Title: Wäinämöinen - Lyriskt försök i tre akter
Author: Brakel, G. A.
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Wäinämöinen - Lyriskt försök i tre akter" ***


WÄINÄMÖINEN

Lyrisk försök i tre akter


af

G. A. BRAKEL.



Stockholm, 1829.

Tryckt hos Direct. Henrik And. Nordström.



FÖRETAL


Samma inskränkta förmåga, som uti Oden i Svithiod dramatiskt
framställt Svenska Hedendomens förnämsta Guda-gestalt, har genom
Wäinämöinen försökt framställa den Finska Hedendomens. Ämnet
fordrade en lyrisk behandling, och deraf härleder sig djerfheten
att göra försöket lyriskt. Författaren, sjelf icke musikalisk, har
ej haft någon kännare af musik att rådfråga. Han har endast haft
till rättesnöre sitt tycke, och några Finska melodier, som han
hört sjungas på den ort handlingen framställes. Alla de verser,
som äro utmärkte med en stjerna vid början, äro författade efter
sådane melodier, och röja sig merändels sjelfve genom versslagets
ovanliga art. Som stycket saknar tonsättning, så har något erbjudande
åt Teatern af detsamma icke kunnat komma i fråga, och mindre
uppmärksamhet på scenens möjligheter att framställa, har jemväl
deraf blifvit en följd. Författaren har med afsigt sökt använda så
många idéer ur Finska sånger som förekommit honom lämpeliga till sin
uppställning; och han erkänner ett lån från Fransyskan af Ducis, som
låter Abufar säga om könet:

    _Fait pour aimer, pour plaire, et prompt à s'attendrir
    Il nous engage à vivre, et nous aide à mourir._



Personerne:


 WÄINÄMÖINEN, kallad den Gamle, föreställd såsom en Finsk Furste,
   förjagad då Finland eröfrades af Svenske Konungen Eric
   den Helige.[1]
 SOINI, eller PATER ANTON, Wäinämöinens Son, ung Munk,
   Sanct Henrics Lärjunge.
 EMOINA, Wäinämöinens Dotter.
 JOUKAVAINEN, kallad den Unge, Finsk Anförare från
   den öfre Skogstrakten.
 TURILAS, Finsk Eremit, Vårdare af Gudabilder.
 RUHO, Finsk Anförare under Wäinämöinen.
 RIDDAR CARL, Svensk Höfding öfver Satakunda Härader,
   eller det så kallade Björneborgs Län.
 BIRGER, Svensk Officer.
 FINSKE KRIGARE.
 TUISKO, en ansedd Finsk Bonde.
 FINSK ALLMOGE af alla åldrar och af båda könen.
 EN LAPPSK BÅLMAN.
 LAPPAR.
 DRÖMMAR, föreställande SJÖFRUN, jemte SJÖ-RÅN, SKOGS-GUDEN TAPIO,
   jemte SKOGS-RÅN, BERGS-KUNGEN, jemte BERGS-TOMTER, VÅLNADEN
   af Soina, Wäinämöinens afledna maka.

Händelsen anses tilldraga sig uti Tavast Kyro och Birkala till
hvarandra gränsande Kyrk-Socknar uti Öfre Satakunda Öfredels Härad
af det egenteliga Finland, hvilket skiljes ifrån Österbotten genom
stora skogar och vattendrag.[2]



FÖRSTA AKTEN.


Teatern föreställer en plan emellan klipporna vid ena stranden af Kyro
forss, som ifrån den längst oppe i fonden till liten del synlige
Ikalis-fjerden, genom klyftor störtar sig ned, och föreställes
ytterligare sjunka i djupet på Teaterns ena sida. På den andra, nära
Avant-scenen, under en brant, men remnad, klyfta står en förfallen
koja, i skygd af tvänne på ömse sidor om ingången växande tallar.
Bakom kojan röjes en smal gångstig uppföre, längs efter remnan. För
öfrigt synas här och der stenar, passande till säten, samt tallar.
Det är en mörk September-natt.



FÖRSTA SCENEN.

    WÄINÄMÖINEN, EMOINA, RUHO, FINNAR.

WÄINÄMÖINEN (framträder uppå en mot fonden vid det starkaste
forssfallet utstående klippa, hållande i ena handen en finsk skogslur.
Han stödes af sin Dotter Emoina, som upplyser deras stig med
ett bloss. Efter dem synes en blossbärare med Wäinämöinens harpa.)

(Ur luren.)

        Hembygd, frälsning!

(Echo repeterar dessa ord. Wäinämöinen fortsätter sedermera
samma melodi, men icke ur luren.)

        På min hälsning
          Återsvara

          Djup och kullar.

CHOR (af Finnar med bloss, som draga ned sina båtar utföre
bergshällarna:)

        Dragom båtar
        Uppå rullar[3]
        Kända stråtar.
    Bråddjupens faror lysom med bloss.

WÄINÄMÖINEN, ur luren.

        Lön för dygden!

(Echo repeterar, Wäinämöinen fortsätter sedermera melodien,
men icke ur luren)

        Fosterbygden
        Hörs förklara
          Sina söner.

CHOR _af Finnar, som nedkomma_:

          Gudalära;
          Trycktas böner;
          Fädrens ära,
    Fädernas hamnar nedkalla oss.

RUHO, fram på scenen.

    Nedan om forssfallet alla sig samle.
    Nu tar han harpan, vår Höfding, vår far,
    Kalewas Son, Wäinämöinen den Gamle.
    Lyssnen till ljuden; o! lyssnen en hvar!

WÄINÄMÖINEN, uppe på klippan vid sin harpa.

    Vaknen, vapenföre, vaknen,
    Friheten i Finland saknen!
    Ödsligt öfver öde grafvar
    Tryckta tyna tysta slafvar.
    Irrande i imme-skrudar
    Hasta hamnar, hasta Gudar
    Mana mandomen och styrkan
    Hämnas hädda fäders dyrkan.
        Gudarna hädas;
        Stjernor ej skina.
        Fädren försmädas;
        Vindarna hvina.
    Vinden hvinar, tallen susar;
    Glömda gömmors kraft framrusar;
    Glömda Gudar nederstiga
    Hämdens här till härnad viga.
        Ur hemlandets vallar
        Nu hamnar framrusa,
        Vid vågen som svallar,
        Vid forssen de brusa,
        Kring skakade tallar,
        Kring harpan de susa:
    Vaknen, vapenföre, vaknen,
    Friheten i Finland saknen!

CHOR.

        Vi vaknat, vi vaknat,
        Vi tändt våra bloss.
        Den griftro J saknat,
        Förvänten af oss,
        J hamnar, som stigen
        Ur hemlandets barm.
        J hem-Gudar, vigen
        Till seger vår arm
      Mäktige Ukko, helga vår harm![4]
    För Wäinämöinen med silfrade håren,
    Och för Emoina, så fager som våren,
    Sträck utur molnen din skyddande arm!

WÄINÄMÖINEN, nedkommen på scenen jemte Emoina.

      Trofaste Finnar! Korsets läror härjat
        Nog länge öfver våra fäders ben.
    Tid är, på renad jord, att dagens klara sken
    Höjs, öfver kullens topp, mot friheten J bergat.
    De forssar, sjöar, fält, der lifvets första år
        Likt glada morgondrömmar ilat;
    De tegar fädren plöjt, de hyddor, der de hvilat,
        Allt väntande framför oss står;
    Och hösten närmar sig; och hämden vägen visar;
    Och Svensken, oberedd, med fasa sakna skall
    All hjelp ifrån sitt land; den stängs af hafvets isar.
        Må våren vittna om hans fall!
    Anropom Gudarna. Vi deras bilder finne
    Hos Siarn Turilas. Vid helga trädets stam
    Han lyckligen dem doldt. I morgon är hon inne
        Den stund de åter träda fram.
    Från Kyro skogens djup ren hinna bordt hit nära
        Den unge Joukavainens tropp.

RUHO.

    Får han din dotters hand?

WÄINÄMÖINEN.

                              Den mäst sig höljt af ära
    Uti vår frihetsstrid, har rätt till detta hopp.
        Åt den som själens höghet parar
        Med tankans eld i styrkans år;
        Som ypperst mot min väntan svarar,
        Uti den strid som förestår;
        Bland minnen af de flydda åren,
        Vid foglars sång på friad strand,
        Och glädjen, blommorna och våren;
        Jag skänker min Emoinas hand,

HOR
        Kucku, kucku, hembygdens kucku
        Ljudar på befriad strand,
        Då när Räddarn af vårt land,
        Får till lön Emoinas hand.

EMOINA, afsides.

        Kucku, kucku, anande, kucku,
        Känner du mitt hjertas val,
        Tystna då i lummig sal,
        Rörd af mina gömda qval.

WÄINÄMÖINEN.

        Sjung, kucku, sjung, från denna mängd af sjöar,
    Kring uddar, vikar, näs, i slingrande förbund,
    Der forssars vreda svall förbyts emellan öar
        I lugna, spegelklara sund.

        Vid åsars tall och dalars ljusa grenar,
    Till Satakundas elf, af vexlad fägring rik,
        Två stora vattendrag du moderligt förenar
    Invid din strand, du vackra Vik,

        Der är jag född, der önskar jag få hvila.
    Der är en luft så frisk, der är en äng så grön,
        Der gjuts i själen lugn, dit mina tankar ila,
    Jag aldrig sett en nejd mer skön.

(till Emoina)

        Du har ej fått de första åren
        Vid elfvens lummigt krökta strand
        Uppväxa, likt en ros om våren
        Uti ett fredadt blomsterland;
        Nej, dina första blomningsdagar
    Hos en förjagad far, i öknars djup förgått.
        Nu skall den hämd, som mig ledsagar,
        Bereda dig en bättre lott.

EMOINA.

        Ack! hämden ej min själ behagar
        Jag danades att älska blott.

        Nej, din Emoina aldrig saknat
        En sällhet som för hjertat var.
        Jag gladt ur milda drömmar vaknat,
        Att slutas i din famn, min far.
        Då sommarns fägring ögat glädde,
        Jag njöt dess lifvande behag.
        Då vintern allt i drifvor klädde,
        Jag lyssnat till din harpas slag.

        Ett bättre öde jag ej känner,
        Men sakna skall det lugna tjäll,
        Der, i en krets af dina vänner,
        Jag njöt naturen och var säll.
        För detta målet, dit du sträfvar,
        En hemlig oro varnar mig.
        Förlåt, min far, din dotter bäfvar,
        Men skall i döden följa dig.

WÄINÄMÖINEN

        (till Emoina)             (till folket)
    Ej bäfva, hoppas blott.   Gån, våra båtar lagen
            I ordning nedom forssens fall,
    Vid lugna bugten der.   Vid första skymt af dagen
            Min röst till aftåg mana skall.

CHOR af folket i det de gå af scenen.

    Gryningen på glittrande bölja
        Tyde Wäinämöinens makt.
        Kraftfullt tagom då i akt
        Åraslagens jemna takt,


    Sjöfrun hastar opp att oss följa[5]
        Frusande i våra spår
        Kammar hon sitt långa hår;
        Manar segren att bli vår.



ANDRA SCENEN.

    WÄINÄMÖINEN. EMOINA. KARLAR och TÄRNOR af Wäinämöinens betjening,
    som vid ett tecken af honom i början qvarblifva, men sedermera
    aflägsna sig.

WÄINÄMÖINEN, (som under slutet af Choren gått in i kojan, återkommer
derifrån med uttryck af sorglighet).

          Förgängligheten tryckt sin stempel
          På detta fridens fordna tempel;

(till betjeningen som qvarstadnat)

    Nu bräckligt, fugtigt, kallt. Man nedom denna sten
        En björnhud brede öfver mossa, ofvanföre
        Vid trädens grenar fäst ett skygd man göre;
          En stockeld der; oss lemnen sen.

          Mitt barn, i denna nejd jag hvilat
          Från jagtens mödor mången gång;
          Och bildningen kring rymden ilat
          Med ungdomskänslans djerfva språng.

          För sinnena naturen blänkte.
          Vid böljor, gnyende förbi,
          Som perlors glans mot solen stänkte,
          Flög rik och hög min fantasi.

          Harmoniskt sammangjöt sig dånet
          Af forssens fall med vindens sus;
          Och hjertat kände himla-lånet
          Af lifvets kraft och tankans ljus.

          Från branten der jag lärde echo
          Att genljuda min Soinas namn
          Men alla drömda bilder veko
          För verkligheten i dess famn.

          J, ljufva minnen af det flydda,
          Den åldrige J lifven än
          Se, min Emoina, denna hydda!
          Hör, åt din mor jag reste den!

        Du hör mig ej. Med drömmen som dig dårar,
    Mig anar att din själ är åter sysselsatt.

EMOINA, liksom uppvaknande.

    Natt är omkring min syn, och kring mitt hjerta, natt.

WÄINÄMÖINEN.

    En bättre dag som gryr skall klarna opp de tårar,
    Hvari, en töcknig stund, dig sänkt
        Den Svenske Riddersman, som kom så oförtänkt
    Upp mot min tillflygtsort, att mina fjät förfölja.

EMOINA

        Hans bild mitt hjerta söker dölja.

WÄINÄMÖINEN.

    Nej, sök förjaga den.

EMOINA

                          Och minnet att han var
        Vår hyddas skyddsgud och försvar
    Då Svenska jägarhorn rundt kring oss hördes skalla.
    Din sjukbädd blef ej störd, ty Riddarn lydde alla,
    Vid dörren länge dröjd, liksom att vakta den.

WÄINÄMÖINEN.

    Att forska i din själ med rofbegärigt öga.

EMOINA.

    Jag såg blott i hans blick det ädla, milda, höga.
        Han önskade att bli din vän,
    Och derföre i höst han ville komma åter.

WÄINÄMÖINEN.

        Vän med en Svensk! Jag minnet har
    Af sonen som jag mist, af makan jag begråter.

EMOINA.

        Är hvarje Svensk då en barbar?

WÄINÄMÖINEN.

      Törhända ej; men dem från Finland drifva,
        Det är vår rätt, det är vår pligt.
    Den känsla Riddarn väckt, du bör ej insteg gifva
      Uti din själ, mitt barn, det är af vigt.

EMOINA.

        Hulda far, förlåt mitt svaga hjerta,
        Som förgäfves lyssnar till din röst.
        Det är något, både fröjd och smärta,
        Ljuft och sorgligt, som bor i mitt bröst,
        O! det är, liksom på rosen-skyar,
        Han, den ädle, höjdes för min syn.
        Denna syn hvar morgon sig förnyar,
        Sjunker, tårfylld, ned på aftonskyn.

WÄINÄMÖINEN.

        Allt irrsken sjunker så tillbaka.
        Din bädd är färdig, hvila der.

(Visar den färdige mossbädden.)

EMOINA.

        Hvar hvilar du?

WÄINÄMÖINEN.

                         Mig tillhör vaka,
        Mitt kall som Höfding det begär.

        Gå att i sömnens sköte digna.

(Emoina sänker sig på mossbädden i bedjande ställning.)

        Bed, förrn ditt öga sluter sig,
        Din moders ande dig välsigna
        Och sväfva himmelskt öfver dig!

(Emoina lägger sig ned på björnhuden vid stockeldens sken.
Wäinämöinen tar sin harpa, sätter sig på en sten ett stycke
derifrån, och sjunger vid harpan.)

            Hvila dig, fromma
            Öknarnas blomma.
              Lifvets öden,
              Flodens flöden,
        Fåfängt jordbäddar bomma.

            Verldsanden bryter
            Klippan, som skryter;
              Vågen vaggar,
              Kufvas, fraggar,
        Finner banan och ryter.

            Böljor på bölja
            Dånande följa,
              Alla stupa
              I det djupa,
        Der dem dälderna dölja.



TREDJE SCENEN.

    WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande. TURILAS, nedkommande från
    gångstigen bakom kojan, med en lyckta i handen.

TURILAS.

    Wäinämöinen!

WÄINÄMÖINEN, hastande honom till mötes.

                 Turilas!

(De omfamna hvarandra.)

TURILAS.

                          Hvad fröjd att åter råkas
    Efter tjugu långa år. Kom sitt och låt oss språkas.

(De sätta sig på 2:ne nära hvarandra belägna stenar.
Turilas släcker lycktan.)

WÄINÄMÖINEN.

    Du, som verkat obemärkt, förtrycket skådat nära,
    Säg, har folket minnen qvar af fädrens Gudalära?

TURILAS.

    Hopens tro är vanans dotter; makten leder vanan.
    Minnen jag dock hållit vakna dig att öppna banan.

WÄINÄMÖINEN.

    Känner du de Svenskes Höfding öfver dessa bygder?
    Är det sant att han är tapper, att han äger dygder?

TURILAS.

    Ja, ty värr och christne Patern Anton han predikar
    Fridsamhet, och folkets kraft med bojans tyngd förlikar.

WÄINÄMÖINEN.

    Ur den christna lärans villor skimrar fram en blanning
    Af försonlighet och frid, som kunde vara sanning.

TURILAS.

    Låt ditt sinne ej med grubbel vid det skimret stanna.
    Segra blott, och dina Gudar skola bli de sanna.

WÄINÄMÖINEN.

    Sanningen är ingen slaf af segren eller döden,
    Fri, i ljusets rymd, den sväfvar öfver våra öden.

TURILAS.

    Fastän samma solen lyser, samma åska dundrar,
    Ena tiden jagar bort hvad annan tid beundrar.

    Men hör

(Seende sig omkring.)

            Hvem hvilar der?

WÄINÄMÖINEN.

                              Min dotter.

TURILAS.

                                          Lyss hon?

WÄINÄMÖINEN.

                                                     Nej,
    Hon sofver.

TURILAS.

    Är det visst? Det könet tror jag ej,
    Det gynnar främlingar.

WÄINÄMÖINEN.

                           Hvad säger du?

TURILAS.

                                           Att flärden
    Styr det, lär det att le och gäcka alla band
            I alla stånd, i alla land.

WÄINÄMÖINEN.

    Ej då vi rätt förstå att vårda lifvets värden.
            Ack, Turilas du aldrig var
            Säll såsom make, säll som far.

        Ljufva kön, vid känslans morgonljusning
        Himlasyner du framkalla vet.
        Styrkans ålder vid din fot med tjusning
        Anar lifvets stora hemlighet.
        Du är skapt att älska och behaga;
        Du förstår att glädjens blommor strö;
        Plågans tyngd du lär oss att fördraga;
        Lär oss lefva, hjelper oss att dö.

TURILAS.

    Ha! bara svärmeri! Mig kan det ej förblända.
        Man sagt att Riddaren din dotter såg
            I somras på sitt spejartåg
            Och funnit henne skön.

WÄINÄMÖINEN.

                                   Kanhända.
    Se sjelf och döm.

TURILAS.

                      Jag ser men Joukavainens brud,
    Hon hatar Riddaren?

WÄINÄMÖINEN.

                        Hon lyder mina bud.

TURILAS.

    Som qvinnor lyda.

WÄINÄMÖINEN.

                      Hörde män mig möta skulle
        I Birkala, säg, fylla de mitt hopp.

TURILAS.

        På sagdan dag till fädrens offerkulle
        De närma sig: jag ordnat deras lopp.

WÄINÄMÖINEN.

        Men Svenskarna från borgens murar?

TURILAS.

    Misstänka ingenting, ty folket samlas plär
    Vid kullen nu som förr, då skörden slutad är
    Och Svensken från sin borg på folket endast lurar,
        Som, glömmande sitt slafveri,
    Får, efter gammal sed, fortsätta samma vandel,
        Med lekar, rådslag och byteshandel
    Blott offring tillåts ej.

WÄINÄMÖINEN.

                              Stort offer der skall bli.

TURILAS.

    Stort offer denna natt oss hämden vill beskära.
    Hör! Svenske Riddaren, följd af en utvald hop
        Och Patern Anton, är oss nu helt nära.

WÄINÄMÖINEN, eldigt.

        Helt nära!

(fattar sin lur, för att sammankalla sitt folk, men hindras af)

TURILAS.

                   Hör till slut, och upphöj inga rop,
        Hans afsigt vet jag; men blott att nu i hvila
        I Kyro by försänkt, når han sitt sista mål
        För Joukavainens tropp, som smygande lärt ila
            Att tända hämdens första bål
        I christna kyrkans torn, i christna härens bäddar.


WÄINÄMÖINEN.

            Hvad säger du?

TURILAS.

                           Ur byn sig ingen räddar.
        Då lågan flammar opp, till tecken, trakt från trakt
            Upptändas eldar; då begynnes fejden
        Vid borgen; Svenskarna, kringspridde der i nejden,
        Förgöras med en hast; och borgens svaga vakt
        Angripes plötsligen af sammansvurnas skara.
        Förmår den värja sig mot denna första fara,
        Den, då du hunnit fram, dig icke motstå skall.
            Från kullens höjd sjung borgens fall.

            När Wäinämöinens harpa klingar
            Från kullen, som den fordom gjort,
            Då dåna hämdens starka vingar
            Från rum till rum, från ort till ort.

WÄINÄMÖINEN.

            Och frihet skall mitt härrop vara
            Från kullens höjd till sjö och land.

TURILAS.

            Och frihet tjusta genljud svara
            Från Saimens våg till Auras strand.

WÄINÄMÖINEN

            Och fädrens offerkulle vare
            Föreningspunkt för allas mod.

TURILAS.

            Och Ukkos makt sig uppenbare
            Der korsets brutna fäste stod.

BÅDA.

            Du, fädrens Gud, som vi åkalle,
            Ifrån oss träldoms-oket hvälf!
            Och frihet öfver Finland skalle
            Från Satakundas höga elf.

TURILAS.

        Men natten skrider fram. Snart hämdens stund är slagen.
        Jag går, sen nu om allt åt dig jag lemnat del,
        Att Gudabilderna framställa uti dagen
        Och elda hopens mod med heligt gyckelspel.

WÄINÄMÖINEN.

        Men hvarför gyckelspel? Mig skälet nu förklara.

TURILAS.

        Styr menskan som hon är, ej som hon borde vara.
        Jag Joukavainen sagt att Patern offret är.
        Dröj här i stillhet du: ro fram vid morgonranden
        Mot helga trädets dal, ej långt från Sjuro-stranden.
        Kom, offra; derifrån mot borgen för din här.

(Turilas, som emedlertid tagit sin lyckta och tändt den åter,
går tillbaka densamma gångstigen som han kom.)



FJERDE SCENEN.

    WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande.

WÄINÄMÖINEN.

        Välan, må hämdens lågor rasa
        Ren denna natt!

(Hans blick faller uppå sin sofvande dotter, och efter att hafva
betraktat henne en stund fortfar han med en, nästan till sorglighet
nedstämd ton.)

                        Sof, dotter, hvila du! --
        Vid matta flämtningar, som från en tynad brasa
               Mot skuggorna sig bryta nu,
            Sällsamma skepnader kring djup och kullar
        Så tyste sväfva; sus af vinden blott jag hör
        Och forssens jemna dån, som oupphörligt rullar.
               En oförklarlig tyngd mitt väsen rör.
        Jag måste sätta mig; jag skall ej ögat sluta,
        Men blott mot detta träd en stund mitt hufvud luta.

(Somnar in.)



FEMTE SCENEN.

    WÄINÄMÖINEN och EMOINA, sofvande. DRÖMMAR, föreställande SJÖ-FRUN,
    SKOGSGUDEN, BERGS-KUNGEN, SJÖ-RÅN, SKOGS-RÅN, BERGS-TOMTER,
    HAMNAR af aflidne Finske män, VÅLNADEN af Wäinämöinens maka.

OSYNLIG CHOR.

            Stigen, stigen, stigen
        Ur böljornas, skogarnas, klippornas barm,
            Dolda makter, och vigen
            Till seger hämnarens arm.

SJÖFRUN, uppstigande ur starkaste forssen.

            Dig Sjöfrun vill hälsa
               Ur sjudande dån.
               Kalewas Son,
            Gå, hemlandet frälsa.
                                  Andar,
    som hvirflen i brushingens immor,
    Bilden kring Svenskarna villande dimmor.

SKOGS-GUDEN synes, öfver ett berg, föregången af en örn.

            Dig Skogs-Guden kallar
               Från ljungande örn;
               Vredgade björn,[6]
            Rif lejonets vallar.
    Gastar, som herrsken i skogarnas hiden,
    Fasa och död ibland Svenskarna spriden.

BERGS-KUNGEN, framträdande ur en klippa, som öppnar sig.

            Från klippornas bäddar
               Står Bergs-Kungen opp.
               Hemlandets hopp,
            Mitt välde du räddar.
    Dvergar, som kraftigt i bergena svingen,
    Sluten kring hämnarn den skyddande ringen.

CHOR och BALLET af Skogs-Rån, Sjö-Rån och Bergs-Tomter.

           Vi helge din harm.
              Fädernas ära,
              Fädernas lära
           Väpne din arm.
    Må Svenskarnas Borgar med jorden jämnas.
    Hämnas! hämnas! hämnas!

HAMNAR, som upstiga omkring Wäinämöinen.

              Hvilar du Son?
    Vårt stoft trampar våldet. Hör du dess hån!

ALLMÄN CHOR.

      Kivutar, rör i din väldiga gryta,[7]
      Maka om bränderna, elden gör stark.
      Härlig är fångsten hvaraf du får skryta,
      Svenskarmas hamnar till plågornas mark
      Drifvas i hopar. Öppna din boning;
      Hämd! hämd! hämd!

(Vid en harmonisk och ljuf melodi visar sig hastigt ofvan om den
sofvande Emoinas läger Vålnaden af hennes mor, omgifven af ett
klart sken.)

VÂLNADEN, med mild stämma.

                        Försoning.

WÄINÄMÖINEN spritter till, vaknar, och alla syner försvinna.

    Hvad syner? Hvilka ljud? -- En dröm. Hvad kan den båda?
          Osynliga makter omgifva mig här.
    Försoning! -- Ljusa hamn! -- Hvad känslor hos mig råda!

(Fonden har emellertid mer och mer börjat blifva upplyst af ett
tilltagande sken, som tillkännagifver en i nejden varande stor
eldsvåda. Wäinämöinen blifvande det varse)

          Ha, Joukavainen du är der!
        Af flammorna färgas den sjudande forssen,

(hastar opp på en hög sten)

        Se, kyrkan så hög i den brinnande byn,
        Med lågor som fladdra kring glimmande korssen.
          De svigta! -- De ramla! -- Dråpliga syn! --

(Med utrop)

        Folk, Gudarna vakna! --

(Hastar af scenen.)



SJETTE SCENEN.

    EMOINA, ensam.

(Störtar opp ur bädden vid Wäinämöinens utrop.)

                   Jag kommer!

(blir eldskenet varse)

                               Hvad fasa!
            O Gudar, jag darrar -- Hvar är du, min far? --
            Är detta din vilja att lågorna rasa
            Och varelser lida?

(En Svensk Riddersman synes från en klippa på andra sidan om forssen,
förföljd af Finnar. En, som på något afstånd ifrån de andra är nära
att upphinna honom, störtar han i forssen, hvarefter han försvinner
bland klipporna i rigtning uppåt, förföljd af Finnar.)

                                Ha! -- Riddarn det var.
        Han, skyddarn af min faders dagar!
        Barbarer, hören mig! --

(Ilar till forssbrädden, der hon stannar med uttryck af förtviflan.)

                                För klipporna jag klagar
        Och kan ej rädda! --

(Högt oppe i fonden synes en båt, häftigt roende öfver elfven
i lugnvattnet ofvanom forssen, och kort derefter flere andra
båtar, som förfölja.)

                             Ack! -- Der syns han i en båt --
        Nu når han denna strand. -- -- De honom förfölja! --
            Han flyger bland klyftorna, kommer hitåt
            Mot Finnarnas skaror. -- Skall honom jag dölja? --
            Ja, ropar känslan, som bor i mitt bröst.

(till Riddarn)

            Kom, skynda hit, skynda! --



SJUNDE SCENEN.

    EMOINA. RIDDAR CARL. Sedermera FINNAR af Joukavainens
    och Wäinämöinens folk.

RIDDAR CARL, studsar.

                                         Gud! hvilken röst!

(Vill att hasta utföre samma väg som Wäinämöinen och Finnarna,
då de lemnade scenen.)

EMOINA, hejdande honom.

        Nej, nej, icke dit! Följ mig hit, hit i kojan,
        Som förr du min far, nu dig skydda jag kan.

RIDDAR CARL.

        Du? skydda mig?

EMOINA.

                        Ja.

RIDDAR CARL.

                            Blott den tjusande bojan,
        Som tänds af ditt öga...

EMOINA.

                                 Fort, lyd mig!

RIDDAR CARL.

                                                Välan.

(Går in i kojan, Emoina lägger sig på mossbädden tätt utanför dörren,
låtsande en djup sömn. Finnarne af Joukavainens folk, som förfölja
Riddaren, framkomma.)

BLANDADE RÖSTER af Finnar.

        Skyndom oss, flygtingen undan oss ilar!
        Han ur vårt sigte förlorades här.
        Hvem är den qvinnan på mossbädden hvilar?
        Hvad hon är skön! Furstens dotter hon är.
              Hennes sömn må ingen störa.
              Ilom, sökom öfverallt.
              Alla Svenskar nedergöra,
              Joukavainen oss befallt.

NÅGRE, som begifvit sig utföre, återkomma.


              Finnar hvimla åt den kanten,
              Ej bland dem han finnas må.

ANDRE.

              Forssen der, och klippe-branten
              Lodrät der -- hvar är han då?

RUHO, med åtskillige af Wäinämöinens folk inkommande.

        Hvilket gny? Hvad är å färde?

JOUKAVAINENS FOLK.

        Här en Svensk försvunnit har,
        Som oss syntes utaf värde.
        Höfdingen det säkert var.

EN RÖST.

        Vi i kojan söka böre.

RUHO.

        Håll, omöjligheten finn.
        Då hon hvilar utanföre,
        Ingen kunnat slippa in.

JOUKAVAINENS FOLK..

        Trogen lydnad oss tillhöre.
        Uti kojan, öfverallt
        Flygtingen vi söka böre,
        Joukavainen så befallt.

WÄINÄMÖINENS FOLK.

        Vi det läger skydda böre
        Fursten åt sin dotter valt.
        Hennes hvila ingen störe,
        Wäinämöinen så befallt.



ÅTTONDE SCENEN.

    DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN.

WÄINÄMÖINEN.

    Att störa friden här, hvem vågat det försöka?

EN RÖST.

    En flygting här försvann, det är vår pligt att söka.

WÄINÄMÖINEN.

    En gångstig, föga känd, här bakom kojan går
    Längs bergets remna opp.

FLERE RÖSTER.

                             Oss skyndom, här är spår.

EN RÖST.

    Att flygtingen undkom jag nu kan förklara.

CHOR af dem, som skynda uppföre gångstigen.

        Gången opp mot höjden går.
        Skyndom, skyndom, här är spår.



NIONDE SCENEN.

    WÄINÄMÖINEN. EMOINA. RIDDAR CARL. FINNAR.

WÄINÄMÖINEN, till Ruho och Finnarna.

        Gån! --

(väcker sin dotter)

                Vakna! -- Vi segrat. Snart skole vi fara;
        Kom, följ mig mot stranden. -- Hvi darrar du så? --
    Du synes ångestfull? --

EMOINA, utom sig.

                            Dröj, dröj! Jag kan ej gå
    Från dessa rum ännu! --

WÄINÄMÖINEN.

                            Säg skälet, unga qvinna.

EMOINA.

              Jag kan ej ord för fruktan finna.
        För min skull -- o för min! -- förbarma dig, min far;
        Ett lif, ett enda lif, i denna fasan spar.

WÄINÄMÖINEN.

        Och hvadan denna bön? -- Säg ut, hvad du syns erna!

EMOINA.

        Hvad lågor! -- Hvilka mord! --

WÄINÄMÖINEN.

                                        Sof du ej, unga tärna?

EMOINA.

    Nej.

WÄINÄMÖINEN.

        Flygtingen du såg?

EMOINA.

                           Ja.

WÄINÄMÖINEN.

                               Såg, hvart han försvann?

EMOINA.

    Ack! frälsa Riddaren!

WÄINÄMÖINEN.

                          Förmätna, hvar är han?

EMOINA.

    Han döljs.

WÄINÄMÖINEN.

               Af hvem?

EMOINA

                        Af mig.

WÄINÄMÖINEN.

                                Hvar?

EMOINA.

                                      Låfva först förskoning.

(på knä)

    Jag drömde om min mor, den ljusa höjde sig
    i härlighetens glans och stämman ljöd försoning.

WÄINÄMÖINEN, bestört.

    Försoning! -- Samma dröm!

EMOINA.

                              Låt minnet föra dig
        På den som hägnade din hydda.
    Betala nu din skuld och Riddarns dagar skydda.

WÄINÄMÖINEN,

            Hvad vågar du begära?


EMOINA.

                                  Ädelmod
    Utaf en upphöjd far.

WÄINÄMÖINEN

                         Men hämnens andar sväva
          Kring mig och känslor jäfva.

EMOINA.

    Hvi höjs min moders hamn om himlen ej är god.

WÄINÄMÖINEN, som försöker att göra sig lös ifrån Emoina och gå
till kojan.

    Döljs han i kojan?

EMOINA. i ångest.

                       Nej, vid knän jag hänger.

RIDDAR CARL som öppnat dörren till kojan, kommer fram med
 blottadt svärd.

        Jag detta tillstånd ej förlänger.

EMOINA, med anskri.

    Ah!

WÄINÄMÖINEN kastar att taga sin lur, och ropar ur den.

       Finnar!

RIDDAR CARL, ställer sig med ryggen mot en klippa i en ställning,
som utmärker föresatts att försvara sig. Finnar framkomma
med skyndsamhet på scenen.

               Dyrt, jag sälja skall mitt lif.

EMOINA. i ställning som ger tillkänna att hon ernar betäcka honom
med sin person.

    Jag lofvat honom skydd.

WÄINÄMÖINEN.

                Min vilja, kämpar, hören,
          Och denna främling, oskadd, fören
    Så han kan undanfly.

(till Riddaren)

                         Dig härifrån begif.
    Säg det förtryckarfolk, hvars färgor du ses bära,
    Att hämd är vårt begär, att frihet är vår rätt;
    Att Wäinämöinen, son utaf en Furste,
          Som länge vårdat Finlands ära,
          Hvars välde våldets härar kränkt;
    Hvars maka dog af skräck, då Svenska vilddjur ryckte
    Från hennes famn den son, hon mot sitt hjerta tryckte;
          Dig både lif och frihet skänkt.
    Jag uti skogars djup försökt att undandölja
    En dotter, som till tröst jag äger ensam qvar.
          Hör Svensk! Den tigerhjerta har,
          Som vågar hennes förfölja.
    Gå hädan långt.

RIDDAR CARL.

                    Hvad mig du om min frihet sagt,
    Är fästadt vid mitt svärd, och står ej i din makt.
    Mitt lif, det är en skänk utaf ett ringa värde,
    Dock tackar jag för den, så som det höfs en Svensk;
    Och skattar högt en dygd, som ädelt fosterländsk
          Hos fiender jag känna lärde.
    Förtryckar-lynnet blef ej Svenska krigarns lott.
    Dock vill han stäcka våld, så det sig ej förnyar.
          Oss Svenska kustens brända byar
          Till Finlands hyfsning drifvit blott.
    Jag fattade ej klart din mening med: _Förfölja_
       _Din dotters lugn_. Dess dyrkan i mitt bröst
          Jag aldrig tänkt för dig att dölja;
    Men tänkt bereda dig en lugn och firad höst
    Inom din fosterbygd. Med fridens bud i handen,
    Utfärdadt af min Kung, jag gick att söka dig.
          Den Son du saknar följde mig;
          Försök att rädda undan branden,
    Barbar, din egen son. Jag läser i din själ -- --

(Wäinämöinen röjer den djupaste bestörtning.)

          Spörj Pater Anton, flyg, farväl. --

(Hastar af scenen, följd af betäckning.)



TIONDE SCENEN.

    DE FÖRRE, utom Riddaren.

WÄINÄMÖINEN, utom sig.

    Min son, min son! -- Förskräckeliga irring! --
          Man ile, flyge härifrån
    Att sluta mördandet. -- Hvad dröjsmål! -- Hvad för virring?
          Fräls, fräls, barbar, din egen son.

(Alla hasta af scenen.)



ANDRA AKTEN.


Teatern föreställer uti en bergig ock vild skogstrakt en mera behaglig
däld. Midt i fonden står ett lummigt löfträd, dyrkadt som heligt,
i närheten af en källa. Sex stycken groft i träd skurna Afguda-bilder,
föreställande Ukko, Pohjola och Tapio, hvar med sin maka, äro uppställde
invid trädet, Gudarna på högra och Gudinnorna på den vänstra sidan.
Hvarje Afgudabild är omgifven af en nisch, formerad af friskt granris
och prydd med löf och blommor. Midt på Teatern står, med roten i marken,
en bränd träd-stam. Turilas kula synes på ena sidan nära Avant-scenen.
Den är beklädd ofverallt med tallbark, och försedd med en stark dörr,
som tillstänges inifrån.[8]



FÖRSTA SCENEN.

TURILAS, ensam.

    Skön denna morgon är, och festligt jag beskrudar
          Kring helga trädet Finlands Gudar,
          Dem jag ur kulan dragit fram.
    Ett härligt offer snart blir fast vid denna stam.
    Jag hämdens flammor såg; gny hördes; den är mogen
    Och hämnarena snart bordt hinna hit i skogen.
    Men Joukavainen syns.



ANDRA SCENEN.

    TURILAS. JOUKAVAINEN.

JOUKAVAINEN.

                           Jag är i raseri,
    Och jag begär ditt råd emot förräderi.

TURILAS.

    Hvem är förrädaren?

JOUKAVAINEN.

                        Det Wäinämöinen blifvit;
    Han, på sin dotters bön, åt Riddarn frihet gifvit.

TURILAS.
    O! det är oerhördt!

JOUKAVAINEN.

                        Hör mera. Patern, han,
    I yra om sin son, ifrån mig rycka söker;
    Men jag fört Patern hit från Kyro by, som röker...

TURILAS, med ilska.

    Att offras genast.

JOUKAVAINEN.

                       Ja, rätt talat, vise man.



TREDJE SCENEN.

    TURILAS. JOUKAVAINEN. Folk inkommande under en vild marsch,
    förande PATER ANTON bunden emellan sig.

CHOR och Marsch.

            Genom skogar, öfver vågor,
            Ila vi med svärd och lågor.
               Fram mot borgen taga vi.
               Hämd och död åt tyranni.

            Gudar, detta offer tagen!
            Gudar, våra fjät ledsagen!
               Gudars hägn än Finland har,
               Helga trädet än står qvar.

TURILAS.

    Qvar helga trädet står, och härligt i dess hägnad
          Sig Finlands Guda-bilder te.
    Ej någon våge fram. Må här till deras lugnad
          Åt Plågomöjan offret ske.

    Ymnigt med halm omkring Christ-Patern linden;[9]
    Zirligt sen honom vid trädstammen binden;
    Eldbrasan under sen antändas må.

CHOR.

    Af detta offer stor gamman vi få.

(Bränsle sammanföres vid roten af den midt på teatern befintelige
kolade trädstammen, under det att Joukawainen synes ifrigt samtala
med Turilas, och halm lindas omkring)

PATER ANTON, som utbrister:

    J blinde hedningar, J kunnen ej förfära
    Sanct Henrics lärjunge med edert raseri.
    Med tjusning möter jag min tidigt vunna ära,
          Att bland martyrer räknad bli.
    Martyrer för sin tro! Ah vildar, kännen styrkan
    Utaf den andas kraft sig gjuter i mitt bröst,
          Och bjuder genom denna röst
        Er vända om från falska Gudars dyrkan.

(Folket röjer förskräckelse vid dessa ord.)

          Ja, falska Gudar. Stock och sten,
          Som edra drömmars yra skapat,
          Och edra egna lyten apat...

JOUKAVAINEN, afbrytande otåligt.

          Fort, smädarns skrud är färdig ren.

(Pater Anton fastbindes vid offerstammen öfver det
ännu icke itända bränslet under vild dans och)

CHOR.

          Här får du, Kivutar, gräsliga möja
              En knapp i din tröja,
              En rem i din sko,
              Ett bloss i din stuga,
              I taket en fluga,
              Som kan, må du tro,
                  Messa och skria
                  Litamin
                  Lustigt och bra.
                  Ha, ha, ha, ha.

PATER ANTON.

               Sanningens bekännare
               För er lära tåligt blöden.
               Må ett villadt slägte se
               Andans seger öfver döden
           Stigande från vanskligheten
           Härligt mot odödligheten.

CHOR och Ringdans kring trädet.

        Messa, messa, käre Pater, messa.
        Dansen går rätt muntert och bra.
        Lustiger om, må kring helgonets hjessa
        Lågorna fladdra. Ha, ha, ha, ha.

JOUKAVAINEN, som slutat sitt samtal med Turilas.

        Medan han uppstämmer messan den sista,
        Skyndom att börja vår heliga stund.
        Lycklig den först finner Tapios gnista
        Som tänder bålet. Slut om vår rund.

(De lägra sig i ring och börja hvar för sig att gnida tvänne
trädstycken mot hvarandra, för att, enligt de gamle Finnarnas
sed, erhålla offer-eld.)[10]

PATER ANTON.

            Blinda skara, återvänd
            Denna falska Gud att dyrka.
            Himlaläran skall bli känd
            Öfverallt i all sin styrka.
        Förrn min aska är försvunnen,
        Ljusets seger här är vunnen.

CHOR.

        Gnistan icke finna, vi
        Och dock ifrigt vi arbeta.
        Hvad har kunnat elden reta?
        Här är trolleri.
    Mäktige Tapio, trolldomen från oss vänd!
    Skogarnas Herre, eldgnistan tänd!

JOUKAVAINEN, uppstigande, ropar med hetsighet.

    Lapp, gör din skyldighet, trolldomen häf.

(En Lappsk Bålman framkommer, slående, allt efter som han uppropar
efterföljande Gudomligheters namn, med en hammare på figurerna
tecknade på hans trumma, under särskilte grimacer för hvart slag.)[11]

BÅLMANNEN.

    Sarakka, Juxakka, Maderakka, Hattara,
    Stor-Junker, Lill-Junker, Beiwe, Ajattara![12]
    Nåd, Jabmiakka, mig icke förqväf!

(Han faller ned, efter rysliga åtbörder, i sanslös dvala,
omgifven af Lappar.)

CHOR af Lappar.

      I Jabmiaimo nu får han veta
      Hvad eldens vrede så kunnat reta.
      Han vaknar. Nu rör han på armar, på ben.
      Och eld har han med sig.

ALLMÄN CHOR.

                               Heliga sken!

(Rörelse i ändamål att antända bålet.)



FJERDE SCENEN

    DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA. Wäinämöinens folk.

WÄINÄMÖINEN, inkommande med hastighet.

            Håll!

EMOINA, ångestfull.

                  Gudar, hvad fasa!
            Gå icke, min far.
            De vilddjuren rasa,
            O! spar dina dar.

JOUKAVAINEN, betagen vid Emoinas åsyn.

            Den qvinnan förtjusar!
            Hvad skönhet! Hvad röst!
            Hvad känsla berusar
            Mitt manliga bröst!

TURILAS, till Joukavainen, hvars förtjusning han märkt.

            Till kärlekens yra
            Sänk, hjelte, ditt tal.
            Låt qvinnan dig styra,
            Som frälst din rival.

JOUKAVAINEN, hetsigt.

    Som frälsat min rival! Nej, bålet måste tändas.

WÄINÄMÖINEN.

    Håll, jag befaller det.

JOUKAVAINEN.

                            Vår offring skall fulländas.

WÄINÄMÖINEN.

    Bor ingen lydnad mer för Wäinämöinens röst
            Uti hans tappra Finnars bröst?

JOUKAVAINEN.

          Ej sen förrädare du blifvit
          Dig Joukavainen lyda kan.

WÄINÄMÖINEN.

          Den blinda hetta, som dig drifvit,
          Dig tillhör styra, unge man.

JOUKAVAINEN.

          Den unge kan den gamle lära,
          Att offrens helgd och Gudars ära
          Ej störas utan öfverdåd.

WÄINÄMÖINEN

    Den af oss, som vet mer om Gudars dolda råd.
    Uti naturens gång, må fram som Höfding stiga;
        Men den som mindre vet, må tiga
        Och lyda. Täflar du med mig?

JOUKAVAINEN.

        Jag täflar. Hvari röjer sig
    Din visdom, gamle Man, som ej försvara kunnat
        Mot Svenskarna de fält du ärft.
        Min kraft, den har jag sjelf förvärft
        I skogarna, som skygd dig unnat.
        Göm detta minne i din barm,
    Och frukta för den Gud, som herrskar i min arm;
    Hans namn är styrka. Räds, att mot hans lagar bryta.
    Han segrade i natt; han ernar segra nu,
        Han alltid segra skall. Men du,
        Af hvilka bragder kan du skryta?
    Jo, af förräderi, att rycka undan mig
        En flygtinge, hvars digter dárat dig.
    För qvinnoböner vek du gått att äfventyra
    Den aktning ibland oss du njutit, gamle man.
        Den egen känslas svaghet ej kan styra,
          Ej frie männer styra kan.

EMOINA.

        Barbarer, låten mig förklara...

WÄINÄMÖINEN, afbrytande henne.

        Tag hit min harpa, jag vill svara.

(Han præluderar.)

JOUKAVAINEN, till sitt folk.

           Gubben på sin harpa slår,
           Hörom svaret, som jag får.

WÄINÄMÖINEN, vid harpan.

    Dårliga Ungdom, låt styrkan ej rasa.
    Kraften som härjar skall åldras och dö.
    Vådeldens broder, den slocknar med fasa.
    Vindarna komma och askan förströ.

    Styra tillhör ej en kraft som försvinner.
    Det föll ett frö ned i jordlifvets famn,
    Som växer opp, och ju närmre det hinner
    Höjden, sitt ursprung, blir vishet dess namn.

    Anar du andan som lifvar naturen?
    Röjer du målet för krafternas gång?
    Tankarnas väsen hos vetande djuren?
    Då är du vis och då tystnar min sång.

CHOR af Joukavainen och Finnar, efter någon stunds väntan.

    Sjung, Wäinämöinen, ännu en gång,
    Låt höra mer af din härliga sång.

WÄINÄMÖINEN, vid harpan.

    Säg, hvem har ordnat de lummiga öar
    Du uti böljan ser spegla sin prakt?
    Säg, hvem har gjort dessa fiskiga sjöar?
    Tryckt uti djupet sin alstrande makt?

    Säg, hvems är kraften, som vågorna häfver?
    Silar i källan dess svalkande drick?
    Färgrika kläder åt blommorna väfver?
    Öppnar naturen för vårsolens blick?

    Hvem öppnar rymden för foglarnas skara?
    Vexternas kalk för de idoge bin?...
    Höjderna, lunderna, fjärdarna svara:
    Skaparens andedrägt, Verldsharmonin.

JOUKAVAINEN, rörd.

    Ja, jag är kufvud af känslornas tvång,
    Det bor en Gud i den åldriges sång.

ALLMÄN CHOR, under djup rörelse.

    Guden, som bor i den åldriges sång,
    Lede vår styrka och styre dess gång.

WÄINÄMÖINEN, med befallande åtbörd, stödd emot harpan.

    Jag mer än någon för hämden skall sörja;
    Gudarna, friheten, elda mitt bröst.
    Vigtigt är det jag af fången vill spörja;
    Skynden att lyda den åldriges röst.

CHOR.

    Lyda vi vilje och vörda ditt kall.
    Fången är här, om hans öde befall.

(Pater Anton, befriad, framföres till)

WÄINÄMÖINEN.

    Du är en christen klerk?

PATER ANTON.

                             Ja.

WÄINÄMÖINEN.

                                 Ung du synes vara.
    Du kallas Anton?

PATER ANTON.

                     Ja.

WÄINÄMÖINEN, afsides.

                         Hans blick till själen går.

(högt)

    Din ålder?

PATER ANTON.

           Fem och tjugu år.

WÄINÄMÖINEN.

       (afsides)         (högt)
    Min Soinis ålder. Mig förklara,
    Hvar föddes du?

PATER ANTON.

                    I Finland.

WÄINÄMÖINEN,

                               Finland! -- Hvar?
På hvilken ort?

PATER ANTON.

                I Birkala.

WÄINÄMÖINEN.

                           Din far?

PATER ANTON.

    Jag känner honom ej. Ett värnlöst barn af nöden
          Jag var vid lifvets morgonrand.

WÄINÄMÖINEN,

    Hvem vårdade dig? säg, förtro mig dina öden.

PATER ANTON.

          De äro tecknade utaf en högre hand.
          Af Eric, Sverges Kung, jag faders huldhet njutit.
          Min barndom vid hans hof förflutit;
    Men då den Helige, den store Kungen dog,
          Sanct Henric i sin vård mig tog.
          Den ädles läror och exempel
        Mig vigt till Herrans tjenst i Herrans tempel.
    Se der om hvad mig rör det enda som jag vet.

WÄINÄMÖINEN.

    Din faders namn för dig är då en hemlighet?

PATER ANTON.

        Ja.

WÄINÄMÖINEN.

            Kände du i byn, som gick i lågor,
    En Wäinämöinens son?

PATER ANTON.

                         Hvart syfta dina frågor?

WÄINÄMÖINEN.

    De söka opp mitt barn som lefde, sade mig
    Den Svenske Höfdingen...

PATER ANTON, afbrytande lifligt.

                             Ack! värdes mig förkunna
    Hans öde.

WÄINÄMÖINEN,

              Han är fri.

PATER ANTON, med innerlig glädje.

                          O Gud! jag prisar dig
    För detta ädla stöd din lära du vill unna!
    Jag icke om din son har något mig bekant,
    Men om dig Riddar Carl det sagt, så är det sant.
    Hur kallades din son?

WÄINÄMÖINEN.

                         Jag Soini honom nämde.

PATER ANTON, med liflighet.

    Det var mitt namn som barn.

EMOINA.

                                Du ofta talt, min far,
    Om märket, som min bror på högra skuldran bar.
    En korsad qvist, som föll och skrämde
    Min mor, kort förrän han blef född...

PATER ANTON, ytterst lifligt.

                                          Jag bär
    Ett märke...

WÄINÄMÖINEN, utom sig.

                 Låt mig se!

(Blottar Pater Antons skuldra och utropar.)

                             Min son, min son du är!

(Omfamnar Pater Anton med häftig känsla. Allmän rörelse.)

    Min Soini, o mitt barn! Dig sluter jag i famnen --
    Hvad känsla utan namn! -- Jag gråtit dig som död! --
    Du lefver, o hvad fröjd! --

(till Emoina)

                                Och du, mitt ljufva stöd,
    Min hulda dotter, kom!

(Sträckande andra armen mot henne, sluter han sina båda barn
emot sitt bröst.)

EMOINA.

                           Bror!

PATER ANTON,

                                 Syster!

WÄINÄMÖINEN.

                                         Dessa namnen,
          Uttalade vid fadershjertats slag,
    Med lifvet mig försont! -- Af glädje gråter jag,

          O, mina barn! vid detta fadershjerta
          Nu sluten ömt ett syskonligt förbund,
    Stödjen hvaran, vid lifvets år af smärta;
    Stödjen hvaran, vid glädjens korta stund.

    Sällhetens frö kan endast gro i skygden
    Af uppfylld pligt och fasta ömhetsband.
    Helgen Ert lif, åt Gudaläran, dygden;
    Helgen Ert lif, åt frihet, fosterland.

ALLMÄN CHOR.

    Helgom vårt lif, åt Gudaläran, dygden;
    Helgom vårt lif, åt frihet, fosterland.

WÄINÄMÖINEN.

    Och Finlands Gudar, J, min känsla icke jäfven,
    J, hvilka blidkade kring helga trädet stån.
    Af årets rika skörd J endast offer kräfven
    Åt Tapio en tupp.

(till folket)

                      Tillreden offret, gån;
    Jag vill ett ögonblick åt fadersglädjen unna,
       Sen offra, strida, segra.

(De andre på scenen varande aflägsna sig.)



FEMTE SCENEN.

    WÄINÄMÖINEN. EMOINA, PATER ANTON.

WÄINÄMÖINEN, till Pater Anton.

                              Kom, du bör
    Aflägga denna drägt.

PATER ANTON.

                         Nej, den min ära gör.
    Den offring afskyr jag du hördes nyss förkunna.

WÄINÄMÖINEN,

    Du Finlands Furste-Son?

PATER ANTON.

                            Inför den Högstes thron
    Det sanna gäller blott, ej skillnad till person.

WÄINÄMÖINEN.

    Det sanna för en man af ära
    Är fosterlandets väl.

PATER ANTON.

                          Är himlens rena lära.

WÄINÄMÖINEN.

    Den christne är det ej.

PATER ANTON.

                            Den, endast den är sann.

WÄINÄMÖINEN.

    Är dina fäders...?

PATER ANTON.

                       Falsk.

WÄINÄMÖINEN.

                              Du rasar, unge man,
        Som ej förglömma bordt den fara,
    Hvarur du rycktes nyss.

EMOINA.

                            Besinna dig, min bror.

PATER ANTON.

    Jag bär mitt vittnesbörd inför en villad skara;
    Min sak är Herrans sak; jag vet på hvem jag tror.
    Hans finger styr det ljus, som tränger fram i verlden,
    Och dessa dygders kraft...

WÄINÄMÖINEN, afbrytande.

                                Som blixtra fram ur svärden.

PATER ANTON, fortfarande.

        Som mana till försoning.

WÄINÄMÖINEN, liksom träffad af ett mägtigt minne.

                                 Hvilket ljud!

PATER ANTON.

        Till jordens barn jordens Gud.

WÄINÄMÖINEN.

    De Svenske, svara mig, hur följa de hans lära?

PATER ANTON.

        Igenom alfvar, ädelmod och ära.

WÄINÄMÖINEN.

    Den ära som de röjt, då här de farit fram,
    Syns ädelmodig ej, men rysligt alfvarsam;
        Och sist, skall jag försoning finna
    Uti förföljelsen mot Lalli...?

PATER ANTON.

                                   Lalli, han,
        Affällingen, Sanct Henrics baneman!
          På lagens bud att honom hinna
    Var det som Riddar Carl, den ädle, med en tropp
        I skogarna sig trängde vågsamt opp,
    Fann honom ej, men såg...

WÄINÄMÖINEN.

                              Jag vet, han såg din syster.
    Nog Soini.

EMOINA.

               O min far, din blick är kall och dyster.

WÄINÄMÖINEN.

    Min själ är sysselsatt.

PATER ANTON.

                            Hör Riddarns ädelmod...

WÄINÄMÖINEN.

    Min skuld är gäldad ren.

PATER ANTON.

                             Vet dock, att han förstod
    Hvem denne sjuke far i hyddan vara torde.
        Han derom föga unga dottren sporde;
    Men inom sig beslöt, att på ett värdigt sätt
          Förmildra lyckans oförrätt,
    Ja, hör mig. Sverges Kung nyss funnit godt besluta,
    Att Wäinämöinen fritt, inom sin fosterbygd,
    På Riddarns ansvar, må den gärd af aktning njuta,
    Som egnas åt hans börd, hans olyckor, hans dygd.

EMOINA.

    Jag mina tårar ej kan dölja.

PATER ANTON.

    Af glädje strålande, bad Riddaren mig följa
    Med honom, och en tropp, i skogars spaning lärd,
    Att söka dig. I går vi samlades till färd
        Vid Kyro by. Ej sömnen vågad syntes,
    Allt fredligt var och tyst.

WÄINÄMÖINEN.

    Då hämdens dag begyntes.

PATER ANTON.

          Säg, mordets och förvillelsens,
    För hvilken Riddarns kraft snart sätta skall en gräns.

WÄINÄMÖINEN.

    Hör: Svenske Kungens nåd, hans like, jag, föraktar:
    Men lemna fäders arf åt dig jag eftertraktar.
    Afsvärj din christna tro!

PATER ANTON.

                              Nej, aldrig.

WÄINÄMÖINEN.

                                           Aldrig, då
    Förbannar jag den stund du föddes.

PATER ANTON, med djup känsla.

                                       Gud!

WÄINÄMÖINEN, ömt.

                                            Du tvekar?

PATER ANTON.

          Min salighet jag ej förnekar
    För något jordiskt pris, hur högt det vara må,

WÄINÄMÖINEN.

    Dig gifs besinningstid. I minnet fäst de orden
    Jag sagt, och tänk på mig, tänk på ditt fosterland.

PATER ANTON.

    Så högt som himmelen sig hvälfver öfver jorden,
    Är pligten emot Gud höjd öfver jordens band.

(Skall af Svenska jägarhorn höras från flera håll. Allmänt allarm.)

ROP, bakom Teatern.

    Till vapen! --



SJETTE SCENEN.

    DE FÖRRE. RUHO, inkommande med hastighet, kort derefter TURILAS.

RUHO

                   Svenskarna mot oss sig kasta.

WÄINÄMÖINEN.

        Stridsmärket höj, ställ opp kämparna; hasta!

(Ruho skyndar af scenen. Till TURILAS.)

    Tag vård om mina barn!

EMOINA, utom sig, under bemödande att följa med Wäinämöinen.

                           Min far, jag dig besvär...

WÄINÄMÖINEN. öfverlemnande henne åt Turilas.

    Jag dig befaller att bli här.

(Starka ljud af blandade stridshorn ifrån många håll.)

        Hör Stridshornen skalla
        Och blodet käns svalla
        Så ungt i min barm.
        Kom, frihet, gif styrka,
        Den Gud jag lärt dyrka
        Skall styra min arm.

(Ilar ut.)



SJUNDE SCENEN.

    TURILAS. PATER ANTON. EMOINA.

EMOINA. försökande att följa sin far.

    Nej, intet hindrar mig.

TURILAS.

                            Haf sansning, unga qvinna.

EMOINA.

    Man fängslar mig, min far! O hör! o hör min röst!

PATER ANTON.

    Håll inne dessa rop, min syster! Dig besinna.

EMOINA.

    Besinna dödarna, som rasa mot hans bröst.

TURILAS.

        Nej, stilla din förfäran,
        Din far går i sitt kall.
        Den Finska kämpa-äran
        Sin Höfding skydda skall.

PATER ANTON.

        Hvad är väl kämpa-äran?
        Ett rö för vindars kast.
        Blott vid försoningsläran
        Står min förtröstan fast.

EMOINA.

        Då alla strida, mörda,
        Hvar finns försoning? Hvar?
        Jag skall den Gudom vörda,
        Mig återger min far.

TURILAS.

        Hans fäder, Finlands Gudar,
        De styra stridens gång.
        Snart till ditt öra ljudar
        Den Gamles segersång.

PATER ANTON.

        Försökom ej förklara
        Hvad utgång striden tar.
        På vägar underbara
        Går nåden underbar.

EMOINA.

        Den Gud, mitt hjerta anat,
        Jag tänkte mig som god,
        Ej att min väg han banat
        Bland tårar och bland blod.

PATER ANTON.

        Allt luttras här i gruset,
        Styrs mot ett högre väl.

EMOINA.

        Så ren, som himlaljuset,
        Är Wäinämöinens själ.

PATER ANTON.

        Han irras om det sanna.

TURILAS.

        Den Gamles tro är sann.

EMOINA.

        O! låten tvisten stanna,
        Jag den ej slita kan.

(Starkt stridsbuller.)

      Men hvilket gny?

TURILAS.

                       Det striden är som rasar,
        Dess häftighet förökes mer och mer.

EMOINA.

        Min far, min far, mitt hjerta fasar.

PATER ANTON.

        Der synes Riddar Carls baner.

EMOINA. med utrop, i begrepp att ila ut.

        Ah! Riddarn skall min far försvara.

PATER ANTON, hindrande henne.

        Min syster.

EMOINA.

                    Hvarför hindra mig?

TURILAS.

    För våra kämpars kraft är Riddarn sjelf i fara.

EMOINA, staplar tillbaka.

    Den ädle Riddarn! ah!

TURILAS, försmädligt.

                          Hvad rör hans öde dig?

(Emoina närmar sig i ångest mot Avant-scenen. Turilas och Pater Anton
draga sig mot fonden, och synas uppmärksamma på striden.)

EMOINA.

            Fasor kring mig sväfva.
            I mitt qvalda bröst
            Alla känslor bäfva.
            Himmel, hör min röst:
            Denna stund af fara
            Ej din ynnest spar,
            Riddarns lif bevara!
            Segra låt min far!



ÅTTONDE SCENEN.

    DE FÖRRE. BIRGER, åtföljd af en tropp Svenske Soldater.

BIRGER, med sin tropp, smygande sig oförnärkt af de andre på scenen
fram bakom Turilas kula, närmar sig Turilas och Anton, som mot
fonden synas hafva all sin uppmärksamhet på striden, och omringar
dem hastigt.

        Stämplare Turilas! Fängslen barbaren.

TURILAS, med anskri.

        Frälsen mig, Finnar, Svensken är här!

BIRGER, till någre Soldater.

        Fören dem hädan! fort! för dem ansvaren!

(Turilas och Anton bortföras med skyndsamhet. Till en Soldat.)

    Till Riddarn flyg med bud att Anton räddad är.

(Soldaten går, Finska krigare inkomma.)



NIONDE SCENEN.

    EMOINA. BIRGER. Svenska soldater. Finska Krigare.

(Strid i fonden. Både Svenskar och Finnar erhålla förstärkningar,
så att striden mer och mer uppfyller Teatern; sluteligen segra
Svenskarna, och Finnarna dels fängslas, dels fördrifvas.)

EMOINA (i ångestfull förskräckelse, döljande sig för de stridande
vid Turilas kula).

        Hvem skall beskydda mig? Hvem sig förbarma
        öfver min ångest? Hvart skall jag fly?
        Gudar, o Gudar, rädden mig arma!
        Fiender störta med buller och gny
        Från alla kanter. -- Min fara sig öker.
        I denna kula en fristad jag söker.

(Inne i kulan, betraktande dörren med ifver.)


        Dörren är säker, låset är fast;
        Inifrån kan jag det stänga i hast.

(Hon tillsluter dörren och höres tillstänga låset, då Svenskarnas
seger på Teatern blir allmän.)

BIRGER.

    Halt! fatten posto här!

(till en del af sin tropp)

                            Er må det nu tillhöra
          Att hedna styggelsen förstöra,
          Nedrifva, störta, hugga ner.

(utmärkande de andra af troppen)

          Mot fienden vi skydde Er.

(Betäckningen utbreder sig. Förstöringen begynnes. Birger till
en soldat af betäckningen, som han vinkar fram.)

        Vi lyckats. Turilas föll, i sin egen snara.
        Din fästmö räddat oss ur en ohjelplig fara,
            Då, lyssnande på sammansvurnas tal,
    Hon varnat dig, du oss, och vi oss sammanhöllo
    Vid borgen. Riddarn kom; vi ryckte fram, och föllo
    På fienden, som trängt sig hop i denna dal.

(Afguda-belätena hafva emellertid blifvit störtade, offer-tillredelserna
förstörde. Nedhuggning af det heliga trädet företages, och nedrifning af
kulan, hvars starka ingång man förgäfves sökt öppna, begynnes.)

BLANDADE RÖSTER.

            Hedna Gudar, ingen skoning!
            Hedna tillhåll, ingen fred!
            Detta trädet, denna boning
            Rifvom ned, huggom ned!

(Det heliga trädet faller med brak och dân.)

BIRGER.

    Bra, gossar! hurtigt! raskt!

(Stenar nedfalla från kulan, som rifves.)

EMOINA, innanföre, med ett gällt anskri.

                                 Hjelp!

BIRGER, med förvåning.

                                        Nödrop af en qvinna
    Hos gubben Turilas! Besynnerligt minsan!

(Uppehåll med rifningen. Birger vid dörren af kulan.)

    Så öppna, skynda dig! -- Opp, säger jag. -- Välan,
          Då du dig icke vill besinna,
          Så skyll dig sjelf för hvad som sker.

(Stridsbullret utom Teatern tilltager, kulans hvalf ramlar,
och Emoina synes afdånad ibland ruinerna.)

          Är det en Engels bild jag ser!

(Svenskarna betrakta henne med bestörtning, som afbrytes genom
en häftig strid.)



TIONDE SCENEN.

    DE FÖRRE. RUHO, med en stark tropp Finnar.

RUHO.

    Gudaförstörare, hämden Er kalle!

BIRGER.

    Kämpande vikom! Stridshornet skalle!

(Det stötes i stridshornet, Svenskarna vika långsamt och i god
ordning från Teatern, förföljde af Ruho och hans tropp häftigt,
men utan ordning.)



ELFTE SCENEN.

    EMOINA, afdånad. Villervalla af Finnar, sedermera WÄINÄMÖINEN,
    sist RUHO.

(Stridsbuller på båda sidorna af Teatern.)

CHOR af flyende Finnar.

        Skräck och död oss väntar här,
        Helga trädet fallit är.

(Rådvill förvirring, Wäinämöinen inkommer.)

        Räddom, räddom oss ur striden.

WÄINÄMÖINEN.

      Stån! Rädden äran! Er ej spriden,
    Stån kring Er Höfding! Stån mot fienden! --

SÄRSKILTE RÖSTER.

    Från alla kanter oss Svenskarna tränga;
           Oss flygten de stänga;
        Hvad återstår? --

WÄINÄMÖINEN.

                          Att dö som män
        Kring Gudarna.

RUHO, åter tillbakadrifven.

                        Som de vi falla
    I stoftet trampade...

WÄINÄMÖINEN, uttrycker fasa vid åsynen af den hedniska helgedomens
förstöring, blir varse Emoina och ilar till henne.

                           Min dotter!

(med genomträngande ton)

                                       Hon är död! --
    Afdånad blott! Mitt barn! mitt sista hopp! mitt stöd!

(Gör försök till hennes vederfående.)



TOLFTE SCENEN.

    DE FÖRRE. RIDDAR CARL. Segrande Svenskar framträngande
    från alla sidor.

RIDDAR CARL.

        Frid och försoning bjuds Er alla
        I Sverges ädle Konungs namn.

(Finnarna nedlägga sina vapen.)

WÄINÄMÖINEN, som med ena handen omfattat Emoina, hvilken ger
tecken att hon börjar återkomma till sansning, höjer svärdet med
den andra, hotande, mot Riddar Carl.

        Kom, barnet ryck ur fadrens famn.

(Riddar Carl hastar fram mot Emoina, sänker svärdet och faller
på knä ej långt från hennes fötter, då Rideaun faller.)



TREDJE AKTEN.


Teatern föreställer nejden i Birkala kring kullen Junturin-mäki,
som synes midt på Teatern inemot fonden, hvilken visar, mellan odlade
stränder, tvänne stora, af holmar, fjerdar och sund, uppfyllde
vattendrag, förenande sig till Satakundas eller Kumo elf, invid en
Riddarborg, belägen på en udde, formerad af elfven och en djup vik,
vid hvars stränder synas en myckenhet båtar.



FÖRSTA SCENEN.

    Finsk Allmoge af båda könen, unge och gamle, i mera hyfsade
    drägter. Äldre Finnar, hvaribland isynnerhet märkes TUISKO,
    något afsides, synas rådslå. En afskiljd groupp samtalar hemligt.
    Åtskillige varubyten sysselsätta en del Allmoge, och ungdomen
    är innebegripen i Finska lekar och dansar.

CHOR.

        Vid Junturinmäki åter vi oss samla
        Under sång och dans och lekar, unga, gamla.
            Höfdingen, vi Riddaren kalla,
                Glädjas låter alla.

        Ljungelden han säges likna uti striden.
        Då han segrat, i hans ögon strålar friden,
            Bjudande alla fångne skoning,
                Frihet och försoning.

CHOR af sammansvurna inom sig.

        Vi kommo hit hemligt till blodig lek,
        En qvinna förrådde oss, hämden oss svek.

EN FINSK YNGLING, till en Tärna, som aflägsnat sig något ifrån de andra.

        Hvi ser jag dig ej mer i lunden och i hagen?

TÄRNAN.

    Derför att löfven gulnat, ängen ligger slagen.

YNGLINGEN.

    Känslan förblir nog varm, fast himmelen blir mulen.

TÄRNAN.

    När sommarns blommor vissnat, säges den bli kulen.

YNGLINGEN.

    Hyddan är varm och egen, blif dess ordnarinna.

TÄRNAN.

    Är det ditt alfvare, tör du din önskan vinna.

(Dans.)

CHOR af Ynglingar

        Tärnor, då glädtigt i dansen J svingen,
        Kärleken slår med den skiftande vingen;
            Hjertats och naturens Gud
                Unga tärnan gör till brud.

CHOR af Tärnor.

        Stojande Ynglingar, J mågen glamma
        Om denna Guden, han är dock densamma
            Skalken oss vår mamma sagt.
                Tärnor, varom på vår vakt.

CHOR af gifta Qvinnor.

        Liksom ett löf uppå glansk-isen drifvet,
        Värnlösa tärnor, sådant är lifvet
            Utan stöd af troheten.
                Tärnor, skapen, vården den.

CHOR.

        Hvilken mängd af fångar tåga hit från borgen?
        Skola våra nöjen störas utaf sorgen?
            Få vi ömkans känslor lyda?
            Hvad må allt betyda?



ANDRA SCENEN

    DE FÖRRE. BIRGER. JOUKAVAINEN. RUHO. Fångne Finske Krigare.

BIRGER, införande fångarne.

    Här, tappre, på en ort, för Er af helig art,
    Vill Riddarn söka slut uppå den långa tvisten,
    Med landsmän språken fritt. Hit Riddarn kommer snart,
        Han kommer såsom Svensk och Christen.

(Birger går.)



TREDJE SCENEN,

    DE FÖRRE, utom Birger.

(Den Finska Allmogen närmar sig till fångarna och blandar sig
bland dem med deltagande och uppmuntran.)

CHOR af sammansvurna.

        I högen äro vapen och hit kommit män.
        I tysthet det fallna kan uppstiga än,

JOUKAVAINEN, framkommen ensam, främst på scenen.

          Jag, Joukavainen, öfvervunnen!
          En tapprare än jag är funnen;
    Och dock jag andas än! -- Och grämelse och harm
          Ej förmågan i min barm,
    Ej släckt mitt ögas ljus! Hur kan med Riddarns mildhet
    Förenas sådan kraft? -- Nu blygs jag för min vildhet.
    Mitt segervissa mod mig fram mot honom dref;
    Han mig på lifvet sprang. -- Jag föll, och fången blef --
        Men huru fången? -- Ej förnedrad,
    Ej skymfad. -- Nej, tvärtom af fienderna hedrad.
    Ej hämd för Kyros brand. -- Jag, här bland Finske män! --
    Det är en högre dygd, jag kände icke den.

CHOR af Allmogen till Joukavainen.

        Herre, hvars tapperhet alla berömma,
        Stå ej så dyster, dela vår ro.
        Sök ibland oss att Er olycka glömma,
        Kom ibland oss att bygga och bo.

DE SAMMANSVURNA, till Joukavainen.

        Forntida Gudar vi, lycklige, glömma
        Kring denna kulle i christelig ro.

JOUKAVAINEN.

        Fången kan icke sin olycka glömma,
        Tvungen af segrarens vink att bero.

CHOR af Allmogen.

        Svenskarna mottaga mandomen, äran,
        Som sine bröder, det känne vi;
        Och hvar och en, som blir christen till läran,
        Hyllas och skyddas och genast blir fri.

DE SAMMANSVURNA.

        Trefnad och ödmjukhet alstrar den läran,
        Ljufligt att lyda och kalla sig fri.

JOUKAVAINEN.

        Fåfänga maningar! Veten att äran
        Följer blott styrkan, som känner sig fri.

TUISKO.

    Vår fordna Furste, han, som ifrån denna kulle
    Uttalat Guda-ord, och tjusat med sin sång,
       Han kommer, Finnar, varen vördnadsfulle,
          Och stören ej den gamles gång.



FJERDE SCENEN.

    DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA.

WÄINÄMÖINEN.

          Fosterlandskänsla, Guda-flamma,
       Som lättar tyngden utaf mina band,
    Du återstår ännu, du är ännu densamma
          Du fordom varit! -- Sköna strand,
    Ej mer densamma du! -- Förtyngd af Riddarmuren,
          Är ej så fri, som förr, naturen.
       Dock ännu hög står mina fäders graf.
          Folk, som mig segrarn nalkas låter,
    Se en förjagad Drott framstaplar till dig åter,
       Stödd af sin dotter och sin vandringsstaf.
          En dyster hamn från fordna tider,
          Han emot ättehögen skrider,
       Beröfvad allt hvad förr han ägde här
    Ett rum, ett litet rum, att hvila han begär.

            Min harpa skall ej mera klinga,
            Du helga kulle, från din höjd;
            Och känslan sig mot molnen svinga,
            Som fordom vid naturens fröjd.

            Då framkom allt hvad skapadt andas
            Med ilad flygt, med störtadt språng
            Då såg man lamm med ulfvar blandas,
            Att lyssna, tjuste, till min sång,

            Och fiskarna i fjerden spritta;
            Och Sjöfrun maka sig på strand;
            Och björnen fram ur skogen titta;
            Och masken kräla opp ur sand.

            Och fält och lunder sig beskruda
            Med lifvad grönska, färgors prakt
            Och stjerne-rymden hördes ljuda
            Om jordens tjusning, Ukkos makt.

                    Men snart...
                 Med stormvindens fart --
              Sågs blodströmmar gjutas,
              Och sällheten slutas
                 I Borgtornets natt;
              Der Jätten bevakar,
              Med svärdvana drakar.
                 Vår röfvade skatt.

EN MAN af de sammansvurna, som smygt sig till Wäinämöinen, hemligt.

                 Låt harpan få klinga
                 Från Junturis topp,
                 Och svärd skola svinga
                 Ur grafvarna opp.

WÄINÄMÖINEN, som lyssnat, utbrister med smärta, högt.

                 Den eld är förkolnad
                 Mig Gudomen gaf.
                 Jag är blott en vålnad

                 På frihetens graf.

TUISKO nalkas, vördsamt men med värdighet, åtföljd af allmogen.

    Vår frihet är ej död, den lefver i den trefnad
    Som Svenska Styrelsen ingjuter i vår lefnad.
    Höj blicken, gamle Drott, och säg, om du ej ser
    Fält, rikare än förr, och hyddor mera trygga.
    Så Svenskarna oss lärt att odla och att bygga.

(Joukavainen och Emoina hafva emellertid ställt sig på hvar
sin sida om Wäinämöinen.)

EN FINNE, framvisande hvarjehanda trädredskap ock bohagsting.

          Jag önskar att få visa Er
    De redskap sjelf jag gjort.

EN ANNAN, framvisande hvarjehanda jernsaker.

                                De jern jag sjelf kan smida.

EN ANNAN, framvisande åtskilliga fiskredskaper.

    De nät jag knutit sjelf.

JOUKAVAINEN, som betraktat allt med uppmärksam förundran.

                             Det är förundransvärdt.
    Hvem lärt Er detta allt?

FLERE RÖSTER.

                              Det Svenskarna oss lärt.

TUISKO.

    Se, våra qvinnor här på Edra blickar bida.

EMOINA, till en ung qvinna af hopen.

        Dig denna drägten kläder bra.

QVINNAN.

    Jag sytt den sjelf.

EN ANNAN, framvisande en garnhärfva.

                        Det garnet sjelf jag spunnit.

EN ANNAN, framvisande ett stycke tyg.

    Jag sjelf väft detta tyg.

EMOINA.

                              Allt min beundran vunnit.
        Hvem lärt Er detta?

FLERE QVINNO-RÖSTER

                           Svenskarna.

WÄINÄMÖINEN, djupt.

          J ären med era öden
        Belåtne?

EN MÄNGD RÖSTER, högt.

                 Ja.

FLERE SAMMANSVURNE bakom Wäinämöinen, hemligt.

                     Nej.

WÄINÄMÖINEN.

                          Genom segrarns nåd
    Jag står här bland ett folk jag älskar in i döden.
        Ännu en gång jag önskar ge ett råd.
    Vill någon utaf Er från en snart slocknad gnista
    Af eld uti mitt bröst nu hämta opp det sista?

FOLKET.

    Ja, alla.

WÄINÄMÖINEN.

              Följen mig, J männer. Jag begär
    Att qvinnorna må dröja här.

(Wäinämöinen, åtföljd af alla männerna, begifver sig till kullen
i fonden, bakom hvilken de synas omgifva Wäinämöinen, i en krets som
tillkännagifver en rådplägning. De sammansvurne omgifva den delen af
kullen, som är vänd emot åskådarena, och synas sysselsatte med något
som ej tydligen kan skönjas. Qvinnorna qvarblifva framme på scenen,
jemte EMOINA, försänkt i så djupa tankar, att hon icke märker de
henne på ett vördnadsfullt afstånd omgifvande qvinnorna.)

    Allt hvad jag sett och hört i dessa sköna dalar,
          Om Riddarn med förtjusning talar.
    Med hvilken skonsamhet bemöttes ej min far
          Som fången, af förtviflan slagen,
          Uti sitt sista hopp bedragen,
          Ett mål för Riddarns omsorg var.
        Och hvilken omsorg! Ömheten och styrkan,
        Som lugnar sinnet och som hjertat rör,
    Förente sig deri. O! det min plåga gör,
    Att ej min tacksamhet får sträcka sig till dyrkan! --
          Till dyrkan -- ja, jag känner här,
(lägger handen på hjertat)
          Att han mitt hjertas afgud är.
          Min själ är ren, det vet du store
    Försonare och Gud, på hvilken Riddarn tror.
    Det förekommer mig som han din afbild vore.
          Din lära, tolkad af min bror,
          Sig väg till mina känslor banat,
    Med lidelser jag rönt, med dygder som jag anat.
          Gjut äfven i min faders bröst
          Din höga sanning och din tröst.

(Hennes åtbörder röja en brinnande och stum andakt.)

CHOR af Tärnor.

          Försökom skingra denna smärta,
          Som herrskar i dess ädla hjerta.

(De närma sig.)

          Hon synes vara stadd i bön.
          Hvad hon är ung, hvad hon är skön!

(Emoina, som hört de sista orden, sansar sig under synbart bryderi.)

CHOR af Tärnor.

          Då Sverges Kung din fader unnat
          Det skydd, som Riddaren förkunnat;
              Sänk ej din blick mot jorden ner.
              Sköna Furstinna, sörj ej mer.

EMOINA, märkande ett korss, som den främsta Tärnan bär på bröstet.

        Jag ser, du tror de christnas lära.

TÄRNAN.

        Min Brudgum gaf mig det att bära.

EMOINA.

          Han är?

TÄRNAN.

                  Det väcke ej ditt hat,
          En Riddarns kämpe, Svensk soldat.

CHOR af Tärnor.

                  En Finlands tärna.
                     Ger gerna
                     Sin hand
      Åt en Svensk, han kommer från frihetens land.


                  Svenskarna skydda
                     Vår hydda
                     Vår ro.
      Åt en Svensk vårt öde vi gerna förtro.



FEMTE SCENEN.

    DE FÖRRE. RIDDAR CARL. (Då Riddaren inkommer, aflägsna Tärnorna
    sig småningom ifrån Emoina under den sista strophen af sången.)

RIDDAR CARL, som nalkas Emoina vördnadsfullt.

        Om alla fångar, dem jag skonat
    Och kring sin Höfding stå på en dem helig ort,
        Er med de ödens kast försonat,
    Som mig till deras, -- ack! till eder ovän gjort;
        Så tillåt nu, då pligter tvinga
        Till stridens fasor mig ej mer,
        Att alla fångars frihet bringa
        Som tacksam offergärd åt Er.
    Ni räddade mitt lif. Höj, dyrkade Furstinna,
    Höj, värdet af Er skänk med gåfvan af Er hand.
      Blif fridens Engel i Ert fosterland!
        Blif Edra landsmäns skyddarinna.
    O! blif min maka...

(Faller på knä. Redan vid Riddarens första inträde på Teatern förmärkes
mycken rörelse ibland de sammansvurne vid högen, och under hans
förklaring till Emoina skönjes att högen är öppnad och att vapen
utbäres derifrån. Joukavainen, som af några sammansvurne blifvit förd
till öppningen, synes villrådig vid deras uppmaningar, men då någre
af den smyga sig bakom Riddaren, i synbar afsigt att mörda honom
i detsamma han faller på knä för Emoina, utbrister)

JOUKAVAINEN, i det han framrusar.

                        Håll!

EMOINA, med anskri.

                              Hjelp!

(Riddarn reser sig lifligt och drar sitt svärd.)

JOUKAVAINEN (hetsigt till de sammansvurne. Till Riddaren).

                                     Hämden den är min.
          Brudröfvare, nu kommer stunden.
    Försvara dig.

RIDDAR CARL.

                  Mot hvem?

JOUKAVAINEN.

                            Mot mig.

RIDDAR CARL.

                                     Din arm är bunden.

JOUKAVAINEN.

         Min arm?

RIDDAR CARL.

                  Ja, fånge, din.


JOUKAVAINEN, utom sig, i begrepp att angripa.

                                  Ha!

EMOINA, som kastat sig emellan Riddaren och Joukavainen, återhåller
Joukavainens arm.

                                      Ifren öfvervinn.

EN AF DE SAMMANSVURNE.

    Hvar stund är dyrbar nu, fort, frie männer, hasten.

(De nalkas Riddaren.)

WÄINÄMÖINEN, som trängt sig fram, myndigt.

    Jag afskyr detta svek. Folk! vapnen från Er kasten.

(Rop bakom Teatern, larmtrumman höres.)

RIDDAR CARL, blixtrande.

    Nej, de behålle dem, sin frihet äge de,
          Som svekfulle förrädare.
        Gudlöse, kommen, jag trotsar Er alla.

RÖSTER af gubbar, qvinnor, ynglingar och barn, som tränga sig
fram emellan de på scenen varande och omgifva Riddaren.

    I fara vår Höfding, vår skyddsgud, vår vän!
    Kring honom, kring honom, vi lefva, vi falla.

(De bilda en groupp omkring Riddaren.)

JOUKAVAINEN, förvånad.

      Sällsamme syn!

RIDDAR CARL, hvars blixtrande stridslust öfvergått till förtjusning.

                     Afundas mig den.



SJETTE SCENEN.


DE FÖRRE. BIRGER, i spetsen för Svenska Soldater, hvilka störta fram
från ena sidan af Teatern. De sammansvurne Finnarna, äfvensom, de
fångne och nyss åter beväpnade, intaga den andra, och synas vilja
försvara sig.

BIRGER.

    Skyndom oss, Höfdingens lif att försvara.

RIDDAR CARL, midt emellan Svenska och Finska troppen, omgifven
af förutnämda groupp, till de anryckande Svenskarna.

    Halt, hjertan omge mig, jag sväfvar ej i fara.

WÄINÄMÖINEN, till Riddar Carl.

    Försöket mot ditt lif jag icke gilla kan,
    Men då det nu är gjort, mig tillhör, Riddersman,
        Att dela mina vänners öden,
    Och bana dem och mig en frejdad väg till döden.

(Tar ett svärd och ställer sig i spetsen för Finska kämparna. Emoina,
som hittills varit ibland dem som omgifvit Riddaren, staplar, under
synbar förtviflan, till sin far.)

JOUKAVAINEN, till Riddaren.

    Ställ dig framför din tropp; jag ställer mig för min.

(Skakar sitt svärd.)

    Emoina älskar du, försök om hon blir din.

RIDDAR CARL, till Väinämöinen.


        Befall att dina vapen hvila
    Tilldess jag blifvit hörd.

WÄINÄMÖINEN.

                               Välan.

JOUKAVAINEN, otåligt.

                                      Låt tungan ila.

RIDDAR CARL, till dem som omgifva honom.

    Min tjusning tackar Er. O! må jag blifva värd
    En dag de trohetsprof, jag nu hos Eder funnit.
    Gån.

(De skingra sig. Riddaren till Finnarna.)

        Striden önskar jag, men, Finnar, ej med svärd,
          Ty nog af blod har redan runnit.
          Nej, strid med tankans fria magt
          Jag haft till ändamål allena,
          Då här jag låtit Er förena
    Förutan något tvång. Jag känner, att man sagt:
          När Wäinämöinens harpa klingar
          Från samma höjd den fordom gjort,
          Då dåna hämdens starka vingar
          Från rum till rum, från ort till ort.

(till Wäinämöinen)

    Väl, Furste, på den jord som dina fäder gömmer,
    Omgifven af ditt folk, träd opp! Nu är det tid. --
          Jag vågar mana dig till strid
    Emot den Religion du hatar och fördömmer.
       Din harpa tag; din stämma veckle opp
          De Gudar hämdens läror yrka.
          Försoningslärans tro och hopp
          Skall möta dig med andans styrka.

WÄINÄMÖINEN.

          Jag antar striden. Än en gång
          Man höra må den Gamles sång.



SJUNDE SCENEN.

DE FÖRRE. PATER ANTON inkommer, bärande ett korss. Honom följer
en CHOR af christne lärans bekännare, hvitklädde. Wäinämöinen
betraktar Pater Anton med synbar känsla.

RIDDAR CARL.

    Träd, Pater Anton, fram, att inför landsmän bära
          En helig gärd åt sanningen.

(till Wäinämöinen)

    En röst, mer kär än min, utveckla må den lära,
          Som manar till försoningen.

WÄINÄMÖINEN, efter att en stund hafva kämpat mot ett mägtigt intryck
framträder med sin harpa. Pater Anton möter honom med ett korss.

        Bestrid ett Väsen, om du gitter,
        Som uppbyggt uti djupets famn
    En verld nedom sin fot, från klippan der han sitter;
    Och Ukko Jumala är detta Väsens namn.

(Sätter sig vid harpan.)

        Herrskaren sitter på klippiga stolen,
        Verldsödets harpa invid honom står.
        Lifvet upprinner och upp ljungar solen:
        Allt som den Gamle på strängarna slår.

        Gudarna kommo på tonerna neder;
        Och hvarje makt öfver fasorna rår.
        För deras verkan sig stoftet bereder:
        Allt som den Gamle på strängarna slår.

        Hvar utaf dem fick sitt Rike att styra,
        Men efter den öfver gränsorna går
        Kommer en ton, som bestraffar hans yra:
        Allt som den Gamle på strängarna slår.

        De kallas hämd dessa straffande toner.
        Snart eller sent uti våldsmaktens spår
        Gjuta de kraft i förtryckta nationer:
        Allt som den Gamle på strängarna slår.

    Hvarifrån fick menniskan sitt välde öfver djuren?
    Från den ton som tankans krafter sänkte till naturen.

    Hvarifrån kom ungdomskänslan, kärleken och våren?
    Från den ton som lifvets glädje alstrar uti spåren.

    Hvarifrån få sanningarna, dygderna sin dyrkan?
    Från den ton som lifvets värde gjöt i mannastyrkan.

    Hvarifrån kom visheten, som ålderdomen stöder?
    Från den ton der lifvets frukt mot vinterdrifvan glöder.

        Herrskaren, sitter på klippiga stolen;
        Verldsödets harpa invid honom står.
        Lifvet upprinner, och upp ljungar solen:
        Allt som den Gamle på strängarna slår.

CHOR af Wäinämöinens folk.

        På dessa sånger, som känslorna röra,
        Svaren, J Christne; Soini, låt höra.

PATER ANTON.

           Alla väsens vårdare och far,
           Från hvars tanke evigheten strålar!
           Stoftets son den thron förgäfves målar,
           Som du i ljusets ursprung har.

        Öfver allt, der lifvet har sin boning,
        Der är Skaparn, ordnande och mild.
        I den höga läran om försoning
        Skänkte han åt jordens folk sin bild.
        Korsets lidelser sig skulle blanda
        Med naturen i dess pröfvo-år,
        För att helig göra denna anda
        Upp till Gud från tid och öden går.

        Tro och Hopp och Kärlek, dessa trenne
        Andans barn upplysa lifvets stig.
        Genom tron du evigheten känne
        Och dess lön af hoppet öppnas dig.
        Kärleken sig på de båda stöder.
        Lifvets väsen i naturens skrud
        Gör den alla menniskor till bröder,
        Såsom af en och samma Gud.

CHOR af Christne.

        Jordens folk! Er tro i samljud stige
        Genom skyn i hoppets morgonglans.
        Kärleken det brödrabandet vige,
        Som ger stöd, förlåtelse och sans.
        Utaf fiender försvinne namnen
        Ifrån jordens kretsar mer och mer,
        Alla Christne öppna broderfamnen. --
        Älsken oss, vi skole älska Er.

(Wäinämöinens folk, som under sången röjt en stigande rörelse,
störta sig i de christnes emot dem öppnade armar.)

ALLMÄN CHOR.

        Bröder, ja, vi skole älska Er.

(Wäinämöinen, som qvarblifvit ensam, betraktas af Emoina
med bedjande blickar.)

RIDDAR CARL.

          Menskor, varen alla bröder!
          Ingen Herre, ingen slaf.
          Ljuset denna frihet föder
          Christendomen Eder gaf.

          Svensken, lifvad af den läran
          Som han fört till Auras strand,
          Söker med förtjusning äran,
          Helgon i hans fosterland.

          Dock utaf dess glans betagen
          Har han ordningen till vän.
          Alla lyda under lagen,
          Allas frihet skyddar den.

          Svenskar älska fosterlandet,
          Finlands söner likaså.
          Viljen J föreningsbandet
          öfver hafvets böljor slå?

JOUKAVAINEN.

       J, Christne! Känslan som jag röjer
    Vid Edra gerningar, vid Edra sångers ljud,
    Allt öfvertygar mig att starkast är Er Gud.
       För korset jag min hjessa böjer.
    Ja, Svenskar, med Er kraft min arm förenas må.

RIDDAR CARL (ger ett tecken, och Svenska baneret, föreställande
en himmelsblå glob med tre kronor, uppburen af 2:ne lejon,
framföres till honom.)

    Sen Sveriges baner, ett fäste för dess ära:
    Upplysning, Frihet, Lag, tre kronor i det blå,
       Som tvänne höjda lejon bära.
    Vid det tillhöre Er att tro och huldhet svära.

JOUKAVAINEN.

        Hör, korsets Gud, och eden tag!
        Jag svär, att Sverges Konung lyda
        Vid dessa kronor, som betyda
        Upplysning, Frihet, Lag.

CHOR.

        Åt Sverges Kung vid Sverges fana
        Går eden från ett troget land.
        Hans bud må oss till äran mana;
        Vår frihet vårdas af hans hand.

WÄINÄMÖINEN, utbrister.

    Du ensam, Turilas!

RIDDAR CARL.

                       Han? Ledarn af en liga?

(till någre)

    Dock -- fören honom hit. Må straffets lagar tiga
    På denna högtidsstund, då, christendomens namn
        Upplåter allmän brödrafamn.

JOUKAVAINEN, till Wäinämöinen.

    Hvi står du dyster, stum? -- Ser du ej fosterlandet
        Fritt och förädladt? -- Tröstad blif
    Af vissheten derom. Gå, stärk föreningsbandet,
        Din dotters hand åt Riddarn gif.
        Du låfvat genom den belöna
        Den tappraste, den ädlaste. Välan,
    Mitt anspråk upphör nu. Med denne Riddersman
    Ej någon täfla djerfs. Må hon hans dar försköna.

RIDDAR CARL, till Joukavainen.

    Du öfverraskar mig. Djupt känner jag mig rörd.
    Ett handslag.

(Sträcker handen.)

JOUKAVAINEN, slående sin hand i Riddarens.

                  Bergfast tro!

RIDDAR CARL, till Wäinämöinen.

                                Jag önskade bli hörd
    Af dig, du ädle Drott, som lyckan förolämpat,
        Men som mitt hjertas hyllning fått.
    Du har ej känt den Gud, mot hvilkens kraft du kämpat.
    Jag varit i hans hand ett ringa verktyg blott.
    Förlåt mig pligtens tvång! -- Kom, blif i dessa bygder
    Af alla sedd som far, och skänk oss dina dygder.
    En mera nära rätt att vörda dig som far
        Mig i försoningsstunden låfva.
    Men ej som segrens skörd, som hjertats fria gåfva
    Din dotters hand för mig ett himmelskt värde har.
    Jag älskar henne ömt, dess bild i hjertat buren
    Ger höjning åt min själ, förhärligar naturen.
    Ett namn, min Konungs nåd, ett, kanske aktadt, svärd,
    Det är mitt enda hopp att anses henne värd.
            Sköna Emoina! förtro dina öden
            Åt detta hjerta, som brinner för dig.
            Tag mot min trohet in i döden,
            Och folkets kärlek dana kring mig.

WÄINÄMÖINEN, till Emoina.

    Vill du bli christen?

EMOINA.

                           Ja.

WÄINÄMÖINEN.

                               Du äge sjelf att svara
        På Riddarns fråga.

RIDDAR CARL.

                           Blif min brud,
        Tillbedjansvärda, det förklara.

EMOINA.

        Ja, gerna.

RIDDAR CARL.

                  Trohet inför Gud.

CHOR.

          Gif, sköna tärna,
             Gif gerna
             Din hand
    Åt Hjelten som kommit från frihetens land.

          Riddarn vet skydda
             Vår hydda
             Vår ro.
    Du honom ditt öde må gerna förtro.

WÄINÄMÖINEN, förenande sin dotter med Riddaren.

        I lifvets skiften stödjen ömt hvarandra.
    Hvad känslor utaf lugn och sällhet!

PATER ANTON.

                                        O, min far,
    Du blir ju christen?


WÄINÄMÖINEN.

                         Nej. Jag vill till skuggor vandra,
    Lyst utaf samma tro, hvarvid jag lefvat har.
        Jag alla sett kring korset sig församla,
        Men qvarstår dock, ruin utaf det gamla --
    Ruin af sanningen -- af villan -- lika godt,
    Jag oförändradt ger det lån af ljus jag fått
        Åt danarn åter. Meningar må falla,
    Må stiga. Känslan byts ej hos en åldrad man.
    Hvar trosbekännare förklarar sin som sann;
           Men dygder alstras af dem alla,
    Det ser jag, Riddar Carl. Kom i min famn, min son,
        I famnen af en hedning, som förlåter
           Den kraft som störtat honom från
        Sitt välde. Var för Finska undersåter
           Hos Sverges Kung en trogen tolk.
           De äro danade för heder.
           Djupt känsligt under hårda seder,
        Till själ och hjerta ett förträffligt folk.
        O min Emoina, tryggad för ditt öde
           Jag vandrar hädan till de döde!
    För sista gången kom, o Soini, i min famn! --
    På jorden lemnar jag min harpa och mitt namn.



ÅTTONDE SCENEN.

    DE FÖRRE. TURILAS.

WÄINÄMÖINEN, till Turilas.

        Jag är besegrad och Gudarna glömmas,
        Jag går i högen bland fädren att gömmas.
    Mig min enda trosförvandt från ljuset skall skilja.
    Du skall högens ingång stänga; det är min vilja.

EMOINA.

    Din enda trosförvandt! Jag dig förstår, min far,
           Och nu hos dig en bön jag har.
        Om ett beslut, som utgör min förfäran,
    Du rygga vill, och fly till någon okänd strand,
           Ledd utaf denna trogna hand,
           Afsvär jag genast christna läran
        Med glädje, -- ja -- i trotts af denna tår,
    Som utur själens djup vid Riddarns åsyn går.


WÄINÄMÖINEN.

    Du älskar Riddarn?

EMOINA, döljande ansigtet mot sin faders bröst.

                       Ja.

WÄINÄMÖINEN.

                           Och ville dock försaka
    Den sällheten att bli hans maka,
    Blott för din far?


EMOINA.

                       Ja.

WÄINÄMÖINEN.

                           Hör. En gång skall jag dock dö.
    Hvad blir ditt öde då? -- Du tiger! --

(Sedan han betraktat Emoina, som höjt sina ögon emot sin fars.)

                                           Strålar skina
    Ur dessa ögona och tårar skymma mina.
    Din sällhet, tryggad nyss, skall ej din far förströ.

EMOINA.

            Jag ju af dina blickar röner,
            Att jag ännu din ömhet har.
            Låt mina tårar, mina böner,
            Dig hålla uppå jorden qvar.

PATER ANTON.

            Om du en mensklig känsla röner
            För dem du lifvet gifvit har,
            Låt deras ömhet, deras böner,
            Dig hålla uppå jorden qvar.

RIDDAR CARL.

            Vid tjusningen mitt väsen röner
            Att nu få kalla dig min far,
            Var icke döf för våra böner!
            Blif vid din tro ibland oss qvar.

JOUKAVAINEN.

            Af Finlands döttrar, Finlands söner,
            Du anses som en vördad far,
            Kring dig förenas våra böner,
            Blif ibland oss på jorden qvar.

WÄINÄMÖINEN.

            Upphören att min känsla skaka.

EMOINA.

            Tag dina grymma ord tillbaka.

PATER ANTON.

            Dröj ibland oss en längd af tid.

RIDDAR CARL.

            Njut allmän aktning, dygdens frid.

EMOINA.

            Förskjut ej din Emoinas tårar.

WÄINÄMÖINEN.

            Hvad hennes blick mitt hjerta sårar.

EMOINA.

            Rörs af mitt qval, mig ej förskjut.

WÄINÄMÖINEN.

            Jag ändrar icke mitt beslut.

CHOR.

            Vi, Finlands döttrar, Finlands söner,
            Dig bedje, vördnadsvärde far,
            Var icke döf för våra böner
            Och dröj bland oss på jorden qvar.


WÄINÄMÖINEN.

    Om den en villa är, den Guda-tro som farit
          Vid korsets sken från detta land,
    Som hamn jag forska vill, och derför stoftets band
          Jag lossar nu. Nog menniska jag varit.
          J, mina barn! vänner, faren väl!

(Vill gå mot högen.)

RIDDAR CARL.

    Jag vågar hindra dig, i kraft af det befäl...

WÄINÄMÖINEN, afbrytande.

    Håll, ej ett ord derom, så framt du ej vill digna
    En dag till jorden, höljd af min förbannelse.
    Du sagt, att jag är fri: betänk det, Riddare.

(Riddarn drar sig med sorgsen vördnad tillbaka. Wäinämöinen
med mild och rörd stämma.)

    Barn, vänner, närmen Er! Jag önskar Er välsigna.

(Alla närma sig vördnadsfullt omkring Wäinämöinen, som höjer
händerna öfver dem.)

    Er sällhet bilde sig på ärans fasta grund.
         Jag manar ödenas förbund
    Att knytas vid min röst från mina fäders grafvar.
    Med dygd och idoghet, i Finland bygge bo
         Orubblig helgd åt svuren tro,
         Som frie, aldrig såsom slafvar.
    Stån opp! Aflägsnen Er!

(Alla draga sig något tillbaka på ömse sidor af Teatern, så att
medlersta delen deraf visar Wäinämöinen fristående, och i fonden
den öppnade ingången till högen. Wäinämöinen med stark inspiration.)

                            Ha! Gudar i mitt bröst
    Nedstiga! Det är tid att J Er uppenbaren.
    Snart till Er ära mer ej höjes någon röst,
    Om ej med underverk Ert välde förklaren.
    Min lefnad var en strid för Eder. Sanningen
    Sist uti högens djup jag går att söka än.
          Om jag ej tomma digter vördat,
    Så låten verlden se belöningen jag skördat,
        Och vid min harpa, högst på kullens topp
          Min hamn, förklarad, höjen opp,
    Att, vittnande om Er, förkunna Eder ära! --
    Men händer detta ej, då vågar jag begära
    Förlåtelse af dig, Du, Tingens Upphofsman,
    Att jag en lära följt jag trodde vara sann.
          Och skulle några ljufva toner
          Osynlig hand på harpan slå;
          Så lyssnen! Danarn lönar då
          Dygd inom alla religioner.
          Ren ifrån jorden höjs min själ.
    Barn, Vänner, Fosterland! O, faren väl!

(Wäinämöinen träder med en exalterad känsla in i högen. Hans harpa
har emellertid blifvit ställd uppå dess topp. Han sjelf synes
knäböjd med åtbörder utmärkande en brinnande andakt, under det
ingången igenmuras af Turilas. Emoina, som sjunkit i vanmagt,
understödes af Riddaren.)

ALLMÄN CHOR.

          Vi, som ljusets frukter skörde
          Under himlalärans skygd,
          Offret af den Gamles dygd
          Nu med tårar heligt vörde.

          Himlars Herre! med förskoning
          Blicka uppå stoftet ned.
          Då för villorna du led
          Ljudade din röst: Försoning.

Vid Chorens slut afbrytes dess döende toner af melodiska ljud,
liknande Æolsharpans, och kommande från kullens topp, hvarest en
sakta susning tillkännagifver ett vindkast. En allmän uppmärksamhet
på dessa ljud åstadkommer rörelse hos alla på scenen, då Rideaun
faller.



Upplysningar till Lyriska Försöket Wäinämöinen.


[1] Wäinämöinen är den märkeligaste af de mythologiska bilder, som
framskymta utur Finnarnes äldsta fornsånger, eller som de på landets
språk kallas: Runor. Hans fader Jätten Kalewa, eller Kawe, hade tolf
öfvernaturlige Söner, af hvilka det vill synas såsom om Wäinämöinen
varit den mägtigaste, genom sin förmåga att uppväcka känslor. Alltid
kallad Wäinämöinen den Gamle, framställes han såsom spelande på sin
harpa, då han verkar, och dessa verkningar äro i sanning poetiska.
Sittande på en klippa vid harpan, bragte han hela naturen i rörelse
och hänryckning. Runorna säga att: luften dallrade, liflösa ting
rörde sig, den kalla Nordans portar brusto, bergen skakade och
gåfvo genljud, djuren till, och sjelfva björnen tittade fram vid
gärdesgården, foglarna ilade genom luften, fiskarna sprittade i
vattnet, och Sjöfrun makade sig opp på stranden, för att lyssna till
hans spel och sång. Den unge Joukavainen ville en gång trottsigt
bestrida honom väldet; men då fattade Wäinämöinen harpan, och sjöng om
Skapelsens under och naturens rikedom, så hänförande, att Joukavainen
föll till föga, erkännande djupt rörd Wäinämöinens öfvermakt. Runorna
gifva Wäinämöinen endast tvänne barn, en Son och en Dotter. De
sednare Runorna beskrifva Wäinämöinen såsom merändels alltid åtföljd
af Jungfru Maria den Huldrika (Neitzy Maria Emonen), hvaraf jag
tagit mig anledning att låta denna känsliga Gubbe alltid åtföljas
af en huld Dotter, som jag kallat Emoina. Jag har trott mig kunna
framställa Wäinämöinen såsom en af Svenska Konungen Eric den Helige
förjagad Furste, hvilken söker att återfå sina förfäders herradöme,
och der åter införa förfädrens Gudalära. Alla landsorter i Finland
formera sig anspråk på att vara Wäinämöinens egentliga hembygd;
alla hafva Sagor och minnesmärken om honom, mer och mindre fallne i
glömska. Ju högre opp mot norden man kommer, desto friskare äro dessa
minnen. Fornforskarne må tvista om Wäinämöinens egentliga hemland,
jag har i min digt gifvit honom det som passat bäst för mitt ämne, i
synnerhet som sägner till stöd derföre icke saknas.

[2] Birkala, ett namn ifrån hedenhös uppå en trakt, belägen till
största delen uti Öfre Satakunda Öfredels Härad af det så kallade
Björneborgs Län, samt till en mindre del i Tavastland, anses härleda
detta namn ifrån Birkarlar, som skall betyda Handelsmän. Traktens
geographiske läge synes kunna göra den till en medelpunkt för
landsortens handel. Birkala Sjön, kallad Pyhäjerfvi, det vill säga:
den helige sjön, emottager vatten ifrån tvänne, alldeles särskilta,
stora Vatten-Systemer. Det ena kommande i en månggrenig sträckning
af öfver 20 Svenska mil ifrån Österbotten, och det andra ifrån de,
genom sköna vuer i landet mycket kända Tavastländske fjärdarna uti
Längelmäki, Orivesi, Sahalax, Kangasala, Pelkenä, Hauho, Lampis,
Hattula, Säxmäki, Lämpelä och Wesilax. Dessa båda, i Pyhäjerfvi
förenade Vattendrag, bryta sig, under ett vid Pyhäjerfvi strand
belägit Säteri, med namnet Vik, ut ifrån landthöjden genom forssen
Ämäkoski, det vill säga, Moderforssen, som egenteligen kan anses
såsom början till den af geographerna kallade Kumo elf; men hvilken
jag i min digt kallat Satakundas elf, derföre att den allt ifrån
sin början ända till sitt utlopp i hafvet vid staden Björneborg,
flyter endast och allenast genom Satakunda Härader. Förenämde
Ämäkoski vattenfall är pittoreskt, och var det i synnerhet innan
strömrensningarne började. Hela vattenmassan störtar sig våldsamt
emot ett högt och brant berg, bryter sig deremot och tager en helt
annan riktning ned uti en djup, hvarigenom den sjudande flyter i
en rät linia inemot mil. Stränderna på ömse sidor af denna forss äro
åtminstone af ett högt kyrkotorns höjd ifrån vattubrynet, så branta
att de, med få undantag, endast äro tillgänglige för klättrare, samt
voro ännu för några år sedan tätt beväxte med mörk och åldrig tall- och
granskog. Den långa skummande forssen genom detta mörka djup,
har, kanhända, gifvit den sitt andra namn, Nockia, det vill säga,
Skorstensfejaren; hvilket jemväl är namnet på ett nära till forssen
på elfvens andra strand belägit Säteri, der den Österbottniske
Bondehären, anförd af Jacob Ilkka under det så kallade Klubbekriget,
anfölls och skingrades af Clas Flemming år 1597. Nedan om Ämäkoski,
på 3 mils afstånd, ökas elfven af de vattendrag, som ifrån den i 1
mils långa socknen Ikalis, genom den namnkunniga Kyroforss, faller
ned uti Kyro Kyrkfjerden, och derifrån vidare genom Sjuroforss,
utgörande gränsen emellan Birkala och Karku socknar, förenar sig med
den af mig kallade Satakunda elfven. Kyroforss, der jag uppställt
min första Akt, är genom Skjöldebrands Voyage Pittoresque både
beskrifven och åskådlig gjord. På Birkala sidan om det derifrån
kommande vattendraget är en stor, vild och bergig skog. I denna skog,
ej långt ifrån Sjuro, finnes ett högt berg, som röjer grofva spår af
menniskohänder, i ändamål af dess ytterligare befästande mot anfall.
Der nedanföre, in åt skogen, är en ängsdäld, hvarest jag uppställt
andra Akten. Här äro åtskillige urgamla vapen, såsom stenyxor m.m.
fundne, och der berätta sägnerna att Wäinämöinen sökt försvara sig
emot Svenskarna, med tillägg, att då han såg sig nödsakad att fly,
ryckte han ur berget löst en klippa, kastade den i sjön för att stiga
på, och komma torrskodd öfver till andra stranden. Af denna klippa,
formerades sedermera en med några träd beväxt liten holme. Ofvanom
Ämäkoski, på Säteriet Viks åker, närmare stranden af en vik, som
skiljes ifrån elfmynningen genom en udde, finnes en kulle, i form af
en stor Ättehög. Den kallas Junturinmäki, och säges vara ett gammalt
offerställe (Uhripajka). Der har jag uppställt Tredje Akten. Der
skulle, enligt berättelserna, folk ifrån alla håll, ankomne till
det mästa på båtar, hafva, efter slutad skörd i September, kommit
att offra och göra byteshandel. Sanning är, att ifrån urminnestider
har en höstmarknad i Birkala existerat, dit allmogen från vidt
aflägsna orter föra sina producter, mästadels på båtar, till
afsalu. Landskapet kring Junturinmäki, och i synnerhet sedt ifrån
en nära invid belägen ås, framställer rundt omkring åskådaren en
mera än 2 mils tafla af Fjärdar, Vikar, Insjöar, Sund, Åar, Bäckar.
Elfmynningen som slingrande banar sig väg till den mörka och djupa
forssdälden, en myckenhet uddar och holmar, odlade strandslätter,
hvarest för det närvarande synas, 2:ne Kyrkor, 8 Herregårdar, 3
Officers-Boställen, 9 Byar, oberäknadt en mängd enstaka Hemman;
Boningsplatser och Torp, höga med tall och gran beväxte kullar och
åsar, samt djupa dälder, om sommarn emaljerade med blommor; lunder af
löfskog, som höja sig opp ur dälderna, och utgöra, så till sägandes,
medlare mellan den glättigt rika och dystert höga naturen. Hvem
som behagar, kan med några steg ifrån landsvägen controllera denna
uppgift. På åkern, ett litet stycke ifrån Junturinmäki, fanns för
icke lång tid tillbaka qvar spår af ruiner, och en häst som plöjde
föll för 15 à 20 år sedan plötsligen ned uti ett obekant källarhvalf
under åkern. Sägnerna omtala, på detta ställe skulle i äldsta tider
hafva stått en borg, bebodd af en Finsk Furste, som varit en likaså
ifrig som envis hatare af christendomen. Han skulle hafva haft
en dotter, ung och skön, det förstås, och efter denna Prinsessas
hemliga kärlekshandel med en christen Prest, har ännu en klippa i
sjön sitt namn Papinkari (Prestklippan). Sagans christne Prest, som
älskade den hedniska Furstedottren, har jag trott mig saklöst kunna
göra till en Svensk Riddare, men Presten deremot till Prinsessans
Bror. Den hedniska Furstens boning, eller borg som det i sägnerna
heter, skall sedermera af de christne blifvit intagen och förstörd,
samt marknadsplatsen flyttad ifrån Junturinmäki en mil derifrån
vid samma sjöstrand till Pispala (Biskopsplatsen), som skall hafva
sitt namn deraf, att en Biskop derstädes predikat Evangelii sanning
för den församlade marknads-menigheten. Marknads-platsen flyttades
på 1770-talet till den då inrättade nya staden Tammerforss, der
det Österbottniska vattendraget ifrån den stora Näsijerfvi-fjärden
genom en stark forss, faller ut i Birkala-Sjön. Jag har valt denna
ofvanbeskrifne ort till Skådeplatsen för min digt, bland alla andra
skäl äfven derföre, att den var på den tiden i synnerhet en vigtig
communicationspunkt emellan de inre nordliga delarna af landet
och de södra mera fruktbara, der Svenskarna rådde. Detta synes
Birger Jarl hafva insett, ty hans eröfrings-åtgärder sträckte sig
förnämligast till att försäkra sig om Satakunda och trakten derifrån
till Tavastehus, hvars Slott af honom byggdes.

[3] Finnarna oppe i landet nyttja ännu i denna dag båtar som äro
långa, smala, platta i botten och utan köl. Då de på sina färder
komma till forssar, som ej med båt kunna passeras, draga de båtarna
öfver land på kaflar, eller rullar, som de sätta under dem ideligen
allt efter som tåget framskrider, intill dess de hunnit nedom,
eller uppom forssen, då båtarna åter utskjutas i sjön och folket
troppar in. En sådan båt, rodd af 12, 16, 20 och ända till handfasta
roddare, hvarje roddare om en åre, löper med mycken snabbhet på
vattnet, och en kapprodd af 15 à 20 sådane båtar, med röda och hvita
qvinno-drägter försedde, är ett verkeligen vackert skådespel.

[4] Ukko, en af Finnarnas äldsta Gudar, hvars makt synes hafva
sträckt sig till alla grenar af Verldsstyrelsen. Ukko betyder på
landets språk en gammal vördig man, Farfarsfar och åskan kallas
"Ukko" ännu i denna dag. Då Finnarna vilja uttrycka sig att åskan
går, säga de: _Ukkoisen-Jyristä_, hvilket öfversatt betyder: _Den gamle
bullrar_.

[5] Sjöfrun spelar en betydande role i de Finska Sagorna, och
föreställes i starka forssfall eller brusningar uppstiga, och i
solskenet kamma sitt långa hår.

[6] Satakundas Vapen är en Björn, som reser sig på bakfötterna.

[7] Kiwutar, en förfärlig plågo-möja, förmenades hafva sitt tillhåll
på plågobacken eller marken (Kipumäki), hvarest hon uti en ofantelig
sten-gryta troddes koka plågorna. Till denna plågo-ort drifva
trollrunorma allt hvad som plågas skulle.

[8] Det är en verkelig sanning, att Finnarna fordom hade visse träd
uti skogarna, som ansågos helige. Hvar och en borde, då han passerade
förbi ett sådant, kasta opp på dess grenar en qvist, hvarmed han
vid annalkandet måste förse sig, så framt ingen olycka skulle hända
honom. En trovärdig och upplyst man har berättat mig, att ännu i
sednare tider skall ett sådant träd på ett uppgifvit ställe hafva
funnits, med sådane qvistar rikt försedt, hvilka ännu fortforo att
af förbigående ytterligare ökas. En nykommen själasörjares nit hade
låtit nedhugga denna styggelse till allmogens stora harm, som deraf
förespådde en stor hvälfning i landet; hvilket ock inträffade. Sägner
om ett så beskaffadt heligt träd vid Sjuro saknas icke, äfvensom om
en flere hundraårig Gubbe, som skulle hafva bodt i en kula vid en
källa nära detta heliga träd.

[9] Då de hedniske Finnarne fingo någon christen Prest till fånga,
brukade de, efter grymma misshandlingar, omlinda honom med halm,
samt fastbinda honom, sålunda utstyrd, vid en trädstam öfver en
eldbrasa.

[10] Offer-eld plägade Finnarna taga genom gnidning af torra
trädstycken mot hvarandra. All annan än en sålunda erhållen eld,
ansågs icke bra vid offringar. Elden ansågs eljest ursprungligen,
enligt Sagorna, vara funnen uti en af Wäinämöinen uppfängad
krampfisk, hvaruti fanns en lax, i laxen en gädda, i gäddan en sik, i
siken en sarf, i sarfven ett rödt nystan, i nystanet eldgnistan.

[11] Se Franzéns stunder i Lappland, 2:dra stunden, ifrån pag. 43 till
och med 47, rörande Lapparnas Trollkarlar, eller så kallade Bålmän.
Bra många af Bondfolket tro ännu i denna dag, att Lapparna kunna
trolla.

[12] Namn på Lappska Gudar. Då Lappske Bålmännen, efter sine
vidunderlige contorsioner, sluteligen nedfalla i sin extas eller
dvala, förmenas de fara till Jabmiaimo, de dödas boning, der
Jabmiakka är herrskarinna. Återkomme derifrån medföra de sin
såmedelst förvärfvade vishet rörande besvärjningens föremål.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Wäinämöinen - Lyriskt försök i tre akter" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.