på bordet: 
kung, dam och knekt.

-- Låt mig visa huru enkelt det här spelet är, fortsatte han. -- Välj 
ut ett af korten -- kungen t.ex. -- så tar jag upp dem i den ordning de 
ligga. Och passa nu noga på medan jag kastar ut dem med baksidan uppåt. 
Om ni kan peka ut kungen vinner ni, annars jag.

Han slängde ut korten på bordet, men så pass långsamt och oskickligt, 
att jag utan svårighet kunde se hvar kungen föll.

-- Ni har alldeles för kvicka ögon, komplimenterade han -- eller också 
äro mina fingrar styfvare än vanligt i kväll. En gång till!

Den gången gjorde han sin sak bättre, men dock så att hvem som hälst 
kunnat peka ut kungen.

-- Det är märkvärdigt! yttrade han med ett uttryck, som ganska väl 
efterapade bekymmer. -- Om det här gällde pengar skulle jag bli 
ruinerad. Men kanske skulle det sporra mina fingrar till större 
flinkhet. Vill ingen riskera någonting?

Öfversten, som ställt sig på motsatta sidan af bordet, knep omärkligt 
ihop vänstra ögat. Och jag drog med långsam omständlighet fram min hand 
ur fickan, betraktade en stund tveksamt den hopkramade sedeln, men lade 
den slutligen på bordet.

Monte-bankören gaf den gröna bollen en lång, misstänksam blick och mig 
en annan, slog ut de tre korten för att visa dem, plockade upp dem i 
den ordning de lågo och kastade ut dem igen med sådan blixtsnabb 
fingerfärdighet, att jag inte hade en aning om hvar kungen låg.

-- Nu vänder jag upp endast det kort ni gissar på, sade han. -- Det är 
min chance att ni inte vidare än första gången kan hålla reda på mera 
än ett kort.

Jag vände upp damen. Och sade att det gått alldeles som jag väntat. Men 
han försäkrade småleende att det icke var annat än en slump, vecklade 
upp sedeln, stack den i fickan och började på nytt med alla korten 
uppslagna. Två gånger såg jag igen tydligt hvar han lät kungen falla, 
men först tredje gången blinkade öfversten.

Då drog jag ändå långsammare än förut den andra pappersbollen ur 
fickan, lade den efter mycken tvekan på bordet och förklarade att 
ingenting skulle kunna förmå mig att försöka en tredje gång.

Han lät mig alldeles tydligt se hvar kungen föll och smålog helt 
vänligt ännu då jag vände den med rätsidan uppåt. Men då jag vecklade 
upp min sedel, så att han såg siffran 50, och resten af sällskapet bröt 
ut i skallande skratt, blef hans leende förtvifladt sötsurt.

Han betalade ut beloppet i alla fall och frågade höfligt nog om jag 
icke ville fortsätta. Men jag påminte honom om min försäkran, att intet 
skulle kunna frästa mig till ett tredje försök och då surnade hans min 
yttermera. Först då Erik Käykkä kastade en dollar på bordet såg han 
igen en smula nytrare ut.

-- Låt bli! sade jag på finska. Men pojken försäkrade att han kände 
monte i grund. De hade som oftast om vinteraftnarna spelat det för 
tidsfördrifs skull på ranchen, om tändstickor.

Han tycktes värkligen känna det ypperligt. Bankören, som sett ytterst 
misstänksam ut då vi talade ett språk han ej begrep, gjorde sitt allra 
bästa, men Eriks ögon voro honom för flinka. Åtminstone tre gånger af 
fem gissade han rätt och då han icke lät frästa sig att höja insatserna 
öfverhöfvan hade han snart en försvarlig hop sedlar framför sig.

-- Stickorna värderades till fem cents asken där hemma på ranchen, så 
man fick lära sig att se upp, sade han småskrattande på finska, då han 
igen pekade ut kungen och lade en femdollar till de öfriga.

-- Vill ni inte fördubbla? frågade bankören, som längesedan slutat 
småle. -- Det här blir ju ingenting ordentligt af!

-- Nog duger det för mig, försäkrade Erik förbindligt och pekade åter 
ut kungen -- fjärde gången årad.

-- Här blir ännu något spektakel, sade öfversten halfhögt i mitt öra. 
Han hade ställt sig tätt bredvid mig och största delen af de öfriga 
hade också samlat sig kring montebordet.

-- Inte så nära -- -- inte så nära, gentlemen, sade bankören och gjorde 
en åtbörd som om han velat skjuta de närmaste åt sidan.

-- Den satans lymmeln! hväste öfversten mellan tänderna och jag kände 
att han drog fram sin revolver. Erik vände hufvudet halft åt mig.

-- Såg ni! frågade han på finska.

Men jag hade ingenting sett och förstod därför icke rätt hvarför han 
förlorade tre femdollars sedlar efter hvarandra, ehuru han synbarligen 
var fullt lika kallblodig som han känt sig sedan början af partiet.

-- Nu händer någonting underligt! sade han och skjöt hela högen af 
sedlar fram mot bankören.

-- En gång till och så sluta vi? föreslog han på engelska. Och bankören 
nickade ett bistert "all right".

Men han hade knappast slagit ut korten på bordet innan Erik lade båda 
händerna på dem.

-- Korten äro orätta, sade han mycket lugnt.

Bankören flög upp från sin plats med revolvern i handen. Och i samma 
ögonblick höjde öfversten sin.

-- Bort med händerna! Och tag tillbaka, hvad ni sade eller förbanna mig 
-- -- -- röt bankören, men blinkade osäkert mot öfverstens revolver.

Erik Käykkä reste sig också, utan att flytta händerna från korten, såg 
bankören styft i ansiktet knappa sex tum från revolvermynningen och 
sade med långsamt eftertryck:

-- Korten äro orätta, säger jag -- -- och ni är en tjuf!

Han blinkade inte, ehuru han icke visste att öfversten, som stod bakom 
honom, var färdig att ingripa. Men bankören visste det och sökte slå 
till reträtt.

-- Tag händerna från korten, upprepade han -- så låter jag udda vara 
jämnt. En pojkvalp kan jag inte skjuta!

I stället för svar vände Erik de tre korten på rätt -- -- där voro två 
spaderknektar! Karlen hade bytt ut kungen.

Minst ett halft dussin andra revolvrar riktades i samma sekund mot 
bankören, som blef gråblek och sänkte sin egen.

-- Huru mycket hade ni på bordet? frågade öfversten, utan att taga sin 
blick från bankören.

-- Vet inte. Erik räknade hastigt ihop sina sedlar. -- Ett hundra 
åttio.

-- Och tre femmor han klådde er på sedan han bytte korten -- ett hundra 
nittiofem tillsammans, adderade öfversten.

-- Det är inte rätt -- -- han visste -- -- försökte bankören 
protestera.

-- Hosta upp hundra nittifem, din tjufska hund! om du inte vill hänga, 
röt en af de kringstående. -- Det borde du nästan ändå.

Bankören plockade med darrande händer fram allt hvad han hade kvar. Det 
uppgick icke till mera än ett hundra sjuttiotvå. Men det ville ingen 
tro innan han vändt ut och in på alla sina fickor.

Då bröt där ut ett stormande jubel och Erik Käykkä måste placera en del 
af sin vinst i dryckesvaror öfver lag, emedan han sprängt banken. Till 
och med bankören tvingades att tömma ett bräddfullt glas.

Men därefter följde samtliga närvarande honom till ändan af byn och där 
ställde de upp sig på skämtsamt gränsmarksvis i två glesa led. Bankören 
placerades mellan de två första männen och så sparkade de honom under 
dånande hurrarop ut på prärin, där han inom några ögonblick försvann 
som en skugga i mörkret.

-- Undrar hvilken af dem, som knep hans häst! hviskade öfversten då vi 
återvände från expeditionen.

Det fingo vi aldrig veta, men för att vara fullt säkra om våra egna 
redo vi nästa morgon i mycket god tid därifrån.



DAVID ANTTILAS ÖDE.


Det fria, vilda lifvet i den aflägsna västern i Förenta Staterna hör 
numera i det närmaste helt och hållet till det förflutna, till det, som 
gått för att aldrig mera återkomma. Icke ens i de mest otillgängliga 
trakterna inne bland bärgen, i nordvästerns djupaste skogar, eller 
längst borta på de ödsligaste slätterna, där grannskap räknas på många 
tiotal mil, råder numera full frihet i samma bemärkelse som fordom i 
gränsmarkerna.

Allt är kartlagdt, allt uppmätt, allestädes råder någon lag, om den så 
också blott skipas af själfvalda domare. Samhället herskar numera 
öfverallt, där individen fordom var egen herre, och till och med de 
vildaste af de forna gränsmarksborna ha tvungits att i allt väsentligt 
underkasta sig dess makt.

Förändringen har varit otroligt snabb och otroligt stor under de 
senaste tre till fyra årtiondena. Indianerna -- de, som finnas kvar, ha 
drifvits ihop i olika delar af den stora västern och bevakas så noga 
inom de områden, som tilldelats dem, att de numera icke kunna 
åstadkomma nämnvärdt ondt. De vilda djuren, de hvilka det hälst i någon 
mån kunde löna sig för kulturmänniskorna att förfölja, ha försvunnit in 
i de otillgängligaste vrårna af bärgs- och skogstrakterna. Själfva de 
ogästvänliga, vattenfattiga slätterna, där för endast: några få år 
sedan boskap i tio och hundratusental ströfvade kring nästan lika fritt 
som bufflarna fordom, äro nu till dags indelade i lotter. Och lotterna 
äro i regeln inhägnade medels tiotal mil ståltrådsstängsel, så att 
prärin icke mera öfverallt är öppen ens såsom väg.

Den romantiska äfventyrligheten, den som förlänade gränsmarkslifvet ett 
sådant lockande sagoskimmer, har i det närmaste helt och hållet 
försvunnit, men faror och mödor erbjuder gränsmarken ännu i dag i 
rikaste mått. Det vilda, eggande, rusande spelet om lif och död har 
upphört där borta, men striden för lifvet, den bittra, dagliga kampen 
mot naturen själf, är lika hård i dag som någonsin förut, hårdare till 
och med för dem, hvilka knappast ha annat än sega muskler och senor och 
okuflig uthållighet att lita till såsom vapen och rustning.

Nybyggarelifvet där ute på slätterna, bortom den sista gränsen för 
odlingen, är otroligt pröfvande under de första åren -- och de första 
åren äro icke så alldeles få. Grannar finnas vanligen inga på miltal, 
af träd och buskar och annat ögat kan hvila på intet spår. Så långt 
blicken når endast slätt och sky och ofta under veckor och månader 
intet tecken af djur eller människor eller något annat lefvande. Där 
såsom allestädes har den första beröringen med kulturen varit död och 
förstörelse för allt, som förut lefde och rörde sig på de vida 
markerna.

Endast på våren har prärin lif. Då kläder den sig i blommor och grönt; 
fint, mjukt grönt, som har något af brudlik blyghet och skiftar i 
otaliga, veka toner med vinden, ljuset och sommarmolnen. Men det är 
blott för några få veckor. Solen förvandlar snart allt det gröna till 
grått, grått af ett otal skiftningar åt brunt och grönt, som längst 
borta alla drunkna i en gråviolett ton af oändlig finhet, men grått i 
all hufvudsak, ett grått, hvari nybyggaren, som ej är slättbo, omöjligt 
kan spåra någon som hälst skönhet.

För honom är det allt ödsligt och enformigt, ödsligare och enformigare 
ju längre årstiden skrider framåt, ju mera slätten skiftar öfver i 
solförbrändt gråbrunt, utan omväxling ända till yttersta synranden.

Men ödsligare än någonsin är prärin, då den anlägger sin vinterskrud, 
som är skinande, bländande hvit, med endast där och hvar helt svaga, 
blånande skuggningar. På afstånd är det omöjligt att urskilja de räckor 
af låga, mjukt rundade kullar, hvaraf slätten består, åsbildningar, 
hvilka likt stelnade dyningsvågor göra prärin nästan mera regelbundet 
enformig än om den värkligen vore slät. Men de bryta i någon mån 
ljuset, och redan det är omväxling i den förfärande ödsliga 
enformigheten, som annars råder så långt ögat når.

Det är den, som framför allt annat värkar nedtryckande på nybyggarens 
sinne. Under sommaren har han sitt hårda, aldrig fullgjorda arbete, men 
vintern tvingar honom till sysslolös väntan, dag efter dag, vecka efter 
vecka utan tillfälle att växla ett ord med någon människa, ofta 
instängd i sin jordkula under dagar och nätter, då en blizzard brusar 
fram öfver prärin och hotar med ögonblicklig död allt, som ej funnit 
skydd. Endast okufligt seg, uthållighet och ett jämnmod, sådant få 
besitta kunna hjälpa honom att gå igenom de första åren, tills nybygget 
blifvit en gård med mångfaldiga sysslor, som icke lämna tid till 
grubbel, och jordkulan svällt ut till ett hus med utrymme för hustru 
och barn. Men håller nybyggaren ut så länge, så blir också vanligen 
hans belöning större an han någonsin kunnat hoppas på i "det gamla 
landet" -- det han har i tankarna, då han säger "hemma".

Alls icke mindre, ehuru af väsentligt annan art, äro de svårigheter 
nybyggaren har att bekämpa i skogstrakterna, vare sig sedan att han 
slår sig ned längst borta i nordväst, i Oregon eller Washington, eller 
begynner bryta bygd uppe i nordliga Minnesota.

Af Minnesota hörde fordom -- och "fordom" behöfver ju icke betyda så 
alldeles många år i Amerika -- en stor del till de vildaste och svårast 
tillgängliga skogsområdena i Förenta Staterna. Ännu lefva där män, som 
på långt när icke hunnit gubbåldern, men dock mycket väl komma ihåg det 
senaste, blodiga indiankriget där, i trakter, hvilka nu helt och hållet 
göra intryck af gammal odlingsbygd. Ty det var icke längre tillbaka än 
i början af sextiotalet, då de alltid oroliga Sioux-krigarne i förbund 
med några andra stammar ödelade många kvadratmil nyodlingar där uppe, 
skonlöst slaktade män, kvinnor och barn och brände ned deras hus -- 
allt för att häfda sin egen rätt till landet, där de förut varit 
obestridda herrar.

Sedan dess har odlingen emellertid på nytt häfdat sin rätt gentemot 
vildarne. Ända långt norrut ha nybyggarne redt åkrar och ängar och 
byggt upp trifsamma byar i den forna vildmarken, där numera på sin höjd 
några få hundratal, helt fredliga rödskinn finnas kvar. Endast längst i 
norr och nordost, upp emot gränsen till Kanada, äro skogarna i 
Minnesota ännu i det närmaste orörda. Timmerhuggarne tränga visst 
årligen allt längre in i vildmarkens hjärta, men ännu ha de icke helt 
rådt på den. Ännu äro skogarna där borta fulla af vildt och 
vattendragen af fisk. Endast de, som förut hade sin enda utkomst af 
jakten och fisket, ha försvunnit. Och därför står skogen där uppe ändå 
mera öde och tyst och hemlighetsfull än fordom, då de närmaste 
nybyggena ännu voro många dagsresor borta åt söder.

Under sommaren händer det väl som oftast att stadsbor tränga ett stycke 
in i ödemarken for att under en eller annan vecka ofreda de vilda 
djuren och lefva gränsmarkslif på lek. Men de nå aldrig mycket långt åt 
norr. Strömmar, kärr och sjöar och skogen själf hålla dem tillbaka. 
Leken begynner så otroligt fort likna allvar, om man tvingar sig fram 
litet längre in i ödebygden.

Det är på vintern odlingen tager sina fjät allt längre in mot den 
jungfruliga skogens hjärta, med dånande yxhugg och brakande af fällda 
skogsjättar, som lämnat ungdomsåren bakom sig redan då de första 
nybyggarne stego i land på kusten ettusen mil längre åt öster och slogo 
de första slagen i kulturens kamp mot vildmarken. Då kölden lagt broar 
öfver strömmar, sjöar och kärr och snön byggt väg genom den stiglösa 
bygden infinna sig timmerhuggarne i skaror och slå upp sina vinterläger 
icke långt innanför utkanten af den orörda storskogen. Och då de på 
våren draga därifrån har storskogens gräns flyttats ett stycke längre 
åt norr.

Inom längre eller kortare tid därefter komma sedan nybyggarne, men de 
ha ännu styft arbete innan den första sådden kan anförtros åt jorden. 
Den grofva timmerskogen är fälld, men stubbarna stå kvar och mellan dem 
vanligen annan skog så tät, att både eld och yxa måste tagas till hjälp 
för att reda åkern. Det är ett vida hårdare arbete än den simpla 
plöjningen ute på prärin, men mödans lön är fullt lika osäker. Hvad 
torkan gör ute på slätterna det uträttar ofta frosten i skogsbygden, 
isynnerhet de första åren, då det är svårast att passa på rätta tiden 
för sådden och rödjningarna ännu äro för små att bli fullt delaktiga af 
ljus och värme.

Skogen erbjuder virke och bränsle i öfverflöd, så att mycket litet till 
en början behöfver utgifvas för hus och redskap. Men sedan de första, 
svåraste åren gått förbi, skrider skogsnybygget icke lika hastigt 
framåt som den nya gården på slätten. I skogen kommer en duktig karl 
lättare i gång utan stort annat kapital än sina egna armar, medan han 
på prärin nödvändigt behöfver något att börja med. Men öfveralt äro de 
första åren liktydiga med hårdt arbete och svåra umbäranden, långt från 
hemland, vänner och mänskligt umgänge -- från allt med ett ord, som 
annars i någon mån lindrar lifvets möda.



På prärin.


-- Gud ske lof! där är ändtligen en gård!

Men i stället för att skynda på sina steg i den djupa snön stannar 
Thomas Anttila för att pusta en smula och därjämte för att taga i 
närmare ögnasikte den skorsten, som sticker upp ur sluttningen till 
vänster. Det är den, som ingifver honom tanken att han anländt till en 
gård, ty något annat spår af människor eller mänskligt arbete står där 
icke att upptäcka.

-- Gårdar fins det ju visst här i landet af alla möjliga slag, anmärker 
Anttilas följeslagare, i det också han stannar för att betrakta 
skorstenen, som är ytterst konstlöst hopfogad af fyra brädstumpar. -- 
Men om det också är en gård, så bor där ingen. De skulle nog ha eld i 
en sådan köld.

-- Må vara, medger Thomas och sätter sig i rörelse åt skorstenen till
-- men vi kunna åtminstone ligga där i natt. Det är i alla fall bättre 
än snön.

Den andre, som är Anttilas son, följer efter utan att svara något på 
anmärkningen, mot hvars riktighet där ju noga taget icke häller fins 
något att invända. Honom är det för öfrigt fullständigt likgiltigt hvar 
de finna tak öfver hufvudet, ja, i det närmaste likgiltigt om de finna 
något tak alls. Så ytterligt utled är han redan på Amerika, ehuru det 
icke är mera än ett par månader sedan han anlände dit med den 
fribiljett hans far skickat honom.

Fadren däremot -- Thomas Anttila -- hade redan i två år arbetat i 
guldlandet. Men han hade icke lyckats spara ihop mera än jämt och nätt 
tillräckligt till en biljett för sonen, hvilken han lämnat så godt som 
vind för våg, då han själf reste hemifrån. Och nu hade de dåliga 
tiderna kommit också i Amerika!

Sonen hade knappast hunnit ut till Nebraska, där Thomas Anttila 
arbetade, innan arbetet tagit slut. Bolaget, som tagit itu med ett 
stort öfvervattningsföretag där borta, hade gått öfverända. Och därmed 
hade naturligtvis alla förhoppningar på en farm i den för odling 
öppnade trakten likaledes ramlat. De hade icke ens kunnat få ut sin 
fulla arbetslön, och någon annan förtjänst i den näjden var det 
omöjligt att tänka på, då en sådan mängd arbetare på en gång blifvit 
lediga. Det enda de kunde göra var att begifva sig på väg för att söka 
arbete i någon annan del af landet. Så långt som till Omaha hade 
bolaget transporterat dem, som ville vända sig österut, men därifrån 
måste de taga sig fram på egen hand.

Thomas Anttila och hans son hade vandrat uppåt längs Iowa gränsen och 
hade arbetat där och hvar hos farmare, hvilka ännu icke slutat sin 
tröskning, eller voro på efterkälken med andra höstsysslor. Men någon 
förtjänst att tala om hade det ej kunnat blifva af sådant.

Det var orsaken hvarför Thomas till sist beslutat att med så få omvägar 
som möjligt sträfva upp till Minnesota, där han förut en gång funnit 
lönande vinterarbete i skogarna. Och hans son hade själffallet följt 
med. Han hade haft mera än nog af att arbeta en dag på en farm, ett par 
på en annan och däremellan ofta tillbringa tre eller fyra på de 
eländiga vägarna, som icke voro en smula bättre än de uslaste byvägar 
hemma. Men till och med de voro att föredraga framför att trampa i 
knädjup snö utan minsta tillstymmelse till väg eller stig, såsom de nu 
gjort dagen lång.

Tre dagar tidigare hade de på morgonen lämnat en nybyggares jordkula, 
där de haft nattkvarter, och hade samma dag på aftonen kommit fram till 
en annan, af sin egare öfvergifven bostad af samma slag. Under natten 
där hade snöstormen brutit ut med sådan våldsamhet att de icke kunnat 
tänka på att tåga vidare, utan hade tvungits att tillbringa hela 
följande dygn i den usla kojan, där det icke ens fans bränsle, så att 
de kunnat hålla sig varma.

Stormen hade dragit förbi under den andra natten men därförinnan hade 
den så grundligt utplånat hvarje tecken till väg, att de nu 
otvifvelaktigt gått vilse. Ty enligt hvad man uppgifvit, skulle de 
efter två dagars vandring bort komma till ett bebodt nybygge, icke till 
ytterligare en öfvergifven jordkula såsom de nu gjort. Och kölden, som 
följt på stormen, skärpte till för hvar minut, nu sedan solen sjunkit 
så lågt ned. Ingen under därför att både Thomas Anttila och David, hans 
son, kände sig allt utom förhoppningsfullt stämda, där de vadade fram 
genom den lösa snön mot skorstenen af fyra brädstumpar.

Först försökte de helt enkelt trampa ned snön så mycket att de kunde 
komma åt dörren. Men där fans alldeles för mycket för att det skulle 
låtit sig göra, hvarför David med mycken möda praktiserade sig genom 
drifvorna upp till skorstenen och sökte bryta lös ett par brädlappar 
att använda som spadar. Medan han höll på därmed tyckte han sig höra 
något ljud inifrån jordkulan.

Han lyssnade ett par ögonblick, hvarunder allt var tyst där nere. Men 
så hördes det igen. Det lät som gråt af ett litet barn, svagt och 
ynkligt.

David Anttila ref lös hela skorstenen i ett tag och kom med fart ned 
till sin far.

-- Där inne är ett barn, som gråter, sade han och började skofla snö så 
det yrde om honom. -- Och ingen eld ha de, fast det är så kallt!

Thomas skakade på hufvudet och förmenade att sonen väl hört miste, 
eller att det kanhända till och med var något slags varsel. Men han 
hjälpte ändå med skoflandet, tills de om en stund nådde fram till 
dörren, som icke ens var låst.

Först kunde de ingenting se i den djupa skymningen och gråtandet hade 
också upphört. Men då David frågade om där fans någon började det på 
nytt. Och då sågo de också något röra sig på sängstället vid motsatta 
väggen.

De gingo fram till den gråtande och sågo att det var en liten flicka, 
som halft satt och halft låg på bädden, lutad framåt öfver något de 
inte genast kunde urskilja. Hon vände ansiktet mot dem.

-- Mama so sleepy, sade hon med en snyftning, som dock var halft kväfd 
af rädsla och nyfikenhet i förening.

Då varsnade de en kvinnas ansikte bakom den lilla, ett ansikte så stelt 
och blåblekt, att de utan vidare förstodo att kvinnan var död.

-- Mama get up! manade barnet ängsligt och strök det stela ansiktet med 
sin hand. Då intet svar följde vände hon sig igen till de båda 
främmande.

-- Mama cold! sade hon trohjärtadt -- Katie cold too!

-- Herre Jesus! utlät sig David och blickade rådlöst omkring sig. -- 
Huru länge må den lilla stackaren redan ha varit här ensam!

I kojan fans intet bränsle, men brädstumparna från skorstenen kommo väl 
till pass. Inom ett par minuter hade David täljt en hop spånor från en 
af dem och kort därpå flammade en brasa på härden af stenar och lera i 
ett af jordkulans hörn.

-- Kom och värm dig, uppmanade David den lilla på finska, så snart 
brasan tagit tillräcklig fart att sprida någon värme, och böjde sig 
framåt för att lyfta henne från sängen.

-- Mama too, jollrade flickan, som väl icke förstod hans ord, men 
nogsamt uppfattade det vänliga tonfallet. -- Get up mama! tillade hon 
och smekte igen den döda modrens ansikte.

Men då denna förblef orörlig, sträckte hon armarna mot David.

-- So sleepy -- mama so sleepy, sade hon ängsligt och undrande och lät 
honom bära sig fram till brasan.

En stund satt hon stilla på Davids knä och tryckte sig tätt upp till 
honom, men inom kort blef hon orolig på nytt.

-- Hungry, förklarade hon -- Katie very hungry.

-- Hon vill ha mat, tolkade Thomas såsom den mera språkkunnige af de 
två. Och därmed begynte han leta i ett litet skåp, som upptog hörnet 
midt emot eldstaden, samt i några skålar och kokkärl, som stodo på en 
hylla därinvid. Men letandet var fåfängt. Där fans intet som hälst 
ätbart i hela bostaden, hvarför han i en skrämd hviskning meddelade 
sonen sin tanke att kvinnan dött af svält.

-- Hon gaf väl de sista matbitarna åt barnet, förmodade han, alltjämt 
hviskande som om han fruktat att den döda kunnat höra hans ord.

David svarade ingenting, utan gick med flickan på armen bort till sin 
hoprullade filt, den han lagt ifrån sig vid dörren. Ur knytet framtog 
han ett bröd, bröt ett stycke däraf för henne och satte henne ned på 
bänken vid spiseln. Medan hon var sysselsatt med brödbiten, fyllde han 
därpå en liten järngryta med snö och hängde den öfver elden, hvarefter 
han bröt en del af brödet i små stycken och lade dem i grytan.

-- Hon behöfver någonting varmt, förklarade han sitt förehafvande för 
fadren. Och så fort brödet uppmjukats tillräckligt började han mata den 
lilla, som med synbart nöje på nytt kröp upp i hans famn. Men innan hon 
sväljt mera än några få skedblad höll hon upp som om hon med ens 
erinrat sig något.

-- Mama too eat! vädjade hon med en frågande blick ur sina stora, 
gråblå ögon till den nye vännen, som visst icke förstod orden, men i 
alla fall uppfattade att ett eller annat icke var som sig borde.

-- Hon vill också gifva åt sin mor, förklarade Thomas sakläget, 
hviskande såsom förut. Och därpå samlade han ihop allt det bästa af sin 
rådbråkade engelska för att intala barnet att modren snart skulle vakna 
och då äta i sin tur. Så mycket engelska hade han aldrig förut talat på 
en gång, men så hade han också tillfredsställelsen att den lilla till 
slut lät förmå sig att fortsätta sin måltid. Och så snart hon slutat, 
somnade hon på Davids knä. Han svepte henne varligt in i filten och 
lade henne ned på bänken närmast brasan. Först därpå drog han fram sin 
pipa ur bröstfickan, stoppade den betänksamt och började röka.

Fadren följde helt mekaniskt exemplet. Och så rökte de båda en stund 
under obruten tystnad, David då och då blickande bort mot sängen, där 
den döda kvinnans blåbleka ansikte skymtade fram hvar gång brasan 
flammade till en smula. Till sist steg han upp, lade pipan ifrån sig på 
spiseln och gick bort till sängstället samt täckte omsorgsfullt öfver 
den döda.

-- Om man nu visste hvad man skulle göra med barnet, sade han, utan att 
direkt tala till fadren, då han satt sig och fått pipan i gång på nytt.

-- Hvad skulle man väl göra med henne. Hon har nog en far, som snart 
måste komma hem. Där i knuten stå ju hans stöflar.

-- Om vi bara hade mat tillräckligt att vänta, funderade David. -- Men 
brödet räcker inte längre än i morgon. Hvem vet när han kommer hem.

-- Jag tänkte inte häller att vi skulle vänta, förtydligade fadren sin 
mening, ehuru med en viss tveksamhet och ändå mera lågmäldt än förut.
-- Om vi ännu en gång gifva mat åt flickan på morgonen, så står hon sig 
nog tills fadren kommer. Man kunde ju dessutom lämna litet bröd åt 
henne.

-- Inte kunna vi lämna henne ensam här med sin döda mor, förklarade 
David bestämdt. -- Ingen vet ju huru länge hon måste vara allena.

-- Långt kan väl fadren inte ha gått. Och vårt fel är det ju i alla 
fall inte alls om det räcker länge innan han kommer.

-- Då vore det bättre att slå ihjäl henne genast, sade David 
förtytsamt. -- Hällre än att lämna henne här, bär jag henne huru långt 
som hälst.

-- Hvart bär du henne? Då man själf inte vet hvilken dag man får börja 
svälta, är det inte värdt att skaffa sig andras barn på halsen.

David ansåg det synbarligen icke värdt att svara. Han bröt lös dörren 
samt ett par hyllor från skåpet, friskade på den knapphändiga brasan 
och kokade ännu en gryta brödvälling för fadren och sig själf. De åto 
sin kvällsvard under fortsatt tystnad och omedelbart därpå lade sig 
David på jordgolfvet i kojan till sådan hvila han kunde finna. Barnet 
skulle icke lämnas där att svälta och frysa ihjäl, det hade han 
beslutat, och mera kunde han för tillfället inte göra. Men Thomas 
Anttila rökte ännu en pipa, innan han lade sig -- så nära sonen att han 
kunde täcka denne med hälften af sin filt.

-- Har natten hämtat dig några andra tankar? frågade han på morgonen, 
då David tändt på de sista små trästycken där funnos.

-- Nej, svarade denne kort. Hans beslut var fattadt, och därför ansåg 
han onödigt att inlåta sig på vidare ordande om saken.

-- Gammal är du ju nog tillräckligt att göra som du vill, men nog har 
du mycket att lära ännu, innan du kommer tillrätta i världen, 
filosoferade fadren. -- Man måste kunna hjälpa sig själf, innan man 
börjar hjälpa andra.

Men han vägrade dock icke sin hjälp såsom tolk, då det blef nödvändigt 
att öfvertala den lilla att följa med dem. Tvärtom gjorde han sitt 
allra bästa för att öfvertyga henne om att modren gått ut. Men först då 
han föll på den lyckliga tanken att berätta att hon gått att möta 
pappa, lät Katie lugna sig och förmå sig att lämna jordkulan, som i 
alla fall var det enda hem hon kände.

-- Du kunde åtminstone taga modrens kofta att svepa omkring henne, 
föreslog Thomas Anttila, då de voro redo att gå. Men David bara kastade 
en halft skrämd blick mot den döda, medan han lindade in barnet i sin 
filt.

Det blef en tung dag för de båda männen, tung isynnerhet för David, som 
icke kunde låta den lilla taga ett enda steg i den djupa snön, utan bar 
henne dagen i ända. Till frukost hade de endast förtärt en del 
brödvälling och ingenting annat än en bit bröd hade de häller för 
middagsmålet. Detta intogo de på en solig fläck, där en af de låga 
åsarna i någon mån skyddade mot vinden, som icke mera var synnerligt 
häftig, men genomträngande skarp -- en bitande nordväst, som kom ända 
bort från ishafvet öfver kala tundror och prärier, där hvarken skog 
eller bärg bröto dess udd.

Först fram på aftonen, då solen redan gått ned och kölden igen bet 
genom märg och ben, kommo de fram till ett bebodt nybygge med ett 
värkligt hus. Där begärde de nattkvarter och Thomas redogjorde så godt 
han kunde för fyndet af den döda kvinnan, tilläggande att de tagit 
barnet med sig, då de icke kunde vänta tills någon kom och tog vård om 
henne. Och farmfolket i sin tur berättade, att den lillas far tre dagar 
tidigare vandrat förbi på väg hem från settlementet -- byn -- dit han 
begifvit sig för att skaffa föda åt sig och de sina.

De hade nog sökt öfvertala honom att stanna öfver natten, då det redan 
varit sent och vädret sett hotande ut, men han hade trott sig kunna 
hinna hem innan det bröt lös och gick vidare. Hustrun var sjuk och 
svag, hade han sagt, och flickan ännu för liten att kunna reda sig. Han 
hade väl blifvit öfverraskad af snöstormen och hade säkert frusit 
ihjäl. Det var inte en af tusen, som kunde slå sig fram mot en blizzard 
och han såg ingalunda särdeles stark ut. En herreman, som gifvit sig ut 
till västern, men alls icke dugde till nybyggare, sade de.

De skickade likvisst bud till settlementet för att meddela hvad som 
händt och bedja ett par män komma och hjälpa att leta efter den 
försvunne, då de, som hämtat underrättelsen, voro alltför trötta efter 
sin dagsmarsch, att gå ut på nytt. Så snart hjälparne anländt, kort 
efter midnatt, begaf sig nybyggaren själf på väg med dem. Åtminstone 
ett par mil måste den försvunne ha hunnit innan stormen öfvermannade 
honom, och då de kommit så långt kunde dagen icke mera vara långt 
borta, så att de kunde börja leta på allvar. Död var karlen utan 
tvifvel, men de ville ändå ej lämna honom åt coyoterna. Om snön icke 
varit så djup skulle det väl till och med redan varit för sent.

Letarne återvände först nästa eftermiddag och hämtade med sig den säck 
mjöl den förolyckade burit, då han vandrade hemåt. De hade funnit honom 
en knapp halfmil från jordkulan, där hustrun väntat honom till sitt 
sista andetag. Om det ej varit för snöyran skulle han kunnat se sitt 
eländiga hem från platsen där han stupat. En höjning af snötäcket hade 
visat hvar han låg. De hade fört honom till jordkulan, där de lagt 
honom jämte hustrun, hvarpå de spikat fast dörren och täppt till 
skorstensöppningen. Längre fram, då marken tinat, skulle de gräfva en 
graf för dem.

Men papper eller annat, som kunnat lämna någon upplysning om hvem de 
båda döda varit, eller hvarifrån de flyttat ut till västern, hade icke 
funnits i kojan. De hade förgäfves sökt genom hvar vinkel och vrå. De 
få af grannarne, som öfverhufvudtaget råkat i beröring med mannen under 
de aderton månader han bott där i trakten, hade aldrig kallat honom 
annat än "gentleman Jack". Han hade aldrig meddelat vidare om sig själf 
än att han var hemma från de östra staterna, hvilket för öfrigt hvem 
som hälst kunde både höra och se. Om hustrun visste de ännu mindre, 
endast att hon icke föreföll att tillhöra samma klass som mannen. De 
hade alltid trott, att det var för hennes skull han lämnat sin 
hemtrakt. Men ingen visste ens om han hade några släktingar eller 
vänner, som skulle brytt sig om att få veta hvar och huru han slutat.

Frågan gällde därför endast hvad man nu borde företaga sig med barnet, 
men därvidlag voro goda råd dyra. Från settlementet hade de få
farmarne också infunnit sig för att höra nyheterna och deltaga i 
öfverläggningen, men bland dem fans ingen, som kunnat eller velat 
antaga sig henne. De voro själfva allesamman mera eller mindre 
nybyggare och funno det svårt nog att reda sig med sina egna familjer. 
Det enda de kunde göra eller föreslå var att föra henne till 
hufvudorten i grefskapet, där dess sheriff bodde. Han finge se till att 
hon kom in på fattighuset, ifall ingen där kunde eller ville åtaga sig 
henne. Därom enade de sig snart alla.

Under öfverläggningen satt Katie helt tyst på Davids knä, betraktande 
med undrande blickar de många männen, som alla rökte och alla hade 
något att säga, men tillbakavisande alla försök af de tillstädeskomna 
kvinnorna att göra sig till vänner med henne.

Hon endast tryckte sig närmare till sin beskyddare så snart någon 
närmade sig och han lade hvar gång varligt sin grofva hand på hennes 
hufvud, likasom för att försäkra att ingen skulle göra henne något för 
när, så länge hon var hos honom. Han skulle ingalunda själf kunnat 
förklara hvad han kände för det främmande barnet. Minst af allt skulle 
det väl fallit honom in, att det var ingenting annat än hennes 
fullständiga hjälplöshet, som drog honom till henne.

Därför visste han icke häller hvad det var, som rörde sig inom honom, 
då rådplägningen ändtligen var slut och fadren meddelade honom dess 
resultat. Han visste blott, att han kände sig förbittrad mot hela 
sällskapet som om de förorättat honom personligen.

-- Jaså! sade han -- jaså, till fattighuset? annat ha de inte kunnat 
hitta på? Och hvem bryr sig väl om den lilla stackaren på fattighuset? 
Då är det nog bättre att hon följer med oss.

-- Följer med oss? upprepade fadren vresigt. -- Nu har du väl blifvit 
alldeles galen. Jag åtminstone vill ingenting mera ha att göra med 
henne.

-- Kanske kan jag också komma till rätta ensam, invände David lugnt -- 
likasom i går.

-- Säg åt dem, att om de gifva mig arbete för ett par veckor, så att 
jag kan rusta ut barnstackaren och få ihop vägkost, så tar jag henne 
med till Minnesota och sörjer för henne.

-- Jaså, till fattighuset ville de skicka dig, vände han sig igen till 
den lilla och strök henne öfver håret -- då kommer du väl ändå hällre 
med mig?

Katie förstod intet annat af hans ord och åtbörder än att hon funnit en 
vän hon kunde lita på. Men så mycket bättre förstodo de, som hade att 
bestämma öfver hennes öde, att de blifvit kvitt ett obehagligt ansvar
-- det vill säga, när Thomas Anttila efter många invändningar lät förmå 
sig att ändtligen meddela dem sonens vansinniga beslut. Men då voro de 
så mycket vänligare i stället, ty så alldeles säkert var det sist och 
slutligen ändå icke att sheriffen utan vidare skulle tagit hand om den 
öfvergifna.

Det räckte därför icke häller länge innan så många bidrag lämnats af de 
närvarande, både till den lillas utrustning och till vägkosten, att de 
mera än väl kunde reda sig på vandringen till Minnesota. Allt hvad 
David själf behöfde göra var att förfärdiga en kälke med så breda 
medar, att de icke skuro in i snön samt med sido- och ryggstöd för 
Katie.

Redan den andra dagen begaf han sig på väg så fort solen gått upp, med 
kälkrepet bundet kring lifvet, så att han knappast alls kände vikten af 
sin skyddsling och den rikliga matsäcken. Och Thomas Anttila följde 
med. Trots alla invändningar rörande Katie hade han ingenting emot att 
hälst för några dagar slippa brödbekymren. Och till Minnesota ville ju 
också han.



I skogen.


Inne i en tät dunge står en lång, låg byggnad, med väggar af rund, 
obarkad stock, tätade med mossa. På ena kortväggen finnas två små 
fönster, ett på hvar sida om en trång dörr, och utanför dörren har 
skogen huggits ned på några famnar åt alla sidor, men annars stå de 
väldiga stammarna tätt tillhopa rundt om byggnaden. De ha lämnats i ro 
till vårvintern, då hygget lider mot sitt slut, ty de skydda i 
betydande mån mot kölden och snön. Mera än de två små fönstren behöfva 
invånarne icke. Fönster äro bräckliga tingestar, som lätt slås sönder 
på vägen från odlingsbygden och dessutom är det ju egentligen endast 
nattetid huset är bebodt.

Bebodt, det vill säga af andra än kocken, som ser till arbetslagets 
kroppsliga nödtorft och därför är där dagen i ända. De öfriga äro från 
solens uppgång till dess nedgång ute på hygget, dag ut och dag in, 
söndagen liksom andra dagar. Endast då snöstormen dånar genom skogen, 
bringande de gamla träden att böja sig som vass och att sucka och braka 
och jämra sig som om deras sista timma slagit, stå timmerhuggarne att 
finna inomhus. Och då sofva de som björnen i idet.

Innantill ser huset icke mycket trefligare ut än på utsidan. Golfvet är 
intet annat än den hårdtrampade jorden och rundtom väggarna finnas 
sängställen, lika konstlöst hopslagna af kiladt virke som det långa 
bordet mellan dem och de jordfasta bänkarna på ömse sidor om bordet. 
Grofva klädesplagg, filtar och täcken samt några skinnfällar ligga 
vårdslöst kastade på sängställena, medan stöflar af ännu gröfre slag 
finnas kringströdda litet hvarstädes. Men luften där inne är på långt 
när icke så dålig som man kunde förmoda, ty dels äro de flesta af 
bäddarna fyllda med färska, fina barrkvistar, som dofta kåda, dels äro 
väggarna så pass glesa, att ventilationen är af ypperligaste slag.

I ena ändan af det långa rummet står en plåtkamin af det slag, som 
antingen är rödhet eller icke skänker någon värme alls. Den andra 
ändan, den, som är försedd med dörr och fönster, upptages af köket, 
hvilket på intet sätt är afskildt från resten af huset, men försedt med 
en spis, något liknande en stor låda, fylld med sand och stenar. På den 
brinner elden fritt under ett väldigt rökfång af grofva kilade plankor.

Kocken sysslar som bäst med kvällsmålet, och det är tilltaget i 
aktningsbjudande skala. Arbetslaget består af tjugu män, alla af de 
starkaste ock segaste och alla i sin bästa ålder, ty endast sådana duga 
för vinterarbetet i vildmarken. Men sådant folk behöfver föda i mängd. 
Det är icke mindre än en hel fläsksida kocken håller på att steka på en 
järnplåt med uppåtböjda kanter. Och samtidigt gräddar han på en annan 
plåt tunna hvetekakor, af hvilka där redan finns en försvarlig stapel, 
men utan att han ännu tyckes anse det förslå. I en stor, öppen gryta 
kokar något slags mörk vätska, hvars doft anger dess natur af kaffe.

Kocken, hvars knotiga, seniga kropp alls icke passar ihop med hans 
ämbete, blir slutligen färdig med tillrustningarna för kvällsvarden. Då 
tänder han sin pipa och ställer sig i den öppna dörren för att svalka 
sig en smula, medan han väntar på arbetslaget, som icke kan dröja länge 
numera, då solen just går ned.

Innan han varsnar något tecken af arbetskamraterna hör han emellertid 
ett dämpadt ljud af fotsteg i snön från motsatt håll och omedelbart 
därpå träder en man fram ur skogen. Kocken betraktar honom med någon 
förundran, men utan att röra sig och utan att yttra ett ord till 
hälsning. Det är allt utom vanligt att få besök af någon där i 
ödemarken, inte af anständigt folk åtminstone. Troligen bara någon 
drifvare, som söker nattkvarter och ett mål mat. Fast icke ens sådana 
äro vanliga företeelser i skogen.

Men så får kocken med ens syn på ett underligt bylte på kälken, hvilken 
mannen drar efter sig, med kälkrepet bundet kring lifvet. Det är ju -- 
nej -- jo, så hjälpe honom Gud, är det inte ett barn, som halft ligger 
och halft sitter på kälken, sofvande så tryggt som i sin egen säng.

-- Herre Jesus! säger kocken halfhögt och tar i häpenheten pipan från 
munnen.

-- Hvad för en galning är ni, som hämtar ett litet barn hit ut i vilda 
skogen? hälsar han därpå mannen. Och tillägger några mustiga ord af 
innebörd, att han nog redan sett ett och annat i sina dagar, men aldrig 
någonting fullt så ursinnigt.

-- David Anttila är jag, från Sotkamo, besvarar den nyanlände lugnt 
hans fråga, utan att fästa sig vid kommentarierna. -- Och galen är jag 
inte. Jag hade ingen att lämna flickan åt, och därför tog jag henne 
med.

Han hade stannat nära dörren och drog i sin tur pipan betänksamt ur 
fickan, knackade ur den mot insidan af vänstra handen och blåste ett 
tag genom munstycket för att öfvertyga sig om att den var klar. Men 
innan han hann längre afbröts han af kocken, som icke tagit sina ögon 
från det sofvande barnet.

-- Nå, riktigt slug kan du väl inte heller vara, förmodade han, -- 
efter du inte ens har förstånd att hämta henne in i värmen.

-- Då ingen bjudit oss in -- -- -- började David och stack pipan 
tillbaka. Men resten gick förlorad för kocken, som utan vidare lyfte 
upp hela kälken och bar den in i huset, tätt följd af David, som ännu 
hade kälkrepet kring lifvet.

Åhhå! du barnstackare, hvad du har för en far! mumlade kocken, medan 
han löste upp byltet, hvars kärna bildades af den lilla, och så varsamt 
bar henne till den närmaste bädden, att hon icke ens vaknade.

Det blef för mycket för David, där han höll på med att frigöra sig från 
kälkrepet.

-- Jag är inte hennes far, förklarade han sträft. -- Hon hittades i en 
koja, där hennes mor låg död, och jag tog henne med.

-- Hvar? frågade kocken, med en hel värld af tvifvel sammanprässad i 
det ena, korta ordet. 

-- I Dakota.

-- Och därifrån har du dragit henne på kälke ända hit?

Hans ton var ännu i hög grad tviflande, men uttryckte på samma gång en 
viss, omedveten respekt.

-- Då jag inte kunde få arbete annanstans, likasom ursäktade sig David 
och drog på nytt pipan ur fickan. -- Och far hjälpte till på vägen.

-- Hvar är han?

-- Han fick arbete i det utländska lägret några mil härifrån. De hade 
förlorat en man, men ville inte ta mig med barnet.

-- Förb--de hedningar! lydde kockens omdöme om de närmaste grannarne i 
skogen. -- Och hvad tänker du nu företaga dig med den stackaren?

-- Om här sku finnas arbete, sade David med en tveksam blick på den 
allt utom inbjudande omgifningen -- så kunde jag väl sörja för henne.

-- Och kanske taga henne med, när du är på hygge? -- det är inte så 
litet tokig du måste vara i alla fall, förmenade kocken med hjärtlig 
rättframhet, men alls icke ovänligt. Och på samma gång såg han själf 
ytterst fundersam ut.

David kunde icke undertrycka en känsla af modlöshet vid tanken på alla 
svårigheter, som reste sig i hans väg. Men innan han hunnit besinna sig 
på något svar, hördes tramp af en mängd fötter och dörren slogs upp.

-- Fram med all mat du har, ropade en röst. -- Vi -- -- --

-- Håll käften! afbröt kocken med något likt ett undertryckt rytande 
den ytterligt förvånade talaren. -- Här är ett barn, som sofver.

-- Ett barn? -- det ljuger du visst! Men hans röst sjönk emellertid 
till en hviskning, och hela sällskapet kom in på tå, med så litet 
buller som möjligt.

En efter annan gick fram till sängstället, där den lilla låg. Och sedan 
de med egna ögon öfvertygat sig om att det värkligen var ett barn, som 
råkat in dit i ödemarken, blefvo de alla stående omkring henne, alltför 
häpne att göra annat än stumt gapa på den ovanliga företeelsen. De 
flesta af dem hade redan arbetat ett par år där borta i skogarna, 
huggande stock under vintern och flottande den under sommaren. Ett barn 
hade öfverhufvudtaget blifvit en värklig sällsynthet för dem och ändå 
mera midt i vintern inne i djupa skogen.

-- Maten är färdig, afbröt kocken deras ljudlösa förundran -- ni väcker 
henne ännu om ni inte komma därifrån. Här är tillräckligt för dig 
också, vände han sig inbjudande till David.

-- Det är han, David Anttila, som hämtat flickan hit, på kälke från 
Dakota, tillade han såsom ett slags presentation.

Fläsket, hvetekakorna och kaffet försvunno med otrolig fart, under 
många undrande ögonkast bort mot den främsta bädden, men utan att många 
ord yttrades innan måltiden var i det närmaste undanstökad. Då först 
ställdes på allehanda omvägar en hop frågor till David om fyndet af 
flickan och hans vandring med henne, så att hela historien småningom 
kom ut. Och dem tycktes det icke förefalla fullt lika naturligt som 
honom, själf att han oombedd åtagit sig ett främmande barn.

-- Nog är du väl litet galen, men sämre karlar har man sett, 
hopsummerade Abel Korhonen, lagets boss eller förman, sina tankar om 
saken -- han, som redan arbetat fem år i skogarna och sades ha köpt ett 
hemman i Saarijärvi med förtjänsten. -- Om vi bara kunde gifva dig 
arbete, så skulle det väl reda sig på något sätt. Men vi äro fullt lag.

-- Det kunde väl ställas om, ifall han vill taga min syssla, anmärkte 
kocken eftertänksamt, som om den lösningen just fallit honom in. -- 
Laget kunde betala honom för det och jag börjar hugga i stället. Det 
tycker jag i alla fall bättre om än att stå här och röra i grytorna.

Så mycket intryck tycktes Davids galenskap i alla fall ha gjort på 
sällskapet, att ingen enda ens drog på munnen åt kockens uppenbara 
lögnaktighet. Den var ju särdeles afundsvärd, som fått blifva kock -- 
lätt göra inomhus och full andel i lönen för det gemensamma 
betingsarbetet. Det var helt annat än att stå och hugga i alla väder 
och vindar tills ryggen värkte. Men ingen yttrade ett ord, utom David 
själf.

-- Dåligt skulle det väl gå med min kokning, invände han, -- det är 
inte en syssla jag är van vid.

-- Hvad för slags baroner tror du de här herrarna äro, att din kokning 
icke skulle duga åt dem? frågade kocken öfverlägset. -- Jag kan väl 
visa huru det går till.

-- Inte äts här alla dagar kycklingsstek med gräddsås, anmärkte Kalle 
Lehtinen, som var en oförbätterlig slarf, men lagets skämtare och 
allmänna favorit.

De andra grinade ett stumt bifall, utom Abel Korhonen, som menade tro 
på att David icke var af den rätta sorten för Amerika.

-- Här i landet tar man hvad som bjuds, förtydligade han sin mening -- 
och gör så godt man kan. Inte har Koivumäki så skämt bort oss med 
maten, att vi inte komma till rätta med din kokning.

-- Nej, fet har man inte blifvit, bekräftade Kalle Lehtinen. Men innan 
han hann tillägga något hördes ett ljud af gråt från sängstället. Katie 
hade vaknat och var så skrämd af den främmande omgifningen, att hon 
icke genast lät lugna sig, ehuru David omedelbart gick bort till henne.

De sutto alla tysta och lyssnade, medan David hastigt framletade en 
brödbit från sitt vägkostknyte. Men den var torr och hård och förmådde 
icke trösta den lilla.

-- Hvad hon gråter vackert! uttryckte Korhonen halfhögt lagets känslor. 
Och det satte lif i kocken.

-- Vackert är det nog, medgaf han -- men inte är det väl roligt för 
henne. Kanske sku' hon tycka om litet sirap på brödet? frågade han af 
David.

Han hällde litet i en bleckmugg och sedan Katie en gång fått smak på 
läckerheten glömde hon så fullständigt sin rädsla, att hon till och med 
lät Koivumäki bära sig fram till bordet. Men till tåls gaf hon sig 
icke, innan David satte sig bredvid dem.

En efter annan kommo de öfriga också närmare, tills de bildade en tät 
ring kring henne. Ingen yttrade på länge ett ord, men hvar gång hon 
jollrade något till David, såg den ene på den andre. Och då hon 
skrattade af förtjusning öfver sin sirap, grinade deras orakade 
fysionomier alla med, som på kommando.

Höjdpunkten af beundran nådde de, då hon försökte sticka en sirapsvåt 
brödbit också i Davids mun.

-- Uncle Dave eat too, uppmanade hon -- it nice.

-- Nå, aldrig har jag sett maken! brummade en af beundrarne.

En sådan flicka skulle jag också tagit, förklarade en annan.

Men då Katie kastade en förvånad blick på de skäggiga männen, som 
kommit allt närmare, drogo de sig hastigt ett par steg längre bort. Och 
smågrinade en ursäkt för sin närgångenhet.

Endast Kalle Lehtinen tycktes fatta att situationen kräfde något annat 
och mera än platoniska uttryck af beundran. Han tömde först den bädd, 
där Katie sofvit, på dess innehåll af kläder och annat. Och därpå 
begynte han plocka ihop alla de färskaste och finaste barrkvistarna 
från de öfriga sängställena, tills han fyllt hennes med endast det 
bästa huset i den vägen kunde bjuda.

-- Tag min filt åt henne att ligga på, den är alldeles ny, uppmanade en 
af männen.

-- Och min fäll till täcke, yrkade en annan.

-- Nej, min rya, som gumman skickade i somras med Koivumäki, invände en 
tredje.

-- Vi taga båda, afgjorde Lehtinen prompt -- och hänga ryan på väggen, 
så blåsten inte kommer åt henne.

Tack vare bidragen från de öfriga hade han snart gjort i ordning en 
bättre sofplats än Katie troligen haft sedan hon hämtats till västern. 
Och i kraft däraf ansåg Lehtinen sig klarligen ega rättmätiga anspråk 
att få hjälpa till då den lilla lades till sängs.

Han drog egenhändigt kängorna af henne och sedan han själf noga 
skärskådat dem ställde han dem på bordet framför de andra.

-- Titta på de här!

Och gubbarna tittade småmysande, länge och grundligt på de lustiga 
tingestarna, som noga tagit form efter den lillas fötter.

-- Nu är det bäst att vi göra upp saken med dig, sade Abel Korhonen, då 
David sällade sig till de öfriga, sedan Katie somnat. -- Jag har tänkt 
att vi skulle gifva dig en och en half dollar om dagen och födan. Vi 
förtjäna nog mera, men vi göra betingsarbete, och det är tyngre än att 
vara kock.

-- Nog skulle också mindre förslå, menade David -- åtminstone tills jag 
lär mig att koka.

-- Det måste du lära på två dagar, förklarade Koivumäki. -- Den här 
veckan till slut kokar jag och du får se på, men sedan måste du sköta 
dig själf.

-- Och barnet? Det får jag väl betala för?

-- Nå, hvad mera! Inte hålla vi något hotell, där man betalar för hvar 
munsbit mat. Hvad hon orkar äta är henne nog gärna unnadt. Inte for att 
jag frågat de andra, tilllade förmannen -- men jag tror de alla tänka 
lika.

Och alla grymtade ett mera eller mindre högljudt, men omisskänneligt 
bifall.

De första dagarna var Davids kokning nog sådan, att knappast ens de han 
kokade för väl skulle underkastat sig den utan protest, om det ej varit 
for Katies skull. Men hon hade tagit dem med storm, allesamman och med 
ens. Det var nästan som om de alla utan undantag betraktat sig som 
delegare i henne och därför skyldiga att göra hennes lif i vildmarken 
så behagligt de kunde.

Och Katie, som blef starkare och lifligare för hvar dag, trifdes 
ypperligt i de egendomliga omgifningarna och trots det egendomliga 
lefnadssättet. Innan många dagar förflutit tog hon det såsom någonting 
alldeles själffallet att alla de sträfva männen läto henne göra som hon 
ville och å sin sida på allt sätt sökte vara henne i lag.

Ett par veckor efter hennes ankomst till lägret blef det tid för 
Koivumäki att begifva sig ned till bygden i och för den regelbundna 
månadsprovianteringen, och då han började göra sig i ordning för resan, 
tog en efter annan af männen honom afsides. De hade, de flesta af dem, 
ett eller annat privatuppdrag att anförtro honom och enhvar gjorde det 
i allsköns hemlighet.

Men därför blef också följden den att Koivumäki vid sin återkomst var 
försedd med åtta dockor och sex hästar af olika storlek och slag, till 
Katies outsägliga förtjusning. Ty hvarken henne, kommissionären eller 
de frikostiga gifvarne föll det på minsta sätt in att något större 
omväxling måhända varit önskvärd. Hennes ljudliga fröjd endast 
stegrades för hvar ny häst eller docka, som togs fram, och gifvarnes 
belåtenhet steg synbart i samma mån.

Men senare på aftonen samma dag blef hon dock lika oskyldigt som 
ofrivilligt orsaken till djup misshällighet inom laget. Dess medlemmar 
hade, såsom de alltid haft för vana, låtit månadsprovianten åtföljas af 
ett tämligen rikligt förråd af whisky. Och den togo de, likaledes i 
enlighet med sina förra vanor, itu med att förtära så snart 
kvällsvarden var förbi.

Det var det enda nöje de hade under vintern, och då det icke förekom 
oftare än en gång i månaden, hade aldrig ens de ordentligaste haft 
några invändningar att göra, om också en eller annan eller flera låtit 
muntrationen sluta med ett kapitalt rus. De inskredo endast då det 
artade sig till slagsmål, hvilket icke häller hände så alldeles sällan, 
då gossarne börjat bli varma och erforo ett behof att krydda det 
enformiga nöjet en smula.

Katie hade varit så djupt intresserad af sin nya, talrika familj och 
sitt välfylda stall, att hon icke låtit öfvertala sig att gå till sängs 
förrän långt efter den vanliga tiden. Till sist hade hon dock somnat, 
omgifven af alla sina dockor och så många af hästarna, som kunde få rum 
på bädden, utan att till en början låta störa sig af den redan rätt 
högljudda tonen vid bordet.

Men innan hon sofvit längre än en halftimme, stämde Kalle Lehtinen upp 
en visa, med sådant skrålande eftertryck att hon vaknade upp med ett 
skrik.

David var i ett nu vid sängen och sångaren, som redan hunnit ett godt 
stycke väg mot sitt vanliga muntrationsslut, tystnade själfmant. Men då 
gråtandet det oaktadt fortfor föll han på en annan tanke.

-- Man måste gifva litet också åt barnstackaren, mumlade han och gick 
med osäkra steg bort till sängen med sin bleckmugg.

-- Här är litet att värma hjärtat med, lallade han -- drick, du lilla 
kryp, så blir du glad.

-- Låt bli! protesterade David och sköt undan hans hand. -- Det får du 
inte göra.

-- Hvad är det du börjar kommendera? väsnades Lehtinen. -- Bättre karl 
skall det vara, som säger hvad jag får göra.

-- Bättre eller sämre, men det här gör du inte.

Och då Lehtinen lika fullt sökte tränga sig fram skuffade han honom 
tämligen omildt åt sidan.

-- Jaså, du börjar skuffas, sade denne ilsket. -- Men här är en karl, 
som kan ge tillbaka om du vill slåss!

Därmed fattade han tag i David, men denne, som knappast smakat på 
whiskyn, fann det allt utom svårt att skaka honom ifrån sig. Och det 
gjorde han så eftertryckligt att Lehtinen tog öfverbalans och föll 
öfver bordet.

Men en af de andra, som också redan hunnit bli betydligt varm, högg i 
sin tur David i kragen. Han var en helt annan motståndare än Lehtinen, 
så att David hade händerna fulla med att försvara sig. Därunder hann 
Lehtinen resa sig och kom med en annan, fylld mugg fram till Katie, som 
var för mycket förundrad och skrämd på en gång att ens mera skrika.

-- Nu ska du få dig en tår, mumlade Lehtinen otydligt, glömsk af allt 
utom sin första, druckna tanke.

Men innan han kunde utföra den var Koivumäki med ett par långa steg 
framme vid sängen och kastade honom åt sidan som en tom säck, så hårdt 
att han hvarken förmådde resa eller röra sig på ett par minuter.

Det satte eld i det öfriga sällskapet, hvaraf flera syntes böjda att 
taga Lehtinens parti mot David, som rifvit sig lös från sin 
vederdeloman och nu sökte lugna den lilla.

Koivumäki höll de andra tillbaka.

-- Kom inte hit, varnade han. -- Det händer något underligt om ni 
försöker.

Abel Korhonen trädde också emellan.

-- Skämmas skulle ni allesamman, sade han -- ser ni inte att 
flickstackaren är skrämd halft från vettet? Och Lehtinen borde ha stryk 
tills han blir nykter igen. Att försöka gifva whisky åt ett litet barn 
och sedan ställa till slagsmål!

-- Inte passar det ju riktigt att slåss, så att barnet ser, medgaf en 
af dem, som nyss varit ifrigast. -- Det tänkte ingen på. Och inte är 
Lehtinen någon elak karl häller -- inte ville han göra något illa.

-- Det bryr sig ingen om hvad han ville eller inte ville. Om ej 
Koivumäki hunnit emellan, så hade barnet kunnat vara dödt nu -- en hel 
mugg whisky!

-- Oi, oi, oi! jämrade sig Lehtinen, som af den hårdhändta medfarten 
och förmannens allvarsamma vrede med ens bragts öfver det vildsinta 
stadiet, in i en gråtmild stämning. -- Nu tro de att jag tänkte döda 
henne -- barnet, som jag inte ville röra hårdt med ett enda finger. 
Inte är jag ju ändå barnmördare, fast jag må vara litet full.

Och han storgrät af samvetskval och whisky i förening.

-- Åh, gå och lägg dig och sluta med den där olåten, uppmanade 
Korhonen. -- Du har druckit tillräckligt för en kväll -- och det ha vi 
nog för resten alla.

I den punkten spordes åtminstone ingen högljudd meningsolikhet, utan 
följde småningom alla Lehtinens lydiga exempel, så att hela lägret 
snart var försänkt i sömn.

Följande morgon, då de andra gingo ut till hygget, stannade Lehtinen 
hemma. Han kände sig så betryckt i anledning af sitt beteende 
föregående afton att han icke ville lämna den nye kocken och hans 
skyddsling, utan skyllde på att han var sjuk.

Men då det längre fram på dagen blef klart solskensväder, så att skogen 
gnistrade och sken, frågade han om David ville låta honom draga 
Katie på kälken ut till den trakt, där de andra arbetade.

-- Det blåser inte det minsta och de skulle säkert alla tycka det 
roligt att se henne där, sade han. Men sade icke, tänkte det kanske 
icke ens klart, att det på sätt och vis skulle återupprätta honom i 
egna och andras ögon, om de sågo den lilla anförtrodd i hans vård.

Och David, som hvarken var långsint eller betviflade att Lehtinen 
skulle taga bästa möjliga vård om Katie, hade ingenting att invända.

Därefter upphörde emellertid, såsom efter tyst öfverenskommelse, de 
storartade månadsgillena. Endast första gången då Koivumäki återvände 
från bygden utan den vanliga whiskykaggen, hördes något knöt. Men det 
kväfdes i lindan af Abel Korhonen.

-- De som vilja supa sig fulla kunna själfva skaffa sig whisky och 
dricka den i skogen, förklarade han kort om godt. -- Där går det an att 
skrala och slåss så mycket ni vill. Men här skall lefvas så att vi inte 
skrämma lifvet ur barnstackaren, som vi tagit vård om.

Och därvid blef det.

De hade så godt som alla börjat betrakta Katie såsom sin gemensamma 
skyddsling, isynnerhet sedan den afton då de så när farit hvarandra i 
lufven för hennes skull. Och hon var lika god vän med dem alla, utom 
att hon alltid, då ett eller annat gick henne emot, tog sin tillflykt 
till David och annars oftast höll sig till Kalle Lehtinen. Han hade en 
obegriplig förmåga att roa och underhålla henne och tröttnade aldrig på 
att uppfinna nya lekar.

Hvad det led på vintern begynte David Anttila allt eftertryckligare 
tänka på hvad han väl skulle taga sig till då skogshygget tog slut. Att 
arbeta på dagspenning dög icke, då man aldrig visste huru länge sådant 
arbete räckte och han dessutom ej kunde börja släpa Katie med sig kring 
världen. Och årsdrängar höll ingen i det här landet, hade han hört. Om 
han hälst kunde bli torpare, men han visste inte om de ens hade torp.

Till sist beslöt han att tala med Korhonen om saken. Han var en klok 
karl och hade nog reda på allt, som var nödvändigt att veta om Amerika.

-- Torpare? upprepade förmannen, då David framställde sin fråga, -- 
Inte har jag hört om torpare i Amerika. Och bättre vore det ju också 
att börja på egen jord än på andras. Stockbolagen sälja alltid marken 
billigt då skogen är huggen och duglig åkerjord fins här nog hvar som 
hälst, bara man orkar få den under bruk. Men kanske vi kunde hjälpa 
litet, så du kommer i gång. Det är ju svårt för dig ensam, då du har 
flickan att se efter.

Det mötte inga stora svårigheter att finna lämplig plats för ett 
nybygge i en trakt, där man hade alt att välja på. Ett par mil österom 
arbetslägret flöt ån, som rann där förbi, ihop med en större flod, 
omedelbart nedanför en fors. På ena sidan om ån växte endast löfskog på 
mark, som var i det närmaste stenfri, så att den ypperligt lämpade sig 
till åker. Och något längre nedåt, längs flodstranden, fans lågländt, 
helt glest trädbevuxen jord, där det måste växa gräs i mängd under 
sommaren. Det var så godt som färdig äng för en gård. Ändå mindre 
svårighet mötte det att få köpa jorden, som ännu låg så långt från all 
odling, att den var nära nog värdelös. Saken uppgjordes i en 
handvändning första likviddag, då bolagets kassör gjorde sin rund kring 
skogslägren. Han hämtade nästa gång alla nödiga handlingar med sig, så 
att David Anttila redan inom en månad fann sig såsom egare till en 
betydligt större sträcka jord än han alls till en början kunde tänka på 
att bebruka.

Det var Abel Korhonen, som yrkat att han skulle taga för sig med 
besked, medan det ännu var tid.

-- Det är en så god plats, att dit nog komma andra innan många år gått 
förbi. Kanske där till och med ännu en dag blir en hel by med kvarnar 
och annat vid forsen. Och du är så ung att du nog har tid att vänta.

Davids besparingar räckte väl till, oaktadt possessionens vidlyftighet, 
både för den första afbetalningen, som endast steg till tjugufem cents 
per acre, och till ett par hästar, som visst voro tämligen utkörda 
efter vintersläpningen, men dock goda nog för hans behof. Han hade 
varit kock i något öfver fyra månader för en och en half dollar om 
dagen och hade icke rört sin lön för annat än tobak, så att han till 
och med hade tillräckligt öfver för en ko och annat nödvändigt.

Men därmed skulle han i alla fall icke hunnit mycket långt, om icke 
hela arbetslaget kommit honom till hjälp. Medan de väntade på 
islossningen arbetade de under goda tio dagar på nybygget. Och det var 
tillräcklig tid för dem att uppföra en stuga med farstu och kammare 
bakom samt att dessutom fälla skogen på den blifvande åkern.

-- Tak öfver hufvudet måste ju barnstackaren ha, utlät sig Abel 
Korhonen, då det först blef tal därom -- och ensam kan Anttila inte 
både bygga och uträtta allt annat han har att göra.

Därför byggde de, allt af stock, till och med farstun. På virke var 
ingen brist och då stockarna bilades på insidan blef det ju nästan lika 
snyggt som af hyflade bräder, och mycket bastantare.

Själf hade David, sedan nybygget en gång var beslutet, användt hvar 
timme han hade ledig från köksgöromålen på förfärdigande af allehanda 
husgeråd. Och därvid hade de andra likaledes hjälpt honom i betydande 
mån, både under aftontimmarna och då dåligt väder höll dem inomhus. Det 
var därför med en långt ifrån dålig utrustning han och Katie drogo in i 
den nya stugan, då skogslägret till sist bröt upp.

Till och med den proviant, som fans kvar, lämnade arbetskamraterna åt 
honom, så att han var väl försedd för ett par månader framåt. Och icke 
en enda försummade, att vid afskedet med hemlighetsfullt tafatt min 
sticka någonting innanför Katies lilla kofta. Ingen ville bjuda pengar 
direkt åt David, "men barnet är ju likasom vårt också", tolkade 
Koivumäki deras tankar, "och för henne behöfs allt möjligt, som måste 
köpas".



Nybyggarlif.


Så blef David Anttila ensam af hela laget kvar i vildmarken såsom 
nybyggare, och lätta blefvo hans dagar icke.

De andra hade visst hjälpt honom ett bra stycke framåt, men arbete fans 
där likväl ännu, mera än en man kunde utföra. Egentlig hvila kunde han 
aldrig unna sig, utan betraktade såsom hvila de stunder han sysslade 
inomhus och såg till Katies behof.

Men det var icke många timmar han hvilade sig ens på det sättet. 
Vanligen lekte hon dagen i ända i hans närhet ute vid arbetet, sof på 
hans hopvikta rock vid foten af någon trästubbe och följde honom 
däremellan på hvart steg, som en liten hund. "Uncle Dave", såsom hon 
kallade honom äfven sedan hon glömt de få andra engelska ord hon 
kunnat, var allting för henne.

Den första åkern blef, tack vare hjälpen vid trädfällningen, i ordning 
i god tid på våren. Stor var den väl icke och stubbarna måste han visst 
lemna kvar där de vuxit, men den jungfruliga jorden var i gengäld så 
kraftig att brådden snart täckte jorden som en tät, grön matta. Utsädet 
hade Koivumäki hemtat då han gjorde den sista provianteringsfärden ned 
till bygden.

Med ängsmarken hade han mindre möda, då den befans så rikligt 
gräsbärande, att de fåtaliga träden till en början opåtaldt kunde 
lämnas. Han fällde endast så många han behöfde för att inhägna den del 
han ämnade afbärga. Resten blef bete och det skulle varit rikligt för 
flera gånger så många kreatur han egde.

Större delen af sommaren arbetade han på rödjande af mera åker, så att 
han hade en rätt aktningsvärd areal för höstsådd, redan innan han 
skördade vårhvetet och hafren. Men så snart han stackat dem och gjort 
undan sin sådd, begynte han uppföra ett uthus, afsedt att härbärgera 
kon och hästarna under vintern.

Han var särdeles belåten med den början han gjort. Skörden hade 
utfallit bättre än han alls vågat hoppas, kräken trifdes alldeles 
förträffligt och den nya sådden, som fått regn i rättan tid, sköt 
hastigt upp till en kraftig, mörkgrön brådd.

-- Det vore en riktigt vacker åker, om jag bara orkat få bort 
stubbarna, berättade han åt Katie som alltid med största uppmärksamhet 
lyssnade till hans meddelanden om nybyggets affärer och såg så vis ut 
som om hon fullt förstått hvarom det var fråga.

David fann det nämligen långt ifrån alltid lätt att finna samtalsämnen, 
som roade Katie, och hade därför småningom gjort det till en vana att 
underhålla henne med alla sina tankar och planer rörande nybygget. Och 
då hon alltid såg intresserad ut, men aldrig tillät sig några 
invändningar, var arrangementet ömsesidigt i allo tillfredsställande.

En afton fram på hösten, då Katie i anledning af det ruskiga vädret 
gått ovanligt tidigt till sängs, arbetade David ännu i skymningen på 
sitt nya uthus, hvilket icke på långt när gick så hastigt framåt som 
han önskat. Medan han som bäst höll på att klyfva en rund stock för 
takvirke, såg han en karl komma upp längs randen af bråddåkern. Han 
höll upp med arbetet, men betraktade den främmande utan att röra sig 
från stället. Först då denne hunnit helt nära, såg David att det var 
Kalle Lehtinen.

-- Hälsningar från Michigan, sade Kalle, då han kommit ända fram.

-- Hvad hörs väl därifrån? hälsade David tillbaka. Och så skakade de 
hand så lamt som om båda varit vingskjutna.

-- Nå, inte stort någonting. Dåliga tider är det där också, så att man 
knappt kan förtjäna födan.

-- Jaså, det är dåligt också där? frågade David, som om Michigans 
affärer varit af största vigt för honom, ehuru han aldrig varit där och 
föga ens visste hvar det låg.

-- Och huru lefver man här? började Kalle Lehtinen, efter en längre 
paus, hvarunder båda säfligt och metodiskt stoppat och tändt sina 
pipor.

-- Sakta går det ju, men inte har man just häller något att klaga 
öfver.

-- Inte ställa grannarna åtminstone till något bråk här, skämtade 
Lehtinen. -- Och en jäkla vacker brådd har du. Här blir duktigt med säd 
nästa år.

-- Nog växte ju vårsäden bra, medgaf David -- men inte vet man ännu 
huru det blir nästa sommar.

-- Och huru mår flickan? frågade Lehtinen, som ansåg sig ha ådagalagt 
tillräckligt intresse for viktigare angelägenheter och därför nu kunna 
inlåta sig på det ämne, hvarmed han nog hälst skulle börjat, om det 
varit tillständigt.

-- Bra mår hon och växer duktigt. Nu sofver hon redan.

Så rökte de igen en stund under tystnad, tills David i sin tur frågade 
huru hans gäst råkat ditåt trakten.

-- Nå jag tänkte att här blir förtjänst när vintern kommer. Och till 
dess kan jag väl få arbete på någon farm, hälst för födan. Det fins ju 
gårdar söderut härifrån. Men först ville jag se huru här lefdes.

-- Arbete skulle ju också här finnas tillräckligt, besvarade David den 
indirekta frågan, medan de i sakta mak gingo åt stugan till -- men råd 
att betala lön fins inte.

-- Nå det kunde vi väl komma öfverens om. Det betalas inte stort för 
jordbruksarbete någonstans de här tiderna. Och sparadt blef det inte 
just häller i Hancock, så att man kunde resa omkring och söka större 
förtjänst.

Det var så tämligen tydligt att Lehtinen såsom vanligt slarfvat bort 
hela sin sommarförtjänst och nu endast tänkte på huru han skulle kunna 
lefva tills skogshugget började. Och David behöfde nog all hjälp han 
kunde få, men det bjöd emot att begagna sig af den gamla kamratens läge 
för att få hjälpen gratis.

-- Kanske kunna vi ställa om lön på något sätt, afgjorde han därför 
saken. -- Om inte förr, så när jag kan sälja litet säd.

-- Det är det inte värdt att tala om, återtog Lehtinen. -- Vägarna äro 
fulla af folk den här hösten, som vore glada nog om de kunde förtjena 
sin föda. Här i ödemarken vet man inte huru dåliga tiderna äro.

Nästa morgon stod han vid Katies säng, då hon vaknade. Hon såg undrande 
på honom några ögonblick.

-- Kalle! sade hon därpå sakta. -- Kalle har kommit. Snälla Kalle!

-- Det välsignade barnet känner ju igen mig! utbrast Lehtinen, 
betydligt mera förtjust än han ansåg tillständigt att visa. -- Inte har 
Kalle ju kunnat hämta mycket med åt dig, men litet snask har han i alla 
fall.

Han bar henne hela morgonen omkring på axeln, medan han tog i ögnasikte 
hvad David uträttat under sommaren.

-- Nog blir det här ännu en styf gård, försäkrade han, medan de åto sin 
frukost. Med sådan ängsmark här är kan du ju hålla en hel hjord om du 
vill. Till och med de utkörda hästkräken du köpte äro helt ståtliga nu.

-- Dem skulle väl ingen känna igen, medgaf David belåtet.

-- De äro säkert värda fyra gånger mera än du betalade. Med dem kan du 
förtjäna vackra pengar i vinter. Det lönar sig bättre att släpa stock 
än att hugga.

-- Kan nog hända. Men inte kan jag ju lämna barnet här ensamt och inte 
taga henne med häller, så de pengarna få nog bli oförtjänade.

-- Det vet man inte. Om du vill låta mig köra, så dela vi förtjensten. 
En vecka med ena hästen och nästa vecka med den andra, så hålla de ut. 
Också det blir pengar, då man inte behöfver köpa foder.

-- Det är ingen dålig fundering. Tid har ju hästarna nog under vintern.

-- Och på våren kan du taga fast tio af dem att föda under sommaren, 
fortsatte Lehtinen. -- Stockkörarne betala nog hällre en tjugu, 
tjugufem dollars stycket än de sälja för nästan ingenting.

David myste af förnöjelse. Det var icke hans vana att tänka längre än 
på det arbete han närmast hade att utföra, men då någon annan gjorde 
ett förslag, fattade han så snabbt som trots någon om det var 
fördelaktigt eller motsatsen. Och just det hade utgjort hans största 
bekymmer att utsikterna till kontant förtjänst voro så ytterst små.

Kalle Lehtinen arbetade som om nybygget varit hans eget och hvad det 
led begynte det nog synas att arbetsstyrkan fördubblats. Innan vintern 
kom, var det kombinerade stallet och fähuset fullt färdigt och därtill 
åtskilligt annat undangjordt, hvilket David aldrig ens kunnat tänka på 
att begynna om han varit ensam.

Abel Korhonen var den näste, som kom på besök. Han hade uppgjort ett 
stort hyggeskontrakt och hade stämt möte på nybygget med så många af 
det gamla arbetslaget han hade reda på och med en hel hop nytt folk 
därjämte. Det blef helt lifligt på "Anttila" medan manskapet samlades 
och väntade på att årstiden skulle stadga sig. De flesta af dem voro 
nöjda nog att kunna förtjäna sitt uppehälle under de tvunget sysslolösa 
vinterdagarna, så att David fick en massa arbete utfördt. Han och 
Lehtinen hade huggit ned skogen för en rätt stor, ny åker, så att där 
fans virke tillräckligt. En badstuga växte upp inom några dagar och 
därnäst en ria samt en lada, dit männen flyttade hans höstack för att 
få bekvämare nattläger. Nybygget började till sin egares stora 
belåtenhet arta sig till en riktigt prydlig gård.

Nästan ännu belåtnare var Katie, som igen hade sällskap och omväxling 
dagen lång. Och blef bortskämd i nästan lika mån af alla.

-- Hon kommer att få ledsamt, då här blir tomt igen, anmärkte David 
aftonen före uppbrottet till storskogen.

-- Nå, någon gång kommer man väl hitåt också under vintern, förmodade 
Korhonen -- om ej annat så för att gå i badstun. Det har inte beståtts 
förut i de här trakterna.

Han gillade i allo Lehtinens förslag beträffande stocksläpning.

-- På det sättet kan det bli riktig karl också af dig, sade han, mera 
öppenhjärtligt än smickrande -- isynnerhet om du låter Anttila taga 
hand om pengarna för er båda. Bäst vore det till och med om du sedan 
blef här öfver sommaren, fast du inte förtjänar mera än maten. De tre 
år jag känt dig har du förstört hvar dollar, så du ingenting har i 
behåll, fast du är nog så duktig i arbetet.

-- Nå, man får se då vintern är slut. Nog kunde det ju gå också på det 
sättet, medgaf Lehtinen.

Den närmaste tiden därefter sysslade han mest med att underhålla Katie, 
som tycktes känna sig helt borttappad, då där med ens blef så tyst och 
tomt. Men redan inom ett par veckor blef där stadigt vinterföre, så att 
han kunde börja köra.

Därefter kom han blott till söndagarna till nybygget och hemtade 
ordentligt hvar likviddag i det närmaste hela förtjänsten till David, 
som aldrig kunde förvåna sig tillräckligt öfver huru mycket pengar det 
blef. Redan före jul kände han sig så förmögen att han skickade 
Lehtinen ned till bygden efter en andra ko, ett par grisar och ett och 
hvarje smått till hälgen.

Hans ombud förstörde visst en hel del af sina egna pengar på den 
färden, på snask och leksaker och annat för Katies julafton, men därför 
kunde David icke förmå sig att klandra honom.

-- Det skulle jag nog aldrig kommit att tänka på, sade han blott, högst 
förvånad öfver att det icke fallit honom själf in och på samma gång 
mycket belåten med Lehtinens uppköp. Men hälften af dem ville han 
betala och yrkade så bestämdt därpå att han till sist fick sin vilja 
fram.

Vintern gick småningom, under träget arbete och större nykterhet än 
Kalle Lehtinen kunde påminna sig sedan åtskilliga år tillbaka. Han var 
icke mera än två gånger under hela vintern med om något viftande och 
inte ens då blef det riktigt allvarsamt. Men därför voro också hans 
vinterbesparingar så stora, att han knappast själf kunde tro det, då 
David och han, sedan släpningen tagit slut på året, gjorde upp 
sluträkning.

-- Det här lenmar jag hos dig, allt hvad jag inte behöfver för resan, 
sade han då affärerna voro klara. -- Den här sommaren ämnar jag mig 
ända till Kalifornien. Jag har nog tänkt på hvad Korhonen sade och sant 
är det visst, men jag kan inte hållas så länge på ett ställe. Inte 
duger jag att börja med riktigt jordbruk så länge det ännu fins så 
mycket att se och försöka här i landet.

-- Här skulle ju nog finnas fullt upp med arbete för två och i år kunde 
jag också betala vanlig lön, då det kommit in så mycket pengar, 
frästade David.

-- Bra vore det visst, medgaf Lehtinen tveksamt -- och mera skulle jag 
väl ha i behåll. -- -- Nå, det går ju an att försöka några veckor. Men 
om jag också sedan reser, så kommer jag säkert tillbaka i höst. Vi 
kunde väl också nästa vinter ha samma slags bolag?

-- Riktigt gärna för mig. Men kanske du ändå stannar?

Lehtinen svarade ingenting, utan arbetade de följande tre veckorna som 
om det gällt lifvet. Det såg nästan ut som om han sökt med våld kväfva 
begäret att ströfva. Men det hjälpte ej. Den tredje lördagsaftonen, 
sedan de tagit sitt bad, förklarade han sig icke kunna stanna längre.

-- Det riktigt drager mig bort, sade han -- och då tjänar det inte till 
någonting att hålla emot. Men till hösten kommer jag säkert tillbaka. 
Det här käns ändå som hemma.

David insåg godt att alla vidare invändningar voro onödiga och 
uppräknade därför helt enkelt dagslönen för vårarbetet. Den steg till 
så mycket att Lehtinen alls icke brydde sig om att röra 
vinterbesparingarna.

-- Behåll du dem, sade han. -- Och om det blir nöd på färde, så använd 
dem bara. Jag skulle i alla fall själf göra af med dem.

Hela söndagen lekte han med Katie, men så snart hon gått till sängs 
började han göra sig i ordning. Och nästa morgon före soluppgången 
begaf han sig på väg.

David och Katie voro helt allena på nytt, men David hade alls ingen tid 
att hänge sig åt tankar på ensamheten af sitt lif i ödemarken. Därtill 
fans där alldeles för mycket arbete, som måste uträttas. Och Katie var 
ännu icke gammal nog att många dagar känna sig tröstlös. Allt gick inom 
kort igen sin gilla gång på Anttila, David arbetande som en träl från 
soluppgången till sena kvällen och Katie såsom förut följande honom i 
fjäten dagen lång.

Först långt fram på hösten kom Lehtinen tillbaka, sedan David redan 
beslutat att taga Katie med sig och vandra ned till bygden för att söka 
hjälp för höstsysslorna, dem han fann det omöjligt att mera rå med 
ensam.

Sommaren hade alls icke slagit sig till pengar för Kalle Lehtinen, som 
funnit den fjärmaste västern öfverlupen både af arbetssökande och af 
allehanda drifvare, som brydde sig mycket litet om att finna det arbete 
de alla sade sig söka.

Kineser ha det bäst där, påstod han. --De ha inte några söndagar och 
supa aldrig, så att folk hälst använder dem. Hvita människor få svälta, 
ifall de inte varit där länge och kunnat skaffa sig stadigt arbete.
Hans yttre visade noggrannt att han haft det svårt och "hem", såsom han 
sade, kom han utan en dollar i fickan. Han hade icke ens kunnat köpa 
sig en järnvägsbiljett, utan hade gått till fots en större del af 
vägen.

-- En och annan gång kunde man ju visst stjäla sig in på frakttågen och 
åka en half dag eller så, berättade han. -- Men nog fick man gå 
däremellan så fötterna värkte. Här är det i alla fall bra mycket 
bättre!

Men de bittra erfarenheterna hade likväl ingalunda kurerat honom.

Under vintern släpade han såsom året förut stock för gemensam räkning 
och förtjänade vackra pengar, hvilka åter anförtroddes i Davids vård. 
Och ända till inemot midsommar arbetade han sedan för denne, men då 
kunde han icke längre hållas stilla, utan begaf sig på väg uppåt 
Kanada.

-- De berättade under vintern att där hittats duktigt med guld i 
Columbia, upplyste han -- och nu vill jag försöka min lycka med den 
affären. Kanske har man tur och blir rik karl på en gång, så att man 
kan fara hem och köpa en riktig herrgård.

Så väl gick det honom visst icke. Men då vintern infann sig tidigt där 
uppe i bärgen kom också Kalle Lehtinen en hel månad tidigare än året 
förut tillbaka till Minnesota, så att David alls icke hade några 
svårigheter med höstarbetena. Och följande vår slogo sig två andra 
landsmän ned i närheten, med besparingar från arbetet i skogarna.

De hade sett huru raskt Davids farm gått framåt och hade därför 
beslutat att också bli nybyggare. Det lönade sig helt säkert bättre än 
att fara hem och köpa något litet hemman, som aldrig kunde gifva mera 
än just jämnt hvad man behöfde för att lefva. Anttila hade ju inte haft 
stort någonting att börja med och ännu därtill ett barn att sörja för, 
men ändå hade han redan en riktigt vacker gård.

Och David, som icke kunde önska något bättre än att folk kom till 
trakten, hjälpte dem på alla sätt han kunde.

Innan han varit där fem år hade ett halft dussin andra gårdar uppstått 
i grannskapet. Ingen af dem kunde dock jämföras med hans egen, hvilken 
alls icke mera såg ut såsom ett nybygge. Numera hade han en man i 
arbete hela året och dessutom arbetade Kalle Lehtinen såsom förut vår 
och höst på Anttila.

Ännu hade denne visst icke helt och hållet upphört med sina 
sommarströftåg, men utflykterna blefvo allt kortare. Han hade småningom 
drifvit omkring i de flesta af unionens stater, utan att få tag på 
något han ansett värdt att hänga sig fast vid, och begynte därför bli 
altmera stadigvarande i Minnesota.

Den femte sommaren kommo några amerikanare ut till det börjande 
settlementet. De sågo sig omkring i trakten, undersökte floden och 
slutade med att köpa forsen och jorden på båda sidor därom. På vintern 
kommo de sedan tillbaka med en hop arbetare och begynte bygga ett 
träsliperi, för hvilket de tillhandlat sig stora sträckor af den 
skogsmark, därifrån det grofva timret förut blifvit afvärkadt.

Då blef där på en gång lif och rörelse i näjden. En mängd både 
nybyggare och annat folk slogo sig ned där, arbetare samlades för 
fabriken och hus af allehanda slag växte upp med otrolig fart längs de 
gator, som utstakats närmast fabrikstomten.

Kalle Lehtinen var ingalunda den siste, som insåg hvilka fördelar där 
stodo att vinna af den nya rörelsen. Han beslöt öppna handel och då 
hans besparingar uppgingo till en respektabel summa dröjde det icke 
länge innan han hade slagit upp en välförsedd butik på Anttilas mark 
tätt invid fabriksområdet.

Redan följande vår öppnades en skola, och då fabriken under sommaren 
kom i gång, blef där genast regelbunden samfärdsel med den öfriga 
världen medels en flatbottnad flodångbåt. Och jorden steg i värde, så 
att David Anttila kunnat få en liten förmögenhet för sin gård, om han 
velat lyssna till förslagen att sälja den.

Men därom ville han alls icke höra talas.

-- Nog duger det ju att lefva här likasom förut, afböjde han sådana 
anbud, -- bättre än förut, nu då man kan sälja allt hvad man inte själf 
behöfver. Kanske när Katie blir stor -- om hon inte vill stanna här.

Hon var fortfarande medelpunkten för alla hans tankar och planer. För 
hennes skull var det han gifvit gratis mark åt skolan och därtill ett 
större årligt bidrag än någon annan, så att de genast kunde anställa en 
så god lärarinna det var möjligt att få. För så vidt det berodde på 
honom skulle Katie hafva allt af det bästa.

För henne var "Uncle-Dave" också ännu världens medelpunkt, trots alla 
de nya vänner och bekanta hon fann bland de ständigt talrikare 
nykomlingarna. Och de visade henne dock större vänlighet och 
uppmärksamhet än någon annans barn. David var ju onekligt den 
förmögnaste mannen på orten och till hans benägenhet fans ingen genare 
väg än undfallenhet mot hans fosterdotter.

Det gjorde henne emellertid till och med mera själfrådig än hon skulle 
blifvit genom Davids uppfostran, hvilken noga taget inskränkte sig till 
att låta henne göra som hon ville i de flesta afseenden. Endast i 
sällsynta undantagsfall hände det att hon icke kunde genomdrifva sin 
vilja. Och endast på hennes medfödda goda egenskaper berodde det att 
hon icke blef outhärdligt bortskämd. Men det vande henne i alla fall 
att tänka ytterst litet på andras önskningar i bredd med sina egna.

Därför tänkte hon icke häller alls på Uncle Dave's känslor då hon en 
dag bad att han skulle skicka henne till en skola i någon stor stad.

Hon hade under årens lopp hört altmera af sina nya vänner om lifvet och 
rörelsen i de stora städerna tills det hägrade för henne som den 
största möjliga sällhet att få komma dit och själf se det. Nu var hon 
tolf år gammal och ville till en skola, där hon kunde lära allt, som 
behöfdes för att bli en riktig dam.

Det hade aldrig fallit David in att hon kunde behöfva mera lärdom än 
deras egen lärarinna kunde meddela henne. Och ändå mindre hade han 
tänkt på att hon icke där ute i settlementet kunde bli en så fin dam 
som trots någon. Men sedan han lagt råd med sin hjälpreda i kvistiga 
fall, den världserfarne Kalle Lehtinen, beslöt han att låta henne resa, 
särdeles då också lärarinnan ansåg det bäst för flickan.

Men själf förde han henne icke till Boston, dit det blifvit beslutet 
att hon skulle skickas.

-- Inte duger jag till någonting på en sådan resa, förklarade han. -- 
Jag vet ingenting om sådana saker och kan ju knappast tala med annat 
folk än våra egna. -- Kunde inte vår lärarinna föra henne till skolan?

Denna hade alls ingenting emot en lusttur österut under ferien, utan 
åtog sig genast uppdraget. Så snart skolan stängt sina dörrar reste de, 
lärarinnan försedd med öppen fullmakt att utrusta Katie på det bästa 
samt med rundliga medel för allt de möjligen kunde behöfva.

Katie var visst något betryckt de par sista dagarna och grät en smula, 
då det kom till afskedet, men var dock för mycket upptagen af tankarna 
på allt det hon skulle få se för att taga det synnerligt svårt.

David grät väl icke, det låg inte i hans natur. Men han erfor en 
underlig förnimmelse af något tjockt i strupen, något han icke kunde 
svälja ned, så att hans röst ljöd hes då han, när flodångbåten försvann 
ur sikte, vände sig till Lehtinen.

-- Där far hon nu, sade han sakta. -- Huru må världen se ut då hon 
kommer tillbaka? -- om hon alls kommer.

-- Nog kommer hon, tröstade Kalle Lehtinen -- men ledsamt blir det 
efter henne.



DAVID ANTTILAS ÖDE.


Det blef nog ledsammare efter Katie än till och med David föreställt 
sig. Men han visade det endast genom att bli om möjligt ännu fåordigare 
än förut. Själf arbetade han lika strängt som alltid, från morgon till 
kväll, ehuru han mycket väl kunnat låta andra utföra det tyngsta 
arbetet, då hans gård var i det mest blomstrande skick och gaf långt 
mera än han behöfde för sitt ytterst enkla lif. Icke ens sedan Katies 
vistande i Boston begynt draga rätt dryga pengar, gick allt åt, som
kom in.

Hennes bref voro det enda nöje han numera hade, men det var så stort 
att han gärna skulle arbetat dubbelt hårdare om det varit nödvändigt 
för att bestrida utgifterna för henne. Och dock kunde han icke ens 
njuta det nöjet oblandadt. Hans engelska var ännu så klen, att han 
måste taga Lehtinen till hjälp för att riktigt få reda på hvad hon 
skref.

Det bekände han emellertid icke ens för denne, utan försökte alltid 
först själf stafva igenom brefven. Först på aftonen den dag de kommit 
brukade han gå öfver till Lehtinen, för att också låta honom läsa dem.

-- Kanske du läser det högt, sade han oföränderligt. -- Jag har nog 
läst det, men hör det gärna en gång till.

Och Kalle Lehtinen, som utmärkt väl visste hvar skon klämde, öfversatte 
utan vidare så godt han kunde brefven till finska.

-- Det är likasom trefligare att höra det på eget språk, anmärkte han 
endast, likaledes alltid utan minsta förändring af formeln. Och utan 
att någondera tänkte på att ens draga på munnen.

Settlementet utvecklade sig så hastigt som det endast är möjligt i 
Amerika, sedan ännu en stor fabrik kommit i gång på motsatta sidan af 
forsen. Ett par af de tidigaste nybyggarne hade redan sålt sina 
lägenheter till högt pris åt spekulanter, som delat dem till 
byggnadstomter och förtjänat vackra pengar på spekulationen. En värklig 
stad höll på att växa upp längs floden och jordvärdet invid denna steg 
oupphörligt.

Den ende, som var helt och hållet omedgörlig beträffande försäljning af 
jord var David Anttila. Åt Lehtinen hade han upplåtit en rymlig tomt 
närmast fabriksmarken och åt skolan hade han skänkt en annan, ändå 
rymligare, men det var allt.

-- Kanske den tid ännu kommer då man måste sälja, förmenade han. -- 
Till dess far jorden inte illa i min vård.

Hvad han egentligen menade med "den tid då man måste sälja", visste 
ingen. Kanske visste han det icke ens själf riktigt noga. Huru som 
hälst hade han aldrig ett ord att anmärka om de småningom stigande 
belopp han sände till Boston. Hans inkomster ökades ju också ständigt 
och likaså, oaktadt utgifterna, hans besparingar i den nya stadens 
bank.

Den enda, utom Kalle Lehtinen, han alls brydde sig om att umgås med, 
var skollärarinnan, som själf då och då brefväxlade med Katie och 
alltid var högst intresserad af nyheterna från Boston. Tack vare henne 
lärde han sig också småningom så mycket mera engelska, att han på egen 
hand något så när kunde taga reda på innehållet af brefven från Katie, 
som skref både regelbundet och ofta till "Uncle Dave."

Men därför öfvergaf han ingalunda vanan att låta Lehtinen läsa och 
öfversätta brefven. Tvärtom blef det snart nog vanligt att de båda, 
efter att ha läst dem, begåfvo sig till lärarinnan för att låta också 
henne få del af dem. Och därefter stannade de som oftast hela aftonen 
hos henne.

I början kände sig David visst något styf och generad i hennes 
sällskap. Hon var omisskänneligt "herrskap", ehuru hon arbetade för 
sitt bröd likasom enhvar annan i settlementet. Och trots åren i Amerika 
hade han ännu icke lyckats öfvervinna en viss obehaglig känsla af 
underlägsenhet i sådant sällskap. Men då han såg huru fullkomligt 
obesväradt Lehtinen uppträdde, oaktadt den respekt också han 
synbarligen hyste för henne, begynte David likaledes småningom tina 
upp.

Hon åter gjorde alls ingen skillnad mellan dem och herrarne, 
tjänstemännen vid fabrikerna, af hvilka några då och då likaledes 
brukade komma på besök. De båda finnarne åtnjöto sig själfva ovetande 
anseende såsom de duktigaste männen i den nya staden, de, som 
egentligen grundat den i ödemarken, till fördel för både sig själfva 
och andra. Och sådana karlar bemöter man med aktning, särskildt då de 
alls icke tränga sig och sin duktighet på någon.

Småningom började David till och med hysa allehanda egendomliga tankar 
rörande Kalle Lehtinens lust att i tid och otid draga honom med till 
skolhuset, där lärarinnan också hade sin bostad.

Bara inte karlen hade några andra slags funderingar på det hållet! Men 
det kunde väl aldrig gå. Hon var ju visst mycket vänlig och tycktes 
alltid riktigt glad då de kommo, men nog var hon i alla fall mycket 
förmer än Kalle.

Alldeles ung var hon väl icke häller mera, men ändå flera år yngre än 
han. Och så bra såg hon också ut, att hon lätt kunde få sig en man 
bland ingeniörerna och bokhållarne vid fabrikerna, om hon nu en gång 
ville gifta sig.

Fast, ingen kunde häller veta hvad kvinfolk riktigt tänkte på. Kalle 
var i alla fall ingen oäfven karl att se på, utom att han höll på att 
bli rätt förmögen. Och kunde berätta bättre och mera än de flesta om 
allt han sett och varit med om. Och det var ingalunda litet.

Ju mera David tänkte öfver utsikterna, desto mindre hopplösa föreföllo 
de honom. Därför blef han icke häller på långt när så öfverraskad som 
Lehtinen möjligen väntat, då denne en afton infann sig uppsträckt i 
sina bästa kläder och hälsade vännen, som redan höll på att gå till 
sängs, med meddelandet att han varit på friarefärd.

-- Och bra gick det, gissar jag, sade David, som omöjligt kunde 
misstaga sig på den skinande belåtenhet, som lyste ur Kalles fysionomi.

-- Bra gick det, bekräftade denne. -- Fast jag ännu inte kan förstå att 
hon ville. En sådan drifvare som jag varit i mina dagar -- och supit 
har jag ännu till. Men hon sade att hon kunde söka länge och ändå råka 
värre, så vi behöfde inte bry oss om hvad jag varit förut.

-- Det visar att boklärdomen inte gjort af med förståndet, filosoferade 
David. -- Är det redan bestämdt när det blir bröllopp?

-- Nå, inte riktigt ännu, bekände Lehtinen en smula förläget. -- Då man 
ju inte behöfver lysning här i landet ville jag att vi skulle gå till 
prästen i morgon, men hon skrattade och sade att det väl ändå inte var 
sådan brådska.

David nära på skrattade själf, ehuru det ingalunda hörde till hans 
vanor.

-- Hvarför tog du inte prästen med då du gick på frieri så skulle det 
gått fortare? -- Du är tokig, karl! Men så lär det ju vara när kärleken 
kommer.

-- Hon säger att hit först måste komma en annan lärarinna, som kan taga 
skolan, meddelade Lehtinen missmodigt. -- Och ingen kan ju veta huru 
länge det räcker.

-- Jag sade ju att hon är en riktigt förnuftig människa. Och det kan 
nog behöfvas, då du mist ditt vett. Men bra har det ju gått och lycka 
är det för dig.

Jo, bra har det gått, medgaf Kalle, med belåtenheten på nytt skinande 
ur hvarje drag, oaktadt missräkningen med bröllopet.

Det dröjde emellertid icke längre än några veckor innan den nya 
lärarinnan kom och omedelbart därefter blef den gamla "Misstress 
Charles Lehtinen", såsom prästen kallade henne i lyckönskningstalet 
genast efter vigseln. Denna försiggick på Anttila, hvars egare klädt 
hela stugan med grönt, så att den liknade en stor löfsal, och hade 
ställt till ett dundrande brölloppskalas, utan minsta hänsyn till 
kostnaden. Så godt som hvarenda själ i settlementet var inbjuden och 
ingen enda af de bjudna hade uteblifvit.

Endast Katie saknades och det blott emedan David, då ingen kunde 
skickas efter henne, bestämdt motsatte sig att hon skulle göra resan 
ensam.

-- Jag far snart själf och hälsar på henne, förklarade han -- och talar 
om allt, som händt här hemma.

Den gamla vännens förlofning och giftermål hade rent af gjort David 
själf yngre. Språksammare blef han väl knappast, men han såg belåtnare 
ut än någonsin sedan Katie reste och drog sig på långt när icke mera så 
mycket undan andra människor som han förut gjort. Det bästa beviset för 
den inre förändringen var dock hans afsikt att göra en resa till 
Boston.

Den utförde han på eget bevåg redan ett par veckor efter Lehtinens 
bröllopp, och då han återvände var han också till det yttre en helt 
annan människa. Håret var klippt på stadsfason och skägget bortrakadt. 
Hatten var helt modern och de nya stadskläderna sågo ytterst fina ut. 
Men mera än tre dagar hade han icke tillbragt i Boston och ytterst 
svårt funno han och fru Lehtinen det att förmå honom till meddelsamhet 
om vare sig Katie eller annat.

-- Nog mådde hon ju bra, svarade han på deras otaliga frågor. -- Och 
har blifvit riktigt en fullvuxen människa. Men mot mig var hon alldeles 
som förr -- så glad att se mig, att hon både skrattade och grät när jag 
kom.

Orsaken, hvarför han icke dröjt där längre berörde han emellertid icke, 
eller åtminstone icke direkt.

-- Hvad skulle jag nu göra där längre? sade han undvikande. -- Inte 
passar jag ju riktigt bland stadsfolk. Och på tre dagar hann jag nog 
med allt jag hade att säga. -- Men ledsamt tycktes hon ändå hafva då 
jag reste! tillade han efter ett litet uppehåll, med fundersam ton.

-- Huru gammal är Dave? frågade M:rs Charles Lehtinen, då hon blifvit 
ensam med sin man efter Davids besök. -- Jag tänkte aldrig förut på 
honom annat än som på en gammal karl, men så ser han ju alls inte ut 
numera.

-- Inte är han häller gammal. Flera år yngre än jag, fast han är så 
mycket klokare. Omkring trettifem tror jag.

-- Då börjar jag förstå huru det här hänger ihop, sade hon menande. Men 
lät af inga öfvertalningar förmå sig till större tydlighet gentemot sin 
herre och man, som begrep platt ingenting.

Fyra år hade det ursprungligen varit bestämdt att Katie skulle stanna i 
Boston. Något öfver tre af dem hade förflutit, då han gjorde sitt besök 
där och sedan dess var han icke mera rätt nöjd med saker och ting på 
Anttila.

Hennes bref kommo visst fortfarande lika regelbundet som förut, men det 
gjorde ingalunda saken bättre. Tvärtom bidrogo de i sin mån till alla 
de tankar, hvarmed han aldrig förut brytt sin hjärna, men som nu 
ständigt sysselsatte honom.

Det förnämsta intryck han erhållit af sin resa österut var det af 
rikedomen och ståtligheten i de stora städerna. Sådana hus som det, där 
Katie bodde, hade han aldrig förut sett annat än från utsidan, likasom 
han öfverhufvudtaget icke sett annat än de tarfligaste sidorna af 
lifvet både hemma och i Amerika. Icke ens i den nya staden, som vuxit 
upp kring hans hemman, lefde någon på annat än allra anspråkslösaste 
sätt, medan däremot både Katie och hennes vänner i Boston hade det helt 
annorlunda.

Huru skulle hon alls igen kunna komma till rätta på samma sätt som 
innan hon reste? Hans stuga och kammaren innanför voro ju ännu alldeles 
oförändrade, den förra med samma bilade väggar och golf, den senare med 
de längesedan urblekta tapeter, som klistrades upp det sista året hon 
var hemma. Nu måste hon ju tycka att det alltsamman var förfärligt 
ynkligt.

Resultatet af funderingarna blef att han en vacker dag meddelade 
Lehtinen sitt beslut att bygga ett uytt hus.

-- Det gör du rätt i, försäkrade Lehtinen, som längesedan uppfört en 
prydlig bostad åt sig invid handelslokalen. -- Råd till det har du nog 
och den gamla kojan är ju också redan dålig. -- Huru bra jag ännu 
kommer ihåg då vi alla hjälptes åt att bygga den!

Det skulle bli ett ståtligt hus, beslöt David, något, som Katie inte 
behöfde skämmas för ens om någon af hennes Boston-vänner kom för att 
hälsa på henne. Han valde själf plats för det, ett bra stycke från 
farmen, på en liten upphöjning nära åmynningen, därifrån man kunde se 
långa vägar både uppåt och nedåt. Och sedan han rådfört sig med 
föreståndaren för grannfabriken skref denne på hans begäran till S:t 
Paul efter en amerikansk byggmästare, som visste huru ett fint hus 
borde se ut.

Byggmästaren kom och åtog sig att inom sex månader ha huset färdigt. 
Men David kände sig på nytt tveksam om hela företaget, då han hörde 
huru mycket det skulle kosta.

Så mycket hade han aldrig tänkt på! Nog hade han ju mera än den summan 
på banken, men -- -- --

-- "Nå, strunt! nog kommer det ju in mera om man orkar lefva", var hans 
slutreflexion. "Om det skall bli fint så måste det väl kosta."

Sedan blef det hans största nöje att följa med huru den prydliga 
byggnaden växte upp. Där fans hvarken en stock eller en sten i hela 
huset, som han ej sett innan den passades in.

Och mera än en gång tvingade han byggmästaren med oemotståndlig 
envishet att kassera ett eller annat, som han ej ansåg godt nog.

-- Hus bygger man inte alla dagar, argumenterade han. -- Det skall stå 
länge och därför får man inte använda skräp.

Då det slutligen var färdigt och likvideradt gaf han byggmästaren ännu 
en rund summa för att köpa möbler och annat nödvändigt i S:t Paul. Och 
då de anlände bad han fru Lehtinen visa huru de skulle ställas upp och 
allting göras så prydligt som möjligt. Ingenting fick saknas, allt 
skulle vara i fullt skick, ehuru besparingarna i banken gingo åt så 
noga, att icke många hundra dollars funnos kvar, då alla uppköp voro 
värkställda.

Men då det väl var i så full ordning det kunde bli, låste han till det 
nya huset.

-- Där skall ingen bo innan Katie kommer, bestämde han. -- Då fira vi 
hemkomstöl.

Fru Charles Lehtinen skakade än en gång menande på hufvudet såsom hon 
gjort många gånger sedan bygget påbörjades. Men förklarade ingenting 
för sin man, som icke begrep det minsta.

Det var icke mera än två månader kvar till den tid, då Katie skulle 
komma hem, då en gång mera än tre veckor förflöto utan något bref från 
henne. David begynte redan känna sig betydligt orolig, men så kom en 
liten, synbarligen i hast skrifven breflapp med ursäkter för att hon ej 
skrifvit på så länge. Hon hade haft så otroligt mycket att göra. Men 
hon skulle skrifva snart igen.

Inom en vecka anlände också ett annat, långt bref, hvari hon gaf 
uttryck åt allt hon kände för dem där hemma, främst för Uncle Dave, 
hvilken hon ju hade att tacka för allt, men också för Lehtinen och hans 
hustru. Hon hade aldrig skrifvit så varmt och innerligt tacksamt, men 
det oaktadt gjorde brefvet ett underligt otillfredsställande intryck på 
David.

Och då åter mera än två veckor förgingo utan några underrättelser, 
begynte han erfara en orolig nedstämdhet, hvilken icke ens tanken att 
hon ju snart skulle vara hemma och därför troligen icke skref, förmådde 
skingra.

Så kom en dag, då postförestånderskan småleende räckte honom ett bref 
från Boston, innan han ens hunnit fråga om där fans något för honom.

Han gick såsom han på senare tider brukat öfver till det nya huset och 
satte sig på verandatrappstegen att läsa brefvet, som ju borde meddela 
hvilken dag hon ämnade komma.

    "Käraste Uncle Dave",

    "När detta bref kommer fram till Anttila är jag inte mera bara
    din Katie, utan också en annans, som är den bästa, käraste,
    klokaste människa i världen -- näst min Uncle Dave. Sedan en
    timme är jag gift och det första jag gör är att skrifva
    till" -- -- --

Så långt kom han innan han alls fattade hvad han läst. Då såg han 
undrande upp från brefvet på det nya huset och strök sig öfver pannan, 
som blifvit svettig fast det ju alls icke var varmt.

"Hon har gift sig", sade han halfhögt och satt sedan alldeles stilla, 
utan att läsa vidare.

"Nej, hem måste man begifva sig", sade han om en stund, igen högt. Och 
gick rätt öfver fälten tillbaka till sin gamla stuga.

Han tänkte icke ens på att röka sedan han slagit sig ned på bänken vid 
spiseln, utan endast satt och såg in i elden, tills Lehtinen steg in 
och afbröt hans tankar.

-- De sade på posten att du fått bref och då du inte kom öfver -- -- -- 
När kommer hon?

-- Snart kommer hon väl, svarade David på måfå. -- Hon har gift sig.

-- Gift sig? har hon gift sig? Nå -- --

-- Och hvarför inte? afbröt David häftigt.

-- Ja, ja -- hvarför inte? hvarför skulle hon inte gifta sig -- -- Det 
var bara så oförmodadt. Jag -- -- --

-- Läs själf, afbröt David igen och räckte honom brefvet -- men läs 
inte på finska, tillade han.

Det var ett långt bref, till större delen fyldt af osammanhängande 
beskrifningar om honom, mannen. Hvarken Lehtinen eller David kunde 
riktigt fatta allt hvad hon sade om honom. Så mycket förstodo de dock 
att hon endast några veckor varit bekant med honom samt att han icke 
velat låta henne resa innan de voro gifta. Han var rädd att hon skulle 
låta dem öfvertala henne att lämna honom, då han alls icke vax rik. Men 
det gjorde ingenting, försäkrade hon. Han var nog villig att arbeta och 
hade genast, då han hörde om Anttila och den nya staden, sagt att där 
fans en hel hop pengar att förtjäna. Uncle Dave skulle få se huru väl 
han förstod sig på affärer, då de kommo. Och de ämnade komma om ett par 
dagar. Han ville nog göra en längre bröllopsresa, men hon hade inte 
gått in på att dröja mera än några dagar på vägen, fast hon hade mera 
än tillräckligt pengar öfver.

-- Jaså, de komma hit -- redan om några dagar! Det var allt David hade 
att säga.

-- Och han eger rakt ingenting, anmärkte Lehtinen -- efter hon talar om 
sina pengar för resan.

-- Det betyder ju inte mycket om han annars duger. Nog kan man ju lefva 
på den här gården.

Så sutto de båda tysta en stund, tills det blef för tryckande för 
Lehtinen.

-- Kommer du inte öfver till oss? frågade han. -- Min hustru är nog 
också nyriken att få höra om brefvet.

-- Inte nu. Här är ju en hel hop att tänka på.

Och sedan Lehtinen gått, satt David länge och väl kvar på samma plats 
och i samma ställning, seende in i elden utan att ens röka. Senare på 
aftonen kom han dock till klarhet och vandrade öfver till Lehtinen, som 
ännu var i rörelse.

-- I morgon måste du hjälpa mig med allt jag har att göra, började han, 
utan att ens hälsa. -- Jag ämnar mig härifrån och vill ställa allting i 
ordning.

-- Hvart ämnar du resa?

-- Vet inte så noga -- någonstans västerut och se mig omkring.

-- Och gården? hvad blir det af den?

-- Inte duger det ju att vara två husbönder på ett ställe. Och så har 
jag tänkt att jag aldrig skulle orkat få den gården, om det ej varit 
för flickan. För hennes skull var det ju ni alla hjälpte till.

-- Är det därför du vill skänka bort den åt en karl, som du alls inte 
känner?

-- Åt henne, rättade David. -- Här kan hustrun ju ega hvad som hälst, 
utan att mannen kommer åt det.

-- Och hvad blir det af dig?

-- Jag kan väl arbeta. -- Kanske orkar jag ännu reda en annan gård åt 
mig. Ledigt land fins det ju nog.

Lehtinen såg både bekymrad och häpen ut. Det här var ju minst lika 
galet som då David släpade det främmande barnet med sig på kälke från 
Dakota. Men bakom galenskapen anade han dunkelt något, som gjorde honom 
stum.

-- Försök inte att hålla honom tillbaka, sade hans hustru, sedan han 
lättat sitt hjärta för henne. -- Du är nog en bra karl, Charles, men 
Dave är en bland tusen. Det är det enda han kan göra.

Och så började hon gråta.

Det begrep Charles Lehtinen icke häller riktigt, men han hyste alltför 
stark tillit till sin hustrus djupare visdom att icke göra som hon 
rådde. Nästa morgon gick han tidigt öfver till Anttila, sorgsen visst 
öfver den gång händelserna tagit, men utan lust till vidare 
invändningar.

-- Först göra vi klara papper om din tomt, så att där inte kan bli 
krångel om den, sade David.

-- För den betalar jag godt pris, om du låter mig köpa den.

-- Inte har jag tänkt begära dina pengar. Men säkrast är det väl att vi 
skrifva köpebref.

-- Den tomten är fullt värd ettusen, och det har jag råd att betala. 
Vill du inte ha pengarna, så sätter jag dem på banken.

-- Må vara. Kanske behöfvas de någon dag.

Kalle Lehtinen trodde sig nog begripa hvad Anttila menade, men svor 
inom sig på att hennes man aldrig skulle få se ens röken af de 
pengarna.

-- Och så vill jag ha ett salubref till henne, skrifvet om gården. Om 
vi skrifva datum för någon dag i sista veckan, så duger hennes 
flicknamn. Du får vittna.

-- Om det blir strid, så går jag ed på saken. Och för resten sade hon 
inte i brefvet hvad han heter.

-- Skrif att hon betalat någonting, så kvitterar jag. Annars duger det 
inte.

De hade båda under årens lopp lärt ett och hvarje om saker och ting i 
Amerika, Lehtinen så mycket att han med stöd af en tryckt hjälpreda 
kunde skrifva dokumenten på egen hand.

-- Det är allt på rätt, sade han, sedan han tecknat upp Davids 
önskningar. -- I morgon har jag båda papperen färdiga.

-- Kunde jag inte skrifva under i afton? Kanske komma de redan i 
morgon.

-- Ämnar du resa, innan de komma?

-- Jo, svarade David kort.

Då började Kalle Lehtinen begripa.

-- Kom öfver på aftonsidan, sade han. -- Det skall vara färdigt. Den 
sista aftonen måste du vara hos oss.

Och då han i detsamma vände sig om för att gå, begrep han med ens till 
och med hvarför hans hustru hade brustit i gråt.

Det blef en tung afton, sedan pappren underskrifvits. David sade 
knappast ett ord, sedan han meddelat dem att han ämnade resa på järnväg 
så långt som till Montana och därifrån vandra vidare västerut, eller 
hvartåt han sedan tyckte det passade bäst.

-- Någon gång skrifver jag kanske, lofvade han halft.

Då han steg upp för att gå, räckte han några nycklar åt Lehtinen.

-- Till det nya huset, sade han förklaringsvis. -- För dem genast dit, 
när de komma. Gamla stugan är fastspikad.

-- Då blir du väl här i natt?

-- Jag hade tänkt gå nu, åt järnvägen till. Då kan jag hinna fram till 
tåget i morgon afton.

Då de kommo ut i farstun, sågo de honom hänga öfver axeln en hoprullad 
filt med ett par stöflar, bundna utanpå.

-- Farväl nu och tack för alla de här åren, sade han då han skakade 
hand med dem.

Ingendera af dem hade ett ord till svar.

Men då de sågo honom försvinna i mörkret, började m:rs Lehtinen snyfta 
så häftigt att hennes man försökte trösta henne.

-- Gråt inte, sade han -- gråt inte! -- Fast nog är den karlen värd att 
grå -- -- --

Där afbröt han sig och skyndade bort, in i huset.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Nya utvandrarehistorier" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.