Title: Sigrid Liljeholm
Author: Runeberg, Fredrika Charlotta Tengström
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Sigrid Liljeholm" ***


SIGRID LILJEHOLM

Roman

af

--a --g [Fredrika Runeberg]



Helsingfors,
Theodor Sederholms förlag,
1862.



      Imprimatur: _L. Heimbürger_.



Min gamla Vän!


_Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer
och spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara
idel vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så
lågt, det märka vi snart._

_Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves
en tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och
stort._

_Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan
och ditkastade blad efter blad af mitt manuskript._

_"Ma chère, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper", sade
tante Aurore, som i detsamma inträde, "sådant är ju alltid brist på."_

_"Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi."_

_"Mais, chère petite, ne brûlez donc pas céla! Det var alldeles
icke ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett
plaisanterie för att uppföras vid någon fête i famillen. Sådant hade
alltid succès. Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa
vecka."_

_Åter kastade jag ett blad i brasan och sade hälft stött: "Icke var
detta något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter."_

_"Ah, förträffligt, ma chère. Clas Fleming, riksmarsken, med draget
svärd i handen. Habit habillé, broderad rock, frisure ailes de
pigeon. Ebba Stenbock i pocher och engageanter, håret friseradt à la
merveille. Johan Fleming: chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans
älskarinna, (en sådan har du naturligtvis gett honom) en bergère, med
en chapeau mignon högt opp på en hög frisure. Alldeles som i salig
kungens tid brukades. Ah laissez moi faire! Jag förstår mig på sådant
der. Det blir en surprise tout à fait af god ton. Mais, ma chère,
skona då din pièce! Om det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle
jag i sanning vara den första att det äska! Betänk hvilken effekt
detta skall göra! Du låter, till exempel, fru Ebba deklamera:_

    "Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,
    Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!
    Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ
    De bott sen späda år, barbar, det vet du väl."

_Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka
sida, så undrade jag nästan öfver, att hon kunde gissa sig till
personerna i min förolyckade tragedi, om än hon just ej syntes
särdeles hemmastadd i tidens kostym. Jag frågade henne derföre huru
allt detta herrskap vore för henne så väl bekant._

_Hon log ett litet satiriskt leende och sade: "I mina föräldrars
hus bodde en man, som var -- huru bör jag uttrycka det -- un
peu hors du monde. Ser du, jag var ung då och gjorde i honom en
lysande eröfring. N'est-ce-pas? Nåväl, han intresserade sig för
alla gamla enfaldiga sägner, käringsagor enfin. När han dog, hade
han testamenterat mig hela sin förmögenhet, och så kom jag äfven i
besittning af hans luntor. Papillotter för hela min lifstid, tänkte
jag då. Men nu ser jag redan le commencement de la fin af de skrifna
papperen, och begagnar derföre stundom bladen ur en tryckt lunta,
en gammal historia öfver ett par gamla kungar, ehuru tryckpapper
är mera fragilt, än rätt lämpligt skulle vara. För att döda tiden,
medan Lisette fäster opp mitt hår i papillotter, kastar jag stundom
ögonen på de framför mig liggande bladen. Jag har sålunda kommit
att läsa om den obstinata riksmarsken, ståthållaren. I sanning, han
blir charmant. Du vet ej, chère petite, huru nödig en tyrann är för
effekten. Det hörde jag sjelfva Leopold säga. Låt, till exempel,
tyrannen utbryta:_

    "Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa.
    Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla."

_"Ah, kom till mig i morgon, ma chère, jag blir helt lifvad vid
minnena från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet
att jag växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp
ett badinage såsom 'Tavastfröken', så beredde mig dock min lilla mine
ett icke så ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna."_

_På begären fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes
papillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo
anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon
beröring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar
blifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att
veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga._

_Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet,
var det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen
Flemings hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som
föllo i mina händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning
om den så mycket omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade
upprorsstiftaren och mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd
ohyggligheter, berättade af motpartiet, har jag visserligen hittat;
men dessa voro så tydliga och så tjockt påbredda osanningar, att
jag ej kunde anse dem bevisa något emot manuskriptets trovärdighet.
Läste jag åter i vad jag af tante Aurore hade erhållit af Wervings
historia, så tycktes mig, som om jag jemnt såge författaren titta sig
öfver axeln, för att se om ej Carl den elftes barska gestalt stode
bakom stolen. Stundom föreföll det mig som om jag såge gubben Werving
småle i sin själ, när han med mycken salfvelse utfar mot Flemings
grymhet, blodtörst och framför allt hans uppstudsighet emot hertig
Carl, men tillika icke försummar att anföra bref och bevis på huru
Fleming handlade alldeles i enlighet med sin konungs befallningar
och icke utan förräderi eller svek kunnat förfara annorlunda. De
der beskärmelsema se ut temmeligen som sand, strödd i den kungliga
censurens ögon._

_Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro
till. Sägnerna i en familjekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga
sig stundom åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes
ock icke velat befatta sig med det egentligen historiska, annat än
blott som den grund, hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna
omordas vanligen endast i korthet, likasom blott för att återkalla
tiden i minnet, och sålunda komma de små tilldragelserna, hvilka
utgöra berättelsens egentliga ämne, att klarare framstå. Klas
Flemings karaktär är endast antydd. Det ser nästan ut, som om den,
som gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat försöket, att
befatta sig med en så stor karaktär._

_Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund
af saknad och bekymmer, sökte förströelse i, dess omordnande. Jag
sänder det nu till dig._

_Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke
lagdt öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig
friheten att göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten
reflexion. Hvad som dock undergått största ändring, är sjelfva
språket. Man synes i vår tid icke älska en tidigare ålders sätt att
uttrycka sig, du läser kanske hellre ett nyare, och detta ämne har
dock allt för länge sysselsatt mina tankar, för att icke jag skulle
önska att meddela det äfven åt någon annan._

_Din_...



SIGRID LILJEHOLM.



I.


Solen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande vind far öfver
sjön; när den hinner stranden, böja sig björkarne och alarne för
dess framfart och strö omkring sig rika massor af gulnade löf. Men i
den fordna klosterträdgården finnas numera inga löf att rycka från
träden. De planterade sydländska träd, som der stodo förr, de hafva
förgåtts i vanvård; den fordom ört- och blomsterrika trädgården, är
nu ett snår af törne och tistel, och endast några få, små sängar i
ett hörn, synas ännu vara vårdade. På dem vexa rosmarin, timjan,
kyrfvel och andra, till kryddor och läkedom, goda örter.

Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till
hälften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den är sned och
till hälften nedfallen i grus.

Nådendal, du stolta, du den heliga Brigittas mäktiga och rika dotter,
är detta din härlighet!

Allt dunklare faller dagern inom klostrets väggar genom de smala och
höga fönstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta
derinne tvenne gestalter, är det vålnader af nunnor, som besöka sin
förstörda boning?

Den ena synes klädd i nunnedrägt, hennes hufvud darrar, hennes kind
är fårad och färglös, som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater
prydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra
är ung, kanske femton år, och i hennes blick bor lif. Hon sitter
på en låg pall vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan
många år den enda återstående nunnan i Nådendals kloster, och hennes
systerdotter Sigrid Eriksdotter Liljeholm.

"Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända lampan för Guds moders,
sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar
det knappt mera; men så länge en af den välsignades renlifves döttrar
lefver i hennes helgedom, skall, om än det skall betalas med den
sista skärf, hvarmed jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif,
de heliga icke sakna sitt ljus vid tiden för aftonmessan. Och nu,
min Siri, lemna mig messeboken, att jag, herrans ovärdiga, ringa
tjänarinna, må uppläsa bönerna, då ingen pater mera finnes, eller ens
skulle få hålla den heliga messan. Knäböj min dotter."

Siri tvekade ett ögonblick, men böjde derpå knä inför pallen, på
hvilken hon sutit, och Elin uppläste, med djup andakt, de latinska
bönerna, af hvilka hennes unga åhörarinna ingenting förstod. Sigrid
bad i sin själ, att henne ej måtte tillräknas som synd, det hon ej
ville neka sin nästan döende anförvandt att deltaga i hennes andakt.

Sedan messan sålunda blifvit firad, sade Elin: "Siri, din moder
har lofvat att du skulle få dröja hos mig, för att tillsluta mina
ögon. Mig synes att jag snart går bort. När jag för sex dagar sedan
knäböjde och ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville
förkorta denna min långa pröfvotid, se då log hon vänligt, och med
detsamma nedföll denna blomma af metall, som förut haft sin plats i
hennes heliga hand. Jag anser detta som ett tecken, att hon beviljat
min bön. Jag har suttit här ensam i många år. Ack, nästan ifrån den
tid jag blef invigd, började det nya kätteriets framgång! O Siri, o
mitt kära barn, att jag skall se äfven dig, min halfsysters dotter,
vara... Dock, det måste ju så ske. Jag har ju lofvat din moder att
icke söka att rubba din tro, och det skall jag hålla. Jag skulle
ju ock, om jag lyckades föra dig till den heliga katholska tron,
endast offra ditt unga lif åt ännu flera vedermödor, än dem lifvet
alltid eger. Och dock borde väl icke verldsliga beräkningar få ega
något inflytande i andliga ting. Ack, den ensamma blir svag äfven i
tron, då hon ingen ledare eger. Sancta Brigitta, ora pro nobis. O
sanctissima virgo Maria, ora pro nobis."

Den åldrigas händer knäppte sig tillsammans omkring radbandet, och
hon började att bedja öfver det, men hennes händer nedföllo maktlösa,
och hennes hufvud sjönk mot hennes bröst.

Sigrid knäböjde för att stödja henne, och den gamla lutade sitt
hvita hufvud mot den ungas blomstrande kind; när hon så hvilat ett
ögonblick, sade hon med svag röst: "tack mitt barn, det blir lättare
nu åter."

"Jag är ju dock en så dålig hjelperska", sade den unga flickan, sedan
nunnan åter lutat sig tillbaka i länstolen, "vill då icke min mors
syster låta föra sig till vårt hem? Vi skulle dock der kunna lemna
bättre vård."

"Tack, min Sigrid, men icke kan det så ske. Här har jag lefvat,
sedan jag vid din ålder egnade mig åt den välsignade Guds moders och
den heliga Brigittas tjenst, här vill jag dö som den sista trogna
tjenarinnan i deras helgedom. Ack, jag har sett huru helgedomen
blifvit öde, huru dess renlifves jungfrur gått ut i synd och verld;
huru dess murar vittrats och den heliga tron försmädats. Jag har sett
huru hvar man ryckte och rappade till sig af den heligas egodelar,
och sjelfva allmogen nekade att betala skatten till klostret, och
huru öfver hundrade hemman, som tillhörde sancta Anna och sancta
Brigitta, borttogos, så att vår fromma moder, Abedissan, måste sälja
klostrets dyrbarheter, än en präktig kredentz, än sjelfva kalkarne,
för att betala de dryga, klostret pålagda skatterna."

"Så gingo systrarna bort, många tog vår heliga moder opp till sig,
men andra gingo ut och bröto sina heliga löften. Endast en till
mig fanns qvar, då konung Johan, högtsalig i herranom, åter ville
upprätta klostret. Han vredgades öfver sådant oskick, ty han var icke
lik sin broder, hertig Magnus, som öfver sig kallade Guds straff,
då han ville ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna, hvarföre
ock den heliga slog honom med vansinne. Snart var dock denna skymt
af en dagning för den heliga tron åter borta. Mig arma, ensamma,
har man dock tillåtit att få sitta qvar här och vårda, så vidt jag
kunnat, de heliga qvarlefvorna; fastän man med våld utdrifvit de
helige fäderne Franciskanerne från Raumo, redan för öfver fyrtio år
sedan. Och dock hade som ett järtecken, två år förut, staden brunnit
opp, och året derpå den kätterske prestens boning. Så utdrefvos ock
ur sanct Olofs kloster i Åbo de vördige fäderne Dominicanerne. Men
järtecken och straff trotsas af detta syndiga slägte! Liksom för att
håna det heliga, nedrefvos klostren i Wiborg, för att -- o styggelse!
-- för att dermed upphjelpa fästningsverken! Se, mitt barn, här i
detta hus har jag lefvat öfver sextio år, här hoppas jag vår fru och
helgonen låta mina gamla ögon slutas, och mina gamla öron domna. De
hafva så många år nödgats se och höra omtalas all den styggelse,
som bedrifvits. Sedan har jag visserligen fröjdats åt att åter en
rättrogen konung, vår Konung och herre Sigismundus, intagit sina
fäders thron. Måtte helgonen bevara honom för allt det svek och argan
list, som ställer sig emot honom, och gifva honom makt att skydda den
sanna tron och återföra de vilsefarande."

"Dock, det är tid att gå till hvila, min skröpliga lekamen behöfver
ro, äfven den unga behöfver sömn. Imorgon, om helgonen ännu bevarat
mig vid lif och krafter, vill jag efter morgonbönen meddela dig
åtskilligt, som du bör veta. Dock torde vara bäst, att först låta gå
förbi den stund, då de omkringboende äro vana att komma hit, för att
begära bot för sina åkommor. Om morgnarna bruka mina krafter vara
något mera stärkta, så att jag hoppas kunna då förmå meddela dig hvad
jag önskar säga."

Efter ännu en aftonsignelse lade sig den gamla nunnan till hvila, och
Siri skyndade att krypa ned i sin bädd, som hon redt i samma cell,
emedan de många tomma cellerna föreföllo henne så ödsliga och hemska.
Hon läste nu i stillhet sin aftonbön och bad ännu en gång, att henne
icke måtte tillräknas, att hon deltagit i syster Elins påfviska
gudstjenst. Länge hade hon svårt för att kunna somna. Den cell, der
syster Elin tagit sin boning, var belägen nära den stora, ödsliga
klosterkyrkan. Siri kunde ej låta bli att lyssna, hon tyckte sig
höra ständig rörelse derute. När vinden hven genom hvalfven, tyckte
hon att derute messades eller sjöngs psalmer, och bäfvande drog hon
sig tillsammans vid tanken på den tid hon skulle tillbringa i denna
öde boning, ett hem endast för obekanta makter. Men hastigt satte
hon sig opp, kastade en klar blick omkring sig i månskenet, såg hur
den åldriga slumrade på sin bädd, och sade vid sig sjelf: "fy Siri,
skall du vara barnslig och pjåkig! Skulle jag väl vilja lemna den
gamla att dö här, ensam och öfvergifven. Nej visst icke! Ah, det är
detta myckna underliga prat om helgon och allahanda döda menniskor,
som gör mig yr i hufvudet; aldrig hade jag kunnat tro, att jag skulle
få så mycket att göra med detta påfviska kram. Månne det är synd att
höra derpå? Till Gud måtte väl ändå äfven hennes väg föra, så from
och troende hon är! Och hvad angår mig att bedömma henne? Vårda och
sköta den gamla, bör jag, om hon än vore en hedning. God natt nu,
underliga, gamla klosterbyggnad! Nu lägger jag mig ned, och läser än
en gång mitt Fader vår, och så somnar jag visst. Och så gjorde ock
den femtonåriga."

Följande morgon infunno sig sjuka, från den kringliggande trakten,
för att begära bot, och den gamla nunnan utdelade råd och läkemedel
åt alla. Stundom en signelse, stundom en dryck, en bön, som skulle
läsas öfver den sjuke, eller dylikt. Sigrid hjelpte troget den gamla,
att, efter hennes anvisning, tillreda åtskilliga blandningar.

Sedan hvar och en fått sin del och gått sin väg, stannade man dock
utanför klostret och pratade en stund och öfverlade, hvem den unga
flickan kunde vara. Mången menade att hon väl vore en ny nunna, och
att nu, under den katholske kungens välde, klostret åter skulle
komma i flor; men slutligen sade en gubbe, åt hvilken hon räckt en
helsodryck: "Nej se om det annat är, än att de gamla heliga ännu ha
tänkt på Elin Knutsdotter, och det är minsan ej för mycket, för all
den tjenst, hon gjort dem, och alla de oljor, hon för dem bränt; och
så ha de skickat ned en engel att hjelpa henne nu på ålderdomen. Såg
ni inte huru vacker och from hon såg ut, med sina milda ögon, och så
ljus och fin och stilla. Jo tro man på att så är det."

"Åh, ditt tok, kommer du igen med ditt påfviska prat, skall det
aldrig gå ur dig. När ser du englar gå på jorden synliga?"

"Ja icke sen detta kätterska reformationsväsendet, som de kalla det,
kom i landet; men se här i Nådendals kyrka rå de heliga helgonen
ändå, och det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog har hon makt
att skicka englar dem till tjenst, som tillbedja och offra åt henne."

"Åh prat du, jag börjar nästan ångra mig, att jag lät narra mig hit,
att ta emot af hennes papistiska meklamenter. Visst är den skälfvan
stygg, när den rätt sätter an, men jag hade hellre bordt bruka den
kuren jag lärde emot den förr, och den är god; ty det var sjelfvaste
befallningsmannen på Åbohus, herr Lars Hordeel, som för flere år sen
lärt den kuren, och det är ändå bara papistiskt otyg med det här
klostret, bara signeri och styggelse."

"Nå huru var den boten som herr Lars lärde."

"Jo, man tar tre oblater och låter någon skrifkunnig person skrifva
på den första: J namn faders (kors) sons och den helige andes, och
på den andra oblaten skrifver man: och sonen (kors) sjelfver gud och
på den tredje oblaten: och den helige ande (kors) som för dig lidit
hafver, och så äter man dem tre dagar å rad. Och si det är intet
papisteri och signeri under, så att om det hjelper, så är allt godt."

"Ja ja", utbrast nu en gumma, som såg litet förnämlig ut med sin
veckade duk på hufvudet, "nog kan det väl vara bra, men nog vet jag
mot skälfvasot ett medel som är bättre, ty det skref sjelfvaste
drottning Margretha, konung Göstas husfru, och lärde det åt sin
syster, fru Martha. Och det har jag hört af min mor, som tjente
sampiga på Åbohus, med en som hade hört det af en tjenstepiga på
Hörningsholm. Och det är godt mot alla åkommor, och det är att skafva
hjerpfjädrar af pennorna och torka och gnida fint, och dricka det med
varmt öl, äfvensom att bränna fjädrarne och sedan lukta på dem."

"Ja ja, mor, det der kan vara godt för förnämt folk, men hvem vet
ändå om det passar för de ringa. Nej, nog går jag till nunnan i
morgon efter den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt mig förr,
och kan väl göra så nu med. Ser J mor", sade gumman och såg klok ut,
"här bär jag på mig en jernbit under tröjan, och så kan icke något
trolltyg bita på mig."

Snart skingrades alla de hjelpsökande, och nu sade den gamla nunnan:
"Siri, du enda dotter af min halfsyster som alltid varit mig huld,
och som sjelf nu vårdar den gamla, jag ville lemna dig ett minne af
mig. Nyss har man sagt mig, att mig skall i arf hafva tillfallit ett
litet stycke jord, ett par mil härifrån uppåt kusten. Min tid går ut,
jag kan deraf intet begagna. S:ta Brigitta är plundrad på alla sina
egodelar, en gåfva till detta hennes heliga hus, skulle blott bli
ett nytt rof, om det ens finge gifvas. Jag har önskat gifva dig ett
minne af mig, och tillkallade för ett par dagar sedan tvenne ärliga
bondemän, åt hvilka jag förklarade min yttersta vilja vara, att du må
ärfva detta lilla gods, om det är sanning att min gamle frände dött
och att det öfvergår på mig. Jag har uppsatt min vilja skriftligen,
och bönderna hafva derunder satt sitt bomärke. Detta jordstycke är
helt litet och af ringa värde, du kunde derföre köpa dig ett gyllene
halssmycke med rubiner eller saphirer, men gör dock icke det. Behåll
det. En åldrigs välsignelse hvilar deröfver. Kanske skall det en gång
göra dig större tjenst, än ett gyllene smycke skulle göra."

"Ännu en sak vill jag meddela dig, mitt barn." Stödd mot Sigrids
arm, gick den gamla ut i kyrkan och till en med sirater prydd vägg.
"Jag vill nu meddela dig något, som väl föga kan komma dig till
någon nytta; men ho kan dock förutsäga, hvad som enhvar förestår?
Hufvudsakligaste skälet till att jag meddelar dig denna hemlighet, är
den, att jag icke vill att den skall dö med mig. Må äfven du, innan
du lemnar verlden, meddela den åt någon annan. Se här, mitt barn, så
skall du vrida på denna sirat, då öppnar sig, som du ser, en dörr.
Detta var fordom en gång, som sträckte sig långt, man har sagt ända
till Åbo. Hvart den än gick, den var åtminstone en utväg ur klostret,
som endast några få kände. Nu är den igenrasad längre fram, men som
du ser, är här dock ett stycke ännu öppet. Detta ställe känner numera
ingen annan än jag. Upptäckas kan det svårligen, före den dag, då
kyrkans murar ramla. I tider af fara, kan det tjena att rädda någon
undan förföljelse, Omtala det derföre icke för någon. Det har förut
räddat menniskolif och lycka, och kan ännu göra det."

Siri log i sitt sinne åt den vigt, den gamla fäste vid detta
meddelande, men tyckte ändå att det var allt helt roligt att känna
något, som ingen annan i hela verlden visste, icke ens mor, som dock
hade reda på så mycket.

Snart derefter hvilade Finlands sista nunna i sin graf, och det
stolta klostret Nådendal har småningom fallit i grus. Endast
kyrkan reparerades och begagnades sedermera. Men går du en morgon
på den lilla staden Nådendals tysta gator, och ser huru flinkt
strumpstickorna röras i händerna på hvarje mötande liten flick- eller
pojkbyting, då ser du ett ännu lefvande minne af den heliga Brigittas
systrar.



II.


I stugan på Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Närmast dörren
suto husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo
långa trådar ur sina lin- eller blårtottar. Vid ett af de små
fenstren väfde en af pigorna vadmal. I rummets öfra ända surrades
spinnrocken lika ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru
Sigrid, och det fina mjuka linet drogs af hennes runda, hvita
fingrar, till ett garn, så jemnt och glänsande, som silke.

Men hennes mor, fru Metta, hade sällan ro att sitta långa stunder
vid spinnrocken. Än vandrade hon ut till visthuset, för att se åt om
rottorna skonat de på väggen i rader hängande skinkorna och hararna,
än stannade hon vid en spinnrock, för att skynda på en spinnerska,
än hjelpte hon den väfvande att fastknyta en ända på väfven. "Ah ja,
väfven håller bra nog, märker jag. Jo Elsa har spunnit ränningen och
när hon så vill, kan hon få dugligt garn på rullan. Det vet jag, som
sjelf lärde henne spinna, när hon ej var högre, än som så. Mor hennes
hade dött åt året, och hennes far var dräng på godset, men icke kunde
han lära henne spinna. Jo, gudskelof, sitt hushåll har man förstått
att sköta här i verlden, och af godt och rent adelsblod har man
kommit, och icke behöfver man tåla att en sådan, som fru Brita, herr
Regert Oxes, tränger en ur kyrkbänken. Oxe heter hon och borde heta
ko, så för hon sig, fast hon klär sig med pjukmyssa."

Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och såg på sin tott
så noga, som om det gällt att spinna sin lyckotråd, men svarade
ingenting.

"Ja, jag har klagat", fortfor fru Metta. "När herr Matts, pastorn,
reste för att betyga sin vördnad för hans högvördighet Biskopen,
mester Erik, som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med
samma anmäla, hurusom fru Brita ville tränga mig ur kyrkbänken, och
begära straff öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle
herr Matts mente väl bäst vara, att låta saken ligga ogild; men mig
skall ingen förolämpa, om än min herre och man icke är hemma för att
försvara mig; såsom han ock sällan är hemma, utan mest i Flemingens
följe."

Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel från sin spik i
nyckelskåpet, och gick till fiskboden, för att efterse sitt förråd
af torra gäddor. När hon vände och synade sina gäddor, sade hon vid
sig sjelf: "ja man må väl vårda en sådan välsignelse, vår not i år
blifvit hugnad med. Det blir godt nog att kännas vid, och så kan
man ha något att ge en fattig menniska, hvilket nog väl behöfves i
dessa tider, då ingen annan har mat att sticka i munnen, än herr
Clases knektar. Ja, det säger jag för sann, om än herr Erik håller
honom i ära. Men se det gjorde saken, att jag lät drängarne lägga
en julkaka i notkilen i första notvarpet, det syns att det halp,
och vi fick fisk. Gamle herrn på Storby mente att det vore signeri.
Bara gammelprat! Är inte bröd guds gåfva, och hvad är det för ondt
i att locka fisken? Men herr Clas, han lemnar hvarken kakan eller
fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag karl, jag skulle ge den
bondeplågarn hin svarte, och hålla mig till hans fursteliga nåde,
hertig Carl. Men herr Erik, han är så from, och är som förhexad i
Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom den
afskriften af hans furstliga nådes bref, som de hade skickat hit med
Månsas Lisa. Der får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker
landet, och ställer till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik.
Hertigen hotar så hårdt att straffa hvar och en, som håller med den
landsförderfvarn, som det står i brefvet, som vill vara som tuppen
på sophögen, och tycker sig vara vår kung; och det sa Månsas Lisa,
att skulle bara alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god tid
i landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina
upproriska stämplingars bedrifvande, som Flemingen ville hålla qvar
krigsfolket i landet."

Fru Metta, liksom mången annan, var ej precist lätt att förmå med
skäl, att öfvergå till annan mening, än den hon sjelf hyste, men
deremot, liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta sig till och
vara öfvertygad om, hvad någon granngumma berättade och sade; om än
hon för resten hade ganska ringa förtroende för samma gummas förstånd.

"Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna kunna hoppa upp på
åsen, och derifrån på fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med
sig! I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad."

Fru Metta hade varit så fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon
ej förrän nu varsnade, att vid visthusdörren stod en ung bonde och
tummade på sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han sig bakom
örat, och framräckte ödmjukt åt fru Metta ett papper, hvilket befanns
vara en kallelse från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta
Liljeholm, att infinna sig vid kyrkan.

Fru Metta skyndade att stänga visthusdörren och började ordna hvad
som under hennes frånvaro borde uträttas.

"Ja, ungdom och visdom! säger man, och så säfliger hon är, icke har
man mycken nytta af henne. Hur kan man vänta att hon skall kunna
hålla ordning på folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra
spinner hon, det måste jag medge." Emellertid fick nu ändå Sigrid en
mängd förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas frånvaro skulle
uträttas, och så skulle det bära af. Ett bräde lades tvärs öfver en
arbetskärra, deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta
med tömmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere på kärrans
botten fick en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att
medfölja till sin matmors och hästens uppassning.

"Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet derborta. Var
aktsam om elden, Brita. Sigrid, låt se du har akt på att arbetet går;
jag tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan jag kommer hem.
Se så, gu signe er allesamman nu."

Derpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf sig på väg med
temmeligen god fart, under dugliga knuffar och stötar på den ojemna
och gropiga vägen.

När fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade hon hästen i gossens
vård, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt
göra. Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och barn, tätt
sammanpackade, och gapade inåt kyrkan, dit de ej fingo intränga.
"Hvem kan nu neka barnen att få se hans högvördighet", menade
gummorna, och så tog en hvar sin minsta unge på armen och en hel
skara omkring sig, och visst skulle en hvar se biskopen.

Der stodo de nu alla sammanträngda, hufvud vid hufvud, alla med
linhvitt hår och alla stirrande åt samma håll. Det var som en hel
skog af tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en äng, tätt
bevuxen med ängsull.

"Jag är nu här, bara för att barnen ska få si", sade, med litet
vigtig min, en gumma till sin granne. "Nog har jag sjelf sett honom.
Jag fick rätt se honom äta i morgons, innan han gick i kyrkan."

"Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? Berätta kära mor?"

"Han åt rätt som annat folk, vet J mor."

"Håken, gjord han så, då kunde jag alder tro."

I detsamma blef det rörelse och böljande bland tistelknopparna.
Det var fru Metta, som förorsakade den, genom sitt bemödande att
framtränga. När gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse den af alla
kända Tannilafrun, som man nog visste skulle förstå att göra sig väg,
så jemkade en hvar rum så godt hon kunde, och, snart stod fru Metta
främst för skaran vid kyrkdörren.

I kyrkan syntes icke mycket folk. Längst bort satt, just invid dörren
till koret, mäster Erik Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom
stod presterskapet och några af de förnämsta herrarne från socknen.
Ett par capitulares och notarien suto vid ett bord. På något afstånd
stodo åtskilliga af socknens allmoge, och här och der väntade i
kyrkbänkarne sådana, som afvaktade att i sin tur få framträda och
anmäla sina påståenden.

"Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre söndagar å rad vid
kyrkdörren under gudstjensten", relaterade notarien ur sin bok,
"följer nu således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att
hafva låtit ohelga julmorgonen genom ringande till ottesången med en
koskälla."

Biskopen kastade en missnöjd, frågande blick på herr Simon, som
framträdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjöd till att antaga
det högtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var möjligt, men
ikring munnen spelade ett drag af skälmaktighet, som omöjligt lät sig
öfverskylas.

Biskopen såg högst alfvarsamt på presten. "Skall det då alltid vara
klagomål öfver eder, Simon", sade han slutligen. "Redan gammal prest,
och dock ständigt streck, som skulle anstå den okynnigaste djekne."

"Högvördigste herr Biskop", svarade presten. "Denna gången åtminstone
synes mig, att jag handlat välbetänkt. Skulle jag väl tillåta
guds församling att bortsofva julottan? Eders vördighet torde
icke hafva förgätit, att när ryssarne plundrade här under sista
ofreden, bortförde de ock vår klocka. Huru skulle nu församlingen
sammankallas? Icke kunde den stå på kyrkbacken i kölden i timtal och
vänta. Men si, när koskällan ringdes, visst kröp der folk ur alla
stugor, båd byggare och deras kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig
eller skällan sämre, för det min ko ringt med den; nog ha många andra
nöt ringt klockorna, äfven till samgång, utan att deröfver blifvit
klagat hos biskopen."

Mäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet och sade: "en
rättskaffens prest sörjer för att klocka anskaffas; men du har
försummat denna skyldighet, såväl som mången ann."

"Högvördigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann
råg öfver att bestå till klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att
blanda i barken, till att fylla sina och barnens magar."

Åter runkade Biskopen smått på hufvudet, men sade blott: "för denna
gång må dig förlåtas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske
skett af enfald; men låt icke en annan gång sådant komma dig till
last."

Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, småskrattande bakom
sin hatt, i det han halfhögt sade: "Kan väl härnäst ställa mig sjelf
på kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derpå
kommer an, och det så det hörs."

"Lisa Eliasdotter här offrat ett ljus på altaret, för att få god
kalflycka", uppläste åter notarien. "Saken är erkänd."

Biskopen suckade i det han sade: "Djupt sitter papismen och
djefvulens funder och signerier i de onda hjertan! Må hon stå en
söndag vid kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas."

"Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik Liljeholms husfru, klagar
öfver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt."

Nu framträdde fru Metta inför biskopen och tänkte just börja sitt
andragande, men med det samma steg äfven fru Brita Regertsdotter fram
och sade bjert: "Nej si det är då ramaste lögnen det, att jag drifvit
henne ut; men icke låter jag heller tränga mig ur bänken för alla
snärtors skull, och för det hon satt der så bred, och hade jungfru
Sigrid med sig, så skulle jag inte få sitta i adelsfruarnas bänk; men
si så god är jag som hon, och behöfver inte vika för henne."

Redan sade fru Metta några ord till svar, och en häftig träta började
just utbryta mellan de båda fruarna, då biskopen viftade med handen
och bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, ändtligen lät
sig göra.

De båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bänk, på ömse
sidor om gången, och sågo med vreda ögon på hvarandra.

Sedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig med de båda andre
kapitelherrarne, bjöd han högt de båda fruarna att framträda, och
sade: "Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige äro dock
alla såsom stoft inför herran, och J magen icke inför honom förhäfva
eder, eller drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa eder
båda till spott och hån vid kyrkodörren, men som detta för eder
adeliga värdighet icke ske kan, så magen J båda eder kyrkostöring
sålunda godtgöra, att J till kyrkan erläggen 10 mark och påföljande
söndag detta edert godtgörande från predikstolen tillkännagifves."

Fru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, på sätt och vis, hafva
vunnit en seger, då hennes åklagerska nödgats plikta, men hon hade
sjelf äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck på nacken sade hon
halfhögt: "En hederlig menniska ska få plikta, för att en sånder inte
får sitta så bred hon vill. Hon borde minsan inte als få slippa i
hvarken kyrka eller bänk; och än mindre hennes dotter, som hon föder
opp till papisteri och styggelse."

Biskopen, som emellertid stigit upp från sin plats, såg frågande
på henne, hon steg närmare och fortsatte: "Ja väl, det är ju allom
kunnigt, huru hon skickat flickan att lära papisteri i det gamla
nunnehålet Nådendal, och hur flickan der signat och messat med
afgudiska fukter. Och en sån täcks anklaga hederligt folk!"

Fru Brita afbröts nu af klockarn, som började sjunga en psalm,
emedan, enligt förteckningen öfver göromålen för denna dag, numera
intet annat skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens hållande,
och resten af aftonen skulle användas till reviderande af åtskilliga
kyrkans räkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna
undanställt papperen och ordnat allt för gudstjensten. Klockarn hade
nu upptagit psalmen, och när han sett biskopen lemna sin plats, för
att sätta sig i en kyrkbänk, ansåg han att allt var i ordning, och
började psalmen. Biskopen inträdde i en bänk och satte sig ned.
Sålunda måste båda fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta
hade väl ej rätt kunnat höra, hvad hennes motstånderska sade, emedan
när denna talade, hade hon stått nära biskopen och vändt ryggen åt
fru Metta; men hon hörde ändå nog, för att finna att det gällde någon
beskyllning emot henne. Nu var det ogörligt att få säga ett ord. Fru
Metta satt en stund qvar, men det började skymma, gudstjensten var
lång och hon nödgades, innan dess slut, lemna kyrkan, emedan det
skulle varit omöjligt, att, utan fara för lif och lem, i mörkret resa
hem, på den obanade och ojemna vägen. Icke eller anade hon att fru
Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt, som fallet var.
Hon begaf sig derföre hem, utan att vidare få orda något. Men icke
var hon god till sinnes.



III.


Det var en vacker morgon om senhösten. Luften var klar och kall, och
rimfrost glänste som silfver på granarnas lummiga grenar. På vallen
vid Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast
ordades dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanför porten
till kyrkogården. Tre bönder, Bengt Poutu, Mårten Philipson och Jacob
Illka, stodo omgifna af en krets andra bönder. Allt flere och flere
samlades till de förre, och alla stadnade, uppmärksamt lyssnande.
Stundom utstötte någre ett ha 1 eller annat kort ord, händerna foro
till pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bältet, stundom ryckte
en och annan, liksom omedvetet, sin knif till hälften ur slidan, men
småningom sjönk den åter långsamt tillbaka, då egarens uppmärksamhet
syntes så fängslad, af hvad den talande anförde, att han ej tycktes
veta af något annat.

De äldre karlarnes alfvarliga, fårade anleten, de yngres mindre
markerade, men äfven de om alfvar, tungt och träget arbete och dålig
föda vittnande, alla syntes lifvade af samma känsla. Bitter och djup
harm målade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och
resignation. Allt som de tre männen inuti gruppen omvexlande talade,
liftades dragen hos åhörarne, uttrycket i deras anleten blef allt
vildare. Det var som när molnen draga sig samman vid horizonten,
svarta, dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt
på afstånd, och man förutser att thordönet med kraft skall utbryta,
att haglet skall förstörande nedbrusa, att orkanen skall härja; men
ännu bryter ovädret icke löst, ehuru man ser förebuden.

"Detta veten J alla", utbrast Bengt Poutu. "Så har Flemingen låtit
utsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brödet. Hvem vet
icke huru de tagit maten ur våra bodar och silfret ur våra kistor,
och der sådant ej funnits, ha de tagit våra hustrurs och döttrars
kläder, ryckt brisken af deras hals och ringarna ur deras öron,
hästen ur stallet och kon och fåret från betet. Och hvem af oss vet
icke, att Österbottningarna, redan af kung Johan, fingo löfte om
lindring från borgelägers tunga, sedan moskoviten hade brändt och
sköflat i Salo och Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och
ha vi ej sedan med våra söner och drängar, med egen kost och egna
vapen, försvarat oss. Och nu, när vi ha fred med sjelfva moskoviten,
nu skola vi rappas och skinnas af knektarne. Här ligga skottska
ryttare, här ligga upplänningarne och finnar dertill. J veten ock
huru herr Klas satt vakt både på sjö och land, att ingen skall få
klaga hos hans fursteliga nåde, hertig Carl, eller sända ombud till
riksmöten, som han sammankallat; och huru strängt herr Klas straffar
alla försök att hos fursten söka hjelp. Men vi, som här stå, vi ha
dock lyckats komma både fram och åter. Ville jag för eder omtala
huru svår vår färd varit, blefve det för långt; vi hafva svultit,
vi hafva farit som hundar för vår och allas eder rätt. Och der har
han sutit och smort sig och lefvat kräseliga, medan folket lider;
den landsförderfvarn och förrädaren! I många, många års tid har jag
arbetat på att få denna saken i gång, men nu ha vi hertigens ord på
att vi måga resa oss, och orätt med våld vräka."

"Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nåde?" frågade en röst ur
hopen.

"Jo, när vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle
vända oss, då sökte vi först opp Hans Hansson, och bådo honom hjelpa
oss med råd och dåd, och han rådde oss, och var en förståndig
rådgifvare. 'Gån omkring på gator och gränder', sade han, 'och der
J sen folk röras mera, så ställen eder i gatumötena och ropen och
klagen. Talen om huru Flemingen förtrycker eder med borgeläger, emot
konungens och hans furstliga nådes vilja. Skriken ut om hans grymhet
och tyranni, och om J någon historie hört om honom, som till ondo är,
så utskriken och utspriden den. Vore det än icke sanning, så är dock
intet så ondt, att han icke värre bedrifvit mot folk och fä, ja, mot
qvinnor och barn.'"

"Vi lydde Hans Hanssons råd, och sedan vi hade upprört hela staden
med vår klagan och vårt ropande kring gatorna, så fingo vi slutligen
komma inför hans furstliga nådes egna ögon; men vi begärte bara några
fenickor svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni.
Hans furstliga nåde frågade då huru tätt krigsfolket vore förlagdt
hos oss, och då jag svarade att fjorton bönder egde att sörja för
en knekt, och tjugu bönder för en ryttare, så ropade hans furstliga
nåde: 'Om tjugu bönder icke kunna öfvermanna en ryttare, och fjorton
en knekt, så förtjena de intet bättre än att blifva plågade och
förtryckta af både ryttare och knektar', och så reste sig hans
furstliga nåde och såg så vred ut i ögonen, att våra hjertan bäfvade
i oss, och han höjde sin knutna hand högt opp i vädret och skakade
den, och så sade han: 'Jag vet ingen annan råd, än skaffer eder rätt
med eder egen hand. J ären väl så många, att ni må kunna slå dem
ifrån eder, om ej med annat, så med klubbor och gärdsgårdsstörar.'"

Rörelsen bland bönderna blef nu lifligare, alla händer omfattade
knifvarne, häftiga utrop foro från mångas läppar; men åter stannade
alla stilla för att höra mera.

"Jag vågade nu ödmjukt förklara", fortsatte Bengt, när sorlet
tystnat, "hurusom jag redan i många år hade sjungit den visan, att
vi skulle taga våra egna näfvar till hjelp, men att landets män icke
rätt på alfvare vågat sig derpå, utan bara här och der i små hopar,
eftersom herr Klas vore insatt i sina höga embeten af konungen, och
handlade i hans namn."

"Men då blef hertigen ännu argare och slog näfven i bordet och sade:
'Denne landsförderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behöfven
J ej lyda mer än min gamla sko. Är det icke denne blodsugaren som
förstör vår konungs och herres land, och förleder folket till uppror
emot sin rätta öfverhet, och håller sina knektar i landet för att
befrämja sina förrädiska afsigter. Försvaren eder sjelfve, emot
denne stråtröfvaren och hans anhang, och varen trogne eder konung
och mig, eder anborne furste. Blott J stån på eder till lands, skall
jag väl sörja för att hålla sjön ren. Sägen edra bröder, att de stå
manneligen på sig och icke låta kufva sig af Flemingen och hans
kreatur.' Derpå tordes vi intet annat än gå vår väg, ty han såg mäkta
grym ut. Och så sökte vi oss hem, under många faror och vedermödor."

"Bröder, kamrater", ropade nu Jacob Illka, så att det skållade kring
kyrkogården, "viljen J ännu tåla Svedjeklases tyranni? Viljen J ännu
svälta och se edra hustrur och barn förgås i elände, viljen J låta
Flemingens knektar frossa vid ölstånkan, under det edra barn tugga
stamp och bark? Viljen J tåla öfvervåld i edra hus af knektarne, då
intet annat fordras, än taga eder sjelfva rätt. J hören det sjelfve,
hertigen uppmanar eder dertill. J hören det: Flemingen har ingen rätt
att befalla, utan är en upprorsstiftare emot konungen och hertigen.
Ären J fege uslingar, att J låten honom förtrycka eder? Jagen bort
honom, slån ned honom. Låtom oss draga till hans fördömda näste.
Kamrater, gripen till vapen, allting duger dertill, störar, knifvar,
klubbor; kom: ned, ned med Svedjeklas och hans anhang!"

"Ned med Fleming och med alla herrar", skrek Poutu, "alla, alla som
äro klädda i kläde, äro folkets förtryckare."

Länge hade Poutu sträfvat för ett mål: att komma bönderna att resa
sig mot herrarne. Hans glödande hat mot de sednare, hade vändt sig
helt och hållet mot Fleming, sedan denne som ståthållare herrskade
öfver Finland, och till full låga hade hatet flammat opp, då Poutu
sommaren förut, för sina stämplingar blifvit fängslad och förd till
Åbo slott; derifrån han dock lyckades undkomma. På andra trakter
af landet arbetade, för samma sak, Hans Fordeel och flera andra,
äfvensom många hertigens utskickade. Men vördnaden för konungen och
hans befallningshafvande, höll ännu bönderna tillbaka, ehuru redan på
flere håll blod gjutits.

Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord på, att
de egde rättighet till sjelfförsvar emot knektarne. Fleming egde
ingen rätt att beherrska, än mindre att förtrycka folket. Bonden
behöfde icke föda knektarne, då de icke höllos till rikets tjenst,
utan endast till Flemings upproriska afsigters befrämjande. Nu var
böndernas ifver och harm drifven till sin spets.

En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvägen, mot dem
stormade bönderna. En strid uppstod. Den blef ett förespel till
klubbekrigets gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde Finlands
jord med fyratiotusende dess raskaste söners blod, gjutet af bröder
emot bröder; som härjade, som skonade, som brände, och hvars spår
först sent utplånades från det förstörda landet; hvilket länge blef
ett rof för hungersnöd, pest och elände.

Att redogöra för huru klubbhären ökades, huru den härjande framgick,
hör icke till vårt ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland,
allt mer tillväxte den och plundring, mord och brand, följde i dess
spår. Hvarest knektar kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de
under isen, eller ock sköts till måls på dem. Kunde någon uppge att
egaren af en gård, hade någon anförvandt ibland knektarnes anförare,
då skonades, utan vidare tvekan hans gods, och förstördes genom brand
och härjande.



IV.


I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas
Fleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående
bord, på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån
honom satt, vid ett större bord, hans skrifvare. "Här är ett bref
från hans majestät, konungen", sade denne, i det han steg upp och
vördsamt räckte brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sodan
han genomläst brefvet, vände han sig till skrifvaren och sade: "Här
äro åtskilliga befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och
order skola utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu
vidare, hvad finnes här yttermera?"

Skrifvaren började nu redogöra för de på bordet liggande papperen.
"Här är ett bref från hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige
män, som i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, att
icke gifva någon akt på hvad eders herrlighet månde utfärda för
befallningar, alldenstund, som orden lyda: han sådana påbud, utan
befallning och tillstånd, gjort hafver, särdeles från oss och riksens
råd. Hertigen säger ock vidare: der han ock någon befallning från
kunglig majestät bekommit, som han beropar sig på, hvilket vi dock
icke kunne tro, så är det genom orätt och falsk berättelse skedt."

"Kasta brefvet i den der lådan", sade Fleming, "jag känner sorten."

"Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten.
Han lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning,
skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans
furstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana.
Torde icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne,
som stå främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och
förtryckande af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje
och befallning att J ingen vert begifve eder efter herr Klas Flemings
bud och tillsägelse, utan hålle eder qvar i den landsändan, till dess
vi med riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans
gagn och bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder
ålagdt, antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder
fullmagt och befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad
våld och orätt, som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare
och krigsmän, må veta eder efter rätta."

"Fördömmelses mordbrandsstiftare!" sade Fleming, sammanbitande
tänderna. "Undra sen öfver bönderna! Släng det i lådan."

"Här är yttermera ett bref, som jag fann ibland några papper här på
slottet. Det är skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till
Hans Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att de icke måtte inlåta
eders herrlighet på fästet."

Häftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, läste några rader
deri och utbrast, "sådant torde dock vara ohördt i något land", i
det han häftigt steg opp och gick några hvarf fram och åter öfver
golfvet. "Är jag väl en förrädare mot min konung och riket, har
jag förrädiske praktiker i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag
ej låtit bruka mig som en ärlig svensk man, från min ungdom, både
i storm och slag. Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i
konungens namn, ehuru på egen bekostnad, och de hafva fått inkomma på
konungens fästen och jag har satt dem vid min sida vid bordet. Och
mig vill han stänga ute, som eger att i konungens namn befalla öfver
all krigsmakt." Åter satte han sig ned, så häftigt, att stolen, ehuru
tung den än var, dock for ett stycke från sin plats, slog sin knutna
hand i bordet och utropade: "Men vill jag fästningarna, med guds
magt, omhänder hafva, till dess jag dem i konungens egna händer kan
andtvarda, då han, Gud gifve snart, återkommer till sitt rike; och
hvad han befaller, skall jag troget efterkomma, trots hertigen, om
jag än derför skall lifvet mista!"

Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med några af de på bordet
liggande brefven, och började nu åter sin redogörelse:

"Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begäran att eders
herrlighet måtte komma till Sverige, för att deltaga i styrelsen och
förena sig med regeringen der, och icke sätta eder emot hertigen."

"Kasta brefvet i andra lådan", sade Fleming. "Du får gå nu. Kom igen
om en timme. Dem är jag ingen lydnad skyldig", fortsatte han för sig
sjelf. "Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver draga efter
dem. De ha lika långt till mig, som jag till dem." Nu grep han ett
på bordet liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu fogade
några rader, och undertecknade det sedan:

                 "_Clas Fleming_,
    friherre till Wik, riksmarsk, öfversteamiral
    och krigsöfverste, som nu hafver många regenter,
    hvilka alla förordna, ändock jag mig intet
    rättar efter mera än en, som heter konung
    Sigismundus. Kommer mina likar och bjuda något
    till, så slår jag dem på hufvudet."

"Slå dem på hufvudet, ja, slå hufvudet af dem; alla här i Finland,
som förrädiske äro. Jag undrar hvem som stode mig i vägen, om jag
ville begära dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att sålla
såsom agnar, alla dessa lumpna lycksökare, som äro antingen stumma
hundar eller tillochmed vifta svansen för hertigen."

Han satt en stund försänkt i tankar, dörren öppnades och fram till
honom trädde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon
vänligt lade sin hand på hans axel. Då ryckte han häftigt till, och
ur ögonen for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nästan
till vänlighet, då han såg hvem det var, som stört honom, och han
sade endast: "Ebba."

Fru Ebba forskade ett ögonblick i hans ansigte och sade: "åter
obehagliga nyheter, min vän."

"Hertigen sörjer för att sådana ej saknas. Dertill växer mig
böndernas uppror öfver öronen. Lyda andras råd, der eget vore bättre,
är dårars verk. Bönderna hade bort qväsas genast, men jag lyddes på
Olof Sverkersons råd att bida. Han ställde sig, som om han kännt
konungens önskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan
att det kostar mycket blod."

"Ack min herre, bönderna äro enfaldige och vilseledde. Låt dock ej
din hand falla alltför tungt öfver dem. De hafva i sanning haft
mycket att lida."

"Ebba, mildhet vore här grymhet. Konungens trogne och ärlige
undersåter måste skyddas. Upproret måste qväsas, om ej hela landet
skall bli ett förödelsens hemvist."

Fru Ebba suckade djupt och sade, efter några ögonblick, liksom till
en fortsättning af hvad hon emellertid tänkt vid sig sjelf: "och
sedan att veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning,
ja ofta utan all anledning, göra om dig berättelser, hvilkas
lögnaktighet hvarje barn borde kunna inse!"

"Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan qvinna", sade Fleming
leende, "gråter öfver hvad klaffarena säga."

"Skulle jag icke det? Huru känner icke jag dig, den ädle! Men
menniskorna känna dig icke så, och ditt namn skall gå till
efterverlden med de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som
illviljan utbredt. De, som efter oss lefva, skola tro hvad de hört."

"Hvad mera, blott Han, som öfver oss lefver, ser sanningen, och
det som inom mig lefver, nemligen samvetet, säger att jag handlat
redligt. Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare."

"Många finnas, som säga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med
sig, utan att göra orätt. Att det vore fäderneslandet nyttigare att
gifva med sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta."

"Nej, vid Herren Gud, icke", utropade Fleming, i det han höjde sin
hand och lät den åter falla på bordet. "Sanning och rätt äro alltid
desamma, om än tusende skrika om att det är bättre nytta af att ljuga
och bedraga. Nytta är bra, men ärlighet varar längst."

"Jag erhöll i dag ett bref från min syster, drottning Cathrina. Hon
ber mig, åter en gång, föra talan för enighet och eftergifvenhet."

"Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?"

"Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet:

"Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, fru Ebba, herr Klas
Flemings till Qvidja och Svidja, vår kära syster, gunsteligen.

"Catharina, med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes Enke-Drottning.

"Vår synnerliga gunst och kärliga helsning; alltid med den evige Gud,
som tillförene. Vill jag, hjertans kära syster, gifva eder tillkänna,
att Vi, Gudi dess lof, äre temmeligen väl till hälsan, och unne Oss
den nådige Guden alltid, att detsamma om eder spörja.

"Nu, då mig lägenhet gifves, att med herr Nils få hjertans kära syster
denna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kära syster, icke
förhålla, hurusom dessa svåra oenigheter emellan H.F.N. Hertig Carl
och H.H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet månde gå. Och
beder jag eder kärligen, hjertans kära syster, att J ville använda
allt ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han måtte denna striden
till en ända komma låta; seende huru under all denna fiendtligheten
hela riket lider, och huru man väl af all denna oenigheten inom
salig konung Gustafs bus, alltför mycken sorg och suckan haft att
bestå, och blodsutgjutelse och skada inkommit. Derföre, hjertans
kära syster, ville J icke afslå min tjensteliga begäran, det J ville
förena eder med mig, att söka någon fredlighet åstadkomma, och bedja
Hans Herrlighet, att han dock icke ville i det sista så hårdt stå
på konungens rätt, då deraf numera endast blodsspillan och landets
förhärjelse komma kan. Är ock väl H.F.N. den, som makten hafver, att
drifva sin vilja igenom, gifve Gud till fosterlandets välgång. Synes
mig ock detta landet af partier så sönderbråkadt, att en starker
hand vid styret behöfves; det ock Hans Furstelige Nåde bättre torde
kunna styra, än Hans Majestät Konung Sigismundus, den sig så i de
Polskes händer befinner, att han väl aldrig detta oroliga landet
med rätt styrka styra kunde. Alltså, och då herr Klas är såsom ett
hufvud öfver finnarne, så skulle fred och rolighet snarligen i landet
blifva, blott han ville mera sig Hertigen underkasta, och vilja
vi tro, att om H.F.N. än regeringen eftertraktar, han dock icke
till kronan sträfvar, såsom han med så många heliga förbindelser
försäkrat. Detta är icke första gången som J, hjertans kära
syster, hafven, jemte mig, försökt att i denna saken tala fred och
försonlighet. Framställ nu min önskan. Gud gifve framgången till det
bästa."

"Resten af brefvet torde jag knappt uppläsa, det är blott angående
det ölet, jag sände i somras, och några råd för Heblas hosta, som
syster Cathrina lär mig bota med vax af ottesångsljus. Men nu vill
jag blott orda något om brefvets hufvudinnehåll. Säg mig dock, min
herre och make, vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga
eder efter hertigen."

"Visserligen."

"Bönderna skulle väl ock upphöra med sina dåd i sådant fall?"

"Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla sig stilla, om jag
skulle underkasta mig honom."

"Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant fall, skulle vidare
sätta sig opp emot honom?"

"Föga nog, om jag skulle ställa flottan och krigshären till hertigens
behag."

"Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse emellan partierna
upphöra?"

"Troligen, ty utan att hafva något stöd inom landet, kan konungen
föga ens försöka, att med främmande troppar befästa sin thron."

"Tror J icke att hertigen med rättvisa och kraftig hand skulle styra
landet?"

"Jo, detta blefve troligen fallet."

"Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begäran, jag har
framställt hennes önskningar till det bästa. Hvad sägen J härom, herr
Klas?"

"Att konung Sigismundus är min herre och konung, den jag, och hela
Sverige och Finland hafver svurit tro."

Fru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade med värma: "jag väntade det
så."

Efter en stunds tystnad började fru Ebba äter: "Min vän, jag kom nu
in till dig äfven för att tala om några små husliga angelägenheter.
Du har ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm och hans unga
dotter. Hvad synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid,
vistas i vårt hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, som
mästar Erik gjort emot henne, vid sammankomsten i höstmarknaden, har
jag tänkt härpå."

"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla välvilja för
all hans trohet och vänskap emot mig."

"För samma vänskaps skull har ock hertigen hotat honom, att han
skulle få sin kål kokad och sina fiskar varma", sade fru Ebba. "Men",
tillade hon med ett litet fint leende, "nu såge jag gerna, om han
skulle hitsända, vare sig kall eller varm, kål; ty, som du vet, ha vi
här en 40 à 50 personer att dagligen bespisa, och förråderna börja
tryta. Jag ville just fråga härom. Från Qvidja är större delen af
afkastningen inhämtad. Det torde väl vara nödigt, att från de andra
godsen låta leverera något, så framt du ej vill taga af kronans
förråder, åt det myckna folket."

"Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt anlitade i dessa
tider. Från Ylänä må hemtas hvad der finnes, när föret stadgar sig."

"Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers
tunga, så, må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens
folk."

Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han
höll utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat,
sedan en utfärd på morgonstunden.

Fleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade:
"förbarma sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får
du din man ens borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som
herrarne der i Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än
jag är en skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa
papillotter i raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att
han ej skulle sätta tassfärdor på dina hvita golf."

"Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i
hans lurfviga pels!"

"Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen."



V.


"Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut", frågade Jacob
Illka, som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade
uppför en backe.

"Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor."

"Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson,
unge herr Enevald Fincke."

"Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna
i tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna."

Mera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens unge egare dömd, och
till den vackra gården störtade hela skaran.

Solen sken blekt öfver den nedanför kullen belägna insjön. Tallar och
granar stodo mörka på afstånd, närmast gården skakade björkarne sina
fina löflösa grenar.

Gårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod på trappan, då de
ifrigaste af bönderna började skönjas. Hans blick mörknade allt mer,
då han såg huru skaran tätnade, och slutligen rände uppför vägen till
gården. Drängarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad
skulle de förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid tanken på att
icke ega medel, att skydda sig emot en hop bönder. Han ropade namnet
på en af husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan och fick se
bondehären, gaf hon till ett rop af förskräckelse, men Enevald sade,
nästan föraktfullt: "För eder är det väl bäst att skynda undan, medan
ni ännu kan hinna. Stå inte och skrik nu, skynda på de andra pigorna.
Spring bakvägen ut till skogen, göm er der vid kolmilan."

"Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?"

"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda."

Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater så långt
borta, att de väl kunnat minska farten; men flåsande och andtrutna
fortforo de att springa så fort de möjligen kunde, ända till dess de
hunnit det anvista stället, der de började öfverlägga om huruvida de
icke borde springa ännu djupare in i skogen, eller om det inte ändå
vore bäst att först springa hem och bärja undan för elden, ifall
klubbmännerna skulle bränna gården. Dessa och många andra dylika
förslag begrundades med all ifver.

Enevald gick emot de på gården inströmmande bönderna, och frågade
hvad de ville.

"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och
hjelpa oss att köra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni är en
förrädare, som han, och då skall ni få sura fiskar. Hej, fort hit och
följ med oss."

"Aldrig", sade Enevald med afsky, "aldrig skall jag blanda mig med
edert upproriska och blodsölade följe."

"Slå ned honom, qväf hans arga mun." Med orden följde gerningen,
Enevald slogs till marken och bands.

Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade
samman hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara
klokare och skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde
finnas i huset; men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta
att på ett eller annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt
opp och bortjagade alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig
med, att i förtid kasta eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan
att bry sig om huruvida detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort
stod huset i låga, och här var numera intet att göra. Bondhopen begaf
sig bort åter, släpande med sig det härjade godsets egare.

"Hvad skola vi göra med herr Enevald?" frågade Bengt Poutu.

"Skjuta till måls på honom."

"Kasta in honom i huset, i bästa brasan."

"Stoppa ner honom under isen." Dessa och dylika förslag hördes från
flere håll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna föra honom med oss, han
måste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre
på herrars funder, än vi bönder."

"Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra", sade Illka, "bäst
göra af med honom. Död hund biter ingen."

"Grannar", sade Poutu till de närmast omgifvande, "jag börjar frukta
att vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen
att uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre."

"Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och
harhjertan."

Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej
är med oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och
befria dem från förtryck, om de skona eder?"

"Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att
hjelpa eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går
ingen man af ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så
mången annan."

"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång
på böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva
skonad. Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla
eder skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle
icke förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung,
derför sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen.
Det vet ni nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen
hinner ej komma och jaga honom bort. Men få vi honom bara undan, så
slippa vi den förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet
från borgelägret, som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko
eller so. Ja, unge herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja
snart jaga bort tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans
Hansson sändt med Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning
att man ur huset skall uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla
adelns och krigsfolkets gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk.
Endast Hans Hanssons gård Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala,
der fru Carin sitter, böra skonas. Dessutom står här skrifvit att vi
skola tåga till Åbo, ta in slottet och ta Flemingen till fånga. Nå,
J har väl icke lust att motsträfva hans furstliga nådes befallning,
unge herre."

Nu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa
underrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes
en herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste
anhängare, herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore
hemma på godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika
matförråder.

"Godt", sade Illka, "just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i
denna by."

Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led
af kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna
honom, erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa.

Följande morgon ropade Illka: "Må hvar och en packa ihop hvad han
samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar."

"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tåget satte sig i
rörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna
skulle öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära
fordrade, beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande
land och icke sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende
blefve bedröfligt. Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig
till att bedja, att hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig
till, ehuru han väl kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus
förslag. Men detta ville han dock ej.



VI.


"Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa
bort en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så
knottriger, som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att
koppärren ha vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen
skam, ty lika bra menniska kan du vara, fast du inte är så fager
i ansigtet; men har du kittlarna mulna och inte skurar tennfaten
blanka, så vill ingen hederlig karl ha dig till hustru. Ändå qvasten,
står den icke i vrån! vet du icke att den skall hänga der på spiken i
kontoret? Brita, Brita, om du fast tjenar hos en torpare, så skall du
vara ordentlig; och du sen, som fått hedern komma i ett adelshus. Slå
inte den öfverblifna ärtmaten i ett brukadt fat, tag du vackert ett
rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som får den öfverblifna betan, så
väl som herrskapet sjelf, som äter först ur fatet."

"Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk", fortsatte
fru Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita
sysslade, men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne
likblek, med stirrande ögon och vidöppen mun.

"Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på
dagen, eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?"

"Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne", stammade Elsa.

"Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?"

"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr
Enevald Finckes gård!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon
bröt ut i skrik och snyftningar.

"De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks
hem", sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare.

Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. "Klubbmännen komma.
Mor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som
en molnsky, de äro så många."

"Än sen" sade fru Metta "de må vara huru många de vilja, så ska de
väl vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de
ska väl veta ha respekt för folk." Emellertid syntes hon ej vara
så alldeles säker på sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids
tillhjelp, en korg med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med
Elsas bistånd tömde uti källargropen under stuggolfvet, der en mängd
vatten samlats.

"Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt
folk", skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. "Vet
du inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din
långa slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med
skinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns." Jöns
hade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru
Metta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom,
att han hälft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste
hvad han skulle företaga sig.

Enevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett
ögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma
varsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till
sin mor. Till henne hviskade han sagte: "Följ mig, jungfru, jag vill
försöka att föra er härifrån." Då hon ännu qvarstod invid fru Metta
sade han: "Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig."

"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor."

"Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni
är i säkerhet." Han tog henne i handen och förde henne genom en liten
dörr ut i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han
öfver henne bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad
henne tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan.
"Tag det der täcket i famnen, håll det högre för änsigtet, så gömmer
det bättre. Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna
dörr går väl dit?"

Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde.

"Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i
det?" frågade en bonde.

"Dit åt, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade åt
det håll, hvarifrån han kom. "Dit har ännu ingen hittat."

Åt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun
strömmade åt andra sidan af huset, frågade Enevald: "hvar finns
vindsstegen?"

"Här."

"Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er."

Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den
sönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han
i en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen,
så att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma
återkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde
nu ett par karlar för att vakta honom. Sedan Sigrid lemnat stegen
och hunnit några steg in på den mörka vinden, och sålunda kände
sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom ur en dröm.
Förskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade endast
haft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade hon sig
med ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och
denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han
lofvat, rädda hennes mor?

"Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne."

Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under
henne i farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar,
icke hade i hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter i slöt
hon sakta luckan, knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp
och nåd för sin mor, för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla
menniskor deri, och för honom, som hon fruktade skulle få lida,
för det han velat rädda henne. Nu hade hon sansat sig och blifvit
lugnare. Hon smög sig, mellan en mängd gammalt husgeråd, fram till
en liten glugg, derifrån hon varsamt såg ned på gårdsplanen. Der
möttes hennes ögon af en gräslig syn. En af husets tjenare låg der
fallen och syntes kämpa med döden; kreatur slagtades; blod, rykande
kroppar af djur; menniskor med demoniska blickar och åtbörder; eder
och förbannelser, blandade stundom med rätt skratt. Sigrid nedföll
afsvimnad.

När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen.
Några klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och
ölstånkan påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne
jäste, såg man på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än
alldeles blek. När hon blef varse Enevald, kastade hon på honom en
frågande blick, som han besvarade med ett halfhögt: "i säkerhet."
De båda väktarne tyckte sig dock märka tecken till förstånd emellan
fångarne, och bortförde genast Enevald.

Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande och ramande
oxarne och korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt
slagtare-arbete. Fåren lågo snart bland de andra slagtade djuren.
Eldar uppgjordes i spisarne; i husets stora grytor kokades väldiga
förråder och refvos derifrån och förtärdes halfråa. Emellertid roade
sig flere af karlarne att slå sönder fönstren och förstöra sådant,
som ej kunde medföras. Man sökte efter flere af gårdens folk, än de
man redan sett, men fann ingen. Pigorna hade äfven lyckats gömma sig
så väl, ehuru helt nära gården, att ingen hittades. "De hade dock
bort slagtas med gårdens öfriga nöt", skrek en röst.

"Bry er inte", svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen
ända ned mot ögonen, "vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som
harbrännor ska vara." Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen,
klef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan
kort voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom.

"Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är
arg och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon
och andra i hennes följe ska få tak på hufvudet."

"Visst borde man tutta på" föreslog någon, men en och annan af
grannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru
Metta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mången fattig,
och man borde nu ändå ej så rent förderfva henne.

"Nå, så skall man väl då laga sällskap hit", ropade skrattande en ung
dräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var
gripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog
han de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med
stickor och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt.
"Siså, nu ser här folkrikt ut", ropade han gycklande, och ett stort
skratt och buller uppstod under det skaran började tåga från gården.

En hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, då hon hörde rösten af sina
kära kreatur, när de utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes
dagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en särskildt på rösten, och
tårarna trillade en och en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade
hon för sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, när hon hörde
deras nödrop.

Många och långa voro de timmar, som sålunda tillbringades af henne,
och lättare är att tänka sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste
sitta här fängslad, och visste att nu förstördes hennes ståtliga bo,
detta hennes tankars mål, hennes hjertas stolthet och hennes ögons
fröjd.

"Siså, farväl nu, kära fru", sade Jöns, "frun behöfver nog hvila sig
nu, när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke
behöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag
haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?"

Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så
tung som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett
klubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att
bruka munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon
fortfarande.

Enevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få
yttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller
Sigrid kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar
hade med ondo och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en
som satt sig till motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt
till skogs jemte husets qvinnliga betjening, vid första skymt af de
annalkande bönderna. Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa
fri innan någon af det gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid
kunde icke eller komma ned från vinden utan stege, men någon slags
motstånd vågade Enevald ej göra, af fruktan att reta bönderna och
föranleda dem att i förargelsen stifta brand, eller begå något annat
nidingsdåd.



VII.


När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen,
drog det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud.
Slutligen började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad
som händt. När hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp,
och steg åter fram till gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska
syntes. Endast förödelsens styggelse låg öfverallt. Den slagne
tjenarn, qvarlefvor efter de slagtade djuren, de blodiga, grinande
djurhufvudena i de sönderslagna fönstren, allt påminnte henne om, att
hon ej blott drömt en gräslig dröm.

"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid
ångestfullt, sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här
var allt tyst. Men huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga
rum. Sigrid var lätt och van att springa utför de höga åsarne i
nejden, och nu i sin ångest bäfvade hon ej för att våga ett djerft
försök. Med ett hopp stod hon på farstugu-golfvet, och lyckades komma
oskadd ned.

Från rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne.
Lyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta,
och undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der
bjelkarne voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop,
och fann slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka
göra sig lös.

Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande
knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras
armar.

"Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen
och klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och
hedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon!
Mina kor, mina präktiga kor! Ser du, der ha de odjuren ställt Rosans
hufvud, min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som
alldrig smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne
på det der samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar
och qvigor, och Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och
Murikki, alla döda", och fru Metta grät så att hon snyftade, något
som Sigrid aldrig förut sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr,
"se", utropade hon glad, "Stoltafin lefver än. Hon var i går litet
modstulen och mådde ej väl, så att jag lät skilja henne ifrån de
andra, och skickade Matts med Storsvarten till gamla Österbottens
Annika, för att be henne komma och stöpa bly öfver henne. Det var så
godt det, så ha vi Storsvarten i behåll. Jag vånner de nu vore här
ren, så man hade någon till hjelp, att få börja rödja undan här. Hvar
hålla de nu tro alla hus? Hu! Herre välsigne och bevare oss, hvad
är detta? En död karl! Rysligt, förfärligt! Det är ju Erki. Kanske
finns det dock lif i honom, jag tycker hjertat klappar en smula. Han
måste bäras in, kölden gör af med honom annars, om han änn något
lif har qvar. Tag i med du, Siri, det duger ej att vara fin när det
gäller en menniskas lif kanske, och drängar och pigor ha vi ej nu att
befalla. Men äro de då alla ihjälslagna, efter ingen syns till ännu.
Tyst, vänta ett ögonblick, mig faller något in. Spring du och ring på
klockan. Komma de ej när de höra vällingsklockan, då äro de i sanning
döda."

Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom efter väl förrättat
värf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit
stärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej
vore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att
anlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af
sådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas.

Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när
tjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen,
tittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i
full verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens
värsta spår.

Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit
räddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och
ingen hade förföljt den, åtminstone då hon såg den.

"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var
galant. Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa
olycka öfver de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte
fingrarna emellan. Det är säkert det."

Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter
och lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru
Metta trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon
ej egde flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver,
och en bortlupen. "Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro
så uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne."

Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på
backen bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge,
nästan ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes
nu hennes ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och
illa vildt. Den gamle han gick på ett brinnande berg och såg de
vanne qvinnor. Jag manar dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen.
Fullt som ett ägg, rödt som en blomma, innan solsätt tecknadt eller
korsadt." De sednaste orden uttalade hon med hög, besvärjande röst,
under det hon sträckte sin käpp i vädret och ritade figurer dermed i
luften. Derpå ropade hon tre gånger, med ljudelig röst, den saknade
kons namn och förklarade sedan att den innan solnedgången skulle
komma hem; hvilket ock ganska rigtigt skedde; om blott enligt dessa
husdjurs vana, eller i anledning af besvärjelsen kan lemnas derhän.
Sigrid gick fram till fru Metta och sade ödmjukt: "Mor, monne icke
detta är sådant signeri, som är förbjudit? Är det rätt att låta henne
utöfva det här?"

"Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i
mun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara
jungfru Maria namnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i
syna, om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära
påfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag
lugn både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt
med all vördnad för biskopen."

Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta
kunde ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så
väl som Brita Oxe.

Genom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit
hindrad ifrån ätt gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde
vida mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men
sedan Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar
för kreaturens räkning, sade fru Metta: "Kära mor, sannerligen jag
vet om jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de
vilddjuren lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge."

"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor
Annika och neg sig till ännu mindre än vanligt. "Aldrig har nån förr
gått från fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga
skall det ske hädanefter heller så snart, hi, hi, hi."

Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af
mor Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig,
att hon gjort skäl för att kallas god matmoder. Nu skulle hon bege
sig för att i "herrskapsstugan" afhämta nyckeln till ett visthus,
som syntes vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att
efterses.

I det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen.
Pigorna skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot
den kommande.

"Gud ske lof, jag kommer icke för sent", utropade Enevald Fincke
och kastade sig af hästen. "Bönderna hade misstankar till mig, de
bevakade mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken
fru Metta, eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor
oro, men ännu mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit
tillfälle att varna eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att
fly från mitt obeqväma ressällskap, och gläder mig att se, det J mig
förutan undgått faran."

"Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att
här dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag
varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig
in, herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder
för det bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni
lyckades undkomma de vilddjuren."

"Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf ännu huru förrädisk er
inbjudning är. Taksparrarne derinne äro genomsågade, det är högst
osäkert att vistas der."

Fru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick dock in i huset, öppnade
varsamt dörren, såg in, runkade på hufvudet och skickade Sigrid att
befalla de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga dem och stöda
under taket. Detta var hastigt gjort, ty stora förråder af verke låg
vid gården. Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade fru
Metta sin gäst genom herrskapsstugan till kammaren innanföre, der
fönstren icke voro sönderslagna.

Fru Metta kände sig nu småningom högst otreflig till mods, af
att icke kunna bjuda ens en bägare öl åt Enevald; men hon hade
redan undersökt tunnorna och de voro alldeles tomma, de flesta
sönderslagna. Sigrid hade, blyg och förlägen, satt sig i ett hörn af
rummet, men fattade dock slutligen mod, och steg fram till Enevald.
"Tillåt mig", sade hon djupt rodnande, "att tacka er för er godhet
emot mig, som dock var er alldeles fremmande. Jag förstod då ej ens
för huru stor fara ni utsatte er för min skull."

"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillät mig att få
göra er denna tjenst, det skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om
han vore här", svarade Enevald skämtande. Fru Metta förundrade sig
öfver att Sigrid hade vågat tilltala den fremmande herrn, men sedan
hon sjelf förenat sina tacksägelser med hennes, tillade hon: "Dålig
värdinna är jag, som ej ens kan undfägna eder, och dock fordrar jag
att ni skall fylla gästens pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas.
Jag ber er nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta både huru
ni kom i upprorsmännens händer, och sen huru ni kunde lyckas att
undfly."

Enevald redogjorde nu för huru hans gård blifvit plundrad och bränd
och han sjelf bortförd; omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas
medfölja bondehären från Tannila, utan att kunna lemna någon hjelp.

"Slutligen", fortsatte Enevald, "hade bönderne hunnit till Nokia.
Der beredde de sig att rasta öfver natten. Mitt sinne reste sig
oöfvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med
dessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt hit till Tannila.
Emellertid kom underrättelse om att Fleming vore i antag med
krigsmakt. Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma
folkhopen, som förut endast ordat om sin önskan att få tag i herr
Klas för att slå honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt
spak, när den fruktade mannen med sina knektar stod den inpå lifvet.
I den allmänna villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemärkt,
smyga mig ut till en inhägnad, der, ibland andra hästar, äfven de
förvarades, som togos från Tannila. Jag kastade mig opp på en af dem
och red i sporrsträck derifrån. Jag tror att man märkte min flygt,
ty jag hörde skrik och hojtande att stanna; men i villervallan torde
ingen hafva kommit sig att förfölja mig, åtminstone upphann mig
ingen."

"Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för eder välvilliga omsorg
om oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det är sannt, der
har ni icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött och behöfver
hvila, och det behöfva vi alla, ty det är nu ganska sent, och vi ha
alla haft en besvärlig dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder,
vet jag ej sjelf än, knappt nog hurudan bädd. Genom er rådighet att
krossa stegen, kom ingen att tänka på att i vinden kunde finnas något
förvaradt; jag tänker väl att jag derifrån skall få oss bäddar. Men
mina sängar med goda nya sängkläder, som stodo bäddade här i rummen,
varma och sköna, dem ha de allt fört med sig. De voro utmärkt väl
tillställda, spunna hemma, och väl väfda och med nya dun."

Fru Mettas mod höll på att svika henne, vid minnet af de många
uppbäddade sängar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu
att sörja. Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade fönstren
tillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna stängdes och
brasor upptändes. Något mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit
ouppbrutet, emedan bönderna ej kunde tro annat, än att ej mera än
hvad de redan hittat kunde i ett hus finnas, och derföre ej ansågo
löna mödan att vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det
nödvändigaste ordnadt för natten.

Följande dagen skulle Enevald fara för att se efter sitt eget förödda
hem, men måste lofva fru Metta att till natten återkomma till
Tannila, der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, än han kanske
kunnat finna det hos någon af sina torpare.

Fru Metta och allt folket i gården voro nu hela denna dag upptagna af
omsorger att ställa rummen i beboeligt skick, att från vinden nedbära
de der förvarade linne- och sängkläder, samt att på alla håll ordna
och putsa efter gårdagens förstöring; och tack vare hennes kloka
anordningar, började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, då
hon tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora
vägen opp till Tannila. Hon trodde först det vara Enevald Fincke, men
stod dock oviss och såg utåt, till dess hon helt hastigt utropade:
"Sannerligen är det icke herr Erik", och dermed skyndade ut emot
honom. Men Sigrid hann ändå fortare fram. I detsamma han kastade sig
af hästen, tog den högreste krigaren den unga flickan om lifvet,
kysste henne och lyfte henne högt, som om hon varit ett litet barn.
"Se min snälla, kära flicka, Gud välsigne dig. Har jag dig här oskadd
och glad, och mor Metta", han kysste äfven henne och tog henne i
handen. "Se, Gud vare lof, jag har eder, mina kära, åter utan mehn.
Detta är nästan mera, än jag vågade hoppas. Då är ju allt bra."

"Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett
hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför
ditt eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara."

"Käraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha träd eller sten känt
smärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha
känt deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt
snart åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med
våra tjenare, kommo de utan skada från leken?"

"Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han
kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem
var ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för
att få plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket
att klaga öfver."

"Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet
jag att du i alla fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket
göra för honom."

"Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf
till tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på
vinden, och som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes
qvar."

"Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket
qvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och
ingen dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta."

"Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så
här. Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne
fick jag hela det ena skåpet fullt med linne."

"Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?"

"Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt."

"Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?"

"Så J kan fråga."

"Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så
är ju allt lika bra."

"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr
kunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora
årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara
bolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta."

"Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka
bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag
ock mera van vid."

"Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett
rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke
dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem
har."

"Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit."

"Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr
Erik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen", sade fru
Metta leende. "Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref
om från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle
öfvergått till katholska läran?"

"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen
lutar åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen,
som vördig biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med
Söderköpings beslut, låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur
den ståtliga domkyrkan i Åbo. När vår nådige konung och herre
förnam detta, skref han till herr Klas och befallte att ett sådant
bilderförstörande ej skulle få ega rum, och han ålade biskopen att
taflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under marknaden lät herr
Klas rida ikring staden och sammankalla folket, för att för dem
uppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång. Abraham
Melcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon
omkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika
och begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens
upphöjelse och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser."

"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och så med den saken,
ty visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade
ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten."

"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han
stod på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet
ej har långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i
syna. Nå han är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde
af biskopen så jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro
många af adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland
någre hans fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt
för god sed och religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas
icke borde vara den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta
presterna. Så kom der en som påstod att herr Klases ryttare hade
kommit i delo med en prest, och så hade de kastat honom ut öfver
kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp med knuten näfve, men satte sig
åter ned och kastade nacken bakut och såg tankfull och ledsen ut.
'Sannerligen jag det kan hjelpa', sade han. 'Gjord gerning är gjord.'
Ännu funderade han litet på saken, men sade sedan skrattande: 'Ja
inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in igen samma väg, ty
sannerligen jag kan annorlunda hjelpat.'"

"Sådan gudsförsmädare", sade fru Metta och lyfte ögon och händer.

"Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det
herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant
barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu
blef herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen
han är dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och
värdighet och utan all räddhåga och sade: 'Herr Klas Fleming', sade
han, 'J ären en stor och mäktig man och förmår mycket, men derföre
ligger ock på eder ett ansvar, större än på andra, som mindre makt
hafva. Eder tillkommer att vaka öfver att i landet religion och god
sed skyddas. Fienden går omkring och vill utså sitt onda utsäde;
presterna tillkommer att genom from lära motarbeta honom, men icke
att genom af menniskor uppfunna ceremonier ohelga religionen och
återföra påfviska bruk och villfarelser, dem vi längesedan afsvurit.
Men när religionens väktare icke vördas, då segrar fienden och falska
läror utspridas. Så har nu ock hos mig anmäldt blifvit, hurusom en
adelig jungfru, med sin fars tillåtelse, vistats i det nära utrotade
klostret Nådendal, och der öfvergått till katholska bekännelsen.
Riksens ständers beslut af den 21 Oktober 1595 vid Söderköpings
riksdag, är eder kunnigt, det utfäster straff af landsflykt och
egendoms förlust, icke allenast för affall från den rena lutherska
läran, utan ock samma straff för den, som med vett och vilja, son
eller dotter, derifrån afsöndrar.' Mig föll genast i hågen att väl
någon på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid affallit
från vår tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva, hvilka
för hennes egen skull kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag
behöfde ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: 'Det är en af herr
riksmarskens och ståthållarens egna krigsöfverstar, nemligen herr
Erik Liljeholm, som anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid
Söderköpings riksting.'

"Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han
utropade: 'Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det
är allt just ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad
der beslutits, och veten dock att denna såkallade riksdag, har intet
att betyda, då den var tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig
majestäts förbud. Och dock vill jag höra om det är någon sanning i
alla dessa beskyllningar emot krigsfolket.' Nu ropade herr Klas mig
och frågade: 'Herr Erik Gustafson, är det väl sanning hvad vördige
mäster Erik beskyllar eder och eder dotter före?'

"'Nej, på riddareord icke', sade jag och lade handen på bröstet.
'Godt', sade herr Klas, 'ni ser således, vördige biskop, att man
fört eder bakom ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter
stå under _mitt_ beskydd, och dermed Gudi befallat.' Och samlingen
upplöstes."

"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras
hus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon
dock råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka
finger åt henne ens. Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet
antaga tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty
sedan bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod,
kan man ej vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde
vara undan faran."

"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka.
Här är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i
sin gilla gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl
behöfs här."

Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "Nå, här sitter jag och hör
på eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i
edert eget hus, må få sig något till lifs."

Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en
aftonkost framställd, som var både ymnig och god. "Det må jag tro att
du kan trolla", yttrade herr Erik förnöjd. "Aldrig brister välfägnad,
der du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet
svårt att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag
icke."

"Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess
hennes malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det
färdigt och hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru
här gått våld öfver oss."



VIII.


De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa
landtflickas öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta
sitt kök, sina blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet
är dammfritt, och lemna åt männen, de som makt och kraft hafva,
att deltaga i lifvets stora skiften! Och dock sönderslås hennes
spinnrock, härjas hennes blomsterland, förstöres eller fläckas hennes
sirliga drägt och förödes hennes hem af dessa samma stormar, som
skaka throner och förstöra länder. Vi vilja derföre lyssna till ett
samtal emellan herr Erik Liljeholm och unge herr Enevald, för att
derigenom kunna kasta en blick på den tid, hvari den unga lefver, och
af hvars stormar äfven hennes öde skakas.

Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han
så sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald
Fincke, lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar
och förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats
utrikes, icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i
samtalet, Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande.

"Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta
välja sin son till konung i Polen", sade Enevald.

"Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta
besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder
till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl
har nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket,
der han mer och mer undergräfver konungens välde."

"Men", invände Enevald, "konungens ord måste ju dock alltid gå öfver
hertigens?"

"Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar
hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af
kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången
måste han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och
hertigens fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan
känna förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning.
Ja, stundom låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är
understucket och af onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen
och påstår sin rätt att bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt
tillbaka, och är grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät,
konungen i Polen, låter illviljare förleda sig att misstro honom och
hans goda vilja."

"Inser då icke folket detta?"

"Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och
tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar
han med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva
och lika groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung,
emedan han hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen
för bönderna och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat
att landet oförryckt skulle få behålla sin rena evangeliska lära,
men hurusom jesuiter och papister dock bedraga konungen att utfärda
skadeliga påbud. Och ingen vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om,
säger han, det konungen aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord
heligt, och att konungen visst ej ville förfölja sina undersåter, för
det de stå vid sin sanna tro, fast många tala om huru han vill införa
det påfviska otyget och göra Sverige till ett lydland under Polen.
Men käre vänner, tillägger fursten, och ser så from ut, jag, för min
del, kan visst aldrig tro att hans kunglig majestät af Polen har
sådant oförsvarligt uppförande i sinnet."

"Hvarföre, herr Erik, namnen J vår nådige herre och konung endast
såsom kunglig majestät i Polen?" frågade fru Metta förvånad.

"Det är så hertig Carl oftast benämner honom", svarade herr Erik,
"dock bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel
skulle tillkomma vår konung.

"Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre
och konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt
tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn.
Men så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt
rycka spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man,
står han som en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel
och hotelser, som af löften och smicker. Hertigen försöker af all
makt att få herr Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit
gång på gång, och har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i
rådet, och att han ej må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver
honom, men Klas är honom för slug!"

Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: "I
riksrådet lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man
innehar så många stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig
majestät har ju nyligen insatt honom som general-fältöfverste och
ståthållare i Finland, med makt som en kung, riksråd, riksmarsk,
öfversteamiral, det kunde allt vara tjenster för fem stora herrar."

"Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt,
och herr Klas är orubblig som våra gråberg."

"Ja, ja", sade fru Metta och rankade smått på hufvudet, "nog är herr
Klas orubblig alltid och skronig med som ett gråberg. Nog vet du huru
hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner."

"Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr
Erik. "Der herr Klas säger tig! skriker hertigen 'håll käften, eller
skall du få dig ett truthugg', och der herr Klas säger: 'du är ingen
hederlig man', der säger hertigen: 'du är en tjufstryker och dertill
en ölebult.'"

"Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till
riksmötena?" frågade åter fru Metta. "Det fanns nog mången, som
menade att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte
ville släppa dem dit för att de ej skulle få klaga på honom."

"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det
allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter
lag och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut
riksmöte, och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den
rätt, som icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd,
låter narra sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än
svenskarne måste lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga
vån att annat göra, när de ha hertigen i nacken på sig, så skola
åtminstone finnarne hålla lag och rätt helig, så länge hertigen ej
fått band på dem, och det skall, med guds hjelp, ej ske så länge
herr Klas har nästan hela rikets flotta omhanda och står stark i
Finland. Redlig och rättfram och utan krångel och krokar, viker han
ej åt höger eller vänster. Trupper har han här att försvara vår
konungs sak, den stund det behagar hans majestät att återkomma till
sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka tropparna, som ännu
stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr Klas allt icke
afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till krigsfolket
sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han säger vara en
förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats honom att
utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit till."

"Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma
annorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och
är det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu
kostar så ohyggligt mycket mord och brand."

"Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket
lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så
tycka sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af
bonden mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är
nog svår redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga.
Men hvad vill herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han
måste se igenom fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl
hertigen skulle taga emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå
till Sverige. Och dessa fremmande legoknektar, dessa skotter, mest
lycksökare, dessa polacker, som i grund förakta de arma finnarne och
behandla dem som vore de djur, hvad vill han företaga sig med sådana?
Skicka bort dem och vara ur stånd att stödja sin konungs sak, eller
qvarhålla dem och ha fördrag med deras oseder. Men förr skulle herr
Klas låta hela verlden gå under, än svika sin tro och sin konung."

"Och dock", sade fru Metta, "kan jag ej rätt annat, än ha medlidande
med dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne
fara fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om
de ej vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en
hvar huru de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före.
Folk äro de ju ändå, om än af sämre blod. De slåss ju och resa sig,
för att freda hus och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och
härja som röfvare och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det
ryser i en."

"Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen
räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid,
och visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle
han lida än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän
herr Gödich Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru
innerligen han för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd
ömmar, det kan rätt gå en till hjertat, och äfven hans gods hafva de
dock brännt! Men hertigens utskickade kringföra bref bland allmogen,
om de alla verkligen utgått från hans furstliga nåde sjelf, vill jag
dock lemna derhän, ty icke bör man skylla honom för allt heller. Der
utmålas Flemingen som en gud och äreförgäten tyrann, en blodsugare,
en förrädare som ljuger sig vara af konungen tillsatt, och som blott
tillskansat sig ett olaga välde. Ja man utsprider att konungen är
död, att Hertig Karl är konung. De påtagligaste och vildaste lögner
utspridas om Herr Klas, och folket tror dem och berättar dem för
sina barn, och som en blodig tyranns, skall hans minne gå till
efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig, att utrota eller
bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning, länge nog har
herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej längre an,
det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de arma
bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det
komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem
som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor
för plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas
en skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och
alla som de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han
har belönat de socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem
eftergift i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, och
förmanat dem att icke på detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men
uppviglarne tros mera af de uppretade bönderne, och allt större har
det onda vuxit. Det kan ej hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen
användas, om ej hela landet skall ges till spillo."

"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad är det annat än
ohyggligheter som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat
blifvit förvänd i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de
berättat om, att en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun,
med spetsiga mössor på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare
kunnat skära dem bättre. Och när de sen brötos opp, voro de fulla
med blod. Ja, ja, herre gu! Hvad blir det väl annat än blodiga och
ohyggeliga händelser, när christna menniskor fara fram som turkar och
hedningar. Ja, ja, sådant spås före, och värre än sker."



IX.


Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter
herr Erik Liljeholm. Han framlämnade ett bref från ståthållaren,
deri denne skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil
ifrån Tannila, att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en
fjerndels mil derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några
följeslagare, till gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas
spisekamrar icke fruktade att anfallas.

Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta
meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit
förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans
hus. I hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset
någon svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han
blef derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta
slå ihop händerna, under det hon utropade: "Ah herre min skapare, och
det sägen J så lugnt, herr Erik!"

Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än
häpnad öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade
helt lugnt: "Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och
mycket stor är äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock
låta förskrämma oss deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju
dagligen mottage i vårt hus och våra hjertan, och det är herren Gud,
och inför honom äro vi dock alla lika."

"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu
helt förirrad mot sin lugne man. "Förstår J då icke, begriper J icke,
att i ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot
sådant fremmande."

"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke
hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han
kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här,
alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju
godt smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som
behöfs."

"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt
hvad man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt
göromål, och intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst,
att så ta emot herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras
hvar jag ens det skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de
vilddjurens uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de
räcka till allt? Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam
skall förtära, att icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det
sägs ju allmänt att herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål."

"Och du tror sådant dumt prat, mor!"

"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall
ju sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena
svinet äter det andra; och om än orden just inte äro så fina för en
furstemun, så kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga
nåde sjelf sagt."

"Kära mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra
tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep
Klas Fleming, "kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i
helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa
att ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett
mål. Dock", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min,
"kanske någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta
och trinda spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka
strukit med."

"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos
Lisa på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De
borde väl vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de
äro magra. Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland
späcket på Tannila?"

"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går."

"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag
står här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt
from ut, men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när
något skall uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa
mig. Nog kan flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en
som kommer sig till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i
verlden."

Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå
förespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till
grannarne, for att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp,
byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade
gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru
visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock
icke ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk,
ofta öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att
en grannfru råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte
man hvarandra. Att hos en god vän låna en hare eller en fogel, var
derföre icke alldeles ovanligt. Innan kort återkom fru Metta, och
var snart så i sitt element med alla de brådskande bestyren, att
hon icke mera syntes tänka på någon fruktan att anrättningen blefve
för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades för att skaffa fisk
ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till skogen för att
vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade deg, en annan
stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu skulle användas.
Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i alla knutar.
Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder framsläpades
derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än för att
dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn och
stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något,
men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare
utseende. Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit
tapeter till ett par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne
blifvit nedrifna och hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid
opp dem, hopsydde de lösrifna styckena och borttvättade fläckarne.
Öfver borden utbredde hon hvita dukar, enris ströddes öfver de redan
förut hvitskurade golfven, och innan kort såg det helt trefligt ut på
Tannila.

Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården
på Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som
ridit ut för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på
trappan, der hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen
och steg raskt upp för trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han
räckande henne handen. "Eder herre är så villig att vara mig till
tjenst, så att han förleder mig att besvära äfven eder. När man ger
mig ett finger, så tar jag hela handen. Hade jag dock vetat att
klubbmännen förut våldgästat här, så skulle jag väl nu icke kommit;
dock hoppas jag att icke göra eder omak. En gammal krigsman är van
att ligga på marken i samma kläder som han bär om dagen, och aktar
ej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke försmår han
rågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad som
råkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att
öfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet,
ty huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så
tyst på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än
synes."

Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen
inför den mäktige herrn, ehuruväl hans sätt var enkelt och icke
syntes hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis
hans rang. Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den
mörka hyn, ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade
det stränga uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade
dörren, steg Fleming in utan vidare krus och, fru Metta stod helt
slagen qvar. "Nå för gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "är icke
detta för mycket! Är han herre i landet, så är jag fru i mitt hus.
Icke är han kung heller!" och modigt steg fru Metta in i rummet,
derifrån hon bjöd herr Klas att stiga in i fremmandkammarn. De andra
herrarne hade ock nu inträdt och under tusen krus inbjödos äfven de
nu af fru Metta i det inre rummet. Öl och must framsattes nu i de
åter upptagna silfverbägarne, och snart var samtalet i gång mellan
herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade med bordet och
matens framställande.

Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad,
och endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne.

Nu vände sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J
sitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne
bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna
eder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?"

"Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu
knappt hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset,
som nu blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat
mig åt något bestämdt."

"Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då
konung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och
hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln."

"Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!"

"Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man
kan af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är
visserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de
äro dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock
velat vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J
väl herr Erik", (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) "det är
dock en skräckelig sak, att i nere socknar just presterna äro de, som
uppreta bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig?
Finge man blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men
presterna prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och
sallt och andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata
för dem om Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat
prestegnäll, och röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och
så bli de arma dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar
och en, blott någon säger buss."

"Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!"

"Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för
bönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade
dem att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp
dem; ty föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de
påbörda mig. Men (här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty
ju förskräckligare bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för
mig, och dess lättare är att slå dem med bäfvan och förskräckelse,
så att de en annan gång hållas stilla. Med blotta skräcken lär det
väl dock icke numera kunna aflöpa. För att skydda fridsamma och
oskyldiga menniskor, måste dessa våldsverkare hållas i styr. Föga går
morgondagen utan att en mängd af dem hugges ihjäl af knektarne, som
ock på dem äro mycket uppretade, så de med lust och fröjd fullgöra
sådan befallning."

Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon
skulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet
skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J
skrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och
våld af desse ogerningsmän."

"Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett
hem tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa
blodiga och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till
Åbo. Der kan hon ju leka med mina döttrar!"

Herr Erik tackade för anbudet, och sade att han redan härom ordat med
sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle
förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. "Kära barn",
sade han derpå åt Sigrid, "var då icke så försagd, att du icke vågar
aflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud."

Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa
till mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar;
men isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört
omtalas som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning
sade henne dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon
gjorde derföre våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg
djupt i det hon sade några ödmjuka ord.

I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som
af ifver.

"Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders,
herrarne behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i
vårt utplundrade hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst
allt ovärdigt så höga gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta
välmeningen ersätta bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa
det än är."

"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke
i sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl
omtalar mig vara."

Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågade fat med fläsk, fisk och
fågel stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid,
tornformiga kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och
must i kannor deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger
om ursäkt att hon nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank
att bjuda, men sådant stod nu icke att fås.

Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster
att, med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar;
såsom det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas
syntes dock ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad
som stod honom närmast, och det just icke i små portioner. Helt
hastigt hade han slutat sin måltid och stigit opp från bordet,
till stort bekymmer för fru Metta, som förgäfves använde all sin
vältalighet, till att förmå honom smaka på flere rätter och kakor,
dem han alls icke tagit någon notis om.

Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just
som hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall
man laga mat, när det icke duger åt folk."

"Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af
allt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna."

"Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka
hvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast
jag sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt."



X.


Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost,
bege sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll
att för denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han
ingå i konungens tjenst.

"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "välkommen då. En ny
kamrat, gode herrar."

Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att
hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång
egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon
af de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än
ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i
Åbo, lemna vi tills vidare derhän.

Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de
troppar, som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de
troligen stöta på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat
sig vid Nokia. Fru Metta och hennes dotter stodo på trappan och
sågo på de förbitågande trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet
temmeligen tryggt, ehuru icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids
kinder voro något bleka och hennes vanligen så lugna utseende
förrådde oro. Ståthållarn och de öfriga herrarne hade redan slutit
sig till knektarne. Fullständiga rustningar buros af få; af de
fleste endast de vigtigaste vapenstycken. Enevald Fincke följde med
fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade han sig djupt och
sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr Erik bege sig
bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett varmt
famntag, hustru och dotter i sina armar.

Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: "Gud bevare eder
herr Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva
försyn hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsatt eder dock
icke för de värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber:
bär dock denna lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka
in den här. Den är vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter
derpå, men om den skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så
att J bör väl se eder före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att
J må komma oskadd ur denna svårighet."

Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. "Nå nå, barn, icke
förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle
far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra.
Gråt icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig på sin häst och
vinkande med handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen.

I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming
nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta
första angreppet, förstod ingen.

Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt
tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål
var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas
mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt
ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med
bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga
sig.

Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven
hos dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det
fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något,
om den skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän
visade icke den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott
lossade emot böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom
ena väggen och ut genom den andra, injagade förskräckelse hos de
vid artilleri ovana bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda
ett försvar, förlorade alldeles fattningen, och innan kort var hela
bondehären stadd på återtåg och, förföljd af Flemings ryttare,
hastade hela folkmassan att fly, utan all ordning, och nedhöggs utan
motstånd. Då några hundrade stupat och bondhären syntes ohjelpligen
sprängd, upphördes med förföljandet, och de öfverlefvande skyndade
att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem, för att om möjligt
undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade de under
flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och tillochmed
efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas på de
smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om
hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och
mer än en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se
ett börjande yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade
sängkläderna, för att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål
derpå och skakade fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt
snö.

Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring
i nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade hän, "så godt hade
kunnat vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara
så illa fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta
i dem länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar
af litet krut för näsan på dem."

"Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare,
så tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika
svår att stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att
först få att börja röras."

"Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som
aftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder.
Önsken J dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör
ett par timmar intet till saken."

"Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning,
medföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så
vore detta mig särdeles kärt."

"Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så magen J vänta till
dess. Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de
ryttare som följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald
Finckes befäl."

De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af
Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade
återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl
återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde
lemna Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans
verksamhet der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till
ett bref, som angår vår berättelse, den lyder så:

    "Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att
    J sägen Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg.
    Hon skall icke vara der mera, den onda djefvulen, för hennes
    praktiker som hon brukar på den förrädarens Hans Fordeels vägnar
    och beder henne straxt draga dädan, om hon icke vill, så skall
    hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol i godtfolks närvaro att hon
    hafver förmanat dem till uppror så väl som mannen.

                                          _Klas Fleming_,
                                     Friherre till Wik o.s.v."

Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt
utrop sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade
Enevald Fincke, som just kastade sig af hästen, rodnade hon och
stannade ett ögonblick och gick sedan med sedesamma steg fram till
sin far. Äfven fru Metta var snart ute for att välkomna sina gäster.

Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den
sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig
borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder
hade ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller
varit nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik
lofvade sörja för att sådant i Åbo blefve afhjelpt.

"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta
oskicket till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt
folket?"

"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan
förslår väl stackarne på skogsåkern."

"Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far
jag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom."

"Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af
allt, och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i
verlden, ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de
hafva fått sådan svår vedermöda."

"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes
du ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde
ifrån oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast
det var godt gry i slyngeln med alla hans opptåg."

"Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och
skämde bort pojken på allt sätt."

"Åk mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt
lynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du
har ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad
skulle jag då vredgas öfver?"

"Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det
vuxit ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du
varit lika nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller
en skinka i visthuset, det skulle allt qvitta dig lika."

"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma
eller borta."

"Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket
svälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu
sitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa
mat åt eder alla."

"Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr
så mycket."

"Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och
män; men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma
rätt. Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se."

Siris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att
hon knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för
hennes sinne en obestämd fruktan for ståthållaren, i hvars hus hon
skulle vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna
och den af rustningen på flere ställen nedröstade drägten, skrämde
henne, och det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för
vana att ganska ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri
hörde honom sällan nämnas, annat än såsom en hård och grym man.
Fru Metta var hela nejdens tillflykt och rådgifverska, och hvarje
gång bondgummorna tyckte sig hafva något att klaga öfver knektarne
eller ryttarne, som hos dem lågo i borgeläger, så kommo de med sina
bekymmer till fru Metta, och bådo henne, genom herr Erik, framskaffa
deras klagomål till herr Klas. Vid sådana tillfällen utmålades
Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste färger. Fru Metta skref
väl om saken, men hennes epistlar voro vanligen svåra att läsa och
isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke mycket till seden på
denna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit öfver den vanliga
början: "kan jag eder icke förhålla", så förhöll hon dock mestadels
sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon ville. Men
äfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon dag var
hemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så vann
hon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: "kära min Metta,
gif åt bonden några spann råg", eller tillochmed: "gif åt stackars
Brita en annan ko, då hon så der illa mist sin", eller dylikt. Af
klagomålen till ståthållarn blef intet, ty "hvad skall man besvära
herr Klas för lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som
sällan kunde förmå sig att bli ond på sin man, vände i stället sin
vrede på ståthållarn, och brummade ofta storligen öfver honom. "Vore
han icke så tyrannisk och envis, så skulle hertigen längesen tagit
Finland under sin styrelse, och detta betryck och blodsutgjutelse och
allt ondt, vore då borta." Så hade Sigrid småningom fattat en slags
instinktlik förskräckelse för Fleming, hvilken väl icke helt hastigt
kunnat skingras, ens om hon vetat att hennes mors funderingar slagit
om betydligt till hans fördel, sedan hon sjelf lidit af böndernes
framfart, och han dessutom hedrat hennes hus med att der dröja en
natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri välvilja.

När Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det
undrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt,
att der få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant
bland alla dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa
tillsamman med. Hon fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset
skulle se henne öfver axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven
något till lynnet, genom sin fars berättelser. Johan, den äldste,
den unge, ridderlige, ende sonen; Karin, nästan jemnårig med henne
sjelf, Hebla, några år yngre, och slutligen den unge Peder Baner. Då
tiderna började mörkna för dennes fader, riksrådet Johan Baner, hade
han sändt Peder, sin andre son i ordningen, till Finland. Den unge
Peders mor, fru Christina Sture, anförtrodde gerna sin son i sin goda
väns, fru Ebbas vård. Finland var, åtminstone tills vidare, en säker
vistelseort för dem, som hade något att frukta af hertig Carl, och
vägen derifrån till Polen var öppen. Det syntes derföre föräldrarne
godt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru Ebba hade skrifvit till
fru Christina och bedt att i det längsta få qvarhålla honom, hvilket
ock bifölls. Fru Christina hade ändå många barn omkring sig hemma,
och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer öfver hennes herres
då redan osäkra ställning till hertigen.



XI a.


Så väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nöje fattat
tillfället att göra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vänliga
anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet för
sin blygsamme vän, som följt honom i många faror och alltid varit
att lita på. Herr Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming
af hela sin själ, kanske så mycket mer, just emedan dennes stolta,
rastlösa sinne var så olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lägre
adel, kunde han aldrig göra anspråk på någon slags jemnlikhet med
sin gynnare, i denna tid, då en högre adel ansåg sig stå nästan lika
högt öfver den lägre, som denne öfver en ofrälse. Ej heller sökte
herr Erik något tillfälle att svinga sig opp; och hans lugna mod
under striden, hans nyttiga verksamhet deremellan, gick allt för sig
på ett så tyst och anspråkslöst sätt, att just ingen kom ihåg att
han uträttade något. Men detta bekymrade föga herr Erik. Någon yttre
utmärkelse föll honom aldrig in att önska sig.

Tillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var deremot högst välkommet.
Han kunde sålunda sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och
framför allt skulle Sigrid sålunda få se verlden och lefva i den
förnämsta krets, som, i något hus i Finland, samlades. Framför allt
var det säkert att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, då
hon stode under ståthållarens omedelbara beskydd, antasta henne för
den föregifna religionsförändringen.

Sigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, och hade hunnit vänja
sig vid mycket, som förut föreföll henne underligt. Det fremmande
krigsfolket, som rördes på slottet, och för hvilket hon i början
högeligen fruktade, skrämde henne ej numera. Tillochmed polackernas
underliga språk och långa mustascher, hade hon blifvit van vid.

Fru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, hade ock kommit
Sigrid att glömma, att hon dock i verkligheten endast var en liten
hoftärna i detta finska hof, och hon kände sig aldeles icke besvärad
med de förnäma damerna. För Fleming sjelf bar hon dock fortfarande
räddhåga, och hade svårt att vänja sig vid tanken, att på hans
befallning så många menniskors blod flutit.

I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gäst.
Den elegante, älskvärde, unge mannen, var en verklig vinning
för sällskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, äfven i den
inskränktare husliga kretsen, der han ock egde tillträde.

I Sigrids inre växte och blomstrade en hel verld af nya känslor och
nya fröjder. Ännu anade hon ej att något annat väckt dem till tif, än
det nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon förstod ej,
att i hennes hjerta vaknat en känsla, mäktig att väcka hjertats lif,
lika raskt som vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens
lif.

En afton, det hade redan börjat skymma, suto vid en sybåge Karin och
Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod
bakom Heblas stol och manade på henne att sluta arbeta och komma
för att kasta klot. Hebla tog en mycket förståndig min på sig och
svarade: "arbeta först och leka sen, min käre Peder."

"Se så, tack nu Siri", sade Karin vänligt, "du måste sluta nu, och
vi med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få
mattan färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret."

"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, "se hur
vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy
med; just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall
bli glad när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som
vi i dag sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut
hade färdigtsydda." Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå,
och klappade ihop sina händer. "Peder, kom då och se hur vackert det
blir. Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det
kan du då alls inte."

I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade
och slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i
ögonen, i det hon sade: "Kom, kom, farkär, och säg nu att det är bara
skräp med vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och
säkert, att Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom
och hur flitigt vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när
Siri syr med, så få vi det nog färdigt till sagdan dag."

Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn
på sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne.
Derpå ställde han ned henne vid sybågen och sade: "ser du inte,
yrhätta, att jag hemtade fremmande med mig."

Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person,
som, med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var
ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom
i ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och
kåpan utmärkte en magister eller annan lärd man.

"Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst", sade nu herr Klas.
"Det är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna,
hafva ju stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu,
då jag träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag
sjelf honom göra mig sällskap opp."

Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga
fram och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i
fremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod
han qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut.

"Nu måste jag lemna eder på en stund", sade herr Klas, "tjenst och
arbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid
vår lärde gäst."

Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid
dörren.

Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en
ofrälse, men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba
var dessutom alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne
känd som en lärd och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i
någon mon, den stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och
ofrälse.

Några vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo
intet annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån
sybågen, der hon hittills sutit qvar.

"Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri", sade Hebla.
"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon."
Siri hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt
för Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp.

"De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan", sade
nu fru Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. "Han
är nu på Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde
sig nyss åt att arbetet utfaller vackert. För en man som är van att
studera stjernorna och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras
lilla arbete väl ej ha något intresse; men kanske behagar mäster
Sigfrid ändå fägna dem med att kasta en blick derpå."

Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna
sin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet
på beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det
vore alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den
praktfulla mattan, i det hon sade: "Men här är ju så mörkt, hvem kan
nu se."

Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt.
Han såg länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast
han: "Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor
och blader, men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga
skymningen, dess klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt."

"Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid", frågade Kathrina.

"Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och
blodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt."

"Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och
fällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att
det föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen.
I detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett
par höga armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på
bordet och aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af
förskräckelse. Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven
hon blifvit obehagligt störd: "Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit
skada af alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så
att J icke kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?"

"Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus,
hade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han
borttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade
smått på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än
mer i ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver
ögonen, liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu:
'Underlig var denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och
blader med kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna
hennes frudöme behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas
vakande tagit skada. Lär väl behöfva något guld, till deras stärkande
nyttja. Torde det väl för hennes frudöme och hennes välborna
jungfrudöttrar vara godt att detsamma bruka.'"

Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids
ord om mattan, sade nu leende: "Käraste mäster Sigfrid, vi hafva
lyckligtvis ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara
bra?"

"Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått och grannt rifvet, så
att man det näppeligen känna kan, och spildt i ögonen, styrker synen.
Men man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rörelse, och
skall jag deraf gerna tillreda och högborna herrskapet dermed förse,
till framtida behof."

Hebla kunde ej motstå sin lust att skratta, men fru Ebba sade: "Du
yrhätta, allting skrattar du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl
kunde mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill
just guld är lämpligt, vet jag ej. Kära mina unga flickor alla, väl
kommer för er, hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur
emot sorgen." De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas
lilla finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt högtidligt
uttryck.

Nu återkom herr Klas och medförde, äfven nu, en gäst. Denne var yngre
än mäster Sigfrid, hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste
mode.

"Se", sade herr Klas, "hvad jag mötte derute i slottsporten! Jag
bad honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt", och dermed
tog herr Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, på
det massifva bordet, mellan ljusstakarne. "Nej se på Daniel bara!
Sammetsärmar! kan ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla
snörena sen! Sickna vida, pösiga, välska hosor och brändt hår och
långa lockar, som falla på Hollandskragen och grannt passement kring
tröjan! Nej ser man bara!"

Daniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och raseri på bordet, der
Fleming obarmhertigt fasthöll honom. Heblas lilla ansigte krusades i
alla fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, som stod
vid spiseln, väntande på Hebla, skrattade helt obesväradt. Äfven på
Karins läppar sväfvade lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade
vänligt sin hand på Flemings arm och sade: "herr Klas, du retas ju
med Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen."

Fleming upphörde att qvarhålla Daniel och räckte honom handen,
men denne hoppade lätt från bordet och sade halfhögt mellan sina
sammanbitna tänder: "jag torde få gå nu, och icke längre behöfvas
till ett åtlöje för herrskapet."

"Rätt så, Daniel", svarade Fleming, "du är ju verkligen ond, märker
jag. Kanske skola vi företaga oss att slåss ett litet envig! Men
det vore skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. Siså, kära
Daniel, kom nu och sätt dig här och glöm förtreten. Jag kunde ej låta
bli detta, ty du föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten."

Daniel bugade sig, och bjöd till att se artig ut. Mångahanda hade
han beredt sig på att tala i afton, då han påklädt sig den nya drägt
han lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin fördel, men
nu passade intet deraf. Han tog snart afsked och åtföljdes af mäster
Sigfrid, som ej heller fann sig trenigt i det fremmande och förnäma
sällskapet.

Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhögt:
"Siri, vill du inte nu vara snäll och låta oss få se den vackra
boken, som du lofvade."

Sigrid steg opp och följde med de unga till sin kammare, der Hebla
och Peder nu satte sig ned på ömse sidor om bordet, i förväntan
på boken. Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden;
emellertid sade Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: "usch,
det var en ledsam herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för
dem. Vet du Peder, han var riktigt trollsk."

Sigrid lade nu på bordet en grannt med målningar utsirad messebok,
en gåfva af den gamla nunnan i Nådendal. Der var mycket roligt att
beskåda för de båda unga; och snart hade båda, bland de i guld och
silfverglans strålande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men äfven
detta nöje hade man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga sig
någon mera rörlig sysselsättning; han förtretades öfver att ej Johan
Fleming var hemma, han skulle visst hafva kommit för att en stund
fakta på värja, hvilket den unge gossen var obeskrifligt road af,
huru oskadliga vapen än till leken brukades. Hebla åter hade i dag
ingen lust för något bullersamt tidsfördrif. Vid godt lynne kunde det
tillochmed stundom hända, att hon korsade svärd med Peder, och då
slöts vanligen striden med mycket skämt och skratt. Men i dag var hon
helt högtidlig. "Sigrid, söta Sigrid, vill du inte berätta något för
oss. Mor och Karin sitta inne med de fremmande, de sakna dig icke. Du
berättade en gång en saga för oss, kan du icke någon annan?"

Att höra berättas sagor, var på denna tid ett nöje, också för
fullvuxna, icke uteslutande en barnfägnad; eljest hade väl föga Hebla
varit så fallen för att föreslå sagolek. Den saken var också Peder
med om, Sigrid steg opp, bortlade den prydliga boken och sade: "Nå
hvarför icke. Vill ni höra sagan om de två fångna barnen?"

Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid började: "Det var en
gång en kung och en drottning. De hade tvänne barn, en gosse och
en flicka. Och gossen var fager, som en dag, och hade långa gyllne
lockar, som föllo utför axlarne, och hans ögon lyste som stjernor,
och på honom sågo alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen
lät göra åt honom en liten guldkrona, på det folket skulle veta att
han skulle bli kung. Men flickan hon var just ej vacker, utan sådan
som folket mest är, och ingen brydde sig om att se på henne, ty
alla sade att sådana flickor kan man nog få se i hvarje stuga, icke
behöfde man söka opp en prinsessa dertill, och icke frågade brodern
heller efter systern, fast han gerna lekte med henne, för att hon var
så from och tålmodig, och aldrig motsade honom.

"Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver sitt guldgula hår och
sina fagra stjernögon, och han märkte ej att systerns hjerta var
fagrare än guld och stjernor.

"Fanns det så vid hofvet en hög herre, som var slägt med kungen, och
som sjelf ville bli kung, när den gamle kungen skulle dö, och han
beslöt att döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva kungariket.
Och han ställde in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och
ohygglig qvinna, och lofvade gifta sig med henne, bara hon ville
taga de båda barnen af daga. Men giftblanderskan tänkte: 'dödar jag
barnen, så håller han ej ord, och gifter sig ej med mig. Nej, jag
måste hålla dem vid lif sålänge, och gömma dem för att skrämma honom
med dem.' Och så gick hon in i kammarn, der de båda barnen sofde i
deras silkessängar, och hoffröken, som skulle vaka öfver dem, hade
ock somnat, och hon smorde deras tinningar med litet olja, men hon
måste litet skjuta undan kronan på Velis hufvud, ty den hade skrunnit
ned öfver ena tinningen.

"Men den oljan var sådan, att båda barnen somnade deraf i en dödlik
sömn, och när deras fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro
döda, och så trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och
alla gräto och jemrade sig att den sköne konungasonen Veli hade dött.
Och de båda barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om
natten stal giftblanderskan bort dem, och lade två döda tiggarbarn i
kistorna i stället, och så blefvo de begrafna i konungens graf.

"Men giftblanderskan förde de båda barnen i ett mörkt torn i skogen,
dit satte hon mat och kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i
mörkret.

"Och när barnen vaknade, då undrade de och trodde att de voro döda och
begrafna; ty de hade hört allt hvad deras fader och moder hade talat,
och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat röra sig eller säga
ett ord.

"Och så suto de och sörjde och undrade huru detta var. Och Veli grät
och jemrade sig och sade: 'hvad båtar mig nu mina gyllne lockar
ochmina fagra ögon, när jag är död och sitter här i mörkret.'

"Men systern lade vänligt sin arm om hans hals och sade: 'Veli, Veli,
om än det är mörkt, nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är.'
Och så började hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjöng så
vackert, att Veli glömde sin sorg och sade: 'aldrig visste jag att du
kunde sjunga så vackert.'"

Och systern svarade: "du hade stora sångare och sångerskor vid
hofvet, hvad skulle du då höra din lilla systers sång."

Och de trefvade omkring i rummet och märkte att det fanns mat, och
undrade att de ville äta fast de voro döda. Och så började åter Veli
att gråta, när han tänkte på att han var död; men systern grät icke,
fast hon nog haft lust, när hon tänkte på hur far och mor nu sörjde;
men hon ville ej bedröfva Veli.

Huru länge de så sutit här, visste de icke. Men när systern såg Velis
sorg, glömde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann
ej ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt med att försöka
roa Veli. Hon sjöng för honom visor, hon berättade sagor och hon
hittade tillochmed på lekar, som de kunde leka i mökret.

"Syster, du är bättre än jag", sade Veli, "du är begrafven, så väl
som jag, och du tänker ändå blott på att roa mig."

"Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om jag sitter i mörkret.
Också har du förlorat mycket mer än jag, dig höllo alla af, men ingen
brydde sig om mig."

Men de båda barnen började allt mer undra, om de verkligen voro döda,
eller hur allt detta kunde hänga ihop; och systern sade: "nej Veli,
jag tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju."

"Ack, hvad mer om vi lefva", sade Veli. "För oss är ju dock solen
död."

Följande dag, när Veli ännu sof, kände systern noga omkring på alla
väggar, och så fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så
började hon rycka och ruska på den; men stenen ville ej lossna.
Och så tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och
började med den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och
blottade en liten glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var
ej större än en hand och muren var tjock, men solen lyste klart
derutanföre och några strålar föllo äfven in genom gluggen, rakt in i
fängelset.

"Veli, Veli, skynda, solen är icke död", ropade systern åt sin bror.
Och Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och
sade: "hvad du är vacker."

Men Veli svarade: "syster, syster, fägringen är bra för solskenet och
den vackra dagen, men den är dock ett lappri, den duger till intet i
sorg och mörker."

Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: "Syster,
sjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga." Och hon
sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter.

Ute i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han
satt oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så
tråkigt, men när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke
derom, utan sjöngo helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var
sen också bättre. Men hur han gick, så gick han allt längre och så
hörde han en röst som sade: Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen
blef så underlig till sinnes och tänkte att det var en förtrollad
fogel, som ville trösta honom, och så gick han efter ljudet, för att
få se fogeln, och kom till ett gammalt torn. Der hörde han en röst
sjunga så vackert, så vackert, att något dylikt hade han aldrig hört.
Och han gick allt närmare och lade sitt öra vid gluggen derifrån
ljudet kom, och de båda barnen började åter tala vid hvarandra, och
han hörde Velis röst och kände igen den och ropade: "Veli är det du,
lefver du?"

"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån."

Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater
att komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde
dem till slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda
kläder åt allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå
hunno de ej så fort, som hoffolket ville.

Och slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta
sig med giftblanderskan, för att hon inte skulle sqvallra på honom,
och så reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att
kungen kunde få veta huru allt hade gått till.

Och kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han
tillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta
på en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla
kungen in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli.

Och då gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, när modet
jäser för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då
skall du hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen
trycker och verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då
äfven skall du hviska åt mig; Veli, Veli, solen är icke död."

"Hör du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om
jag vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man
ej höra många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig
ut, att man ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån
komma ordena då?"

Sigrid log vänligt. "Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag
icke dertill använder ord."

"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant
der konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror."

"Om också ej något konungabarn, så har ju dock Hebla en kär bror",
sade Sigrid.

"Ja, och en som är rätt så vacker och rar som Veli, och som väl
förtjente att bli kung. Men se han är nu ändå helt stor och
förståndig. Hvad kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för
honom?"

"Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte på att du har en annan
bror också?" knotade Peder.

"Dig kanske?"

"Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt att du håller af mig, som
om jag vore din bror?"

"Ja, när du säger att du håller af mig, lika mycket som af din
syster."

"Nå, har du då icke en bror, som ej är för gammal att leka med?"

"Ah jo. Men du är inte ändå Veli."

"Hvarför inte?"

"Du är icke så vacker."

Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din
bror?"

"Åh jo, Veli."

"Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli."

"Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?"

"Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så."



XI b.


Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes
båda döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på
mattan. Peder var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna
höllo just på att fullborda mattans blommor.

Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en
lång och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna,
som af den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till
fru Ebba och sade: "Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina
syskon."

Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna
sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop
sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga
läpparna, i det hon slog båda armarne om brödrens hals. Derpå tog hon
med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte
emot sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: "Se, du fågel, du
kom ändå!"

"Käre min son", sade nu fru Ebba, "välkommen till hemmet. Var jagten
ej lycklig, efter du kommer så snart åter?"

Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde
sig inför fru Ebba. "Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men
jag gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som
jag i går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna
foro som på glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på
den vida Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad
af ett svagt återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade
snön likt millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de
snötyngda granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så
friskt, så lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att
säga, brydde jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for
blott fram öfver den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att
jag var en vind der jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt
hjerta blef varmt, så måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden,
förbi den vackra udden, der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt
här på slottet med kung Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna.
Och jag måste tänka på henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på
Liuxala, och säges vara så god och så from. Så for jag allt framåt
sundet, bara för att få komma och för far och mor gladligen visa min
kärlek och vördnad, få skämta en stund med systrarna, och prata om
verldsvigtiga saker med dem, och sen tillbaka till Qvidja åter."

Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade
de sista orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig
moderskärlek på den älsklige ynglingen, hennes förstfödde.

"Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof
Classon?", frågade Kathrina.

"I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan
fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så
väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när
jag ej återkommer. Ja, ja," tillade han skrattande, "jag får väl
bannor, tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni
arbeten för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig.
Och jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är
i sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit
ett sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda
emot mig, men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt
hufvud ned på dessa af kära händer stickade blommor, och de skola
påminna mig om mina kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är
långt skiljd från dem."

"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tänker du då verkligen på att
resa bort från oss?"

"Ja", svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, "jag har just
härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige
konung skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst
ville jag börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än
endast klubba vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en
riddare för adeliga damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna
på Qvidja. De bragder som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana,
som ett ungt svärd vill välja till invigning. Viljen J icke, kära
morkär, härom tala vid herr Klas, och höra huruvida han nu vill låta
mig fara."

Fru Ebba log. "Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre
talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig."

"Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid
kommer med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslår
dem, och herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan
jag så sällan ber honom om något."

"Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes
din önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din
konung, du behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der
inbördes-kriget flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för
ögonblicket är qväfd, der är nu ej rätta stället för en yngling, som
vill öfva sig i ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far,
dock hafva han och jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om
saken. När han till frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom.
Men säg mig nu, min käre son, huru det nu lefves på Qvidja?"

"Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden
far illa med folket."

Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att så skulle förhålla
sig. Ett sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från
Grefve Axels underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan
något förmå. Ett sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen
annorstädes komma i fråga, men mycket mindre vore redan illa."

"Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel.
Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring
ägorna, så begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder,
i stället för hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan
väl Qvidja-fogden icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från
Nygård, som öfver ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden
slagit honom med ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade
sig nog djupt för honom. En annan karl, som sade sig heta Måns från
Skogstorpet, mötte jag med hustru och barn på isen. De höllo på att
vandra bort, för att de icke kunnat erlägga den skatt fogden pålagt
torpet, emedan mannen legat hela vintern sjuk och hustrun hade svårt
att ens skaffa dem hvad de för hvarje dag behöfde till att äta. Jag
gaf mannen hvad han behöfde för att betala för sig, att han skulle få
stanna qvar. Sådant der törs fogden ej företa i de närmare gårdarne,
men kommer man på en mil från hufvud-gården, så börjar sådant
spörjas. J ser således, morkär, att det är godt att jag vistas något
derute, för att taga reda på oskick."

"Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas,
men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller.
Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra
underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras
trefnad och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid
vara herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen
att vara födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda
den ringa."



XII.


Mäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum
på ömse sidor af samma förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras
bekantskap och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i Ståthållarens
hus; men åtskiljdes i farstun, för att hvardera ingå i sitt rum. Så
snart Daniel hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede
och han brast ut i ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel -- ja,
det var så du skulle lyckas; det var så du alltmer skulle närma
dig henne, genom städning i skick och drägt! Men hon skrattade ju
dock ej, nej, ty hon hånlog! Och fru Ebba, denna qvinna, så stolt
och dock så vänlig emot hvar och en! Tillgjordhet, fikande efter
menniskogunst. Försök att låta henne ana att vanbördingen vågar älska
hennes dotter och den försmädliga nedlåtenhet med hvilken hon i dag
afstyrde mannens vidare förolämpningar, skulle snart förbytas till
ett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta sparka ut mig som en
hund. Stolta qvinna, du skall, du måste förödmjukas, huru det än
skall ske, hvar jag än skall finna den häfstång som skall sänka detta
stolta hus och höja mig ur stoftet. _Dominus admirabilis!_ du tål ej
att den fattige studenten bar en drägt som anstår en herre, för att
du sjelf ej har vett att kläda dig bättre än en bonde. Ha! hvad hade
jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett åtlöje som han är
för sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag brytt mig om
honom! På honom hämnas mig ju hvarje sidenklädd herre som skrattar
åt hans grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än så ringa,
Stockholmare som talar sin välljudande svenska och skrattar, när den
förnäme mannen, i de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla
finska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, dock talar jag
ju sjelf detta samma fula språk, som förråder den simpla härkomsten.
Herrarne vid hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än de
från början haft den; men sotnäsan, han ser hvarken till höger eller
vänster och förstår ej ens att han härigenom gör sig till en bonde.
Nej i sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört mig, ty han har
ingen talan i en sak, der sirlighet och smak komma i fråga. Men hon
såg det! Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! Och detta
försmädliga leende på hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du föraktar
den fattige studenten, men vänta, kanske kan ännu detta husets stolta
hufvud släpas i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrälse studenten,
kan få makt, -- makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en
ofrälse förmår fälla i stoftet många stolta ädlingar? Men hvarföre
går jag alltid åter dit, och kryper för deras nådiga blickar?
Hvarföre gör jag mig frivilligt till ett mål för deras stolta hån,
och tål deras öfvermod? Dock -- Daniel, är du icke orättvis? Rådde
väl hon för att du blef förolämpad? Kanske var det blott mitt
uppretade sinne, som förespeglade mig detta leende på hennes läppar.
Tanken på allt detta kan göra mig vansinnig. Men -- är icke det
redan ett vansinne att höja blicken till Katharina Fleming? Dock
icke så, hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta en blick
in i framtiden, såsom man säger att den der lärde narren der i andra
rummet skall göra, han, som blef helt bortblandad af den stora äran
att få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar han väl umgås med
stjernorna, de äro dock högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan han
lyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så duger bekantskapen
dock till något."

Daniel inträdde följande morgon i mäster Sigfrids rum, men denne
satt så upptagen af sitt arbelf, att han antingen ej märkte honom
eller ock ej brydde sig om att afbryta för den ankommandes skull.
Han skref och uppläste halfhögt för sig sjelf det han skref. "Guld,
aurum, doab arabisk, är den renaste metall, som varder födt af rent
figeret qvicksölf, såsom ock af rödt och icke brännande svafvel,
begge delarna väl förblandadt och tempereradt med hvarann. Det är
välsmakande och välluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga
till sig, ty det deras sinne och affecter som deruppå se, lockar och
vänder till sig, att de det begära, älska och efterstå."

"Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta är
det. Guld, mycket guld, äfven det kan något utjemna olikheter. Mäster
Sigfrid, kan ni lära mig att göra guld?"

"Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten är icke hastigt verk; med
högsta skäl må man härom säga: _ars longa, vita brevis_. Har jag ock
heller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill du denna konsten
lära, så kan du det visserligen, med trägna studier, så långt bringa,
att du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna _artem auream_
lära. Dock torde du med ditt lätta sinne ej detta tålamodet äga."

"Huru lång tid kunde väl åtgå dertill?"

"_Diligentia est mater studiorum_. Är du flitig och enträgen och
aldrig försummar planeternas conjunction och den stund då de visa
gynnsamma tecken, kan du väl på en trettio á yratio år dertill
hinna, kanske tillochmed på något mindre, ehuru du nu är _rudis in
mathematica_."

"Tror J väl då, att det är åt maskarna i min graf jag vill göra guld?
Guld, guld, redan blotta ordet klingar frestande för min själ. Guld
eller makt! Ja, guld är makt. Mäster Sigfrid, dålig är eder konst om
ni ej vet ett medel, att hastigare göra guld."

"Unge vän", sade mäster Sigfrid allvarligt, "jag hade i dag lätt
kunnat göra guld om jag velat."

"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarföre icke?"

"Ty det hade blifvit för dyrt, Daniel Hjorth!"

"För dyrt, kan guld blifva för dyrt. Hvad skulle det då kostat?"

"Alltför dyrt för guld: mitt samvete och min salighet", sade mäster
Sigfrid högtidligt.

Daniel steg ett steg tillbaka och sade: "Har ni gjort förbund med den
onde?"

"Ett _pactum cum satana_ hade det varit om jag gått in derpå."

"Ni retar min nyfikenhet, mäster Sigfrid."

"Välan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld,
blott jag velat förfärdiga och försälja ett gift eller trollmedel att
afdagataga en menniska. Då jag vägrade, bjöd man mig allt mer, och
slutligen så mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer än
ett enda lif, som kunde så högt betalas."

"Ha, Flemingen!"

"Så anade mig."

"Hvem var den som vågade utsätta sig för edra misstankar, genom att
anlita er härom?"

"Han var mig alldeles fremmande och djupt förklädd, och gick som han
kom, tidigt i morgonens mörker, innan ännu någon annan eld vaknat
i huset än min studerlampa. Mina ögon spejade varsamt efter om han
hade båda fötterna lika, men kunde ej få reda derpå under den djupa
förklädnaden; dock hördes stegen alltför jemna när han gick bort, för
att jag skulle tro den hafva dolt en hästhof."

"Och han bjöd er mycket penningar?"

"Mycket. Daniel Hjorth, dröj icke med dina tankar vid sådant. Guld är
godt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete
kärare!"



XIII.


Sedan Fleming hade återvändt ifrån det Tavastländska tåget, der
han hoppades hafva injagat bönderna en sådan förskräckelse att de
icke mera skulle våga en ny resning, hade han en tid vistats hemma.
Men långt ifrån att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig
åter och tog ett ännu större omfång. Sigismund hade öfver norra
Österbotten tillsatt en ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till
sin bestämmelseort fann denne att oron gäste på alla håll, hvarföre
han beslöt att gripa och straffa hufvudmännen för upproret, och
sålunda skrämma de öfriga till stillhet, och beröfva uppresningen
sin styrka. Jacob Illka, jemte fem andra af anstiftarne, blefvo
fängslade, halshuggna och steglade, och några sändes fängslige till
Åbo.

Detta var att gjuta olja på elden. Uppmaningar att hämnas "det
rysliga mord som i Österbotten skedt är", kringspriddes; presterna
i nere socknar uppmanade sina församlingsbor att resa sig emot det
olideliga tyranniet. Den ena socknen sände bud till den andra,
ofta med hotelser om, att ifall de icke ville deltaga i försvaret
af böndernas rättigheter, skulle de sjelfva ihjälslås och socknen
sköflas. Från Kemi, Uleå, Limingo och mellanliggande socknar,
tågade nästan man ur huset. Abraham Melchersson med 50 knektar blef
omringad, det manskap han medförde dödadt, han sjelf tillfångatagen,
förd till Stockholm och der afrättad "för det ynkliga mord och
blodsutgjutelse, hvarmed han emot de Österbottniske bönder framfarit."

Nu var åter bondehären samlad större och mera oppretad än någonsin.
Mord, rof och brand betecknade åter dess spår, och qvinnorna täflade
med männen i raseri.

Ett vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, den tolf mil
vidsträckta. Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen
menniskoboning fanns der att krossas af deras fall. Vargarne ströko
i skaror omkring och sökte efter de i snön nedbäddade liken efter
klubbmännerne, som under flykten stupat för de förföljande knektarne.
Men fredliga resande gjorde sitt testamente och beredde sig till
döden, när de ensamma nödgades färdas genom den öde skogen.

Flemings skaror hade tågat norrut, för att qväfva det värre än
förut åter utbristande upproret, oro och bäfvan herrskade öfver
hela landet, hungersnöden grep omkring sig och dess följeslagare
sjukdom och död. Men på Tavastmon visste ingen af nöd eller sorg, ty
intet menskligt hjerta klappade inom dess område, om ej stundom en
vilsekommen brottsling gömde sig der. Men knappt hade ens röfvaren
mod att trottsa vinternattens köld under de höga furornas hvalf,
der vinden utförde sin vilda hvirfveldans. Underbar är en månljus
natt i furornas pelarskog, då månskenet i långa strimmor faller
in här och der mellan stammarne. Underbart är här ock om dagen då
vandraren ser långt, långt bort, och blicken går vilse emellan de
otaliga pelarne. Nära, fjerran, öfverallt samma resliga, raka och
höga stammar, öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes här nu
ett menniskoöga, så kan det ej se några steg ens framför sig, allt är
snöhvirfvel, yra, mörker, så mycket en nordisk vinternatt, med sin
mjella snö, kan bli mörk.

Men tyst; höres dock icke ett annat ljud, än stormens brak i furorna?
Jo, det nalkas småningom, en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig
fram mellan drifvorna, det går steg för steg, men med möda. Nu går
det ej mera.

"Finnes det ingen möjlighet att komma under tak", säger en
qvinnoröst, "Det går ej längre."

"Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? På hela nejden bor ingen
menniska, annan, än en gammal trollpacka", svarade en karlröst.

"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du få
reda på hvar hennes koja finnes?"

"Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att vi ska hitta på den.
Hon är dock österbottninge, hon så väl som vi. Kanske hon inte vill
oss så illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej
komma från någon annans stuga. Nog lär hon vilja leda oss dit; men om
vi derföre böra fara, det är en annan sak. Kanske också att det der
lyser bara för att föra oss vilse."

"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort värre till, än man är här,
kan det knappt bli. Försök att få hästen att gå dit."

Karlen försökte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika
fåfängt. Han steg slutligen ur, för att leda hästen, den gick några
steg, men stannade, och inga medel förmådde numera att röra den ur en
fläck.

Slutligen steg fruntimret ur slädan och började vada genom drifvorna,
för att försöka hinna till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång,
men åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon hann fram till kojans
dörr. Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro
ogenomträngliga och yrvädret ryckte i hennes kläder och förde henne
än rundt omkring, än kastade det henne ned på drifvan. Väg visste hon
ej, men emellan furustammarne är öfverallt väg.

Karlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, sedan slädan
blifvit tom, kom i det samma till kojan, ställde häst och släda på
läsidan af det lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg
efter fruntimret, som häftigt ryckte opp dörren. Han skakade dervid
litet på hufvudet, förmodligen åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han
i släden under fällen, och somnade snart.

I kojan satt lilla mor Annika framför brasan och runkade fram och
åter på sin stol: en rund trädskifva på tre ben. I hennes famn låg
en svart katt, som strök sig, under sin matmors hand fram och åter.
Dess svarta skinn gnistrade liksom dess ögon. "Hi hi hi", fnittrade
gumman, "jo jo, si man får fremmande, jo. Visste jag inte det när
Hiisin spann så nätt. Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna så der. Jo
jo", och gumman vacklade med hufvudet åt ömse sidor och nickade nedåt
med sin långa näsa, som om hon velat röra i brasan med den.

"Kära mor, kan en vilsekommen resande få herberge hos er", frågade
fruntimret, som förgäfves väntat att gumman skulle vända sig emot
henne eller på något vis ge tillkänna att hon märkt hennes ankomst.

"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva på ugnsrakan medan
jag rör om glöden, eller vill Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på
hyllan? Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka i skogen,
der flyger fjäder, som sotnäsan plockade af böndernes skinn. Jag
såg nog hur det såg ut, när de flydde för knektarne. Ser hon inte
hur tjockt det flyger af dem derute, så det är helt hvitt. Sotnäsan
plockar fåglarne, innan han slagtar dem, derför far fjädrarne af dem
så der. Hi hi hi. Är hon hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just
färdig. Gå bara fram efter sotnäsan, nog finnes det blod nog att göra
palt af, der han går fram."

"Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke rår jag för dem."

"Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså ni vill ha nattqvarter
här?"

Gumman tog en sticka, tände eld på den och lyste på den nyss ankomna
från hufvud till fot. Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån
hennes väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. Hennes långa
växt och raka hållning syntes dock tydligt, oaktadt drägten var våt
och förderfvad. Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, men
vattnet rann henne utför ansigtet.

"Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från Österbotten, pelsen med,
bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem är ni?"

Hastigt for fruntimret med handen åt munnen, och såg sedan på handen,
men der syntes intet.

"Ånej, inte ser ni sjelf den bloden. Nå hvad ser ni på handen, Hans
Fordeelskan?"

"Ha! -- hvarför frågar ni, då ni vet. Dock, hvad mer om en ensam
qvinna i vildmarken känner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?"

"Hans Fordeel, hi hi hi, han som täljt de flesta klubborna. Har hon
sett hur han ska stå och dansa för Flemingen! Hå hå, har sotnäsan
fått tag i henne med, efter hon är så vilsen nu. Ånej, han håller nog
i klorna, hvem han får tag uti."

Den resande hade emellertid lagt af sig de våta kläderna och satt
sig på en stockända, som stod framför ugnen. Hon strök nu undan sitt
svarta hår ur ansigtet och svarade: "Han har befallt mig att lemna
hus och hem och bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej
följt den kosan längre, än en af hans knektar följde mig. En trogen
karl har skjutsat mig hit. Äfven hitåt finnes folk att sätta i
rörelse. Man kan uträtta något här; det är godt om de äro beredda."

"Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå inte nog af att pinas
der, utan måste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin
pina, de. Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare man än han? Hvem
har gumman mera kär hållit? Var han ej hennes enda systers enda barn!
Se, då var Annika ännu ung, hon var ännu vacker, när Bengt var en
liten pyring och brukade sitta i hennes famn och smeka hennes röda
kinder. Hej, icke talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo,
och hur hon sen lärde sig att bli klok och veta mer än andra, och
flyttade i ödemarkens bo. Men Bengt förblef henne kär, lika då hon
blef gammal och vis, som då hon var ung och fåvis. Fordeelska, kan
du bryta opp Flemingens lås, kan du ta ut honom ur Åbo slott, kan du
hjelpa honom att bli fri, eller kanske är han redan död, kanske hacka
korparne på hans fagra ögon, kanske bygga tornkajorna bo af hans
gullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse, som var Annika kär,
har du sett hur luftens fåglar göra sin måltid af honom, hu, har du
sett huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har du sett de andra
mördade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser, Fordeelska, kasta
ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din egen man är, vet
du så noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du så säkert om
inte hans händer ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert om
inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa
sotnäsan, Fordeelska, vill du kasta söta ögon på honom."

"Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar vore glödkol ur din ugn,
jag ville kasta blickar på honom, om det vore trollpilar som skulle
ge honom döden."

"Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå nå, hertigen som nu är
kung, eller vill vara kung, han skulle väl icke tycka så illa vara
heller. Hi hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. Men
tror ni inte gamla Annika kan kasta trollögon, jo jo, hon är intet
vacker, säga de, hennes näsa är så hvass, hennes hake är så hvass.
Det var inte flott som gjorde dem så, det var nöden och barkbrödet.
Men gamla Annika hon kan ändå kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina
blickar, så släpper Flemingen sina fångar ur handen, ty den handen
har ingen kraft att hålla dem qvar."

"Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle du kunna kasta trollskott i
hvem du vill?"

"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? Kan vi skjuta trollskott
monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?"

Hon strök åter katten, så att den gnistrade och spann.

"Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, Hiisi, du må väl inte
vilja klösas. Nå nå, inte så brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta.
Men ser du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår äro, icke äro
de ändå hans derborta. Jo jo, ser du, nu är du fast. Ja, spotta och
fräs du! Hur tror du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån af
Svedjeklases hufvud?"

"Tre hårstrån säger J, mor?"

"Ah, jag talar bara med min kisse. Bra snäll är den, det är visst,
men ibland är den just som en smula på sned. Nog tänker jag den kunde
skaffa hårstrån, om den ville. Nå nå, bäst är vi tänka på saken en
och hvar. Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behöfver? Bara tre
hårstrån af sotnäsans lugg?"

"Tre hårstrån? Kanske. Tjenaren som bär in hans morgondryck kunde få
dem af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor jag bäfvar."

"Ack ja, det ömma hjertat, som icke aktade för rof att tända på
kriget, hur många tusendes lif tror hon der stryker med, och
Flemingen har ändå bara ett. Hiisi, tycker du inte det är lustigt? Hi
hi hi."

"Du skall icke bruka trolldom", mumlade Fordeelskan för sig sjelf.

"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem länge, han. Han ligger
väl snart på steglet med de andre. Och nog lär sotnäsan tycka om
hennes egna händer, lika mycket som om karlanäfvar. Sen han en gång
huggit af dem, hemtar hon inga strån mer. Nå nå, allt som hon vill,
Fordeelska! Vill hon ej ta sotnäsans hår, så får han ta hennes
händer. Vill hon sofva kanske? Der är halm i knuten, vill ni lägga
er der? På sämre bädd ligger kanske Fordeeln. Kanske ligger han på
pinbänken. Då ligger ni ändå bättre, fast ni inte ligger på Pinonäs."

Den fremmande kastade sig på halmen, men att finna ro, var henne
omöjligt. Bloden forsade i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt
vid tinningarna och hennes hufvud värkte. Hon slöt dock sina ögon.
Gumman vankade fram och åter, kastade stundom ett vedträd i ugnen,
mumlade och småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord.
Stundom framtog hon en näfve örter och kastade i elden, än slängde
hon dit allehanda andra saker. "Huu. Af Svedjeklases kläder den här
biten. Det är säkert, ty jag skar den sjelf, när han rastade på
Nokia. Men han märkte det ej, der han stod och skrek på trappan och
kommenderade knektarne, och medan jag tiggde och tog i fållen af hans
kappa, gick det lätt med knifven. Här är blod af nio, som han låtit
sina knektar slå ihjäl; i ugnen med det, inlindadt i kapptrasan.
Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt, trädda på spett, droppa
olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre hårstrån." Småningom lät
gumman elden slockna och samlade kolen och askan i en lerkruka. Öfver
denna började hon åter läsa; gjöt slutligen några droppar smält bly i
krukan och ställde den sist i ugnen.

"Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter och nio, tre gånger nio
och nio gånger tre." Nu öppnade hon dörren, och en klar och kall
morgon strålade emot henne. "Åhå, Hiisin min. Godt är att det är
färdigt nu. Sådant rart väder, som i natt, få vi väl ej så snart
åter."

Den resande satte sig opp. Den inträngande friska vinden gjorde det
för henne möjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under
natten insupit, bränt som eld.

"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hårstråna? Jag
behöfver bestämdt svar, för att söka annan hjelp, om ni ej vill."
Ännu tvekade den tilltalade. Då tillade mor Annika: "Nå nå, inte är
Flemingen så seg heller, att man icke kan rå på honom ensam ock. Och
vill inte ni, så vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att
icke man dem kan få."

I detsamma öppnades dörren åter, och in steg fru Metta Liljeholm.
Hon hade ett ögonblick stått utanföre, med handen på dörrknappen. En
liten känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, grep henne,
men hon öfvervann den snart. Emellertid hade hon hört de sista orden.

"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få annat främmande också,
så här tidigt", sade hon. "Jag kommer för att åter be er vara till
hjelp. Elsa sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så att jag
fruktar hon skall själas innan middan. Förvisso är hon trollad. Jag
har försökt både ett och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var
nu beskedlig och laga er redo att komma, att icke menskan kolar af
emellertid. Ni kan väl läsa trolldomen ur henne. När vi baka nästa
gång, skall jag skicka er ett helt spett varmbröd. Elsa är en bra
menska, jag ville göra mycket för att hjelpa henne. Derför kom jag
också sjelf hit efter er, ty karlarne hade omöjligt tid, och pigorna,
de tossorna, vågade ej. Så kom jag sjelf, straxt ovädret slog om. Kom
nu mor, ni får sen yfvas öfver hurudan kusk ni haft."

"Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt
hvad som behöfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan
väl ta med mig; men är det trollskott, så behöfva vi annat ock. Tre
hårstrån, tunga hårstrån, vigtiga. Jag kan väl tänka att det är
tung trolldom, och den viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det
mäktigaste hufvud i landet, om det skall hjelpa."

För mor Annikas minne låg, att hon kände fru Metta såsom långt ifrån
att vara Fleming tillgifven, och hon förmodade henne ej vara särdeles
rädd för att missbruka hans hårstrån; men fru Metta hade andra
tankar. "Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det väl
annars vara, än riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming? Huru skulle
jag sådant ha."

"Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man få. Herr Erik Liljeholm, som
Flemingen alla dar har hos sig, så mycket må han väl göra för att
rädda en tjenares lif."

"Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill visst ej dermed
befatta sig. Dessutom lefver hon ej så länge, att dermed kunde
hinnas."

"Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde man hålla lifvet i henne så
länge; och om hon än skulle se ut som en död, så nog kunde man ställa
så, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess allt kunde fås ihop.
Det fattas bara hårstråna,allt det öfriga kunde man ju emellertid
bruka."

Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i
kojan, föreföll henne hemsk och mörk, der hon med gumman vexlade
besynnerliga blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en lukt af stygga,
brända ämnen. Gumman såg vild och helt annorlunda ut, än fru Metta
förr sett henne.

"Ja, men si för Gu, spinner hon icke något ondt, och jag vill ej vara
hennes verktyg", så var fru Mettas hemliga tankegång. "Vare sig huru
det vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag än kunde." Nästan
rädd för att mor Annika skulle höra hennes tankar, sade hon nu högt:
"Jag har tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be om herr
Eriks biträde i hvad han anser för trolleri. Ni hittar visst på någon
annan bot. Kom nu bara och läs öfver henne. Det hjelper visst."

I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt
till Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall få höra af mig. Jag
vill ej dröja längre. Farväl!"

Hon gick och hade snart försvunnit med sin körsven och släde. Fru
Metta blef allt underligare till mods, men när nu mor Annika, utan
vidare prut, följde henne, så begaf hon sig å väg.

Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på att något var å färde.
Under vägen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken håg
att lyssna till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, och såg lätt
huru hennes själ glödde af hat och hämndlystnad. Derpå förde hon
talet på hertigen och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge
den, som kunde berätta honom att Flemingen vore död." Gumman nickade
och skrattade på sitt vanliga ohyggliga sätt.

Fru Metta kunde icke skilja sina tankar från det hon sett och hört.
Hon tänkte på att skrifva till herr Erik, men huru få fram brefvet
till honom?



XIV.


Fru Metta hade ej länge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare,
som steg af vid trappan. Med nöje hade hon i honom igenkänt Enevald
Fincke, och skyndade sig nu att välkomna honom och få helsningar från
sin man och sin dotter.

Herr Erik Liljeholm mådde väl och hade, jemte krigsfolket, marscherat
opp emot Österbotten. Jungfru Sigrid var äfven frisk och fager, och
allt stode väl till.

"Och J, herr Enevald, är icke med på krigståget?"

"Nej, mig synes ringa båtnad och ringa ära, att här vara med. Kanske
dock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut på tiden, att äfven
jag sedan sluter mig till förstärkningar, som kunna behöfvas; men jag
tänker att herr Klas med lätthet jagar undan en sådan fårskock. Men
till eder, fru Metta, har jag denna gången ett enskildt ärende. Jag
har härom redan talat med herr Erik, innan han lemnade Åbo, men ville
ock gerna hafva edert bifall härutinnan. Min begäran vore nemligen
den, att J icke ville motsätta eder min önskan att vinna eder dotter,
jungfru Sigrid, till min husfru. Hennes stilla och fromma väsende
låter mig hoppas en foglig och mild hustru. Herr Erik Liljeholm har
redan gifvit mig sitt bifall att hos jungfrun få begära hennes ja.
Äfven edert önskade jag nu erhålla."

Med glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En så galant och hygglig ung
man, af Enevald Finckes förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett
parti att förakta, och att hans gods dertill låg i granskapet af
Tannila, var en lycka till. "Gud välsigne eder, herr Enevald", sade
fru Metta. "Måtte eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga
barnet, som J hedrat med edert val."

"Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande till mig, att J
viljen anförtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall
lägga hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat mig, ehuru
hon väl icke kunnat missförstå mina afsigter. Jag har nu blott velat
först göra en resa till mitt gods, för att der ordna om de blifvande
byggnadsarbetena, på det jag må veta, det jag kommer att ega ett hem
att erbjuda; och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert goda
förord hos eder dotter, ehuru jag väl icke snart kan få kalla henne
min, då mitt hem ännu är sådant, att jag dit icke kan införa en ung
hustru."

"Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore någon tid för
bröllopsfröjd nu, herr Enevald, och Siri behöfver väl att stadga sig
och bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon
är dock ännu helt ung och oförfaren, och J fån väl hafva tålamod med
henne."

"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka,som med fromhet skall
fylla en hustrus pligter. Jag älskar henne högt, men har äfven funnit
att mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val."

I fru Mettas hufvud började snart röra sig en hel mängd tankar på
utstyrsel och linkläder och bröllopsrustningar och dylikt; men alla
dessa tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i hennes sinne,
i anledning af besöket i mor Annikas koja. Hon tänkte en stund på
att åt Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom följas
ej åt, och hvem vet om ej han, på sina resor, blifvit fritänkare och
börjat förakta de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett förr. Men
om trollerskan verkligen hade något ondt i sinnet mot herr Klas, så
vore det en samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han än vore
sträng och lade svår tunga på bönderne, så icke kunde man derföre
tåla att de skulle trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man rätt
tänkte på saken, kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke
voro de bättre värda heller."

Enevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt tankfull och föga
meddelsam, att han frågade om hon vore bekymrad öfver sin dotters
framtid.

"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna ställa sig så,
att J icke skall finna skäl till missnöje med henne, och att hon
skall blifva väl till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det,
att jag nödigt borde till herr Erik Liljeholm få afsända ett ytterst
angeläget bref, och icke ser utväg att få det fram till honom.
Skickar jag tillochmed en af drängarne från godset, så slipper han
visst ej fram helskinnad. Råka bönderne honom, så slå de ihjäl honom
för att han tjenar hos en herre, och få krigarne tag i honom, så är
han ej stort bättre fast, emedan han är en bonde. Men får jag icke
brefvet fram, så får herr Erik icke mina varningar sig tillhanda,
och dessa galla dock ett lif, som är för högt uppsatt att sålunda
förspillas, det gäller sjelfvaste herr Klas."

"Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren", frågade Enevald
förvånad.

"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, om J älsken att
upprepa hans titlar; jag fruktar att det gäller hans lif."

"Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot
hans lif?"

"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det åt herr Eriks
omdöme anförtro."

Enevald funderade en stund för sig sjelf. Huru fru Metta möjligen
kunnat få reda på någon hemlig sammansvärjning emot Klas Fleming,
föreföll honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles misstro
henne. Fru Metta hade ett godt, praktiskt förstånd, och inbillade sig
icke gerna faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville han ock
visa henne tjenstvillighet och sade derföre slutligen: "Om denna sak
är af så stor vigt, så torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af
att uppsöka herr Erik."

"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande
af sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd
uppåt landet är denna tid förenad med faror."

"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat
fram. Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par
hakebyssor, som jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad,
har jag ingen fara."

"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet,
ehuru såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra
sig öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt,
att jag sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville
lemna den outrättad."

Fru Metta skref: "Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom
jag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är
i beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren,
högborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m.m. genom trolleri
om lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal
ditåt, så ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken
till trollkonsts bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera
dylikt. Syntes henne dock till hennes onda afsigts genomförande,
trenne af förbemälte högt uppsatte herres hårstrån behöfliga
vara. Är derföre min tjenstelige begäran, att J, herr Erik, ville
förbemälte herr Klas förvarna, att han sig mot all slags signeri må
tillvarataga, icke utan en bit jern på kroppen vara, och att han
sina hårstrån ingalunda tillåter af någon vidkommas, i thy att man
icke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och har unge herr Enevald
Fincke, för att J mågen veta att varna bemälte herr Klas för onda
stämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln framföra. Har jag dock
honom om trolleri intet sagt, betänkandes ungdomens oförstånd. Näst
Gudi befallat, eder trogna husfru

                                      Metta Simondotter Abbornät"

Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel
färdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått
att ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna
upphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och
vägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro
brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro
utgångna till bondhåren, och sällan fanns i gårdarne andra, än
hungrande qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo
en herre nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden
långsamt för Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan
honom. Han upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit
läger.



XV.


Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor
Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna
på en plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo
omkring henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon
satt hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade
hennes lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob,
tror du jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du
fryser. Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din
säng, ha bara tålamod."

Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod
hon framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka
klippstycke vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt
fladdrade hennes grå hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt
liten, der hon stod, högt öfver den vida slätten, som om en stenens
inbyggare, en dverg, stigit opp derpå, för att se på de annalkande.

"Ha, edra uslingar", skrek hon, "rypen J fram som sniglar, släntren
J fram som om J komme från kalas? Äh ja, kalas hade ni på Abraham,
kalas hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som
paddor. Borde ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte
skrika ve och förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett
rof för himlens fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste,
honom ha de släpat i sin mörka håla att dö i elände, och de, de som
voro edra hufvuden, edra hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en
ärlig graf. Se denna tröja, se huru Jacobs blod har färgat den röd,
för er, för er alla!"

Rörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen
hördes tydligt öfver den andra.

"Ha, fort, fort", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen
på närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar
den högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick
framför hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den
underliga skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt
var.

De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af
de medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo
klubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen,
och när nu en röst ropade: "nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter,
oförsonlig hämnd", då höjdes tusendes stämmor och ropade "hämnd,
hämnd öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till
Åbo, till Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang.
Ned med tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva
ned det, att der ej blir att stå sten på sten."

Och stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick
härjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår.

Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De
blefvo öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för
grundt, det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar
neddrefvos de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i
furielik vildhet, de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet,
för att påskynda mordet.

Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess
våldsammare vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess
värre svalla dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse.
Gräsligt är minnet af klubbekrigets fasor!

I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej längre att skona.
Trupper samlades och i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de
upproriske.

Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik
Liljeholm och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på
hufvudet och sade: "Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty
det synes mig vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig.
Dock vill jag ej taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr
Klas. Han må sedan anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp
ni dock oskadd fram hit?"

"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock
nu, herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som
skett. Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson
med en krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt,
och att detta föranledt denna nya resning."

"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif
umgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär
icke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri
skrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och
upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med
råd och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam,
utan tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat
bönderna att hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och
undervisade dem att de icke skulle låta förföra sig till uppror och
lifsfara för dem sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi
nu få veta hvad som är det rätta, och lofvat att icke vidare låta
förleda sig. Och så sände Abraham bref med lugnande ord till de norra
orterna."

"Nå, och påföljden blef blott en ny resning", frågade Enevald.

"Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta honom, sändt nya
anförare till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit
till bönderne och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve
kunde läsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med
sexhundra man, för att förlägga hos dem i borgeläger. Frågade dem ock
sedan om de ville tåla detta, eller med lif och blod försvara sig
emot öfvervåld. Och, rasande öfver det svek de trodde Abraham hafva
begått emot dem, togo de brefförarne och kastade dem i en vak på
isen."

"Nå än Abraham sjelf?"

"Han visste häraf intet, men bönderne lade sig i försåt för honom,
ihjälslogo och plundrade hans knektar och släpade honom sjelf fången
till Sverige."

"Man säger att upproret nu är allmänt öfver alla de norra orterna?"

"Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat omkring och rest opp man
ur huset. De der anförarne, som Abraham lät afstraffa och stegla,
hafva de nedtagit och begrafvit, och rysvärda mord och deras gamla
brännande och plundrande, ha de åter vidtagit."

"Hvem anför dem nu?"

"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig köpman från
Hernösand, han anför den hop som ligger här emot oss. Den är ock
den största. Ofverallt ströfva mindre troppar. De bränna alla
adelsgårdar, men jag tänker de sjelfve skola få näsbränna. Herr
Klas har skickat dem bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och
lofvar förlåtelse, blott de hädanefter vilja hålla sig stilla, men de
bli allt mera förmätna och tro att han är rädd för dem. Ja Gud sig
förbarme! Ja rädd skulle han vara!"

En stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, som tagit
qvarter på Ilmola prestgård. Fleming gick fram och åter med
stora steg. "God afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om
underkastelse från bönderna?"

"Intet."

"Nå så må herren förbarma sig öfver de arma nötena, ty nu kan jag
det ej mera. Och dock vore det hederligare att få vända sig emot den
förrädiske hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lönar
sig prat."

Fleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga order för morgondagen,
och sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berättade herr Erik om
det budskap, han ifrån sin fru hade erhållit.

"För böfveln", sade Fleming skrattande, "tre käringar i en stuga, det
är mer än en ärlig krigsman kan stå emot."

"Slå dock icke varningen alldeles i vädret. Nog veten J, herr Klas,
huru ofta man säger att de österbottniske trolla lifvet af folk och
fä, och sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för allehanda
okändt folk, och gerna kunnen J ju hålla edra hårstrån inom egen
mössa."

"Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så lätt lifvet af mig, nog
är jag dem för seg. Icke vore det heller nu tid på för mig att dö,
ty jag tror att jag dock kan göra min konung och herre nytta på den
plats, der han ställt mig, och visst skall jag bjuda till att stå på
hans rätt, emot hans furstliga onåde."



XVI.


Klar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. Klubbehären stod
uppställd. Israel Larson, ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne,
egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf saken innan
ännu slaget ens var börjadt. Ingen förstod att befalla, ingen
visste lyda. Mod och beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men
bristen på ordning, samhållighet och tillochmed på vapen, var så
mycket större. Bågar och pilar, klubbor och störar, utgjorde de
flestes beväpning, men alla voro ifrige att slåss, att på Fleming
få hämnas det förtryck knektarne utöfvat, hämnas sina vänner och
fränder, hvilka fallit offer för Flemingens mordlystnad och tyranni,
som det hette. Nu stod den fruktade och hatade mannen sjelf emot
dem, och hans, om möjligt, än mer hatade knektar, desamme som
legat hos bönderne i borgeläger, som förtryckt dem, som tagit dem
brödet ur munnen. Och huru liten var icke denna hop, som ställde
sig emot böndernes tusenden! De förnyade uppmaningarne af Fleming,
framställdes af anförarne endast såsom bevis på hans fruktan för
deras öfverlägsna mängd.

Nu lät Fleming sina ryttare upptåga längs båda stränderna af ån, en
tredje afdelning placerades på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några
officerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som en höstnatt, var
Klas Flemings blick, då han öfversåg de till strid färdiga massorna.
"De hundarne äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro landsmän
och konungens undersåter, det är otäckt att börja."

Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: "Vore det icke rådligt
att ännu en gång försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. Åsynen
af truppernas hållning och ordning, inverkar möjligtvis på dem."

"Förgäfves, de vädra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar,
som skulle nalkas dem."

Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillåt mig att
försöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr."

"Välan", svarade Fleming. "Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom
åt anförarne och uppviglarne."

Enevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd af några få ryttare.
Han upptog sin näsduk, fäste den på spetsen af sin värja och red
sedan närmare, ropande med hög röst: "Ännu en gång, den sista, bjuder
herr Klas Fleming, ståthållaren, konungens högst betrodde man, på
hans majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af eder, som äro
vilseledde. Nedläggen vapnen, gån till edra hem, och eder skall intet
ondt vederfaras. Endast edra anförare och dem, som uppviglat eder att
strida emot eder konung, skolen J utelemna, för att de måga straffas
såsom lag bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung
och gören uppror och upplopp, då skolen J straffas såsom J förtjenen,
och med skott och svärd utrotas till sista man."

Mycken rörelse märktes bland bönderne; det syntes att mången velat
lyssna till förslaget, men brådskande gingo från man till man, just
de, hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till att elda
böndernes ifver och motstånd.

Enevald märkte rörelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra
förledare, det äro de, som äro edra verkliga fiender." Längre hann
han icke. Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast
uppmana bönderne till motstånd, hade lagt an med sin bössa på honom,
men med en blick af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu
small skottet, en kula for genom tröjan och rispade huden vid venstra
sidan. I detsamma lossades flere skott från böndernes led, fem af
Enevalds följeslagare föllo, han sjelf med de få återstående red
tillbaka.

"Är ni svårt sårad", frågade Fleming.

"Nej, eders herradöme, dock för mycket för att vara det af en
vanbördigs kula."

I detsamma gafs på alla punkter tecken till anfall. Rytteriet
störtade fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anförare
kämpade den oordnade hopen modigt, men på det mest ändamålslösa sätt.
Tyngden af kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro
bönderne omringade, de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon
gafs, och innan dagens slut lågo fyra tusende döda på slagfältet. I
massor kastades liken i ån, tolf och tolf hopbundos och nedstörtades
lefvande, säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån de
dertill behöfliga repen togos, säger ej berättaren.

Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra alla fångarne; de
uppställdes nu inför honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo
sin sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor och hårda ord
tilltalade dem Fleming och hotade alla med död och straff. "Såsom
trolöse, Gud- och äreförgätne skälmar", utbrast han, "hafven J gjort
uppror emot eder konung med olydnad och tredsko. J hafven förvägrat
kunglig majestäts krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos
eder, deras nödtorft, J hafven fängslat, piskat, ihjälslagit dem J
kunnat öfverkomma. J hafven öfverfallit kunglig majestäts fredlige
och trogne undersåter, både adel och oadel, med mord och brand, och
skulle ödelagt hela landet, om icke i tid hinder blifvit satt för
eder. J hafven brukat sådant tyranni, som ännu aldrig någon utrikes
fiende gjort, och som de grufligaste hedningar, men icke kristet
folk bruka emot dem de få till fånga. Och ändock tänkte jag låta
det blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde, och gjorde mig den
mening, att oförstånd och förrädiske intalanden hade förledt eder;
och tänkte efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när Gud skulle
foga hans kunglig majestät i sitt rike igen. Men J hafven fört eder
lag och rätt på spjutuddar, bågar, pil och bössa; derföre har jag
varit nödsakad att, på kunglig majestäts vägnar, bruka samma slags
lag och rätt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla
så tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag än hade
dertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott
J haden öfverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta
oväsendet, och sedan gått, stilla och fredligt, hvar och en till sitt
och gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven stått efter
mord och blod, och derför har det öfvergått eder sjelfve. Hvem är
kung Carl, den J om talen? En sådan har på flere hundrade år icke
funnits. Konung Sigismundus är vår rätte herre och konung, och honom
tjene vi, som krigsmän, och tanke icke låta slå eller mörda oss af
någon, utan slå igen och afvärja uppror och förräderi, liksom vi
ock hafve försvarat eder mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma
i eder varma stuga hos hustru och barn och sköta om eder. Då hafva
krigarne legat i fält emot fienden, och för eder slitit ondt och
offrat lif och blod, eller blifvit förderfvade. Och dem, som öfver
lefvat, sedan de för eder utstått fara och vedermöda, dem viljen J
mörda och förderfva."

En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande
ödmjukeligen, att hans nåde icke ville utrota de fattige bönderne för
den trohet, de hade visat hans fursteliga nåde, hertig Carl, hvilken
sändt dem många bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans
Fordeel, bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, att gå man ur
huse och strida emot hvar och en, som dem förtryckte, och åläggande
dem att sköfla alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt skona.

"Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, som skrifvit sådana
bref, hvilket troligt är, så skolen J veta, att, om än fursten sjelf
hade varit med eder emot hans kunglig majestät, så hade vi, för vår
trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person,
så mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, på
hans majestäts vägnar, att bruka rätt emot eder och låta utöda eder,
med hus och grund. Bättre vore att straffa sådana missdådare, än
lemna dem fria att skada och förderfva oskyldiga menniskor. Och dock
har jag medlidande med eder, för eder egen fåvishets skull, för eder
egen uselhets skull. Det var ni, som skulle intaga Åbohus, taga mig
till fånga, och hvad ni allt skulle uträtta, det var ni, som med
tänderna skulle rifva ned Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J
ens så mycket, som rifva ned den der spiseln med tänderna? Försöken
sjelfve hur godt det är, så fån J se hurudana skräflare och stackare
J ären."

Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta
midt under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos
hertig Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid
Eriksson Stålarm, som den mest trefliga fryntlighet; bönderna visa en
ansatts dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, till
exempel, ställa de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fönstren,
och tillochmed hos den allvarlige och ohöjlige Fleming framsticker
ofta detta samma drag.

Äfven nu, sedan han med strängaste allvar hållit sin straffpredikan,
grep honom denna håg för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på
huru bonderne skulle med tänderna rifva ned muren. När nu ingen rörde
på sig för att göra början dermed, skrek han häftigt: "fort deran,
eller det eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfän, så
fån J försöka hur lätt det går. Nils Jönsson, skynda dig, du hade mun
att skälla med, då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu ock
att du kan bita, som du kan skälla. Olof Persson, du var lika stor i
mun du. Hej, bit raskare. Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru
långt J kommen med edra tänder."

Bonderne refvo och sleto med tänderna i stenarna i stor ångest och
bäfvan. De beto högre opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af
hjertans grund, så svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och
manade på, under hotelser och hån. Slutligen brast han ut i ett så
häftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och
ropade: "Nå, nu sen J, huru mycket J kunnen uträtta ens mot denna
lilla skorsten, lär er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål.
Tag eder nu till vara, och må denna skrämseln vara eder en varning,
och må de fallnes öde lära eder, att man icke ostraffadt gör uppror
emot sin konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, som hans
konglig majestäts trogne och lydige undersåter, lefva i stillhet hvar
på sin ort och edra skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna
gång, låta nåd gå för rätt och låta eder, som öfverlefva, utan vidare
näpst få gå hädan."

Med uppräckta händer ropade bonderne: "det lofva vi alla ärligen!"

"Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens,
och sägen edra socknemän detsamma: att der någon understår sig att
hädanefter höja hand eller fot emot laga ordning och rätt, han skall
icke skonas, utan öfver honom skall svärdet tungt falla, och att jag,
Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hädan."

Att bonderne ej läto säga sig de orden två gånger, torde ej behöfva
nämnas. Men i ett afsides pörte funnos ännu någre män, bevakade af
krigsmän, hvilka der väntade sin dom, och nu först, på Flemings
befallning, till honom framfördes. Desse voro prester från de
kringliggande socknarne, hvilka, långt ifrån att intala sina
socknebor lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af
fruktan att Sigismund skulle gynna katholska läran, hade de slutit
sig till hertig Carls parti, och voro ofta de ifrigaste förkämpar för
läran att "orätt med våld vräka", som uttrycket föll sig.

Fleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstädes vid
bondhären. Främst i spetsen inträdde nu herr Simon Johannes Slurk,
med stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett utmanande
utseende, i det han sade: "Herr Klas, är eder icke nog att söla edra
händer uti tusendes blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans
tjenare?"

"Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans", ropade Fleming med
vredgad röst, "och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder,
som med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än
bönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de
voro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort
af christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru
både mig och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke
längre hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem
allesamman, men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde,
och jag har haft betänkande vid att deras blod skulle gjutits med
de skyldiges, och jag har blott velat straffa de förrädare, som
dem förledt. Såsom röfvare och själamördare hafven J förfört eder
hjord, att de nu äro slagne och nederlagde. Eder hade tillkommit att
lära folket lefva som kristne män, och J hafven lärt dem att blifva
förrädare mot sin konung och ed."

Men Johannes svarade: "Är icke bonden en menniska, skall icke äfven
han äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas,
också J skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då
svara för allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land
dragit. Då hjelper eder icke edra många höga embeten."

"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud
vill jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de
mångas blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet,
icke skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände
vållat, och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige
allmogen. Och just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom
om det vore prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom
helig, J hafven varit en af de värsta."

Äfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med
bönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla
sig troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem,
endast herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd
knektar förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig.



XVII.


Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu
äfven de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet
efterhand blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och
hans anhängare utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet.
Köttmånglaren, blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han
omtalades, och hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt
bevis på hans blodgirighet och tyranni.

I ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes
löfte att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra
hertigens ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de
sedan i striden mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar
bittert, att sålunda många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna,
hvilka, om de icke blifvit förledde, skulle hafva i lugn suttit i
sina hem. En af hertigens män yttrar härvid med salfvelse: "se huru
många herr Klas sjelf säger sig hafva slagit ihjäl!"

Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade
Fleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga
bref, som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och
verksamhet, och deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen
hand. Huru många herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock
talar man sällan om Klas Fleming, utan att orda om hans brist på
bildning. Utgifvaren af en stor samling svenska urkunder, säger: "Man
nekar ej att Klas Fleming var mycket obildad, men ej i jemförelse med
sina embetsbröder. Stilen är vida bättre än mången af rådsherrarnes i
hans tid."

Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att
en stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba
omnämnde nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med
mattan, och omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade
fällt om den och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande.

"Ja", sade Fleming, "detta påminner mig om, att äfven jag blifvit
hotad med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen
får lugga mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till
en början, ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl
ändå svårligen resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut,
i angelägenheter i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald
Fincke torde jag medtaga. Han har redan engång visat sig villig att
för min skull göra sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är
dock en konungens man. Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår
konung och herre hotar, som rätt och tillbörligt är, med strängt
straff en och hvar, som sällar sig till förrädarne och är upprorisk,
och hertigen vrider och vränger och hotar äfven med strängaste straff
alla förrädare. Men i hans mun betyder en förrädare den, som är sin
laglige konung huld och trogen. Menniskorna synas ej veta, hvartut de
skola luta sina hufvuden; luta de det åt höger, så göra de mot tro
och ära och hotas med straff af hans konglig majestät, luta de det åt
venster, så sker dem samma hotelse af hertigen. Men mig synes, att
hufvudet dock må veta hvad samvetet säger, och detta kan väl ej föra
mer än ett tal."

"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?"

"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning
börjar brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kunglig
majestäts tjenst. Det blir snart vår."

"Måste du nödvändigt göra denna resa? Jag vet ej hvarföre den
skrämmer mig. Du har så mången gång varit ute för farlighet, jag
rädes du slutligen ej kommer med lifvet från dina färder."

"Nå, i sanning, jag tror att min Ebba vill stänga mig i
kakelugnsvrån."

"Och mången gång har du gått ut i farlighet; och en gång kan väl
faran drabba!"

"Vore det än så, så går jag äfven denna gång i konungens ärender. Men
nu är ju allt fredligt och ingen fara för handen. Dock skulle det än
så vara, så skulle jag alltid med öppet sinne gå den emot, ty lifvet
har aldrig varit mig så kärt, som själens salighet och äran. Men",
tillade han leende, "hvartill sådana allvarliga ord, som äro alldeles
för mycket nu. Det är ju blott på en kort resa jag far."

Följande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod länge och såg
efter honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka,
är hon ett barn, som gråter när sköterskan går i nästa rum."



XVIII.


Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades
det först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat
uttala ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och
straffa den, som om honom talat osanning. Snart blef ryktet
högljuddare och tusende tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls
anhängare jublade, och hertigen sjelf skref: "Vi förnimme att Gud
hafver den blodhunden Klas Flemings grofva missgerningar straffat och
honom genom en hastig afgång uti sin grymhet falla låtit."

Konungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens
starkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som
kunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands
ädlaste män: "Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna
onda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som
förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit,
han, som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af
smicker, löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande
hvad han ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom
klandrande uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej
förstod sig på annat, än att gå raka vägen fram", ett tadel, jemngodt
med det skönaste beröm.

Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från
Österbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl
låtit förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för
ett hemligt nidingsdåd.

Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast
hertigens anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många,
som hittills tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig
till, hopade nu öfver den döde alla skymford, alla lögner och
beskyllningar, för att sjelfva fria sig från misstanken att hafva
hållit med honom. Och ända till vår tid har ett återskall trängt af
den dom, som öfver den store döde fälldes af hans fiender; ty snart
blef en tid då hvar och en, som velat freda hans minne, nödgades tiga
för att icke på sig sjelf fästa en farlig uppmärksamhet.

Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas
åter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken
oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de
skuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne.

Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära
den sista helsningen från hennes make: "Kort blef den tid honom
unnades till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast
beredd, när han anade att det var döden som nalkades. De sista
jordiska omsorger, som sysselsatte hans herrlighet, voro tanken
på huruvida han kunde få se hos sig eders frudöme, 'in kära och
älskeliga maka och mina kära barn.' Lugnt och förtröstansfullt var
det samtal, han förde med presten, som han låtit kalla. Hans sista
ord voro: 'Gud, konung, maka och barn.'"

Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste
man ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud,
kunde man märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens
hjertliga ord, intet syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast
då Johan Fleming, hennes unge, ridderlige son, kom för att säga henne
farväl, då han skulle resa för att åtfölja sorgetåget till Åbo, då
slöt hon honom under våldsam rörelse till sitt bröst.

Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde,
länge på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera
tunnor öl, åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom
mångahanda andra slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om
en furstlig person skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till
sitt hvilorum. Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle
här bisättas, till dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som
skulle ske i Pargas kyrka, under hvilken godset Qvidja lydde.

Kring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var
aflyftadt, stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga
fruar, anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande
ceremonier voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum,
der mat och dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter
intagit sitt rum i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven
fruntimmerna gå att intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande
flickorna medfördes af de andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en
vink med handen att hon önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen
allena. Nu lutade hon sig ned öfver den döde och brast i en häftig
och våldsam gråt. Dock icke länge lemnade hon sig åt detta utbrott.
Snart reste hon sig åter, lade sin hand på den dödes bröst och sade:
"Död hafva de nedlagt den ädlaste, men hans anda skall lefva. Må du
i himmelen höra mitt löfte. Svag är min qvinliga hand, svagt är mitt
sinne, som hittills endast slutit sig till sitt stöd; men här lofvar
jag heligt, vid detta stoft, som en niding skiljt från den ädlaste
själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag att ditt verk icke
skall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det oppe. Må din
ande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge jag förmår
något, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde --
aldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det."

Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra,
tröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker
hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna
för en talrik mängd gäster.

Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf
att påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att
lemna sina kära i deras sorg, men fru Eba ville att ynglingen skulle
i den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att
han borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning
och tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans
tjenst. Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland
och bedja om undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe.
Midsommardagen afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade
han mor och systrar i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af
ett anfall af hertigen. Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga
lemna Sverige, af fruktan för att konungen emellertid kunde inträffa
der. Ännu tyngre var skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar,
och de anade dock icke att intet återseende skulle dem förunnas.

För den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af
lysande och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka
tankar. Ett utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd
och alla sköna damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till
honom, som varit det trognaste och mäktigaste stödet för konungens
makt i hans fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan
Fleming till sin kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom
artighet.

Då nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset,
och dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för
Finland, ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom
der, utan begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom
hem. Peder öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och
syskon voro kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer.
Johan var nu väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla
isynnerhet, var högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: "Veli,
Veli", och utan att hon tillade mera, förstod Peder hennes mening,
och bjöd till att lugna sig.

Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna
iordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall
af hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste,
ställde försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor
förändring syntes hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla
nödlidandes hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då
herr Klas varit nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som
en djerf och kraftfull borghöfding i spetsen för krigarne, och
ledde försvarsanstalterna. Det bästa manskapet inkallade hon till
slottets försvar, och inbjöd sig till råd och biträde de pålitligaste
höfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes.

Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att
vidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej
betunga allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror
och oordningar, som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt
hjerta, sörjde han Flemings död, så väl för den oersättliga förlust,
som drabbat konungens sak, som för den enskildta vänskap, han hyste
för sin höge vän. Han skulle nu gerna hafva återfört Siri hem,
sedan lugnet tycktes temmeligen återstäldt och ej heller biskopen
mera syntes erna göra någon sak af Siris föregifna öfvergång till
katholicismen; men Karin och Hebla bådo så hjertligt att hon måtte
qvarstadna, dem till tröst och trefnad, att han ej ville motsäga dem.



XIX.


De unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka
murar och små fönster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar.
Äfven fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin
herres graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo,
innan allt vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans
fader, herr Erik Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu
grafven muras för herr Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf
der med tiden finge hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver
grafven.


På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag
som en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming
och hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån
ofta Klas Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der
gnaga nu råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta
åkrar.

De första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som
utgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa
fönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte
kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela
såg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för
200 år sedan.

Gerna älskade man då att tänka det här, i dessa rum, en gång vistats
den mäktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada
döttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; han, hvars
korta lefnads sorgliga slut blifvit en af de sägner, som barnet redan
hör med andlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, så länge det
kan klappa varmt.

Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja,
såsom deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett
besök och var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att
han bestämdt var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo.
Karin skrattade åt hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade
ingenting.

Då hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge
herr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin
hemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: "Du är bestämdt förtretad på
honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker,
så ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej,
i sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha
annan syn med sig, än våra dabbiga finnar."

"Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord", fortfor Hebla
om en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?"

"Artig, det är han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en
hygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru
han, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa
en i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone
aldrig bli."

Hebla skrattade. "Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i
glasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?"

"Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta
något, som gör mig och andra menniskor nytta och glädje. Icke ville
jag vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela
ej är något annat än en påklädd docka i sin ägares hand."

"Bäst man talar om trollet så kommer det", utropade Hebla. "Der kommer
han ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt!
Jag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men
hvem är den andre herrn, som följer honom?"

"Det är ju min far", sade Sigrid.

"Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn", skämtade Karin.
"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör
tala."

"Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när
Peder var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu
skall allt vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster.
Men pratar jag för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det
är då säkert."

"Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke
mycket, men derför säger hon också icke så många dårskaper som du."

Hebla neg. "Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så
förnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju
gerad hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet
man att han måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från
stranden är lång."

Siri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så
gick det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr
Erik, var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin
far på gården.

"God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt
rödare bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en
smula i våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig
till Åbo. Fru Ebba längtar efter sina döttrar."

Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde
äfven Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till
Sigrid, som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för
att helsa, märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon
rodnade ännu mycket djupare.

Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de
unga skulle komma till staden. "Hennes frudöme rädes att hertig Carl
dock möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och
han kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för
att kapa bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det
som en gisslan att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu
ock mycket efter att hafva sina unga döttrar omkring sig."

"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr
Erik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?"

"Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, för att exportera
jungfrurna lämpligen till staden."

"Men säg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson är ju kommen. Är han
allt lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med!
Alla äro här så högtidliga och tråkiga."

"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga
förrättningar, skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten
jungfru?"

"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore
så lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att
hur liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja
hvad sen, han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra
kyrkminer. Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af
sin barnsliga Hebla", och så trillade stora, klara tårar ur hennes
lifliga, blå ögon.

Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta
befälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla
sig till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på
slottet.

Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått
i skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming,
men emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider
rådt ett spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende
tillät dock ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en
stund samtalat, sade Stålarm: "Eders frudöme ville nu låta gömdt vara
glömdt. Knottrade jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på,
att han icke gaf mig sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock
alltid öfverens, och det var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde
man mången gång bli flygande ond på honom; men så lofvade han ock slå
hufvu't af mig, och så var det qvitt, det ena med det andra. Och nu,
ädla fru, har jag äran vara eder riddare och denna unga dames (här
böjde han lätt ett knä för Kathrina) och ber jag eder icke försmå
mig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i mig alltid haft en trogen
tjenare."

"Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om", sade Hebla, som
i detsamma hoppade fram. "Har då käre farbror alldeles glömt mig?"

Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med
båda händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se på att
du blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog
får du ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt.
Och förr än du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens
böja knä för dig, än mindre gamle Arvid Eriksson."

Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta
nu."

"Änej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs
skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr
Klas är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull;
men visst vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af
finska björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja
hit; men hur det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man
då gladeligen slå sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock
vill jag tro att räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han
kan ej veta hvad stund vår laglige konung och herre sjelf infinner
sig i sitt rike, och då vet hertigen nog att hans välde skulle ta
ett snöpligt slut, om han ej vore hemma sjelf för att vakta det. Och
gifve Gud att hans majestät redan vore kommen till sitt arfrike, att
försvara sitt land och sin krona."

Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt
verksam, egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt
vaksamma. Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon
med egna ögon, hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje
brödspett höll hon räkning på och eftersåg att allt skulle vara
godt och ordentligt förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida,
hvarken af knapp, eller dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl,
maltet eftersågs att det icke fick unkna. Några af de unga flickorna
åtföljde henne vanligen på hennes vandringar inom slottet, oftast var
det Sigrid, och hon blef snart väl underrättad om allt hvad i slottet
fanns, och om alla anstalter, som vidtogos till dess befästande och
försvar. Härunder blef hon allt mera känd af folket i slottet, eller
huset, som det kallades, och de gamle, uttjente, gråa krigare, som
hade sig anförtrodda åtskilliga af de fredliga befattningarna inom
slottet, sågo alltid vänligt efter den unga flickan, der hon så
stilla gick sin väg fram, logo godt i sina gråa skägg när hon talade
vid dem, eller vänligt hjelpte dem att utfundera något godt sätt att
ordna hvad dem ålåg, eller hemtade ett stop öl åt en gubbe der han
stod i sommarhettan och mätte in den dammande rågen eller dylikt.

Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel
neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man
kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna
eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats,
som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten
lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök
ur trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom
en hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände
mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka
väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba
ville icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget.

Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare,
sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit
rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot
trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad
betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta
nedhugga."

"Ack", utropade Sigrid, "måste den bort. Den är så vacker, der den
rotat sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig
ut, med så litet mull, som den kan finna der."

"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville
klättra opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in
igenom. Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden
något angripet och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart
blifva ersatt med ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste
försigtighet." Derpå vände hon sig åter till Gubben: "Nå Hans, hvad
betyder det att rönnen ännu står qvar?"

Hans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och
vek i många bugter. Slutligen sade han: "Nådige fru, det vill ej gå
att hugga ned den rönnen."

"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror
det skall vara snart gjordt."

"Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det
hänger ihop med den rönnen?"

"Nå, så säg då."

"Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var
en stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig
fånge; det var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm
jern och koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick
dock ibland lof att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg,
och då brukade han stå der vid gallret, och såg och såg utöfver
slottsfjerden, dit långt bort öfver vattnet, så långt han kunde se,
och då sjöng han ofta med låg röst, men så vackert att det gick till
innersta hjertat.

"En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos
honom och han sade till mig: 'Hans, du har ju alltid gerna velat göra
mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det
är sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa
gång kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf
skada.'

"Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i
min ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick
förbi en rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst
och fanns ej mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid
jerngallret, ty jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen
slippa dit ut. Jag var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna
innan han kom; men det var så litet och låg så tätt tillsamman i ett
hörn af gluggen, så att ingen kom att tänka på att det kunde vara
ditlagdt för hans skull, och så fick det vara.

"Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af
vakt, som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till
fönstret och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att
det gick genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen
och rönnbären, och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der
jag stod vid dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer
och småningom började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng
lät som en psalm. Men i en hast rusade han opp och kastade både blad
och bär ut genom gallret och började att stormgråta.

"Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en
späd planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle
kunna växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans
öga derpå, och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och
den lilla plantan syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg
huru han, så ofta han slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och
hur nöjd han blef när ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera
vakten i hans rum; jag tror man ansåg mig vara för god emot honom.

"Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit
hvitt och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna
äta opp brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals,
men hvarje gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung
Eriks rönn. Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en
sådan fyllig krona, som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade
ej heller någon krona, fast han var född dertill. Men med sin smala
stam pekar den dock opp till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag
har ock bjudit till att rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke
förstöra det trädet!"

Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung
Erik var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han
brutit; kanske bittrare än han förtjenat", tillade hon, i det hon
med handen gjorde en åtbörd åt pannan. "Han var kanske mera olycklig
än brottslig. Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt
rotadt."

"Men", inföll Siri ifrigt, "det kan ju böjas åt annat håll."

"Svårligen, det är för gammalt."

Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde
sig med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på
grenen. Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan.

"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta.
Du är ju ej bättre än sjelf va Hebla. Tänk om grenen brister."

"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt." Nu hoppade Sigrid
ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja
trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma
det, ty hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans
skyndade att anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg
behöfligt. Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af
alla krafter. Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad;
rötter lösgjorde sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet
dock fast; men lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla.
I denna ställning fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar,
som han inslog i remnor på stenarne, och en ensam tår rullade utför
gubbens bleka kind. Så snart han fann tid dertill, skyndade han att
bära mull på de lösryckta rötterna och att, så mycket som möjligt,
sörja för det hans skyddsling ej skulle allt för mycket lida af den
behandling den undergått. Gubben måste trösta sig vid tanken på, att
han dock lyckats rädda trädet från att bli nedhugget; om än det nu
blifvit vridet ur den rigtning, som han helst velat ge det.

Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles
hjerta och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han
kunde göra henne någon liten tjenst.

Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid
hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra
anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade
sig, när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna.
Än varnade han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst
bräde, eller något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet
ojemnt ställe, och förde henne sirligt der öfver och frågade henne
stundom med artigt småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, "om
det icke fanns någon småsven i huset, som i dag kunnat följa fru
Ebba", eller något dylikt. Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet
och vård om henne. Någon gång hände, att hon i sin själ tänkte, det
han ansåg henne allt för hjelplös och dålig, då han kunde tro henne
behöfva all denna hjelp och uppmärksamhet; men den tanken förjagade
hon genast, såsom otacksam och ovänlig. Så började hon allt mer att
nästan känna ett behof af dessa Enevalds uppmärksamheter och denna
hans vård om henne, och hade väl troligen småningom blifvit så ovan
att sörja för sig sjelf, att hon verkeligen blifvit beroende af hans
hjelp, för att kunna röras omkring, om icke inträffande händelser
gjort, att hon blef tvungen att lita på egna krafter.



XX.


Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo
slott för något anfall af hertigen. En större del af besättningen
var förlagd i staden, men vakthållningen på slottet bestreds med
noggrannhet, och de dertill använda troppar ombyttes ofta.

En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka,
några man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin
vakt. En skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars
knutna, muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god
sämja och syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra.
Men polacken pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt
land, dem kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande
till de andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad
kamraterne hade att anföra.

"För f-n, sådan kall smörja", skrek polacken, sedan han tagit sig en
dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af
talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man
kunde nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i
sin sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst
ville han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man
hade fått en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade
han, att man skulle vara så flink och förlig, som om det varit det
eldigaste vin han bestod. Ah fy för f-n."

"Hör han på, munsjör Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken
talat ej förstått mycket mer än ett ord, "låt han bli att kalla herr
Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en
fjäder i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen
skulle ha sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade
blifvit född."

"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor",
skrattade polacken. "De hade minsann kunnat passa åt skottarne att
kläda öfver sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne
skulle bra ha studsat ifrån dem."

Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock
vid en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt.

"Åh hå", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher.
"Det var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade
det smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande
citron- och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta
röka sig som en sill i dessa fördömda finska porten; och gräla med
de djuren derinom, för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för
det de behagade välja oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger
i sin lya och gör ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars
stalldrängar till vakt öfver oxarne i sitt hemland."

Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg
han opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Kaborskys näsa, och,
i det han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: "Här skall du få
lukta på _finska_ citroner", stötte han polackens näsa oppåt så
häftigt, att denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad.

Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till
det lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon
fick ett underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhögt och
vände sig om för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot
honom, för att slå till.

"Pojke", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket
bastantare finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derpå grep
han tag i den framrusande polacken och kastade den spenslige mannen
in ibland den hop knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse
nu Matti, och hindrade honom ifrån att, som han ernat, skynda till
dörren.

"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med
pojkupptag? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden
derborta."

"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös.
Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela
flottan i sin makt."

I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: "På er post, gossar, nu
ha vi fienden här."

Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen,
och begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse
förspordes på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden
inkalladt. En liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan
allt blifvit ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett
slags yttre lugn, ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt.

Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup,
han uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och
Carl, för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet,
beslöt att aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes,
och genom låtsade anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte
en del af krigsfolket, lemna slottet. Innan kort afskurna från
möjligheten att åter draga sig dit tillbaka, nödgades de tåga opp
åt landet, och fru Ebba var nu åter ensam qvar att föra befälet på
slottet.

Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru
den stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skarm, är
för väl kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt
ledde hon slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som
hennes biträde, den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade
någon af manskapet just invid den plats, der den höga frun, åtföljd
af sin späda adjutant, hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja
sig emot en vägg eller en pelare, för att ej svindla, men nästa
ögonblick stod hon redan vid den fallnes sida, för att vårda eller
förbinda, om hjelp ännu vore möjlig. Fru Ebba stod lugn, och syntes
icke skakad af något, sysselsatt endast att uppfylla sina pligter som
fästningens kommendant. Det var som om hennes makes ande hos henne
tagit sin boning.

Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner
mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen
kunnat medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de
på närmare håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr,
och gaf exempel af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att
gifva sig, men förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung
Sigismund icke stode att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit
förstärkningar och att Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet.
Men fru Ebbas mod svek icke.



XXI.


Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka
stodo som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras
stammar, der han och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka
dock ännu lågo gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad,
afbruten endast af det dofva återskallet af de kanonskott, hvilka
från Korpolaisudden och qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka
dundrande helsningar från slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty
på denna sidan af fjärden lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.

På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af
boningsrummen i nya slottet.

"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker", hade hertigen
sagt, "jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och
krypa till korset."

Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken
då befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro
församlade månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig
i slottet. Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin
Stålarm, fru Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar,
dertill många andra adeliga och oadeliga qvinnor.

Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet
från de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes
ej deraf låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande
den nyss började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och
träffade en just invid stående knekt, som nedföll död.

Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den fallne. Ingen skiftning
i hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade.
De unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten.
Endast Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till
fru Ebba, då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne.

"Jag finner, att här är ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren
vare hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick
han falla för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande.
Gode herrar och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af
eder, som han nu behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte
han åt dem som öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå.
Stån manneligen, tveken icke att offra lif och blod, om så fordras.
Skönt är att strida, herrligt att dö för sin konung och sitt land.
Herren gifve oss alla sin nåd och salighet." Efter ett ögonblicks
tystnad tillade hon: "Höljen ett kläde öfver den döde, och låtom oss
fortsätta vår andakt."

Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen.
Hon märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka
murar, hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan
ibland de belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för
hertigens folk, och de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten.

Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre
nit för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit
sig ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg
att öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig
icke skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken
fruktan, hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne.

"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "här är sannerligen ugglor i
mossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och
tvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar
om hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa,
och hur han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med
kungen och finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att
han åtminstone ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja
tjena den, som öfverger dem."

"Jag har ock märkt oråd", svarade Enevald, "men ännu ej lyckats
upptäcka hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se
den der tusan der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan
går fienden öfver hufvudet." Enevald sprang med draget svärd till
karlen, grep honom i kragen och skrek: "Sigtar du så der, skurk, så
laddar jag kanonen med ditt hufvud."

Karlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte
emellertid en mån kanonmynningen.

Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen
tillgick vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att
uppsöka fru Ebba.

Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald
bugade sig vördsamt och sade: "Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla
hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger
oro bland folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad
som utom fästet sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får
förstärkning från Österbotten, känna alla, men for sina skyldigheter
visa få håg."

Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det är så,
och det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare
måtte finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden."

Tvekande yttrade Enevald: "Här finnes en person, som synes mig icke
rätt vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet;
men denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad
tasslar han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar.
Svek bor på hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta,
hvad förehar han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om
eders frudöme så behagade tillåta."

"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt
hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en
usel förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått
honom."

"Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra
ädla känslor. Sådan rot, sådan planta."

"Hertigen förstår sig på smygvägar", sade fru Ebba, utan att direkt
svara på Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla
blifva trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en
riksförrädare, som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike,
icke omhänder få konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares
döda qvarlefvor, som här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i
hans fäders graf."

Äter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte
sedan: "Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro
få, men pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större
skara. Vi måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson
till Brinkala, Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt
Söfringsson, att de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem
samråda om bästa sättet att verkställa denna sållning."

Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården.
Fru Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att
med lif och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige
arfkonung och herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak
trogne. Huru hertig Carl, med list och våld, bemäktigat sig
regementet och med uppror och slemt förräderi strider emot sin
och allas vår nådige konung, och nu äfven med våld och orätt vill
bemäktiga sig detta konungens hus, det kännen J alla. Och dock har
man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa murar. Finnes väl ibland
eder någon nog äreförgäten, att vilja förråda ära och tro, må han gå
att uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen förrädare må stadna
qvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp, vilja vi ärligen
försvara vår konungs hus och hans sak med rena och ärliga hjertan.
Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen, finnes här någon
falsk och äreförgäten nog, att vilja vara en öfverlöpare, må han
draga hädan."

En liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den,
och hennes blick mörknade allt mer, ty allt nere och nere trängde
sig emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande,
och snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett
ögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en
åtbörd af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten
mycket olika uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas
känslor, andre sågo lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru
Ebba med en nedrig skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en
gemen grimas.

Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade,
så mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick
af fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom.
När han nalkades hertigens läger, vände han sig om, kastade en blick
mot slottet och sade vildt: "Ha, huru går det nu med edert stolta
mod. Nu är mitt uppdrag fulländadt, nu stiger Daniel Hjorth, och
de stolta Flemingarna falla. Kathrina, märker du, vi bli småningom
gelikar! Gelikar, hm, det stolta, adeliga blodet skall väl aldrig
erkänna den ofrälse födde som gelike, om än han kunde förvärfva
adelig sköld. Vi få väl se, vi få väl se, tiden späker mången så
småningom."

Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftågat. "Ordna
försvaret nu för det första", sade hon till Bengt Söfringsson. "Om en
timme samlas vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen eder der
gode herrar."

Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i
outsäglig ångest. Länge kämpade hon att vinna styrka. Slutligen
utbrast hon i bön. Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd emot
golfvet. Småningom lugnades de svallande vågorna i hennes inre.
Ännu låg hon en lång stund, bedjande, på sina knän och allt lugnare
ljöd hennes röst. Slutligen reste hon sig, ordnade sin hufva och
det hvita förslaget på sin svarta ylleklädning, och begaf sig till
residenssalen, der hon inträdde med högburet hufvud. Här möttes hon
af herrarne med föreställningar om nödvändigheten att uppgifva fästet.

Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. "Ädle
herrar och riddare", började hon nu sitt tal. "Dem ibland eder,
som med sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som
med nit och trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu
en gång för deras mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas
ock, Gud bättre, män af annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet
uttalat ordet kapitulation, det var männen förbehållet att denna gång
vara de mjukaste. Vore alla så till sinnes som jag, så skulle ej
hertigen få in slottet så länge en hand finnes, som kunde kasta en
kula åt fienden."

"J veten ännu icke, eders frudöme", utlät sig nu Bengt Söfringsson,
"att vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta
förrädarne, hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men
äfven att förstöra skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand
och jord, dels förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme
öfver oss. Ingen utväg finnes att göra motstånd."

Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan
bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det
har jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när
han skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig
draga hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt.
Men J, J blifven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff,
och stån ovissa om J bören följa edert samvete och göra det rätt
är och förtjena eder konungs nåd, eller om J bören underkasta eder
hertigen, derföre att han nu står här närmast med sin här. Gingo
väl alla förrädare hädan? Nej, jag förstår nu, att jag varit en
godtrogen qvinna, som litat på falska vänners råd, och trott på dem,
som voro min ädle makes fiender! Dock, förebråelser hjelpa intet,
att klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan icke slottet, sägen J.
Krutet förslår ej heller att spränga det i luften, dock kunde något
dermed uträttas. Det _nya_ slottet kunde väl dermed förstöras. Väljen
alltså, J, som ännu stån eder konung trogne, väljen emellan att kasta
eld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud att ni hade håg till
att välja det förra, det vore dock en hederligare död, än att hängas
af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar och riddare,
tron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner väl att
ibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld, men
hon känner ock, att ännu _här_ finnas förrädare, och detta bragte på
hennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande.
Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut.
Ebba Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste."

Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen
i det hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod
bisatt, och der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista,
som inneslöt de qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men
numera ej förmådde skydda.



XXII.


Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle
intåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba,
liksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde
någon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock
hade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när
många blodsdomar hade lärt finnarne förstå, att trohet mot deras
lagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just
af den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta
thronen. Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon
satt omgifven af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett
ord. Omsorgen om slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat
åt Bengt Söfringsson och öfrige officerare.

Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson
kallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene,
än mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för
sig fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade:
"Hans fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara
ärligt spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit
lägga det krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga
den i luften när hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han
har derföre sändt mig för att utbedja sig nöjet af edert sällskap,
på det han åtminstone icke må blifva utan angenämt medfölje på
himmelsfärden. Han anhåller derföre att ni, såsom artig värdinna, må
emottaga honom vid porten af edert hus."

"Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra", sade
fru Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats,
kastade en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: "Stannen här
alla, denna förödmjukelse må ingen annan än jag bära."

Med långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna,
öfver borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu
stod öppen.

Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för
dem syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade
stundom en bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och
fällde några föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets
försvar, hade ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att
nu hafva vunnit sin afsigt. När han kom så nära, att han blef varse
den öppna porten och bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han:
"Getingboet har dock fått lof att ge med sig. Roligt vore att veta
hvad käringen der nu menar. Jo, jag tänker Ryttarkajsa skall få lära
sig att steka sill, i stället för att glödga kulor. Får väl lära sig
att räkna ärter för granater, Dragonmaja. Hade god lust att hänga
hennes kjortlar som klocka på slottstornet, med henne sjelf som
kläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få fästet inne, skall väl detta
finneupproret ta slut."

"Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders Furstliga nåde åter
måste lemna landet", svarade, med sjömanna rättframhet, amiralen
Peder Stolpe.

"Åh, det skall jag väl låta dem hederligen veta, att om något upplopp
och förrädiske praktiker sker hädanefter, skall jag nog så räkna med
dem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i galgen, eho det än
må vara, om än sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i
sanning, bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva skaffat sig,
än denna fru Ebba och hennes blodige och riksförrädiske man. Det var
att sätta bocken till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens,
eller rättare, Stengetens slagtardräng till man slapp som
befälhafvare till Finland. Och geten bräkte ännu på samma ton, sen
bocken kolat af. Jo jo, hon tänker spränga oss i luften, påstås det,
och har anlagt en mina i slottet; men jag har derför befallt henne
att vara oss till mötes i porten. Vill hon skicka oss till helfvetet,
så skall hon sjelf få vara den första, att helsa på hin håles fru
mamma, med en kärlig systerhelsning. Kaka söker maka, och gerna kunde
de fara med henne, alla de äreförgätne, upproriske och hufvudljugare,
Anders Larsson och andre, som tagit sig före befallningen här vid
Åbo."

Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port.
Här stod den stolta frun, en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det
endast föga grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, och
den svarta flanellsklädningen fallande fotsidt ned omkring henne.
Endast de djupblå ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig
på det i öfrigt marmorbleka ansigtet. Så stod hon lik en bildstod,
kall, orörlig, den stolta blicken hvilande på vägen. På hennes anlete
blossade opp en mörk rodnad, i det ögonblick hon igenkände hertigen,
som, med svärdet draget i högra handen, beträdde vindbryggan; men den
försvann åter lika hastigt, och stel och blek, som förut, stod den
höga frun. Nu vände sig hertigen till henne och sade: "Haden J, fru
Ebba, tagit sländan i hand i stället för kommandostafven, så haden
J besparat både er och andra harm. Bättre hade varit om J rört i
grötgrytan, än i mannadåd!"

Fru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: "På Eders Furstliga
nådes befallning är jag här, för att ledsaga eder."

Carl syntes ännu vilja tillägga något, men fru Ebbas hela hållning
imponerade på honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade
just ej låta skrämma sig, men nästan till sin egen förundran,
kände han sig en smula besvärad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja,
måste han bemöta henne med aktning. Han gick nu framåt, åtföljd af
fru Ebba, men blott en del af tropparna intågade, resten stadnade
utanföre, stående i led.

Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa ögon syntes
uppmärksamt beskåda allt. Stundom stadnade han, än för att nogare
betrakta något, än för att utdela befallningar. Hans röst var sträf
och ovänlig, men i hans skarpa blå ögon lyste glädje öfver att i sin
makt hafva fått Finlands starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes
högre, näsborrarna vidgades, flere gånger strök han med handen öfver
den höga, kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar
luft i ord. Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas ädla, bleka
gestalt vid hans sida.

"Hvar är Klas Flemings bisättningsrum", sade han slutligen till Olof
Sverkerson, som med beställsamhet fjeskade omkring fursten, "vi vilja
begifva oss dit."

Fru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, som ville bryta fram öfver
hennes hvita läppar. Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud
mindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens
sida gick uppför den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och
uppför hvilken hertigen genast började stiga, sedan han kastat en
blick på fru Ebba, liksom han velat påminna henne om att medfölja.

Under tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, men när det inträdde
i hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle öppnas, då
framträdde Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: "Eders
Furstliga nåde, de döda må man lemna i ro, vare sig vänner eller
fiender."

"Gamle herr Peder", svarade fursten, "sköt J edert takel och tyg mig
till behag, som hittills, men låt mig råda för resten."

Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda
sitt tilltag: "Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel
att få flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga
allmogen med nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss
väl föga något, och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick
till hans och rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig
fremmande fartyg, om han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket
vi så ofta anhållit hos honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes
gull i stoft och mull. Hafva icke mina sagesman farit med munväder,
så finnes i denna kista icke något lik, men väl en skatt."

Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten
talade. Hon tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den
beskyllning, hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning
svarade hon: "Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som
var det ädlaste, trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock
Eders Furstliga nåde icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!"

Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan,
och derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende,
den stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som
skref sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk,
friherre till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast
företedde en bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom
balsamering var skyddadt mot förruttnelse.

Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i
hennes anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende,
hvad hon kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet
af den man, som varit honom det svåraste hindret på hans väg till
makten, och den klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och
fallit till skam. Slutligen grep han med handen den döde i skägget
och sade: "Ha, du min gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud
mycket säkert nu."

Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, så
stode icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att
göra än att komma vid sitt skägg!"

Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig
Carl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke
misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags
förvandtskap med sitt eget sinne.



XXIII.


Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet
förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för
handen, hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum,
der hon befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren.
Äfven hennes döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne,
men med vilkor att sedan der qvarstadna.

Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller
med all möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd
från hvarje underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket
öde som drabbat hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de
uttågande tropparna, icke heller bland dem hon genom fönstret sett
på borggården sträcka gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske
död? Hennes oro steg med hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem
hon skulle kunna vända sig, för att få upplysning. Sedan fru Ebba
var fånge, hade Sigrid intet värn. Hennes far var ibland dem, som
under Stålarms befäl nu tågade opp mot Tavastland, sedan de blifvit
afskurna från slottet.

I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin
Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin
svarade bekymrad: "Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till
skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder
till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge
lemna slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos
våra och konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare."

Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då
gamle Hans framträdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som är så
god mot hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min
son ligger illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig
huru jag bör bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter,
det ni måtte göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka
mig icke min bön, jungfru Sigrid, jag ber eder."

Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens
begäran, men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna
krigsfolket, begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der
hon gick åtföljd af gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda
flickan och den gamle gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då
hertig Carl var i grannskapet, var det säkrast för en och hvar att
passa på sina åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid
med sin gamle beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när
stundom en vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans:
"till en sjuk", och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre
borggården, stadnade Hans och sade: "Nu måste jag dock säga eder,
jungfru, att eder väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu
Gud om styrka för edert unga hjerta. Det är icke min son, som ligger
döende i mitt qvarter, utan en annan."

Sigrid svigtade: "Hans, för Guds skull, hvem, hvad? --"

"Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr
Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu
är ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha
ännu ej hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart.
Jag har förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga
eder förut huru det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas
hemligheter, och så fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej
skulle haft styrka att följa mig hit, om J vetat det värsta." Sigrid
hörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade hon
före den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk,
nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina
ögon, och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver
honom och ett sagta "Sigrid" sväfvade öfver hans bleknade läppar.

Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och
sade: "Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård,
bättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se
till att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå,
Hans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare."

"Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en
sårad officer af garnisonen."

Sigrid vred sina händer i ångest. "Vi måste, Hans, vi måste. Han kan
icke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan
få. För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är
möjligt. Jag stannar här så länge."

Hans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid
gaf nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver
den sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans,
medelst baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet.

Nu återkom Hans. "Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit
att någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget
tillstånd."

"O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda
honom." Nu tillade hon hastigt: "Jag går till hertigen."

"Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne
än edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd
för, och J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli
bortkommen om han vredgades. Icke heller torde ni slippa in."

"Jag måste. Vårda _honom_! Jag går!"

Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog
sans, för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade
hon bort, tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena
slottstornet, och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande
flickan. Ingen hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan
säkerhet och skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa
fram, att ingen kom sig före att fråga med hvad rättighet hon så
fritt färdades omkring. Hon tycktes alls ej tveka derom sjelf. Men
vid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen
sjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: "Nej, jungfru lilla,
stanna, hit slipper hon inte in."

"Jag måste tala med hertigen."

"Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt,
jungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med
vackra flickor."

"Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans
Fursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars
flicka gå in i hans allrayttersta rum?"

Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde hon de mest bevekande
ordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han
än velat.

För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om,
med oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma
uppför trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens
tjenare, som i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en
tjensteqvinna, bärande en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens
befallning, just hade tappat ur den bästa öltunnan i slottskällarn.

"Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på
bordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga
nåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta
ölet det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt
att salig drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes
herre, högst salig Hans Majestät, konung Johan."

"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "låt mig bära in ölet."

Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon
gerna hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på
Sigrid och varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne
i tjensten, så svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna
gått sjelf, men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som
alltid är så färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung
för en sån liten fin hand, må hon veta, jungfru."

Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken
denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt
i rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon
skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa
sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid
hvilken stod en annan tjenare och frågade: "Är Hans Fursteliga nåde
der?"

"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen
sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här."

Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till,
för att slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt
ifrigare att bege sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde
honom. Att åstadkomma något buller, vågade han alldeles icke.
Härunder öppnades den inre dörren och en gammal herre utträdde. Hans
undersättsiga figur rördes fram åt golfvet med bastanta steg och
något krökta knän. Den mörke, barske mannen syntes icke mycket kunna
väcka Sigrids förhoppningar om hjelp, men i blicken låg dock något
vänligt och frimodigt. Sigrid vände sig till honom och bad med låg
röst i de mest bevekliga ord, det han ville antingen sjelf ge henne
tillstånd att ur slottet föra en svårt sårad, eller om han ej kunde
tillåta detta, att han då ville utverka det hon finge gå in till
hertigen för att bedja honom sjelf derom.

Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle
krigarn: "Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad
officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore
han än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet
göras. Och hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så
torde det föga hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa
eder. Hans Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske
män och qvinnor, som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke
besväras af husets folk och deras böner och klagomål, ty de hafva
icke gjort sig sådan nåd värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke
hörer hertigen eder."

"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans
Fursteliga nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf
en ung dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta."

Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid
tanken på hus och hem. "Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så
länge. Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom
att höra eder."

Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för
hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp.
Hon tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom
henne sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan
utväg ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att
henne tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje
ögonblick mera olidlig.

Tjenaren hade emellertid slagit öl i bagaren, och infört den i de
inre rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta
invid ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i
rummet invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland
hvilka den, som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen.
Det ljusa håret, den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo
platt tillkammade, för att dölja att den var kal, den böjda näsan,
de skarpa blå ögonen; allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört
om hertig Carl, så att hon lätt gissade att det var denne stränge
herre, som hon såg för sig. Hertigens blick föll genast på tjenaren
och ölkannan. "Ären J icke, som vanligt, slösare och öleskändare!
Står icke der, nu åter, en hel stor drickeskanna med präktigt öl och
andfalles? Ölebultar ären J alla, och dock viljen J icke hafva omsorg
om att ölet hålles godt. Ställes det sedan andfallet på bordet, så
grinen J nog, och viljen hafva nytt; men se, sådan soppa man kokar,
må man supa, och den som grinar åt ölet, han må dricka vatten. Se
till, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke får förstöras, utan
ordentligt slås i muggarne, som ställas på svennebordet." Han tycktes
erna tillägga ännu mera, men varsnade i detsamma Sigrid, och fäste
med någon förvåning en skarp frågande blick på henne. Ett ögonblick
bäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och innan hertigen hade
hunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans läppar, fattade
hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon knä och sade:
"Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!"

Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars
anlete hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken
sjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets
milda, barnsliga drag.

"Nå, hvad begär du, unga flicka", frågade hertigen uppmuntrande.

"Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja tillåta mig att låta
ur slottet bortföra min trolofvade fästman, Enevald Fincke, som
ligger sårad och döende, på det jag må få vårda honom."

Hertigens ögonbryn sammandrogos lätt och kring munnen tecknades några
skarpa drag, då han svarade: "En af upprorshopen alltså. Ni hade,
jungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom att icke sätta sig opp
mot sin lagliga öfverhet. Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda
honom från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, kastat sig
i? Som man bäddar åt sig, så får man ligga. Huru månge af de fattige
bönder i Österbotten hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för
finnarnes förräderi. Han må nu sjelf få försöka hur godt det gör."

"Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald Fincke nästan icke
varit i strid emot bönderne. Han har först nyligen ingått i
krigstjenst."

"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppsåt emot konungen, riket
och mig. Men hvem är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så
fritt språk?"

"Sigrid Eriksdotter Liljeholm."

"Jaså, således dotter till Flemingens gode vän och tjenare! Han, som
i alla vägar stått vid blodhundens sida! Köttmånglarens springpojke!"
Här började han att låta den hammare han bar i sin hand, falla emot
inre sidan af andra handen och liksom slå takten till sina ord.
"Tycker hon, jungfru, att jag har skäl att vara henne blid för att
hennes far alltid hållit med Svedjeklas, den svarte bofven, och
varit honom behjelplig att uppresa folket till uppror emot sin
lagliga öfverhet? Tror hon, att hennes fina jungfrufingrar kunna med
nål och tråd lappa den skadan, som så många menniskor lidit till
lif och lem, för deras skull? Herr Erik har icke förfarit som en
ärlig och kristlig riddare emot konungen och riket, ja ännu sedan
Klasen ändtligen gick dit han hörde, så har han hållit fort i sin
upproriskhet. Hvilket allt den allsmäktige Guden, som en rättvis
domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt herr Erik
med andra förrädare från slottet, som katten från mjölken. Var han
icke en af dem, som mest hindrade bönderne ifrån att komma och klaga
för mig, när Flemingens ryttare förtryckte dem och ej lemnade dem ko
eller so? Hvem var mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter
ifrån att komma öfver till Stockholm, för att med de öfrige rikets
ständer rådgöra om konungens och rikets bästa? Hvem var det, som mera
än han, alltid sörjde för att mat icke fattades för den blodsugarn
Klas Flemings upproriska knektehopar? Hade de fått svälta, så hade de
minsann icke lupit efter honom, som svin efter mattråget. Häh!"

Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede
stegrades genom uppräknandet af de skäl, han ansåg sig äga att
harmas, och hammarn föll numera icke i handen, utan för hvarje mening
slog han ett allt skarpare slag i bordet, så att det skrällde. Han
tycktes liksom borra ögonen i Sigrid.

Mången stark kämpe hade bäfvat för Carls vrede; att den unga flickan
ej utan förskräckelse kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen
om att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu skulle få på sin
bön, ingaf henne mod att icke svigta för den stränge herrens hetta.
Hon tog nu, med bäfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden säger,
att Eders Furstliga nåde är en mot den ringe rättvis, om än sträng,
herre och Eders nåde skall visserligen icke straffa mig för hvad jag
icke kunnat rå för. Om nu Eders Furstliga nåde icke tillåter mig att
rädda min trolofvade, så är det jag som straffas; ty han, en riddare
och ädling, skattar väl icke sitt lif allt för högt, men jag stackars
unga flicka, som måste se honom dö, utan att kunna hjelpa honom,
jag blir den straffade. Ack, vore dock Eders nådes fursteliga gemål
här, till henne ville jag vända mig; hon skulle veta och förstå huru
dyrbar för en qvinna den är, som är hennes allt. Hennes hjerta skulle
visst icke kunna motstå en olyckligs bön."

Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sågo småleende på
hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af så enkom
qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst välbehag
på den unga flickan, som så djerft förde sin talan. "Nå, lofvar du
på din trolofvades vägnar, att om han nu räddas, han sedan skall
förblifva sin lagliga öfverhet trogen?"

"Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara ärlig
och sann! Kan väl en qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl
tjenaren befalla öfver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga
nåde, så visst som Gud engång skall vara barmhertig emot eder."

Nu steg den gamle mannen, som först talat vid Sigrid, fram till
hertigen och sade: "Eders Furstliga nåde behagade gifva mig några
nådiga ord för de ringa tjenster jag gjort vid fästets intagande och
lofvade hafva mig med någon belöning i minnet. Värdigas Eders nåde
nu, om jag någon lön anses värd, att belöna mig medelst beviljande af
denna unga flickas bön."

"Käre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J för
vänskap för henne?"

"Jag ser henne i dag för första gången och har till henne ingen
förbindelse, men hon rör mitt gamla hjerta."

Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begäran eller icke,
hann Sigrid ännu ej få veta, då med detsamma en tjenare anmälte att
Stjerntydaren, som hertigen låtit kalla opp på slottet, nu hade
anländt och väntade på att få företräde.

"Aha", sade Carl, "låt honom komma in, vi vilja genast profva hvad
han duger till."

Mäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och stadnade under djupa
bugningar vid dörren, men såg ej nu så bortblandad ut, som den afton
då han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa
sig sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga
derpå, att han icke blefve försagd. "Jordens väldige", sade han vid
sig sjelf "hvad äro de dock annat än stoft! Inför vetenskapens heroer
må du bäfva Sigfridus, de som väldige äro i andens rike, icke inför
desse materiens trälar, som kalla sig jordens store. Deras makt är
blott en flägt i öknen mot den storm, som beherrskas af de hemliga
vetenskapernas konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka med
sanningens ord." Under dessa tankar inträdde mäster Sigfrid nu.

"Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof
på eder berömda skicklighet att spå i händerna. Spå nu för mig hvem
denna unga flicka skall få till man?"

Mäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig helsning Sigrids hand och
blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till
hertigen. Med låg röst för att ej höras af någon annan, sade han nu:
"Detta skulle jag knappt hafva trott! Tärnan är fager och hjertat
skiner klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå."

"Ogift, J torde lätteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare
åt."

"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru
hennes _linea vitae_ löper ut i årets fjerde hus, utan ätt korsas af
någon annan lifslinie. Hon blir aldrig gift!"

"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman." Derpå vände han sig till
Sigrid sägande: "Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda
honom. Unge herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar
henne, så tänker jag mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina
profetior. Akten eder väl, mäster, att ej i edra almanackor prata
dumma prognostiker om adel och förnämt folk, som J icke ären värdige
att kyssa på deras med lera besmorda sko. Och vill J eder derefter
icke packa och rätta, så skall jag visa eder hvar David köpte ölet!
J gode herrar Stjernetydare, må icke tro, att J kunnen rifva ner
stjernorna ändå."

Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: "Eders Fursteliga nåde täcktes icke
illa upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och
yppighet bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru
Sigrid Liljeholm, som nog torde sig besanna."

Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi
och spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster
Sigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom
klagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln;
härföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just
icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och
yppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den
fått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet
syntes ock denne vara.

"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?"
frågade Carl efter en stund, betänksamt.

Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare,
lade sin hand öfver ögat och sade slutligen: "Täcktes Eders Furstliga
nåde tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad
jag i eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung
flickas giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara.
En krona fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är
nödigt, att först se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga."

Hertigen ryckte till. Om en stund frågade han: "Tror J ock fast
och orubbligt hvad i läsen i menniskors händer och i stjernornas
ställningar?"

"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och
som utstakat banan för stjernorna på fästet!"

"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J. hvad J läsen, eller är det
kanske idel falskhet dermed?"

Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen
lugna anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart
med att säga till sig sjelf: "Lättast bevisas, af misstanke om
oädelhet, det sinne som råder inom menniskan." Högt yttrade han intet.

"Nåväl", sade nu hertigen. "Ni må läsa i stjernorna för mig. Och
dock vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag
hafva. Ar hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är
hon icke gift inom fem år härefter, så antager jag eder till min
stjerntydare." I sin själ tilllade han: "och riksastronom;" men
tillade sedan åter högt: "Är hon dessförinnan gift, så magen J vakta
eder för att fuska i ett handtverk, som J icke förstån. Detta är
icke lång pröfvotid, men skulle hon ock ännu sedan komma eder spådom
på skam, så kan jag väl ännu då hitta på att lära eder, det icke
allenast J hafven underliga konster för eder, utan att ock jag har
krut, som intet smäller, ty goda bastrep finnas i huset. Men nu magen
J mitt horoskop redeligen ställa, och så vele vi se till, att eder
så länge allt biträde gifves, som J kunnen åstunda och vilje vi vara
eder en nådig herre, så länge vi se eder det förtjena."

Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och
genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få
både bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort
från slottet med den sjuke.

Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga
officerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna.
Mäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens
helgd, och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med
tillhjelp af gamle Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i
gång, ätt det just i sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid.

"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med
godhet säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få
den sjuke rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet
derpå, men är så oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så
ville jag helst anlita en sådan."

Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd,
men då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten:
"Kan ni, mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge,
sjuke herre? Kan ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå
beror?"

"Unge herre", svarade mäster Sigfrid. "Var säker derpå, att hvad som
är bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke
ett strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan,
för att denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad
om, att hvad som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag
i detta ögonblick sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med
dessa fagra ögon hitta sig en annan fästeman. J synens mig icke ens
sjelf se så okärt på henne." Carl Lennartson rodnade och påskyndade
sina steg för att upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster
Sigfrid, hunnit jemte båren utom porten.

"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu får jag ej
längre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna
lemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons."

Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes
åt staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät.



XXIV.


Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men
oqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke.

Fru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm och de flesta andra
förnäma fruar, som funnos på slottet bortfördes fångna till Sverige.
Till befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl äfven nu en
Fleming, men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den
nyss utnämnde befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga nåde
måtte befria honom från den ansvarsfulla tjensten. Konungen höll
honom redan misstänkt och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge
sig befälet i Åbo, utan hans förordnande. Men hertigen lät ingen
undskyllan gälla, och förklarade, att som en redlig kunglig majestäts
och kronans undersåte, finge Fleming icke neka att göra sitt bästa
i rikets tjenst. Skulle konung Sigismund sjelf infinna sig för att
omhändertaga fästet, skulle han det ock honom genast tillhanda
hålla. "Och", tillade hertigen, "J magen eder icke undskylla, der
fosterlandet eder behöfver. Jag tager Glid till vittne uppå huru jag
vänligen och kärligen alltid riket tillhanda hållit åt hans kunglig
majestät, konung Sigismundus i Polen, och bjudit honom att sjelf
komma och föra regimentet. Men han låter sig förvillas af upproriske,
som förtala mig och hans sanna vänner; men skall dock visserligen
herren Gud de onda på skam komma låta; och magen J ingen annan än
åt konungen sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock åt
dem, som af mig dertill med fullmagt försedde äro; men manneligen
utestänga denna förrädareligan här i Finland. Våga de att försöka
röra på sig en gång till, så skola de få försöka huru det har sig
att löpa hufvudlös, om mästerman ännu har någon slipsten qvar. För
denna gången vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och låta nåd
gå för rätt; men hjelper ej det, så finnas bastrep nog till att ge
dem halsdukar af, och skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen
alltså nu här, och tillsen det slottet hålles mig och konungen troget
tillhanda."

Fleming bäfvade för det kinkiga uppdraget att tjena två herrar. Han
visste allt för väl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt
uppror emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, så var han
dock hans sak trogen. Men att stå gent emot hertig Carl och neka
att lyda hans befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller
sin frändes orubbliga trohet och oböjliga redlighet, som icke
tillät någon dagtingan med samvetet. Fleming stadnade sålunda, som
befälhafvare, på det numera högst dåligt försedda fästet, derifrån
hertigen hade bortfört de bästa kanonerna och der munförrådet var
förtärdt.

Att försvara det mot Stålarm och finnarne, torde väl hafva varit föga
görligt, men försöktes också icke, det öfverlemnades genom dagtingan;
och innan två månader förlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod
Stålarm åter på Åbo slott såsom högste befälhafvare i landet.

Ändteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsänkta
i den, i Pargas kyrka väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig,
hade tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba skulle kunnat våga
föranstalta om den stora högtidligheten. Under belägringen blef det
omöjligt och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet
af den döde. Men nu blef det den första omsorgen, sedan konungens
anhängare åter inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra den
fordom så mäktiges lik till sin hvilostad.



XXV.


I sin länstol vid en knyppeldyna satt Margaretha, enka efter
myntmästaren Welam de Wyk, men numera omgift. Unge Welam de Wyk,
hennes son af förra giftet, stod framför henne på andra sidan om
knyppeldynan. Ynglingen var af en sällsynt skönhet och äfven i
modrens drag syntes spår af, att hon fordom varit vacker, men dragen
hade nu blifvit skarpa och hårda och hela figuren kantig. Mycken
skärpa låg i hennes öga, men den var dock nu betydligt mildrad genom
det välbehag hennes modershjerta måste känna, då hon blickade på
sonen, hvars kraftfulla gestalt och lifliga drag talade lika mycket
om helsa och styrka, som anletet om fägring.

"Ja, i sanning", sade fru Margaretha, "den höga äran att få detta
förnäma sällskapet i huset, hade man gerna kunnat vara af med. Jag är
säker på att de, ehuru fångar, som nätt och jemt ha Hans Furstliga
nåde att tacka för, att de sluppit med lifvet, dock tycka sig ha att
befalla i huset. Åh ja, min gunstiga fru Ebba, har äran att känna det
sturska Stenbockeblodet. Nu, sedan de genom tvenne drottningar kommit
i slägtskap med kungahuset, tro de sig rätt sjelfva vara kungar."

"Men, min mor, ännu förstår jag icke hvarför det Flemingska
herrskapet skall hit i huset."

"Mig synes lätt att förstå", svarade fru Margaretha sträft, "att fru
Ebba Stenbock, Klas Flemings hustru och medhjelperska, som understått
sig att försvara Åbohus emot Hans Furstliga nåde, icke kan få
strafflöst drifva sitt ofog."

"Icke frågar jag om den större eller mindre rättvisan af hertigens
mått och steg, utan hvarföre dessa damer skola förvaras här i vårt
hus?"

"Emedan Hans Furstliga nåde så befallt. Hvad annat?"

"Hafven J då, mor, åtagit eder befattningen att vara fångvakterska?
Detta synes mig illa och skymfligt. Icke är detta hus ett fängelse,
och icke J en fångvakterska. J måtte väl icke gå in på denna
hertigens åstundan?"

"Hans nåde har härom tillsagt åt Jörgen Bahr, och hvad min herre och
man i mitt ställe lofvat, det vill jag uppfylla!"

"Herr Jörjen må vara eder herre, men det öfvergår hvad han har rätt
att befalla, att min salige faders hus skulle blifva ett fängelse."

"Min son, betänk, att du talar med din moder och kom ihåg den vördnad
du är henne skyldig. Det gör mig ondt att behöfva påminna dig härom."

Denna påminnelse gjöt genast lugn öfver Welams uppsvällande ifver.
Han kände sjelf sitt lifliga lynne, och fruktan att förgå sig mot
modren var alltid nog för att svalka honom, så snart han kände sig
bli varm. Han stod en stund tyst, men tillade sedan med bedjande
röst: "Min morkär, kunnen J icke ändra detta beslut?"

"Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans Furstliga nåde har
förordnat, och mig synes bäst, att så sker. Jag är öfvertygad om, att
det skall lända dig sjelf till fromma. Dessutom tänker jag visst icke
förödmjuka mig inför dessa damer, så att du kan vara helt lugn."

"Att bära aktning för de olyckliga och i hvad man kan, mildra ett
hårdt öde, icke är ju det att förödmjuka sig, moder!"

Äter en stund teg den unge Welam och gick långsamt fram och åter på
golfvet. Slutligen stadnade han vid sin mors knyppeldyna och sade:
"Mor, jag åtminstone kan icke vara med om detta. Jag reser i morgon
till Hufvesta. Ni må använda mina rum för edra gäster, om så fordras,
för att de må få det beqvämare och mera enligt sin börd. Så länge min
faders hus är ett fängelse, bor åtminstone jag icke der. Förlåt mig,
morkär, jag kan icke finna mig der. Men då ni en gång åtagit er denna
ledsamma sak, så hoppas jag att ni åtminstone gör hvad ni kan, för
att edert hus må blifva för dessa damer en så dräglig vistelseort,
som det är möjligt, och att ni behandlar dem som gäster och icke,
mera än oundvikligt är, låter dem känna att de äro fångar."

"I sanning, det måtte icke vara till lycka, som hertigen hedrat vårt
hus med detta förtroende, då det genast medför den påföljd, att
min son glömmer sig nog långt, för att vilja undervisa mig i mina
skyldigheter. Dem vill jag dock hoppas att jag kände innan du blef
född."

Welam bugade sig för sin mor i det han sade: "Guds fred, moder. Nu
far jag till Hufvesta. Vredgas icke på mig nu, morkär, när vi just
skola skiljas." Han tog hennes hand, kysste den vördnadsfullt och
fick af sin mor en kärleksfull blick och några vänliga ord till
afsked.

Så högt än fru Margaretha älskade sin son, så glömde hon dock aldrig,
att af honom fordra den djupa vördnad, föräldrar denna tid ansågo sig
äga rätt till af sina barn, äfven sedan de voro fullvuxna och utgått
ur föräldrahuset. Welam var kapten vid flottan, men inför sin mor var
han ännu den ödmjuke, vördnadsfulle gossen.

Herr Jörgen Bahr ville han deremot icke anse med sonlig vördnad och
ödmjukhet, ehuru denne var gift med hans mor. Fru Margaretha åter
stod nu, mera strängt än någonsin, på sina rättigheter emot sonen,
sedan hon sjelf börjat finna det svårt, att uppfylla sin sednare mans
fordringar på ödmjukhet och undergifvenhet. Det gick henne, såsom det
ofta går menniskor af mindre ädelt sinne, att de på den, som står
under deras välde, hämnas det förtryck de sjelfva lida, ehuru sådant
oftast sker omedvetet.

En stund efter Welams afresa inträdde Jörgen Bahr till sin hustru,
nedsatte sig i en gungstol och sade, temmeligen vänligt: "Säger du
till åt Lisa, att hon hemtar mig tofflor, dessa skodon besvära mina
fötter."

Fru Margaretha steg genast opp och gick ut. När hon återkom, nedsatte
hon sig ej genast vid sin knyppeldyna, utan stadnade vid mannens stol
i det hon sade: "Fru Maria Johansdotter, min fränka, har bjudit mig
till sig, hon ernår låta döpa sitt lilla barn i dag. Jag skulle gerna
gå till henne, om så passar."

"Jag måste sjelf gå ut i afton, och båda kunna ej vara borta, ifall
fru Ebba skulle hithemtas under tiden."

"I afton. Vill du låta mig veta, hvilken tid du går ut?"

"Åhja, kanske klockan omkring fyra."

"Innan den tiden kunde jag mycket lätt vara hemma."

Jörgens blick mulnade, han teg, men såg ond ut.

Fru Margaretha sade ej heller något vidare, utan gick att sätta sig
vid knyppeldynan och började reda sina trådar. En stund tego båda.
Lisa inhemtade tofflorna. Slutligen trädde Jörgen dem på sig och sade
med detsamma: "Jag ref i ons ett hål på min gröna rock, det behöfver
lagas."

Fru Margaretha gick för att hemta rocken. När hon återkom, framtog
hon en korg, deri en mängd nystan förvarades. "Dessa passa ej i
färgen", sade hon nästan vid sig sjelf.

"Du köpte ju grönt silke häromdagen, såg jag", sade mannen.

"Ja, det finnes här, men det är för ljust, det duger icke. Men jag
vet att krämarn här midt öfver har att sälja silke, jag skall hastigt
gå dit och välja något passligare."

"Du tänker således icke foga dig efter min önskan, att du må stadna
hemma", sade Jörgen, med sammanknipna, darrande läppar.

"Jag förstod icke, att du hade något emot, det jag för ett ärende
skulle på ett ögonblick gå tvärs öfver gatan, och det är ju till din
rock, som silket behöfves", svarade fru Margaretha, som började känna
tårar stiga opp i halsen.

"Låt Lisa gå", svarade Jörgen bestämdt, med vredgad röst. --

Mycket ödmjukare, än man skulle ansett möjligt för fru Margarethas
kantiga figur, svarade denna: "Jag fruktar Lisa icke förstår att
välja."

Att mannens vrede nu steg högt, såg hon på läpparnes darrning, men
hade svårt att förstå, hvarmed hon så retat honom. Utan att dock
våga yttra något, gick hon att tillkalla Lisa, visade henne rocken,
lemnade åt henne silket och bad henne gå i krämarns bod, för att köpa
mörkare silke, och välja det i färgskiftning lika rocken.

Fru Margaretha vågade ej sätta sig för att försöka reda sin
knyppling, ty hon visste att mannen skulle anse det som
ouppmärksamhet emot det arbete, han ålagt henne. Hon satt derföre med
rocken i famnen till dess Lisa återkom.

"Hvad tänker du på, flicka", sade fru Margaretha fräsigt, och med en
slags belåtenhet omfattande tillfället att få låta emot någon den
harm utbryta, som började koka inom henne, "ser du då inte, att det
der silket är ljusare, än det du fick till prof, och du skulle ju
köpa mörkare."

"Silket är ju rätt bra likt", inföll Jörgen, "men du är alltid
otålig, hvem kan göra dig i lag."

Lisa gick och frun satte sig att stoppa med det olika silket, men
arbetet blef naturligtvis ej vackert, utan stoppen blef ganska
synbar. "Jag hade kunnat skicka den ut att lagas", sade Jörgen, när
frun lemnade honom rocken. "Det synes nog på arbetet, hur villig du
var att göra det."

Fru Margaretha vågade ej invända, det hon gjort sitt bästa och att
silkets färg var anledning till att det syntes; men den orättvisa
beskyllningen för ovillighet sjöd i henne.

Jörgen Bahr fortfor nu en lång stund, under tystnad, att låta
gungstolen gå. Fru Margaretha knypplade i tysthet. Slutligen yttrade
Jörgen torrt: "Fru Ebba och hennes döttrar torde snart vara att
förvänta, blir allt i ordning?"

"Jo, snart hoppas jag allt är ställd enligt dina ordres. Welam for ut
till Hufvesta. Han erbjöd sina rum, för att de fångna damerna skulle
kunna få mera utrymme, efter hans rum just stöta intill deras."

"Du kan ju taga dem alla."

Fru Margaretha såg på sin man, för att få reda på, om det var så hans
verkliga mening; men han vände sig ifrån henne emot fönstret. "Skall
jag då låta bortföra alla onödiga möbler ifrån dessa, liksom ifrån de
andra båda rummen?"

Nu vände sig Jörgen om, och fru Margaretha såg att han var nästan
blek af vrede: "Jag vänner du late bära bort dig sjelf först! Får
jag någonsin ha en oförbittrad stund för dig? Jag var så enkom nöjd
och glad, när jag kom hem; Hans Furstliga nåde var mig så särdeles
nådig, och hade låtit kalla mig, för att ge mig några befallningar
om de fångna fruntimmerna. Jag var så upprymd och tänkte få prata en
förtrolig stund hos min hustru. Men det hade jag bort veta förut, att
din motspänstighet alltid skulle förderfva hvarje glad stund."

"Min Gud, hvad är det då, som jag sagt eller gjort", frågade ängsligt
fru Margaretha.

"Det förstås, du är oskyldig och har aldrig felat, det vet jag nog
af gammalt! Hvad har du väl annat gjort, än motsagt mig hela tiden,
sedan jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du är skyldig din
man, den synes du rakt ej veta af. För husfredens skull, ger jag
efter i det längsta. Det är väl derföre du också aldrig vill ge med
dig, utan alltid skall ha din vilja fram. Ingen annan man skulle tåla
motsägelser af sin hustru, sådana du nu i dag ock hållit på med."

"Då äro de ock, i sanning, tyranner", utbrast fru Margaretha, "om
ej..."

"Det är så, ja. Jag känner den visan. Den sjunges alltid, att
männerne äro tyranner. Den har jag nog hört."

"Ja, _om_ det verkligen är så, att ingen annan hustru får följa sin
egen vilja så mycket, som jag, då äro, i sanning..."

"Envis i sista stunden! Kan du aldrig ge med dig och lära dig
undergifvenhet. Men se, lyda skall du, och kom ihåg att du aktar dig
härnäst. När du hör, att jag ärnar mig ut och vill ha dig hemma, då
har du ingen ro för att du skall ut. Huru mycket knotter och oväsende
gör du icke, för att jag ber dig laga några stygn på min rock! Och
när jag redan i dag bestämt för dig de två rum, fångarna skola bebo,
då kommer du åter och vill ställa efter din näsa. Nej, Greta, passa
på att foga dig, det är tid på, att jag blir herre i huset."

Fru Margaretha teg, men högt blossade rodnaden på hennes eljest bleka
kind. I detsamma kom Lisa och bad frun komma och se om ett skåp
blifvit rätt stäldt. Frun följde henne, men stadnade sjelf några
minuter i farstun, hvarunder hon girigt insög den kalla höstluften.

"Hvarföre blef jag skapt till qvinna. Att vara man, att herrska!
Detta vore lycka. Ja, jag tror jag kunde vara god, om jag vore man;
men hyckla och smila, den förtrycktas vapen, ha, jag föraktar dem.
Välan", här skrattade hon ett obehagligt skratt, "jag skall bli god
och lydig, jag skall hyckla, jag skall smila, jag skall sälja min
själ till list och elände. Jag har dock varit ärlig, om än kanske
stundom sträf. Ödmjukare kan jag ej vara! Var jag då verkligen
uppstudsig i dag? Nej, nej, jag var det icke! Men jag skall smila,
jag skall ljuga, jag skall låta kalla mig god, till belöning för min
lögn. -- Ha, qvinnor, också jag får ju qvinnor att herrska öfver.
Ha, ha, fru Ebba, hvarochen är herre öfver sin stackare, och nu är
ni min." Hon gick in i de rum, som iordningställdes för de fångna
fruntimmerna, och de anordningar, hon der vidtog, ökade ingalunda de
få beqvämligheter, man bestämt för dem.

Jörgen Bahr steg opp och slog några slag öfver golfvet. "Ja,
giftermålet är en säck med många ormar och en ål uti, huru hoppas att
just få tag i ålen! Sådana äro qvinnorna! Bland tusende, hvar finner
man en, som är foglig och icke träter emot i det sista? Sedan den der
smulan ungdomsrosor är förbi, återstå blott taggarne. Dumt att gifta
sig med en gammal qvinna. Då får man ej ens den der smulan fägring,
och hvad är sen hela slägtet värdt. En hushållerska, som sköter mitt
hus, kan jag köra bort när jag vill; en hustru kan jag ej slippa.
Hvad vill man göra, man får väl lof att dra sitt kors med tålamod.
Men visst skall frun lära sig lyda utan invändningar, dertill är jag
herre i mitt hus."



XXVI.


Långsamt skrider tiden, men den går dock framåt äfven för fången.
Om fru Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och sålunda vinna
välde öfver henne, så hade hon alldeles missräknat sig. Fru Ebba
syntes knappt märka de små förtretligheter, som hennes värdinna,
eller rättare fångvakterska, kastade i hennes väg. Icke heller
tycktes hon fästa sig vid de många umbäranden, hvartill hon var
tvungen, då hertigen till de fångnas uppehälle icke bestod något, men
deremot alla dyrbarheter blifvit dem fråntagna. När Fru Margaretha
inför sin man ödmjukat sig och erkänt sig saker till alla möjliga och
omöjliga förseelser, och i djupaste vördnadsfullhet jakat till allt,
hvad han talat, då jäste ofta hennes sinne så, att hon velat i raseri
krossa både honom och sig sjelf. Men hon skrattade då sitt hemska
skratt och gick in till sina fångna gäster, för att ge luft åt den
qväfda branden. Men i sitt höga, sorgsna lugn satt fru Ebba oåtkomlig
för hvarje stickord och hvarje försök att reta henne. De unga voro
dock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grät ofta af förtret, när
fru Margaretha lemnade rummet.

Fru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utförde
orubbligt sin en gång fattade föresats att skaffa sig ett mildare
bemötande, genom list och förställd ödmjukhet, då hon ej lyckats
behaga honom genom sitt ärliga, om än något sträfva och kantiga,
sätt. Till sin förvåning märkte hon nu, att hon inom kort vann frihet
och makt, i stället för det fordna tvånget, och dock led hon deraf,
ty hon föraktade sig sjelf för sin falskhet.

Stundom blef den rol, hon antagit, ganska svår att spela. Så hvarje
gång hennes man började tala om sin unge stjufson och med harm utfara
emot honom och klandra honom för det han icke syntes i föräldrahuset.
Att höra Welam beskyllas för att söka dåliga sällskaper och dylika
förebråelser, var en svår pröfning, men fru Margaretha åtminstone
teg, om än hon ej presist kunde förmå sig att jaka med. "Det är
endast din vanliga sjelfvillighet, som gör honom omedgörlig. Är
han icke mot dig mjuk som vax? Men du låter honom fortfara i sin
uppstudsighet, bara för att förarga mig. Eller vågar du påstå, att
han icke på din befallning skulle besöka sitt föräldrahem?"

"Jag skall bjuda till, min herre och man, att få honom hit. Behagar
du tillåta mig att resa ut, för att vidtala honom, så skall jag
föreställa honom att han har orätt."

Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha på väg. "Min son, min son,
skall jag inför honom bruka list och lögn! Aldrig -- Welam, min
Welam. Skall din moder hyckla inför dig. -- Aldrig! Må mig hellre
drabba hvad som helst! Och dock måste jag ju säga honom, att jag
kommer till honom af längtan att se honom blott, jag måste ju be
honom för _min_ längtans skull komma till hemmet på några dagar; och
det är ju dock icke sannt, att det är derföre jag ber honom komma,
utan för att Jörgen så vill. Men säger jag honom detta, så kommer
han icke, och min herre har ju ålagt mig att skaffa honom hem. Han
tål icke att Welain visar honom motvilja. Men är det då falskhet af
mig att bedja honom komma? Jo -- jo -- det är så, huru mycket jag än
längtar, men för _min_ skull hade jag aldrig velat tvinga honom. O,
min Welam, tvång är så tungt att bära, att jag ej ens ville pålägga
dig moderskärlekens! Dock, det måste ske! Min pligt är lyda -- jag
skall lyda, må Herren förbarma sig öfver min själ."

Fru Margarethas bön till sonen att dock komma hem, emedan hon ej
längre förmådde sakna honom, måste villfaras, och Welam lofvade snart
komma, för att dröja hemma några dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt
löfte.

Akta dig, Welam, akta dig du unge, du sköne, res icke till din
moders hus! stadna ute på ditt kära Hufvesta. Moder, moder, bjud
icke din son komma. Var vild, var motsträfvig, var blott denna gång
uppstudsig, följ blott denna gång ditt inres varnande röst. För icke
din älskling till döden!

Welam begaf sig följande morgon på väg, för att besöka sin mor. Han
kastade sig på sin häst, men hans sinne var icke gladt och lätt, som
vanligt. Det tycktes honom tungt att besöka sitt hem, nu ett fängelse
för ädla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde
älska. Han red framåt, utan att ge akt på den bekanta vägen, då hans
häst skyggade, ryckte häftigt till och hade nära kastat honom mot en
stenhop, om han varit mindre god ryttare. Härvid vaknade Welam ur
sin tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vägen och
som med sina besynnerliga rörelser och kastningar med armarna, hade
skrämt hästen.

En ung riddersman ansåg sig stå så högt öfver en person af folket,
att han knappt kunde tänka sig möjligheten af, det en sådan kunde
våga försöket att retas med honom. Welam var redan förut misstämd,
och att bli mål för en gammal gummas gyckel, var mera än hans tålamod
kunde fördra. Med ett häftigt "ur vägen hexa", gjorde han en hastig
sats framåt; men gumman, i stället för att gå ur vägen, räckte ut sin
hand för att fatta i betslet och rycktes af hästen ned, föll omkull
och tumlade i diket.

Welam ägde dock icke nog af sin samtids förakt för den ringa, för att
rida bort och lemna gumman åt sitt öde; hans harm svalnade genast,
när han såg hennes missöde, och i detsamma kastade han sig af hästen,
för att se om hon skadat sig.

"Hi hi hi, si på Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket.
Han kommer nog sjelf med ännu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men
hela boet är qvar ännu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom
ha de pinat och plågat till döds. Åh håh, så fager kind! Jo jo, den
är god att smeka åt sotnäsans flicka! Men blodig hands barn, smeker
med blodig hand."

"Understå dig att röra vid mig", skrek hon till vildt, när Welam
räckte ut handen för att hjelpa henne opp, och stod med detsamma
sjelf med ett hopp högt på stenhopen. "Gå, gå bara. Allt färdigt. Ock
Hufvesta! Förräderi ock kungamord, nesa och ärelös död rufva der.
Hufvesta, akta dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi
hi." Med detsamma var gumman försvunnen i skogen.

Welam kastade sig åter på sin häst och hans sinnesstämning blef ej
bättre efter detta möte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada
sinne frågat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom så
rakt på lifvet, och liksom hans tid i öfrigt, tvekade han icke på den
skadliga inverkan, sådant kunde utöfva. Snart glömde han dock alla
obehagliga tankar, ridten i den friska morgonen lifvade honom och
innan han hunnit fram till Stockholm, logo redan hans strålande ögon
lika frimodigt, som vanligt, under baretten.

Welam ansåg för sin skyldighet att besöka de fångna fruntimmerna, då
han nu skulle vistas hemma, ehuru djupt han än kände obehaget af att
just detta hem skulle vara deras fängelse. Han lät nu hos fru Ebba
anhålla om tillstånd att få göra sin uppvaktning.

"Jag tycker att mor icke borde ta emot honom", sade Karin till sin
syster. "Mig synes, att vi ha nog förtret af modren, utan att en
sådan der ung gök skall tycka sig ha rättighet att visa sig oartig."

"Söta du, min Karin", svarade Hebla, "icke tycker jag vi ha så
öfverflöd på nöjen, att vi icke kunna tåla vid en ungherres visit.
Han är rätt vacker och ser så galant ut, det såg jag i går, när han
red in på gården."

"Kära Hebla, du är då nöjd, bara du får prata, det må sen vara med
hvem som helst."

Fru Ebba hade icke hört sina döttrars samtal, och svarade endast:
"Kapten de Wyk är välkommen."

Med någon köld helsade fru Ebba den inträdande, Karin rodnade och
Hebla kastade en triumferande blick på henne, som om hon velat säga:
"Aha, ser du att han kan tåla ses på."

Samtalet emellan de unga var snart i gång. Fru Ebba deltog endast
sällan deri. Men Hebla pratade lifligt och försäkrade att hon
storligen kände sig i behof af att röra på munnen, hon hade denna tid
verkligen fruktat att förlora talförmågan. Hon skonade nu hvarken
hertig Carl eller hans anhängare, och uttalade helt öppet sin onåd
öfver dem alla.

"Hebla", sade Karin med en min af tillrättavisande.

"Söta, snälla Karin, bli inte alls ledsen på mig. Nog vet jag att
Kapten de Wyk är vid flottan och att den nu befalles af hertigen; men
om kapten de Wyk tycker att det är rätt att kungens folk och kungens
flotta lyda kungens värsta fiende, så bryr jag mig alls icke om hvad
han tänker, utan jag säger helt tryggt, att det är orätt!"

"En så ung jungfru, och ändå så sträng", gycklade Welam, "men tycker
icke den stränga jungfrun, att då icke kungen sjelf kan eller vill
regera sitt rike, så är det bättre att lyda den som styr, än att göra
storm och oro i fäderneslandet?"

"Ja, blott den som styr ville göra det ärligt och rätt i kungens stad
och ställe, och icke såsom nu sker i kungens namn befalla myteri mot
kungen, och icke taga frihet och egendom från kungens bästa vänner,
för uppror mot kungen. Nej, kapten de Wyk, ni kan aldrig försvara
hvarken er eller er hertig."

Welam log åt den ungas ifver, men kunde icke låta bli att söka
försvara sig. Kathrina sade väl ingenting, men ehuru hon syntes vilja
stäfja Heblas frispråkighet, så visste han väl att hon delade dennes
åsigter och ogillade det parti hvartill Welam hörde. Han kunde icke
förklara för sig sjelf, hvarföre han på något vis kunde oroas af
en ung flickas tysta missnöje, han brydde sig ju ej ens om Heblas
helt klart uttalade klander. Men han kunde ej slippa den tanken, att
Kathrina ogillade honom, han ville försvara sig, och han ville att
hon skulle gilla hans handlingssätt.

Sedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga gästerna i hans hem,
besökte han dem dagligen. Han gjorde till sin uppgift att söka göra
deras fångenskap drägligare, hvilket ock var så mycket behöfligare,
som fru Ebba sjelf nödgades sörja för sina behofver, och det för
henne mången gång var svårt om medel ens till det oundgängligaste.
Welam lyckades att i hemlighet anskaffa åtskilligt, hvilket fru Ebba
då ansåg såsom någon frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha
åter trodde, det fru Ebba sjelf lyckats erhålla några medel till sina
utgifter.

Ett nytt bekymmer började vakna hos fru Margaretha. Hon började
hos sin son varsna ett allt mer tilltagande intresse för de fångna
fruntimmerna. Hon fruktade, det han skulle fatta tycke för någondera
af de unga damerna, men vågade icke derom yttra något för sin man.
Hennes oro i detta afseende blef med hvarje dag lifligare. Hon hade
nu under loppet af flere veckor lyckats att göra honom till viljes.
Framgång i affärer hade gjort hans lynne gladt, och med förvåning
hade hon märkt, att hon nu i åtskilligt kunnat följa sitt eget tycke,
emedan mannen ej befattat sig med att i saken befalla något. Hon
började redan tro, det hon hade lyckats i att vara honom till nöjes.
Skulle hon nu då åter reta honom?

Hos de fångna fruntimmerna visade sig Jörgen Bahr sällan, men
alltid på ett sätt som gjorde att de måste tro sig i honom hafva
en välvillig värd, hvilken endast af undfallenhet för sin hustrus
nycker, icke i allone sörjde för deras trefnad och välbefinnande.

Jörgen Bahr hade firat sin namnsdag. Han hade varit en älskvärd värd
för sina gäster och gladt i deras sällskap gycklat öfver sin svaghet
att låta leda sig af sin hustru, under hvars toffel han medgaf sig
alldeles stå.

"Hvad kära syster är för en lycklig qvinna", utlät sig nu fru
Margarethas fränka vid afskedet, "den, som har en sådan man, må tacka
Gud. Men kära syster, jag är en gammal vän och måste säga sanningen
rent ut: hvarföre ser kära syster alltid så allvarsam och tvär ut
ändå? Om också icke allt skulle gå efter kära systers hufvud, så får
hon väl ha tålamod ändå. Har icke en man rätt att befalla? Kom ihåg,
att kära syster skall vara tacksam emot sin man, är det icke han,
som både kläder och föder sin hustru. Och kom också ihåg, att om han
ibland kan vara knottrig och ovänlig, så hvad vet syster om han icke
kan ha något bekymmer på hjertat, som ej syster vet af. Icke för
illtyck, men jag har länge velat säga er detta helt ärligt, när J,
kära syster, alltid ser så styf och öglad ut."

Ett ögonblick sväfvade på fru Margarethas läppar att svara: "kan då
icke äfven jag kanske ha bekymmer, som oroa mig, så väl som han kan
ha sina;" men hon sväljde sina ord och gick in till sin man, den hon
nyss sett så vänlig och glad och hoppades finna vid godt lynne. Med
allt det uttryck af vänlighet, som var henne möjligt att lägga öfver
sina hårda drag, sade hon till mannen: "Misstyck icke att jag frågar:
skulle det vara dig emot att begå så, att de Flemingska fruntimmerna
äfven kunde flyttas ut på landet till de andra finska fruarna?"

"Hvad är det nu åter för krångel", frågade Jörgen.

"Jag tänker blott att det kunde vara så godt, emedan jag rädes att de
vilja omsnärja Welam med sina finska trollkonster."

"Hvad ondt kunna de göra den morsgrisen?"

"Jag fruktar, att han kunde fatta kärlek för jungfru Karin. En sådan
fattig och förnäm hustru vore en för dyr möbel i huset. All Flemings
egendom är ju konfiskerad."

"Har han då ej vett, du plär ju skryta med hans förstånd?"

"En ung man är ej alltid nog försigtig", svarade fru Margaretha något
darrande på rösten, ty hon märkte att i hennes ord låg en slags
invändning mot hvad mannen sagt. Då en stund förflutit under tystnad
repade hon dock mod och sade: "Skulle de icke kunna vistas med de
andra finska fruarna på Jäders Ekhammar?"

"Icke ligger Ekhammar i Jäders socken."

"Jag känner det ej alls, utan har blott hört så sägas."

"Nej, det ligger i Kumla."

"Jaså, kanske det ligger der."

"Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det ligger i Kumla, och du
står der och lipar med ditt kanske! Du har inte samvete att medge att
du har orätt, nej du strider till sista andetaget."

"Herre Gud, Jörgen, vredgas icke, jag vet ju inte hvar det ligger,
jag trodde så bara, och vill gerna tro att det ligger hvar som helst
du säger att det finnes."

"Ja, det är just det förbannade, att du låts ge efter, men att foga
dig rent och ärligt kan du icke, utan har alltid ett inpass i behåll."

Fru Margaretha teg, likså hennes man; men med retad uppsyn gick han
några hvarf fram och åter öfver golfvet. Slutligen gick han ut med
ett: "det är outhärdeligt" och slog dörren hårdt i lås efter sig.
Frun lemnade äfven rummet och gick ut genom farstun, der hon mötte
Hebla bärande en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in.

"Jaså, jag ser jungfrun gör sig till", sade frun.

"Åh, fru Margaretha ser nog till att vi ej få för mycken oppassning
af tjenstefolket, och när jag får gå ut om rummen så mycket, så bryr
jag mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna opp oss."

"Så tycker jag ock, att ej högfärd nu är på sin plats. Jag tycker
ock, att man kunde låta bli att kråma sig och ge söta miner åt
ungkarlar."

På Heblas läppar sväfvade ett hvasst svar, men hon qväfde det och
gick in, utan att låtsa höra något.

Fru Margaretha stod en stund qvar, gick derpå in till sig och kastade
sig i sin länstol der hon betäckte ögonen med handen. En stund satt
hon så, derpå såg hon opp, knäppte hårdt ihop handen, som hon tryckte
mot bröstet och sedan med en häftig åtbörd slängde ifrån sig. "Ha,
det bär nedåt Margaretha! Hvad blir det af dig? Åhjo, det vet jag,
du blir en käring! Det är detta du blir, med stora steg. Märker du
det? Min Welam, min Welam." De sista orden sade hon med djup känsla,
nästan med förkrosselse.

Efter en stund började hon åter: "Men dock måste jag försöka lindra,
hvad som blefve hans olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang
honom att lemna Hufvesta. Jag måste ju så. Men aldrig skall denna
stolta fru Ebba få den segern, att förkasta min Welam. Hon skulle
anse honom för ringa för sin förnäma dotter. Denna omsorg, dessa
artigheter emot dessa jungfrur, och denna köld emot henne, som
jag längesedan bestämt honom! Godt, det måste så ske. Krokvägar
skola åter föra till målet, der raka vägen är stängd. Det börjar
gå helt vandt redan sålunda. Jag tar mig, jag blir helt läraktig",
tillade hon med ett bittert skratt. "Hvarför skall jag tveka att gå
krokvägar? Jag var bara för stolt att gå sådana förr. Ödmjuka dig,
Greta, kryp krokvägar. Herr Anders kommer väl ren i dag, för att se
efter om fångarna sitta här qvar. Nå, nå, jag skall väl hitta på att
få honom att skaffa dem härifrån, dit pepparn vexer."

Att kasta en blick in i det hem, som nu var Ebba Stenbocks och hennes
döttrars, kunde icke underlåtas, men vi älska ej att dröja der och
lemna derföre fru Margaretha, utan att ens se huru hon ställde till
för att befrämja de fångna fruntimrens förflyttande till annan ort.



XXVII.


Få dagar sednare erhöll fru Ebba tillsägelse att, jemte sina döttrar,
vara färdig till flyttning och afhemtades snart till sin nya
vistelseort, som dock icke blef Ekhammar i Jäders socken.

Att fru Margaretha likvisst hade missräknat sig, kan man lätt sluta
deraf, att uträkningar af detta slag så sällan lyckas. Welam började
åter att till det mesta vistas på Hufvesta, och många dagar hade icke
förgått innan han lyckats få reda på, hvart de fångna fruntimren
blifvit förda. Lätt fann han en förevändning att uppsöka dem i deras
nya hem, der han nu af Hebla mottogs gladt, som en gammal bekant, af
Kathrina med blossande kinder och af fru Ebba liknöjdt nästan tvärt.

Welams besök blefvo allt tätare och fru Ebba såg dem med allt
mera missnöje. Slutligen ansåg hon sig ej längre böra dröja att
derom tala med sin dotter. En dag då Hebla åtagit sig något litet
hushållsgöromål i det yttre rummet, så att fru Ebba och Karin voro
ensamma i det inre, förde den förra talet på Welam de Wyk och sade:
"Mig synes icke godt, att denne unge man så ofta besöker oss. Man
skall berätta derom, det är icke bra. Men ännu mera misshaga mig
hans täta besök af andra skäl. Denne unge man är icke ett passande
sällskap för mina döttrar."

"Huru så, morkär", frågade Karin rodnande.

"Behöfver jag väl säga min dotter, att det icke är krigare, sådana
som slutit sig till upprorets sak, hvilka vi böra värdera och hylla!
Karin, min dotter, du fäller blicken, rodnad flyger opp på din kind.
Gud bevare dig, mitt barn, för att icke hafva betänkt, hvem han
är, hvem du är! Mitt barn, låt icke denne ynglings fagra yttre och
älskvärda väsende finna en väg till ditt hjerta. De ungas hjertan
rådfrågas sällan, vid frågor om de högättades giftermål, och dock
är detta ofta sorgeligt. Det synes de ungas hjerta ofta svårare än
döden, att försaka den hjertat fäst sig vid. Derföre, min dotter,
vill jag varna dig. Var vaksam, besegra ditt hjerta i tid, innan det
fäst sig så, att det icke kan lösslitas."

Gråtande lutade sig Karin till sin mors bröst och gömde sitt hufvud
emot henne i det hon sade: "Min mor, min mor, det är för sent, det
kan icke mera besegras."

"Äfven denna sorg skulle då icke vara oss besparad! Välan, Katharina
Fleming skall och måste kunna besegra sig sjelf! Att öfvergifva sin
ungdoms dröm är tungt; men med bön till Gud om styrka, skall det dock
innan kort lyckas, och troget skall din moder stå vid din sida och
stödja dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt älskade barn!"

"Min mor, är det då så otänkbart, att jag en dag kunde bli Welams
maka? Skall icke min mor, för sin dotters lycka, vilja försaka den
högre börd, som hon kunde fordra af den, åt hvilken hon ville gifva
sitt barn?"

"Min dotter", sade fru Ebba i det hon reste sig opp och förblef
stående: "En drottnings fränka kan, det låter tänka sig som en
möjlighet, nedstiga till en de Wyk; Ebba Stenbocks dotter kan gifta
sig med sonen till sin moders fångvakterska, men aldrig, aldrig skall
Klas Flemings dotter äkta en hertig Carls man."

Karins kind blef hvit, hon vacklade. Efter en stund sade hon sagta:
"Moder, Welams sinne har varit dåradt af hertigens falska tal. Kanske
skall han än en dag finna sin orätt och åter bli konungen trogen."

"Väl, må han göra det, det skulle lända honom till heder och den
rättvisa saken till fromma."

Åter vexlade Karins kind till röd och hennes blick strålade då hon
sade: "Moder, ville du gifva din dotter åt den ringe ädlingen, om han
skulle egna sig åt sin rätte herres tjenst?"

"Karin, din fader förenade hos sig flere af rikets högsta embeten,
än någon annan man, han var mäktig som en konung i Finland. Hade
han velat behålla Finland för sig, så hade det varit hans, men han
var bottenfast trogen i lif och död och tänkte aldrig på, att vara
annat än sin konungs första man och den, som på sina skuldror uppbar
hans makt. Hans ätt var hög, den säges härstamma från en af Roms
konsuler; den har varit utgrenad i många länder, stolt och ädel i
alla. Din moders ätt är hög som hans, den har satt drottningar på
Sveriges thron, utan att deraf anse sig hedrad mera än förut. Skall
Flemingska, skall Stenbocks-ätterna säga: Ebba Stenbocks sinne har
blifvit förödmjukadt af fängelse och brist, så att hon ger sin dotter
åt hvem, som lofvar att försörja henne. Katharina, skulle väl Johan,
skulle din broder gilla en sådan förbindelse?"

"Ack Johan, han skulle icke vilja göra mig olycklig. Det skulle hans
varma hjerta icke. Äfven J, min morkär, sade ju nyss att bördens
företräden dock _kunde_ åsidosättas. Är er dotters sällhet icke för
er mera, än rang och börd?"

"Karin, en enskilds, en flickas lycka är en ringa ting. Den varar
några år kanske, och förgår som daggen om morgonen. En urgammal ätts
ära består klar och ofördunklad, menniskoålder efter menniskoålder,
sekel efter sekel och inför den försvinner den enskildes glädje, den
enskildes lidanden så, att de ej ens bemärkas. Detta är det stolta
af att tillhöra en stor, en ädel ätt! Men, mitt barn, hvartill allt
detta? Denne unge man har ju ej ännu begärt din hand; han har ej ens
lemnat hertigens tjenst, utan fortfar att tjena ett förrädiskt parti."

"Han har tvekat att våga framställa en bön om min hand, utan att
äga större anspråk derpå. Till hertigens parti har han egentligen
icke slutit sig, men han är kapten vid flottan, och denna är nu i
hertigens händer!"

"Han synes icke hafva tvekat att locka dig, utan att hafva talat vid
din moder. Dock -- Katharina, du har fäst ditt hjerta vid honom,
må han göra sig dig värdig. Må han, i sin konungs tjenst, göra en
bedrift värdig, att belönas, och Ebba Stenbock skall glömma hvarje
tanke på hvad hon offrar, för att gifva honom den belöning hans
gerning förtjenar, och mera kan hon ej gifva, än då hon ger honom
sitt barn. Säg honom att det finnes ett uppdrag för honom att utföra,
farligt kanske, ty det är farligt nu i detta land att tjena sin
konung, och trohet straffas som förräderi; men lyckas han, skall han
äga sitt samvetes vittnesbörd att hafva handlat rätt, sin konungs nåd
och Katharina Flemings hand!"



XXVIII.


Sigismund skulle landstiga i södra Sverige. Stålarm, med en liten
flotta hopsamlad och bemannad i Finland, var färdig att landstiga vid
Stockholm. Hertig Carl lemnade Stockholm, för att tåga emot konungen,
och snart derefter var redan hufvudstaden i de kungligas våld. Allt
tycktes lofva framgång åt konungens sak, endast stora flottan, som nu
låg vid Åland, kunde vinnas.

Fåfänga voro dock alla försök att vinna Amiralerna Joachim Scheel och
Peder Stolpe för den kungliga saken. Hvarje budbärare, som insmög
sig bland besättningarna för att söka inverka på dem, blef upptäckt
och sänd till hertigen. Att vinna någon af officerarne vid flottan
till ombud för konungens sak, var således af hög vigt. Welam de Wyk
hade uppehållit sig i land för tjensteuppdrag, nu skulle han bege sig
ombord.

Flottan, så väl som hvarje annat verk i landet, sades stå i konungens
tjenst, men lydde endast hertigen och användes af honom, när så
påfordrades, emot konungen. Mången slöt sig till hertigen af full
öfvertygelse om att det för fäderneslandets väl vore vida önskligare
att få till konung den kraftfulle, verksamme Carl, än den tröge,
bigotte katoliken Sigismund, som dertill alltid skulle komma att
mera befatta sig med Polens, än med Sveriges angelägenheter. Många
af flottans officerare hade icke egentligen gjort sig reda före, det
något annat kunde komma i fråga, än att qvarstå i sin tjenst; flottan
må sedan hafva blifvit förd enligt konungens eller hertigens order.
Till desse hörde den mycket unge Welam de Wyk, så mycket hellre, som
i hans hem aldrig hade blifvit satt i fråga hertigens rätt att handla
såsom han det gjort, och i allmänhet i Stockholm inga röster vågade
yttra något till konungens fördel, om än några hade haft håg derföre.

Fru Ebbas och de ungas nit för konungens sak hade nu väckt Welams
tankar på, att det ju dock egentligen var emot konungen han skulle
tjena, och när nu flottan skulle ut att strida emot konungens sak,
kanske mot hans person, så fann han att han borde bestämma sig
antingen för den ena eller den andra sidan, och han valde den, der
hoppet att få äga Katharina vinkade honom. Hvilket parti han utan
henne skulle slutit sig till, vet man icke.

På skeppet Blå Falken hölls gästabud. Glasen klingade hurtigt, och
muntert förde gamle Amiralen Peder Stolpe ordet. Nu steg han opp
och sade: "En skål, mina herrar, för Hans Furstliga nåde, Svea
rikes regent och fäste! Lycka och framgång åt hans företagande och
må hvar och en, som sviker honom, dö en förrädares död!" Härvid
fäste han blicken på Welam de Wyk, och ynglingen, ovan vid svek och
list, och som nu ej kunde undgå att tänka på i hvad ärende han var
stadd, vexlade färg, men hemtade sig snart åter då Amiralen tillade:
"må vi här, der endast trogna hjertan klappa, höja ett lefve! för
rikets föreståndare och vår sanna lutherska religions beskyddare."
Nu uppstämdes ett skallande hurra, och den gamle Amiralen, liksom
i ett anfall af öfverdådig fröjd, ryckte rocken af sig, slängde
den ut genom kajutdörren och ropade: "Åhoj, åhi, och gör som jag.
Stryk flaggorna, J stolta örlogsmän alla, för hertigen vår herre och
furste."

Och skrattet och stojet tog öfverhand och rockarna kastades alla utom
dörren. "Nå, de Wyk, unge herre, vill J skämma ut gammalt folk och
visa er klokare än de. Hvad har ni på hjertat? Jaha, si så der, nu
äro vi alla flinka och fria i skjortärmarne. Si så. Skål nu för alla
vackra, unga tärnor i Svea land. Åhi, åhoj, salutera, salutera, mina
herrar, skorna af, ut genom dörren."

Nya bålar, nya glas, nya skålar; glädjen allt högljuddare. Allt
skulle utkastas, som i rummet fanns, bålar, glas, kläder; munterheten
och stojet hade nått sin högsta punkt. Då inträdde en officer och
hviskade några ord vid Amiralen i det han lemnade honom några papper.
Amiralen steg opp, befallte att kläderna skulle inhemtas och sade:
"Mina herrar det är slut med skämtet, nu förestår allvaret."

Hans ord föllo som is i det bullrande gelaget. Det gick en kyla
genom alla. Hastigt hade de funnit och påklädt sina kläder. Med
häpna blickar sågo de på hvarandra och på Amiralen; man såg att
något förfärligt förestod, utan att ännu flere ord talats. De nyss
af vin och stoj upphettade ansigtena, sågo hemska ut vid den hastiga
öfvergången till förskräckelse. Men i Welam de Wyks inre uppstod en
förkänsla af, att detta gällde honom. Han bleknade ett ögonblick, men
snart hade han sansat sig och beherskade sig väl under det följande.

"Kapten Welam de Wyk, aflemna er värja."

"På herr Amiralens befallning", svarade Welam med fattning, "men jag
anhåller att få veta af hvad anledning."

"Såsom saker till förräderi."

Men hvarföre dröja vid denna mörka scen? I Welams kläder hade en
tjenare på Amiralens förut meddelade befallning hållit undersökning.
Misstanke var väckt, men ännu ägde man inga bevis. Sådana funnos nu
till öfverflöd i Welams fickor. Bref från konungen, från fru Ebba och
andra konungens anhängare, förhållningsorder och flere bevis på, det
hans afsigt varit, att stifta myteri på flottan.

Welam fann att allt var förloradt. Saken var klar. Några ord till
försvar för sitt förhållande ville Welam anföra, men Peder Stolpe
afbröt honom sägande: "Svek och myteri kunna ur ingen synpunkt
försvaras. Har ni något annat att säga, har ni någon önskan, som jag
kan villfara?"

"Naturligtvis har jag varit beredd på möjligheten af detta slut; jag
har derföre blott en bön: låt mig få dö snart."

En båt utsattes, bemannades. Welam nedsteg på tillsägelse. I månget
hjerta rördes djupt medlidande med den sköne ynglingen. Peder Stolpe
sjelf kände sitt öga fuktas.

Sedan alla man stigit i land, vinkade Welam åt en ung officer, att
han önskade tala med honom. "Carl Lennartson, du har visat mig
mången väntjenst, gör mig nu den sista. För till min moder min sista
helsning, bed henne förlåta mig den sorg jag gör henne med min död,
och säg henne att jag beder herren Gud gifva tröst åt hennes hjerta,
som alltid varit så varmt för mig. För ock en sista helsning till
jungfru Katharina Fleming, säg henne att jag villigt går i döden
för hennes skull, och nu har jag intet i denna verlden mera att
ombesörja, utan vill blott tänka på evigheten."

Få minuter sednare hade fru Margaretha förlorat sin förstfödde, sin
ende son, och Katharina Fleming sitt unga hjertas älskade.



XXIX.


Allt närmare sitt mål syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund,
efter det olyckliga slaget vid Stångebro, åter lemnat Sverige,
tycktes han icke med vapenmakt, utan endast med protester och
åberopande af sin rättvisa sak, förfäkta den. Så snart det kom an på
ord och diplomatik, var Carl mästare och bevisade alltid klarligen,
att han hade rätten på sin sida. Ännu, sedan Sigismund af ständerna
blifvit afsatt, fortfor hertigen att hyckla en låtsad förnekelse af
kronan, den han sade sig ingalunda hafva eftersträfvat. Sigismund
sparade icke på löften om verksam hjelp åt sina trogna finnar, och
orubbliga stodo hans finska anhängare, om de än stundom låtsade någon
undergifvenhet emot hertig Carl.

Arvid Eriksson Stålarm uppehöll modigt konungens sak, och var alltid
villig och redo till hvarje företag, som kunde befrämja den. Ifrig
och orubblig stod äfven han på samma plats, der före honom kolossen
Klas Fleming stått, och under skämtan och glädtig ridderlighet emot
damerna, var han outtröttligt verksam och uppmärksam och redde sig i
alla svårigheter. Blef det honom stundom för hett emellan bönderne
å ena sidan, som gjorde allt för att understödja hertigen, och å
andra sidan hertigens växande makt, så visade han sig stundom nästan
undfallande. Men Carl trodde honom icke mer än jemnt och skref till
honom: "Vi känne alltför väl dig och dina medhållares krokodiltårar,
och vete nog hvad J ställen i verket. Dock hoppas jag till Gud
alsmäktig, att der skall komma klo för björnskinn, som man säger."
Och åter stod Stålarm fast och var döf för alla hertigens försök,
att genom sina utskickade förmå honom till affall ifrån sin konung.
Likasom Fleming, insåg han endast den enkla rättvisan af konungens
sak, och befattade sig icke med att bedöma huruvida Sigismunds
regemente kunde vara landet till mer eller mindre fromma. Sigismund
var hans och rikets konung, och det var allt hvad han i den saken
behöfde veta, för att till sista blodsdroppan och af all förmåga stå
för hans sak. Carl hotade: "Det är vår vilja att du afstår från din
otillbörliga handel och begifver dig till oss, så framt du ej vill
bekomma samma lön, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att
så snart vi hafva fört den andra hopen af ditt parti till herbergs,
skall ej heller du blifva förgäten, utan få din kål kokad." Men
Stålarm endast fördubblade sin verksamhet.

Herr Erik Liljeholm befann sig åter på Åbo slott, ibland de der
använda officerare. Enevald Fincke hade, efter långvarig svaghet,
ändtligen tillfrisknat från sina blessyrer och sedan blifvit af
Stålarm sänd med bud till konungen, för att förfråga sig om hvad
hjelp finnarne hade att påräkna, och skulle der qvarstadna för att se
till, att det utlofvade manskapet verkligen skulle utrustas och så
snart som möjligt aftåga.

Sigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmärkelse, han
var skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge,
ridderlige Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af
hofvets förnämsta och dess skönaste tärnor, framlefvat en tid af
glans. Han hade åtföljt sin konung på det misslyckade tåget till
Sverige, der Sigismund för alltid tappade sin krona. Johan hade
hoppats, att der återfinna sin mor och sina systrar, men då konungen
vände om utan att hafva hunnit Stockholm, blef detta honom en
omöjlighet. Äfven Stålarm, som lyckats befria sin egen fru och många
andra af de finska fruarna, hade icke kunnat få göra samma tjenst åt
fru Ebba, som jemte sina döttrar var förd åt en annan trakt. Johan
Fleming visste, att hans mor och systrar hade svårt att förse sig med
sina behofver. Från godsen i Finland erhöllo de icke något. Dessa
hade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna åt andra ägare; och
ehuruväl äfven de nu icke kunnat taga godsen i besittning, sedan
landet åter var i Stålarms våld, så var dock ingen ordning och reda
med dem. Hvad unge herr Johan erhöll från honom enskildt tillhörande
gods, var äfven ganska ringa. Johan hade derföre begärt tillstånd
att få resa till Finland, för att ordna och efterse egendomarne
och ställa så, att hans mor och systrar skulle få något till sitt
uppehälle.

Äfven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen skänkt åt en af sina
anhängare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan
hertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades,
förvaltades det för Johans räkning, af samme fogde som förut.

I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framför honom
stod ödmjukt fogden Jost och åhörde hvad Johan sade, stundom med en
bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar.

Johan kastade då och då ögonen på några papper, som lågo framför
honom på bordet, eller bläddrade i dem. "Af gamla Göbla på Muddais
mellangård", fortfor Johan i sitt tal, "får ingen skatt fordras för
detta år. Hennes man stupade vid försvaret af Åbohus och hennes son
säges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lägges på
bördan. Växa de mindre barnen opp och bli arbetsföra, kan det bli tid
att de erlägga sin skatt."

"Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita", fortfor Johan, blickande
i papperen, "få en half tunna råg hvardera. Lisa på Gäddnäs begär
bete för en ko, det skall hon få. I öfrigt veten J, hvad jag eder
tillsagt. Framför allt, försumma icke att aflemna den utlofvade
gåfvan till kyrkan, äfvensom till de nämnde gubbarne på knektetorpet.
Bemöt folket vänligt och lätta deras börda der du det kan, så lyda
de villigt och arbeta med nöje, men drif dem icke, som boskapen,
under oket. I morgon, innan jag reser, vill jag säga farväl åt dem af
godsets folk, som vilja samlas här för att helsa mig."

Jost bugade sig djupt och lemnade sin unga herre, under det han
brummade för sig sjelf: "Äpplet faller ej långt från trädet, det är
som om jag skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, då bonden
skall skonas; det lär väl då bli herrarne sjelfve, som få arbeta.
Hvad under, att högfärd och uppstudsighet grasserar bland bönderne.
Förr visste bonden hut, nu vet han knappt lyfta på mössan."

"Nå, Johan", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med
att skura blankt ett stycke af hans vapen. "I morgon resa vi. Hvad
menar du om att åter lemna Finland?"

"Jag önskade blott att eders herredöme redan vore hos hans kunglig
majestät och andra, som längta efter eder. Krig och oro vänta här,
och", här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, "jag vet väl
att det finnes ett par ögon, som speja efter min unge herre der
borta."

Johan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin trogne tjenares
frispråkighet. Han steg opp, slog några slag öfver golfvet, derpå
sade han, som en fortsättning af sina tankar: "och dock befriades
så många andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina
systrar, ack de bevakades bättre! Att nödgas resa, utan att träffa
min morkär och mina kära systrar, det är dock hårdt och mitt hjerta
blir tungt vid tanken på dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera får
se dem, skall dock du en gång säga dem huru kära de voro mig", sade
Fleming drömmande.

"Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, huru kunnen J tala sådana
ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle
framföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med Guds hjelp, icke vara
mitt gamla hjerta bestämd. Hvi talen J så?"

I detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid Eriksson anländt och
önskade träffa herr Johan, och denne gick, något förvånad, för att
möta sin oväntade gäst.

"God dag, unge herre", tilltalade honom nu den ankommande. "J synes
mig helt förvånad att se mig, och det är väl icke eller att undra
öfver, ty när hertigen håller på att elda badstu åt oss, kan man nog
behöfva vara hemma och binda qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu
få råka eder."

Johan Fleming välkomnade sin gäst och förde honom in i det inre
tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lång, litet misstänksam,
blick efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och sade vid sig
sjelf: "Hade jag honom blott väl borta härifrån."

"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort härifrån?" började nu åter
Arvid Eriksson.

"Ja", svarade Johan. "Hvad jag här haft att uträtta, är fulländadt.
Jag kom blott för affärer. Herr Klas är bortgången, min morkär och
mina systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra."

"Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens sak att förfäkta?
Veten J icke, att vi stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla
oss?"

"Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad här. Då jag i fjol var
med på det olyckliga tåget till Sverige, så åtföljde jag min konung,
men här anser jag mig vara en öfverflödig person, som har intet att
beställa."

"Herr Johan, låt mig tala till eder, som en frände och vän. Väl var
jag icke alltid i godt förstånd med eder salige herr fader, men dock
ansåg jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut,
och jag vill gerna hedra honom i hans graf, som en ståtlig man och
riddare. Och eder, min unge herre, vill jag allt godt och väl, ty J
ären en älskelig och hjertlig ung man, men bort magen J nu icke fara.
Hvad skulle väl folket säga, om J, konungens kammarherre och sonen af
den man, som, näst hans nåde sjelf, var högste mannen i detta land,
om J just nu skulle resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och
konung icke äger hvarken vilja eller makt att försvara Finland, utan
lemnar det vind för våg. Detta vore i sanning att förråda konungens
slott och land."

Johan steg opp, stödde sin hand mot bordet och sade: "Visste jag,
att jag skulle till något gagn vara, så ville jag visst icke resa.
Förråda ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans
slott och land. Kan jag, med min ensamma person, göra någon nytta, så
vill jag gerna qvarstadna och med finnarne våga mig i den farlighet,
som dem af hertigen kan förestå."

Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: "Se, unge herre,
det är taladt som jag af eder väntade, och som en rättskaffens
konungens man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt för
stor farlighet. Min egen hatt tänker jag dock ej sitter mycket fast,
om hertigen, det Herren afvände, skulle få öfvertaget: men är det så,
så må man glader lägga hufvudet under för sin kung och sin heder. Och
dermed Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag bör icke vara borta
från min plats."

Under vänligt samtal följde Johan sin gäst ned till hans båt, och
fyra raska roddare förde honom snart åter till Åbo.

Den unge Johan ville än en gång se de ställen, han på det vackra
Qvidja mest hade älskat. Han for omkring och såg huru alarne speglade
sig i sunden och huru björkarne sakta skakade sina gröna lockar. Men
hvad han nu tänkte på, det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne
Johan Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades hans tankar af
den fägring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna,
och af vattnets stilla plaskande mot de grönskande stränderna, eller
tänkte han på moder och systrar, eller gingo hans tankar ännu längre
bort, till de strålande ögon, som kanske skulle fördunklas, om han
icke mera skulle återvända? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga
spel?

Snart var äfven Johan åter en innebyggare af det fäste, der han
tillbringat så mången glad stund i kretsen af sina käraste. Nu vid
tjuguett års ålder stod han åter här, för att deltaga i en blodig
kamp för sin konung.



XXX.


Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels
befäl, in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje
förslag om fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss
förut på Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet.

Det blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju
de förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets
befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den
gräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga
anblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm
endast den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall
kunna draga sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i
luften.

Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid
Erikson måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta.
Äfven nu ljöd Stålarms svar lika stolt: "Han trodde ej på de honom
meddelade nyheterna."

Yttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru
han i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot
honom, såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu
verkade förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka.

En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta
huru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat
sina motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant
utspriddes bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan
hemlig anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det
vore bättre att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas
på bättre vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit
anlända. Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige
hertig Carl vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund,
som dessutom icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed,
Stålarm tagit af alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så
tvungo de honom att dagtinga.

Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att
hädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de
hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara
underdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte
om säkerhet till lif och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske,
för deras härtills konungen bevisade trohet.

Till hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande
tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige
anföraren, amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om
nåd för de belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva
ett svar. Det lydde: att han ville taga slottets försvarare till
nåder, med vilkor, att en och hvar skulle inför rätta svara på de
beskyllningar, som honom skulle göras.

Stålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor,
och blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till
dess hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit
afrätta fjorton man, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden
uppsattes på en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom
konfiskerades och gafs åt hertigens anhängare.

Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets
öfvergång, och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla,
som hittills varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att
välja, blefvo nu i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som
på något sätt arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig
tysta och undan för faran, så vidt möjligt.

Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade
herrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det
förrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare, som förblifvit
konungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner,
bäfvade för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att
dömma dem, fick man äfven snart höra.



XXXI.


Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit
bosatt på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin
moster, den gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en
vik af saltsjön, syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för
hans hustru och dotter, än det tavastländska godset, som låg vid
en väg, der de orolige bönderne ofta ströko fram. Dertill voro de
båda fruntimmerna på Wiken icke längre från Åbo, än att herr Erik,
tillochmed i dessa oroliga tider, någon gång blef i tillfälle att
der helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten, med att lemna
det stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik bestämdt så
önskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade snart
äfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla
hemmanet.

Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste
äfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef
utom sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för
hertigen. Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast
skulle förbittra honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet,
att herr Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände
motståndarne mot hertigens välde, och att de således hörde kunna
hoppas, det fursten skulle förfara skonsamt; men just då hon sade
detta, svek henne rösten, och hon brast i gråt.

Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen
var slut, var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af
en af delning af hertigens soldater, som utgått för att plundra
hos konungens anhängare. Med knapp nöd undgick hon att af dem bli
ihjälslagen, och måste vända om hem, dit hon återkom än mera uppretad
och skrämd, än förut.

Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af
fru Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i
stillhet bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon
sökte att intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan,
och började småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer
sina förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom
det hon visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen
lik, som förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om
nätterna, då hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då
grep henne oron så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon
hade hört hans röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke
hysa något hopp. Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig
se sin fars blodiga hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon
till sömn, så förföljdes hon af drömmar, så blodiga och förfärliga,
att hon vaknade af fasa och bjöd till att icke slumra mera. Få dagar
efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på Wiken. Fru
Metta lät hemta henne in till sig och sade: "Nå, mor Annika, huru har
ni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till hjelp för
korna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig tröst,
kan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det kunna
bli fara för hans lif?"

"Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika.
Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det
börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar
Annika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den
förbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur
den svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma
slägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det
fick Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta.

"Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska
herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh
jo, åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås."

Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de
syftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala
henne och sade blott: "Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag
frågar om herr Erik."

"Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den
ende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot
min Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter
Annika sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller
kreatur. Åh håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när
han mötte mig på gatan, och fast många hörde det, så frågade han:
'Nå, mor Annika, hur är det med er, behöfver ni något?' Nehej, herr
riddare, svarade jag och neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag
ingenting. Ånej, ånej icke skall något ondt få ske honom."

Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas
beteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra.
Men nu stultade gumman fram till henne och sade: "Åh hå, fager
jungfrun sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen
knoppa sin far."

Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: "Ack,
om jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst."

"Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon
kan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för
att se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin
fars blod. Hi hi hi."

Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville
till Åbo, att begära nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack,
skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle
hennes mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej
ens sjelf sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig
sjelf vida mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen.
Sigrid, åter, anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet
att vinna nåd, om hon ännu komme att göra något försök i den vägen.
Sigrid kände huru fåfängt andra fruar hos hertigen försökt, att få
ens begära nåd för sina män; huru hårdt de blifvit afvisade. Men
huru skulle hon sjelf kunna hoppas att vinna något för sin far? Huru
skulle hon ens kunna komma till Åbo?

Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes
pulsar, som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber.
Hon kunde ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på
henne. Kunde Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det
möjligt att Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så
ofta blifvit beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket
rädd att framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring
af hennes allt för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med
sig sjelf, att hon icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif
kunnat återköpa sin fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan
vandrade nu omkring i oro, och det märktes grannt att om hon än
vanligen syntes mera vara sin faders dotter, så var hon icke heller
utan mycket tycke af sin mor.

Rastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet.
En skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom
närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika.
Med ovanlig röst sade denna: "Jungfru, vill du rädda din far?"

"Huru skulle jag kunna det?"

"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett
det i eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill
du följa till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället
förfeladt. Tro icke att du lätt kan slippa fram i krigande land. Men
hvem tror du vågar hindra den, som befaller både eld och luft och
vatten, och hvem vågar hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru,
det molnet der, det stiger opp emot månen. När det betäcker månens
skifva, går den gamla! Vill den unga ej följa, så dör hennes far!"

Sigrid kastade bäfvande blicken på molnet. Lång besinningstid bestods
henne ej. Ett ögonblick böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig
en ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift på
ett pappersblad: "Moder, förlåt, jag går för att söka frälsa min far.
Låt ingen veta att jag gått, sök mig icke, det skulle tillintetgöra
allt hopp om lycklig utgång. Bed, men sörj icke för mig."

Redan nalkades molnet månens skifva. Öfver sin hemma väfda och spunna
klädning kastade Sigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en
duk, stoppade hos sig guldringar och några guld- och silfverpengar,
som hon fått till faddergåfvor; ännu var ej månens skifva fullt
betäckt. I hast gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, och
så gick hon utan buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma
undanskymt månen, och lilla mor Annika redan syntes på gångstigen,
några stenkast från huset.

Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. Äfven
mor Annika teg länge. Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom
skogen, och så allt vidare, på stigar långt ifrån de vanliga.

Endast med ansträngning kunde Sigrid följa den lilla hastigt
framilande gumman, och när den gamla slutligen upplät sin mun och
började skratta på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om
blod och mord och stundom snattrade likt en anka, stundom grät och
åter skrattade, då bäfvade Sigrid och nästan ångrade, att hon begett
sig åstad med detta hemska sällskap. Men när hon såg med hvilken
säkerhet gumman förde henne fram på skogsvägar och gångstigar, så
lugnade hon sig åter och fann, att bättre förare hade hon ej kunnat
få.

Då Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, så skedde det i full
öfvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, säkrast skulle kunna
slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så ville. Men dock
ansåg Sigrid sig ej så alldeles säker på gummans goda vilja, dels och
mest fruktade hon för att låta henne till sin fördel använda någon
af sina trollkonster, ty detta vore ju en svår synd. Hennes ångest
för fadren och nödvändigheten att hastigt besluta sig, öfvervann
dock hennes tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhålla
gumman ifrån, att för hennes räkning använda något signeri. Så snart
Annika började med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, men
något annat, som skulle förefallit farligt, varsnade hon ej.

På de stigar der gumman med fullkomlig kännedom och säkerhet förde
dem framåt, möttes ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande,
dels till fots, dels med båt, tillryggalagt en så lång väg, att
Sigrids fötter började säga opp sin tjenst, sade mor Annika: "Siså,
här är nattqvarteret. Icke är just bädden mjuk, men jag tänker
jungfrun sofver utan vagga i natt."

Stället var en liten ödslig backstuga, der en gammal gumma bodde
ensam. Med af häpnad helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på
sin gamla gäst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes
beqvämlighet, så godt hon kunde.

"Jo jo, jungfrun", sade mor Annika, "här måste hon bo så trångt, när
hon är nära det stora huset i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och
vandra med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der ska jag föra
henne öfverallt i de rikaste gårdarne. Hon ska inte behöfva vara
rädd för dåligt värdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro
de ej slagna kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa på sin
fina näsa, åt att i bondens stuga ej är så fin lukt som i herrarnes
salar? Hi, hi, hi, nog är luften frisk, men hvar äro väggarna och
hvar äro taken? De äro flugna med vinden sen de blifvit brända till
aska. Tror hon qvinnorna skola besvära hennes öron med pladder, eller
barnungarna med skrik? Ånej, aldrig, allt är der nu så fint och
rart; qvinnorna och barnen ha svultit ihjäl, ser hon. Siså, godnatt
jungfru, sof nu, att hon i morgon är rask igen."

Sigrid hade svårt att somna, men trötthet och nattvak tog slutligen
ut sin rätt. Om morgonen kände hon sig temmeligen uthvilad.

Ju närmare de vandrande hunno Åbo, dess mera mörknade hos Sigrid
hoppet om att genom sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då
Annika slutligen förde henne in i staden genom en bakport från en
åker till en trädgård, då sade hon vid sig sjelf: "ack lättare vore
att beveka slottets murar, än hans hjerta."

"Försök, försök, kanske de vekna!"

"Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni har gjort mig en större
tjenst, än jag kan löna er för, då ni fört mig hit."

Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der
att uträtta. Sigrid lyckades få träffa en af desse, och fick af henne
besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen
satt fängslad, likaså Arvid Eriksson, Johan Fleming och många andra.
Men det vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit
satt i konung Eriks fängelse, ty hon hade hört vaktknektarne skämta
öfver att det vore nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra,
att ej hertigen ännu var kommen till Åbo. Denna uppgift gaf Sigrid
mycket att tänka på. Att det nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster
utåt, utan endast emot gången, som gick opp från fånggården, det
visste hon. Men fru Ebbas ord om gallret i det fönster, som från
gången vette utåt, rann henne i hågen. Nu hade yttermera en tid,
sedan dess, med fukt och rost tärt gallret och förmodligen yttermera
försvagat det. På Sigrids fråga visste ock qvinnan svara, att herr
Erik ofta hade tillstånd att vistas ute i gången, utan att någon
vaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade skämtat öm, att kung Erik
blifvit till herr Erik eller något dylikt, så hade en vaktknekt
svarat: "ja men det är bättre att vara herre, än kung, när man är
i fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gången utan vakt, och
der sitter herr Erik ofta flere timmar;" knekten hade ock tillagt,
att det kunde han gerna få göra, ty nog är den gången lika säker
som hvarje annat fängelse, när vakt står utom dörrn. Nog stå de
gamla, många aln tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. I
skymningen låstes dock fängelsets inre dörr och för natten var herr
Erik instängd i kung Eriks fängelse.

En liten stråle af hopp började gry för Sigrid. Så ringa den än var,
så kunde hon ej underlåta att fästa sig dervid. Så fullt upptagen än
hennes själ var af tanken på fadren, så glömde hon dock icke, att
äfven fråga hvad qvinnan visste säga om Johan Fleming. Hon lugnades
ganska mycket, i afseende å hans öde, genom den berättelse qvinnan
afgaf, om huru fruarna i slottet sagt, att de hoppades, det han icke
skulle behöfva lida något.

Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mäster
Sigfrids bemedling, hade funnit en fristad, då hon ur slottet
bortförde den svårt sårade Enevald Fincke. Det var hos en gammal,
stilla enka, af borgerligt stånd. Gumman tog nu helt kärligen
och vänligen emot den unga, blida jungfrun, hvilken hon biträdt
med att sköta hennes sjuke fästman, till dess han hunnit bli så
mycket bättre, att gumman ensam kunde vårda honom. Här hade Sigrid
tillfälle, att i lugn öfverväga den plan, hon börjat att uppgöra.
Skulle hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så hade hon för
honom till en början ett säkert gömställe i Nådendals kloster, till
dess utväg blefve, att fly längre bort från det farliga grannskapet
af Åbo.



XIII.


Sigrid öfverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig för,
ifall hon blefve upptäckt, den aktade hon icke. Hon tänkte blott på
möjligheten af, att kunna rädda sin far.

En ytterst liten båt med tvenne åror, anskaffades af mor Anna, och
gömdes under ett skjul vid åstranden. Så snart det blef mörkt, var
Sigrid i ordning till sin äfventyrliga färd. Hennes mod var nära att
svika, då hon skulle bege sig ut, men innan hon lemnade sitt rum,
knäföll hon och bad länge och varmt om hjelp och stöd, att hon, den
svaga flickan, måtte kunna lyckas i sitt svåra företag.

Något lugnad begaf hon sig nu på väg. Det var endast den noga
kännedom Sigrid hade om lokalen, som kunde göra möjligt för henne ett
försök att befria sin far, innan hertigens ankomst skulle göra det
för sent.

Med tysta årtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit
alldeles mörkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att
en båt färdades der, väckte ingen uppmärksamhet, om än någon skulle
varsnat den. Ytterst på udden låg slottsträdgården, omgifven af en
hög och fast halfcirkelformig mur. Att denna mur var slät, i godt
skick och omöjlig att öfverstiga, visste Sigrid, den var för icke
längesedan ånyo uppförd. Hvarje försök att bestiga den, om än med en
repstege, skulle lätt hafva väckt uppmärksamhet. Men den lilla luckan
i muren! Hon visste hvar den fanns, ehuru den låg alldeles nere vid
marken och var gömd af nässlor och ris på yttre sidan. Hon kände dess
hemliga mekanik och kunde öppna den.

Sigrid steg försigtigt ur sin lilla båt, som hon laggt just under
muren, der vattnet gick nästan ända intill. Äfven detta ställe kände
hon förut, och visste huru hon här lätt kunde fästa sin lilla julle.
Smygande längs muren, kände hon för sig utmed jorden, till dess hon
vidrörde luckan, hon öppnade den och fann med glädje, att hon hade
så godt utrymme att slippa igenom den, att hon hoppades, det hennes
far äfven skulle kunna tränga sig ut derigenom. Med tysta steg hann
Sigrid snart öfver den lilla trädgården. Här kände hon så väl hvarje
buske, hvarje gräsfläck, så att hon med lätthet kunde komma fram,
utan att göra buller. Framför henne reste sig, högt och kalt, den
äldsta delen af fästet, det såkallade gamla slottet. Endast några få
gluggar, högt oppe, voro anbragta, för att insläppa dager och luft,
ibland dem det lilla fönster, som gaf dag åt gången till kung Eriks
fängelse.

Sigrids hjerta slog så häftigt, att det nästan betog henne
andedrägten. Nu hann hon rönnen, kung Eriks rönn. Hon hade alltför
ofta besökt den, för att taga misste om dess plats. Hon uppsteg
på en sten, derifrån hon visste sig kunna uppnå de krokar, som
fasthöllo trädet, ryckte och vred på dem och, hvad hon hade beräknat
inträffade, de hade redan tagit någon röta, eller gifvit vika, så att
hon utan svårighet fick dem att lossna ur den remna, deri de blifvit
indrifna; och trädet ägde ännu nog spänstighet qvar, för att till
någon del återtaga sin förra ställning.

Så varsamt än Sigrid förfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon
märkte rörelse utanföre; trädgårdsporten, en liten tung port i muren,
gick opp och tvenne karlar inträdde.

"Ja, var säker du, att jag hörde något buller, hitåt."

"Ja, du hör så mycket du i drömmen, der du står och sofver.
Jag undrar hvem här skulle röras. Och kan tänka om än sjelfva
polackkungen skulle skicka hit alla sina hejduker, så kunde de få roa
sig bäst de gitte, här i kryddgården. Kanske tror du, de ska slå hål
på de fyra aln tjocka gråstensmurarna här på slottet."

"Nå nå, det låter han väl sakta bli att snusa hit, när hertig Carl
har fästet inne. Men hur tror du det ska gå med oss, om någon varit
här, utan att vi skulle märkt det?"

"Nåja, jag tänker man finge visa vägen åt de der herrarne, som sitta
deroppe, till ett hetare ställe, än här är i natt."

Emellertid kommo de talande allt närmare Sigrid. Månen började svagt
genombryta molnen. Sigrid kröp ihop bakom det utsprång af stenen
hvarpå hon stått. Få steg till, och karlarne skulle hafva upptäckt
henne.

Men nu skymtade en person fram från ett annat håll. Karlarne sprungo
till, grepo denna och började släpa henne emot porten.

"Hi, hi, hi. Jag tänker ni bli feta på fyndet", skrattade mor Annikas
röst, "jo, jo, jag undrar just hur mycket besvär det vore, att blåsa
ner kråknästet ert der, till straff för att ni inte låta folk gå i
fred och söka rötter."

Emellertid hade karlarne med sin fångst hunnit utom porten, den de
noga tillåste, och då nu månen sken allt klarare, sågo de den lilla,
torra gumman, som skrattade och hånade dem.

"Hur kom du in, käring", frågade den ena karlen.

"Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det
inte stickor och strå att rida på? Bättre hästar än dem ha ni, edra
glopar, aldrig ridit. Jo, jo. Tokiga ä' ni, som tror, ni kan stänga
ut den, som något vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nästan lust
att gå in i täppan igen."

"Pass på, låt bli med det, mor."

"Nå, nog kunde jag nu väl också spå er en smula, innan jag går
tillbaka, så lär ni väl inte neka mig, att der söka några rötter, som
inte växa annestäns."

Härom parlamenterades nu en stund, karlarne gåfvo icke med sig,
men Annika lofvade slutligen, att ändå spå åt dem och så hade hon
lyckats, att för en ganska lång stund upptaga deras uppmärksamhet, så
att Sigrid fann lägenhet, att utföra sitt värf.

Sedan porten blifvit tillstängd, försummade hon intet ögonblick,
ehuru hon darrade så, att hon knappt kunde hålla sig oppe. Som
förut blifvit anmärkt, stod kung Eriks rönn sålunda bakom ett hörn
af byggnaden, att den icke bemärktes, förr än man hunnit några
steg framom porten. Af vakten vid porten kunde Sigrid således icke
varseblifvas, der hon nu stod, äfven när månan lyste. Men var hennes
far ännu ute i gången? Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe
vid fönstret? Utan att betänka vådan deraf för sig sjelf, hviskade
hon sakta uppåt "fader", och med outsäglig glädje såg hon en hand
stickas ut genom gallret och liksom vinka.

Nu vågade hon det sista steget. Rönnen hade rest sig så mycket, att
hon, på dess nu löflösa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten
afsats i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon
äfven lyckades finna ett knappt fotfäste, så säkert, att hon med
stöd af trädet, der kunde hålla sig fast. Ur sin kjolsäck upptog hon
nu ett nystan, som hade en sten till kärna, och kastade det opp mot
gluggen. Tre gånger misslyckades det och nystanet föll till jorden;
men hon hade fäst sin tråd så väl, att hon åter kunde uppdraga det
till sig. Nu sladdrade och trätte och skrattade Annika med soldaterna
ljudeligt, och deras skrattsalfvor bevisade, att de voro långt ifrån
att vara uppmärksamma på något annat. Ända till Sigrid trängde ljudet
af deras röster och lugnade henne betydligt. Hon bjöd nu till, att
kasta sin slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid
lekarna på ängen, kasta bollen och -- nu kunde hon knappt återhålla
ett glädjerop, handen deroppe fick tag i nystanet. Nu klängde hon
så fort, som möjligt, ned till marken och fäste der skyndsamt vid
trådens andra ända ett bref och ett långt, fint och starkt rep, som
handen deroppe drog till sig. Vid repets nedra ända band hon åter
några små verktyg, som kunde bli nyttiga vid gallrets lösbrytande,
äfvenså en fil.

Sedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned
genom trädgården. Just då hon lutade sig ned, för att krypa ut genom
luckan, kastade hon en blick mot fadrens fängelse och såg med bäfvan
ett matt ljus lysa derifrån. Att fångvakten med sin lykta, nu kommit
för att instänga hennes far för natten, tog hon för gifvet. Hade han
lyckats hinna på något sätt gömma de nyss emottagna sakerna, det
frågade hon sig otaliga gånger, utan att kunna besvara sin fråga.

Snart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när hon hunnit så långt
ut i farleden, att faran af upptäckt, för denna gång, var förbi,
kände hon sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna i
båten, nästan utan att hon sjelf visste deraf, och sjönk ned i dess
botten. Efter en liten stund återvaknade hon till så mycken sans, att
hon kunde lösa af sitt hufvud den duk hon bundit deröfver, doppade
den i vattnet öfver båtkanten och lade sedan den våta duken öfver sin
panna. Detta uppfriskade och återgaf henne full sans. Nu märkte hon
att ansigte och händer blödde, men det var endast skråmor. Sedan hon
några gånger med den våta duken aftvättat dem, upphörde de att blöda.
Hon hade förmodligen skrapat sig vid det arbete, hon förehaft.

Hennes första känsla när hon återbefann sig i sin lilla kammare hos
enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för
att hon hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon började nu
att hoppas, det herr Erik hunnit dölja, hvad hon lemnat honom. Hon
fattade tillförsigt till att hon skulle kunna utföra sitt värf, hon
tyckte sig säker att hon hade välsignelse med sig, då allt hittills
gått henne i händer.

Hon lade sig nu och bjöd till att betvinga sin oro, för att kunna
sofva. Hon visste att hon, kanske redan påföljande dag, skulle
behöfva all sin styrka.

Att anlita någon annan om hjelp, vågade hon icke. Herr Erik hade
många vänner; hon skulle kanske kunnat lyckas förmå någon, att
utsätta sig för de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit
henne behjelplig, men hon kunde icke öfvertala sig till, att vilja
utsätta någon, för att kanske offras åt en plågsam död. Dessutom
skulle den, som hjelpt hennes far på flykten, säkerligen genom tortyr
hafva blifvit tvingad att uppge hvar herr Erik funnit tillflykt, så
framt man kommit på spåren hvem, som varit honom behjelplig. Det
säkraste var att icke äga någon förtrogen, annan än mor Annika,
hvilken tycktes ha så noga reda på alla Sigrids steg, äfven dem,
hvilka hon ej anförtrodde gumman, så att allt döljande för denna
syntes vara fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora tjenster,
att det tycktes vara föga skäl att misstro henne.

Följande natt låg så sotmörk öfver vattnet, som en natt i November
plägar vara när regnet faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig
Sigrid ned på marken vid den öppnade luckan i slottsmuren och lyddes.
Hon kunde ej annat höra än regnets plaskande.

Hade hennes far fått behålla, hvad hon sändt honom? Skulle han komma
i afton? Kunde han ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han var
ju så hemmastadd på slottet, att detta sista borde gå för sig. Hon
ville ej krypa in, för att icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik
fått vara så mycket ensam, som erfodrats, för att få lös gallret?
Och hade han verkligen fått löst det, äfven om han fått försöka det?
Tusende ångestfulla tankar plågade henne, och den späda flickan, som
man ofta beskyllt för att vara rädd och tafatt, tänkte nu ej ens
på hvad hon sjelf led, huru hemskt det var i den öde qvällen, huru
stor hennes egen fara var. Stundom bäfvade hon dock tillsammans, hon
tyckte att hennes hjerta nästan sammankrymptes, hon fruktade att
förlora sansningen. Åter tog hon sin tillflykt till bön.

Nu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland de nedfallna löfven
som lågo på trädgårdens gångar och sade nästan ohörbart: "Far."
"Barn", svarades nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn tränga
sig ut genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter,
utan att vidare hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som ej
var större än att den jemnt bar dem.

Sigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar vägen rätteligen gick, var
ej lätt att skönja i mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der
det var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. De mörka massorna
af krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mörkt det än var,
så att det lät sig göra att undvika dem. En gång kommo de resande
dock nog nära ett fartyg, för att bli anropade, men Sigrid hvilade då
ett ögonblick på årorna och fortsatte sedan färden med ytterst tysta
årtag, och vakten på skeppet trodde sig hafva hört miste när han
tyckt sig förnimma ljud, bland smattret af det fallande regnet.

Ändteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala och båda började
nu småningom andas lättare. Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid,
som fann att hennes händer ej länge mera skulle förmå sköta dem, var
villig att ge dem ifrån sig. Dessa ord voro de första, som vexlades
mellan far och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet bytt
plats i den lilla båten, grep fadren med kraft i årorna och nu gick
färden raskt framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen genom
smärre sund, som sällan besöktes af båtar, hvilket numera, sedan
regnet småningom upphört, icke var omöjligt, ty man började dock
kunna urskilja konturerna af föremålen.

Natten var lång, som November-natten är. En stund hvilade
flyktingarna i en lada, men vågade icke försöka att göra opp eld,
för att torka sig vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals rock och
mössa med stora öronlappar, som Sigrid medfört i båten. Snart begåfvo
de sig åter å väg.

Ändteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals i ruiner fallande
kloster. Enligt sin gamla fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i
mörkret de hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen sade hon:
"Nu, farkär, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det värsta är
öfverståndet. Men icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in i
detta gömställe. Ingen vistas här. Klostret förfaller allt mer, men
kyrkan, der vi nu befinna oss, är uppreparerad och här hålles om
söndagarna gudstjenst; säkert är att före dager ingen kommer hit.
Skulle dock något ljud höras, så måste vi hasta in i gömman."

Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och
nedföll afsvimmad. Naturen hade tagit ut sin rätt. Den högsta
själsansträngning hade hållit henne oppe, vida utöfver hvad hennes
krafter egentligen skulle förmått. Nu brast den så länge spända
fjedern, och hon föll tillsamman, som ett kläde faller, när det
slappes ur handen.

Under herr Eriks ömma omsorger vaknade hon dock slutligen åter till
medvetande, men hon kände sig så matt och liksom sönderfallen, att
det var henne omöjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i
båten jemte ett bröd, kom nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege
sig ut, för att anskaffa mat, och så tillbringade far och dotter sin
dag tillsamman i sitt säkra gömställe.



XXXIII.


På slottet hade emellertid fångens flykt blifvit upptäckt. Det
fängelse, som hyst den afsatte monarken, ansågs allt för svårt för
hvem som helst annan, genom sin brist på luft och ljus. Men då nu så
många fångar voro på slottet, och man icke ville tillåta dem att få
bo tvänne tillsamman, så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas.
Och då äfven den yttre gången ansågs lika fast, som hvarje annat
fängelse, så tyckte man sig tryggt kunna förunna fången den lindring,
att man om dagarna lemnade dörren från fängelserummet till gången
oläst. Sålunda var det egentligen den, som utgjorde hans fängelse,
och kung Eriks rum blott det ställe, der han för natten inlästes.
Herr Erik hade just jemnt hunnit i sin säng kasta, hvad han af Sigrid
emottagit, då vaktknekten med sin lykta inträdde.

Påföljande dag hade han låtsat vara sjuk, för att kunna ligga på den
halm, som gömde repet. Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig,
för att göra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen
lyckades herr Erik att inskjuta några smulor murbruk i låset; och
då om aftonen vaktknekten, som vanligt, kom for att stänga dörren,
och nyckeln tog emot, förlorade han tålamodet, vred så våldsamt, att
axet brast, och måste bege sig till slottssmedjan för att få skadan
hjelpt. Att emellertid ordna om någon vaktkarls utställande i gången,
ansåg han så mycket mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; och att
dörren stode en timma längre oläst än vanligt, kunde ej vara farligt.
Icke eller var han mon om att inrapportera om nyckelns förvridande,
hvilket han nödgats göra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl.
Det kunde ju aflöpa utan allt detta trakasseri och dessutom utan
någon fara.

Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut på tiden,
och först efter ett par timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och
lykta, och fann då till sin förfäran, buren tom.

Hans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg fången tagit, var lätt
att se. Han tyckte sig redan känna tortyrredskapen gripa sig. Man
skulle naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på flykten. Det
var ingen nåd att vänta. Han öfverlade länge om han nu borde anmäla
saken, men fann slutligen på en utväg, den han beslöt att försöka.
Han kunde ändå knappt förvärra sitt öde.

Den första omsorgen var att draga in det qvarhängande repet, hvarpå
herr Erik slagit en mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret på
sitt ställe och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit
ur muren.

Fångnekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fånge såsom
sjuk. En man af garnisonen hade nyss dött och låg redan i sin
kista, färdig att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre
dörr, och sålunda var utsatt för fara genom fångens flykt, intogs i
förtroendet. I soldatens likkista lades en stock, och den döde bars
opp i kung Eriks fängelse, lades i sängen och ikläddes några af herr
Eriks qvarlemnade klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades
till likhet med herr Eriks, och fångknekten anmälte följande morgon,
det fången hade aflidit under natten.

Ett par personer afsändes för att förvissa sig om sanningen af
uppgiften. Under vägen talade vaktknekten mycket om, huruvida han
icke äfven torde insjukna, ty han började känna till just samma onda,
hvaröfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes äfven tro,
att sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd en
blick på den döde, och så skumt det var i detta ohyggliga fängelse,
var det icke lätt att upptäcka misstaget, isynnerhet för personer,
som icke mycket sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade något
skäl till misstanke. Fångknekten fick befallning att nedlägga den
döde i en kista, hvilken befallning han så fort som möjligt utförde,
och tillspikade sedan kistan väl på alla sidor.



XXXIV.


Nu randades den af så många med bäfvas rantade dag, då hertig Carl
inträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat
hans vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka
genom sin börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo
offer för hans hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom
drabbade tätt, och de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa
sorg, med detsamma de förlorade makar, söner eller bröder, tillika
försatta i den yttersta fattigdom.

Hustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo
hertigen vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina.
Hertigen svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det
är lagen, som skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed,
gjort uppror mot fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom
måste lagen fälla."

Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson
Stålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal,
och skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan
Fleming, såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. "Han
hade kommit till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och
skaffa sig något penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande
land, att der öfva och försöka sig, såsom unge adelsmän bruka,
hvarigenom han i framtiden bättre kunde tjena sitt fädernesland."

Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming
skulle införas. Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg.
Ådrorna på hans tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han
handen. Nu inträdde Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick
häftigt emot honom. I hans öga strålade segerglädje, då han sade:
"Ha, detta är således Klas Flemings son!" Det var som om han nu först
skulle hafva känt sig rätt säker om den krona, han eftersträfvat,
och dock rörde sig i hans inre en dunkel önskan att skona den
älsklige ynglingens blod. När Johan så stod inför fursten, på en
gång ödmjuk och stolt, och det behagliga, ungdomliga anletet höjde
sig bönfallande emot honom, då vek för ett ögonblick sjelfviskhetens
blodlystna demon från Carl och han sade: "Det synes mig dock hårdt,
att förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en ärlig och adelig
yngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att troget tjena mig
och riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd gå för rätt
och skänka dig lif och frihet."

"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig
herre; det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag
äger dertill ingen skälig orsak, och dock", tillade Johan, böjande
knä, "beder jag, att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd,
emedan jag till Finland kommit endast för att skaffa mig medel att
försöka min lycka i fremmande land."

"Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre
vördar du mig icke med tvänne knän?"

Öppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: "Endast åt Gud
och min konung sparar jag denna vördnad."

Nu trädde Carl ett steg tillbaka: "Ha, så är det. Af ormaägg komma
ormaungar. En sådan var din fader och sådan blir du sjelf, om du
får lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, som han. Hade
icke den öfvermodige och bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud,
konung eller land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett
vilddjur, och dräpit och slagit ihjäl fattige bönder och godt folk,
som ville försvara rikets lag och regering, så skulle längesedan fred
och rolighet herskat. Men du gifver nogsamt tillkänna, att du af din
fader ärft natur och sinne, och varnar oss för det vi, i lika motto,
skole förvänta af dig. Derföre må du vara beredd att svara för rätta
med de andre finnarne, med hvilka du dig förbundit hafver, och stå
din egen fara." Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han nedfördes
åter i sitt fängelse.

Hertigen stod en stund qvar på samma plats, men började sedan gå fram
och åter i det han sade: "Hade icke den förrädarn nära narrat mig med
sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren förlåte
mig, att jag så ernade lemna mina och riksens fiender qvar, för
att stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina
illfundigheter. Herren känner mig och vet, att jag icke eftersträfvat
regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för
att bibehålla det åt min broders son, konungen i Polen; men ätt han,
mot all ed och försäkran, som en menedare och förrädare, sitt eget
fädernesland med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri och
svek oss alla i olyckan föra, och sätter till befallningsmän sådane,
som den blodhunden Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de
ogerningsmännen alla förgöras. Så länge adeln är för mäktig i landet,
äger kronan ingen makt." De sista orden uttalades halfhögt, men om
för resten detta tal var ernadt att höras af vår Herre, eller af den
tjenare, som stod vid dörren, eller af hertigens eget samvete, är ej
lätt att afgöra. Kanske det var ernadt litet åt dem hvarje.

Den utnämnda domstolen hade sin session på rådhuset i Åbo. Joachim
Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring
bordet. Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af soldater,
under ljud af trummor och pipor, opp till rådstugan.

Anklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson
Stålarm. Han hade fört afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått
Hans Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres brott
omtalades icke.

Nu framsteg Stålarm och talade: "Ädle herrar, som till domare
tillsatte ären, hvad jag än kan hafva brutit, denne unge herre,
herr Johan Klasson Fleming, han ar dock till allt oskyldig, och
hvad det anbelangar, som blifvit honom lagdt till last, att han med
konung Sigismund följde vid dennes infall i Sverige, så måste honom
tillgodoräknas, det lagen, som fäller den, som med fremmande krigshär
går emot fäderneslandet, dock här tillägger: 'med mindre han var
sjelf med, som näste var till riket.' Och hafver herr Johan, som då
hade tjenst invid sin konungs person, näppeligen spännt en bössa emot
Hans Furstliga nåde eller hans folk."

Joachim Scheel lofvade att framställa allt detta för Hans Fursteliga
nåde, och så fullföljdes ransakningen, med att punkt för punkt
upptaga beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige anklagades
brott omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas
i Stålarms.

När alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, framträdde åter
Stålarm: "Ädle och välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J
viljen hos Hans Furstliga nåde understödja min ödmjuka bön. Icke
beder jag om någon annan nåd, än den, att han ville mig den gunst
och nåd bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa andra mina
medfångne herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver förestått
den högsta makten i Finland, och de endast hafva följt mig och mina
föreskrifter; och äro de således att ursäkta för hvad de mig till
åtlydnad hafva brutit. Derhos måtte det ock högeligen beklagas,
att J, ädle och välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast
mina brott och min skuld undersökt, men icke ransakat dessa mina
medfångars, hvilka J nu, jemte mig, viljen dömma."

Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: "Det hafva alla finnarne varit om
ett råd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva
icke vetterlige gerningar stor ransakning."

Följande morgon uppställdes hertigens krigsmakt i en krets utanför
slottet. En otalig folkmassa af alla stånd samlades der utanföre.
Inuti ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren uppläste
domen: Alla de uppräknade tjugutvå herrarna skulle halshuggas, deras
hufvuden uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras egendom
konfiskeras.

Hertigen kom derpå ned från slottet och emottog af alla närvarande
hyllnings ed. Men när han åter skulle träda ur ringen höjde Johan
Fleming sin röst och bad, att "Hans Fursteliga nåde ville låta nåd gå
för rätt."

Fursten gick honom förbi och svarade: "Du har förkastat min nåd
och förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är
fälld. Jag har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker
numera icke på annat än huru J magen bereda eder att svara för edra
gerningar i en annan verld."

Det var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse
satt Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit
skriftillbehör. Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade
pennan. Det var sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle
skrifva. Han började nu:

'Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti
hennes bedröfvelse, och tvina intet att domarena skola svara mig för
Guds stränga dom, huru de mig dömt hafva.

'Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att såsom de
alla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta.
Äfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade
till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja,
i denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl,
såsom ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till
sin lägerstad, efter som mig kan undtvara.

'Till konungen beder han "för sin salige faders trogna tjenster,
så ock min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär
och systrar må njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt
och förvärfdt, att de ej må behöfva lida nöd och spott." Några
andra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han
yttermera, och slutade med följande ord: 'Låter jag min hjertans
kära morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död,
kan jag intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som
hans furstliga nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min
slägt, hafver varit orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans
vilja gånget är. Gud tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina
kära syskon, och låte oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min
eftersta stund på Åbo slott den 10:de November Anno 1599.

                 Eder ödmjuke son hafver jag varit.

                                               _Johan Fleming_.'

Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle
tjenare och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu
en gång, att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga
och kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär,
och att du må berätta dem om mina sista stunder."



XXXV.


Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka,
unkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till
den lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla
förrådet slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom
blef det allt mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det
blef allt kallare i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att
få höra något från den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för
dem af högsta intresse. Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna
bekymmerslöshet uti det ingalunda behagliga läget, att tillbringa
sina dagar i det mörka och unkna, källarlika rummet; och Sigrid
tänkte alldeles icke på att hon sjelf led obehag deraf. Men hon
fruktade för fadrens hälsa och tålamod, och funderade ideligt på
utvägar att komma hädan. För Sigrid hade visserligen ingen fara varit
att vandra bort och återbege sig till sitt hem, men att lemna sin
far, kunde hon ej sätta i fråga.

Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid
åter i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om
ansiktet. Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men
hvad hon i nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon
endast med möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter
hinna till sin far.

"Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid", ropade en röst bakom
henne.

Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast,
ty hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.

"Nå, mor, hvadan kommer ni?" frågade Sigrid vänligt.

"Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När
hertigen håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt
äckla till slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der
kasta' de boll med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den
leken ändå så rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son
var lika blodig som _han -- han_ -- hon vet, jungfru, fast man intet
nämner simpelt folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager
och ung, herrn der också, och många sade, att det finns folk som
måste gråta efter honom, lika bittert, som... åh..."

"Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?"

"Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils
Ivarsson Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många,
många, hela långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in
tillbaka igen, just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det
var otäckt! Tror jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan
tvätta bort all den bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh,
kanske stora Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår
det. Men Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar
i tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig
efter blod, men detta blef dock för mycket."

Åter började Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han,
och honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle
nedgräfvas i galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah
ha, men si, jungfru Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi,
hi. Huu, ånej, Annikamor har icke lust att skratta, der var ett så
ungt hufvud och vackert; och det var en annan också, som var ung och
vacker, som de sköto der på Åland, nog vet jungfrun, den der gossen
som ville gifta sig med Storklasens flicka. Nå, vill J veta något,
jungfru, kan J läsa, kan J den trollkonsten? Nog skylla de att lilla
mor Annika borde brännas för att hon kan mer än andra, men hvad
straff borde då den få, som kan läsa? Det är väl värre trolleri, det!
Der har hon papper, läs, läs. Jo si, Johan Bertilsson, han lär väl få
söka papperet sitt, han."

Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det.
"Ack, de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem.
Kunde jag dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bara
allt detta?" utbrast hon.

"Åh, storfolket, hvad felas väl dem?"

"Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog
bittert af att förlora den ni ansåg som edert barn. Har ni i ert
hjerta ingen annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så
välvillig emot mig", utbrast Sigrid, som mer än en gång förut sökt
förhålla mor Annika hennes ohyggliga hämdlängtan.

"Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var
god emot honom -- honom, som jag ej törs nämna; men -- Flemingen, var
han också god mot honom, han som... huu nej; hvar och en sitt derför."

"Och derföre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida.
Fru Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den
unge Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. Har J, mor, tänkt
på alla de sorger, alla de tårar, de fälla, har J tänkt på alla
de enkor och barn, till de många hertigens offer, öfver hvilka J
triumferat. Mor, mor, kom ihåg, att dessa alla och många, många utom
dem, hafva gråtit, hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke
kunde bära; för hvilka J sökt hämd; hvilka J velat släcka i blod. --
Har ni nog nu af eder hämd?"

"Det går så underligt omkring i mitt hufvud. Det började så ren
der i Åbo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade så mycket
blod. Tala inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. Ånej,
ånej, Annika går hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan
i Tavastskogen, men dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J,
jungfru, lilla mor Annika hon var ännu mindre då. Hon var så der
liten. Det var en söndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne på sig,
det var så hvitt, så hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss
tvättade. Hennes hår var också hvitt, det var kammadt och benadt och
hennes kinder voro så röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne
så väl i bäcken vid vår stuga. Jungfru, jungfru, Annika måste söka
opp hvar den hvita, rena flickan gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid,
mor Annika kan ej hjelpa er mera nu, hon hinner inte söka sin makt
mera, hon måste söka den hvita, lilla flickan. Farväl, farväl!" och
bort hastade mor Annika och försvann för Sigrid i skogen, dit Sigrids
blick följde henne, ehuru hon med sina tankar icke uppfattat gummans
ord, ty de voro helt och hållet upptagna af de rysliga nyheter, hon
just hade hört.

Sigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. Hon berättade honom
först, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara
död och att hans egendom förklarats förbruten.

"Ja så, säger gumman sannt, så är jag således död! Nå, det går an att
jag ej känner mig dess värre, och den döde söker ingen efter. Godsen,
nå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. Mina armar äro ännu
starka. Men mor Metta, det är allt bra tungt för henne, och du, kära
barn! Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det du är fattig.
Nunnans lilla gods lär väl bli allt, hvad du äger. Det kostar på
högmodet att ej ha något att lemna dig. För mor måtte väl någon utväg
bli; så må vi dock tacka Gud att det gick så, som det gick, för mig.
Men visste hon intet säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?"

"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag
bäfvar att säga det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne."

"Dödade?" frågade herr Erik dystert.

"Alla", svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte sina händer.

"Johan Fleming?"

"Fader, äfven han."

En lång tystnad rådde. Ingendera sade ett ord. Slutligen bröt Sigrid
tystnaden.

"Fader, här är ett papper, som mor Annika gaf mig, det lär innehålla
närmare upplysningar."

Tyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett sig med, för att stundom
få ljus upptändt.

"Läs, mitt barn, hvad det är."

"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes,
för fru Ebbas räkning."

"När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om
lördagen skulle gå till döden, svarade hans herredöme, att han vore
väl villig dertill och ville bereda sig, och eftersände magister
Grels, kyrkoherden i Åbo, att följande morgon besöka honom. Om
morgonen, sedan kyrkoherden afhört hans herredömes skriftermål och
meddelat honom det rätta vägapasset, den heliga nattvarden, och
min unge herre efter slutad bön steg opp, sade han till mig: 'Ännu
må du dessa få stunder tjena mig, sedan är du fri', och då jag i
yttersta bedröfvelse föll i gråt, fortsatte han: 'Nej icke så, Johan
Bertilsson. Gå dock nu till Joachim Scheel och säg honom, att då,
oaktadt han så lofvat och velat, han icke kunnat frälsa mitt lif, så
beder jag honom, att han må åt min moder och mina syskon göra hvad
godt han kan; äfvensom, om det vore möjligt, att hos hans furstliga
nåde utverka uppskof med min död till måndagen. Jag trodde icke det
skulle ske ännu, och önskade kunna besörja om min begrafning.'"

I detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz Lejonhufvud, för att
förebrå hans herredöme, det han skulle hafva beskyllt och förtalat
hans broder för förräderi, men sedan hans herredöme hade lyckats
gendrifva denna beskyllningen och bevisa sin oskuld häri, sade han
till grefve Mauritz: "Efter jag nu ser och förnimmer, att hans
furstliga nåde icke vill låta sin vrede falla, utan vill stå på sin
högsta rätt, så låter jag mig härmed gerna nöja. Vill ock gerna och
välvilligt gå härtill och befalla Gud allsmäktig, som är den högste
domaren, denna saken. Han må dömma emellan mig och dem, som mig dömt
hafva, eftersom hans gudomliga majestät bäst synes, och låter mig
åtnöjas med eder, gode herrars, dom. Så beder jag dock eder, käre
Mauritz Stensson, att J villen göra väl och så förhandla hos hans
furstliga nåde, att jag måtte blifva förskont till måndagen, på det
jag måtte få ställa något till min begrafning, efter jag hittills
icke haft så mycket i min förmögenhet, att jag kunnat köpa mig så
många bräder, som jag behöfde till kista; förrän jag sent i aftons af
hans furstliga nåde fick igen mitt skrin, der några ringa penningar
voro uti, med hvilka jag nu litet kan ställa om min begrafning, om
det vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes beder jag
eder, att mästermannen icke må komma vid mina kläder, eller att han,
min slägt och mina förvandter till vanära, skulle få löpa omkring i
dem. Jag vill eljest gerna förära honom hvad de äro värda."

Grefven svarade: "Käre Johan Fleming, af hjertat gör det mig ondt,
att J så ung är kommen i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran
blodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, så önskar jag eder
af Gud ett godt tålamod och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig.
Hvad edra böner anbelangar, så vill jag gerna framföra dem till Hans
Furstliga nåde och låta gifva eder svar."

Jag följde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och
väntade svar; men när grefven kom ut, sade han: "Jag tilltalade Hans
Furstliga nåde, men fick intet svar."

Åter inträdde jag i fängelset och redogjorde för min beskickning.

När hans herredöme hörde svaret, sade han: "Så må det då blifva som
det är, och jag befaller mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå
dock ännu till grefve Mauritz och bed honom, efter det är min sista
bön i denna verlden, att han ville laga så, att bödeln icke må få
mina kläder, och med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas
något spektakel efter min död."

I detsamma kom vakten för att afhemta honom till döden, och frimodigt
steg han opp och medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt
upprepade han flera sköna språk ur bibeln och tröstade sjelf presten,
som gick bredvid honom, och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket
strömmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, och hans herredöme
tillropade dem med glad röst: "Farväl alla mina goda vänner, och allt
ärligt folk. Om någon finnes, som jag i någon måtto förtörnat, så
beder jag om vänlighet." Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig
öfver hans oskyldiga död.

Allt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren stodo fruntimmer
och skådade. Då lyfte Arvid Eriksson gladeligt på hatten och sade:
"Jag hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans
furstliga nåde, hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare,
så länge jag lefver." Sedan påsatte han åter hatten och gick vidare.
Nu blef hans herredöme varse mig, der jag gick, och sade till mig:
"Jag vill och begärer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan
komma till min morkär och säg henne om min hädanfärd, och bed henne
gifva sig tillfreds, och säg att jag gerna och gladelig gick härtill.
Liksom en man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till hvila,
så gerna vill jag gå till denna min död. Hvilket jag stadeligen vet
och tror, att det icke skall vara någon död, utan en ände på all
jemmer och vedermöda, och såsom en ingång till den rätta glädjen, der
jag ock förhoppas att min morkär skall finna mig igen. Ty i denna
verlden kan jag ej mera hoppas hon får stor glädje. Och tag denna
ring och för den till henne, jag äger intet annat, som jag kan sända
henne, och säg henne, att jag befallte henne i den allsmäktige Guds
beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min hjertans kära morkärs tröst
i hennes kors."

Om en stund sade han: "Fru Elin har lofvat, att den tapet mina
systrar åt mig stickat, skall för mig hemtas att lida uppå. Gå och se
till, att så verkligen sker."

När jag genom min herres tyske tjenare hade beställt härom och
återkom, bad hans herredöme mig ännu en gång att sjelf till hans
moder framföra hans sista helsning och tillade: "jag råder nu öfver
ingenting af min egendom, jag ville dock belöna dig för din trohet",
vid det han så talade kom han till spetsgården på torget. Han lemnade
nu sin kappa åt mig och sade vänligt: "behåll dock denna och min
mössa", och steg med bart hufvud in i ringen. Derpå gick han ett
hvarf öfver den och så ref han opp sin tröja så att alla knapparne
flögo omkring och ingen blef qvar i tröjan.

Då steg kyrkoherden fram och sade: "Herre, herre, icke så häftigt.
Gör först bön till Gud allsmäktig."

"Ja, gerna", svarade han, föll på knä och bad ifrigt med djup andakt
och mot himlen höjda ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt det
församlade folket, vinkade med handen åt dem han kände och befallte
dem Gud allsmäktig med mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt.

Nu höjde han sin röst och började tilltala folket och förklarade sig
vara oskyldig till den dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände
sig vara en stor syndare inför Gud. "Jag hoppas och tror stadeligen
att Gud skall vara mig nådig, och med denna döden draga mig till en
sann syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif och glädje.
Men i verldslig måtto vet jag mig inför Gud och verlden oskyldig, och
är till min död ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga
nåde haft, att utrota min slägt. Detta är enda orsaken till min död,
och har nu gått efter Hans Furstliga nådes vilja."

Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga nådes tjenare och man
skrek, att han förolämpade fursten. När då han icke fick tala för
sorlet, höjde han rösten och sade: "Hvar är min dom, när är jag
förhörd eller ens anklagad? Det skall ingen ärlig man bevisa mig; men
den, som har beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare och
icke som en hederlig man. Jag tager derpå till vittne Gud och allt
ärligt folk som mig känt."

Nu började tumultet än häftigare och de ropade, att han skulle
återföras, för att få en hårdare dom, för de ord han talat om Hans
Furstliga nåde, men Hans herradöme sade: "Nej, nu har jag engång
gått ut och går aldrig mera in. Jag är här för att dö, och vill här
dö. Och må Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som mig dömt
hafva. Eder, ärliga män alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter
min död, förlåt mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta
enhvar, som emot mig brutit." Röster bland folket svarade, att alla
ville minnas honom med vänskap, han hade visst icke gjort någon emot.

"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika", sade han och gick nu
inåt ringen och drog af sig tröjan. Ännu en gång tillropade han
Johan Johansson och mig att sörja före att de fattige måtte få någon
gåfva. Så knäföll han på mattans rosor och blad och utbrast: "Herre
Jesu Christi annamma min anda och själ." Så blundade han med ögonen
och slöt sitt unga lif, under det de sjöngo en psalm. "Gud den
allrahögste anamme hans herradömes själ!"

Hans herredömes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram för att få
blanda sin blod med sin käre broders, men de skjöto honom undan. När
ordningen sedan kom till honom ropade han högt: "Gud skall utkräfva
den oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige
mördarn."

"Men knektarne höjde åter sorl och skri, och derunder slöts äfven hans
lif."

Ofta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, nu när hon slutade
öfvergafs hon alldeles af den mödosamt tillkämpade fattningen, och
hennes tårar strömmade utan hejd.

Dystert sade herr Erik: "Han var mig den käraste, de andre voro alla
mina vänner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag
icke, du min milda, fromma och dock så raska flicka. Gud välsigne dig
barn! Har du vågat lifvet, har du trottsat alla faror för att rädda
din far, så skall han ock icke af otålighet önska sig döden."

Följande morgon sade herr Erik till sin dotter: "Nu, min flicka, böra
vi ju med jemförelsevis större trygghet kunna bege oss hädan, då man
torde tro mig död. Icke skola vi då länge dröja i detta gömmet, som
dock just icke är behageligt", och så snart aftonskymningen började
inbryta, begåfvo de sig å väg.

För att bäst förkläda sin far, band Sigrid öfver hans ansigte en
duk och uppgaf, att han var blind och af en kula sönderskjuten i
ansigtet, på hvilket hon vid första lägenhet fastade en stor lapp som
ett plåster. Sigrid ledde nu den såkallade blinde fadren, men hade
dock bundit klädet så, att han kunde nödtorfteligen se.

Någon väg, som skulle fört dem genast längre från det farliga
grannskapet af Åbo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan måste de
följa en som förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af denna
anledning voro de ännu följande dag på förmiddagen icke mera än två
mil aflägsnade från staden.

Det hade snöat om natten och bildat ett litet förgängligt, men
hjelpeligen godt slädföre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade
långsamt och tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande
hästar och släde.

"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tänka ni ta
vägen?" ropade en vänlig röst ur slädan.

Herr Erik strök af sig mössan och svarade: "Åt skogsbysidan, granne,
ärna vi oss, men eljest går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få
en bit bröd och tak för natten."

"Det kan allt vara tungt både för dig, far, och för din unga flicka,
att gå och vanka i den nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska",
sade bonden, med ett välbelåtet leende blickande på sina välfödda
hästar. "Sätt er på, så kan ni åka så långt vi ha samma väg."

Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de åkande
förbi en gård, der hästar stodo ispända för ett par slädar. Det såg
ut som om någon resande här hölle rast. Längre fram på vägen syntes
ock några herrar, som vandrade framåt, liksom för att fördrifva tiden
medan de väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af de åkande,
ehuru desse nu åkte nästan steg för steg, för att vid sin förbifärd
icke tvinga de gående opp i snön.

"God dag, Grönbackas Simon", ropade en lång ljuslätt herre, med kort
pipskägg och knäfvelborrar. "Fick du rågen väl betald? Jag hör att du
varit på slottet i morgons för att sälja."

Förvånad frågade Simon: "Hur vet herrn det?"

"Ah jo, en af de här herrarne såg dig der, när du lastade af, och
kände igen dig."

Simon hade stadnat hästarna under samtalet. Den fremmande steg bakpå
slädan och sade: "Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat och
de andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess åker jag med
dig."

Bonden erbjöd åt den fremmande sin plats inuti slädan, men han
svarade: "Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din släda är du herre
sjelf."

"Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket", svarade Simon.

"Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka
ditt namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag
har hört, att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som
icke hållit med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du
är ju dock icke så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen,
för att stå emot den landsförrädaren?"

Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på
samtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl,
hvilken, alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla
slädföret, för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett
klagomål öfver några soldater, hvilket insupit ifrån bönder, som
tillhörde hertigens parti.

Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet,
är lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse
igenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog
sig tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens
genomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig
darrning skakade henne vid ljudet af hans röst.

"Hvad är det för folk du har i slädan med dig?" frågade hertigen.

"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem
att få åka, efter jag hade godt rum."

"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig,
och sitt ej der och kuttra för kölden som en höna", ropade hertigen
åt Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid
befallningen, och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa
uppmärksamhet, sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes
far blefve densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon
lätt. Hennes far var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas,
att han skulle undgå hertigens skarpa blick. Under fallen lade hon
sin hand på fadrens fot, det var henne som en tröst att få vidröra
honom.

"Du har välgjorda remtyg på din häst", fortfor hertigen åter till
Simon. "Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just
konsten det för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som
man spar, den har man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i
spiseln, jag ser nog hurudana lejon de här äro?"

"Ah käre herre, icke har det varit tider nu för bonden att hålla
hvarken hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått
slita om man någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått
tugga på rena barken, så långt de kunnat."

"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden
rädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming
och hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det
snart bli pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och
jag skall väl med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna
dem i galgen. Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen
släda."

Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta
innan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han,
utan att veta det, haft på sina medar.

Att hos Carl icke misstankar väcktes, af den föregifne blinde och
hans dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att höra
någonderas röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert hans
skarpa blick hafva upptäckt förklädnaden, ehuru han ej på många år
sett herr Erik och Sigrid endast en gång.

Undsluppen den hotande faran, sände herr Erik en tacksam suck till
Gud, som beskyddat honom. Snart kom den vägskillnad der Simon skulle
taga af opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego
nu, för att till fots fortsätta färden. Så snart Simon ej mera kunde
se dem, stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla
gråtande lutade sitt hufvud mot hans bröst. Hon hade så länge lidit
den förfärligaste ångest och måste nu ge sin känsla luft.

"Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen nöd på mig."

"Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag lefver, men det var en
ryslig stund. Fader, hvad tänkte du väl, då du så der satt framför
den förfärlige?"

"Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter han hufvut af dig som om
du vore en gås."

"Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du satt så lugn och stilla."

"Kära barn, icke var det första gången, som jag väntat på att döden
skulle ta makt med mig, och engång skall man ju deran, om än man
gerna ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas jag att Gud
förlåter mig mina synder, om jag än kommer och ber derom ett hufvud
kortare än förr."



XXXVI.


Ju längre inåt landet de vandrande kommo, dess ödsligare blef det,
och spåren af klubbkrigets härjningar blefvo allt mer synbara.

En dag möttes de vandrande, vid slutet af en by, der ännu några
bebodda kojor syntes, af en man bärande ett litet knyte. Detta
var temmeligen ovanligt åt dessa trakter. De hade här träffat
mest qvinnor och barn, då någongång menniskor funnos i de förödda
boningarna.

Med häpnad varsnade Sigrid att mannen flere gånger såg sig om efter
vandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med
lång hvit lugg och klädd högst lätt i en trasig skjorta, trafvande
utefter den nu åter alldeles uppblötta vägen. Hans drägt måtte alls
icke förekommit honom, att vara någon för sval Novemberkostym, han
skuttade sin väg fram, med de allra pojkaktigaste krumsprång. Men
ödet lät honom oaktadt all nöjsamhet komma på fall, så att han vid en
kapriol, midt för de vandrande, halkade och föll med stort buller ned
i diket, dit han fick en högst oförmodad massa af ruskor, små stenar
och mull att göra sig sällskap, och i fallet grep han så ifrigt efter
herr Eriks ben, att denne, endast genom att kasta sig åt sidan, kunde
undgå att dela hans öde.

Nu skrattade herr Erik godt, och glömmande sin blindhet, tog han
pojken i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, ställde honom
på vägen, tog med handen i den långa luggen och ruskade den smått.
Derpå gaf han pojken en lindrig smäll med flata handen och sade:
"Seså, far hem nu med god fart. Opp på ugnen med dig och bed mor
torka din skjorta, jag tänker du ingen annan har att ömsa på dig."

"Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt ändå", ropade
mannen med knytet, som nu hastade fram. "Ja väl är det sjelfvaste
herr Erik i lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond. Gud välsigne
eder. Ni lefver, ni är frisk och fri. Herre Gud, hvem hade väl väntat
sådan glädje! Nej maken har jag ej sett." Tårarna trillade lätt ur
mannens ögon, men han tycktes sjelf ej hinna märka dem.

"Jaså, det är du, Elias. Jag hade knappt kännt igen dig. Nå, hvar
håller du hus nu för tiden?"

"På landsvägen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara så god och
ta mig i er tjenst igen. I och jungfru Sigrid, nå si hvad J har
blifvit fager och vuxit. Förlåt, förlåt, så jag är djerf och pratar,
men för gu, när jag såg herr Erik smälla till pojken der och skratta
med detsamma, då kunde jag icke längre tveka, att det icke var J. Så
många gånger jag, vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm
och retade ert fromma sinne att ge mig en smäll, skulle jag inte
känna igen er!"

Herr Erik log och sade: "Nå Elias, du lär ha tyckt att det bestods
för mycket af slaget, efter du rymde ifrån mig."

Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. "Herre, si
sådan är jag, icke ett strå bättre än förr. Gud hjelpe mig, fattige
syndare. Här står jag, pratar i glädjen att se er frisk och sund, och
går fram så djerft som om jag ingenting hade på mitt samvete. Och
huru många tusende gånger har jag ej tänkt mig den stunden, då jag
skulle få se eder och komma inför ert ansigte, och huru jag då skulle
gå fram till eder och säga eder, som jag nu gör: Herre förlåt mig."

"Nå, men hvarföre har du ej kommit och sagt det då?"

"Kunde jag väl det? Ni hade tagit mig fattige, fader- och moderlösa
barn, gifvit mig kläder och föda, och ville lära mig allt hvad godt
och nyttigt var, men allt vildare och öfverdådigare blef jag. Nu var
jag ren femton år gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Väl
kunde jag arbeta när så föll sig; men mitt odygdiga sinne tänkte på
intet annat än upptåg. En dag, då jag skulle föra den präktiga tyska
ridhästen, som herr Klas hade gett er, ut för att svalka sig efter er
hastiga ridt, då tog mig en oemotståndlig lust att försöka rida på
den. I början lät jag den gå helt sagta, men allt ifrigare blef jag,
allt mer dref jag på hästen, allt vildare for den framåt. Jag skrek
och hojtade som en besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hästen
och jag. Slutligen hade jag ingen makt med den, den rusade framåt
med mig, utan att jag kunde styra den, så ned på insjön. Isen var
svag, den brast. Jag hade i förbifarten nappat tag i en trädgren och
blef hängande der, men hästen fortsatte sitt lopp, den for ner som
sagdt är, och blef der. Jag tänker ni kanske beskyllt mig för, att ha
stulit er häst?"

"Nej, hästen hittades död, och när du försvann, så gissade jag, att
du ej vågade komma tillbaka."

"Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller om jag ej snarare tyckte
att jag ej mer var värd att se ert signade ansigte och äta ert bröd!
Sannt var det ock, att jag ej det var."

"Nå, hvart tog du sen vägen?"

"Jag blef soldat och kom öfver på Revalska sidan, och der var jag
i sex år, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig
samvetet, och jag tror nästan ändå, att det till slut var er döda
häst, som gjorde så pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och
mer tärdes jag af längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse,
och jag fick ingen ro förr."

"Nå, hvarföre kom du inte?"

"Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på något satt kunde visa
er, att jag hade allvar med, min ånger. Dertill grämde mig dag
och natt, att jag ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen
kommit på den tanken, att om jag kunde hemta med mig ett par hästar,
åtminstone lika ståtliga som den döda, så skulle jag komma och
begära förlåtelse. Detta blef till slut min dröm, både som vaken och
sofvande. Jag tänkte knappt på något annat. Men hvad kunde jag samla
som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag gaf tjensten hin, så snart
jag kunde slippa fri, och så var jag i några år trädgårdsarbetare
hos fru Ebba på hennes gods, men hur jag än knogade på dalern, icke
kunde jag der mycket lägga ihop. Men så kom jag öfver till hemlandet,
och tog tjenst som trädgårdsmästare hos herr Gödich Fincke. När jag
hade tjenat der några år, började jag smått fundera på att tala vid
min husbonde, om huru jag skulle få hästarne köpta, ty jag hade nu
pengar, så jag tänkte det något skulle förslå. Men se, så kom en
vacker dag klubbhären till oss och brände opp godset och förstörde
trädgården, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara några
hopsmälta silfverklumpar, och det var ej värdt fjerndelen af det som
brunnit."

"Min husbonde hade sen annat att göra för folket, än laga trädgården
i skick, och så blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete först
rätt på allvare. Jag började tycka, att det förut hade varit bara
munväder med min ånger, och att jag varit en högmodig best, som
ville ersätta skadan, bara för att ej behöfva så djupt ödmjuka mig
inför er. Nu hade Gud straffat mig och tagit pengarna ifrån mig
och tjensten med, så att jag nu skulle som en riktig arm syndare
masta komma till er, utan att ha nån förtjenst att åberopa, utan
blott nödgas anropa er mildhet. Men si, det var länge innan jag så
fick makt med mitt hårda sinne. Dessutom ville jag gerna arbeta som
dräng på godset, till dess vi litet skulle få i ordning der, efter
klubbmännens framfart. Slutligen kunde jag ej längre lefva, utan att
som den förlorade sonen komma och säga: jag har syndat! Så fick jag
reda på att herr Erik skulle finnas på Åbohus; jag kom dit, men kunde
ej slippa in, förr än hertigen fått det i sina klor. Jag skulle sen
försöka att der få träffa eder, men när jag frågade efter er, så sade
de mig att herr Erik Liljeholm var död och begrafven. Och så vände
jag af som en dåre, och visste ej hvart jag skulle ta vägen. Jag
tyckte att jag hade ingenting mer att lefva för i verlden, när jag ej
hade att hoppas er förlåtelse."

"Nå, hvart ernade du dig nu?"

"Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke
förskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst åter."

"Käre Elias, ser du icke på mig, att jag är en fattig man, som
ingen tjenare kan hålla. Det må du ock få veta, att jag flytt undan
hertigen och har säkerhet till lifvet, endast så länge, som ingen
förråder mig."

Elias såg en stund fundersamt ned för sig, så sprang han hastigt
opp. "Herre är det så, si då är det nu allrabäst, ty då kan jag
ju verkligen vara er till nytta. Vore allt som förr, skulle ni ha
tjenare nog, utan mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nåder
och tar mig i er tjenst? Har ni ej råd att bestå er tjenare, så har
jag åtminstone råd att bestå mig herre."

"Det kan allt vara godt och väl, men jag äger ej ens så mycket
att jag kunde ge dig kläder och föda. Som du vet äger en död man
ingenting och hertigen har haft försorg att ge mig arfvingar."

"Nå ja, det vore visst sak, det. Nog håller min vadmalsjacka ännu en
tid ihop, dessutom har jag helgdagskläder här i knytet. Det har ingen
nöd dermed, och dålig karl den, som ej kan förtjena sig födan! Käre
herr Erik, aldrig var ni svårbedd förr i verlden; var nu inte heller
omild emot mig, utan tag mig i er tjenst."

"Det är i sanning en präktig tjenst, du är så angelägen om", sade
herr Erik skrattande, "men icke har jag heller hjerta att försmå din
välmening. Må du då stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, då jag
kan få löna dig. Om icke, så må du få din trohetslön af honom, som
ingen olönt lemnar."

"Tack, tack, min älskade och hjertegode herre, för löftet att få
stadna hos eder. Om jag än skulle lönlös tjena er i all min tid, så
är jag ju förut betald. Hvem var det, som i så många år födde min
fattiga mor, till dess hennes långvariga sjukdom slutligen förde
henne i grafven. Hvem har betalat er derför? Hvem har betalat er för,
att ni upptog den fader- och moderlöse gossen, och födde och klädde
honom och bjöd till att göra folk af den vettvillingen? Nå, nu är det
ju allt klappadt och klart, och jag får stanna hos er. Men törs jag
nu fråga, hvart J ernen eder?"

"Ja, visste jag det rätt sjelf. Mest har jag tänkt på att, då nu
landet är så öde och folket utrotadt, så finnes väl mången koja, som
blifvit obebodd. Skulle man i någon afsides nejd hitta en sådan, så
vore väl bäst, att der slå sig ned. Några daler har Sigrid medfört
och så kan man väl kanske slå sig ut, till dess jag hittar på något
arbete, hvarmed jag kan förtjena mitt bröd. Sigrid måste återvända
till sin mor, såväl för att trösta henne, som för det hon icke kan
öfvergifva sin fästeman. Dessutom är faran att bli upptäckt blott så
mycket större, när hon är med, ty nog ser en hvar att hon icke är en
bondqvinna."

"Jaha, si just så skall det gå", utropade Elias och knäppte med
fingrarna. "Ja, jag vet, så går det. Det är som så, ser husbond,
att dit oppåt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som
togs opp för några år sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han
byggde sig en stuga och svedjade och röjde sig tillochmed litet åker;
och äng fanns ymnigt. Men så kom dit på trakten en, som de kallade
Pitkä Jussi, och ingen visste just hvad han var för en; men nog såg
man, att det var en landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En
dag var nybyggaren borta och Jussi bodde i hans stuga och skördade
hans åker, och lefde af hvad den andre tagit opp."

"Hade han slagit ihjäl nybyggarn?"

"Nej, nog hördes denne sedan ha synts åt andra trakter af socknen,
men Jussi var stark karl och lär väl haft hjelpare med sig, och så
gjorde de som gökungen."

"Nå, hvarföre gick han icke och klagade för rätta?"

"Åh håh, husbond, rätten den sitter kanske i stora herrars gelag,
men i vårt fattiga land är det ondt efter den i vildmarkerna och
skogarna, och i afsides socknar. Nog har det gått mången annan som
honom, och det sägs att herrarne lär ha tänkt på att ställa så, att
det med den saken skall bli bättre ordning. Flemingen lär ren ha
börjat ställa dermed, men hann ej få det bättre, innan han dog. Nå
ja, hvem som nu gör det! Kanske hertigen, han skall ju vara en sträng
ordningens man och bondeskyddare; men en räf och en varg är han sen
också! Nå ja, hvad var det jag skulle berätta. Jo, när klubbemännen
plundrade och härjade, så tyckte väl Jussi, att det var ett lätt sätt
att få sig gods och gull, och så lemnade han åter nybygget öde och
gick med bondehären, och der stupade han. Och han, som först tog opp
nybygget, han gick också med i en annan bondhop, ty han var arg på
Flemingen, som inte hade tuktat den, som tog nybygget af honom; och
så fann han sin död, och hans hustru och små barn ha gått till korta
af onaturlig föda och annat elände, som tar bort folket nu som strå.
Nu ligger nybygget öde och förfallet; men vill husbond, så söka vi
opp det. Jag hittar vägen dit, och så har husbond tak öfver hufvud
och godt gömsle för vintern. Och får hertigen öfverväldet, som de nu
säga, så kan husbond sitta der till bättre tider. I vår arbeta vi opp
jorden igen, och i vinter göra vi oss verktyg dertill och fånga harar
och fåglar, och fiska i insjön vid gården. Ja, och vill husbond vara
så god och förlåta att jag bjuder dåligt för präktigt, så skall jag
nu hemta en arbetshäst för ridhästen. Till en sån räcker väl ändå,
det jag har qvar; och litet råg måste vi nu ock se oss om att få, och
utsäde och så der bortåt. Det går allt galant, husbond."

Projektet begagnades. Allt noga öfverlagdt, var det det bästa man
kunde hitta på, och syntes erbjuda säkerhet, och till nybygget i
skogen ställdes nu vandringen.

Stället fanns. Det var visserligen förödt och förfallet, men ej mer,
än att åtminstone stugan inom några dagar var satt i hjelpligt skick,
lätt kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger småningom fick
tillochmed ett någorlunda trefligt utseende.

Herr Erik började nu allt mer påyrka, att Sigrid skulle bege sig till
fru Metta, men hon hade tungt af att lemna sin far här i ödemarken, i
strid emot tusende försakelser, utan att ens hon skulle få deltaga,
och efter sin förmåga försöka, att mildra dem. Men hon måste dock
finna nödvändigheten af, att begifva sig bort. Hennes vistande hos
fadren skulle af flere anledningar lättare väcka misstankar emot
honom. Redan hennes utseende och tal röjde honom, hon kunde ej
lyckas i, att se ut och tala som en bondflicka. Att hon försvunnit
ur hemmet, kunde ock ge anledning till misstankar. Dertill kom, att
fru Metta troligen sväfvade i oro, ehuru mor Annika hade lofvat ge
henne en vink om att allt stode väl till, och att hon nu väl i sina
bekymmer äfven behöfde Sigrids tröst och hjelp. Ehuru för ögonblicket
oantastad, var dock herr Erik ingalunda fullkomligt i säkerhet,
och att fru Metta för sin högt älskade herre skulle lefva i stort
bekymmer, var gifvet, likaså att hon med smärta skulle se all egendom
sköflad; och deraf var dock största delen arfvegods, som hon hade
medfört i boet, och henne derigenom dubbelt kärt.

Enevald Fincke var ännu icke kommen från Polen, men skulle väl ock
troligen snart återkomma, då han numera föga der kunde uträtta
något för Finland. Alla dessa skäl sammanlaggda, bevisade Sigrid
nödvändigheten af, att lemna sin faders hem. Dertill kom ock behofvet
för nybyggarne, att anskaffa sig en mängd oumbärliga saker. Det lilla
de sjelfva medfört, förslog alldeles icke, och brödet var nästan
förtärdt. Elias skulle följa Sigrid och på återvägen förskaffa, hvad
som oundgängligast behöfde medföras till besättningen på det öde
hemmanet.

Elias hade emellertid begett sig bort, för att söka anskaffa en häst,
och anlände nu med slädan lastad med åtskillig nödtorft, och så måste
Sigrid bege sig å väg. Hon hade, sedan hon nu de sednaste dagarna
njutit mera lugn, börjat känna en djup längtan att åter få träffa sin
trolofvade. Hon visste och kände väl med sig, huru svårt hon hade
att öfvervinna den blyghet och ordfattigdom, som så ofta hindrade
henne, att rätt för honom uttala sina tankar och känslor; men nu hade
hon så länge varit skiljd ifrån honom, så mycket af vigt hade händt,
och det föreföll henne, som om alla dessa händelser, hela denna tid,
låge emellan henne och Enevald som ett flor. Hon längtade att få allt
klart emellan sig och honom.



XXXVII.


Då för fru Metta numera intet skäl var att dröja på Wiken, hade hon
återvändt till Tannila. Sigrid hade med flit ställt sin färd så, att
hon skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mörkt. Hon gick
gerad in i hushållsstugan, der hon var van att finna sin mor, men
nu träffade hon der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru
Metta numera mest satt inne i kammarn, och väl stundom kom ut och
gick ikring i huset, men som en drömmande, utan att märka hvad som
föregick, och att hon endast gick och vankade och vankade. Så hade
hon varit, alltsedan budet om herr Eriks död hade kommit.

Sigrid inträdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles
stilla, med ögonen halfslutna och händerna sammanknäppta. Hennes
vanligen så uppmärksamma blick märkte icke den inträdande. Sigrid
gick fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog
armarna om sin dotter. "Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag
dig åter. Far? lefver han? är han död?"

"Han lefver, för guds skull, mor, lugna er."

"Mor Annika sade att du lyckats frälsa honom, men jag vågade ej fullt
lita på hennes ord. Berätta, säg fort. Är han säker? Och du har
räddat honom, du stilla, du säfliga barn?"

"Med Guds hjelp skall väl allt gå bra, men monne blott ingen hör hvad
vi tala om?"

"Gud bevare mig, jag tror jag icke är rätt klok", utbrast fru Metta
nu med ens, med sin vanliga röst; "är detta saker att prata om, utan
all försigtighet! Vänta, jag skall se åt. Icke tror jag dock, att
någon kan höra oss, men du behöfver visst värma dig en smula." Hon
bultade på väggen, till tecken åt tjenstefolket i rummet invid, och
befallte den derefter inträdande tjensteflickan, att koka opp öl med
honung uti åt Sigrid, och sörja for att hennes skjutskarl finge något
till lifs. Sedan fru Metta försäkrat sig om, att ingen kunde lyssna
till samtalet, satte hon sig ned för att höra sin dotters berättelse.

Sigrid redogjorde nu för huru herr Erik blifvit räddad. Blodscenerna
på Åbo slott kände fru Metta genom ryktet. Många voro hennes utrop
och våldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor den oroliga ifver,
hvarmed hon åhörde berättelsen om flykten ur fängelset. Men när
Sigrid nämnde Elias och att han skulle återvända ännu denna qväll; då
var fru Metta genast på fötter. "Nå min sann, och här sitter jag och
pratar och hör på dig, i stället för att packa i slädan sådant, som
kan komma far der i ödemarken till godo."

Ett ögonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: "Vet
du, Siri, så bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer öfver
herr Erik och dig; men hvem hade väl kunnat vänta sådant mod af dig,
lammet, som knappt öppnat munnen. Ja, ja, så är det dock; i stillaste
vattnet gå de största fiskarne. Nå, hvad var det jag skulle säga, jo,
vet du, så bortblandad har jag varit, att jag ej tänkt på, att den
tyranniske hertigen dömt min ädle herre, icke allenast ifrån lifvet,
utan ock från ära och gods. Men se, äran kan han ej ta af honom,
ty ära har han mera än hertigen sjelf, och den skall han behålla,
trotts denne blodige Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen
skänkt åt Sivard Oxe, och de ha låtit säga mig, att jag skall laga
mig härifrån. Och se, det har jag alls ej tänkt på! Den saken har
gått in genom mitt ena öra, och ut genom det andra. Men se, det skall
då ingenting bli af, heller. Nu först kommer jag att tänka på hela
saken. Men fru Brita Regertsdotter Oxe, nej, se den svarte heller,
om hon skall köra mig från godset. Visst skall jag söka min rätt för
lagen, om jag än skall gå till kungs derom."

Vänligt lade Sigrid sin hand på sin mors arm och sade: "Mor, monne
icke J nu måste foga eder i hvad helst det an må vara, för fars
skull. Börjar man röra opp den saken, så rädes jag att det blir
upptäckt att han lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst
icke afstå från hvad hertigen gifvit dem; och de sätta säkert alla
spel i rörelse, för att vinna saken."

"Barn, barn, skall jag låta våld gå för rätt? Och vore det sen till
en annan; men denna arga påfågel! Skall hon njuta hvad mina fäder
förvärfvat och lemnat mig i arf?"

"Om än morkär kunde lyckas att återvinna detta godset, (som icke
troligt är, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J än kunde
återvinna det; icke ville ju morkär sätta fars lif i fara, genom att
väcka fråga derom?"

Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade:
"Visst må jag vara så mycket fru i mitt hus, att jag kan ställa, så
herr Erik ej skall behöfva lida nöd. Drängarne foro i morgons till
skogen och komma hem först sent i qväll. Nu låter jag alla pigorna gå
i badstun, som väntar på dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset åt
Elias och han får dermed fara bort i mörkret, och jag hoppas att han
sålunda kan komma härifrån utan misstankar. De tro att du varit rest
till moster Karin, och tro väl nu att karlen, som skjutsat dig hem,
är af hennes folk. Det skola de få tro."

Pigorna gingo i badstun, slädan packades så tungt, som det dåliga
föret tillät, med saker, sådana som kunde lända herr Erik till
trefnad och som lättast kunde bortföras, utan att saknas. På slutet
uppstod nästan en strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa
något till i slädan, och Elias, som påstod att omöjligen mera finge
pålastas. Slutligen satte sig Elias opp på lasset och körde bort,
oaktadt alla fru Mettas påståenden, att denna lilla påse åtminstone
icke skulle göra något ondt. Men Elias lät ej säga sig, utan reste,
och lyckades äfven att oanmärkt hinna åter till sin herre på nybygget
i skogen.

På länge skulle nu hustru och dotter icke få höra något af herr
Erik, ty man hade öfverenskommit att undvika allt meddelande, för
att icke på något sätt derigenom misstanke skulle väckas. Fru Metta
var nu åter vid sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, för
att afträda godset. Hvarje vrå fejades och skurades, hur fint och
ordentligt der än förut må hafva varit. Alla verktyg och tillbehör
på godset eftersågos och reparerades, och en högst ifrig verksamhet
rådde öfverallt, för att hinna ordna hvad som möjligen hunnit komma i
oskick, under den tid fru Metta varit borta på Wiken.

"Kära morkär", sade Sigrid en dag, på sitt vanliga lugna sätt,
"hvarför gör J er så mycket bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe
godset af oss för intet, så må väl hans fru laga här i ordning åt
dem."

"Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och minst hon, den
uppblåsta hönan, skall säga att någon behöft städa efter mig. Ha de
lismat sig till herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna kasta
spott och hån på honom för min skull."

Innan kort hade fru Metta, med träget bestyr, fått allt i skick, och
nu flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än
fru Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, så glömde
hon ej att ordentligt och noggrannt medtaga den lösegendom, som hon
möjligen kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit tillsäga, att
fruntimmerna kunde medtaga allt linne, gångkläder, köksredskap och
dylikt, som fanns i herrebyggningen.

"Det var då ändteligen en gång en gladare nyhet", sade fru Metta en
dag till Siri. "Grannas Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han
varit för att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald Fincke
kommit hem från sin resa."

Öfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och hennes blå ögon fingo
en stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej
eller något ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke att hon
oftare än vanligt steg opp från sin spinnrock och gick till det lilla
fönstret, samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig
så, att hon kunde se utåt vägen.

Men under den stilla ytan blomstrade en hel vår af kärlek och glädje,
på den ungas kinder växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade
nya stjernor. Men dagar förgingo, dagarne blefvo till veckar, och
Enevald kom icke till Wiken; från Sigrids kinder bortvissnade
småningom rosorna, ur ögonen försvann åter stjernglansen.

Fru Metta knotade: "Hvar i herrans namn dröjer herr Enevald. Icke
kan han invända något emot dig, för den orättvisa domen emot din
far. Sjelf har han ju med njugg nöd undgått dylik. Icke kan jag tro,
att han är en sån stackare, att han vill öfverge dig för det dina
föräldrar blifvit fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en
gång fäst dig, är sådan motgång icke skäl till att bryta. Med den
man engång fäst, delar man ljuft och ledt, liksom man och hustru.
Det skall jag väl visa honom, det. Nog berättade fru Hellevi om det
hördes om honom från Warschau, Nåh, hvad skulle Siri tro hvad något!
Nej, hon trodde på ingenting; men jag tänker det väl allt kunde
vara sannt, ty icke aktas ju en ung karls ära att lida af såntder.
Men icke plär sådant fjesk hindra dem, att hålla sitt gifna ord."
Hon vandrade härunder fram och åter på golfvet, och såg ut som om
hon velat bjuda Enevald på duell. "Är det ej nog af, att herr Erik
skall måsta gömma sig och lefva som en bonde i ödemarken, och i jemn
fruktan för fara, skall man nu få detta till att sörja öfver!"

Sigrid teg, och spann blott stilla.

Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes öga matt.
Vinterns sol skimrade mot trädens snökristaller, men allt satt Sigrid
i kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grät hon, icke klagade
hon, men hon var färglöst blek och hon spann, såsom århundraden
sednare, en maschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera vakar
öfver den.

Ett bref till fru Metta anlände ändtligen från Åbo. Deruti låg den
förlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehöll endast
få rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa ringen,
då numera ingen närmare förbindelse kunde komma i fråga, och Sigrid
förmodligen längesedan önskat sig vara fri.

Ehuru beredd härpå, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt
slag. Och när fru Metta utgjöt sin harm öfver "den löftesbrytarn" och
talade om, att han ej skulle tro sig slippa så lätt, då steg Sigrid
tyst opp från sin plats, gick långsamt åt skogen och återkom först
sent.

Följande morgon satt hon dock åter och spann, om möjligt, än mera
stilla än förr. Fru Metta bäfvade för hennes underliga, själlösa
utseende, och vågade icke tala om Enevald.

Med moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att väcka någon
uppmärksamhet hos Sigrid, i det hon började tala om sin längtan att
höra af herr Erik, och föreslog att sända ett bud till honom.

Med något mera liflighet, än hon på länge visat, höjde Sigrid opp
hufvudet, men det sjönk åter ned då hon sade: "Nej, icke få vi ännu
söka den glädjen. Ett bud kunde ge anledning till upptäckt. Väl vet
jag, att far skulle längta derefter, men hans säkerhet måste gå
framför allt"; och åter spann hon, som förut.

"Ja, herre Gud", sade fru Metta åter, "man må väl rätt söka, med
allt förstånd, att akta för upptäckt. Den förskräckelige tyrannen
synes då aldrig få nog af blod. Arvid Stålarm, som vid det ohyggliga
mordet i Åbo fick behålla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan
ånyo ha varit utförd till döds, och åter blifvit förd in tillbaka;
och nu skall han åter dömmas med rådsherrarne i Linköping. Herre du
mäktige, de arma fruarna alla, som så länge se sina man hotade med
bödelns yxa. Och, Gud hjelpe, det säges att hertigen ger sig ingen
ro, innan han får dem alla till döden. Siri, du min flicka, du borde
tacka Gud och stråla som ett kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga
förehafvande."

"Mor, J hafven rätt", sade Sigrid och blickade opp. "Jag bör i
sanning intet annat än tacka Gud för sådan nåd."

"Ja", sade fru Metta och knäppte andäktigt ihop sina händer. "Jag
tänker på huru det månde hafva känts i hjertat på de Wiborgska
fruarna, då de fingo höra sina afrättade herrars hufvuden, der de
sitta oppsatta på fäporten, midt i julnatten börja sjunga: 'De måste
oss låta fara med frid', som det allmänt säges, att de hafva sjungit
ur Davids psalmer. Men hvem är det, som kommer", sade fru Metta
i detsamma. "Hvem kan det vara. Han ser ut som en förnäm herres
tjenare. Sorgklädd? Gud bevare oss från ondo! Hvem vill oss något?"

I det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trädde ut emot honom,
och genom den dörr hon lemnade öppen, kastade äfven Sigrid en orolig
blick på den fremmande. Förvånad utbrast hon: "Johan Bertilsson,
unge herr Johans tjenare!" Derpå gick hon fram till honom och sade,
sorgligt och vänligt: "Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?"

"Svårt och tungt är det", svarade den gamle tjenaren, i det han förde
rockärmen mot ögat. "Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat
tänka detta, då J så unga och glada skämtade tillsamman på Åbohus."
Med möda qväfvande sin utbrytande gråt, sade han: "Förlåt, nådig fru,
förlåt, jungfru Sigrid. Det är mig så tungt, då jag ser eder, som jag
sednast såg i hans sällskap, att jag har svårt att icke förgå mig."

"Sitt ned", sade Sigrid vänligt, "ni är trött."

"Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall
jag så förgäta mig. Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt
mig fråga om jungfrun erhållit något bref från min salige herres
syster, den unga jungfru Hebla?"

"Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga tider."

"Allt sen min salige, unge herres frånfälle, har min enda återstående
önskan varit den, att få frambära hans herredömes sista farväl och
helsning till hans fru moder; men kort efter min ädle, unge herres
död, nedlade mig sorg och saknad på sjuksängen. En långvarig svaghet
gjorde det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka färdas den
svåra vägen, antingen öfver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade
emellertid dock afsändt en skriftlig relation, men nu har hennes
frudöme låtit mig tillhandakomma ett bref, deri hon säger sig önska,
att af mig mundteligen få höra allt om min salige, unge herres slut
och sista dagar. Men säger hon tillika, att jungfru Hebla hade med
en tidigare lägenhet skrifvit till jungfru Sigrid, för att be eder,
om möjligt, utverka hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa
till Stockholm. Detta bref har väl förkommit, som så ofta sker. Men
behagar jungfrun eller fru Metta se det, som här står, så ålägger mig
hennes frudöme, fru Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm,
för att erbjuda min ödmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru
Sigrid. Min salige, käre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och
helsotillstånd lär vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudöme
lyckats utverka tillstånd att få hafva hos sig en ung vän till henne,
hade jungfru Hebla skrifvit för att fråga, huruvida jungfru Sigrid
ville till viljes göra jungfru Karins längtan efter henne."

Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu börjat lära känna
Sigrid nog, för att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och
att bästa sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle
att vara verksam för andra, och att hon skulle göra våld på sig sjelf
att öfvervinna sin egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af
olyckan så hårdt slagna.

Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna
berätta åtskilligt. Isynnerhet hade han hört att jungfru Karin lidit
så mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat, det hon icke skulle
uthärda med det nya slaget: förlusten af den älskade brodren.

För Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna sig från sin
far. Hon förebrådde sig nu, att hon varit sin moder till så liten
glädje denna tid, men hon fann att hon kunde vara till någon
tjenst för de vänner, hon älskade så högt, och sålunda var äfven
hennes beslut snart fattadt, ehuru det fordrades en nästan våldsam
kraftansträngning, för att öfvervinna den domning, åt hvilken hon
hängifvit sig.

Fru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för att utrusta Sigrid med
varma resplagg och en dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var
icke svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och sällskapslif, och
den sorgdrägt hon bar, emedan hennes far ansågs död, var äfven nu
den lämpligaste. Det var icke till ett glädjehus hon skulle komma.
Sjelfva färden var dyster, som tiden det var. Färden gick längs
stranden af Bottenhafvet. Dess yta låg till det mesta bunden af isen,
men på längre afstånd hördes ännu stundom de svarta, dystra vågorna
bryta med dån mot iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare
anblick. Vägen gick genom de trakter, der klubbekriget våldsammast
härjat, och de öde liggande byarna; det visade endast ruiner och
elände. Snötäcket, som låg öfverallt, dolde dock månget förödelsens
spår och gömde, att tegarne lågo oodlade och gräslupna. Sällan syntes
någon qvinna eller ett barn; någon kraftfull karl, ännu mera sällan.
Knappt mera upplifvande var det, om Sigrid någongång försökte, att
ge sig i samtal med någon af de få menniskor, som här sågos till.
Dessa yttrade blott glädje öfver att de män gått under, hvilka varit
för Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon varit van att anse som
fäderneslandets egen, och hvilkas åsigter varit rättesnöret för
hennes tankar och önskningar. Af hertig Carl, den man som hon lärt
sig att tänka på endast med en slags fasa, just af honom väntade nu
detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig högst ljusa
förhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung.

Långsamt gick resan, ingen skjutsinrättning befordrade den
vägfarandes fortkomst. Med ackord och många omgånger, lyckades det
dock för den omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa
hästar, och så gick dock småningom färden framåt.



XXXVIII.


Hvem är den höga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stödd
emot en ländstols höga karm? Det mycket grånade håret, benadt midt
i pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den fotsida svarta
drägten ligger en bredfållad hvit duk, stucken i kors öfver bröstet.
Djupt nedlutande sin panna i handen, sitter hon så, timma efter
timma, vecka efter vecka, utan tårar, utan klagan, endast sällan
bytande ställning eller yttrande något ord.

Hvarföre sörjer den ädla? På hennes panna thronar styrka och mod, är
styrkan bruten, är modet krossadt?

Det var ej längesedan hon ägde en make, mäktigare än mången konung,
hon hade ägt en syster på thronen, och mången anförvandt lika högt
uppsatt, nu var hon en fattig fånge, utan stöd och med brist nästan
på det nödvändiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade
delat hans åsigter, hon hade ännu efter honom lefvat och kämpat
och offrat allt, för samma idée, för "konungen." Hon hade kämpat
för den idée som af hennes tid hyllades som den högsta; och nu låg
den krossad under hennes dödsfiendes jernhand. Hon hade ägt stora
gods med talrika underhafvande, än mer, hon hade ägt ett helt land
att _mana_ godt före, att _verka_ ädelt och godt före, hon ägde
nu endast ett fängelses ringa rymd till sin verld. Många vänner
och anförvandter hade stupat för hertigens bila, många vänner och
anförvandter gräto nu: enkor, sina män och barn, sina fäder. Hennes
dotter hade älskat en yngling, älskvärd, ehuru icke jemnbördig: äfven
denne hade krossats af det öde, hon hade dragit öfver honom! Men
ännu bar hon sin sorg modigt, med högburet hufvud, och i det ädla
anletet lästes en djup, men dock lugn sorg. _Då_ drabbade ännu ett
slag: Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, som
ännu stod trogen och fri vid sin konungs sida, äfven han drogs in
i den härjande hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade
modershjertat på samma gång, som det drabbade sonens hufvud; och nu
sjönk modren tillsammans för slaget.

Och dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven till fångarna hade
burits sägner om gräsliga mord, som åter förestodo. Ännu mera blod
skulle gjutas, ännu nere ädla hufvuden falla. Just i dag skulle ett
nytt blodbad anställas på Linköpings torg. De flesta af de dömda voro
anförvandter och vänner till de fångna fruntimren. Af deras hustrur
voro flera fru Ebbas nära vänner och bekanta.

Fru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom for som en skälfning
öfver hela hennes kropp. Vid hennes fötter satt på en pall hennes
dotter Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; men nu
utbrast hon utan någon yttre anledning i klagan, så djup och
skärande, att Hebla flydde ut i det yttre rummet, för att, äfven hon,
der i tysthet få gråta. Äfven hennes unga hjerta hade lärt sig känna
sorgens bitterhet denna tid, men i dag framkallades hennes tårar
oftast af tanken på hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far
var dömd, att denna dag gå till döden. Och så grep henne den tanken,
att kanske just i detta ögonblick hans hufvud föll för bilan. Då
betäckte hon bäfvande ögonen med sina händer och hastade åter in, för
att i sin mors och systers närhet känna sig mindre hemsk till mods.

Mildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. Det unga hufvudet
sjönk ned på modrens knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon
ännu skakades af konvulsiviska snyftningar.

Just nu hade äfven Sigrid anländt, med sin följeslagare. De sista
helsningarna från sonen och brödren grepo än mera djupt, genom
medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, och
på den blodiga grunden af det närvarande målade sig hemskt minnet
äfven af alla de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga
enkor, dem Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, gräsligheter hvartut
tanken flög. Karin ägde ej längre kraft att emotstå; en djup och
långvarig svimning befriade henne slutligen från medvetandet af alla
dessa fasor. Hebla var ännu nästan ett barn, hon kunde gråta.

Fru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, kallade henne
åter till lif, och vakade natten om, vid hennes bädd.

Fru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande funnit ett motgift. Ur
djupet af sin själs marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid
sin dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande sin hjessa,
och läste för sin dotter trösteord ur en stor bibel, som låg framför
henne på ett litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, och
för de många, som voro nära att förtvifla. Vid sängfötterna knäböjde
Hebla och Sigrid.

Ett par dagar hade förflutit. Ännu hade ej Karin förmått lemna
sängen. Fru Ebba satt nu invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då
hördes någon komma åkande. Några häftiga ord vexlades i förstugan,
dörren slogs hastigt opp, och in störtade den unge Peder Banér. Han
hastade fram till fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig
ned för henne och omfattade hennes knän under vilda, orediga utrop.

Hebla sprang fram, lade sin hand på hans arm och, utan att ens veta
hvad hon sade, yttrade hon helt lågt: "Weli, ännu är solen icke död!"

Peder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på Hebla, och tårarna
brusto ur gossens ögon; han gömde dem med sina händer, men snart
reste han åter opp hufvudet och sade: "Hebla, Hebla, visste du dock
huru förfärliga dagar jag upplefvat."

Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand.

"Huru se vi dig nu här?" frågade fru Ebba.

"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste derföre, fast det var
så rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel
tog mig med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna väg för en
angelägenhets skull. Jag bad honom så, när vi foro här förbi, så att
han lät mig komma hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville
ej släppa in mig, jag trängde mig in nästan med våld, jag måste se
er."

Sedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet nu något
stillats, talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrådet Gustaf
Banérs, och de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik
nyhet visste han att meddela, att flere af de dömda fått nåd på
afrättsplatsen, och Hebla med ungdomens lätthet att emottaga nya
intryck, var nära att jubla högt, när hon hörde att Stålarm nu för
tredje gången blifvit benådad, ehuru han redan stigit på den röda
matta der slaget skulle drabba. Åter började Peder tala om sin far.
Han omtalade ock beskref noga, kvad denne gjort och talat under de
sednaste dagarna af sin lefnad och i sin dödsstund. Stolt höjde sig
gossens bröst och hans hufvud reste sig, då han med hänryckning
omtalade sin faders mod, de många sköna ord han talat till maka och
barn, hans herrliga stolthet, då han åberopade sig på sin oskuld,
sina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen upprepade
han med hänförelse fadrens ord: "fyra bedröfvade enkor och tjugutvå
faderlösa barn lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt
oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag är oskyldig,
hörer det. Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull."

Hebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats blossande ansigte.
Det tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa
händelser, så som han det gjorde.

Nu steg Peder opp från den stol, der han suttit och sade: "Hebla, jag
ville dock tala ett ord med dig." Derpå tog han hennes hand och förde
henne ut i det yttre rummet.

"Barnsinnet vexlar och glömmer", sade fru Ebba. "Barnet kan leka med
tåren i ögat."

Men fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre personer göra, då de
bedömma barns beteende. Det var icke Peders mening att språka nu
med Hebla om fordna lekar. När de båda unga hunnit i det yttre
rummet, stängde Peder till dörren och sade: "Hebla, jag måste tala
med dig, derföre bad jag så angeläget att få komma hit. Vi ha lekt
tillsamman, vi ha också delat allvare mången gång. Du vet, att vi
lofvat att ge hvarandra förtroende af allt vigtigt i vårt lif, och
att vi alltid skola lita på hvarandra. Nu måste du derföre vara min
förtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt lif. Hebla, åt dig, min bästa
vän, vill jag betro att förvara mitt heligaste. Ser du, den här
lilla guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde födelsedag.
Den är liten, deri låg blott en valknut af hans hår. Nu förvarar den
yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du skall
gömma den åt mig."

Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: "efter du så vill,
Weli. Måtte jag blott rätt kunna vårda den. Hvarföre behåller du den
icke sjelf?"

"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde förloras.
Jag vill icke eller nöta ut dens styrka, med att dagligen se den.
Dock, du måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor
får veta den. Den bor djupt här inne i mitt bröst. Hebla, jag har
gjort ett löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig för hela
mitt lif vid ett löfte. Det blir nu mitt mål, mitt lif!"

Hebla blickade förvånad på gossen. "Hvad menar du, Weli, du skrämmer
mig."

"Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod;
jag här svurit på den, heligt har jag svurit, att hämnas på min fars
mördare. Jag är blott en gosse nu, men om få år är jag man, och jag
skall hämnas! Kan jag icke hämnas på honom, som mördade min far, så
lefver sonen, och jag skall söka fadrens missgerningar på honom. Der
är min pant, Hebla, förvara den åt mig."

Förfärad for Hebla tillbaka. "Weli, hvad har du gjort! Det är ju
synd, förfärlig synd." Hon började gråta och vrida sina händer. "Gode
Gud! och hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från denna förfärliga
ed?"

"Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat mitt löfte skall
jag afhemta min pant", sade gossen med djupt allvar. "Farväl Hebla,
kanske se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, jag går. Se
der åker herr Axel in på gården, han kommer för att afhämta mig.
Framför du min helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre."

"Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan att medtaga den
förfärliga panten. För Guds nåds skull, du måste återkalla en sådan
ogudaktig ed. Gå till en prest, kanske kan han lösa dig."

Men Peder öppnade dörren och hastade bort, utan att svara, och i
Heblas hand qvarlåg hans eds underpant.



XXXIX.


Först sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle
komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll och
stor ladugård att sörja före. Nu, vintertiden då hon ej ens hade
något att syssla med den lilla kryddgårdstäppan, eller det ringa
jordbruket, gaf ingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens
och pigans göromål tillräcklig sysselsättning för hennes omtanke.
Sittarbete var hon ej särdeles fallen före, och hade ledsamt vid sin
spinnrock, när hon ej hade Siri till sällskap derinvid. Hon hade nu
tillräckligt god tid att sitta vid spinnrocken och fundera på allt
som händt, under det förflutna året, att sörja öfver sin man, som
nu, en flykting i ödemarken, ej ens der kunde göra sig säker på att
icke bli upptäckt, att harmas öfver huru hennes arfvegods öfvergått
i hennes värsta fiendes hand, och öfver huru fattig och förskjuten
hon nu satt här, under det fru Brita yfdes på hennes ägor. Men oftast
hvilade dock hennes tankar på Sigrid. Hennes enda barn, sörjande,
och bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes skull! Ju mer
hon tänkte härpå, dess mer retades hon öfver den skymf han tillfogat
Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne begäret att
söka upprättelse.

"Nå ja, nog vet man hon, lammet", sade hon vid sig sjelf, "hvad
skulle hon nännas oroa honom. Hon som är så from, så hon knappt
näns trampa spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! Kantänka,
som om han skulle fara illa af att få en sån from hustru! Icke Guds
englar kunna vara stillare och frommare. Om hon än inte är någon så
drifvande menniska, så tror jag visst ej hon så vanslägtats, att hon
icke skall vårda sitt hem när hon får eget. Och skulle han inte ha
dött som en hund, om icke hon så raskt hade räddat honom! Täcks han
väl förekasta henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta
han sig bara vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en
vacker dag! Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och då
sitter herr Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt adelsfolk äro
skyldiga att tåla sådan förolämpning? Tror J icke, att J skolen hålla
edert ord, då J ingått trolofning? Skall jag behöfva se mitt barn
blekna och lida för edra meneder?"

Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och
slutligen mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så
lätt för Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det
var rätt så bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för
"tafatt" för att vilja "taga itu med saken på allvar."

En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo.

Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina
beräkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd
besynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda
ting, som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han
lade handen på sitt papper och sade: "Hvad man dock lättast finner
är stjernornas verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i
lefvande och växande ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna
visserligen temperamenterna höja och afficiera till något; men
kunna de väl tvinga menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty
deraf beror sakens utveckling. Mycket beror ock af den ställning
och konjunktion stjernorna skola utvisa." Efter att en stund hafva
suttit försjunken i tankar, sade han i det han reste sig från sin
plats: "Jag måste förskaffa mig en ny lappmudd för att begagna under
nätterna, jag tar ju dock mesta delen min hvila derute, och den gamla
pelsen är helt blanksliten af denna stora och värdefulla astrologiska
skatt, (han lade härvid handen på en stor bok i folio) hvilken är
min trogne följeslagare under mina vakor, och som då ligger på mitt
bröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på muddens nötta skinn,
utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör sålunda otidigt
buller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig lustig. Ack Daniel,
Daniel", sade han efter en stunds begrundande, "hvart hafva dina
syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och falsk ära fört
dig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den vanhelgas och det
heliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel, Daniel, du lät
icke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du skulle bli
stor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i lumpor och
slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra menniskor.
Sådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi ej
förstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet."

Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som
sade sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster
Sigfrid, och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre
vore sysselsatt med sina lärda beräkningar.

"Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen", sade mäster
Sigfrid. "Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren.
Jag har redan slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan,
emedan jag i dag ej mera ernår återtaga detta. Sedan skall jag genast
uppvakta henne."

Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad
fru Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet
misstänksam blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp:
"Mäster Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen
hjelpt min unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin
trolofvade. Nu tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att
komma till sin rätt. Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon
för honom gjort. Och nu har den menediske menniskan skickat henne
ringen tillbaka. Är jag väl skyldig att se mitt barn lida och sörja?
Kunnen J säga det, mäster Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven
J varit emot min stackars dotter, då hon hade så mycken svårighet
att få denne samme herr Enevald till lifs, och att få honom vårdad.
Derföre beder jag eder ock nu: hafven J gifvit bröd, så gifven ock
smöret dertill, hafven J hjelpt henne då, så hjelp nu ock, att hon
må få rätt! Måtte väl högvördige biskopen, mäster Erik, gifva henne
upprättelse och ålägga herr Enevald att uppfylla sitt löfte att äkta
henne. Skall hon lida nesa och skam, för det hon blifvit fattig?
Skall hon derföre öfvergifvas och smädas, liksom den, som ondt skulle
gjort?"

"Det är sålunda er mening att biskopen och domkapitlet må ålägga
honom att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun."

"Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka
mig rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne
tro; och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon
betett sig emot honom."

"Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?"

"Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne", svarade
fru Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu länge fäst sig vid
honom, såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket
af den sorg och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle
vilja hafva allt godt igen."

Mäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. "Underbara äro
visserligen vägarna! I sanning, icke förmå menniskor ändra hvad
som förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens
tecken. Klarligen framstår huru fåfänga alla våra försök deremot
äro! Och likväl beror det ju af menniskan att handla efter sin fria
vilja, och icke bestämma stjernorna om vi skola handla rätt eller
fördömmeligt, men fåfängt skall dock äfven detta aflöpa och just så
mycket klarare för mig uppenbara förutseendets sanning, då jag sjelf
vill arbeta på att förhindra dess uppfyllelse."

Fru Metta stirrade på mäster Sigfrid under det han talade, undrande
på hvad höglärdhet som kunde ligga i de för henne obegripliga orden.
Men nu vidtog han åter: "Nåväl, jag vill vara, eder till den tjenst
jag kan och förmår, och skall, för eder lägga mitt ord i vågskålen,
till den tyngd det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, så
är han icke i stånd att denna gången för eder något göra; ty han är
nu sjelf en fattig fånge, af hertigen inför riksdagen anklagad för
högmål och andra brott, såsom den der stått på konung Sigismunds
sida. Domprosten, herr Peder Melartopeus, är nu den som embetet
förrättar."

Fru Metta hade erhållit kallelse att inställa sig inför det
högvördiga domkapitlet i Åbo. Herr Enevald Fincke var likaledes
kallad för att besvara hennes påståenden.

Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likaså ett par af
de andra kapitelherrarne, men timman var ännu icke inne, sessionen
icke begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade om ämnen, som icke
berörde de löpande ärenderna för dagen.

"Vördige herre", frågade nu en af kapitelherrarne, "hafven J icke
försport något om hans högvördighets, mäster Eriks, sak? Vi hafve i
våra hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi intet ondt veta
honom kunna tillmälas, så har han dock varit en konungens man alltid,
och detta torde vara nog att fälla honom."

Domprosten runkade smått på hufvudet och svarade: "just i dag har jag
emottagit ett bref af mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat
skaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som anginge mäster Erik;
så vidt detta möjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde
anklagat biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt konungens
order, utan att förfråga sig af regeringen i Sverige, samt sökt
råd hos papister och konungens anhängare, varit med dem i umgänge,
och förmanat presterna och åhörarne till trohet emot konungen, den
sanna religionen till förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta
konungens ed, derigenom konungen är kommen om land och rike, jemte
mera sådant."

"Hvad har väl hans högvördighet haft att andraga emot dessa något
besynnerliga anklagelser?"

"Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, dels med motbevis.
Konungens ed förklarade han högtidligen sig aldrig hafva brutit,
hvarken med tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig för
alla åklaganden undskylla."

"Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår kyrkas pelare och
herde", yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod
längst ned vid dörren.

"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar nådigt emot honom"
svarade domprosten. "Prestaståndet har upptagit såväl anklagelsen
som försvaret, och har afgifvit den förklaring, att det icke kunnat
hvarken honom eller de öfriga finska presterna till någon sak binda
eller fälla, utan anser deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde
synes dock icke vara öfvertygad om vår öfverherdes oskuld, ty han
torde ännu icke blifvit befriad ur sitt fängelse."

"Må herren skydda och bevara honom! Tiderna äro farliga och
krångliga", utbrast den gamle, med det kala hufvudet. "Hertigen äger
makt, såsom han ock har vilja, att utrota alla dem som hållit sin ed
emot konungen."

Domprosten vinkade lätt med handen och sade: "Seså, gode herrar och
embetsbröder, hur är det, tiden torde vara inne att börja sessionen.
Jaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur timglaset."

De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar
till sin plats, för att först göra bön, och sedan vidtaga med
tjenstens utöfvande.

Den första frågan på dagordningen företogs. Nu framställdes fru
Metta Simonsdotter Abbornäts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas,
begäran, det högvördige biskopen och domkapitlet måtte ålägga herr
Enevald Boson Fincke, att till äkta taga hennes dotter, jungfru
Sigrid Eriksdotter Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan
hennes skuld eller förvållande smädeligen öfvergifvit, henne till
harm och försmädelse.

Så väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och då fru
Metta anfört sitt klagomål och erbjöd sig att med vittnen bestyrka
sitt påstående, svarade Enevald: "Detta torde väl föga vara nödigt.
Icke vill jag neka för den förbindelse, som jag ingick med jungfru
Sigrid Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att så snart
jag åter finge mitt nedbrända hus uppbygdt och någon fred blefve i
landet, hemföra henne som min husfru. Men en längre tid har förgått,
utan att detta låtit sig göra, och nu har jag ansett bäst att
upphäfva denna förlofning. Jungfru Sigrid har längesedan slagit den
i väder och vind, och är troligen lika litet mån om mig, som jag om
henne."

Domprosten ställde sitt tal till Enevald och förmanade honom, att
icke utan laga skäl söka att bryta en ingången förbindelse, men
Enevald förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. "Gerna",
sade han, "såge jag, om jag icke vidare skulle behöfva förklara mig
i denna sak. Med berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, och",
tillade han med någon stolthet, "jag tänker icke vidare återknyta
den."

Yttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i
fästningsgåfvor. Han såg tveksam ut, som om han knappt velat svara
härpå. Fru Metta steg nu fram och sade: "Ja, det är lika mycket, det
vet jag lika väl. De gåfvor hon fått, känner jag nog, fastän nästan
alltihop skonades då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det var
tvänne silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, en kjortel af
ljusblått atlask med hvitt gyllenduks förslag och stifter på ärmarna,
en hufva med små rosor och perlor och med rödt silke och kantilier,
och dertill en ring, god för stygn."

Nu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsrus, som aflade
vittnesmål om den trohet och ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat
sin trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade varit förloradt.
Enevald Fincke åhörde allt med mörk blick. Slutligen tilltalade honom
åter domprosten: "Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru
allt detta förhåller sig, och rätt är i sanning, att J lösen edert
adeliga ord och äkten jungfru Sigrid Eriksdotter."

Otåligt svarade Enevald: "Hvartill tjenar det att J, högvördige
herre, spillen edert ord; det måtte väl stå en adelsman fritt, att
icke taga till husfru den honom icke lyster."

"En adelig jungfrus rätt måste dock äfven beskyddas, att hon icke må
förolämpas", sade domprosten.

Enevald svajade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de
åter inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att
fullborda den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick
in derpå, så förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare
anbefalla giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men
skulle bruden äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald
Fincke icke erhålla vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore
försörjd.



XXXX.


I den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma
mån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att
det rop af "nog blod", som folket hade höjt vid Linköpings blodbad,
något hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle börjat
få "nog blod" blott derföre, att alle som syntes honom farlige och
mäktige, redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige.
Och dock fann han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis
behöfver denna berättelse icke förtälja derom.

Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja
sig bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid
började att längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de
sörjande, så att de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och
lisa. Hon ville så gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till
sällskap och trefnad. Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig
sjelf, att hon trodde sig om, att för sin mor kunna visa sig vid
sitt vanliga lynne. Stor var ock hennes längtan att få höra något af
sin far, och det kunde icke ske annars, än möjligen i hemmet. Hon
efterhörde derföre, ehuru en tid förgäfves, lägenhet att komma till
Finland.

En dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade
herrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver
till Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för
att åter derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes
fränder vistades i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes
samtycke att medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en
anförvandt i Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin
ankomst, och få båt sig eftersänd, för att resa hem till Wiken.

Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut
var öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De
resande voro trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu
upptog många dagar. Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den
allvarliga, sorgklädda frun, som varit Sigrids beskydd under resan,
tog nu godnatt af henne med en kyss på pannan och ett vänligt "god
natt, mitt barn." En ung tjensteflicka stod vid dörren, färdig att
beledsaga Sigrid till hennes rum, och att vara henne till oppassning;
och hon beslöt i sitt sinne, att den unga sorgklädda, som hon hörde
kallas jungfru Sigrid, var dotter till den likaså sorgklädda frun.

Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på
morgonen. Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att
betjena henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för
att insläppa dagern. "Nå, hvad i all verlden", sade hon halfhögt,
"tror jag icke minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt
på morgonen går på besök till sin brud."

Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon
först blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så
mycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade.

"Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot,
att han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att
vakta opp henne, icke lär han få henne så snart."

"Huru så?" frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen.

"Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga
jungfrurna på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han
till kungen i Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina
Hans dotter och hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i
henne. Och när han kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det
blef ett stort klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men
han tog henne inte sen heller."

"Det är omöjligt", utbrast Sigrid.

"Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så
var hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig
flicka, som jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå
ja, som sagdt, så sa han, att han inte behöfde gifta sig med en,
hvars far blifvit dömd till döden, och som nu var helt fattig. Och
det tyckte biskopen, att han hade rätt uti; men han fick ändå den
domen, att inte få gifta sig med någon annan, så länge inte den
förra bruden fått sig man. Och här går han nu och suckar. Se, der
kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha varit för att lemna den
stora blomqvasten, som han hade i handen, efter han ej dröjde dess
längre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i vatten. Se hur hon
ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som fäster hennes
käraste."

Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den
unga svenska jungfrun, få berätta en märkvärdig historia, och så
rörande hon än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så
gjorde dock harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt
sätt att omtala sin berättelse.

Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt
hjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna,
hade hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en
annan, ett svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på,
att det skulle vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och
aldra djupast dock af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i
välmening, men så otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka,
hade sjelf ådragit henne all denna skam och sorg.

Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering
om att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var
något egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga
äfven då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt.

Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket,
att hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef
varse hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så
medtagen af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon
ock efterkom. Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra
henne, och hon hade mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle
att se den sköna, sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick
hade hon äfven sett Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes
hand till sina läppar.

Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade
försmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe,
eller ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek,
tillintetgjort hennes framtid, och dock -- icke ville hon vålla honom
sorg! -- "Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej,
nej!"

I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några
dagar gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje.
Åt fru Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna
trodde sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald
med lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den
händelsen var, som om den aldrig skett.

Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få
uppsöka sin far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon
icke öfvergifva honom. Att för någon tid vistas hos fadren och
sedan återkomma, lät sig icke heller göra. Det hade kunnat väcka
misstankar. Begåfve hon sig engång dit, så måste hon ock der
qvarstadna; och detta blef nu hennes ifrigaste önskan. Sålunda skulle
hon ju kunna befria Enevald från det band hon nu, mot sin vilja,
pålade honom. "Vore jag borta, så vore han fri att förena sig med den
han älskar." Denna tanke låg beständigt för hennes sinne.

Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon
hade rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren,
kunde hon icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne,
genom sin olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock
ödmjukt i sitt sinne, att det af fru Metta varit all moderlig
välmening. Sigrid kunde ej förmå sig att med ett ord vidröra hela
denna ledsamma sak, eller ens nämna Enevalds namn. Det skulle plågat
henne allt för mycket.

Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att
hitta något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet.
Slutligen kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock
i det hon sade: "Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro
tankarna hos herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst
har jag varit van att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då
har han varit ute i verlden, der han sjelf haft godt att vara och
trifts bra. Nu sitter han der i ödemarken, och ingen sörjer för att
han får så mycket som godt öl, eller väl bakadt bröd. Detta kan man
ej stå ut med. Man kunde något trösta sig först, när man var glad
bara han sluppit undan med lifvet; men nog blir det här för svårt i
längden."

"Morkär", sade Sigrid lifligt, "ville J väl vara nöjd att ock lefva
der i ödemarken?"

"Ja, jag undras hvarför icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid
tänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något
hinder att lefva hos herr Erik." Detta var första gången fru Metta,
sedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet.
"Men nu", tilllade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i
verlden."

"Jag följer med, mor."

"Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min
bästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom
skall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr
Eriks skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk
hålla mig för en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att
inför vår Herre och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta
kan jag, och fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung
och skall nu just börja din verld. Du måste lefva i verlden och
blifva försörjd af en man efter ditt stånd; och allt detta kan icke
ske der borta i ödemarken, der herr Erik vistas. Der blefve du en
fattig bondetös, och ditt unga lif får ej kastas bort utan glädje."

"Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor."

"Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra
hela ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är.
Kanske ock den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir
mindre farliga tider för far."

Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för
Enevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon
fruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det stora missnöje
hon hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom,
icke heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl
giltigt. Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde
att hon lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: "Många unga
flickor gingo ju fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden."

"Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja,
det vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster,
som en nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt
radband och sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver
de par kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig
vistas der, för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var
ändå på visst sätt syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet,
huru legda händer äro för en sjuk."

"Hör mig, mor", sade Sigrid med sin sagtmodiga röst, "låt mig säga
hvad jag funderat och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. Far
sitter ensam i stugan utan hustru och barn, och än ödsligare måtte
det vara honom, när han tänker på att alla hans vänner tro honom vara
död. Nog är han den, som ej lägger allt smått på sinnet; men detta
lifvet blir honom dock för tungt."

"Ja, ja, barn", sade fru Metta och förde halsdukssnibben mot ögat,
"det är just detta, som ligger för mig dag och natt."

"Fruktan för att förråda honom, har varit ett stort skäl mot att
begifva oss till honom; men jag tror det bör kunna ställas klokt.
Elias skulle ju, omkring den här tiden, komma för att bringa oss
underrättelser om far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas
det går."

Få dagar derefter infann sig verkligen Elias, och när han beskref
huru det väl nu började reda sig på nybygget, men huru herr Erik
syntes finna det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt sig
fru Metta att göra den stora flyttningen, och var redan samma dag i
full verksamhet att ställa i ordning dertill.

Hvad som af lösegendom borde medföras, forslade Elias småningom till
ett hemman, derifrån han på vinterföre ville afhemta det, och han
svarade för, att han der skulle så förebära, att ingen kunde fatta
misstankar. Resten såldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot
en visserligen högst ringa penning, men den betalades genast för
två år i förskott, hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit så
lätt att få, om icke ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken
stötte, ansett sig med samma besvär kunna sköta det lilla stället,
och tillika göra sin grannfru en tjenst.

Med Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, som allt ännu qvardröjt i
Åbo, gingo fru Metta och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den
förstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården med båt af
Elias, som rodde dem till ett ställe, derifrån man landvägen kunde
komma fram, och der hans häst och kärra, jemte kläder för tvänne
bondqvinnor, väntade. I Åbo hade man sett fruntimmerna gå ombord, och
ansågos de hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så mycket
troligare, som äfven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar
der ägde en anförvandt.

Tillställningen lyckades således. Kort tid derefter begärde Enevald
Fincke af domkapitlet tillstånd till vigsel för sig och sin nya
brud, efter nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller
huruvida hon vore gift eller ogift, och meddelades resolution på, att
herr Enevald Boson Fincke ägde frihet träda i annat gifte, så framt
jungfru Sigrid ej inom natt och år skulle deremot protestera.

På Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring på sina
små ägor, arbetade deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna
tider på Tannila eller när han skämtade med knektarne. Fru Metta
var vid det mest upprymda lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med
arbete och såg hur raskt allt under hennes händer började komma
i skick, så att hon för hvar dag hade någon ny fröjd. Den dagen
hon fick första gången ställa på bordet ett stop godt öl, den var
en fröjdedag. Dock ingen glädje utan sin harm. Att en granne hade
nedsatt sig och börjat ta opp mark ej långt ifrån Koivula, kunde
visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko, han behöfde en
äng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik rödjat åt sig
med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, när grannen mejade
ängen, så hade det väl kanske ej skett; men herr Erik tog saken lugnt
och tänkte: "jag skaffar mig väl en annan äng, nog finnes här mark,
bara man rödjer." Att grannen på allvar beslutit att anse ängen för
sin egen, märktes deraf, att han än nogare högg undan några buskar
och träd, och gärdade omkring den med större omsorg, än herr Erik
haft tid att derpå använda. Elias puttrade och trätte, och knöt
näfven och lofvade göra grannens spekulation om intet; men lät dock
småningom lugna sig vid tanken på, att "det vore ledsamt att ha en
fiende i närmsta knut", som herr Erik sade.

Men fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: Hon funderade på
många förslag, att för någon lagläsare klaga på grannen, men alla
måste dock förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, och herr Erik
ville alls ej höra på något sådant.

Den grannen och den ängen, de voro dock fru Metta en sådan nagel
i ögat, att detta förstörde hennes trefnad, och det kunde hon ej
förgäta. Men så sjuknade grannens hustru, hans små barn ledo brist
både på vård och föda.

"Nå", sade fru Metta, "hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena
dö." Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta
och Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen.

Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål,
men öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes
bästa tröst och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett
sådant.

Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade
varit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde
ökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i
förvar sätta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns
på tio mil omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet
herrskade; och Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades
småningom på bygden, der närmaste gårdar lågo.



XLI.


Många år hafva förgått, sedan de här skildrade händelserna tilldrogo
sig, och nu sitta åter i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr
träffat der. I en af de djupa fönstersmygarna sitter fru Ebba; hon
blickar drömmande ut öfver fältet. Vår och solljus hvila öfver
nejden, snö och vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter bor ock
i hjertat.

"Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet", yttrade Johan
Fleming näst före sin död, och föga hade väl en stråle af glädje
lifvat dessa ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar hon lifvet;
äfven sedan dess bästa önskningar och fröjder slocknat.

Vid ett bord nära intill fönstret satt Katharina Fleming, sysselsatt
att läsa ett bref. Öfver den mjellhvita pannan låg det ljusbruna
håret slätt kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet icke mera
ungt, sorgen hade tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag,
en stilla resignation hvilade deröfver.

Nu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. Det var icke mera det
glädtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste
blomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga,
ehuru icke högt färgade. I ögat log en fin gratie, ehuru stundom
beslöjad af en skymt af vemod.

Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. "Du har varit länge
borta, min Hebla", sade fru Ebba vänligt.

"Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att se längre bort belägna
delar deraf. Morkär, det är dock en herrlig bit af Guds skapelse,
detta Qvidja! Ack, hvarför fick icke _han_ glädjas deraf?" En klar
tår perlade i Heblas öga; hastigt tillade hon: "Mor, förlåt, hvarför
skulle jag åter väcka dessa minnen."

"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smärtar det heller numera.
Jag är viss, att han med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig
glädje."

"Vet du, Karin", sade Hebla efter en stund, "jag tycker att dig
nästan skett orätt, ty bestämdt har jag fått den bättre delen. Icke
ville jag byta Qvidja emot ditt Svedja."

Karin log ett blekt leende. "Jag är glad att du så tycker. Jag, för
min del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af
vår fränka, fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom i går
till Åbo med ett kronans skepp."

Hebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: "Na, hvad hörs?"

"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. 'Skall väl
jorden hvila tungt öfver Carl den niondes stoft', säger hon."

"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke må
utkräfva på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans
stoft skola vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade
han! med blod och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har
mången thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma
att göra. Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han
måste söka att genom sin regering utplåna minnet af sin väg till
thronen; och den som äger kraft nog att rycka till sig en spira, han
har ock vanligen kraft att föra den. Låtom oss icke kasta sten på
hans graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och kämpade med
styrka för lag och rätt."

Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och
allt som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet.

"Karin, min egen, hvad felas dig?" frågade Hebla.

"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar." Hon
uppläste nu ur brefvet: "Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom
fru Margaretha, herr Jörgen Bahrs, efter ett långvarigt lidande,
slutat sin bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon
ville tala med mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann
jag mig hos den döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få
sända dig en helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du
hade vållat hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade
ock älskat honom och sörjt honom. Hatet flyr vid grafven", tillade
hon, "och, med ett endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta
honom, mitt lifs enda blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag
ock sända henne en vänlig helsning till afsked."

En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser
väcktes i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp,
öppnade ett fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: "luften är
ljuf och helt sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så
klart och vackert öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa
våra tankar i mörka minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar
efter henne. Det var något i hennes stilla, fridfulla väsende, som
denna vårluft påminner om. Hon har lofvat besöka oss. Nu sedan vår
unge prins Gustaf Adolf blifvit konung, kan ingen fara uppstå, om än
någon skulle fatta misstanke om hvem Koivulafar rätteligen är."

"Också fru Metta har ju visat sig åter", sade Katharina.

"Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda
herrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något.
Åtminstone Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet.
Vår mor hade återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade
erhållit något tillbaka. Fru Mette gick in med en skrift och begärte,
och lyckades återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard
Oxe. Det skall bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så
länge lefvat som en bondqvinna."

Nu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och
Hebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt
vägen.

Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung
riddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något
hann förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.

Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet,
björkarne spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som
ligger nästan spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt
en sofvandes jemna andetag, det speglande vattnet. Till stranden
nalkas tvenne unga. De stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta.
Slutligen säger ynglingen: "Jag har kommit för att utlösa min pant.
Hebla, har du troget förvarat den åt mig?"

"Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är
större synd att hålla, än att bryta."

"Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?"

"Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett
gräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som
hvilar i en ädel hand."

"Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min
ed. Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på
försöket."

Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad säger du?
Dock", tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. "Du vill
skrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Baner
har icke burit hand på sin konung."

"Och dock, Hebla, har han så gjort,"

Hebla såg några ögonblick på Peder, Sedan sade hon långsamt: "Peder,
jag har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig
som eld de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse:
Peder Baner skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må
företaga sig, skall han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant,
och fruktade den ej. Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på
din konung, den ädle Gustaf Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och
okristlig hämdlystnad. Peder Banér, min barndomsvän, min barndoms
Weli, hvarföre du än må tala så, men jag -- jag tror dig icke!"

Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand
och såg henne i ögat i det han sade: "du präktiga, ståtliga jungfru.
Herren har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas,
hämnas på sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min
konung, men icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden."

Heblas blick lyste i glädje. "Men säg då du, som leker med mina ord,
säg då ordentligt, hvad allt detta vill säga."

"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på
Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett
ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var
nog nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i
konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få
tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med
den andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades
hjelpa konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde
hålla mig oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före,
men i detsamma hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades
taga mig opp. Ser du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få
rädda vår unge, ädle konung, då hade jag _fordrat_ min pant af dig,
nu kan jag endast fråga: kan viljan gälla för verket? Har jag löst
min ed? Dig valde jag till domare genast när jag aflaggt min ed, och
jag lofvade mig sjelf, att icke återse dig förr, än den vore löst.
Nu kommer jag för att fråga dig: Återger du mig min pant? Är min ed
löst? Jag kunde ej komma genast, min tjenst band mig; jag har brunnit
af otålighet. Säg mig, hade jag rätt att komma, är min ed löst?"

Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:
"Weli."

"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du
känner namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band
mig fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och
att jag dock ej fått söka sol? Säg, i vill du ha ord, Hebla, behöfver
du _dem_?"

Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade:
"Nej, Weli, icke behöfver jag ord."

"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så."

"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta."



XLII.


Åter hafva år förgått. En vacker morgon strålar öfver nejden. Lugn
ligger en insjö och drömmer mellan massor af björkar. Längre bort stå
höga furor; en pelarsal med tak af barrens mörka grönska.

Vid insjö-stranden ligger en liten by. Den ser nätt och renlig ut.
Husen äro omgifna af små kryddgårdstäppor. Närmast stranden står ett
hus, som ser litet större och prydligare ut än de öfriga. Öfverst på
kullen är rest ett litet bönehus, omgifvet af en grafgård.

En ståtlig herre rider opp längs vägen. Han stiger af vid den lilla
kyrkan, hvars dörr synes stå öppen. En gammal man, någotslags
kyrkvaktare förmodligen, kommer honom till mötes. Den gamle stadnar
förvånad och ser på den fremmande. Denne går fram till honom och
frågar hvad hyn heter.

"Koivukylä."

"Hvem tillhör det der huset vid sjöstranden?"

"Jungfru Sigrid Eriksdotter."

"Liljeholm?"

"Kanske, det har jag aldrig hört om. Men samma namn var det ock
som en underlig gammal herre i ons frågade efter. Si, det är ju
besynnerligt! Hon måtte ju således rätt vara af adelig ätt och ändå
så simpel och gemen."

"Än gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?"

"Menen J fader Erik och mor Metta? Åhjo, de bo der just invid. Det är
det gamla huset. Och när fader Erik icke ville flytta bort derifrån
numera före sin död, så lät jungfrun bygga till den nya byggningen åt
sig."

"Er by är vacker och nätt."

"Ja, gu signe jungfrun för det."

"Är ni klockare här i kyrkan?"

"Icke är det någon rigtig kyrka, bara ett bönehus, som jungfru Sigrid
låtit bygga opp, för att vi ha så lång väg till kyrkan. Stundom
kommer hit prest och predikar och döper barn och begrafvar döda.
Deremellan läser jungfrun opp något för oss ur bibeln, som hon har,
och vi sjunga några psalmer om söndagarna här."

"Hvarifrån komma de der flickorna, der nere på vägen?"

"De ha varit i skola hos jungfrun. I början måste hon läsa med
gossarna ock, men nu kan en af dem ren vara skolmästare för de andra.
Flickorna gå ännu hos henne, fast de äldre nu redan mest lära de
yngre, både att läsa, sy och spinna."

"Hvart gå de der flickorna, som skilja sig från de andra?"

"De gå till de gamlas stuga. Der nere vid åkern ha vi byggt en stuga
åt de orkeslösa, som icke ha några egna barn att vårda sig. Dit gå
barnen turvis och passa opp dem. Jungfrun rådde oss att ställa så
till."

"Jungfrun tyckes rätt vara ert allt i alla."

"Ja gu, må hon så vara! Hennes far var den förste, som satte sig ned
här på ett öde nybygge, vi andra ha småningom samlats hitomkring.
Det börjar gå bra för oss nu, fast det i början ville vara skralt.
Jungfrun lär qvinnorna mångahanda nyttiga arbeten, och äfven karlarne
ha begynt, att icke sofva så mycket under vintern, utan arbeta i
stället på allehanda, som gör hemmet vackrare och beqvämare. Och
så fånga de mången hare och mången fågel, och jungfrun har lärt
qvinnorna att koka smakligare mat än förr."

"Hvarje gång gubben nämnde jungfru Sigrid, strålade hans blick och
det syntes, att han var hjertans glad, att få berätta om henne. Den
fremmande nickade till farväl åt gubben och kastade sig åter på sin
häst."

"Besynnerliga qvinna", sade han vid sig sjelf. "Så mild, så fin, så
qvinnlig som hon alltid synes, då man ser henne, och dock alltid
detta oqvinnliga sätt att befatta sig med hvad, som går utom ett
fruntimmers krets! Och dock vet jag förvisso, att när jag åter ser
henne, så kan jag ej annat än åter fästas af henne. Nå, det är ju så
min afsigt äfven är."

Nu går vägen genom byn, ryttarn stadnar sin häst och hoppar af vid
porten till huset vid stranden.

Sigrid sjelf kom ut på trappan. Den unga flickan var nu förvandlad
till en qvinna af några och trettio år, men blicken var lika mild,
hennes leende lika godt, och gestalten, ehuru icke ägande ungdomens
veka behag, hade utvecklat sig i så fullkomlig harmoni, att ögat
med välbehag hvilade derpå. Den hvita, höga pannan var klar, och
skrynklades icke af något tecken till annalkande ålder. Den ungas
blyga, fromt ödmjuka sätt, hade öfvergått till ett högt, nästan
drottninglikt lugn, hos den mogna qvinna, som nu ock verkeligen kunde
kallas en herrskarinna öfver den kringliggande nejden.

"Vågar en gammal vän göra ett besök hos jungfru Sigrid?" frågade den
fremmande.

En rodnad, djup som purpurskyns, flög öfver Sigrids ansigte, men
försvann genast åter. "Herr Enevald Fincke, välkommen i mitt hus",
sade hon räckande honom handen lugnt och vänligt.

Snart sutto de båda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med
dess hemväfda, snöhvita gardiner och ljusblå och hvita öfverdrag på
de hvitmålade möblerna.

"Här oppe i bondlandet hafven J nu lefvat så många år, sade
Enevald. Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva här, så ären
J ju dock stängd från den öfriga verlden och lefven här afskild och
ensam."

"Icke ensam, jag omgifves af många, som äro mig kära."

"Bönder, ja, och deras hustrur: De äro dock icke sällskap för eder."

Sigrid log ett litet fint leende. "Jag är ju sjelf en bondqvinna. Men
räknar ni dessa mina vänner för intet, så måste jag då väl skryta
med, att jag haft förnäma besök här. Såväl Karin Fleming som Hebla,
mina gamla, kära vänner, hafva besökt mig här."

"Fru Hebla dröjde nyligen en längre tid i Finland?"

"Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banér. De vistades här,
för att söka återbörda sina ömsesidiga arfvegods, hvilka blifvit
sköflade efter fädernas frånfälle och dömda förbrutna. Den glada, yra
Hebla fick tidigt pröfva sorg; nu är hon en lycklig hustru."

"Hennes man är i hög gunst och en dugtig och redbar herre. Han torde
icke behöfva vänta länge, innan han får sin plats i riksrådet. Nå,
jungfru Katharina är allt ogift?"

"Ja, men jag hade nyligen bref ifrån henne, deri hon säger sig erna
ingå äktenskap med herr Erik Bjelke. Landsflyktig under många års
tid, alltsedan hans fader föll för bilan, har han nu af konung Gustaf
Adolf erhållit tillstånd att återvända. De hoppas, att i ömsesidig
vänskap finna ersättning för deras ungdomssorger. De äro ingendera
unga numera."

"Hjertat åldras icke. Dessutom: icke är hon gammal. Ungefär vid er
ålder, jungfru Sigrid."

"Icke gammal för att verka, men gammal för att börja en ny lefnad."

"Säg icke så, jungfru. Att göra en annan lycklig, eller att godtgöra
sina fel, dertill är man aldrig för gammal. Se, jungfru Sigrid, jag
har mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt förolämpat eder. Kan
ni förlåta mig?"

"Hvarföre tala om det förgångna och glömda."

"Nej, jungfru, icke glömda. Jag var en ung man och ödet förde mig,
under en längre tid, tillsamman med en flicka, skön, fin, sirlig som
en blomma, lekfull som en stråle. Jag anade ej min fara, innan jag
kände, att jag var fången. Mina strider vill jag ej omtala; men jag
var fullt besluten att stå vid mitt ord och uppfylla min förbindelse
till eder. Då, vid hemkomsten till Finland, säger man mig, att ni
under veckotal varit försvunnen från ert hem, ehuru er mor sökt dölja
er frånvaro."

"Det var då Gud, i sin nåd, förunnade mig att rädda min far."

"Jag vet det nu. Jag anade visserligen äfven då, att ert goda hjerta
hade förledt eder till någon sådan obetänksamhet -- jag visste ju
huru ni förut hade exponerat eder för att rädda _mig_. Men jag hade
begärt eder till maka, just emedan jag fäst mig vid detta milda,
stilla, jungfruligt qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag
hade trott mig i eder finna en maka, som förstode en qvinnas pligter,
och åt hvilken jag med full trygghet kunde anförtro min ära och
heder. Jungfru, förlåt mig, men säg det sjelf, måste jag icke _då_ se
er i en helt annan dager."

"Er hand, gifven blott för att ej svika ert ord, hade varit mig en
större skymf, än ert afslag. Hade ni haft kärlek till mig, hade ni
blott haft aktning för mig, så hade ni ock haft tillit. Man hade sagt
mig, att ni icke var mig trogen, men jag trodde på eder, och tvekade
derföre ej heller på, det ni icke skulle hafva tro på mig, till dess
jag mundtligen hunnit förklara allt. Skrifva derom vågade jag icke,
om än lägenhet kunnat uppspåras. Ett bref kan falla i orätta händer,
jag skulle möjligen hafva blottställt min fars säkerhet, genom att
skrifva till eder."

"Ni vet, jungfru, att jag nödgades overksam ligga i Warschau, dag
efter dag, vecka efter vecka, för att vänta på något besked af konung
Sigismund; men obeslutsam som vanligt, kom han sig nu ej heller till
något bestämdt åtgörande. Tiden blef mig lång, och en stor stads
nöjen äro icke alltid af det slag, att man för en ung flicka kan
omtala dem, om än en ung man just ej behöfver sky dem. Eder otrogen
var jag dock ej; jag hade aldrig annat än med välbehag tänkt på
förbindelsen med eder. Det var först sednare, såsom jag redan för
eder omtalat, som äfven mitt hjerta blef bedåradt. Men, för att
svara på eder förebråelse om min brist på tillit till eder: kunde
jag väl våga fullt tro på eder, då ni såvida öfversteg gränsen för
hvad, som anstår en qvinna? Och äfven om _jag_ skulle hafva trott på
eder, skulle jag väl ens då bordt förena mig med en maka, hvars ära
jag icke kunnat rentvå, genom att uppge sanna förhållandet. Jag är
adelsman, en ren och obefläckad sköld måste vara min högsta åtrå.
Förlåt mig, jungfru, men icke handlade ni rätt. Då ni ansåg eder som
min trolofvade, så hade ni ju min ära att skydda. Den fläckades af de
misstankar, som föllo på eder. Ni hade orätt uti, att ge anledning
till sådana. Dock, icke vill jag förebrå, der jag sjelf framstår som
bönfallande. Sigrid! jag har icke varit lycklig. Kort var den villa,
som fängslade mig, och mitt hjerta har länge trånat efter dig, mitt
hjertas första och enda kärlek. Sigrid, glöm det förflutna. Se i
mig endast din ungdoms trolofvade. Blif min maka. År ha gått förbi,
ungdomens villfarelser äro öfverståndna. Låtom oss i kärlek vandra
tillsammans den tid, lifvet ännu kan skänka oss!"

Sigrid hade suttit stum. En stor tår rullade ur ögat, den var en gärd
åt hennes ungdoms kärlek. Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade
långsamt: "Det är för sent!"

"Hvarföre för sent? Se, ännu har intet grå hår insmugit sig i mina
lockar; du är skönare, herrligare, än då ungdomen log på din kind.
Låt oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas ungdomen."

"Nej, Enevald, det är för sent!" sade Sigrid med återvunnet lugn.
"Jag var ung, mitt sinne var mjukt. Qvinnan säges ju vara skapad icke
för att sjelf glädjas af att lefva, utan blott för mannens skull, och
jag kände i mitt hjerta, att jag skulle velat lefva blott för att
tjena eder i kärlek och för att, i hvad jag det kunnat, göra eder
glädje. Nu är det för sent."

"Nåväl, låt det förflutna vara glömdt. Kan icke jungfru Sigrid
Liljeholm finna sig vid att sluta ett förbund nu? Vill hon icke gifva
sin hand åt den man, som nu ber henne derom?"

"Herr Enevald, jag är icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde
lefva för att tjena, för att forma sig efter sin make, för att bortge
sig sjelf och sin egendomlighet och försvinna i honom. Detta var jag
fordom, och ändå har jag alltid, äfven då, trott att ära och samvete
blifvit mig gifna af Gud, och har hoppats att för dem ansvara inför
honom. Aldrig har jag trott, att någon annan skulle svara för mig,
lika litet som jag ansett mig kunna eller vilja, ansvara för någon
annans heder och ära. Tidigt redan tvangs jag af omständigheterna att
handla på egen hand, ledd endast af hvad mitt samvete sade mig böra
göra och våga. Nu har jag redan länge varit en sjelfständig menniska,
utan någon annan än Gud och mitt samvete att ansvara inför, och jag
har lefvat så godt jag förstått. För länge har jag lefvat sjelfviskt,
för att numera kunna bortkasta mig sjelf och blifva en ödmjuk hustru.
För länge har jag lefvat ensam, för länge ansett min ära och min
heder tillhöra mig sjelf, för att numera kunna lära mig att de icke
äro mina, utan en annans."

"Sigrid, straffa mig icke så strängt för mitt misstroende. Jag kände
ej mitt eget hjerta, jag var bedårad af en skön qvinnas blickar. O,
Sigrid, låt det förflutna vara glömdt!"

"Det förflutna är glömdt", sade Sigrid långsamt, med djup känsla.
"Det närvarande bor omkring mig i skepnad af alla dessa menniskor,
dessa barn, som lärt älska mig, och som jag lärt mig att älska. Ja,
det förflutna är glömdt! Detta är rätta ordet. Detta är nyckeln. Jag
kan ej tillhöra er, ty det förflutna är glömdt!"

En liten stund förgick. Nu steg Sigrid opp och sade: "Herr Enevald,
viljen J icke stiga in till de gamla? Jag bor i det nya huset, då jag
har något för händer, som jag ej dit kan medtaga, eljest sitter jag
hos dem. Jag tyckte mig se, att äfven hos dem nyss inträdde en gäst.
Det vore dock en sällsam händelse, som skulle på samma dag tillföra
oss tvenne utombys gäster."

Enevald reste sig, inseende att sålunda det plågsamma af ett
tumannahands samtal kunde undvikas.

I en stor länstol försedd med goda dynor, satt vid fönstret herr
Erik. Hans snöhvita hår föll i långa lockar utefter axlarna och de
högröda kinderna och lifliga ögonen tydde ännu på helsa och gladt
sinne, ehuru krafterna svikit. Med en nätnål knöt gubben då och då en
maska på det i famnen liggande nätet. Kring honom sysslade fru Metta
och hemtade en god fjäderdyna, som hon stoppade bakom hans rygg.

"Mor" sade den gamle, "du har då rakt företagit dig att göra mig till
en odugling. Skall du så der passa opp mig och fira mig alltid. Åhå,
inte hade man det så mjukt alla tider förr i verlden, nog kan det gå
för sig med mindre nu ock. Du skall väl engång bli gammal du också,
mor, och behöfva uppassas, i stället för att sköta om andra."

"Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad J skulle vilja göra
mig till för en, att jag icke skulle orka ställa eder till pass.
Icke må J tro, att jag är så utgammal. Ånej. Den som unger är må
sköta för tyngre göromål, men ställa eder till trefnad, det må jag nu
väl kunna, så länge jag kan trampa rocken. Sen J, mäster Sigfrid",
fortfor hon, vändande sig till en gäst, som satt midt emot herr Erik
vid fönstret, "icke vill jag ännu vara en sån onyttig menniska, att
jag icke något skall duga till. Jo, jo, mina garnknippor, som hänga
der på väggen, visa att jag inte är så dålig heller. Och visst ville
jag ha det der skåpet fullt med linnekläder, att lemna åt Siri. Vår
herre må väl unna mig krafter så länge. Men icke vill jag nu prata
om hur godt och bra vi ändå ha det här, innan jag hunnit bjuda eder,
mäster Sigfrid, något öl helst, efter J försmån den frukost jag ville
bjuda eder."

I detsamma inträdde Sigrid jemte Enevald, och som en blixt genomfor
fru Metta tanken på, att den sednare nu vore här, för att förnya den
gamla förbindelsen. Hon hann redan tänka på huru ledsamt det blefve
att mista Sigrid, men huru det nu ändå vore bra, att denna finge som
en adelsfru åter gå ut i verlden. I tanken härpå glömde hon all sin
gamla ovänskap och räckte vänligt banden åt Enevald.

Gamle herr Erik skrattade, i det han räckte honom sin hand och sade:
"Ja ja, så kommen J här, den ene efter den andre och besöken fader
Erik; men J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han får ej väckas. Nå,
nå, icke lär det just numera vara stor fara heller."

Från sin plats vid fönstret reste sig nu mäster Sigfrid Aron Forsius
och gick fram emot Enevald och Sigrid. "Miraculum är detta i sanning.
Här träffar jag eder båda! Icke ären J ju dock hans hustru, jungfru
Sigrid?"

Sigrid rodnade, men svarade sedan leende: "vore jag gift, så kallade
ni ju mig icke jungfru Sigrid."

"Det är så, ja, det är så. Underliga äro dock stjernorna, fasta och
oförryckeliga. Jag visste det ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga
icke! Jag förutsade det åt högsalig hans majestät konung Carl, att
ingen brudekrona skulle pryda edra lockar, men en kungakrona hans.
Och han lofvade mig heder och embete, om allt skulle slå in. Och
med hans krona kom ära och gunst öfver mig, men när J försvunno, då
trodde han sig ej rätt säker om, att hans krona skulle sitta qvar på
honom heller, då han ej visste om mitt prognosticon om eder visat
sig sannt. Och jag förutsade honom fara för krona och lif i det
stundande fälttåget och den spådomen väckte hans vrede, och herrar
som förföljde mig för att jag talat sanning om deras lefverne, fingo
makt att kasta mig i kedjor och fängelse för denna spådoms skull. Men
stjernorna de svika ej. Dock räddades kung Carls lif och hans krona,
ty Henrik Wrede gaf sitt lif för att rädda hans. Men stjernorna de
ljuga icke! Och efter åratal af plågor, fängelse och hård medfart,
gick jag, en förderfvad gammal man, åter ut i verlden. Men jag vet,
att stjernorna tala sanning, och jag har sökt eder, jungfru, för att
yttermera se det. Menniskan äflas och fiker och sina gerningar dem
råder hon sjelf före, men stjernorna länka dock ödenas gång, och hvad
i dem står skrifvet, det sker. Det må gälla konungars med diamanter
sirade krona, eller en liten flickas gröna krans."





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Sigrid Liljeholm" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.