Title: Hjertesår och Hjertebalsam, eller Den dygdiges Seger öfver Ödet och Döden - Romantiskt Gråtospel i Tre Öppningar
Author: Arvidsson, Adolf Ivar
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Hjertesår och Hjertebalsam, eller Den dygdiges Seger öfver Ödet och Döden - Romantiskt Gråtospel i Tre Öppningar" ***


Hjertesår och Hjertebalsam

         eller

Den dygdiges Seger öfver Ödet och Döden


Romantisk Gråtospel i Tre Öppningar


af

A. I. Arvidsson



Åbo,
Bibeltryckeri,
1819.



PERSONERNA:

 Madame _Pleureuse_.
 Madame _Chat-Amie_.
 Madame _Cheri-babiche_.
 Madame _Careusseuse_.
 _Zemire_ deras vän.
 En Fransk riddare.
 Andar och Spöken.
 Diverse annat löst folk, såsom:
    _Eko_, en hynda.
    _Grolla_, |
    _Broka_,  |
    _Jeppe_,  | Kattor.
    _Fix_,    |
    _Jussa_.  |

Ämnet är lånadt ifrån Medeltiden.



Första Öppningen.


[Theatern föreställer en svartklädd sorgkammare. Midt på golfvet står
en liten kista (tjenlig blott för ett ganska litet barn) sirad med
krusflor och silfverstjernor, hvilka på det aftagna locket afbilda
Constellationerna Jungfrun och Lilla Hund. Ofvanför dem är fästad en
rik myrtenkrans, knuten med hvita och gröna band. Sex mareschatter, med
brinnande vaxljus, stå på hvardera sidan af kistan. Systrarna i djup
sorgdrägt med dok, förkläde och krage, sitta gråtande kring kistan.
Snyftande och suckar hindra dem länge att frambringa ett ord. En douce
sorgmusik ljuder högtidligt genom rummet.]

Madame _Pleureuse_.

O! gråt du sorgsna verld, som qvalets törnen känner
Rys! se det grymma sår, som detta hjerta bränner!
Fly ej den tåreflod, som min ögas rand
Sig hvälfver brusande till grafvens dystra land;
Der i det mörka hus jag sluta får min plåga.
Och uti dödens famn utsläcka hjertats låga.
Det tysta kanske snart de suckars hemska ljud.
Som lätta qvalets tyngd och lyda sorgens bud!
Men grymma menskor I! när haden I ett hjerta?
Ett hjerta såsom mitt, så ömt för varje smärta?
När kändes än ett qval, en suckan eller nöd
Vid nästan olycksfall, ja vid hans grymma död?
Så sörjde ej en mo då hon sin älskling saknar.
Då från sin morgondröm oroligt hon uppvaknat.
Af sorgsna miner möts, som båda älskares fall.
Der han neddignat har för svärd och kulors knall.
Ej sörjde så en mö, ej kände hon min smärta
Så ingen sörja kan, som ej har detta hjerta!
Men verld du anar ej hvad ödet från mig tog.
Du vet ej, kalla verld, vem dödens lia slog
Du har kanske en mor, kanske en far förlorat.
Förlusten af ditt allt har ej din sorg förstorat,
Törhända har du mist en älskad maka blott?
Hur dräglig din förlust, hur säll din ljufva lott.
Emot det qval mig tar, mot denna skatt jag saknar.
Jag är beröfvad allt, till plågor blott jag vaknar!
Hvem kan förstå min nöd, hvem tolka allt det qval.
Som sönderskär min bröst. -- I Gudars stora sal.
Om det förunnas mig att nånsin ditin komma.
Der skall jag söka än den ros och denna blomma.
Vilkoret för mitt lif, min evigt ömma vän.
Min liflust, lifvets allt! När träffas vi igen? --
Hon var blott för mig: jag lefde blott för henne.
Till ett vi sammansmält; vi voro ej mer tvenne;
Jag var blott der som hon, och hon blott der som jag.
Hvem kunde skilja oss vid mörker eller dag?
Nej ingen skiljde oss!
    (med affekt)
                       O, himla makter alla
Blås upp i er bason, så jord och himlar skalla!
Rör upp båd haf och berg, omstört den gröna strand.
Må kunnig bli min sorg kring alla jordens land.
Ja! storma, bullra, bryt, knyt, flyr, skryt, hvälf ock krossa.
Gjut vatten öfverallt, låt edra eldar blossa;
Ty snart mitt lif tar slut i denna sorgsna stund!
Basuna för allt folk, att jag har mist en -- hund!
    (Paus)
Men Systrar än en plikt för oss här återstår;
Må på den dödas stoft vi gjuta nu en tår.
En tår på askan än skall friska upp dess safter.
Kanske fördölja sig der underfulla krafter.
Att blomster tusen slag må frödas på dess graf.
Ty ödet oss betog, hvad ödet gifmildt gaf,
O! gråten Systrar då, låt våra tårar rinna.
De träffa väl vår fot om de ej himlen hinna!

_Alla Systrarne_ (Tutti lamentoso).

Uu, uu, uu, uu, uu, uu!
Yy, yy, yy, yy, yy, yy!
Voj, voj, voj, voj, voj, voj, uj uj, uj uj, uj uj, uj!
Uj uj, uj uj, uj uj, voj voj, voj voj, voj voj, voj!

Madame _Pleureuse_.

Så fira värdigt vi vår döda älsklings minne.
Så med gemensam sorg man lätta kan sitt sinne.
Och när, med nedtryckt själ, man vandrar hand i hand.
Man lindra kan sitt bröst och hinna tröstens land.
O låtom smärtans qval i toner sakta strömma.
Och pris om hennes lof, som vi dock aldrig glömma;
Uppstämmom systrar då vår sidsta sorgesång.
Om lyckans slipprighet om detta lifvets gång.
Med hjertats hårda qval, med saknans ömma tuner.
Den sörjda följa vi till himlens regioner.
Vi träffas der en gång, vi se hvarann igen.
Det är ju dygdens lön, hon blir det för vår vän.
Upphöjom då dess lof, hur hon ikring oss dansat,
Hur med en bakvänd mine hon gladlynt till oss svansat,
Och om hon misstog sig om hvad var fram och bak,
Det var ju bagatell, en alltför ringa sak.
Medgifvom systrar der, vi älska dessa låter,
De pryda oss en hvar, ja kungar, potentater!
Det gaf ett nytt behag, ty modestie det var,
Och [med en djup suck] i vår syndatid är blygsamheten rar.
Beprisom ock den dygd, som grädda ej försmådde,
Med socker väl försatt, och illa då ej mådde,
Som lätt behaga sig den Franska Confiture
Och gjorde deraf blott en coup de la nature,
Och huru åt den ej färskt kött och bröd och kaka
O! hvilket monster än för husmor och för maka.
Få föddes af den art uti vår slemma tid,
Ej finns en jungfru mer, med sådan dygd och id!
Det enda ondt hon rönt, var blott ett eget väder.
Men det fördrefs så lätt med Hoffmans droppar, fläder,
Instämmom systrar då en sörglig afskedssång,
Till hennes dygders pris, om lifvets dystra gång.

_Thrænodie af Systrarne_.

    Zemir vår ömma vän
    Du hälft utaf vårt hjerta,
    Förstår du än vår smärta,
    O se vi dig igen!
    O! jämmer, O! jämmer! O nöd!

    Zemir vår ögonsten!
    Du som i himlens salar
    Med englarne samtalar.
    Glöm ej mitt hjerteben!
    O! jämmer, O! jämmer! O nöd!

    Jag glömmer icke dig!
    Hur kunde jag dig glömma,
    Du himlaljufva, ömma?
    Ack glöm blott du ej mig!
    O! jämmer, O! jämmer! O nöd!

    O! se du, till mig ner,
    Se mitt beklämda hjerta!
    O! anar du min smärta,
    Och hör hur jag nu ber?
    O! jämmer &c.

    Förspörjer du min gråt.
    Och hör de qvalda toner.
    Som upp till dina zoner
    Försänds med sorgligt låt
    O! jämmer &c.

    O! får i himlen du
    Söt grädda, socker kaka,
    O får du socker-kaka,
    Ell' får du blott ragout?
    O! jämmer &c.

    Ack! om du skref till mig
    Att du der icke svälter.
    En ryslig sten då välter
    Ifrån mitt hjerta sig!
    O! jämmer &c.

    O! får du der en kyss?
    Mån' englarne ej kyssa.
    Mån' de till sömn dig vyssa.
    Såsom jag gjorde nyss?
    O! jämmer &c.

    Farväl du ljufva vän!
    Det lättar dock mitt hjerta.
    Det lindrar qval och smärta!
    Att minnas dig igen!
    O! jämmer, O! jämmer! O nöd!

[Lång paus, upptagen af Systrarnes suckan, pustar, snyftningar och de
häftigaste åtbörder, betecknande deras djupt krossande sorg och
saknad.]

Madame _Chat-amie_.

Ja ja, du min Zamire, ej går du ur mitt sinne;
Hur du mig älskade, det går ej ut ur mitt minne.
Jag hoppas dock en gång vi kunna råkas der.
Som intet afsked finns, och ingen skillnad är.

Madame _Cheri-babiche_.

Jag glömmer ej den dag, då hon till oss blef lämnad.
Mitt hjerta sade strax att hon för mig var ämnad.
Jag kände något varmt, så ljufligt i mitt bröst.
Det talte till min själ, liksom en inre röst.
En aning födde sig, en suck ur hjertat trängde.
En tår i ögat sig med glädjestrålar mängde.
Så var jag ej till mods än i min lefnads dar.
Min längtan sade mig att detta kärlek var.
Väl fann jag sedan mig, så tyckte jag, bedragen.
Men hoppades likväl att det förgår med dagen.
Då kom den olyckstöt, som mig till jorden slog.
Zemire! min ömma vän, mitt lif, mitt allt -- hon dog!

Mad. _Caresseuse_.

Hvem få vi klappa nu, Zemire är ju försvunnen.
Hon är af dödens hand förkrossad, öfvervunnen:
Och hennes mjuka hår och hennes varma bröst.
Den ljufva harmonie af hennes sköna röst.
Med kattorna i dans hur mången gång jag skådat
Zemire, med herrskar-mine, sin evighet bebådar
En sådan skön musik, en sådan melodie.
När mer på denna jord en sådan höra vi?
Zemire, som ur en flöjt sjöng klar och ren discanten.
Hon lopp ackorder ut, den ljufva kärlekspanten.
Ock med en lärkas smak hon drillade ibland.
Och med sitt tirlill förnöjde haf och land.
Såsom en näktergal hon suckade i dalen,
O! hennes ljufva bröst, där brände kärleksqvalen!
Hon blott min suck förstod, min längtan anade.
Ty hennes skarpa blick i hjertat spanade.
Men det var icke det, som jag nu ville säga.
Blott dess musik-talang vi vilja överväga.
"Gör rätt åt all förtjänst", så lyda skaldens ord.
Och sällan en Zemire föds i vår kalla Nord.
Hvad är mot henne, verld! din Thalma, Catalani,
Din Gabrielli med, och alla Spalanzani!
När med Zemire i Chor man hörde Jeppes röst
Med Grolla, Broka, Fix, -- då fann mitt hjerta tröst
Mot alla lifvets qval, mot smärtor och mot plågor.
Och själen svingades melodiens vågor.
Upp till Serafers höjd, allena skapade
Att njuta sångens lön, bland himlens evige.
Och der skall ock en dag, i klara stjerneringar,
Min Grolla, Jeppe, Fix, på melodiens vingar,
Med Broka och Zemire, uti en lustig dans
Af solars klara sken hopfläta sig en krans.
Och efter deras namn man stjernorna skall nämna,
Och deras rykte så till efterverlden lemna,
Der de med evig glans ibland de hjeltar gå
Hvars bragder ryktet skref i himlavalfvets blå.

Mad. _Pleureuse_.

Du värdigt syster visst, och som din smärta ägnar.
Ja och ditt snilles kraft, och det oss alla fägnar.
Zemires förtjenster har, med skära penseldrag,
För verlden tecknar ut, med värde och behag.
Dock har du lemnat bort af dess fortjenster flera,
Och dem jag önskar nu att kunna här supplera.
Först nämna då jag bör dess silkesfina hår,
Jag har den känslan än, jag mins der som i går,
Då vid min sida hon låg som en silkesböna,
Så trind och len och mjuk, må himlen henne löna,
För hvarje ljuf sekund, för hvarje känslans tår,
Som hon kan locka fram, ehur den snart förgår.
Väl hyste hon ibland en större mängd af gäster,
Som, svarta till sin drägt, dock icke voro prester,
Det var dess enda fel -- hvar dödlig äger dem,
Är någon af oss fri, mig svaren, systrar, hvem?
Som sagt, -- dess enda fel, hon hyste dessa qvicka,
Som hoppa lätt i dans; som kittla och som sticka,
Men täckt hon log deråt, hon kyste dem med grace
Och smålog då åt mig; på läppen smög en frace,
Om hennes ömma bröst, om hennes ömma hjerta,
Som ingen dödlig vill tillfoga någon smärta.
Och när dess lätta vän sprang i en luftig tour,
Melodiskt vid mitt bröst hon sjöng: "_Brulant d'amour_".
Men af min känslas höjd, at smärtans grymma plågor,
Jag svindlar, mättas af, i sömnens vallmo vågor
Försänkes nu min själ, jag svimmar, ack jag dör,
Zemire, Zemire, mitt lif du allt! för dig jag dör!

        (Dånar. Blir clairvoyante och talar.)

    Hvad ser jag -- himlen öppnas! -- (paus)
    Hvar är jag? -- Uti grafven! -- (paus)
    Hvad skådar jag, o! smärta.
    O! min Zemire det är!
    O! klappa ömma hjerta
    Jag henne skådar der!
        (Med enthusiasm)
    Bland englar och andar
    I Abrahams sköte
    Min älskling jag skådar
    O! kom till mitt möte,
    Din röst mig bebådar,
    Bland himmel
    Och hvimmel, -- -- --
    Bland englar, Serafim,
    Bland andar, Cherubim,
    Och luftens hela skara
    Att jag der snart får vara!

[Lång paus. Hon kastar sig orolig fram och åter;
ger sorlande ljud och talar:]

    Men jag tror jag åter irrar,
    Är det ej Zemire som stirrar,
    Der ibland en smutsig hop?
    Är det ej en källargrop?
    Kan väl Abraham sin boning
    Der nu ha, och utan skoning
    Fängsla dig Zemire, min vän?
    Är det ej ert bländverk än?
    Nej Zemire, du ömma, goda,
    Liknar mera nu en groda,
    Sluten i en källarsval,
    Än den fordna glada, yra,
    Som blott kyssar kunde styra,
    Vid din dans i vänners tal.
    Hafva än de onda makter,
    Uti bergets mörka schakter,
    Fångslat in din sköna kropp?
    Skall du ömma här förkrossas,
    Fria anden ej förlossas
    Snart för dina vänners hopp?
    Men du fläktar sorgligt svansen,
    Ej du svänger bakfram dansen,
    Huru är det nu med dig?
    Måtte himlen det förlåta,
    Men jag tror jag börjar gråta!
    In i hjertat skär det mig!

        O ve! o ve! o ve!
        Der komma andar,
        Der komma spöken,
        I lågor, i röken,
        Med horn och bränder,
        Med jern och tänger,
        De knipa och nypa,
        Och slita och rifva,
        Och rycka och knycka,
        Den arma Zemire,
        Den usla Zemire! -- --
        I onda andar,
        I leda andar,
        Finge jag i Er,
        Kommer Ni hit,
        Ögon och oron
        Skulle jag klå
        Af eder alla.
        Med muschlappar fula
        Skulle Ni få
        Skamflate vandra! -- -- --
        O ve! o ve! o ve!
        O! jämmer, O! jämmer!
        De togo Zemire
        Och stoppade henne
        Uti en säck!

[Hon får starka convulsioner. Kroppen böjer sig i en båga, med hufvud
och fötter uppåt förenade. Detta sker med den hastighet, att hon kastas
i denna ställning emot taket, och förhänget faller.]



Andra Öppningen.


[Theatern föreställer ruinerna af ett gammalt Göthiskt tempel. Under
detsamma öppnar sig ett stort mörkt hvalf upplyst af en enda lampa i
taket. Tunga dimmor sväfva öfver dunklet, som brytes af täta blixtar
ifrån djupet. Längst i bakgrunden sitter, på en svart thron, en
hjeltestor, luftig varelse, genomskinlig, som ett tungt moln. Andar och
väsenden af alla slag och alla färger, små, stora, en-, två-, tre-, och
mångbenta, med ett och många hufvud, samt utan hufvud, sväva hvisslande
omkring. En ande inträder, och bär på en lång stång Zemire, som hänger
uppbunden vid bakfötterna.]

_Anden_.

Här är det olycksbarn, jag länge efterspanat.
Till synder och till last har naturen danat.
Men ödets blick är skarp, och skarpt dess hämdesvärd.
Nu förs hon till den lön, hon länge varit värd.

[Blixtar bryta ut från alla sidor, med häftiga knallar. Den stora anden
på sin thron skakar ett glödande eldsvärd. Zemire skälfver i alla
lemmar, och söker fåfängt att upplyfta sitt nedåt hängande hufvud. Hon
qvinkar ynkeligen; den stora anden tecnar med eldsvärdet. Zemire
nedsättes på golfvet och lossas.]

_Zemire_ [I vänlig ställning, med den hviftande svansen förut, nalkas
smitande den stora anden, och uttalar med darrande, men lissmande
gläffs:]

Ah! Monsieur diable, vous etes un grand Seigneur,
Vous etes un vaste genie, et le plus grand railleur.
Vous voulez mig un peu nu decontenensera,
Et dans une cour brillante min blygsamhet probera.
Je suis, je vous assure, une dame de qvalité,
Uppfostrad en bon ton, som Ni väl snart får se.
J'ai honte de me tout seule, så ibland männer finna,
Hvars les plus doux coups d'oeil, så kärligt på mig brinna.
Le rouge uppå min kind, är skymd af min cheveu,
Men blicka litet hit [lyfter på håren] vous le voyez un peu,
La peau douce comme soie, och foten lätt som vinden,
Jag dansar pas de deux, aussi charmante som hinden.

    [Dansar och gör sina vanliga bakvända hopp.]

_Den store Anden_.

Du är en äkta narr, uti din franska drägt,
Men språket passar braf, man har ej kunnat vräkt
Ett lämpligare språk åt detta ludna slägte.
Men denna ömma vän, som fordom dig uppväckte
Med kyssar, sockerbröd och grädda utan mått,
Hon är nu mer ej här, du får en annan lott.
I andar, sen er tjenst! I lären henne äta
Som hundar i gemen, hvar dag I bôren mäta,
Hur mycket uti hull hon har forkofrar sig,
Och derom straxt rapport I noga gifven mig.
För öfrigt öfvas hon att endast Franska språka,
Hon får ej Svenska mer uti sitt tal inbråka.
Dock stånde henne fritt, att skälla såsom förr,
Men Franska eller bjäbb nu blott tillåtas bör.

_Zemire_.

Får jag då sockerbröd, min mage att servera,
Ty grädda, confiture jag blott förmår goutera?

_En Ande_.

Hvad grädda, sockerbröd? Jo några torra läxor,
Och sura skorpor till, så matas alla häxor!

_Zemire_.

Vous etes un etourdi, Monsieur, vous etes nigaud,
Vous etes de conduite un impoli lourdaud!
Har man väl nånsin sett un gentilhomme traitera,
Une dame de nom, som Ni vill henne maltraitera?
A ma fois je suis une dame de qvalité,
Une nompareille! Mon Dieu! c'est une crudelité!
Förskaffa, mon ami, hit läcker confiture,
Jag lefver blott deraf, car telle est ma nature.

_Anden_.

Här blir en annan dans, än sofva, läppja grädda,
Och på en snöhvit arm sin aftonläger bädda!
Nu skall du lära få dig mores som en ann,
Spring nu allt hvad du vill, och hoppa hvad du kan.
Men lefva som sig bör, det vill jag här dig lära;
Du åt din mästare snart nog skall göra ära.
Se här har du ett ben, voulez vous?

_Zemire_.

                                    Monseigneur!
Vous me tuez, parbleu, vous me tuez de peur
Jag känner dödens köld deja ma vie angripa,
Jag hör la mort cruelle sin lia redan slipa.

_Anden_.

Ät eller stryk. Madame! Hur smakar det?

_Zemire_ [Tuggar och vrider käftarne i tusende bugter.]

                                        Mon Dieu?
Jag talar Svenska rent, blott jag ej nödgas dö!

_Anden_.

Nej Franska blott, Madame! -- Läs efter denna läxa:
"Jag tillstår att jag är en äkta pulverhäxa".

_Zemire_.

Je tillstår que je suis exact une pulverhäxa!

_Anden_.

"Jag lofvar -- -- -- -- --"

[Det höres ett buller utanför; allt råkar i oordning. -- Den Store
Anden springer upp af sin thron, griper till sitt svärd och alla andar
följa honom. Man hör vapengny, skri och buller af de kämpande. Skriket
tilltager, flera andar löpa fram och åter. En af dem hänger Zemire
såsom först på stången, för att bära bort henne. Nu instörta alla de
öfriga. Den store Anden gripes af en praktfullt klädd riddare, som
nedslår honom och ställer spätsen af sitt svärd emot hans hjerta.]

_Riddaren_.

Je suis de l'origine un Chevalier de France,
Heros tout comme il faut de meurs et elegance.
Je sais att vous har här une dame de qvalité,
Qvi vous, Barbare, traitez avec crudelité.
Men la galanterie, som de ma vie sacreras,
Kan ickc det fordra att damer maltraiteras.
Ditt lif är i mitt våld, je fais tour que je veux;
Jag svär par ma fois, jag svär, hör du, parbleu,
Att om du denna dame ej à l'instant förlossar,
Med spitsen af mitt svärd ditt hjerra jag förkrossar,
Mais ce ne suffit pas, j'exige de vous encore,
Puisque c'est mon office, från den jag aldrig går.
J'exige att ni galant åt denna damen skänker
Den le plus grand bonheur på den hon alltid tänker,
Och ger åt ses amies en liten souvenir,
Att de ej glömma bort sin ömma vän Zemire,
Hon skall ej så tout seule nu hädan återvandra,
Mais avec compagnie! som ingen dock kan klandra;
Hon skall en ung Zemire åt hvar sin vän snart ge,
Que faites vous, Monsieur? Det skall nödvändigt ske!

_Anden_.

Jag låfvar hvad ni vill.

_Riddaren_ [Med ärlighet till Zemire].

Madame vous etes libre!
Et mon honneur etait i hvarje minsta fiber.

    [Andarne lösa Zemire. Riddaren träder fram med mycken
    artighet och kyssar henne med grace på foten.]

A votre service Madame on offert toute ma vie,
Cette est la juste loi de toute Chevalerie!
Mon bras et mon epée, sacrées à l'innocence,
Decide le sort du monde par notre indulgence.
    [Till Anden]
Med prakt och all respekr, Ni henne återför!
    [Till Zemire]
Ah! le plus doux moment est de ma vie cette heure?

[Han stiger fram med mycken sirlighet och kysser Zemire på foten. Denna
täcker honom munnen; han kysser, kastar sig på knä för henne och kysser
åter hennes fot med yttersta häftighet. Derefter trycker han den med de
våldsammaste åtbörder till sitt hjerta och förhänget faller.]



Tredje Öppningen.


[Sorgkammaren. De sörjande systrarne hafva något hämtat sig, och sitta
nu vid ett arbetsbord stäldt nära likkistan. Morgonen ljusnar.
Vaxljusen äro släckta.]

Mad. _Pleureuse_ [Bär om halsen en medaillon, hvarpå bilden af Zemire
är målad.]

    [Ett ögönblicks tystnad. Arbete.]

Men äfven smärtans sår kan tiden hela!
Hon läka kan ett bröst der sorgen svider!
Med många olyckor mig ödet drabbat;
Jag saknar mor och far och slägt och vänner,
Dem alla ryckte döden från mitt bröst.
Jag dem har glömt, man glömmer dem ju lätt,
Då vid en älsklings hjerta man sig tröstar.
Och min Zemire, Du var min tröst i nöden.
    [Med en våldsam suck.]
Men äfven dig har ödet från mig ryckt!
Med ilsken afund såg det vred vår lycka,
Såg blomsterbandet som så nära knöt
Mitt lif vid ditt! Och afund bröstet svällde!
Nu ljunga hennes åskor mor ditt lif,
Och evigt skiljas vi på denna jord.
    [Med häftighet]
Barbar! du har ej älskat, har ej saknat!
Du känner icke hjertats helga längtan,
Du vet ej hur det för en älskling brinner.

    [Faller på knä i yttersta raseri,
    sträckande händerna mot himlen.]

Barbar, barbar, barbar, förstör mitt ömma hjerta
Gör slut uppå mitt lif, och döda denna smärta!
Gif åter min Zemire, gif henne mig igen,
Mitt lif derföre tag, det offras för min vän!
Gif blott etr ögonblick att till mitt hjerta trycka
Att kyssa stoftet än; -- mig unna denna lycka!
Låt vid dess sida mig bli lagd i samma graf,
O! unna det barbar! tag sedan hvad du gaf!

    [Kysser med häftighet medaillon.]

Mad. _Cheri-babiche_ [Söker att uppresa henne].

O! trösta dig du arma, qvalda hjerta,
Vi dela ju din sorg och dina plågor!
Kanske en högre makt ger henne åter,
Man hoppas allt, och tiden lindrar smärtan.
Du talte derom nyss, har du der glömt.

Mad. _Pleureuse_.

Jag känner detta väl, och erfor genast
Att en förändring med mig redan timat,
Jag kände ren en hvila i mitt hjerta,
Oväntadt lugn vid tanken på Zemire,
Men också derför blygdes jag, I Systrar,
Ty fyratjugu timmar blott förflöto
Sen hon, den ömma, rycktes ur min famn.
Jag trodde mig ännu dess minne skyldig,
En afskedstår, ett utbrott af min smärta,
Ty snart kanske den hel och hållen kalnar.
Det är närvaron som skall känslan lifva.
Förunderligt går det dock till i verlden,
Att glömma fader, moder, älskare,
Det går nu lätt, det har jag ofta funnit,
Men att Zemire, den ömma, ljufva slita
Utur sitt hjertfl, detta trodde jag
Ej kunna ske på Sekler; snart det händer.
Men ack, I Systrar, nu förstår jag saken,
Jag har ej henne glömt, jag henne har
Hos mig, och derför svallar icke hjertat,
Det njuter lugnt närvarons ögonblick.

    [Kyssar medaillonen med häftighet.]

Mad. _Caresseuse_.

Men låtom oss, att lindra våra hjertan,
Omtala hennes undransvärda dygder,
Ty en Zemire ej födes alla dar.
Hon sof så ofta vid mitt varma hjerta,
Och andades så stilla på min arm.

Mad. _Chat-amie_.

Hur nätt smög hon sig ej uti mitt sköte,
Och om hon srundom fick orena fötter,
Hon alltid med decence dem tvättade
I tvål och vatten, innan hon sig sökte
En platts uti min famn. -- O? Ack, Zemire!

Mad. _Pleureuse_.

Och med Pomada, med Eau de Cologne
Hon alla dagar hyggade sig sjelf,
Och en odeur, som från den finsta Fröken,
Kring henne spred en himla atmosfer.
Än natten, nattens -- O! de ljufva nätter!
Dem saknar jag dock alltid! Ho dem glömmer?
Och hvad naturen ej tilldelat mig,
Det gafs åt henne uti större mått,
En inre värma, skyddad af den fina,
Den silkesfina drägten. Ljufva drömmar,
Som blomsterenglar och Serafer flögo,
I blåa mantlar, kring vårt ljufva läger.

[Det höres en hastig åskknall. Systrarne springa förskräckta upp. Man
hör en stormande och glad musik, med pukor och trumpeter. På en gyllene
thron, prydd med flaggor och vimplar, buren af sväfvande andar, sitter
Zemire, med en blomsterkrans om hufvudet. Hennes utseende har blifvit
något förändradt, hon ser fetare ut. Under full musik nedsänkes
thronen, införes i rummet, Zemire nedstiger och andarne försvinna. Alla
Systrarne falla på knä af stum förtjusning.]

_Zemire_.

Bonjour, comment vous va? Jag varit litet borta.
Har ni här sockerbröd och grädda, eller torta?

Mad. _Pleureuse_ [Springer upp, slår sig för bröstet af glädje, faller
ånyo på knä för Zemire, kysser dess fötter, gråter, och häfva sig].

Kom himlar, kom verldar, kom störten er ner!
Här har jag Zemire, hvad önskas nu mer!
    [Afbrytes af glädjetårar och snyftande.]
O! öde, O! Gudar, hvad skänkten I mig!
De nådige Herrar förbarmade sig!
O! öde, du är dock det bästa på jorden,
Den bästa Herre vi hafva i Norden.
Zemire, Zemire -- -- --

    [Hon dånar. De andra märka ej det. Alla äro sysselsatta
    med Zemire, och frambära en hvar någon slags föda.]

Mad. _Cheri-babiche_.

Se här har du socker!

Mad. _Chat-amie_.

Här grädda, du ömma!

Mad. _Caresseuse_.

Här fikon! O kan du din olycka glömma?

Mad. _Cheri-babiche_.

Ät Socker!

Mad. _Chat-amie_.

Ät grädda!

Mad. _Caresseuse_.

Ät fikon, min vän!

_Zemire_ [Snusar på allt, utan alt äta.]

Förtrollningen tror jag är qvar i mig än.
Comment? Jag kan ej mer på sockerbröd goutera!
Helas! Jag kan ej mer af bakelser jouera.

Mad. _Pleureuse_ [Vaknar, missnöjd och ledsen.]

Ej ser man akt på mig, blott för den der Zemire;
Här dånar jag, och ej man detta varse blir.
Nå, nå Zemire är ny! Välkommen till mitt hjerta,
Att lindra mina qval, att lindra all min smärta!
Du har ej illa mått, du ser helt frodig ut.

_Zemire_.

Du får väl snart nog se, hvad deraf blir till slut,
Parbleu! det går ej ann, att ej åt verlden skänka
Une belle posterité, hvad man derom må tänka.
Honni oui mal y pense, det dock mitt valspråk blir,
Jag handlar såsom fri, sjelfständig är Zemire.

[Systrarne klappa händerna och hoppa jublande kring golfvet. Nu
inträder _Eko_, åtföljd af _Grolla, Jeppe, Broka, Fix och Jussa_. De
göra en djup reverentz för Zemire. Derefter ställer sig _Eko_ midt på
golfvet, och dess sällskap rangerar sig omkring honom. En af systrarne
sätter sig vid klaveret. En annan griper till en Cittra, de två andra
till Tambour de Basque och Triangel. Man spelar en allette; _Eko_ och
dess suite dansa med mycken konst och grace. Efter dansen skalla öfver
allt: Bravo, Bravo och _Lefve Zemire, Lefve Zemire!_ Hela sällskapets
handklappingar äro alldeles ursinniga, och fortfara äfven sedan rideaun
fallit].





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Hjertesår och Hjertebalsam, eller Den dygdiges Seger öfver Ödet och Döden - Romantiskt Gråtospel i Tre Öppningar" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.