Title: Om medeltidens skådespel
Author: Ingelius, Gustaf Edvard
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Om medeltidens skådespel" ***


OM MEDELTIDENS SKÅDESPEL

och deras fortgång till sednare tider,
med särskildt fästadt afseende vid
Finlands äldste dramatiske författare
_Jakob Pehrsson Chronander_.


Akademisk afhandling
      hvilken,
med den vidtberömda Historisk-Filologiska Fakultetens
vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland tillstånd,
till offentlig granskning framställes

        af

D:r Gustaf Edvard Ingelius,
Vice Bibliothekarie,
uti historisk-filologiska lärosalen
den 25 September 1861
p.v.t.f.m.



Kristendomen är lifsgrunden för menniskoslägtets högsta andeliga
utveckling. På en tid då ett allmänt sedligt förfall hade genomträngt
det verldsbeherrskande romerska riket, då den menskliga anden,
omtöcknad af mörker, förgäfves sökte en lösning af lifvets djupaste
frågor, kom "i tidens fullbordan" "ett ljus till hedningarnas
omvändelse", "vägen, sanningen och lifvet."

Ur denna lifgifvande källa begynte den moderna vetenskapen och konsten
att framvälla. Men detta skedde först småningom under seklers tysta
arbete. Allt vetande har sin historiska kontinuitet. Derföre fortlefde
ock, efter kristendomens uppträdande i verlden, den hedniska litterära
kulturen ännu länge, ehuru alltmer vissnande och vanställd. Slutligen
funno antikens engång så herrliga litterära alster sin graf under den
nedstörtande romerska verldskolossens ruiner. Blott några fragmenter af
vetandets skatter räddades från gruset af den allmänna förstörelsen.

Romarene kände sig aldrig rätt hemmastadde i konstens ideala verld.
Skönhetsbegreppet uppnådde hos dem aldrig någon högre sjelfständig
utveckling, jemförlig med den hos Grekerne, sånggudinnornas och
gracernas förklarade gunstlingar. Men behofvet af litteraturens och
konstens lifvet förädlande njutningar blef dock på längden oafvisligt.
Och Romarene voro lycklige nog att i sådana saker, dem de sjelfve icke
förmådde frambringa, finna de värdigaste föremål att efterlikna i
Hellas' ovanskliga snillefoster. Dramatiken, som klarare än något annat
afspeglar det nationela medvetandet hos folken, kan äfven derföre sägas
vara den högsta konstarten, om den ock icke alltid utvecklar sin
blomkrona skönast och herrligast då folkanden i politiskt och socialt
afseende uppnått sin höjdpunkt, utan stundom förr, stundom sednare.
Emellertid sammanföll i Grekland, den antika konstens mönsterland,
dramatikens kulmination med det politiska lifvets högsta utveckling.
Med den politiska frihetens och den sedliga kraftens förfall aftynade
det grekiska dramat. Rom ärfde det besegrade folkets kultur, men den
grekiska inspirationens skaparekraft i diktens underverld kunde hon ej
ärfva. Derföre blef äfven Roms dramatiska poesi i allmänhet
osjelfständig.

Medeltidens skådespel kunna icke rätt uppfattas utan
kännedom om och sammanhang med den hedniska theatern, sådan den
företedde sig under de första kristna seklerna, då polytheismen var
herrskande, samt ännu en längre tid derefter. Derföre torde ock en kort
framställning af denna theaters tillstånd, så vidt detta blir möjligt
ur de torftiga underrättelser, man härom äger i behåll, här försvara
sitt rum.

Efter den romerska republikens undergång, och sedan
riket erhållit ett monarkiskt statsskick, undanträngdes den
efter grekiskt mönster bildade tragedin och komedin nästan
helt och hållet af _pantomimen_. En öfvergång till dessa
dramatiska föreställningar utgjorde _mimerna_, ursprungligen
åtbördsspel med dans, hvartill längre fram fogades monolog eller
dialog. De voro ett slags till en del skrifna, till en del
improviserade farcer, föreställande scener ur det romerska folklifvet,
med nog grofkornigt skämt, gränsande till det obscena. Dessa små dramer
uppfördes af skådespelare utan masker. Qvinnorolerna spelades nästan
alltid af qvinnor. På Caesars tid synas mimerna erhållit en större
regelbundenhet samt ett mera bildadt språk än tillförene. De förekomma
ännu i det fjerde seklet.[1]

Pantomimen, hvilken sedan kejsaretiden såges blifvit införd, var
väsendtligen åtbördsspel. Med förtjusning sågos pantomimerna, dessa
lefvande statyer, hvilka med talande mimik konstnärligt kunde uttrycka
de finaste nyanser af de lidelser som uppröra ett menskligt hjerta,
samt utföra en dramatisk handling med en sanning, som gjorde det talade
ordet umbärligt. Också slösa flere författare de mest öfverdrifna
loford på pantomim-skådespelarenas talang. Så såger t.ex. Cassiodorus:
"His sunt additae orchestarum loquacissimae manus, linguosi
digiti, silentium clamosum, expositio tacita", samt "Quibusdam
gesticulationibus facit intelligi quod vix narrante lingua aut
scripturae textu possit agnosci." Och Cyprianus uttrycker sig angående
samma sak: "Cui ars sit _verba_ manibus expedire".[2] Men ehuru
pantomimen förnämligast genom sitt åtbördsspel i förening med dans vann
sin stora ryktbarhet, ingick, såsom beståndsdel i skådespelet, äfven en
text benämnd _canticum_, som afsjöngs med musikaliskt accompagnement,
hvadan uttrycket: _agere, saltare canticum_ begagnades i betydelsen af
uppföra en pantomim. Stundom, ehuru mycket sällan, utfördes
representationen utan musik och _canticum_, hvilken sistnämnda vanligen
lånades ur tragiska och episka poeter samt äfven annorstädes ifrån.[3]

Uti pantomim-balletten, som uppnådde den högsta elegans och
fullkomlighet i sitt slag, uppträdde i sednare tider äfven aktriser,
med de mest obeslöjade behag. Sådana representationer förekommo äfven i
enskilda hus vid festmåltider. Danserskor från Grekland, Syrien,
Spanien och andra länder infunno sig på sådana banketter. Ännu i fjerde
och tillochmed femte seklet synas pantomimerna, hvilka funnos till ett
otroligt stort antal, hafva åtnjutit publikens oförminskade ynnest.[4]
Men denna smak var i sedligt afseende ytterst förderflig både för Rom
och provinserna, ty öfverallt hade den passionerade förkärleken för
pantomimen inträngt. Också söka många författare i pantomim-spelen en
af de väsendtligaste orsakerna till det stora rikets gränslösa
sedeförderf.[5]

Men ehuru nu pantomimerna, hvilka genom sitt talande åtbördsspråk
lyckades göra sig begripliga för alla de talrika massor af menniskor
af olika nationalitet som strömmade till Rom, företrädesvis omhuldades,
och härjemte smaken för gladiators- och djurstrider samt kappränningar
var allmän och liflig, fortfor dock äfven komedin oafbrutet under de
tre första kristna seklerna samt förekommer ännu i det fjerde.
Tillochmed den antika äfvensom den derefter bildade tragedin, ehuru
beröfvad den fordna choren, hade under nämnda tid ännn icke utdött
Först efter förra hälften af det femte seklet synes hon spårlöst
försvinna. Till bevis för dessa sceniska föreställningars tillvaro kan
anföras, att Lactantius upphäfver sig emot sin tids komedi och tragedi
för deras osedliga innehåll, att Claudianus omnämner tragedin och
komedin, samt att Chrysostomus omtalar särskilda roler som aktörerna
spelade. Men dessutom finnas i behåll två komedier från det fjerde
seklet: _Ludus septem sapientium_ och _Querolus_. Den förra, författad
af Ausonius, är en liten pjes, bestående blott af på hvarandra följande
monologer, utan handling och upplösning.[6] Den sednare, Querolus, "det
sista stora monumentet af den antika komedin",[7] såsom Magnin säger,
enligt styckets prolog en imitation af Plauti _Aulularia_, innehåller
många kristna tankar samt afspeglar det fjerde seklets seder lifligare
än något annat arbete. "Cet ouvrage", såsom han vidare yttrar sig "est
à la fois une comédie de caractère, de moeurs et d'intrigue,
étincelante d'esprit, de verve et de poésie".[8] Dessutom återstå
fragmenter af ännu några andra skådespel.[9]

Sålunda fortforo så väl _ludi circenses_ som _ludi scenici_ ännu under
loppet af det fjerde seklet. Polytheismen var för djupt inrotad i
tänkesätt och seder för att de gamla skådespelen, för hvilka den stora
massan vurmade, skulle kunnat utan den största svårighet utplånas.
Dualismen mellan den nya verldsomskapande kristendomen och den gamla
hedniska traditionen upphörde blott långsamt med den sednares
utrotande. Detta låg i sakens natur. Också förestafvade de förste
kristne kejsarnes politik skonandet af hedniska seder och bruk så vidt
möjligt var. Äfven theatern tolererades, ehuru man ej härvid förfor
konseqvent. Först under Gratianus och Valentinianus begynte ett mera
systematiskt anfall emot den hedniska theatern. Den förra förbjöd alla
spektakel på de stora kyrkohögtiderna samt söndagarna. Ett dylikt
förbud finnes utfärdadt äfven af Theodosius. Men folkets passion för
dessa nöjen ville icke vika. Derföre finner man ock att ännu Honorius
auktoriserade de gamla skådespelen, likväl med förbud emot offer och
hednisk vidskepelse. Under honom blefvo dock gladiatorstriderna, hvilka
redan Constantinus, ehuru utan verkan, hade förbjudit, nästan utrotade.
Endast några spår häraf förefinnas ännu sednare.[10]

Att den förderfvade hedniska theatern skulle från kristligt-moralisk
synpunkt blifva ett föremål för det högsta ogillande, är sjelfklart.
Också underläto icke kyrkofäderna att med värma och kraft uppträda emot
alla arter af de antika skådespelen. Tertullianus anför i sin skrift
"de spectaculis" bland annat, att, ehuru han medger det den heliga
skrift på intet ställe uttryckligen förbjuder skådespel, den kristne
genom dopet afsvurit sig djefvulen och allt hans väsende samt derföre
borde afhålla sig från förlustelser, uti hvilka hedniskt afguderi så
väsendtligen ingick. Den kristnes hjerta borde vara den heliga andes
fridlysta tempel, aflägsnadt från lidelsernas strider. Man skulle
derföre afhålla sig från den farliga scenen, der syndiga tankar och
handlingar drefvo sitt demoniska spel. Och äfven i konstnärligt
afseende borde man ringakta representationer, hvilkas idkare voro
belagda med allmän infami.[11] Clemens Alexandrinus finner likaså i
lidelsernas väckande samt särskildt i komediernas och pantomimernas
upprörande obsceniteter ett kraftigt skäl att förklara sig
emot theatern. Cyprianus säger, att mimerna helt oförtäckt
lära äktenskapsbrott och otukt. Med kraft ifrar Lactantius
emot de sedeförderfvande skådespelen; emot komedin med dess
företrädesvis erotiska motiver, ett gift så mycket farligare, som
språkets och formens behag kastade en förförisk slöja öfver
sinligheten; emot tragedin, som befläckades af mord, blodskam och andra
gräsligheter; samt emot histrionernas och mimernas all sedlighetskänsla
på det gröfsta hånande framställningar. Derföre och emedan de gamla
skådespelen stodo i den innersta förening med den hedniskt-religiösa
kulten, borde de undflys, såsom afledande sinnet från den ende, sanne
Gudens dyrkan. Hufvudsakligen samma skäl anför Chrysostomus emot
theatern. Kristendomen hade då redan någon tid varit statsreligion, men
passionen för skådespel derigenom ingalunda aftagit. Tvertom uppträdde
kristne sjelfve såsom skådespelare. Äfven Augustinus hänrycktes i sin
ungdom af den herrskande theaterlusten, såsom orden: _rapiebant me
spectacula theatrica_ uti hans _Confessiones_ utvisa. Men sednare
ogillade han högeligen dessa nöjen såsom närande hedendomen i
menniskans hjerta. -- Dylika bevekelsegrunder som kyrkofäderne anfört
emot den antika theatern, hafva äfven andra andeliga uttalat.[12]

Öfverhufvud befinnes den gamla kristna kyrkan hafva fördömt theatern
såsom hednisk och förderfvad.[13] Tillochmed åtskilliga kyrkomöten
fattade stränga beslut emot densamma. Skådespelare fingo icke blifva
kristne förrän de hade öfvergifvit sitt yrke, och blefvo uteslutna ur
den kristna kyrkans gemenskap om de återgingo till scenen. Efter
allvarlig bot och ånger kunde de dock blifva befriade från en sådan
exkommunikation, mot vilkor att icke mer återvända till denna djupt
föraktade samhällsklass, hvars medlemmar icke blott af allmänna
opinionen utan äfven genom af högsta makten utfärdade edikter
stämplades såsom _inhonestae personae_, och ansågos såsom utan
räddning förlorade varelser.[14]

Undergräfna, såsom vi hafva sett, af staten och kyrkan, synas efterhand
mest alla skådespel upphört i det vestra romerska rikets provinser,
under loppet af det femte seklet. De med allt skäl fördömda demoniska
lustbarheterna funno icke mer någon tillflyktsort. Öfverallt ramlade
theatrarna, och tidens armod mägtade ej ur gruset återuppresa dessa
kolossala konst-monumenter, hvilka blifvit oskärade af en helgerånande
oren ande.[15] Blott i Rom och Ravenna qvarstodo theatrarna något
längre,[16] utan att den antika konstens bättre ande, som hade vikit
samtidigt med försvinnandet af Roms sedliga kraft, någonsin mer kunde
frammanas.

Det var de stora folkvandringarna som fulländade den hedniska theaterns
ruin. De vilde krigarena räckte en hjelpsam hand att utföra det
katholska presterskapets straffdomar emot densamma, helst förstörandet
af dessa hedendomens stamhåll förklarades för en Gudi behaglig gerning.
Inträdande uti en helt ny krets af idéer, uti en verld, för
hvars kultur de utan traditionens upplysande fackla voro alldeles
fremmande, öfverlemnade sig de barbariska horderna åt en blind
förstöringsdrift. Också lyckades det förträffligt att tillintetgöra
konstskapelser som nnmera saknade all lifgifvande princip. Och den
antika theaterns öde att upphöra såsom konstanstalt var härigenom
afgjordt, helst dess förstörare saknade allt begrepp om densamma såsom
sådan, och dessutom voro nästan fullkomligt obekanta med
dess prestationer. Med rätta uttrycker sig derföre Magnin:
"Le moyen âge n'a pas connu le grand théâtre antique: à peine les
barbares ont-ils entrevu la dernière ombre de ces admirables
solennités, et entendu le dernier écho de la dernière comédie grecque
ou latine".[17] Dock alldeles spårlöst försvunno likväl icke alla den
antika dramatikens elementer. Men härom länge fram.

Med medeltiden inträdde ett nytt, vigtigt tidskifte i den
menskliga andens utvecklings-process. Såsom sjelfva namnet
utmärker, var det medeltidens mission att förmedla den antika
bildningen med den moderna. Väl har detta påstående skenet emot sig. Ty
den vandalism, med hvilken man öfverhufvud förfor emot antikens
litteratur- och konstalster, synes hellre vittna om en förödelsens
styggelse än om en traditionel anknytning vid en föregående
kultur. Men den ännu i sina ruiner vördnadsbjudande grekiskt-romerska
civilisationen, förädlad och helgad genom kristendomens
verldsombildande makt, inympades icke dessmindre tyst och omedvetet hos
de talrika nya folk som nu uppträdde på den europeiska verldstheatern,
för att i brokig, ofta fantastisk, färgskiftning afspegla de gryende
nationaliteterna. Den allmänna menskliga bildningen, då högst
representerad af den antika, utvecklades sålunda på nationel grund och
botten. Väl är det uti det halfdunkel som höljer medeltidens hela
bildningsprocess mycket svårt att upptäcka alla de källsprång, ur
hvilka den antika knlturen inströmmat i det moderna medvetandet. Men
derföre är man icke berättigad att förneka den traditionela bildningens
allmänna lag. Och skulle icke kulturen så hafva fortgått, vore äfven
den såkallade "renaissancens" tidehvarf oförklarligt.

Men huru är det med denna bildningens historiska kontinuitet i
dramatiskt hänseende sedan den antika theatern, såsom här ofvan
nämndes, hade försvunnit? Besvarandet af denna fråga inleder oss i
utredningen af dramats ursprung.

Den mimiska instinkten är dramats källa. En sådan imitations-drift
förefinnes i alla tider och hos alla folkslag, äfven dem som stå på den
lägsta grad af bildning. Upplyste resande intyga, att de tillochmed hos
vildarne i det inre Afrika och på söderhafvets öar samt annorstädes
sett små dramer uppföras, stundom beledsagade af sång och dans samt
pantomim-spel. Det dramatiska sinnet synes derföre vara menniskonaturen
medfödt. Det är en plastisk drift som röjes äfven hos barn, hvilka
gerna i sina lekar efterhärma fullväxta personer eller ock återgifva
scener ur sin egen lilla verld.[18]

Men emedan all skön konst ursprungligen utgår ur religiös grund, bära
äfven de äldsta dramatiska föreställningarna prägeln af detta ursprung.
Och det är presterskapet som i samhällenas första tider, icke blott hos
antikens kulturfolk, utan öfverallt, såsom innehafvare af all
intelligens och gudomens tolkar, haft det största inflytande äfven på
dramats utbildning.[19] Hvarje folk har således halt sitt sacerdotala
drama. Och ju innerligare presterskapet beherrskat folkets tänkesätt
och inbillningskraft, desto mer uteslutande har ock dramat varit bundet
vid den religiösa kulten. Derföre synes ock Judarnes dramatik hafva
inskränkt sig till dramatiska elementer i deras gudstjenst: en
praktfull tempel- och offertjenst, tempelmusik, offerdanser och
dramatisk vexelsång. För öfrigt hafva Judarna, hvilka liksom
Muhammedanerna afsky bilderdyrkan och anse hvarje afbildning af Gud
och af menniskogestalten, emedan denna är skapad efter Guds beläte,
för syndig och hednisk, i likhet med de sednare motvilja för den
imiterande dramatiska konsten.[20] Med förbigående af andra folkslag,
i hvilkas religiösa kult man upptäckt dramatiska elementer, bör här
omnämnas, att äfven hos Grekerna, den antika bildningens högsta
representanter, dramat utgått ur samma källa. I den lyriska chorsången
i förening med dans, ur hvilken detsamma ursprungligen härflutit,
röjer sig en religiös betydelse. Denna sång var en vexelsång emellan
chorföraren och hans följeslagare, uti hvilken den förre reciterade
Dionysos' öden och choren uttryckte i dithyramber de känslor af sorg
och glädje, som härunder framkallades. Och emedan Dionysos benämnes
"befriaren" från jordlifvets tvång och vedermödor, kan man icke undgå
att i denna myth finna "det personifierade uttrycket af en hedendomens
dunkla längtan efter den som komma skulle", ehuru icke i kristendomens
rent andliga mening.[21]

I grund af detta dramats allmänna religiösa ursprung, bör det icke
förvåna att äfven en kristlig dramatik skulle uppstå. I sjelfva verket
finner man spår häraf i litterära produktioner redan från det andra
kristna seklet. Och från det fjerde århundradet äger man en tragedi,
Khristos paskon, tillskrifven Gregorius Nazianzenus. Detta dramatiska
alster, hvilket till en betydlig del är lånadt från åtskilliga af
Euripides' tragedier, söker att i klassisk form ingjuta ett kristligt
innehåll, ehuru detta tillfölje af nämnda lån måste blifva nog
grumladt. Också förtäljes sjelfva handlingen blott genom budbärare.
Chorens idé är den antika. Marias klagan öfver Frälsarens lidande, som
framstår såsom styckets egentliga medelpunkt, är icke utan drag af hög
pathos. Denna tragedi, som icke var bestämd för scenen, innehåller
embryoniskt det ämne som framdeles utgjorde kärnan af det kristna
dramat.[22]

Det är i den fornkristna _gudstjensten_, med dess återlösningsverket
betecknande symboler, man bör söka ursprunget till ett kristligt drama.
För att fästa ett vid hedendomens sinliga åskådningssätt traditionelt
bundet folk vid den nya läran, var det nödvändigt att gifva den kristna
kulten en så vidt möjligt var till ögat och fantasin talande gestalt.
En sådan framställde ock den kristna urliturgin, efter hvilken alla
följande liturgier, ehuru i förkortad form, äro bildade. Föremålet för
detta storartade symboliska drama var, såsom antyddes, en sinnebildlig
framställning af Kristi hela återlösningsverk. Derföre ingingo
häri, såsom momenter, redan skapelsen och syndafallet. Längtan efter
förlossning, profetiorna om densamma, samt deras fullbordan genom
Kristi födelse äro lifligt betecknade. Likaså Frälsarens läroembete
samt hans död såsom ett försoningsoffer för mensklighetens synder.[23]
Väl är det sannt, att dessa symboler ännu icke utgöra drama, i ordets
egentliga betydelse. Men _vexelsångerna_ emellan presterskapet, cboren
och församlingen -- de så kallade antiphonierna och responsorierna --
samt _vexeltalen_ emellan biskopen, presbytererne och diakonerne,
innehålla redan, jemte förenämnda symboler, dramatiska elementer,[24]
som erhöllo en högre utbildning i sednare hälften af sjette seklet,
genom Gregorius den Store, uti nattvardsmessan.[25]

Ur dessa elementer på kristligt-religiös grund och botten uppstod
medeltidens drama under sjelfva tempelhvalfvet.[26] Man åtnöjde sig
icke på längden med en blott symbolisk liturgi, så imponerande den än
var. Icke heller var det tillräckligt att man i religionens tjenst
dessutom hade införlifvat poesin, musiken, målarekonsten och
skulpturen, för att gifva ett rikare, mångsidigare uttryck åt de
kristna idéerna. Den lifliga och naturfriska fantasin fordrade en ännu
större Åskådlighet. Och detta föranledde formliga dramatiska
framställningar, förnämligast af Kristi lefverneshistoria,
föranstaltade af presterskapet, sedan det icke mer kunde stäfja
massornas oemotståndliga skådelystnad. Det var sjelffallet att sådana
skådespel, som utgingo ur kyrkans eget sköte, äfven skulle ställas
under dess presters omedelbara tillsyn och ledning. Dramats heliga
föremål hade i annat fall så lätt kunnat oskäras. Också uppträdde, så
vidt kändt är, endast personer tillhörande det andliga ståndet länge
uteslutande på den nya scenen. Men var ens sådane skådespelares
uppträdande berättigadt? kunde man härvid fråga. Hvarföre icke?
Kristendomen innehåller intet emot skön konst fiendtligt. Hon qväfver
och dödar icke det sinliga, utan genomtränger detsamma renande,
helgande, förklarande. Hon är en förmedling af det sinligt sköna och
det andligt sanna. Och detta begrepp är verkliggjordt såsom ideal i
Guds menniskovordne son, hos hvilken "gudomens fullhet bodde
lekamligen." Ur denna sublima dogm har, liksom hela den moderna sköna
konsten, äfven den moderna theatern härflutit och har i densamma sitt
berättigande.[27]

Tiden, när de första skådespelen uppfördes i kyrkorna, kan väl aldrig,
i anseende till det ogenomträngliga dunkel, uti hvilket den äldre
medeltiden är insvept, noga utredas. Också är det omöjligt att till
punkt och pricka utpeka på verldsuret den stund då en bildningsart,
vare sig hvilken som helst, först uppträder. Vetenskapen, konsten,
samhällsinstitutionerna, -- äro alla i detta hänseende oupplösliga
gåtor.

Vi hafva i det föregående antydt, att hvarje folk haft
sin hierarkiska period, då presterskapet i religionens namn
beherrskade all intelligens. Så hafva äfven de kristna folken haft sin
hierarki, och denna ganska långvarig. Ända från den tid då kristendomen
upphöjdes till statsreligion, samt isynnerhet efter det de germaniska
folkslagen hade bildat stater på det vest-romerska rikets ruiner,
fortfor denna hierarki, visserligen stundom tillochmed häftigt
bestridd, men aldrig besegrad, att äga bestånd till utgången af det
trettonde seklet, samt att äfven derefter, ehuru till sitt innersta
undergräfd, vara den makt som gaf grundtonen åt medeltidens idéer ända
till dess reformationen ohjelpligen bröt den katholska enheten och
inledde den menskliga anden uti en väsendtligen modifierad
begreppssfer. Dessa allmänna konturer äro här uppdragna, för att inom
denna ram kunna gifva en teckning af medeltidens theater.

Medeltidens andliga skådespel, utgångna, såsom vi hafva sett, ur
liturgin, hade, liksom den sistnämnda, ursprungligen till föremål en
framställning af Kristi återlösningsverk. Men emedan dramat icke kunde,
såsom den blott symboliskt betecknande liturgin, på engång återgifva
alla facerna i detsamma, inskränkte man sig till att på de
högtidsdagar, då särskilda momenter ur Frälsarens lif och
verksamhet utgjorde gudstjenstens föremål, liksom i skilda
akter, en för hvarje helgedag, dramatisera den motsvarande
bibeltexten. Derföre återfinnas ock i dessa skådespel högtidsdagarnas
kyrkotext antingen helt och hållet eller till en del. Och för alla de
kyrkofester som särskildt behandla Jesu lefverne, ända från julen till
Kristi himmelsfärd, äger man i behåll religiösa skådespel, hvilka
utgöra medeltids-dramats hufvudcykel.[28]

Ämnet var det sublimaste, man kunnat välja för dramatisk behandling.
Härom yttrar sig en författare: "Zuerst im Advent die Vorbereitung,
gleichsam der Prolog zu dem ergreifenden Schauspiel, dann im
Weihnachtsfest die Geburt des göttlichen Helden; in dem der
unschuldigen Kinder und der Epiphanien die bedeutsamsten Momente,
welche seine Wiege umgeben und sein Jugendleben erfüllen; hierauf in
jedem der einzelnen Festtage, welche den Ostercyklus bilden, die
Gedächtnissfeier der Passion und Auferstehung in ihren wichtigsten
Umständen; im Himmelfabrtsfeste zuletzt der Schlussact des göttlichen
Lebens: hier haben wir ein Ganzes von höchst dramatischer Gestalt, und
das geistliche Schauspiel musste durch Anschliessen an diesen Typus von
selbst zu weiterer Ausbildung gelangen".[29] Men detta skådespel,
sådant det uppfördes, företer en väsendtligen episk karakter, i det
detsamma, fullkomligt obekymradt om de så kallade dramatiska enheterna,
i antik och modern mening, framställer en cykel af handlingar såsom ett
helt, och hvarje särskild handling, från början till slut omständligt
utförd, såsom en del af det hela. Uti en sådan handlingarnas
gruppering, så vidt möjligt var, i organiskt sammanhang i
öfverensstämmelse med bibelordet, hvilken måste betraktas såsom den
enda möjliga enheten i medeltidens andeliga drama, öfverensstämmer
detta med tidehvarfvets skulptur och måleri, som äfven älskar att i
grupper framställa hela den heliga historien.[30] En sådan på episoder
rik mångfald är väl, äfven i dramatiskt hänseende, icke fremmande för
den romantiska poesin öfverbufvud, men dennas sjelfständighet, att i
sig upptaga samt med fantasins rätt och frihet gestalta och utbilda
verklighetens stoff, hvaraf hon eljest är bunden,[31] saknade det
religiösa medeltidsdramat, så länge det strängt höll sig till
bibelordet. Derföre kunna icke heller de esthetiska konsttheorierna
tillämpas uppå detsamma.

De bibliska skådespelen, hvilka ursprungligen öfverallt i de katholska
länderna voro affattade på det latinska kyrkospråket och utgjorde en
del af sjelfva kulten, fortforo, till en del ännu i det trettonde
seklet, att på nämnda språk uppföras af personer tillhörande det
andeliga ståndet. Det latinska andeliga dramat uppnådde tillika med
hierarkin under loppet af det elfte, tolfte och början af det
trettonde århundradet sin höjdpunkt. Det var äfven då måleriet,
skulpturen och musiken, i kyrkans tjenst, i de vördnadsbjudande
göthiska domerna -- dessa medeltidens mästerverk -- lifiigast uttryckte
den kyrkligt-hierarkiska idékretsen.[32] Men någon högre utbildning
kunde, af skäl som redan blifvit antydda, sådana skådespel likväl icke
uppnå. Det latinska språket, som var okändt af den stora mängden, var
härtill äfven en väsendtlig orsak, ibland annat derföre, att den
nödvändiga vexelverkan emellan scenen och publiken härigenom stördes.
Dessutom gjorde de spelandes ringa antal, att ingen mera komplicerad
dramatisk handling kunde utföras.

Också innehöllo oftanämnda skådespel i början ganska ringa af det man
kunde benämna dramatiskt. De voro då kanske endast mimiska
framställningar af ritual-böckernas texter, hvarmed stundom förenades
profeterande scener ur gamla testamentet samt visioner ur Johannis
uppenbarelsebok, utförda af de spelande såsom tableaux vivants.
De liturgiska vexelsångerna, antiphonierna och responsorierna, gåfvo
härtill en slags musikalisk-dramatisk dialog, hvilken först sednare
erhöll en större utsträckning, sedan ritualtexterna, förbundna med
bibelställen, utbildats till mera sammanhängande episkt-dramatiska
berättelser uti recitativet (_cantitatio_) och den egentliga
kyrkosången (_cantus_). Genom de föredragandes gående fram och tillbaka
erhöll taflan mera lif och rörelse, hvarigenom en dramatiskt framställd
handling upprann.[33] Ur denna musikalisk-lithurgiska grund utvecklades
småningom det andeliga skådespelet.

Såsom förut blifvit nämndt, utgjorde de särskilda kyrkofesterna till
åminnelse af Frälsarens lefverneshistoria det första och förnämsta
ämnet för den kristna dramatiken. Redan i slutet af det fjerde
århundradet skall en hymn, uppstämd af presten i englarnes samt
besvarad af folket i herdarnes namn, varit nästan allmänt införd i
kyrkorna.[34] Och sedan ett halfbarbariskt folk blifvit det herrskande,
begynte presterskapet, för att tillfredsställa dess vid sinliga bilder
bundna fantasi, att, till minne af Kristi födelse, i kyrkorna under
julhelgen inrätta en krubba -- _praesepe_ --, för att kunna gifva de
händelser som inträffade vid Kristi vagga en dramatisk form. Uti samma
helgade rum framställdes likaledes på ett theatraliskt sätt de tre
konungarnes tillbedjan af Kristusbarnet samt huru desamme åt den
nyssfödde Frälsaren framburo sina håfvor. Äfven magernes stjerna
figurerade vid detta tillfälle. Och redan från fjerde seklet äger man
en vexelsång emellan Maria och magerne, tvifvelsutan bestämd att
utföras i kyrkan.[35] Sådana julspel befinnas stundom haft ett
vidsträckt omfång. Så förekomma i dem än menniskans skapelse, än
syndafallet, än profetior om återlösarens ankomst m.m. Dessa
skådespel slutas icke heller, alltid med Kristi födelse och dermed
närmast förenade omständigheter. Man har exempel uppå, att desamma
utsträckts till den heliga familjens flykt till Egypten samt Guds
befallning om dess återvändande. De gammaltestamentliga parallelerna,
hvilka i julspelen användas, förefalla ofta nog sökta: t.ex. paradiset
såsom en motbild af stallet i Bethlehem, Rachels klagan öfver sina barn
såsom en förklang af Marias klagan, det bethlehemitiska barnamordet,
såsom förebildande Kristi lidande, återvändandet från flykten till
Egypten, hans uppståndelse från de döda o.s.v.[36]

Men ibland kyrkohögtiderna erbjöd Påsken, som redan på Constantin den
Stores tider firades med synnerlig prakt, under många festliga dagar
sjelfmant anledning till uppförande af talrikare andeliga skådespel än
någon af de öfriga högtiderna. Också insåg presterskapet, under den
hierarkiska perioden, ganska väl nödvändigheten af att efter den långa
fastan upplifva sina åhörares sinnen äfven genom dramatiska
representationer, hvilka derjemte voro egnade att genom lefvande
åskådning djupare inskärpa kristendomens dogmer hos ett folk som var
genomträngdt af en lågande, ehuru blind auktoritetstro. Derföre
erhöll ock det så kallade påskspelet, _ludus paschae_, efterhand en
utsträckning, som omfattade icke blott Kristi lidande, död och
uppståndelse samt stundom äfven hans himmelsfärd, ja någongång
tillochmed sjelfva yttersta domen, utan härtill ännu icke mindre
Frälsarens hela öfriga lefnadshistoria än profetiorna om hans ankomst
till verlden.[37]

Det torde blifva omöjligt att afgöra, hvilken af de kristna
kyrkohögtiderna först blifvit dramatiskt framställd. Kanske voro flera
ibland desamma nära nog samtidigt föremål för en sådan behandling. Men
de äldsta och talrikaste till gudstjensten sig hänförande
skådespelstexter, man känner, äro de latinska påskspelen.[38] Dessa
synas närmast blifvit föranledda af en symbolisk handling,
föreställande Kristi grafläggning, hvilken förekommer såsom en
mycket gammal sed i den kristna kyrkan. Man plägade nemligen
långfredagseftermiddagen nedlägga crucifixet uti ett inom sjelfva
templet iuredt grafkapell, för att derifrån, påskmorgonen under
högtidlig sång, upplyfta detsamma. Folket sammanströmmade
i täta massor för att åse denna Kristi uppståndelse betecknande
korsupphöjelse-ceremoni. Men emedan den vidskepliga tron hade rotfästat
sig hos mängden, att hvarochen som med egna ögon kunde vara vittne till
detta upplyftande af crucifixet icke skulle dö under det löpande året,
blef det en nödvändighet att besluta, det denna ceremoni skulle
förrättas af presterskapet inom lyckta dörrar före folkets inträdande i
kyrkan.[39] Härifrån var öfvergången lätt till ett dramatiskt utförande
af Kristi uppståndelse. Också äger man åtminstone redan från det
elfte seklet en anvisning härtill uti ett latinskt _Mysterium
Resurrectionis_. Saken gäller den scenen, då qvinnorna framgingo till
Kristi graf, hvilken utfördes af tre andelige män uti en drägt som
skulle föreställa de tre Mariornas: _Primum procedant tres fratres
praeparati et vestiti in similitudinem trium Mariarum.[40] Den
dramatiska tillgången härvid framlyser klarare uti följande mera
omständliga framställning: Duo sacerdotes se cappis induunt, sumentes
duo thuribula, et humeraria in capita ponent, intrantes chorum,
paulatim euntes versus sepulchrum, voce mediocri cantantes: _quis
revolvet nobis lapidem_, quos diaconus, qui debet esse retro
sepulchrum, interroget psallendo: _quem quaeritis_, deinde illi: _Jesum
Nazarenum_, quibus diaconus respoudet: _non est hic_. Mox incensent
sepulchrum et dicente diacono: _ite, nuntiate_, vertent se ad chorum,
remanentes super gradum, et cantent: _surrexit dominus de sepulchro_
usqve in finem. Finita antiphona domnus abbas incipiat: _te deum
laudamus_ in medio ante altare, moxque campanae sonentur in
angularibus.[41] Ifrån det tolfte århundradet har man en teckning af
meranämnde scen, uti hvilken man ser tre prester klädde som qvinnor,
bärande rökelsefat, samt engeln, sittande på den toma grafven.[42] Mone
har meddelat ännu åtskilliga andra, mera utvidgade, påskspelstexter
ifrån det trettonde och fjortonde århundradet. Uti några af dem
uppträda, utom förut nämnda personer, äfven Frälsaren (dominica
persona) och flere eller färre apostlar, samt uti ett stycke dessutom
profeterna. Dessa skådespel innehålla jemte kyrkotexten oftast äfven
rimmade verser, hvilka sistnämnda, ehuru af kyrkan icke auktoriserade,
likväl tolererades, med vilkor att de voro affattade i kyrkostil. Härom
upplyses man af ett i de fransyska kyrkorna hållet latinskt påskspel,
från det trettonde århundradet, uti hvilket följande anvisning lemnas:
"si qui autem habent versus, de hac repraesentatione compositos, licet
non autenticos, non improbamus_".[43] Såsom profstycke af ett påskspel,
samt för att härjemte ännu närmare belysa det ofvansagda, må här
meddelas följande, hufvudsakligen af kyrkotext bestående, dramatisering
af scenen vid grafven.

_In reeurrectione_.

Angelus dicit.
Quem quaeritis in sepulchro, o christicolae?

Mulieres respondent.
Jesum Nazarenum crucifixum, o coelicola.
Angelus dicit.
Non est hic, surrexit sicut praedixerat; ite, nuntiate,
quia surrexit de sepulchro.

Mulier secum cantat.
Quis revolvet nobis ab ostio lapidem, quem tegere
sanctum cernimus sepulchrum?

Angelus inquirit.
Quem quaeritis, o tremulae mulieres, in hoc tumulo plorantes?

Respondent mulieres.
Ihesum Nazarenum crucifixum quaerimus.

Angelus dicit.
Non est hic, surrexit, sed cito euntes dicite discipulis
ejus et Petro, quia surrexit Ihesus.

Mulieres redeuntes secum cantant.
Dicant nunc Judaei, quomodo milites custodientes
sepulchrum perdiderunt regem ad lapidis positionem? quare
non servabant petram justiciae? aut sepultum reddant, aut
resurgentem adorent nobiscum, dicentes alleluja.

Venientes autem ad discipulos dicunt.
Ad monumentum venimus plorantes, angelum domini sedentem vidimus
ac dicentem, quia surrexit Ihesus.

Chorus.
Te deum laudamus.[44]

Till de skådespel som behandla Jesu lefverne, och utgöra hufvudcykeln
af medeltidens andeliga dramer, ansluta sig närmast de så kallade
"Mariaspelen." Det var ett älsklingsämne för medeltidens skalder, att
med bildrika ord söka uttrycka den heliga Jungfruns klagan vid sin
Sons kors. Den berömdaste latinska Marieklagan är _Stabat mater_. Dessa
_planctus b. Mariae virginis_, ehuru dialogiserade, äro likväl mera
blott lyriska utgjutelser af en djup och innerlig känsla än egentligen
dramatiska alster, hvarföre de äfven oftast befinnas förbundna, såsom
rörande episoder, med Kristi dramatiserade korsfästelse och begrafning.
Dock förekommer en och annan Marieklagan såsom särskildt dramatiskt
stycke, äfvensom Mariehimmelsfärd, grundad på legenden.[45] Men
dessutom uppfördes andeliga skådespel äfven vid andra katholska
religiösa fester. Också voro några söndagsevangelier, t.ex.
domsöndagens, dramatiserade. Likaså några apokryfiska evangelier.
Och en särskild dramatisk krets, äfven den af väsendtligen andeligt
innehåll, ehuru ofta innerst uppgrumladt af djup vidskepelse, utgick ur
helgona-legenderna.[46]

Ehuru denna afhandling har en öfverhufvud alltför allmän karakter för
att här tillåta ett mera specielt skärskådande af några enskilda
dramatiska arbeten, vore den likväl nog för mycket ofullständig, om den
alldeles med stillatigande förbiginge en författarinna, hvars rykte hos
hennes landsmän varit så stort, att tillochmed de mest betydande
män skänkt henne en gärd af beundran, och att man benämnt henne _den
tionde sånggudinnan_. Om detta fruntimmer, Hrotsvitha, en nunna i det
saxiska benediktinerklostret Gandersheim, yttrar sig en af
hennes gamle biografer: "Rara avis in Saxonia visa est." Och Magnin,
som egnat hennes dramer, dem han utgifvit i fransysk öfversättning,
en kritisk forskning, säger om henne: "Cette Sapho chrétienne, ...
comme l'appellent ses compatriotes, ne fut pas seulement une merveille
pour la Saxe, elle est une gloire pour l'Europe entière. Dans la nuit
du moyenâge, on trouverait difficilement une étoile poétique plus
éclatante".[47]

Hrotsvitha uppträdde såsom författarinna under sednare hälften af det
tionde seklet, -- ett århundrade, som man är van att anse för
medeltidens stjernlösa midnatt. Så mycket större uppmärksamhet förtjena
derföre litterära prestationer, hvilka erbjuda bilden af en oas uti en
öcken, helst de förråda en nära bekantskap med Horatius, Virgilius,
Ovidius, och framför allt med Plautus och Terentius.[48] Utom
åtskilliga i poetisk form troget återgifna legender, samt några
historiska qväden, har Hrotsvitha efterlemnat sex dramer, af Celtes och
andra, men ej af författarinnan, benämnda komedier, ehuru deras
innehåll är väsendtligen af tragisk art. Dessa dramatiska arbeten äro
alla, liksom hennes öfriga litterära qvarlåtenskap, författade på
latin. Uti Hrotsvithas eget företal till sina dramer finner man
anledningen uppgifven till deras författande. Hon säger nemligen, att
många funnos, som hänförda af den klassiska litteraturens bildade språk
föredrogo de hedniska böckerna framför de heliga skrifterna. Detta
gällde isynnerhet läsningen af Terentii komedier, så befläckade dessa
än voro med lättfårdiga skildringar af fallna qvinnors osedliga vandel.
För att afleda en sådan för det kristliga sinnet förderflig lecture,
hade hon föresatt sig att, i motsats till den hedniske poeten,
dramatiskt afmåla heliga jungfrurs kyskhet (sacrarum castimonia
virginum), utan att likväl derföre sky en imitation af den omtyckte
Terentii skrifsätt.[49] Men denna imitation är af alldeles negativ art.
Den består förnämligast blott i ofvannämnda motsats: ett förherrligande
af den af kristendomen genomträngda qvinnans seger öfver frestelsen i
stället för den hedniska och omoraliska qvinnans, sådan hon tecknas i
Terentii komedier, fall och undergång. Situationerna äro stundom ganska
ömtåliga. Men hennes innerligt religiösa sinnelag afspeglar öfverallt
en skär, jungfrulig kyskhet. Diktionenn röjer intet spår af en genom
sinliga lidelser grumlad fantasi.[50]

Hrotsvithas sex dramer äro: Gallicanus, Dulcitius, Calimachus, Abraham,
Paphnutius, samt Sapientia. Dessa grunda sig på legender, hvilkas
innehåll öfverhufvud troget återgifves, så att inventionen förnämligast
inskränker sig till detaljerna. Orts- och tidsenheten är i allmänhet
icke iakttagen. Ehuru scenen är förlagd till kristendomens äldre
martyrperiod, befinnes dock det tionde seklets lokal- och tidsfärg
troget anbragt i dessa dramer, hvilka redan såsom den tyska dramatikens
äldsta kända minnesmärken äga en större betydelse.[51] Men härtill
kommer ännu deras inre värde i och för sig. Uti desamma framblixtra
drag af djup och innerlig känsla samt med psykologisk sanning utförd
karaktersteckning. Men emedan här icke är tillfälle att ingå uti en
detaljerad framställning af deras innehåll, må endast följande yttrande
af Magnin om Calimachus anföras: "La troisième comédie, _Callimaque_...
est de tous les drames de Hrosvita, celui qui, par la délicatesse
passionnée des sentimens, l'exaltation du langage et le romanesque de
la légende, se rapproche le plus du drame de nos jours. On a dit
souvent que l'amour est un sentiment moderne, né en Occident, du
mélange de la mysticité chrétienne et de l'enthousiasme naturel aux
races dites barbares. Toujours est-il bien remarquable que ce soit
Hrosvita, une religieuse allemande, contemporaine des Othons, qui nous
ait legué la première et une des plus vives peintures de cette passion,
peinture sur laquelle prés de neuf cents ans ont passé et qu'on dirait
d'hier, tant nous y trouvons déjà les subtilités, la mélancolie, le
délire de l'ame et des sens, et jusqu'à cette fatale inclination au
suicide et à l'adultère, attributs presque inséparables de l'amour au
XIX siècle".[52] Också finner Magnin, samt med honom Barack, en
öfverraskande likhet emellan Hrotsvithas "Calimachus och Drusiana" samt
Shakespeares "Romeo och Julia".[53] -- Föröfrigt må här anmärkas, att
skådespel till de heliga martyrernas ära -- likartade med Hrotsvithas
dramer, såsom äfven grundade på legender, men deruti olika, att de
synas haft till föremål endast af kyrkan kanoniserade helgon -- äro
ganska gamla, törhända samtida med de i det föregående omtalade, med
kyrkofester förbundna, latinska andeliga skådespelen. Dessa martyrspel,
icke mindre rika på underverk än Hrotsvithas så kallade komedier, stodo
i sammanhang med de pompösa processioner och de kyrkliga ceremonier som
tillhörde helgonfesternas begående. Munken Geoffroy föranstaltade i
England redan omkring 1110 uppförandet af ett skådespel, hvarom det
heter: "apud Dunestapliam, quemdam ludum de sanctâ Katerinâ _quem
miracula vulgariter appellamus_, fecit." Och en engelsk författare,
ifrån sistnämnda sekel, Stephanides säger i en beskrifning öfver
London: "Lundoniae pro spectaculis theatralibus, pro ludis scenicis,
ludos habent sanctiores, representationes miraculorum quae sancti
confessores operati sunt, seu repraesentationes passionum quibus
claruit constantia martyrym".[54]

Ibland de många uti kulten efterhand införda ceremonierna, benämndes
en, nemligen korsupphöjelsen, såsom förut blifvit nämndt,
_resurrectionis mysterium_. Det sista ordets grundbetydelse af det
dolda, det hemlighetsfulla, egnade sig väl att uttrycka Guds rikes
hemligheter i allmänhet, samt särskildt och ursprungligen den gudomliga
mandomsannammelsen samt återlösningen; derföre betecknades
ock med ordet mysterium en dramatiserad framställning af Frälsarens
lif, men förnämligast af hans lidande och död samt uppståndelse ifrån
de döda.[55] Annu i trettonde och fjortonde seklerna kallades endast
sistnämnda skådespel mysterier.[56] Härefter begynte bibliska skådespel
i allmänhet äfvensom de på helgonlegender grundade att erhålla detta
namn. Och slutligen erhöllo mysterierna en ännn mera omfattande
betydelse, så att äfven verldsliga skådespel af allvarligare innehåll
erhöllo denna benämning.[57]

Mysterierna -- till sitt begrepp således ursprungligen identiska med
påskspelen -- synas från det elfte seklet varit allmänna i Frankrike,
Tyskland, England, Italien och Spanien.[58] Uti hvilket af dessa
länder, de först uppstått, är icke tillräckligt utredt. Men likartade
principer framkalla öfverallt likartade fenomener. Och religionen var
under medeltiden den medelpunkt, från hvilken alla så väl det enskilda
som det offentliga lifvets facer såsom radier utgingo. Man kunde
derföre deraf sluta, att mysterierna framträdt något så när samtidigt
uti ofvansagda länder. Dock hafva några författare, med afseende å
deras uppkomst, tillerkänt Frankrike förstfödslorätten. Så säger
Sismondi, att Fransoserne framför alla andra moderna folkslag hafva
"esprit inventif", att det tillhört dem att "découvrir les premiers
cette vie nouvelle qu'on pouvait donner aux ouvrages de l'esprit, par
la représentation dramatique", samt att "ce furent eux encore qui dans
le temps où le théâtre des anciens était complétement oublié, songèrent
les premiers à mettre sous les yeux de spectateurs rassemblés, ou les
grands événemens, qui ont accompagné l'établissement de la religion
chrétienne, ou les mystères dont elle ordonne la croyance".[59] Hase
yttrar sig i detta afseende: "Die erste Entwicklung dieser geistlichen
Spiele im 11 Jahrhunderte ist bis jetzt für Frankreich beurkundet", men
tillägger: "bald haben alle germanische und romanische Völker daran
theilgenommen".[60] Och Mone icke allenast anför flera drag af fransyska
förebilder i de tyska mysterierna, utan finner dessutom uti medeltidens
skådespel åtskilliga beröringspunkter med den gallikanska liturgin från
det sjette århundradet, hvilka han anser förtjena uppmärksamhet,
emedan, såsom han säger: "solche Andeutungen ... können zu dem Beweise
führen, dass in Frankreich das Schauspiel des Mittelalters entstanden
ist".[61]

Vi hafva i det föregående försökt att i allmänna drag karakterisera det
latinska andeliga dramat, sådant det var under medeltidens hierarkiska
period. Vi komma nu till den tidpunkt då detta sacerdotala drama icke
längre tillfredsställde den stora mängdens sceniska behof. Man begynte
fordra mera handling än den ringa tillstymmelse som härtills förefanns,
samt ett rikare innehåll än kyrkotexten allena kunde meddela. Men genom
tillfredsställandet af sådana fordringar, beträddes en farlig väg. Ty
ju mer mysterierna nu öfverskredo den af kyrkan föreskrifna lithurgin,
desto vidsträcktare fält öppnades för missbruk och villfarelser af
hvarjehanda slag. De heliga dogmernas innehåll begynte profaneras genom
godtyckliga tillsatser, de åt Gud invigda templen oskäras på ett
himmelskriande sätt genom menniskofunder af den förderfligaste art.
Derföre sökte äfven påfven och enskilda synoder, under loppet af det
trettonde århundradet, att genom allvarliga påbud forvisa sådana
förfärligt urartade skådespel från Herrans hus.[62] Derifrån försvunno
de ock slutligen, men blott för att framställas af andra aktörer och på
andra språk samt på en annan scène under bar himmel, utan att
derföre förneka sitt ursprungliga, andeliga grundväsende. Men
öfvergången till detta nya stadium, som synes hafva erfordrat en lång
tid, förbereddes likväl i sjelfva kyrkorna, under kleresiets uppsigt
och medverkan. Jemte och i bredd med det latinska språket infördes nu
äfven modersmålet. De gamla latinska kyrkohymnerna fortforo att sjungas
såsom forut, äfvensom den heliga skrifts ord att reciteras på latin,
men de sednare erhöllo omedelbart härpå en utläggning på folkspråket
Spelordningen var fortfarande länge affattad på latin, och åtskilliga
roler, isyhnerhet heliga personers, utfördes af klerker. Men lekmän
öfvertogo dock de flesta rolerna. Och följden häraf blef den, att
skådespelet slutligen alldeles förverldsligades samt att de andelige
afträdde från all befattning med detsamma.[63]

Förr än vi skrida till en närmare utredning af nämnda förändrade
dramatiska förhållanden, torde det vara lämpligast att här vidröra en
art af dåtidens skådespel, uti hvilken man igenkänner ett starkt
genljud af tidehvarfvets religiösa grundton, med tillblandning af dess
fantastiska tros- och begreppsförvirring. Det sublima och det
groteskt-komiska gingo ofta hand i hand vid sådana representationer.
Och en anspelning af bitande satir öfver tidens så väl andliga som
verldsliga förhållanden vågade här och der framsmyga sig, än lekande,
än med utmanande djerfhet.

Pilgrimsfärder till det heliga landet under korstågsperioden synas
hafva gifvit den första väckelsen till dessa skådespel. De återvändande
botgörarena framställde, på öppna platser och gator, för sina
hemmavarande, af lågande trosnit och den lifligaste nyfikenhet
genomträngda landsmän scener ur den underverld, de med egua ögon
skådat, samt dessutom och framförallt scener ur Kristi lefnads- och
lidandeshistoria. Man tror att sådana representationer blifvit gifna i
det tolfte eller åtminstone det trettonde seklet.[64] Och ifrån sednare
hälften af sistnämnda århundrade var det brukligt, åtminstone i
Frankrike, att vid furstliga fester, under bar himmel, uppföra
skådespel, som af Villemain karakteriseras sålunda: "Ces
représentations étaient fort simples: tout le monde y jouait, on
allait, on venait dans un certain ordre; on changeait deux, ou trois
fois de costume. Le peuple était chargé de representer le peuple; on le
divisait quelquefois en Chretiens et en Sarrasins, en Romains et en
Jnifs. C'était une pantomime å laquelle on mélait le jeu de quelques
machines".[65] Huru det heliga och det profana sammanfördes i brokig
förvirring uti dessa vidunderliga representationer, framlyser lifligt
uti skildringen af den fest, Philip den Sköne gaf år 1313 vid det
tillfälle, han gaf ridderslaget åt sina tre söner. En samtida poet,
Godefroy de Paris, qväder härom, ibland annat, följande:

    "Là vit-on Dieu sa mère rire,
    Renart fisicien et mire;
    Et si virent lors mains preudommes,
    Nostre Seingnor mengier des pommes;
    Et nostre Dame sans esloingne,
    Ovec les trois roys de Conloingne,
    Et les anges en paradis
    Bien entor quatre vingt et dis;
    Et les ames dedens chanter...
    Dyables i ot plus de cent...
    Là vit-on Dieu et ses apostres,
    Qui disoient leurs patenostres
    Et là les inocena ocire,
    Et saint Jehan, mettre à martire
    Véoir pot on et décoler...
    Et Renart chanter une épître
    Là fu véu et évangile...
    Et d'autre part
    Adan et Ève,
    Et Pilate qui ses mains lève...
    Mestre Renart i fu evesque
    Véü, et pape, et arcevesque".[66]

Ännu åtskilliga andra scener erbjuder detta regellöaa
spektakel. Ingen dialog förepörjes. Personerna röra sig
blott såsom stumma figuranter.

Med förbigående af andra exempel på likartade dramatiska upptåg, må här
ännu anföras en scène vid konung Carl VI:s gemål Isabellas af Baiern
högtidliga intåg i Paris år 1389, naivt och färgrikt målande, som
vanligt, framställd af Froissart, som var, såsom han sjelf säger,
närvarande "à toutes ces choses." Man såg der "un ciel nu et
tout estellé très richement, et Dieu, par figure, séant en sa
majesté, le Père, le Fils et le Saint-Esprit; et là, dedans
ce ciel, jeunes enfans de choeur, lesquels chantoient moult
doucement, en formes d'anges, laquelle chose on véoit et
oyoit moult volontiere. Et à ce que la roine passa dedans
sa litière dessous, la porte de paradis ouvrit et deux anges
issirent hors; et tenoient en leurs mains une très riche couronne d'or
garnie de pierres précieuses, et la mirent les deux anges et l'assirent
moult doucement sur le chef de la roine, en chantant tels vers:

    "Dame enclose entre flenre de lis,
    Roïne estes vous de Paris,
    De France et de tout le pays.
    Nous en rallons en paradis".[67]

Genom modersmålens införande uti de latinska andliga skådespelen,[68]
erhöllo de mera färg och lif. Väl är det sannt, att den latinska
bibelöfversättningens, den af kyrkan sanktionerade Vulgatas, ord
återgåfvos i början så troget som möjligt på de moderna språken, men
det låg i sakens natur att en friare parafras af bibelordet skulle
inträda ju mer lekmannainflytandet lyckades att göra sig gällande. Och
detta inträffade i samma mån som hierarkins makt och betydelse begynte
sjunka. Den omedelbart efter den latinska bibeltexten följande
öfversättningen på folkspråket skulle ursprungligen vara en
_bibelförklaring_, hvars betydelse, såsom sådan, icke bör underkännas.
Denna sistnämnda version var ock jemförelsevis trogen så länge prester
och klosterbröder med sina lärjungar uteslutande uppförde de, af de
andelige sjelfve författade, till omfånget ännu inskränkta bibliska
dramerna. Men förhållandet blef mycket förändradt sedan lekmän begynte
uppträda på scenen.[69] De andeliga skådespelen erhöllo nu efterhand
ett oerhördt omfång. Aktörernas antal uppgick snart till hundradetal.
Lekmännen förstodo icke latin. Derföre måste allt flera delar, och
slutligen hela pjeserna öfversättas till modersmålet. Bearbetningarna
tillväxte i antal och blefvo iochmed detsamma allt friare. Styckena
erhöllo en nationel och lokal prägel, som de andeliga dramerna förut
alldeles hade saknat. Men härtill kom ännu en tillsats af det
groteskt-komiska, det burleska, hvilket slutligen gaf det ytterst
urartade religiösa skådespelet sin bane. Till detta komiska element,
som spelade en vigtig rol i medeltidens sednare dramatiska alster,
skola vi längre fram återkomma.

Såsom ett kort profstycke på den ofvannämnda bibelparafraseringen,
hvilken alltid synes varit på rimmad vers, må här anföras, ur ett tyskt
påskspel från fjortonde seklet, den scen då Kristus efter nattvardens
instiktelse företager fottvagningen med sina lärjungar. Denna föregås
uti den af Mone införda skådespels-texten omedelbart af Frälsarens ord:
"Ett nytt bud gifver jag eder, att j älsken eder inbördes, såsom jag
hafver älskat eder, på det j ock skolen älska eder inbördes."

_Ihesus cantet: mandatum novum etc. et dicat_. (Joh. 33, 34.)

     Ich wil uch geben ein nuwe gebot,
     daz ir nit brechent dorch keine not,
     ir sollent einander lieb han,
     rehte als ich uch han gedan.

_Tunc praecingens se linteo et apprehensâ pelvi cum
aquâ lavet pedes singulorum et cum pervenerit ad Petrum,
cantet Petrus: non lavabis, et dicat_ (Joh. 13, 6-9.)

    Herre meister, ez sal nit sin,
    daz dü waschest die vüze min.

_Reepondet Ihesus cantant: si non lavero tibi etc. et dicat_.

    Lezest du dir die vüze nit
    waschen hie zü dirre zit,
    so inhast du sicherlich
    kein deil an mime rich.

_Respondet Petrue cantans: domine, non tantum pedes
etc. et dicat_.

    Herre, die rede sai nit sin,
    wasche nit alleine die vüze min,
    wasche mir daz heubet und auch die haut,
    e ich so dure worde gepant.

_Post lotionem resedeant, cantat: scitis quid fecerim_
[dicat Ihesus] (Joh. 13, 12-15.) o.s.v.[70]

Förestående utdrag är ur det icke mindre än trettonhundra fyrtio verser
långa skådespelet "Leben Jesu".[71] Detta berör allt det hufvudsakliga
af Kristi offentliga uppträdande, ifrån hans dop till hans
uppståndelse. Inga rimmade latinska verser, såsom i många andra
skådespel, utan blott kyrkohymner eller bibelord förekomma i detta i
allvarlig kyrkostil hållna stycke, som dessutom uti bemödandet att
jemförelsevis strängt hålla sig till dogmerna röjer en författare af
det andliga ståndet. Ehuru det tyska språket i detta skådespel finnes
genomgående infördt, är dock spelordningen, såsom äfven föregående
profstycke utvisar, antydd på latin, äfvensom den latinska kyrkotexten
på många etållen angifven.[72] Orden "dicat" och "cantet", som på många
ställen förekomma, tillkännagifva, att kyrkotexterna och hymnerna
sjöngos, men parafrasen på modersmålet blott lästes. Men att ingå uti
närmare detaljer af detta skådespels innehåll, förbjuder ej mindre
utrymmet än planen för denna afhandling. Må här blott tilläggas, att
författarne till de så kallade mysterierna i allmänhet icke förtjena
all den ringaktning, de särdeles i slutet af det föregående och början
af det närvarande århundradet fått röna. Ty de ådagalägga stundom en
stor skicklighet uti att sammanställa evangelisternas berättelser i ett
organiskt sammanhang, hvilket bevises äfven af sistnämnda skådespels
anordning.[73] Mone säger om de forntyska skådespelen: "Manche
derselben haben eine tief gedachte Gruppirung der Personen und ihrer
Geschihten, und fassen die innern Beziehungen des geschichtlichen
Zusammenhangs in so gedankenvoller Betrachtung auf, dass sie auch in
dieser Hinsicht ihren alten Namen Mysterien verdienen".[74]

Angående mysteriernas musikaliska beståndsdel må ännu nämnas, att
musiken, tillfölje af det som i det föregående ofta blifvit antydt, uti
dessa skådespel obestridligt spelat en vigtig rol, ehuru de författare,
som berört detta ämne, härom lemnat högst sparsamma underrättelser.
Deandeliga skådespelen voro mest melodramer, med omvexlande tal och
sång, samt hade musikaliska ouverturer. Vanligast öppnades skådespelet
med hymnen _Veni Sancte Spiritus_, hvari jemväl åskådarena instämde.
Äfven körerna, hvilka ofta förekomma, synas icke blifvit utförda utan
all konst. Chorgossarne torde väl oftast hafva sjungit dessa körer, men
äfven hela den församlade menigheten, hänförd af religiös känsla,
utbrast emellanåt i sådana samljud. "Tout à coup", yttrar sig Le Roy
(l.c. pp. 117-118), "au milieu du spectacle, où l'orgue tenait lieu
d'orchestre, des cantiques étaient entonnés par les acteurs et répétés
en choeur par toute l'assemblée:

    "Allons faire nostre _Oremus_,
    Chantons _Te Deum laudamus_.

"Tel est, à peu près, le _final_ de tous les miracles et mystères qui
nous ont été conservés".[75]

Huruvida choren är en väsendtlig beståndsdel af det kristna
medeltidsdramat, liksom den fordom var det i den grekiska tragedin, är
en fråga som här icke bör med tystnad forbigås. Den antika choren
tillhörde den bildningsperiod, då hvarken statens lagar eller religionens
dogmer ännu förmådde att fjettra den individuela handlingens sjelfviska
godtycke. Under de sedliga förvecklingar, som härigenom nödvändigt måste
uppstå, framgår choren, såsom representant af det substantielt allmänna,
utan att likväl ingripa i handlingens fria gång, blott uttalande sitt
omdöme, än beklagande, än varnande, än vädjande till de höge gudarnes
makt och rättvisa. Choren är sålunda lyrisk, ehuru den derföre icke
förlorar den episka karakteren af substantiel allmänhet.[76] Men
chorens införande, i grekisk mening, uti den romantiska tragedin har
misslyckats. Kristendomen har gifvit icke mindre de menskliga än de
gudomliga tingen en högre förklaring. Derföre äro ock den antika
chorens dunkla orakelspråk icke längre berättigade. Äfven den handlande
personens sjelfviska trots emot ett blindt fatum har försvunnit. Hon
kan nu med subjektiv innerlighet hängifva sig åt en tingens ordning,
uti hvilken hon igenkänner en gudomligt ledande försyn. Också
framställa medeltidens mysterier ingen handling uti den ursprungligt
grekiska meningen.[77] Och choren i dessa dramer -- ursprungligen
tillhörande gudstjensten samt efter mysteriernas förflyttning från
kyrkan ännu bibehållen i desamma -- var blott ett lyriskt uttryck af
den religiösa samkänsla, som på andaktens vingar i toner uppsvingade
sig mot himlen.

Äfven toner af verldsligt innehåll ljuda någongång i de andeliga
skådespelen, t.ex. såsom kärleksqväde i Maria Magdalenas eller hennes
tillbedjares mun.[78] Hennes person framhålles eljest med afgjord
förkärlek framför andra uti mysterierna förekommande individer. Hon
framstår der såsom en typ af det åt en ohejdad verldslust hängifna
sinnet. Än är det yttre prydnad och grannlåt, som på ett barnsligt --
naivt sätt fängslar hennes håg, än nöjenas hvirfvel, som kommer henne
att glömma lifvets högre allvar. Utan qvinlig blygsamhet föreställes
hon slutligen, isynnerhet i några franska påskspel, såsom djupt fallen
och på branten af sin undergång. Men då, ångerfull och förkrossad,
nedkastar sig den botfärdiga Magdalena till Frälsarens fötter, som full
af förbarmande emottager synderskan med dessa trösterika ord:

    Lève -- toy, femme, va en paiz,
    Pardonnez te sont tes meffaits,
    Ta parfaite foy t'a saulvée.[79]

Såsom profstycke må anföras nedanstående dialog emellan Magdalena, ännu
i sorglös verldslust, och den allvarliga, kärleksfullt varnande Martha:

_Tunc Maria Magdalena cum una puella et II juvenibus curizet dicens_.

    Ich bin ein ledig junges wip
    unt tragen einen stolzen lip,
    ich wil mit freuden vrolich sin,
    zu danzen stet das gemude min.
    weme freude ist swere,
    daz ist mir gar unmere.

_Tunc dicat ad eam Marta_.

    "Maria liebe swester min,
    gesteme den wilden mude din,
    gedenke, daz uns got hat gegeben
    in dirre werlet ein krankes leben,
    in dem wir gedienen sollen
    godes riche, ob wir ez wollen;
    dar ume wende dinen müt,
    daz ist dir an der selen gut".[80]

Magdalenas historia, kort före hennes omvändelse, är i de dramatiska
mysterierna utspäckad med en mängd scener af ganska verldslig
beskaffenhet. Detta bevisar det profana elementets inträngande
i skådespel, hvilka ursprungligen voro fremmande för detsamma.
Härigenom erhöllo mysterierna ett efterhand allt mer och mer
omfattande innehåll. Och sedan klerkerne upphört att författa
sådana dramer, blefvo, ehuru äfven desse hade gjort sig skyldige
till många verldsliga tillblandningar, genom troubadourer och andra
lekmän, till det nu starkt travesterade bibelämnet tillagda många
dramatiserade scener ur romantiken och nationalhistorien, hvilka allt
efter omständigheterna lokaliserades.[81] Dessa redan förut antydda
förhållanden föranleda oss att, med särskildt fästadt afseende vid
det groteskt-komiska och satiriska i medeltidens dramer söka belysa
vårt ämne från en annan, men detsamma likväl väsendtligen tillhörande
synpunkt.

Menniskonaturen har sina kontraster. Visheten och dårskapen finna
tillräckligt utrymme inom samma individ. Ifrån den sublimaste
hänförelse kan hon så lätt nedsjunka tillochmed till ett
förlöjligande af det, åt hvilket hon kort förut egnat sin tillbedjan.
Derföre bör det förefalla mindre oväntadt, att äfven det komiska
elementet insmygt sig i det andeliga medeltidsdramat. Länge förr
än detta skedde, hade likväl redan några dramatiska upptåg, hvilka
stodo i förening med traditioner om de romerska saturnalierna, banat
sig väg ända in i kyrkan. Den kristna julhögtiden inföll nemligen på
samma tid som Romarne firade sin fröjdefest till minne af Saturni
gyllene ålder. Folket ville icke heller nu försaka den fröjd som
åtföljde den fordna hedniska festen. Förtryckt, som det var,
slafvande under dagens tunga och hetta, fordrade dock äfven det att
åtminstone en gång om året få njuta sin "libertas decembris".[82] Och
emedan allt under medeltiden gerna antog en kristligt-andelig prägel,
blef den hedniska gudstjensten i början ett föremål för gyckel.
Man iklädde sig hvarjehanda masker, mest föreställande vilda djurs
skepnader, emedan djurfäktningar vanligen hade stått i förbindelse
med de hedniska festerna. Den hedniske offerpresten uppträdde och
begycklades. Men sedan minnet af hedendomens religiösa orgier hade
utplånats, öfvergick gycklet på den kristna kulten. Icke blott de
liturgiska ceremonierna, äfven sjelfva kyrkotexten och musiken
parodierades. Men i stället för den fordne offerpresten, uppträdde nu
en "narrbiskop", utstyrd med kåpa, mitra, kräckla och kors. Festen
öppnades högtidligt med orden: "silete, silentium habete", hvarpå
församlingen lika högtidligt svarade: "Deo gratias." Narrbiskopen
förrättade härefter messan, uti hvilken det heliga upplöste sig i
ett burleskt charivari. Den allvarliga, högstämda kyrkosången var
förvisad för tillfället. I dess ställe hördes skärande dissonancer
af jamningar, hvisslingar, tjut. Och härunder ringdes kyrkans
klockor med full fart. Uti en vild yrsel strömmade man ur kyrkan,
och med den uttågande massan förenade sig på gatorna hvarjehanda
gyckelmakare, sjungande satiriska kupletter. Denna _narrfest_
(festum stultorum, fatuorum), hvilken är urgammal, emedan redan
Augustinus befinnes hafva ifrat emot densamma, firades icke allenast
i kyrkorna af prester och andra tempeltjenare, utan äfven i munk- och
nunnekloster.[83] Ett narrfesten liknande upptåg, ehuru jemförelsevis
af menlös art, var "la fête des Innocents", då messan förrättades
af en "barnbiskop", och den hierarkiska ordningen föröfrigt för
tillfället var omvänd, så att det högre presterskapet hade de lägre
förrättningarna.[84]

En annan, äfven ganska gammal religiös farce var _åsnefesten_, som
synes blifvit firad till minne af Jungfru Marias flykt till Egypten.
En präktigt utstyrd flicka, med ett barn i sin famn, fördes på
ryggen af en åsna i procession till kyrkan. Åsnan framleddes till
högaltaret. Härpå firades messan med pomp och ståt. Efter dess slut
härmar presten tre gånger åsnans skriande, hvilket af folket i chorus
besvarades lika många gånger med _hinham, hinham, hinham_. Till slut
uppstämdes "Sire Asnes" till ära en halft latinsk, halft fransysk
sång, hvaraf första versen lydde:

    Orientis partibus
    Adventavit Asinus;
    Pulcher et fortissimus,
    Sarcinis aptissimus.
    Hez, Sire Asnes, car chantez,
    Belle bouche rechignez,
    Vous aurez du foin assez,
    Et de l'avoine à plantez.

Dialog ooh sång omvexlade i denna farce, uti hvilken flera bibliska
personer uppträdde, t.ex. Moses, Aron, Bileam ridande på en åsna,
m.fl.[85].

Sådana ursinniga orgier, föröfvades uti Guds hus. Uti några af dessa,
såsom narrfesten, förmärkas tydliga spår af djupt inrotad hedendom. Men
härtill komma, på en annan scen, ännu andra dramatiska företeelser af
grotesk-komisk art, hvilka äfven hafva sin upprinnelse i hedendomen och
ådagalägga huru denna traditionelt fortlefde hos medeltidens folk.
Dessa företeelser förtjena uppmärksamhet icke allenast ur allmän
kulturhistorisk synpunkt, utan äfven särskildt i dramatiskt hänseende,
emedan de utgöra den antika scenens anslutningspunkt till den
moderna.[86]

Men man bör härvid erinra sig, hvad förut blifvit nämndt, att den
antika dramatiken i högre mening, länge undergräfd, hade, vid
medeltidens ingång, genom folkvandringarne förlorat sin sista
lifsgnista. Det är derföre en annan källa, man måste uppsöka, för att
uppfånga bilden af antikens dramatiska genius, sådan den i bizarr,
fantastisk gestalt afspeglade sig för nya på verldstheatern uppträdande
nationer, hvilka, emedan deras verldsåskådning ursprungligen
var rotfäst på hednisk grund, uti gamla romerska traditioner länge
förnummo kära genljud af egna fornminnen.

Det var på den regellösa folktheatern, i vidsträcktaste betydelse,
antikens dramatiska minnen fortplantades hos de kristna folken. Det var
genom denna alla folk i alla tider tillhöriga theater, den klassiska
hedendomens dramatiska spel och lekar, såvidt görligt var, blefvo
omedelbart förbundna med de elementer till dylika, som förefunnos hos
de celtiska och germaniska folkslagen.[87] Och sedan kristendomen
ibland dem blifvit utbredd, torde äfven den nya läran icke varit utan
allt inflytande på de gamla sceniska bruken.[88] Men vare sig härmed
huru som helst är det åtminstone säkert, att den stora massan
synnerligen omhuldade de eljest, såsom förut blifvit omordadt, af stat
oeh kyrka förskjutne komedianterna. Deras gyckelspel skänkte folket på
torg och andra öppna platser, en kär förströelse. Äfven rika och
förnäma personer befinnas hafva gerna åsett deras dramatiska
prestationer, hvarmed de förra plägade hemma i sina hus roa sina
gäster. Allvarliga varningar emot dylika förlustelser uteblefvo väl
icke. Så skrifver t.ex. Alcuin på Carl den Stores tid; "Nescit homo,
qui histriones et mimos et saltatores introducit in domum suam quam
magna eos immundorum sequitur turba spirituum." Men sådana varningar
blefvo utan verkan. Icke långt derefter omtalar en erkebiskop Agobard,
att man ända till öfvermått undfägnade skändliga gyckelmakare med
starka drycker, under det man lät församlingens fattiga dö af hunger:
"Inebriat histriones, mimos turpissimosque et vanissimos joculatores,
quum pauperes Ecclesiae fame discruciati intereant." Tillochmed säges
det hafva varit vanligt, att sådana aktörer, bildande en art trupper,
erhöllo tillträde till furstliga fester, der de ofta begåfvades med
dyrbara skänker, ehuru dock icke exempel saknas derpå, att de äfven
blifvit rätt snöpligen affärdade från sådana samqväm.[89] Dessa
gyckelmakare, hvilka vanligen förbundo sina sceniska upptåg med sång
och spel på något instrument, voro ett kringirrande slägte -- _homines
vagi_, såsom de äfven benämndes -- från den ena staden samt furste- och
adelsborgen till den andra. Det finnes omtaldt, att de någongång ända
till hundradetal varit församlade från skilda länder. Och ända till
Skandiens bygder framträngde "the _gärande_" "aff mongom landom", såsom
rim-krönikan säger, och erhöllo dyrbara gåfvor, t.ex. vid hertigarne
Waldemars och Eriks förmätningar:

    "The gärande fingo ther dyra hafvor,
    Örs ok gangare ok andra gafvor,
    Kläde ok Sölf ok alle handa,
    Sva at the foro gladi hem till landa".[90]

Öfverallt i Europa, och synnerligen i dess sydliga länder, förekommo
sådana spelmän och komedianter, under hvarjehanda benämningar, hvilka
dock såväl i södern som norden synas haft en likartad betydelse af
gyckelmakeri. Kydqvist, som lemnat en intressant filologisk-historisk
undersökning öfver detta föga utredda ämne, uppräknar en stor mängd
benämningar på dessa scenens enfans perdus. Utom de latinska orden:
_histriones, mimi, ministelli, thymelici, scurrae, joculatores,
ludiones, lusores,_ förekomma i hans afhandling: _juglator, joglar,
jogleor, jngler, jongleur, guchelare, kokeler, giocolatore, giocolare,
ludrer, minstrel, leikari, lekare, loddare, lyddare, lakara, kocklare,
göcklare, gycklare, gärande, spilman, pipare, bombare, trumpare,
fidlare o.s.v._[91] Spelman och gycklare synas öfverhufvud varit
identiska begrepp under medeltiden. Och "det allmänna omdömet fästade
vid spelmans-egenskapen någonting löjligt, tillochmed då den var parad
med hjeltebedriften".[92] Endast troubadourerne, stundom förnäma och
högtbildade personer, hvilka med accompagnement af harpa, som ansågs
ädlare än andra instrumenter, afsjöngo sina sånger, synas aldrig varit
underkastade det allmänna åtlöjet, men så mycket mer drabbade detsamma
deras beledsagare jonglörerna, hvilka uppträdde med burleska danser,
taskspelerier och andra upptåg.[93] Ehuru man gerna såg dem öfva sina
konster, voro likväl de och deras vederlikar hemfallna under det
föraktliga löjets gissel. Men icke nog härmed, äfven den medborgerliga
rättslösheten låg tung öfrer dessa föraktade varelser, så att t.ex.,
såsom det uppgifves i Sachsenspiegel, mansboten för spelmän utgjordes
"af en mans skugga." (Spilleuten und allen den, die sich zu eigen
geben, den gibt man zu bus den schatten eines manns).[94] Äfven i
Sverige var lagen lika hård emot sådana personer, som kan ses af
Vestgötha-Lagens "Lekare-Rätt", der det är stadgadt: "Varder Lekare
slagen, det skall alltid ogildt vara".[95]

Alla förut anförda latinska namn på gycklare, äfvensom _jongleur,
minstrel, spilman,_ m.fl., hvarifrån Sveriges lekare och dylika icke
synas göra undantag, "voro under medeltiden stående rubriker för allt
slags putsmakare, jemväl hofnarrar och folknarrar".[96] De så kallade
hofnarrarne, hvilka voro anställde i tjenst icke blott vid furstliga
hof utan i allmänhet hos förnäma personer, äfven af det andeliga
ståndet, och bibehöllos långt in på nyare tider, buro en egen löjlig
drägt, hvartill ibland annat hörde åsneöron, bjellror och narrstaf,
samt tvenne horn på hufvudet.[97] Icke sällan uppträdde äfven
medeltidens gycklare, ifrån hvilkas krets ofvannämnde narrar
ursprungligen utgått, under hvarjehanda förklädningar, än i
djurskepnader, än såsom spöken, tomtegubbar, jättar och onda andar m.m.
Med danser, ofta nog obscena, lindansarekonster och taskspelerier, allt
beledsagadt af sällsamma åtbörder, roade dessa nomadiserande
upptågsmakare både hög och låg. Men de hade härtill ännu andra
befattningar. De utbjödo till salu örter och andra läkemedel, hvilka
folket under den magiska medicinens månghundraåriga tidehvarf ansåg
besitta en undergörande kraft, sedan de under sång, besvärjelser och
mystiska ceremonier blifvit behörigen beredda. Och dessa jonglörer, uti
hvilkas sånger många vidskepliga fornminnen, ända från den gråa
hedendomen, genljödo, ansågos par préférence vara synnerligen väl
qvalificerade farmaceuter och läkare. Möjligt nog, att verkan af deras
lifselixir emellanåt betviflades. Men emellertid förtjenar
detta deras qvacksalveri uppmärksamhet, emedan uti medeltidens andeliga
skådespel läkaren, som tillika är köpman, åtföljd af narren, spelar en
framstående rol.[98]

Att presterskapet skulle ifra emot gycklarena och deras konster, är
sjelffallet, helst hednisk vantro och vidskepelse derigenom underhöllos
hos folket. Dessutom närdes hedendomen hos de nyeuropeiska nationerna,
hvilka länge blott till namnet voro kristna, genom de qväden ur den
episka folksagan, som sjöngos af oftanämnde menniskor, och
hvartill den stora massan med begärlighet lyssnade. Men om ock de
fleste andelige stämplade gycklarena såsom djefvulens anhang, utföll
likväl domen stundom mildare. Så sade t.ex. Thomas Aqvinas, denne
_doctor angelicus_, som på sin tid gällde som ett orakel, sin åsigt
vara, att histrionernas spelyrke i och för sig icke vore förkastligt,
blott detsamma med sans och hof utöfvades, och det så mycket mindre,
som menniskonaturen kräfde en sådan vederqvickelse. Klokheten och
psykologisk erfarenhet manade till eftergift för ett folknöje, som hade
slagit för djupa rötter för att genom stränga förbud kunna utrotas.[99]

Uti kulturhistoriskt hänseende är en undersökning om gyckelspelarnes
sociala ställning icke oberättigad, helst äfven härigenom något ljus
sprides öfver den europeiska medeltids-odlingens äldre tider. Men det
är icke så mycket denna sakens allmänna sida, vi afsett med föregående
framställning, som särskildt den omständighet, att gyckelmakarne, såsom
i det föregående redan blifvit antydt, omedelbart förbundo antikens
skådespel med medeltidens,[100] samt att deras spel innehåller en
tillstymmelse till komisk dramatik. Dessa personer uppträdde dessutom,
såsom vi straxt få se, äfven på en helt annan scen, men deras
prestationer förnekade icke heller der sitt grundväsende. Och det var
just ur denna källa, det grotesk-komiska elementet hufvudsakligen
inströmmade i medeltidens andeliga skådespel, mysterierna, till hvilka
vi nu återvända.

Att det sublimt-tragiska, som tillhörde mysteriernas begrepp, kunde
befläckas af tillsatser af grotesk-komisk art, förefaller vid
första påseendet nog oväntadt och besynnerligt. Väl har man allmänt
sökt förklaringen till detta sällsamma fenomen i menniskonaturens
väsende, der ytterligheter beröra hvarandra så nära, att den fina
gränslinjen emellan desamma med största lätthet öfverträdes. Men
om man ock icke kan bestrida sanningen af denna psykologiska
grundsats, borde åtminstone det heligas område vara fridlyst emot
all besmittelse. Och likväl --, så har det icke varit. Medeltidens
kyrkliga förhållanden öfverhufvud erbjuda de mest ojäfaktiga bevis
på en upprörande sammanblandning af det heliga och det profana.
Hvad under då, att tidehvarfvets dramatik framställde en likartad
tafla! Det vidunderliga, det fantastiska, det groteska låg innerst
i ett folkmedvetande, hvarest hedendomens skuggor långsamt veko för
kristendomens gryende ljus.

Vi hafva sett, att sådana religiösa farcer som narr- och åsnefesten
blifvit uppförda i kyrkorna. Och emedan dessa skändliga uppträden, af
eftergift för de barbariska folkens råa föreställningssätt, redan under
den tidigare medeltiden kunde äga rum i sjelfva Guds hus, är det icke
osannolikt att äfven det sacerdotala dramat, som behandlade
mysterierna, af samma orsak varit behäftadt med någon burlesk oart, så
mycket det än i allmänhet synes varit presterskapets allvarliga
sträfvande att utestänga allt sådant ofog från helgedomen. Ehuru
bevisen för detta antagande äro få, må likväl anföras, att en
byzantinsk författare från elfte seklet omtalar, det en art
skådespelare, med biskopens tillstånd, fått inträda uti en kyrka i
Konstantinopel samt att sålunda genom oanständiga danser, sånger, tal
och åtbörder de heliga hymnerna och ceremonierna blifvit störda.[101]
Mera bevisande äro dock påfven Innocentii III:s samt några synoders
förbud emot likartade dramatiska upptåg i kyrkorna, hvarom förut
blifvit nämndt. Men först efter det att de andeliga skådespelen
icke mer gåfvos i kyrkor, sedan theatern blifvit uppslagen på
vida, öppna platser och lekmän hade, på modersmålet, i mängd
uppträdt på scenen, synes det komiska elementet vunnit en allt större
utsträckning, ju längre det led. Och hvilka kunde väl nu anses
vara lämpligare att utföra de komiska rolerna, än företrädesvis
_gycklarena_, hvilka ända från hedenhös genom skicklighet i sitt
fack hade tillvunnit sig en allmännare uppmärksamhet. Också
synas de blifvit använde redan förrän det andeliga dramat
helt och hållet hade emanciperet sig från sacerdotal ledning.[102] Och
denna association knnde utan svårighet verkställas, helst dessa
jonglörer, långt ifrån att vara fremmande för det andeliga skådespelet,
tvcrtom tillocbmcd på egen hand skola uppfört mysterier.[103]

Men hvilket var det komiska stoffet par préférence i medeltidens
mysterier? I det föregående är förut omnämndt, att djurmaskeringar, ett
arf från antiken, användes vid narrfestens kristna saturnalier, samt
att gycklarene plägade bland annat uti djurskepnader uppträda med
sina konstmakerier. Också var den herrskande lusten för dylika
metamorfoser ett betecknande uttryck af föreställningssättet hos
menniskor som stodo naturlifvet mycket närmare än civiliserade
nationer. Derföre var ock djurfabeln mycket en vogue hos medeltidens
folk. Häraf synes äfven lättast kunna förklaras, att den personifierade
onda principen, djefvulen, uti folkföreställningen framstod med
svans, horn, bockfötter, svart och luden kropp m.m. Fantasin
utrustade den bizarre gestalten med ännu flere andra attributer, hvilka
varierade efter omständigheterna. Djefvulen framställde öfverhufvud,
genom en förening af det förfärande och det groteska, bilden af det
idealiskt fula.[104] Härigenom blef han, såsom en, ehuru karrikerad,
fantasibild af det onda, en poetisk person,[105] införd i dramat, att
trots all sin förskräcklighet, vara det nyare komiska elementets första
ock förnämsta representant.[106] Såsom sådan fortfor han, till folkets
omätliga förlustelse, under medeltiden och ännu längre att vara
hjelten icke mindre i de mest sorgliga dramer än i de tokroligaste
komedier.[107] För öfrigt är han i sina handlingar icke bunden af några
den fysiska eller moraliska verldens lagar. Frestaren kan efter behag
antaga hvilken skepnad som helst. Besvärjelser, trolldom, list och lögn
användas allt efter omständigheternas kraf. Också lyckas hans
förderfliga anlag utomordentligt väl. Gud sjelf kan, efter medeltidens
begrepp, icke alltid skydda sina tillbedjare. Endast vid den heliga
jungfruns förmedling stannar den onde rådvill och maktlös. Och derföre
är ock det första vilkoret för hvarje förbund med djefvulen, att
afsvärja Jungfru Maria.[108]

För att närmare förtydliga de förkroppsligade onda andarnes uppträdande
uti de dramatiska mysterierna, må här ur det fransyska skådespelet
_Mystère de la Passion_ följande scen anföras:

Gud Fader sitter på sin thron, omgifven af sina englar. Han vill att
alla menniskor skola saliga varda. Men hans rättvisa kräfver att
saligheten skall förvärfvas. Då uppstår en lång debatt öfver denna sak
emellan Guds personifierade egenskaper: Mildheten och Barmhertigheten å
den ena sidan, samt Rättvisan och Sannfärdigheten å den andra,
hvarefter Gud af sin oändliga godhet besluter att utgifva sin enfödde
Son till ett försoningsoffer för menniskornas synder. Men då öppnas
afgrundens gap, och ut störtar derifrån Lucifer, som i raseri öfver den
Högstes beslut framkallar sina tjensteandar med följande energiska
skymford:

    "Diables d'enfer horribles et cornus,
    Gros et menus, aus regardz basiliques,
    Infames chiens, qu'estes-vous devenus?
    Saillez tous nudz, vieulx, jeunes et charnus,
    Bossus, tortus, serpens diaboliques,
    Aspidiques, rebelles tyranniques,
    Vos pratiques de jour en jour perdez.
    Traistres, larrons, d'enfer sortez, vuidez...
    Venez à moy, mauldis espritz dampnez!"[109]

Uti en annan scen i samma mysterium framställes Maria, såsom ett
treårigt barn, uti templet samtalande i andeliga ämnen med sina
leksystrar.[110] Det englalika uti hela hennes väsen upprör det
innersta hos Satan, som, i dyster förkänsla af den stundande gudomliga
återlösningen, orolig framrusar på skådeplatsen och samtalar med
Lucifer och Belial:

_Sathan_.

    Hau! Lucifer, prince des dyables!...

_Lucifer_.

    Et qu'y a-t-il, Sathan?

_Sathan_.

                            Je voy
    Ce que jamais diable ne vit.

_Bélial_.

    Sathan, Sathan, rappaise-toy;
    Conte à Lucifer nostre roy
    Que c'est que ton esprit ravit.

_Sathan_.

    Je croy quant ja lui auray dit
    Que de despit il crevera...
    Tout nostre enfer destruit sera,
    Nostre renom s'abolira,
    Et bref nous serons destruits tous.

_Lucifer_.

    Sathan, qu'y a-t-il, dis-le nous!

_Sathan_.

    Une vierge sur terre est née,
    Si saige et si morigenée,
    Et en vertus si très parfaicte!...

_Lucifer_.

    Et que est-elle?...

_Sathan_.

    Elle est plus belle que Lucresse,
    Plus que Sara dévote et saige,
    C'est une Judic en couraige,
    Une Hester en humilité,
    Et Rachel en honnesteté,
    En langaige est aussi benigne
    Que la Sibille Tiburtine.
    Plus que Pallas a de prudence;
    De Minerve elle a la loquence.
    C'est la non pareille qui soit;
    Et suppose que Dieu pensoit
    Rachepter tout l'humain lignaige
    Quant il la fist.[111]

Uti det tyska mysterium _De resurrectione_ inledes "das Teufelspiel"
genom den latinska rubriken: _Tunc diaboli educunt Luciferum,
catenatum, qui sedens in dolio lamentando dicit_. Uti denna jämmerliga
belägenhet håller Lucifer först en monolog, uti hvilken han med
bitterhet, blandad med vemod, klagar öfver förlusten af de från Hades
bortryckta själarne, hvilka ingingo i det rike, derifrån han och hans
olyckskamrater blifvit uteslutne:

    "Patriarchen unt propheten
    unt alle, de dar mynschen heten,
    se weren sundich edder nicht,
    we nemen se al an unse richt,
    de sint uns al to male untswunden,
    wente Ihesus heft se untbunden
    unt brochte se an synes vader rike,
    dar wy armen al ghelike
    worden schemeliken afgheslaghen.
    Nu mote wy an der helle plaghen."

Men detta qvalfulla vemod aflöses omedelbart af begäret att uti det på
jorden lefvande menniskoslägtets förderfvande finna en ersättning för
förlusten af egen sällhet:

    "Doch wille we wesen unvordraten
    unt nummer ave laten.
    nu uns de hilgen aldus untslyken,
    So wille wy na den sunderen kyken."

Och nu afsänder Lucifer sina tjenare, ibland hvilka han anser Satanas
för sin förnämsta handtlangare, såsom efter hans mening den slugaste,
ehuru denne i skådespelet föreställes såsom en dum djefvul, på jagt
efter menniskor af alla stånd och yrken, hvilkas synder han härjemte på
ett löjligt sätt uppräknar. De onde englarne sprida sig åt alla
väderstreck. Men knapt voro de borta, förrän Lucifer blir orolig och
kallar dem tillbaka. Men de höra honom icke, ehuru han anstränger sitt
rytande till det yttersta. Slutligen återvänder dock Satanas, klagande
deröfver att han och hans medtjenare, genom återkallandet i förtid,
gått miste om det åsyftade rofvet. Lucifers oro ökas. Han återkallar
ännu engång de öfrige afgrundsandarna, hvilka nu inställa sig och
erhålla nya förhållningsorder. Astrot, som säger sig lupit väl hundra
hvarf hela verlden omkring, men förgäfves, får derföre uppbära skarpa
förebråelser, helst han för ingen del motsvarat de föreställningar,
Lucifer gjort sig om honom:

    "Ik mende, gy weret ducent -- kunste -- heren,
    nu mach ik jw noch wol anders leren".[112]

Komiska drag hafva icke saknats uti de föregående situationerna,
isynnerhet uti Lucifers satir öfver de herrskande lasterna hos skilda
stånd. Men nu blir satiren lokaliserad. En luminös idée uppstår i
Lucifers hjerna. Man behöfde icke löpa veriden ikring för att erhålla
erforderliga subjekter, då sådana funnos på nära håll i -- Lybeck. Der,
menade afgrundsfursten, erbjöds ett ypperligt tillfälle att "vele zelen
vorwerven", så väl klerker som lekmän af alla klasser.[113] Och
omedelbart härpå skyndade sig tjensteandarne, utan motsägelse, till den
anvista orten. Der ansattes förnämligast näringsidkare, såsom bagare,
slagtare, värdshusvärdar, skomakare, skräddare, väfvare o.s.v. Efter
välförrättade ärender återkommo de utskickade, "et sic portant animas
ad Luciferum." Denne anställer räfst och ransakning med de fångne,
hvilka för honom bekänna sina synder och bedja om nåd, som naturligtvis
icke beviljades. Alla budbärare hade återvändt, med undantag endast af
Satanas. Lucifer ser sig omkring, med oroliga blickar. Kunde väl
Satanas plågas af gikt eller någon annan krämpa, han, som förut varit
så flink och färdig?

    "An kunsten was he jo de beste,
    o wig nu is he de leste."

Då infinner sig ändtligen Lucifers gunstling, "portans clericum", såsom
det står skrifvet i skådespelet. Den sistnämnde hade, läsande i sitt
breviarium, blifvit anfångad af den onde anden. Framförd till Lucifers
tribunal erhåller klerken bitande tillvitelser derföre, att han, som
bordt visa salighetens väg åt andra menniskor, nu sjelf kommit till
afgrunden. Men den andliges närvaro väcker dock en brännande ängslan
hos Lucifer, helst presten plågade honom med scholastisk dialektik samt
derjemte "drecht dat wigwater an der nesen." Derföre säger Lucifer: "de
pape heft my de har vorsenghet", och tillägger:

    "Satanas, lat den papen gan,
    ik enkan van hette nicht lengber stan."

Fall af harm efterkommer Satanas sin herres befallning. Den andlige
blir fri och aflägsnande sig slungar han en exorcism emot satan,
hvilken med jämmer erfar dess kraft, och blir tillika hånad af Lucifer:

    "Haddestu den papen bytiden heten gan,
    so droftestu nicht so schemeliken stan."

Men också denne sjelf undgår icke prestens hot:

    "Kumpt Ihesus noch ens vor dyre doren,
    he schal de ganzen helle vorstoren."

Detta synes i början mindre upprört afgrundsfursten, än medvetandet af
den eviga fördömelse, uti hvilken han och hans anhang, för högmodet som
är alla synders urgrund, blifvit försänkta. Och det är derföre han
"lamentando" utbrister:

    "Dor mynen homut bun ik vorlaren,
    o wig dat ik je wart ghebaren!
    o we wafen my vil armen!
    we schal sik over my vorbarmen?
       -- -- -- -- -- -- -- --
    homud is en ambegyn aller sunde,
    homud heft uns duvele senket in afgrunde,
    de mynsche is to den vrouden karen,
    de we duvele hebben vorlaren."

Då nu så var, återstod blott att i ilsken förtviflan bringa i afgrunden
så många syndare som möjligt:

    "He si leye edder pape,
    here, ridder edder knape,
    bischop, Cardinal edder pawes,
    Hyntzke, Hermen edder Clawes,
    klostemunne edder bagyne,
    se si eyslik edder fine,
    wan se de sunde hebben dan,
    se scholen myt uns duvelen to der hellen gan."

Men plötsligt begynner prestens hotelse att plåga Lucifers inbillning.
Skrämd deraf vill han hasta till sin afgrund för att i förening med
sina demoner väl förvara helvetets portar och de innelyckta själarne.
Dock, sjuk som han var och utmattad af själsqval måste han bedja sina
tjensteandar släpa sig fram:

    "O knechte, myn jamer is so lank,
    von kummer bun ik worden krank,
    wolde gy my to der helle dreghen?"

Hånande framsläpa desse sin herre till hans bostad. Och sålunda ändas
"das Teufelspiel".[114] Omedelbart härefter afslutas hela skådespelet
af "Conclusor" med en uppmaning till alla de församlade att akta sig
för djefvulens arga list. Men emedan det eviga lifvets hopp var beredt
genom Frälsarens uppståndelse, skulle härjemte alla förena sig uti en
fröjdesång:

    "Des wille wy uns vrowen in allen landen
    unt synghen: Christus is up ghestanden".[115]

En sådan oerhörd sammanblandning af det burleska med det allra
heligaste uppstod genom det komiska mellanspelet, som efterhand insmög
sig uti det andeliga dramat. Ett sådant intermezzo framkallades af de
marknader och folkförlustelser som voro förenade med de stora
kyrkofesterna. Isynnerhet erbjöd påskhögtiden, efter den långa fastan,
ett efterlängtadt tillfälle att gifva luft åt en länge återhållen
lefhadslust. Deraf förklaras äfven närmast tillkomsten af åtskilliga,
ofta ganska råa pöbelscener, hvilka uti den mest skärande motsats till
mysteriernas högstämda innehåll afbröto det religiösa skådespelets
sammanhang. Ibland figuranterna uti denna pöbelkomedi, hvarest
prygelscener, skymford och grofva tvetydigheter utgjorde den förnämsta
kryddan, bör, utom hin Onde och hans följe, förnämligast omnämnas den
redan förut omtalade qvacksalvaren-krämaren, hvilken jemte sin tjenare
_Rubin_ förehade allehanda bouffonnerier. Men emedan utrymmet förbjuder
att detaljera desamma, och de föröfrigt stå utom allt förnuftigt
sammanhang med mysterierna, skola vi härom endast anföra, att uti
påskspelena allmänt förekommer en scen, der _Mercator_ -- "eyn arczt
wit bekant, meister Ypocras", som "hat durchfaren manche lant, Hollant,
Probant, Russenlant, Prussenlant" o.s.v. -- säljer salfvor åt qvinnorna
som voro på väg till Herrans graf. Men hvilken vidrig kontrast emellan
qvinnornas fromma sånger, af hvilka en lyder:

    "Sed eamus et ad ejus
    properemus tumulum,
    si dileximus viventem,
    diligamus mortuum
    et ungamus corpus ejus
    oleo sanctissimo",

samt det derpå följande köpslageriet, hvarvid Mercator och Rubin
framstå såsom listige och snikne krämare och qvinnorna -- pruta![116]
Efter den långa, af Mercator inledda, profana episoden[117] vidtager
åter den fromma handlingen vid qvinnornas ankomst till den Uppståndnes
graf.

För att tillfredsställa den stora massans smak, gick man slutligen så
långt, att man tillät tillochmed det allra heligaste antaga en burlesk
anstrykning, ehuru man derföre icke synes föreställt sig att detta
skulle oskära andakten. Så framställer sig Frälsaren, uti ett
tyskt mysterium från femtonde seklet, för de tre Mariorna i en
örtagårdsmästares skepnad, och ger dem tillvitelser för det de så
tidigt om morgonen drefvo omkring. Och då de spörja honom om deras
herre, svarar han:

    "Ich kann dein ja nicht gewarten,
    Ich muss graben mein garten.
    Ich bereite mein pastarnack
    Und stopfe den in meinen sack
    Und will damit zu markte lauffen
    Und mir des Brodes kaufen".[118]

Någongånsg kunde det plumpa skämtet urarta till de gröfsta
anstötligheter, såsom t.ex. då uti ett fransyskt mysterium Gud Fader
sågs sofvande på sin thron under Kristi korsfästelse och grafläggning,
samt uppväcktes af en engel med ord uti den råaste pöbelton.[119]

För öfrigt bör anmärkas, att alla medeltidens litteratur- och
konstalster bära en skarpt markerad prägel af tidehvarfvets
åskådningssätt. Det chaos, uti hvilket all forntid låg för medeltidens
folk, gjorde att äfven personer från antiken måste ikläda sig en för
dem fremmande kostym. Men en sådan anakronism företer sig icke endast
uti den yttre drägten. Äfven institutioner, som icke tillhörde den
klassiska hedendomen, öfverfördes på densamma utan all tvekan. Så t.ex.
skänker en uti skådespelet "Himmelfart Maria" uppträdande konung åt
sina krigare ridderlig drägt och insignier, hvilkes symboliska
betydelse han förklarar, samt lägger de dubbade riddarena på hjertat en
sannskyldig riddares pligter. Om ridderlighet tala föröfrigt krigarne
uti detta skådespel jemnt och samt. Och uti ett annat ("Auferstehung
Christi") svära väktarena vid Frälsarens graf "by unsern ritterlichen
eren".[120] Derföre finnas i mysterierna så många situationer, hvilka
förefalla oss löjliga, ehuru de i den naiva okunnighetens tidehvarf
icke så uppfattades. Men när vi i våra dagar läsa, att Paulus
titulerades _Monseigneur Saint Paul_; att Gud Fader kallade Adam i
paradiset: _beau frère_; att Kristus vid nattvardens instiktelse sjöng
sin första messa, samt kallade krigsknektarne som grepo honom _beauls
seigneurs_; att Nero, äfvensom Frankernes konung Chlodwig och den
heliga Ignatius, svuro vid Muhammed[121] m.m.m.m., kan man svårligen
undertrycka utropet: o sancta simplicitas!

Mysterierna, hvilkas ursprung och väsende vi i det föregående sökt
utreda, hade under tidernas lopp allt mer och mer förlorat sin
lithurgiskt-kyrkliga karakter samt iochmed detsamma till det mesta
emanciperat sig från sacerdotal ledning. Detta sammanhängde, såsom
förut blifvit nämndt, med det kyrkliga lifvets förfall i allmänhet. Men
härtill kom en annan väsendtlig orsak. Det _tredje ståndet_ hade under
korstågs-perioden tillkämpat sig en social emancipation samt bildat
_kommuner_. Borgerskapet inom dem hade fördelat sig i särskilda
_skrå_-korporationer. Och det var nu till desse sistnämnde, ledningen
af de dramatiska mysterierne förnämligast öfvergick i det trettonde
århundradet. Med utomordentligt intresse omfattades dessa skådespel,
som numera gåfvos på modersmålet,[122] och utbreddes isynnerhet från
förenämnde tid, i alla kristna länder.[123] Huru likväl det latinska
språket delvis ännu länge derefter bibehölls i mysterierna, är på sina
ställen omtaladt. Men i alla fall blef i hvarje land modersmålet det
öfvervägande, sedan skrå-brödraskapen begynt uppföra andeliga
skådespel, hvilka på särskilda tider hos särskilda nationer erhöllo en
alltmer verldslig karakter, och tidigast såsom det synes, hos
Fransoserne, hvilkas religiösa drama redan i det trettonde seklet visar
sig fullkomligt fritt från kyrkligt inflytande.[124]

De äldsta dramatiska föreningar af ofvansagde art, vi funnit omnämnda,
äro brödraskapet _del Gonfalone_ i Rom, år 1261, och sällskapet
_Batutti_ i Treviso, år 1264. Medlemmarne uti dessa begge föreningar,
hvilka uppförde passionshistorien, synas, åtminstone de i det sednare
sällskapet, nästan uteslutande hafva bestått af lekmän.[125] Men den
mest bekanta och tillika den ryktbaraste dramatiska associationen under
medeltiden var _la Confrérie de la Passion_, stadfästad af franska
konungen Carl VI år 1402.[126] Detta är den första formligen
sanktionerade organisation, theatern erhållit.[127] Aktörerna uti detta
dramatiska samfund, hvilka af konungen behedrades med titel af hans
"_chers et bien-aimés confrères_", och till största delen bestodo af
borgare och handtverkare, inredde sin theater uti "l'hôpital de la
Trinité".[128]

Uppförandet af ett mysterium var ett evenement för en provins, ja
tillocbmed utom densamma.[129] Ty sådana skådespel kunde blott sällan
gifvas, emedan härtill erfordrades en ofantligt stor personal, som
skulle inöfvas i sina roler, samt för öfrigt stora tillrustningar.
Också åtnöjde sig icke menniskorna i medeltiden med dramatiska
mysterier, som skulle hafva räckt endast några timmar. Nej, flera dagar
å rad, stundom bela veckor fortsattes dessa skådespel, hvilka icke voro
indelade i akter, utan i "dagsverk" (journées).[130] Och dagsverk, i
ordets egentliga mening, voro äfven dessa sceniska representationer, ty
de fortforo ofta både för- och eftermiddagar, med endast några timmars
afbrott. Men så behöfdes ock den långa tiden alltför väl, då de
andeliga dramerna stundom börjades med verldens skapelse eller
syndafallet ocb slutades någongång först med -- yttersta domen. Hvilken
ofantlig mängd af bibliska personer måste icke uppträda på en sådan
scen! Och då härtill kommo englar, både goda och onda, skaror af helgon
och martyrer, samt dessutom ännu en hop mythologiska, klassiska ocb
fingerade personer -- låt ock vara att många bland dem icke hade något
att säga, utan voro endast stumma figuranter --, kan man lätt
föreställa sig, att flere dagsverk erfordrades till fullbordandet af
detta vidlyftiga arbete. Och sedan hvilken omständlighet så väl i
monolog som dialog! Ty det var en samvetssak att göra bibelparafrasen
så uttömmande som möjligt. Mysteriernas grotesk-komiska intermezzo
bidrog ock uti icke ringa mån att förlänga skådespelen. Men framför
allt förlängdes desamma genom de i stor mängd inflätade hymnerna samt
öfriga sångpartier.

Så långa och vidunderliga dessa sceniska framställningar än voro, synes
likväl åskådarenas tålamod hafva varit outtröttligt. I våra dagar
förefaller detta nog sällsamt. Men man såg saken med helt andra ögon i
medeltiden och ännu någon tid derefter. Då betraktades sådana skådespel
såsom verksamma medel till from uppbyggelse, gemensam för åskådare och
aktörer. Derföre ansågos de äfven såsom andra religiösa fester, under
hvilka man, så länge de varade, borde afhålla sig från verldsligt
arbete. Då "Mystère de Saint Martin" 1496 gafs uti staden Seurre,
hade man utfärdat det påbud, "que nul ne fût si osé ni si hardi de
faire oeuvre mécanique en ladite ville l'espace de trois jours, pendant
lesquels on devait jouer le mystère".[131] Mysterierna voro härjemte en
"charge communale", jemförlig på sätt och vis med "la choragie
antique", såsom sistnämnde författare yttrar sig.[132] För aktörerne
voro dessa representationer stundom förenade med ganska drygt ansvar
och otrolig ansträngning, ty det finnes antecknadt att desamme
förbundit sig "par corps et sur leurs biens, à parfaire l'emprise; item
étoient ténus de faire serment et eulx obligier par devant hommes de
fiefs et jurez de cattel et notaires, de jouer ès jours ordonnez par
supérintendantz." Och emedan den dramatiska handlingen så naturtroget
som möjligt skulle utföras, inträffade fall då i den fromma ifvern
sjelfva lifvet sattes på spel. Så hände år 1437, då passions-mysterium
gafs i Metz, att en prest, som spelade Frälsarens rol, "fat presque
mort en la croix, s'il n'avoit esté secouru; et convient que un autre
prestre fat mis en la croix pour parfaire le personnage du
crucifiement." Och om en annan prest, som vid samma tillfälle
föreställde Judas, säges det, att han "fat presque mort en pendant,
car le coeur lui faillit, et fat bien hastivement despendu,
et porté en voye".[133]

Medeltiden saknade en utvecklad konst-poesi. Derföre var ock, i
dramatiskt hänseende, den idéens och formens sammangjutning till en
harmonisk enhet, som är ett oeftergifligt vilkor förr all skön konst,
okänd i detta tidehvarf. Mysteriernas sublima tanke framskymtar väl här
och der, men den kaotiska formen insveper densamma åter snart i dunkla
moln. Det hela förlorar sig uti en brokig mångfald af episoder och
enskildheter, framställda i episk bredd, hvarigenom den dramatiska
handlingens trådar brista. Härigenom uppstår en följd af särskilda
handlingar, allt lösare sammanbundna, ju flera de äro. Visserligen är
grupperingen af det bibliska stoffet stundom rätt sinnrikt utförd, men
strängt bundne, som dramaturgerne det voro, vid bibelordets
ordningsföljd, hvilken så litet som möjligt borde rubbas, kunde de med
bästa vilja icke åstadkomma annat än en blott approximativ dramatisk
enhet uti de andliga skådespelen. Och hvad den sceniska framställningen
beträffar, hvarigenom dramat erhåller kött och blod, en andligt
förkroppsligad gestalt, måste densamma naturligtvis stå uti ett
omedelbart sammanhang med texten och sålunda förete en sällsam anblick.
Härom hafva vi väl redan i det föregående meddelat några notiser, men
skola nu till slut, i sammanhang med beskrifningen om scenens yttre,
tekniska inrättning, härtill bifoga åtskilligt som närmare belyser
nämnda sak.

Huruvida några sceniska tilbedelser blifvit gjorda i kyrkorna, så
länge de religiösa skådespelen derstädes uppfördes, är väl icke
tillräckligt utredt; men man har dock anledning att förmoda, att
någon liten flyttbar theater äfven der blifvit uppställd, äfvensom
på kyrkogårdarna, dit scenen först förflyttades från templet.[134]
Sedan torg och andra öppna platser härefter blefvo den skådebana,
på hvilken mysterierna uppfördes, gjordes naturligtvis mycket
större tillrustningar. Ehuru underrättelserna härom öfverhufvud äro
sparsamma, kan man dock af dem göra sig en allmän föreställning
om theaterns inrättning, hvilken hufvudsakligen synes hafva varit
likartad i alla kristna länder under medeltiden. Scenen bestod af tre
afsatser eller våningar, till hvilka man stundom uppklef på stegar.
Uti den öfversta, i fonden belägna, afdelningen thronade den heliga
Treenigheten, omgifven af englar och helgon. Gud Fader sågs hvitklädd
och med krona på hufvudet. Freden, Rättvisan, Barmhertigheten och
Sanningen stodo vid hans sida. Denna lokal föreställde det himmelska
paradiset, med grönskande träd. Den medlersta våningen, som var den
vidsträcktaste, var den jordiska vädjobanan med många särskilda
lokaler, hvilkas benämning stundom var skriftligen påtecknad.[135]
Den nedersta afsatsen var helvetet, som vanligen utgjordes af ett
draksvalg, hvilket efter behof öppnade och tillslöt sig.[136] Men
stundom fick den Onde åtnöja sig med ett stort kar, "darin ein und
aus zu springen, als der rechte Höllenhund".[137]

Kallelsen till sådana skådespel skedde stundom genom ett högtidligt
trumpetskall (le cri du jeu). Skådespelarne framträdde i procession
på scenen och uppstämde en andelig hymn, hvarefter de fördelade sig
i grupper. Härpå uppträdde härolden, som förekommer under många
benämningar, såsom _Herold, exlamator, proclamator, argumentator,
actor, præcursor, expositor ludi, meneur du jeu_. Denne person,
som var en slags theaterdirektör eller regissör, hvilken ledde
anordningen af skådespelet, utlade i en prolog styckets innehåll
samt lät åskådarena veta hvilken rol hvarje aktör hade att utföra.
Någongång saknades dock härolden, i hvilket fall skådespelarne
presenterade sig sjelfva. Härolden, ehuru icke uppträdande som aktör,
måste likväl hafva haft en ganska besvärlig befattning. Ty det var
jemväl hans sak att mana åskådarena till tystnad och uppmärksamhet
genom ett esomoftast upprepadt _silete, silentium habete_. Och detta
var sannerligen ingen lätt sak med en af tusentals personer bestående
folkskara. Dessutom var det häroldens åliggande, att, så mycket
möjligt var, för åskådarena förtydliga bibeldramemas sammanhang
genom kommentarier, som anbragtes emellan särskilda scener. Äfven
slutade han icke mindre hvarje "journée" med en from uppmaning till
folket, att allvarligen besinna hvad de under dagens förlopp hade
sett uppföras, än det hela med en likartad epilog, som på sätt och
vis uttalade styckets moral; hvarefter församlingen skildes sedan den
afsjungit en hymn, vanligast _Te Deum laudamus_.[138]

Skådespelarne fördelte i grupper, såsom sagdt blifvit, intogo platser
inom särskilda afdelningar, der de förblefvo sittande tilldess turen
kom till dem att uppträda på scenen, "donec ordo eum tangat". Då ägde
de hvar för sig att uppstiga från sina platser, "sargat a loco suo",
samt träda fram, hvarefter de återvände dit, derifrån de hade kommit.
Ehuru åskådarena under dagar och veckor voro i tillfälle att se sina
aktörer, skulle de ändock naturligtvis anses vara frånvarande alltid
då de icke agerade. Ingen egentlig scenförändring ägde rum. Också
fanns intet theaterperspektiv, emedan kulisser saknades. Lokalenoch
dekorationerna -- uti hvilka sistnämnda stundom, isynnerhet hos
Fransoserne, utvecklades icke ringa prakt -- förblefvo öfverhufvud
desamma. Dock synas emellanåt lokaliteter, som under en dag icke
behöfdes, på någon följande blifvit tillsatta. Handlingarnas mängd
var emellertid så stor, att hvarochen af dem icke kunde förrättas uti
sin särskildt erforderliga lokal. Derföre omtalas ock uti ett tyskt
"Passionsspiel" "eine gemeine burge, dar in man kront, geislet, das
nachtmal und ander ding volbringt." Eljest fordrade man att allting
skulle framställas med största möjliga naturtrohet. Derföre förblef
äfven åsnan, som användes vid Kristi intåg till Jerusalem, under hela
denna dag stående på theatern. För öfrigt bortburos icke saker, som
ej mera behöfdes, utan ställdes blott åsido, såsom t.ex. bordsservis
och öfverblifna anrättningar efter en måltid. Men då många handlingar
icke kunde i verkligheten utföras, måste man åtnöja sig med
symboliska antydningar. Så föreställdes det att djefvulen hade gått
in i Judas, genom en lefvande svart fågel, hvilken han fasthöll i
fötterna och lät flaxa framför sin mun. De aflidnes själar i Hades
föreställdes genom hvita linnetyg, som drogos öfver de spelande,
o.s.v.[139]

Den ursprungliga theater-kostymen, så länge skådespelen gåfvos
i kyrkorna, var den vanliga prestkåpan samt för heliga personer
mess-skruden. Och äfven sednare synas de som utfört sistnämnda
roler begagnat presterlig drägt. Så vidt bekant är, uppträdde inga
qvinnor på scenen under medeltiden. Alla qvinnoroler spelades förthy
af personer af det manliga könet. All slags maskering var föröfrigt
mycket omtyckt uti detta fantastiska tidehvarf. Och dåtidens
pittoreska drägter voro redan iochförsig så målande, att de erbjödo
en theatralisk anblick.[140]

Mysteriernas innehåll, sådant det företedde sig vid medeltidens
utgång, var så allmänt omfattande, att det i sig upptog hvarje art
af dåtidens dramatik. Bibehållande sin ursprungliga musikaliska
och historiska natur, hade mysterierna härjemte redan tidigt
infört pantomimen uti många tableaux vivants, hvilka ur det gamla
testamentet framställde förebilder till det som fullbordades i
det nya förbundets tider. Dessutom hade genom det grotesk-komiska
mellanspelet farcen efterhand inträngt i det andliga skådespelet. Och
härtill kommo ännu elementer af de dramatiska _Moraliteterna_,[141]
hvilkas väsende vi nu gå att betrakta.

Hos hvart och ett folk, som äger en litteratur, synes, isynnerhet
uti dess litterära bildnings äldre stadier, allegorien hafva spelat
en vigtig rol. Behofvet att åskådliggöra abstrakta begrepp uti
en konkret form är oafvisligt för menniskor som på naturlifvets
ståndpunkt ännu dväljas i andens sömn, ehuru det härmed icke är
sagdt, att en mera utvecklad bildning skulle helt och hållet
utesluta det allegoriska åskådningssättet. Ty äfven den klassiska
antiken, tillochmed på höjden af sin utveckling, var icke fremmande
för detsamma. Men öfverhufvnd torde dock ett sådant åskådningssätt
företrädesvis tillhöra hvarje litteraturs barndom. Och hvad de
ny-europeiska folken vidkommer, hos hvilka "barbariet var engång
fosterländskt" under långa sekler, måste bildningsarbetet, äfven i
språkligt hänseende, isynnerhet hos de nationer hvilkas tungomål
utgått ur flera stridiga elementer, hafva varit så svårt, att
användandet af allegorin för att uttrycka abstrakta begrepp redan
derföre ofta blef en nödvändig nödfalls-utväg.

Allegorin inträngde äfven uti medeltidens uppspirande konst. Måleriet
och skulpturen framställde allegoriska grupper. Men också poesin i
allmänhet, och särskildt den dramatiska, införde allegorin. Denna
förekommer redan uti Hrotsvitha's dram "Sapientia", om hvilken
Magnin yttrar sig: "Ce drame _allegorique_ est un des premiers et
sans contredit un des plus remarquables modèles de ce qu'on a appélé
dans la suite _moralités_".[142] Och uti mysterierna i allmänhet
förekomma allegoriska personer på flera ställen. Förut är omtaladt
huru uti dessa Guds egenskaper föreställas personifierade. Men äfven
andra abstrakta begrepp uppträda i desamma under personlig gestalt.
Uti en tysk dram från tolfte seklet: "Ludus paschalis de adventu
et interitu Antichristi", framställes på sådant sätt icke blott
Antichrist -- "denna fantastiskt tänkta personifiering af alla emot
kristendomen fiendtliga makter" --, utan härtill ännu Hedendomen,
Synagogan, Kyrkan, Tron, Kätteriet med flera.[143] Uti "Mystère de
la Passion" plågas Judas, efter sitt förräderi, af den allegoriska
personen Désespérance.[144] Och synnerligen personifieras uti
mysterierna enskilda laster. De onda andarne framträda vanligen såsom
representanter hvar för sig af särskilda arter af personifierad ilska
och förderf.[145]

För att lätta uppfattningen af de sällsamma dramatiska moraliteternas
uppkomst och utbildning, är det nödigt att ännu förutsända
några upplysningar. Uti den äldsta franska moderna litteraturen
bör det mönster uppsökas hvarefter de öfriga romaniska folkens
nationallitteratur bildats. Och hvad särskildt det allegoriska
elementet beträffar, synes tillochmed Dante hafva från de franska
trouvérernas skola lånat sina "majestueuses allégories" och uti
"le Roman de la Rose" funnit en förebild, hvilken han dock,
väsendtligen ledd af sin egen mäktiga genius, vida öfverträffat.[146]
Nämnde Roman de la Rose, börjad af Guillaume de Lorris, på
Ludvig den Heliges tid, och fortsatt af Jean de Meung, under Filip
den Skönes regering, åtnjöt ända till renaissancens tidehvarf det
allra högsta anseende. Detta ofantligt vidlyftiga allegoriska
poem var den chevalereska kärlekens och galanteriets verkliga
codex. Men utom det fantastiska, mystiska och sentimentala, uti
hvilket allt en sinlig glöd framlyser, innehåller denna dikt,
synnerligen uti dess ofvannämnde fortsättning, en den skarpaste
satir öfver tidens sociala, politiska och religiösa förhållanden.
Och allt detta var insvept i allegorisk drägt.[147] "Une muse ou
plutôt une fée régnait: l'allégorie", yttrar sig Philarète Chasles om
denna tids mani för allegorier.[148] Dygder, laster, alla känslor
uti de finaste nuancer, äfvensom de mest klyftiga distinktioner i
allmänhet, uppträda personifierade, och åtnjuta alla feodaladliga
företrädesrättigheter, såsom sistnämnde författare säger: "Ces
personnagea imaginaires jouissent du privilége de la noblesse: chacun
d'eux a ses chapelains, ses destriers, ses clercs, ses châteaux
et ses oratoires." Vurmen för den allegoriska genren stegrades
slutligen till den smaklösaste öfverdrift, exempelvis då Olivier de
la Marche uti sin "le Triomphe et Parement des Dames" yttrar, att en
rättskaffens qvinnas drägt bör hafva _ceinture de chasteté, tablier
de diligence, et pantoufles d'humilité_.[149]

Troubadourer och Trouvèrer underhöllo och lifvade genom egna
skönlitterära alster smaken för allegorier, hvilken genom _Cours
d'Amour_ och andra derefter bildade poetiska föreningar än vidare
utvecklades. De bekanta _Jeux Floraux_, sedan 1324, bidrogo ock
väsendtligen att utbreda det allegoriska skriftställeriet. Och
följden af allt detta blef, att furstliga och andra förnäma
personer författade rimmade afhandlingar, _"beaux dictiez"_, uti
hvilka täflingssånger i den "glada vetenskapen" satiren sällade sig
till allegorin. Uti hof och slott samtalade man i allegorier. Vid
fêter och tornerspel komplimenteredes bålde riddare af allegoriska
personer.[150] I de feodala slotten plägade man uppföra smärre
pantomimer, uti hvilka så väl bibliska, klassiska och moderna, som
ock allegoriska personer uppträdde i kostym. Dessa förvandlades
efterhand till talpjeser.[151] De såkallade _jeux-partis_ och
_entremets_, hvilka uppfördes i de aristokratiska borgarne i det
tolfte och trettonde seklet, torde hafva varit sådana skådespel.[152]
Men vid slutet af det fjortonde seklet omtalas i Frankrike
allegoriska dramer under ett nytt namn, de såkallade _Moralités_.[153]
Och det var först med dessa skådespel, allegorin, hvilken redan
länge förut hade beherrskat den romantiska litteraturen, i stort
inkom på den dramatiska scenen.

Moraliteterna synas ursprungligen varit rent allegoriska skådespel,
af religiös och moralisk tendens. Derföre uppträda i desamma
dygder och laster, känslor, lidelser m.m. personifierade. Men
det karakteristiska i dessa allegoriska dramer är, att alla dessa
abstrakta personifikationer stå i strid emot hvarandra. Det Ondas och
det Godas makter kämpa om segern öfver den menskliga anden. Genom
den konflikt emellan motsatta lidelser, som tillhör moraliteternas
väsende, äro de mera dramatiska än de episkt beskrifvande
mysterierna, helst de sednare, bundna af bibelordets textsammanhang,
innehålla en rad af på hvarandra följande handlingar. Dramat fordrar
en vida strängare concentrering än mysteriernas nästan vers för
vers och ord för ord fortlöpande bibelparafras. Och dessutom är
den dramatiska handlingen väsendtligen beroende af de kollisioner,
som uppstå derigenom att särskilda individer söka att verkliggöra
sina sjelfmant förelagda ändamål.[154] Mysterierna sakna väl icke
heller dylika konflikter, men dessa framstå der fragmentariskt
infogade uti episoder, som störande afbryta handlingens erforderliga
enhet och utveckling. Uti de religiösa moraliteterna är deremot
den dramatiska sammanhållningen jemförelsevis större i det att de
sceniskt framställa innehållet af den kristna sedoläran, efter fri
bearbetning. Också voro moraliteterna, vid valet af motiver, icke
uteslutande bundna vid bibeln; ty de behandlade härjemte redan tidigt
äfven jordlifvets konflikter i allmänhet, skärskådade från allmänt
sedlig synpunkt.[155]

Hen ehuru nu moraliteterna på ofvansagda sätt hade ett friare
utrymme än mysterierna, kunde de likväl icke, så länge de endast
framställde en personifiering af abstrakta begrepp, tillvinna sig
den stora mängdens bifall, emedan de uti dessa skådespel uppträdande
allegoriska gestalterna saknade dramatiskt lif och rörelse. Sådana
bleka, blodlösa hamnar kunde hvarken anslå känslan eller fattas
af tanken. Det var icke möjligt att gifva åt desamma en utpräglad
individualitet, hvilka attributer man än använde för att söka göra
dem begripliga, medan bibeldramernas älskade gestalter stodo varma
och lefvande för folkets ögon. De, uti sådant skick, så impopulära
moraliteterna skulle väl ock snart hafva spårlöst försvunnit, om
ej nya lifgifvande elementer från mysterierna hade inkommit i
desamma. Det behöfdes härtill mera bibliskt stoff än blott moraliska
abstraktioner. Verkliga personer med kött och blod måste derföre
införas. Och emedan i sådant afseende den bibliska parabeln närmast
öfverensstämde med moraliteternas begrepp, ställde man vid sidan af
de allegoriska personerna äfven bibelns rike man och Lazarus, de
visa och fåvitska jungfrurna,[156] m.fl. Men icke engång denna
brokiga samling förmådde tillräckligt fängsla åskådarenas sinnen.
Härtill erfordrades ännu nya omskapande elementer, hvilka i det
följande skola beröras, sedan förut några prof på de rent abstrakta
moraliteterna blifvit framställda.

De religiösa moraliteterna äro stundom genomträngda af mysticism.
Så är föremålet för en moralitet själens förmälning med Jesus. De
uti densamma förekommande personerna äro Jesus, Själen, _Charitas_,
_Veritas_, Goda Ingifvelsen, Synderna, Rättvisan och Zions
döttrar.[157] En annan moralitet framställer de nio grader, hvarigenom
den i synd fallna menniskan inkommer i paradiset, på sätt som följande
innehållsförteckning utvisar: "L'homme produit de nature au monde,
qui demande le chemin de Paradis et y va par neuf journées; la
première de nature à pêché, la seconde, de pêché à pénitence
passant par liberal arbitre, la troisième, de pénitence aux divins
commendemens, la quatrième, des commendemens aux conseils, la
cinquième, des conseils aux vertus, la sixième, des vertus aux
sept dons du St. Esprit, la septième, des dons aux béatitudes, la
huitième, des béatitudes aux fruits du St. Esprit, la neuvième, des
fruits du St. Esprit au jugement et Paradis".[158]

Den fransyska moraliteten: "Bien-Advisé et Mal-Advisé" personifierar
dygden och lasten. Bien-Advisé och Mal-Advisé föreställas hvardera
vandrande på sin särskilda väg, den ena ledande till salighet, den
andra till förderf. Den förre, efter att hafva tagit råd af Tro
och Förnuft, träffar på sin väg Ånger, Bön och Ödmjukhet. Dessa
allegoriska personer, iklädda qvinnodrägt, understödja Bien-Advisé
uti dennes bemödanden att för förvärfvande af himmelska håfvor
beröfva sig alla jordiska egodelar. Tillochmed mantel och skor måste
derföre afklädas. Mal-Advisé faller, under sin vandring, i dåliga
rådgifverskors våld. Dessa äro Förmätenhet, Yppighet, Uppror, Dårskap
och Hyckleri, hvilka släpa sitt offer till en krog, der de slutligen
öfverlemna Mal-Advisé, med ett rep om halsen, åt Förtviflan, som för
honom rakt fram till Dåligtslut.[159]

De gamla engelska moraliteterna (moral plays, moralities) äro,
liksom andra länders, af religiöst-moralisk natur. En ibland de
mest bekanta är _Every Man_. Moraliteten begynnes med en af
Bndbäraren (messenger) framförd prolog, som i korthet redogör för
styckets innehåll. Härpå uppträder Gud Fader på scenen, klagar
öfver menniskornas urartande, kallar på Döden och befaller honom
att frambringa Every Man (Hvarochen), som representerar hela
menniskoslägtet, inför den gudomliga domstolen. Bäfvande söker då
Every Man, i sin nöd, skydd hos Godtsällskap, Förvandtskap och
Kikedom. Men då dessa, den ena efter den andra, öfvergifva honom,
vänder han sig till Godgerning. Efter att hafva förebrått Every Man
för långvarig försummelse att anlita henne, förer Godgerning honom
till sin syster Kunskap, och denna till Bekännelse, en helig man, som
älägger honom en botgörelse, hvilken han verkställer på skådeplatsen;
hvarefter han annammar sakramentet. Nu öfvergifves han af Styrka,
Skönhet, Öfverläggning och slutligen Besinning, alla allegoriska
personer, men Godgerning qvarstår vid hans sida tilldess han dör.
Härpå nedstiger en engel och sjunger Reqviem. Moraliteten afslutas
sedan af "Doctor" med en epilog, som inskärper styckets moral.[160]

Men moraliteterna afsågo icke uteslutande själens välfärd. Äfven
kroppens helsa var någongång deras föremål. En sådan medicinsk
moralitet är den fransyska: _la condemnation de Banquet_. Hos Banquet
samlas till gästabud åtskilliga personer: Frossen, Läckerhet,
Jag-dricker-eder-till (Je-bois-à-vous) och andra. Vid ett fönster
utanför matsalen visa sig Slagfluss, Gikt, Kolik m.fl. Äfven dessa
inkallas af Banquet. Men nu uppstår en så häftig strid emellan de
förra gästerna och de sednast ankomna, att af de förstnämnda fyra
nedfalla döda på valplatsen. De återstående instämma derföre Banquet
till rättegång inför domaren Erfarenhet, hvilken ådömer Souper ett
straff, derföre att denne frambragt alltför många fat, med tillagd
hotelse att låta hänga honom, om han understode sig att nalkas Diner
på närmare afstånd än sex lieues. Härefter befaller Diète, en torr
och gravitetisk personlighet, att arrestera Banquet och döma honom
till döden. Läkemedel, en allegorisk person liksom alla de andra, är
ålagd att uppläsa domslutet:

    "Que le Banquet par sa faulte excessive
    En commettant cruelle occision,
    Sera pendu à grant confusion".[161]

Sådana voro de ursprungliga, rent _allegoriska_ moraliteterne, hvilka
öfverhufvud buro prägeln af en religiös anda och ett sedligt allvar.
Detta framlyser t.ex. ur prologen till "Bien-Advisé et Mal-Advisé":

    "Nous faisons protestacion
    Que n'est point notre intencion
    De rien dire contre la foy,
    Contre Dieu ne contre la loy".[162]

Också afsågo moraliteterna att väcka andelig uppbyggelse hos åskådare
och skådespelare. Lifvade af en gemensam andakt, afsjöngo så väl de
förre som de sednare hymner till den Högstes ära, på samma sätt som i
mysterierna.[163] Men profana elementer inträngde tidigt i sistnämnda
skådespel. Och samma fall inträffade med moraliteterna. De erhöllo en
burlesk-komisk tillsats i likhet med bibeldramerna. Härigenom uppstod
en lika förvirrad sammanblandning af det sublima och det groteska, som
i mysterierna. Djefvulen, som var mysteriernas förnämsta lustiga
person, erhöll samma rol äfven i moraliteterne, der han vanligen
åtföljdes af en allegorisk figur: Lasten (Vice), hvilken såsom narr och
rolighetsmakare dref sitt spel med menniskor och afgrundsandar. Så
sammanflöt i femtonde och sextonde århundradet föreställningen om den
onda principen med den om det löjliga i allmänhet.[164] Den satiriska
farcen, lokaliserad, är gemensam för mysterierna och moraliteterna, af
hvilka de sednare ännu mindre än bibeldramerna kunde umbära ett sådant
bihang, emedan åskådarenas intresse i motsatt fall svårligen kunnat
hållas vaket.

Men den stora hopens sceniska behof tillfredsställdes icke nog af de af
kyrkan auktoriserade mysterierna, icke ens sedan en utväxt af burlesk
komik anslutit sig till det andeliga skådespelet. Ännu mindre kunde, af
här ofvan uppgifven anledning, moraliteterna, hvilka förnämligast
senterades af de jemförelsevis mera bildade klasserna, uppfylla nämnda
behof. Också erfordrades så stora tillrustningar och kostnader till
hvardera slaget af dessa representationer, att de blott sällan, vid en
eller annan högtidlig fest, kunde uppföras. Derfore, och till följe af
den naturliga dramatiska instinktens kraf, stod, alla kyrkans förbud
oaktadt, den stora folktheatern på torg och gator alltid öppen för den
skådelystna mängden, som härvid af hjertans grund fröjdade sig öfver de
förut beskrifna gycklarenas prestationer.[165] Men vi skola icke längre
uppehålla oss vid dessa jonglörer. Det kan vara nog att endast tillägga
det de synas blifvit använde såsom skådespelare äfven uti
moraliteternas komiska partier,[166] samt att för öfrigt dessa
vagabonder, hvilka innästlade sig hos både höga och låga, voro
kolportörer af de idéer som rörde sig på samhällets djup. Allt, så väl
profant som heligt, var ett föremål för deras skoningslösa gyckel. Det
feodala samhällets personer och institutioner mönstrades af denna
farliga areopag, så mycket farligare, som den sorglöst ringaktades af
de privilegierade klasserna, hvilka icke synas hafva anat att de
föraktade gyckelmakarnes satir var ett uttryck af _vox populi_.

Sedan folket kommit till något medvetande af sin sociala ställning,
upprördes dess känsla af de skärande dissonancerna uti samhällets hela
organisation. Sålänge den religiösa hänförelsen ännu var lefvande och
chevaleriet samtidigt bibehöll sin ursprungliga idealiska karakter,
varsnade man mindre dessa missförhållanden. Men så snart kyrkans
tjenare begynte att allt mer och mer förverldsligas, och feodaladelns
rofgirighet att tillväxa, alstrade det stigande fortrycket hos massorna
en motsvarande förbittring, hvilken stundom öfvergick till öppet våld,
men dock oftast gaf sig luft i satiren. Medeltidens folksång och saga
bära vittne härom. Det är i satirens drägt, medeltidens tänkesätt
friast och fullständigast uppenbarar sig. Vi hafva förut antydt hvilket
inflytande "le Roman de la Rose" i sådant afseende utöfvade. Om
fortsättaren af detta berömda verk, Jean de Meung, yttrar sig Lenient:
"Il est véritablement l'Homére de la satire au moyen âge".[167] Men på
ett djupare, innerligare och mera omfattande sätt uttrycker dock ett
annat litterärt alster från medeltiden denna epoks idéer.
Detta verk, seklers arbete, är "Reineke Fuchs" (Reinardus
Vulpes, le Renart, Reinaert), hvars första uppkomst åtskilliga nationer
tillegnat sig. Rikt och snart sagdt obegränsadt är innehållet af denna
allmänt bekanta folkbok,[168] hvilken, under den i medeltiden så
omtyckta djurfabelns form, parodierar icke mindre kyrkan och statens
institutioner än skilda samhällsklasser och enskilda personer, samt
ingriper i alla lefnadsförhållanden på ett oförargeligt, men
likväl djupt och kraftigt sätt; hvarom Lenient (l.c. p.
149) ibland annat träffande uttrycker sig: "Tout ce que le
moyen âge a vénéré, pratiqué avec foi, avec amour, pélerinages,
croisades, miracles, pieuses légendes, duels judiciaires, confession,
chevalerie, papauté, se retrouve là parodié sans éclat, sans violence,
avec une ironie douce et legère, qui n'est pour cela ni moins vive, ni
moins profonde." Reineke framrullar taflor, der verldslige och andelige
potentater ingalunda äro tecknade med ljusa färger. Isynnerhet
får presterskapet uppbära skulden för det mesta onda.[169]
Men grundkarakteren i denna satiriska folkdikt är, såsom
redan sjelfva namnet tillkännagifver, en utläggning af huru
fintlighet och list förmå besegra den råa styrkan, samt huru
omöjligt det är, att göra lycka i verlden utan dessa egenskaper.[170]

Medeltidens samhällsförhållanden gåfvo ett rikt ämne
för den satir, vi i det föregående funnit genomgå le Roman
de la Rose och le Renart. Men ett ännu friare fält än litteraturen,
erbjöd theatern för dess gissel. Också hafva vi redan funnit huru
satiren röjde sig uti mysterierna och moraliteterna. Dessa dramers
allvarliga grundämne föreskref dock någon gräns för dess lopp. Men
otyglad deremot kunde densamma alltid framrusa på jonglörernas scen.
Och härtill öppnades ännu, under medeltidens sista århundrade, en ny
bana för det satiriska elementets verksamhet: uti den från de bibliska
och moraliska skådespelen emanciperade _Farcen_.[171]

Farcen utgick närmast ur de fransyska _fabliaux_ och _contes_,[172]
hvilka företrädesvis behandla hvardagslifvets tilldragelser. Slotts-,
stads- och kloster-anekdoter af hvarjehanda slag, men framför allt
kärleks- och äktenskapshistorier utgöra det förnämsta föremålet för
dessa berättelser, en genre, uti hvilken fordna tiders Fransmän
isynnerhet excellerade. Qvinnan är själen i dessa fabliaux. Den äkta
mannen framställes gemenligen såsom dum och bedragen. Munken och
presten spela en vigtig rol. Den vinningslystne krämaren är icke
bortglömd. Äfven den lifegne bonden, visserligen grof och tölpig, men
med ett elakt, satiriskt smålöje på läppen och ett träffande ordspråk i
munnen, finner en plats i dessa naiva, men stundom nog obscena
historier, hvilka för öfrigt icke heller utesluta ädlingen, ehuru de
företrädesvis röra sig inom den borgerliga medelklassen.[173] Den
fransyska farcen bestod i en dramatisering af de särskilda
samhällsklassernas seder och lefnadssätt, uti en yrt lekande och
öfverdådig form, ehuru utan konstnärlig utbildning. Dessa bouffonnerier
berörde med all fransysk liflighet och glädtighet det sociala lifvets
svaga sidor. Intet stånd skonades. Klerker och lekmän af alla klasser
voro lika utsatta för den satiriska farcens anfall. Och dagens
chronique scandaleuse erbjöd ett önskadt tillfälle att gifva ett
skarpare eftertryck, en lifligare farg åt det hela.

Les clercs de la Basoche insågo snart att de torra,
abstrakta moraliteterna icke kunde behaga åskådarena. De
begynte derföre att äfven uppföra farcer. Men vid samma
tid uppstod ett annat dramatiskt samfund, priviligieradt af
franska konungen Carl VI, _les Enfants sans soucy_. Medlemmarne
uti detta skådespelaresällskap bestodo af ungt, sysslolöst folk, till
större delen tillhörande de högre samhällsklasserna.[174] Denna glada,
sorglösa ungdom förlustade sig sjelf och andra med farcer som benämndes
soties.[175] Direktören för detta sällskap, som bar en capuchon beprydd
med två åsneöron, kallade sig _le Prince_ eller _le Roi
des Sots_.[176] Dessa i början rivaliserande sällskap kommo
snart väl öfverens och voro sedan ofta förenade. Åtskilliga
andra dylika föreningar sammanslöto sig efterhand med la Basoche
och les Enfants sans soucy.[177] Religion, politik, moral,
samhällsinstitutioner, privatlifvet, -- allt underkastades
dessa farceurers dom. Det var derfore icke underligt, att de ådrogo sig
många enskilda personers och äfven parlamentets vrede. Dock befinnes
Ludvig XII hafva uppmuntrat den censur, la Basoche genom sitt spel
utöfvade öfver laster och missbruk. Också lät han les Enfants sans
soucy år 1511 uppföra Gringore's emot påfven Julius II rigtade bitande
farce "la Chasse du Cerf des cerfs", en ordlek öfver den antagna
påfvetiteln: _Servus servorurn Dei_. Men under Frans I:s regering
blefvo dessa representationer inställda "sous peine _de la hart_" samt
upphörde derefter för alltid.[178]

Ehuru Italien är den katholska kristenhetens stamsäte, synas likväl den
klassiska antikens hedniska traditioner, hvilka i detta land voro
nationela, hafva derstädes fortlefvat i folkmedvetandet långt in i
medeltiden. Derföre är det ock sannolikt, att Italienarnes eå omtyckta
urgamla, mest improviserade lustspel (commedia dell' arte) härleder sig
från de gamle Romarnes mimer.[179] Också framlyser detta burleska spels
omedelbara samband med antiken deraf, att den italienska farcens
förnämsta komiska person, Arlecchino, är kostymerad i likhet med de
romerska mimer, som benämndes _planipedes_, hvilka med bara fotter
(planis pedibus) uppträdde på proscenium, samt dessutom hade rakade
hufvuden, svärtade ansigten, och en brokig drägt. Ty äfven den moderna
Harlekin bär en mångfärgad drägt, som bildande ett sammanhängande helt
saknar egentlig fotbeklädnad, samt dessutom en svart mask och en liten
hatt som knapt betäcker det rakade hufvudet. Den italienska
folktheatern har ännu åtskilliga andra stående komiska roler, hvüka
erinra om dylika i den romerska antiken. En sådan är t.ex. Scapino,
hvilken jemte Arlecchino af toskanska skriftställare benämnts Zanni,
ett ord, sannolikt härledt af det latinska Sannio, och betecknande
egenskaper som tillhöra Harlekin, enligt Cicero's (de Oratore lib. II.
cap. 61.) härom meddelade beskrifning: "Quid enim potest tam ridiculum
esse quam Sannio est? qui ore, vultu, imitandis moribus, vocibus,
denique corpore ridetur ipso?" En annan burlesk gestalt, Pulcinella,
synes omedelbart härstamma från den latinska Maceus.[180] Dock har man
först från medlet af det femtonde århundradet säker underrättelse om
den italienska farcen.[181]

Emedan burlesk-komiska elementer redan tidigt hade orenat Spaniens,
liksom andra länders, andeliga skådespel, samt dessutom jokulatorer
äfven i detta land finnas omtalade,[182] torde väl ock den egentliga
farcen, såsom en särskild dramatisk art, der hafva varit bekant under
medeltiden. Men med säkerhet kan detta dock icke afgöras, emedan hela
den spanska medeltidslitteraturens öden äro insvepta i mörker.[183]
Först hos dramatikern Juan de la Encina (f. 1468, d. 1534) finnes en
bestämd åtskilnad emellan andeliga och verldsliga skådespel, de
sedermera benämnda comedias _divinas_ och _humanas_. Och ibland
de sednare förekomma två dramer, hvilka tillhöra farcen.[184]

Underrättelserna om den engelska farcen under medeltiden äro sväfvande
och dunkla. Men helt säkert existerade äfven då detta slags skådespel i
England, helst detsamma i det sextonde seklet befinnes hafva på det
högsta förtjusat hela det engelska folket samt skänkte den
store Shakespeare's snille rika ingifvelser. Hof- och folknarrar
uttryckte då i sina bouffonnerier, Iigs, sådant som i folkets innersta
medvetande fann en allmän genklang. Också voro på denna tid
dessa tokroliga figurer, hos hvilka humorn spelade på djupet,
theaterpublikens älsklingsgestalter.[185] Det vore intressant
att uti aflägsnare tider kunna uppspåra utvecklingsgången af dessa
grotesk-komiska företeelser, hvilka i England hade en så framstående
nationel betydelse. Men af förenämnda skäl, samt emedan detta för
öfrigt öfverskrider vår förmåga, inskränke vi oss till endast några
antydningar. Vid medeltidens banketter i förnäma hus uppfördes en art
små allegoriska dramer, som i Frankrike benämndes _entremets_,
_intérludes_. Ifrån detta land öfverkommo de till England. Dessa pjeser
afsågo förnämligast ett underhållande skämt. Men emedan den allegoriska
formen var för mycket sväfvande och abstrakt, aflade man densamma
slutligen, och inkom härigenom mer och mer på det verkliga lifvets
konkreta område. En komisk-satirisk, till karikatyr gränsande, teckning
af personer och förhållanden, äfven från det lägre folklifvet,
utmärkte efterhand dessa dramatiska stycken, hvilka, i saknad
af all egentlig handling, på ett fullkomligt fritt och obundet sätt
uttalade befängda infall och qvickheter, utan att derföre sakna en
didaktisk-moraliserande rigtning. En ibland de förnämsta författare
till sådana farcer är John Heywood, som var mycket gynnad af konung
Henrik VIII. Hans dramatiska kompositioner skola, ehuru i en något
högre utbildning, hafva stor likhet med dem af samma art, tysken Hans
Sachs diktat. Att dylika prestationer inom de lägre samhällsregionerna
skulle ikläda sig en ännu mera karikerad gestalt än vid hofvet och hos
de förnäma, synes kunna antagas såsom sjelffallet.[186]

I Tyskland framträdde medeltidsfarcen under namn af _Fastlagsspel_
(Fastnachtsspiel). Detta regellösa skådespel utgick ur förklädningar
som voro sedvanliga under karnavalen, då maskerade personer gingo från
gård till gård hos sina bekanta, der de tillställde hvarjehanda upptåg.
De uppförde äfven små dramer, hvilka i början torde hafva inskränkt sig
till endast en mimisk representation. Men efterhand uppstodo ett slags
karaktersmasker med dialog. Aktörerna, som tillhörde den borgerliga
samhällsklassen och förnämligast voro handtverkare, dramatiserade
scener ur hvardagslifvet, sådana desamma presenterade sig inom deras
sfer. Situationerna uti dessa troligen mest improviserade dramatiska
upptåg voro komiskt-burleska. Om den sceniska apparaten bekymrade man
sig icke det ringaste.

Efter väl förrättadt värf samt erhållen undfägnad, förflyttade sig det
lustiga sällskapet till en annan gård, hvarest samma upptåg, med för
tillfället erforderlig variation, blef förnyadt. Men så menlösa och
okonstlade voro fastlagsspelen icke alltid. Det hände ock att man hade
väl öfvertänkt sina roler, att de husliga sederna träffades af satirens
gissel, samt att de inrotade missbruken, i socialt, kyrkligt och
politiskt afseende, underkastades en sträng censur. Och isynnerhet
blefvo kyrkans förderfvade tjenare af desse fastlagsgycklare så hårdt
angripne, att reformationens luttringseld derigenom uti icke ringa mån
förbereddes.[187]

De genom handel och näringsflit uppblomstrande tyska riksstäderne,
framför allt Nürnberg, voro stamhållet för sådana fastlagsspel. Det var
ock i sistnämnde stad, der mästaresången tidigast utbildades, en
"Meistersänger" Hans Rosenplüt, som lefde vid medlet af femtonde
seklet, utom en mängd rimmade komiska berättelser och sånger,
efterlemnat äfven fastlagsspel, hvilka, jemte dylika af hans samtida
Hans Folz, som ock lefde i Nürnberg, äro de äldsta med säkerhet kända
dramatiska alster af nyssnämnde art. Men dessa kompositioner sakna allt
konstnärligt värde. Språket är rått. Ett ytterst plumpt och grofkornigt
skämt utgör deras förnämsta krydda. De behandla med förkärlek erotiska
föremål. Det hela bär prägeln af en inskränkt kälkborgerlighet, utan
några spår till idealisk lyftning.[188] Uti reformationstidehvarfvet
antog fastlagsspelet en polemisk-dogmatisk karakter, förenad med den
skarpaste satir öfver de kyrkliga missbruken. I sådant afseende utmärka
sig isynnerhet Niclas Manuel's två fastlagsspel, uppförda i Bern år
1522. Deras tendens röjes redan af namnet på de personer som uppträdde
i hans "_Todtenfresser_" -- så benämnes den ena af de nyssnämnda
dramerna --, utgående ur själamessans indrägtighet för det andeliga
ståndet. Ibland dessa personer må anföras: abboten Nimmergnug, dekanten
Scbindebauern, prosten Geizsack, pastorn Wetterleich, biskopen
Wolfsmagen, kardinalen Hochmuth samt påfven Entchristelo. Såsom prof på
den bitande skärpa som genomgår hela detta skådespel gäller följande:

_Pabst Entchristelo_:

    Der Tod ist mir ein gut Wildpret,
    Dadurch mein' Diener und mein Räth
    Mögen führen hohe Pracht
    In allem Wollust Tag und Nacht
    Dieweil wirs haben gebracht dahin,
    Dass man nit anders ist im Sinn,
    Dann dass ich also gewaltig sei,
    Wiewohl ich leb von Büberei.
    Noch mög ich die Seel in Himmel lupfen,
    Dadurch ich manchen Vogel rupfen.
    Auch wähnen sie, ich hab den Gwalt,
    In die Höll zu binden, wer mir gefallt...

Pastor Wetterleich klagar för påfven öfver den nödställda belägenhet,
uti hvilken påfvedömet råkat genom bibelöfversättningen:

    O heiliger Vater, nu hilf und rath,
    Damit wir bleiben bei unserm Staat --
    Die Layen merken unsre List,
    Wo Du nit unser Helfer bist --
    Der Teufel nehm die Druckergesellen,
    Die alle Ding in Deutsch stellen,
    Das alt und neu Testament,
    Ach, wären sie halb verbrennt...
    Unsre Kunst die hilft nit meh,
    Paulus thut uns Leiden web,
    Mit sein' tief gegründten Episteln,
    Die schmecken mir gleich wie grob Disteln,
    Wo man nit mag mit Bannbriefen schaffen,
    Dass sie nit thäten wider uns Pfaffen.

Detta skådespel gjorde ett så djupt intryck på sinnena, att, såsom
krönikeskrifvaren Anshelm förtäljer, "durch diss wunderliche und vor
nie als gotteslästerlich gedachte Anschauwungen ward ein gross Volk
bewegt, christliche Fryheit und bäbstliche Knechtschaft ze bedenken und
ze underscheiden".[189] Theatern var i reformationsseklet ett ofta
anlitadt och verksamt medel för den protestantiska lärans inskärpande,
icke allenast i Tyskland och Schweitz utan äfven i England och
Skottland. Också de inre stridigheterna inom den nya kyrkan blefvo
dramatiskt framställda. Från katholikernas sida uppträdde man sällan på
scenen till försvar af den gamla samt vederläggning af den nya läran.
Dock skedde sådant någongång.[190]

Genom den upplifvade bekantskapen med antiken uppstod i Italien det
lärda skådespelet, _Commedia erudita_, hvilket till största delen
inskränkte sig till öfversättningar eller efterbildning af grekiska och
romerska dramatiker. Men emedan detta icke utöfvade något märkbart
inflytande uppå medeltidens skådespelsväsende i allmänhet, kan det vara
nog att endast omnämna, det åtskilliga på latin skrifna theaterstycken
föregått Politiani dram "Orfeo", som blifvit kallad för den första
tragedi på italienska språket samt uppförd 1472; hvartill kan tilläggas
Bibiena's "Calandra", författad omkring 1490, hvilken man anser för den
första komedi på italiensk prosa.[191] Dock, ehurn den klassiska
dramatiken iochförsig är fremmande för vårt ämne, bör det likväl icke
med tystnad förbigås, att ett nytt slag af skådespel, som kan betraktas
såsom en mellanlänk emellan det andliga och det lärda dramat, i latinsk
drägt uppstod vid medeltidens utgång. Dessa skådespel, hvilka äro kända
under namn af _skolkomedier_, och synas närmast haft skolelevernes
behof af praktisk kunskap i latinska språket att tacka för sin
uppkomst, infördes veterligen först i Tyskland, af de såkallade
humanisterne. Den äldsta dramatiska produkt af sådant slag, vi funnit
omnämnd, är Reuchlins' "Henno", en komedi i fem akter, spelad af
studenter -- ty äfven desse plägade uppträda såsom aktörer i skoldramer
-- år 1497. En annan representation af samma pjes föranstaltades
sednare af Melanchton till Reuchlins ära.[192]

I början synas förnämligast Terentii komedier hafva blifvit
uppförda.[193] Skolföreståndarene afsågo härvid hufvudsakligen det
latinska språkets inpräglande i elevernes minne, men härjemte äfven ett
ledigare skick hos desamma, samt frimodighet att uppträda infor en
större allmänhet. De betänkligheter och skäl, som möjligen kunde
anföras emot sådana representationer, måste vika, di äfven Luther
förklarade skolkomedierna vara nyttiga.[194] Också befinnas studenterne
i Wittenberg under Luthers lifstid hafva uppfört latinska
theaterstycken utan att han haft något att anmärka deremot.[195]

Det skulle på längden hafva blifvit nog enformigt att inskränka sig
till endast Terentii sex samt härtill möjligen ännu några af Plauti
komedier. Derföre begynte skollärarene sjelfva författa latinska
komedier, hvilkas representationer de torde hafva ledt såsom
regissörer. Äfven synas de hafva uppträdt i prolog och epilog. Sådana
skådespel befinnas stundom hafva blifvit gifna såsom ett fastlagsnöje.
Afven föranleddes dessa dramatiska öfningar af de årliga skolexamina
samt andra högtidligheter. Elevernes föräldrar och syskon funno ett
stort behag uti åskådandet af dessa föreställningar, hvilket än mera
förökades derigenom, att, i likhet med det som hade skett med de gamla
latinska mysterierna, äfven en öfversättning eller förklaring på
modersmålet efterhand bifogades. Slutligen gåfvos dessa dramer helt och
hållet på modersmålet. Ehuru de icke hade något konstnärligt värde,
inverkade dock deras författares förtroligare bekantskap med antiken
åtminstone i någon mån uppå skoldramats formela utbildning. Men
skolkomedierna erhöllo snart ett väsendtligen förändradt innehåll.
Reformationen blef en häfstång för tidens alla ideela intressen. Allt,
äfven dramatiken indrogs uti denna krets. Också hade tidehvarfvet
sjelft ett dramatiskt skaplynne. Stora karakterer uppträdde då i
storartade konflikter emot hvarandra. Intet under derföre, att ock
skolkomedierna gingo i polemisk-dogmatisk härnad emot katholicismen.
Men sedan äfven den stridande protestantismen sjelf hade stelnat uti en
nog kärf orthodoxi, förlorade äfven dramat sin spänstighet och
rörlighet. Allmänna moraliska betraktelser, med en strängt didaktisk
rigtning, samt härjemte bibliska historien, till största delen gamla
testamentets, utgjorde härefter föremål för skolkomediernas
dramatisering. Allegoriska och klassiska personer fingo plats jemte de
bibliska. Äfven det burlesk-komiska elementet var icke alldeles
uteslutet, ehuru icke blott skollärare utan ock pastorer voro
skolkomediernas författare. Dock synes djefvulen och andra
vederstyggliga masker efterhand hafva försvunnit från skolans
dramatiska scen. Åtminstone voro sådana figurer förbjudna att der
uppträda genom en förordning af hertig Albrecht af Preussen år 1585.
Men många slippriga saker, grofkorniga och obscena, tillät man i
nyssnämnde sekel och ännu långt sednare halka öfver de unge aktörernes
läppar.[196]

Ibland de talrika uti skolkomedierna dramatiserade bibliska ämnena,
hvilka vanligen framställdes uti en långsläpig omskrifning af
bibelordet, utan poetiskt fri lyftning, med tillkännagifven afsigt att
gälla såsom en dygde- och lastspegel, må exempelvis omnämnas
berättelserna om Abrahams offer, Sodoms undergång, profeten Jonas,
Daniel i lejonkulan, den vise Salomo, den tappra Judith, den fromme
Tobias, Jakob och hans tolf söner, den kyske Joseph, samt den
gudfruktiga Susanna. Denna sistnämnde "komedi", som var särdeles
omtyckt och äfven blifvit uppförd i kyrkor, framställde dock många
ganska verldsliga scener. Ur nya testamentet dramatiserades
förnämligast några parabler, såsom den om den förlorade sonen, den rike
mannen och Lazarus m.fl. Inblandade enskilda sånger och körer gåfvo
någon omvexling åt dessa enformiga skolkomedier, hvilka, så
bristfälliga de än voro, dock ännu i det sjuttonde århundradet voro
mycket omtyckta och upphörde icke förr än mot slutet af det adertonde
seklet. Dock synas uti sistnämnde sekel nästan endast verldsliga
stycken hafva blifvit uppförda i skolorna. Beträffande skolkomedierna
kan här till slut tilläggas, att ämnet till desamma äfven togs från
skol- samt isynnerhet studentlifvet.[197]

Också Jesuiterne läto uppföra skådespel uti sina udervisningsanstalter.
Grundämnet var bibliskt, men så utblandadt med klassiskt-mythologiska
och profanhistoriska tillsatser, att det andeliga innehållet härigenom
blef alldeles förflyktigadt, helst operan och balletten äfven inmängdes
uti dessa sinneberusande dramatiska kompositioner. Allt var beräknadt
på yttre effekt: de praktfulla kostymerna och dekorationerna, det
konstrika maschineriet m.m. Också uppfördes dessa skådespel inför en
publik, der tillochmed kejsare, konungar och andra furstliga personer
sågos bland åskådarena, af en ungdom som tillhörde den högsta
aristokratin. Jesuiterordens upplösning gjorde ett slut på dessa
representationer.[198]

Medeltidens andeliga skådespel, mysterierna, fortforo i det sextonde
århundradet nästan öfverallt att åtnjuta den stora allmänhetens bifall.
Dock var reformationens inflytande på dessa dramer i protestantiska
länder genomgripande. De erhöllo der en företrädesvis evangelisk
karakter. Helgonalegender jemte dithörande underverk samt öfverhufvud
många den katholska kyrkans dogmer försvnnno derföre efterhand från
protestanternas dramatiska scen. Men mysterierna i inskränktare
betydelse, den dramatiserade passionshistorien, uppfördes numera
sällan. Och detta gäller icke mindre den katholska än den
protestantiska församlingen. Öfverallt valdes de bibliska motiverna
förnämligast från gamla testamentets historiska skrifter samt till en
del från nya testamentets parabler. Dock befinnas äfven
Apostlagerningarna dramatiserade, ehuru någongång på ett ursinnigt
sätt. Så uppfördes dessa "Actes des Apôtres" i Frankrike[199] "moult
triomphantement." Fyrahundra åttatio aktörer visa sig på scenen. Om
hvarandra figurera heliga och profana personer. Djefvulen och narren
saknas icke heller. Ingen begränsad tanke eller handling genomgår det
hela. Hastiga dödsfall och uppståndelse från de döda, mord, brand,
krig, förbannelser, trolldom, slippriga kärleksscener omvexla, i den
mest fantastiska förvirring, med martyrers lidanden. Blixt och dunder
och jordbäfning förekomma i alla akter af detta vidunderliga skådespel,
som slutas med den yttersta domen.[200]

I Frankrike och Italien bibehöll det religiösa skådespelet, så länge
det der hade en tillvaro, en väsendtligen katholsk karakter. Men redan
före den nyare tidens ingång synes detsamma hafva upphört i sistnämnda
land, hvarest dramatiken, öfvergifvande sitt religiöst-kristna
ursprung, härefter utgick ur en efterbildning af den upplifvade
klassiska antiken. Äfven i Frankrike öfvergick man, under renaissancens
tidebvarf, från "mystère" till klassisk tragedi. Dock fortlefde
härjemte det religiösa skådespelet derstädes under hela detta
sekel,[201] förnämligast uppfördt af "les confrères de la
passion", hvilka foro omkring i städerna för att gifva sina
representationer,[202] ehuru dessa "tragédies saintes", mest af
gammaltestamentligt innehåll -- af hvilka en stor mängd tillochmed från
det sjuttonde århundradet kunde uppgräfvas ur arkivernas gömmor, om det
eljest lönade mödan -- icke voro fria från inflytelse af antik
förebild. Härtill kommer ett stort antal religiösa dramer på latin,
förnämligast af jesuiter.[203] Och ytterst kan tilläggas, att äfven det
franska klassiska dramats heroer, Corneille och Racine, upptagit många
det andeliga skådespelet tillhörande motiver.[204]

I Spanien utvecklades, på äkta nationel grund och botten, en yppigt
blomstrande dramatisk litteratur. Hvad det nyare spanska andeliga
dramat vidkommer, utgick detsamma omedelbart ur mysterierna, och
i formelt hänseende, förnämligast ur moraliteterna. Dock benämnas
dessa religiösa skådespel redan i det femtonde seklet _Autos_ --
akter, heliga handlingar --, såsom _Autos al nascimiento_, motsvarande
de gamla julspelena. _Autos sacramentales_, hvilka trädde i stället
för de gamla påskspelen, egentligen till förherrligande af den
katholska "festum corporis Christi", hade företrädesvis allegoriska
personer. Guds egenskaper, dygder, laster, döden, kyrkan, kätteriet,
judendomen, Islam, afgudatjensten, verldsdelarne, naturen, årstiderna,
ljuset, mörkret m.m. äro här personifierade. Också historiska
personer förekomma i autos, men äfven dessa gerna i en kristligt
allegorisk beslöjning, på samma sätt som de i nämnda skådespel från
den antika mythen uppträdande Amor, Psyche och andra, hvilka alla
representera kristligt-religiösa föreställningar. Lope de Vega --
denne utomordentligt produktive dramaturg, som skall hafva författat
adertonhundra dramer af dels komiskt dels tragiskt inneh&ll, indelade
liksom Calderon's skådespel i tre akter (Jornadas), samt fyrahundra
autos sacramentales -- har uti sina andeliga skådespel (comedias
divinas) "framställt alla schatteringar af sitt folks religiösa
egendomlighet: obetingad undertro, drömmande mystik, försänkning
i öfvermenskliga smärtor eller fröjder, barnslig trosnaivetet,
tillspetsad trossubtilitet och dyster förföljelselystnad." Och
Calderon, som i de finaste nuancer gestaltat det menskliga lifvets
äflan uti sitt beundransvärda intrigspel, har dock ur religionen
inandats sin egentliga lifsluft samt "äfven i några komedier med
snillets visa måtta framställt sitt folks religiösa känslor." Också
uti åtskilliga af hans rent verldsliga skådespel förnimmes en
religiös grundton. Och sålunda sammanfaller ännu i det sjuttonde
seklet blomman af Spaniens nationalpoesi med det andliga dramat.[205]

Några mysterier uppfördes i England ännu under loppet af det sextonde
seklet.[206] I Tyskland synes på samma tid antalet af uppförda
andeliga skådespel hafva varit vida större. Den spelande personalen,
som bestod af unge män af borgareståndet, var stundom mycket talrik.
Så uppträdde t.ex. år 1571 uti Holzwart's "schön neu Spiel vom
Saul" icke mindre än hundra talande och femhundra stumma personer.
Men såsom offentliga folkskådespel torde mysterierna hafva npphört
i detta land redan mot slutet af sistnämnda århundrade.[207] Hurn
de religiösa skoldramerna, hvilkas innehåll var enahanda med det i
nyssnämnda offentliga skådespel, ännu länge härefter, såsom enskilda
amatörsspektakel, fortforo att gifvas af skolelever och studenter, är
redan i det föregående omnämndt.

Så upphörde efterhand det andeliga skådespelet. Men folktraditionen
är underbart minnesgod. Skulle man väl kunna föreställa sig
att ännu i vårt århundrade, liksom i den kristna dramatikens
ursprungstider, herdarnes tillbedjan, offrandet vid krubban samt
scener ur passionshistorien blifvit dramatiskt uppförda uti några
kyrkor i franska Flandern. Men så har det likväl varit, hvarföre
biskopen i Cambrai såg sig föranlåten att år 1834 formligen förbjuda
alla sådana representationer. Dock finnes det antecknadt, att
passions-dramat ännu det följande året blifvit uppfördt på många
orter i nämnde provins.[208] I Tyrolen, Kärnthen och Steiermark
hafva likartade skådespel blifvit framställda af landtfolket
derstädes ännu uti innevarande sekel. Men större uppmärksamhet än
något annat dylikt, har det andeliga skådespelet i byn Oberammergau
uti bajerska höglandet väckt bland talrika åskådare af alla
samhällsklasser. Detta passionsspel, hvilket sedan 1633, endast
med färre afbrott blifvit uppfördt hvarje tionde år, gafs sednast
i fjol. Under spelåren 1830, 1840 och 1850 räknade man på hvarje
spektakeldag (sistnämnde år tolf till antalet) fem à sextusen
åskådare. De spelande, alla Oberammergauare, voro tre à fyrahundra,
från dibarnet till åttioåringen. För ändamålet har man inrättat en
sommartheater, emedan det är under sommarmånaderna och då mest på
söndagar, dessa representationer förefalla. Askådarenas bänkar,
utan ryggstöd, höja sig amfitheatraliskt öfver hvarandra under bar
himmel, men omgifna af ett brädskrank. Den sceniska inrättningen
med rideau, kulisser, särskilda rum och gator m.m. är sinnrikt
uttänkt. -- Den ursprungliga texten är 1811 omarbetad. Härigenomhafva
djefvulen med sitt anhang, de personifierade synderna och döden
försvunnit. Ingen narr eller såkallad lustig person förekommer. Men
ehuru stycket sålunda är moderniseradt, återstår dock tillräckligt
för att gifva detta skådespel en äkta medeltidskarakter. Rimmade
sångstycken afsjungas emellan särskilda scener af choren, af folket
kallad skyddsandarne, hvilka dessutom inledningsvis framställa i
tableauz vivants gammaltestamentliga förebilder till den evangeliska
historien. Det gamla testamentets rika innehåll indrages i
evangelierna för att härigenom uti stundom nog vågade och sökta
paralleler visa huru allt hänvisar på återlösningsverket. Den sceniska
framställningen af passions-historien, som begynner med Hosiannah
vid Kristi högtidliga intåg till Jerusalem, upptager i biblisk
ordningsföljd de förnämsta momenterna af densamma samt afslutas,
emedan himmelsfärden, af brist på erforderligt maschineri, icke kunde
visas, med en tableau, föreställande Frälsaren i triumf, omgifven
af sina trogna bekännare i tillbedjan. Det hela har gjort ett djupt
intryck på den talrika församlingen.[209]

Det komiska elementet gick i arf från medeltida-mysterierna till
likartade dramatiska alster i nyare tider. Djefvulen, som uti de
förra parade begreppet af det förskräckliga och det löjliga, var
äfven i de sednare en i ordets egentliga bemärkelse förskräckligt
löjlig figur. Han uppträdde på scenen vanligen åtföljd af flera
andra afgrundsandar. Också synes deras antal hafva varit alldeles
godtyckligt. Så finnes det uti företalet till en dramatisk
bearbetning af parabeln om rike mannen och Lasarus, från 16
seklet, visserligen sagdt att "sechs scheusliche Teufel" skulle
uppträda, men tillägget: "allhier mag man auch wohl noch mer Teufel
verordnen",[210] bevisar nogsamt att man icke just så noga brydde sig
om antalet. Äfven Döden, personifierad, spelar i de seduare
medeltidsdramerna en tragi-komisk rol.[211] Uti nyare dramer af
religiöst-moraliskt innehåll synes Döden ännu oftare med samma
karakter.[212] Men det är egentligen Narren som uti sistnämnde
skådespel spelar den mest framstående komiska rol. Han förekommer
redan i medeltideu, som förut blifvit nämndt, såsom hof- och
folknarr. Men först sednare afträder hin Onde, hvilken under tidernas
lopp förvandlades till ett sceniskt bihang och slutligen alldeles
försvann från skådeplatsen, sin komiska hufvudrol åt narren, som i
sjelfva verket var af större betydenhet än man vid första påseendet
skulle föreställa sig. Utgången ur samhällets lägsta regioner, der
de mägtiges förtryck herrskade, var han i en ständig opposition
emot det bestående statsskicket, hvars invecklade förhållanden han
väl icke mägtade fatta, men hvars svaga sidor och utväxter voro
tillräckligt i ögonen fallande för att mana till tadel och anfall,
och derföre af narren angrepos med plumpa stickord och gäckerier.
För öfrigt är anmärkningsvärdt, att, emedan tillfredsställandet af
lifvets oundgängligaste materiela behof stod i det omedelbaraste
samband med den slafvande hopens existens, narren erhöll benämniug
efter särskilda nationers älsklingsrätter. Så erhöllo italienarne
sin Signor Maccaroni, engelsmännen sin Jack Pudding, fransmännen
sin Jean Potage, tyskarne sin Hauswurst o.s.v. Genom allt detta
inflätades i mysterierna och moraliteterna, ja någongång tillochmed i
skolkomedierna ett komiskt intermezzo, som urartade till en verklig
pöbel-farce, hvars själ narren var. Åt denna dramatiska figur har
endast Shakespeare gifvit en konstnärligt utbildad gestalt. Stundom
synes det dock hafva lyckats äfven för Calderon att i den komiska
personnagen inlägga en djupare betydelse genom att framställa
densamma såsom representant af den prosaiska verkligheten i motsats
till idealet, genom att göra Gracioso till hjeltens karikatyr. Men
öfverhufvud nådde narren icke någon högre utbildning. Ju längre
det led, desto mer blef han en blott abstraktion, utan sammanhang
med handlingen, förvandlades slutligen till ett improviseradt
fantasistycke, samt försvann såsom sådant från den dramatiska
scenen.[213]

Likasom medeltidens mysterier hade uti sig upptagit hvarochen
då existerande dramatisk art, så att en strängt karakteristisk
åtskillnad emellan mysterier, moraliteter och farcer vid detta
tidehvarfs utgång icke kan uppdragas, så erhöllo äfven den nyare
tidens moraliteter ett allt omfattande innehåll. Väl uppfördes ännu
under loppet af det sextonde seklet talrika bibeldramer i många
europeiska länder, ja tillochmed sednare förekomma dylika här och
der; men behandlingen af det religiösa ämnet hade blifvit en annan
än den ursprungliga. En ofta dogmatisk och polemisk rigtning gaf
mysterierna under reformationstidehvarfvet en förändrad karakter.
Moraliteterna -- förnämligast de som innehöllo bibliskt stoff, --
hvilka redan från början hade en dualistisk tendens, voro egnade
att i dramatiskt hänseende yttrycka denna nya religiösa rigtning.
Och äfven de moraliteter som rörde sig inom det allmänt sedligas
område, äfvensom de hvilka med förkärlek behandlade konflikterna
inom det medborgerliga sambällslifvet, skärskådade allt detta ur en
religiöst-moralisk synpunkt. Också inskärptes den praktiska moralen
icke mindre uti de långa, i predikostil hållna prologerna, än i
sjelfva styckena och epilogerna. Dessa skådespel erhöllo härigenom,
synnerligen i de protestantiska länderna, en mycket didaktisk
natur. Ehuru den allegoriska formen, hvilken de allt fortfarande
företrädesvis bibehöllo, icke mägtade gifva nog lif och rörelse åt
de färglösa gestalter, de framställde på scenen, fortlefde dessa
dramer emellertid på skådeplatsen under hela det sextonde seklet.
Också voro de icke utan inflytande på åtskilliga romantiska skådespel
och historiska dramer, ty dessa innehålla i mängd elementer från
moraliteterne. Och ännu i det sjuttonde seklet hade dessa skådespel
icke upphört. Så äro t.ex. Calderons allegoriska autos sacramentales
icke blott i formelt hänseende, utan äfven till sitt inre väsende,
förnämligast moraliteter.[214]

Hvad i det föregående blifvit sagdt om det burleskt-komiska
mellanspelet, narren m.m. i mysterierna, gäller äfven moraliteterne.

I det föregående hafva vi sökt gifva en bild af medeltidens skådespel
samt af de derur i nyare tider omedelbart utgångna dramatiska
alstren. Emedan den skandinaviska, och synnerligen den svenska,
dramatiken under nämnda epoker närmast ansluter sig till vårt
speciela ämne, hafva vi ända hittills uppskjutit att beröra Danmarks
och Sveriges skådespel, för att härigenom bereda den naturligaste
öfvergång till sagde ämne.

Danmarks skådespelsväsende under medeltiden är nästan alldeles
okändt. Men emedan mysterierna i grannlandet Tyskland voro mycket
gamla, och detta lands dramatik isynnerhet utöfvat inflytande på de
äldsta danska dramaturgerne, kan man väl antaga såsom helt säkert
att andliga skådespel blifvit uppförda i Danmark redan långt före
konung Hans' regeringstid, ehuru de första kända representationerna
af "komedier" -- den vanligaste benämningen för skådespel i allmänhet
på femton- och sexton hundratalet -- skedde först år 1501. Dessa,
sistnämnde år, af skolelever uppförda komedier voro sannolikt
"Efterligninger af Mysterierne".[215] Under reformationstidehvarfvet
synes theatern i Danmark på samma sätt som i andra protestantiska
länder blifvit använd till utbredande och befästande af kyrkoläran.
Också gåfvos skådespel ofta i sjelfva kyrkorna. Detta skedde ännu i
sjuttonde seklet, såsom t.ex. 1635 i domkyrkan i Sleswig och 1690 uti
domkyrkan i Bergen, på hvilket sistnämnda ställe passionshistorien
och andra bibliska historier blefvo dramatiskt framställda af
kathedralskolans elever.[216] Ämnen till dessa i Danmark mycket
omtyckta skolkomedier, hvilka, liksom i Tyskland, ursprungligen voro
affattade på latin, samt äfven sednare, efter det modersmålet begynt
användas, ofta förekommo på förstnämnda språk, valdes dels ur bibeln
dels ur den grekiska och romerska antiken. Men äfven bibeldramerna
blefvo utstofferade med många klassiska zirater, mest ur
mythologin.[217] Skoleleverne torde företrädesvis hafva uppfört
skådespel på danska, under det studenterne, hvilka år 1574 befinnas
blifvit ålagde att på sina konventer uppföra Terentii komedier, "holdt
sig til Latinen, rimeligtviis forde de ikke ansaae det för Provectiores
anstaendigt at producere sig i Landets Tungemaal." Men om ock
studenterne jemförelsevis oftare än skolans lärjungar begagnade
romarespråket till dramatiska representationer, synas likväl äfven
de sednare kunnat med stor ledighet uttrycka sig på latin, då de
uppförde skolkomedier på detta språk. En latinsk komedi af denna art,
"Susanna" uppfördes 1574 af skolan i Viborg "der havde den AEre,
iblandt Tilskuerne at have Kongen selv, som fandt sig saa synderlig
tilfreds med Udførelsen, at han til Skolen forærede 20 Læster korn
til 30 Disciples Underhold." En sednare representation af "Susanna"
ägde rum vid en fest med anledning af Christian den fjerdes födelse,
1577. Då blefvo "den anden Dag nogle af de Høilærde (Professorerne
ved Kjøbenhavns Universitet) med deres Studentere opfordrede til
(paa Kjøbenhavns Slot i Gaarden) at lade see en Comedie, som dennem
var bleven befalet at agere, og blev den Historie om Susannæ
Uskyldighed antagen og yudeligen ageret; Siden blev og en mærkelig
moriansk Daaredands anstiftet. Om Tirsdageftermiddag bleve atter de
tilforordnede Høilærde igjen opkaldede og legede den mærkelige Seir,
som Kong David haver indlagt sig over den mægtige Kæmpe og Philister
Goliath; derefter blev ogsaa bestilt en mærkelig Pygmeers Kamp med
Tranerne".[218]

Ibland de ganska talrika danska skolkomedierna, hvilke ända till
sednare hälften af det sjuttonde århundradet allmänt omhuldades af
publikens ynnest och utgjorde en hufvudsaklig förlustelse vid de
förnämas fester, synnerligen vid bröllop, förekomma äfven några
moraliteter. En sådan var t.ex. i sednare hälften af sextonde seklet
"Kortvending" med allegoriska personer. Efter enhvar af dess tre
akter följde sång och dans.

En religiös grundton synes genomgå denna dram, att döma af slutorden
uti epilogen:

    "Thy wille wy alle gladelig quede,
    Oc Bede gud alle ssammen,
    Att handtt will giffue oss hymmerigs glede;
    Ther till siger alle Amen!"

En annan moralitet, "de Mundo et Paupere" som uppfördes i början
på sjuttonde seklet, skall, enligt Rahbek, hafva någon likhet med
den af oss förut omnämnda franska moraliteten "Bien-advisé et
Mal-advisé".[219]

Äfven uti de danska mysterierna från nyare tider, hvilka i likhet med
andra länders religiösa skådespel, under reformationstidehvarfvet och
sednare, nästan uteslutande tyckas behandlat bibliska ämnen ur gamla
testamentet, saknas icke burlesk-komiska elementer. Så uppträder
uti "Kong Salomons Hylding", som uppfördes inför det kungliga huset
vid Christian den fjerdes hyllning 1584, utom en djefvul, hvars
rol troligen här såsom annorstädes hade en komisk anstrykning, en
hofnarr, benämnd Krage, med ett ofta groft och plumpt skämt. En annan
narr, Brynke, utöser en lång rad plumpa skällsord i "den gudfrygtige
Tobiæ Giftefærd", uppförd 1635 vid ett förnämt bröllop, hvilket
Christian IV behedrade med sin närvaro.[220] Men emedan dessa råa
utvexter i bibeldramerna, utan allt sammanhang med handlingen, redan
förut blifvit skärskådade, torde en vidare utläggning häraf vara
obehöfiig. -- Att farcer, liknande de tyska fastlagsspelen, också i
Danmark förekommit, torde kunna antagas, emedan "Fastelavnsløben"
var de danske studenterne förbjudet.[221] Men sådana farcer voro
sannolikt mest alla improviserade.

De danska skolkomedierna, hvilka till största delen lära varit
öfversättningar eller bearbetningar af tyska mönster, voro en slags
sammanblandning af mysterier och moraliteter samt mångfaldiga från
den klassiska lärdomens rustkammare för särskilda tillfällen anbragta
tillbehör. Om dessa på rimmad vers, med oregelbundet omvexlande
outbildade trochæer, jamber, anapæster och daktyler, affattade
dramer yttrar sig Överskon sannt och träffande med följande ord,
hvarmed vi kunna afsluta skolkomediernas karakteristik: "Deres Kjærne
var i Almindelighed lange Taler, hvori Personerne mere beskreve
end udtrykte deres Følelser og derhos lode sig det være vigtigt
at fremkomme med saa mange Allusioner, Lærdomme og Sententser,
som Författaren havde kunnet finde paa. Fablen var yderst simpel,
og Savnet af Handling søgtes ofte erstattet ved Sange, Dandse
og langstrakte, i Comedien aldeles vilkaarligt indlagte platte
Episoder, som undertiden gik over til at blive egne Smaastykker,
der sønderlemmedes og fortsattes paa hvilket Sted Författaren
ansaae det godt at give Tilskuerne nogen Afvexling. I de senere
Stykker maatte Narren ikke savnes, men han stod ikke i mindste
Forbindelse med Handlingen, hvorimod han ikke sjelden brugtes, som
de Gamles Chor, til at fremsætte Reflexioner over Personernes Ord
og Foretagender. Fro Mysterierne beholdt endeel af Skolestykkerne,
uagtet Reformationen, lige til deres Undergang mange Træk, som
levende erindrede om Catholicismen".[222]

Den svenska medeltidsdramatiken är, liksom den danska, insvept
i mörker. Men tillvaron af skådespel i Sverige, under nämnda
tidskifte, kan derföre icke bestridas. Väl är det sannt, att en
lyrisk stämning är förherrskande hos den svenska nationen. Men om
ock svensken, hängifven åt en lyriskt-subjektiv innerlighet, med en
ansats af didaktik, är "en monologisk natur", som "mera discurerar
än samtalar",[223] samt derföre äfven i diktens verld icke utan
svårighet frambringar en dialog med utpräglad karaktersteckning;
saknar han likväl icke ursprungliga dramatiska anlag. Också har
redan den skandinaviska mythen en afgjord dramatisk karakter.[224]
Äfven de svenska folkvisorna, dessa omedelbara utgjutelser
af det nationela medvetandets allmänna innehåll, hafva stundom ett
dramatiskt skaplynne, tillochmed dialogiserad uppställning.[225]
Men detta gäller i högre grad om de svenska folklekarna, hvilka äro
än endast mimiska och symboliska, än härjemte i dialog uttryckande
någon konstlöst enkel handling från hvardagslifvets sfer, samt ofta
åtföljda af sång och dans.[226] På folkfester ända från uråldriga
tider, såsom den första maj, midsommarsdagen, jultiden o.s.v.,
plägade man roa sig med sceniska lekar och danser.[227] Och ännu
i våra dagar fortlefva dessa lekar och ringdanser, förnämligast
jultiden, till en del äfven i vårt land. Med allt detta hafva vi
endast velat antyda, att det svenska folket, i likhet med öfriga
nationer, icke kunnat vara i saknad af skådespel under medeltiden.
Att i sådant hänseende den andeliga dramatiken då äfven i Sverige
hufvudsakligen blifvit bearbetad, framgår ur det vi förut varit i
tillfälle att utlägga, ehuru blott ytterst få fragmenter af likartade
skådespel från denna tid i sistnämnda land förefinnas. Ett sådant
synes vara ett samtal om Kristi korsfästelse mellan en bedjande
kristen och jungfru Maria, der det långa svar, "Bedjaren" ger åt "Vår
Fru", är utmärkt af en rörande skönhet och, såsom Wieselgren säger,
"eger ett natursannare pathos än moderskänslans uttryck i många nya
dramatiska försök." Såsom ett annat dylikt torde man kunna anse
"Trætte imellum Jesum af Nazareth och Belial." "Jesus nederfor till
helvete med en hvit fana och rödt kors; Patriarcherne börja ropa,
då han nalkas, att han ville förlossa dem ur förborgen. Emellertid
förordnar Herren en domstol, som först med sin dom kunde visa att
nåden vore rättvis. Kring domarbordet ser man nu, hvad man väntat,
Moses, Salomon, Joseph o.a. men helt oväntadt insänder vördnaden
för klassikens mästerverk äfven en Virgilius, en Aristoteles, en
Hippokrates. Men desse jäfvar Satan." Möjligen kan ock hit räknas:
"Aff huru kroppin och själen thrätte." Detta "samtal emellan en
kropp och själ i helvete" är, enligt Hammarsköld, "till sitt innehåll
en moraliserande vision, enligt den tidens smak, i hvilken man mycket
igenkänner af andan i la Divina Comedia, ehurn naturligtvis detta
lilla stycke ej uthärdar någon jemförelse med Dantes stora, himmel
och helvete omfattande, mästerstycke".[228]

Den poetiska medeltidens bisarra, fantastiska skapelser i litteratur
och konst förbleknade och bortdogo efterhand, isynnerhet i
protestantiska länder, under inflytelsen af den strängt dogmatiska
och kärft polemiska begreppsutveckling, reformationen framkallade.
För den didaktiskt-moraliserande rigtning, som nu inträdde, måste
den uppsluppna fantasins ystra lekar flykta. Men ehuru af denna
orsak en vresig stämning emot vitterheten öfverhufvud var märkbar,
begagnade likväl äfven reformationens befordrare och vänner den
dramatiska dikten såsom ett verksamt medel till den renade lärans
belastande och utbredande. Utom Luther, hvilken, såsom vi hafva sett,
fri från all trångbröstad ensidighet, gaf den dramatiska konsten
dess berättigande, var äfven den svenske reformatorn Olaus Petri
öfvertygad om nyttan af skådespel, naturligtvis förutsatt att den
kristna religionens och moralens läror uti desamma icke oskärades,
utan tvertom rent och klart framställdes. Ett interessant bevis
härpå bibringar sistnämnde utmärkte man uti företalet till sin _Tobie
Comedia_, det första med säkerhet kända och tryckta dramatiska verk på
svenska.[229] Emedan man härjemte ur detta företal erhåller upplysande
antydningar om tillvaron af en äldre svensk dramatik, tveka vi icke att
afskrifva följande längre utdrag af detsamma: "Lika mycket, hvad man
får veta Guds vilja, under enfaldig ord eller konsteliga dikter, all
then tid thet är ju Guds vilje som vi få veta... Och såsom man seer
skeedt wara när Gudz almogha, så seer man ock wara skeedt ibland
förståndigha Heedningar, att lärde män som mera haffua besinnat
hwadh godha sedher och itt ärligit liffuerne kraffdt haffuer, än
then menighe man, the haffua brukat mong sett, ther the haffua lätit
then menighe hopen förstå medh, hwadh rett eller orett giordt war,
Somlighe brukadhe slätt och enfaldigh ord och taal ther til, Somlighe
wijsor, ordspråk, och mongahanda Poetiska dichter, för them ther
hahde lust til, Somlighe brukadhe Spel eller Comedier och Tragedier
på vppenbara spelplatzer eller skodoplatzer, på thet at the som
lust hadhe til at se vppå huru the som spelet driffuo, hadhe (vnder
fremmande klädhebonat) vnderligha åthäffuor, skulle ock ther bredho
widh någhot lära thet them nyttigt wore, antingen at göra eller låta,
Så at hwar och en fick ju någhor rettelse vnder thet sett som han
hahde lust til. Thet samma haffua ock wåre förfähder brukat så här j
landet som j annor land, sedhan Christendomen hijt kom, medh vijsor,
rijm och Comedier om helgha män, som föregafiz til godh exempel, om
tbe ellies hadhe altijdh så rett drabbat sanningen, som the thersådana
dichtadhe, synas haffua hafft meningen godh, Så haffuer man nu
här utsatt på rijm i Comedie wijs, för them som ther haffua lust til,
Tobie Historie" etc.[230]

Man finner af ofvan anförda företal att andeliga skådespel äfven i
Sverige under medeltiden verkligen ägt rum.[231] Och att desamma
också derstädes liksom i andra länder haft ett lithurgiskt ursprung,
framstår såsom en naturlig följd af det som förut blifvit sagdt
om det kristna dramata upprinnelse. Också hade den påfliga kulten
öfverallt såsom Wieselgren säger, ett "theatraliskt väsende".[232]
Under reformationstiden var den intellektuela verksamheten i
Sverige med afgjordt företräde vänd åt det andeliga hållet, och
detta förnämligast i polemisk-dogmatisk rigtning. Hvad den svenska
dramatiska litteraturen under detta tidskifte vidkommer, känner man,
efter Tobiæ Comedia, från sednare hälften af femtonhundratalet
endast följande trenne skådespel, alla i handskrift: _Comoedia
Studiosorum, Holofernis och Juditz Historia samt De Creatione Mundi
eller Om Meniskiones Skapelse och hennes Fall_.[233] Men ehuru så
få spår af dramatiska kompositioner qvarstå från denna tid, har
deras antal likväl sannolikt varit vida större. Från det följande
århundradet förefinnas talrikare så väl andliga som verldsliga
skådespel.[234]

På sextonhundratalet hafva, så vidt vi kunnat finna, följande
skådespel, af andeligt innehåll, blifvit tryckta dels i Sverige dels
i Finland, samt troligen alla uppförda: _Josephi Historia_ och
_Konnungh Dawidhz Historia_, begge sannolikt af Thomas Petri
Gevaliensis;[235] _En lijten andelig Tragoedia om the 3 vijsa Män_,
af Olffsson; _Salutaris Jesu Christi Nativitas_, af Pachius, på tyska,
(spelt inför Drottning Christina); _Acta et Martyria Apostolorum. Thet
är Een Tragico-Comoedia om Apostlarnes gärningar och jämmerliga
marteringar_, af Brask; _Itt gudeligit Samtaal eller andelig
Prosopopoeiae Dicht, aff then helige Bernhardo Componerat, verterat och
på Rijm affsatt aff Josepho Chaerbero; Genesis Aetherea eller Jesu
Christi Födelse_, af Kolmodin, uppfördt i Åbo år 1659, _Rebecca_, en ny
och andelig Comoedia, af Beronins; samt slutligen _Thet Himmelske
Consistorium tilhoopa kallat, för våra förste Föräldrars ynkeliga
affall skull: vthi een lijten Skohle öfning och Comoedia medh någre
Skohle-gåssar, närwarande Höge sampt Lägre Ståndz-Personer, uppå
Wijborghs Slott repräsenteradh och förestält Anno 1674_; af
Carstenius.[236] I det sjuttonde seklet uppfördes äfven skådespel på
latin. Och under sednare hälften af detta århundrade synes man
isynnerhet i Åbo bafva interesserat sig för sådana dramatiska
representationer, af andligt innehåll, enligt Wieselgrens ord: "På
latinska andliga komedier skaffade man sig bättre tillgång i Åbo genom
att 1670 upplägga, utur 'Corn. Schonæi Terentius Christianus s.
Comoediae sacrae': _Comoed. Dyscoli, Josephus, Pentecoste, Triumphus
Christi, Daniel_".[237] Slutligen bör tilläggas att några skådespel af
religiöst innehåll finnas i handskrift, såsom t.ex. _Judas Redivivus,
thet är en christelig Tragico-Comoedia_ -- enligt Rydqvist (a st., s.
235) den utmärktaste och friast behandlade af alla här ofvan nämnda
religiösa dramer på svenska, innehållande några äkta tragiska
beståndsdelar --;[238] _Christianus Redivivus eller Christtrognas
Dygdespegel, i en lustig comoedia författat_, af Lundius; samt
_Josephus venditus, en svensk comoedia_, af Brask.[239]

Dessa religiöst-moraliska skådespel äro till innehållet
öfverensstämmaude med andra kristna länders mysterier, sådana
de framstå efter medeltidens utgång. De bibliska dramerna följa
öfverhufvud troget bibeltexten.[240] Men någongång tilläggas dock
saker som äro alldeles fremmande för den tid och de personer, dramen
behandlar. Huru sällsamt låter det t.ex. icke att få höra den man,
Josef möter, då han på sin faders befallning utgått för att uppsöka
sina bröder i Sichern, sjunga en svensk folkvisa, der Frälsarens namn
förekommer:

Joseph.

    Käre Fadher iagh gåår nu åstadh,
    Och wil beställat, som tu migh badh.

_Hic errat in solitudine_, Och honom möter een bondbe.

    Min käre Wen, höör migh itt ordh,
    Wijss migh rätte wäghen til min Fadhers hiordh.

Rostiens.

    Thenna wäghen skal tw rätt framgåå,
    Ingen annan wägh tu pass vppå.

Joseph.

    Faar wäl min wen, iagh tackar tigh,
    At tu rättan wägh, wijste migh.

Rusticus.

    Faar och tu wäl min wen så from,
      Rätt nu han på wäghen kom.
    Ty gåår iagh min koss j fagre wädher,
      Så gladeligb iagh een wijsa quädher.
    _Duffuan sitter på Lilie quist, gudh rådhe,
      Hon siunger så fagert om Jesu Christ
    Men Gudh giffue oss sina nådher_.[241]

Någon dramatisk enhet söker man förgäfves i dessa skådespel. Så
finner man t.ex. uti Josepbi Historia omedelbart efter Jakobs
välönskningar för sina söners förnyade resa till Egypten Ruben
samtala med Josef och adressera till honom följande ord:

Ruben.

    Hell wari tigh tu Förste godh,
    Gudh giffue tigh altijdh itt frit modh.

Joseph.

    I ähre nu alle komne igen,
      Löp min drengh och waar ey seen.
    Lät maat tilpynta, lät all tingh wara rede,
      Och lätt duken på bordhet bredhes.
    Leffuer edher gamble Fadher än,
      Heller hwadh seije j fremmande Män,
    Ähr thetta Benjamin eder yngste broder,
      Som haffuer födt Josephs Modher?

_Här skijndar han sig från them för gråt skull_.

Ruben.

    Ja, nådighe Herre, wår Fadher måår wäll,
    Han önskadhe E. N. wara hell och säll. o.s.v.[242]

Ibland de anförda svenska skådespelen stå, enligt Rydqvist,
"Prosopopoeiae Dicht" och "Thet Himmelske Consistorium" på
gränsen mellan mysterier och moraliter.[243] Och i sjelfva
verket utmärker redan sjelfva titeln på det förstnämnda stycket,
hvars innehåll vi föröfrigt icke känne, att pjesen är en religiös
moralitet. Ty berörde titel lyder sålunda: "Itt gudeligit Samtaal
eller andelig Prosopopoeiæ Dicht, vthi hvilken the Gudhomlighe
Egenskaperne, Rättfärdigbeten, Sanningen, Barmhertigheten, Fridhen
och Allvijsheten, med Gudh Alzvoldigh, om Menniskiones Fall och
Vprättelse, vthi Discours-vijs anförde blifva".[244]

Till samma art af skådespel hör äfven det ofvan nämnda i Finland
uppförda "Himmelske Consistorium." Dess innehåll, som för oss har
ett inhemskt intresse, är i korthet följande. Adam och Eva beklaga
sig öfver syndafallet. Den sednare, som nu för sent önskar att hon
"hade smakat något annat i ställe för detta förbannade äplet",
menar att Adam icke hade bort tillstädja henne en sådan dårskap,
eller åtminstone icke sjelf följa exemplet. Men härtill svarar Adam
helt artigt: "Mitt eendaste Hjerta! skulle iagh så grymm och afwogh
stella migh emoot tigh, som så mången kärleks glädje och lust i
tigh altijd funnit hafwer, at iagh tigh i någor måtto mootsträfwa
skolie. Håller du migb tå _för een beest_ eller omeniskligh, at iagh
tiu kärleek wärt umgänge icke lijda och efterfölia måtte." Gud
Fader, efter att i en lång monolog hafva ådagalagt menniskornas
otacksamhet och brottslighet, sammankallar af medömkan öfver de
fallna sitt Consistorium, sina _Himmelske Möör_, på det att han, såsom
orden lyda, "förnimma må hvad står til görande", samt presiderar uti
andra akten i rådet, med Freden, Nåden, Mildheten, Långmodigheten m.fl.
till venster om sig, och till höger Rättfärdigheten, Strängheten,
Stadigheten, Heligheten och Sanningen. Consistorium uppmanas att
yttra sina åsigter om "desse ynckelige persohner, som för wåra ögon
ståå", Adam och Eva, hvilka under rådplägningen äro tillstädes
äfven som Mensklige slechtets eländighet, deras advokat, samt
Lucifer, deras anklagare. Freden talar till menniskornas förmån.
Med henne instämmer Enigheten. Men derföre får den sistnämnda en
skarp tillrättavisning af Rättfärdigheten, som frågar henne om hon
är _klok eller nöchter_. Rättfärdigheten och Strängheten yrka på hårdt
ansvar, hvilket naturligtvis också Lucifer tillstyrker. Vänligheten
vill ännu lägga sig ut för menniskornas sak, men blir snäst af
Lucifer med orden: "Tig du näsvisa qvinna, war tyst tu owettige
och krysta läpparna tilsamman." I tredje aktens början instörtar
Lucifer med tjenare för att basta och binda Adam och Eva, sägande:
"Jo, jo! mina trognaste camrater! Tager Cerberi kädjor, glömmer
intet Handklofvarna. Slår, binder, sargar, skonar intet." Under det
befallningen verkställes, heter det om Consistoriales: Dessemellan
sucka samptelige Himmelens Möör. Men Nåden förhindrar menniskoparets
bortsläpande, med en sång, hvars första strof begynnes med orden:
"Lät bli, lät bli, tu arge skalker, Tag bort tiu näbb tu glupig
falker." Adams och Evas sak utföres allt fortfarande pro et contra.
Den för menniskorna bönfallande Mildheten yttrar bland annat: _Ack!
käre, lät migh icke fåå repuls!_ Rättfärdigheten, häröfver förgrymmad,
är obevekligt sträng, och vill att man "gäntzligen" skall "vräka och
upphäfva" Freden och Mildheten. Med henne förena sig Stadigheten och
Heligheten. Lucifer "_gillar theras tahl_", sägande: "Herr Domare,
desse hafva icke så galit dömbt. _Eija förty, o mine käre, krapser them
i ett huj härifrån med eder_." Men då Långmodigheten, Sachtmodigheten,
Alsmechtigheten, Godheten och Mensklige Slechtets Eländighet med
kraft tala för menniskornas förskoning, samt äfven Änglarnes Chor
instämmer i förbön för desamma, bevekes slutligen Fadren att säga
till Lucifer: "Tag bort tin band, tu förbannade, och gack bort til
dit herberge: ännu är menniskjan tig icke tildömbd." I fjerde akten
fortsättes Consistorii öfverläggning med all ifver. Äfven dogmatiska
bevisningsgrunder användas. Och då ändtligen menniskornas sak börjar
ljusna, "_begynna Adam och Eva se gladlynt ut; men deremot taga
djeflarna på rasa_." Slutligen håller Visheten ett tal, hvaruti hon
dogmatiskt bevisar, att menniskornas Frälsare måste vara både Gud
och menniska. Consistoriales förundrade öfver detta tal, "foga sina
hufvuden tilhopa." Uti fortsättningen af talet framställer Visheten
förslaget om Guds Sons menniskoblifvande, samt förenar sig med hela
den venstra sidan af rådsförsamligen uti en bön härom, på vers, till
Sonen. Han, som härpå uppstiger, förklarar sig villig att blifva
ett försoningsoffer för menniskornas synder, samt erhåller Fadrens
samtycke till återlösningsverkets utförande. Sedan härefter de
systrar som framför andra gynnat de fallna dödliga, hade på latin
afsjungit _ära vare Gud i höjdene_, tillslutes skådeplatsen. Dock visa
sig ännu "i öpningen" Adam och Eva, yttrande sin tacksamhet samt
instämmande i psalmen: _O Jesu Christ som mandom tog_.[245]

Detta allegoriska stycke, som lifligt erinrar om de gamla
medeltidsmysterierna, uti hvilka, såsom vi hafva sett, Guds egenskaper
likaledes framställas personifierade, har äfven ett mellanspel,
inflätadt i de skilda akterna. Detta mellanspel är delvis lånadt ur
Stjernhjelms ballet _Then fångne Cupido_. Cupido, Venus och Diana med
sina Nympher, Pallas, Aesculapius, två Satyrer, drengen Doris, samt
herdarne Tityräs och Melibäus uppträda häruti på scenen.[246]

Att icke heller de svenska mysterierna och moraliteterna sakna
groteskt-komiska partier, ses af ofvanstående på sina ställen nog
grofkorniga dramatiska komposition. Men öfverhufvud öfverträffa
dock Nordens religiösa och moraliska skådespel i sedligt allvar
det mellersta och synnerligen det södra Europas. Det nordiska
folklynnet var för mycket inåtvändt, för att kunna känna en hjertlig
lust och fröjd vid sådana dramatiska bouffonnerier, som förtjuste
de sydligare, lättrörligare nationerna. Derföre forekomma ock
dylika afarter blott sparsamt i de svenska dramerna af religiöst
innehåll. Stundom saknas det komiska elementet helt och hållet,
såsom t.ex. i Josephi Historia. Naturligtvis orenades de katholska
andeliga medeltidsskådespelen i Sverige mera än de protestantiska
af burleska tillsatser. Då Olaus Petri uti företalet till sin Tobiæ
Comoedia säger om föregående svenska dramatiska skribenter: "Om
the ellies hadhe altijdh så rett drabbat sanningen", torde han
härmed närmast hafva åsyftat inblandningen af profana, det heliga
sårande föremål i de andliga dramerna.[247] Men helt och hållet utan
sådana andakten störande utväxter voro dessa skådespel icke heller
efter reformationens införande i Sverige. Härpå lemnar det förut
anförda bevis. Och vi kunna tillägga följande exempel. Uti Olffssons
"Tragoedia om the tree wisa Män" förekomma, efter första aktens slut,
dessa ord: "1 medler tijdh figurers eller något annat kortt wijl"
(kurzweile); hvarmed afses, enligt Rydqvist, "förmodligen skuggspel,
pantomim eller annat upptag".[248] Att för öfrigt slika roligheter
vanligen iörekommo i de verldsliga skådespelen, synes deraf, att
samteliga Messenii dramer voro försedda med en såkallad _lustig
person_.[249] Och kanske uppträdde, äfven uti andliga spel, narren i
Sverige, liksom annorstädes, med diverse improvisationer.

Beträffande farcen, så är det i det föregående omnämndt, att
gycklare, jemväl från utlandet, under medeltiden med framgång
uppträdt i Sverige, och med all sannolikhet kan antagas, att
deras prestationer der såsom annorstädes varit till största delen
improviserade. Må det ock äga sin riktighet, att, såsom Rydqvist
(Skandia VII, 214) säger, Sverige, så vidt kändt är, icke "haft
någon egentligen lokaliserad folkmask", och att detta lands "Dummer
Jöns, Jon Blund och andra personifikationer af vissa svagheter äro
blotta abstraktioner, utan åskådlighet och dramatisk bestämdhet;"
så finnas likväl af både in- och utländske författare åtskilliga
burleska varelser omtalade, hvilka i narrkostym i Sverige,
ännu på femton- och sextonhundratalet, uppträdde vid särskilda
tillfällen såsom gycklare (Skandia VII. 206, 207). Dessa voro
hof- eller folknarrar. Och härtill komma åtskilliga intyg från
reformations-seklet, hvilka ovedersägligen ådagalägga tillvaron af
en gammal folkförlustelse i meranämnda land, jemförlig med Tyskarnes
fastlagsspel. Vi hafva förut omnämnt, att hvarjehanda maskeringar
voro vanliga vid dessa dramatiska lustbarheter. Så skedde äfven i
Sverige. Olaus Magnus säger, att man under de sex sista dagarne
före fastan plägade derstädes anställa maskrader, hvilka stundom
voro så ohöfviska, att de väckte allmän förargelse. Och att man
äfven vid den svenska karnavalen, liksom vid den tyska, tillåtit sig
satiriskt skämt och hån, framgår ur det begrepp, ordet "Fastelagen"
fordom synes inneburit. Till närmare förklaring häraf bifogas några
historiska upplysningar. Gustaf I tillstadde att man så skymfligen
behandlade Peder Sunnanväder och Mäster Knut, till straff för deras
brottslighet, att de "bleffue införde i Stockholm genom Norra Port
medh en _Fastelagen_, them til Försmädelse, Hån och Spott, och wore
klädde i gambla uthnötte och slarffuota Chorkåpor, åther affuoga
satte på suultna Hästar", den förre "medh en Halm Crona på Hoffuudet
och ett Träswärd widh Sijdhon", den sednare "medh en Biskopz Hatt
aff Näffuer, och fölgde them en stoor hoop i Larffua klädher"
(maskerade personer), "som ropade ti Folcket." Och när delinqventerne
schavotterade, "wordo monga Rijm them til stoor Spott ther upläsne
aff them, som i Larffua kläderne wore".[250] Tegel berättar
äfvenledes, att Biskop Brask gjorde "sigh sjelff til Fastelagen",
för att genom ett slikt gyckelspel roa Gustaf I, då denne konung var
hans gäst i Linköping.[251] Äfven sjelfva konungen fruktade, såsom
det heter i Vesterås Recess 1527, "att slige fastelagen företoges
med honom, som mz mongom androm skedt är", samt ville hellre afstå
sin spira "enn att man skall tagha sig nogon ny _fastelagen_ för mz
honum".[252] Ännu kan tilläggas, det Olaus Petri klagar, att af
gudstjensten blifvit "fögho better än en _fastelaghen_".[253] Häraf
synes följa, att "Fastelagen", som ursprungligen utmärkte aftonen
och natten före fastan, och sedermera i vidsträcktare mening hela
karnavalstiden, under tidernas lopp äfven särskildt betecknat
hufvudpersonen i karnavalsmaskraderna samt slutligen ett hånfullt
gäckeri i allmänhet.[254]

Reformationstidehvarfvet synes småningom hafva utrotat den gamla,
på katholsk grund hvilande svenska farcen, hvars beskaffenhet
eljest är foga känd, emedan densamma veterligen icke hunnit att
från improvisation träda i skrift.[255] -- Att för öfrigt farcen
öfverallt blifvit modifierad efter skilda tiders och nationers
skaplynne, samt ännu i dag fortlefver, behöfver en gång för alla
blott antydas.

Liksom de danska religiösa och moraliska skådespelen, voro äfven de
dermed nära beslägtade svenska[256] enligt all sannolikhet till
det mesta skolkomedier, uppförda af djeknarne vid landets skolor
och gymnasier. Från det sjuttonde seklets början fanns, såsom
Wieselgren (Sv. Sk. Litten III, 508) säger, "en theater möjligtvis
i hvarje schola." Men äfven vid rikets universiteter förehades
dramatiska öfningar.[257] Så uppfördes t.ex. Messend "Disa" i
Upsala af studenter år 1611.[258] Och Åbo Akademies sjelfva
invignings-högtidligheter afslötes, den 17 Juli 1640, med en under
professor Wexionii inseende af studenterne uti högskolans auditorium
superius uppförd "Comoedia", benämnd _Studentes_. Detta moraliska
skådespel, som gafs under lifliga bifallsyttringar af de talrikt
närvarande åskådarne och åskådariunorna, afsåg det akademiska lifvet
samt föreställde "huru somlige föräldrar visa sig mycket knappe att
bestå penningar åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige;
men andre bestå dem allt hvad de åstunda, genom hvilken obetänksamma
frikostighet sönerne blifva försummelige, ohörsamma och förlorade:
huru somlige ynglingar slå sig till yppighet, spel och andra laster,
samt blifva förderfvade; men andre beflita sig om vetenskaper, dygd
och Gudsfruktan, samt blifva berömlige och ypperlige män".[259]

Skolkomedierna (i ordets vidsträcktaste betydelse omfattande
äfven skådespelen vid universiteterna) förekomma väl, såsom förut
blifvit sagdt, ännu under loppet af det adertonde seklet, men vid
medlet af det sjuttonde århundradet synas de upphört att omhuldas
med lika allmänt intresse som tiilförene. Åtminstone rigtades de
högre samsällsklassernas håg mot representationer af en helt annan
art. Dessa voro de icke allenast i Italien, utan äfven i Spanien,
Frankrike, Tyskland och annorstädes mycket omtyckta herdaspelen.
Efter det trettioåriga krigets fasor älskade man att i diktens verld
framtrolla ett Arkadien, der herdar och herdinnor i idyllisk
frid figurerade vid sidan af gudar och gudinnor. Äfven allegoriska
personer uppträdde. Musik, dans, präktiga kostymer och dekorationer
voro ett bihang till dessa vid hofven och förnäma privatfester
vanliga representationer. Härtill kommo de så kallade _värdskaperna_
-- ett slags hofmaskrader, hvarest furstliga värdar och värdinnor,
för ställande brudföräldrar vid ett bondbröllop eller dylikt,
uudfägnade sina gäster, tillhörande hofkretsen, men för tillfället
utklädde till bönder o.s.v., -- samt balletter och operor.[260]
Likartade dramatiska förlustelser infördes samtidigt äfven i Danmark
och Sverige. Uti sistnämnda land utgaf Stjernhjelm, på flera språk,
sina balletter -- "ett slags uppränningar till operor", uti hvilka
mest klassiskt-mythologiska och allegoriska personer uppträdde --
för den konst- och praktälskande drottning Christinas hoffester,
äfvensom _upptåg_, "allegoriska representationer utan dans, med en
blandning af vers och prosa." Äfven skådespel på italienska språket
gåfvos vid Christinas hof.[261] Af ofvan nämnda orsaker begynte, vid
sagde tid, de andliga ooh sedolärande skådespelen öfverallt småningom
aftyna. Men emedan den europeiska civilisationen rotfästades
jemförelseviv sent uti Norden, hade denna ock i sjelfva verket en
längre medeltid än det öfriga Europa. Derföre torde det icke sakna
allt intresse, att se huru den från sistnämnda tidehvarf härstammande
dramatiken hade gestaltat sig uti vårt undangömda fosterland då när
mysterierna och moraliteterna öfverhufvud icke mera voro annat än ett
svagt genljud blott från den långt aflägsna bildningsperiod, ur hvars
sköte de hade upprunnit. Men saken har härjemte ett ännu mera specielt
intresse. Ty vi komma härigenom till den svensk-finska dramatikens
vagga, då vi nu gå att skrifva om Finlands förste kände dramaturg.



Jakob Pehrsson Chronander.[262]


Finlands litterära häfder återspegla troget det nationala armodet.
Dess vitterhet, vare sig på det ena eller det andra af landets tvenne
tungomål, är i stånd att uppvisa så få utmärkta namn, att i forskarens
ögon äfven en ringare förmåga måste tillvinna sig åtminstone en relativ
betydenhet. Det torde derföre rätt väl kunna försvaras att bland
Finlands minnesvärde män upptaga dess till tiden förste, ehuru till
snillet föga utmärkte dramatiske skald, utan afseende derpå att han
till börden var svensk. Ty mannens poetiska verksamhet inrymmes hel och
hållen inom de år han tillbragte vid akademien i Åbo, och hans minne
skulle för efterverlden äga ingen betydelse, vore det ej för några,
under hans ungdomslif vid Auras stränder företagna ströftåg inom
"sånggudinnornas" område. Dessa vittra öfningar hafva förvärfvat honom
ett rum i alla svenska litteraturhistorier, ehuru dessa om hans öfriga
värf och lefnadsöden hafva mycket litet att förmäla. Icke heller har
det velat lyckas oss att vinna synnerlig upplysning om hans personliga
förhållanden, oaktadt mycken härpå använd tid och möda, mera kanske än
hela saken varit värd, ty de förhoppniugar, hvartill den unge skalden
och vetenskapsidkaren i Åbo berättigade sin samtid, tyckas icke gått i
fullbordan under hans sednare obemärkta embetsmannabana. Hvad vi om
hans lefnad kunnat inhemta, består i följande:

Jacobus Petri Chronander var född i Vestergöthland. Hans föräldrar
äro obekanta, liksom hans födelseår, ehuru detta sannolikt kan
utsättas till början af 1620-talet. Han begaf sig i sin ungdom till
Åbo, der han inskrefs som student år 1643.[263] Här tycks han
forvärfvat sig flere vänner och gynnare, deribland den på sin tid
ansedde professoren Mich.[264] Wexionius, hvilken ock, att döma af
den "Censura" som i det följande skall anföras, synes haft ganska
fördelaktiga tankar om Chronanders litterära förmåga. Tor hända
hade han i främsta rummet sin dramatiska talang att tacka för det
att han blifvit bemärkt äfven på samhällets höjder. För denna
förmodan talar åtminstone den omständighet, att hans _Bele Snack_,
dedicerad till riksrådet och presidenten i Abo Hofrätt Jöns Kurck
"till Laucko, Anoila, Kiulaholm och Klackeberg etc.", samt dennes
fru Christina Horn "till Humblesund och Runagård etc.", blifvit,
enligt författarens egen utsago, tryckt på nyssnämnde förnäma
personers bekostnad samt tvenne gånger uppförd till firande af deras
bröllopsfest. Med afseende barn, samt för öfrigt för att antyda
rigtningen af hans i Åbo idkade studier, torde följande afskrift ur
dedikationen här förtjena att införas, helst vi om hans personliga
förhållanden under vistelsen i Finland, utom det förut sagda, inga
andra underrättelser äga, än de meranämnde dedikation jemte en
annan till hans vän Johannes Wassenius,[265] och ännu en dylik
till assessorn Petrus Vigelius, äfvensom åtskillige hans vänners
lyckönskningsverser innehålla.[266] Chronander "Tilskrijfwer och
Dedicerar Vndertienstligen" sin _Comoedia_ Bele Snack till sin "Nådige
Herre och Gunstige Patron så ock Hans Nådes kärälskande Hws Frw" på
följande sätt:

"Eders Nåde Wälb. Herre är Jagh icke ringa förorsakat
Vndertienstligen betacka, när Jagh rätteligen hoos mig öfwerlägger,
the Nådige och Höggunstige, vthaff E. N:dea medfödde Höghbeprijselige
mildbeet, Jagb så wäl som månge andre Studerande Personer ehrfarit och
rönt hafwer. I synnerheet kan, eller må jag icke forbij gåå den höga
Gunst aff E. N:de Mig wederfaren är, i thet mig såsom det berömliga
Studii Juridici ringa Dyrckare, bleff för en tijd sedan, jempte mina
Stndia Academica effterlåtet E. N:des och thet Konglige Hoffrättz
Höglofl. Collegii Högwijse taal, nyttige Discurser och skarpsinniga
Jndicia höra och bijwistas, och altså Theoriam med Praxi sammanfoga,
hwilket Jagh med tacksampt Hierta bekänner, migh, vthi min ringa
Progress, icke lijtet till Fordeel och fortsättiande warit. Nu såsom
Jagh ödmiukeligen altijd der hän hafwer trachtat och åtänckt, huru och
på hwadh sätt E. N:de Jagh något Vnderdånigt tacksamheetz Tekn kunde
see låta, Föresatte jag mig til E. K:des gladelige och Högthijdelige
Brölloppz-Fäst, med then Ädle och Wälborne Frw, Frw Christina Horn,
bägges E. N:der til Ähra och ödmiuk Tienst, een ny Comoedia att
sammansättia, och den sedan Agera låta, om sådan Materia, som med
sielfwe tijdhen sigh bäst lämpar och beqwämer. Hafwer altså thetta
mitt ringa Wärck vnder bägges E. N:ders' Kampn aff Trycket welat
låta vthgåå, deelss min skyldiga vnderdåniga Tienst at afläggia,
deels at Comoedien medh E. N:ders bekåstnadt är afftryckt, deels
och, såsom förnämhligast är, E. N:ders hugneliga Heders-Dagh, med
innerligh Lyckönskan, Heder och Prydnadt at Celebrera. Bedher
altså med Vndertienstligh tilförsicht ödmiukeligen, at thetta
Mitt ringa doch wälmeenta Wärck aff E. Nåde Nådigst vptagas, som
thet Vnderdånigst offereras." Härefter nedkallar författaren den
Högstes välsignelse till detta äktenskap, samt innesluter sig uti de
högförnäma makarnes "beskydd" och "Waanlige höghbeprijslige Gunst och
Benägenheet" Här kan ock nämnas, att prologen till detta stycke är
dedicerad till grefve Pehr Brahe och ofvannämnde riksråd Jöns Kurck.
-- Synnerligen omhuldad tycks Chronander varit af assessorn i Åbo
Hofrätt Petrus Vigelius, adlad Ekenberg, som "ansågs för en utmärkt
lärd och skicklig man".[267] Ty då Chronander tillegnade nyssnämnda
disputation "Maecenati propensissimo ac _nutritio_ meo liberalissimo",
såsom han benämner Vigelius, innebär detta, att han ansåg honom
för sin verklige fosterfader. Så sparsamma dessa underrättelser om
vår författares enskilda förhållanden än äro, ådagalägga de likväl
tillräckligt, att han genom tacksamhetens och tillgifvenhetens band,
under sin vistelse i Finland, varit fästad vid åtskillige utmärkte
män.

Chronanders förnämste gynnare, Kurck, Wexionius (berömd på sin tid
äfven såsom rättslärd) och Vigelius, äfvensom hans förtrogne vän
Wassenius, voro alla jurister. Också var det åt rättsvetenskapen, han
egnade sin verksamhet och det med sådan framgång, att han blef en af
de sex som under det sjuttonde århundradet veterligen tillvunnit sig
juridisk fakultetsgrad vid Finlands universitet.[268] Tvenne examina,
"unum privatum, alterum publicum", berättigade enligt Konung Karl X
Gustafs Constitutiones för Upsala Akademi, af år 1655, gällande äfven
för den i Åbo, i äldre tider till erhållande af fakultetsgrader vid
de svenska universiteterna. Om och när Chronander undergått det förra
lärdomsprofvet, bestående uti ett enskildt förhör inför fakulteten
(den juridiska i Åbo då representerad af en enda professor), äross
obekant. Vi veta icke heller om ett sådant förhör, som medförde
kandidatgrad i den fakultet, inför hvilken det anställdes, före
nämnde konstitutioners införande erfordrades. Dock är detta sannolikt
Licentiatgraden finnes "icke ens vara omnämnd och än mindre någon
tidpunkt för dess inträdande bestämd." Dock kan i sjelfva verket
"publicum examen", som "consistet in disputationibus, orationibus
ac lectionibus",[269] anses motsvara sistnämnda grad. Chronander
disputerade är 1651 för juridisk grad under præsidium af M.
Gyllenstolpe, den förenämnde Wexionius, som 1650 blifvit adlad,[270]
"de obligationibus ex contractu vel quasi contractu".[271] Axelson
uti sin disp. "de primordiis et incrementis poeseos svecanae",
utg. i Upsala 1748 under Hydréns praesidium, benämner Chronander
Jur. Licent. Hammarsköld, uti sitt ofta citerade arbete, sid. 66,
säger ock att han blef juris licentiat i Åbo. Denna titel ger honom
äfven Stiernman, i sin "Aboa literata", p. 37. Och Babenius, uti
 sitt programm till juris doktors-promotionen i Upsala 1818, säger
att Chronander blifvit utnämnd till juris doktor i Åbo, dock utan
promotionsakt.

Utom förenämnde gradualdisputation har vår författare, på latin,
skrifvit "Oratio Amplissimæ Regionis Westrc-Gothiae, descriptionem,
veraque ac digna encomia repraesentans, 1646 in fol".[272] samt
"Fasciculus Juridicus, praecipua Digestorum contenta, secundum seriem
Titulorum, novem disputationibus comprehendens, cum collatione Juris
Svecani. Quem sub moderamine -- -- -- Mich. Gyllenstålpe Wexionii
-- -- -- publice in Academia Christinea, quae Aboae est, disputando
proposuit et intra biennium consumavit Jacobus Pet. Chronander, W.
Gothus. Aboae 1651".[273]

Efter sistnämnda år ända till slutet af år 1660 hafva vi ingen annan
kännedom om Chronanders lif och verksamhet än att han under denna tid
(huru länge, veta vi icke), enligt Stiernman (Aboa lit. p. 37) och
andra författare, varit justitiae administrator i Pommern. Men af en
"Kongl. May:tts Resolution gifwen des Häradhz höfdingh på Gåttlandh
wällb. Jacob Chronander", daterad Hamburgh 28 Sept 1667 och förvarad
i Svenska riksarkivet, inhemtas att han den 22 December 1660 fått
fullmakt på denna häradshöfdingetjenst och nu konfirmeras dervid.
Samma resolution innehåller härjemte, att Chronander begärt "nu
såsom tillförna om een Nådig Dimission ifrån Praesidentz Tiensten",
emedan häradshöfdinge- och presidentssysslorna i förening voro
för mycket att sköta. H.K.M. samtyckte till denna begäran, dock
så att Chron. skulle behålla presidentsplatsen hela året 1667 och
njuta fulla lönen. Till sistnämnde plats, som möjligen varit ett
öfverborgmästareembete, kom Chr. åtminstone redan i början af
1661. Ty "Wisby Rådstugfu-Rätts" protokoll 1661 innehåller härom
följande underrättelse. "Anno 1661 den 11 Februarij höltz allmänna
Rådstugu, öfwerwarande Hr Gouverneuren Wälb:ne Peer Flemming, sampt
och samptllige Borgemästare och Rådh. Giorde, effter föregångne
wanhlige Ceremonier, Hr Jacobus Chronander sin Borgemästare Eedh,
att wara Wijsby Stadz Praesident, och hans fullmacht i samptlige
Borgerskapetz närwaro oplästes." Han, som sålunda nära nog samtidigt
hade erhållit begge de förenämnde tjensterna, höll, såsom 1661 års
dombok för Gottlund utvisar, den 4, 5 och 6 februari "lagha tingh
mädh menighe man aff norra tredinghen" samt tillkännagaf, "tå nu
Nembdhen satt war och tingh lijst", att honom blifvit allernådigst
anförtrodd "Häredtzhöffdingz tiänsten öffwer Gothland, såsom
giffna fullmacht i Bookstaffwen uthwijser, then han begäradhe, att
Befaldningz Mannen wille låta för Allmoghen, såsom sedwanligit ähr,
vpläse." Vidare upplyses, att edens afläggande, enligt guvernören
Fritz' muntligen gifna befallning, skulle uppskjutas till dennes
ankomst, som "tå effter afflagdh Eedh honom wärkeligh jnstallera
skole; medler tidh eij mindhre såsom sedermehra betrachta sin
ämbetess plicht och en rättsinnigh domare Eedh, ther han och
för dhetta i sitt förrigha domare ämbete, och afflagt hadhe."
Beträffande åter presidentstjensten i Wisby, från hvilken, såsom
sagdt, afsked beviljades åt Chron. 1667, befullmäktigades, enligt
svenska riksregistraturet, Pedher Gråå till densamma den 6 Mars 1669.
Emedan uti denna fullmakt säges, att "embetet nyligen är vordet
vacant och ledigt", torde Chron. ända till den 17 Juni sistn. år, då
Gråå, enligt Wisby rådst.rätts prot., presenterade sin fullmakt och
aflade ed, fortfarit med förvaltningen af detsamma. Ehuru Chron.
blifvit utnämnd till häradshöfding öfver hela Gottland, befinnes
domsagan likväl redan under hans tjenstetid såsom domare derstädes
blifvit delad, och han förthy inskränkt till häradshöfding endast
för södra befallningen, uti hvilken befattning han qvarstod till mot
slotet af 1689, då den 6 November Daniel Lindelii fullmakt att vara
häradshöfding öfver södra befallningen på Gottland publicerades.
Denne utnämndes till sagde tjenst, "emedan ett häradshöfdings ställe
upå Gottland är kommit att blifwa ledigt, förmedelst det at den förre
häradshöfdingen därsammastädes -- -- -- Chronander för sin ålder ock
andre tilstötande swagheters skuld sitt ämbete som sig bör, icke
aldeles förmår at förträda." (Riksreg. 1689 Aug.)[274] Chronanders
lefnadsomständigheter efter denna tid äro okända.

Chronanders efterlemnade dramatiska skrifter äro de redan nämnda
_Surge_ och _Bele Snack_. Vi skola nu i texten ordagrannt meddela
det oss gifna utdraget af förstnämnda skådespel, med uteslutande
endast af några få ställen, hvilka synats oss alltför mycket såra
anständigheten. De särskilda scenernas innehåll införas äfven från
Törnegrenska manuskriptet i oförändradt skick. I noterna bifogas
några tillägg ur den från K. bibliotheket i Stockholm godhetsfulIt
meddelade fullständiga afskriften af i fråga varande skådespel.



SURGE

Eller

Flijt ooh Oflitighetz Skode Spegel

Författat vthi een Lustigh Comoedia.

I hwilken Lättia och Flijtigheet, besynnerligen bland studerande
Personer, med sine rätte Färgor, brede widh begges theras
åtskilliga vtgång beskrifwes:

Hwar vtinnan och Lärdom och skickeligheet, som aff bokligha
konster hämptas, sampt thess beståndigheet, mz andre förwanskelighe
håfwor och Ähra, mz thes obeståndigheet jämnföres.

Hwilken bleff vtij Åbo An. 1647
den 6 Maji, som war 2. Daghar effter at the
XVIII PHIL. CANDIDATI Gradum Magisterij med stoor Solennitet
antogho, hollen och Celebrerat.

Sammansatt, AUTHORE

JACOBO P. CHRONANDRO,

W-Gotho, Reg. ibid. Acad. Alumno.
Sumptibus Anthoris
Tryckt aff Peder Wald, Åhr 1647.



        Viro Iuveni
        Politissimo ac Clarissimo
        DN. H. JOHANNI S. WASSENIO
        VV-GOTHO,

    Min Högtährade Trogne Broder

    Wil iagh bafwa thenna min
    Skode-Spegel till itt fast
    broderligit wenskaps tekn
    ocb Congratulation    dedicerat och förährat.



Clarissime Dn. M. Wasseni.

Jagh håller onödigt thenne min ringa Invention och Dicht vrsächta:
ty först är nogsamt kunnogt at liufliga Comoediers vpdichtande
är en gammal och lofligh plägseed, hwilken en part meena at the
berömlighe Athenienser haffwa först vpfunnit, thet och sedan många
fömemlighe Philosophi haffwa effterfölgt, sig ther med itt odödeligit
nampn förwerffwandes. Ther til med förer en höfligh Comoedia ey
ringa nyttigheet medh sigh. Ty hon är intet annat än en affmålning
hwilken oss föreställer huru vthi werlden tilgår, hwar aff wij
kunna menniskiornes leffwerne lijka såsom vthi en Spegel beskoda,
altså ther igenom ransaka oss sielffwa, och ey sällan wachta oss
för tilstundande olycka. Hennes nyttigheet består och ther vthinnan
at aff Comoediers Speelandc Corrigeres och rättes ohöflige och
Bondachtige seder både vthi åthäffwor, affecter och Taal, Hwilket ey
är en ringa nyttigheet.

Hwad lust och liufligheet, ther hon höffligen brukas, vpwäckes, kan
hwar och en som på sådanna speel haffwer tilstädes warit, hoos sigh
besluta.

Thet synes och en deels nödigt wara, at höfliga Comoedier bland then
studerande vngdomen framställes: Ty han haffwer träffwat sanningen
then som sade:

    Interpone tuis interdum gaudia curis,
    Ut possis animo quemvis sufferre laborem.

Item Johannes Lauterbachius säger:

    Seria non semper tractare negotia prodest,
    Sint quandoq' bono seria mixta sale.

Ja aff Comoediers Speelaade wederqwekes och vpfriskes ens studerande
Persons Sinne och Minne, hwilket vndertijden aff långwarachtig
studeringar mycket förswages och forderfwes, och om en Studiosus wil
med frucht sina studier handla så moste han wara frisk, lustigh och
gladh.

För tesse bemelte orsaker syntes migh och loflight wara mit ringa
ingenium vthi samma öffning pröffwa och lita en Comoediam, aff
giffwen lägenheet publicera och vtgå, angåendes mäst oss, som i thet
studerande ståndet wistas.

Så emädan Tua Claritas, Clarissime Wasseni är med sådant förstånd
och högha gåfwor aff Gudi beprydd at Tua Cl. är aff Vendå facul:
Phil: nu ibland the Aderto mz stort beröm Philosophiae Magister
solenniter ythropat och Krönt, och thet mz Tuae Cl. bekantes
alsomstörsta Congratulation: Ty är iagh i synnerheet förorsakat at
glädias öffwer Tae Cl. lyckelige success, besinnandes then liuflige
broderkärlige och ovplöselighe wenskap som wij ifrån wår barndom
hafft och än dagheligen haffwa, tilägnar altså mig then wälgång
och lycka, såsom och (hwilket Gudh affwende) olycka, som tigh
wederfares, effter wij til personerna, oansedt Twå doch til sinnen
för wår ståndachtighe samdrächtigheet En ära. Hwad är liufligare ja
nyttigare än haffwa en sådaa trogen wen, then haa, såsom sig sielf
troo och i moot och medgång sigh på fördrista kan? En sådan wenskap
är migh aff Ta Cl. stedze wederfaren, altså fordrar wår broderligha
wenskap at iagh thenna min wälmenta Dicht til itt brodertaksamhets
tekn och Congratulation vthi sönnerheet Tae Clti offerera skal,
intet tvijflandes vthan Ta Cl. thenna til ähra och Fraternitatis
monumentum giffwen skänck, för tin wanlige broderlighe affection
vptaghandes warder. Gudh som tig höga gåffwor förlänt haffwer, styre
them til sins nampns ähro och än wijdare förmeere, Tig til odödeligt
nampn, Mig til stadig frögd och hugnat

                                       T:ae Cl:ti

                                          Trogne Broder Altijdh

                                              Chronander.

Skriffwit i Åbo S. Johannis Dagh 1647.



Censura.

Tria hominum genera esse svavissimus Graecorum poëtarum Hesiodus jam
olim, et ex illo summus iste philosophorum Coryphaeus Stagirites
observarunt: Primum videlicet eorum qui suâ sponte quid agendum
perspiciunt idq' vel sine monitore agunt, et alacriter exequuntur:
Secundum eorum, qui licet ipsi quid gerendum et faciendum per se non
intelligant, alios tamen bene monentes et sana consilia propinantes
lubentes gratoq' animo audiunt ijsdemq' obsequuntur: Tertium vero
omnium deterrimum ac plane deploratum eorum est, qui nec ipsi quid
designandum aut qvomodo vivendum ex se ipsis assequuntur, nec
alios honesta et utilia svadentes ullatenus admittunt aut sanis
et utilibus admonitionib' locum relinquunt. Isti ut omninm etia
hoc tempore rarissimi; illi freqventiores: Ita hi proh nefas! plus
satis freqventes. Et ne longius abeatur, vel in hâc ipsa regiâ et
florentissimâ Acad. per Dei gratiam non desunt felicissima ingenia ex
variis nationibus, quae ad omnigenae virtutis solidaeq': eruditionis
arcem plenis passibus grassantur, Alij Ductores suos haud segniter
nec absq'; successu consequuntur; ita, quod dolendum est, hic
ut in omni loco, conditione atq': officio inveniuntur, q' omnes
bene monentes spernunt suis moerorem intolerabilem sibiq'; ipsis
indubitatum exitium attrahentes. Illos quippe et istos gloria, decus
et praemia manent; Hosce pudor, dedecus et extrema miseria expectat.
Quae omnia ingeniose satis inter regiae hujus universitatis alumnos
Praestantissimus Juvenis Dn Jacobus P. Chronander W-G praesenti hac
comoediâ expresserat; proinde haud indigna videtur, quae non tantum à
liberalium artium studiosis relegatur, sed etiam à quovis mediocris
conditionis ponderetur. Neminem lacessit; nisi vitia ijsdemq deditos:
et cumprimis Negligentiae. Legat igitur in officio diligens et
recreabitur. Legat et relegat etia negligens et, si modo emendabilis,
emendabitur. Etiam atq'; etiam candid' lector valeat

                                          Mich: O. Wexion'.
                                      p.p. et Fac. Phil. p.t Dec.



Prologus.

    Edle, Wälborne, Gunstighe,
    Höglärde män, förståndighe
    Frwer, Jungfrver, Matroner,
    Wäll Studerande Personer.
    Hwarföre wij så gladeligh
    Ära hijt komna eendräkteligh,
    Kan nogh förståås vthan många ord,
    Fast man intet blifver kundgiord,
    Een Comoediam wij nu akta
    Medh wår Sermon här betrakta,
    Hwilken är stält eenfaldeligh,
    För några dagar hasteligh
    Til een ringa tienst och behagh
    Wåre Vnge Magister i dagh,
    Och wilia medh thetta wårt Speel,
    Glädias medh them, öfwer then deel,
    Sampt heder och så stoora ähra,
    Som Gudh monde them beskära, etc. etc.[275]



Act. I. Scena I. Diligentia.[276]


Scena II.

    Negligentia, Circejus, Tubbe, Nimmergodt, Dragwaal, Styrbiörn.

Neglig.

    Sälsamme ordh iagh här hörer,
    Them Diligentia förer,
    Skammeligh hon mig förtalar
    Ähndoch iagh alla hugswalar.
    Hon skäms ey att Ungdomen råda
    Sigh att tiena vthan all wåda,
    I synnerheet hon locka will
    Studenterna från migh här till.
    The som henne troo äre dårar
    Och fälla medh tijden tårar.
    Hoo will låta sigh bedragha
    Medh Studering så förswagha?
    Therföre O Yngling hör mit taal,
    War ey så lätt holla tigh faal,
    Ty hwad gagnar så högeligh
    Studera här bedröfweligh?
    Werldzlig Wijsheet förbudin är
    Aff Gudi Skriften Witne bär.
    Ja, mången wijs blifwer een took
    När han förmodar blifwa klook,
    Lärdom kommer trättor åstaadh,
    Een olärd lefwer trygh och gladh.
    Sedan när tu tå omsider döör
    Käre hwem troo tigh ähra gör?
    Therföre tigh ingen lyder
    Hwilket iagh Styrker ocb biuder.
    Men hören ynglingar käre
    I min tienst i tienligha äre,
    Här fån i lustighe dagar
    Och alt hwad eder behagar,
    Dansa, Springa och så spassera
    Sköna kläder ehr stoffera,
    Hwar dagh dricka will iagh lofwa,
    Sedan till middagen soffwa,
    Frukost skal strax ferdigh wara,
    Jagh will för ehr intet spara.
    Medh arbeet iagh ingen möder,
    Men i wellust mina föder,
    Circejus witner thet samma,
    Willen i hans ord anamma.

Studenten Circejus, bönderne Tubbe[277] och Nimmergodt följa hennes
råd. Förgäfves varna Styrbiörn och Dragwaal, samt hota med Fogden som
will kräfva skatten.


Scena III.

Stndenten Falladius frestas af Negligentia biträdd af Circejus,
men afhålles genom Diligentias råd.

Chorus.

    Vivat ter felix Christina Augusta perennis.
    Regnet ter felix Regina Togaq' Sagoq'.
    Vivat fundatrix nostri nutrixq' Lycei.

Facetiae Intercalares.

Tubbe och Nimmergodt äro pä en krog och dricka "Altrakant"
(l. "Alekant"). Cellarius gör räkningen till 1 Rdr,[278] men
gräl uppstår och han fär slag af yxhammaren.



Act II.


Scen. I.

    Circejus, Virgo, Pediseqva, Cupido, Cellarius.

Circ.

    Nv äre the bäste Vngdomsdagar
    Ware Lustigh migh behagar,
    Guld och Penningar ey feelar:
    Ty them migh Fadher meddeelar.
    Hwadh Fadher itt helt Åhr samkar
    Medh arbete och swåre tanckar,
    Spenderar iagh een lustigh Qwäll
    På Speleman, Wijn, Miödh rätt wäll.
    Häraff är iagh i stoor Respect,
    Alt hwad iagh gör thet synes tächt.
    Bröder alla wara wilia
    Och ingen migh från sigh skilia.
    Doch intet iagh studerar högt,
    Ther till är ey mitt hierta bögt,
    Bättre Dagher haffwer iagh fört
    Än swälta misereres törst
    När andra the läsa och waka,
    Monde iagh på Wijnet smaka.
    Om någon han Disputerar,
    Strax min näfwe praesiderar,
    Och när iagh blifwer Opponent,
    Will ingen wara Respondent;
    Ty fåår iagh fram itt Argument,
    Thet andra kan han swara sent;
    Doch om näfwen ey haar framgång,
    Skall iagh lijkewäl göra bång:
    Ty Archipraeses iagh widh sijdan bär,
    Han får strax Heus vthan beswär.
    Men een Jungfrw migh beweeker,
    Medh then jagh dansar och leeker.
    Sardanapalus een Konung
    War ooh lustigh, När han war vng.
    Ach sij iagh seer en Jungfrw Skön!
    Till henne steller iagh min bön.
    War sund och säll tu fijn Damme.

Virgo.

    Jagh önsker Ehr och thet samme.

Circ.

    Täckes min Jungfrw hwijla en stund
    Mädan att wij göra förbund.

Virgo.

    Tijden medhgifwer ey snacka,
    Doch will iagh min Herre tacka.

Circ.

    Källarswen, Wijn och Miödh bästa
    Giff' hijt, tigh lyster iagh gästa.

Virgo.

    För min skull thet ey behoff göre,
    Far wäll, iagh rädes att thet spörs:
    Förty ingen nogsampt sigh wachtar
    För folks taal, thetta betraktar.
    Min Modher baad och alwarligh
    Migh igen komma rätt snarligh.

Circ.

    Ack Lilie green och sköne roos!
    Gack ey hastigt från migh tin koos.
    Een goodh Skåål iagh tigh till dricker.

Virgo.

    Tacksäijelse, om thet sigh skicker
    Så dristigt hoos obekända
    Sigh ställa, mycket kan hända.

Circ.

    Tu sköna Nympha är behagligh,
    Blijf migh en Wen altijdh dagligh,
    Migh behagar tin skön gestalt,
    Tin sedigheet och öfwer alt.
    Apelles ey conterfeger
    Then sköne skapnat som tu äger:
    Som Stiernor tin ögon Skijna,
    Ansiktet Rubiner fijna.
    I hwar tin kind är en Roos rödh,
    Aldrigh borde tu blifwa dödh.
    Aff titt taal hiertat kitlar;
    Medusa gulhåår här glitrar.
    Tin mun är sötare än Socker
    Tin fingrar är små Gulddocker;
    Som Hesperus pä Himmelen ståår
    Pryda tigh Läppar och ögnehåår.
    Tin hals är som hwijt Elphenbeen,
    Brysten som Alabastersteen.
    Som Nächtergaal klingar tin Röst,
    När tu talar får iagh stoor tröst
    I titt kött pryda tin senor,
    Rödt silke äre tine små ådror;
    Händer, Armar, alla Lemmar,
    Aff stoor skönheet thet alt glemmar.
    Ehwar tu träder strax en Roos
    Yprinner, Som een skön Turkoos.
    Jupiter aff Calistonis
    Skönheet betogs och Junonis;
    Men tu är fast mycket Skönare;
    Ey war Dido prächtigare.
    Paris han Venus tildömde
    Äplet, och Minervam glömde:
    Men om thet efter min dom ginge,
    För alla tu Guldäplet finge:
    Ty tin Skönheet migh behagar
    Såsom hände fordom dagar,
    Att Eyryale alla beweekte
    Och Sthenyo, när Ögon leekte.
    Hercules för Dejanira,
    Pelops för Hyppodamia,
    Æneas för Lavinia,
    Vtstodo fältslagh, för än thee
    Them finge, thetta märk och see!
    Medh Löpande Hippomenes
    Atalanta han wan, man läss;
    Sä will iagh medh en Starck Hielte
    Fäckta om tigh, fast han migh fälte.
    Laertes han köpte sin brudh
    Euryclea efter påbudh,
    Wore tu så för fint guld faal
    Köpte iagh tigh med liufligt taal.
    Och Amor tu är så hätsk och gram
    Som Enceladus geer tu flam.
    Om tu neekar iagh förkalnar,
    Som gräss aff Solen förfalnar.
    Tå Anaxarete hon försköt
    Iphis, han strax sitt lijf vtgöt;
    Jagh troor thet samma om migh talas,
    Om iagh ey aff tigh hugswalas,
    Altså Cupido Bogan spänd,
    Medh kärleek tu Jungfrwn vptänd.
    Hade iagh Apollos Skäckta
    Jagh tigh sköte att intet häckta;
    Doch intet felt, som honom förtröt,
    Tå han Cyrenes för Daphnes sköt.
    Ach saligh then dagh vprunne!
    Om iagh tin kärlek här wunne.

Cupido.

    Jagh skiuter nu medh min bogha,
    Tu skalt känna kärleks Logha,
    Doch thetta iagh tilkenna gifwer,
    På sidstonne hon falsk blifwer.

Virgo.

    Hwadan kom thet Venus swäfwar,
    All min kropp aff Kärleek bäfwar!
    Jag tänckte som Orithia
    Och Electra migh ey befrija;

    Men nu skiutas kärleks Strålar,
    Jagh fångas aff Elskogs pålar.
    Ingen Jungfrw så kysk finnes,
    Vthan hon aff kärleek winnes.
    Juno, Rhea äre Gudinner,
    Cupido them bådha hinner.
    Fast wij subtil ära i taal och lagh,
    Medh Venus tappa wij doch fältslagh,
    Troo migh iagh haar thet försökt bäst,
    Venus är een oroligh gäst:
    Ty hon kan mootstå hans snara,
    Therföre will iagh tigh swara:
    Skulle nu icke tin sedhigheet
    Beweeka migh till kärligheet,
    Wore Hiertat en hård Demant
    Jagh är tin tröst och edla pant
    Marpessa hafwer Ida vtwalt,
    Försköt Apollo när thet galt:
    Altså för någon Vngerswen
    Wälier iagh tigh till bäste wen.
    Vti Tiugu Åhr Penelopes
    Span och Wäffde för Vlysses.
    Ems på Leander tänckte:
    Ty för hans dödh hon sigh dränckte.
    Helena sina ådror vpslogh
    För Paris och sitt Lijf borttogh.
    Cleopatra Antonius
    Alcestis sin Wen Admetus,
    Elskade och vtaff Hiertans grund;
    Så kär äst tu migh vti all stund,
    Blifwer tin Wen vti Ährligheet,
    Här är min Hand medh sedigheet
    Doch ey otrohet emoot migh haff,
    Som Jason Medea öfwergaff,
    Gör tu thet, iagh medh Porsia
    Kortar mitt lijff och Pantea.

Circ.

    Haff tack Jungfrw för Liufligh Swaar,
    All frögd migh thenna stund tilbaar.
    Medh migh Paeana nu siunger
    I Nymphae medh Engla tunger!
    Om tu mitt Lilla Hiertekorn
    Kommo vthi nödh, ia dödzens torn;
    Som Orpheus sin Wen bäste
    Eurydice, iagh tigh frälste,
    Thenna guldkiäd för min skull bär,
    Tänck vppä migh fierran och när.
    Tolf Gylden geer iagh tin pijga,
    Wår Kärleek skall hon förtiga.

Pediseqva.

    Troheet och tienst iagh bewijsar
    Hoos hwar man tigh högt beprijsar.

Virgo.

    Hwad skall iagh gifwa tigh för skänk?

Circ.

    Ach Hiertans Wen ey ther om tänck.

Virgo.

    Doch itt Fampntagh, iagh är tigh hull.

Circ.

    Ach thet war bättre än alt mitt gull!
    För then gunst sig hiertat gläder,
    Tungan och frögdesång qwäder.
    Nödigt skildes iagh från tigh bort
    Thet moste doch skee på een tijdh kort.

Virgo.

    Ey behagar mig thetta taal.

Circ.

    Min frögd, giff tigh till ingen qwaal,
    Möt migh igen om tree dagar.

Virgo.

    Thetta hans taal migh behagar;
    Doch medh Wartekn thet stadfäst,
    Till thes att wij mötas här näst.

Circ.

    See här min Ring och Armeband,
    Tagh them medh tin snöhwijta hand.

Virgo.

    Far wäll, Gudh han tigh bewara,
    Ifrån all Olycka och Fahra.

Circ.

    Ach hör Jungfrw lijtet bijda:
    För tin bortgång får iagh qwijda!

Virgo.

    Tin wåte kinner iagh klappar,
    War till fredz tu migh ey tappar.

Circ.

    Haf tack för gunst tu bewijsa,
    Far wäll, nu fick iagh goodh lijsa.

Cellarius.

    Ey penningar iagh än bekom,
    För Wijnet hör min Herre from.

Circ.

    Hey, Hey, käre, tagh icke pant!
    Jagh betalar tigh wäll sielffinant

Cellar.

    Een sådan gäst kan behöfwas,
    Aff honom iagh ey bedröfwas.
    Fem kannor togh han, iagh skref Siu.
    Så skall man skriffwa X för V.
    Men iagh förstår then frija will,
    Moste intet knyta pungen till.


Scena II.

    Palladiaa, Mercator, Circejus, Aulicus.

Den förete, ehuru i stort behof af kläder, köper dock böcker hos en
handlande. Circejus och en "hofbuss" köpa kort, terning, svärd, krut,
nya kläder och gyllenduk till en tröja åt Virgo.[279] Af böcker
värderar Circ. blott Cornel. Agrippa, som säger att lärdom är onyttig.
Sedan göra båda narr af Pallad. och vilja ehuru förgäfves locka honom
från sina böcker.


Sc. III.

    Palladius, Professor.

Pallad. går till Prof. och klagar att han ej förstår "Philosophian"
samt begär handledning.[280] Får derjemte uppmuntringar, och tackar.

Chorus.

    Crescant Sveciaci Gothiciq' Columina Regni
    Qvina: Micent Proceres, Stemmata clara cluant.



Actus III.


Scena I.

    Circejus, Servus, Virgo.

Circejus lemnar ett gladt sällskap för att efter aftal möta Virgo;
han begär åter sitt "Wartekn", sitt armband och sin ring, men hon
säger sig tappat dem. Circ., dermed tillfreds, föreslår brädspel,
sedan han skänkt henne gyllenduk, och förlorar derpå damask till en
kjortel. Sedan dansas efter musik, och sist låter Circ. sjunga en af
honom författad

            En Ny Wijsa.

        Siunges effter then Werssen
    Frijar tu til then Rijka, För hennes Rijkedom.

    1.

    Intet högre bepryder
    Een Jungfrw aff vng åhr,
    Ähn sedigbeet och Dygder,
    Wisserligh hon tå får,
    Then henne högt begärer.
    Aff Hiertat och altijd ährer
    I Kyskheet menar iagb.

    2.

    På tigh altså, Mijn Lilja,
    Jagh täncker vthan List:
    Ingen skal oss åthskilia
    Ty tu är then förwist,
    Såsom Dygden högt wärderar,
    Troheet och så praesenterar
    Med tuckt och sedigheet.

    3.

    Som Diuren aff glädie springa
    Emoot Sommaren blijdh,
    Ty them kan tå ey tvinga
    Winterens hårda tijdh;
    Altså tu migh och hugswalar
    När tu liufligt medh migh talar
    Min Sorg förswinner bort.

    4.

    Herrans ord tröstrijkt sjna
    Aff tigh och dyrkas högt,
    Ja til Kyskheten fijna
    Är och titt Hierta bögt;
    Sedigt tu tigh Modererar,
    Tin tienst och Accommoderar
    Efter hwars Dignitet.

    5.

    När iagh och Skodar lenge
    Tin Snälheet vndrar migb:
    I taal Swaar och omgenge
    Är tu allom liufligh,
    Tit Gemöte migh behagar,
    Tin Gestalt och alla dagar,
    Dägligh är tu försan.

    6.

    Tina dygder vtföra,
    Kan iagh ey Hiertans kär,
    Doch wil iagh them kundgöra
    Korteligh, mark nu här:
    All sedigheet som kan falla
    Aff Damer och Jungfrwr alla
    Är tu begåffwat medh.

    7.

    Jagh märker och begrundar,
    Ach tu fijne Coral,
    At nu snarligh tilstundar
    Then tijdh iagh reesa skal.
    Lät migh tin kärleek doch winna,
    En stadigh wen hoos tigh finna,
    Ehwar wij mötas åht.

    8.

    Min ringa dicht fuländar
    Jagh nu, O Sköna Dam,
    Och henne tigh forsender
    Aff stoor kärlighets flam.
    Låt henne tigh behaga
    Titt Hierta och til migh lagha,
    Ach min Lust, Hiertans frögd.

Hvarefter de skiljas under kärleks-försäkringar.


Scena II.

    Palladius, Circejus.

Pallad. frestas åter af Circ. men gifver denne i stället goda råd,
som han visar från sig med förakt.


Scena III.

    Professor, Circejus.

Prof. grälar på Circ. för hans liderliga lefverne. Denne gör först
svaga ursäkter, men gör sedan löfte om bättring.

Chorus.

    Brahaeus vigeat Magnanimus Comes
    Cancellarius et Pieriae domus
    Nostrae in secula cana
    Optat nostra Academia.


II. Facetiae Intercalares.

    Styrbiörn, Dragwaal, Praetor och hans Poicke.

Styrb.

    Hör Granne Dragwaal, iagh hafwer förståt
    At wår Vtridare han kommer bråt,
    Pälsagiälan wil han af oss hafwa,
    Landgillet, Taxen skola wij och skaffwa.

Dragw.

    Meera hör tu, meenar tu han glömmer
    Smörskatten, then han så högt berömmer;
    Tro fritt Vtridaren thet ey göret:
    Ty han skiärmiserar dicht med smöret:
    Jagh hörer bär kommer och Fougden wår,
    Therföre laga, att hoos oss wäl tilstår.

Styrb.

    Min Kona skal rät strax bryggia och baaka,
    Gott Brännewijn kan och Fougden smaaka.

Dragw.[281]

Styrb.

    Tyst, sij Fougden kommer sielff nu starck,
    Tagh myssan aff, gör kors och nigh til marck.

Praetor.

    Gudz frid, i Dannemän båda,
    Eder monde iagh öfwerråda.
    Chronans skatt migh strax nu gifwer,
    Så mycket iagh på eder skrifwer.

Styrb.

    Heyle, tagh strax Husbondens Häst i stal,
    Thet bästa Höö och Haffre tu gifwa skal.
    Huru mycket är innevarande åhr
    Ära wij skyldigha, Husbonden wår?

Praetor.

    Först 6 Daler och 10 Marck,
    Ther til tre Daler: thetta märk,
    Siutton daler gör thet tilhoop,
    Skal tu förstå, tin gamble took.

Styrb.

    Gudh han löne wår Husbonde therför
    Een rätt räkning han medh oss båda gör.
    Här är therför, Husbonde wår skatt al,
    Såsom Dragwaal och iagh vtleggia skal.
    Jagh wil och förähra Husbondan min
    It sköna paar Strumpor och Klippingz skin.

Dragw.

    Jagh gifwer och en stoor förgyltan skeed,
    Jagh skal och senda en Oxe efter plägseed
    Itt wäl skrifwit Supplicas iagh frambär,
    Till Husbonden är wårt högsta begär,
    Laga så, att wij icke meera skula
    Skiutza och maata the Knechtarna fula.
    För thy när the komma i wårom gåla
    Snoka the i hwar wrå och ära snåla.
    Heylin, Drengen och migh strax köra the vth
    Medh sina Kroksablar och hwassa Spiut;[282]

Styrb.

    Hossbonde the rijda och wår Hors så fort,
    At the på stunden kasta fölet bort
    Haa wij ööl, til wår Dotter han frijar,
    När thet blir alt, han oss båda hijar:
    Han rister och skakar mitt gambla skegg,
    Wender Foten vp, slår Hufwud i wägg.

    Gode Hossbonde, iagh beder rätt Ehr,
    At then Blårocken icke kommer meer.
    Ty han kitlar medh sablen mongen stund,
    At iagh wil gå både från gård och grund.
    Wee then såsom theras Narri lijder:
    Ty Rygknoten ther effter hårt swijder.

Praetor.

    Gåår bort båda: På thetta hoot
    Skal iagh med första råda boot
    Poicke, förwara the skäncker,
    At löna eder iagh wist täncker.



Act. IV.


Sc. I.

    Circejus, Palladius, Cellarius.

Circ. ber Pallad. följa till källaren. Denne stöder sig på Seneca
och menar att det ej skadar att dricka måttligt, men tror det bättre
att taga ett rus på sitt rum än borta. Han följer dock Circ., som
på källaren gör honom spratt och går bort, då Pallad. fordras för
hela förtäringen, och då han ej har penningar, tages hans kappa i
pant.[283]


Sc. II.

    Circejus, Hospes.

Värden kräfver Circ. Denne begär och får slutligen anstånd och
besluter låta en bekant skrifra till hans föräldrar och säga att han
är sjuk och beböfver penningar till böcker.


Sc. III.

    Circeji Pater.

Monolog, der gubben som fått brefvet, lofvar sända Circ. penningar.


Sc. IV.

    Palladius, Circejus, Miles, Scriba.

Circ. med sitt liderliga sällskap möter Pallad. och begabbar honom.

Chorus.

    Ut Claris Academia baecce coepit
    Florere artibus, ita ad astra semper
    Nitatur magis: Inclyti Lycei
    Doctores valeant nitore adaucti.
    Florescant Studiosi in omne tempus.


III. Facetiae Intercalares.

Tubbe, Nimmergodt, Praetor och hans Poicke, Dragwaal.
Tubbe och Nimmerg. få besök af Fogden, men möta honom med ovett samt
slutligen med hugg och slag, så han med sin pojke måste taga till
flykten (Flere tvetydigheter.)[284]



Act V.


Sc. I.

    Miles, Aulicus, Scriba, Circejus.

Circejus, som råkat i gräl med dessa sina supbröder, blir af dem med
hugg och slag utdrifven från en källare, samt ångrar att han ej följt
Palladii råd.


Sc. II. Miles, Mercator, Artifex.

En soldat, en köpman, en handtverkare prisa en hvar sitt yrke.


Sc. III.

    Aulicus, Scriba.

En hofbuss och en skrifvare göra detsamma.[285]


Sc. IV.

     Palladius, Negligentia, Professor.

Palladius klagar öfver sin fattigdom och sitt betryckta läge.
Negligentia vill ännu fresta honom med Circeji exempel,[286] men han
är fast. Han går i stället till Prof. och begär råd och hjelp. Denne
lofvar honom stipendium.


Sc. V.

    Pater et Mater Circeji.

Dessa, som kommit under fund med sin sons laster, klaga öfver dem och
önska sig döden.

Chorus.

    Sit sacrum coeptum stimuliq' casti
    Qveis Notos Phoebus petiit Magistros:
    Prole foecundà beet hos celebris
                           Sponsa Sophia.


IV. Facetiae Intercalares.

Nimmergodt, Tubbe, Praetor med sina tjenare Dromo och Smelring,
Styrbiörn ocb Dragwaal.[287]

Fogden kommer för att släpa Nimmergodt och Tubbe till tings för att
svara för öfverfallet pä honom, då han sednast var der. De bedja om
nåd. Han fordrar skatten för tvenne år, och då de ej kunna betala,
fängslar han dem. Styrbiörn och Dragwaal förbarma sig öfver dem och
blifva deras löftesmän, då de slippa lösa och lofva skaffa penningar.



Actus VI.


Se. I.

    Circejus, Virgo, Pediseqva.

(Här ombyter Circejus sine sköne kläder. Förf:s anm.)

Circejus kommer illa klädd och vill besöka Virgo, men som han inga
presenter har, blir han illa bemött. Hvarken hon eller pigan vilja
kännas vid honom, och förgäfves påminner han dem om sina fordna
gåfvor. Han blir utstängd och går bort, bittert moraliserande öfver
qvinnokönets naturliga obeständighet.


Sc. II.

    Miles, Mercator, Artifei.

Soldaten, lemlästad i krig, köpmannen, hvars fartyg förlist,
handtverkaren, hrars egendom brunnit, klaga öfver fattigdom och nöd,
samt önska sig döden.


Sc. III.

    Aulicus, Scriba.

Hofbussen, skild från sin tjenst, och Skrifvaren, beträdd med
balance, klaga sin nöd och sitt elände; de åkalla äfven döden.


Sc. IV.

    Mors.

Moraliserar öfver huru sällan menniskorne i lyckan, huru ofta i
olyckan, minnas döden. Han kommer, ej efter menniskornas åkallan, utan
efter Guds vilja.


Sc. V.

    Palladius.

Denne som nu, fri från tryckande nöd, med ifver och framgång
studerar, prisar sig lycklig och säll.

Chorus.

    Exaudi Patriae tu gemitus Deus!
    Belli Teutonici nunc facito exitum,
    Quo nostro liceat dicere tempore:
    Salve pax miserum spes, Salus unica.


V. Facetiae Intercalares.

Nimmergodt, Tubbe, Praetor, Dromo, Smelring, Dragwaal och Styrbiörn.

De båda första ha förslöst penningarne, de lånat af sina grannar,
till utgörande af skatten. Fogden kommer; förgäfves vilja de muta
honom, de gripas och sättas i tornet, under klagan att de följt
Negligentia.[288] Dragwaal och Styrbiörn deremot fröjdas ofver att
de följt Diligentias läror.[289]



Act VII.


Sc. I.

    Apollo, Angelus, Palladius, Philosophia medh sina sin Dotrar
    Metaphysica, Physica, Mathesis, Ethica, Politica, Logica,
    Rhetorica.

Apollo berättar sagan om Hercules vid skiljevägen och liknar Palladius
vid honom. Dennes belöning förkunnas: magisterkransen och förmälning
med Philosophia, som med sina sju döttrar inträder.[290] Så väl modren,
som döttrarne gifva underrättelse om hvartill de kunna tjena och hvad
de innehålla en hvar.


Sc. II.

    Palladius.

I en monolog uttalar Palladius sin glädje att hafva följt Diligentias
råd. Han har, oaktadt möda och besvär i början, vunnit yttre anseende
och inre tillfredsställelse.


Sc. III.

    Circejus.

I en monolog uppträder Circejus och klagar öfver sin förra dårskap,
sin forspilda ungdom och sin förstörda förmögenhet. På grund af
egen erfarenhet varnar han ungdomen från utsväfningar och liderligt
lefverne, samt lättjan. På deras korta fröjd kommer långvarig ooh
fruktlös ånger.


Epilogus.

Författaren drager moralen ur skådespelet och framställer den, samt
vänder sig med en slut-lyckönskan till de promoverade, och tackar
sist Fruar, Jungfrur samt studerade personer för deras "audiens."

Chorus.

    Concede nobis, tu pater optime,
    Sic hisce terris qvaerere gaudia
    Comoediarum ludrica, ne tua
    Perdamus illic coelica jubila.

Personerne hvilka Comoediam presenterade wore thesse:

 Prologus, Wälb. Johannes Stierna.
 Diligentia, Flijtigheet, Hardevicus And. AEimelaeus.
 Negligentia, Oflijtigheet, Balthasar Wernle, Junior.
 Circejus, oflijtigh student, Jacobus P. Chronander, West Gothus.
 Servus, Circei tienare, Johannes Olavidi, Westman.
 Palladius, flijtigh student, Olaus Olai Wexionius.
 Virgo, Jungfrw, Gustavus Andreae AEimelaeus.
 Pediseqva, Frwstuffwepiga, Henricus B. Gråå.
 Cupido, Kärleeks Gudb, Johannes Wernle.
 Cellarius, Källarswen, Daniel p. Terserus, Wesm.
 Mercator, Köpman, Laurent Andreae Kempe, Botn.
 Aulicus, Hoffbuss, Laurentius Norganius, Suderm.
 Professor, Läsemästare, Olaus J. Naesander, Suderm.
 Miles, Krigzman, Samuel And. Bergius, Smoland.[291]
 Hospes, Circei Werd, Andreas M. Kinnoraeus, W-G.
 Senex, Circei Fader, Johan Johan. Nybelius, W-G.
 Mater, Circei Moder, Henricus Sigfridi, Nyland.
 Artifex, Handwerckzman, And. Landweter, W-G.
 Scriba, Skriffware, Ericas Andreae, Botn.
 Mors, Döden, Johannes Johan. Bruntonius, W-G.
 Apollo, Bokliga konsters Gudh, Lauren. Olai Vigelius, Wermel.
 Angelas, Engel, Laurentius Petri Vigelius.
 Philosophia, Johannes Svenonis Forsenius, Nyl.

Hennes siu Dotrar:

 1. Metaphysica, Ericus Clavidi Forshn.
 2. Physica, Isacus Abrahami Hermainen, Nylan.
 3. Mathesis, Johannes Theet, Nylandus.
 4. Ethica, Johannes Johannis Plagman.
 5. Politica, Johannes Petri Plagman.
 6. Logica, Elias Eliae.
 7. Rhetorica, Gustavus Gustavi, Nylandus.
    Epilogus, Welb. Jacobus Swart.
    Praetor, Fougde, Sveno Petri Torelius, W-G.

Fougdekarar:

 Dromo, Bartholdus Jacobi.
 Smelring, Paulas Henrici Kerconius.
 Fougdens Poicke, Daniel Kort, Aboen.

Bönderna:

De flijtighe.

Dragwaal, Johannes Clingius, Nericiencis.
Styrbiörn, Esaias Gabr. Gammal, Botn.

De oflijtighe.

 Nimmergot, Sveno Johannis Caliander, O-G.
 Tubbe, Sveno Petri Bohl, Smolandus.

Larvatores.

 Eschillus Petri Stolpe, Smolandus.
 Olaus Henrici Hambrinus, Nericiensis.

Til then fromme, såsom och wrångwijse Läsaren:

    En from Läsare mindicht wäl vthförer:
    Ty thet en Christeligh wenskap tilhörer:
    Men Mome fast tu leggier en wrång dom til,
    Jagh tigh ey sköter, gör man huru tu wil.
    Hör Mome, Jagh sågh tigh med mig på itt byte,
    Om iagh mins rät, slapp tu ey vthan tit lyte,
    Tberföre ransaka först tin egen barm,
    När thet är wäl giordt, gör tu migh ey harm.[292]

Den genomgående tanken uti ofvanstående "Flijt och Oflitighez
Skode Spegel", är tillkännagifven redan i sjelfva titeln, hvarest
författaren säger, att i hans "Comoedia" "Lärdom och skickeligheet,
som aff bokligha konster hämptas, sampt thess beståndigheet, mz andre
förwanskelighe håfwor och Ähra, mz thes obeståndigheet jämnföres."
Utan aning om att ett konstverk kunde hafva sitt ändamål i sig
sjelf, delade Chronander sin tids rådande åsigt, att den praktiska
nyttan och tillämpningen på lifvets särskilda förhållanden borde i
dramatiken i främsta rummet uttryckligen framhållas. Också säger
han, att "en höfligh Comoedia" medför "ey ringa nyttigheet med sigh.
Ty hon är intet annat än en affmålning hwilken oss föreställer huru
vthi werlden tilgår, hwar aff wij kunna menniskiornes leffwerne lijka
såsom vthi en Spegel beskoda, altså ther igenom ransaka oss sielffwa,
och ey sällan wachta oss för tilstundande olycka." Men icke endast
denna skådespelets moraliska nytta är afsedd. "Hennes nyttigheet
består och ther vthinnan at aff Comoediers Speelande corrigeres och
rättes ohöflige och Bondachtige seder både vthi åthäffwor, affecter
och Taal, Hwilket ey är en ringa nyttigheet." Hvardera syftemålet,
så väl det moraliskt-didaktiska som det att befordra yttre skick och
lefnadsvett var förherrskande särdeles i skolkomedierna. Ocb äfven
Chronanders åsigt, att "aff Comoediers Speelade wederqwekes och
vpfriskes ens studerande Persons Sinne och Minne", hystes af
författarne till nämnda skolkomedier, hvartill äfven Surge bör
hänföras.

Skoldramerna voro företrädesvis antingen mysterier eller moraliteter.
Vi skola undersöka om Surge kan räknas bland någondera af dessa
dramatiska arter. Nyare tiders mysterier och moraliteter hade
stundom så nära beröringspunkter med hvarandra, att man icke utan
svårighet kan särskilja dessa begge slags skådespel. Ty ämnen ur
bibliska historien ingå, i sådana fall, i moraliteterne och moraliska
betraktelser m.m. i mysterierna. Men hvad nu ifrågavarande skådespel
vidkommer, är ämnet dertill icke taget ur den heliga skrift. Dock är
en religiös grundton förnimmbar i detsamma. Och så till vida har Surge
någon likhet med de bibliska skådespelen, t.ex. då Professor (Act II.
Sc. III. p. 42) säger uppmuntrande och rådande åt Palladius:

    "För allting skall tu fruckta Gudh:
    Wara lydigh effter hans Budh",

och förmanande (Act III. Sc. III. p. 51) åt Circejus:

    "Thetta tu rätt öfwerwäger,
    Kom ihugh hwadh Syrach säger:
    Lydh Föräldrarnas godha rådh,
    Så frampt tu wilt haffua Gudz nådh;"

samt då Palladius, belönad af Diligentia, slutar (Act VII. Sc. II. p.
111) sin monolog med orden:

    "O Gudh giff oss tin helga nådh,
    At wij lyda titt helga rådb,
    Öffwa oss i alla dygder här,
    Och leffwa sedan medh tigh ther."

Uti förenämnda hänsigt kunna äfven nedanstående lyckönskningsord af
Epilogus (p. 116) till de promoverade magistrarne här förtjena sin
plats:

    "The vnge Magistrer lycka och frögd
    Önska nu wij vtaff Himmels högd,
    At Gudh them wäl bewarer
    I thetta stand och forswarer,
    At thet behagar Gudi först,
    Länder fäderneslandet til tröst,
    Hwar aff wänner och fränder stort
    Frögdas, glädias hwar på sin ort
    Medb stort beröm och vtsprijder
    Edert nampn vthi alla tijder.
    Effter döden inför Gudz Troon
    Mötas medh frögd och heligh Croon",

äfvensom Epilogi slutord:

    "Hwar och en gåår nu til sit stand,
    Regere oss Gudh then Helge And."

Äfven den latinska Chorus, som omedelbart härpå afslutar skådespelet,
är en bön till den Högste, och derföre särskildt anmärkningsvärd,
att författaren anser fikandet efter "gaudia Comoediarum _ludrica_",
kunna blifva så farligt, att menniskan, genom att missbruka desamma,
äfventyrar förlusten af delaktighet i det himmelska rikets salighet.

Men oaktadt meranämnda skådespels religiösa princip, kan det likväl
icke räknas bland mysterierna, emedan inga bibliska personer
deruti uppträda i handling. Närmare ansluter sig detsamma till
de ursprungliga religiösa moraliteterna, emedan dess innehåll är
sedolärande, ur kristlig grund. Men då härjemte talrika moraliska
maximer ur hedniska författare förekomma spridda öfverallt i Surge,
aflägsnas åter härigenom detta skådespels likhet med sistsagda
moraliteter. Vi skola här anföra blott ett enda ställe såsom
tillräckligt bevisande vår Cbronanders sammanblandning af kristna
och hedniska författares grundsatser. Palladius säger uti sin nämnda
monolog (Act VII. Sc. II. pagg. 109, 110) bland annat följande:

    "Aff Epicteto har iagb lärt
    Lijda hwad Gudh haffwer beskärt,
    Jagh haar Gästebudh dageligb,
    Platonis Rätter mndeligb.
    Boëtius migh vnderwijsar
    Wara ödmiuk thet iagh högt prijsar,
    Menniskiors haat lijda toligh,
    Luther binder wara roligh.
    Medh Xenocrates iagh rustar
    Migh emoot Kropsens onda lustar.
    Rät bruka lyckan Ausonius,
    Intet fruchta olyckan Tullius
    Aldrigh högfärdas Publius,
    Ingen smäda Nazarius,
    At girugheet fly Enmenius,
    Ey bedragha Lucretius,
    Wara tacksam Valerius,
    Ey missunna Horatius,
    Wara rätfärdigh Lampridius,
    Ey olydigh wara Ovidius,
    Ey sökia fordeel Sophocles,
    Wara barmhertigh Augustinus
    Ey wara wredsam Iulius,
    Gudfruchtig leffwa Basilius,
    Omsider saligh döö Ambrosius."

Rydqvist säger: "Någon svensk moralitet, i ursprunglig drägt,
är icke bekant; men den förutnämnda komedien Surge står detta
skaldeslag ganska nära".[293] Emot denna författare anse vi oss
här böra anmärka, att "_Prosopopoeiae_ Dicht" och "_Thet Himmelske
Consistorium_" mera närma sig de ursprungliga moraliteterna än Surge,
om nemligen, såsom allmännast blifvit antaget, moraliteterne utgått
ur mysterierna.[294] Men i alla fall är sistnämnda skådespel,
såsom sagdt, icke utan likhet med de gamla moraliteterna. Dess
religiöst-moraliska rigtning berättigar till detta påstående. Dock,
emedan sjelfva ämnet icke är bibliskt, utan taget ur det allmänt
sedligas område, der styckets handling förnämligast lefver och rör
sig, står Surge på gränsen emellan de äldre och nyare moraliteterna.
Och då man härtill lägger de sedliga grundsatsernas uti denna dram
förekommande tillämpning på särskilda samhällsstånd, -- en rigtning
som företrädesvis karakteriserade nyare moraliteter -- samt framför
allt ett i ymnigt mått anbragt lärdomskram; röjer allt detta på ett
omisskänneligt sätt Surges förvandtskap med de moraliska skådespelen,
sådana desamma hade gestaltat sig efter den upplifvade bekantskapen
med antiken. Med rätta säges derfore uti biographiskt lexicon
öfver namnkunnige svenska män (3 Band. sid. 266), att Surge är "en
_Moralitet_, lik de, som under slutet af medeltiden allmänt uppfördes;"
och vi tillägge: ännu mera lik moraliteterna efter nyssnämnda periods
utgång. Surge har äfven deruti moraliteternas väsendtliga egenskap,
att den är ett _allegoriskt_ skådespel, ty der förekomma talrika
_personifierade_ abstrakta begrepp. Och "Chronander är", såsom den
svenske biografen yttrar sig, "märkvärdig, emedan om han hos oss ej
är den enda, dock den _första författare_ till slika moraliteter".[295]
Men för oss Finnar har han, _vår förste kände dramaturg_, såsom
förut blifvit sagdt, ett ännu specielare intresse.

Handlingen (eller handlingarne, ty de äro flere, ehuru ledande till
samma mål) i Surge är fri, utgående ur viljans sjelfbestämning. Det
beror af hufvudpersonernas, Palladii och Circeji, fria val att följa
Diligentias eller Negligentias råd. Men den dramatiska handlingens
motivering är nog svag. Circeji val är snart gjordt. Utan synbart
betänkande öfverlemnar han sig åt Negligentia, som benämner sig
"Voluptas' Gudinna så klaar" (Act. I. Sc. III. p. 20), i det han (Act
I. Sc. II. pagg. 16, 17) säger:

    "Tin tienst O sköna Gudinna
    Är liufligh, kan iagh besinna;
    Ty i wellust lefwer iagh hwar stund,
    Tu holler titt giorda forbund.
    Een lijten tijdh war iagh flijtigh,
    Tå trängde migh sorgh otijdigh,
    Men nu är iagh vtan bekymmer,
    Frisk lustig iagh thigh berymmer."

Palladius, som lyssnar till de råd, Diligentia, som säger sig vara
"Apollos Gudinna prächtigh", framställt, har i början någon tvekan
att beträda mödornas törnbeströdda stig, helst Negligentia och hennes
tjenare Circejus icke underlåta att fresta honom med sinlighetens
lockelser. Derföre, då den sistnämnde (Act. I. Sc. III. p. 21) talar:

    "Skot ey flitigheten nogha,
    I mit stalbrorskap tigh foga.
    Låt boken fara hwart hon kan,
    Thet råder iagh och bliff een man.
    När andra gå att läsa och skrijfwa,
    Wilia wij på krogen blijfwa,
    Och ther dansa dricka och speela,
    Troo migh, intet skall tigh feela",

svarar Palladius, för ögonblicket hängifven åt den sinliga lustan ocb
härjemte helt oväntadt groft fatalistisk:

    "Thet synes wäl migh wara kärt,
    Om Gud hafwer thet så beskärt."

Men sedan Diligentia omedelbart härpå hade sagt honom:

    "Ney Gudh han befaller klarligh.
    Tu skalt studera alwarligh" o.s.v.

samt att lättjan är roten till allt ondt, segrar hans goda genius, och
han förblir härefter, ehuru åtskilliga gånger frestad till affall
(synnerligen uti Act. V. Sc. IV), ståndaktig uti Diligentias tjenst.

Styckets karakterer äro öfverhufvud föga individualiserade. Att detta
måste gälla dess många allegoriska personligheter, är sjelffallet. Ty
sådana karakterer äro abstrakta. Utan rotfäste uti en tänkande ocb
kännande persons inre, äro de luftiga, sväfvande väsenden, som förlora
sig uti allmänheten af ett begrepp. De äro fantomer, dem den
försinligande konsten icke mägtar uppfånga. Dock synas oss så väl
Diligentia som Negligentia, såsom bärare af allmänna moraliska satser,
icke vara utan all förtjenst tecknade. Hvad åter de verkliga personerna
beträffar, är Palladii karakter mera svagt hållen. Det personliga uti
densamma är nära nog att förflyktigas af allmänna religiösa och
moraliska betraktelser samt lärdomsprål. Också äro de situationer, uti
hvilka han uppträder såsom handlande, nog enformiga, och konflikterna
likaså. Circeji karakter är jemförelsevis raskt och lifligt tecknad.
Engång hemfallen åt Voluptas och hennes gudinna Negligentia, rusar han
hejdlöst fram på förderfvets väg, härunder sällande sig till andra
likstämda personer samt på hvarjehanda sätt begycklande Palladius,
såsom t.ex. (Act. III. Sc. II. p. 49) då denne, som skulle gå först
till kyrkan och derifrån till akademien, för att på sistnämnda ställe
hålla en "oration", hade bett honom allvarligt besinna nödvändigheten
af att väl använda den hastigt försvinnande ungdomstiden:

    "När som tu blifwer wår Domprost
    Skal iagh skänckia tigh en stoor Ost:
    Ty så wäl är tin Predikan giord
    Att iagh rätt icke achtar itt titt ord,
    Om Staden wil iagh Spassera,
    Medh Lustige sälskap Brawera.
    Helsa them alla tijt tu gåår
    Medh min tienst: ty iagh sielf ey nåår."

Det är numera icke endast lättsinnet som ger sig luft i Circeji tal
och handlingar. Härtill kommer ännu ett bitande hån öfver hvarje
allvarligt sträfvande i lifvet. Den sedliga kraften förslappas
ju längre dess mera. En slaf af sina lidelser, bedrager han, för
att kunna tillfredsställa desamma, slutligen sina egna föräldrar.
De löften att förbättra sitt lefverne, han dessförinnan gifvit
Professor, voro endast toma ord, helst hans föregående uttryck (Act
III. Sc. III. p. 50) till densamme:

    "Hwilken kan lefwa allom til lagh"

bevisa frånvaro af ånger och behof af bättring. Först då han blifvit
skymfligen behandlad af Miles, Aulicus och Scriba, ibland hvilka den
sistnämnde (Act V. Sc. I. p. 71) säger:

    "Så skal man lära en Drijfware,
    Dricka medh Hoffbuss och Skrijfware",

varsnar man en skymt af ånger hos Circejus. Men denna var intet annat
än ett förgängligt foster af ögonblickets ängsliga belägenhet. Ännu, så
fattig och förfallen han än var, hoppades han dock på Virgos kärlek ocb
tillgifvenhet. Men häruti blef han förfärligt bedragen, såsom
nedanstående utdrag ur den långa dialogen uti Act VI. Sc. I. nogsamt
utvisar:

Circ.

    Min Jungfru kär, war ganska säl,
    At iagh tigh fan war mycket wäl.

Virgo.

    Tu talar mächta dristigt här,
    Säg, när bleff iagh tin Jungfru kär.

Circ.

    Min Roos weet wäl wår kärleek stoor,
    Hon tröstar migh iagh wist thet troor.

Virgo.

    Tit taal iagh intet lijda kan,
    Tin Roos bliffwer iagh ey försan.
    Menar tu at iagb är lätfärdigh,
    Smikra medh sådan owärdigh?
    Ney, mit stand thet ey medgiffwer,
    Tuchtigh, sedigh, kysk iagh leffwer.
    Tu är migh aldeles obekend,
    Tit Ansichte strax från migh wend.

Circ.

    Wist äst tu vpföd vthi then Buur
    Dher Tygris boor it grymt wildiur.
    Födh äst tu vtaff een Leyinna,
    Och aldrigh aff någon Qwinna...

Virgo.

    Ay twij, twij om iagh hadhe en mun
    Aff leer, iagh tigh kyste ingalund...
    En Morian äst tu lijker,
    Som Lazarus äst tu rijker.
    Käre see huru krokot han står,
    Hwad är för en Jungfru som tu får?

Circ.

    Annat loffwa tu när iagh thig
    Gaff skäncker, ach tu lätfärdigh.
    Jagh hoppas min hiertans lust,
    Wårt giorda bund bär i sitt bryst.

Virgo.

    Skal iagh så lijtet wyrda migh,
    At iagh bleffwe en sådan gunstigh,
    Som står slarffwot til hand och foot,
    Ney, packa tigh pocker emoot
    Tu har wist speelat Panckerut,
    Fnaska tigh strax på dören vth,
    Eliest skal tu fast taghas,
    Med Eldgafflen hädan jajas.
    Then min Kärleek begära wil,
    Skal wara rijk Munseur ther til...
    Jagh til Fawour thenna här korg,
    Ther i kan tu läggia tin sorg,
    Bind honom strax vppå tin rygg,
    Wandra ther med och war nu trygg...

Circ.

    Skamligh fixeras iagh forvist
    Aff then som iagh trodde vthan list,
    När iagh til hen skencker baar,
    Ingen kärare än iagh tå war.
    Therföre yngling Exempel tagh,
    Troo intet Jnngfruns goda behagh,
    I dagh haffwer hon lurat migh,
    I morgon kan thet hända tigh,
    Äst tu rijk hon wäl tigh lijder,
    Bughar, nijger, alla tijder...
    Men om Hiulet löper omkring,
    Hon tigh tå känner ingen ting.
    Jungfruns kärleek kan snarligh fås,
    Men såsom wädret han forgås,
    Troo frijt Jungfruns taal thet är snält,
    Mongen yngling är ther med fält.
    Såsom Törne Rooser hölier,
    Altså Jungfrun hiertat dölier.
    Jungfruns sinne är ostadigt så,
    At hon gärna wil älska twå...

Efter denna katastrof, hvars tragikomiska effekt yterligare förhöjes
genom Pediseqva's glåpord emot Circejus, återstår för denne icke mera
någon tröst eller något hopp. Nu ändtligen, ehuru för sent, erkänner
han det sedligt verksamma lifvets sanna värde. Och ett föremål för
menniskornas bespottelse samt förskjuten af alla, klagar han bittert
öfver att dåraktigt hafva följt Negligetias råd, men tillskrifver
dock sin ohjelpliga ofärd i främsta rummet sig sjelf. (Act. VII. Sc.
III.) Genom viljans sjelfbestämning samt genom att tillräkna sig
den derur härsprungna handlingens följder, framstår Circejus såsom
en dramatisk karakter. Såsom individ går han det sjelfförvålladt
elände till mötes: men på sin jordiska lyckas ruiner erkänner han de
ovanskliga sedliga makternas himmelska rätt.

Virgo, denna "fijn Damme", hvars dygder och behag Circejus med varma
färger afmålar, underlåter heller icke sjelf att beprisa sin tukt och
ärbarhet. Hon går och gäller för ett bildadt fruntimmer. Äfven på den
klassiska lärdomens fält visar hon sig bevandrad. Men snart röjes
dock hvars andas barn hon i sjelfva verket är, ehuru den förblindade
Circejus först sent kom till denna erfarenhet. Nu öppnas ändtligen
hans ögon, och han fann sin dyrkade Virgo vara en ytterligt flärdfull
varelse, utan hjerta, utan kärlek, utan trohet. Då skyr han icke att
framställa denna från all sann qvinlighet emanciperade menniska såsom
en typ af hela könet. Något sådant synas åtminstone hans reflexioner
antyda. Eller kanske gällde desamma endast denna Virgo ooh hennes
gelikar.

Uti de gamla mysterierna och moraliteterna är icke sällan en
_bondekomedi_, utan förbindelse med handlingen, inflätad.[296] En
dylik, benämnd _Facetiae Intercalares_, förekommer äfven i Surge,
med andra personer än de i hufvudhandlingen. Men bihandlingen, om
man så vill kalla den, uti dessa "facetiae" utgår ur samma idé som
hufvudhandlingen. Bönderne, så väl de "flijtighe" som de "oflijtigbe",
hafva samma skyddspatronessor som Palladius och Circejus, de förre
nemligen Frw Deligensa och de sednare Frw Neglagensa. Flitens och
lättjans motsatta följder framställas äfven här. "Mellanspelen i
Surge utgöra en lägre, plumpare, af bönder framställd behandling af
samma ämne, som den egentliga komedien".[297] Dessa (särdeles Fac.
Interc. II) lemna en liflig skildring af den orättrådighet och det
förtryck, kronans uppbördsmän och krigsfolket, såsom kändt, på den
tiden utöfvade i vårt land emot bönderna. Uti sistnämnda Facetiae
erlägga Styrbiörn och Dragwaal, med illa dold satir, åt fogden
kronans orätt debiterade skatt jemte thy åtföljande skäncker, men
Tubbe och Nimmergodt (Fac. Int. III) betala honom med annat mynt:

Praetor.

    Gudz frid, tagh i stallen min Häst,
    Gif honom gryn och Hwete bäst.
    Gif Brennewijn, lät duka Bord,
    Hör Siik, när iagh talar itt ord.

Tubbe.

    Hör, stöt man pasligh Buss, Hwadan kom tu
    Eller hwem lade tigh til wår by nu.
    Jagh troor wist i dagh tigh ey hugg tryter,
    Endoch tu så stort mz orden skryter.

Nimmerg.

    Tu ledes widh lefwa som iagh förstår,
    Rätt strax min Brunsbijla på tin rygg går.

Praetor.

    Bonden är galen som iagh weet,
    Jagh är Fougden erh öfwerheet.
    Skatten skolen i lefrera,
    Ther til skäncker ytermera.

Men desse låta ej skrämma sig. Praetor och hans "Poicke" blifva slagne
och taga till flykten:

Praetor.

    Bonden är galen mz Yx och Knijf,
    Medh foten frälsar iagh mitt lijf.

Puer.

    Jagh taar Wååtsäcken och löper til foot:
    Förthy the basta sönder hwar min knoot.[298]

Då fogden följande gången (Fac. Int. IV) besökte Tubbe och Nimmergodt,
erinrande dem om den förra undfägnaden, säger

Tubbe:

    Käre Husbonde iagh har ondt i mit öra,
    Jagh hörer ey hwadh ord i nu här föra, och

Nimmerg.:

    Käre Husbonde wij eder ey kände,
    Wij wiste ey hwart edert ährande lände.

Men då Praetor härtill genmäler:

    Hörer bonden hwilken en skälm,
    Bättre iagh rister tigh Grå hielm.
    Nogh mins iagh wäl tin rustiga yx,
    Och at iagh en gång med tigh högz,

svarar Tubbe, som nu mera icke var döf, ironiskt:

    Håller til godhe, ty i wore så snar,
    Husbonden skulle bleffwet een stund qwar:
    Förty tå begynte wij slå vpp therför,
    Husbonde tunnan såsom eder bör.
    Tå haden i så god wälplägning fåt,
    At i ey skole orkat gåt eller ståt.
    Men när wij wore lustighe som bäst,
    Tå wille Husbonden ey bliffwa wår gäst

Ur denna med mycken verve utförda dialog vilja vi ännu anföra följande,
som omedelbart ansluter sig till det föregående:

Praetor.

    Nu narra the migh vpp i mund,
    Men iagh skal löna tigh strax på stund.
    På tin wälplägning som tu böd,
    Jagh stod therföre bleek och rödh.
    Til Tinget skolen i reesa,
    Om tu wilt pipa eller wreesa.
    Ther skal iagh lära tigh forstå,
    Hwad thet heter at Fougden slå.

Nimmerg.

    Käre Husbonde skonar oss båda,
    Ty thet hände vthaf en slump och wåda,
    Eder rygg skola wij wäl läkia och smöria,
    Med en Bock och Oxe först at böria.

Ehuru Tubbe och Nimmergodt snart härpå fängslas af Praetors tjenare
("Fougdekarar") Dromo[299] och Smelring, upphöra de likväl icke
med sitt satiriska gyckel. Men sedan de af sina grannar fått låna
penningar, dem de aldrig lofva återbetala, (Fac. Interc. V) samt
förslöst dem "vppå ööl, wijn, toback", faller deras mod då de se
fogden återkomma:

Nimmerg.

    See nu kommer Fougden manstarck och wreed,
    Til Böneboken tu nu tigh bereed.

Tubbe.

    Wij loffwa och liugha såsom wij äre waan,
    Å Herre Gudh giffwe Böffwelen haan.

Men nu hjelpte icke mera de af Tubbe afsides erbjudna mutorna, helst
Praetor, varnad af sin erfarenhet, svarade honom:

    Tit skiälms hierta känner iagh rätt,
    Tu migh ey lurar på thet sätt,
    Wore iagh ensam skäncktes migh
    Feeta öxhammars slengar aff tigh....

Lika fruktlös var Nimmergodt's bön:

    O Husbonde warer barmhertighe,
    Och hielper oss nu både Elendighe.

Och då allt hopp var förloradt, utbrister slutligen Tubbe:

    Jagh seer at wår matmoor nu oss bedragher,
    Som wäl i förstone syntes fager,
    Ty så lenge wij arbetade dagh från dagh,
    Hade wij alt godt effter wårt behagh o.s.v.

Vi hafva omnämnt, att de nyare moraliteterna med förkärlek behandla
de skarpt begränsade samhällsklassernas olika intressen. En sådan
ståndsrepresentation erbjuder ock Surge. En hofman, en krigare,
civile tjenstemän, lärde, borgare och bönder uppträda här ibland de
handlande personerna. Men vanskligheten af deras diktan och traktan,
af all den lycka, de jordiska sträfvandena, såsom sådana, erbjuda,
ådagalägger författaren då han inleder en tredje handling, eller
här rättare situation, hvars medelpunkt är Mors. Miles, Mercator,
Artifex, Aulicus, Scriba, äfvensom Senex och Mater, alla skeppsbrutna
seglare på lifvets haf, anropa döden om befrielse från ett tryckande
elände. Mors, som börjar (Act VI. Sc. IV. p. 95) sin monolog:

    Rädens nu all skiälfwa och bäfwa:
    Ty nu see i döden här swäfwa,
    See min Bogha, Pijl och Skächta,
    Tråtz någon tör medh migh fächta,

beklagar menniskornas andeliga säkerhet och forblindelse under lyckans
dagar, samt tillägger att han, som är syndens lön, i sinom tid, när Gud
så vill, skall verkställa sitt värf, och slutar med uppmaningen:

    Warer therföre alla reedhe:
    Ty ingen står emoot min wreede.[300]

Omedelbart härpå (Act VI. Sc. V.) låter författaren Palladius uti en
monolog yttra bland annat följande:

    Pythagoras haffwer wäl lärt,
    Alt hwadh Gudh haffwer tigh beskärt,
    Om tu thet ey i huffwudet bär,
    Sey ey at thet titt egit är.
    Så wara sant, witna klarligh,
    The män här talte vppenbarligh.
    Alla önska dödhen öffwer sigh,
    Men nu först leffwa lyster migh.

Genom framhafvandet af denna intelligensens af hvarje yttre
tillfällighet oberoende makt, är äfven den nyssbeskrifna eljest
episodartade handlingen, såsom öfverensstämmande med styckets idé,
berättigad.[301]

Körerna uti Surge innehålla, liksom de gamla mysterierna och
moraliteterna, böner till den Högste, samt härjemte till särskilda
personer ställda välönskningar. Det är fäderneslandets lycka och
ära, i ljusets och sanningens tjenst, som utgör det närmaste
föremålet för dessa fromma utgjutelser. I sådan hänsigt egnas den
första kören åt den lika segersälla som intelligenta Christina,
"ter felix Regina togaq' eogoq', fundatrix nostri nutrixq' Lycaei."
Och detta med rätta. Ty äfven för oss är hon "ändå den Store Gustaf
Adolphs dotter", denna snillrika drottning, som i Finland för all
tid rotfästat den högre upplysning, hvilken redan hennes af stora
vyer intagne ädle fader här hade forberedt. Också den andra kören,
för rikets fem högste embetsmäns välgång, är fullt berättigad.
Äfven desse ifrade med värma för vårt lands sedliga och litterära
förkofran.[302] Men ibland dem strålade dock, i nämnda hänseende,
herrligast "Grefven", offrande sina ädlaste krafter, såsom skalden
qväder:

    Åt detta land, hvari sin själ
    Han gjöt,
    Som vårens flägt gjuts i den stela lunden.

Det var han, Pehr Brahe, som på Auras strand, hans "fordna
älsklingsstrand",

    Den fackla utsträckt höll,
    Hvars gnistor öfver stad och land
    Den nya gryningen i Finland tände.

Derföre egnas ock åt honom, med allt skäl, en särskild kör.

Den härpå följande kören önskar, att universitetet aldrig måtte lemna
ur sigte sitt idealiska mål, utan städse sträfva allt högre och
högre, sedan det under lyckliga auspicier hade begynt sin verksamhet
Vidare tillönskas dess lärare och studerande allt godt. Härefter
egnas, i kristligt sedlig anda, en kör åt de nyss promoverade
magistrarne, med bifogad önskan att de måtte i ymnigt mått
lyckliggöras af Visheten, med hvilken de hade trolofvat sig. Alla nu
nämnda körer afse öfvervägande akademien och dess sträfvanden. De
tvenne återstående beröra andra föremål. Så ärofullt än det stora
tyska kriget var för Sveriges vapen, kräfde dock detsamma af det
lilla riket så smärtsamma offer, att det var nära att digna under
bördan af sin plötsligt förvärfvade politiska storhet. Man längtade
derföre innerligt efter en snar fred. En varm bön till den Högste
härom utgör ock föremålet för den följande kören. Och den sista,
hvarmed skådespelet slutas, innehåller, såsom förut blifvit sagdt, en
bön om de vådliga dramatiska förlustelsernas rätta bruk.

Larvatores uti studentkomedierna hade, såsom i det föregående nämndes,
blifvit allvarligen tillsagde att afhålla sig från allt ofog. Men
hvilka deras roler i allmänhet och särskildt i Surge varit, känne
vi icke. Troligen voro de dock maskerade personer, som förehade
hvarjehanda improviserade upptåg, liknande det då på scenen allmänt
öfliga narrspelet. Icke mindre härigenom än genom de burleska
facetiae intercalares -- ett slags modernt drama satyricum -- var,
liksom i andra moraliteter, farcen införd äfven i Surge.

Uti allmänt kulturhistoriskt hänseende hafva mysterierna och
moraliteterna ett värde, som icke bör underkännas. Så äfven Surge.
Men ingen af dessa dramer kan i konstnärligt afseende högt
skattas. Väl innehålla de stundom någon rikedom på idéer, men de
sakna helt och hållet en formel språkutbildning. Den innehållets
och formens sammangjutning till en organisk totalitet, som den
dramatiska konstens begrepp innebär, finnes icke uti dessa regellösa
kompositioner. Reformationstidehvarfvet, samtidigt med den upplifvade
hågen för antikens studium, hann icke gifva dessa hänsvinnande
skådespel en utbildad konstnärlig technik. Rimmeri-vurmen, ärfd
från medeltiden, fortgick långt in på nyare tider, utan synnerlig
formförändring. Äfven all högre uppfattning af poesin saknades länge.
Den svenska "Allmänheten", ännu under det sjuttonde seklet, "ansåg
Poesien nästan endast såsom ett gyckelspel, hvilket man vid vissa
högtidliga tillfällen skulle hafva med för praktens skull, och
poeten sjelf såsom en Pagliazzo, hvilken alltid borde stå tillreds
att roa den resp. Publiken. De så kallade Poeterna arbetade också
ifrigt att underhålla denna stämning och bereda den åsigt af
konsten, att den borde vara en tjenarinna för alla hvardagslifvets
småbestyr".[303] Vid hvarjehanda tillfällen skulle en sådan poet rimma.
Tillfällighetsdikten blef sålunda den herrskande. Också Chronanders
rimmade dramer äro ingenting annat än tillfällighetsstycken.

Ehuru flere författare omnämnt Chronauder bland dramatiske
skriftställare (mest anförande endast titlarne på hans utgifna
skådespel), har dock egentligen Hammarsköld ensam lemnat en
karakteristik öfver honom såsom dramaturg. Efter att först ur
författarens dedikation till Wassenius hafva citerat utläggningen
om nyttan af skådespel, säger Hammarsköld, att Chronander valt
hvarken något bibliskt eller historiskt ämne, utan till alla delar
sjelf uppfunnit icke mindre Surge än Bele Snack. Härefter redogör
han med några ord för Surges innehåll, samt slutar med följande
karakteristik: "Kännaren skall snart upptäcka, att vår auctor velat,
i anseende till inrättningen af sina dramer, hafva Aristophanes
till sin förebild, hvadan här visserligen mycket händer, och
hufvudpersonens tillstånd betydligen förändras, dock utan att här
träffas, hvad man vanligen kallar dramatisk intrigue. Likaså uppträda
allegoriska personer bland verkliga och lefvande, och flera händelser
löpa bredvid sjelfva hufvudhändelsen, utan att på den något inflyta,
fastän ledande till samma mål. Men Chronander hade på långt när
icke den phantastiska djuphet och det rika snille, som erfordras
för att med framgång träda i så väldiga fotspår. Hans uppfinning
är föga sinnrik, framställningen utan qvickhet och, der den skall
vara skämtsam, af den mest råa och ohyfsade plumphet: dictionen
trög, opoetisk och nedtyngd af ett allestädes otidigt anbragt och
affecteradt lärdomsskryt, och knittelversen hvarken vårdad eller
flytande, ehuru vid den må anmärkas, såsom en egenhet, att Chronander
understundom i den har användt daktyliska rim, och att han i sin
Bele Snack stundom skall hafva afbrutit den versifierade dialogen
med obundet tal. Men ej allenast i afseende på dessa nyheter i den
yttre formen, utan äfven genom den friare, mera spelande andan i
hela compositionen, skulle man förväntat, att Chronander -- ehuru
han ej var ett bland dessa mägtiga snillen, som göra epoch --
likväl på Dramatikens utveckling i Sverige bordt hafva haft ett
mägtigt inflytande, i hänseende till den kärlek för theatraliska
representationer och den dramatiska formen, som utmärkte Svenskarne på
den tiden".[304]

Ännu på ett annat ställe talar Hammarsköld om Chronanders "synbara
fikande efter Aristophaniskt manér i sina båda komedier".[305]
Hvaruti detta "fikande" skulle bestå, derom upplyser han oss icke.
Också skall det tvifvelsutan blifva omöjligt att upptäcka denna
"förebild." Den innerliga förbindelse med det offentliga lifvet,
som väsendtligen utmärker Aristophanes' lustspel, förspörjes icke
i Chronanders anspråkslösa dramatiska alster. Och hvad det sociala
lifvet och dess konflikter vidkommer, äro de grekiska medborgerliga
samhällsförhållandena icke heller det allra ringaste dramatiskt
lokaliserade af vår dramaturg. Låt ock vara, att Chronander kunnat
från Aristophanes' komedier erhålla allmänt menskliga motiver,
äfvensom elementer till det groteskt-komiska och satiriska, --
hvarföre beböfva uppsöka desamma från så aflägsna tider, då hans
egen samtid och ännu mera den närmast föregående perioden, uti
moraliteterne erbjödo en naturlig källa, hvarifrån allt detta kunde
ösas? Obetingadt måste derföre en sådan Hammarskölds åsigt förkastas.
För öfrigt vilja vi gerna erkänna sanningen af hans påstående, att
Chronanders skådespel sakna dramatisk intrig, endast tilläggande,
att en dylik sällan eller aldrig förekommer i moraliteterne. Det är
också sannt, att författarens "uppfinning är föga sinnrik"; men "utan
qvickhet", såsom Hammarsköld äfven säger, synes oss framställningen
dock icke vara, särdeles i Facetiae Intercalares. Påståendet att
diktionen är trög och opoetisk, är visserligen väl grundadt, men
finner sin naturliga förklaring äfvensom sin ursäkt uti det af
honom begagnade språkets då ännu outbildade skick. Att under sådant
förhållande knittelversen kan vara "hvarken vårdad eller flytande", är
sjelffallet. Hvad åter beträffar det anmärkta lärdomsprålet, så delar
Chronander detta fel med alla öfrige den tidens författare af
skolkomcdier.

Af allt det föregående kan nogsamt inses, huru behäftade med
hvarjehanda brister vår Chronanders dramatiska alster äro. Men
med allt detta är dock "den friare, mera spelande andan i hela
compositionen" fortjent att med beröm uppmärksammas. Der är
verkligen ett lif, en rörlighet, som man knapt hade kunnat vänta
sig af de eljest vanligen tungt släpande moraliteterna. Också är
dialogen öfverhufvud icke synnerligen tröttande genom sin längd.
Men att den oftare är "taal" (såsom Epilogus, s. 115, benämner
hela kompositionen) än egentligt samtal, ligger i moraliteternas
natur. För öfrigt har Chronander -- hvilket kanske är hans största
förtjenst såsom dramaturg -- i Surge, uti parallelt löpande
handlingar, konseqvent utfört en och samma tanke. Orättvist vore
derföre att frånkänna honom ett namn bland diktare af moraliteter.
Men att instämma uti Hammarskölds, med hans anförda premisser
föga öfverensstämmande påstående, det man skulle "förväntat, att
Chronander på Dramatikens utveckling i Sverige bordt hafva haft ett
mägtigt inflytande", vore påtagligen att för mycket nedsätta den
tidens dramatiska anspråk i det svenska riket, så små de än då kunde
vara.

Af förteckningen öfver "Personerne hvilka Comoediam presenterade"
finner man, att åtminstone större delen af de aktörer som uppförde
Surge voro studenter, att sluta af uppgiften, hvilken nation de
agerande tillhörde. Och ehuru författaren, hvilken sjelf utförde
hufvudrolen i denna dram, icke antecknat alla de medspelandes
landsmanskap, följer häraf likväl icke såsom afgjordt, att de öfrige
ej kunnat vara studenter. För öfrigt synes det nog sannolikt, att
på denna tid, vid en dramatisk representation, hvilken anställdes
i universitets-staden med anledning af en akademisk högtidlighet,
endast studerande som tillhörde högskolan derstädes skulle uppträda
såsom skådespelare.

Titeln på Chronanders andra skådespel är: "Bele Snack eller een Ny
Comoedia, Innehållande om Gifftermåhl och Frijerij åthskillelige
Lustige Discurser och Domar; Hwilken bleff til Twenne Ädle, Wälborne,
Höge och Fornämhlige Personers Bröllopz-Fäst, Hållen och Agerat,
den 22 Julii och 1 Augusti 1649 på then Kongl. Academien vthi Åbo.
Till Nådigt behagh, een wälmeent och Vnderdånigh Tienst, Stält och
Sammansatt aff Jacobo P. Chronandro W-Gotho. Tryckt i Åbo aff Petro
Wald." Äfven denna "Comoedia" är en moralitet, men nära gränsande
till farcen. Ehuru den uppfördes till firande af en högaristokratisk
familje-fest, innehåller den icke dess mindre många slipprigheter
och grofheter, som såra nutidens ömtåligare anständighetskänsla. De
uti skådespelet uppträdande personerna voro icke färre än sjuttio
till antalet. Också består stycket af icke mindre än tio tryckta ark.
Härtill kommo Facetiae Intercalares eller "Bonde-Acten", hvilken,
ehuru uppförd då pjesen gafs, icke trycktes, "effter han något
widhlyfftigh är", såsom författaren uttrycker sig. För öfrigt är
Bele Snack en i alla afseenden sämre pjes än Surge. Handlingen är
nästan ingen. En redogörelse för styckets innehåll kan derföre gerna
utelemnas.

Sist må anmärkas, att Chronanders begge dramatiska arbeten höra till
den finska tryckpressens allra största bibliografiska sällsyntheter.



FOTNOTERNA:


[1] Magnin, La Comédie au IV:e siècle. Uti Revue des deux mondes,
tome II 1835, pagg. 648, 650. Alt, Theater und Kirche, sidd. 13,
285. Mimer kallades icke mindre skådespelarena än de af dessa
uppförda skådespelen. Aktörerne uti förstnämnda dramer benämndes
pantomimer.

[2] Magnin, Les origines du théâtre moderne, t. I., 476, 477. Alt, 287.

[3] Magnin, sist anf. a., 488 ff. Alt, 288, 289.

[4] Magnin, la com. au IV:e s., 647, 648. Alt, 290.

[5] Magnia, la orig. du th. mod., 473. Alt, a.a., 13.

[6] Magnia, la com. au lV:e siècle, a. st. 634, 635, 651-656.

[7] Magnin, De la comédie au dixième siècle, uti Revue des deux
mondes, t. XX. 1839, pag. 441.

[8] Magnin, La oom. au IV:e s., pagg. 659, 669, 673. Magnin redogör
omständligt för innehållet af denna komedi.

[9] Magnin les orig. du th. mod., XX.

[10] Magnin, la com. au IV:e s., 637-640. Alt, 321-323.

[11] Jmfr Alt, 310-312.

[12] Jmfr Alt, 313-317. Om Augustini ungdomslust för theatern kan
tilläggas, att han sjelf täflat såsom dramatisk diktare. "Cum mihi
theatrici carminis certamen inire placuisset", yttrar han sig uti sina
_Confestiones_ III. 3. Se Hase, das geistliche Schauspiel, sid. 7.

[13] Magnin, les orig, du th. mod., XVIII. Villemain, Tableau de la
littér. du Moyen Age, II., pag. 216.

[14] Alt, 318-319, 323, 327.

[15] Per omnes civitates cadunt theatra, cadunt et fora et moenia, in
quibus daemonia colebantur. Unde enim cadunt, nisi inopia rerum,
quarum lascivo et sacrilego usu constructa sunt. _Augustinus, de
consensu evang._ L 33. Se Alt, s. 400.

[16] Alt, sist anf. s. 400. I Konstantinopel bibehöll sig theatern ännu
i det sjunde seklet, men ytterst depraverad. Villemain, a.a. 217.

[17] Magnin, les orig. du. th. mod., XV.

[18] Magnin, les orig, du th. mod., III-IV, XVII-XVIII, 8-9, 11,
44 ff. Prutz, Geschichte des deutschen Theaters, 13, 44. Villemain,
a.a., 217.

[19] L'influence du clergé sur le drame, et généralement sur la poésie
et les arts, n'est pas un fait particulier aux populations grecques et
italiques. Cette influence est une loi sociale, absolue, universelle,
une conséquence de l'état hiératique par lequel passe toute société.
Magnin, les orig. du th. mod., XVII.

[20] Ibid., l.c. Alt, III-IV, 4, 302. Afskyn för theatraliska
framställningar skall i sednare tider betydligt hafva aftagit så väl
hos Judar som Muhammedaner, hvilka hvardera uppträdt på scenen. Men
deras stela, abstrakta monotheism sätter ett oöfverstigligt svalg
emellan det andliga och sinliga, så att ingen skön konst i djupet af
dem kan fattas. Alt, 303-306.

[21] Alt, 4-6, 60-62, 345. Magnin, les orig. du th. mod., 21, 22, 28.
Hase, das geistl. Sch., I.

[22] Hase, a. arb., 4-7. Magnin, les orig. du th. mod., XXI.

[23] Alt, 328 ff. Denne författare lemnar en varm och liflig
framställning af den kristna urliturgins begrepp. Rörande den kristna
dramatikens ursprung ur gndstjensten, öfverensstämma författarna
allmänt. Se Villemain, (a.a., 218), Magnin (les orig. du tb. mod.,
VII), Prutz (a.a. 15, 16), Mone (Altteütsche Schauspiele, 14), Hase
(a.a., 11) m.fl.

[24] Jmfr Wolf, Gesch. d. Span. u. Portugies. Nationalliteratur, s.
567. Mone, Schauspiele des Mittelalters I, s. 6. Alt, s. 18.

[25] Die Messe war seit Gregor dem Grossen eine fast dramatische
Gedichtnissfeier des heiligen Weltschauspiels auf Golgatha, die ganze
Tonleiter religiöser Stimmungen umfassend von schmerzensvollen
_miserere_ bis zum Jubel des _gloria in excelsis_, daher sie nachmals
auch so leicht zum Textbuche geworden ist für grossartige Symphonien.
Hase, a.a., s. 11. -- En dramatisk vexelsång, behandlande Kristi
lidande, utföres ännu i våra dagar i många katholska kyrkor under
dymmelveckan. Så t.ex. i Vaticanska kapellet i Rom. Stämmorna
äro fördelade. Kristus sjunger tenor, Pilatus bas, o.s.v. Sångarenas
antal är, efter regel, så stort som de talande personernas i
evangelii-texten. Evangelistens berättande ord framföras i recitativ.
Folket sjunger i chor. Mone, Altt. Sch., 14. Hase, s. 11.

[26] Vi kunna här omnämna, att, utom liturgins dramatiska elementer,
spår af andra sådana förefinnas under de fem första kristna seklerna,
t.ex.: vexelsångerna vid de så kallade kärleksmåltiderna, danser
vid visen processioner och omkring martyrernas grafvar, samt andra
sceniska bruk, uti hvilka, till en del hedniska, en religiös hänförelse
uttalade sig under en liflig mimik. Magnin, les orig, du th. mod., XXI.

[27] Wie die christliche Kirche, so hat auch das Theater die, das Wesen
aller Religion und Konst ausmachende und in dem Dogma von
den Gott-Menschen sich concentrirende Idee von einer Vereinigung
des Göttlichen und Menschlichen zur Grundlage. Alt, a.a., s. 703.

[28] Mone, Schauspiele des Mittelalters I., 4, 251. Mone har, ehuru
blott i strödda aphorismer, införda vid de tyska skådespel, han ur
handskrifter i tryck utgifvit, lemnat om grundlig forskning vittnande
notiser rörande medeltidens skådespel. Men ingen vetenskapligt
sammanhängande historia öfver medeltidens theater i allmänhet
är, oss veterligt, ännu utgifven. Endast några särskilda länders
theaterväsende på denna tid har, synnerligen under sednaste decennier,
blifvit med intresse bearbetadt. Men emedan blott ett ringare
antal af hithörande talrika manuskripter härtills blifvit tryckt, är
det sjelffallet, att ett stort dunkel under sådana förhållanden ännu
höljer ämnet.

[29] De citerade orden äro af v. Schack (Gesch. der dramat. Lit. u.
Kunst in Spanien) och anförda af Wolf (Gesch. d. Span. u. Portug.
Nationallit.) s. 566.

[30] Mone, Altt. Schausp., 15, 16. Mone, Scbausp. des Mittelalters I.,
3. Alt, a.a., 358, 388.

[31] Hegel, Aesthetik III., sidd. 255, 269.

[32] Jmfr Magnin, les orig. du th. mod., XXI, XXII. Mone, Altt.
Sch., 13, 14. Le Roy, Etudes sur les mystères, pag. 10.

[33] Jmfr Wolf, 567. Mone, Sch. d. Mittelalt. I, 6, 7. Hase, 24, 25.
Prinz, 28. Man bör härvid icke glömma att äfven orgeln var införd
redan i medeltidens kathedraler.

[34] Prutz, 28.

[35] Magnin, les orig. du tb. mod., XVIII. Alt, 352. Hase, 20, 21.
Prutz, 28. Såsom en from plägsed, har offrandet vid krubban länge
fortfarit äfven ibland furstliga personer. Så gjorde t.ex. kon.
Carl V af Frankrike årligen. Se Le Roy a.a., 3. De så kallade
tre konungs- eller julspelen uppfördes vanligen på de tre närmaste
dagarne efter juldagen. Mone, Sch. d. Mittelalt, I. 133. "Als
Kindersitte", tillägger sistn. författare, (sist anf. arb. s. 138)
"sind die Dreikönigsspiele ja bis in die neueste Zeit übrig geblieben."
Man erinre sig härvid våra _stjerngossar_. På den sista af ofvannämnda
tre dagar infaller Menlösa-barnsdag, hvilken äfven tidigt blifvit
dramatiskt firad. Detsamma gäller ock Palmfesten, som firades med
palminvigning, högtidlig procession samt dramatisk vexelsång. Prutz,
28. Mone, Altt. Sch. 14. Alt, 346.

[36] Mone, Schausp. d. Mittelalters I., 133.

[37] Alt, 345. Mone, Sch. d. M:s II, 168. Jmf. Hase, 16, 17.

[38] Mone, Sch. d. M:s II, 168.

[39] "His itaque obviantes statuimus", innehåller ett stadgande af
synoden i Worms år 1316, "ut Resurrectionis mysterium ante ingressum
plebis in ecclesiam peragatur." Alt, s. 348. Hase, s. 16.

[40] Le Roy, Etudes sur les mystères, pag. 4.

[41] Mone, (Sch. des M:s I., 7) anför ofvanstående latinska beskrifning
ur _Gerber's_ Veteris liturgiae Alemannicae monumenta.

[42] Mone (sist anf. arb., s. 8.) lemnar en afbildning af nämnda
teckning. Föröfrigt sägas än två än tre personer framträda till
grafven, såsom ses kan af det ofvanstående.

[43] Mone, Schausp. des Mittelalters I. 9-27.

[44] Mone, s. arb., I. 12, 13.

[45] Ibid. I. 27 ff., 251; II. 360, 361. Hase, a. arb. 19.

[46] Jmfr Mone, I. 251. La Harpe; Cours de littérat. ancienne et
moderne, t. VII, XV.

[47] Magnin, Hrosvita. Revue d. deux mondes, t. XX, 1839, p. 449.
Die Werke der Hrotsvitha, herausg. von K. A. Barack, Nürnb.
1858, Vorrede. Sistn. bok är den första edit. af Hrotsvithas samtliga
arbeten. För öfrigt kan nämnas, att Conr. Celtes, år 1501,
utgaf den första uppl. af Hrotsvithas verk.

[48] Barack, l.c. Vorrede, VI, XI.

[49] Barack, l.c. XII, XIII, XIX ff., XXXII, 137-139.

[50] Jmfr Barack, l.c. XIX, XXXIX, XLVI, samt Magnin, l.c. pag. 453.

[51] Barack, l.c. XIII, XXXI ff. Magnin, l.c. 458. -- Fragmenter
af latinska dramer öfver Kristi födelse, på vers, skola dock finnas
redan från det nionde seklet uti bibliotheket i München. Hase,
a. arb. 9.

[52] Magnin, l.c., 456, 457. Må emellertid de anförda "attributs" stå
för deras fransyske författares räkning,

[53] Magnin, l.c., 457. Barack, l.c., XXXV. -- Huruvida Hrotsvithas
dramer blifvit uppförda, synes vara oafgjordt. Magnin samt nästan
alla andra franske författare, som behandlat detta ämne, anse att
dessa blifvit sceniskt framställda, men Barack (l.c. XL, XL1) är af
motsatt tanke. Några författare påstå att Hrotsvitha blifvit
öfverdrifvet berömd, t.ex. Prutz (a. arb., 17, 25), som anser hennes
dramer innehålla ingen egentlig handling, utan endast tal. Och
Hase (a. arb. s. 11) säger, att inflytandet af hennes lärda komedier
icke sträckt sig utom klostermurarne. Vare sig nu härmed huru
som helst, förtjena dock Hrotsvithas dramatiska arbeten i alla fall
en icke så ringa uppmärksamhet.

[54] La Harpe, a. arb., t. VII, pagg. XVIII, XIX. De dramatiserade
helgonlegenderna benämnas i England _miracles_ eller _miracle-plays_,
emedan helgonens underverk utgöra föremålet för sådana dramer.
Hase, d. gestl. Sch., s. 46. Att för öfrigt ännu äldre skådespel af
detta slag förefunnits, framgår ur följande ställe hos Alt (a.a., s.
354): "Leboeuf berichtet in seinem _Discours sur l'état des sciences
sous Charlemagne_ von twei Handschriften alter Klosterschauspiele vom
Jahr 815." Men ämnet för dessa skådespel är icke uppgifvet.

[55] Jmfr Hase, l.c, 41, 42, samt Freytag, De initiis scenicae poesis
apud Germanos, sidd. 34, 35.

[56] Mysterium supplicii et resurrectionis in scenicam explicationem
mutatum est, neque unquam in conciliorum, synodorum et episcoporum
jussis saec. XIII et XIV aliis ludis sacris idem nomen datum est.
Freytag, l.c., 36.

[57] Ett Pariser-parlamentets dekret af år 1548 gör en åtskilnad
emellan _myttèret sacrés_ och _profanes_. Se Hase, a.a., s. 48.

[58] Till någon absolut visshet i afseende å tiden torde man i saknad
af urkunder, icke kunna komma. Väl påstår Alt (a.a., s. 354), att
man redan _före_ det elfte århundradet, i ofvannämnda länder, finner
mysterierne "als Gegenstand der entschiedentsten Vorliebe des Volkes."
Men han uppger icke tillräckliga skäl för detta påstående.
Freytag deremot säger (a.a., 43): "Mysteriis sæc. X. nihil scenicae
artis infuissa", men anser dem dock icke långt derefter blifvit "ad
scenicam formam adacta."

[59] Sismondi, De la littér. du midi de l'Europe, I. 305, 333.

[60] Hase, d. geistl. Sch., s. 25.

[61] Mone, Sch. d. Mitt:s, II 164-168.

[62] Innocentius III stadgar år 1210: Interdum ludi fiunt in Ecclesiis
theatrales, et non solum ad ludibriorum spectacula introducuntur
in eis monstra larvarum, vertun etiam in aliquibus festivitatibus
Diaconi, Presbyteri et Subdiaconi insaniae suae ludibria exercere
praesumunt. Mandamus, quatenus, no per hujusmodi turpitudinem
Ecclesiae inquinetur honestas, praelibatam ludibriorum consuctudinem
vel potius corruptelam curetis e vestris Ecclesiis exstirpare.
Concilium i Trier föreskrifver år 1227: Non permittant Sacerdotes
ludos theatrales fieri in Ecclesia et alios ludos inhonestos. Och
synoden i Utrecht påbjuder år 1293: Ludos theatrales, spectacula et
larvarum ostensiones in Ecclesiis et Cimiteriis fieri prohibemus. Se
Hase, a.a., s. 32.

[63] Ibid. l.c. Jmf. Mone I. 54, 55.

[64] Siamondi, a. arb., pag. 334. La Harpe, l.c., pag. 60. Alt,
a.a. s. 554.

[65] Villemain, anf. arb., pag. 227.

[66] La Harpe, l.c., XX-XXII

[67] Les chroniques de sire Jean Froissart, ed. Buchon, t. III. pagg.
4, 5.

[68] Man har upptäckt några spår af modersmålets tidiga införande.
Lebeuf omnämner, enligt Alt (a.a., s. 354), i sin af oss förut anförda
"Discours sur l'état des Sciences sous Charlemagne" dramer
på frisiska språket af abboten Angilbert, som lefde på Carl den
Stores tid. Men detta påstående är icke bevisande. Magnin redogör (uti
Journal des Savants, 1846, pagg. 76-93) för ett dramatiskt stycke från
det elfte seklet, af Raynouard benämndt "Les vierges sages et les
vierges folies", ehuru i sjelfva handskriften endast rubriken: _Hoc est
de mulieribus_ förekommer. Stycket består, enligt Magnin, af tre skilda
dramer. Utom Frälsaren förekomma der de visa och fåvitska jungfrurna,
Moses, flere profeter, David, engeln och de tre Mariorna vid grafven,
Virgilius, Sibylla m.fl. Detta anses vara det äldsta monument af
dramatisk poesi i Frankrike, och är skrifvet på provencaliska och
franska samt delvis på latin. Jmfr Le Roy, a.a., 7-9, Hase, a. a., 31,
samt Magnin, les orig. d. th. mod., 315.

[69] In dem geistlichen Schauspiel gingen die lateinische Kirche and
das teutsche Volk neben einander; im dreizehnten Jahrhundert
hatte dieses noch wenig Antheil, im vierzehnten Jahrhundert aber
war die Kirche nur noch Begleiterin des teutschen Textes, im
fünfzehnten zog sie sich ganz zurück und das Schauspiel wurde weltlich.
Mone I. 54, 55. Mutatis mutandis anse vi detta kunna tillämpas äfven på
de andra europeiska kulturländernas dramatik under medeltiden.

[70] Mone, Sch. d. Mitt:s t. 51, 99, 100. Här må nämnas, att det
äldsta kända latinskt-tyska andeliga skådespelet är från det trettonde
århundradet. Ibid., s. 53.

[71] Detta skådespel var dock på långt när icke bland de längsta. Man
äger tyska andeliga dramer af mer än fyratusen versers längd samt
ännu längre fransyska skadespel af samma art. Mone, l.c., II. 154.

[72] Mone, I. 51-54.

[73] Alt, l.c., 357, 358.

[74] Mone, I. 3.

[75] Jmfr Hase, l.c., 50, 51. och Mone, Altt. Sch., 23. Alt (a. arb.,
555) finner uti dessa andeliga sångspel _oratoriernas_ ursprung.
Gervinus (Shakespeare I. 79) delar samma åsigt. Mankell (Medelt.
skådesp., s. 171), har meddelat prof på tre medeltids-melodier, från
11--1300-talet, hvilka, såsom han säger, "bevisa, att jemväl de gamlas
sång egde, hvad hvarje godt sångmotiv borde ega, nemligen
verklig _melodi_."

[76] Jmfr Hegel, Aesthetik, III. 548. "Der Chorgesang, den
individuellen Charakteren und ihren innern und äusseren Streit
gegenüber, spricht die allgemeinen Gesinnungen and Empfindungen in
einer bald gegen die Substantialität epischer Aussprüche, bald gegen
den Schwung der Lyrik hingewendeten Weise aus." Ibid. s. 498. En
intressant framställning af chorens betydelse samt huru densamma af
skilde författare, ibland dem Johan Ludvig Runeberg, blifvit uppfattad,
förekommer i ett litterärt föredrag af J.J. Wilh. Lagus.
Se Litter. soiréer i Helsingfors, s. 184 ff.

[77] Schon die ältesten sogenannten Mysterien, Moralitäten und
sonstigen Farcen, von denen das romantische Drama ausging, stellen kein
Handeln in jenem ursprünglich griechischen Sinne, kein Heraustreten
aus dem unentzweiten Bewusstseyn des Lebens und des Göttlichen
dar. Hegel, anf. arb., III. s. 549.

[78] Le Roy, anf. arb., pagg. 181, 218. Mone, II. 60. Hase, 182.

[79] Le Roy, 214 ff. Uti ett latinskt mysterium från tolfte seklet
säger Frälsaren till Magdalena:

   Dilexisti multum, o femina,
   Tui fletus tua peccamina
   Diluerunt.

Se Le Roy, pag. 226. -- Hase, (a. arb. s. 82) yttrar
sig om Maria Magdalena: "Maria Magdalena, nach der katholischen
Tradition dieselbe nicht nur mit der salbenden Sünderin, sondern
auch mit der Schwester der Martha, ist eine beliebte Figur der
Osterspiele."

[80] Mone, I. s. 79. Med anledning af Magdalenas här ofvan anförda
ord bör nämnas, att äfven _danser_ förekomma i mysterierna,
men "doch unsers Erinnerns nicht bei heiligen Personen", säger
Hase, a.a., s. 81.

[81] Jmfr Hase, a. a:, 48, 49, 84, 85.

[82] Horat. Satir. lib. II. v. 4.

[83] Flögel, Geschichte des Groteskekomischen, 159-167. Alt,
415-417. Lenient, 429-432. Om det gräsliga ofog som bedrefs i kyrkan
vid denna narrfest, säger Du Cange (Glossar. med. e. inf. lat.
voce Kalendae): Divini ipsius officii tempore larvati, monstruosi
vultibus aut in vestibus mulierum aut leonum vel histrionum, choreas
ducebant, in choro cantilenas inhonestas cantabant, offas pingues supra
cornu altaris juxta celebrantem missam comedebant, etc.

[84] Lenient, La satire en France au Moyen age, pp. 432, 433.

[85] Lenient, a.a., 433, 434. -- Alt, a.a., 418. -- Flögel, a.a.,
167-170. Sistnämde författare omtalar ytterligare många andra farcer
vid kristna fester (sidd. 170 o. ff.). Man försökte att genom
stränga förordningar göra ett slut på dessa kyrkan vanärande upptag,
men först långt in på nyare tider synas de fullkomligt hafva
upphört.

[86] Magnin, a. a., XI.

[87] Jmfr Magnin, a. a., XV. -- Wolf, a.a., s. 365.

[88] Freytag, ehuru icke underkännande den romerska bildningens stora
inflytande, anser att Germanernas sceniska spel uppstått ur en
sammansmältning af nationela och kristna elementer, s. 10 o. ff. Dock
bör det icke lemnas onämndt, att Rydqvist i sin sakrika och grundliga
afhandling om "Nordens äldsta skådespel" söker bevisa att
medeltidens folk-theater hos nationer af germanisk härkomst
hufvudsakligen bestod af elementer från den romerska antiken. Se
Skandia, 7:e bandet, s. 197-202.

[89] I detta afseende förtjenar att anföraa hvad Otto von Freisingen i
sin krönika yttrar om tillgången vid kejsar Henrik II:a af Tyskland
förmälningsfest: "Quumque ex more regio nuptias Inglinheim
celebreret, omne balatrorum et histrionum collegium, quod, ut assolet,
eo conflexerat, vacuum abire permisit, pauperibusque ea, quæ
membris Diaboli subtraxerat, large distribuit." Se Alt, anf. arb.,
401, 402.

[90] Freytag, a.a. s. 18 o. ff. -- Rydqvist, anf. st., sidd. 177, 184.
Ihre (Glosa. Suiog. I. 665) lemnar oafgjordt om ordet "görande" bör
härledas ur _göra_, hvarigenom det blefvo liktydigt med _aktör_, eller
ur det isländska _gä_, som betyder glädje. Rydqvist hyllar förstnämnde
härledning, men Ihre ansluter sig närmare till den sednare,
helst "gärande" och "lekare" befinnas använda såsom synonymer.
I hvardera fallet torde dock gärande betyda en kringvandrande
gyckelmakare, kanske med bibegrepp af en gästande. Se härom
närmare Ihre, l.c. pp. 664, 665.

[91] Rydqvist, Nordens äldsta skådespel, passim. -- Till ytterligare
upplysning i saken må anföras: Glossariis IX et X sæc. nonnulla nomina
istorum hominum germanica insunt, ut _sangari_ sive _singari_
cantor, _svegelari_ tibicen, _fidelari_, fidicen, _trumbalari_
tympanista, _sprangari_, saltator, _salsari_ saltator, _scirno_ scurra,
_goukalari_ joculator, _germinari_ incantator. _Lodder_ cum nota quadam
homo vagus nominatur, ita ut ex ipsa copia verborum id genus hominum
notissimum et divulgatum fuisse intelligatur. Freytag, a.a, 18, 19.

[92] Rydqvist, a. st., 188.

[93] Rydqvist, a. st., 185-187. Alt, s. 404 o. ff.

[94] Grimm, Rechts-Alterthümer, s. 677. Jmfr Rydqvist, a. st., s. 182.

[95] Ibid., s. 172. Lekare karakteriseras här med orden: "den som med
_Giga_ går, eller med Fidla far, eller trumma." Straffbestämningarna,
rörande slika personer, voro ytterst hånfulla och komiska. Se
härom mer på sistnämnde ställe.

[96] Ibid., s. 215.

[97] Ibid., s. 205, 206.

[98] Jmfr Freytag, ss. 18-32.

[99] Jmfr Alt, s. 402, 403, 412-415. Freytag, s. 22.

[100] Gaukler, Spieler, Hofnarren und Sänger in ihren
verschiedenartigen Productionen sind die unmittelbarsten Schöpfer
dramatischer Aufführung und die Pfleger der Schaulust geworden.
Gervinus, Shakespeare, I. s. 85.

[101] Villemain, Littérature du Moyen âge, II. pp. 218, 219.

[102] Wolf, a.a., s. 568. Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht. II.
s. 366.

[103] Es fehlt nicht an Spuren, dass eben diese Banden sich auch der
geistlichen Schauspiele, der Mysterien, bemächtigt und sie, es muss
dahin gestellt bleiben, in welcher Gestalt und unter welchen
Veränderungen, zu gewerbmässigen Darstellung gebracht haben. Prutz,
Gesch. d. deutsch. Theat., s. 19.

[104] Jmfr Freytag, 28, 29, samt Lenient, 411.

[105] Jmfr Hase, 312.

[106] Gervinus säger att djefvulen "der Satyr der neuen Zeit", är "die
ursprünglichste Gestalt der neueren Carricatur und die komische
Figur der himmlischen Bühne." Gervinns, Deutsch. Dicht. II. 368.

[107] Lenient, 414.

[108] Ibid. 180-184. Man ansäg den heliga Jungfrun kunna frälsa
hvarochen syndare som anropade henne om hjelp. Karakteristiska äro i
detta afseende följande ord uti en _ludus ascensionis_.

    _Deinde dicit Ihesus discipulis suis_.

    Ir zwölf botten, ich fragen üch gemeine,
    was sprechent die lüt von mir und miner müter reine?

    _Petrus dicit_.

    Ich sprich das sicherlich,
    das du bist gottes sun von himelrich
    und die werdu müter din
    die ist all der welt ein _erlöserin_.

               Mone, Sch. d. M. s I. 254, 260.

Märkeliga äro ock i samma hänseende de ord som uti skådedespelet
"Himmelfart Maria" yttras af Frälsaren (Dominica persona) till sin
moder:

    Ich wil dir selbir geben balt
    ubir alle sunder dy gewalt,
    daz du selber [dy] _erlösen_ salt
    von des tüfels gewalt.

             Mone, Altt. Sch., 84, 85.

Då Jungfru Marias förbön någongång framställdes såsom fruktlös,
kunde de svåraste skrupler hos åskådarena uppstå, såsom bland
annat framgår af detta Hase's (d. g. Sch., 51, 52) anförande: Zu
Eisenach wurde nach Ostern 1322 vor Landgraf Friedrich das Spiel
von den klugen und den thörigten Jungfrauen aufgeführt. Als nun
die 5 Thörinnen auch durch die Fürbitte der seligen Jungfrau Maria
nicht Gnade fanden, da fuhr der Landgraf aus: "Was ist dann
der Christen Glaube, wenn der Sünder durch die Fürbitte der
Mutter Gottes und aller Heiligen nicht Gnade erlangen kann!...
Und es begann jene Verdüsterung, in welcher dieser heldenmüthige
Fürst die letzten Jahre seines Lebens zubrachte." Ännu uti
reformations-tidehvarfvet egnades den katholska andeliga sången
företrädesvis åt Jungfru Maria. Se Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht.
II. 272.

[109] Le Roy, a.a., 167, 168. De onda andarne föreställas i medeltidens
dramer alltid skymfande hvarandra.

[110] Man finner att Marias rol i skådespelet måste hafva blifvit
spelad af flera personer, emedan hon der uppträder vid tre, åtta och
tretton års ålder, samt slutligen såsom Frälsarens moder. Le Roy,
s. 197.

[111] Le Roy, pagg. 195-197.

[112] Mone, II. 19-21, 33, 71-79.

[113] Ibid. 21, 79, 80. "Man sieht hier den Anfang der menschlichen
Komödie, deren Inhalt aber noch religiös bleibt... Die Spöttereien und
Missverhältnisse zwischen Lübeck und Wismar sind als satirischer
Zug ebenso diesem Schauspiele einverleibt, als Dante Menschen und
Geschichten seiner Zeit in sein Werk verwebte." lbid. s. 21.

[114] Mone, II. 22-26, 80-104. Lucifer och hans anhang framställa
många drag af tragi-komisk art vid det tillfälle, då de i Hades
bundna andarne förlossas. Lucifer i sin nöd vänder sig äfven då
företrädesvis till Sathanas, hvilken han kallar "min vil über kumpan."
Mone, Altt, Schansp. 118.

[115] Mone, II. 105, 106.

[116] Mone, Altteutschc Schausp., 17, 18, 125, 132-134. Hase, a.a.,
78, 79.

[117] Mone, Altt. Schausp., 123-138.

[118] Överskon, Den danske Skueplads, I. sidd. 18, 19.

[119] Père Eternel, vons avez tort,
           Et devriez avoir vergogne.
      Votre Fils bien-aimé est mort,
      Et voos dormez comme un yvrogne.
           Gott d. Vat.
      Il est mort?
           Der Engel.
      D'homme de bien.
           Gott d. Vat.
      Diable emporte, qui en savais rien.

                     Se Alt, a. a., s. 389.

[120] Mone, Altt. Sch. 96-101, 115.

[121] Hase, a. a., 74-76, Mono, I. 97, II. 132.

[122] Magnin, les orig. du théâtre mod., XXIII-XXIV.

[123] Pruts, a.a., s. 16.

[124] Wolf, a.a., 568.

[125] Alt, 393, 394. -- Utom af do borgerliga skråen, oppfördes
andeliga dramer äfvcn af andra korporationer, såsom t.ex. af de
studerande vid universiteterne, hvilka i medeltiden voro ett slags
religiösa samfund, samt af skol-elever. La Harpe, VXI. p. XVII.
Gervinus, 6. d. deutsch. Dicht. IL 359.

[126] Le Roy, a.a., 131. Sismondi, I. 334.

[127] Voilà le monument le plus ancien d'une sorte de Constitution
regulière doncée au théätre. Villemain, a.a., p. 228.

[128] Lenient, p. 337. Le Ror har genom text-kritik och andra
undersökningar kommit till dea öfvertygelse, att man uti ett
manuskript, som har till öfverskrift "La passion de Iesu Christ, en
rime franchoise", äger i behåll samma mysterium som "confrères"
uppförde i Paris. Le Roy, pp. 131 ff., 161. ff.

[129] Lenient, p. 337. Le Roy, p. 115.

[130] Ibland sådana långa skådespel må omnämnas "la Passion en vingt
journées" och samma mysterium "en vingt-cinq journées." Det sednare
uppfördes i Valenciennes år 1547, och var författadt af en
Roland-Girard, "clercq du Béguinage en ladite rille, et fabricateur
par son art rhétorical de toutes les dites vingt-cinq journées."
Le Roy, pagg. 128-130.

[131] Saint-Marc Girardin, Du drame religieux en France. Se Rev. d. d.
M. 1858, t. XIII. p. 207.

[132] Gurardin, a. et, p. 208. Rika och förnäma personer befinnas hafva
offrat stora summor på de andeliga skadespelen. Men eljest synes
inträdes-afgiften hafva varit frivillig och ringa. Overskou, s. 27.
Hase, s. 34.

[133] Le Roy, pp. 115-117.

[134] Jmfr Rydqvist, a. st., s. 232.

[135] Rydqvist, 232-233. Trutz, 36. Hase 35-37. Uti ett tyskt
passionsspel från det femtonde seklet, i handskrift med bifogade
sceniska notiser från det följande århundradet, då de andeliga
skådespelen ännu gåfvos under bar himmel, förekommer ett stort antal af
här ofvannämnda lokaler: "Herodes hauss", "Pilatus hauss", "Kaivas
hus", "das huss in [dem] das nachtmal war" o.s.v. Uti samma
teckning upptagas äfven "der himmel" och "die hel." Se Mone, II.
154-157.

[136] Rydqvist, 233. Le Roy, 167. "Et estoit la bouche d'enfer très
bien faite, car elle ouvroit et clooit, quand les diables vouloient
entrer et issir", heter det om det förut nämnda passionspelet i Metz
år 1437. Se Le Roy, pag. 117.

[137] Hase, 37.

[138] Jmfr Mone, Altt. Sch. 21, 109, 110, 145; samt Sch. d. Mitt:s II.
30, 31, 119, 120, 184-187, 378, 411, 412. Le Roy, 265, 266.
Ovcrskou, 26-28. Hase, 34, 38, 39.

[139] Mone, II 158-163, 184.

[140] Hase, 39, 40.

[141] Jmfr Gerrinus, Shakespeare, I. 90, 91.

[142] Magnin, Hhrosvita, a. st., pag. 458. Barack säger väl, att nämnda
stycke "keineswegs" är en dramatisk moralitet; men då han tillägger,
att dramen framställer den strid och seger öfver hedendomen, en
kristlig moder, Sapientia, samt hennes tre döttrar, Fides, Spes och
Charitas, utstått och vunnit, samt att Hrotsvitha sökt att teckna dessa
personer "sorgfältig ihrem Namen nach", så äro vi mera böjde att med
Magnin antaga pjesen vara en "modèle" till de sednare utvecklade
moraliteterna. Jmfr Barack, a. st., XXXVII.

[143] Hase, 25-30.

[144] Le Roy, 258.

[145] Alt, 395.

[146] Jmfr Sismondi, a.a., I. 346, 347.

[147] Lenient, 122-128, 156-158.

[148] Phil. Chasles, Etudes sur le seizième siècle en France, pag. 40.

[149] Phil. Chasles, l.c., 40, 41, 43.

[150] La Harpe, t. VII, pp. XXX, XXXI. Phil. Chasles, 41. Alt, 407,408.

[151] La Harpe, t. VII, pp. XXVIII, XXIX. Jmfr Gervinus, Shakespeare,
I. 86.

[152] Magnia, les orig. 3. th. mod., XXX, XXXI.

[153] _Les clercs de la Basoche_, som gåfvo dessa skådespel,
privilegierades väl redan år 1303, men befinnas först på den i texten
uppgifna tiden hafva begynt uppföra sina "Moralités." Se Magnin, uti
Journal des Savants 1846, pag. 549. -- Dessa "Clercs de la Basoche",
hvilka man anser vara moraliteternas egentliga uppfinnare, voro unga
jurister och rättsbiträden åt prokuratorerne och advokaterne i Paris.
Såsom en priviligierad dramatisk förening, bildade Basocbisterne ett
gille, hvars hufvudman benämndes "Roi de la Basoche." Benämningen "la
Basoche" härledes från _basilica_ såsom pretorns tribunal först
kallades. Sismondi, I. 344. Alt, 395. Lenient, 335.

[154] Jmfr Hegel's Aesthetik, III. 487, 490.

[155] Jmfr Gervinus, Shakespeare, I. $1, 82.

[156] Jmfr Alt. 398. Haee, 43.

[157] Alt, 395. Lenient, 338, 339. Uti moraliteterna förekomma stundom
personer med latinska namn, såsom af det ofvanstående synes. Andra
dylika allegoriska personer äro Caro, Mundus, Demonia. Lenient, 337.

[158] Alt, 395, 396.

[159] Lenient, 338.

[160] Alt, 396. Hase, 44, 46. Flögel, IV. 198-200. Uti medeltidens
sednare så väl mysterier som moraliteter förekomma ofta scener i form
af en juridisk process. Så t.ex. då den syndiga mensklighetens sak
utageras inför den Högstes thron emellan Rättvisan och Barmhertigheten,
hvarom förut blifvit nämndt. Då rättsväsendet vid den feodala statens
förfall uppstod, erhöllo juristerna ett vidsträckt inflytande, äfven i
litterärt afseende. Och emedan dramat samtidigt begynte utbildas, är af
ofvan antydda skäl förklarligt huru t.ex. clercs de la Basoohe, hvilka
voro idel jurister, kunde blifva moraliteternas egentliga upphofsmän.
Dock hvad särskildt processformen i dramat vidkommer, bör densamma icke
ensamt tillskrifvas juristerne. Äfven scholastikernes disputationer
innehålla något likartadt. Och för öfrigt låg ett sådant
betraktelsesätt i tidens hela anda. Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch.
Dicht, II. 373, 374.

[161] Alt, 397, 398. Lenient. 338.

[162] Lenient, 340.

[163] Le théâtre disait l'Ave, Maria ou chantait le Te Deum laudamus:
c'est le finale ordinaire de toutes les moralités; le pablic disait
Ave, Maria avec le théâtre, et chantait le Te Deum. Girardin, Du drame
religieux en France, uti Revue des deux mondes, 1858, tome XIII, pag.
208.

[164] Gervinus, Shakespeare, I. 92, 93.

[165] "Il resta toujours en dehors de l'Église un surcrôit de sève et
de passion mimique non satisfait, qui exigea, nonobstant toutes
défenses, le maintien dans les carrefours des farceurs et des
baladins." Magnin, les orig. du th. mod., X.

[166] Alt, 399.

[167] Lenient, 156.

[168] "Was sich in einem grossen Raume, was sich durch alle Klassen,
noch mehr aber, was sich im Laufe langer Zeiten als bewährt und
ohne Widerrede als trefflich in der öffentlichen Meinung erhält,
dem forsche man doch ernstlich nach", säger Germinus om Reineke
Fuchs, samt att denna populära skapelse ännu under reformationstiden
hade en stor betydelse. Germinus, Gesch. d. deutsch. Dicht.
II. 405, 410.

[169] Ibid., sidd. 408, 409.

[170] Lenient, pagg. 145, 146, 151.

[171] Detta särekildta slag af skådespel, egentligen af franskt
ursprung, har tvifvelsutan sitt namn (farces, farcituree, prosea
farcies, épïtres farcies) af latinska ordet _farcio_, med hänseende
till den brokiga blandning af olika språk och olika ämnen, som deri
ingå. Jmfr Magnin, les orig. du tb. mod., pag. 304, samt Lenient, pag.
341.

[172] Lenient, pag. 324.

[173] Sismondi, l.c., 317, 318. Lenient, pag. 82 ff. Hegel, Aesthetik,
III. 412. På samma ställe yttrar sig sistnämnde författare, att
fabliaux och contes äro "eine Gattung, welche in reinster Weise mit
gebildeterem Geist Boccaccio zur Vollendung brachte."

[174] Lenient, pag. 341.

[175] Orden "farce" och "sotie" synas stundom blifvit använda om
hvarandra. En fransysk författare, Thomas Sibillet, säger: "Le vrai
sujet de la farce ou sottie française sont badineries, nigauderies et
toutes sottises émouvantes à ris et à plaisirs." Lenient, pag. 342. Le
Roy (p. 408) definierar "sotie" på följande sätt: "La sotie participe
de la _farce_ par le ton, et de la _moralité_ par l'allégorie. Elle a
plus que cette dernière un but satirique."

[176] Lenient, pag. 342. Le Roy, pag- 303.

[177] Lenient, pagg. 342-344, 386 ff.

[178] Lenient, pagg. 345-350, 386. Under en annan mildare form bibehöll
sig likväl den gamla fransyska farcen, och erbjöd ännu långt sednare
ett rikt fält för Molière's snille. För öfrigt har denna farce
frambragt typer, som under sekler qvarstått pä scenen. Ibid., pagg.
344, 351.

[179] Flögel, Gesch. des Groteskekom., 28.

[180] Flögel, l.c, 32 ff. All, anf. a., 523-525.

[181] Flögel, l.c., s. 68.

[182] Jmfr Törnegren, Primordia artis scenicae Hispanorum, pagg. 20,21.

[183] Ibid., pag. 20.

[184] Alt, a.a., 501-504. Törnegren, l.c., pagg. 27-29.

[185] Jmfr Gervinus, Shakespeare I. 88-90.

[186] Jmfr Gervinus, Shakespeare I. 88-88. Flögel, Gesch. d. kom.
Litt. IV. 206, 207.

[187] Jmfr Alt, 22, 23, 421-23. Prutz, 20, 21.

[188] Prutz, 21, 22, 40-43. Alt, 421, 422.

[189] Alt, 426, 428, 431, 432, 449, 450. Prutz, 72, 73.

[190] Haze, 99, 104-109.

[191] Alt, 520, 522. Flögel, Gesch. d. kom. Litt. IV. 129-134, 136,
137.

[192] Prutz, 118, 119. Alt, 465. Alla skoldramer äro indelale i akter.
Medeltidens mysterier och moraliteter icke mindre än farcerna sakna
denna indelning.

[193] Dock finnes äfven Plautus omnämnd. Den kursachsiaka skolordningen
föreskrifver ännu 1580 spelandet af Plauti och Terentii komedier. Hase,
114.

[194] "Comödien zu spielen soll man umb der Knaben in der Schule willen
nicht wehren, sondern gestatten und zulassen, erstlich, dass sie sich
üben in der lateinischen Sprache; zum Andern, dass in Comödien fein
künstlich erdichtet, abgemalet und fürgestellt werden solche Personen,
dadurch die Leute unterrichtet, nnd ein Iglicher seines Ampts und
Standes erinnert und vermahnet werde, was einem Knecht, Herrn, jungen
Gesellen und Alten gebühre, wohl anstehe und was er thun soll, ja, es
wird darinnen fürgehalten and für die Augen gestellt aller Dignitäten
Grad, Aempter nnd Gebühre, wie sich ein Iglicher in seinem Stande
halten soll im äusserlichen Wandel, wie iu einem Spiegel." Med dessa
ord ådagalägger Luther nyttan af skådespel samt tillägger: "Und
Christen sollen Comödien nicht ganz und gar fliehen, drumb, dass
bisweilen grobe Zoten und Bühlerei darinnen seien, da man doch umb
derselben willen auch die Bibel nicht dürfte lesen." (Tischreden, 6:r
Bd., sidd. 336, 337) Dessutom anser han (uti sina "Vorreden") Judiths
bok och Tobie bok för ursprungliga dramer, hvilka såsom sådana, jemte
andra, skulle blifvit uppförda af Judarna: "Und mag sein, dass sie
solch Gedicht gespielet haben, wie man bei uns die _Passio_ spielet und
ander Heiligen [andere heilige] Geschicht." Se häröfver äfvensom
det föregående Luther's sämmtl. Werke ed. Irmischer, Bd. 62, sidd.
336, 337. Bd. 63, sidd. 91-93.

[195] Alt, s. 464.

[196] Jmfr Alt, 459 ff. Prutz, 119, 120. Hase, 114 ff.

[197] Alt, 475 ff. Hase, 115 ff. Pratt, 120.

[198] Jmfr Prutr, 122, 123, samt Hase, 126, 126.

[199] Spelade i Bourges 1536, i Paris 1541 samt i Tours 1547. Le Roy,
280. Phil. Chasles, 128.

[200] Jmfr Phil. Chasles, XXVI, 128, 129.

[201] Hase, s. 194.

[202] Detta dramatiska samfund förekommer ännu 1615. Le Roy, pag. 267.

[203] Hase, l.c. Saint Marc Girardin, anf. st., 206, 210.

[204] Jmfr Hase, ss. 195 ff.

[205] Hase, 146-151, 154, 155, 163, 192, 193. Jmfr Alt, 509,
512-515.

[206] Flögel, Gesch. d. kom. Litt., IV. 198.

[207] Prutz, 115, 118. Alt, 500.

[208] "Justa canones conciliorum, prohibemus rectoribus ne admittant
spectacula, ut ficta pastorum adoratio, vulgò _Bethleem_, inter
officium natalitiorum Christi et alia hujusmodi, ut Passionis ejusdem,
vel unius aut alterius illius circumstantiae figurativa
repraesentatio." Se Le Roy, 151, 152, 156.

[209] Hase, 132-141. Uti Leipziger Illustrirte Zeitung für 1860
förekommer en afbildning och beskrifning öfver Oberammergauer
skådespelet sistnämnde år. Med oförminskadt intresse synes den stora
mängden af åskådare af alla stånd, som äfven då sammanströmmade
till Oberammergau, hafva öfvervarit representationerna.

[210] Alt, 477, 478.

[211] Le sqvelette moqueur entrelace ses tibias d'une façon grotesque
ou solennelle; le rire contracte sa mâchoire; ses poses, ses airs
d'importance sont ceux d'un lugubre _gracioso_. Lenient, 421.

[212] Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht., III. s. 102.

[213] Jmfr Prutz, 172-176. Gervinus, Gesch. d. d. Dichtung III, 100 ff.
samt samma författares Shakespeare I. 95, 96. Hase, 191. Alt,
473. Rydqvist, a. st., 214.

[214] Jmfr Gervinus, Gesch. d. deutsch. Dicht. III. 426, 427, samt
Shakespeare I. 84, 90-92. Sismondi, I. 344.

[215] Overskou, Den danske Skuepl. I. 3, 4, 8, 33-35. Skolelever och
studenter synas nästan uteslutande uppträdt såsom aktörer i Danmark,
äfven offentligt, på femton- och sextonhundratalet. Men också voro
skolgossarne då något äldre än nu för tiden. "De vare andre Karle
end nuomstunder; Karle, som havde Been i Panden og Skjaeg paa Hagen",
säger ännu 1723 en man om eleverne på den tiden han gick i skolan.
Overskou, I. 34, 35.

[216] Ibid., 37-39.

[217] Ibid., 45, 48.

[218] Ibid., 44, 48, 49.

[219] Overskou, I. 42, 43, 69, 70.

[220] Ibid., 56, 57, 76, 77.

[221] Ibid., 80.

[222] Overskou, I. 78, 70.

[223] Hammarsköld, Svenska Vitterheten, andra uppl., pag. 105.

[224] Atterbom, Svenske siare och skalder, II. s. 12.

[225] Rydqvist, i Skandia 7. Band. sidd. 170, 171.

[226] Jmfr Rydqvist, a. ut., sidd. 242-240 och Hammarsköld, anf. a.,
s. 18.

[227] Wieselgren, Sveriges sköna litteratur II, 516, 517, Rydqvist,
a. st., 242 ff.

[228] Hammarsköld, 23. Wieselgren, II. 498-503. Rydqvist, (a. st,
228) säger att sistnämnda stycke icke "är uppstäldt i samtal" samt
att det "har i och för sig ingenting dramatiskt." Men om likväl
ofvan upptagne stycken verkligen blifvit sceniskt uppförda (hvilket
ej synes oss omöjligt, emedan deras innehåll icke strider emot
medeltidsdramernas art), kunna vi dock icke instämma uti Wieselgrens
åsigt, att de i sådant fall böra räknas bland fastlagsspelen, emedan
desammas hela inre väsende tillhör mysterierna. Möjligen kan dock det
äfven af sistnämnde snillrika författare anförda "Samtal mellan Jul och
Fasta" tillhöra karnavalsspelet, så vidt man kan döma efter
Hammarskölds (l.c.) korta antydning af detta styckes innehåll.

[229] Den första upplagan är tryckt i Stockholm år 1550. Hammarsköld,
I. s., pag. 46.

[230] Rydqvist, a. st., 237. Hammarsköld, 43, 44. Detta skådespel,
hvilket, liksom de flesta svenska af andligt innehåll, torde vara en
efterbildning af utländskt mönster, har prolog och epilog samt
består af tre _delar_ (akter). Det är affattadt pä såkalladt
knittelrim. Det kärnfulla, ehuru konstlöst enkla språket, samt den
fromma tonen hafva ett anslående behag. Jmfr Hammarsköld, 44, 45.
Wieselgren, III. 485, 486.

[231] Jmfr Wieselgren, II. 497, 498.

[232] Jmfr Sveriges Sköna Litt. I. 136, 140.

[233] Se företalet till Josephs Historia, ånyo af trycket utgifven.
Stockholm 1849. (Femte upplagan.)

[234] Om de sednare, hvilka egentligen icke tillhöra vårt ämne, må i
förbigående blott nämnas, att Johannes Messenius, vid seklets början,
hade för afsigt att dramatisera hela den svenska historien uti ett
galleri af femtio komedier och tragedier, ehuru han ej kom att författa
flera än: "Disa comoedia; Svanhvita Comoedia; Signill, tragoedia; Blanka
Märeta, tragoedia; Christmanna Comoedia; Gustaf I:s Comoedia."
Messenius åsyftade på detta sätt att, i likhet med Shakespeare, "bilda
ett slags dramatiskt epos af sitt fäderneslands historia", men hans
"sannfärdiga comedier" och "lustiga tragedier" tala alldeles icke någon
jemförelse med Shakespeare's dramer. Ty platta, prosaiska, i tunga
knittelverser, sakna de dessutom dramatisk enhet och kostym. Men dessa
dramer gjorde dock, för deras fosterländska innehåll, lycka på sin tid.
Och de i desamma inflätade sångstyckena, stundom bestående i äldre
folkvisor, stundom af författaren sjelf diktade i folkvisans manér, äro
öfverhufvud af värde. Wieselgren, III. 483, 484. Hammarsköld, 61, 62.
Atterbom, II. 52, 53.

[235] Se företalet till den förut nämnda Josephi Historia, hvaraf
första upplagan trycktes i Rostock 1601.

[236] Hammarsköld, 59, 60, 64-66, 104. Rydqvist, a. st.. 228, 235, 236.
Åbo Tidningar 1792, N:o 22.

[237] Wieselgren, III. 502.

[238] Hammarsköld, (sidd. 58-60) säger att Judas Redivivus blifvit
uppförd den 11 Febr. 1594, samt att Hertig Carl, som mycket älskade
theatraliska representationer (jmfr härom Atterboro, II, 52), låtit
för sig uppföra detta stycke, men företalet till mera nämnde Josephi
Historia lemnar den upplysning, att den enda kända handskriften deraf,
förvarad på Kongl. Bibliotheket, uttryckligen förmäler, att detta
skådespel är "stält och författat" först 1614.

[239] Wieselgren, III. 487.

[240] Jmfr Rydqvist, a. st., 235.

[241] Josephi Historia, pag. 8.

[242] Josephi Historia, Actus VI. pagg. 30, 31. Jmfr Genesis, kap. 43,
verss. 14-16, 27-30.

[243] Rydqvist, a. st., 236.

[244] Hammarsköld, 68.

[245] Åbo Tidningar 1792, N:o 22, 27-29.
[246] Ibid., N:o 27-29.

[247] Rydqvist, &. st., 238.

[248] Ibid., 220.

[249] Hammarsköld, 62.

[250] Tegel, K. Gustaff den företes Hist., D. I. s. 137. Rydqrist,
a. st., 220-224. Jmfr Ihres Gloss., ord. Fastelagen.

[251] Tegel, l.c., pagg. 177, 178.

[252] Stjernman, Riksdagars och Mötens Besluth, I. 58, 65.

[253] Rydqrist, a. SU, 221.

[254] Ibid., s. 222. Wieselgren (anf. arb., III, 162) omnämner
fastlagsspel, som voro ämnade att uppföras ännu år 1558: K. Erik
funderade på något dylikt 1558. Han besvärade sin gamle fader med
bref frän Kalmar med allehanda ting, deribland med bön om att få
harnesk och rustningar för uppförandet af skådespel. Det var dock
ej fråga om annat än fastlagsspel (Skouspil i fastelagen). Den
gamle Konungen svarade: "Vill du hafve skouspil, kan du hålle
vapensyn med våra ryttare."

[255] Jmfr Rydqvist, uti Skandia VII, sidd. 224, 225.

[256] Overskou, (d. danske Skuepl., I. s. 33) säger att Sverige från
Danmark hemtat sin gamla dramatiska litteraturs mönster, men då han
härjemte tillägger, att de gamla danska andliga dramerna voro en
"Efterlignelse" af de tyska, kan man med skäl tillskrifva äfven de
svenska ett tyskt ursprung.

[257] Ehuru äfven skådespel af verldsligt innehåll gåfvos vid skolor,
gymnasier och universiteter, voro likväl de bibliskt-moraliska
skolkomedierna öfvervägande i Sverige ännu i det sjuttonde seklet, att
döma af Wieselgrens (a. a. I, 209, 210) ord: "Andliga poemer
uppblomstrade rikt i detta tidehvarf. Ännu står sjelfva den dramatiska
konsten i tempelförgården och gifver bibliska skådespel i samma tonart
som tidens psalmer och andliga tal. Den andliga sångens orgel
öfverbrusar alla andra toner uti diktens tempel."

[258] Hammarsköld, Sv. Vitterh., 8. 63.

[259] De här nfvan citerade orden, öfversatte ur Wexionii _Natales
Academiae Aboensis_, tr. i Åbo 1648, förekomma i Grot's Calender till
minne af K. Alex. Univ:s andra secularfest, sid. 14. -- Åbo
universitets gamla protokoller för år 1641 innehålla följande
underrättelser om akademiska skådespel derstädes samma år: Den 3 Mars
1641 "bleff och taalt om _Comoedier_ och promotione." Den 22
Maj "klagade Rådmannen Hans Plaghman på studios. Sven Petri
Humbla, Smol., Isaac. Petri Holmens, och Johann. Soltovius, Uppland.,
som varit _larvatores_ i nästholdne Comoedia, att de samma
dag Rectors-ombytet skedde slagit hans fönster ut. Humbla och
Soltovius friade sig med ed och Isaacus Petri, som erkände sig det
ensam gjort dömdes att ersätta skadan och betala 12 Daler s.m.
böter." "Dito. Jöran Skomakare, som bodde vid bron, klagade på
larvatores... att de slagit in fönstren i verkstaden och jagat efter
hans pojke. Larvatores dömdes att Jör. Skomakares fönster
förbättra låta och förlikas med honom." "Dito. Beslöts att när
framdeles någon Comoedia ageras skola larvatores warnas att ej göra
någon en oförrätt om de vilja undfly straff."

[260] Alt, Theater u. Kirche, 25, 20. Prutz, Gesch. d. deutsch.
Theaters, sidd. 131-133.

[261] Overskon, Den danske Skuepl., I. 107 ff. Atterhom, Sv. siare och
skalder, II, 76, 94, 95, 204. Hammarsköld, Sv. Vitterh., s. 69. -- Den
nationela sjelfkänslan, lifvad af medvetandet att Sverigo icke blott
hade blifvit protestantismens hufvud utan härtill ännu uppsvingat sig
till den europeiska nordens hufvudmakt, alstrade ett begär att äfven
uti vetenskap och konst uppnå en framstående plats. Också ägde den
tidens svenske ädlingar och lärde en vidsträckt klassisk belägenhet.
Dessutom kände man den nyare tyska vitterheten i grund, och den
italienska var på Christinas, Carl Gustafs och Carl XI:s tider mera än
nägonsio förr eller sednare i Sverige känd och älskad. Och den
fransyska vitterheten började mot det sjuttonde århundradets slut "med
stora steg nalkas till sin instundande allmakt." Atterbom, II. 130-136,
204.

[262] Förrän jag öfvergår till skildringen af Chronanders lefnad och
litterära verksamhet, är det för mig en dyr, af tacksamheten
framkallad pligt, att meddela följande upplysningar. Framlidne
universitetsbibliothekarien professoren _Carl Wilhelm Törnegren_, i
förkänslan af sin snart förestående hädangång, uppmanade mig den 20
December 1859 att ansöka den efter hans frånfälle ledig blifvande
tjensten. Härjemte bad han mig börja tänka på ämne till erforderligt
specimen samt yttrade den önskan, att jag skulle, för detta ändamål,
använda såsom material ett honom tillhörigt manuskript öfver
ofvannämnde Chronander, "om icke för annat" -- såsom orden föllo sig --
"så åtminstone derföre, att manuskriptet innehåller för oss alldeles
nya saker." I sammanhang härmed bad han mig studera mysterierna och
moraliteterna. I början af det följande året erinrade mig professor
Törnegren ytterligare om samma sak. Efter hans frånfälle erhöll jag den
27 Februari samma år, ett till mig adresseradt konvolut, inneslutande:
1:o ett sammandrag af Chronanders dramatiska arbeten; 2:o en öfver
denne dramaturg påbörjad biografi, hvilken tvifvelsutan var ämnad att
ingå i den samling af lefnadsteckningar, som under titel af "Finlands
Minnesvärde Män" utgifvits; 3:o uppgift å några författare hvilka i
sina skrifter omnämnt Chronander; 4:o några till ämnet hörande utdrag
ur Åbo akademies äldsta protokoller; 5:o ett utdrag ur Kolmodins
Genesis Aetherea; samt 6:o två bref till professor Törnegren från
Kungl. vicebibliothekarien Klemming i Stockholm. Dessa rörande prof på
vänskap och välvilja af en saknad förman hafva afgjort valet af mitt
ämne.

Med erkänsla bör jag härjemte omnämna, att amanuensen vid
universitetsbibliotheket härstädes herr B.O. Schauman, under sin
vistelse i Stockholm sommaren 1860, till följe af min hos honom derom
gjorda anhållan, benäget förskaffat mig från K. bibliotheket i
sistnämnde stad en fullständig afskrift af Chronanders Surge.

[263] "1 dedikationen till Drottn. Christina af sitt i Maj 1651
afslutade arbete: Fasciculus juridicus säger Chronander sig i åtta år
studerat vid akademien i Åbo. På Univers. Bibliothcket forvaras en år
1734 af Mag. Johan Friberg på grund af gamla matriklar uppgjord
förteckning på i Åbo åren 1640-1713 inskiifne Vestgöthar, der
Chronander, ursprungligen bortglömd, sedan blifvit upptagen under året
1644. Saken är dock af ringa vigt."

[264] Här slutas den af Törnegren påbörjade biografin, hvilken,
afbruton redan i sin första början, vi här ofvan försökt att efter
förmåga fullfölja. Att med "professoren Mich." menas prof. Michael
Wexionius, är utom allt trifvel redan derföre, att ingen annan
professor med detta dopnamn på Chronanders tid fanns i Åbo.

[265] Denne Wassenius blef sedermera assessor i Åbo Hofrätt och adlad
Lagermarck. Se Stiernmans Aboa Literata, pag. 39.

[266] Ibland sådana verser, hvilka alla äro särdeles berömmande,
förtjena hans innerligt tillgifne vän Wassenii att i synnerhet
bemärkas. Wassenius, "patriotae, amico et fratri suo veré Orestes
constans velut Pylades", egnar sin lyckönskan "politissimo magnaeque
expectationis juveni Chronandro", uti Mich. Wexionii Collegii Ethici
Disp. II. de Morum s. actionum humanarum ultimo fine. Resp. Jac. P.
Chronander, 1647.

[267] Lagus, Åbo Hofrätts Historia, I, sidd. 167, 168.

[268] Palmén, Programm ang. d. fjerde J. U. Doktorspromotionen i
Finland, Helsingfors 1860, sidd. 13, 14.

[269] Jmfr härom samt om fakultetsgrader i allmänhet sistnämnde
programm, s. 14.

[270] Tengström, Chronol. förteckn. o. anteckn., s. 121.

[271] Lidén, Catalogus Disputationum, sect. III, pag. 228.

[272] Stiernman, Aboa liter., pag. 38.

[273] Lidén, III, pagg. 226, 227.

[274] Ofvanstående underrättelser om Chronander, hemtade förnämligast
från svenska riksarkivet och Wisby rådhusarkiv hafva vi erhållit ur K.
vicebibliothekarien Klemmings förut nämnda bref till professor
Törnegren.

[275] Prologus (sidd. 0-12 i det tryckta originalet) redogör för
styckets hela innehåll.

[276] Diligentia presenterar sig och utlägger huru man inom alla stånd,
och nu med särskildt fästadt afseende vid det lärda ståndet, endast
genom mödor och försakelser, i hennes tjenst, kommer till lycka och
heder:

    Altså O Yngling hwar wid sit nampn
    Fölg migh, iagh är tigh een trygh hampn,
    Offra till migh tin vngdoms floor,
    Thet gagnar tigh om tu rätt troor. (Sidd. 12-15.)

[277] Tabbe säger ibland annat:

    Een böfwel bonde lengre wara will.
    Jagh hörer i gifwa vtban arbeet maat,
    Therföre will iagh hoos ehr wara laat. (sid. 17.)

[278] Cellarius:

    Een trind Rix Daler skall tu nu vpräkna
    Eller och een tunna rogh vptekna.
    Så skall man lära Bonden weeta huut!
    Sluka Wijn med sin store flab och truut. (sid. 26.)

[279] Uti denna scen säges icke att Aulicus skulle köpslagat med
Mercator. Den sistnämnde yttrar sig om Circejus:

    Thenne medh mlgh väl köpslagar.
    Ty om Fyrcken han intet klagar.
    Tolf Dukater iagh lucrera.
    En Nar låter sig fixera. (Sid. 39.)

[280] Häll, Säll, Professor gunstighe,
      Min Befordrare mechtighe!
      Ödminkeligh är mitt begär,
      Att I wilien vthan besvär
      Philosophien migh lära,
      När iagh thet monde begära;
      Ty ey Studerar en som thet bör
      Om han intet Privatim gör;
      Mitt leffverne ther til styra,
      Sampt vngdoms tijdhen then yra. (Sidd. 41-4S.)

[281] Innehåller grofva tvetydigheter. (Sid. 52.)

[282] Dragwaals härpå följande ord äro obscena. Ibland hans slutord
förekomma: "iagh arme _Mies_" -- det sistnämnda det enda finska
ordet i skådespelet. (Sidd. 53, 64.)

[283] Circejus, en routinerad kroghjelte, säger till Palladius:

    "Twij skam, try åhr haar tu här warit,
    Och ey Källaren förfarit,"

samt ytterligare, begycklande den sednares ovana sätt:

    "Stort löje tu här bereder
    Medh tina åthäffwer och aeeder:
    Som en Koo på een ny fähusdör,
    Seer tu Källaren fram och för,
    Täckes tigh haffwa här Qwarter,
    Effter tu så nogha beseer."

Pallad.

    Oroligt är här höres roop,
    I hwar wrå sta kannor och stoop. (Sid. 56.)

[284] Tubbe kallar "Frw Neglagensa" för sin och Nimmergodts husbonde.
(Sid. 68.)

[285] Mercator, Artifex och Scriba äro besvärade af inga moraliska
scrupler öfver tillvaron af en lycka, hvilken, såsom de sjelfva med
välbehag skryta, är grundad på bedrägeri. Så säger bland annat
Mercator:

    Bonden kiöper för Silffwer teen.
    Om thet haar lijten glantz och skeen.
    Jagh rosar at mit godz är fint,
    Doch är min idel flärd och skiempt,
    Mongen ther med iagh fixerar,
    Och min wällust så formerar.

Och Scriba:

    Min gunst alla behöffwa,
    Jagh kan hielpa ock bedröffwa,
    Jagh skriffwer en rad eller fem,
    Tolff Dukater tar iagh för them.
    V och X när iagh ombyter
    Mångens Taska iagh tå snyter.
    Radera kan iagh ganska wäl,
    Ther aff bliffwer man rijk och säl.

Miles säger väl ock att han "skiffter stort byte" samt "förwerffwar
godz", men han dyrkar likväl ärans idol, då han eftersträfvar
"it odödeligit nampn." Aulicus, en äkta epiknré, fröjdande
sig öfver vällefnaden vid hofvet, "tar dagen som han kommer",
"gör", för öfrigt, "reverentz med tuchtigh ord", "braverar omby",
samt slutar med uppmaningen: "hoffwet i tin vngdoms tijd besök,
ty ther är lyckan blijd." (Sidd. 72-75.)

[286] Negligentia.

      Jo thetta iagh tigh för spådde,
      Thet dogde intet som iagh rådde.
      Ser tu Circejus dageligh
      Haffwer frögd wällust hierteligh,
      Hvar är Diligentia tin Matmoor,
      Hwij hielper hon ey när tu henne troor?
      Beed man nu tin Metaphysica om brödh,
      Tu kant Mathesis, hwij lijder tu nödh?
      Ethica kallar sigh en fast borg.
      Hwij låter hon tigh så lijda sorg?
      Läs Logica tu bliffwer wäl mätt,
      Tu behöffwer ingen annan rätt,
      Gack man och see på Himmelens fäst,
      Tå kan tu tigh föda och kläda bäst,
      Ha, Ha, wil tu än Philosophera,
      Och dageligh fäfengt Speculera.
      Seer tu nu at tu är en stoor Narr,
      Som så dageligh studerar:
      Doch haar Voluptas migh hijt sendt,
      Jagh beder at tu tigh omwendt,
      Kasta från tigh boken plat,
      Eliest blir tu förlorat (Sidd. 77, 78.)

[287] Uti vår från Stockholm erhållna afskrift af Surge står: Nimmer,
godt, Tabbe, Praetor ocb hans Tienare Dromo, Smelring, Styrbiörn, oc
Dragwaal. (Sid. 82.) Men att Smelring i sjelfva verket var Praetors
tjenare, framgår tydligt ur sistn. facet, intercal. äfvensom ur
förteckningen på personerna i slutet af pjesen.

[288] Så säger, bland annat, Tubbe:

    Men twij wåle Neglagensa Frwa wår,

Hon lärde oss wara laath åhr från åhr. (Sid. 100.)

[289] Dragwaal:

    Wår Frw Deligensa bör oss prijsa:
    Dy för hennes skuld haa wij roo och lijsa. (Sid. 101.)

[290] Sedan Angelus, på Apollos befallning, framkallat Philosophia med
sina sju döttrar till Palladius, yttrar sig

Philosophia:

    Jagh kommer effter titt begär,
    Mine siu Dotrar äre och här,
    Sij iagh är tin Braudh kysk och from,
    Som tu haar älskat aff vngdom,
    Nu wil iagh Echtenskap ingå,
    Effter Gudhi behagar så,
    I kärligheet wij samman boo
    Ingen skal göra oss meer oroo etc. (Sid. 103,104.)

Emedan beskrifningen öfver det "Echtenskap" lifligt erinrar om våra
magisterpromotioners symboliska ceremonier (hvaraf bruket att öppna och
hopslå böcker, så vida vi kunna påminna om, sednast användes vid
promotionen 1844), anföras här följande ord af :promotor:

Apollo:

    I mötas medh stoor seedigheet,
    Then som thet seer har liuffligheet,
    Therföre iagh ehr tilsamman
    Foghar medh prydnad och gamman.
    Tagh thenna Ring til goffwer,
    Hwar medh tin Bruudh tigh trooloffwer,
    Han är aff fint Gold som tu seer,
    En skiön Pärla pryder ther meer,
    Hwar medh tecknas såsom tin Brwd,
    Är fijn, Kysk, heligh i sin skrwd,
    Så skal til benne tin kärleek,
    Wara och ren vthan all smäleek,
    Hwilket skeer när tu så lärer,
    At tu aldrigh Gudh wanährer,
    Ey heller tin nästa stielper,
    Men mz lärdom honom hielper.
    Hwars mening skal tu intet lyda,
    Men then bästa rätt vttyda.
    Jagh antwardar tigh och en Book,
    Hwar vthaff tu skalt blifwa klook;
    Tänk ey at tu ey meer behöfwer
    Wijdare nu Studera öfwer:
    Doch thetta tu märk här fastligh,
    Ey altijdh lööp til boken haatligh,
    När som tu en annan skal lära,
    Annat tit kal nu mon bära,
    Altså boken tigh öpen fås,
    Men strax igen hon åter slås.
    På Hufwudet iagh Cbronan rena
    Settier, och wil ther medh meena
    Then frijheet tu kan bekomma
    Ibland the lärde med fromma:
    Ty frij äst tu för tylpachtigheet,
    Oförstånd och oskickligheet.
    Vthi thenna stool tu och vpstigh,
    Hwar medh iagh then macht gifwer tigh
    Att lära andra som tu förmå,
    Ey lengre sittia höra på.
    Önskar här medh aff Himmels högd
    Tig mycken lycka medh stoor frögd. (Sidd. 106-108)

[291] Uti vår förenämnda Stockholmska afskrift står: "Samuel _Jonae_
Bergius Smolandus." (Sid. 117.)

[292] Här slutas Törnegrenska manuskriptet öfver Surge.

[293] Rydqvist, a. st., sid. 236. De sist citerade orden, jemte några
andra på ett föregående ställe, äro de enda, Rydqvist har om Cbronander
och hans Surge.

[294] Dock bör medgifvas, att "Pros. Dicht" icke är en _ursprungligen_
svensk moralitet, utan endast en svensk _öfversättning_.

[295] Biogr. lex. öfver namnk. svenska män, III, $. 266.

[296] Overskon, a. a., 1, 76. Uti sådana mellanspel uppträda bönder på
bondspråk i burleskt-komiska scener. Jmfr Gervinus, Gesch. d.
deutsch. Dicht. III, p. 101.

[297] Rydqvist, a. s., 219.

[298] Prygelscener förekomma vid denna tid och ännu långt sednare äfven
i andra länders skådespel. "Ueberhaupt gehörten Prägel damals wie
später, bis Ende des vor. Jahrh., zu den wirksamsten Bühneneffekten."
Prutz, a. a., 214. Också grofva tvetydigheter voro vid samma tid lika
vanliga som gouterede på scenen. Ibid., 158, 192.

[299] Dromo, ursprungligen en slafrol hos Terentius, förekommer äfven
såsom tjenare i _Judas Redivivus_. Jmfr Rydqvist, a. st., 212.

[300] Döden, som eljest ofta på scenen framstår såsom "eine
schreckhafte und scherzhafte Figur zugleich" (Gervinus, Gesch. d.
deutsch. Dicht. III, 102) är här blott det förra.

[301] Också mysterierna hafva någongång, utom det vanliga komiska
mellanspelet, ännu en handling. Så förekomma uti "Auferstehung
Christi", från det sextonde seklet, tvenne mellanspel: det ena, en
farce, benämndt _das klene spil_, det andra inledt af Döden. Monc,
Sch. d. Mitt:s, II, 418, 419.

[302] År 1641 utfärdade Regeringen en skrifvelse till biskop Rothorius,
hvars inlednings början lyder: "Eder är nogsamt vetterligen Herr
Biskop, huruledes Vi hafve en lång tid derefter traktat, på hvad
sätt bokeliga konster, goda seder och dygder mera än härtill måtte
florera uti Vårt Storfurstendöme Finland, och allt barbariskt oväsende
dersammastädes kunna stå till att afskaffa", o.s.v. Tengatröm,
Chronolog. förteckn. o. ant., sid. 51.

[303] Hammarsköld, l.c., 190. Några få författare hade likväl en högre
stämning. Ibid., 190, 191.

[304] Hammarsköld, l.c., 67, 68.

[305] Ibid., 139.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Om medeltidens skådespel" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.