Title: Mariquita - Andra historier från verldens utkanter
Author: Zilliacus, Konni
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Mariquita - Andra historier från verldens utkanter" ***


MARIQUITA OCH ANDRA HISTORIER FRÅN VERLDENS UTKANTER

Af

Konni Zilliacus



N. A. Zilliacus' Förlag, Wiborg, 1890.



INNEHÅLL:

 Mariquita.
 På lokomotivet.
 Min reskamrat.
 Ur min porträttsamling.
 William Anilin.
 Den nya kaptenen.



MARIQUITA.


Det var i San José de Costa Rica jag gjorde don Luis', såsom han der
kallades, bekantskap. Vi råkade bo vägg i vägg på samma hotel och då
väggarna blott bestodo af rör med litet påsmetad lera, var det nästan
som hade vi delat rum och således ganska naturligt att vi inom kort
blefvo så bekanta som om vi känt hvarandra många år.

Han var af sydländsk härkomst, ehuru född och uppfostrad i Europa, hade
rest verlden omkring, sett allt, hört allt och njutit af allt, som kan
ses, höras och njutas och var derföre vid trettiotre års ålder
betydligt skeptisk och svår att intresseras för någonting. Sin
förmögenhet hade han i det närmaste gjort slut på och derföre låtit
engagera sig af några affärsmän i San Francisco, hvilka sändt honom ut
att studera handels och andra förhållanden i Syd och Centralamerika för
deras räkning. I Panama hade han haft en släng af klimatfebern och
ansåg sig derföre behöfva ligga öfver någon tid i San José för att helt
och hållet fördrifva den innan han satte sig i tillfälle att i San
Salvadors bakungstemperatur skaffa sig en ny dosis.

För öfrigt gjorde han sig nog ingen synnerlig brådska med att
återvända. De som sändt honom ut betonade i hvart bref att han skulle
taga sig god tid att se och inhemta det mesta möjliga; alla omkostnader
bestredos af dem och hans rikligt tillmätta arvode, det han under
bortavaron alls icke behöfde röra, ökades under tiden till en rätt
aktningsvärd summa.

Så alltför strängt tipptagen var icke heller min tid, utan kunde jag
godt egna några timmar per dag åt kringströfvandet med don Luis både
inom San José och i dess omgifningar. Han hade ett utmärkt sätt att
umgås med infödningarna och kom snart på så vänskaplig fot med hvarenda
en att vi voro säkra om att vara välkomna på hvarje hacienda i trakten,
der man ändå i allmänhet icke är så synnerligen hugad för att utan
vidare taga emot utländingar. Jag profiterade i vidsträckt mått af hans
popularitet och besökte i hans sällskap alla, hvilkas bekantskap han
gjort under veckorna före min ankomst till San José.

Aftnarna tillbragte vi vanligen i don Luis' rum, der vi på
infödningsvis brukade sitta och röka i den öppna dörren, prata några
ord med förbigående bekanta, säga "adios" åt hvarje vacker flicka som
passerade inom hörhåll, bara för att få höra hennes melodiska "adios
señor" till svar, samt lyssna till tañon och marimban, hvilka hvarje
kväll ljödo från en posada nära intill.

En afton, då vi som vanligt ställt våra stolar i dörröppningen och
sutto der njutande af den friska luften, d.v.s. inbegripna i tyst och
stadigt rökande, kom der en ung flicka förbi hvilken don Luis inte
åtnöjde sig med att tillropa det vanliga adios, utan helsade med en
fråga om huru hon mådde, och då stannade hon ett ögonblick för att
svara. Hon var mycket behaglig, mörkhyad, svarthårig samt hade de
grannaste tänder och de rödaste läppar man kunde önska.

Jag frågade naturligtvis don Luis hvem hon var och fick till svar att
hon hette Mariquita, var sexton år gammal och dotter till en tjock,
otäck matrona, som bodde vid nästa tvärgata.

-- Mera vet jag inte sjelf, sade don Luis, men jag har nästan lust att
bli närmare bekant med flickan. Hon ser så frisk och glad och pigg ut
att hon verkar helt upplifvande. Förut brukade jag alltid prata några
ord med henne i förbifarten, men hon måtte varit bortrest eftersom jag
inte sett till henne på ett par veckor. --

Sedan sågo vi henne nästan hvarje afton vandra förbi och försummade
aldrig att säga: "adios Mariquita", lika litet som hon underlät att
småle och svara: "adios señores". Ibland språkade vi litet med henne
och blefvo småningom rätt goda vänner.

Hon gick i lära hos en modist och det var på återvägen derifrån hon
hvarje kväll passerade förbi vår dörr. Roligt tyckte hon inte det var,
sade hon, att sitta instängd hela dagen i ett rum, och hon tänkte icke
hålla ut mycket länge dermed. Men hvad hon ämnade företaga sig ville
hon inte säga.

Hon bara skrattade så tänderna lyste när vi frågade om hennes "novio"
lofvat gifta sig med henne och påstod att hennes mor inte tyckte om att
någon af gossarna stod och hängde utanför hennes fönster om kvällarna
-- och ingen gosse har lust att vara någons novio om han inte ens får
ha det nöjet.

Underligt var det för resten ej heller om hon icke trifdes vid att
sitta stilla hela dagen i ett rum, som inte hade så mycket som ett
fönster ut åt gatan, ty först och främst hade hon tydligen en del
indianblod i sina ådror, och det hade redan varit förklaring nog på
hennes motvilja mot sådant lefnadssätt, men dessutom hade hon i all sin
dar förut lefvat på landet, på sin fars hacienda, och det var ett skäl
mera för att tycka att hennes nuvarande lefnadssätt var rentaf
odrägligt.

Det var först efter fadrens död som de flyttat till staden, der de nu
bott ett år. Då hade hans slägtingar lagt beslag på hela haciendan med
allt hvad der fans och helt kort om godt förklarat att då Mariquitas
mor aldrig varit gift, hade hon heller ingen rätt att vidare stanna
kvar i huset, lika litet som hennes dotter. Men en pension hade de ändå
fått och med den lefde de nu så godt sig göra lät.

Allt detta berättade hon oss under samtalen utanför vår dörr och
tycktes icke alls finna det underligt att det så gått, lika litet som
det på minsta vis tycktes förefalla henne förödmjukande att vara dotter
till en hustru som aldrig varit gift.

Men så äro de moraliska begreppen der nere i södern icke heller så
synnerligt utvecklade. Det är ingenting ovanligt alls att se barn af
tre, fyra olika mödrar, af hvilka endast en varit gift med den
gemensamma fadren, uppfostras tillsammans såsom medlemmar af en och
samma familj. Och då man ej är så alltför nogräknad med färgen heller,
händer det ofta att fruns i huset barn äro hvita, medan köksans äro
mulatter och mellanfärgerna representeras af små halfindianer, hvilkas
mödrar under kaffesaisonen kommit ned från bergstrakterna för att
arbeta ihop några dollars och oförhappande råkat skaffa haciendadons
familj tillökning af en ny nyans.

Man drar försorg om sin brokiga afkomma i alla fall och sällan faller
det någon hustru in att oppnera sig emot att alla barnen lefva
tillsammans under hennes öfveruppsigt. Det är endast främlingen som
finner ett sådant hushåll besynnerligt. Landets egna barn fästa sig ej
dervid, dertill är det alltför vanligt.

Mariquitas fall var nu ett undantag från den allmänna regeln, beroende
på att hennes far alls icke varit gift, hvarken med hennes mor eller
med någon annan, och så hade hela hans förmögenhet gått öfver till
aflägsna slägtingar, hvilka icke ansett sig hafva några skyldigheter
mot den illegitima dottern, utan affärdat henne blott med ett magert
årsunderhåll.

Det var nu en otur som ingen kunde hjelpa, menade Mariquita, och
ingalunda någon orsak att vara ängslig. För eller senare skulle hon nog
finna någon novio, som vore villig att försätta henne i bättre
förhållanden. Längre sträckte sig inte hennes förhoppningar, och
sjelffallet tyckte hon det också vara, att hennes öde icke kunde
gestalta sig bättre än hennes mors.

Någon sorgsenhet ådagalade Mariquita på intet sätt då hon talade om
dessa förhållanden. Endast när hon berättade om sina pinotimmar hos
modisten var hon ledsen, men det behöfdes bara en fråga eller ett ord
för att bringa henne in på andra tankar igen, och då skrattade hon på
nytt så ögonen glittrade och tänderna lyste.

Hon hade ett sådant lustigt litet skratt, en liten melodisk drill, som
kunde vara längre eller kortare, men aldrig blef högljudd. Det var
endast den intensivare glansen i hennes små svarta ögon och djupleken
af groparna i hennes kinder som antydde graden af munterhet.

En gång frågade vi om hon inte ville stiga in, men då blef hon
allvarsam och förklarade att det vore högst opassande. Hon kunde nog
stå en halftimme ute på gatan, om så skulle vara, och prata med oss
medan hon knaprade konfekt som ett möss knaprar socker, men komma in
till två caballeros -- det kunde aldrig komma i fråga. Och dervid förde
hon sitt högra pekfinger af och an framför munnen under en kokett liten
skakning på hufvudet, en gest som betyder ett oåterkalleligt nej.

Don Luis tyckte lika mycket om att prata med henne som jag, men han
påstod i alla fall att hon var i grund och botten förderfvad och trots
sina sexton år en utstuderad kokett. Det var nu hans theori att
depravationen hos söderns folk är medfödd och lika naturlig som begäret
efter mat och dryck. Hela den uppfostran kvinnorna få, förklarade han,
bestod i undervisning om huru man skall fånga en man, och den konsten
känna de i grund redan innan de fullständigt hunnit trampa ut
barnskorna.

-- Någon känsla af moraliskt ansvar hafva de platt inte, sade han, och
veta icke hvad verklig tillgifvenhet vill säga. Så länge de få allt
hvad de åstunda, kunna de vara trogna nog, men om något bättre erbjuder
sig tveka de inte en minut att gripa derefter. --

Jag tyckte nu att ett par af de drag, han ansåg specifika för
tropikernas kvinnor, med samma skäl kunde sägas utmärka könet i
allmänhet, men var i öfrigt af olika åsigt angående sjelfva grundlaget
i deras natur. För min del vidhöll jag att det inte behöfdes annat än
att behandla en flicka af Mariquitas skaplynne på ett annat sätt än det
hon var van vid för att ingifva henne helt andra aspirationer än dem
hon insupit i den omgifning der hon förut lefvat. Jag trodde och
förfäktade att en sådan halfvild natur, som hennes tydligen var, blott
genom umgänge med en bildad, finkänslig man skulle och måste vakna upp
till ett helt annat åskådningssätt af lifvet och troligen utveckla en
känsla af tacksam tillgifvenhet, om icke något mera, så stark som trots
någonsin en kvinna af mera civiliserade föregåenden i den vägen kunde
prestera.

Vi kunde ibland disputera kvällen igenom härom, naturligtvis utan att
någonsin komma till resultat, och hvar gång Mariquita hade hållit
tillgodo med några Costa Rica konfektyrer, dem det verkligen behöfdes
sådana tänder som hennes för att rå med, samt pratat en stund med oss,
börjades dispyten på nytt.

Så ströfvade vi en lördag, torgdagen i San José, omkring i
saluhallarna. Det var ett af våra stående nöjen att se på hvimlet der,
insupa doften från ananashögarna och orangerna, hvilka i massor bjödos
ut i hvart hörn af den vidsträckta bygnaden, mönstra och kriticera
señoritorna, hvilka regelbundet infinna sig der i morgontoilett, samt
studera folktyperna, af hvilka de förfärligt fula oförfalskade
indianerna från bergen, smutsiga, vidriga och djuriska, mycket litet
svarade mot begreppet af det tappra, ädla rödskinnet som pojkböckerna
tala om. De allra roligaste att se på voro dock negerkäringarna,
isynnerhet när de råkade i gräl, hvilket inträffade allt jemt, men nog
föreföll det oss svårt att erkänna brödraskapet med denna gren af
menskligheten, så lika vi än enligt traditionen äro inför vår Herre.

Midt i stimmet upptäckte vi med ens Mariquitas skrattande ögon och mun
och bredvid henne en matrona, som tydligen var hennes mor. Vi nickade
åt flickan när de kommo förbi och frågade huru hon mådde, och då
stannade hon och presenterade oss för modren. Gumman neg så djupt de
feta knäna medgåfvo, sade att hennes dotter berättat huru vänliga vi
varit och frågade om vi inte ville göra hennes ringa hus äran af ett
besök. Vi tackade och lofvade med det första efterkomma uppmaningen.

-- Der ser ni, sade don Luis, när de gått vidare, att jag hade rätt.
Jag håller vad om huru mycket ni vill att den der käringen när som
helst är färdig att sälja flickan, om man bjuder ett anständigt pris.
Men hon vet nog huru nätt och aptitlig snärtan är, så billigt blir det
inte.

-- Bra, svarade jag, men då jag ju egentligen inte hållit på
omöjligheten att afsluta en slik handel, utan bara talat om den
sannolika effekten på Mariquita sjelf af en längre sammanvaro med en
hygglig och bildad karl, måste jag litet få precisera aftalet. Gör upp
med modren om att lefva och resa med Mariquita någon tid, tag henne med
er härifrån så fort som möjligt, behandla henne som ni skulle behandla
en europeiska eller amerikanska, och jag påstår att hon inom kort blir
så totalt förändrad att ni sjelf erkänner er hafva bedömt henne orätt i
alla stycken. --

-- Godt, sade don Luis på sitt vanliga korta sätt, vi gå redan i kväll
till dem och göra upp saken. Får ni rätt, så ställer jag till den
finaste middag Frisco kan åstadkomma när vi träffas der uppe, får ni
orätt så -- ja, så ställer jag till middagen ändå; men ni får lof att
vid desserten i detalj beskrifva anledningen till festen och
högtidligen göra afbön hos de närvarande damerna för att ni påstått en
liten vildinna från barfotarepubliken i Centralamerika kunna i något
afseende jemföras med civiliserade fruntimmer. --

Det var ju skäligen goda vilkor. Jag förklarade mig villig att
underkasta mig följderna om jag mot förmodan skulle hafva misstagit
mig, och på kvällen vandrade vi ned till Calle del Menado, der
Mariquita och hennes mor bodde.

Hon var inte hemma ännu, men modren försäkrade att det ej skulle dröja
många minuter innan hon komme. Vi skulle bara göra oss den mödan att
sitta ned ett ögonblick och betrakta hela huset med allt hvad der fans
som vårt eget o.s.v. o.s.v, -- en hel ström af den vanliga spanska
artigheten, som i grund och botten betyder rakt ingenting.

Don Luis sade till en början knapt någonting alls, så att jag hade att
föra konversationen allena, och då jag var rädd att Mariquita skulle
komma innan vi hunnit för modren klargöra ändamålet med vårt besök,
försökte jag så fort som möjligt leda samtalet in på rätta spåret. Det
gick lättare än jag kunnat föreställa mig. Vid första antydan förstod
den otäcka gamla halfindianskan ögonskenligen genast hvarom det var
fråga, men sökte som vid all annan handel drifva upp priset på varan så
högt som möjligt. Det blef ett oändligt loftal öfver Mariquita, hvars
alla egenskaper vi fingo höra utläggas både vidt och bredt.

Scenen var, lindrigast sagdt, vidrig. Den lefvande fettklumpen, som en
gång varit en mensklig, kanske tillochmed behaglig varelse, höll tal
som om hon bjudit ut en häst till salu och rökte dervid den ena
stinkande, af brunt omslagspapper och förfärlig tobak tillverkade
cigaretten efter den andra. Jag började känna mig obehaglig till mods
och don Luis skrufvade sig af och till på sin stol, nervöst tvinnande
sin ena mustasch, hvilken dock omöjligt kunde bli mera uddhvass än hvad
den redan var.

Slutligen kunde han icke härda ut längre.

-- Está bueno, sade han tvärt, jag vet att Mariquita är en söt och glad
flicka så det behöfva vi inte vidare tala om. Var god nämn utan omsvep
de vilkor, hvarpå ni vill afstå henne. Jag hatar allt onödigt prat. --

-- Hvad tänker ni om mig? frågade käringen, som vid hans inblandning i
saken synbarligen trodde att det var något slags bolagsaffär vi ville
göra upp, i högst förnärmad ton. Tror ni jag vill sälja mitt barn till
ett skamligt lif? --

Och så följde en lång historia om huru hederliga hennes föräldrar och
förfäder allt intill sjunde led alltid hade varit, huru ärbar och
ansedd hon sjelf var och huru det aldrig kunde komma i fråga att hon på
sådant sätt skulle skiljas vid sin enda glädje i verlden o.s.v.; det
mesta ackompagneradt af tjutlika snyftningar, hvilkas frambringande
bragte henne i tillräckligt våldsam svettning för att rättfärdiga
användandet af den smutsiga näsdukstrasa, hvarmed hon i ifvern
aftorkade alla andra delar af ansigtet utom ögonen.

Det var en trenig komedi. Vi försökte ett par gånger stämma hennes
ordflöde, men hon bara höjde rösten så vi fruktade att grannarna skulle
tro något mord vara i görningen och rusa till hjelp. Och ännu
trefligare blef det då Mariquita kom in midt under oljudet.

Hon såg förvånad ut, men innan hon hann göra någon fråga vände sig
modren till henne med ett nytt utbrott:

-- Inte sant, querida de mi alma, du håller af din mor? Säg det åt los
caballeros och säg dem också att vi äro ärbart folk; dig tro de nog.

Men nu blef don Luis ond på allvar.

-- Det kan vara nog nu, sade han skarpt. Jag gjorde er en fråga och
behöfver inte svar af någon annan, innan jag fått ert. Nu ber jag er
sluta detta samtal, men så mycket vill jag ändå tillägga att min vän
här endast talade på mina vägnar.

Det var tillräckligt för att upplysa gumman om misstaget och hon gjorde
också omedelbart frontförändring i det hon på Mariquitas fråga: hvad
som vore på färde, förklarade att los caballeros missförstått henne.
Hon vore visst icke emot något, som kunde göra hennes barn "lyckligt",
men hon hade icke genast rätt uppfattat meningen.

Och dermed gaf hon sig till att för Mariquita förklara det don Luis
hölle mycket af henne och nu gjort ett förslag att taga henne med sig.

Mariquita skulle nu sjelf afgöra, sade hon, om hon å sin sida hölle
tillräckligt af don Luis för att följa med honom. Derpå kommer allt
dock slutligen an, tillade hon med en salvelsefull suck och något som
väl skulle föreställa ett ömt uttryck i rösten.

Mariquita såg på oss och småskrattade på ett sätt, som visade att hon
fullt uppfattade situationen, men när hon svarade sin värda mamma att
hon mycket hellre ville följa med don Luis än fortsätta hos sin modist,
höll hon sig berömvärdt allvarsam.

Så skickades hon ut i köket för att tillreda en kopp chocolad, den
gumman sade sig nödvändigt vilja bjuda los señores, som gjort sig mödan
att besöka hennes hus, men i sjelfva verket för att icke öfvervara
fortsättandet af underhandlingarna om den finansiella sidan af saken.

Så snart Mariquita aflägsnat sig började gumman helt diplomatiskt med
en förklaring att ehuru hon visst inte hade någonting att invända mot
ett arrangement, som vore till hennes barns lycka, vore hon ändå
tacksam för att få veta hvilka garantier don Luis ville lemna för dess
fortvaro.

-- Inga alls, svarade don Luis kärft. Jag tar henne med mig härifrån,
förser henne med allt hvad hon behöfver och kan önska, medan vi äro
tillsammans, och skickar henne om ett halft år eller så tillbaka.
Besparingar kan hon göra om hon vill af sina fickpengar, dem jag inte
ämnar vara njugg med. Det är alltihop. --

-- Och alldeles tillräckligt, skyndade gumman att försäkra. -- Men
tyckte inte don Luis ändå det vore rättvist att anslå någonting för den
närmaste tiden efter Mariquitas hemkomst, då ju naturligtvis den
stackars flickan skulle hafva alltför svårt att glömma sin vän för att
inom kort inlåta sig med någon annan novio. Hennes mor skulle nog
förvalta detta något tills Mariquita sjelf behöfde det. --

Der kröp ändtligen bockfoten fram och den var så tydlig att jag ansåg
mig öfverflödig vid den vidare underhandlingen, som nästan bragte mig
att må illa, hvarföre jag sade mig vilja se åt om jag kunde vara
Mariquita till någon hjelp, och gick ut i köket.

Hon rodnade något litet då jag kom, men skrattade ändå när hon frågade
om don Luis och hennes mamma blifvit vänner igen. Det lilla
fullfjädrade stycket tycktes ha allting betydligt klarare för sig än
jag någonsin skulle trott.

Jag visade också tydligt mitt misshumör, men vår temmeligen enstafviga
konversation behöfde lyckligtvis icke räcka länge, då modren snart
ropade på Mariquita och frågade om icke chocoladen var färdig.

Det var den och vi gingo in tillbaka. Don Luis såg ut som om han tagit
in någon betydligt bäsk medicin, drack tyst sin chocolad och tände en
ny cigarr, i det han steg upp och tog sin hatt.

-- I morgon på förmiddagen kommer jag efter Mariquita, sade han, och
för henne till någon som kan ställa i ordning åt henne en ordentlig
utrustning af allt hvad hon behöfver. Jag vill sjelf välja ut hvad jag
tycker passar henne bäst. Buenos noches, señoras. Och dermed gingo vi.

Don Luis skakade på sig som en våt pudel då vi väl voro ute på gatan.

-- Fy f--n hvad den käringen är vidrig, sade han med ett uttryck, som
om han behöft lätta sig med en dugtig grofhet för att inte kväfvas af
allt hvad han fått lof att svälja under visiten. -- Jag för Mariquita i
morgon dag till Agua Caliente så jag slipper se hennes mor. Hon kan der
undergå en liten förberedande träning i civilisation på tumanhand med
mig, tills hennes saker bli i ordning och jag för henne ombord på
ångbåten bland andra menniskor.

-- Nog blir det ett lättvunnet vad, tillade han efter en stund med ett
halft cyniskt leende. -- Ni har ännu för mycken europeisk, eller kanske
rättare nordisk idealism i kroppen för att rätt kunna bedöma den här
sortens folk. --

-- Jag nästan fruktar för att ni har rätt, svarade jag, -- men så
alldeles säkert är det inte. --

Något vidare samtal blef det ej om saken. Det föreföll mig nästan som
hade vi båda två känt oss litet skamsne medan vi vandrade genom de
kvälltysta gatorna till hotellet, och ingendera tycktes hugad att
förlänga sammanvaron utan gingo vi hvar till sitt rum så snart vi kommo
fram.

Följande dag lemnade don Luis verkligen San José och jag kände det, då
jag efter middagen rökte min ensliga cigarr, som hade straffet för min
andel i menniskohandeln redan begynt. Det var långa aftnar jag sedan
tillbragte helt ensam, och många gånger ångrade jag det dumma
tilltaget, som beröfvat mig det enda sällskap jag haft.

Så fick jag en vacker dag, ungefär en vecka derefter, ett telegram från
don Luis. "Kom och helsa på oss", lydde det, "tag minst par dagar på
er. Luis". Han tycktes behöfva sällskap han också.

Jag for redan med första tåg till Cartago och då jag ej hade lust att
vänta tills ångspårvagnen gick, skaffade jag mig en häst och red ned
till Agua Caliente. Don Luis hade icke väntat mig föran följande dag då
jag kunnat komma ända fram i en bekväm kupé, så att jag tog dem med
öfverraskning när jag med ens trädde in i hans rum.

Mariquita satt helt uppkrupen i en stor länstol och läste en bok som
tycktes lifligt intressera henne, eftersom hon inte ens såg upp när
dörren öpnades. Don Luis satt och rökte vid det öpna fönstret, med båda
fötterna på fönsterkarmen och gungade bakåt med stolen, i en ställning
så äkta amerikansk att jag skrattade till. Han vände på hufvudet.

-- Halloh! ropade han i det han hoppade upp, det var mer än hyggligt af
er att komma så snart. Det här börjar bli litet monotont, skall jag
säga, men jag vill inte återvända till San José innan jag vet när båten
går från Puntarenas. Svärmor är inte så ljuflig och hit får hon inte
komma.

Mariquita hade också stigit upp. Hon såg för komisk ut i en modern
europeisk drägt, men tyckte synbarligen sjelf att hon var utmärkt
lyckad och räckte mig med mycken värdighet handen samt frågade huru jag
mådde.

-- Hade jag vetat vänta er ren i dag så hade jag låtit henne kläda om
sig, sade don Luis. Annars får hon då och då kläda sig på europeiskt
sätt för att småningom vänja sig att uppträda som en dam. Mariquita
mia, tillade han på spanska, vill du göra oss det nöjet att byta
kostym? Vi tycka båda att du är mycket nättare i Costa Rica drägt. --

Hon rodnade litet och såg kanske en smula förtretad ut, men gick ändå
genast.

Jag tog upp hennes bok. Det var en berättelse från stora verlden i
Europa, en öfversättning af en af Ouidas fantastiska historier, just
egnad att förvrida hjernan på en liten vildinna som Mariquita.

-- Jag odlar hennes själ, som ni ser, sade don Luis skrattande. -- Hon
är förtjust i sådana der historier och tror naturligtvis hvarenda
galenskap de innehålla.

-- Det skulle ni låta bli, svarade jag. Hon blir alldeles tillräckligt
vriden genom den beröring hon kommer att ha med verlden, utan att läsa
sådant här. Se ni till bara att inte äfventyret får en ledsam
upplösning. --

-- Basch! skrattade don Luis, i det vi satte oss på balkongen
utanför rummet. -- Ni är allt samma fantast. Det är inte mera
farligt för Mariquita att läsa och drömma om englagoda engelska
lösdrifvar-aristokrater och moraliskt förderfvade hertiginnor än för en
pojke att önska sig vara Robinson Crusoe. Det sysselsätter hennes
fantasi och ger henne ändå någon aning om huru man lefver och rör sig
utanför Costa Rica -- om den nu också blir något vriden. --

Jag svarade ingenting, om jag också kände mig långt ifrån öfvertygad.
Men utsigten från vår balkong var mera värd uppmärksamhet än Mariquitas
utsigter att bli förvandlad till en civiliserad dam.

Månen har gått upp bakom vulkanen Irazu, hvars väldiga konturer
afteckna sig skarpt och klart mot natthimlens upplysta fond. Nedanför
skimra ljusen i Cartago och derifrån sänker sig marken i breda afsatser
ända till de heta källorna under oss. Deras varma vatten sänder upp en
tjock hvit dimma, hvilken som en bred strimma af rök följer bäckens
slingrande lopp så långt vi kunna se nedåt dalen. Från orchidékorgarna,
som hänga rundt om balkongen, stiger en nästan döfvande stark doft i
den svala nattluften upp till oss och nedanför faller ljuset från
lampan i ett fönster bjert på två camelia träd, öfversållade båda med
praktfulla, lysande röda och hvita blommor.

-- Icke sant, det här är vackert, säger Mariquitas röst helt sakta. Hon
står i den öpna dörren, fullt belyst af lampan inne i rummet, klädd i
Costa Rica flickornas klädsamma drägt: en lätt, ljus kjol, en
spetsprydd, bländande hvit camison och en mångfärgad, mjuk rebozo
vårdslöst kastad öfver axlarna så att endast en del af halsens och
armarnas varma bronsfärgade hy är dold.

Hon skrattar inte nu, utan ser med drömmande ögon ut på det sköna
landskapet och hennes röst har ett främmande tonfall när hon
fortsätter:

-- Jag visste aldrig förut att verlden var så härlig -- det kan nog
inte vara mycket vackrare i andra länder än här. --

Jag såg noga på henne och frågade mig hvarifrån detta tonfall och dessa
tankar kommit, men don Luis fäste ingen uppmärksamhet dervid. Han
komplimenterade henne blott till hennes utseende i den vackra drägten
och sade att hon äfven i San Francisco, alltid då de vore hemma, skulle
kläda sig på samma sätt om hon ville göra honom ett särskildt nöje. Och
dermed var den flyktiga stämning förjagad, som väckts hos henne af
naturens nattliga fägring och vår tysta beundran deraf.

När vi gingo in igen pratade och skrattade hon så fullkomligt på sitt
gamla sätt att jag knappast visste om jag sett rätt.

Nästa dag tillbragte vi med en lång ridtur bland bergen, hvarunder
Mariquita var liflig som en gnista och glad som en fisk hela tiden; när
vi på kvällen kommo tillbaka voro vi för trötta att sitta uppe och
prata.

Men när jag morgonen derpå reste, följde mig don Luis till stationen
och yttrade dervid bland annat att Mariquita verkligen öfverträffade
alla hans förväntningar. Glad, liflig, läraktig och alltid färdig
att foga sig efter hvarje hans önskan, var hon idealet af en
följeslagarinna för någon tid. -- Och dervid, tillade min skeptiske
vän, gör hon sig inga illusioner alls vis-à-vis framtiden, utan har
fullt klart för sig att dessa festdagar inte komma att vara
i evighet. --

Sedan såg jag dem icke mera före min afresa från San José, en vecka
derefter. De voro fortfarande kvar i Aqua Caliente, sysselsatta med att
studera engelska, det don Luis föresatt sig att lära Mariquita, samt
med långa ströftåg ända bort till indianbyarna bland bergen, enligt
hvad don Luis skref till mig då han önskade mig en lycklig resa och ett
gladt återseende i San Francisco, om inte förr.

       *       *       *       *       *

Vi träffades emellertid redan i Guatemala. Jag hade behöft betydligt
längre tid för min resa än jag antagit och trodde derför att don Luis
längesedan var i San Francisco -- om med eller utan Mariquita visste
jag ej.

Ja, så öfvertygad var jag derom att jag inte ens frågade efter honom
vid min ankomst till Guatemala City, och då jag under senare delen af
resan skaffat mig en smygfeber på halsen, rörde jag mig de första
dagarna icke heller ute. Men tre dagar efter min ankomst skulle en
tjurfäktning gå af stapeln, någonting riktigt extra storartadt, och den
skulle jag naturligtvis öfvervara.

Det var söndag, strålande klart solsken och massor af folk i rörelse;
alla styrande ut mot la plaza de los toros. En så härligt belägen plats
är det nästan syndigt att använda för ett så ömkligt tidsfördrif,
dertill är den storartade utsigten öfver bergskedjan med de två väldiga
vulkanerna invid La Antigua, den gamla hufvudstaden, alltför vacker.
Men sinnet för naturskönhet är så ytterst litet utveckladt hos söderns
folk, åtminstone i bredd med det för djurplågeri, att sådant ej stöter
någon, och så har man bygt tjurfäktningsarenan på ett ställe som vore
egnadt att omskapas till en lustgård.

Spektaklet var redan börjadt när jag kom fram. En stackars långhornad
tjur, som såg mycket fredlig ut, sökte förgäfves värja sig mot sina
plågoandar, los banderilleros, hvilka stucko sina vid, med hulling
försedda jernspetsar fastade bandrosetter i hans hud, och los
picadores, hvilka från hästryggen oroade honom med sina lansar. Han
begärde nog inte bättre än att slippa ut från arenan, men då han funnit
det vara omöjligt och motståndarne blefvo alltmera närgångna, gjorde
han en och annan schock emot dem, ehuru utan synnerlig energi.

Publiken blef otålig och uttryckte sitt förakt med hyssjningar och
stampningar, hvilka till slut blefvo så högljudda att djuret måste
föras bort. Ty här är man för ekonomisk för att döda hvar tjur som
hemtas fram. Annonserna för tillställningen meddelade att sex tjurar
skulle uppträda och bland dem skulle "la espada" utvälja en, den han
skulle sticka ned. Alla de öfriga bara retas och plågas en stund samt
föras sedan ut igen.

Kom så N:o 2 fram, ett ståtligt mörkbrunt djur med långa uddhvassa
horn, som nog kunde bli farliga för den som ej höll sig på tillbörligt
afstånd. Han mottogs också med allmänna applåder när han lungt och
ståtligt marscherade in. Men så stannade han och blickade helt vänligt
på det församlade publikum. Han var tydligen inte ledsen ett smul. Och
han blef inte ledsen ens när en banderillero steg fram och högg fast
tvänne bandprydda jernspetsar i hans nacke; han bara skakade på
hufvudet och gick par steg åt sidan.

Det blef ett ännu värre hvisslande än förut, och när såväl
banderilleros som picadores förgäfves gjort allt för att reta honom
till vrede, steg oväsendet till en otrolig höjd. Till slut sprang en
banderillero, en neger, den djerfvaste och vigaste af allesamman, fram
och högg en spets från hvardera sidan i tjurens flanker, och då satte
han sig i rörelse. Men endast för att söka en utgång. Ursinnigt af
smärta och blödande från ett halft dussin ställen, der de granna
bandrosetterna hakats fast, rusade det arma, plågade djuret rundt om
arenan utan en tanke på anfall.

Folkmassan hvisslade, tjöt och stampade tills man var tvungen att öpna
en port och låta det ohjelpligt fredliga kräket slippa ut.

Icke minst högljudda i sina yttringar af förakt voro damerna, af hvilka
några tillochmed hvisslade lika bra som hvilken tjufpojke som helst. I
det stora hela föreföllo de mig mycket intressantare att iakttaga än
djurplågeriet på arenan, så att jag till en början egnade mycket liten
uppmärksamhet åt tjuren N:o 3, en svart raggig best, hela hopen mindre
än de två föregående, men hela hopen mera argsint också. Han kom
inrusande i full galopp, stannade ett ögonblick häpen midt i arenan,
gaf så till ett ilsket bölande och rusade i nästa ögonblick emot en af
banderilleros, hvilken svängde sin rödgula duk emot honom.

Nu blir det lif i spelet. Ingen annan af banderilleros än den svarte
lyckas fästa sina rosetter i tjurens nacke och äfven han kan blott
genom ett väldigt språng öfver skranket undgå närmare beröring med dess
horn, medan picadorerne hafva all möda ospard med att hålla sig utom
räckvidd vid de anfall besten gång på gång gör mot dem.

Nu är det applåder och bravorop som ljuda, allt lifligare ju mera
upphetsadt djuret blir. Och nekas kan ej att skådespelet är eggande.
Los banderilleros i blå, guldstickade sammetskostymer, med en
bjertfärgad, röd eller gul duk i ena handen och ett par fladdrande
mångbrokiga bandrosetter i den andra, söka gång på gång närma sig för
att fästa rosetterna i tjurens skin. Picadorerne på sina magra, med
grannlåter öfverhängda hästar, galoppera af och till, riktande en
lansstöt mot det marterade djuret hvar gång det kommer nära dem. Och
tjuren sjelf, med hängande tunga, ursinnig blick och bloden strömmande
ned på hvardera sidan af den väldiga nacken, sparkar upp sanden under
ett ihåligt, ilsket bölande, rusar ibland fram mot en eller annan af
sina plågoandar och stannar slutligen med fradgande mun i vanmäktigt
raseri midt i arenan. Då kommer la espada fram för att taga del i
leken. Hans drägt är öfvertäckt af guldbroderier, på hufvudet bär han
en svart filthatt med uppböjda bretten, i högra handen en lång värja
och i den venstra ett bjertrödt kläde.

Han helsar publiken med en högtidlig bugning, men får inte lång tid
till ceremonier, ty tjuren har redan fått sigte på honom och besluter
ögonblickligt att försöka sin lycka med den nya uppenbarelsen.

En viftning med det röda klädet bringar hans raseri till kokpunkten och
han rusar fram i vild fart. Mannen står orörlig med värjan lyftad tills
tjuren är blott ett par fot ifrån honom, då han med en snabb rörelse
kastar klädet öfver dess horn -- och stöter miste.

Värjspetsen träffar sjelfva bogbladet och fläcker endast upp djurets
hud och kött i ett fotslångt sår, men det är för litet för att hejda
honom. I ett ögonblick ligger den granna espadan kullslagen i sanden
och den rasande tjuren stöter gång på gång efter honom med hornen,
ehuru utan att träffa, förblindad som han är af duken, hvilken allt
hänger öfver hans hufvud.

Det har blifvit tyst bland publiken, som inte låter ett ljud undfalla
sig, medan los banderilleros från alla sidor skynda till och söka
afleda tjurens uppmärksamhet från hans offer. Damerna luta sig i högsta
spänning fram öfver skranket för att icke förlora någon detalj af
skådespelet, hvilket hotar att taga en tragisk vändning.

Det är den svarta banderilleron som räddar situationen. Han går ända
fram till tjuren, rycker klädet af hans hufvud och stöter i samma
ögonblick en jernspets djupt in i hans nacke. Djuret rusar efter honom,
men gång på gång viker han vigt och skickligt undan tills han lockat
detsamma tillräckligt långt bort, då han med ett språng försvinner
öfver skranket. Jag har hela tiden följt honom med ögonen, medan man
ledt den förolyckade espadan bort, beundrande den ytterliga
kallblodighet, hvarmed negern gång efter annan låter tjuren komma
alldeles inpå sig för att med en enda böjning af den smidiga kroppen
och ett steg åt sidan vika undan dess hvassa horn. När han så springer
öfver skranket ser jag omedelbart derinvid ett ansigte, som förut
undgått min uppmärksamhet och som nu är helt blekt af den sinnesrörelse
som den spännande scenen väckt.

I första ögonblicket fattar jag icke om jag ser rätt eller ej, så långt
är egarinnan till det näpna, mörkhyade lilla ansigtet der midt emot
från mina tankar, men i det nästa är jag öfvertygad om att det
verkligen är Mariquita som sitter der, och don Luis tätt bakom henne.

Genast kan jag dock ej komma ditöfver, ty nu kommer espadan in igen och
folkmassan tränger sig så nära till skranket som möjligt för att se om
han denna gång skall lyckas bättre. Det gör han, oaktadt den
sinnesrörelse han tydligen är ett rof för. När tjuren igen rusar emot
honom faller det röda klädet på nytt öfver dess horn och värjan sänkes
nästan till fästet in bakom dess venstra bog. Ett ögonblick står djuret
orörligt, så faller det tungt till marken -- dödt. Och folkmassan
bryter ut i jubel.

Nu först lyckas det att tränga fram genom hopen, som stimmar af och
till i förväntan på nästa akt af skådespelet.

Mariquita upptäcker mig först och nickar redan på afstånd en helsning
åt mig. Och när jag kommer fram blir jag öfverhopad med frågor af såväl
henne som don Luis, om huru min resa aflupit, hvarföre jag dröjt så
länge o.s.v. o.s.v. -- mycket flera än jag kan besvara på en gång.

Mariquita är klädd helt och hållet på europeiskt sätt, om ock med en
liten anstrykning af exentricitet i färgsammansättningarna, en
exentricitet, som emellertid passar utsökt till hennes sydländska typ.
Litet blekare är hon äfven än senast, men det klär henne också. Hon ser
med ett ord förfinad och förädlad ut och har förlorat något af det
tjufpojkaktiga, som förut utmärkte hvarje hennes blick och hvarje
rörelse.

Jag komplimenterar henne till hennes utseende och säger don Luis att
han aldrig kunnat hitta på någonting mera klädande och originelt på
samma gång än den lilla fruaktiga hatt i orange och rödt som Mariquita
bär. Men han skrattar och försäkrar att den tid redan är förbi då han
valde Mariquitas toiletter.

-- Hon har mycket större anlag för vissa sidor af civilisationen än jag
någonsin skulle trott, tillägger han på tyska, -- och spelar sin roll
alldeles utmärkt. --

Mariquita ser smått förtretad ut då hon ej förstår hvad don Luis säger,
men klarnar omedelbart upp igen då han fortsätter på engelska:

-- Kom nu med oss härifrån och lemna er hotellmiddag i sitt värde. Vi
bo i ett privat hus och hafva eget hushåll, det Mariquita sköter för
att inte alldeles ledas ihjäl af brist på sysselsättning. Ni får lära
känna henne från en ny sida -- den af värdinna. Och af det här nöjet
har ni väl i alla fall redan fått nog. --

Så lemna vi tjurfäktningen och gå, Mariquita skenbarligen alldeles
oberörd af de mer eller mindre tydligt beundrande blickar, som riktas
på henne. Endast en gång rodnar hon litet, då vi höra en herre upplysa
en annan om "att det är en Costa Ricanska, gift med den der mörklette
amerikanaren, som går till venster om henne".

Deras bostad är förtjusande nätt. Don Luis har packat upp en del af
allt det kram af kuriositeter och folkslöjd, han under sin sista resa
samlat ihop, och dermed dekorerat deras mottagnings och hvardagsrum på
ett mycket originelt och anslående sätt. På ena långväggen har han
draperat en jättestor Nicaraguansk pitahängmatta i brokiga färger och
fästat på denna en trofé af indianarbeten, betsel, sporrar, stigbyglar,
vapen, fiskredskap och annat -- en hel etnografisk kollektion. En
väldig divan är klädd med ett par ljusbruna vicuna ponchos från Chili
och dess dynor med mångbrokiga, skiftande rebozos från Costa Rica och
San Salvador, löst knutna öfver dem. På golfvet stå ett par stora,
rödbruna lerkrukor med bizarra ornament, af det slag indianerna i
Guatemala tillverka och begagna, fyllda med blommande, doftande grenar
af en buskväxt. Sofrummet ligger der innanför och matsalen utgöres af
det täckta galleri, hvilket löper rundt om den lilla, af palmer och
orangeträd skuggade trädgården, som i tropikerne hör till hvarje
välförsedt hus.

-- Jag kom hit redan två veckor efter er afresa från San José, sade don
Luis som svar på min förvånade granskning af rummet, -- och då jag
ämnade stanna här ett par månader hyrde jag genast detta hus, samlade
allting af möbler det innehöll i dessa par rum och försökte göra det så
trefligt för oss som möjligt. Och nu trifves jag så bra vid detta
"dolce far niente" lif att jag endast med största saknad kommer att
lemna det. -- Vore det inte för att jag uttryckligen lofvat Mariquita
att föra henne till San Francisco, tillägger han efter en liten paus,
-- så gjorde jag slut derpå redan här och läte henne vända om hem --
jag börjar sanningen att säga bli rädd för att till ett godt slut
rentaf bli kär i flickan. --

-- Det vore nu väl det minsta, svarade jag, men jag å min sida börjar
bli rädd för att vi begingo mera än en dumhet när vi inläto oss på den
här historien der nere i San José. Mariquita hade visst icke der heller
mera än ett framtidsperspektiv, men hon visste då åtminstone icke något
bättre, hvaremot hon synbarligen redan nu fått ögonen öppnade och
kommer att få det i ännu mycket högre grad, och då kan hon heller icke
undgå att känna hela bitterheten af sitt öde, när hon en gång anställer
jemförelser mellan denna tid och den som kommer, då hon återvändt till
Costa Rica. --

-- Nå, så farligt är det nu väl inte, menade don Luis, ehuru med
betydligt mindre säkerhet i tonen än förut då vi talat härom. -- Jag
har sörjt för att hon efter återkomsten kan lefva som hon för godt
finner, oberoende af novios och sin gemena mor. --

Mariquitas inträde afbröt allt vidare meningsutbyte om saken. Hon hade
klädt om sig och såg ännu bättre ut än på förmiddagen i sin drägt af
gräddfärgad, ljus surah med endast en stor mörkröd ros vid bröstet och
en annan dylik på ena sidan i håret.

Middagen var färdig, sade hon, och så gingo vi till bords. Det var en
utsökt liten middag, med blommor och frukt och tropikernas stora lyx,
is, i öfverflöd och värdinnan glad och liflig när hon beskref sina
erfarenheter, sedan vi sist träffades i Costa Rica.

Don Luis var på briljant humör också han och hade som vanligt utmärkta
cigarrer att bjuda på, då vi efter middagen sutto kvar vid bordet och
njöto af vårt kaffe och pratade ända tills det var full skymning.

Men när han blef bortkallad för att taga emot ett besök, kom det nyss
förut så lifliga samtalet till ett tvärt slut. Det var som om Mariquita
och jag rakt ingenting haft att säga hvarandra, utan sutto vi tysta och
liksom väntande på något, som skulle gifva konversationen ny fart.

-- Kom, sade hon till slut, det finnes stolar der ute i trädgården, der
vi sitta bekvämare. Bordet måste dukas af. --

Stolarna stodo under ett par af orangeträden, hvilkas blommor fyllde
den svala aftonluften med en söfvande vällukt. Mariquita kröp tipp i en
stor amerikansk gungstol, i hvilken hon kunde intaga en riktigt bekväm
ställning och jag satte mig midt emot.

-- Nu måste jag bedja er om en sak, började hon, -- innan Luis kommer
tillbaka. Han skulle kanske inte tycka om det. Vill ni vara snäll och
inte kalla mig vid namn när andra höra på? --

Jag kunde se huru djupt hon rodnade, men innan jag hann svara fortsatte
hon:

-- Här tro alla att vi äro gifta och derföre bemöter man mig helt
annorlunda än om man visste huru det förhåller sig, och det är så
underligt behagligt att bli bemött med aktning af alla man träffar. Ni
förstår ju och blir inte ledsen?

Det sista kom med ett ljud af gråt i rösten.

Stackars liten, tänkte jag, det har kommit snarare än jag trodde. Men
jag sade intet annat än att jag fullkomligt fattade hennes tankegång
och lofvade göra som hon önskade.

-- Men ni får inte tala om mina dumma funderingar för Luis. Jag är rädd
för att han inte skulle tycka om att jag bryr min hjerna med sådana
tankar, och han är så utomordentligt snäll och vänlig mot mig, ger mig
mycket mera än jag önskar och tröttnar aldrig att besvara alla mina
frågor. Jag är ju så dum och okunnig, som ni vet, och förstår inte
alltid allt hvad jag ser, hör och läser, och då får han förklara. --

Inom mig instämde jag i allo i hennes tro att don Luis mycket litet
skulle tycka om att se hvilken utveckling äfventyret tydligen höll på
att få, men högt sade jag endast att jag ingalunda skulle meddela honom
hvad vi talat om.

Straxt derpå kom han tillbaka och samtalet tog naturligtvis dermed en
annan vändning, men när jag sedan steg upp för att gå, sade han sig
vilja följa mig tillbaka till hotellet. Så snart vi kommo ut på gatan
frågade han om jag tyckte att Mariquita förändrat sig.

-- Otroligt, svarade jag, -- och uteslutande till sin fördel. --

Och då nu isen sålunda var bruten, frågade jag om han verkligen stod
fast vid sin föresats att om par månader skicka henne hem igen,
tilläggande att jag i hans ställe knappast skulle kunna förmå mig att
göra det.

-- Hvad vill ni då jag skall göra? frågade han surmulet. Jag kan inte
behålla henne då jag sjelf inte är riktigt bofast på någon ort, och
äfven om jag vore det kunde ju detta förhållande icke fortgå i längden.
Det enda jag kan och vill göra är att skicka henne hem redan efter ett
par veckor i Frisco, -- det hon nu framför allt längtar att få se, --
så att hon inte hinner insupa allt för mycken civilisation. Nu redan
har jag all möda att hålla henne tillbaka. Hon läser allt hvad hon
kommer öfver, och det inger henne väl till slut tankar och idéer dem
hon vore mycket bättre förutan. --

-- För resten, tillade han efter några ögonblicks tystnad på sitt
gamla, lätta sätt, -- tror jag ni inger mig alldeles onödiga farhågor.
Hon talar helt lugnt om den tid då vi skola skiljas och finner det
tillsvidare nog helt naturligt och tillbörligt att det så skall gå. När
hon kommer hem igen blir hon den mest efterfikade dam i San José och
kommer att tacka sin lycka att hon slapp litet ut. --

Härom hyste nu jag mina välgrundade tvifvelsmål, men då jag icke kunde
meddela don Luis hvad Mariquita nyss förut bedt mig om och inte heller
annars kunde göra någonting till saken, teg jag och sökte intala mig
att det väl ännu ej vore så illa, isynnerhet om don Luis fullföljde sin
afsigt att inte låta vistelsen i San Francisco räcka längre än ett par
veckor.

Huru det för öfrigt i sjelfva verket förhöll sig med Mariquitas tankar
och känslor kunde jag icke riktigt komma på det klara med. Ty ehuru jag
sedan träffade henne så godt som hvarje dag, kom hon aldrig mera
tillbaka till temat om sin ställning och sitt förhållande till don
Luis. Tvärtom hände det att hon, då jag i andras närvaro tilltalade
henne med ordet fru, gaf mig en riktig äkta tjufpojksblick af den gamla
sorten jag så väl kände till från San José.

Men böcker måste jag skaffa henne, ty don Luis, påstod hon, bara
skrattade åt hennes läslust och sade att hon skulle förderfva sina ögon
om hon höll på länge. Det var otroligt mycket hon hann med, och dervid
läste hon ingenting utan tillbörlig eftertanke, ehuru hennes sätt att
bedöma det lästa ofta nog var rätt egendomligt, så att hon mera än en
gång satte mig på det hala med sina frågor och genom den rent kvinliga
logik, som utmärkte hennes sätt att resonnera.

Hennes största nöje under vistelsen i Guatemala var att besöka teatern.
Truppen var långt ifrån första rang, men det var någonting så
fullkomligt nytt för Mariquita att hon kunnat sitta der hvar kväll och
finna nöje deri ännu dertill. Med aldrig svikande uppmärksamhet och
spändaste intresse följde hon det uppförda styckets gång och skrattade
eller rördes till tårar ömsom.

Efteråt fingo vi sedan alltid lof att föra en lång diskussion om de
handlande personernas görande och låtande, om deras tankar och känslor,
och dervid var det rent af märkvärdigt att bevittna med hvilken säker
instinkt Mariquita oftast träffade det riktiga i sin kritik, i det hon
drog slutledningar och gjorde distinktioner som skulle hedrat en gammal
psykolog.

Så gafs en kväll Camelia damen. Utförandet var i det närmaste under all
kritik men likafullt var Mariquita djupare intresserad än någonsin
förr. Och när slutet kom grät hon, grät så hejdlöst, att vi hade all
möda med att lugna henne tillräckligt för att kunna föra henne
derifrån.

Under hemvägen var hon sedan tyst och förstämd och likaså under den
halftimme jag ännu tillbragte hos dem. Hon serverade vårt thé utan att
på något sätt taga del i don Luis och mitt samtal, hvilket också i
sjelfva verket var bra matt; hon såg ut som om hennes tankar varit långt
derifrån.

Men när jag steg upp för att gå frågade hon med ens:

-- Hvad tror ni Marguerite skulle gjort om hon hvarken fått sin älskare
tillbaka eller fått dö?

-- Troligen fortsatt att lefva som förut, brummade don Luis, innan jag
hann svara.

-- Det tror inte jag, sade Mariquita, men då hon icke inlät sig på
någon förklaring af hvad hon trodde, aktade jag mig att fråga derom,
utan slog bort alltsamman med ett skämt och gick.

Vi hade ursprungligen kommit öfverens om att resa på samma ångbåt upp
till San Francisco, men förargligt nog blef det mig omöjligt att
fullfölja aftalet. Tre veckor hade flugit bort och så gick jag en
vacker majmorgon efter Mariquita och don Luis för att följa dem till
tåget, som skulle föra dem ned till kusten.

Allting var nedtaget och inpackadt så att intet spår mera återstod af
den trefnad som utmärkt deras lilla hem. Men ändå hade Mariquita tårar
i ögonen då hon, klädd i en enkelt elegant reskostym, med en liten
pojkaktig klädesmössa på hufvudet, för sista gången steg öfver det toma
hemmets tröskel.

-- Nå, Mariquita, sade jag, utan att låtsa märka hennes vemod, nu är ni
väl förtjust då det ändtligen på allvar bär af ut i verlden? --

Hon såg på mig med sina tårfylda ögon, som kvälde öfver när hon
svarade:

-- Nog är jag nöjd att få resa, men jag vet inte hvarföre det
förefaller mig som om jag aldrig mera kommer att få upplefva så
lyckliga dagar som här. --

Redan på bangården hade emellertid den sorgsna stämningen flyktat.
Rörelsen och sorlet der verkade upplifvande på henne, så att hon med
ett helt gladt leende nickade mig ett "au revoir" när tåget gled ut
från stationen.

       *       *       *       *       *

Mitt första besök i San Francisco gälde naturligtvis don Luis och
Mariquita, dem jag fann installerade i en af de små cottages, som följa
de gator åt, hvilka leda ut till San Franciscos stolthet, the Golden
Gate Park. Det var ett nöje att efter de sista månadernas vildmarkslif
komma midt in i så raffinerad civilisation som don Luis hem, der
europeisk smak och amerikanskt sinne för bekvämlighet och komfort räckt
hvarandra handen för att åstadkomma någonting riktigt mönstergiltigt.

Mariquita hade säkert aldrig under sitt tidigare lif ens drömt om något
så i alla afseenden elegant, smakfullt och luxuöst som hennes nuvarande
omgifning, men ändå såg hon hvarken lika frisk eller lika glad ut som
senast i Guatemala. Blekheten hade tilltagit och var, ehuru klädande
nog, nästan för påfallande, medan de små, pigga ögonen hade förlorat
det mesta af sitt muntra, tjufpojksuttryck. Men i gengäld hade hon
också helt och hållet mistat det drag af hälften vildhet, hälften
civilisation, som ännu för några veckor sedan vidlådt henne. Ingen, som
nu såg henne i den eleganta morgondrägten af ett egendomligt rödgrått
japanesiskt tyg i briljant mönster och koiffyren arrangerad i
öfverensstämmelse dermed, genomträdd af ett par långa, ljusa
sköldpaddnålar, hade kunnat tro annat än att hon från sin första
barndom lefvat i en omgifning egnad att utveckla både smak och
skönhetssinne.

-- Ändtligen! utropade don Luis då jag trädde in. -- Nu, Mariquita,
skola vi hafva några festdagar medan vi föra vår vän här omkring och
visa honom San Francisco och dess omgifningar. Ni skall veta, fortsatte
han till mig -- att jag dessa första tider varit för mycket upptagen
med affattande af mina reserapporter och annat för att hinna föra
Mariquita ut, så att hon i sjelfva verket sett mycket litet ännu. Var
nu god och underhåll henne en stund medan jag slutar hvad jag har för
händer; så äta vi frukost tillsamman och göra derunder upp program för
resten af dagen. --

-- Jag är glad att ni kommit, sade Mariquita, så snart vi stigit in i
hennes rum. -- Luis har haft oändligt mycket bråk och arbete sedan vi
kommo hit och på långt när inte varit så glad som förut, men nu blir
det säkert bättre. Han har så ofta talat om huru roligt det skulle bli
att få er hit upp. --

-- Och ni sjelf, Mariquita? Huru trifs ni i San Francisco? Är lifvet
här verkligen så härligt som ni förestält er det, eller är det bara en
mer eller mindre gäckad förhoppning? --

Hon smålog litet tveksamt och tog sig någon betänketid innan hon
svarade:

-- Jag vet inte rätt hvad jag skall säga derom. Ännu har jag ju på det
hela sett så litet af lifvet här; och det lilla jag sett har jag
troligen inte betraktat på samma sätt som då jag brukade tänka på det
der borta. Och så har det plågat mig att se Luis nedstämd och
irriterad. Jag känner det alltid som om jag, åtminstone till en del,
vore orsaken dertill. -- Men nu blir det helt annorlunda då vi komma
att röra oss mera ute och han gör sig fri från sitt bråk. --

Så mycket var nu uppenbart att don Luis inte ännu meddelat Mariquita af
huru kort varaktighet hennes vistelse i San Francisco komme att bli,
men om det var detta som plågade honom eller om han verkligen hade mera
arbete än han tyckte om, det kunde jag icke af Mariquitas yttranden
sluta mig till.

Under frukosten tycktes han emellertid helt upplifvad och skrattade
godt åt Mariquitas beskrifning af ångbåtsresan från Guatemala och af
några typer bland deras ressällskap. Efter frukosten, föreslog han,
skulle vi göra en tur i parken och derpå åka ut till The Cliffhouse för
att se sälorna, samt äta middag der. Sedan finge man se hvad som vidare
vore att göras för att värdigt sluta dagen.

-- Vi ställa till en riktigt grundlig fest och viftdag, slutade han
skrattande, -- för att börja er San Francisco sejour. --

Men när Mariquita gått in till sig för att kläda om sig för utfärden,
blef don Luis med ens allvarsam, i det han vände sig till mig:

-- Nu måste jag bedja er om en tjenst. Till en början måste ni åtaga er
att föra Mariquita ut om dagarna, så hon kommer i rörelse, ty med detta
instängda lif går hon under. Sjelf kan jag ju inte för mina härvarande
vänners och deras familjers skull visa mig ute med henne, hvaremot det
kan göra er detsamma hvad man tänker och säger. Och bland mina
ungkarlsvänner och deras fruntimmersbekanta vill jag inte införa
henne. --

-- Och så, tillade han efter en liten paus med ett halft förläget
uttryck, -- ville jag bedja er att vid tillfälle börja bereda henne på
en snar afresa härifrån -- det är ett kapitel, som jag, skamligt nog,
ännu inte haft kurage att alls beröra. Säkert är att jag skulle gifva
bra mycket för att ha den här historien ogjord eller öfverstånden. --

-- Jag också, svarade jag. -- Och kanske ännu mera för att slippa vara
den som meddelar Mariquita att hennes glädjedagar äro förbi -- för
alltid. Sannerligen jag ens vet huru jag skall bära mig åt för att
komma fram med det. --

-- Det blir i alla fall inte så svårt, tröstade don Luis. Hon vet ju
att jag senare på sommaren skulle resa öfver till Europa, så ni kan
skylla på att jag fått underrättelser som troligen komma att påskynda
min resa hela hopen. Passa på något lägligt ögonblick och -- -- --

Men nu kom Mariquita tillbaka och vårt samtal till ett så tvärt slut,
att hon skrattande hotade oss med fingret.

-- Nu talade ni bestämdt illa om mig, Luis, eftersom ni afbröt så
hastigt. Men gå på bara, i dag blir jag inte ledsen. --

Nog misstänker jag att hon skulle känt sig något ledsen i alla fall om
hon vetat hvad samtalet gälde, men som det nu var störde ingenting den
glada stämningen under vår körtur.

Den är bra nog ensam i sitt slag, denna "den gyllene portens park" i
San Francisco med sina dungar af svartgrön barrskog, mot hvilka
eucalyptusträd och en del härdiga palmarter skarpt teckna sina
grå- eller bjertgröna blad, medan de ljusa, ständigt vårgröna
gräsmattorna äro öfversållade af blommor och buskar, hörande till par,
tre olika zoners flora. Det är Californiens underbara klimat, -- hvars
temperatur aldrig stiger så högt att värmen blir besvärlig, lika litet
som den sjunker lågt nog för att man skulle kunna tala om någon köld,
-- som tillåter sammanförandet på ett ställe af denna mångfaldiga
växtlighet, hvilken förlänar alla trädgårdar och planteringar ett så
omvexlande behag. Den ståtliga parken upptar många tiotal tunnland och
meningen är att utsträcka den ända till hafvet, dit redan nu en präktig
körväg leder, en fortsättning af den väg, som i tjugutal mil långa
vridningar genomlöper hela den vackra anläggningen.

Vi hade en treflig tur och tyckte att den tog nästan för hastigt slut
när vi hamnade vid klipphuset, ett värdshus bygdt ute på yttersta udden
vid inloppet till den välomhägnade hafsvik, vid hvilken San Francisco
ligger. Men den praktfulla utsigten öfver detta inlopp -- "den gyllene
porten" -- med seglare och ångare i mängd, gående ut till hafs eller
löpande in i hamnen, och ut öfver oceanen som bryter sig i tunga
bränningar mot kusten, kom oss snart att glömma allt annat. Och så
klipphusets stora märkvärdighet, de halftama salarna, hvilka i
hundratal lefva på de tre enstaka klippor, som höja sig ur vattnet inom
par hundra alnar från land. Några dussin af djuren ligga alltid
uppkrupna på klipporna, försänkta i sömn, medan andra under ett
idkeligt, doft vrålande söka eröfra sig en plats, och ytterligare andra
tumla om i vattnet rundt omkring, fullkomligt obekymrade om alla de
menniskor, som i timtal stå uppe på klipphusets veranda eller på
stranden nedanför, iakttagande de roliga djurens lif och vanor.

Mariquita var förtjust och skrattade som ett barn när ett par af de
lustiga gynnarne under kampen om någon bekväm plats hals öfver hufvud
tumlade ned i sjön och dervid gåfvo luft åt sin öfverraskning med ett
högljudt fnysande, för att nästa minut på nytt tränga undan hvarandra
vid försöket att krypa upp tillbaka. Under hela middagen, den vi läto
servera ute på verandan, tröttnade hon inte att betrakta de glänsande
bruna, våta kropparna der ute i vatnet, men när vinden mot solnedgången
småningom dog bort, medan det röda klotet sjönk ned i hafvet långt
borta i vester, glömde hon dem och betraktade under tystnad den
skimrande vattenytan, som i långa, mjuka, glänsande dyningsvågor sakta
smög sig fram till stranden för att brytas mot dess klippor i en
dånande, hvitskummande bränning.

På hemvägen kommo vi öfverens om att jag skulle börja rida ut med
Mariquita om morgnarna. Don Luis lofvade skaffa henne en passande häst
och stälde sin egen till min disposition.

-- Det kommer att göra dig godt, sade han till den unga flickan, hvars
ögon glindrade redan vid tanken på det länge saknade favoritnöjet.--
Inom några dagar kommer du att se lika frisk och glad ut som förr,
tillade han med mera ömhet i tonen än jag förut märkt då han talat med
Mariquita.

Till mig sade han, medan vi efter att hafva lemnat Mariquita hemma
vandrade till mitt hotell, att jag inte behöfde göra mig någon alltför
stor brådska med att meddela Mariquita att slutet var nära.

-- Det är inte för mycket om hon får någon liten tid på sig för att
göra bekantskap med de angenämare sidorna af lifvet här, af hvilka hon
ju tillsvidare sett nästan ingenting. --

-- Nej, min vän, svarade jag. -- Vid första lämpliga tillfälle ämnar
jag göra slag i saken. Ju längre det går på detta sätt, desto svårare
blir det för henne att finna sig i det oundvikliga slutet -- och med er
har jag ingen misskund alls, om jag också godt kan förstå att ni så
mycket som möjligt ville uppskjuta detta slut. --

-- Kanske är det en orsak till till min motvilja att säga ifrån åt
Mariquita, sade don Luis fundersamt, -- ehuru jag inte gjort det klart
för mig. Ja, gör som ni vill, tillade han med en suck. -- Jag litar på
att ni gör Mariquita så litet ondt som det öfverhufvudtaget är möjligt
då ni inleder den oundvikliga slutuppgörelsen. --

Att don Luis inte heller tog saken alldeles så lätt som han förut tänkt
sig det, hördes godt på hans tonfall, men hvad var nu egentligen dervid
att göra? På aftonen låg jag länge och funderade derpå innan jag
somnade, men kunde inte finna på någon lämpligare utväg ur dilemmat än
att sända Mariquita hem så fort som möjligt. Ty om don Luis beslöte sig
för att taga henne med sig öfver till Europa så blefve det efteråt bara
så mycket svårare för dem att skiljas och derföre var det vida bättre
att det skedde redan nu.

Tillfället att tala om saken med Mariquita kom snarare än jag hade
förmodat. Vi hade sedan några dagar börjat våra morgonridter ute i
parken, der San Franciscos eleganta verld temmeligen fulltaligt brukar
samlas för att med en timmes ridt eller en promenad till fots rekreera
sig efter föregående dags ansträngningar, och hade som alltid ridit en
stund längs den vanliga vägen der det talrika sällskapet galopperade af
och an. Så hade vi slagit in på en sidoväg, der vi läto hästarna gå i
skridt, medan vårt samtal så småningom blef allt enstafvigare och
slutligen helt och hållet afstannade. Intet annat hördes än våra
hästars jemna steg och det sakta, så att säga förnäma knarrande
läderljud, som nya sadlar och remtyg frambringa, då och då afbrutet af
ett klirrande när Mariquitas otåliga fuchs kastade upp hufvudet och
gjorde ett försök att komma i väg, så att ryttarinnan tvangs att taga
ett fastare grepp i tyglarna. Morgonluften var frisk och ren, med då
och då en doft af daggfuktig växtlighet, som kom oss att draga ett
djupare andetag, och det klara, lifvande solskenet spelande mellan
grenar och blad, tecknande liksom ett skuggspel på vägen framför oss.

-- Det är skada att Luis inte hinner vara med på våra morgonridter,
sade jag tanklöst, -- det kunde nog göra också honom godt att vara mera
i rörelse. --

-- Tror ni verkligen att han inte har tid? frågade Mariquita med ett
litet matt småleende. Men i detsamma stego tårarna henne i ögonen vid
det hon vände bort ansigtet -- och jag insåg att hon fullkomligt lika
väl som jag fattade hvarföre don Luis inte följde med oss.

-- Kanske kunde han finna tid dertill, svarade jag, besluten att gripa
tillfället i flygten och nu rycka fram med mitt grofva artilleri, --
men då finge han att arbeta in på nätterna i stället. Det är icke så
lätt för honom att få allting ordnadt och afslutadt under den vecka han
har kvar före afresan till Europa. --

Mariquitas häst stannade tvärt, i det hon på nytt vände sitt nu
kritvita ansigte mot mig.

-- Har don Luis bedt er säga mig detta?

Jag såg att ett nekande här tjenade till mindre än ingenting och
svarade derföre rent ut att så var, att han bedt mig söka förbereda
henne derpå, för att sålunda måhända göra det litet lättare.

Hon lät sin häst sätta sig i gång igen och vi redo en stund utan att
någondera ytrade ett ord.

-- Stackars Luis, sade hon slutligen, -- hvad det måste hafva plågat
honom, dessa sista veckor, medvetandet att han måste göra mig sorg --
mången annan skulle nog tänkt bra litet på den sidan af saken. -- Nu
rida vi hem, tillade hon. Endast hennes ytterligare blekhet visade huru
hårdt det träffat -- och kanhända den takt hon lät sin häst inslå.

Farten blef alltför häftig för att medgifva något vidare samtal tills
vi om några minuter stannade vid deras dörr. Då bad hon mig följa med
in.

-- Det blir lättare för Luis om vi ej äro på tumanhand de första
ögonblicken. --

Endast honom tycktes hon tänka på, och det obehag situationen måste
innebära för honom, medan hon dolde sin egen sorg och sina egna tankar
så väl, att om jag icke hade sett huru all färg med ens vek från hennes
ansigte då slaget föll, jag knappast skulle vetat huru hårdt det
drabbade.

Men när vi kommo in gick hon fram till don Luis, der han satt vid sitt
skrifbord, böjde sig ned öfver honom och kysste honom, något som hon
aldrig förut gjort i min närvaro -- och så skyndade hon in i sitt rum
med tårarna strömmande ned öfver kinderna.

-- Hvad har ni sagt henne? frågade don Luis med en skiftning af
ansigtsfärgen också han.

-- Att ni reser till Europa om en vecka. Nu är saken afgjord
och klar. --

-- Det var väl nog det bästa, sade don Luis tveksamt, men med ett
uttryck som om han gifvit bra mycket för att det bästa icke händt. --
Huru tog hon det?

Jag beskref tillgången så noga jag kunde, betonande särskildt att
Mariquitas första tanke gält honom och det obehag medvetandet att vålla
henne smärta måste förorsakat honom. Och så tillade jag, kanske med en
helt liten bismak af skadeglädje:

-- Nu medger ni väl åtminstone att jag från början bedömt Mariquita
riktigt, ty draget att glömma all sin egen sorg, sitt ödelagda lif och
sin eländiga framtid, för att blott tänka på den man har kär, är väl så
äkta kvinligt och fint, att den som är mäktig deraf måste anses
fullkomligt hafva lemnat vildinneståndpunkten bakom sig. --

-- Jag medger hvad som helst, svarade don Luis trött, -- och har
sanningen att säga redan länge gått och burit på medvetandet att
Mariquita var och är mycket för god för sådan lek som jag bedrifvit. --
Jag bara önskar att vi kunde göra slut på alltsamman redan i dag. --

-- Nästa båt till Panama går om tre dagar, sade jag, -- och med den
måste Mariquita följa, ty sedan går ingen på fyra veckor, som anlöper
hamn i Costa Rica. --

-- Stackars min lilla flicka, sade don Luis sorgset, vid tanken på
Mariquitas långa ensamma resa till sitt hem igen. Och derefter sutto vi
och rökte tyst och ihärdigt tills hon kom in och sade att frukosten
väntade.

Hon var lugn nog, men de muntra små ögonen sågo så innerligt sorgsna ut
och ögonlocken voro betänkligt svullna -- svårt hade den lilla, modiga
stackaren att svälja sin gråt och sin frukost, den hon säkert endast
för don Luis skull rörde vid.

-- När går ångbåten till Puntarenas? frågade hon slutligen, i så lugn
ton hon kunde åstadkomma.

-- Om tre dagar, svarade jag. -- Och sedan går ingen på en månad.

-- Alltså om tre dagar, sade hon sakta, med en så hopplöst sorgsen
blick på don Luis att det skar mig i hjertat.

-- Kom hit i afton, sade don Luis, sedan vi på otroligt kort tid stökat
undan frukosten. -- Vi äta middag tillsamman här hos oss och fara sedan
till theatern. Jag skall telefonera efter en loge. --

Middagen blef icke just mycket gladare än frukosten, ehuru vi nog alla
ansträngde oss för att samtala om likgiltiga saker; och bra liten
uppmärksamhet egnade innehafvarne af vår loge åt stycket som uppfördes.

När så don Luis gick ut under mellanakten framkastade jag den förmodan
att Mariquita inte skulle bry sig om morgonridterna numera.

-- Tvärtom, svarade hon, -- nu mera än förut. Ni kan väl förstå att det
är plågsamt för Luis och mig att tala om min afresa och nästan ännu
plågsammare att försöka tala om likgiltiga saker. Ju mindre vi äro på
tumanhand, desto bättre -- så ni får vara beredd på trägen tjenstgöring
dessa sista dagar, slutade hon med ett litet leende, som trots allt
ändå hade en skymt af likhet med förra tider.

De gingo snabt de tre sista dagarna. På morgnarna gjorde vi längre
ridter än förut, åto frukost i deras hem och träffades igen till
middagen på någon restauration, för att sedan tillbringa också aftonen
utomhus.

Den sista morgonen redo vi på hemvägen upp på en hög kulle, derifrån
man har en den härligaste utsigt öfver hela San Francisco, öfver staden
med dess räckor af hus, affärskvarteret med dess ståtliga palatser och
öfver hamnen med dess otaliga fartyg och väldiga ångfärjor, dem man kan
följa med ögat nästan ända bort till Oakland på andra sidan bugten.

Mariquita satt en lång stund alldeles tyst och betraktade det rörliga,
pulserande lifvet der långt nedanför oss. Långsamt lät hon till slut
blicken öfrerfara hela den vackra taflan. Så vände hon ansigtet bort
derifrån och satte sin häst i gång igen, i det hon med en djup
snyftning tryckte näsduken mot sina ögon.

Jag tyckte mig icke kunna säga någonting.

Så redo vi hem igen under oafbruten tystnad och kommo oss icke för med
att tala stort mera under frukosten heller. Omedelbart efter denna
lemnade jag dem båda, i det jag lofvade komma tillbaka på aftonen en
stund innan båten gick.

Don Luis hade blifvit allt tystare och dystrare ju längre tiden led; de
sista dagarna hade han gått omkring som om han icke vetat hvar han
skulle göra af med sig sjelf. Så hade han hittat på att ställa till sin
förlorade middag på sjelfva afskedsaftonen ute på Klipphuset. "Jag
måste hafva lif och rörelse omkring mig", sade han, "för att inte
blifva alldeles hypokondrisk sedan Mariquita rest." Vi skulle följa
henne till båten och derifrån köra rakt ut till det väntande
sällskapet.

Det var ungefär vid elfvatiden jag lemnade dem, och då jag inte kände
mig så särdeles gladt stämd, jag heller, begaf jag mig hem till
hotellet för att der på bästa sätt fördrifva tiden till klockan sju, då
jag lofvat afhemta dem.

Men frampå eftermiddagen kom en kypare upp och sade att man kallade på
mig i telefonen. Jag gick ned och hörde don Luis' röst som bad mig
komma tidigare, så fort som möjligt.

-- Programmet är något förändradt, sade han med ett helt annat uttryck
i rösten än då jag senast hört honom på morgonen, men utan att gifva
någon vidare förklaring.

Jag skyndade att kläda om mig, ty från ångbåten skulle vi ju begifva
oss direkte på middag, och så for jag ut till don Luis' villa,
högeligen nyfiken att få veta hvad som nu stod på.

Det var Mariquita som öpnade dörren vid min ringning. Hon var klädd i
reskostym, såg förlägen och förgråten ut, men log ändå med hela
ansigtet i det hon tillika torkade sina ögon med en näsduk, som
tydligen användts för samma ändamål redan förut.

-- Kom in, kom in, ropade hon, innan jag hann så mycket som öpna
munnen. -- Jag är så rysligt lycklig och nöjd -- Luis får berätta allt.
Och dermed flög hon in till sig igen.

Don Luis stod i sitt rum framför en koffert, den hans betjent höll på
att packa. Han skrattade också då han fick syn på mig.

-- Tag en cigarr, sade han, -- och stäfja er nyfikenhet ett par minuter
medan jag ser efter att Charles slutar packningen riktigt.

-- Gå er väg, Charles, och hvila er en stund, sade jag -- jag skall nog
hjelpa don Luis om det behöfves.

-- Och nu, fortsatte jag till denne, så snart betjenten stängt dörren,
-- hvad är meningen med allt det här? Hvarför har ni narrat mig hit i
otid och hvad har ni för inpackning för er? --

-- Jo, svarade don Luis med småflat min, -- det blef klart för mig i
dag att jag inte kunde låta Mariquita resa tillbaka till Costa Rica --
och derföre reser jag sjelf redan i afton till New-York och Europa och
tar henne med mig. --

Jag blef ond och sade don Luis temmeligen rent ut att han bar sig åt
som ett nöt.

-- Om ni nu skiljts från Mariquita, slutade jag, -- så fans det
åtminstone någon möjlighet för att hon småningom skulle glömt de sista
månaderna och funnit sig i lifvet der nere igen, men huru vill ni bära
er åt för att skiljas, sedan ni lefvat samman ytterligare några
månader? --

-- Det vet jag inte, svarade don Luis ytterst kallblodigt,-- och kommer
troligen heller aldrig att få veta det, emedan jag inte alls mera har
för afsigt att skiljas från Mariquita. Jag ämnar ännu förrän vi resa
vigas vid henne. --

Det sista med en stadig blick på mig.
-- Halloh! började jag i min ytterliga förvåning, men tystnade i
detsamma, ty det slog mig med ens att detta ju verkligen var en långt
bättre lösning af trasslet än jag någonsin tänkt mig.

-- Vagnen är straxt här, fortsatte don Luis, -- tillståndsbevis tog jag
ut i förmiddags och presten väntar oss. Ni blir vitne. --

Dermed ringde han på Charles, gaf honom några sista ordres för
inpackningen och tillsade honom att vara nere vid bangården i god tid.

Så gingo vi in till Mariquita, som under tiden med kallt vatten, puder
och andra lämpliga medel sökt försätta sin lilla, strålande fysionomi i
presentabelt skick igen.

Jag gratulerade henne till förändringen i reseplanerna, men hann inte
med något vidare, ty nu anmälde Charles att vagnen var der och vi gingo
ned.

Mycket talade vi ej heller under åkningen, som för resten inte räckte
länge. Mariquita frågade endast halfhögt om don Luis var säker på att
inte ångra sig.

-- Det är tid ännu att vända om, sade hon, men såg icke riktigt ut som
om hon önskat få göra det.

Don Luis bara skrattade, och med detsamma voro vi framme.

Presten var färdig och ceremonien -- med hans hustru som andra vitne --
var amerikanskt kort och enkel, så att vi inom mindre än en halftimme
voro på väg till bangården.

-- Kom ihåg att härefter aldrig kalla mig annat än Mariquita, sade hon
så snart vi satt oss i vagnen, med äkta tjufpojksmin syftande på ett
föregående tillfälle då hon bedt mig om något annat i den vägen.

-- Nu får ni vara ensam värd på middagen, sade don Luis. -- Jag har
bedt Ned Richards skicka sin trafvare ned till stationen för er räkning
så att ni möjligast fort kan komma ut till Klipphuset, der man väl
redan börjar bli otålig. Ursäkta nu mig på bästa sätt, tillade han
skrattande.

Vid stationen väntade Charles med biljetter och kappsäckar. Sofkupén
var abonnerad och prydd med en del blommor, om hvilkas anskaffande jag
hunnit hviska ett ord åt Charles innan vi foro till presten. Tid hade
vi just jemnt tillräckligt för att trycka hvarandras händer och uttala
ett hopp om att någongång träffas igen -- och så rullade tåget i väg,
utan att jag riktigt hunnit hemta mig från min förvånade häpenhet.

Ned Richards trafvare var ett utmärkt djur, som på otroligt kort tid
förde mig genom parken ut till Klipphuset, der ett talrikt sällskap af
damer och herrar väntade på värden med allra största otålighet -- en
otålighet, som förbyttes i en ännu större förvåning när jag med ett par
ord förklarade huru sakerna stodo.

Ned Richards hviskade något åt hofmästaren, straxt derpå smälde
champagnekorkarna och så drucko vi alla ett glas i botten för de
resandes välgång.

Det var ju visst oegentligt att börja med champagnen före soppan, men
hela historien hade ju så att säga börjat från oriktig ända.



PÅ LOKOMOTIVET.


Ofta nog under de oändligt långa, tröttsamma timmarna i jernvägskupén,
då der ingen fans att språka med och ögonen begynt tröttna vid de
ständigt lika fruktlösa försöken att uppfatta något af det
förbiskymtande landskapet, hade jag tänkt på huru mycket intressantare
det ändå vore att en gång göra en resa på sjelfva lokomotivet. Men det
hade alltid stannat vid blotta afsigten. Jag tänkte visst icke
egentligen på att Pullman vagnen i sjelfva verket var en så oändligt
mycket angenämare vistelseort, men jag fruktar för att det ändå i
grunden blott var det dunkelt närvarande medvetandet härom, som
afhållit mig från försöket.

Också den dag, hvarom nu här är fråga, hade jag under den långa färden
från föregående afton till långt in på eftermiddagen hunnit bli
hjertinnerligen trött på alltsamman -- ressällskap, tobaksrökning,
tidningar och alla andra till buds stående distraktioner. Vi hade
slutligen kommit till middagsstationen, min måltid var undanstökad och
jag gjorde ett slag längs perrongen för att litet räta på benen, samt
kom dervid ända upp till lokomotivet.

-- Halloh, gamle gosse, hvart gäller resan? --

Jag såg mig omkring. Frågan måste gälla mig, ty ingen annan var synlig
i närheten. Men hvem var frågaren? Det var lokomotivföraren, "the
engineer"; som han kallas i Amerika, det var tydligt, ty han var det
som räkte fram sin flottiga hand och såg så bekant ut. Men inte kände
jag honom. Skakade hand likafullt, men såg tveksam ut förmodar jag, ty
han fortsatte:

-- Träffades senast vid Piedras de Fuego, då ni red som paymaster, en
liflig eftermiddag när niggerna försökte göra revolt. --

Nu klarnade mitt minne. Tom Finlay var det. Och med ens stod hela
scenen tydligt för min blick.

Det var nere i Costa Rica vi hade råkats, och det var ingen annan än
Tom, som hjelpte oss ur klämman när ett par hundra negrer gjorde
revolt, emedan vi å dragande kall och embetets vägnar från deras
månadslikvid afdrogo priset för ångbåtsresan från Jamaica till Puerto
Limon.

De stodo skockade utanför dörren till kommissariatsbutiken och några af
de fräckaste, med en groflemmad, bläcksvart gynnare i spetsen, trängde
sig in, förklarande att de skulle ha sin likvid till fullo -- med godo
eller ondo. Och dervid gjorde ledaren en obehagligt insinuant rörelse
med den påk han hade i handen.

Det var då Tom steg upp, gick fram till anföraren med den lugnaste min
i verlden och -- stack sin revolver rätt i hans mun innan någon hann så
mycket som blinka.

-- Och nu, ert förb----de pack, röt han åt de förbluffade svartingarna,
nu lagar ni er i väg på ögonblicket om ni inte vill ha bitarna af den
här gossens skalle i synen. Vi ha sex skott hvar, utom två
hagelladdningar i geväret der, så det räcker allt för flera än den här
syndaren. Och ni har just jemt en minut på er.

Ingen som såg Tom i det ögonblicket kunde ens en sekund betvifla
allvaret i hans afsigter, och inom mindre än en half minut var platsen
klar, så när som på den bålstore anföraren, som blifvit grå af skräck
och slog en formlig trumhvirfvel med tänderna mot revolverpipan.

-- Inom tio minuter är du borta från lägret och visar du en enda gång
till din babianfysionomi på den här trakten, så hänger jag dig med mina
egna händer -- sade Tom, i det han omsorgsfullt torkade af revolvern på
ärmen af sin ylleskjorta. Och niggern, som kort förut varit kavat nog,
försvann som en rök.

Hela scenen drog, som sagdt, i en blink förbi mitt minne när jag såg
Toms ärliga grå ögon blicka emot mig.

Med ett par ord meddelade jag honom att jag reste på samma tåg, norrut
hän -- hvart, visste jag ju icke sjelf så noga.

-- Hoppa upp här, uppmanade Tom. Det är bara en half timme till nästa
station, der ni kan byta om igen ifall det här blir för långtrådigt och
obekvämt. --

Så hade jag då fått min åstundan uppfyld, att en gång resa på
lokomotivet.

Egentligen bekvämt var det nu inte. Jag fick sitta på Toms verktygslåda
på ena sidan, medan han sjelf stod på den andra, färdig att när som
helst sätta i gång. Emellan oss hade vi ugnen, den eldaren allt efter
litet öppnade för att kasta in mera kol, och då strömmade der ut en
hetta, som nästan förtog andedrägten. Men framför oss låg banan slät
och jemn med skenorna likt tvänne svarta streck, hvilka långt, långt
borta löpte samman i ett enda; den vida, ödsliga prärien i glödande,
dallrande solljus, med flockar af boskap utsträckta der och hvar i
gräset och längst borta ett blåaktigt, otydligt töcken, nedtill
liknande kullar och skog, upptill smältande i ett med molnen och
solröken.

Många ord hunno vi inte vexla förrän konduktören gaf signal och Tom
släppte på ånga. Helt litet först, så något mera, maskinen pustade ett
tag, ett till, hjulen rörde sig långsamt omkring, nästa ögonblick gledo
vi utan den minsta ryckning ut från stationen och inom ytterligare
några sekunder sköto vi fram med full fart.

Tom såg på mig och nickade.

-- Det är en fin pjes det här lokomotivet, ska jag säga. Jag känner
henne ut och in och hon lyder ordres bättre än en örlogsmatros. --

Och Tom lät sin seniga hand med en smekande rörelse glida längs staken,
som meddelade hans vilja åt maskinen och satte dess kraft i rörelse.

Det var verkligen både nytt och intressant att åka på lokomotivet. I
stället för otydliga glimtar af landskapet, tröttande genom sin brist
på detaljer, dem man aldrig hann uppfatta, låg här hela nejden som en
karta för våra ögon. Först långt borta, liksom sedd genom en bakfram
hållen kikare, så växande i storlek och tydlighet ju närmare vi kommo,
tills bilden med ens tycktes flyga rätt inpå oss, för att nästa sekund
försvinna och lemna plats för en ny.

Och så sjelfva banan. Här en kurva, der en bro öfver en liten bäck,
hvilken jag alls icke märkt der den silade sig fram genom gräset tills
vi med en knyck och ett dån flögo deröfver. Så en stigning, ty så jemn
är prärien ingalunda som den på afstånd förefaller; farten blir
omärkligt allt saktare, lokomotivet pustar hårdare -- det är nästan som
om vi sjelfva kände tyngden af de många vagnar bakom oss; och
ofrivilligt drar jag ett andetag af lättnad när vi nått högsta punkten
och åter börja glida utfor.

Tom ser på mig och småler. Han behöfver inte fråga för att veta att jag
första gången åker på lokomotivet. Så ger han sin stake en ytterligare
knyck i den riktning jag redan vet betyder ökning af farten och vi
skjuta i väg som en blixt. Banan ligger rak och jemn milslångt framför
oss, solen har börjat sjunka och sänder sina strålar längs skenorna,
hvilkas slitna ytor glänsa som band af silfver. Farten blir allt värre,
när vi glida utför en sakta sluttning, men Tom vet att det icke är
någon fara. Han bara ser på mig och hvarje gång någon liten ojemnhet
ger oss en knyck, nickar han och ser ut som om han tyckte det vara
utmärkt roligt.

Tala kunna vi icke för dånet och rasslet, men det är utmärkt roligt, om
också den ursinniga hastigheten ger en samma kittlande känsla som när
man kommer nedåt med en slänggunga och emellanåt frestar en att gripa
tag i någonting för att -- ja, bara för att det går så fort.

Tom rör igen på sin stake. Vi hejda oss något litet, så drar han i
signalrepet öfver våra hufvuden, en gång, två, tre gånger och hvar gång
svarar lokomotivet med ett bölande ljud. Farten saktas alltmera och
någon minut derpå stanna vi vid en liten station, som ser så ytterst
obetydlig, ensam och öfvergifven ut, nästan som utkastad på måfå i det
stora, vida gräshafvet.

-- Ni har präktiga nerver, säger Tom med en gillande blick på mig. De
allra flesta bruka första gången känna sig uppskakade när jag släpper
henne lös i en sluttning. Det betyder sextio å sjuttio mil i timmen och
det är inte litet. Nå, vill ni fortsätta eller gå tillbaka i vaggonen?

-- Fortsätta, svarar jag. Och två minuter derpå flyga vi åter fram
öfver slätten, rakt in i det glödande röda solljuset. Det blir allt
rödare ju lägre solen sjunker och till sist står hon som en jättestor,
rödglödgad boll i det fina, blånande töcknet. Står stilla ett ögonblick
och så, när vi glida utför sluttningen, dyker hon med ens ned under
synranden. Men åt höger norrut faller skenet ännu så varmt och klart på
en rad af kullar, klädda med mörk, högtidlig skog, och när också de
sjunkit i mörker; dallrar ännu det sist döende ljuset öfver bergskedjan
der bakom -- så långt borta att vi först på natten hinna dit, trots den
svindlande farten.

Allt ännu sluttar banan utföre, vi svänga småningom åt höger och närma
oss alltmera skogen. Nu skymtar der otydligt ett bredt vatten i den
tilltagande skymningen. Om ett par minuter ila vi fram längs
flodstranden, följa den en bit, gå i en kurva, så skarp att lokomotivet
lutar öfver, ned på bron och brusa med ett dån likt åskans öfver och
emellan dess nätverk af jern, som i ett virrvarr skymtar för våra ögon.

På andra sidan ligger åter en station, der vi taga in vatten samt tända
våra lyktor, och så framåt igen.

Vi arbeta oss uppåt en lång sluttning med allt saktare och saktare
fart. Öfverst är kullen redan bevuxen med buskar. Vi skjuta fart igen
sedan hela tåget hunnit upp och nästa minut rusa vi in i skogen och
mörkret.

Endast en helt liten bit af banan framför oss och de raka, släta
stammarna på båda sidor kunna vi se, skarpt belysta af lyktskenet. Allt
det andra är mörker, ty träden stå så tätt att deras kronor bilda ett
enda hvalf, som utestänger hvar smul af den svaga skymningsdagern.

Men inte sakta vi farten för det. Min vän lokomotivföraren känner
tydligen hvarje tum af banan, hvarje kurva, hvarje stigning. Och nu
mera passera vi sådana allt efter litet. Terrängen blir alltmera och
mera ojemn ju närmare vi komma till bergstrakten och kräfver oaflåtlig
uppmärksamhet och påpasslighet af den, i hvars hand hela det ståtliga
tågets och dess hundratal passagerares öden ytterst hvila. Aldrig förut
har det fallit mig in hvilket oerhördt ansvar lokomotivföraren
egentligen har. Ett ögonblicks oaktsamhet, en minuts distraktion -- och
tåget rusar ohjelpligt till sin undergång.

Men Tom har inga sådana distraktioner. Hans grå ögon blicka ofrånvändt
på den korta, upplysta sträckan framför oss och det är tillräckligt för
att i hvarje nu upplysa honom om hvar vi äro och hurudan terräng vi
hafva framför oss. Den starka handen med de långa, seniga fingrarna
håller med ett fast grepp om staken och ökar eller minskar farten efter
behof.

Vi försöka alls icke mera att tala, der vi flyga fram genom natten.
Endast framför oss är det ljust; men sjelfva sitta vi i mörker för att
så mycket bättre kunna tillgodogöra oss belysningen från lyktorna.
Blott när eldaren kastar in mera bränsle, strömmar det skarpa rödgula
eldskenet ut från ugnen, lyser ett ögonblick upp den nedhukade
gestalten, golfvet der han står, tendern med dess kolhögar bakom honom
-- och lemmar oss i mörker igen.

Vi hafva redan dånat fram öfver flera broar, pustat uppför stigningar
och rusat; nedför andra i hejdlös fart, allt med den mörka, högtidliga
skogen till sällskap, och hafva åter nått högsta kammen af en ås. Men
nu skjuta vi icke fart som förut när det börjar gå utför. I stället ser
Tom efter att luftbromsarna äro klara och låter tåget helt sakta glida
nedåt.

Skogen glesnar och försvinner. Framför oss ligger något mörkt, högt,
stort, som i en svart massa reser sig mot natthimlen. Det är sjelfva
bergskedjorna. Nedanför oss är mörkret så djupt att jag ingenting kan
urskilja. Det ser bottenlöst ut.

Nu sättas luftbromsarna i verksamhet, farten, som ökats af sig sjelft,
saktas igen och så glida vi ned på viadukten, hvilken i en ytterligt
skarp kurva för oss öfver det bottenlösa mörkret framför oss. Vi kunna
icke se huru djupt det är till botten af ravinen och urskilja ingenting
annat än två skenor, löpande öfver jernsyllar, hvilka tyckas hvila på
sjelfva det svarta mörkret, medan vi djupt under oss höra ett otydligt
brus af vatten, blandadt med ekot af rasslet från vårt tåg.

Åter tränger sig på mig den tanken huru bekymmerslöst vi ofta sofva oss
fram öfver afgrund och bråddjup. Ett enda felgrepp, en axel som
brister, en mutter som lossnar och knappast en enda af sofvarne i de
präktiga vagnarna der bakom skulle ens hinna vakna innan hans sömn i
ett ögonblick blefve för djup att någonsin mera kunna störas.

Men nu är viadukten passerad och straxt på andra sidan derom ligger den
station, der vi byta lokomotiv. Med en känsla af saknad lemnar jag min
plats, men Tom försäkrar mig att den snart blefve obehaglig, ty nu
komma vi in i bergstrakten, der nattluften är isande kall och banan går
fram genom den ena tunneln efter den andra.

Det är med mera värme än förut jag trycker Toms hand till afsked, och
när han presenterar mig för sin efterträdare, ger sig min nyväckta
respekt för lokomotivförarens ansvarsfulla, hvarje nerv och muskel
ansträngande verksamhet luft i en bugning, aktningsfullare än jag
vanligen brukar bestå mina medmenniskor.

Så går jag tillbaka i min vagn -- och sofver snart som de andra.



MIN RESKAMRAT.


"Det är så ledsamt och enformigt att resa allena, man har ingen att
meddela sig med om sina intryck och erfarenheter" -- låter det vanligen
då det är fråga om fördelarna af att resa ensam eller i sällskap. Och
ofvanstående uttrycker nog den åsigt som hyllas af det stora flertalet.

Men sannerligen säger jag er: det är bättre att känna sig så ensam och
öfvergifven som en ung fru; då hennes man första gången rest bort på en
vecka, än att resa i sällskap med en preussisk löjtnant.

Ty dertill hade vår herre uppenbarligen ämnat honom; och endast
storartadt ungdomligt lättsinne var det, som bragt honom att skolka med
sin skolgång så att han förverkat rättigheten att fullgöra sin
värnepligt som "einjähriger freiwilliger" och sedan avancera till
epåletterna. I stället hade han rymt undan de år i uniformsrock, som
väntade honom och efter den betan var paradiset nu stängdt för alltid.

Det hjelpte inte alls att förbanna förbemälda lättsinne både sent och
bittida och att kamma håret med bena ända ned i nacken samt sno
mustaschämnena uppåt. På sin höjd var det bara en ringa tröst i
olyckan. Och stort mera var icke heller användandet af oförfalskad tysk
officersjargon, så ofta sig blott göra lät. Men för mig var det mera.
Det var en mara, som pinade mig om dagarna och förföljde mig i mina
nattliga drömmar.

Huru vi nu kommit att resa tillsammans hör väl egentligen inte hit, men
jag vill ändå antydningsvis nämna att urvalet -- i kvalitatift
hänseende -- inte var så synnerligen stort bland de äfventyrare det
hvimlade af der nere i vildmarkerna. Bland de blinde är ju den enögde
kung. Min förfelade löjtnant var rentaf en ljuspunkt i den omgifningen.

       *       *       *       *       *

I Leon, Nicaraguas gamla hufvudstad, gingo vi en morgon till
kathedralen för att se leonesiskorna bevista den tidiga messan. Det är
ett vackert, vördnadsbjudande tempel, denna kathedral. De höga, smala
fönstren sprida blott en sparsam belysning under de höga hvalfven, der
luften kännes frisk och sval. Tystnaden före messans början är djup och
högtidlig och den gamla altartaflan vacker och rörande i all sin
naivitet -- allt gör stämningen andaktsfull och lugn.

Framför en Mariabild låg en ung flicka på knä, ögonskenligen helt
försjunken i bön. Radbandet rörde sig snabbt mellan de fina fingrarna,
läpparna mumlade den ena bönen efter den andra, och emellanåt lutade
hon för långa stunder åt gången pannan mot det kyliga stengolfvet.

När så messan började och dess högtidliga toner, vackert accompagnerade
af orgeln, liksom strömmade ned från det hvälfda taket, tycktes den
unga bedjerskans andakt ytterligare stegras. Läpparna rörde sig
ifrigare, tårarna stego henne i ögonen och när hon nästa gång höjde
ansigtet mot gudsmodersbilden strömmade de ned för kinderna.

Den hvita drägten och den löst hängande svarta rebozon klädde henne på
ett rentaf förtjusande sätt. De stora mörka ögonen sågo så sorgsna ut,
kinderna voro så bleka och tårarna flöto så rikligt, att jag sjelf
kände mig halft rörd der jag stod bakom en af de väldiga pelarne, fullt
inne i den stämning den högtidliga musiken, rökelsen och de skumma höga
hvalfven framkallade.

-- "Eigentlich ein famös nettes Kind!" -- hörde jag en röst i mitt öra.

Och när jag vände på hufvudet såg jag min reskamrat stå och tvinna sin
ena mustasch, med bröstet ut och klackarna ihop, kastande sina mest
förföriska blickar på min sorgsna lilla bedjerska.

Svara gjorde jag ej, när jag sakta drog mig öfver till andra sidan af
kyrkan -- och inte var det Gud fader jag åkallade i de par böner jag i
min tur frammumlade.

       *       *       *       *       *

I de vilda, ödsliga gränsmarkerna mot republiken Honduras hade vi en
dag ridit från dagbräckningen till långt in på eftermiddagen. Vägen
hade gått genom ett torrt, solförbrändt landskap, hvars enformiga
karakter icke afbrutits på minsta sätt. Vatten hade vi icke träffat på
sedan flera timmar i de torra bäckar vi passerat, hvarföre också våra
hästar voro uttröttade och vi sjelfva så förslöade af hettan och
törsten, att vi ej mera brydde oss om någonting, knappast ens sågo oss
omkring.

In i bergstrakten hade vi dock kommit och höllo som bäst på med att
klättra upp för en höjd af några tusen fot. Vägen slingrade sig i
ytterligt branta zigzagkrökningar längs bergväggen, som var betäckt med
tät buskskog, nu löflös och grå, men med här och hvar en svag skiftning
i ljusrödt eller hvitt, der en eller annan buske eller något litet träd
stod i blom.

Luften var glödande het och hettan dallrade öfver marken så att våra
värkande ögon i förtviflan sökte någon hvilopunkt, medan doften från de
blommande buskarna, kvalmigt sötaktig och kväfvande stark, steg mot
hufvudet som ett opiumrus.

Allt efter litet stannade hästarna för att pusta ut i branten. Solen,
som baddade rätt på bergväggen, frambragte strömmar af svett från de
arma djuren, men vi voro sjelfva alltför trötta och slappa för att
stiga af och till fots försöka nå höjden af passet.

Slutligen kommo vi upp på sjelfva krönet -- och der var allt med ett
slag förändradt. Sjelfva bergstoppen bildade en liten platå, bevuxen
med tätt, fint gräs under en dunge af högresta, grönskande barrträd.
Vinden strök fram deröfver och förde med sig den härligaste friska doft
af kåda och barr -- ja, nästan af nord. Tröttheten försvann med ens när
jag med en obeskriflig känsla af njutning sög in den gamla, välbekanta
doften, den jag på så lång tid ej känt.

Det var som hade jag vaknat. Nu såg jag också den praktfulla,
vidsträckta utsigten öfver den vilda bergsnejden och längs en dal, som
vidgade sig mil efter mil, begränsad af höga, väldiga ryggar på båda
sidor, med vulkanen Momotombos jättekägla och en glimt af
Nicaraguasjöns glittrande vatten längst borta vid synranden.

Jag hade stannat min häst och satt försjunken i tankar och minnen, dem
den friska, eggande barrdoften kallade fram. De radade upp sig i
hundratal, det ena efter det andra, till ett helt bildergalleri inom
några minuter, och bragte mig in i en stämning så full af vemodig
hågkomst, att så godt som ett intet kunnat narra saltvattnet upp i mina
ögon -- -- --

-- "Ein kolossal schneidiger Geruch" -- sade reskamratens röst. Han
hade hunnit upp också han.

Jag högg till min häst med sporrarna så att det stackars kräket med ett
par satser flög bort öfver den lilla platån -- och mina tankar voro bra
fula. Men jag sade ingenting, hvarken under det långa, besvärliga
nedstigandet i dalen eller sedan vi kommit fram till nattkvarteret, der
jag i timtal låg och rökte, medan det bländande klara månskenet
hindrade mig från att få sömn.

       *       *       *       *       *

En annan dag hade vi ridit vilse i skogs- och bergsmarkerna, der
hundrade vägar korsade hvarandra i alla riktningar, så att snart sagdt
blott instinkten hjelpte oss att hålla rätt kosa. När vi efter långt
letande slutligen kommo in på rätta stråten igen, var solen redan nära
sin nedgång och våra hästar så trötta, att vi måste unna dem ett par
timmars rast och fortsätta först sedan månen gått upp.

Det blef en besvärlig färd. Vägen gick berg upp och berg ned, mest
genom skog, der skuggorna voro så täta att man blott med möda kunde
urskilja den smala stigen. Slutligen kommo vi efter en sista brant
stigning upp på en högslätt, som bildade det egentliga passet, och der
stodo träden så tätt att vi funno för godt att stiga af och leda
hästarna vidare.

En timme ungefär räckte promenaden genom skogen, der man i hvarje nu
snafvade öfver trädrötterna, dem det var omöjligt att se i det höga
gräset. Så upphör skogen med ens, vi komma ut på en liten gräsbevuxen
slätt -- och der stannar jag, full af häpen beundran öfver den utsigt
som ter sig för min blick.

Tusental fot sänker sig bergväggen i breda, väldiga terasser från den
lilla slätten ned mot dalen. Längs denna flyter en ståtlig flod, hvars
vatten glimmar som silfver i månskenet. Bortom floden och de odlade
fält som kanta den, vidtar skogsmarken igen, sträckande sig i en mörk
massa upp längs den bergås, som längst borta reser sig högt mot skyn.
Och der står skogen i brand på tre skilda ställen.

Breda, flammande bälten slingra sig genom mörkret, emellanåt skjutande
långa, hvassa eldtungor ända upp till sjelfva krönet af bergen, ofvan
hvilka tunga, svarta moln af rök hänga nästan orörliga i den lugna
nattluften.

Intet ljud af branden når fram till oss och intet annat ljud stör
heller den nästan öfverjordiska stillheten i bergsverlden rundt
omkring. Månens kalla, hvita ljus belyser hela nejden och framkallar
djupt svarta skuggor från de enstaka träd och dungar, hvilka likt mörka
jättebuketter teckna sig mot de gröna betesmarkerna nedanför.

Och borta på slätten mellan floden och oss ligger den lilla staden dit
vi sträfva, med hvita hus och en kyrka, hvars bizart formade torn höjer
sig högt öfver taken omkring och i den skarpa belysningen tecknar sig
som en underlig hvit silhouett mot skogen bakom.

Stillheten är så fullständig, lugnet så djupt, tystnaden så högtidlig
att hela synen förefaller som en storartad, fantastisk drömbild, den en
rörelse, en fläkt kunde förjaga. -- "Bei der Prachtaussicht würde ein
Gläschen Bier so recht famös schmecken." -- Jag vände mig bort från det
magiska sceneriet, men jag blef inte ens ond. Jag bara tyckte under
nedfärden längs den branta vägen att jag i andanom såg en hop
öldrickare der uppe på den lilla fridfulla bergplatån, med väldiga
muggar i händerna och tobaksröken bolmande fram mellan rödblonda skägg
-- och natten derefter drömde jag att jag blef utdrifven från
lustgården af en engel med skimrade hvita vingar, uppsnodda mustascher,
bena i nacken och pickelhufva.

       *       *       *       *       *

Ångbåten hade kastat ankar på redden utanför hamnen Acajutla i San
Salvador på aftonen efter en dag, så olidligt het att en och hvar gått
och suckat efter kvällen, som borde bringa någon svalka.

Nu hade kvällen kommit men utan att medföra den vanliga brisen, och
luften var lika tryckande som förut. Passagerarne hade alla samlats
uppe på däck och bildade efter vanligheten små grupper, inom hvilka
samtalen emellertid denna afton flöto mycket trögt och matt.

Jag satt och pratade med en gammal amerikanska, som rest och sett
mycket och nu senast vistats hela vintern i Frankrike och Tyskland,
hvilkas båda språk hon talade så väl som trots någon inföding.

Den har nog skäl för sig den allmänna åsigten att amerikanskorna i
regeln äro högljudda och ej så litet framfusiga och okvinliga i sitt
sätt, men i stället äro undantagen, när man lyckas påträffa sådana, så
mycket mera lysande. Det är nästan fransk esprit, men utan frivolitet,
tysk gedigen bildning, men utan tråkighet, engelsk kvinlighet utan
pryderi och öfver det hela ett drag af specifik amerikansk öppenhet
samt frihet från allting tillgjordt.

Den gamla damen jag samtalade med var ett sådant undantag.

Hon frågade ut mig angående de centralamerikanska vulkanerna, deras
utbrott, de härjningar de åstadkommit och en mängd andra detaljer; dem
jag lyckligtvis ännu hade i färskt minne.

Ämnet hade ett visst actualitetsintresse, ty Izalco, som ligger nära
kusten och är fullt synlig från Acajutlas redd, är en af de farligaste
i hela samlingen och hade hela dagen mullrat och rökt på ett sätt, som
lät förmoda att ett utbrott icke var långt borta.

Bakom Izalco höjer sig en hel grupp andra vulkaner, likt en armé af
resar med en framskjuten förpost, som då och då förkunnar att han vakar
och när som helst är redo att slunga ut död och förstörelse öfver
nejden. Kring dessa höga toppar hade småningom massor af hotande svarta
moln dragit sig samman, antydande att ett oväder var att förvänta efter
de sista dagarnas oerhörda hetta.

Ju längre det lider, desto mera tryckande blir luften. De svarta molnen
börja skifta i kopparfärg och mullret i vulkanen har tystnat. Så hafva
ock samtalen ombord. Det är som kände enhvar på sig att något ovanligt
är i annalkande och man bidar under tystnad.

Då dånar det plötsligt till som en artillerisalfva ur tusende kanoner
och i samma ögonblick skjuter en väldig eldpelare flera hundra fot högt
öfver Izalcos topp mot den mörka skyn. Den stiger och faller, skiftar i
lysande rödt och brännande gult, tecknande sig i skarpa konturer mot
den svarta molnmassan der bakom. Och inne i jordens innandömmen smatra
de skarpa knallarna så godt som utan afbrott, blandande sig med dånet
af eldpelaren, hvar gång den skjuter upp på nytt.

Det är storartadt vackert, högtidligt och skräckinjagande på samma
gång. Och ännu mera storartadt blir det då åskvädret bryter löst.

De bländande hvita blixtarna, hvilka synas ännu hvitare i jemförelse
med den rödgula eldkvasten öfver vulkanens topp, slungas icke fram en
om en utan i hela knippen på en gång. I alla riktningar ljunga de genom
molnen, som stiga allt högre och högre tills de breda ut sig öfver hela
himlahvalfvet. Så kommer åskdundret till och rullar med ett doft
mullrande fram och tillbaka, förstärkt af de skarpa underjordiska
knallarna från vulkanen, ur hvars krater eldstoden nu står nästan
orörlig upp mot skyn, lik en upp och nedvänd brinnande jättekon.

Något sådant har ingen af oss ännu bevitnat. Enhvar känner sig gripen
af samma känsla af obetydlig intighet gentemot detta naturkrafternas
uppror. Damerna se bleka ut och allas blickar äro ofrånvändt riktade
mot land, der härden för det väldiga arbetet befinner sig. Ingen
försöker att yttra något och ännu mindre tillåter sig någon häda den
praktfullt hemska synen genom någotslags utrop af beundran.

Då ljuder ett:

-- "So ein rechtes Sauwetter heut' Abend!" --

Den gamla amerikanskan riktar på min reskamrat -- ty det är
naturligtvis han som ger sina känslor luft -- en lång blick, rycker på
axlarna och beger sig bort, in i salongen, i det hon i förbifarten
hugnar också mig med ett ögonkast af ungefär samma innebörd, men
kortare.

Jag sade heller ingenting -- men jag kommer mycket väl ihåg hvad jag
tänkte.

       *       *       *       *       *

Ja, mera var det inte jag hade att förtälja om min reskamrat.



UR MIN PORTRÄTTSAMLING.

Antti Ulukka.


Han var när allt gick omkring den bäste arbetaren i hela lägret,
ingalunda den flinkaste, men den som ändå i längden uträttade det
mesta. Det såg kanske icke så mycket ut, när han med betänksamma tag
förde sin hacka eller spade, men i stället höll han heller aldrig upp
en minut. Från det ögonblick förmannens hvisselpipa ljöd, till tecken
att arbetstimmen var inne, och till dess hornet förkunnade att det var
matdags, var han intet annat än en arbetsmaskin, som gick på jemt och
utan afbrott.

Och aldrig något förspillande af tiden med onödigt prat dervid. De ord
voro öfverhufvudtaget icke många som kommo öfver hans läppar också då
han intet hade att göra, och under arbetstiden hände det nästan aldrig
att han öppnade munnen för annat ändamål än för att släppa ut röken
från pipan, hvilken oföränderligen och alltid hängde i venstra
mungipan.

Hemma var han från Kuusamo, der han egde ett litet hemman, hvilket han,
med färdiga skulder på och fyra yngre syskon som delegare uti, hade
ärft efter sin far. I många år hade han der kämpat mot frost, missväxt
och hypotheksräntor, hade under tiden gift sig och sedan, då ett par
munnar kommit till, funnit det ännu svårare att få båda ändar att gå
ihop.

Då hade han fattat ett stort beslut. Han skulle ut i verlden också han,
dit bort till guldlandet på andra sidan hafvet, hvarom han på
kyrkbacken och på sina sälsynta stadsresor hört så mycket språkas.
Hustrun och brödren, som var nästan fullvuxen, finge sköta hemmanet
under tiden -- han skulle nog förtjena ihop åtminstone så mycket som
till kronoutskylder och räntor.

Och dermed reste han, först in till Uleåborg, der han sålde sin unghäst
för att få respengar, så till Wasa, der han köpte biljett till New-York
och sedan den vanliga stråkvägen öfver Sverige och England.

I New-York hade han genast låtit värfva sig ned till Costa Rica och der
hade han nu arbetat i något öfver två år, hvarunder han sparat ihop och
skickat hem runda sexhundra "daler". Dermed borde nu enligt hans
beräkning hemmanet vara skuldfritt, men han ärnade ändå stanna kvar
tills jernvägen blefve färdig för att skaffa sig ett litet extra
kapital, som nog kunde behöfvas för att sätta lägenheten i godt stånd
igen.

Det var ingalunda på en gång han meddelade mig allt detta, dertill var
han alldeles för ordkarg och otillgänglig, men efterhand som jag
lyckades vinna hans förtroende kunde jag locka ur honom det ena efter
det andra.

Mig hade han, från första stunden jag såg hans tysta, oförtrutna,
ärliga arbete, ingifvit de lifligaste sympatier. Det låg någonting så
äkta nordiskt, manligt och helgjutet öfver den väldiga, öfver sex fot
höga gestalten med de breda axlarna och det godmodiga ansigtet med dess
tungsinta, ljusgrå ögon, att det icke kunde förfela att göra intryck i
bredd med allt det slödder der för öfrigt fans i lägret.

Omtyckt var han af dem allihop och respekterad derjemte, sedan han ett
par gånger visat att hans fromsinthet på intet vis härledde sig från
feghet eller svaghet. Så länge han fick vara i fred gjorde han inte en
mask förnär, utan upptog de andras skämt med öfverlägset lugn och
blandade sig aldrig i det som ej rörde honom -- med ett ord -- en den
godmodigaste jätte som Finlands skogar någonsin fostrat.

En enda gång såg jag honom brusa upp, ehuru saken verkligen den gången
ej rörde honom det minsta.

Lägrets slagtare och hans medhjelpare hade fångat in en tjur från
betesmarkerna, der vårt köttförråd fick ströfva fritt omkring tills
någon del deraf behöfdes. Slagtaren var till häst och hade sin lasso
kring djurets horn, och likaså medhjelparne, hvilka gingo bakom och
hade till uppgift att hindra den halfvilde besten från att rusa på
ryttaren.

Tåget hade i allsköns lugn avancerat ända till närheten af
lägerbarackerna, men der beslöt tjuren att stanna. Ingenting hjelpte,
hvarken skymford, stenkastning eller käpprapp, då medhjelparne till
slut vågade sig tillräckligt nära för att använda sina påkar.

Slagtaren sjelf red gång på gång tillbaka för att låta sin häst taga
fart och flög sedan i full galopp framåt så långt linan räckte, men
tjuren bara knyckte på hufvudet och rörde sig inte ett steg. De två
halfvilda hundarna, hvilka alltid följde med sin herre för att hjelpa
till vid infångandet af tjurarna, skälde och beto det arma djuret hvar
de blott kunde komma åt, så att bloden öfverallt rann från dess kropp,
men det hjelpte inte heller.

Slutligen drog en af medhjelparne sin machete och stack dermed djuret i
benen. Det såg otäckt ut, men tjuren gaf bara ifrån sig ett doft
bölande och rörde sig ej.

Jag hade redan en gång tillropat karlarna att slå linan kring ett träd
och lemna djuret i fred för en stund, då det troligen sedan skulle taga
reson och låta leda sig till slagtarhuset, men de voro för mycket
upphetsade för att lyda.

När så inte ens machetestötarna hjelpte, blef halfindianen, hvilken
tjenstgjorde som slagtare i lägret, så ursinnig att han i sin tur drog
macheten, red upp till tjuren och med ett hugg skilde dess svans från
kroppen.

Jag rusade ut för att -- ja, jag vet sannerligen icke sjelf hvad jag
ämnade säga eller göra, då jag såg Antti Ulukka, som varit sysselsatt
med tvätt vid bäcken straxt nedanför, springa upp. Han hade en sten så
stor som ett barnhufvud i handen, sprang med ett par långa satser fram
till tjuren och fälde den med ett enda slag mot pannan till marken.

-- Nu kan ni bära den härifrån om ni har lust, ni hundar, sade han på
ren finska till slagtaren och hans drängar, men pina den kan ni inte
mera. -- Och dermed vände han om till sin tvätt igen.

Ursinniga voro männen nog, ty nu måste de slutföra slagten der de voro
samt bära bort allting derifrån, men de ansågo det dock icke rådligt
att försöka göra Antti något för när. Han föreföll dem påtagligen
alltför hårdhändt.

Annars var det svårt nog att förmå honom till utförande af något
kraftprof. Han skulle då vara på särskildt godt humör eller eljest ha
någon giltig anledning dertill. En sådan fick han osökt en dag ute på
arbetsplatsen.

Det var midt under hetaste middagstiden och gossarna hade arbetat
friskt sedan tidigt på morgonen, så att jag ansåg mig hafva skäl att se
genom fingrarna med att en eller annan stannade och torkade svetten ur
pannan eller tog sig en klunk vatten oftare än det kanske strängt taget
varit nödigt.

Den ende som inte arbetade ett smul långsammare än vanligt var Antti
Ulukka. Med samma jemna, afmätta tag som alltid skyfflade han sin
skottkärra full och sköt den fram till branten der den utskoflade
jorden kastades ned. Men sin pipa hade han låtit slockna. Den hängde
nog kvar på sin vanliga plats, men det kom ingen rök derur och det var
ett säkert tecken till att egarens humör ej var det allra bästa.

Så kom kontraktören ut till vår arbetsplats under sin vanliga
inspektionsrund och der stannade han en stund för att se huru det led.

De andra arbetarne fingo med ens ökad fart, men Antti höll på precist
på samma sätt som förut. Han hade ju inte förut saktat af och ansåg sig
derföre inte nu heller behöfva skynda på.

-- Hvarföre lassar den der karlen inte mera på sin skottkärra? sade
kontraktören till mig. Han ser nog ut att kunna orka med mera. --

Jag öfversatte frågan till Antti, som inte svarade ett ord. Han bara
lemnade sin fulla skottkärra för ett ögonblick, gick fram till en stor
sten, som nyss förut blifvit utgräfd, bar den med största ledighet fram
till kärran och lade den öfverst derpå.

Skottkärran var som sagdt redan förut i det närmaste fyld och stenen
som nu kom till hade varit en lagom börda för tre vanliga karlar.
Följden var också den att då Antti, skenbart utan minsta ansträngning,
lyftade kärran, båda skalmarna brusto tvärt af.

-- Derföre tar jag inte mera på, sade han. Och kontraktören svor ett
par mustiga tag öfver den som levererat honom skottkärrorna, men sade
för resten ingenting.

Helt och hållet intima vänner blefvo Antti och jag sedan jag en gång
skrifvit några rader för honom till kontoret i New-York, genom hvilket
hans penningeförsändelser förmedlades. Ja, han gick tillochmed så långt
att han en dag frågade om jag ville hafva den vänligheten att skrifva
till hans hustru -- i hans namn förstås.

Hon hade icke på långa tider fått något bref, emedan han inte tyckte
riktigt om att låta någon af kamraterna skrifva för sig och sjelf var
för styf i fingrarna att mera lära sådana konster. Nog visste de ju der
hemma att han lefde och mådde bra, så länge han skickade hem pengar,
men han tyckte ändå det vore roligt att en gång sända litet utförligare
meddelanden.

Jag var naturligtvis villig och grep genast verket an. Att försöka
locka något ur Antti sjelf om hans tankar och känslor, var emellertid
förspild möda. Han bara log sitt allra bredaste löje till svar och
menade att jag nog visste hvad som borde skrifvas, så att jag var
hänvisad uteslutande till min egen uppfinningsförmåga.

Det blef ett utmärkt vackert bref i alla fall, fullt af öm längtan och
trofast saknad o.s.v., allt troligen af mycket höggradigare temperatur
än Antti någonsin känt. Också var han så belåten att han tillochmed
gjorde ett försök till en bugning när han tackade för skrifvelsen.

Ett par månader derpå kom svaret och det innehöll en sannskyldig
knalleffekt. Om det nu var den värme jag låtit Antti uttrycka eller
hans förkunnade hemkomst som tagit gemålen på det ömma och kommit henne
att nu redan bekänna kort, kan jag icke afgöra. Nog af, efter att först
hafva smickrat mig med att tacka för Anttis bref "med de många vackra
orden" samt meddelat honom allting om årsväxten, väderleken, kornas
helsotillstånd o.s.v., öfvergick hon till att hon nu hade att omförmäla
en mycket ledsam händelse, för hvilken hon icke kunde annat än
ödmjukeligen bedja om förlåtelse. Det var ju första gången något sådant
passerat och derföre skulle Antti inte bli ond, hon ångrade sig redan
så bittert -- o.s.v.

Jag läste brefvet högt för min vän, som först myste helt förnöjd öfver
de goda underrättelserna, men sedan såg alltmera förvånad ut ju längre
preludierna och bönerna om förlåtelse räckte.

Så kom knalleffekten: familjen hade för en tid sedan ökats med en son!

Anttis pipa föll ur hans mun -- troligen för första gången i tiden, men
han sade intet annat än: "har man sett på f--n!"

Jag visste inte rätt hvad slags min jag skulle hålla, men ansåg det
ändå för min skyldighet att försöka komma fram med några tröstegrunder,
hvilka Antti tycktes åhöra med stor andakt. Men när jag slutade såg han
bara stint på mig och sade en gång till: "har man sett på f--n!" Och så
steg han upp och gick, lemnande både pipa och bref i min värjo.

Den aftonen låg Antti full utanför lägret, dödfull tillochmed -- för
första gången på två och ett halft år.

Han hade gått direkte till kommissariatsbutiken, köpt en flaska
"cognac" och satt sig att dricka på en sten utanför sofbaracken. Der
hade han suttit tills flaskan var tom och då hade han rullat ned från
stenen samt somnat der han låg, allt utan att säga ett ord till någon
menniska.

Det hade nu harmen och bedröfvelsen gjort.

Följande morgon kom han till mig redan innan manskapet blifvit utblåst
till arbete, iförd sina bästa kläder, tvättad, kammad och utan andra
spår af föregående dagens bekymmer än ett resolut drag öfver munnen och
ögonen.

Han ville hafva sin likvid, sade han, ty nu skulle han hem. Det tycktes
inte duga att dröja alltför länge borta.

Mig såg han nästan ut som om han kunnat ställa till en olycka så jag
frågade hvad han vidare ämnade göra; hvad han ämnade taga sig till med
hustrun och den nya familjemedlemmen.

Han blickade litet förvånad på mig och sade att pojkstackaren ju inte
rådde för olyckan. Med honom fick det väl blifva som det var, "men",
tillade han, "hustru min ska' ha stryk".

Det lät ju helt lugnande. Jag framkallade en skugga af ett smålöje på
hans läppar genom att återställa pipan, som ofördröjligen insattes på
sin gamla plats, och så skref jag ut hans likvid.

Han mumlade någonting "till tack för min vänlighet", räckte mig handen
och gick. Men i dörren vände han ännu en gång på hufvudet och sade med
en bekräftande nick till mig: "jaa, stryk ska' hon ha".

En half timme senare såg jag honom med filten och arbetskläderna
hoprullade i ett bylte under armen vandra med långa, jemna steg på
vägen åt San Joé. Det föreföll mig som om der legat någonting af en
klar, bestämd föresats i hans stadiga fjät och i de taktmässiga bloss
han sög ur sin välstoppade pipa samt för hvartannat steg blåste ut i
den friska morgonluften.

Inom par minuter försvann han bakom den första skogsdungen på sin väg
hem till Kuusamo och sedan har jag icke återsett Antti Ulukka. Men
kände jag honom rätt, så fick hon verkligen stryk -- och det hade hon
ju på det hela taget ärligt förtjenat.



WILLIAM ANILIN.


Till professionen var han egentligen garfvaregesälL hemma från Ylistaro
och hette Wille Annila. Men sedan han en tid arbetat på en norrländsk
såg och derunder lärt sig litet svenska, ansåg han sitt namn tarfva
någon modernisering, och då han ju visste att Anilin var en grann färg,
tyckte han att Wilhelm Anilin skulle låta nog så styft såsom namn.

Sedermera hade han begifvit sig till sjös och när han så uppsnappat ett
par ord engelska, insåg han genast att Wilhelm klingade ytterst simpelt
i bredd med William, hvilket han dädanefter antog som dopnamn. William
Anilin var derföre den firma under hvilken han numera dref omkring i
verlden och det hade han tillochmed lärt sig skrifva -- med en prydlig
släng nedantill.

Sjömanslifvet hade han snart fått nog af, hade sedan vistats på olika
trakter i Förenta staterna och nu slutligen hamnat nere i tropikerna,
der han var kock för ett lag arbetare då jag gjorde hans bekantskap.

Särdeles reputerlig att se på var han just inte, då han med en
obegripligt kort pipsnugga i munnen, ett förkläde, tillverkadt af en
gammal kaffesäck, framför sig och en mössa af samma material på
hufvudet, stod och rörde i sina grytor. Men flink och behändig var han
och hade synnerligt höga begrepp om sin egen värdighet, den ingen fick
understå sig att träda för nära. För öfrigt var han af undersätsig
gestalt samt hade ett par långa, seniga armar och mycket korta ben,
glest skägg, som inte rakades oftare än hvarje likviddag, ett bra nog
fyrkantigt ansigte, stripigt hår af obestämd ljus färg och gråblå ögon,
små, men ofantligt pigga och vakna.

Något annat språk än finska kunde han egentligen inte, men sjelf trodde
han sig tala både svenska och engelska, när han gaf till lifs en
obegriplig rotvälska, den ingen kunde bli klok på. Och det gjorde han
hvar gång han konverserade med någon som han ansåg vara åtminstone sin
jemlike i bildning.

Jag var till slut tvungen säga honom att jag var betydligt klen såväl i
svenska som i engelska och bad honom derföre vara god och tala finska
med mig. Han upptog min anhållan vänligt och försökte småleende trösta
mig med ett: "ten lär you nog qvick", men erbjöd sig lyckligtvis ändå
inte att gifva mig lektioner utan höll sig derefter på min nivå och
talade finska.

Roligast var han när lördagskvällen kom, arbetet för veckan var slutadt
och skurandet af grytorna undanstökadt, ett göra det han inte ansåg af
nöden oftare än om lördagarna. Under veckans lopp var han intet annat
än kock och ansåg sig som sådan stå betydligt öfver den vanliga mobben,
hvilken endast i tjensteärenden -- så att säga officielt -- tilläts
inträda i köket. Men på lördagsaftnarna steg han ned från sin piedestal
och blef medborgare och sällskapsmenniska igen.

Om vädret då var vackert samlades en hel skara af hans landsmän, af
hvilka det fans bortåt ett femtiotal i lägret, omkring honom under ett
väldigt brödfruktträd, som stod i omedelbar närhet af mitt rum, genom
hvars glesa väggar man kunde höra hvart ord som talades. Och det var
sannerligen värdt att höra på då William Anilin slog upp sin språklåda
och nedlät sig till att underhålla sina mindre beresta, okunniga
landsmän.

O! I milde gudar så han ljög! Det fans intet land på jordklotet som han
ej besökt, ingenting mellan himmel och jord som han ej kände till. Och
allt hvad regenter eller annars högt uppsatta personer hette hade han
åtminstone sett, om också icke haft någon närmare beröring med.

Det hvimlade i hans berättelser af sådant folk som "Austraalian
kejsari", "Kiinan kuningatar" (enligt hans uppgifter lätt igenkänlig på
den totala afsaknaden af fötter), indiska kungar, arabiska prinsar och
andra mer eller mindre mythiska personligheter.

Men sådana historier voro ändå bara oskyldig barnlek i bredd med
berättelserna om hans egna äfventyr till lands och vatten. Alla de
odjur, sjömans fantasin under århundradenas lopp kallat till lif, och
åtskilliga andra derjemte; dem William Anilin skapade för sitt eget
privata bruk, uppträdde i de mest hårresande kombinationer och i
äfventyr så storslaget lögnaktiga till sin uppränning, att de kunnat
komma salig friherre von Münchhausen att stöna af afund ännu i grafven.

Sådana småsaker generade honom inte det minsta som t.ex. att efter ett
skepsbrott hafva nödgats vandra två och en half mil (om engelska eller
svenska glömde han tala om) längs ryggen af den stora sjöormen, hvilken
lyckligtvis just då var sysselsatt med att plocka ned kokosnötter med
stjerten från några palmer på stranden och sålunda kunde användas som
brygga öfver till fastlandet från det klippref der fartyget strandat.
Sådant, menade han, kunde ju hända enhvar, som hade helst någon tur.
Han för sin del hade nog varit med om värre.

Det var t.ex. hela hopen värre att, såsom det engång händt honom då han
tog ett bad utanför brasilianska kusten, blifva upplockad och sväljd af
en stor sjöfogel.

Knifven hade han naturligtvis lemnat kvar på stranden jemte sina
kläder, och kunde derföre inte karfva sig ut, utan måste gifva sig till
tåls tills han blef utvärpt i ett ägg. Tre runda veckor tog det för
fogeln i fråga att rufva äggen och han kunde försäkra att de veckorna
inte varit trefliga. Sedan hade det blifvit bättre, ehuru visst de sex
andra kycklingarna, som kläckts på samma gång, varit så glupska att han
kommit åt blott en obetydlig del af födan, som af modren hemtades till
boet.

Räddad derifrån hade han blifvit af ett parti kineser, hvilka lära vara
synnerligt begifna på de späda ungarna af förenämda andart och i
ändamål att komma åt den företagit den svåra och farliga klättringen
upp i trädet, der boet var bygdt.

Hos dem hade han haft det bra och förtjenat dugtigt med penningar genom
att införa förbättrade methoder i garfvandet af negerhudar, dem
kineserna importerade från Arabien och dem de förut endast högst
ofullkomligt förstått att behandla. Så som han beredde dem betingade de
mycket högre pris på marknaderna i Indien, der förnämt och rikt folk
endast ogerna i finare lag lära begagna skodon af annat läder.

Hos kineserna skulle han nog stannat tills han hunnit få ihop en
anständig förmögenhet, men der som annorstädes, hvar han kommit i
beröring med det täcka könet, hade kvinfolken varit så galna efter
honom att han inom kort kommit på spänd fot med hela den manliga
befolkningen samt slutligen blifvit tvungen att lemna trakten och
dermed naturligtvis alla sina ljusa utsigter till rikedom.

Dermed kom han, som vanligt litet senare på kvällen, öfver på kapitlet
om sina erotiska äfventyr, hvilka på intet vis voro mindre märkliga än
de andra; om ock fullkomligt omöjliga att närmare beskrifva.

Huru mycket hans åhörare egentligen trodde af de ständigt i allt
bjertare färger skiftande historierna är inte godt att säga, ty det
hade de längesedan kommit underfund med att uttalandet af det ringaste
tvifvel om berättarens sannfärdighet genast bragte honom till tystnad
och sålunda gjorde slut på roligheten.

Bland de yngre tycktes nog den åsigten vara förherrskande att William
Anilin var den störste lögnare som någonsin brukat munläder, men bland
de äldre, mindre skeptiskt anlagda naturerna, fans det nog mera än en,
som inte var så alldeles säker om hvad han kunde tro och hvad icke. Att
Anilin här och der skarfvade till betydligt, insågo de nog, men de hade
ju redan sjelfva sedan afresan från hemmet i Finlands skogsbygder sett
och hört så mycket som förut skulle förefallit dem otroligt, att de
inte mera riskerade förklara just någonting för alldeles omöjligt.

Någon närmare utredning kunde heller icke åstadkommas, ty det var, som
redan nämnts, en öm punkt hos kocken-sagoberättaren att han inte tålde
någon kritik af sina historier.

-- Om du vet det bättre så är det ju onödigt att jag berättar -- lydde
det vanliga svaret på gjorda inkast. Och sedan hjelpte inga ursäkter.
Det var slut ända till nästa lördag.

En annan punkt, som var kanske ännu ömmare hos Anilin, var hans
tillgifvenhet för hemlandet och allt hvad dertill hörde. Derom tålde
han heller icke några förklenande yttranden utan att genast på det
skarpaste snäsa till den oförsigtige, som lät slikt komma sig till
last.

Så fick han nog af matlagningen och beslöt sig för att styra kosan
tillbaka till New-York igen. Köket var öfverlemnadt i efterträdarens
vård jemte kaffesäcksförklädet och mössan, Anilin sjelf klädd i
helgdagsståt med hvit skjorta och högblå kravatt, samt åhörareskaran
ovanligt talrikt församlad för att fira den sista aftonen i lägret med
ett par flaskor s.k. cognac.

Jag hade i god tid begifvit mig till mitt rum för att få höra något
riktigt extra rosenrasande befängdt såsom slutkapitel i William Anilins
äfventyrsserier. Men jag hade bedragit mig i grund. Det blef intet
äfventyrsberättande alls, utan först bara ett utbyte af nyheter från
hemlandet, dem posten medfört samma dag, och sedan ett allmänt samtal
om hvars och ens utsigter och planer för den närmaste framtiden.

De fleste ämnade sig hem sedan de fått något ihopsparat för att sedan
lefva i lugn och ro på någon egen liten lägenhet. Endast bland de yngre
fans det en och annan, som menade att man inte borde åtnöja sig med
alltför litet utan hellre försöka på ännu något år. Kanske hade man tur
och kunde förtjena ihop så mycket att man rentaf kom hem som rik karl.

Ty derom voro nog alla ense att det var fattigt der hemma i Finland och
klent med förtjensten. Här ute skulle man samla hvad man behöfde för
att sedan der hemma inrätta sitt lif efter egen önskan. Hemåt skulle
man nog förr eller senare söka sig igen, det fans ändå inte något land,
der man hellre ville stanna. Till den åsigten nickade gubbarna sitt
tysta bifall och bolmade fundersamt vidare ur sina snuggor.

Men en ung, öfvermodig fyr, som först nyligen kommit öfver och ännu
inte hunnit glömma de tre årens exercis i Wasa, ville inte ena sig med
de andra.

Han kunde icke förstå, sade han, hvad som öfverhufvudtaget bragte folk
att längta tillbaka till Finland. Hvarföre skulle man byta ut den
dollar man här förtjenade mot en mark der hemma? Och det för att få
frysa och emellanåt kanske svälta ännu dertill. Här hade man då
åtminstone bra mycket bättre föda, och att frysa kom alls inte i fråga.

Då blef William Anilin vred och tog sig före att ge pojkspolingen huden
full med ovett.

-- Du är en valp, sade han, ingenting annat än en valp och talar just
som du är klok till. Ingen menniska kan lefva af bara hvetebröd och
ingen heller i bara sommarväder. Den dag kommer nog ännu då också du
blir led på sådant lif och ger allt hvad du har för att komma hem till
Finland igen. Der behöfver man heller inte svälta och frysa om man bara
arbetar som en karl, det är ändå det bästa land på jorden och -- ja, nu
hurra vi gossar!

Och gubbarna stämde upp ett ljud som dånade tillbaka från bergen på
andra sidan dalen och kom vrålaporna nere vid floden att tystna af skam
öfver oförmågan att konkurrera med slik björnalåt.

Och jag? jo, jag försökte först draga på munnen en smula -- men det
blef ingenting af. Man blir så underlig till mods emellanåt der ute i
vildmarkerna.



DEN NYA KAPTENEN.


Det var en brokig hop af folk det hade samlats vid jernvägsarbetet der
nere i tropikerna. Skandinaven och finnen från den yttersta norden,
tysken, som är allestädes närvarande på hela jordklotet, irländaren,
som trifves öfverallt der tillgången på whisky och slagsmål icke är
alltför liten, den amerikanske äfventyraren, som drifver verlden
omkring i hopp om att någonstädes få tag på det "buciness", som skall
göra honom rik, negern från Westindien, som är för lat att arbeta hemma
på sin rika ö, den snedögda, gulskinnade kinesen, som knogar ihop ett
par tiotal dollars för att sedan etablera sig som affärsman -- alla
voro de representerade bland arbetareskaran.

Ett vildt, laglöst sällskap utgjorde de och många af dem voro efter
vanliga begrepp knappast värda ett ordentligt rep att hängas med. Men
förstod man dem och tog dem från den rätta sidan, kunde man göra hvad
som helst med dem. Hunger och törst och brännande solsken och
strömmande regn voro lika många bagateller, dem de inte ens tänkte på
när de väl voro i tagen, vare sig sen att det gälde arbete eller en
muntration, der spirituösa och slagsmål spelade hufvudrollen.

Det var ingalunda hvar man som dugde att föra befäl öfver en trupp af
det folket, men så svårt var det inte heller som det i första
ögonblicket föreföll. Slapphändt fick man inte vara med dem, men heller
icke petig och onödigt sträng i småsaker. Det behöfdes bara en dosis
varmt hjerta för att förstå huru en man den ena dagen nära på kunde slå
ihjäl sin kamrat samt dagen derpå taga lasten af en mulåsnas såriga
rygg för att sjelf bära den genom den värsta dyn; och derjemte behöfdes
det ett kallt hufvud för att hålla styr på följet, när de fått i sig
tillräckligt med sprit och kände behof af en allmän batalj, af att
spränga lägret i luften, eller af någon annan liten rolighet i samma
stil.

Det fans dem bland befälet som varit arbetare sjelfva och ändock kommo
jämmerligt till korta när det gälde att leda sina förra kamrater, och
det fans andra för hvilka den värste banditen i hela lägret skulle
låtit fyrdela sig om det kunnat vara hans "kapten" till någon nytta
eller glädje.

Jag kände en kapten -- så kallades cheferna för arbetslagen -- hvilken
var en mycket dugtig karl, förstod sin sak i grund, visste precist huru
mycket man kunde begära af arbetarne och sällan eller aldrig lemnade
dem ur sigte, som var strängt rättvis och aldrig bråkade med någon för
småsaker men hvilken dock alltid var på efterkälken med sitt arbete och
aldrig vågade röra sig bland sitt folk utan en väldig revolver
dinglande vid sidan. Hans närmaste granne vid linjen åter var en man
som aldrig förut haft med sådant folk att skaffa, som endast då och då
gjorde en rund öfver arbetsplatsen och då ingalunda såg genom fingrarna
med någon försumlighet, men som deremellan alltid hade ett vänligt ord
för folket, när helst de träffades utom tjensten. Han hade alltid mera
arbete gjordt än nära på hvarje annan på linjen, och endast en enda
gång, så vidt jag vet, lät han så mycket som märka att han alls egde en
revolver.

Det var första dagen då han kom till lägret. Vi voro alla församlade i
kommissariatsbutiken, då de båda kassörerne och den nya lägerchefen
redo upp, ty det var månadslikviddag och då brukade såväl arbetare som
befäl från närliggande läger samlas hos oss. Men det var en farlig dag
derjemte, isynnerhet för en nykomling, ty sådana dagar flöt whiskyn i
strömmar och arbetarne voro alltid färdiga att ställa till ofog,
hvarvid en nykomling, som inte var van vid och kände dem, lätt kunde
råka i obehagligheter och en gång för alla förlora sitt anseende och
dermed alla utsigter att någonsin bli respekterad af sitt folk.

Det sågo vi nu genast allesamman att det var den nya kaptenens första
erfarenhet af vildmarkslif, ty har man någon idé derom förut, så kommer
man inte klädd i rock och vidbyxor och gula läderdamasker med en hel
bundt saker bakom sig på hästryggen. Man har långstöflar, korderojbyxor
och ylleskjorta och vet att en rock bara är till besvär i värmen, medan
man inte släpar med sig annat än en filt och på sin höjd en
reservskjorta till ombyte.

Och så rökte den olyckliga menniskan cigarett och lyfte på hatten när
han steg af hästen och sade "god afton mina herrar" -- i stället för
att begagna en anständig pipa samt nicka som andra bruka och säga
"halloh, gossar".

Att några bland arbetarne, som alltid voro fulla af upptåg och sattyg,
skulle försöka sin lycka med den figuren, var så temmeligen klart. Vi
nickade förstulet åt hvarandra som om vi tagit hans mått och funnit det
inte förslå.

-- Kan han rida? frågade Jack Loofs, en f.d. cowboy från Texas, af
kassören när den nye kaptenen vände ryggen till.

-- Håll vad om det, svarade kassören, och rädd är han inte heller.

Så blef det allmän föreställning och ett par glatta lag af dryckesvaror
för att förmedla den närmare bekantskapen.

Alldeles illa var han nu inte när man hörde honom tala och nog hade han
varit bland folk förut, men det var på långt när icke tillräkligt för
att reda sig med arbetarne. Innan han kommit i beröring med dem var det
bäst att inte bilda sig något omdöme om honom.

Att det icke skulle räcka länge innan han fick tillfälle att skära ihop
med folket insågo vi genast när den förman, som haft chefskapet
omhänder tills det blefve besatt, kom fram och sade att han helst ville
öfverlemna allt ifrån sig utan uppskof.

Vi sågo igen på hvarandra och förstodo godt att karlen gjorde det af
ren gemenhet. Han visste nog att dagen inte skulle slutas utan något
spektakel och hoppades att den nya kaptenen genast skulle råka ut för
någon obehaglighet. Men denne såg lika lugn ut som förut när han steg
upp och gick öfver till förmannens rum för att taga emot arbetslistor
och materialförteckningar.

-- Här blir roligt ska' ni få se innan kvällen är förbi, sade Jack
Loofs, Texasbon, då den nya kaptenen gått ut. Jag slår vad om en omgång
varor att gossarna derute ställa till något f--nstyg, och håller den
der herrn med damaskerna inte tungan rakt i munnen, så är det allt bäst
han sliter sina fina ridbyxor på återvägen i morgon. Här slår han sig
inte ut. --

-- Jag håller, sade kassören, densamme som förut gifvit nykomlingen
vitsord att kunna rida. Om han inte biter ifrån sig så det förslår, så
betalar jag, annars går omgången på Jacks konto. --

-- Bra, sade denne, och då vi ögonblicket derpå hörde ett tjut nere åt
barackerna till fortsatte han högst lifvad: hvad var det jag sade? Det
är Jim Kelly som är på krigsstråten och då räcker det inte länge förrän
roligheten börjar. --

Jim Kelly var irländare, en dugtig arbetare, men vild och oregerlig,
ja, nästan lifsfarlig när han drack, och det gjorde han hvar gång han
kom öfver pengar. Nu hade han fått sin likvid och hade redan hunnit
intaga åtskilligt, det kunde man godt se då han med ännu ett vildt tjut
kom upp till kommissariatsbutiken, stack in hufvudet genom dörren och
frågade efter den nya kaptenen.

-- Han är inte här, svarade kassören, och kommer inte hit på en god
stund ännu så det är inte värdt du väntar, Jim. -- Han önskade tydligen
uppskjuta afgörandet af vadet.

-- Hvar i h--vete håller han hus, svor Jim. Innan jag går på arbete för
honom vill jag bli bekant med honom först, det är inte för mycket
begärdt.

-- Är det mig ni vill träffa så står jag till tjenst, hörde vi den nya
kaptenens röst bakom Jim. Hvad vill ni?

Jim vände sig om och vi stego upp allihop för att se hvad som nu skulle
komma. Utanför hade en hop af de värste lymlarne i hela lägret samlat
sig, tydligen i förväntan på något extraroligt.

Ett ögonblick mönstrade Jim den nya kaptenen som såg högst lugn, men
alls inte nöjd ut.

-- Dricka med er vill jag, sade han rått. Här är rom, fortsatte han och
tog sjelf en klunk ur flaskan. Nu är det er tur och dricker ni inte så
får ni flaskan i skallen. --

Kaptenen vek ett steg tillbaka och drog i detsamma obegripligt flinkt
revolvern ur fickan.

-- Bort med flaskan, sade han barskt, begagnar ni den så använder jag
den här. --

De andra arbetarne trängde framåt också de, och vi beredde oss litet
hvar på att ingripa, då den nya kaptenens röst igen hördes:

-- Ni andra, sade han halft vänd till dem, har ingenting med den här
saken att skaffa. Om karlen här vill ha stryk så kan han få det på ett
anständigt sätt, men blanda sig flera i leken så skjuter jag.

-- Det är rätt, hördes ett par röster. Bort med buteljen, Jim, efter
kapten vill slåss. --

Det var irländaren genast med om. Flaskan lemnade han åt en af de
andra, kastade hatten åt sidan och såg själaförnöjd ut åt det stundande
nöjet.

-- Akta er, sade kassören till den nya kaptenen då han tog emot hans
rock, hatt och revolver, den der karlen är starkare än de flesta och
van vid sådant här. --

-- Ja, men full derjemte, svarade denne och gick ett steg framåt.
Irländaren trodde tydligen att han skulle hafva lätt göra och rusade
ögonblickligt på sin motståndare, måttande ett slag mot hans ansigte;
tillräckligt för att fälla en oxe.

Men den nya kaptenen var på sin vakt. Med en böjning af kroppen undvek
han slaget och placerade i detsamma sin egen näfve midt emellan
irländarens ögon med ett eftertryck, som kom denne att ragla.

Och i nästa ögonblick, innan Jim Kelly ännu hunnit besinna sig, hade
kaptenen med ett halft steg åt sidan intagit ny ställning och måttade
derifrån först ett slag med venstra handen mot irländarens käk och
omedelbart derpå ett annat med den högra mot hans hals så att mannen
föll till marken. Det var en affär på högst tio sekunder alltihop.

Kelly steg upp igen och såg sig omkring halft förvånad och halft
bedöfvad, men fullt nykter.

-- Hvad tycker ni om det? frågade den nya kaptenen med samma lugna ton
som förut. Är det nog eller vill ni fortsätta?

-- Nog har jag tillräckligt, mumlade irländaren otydligt i det han
spottade ut en tand som lossat, men kanske någon af er också har lust
att bli bekant med vår nya kapten, vände han sig med ett svagt försök
att skämta till kamraterna.

Ingen tyktes förspörja någon lust åt det hållet, hvarföre den nya
kaptenen tog rocken på igen och vi gingo in.

-- Det der gjorde ni bra kapten, sade Jack Loofs. Jag trodde
sannerligen inte att ni var så kvick i näfvarna. Från och med nu står
ni på rätt fot med gossarna och kan lita på dem. Hvad dricker ni?

Och deri hade han rätt. Den nya kaptenen hade verkligen kommit på rätt
fot med gossarna, det visade sig redan följande morgon då Jim Kelly kom
in och begärde sin "tid".

-- Hvarför vill ni bort? frågade kaptenen.

-- Jag trodde inte jag skulle få stanna, svarade irländaren, då jag bar
mig så lurkaktigt åt i går, men om kapten vill behålla mig så kan jag
nog lofva att det inte blir mitt fel om någonting framdeles händer. --

-- Stanna ni kvar, sade kaptenen, det var ju inte jag som fick stryk i
går, så jag anser mig inte ha skäl att afskeda er. --

-- Tack kapten, sade Kelly med ett grin som drog hela hans svullna och
brokiga ansigte på sned. Lita på mig hädanefter. Jim Kelly glömmer
aldrig en vänlighet. --

Det gjorde han inte heller och lika litet tycktes de andra glömma den
första bekantskapen med den nya kaptenen. Om de på något sätt kunde
visa sin tillgifvenhet eller göra sin kapten någon liten tjenst så
försummade de aldrig tillfället. Och arbeta gjorde de så det var en
lust och glädje deråt. Truppen, som förut haft rykte om sig att vara en
af de sämsta på linjen, blef inom kort citerad som mönster och fick sig
mer än en liten frihet beviljad af öfveringeniören, hvilken aldrig
talade om den i andra uttryck än som "de pånyttfödda banditerna i Los
Mesas".

Så kom dagen då den nya kaptenen skulle lemna sitt befäl. Gossarna hade
med en mun förklarat att de inte ämnade gå på arbete före frukosten den
dagen. De ströko omkring i lägret, kommo ibland upp för att se om det
snart skulle bära af, synade mulåsnan och kände på sadelgjordarna för
att se om allt var i ordning, och buro sig i allmänhet åt som om de
haft någonting på sinnet, hvilket inte ville komma fram.

När allt var färdigt kom den nya kaptenen ut, gick öfver till
hospitalet för att säga farväl till ett par af gossarna som lågo der,
och fann de öfriga samlade i en klunga utanför kommissariatet, när han
kom upp tillbaka och var färdig att stiga i sadeln.

De sågo menande ut, den ena knyckte på den andra och några mumlade till
hvarandra, men det ville inte blifva något af.

-- Hvad är det gossar? frågade kaptenen till slut, har ni något på
hjertat så sjung ut. --

-- Jo, de ville bara säga, kom det från någon innerst i klungan, som
inte kunde ses, att om kaptenen kom någonstädes der han kunde använda
arbetare igen så behöfde han bara skrifva. De hade kommit öfverens om
att hjelpa hvarandra med respengar om så vore och skulle säkert komma
allihop. Och om de också inte kunde få fullt lika hög arbetslön som
här, så var det inte så noga. De skulle nog komma ändå. --

Det föreföll mig som om hans röst var en smula oklar då den nya
kaptenen tackade dem och de skrattade inte nu när han lyfte på hatten i
det han red bort och sade dem farväl.

Men när han kom upp på kullen, der vägen krökte sig bakom en
skogsdunge, och vände sig om i sadeln, flögo allas hattar på en gång i
luften och gossarna hurrade så det grånade i skogen.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Mariquita - Andra historier från verldens utkanter" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.