Title: Räfskinnet - Berättelse från trettioåriga kriget
Author: Åberg, J. O. (John Olof)
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Räfskinnet - Berättelse från trettioåriga kriget" ***


RÄFSKINNET

Berättelse från trettioåriga kriget

Af

J. O. ÅBERG.



Stockholm,
F. & G. Beijer förlag,
1891.



1.


Ungefär en mil norr om staden Prag låg vid tiden för denna berättelse,
år 1648, en liten by vid namn Reinau. Nu för tiden finnes ej mera något
spår af densamma, och om man frågar traktens innebyggare om den plats,
der byn varit belägen, skall man till sin förvåning erhålla detta
betecknande svar:

"Reinau, hvad är det? Det namnet ha vi aldrig hört omtalas."
Så utplånar tiden med sin allt förstörande hand hvad som fordom varit.

Men vid tiden för denna berättelse, början af juli månad år 1648, stod
byn Reinau i sin blomstring. Den utgjordes då af ett halft dussin
gårdar större och mindre, ansenliga trädgårdar och der utanför
vidsträckta åkerfält, öfver hvilka krigets förhärjande fackla icke lyst
allt sedan den trettioåriga religionsfejdens begynnelse. De härjningar,
som derunder öfvergått byn Reinau, voro snart helade, och det lilla
samhället blomstrade inom kort upp igen.

Trettio år, eller nära nog en mansålder, voro förflutna sedan de
böhmiske protestanterne offentligt uppträdde mot katolikerne. Detta
skedde, såsom vi veta, på en sammankomst i Prag. Nämnde sammankomst
slutade på ett för de påfviske ödesdigert sätt, och följden deraf blef
den fejd, som under trettio år ödelade Tyskland.

Den äldste och rikaste borgaren i Reinau var Arnold Mayer. Då
religionskriget började var han trettiofem år gammal och hade således
vid tiden för denna skildring uppnått en ålder af sextiofem år.

Mycket hade han pröfvat under denna tid. Han hade följt hustru och tre
barn till grafven, och slutligen stod han ensam med sin fagra sondotter
Minnchen, nu tjugo år gammal.

Arnold Mayers välbyggda gård var belägen sydligast i byn och omgafs af
en lummig trädgård, hvars svalka i sommarhettan var den mest
välgörande.

Det var naturligt att Minnchen, som en gång ensam skulle få ärfva allt
hvad gubben Arnold egde, omgafs af friare, både högre och lägre, rika
och fattiga. Men hennes hjerta hade länge varit fritt från kärleken.
Hon önskade ingenting högre än att få vara hos farfadren och förljufva
hans sista dagar. Derför hade hon också under många år afslagit alla de
äktenskapsanbud hon erhållit.

Omkring en half mil öster om Reinau låg slottet Miltnitz, tillhörigt
den ansedda slägten Odowalsky. Äfven af denna borg finnes ej något
annat spår qvar än en liten stenhop. Folket i trakten vet dock att
berätta om, att det var just der, som förrädaren Ernst Odowalskys
praktfulla borg var belägen.

Denne Ernst Odowalsky var den siste af sin ätt. Vid den tid som här
åsyftas hade han ej uppnått mer än tjugufyra år, samt var ogift. Många
gånger hade han visserligen allvarligt tänkt på att skaffa sig en brud,
på det att ätten, som i Böhmen egde lysande anor, ej skulle gå ut med
honom, men alltid kom någonting emellan just i det afgörande
ögonblicket.

En af Ernst Odowalskys förfäder, den tappre Manfred, hade tagit så
verksam del i hussiternes religionskrig, att han blef ansedd värdig en
plats näst Griska, detta käcka folks nationalhjelte. Under långa tider
förde också Manfred Odowalsky sine skaror med ständig lycka emot de
påfviske. Slutligen föll han dock i ett bakhåll. Hans män stridde nära
nog en hel dag mot öfvermakten men blefvo till slut öfvermannade. Och
så stort var de katolskes hat mot den nya lärans anhängare, att de
aldrig gåfvo dem pardon, utan dödade dem hvar de kunde komma åt.

Så gick det äfven nu med Odowalskys män. Han sjelf blef också
misshandlad till döds, samt derefter utplundrad. Samma öde öfvergick
också slottet Miltnitz, som likväl skonades från brand i följd deraf
att de katolskes anförare hade godt hopp om att af kejsaren få det
vidlyftiga godset såsom skänk för sin bragd.

Detta var också nära att lyckas, men den stupade Odowalskys son
skyndade genast till Wien och försäkrade kejsaren om sin trohet och
lydnad. Derigenom fick han också behålla fädernegodset, men var allt
ifrån denna dag illa ansedd af böhmarne. Han vistades derför sin mesta
tid i hufvudstaden, der han lät uppfostra sina söner i den lära, mot
hvilken hans fader så redligen och tappert kämpat.

Utledsen på den stora donaustadens nöjen skyndade Ernst Odowalsky,
knappt tjugu år gammal, ut till Miltnitz, hvilket han lät inreda med
furstlig prakt. Ingen enda vecka gick förbi utan gästabud och
jagtpartier. Det pågående kriget tycktes icke det ringaste bekymra
borgherren och hans efter förströelser jägtande umgängesvänner.

Men då kom en dag ett bud, som berättade att den tappre svenske
fältherren Hans Kristoffer Königsmark var i antågande mot Prag med en
krigsduglig protestantisk här.

Arnold Mayer var ensam hemma när detta budskap nådde hans öron.

Länge hade den gamle mannen invaggat sig i den föreställningen, att
friden för alltid skulle trifvas i den lilla byn. Desto mera
öfverraskad blef han för den skull af den ledsamma tidningen.

Det var en bonde från den närbelägna byn som förde detta ovälkomna
budskap med sig. Till honom sade Arnold:

"Väl gläder det mig, såsom en trogen protestant, att befriarne närma
sig våra trakter, men herre Gud hvilket elände ska' det inte bli när
kriget flyttas hit."

Budbäraren skakade också sorgset på hufvudet då han svarade:

"Du har rätt, Arnold. Himlen bevare oss allesammans för krigets
gräsliga olyckor."

Då Minnchen som för tillfället var borta, kom hem och fick höra omtalas
ryktet om svenskarnes ankomst, sade hon till Arnold Mayers stora
förvåning:

"Jag tycker ej som du, farfar. Mig gläder det att befriarne ändteligen
komma hit."

Arnold Mayer gick ett par steg tillbaka och betraktade sondottern med
högst besynnerliga blickar.

"Hvad är det du säger, flicka", utbrast han och tog sig om skägget. "Är
du väl från vettet eftersom du önskar att kriget förflyttas till denna
fredliga bygd?"

"Nej, farfar, nog har jag mitt sunda förstånd i behåll. Orsaken hvarför
jag önskar att svenskarne måtte komma hit, är att jag då måtte kunna
bli qvitt den efterhängsne borgherren på Miltnitz."

"Hvad för slag! Hvad är det du säger!" utropade Arnold Mayer under det
färgen på hans friska anlete bleknade. "Har han återigen förföljt dig?"

"Ja, farfar. Just nu på hemvägen blef han mig varse i samma ögonblick
som jag skyndade in i skogen. Han hade två af sine tjenare med sig.
Desse satte efter mig, men som jag bättre känner till skogen lyckades
jag att smyga mig undan. Men det är ingen säkerhet att vi ej få besök
af honom i dag."

Denna Minnchens spådom slog likväl ej in. Både hon och farfadren fingo
sofva lugnt. Men vid solens uppgång var den unga flickan också klädd.

"Hvarthän?" sporde Arnold Mayer förundrad och reste sig upp häftigt.

"Du vet, farfar, att det är moster Annchens födelsedag i morgon, och
jag ville så gerna skänka henne några blommor. Det är det enda jag kan
gifva henne", fortfor den vackra flickan och blickade sig vemodigt
omkring. "Du vet också, farfar, att den stränge Odowalsky förbjudit
hvem som helst af Miltnitz underlydande att taga sä mycket som en ros
från den vackra trädgården. Gamla moster är ju också förtjust i
blommor, och det skulle glädja henne om jag..."

"Bara du kan akta dig så att inte Ernst Odowalsky får syn på dig",
afbröt Arnold Mayer.

"Var lugn, farfar. Om det kniper kan jag ju gömma mig hos moster
Annchen."

"Nå, så gå då i Guds namn, och lyckan vare med dig, mitt barn", sade
den gamle vemodigt.



2.


På ömsom banade, ömsom obanade skogs- och bergvägar tågade Königsmark
in i Böhmen. Den styrka han förde befälet öfver, var visserligen icke
särdeles stor, men såsom en motvigt bestod den af idel bepröfvade
krigare, hvilka under många år trotsat de största faror.

För att göra tåget så mycket lättare hade Königsmark delat sin här i
tre större afdelningar. Desse utsände också hvar för sig flere mindre
kårer för att noga rekognoscera terrängen.

För en af dessa ströfvande skaror, bestående af femtio handfaste
ryttare, var den unge knappt tjugutreårige ryttmästaren Fredrik
Dahlspets, anförare. Den unge ryttmästaren var en manligt vacker karl
med äkta nordiska drag. Redan som mycket ung hade fadren, som var
rytteriöfverste, satt in honom vid sin trupp, och vid Lützen, der
öfverste Dahlspets föll, vann sonen kornettgraden. Derefter hade han
utmärkt sig i hvarje drabbning, men, mest såsom kunskapare. Efter den
lysande seger som Torstensson vann vid Breitenfeld 1642, blef Fredrik
Dahlspets inför fronten af de ryttare han med vanlig tapperhet fört mot
Piccolominis skaror, utnämnd till ryttmästare.

Den unge krigaren var icke vid särdeles godt lynne i de ögonblick vi nu
göra hans bekantskap. Ofta mulnade hans blickar, och de af små
mustacher prydda läpparne mumlade långa meningar.

Hvad var orsaken till denna dysterhet? Hade någon svartögd böhmisk
flicka röfvat bort hans hjerta?

Sedan han en stund ridit för sig sjelf framför truppen, lystet spejande
åt alla sidor lik en ung örn, vände han sig slutligen mot de
efterföljande ryttarleden och ropade med hög stämma:

"Korporal Styf!"

I blinken red den kallade fram. Korporalen Nisse Styf var den styfvaste
karlen vid hela truppen och hade äfven deraf erhållit sitt betecknande
namn. Det syntes också på Nisses breda skuldror och höghvälfda tröst,
att en mer än vanlig mensklig styrka bodde i denna jettekropp. Likasom
Gustaf II Adolph var korporalen så stor, att han behöfde ovanligt
starka hästar.

Då korporal Styf hann fram till ryttmästarens sida utbrast han:

"Gud bevare ryttmästaren; hvad är det nu fråga om igen?"

Det var med en viss frispråkighet som dessa ord yttrades och det utan
att den unge befälhafvaren fann sig på något sätt förnärmad.

Ända sedan det ofvan nämnda slaget vid Breitenfeld, der Nisse Styf med
vanlig käckhet brutit in i de kejserliges led och räddat den redan
kullslagne och tillfångatagne Fredrik Dahlspets, hade han ett slags
privilegium på att få säga nästan hvad han ville.

Ryttmästaren ansåg också den femtioårige korporalen mera som en
faderlig vän än som en vanlig underordnad och tog för den skull ofta
råd af honom, isynnerhet när det gällde kinkiga saker.

"Hvad är det fråga om", utbrast han derför otåligt. "Begriper du inte
det?"

"Nej, så sannt jag lefver, jag det gör", svarade Nisse Styf och
betraktade lugnt sin förman. "Men", utropade han ifrigare, "akta sig
för den der branten. Rid inte för nära."

Korporalen hann knappt sluta sin varning, då ryttmästarens eldige
springare skyggade till för en i en bergsnich stående madonnabild, mera
lik ett spöke än den heliga jungfrun, och kastade sig häftigt åt sidan,
hvarvid hans bakben kommo ut på yttersta kanten af den platå, nedanför'
hvilken en strid bergbäck, uppsvälld efter det sednaste våldsamma
regnet, vällde fram sina böljor. Nisse Styf högg i blinken det skrämda
djuret i tygeln och drog det medelst sin ofantliga styrka ifrån det
farliga grannskapet.

"Det är andra gången du räddar mitt lif", utbrast Fredrik Dahlspets och
blickade ned mot bäcken. "Visserligen skulle vi kunnat komma temligen
helskinnnade från sjelfva fallet, men...".

"Jaså, tror han det", afbröt Nisse Styf och mätte omsorgsfullt med
blickarne afståndet ned till bäcken.

"Nå nå, låt vara att det gått så, men hur tror han att han redt sig med
den starka strömmen der borta."

"Illa kanske", svarade ryttmästaren tvekande.

"Jo jo, det slår allt in, det", menade Nisse Styf. Utan att fortsätta
sitt tal red han rakt fram till den spöklika madonnabilden, bröt den
lös och slungade den med kraftig arm ned i bäcken under det han
utropade:

"Det var inte underligt att hästen blef rädd för dig. Nu ska' du
åtminstone inte bringa flere på fall, det är säkert."

"Det var väl inte så rätt gjordt", inföll ryttmästaren under det en
mörk skugga drog öfver hans manliga anlete.

"Åh", inföll korporal Styf rättframt, "det är ingen synd att göra de
påfviske hundarne ondt."

Fredrik Dahlspets var icke nu hågad att byta meningar med den käcke
korporalen. Han befallde för den skull, att marschen skulle fortsättas.
Längs eländiga bergvägar, utför branta sluttningar och leende dalar
tågade den lilla truppen oafbrutet framåt, allt under det den bibehöll
säker förbindelse med den efteråt kommande hufvudstyrkan.

På det ställe, der den förut omnämnde bergsbäcken utvidgade sig till en
liten sjö, gjorde ryttmästaren halt för att vattna hästarne och låta
folket njuta en timmes hvila.

Landskapet, som omgaf de protestantiske krigarne, var storartadt. Invid
deras fötter grönskade leende ängar och mjuka saftiga björkskogar,
mellan och genom hvilka den lilla bäcken, som der och hvar växte ut
till större bredd än vanligt, slingrade sig i djerfva krökningar; i
norr, öster och vester de höga böhmiska bergskedjorne och slutligen i
söder en landssträcka der flere byar aftecknade sig vid horizonten.

"Men, hvad är det för ett slott, som höjer sina tinnar längst bort?"
sporde ryttmästaren mera sig sjelf än de honom omgifvande karlarne.

"Det kanske är en stad", inföll korporal Styf hastigt.

"Ja, då är det måhända Prag", menade en annan gråskäggig krigsbuss
tvärsäkert.

"Den frågan blir snart lätt besvarad", invände en af underofficerarne
och pekade åt det håll, der hästarne stodo bundne.

Ett par ryttare syntes der, ledande en böhmisk landtman emellan sig.
När de varseblefvo Fredrik Dahlspets styrde de genast sina steg fram
till honom.

"Här", sade den äldste ryttaren och knuffade fram den gensträfvige
landtmannen, "här får ryttmästaren en god fångst såsom vi tro."

"Hvar ha' ni funnit den karlen?" sporde Fredrik Dahlspets och
betraktade skarpt böhmaren, som endast till en tid kunde möta hans
blickar.

Den äldste ryttaren tog nu till ordet sålunda:

"Vi påträffade honom här borta i skogen under det han smög omkring som
en katt och bespejade vår styrka. Detta funno vi naturligtvis
besynnerligt och antastade derför honom. När han såg sig upptäckt ville
han genast fly undan, men vi hade snabbare ben än han och lyckades
slutligen att efter en häftig jagt gripa honom. Han är bestämdt en
spion."

När fången hörde dessa sista ord öppnade han munnen för att tala, men
tystnade genast vid en vink af ryttmästaren.

"Gjorde han motstånd när han greps", sporde derefter Fredrik Dahlspets.

"Ja, han sparkade och slog omkring sig alldeles förtvifladt och svor
långa eder på att han ej var annat än en fattig bonde, som gått ut för
att söka efter sina förlupna kreatur. Det var efter dem han gick och
koxade i buskarne, sa' han."

"Nå, jag ska' snart leta ut om han far med osanning eller ej", utbrast
ryttmästaren strängt.

Detta tilltal gjorde böhmaren nästan utom sig. Oförsigtigt nog sprang
han baklänges några steg under det han vid himmelens alla gudar
bedyrade att han talade sanning. Och då han icke hade ögon i nacken att
se med, så märkte han icke heller att han kom under några lågt hängande
trädgrenar. När han ändteligen kom underfund med sitt farliga granskap
ville han skynda derifrån, men, o ve! En af grenarne hade fattat tag i
hans långa hår, eller rättare sagdt, detta hade under de häftiga
rörelser mannen gjorde, snärjt sig omkring grenen. Böhmaren, som för
sent märkte detta, sprang ånyo åt sidan, och hvilken förändring visade
sig ej nu för de med rätta förbluffade ryttarne!

Der hängde det långa mörka håret på grenen, och derunder sken som en
fullmåne en rakad munkhjessa. Fåfängt vore att söka beskrifva den arme
syndarens förlägenhet och vrede. Han stod der bokstafligen såsom den
mest sannskyldige bild af snopenheten.

"Aha, det var mig en kostlig bonde, som låtit raka sig alldeles som en
munk", utbrast ryttmästaren under det hans folk skrattande nyfiket
samlade sig omkring honom för att se på den plötsliga förvandlingen.
"Som jag antager att det finnes ännu mera sevärdt hos den hedersmannen,
så kan du, korporal Styf, som alltid haft ett godt öga till munkar,
gerna roa dig med att se efter om inte munkdrägten också döljer sig
under bondkläderne."

Detta lät icke den käcke korporalen säga sig två gånger. Med en lust
och glädje, som tydligt afspeglade sig i hans ärliga anlete började han
att trots munkens ifriga protester afkläda honom det ena plagget efter
det andra, och slutligen stod der lifslefvande en vördig pater, utsatt
för ryttarnes skämtsamma anspelningar.

"Se så", utbrast Fredrik Dahlspets när förvandlingen från bonde till
munk blef fullbordad, "nu torde ni, vördige och fromme fader,
sanningsenligt besvara mina frågor, annars", fortfor han hotande, "blir
ni behandlad såsom spion, och ni vet tvifvelsutan hur man behandlar
sådant folk."

"Tala", ljöd det från munkens läppar som en sakta hviskning.

"Först och främst, hvad heter ni?"

"Clemens."

"Hvilken orden tillhör ni?"

"Augustinerorden."

"Hvar är ert kloster beläget?"

Munken dröjde en stund med svaret. Detta gaf Fredrik Dahlspets
anledning att upprepa frågan i skarpare ton:

"I Prag", svarade ändteligen pater Clemens fastän motvilligt.

"Finnes det mycket krigsfolk i staden?"

"Nej, men folket är beväpnadt."

Detta svar gaf ryttmästaren åtskilligt att fundera på en stund. Derpå
sporde han ånyo:

"Hur långt är det härifrån och fram till staden?"

Det syntes i första ögonblicken på munkens utseende, att han ämnade
vilseleda frågaren, men då han nogare betraktade såväl honom som hans
ryttare, ansåg han det vara bäst att hålla sig till sanningen. Han sade
för den skull:

"Omkring två mil."


"Är det säkert?"

"Ja, vid den heliga jungfrun! Jag ljuger ej!"

"Nåväl", utbrast ryttmästaren, "så ska' ni, vördige fader, få det
ärofulla uppdraget att visa oss vägen dit. Jag hoppas att er lön i
himmelen blir lika stor för det!"

Fredrik Dahlspets' ton var så gäckande att pater Clemens nära nog låtit
sin vrede bryta ut mot "kättaren". Han sansade sig dock lyckligtvis
genast och tog på sig en slö och likgiltig mine.

"Men, hör på, fromme pater", sporde ryttmästaren åter, "hvad är det för
ett slott, som skymtar fram derborta?"

Och vid dessa ord pekade han på de förut omnämnde höga tinnarne.

"Slottet Miltnitz."

"Hvem eger det?"

"Kättaren Ernst Odowalsky."

"Ah, således en vän till oss", utbrast Fredrik Dahlspets. "Då ska' vi
göra honom ett besök för att hvila oss en smula."

Sedan ryttmästaren derefter affärdat en underofficer och två ryttare
till den efterjagande Königsmark för att påskynda hans marsch, bröt han
sjelf upp från sitt lägerställe och styrde kosan rakt på slottet
Miltnitz.

Mellan honom och korporal Nisse Styf red pater Clemens, jemt och
ständigt ett föremål för den käcke korporalens oaflåtliga
uppmärksamhet.



3.


Det var redan tidigt på morgonen, då Minnchen efter en häftig vandring
anlände till Miltnitz. För att ej bli sedd af någon slottstjenare smög
hon sig längs den häck, som bildade trädgårdens baksida, och lyckades
äfven att oantastad komma fram till den gamla enkan Annchens bostad.

Annchen var ännu ej uppstigen när Minnchen bultade först på dörren och
sedan på det lilla fönstret. Förskräckt for den gamla upp i tanke att
det kunde vara tjufvar som hemsökte hennes fattiga bostad.

Men hon kände genast igen systerdotterns röst, klädde sig skyndsamt och
öppnade derefter fönstret i det hon ropade:

"Hvad i Herrans namn står på eftersom du är här så tidigt? Har någon
olycka händt gamle Arnold?"

"Nej, men se här", svarade Minnchen och räckte fram en praktfull bukett
af rosor; "den får du på din födelsedag, gamla moster."

"Ja, du är då ett för rart barn", utbrast den gamla och mottog med sina
darrande händer de rosor, som den unga flickan räckte henne genom
fönstret. "Din like finnes ej! Måtte Guds rika välsignelse städse följa
dig. Men här står jag och pratar och mottager din kärkomna gåfva genom
fönstret liksom om det ej skulle finnas en dörr på min fattiga stuga.
Se så, barn, stig nu in, så få vi språkas vid en stund. Det var länge
sedan vi råkades."

Med dessa ord stultade gamla Annchen åstad bort till dörren. En bom
drogs ifrån innanför, och snart stod Arnold Mayers fagra sondotter,
blossande röd efter den häftiga gången, inne i den lilla stugan, der
visserligen allt tydde på fattigdom, men der hvarje föremål, äfven det
minsta och obetydligaste, bar vittne om snygghet och renhet.

Minnchen dröjde qvar ända till middagen. Nog ville gumman att hon
skulle stanna ännu längre, men detta kunde ej gå för sig, emedan gamle
Arnold med oro väntade på sin sondotters hemkomst.

"Nå", sade Minnchen då hon stod färdig att taga afsked, "hur är det med
borgherren nu för tiden?"

"Hvarför spörjer du så", inföll mor Annchen och betraktade forskande
systerdottern.

"Intet för någonting annat än att jag hört att han lär vara riktigt
svår mot sine underhafvande."

"Ja, det kan du allt lita på. Han är svår med besked, han! Ingenting är
honom nu mera till lags. Men", fortfor den gamla och drog en smula på
talet, "han skulle nog inte vara så elak, om inte slottsfogden satte i
honom alla dumheterne."

"Jaså, rödhåringen Fuchs."

"Ja, just han. Vi kalla honom också för räfskinnet, och detta namn gör
han skäl för. Jag har länge märkt, att han inte är att lita på, och det
är då ingen rödhårig person. Vet du, Minnchen, jag tror att han i
hemlighet är påfvisk."

"Såå, men det kan man väl inte säga om borgherren som jag tror?"

"Nej då! Han är nog en renhårig protestant, det kan jag nästan svära
på, men ser du, han är alltför svag och godtrogen och anser att Fuchs
är hans verklige trotjenare. Gud gifve att han inte snart finge ångra
det förtroende han sätter till räfskinnet."

Minnchen besvarade ej dessa ord. Skyndsamt tog hon afsked och
aflägsnade sig samma väg som hon kommit. Det lugn, som tidigt på
morgonen varit rådande vid de kojor, förbi hvilka hon då passerat,
fanns nu icke mera. En larmande, nyfiken och uppskrämd menniskohop hade
nu församlat sig der.

Skyddad af de täta buskarne smög sig Minnchen närmare. Från den plats
hon innehade kunde hon ogeneradt se hvad som försiggick längre ned.

Från ett af de minsta husen höllo Odowalskys tjenare på att bära ut de
få och torftiga möbler, som funnos der inne. Framför dörren stod en
likblek, medelålders qvinna och vid hennes sida tre minderåriga barn,
alla gråtande och ropande efter bröd. Ur den stackars modrens ögon rann
icke en enda tår. Det korpsvarta håret fladdrade vildt kring hennes
nakna och magra skuldror.

Icke många steg derifrån stod en undersätsig karl, och Minnchen
igenkände i honom genast slottsfogden Fuchs, också benämnd räfskinnet.
I ena handen svängde han en piska med tre snärtar, i den andra höll han
en spänd pistol. Uttrycket i hans råa ansigte var så grymt att till och
med Minnchen, som ju ej hade med honom att göra, kände sig beklämd om
hjertat.

"Nå, skynda på och vräk ut den late gubbkanaljen!" skrek slottsfogden
och höjde hotande både piskan och pistolen. "Hur länge ska' jag vänta
på att mina befallningar åtlydas! Jag har annat att göra än att stå här
hela dagen! Fort ut med honom!"

Qvinnan med det fladdrande håret och den nästan ursinniga elden i sina
ögon vände sig nu till den grymme med dessa ord:

"Men ni kan väl unna honom att dö derinne! Han har ju inte många timmar
qvar!"

"Nej, nej!" skrek slottsfogden och stampade häftigt i marken. "Ingen
nåd!"

Efter dessa ord närmade han sig den arma modren, i hvilkens lappade
klädning de små barnen snyftande höllo sig fast, och sade med hånfull
ton, men så lågt, att ingen af slottstjenarne kunde höra det:

"Har du glömt den ed, som jag svor när du för sex år sedan gifte dig
med den der", och med dessa ord pekade han på den döende man, som i
detsamma bars ut. "Jag svor då att hämnas det förakt, som du skänkte
mig, och jag har hållit ord. Ingenting gladde mig så mycket som när din
eländige man blef sjuk och ej kunde fullgöra sitt arbete, ty då hade
jag genast en anledning att..."

"Tig, usling", röt i detsamma den arma modren till och höjde sina båda
knotiga händer, magra af svält, mot slottsfogden. "Jag skulle kunna
rifva din djefvulska själ i småbitar om jag..."

Hon fullbordade icke meningen utan störtade fram till den bristfälliga
säng, i hvilken hennes döende make låg, föll på knä bredvid den och
gömde sitt ansigte vid den döendes bröst.

Minnchen hade från sitt gömställe med afsky och ångest bevittnat
slottsfogdens uppträdande. Hon vågade icke längre stanna qvar, hvadan
hon med beklämdt hjerta begaf sig på hemvägen.

Hunnen ungefär halfväges till hemmet stannade hon plötsligt då hon icke
långt ifrån sig hörde klangen af ett jägarhorn. Många sekunder gingo ej
till ända, förrän signalen besvarades något längre bort.

"Hvad kan det vara", tänkte Minnchen för sig sjelf och stannade
darrande bredvid en lummig buske. "Ska' jag nu råka ut för just den,
som jag vill undvika?"

Den unga flickan hann nätt och jemt att tänka sin mening till slut då
ett argt gläfsande i det samma kom henne att rycka till. Hon ville
skynda undan, men såg just i samma ögonblick hur en stor kolsvart hund
rusade på henne.

Ett anskri undslapp hennes läppar. Hunden var henne på endast några
stegs afstånd, då en kraftig och befallande stämma utropade: "Nero!"

Hunden stannade och visade morrande tänderne åt den af ångest darrande
Minnchen.

Prasslet i buskarne tilltog mer och mer, och snart stod en ung välväxt
man framför den unga flickan. Den darrning, som skakat hennes kropp vid
åsynen af Nero, försvann ej heller nu då hon stod öga mot öga med
dennes herre, Ernst Odowalsky.

"Du här, mitt vackra barn", utbrast den unge mannen och betraktade
Minnchen med glödande blickar. "Hur kommer det till?"

Den unga flickan teg några sekunder, men slutligen sade hon:

"Jag kommer från min moster, gamla Annchen vid Miltnitz."

"Och så vågar du ensam begifva dig in i tjocka skogen utan att frukta
dess faror?"

"Gud är min beskyddare", svarade den unga flickan med säker röst och
såg allvarligt på Ernst Odowalsky.

Det nära nog spotska leende, som förut spelat kring den unge ädlingens
läppar, försvann med ens vid Minnchens ord. Han, som aldrig förut kännt
någon förlägenhet inför en qvinna, han gjorde det nu. Det var den
naturliga oskulden och fromheten i Minnchens svar som gjorde Odowalsky
brydd och stum för några minuter.

Han lyckades dock snart kufva denna för honom så obehagliga känsla. Det
fordna spotska leendet kring läpparne kom åter tillbaka då han svarade:

"Det är visserligen ibland en stor tröst att tro sig ha Gud till
beskyddare, men det finns mången, som fåfängt litar derpå."

Minnchen betraktade några ögonblick den unge mannen lika allvarsamt som
tillförne. Derpå sade hon:

"Den, som i djupet af sitt hjerta förtröstar på Gud, behöfver ej trösta
förgäfves."

"Hvem har sagt dig det, flicka?"

"Farfar."

Ernst Odowalsky försjönk en stund i djupa betraktelser. Slutligen
ryckte han sig lös ifrån dem och sade:

"Hör på Minnchen, jag har en angelägen sak att tala med dig om och..."

"Hvad kan det vara", afbröt den unga flickan verkligt förvånad.

"Det ska' du nog få höra. Sist då vi träffades, och det är ju ej länge
sedan, flydde du ifrån mig. Nu _måste_ du höra mig."

Den unga flickan tog ovilkorligen ett par steg tillbaka när hon såg
Odowalskys flammande blickar.

"Stilla! Ej ett steg längre", utbrast denne då han märkte Minnchens
afsigt att aflägsna sig. "Om du ännu skulle kunna gömma dig för mig
såsom du gjorde förra gången, ska' likväl Nero söka reda på dig, och
jag försäkrar att det andra mötet er emellan blir mindre behagligt för
dig."

Bäfvande stannade den unga flickan. Hennes rädda blickar fastades på
Nero, som tycktes väl förstå sin herres ord och visade tänderne mot
henne.

"Hvad vill ni då, herre", sporde Minnchen med så stadig röst hon kunde
antaga.

"Minnchen", sade Ernst Odowalsky och fattade den motsträfviga flickans
hand, "du vet ej att jag älskat dig länge."

Den unga flickan gjorde en häftig rörelse för att slita sig lös, men
ett argt gläfsande från Nero kom henne att ändra tankar.

"Ja", fortfor Odowalsky, "jag har länge älskat dig och vill göra
dig..."

"Men, tänk blott på hur fattig och obemärkt jag är", afbröt den unga
flickan.

"Hvad bryr jag mig om att du är fattig när jag älskar dig öfver allt."

Sådana glödande ord hade Minnchen aldrig förut hört. Det nästan
svindlade för hennes ögon.

"För Guds skull, låt mig gå", bad hon med bevekande röst. "Farfar
väntar och är orolig för min skull."

"Åh, låt du honom vänta. Det går ingen nöd på honom", svarade Odowalsky
och fasthöll envist den unga flickans händer.

"Nej, nej, låt mig gå!"

"Du får ej gå. Du måste höra mig. Jag släpper dig ej förr än du hört
mig till slut och sagt ditt ja."

Och vid dessa ord kramade han så hårdt den unga flickans händer, att
hon nära nog gifvit till ett anskri.

"Hör mig nu, Minnchen", fortfor Ernst Odowalsky lugnare. "Ända från det
du var ett litet barn har jag fästat mig vid dig. De sköna qvinnor, som
finnas i Wien och i hofvets salar, ha ej kunnat utöfva något inflytande
på mig. Min håg har alltid stått hit ut till den enkla och sköna
landtflickan. Ja", fortfor han ännu mera passioneradt, "jag har svurit
inför mig sjelf och Gud, att endast du ska' bli borgfru på Miltnitz,
och en Odowalsky håller sin ed, äfven om han stupar dervid. Der har du
min förklaring. Går du frivilligt in på mitt förslag, nåväl då ska'
vårt bröllop genast stå, -- men om du ej gör detta, så... så..."

Han fullbordade ej meningen, utan betraktade i stället den unga flickan
med hotande blickar.

"Så... så", eftersade Minnchen bäfvande.

"Så ska' jag tvinga dig att gå in på mina önskningar. Hör du det! _Jag
ska tvinga dig_", slutade han med tonvigt på hvarje ord.

Den unga flickan var i den dödligaste ångest. Hvad förmådde hennes
svaga krafter mot den starke mannens! Och äfven om det lyckades henne
att undfly honom, hur skulle hon kunna undkomma den väl dresserade
Neros tänder?

Kallsvetten rann utefter hennes panna, och hon kände hur benen svigtade
under henne.

Då Ernst Odowalsky såg Minnchens ångest började han erfara liksom en
känsla af medlidsamhet. Viss på att Nero nog skulle vakta den unga
flickan, gick han några hvarf omkring den öppna plats, på hvilken han
befann sig. Skulle han låta den unga flickan gå oantastad och invänta
ett gynnsammare tillfälle? Nej, ett sådant skulle aldrig gifvas, det
anade honom.

Efter en stund vände han sig åter till Minnchen med dessa ord:

"Säg nu fort hvad du beslutar."

I dessa ögonblick fick den unga flickan en hastig ingifvelse.

"Låt mig få några dagars betänketid", bad hon med bevekande stämma.

Ernst Odowalsky gick ånyo ett par hvarf kring den lilla platsen. Då han
derefter stannade framför Minnchen, sade han och betraktade henne
forskande:

"Hvarför vill du ha betänketid?"

"För att spörja farfar."

"Hvad ska' det tjena till! Jag tycker han borde vara glad öfver att
hans sondotter blir borgfru på Miltnitz. Du får ej någon betänketid.
_Nu_ måste jag ha svaret."

"Jag kan ej svara nu", klagade Minnchen.

"Håller du väl någon annan kär?"

"Nej."

"Nå, då inser jag ej hvarför du inte kan svara mig just nu. Jag har
föresatt mig att du ska' göra det, och hvad en Odowalsky föresatt sig,
det utför han."

"Gode Gud, beskydda mig", suckade den unga flickan för sig sjelf under
det hon småningom drog sig närmare ett i närheten befintligt tätt snår.

Ernst Odowalsky märkte dock genast denna hennes rörelse och störtade
fram. Men snabbt som blixten kastade sig Minnchen åt sidan och störtade
inåt skogen.

Odowalsky kunde ej följa henne emedan han i första häpenheten ej såg åt
hvilket håll hon begaf sig. I stället hördes en gäll hvissling från
hans läppar.

Knappt hade Nero förnummit den, förrän han med ett ilsket skall rusade
efter den stackars flyende Minnchen.

Hon hade några alnars försprång och uppbjöd hela sin förmåga att
hinna fram till närmaste träd för att klättra upp i det samma.

Minnchen var också nära att lyckas, men just som hon skulle gripa tag
om trädstammen var Nero henne i hälarne. Med hela sin tyngd kastade han
sig öfver den värnlösa flickan och slog henne till marken.

Ett hjertslitande anskri, och den stackars flickan svimmade.

På endast några alnars afstånd stod Ernst Odowalsky och såg med
hånleende blickar på gruppen framför sig. Det syntes tydligt på hans
utseende, att han var obeslutsam hur han skulle göra.

Nero hade huggit sina skarpa tänder in i Minnchens klädning, och att
döma af hans rörelser beredde han sig på att angripa en fastare del af
den unga flickans kropp.

Just då han morrande reste sig upp för att verkställa detta beslut,
hördes ett skott omedelbart i närheten. Nero gaf till ett jemmerligt
tjutande och rullade sig i krampaktiga ryckningar på marken.

Allt detta hade tillgått så hastigt att Ernst Odowalsky knappt hann
tänka en enda redig tanke. När han ändteligen kom till besinning och
störtade fram till den döende Nero möttes han på halfva vägen af
Fredrik Dahlspets.

"Tillbaka", ropade svensken och höll fram den icke afskjutna pistolen.

Ernst Odowalsky tog ett par steg tillbaka och såg sig omkring med
förvirrade blickar.

"Ni är nu min fånge", utbrast ryttmästaren och höjde slagsvärdet. "Allt
motstånd är fåfängt."

Ernst Odowalsky insåg också genast att så var förhållandet, ty inom
några minuter var han omgifven af de svenske ryttarne.

"Herr officer", utbrast han derför, i det han räckte handen åt Fredrik
Dahlspets, samt sade sitt namn, "jag är lika god protestant som ni
och..."

"Men hvarför detta uppträde?" afbröt ryttmästaren strängt och pekade på
Minnchen och den bredvid henne liggande döde hunden. "Hvarför? Kan ni
förklara det?"


Minnchen reste sig upp i detsamma och kastade förvirrade blickar
omkring sig. Då hon varseblef de svenske ryttarne klarnade hennes
blickar. Så fort hennes krafter det tillät reste hon sig upp. Hon ville
tala, men en blick ur Odowalskys ögon gjorde att hon teg. Det låg
någonting på samma gång hotande och bedjande deri, att Minnchen ej kom
sig före att yttra ett enda ord om hvad som passerat.

Efter en kort rast aftågade ryttmästaren, följd af Ernst Odowalsky, som
först erhållit tillåtelsen att gräfva ned Nero, till Miltnitz. Minnchen
återvände så hastigt hon kunde till sitt hem.



4.


Vid svenskarnes ankomst till slottet Miltnitz blef der ett lif och
en rörelse, som ej på många årtionden herrskat der. Ryttarne
inqvarterades i sidobyggnaderne. Fredrik Dahlspets erbjöds och mottog
ett rum i sjelfva slottet, så beläget att han derifrån kunde ha utsigt
öfver den rymliga gården och de spår af vallar, som här och der funnos
i behåll. Miltnitz hade nemligen förut varit ganska starkt befästadt,
men under de fordna krigen råkat ut för åtskilliga belägringar och då
blifvit ganska illa medfaret.

Då ryttmästaren under färden till slottet blef fulkomligt öfvertygad om
att Ernst Odowalsky var icke blott protestant utan äfven varmt
tillgifven svenskarnes sak, ansågs han naturligtvis ej mera såsom en
fånge. Han förde också den svenske befälhafvaren med den största
artighet in i slottet. Det var också han, som sjelfmant anvisade
ryttarne deras platser och gaf äfven sjelf befallning om att deras
hästar skulle förses med rikligt foder.

Väl grämde det honom icke så litet, att Minnchen undsluppit honom genom
den svenske ryttmästarens ankomst, men han hade nog styrka att dölja
dessa sina känslor.

Fredrik Dahlspets var, oaktadt han egde en tapper och pröfvad skara,
ändock en smula orolig för sin ställning. Königsmark var ännu ett godt
stycke aflägsen från Miltnitz, och nog skulle det kunna hända att
borgens besättning innan dess blefve anfallen.

De andre ströfkårer, som voro utsände från hufvudstyrkan, hade
allesammans tagit andra vägar. Visserligen skulle en händelse kunna
foga så, att någon af dem komme i närheten af Odowalskys egendom, men
detta var naturligtvis ingenting att med säkerhet lita på.

Den svenske ryttmästaren vidtog för den skull de anstalter han ansåg
bäst förenliga med sin besättnings trygghet. Ernst Odowalsky såg dessa
förberedelser med icke ogina ögon, ty derigenom blef också han mera
skyddad.

En dag sade han då han kom ut till ryttmästaren, der denne öfvervakade
sine ryttares arbeten med en till hälften färdig jordvall:

"Tror ni då att vi ska' bli anfallne här?"

"Kan inte så noga veta", inföll ryttmästaren fundersamt. "I alla
händelser är det alltid klokast att vara beredd i förväg."

"Det har ni rätt i, men om en större styrka skulle komma hit, så
vore..."

"En större styrka", afbröt Fredrik Dahlspets och betraktade
slottsegaren skarpt. "Hur kommer ni på dessa tankar?"

Ernst Odowalsky fann genast att han sagt en dumhet, som lätt kunde
tydas till hans nackdel. Han sade derför i det han räckte den svenske
krigaren sin hand:

"Ni misstror mig, det ser jag på edra blickar, men jag försäkrar er
heligt, att ni ej har den ringaste anledning dertill. Ni _måste_ tro
mig så mycket heldre då jag berättar eder, att kejsar Ferdinand och jag
länge stått i spändt förhållande till hvarandra."

"Hur så", utbrast ryttmästaren och betraktade slottsherren med nyfikna
blickar.

"Det är en enskild sak mellan kejsaren och mig", svarade Ernst
Odowalsky undvikande, "och jag försäkrar er att den alls ingenting har
att inverka på er ställning här. Men en annan sak oroar mig."

"Och det skulle vara?" sporde Fredrik Dahlspets, något snopen öfver att
han ej fått sin nyfikenhet tillfredställd.

"Kom", utbrast Odowalsky och lade sin arm i den svenske krigarens. "Vi
gå en smula åt sidan, ty om edra ryttare få höra något af hvad jag har
att berätta eder, ska' det tilläfventyrs menligt inverka på deras
hållning."

"Nu gör ni mig riktigt nyfiken", menade ryttmästaren under det han lät
sig ledas från platsen.

"Jo", svarade Odowalsky när de väl kommit utom hörhåll för de arbetande
ryttarne, "förhållandet är det att fältmarskalken Gallas varit synlig
här i trakten."

"Gallas här", utbrast Fredrik Dahlspets och hoppade till. "Det är ej
möjligt!"

"Jo, jag har det från säker källa."

"Från hvilken då?"

"Min slottsfogde Fuchs känner Gallas till utseendet. För några dagar
sedan råkade han ut för de kejserlige och blef fångad. Men då han
bedyrade sig vara en rättrogen katolik blef han genast frigifven. Medan
han ännu var qvar i de påfviskes led kom Gallas ridande förbi. Fuchs
hade all möjlig möda att kunna beherska sig, men lyckligtvis gaf ingen
af knektarne akt på honom, annars hade han varit olycklig."

Ryttmästaren svarade icke genast på Odowalskys ord. Han hade lösgjort
sig från dennes arm och vandrade nu med stora steg fram och åter.
Slutligen sporde han:

"Hur långt härifrån var det som er slottsfogde träffade på de
kejserlige?"

"Tre mil i söder härifrån vid byn Radnitz."

Ånyo försjönk ryttmästaren i sina djupa tankar. Plötsligt utropade han:

"Ah, det är nog inte så farligt! Jag är säker på att Gallas äfven nu
ska' göra skäl för det namn, som Torstenssons folk gifvit honom!"

"Hvad är det för ett namn?" sporde Odowalsky förvånad och nyfiken.

"Härförderfvaren."

"Härförderfvaren!" utropade slottsegaren lifligt. "Hvarför har han fått
detta besynnerliga namn?"

"Ja, ni må väl säga att det är besynnerligt", inföll ryttmästaren
skrattande. "Jag ska' tala om för er orsaken dertill. Har ni någonsin
hört att Gallas vunnit en enda fördel?"

"Nej. Han har tvertom endast haft idel motgångar."

"Inte nog dermed", inföll ryttmästaren muntert. "Den här, som han haft
under sitt befäl, har nästan alltid gått under på ett eller annat sätt.
Jag försäkrar er, att det ej blef större glädje i svenska lägret än då
underrättelsen kom att Gallas fått befälet emot oss. Ja, jag vågar
påstå att glädjen öfver en seger ej kunde vara större och mera allmän.
Hvar och en af oss visste då, att om vi ej förderfvade den kejserliga
hären skulle dess egen befälhafvare göra det. Och denna förmodan slog
aldrig fel. Der har ni fått veta orsaken hvarför Gallas erhållit namnet
härförderfvaren.".

"Ett ganska betecknande namn", utbrast Odowalsky, "och jag måste
tillstå att det ligger djup sanning i det."

"Nå, deraf kan ni förstå att jag ej kände mig just så mycket orolig då
ni berättade att han varit synlig här i trakten. Dessutom hyser jag den
förhoppningen att Königsmark snart skall hinna fram."

"Ja, det vore en särdeles stor lycka för mig", tänkte Odowalsky. "Min
ställning börjar verkligen att bli allt mer och mer brydsam."

Slottsegaren och ryttmästaren skiljdes derefter åt. Den först nämnde
styrde kosan upp till sina rum, den sednare deremot återvände till de
arbetande ryttarne.

       *       *       *       *       *

Aftonen hade inbrutit. Såsom vanligtvis i de södra länderna var äfven
denna natt mörk. En kylande vind svepte omkring slottet och svängde
våldsamt omkring flöjlarne på tornen. Det gnisslande läte, som uppkom
häraf, bidrog till att i ej ringa mån öka det hemska i den mörka
stormnatten.

Midnattstimmen hade nyss ingått då en i vid kappa väl insvept karl
sakta och med smygande steg kom från en af de gångar, som förde ned
till de underjordiska hvalfven.

Mannen i kappan var ej ensam. Bakom honom följde en annan, som
oupphörligt varnade den förut gående, att iakttaga den största möjliga
försigtighet.

"Ty", sade han med undertryckt stämma, "ingen kan veta om ej svensken
är vaken, och ni vet, fromme fader, att han förbjudit oss att släppa ut
er."

Ett grymtande läte, som skulle föreställa ett svar blef frukten af den
efteråt kommandes varningar.

De smygande gestalterne hade snart hunnit ut ur gången. Då stannade
mannen i kappan.

"Nu hittar jag ej längre", sade han. "Nu är det din tur att ledsaga
mig, min son. Men helst ville jag att du förde mig till bakporten, så
att jag kunde..."

"För himmelens skull var bara tyst", uppfordrade den andre och lade
temligen häftigt sin ena hand på talarens läppar. "Jag vet att sjelfva
väggarne hafva öron och att... men kom nu! Det är ej tid att vänta
längre, _Han_ väntar på oss med den största otålighet."

Efter dessa ord framtog talaren en liten blindlykta som han ända
hittills hållit gömd under sina kläder. Det svaga skenet var
tillräckligt att vägleda dem genom de återstående irrgångarne.

"Här är det", sade slutligen mannen med lyktan och stannade framför en
låg dörr. "Håll lyktan medan jag söker rätt på nyckeln."

Detta var snart gjordt. Den lilla dörren öppnades ljudlöst och slöt sig
äfven på samma sätt efter de båda vandrarne.

De hade knappt hunnit försvinna, då ett annat sken dök upp icke långt
ifrån dörren och en jettelik krigargestalt smög sig fram till densamma.
Vid skenet igenkänna vi korporalen Nisse Styf.

"Aha", mumlade denne för sig sjelf och synade noga dörren, "det är allt
något sattyg i görningen här, eller med andra ord ugglor i mossen. Jag
anade det eftersom jag kände mig så orolig. Men, jag ska' nog ta' reda
på det, jag. Nog måste de väl komma samma väg tillbaka. Tro ni inte att
jag kände igen er, edra kanaljer? Jo jo men, Nisse Styf är ännu inte
skumögd, det kan ni slå er i backen på. Om jag skulle varsko
ryttmästaren", fortfor han efter några minuters begrundande. "Nej, det
tjenar ingenting till att löpa i förväg. Jag vill behålla hemligheten
för mig sjelf."

Med dessa ord började han att lysa omkring i gången efter ett
gömställe. Länge var detta sökande förgäfves, och den käcke korporalen
var just besluten att uppgifva allt hopp då han plötsligt till sin
stora glädje upptäckte en nich lagom stor att dölja honom. Den låg icke
heller långt ifrån den lilla dörren, genom hvilken de båda vandrarne
försvunnit.

"Det der gömstället duger", mumlade Styf för sig sjelf och gnuggade
förnöjd händerne. "Nu ä' ni då fast, edra kanaljer!"

Derefter satte han lyktan i nichen, och undersökte på det
omsorgsfullaste sina vapen. När han sett att dessa voro i tillbörlig
ordning stack han lyktan innanför kappan på det att dess sken icke
skulle röja honom i förväg, samt tog derefter plats i sitt gömställe.

Sömnen började snart infinna sig, men den käcke korporalen kämpade
manhaftigt mot denna fiende.



5.


Innanför det lilla rum, i hvilket de båda vandrarne först inkommo,
fanns ett större. Utan att säga ett enda ord stötte mannen med lyktan
upp dörren till detta inre rum, sköt först in sin följeslagare och gick
derefter också in.

De hade knappt hunnit inkomma då Ernst Odowalsky kom emot dem.

"Af med kappan", sade han med en viss häftighet till mannen, som bar
den. "Här behöfves ingen förklädnad."

Mannen lät kappan falla, och vi igenkänna nu augustinermunken Clemens.

Hans följeslagare var slottsfogden Fuchs, räfskinnet kallad. När Fuchs
gjorde miner af att gå, sade Odowalsky:

"Stanna qvar, du. Jag har lika mycket att säga dig som denne munk."

Sedan alla tre intagit sina platser fortfor Odowalsky i det han vände
sig till pater Clemens:

"Nå, hvad tycker ni om vistelsen under slottet?"

Pater Clemens gjorde en ful grimace.

"Jaja", inföll Odowalsky skrattande, "jag förmodar att den inte är så
riktigt angenäm, men som ni vet att det ej är genom min tillskyndelse
som ni kommit dit, så har ni ingenting att förebrå mig. Jag sjelf är
långt ifrån säker på mitt eget slott. Den svenske ryttmästaren är en
barsk karl, och skulle han komma på mig med något snedsprång, så finge
allt jag göra er sällskap. Men, det var ej för att tala härom som jag
låtit hemta upp er, pater Clemens, utan om något helt annat."

"Du känner kanske i ditt samvete en oro öfver att du ej ingått i den
katolska kyrkans sköte? Är det ej så, min son?" utbrast pater Clemens
och himlade med ögonen.

Ett spotskt leende spelade vid denna fråga kring Odowalskys läppar.

"Nej fromme fader", sade han derpå, "jag måste uppriktigt bekänna att
det ej är denna oro, som marterar mig."

"Men, den kan nog infinna sig", inföll pater Clemens, som redan
smickrade sig med att kunna rycka en så rik man från de hatade
kättarleden.

"Ja, _då_ är det tids nog att tala om den saken", invände Odowalsky.
"Nu har jag en annan, som är vigtigare för mitt hjerta."

Munken och slottsfogden gåfvo hvarandra en förstulen blick. Odowalsky
märkte den ej utan fortfor:

"Det är en qvinna, en af de skönaste jag någonsin träffat, som
förorsakar mig en gräslig oro både natt och dag."

"Men", inföll pater Clemens och lade nu bort det förtroliga och
beskyddande "min son", då han märkte att det ej nu var frågan om en
öfvergång till den papistiska läran, "då ni är så rik och mäktig bör
det väl ej bli särdeles svårt för er att vinna hennes hand."

"Det är nästan omöjligt", svarade Ernst Odowalsky under det en tung
suck höjde hans bröst.

"Omöjligt! Är hon då rikare än ni, eller står hon i börd så högt öfver
er, att detta lägger hinder i vägen? Eller kanske att det är religionen
som uppreser hindret. Den saken är då lätt hjelpt om jag bara..."

"Nej, intet af allt detta", afbröt Odowalsky. "Hon är protestantiska af
själ och hjerta. Hennes börd är ringa och hennes rikedom ingen."

Då Ernst Odowalsky yttrade dessa ord öfverfölls plötsligt slottsfogden
af en våldsam hosta, så att han måste luta sig ned i stolen. Odowalsky
märkte för den skull hvarken den glödande rodnad, som uppsprang på
räfskinnets kinder eller hans konvulsiviskt sammanbitna läppar.

"Nå, då är det väl ingen konst att bemäktiga sig henne", inföll pater
Clemens under det ett besynnerligt leende spelade kring hans mungipor.

"Nå, säg mig då hur jag ska' göra för att få henne i mitt våld",
utbrast Ernst Odowalsky. "Ett godt råd i denna sak är mycket värdt, och
den, som gifver mig det, han ska' ej bli obelönt."

Pater Clemens funderade en stund. Derpå sade han under det det förra
besynnerliga leendet ånyo spelade kring hans läppar:

"Man tager henne helt enkelt med våld om hon ej godvilligt vill följa
med."

"Lättare sagdt än gjordt", menade Odowalsky.

"Hvarför det?"

"Ni glömmer, högt ärade pater, att svenskarne äro här!"

"Det glömmer jag visst inte, men hvad ha' de med den saken att göra?"

"De skola beskydda henne."

"Bah", utbrast pater Clemens föraktligt, "tror ni ej att de ha annat
att göra än att beskydda vackra flickor!"

"Men, hon ska' anropa deras beskydd, och då kan ej ryttmästaren vägra
att lemna det", svarade borgherren. Han var också nära att berätta om
uppträdet i skogen, men hejdade sig lyckligtvis.

Pater Clemens betraktade honom en stund med blickar i hvilka det
tydligaste hån afspeglade sig. Till slut sade han:

"Det är väl ej sagdt att hon ska' få tillfälle att anropa om det der
beskyddet!"

Ernst Odowalsky ryckte till.

"Hvad är det ni säger, pater Clemens", utbrast han och kramade munkens
hand. "Skulle ni kunna..."

"Tyst, tyst. Var för den heliga jungfruns skull försigtig", afbröt
augustinermunken. "Väggarne kunna höra oss."

"Var lugn, vördige fader", svarade Ernst Odowalsky under det ett
gäckande leende spelade kring hans läppar. "Slottet Miltnitz är ej
bygdt på samma sätt som edra kloster, der man genom väggarne har långa
rör, som sätta en i stånd till att höra hvad som talas i andra rum. Här
äro vi så säkre för lyssnare som om vi skulle befinna oss på hundra
mils afstånd från dem."

"Godt", sade munken efter en stunds begrundande, "jag går in på att
skaffa er flickan, men endast på _ett_ oeftergifligt vilkor."

I dessa ögonblick tilltog räfskinnets hosta med förnyad styrka igen.

"Säg genast edert vilkor, och om det är utförbart går jag genast in
derpå."

"Ja visst är det utförbart, annars hade jag väl ej framställt det",
svarade munken lifligt. "Att ni utverkar friheten åt mig."

Ernst Odowalsky funderade en stund. Derpå sade han:

"Detta är helt enkelt omöjligt."

"Och hvarför det?" sporde pater Clemens nedstämd.

"Derför att ryttmästaren anser er för en spion och har beslutit att
förvara er till dess den svenske öfverbefälhafvaren kommer hit."

Slottsfogden hade ända hittills ej blandat sig i talet. Medan hans
husbonde och pater Clemens utbytte sina tankar hade räfskinnet
utfunderat sin egen plan. Han sade för den skull:

"Men, det är ju ej omöjligt att han kan fly undan."

Vid detta svar rusade Ernst Odowalsky upp med glädjen tydligt afspeglad
i sina anletsdrag.

"Hvem har ingifvit dig denna präktiga tanke", utbrast han raskt.

"Åh, herre, man kallar mig ju räfskinnet", svarade slottsfogden och
skrattade. "Och jag ska' nog försöka att göra skäl för det namnet",
fortfor han ännu skrattande.

"Ja, gör du det, då ska' du få en större belöning än du anar. Du vet ju
hvem jag menar?"

"Ja, herre... fördömda hosta, som ibland ansätter mig på det här
sättet... det är ju Arnold Mayers vackra sondotter... nej nu tror jag
rakt att jag qväfs. Uh, puh... gif mig en dryck vatten!"

"Det är ju svårt att ha en sådan der hosta", inföll pater Clemens till
sitt yttre temligen likgiltig. "Jag brukar också ibland lida deraf men
inte så svårt som er slottsfogde."

Hostan gaf slutligen med sig, och då fortfor Ernst Odowalsky enträget:

"Men det du gör, det måste du göra snart, kom ihåg det, Fuchs."

"Var lugn, herre. Redan i morgon natt ska' hon vara hos er på
Miltnitz."

"Nej, för himlens skull, för henne ej hit. Nog finnes det aflägsna byar
dit man kan..."

"Nu har jag det", afbröt pater Clemens och knäppte med fingrarne. "Nu
har jag det!"

"Ni vill väl inte föra henne till ett kloster heller", utbrast
Odowalsky och ryggade tillbaka.

"Nej, derpå kan ni vara säker. Långt inne i skogen, söder om slottet,
har jag upptäckt en liten koja, bebodd af en vedhuggare och hans
hustru. För guld ska' de nog taga emot flickan. Var bara lugn", fortfor
munken under det han lutade sig ned mot golfvet och upptog ett litet
papper, "jag svarar för att det ska' gå bra."

Utan att yttra ett ord gick Ernst Odowalsky fram till ett litet invid
sängen stående rikt inlagdt skrin, tog derifrån en rulle dukater och
lade den i munkens hand.

"Se der", sade han, "det räcker nog en god stund."

"Åh, det är mer än tillräckligt", svarade slottsfogden och betraktade
girigt dukatrullen.

"Den, som du kommer att få om du uträttar ärendet till min belåtenhet,
blir dubbelt så stor", utbrast Ernst Odowalsky, vänd till slottsfogden.
"Men nu är det på tiden att ni, pater Clemens, återvänder till edert
fängelse. Det skulle bli ett obehagligt streck i vår räkning om det
upptäcktes att ni lemnat det samma."

Då slottsfogden och munken ville aflägsna sig samma väg som de kommit,
hejdades de af Odowalsky.

"Gå genom lönngången", sade han och räckte slottsfogden en nyckel. "Du
hittar vägen. Det anar mig att de svenske knektarne smyga omkring ute i
gångarne, och då vore allt förloradt."

Då morgonsolen lyste in genom de små korridorfönstren, föllo hennes
strålar på korporal Styfs i sömnen nickande hufvud. Den gamle knekten
hade förgäfves kämpat mot denne farlige fiende.

Arg och rasande sprang han upp.

"Tänk om någon af posterne sett mig", utbrast han för sig sjelf. "Jo,
det skulle vara vackert! Jag blir då till ett åtlöje för alla!"

Korporal Styf hade icke oroat sig utan skäl. En af ryttarne hade i
daggryningen varseblifvit den gamle knekten der han satt och nickade.
Historien kom snart ut bland manskapet, och alla undrade storligen hvad
Styf hade att göra i nichen. Äfven Fredrik Dahlspets fick snart kunskap
derom och frågade korporalen om ryktet var sant.

"Ja", svarade Nisse Styf, ty han kunde aldrig säga en osanning.

"Det var en besynnerlig sofplats", inföll ryttmästaren skrattande. "Jag
gissar också att den var mindre beqväm."

För att med ens göra slut på det löje, som skulle förfölja honom kanske
en längre tid, omtalade derpå korporalen orsaken till sitt vistande i
nichen.

Ryttmästaren hörde uppmärksamt på den gamles berättelse. När den var
slut sporde han:

"Kände du igen vandringsmannen?"

"Ja, nog tyckte jag att det var slottsfogden och den fängslade munken."

"Det ska' vi snart öfvertyga oss om", svarade Fredrik Dahlspets. Derpå
befallde han korporalen att följa sig och skyndade ned till
augustinermunkens fängelse.

"Nå", sade han då han återvände från fängelset, "ser du nu att din syn
bedragit dig. Munken är ju qvar."

"Ja, det var det besynnerligaste jag varit med om", inföll Styf och
gned sig i pannan. "Det var kanske bara satans funder alltsammans."

Ryttmästaren föresatte sig likväl att så fort som möjligt spörja
Odowalsky om denna sak. När han träffade slottsherren gjorde han det
också, men erhöll detta lugnt afgifna svar:

"Den gamle korporalen har drömt, det är säkert. Hur skulle munken kunna
lemna sitt fängelse då vi ha' nycklarne både till dörren och till
jernbommen."

Öfvertygad om att Nisse Styf sett i syne lemnade Fredrik Dahlspets
Odowalskys rum.

       *       *       *       *       *

Då slottsfogden och augustinermunken kommo ut från den smala lönngång,
som från andra sidan ledde ned till fängelsehålarne, stannade den först
nämnde och sade:

"Vördige fader, vi ha ej ännu så brådtom. Jag skulle vilja tala några
ord med er om det tillätes."

"Gerna", svarade munken, "men här är väl inte rätta platsen."

"Nej, men här", inföll räfskinnet och stötte upp en liten sidodörr. En
kall och fuktig atmosfer slog emot de båda männen. Fuchs framtog genast
sin blindlykta och gjorde tecken åt fader Clemens att stiga in.

Men när denne tvekade sade slottsfogden med öfvertygande stämma:

"Det är alls inte farligt der inne fastän der är kallt och otrefligt.
Vi behöfva ej heller vistas der så länge."

"Gå du förut, min son", uppmanade pater Clemens. "Jag kommer straxt
efter."

Slottsfogden steg in och placerade den lilla lyktan, hvars sken nätt
och jemt kunde upplysa rummet, på ett vid främre väggen stående bord.
Sedan munken derefter också inkommit stängde Fuchs varsamt dörren och
gaf pater Clemens ett tecken att taga plats, på stenbänken vid bordet.

"Ni må tro", sade han derefter, "att detta rum har sin intressanta
historia."

"Jaså", svarade augustinermunken kort och godt.

Utan att låtsa om detta korta och föga uppmuntrande svar fortsatte
slottsfogden:

"En af min nuvarande husbondes förfäder, hvilken känner jag dock icke,
var en mäkta lärd herre, som stod i stor gunst hos kejsaren. Han
önskade dock helst att vara ensam och drog sig för den skull undan hit
ned i detta rum, der han både sof och studerade. Derjemte befallde han
alla sine tjenare att säga att han var bortrest då någon kom och sökte
honom. Och det förunderligaste är att tjenarne trodde det."

"Hur så", menade pater Clemens nyfiken.

"Jo, den besynnerlige kärren gick tillväga på så sätt att han verkligen
reste i öppen vagn ifrån slottet. Utkommen, i skogen lemnade han den
och återvände i hemlighet till slottet genom en lönngång, som leder
hit, och genom hvilken det också ska' lyckas oss att fly undan. Hans
ende förtrogne voro kusken och den gamle trotjenaren. De buro derefter
genom samma lönngång, som vi nyligen kommit, mat och dryck till honom
och detta ibland under flere veckors tid."

"Det var en besynnerlig gubbe", utbrast pater Clemens, "men inte ser
jag till någon lönngång ut i det fria."

"Jaså, inte! Se nu då", utbrast räfskinnet och tryckte på en knapp i
väggen.

Genast vände sig ett par släthuggna stenar ljudlöst inåt, och mynningen
af en kolmörk gång blef synlig.

"Är den lång?" sporde pater Clemens eftersinnande.

"Ah nej, knappt mer än tio alnar."

"Godt. Då ska' det nog inte bli svårt att tillryggalägga den, tror jag.
Men säg mig hur du fått reda på historien och gången."

"Genom den gamle trotjenaren, som lefde till dess han blef något öfver
hundra år gammal. På sin dödsbädd omtalade han allt för mig och min
nuvarande husbonde."

"Än kusken då? Är du säker på att ej också han omtalat förhållandet, så
att flere veta det?"

"Ja, fullkomligt säker. Den sista veckan som gamle Odowalsky lefde blef
kusken sjuk och dog tre dagar före sin husbonde."

"Nå, då ska' jag således vara fri i morgon natt", utbrast pater Clemens
och gnuggade förnöjd händerne. "Må himmelens förbannelse träffa de..."

Han stannade förlägen midt i talet då han kom att tänka på att han
framför sig hade en af dem, öfver hvilkas hufvud han ämnade utslunga
sin förbannelse.

Men huru förvånad blef han icke då han hörde slottsfogden infalla:

"De protestantiske kättarne menar ni, fromme fader. Ja, måtte de bli
förbannade i evighet. Ni ser på mig som om ni trodde att jag skämtar
med hvad jag säger. Nej, ni ska' veta, fromme fader, att jag i
hemlighet är tillgifven den katolska läran."

Munken hoppade ordentligt till då han utbrast:

"Nå, himmelen vare låfvad att jag ändteligen träffat på _en_ hederlig
menniska i detta ulfvabo. Hur länge har du varit katolik, min son?"

"Ända sedan min födsel, fromme fader, och nu är jag fyratiotre år och
några månader. Men omständigheter, hvilka jag nu ej har tid att omtala,
ha gjort att jag varit tvungen att taga tjenst hos kättarne. Det har
dock alltid lyckats mig att föra dem bakom ljuset, så att de ingen enda
dag anat att jag hycklat och nu har..."

"Gud välsigne dig, min son", afbröt pater Clemens salvelsefullt och
lade sina händer på räfskinnets hufvud. "Du har gjort en Gudi behaglig
gerning och får nog en gång lönen derför. Men, är det nu inte tid att
återvända till fängelset innan de svenske hundarne upptäcka
förhållandet?"

"Genast, fromme fader", svarade slottsfogden, "men först ett par ord om
ni tillåter."

"Tala, min son."

"Nå, mottag då en bekännelse. Den flicka, som min husbonde vill att vi
gemensamt ska' röfva bort, har jag också ett godt öga till. Ja, jag
älskar henne ända till ursinne", fortfor han och stampade i golfvet.
"Ska' jag nu nödgas se henne i min husbondes armar, då blir jag galen."

"Var lugn, min son", inföll pater Clemens under det hans mörka ögon
glimmade en sällsam eld. "Din husbonde är vår trosfiende, och mot
dylika är det vår pligt att göra så mycket ondt vi kunna. Jag gifver
dig härmed absolution för hvad du ärnar begå mot honom."

Ett glädjerop var nära att undslippa räfskinnets läppar.

"Nå, då ska' hon allt raka din näsa förbi", utbrast slottsfogden och
knöt händerne våldsamt. "Men hvart ska' vi föra henne? Till den gamle
vedhuggaren, såsom vi nämnde?"

"Det går inte an efter hvad som nu passerat", svarade pater Clemens.
"Odowalsky ska' då lätt finna henne der, och detta går ju ej in i din
plan, min son?"

"Nej, för den heliga jungfruns skull, inte dit! Inte dit!" ropade
slottsfogden och slog afvärjande framför sig med händerne.

"Nå då föra vi henne till Prag. Der ska' det inte bli svårt att dölja
henne."

"Jag har ingen enda bekant der", svarade räfskinnet. "Jo, låt se! Jag
har verkligen en bekant der, men nu är olyckan den, att jag alls inte
vet hvar han bor."

"Åh, den saken reder sig nog", inföll pater Clemens. "Men nu har jag
verkligen ingen tid mer att att vänta. Vid midnatt i morgon således."

"Ja."

De båda männen fortsatte derefter vägen ännu djupare ned till munkens
fängelse. Med ängsliga blickar undersökte slottsfogden derefter golfvet
både inom och utanför det lilla rummet för att se om spår efter
besökande voro synliga.

"Nej", utbrast han slutligen med förnöjelse, "ingen har varit här under
vår frånvaro."

"Godt, då kunna vi vara lugna", sade augustinermunken i det en djup
suck af lättnad undslapp hans bröst.

Några minuter derefter satt han ånyo inlåst i sitt fängelse. Räfskinnet
hade lagt för jernbommen och omsorgsfullt låst till med de nycklar, som
han fått af Odowalsky, ty denne hade för längesedan låtit en vid tiden
för denna berättelse afliden smed förfärdiga dubbla exemplar till alla
dörrar i slottet.

Då slottsfogden skyndade samma väg till Odowalskys rum som han kommit
derifrån gnuggade han förnöjd händerne under det han tänkte för sig
sjelf:

"Ändteligen står jag vid mina önskningars mål. Ah, Minnchen! Länge har
du gäckat mig, men snart ska' du hvila i mina armar! Men", fortfor han
i sin tankegång efter några minuters eftersinnande, "hvad ska' vi göra
med gamle Arnold Mayer om han sätter sig till motvärn? Bah, för den
saken blir det alltid någon råd!"

Sedan han öfverlemnat sin rapport till Odowalsky skyndade han ned till
sin bostad för att vidtaga de mått och steg, som voro af nöden i och
för flykten. Dertill hörde i främsta rummet vapen. Slottsfogden hade en
ganska stor samling deraf och var äfven väl förfaren i att handtera
dem.



6.


Då Minnchen hemkom rusade hon hufvudstupa in i stugan liksom hade hon
ännu varit förföljd af Odowalskys ilskne hund.

"Store Gud så du ser ut, mitt barn", utropade Arnold Mayer och sprang
upp från stolen. "Hvad har händt?"

"Oh, om ni visste i hvilken dödlig ångest jag varit", svarade den unga
flickan och sjönk till hälften medvetslös ned på soffan.

Arnold hemtade genast vatten och badade dermed Minnchens tinningar.
Inom kort återkom den unga flickan till fullkomligt medvetande igen.
Hon reste sig upp, for några ögonblick med händerne öfver pannan och
sade derefter:

"Ja, farfar; aldrig förut har jag varit i en mera dödlig ångest och i
en större fara. Det hade lätt kunnat hända att du aldrig mera hade fått
återse mig."

Och vid dessa ord slog hon sina armar kring farfadrens hals, och en
ström af tårar lättade hennes bröst.

"Men, så tala då, kära barn", uppmanade Arnold Mayer. "Du vet inte hur
orolig du gör mig."

Sedan Minnchen ännu några ögonblick hemtat sig omtalade hon sitt möte
med Odowalsky, hvad han sagt henne och slutet på deras samtal.

"En sådan skurk", utropade Arnold Mayer gnisslande med tänderne. "Om
jag hade honom här, skulle jag mala sönder honom till gryn."

"Ja, det var ett förfärligt ögonblick då Nero låg öfver mig", svarade
den unga flickan. "Jag trodde bestämdt att min sista stund var kommen."

"Och husbonden gjorde ej miner af att locka hunden till sig?"

"Nej! Han betraktade mig i stället med så vilda och hånfulla blickar,
att jag... ja, jag kan ej säga hvad jag kände i dessa förfärliga
ögonblick."

"Stackars min lilla flicka", sade Arnold Mayer och lade den ännu
darrande sondottrens täcka hufvud vid sitt bröst, samt smekte hennes
kinder och lockar. "Men du ser nu att det är sant hvad jag alltid
sagt."

"Hvad då, farfar?" sporde Minnchen och blickade den gamle
förtroendefullt i ögonen.

"Att Gud alltid håller sin allmaktshand beskyddande öfver dem, som
städse vandra rätta vägar. Sanna du mina ord! Du ska' få se, att
Odowalsky slutligen får den lön han förtjenat."

"Ja, det vore ej mer än rätt", inföll Minnchen. "Dock skulle jag önska
den rödhårige Fuchs ett ännu värre straff."

"Hur så mitt barn?"

Sedan Minnchen derefter omtalat den hjertslitande scen hon varit vittne
till vid Miltnitz, sade gamle Arnold Mayer:

"Var lugn mitt barn. Straffet är nog inte långt borta äfven för honom."

Farfar och sondotter sutto derefter en stund tillsammans under tystnad.
Slutligen sade den förstnämnde:

"Men det var ju för innerligt väl att svenskarne kommo dig till hjelp.
Såg du hvem det var som befriade dig?"

"Ja, en ung och vacker karl efter hvad jag kunde se", inföll Minnchen
under det en fin rodnad sprang upp på hennes kinder.

"Ja, sådant se ni fruntimmer aldra först på", skämtade gamle Arnold.

"Men då jag fått ögon att se med", inföll den unga flickan ännu mera
brydd af farfadrens skämt, "så... så..."

"Så ska' du väl använda dem, menar du", afbröt Arnold Mayer och hötte
skälmaktigt med ett finger. "Nå deri har du rätt, mitt barn. Gud gifve
blott", fortfor han allvarsamt, "att befriarne stannade qvar i trakten.
Jag har hört besynnerliga saker medan du var borta."

"Hvad då, farfar", utbrast Minnchen till hälften förskräckt.

"Jo, gamle Kasper från Miltnitz var här och berättade att de påfviske
varit synlige här i närheten."

"Gud beskydde oss för dem", suckade den unga flickan och knäppte de små
händerne öfver bröstet.

"Ja, det må du väl säga. Det är vilddjur i menniskohamn. Kejsaren är
också högeligen förtörnad på oss för vårt affall från den katolska
religionen, och Kasper sade att han hört från Wien, att det är meningen
att förgöra oss med eld och svärd, så framt vi ej ändra religion igen.
Detta bud lär ha kommit i dagarne från Rom."

För en stund smög sig den unga flickan darrande intill den gamle
farfadren. Men efter en stund klarnade hennes anlete upp, och hennes
röst blef säkrare då hon utbrast:

"Ah, det är nog inte så farligt som Kasper sagt. Han har kanske lagt
till något sjelf."

"Gifve Gud att du spådde sannt", utbrast gamle Arnold under det en djup
suck höjde hans bröst.

Minnchen satt en stund tyst och funderade med det täcka hufvudet lutadt
i handen, Slutligen upplyfte hon det med en viss häftighet och sade
under det en blixt sköt fram ur hennes vackra ögon:

"Vet du hvad jag tror, farfar?"

"Nej, mitt barn. Säg ut. Du ser så förtröstansfullt på mig."

"Jo, farfar, jag tror att det är en större svensk här i antågande hit,
och att de, som så lägligt kommo till min räddning, endast utgjorde en
ströftrupp, utsänd för att kunskapa. Det är min tro."

"Ja, ja, min flicka, det kan du allt ha rätt i", svarade Arnold Mayer
sedan han en stund begrundat Minnchens ord. "Ja, ju mera jag tänker på
saken desto troligare förefaller den."

När han dagen efter fick vetskap om att den svenska truppafdelning, som
räddat Minnchen från att antingen sönderslitas af Neros tänder eller
falla ett offer för Odowalskys lustar, stannat qvar i trakten, blef han
högeligen glad.

"Du hade allt rätt, du", utropade han då han sednare kom in i stugan.

"Hur vet du det, farfar?"

"Jo, Kasper var här äfven i dag och berättade att den svenska truppen
stannat på Miltnitz."

"Gud vare lof för det", utbrast den unga flickan och tryckte händerne
hårdt mot bröstet. "Då kunna vi vara säkra åtminstone så länge som den
är der."

"Ja, utan tvifvel. Du ska' också veta att något stort är i görningen,
förmodligen mot Prag."

"Hur så, farfar? Har Kasper fått reda äfven derpå?"

"Ja, han har fått veta af en af de svenske ryttarne, att en stor svensk
här är i antågande."

"Gud, om det skulle bli strid här i trakten", utbrast Minnchen
ängsligt. "Det vore..."

"Lugna dig, mitt barn", afbröt Arnold Mayer tröstande. "Här blir det
troligtvis ej som striden kommer att stå."

       *       *       *       *       *

Den för flykten afsedda natten var om möjligt ännu mörkare än den
föregående. Att Odowalsky, hans slottsfogde och pater Clemens voro
särdeles nöjde dermed är naturligt.

Redan tidigt på morgonen hade Fredrik Dahlspets låtit hemta upp pater
Clemens till förhör.

Då munken, åtföljd af korporal Styf, inträdde i ryttmästarens rum, hade
denne tagit på sig den barskaste mine han kunde.

"Nu måste du säga mig hvad du vet om de kejserliges planer", sade
ryttmästaren och borrade sina blickar in i munkens.

"Jag svarar som tillförne, att jag ingenting vet", inföll
augustinermunken.

"Tro honom inte, ryttmästare", inföll i sin ordning korporal Styf. "Det
påfviska packet har fan i sig, det är tvärsäkert."

"Var du lugn", svarade Fredrik Dahlspets, "jag ska' nog klämma
sanningen ur honom. Det är inte första gången jag har lata munkar att
behandla. Nå, hvad svarar du?"

"Som förut. Jag vet ingenting."

"Är det längesedan du var i Prag?"

"Ett år sodan."

"Nu ljuger du, munk", dundrade ryttmästaren med en stämma som kom
augustinermunken att ordentligt hoppa till.

"Nej, jag ljuger inte", svarade denne. "Dertill tager jag den heliga
jungfrun till vittne."

"Åh, hon bryr sig nog inte om en lat och okunnig munk", inföll
ryttmästaren gäckande. "Men om du ej varit i Prag sedan ett år
tillbaka, hvar har du då varit?"

"I Barmen, Müchnen och flere andra städer", svarade pater Clemens sakta
och mindre fräckt.

"Och så har du kanske ströfvat omkring på landsbygden och gjort
allehanda ofog", fortfor ryttmästaren.

"Vi göra ej något ofog", svarade pater Clemens under det en vild eld
glimmade i hans mörka ögon.

"Hvad göra ni då?"

"Vi undervisa och lära folket."

"Men böhmarne erkänna ej längre påfven såsom sitt öfverhufvud."

"Vi söka att taga dem ur den villfarelse de råkat i genom de kätterske
lärosatser, som Johan Huss predikade."

"Du är djerf i dina svar, munk. Dock angår det der ej mig. Jag är säker
på att du är en spion åt de kejserlige. Nu får du ytterligare
betänketid tills i morgon bittida. Talar du ej då sanning, så låter jag
hissa vipp dig på spetsen af det höga tornet."

Då pater Clemens hörde dessa ord kände hans glädje knappt några
gränser.

"I morgon ja", tänkte han för sig sjelf, "då är fogeln utflugen. Tag
honom sedan den som kan."

Han ville derefter aflägsna sig, men ett dundrande "halt!" från
ryttmästarens läppar tvang honom att stanna.

"Styf", sade ryttmästaren derefter, "hemta genast hit slottsfogden, men
fort ska' det ske!"

Och innan pater Clemens hann tänka ut sin tanke stod Odowalsky, som
korporalen träffat i en af slottets gångar, inne i rummet.

Fredrik Dahlspets var en man, som alltid gick rakt på saken med sina
frågor och derför äfven fordrade ett bestämdt svar. Han sade derför så
snart de första helsningarne voro öfver:

"Har ni ej något annat rum till fängelse åt munken?"

"Nej", svarade Odowalsky utan betänkande.

"Åhjo, drag er bättre till minnes. Ni känner slottet nogare än jag."

"Men hvarför duger ej det han nu har?"

"Det är ej nog starkt."

"Jo, herre", svarade Odowalsky, "det är tillräckligt säkert för _tio_
fångar. Så mycket mera för en obeväpnad munk."

Den unge ryttmästaren var en god stund villrådig hur han skulle göra.
Under sina djupa funderingar gick han fram och tillbaka i rummet.

Detta oaktadt vågade dock icke Odowalsky och munken utbyta en enda
blick, ty gubben Styf, som postade vid dörren, hade oaflåtligt sina
ögon fästade på dem.

Slutligen afbröt ryttmästaren sin hastiga gång och befallde korporalen
att åter nedföra fången.

"Till samma fängelse?" sporde korporalen.

"Ja, eftersom det inte finnes något säkrare, så... men skynda dig nu!"



7.


Den ödesdigra midnattstimmen hade inbrutit. Öfverallt i och omkring
slottet rådde ett skenbart lugn. Genom de mörka korridorerne smög sig
dock en man sakta ned till den underjordiska delen. Det var
slottsfogden Fuchs, som nu skulle sätta sin plan i verkställighet.

Nära nog uppfödd på Miltnitz, hade han under långa år vant sig vid dess
irrgångar, dem han kunde leta sig igenom äfven under den mörkaste
natten.

Denna kännedom om lokalen kom honom nu väl till pass.

"Snart ska' jag nå mina önskningars mål", tänkte han för sig sjelf,
"och snart ska' den trotsiga Minnchen vara min."

Men hur noga han än kände till belägenheten, var det likväl förenadt
med ej så få besvärligheter att taga sig fram i de underjordiska
hvalfven, der det ena hindret efter det andra stängde vägen eller
gjorde den svår att beträda.

Många gånger var slottsfogden nära att slå sig förderfvad vid de fall
han gjorde. Icke heller vågade han använda blindlyktan. Odowalsky hade
strängeligen förbjudit honom att göra det.

Efter många kullerbyttor stod han ändteligen framför augustinermunkens
fängelse. Innan han tog ifrån jernbommen lyssnade han dock en stund
uppmärksamt efter om han ej skulle förnimma något ljud, som kunde
häntyda på att han ej var ensam. Men öfverallt var det tyst som i
grafven.

Med darrande händer grep han derefter tag i jernbommen, öppnade
försigtigt låset och tog derefter lika försigtigt ifrån det tunga
stängslet.

Han kunde tydligt höra hur hans hjerta bultade. Var han ensam? Skulle
ej i nästa ögonblick svenske ryttare kasta sig öfver honom? Då vore han
för alltid förlorad.

Men icke det minsta ljud hördes utom hans egen lätta andedrägt.

Med mera stadig hand öppnade han derefter dörren till augustinermunkens
fängelse.

"Är det du, min son?" hördes en dämpad röst der inifrån.

"Ja, men för Guds skull tyst", svarade slottsfogden med hviskande
stämma. "Är ni färdig, fromme fader?"

"Ja."

"Nå, så kom då. Ingen minut är att förlora."

Slottsfogden kände derefter hur en kall fuktig hand sträcktes emot
honom. Det var munkens. Han grep den genast och drog med halft våld den
andlige ut i gången.

Pater Clemens darrade som ett asplöf, och då han förnam hur Fuchs
stängde igen dörren, samt lade jernbommen på sin förra plats började
hans tänder att häftigt skallra mot hvarandra.

Det var tanken på att steget nu var oåterkalleligen taget som födde
denna fruktan.

"För himmelens skull bemanna er", hviskade slottsfogden nästan lika
förskräckt som munken, ty de emot hvarandra skallrande tänderne gåfvo
genljud i den tomma gången.

I stället för svar började pater Clemens att frammumla en massa
latinska böner.

"Tig", hväste slottsfogden och kramade munkens hand så våldsamt att
dess egare nära nog uppgifvit ett anskri. "Vi måste vara så tysta som i
grafven, annars ansvarar jag ej för att flykten ska' lyckas."

Med nästan öfvermenskliga ansträngningar lyckades det slutligen pater
Clemens att betvinga sin fruktan. Utan att gifva ifrån sig ett enda
ljud följde han slottsfogden.

Snart stodo de utan äfventyr i gamle Odowalskys hemliga arbetsrum. Då
först vågade slottsfogden riktigt andas ut. Pater Clemens ville taga
sig en kort hvila här, men dertill nekade Fuchs på det bestämdaste.

"Det vore nära nog detsamma som att upptäckas", sade han. "Medan vi äro
i farten måste vi fullborda vår flykt."

"Men jag känner mig så medtagen", jemrade sig munken.

"Nå, så blif qvar då", inföll slottsfogden harmfullt. "Jag går ensam,
jag."

Och med dessa ord närmade han sig den vägg, der nyckeln till lönngången
befann sig.

"Nej, nej! jag går med", utbrast pater Clemens och rätade på sig. "Men
du kan väl ej undra på att jag känner mig medtagen då jag ej på två
hela dygn kunnat sofva för bara ängslans skull."

"Nej, det är visst inte underligt", inföll slottsfogden, "men vid
tillfällen sådana som dessa måste man göra våld på sig sjelf. Är ni
färdig nu?"

"Ja min son."

"Se här, tag denna dolk och denna pistol. Den är laddad."

"Hvad ska' jag göra med dem?"

"Försvara er naturligtvis ifall någon fara hotar."

Pater Clemens var i själ och hjerta en af de fegaste personer man kunde
uppleta. Han kunde ej heller påminna sig när han sednast ens hade ett
vapen i sin hand. Sedan han en stund betraktat den långa skarpslipade
dolken, ty inne i detta rum vågade slottsfogden taga fram blindlyktan,
sade han:

"Min son, det är bäst att du tager dem tillbaka. Du är van vid att
handtera dem och kan derför bättre försvara oss."

Slottsfogden var icke heller af naturen särdeles modig. Men nu tyckte
han dock att det gick för långt. Munkens drägt afhöll honom dock ifrån
att utfara i så hårda ordalag han önskade. Dock kunde han ej afhålla
sig ifrån att hånfullt utbrista:

"Nåväl, vördige fader, jag ska' gerna taga vapnen tillbaka, men er
sjelf får ni i alla händelser försvara. Skulle det komma till strid så
har jag nog med att reda mig sjelf."

Då han efter detta tal utsträckte handen för att återtaga vapnen,
ångrade sig pater Clemens och sade:

"Jag inser nu att det är klokast att jag behåller dem sjelf. Men för
att säga dig sanningen, min son, så kan jag ej påminna mig när jag sist
handterade dylika. Jag tror att jag glömt bort hur de ska' användas."

Oaktadt den mindre behagliga ställning, i hvilken de båda flyktingarne
befunno sig kunde dock ej slottsfogden underlåta att en smula draga på
munnen åt munkens okunnighet.

"Nåväl, fromme fader", sade han derefter. "Se efter hur jag gör, så
kanske att ni sedan kommer ihåg det."

Då han med dessa ord spände hanen på pistolen hoppade pater Clemens
några steg åt sidan.

"Akta dig", utbrast han med högre stämma än som rådligt var, "den kan
brinna..."

Med en snabb rörelse lade slottsfogden sin lediga hand öfver
augustinermunkens läppar.

"Olycklige", hväste han fram. "Med edert vanvettiga och dumma rop har
ni ledt ryttarne på våra spår. Jag hör deras steg der ute. Fort in i
gången!"

Med dessa ord tryckte han på knappen. De flata stenarne vände sig
hastigt.

"In nu", fortfor han och tog pater Clemens häftigt i armen. "Endast
några minuter till och vi äro förlorade!"

Han hade sagt sannt. Knappt hade han och munken kommit in i lönngången
och stenarne återtagit sin fordna plats, förrän dörren till gamle
Odowalskys hemliga arbetsrum rycktes upp.

Det lilla rummet upplystes af skenet från tvenne facklor.

"Jag tyckte bestämdt att jag hörde en mensklig röst här inne", sade
ryttmästaren och såg sig nyfiket omkring.

"Ja, så tyckte äfven jag", inföll korporal Styf.

Hvar och en af de fyra ryttare, som medföljde, påstod också att han med
säkerhet hört en människoröst.

Det lilla rummet underkastades derefter en grundlig undersökning.
Resultatet deraf blef, såsom vi veta, att ingen mensklig varelse
påträffades.

"Nå, då ska' vi väl se efter hur den fromme munken har det", utbrast
ryttmästaren. "Visa vägen du, Styf."

Att söka beskrifva Fredrik Dahlspets' harm och förbittring då han fann
munkens fängelse tomt skulle vara fåfängt. Han spillde likväl ej nu
många ord utan befallde i stället korporalen att vid dagens inbrott
företaga en rekognoscering omkring Miltnitz för att söka få tag i
flyktingen. Under nattens lopp skulle dock hela slottet noga
undersökas.

Äfven denna undersökning gaf samma resultat som den i det lilla rummet.

"Jag kan inte förstå det på annat sätt än att här måtte finnas en massa
lönngångar", mumlade då ryttmästaren för sig sjelf. "Sådana nästen som
detta äro ej bygda till annat än karnaljeri."

       *       *       *       *       *

"Nu måste vi skynda om lifvet är oss kärt", utbrast slottsfogden då
gången väl blifvit stängd efter dem. "Utan tvifvel kommer slottet att
undersökas, och vi måste vara utanför dess murar innan undersökningen
slutar. Mod nu, fromme fader!"

Denna uppmaning behöfde slottsfogden ej gifva en gång till. Farans
närhet och tanken på att han genom sin otillständiga rädsla nära nog
gjort flykten om intet, uträttade mera än alla förmaningar.

"Gå du bara framåt, min son, och låt mig få hålla i din ena hand, så
lofvar jag dig att ej låta dig höra ett enda ljud."

Och pater Clemens höll ord oaktadt han flere gånger snafvade och stötte
sig rätt kännbart. Icke det minsta ljud kom öfver hans läppar.

Lönngången var, såsom förut är nämndt, icke särdeles lång. Men
derigenom att den på många år ej varit begagnad hade stenar lossnat
från taket och försvårade gåendet der.

Efter något mer än en qvarts timme stodo flyktingarne ändteligen vid
gångens andra ända. Slottsfogden stötte häftigt till den der befintliga
dörren. Den gaf genast vika, och snart stodo de ute i friska luften.

Samtidigt utstötte de hvar sin djupa suck af lättnad. Flyktens värsta
del var nu fullbordad. Utan att gifva sig lång tid skyndade de med
snabba steg bort åt det håll, der Arnold Mayers hem var beläget.

Nu kunde slottsfogden med ännu större säkerhet hoppas att lyckan skulle
stå honom bi. Han gladde sig också deråt, och som det alltid kännes
behagligare att för en annan få yppa sina känslor, vare sig att de äro
glada eller sorgliga, så gjorde han det äfven nu för pater Clemens.

"Men bara vi ej stöta på motstånd der borta", inföll augustinermunken
med en viss ängslan.

"Nej var bara lugn. Dessutom ska' ni fromme fader, ej behöfva deltaga i
bortförandet, endast ni vill hålla vakt och varsko mig ifall något
misstänkt skulle synas."

Detta gick munken beredvilligt in på, och vandringen fortsattes.

Efter en, såsom pater Clemens tyckte, nästan ändlös vandring öfver
åkrar och ängar stannade slutligen Fuchs.

"Om jag ej misstager mig, så ä' vi nu framme", hviskade han.

"Men om du misstagit dig, min son", utbrast munken ängsligt.

"Nej, nej, det har jag ej gjort."

"Du har väl varit här många gånger förut, kan jag förmoda?"

"Om jag varit här! Ha, ha, ha! Det är alldeles detsamma som om jag
sporde er, fromme fader, om ni någonsin varit i ett kloster. Men stanna
nu här. Skulle ni få höra något misstänkt, så hvissla bara så hårdt ni
kan."

Utan att afvakta munkens svar gick räfskinnet med kattlika smygande
steg fram mot byn Reinau. En lycka för honom var att Arnold Mayers gård
låg ett stycke aflägsen från de öfriga boningshusen. Det var också
härpå som han byggde sin onda plan.



8.


Innan Minnchen gick till hvila i den lilla kammaren bredvid farfadrens
kände hon sig mer än vanligt orolig. Arnold Mayer såg också att det ej
stod rätt till med henne och sade för den skull:

"Hur är det med dig, barn? Är du sjuk?"

"Nej, farfar, men jag känner mig så orolig."

"Åh, det betyder rakt ingenting. Du har ännu inte hunnit glömma
äfventyret i skogen, och det är tanken derpå, som oroar dig. Gå du och
lägg dig och försök att sofva godt, det är det bästa råd jag kan gifva
dig."

"Det förefaller mig alltid som om en större olycka skulle stå för
dörren."

"Ja, så tycker man alltid när man är i en sådan der spänning. Men lyd
du mitt råd. Försök att slå alla dumma griller ur dina tankar och..."

"Jag har nog försökt det må du tro, farfar, men det lyckas icke
alltid."

"Hm, hm. Hur länge har du varit så der orolig?"

"Ända sedan i morgse."

"Jaså, inte längre."

"Inte längre! Jag tycker det är nog att först behöfva gå och ängslas
och sedan ej få sofva när man så väl behöfver det."

"Det kan du allt ha rätt i, min flicka. Nå hur yttrar sig din
räddhåga?"

"Det kan jag alls inte redogöra för."

"Nå, det var en annan sak. Men då är det ju helt enkelt omöjligt för
mig att bringa dig någon tröst. Du vet ju likväl att du ej behöfver
frukta för något så länge du har mig i din närhet."

"Det vet jag nog, farfar, men ändå så..."

"Inte något pjåsk längre nu", afbröt gubben Arnold en smula harmsen.
"Du är ju stora flickan och borde kunna ha så pass mycket förstånd att
du försökte sjelf resonnera bort dina dumma föreställningar."

Utan att vidare plåga gubben Arnold med sina griller tog hon "god natt"
och gick in i sitt rum.

Men här påkom henne ängslan ännu mera. Flere gånger skyndade hon fram
till dörren för att väcka farfadren, som redan somnat, men hvarje gång
drog hon sig tillbaka.

"Bah, det är nog endast ett foster af en uppjagad inbillning såsom
farfar säger", utbrast hon för sig sjelf. "Jag ska' visa honom att jag
kan vara modig."

Efter denna hjeltemodiga föresats började hon att kläda af sig. Men hon
hade icke hunnit mer än till hälften då hennes ångest ånyo tilltog och
nu i ännu högre grad.

Åter skyndade hon fram till dörren. Handen låg redan på klinkan.

"Nej", sade hon ånyo, "farfar sofver så godt att det vore synd att
väcka honom för en kanske inbillad fara. Men jag tror att jag ska'
lägga mig med kläderna på mig. I morgon skrattar kanske farfar åt mig,
men det gör ingenting."

Hon kastade sig derefter, halfklädd som hon var på sängen och försökte
att sofva. Omöjligt. Ingen blund fick hon i sina ögon. Oroligt låg hon
och vände sig på alla kanter, men sömnen ville ändock ej infinna sig.

Hon gick fram till fönstret och såg utåt. Endast mörkret mötte hennes
blickar. Hon började derefter att varsamt gå några slag öfver golfvet
men oron vek detta oaktadt ej bort ifrån henne.

Ännu en gång stod hon vid dörren till farfadrens kammare, men ändock
trädde hon ej in dit.

Men slutligen gick det med henne som det alltid plägar gå med den, som
är marterad af en gnagande oro. Oron sjelf manar sömnen. Då Minnchen
för andra gången kastade sig på sängen dröjde det icke länge, förrän
hennes ögonlock slöto sig.

"Gode Gud, beskydda mig", bad hon ur djupet af sitt rena oskuldsfulla
hjerta, "och beskydda äfven farfar."

Längre kom hon icke i sin bön. Ögonlocken blefvo tunga som bly, och
snart förkunnade den lätta andedrägten att hon sof.

       *       *       *       *       *

Med smygande steg närmade sig räfskinnet det lilla fönstret på
Minnchens kammare, samt lade örat intill rutan.

"Hon sofver", mumlade han för sig sjelf. "Godt det är just så som jag
vill ha det. Men, om gubben Arnold vaknar... det var bestämdt dumt af
mig att jag lemnade munken der borta. Det är så godt att jag hemtar hit
honom. Nej, nej, den fege stackaren ska' bara förderfva allt för mig.
Jag uträttar sjelf min egen sak bäst."

Innan han skred till utförande af sitt beslut gjorde han ett slag
omkring boningshuset för att öfvertyga sig om att ingen spionerade på
honom.

Nöjd med sin undersökning skyndade han derefter tillbaka till det lilla
fönstret. Här stannade han ännu några minuter obeslutsam. Det var
alldeles som om en inre röst varnande hållit honom tillbaka.

"Bah", tänkte han straxt derpå, "jag är väl ingen munk eller en blödig
qvinna eller ett barn. Framåt! Försöker man inte så kan man ej heller
ha hopp om att vinna något."

Med dessa ord lade han en tjock oljad duk mot rutan och tryckte till.
Det djerfva försöket lyckades. Icke det minsta ljud förnams.

"Nu fort in", tänkte han. "Den kyliga vinden ska' kanske väcka henne,
och då är det för sent."

Som det lilla fönstret ej låg särdeles högt från marken var det utan
nämnvärd svårighet som slottsfogden kunde praktisera sig in i rummet.
Han hade varit der inne ett par gånger förut och då i friarärenden och
visste alltså hvar sängen var belägen.

Snart var han framme vid den. Med ena handen trefvade han sakta efter
Minnchens hufvud och snart fick han reda på detsamma. Att kasta en
tjock näsduk öfver hennes mun och sedan knyta den hårdt bak i nacken
var ett ögonblicks verk. Derpå upplyfte han den stackars flickan på
sina kraftiga armar och lagade så att hon ej med sina händer kunde
komma åt näsduken.

Minnchens förskräckelse då hon uppvaknade kan lättare tänkas än
beskrifvas. Hennes första rörelse var naturligtvis att befria sig ifrån
näsduken. Men då hon märkte att detta ej skulle lyckas, försökte hon
att med anlitande af alla sina krafter göra sig lös.

"Stilla", hväste i detta ögonblick slottsfogden. "Gör du om dessa
försök så har du dolken genast i ditt hjerta!"

Minnchen kände igen denna röst, och hon var nära att svimma af
förskräckelse. Slottsfogden på Miltnitz hade alltid utgjort hennes
fasa, och då han en gång friat till henne hade hon flytt sin kos
alldeles som en skrämd hind.

Fuchs hade endast tanke för att så fort som möjligt komma derifrån. Han
närmade sig derför fönstret med all den skyndsamhet han i dessa
ögonblick förmådde utveckla.

Nu ångrade han ännu mera att han icke tillsagt pater Clemens att passa
på vid fönstret och taga emot den unga flickan, men nu var det för sent
att reparera felet, ty den största möjliga skyndsamhet var af nöden.

Minnchen var icke heller någon lätt börda och slottsfogdens krafter
långt ifrån öfvermenskliga. I dessa ögonblick ansträngde han sig likväl
så mycket han förmådde, ty att nu släppa bytet kunde naturligtvis ej
komma i fråga.

Han skyndade således fram till fönstret. I häftigheten stötte han mot
en stol, så att den föll omkull med stort buller.

En förfärlig ed sväfvade på slottsfogdens lappar då han samtidigt
förnam att någon rörde sig i rummet näst intill.

Det var gamle Arnold, som vaknade. Han reste sig upp i sängen...

"Hvad kunde det vara", mumlade han för sig sjelf. "Ah, det är kanske
tjufvar. Jag måste se efter."

Han hade också rätt, såsom vi veta. Det var verkligen en tjuf, men icke
en af det slag som han menade.

Hastigt kastade han på sig de nödvändigaste kläderne, tände en lykta
och beväpnade sig med en duktig knölpåk.

Så rustad öppnade han varsamt dörren och trädde in i Minnchens rum. Det
kalla draget från fönstret kom honom att i första ögonblicket studsa
tillbaka.

Men, huru skildra den förskräckelse, som bemäktigade sig honom då
lyktskenet föll på gruppen framme vid fönstret! I förstone trodde han
att allt endast var en synvilla, men genom att kasta en blick på den
tomma sängen blef han genast öfvertygad om att så icke var förhållandet
utan att allt var en grym verklighet.

Han igenkände också genast slottsfogden på Miltnitz.

"Ha, din skurk", utbrast han och störtade fram med knölpåken höjd öfver
sitt hufvud sedan han först nedsatt lyktan på en stol. "Inte nog med
att du pinar dem du har under dig, äfven öfver andra söker du att draga
olycka! Släpp genast flickan, annars krossar jag din skalle som ett
nötskal!"

Slottsfogden var nu i verkligheten i större fara än han någonsin förut
varit, ty gubben Arnold egde ovanliga krafter för sin höga ålder. Den
uppretade sinnesstämning, i hvilken han befann sig, bidrog också till
att mångdubbla hans styrka.

Det var en dyster scen, som nu tedde sig i det lilla rummet. Vid
fönstret stod räfskinnet med den nästan sanslösa Minnchen i sina armar.
Midt på golfvet stod Arnold Mayer hotande och färdig att med det enda
vapen han nu hade till hands, kasta sig öfver den fräcke
qvinnoröfvaren, och öfver denna tafla kastade den lilla lyktan ett
fladdrande fantastiskt skimmer, som lät de handlande personerne
framträda i en högst egendomlig dager.

"Tillbaka, gubbe, annars skjuter jag", hväste slottsfogden och gjorde
en hotande rörelse mot den plats, der han hade pistolen.

"Så mycket bättre", utbrast gubben Arnold. "Hela byn ska' då komma i
rörelse och..."

Han fullbordade icke meningen utan tog ytterligare ett par steg fram
mot qvinnoröfvaren.

Slottsfogden insåg att Arnold Mayer hade rätt. Han måste göra så litet
buller som möjligt för att ej sjelf råka illa ut.

Men på en gång ändrade Arnold Mayer taktik. Han lät knölpåken sjunka
och sade i bedjande ton:

"Gif mig min sondotter tillbaka, och du ska' alltid..."

"Tala inte derom", afbröt slottsfogden och drog med ena handen
omärkligt ut den långa skarpslipade dolken. För sig sjelf tänkte han
derefter:

"När jag rätt tänker på saken, så är det aldra bäst att först som sist
göra sig af med gubben. Han kommer annars att alltid falla mig
besvärlig."

Arnold Mayer måtte ha kunnat läsa dessa slottsfogdens tankar, ty
ögonblickligen hade han fattat sitt beslut. Han förtröstade också derpå
att Fuchs, hindrad af sin börda, icke skulle kunna vara nog snabb i
vändningarne.

Slottsfogden kände också hur senorne i den arm med hvilken han var
tvungen att stödja Minnchen, allt mer och mer slappades. Han önskade
derför att Arnold Mayer icke skulle dröja länge med anfallet.

Detta lät ej heller vänta länge på sig. Under upphäfvande af höga rop
för att om möjligt väcka någons uppmärksamhet, störtade gamle Arnold
fram mot slottsfogden.

Den grofva knölpåken sväfvade redan hotande öfver qvinnoröfvarens
hufvud. Ögonblicket var kritiskt för honom. Så som han nu uppehöll
Minnchen med venstra armen var hon honom till det största besvär.

Han lät henne derför falla till golfvet, kastade sig med ett häftigt
språng åt sidan och rusade på den på detta anfall helt och hållet
oförberedde Arnold Mayer.

Denne var ej heller nog vig att undvika den stöt som räfskinnet riktade
mot honom. Den hvassa dolken trängde djupt in i gubbens venstra
öfverarm.

Gamle Arnold sjönk pustande ned till golfvet. Väl försökte han att åter
resa sig, men smärtan och blodförlusten gjorde att han ånyo dignade ned
och förlorade sansen.

Utan att dröja längre upplyfte slottsfogden åter den afdånade Minnchen
på sina armar och närmade sig fönstret. Då lät han höra den aftalade
hvisslingen, och lång tid hade ej gått till ända förrän pater Clemens
infann sig.

"Nå, hur har det gått", hviskade augustinermunken längtansfullt.

"Efter vår önskan, men se här, tag emot henne. Jag orkar knappt bära
henne längre."

"Du har då varit i strid kanske?"

"Ja. Ni kan nu se, vördige fader om ni vill kasta en blick in i rummet,
hvad en dolk tjenar till."

Ett kort och hest skratt beledsagade dessa slottsfogdens ord.

"Godt", svarade munken. "Det är ändock en tröst att veta att det finnes
en kättare mindre här i verlden. Gud ska' nog belöna dig derför, min
son!"

"Derom få vi tala sedan", utbrast slottsfogden. "Nu till Prag det
fortaste vi kunna, ty länge torde det ej dröja förrän vi ha de svenske
ryttarne från slottet hack i häl efter oss!"

"Tror du det", menade pater Clemens förskräckt.

"Ja, lika säkert som en själamessa öfver en rik man."

Dessa ord satte fötter under augustinermunken. Sedan Minnchen blifvit
inburen i skogen och återväckt till sans, tvangs hon genom att hotas
med en grym död att till fots följa de båda röfvarne.

Den unga flickan, som var okunnig om striden mellan farfadren och
slottsfogden, följde stillatigande med. För sig sjelf tänkte hon dock:

"När farfar vaknar och får se hvad som tilldragit sig ska' han nog
skynda till slottet och anropa svenskarne om hjelp."

Det dröjde mer än en timme innan Arnold Mayer vaknade. Icke utan möda
reste han sig upp och såg sig omkring. I de första ögonblicken kom han
ej ihåg hvad som tilldragit sig så kort förut.

Men då han fick sigte på blodpölen bredvid sig och desslikes märkte att
sängen var tom, stod hela den förfärliga scenen klar för honom.

"Store Gud, hvilket förskräckligt olycksöde väntar min stackars
flicka", utbrast han och kröp på händer och fötter in i det andra
rummet, der han efter mycket sökande fick tag i en linnetrasa. Med
denna förband han såret sä godt han kunde. Efter en stund afstannade
också blodflödet, men den gamle var ännu så matt, att han knappt kunde
gå öfver golfvet.

Fram på förmiddagen gick en af grannarne förbi hans gård och märkte den
utslagna rutan.

"Så-å, har gamle Arnold haft påhelsning af tjufvar i natt", mumlade
grannen för sig sjelf. "Jag måste se efter."

Då han kom fram till fönstret och fick syn på blodpölen tog han i
förskräckelsen ett steg baklänges och utropade:

"Hvad i Herrans namn har händt?"

Arnold Mayer, som låg på soffan i det andra rummet, hörde detta utrop
och kände igen rösten.

"Granne Sebastian", sade han derför med matt stämma, "kom in så ska'
jag berätta dig allt. Men jag är för svag att sjelf öppna dörren åt
dig, så att du måste gå genom fönstret, samma väg som den eländige
qvinnoröfvaren tog."

Sebastian, Arnold Mayers närmaste granne, stod snart framför den lilla
soffan. Då han fick syn på Arnolds dödsbleka ansigte utropade han under
det han förskräckt slog båda händeme tillsammans:

"Hvem är den niding, som haft hjerta i sig att göra dig, gamle
hederlige Arnold, så mycket ondt?"

"Slottsfogden på Miltnitz", svarade Arnold Mayer under det smärtorne i
den sårade armen aftvungo honom ett lätt anskri.

"Räfskinnet?"

"Ja."

"Det är inte möjligt!"

"Nå, så hör då och tro mig."

Arnold Mayer omtalade derpå allt, först den oro, som besjälat Minnchen
och sedan det dystra uppträdet så godt han kunde påminna sig det. Han
slutade med dessa ord:

"Om jag hade krafter som jag har vilja, så vet jag nog hvad jag
gjorde."

"Hvad skulle du då göra? Du vet, Arnold, att du kan lita på oss alle
här i Reinau."

"Ja, det vet jag nog och tackar er derför, men ni ha brådtom med
arbetet och..."

"Tala inte derom", afbröt Sebastian hastigt. "Säg hvad är det som du
skulle göra om du vore frisk!"

"Gå till Miltnitz och försöka att få tala med den svenske officeren.
Han ska' inte neka oss sitt understöd."

"Jaså ingenting annat", utbrast Sebastian. "Nå, då kan du vara lugn.
Jag ska' uträtta den saken åt dig."

"Gud välsigne dig för din beredvillighet", var det enda som Arnold
Mayer kunde säga. Derpå sjönk han åter pustande ned. Det myckna talet
hade nästan helt och hållet utmattat honom.

En half timme derefter visste hvarenda menniska i Reinau hvad som under
natten tilldragit sig i Arnold Mayers hus. Och så afhållen var den
gamle, att det icke fanns någon, som ej af uppriktigaste hjerta
beklagade honom.

Sebastian hade nätt och jemt hunnit taga på sig sina helgdagskläder för
att gå till Miltnitz, då en trupp ryttare sprängde in på bygatan. Det
var Fredrik Dahlspets, som med tio man sjelf rekognoscerade trakten.

Sebastian, som genast såg att det var svenskar, skyndade ut emot dem,
ehuru han knappt var mer än halfklädd. Inom några minuter hade
ryttmästaren fått veta hela historien.

"Är du säker på att det var slottsfogden på Miltnitz, som utfört
illdådet?" sporde han när Sebastian slutat.

"Ja, gamle Arnold har sjelf sagt det och han känner nog slottsfogden
efter som denne en gång varit bland Minnchens friare."

"Kan jag få tala med den gamle?"

"Det låter sig knappt göra, herre, eftersom han är så svag att han
knappt förmår öppna munnen. Men ni kan tryggt lita på hvad jag sagt."

"Godt", inföll ryttmästaren. "Se noga till den sårade. Jag ska' genast
skicka hit en fältskär."

Med dessa ord kastade Fredrik Dahlspets om sin häst och jagade med sin
trupp i sporrsträck tillbaka till Miltnitz.

Detta hans vänliga uppträdande jemte den utlofvade hjelpen åt gamle
Arnold gjorde ett godt intryck på reinauborne.

"Se det kan man kalla menskligt", utropade en gammal gumma.

"Ja, nog är det hederligt", menade Sebastian. "Så går inte det påfviska
packet tillväga."

Högljudda förbannelser öfver de katolske besvarade dessa Sebastians
ord.



9.


Då Fredrik Dahlspets återkom till Miltnitz befallde han att den
fältskär, som åtföljde truppen, genast skulle begifva sig till Reinau.
Derefter lät han kalla Odowalsky till sig.

Slottsherren inträdde i ryttmästarens kammare med ett trotsigt leende
på läpparne.

"Jo, ni har fine tjenare, ni", utbrast ryttmästaren utan att besvara
Odowalskys helsning.

"Hur så", sporde denne och tog på sig en förvånad mine.

"Vet ni då inte hvad som händt i natt?"

"Nej", svarade Odowalsky och kunde med möda tygla den glädje han kände,
ty af ryttmästarens uppretade sinnesstämning kunde han sluta sig till
att munkens och slottsfogdens flykt lyckats. "Nej det vet jag, inte",
fortfor han.

Fredrik Dahlspets gick honom nu in på lifvet och borrade sina blickar
djupt in i hans.

"Stå inte här och ljug så öppet för mig", utbrast han derefter med
dundrande stämma. "Ni är deras medbrottsling!"

"Jag... jag... jag... medbrottsling... Hvad menar ni", stammade
Odowalsky och bleknade under det han tog ett par steg tillbaka. "Jag
vet ju ej hvad ni menar!"

"Jaså", utbrast Fredrik Dahlspets sarkastiskt, "ni vet då inte om, att
eder slottsfogde och munken-spionen lyckats fly härifrån i natt?"

"Nej!"

"Och inte heller känner ni till hvilket gement illdåd, som blifvit
föröfvadt i natt i en by, som heter Reinau."

"Nej!"

"Inte heller att en ung flicka blifvit bortröfvad derifrån?"

"Nej!"

"Och hennes gamle farfar nära nog mördad?"

Vid denna sista fråga kände Odowalsky ett häftigt stygn i sitt hjerta.
Han qväfde dock genast den blödiga känslan och svarade som tillförne:

"Nej!"

"Nå, nå", menade ryttmästaren efter en stunds funderande, "jag får nog
reda på sammanhanget då jag kommer till Prag, dit eder slottsfogde
flytt undan med sitt rof."

Detta sista antagande tog Fredrik Dahlspets alldeles af sig sjelf. Då
han uttalade det stod han med ryggen vänd emot Odowalsky och kunde
således ej se hvad det gjorde för intryck på honom.

"Till Prag", tänkte denne för sig sjelf och bet våldsamt läpparne
tillhopa. "Detta var ju ej enligt vår öfverenskommelse. Men, om de
behållit flickan för sig sjelfve! Förbannelse!"

Längre kom han ej i sin tankegång. Ryttmästaren vände sig i detsamma
häftigt om och lät höra en skarp hvissling.

I samma ögonblick instörtade korporal Styf.

"Ledsaga honom till sitt rum", befallde ryttmästaren kort och pekade på
Odowalsky. "Ställ sedan två ryttare på vakt derutanför. Om han försöker
att tränga sig ut, så ha de min befallning att ögonblickligen skjuta
ned honom."

"Hvad! Jag är således en fånge i mitt eget slott", utbrast Odowalsky
och tog ett par steg tillbaka.

"Ja, ända till dess sanningen kryper ur er. Marsch nu!"

Ryttmästarens barska befallning åtlyddes genast. Vid utgåendet kastade
Odowalsky en lång och harmfull blick på Fredrik Dahlspets. Han mumlade
också några korta meningar mellan tänderne, men hur mycket korporal
Styf än bemödade sig om att uppfånga dem, så lyckades det honom ej.

På eftermiddagen anlände förtruppen af den königsmarkska hären till
Miltnitz. Sedan Fredrik Dahlspets afgifvit sin berättelse om
tillståndet på slottet och fått uppbära mycken tacksägelse af sin
förman, sade denne:

"Det lyster mig att få tala med den der Odowalsky. Kanske att vi kunna
använda honom."

Mötet mellan Königsmark och slottsherren varade länge. När de ändtligen
skiljdes åt var Odowalsky fri. Straxt derefter mötte han Fredrik
Dahlspets nere på gården.

"Ni ser nu att det finnes en, som råder öfver er", utbrast han
hånfullt. "Ni kan tacka mig för att ej ni sitter som fånge i mitt
ställe."

"Ja, jag ska' tacka er en annan gång och på ett sätt som ni minst
önskar", svarade ryttmästaren och vände Odowalsky föraktligt ryggen.

Då Königsmark efter en dags vistelse på Miltnitz företog en
rekognoscering i riktning mot Prag anhöll Odowalsky om att få medfölja.
Han kände ju till trakten och kunde blifva till ej så liten nytta.

Denna begäran bifölls. På hemvägen förde Odowalsky listigt nog den
svenska truppen genom den skog, der vedhuggarens koja var belägen. Den
påträffades snart.

Königsmark, som var törstig, gjorde halt och steg, åtföljd af
Odowalsky, in i stugan, der endast gumman var hemma. Slottsegaren såg
genast att här icke fanns den ringaste skymt af Minnchen. Han lyckades
dessutom att under några ögonblick få tala ostörd med vedhuggarens
hustru, och erhöll nu bekräftelse på, att någon ung flicka aldrig
blifvit lenmad i hennes vård.

Odowalskys raseri kände knappast några gränser. Han måste dock lägga
band på sina känslor för att ej förråda sig.

Hemkommen inneslöt han sig genast i sitt rum för att öfverlägga med sig
sjelf om hvad som nu borde göras.



10.


Det var till ett af de uslaste kyffen i den pragska stadsdelen Lilla
Sidan som Minnchen blifvit förd. Huset, som knappt mera höll ihop, var
beläget icke långt ifrån den venstra vallen, och beboddes af en gammal
tandlös, men så mycket mera hvassnäst qvinna, hvilkens födkrok Gud
allena hade reda på.

Pater Clemens tycktes vara ganska väl bekant med den gamla hexan, ty
knappast hade han visat sitt ansigte i dörren förrän gumman utropade:

"Nå, du store himmelens Gud, och jag som trodde att jag aldrig mer
skulle få återse er, fromme fader!"

"Pax tecum", utbrast pater Clemens salvelsefullt och utsträckte sina
händer öfver den fula hexan. Och han fortfor derefter: "Du har väl
ingen i din lilla kammare?"

"Nej, fromme fader, den står gerna till er tjenst, nu som fordom."

"Tack, Margit", svarade munken. "Jag vill åter ha den, men inte för min
egen skull."

"För hvems då?" utbrast den tandlösa käringen och grinade illparigt.

"Ah, du tyckes förstå det!"

"Jo jo men, gamla Margit är nog så gammal, att hon begriper hvad som
menas när en karl säger så. Hvar har ni dufvan, fromme fader?"

Pater Clemens öppnade yttre dörren och vinkade åt Fuchs. Denne nära nog
släpade den förskräckta Minnchen in i stugan.

"Nå ja, jag måste tillstå att ni har en god smak, fromme fader", inföll
Margit hånande. "Dufvan är mycket vacker."

Minnchen hade under tiden sjunkit ned på en grof bänk och gömt ansigtet
i händerne. Hennes afsky för hvad hon hörde kände inga gränser.

"Jo", sade pater Clemens och stack ett par guldmynt i Margits hand, "nu
är det så, att du gömmer den der dufvan åt oss."

"Åt er", utbrast den gamla hexan med verklig förvåning. "_Åt er_?"

"Ja", sade räfskinnet skrattande, "vi ha henne ännu tillsammans.
Lottningen får sedan afgöra hvem hon skall tillhöra."

En våldsam snyftning från bänken kom slottsfogden att för ett par
minuter vända sig ditåt.

"Ha, ha, ha", skrattade Margit. "Det der var ena lustiga kurrar. Ja,
varen lugne, jag ska' nog bevara henne åt er. Ha, ha, ha!"

Några minuter derefter var Minnchen innestängd i den lilla kammaren,
mera liknande en smutsig skrubb. En eländig säng, som i hvarje
ögonblick hotade att falla i småbitar, var den enda möbel, som fanns
der.

       *       *       *       *       *

Natten sänkte sig öfver den stora staden, tummelplatsen för så många
goda känslor och onda lidelser. På gatorne var det tyst; knappt någon
vandrare syntes genomströfva dem.

Af detta lugn framgick tydligt att den svenska styrkans ankomst var
helt och hållet okänd för innevånarne i Böhmens hufvudstad. Så var
också rätta förhållandet.

På den trånga, smutsiga och krokiga gata, vid hvilken Margits eländiga
kyffe var beläget, syntes dock en ensam vandrare, väl insvept i en
fotsid kappa.

Denne man var pater Clemens.

Hunnen fram till kyffet klappade han tre slag på det otvättade
fönstret. En gardin, som säkerligen ej på åratal gjort bekantskap med
vatten, drogs åt sidan, och den gamla hexans ansigte tittade ut.

Ansigtet försvann genast, och omedelbart derefter öppnades dörren.

"Har den andre varit här i dag?" sporde pater Clemens med undertryckt
stämma.

"Ja, på förmiddagen."

"Länge?"

"Nej, han stannade knappt en half timme. Flickan är helt enkelt
omöjlig."

"Bah", utbrast pater Clemens och slog till ett kort skratt. "Den andre
har ej lärt sig att handskas med unga qvinnor, det märker jag nog."

Inkommen i yttre rummet sporde augustinermunken:

"Hur har hon uppfört sig?"

"Jag får ingen bugt med henne."

"Inte?"

"Nej. Det är den värsta unge, jag haft i mitt förvar, så mycket vill
jag säga er, pater Clemens."

"Var lugn, Margit, hon blir nog lugn ju mera det börjar lida på tiden."

"Ja, det vore väl det", inföll den gamla hexan. "I morgse spottade hon
mig rakt i synen."

"Såå. Nå det är roligt att veta att det finnes godt gry i henne!"

"Hör på, pater Clemens", utbrast nu den fula hexan under det hennes
läppar drogo sig till ett vederstyggligt leende, "hon är ju en
kätterska efter hvad jag hört?"

"Ja, visst är hon det!"

"Nå, gör då processen kort med henne, det är det bästa råd jag kan
gifva."

"Sakta i backarne, Margit", utbrast pater Clemens under det hans mörka
ögon glödde. "Äfven bland kättare finnes det sköna qvinnor, dem man ej
bör förakta."

Margit svarade ingenting. Hon endast betraktade munken med sina små
kattlika ögon.

"Nä, hur stor blir min lön", sporde hon slutligen med knapp hörbar
stämma.

Pater Clemens räckte henne fyra guldmynt under det han sade:

"Tag detta såsom förskott. När saken är klar ska' du få mångdubbelt
mera."

Sedan Margit nedlagt mynten i en smutsig kista, som hade sin plats
under hennes säng, fortfor hon:

"Ska' ni inte gå in nu?"

"Ja, får jag låna din lampa."

Minnchen hade nyss hunnit somna då lampskenet, som föll henne rakt i
ögonen, väckte henne. Förskräckt reste hon sig upp och utstötte ett
anskri då hon varseblef munken, för hvilken hon redan från första
ögonblicket fattat en om möjligt djupare afsky än för slottsfogden.

"Bort, bort", ropade hon och slog framför sig med händerne.

"Stilla, mitt barn", förmanade pater Clemens, "jag kommer ej till dig i
någon oredlig afsigt."

Minnchen stirrade på munken utan att säga ett ord.

"Hör på, flicka", fortfor pater Clemens och satte sig på den skröpliga
trästol han fört med sig från yttre rummet samt ställde lampan i
fönstret, "det här lifvet behagar dig nog inte?"

"Nej, låt mig komma härifrån", bad den unga flickan och knäppte ihop
händerne öfver bröstet:

"Ja, det är just min mening, att du ska' få komma härifrån", sade pater
Clemens.

"O, låt mig då få komma hem till gamle farfar!"

Augustinermunken vände för några ögonblick bort hufvudet. Slutligen
sade han:

"Du vet ej hvad du säger, flicka!"

"Vet jag inte hvad jag säger. Jo, det vet jag visst, det."

"Du kan ej få komma hem till Reinau, så mycket vill jag säga dig."

"Och hvarför?"

"Kan du ej förstå det?"

"Nej."

"Nå, då ska' jag förklara det för dig. Du är en kätterska, och en sådan
släpper en katolik ej så lätt ifrån sig."

"O, min Gud, i hvilken olycka har jag ej råkat", jemrade sig den unga
flickan.

"Olycka! Säg snarare lycka, ty jag vill rädda din själ ur djefvulens
klor."

"Bort, bort", ropade Minnchen och samlade hela sin styrka. "Rör ej vid
mig. Haf misskund!"

"Du måste bli min", hväste pater Clemens och slingrade sina armar kring
den unga flickans midja.

"Bort, annars ropar jag på hjelp!"

"Ropa du, ingen ska' höra dig. Gamla Margit är stendöf i sådana
ögonblick som dessa. Ha, ha, ha!"

Det förskräckliga öde, som väntade den unga flickan fördubblade hennes
styrka. Samlande alla sina krafter stötte hon den illistige munken så
våldsamt för bröstet, att han tumlade baklänges.

Med ett djerft språng stod hon derefter på golfvet och ilade fram till
dörren. Den var stängd utanför. I samma ögonblick hörde den förskrämda
Minnchen ett rått hånskratt utifrån det yttre rummet. Hon igenkände
Margits röst.

Nu grep henne förtvinan, och hon störtade mot fönstret. Men i samma
ögonblick var också pater Clemens på benen. Rytande som ett vilddjur
störtade han öfver den unga flickan. Hon syntes i dessa ögonblick
förlorad.

Men då nöden är som störst är hjelpen som närmast. Ett förfärligt
brakande hördes utifrån. Kanoner och handgevär uppförde sin hemska
smattrande musik.

I detsamma dånade väldiga slag på stugans yttre dörr. Pater Clemens
störtade ut och möttes af slottsfogden, som darrande af ångest rusat in
i stugan.

"Fly, fly", skrek denne. "Svenskarne storma staden!"

"Än flickan då, hvad ska' vi göra med henne", utbrast augustinermunken.

"Henne taga vi med oss", inföll slottsfogden. "Ett så vackert byte ska'
ej falla i kättarnes händer."

"Jag följer er", utbrast nu Margit och framletade ur den smutsiga
kistan alla de penningar hon hade gömda der. Några minuter derefter var
den eländiga stugan tom. En svensk kanonkula borrade sig straxt
derefter in i ena väggen och splittrade den, så att kyffet ännu mera
lutade till sitt fall.

"Följ mig", sade Margit och tog en omväg åt södra vallen. "Jag vet en
säker väg till räddning."

Flyktingarne kommo också upp på vallen, men innan de hunno sansa sig
voro de omringade af svenskar.

"Der står räfskinnet", skrek i detsamma en röst och då slottsfogden
bestört såg åt det håll, hvarifrån stämman hördes, varseblef han till
sin stora förskräckelse Arnold Mayer. Tack vare fältskärens ömma
omsorger kunde den gamle följa med svenska hären för att söka efter sin
sondotter.

Efter en kort envige sköt Arnold Mayer slottsfogden en kula genom
hjertat. När Odowalsky, som visat Königsmark vägen till Prag och dess
svagast besatta punkt lilla Sidan, märkte sin tjenares fall, störtade
han fram för att bemäktiga sig Minnchen. Vid det anskri, som den unga
flickan då uppgaf, väcktes Fredrik Dahlspets' uppmärksamhet på henne.
Han igenkände då genast den unga flickan, som han en gång förut räddat
från att sönderslitas af Odowalskys hund.

"Nej, basta en stund", ropade han och kastade sig emellan Odowalsky och
Minnchen. "Jag lofvade för en tid sedan att jag skulle tacka er på ett
sätt, som ni minst kunde ana, och nu ska' jag göra det. Försvara dig,
eländige skurk!"

Striden mellan ryttmästaren och egaren till Miltnitz blef långvarig,
men slutligen föll den sist nämnde. Hans sista ord var en förbannelse.

Pater Clemens hade för några ögonblick lyckats komma undan, men blef
snart åter tillfångatagen. Förd inför Fredrik Dahlspets yppade han sin
och slottsfogdens nesliga öfverenskommelse med Odowalsky. Detta gjorde
han i förhoppning att få behålla lifvet. Men detta slog fel. När han
slutat sin bekännelse sade ryttmästaren:

"Du är en af de störste skurkar, som jorden någonsin har burit, och jag
gör menskligheten en stor tjenst med att förpassa dig till den verld,
der du ej kan skada oss här nere."

Förgäfves bad pater Clemens att få behålla lifvet. Fredrik Dahlspets
var obeveklig, och snart hade äfven denne skurkaktige Loyolas lärjunge
fått sin beskärda lön.

Då striden var slutad och svenskarne innehade Lilla Sidan af Prag,
stadens rikaste del, hittades Margits lik bland de stupade af
österrikiska besättningen. Den gamla giriga qvinnan hade innan hon drog
sin sista suck trädt ned handen i kjortelfickan och konvulsiviskt
omfattat de kära guldmyntena.

En svensk ryttare, som upptäckte detta, försökte först att skilja
hennes fingrar åt, men när detta ej lyckades, afhögg han utan prut
handen.

Det var genom en snabb och väl utförd öfverrumpling som den
königsmarkska styrkan lyckades eröfra Lilla Sidan af Prag. Ett omätligt
byte bestående af konstskatter, litteraturens alster och penningar togs
der. Denna eröfring var också den sista som svenskarne gjorde under
sitt deltagande i trettioåriga kriget, hvilket genom en besynnerlig
ödets skickelse började och slutade i samma stad.

Under det Königsmark ännu låg qvar der kom underrättelserne om att
freden var sluten i Osnabrück och Münster.

Efter krigets slut träffades Fredrik Dahlspets och Minnchen Mayer. De
hade icke varit länge i hvarandras sällskap förrän ömsesidig kärlek
uppstod.

Ett år derefter hemförde ryttmästaren henne som sin unga maka, och frid
och lycka blomstrade alltjemt i deras hem.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Räfskinnet - Berättelse från trettioåriga kriget" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.