Title: Folksångerna om Robin Hood - Akademisk afhandling
Author: Estlander, Carl Gustaf
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Folksångerna om Robin Hood - Akademisk afhandling" ***


FOLKSÅNGERNA OM ROBIN HOOD.

Akademisk afhandling

hvilken med tillstånd af den vidtberömda historisk-filologiska
Fakulteten vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland,
till offentlig granskning framställes

af

CARL GUSTAF ESTLANDER

H.-F. Licentiat,
uti historisk-filologiska lärosalen,
den 1 October 1859
p.v.t.f.m.



Helsingfors,
J. C. Frenckell & Son,
1859.



      And mony sings o' grass, o' grass,
         And mony sings o' corn;
      And mony ane sings o' Robin Hood,
         Kens little whare he was born.

      It was na in the ha', the ha',
         Nor in the painted bower;
      But it was in the gude green wood
         Amang the lilly flower.

                       Gammal skottsk ballad.


En fremling, som uppehåller sig någon tid i London, underlåter väl
icke gerna, ifall han har sinne för folksång och folkmelodier, att
besöka _Evans' Music and Supper Rooms_ i Covent-garden. Bland de
många sånger, hvilka hafva bifallet för dagen och för närvarande äro
gängse hos folket, träffas hans öron der af en dikt med egendomligt
innehåll. Den berömde sir H.R. Bishop har arrangerat musiken, och
genom det hela går en ton af skogsdoft och jägarlust. "Robin Hood, så
säges det i sången, är den bäste jägare, som någonsin spände sin båge
i en grönskande skog. Till ljudet af hans gälla horn svarar ekot vidt
och bredt, och lyssnande samla sig de gula rådjuren mellan träden.
Och har väl någon sett en tärna så öm som Marion, den grönklädde
skogsmannens stolthet? Hell, denna jungfru-drottning, den milda
blomman! Vi lefva och dö henne trogne. Hell Robin och Marion, Robin
och Marion! länge skall Sherwood genljuda af deras ära." Så ungefär
lyder sången, hvilken ännu bevarar minnet af den engång så berömde
fribytaren och hans tärna, under hvilken sednares namn den tar
tillfället i akt, att bringa ett hell åt Englands jungfru-drottning,
"Maiden-queen". Detta kan icke vara någon annan än drottning
Elisabeth. Ifrån hennes tid har således denna sång lefvat i tvenne
århundraden och höres ännu i dag uti Evans' Music and Supper Rooms i
London.

Men detta är visst icke allt hvad minnet vet förtälja om de
tvenne. Beger man sig ut på resor i England -- vi mena icke längs
jernvägarne, utan bland landtfolket -- händer att man stundom kommer
till ett byvärdshus, på hvars skylt finnas afbildade Robin Hood och
hans _fidus Achates_, Little John, under hvilka figurer väl ock kan
stå följande sinnrika bevis, ifall värden händelsevis bär det i norra
England ofta förekommande namnet John Little:

    You gentlemen, and yeomen good,
    Come in and drink with Robin Hood;
    If Robin Hood be not at home,
    Come in and drink with Little John.

Lider det emot aftonen, så att byfolket efter sin vana samlas utanför
värdshuset, slår det icke felt att någon kringvandrande _fiddler_
infinner sig med instrumentet under armen, och ur sitt visförråd
bland annat framtar äfven några stumpar om Robin Hood och hans
fribytare. Lefde blott den åldrige Skipton-minstreln -- förutsatt
att man befinner sig i West-Riding af Yorkshire -- skulle han utan
tvifvel kunna förtälja mera än någon lefvande om dessa underbara
personligheter. Men den låghalte Francis King, som kunde berömma
sig af att "few Kings had had more ups and downs in the world",
är död sedan sexton år, och det kan derföre vara säkrast att man
vänder sig till någon åldrig mormoder eller farfader, som för sina
barnabarn plägar sjunga gamla visor och ballader. 1 Staffordshire
och Herefordshire är ingen brist på sådana. Men framförallt är man
i tillfälle att lära känna de odödliga hjeltarne i den engelska
folksången, om man deltager i folkförlustelserna, hvarmed vårens
ankomst firas öfverallt i bygderne, då ungdomen samlar sig kring
majstången och i lustiga _may-games_ ger luft åt sin glada stämning.
I Cornwall anställes på den så kallade Furry-day (Floras dag) i
början af maj en fest, deri bygdens samtliga befolkning, kransad med
blommor och dansande i långa rader, drar omkring ur hus i hus, under
sång och musik. "Robin Hood och Little John, sjunga de, hafva vandrat
till den glada gröna skogen; låtom ock oss draga dit, att se hvad
de begge der beställa, och att jaga i deras sällskap råbockar och
hindar, med ett _ha-lan-tow, rumble-o_." I andra trakter åter, såsom
Oxfordshire, Norfolk och Lancasshire, lefver en plägsed, hvilken
lifligt påminner om ett åldrigt bruk i vårt eget land. Vid de stora
högtiderna, jul, påsk och pingst, bilda sig vandrande sällskaper,
hvilka uppföra otympliga föreställningar af ett margfaldigt innehåll,
och med möjligast ringa användning af dekorationer ooh kostymer. De
kallas _Morris- (moorish) dancers_, och stående karakterer i deras
prestationer, liksom i de ofvannämnde maygames, äro Robin Hood, frier
Tuck och maid Marion.[1]

Men dessa ännu lefvande hågkomster äro endast spridda qvarlefvor af
en kult, som i sextonde och sjuttonde seklerna var utbredd öfver hela
England och Skottland, och hvari Robin Hood i sjelfva verket firades
som det glada landtlifvets skyddspatron och genius. Hans namn och
bedrifter lefde i tallösa visor och ordspråk, på flere orter bevarade
man hans båge och pilar såsom dyrbara reliker, och fester höllos _on
the Robin Hodes daie_, hvilken var en viss dag i början af våren. Det
var den muntra vårkänslan, som gaf sig luft i den dyrkan man sålunda
egnade honom, och hvarvid man kan säga, att minstrelen tyckes hafva
varit prest och det godmodiga skämtet predikan. Företrädesvis öfvades
vid dessa fester målskjutning med båge, i hvilken nationalkonst Robin
Hood var det oupphinneliga idealet, äfvensom staffäktning, jemte
det man på enkla ställningar af bräder uppförde muntra majspel, i
hvilka Robin Hood var majkonung och Marian drottning. Såsom vi sett
hafva dessa fester ännu icke utdött, men de firades icke då, såsom
nuförtiden, af enskildte; de voro en vigtig samfundsangelägenhet,
så att på församlingarnas bekostnad anskaffades Robin Hoods hatt,
handskar och banér, silfverpapper och klockor åt dansarene, samt band
och målade tyger åt fruntimmerna, liksom ock ur församlingens kassa
bestreds _the mensterells_ arfvode samt ersättning för Robin Hoods,
maid Marians och öfriga hufvudpersoners möda under året; ty de tyckas
varit valda, i likhet med andra församlingens funktionärer, på längre
tid; såsom gamla kyrkoräkenskaper från början af sextonde seklet allt
noggrant detaljerar.

Må man icke för ringa skatta vigten af dessa landtliga fester. De
sutto fast med djupa rötter i folkets inre lif och äro talande
vittnen om detsamma. Biskop Latimer i en af sina predikningar inför
Edward VI omtalar, huru han en gång på vägen hemåt från London
anlände till en liten stad och sände bud, att han följande morgon
ernade predika derstädes, "alldenstund, säger han, det var helgedag
och detta tycktes mig vara helgedagsverk. Kyrkan låg i min väg, och
jag tog min häst samt mitt sällskap och förde dem dit -- menande jag
skulle finna talrik samling i kyrkan; -- men när jag dit anländt,
fann jag kyrkodörren fast tillsluten. Jag töfvade der väl mer än
en half timme, tills på sistone nyckeln blef funnen och en af
församlingen kommer till mig, sägande: 'Herre, detta är en bullersam
dag hos oss, vi kunna icke höra eder; det är Robin Hoods dag och
församlingen är gången ut att samla löf till festen, så att J vänten
den förgäfves'." Och sålunda måste biskopen, som var klädd i sin fulla
ornat, öfvergifva predikstolen och lemna plats åt Robin Hood, frier
Tuck och maid Marian, hvilka från sin löftheater talte ett gladare
språk till menigheten. "Och detta är ingen sak att le åt", fortfar
den förbittrade prelaten, "det är en sak att gråta åt, en högst
betänklig sak, att föredraga Robin Hood, som var en förrädare och
en tjuf, framför Guds ords åhörande och för hans skuld bortstöta en
ordets tjenare och missakta hans embete." Detta var en mägtig stämmas
protest emot folkhjeltens anseende, och redan nu begynte mången
lärd och alvarlig man säga liksom ordspråksvis om något tomt och
fåfängligt, att "det kan vara godt nog åt dårar, liksom historierna
om Robin Hood."

Samtidigt ansåg sig styrelsen i Skottland med maktspråk böra bryta
folkets tillgifvenhet för denne sin gunstling. Under Maria Stuarts
regering utfärdade parlamentet en statut "Anentis Robert Hude and
Abbot of Unreason", deri förordnades, att för all kommande tid
hvarken Robert Hude, eller Little John, eller abbot of Unreason,
eller majdrottning finge väljas, vare sig i stad eller på land,
samt att, ifall provost, bailiff, magistrat eller borgerskap valde
sådan person, skulle de böta med fem års fästning, men den som slik
befattning emottoge för alltid förvisas landet. Detta hårda stadgande
väckte folkets djupa ovilja, och då förbudet skulle verkställas i
Edinburgh, reste sig den lägre befolkningen, stängde stadsportarne,
stormade fängelset för att befria en af sina anförare, spridde
sig plundrande kring staden och tvang slutligen den församlade
magistraten, som den under stenkastning hållit inspärrad, att
bevilja allmän tillgift åt orostiftarne. Härefter synes det som
om Robin Hood-festen ostörd blifvit firad i Skottland, eftersom
nationalförsamlingen ännu 1592 klagar öfver sabbatens vanhelgande
genom densamma.

Oaktadt denna opposition och förföljelse, var det på långt när
icke ute med folkhjeltens anseende ens hos de bildade. Han hade
vunnit ett stort insteg icke blott i baronernes slott, utan äfven
vid hofvet, der isynnerhet Henrik VIII tyckes varit begifven på
majspel, målskjutningar och Robin Hoodfester, och liksom vi sett,
att han först småningom bland menigheten nedsjönk till en personage
i farcen, men dock fortfarande utgjorde ett uttryck för deras
munterhet och vårglädje, så fortfor han äfven länge, att hos de högre
kretsarne bibehålla ett visst chevalereskt anseende. Man har derpå
ett märkeligt bevis i en kavaliersång från Cromwells tid, deri det
undertryckta partiet, som icke öppet vågade uttala sina känslor,
under hans namn besjunger Carl II:s misslyckade försök att 1650
återtaga sin krona. Skalden kunde icke på engelska sångens område
finna ett populärare eller ett ädlare namn att beteckna den tillbedda
prinsen, än _old Robin Hood of England_, såsom han af Shakespeare
benämnes.[2]

Hvem är då, frågar man, denne Robin Hood, denne Englands
fribytarekonung, som lefver genom seklerna med större myndighet
än sjelfve den myndige biskop Latimer, och med makt att sätta en
hel hufvudstad i uppror för sin skuld. Se här en fråga, som icke
lätteligen besvaras. Han har en lång historia, om man så vill, han
har utfört många bedrifter, varit med i tusende äfventyr, gifvit
mer än en konung hufvudbry, och gifvit många sheriffer och andra
småtyranner deras bane; -- men det är allt i dikten och sången.
Den faktiska historien, medeltidskrönikan, iakttager om honom en
enständig tystnad. Första gången hans namn i någon urkund nämnes
är i titeln på ett gammalt latinskt poem _de Willielmo Wallace,
Scotico illo Robin Whood_, af år 1304. Redan då var vår hjelte en
så allmänt känd poetisk karakter, att hans namn kunde tjena till
belysning och förherrligande åt den skottske fosterlandshjelten.
För andra gången omtalas han uti _Pierce Plowmans visions_, der det
med bitterhet säges, att munkarne känna bättre _the rimes of Robin
Hode_, än sitt paternoster, och slutligen förtäljer Johannes Fordun,
som skref sin _Scotichronicon_ i medlet af samma sekel, vid det han
omtalar förföljelserna efter folkpartiets nederlag vid Evesham 1265,
huruledes "då bland de proskriberade och iaktförklarade uppstod denne
så ryktbare lönmördare Robert Hood, med Little John och andra hans
medbrottslingar;[3] hvilka den dåraktiga mängden är så fast betagen
i att fira med komedier och tragedier, och om hvilka de hellre än om
några andra höra gycklare och minstreler sjunga sina ballader." Till
denna underrättelse lägger han ännu en anekdot, som något förmildrar
detta omdöme,[4] och som är hemtad ur en af de folksånger, hvilka
finnas bevarade om den ryktbare mannen. Nu är Fordun visserligen en
äkta krönikeskrifvare och har af de fleste moderna forskare, hvilka
sökt bestämma Robin Hoods historiska karakter och tillvaro, blifvit
åberopad såsom fullgod auktoritet; men han är hvarken ögonvittne, ej
ens samtidig och landsman med den ifrågavarande personen, han skref
sin historia, enligt eget antagande, hundrade år efter Robin Hood,
och är uppenbarligen blott ett eko af folktraditioner, som trängt upp
till Skottland och der blifvit populära.

Hvad historien har att berätta är alltså blott ett intyg, att Robin
Hood och hans män varit engelska folksångens gunstlingar åtminstone
sedan Edward I:s tid. På detta sätt är man uteslutande hänvisad
till sångerna, för att få veta hvem och hvad den märkelige mannen
egentligen var. Och här är ingen brist på källor. Ifrån fjortonde
seklet finnes väl icke någon sång om detta ämne upptecknad och
bevarad; men desto flere från det följande, såväl i manuskript
som i tryck. Folksången om Robin Hood tillhör de första alstren
af engelska såväl som skottska pressen, af hvilka den förra, i
sextonde och sjuttonde århundradena, fortfor att utsända honom
uti massor af lösa blad, så kallade _stall-copies_, ernade för
publiken i de små värdshusen och på landsbygden, och försålda i
balladmånglarnes stånd (stalls) eller af kolportörer. Dessa samlades
i det sednare seklet till _garlands_, blomstersamlingar af Robin
Hood-litteraturen, ur hvilka de moderna editionerna, som besörjts af
Ritson 1795-1832, Gutch 1850, med flere, under sorgfallig jemförelse
med manuskripterna, blifvit hopsamlade.

Af all denna poesi kan man nu göra en artig historia, hvartill
kunde läggas åtskilliga åsigter af sextonde århundradets lärde,
hvilka funno det mödan värdt att upptaga honom i sina historier
öfver de äldre tiderne, och hvilka utan tvifvel, liksom Fordun,
hemtade notiser ur gängse, numera förgångna traditioner. Och man
finge sålunda en bild af de bilder folkets fantasi under olika
tidehvarf skapat, man finge ock, i och genom sångens uppfattning af
fribytarlifvet, en föreställning om folkets eget lif, dess tänkesätt,
dess poetiska gåfva under de olika åldrarne, och såtillvida är
Robin Hood, äfven som diktad, en historisk personlighet, värd att
icke förbigås af den häfdetecknare, som behandlar engelska folket
under de nämnda seklerna. Men, hvad värde kunna dessa sånger ega för
kännedomen om den verklige, den faktiske Robin Hood, eller, hvad
upplysningar kan häfdeforskaren, som vill insätta honom på hans rätta
plats i händelsernas kedja, hemta ur folktraditionen? Är icke denna
ock en historia, och är icke all historia till viss grad tradition?

Dock, derförinnan låtom oss göra en annan fråga. Hvartill tjenar
det, att göra sig all denna möda att uppdaga, hvem som varit det
ursprungliga originalet till hjelten i engelska folksången? Han är
ju helt enkelt en idealbild af desse godmodiga, sunda, kraftiga
yeomänner, som plöjde Englands jord under Edwarderne, Henrikarne
och det Tudorska huset; och icke plägar man ju vara så mon om, att
upptäcka originalerna till andra poesins skapelser, till Othello,
till Harpagon, till Sven Dufva; åtminstone fordra man icke att de
verkligen skola vara af historisk betydenhet.

Men det är icke med den traditionella sången alldeles så, som
med konstpoesin. Han har icke sitt ena afslutade ideal, hvars
skapelsehistorie ligger dold inom ett menniskobröst. Han måste
betraktas i massa, eller hellre i grupper, af hvilka den till tiden
sednare utgör en utveckling af den till tiden äldre, inom hvilka
oftast hvarje sång är ett fragment af idealet, en episod ur det
hela, och till hvilka grupper finnes en ursprunglig upprinnelse. Man
förstår icke folksången, om man ej förstår honom som en utveckling.
Idealet är i ingen grupp ett afslutadt helt, det öppnar sig med en
sida åt en föregående, med den andra åt en efterföljande grupp, såsom
förhållandet är med allt som är stadt i utveckling, och sålunda ledes
man nödvändigtvis från grupp till grupp, tills man kommer att fråga
sig, hvar är upprinnelsen? Dessutom motsvaras denna utveckling af en
yttre historisk. Upprinnelsen är alltid ett faktum, till det minsta
af så stor betydenhet, att det anslagit folkets känslor, stämt till
dikt och sång. Men i samma mon den historiska utvecklingen förändrar
sättet att tänka och känna, forändras ock folkets uppfattning af
det ursprungliga ämnet, och så uppkomma de skilda sånggrupperna, i
det närmaste motsvarande de skilda utvecklingsstadierna. Stundom
brister sammanhanget mellan de olika uppfattningarna af ett och samma
ämne. Så har man svårt att i den romantiske Arthur igenkänna ens en
aflägsen likhet med nationalhjelten i de brittiske bardernes poemer
och triader, ja ens emellan denne och konungen i de armorikanska
folksägnerna. Det tyckes som förspild möda blifvit använd af alla de
forskare, hvilka sysslat med att uppdaga en så omärklig frändskap.
Men sådant inträffar merändels endast då, när ett ämne upptages ur en
verldsåskådning till en annan, såsom här, ur britternes nationella,
till romantikens kosmopolitiska. Ett sådant språng har Robin Hood
icke gjort. Han förblir städse en folkets man, utvecklingen af hans
poetiska personlighet går parallelt med folkets egen historiska,
och derföre kan man, såväl som man bör, till Robin Hood-sången söka
en historisk upprinnelse. Härtill kommer ännu ett annat intresse,
förenadt med folkhjeltens ursprungliga karakter, som gifvit anledning
till talrika ansträngningar inom engelska och äfven franska
litteraturen, att lösa denna fråga.

Men huru man ur den traditionella sången ensamt skall leda sig derhän,
är en annan fråga. Då den är stadd i en sådan ständig utveckling,
måste det ursprungligt faktiska vara utsatt för ett kontinuerligt
vanställande. Minnet sviker, det hopblandar vidt åtskilda sägner
som samtidigt passera tiden, utelemnar andra, ger nya namn och nya
tidsbestämningar åt de gamla ämnena och, tvertom, insätter under de
gamla namnen sednare händelser. Men det finnes dock en enkel lag,
ett verkligt Columbi-ägg, som sällan slår felt, såvidt den tillämpas
på den del af traditionel sång som är äkta folksång. Folket är
icke lärdt, det har gemenligen inga andra källor än sitt minne att
hämta ämnen utur, det upptar intet ur urkunder och manuskripter.
De äldsta erinringar, namn, händelser eller åsigter, väsendtligen
tillhörande ämnet, hvilka i sången fortlefva, måste då antingen
vara ursprungliga, härstammande från sångens upprinnelsetid, eller
ock vore sången äldre än de äldsta erinringar han innehåller,
hvilket just icke kan vara rimligt. Med ledning af denna enkla sats
har Villemarqué omsider bragt frågan om Arthursagans härstamning
till lyckligt slut. Från den ena uppfattningen har han, med att
afsöndra de gamla dragen, ledt sig till den andra och slutligen till
urkällan. I den äkta folksången, der förändringen är långt mindre,
måste tillochmed af det ursprungliga idealet bibehålla sig spår ända
till sångens slut, liksom en grundfärg i de många skiftningarna.
Bland de svenska folkvisorna finnes i Arwidssonska samlingen af
Fornsånger en om "Stolt Herr Alf", säkerligen icke uppptecknad före
sextonhundratalet och begynnande sålunda:

    Vpp så vacknade Allfwens frw,
    Hon tahlade till sin bonde.

Den förtäljer huruledes Herr Alf red till sin svärfaders, konung
Assmunds, gård och derstädes blef lönligen inbränd. Redan detta
allmänna påminner starkt om Ingiald Illråda och ynglinga tiden
öfverhufvud. Men att sången kallar Herr Alf till bonde, att konungen
före sin illgärning anropar _Oden Asagrim_, att Alfvens män
upphänga konungen fast de derigenom "få inge böter", äro drag, som
ovedersägligen förlägga denna dikts upprinnelse till hednatiden, och
måhända icke långt från ynglingaperioden: ty hvadan skulle folksången
erhållit dessa drag, om de ej nedkommit i traditionen? På samma sätt,
om Robin Hood-sången inför en riddare, som säger sig erna tåga till
det Heliga Landet, är det sannolikt att den sången kommer från en
tid, då sådant var allmänt och vanligt, och då han förtäljer att
hjelten befriat några bönder, som voro dömde att hängas för brott
emot jagtlagarne, finnes intet antagligare än att antaga denna sägen
härstamma från en tid, då jagtlagarne ännu hällos i så blodig helgd.
Genom att på detta sätt afsöndra erinringar, som hänvisa längst
tillbaka i tiden, hoppas vi komma till sannolikaste lösningen af
frågan, hvem och hvad var den ursprungliga hjelten i Robin Hoodsången?

Man har icke alltid gått nog försigtigt tillväga vid lösandet af
denna fråga. I strid med folksångens art, att vara i traditionen
fortlöpande sägner, har man tagit vissa af hans uppgifter för
fullgoda utan vidare, och sökt på grund af dem inställa ämnet på en
eller annan plats i historien. Isynnerhet har man fästat sig vid
namnet Robin Hood, ehuru deri ingen tidsbestämning kan ligga -- om ej
måhända den vaga af att namnet utgör en blandning utaf normandisk och
anglosaxisk mundart -- alldenstund detta namn mycket väl kan vara en
sednare tillsats. Man har ock dragit sina olika slutsatser, af olika
berättelser om fribytarens samqväm, än med konung Edward I, än med
Richard Lejonhjerta, ehuru den sednare måste med skäl misstros såsom
en tillsats från sextonde seklet, den förra åter icke hänvisar längst
bort i tiden, utan godt kan vara en tillsats då sången passerade kung
Edwards tid.

Den som först framdrog Robin Hood ur hans ovärdiga läge bland platta
blomstersamlingar och i balladmånglarståndena, samt erbjöd honom
som ett instressant föremål åt forskarene, var Mr Josef Ritson, en
af de originellaste och tillika lärdaste männer England egt. Han
var en man, full af de besynnerligaste litterära infall, och full
af kolossalt lärdomsförråd till att försvara dem emot alla sina
talrika motståndare. Ett af hans infall var att åtaga sig Robin
Hoods äreräddning, hvilket han gjorde med ett nit, som om hans
egen ära berott derpå. Han är synbarligen i "high spirits" då han
förtäljer om denne personlighet, som stälde sig i opposition mot
allt bestående, han njuter då han får bevisa, att dennes laglösheter
äro platt intet tadelvärdare än många konungars handlingssätt, både
förr och sednare, och han blir munter af skadefröjd vid allt det
förfång fribytaren gjorde prester och munkar, alldeles som om hans
egen hufvudfiende, biskop Percy, befunnit sig bland de utplundrade
prelaterne. Sitt "Life of Robin Hood", som föregår balladsamlingen,
har han utrustat med snart sagdt hvarje rad, hvari det namnet
förekommer hos någon engelsk historisk, litteraturhistorisk,
skönlitterär, modern eller gammal författare, och med tillhjelp af
denna lärdom söker han bevisa, att Robin Hood var född 1160 och
dog den 18 nov. 1247, samt var ingen mer eller mindre än en Robert
Fitz-ooth, earl af Huntingdon, som för någon orsaks skuld slagit
sig på fribyteri.[5] Mr Ritson älskade precisa data, som man ser,
men var icke lika mon om källorna. Han anför för sina åratal en
gammal biografi i manuskript (numera publicerad af Mr Gutch, vol. 1,
appendix) från sednare hälften af sextonde århundradet samt Maire
(Maiors) Britannia: Historia och Stowes Annales från 1592. Han kan
dertill lägga fyra ballader, hvilka försätta fribytaren i beröring
med Richard Lejonhjerta. Men dessa sednare äro dock, ehuru de
behandla gamla sägner, både till styl och behandlingssätt föga äldre
än Mair, hvarföre, då de äldre och äkta balladerna från femtonde
århundradet icke omtala en sådan beröring, Ritsons tidsbestämning,
hvad värde den föröfrigt kan ega, åtminstone icke på detta sätt kan
ur folktraditionen bevisas. Hvadan sextonde seklets minstreler och
häfdetecknaro må hafva bekommit åsigten, är icke möjligt att uppdaga,
men för oss har den endast värde såsom varande deras åsigt i saken.
Hvad åter den ädla härkomsten vidkommer, finnes den, såvidt vi erinre
oss, icke ens antydd i någon ballad. Den var dock redan 1569 "olde
and auncient", delas från denna tid länge af de lärde, t.ex. Leland
och D:r Stukeley, hvilken sednare, nästan samtidig med Ritson, med
möda och omsorg upprättade ett stamträd, som på mödernet ledde ända
upp till Wilhelm Eröfraren. Den sten, som ännu 1715 betäckte hvad
man ansåg för fribytarens graf vid Kirkleys nunnekloster, ger honom
denna rang och värdighet, och, framförallt, det är i denna skepnad
han införes på scenen af Anthony Munday under Shakespeares tid. Men
intet kan vara mera fremmande för Robin Hood-sångens folkmässiga ton,
än en sådan åsigt, hvilken otvifvelaktigt har sin uppkomst deri, att,
då folkhjelten skulle införas i detta Århundrades adeliga kretsar,
hans plebejiska personlighet icke ansågs nog intressant, med mindre
den dolde någonting bättre opp, under det ett högadeligt namn ensamt
kunde vara den tidens lärde en rimlig förklaringsgrund till hans
popularitet. Också framställes den af Ritson med en lätt ironisk
anstrykning, så att man icke rätt vet hvad han egentligen tänker
derom, och nästan frestas till tron, att han omfattat den blott för
att erhålla en stridsorsak till emot sin gamle ovän, biskopen af
Dromore, som förkastat en sådan slags äreräddning.

Biskop Percy hade redan trettio år tidigare upptagit i sina "Reliques
of ancient English Poetry" en af Robin Hood-balladerna, _Robin Hood
and Guy of Gisborne_.[6] Lika skarpsynt i sin forskning, som fri från
alla infall, antog han att sångens hjelte måste hafva varit hvad
sången utger honom för, en _yeoman_, tillhörande denna i bågskytte
utmärkta befolkning invid skogarne, af hvilka många inom desamme
nödgades söka tillflykt undan de normandiska jagtlagarne. Han antar
ock Richard Lejonhjertas regering som den tidpunkt, då Robin Hood
med sitt band herrskade i Sherwood, förvärfvande sig odödlighet
genom sin öfverlägsenhet i det nationella vapnet, genom sitt mod och
sin chevalereska maxim att taga af de rika och gifva åt de fattiga.
Måhända finnes i denna åsigt ingenting falskt. Hjelten i Robin
Hood-sången var utan tvifvel i tiden en yeoman på samma gång som en
fribytare, hvilken opponerade sig emot de blodiga jagtlagarne och
i sitt handlingssätt leddes af chevalereska känslor; troligt ock,
att han lefde på den af Ritson och Percy fixerade tiden. Men detta
allt är hos Percy ett antagande, han har intet bevis att anföra, och
han har dessutom ännu ej insett det intressantaste i folkhjeltens
karakter, det, hvaraf hans odödlighet egenteligen härleder sig.

Detta är hans politiska betydelse. Hjelten i ifrågavarande sånger --
vi mena icke just mannen med namnet _Robin Hood_, utan karakteren som
af detta namn betecknas -- är verkeligen en historisk personlighet,
som intagit en märkelig ställning, å ena sidan till folket, å den
andra till de herrskande. Han har varit en folkets man i tiden och
derföre äfven förblifvit det i sången, han har, ledd af sympatier
och naturliga band till att förena sig med dem, som inom samhället
utstodo det förtryck han i sina skogar undflytt, ihärdigt stått i
opposition mot de förtryckande, han har varit en äkta demokratisk
karakter. Hade derföre biskop Percy angifvit såsom fribyteriets
orsak icke blott jagtlagarne, utan det förtryck som i allt herrskade
i samhället, och som motiv till fribytarens maxim att taga af de
rika och gifva åt de fattiga, icke blott ett chevalereskt sinne utan
folkliga sympatier, skulle redan han uttalat den rätta uppfattningen
af Robin Hoods historiska karakter. Men han kunde det knappast, ty
dertill erfordrades en annan åsigt om folkets dåvarande ställning och
tillstånd inom samhället, än på hans tid var gällande.

Före sir Walter Scott hade ingen historieskrifvare förstått att
i riktig dager skåda förhållandet mellan stammarne i England
under tiderna efter eröfringen. "Man framstälde, engång för alla,
Anglosaxarne kastade till Normandernes fötter, man skildrade en enda
strid; och derefter återsågos hvarken Normander eller Anglosaxare,
hvarken segrarene eller de besegrade på deras blad", säger M. Thierry
i sina _Dix ans d'études historiques_; till dess romanförfattaren
i sin mästerliga "romance", _Ivanhoe_, kommer dem till hjelp och
kastar snillets ljusstråle öfver förhållandet. Han först insåg, att
den lägre befolkningen ännu vid slutet af tolfte seklet måste hafva
bibehållit tydliga spår af sitt anglosaxiska ursprung, och att, genom
denna nationalkänsla, hatet mot de _fremmande_ herrskarena måste
hafva bidragit att stegra hatet mot de _förtryckande_ herrskarena.
Måhända med något för skarp färgläggning blir derföre, enligt hans
framställning, den anglosaxiska jordbrukaren en man, hvilken lefver
afstängd från alla samhällsaffärrer, förskansad i sin boning som i
ett ständigt belägringstillstånd, rå till sina seder, dolsk till sitt
sinne och med ett inbitet hat till allt hvad normandiskt heter. Såsom
ett eget parti inom denna befolkning ställer han fribytarne, hvilka
i skogarne lefde ett muntert och oberoende lif, i fredlig beröring
med densamma, men ständigt sysselsatte att hämnas de nationella
oförrätterna i ett oförsonligt krig emot fremlingarne. Han ger åt dem
till anförare på denna tid folksångens hjelte, Robin Hood, som han
sätter i beröring med Richard Lejonhjerta, troget tecknande detta
möte enligt folksången om "Robin Hood och konungen".

Denna åsigt om fribytarnes ställning och betydelse upptar M. Augustin
Thierry, hvilken, såsom han sjelf skall hafva berättat,[7] just
vid läsningen af Ivanhoe känt sig manad till sitt framtida lysande
litterära kall, i det han dervid erfarit en af dessa sinnesrörelser,
som väckas af ett nytt ljus uppgånget öfver dunkla ämnen. Här hade
han lärt sig fatta, att folkena och generationerna hafva ett lif
liksom individerna, med en enhet i passioner, i ideer och önskningar,
hvilken öfverlefver äfven dess politiska sjelfständighet. Med denna
förutfattade mening gick han sedan till tecknandet af _la Conquête
de l'Angleterre_, det är, till tecknandet af de yttringar utaf
anglosaxiska folkets lif, som kunna spåras efter slaget vid Hastings.
I denna teckning framstå de fängslande berättelserna om de fågelfrie
Anglosaxarnes öden, hvilka i skogarne fortsatte nationalkriget,
och hvilka vid slutet af tolfte seklet ännu återfinnas i Sherwoods
fribytare. Under hans målande penna blifva desse "la dernière troupe
de brigands anglais _qui ait eu un caractère politique_", Robin
Hood blir den siste af Herewards efterföljare, hvilken förtjenar
att af historien omnämnas. Naturligtvis har M. Thierry, lika litet
som biskop Percy, några bevis att andraga ur den yttre historien
för denna sin åsigt, hvarmed han införlägger hjelten från femtonde
århundradets folksång just på detta ställe i historien. Men han
använder dock inre bevis ur sången sjelf, i hvilken han återfinner
erinringar och drag, som påminna om tolfte seklets förhållanden, så
väsendtliga, att han icke tvekar antaga, det dessa sånger fått sitt
ursprung från sagde tid.

Detta är en sannskyldig räddning af folkhjeltens ära, och genom en
sådan uppfattning af sången är ock möjlighet gifven, att komma dess
upprinnelse på spåren. Såsnart engång Robin Hood icke mera fattades
såsom en simpel bandit, med mer eller mindre chevalereska tänkesätt,
utan som en fosterlandshjelte, "hvilken folkets nationalkänsla i
tiden sanktionerade till heros", och hvilken det derföre, äfven
under kommande skiften, omgaf med förkärlek, måste sången hafva en
historisk upprinnelse. Sir Walter Scott och M. Thierry hafva fixerat
den i likhet med Mr Ritson och biskop Percy till Richard Lejonhjertas
tid, och vi medge oss genast hafva omfattat deras åsigt, redan innan
vi kände skälen för en annan, som något modifierade densamma. Man har
svårt att icke öfvertygas, då M. Thierry är den öfvertygande, och
svårt att icke se en sak så, som sir Walter Scott sett henne.

Denna M. Thierrys åsigt framkallade i _Westminster Review_ för
1841 en artikel af obekant författare.[8] Utan att vilja förändra
den allmänna karakter, som den franska historieskrifvaren gifvit
folksångens hjelte, skjuter denne honom längre framåt i tiden. Robin
Hood är otvifvelaktigt, säger han, en kämpe för folkfriheten, som
med sitt mod, sin fintlighet och styrkan af sitt anhang har sökt
att värna de svagare emot de mäktigare, i en tid af inbördes strid
och förtryck. Men det var icke under Richard Lejonhjertas, det var
under Henrik III:s regering han utförde sina bragder, det var icke
som Anglosaxare i kampen för den "gode kung Edwards lagar", det var
som partigängare för Magna Charta och det Oxfordska parlamentet
under Simon af Montforts fana han tillvann sig folkets bevågenhet,
han var icke den siste förfäktaren af det anglosaxiska folkets
nationella sjelfbestånd, han var en af de förste bland de demagoger,
hvilka småningom ledt det engelska folket till frihet och tryggade
rättigheter; men när folkpartiets sak gick under i slaget vid
Evesham, drog han sig undan till Sherwood, derifrån han kommit, och
fortsatte der striden på fribytarevis. Denna åsigt, till hvilken Mr
Gutch i sitt anförda arbete obetingadt ansluter sig, är dock äldre
än artikeln i Westminster Review. Den uttalas, äfven den, till först
af en romanförfattare, dock icke en af första ordningen, nemligen
Mr James, i _Forest days_. Åsigten stöder sig hufvudsakligen på
Forduns ofvananförda uppgift. Den lägger dertill en antydning af
denne krönikeskrifvares lärjunge och fortsättare, Bower, som i sina
tillägg till Scotichronicon under året 1266 anför följande: "Nu lefde
Robin Hood som fågelfri i snår och skogsdungar." Men vi hafva sett
att Fordun är endast ett eko af folksången, och hans fortsättare har
heller icke annat värde. I stället för att stöda sig på ett yttre
historiskt bevis, såsom den sjelf vill tro, har denna åsigt i sjelfva
verket icke annat än upptagit den äldsta hypotes som om folksångens
hjelte uppställts, nemligen Forduns. Men den stöder sig äfven på
en uppgift af folksången sjelf, och dertill den älsta och den
förträffligaste af alla Robin Hood-ballader, _A Lytell Geste of Robin
Hood_. Här förlägges verkeligen hjelten äfvenledes i beröring med
en konung och alldeles på samma sätt, som i de af Mr Ritson anförda
balladerna; och konungen heter här Edward. Det är nu Edward I, som
i munkdrägt låter fånga sig af fribytarne, af dem undfägnas med
sitt eget villebråd, och slutligen förmår dem att gifva sig i hans
tjenst. Men denna uppgift, hvilken sednare af sången sjelf passas in
på Richard Lejonhjerta, och af andre forskare på Edward II, och som
likaväl kan passas in på hvilken konung Edward, Henrik eller Richard
som helst, har ensam ingen bevisande kraft. Sägnen sjelf är utan
tvifvel gammal, men namnet på konungen kan hafva tillkommit sednare.
Måhända är det detta namn, hvilket bestämt Fordun till hans uppgift,
liksom det bestämt författaren i Westminster Review att återupptaga
den.

Mot hvardera dessa tidsbestämningar, såväl M. Thierrys, som den
sistanförda, kan man invända, att de motsägas af folksången sjelf.
Man märker i ena fallet intet spår af denna fiendtliga sinnesstämning
mellan stammarne, af detta nationalhat emot en fremmande konungamakt;
i det andra fallet ser man icke att folkhjelten skulle deltagit i
något annat krig, än det han sjelf utför i sina skogar, man hör ej
talas om grefven af Montfort, ej heller röjer sig något hat emot ett
konungskt parti.

M. Étienne, som i Revue des deux Mondes infört en förträfflig
artikel, _Littérature populaire de la Grande-Bretagne_, hvilken i
många afseenden tjenat oss till ledning, anför denna invändning emot
antagligheten af den förra åsigten; men han underlåter att göra det
emot antagligheten af den sednare, ehuru den utan tvifvel der haft
mera giltighet och kraft. Folksången bibehåller den ena och glömmer
under sitt lopp den andra erinringen, sannolikt allteftersom de vid
hennes upprinnelse råkat antaga mer eller mindre anslående och liflig
form. Under de tvenne seklerna från Richard Lejonhjerta till femtonde
århundradet har han så mycket lättare kunnat glömma det gamla grollet
mot Normanderne, som några Normander under större delen af denna
tiderymd icke mera funnos till, och så mycket lättare förbise hatet
emot normandiske konungen, som detta redan under Richard Lejonhjertas
tid var temmeligen utplånadt. Deremot är det oförklarligt, ifall det
så vore, att Robin Hood kämpat under Simon af Montfort, huru sången
på hälften kortare tid hunnit förgäta alla erinringar, som kunde
karakterisera denna tid, och det så mycket oförklarligare, som han då
skulle tappat minnet af de vigtigaste händelser i fribytarens lif,
icke af en blott _sinnesstämning_, såsom i det förra fallet.

Af föregående framställning ser man, att det visserligen icke är
någon brist på gissningar och åsigter i afseende å Robin Hood.
Alltsedan Ritsons tid har det gått denne man af folket ibland de
lärde, såsom det går en nykomling i en salong; man gissar, man
funderar, man forskar hvem han egentligen kan vara, hvad han gjort,
hvar han lefvat och hvad som i all verlden kunnat införa honom i
sällskapet. Han har bland de lärde i England uppträdt med samma
deciderade succès, som kung Arthur och tableronden bland de lärde i
Frankrike. Genom detta deras intresse har han för andra gången, i
nittonde seklet, blifvit utsatt för en utvecklingsprocess, fastän i
teorier och åsigter; liksom han från tolfte till sjuttonde seklet
var föremålet för en sådan genom folkets intresse, men i sånger och
sägner. Så har han nu ifrån att vara rätt och slätt en stråtröfvare,
blifvit en munter och chevaleresk yeoman, och omsider en folkförare.
Med detsamma har han blifvit allt yngre och yngre, ifrån att vara
samtidig med idealet för det normandiska baronaget, har han blifvit
samtidig med Edward I. Men detta är icke allt. Man har icke tröttnat
att uppställa än flere hypoteser.

För sju eller åtta år sedan samlade sig i nejden af den bygd, som
en gång var vittne till Robin Hoods och hans fribytares muntra
bedrifter, ett stort antal lärde till ett arkeologiskt _meeting_.
Naturligtvis innehades ordförandestolen af någon högtförnäm man, det
var denna gången hertigen af Newcastle. Hufvudsakliga anledningen
till mötet var Robin Hood. Man hade gjort en betydande upptäckt,
hvilken den lärda samlingen skulle sätta sig att begrunda. Den
oförtrutne Mr Gutch, som något år tidigare utgifvit sitt ofta anförda
arbete, hade förberedt handlingarna. Upptäckten var dock icke hans,
den tillhörde Mr Joseph Hunter, som under sina gräfningar bland de
gamla protokollerna i skattkammar-arkivet funnit ur Plantagenetska
familjens hoprullade hushållsannotationer, att en Robin Hood varit
hoftjenare, "porter of the chambre", hos Edward II, och i femton
månader uppburit sina tre pence ur den kungliga kassan. Denna
oväntade upptäckt hade bragt den lärde referenten från hans förra
öfvertygelse till att antaga detta sednare datum. Det är nemligen
fallet, att af alla regenter med namnet Edward endast den Andre
veterligen besökt Sherwood, hvarföre intet kunde vara sannolikare,
än att det just var han, den minst ridderlige af dem alla, som
sången menade med sin konung Edward, hvilken i munkdrägt begaf sig
till Sherwood, och efter en treflig samvaro förde fribytarehöfdingen
till sitt hof, der denne, säger sången i märkvärdig endrägt med de
kungliga hushållsrullorna, dröjde endast femton månader[9]. Mr Hunter
har ett år sednare af sitt fynd gjort en intressant och lärd bok,
hvilken vi icke varit i tillfälle att se. Skulle han der andraga,
icke blott yttre tillfälligheter, utan ock inre ur sångerna hemtade
bevis för att folksångens hjelte är den samme Robin Hood, som i
allsköns lugn uppbar tre pence om dagen af konung Edward II, vore
det i sanning rätt ledsamt; ty då vore det bestäldt med hela hans
karakter som historisk person och folkförare. Icke kunde han då hafva
varit med om slaget vid Evesham, såframt han ej gjorde sin hoftjenst
vid ungefär åttatiofem år, än mindre hade han kunnat lefva "in better
daies, in first Richards daies". Men M. Étienne, som användt hans
monografi till sin uppsats, säger: "il faut vraiment que sa théorie
soit bien _impossible_, pour que nous la rejetions malgré tant de
vraisemblance." Det måtte då vara så, att skickelsen i form af en
hofbetjent med tre pences lön, och som kanske af fåfänga tagit sig
namnet Hood, velat med de lärde, isynnerhet Mr Gutch, drifva ett
oskyldigt gyckel.

Dock, kanske finnes det en utväg, att åt forskningen rädda äfven
denna åsigt om Robin Hood. Ehuruväl folksångens hjelte utan tvifvel
är en man af Richard Lejonhjertas tidslynne, och sången i de
dåvarande förhållandena tagit sin upprinnelse, är dermed icke sagdt
att fribytarehöfdingen på denna tid bar namnet Robin Hood. Han
kan godt hafva dåförtiden hetat Robert Loxley, efter det ställe i
Yorkshire, nära Sheffield, hvilket folktraditionen anger som hans
födelseort;[10] han kan vidare hafva för sitt lefnadssätts skuld
erhållit tillnamnet "O' the Wood", enligt den uråldriga engelska
plägseden att af allehanda föremål göra bi- och öknamn, af hvilka
namn sedan sammandragningsvis blifvit Robin Hood, eller Whood, såsom
namnet ock stafvas. Men han kan lika godt på denna tiden hetat
något annat, och emottagit det namn, hvarmed han i den slutligen
upptecknade sången betecknas, af sagde hofbetjent, som före sin
fredliga sysselsättning törhända varit en så välbekant och kanske
ock på sitt sätt besjungen riddare af stigen, att han befanns värdig
gifva namn åt den mest besjungna hjelte engelska folket egt. Men
tyvärr vete vi af den ofvananförde titeln på latinska poemet om
William Wallace, att Robin Hood redan 1304 var ett mångbesjunget namn
på en fribytare, som kunde ställas sida vid sida med den skottske
fosterlandshjelten; hvilket åter icke passar in på hofbetjenten.

Det borde dock icke synas så oförklarligt, att historien ej i sina
manuskripter förvarat namnet Robin Hood. Mr Ritson har kunnat
förklara sig denna förtegenhet endast som en illvilja hos Mathias
Paris, Benedictus Abbas och andra munkar, hvilka skrefvo denna
tidens krönika och, liksom till hämd för allt hvad han förbrutit sig
mot det andeliga ståndet, utelemnade honom från sina berättelser.
"L'histoire a ses injustices et ses vengeances", säger ock M. Étienne
till förklaring deraf. Men ej ens krönikan kan hinna detaljera alla
namn och händelser, som ingå i ett historiskt förhållande, allraminst
ifall detta blott utgör en biomständighet i det stora hela. Hon
lemnar dem åt lokaltraditionen att förvaras, och åtnöjer sig sjelf
med att nämna det allmänna af saken. Så glömmer hon icke att
upprepadt omnämna fribyteriet i England under de första århundradena
efter eröfringen, tadlande och smädande ifall hon är normandisk,
full af medkänsla om hon gått ur anglosaxisk penna; men ju mer det
fortsatta motståndet i skogarne blef hopplöst, så att de fågelfrie,
såsom i slutet af tolfte seklet, begynna glömma sin ursprungliga
ställning och sin nationella uppgift samt upphöra att vara farliga
för den normandiska styrelsen, inskränker hon sina meddelanden till
att blott nämna deras tillvaro, öfverlemnande åt inbyggarne i nejden
att bevara i minnet deras bedrifter och namn. Dessa lokaltraditioner
uppsamlar sedan sången och bearbetar, tills de sammangå till en
enhet af händelser, grupperade kring en och samma hufvudperson.
Liksom ett komplement till krönikan, utgår han från samma allmänna
tidsförhållande som i den finnes uppskrifvet.

Vid ofvannämnde arkeologiska möte uttalades äfven en åsigt, som söker
med ett Alexanders-hugg lösa knuten. Alldenstund, så resonnerade
Mr Halliwell, historien enständigt tiger i afseende å denna
personlighet, som dock, ifall han verkeligen funnits till, enligt
folksången bordt spela för stor roll, för att af historien kunna
förbigås, så är han uppenbarligen från början till slut diktad, har
aldrig existerat annorstädes än i folkets fantasi, är, såsom Mr
Halliwell uttrycker sig, _mytisk_. Ehuru det icke anges, är denna
mening blott en resumé af den Mr Tho. Wright i sitt tidigare utkomna
arbete, "Essays on the Litterature, Superstitions, and History of
England in the Middle Ages", uttalar som sin tanke i den svårlösta
frågan. Men i så fall har referenten icke fullt framställt hans
åsigt. Mr Wright, som utan tvifvel för närvarande är Englands
yppersta litteraturhistoriker, kallar icke Robin Hoods personlighet
mytisk, i den mening att han skulle sakna allt historiskt underlag;
ty då återstode ju endast antagandet, att Robin Hood, i likhet med
_hobgoblins, pucks_, elfvor, dvergar och dylikt, utgått från en
naturåskådning, i hvilket fall sången om honom vore theopoetisk; --
ty ett tredje ursprung gifves icke för folksången. Finnes ej först
en åskådning antingen af menniskolifvet eller af naturen, uppstår
ingen fantasiprodukt. Men Robin Hood-sången antyder på intet sätt
ett ursprung från den sednare källan. Sedan derföre Mr Wright dragit
Robin Hoods existens i tvifvelsmål, tillägger han: "det uppstår
likväl nu en intressant fråga: hvem var då den person, som i dessa
ballader bär namnet eller titeln af Robin Hood? -- en fråga hvilken
säkert icke tillåter en lätt lösning." Han insåg således, att, om
ock icke en Robin Hood kunde vara originalet till hjeltebilden i
folksången, måste der dock funnits någon. Om den individuelle skalden
skapar intet ur sig sjelf, utan omskapar verkligheten, hvilken lefver
i hans inre såsom hågkomster, måste folket än trognare reproducera
sina hågkomster, alldenstund det är, då det engång slår sig på att
vara historiskt, långt mera bundet af objektiviteten. Men hoppades
den berömde forskaren, att man kunde påfinna någon annan faktisk,
eller äfven någon historisk personlighet, hvilken i Robin Hoods
ställe kunde insättas som original för bilden, så har han visserligen
ställt uppgiften så, att den icke tillåter någon lösning alls. Endast
så kan den lösas, att Robin Hood betraktas som en sammanfluten bild
af lokala hågkomster, för hvilken ett verkligt fribytarlif legat till
grund.

Genom denna skärskådning af de olika åsigterna om Robin Hoods
historiska karakter hoppas vi hafva vunnit ett visst företräde, en
viss bevågenhet hos läsaren för sednare delen af tolfte seklet. Vi
begynna derföre vår framställning af Robin Hood-sångens utveckling
med att tillse, i hvad mon den sammanflutna hjeltebilden i folksången
påminner om sin upprinnelse ur tidsförhållandena i detta sekel. Vi
använda dervid metoden som tidigare uppstälts, att ur sången uttaga
de erinringar som hänvisa längst tillbaka, och se huruvida de passa
in på den antagna tiden. Vi hoppas, genom en sådan sammanställning,
vinna ett fotfäste i den historiska verkligheten, på samma gång som
vi vinna ett slags urbild för sången, från hvilken det sedan, i de
följande afdelningarna, blir lätt att spåra dess utveckling.

Naturligtvis användes härvid främst de äldsta sångerna, såsom de,
hvilka mest bibehållit af det ursprungliga. Robin Hood-sången
sönderfaller nemligen i tvenne väsendtligt olika cykler: en från
femtonde, och en från sextonde samt sjuttonde seklerna. Den förra
utgöres af trenne sånger, bland hvilka _A Lytill Geste of Robin Hood_
intager främsta rummet. Dock befinnes det, att äfven den sednare
cykeln innehåller ett och annat ursprungligt drag, som icke ingår i
hvad man från femtonde århundradet har öfrigt.


I.

De svårigheter, som ofelbart skola möta oss i denna framställning,
bero på ett rigtigt uppskattande af förhållandena inom samhället.
Vid bristen på belysning af de lägre klassernas ställning, tillstånd
och tänkesätt under sednare hälften af tolfte seklet, måste man akta
sig att konstruera de få fakta, som erbjudas, efter en förutfattad
opinion, eller äfven efter sitt behof. Derförutom lemnas lätteligen
i sådant fall åt Imaginationen ett spelrum, som endast då icke
är vådligt, när den ledes af ett skarpsynt snille. Också erna
vi öfverlemna ledningen åt M. Thierry, endast med tillägg af de
få bidrag engelske historieskrifvarne Lingard och Sharon Turner
kunna lemna till kompletterande af l'Histoire de la Conquête de
l'Angleterre.

De blodiga och bittra minnen genom eröfringen intryckts i
anglosaxiska folkets sinne voro i sanning icke egnade att lätteligen
utplånas. Det lider intet tvifvel, att ju ättlingarne i andra och
tredje led ännu skulle bibehålla i godt minne den stora olycka,
som öfvergick deras förfäder, då de fremmande slägterna inkommo i
landet, misshandlade dem, förträngde dem från gods och grund, samt
beröfvade dem alla politiska rättigheter; helst ett fremmande språk,
ett kränkande förakt och dagligen fortgående orättvisor från de
mägtiges sida kraftigt hjelpte traditionen att hålla minnet friskt.
Detta minne i förening med den nationella olikheten, som fortlefde
i blodet, i känslorna, i tänkesätt, seder och bruk, måste genom
århundraden hålla ett svalg öppet mellan de tvenne folkstammarne,
hvilka i eröfringen tvungits att bo med hvarandra, på samma jord och
i samma samhälle.

Men å andra sidan får man heller icke förbise, att frånvaron af
all politisk verksamhet, betydelselösheten inom samhället, armodet
och hopplösheten under mer än ett sekel måste inverkat till att
desorganisera den underkufvade nationen. Sedan försöken att återtaga
hvad den förlorat ohjelpeligen strandat, och dermed allt hopp,
all tanke på en återeröfring vikit, begynte äfven det nationella
medvetandet om, hvilka rättigheter henne frånröfvats, förlamas och
slutligen bortdö. Vanan och tiden, dessa ofelbara läkare för alla
sår och smärtor, nationers som individers, hade småningom lärt det
anglosaxiska folket, att sjelft anse sig som en samhällsklass, en
nation, bestående blott af borgerskap och allmoge, för hvilken
det var en ohjelpelig och fast ordning, att den lefde i förtryck
och armod, medan den herrskande folkstammen var rik och mäktig.
Härmed hade en väsendtlig förändring i de bägge stammarnes inbördes
ställning inträdt. Söndringen var icke mera blott en nationel,
utan lika mycket en social, nationalhatet var förblandadt med
och stod i begrepp att vika för fiendskapen mellan rikedom och
fattigdom, mellan de herrskande och de beherrskade. Om Anglosaxaren
ännu beväpnade sig emot Normanden, skedde det icke mera för att
förjaga inkräktaren, utan för att tvinga honom till billighet och
mensklighet. Då Thomas Becket i spetsen för munkar och lägre prester
reste sig emot konungen, baronerne och det högre kleresiet, gick den
nationella rörelsen endast ut på att i kyrkans sjelfständighet och
oberoende försvara Anglosaxarnes sista tillflyktsort undan förtrycket
i samhället;[11] och då Guillaume longue-barbe under sednare åren
af Richard I:s regering reste sig med Londons borgerskap, var hans
afsigt blott den, att erhålla en jemnare fördelning af utskylderna.
Hvardera offrade lifvet för sina afsigter, och kring hvarderas minne
gjöt det anglosaxiska folket, enligt sin fromma vana, glansen af ett
martyrskap; man vallfärdade till deras grafvar, man samlade stoftet
som dränkts af deras blod, och man firade sorgefester till deras
åminnelse. Men det var en annan, en ny känsla som häri gaf sig luft,
än den sorg och förtviflan, som i början på århundradet samlade
skaror af vallfärdande kring Eghelwins, Waltheofs, Wulfstans och de
andre under eröfringen fallne patrioternes grafvar. Egde man blott
de sånger folket under denna period diktade, skulle helt visst de
bittra minnena af nationens olycka framträda både i sångens stämning
och i uttryckena. Men hvilka nationella ämnen skulle den från denna
tid kunnat upptaga, då folket upphört att känna sig som en nation
och att uppträda i sjelfständiga nationella handlingar? William med
långa skägget var en hjelte, värdig att blifva föremålet för dikt
och sång. Hans resliga gestalt, hans oförfärade mod, hans djerfva
tal till Londons magistrat, och slutligen hans manhaftiga försvar af
kyrktornet dit han tagit sin tillflykt, och hans sorgliga ändalykt
var ett rikt ämne för folksången; liksom det intresse han förfäktade
var ett folkintresse och väl egnadt att väcka sångens gåfva hos de
arme och förtryckte. Men för en anglosaxisk nationalsång var detta
icke något stoff, det innebar hvarken hämd för de gamla oförrätterna
eller förhoppningar om en nationel framtid.

Öfverhufvud egde folket under denna period föga väckelser till
en berättande heroisk diktning. Det handlade för egen räkning
intet, dess lif var blott ett lidande. Det egde intet ord med i
rådskammaren, vid lagarnes stiftande, och vid domstolarne, och i
krigena spilde det sitt blod intresselöst, likgiltigt om det skedde
för den gamle konung Henrik emot hans söner, emot denne för grefven
af Leicester, för Richard emot grefven af Mortaigne, eller tvertom.
Än mindre var den tid kommen, att de ädla familjernas inbördes
strider, deras lefverne och öden, skulle kunnat väcka i folkets bröst
den medkänsla, som värmer sinnet till sång. Endast ett fenomen ur
lifvet fanns, som på engång stod i samband med det förflutna och
innehöll intressen ur folkets ställning för det närvarande, som
dertill var händelserikt, fullt af faror och mödor, men äfven fullt
af oberoendets njutningar och af lockelser för ett betryckt, efter
friheten längtande folks fantasi. Detta ämne var fribytarlifvet i
skogarne.

Man kan säga att den fågelfries, stigmannens, brottslingens lif och
verksamhet utgör folklifvets romantik. Hans oppositionella ställning
i samhället, hans absoluta oberoende, kontrasten i hans lefnadssätt
emot det alldagliga, lugna och jemna lefvernet omkring honom, de
djupare passioner som framträda i hans handlingar, den skarpare
motsatsen mellan ädla motiver parade med laglösa bedrifter, allt
detta, som ger hans karakter större intresse och större åskådlighet,
och hvari han är befryndad med riddareromantikens hjeltar, gör honom
till den företrädesvis poetiska figuren i folksången. Alla nationers
folkdiktning erbjuder bevis härpå. Inga namn äro mera omhuldade af
den skottska än röfvarclanerne Armstrong och Elliott, och på samma
sätt känner sig den engelska ingenstädes mera hemmastadd, än med
fribytarne i Sherwood. Den anglosaxiske jordbrukaren, som plöjde
marken och bergade skördarne åt en hårdhjertad och öfvermodig baron,
och borgaren, som med sina händers konstflit samlade rikedomar till
rof åt herrskarene, och krigaren, hvilken utan ära och belöning
spilde sitt blod som lumpen fotknekt i deras armeer, alla kunde
de i stråtröfvarens lif skåda idealet af lycklig belägenhet, ett
Schlaraffenland, der man var fri och oberoende, der konungens rådjur
voro ens rika hjordar och, framförallt, der man till ett dagligt nöje
fick slå förtryckarne och lefva godt af deras orättfångna skatter.
Ifrån denna tid förlorade ordet outlaw all förhatlig betydelse af
fredsstörare: det blef nästan liktydigt med frihetshjelte, ty folket
såg ock i fribytarne den enda återstoden af Anglosaxarnes stam,
som ännu icke böjt nacken under oket, och som trampade de fordna
hjeltarnes stigar.

Den anglosaxiske fribytaren räknade i sjelfva verket gamla och ädla
anor. Han var en partigängare från frihetsstriden, som öfverlefvat
striden och äfven öfverlefvat alla förhoppningar. Sedan nationalarmén
i norden blifvit slagen, York för andra gången intaget och
Northumberland förhärjadt till en ödemark, skingrade sig qvarlefvorna
af anglosaxiska hären uti skogarne och bildade sig till band, hvilka
dageligen tillväxte genom enskildte flyktingar och hela familjer,
som dit räddade sig undan härjningarna. Skarorna anfördes af de
ädlingar, som öfverlefvat den förbittrade stridens skiften, och icke
underkastat sig att emottaga eröfrarenes nåd. Från sina otillgängliga
skogar gjorde de ströftåg och utfall, så att mången baron plötsligen
under nattens lugn fann sitt slott omringadt af hämdlystna
infödingar, stormadt, plundradt och ödelagdt.

Ett sådant sätt att föra krig, var gammal sed hos Anglosaxarne; då de
icke mera förmådde värna hus och hem emot inbrytande fiender, drogo
de sig till skogarne, hvilka fordomtid betäckte en betydlig del af
Englands jord. Så fyllde sig vid tiden för Danskarnes öfvervälde den
sumpiga skogstrakt, som sträckte sig öfver mer än hundra engelska
mil af provinserna Cambridge, Huntingdon, Northampton och Lincoln,
med flyende män, qvinnor och barn, hvilka medförde sitt husgeråd och
sina boskapshjordar; så känner man ock att Alfred den store, då hans
land öfversvämmades af nordiska vikingaskaror under Ragnar Lodbroks
söner, dolde sig på en halfö i Devonshires kärr och derifrån begynte
ett partigängarkrig, tills han fann sig stark nog att slå fienden och
underkufva honom. Tillfölje af de täta ofriderna fortsatte sig detta
vildmannalif, och skogarne voro ständigt tillhåll för fribytarskaror,
hvilka flere anglosaxiske konungar genom stränga lagar förgäfves
sökte utrota. Ymnigt villebråd, såsom rådjur, vildsvin, harar och
massor af skogsfågel, gjorde lifvet lätt, och de djupa obygderna
gjorde det tryggadt. Af sådana skogar, utaf hvilka nu väl knappast
mer än några välvårdade jagtparker torde återstå, funnos vid
eröfringen, utom tallösa mindre, fyra stora trakter, Sealwudu mellan
Sommerset och Wilt, Cotteswudu i Glocestershire, Englewudu eller
Inglewudu (korrump. Inglishwudir) mellan Carlisle och Penrith samt
Scyrewudu i Nottinghamshire.

Vid eröfringen blefvo hufvudsakligen de tvenne sednare fruktansvärda
för inkräktarne. Knapt hade bergstopparne i Durham och kärren i
Westmoreland blifvit beklädda med normandiska fästen samt landet
norr om Tee underlagts en normandisk styresman, innan Osulf, son af
Edulf, i spetsen för skaror af vildmän -- _silvatici_, som de af
kronisterne kallas -- frambröt från Englewood, öfverföll samt mördade
grefven och månge af hans män. Samtidigt herrskade Sweyn Siggs son i
skogsbygderna vid östra kusten. Sin största betydenhet erhöll dock
det "lilla kriget" under Herewards ledning i det befästade lägret
på Ely. Till de ofvannämnde sumptrakterne mellan Cambridge och
Wush-viken, hvilka liknade en sjö, här och der öfversådd med öar af
fastare mark, hade massor af flyktingar samlat sig, jemte det flere
kyrkor och kloster ditsändt sina rikedomar undan förödelsen. Till
anförare valde den samlade hären Hereward, hvilken, liksom engång
Alfred den store, nu begynte ifrån sina säkra förskansningar träda i
öppen kamp med fienden. Men det oblida ödet, som tillförene användt
tvedrägt och afund att förderfva det åt undergången vigda folket,
använde här äfven förräderiet. Inom förskansningarna låg ett gammalt
kloster, hvars munkar icke mäktade fördraga den knappa tillgången på
lifsmedel och hoppades, genom att förråda patrioterne, köpa Wilhelm
Eröfrarens bevågenhet. Denne, som förgäfvce i tvenne månader med
hela sin styrka sökt genombryta förhuggningarna, fördes på en omväg
öfver kärret, inbröt i lägret samt nedgjorde, tillfångatog eller
förskingrade den sista arméstyrka, som kunde ingifva anglosaxiska
folket någon förhoppning om befrielse.

Med detta företag upphörde partigängarkriget att hafva betydelsen
af en kamp för nationens sjelfbestånd, och öfvergick allt mer till
fribyteri. Hereward är på engång den siste fosterlandsförsvararen och
den förste fribytaren. Genom sin kännedom af lokalen lyckades han,
jemte några få följeslagare, dolde i bottnet på en fiskares båt, att
smyga förbi Normandernes utposter. Då han fann desse endast svagt
bevakade, framsprang han ur sitt gömställe och nedhögg flere fiender,
hvarefter han försvann i de angränsande skogarne. Der fortsatte
han, outtröttlig i sitt hat, att göra Normanderne stort afbräck,
läggande sig i bakhåll för deras transporter och öfverrumplande deras
slott, så att ännu hundrade år sednare den sägen var gängse bland
segrarne, att om fyra sådane som han hade funnits, skulle de aldrig
lyckats eröfra England. Omsider skall han, så förtäljer en normandisk
krönika från medlet af tolfte århundradet, intagen af kärlek till en
rik anglosaxisk qvinna, af henne blifvit förmådd att söka fred och
förlikning med konungen, men, oaktadt den kungliga lejden, blifvit
oförmodadt öfverfallen på sin gård, samt, efter att hafva nedgjort
fem af nidingarne, fallit genomstungen af de öfriges lansar.

Ifrån denna tid upphör historien att lemna närmare underrättelser om
de särskildta bandenas företag och deras anförares bedrifter. Endast
i förbigående stadnar den normandiska krönikeskrifvaren, för att i
smädande ordalag påpeka denna infödingarnes medfödda brottslighet --
"innata indigenis crapula" --, i det han förtäljer att dageligen en
mängd stölder och mord begingos af männer, hvilka genom stråtröfveri
samlade sig skändliga egodelar -- "inhonestas opes latrocinio sibi
contrahentes." Äfven den anglosaxiske annalisten vänder sina blickar
åt andra håll. Liksom nationen sjelf hoppas han intet mera, han
fogar sig i försynens skickelse såsom i en bestående ordning, men
kan dock understundom icke tillbakahålla ett utbrott af medkänsla
for desse skogens fria söner, hvilka kämpade, om ej för annat, så
för att störa inkräktarne i besittningen af deras byten och hämnas
deras fallne fränder och landsmän -- "pro amissis patrum praediis
et occisis parentibus et compatriotis." De rekryterades fortfarande
af dem, hvilka icke förmådde uthärda det olideliga förtrycket inom
samhället, och krönikornas berättelser, att landtfolket öfvergåfvo
sina boningar och med all sin egendom drogo inåt skogarne, upprepa
sig så ofta, att det väl må tyckas som skulle ingen qvarstadnat för
att odla jorden. "Hvarhelst konungen framfar, berättas, bland mycket
annat, om såväl William Rufus som Henrik Beauclere, begynte hans
följe plundra det elända folket, och var dervid mycket brännande och
mandråp, så att enhvar som kunde drog sig med hvad han egde till
djupet af skogarne och ödemarkerne", och under Stefans regering, då
stråtröfveriet tyckes hafva blifvit den allmänna ordningen, säger
Anglosaxon Chronicle[12] om adelns våldsbragder: "der två eller tre
af dem kommo till en by flydde hela byskapet framför dem, som om de
varit röfvare." Vid ett sådant samhällstillstånd kan det heller icke
förundra, att Ralph Basset, som var konung Henriks stor-justitiarie,
vid ett witena-gemot i Leicestershire på en enda dag lät upphänga
fyratiofyra fribytare och utstinga ögonen på sex andre: hvartill
visserligen krönikan tillägger: "Många sannfärdiga män sade att flere
bland dem ledo med stor orätt, men den allsmägtige Guden, som skådar
allt, ser ock att detta folket är förtryckt med all orättfärdighet;
först beröfvar man dem deras egodelar och sedan ihjälslår man
dem".[13]

Sålunda fortsatte sig fribyteriet oafbrutet ifrån eröfringen genom
hela tolfte århundradet, oaktadt all den stränghet man använde till
dess utrotande. Ännu 1195 utfärdade erkebiskop Hubert, som var
Richard Lejonhjertas stor-justitiarie, det påbud till alla innevånare
i England: "att de hvarken skulle sjelfve lefva som tjufvar och
röfvare, ej heller emottaga och hjelpa sådane i någonting, utan
använda all sin förmåga att gripa och öfverlemna dem till sheriffen,
eller åtminstone för honom angifva deras vistelseorter, äfvensom
att, när uppbåd blifvit gjordt till förföljande af fribytarne och
röfvarne eller dem som desse undanstucko, enhvar skulle redoboget
häruti deltaga af alla sina krafter." Detta påbud är en hel historia
öfver fribyteriet i slutet af tolfte seklet. Sherifferne läto
utgå kallelse till skallgång, såsom hade fribytarne varit vilda
djur, hvilka jagades med _hue and crye_, som talesättet lydde,
från en trakt till en annan; "ty ifrån den stund, heter det i de
normandiska lagarne från Richard Lejonhjertas tid, en man är fågelfri
förklarad, är han att anses som en varg -- _gerit caput lupinum_
--, så att han ostraffadt af enhvar kan dödas".[14] Men man ser ock
af stor-justitiariens skrifvelse, på hvems sida, sheriffens eller
fribytarens, folket var böjdt att ställa sig, det tycktes honom icke
vara synnerligt att lita på, han ber det sjelf icke deltaga i det
straffvärda lefvernet, han förmanar det att icke gifva de förföljde
skydd och understöd, han uppmanar det att vara behjelpligt till
deras utrotande. För att kunna hafva någon visshet härom, anser han
sig nödsakad tillgripa en utomordentlig åtgärd, han låter hvarje
man aflägga ed på att efterlefva dessa hans förmaningar. "Men,
fortfar Roger de Hoveden,[15] som förtäljer om denna åtgärd, många
fribytare varnades och undflydde efterspaningarna." Då dessa åtgärder
icke hjelpte, tillgrepos andra. Man anstälde fester, för att locka
de fågelfrie i snaran, man gaf dem lejdebref, liksom man gifvit
Hereward, eller man utsatte pris på deras hufvuden, stundom ock med
framgång, ty skattkammarrullorna för sjunde året af Richards regering
förtälja, att han utanordnat två mark åt Thomas från Prestwude, för
det denne hemtat honom fribytaren William af Ellefords hufvud till
Westminster.[16]

Detta är hvad historien vet berätta. Låtom oss nu, enligt
folktraditionen,[17] lokalisera och gifva individualitet åt hennes
berättelser. Scenen är i Shirewood, det gamla tillhållet för
fribytare. Kanske har sheriffen i Nottingham just erhållit konungens
befallning, att med "hue and crye", lefvande eller döde, fånga de
fredlöse och deras djerfva anförare, Robin Hood. Han lär dock veta
för väl huru oåtkomlig denne är i sina skogar. Alltnog, han väljer
att utlysa en stor målskjutning, välberäknande att Robin Hood icke
skulle utebli. Denne kommer och vinner priset, men likväl misslyckas
sheriffens plan i grund. Ty Robin Hood, som äfvenledes för väl känner
den falske sheriffens funder, har med sig hela sin styrka bland det
församlade folket. Under det de med säkra skott fälla sheriffens män,
draga de sig i god ordning tillbaka. Förgäfves uppbådar denne hela
grefskapet. Han beger sig till London att för konungen beklaga sin
motgång. "Med förlof, herre konung, Robin Hood och hans djerfva band
trotsar eder, han ernar inom kort spela herre öfver hela nordlandet."
Då bjuder konungen honom samla alla bågskyttar i provinsen; han vill
sjelf infinna sig och leda jagten. Så sker. Konungen kommer med ett
praktfullt följe af riddare, han anställer förhör bland menigheten
i landskapet, och skallgången begynner. Ifrån Nottingham går jagten
till Lancasshire, från Lancasshire till Yorkshire, och åter till
Nottingham. Men förgäfves. När konungen är i Plomton park, är Robin
Hood i Barnesdale. Har konungen hunnit till Barnesdale, är Robin
Hood åter i Sherwood. Men öfverallt, der konungen tillförene under
sina jagtfärder varit van att skåda hjordar af rådjur, finner han
nu knapt en och annan af sina behornade gunstlingar vid lif. Ty
Robin Hood icke blott gäckar konungen, han sårar ännu dertill djupt
hans kärleksfulla omvårdnad om skogarnes villebråd; hvarhelst han
framsmyger utmed dalsänkningar och flodbäddar, slår han konungens
djur och gör sig glada dagar;[18] hvaröfver konungen blir "wonder
wroth", och svär vid treenigheten: "Gifve Gud jag hade Robin Hood i
mina händer!"

Är icke folksången här, i sitt förhållande till historien, såsom en
gren ur samma rot? Den sednare tecknar det allmänna förhållandet,
den förra detaljerar tilldragelser och karakterer i detsamma. Man
må icke låta missleda sig af hvad traditionen vidare förtäljer.
Sedan konungen fåfängt uppehållit sig ett halft år i Nottingham utan
att få sigte på fribytarne, föreslås honom som en ofelbar utväg,
att med några af sitt följe kläda sig i munkdrägt och vandra genom
Sherwood. Han antar förslaget och lyckas utan svårighet. Robin Hood
fångar honom och för honom med sitt följe in i skogen. Den förklädde
konungen utger sig för ett sändebud, som inbjuder fribytaren att
komma till Nottingham, och framtar det kungliga inseglet till
ett lejdetecken. Vid åsynen häraf böjer Robin Hood sitt knä och
utbrister: "Välkommen, munk, för ditt budskap, välkommet är mig
min herres insegel; ty ingen man i verlden älskar jag så högt som
konungen." De sätta sig att spisa, och efter måltiden begynna lekar
och målskjutning. Hvarje bom skall straffas med en örfil; sådan är
fribytarnes plägsed. Äfven Robin Hood skjuter fel och öfverlemnar
åt den förklädde konungen att gifva straffet. På styrkan i hans arm
känner han konungen och böjer genast knä, och alla fribytarne med
honom. "Nåd, min herre konung, för din godhet och din mildhet, åt mig
och alla mina män", så beder fribytaren, hvarefter de samteligen i
all vänskap och endrägt återvända till Nottingham, fribytarne för att
ingå i konungens tjenst.

Efter hetsjagten skulle man kanske väntat sig ett annat möte. Man
skulle icke af de vilde fågelfrie männerne väntat sig en sådan
artighet och loyalitet. "Kan denne Robin Hood, som är så trogen
emot konungen, vara en Anglosaxare i full resning emot eröfringens
följder?" frågar sig M. Étienne. Ofelbart skulle ock Hereward
och hans kamrater Alfrik, Leofwin, Torkill, Siward och Siward
den röde, behandlat Wilhelm Eröfraren på annat sätt, om lyckan
fört honom i deras händer. Namnen säga det redan. Men tiderna
äro något förändrade. Guillaume longue-barbe, då han med Londons
borgerskap reste sig emot styrelsen, baronerne och prelaterne,
uppförde sig i förhållande till konungen icke annorlunda än hjelten
i folksången. Han reste öfver hafvet till Richards läger, och
böjande knä samt höjande högra handen, begärde han frid och beskydd
för Londons fattiga invånare.[19] I hela hans opposition, såväl
som i den, hvilken borgerskapet i förening med baronerne företogo
emot Guillaume Longchamp, röjer sig en början till den loyala
hållning, hvilken städse utmärkt engelska folket, den, som så
egendomligt karakteriserar Wat Tylers resning emot Richard II, då
sextiotusen till det yttersta drifne landtmän i sträng ordning och
nästan obeväpnade, tågade till London för att begära rättvisa, och
den, som ger en prägel äfven åt det beryktade långa parlamentet,
intills Carl I öfverskridit gränserna för allt menskligt tålamod.
I konungamakten låg redan på denna tid för det anglosaxiska folket
icke mera betydelsen af usurpation. Tidigare än någon annan del af
det normandiska väsendet hade hon erhållit karakteren af legitim,
tillfölje af konungarnes upprepade politik, att ansluta sig till
folket såsom ett stöd emot vasallerne. Och denna loyalitetskänsla hos
folket delade fribytarne lika väl, som de delade folkets känslor och
intressen i öfrigt.

I sjelfva verket måste fribytarens sympatier och antipatier hafva
undergått en väsendtlig förändring under århundradet från Hereward
till Robin Hood. Liksom folket sjelft hatade han numera de rike och
mäktige, icke så mycket derföre att de voro af fremmande stam, utan
derföre att de förtryckte och orättfärdigt behandlade de lägre och
de fattige. Liksom Guillaume longue-barbe tar han de sednares parti
emot de förre, och har deremot att af dem påräkna all slags hjelp och
handräckning i sin kamp emot auktoriteterna. Om detta vänskapliga
förhållande till de lägre klasserna sågo vi en antydning i erkebiskop
Huberts påbud. Om samma förhållande vittna sångerna mångfaldt. Af det
goda han plundrar från de rike och prelaterne, ger han frikostigt
åt fattiga enkor eller åt förföljde, af gälder nedtryckte yeomän,
och der nöden ar stor, sätter han icke i fråga att våga äfven lif
och blod, för att rädda dem från galgen och fängelset. Se här den
maxim Robin Hood sjelf förkunnar för sina män, då han från Barnesdale
utsänder dem för att posta vid landsvägen. Little John frågar honom:

"Mästare, säg oss hvart vi skole gå och huru vi skole förhålla oss;
hvar vi skole taga och hvar vi skole gifva, hvar vi skole röfva och
hvar vi skole bulta och binda."

"Så skolen J förhålla eder, svarar Robin, att J väl tillsen det J
icke gören någon husbonde skada, som brukar marken med sin plog,
ej heller någon good yeoman, som besöker skogens gröna lunder, ej
heller den riddare och sqvire, som är en rättskaffens man; men desse
biskopar och desse erkebiskopar, dem skolen J bulta och binda, och
hållen Nottinghams bålde sheriff i godt minne."

Den är ingen vanlig riddare af landsvägen, som talar ett sådant
språk. Man kan icke gerna så misstaga sig, att man skulle förblanda
honom med någon Rinaldo eller Astolfo, men väl kan man ställa honom
sida vid sida med Skottarnes William Wallace, eller med kämparne
under grekiska frihetskriget; blott med den skilnad, att han icke,
liksom de och liksom hans egna föregångare, mera kunde hafva till
uppgift folkens nationella återupprättelse, utan blott att kämpa för
sig och sina följeslagares frihet samt, så långt hans pil kunde nå,
för att värna de mindre och förtryckte emot de mäktiges öfvervåld.

Att han med folket delade gemensamma känslor och intressen är
oförnekeligt. "Den som hjelper en god yeoman som är i nöd, hans vän
vill jag vara", säger han åt sir Richard at the Lee, en sqvire, med
hvilken han stod i off- och defensiv allians. Men, invänder man, han
utsträckor sin vänskap för långt. Det är icke öfverensstämmande med
förhållandena i tolfte seklet, att en anglosaxisk fribytare skulle
stå på vänskaplig fot med riddare och sqvirer, hvilka uppenbarligen
tillhörde den herrskando, af folket hatade stammen. Vi tro dock, att
äfven häri sångens hjelte kan försvara sin härkomst från Richard
Lejonhjertas tidehvarf. Sedan engång nationalhatet förvandlats till
ett hat emot de förtryckande och rike, funnos bland Normanderne en
icke fåtalig klass, hvilken lyckans vexlingar bragt i samma armod,
som drabbat infödingarne, och hvilken dermed, sedan den hvarken hade
magt att skada eller anledning att förakta desse, undandrogs deras
fiendskap; under det å andra sidan idoghet och någon gång slumpen
höjt anglosaxiska familjer till välstånd, åtminstone till samma nivå
som de förre. Här uppstod nu, på den gräns der de begge stammarne
med deras olika förmögenhetsvilkor möttes, en klass af frie män med
gemensamhet i seder och språk, alstrad af deras dagliga beröring och
af gemensamheten i intressen. Det är denna klass en gammal författare
från Henrik II:s tid afser, då han försäkrar att nationerna voro så
blandade, att man den tiden knapt kunde skilja, hvem som vore af
anglosaxisk, hvem af normandisk börd; ty han tillägger genast, att
han icke talar om trälarne och de lifegne, utan blott om de frie,
som odlade sin egen jord.[20] Denna klass, som med tiden blef allt
talrikare, bar ock ett namn, hvilket antydde dess blandade ursprung.
Den kallades, med ett tillägg af anglosaxisk ändelse till ett
normandiskt ord, _franklings_, det är, ättlingar af de frie (franci
tenentes l. liberi homines,[21]), och omfattade såväl knight'en
och sqvire'n af medelmåttigare lefnadsvilkor, som den oadelige
landtmannen. Dess språk var den _lingua rustica_, som uppstått af
nödvändigheten för fremlingarne att på något sätt meddela sig med
de besegrade, och som hufvudsakligen bestod af anglosaxiskt element
-- ty anglosaxiska folket bevisar i allt, att assimilationskraften
fanns på dess sida -- med hvilket nya ord och talesätt ifrån
fransyskan blifvit införlifvade. Det bästa beviset på tillvaron
af en sådan klass afger litteraturen. Layamons öfversättning af
Brut d'Angleterre, romanen om Childe Horne, m.fl. normandiska
fabelkrönikor, öfversatta till denna lingua rustica, vittna att en
klass måste hafva funnits, för hvilken det chevalereska lifvet icke
var fremmande, ehuru den fordrade att höra minstrelen sjunga derom på
det nya blandspråket.

Till denna klass af landtbrukare och borgare, som i många fall är
svår att till sina gränsor bestämma, stod fribytaren sjelffallet i
samma vänskapsförhållande som till det lägre folket, eftersom deras
seder och bruk, deras känslor och intressen voro gemensamma. Se
här hvad sången derom förtäljer. När engång fribytarne återvände
från posteringen vid landsvägen, medförde de en "good knyght",
hvars bekymrade och sorgbundna utseende väckte deras synnerliga
medlidande. Sedan de spisat rundeligen, spörjer honom Robin, om han
är en riddare som lefver af plundring -- knyght of forse -- eller en
ockrare, om han lefvat sin tid i vällust och förstört sina egodelar
i oregerlighet och kif. "O, intet af allt detta", svarar riddaren
och förtäljer huru han nödgats pantsätta sitt gods hos munkarne i
S:t Marys kloster, hvilka nu med våld och orätt söka beröfva honom
detsamma. I sin förtviflan har riddaren beslutit att taga korset
och begifva sig till det Heliga Landet. Då Robin Hood erfar detta,
befaller han Little John att uppräkna åt riddaren den erforderliga
summan, hvartill han ännu lägger _a rich lyveray_ af Lincoln-grönt
tyg, en häst och till på köpet Little John sjelf som page. Riddaren
hastar glad i hågen till S:t Marys kloster, der abboten som bäst
är i öfverläggning med "the hye justice", huru de skola slå under
sig riddarens gods. Han betalar sin skuld, och när han sedan tänker
på Barnesdale, på Robin Hood, Scathelock och Much mjölnaresonen,
välsignade han dem som de bästa männer han någonsin träffat, och när
han möter sin hustru, manar han henne att bedja för Robin Hood, som
hjelpt dem ur deras nöd. Men han får ock anledning att i handling
bevisa sin vänskap, ty vid det tillfället, då sheriffen listeligen
öfverfaller fribytarne under målskjutningen, draga de sig tillbaka
inom sir Richards kastell, hvilket ock förgäfves af sheriffen
belägras. Sålunda träder riddaren i öppet förbund med de fågelfrie;
och detta förbund skulle stå sheriffen dyrt. Ty då han, läggande sig
i bakhåll, lyckats fånga riddaren, hastar dennes maka till Sherwood
och underrättar Robin Hood om hans fara. Utom sig af vrede springer
fribytaren upp; han svär vid treenigheten att befria sin förbundne,
sammanblåser sitt band och företager en öppen storm emot Nottingham,
med den framgång att staden intages och sheriffen faller för Robin
Hoods aldrig felande pil, hvarefter riddaren följer dem till
skogarna, genom hvilkas kärr och mossor han beledsagar bandet under
jagten, som konungen kort derpå begynner.

Helt annat blir mottagandet och behandlingssättet, om det är en
prelat, som drar vägen fram genom Sherwood. Då stiger Robin Hood
eller hans män plötsligt midt på vägen, fattar hästens tyglar och
säger: "Sir abbot, med förlof, ni måste bida en stund; vi äro yeomän
af denna skogen -- yeoman of the forrest är den stolta titel de helst
gifva sig sjelfva -- som bo under de grönskande träden och lefva
af vår konungs villebråd; annan lott hafva vi icke. Men J hafven
kyrkor och räntor och guld till öfverlopps; gifven oss i den heliga
Barmhertighetens namn något af ert öfverflöd." Fribytarne äro aldrig
vid bättre lynne, än då de på detta sätt lyckats uppbringa någon
_fat-hedid monke_. Också hafva de icke några bittrare fiender än de
andlige, med undantag måhända af sheriffen i Nottingham, med hvilken
de sjelffallet lågo i fejd på lif och död. En munk förråder deras
höfding, då han knäfallit i S:t Marys kyrka i Nottingham, för att
engång få åhöra en mässa; i ett nunnekloster bringas han slutligen om
lifvet, då han derstädes sökt bot under en febersjukdom. Man måste
väl, såsom M. Étienne vill, tillskrifva en del af denna ovänskap åt
Lollardernas hat under fjortonde och femtonde århundradet; men den
söker dock uppenbarligen sitt ursprung från tidigare datum, alltfrån
eröfringens fasor, under hvilka det normandiska presterskapet i
obarmhertighet, vildhet och rofgirighet på intet sätt stod efter de
verldslige krigarne. Redan då sårades folkets fromma känsla i sina
rötter, deras prester afsattes och öfverlemnades åt elände, klostrena
tömdes och fyldes med band af munkar, hvilka följt eröfrarhären i
spåren, de högre anglosaxiske prelaterne ledo martyrdöden eller dogo
i fengelser och landsflykt, ja de vördade nationalhelgonen hånades,
deras ben kringströddes och kulten förbjöds. Detta normandiska
kleresi, som sålunda inträdt i sina embeten, fortsatte som det
begynte. Der betjenter och qvacksalfvare bekläddes med mitran och
herdestafven, var det naturligt nog att prelaterne icke sällan
stodo främst i att plåga det arma folket. Denna fiendtlighet emot
prelaterne och det doterade kleresiet i gemen erhöll ny näring i
folkets sinne vid konungens strid med erkebiskop Becket, hvarvid det
förra beredvilligt deltog i förföljelsen emot det blifvande helgonet,
hvilket åter genast af det lägre presterskapet och folket omfattades
som deras man. Vid den tid Robin Hood-sången tog sin upprinnelse,
hade fiendtligheten erhållit ett nytt föremål i Guillaume Longchamps
personlighet, hvilken hos folket ådrog sig ett hat, som var stort nog
att hinna till både för honom och det stånd han tillhörde.

Vi hafva sålunda sökt visa, att den ställning, hvari sången
försätter fribytaren till konungen, auktoriteterna, folket och de
andlige, i det närmaste motsvarar hvad historien om denna ställning
intygar. Endast i afseende å hans förhållande till baronerne bär
femtonde århundradets folksång intet vittnesbörd. Måhända kan detta
dock så förklaras, att det vänskapligare förhållande, i hvilket
högadeln trädde till folket under deras gemensamma opposition emot
konungamakten, kommit erinringarna om deras fordna fiendskap att
bortfalla ur sången. Ännu återstå likväl tvenne drag ur sången,
hvilka lifligt erinra om tolfte seklet.

En omständighet, hvilken länge och kraftigt underhöll fribyteriet,
var hårdheten och orättvisan i de blodiga jagtlagarne. Anglosaxaren
var af gammalt en skicklig jägare, som med sina nät och hundar samt
det korta jagtspjutet förstod att tillgodogöra det rika villebrådet
i skogarne. Sedan han genom eröfringen blifvit plundrad på sin jord
och genom ständiga utpressningar på dess afkastning, återstod i många
delar af landet endast jagten och fisket hvarmed han kunde bärga
lifvet. Men äfven denna källa skulle för honom stängas. Wilhelm
Eröfraren förbehöll sig af eröfringsbytet uteslutande eganderätt
till alla skogar med deras villebråd, "och utfärdade lagar, säger
Anglosaxon Chronicle, hvilka bjödo att enhvar som dödade en hjort
eller hind, skulle mista sina ögon; äfvenså för dödandet af ett
vildsvin; ja, äfven harorna skulle gå fria; ty konung Wilhelm
älskade de vilda djuren som om han varit deras fader".[22] Denna
sällsamma passion, som beherrskade honom och alla medlemmarne af
hans hus, utestängde tillochmed den normandiska adeln från deras
älsklingsnöje, under det den beröfvade en ansenlig del af folket dess
enda återstående näring. Följden af sådana lagar blefvo ständiga
öfverträdelser och ständiga förföljelser. Så berättar Eadmer, som
skref sina _Historiae_ i början af tolfte seklet, att vid ett
shiregemot icke mindre än femtio anglosaxare stäldes till rätta
för brottet att hafva jagat i de kungliga skogarne, samt dödat,
fångat och ätit konungens hjortar, såsom anklagelsen lydde. Då icke
några vittnen funnos, ålade dem de normandiske domarne att undergå
jernbörd. Men då vid den tredje dagen deras händer befunnos oskadade
och domen förtäldes för konungen, bespottade han densamma och fälde
sin egen dom, utan afseende derpå.[23] Ett sådant handhafvande af
de grymma lagarne förde invånarne att i hopar sälla sig till de
fågelfrie, hvilka öppet trotsade förtryckarne och gjorde sig glada
dagar af det besparade villebrådet. Här lärde de sig äfven att utbyta
sina fordna jagtvapen emot bågen, hvars tysta och och snabba pil
gjorde jagten möjlig äfven utan hundar -- tillochmed vallhundarne
stympades för den arme landtbrukaren, för att icke kunna användas
till jagt -- och utan att väcka uppmärksamhet hos _forestiers_ och
_regardeurs_, eller _rangers_, såsom han på sitt språk kallade de
ströfvande kungliga väktarne. Detta var anledningen till bruket af
bågen, hvilken innan kort utträngde äfven stridsyxan, och hvars
användning blef så allmän och stor, att bågskjutning intill krutets
uppfinning utgjorde på engång en nationalförlustelse och, sedan den
sega idegranen begynte spännas af fria armar, ett nationalvapen,
som mer än en gång drog segern till Englands fanor. Af samma skäl
utbredde sig begagnandet af den gröna drägten af ett groft, i
Lincoln förfärdigadt tyg, genom hvars färg fribytarne lättare kunde
försticka sig mellan träden, liksom Högskottarne antogo den brokiga
randningen på sina plaider för att lättare framsmyga bland ljungen på
hedarne.[24]

Om dessa fiendtligheter angående skogarnes behornade innevånare, å
ena sidan förda med båge och pilar, å den andra med rep och svärd,
och om det hat som deraf alstrats i folkets sinne, vittna sångerna
på många sätt. Näst nöjet af att fånga en prelat och genomsöka
packningen på hans _somerses_, är för fribytaren nöjet att falla
konungens villebråd. Med hvarje pil, som fäller ett rådjur eller
vildsvin, tycker han sig hämnas alla orättvisor, alla förföljelser,
jagtlagarne ådragit folket. Vi hafva sett honom med gamman föröda
de kungliga älsklingarne, under det han sjelf flydde som en jagad
kronhjort undan konungen. Men sången förtäljer ock, att han verksamt
uppträdde, för att ur förtryckarnes händer rycka dem, hvilka, i
likhet med ofvanomtaldte femtio anglosaxare, anklagades för det
som just utgjorde hans älsklingsnöje. En dag, då han vandrat ut på
äfventyr, möter han en gammal qvinna badande i tårar. Han känner
henne väl, hon har i nödens stund bistått honom, kanske någon gång,
när bandet varit nära att förskingras af sheriffens milis, och han
frågar henne deltagande hvaröfver hon sörjer. Ack, hon är nära på
bragt till förtviflan, ty hennes trenne söner skola den dagen gå
till döden i Nottingham, och ingen hjelp står att vänta. "Och hvad
är deras brott, frågar fribytarchefen, hafva de antändt byar, mördat
Herrans tjenare och våldfört jungfrur, eller hafva de tubbat andras
hustrur?" -- "O! intet af allt detta, gaf gumman till svar, de
hafva blott brukat sina långa bågar till att fälla konungens röda
villebråd." -- "Vid min själ, utbrast då Robin Hood, det är i en
lycklig stund vi träffats; ty jag har icke glömt, huru du en gång
rikligen undfägnat mig med mat och dryck." Derpå hastade han till
Nottingham, blåste i sitt horn, hvarvid ögonblickligen hundratio
fribytare "kommo sättandes alla i rad", och med deras tillhjelp
befriade han de dömde, och upphängde sheriffen i sin egen galge. --
Hvad hindrar, att icke desse trenne lifdömde kunde vara någre af de
femtio, om hvilka Eadmer förtäljer, och hvilka enligt konungens dom
då skulle föras till galgen?

Vore detta så, hade vi här en erinring af äldre datum än Richard
Lejonhjertas tid, som i traditionen öfverförts på Robin Hood-ämnet.
M. Étienne har påpekat ett drag af än äldre datum. Robin Hood möter
en sommardag sir Guy of Gisborne, en käck och vapenför yeoman,
hvilken med ed förbundit sig åt Nottinghams sheriff, att uppsöka
fribytaren, fäkta med honom, besegra och slå den fruktansvärde
mannen. Robin Hood är icke den som undandrager sig en ärlig
strid. De fäkta och sir Guy faller. Då framtar fribytaren en lång
Irlands-knif, afskär dermed den fallnes hufvud och sargar anletet
ända till oigenkännelighet, så att "det icke fanns någon af qvinna
buren, som kunnat säga hvems anletet varit." Sedan sticker han det
på spetsen af sin båge och vandrar till sheriffen. -- "Synes det
icke, frågar härvid M. Étienne, som återfunne man i detta drag jag
vet icke hvilket oredigt minne af lagen om _anglaiserie_?" Under
eröfringens jäsningstillstånd, då ännu hatet i de underkufvades
sinnen gaf sig luft i handlingar af blodig hämd, inträffade icke
sällan, att enskildte Normander på skogsstigar och ute i bygderna
befunnos mördade af någon okänd hand. För att stäfja detta,
upplifvade Wilhelm Eröfroren i sista året af sin regering en
gammal anglosaxisk lag, hvarigenom redan konung Ina sökt förebygga
stråtröfveriet, af innehåll att, såframt folket i ett härad icke
förmådde tillrättaskaffa mördaren, skulle häradet lösa sig genom
att erlägga en del af vaeret. Naturligtvis gälde nu denna lag blott
i händelse den mördade var en Normand. För att då befria sig från
nödvändigheten, att förråda gerningsmannen eller betala böterne,
vanstälde invånarne genast det funna liket till oigenkännelighet. Men
de normandiske domarne, som voro oöfverträffeliga i att tolka lagarne
till de besegrades nackdel, påfunno nu proceduren att förklara
hvarje anträffadt lik för normandiskt, med mindre häradsboerne
kunde, med tvenne mäns och tvenne qvinnors ed, intyga att det varit
en Anglosaxare. Detta kallades "demonstration de Angleserie". "Om
nu detta vanställande af Guys hufvud, så sluter M. Étienne, vore en
sväfvande erinring af hvad man en gång verkeligen gjorde för att
undslippa den normandiska lagen, vore då icke detta ett märkeligt
prof på poetisk omgestaltning genom traditionen?"

Vi hafva nu hunnit slutet af vår sammanställning mellan historien
och sången. Om vi ock icke kunnat bevisa allt, hafva vi dock
uppvisat något. Hvad som alls icke låter bevisa sig, är en personlig
beröring mellan riddarekonungen och fribytaren. Men är vår
föregående framställning sann, så finnes dem emellan en gemensamhet
i karaktersdrag och omständigheter, som utgör ett långt djupare
berättigande för Ivanhoes skald till den sammanställning han gjort
utan att vara dertill bemyndigad af historien. Huru nära historiens
intyg i sjelfva verket kommer hvad poeten fritt tillåtit sig antaga,
och huru nära Richard Lejonhjerta i tiden och rummet kom Robin Hood,
må följande uppgifter bestyrka. De äro hemtade både från Roger de
Hoveden och från ett gammalt manuskript, som upphittats i Nottinghams
slott. När konung Richard efter sin återkomst från det Heliga Landet
intagit Nottinghams fäste, företog han en jagt i Sherwood. Skogen
behagade honom mycket, så att han med ifver fortsatte jagten efter
en stor och präktig kronhjort, hvilken han förföljde med ens ifrån
Sherwood till Barnesdale i Yorkshire. Men då den äfven härifrån
undflydde honom, utfärdade han i Tickhill en kungörelse, att ingen
person månde fördrista sig döda, skada eller jaga sagde hjort, utan
borde den i frid få återvända till skogen igen; hvarföre denne hjort
efteråt kallades "den proklamerade kungshjorten". Är det icke, som
skådade man i denne flyende kronhjort fribytarekonungen sjelf, der
han jagas från trakt till trakt? -- och hvarföre kan icke denna
urkundernas berättelse vara en förtäckt allegorisk skildring af de
bägge konungarnes sammanträffande? -- man finge då i krönikorna samma
berättelse, som traditionen utarbetat till sången om konungen och
fribytaren. Äfven sången låter konungen komma till Nottingham, för
att underkufva upproriska undersåter, derpå företaga sig en jagt
från ena provinsen till den andra, och omsider allting slutas med en
försoning, hvarvid den förföljde blir upptagen till en konungens man.
Det förundransvärda är, att ej, vid så mycken likhet, någon klyftig
engelsk uttolkare af Robin Hoods dunkla personlighet, kommit på det
infallet att, tvertom, förklara Robin Hood för en anthropomorphism af
den proklamerade kungshjorten.


II.

Sammanfatta vi ur det föregående en bild af fribytarelifvet, blir
den ungefär följande. I den stora skogsbygden mellan Nottingham och
Yorkshire uppehöllo sig ett band af fågelfrie, alltsedan eröfringens
tider, ständigt rekryteradt af männer, hvilka flyktade hit undan
förföljelserna och förtrycket i samhället, och ständigt i full fejd
med auktoriteterna på stället. Fribytarne jagades än med list än
med öppet våld från ena grefskapet till det andra, men funno städse
skydd, icke blott i skogarnes vidsträckthet, utan ock i anglosaxiska
landtfolkets välvilja, med hvilket de egde gemensamma intressen och
sympatier. Liksom detta, leddes de af hat till de store innehafvarene
af domäner och slott, som frossade af rikedomar dem de utpressade
från folket, och till de öfvermodige prelaterne och andlige, hvilka
mer än en gång kränkt deras religiösa känsla och i sysslolöshet
förtärde sina stora räntor. Drog en man af dessa samhällsklasser,
hvilka knappast förstodo, åtminstone föraktade folkets språk och
seder, med sitt talrika följe fram genom Sherwood, hände icke
sällan att en pil klöf bringan på hans springare, en skur af andra
förskingrade hans svenner, och han sjelf kunde skatta sig lycklig
att plundrad in på lifvet släppas ur de vilde männernes händer. För
franklinen, för yeomannen, för trälen, för den fattige och förtryckte
i gemen var deremot skogen en tillflyktsort, der han kunde erhålla
penningar om han var i behof, men ock en kraftig handräckning om det
gällde att befria en landtman ur fängelse, eller att från galgen
rädda yeomänner, hvilka tagit sig för stora friheter med konungens
villebråd. Till återtjenst lemnade desse fribytarne varning när
sheriffen uppbådat grefskapets milis att förfölja dem, de försågo dem
med mat och dryck, de gömde dem i sina hyddor. Under ett sådant lif
af fara och möda utbildade sig sjelffallet en stark sammanhållighet
hos bandet, inom hvilket, här såsom alltid, den modigaste och
vapenskickligaste mannen var sjelfskrifven anförare; hans namn, så
uppger sången, var vid denna tid Robin Hood.

Sådant är till sina allmänna drag, såvidt historien och sången
samstämma, det ämne hvilket den sednare ur den förra upptagit,
och hvilket, efter att i tvåhundra år lefvat i traditionen, under
femtonde seklet framträder i ballad-cykeln om fribytarehöfdingen
Robin Hood. Vi öfvergå nu att skärskåda huru folksången behandlat
detta sitt älsklingsämne.

Helt säkert har ingen traditionel sång i samma grad gjort skäl
för benämningen _folk_sång, som anglosaxiska folkets diktning
under tiderna efter eröfringen. Den vexelverkan, som äfven inom
skaldekonsten eger rum mellan klasserna, mellan den lärda efter
reglor utöfvade dikten och den omedelbara utgjutelsen i sång och
saga, var här till en början fullkomligen afbruten. Vida längre,
än den spanska och äfven den skottska folksången, håller sig den
engelska fri från allt inflytande af riddareromantiken. Äfven
sedermera, då han begynner upplaga ämnen ur romanerna om Arthur, om
Lancelot och öfrige hjeltar, hvilka inom de baronliga slotten utgjort
föremålen för ädla damers och riddares beundran, motstår han stadigt
all frestelse att bepryda sig med romantikens öfriga fiktioner.
Användes någon gång ett trollmedel eller en jätte, såsom i balladerna
"King Estmere" och "Sir Cauline", sker det med samma skygga halfhet,
hvarmed ett blygt barn handterar fremmande leksaker. Den sednare
hjelten besegrar icke mindre än tvenne grymma jättar, men hvaruti den
ena skiljer sig från en vanlig riddare kan icke utgrundas, och hos
den andre blir omsider de enda jättelika egenskaperna.

    Two goggling eyen, like fire farden (flashing)
      A mouthe from eare to eare.

Sålunda reducerar folkskalden de romantiska ämnena till naturlighet,
liksom han gemenligen nedspänner romanens öfverdrifna galanteri till
hjertlighet. Dessmer äro de sånger fria från allt öfvernaturligt och
fantastiskt, hvilka hemtat sina ämnen ur folkets egen tradition. Så
kan det visserligen i Robin Hood-sången förefalla något underligt,
då fribytarehöfdingen blåser tvenne gånger sitt horn i Nottingham,
att hans män i Sherwood kunna höra det och i en handvändning komma
springande till hans hjelp. Men man må kalla denna naivetet hos
folkskalden inadvertens eller enfald; man må tillåta honom lita på
sin hjeltes goda lungor och på fribytarnes flinka ben. Aldrig bör
han derföre ställas i bredd med romancieren, som låter konstmakaren
Merlin till konung Arthurs hjelp transportera hela armeer genom
luften.

För att göra sig skyldig till ett sådant fantasteri, är den engelska
folksången af alltför gediget realistiskt lynne, hvilket utgör en
af dess mest utmärkande egenskaper. Medan den nordiska folksången
bär tydliga spår af vinterdunklet, i hvilket man icke ser sakerna
som de äro, och der lätteligen leda troll framgycklas ur bergens
schakter, liksom leda tankar i menniskosinnet; medan en karg natur
alstrar ett visst vemod i den skottska visan och balladen samt det
gamla Morvens dimmor i dem forma sig till elfvor och spöken; medan
Spaniens glödande sol, dess doftande fruktträdslundar och romantiska
lif lockar romancieren till ett tjusande svärmeri; och sluteligen,
medan de finska och slaviska folkena både tillfölje af natur och
förhållanden i sina sånger äro afgjordt svårmodiga; är den engelska
balladen, såsom vi sett, fri från allt fantasteri, dess uppfattning
af ämnet är enkel och sakenlig, framställningssättet klart och
naturfriskt. Äfven visan, tillochmed den sorgsna, eger intet
smäktande eller sinnligt. Känslan framträder sund och enkel, såsom en
naturstämning, hvilken grundar sig på tillräckligt yttre motiv. Må
man påminna sig den sorgbundna visan "Willow, willow, willow", som af
Shakespeare användes i Desdemona-scenen i fjerde akten af Othello.

Också är denna egenskap hårdare förvärfvad, än någon nation i verlden
tillvunnit sig sina företräden; ty, om man ock inrymmer aldrig så
mycket åt Anglosaxarnes sunda och dugtiga naturell före eröfringen,
är dock visst, att ifrågavarande karaktersdrag hufvudsakligen är en
vinst från sagde blodiga luttringsprocess. Ett folk, som genomgår en
dylik omskakning, väckes sannerligen ur alla drömmar till en hård och
handgriplig verklighet. Det finner sig nedkastadt i förhållanden,
derifrån det icke går att uppstiga medelst ett svärmande, idylliskt
vegetativlif, utan endast genom det tunga arbetet vid plogen,
vid väfstolen, vid rodret, och genom det kloka beräknandet af
omständigheter och förhållanden. Det vänjer sig derigenom att skåda
verkligheten i anletet och från henne taga sina föreställningar, och
denna vana har Engelsmannen aldrig frångått, hvarken i lifvet eller
dikten.

Svårare att förklara än realismen i den engelska sångens lynne,
är dock att förstå hvadan folket så i hast bekom sjelfva sångens
gåfva. I den anglosaxiska litteraturen före eröfringen finnes intet
spår af hvad man kunde kalla folksång, alltsedan Bedas tider.
Denne förtäljer om Saxarne i andra seklet efter invandringen till
Britannien, att vid deras gelager harpan plägade kringsändas från
man till man, så att enhvar sjöng en sång, den han beledsagade med
instrumentet. Men den fromme mannen gillar icke denna plägsed;
han kallar sångerna "frivola et supervacua poëmata", och folket
sjelft måtte sedan blifvit af samma tanke, ty det utbytte dem mot
allehanda lumpna konster af gyckelmakare och dansare. Skalden,
_sceop_, efterträddes af _gliggmannen_ och _hoppesteren_, som vid
de rikliga gästabåden roade menigheten med att kasta bollar och
knifvar. Berättelsen om Alfred den store, i hvars höga själ hågen för
bokliga konster skall blifvit väckt genom anblicken af ett prydligt
manuskript, innehållande "Saxonica poëmata", dem han sedan "die
nocteque audiens memoriter retinebat",[25] gäller ett annat slag af
poesi, hofskaldernas, hvilken hos Anglosaxarne underhölls genom den
täta beröringen med nordiska hofvena. De prof af denna skaldekonst,
hvilka finnas bevarade i Anglosaxon Chronicle, öfver Athelstans
seger vid Brunanburh, öfver konung Edgars kröning och död samt
konung Edward Confessors död, äro till rythm och framställningssätt
fullkomligt befryndade med de qväden Thiodolf af Hvines efterföljare
samtidigt diktade hos Erik Blodyxe, Håkan Adelstens Fostre, Håkan
Jarl och Olof den helige, eller äfven vid anglosaxiska hofvet, såsom
man känner om Eigil Skallagrim och Sigwathur. Denna skaldekonst
med sina konstlade metaforer, omskrifningar, antydningar, och sin
pregnans, hvars produkter af Mr Sharon Turner och, efter honom, af
Mr Henry Wadsworth Longfellow[26] likväl benämnas "popular songs"
och "ballads", liknar balladpoesin icke mera än Bjarkamal i Ragnars
saga liknar folkvisan om Widrik Werlandsson eller kung Speleman. Men
äfven af dem spörjes under och efter eröfringen knappast ett spår;
hofskalderne måtte, likt råttorna från ett sjunkande skepp, hafva
öfvergifvit det anglosaxiska folket, eftersom ingen fanns qvar att
i slaget vid Hastings stiga fram och mana sina landsmän till strid,
liksom Taillefer eldade Normanderne, ej heller någon, att ingjuta
mod under frihetskampens förtviflade skiften. Endast munkarne i sina
krönikor hafva sjungit det anglosaxiska folkets svanesång, och ifrån
dem härleda sig ock de få spår i rythm och talesätt af anglosaxisk
skaldekonst, som Percy kunnat uppvisa uti Pierce Plowmans visions och
några andra sånger från engelska språkets första bildningsperiod.

Bland andra svårförklarliga förändringar, som tillfölje af eröfringen
försiggingo hos anglosaxiska folket, är således äfven uppkomsten af
en så godt som ny skaldekonst; ty huru förklara, att sångens genius
sänkte sig ned öfver det lifdömda folket just i de tider, då man
fastmer kunnat vänta att det, liksom Israels slägter vid elfverna
Babylon, bordt upphänga sina harpor i pilträd till ett tecken på
sin förlorade frihet? Men måhända var det just smärtan, sorgen och
förbittringen, som lossade dess tungas band, sedan dessa lidelser
icke mera kunde gifva sig luft i handlingar af motstånd och hämd. Man
kan nästan sluta dertill af det första ämne den sålunda nyvaknade
sången omfattade. Det var Hereward, det anglosaxiska folkets Simson
Agonistes, till hvars förherrligande det for första gången strängade
sin lyra till sånger, hvilka spridde sig kring hela landet och blefvo
så allmänna, att de redan på Ingulfi tid sjöngos öfverallt vid
vägarne.[27] Tyvärr äro de nu spårlöst förlorade, såframt man ej får
antaga, att de upptagits af Geoffroi Gaimar i hans rimkrönika, eller
i den latinska krönikan "De gestis Herewardi", hvardera från medlet
af XII:te århundradet. Emellertid är man sålunda icke i tillfälle att
döma om den form, hvari folksången i sin början klädde sig.

Från denna sin upprinnelse ur sorgen och hatet fortgår han till
allt gladare och mindre lidelsefull ton, tills han sluteligen
anslår den tonart af munterhet, _merriment_, som förblir hans
allmänna och egendomliga. I samma mon förlora sig de nationella
ämnena uti sociala, allehanda partiintresssen söka sig luft genom
sången, de ädla familjernas, såsom de Montforts och Percys öden
upptagas och sluteligen utbreder han sig öfver det enskildta
lifvets tilldragelser, lemnande all historisk botten. Utom en liten
sommarsång från medlet af trettonde seklet, utgör en partisång från
baronernes och folkets gemensamma resning under Simon af Montfort det
tidigaste prof på denna utveckling. Den riktar sig hufvudsakligen
emot konungens broder, Richard af Almaigne, men äfven prins Edward,
ehuru sedermera så populär, faller under den bittra fördömelsen.
"Med lock eller pock, sir Edward, skall du rida utan sporrar på
din grålle, rakaste vägen till Dover, men aldrig skall du hafva
framgång, och bittert skall det ångra dig att du öfvergaf din frändes
ledning".[28] Formen är här ännu långt ifrån den sedan fixerade
balladformen. Sången är ett i tilltal stäldt uttryck för politiskt
hat, och versmåttet närmar sig mera romanens, ehuru den fyraradiga
strofen och omqvädet tillkännage folksången.

Här kunna vi upprepa vår bevisning i afseende å Robin Hood-sångens
upprinnelsetid; eftersom den icke mera vittnar om nationalhatet
mellan stammarne, men icke heller om ett borgerligt krigs partihat,
intager den en plats, som är belägen mellan sången om Hereward och
satiren emot Richard of Almaigne. Mellan det förra ämnet åter och
Robin Hood-sången har man förlagt fragmentet af en sång-cykel, som
behandlar ett likartadt stoff och liksom sammanknyter dessa tvenne.
Det är sången om fribytarne i Inglewood, Adam Bel, Clym of the Clough
och William Cloudesly. På samma sätt som kamraterne i Sherwood,
ligga desse i fejd med auktoriteterna i "Carleile", de äro i akt
förklarade för friskytte, hafva svurit hvarandra fosterbrödralag och
sluta, "såsom nationen sjelf hade slutat", säger M. Thierry, med att
ingå förlikning med konungen. Men detta fosterbrödralag är ett äkta
anglosaxiskt drag -- man erinre sig de trenne anglosaxiske krigarne
i första året af eröfringen, hvilka innehaft land af klostret S:t
Albans -- här går mycket blodigare till än i Sherwood, fiendskapen
är bittrare, och William Cloudesly har hela sin familj med sig,
alldeles som i eröfringens första tider; på grund hvaraf fribytarne i
Inglewood med skäl kunna föras i tiden närmare Hereward, kanske anses
såsom närmaste efterföljare åt Osulf, son af Edulf, och Sweyn, Sigge
son. Men till språk, ton och framställningssätt är denna sång-cykel,
sådan den finnes uppskrifven och bevarad i biskop Percys "Reliques",
icke äldre än Robin Hood-sången; hvardera äro de affattade i femtonde
seklet, i engelska folksångens blomslringsperiod, då blandningen
mellan det ursprungliga allvaret i ämne och det muntra i tidens
folklynne gaf åt sången dess ädlaste hållning och vackraste form.

Prins Henrik, sedermera Henrik V, är hjelten i de muntraste scenerna
af Shakespeares dramer, han är prins för ett sällskap af godmodige,
skroderande, stråtröfvande, drickande dagdrifvare, och säkert har
aldrig ett lustigare lefverne förts i det _business_fulla London, än
just under hans tid, före utbrottet af det åskväder som snart derpå
gick löst i kriget mellan Rosorna; säkert har ej heller klasserna
i England stått hvarandra så nära som på denna chevalereska tid,
då försoningen dem emellan nyss var verkstäld. Inom minstrelsyn,
som nu stod i sin fulla blomma, med en utvecklad organisation, med
sina egna lagar och institutioner, herrskade numera ett enda språk,
alltifrån "the kings minstrel", ned till bänksångaren, hvilken från
sin improviserade tribun i gathörnet för ett öre framsjöng utslitna
ballader. På denna tid, då Englands kronprins kunde gifva sig i förd
med Falstaff och hans följe, kunde väl ock den noble _minstreln_,
som på riktsadlad häst drog omkring från slott till slott, tillåta
att den egentlige folksångaren, hvilken hittills efter eröfringen
burit det gamla gycklarenamnet _gleeman_, ifrån denna tid delade hans
namn och äfven till en part hans chevalereska ämnen. Vi hafva sett
att folksången likväl höll sig fri från den romantiska inbillningens
fiktioner; men man kan dock icke underlåta att erkänna ett visst
inflytande af det chevalereska lifvet, hvilket nu i sin upplösning
spred sig mer eller mindre ut öfver alla klasser. Häraf förklarar
sig ock, att den yppersta af alla ballader om Robin Hood bär titeln
_Geste_, hvilken är den ursprungliga benämningen för den chevalereska
hjeltedikten. Utom denna, hänför M. Étienne till detta sekels
sånggrupp balladen _Robin Hood and the Monke_, och vi tillägga, på
grund af stil, ortografi och språk, och äfven innehållet, balladen
_Robin Hood and the widows three sons_.

Den utveckling sägnen om fribytarne i dessa trenne sånger vunnit
måste i det närmaste motsvara engelska folkets egen utveckling ifrån
Richard Lejonhjertas tid till Henrik V, eftersom folksångens hjeltar
lefva folkets lif. De engelske yeomännen vid denna tid kunde icke med
samma ögon betrakta fribytarelifvet, som de anglosaxiske landtmännen
i tolfte och trettonde seklerna. Ännu var visserligen denna _stout
yeomandrie_ ett krigiskt slägte, öfvadt i vapenbragder under
fejderna med Skottland och Frankrike samt kampen mellan Rosorna;
och såtillvida måste hjelten äfven i deras sånger vara en man af
mod och vapenskicklighet. Men yeomannens ställning var redan fri
och oberoende, han visste sig vara herre öfver sina lemmar och sin
person alltsedan habeas-corpus-aktens stadfästande, jemte det att,
ifrån början af detta århundrade, odlaren af jorden upphört att vara
bunden dervid,[29] och sålunda var vorden en man för sig, som njöt af
lifvet efter sin egen lust. Men i den fries boningar sjunger man ur
en annan ton än i trälens. Sången blir muntrare, den upphör att till
sin ton vara lidelsefull, och dess hjeltar upphöra att befläcka sitt
hjeltemod med blodiga och vilda handlingar. Vid samma tid inträffar
äfven den betydelsefulla förändring i statsskicket, att de mindre
godsegarne, franklin'erne, som mer och mer närmat sig borgerskapet,
tillsammans med detta bilda ett underhus, i hvilket åtminstone
från 1425 det engelska språket tyckes varit rådande. Dermed hafva
de lägre klasserna slutit sig tillhopa till en samhällshälft,
som intar ett betydande rum i statsaffärerna; en upphöjelse, som
mäktigt måste verka till att höja deras sjelfkänsla. Annan måste
tonen, annat måste äfven det skildrade lifvet vara uti sånger, hvari
folket skulle finna sitt nöje, sedan det kommit till berättigande,
än medan det låg förtrampadt och föraktadt. Tar man härtill ännu i
betraktande det genom handel och industri tillvexande välståndet,
som förädlar sederna och mildrar folkets sinne, får man i dessa tre
omständigheter, frihetskänslan, den politiska sjelfständighetskänslan
och välståndets ädlare njutningar, de elementarkrafter, under hvilkas
inflytande diktstoffet i femtonde seklet utbildats.

Tillfölje af detta inflytande återfinna vi nu den gamle fribytaren
såsom en ädel, nästan chevaleresk man, hvilken lefver lik en
herrskare i sina skogar. När han blåser sitt horn, infinna sig väl
halftannat hundrade af unga män, i gröna mantlar och med goda bågar i
sina händer, samt böja vördnadsfullt knä, så att konungen sjelf, då
han engång var närvarande, fann det vara en "underbart vacker syn".
Också iakttager Robin Hood sjelf ett artigt sätt emot alla menniskor,
tillochmed munkarne, så att då engång en sådan blifvit uppfångad
och framföres, aflyfter han helsande sin befjädrade hatt, och då
munken underlåter att göra detsamma, kallar han honom föraktfullt
en "chorle",[30] en lymmel, hvilken icke lärt sig någon "curteysy".
Derföre beprisar honom sången icke blott som en _proude_, utom ock
_curteyse_ outlawe. Denna courtoisie är icke sätt och manér allenast,
den är följden af en elevation i karakteren, som åter härleder sig
från medvetandet om den sjelfständiga och oberoende ställning han
intager. Han är en fri _yeoman of the forrest_, som respekterar
andras personer -- om ock icke deras kassor -- för det han
respekterar sig sjelf. Detta bud öfverträder han endast den gången,
då Little John lockat sheriffen till Sherwood och Robin Hood låter
afkläda honom hans skinbrämade normandiska drägt samt i fribytarnes
vanliga gröna kostym bland dem tillbringa natten, hvaraf dennes sidor
jemmerligen begynna värka. Men det gör han, under hotelse, att i
tolf månader låta honom utstå denna vedermöda, blott för att lära
honom "efter hvad reglor en fribytare lefver", hvartill sheriffen
utbrister: "O Robin, tag hellre mitt hufvud, än att jag skulle
tillbringa här ännu en natt; dina reglor äro hårdare än någon eremits
eller klosterbroders."

Men fribytaren har andra, ännu långt väsendtligare bud, hvilka
för honom, liksom de chevalereska sedebuden för riddaren, utgöra
den enda lag han erkänner. Han antänder aldrig byar, han plundrar
aldrig kyrkor, han tar aldrig ocker, lefver icke i vällust, har
icke våldfört någon jungfru, ej heller tubbat någons hustru; och
detta är väl en bättre moral än månget riddareideal kunde berömma
sig af. När allt kommer omkring, blir den väsendtliga skilnaden
mellan folklifvets och det adeliga lifvets chevaleri, att det förra
är mycket sundare och friskare. Robin Hood är generös, men klok.
Han ger sir Richard at the Lee den erforderliga summan, men som lån
och emot borgen. Först när denne visat sig pålitlig och ordhållig,
skänker han honom frikostigt både skulden och lika mycket till. Hans
vänskap är bottenärlig och trofast, såsom samme knight fick erfara,
men han kastar sig aldrig i halsbrytande omöjligheter. Märkeligast är
dock hans galanteri, ehuru hans hjerta icke utkorat sig någon dam,
hvars nycker kunnat sända honom till verldens ända; ty i fribytarnes
sällskap finnas icke några qvinnor. Men Robin Hood och hans män
ofreda aldrig ett sällskap, der en qvinna befinner sig, ja det
förtäljes, att då abbedissan i Kirkleys kloster, till hvilken han
vände sig för att blifva åderlåten, falskeligen lät honom förblöda
och sålunda bragte honom om lifvet, fribytarehöfdingen innan han dog
gifvit sträng befallning åt sina män, att icke tillfoga henne eller
klostret något ondt. Denna vördnad för qvinnan sammanhängde, alldeles
som hos riddarne, med en hängifven dyrkan af jungfru Maria.

    Robyn loved our dere lady,
      For doute of dedely synne;
    Wolde he never do company harme
      That any woman was ynne.

Vi hafva sett, i hvilket spändt förhållande han stod till prelater
och munkar. Men detta hindrade honom icke att vara synnerligen
from och gudfruktig; han ville aldrig spisa innan han hört trenne
mässor läsas, en till Gud Faders, en till den Helige Andes och en
till jungfru Marias ära. Så hände det sig tidigt en majmorgon i
pingsthelgen, då solen herrligt uppsteg och fåglarne gladeligen
sjöngo, att Robin Hood befann sig vid ett sorgset mod öfver att på
en så högtidlig dag icke kunna åhöra ottesång eller mässa. "Mer än
fjorton dagar, sade han, äro gångna sedan jag skådat min frälsare;
i dag vill jag till Nottingham, så hjelpe mig den milda Maria." Han
beger sig åstad, beledsagad endast af sin trogne vän och följeslagare
Little John; men under vägen skjuta de till måls och råka deröfver
i delo. Little John återvänder harmsen till Sherwood, och höfdingen
inträder ensam i S:t Marys kyrka. När han här knäfaller vid korset,
igenkänna honom alla närvarande, bland hvilka äfven befann sig en
"gret-hedid" munk, som smyger sig med hast och underrättar sheriffen.
Stadsportarne stängas, och en skara män inbryta i kyrkan samt
öfvermanna den bålde fribytaren, sedan hans klinga brustit i stycken
emot sheriflens hufvud.

Vi hafva antydt, att de högre klassernas lif kunnat något inverka
till att gifva folkets sång denna chevalereska ton; vi hafva ock
antydt, att denna väsendtligen berodde på folkets egen lyckligare
ställning under femtonde seklet; men vi måste äfven framhålla, att
den ädla hållningen hos folksångens hjelte förnämligast grundar sig
på den karakter han från begynnelsen egde. Han var allt ifrån början
en beskyddare af de fattige och förtryckte, han tog af den ena, for
att kunna gifva åt den undra, och slog den ena for att skydda den
andre, och detta var ju hufvudstycket i de chevalereska budorden.
Härvid behöfdes således icke stor förändring af det ursprungliga
ämnet; blott att han helt och hållet förgät det nationella hatet
-- ty en sådan bestämning ingick alls icke i riddaremaximerna --
och löste sig, liksom riddareväsendet i tiden hade löst sig, från
alla slags nationella band, samt vann en viss sorglöshet, ett visst
"får-gå" i sin karakter. Men äfven i detta stycke röjer han en långt
bättre art an romantikens idealer. _Han_ tar icke och ger icke
efter nyck, utan efter en högre ordning; han tar alltid af de rike
och öfvermodige, och ger alltid åt nödlidande, och följer dervid
den humana plägseden, att låta enhvar sjelf uppge sina medförda
tillgångar, och att taga endast då, när delinqventen uppgifvit mindre
än han verkeligen befinnes hafva medfört.

Man lär icke lätteligen hos någon riddare af stigen anträffa ett
trefligare sätt att stråtröfva, än det hvarpå Robin Hood lättar
de resandes kassor, hvilka med pengar, pomp och ståt färdas genom
skogen. Han har merändels en munter förevändning till hands. Robin
Hood älskar äfventyr lika väl som någon _knight errant_. Men går han
icke sjelf att uppsöka sådana, måste de komma till honom. Han spisar
högst ogerna utan bordssällskap. Måltiden smakar honom icke, "innan
han fått någon båld baron, eller någon sqvire eller annan man som
bor der vesterut", att dela den med sig. Han utsänder derföre sina
män, med goda bågar i händerna, att posta vid Watlynga-vägen.[31]
Här spilles intet blod, ty vid anblicken af de spända bågarne flyr
hvem som fly kan, och som icke ser sig nödd att antaga inbjudningen,
hvilken vanligen framföres med den förebråelse, att gästen så länge
låtit Robin Hood gå fastande och vänta. Han beledsagas in i skogen
till höfdingen, och man sätter sig att spisa. Bordet är godt, ty
fribytaren kan bestå allt slags villebråd, han har svanor och andra
läckerheter ifrån floden, som sorlande genomflyter obygden, han
har ymnigt af fasaner, ja i skogen finnes ej en så liten fågel,
att den icke funnes på hans bord, tack vare de goda armborsten;
man har med skäl anmärkt, att det spisas nog rundeligt och ofta i
detta ideala lefverne. Men efter måltiden uppenbarar Robin Hood en
annan egendomlighet, som för gästen är lika oväntad, men säkert mera
obehaglig, än hans förekommande sätt att inbjuda. Han äskar betalning
för sin förplägning, ty, säger han, "det är icke skickligt att en
yeoman går i kostnad för en gentleman. Säg, jag ber er, huru mycket
finnes i er kappsäck?"

Detta lefverne hör till dagordningen i Sherwood och afbrytes endast
då sheriffen utlyst någon målskjutning, eller ett allmänt företag
lockar fribytarne ur sina gömslen. Är man således mera härdad till
sin natur än Nottinghams sheriff, lefver man ganska gladt och muntert
i den grönskande skogen. Också älska fribytarne honom såsom man
älskar ett hem, med alla dess kända kära bilder, hvilken hemkärlek
ej kan väcka någon förundran, ty i Sherwood är en evig vår, der är
alltid pingst eller midsommar, alltid äro löfven "smala och långa",
och fågelsången muntert klingande. Derföre trifves icke Robin Hood
vid konungens hof; när han uppehållit sig der i femton månader gripes
han af en djup längtan åter till sina skogar. Han får ingen blund i
sina ögon, ingen spis vill smaka, intet tidsfördrif roa honom. Och
när han åter kommer till Sherwood, är der lust och gamman som förr.
Morgonen är daggfrisk och klar, och de muntra fåglarne hålla allt än
på med sina små toner, "notes small".

I engelska folksången framträda icke tvenne mägtigare känslor, än
dessa båda, hemkänslan och känslan för naturen. Också finnas icke
tvenne känslor, som så troget skulle följt Anglosaxaren från början
till slut, den ena utmärkande för Germanerne, men bland alla Germaner
främst för Anglosaxaren i lifvet som i sången, den andra gemensam
för all folksång. Vi må låta Beda tala, han är den äldsta tolken af
anglosaxiska folkets känslor och tankar.[32] När Paulinus förkunnade
kristendomen för konung Edwin af Northumberland, sammankallade denne
sitt witena-gemot, för att höra de vises tanke om den nya läran. Då
uppstod i församlingen en konungens thegn och talade sålunda: "Så
synes mig, o konung, menniskans närvarande lif, i jemförelse med den
okända tid som skall komma, att det liknar den snabba flygten af
en sparf genom rummet, hvari du sitter till måls i vinterqvällen,
med dina ealdormen och thegner, och en värmande brasa på golfvet,
medan stormar och regnskurar och snöfall råda derute. Sparfven
kommer och flyger in genom ena dörren och genast derpå ut genom den
andra. Under det han nu är inne, är han trygg för vinterstormen;
men det är allenast ett ögonblick af ljus och klarhet, hvarpå han
åter försvinner ur din åsyn ut i den mörka vintern dädan han kommit.
Så är ock med detta menniskolif, att det varar för en kort stund
allenast, men om hvad som föregått eller hvad som skall efterfölja
känne vi platt intet. Alltså, säger jag, om den nya läran innehåller
någonting visst härom, synes hon rätteligen värd att efterföljas."
Hvilken ton af hemkänsla, och af känsla för naturen genomgår icke den
ruggige mannens tal? Och samma kärlek för hemmet, som här talar ur
den northumbriske krigarens mun, röjer sig i de anglosaxiska lagarnes
oaflåtliga vård om qvinnan, familjen och hemmet,[33] samma känsla
lefver än i den moderna Engelsmannens _fireside_-lust. Man skulle
knappast vänta sig några spår deraf i sången om hemlöse fribytare,
hvilka öfvergifvit familjen och härden; och dock klingar den äfven
här omisskännelig. Skogen har för fribytarne öfvertagit hemmets roll,
och solboet under _the trystyl tree_ är deras härd. Detta träd är
en gammal trofast[34] lind, der höfdingen har sitt högqvarter, der
hans bord dukas, och dit männerne samla sig vid ljudet af hans horn.
När Little John drar ut att befria Robin Hood, den gången då denne
öfvermannats i S:t Marys kyrka, förmanar han sina kamrater: "Sen väl
till, att J bevaren vårt lummiga träd."

I dessa sånger sammanfaller sålunda hemkänslan med naturlusten, som
på mångfaldigt sätt genomströmmar dem. Denna sednare, som på engelska
folklyran anslagit den första ton, hvilken framträngt till våra
öron,[35] kunde näppeligen erhålla ett homogenare ämne att flyta ut
i, än det naturfulla fribytarelifvet. Vi hafva sett huru han verkar
direkte målande, i det han skapar en evigt grönskande vår i Sherwood.
Men han uppenbarar sig äfven indirekt, hos personerne i sången. I
den glada gröna skogen, under naturens mäktiga inflytelser, strömmar
blodet friskt i den engelske yeomannens ådror, han befinner sig väl,
är vid goda vätskor, som det heter. Välbefinnandet åter gör hans
sinne muntert, han blir _humurous_, full af infall och godmodigt
skämt. Denna naturhumor -- benämningen är Vischers (Aesthetik, § 216)
-- bildar den första form, hvari den engelska humorn framträder. Hon
höjer sig öfver det blott burleska genom den sjelfkänsla, hvilken
härflyter från folkhjeltens medvetenhet om sitt stolta oberoende och
sin eleverade ställning; i hans infall finnes derföre alltid en högre
mening, än hos det enkla utbrottet af putslustighet, och hans skämt
beherrskas af en viss naturlig intelligens. Men hon har icke höjt sig
till den fritt och liberalt bildade humoristens ideala ståndpunkt,
dertill är sambandet med naturen alltför intimt. Folksångens
humoristiska personlighet kan icke umgås med naturen på det för den
högre humorn rätta och behöfliga sättet, sålunda att han skulle lägga
naturföremålen eller rättare föremålens natursida såsom motsats till
sublimiteten, och genom sammanställningen mellan deras lägre ändliga
egenskaper och menniskans högre oändliga sträfvanden frambringa
humor. Dertill är folksången icke fri nog, han måste stadna vid det
godmodiga, så att säga, bundna skämtandet.

Endast en gång kommer folksången nära nog upp till den högre humorn.
Det sker, när den drifver sitt skämt in på ett fält, der man knappast
skulle väntat sig det. Då sir Richard at the Lee för Robin Hood
förtäljt sina bekymmersamma omständigheter, frågade denne, om han
icke egde några vänner, hvilka ville gå i borgen för honom. "De hafva
alla öfvergifvit mig, svarade riddaren, om icke Han som dog på korset
vill hjelpa mig." -- "Bort med slikt prat, genmälte Robin: tror du
jag vill hafva vår Herre, Petrus, Paulus eller någon af dem till
löftesmän? Du bör skaffa dig en bättre borgen." -- "Sanfärdeligen,
sade riddaren, jag vet af ingen annan, om ej Guds moder sjelf, ty
hon har alltid stått mig bi." Då utropade Robin: "Sir Richard,
du kunde genomsöka hela England och funne dock aldrig en bättre
säkerhet för ditt lån." På sätt och vis missräknade han sig icke
heller; ty den utsatta betalningsdagen uppbringar Little John och
hans kumpaner, som i vanlig ordning posta vid landsvägen, en munk
med ett praktfullt följe af femtiotvå män och sju packhästar. Det
är öfvermunskänken i S:t Marys kloster, som är på väg till London,
för att genom mutor söka tillvinna klostret sir Richards egendom.
"Se här, tvifla aldrig mera på den goda jungfrun, sade Little John
till Robin, som denna morgon varit mycket bekymrad för sitt lån;
ofelbart hemtar denne munk betalningen, eftersom han är från hennes
kloster." Munken protesterar och svär en sorgsen ed, att han aldrig
hört talas om den borgesförbindelsen. Fribytaren förebrår honom hans
syndiga tal; "alltid har ju vår Herre varit känd som en rättskaffens
man, och likaså hans milda fru moder. Huru mycket medför du?" Åter
bedyrar munken, att han icke har mer än tjugu mark. "Om så är, vill
jag icke hafva en penny; men har du mera, skall du mista det; ty
jag gillar icke, att du förskingrar andras penningar." När munkens
kassa uppräknas, befinnes deri åttahundrade pund, eller dubbelt mera
än fribytaren lånat sir Richard. "Hvad sade jag dig, munk, utbrast
Robin, vår fru är den pålitligaste qvinna i kristenheten och den
bästa borgen i hela England. Min helsning till den ädla jungfrun, att
om Robin Hood kan vara henne till tjenst, skall hon i honom finna en
vän, och om hon har behof af silfver och guld, skall hon erhålla tre
gånger mera än hon behöfver."

Det tyckes, som skulle folksången icke hysa synnerlig aktning för
religionen, då han talar ur denna ton. Vi hafva dock sett, att
Robin Hood ingalunda är en gudlös man, utan tvertom mycket from
och nitisk i sin tro. Men han kan det oaktadt mycket väl skämta
med kulten och försätta den snikne munken, som är kultens yttre
tillbehör, uti en rätt komisk ställning till densamma, utan att träda
sin religiösa känsla för när. Men detta kan han endast derigenom,
att hans religiösa känsla icke är ängslig och bunden af kulten,
såsom hans känsla var bunden i förhållande till naturen. Den äkta
medeltidskristne, som väl kunde yr draga omkring i en rasande burlesk
åsne- eller narrfest, skulle likväl icke kunnat skämta såsom han.
Man finner här symtomer som förebåda reformationen; de Wicklefitiska
lärorna hade begynt lossa på de gamla bandena och gifva kulten i
händerna på folket, då förhållandet dittills varit det omvända.

Å andra sidan slår folksången icke sällan öfver i det burleska. I
denna riktning utbildar den en figur vid sidan af höfdingen uti
hans trogne vän och sekund-chef, Little John. Denne är en engelsk
Eulenspiegel, men med mycket ädlare hållning; han är icke lössläppt,
fast han älskar upptåg, han är tapper på samma gång som förslagen,
han är frikostig och hjelpsam som hans herre, om han ock icke eger
dennes lyftning.

    A more merry man than J am one
      Lyves not in cristianté,

säger han om sig sjelf. Ingen förstår så som han, att spela spratt
på spratt åt sheriffen. Han ger sig i dennes tjenst och passar
på tillfälle, då hans herre är ute på jagt, att tillställa ett
grundligt kalas på ölet och vinet i källaren, sedan han derförinnan
slagit hofmästaren sönder och samman, kämpar ett envige med kocken
i köket, hvilket slutas dermed att de stridande försonte räcka
hvarandra handen och kocken följer Little John till Sherwood,
medtagande allt sheriffens silfver. Ditkommen besinnar han sig på
ett än djerfvare företag, hastar att uppsöka sheriffen och narrar
denne med berättelsen om en stor och präktig grönfärgad hjort med
sextio-greniga horn, att följa honom till Robin Hood, der hans hjerta
vill brista, då han ser sin kock i fribytarhöfdingens tjenst, sitt
silfverförråd uppdukadt under den lummiga linden och sluteligen sig
sjelf i friskyttarnes våld. Ej heller förstår någon bättre än Little
John att uppbringa de förbifarande och obligera dem att spisa med
hans herre, och när sedan packningen skall undersökas, är det han
som uppräknar penningarna i sin utbredda mantel. I sitt sätt att
tala har han en blandning af tokrolighet och käck oförskämdhet, i
det han aldrig ger en sak sitt rätta utseende eller namn. När han
för Robin Hood presenterar sheriffens kock med det röfvade silfret,
säger han visst icke: se här, mästare, denne har jag tubbat och detta
har jag tagit; han säger sirligt: "Den bålde sheriffen helsar dig
rätt mycket och sänder dig sin kock, sina silfverkärl och trehundra
pund." Och när han uppbringar öfvermunskänken från S:t Marys kloster,
tilltalar han honom strängeligen: "Drabbe olyckan din kala hjessa
under hattbandet, att du sålänge låtit min herre vänta på dig med
middagen." Sången tillåter sig ungefär samma skämt med honom sjelf,
då han kallar honom Little John, ehuru han är af en jättelik växt.

Sådan är väsendtligen andan och tonen, hvilken femtonde seklets
folksång inlagt i fribytarlifvet. Det återstår oss ännu att taga i
betraktande formen, hvari den klädt detta ämne.

I öfverensstämmelse med realismen i den engelska folksångens lynne,
är den äkta balladen en enkel konstlös berättelse. Då vi i svensk
öfversättning ega den förträffligaste af dem alla, Chevy-jagten,
om hvilken redan sir Philip Sidney förklarade, att den inverkade
mäktigare på hans hjerta än klangen af en trumpet, må denna tjena
som förebild. Grefve Percy har svurit en ed, att i tvenne runda
dagar jaga hjortar på Chiviats berg, till trots för riddar Douglas
och hans män. Detta leder till en strid "on the debatable ground",
i hvilken de begge höfdingarne falla och månge af deras män. Större
är icke det ämne, hvaraf minstrelen frambringar en af de herrligaste
sånger någon folklitteratur har att uppvisa. Och hvilken är den
konst han härvid använder? I plananläggning och disposition så
godt som ingen. Han berättar den enkla händelsen troget såsom den
tilldragit sig. På samma sätt består Robin Hood-sången af en samling
enkla tilldragelser, af hvilka enhvar ursprungligen utgjort ett
litet epos för sig, med ytterst enkel uppränning. Så skildrar en
sång t.ex. Robin Hoods möte med riddaren, sir Richard at the Lee.
Fribytaren står i den gröna skogen, han vill icke dinera innan någon
förbifarande hemtats honom till bordssällskap, männerne utsändas med
bestämda förhållningsordres, de uppfånga riddaren, man spisar, samtal
uppstår om riddarens olyckliga belägenhet, fribytaren hjelper honom
och begåfvar honom rikligen med skänker, hvarefter de åtskiljas.
Detta ämne behandlar sången sålunda, att han efter en kort ingress,
deri åhörarne manas till uppmärksamhet och hjelten introduceras
[36], direkte öppnar ämnet med att motivera hjeltarnes företag i
ett samtal, ock derefter fortgår, upptagande endast hvad sir Walter
Scott kallar "the leading circumstances of the incident". Är sångaren
nödsakad omfatta tvenne händelser i samma ballad, indelar han den
helst i _fyttes_ eller underafdelningar, af hvilka hvarje oftast hade
sin skilda melodi; en sådan afdelning företog han sig dock stundom, i
händelse sången blef för lång, blott för hvilans skuld. Dock händer
äfven, att han sammanför tvenne händelser i en sång, och gör då sin
öfvergång helt konstlöst, såsom i fjerde sången af lityll Geste:

    Now lete we that monke be styll,
      And speke we of that knyght.

Samma behandlingssätt använder sången vid de öfriga sägnerna: Little
Johns puts med sheriffen, öfvermunskänkens vidrigheter i Sherwood,
sheriffens hämd, Robin Hoods förbund med sir Richard och slutligen
Robin Hood och konungen. Jemte sägnen om Robin Hoods ofärd i S:t
Marys kyrka samt huruledes han befriar enkans tre söner, utgöra
dessa berättelser allt hvad af femtonde seklets tradition om
Robin Hood finnes öfrigt. Utan tvifvel hafva de alla från början
utgjort sjelfständiga ballader, såsom fallet ännu är med de tvenne
sistnämnda; hvaremot de föregående små epopeerna, sannolikt kort
förr än de af Wynkyn de Worde utgåfvos, sammanförts till en cykel
under namn af _the Lityll Geste of Robin Hood_. Denna sammanställning
är icke folkets verk; ty det inre sammanhang och den fullständiga
ömsesidiga motivering, som sålunda gifvits sångerna, röjer ett
konstnärligt tillgörande.

Sir Walter Scott, som visserligen bör förstå saken, säger att
poetens konst hufvudsakligen beror på förmågan att "förkroppsliga
och i detalj framställa omständigheter, hvilka existera endast i
hans egen fantasi";[37] denna framställningsförmåga kallar han den
höga skapelsekraft, hvilken gifvit poeterne deras namn af _poietes,
maker, sceop_, och vi kunna tillägga _seppä_. Detta blir isynnerhet
fallet med folksången. Vid denna ytterliga enkelhet i plananläggning
och disposition vore det förbi med allt intresse för densamma, om ej
dess konst hvilade på sjelfva framställningen. I sjelfva verket är
det dock svårt vid all slags poesi, att göra denna åtskilnad mellan
uppfinning och framställning, men framförallt vid folkpoesin, hvilken
mer än den konstnärliga har tycke af en naturprodukt, der ingen
eftertänkande konstnär vårdat sig om vexten, och derföre ej heller
någon åtskilnad kunnat uppstå mellan grundtanke och form.

Af denna fullständigare identitet kan man sluta, att
framställningssättet måste vara likaså enkelt, realistiskt och
på saken gående, som dispositionen. Liksom i den sednare endast
händelsens hufvudmomenter upptagas, användas här endast väsendtliga
drag, som kunna bidraga till bildens förtydligande. Härvid
understödes folksången af den skärpa i åskådningen, som är hvarje
väldanadt naturbarn egen. När han tecknar den sorgbundne sir Richards
person, heter det:

    All dreri then was his semblaunte,
      And lityll was his pryde,
    Hys one fote in the sterope stode,
      That other waved besyde;

och man måste medgifva, att han lyckas, genom att anföra blott
de tvenne omständigheterna med anletets och fötternas hållning,
återgifva en fullkomlig triste-figura-bild. Då Robin Hood och
konungen, hvilka med alla sina män klädt sig i Lincoln-grönt,
tillsammans återvända till Nottingham, förskräcktes stadens
innevånare vid den tanken, att konungen var slagen och fribytarskaran
på väg att öfverfalla dem.

    Full hastly they began to fle,
      Both yeomen and knaves,
    And olde wyves that myght evyll goo,
      They hypped on their staves.

Denna sinnlighet tränger sig fram ända i ord och talesätt, vid valet
af hvilka hon, som en instinkt, leder folkskalden på rätt. Alltid
heter det om fribytarne, då de inställa sig på höfdingens kallelse,
att de komma "tripping over the lee", hoppande öfver tufvorna på
fältet, eller "prycking on a row", trampande i rad efter hvarandra,
såsom nödvändigt är för en skara, då den vandrar mellan träden.

Men utom denna sinnlighet finnes en annan omständighet, som åt
folksångens uttryckssätt ger en gripande kraft. För vår del
åtminstone fattas vi städse vid dessa ålderdomliga uttryck af en
underbar känsla deraf, att de gått öfver talrika generationers
läppar, hvarföre det icke är en individs utan seklers känslor,
som i och genom dem uttala sig. Tillägger folksången ett epithet
eller faller den ett omdöme, såsom då den skottska balladen om
clanerna Elliott och Armstrong upprepadt säger: "They were a gallant
cumpanie"; eller då i Chevy-jagten om de fallne lorderne säges:

    Two better captayns wear not in Christianté,
      Then that day slain wear ther;

så är det icke en enskildts flygtiga tycke, det är hela nationens
ovanskeliga kärlek och beundran deri uttalas: och då i den sednare
hjeltedikten sångens medkänsla för Wetharryngton yttrar sig i dessa
enkla ord:

    For Wetharryngton my harte was wo,
      That ever he slayne shulde be,
    For when both his leggis wear hewyne in to,
      Yet he knyled and fought on hys kne,

är det liksom sympatin hos alla de slägten, genom hvilka sången
passerat, skulle gjutit sig i de konstlösa uttryckena, och deraf
denna trohjertade tillförsigt strömmat in, som i förening med det
enkla och omedvetna, ger all traditionel sång ett så egendomligt
vemodigt behag. Detta är beslägtadt med poesin uti allt ålderdomligt
i talesätt, plägseder och bruk. Dertill vinna den traditionella
sångens enskildta uttryck, åtminstone de väsendtligare, genom denna
bearbetning under flere generationer en afrundning och precision, som
endast den store skalden genom mycken omsorg är i stånd att vinna;
hvad som ursprungligen funnits öfverlopps har bortfallit, och hvad
som erfordrats till bildens klarhet har tillagts; liksom de rullande
stenarne i en fors under vågornas ständiga bearbetning blifva glatta
och afrundade.

Jemte naturlusten, hvilken likaledes afsätter sig uti uttryckena,
utgör denna i framställningen inneboende medkänsla det lyriska
elementet i folksången; hos de mera heroiska balladerna till tonen
elegisk, i Robin Hood-sången deremot, i öfverensstämmelse med
grundtonen i dikten, skämtsam och munter. Föröfrigt framträder
detta lyriska element på mångfaldigt sätt, dels i enkla talesätt
och attributer såsom "good yemàn", "Robin Hood and his merry meynè"
o.s.v., dels i direkta omdömen, men mest dock i skildringen sjelf,
eller ur de handlande personernes mun. Med hvilken stolthet tecknar
icke sången sin hjelte, då han inträder i S:t Marys kyrka och
knäfaller framför korset:

    All that euer were the churche within
      Beheld wel Robyne Hode;

huru skämtsam är icke hennes ton, då hon skildrar det sätt hvarpå
Robin Hood och hans män utöfvade sin frikostighet emot sir Richard
at the Lee, och huru lifligt deltar hon icke i fribytarens samqväm
med konungen, då de skjuta till måls och kindpusta hvarandra.
Stundom vinner dock känslan än mera terräng och inträder i sjelfva
handlingen, såsom vid framställningen af fribytarnes trofasta
inbördes vänskap vid det tillfälle, då sheriffen under målskjutningen
oförmodadt öfverfaller dem, hvarvid Little John såras i sitt knä och
med sin vanliga hurtighet besvär Robin Hood, vid den tillgifvenhet
han för honom hyser och vid alla tjenster han bevisat honom, att
draga sitt svärd och taga hans lif, på det han icke måtte falla
i sheriffens hand. "Det ville jag ej för allt guld, som finnes i
det glada England", svarade höfdingen, hvarpå Much, mjölnaresonen,
sägande: "Gud förbjude Lytell Johan, att du skulle öfvergifva oss",
tog honom på sin rygg och bar honom väl en mil, under det han allt
emellanåt stadnade för att skjuta emot fienden. Samma känslofullhet
visar sig ock, då höfdingen och hans vän på vägen till S:t Marys
kyrka åtskiljts i full ovänskap, men Little John sedan, då Robin
råkat i fångenskap, glömmande allt agg, sätter sitt lif på spel och
öfverlistar både konungen och sheriffen för att befria sin herre.
-- Alldeles samma sätt att uttrycka sig begagnar äfven naturlusten;
dels enkla ofta återkommande uttryck, hänförande sig till den gröna
skogen, de qvittrande fåglarne, den vackra våren, dels direkta
skildringar och utbrott, dels. äfven så, att den stundom inträder som
motiv för handlingen, såsom den gången, då Robin Hood i den vackra
pingstmorgonen under inflytande af den herrliga naturen kände ett
så djupt behof att uppsöka sin frälsare. Den naturskildring, hvari
sången vid detta tillfälle utbryter, är den längsta vi erinra oss
hafva sett i någon folksång. Ty den utförda skildringen tillhör icke
det omedelbara utbrottet, utan framgår ur en viss afsigtlighet och
ur målningsbegäret. Förnämligast användas de korta enkla uttryckena,
hvilka endast sällan förekomma meningslöst, såsom fallet är med den
svenska folksångens: "för fågel och så ljuf" "förr än dagen dagas
upp under östan", "grönan ö", "rosendelund", o. dyl. För liknelsen
deremot har balladen intet sinne.

Genom denna lyrik, hvilken dock hufvudsakligen ligger endast i
ämnets yttre omklädnad, gestalta sig de små epopeerna till sånger;
den episka anläggningen får en lyrisk framställning, versen danar
sig till stanzer, och den muntra andan i sångerna klingar ut i
lustiga melodier. Af sådana har D:r Rimbault gjort en talrik samling,
dels ur manuskripter, dels från folkets läppar. De äro merändels
olika för skilda ballader, då deremot metern städse förblir en och
densamma, som engelska folket utkorat till en stående meter för
sina sånger. Såväl Percy som Warton vill i detta versslag skåda en
itudelad alexandrin. Huru härmed än må förhålla sig, är dock visst
att balladmetern icke eger någon frändskap med det anglosaxiska
fornnordiska meterslaget, likalitet som i framställningen återfinnas
spår af de gamla metaforerna och liknelserna; utan antingen är den en
ny skapelse, eller ock tillhör den, liksom sjelfva namnet _ballad_,
det myckna folket upptog af fremlingarne och de lärde.

Naturligtvis är språket i dessa gamla sånger ålderdomligt,
accentuationen vacklande, ordens betydelse antiqverad och
satsbygnaden styf. Men allt detta bidrar blott att för en modern
läsare stärka den ålderdomliga trohjertade tonen, som ligger i
sjelfva uttryckssättet. Folksången uppstår och lefver som en skogens
blyga blomma, utan skötsel och ans, nästan omedveten om sin tillvaro,
och kan derföre föga veta om sin klädsel. Så har ock händt, att många
uttryck förblifvit stående, der den ursprungliga meningen förändrat
sig till en annan, och fortfarit att, liksom vissnade partier i en
frisk löfbeklädnad, ehuru meningslösa, ingå i dikten. Minstrelerne,
hvilka betraktade dessa uttryck såsom samfäldt egendom, hade äfven
goda skäl att icke bortkasta detta den traditionella sången _caput
mortuum_. De behöfde dem för sig sjelfva, för att låta eftertanken
ila till det som skulle sägas, och de behöfde dem för att gifva
åhörarne rum att besinna sig på det sagda. I Robin Hood-sången,
synnerligast lytell Geste, förekomma de dock sparsamt, hvarjemte de
ofta återkommande uttryckena der hafva en viss betydelse, antingen
de uttrycka den godmodiga stämningen och naturkänslan, eller
bidraga till att lokalisera, eller ock underhjelpa öfvergångarne.
I detta sednare hänseende spela de en vigtig roll i balladens
framställningssätt.

Den öfvervägande sinnlighet, hvilken åt framställningen i balladen
ger sådan åskådlighet, medgifver i dess ställe icke åt folksången
en reflektionsförmåga, som är erforderlig för diktens utveckling
och framåtskridande. Sången sönderfaller derföre i en rad af små
bilder, mellan hvilka han med svårighet finner öfvergången. Äro dessa
bilder nära befryndade, gör han sig icke heller något besvär med
öfvergången, utan ställer dem bredvid hvarandra med ett "then", eller
med att upprepa i den sednare några ord ur den föregående. I annat
fall hjelper han sig med någon af de stereotypa fraserna. När han
till exempel skall förflytta scenen till S:t Marys kloster, sker det
utan all förberedelse sålunda:

    The abbot sayd to his covent,
      _There he stode on grounde_, etc.

hvarvid den sednare meningslösa strofen dock tjenar att framhålla
abbotens figur och låta åhöraren verkställa öfverflyttningen.

Ett annat sätt att framföra berättelsen är samtalet. Oförmågan
hos det odisciplinerade sinnet att i reflexionen sammanfatta ett
förhållande är orsaken, hvarföre obildade personer i sitt tal städse
anföra andras eller äfven egna yttranden in extenso, inledande dem
med ett "han sade", "och så sade den", "jag sade", o.s.v. Af samma
oförmåga att referera, eller med egna ord återgifva de uppträdande
personernes meningar, kommer det sig, att i folksången en så
betydande del utgöres af dialog. Detta bidrar väsendtligen att öka
åskådligheten, men följden blir ock talrika upprepningar af det
sagda, såsom till exempel alltid när ett budskap skall aflemnas.
Sålunda ingår ock i balladen på sätt och vis ett dramatiskt element,
och vi skola i det följande se, att Robin Hood-sången icke stod
fjärran från tiljorna.


III.

Sådan är de äldre sångernas uppfattning och behandling af
fribytarelifvet. Robin Hood är enligt dem en man af ädel karakter,
högstämdt sinne och rena seder. Han intar en betydelsefull ställning
af fiendtlighet emot de styrande, de mäktige och rike, af välgörenhet
och beskydd emot de fattige och nödlidande. Han samlar sitt band till
djerfva företag med sådan framgång, att det tycktes som ernade han
göra sig till konung öfver hela nordlandet. Också lefver han som en
kung i sina grönskande skogar, utan brist, utan sorger och motgångar,
gladt förnötande tiden med jagt och muntra tidsfördrif.

I de sednare sångerna, hvilka i riklig mängd finnas bevarade från det
följande seklet, har han undergått en väsendtlig omgestaltning. Robin
Hood i _the lityll Geste_ liknar sextonde århundradets folkhjelte
ungefär lika mycket som den käcke odalmannen, hvilken med mannamod
dragit sitt svärd i blodig härnad för sin frihet och sin rätt, liknar
sig sjelf der han återkommen fredligt vandrar efter plogen, eller
skämtsam deltar i landtliga lekar. Denna sin förändring rår han sjelf
icke för. Han har blott troget följt folket åt i dess egen utveckling.

Den moderna samhällsutvecklingen har uppenbarligen ledt derhän,
att massan af folket allt mer och mer aflägsnats från allt direkt
deltagande i de politiska händelserna. Sedan svärdets aristokrati i
medeltiden efterträdte af intelligensens aristokrati, har massan,
som med sitt mod och sina vapen gaf yttersta utslaget i baronernes
inbördes strider, försatts i en ställning, der den icke annat
behöfver, än så godt den förstår gifva sitt ja eller nej åt dagens
ordfäktande hjeltar, hvilka handla liksom i ett dunkelt fjärran inför
dess ögon.

Fram till denna ställning hade engelska folket tagit ett betydligt
steg under tiderymden, som förflutit från Henrik V till Elisabeth.
Allt sedan det långvariga kriget mellan Rosorna kallades yeomannen
och borgaren icke till vapen förr än efter halftannat århundrade, då
det långa parlamentet manade det att dömma mellan sig och konungen.
Inga inbördes strider upprörde under denna tiderymd dess passioner
eller underhöllo den krigiska andan. Derförutom hade uppfinningen
af krutet omgestaltat krigskonsten, förträngt det nationella vapnet
samt bidragit att göra armeerna till skilda kaster, hvilka med folket
stodo i ringa eller ingen gemenskap. I sådana leder fanns icke rum
för yeomannen och hans långa båge, som ännu länge förblef hans
stolthet och förnöjelse. Äfven frågorna i den inre statshushållningen
rörde honom föga under Tudorska husets enväldiga styrelse. Folket
hade öfverlemnat affärerna åt parlamentet, och äfven detta, när det
någon gång sammankallades, ansåg sin uppgift vara att samtycka och
underskrifva.

I denna aflägsenhet från de historiska händelserna upptages
folkets sinne af det enskildta lifvets tilldragelser och känslor.
Härmed försvinner ur dess sång såväl det stora i ämnet som det
höga i tonen. Utom de gamla sägnerna hvilka fortsättas, och utom
de hvilka öfverkomma från romantiken, utgöras de tillkomna ämnena
för det mesta utaf lokaltraditioner af måhända allmänt menskligt
intresse, men utan all historisk betydelse, af enkla tilldragelser
inom familjelifvet, eller sluteligen af kärlekshistorier. Detta
sistnämnda blir nu mera det öfvervägande ämnet, och med detsamma får
lyriken öfvertaget, balladen uttränges af visan. Endast den vexande
herrskarinnan af verldshafvet gaf sig tillkänna äfven i folksången,
och i norden af England, på den blodade gränsen emot Skottland, der
de ädla familjerna Douglas och Percy intill slutet af ifrågavarande
århundrade fortforo med sin chevalereska envigeskamp, fortlefde
ännu hjeltelifvet och hjeltesången, tills kampen lyktar med den
ignobla handlingen, då Douglas förrådde den flyktande Percy, efter
Northumberlands och Westmorelands resning för att befria den fångna
Maria Stuart. Balladen _The rising in the north_ om lord Percys
nederlag och flykt, utgör de sista vemodiga slagen af den fordna
heroiska folksången.

Vid denna allmänna rigtning förlorar äfven Robin Hood sin
hjeltenatur. Folket förstår icke mera hans ursprungliga ställning;
det beröfvar honom hans ädla uppgift att vara de betrycktes och de
lägre klassernas vän och beskyddare. Han hjelper icke längre sqvirer
som äro i brist, och befriar inga yeomän ur rättvisans händer.
Han uppbär sin skatt af den ena som den andra, hvilken passerar
Sherwood. Här en simpel krukmakare färdas vägen fram, stiger han
med sitt muntra följe ut ur skogen, lägger hand på hans häst och
säger: "I tre års tid, krukmakare, har du skojat längs denna väg, och
icke haft den artigheten att betala mig tull." "Ringa nog är dens
artighet, som hindrar en fattig man när han färdas sin väg fram",
säger krukmakaren, och inpräglar denna lärdom hos fribytaren, genom
att mörbulta honom med sin käpp; hvarefter de försonas, och Robin
Hood tillbyter sig mannens drägt samt hans lass. Dermed beger han sig
till Nottingham, försäljer varorna och behagar högeligen sheriffens
fru med sina billiga priser. Hon inbjuder honom till middag, efter
måltiden tillställes målskjutning, och under någon förevändning
narrar Robin Hood sheriffen till Sherwood, der denne får dyrt betala
de billiga priserna samt hemsändes med många helsningar och en hvit
springare till present åt sin fru. En annan gång bedrifver han
samma puts, förklädd till slagtare. Robin Hood känner numera intet
värdigare sätt, att bekriga sin gamle fiende. Han har nedstigit till
Little Johns ståndpunkt och antagit hans operationssätt. Endast en
gång höjer sig sången till en värdigare handling, då han utrustar
fribytarbandet att rädda den käcke Will Stoutly, som sheriffen fångat
och är i beråd att hänga, oaktadt han ber som en nåd att med sina
blotta händer få kämpa mot sheriffens män, för att sålunda få dö
värdig sin mästare. Robin Hood svär att rädda honom eller dö med alla
sina män. Hela skaran kläder sig i sin gröna drägt, men höfdingen är
i skarlakan, och vid denna anblick utbrister sången:

    Good lord! it was a gallant sight,
      To see them all on a row,
    With every man a good broad sword,
      And eke a good yew bow.

Också flyr sheriffen vid första skymten af fribytarskaran, och
sheriffens män tyckte detta vara ett godt föredöme.

Men endast sällan samlar sig bandet numera till sådana allmänna
företag. Det vanliga är, att Robin Hood ensam beger sig ut på
åfventyr, möter en kittelflickare, en garfvare, en slagskämpe till
munk, en herde, en tiggare eller annat simpelt folk, och ger sig i
färd med dem, hvaraf slutet blir att fribytaren erhåller hederligt
stryk och måste gripa till sitt horn för att kalla sina männer till
hjelp. Desse kunna då falla hela flocken öfver den ensamne vandraren,
som nu i sin tur blir genompryglad. Detta är ignobla seder emot dem,
då Little John på tremanhand med Will Skathelock och mjölnaresonen
vågade sig i färd med öfvermunskänkens femtiotvå man. Öfverhufvud
vankas det mycket prygel i dessa sånger. _The qvarterstaff_, en
famnslång stör, som efter vissa reglor i slag, stöt och parad
fördes med båda händerna, och som i de äldre sångerna alls icke
framträder, spelar här nära på lika stor roll som bågen och svärdet.
Med de ädlare intressena är all elevation, och med elevationen all
chevaleresk anstrykning försvunnen ur fribytarelifvet. Synnerligen
omhuldade och synnerligen manhaftiga äro tiggarene. Det är nästan
som skulle bettlarlifvet omfattas med större förkärlek af sången än
fribytarlifvet. Märkeligt är, att inom denna klass synes nu redan
existerat ett slags brödraskap, utbredt öfver hela England, att döma
af hvad som antydes i den sången, der Robin Hood för infallet att
utsända Little John på äfventyr förklädd till tiggare. Hvar helst han
kommer, blir han anförare för bettlarskarorna. Han råkar slutligen i
handgemäng med en trupp af fyra, utaf hvilka en som varit halt i sju
år i hast under hans väldiga slag erhöll snabba fötter, en annan som
varit döfstum begynte ropa, och en tredje återfick sin syn. Bytet var
icke mindre än trehundra pund. Ty tiggaren har merändels mycket guld
i sina trasor. Han har ock gemenligen en så stark och förträfflig
qvarterstaff i sin hand, att Robin Hood sjelf tvenne gånger dukar
under för densamma. Se här det burleska idealet af desse nykomlingar
inom Robin Hood-sången. Fribytaren var utgången som vanligt "sume
pastime for to spy".

    He met a beggar on the way,
      Who sturdily could gang;
    He had a pike-staff in his hand
      That was both stark and strang;

    A clouted clock about him was,
      That held him frae the cold,
    The thinnest bit of it, J guess,
      Was more than twentyfold.

    He had three hats upon his head,
      Together sticked fast,
    He cared neither for wind nor wet,
      In lands where'er he past.

Den hurtige gamle mannen besvarar högdraget fribytarens stormodiga
ord, och då denne spänner sin båge, slår han den med sin staf ur hans
hand och låter svärdet fara samma väg. Robin Hood faller afsvimmad
och anträffas i denna belägenhet af tvenne hans män. Desse bege
sig att förfölja tiggaren, hvars gestalt ännu skymtar fram öfver
bergena, upphinna honom och bemäktiga sig hans staf. Då denne finner
sig försvarslös, griper han till list och lockar de tvenne männerne
med löftet om hundra pund, hvartill desse lyssna i hopp att sålunda
kunna behålla penningarna för egen räkning, med hemlig föresats
dock att ihjälslå den gamle för att tillfredsställa höfdingen. Men
gubben, under det han fumlar med sina påsar, tar tillfället i akt att
öfverhölja dem med mjöl,

    Wherewith he blinded them so close,
      A stime they could not see;
    And then in heart he did rejoice,
      And clap'd his lusty tree.

    He thought if he had done them wrong,
      In mealing of their cloaths,
    For to strike off the meal again,
      With his pyke-staff he goes.

Ett sådant plumpt och vulgärt lefverne föres nu i Sherwood.
Folkhjeltarne hafva förlorat den finare sjelfkänsla, som förr
inlade sans och reservation i deras munterhet, på samma gång de
borttappat de ädlare syftemål, som gåfvo en högre mening åt skämtet.
Munterheten, _the merriment_, har öfvergått till hejdlösa utbrott
af en inneboende lustig disposition, _jollity_, och härmed är
naturhumorn i sången sjunken till en burlesk komik. Om vi redan i de
förra sångerna måste kalla folkdiktningens humor ett af naturkänslan
_bundet skämtande_, oaktadt den sjelfkänsla och besinning som då
ledde henne, måste vi här säga att hon helt och hållet förlorar sig
i den oförädlade naturlusten. Robin Hood-sången är numera öfverfull
af de tokroligaste bilder och upptåg. Än ser man fribytarne i
aftonskymningen dansande och trallande kring ett träd, vid hvars
stam de upptändt eld för att rosta ett slaget villebråd, än hafva
de tillfångatagit någon vördig prelat, hvilken de tvinga att i sina
ridstöflar deltaga i dansen, eller att fastbunden vid trädet läsa en
mässa för dem. En annan gång, då fribytaren ger sig till att förena
en olycklig älskande, Allin-a-Dale, med hans käresta, som biskopen
just står i begrepp att viga vid en gammal rik riddare, uppträder
Little John i koret, iklädd biskopens kåpa, och förelyser paret, och
på det att tre gånger icke skulle vara för litet, upprepar han under
församlingens hjertliga skratt, sju gånger den öfliga frågan.

M. Étienne är dock för sträng emot denna glädtiga folkpoesi, och M.
Villemain i sin _Tableau de la Littérature du Moyen Age_ har alls
icke förstått densamma. Måhända har en fransman icke nog sympati för
det sunda hjertliga skrattet, hvari icke finnes mycket af förstånd
och qvickhet, men destomer af godhjertad rolighet. Måhända anslås
icke heller hans känsla synnerligen af den öfversvällande naturlust,
hvilken mäktigare än tillförene nu frambryter i sången, och hvilken
icke sällan just är den, som sätter de besatta infallen i fribytarnes
sinnen.

    In summer time, when leaves grow green,
      And flowers are fresh and gay,
    Robin Hood and his merry men
      They were _disposed to play_.

Gripne af naturens friska krafter "some would leape, and some would
runne, and some would use artillery". Det är som hörde man deras
jubelrop och klingande skratt i den daggiga sommarmorgonen, blandadt
med bågors klang och hornskall vid jagten, då

    Will Scadlòcke he kild a bucke,
      And Much he kild a doe;
    And Little John kild a hart of Greece
      Five hundreth foot him fro,

en bedrift, som så behagade höfdingen att han utropade: "Gud
välsigne, John, ditt trygga hjerta: om jag än sökte på hundrade mil,
funne jag icke din like." Robin Hood står uppenbarligen här i beråd
att öfvergå till den sinnebild för vårens behag och nöjen, vi funno
honom ännu i dag utgöra uti det engelska landtlifvet. Han är nu i än
högre grad en skogens son, hvars lefnadssätt och lynne väl bevisar,
"att han ej är född i smyckadt gemak eller festlig sal, utan bland
liljeblomstren i en grönskande lund."

För inflytandet af denna naturlust måste icke sällan äfven sångaren
sjelf gifva vika. Stundom stadnar han i sin berättelse, för att gifva
luft åt sitt deltagande i det lustiga lifvet, han utropar: "what
a singing and dancing was in the green wood", och mellan verserna
bryter han ut i ett jublande: "with a hey down, down, and a down!"
Dessa symptomer, jemte det ökade rimmet, som nu inskjutes äfven midt
i versraden, antyda att balladerna om Robin Hood äro stadda i en
utveckling, der det episka allt mer försvinner, tills de förlora sig
i helt och hållet lyriska visor, sådana som the _Furry-day-song_ och
andra utgjutelser af folkets känsla.

Utom naturkänslan finnes äfven ett annat inbrytande element, som
upplöser det allvarliga uti fribytarlifvet och öppnar vida vägar
för känslan, att strömma in i sjelfva det episka ämnet. Vi funno
tillförene fribytarlifvet fullkomligt fremmande för all erotik. Robin
Hood bar en hög och ädel vördnad för qvinnan, åt hvars ideal han i
den Heliga Modren egnade en uteslutande dyrkan. Men i fribytarnes
sällskap funnos inga qvinnor, och kärleken uppträdde ej under någon
form såsom motiv i dikten. Redan i balladen _Robin Hood and the
Potter_ öfverraskas man derföre af en helt ny och fremmande känsla
vid fribytarens galanta beteende emot sheriffens hustru. Uti _Robin
Hood and Allin a Dole_, som är den vackraste sången i hela cykeln,
herrskar den erotiska stämningen på det för folksången egendomliga,
barnsligt naiva sättet. Allin-a-Dale vandrar genom Sherwood, djupt
bedröfvad vid förlusten af sin käresta och suckande vid hvarje steg
"alack, and well a day", han har icke annat guld att gifva fribytarne
än sin förlofningering, hans stackars hjerta är i grund förkrossadt.
Efter den lustiga vigseln åtföljer det nygifta paret fribytarskaran,
som i den sångkunnige Allin erhåller sin minstrel, och i hans
"finikin lass" den första tärnan i Sherwood. Men snart snärjes äfven
fribytaren sjelf i kärlekens garn. Än är det garfvarens dotter i
Barnesdale, som fängslar hjelten och följer honom till Sherwood, der
han bekämpar och nedgör hennes förföljande bröder.[38] Än anträffar
han i Sherwood herdedrottningen Clorinda, i grön sammetsdrägt, med
båge och pilkoger, samt sammanviges med henne af presten i Dubbridge,
hvaraf man finner att Robin Hood redan gjort sitt inträde i förnämare
kretsar, bland den italienska herdepoesins skapelser; också är han
nu sjelf son till en sqvire. En annan gång kommer en djupt bedröfvad
"fair damsel" till Sherwood, förtäljande att prinsen af Arragonien
med en stor här och tvenne jättar belägrar London och skall erhålla
konungens dotter, såframt ej till viss dag trenne riddare inställa
sig att besegra den horrible prinsen och jättarne. Och hvem hade
väntat sig, att Robin Hood, Little John och Will Scadlock, de fordne
_yemen of the forrest_, afläggande sin gröna drägt, skulle ikläda
sig äfventyret att med hjelm och lans befria en prinsessa från en
ovärdig prins och tvenne jättar? Naturligtvis tillfaller hon någon af
befriarne, och naturligtvis väljer hon Will Scadlock, som i sjelfva
verket är son till lord Maxfield, ehuru han ock är nevö åt Robin,
hvilken således icke heller kan vara af så alltför dålig börd. Så äro
nu folkhjeltarne introducerade i romanens verld. Sir Walter Scott[39]
har bevarat en ballad med titel _Rose the red and white lily_, der
tvenne ädla damer fly undan sin styfmoders tyranni, och den ena tar
sin tillflykt till en fågelfri man i Barnesdale, hvilken är ingen
annan än Robin Hood, såsom bevisar sig, utom af mycket annat, deraf
att i en annan likartad skottsk ballad detta uttryckligen uppgifves
om tvenne konungadöttrar, af hvilka den ena blir gift med Robin Hood,
den andra med Little John.

Så långt har kärleken vilsefört folkhjeltarne från deras ursprungliga
karakter. Tydligen äro dessa kärleksäfventyr till en början icke
folkets verk, ty de grunda sig alla på förutsättningen om Robin
Hoods ädla börd, och måhända äro balladerna om desamma verk af någon
nobel minstrel, som roat sig med att dikta i folkets tonart. Annat
är deremot förhållandet med _maid Marian_, hon är gifven honom af
folket sjelft till att förljufva hans ensliga lif, ehuru äfven hon
till sin upprinnelse sannolikt icke är engelska folkets skapelse.
Man känner att redan år 1392 skolgossarne i Angers årligen plägade
uppföra ett herdespel _Robinet et Marion_, hvilket är det tidigaste
prof på scenisk konst hos Fransmännen.[40] Denne Robinet är icke vår
hjelte, ty om man ock antoge att hans rykte till denna tid hunnit
sprida sig till Frankrike, finnes dock i hans hemland intet spår
att han redan då skulle antagit någonslags idyllisk herdekarakter.
Sannolikt är detta ett ursprungligen fransyskt ämne, hvilket tidigt
öfverkommit till England och för namnlikhetens skuld sammanförts med
Robin Hood-ämnet, då detta begynte förfalla. I Henrik VIII:s tid var
det ett högeligen älskadt majspel bland folket, och utvidgades genom
upptagande af Little Johns karakter och åtskilliga tilldragelser ur
fribytaresångerna. I detta skick har Robin och hans maid Marian,
efter hvad vi sett, intill våra dagar hållit sig uppe på folktheatern
i majspelen och morrisdanserna, såsom hufvudgrupp och kärna för en
mängd andra vexlande figurer. Å sin sida upptog folksången från
folktheatern maid Marian såsom föremål för sin erotiska känsla,
hennes theaterkrona och långa slöja samt brokiga klädning utbyttes
emot fribytarens plymagerade hatt och gröna drägt -- ty liksom till
en motsats deraf, att hennes karakter på scenen merändels återgafs
af en gosse, kostymerar sången henne alltid i manlig drägt -- och
slutligen, då äfven folket funnit smak i att ingjuta högadeligt blod
i den fordne folkhjeltens ådror, tilldelades naturligtvis ock hans
tärna en högförnäm börd. Af Robin Hood-sägnen uppstod sålunda ett af
dessa efterromantiska ämnen, hvari någon genom börd eller bedrifter
utmärkt man af olyckan nedkastas till samhällets lägre regioner,
eller äfven utstötes ur detsamma, och dervid följes af sin älskade
genom alla skiften. Orsaken till den gunst man städse visat dylika
ämnen anger författaren till Hudibras förträffligt:

    For, as we see th'acclipsed sun
    By mortale is more gaz'd upon,
    Than when, adorn'd with all his light,
    He shines in serene sky most bright:
    So valour, in a low estate,
    Is most admir'd and wondered at.

Och häri har man väl hufvudsakligast att söka orsaken till denna
oväntade omgestaltning af Robin Hoods öden. I balladen _Robin Hood
and Maid Marian_, den enda öfriga der fribytarens tärna besjunges,
är Robin Hood en earl of Huntingdon och maid Marian en dam af "noble
degree", som, då hennes älskade drabbas af olyckan, "with finger in
eyen often did cry" samt förvirrad af sorgen klär sig till page och
uppsöker honom.

    When bold Robin Hood his Marian did see,
      Good lord, what clipping was there!
    With kind embraces, and jobbing of faces.
      Providing of gallant cheer.

Man tillställer ett ståtligt kalas och begynner ett rundeligt
drickande och skålande, hvilket bättre än något annat bevisar att
balladen är äkta och utgången från samma fantasi, som tecknat Robin
Hood i sitt dryckesenvige med kittelflickaren, _the Tinker_.

Men detta är icke enda beröringen mellan folksången och scenen. Vi
afse icke Anthony Mundays tvenne skådespel "_the Downfall_" och
"_the Death_ of Robert, earle of Huntington, afterward called Robin
Hood of merrie Sherwodde", hvari meid Marian göres till Mawd eller
Mathilde, lord Fitzwalters dotter, hvilken Stow förtäljer att af
prins Johan utan land blef förgifven i Dunmow; ej heller Ben Jonsons
påbegynta herdespel the _Sad Shepherd_, eller alla de interluder
och sångpiecer, i hvilka ämnet användes af allehanda skalder till
förherrligande af lord-major-fester och andra högtidligheter; ty
alla dessa, i hvilka folksången mer eller mindre troget anlitats,
äro verk af den individuella fantasin, som efter godtycke väljer
sina ämnen. Det gifves mellan folksången och scenen en omedelbarare
beröring, hvilken af Fordun, i hans ofvananförda krönika antydes,
då han säger att redan på hans tid (fjortonde århundradet) mängden
var fast betagen i att fira Robin Hood med komedier och tragedier.
Sjelfva minstrelsyn stod scenen nära. Den reciterande minstreln
beledsagade vanligen sin sång med aktion och uppträdde dervid icke
sällan på någon improviserad ställning. Vandrade flere tillsammans,
utförde hvar och en sin andel af sången, ifall dess längd gaf dertill
anledning. När sedan boktryckerikonsten bragte minstrelerne på fall
och de lösa bladena öfvertogo sångernas kringspridande, återstod för
dem såsom den enda räddningen, att utbilda den sceniska sidan af sin
konst och genom föreställningar underhålla mängdens intresse. Detta
kunde så mycket lättare ske, som balladens dialogform underlättade
förvandlingen till dramer. Af dessa den dramatiska konstens
förstlingar har Mr Ritson lyckats upptäcka endast en, _a Playe of
Robyn Hode_. Denna i många afseenden högst intressanta produkt är
hopsatt af de tvenne balladerna om Bobin och krukmakaren samt Robin
och tiggarmunken (the curtall fryer). Man ser personerna uppträda
dels förtäljande dels samtalande, men mellan deras talpartier äro
ofta luckor, hvilka förmodligen fyldes af pantomim. Först framträder
Robin Hood med sina männer och berättar ett äfventyr. Sedan infinner
sig personen, med hvilken han bestått detsamma, efter någon högst
otymplig ordvexling falla de i handgemäng med hvarandra, och försonas
sedan lika saklöst, som de begynt att strida. Tiggarmunken, som här
kallas Frier Tuck, inkommer sägande:

    _Deus hic, deus hic_, god be here!
    Is not this a holy word for a frere?
    God save all this company!
    But am not J a jolly fryer?
    For J can shote both farre and nere,
    And handle the sword and bucklér,
    And this qvarterstaffe also.

Efter en plump ordvexling, föreställes munken bära fribytaren öfver
ett vatten och nedfälla honom deri, hvarpå de anfalla hvarandra.
Robin sammanblåser sitt band och munken hvisslar tillsamman sina
hundar. Sedan kommer försoningen, då Frier Tuck ingår i Robin Hoods
tjenst.

Då nu händelsen här öfverensstämmer med händelsen i balladen _Robin
Hood and curtall[41] Fryer_, samt munken här bär namnet Tuck, har
man sålunda i sagde ballad historien huruledes denna utomordentliga
personlighet inkom i fribytarelifvet. Men han är äldre än som
så, och har till en tid hållit sig skild från Robin Hood-ämnet i
majspelen och folkförlustelserna, innan han, liksom maid Marian,
sammanfördes dermed och såväl på theatern som i balladen upptogs till
skriftefader åt fribytarne. Han är en af folket uppfattad bild af
dessa plumpa, råa, okunniga, påkfäktande prester, mot hvilka biskopen
af Durham utfärdade stränga varningar, att de icke måtte slå sig till
röfvarskarorna på "the border", och vanhelga religionen genom att
i allehanda förvridna former administrera henne åt banditerne.[42]
En sådan, förtäljer Stow, skall år 1417, i sällskap med andra
förbrytare, föröfvat många röfverier i grefskaperne Surrey och Sussex
och varit känd under namnet Tuck. När nu återbilden af dessa slags
andlige införes som en af hjeltarne i Robin Hood-sången, vittnar det
att sångens religiösa ståndpunkt är mycket sjunken. De reformatoriska
rörelserna i England ledde visserligen till blodiga och brännande
förföljelser, men framkallade till en början ingen strid och icke
heller den entusiasm, att sången af dem skulle vunnit något. De
folkdikter reformationen frammanade äro otympliga apologier eller
satirer, och på de gamla ämnena utöfvade hon intet inflytande. Från
sången är den fromhet folkhjelten tillförene ådagalade försvunnen,
och den gamla afvogheten emot de andlige har iklädt sig formen af ett
plumpt begabbande.

Sålunda neddrogs Robin Hood till en personage i folkfareen,
eller förlorade sig i ett vulgärt och simpelt lefverne. Det var
honom endast en ringa ersättning, att han å ena sidan, såsom vi
sett, förflyttats till den romantiska kärlekens regioner, å den
andra upptogs i konungens och de förnämes lustbarheter samt der
förvandlades till en af de stående förklädningar, hvarunder syrpriser
och nätta öfverraskningar bereddes de kunglige och de förnäme. En af
tidens annalister, Hall, beskrifver en sådan tillställning vid Henrik
VIII:s hof, hvarvid personer utklädde till likhet med Robin Hood och
hans män öfverraskade konungen och drottningen, då de voro på vägen
till Shoters Hill samt tillstälde en målskjutning, hvilken mycket
fägnade dem och deras följe, hvarefter de af det förklädda sällskapet
inbjödos att deltaga i en måltid, som var anrättad i en närbelägen
grotta. Det märkeliga är, att Robin Hood i denna karakter åter
upptagits som ämne af folksången. Liksom sägnerna om den högadeliga
börden och den romantiska kärlekshandeln mellan carlen-fribytaren
och hans trogna tärna, ehuru ursprungligen icke folkets verk, af
detta emottogs och besjöngs, så besjunger folket sin gamle gunstling
äfven såsom hjelte uti hoflustbarheter, i balladerna _Robin Hood and
Queen Katherine_ och _Robin Hoods chase_. Vid en målskjutningsfest
håller drottningen vad med konungen om längsta skottet. Hon låter i
hemlighet från Sherwood kalla fribytarne, hvilka vida öfverträffa
konungens män. Detta lyckas en gång, men en annan gång blir konungen
deröfver så vred, att han begynner förfölja de käcke bågskyttarne.
Han jagar dem från Sherwood till Yorkshire, derifrån till Newcastle
och Carlisle, der de förföljde fatta det djerfva beslutet, att draga
åter till London och genom drottningens medverkan vinna konungens
tillgift.

Här anträffa vi således en erinring ur de äldre sångerna, inkastad
uti den nya uppfattningen af folkhjeltens karakter. Äfven andra
sådana fragmenter af det gamla idealet äro här och der förskingrade
ibland sextonde seklets ballader. Berättelsen om konungen, som
förklädd till munk besöker Sherwood, upprepar sig äfven i denna
cykel; likaså sheriffens list, att vid en målskjutning söka fånga
fribytarne. Little Johns tvist med höfdingen, då denne vandrar för
att åhöra mässan i Nottingham, återfinnes i balladen _Robin Hood
and Guy of Gisborne_, ehuru mycket omgestaltad, och hans puts med
sheriffen, då han narrar denne till Sherwood, har legat som förebild
för balladen om Robin Hood och krukmakaren; och sluteligen har
berättelsen i _lityll Geste_ om Robin Hoods ändalyckt i Kirkleys
kloster utbildats till en ballad af samma innehåll. Men dessa
gamla erinringar ligga förströdda bland ett öfvervägande antal nya
händelser; för hvarje gång Robin Hood utgår på äfventyr, uppstår
en tilldragelse, en ballad, af ungefär samma beskaffenhet som den
om Robin Hood och tiggaren, hvilken kan tjena som typ för alla de
sednare tilldiktningarna.

Sålunda upplöser sig folksången om Robin Hood; han förlorar sig i
lyriska utgjutelser eller i tokroliga sceniska föreställningar, och
der han fortlefver i sin ursprungliga form har han upptagit, å ena
sidan ett grofkornigt lefverne, å den andra ett fremmande erotiskt
element. Men äfven genom dessa spillror af den ursprungliga sägnen
går ett ljud af den gamla grundtonen; ty hvar helst Robin Hood
nämnes, klingar alllid refrängen: "_Oh merry, merry England_."



Fotnoterna:


[1] Dessa notiser äro hemtade ur: brochyren Evans' Music and Supper
Rooms; Robert Bell, Ancient Poems, Ballade and Songs of The Peasantry
of England, London 1857; samt Dissert. upon The Morris dance etc. hos
Gutch, A lytell Geste of Robin Hoode, London 1857, vol. 1.

[2] Ofvanstående framställning är ur källor anf. af _Ritson_, Robin
Hood, a Collection of ballads, poems and songs, London 1832; samt
_Gutch_, anf. arb. passim.

[3] -- -- famosissimus ille siccarius _Robertus Hode et Littill
Johanne_, cum corum complicibus, etc. se _Gutch_, vol. 1 pag. 113.
De foregående notiserna stå att ses hos _Ritson_, anf. arb. vol. 1.
XLIX, samt Warton, History of English poetry, vol. 1, pag. 81.

[4] De quo eciam quedam commendabilia recitantur, sicut patuit in
hoc, etc. Anekdoten hos Fordun finnes anf. af _Ritson_ vol. 1 pag.
LI, och återfinnes i balladen _Robin Hood and the Monke_, Ritson,
vol. II, Appendix.

[5] Anf. arb. vol. 1 pag. VI & XV; notes A, B, C.

[6] Vol. 1 pag. 60.

[7] Se en artikel i Revue des deux Mondes för 1858, Historiens
modernes de la France; Augustin Thierry, sa vie et ses oeuvres par
Edmond de Guerle.

[8] Anföres nästan i sin helhet af Mr Gutch.

[9] Se brochyren, Evans' Music and Supper Rooms, pag. 34, jemte M.
Étiennes uppsats, pag. 92.

[10] Tillvaron af ett sådant ställe bevisar Mr Spencer T. Hall,
hvilken i åtskilliga arbeten med yttersta samvetsgranhet uppsamlat
alla möjliga qvarlefvande spår af Robin Hood och hans män I nejden af
Barnesdale finnas sådana talrikt, både i namn, traditioner, grafvar,
byggnader och reliker.

[11] Sådan är M. Thierrys uppfattning af Beckets historiska karakter,
och det anstår oss knappast att betvifla dess riktighet; men vi måste
dock, für att hafva fredadt samvete, tillägga att mästarens bevisning
här icke synts oss tillfredsställande.

[12] VI hafva anlitat Mr J. A. Giles' öfversättning, tryckt i London
1849. De citerade ställena äro tagne pagg. 480 och 504. -- Jfr
Thierry, vol. II, pag. 237.

[13] Ibid. pag. 493 & 4.

[14] Item foris facit, a tempore qvo utlagatus est caput gerit
lupinum, ita ut impune ab omnibus interfici possit. Bracton, anf. af
Ritson.

[15] Anföres af Ritson. pag. L.

[16] Rltsou, pag. XLII.

[17] Lityll Geste, the seventh and eigth fytte.

[18] But alway went good Robyn
       By halke and eke by hyll
     And alway slewo the kynges dere,
       And welt them at his wyll.

Halke återges af Ritson såväl som af rev. John Eagles (se hans
version af the lityll Geste hos Gutch, vol. I, pag. 283) med haugh,
d.ä. ängd vid en flod.

[19] Thierry, vol. IV, pag. 86.

[20] Dialogus de Scaccario. "Sic permixtae sunt nationes, ut vix
discerni possit hodie (de liberis loqvor) qvis Anglicus, qvis
Normannus sit genere, exceptis duntaxat ascriptitiis qvi villani
dicuntur." Anf. af Lingard, vol. II, pag. 77.

[21] Thierry, vol. II, pag. 270.

[22] Anf. ed. pag. 462.

[23] Anf. af Thierry, vol. II, pag. 237.

[24] Lincomt-green eller Lincum licht är den pitoreska kostym, hvari
de äldsta skottska ballader, t.ex. the Outlaw Murray, kläda sina
hjeltar; gamla franska fabliaux'er känna henne äfvenledes, så att man
deraf kan sluta till dess ålder och utbredning.

[25] Bedes Ecclesiastical History pag. 217. -- Jfr Percy, Reliques
etc. vol. I, pag. LXII samt LXXI; samt Strutts framställning af
anglosaxiska marginalmålningar, anförd af Sharon Turner, History of
the Anglo-Saxon, book VII, chap. VII.

[26] I ett nyligen i svensk öfversättning utkommet arbete Språken,
skaldekonsten och skalderna i Europa. -- Se Sharon Turner, anf. arb.
vol. III, book IX, chap. VI.

[27] Sharon Turner, anf. arb. och ställe.

[28] Be the luef, be the loht, sire Edward,
   Thou shalt ride sporeless o' thy lyard
     Al the ryhte way to Dovere-ward,
   Shalt thou nerer more breke foreward;
     Ant that reweth sore
   Edward, thou dydest as a shreward,
     Forsoke thyn emys lore.

               Percy, Reliques, vol. II, pag. 3.

[29] Thierry, vol. IV, pag. 265.

[30] Af ceorl, hvilket vid eröfringon var namnet på den
osjelfständiga landtbrukaren. Hvilket enormt framsteg, då folket nu
redan kastat från sig denna sin egen karakter, såsom en benämning på
en föraktlig, rå och lumpen man, en villanus! Folket talar nu om sin
fordna ställning, ungefär som Normanderne vid eröfringen plägade tala.

[31] Detta är ett besynnerligt misstag af folksången, som väl
bordt veta att denna gamla, af Romarne anlagda stora stråkväg gick
mycket sydligare än Sherwood genom Northampton och Leicester-shire.
Erming-street är vägen som här menas.

[32] Ecclesiastical History, pag. 95.

[33] Sharon Turner, anf. arb., vol. III, book VII, chap. VIII & pass.

[34] Trystyl är ett oförklaradt attribut till detta i fribytarelifvet
så betydelsefulla träd; sannolikare härledes det dock från trusty, då
det innebure ett tacksamt erkännande af det skydd de fågelfrie under
detsamma åtnjöto, än från franska ordet tortillè, till antydning
att trädet var vridet af flere stammar, såsom det ock afbildas i
manuskripternas marginalmålningar.

[35] En liten visa, som jublar öfver den vackra årstidens ankomst.
Som bilaga till texten och som ett språkprof må den här hafva sin
plats.

    Sumer is i-cumen in,
      Lhude sing cuccu:
    Groweth sed and bloweth med,
      And springeth the wde nu
    Sing cuccu, cuccu.
      Awe bleteth after lomb
    After calue cu;
      Bulluc sterteth, bucke verteth:
    Murie sing cuccu;
      Ne swik thu nauer nu;
    Wel singes thu cuccu.

             Warton, vol. I, pag. 30.

[36] Så öppnas första sången af the Lityll Geste:

    Lytt and lysten, gentylmen,
      That be of frebore blode;
    I shal you tell of a good yeman,
      His name was Robyn Hode.
    -- -- -- -- -- -- -- --
    Robin stode in Barnysdae,
      And lened hym to a tree,
    And by hym stode Lytell Johan,
      A good yeman was he;
    And also dyde good Scathelock
      And Much the millers son; etc.

[37] lntroductory remarks on the popular poetry uti Minstrelsy of the
Scottish Border.

[38] Detta ämne, som i hundrade variationer ingår i den svenska
folksången, återfinnes, såvidt vi känna, inom den engelska endast
i den vackra balladen the Childe of Elle, hvilken åter tyckes vara
af skottskt ursprung. Skulle väl detta ämne vandrat öfver Färöarne,
samma väg som Sven i Rosemgård (vår finska Welisurmaaja och skottska
Edward, Edward), från Skandinavien till England och så upptagits af
Robin Hood-sången?

[39] Minstrelsy af the Scottish Border, Edinburgh, 1807, vol. III,
pag. 208.

[40] Warton, vol. II, pag. 27 och Gutch, vol. I, pagg. 314 & 15.

[41] Af cordelier, namnet på tiggaremunkarne, eller, såsom Mr Ritson
vill, af courtault, curtall dog, efter de stubbsvansade hundar
hvarmed denne munk alltid är försedd. -- Se om Frier Tuck hos Ritson,
vol. I, pag. XXXI samt Gutch, vol. I, pag. 316.

[42] Jfr Notes to Ivanhoe by sir Walter Scott.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Folksångerna om Robin Hood - Akademisk afhandling" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.