| By Author | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Title | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Language |
|
Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ] Look for this book on Amazon Tweet |
Title: Om Tanke- och Yttrandefrihet
Author: Mill, John Stuart
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Om Tanke- och Yttrandefrihet" ***
_STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 15._
OM
TANKE- OCH YTTRANDEFRIHET
AF
JOHN STUART MILL.
ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN
AF
HJALMAR ÖHRVALL,
professor.
_Andra genomsedda upplagan._
(_Fjärde tusendet._)
[Illustration]
STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
Förord.
Föreliggande småskrift omfattar andra kapitlet af Stuart Mills arbete
_Om friheten_, hvilket utkom i svensk öfversättning år 1881. Detta andra
kapitel, _Om tanke- och yttrandefrihet_, utgör ett helt för sig.
Öfversättningen är omarbetad, hvarjämte det hela för bättre öfversikts
skull blifvit genom rubriker indelat i underafdelningar. Dessutom hafva
några noter samt en utförlig innehållsförteckning bifogats.
_Öfversättaren._
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1900.
Innehåll.
Om tanke- och yttrandefrihet.
1. _Inledning._ Styrelserna i konstitutionella länder ingripa 5.
numera sällan eller aldrig i yttrandefriheten utom i sådana
fall, då de kunna göra sig till värktyg för allmänhetens
ofördragsamhet; men ingrepp i yttrandefriheten äro lika
oberättigade, när de ske i öfverensstämmelse med den allmänna
meningen, som när de äga rum i strid mot densamma
2. _En åsikt bör aldrig undertryckas, ty man kan aldrig vara 7.
fullkomligt viss om, att den är falsk_
_Inkast 1_: Absolut visshet om insiktens falskhet behöfves ej, 8.
endast tillräcklig säkerhet för praktiskt behof
_Vederläggning_: Fullkomlig frihet för andra att motsäga och 9.
vederlägga våra åsikter, är just det villkor, som berättigar
oss att lägga dem såsom sanna till grund för vårt
handlingssätt
_Inkast 2_: Vissa satser äro så nyttiga och nödvändiga för 12.
samhällets bestånd, att deras diskuterande ej bör få tillåtas
_Vederläggning_: Äfven en åsikts _nytta_ kan bli föremål för 13.
olika åsikter
_Tillämpning_ på konkreta fall: Tron på Gud och ett lif efter 15.
detta eller de allmänt antagna moraliska grundsatserna:
Historiska exempel: Sokrates, Kristus, Markus Aurelius
_Inkast 3_: Lagliga straff äro nyttiga mot skadliga 18.
villfarelser, men i längden maktlösa mot sanningen
_Vederläggning_: Äfven om detta påstående vore sant, skulle det 19.
vara en beklagansvärd villfarelse att förfölja de _personer_,
som förkunna nya sanningar. Men det är dessutom ej sant, att
sanningen alltid triumferar öfver lögnen. Exempel på
motsatsen
_Inkast 4_: Numera dömas ej kättare till döden 20.
_Vederläggning_: Äfven nu finnas lagliga straff mot uttalandet 21.
af vissa åsikter. Exempel härpå. Den sociala ofördragsamheten
förmår människor att dölja sina åsikter; därför kommer aldrig
någon grundlig diskussion af kätterska åsikter till stånd.
Betydelsen af vissa perioder i historien, då auktoritetens ok
var brutet
3. _Äfven om vi kunde vara vissa om, att den åsikt vi söka 27.
undertrycka är falsk, så skulle likväl dess undertryckande
vara ett ondt_
_A._ Ty man får aldrig någon _klar uppfattning_ af en sanning, 27.
ingen insikt i dess grunder, om den ej bringas i strid mot
villfarelsen
_Inkast 1_: Man kan _lära_ personer grunderna för deras åsikter 28.
_Vederläggning_: På detta sätt komma aldrig motskälen till full 29.
rätt.
_Inkast 2_: Det är nog att _några_ finnas, som äga en 31.
fullständig insikt om grunderna för en sanning
_Vederläggning_: Ej ens _några_ få en sådan insikt, om det ej 31.
står öppet för en hvar att framställa sina motskäl.
_B._ Sanningen öfvergår till en död dogm, om den icke bringas i 32.
strid mot villfarelsen. Exempel från religionshistorien:
Kristendomen förr och nu. Moraliska satser, ordspråk o. s. v.
_Inkast_: Är då meningsstrid alltid nödvändig? 37.
_Vederläggning_: Den är alltid nyttig och där den ej längre 37.
finnes, borde någon ersättning därför åstadkommas.
Exempel: Den sokratiska metoden. Medeltidens skolor. Värdet af 38.
negativ kritik.
4. _Stridiga åsikter äro emellertid vanligen endast delvis sanna 39.
eller falska_
Exempel: Rousseaus läror. Liberala och konservativa partier i 41.
samhällsfrågor
_Inkast_: _Några_ allmänt antagna läror innehålla _hela_ 43.
sanningen, t. ex. på det moraliska området den kristna
sedeläran.
_Granskning_ af detta påstående 43.
_Afslutning_ 47.
_Sammanfattning_ 47.
5. _Slutord till dem, som visserligen medgifva yttrandefrihet, men 48.
blott om den användes på ett hofsamt och ärligt sätt._
1. Inledning.
Den tiden är, såsom man kan hoppas, numera förbi, då det var nödvändigt
att försvara tryckfriheten såsom ett skyddsmedel mot en usel och
tyrannisk regering. Intet bevis torde längre behöfva uppställas mot det
oriktiga uti, att en lagstiftande eller värkställande myndighet, hvars
inträssen icke sammanfalla med folkets, skulle vara berättigad att
föreskrifva detta åsikter eller att afgöra, till hvilka läror och bevis
det bör tillåtas att lyssna. Denna sida af saken har dessutom så ofta
och med så mycken framgång blifvit behandlad af tidigare skriftställare,
att vi ej här behöfva uppehålla oss därvid. Ehuru Englands lag med
afseende på tryckfriheten ännu i denna dag är lika litet frisinnad som
under Tudorernas[1] tid, är det föga fara för, att den värkligen skall
_tillämpas_ emot politiska meningsyttringar, utom kanske under någon
tillfällig panik, då fruktan för uppror bringar ministrar och domare ur
fattningen[2]; och i allmänhet taget är det i konstitutionella länder
icke att befara, att regeringen, vare sig den är fullständigt ansvarig
inför folket eller icke, ofta skall försöka att utöfva kontroll öfver
meningsyttringar, — utom i sådana fall, då den kan göra sig till värktyg
för allmänhetens ofördragsamhet. Låt oss därför antaga, att styrelsen är
fullkomligt ense med folket och aldrig tänker på att utöfva något tvång,
annat än i öfverensstämmelse med hvad den anser vara folkets önskan. Men
äfven under denna förutsättning förnekar jag folkets rättighet att
utöfva ett sådant tvång vare sig direkt eller genom styrelsen. Själfva
denna makt är orättmätig. Den bästa styrelse har lika liten rätt därtill
som den sämsta. Den är lika farlig, ja, till och med farligare, om den
utöfvas i öfverensstämmelse med den allmänna meningen, än om den utöfvas
i strid mot densamma. _Om alla människor utom en hade samma åsikt, och
denna enda hade den motsatta, så skulle de icke hafva större rättighet
att nedtysta denna enda person, än han att nedtysta alla andra, om han
hade makt därtill. Vore det så, att en åsikt vore den enskildes
tillhörighet, utan betydelse för någon annan än ägaren, — vore
undertryckandet af en åsikt en oförrätt blott mot en enskild person, —
då skulle det göra någon skillnad, om en sådan orättvisa tillfogades ett
fåtal personer eller många. Men det särskilda onda, som ligger i
undertryckandet af en åsikt, består däruti, att det är en stöld från
hela mänskligheten, från eftervärlden såväl som från samtiden; från dem,
som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad_ _än från dem, som biträda
den undertryckta. Ty om den undertryckta åsikten är sann, så äro de
förra beröfvade ett tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning; om den
är falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel, nämligen den
klarare insikt uti och lifligare uppfattning af sanningen, som är en
följd af dess kamp mot villfarelsen._
Vi skola i det följande undersöka och bevisa hvar för sig följande
tvänne satser: _Vi kunna aldrig vara vissa om, att den åsikt, som vi
söka undertrycka, är falsk; och äfven om vi vore vissa därom, skulle
dess undertryckande likväl vara ett ondt._
-----
Fotnot 1:
En regentsläkt i England, som regerade 1485-1603.
_Öfvers._
Fotnot 2:
Dessa ord hade knappt blifvit nedskrifna, förrän liksom för att på det
kraftigaste jäfva dem, tryckfrihetsförföljelserna af år 1858
inträffade. Detta okloka angrepp på den offentliga yttrandefriheten
har likväl icke föranledt mig att ändra ett enda ord i texten, och ej
häller rubbat min öfvertygelse, att, med undantag af en och annan
sådan panik, den tid, då böter och straff inskränkte den _politiska_
yttrandefriheten, är förbi uti vårt land. Ty för det första
fullföljdes icke åtalen; och för det andra var förföljelsen noga taget
icke af _politisk_ natur. Den åtalade förbrytelsen bestod icke uti
någon kritik öfver samhällsinrättningar eller öfver de styrandes
personer eller handlingar, utan i spridandet af något, som dömdes
såsom en _omoralisk_ lära, nämligen den, att mord på tyranner är en
berättigad handling.
Om bevisen uti denna skrift hafva någon styrka, så bör det råda den
fullständigaste frihet att såsom ett uttryck för en etisk öfvertygelse
framställa och diskutera hvilken åsikt som hälst; den må synas aldrig
så omoralisk. Det kunde således vara öfverflödigt och olämpligt att på
detta ställe undersöka, huruvida nyssnämnda lära förtjänar denna
benämning. Jag skall nöja mig med att påpeka, att detta ämne i alla
tider har inom moralläran varit en öppen fråga; att en enskild
medborgares handling, då han nedgör en brottsling, som genom att
ställa sig öfver lagen har dragit sig undan lagens straff och
kontroll, har af hela folk och af många de visaste och ädlaste
människor blifvit betraktad icke såsom ett brott, utan såsom en
handling af upphöjd dygd, och att den (berättigad eller icke) ej har
karaktären af mord, utan af borgerligt krig. När så är förhållandet,
anser jag, att en uppmaning därtill såsom sådan visserligen i ett
bestämt fall med rätta kan bli föremål för bestraffning, _men endast
om en uppenbar handling har följt, och ett sannolikt sammanhang kan
påvisas mellan handlingen och uppmaningen_. Och till och med _då_ är
det icke en främmande styrelse, utan den, som blifvit angripen, som, i
det den utöfvar själfförsvar, med rätta kan bestraffa anfall riktade
mot dess egen tillvaro.
2. Den åsikt, som man söker genom maktmedel undertrycka, kan möjligen
vara sann.
De, som söka undertrycka en åsikt, förneka naturligtvis dess sanning.
Men de äro icke ofelbara; de hafva ingen rätt att afgöra frågan å hela
människosläktets vägnar och att utestänga hvarje annan person från
möjligheten att själf bedöma den. Den, som förvägrar en annan att lyssna
till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för
gifvet, att _hans egen_ visshet är detsamma som _absolut_ visshet. _Att
förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själf ofelbarhet._ Det
förkastliga i ett sådant tilltag må anses ådagalagt genom detta ofta
anförda skäl, som icke är det sämsta därför, att det är gammalt och
vanligt.
Till skada för människornas sunda omdöme har det faktum, att de icke äro
ofelbara, i praktiken långt ifrån erhållit det inflytande på deras
domslut, som man alltid i teorien tillmäter detsamma. Ty ehuru hvar och
en vet, att han kan misstaga sig, är det endast få, som tänka på
nödvändigheten af att vidtaga några försiktighetsmått mot sin
bristfällighet eller som medgifva möjligheten af, att den åsikt, om
hvars sanning de känna sig visse, måhända just är ett af de misstag, för
hvilka de enligt sitt eget medgifvande äro utsatta. Enväldiga regenter
och andra, som äro vana vid oinskränkt lydnad, hafva i de flästa fall
ett fullständigt förtroende till sin egen mening i nästan alla frågor.
Personer, som äro i den lyckligare ställningen att understundom få höra
sina åsikter motsagda och som icke äro fullkomligt ovana vid att blifva
rättade när de hafva orätt, hysa denna obegränsade tillförsikt endast
för dem af sina åsikter, som delas af deras omgifning eller af de
personer, till hvilka de vanligen vädja: ty i samma mån de hysa ringa
förtroende för sitt eget personliga omdöme, stödja de sig vanligen med
blind förtröstan på "hela världens" eller "alla människors" ofelbarhet.
Men "alla människor", det vill för hvarje individ säga: de människor,
med hvilka han kommer i beröring; hans parti, hans sekt, hans kyrka,
hans samhällsklass. En person, för hvilken detta uttryck omfattar
någonting så vidsträckt som hans fosterland eller hans samtid, kan i
jämförelse härmed nästan anses såsom en frisinnad och storslagen person.
Ej häller rubbas hans tillit till denna kollektiva auktoritet genom den
tanken, att _andra_ tider, länder, sekter, kyrkor, klasser och partier
hafva tänkt och ännu i dag tänka raka motsatsen till hvad han tänker. Åt
sin "värld" öfverlåter han att svara för, att den har rätt gent emot
andra personers oliktänkande "världar"; och det bekymrar honom aldrig,
att endast en tillfällighet har bestämt, hvilken af dessa talrika
världar, som kommit att blifva föremålet för hans tillit, och att samma
orsaker, som i London gjort honom till en af högkyrkans bekännare,
skulle hafva gjort honom till buddaist eller konfutsian i Peking. Och
dock är det af sig själft lika uppenbart som någon bevisning kan göra
det, att tidsåldrar icke äro mera ofelbara än individer. Hvarje
tidsålder har hyst åsikter, hvilka en följande tid har ansett ej blott
falska utan rent af orimliga. Och lika visst som det är, att mångfaldiga
meningar, som en gång i tiden varit allmänt antagna, förkastas af vår
tid, lika visst är det, att många åsikter, som nu allmänt hyllas, skola
förkastas af en kommande tid.
* * * * *
De inkast, som man sannolikt skall göra mot dessa bevis, skola troligen
framträda i ungefär följande form. "Att man förbjuder spridandet af
villfarelser innebär icke större anspråk på ofelbarhet än hvilken som
hälst annan handling, som en offentlig myndighet utför efter eget omdöme
och på eget ansvar. Omdöme har gifvits människorna för att af dem
begagnas. Bör man väl förbjuda människor att begagna sitt omdöme därför,
att det kan missbrukas? När de söka hindra det, som de anse fördärfligt,
så göra de icke därmed anspråk på ofelbarhet, utan uppfylla blott den
plikt, som ålägger dem att handla efter sitt samvetes öfvertygelse, låt
vara att denna möjligen är felaktig. Om vi, därför att vår mening
möjligen kan vara falsk, aldrig någonsin skulle lägga den till grund för
vårt handlingssätt, skulle vi aldrig tillgodose våra inträssen och
aldrig uppfylla våra plikter. Men en invändning, som kan göras mot allt
handlande, kan icke vara någon tillräcklig invändning mot en särskild
handling till skillnad från andra. Det är de styrandes så väl som den
enskildes plikt att bilda sig så sanna åsikter som möjligt; att bilda
sig dem med omsorg och att aldrig tvinga dem på andra, förr än de äro
fullkomligt säkra på, att de hafva rätt. Men har en regering eller
enskild person vunnit en sådan visshet, då är det icke samvetsgrannhet
utan feghet att rygga tillbaka för att handla efter sin åsikt och att
tillåta meningar, om hvilkas farlighet för människosläktets välfärd i
detta eller ett kommande lif de äro uppriktigt öfvertygade, att
obehindrat utspridas, och detta på den grund, att andra personer i
mindre upplysta tider hafva förföljt åsikter, som nu anses såsom sanna.
Vi böra visserligen, det är sant, taga oss till vara för samma misstag,
men styrelser och nationer hafva misstagit sig i andra saker, uti hvilka
de onekligen med rätta utöfvat sin myndighet. De hafva t. ex. pålagt
orättvisa skatter och fört orättfärdiga krig, men skola vi därför icke
pålägga några skatter alls eller icke föra krig under några
omständigheter? Enskilda personer såväl som myndigheter böra handla
efter bästa förmåga. Därvid är icke fråga om absolut visshet, utan om
tillräcklig säkerhet för det praktiska lifvets behof. Vi böra och måste
antaga, att våra åsikter äro sanna, för att kunna rätta vårt
handlingssätt efter dem, och till något större godtycke än så göra vi
oss icke skyldiga, när vi förhindra dåliga personer att fördärfva
samhället genom utspridandet af meningar, som vi anse falska och
fördärfliga."
På allt detta svarar jag, att det senare är godtycke i mycket högre
grad. _Det är en ofantlig skillnad emellan att förutsätta å ena sidan,
att en åsikt är sann på den grund, att den icke blifvit vederlagd, ehuru
hvarje tillfälle därtill lämnats öppet, och å andra sidan, att taga dess
sanning för gifven i afsikt att icke tillåta dess vederläggande._
Fullkomlig frihet för andra att motsäga och vederlägga våra åsikter är
just det villkor, som berättigar oss att lägga dem såsom sanna till
grund för våra handlingar, och på intet annat sätt kan en varelse med
mänskliga själsförmögenheter få någon förnuftig visshet om att han har
rätt.
Betraktar man det allmänna tänkesättets historia, eller människornas
uppförande i allmänhet, kan man fråga sig: hvarpå beror det, att det
förra så väl som det senare icke är sämre än det är? Visserligen icke på
det mänskliga förnuftets inneboende kraft; ty nittionio personer af
hundrade äro fullkomligt oförmögna att bedöma en sak, som icke är
själfklar, och den hundrades förmåga är endast relativ. De fläste
utmärkte män under hvarje förgången tid hafva hyst många åsikter, som
man nu vet vara falska, samt gjort och gillat mycket, som nu mera ingen
skulle vilja försvara. Hur kommer det sig då, att på det hela taget
förnuftiga åsikter och förnuftigt handlingssätt äro öfvervägande bland
människorna? Om denna öfvervikt värkligen förefinnes — och det måste den
göra, för så vidt icke människosläktets angelägenheter äro och alltid
hafva varit i ett nästan förtviflat tillstånd — så beror detta på en
egenskap hos människan, hvilken är källan till allting, som är
aktningsvärdt hos henne såsom förnuftig eller moralisk varelse, nämligen
den, _att hennes fel kunna rättas_. Hon har förmåga att rätta sina
misstag genom meningsutbyte och erfarenhet. Icke genom erfarenhet
ensamt. Meningsutbyte måste tillkomma för att visa, hur erfarenheten
skall tolkas. Oriktiga åsikter och vanor gifva så småningom vika för
fakta och bevis; men för att fakta och bevis skola kunna göra någon
värkan på förnuftet, måste de framläggas för detsamma. Det är mycket få
fakta, som själfva kunna förtälja sin historia utan förklaringar, som
göra deras mening tydlig. Då således hela styrkan och värdet af det
mänskliga omdömet beror på denna enda egenskap, nämligen att det kan
rättas, om det är felaktigt, så kan man endast _då_ fullt lita därpå,
när medel till dess rättande ständigt finnas till hands. I det fall, att
en persons omdöme värkligen förtjänar förtroende, hur har det kommit
därhän? Jo, emedan han tillåtit andra människor granska hans mening och
handlingssätt. Emedan han haft för vana att lyssna till allt, som kunnat
sägas emot honom, och att draga nytta af det, som var befogat däri, samt
att klargöra för sig själf och kanske äfven för andra falskheten af det
som var falskt. Emedan han insett, att det enda sätt, hvarpå en människa
kan närma sig en fullständig kunskap om någonting, är att höra det, som
kan sägas därom af personer med de mäst skilda åsikter, och att sätta
sig in i alla de sätt, på hvilka det kan uppfattas af de mäst olika
åskådningar. Ingen vis man har någonsin förvärfvat sin visdom på något
annat sätt; och det ligger i det mänskliga förståndets natur att icke på
något annat sätt kunna uppnå visdom. Den ständiga vanan att rätta och
fullständiga sin åsikt genom att jämföra den med andras är så långt
ifrån att orsaka tvifvel och ovisshet vid åsiktens tillämpning i
praktiken, att den fastmer är den enda säkra grunden för ett rättmätigt
förtroende till densamma. Ty då någon äger kännedom om allt, som
mänskligt att döma kan sägas emot honom, och har försvarat sin ställning
mot alla motståndare, — då han vet med sig, att han _sökt_ efter
motsägelser och svårigheter i stället för att _undvika_ dem, och att han
ej utestängt något, som kunnat tjäna till frågans belysning, — då först
har han rättighet att anse sitt omdöme bättre än hvarje annan persons,
hvars åsikter ej genomgått ett dylikt prof.
Det är icke för mycket begärt, att det som människosläktets visaste
medlemmar, de som äro mäst berättigade att lita på sitt eget omdöme,
anse sig nödvändigt behöfva för att ernå en sådan tillit, det borde
också den blandning af ett fåtal visa och många dåraktiga individer,
som kallas allmänheten, underkasta sig. Den ofördragsammaste af alla
kyrkor, den romersk-katolska, tillåter t. o. m. hvarje gång ett helgon
skall kanoniseras en s. k. "djäfvulens advokat" att uppträda, och
lyssnar tålmodigt på honom. Man kan icke medgifva, synes det, den
heligaste man ärebetygelser efter döden, förrän allt, som djäfvulen
kan anmärka emot honom, blifvit upptaget till granskning. Till och med
Newtons lagar[3] skulle icke åtnjuta ett så oinskränkt förtroende som
de nu göra, om det icke vore tillåtet att diskutera dem. De åsikter,
som vi lita på allra mäst, grunda sin visshet helt och hållet på den
ständiga uppfordran till hela världen att bevisa dem vara ogrundade. I
fall denna uppfordran icke antages, eller om den antages men försöken
misslyckas, så äro vi ännu långt ifrån visshet; men vi hafva gjort det
bästa, som människoförståndets närvarande ståndpunkt tillåter. Vi
hafva icke försummat någonting för att gifva sanningen en möjlighet
att uppnå oss; och om meningsutbyte fortfarande står öppet, kunna vi
hoppas att, så framt en sannare åsikt gifves, den skall varda funnen,
så snart människoförståndet förmår fatta den. Och under tiden kunna vi
trösta oss med att hafva närmat oss så nära intill sanningen, som det
är möjligt efter våra förhållanden. Detta är den grad af visshet, som
är möjlig att uppnå för ofullkomliga varelser, och det enda sättet att
uppnå den.
* * * * *
Eget nog medgifva nu somliga det berättigade i krafvet på fritt
meningsutbyte, men motsätta sig att detta kraf "_drifves till
ytterlighet_". De inse ej, att för så vida skälen för dessa fordringar
icke vore giltiga i _alla_ fall, skulle de ej vara det i _något_. Det är
besynnerligt, att de ej märka, att de göra anspråk på ofelbarhet, då de
väl medgifva, att fritt meningsutbyte borde tillåtas i alla sådana
frågor, som kunna vara _tvifvelaktiga_, men angående någon särskild
grundsats eller lära anse, att _den_ ej bör få diskuteras, emedan den är
så _viss_, det vill säga, emedan _de äro vissa_ om, att den är viss. Att
kalla en sats viss, så länge det finns någon, som skulle vilja bestrida
dess riktighet, om han finge tillåtelse därtill, är att antaga, att vi
själfva och de med oss liktänkande äro ofelbara domare, hvilka kunna
döma utan att höra båda parterna.
I vår tid — hvilken man skildrat såsom "utblottad på tro men bäfvande
för tviflet" — då människor känna med sig icke så mycket att deras
åsikter äro sanna, som att de ej veta, huru de skulle reda sig dem
förutan, grundar man den fordran, att dessa åsikter böra skyddas från
att offentligt angripas, icke så mycket på deras _sanning_ som på _deras
vikt för samhället_. Det finnes, påstår man, somliga trossatser, som äro
_så nyttiga_, för att icke säga _så oundgängliga_ för samhällets
välfärd, att det lika mycket är styrelsens plikt att upprätthålla dem
som att skydda hvilket som hälst samhällets öfriga inträssen. Man säger,
att i fall, som äro så trängande och som så uppenbart ligga inom området
för styrelsens pliktutöfning, behöfver den ej vara ofelbar för att anse
sig berättigad, ja, förpliktad att handla på grund af sin egen mening,
understödd af den rådande opinionen. Det påstås också ofta och tänkes
ännu oftare, att endast dåliga människor kunna önska att rubba dessa
nyttiga och hälsosamma trossatser; och att det ej kan vara något ondt
uti att hindra dåliga människor i deras åtgöranden och att förbjuda
sådant, som endast dylika skulle vilja göra. Personer med denna
uppfattning göra berättigandet af inskränkningar i yttrandefriheten till
en fråga icke om lärornas _sanning_ utan om deras _nytta_, och smickra
sig med att på detta sätt undgå beskyllningen att göra sig själfva till
ofelbara domare öfver olika meningar. Men de som äro tillfreds härmed,
märka ej, att anspråket på ofelbarhet härigenom endast flyttas från ett
område till ett annat. _Äfven en åsikts nytta kan bli föremål för olika
åsikter._ Den kan vara lika omtvistad, lika mycket bli föremål för
diskussion, och kräfva diskussion lika mycket som åsikten själf. För att
bestämt afgöra, att en åsikt är skadlig, måste man vara ofelbar i lika
hög grad som för att afgöra, om den är falsk, så framt icke den åsikt
man fördömer har haft fullt tillfälle att försvara sig. Det är omöjligt
att tillåta en kättare att förfäkta nyttan eller oskadligheten af sin
åsikt på samma gång som man förbjuder honom att försvara dess sanning.
En åsikts sanning är en del af dess nytta. Om vi vilja veta, huruvida
det är önskvärdt eller icke att en mening skall blifva trodd, är det väl
möjligt att därvid ej göra afseende på, huruvida den är sann eller icke?
Enligt den mening, som hyllas icke af de sämsta, utan af de bästa
människor, kan ingen åsikt, som är motsatt sanningen, vara värkligt
nyttig. Och kan man väl hindra personer från att framställa denna
invändning, då man vill belägga dem med ansvar därför att de förneka en
lära, som man försäkrar dem vara nyttig, men som de tro vara falsk? De
som hylla de allmänt antagna åsikterna, underlåta aldrig att draga all
möjlig fördel af denna invändning. Man skall aldrig finna, att _de_
behandla frågan om nyttan såsom helt och hållet oberoende af frågan om
sanningen. Tvärtom, det är framför allt just emedan deras lära är
"sanningen", som de anse kunskapen därom eller tron därpå så
oundgänglig. Man kan aldrig åstadkomma någon klar utredning af frågan om
en åsikts nytta, så länge ett så afgörande skäl (som att åsikten i fråga
är "sanningen") endast får användas på den ena sidan men icke på den
andra. Och då lagen eller allmänna opinionen icke tillåter, att
sanningen af en åsikt underkastas meningsutbyte, så äro de i själfva
värket fullkomligt lika ofördragsamma gent emot ett förnekande af
åsiktens nytta. Det enda medgifvande de göra är, att åsikten möjligen
icke är absolut nödvändig eller att det icke är en positiv förbrytelse
att förkasta den.
För att fullständigare belysa, huru skadligt det är, att man förbjuder
uttalandet af vissa åsikter därför, att man själf förkastat dem, torde
det vara önskvärdt, att vi tillämpa vårt resonnemang på några konkreta
fall; och jag väljer då framför andra dem, som ära minst gynnsamma för
mig — det vill säga sådana, i hvilka skälen mot yttrandefrihet både med
afseende på sanningen och nyttan anses starkast. Antag, att den åsikt,
man anfallit, är tron på Gud och ett lif efter detta, eller någon af de
allmänt antagna moraliska grundsatserna. Att strida på ett sådant område
innebär en stor fördel för en obillig motståndare; ty han skall säkert
säga (och mången, som icke önskar vara obillig, skall säga det inom
sig): "är det dessa läror, som ni icke anser tillräckligt vissa för att
ställas under lagens skydd? Är tron på Gud en sådan mening, att ni
påstår att man gör anspråk på ofelbarhet, om man känner sig viss därpå?"
Men må det tillåtas mig att anmärka, att det icke är det, _att man
känner sig viss på en mening_ (den må nu vara hvilken som hälst), som
jag kallar ett anspråk på ofelbarhet, utan att man företar sig _att
afgöra frågan för andra_, utan att tillåta dem att höra, hvad som kan
sägas från motsatta sidan. Ett sådant tilltag ogillar och bestrider jag
lika bestämt, om det också gjordes till föremål för mina hemligaste
öfvertygelser. Huru säkert än någon må vara öfvertygad icke blott om
falskheten utan om de farliga konsekvenserna af en åsikt — icke blott om
de farliga konsekvenserna utan (för att nyttja uttryck, hvilka jag äljes
ogillar) om åsiktens osedlighet och gudlöshet, så tillskrifver han sig
likväl ofelbarhet, i fall han vid förfäktandet af denna sin enskilda
åsikt, vore den än understödd af hans fäderneslands och hans samtidas
allmänna omdöme, hindrar motståndaren att försvara sin mening. Och det
är så långt ifrån, att detta anspråk på ofelbarhet är mindre förkastligt
eller mindre farligt därför, att åsikten kallas omoralisk eller gudlös,
att det fastmera i detta fall varder allra mäst ödesdigert. Ty det är
just i sådana fall, som människorna i förflutna tider hafva begått dessa
förfärliga misstag, hvilka uppväcka eftervärldens förvåning och afsky.
Det är i sådana fall, där vi uti historien finna minnesvärda exempel på,
att lagens arm har användts för att utrota de bäste män och de ädlaste
åsikter; med en beklagansvärd framgång hvad _personerna_ beträffar,
ehuru några af _åsikterna_ liksom på hån hafva upplefvat att bli
åberopade till försvar för ett liknande förfarande mot sådana personer,
som afvika från _dem_ eller från den antagna tolkningen af dem.
Man kan knappast för ofta erinra om, att det en gång fanns en man vid
namn _Sokrates_, hvilken råkade i en minnesvärd kollision med den
lagliga myndigheten och den då rådande, allmänna opinionen. Denne man,
som var född på en tid och i ett land, som öfverflödade af stora
personligheter, har af dem, hvilka bäst kände både honom och hans tid,
blifvit framstäld för oss såsom den ädlaste människa, som då lefde; och
vi veta, att han var hufvudet och förebilden för alla följande
sedelärare, upphofsmannen till så väl Platos höga ingifvelser som
Aristoteles' skarpsinniga "utilitarism"[4], hvilka utgöra de båda
källådrorna till såväl etisk som hvarje annan filosofi. Denne erkände
mästare för alla de utmärkte tänkare, som sedan lefvat — hvars rykte
ännu växer efter mer än två tusen år och fullt ut uppväger alla öfriga
namn, som gjorde hans fädernestad ryktbar — denne man blef dödad af sina
landsmän, sedan han blifvit _lagligen dömd_ för _gudlöshet_ och
_osedlighet_. För gudlöshet, emedan han förnekade de gudar, som erkändes
af staten; hans åklagare försäkrade till och med, att han icke trodde på
några gudar alls. För osedlighet, därför att han genom sin lära och
undervisning "förförde ungdomen". Dessa anklagelser fann domstolen
grundade (och det är all anledning att tro, att den menade ärligt), och
dömde den man, som sannolikt gjort sig mer förtjänt om mänskligheten än
någon annan af sina samtida, att aflifvas såsom en förbrytare.
Låtom oss öfvergå från detta exempel på laglig orättvisa till det enda,
hvars omnämnande efter domen öfver Sokrates icke skulle bilda en
antiklimax[5]; till den händelse, som ägde rum på Golgata för mer än
aderton hundrade år sedan. Den man, som på dem, hvilka bevittnade hans
lefnad och lära, gjorde ett sådant intryck af sedlig storhet, att
aderton följande århundraden hafva vördat honom såsom den allsmäktige i
egen person, blef skymfligt förd till döden — hvarför? För _hädelse_!
Människorna icke blott misskände sin välgörare; de togo honom för raka
motsatsen till hvad han var, och behandlade honom såsom hade han just
varit ett sådant vidunder af gudlöshet, som de nu själfva anses för på
grund af sitt handlingssätt mot honom. De känslor, hvarmed människorna
nu betrakta dessa beklagansvärda domar (i synnerhet den senare), göra
dem ytterst orättvisa i sitt omdöme om deras olycklige upphofsmän. Dessa
voro, efter allt hvad man vet, icke dåliga människor, icke sämre än
människor i allmänhet äro, snarare tvärtom. De vore män, som i fullt
mått eller något därutöfver innehade sin tids och sitt folks religiösa,
moraliska och patriotiska känslor: just det slags människor, hvilka i
alla tider, vår egen inbegripen, hafva hvarje utsikt att genomvandra sin
lefnad tadelfria och aktade. Öfversteprästen, som ref sönder sina
kläder, då han hörde de ord uttalas, hvilka enligt hans folks
uppfattning inneburo den värsta förbrytelse, var efter all sannolikhet
fullkomligt lika uppriktig i sin fasa och afsky, som hela samlingen af
vördade och fromme män nu äro i sina religiösa och moraliska känslor.
Många af dem, som nu rysa öfver hans handlingssätt, skulle hafva gjort
alldeles som han, om de lefvat på hans tid och varit födde judar. — De
rättrogne kristne, som hysa den föreställningen, att de som stenade de
första martyrerna till döds, måste hafva varit sämre människor än de
själfva äro, borde komma ihåg, att en af dessa förföljare var —
_Paulus_.
Låtom oss tillägga ännu ett exempel, det mäst slående af alla, så framt
ett felsteg är ägnat att göra större intryck, i samma mån som den
person, som begått det, är vis och ädel. Om någonsin en regent haft
anledning att anse sig såsom den bäste och mäst upplyste af sina
samtida, så var det den romerske kejsaren _Marcus Aurelius Antonius_.
Oinskränkt härskare öfver hela den civiliserade världen ådagalade han
genom hela sitt lif icke blott den mäst obefläckade rättrådighet utan
äfven, hvad mindre kunde väntas af hans stoiska[6] uppfostran, det
ömmaste hjärta. De få felgrepp, som tillskrifvas honom, betraktas alla
såsom beroende på en för långt drifven efterlåtenhet, och hans skrifter,
den antika andens högsta etiska produkter, afvika knappast märkbart om
ens något från det, som är mäst egendomligt för Kristi läror. Denne man,
som var en bättre kristen i allt utom i ordets dogmatiska betydelse, än
snart sagt hvar och en af de till namnet kristne härskare, som regerade
efter honom, _förföljde kristendomen_. Ehuru han stod på höjden af sin
tids utveckling och hade ett klart ofjättrat förstånd och en karaktär,
som kom honom att af sig själf i sina skrifter upptaga det kristna
idealet, kunde han likväl icke inse, att kristendomen var ett godt och
icke ett ondt för den värld, mot hvilken han kände sig hafva så stora
plikter. Han visste, att det dåvarande samhället befann sig uti ett
beklagansvärdt tillstånd. Men han insåg också, eller trodde sig inse,
att sådant det nu var, hölls det tillsamman och hindrades från förfall
genom tron på och vördnaden för de antagna gudarna. Han ansåg det som
sin plikt såsom härskare att skydda samhället från att falla sönder, och
han kunde icke förstå, genom hvilka nya band det skulle kunna
sammanhållas, om de gamla söndersletes. Den nya religionen syftade
ögonskenligen att upplösa dessa band. För så vidt det således icke var
hans plikt att antaga denna religion, ansåg han det vara sin skyldighet
att undertrycka den, och då de kristnas gudalära icke syntes honom sann
eller af gudomligt ursprung, då denna besynnerliga historia om en
korsfäst gud icke föreföll honom trovärdig, och då han icke kunde
förutse, att ett system, som uppgaf sig helt och hållet hvila på en
grund, hvilken tycktes honom så fullkomligt otrolig, skulle varda det
medel till återupprättelse, som det i alla händelser sedan har visat sig
vara, så understödde denne, den mildaste och älskvärdaste af filosofer
och härskare, förföljelserna mot de kristna i den allvarliga
öfvertygelsen, att han därvid uppfyllde en helig plikt. Detta synes mig
vara en af de mäst tragiska företeelser i hela historien. Det är bittert
att tänka, huru helt olika världens kristendom skulle hafva gestaltat
sig, om den kristna tron hade blifvit antagen till statsreligion under
Marcus Aurelius' hägn i stället för under Konstantins. Men det skulle
vara lika orättvist mot honom som stridande mot sanningen att förneka,
att icke Marcus Aurelius, när han straffade kristendomens predikande,
hade på sin sida hvartenda ett af de skäl, som kunna anföras till
försvar för straffandet af kristendomsfiendtliga läror. Ingen kristen är
fastare öfvertygad om, att ateismen är en falsk och samhällsupplösande
lära, än Marcus Aurelius var öfvertygad om, att så var fallet med
kristendomen; han, som af alla, hvilka då lefde, torde hafva varit den,
som bäst kunde bedöma den samma. Så framt icke någon af dem, som gilla,
att förkunnandet af åsikter belägges med straff, vill smickra sig med,
att han är visare och bättre än Marcus Aurelius — att han djupare
inträngt i sin tids visdom och på förståndets vägnar är mera öfverlägsen
sina samtida, att han är allvarligare uti sitt sökande efter sanningen
och mera uppriktigt hängifven den sanning han funnit, så må han afstå
från att för sig och allmänheten i förening göra samma anspråk på
ofelbarhet, som den store Antonius gjorde med så ödesdigra följder.
* * * * *
Då religionsfrihetens motståndare inse omöjligheten af att med några som
hälst skäl, hvilka icke på samma gång skulle rättfärdigat Marcus
Antonius, försvara användandet af straff för undertryckande af
irreligiösa läror, medgifva de stundom, när de hårdt angripas,
riktigheten af denna konsekvens, och säga med d:r Johnson, att
kristendomens förföljare voro i sin fulla rätt; att förföljelse är ett
eldprof, som sanningen bör genomgå och alltid lyckligt genomgår, enär
lagliga straff i längden äro maktlösa _emot sanningen_, ehuru de
understundom på ett välgörande sätt äro värksamma emot _skadliga
villfarelser_. Denna metod att försvara religiös ofördragsamhet är
tillräckligt märklig för att icke böra lämnas utan afseende.
En teori, som yrkar, att sanningen med rätta må förföljas, därför att
förföljelse icke förmår göra den någon skada, kan icke beskyllas för
uppsåtlig fientlighet mot antagandet af nya _sanningar_; men desto mer
förkastligt är dess sätt att behandla de _personer_, hvilka
mänskligheten har att tacka för dessa sanningar. Att upptäcka för
världen något, som är af stor vikt och hvarom man förut var okunnig, att
ådagalägga, att man har tagit miste i någon lifsfråga i andligt eller
materielt afseende, är väl den största tjänst, som en människa öfver
hufvud kan göra sina medbröder; och i vissa fall, såsom i fråga om de
första kristna eller reformatorerna, är den enligt dem, hvilka tänka som
d:r Johnson, att anse såsom den kostligaste gåfva, som kunde tilldelas
människorna. Men att _upphofsmännen_ till så storartade välgärningar
_vedergäldes med martyrskap_, att deras lön blef att behandlas som de
gröfsta brottslingar, det var enligt denna åsikt icke en beklagansvärd
villfarelse och olycka, för hvilken mänskligheten borde kläda sig i säck
och aska, utan sakernas normala och rätta ordning. Den som förkunnar en
ny sanning, borde i enlighet med denna åsikt behandlas på samma sätt,
som vid lokrernas[7] lagstiftning framställaren af ett nytt lagförslag,
hvilken måste stå med en snara om halsen, för att kunna ögonblickligen
strypas, om folkförsamlingen efter att hafva hört hans skäl, icke genast
på stället antog hans förslag. Människor, som försvara detta sätt att
behandla sina välgörare, kunna icke antagas sätta stort värde på själfva
välgärningen. Och jag tror, att denna uppfattning endast förekommer
bland det slags personer, hvilka anse, att nya sanningar må hafva varit
önskvärda förr i världen, men att vi numera hafva nog af dem.
_Men i själfva värket är det talesättet, att sanningen alltid triumferar
öfver förföljelsen, en af dessa angenäma villfarelser, hvilka den ene
upprepar efter den andre, tills de slutligen öfvergå till ordspråk, men
som motsägas af all erfarenhet._ Historien öfverflödar af exempel på,
att sanningen blifvit undertryckt genom förföljelse. Om den också icke
kan undertryckas för evigt, så kan den likväl tillbakahållas under
århundraden. Så t. ex. för att endast tala om religiösa åsikter,
frambröt reformationen åtminstone tjugu gånger före Luther, men blef
undertryckt. Arnold af Brescia blef undertryckt. Fra Dolcino blef
undertryckt, Savonarola blef undertryckt. Albigenserna blefvo
undertryckta. Likaså waldenserna, lollarderna och hussiterna. Och äfven
_efter_ Luthers tid hade förföljelsen framgång, hvarhälst man fullföljde
den. I Spanien, Italien, Flandern, Österrike blef protestantismen
utrotad; och det är mycket sannolikt, att den skulle hafva rönt samma
öde i England, om drottning Maria hade fått lefva eller drottning
Elisabet dött. Förföljelsen har alltid segrat, utom där kättarnas parti
varit för starkt för att kunna med tillräcklig kraft förföljas. Ingen
förnuftig person lär kunna draga i tvifvel, att kristendomen skulle
hafva kunnat utrotas i det romerska väldet. Den utbredde sig och blef
härskande, emedan förföljelserna endast voro tillfälliga, endast varade
under korta tider, hvilka omväxlade med långa mellanrum, under hvilka
kristendomen nästan ostört fick utbreda sig. Det är ett slags maklig
känslosamhet att tro, att sanningen, blott emedan den är sanning, har en
inneboende kraft att betvinga fängelse och bål, som lögnen saknar.
Människorna äro ofta lika nitiska i lögnens försvar som i sanningens,
och påläggandet af tillräckligt stränga lagliga eller sociala straff
skall i allmänhet vara nog för att häjda bådas utbredande. Den värkliga
fördel, som sanningen äger, består däruti, att om en åsikt är sann, så
kan den undertryckas en, två eller många gånger, men under tidernas lopp
skall det i allmänhet finnas personer, som upptäcka den på nytt, tills
slutligen dess återuppträdande infaller under en tiderymd, då den genom
gynnsamma omständigheter undgår förföljelse så länge, att den hinner
göra tillräckliga framsteg för att kunna motstå alla kommande försök att
undertrycka den.
* * * * *
Man skall må hända säga, att de, som framställa nya åsikter, nu mera
icke dömas till döden: vi äro icke som våra fäder, hvilka dräpte
profeterna, vi till och med uppresa grafvårdar åt dem. Ja, det är
visserligen sant, att vi icke längre döma kättare till döden, och att
det straffmått, som nutidens tänkesätt möjligen skulle medgifva äfven
mot de mäst fördärfliga åsikter, icke är tillräckligt för att utrota
dem. Men låtom oss icke smickra oss med, att vi därför äro fria ens från
den skamfläcken att förföljelser af detta slag kunna anställas med
_lagens_ tillhjälp. Ännu kvarstå i lagen straff för vissa åsikter eller
åtminstone för deras uttalande[8]; och ännu i vår tid är deras
tillämpande icke så utan exempel[9], att det på minsta sätt är otroligt,
att de en dag kunna återupplifvas till sin fulla kraft. Vid sommartinget
år 1857 i grefskapet Cornwall i England blef en olycklig man, som var
känd för ett oförvitligt lefnadssätt, dömd till 21 månaders fängelse för
det han yttrat och på en port skrifvit några ord, som angrepo
kristendomen. Inom en månad därefter blefvo vid Old Bailey två personer
vid två särskilda tillfällen förvägrade att vara jurymän och den ene af
dem förolämpad af domaren och en af advokaterna, emedan de ärligt
förklarade, att de icke hade någon religiös tro; och en tredje, en
utländing förvägrades på samma grund rättvisa gent emot en tjuf. Detta
skedde i kraft af den lagbestämmelsen, att ingen person må tillåtas
vittna inför domstol, som ej bekänner sig tro på en gud (en gud hvilken
som hälst är tillfyllest) och ett lif efter detta; hvilket är detsamma
som att förklara sådana personer stående utom lagen och uteslutna från
domstolarnas skydd. Icke nog med att de själfva kunna plundras och
mördas, om inga andra eller endast med dem liktänkande äro närvarande;
utan äfven andra personer kunna utsättas för det samma, i fall
bevisningen beror på de förras vittnesmål. Detta stadgande är grundat på
den förutsättningen, att en ed är utan betydelse, då den aflägges af en
person, som ej tror på ett kommande lif. Men en dylik uppfattning
bevisar mycken obekantskap med historien — ty det är ett historiskt
faktum, att i alla tider funnits ett stort antal fritänkare, som utmärkt
sig genom rättskaffenhet och redlighet — och den kan icke gillas af
någon, som har den minsta aning om, hur många bland de personer, hvilka
åtnjuta största anseende i världen såväl för sina dygder som för sina
talanger, äro kända åtminstone af sina närmaste såsom fritänkare.
Stadgandet tillintetgör sig dessutom själft och upprifver sin egen
grundval. Under föregifvande af, att ateister måste vara lögnare, gillar
det nämligen sådana ateisters vittnesbörd, som äro villiga att ljuga,
och förkastar deras, som hällre än att uttala en osanning trotsa det
tadel, som åtföljer det offentliga bekännandet af en föraktad tro. Ett
lagstadgande, hvilket sålunda motsäger sig själft, kan endast
vidmakthållas såsom ett uttryck af hat, en kvarlefva af förföljelse; en
förföljelse, som därtill har den egendomligheten att just _det_,
hvarigenom man utsätter sig för den samma (nämligen att man vill vara
sann och ärlig), tydligt bevisar, att man icke förtjänar den. Såväl
lagbestämmelsen som den grundsats, hvarpå den hvilar, är knappt mindre
förnärmande för de rättrogne än för fritänkarne. Ty om den som ej tror
på ett lif efter detta, nödvändigt är en lögnare, så följer däraf, att
de, hvilka tro därpå, endast af fruktan för helvetet afhållas från lögn
(om de äljes afhållas därifrån). Vi vilja icke göra denna lags
upphofsmän och försvarare den orättvisan att förmoda, att deras
uppfattning om kristlig dygd är hämtad ur deras eget medvetande.
Detta är nu visserligen blott obetydliga kvarlefvor af förföljelse och
bör uppfattas icke så mycket som bevis på förföljelselust som fastmer
såsom ett exempel på en mycket vanlig svaghet i vissa sinnen, hvilken
kommer dem att finna ett dåraktigt nöje uti att söka bevara en dålig
grundsats, ehuru man i själfva värket ej längre är nog dålig att önska
dess tillämpning. Men olyckligtvis ligger i det allmänna tänkesättets
närvarande beskaffenhet ingen säkerhet för, att den frånvaro af svårare
former af laglig förföljelse, som under den sista mansåldern ägt rum,
allt framgent skall få fortfara. Nu för tiden störes sakernas vanliga
gång lika ofta genom försök att återupplifva ett gammalt ondt som genom
bemödanden att införa ett nytt godt. Hvad man nu yfves öfver såsom ett
tecken till religionens återupplifvande, är alltid hos småsinnade och
obildade själar lika mycket ett återupplifvande af skenheligheten; och
där ett kraftigt frö till ofördragsamhet ligger kvar uti allmänhetens
känslor, såsom fallet är med medelklassen hos oss, behöfs det ej mycket
för att bringa människor till värksam förföljelse mot sådana personer,
hvilka de egentligen aldrig upphört att anse förtjänte däraf.[10] Ty det
är just detta — det är de åsikter och känslor, människorna i allmänhet
hysa gent emot dem, som icke erkänna de trosläror, hvilka de anse
nödvändiga, som åstadkommer, att vårt land icke är ett hemvist för
religiös frihet. Sedan lång tid tillbaka ligger den hufvudsakliga
olägenheten af de lagliga straffen däruti, att de skärpa den sociala
skammen. Det är den sociala skammen, som är allra mäst värksam; och så
värksam är den, att uttalandet af åsikter, som samhället fördömer, är
mycket mindre vanligt hos oss än i många andra länder det öppna
förkunnandet af läror, som medföra risken af lagliga straff. Öfver alla
andra personer än sådana, hvilkas ekonomiska omständigheter göra dem
oberoende af andras välvilja, utöfvar den allmänna meningen i detta fall
lika stort inflytande som lagen: ty man kan lika gärna sitta i fängelse
som vara utesluten från möjligheten att förvärfva sitt lifsuppehälle. De
som äro ekonomiskt oberoende och som icke begära någon gunst af de
maktägande eller af samfund eller af staten, hafva ingenting annat att
befara af uttalandet af hvilken åsikt som hälst än att man skall tänka
och tala illa om dem; och för att fördraga detta borde icke fordras
något synnerligt hjältemod. Det finnes intet skäl, att till förmån för
sådana personer vädja till medlidandet. Men ehuru vi icke nu mera
tillfoga olika tänkande så mycket ondt som fordom var vanligt, skada vi
oss måhända _själfva_ lika mycket som någonsin genom vårt sätt att
behandla dem. Sokrates blef dödad, men den sokratiska filosofien steg
upp som solen på himlavalfvet och spred sitt ljus öfver andens hela
värld. Kristna blefvo kastade för vilddjuren, men den kristna kyrkan
uppväxte till ett högt och lummigt träd, som snart höjde sig öfver de
äldre och mindre kraftiga och kväfde dem i sin skugga. Vår nuvarande
rent sociala ofördragsamhet dödar ingen, utrotar inga åsikter, men
kommer folk att _dölja_ dem eller åtminstone att afhålla sig från hvarje
kraftig ansträngning för deras utbredande. Hos oss pläga kätterska
åsikter under ett årtionde eller en mansålder hvarken vinna eller
förlora mark i märkbar grad. De flamma aldrig upp högt och vidsträckt
utan fortfara att kola och pyra inom de trånga kretsar af tänkare och
forskare, bland hvilka de uppstå, utan att någonsin belysa mänskornas
allmänna angelägenheter med vare sig ett sant eller ett falskt sken. Och
på detta sätt vidmakthålles ett sakernas tillstånd, som för vissa sinnen
är mycket tillfredsställande. Ty därigenom bevaras, utan att man
behöfver tillgripa den obehagliga åtgärden att bötfälla eller fängsla
någon människa, alla härskande meningar till det yttre orubbade, under
det att likväl sådana kättare, som äro behäftade med den sjukdomen att
tänka, icke äro absolut förvägrade att bruka sitt förnuft. Ett bekvämt
sätt att hålla fred i tankens värld och att åstadkomma, att allt fortfar
att gå i de gamla spåren! Men priset för detta andliga fredstillstånd är
den fullständiga uppoffringen af allt moraliskt mod hos människorna. Ett
tillstånd, under hvilket en stor del af de mäst värksamma och forskande
andarna finna det rådligast att hålla de allmänna grundsatser, hvarpå de
stödja sina öfvertygelser, gömda inom sig, och bemöda sig att uti de
uttalanden, som de rikta till allmänheten, så vidt möjligt jämka sina
slutledningar efter förutsättningar, som de inom sig förkasta — ett
dylikt tillstånd är icke ägnat att framkalla de öppna och orädda
karaktärer, de logiska, helgjutna andar, som en gång utgjorde den
tänkande världens prydnad. Det slags människor, som man kan vänta att
finna under ett dylikt tillstånd, äro antingen sådana, som fullkomligt
ansluta sig till de gängse meningarna, eller ock hycklare, hvilkas
bevisning i alla viktiga frågor är afsedd för deras åhörare, men icke
den, som har öfvertygat dem själfva. De, som undvika detta alternativ,
göra det genom att inskränka sina tankar och inträssen till sådana
saker, om hvilka man kan tala utan att råka in på grundsatsernas område;
med andra ord till obetydliga, praktiska angelägenheter, hvilka skulle
ordna sig af sig själfva, om blott människoanden blefve starkare och
finge en mera vidsträckt synkrets, och hvilka aldrig förr än då skola
komma i riktig ordning. Och under tiden försummas det, som ensamt kan
stärka och vidga människoanden, nämligen fri och djärf forskning i de
högsta ämnen.
De, i hvilkas ögon denna kättarnas tillbakadragenhet icke synes vara ett
ondt, borde i första rummet besinna, att den nödvändiga följden däraf
är, _att aldrig någon ärlig och grundlig diskussion af kätterska åsikter
äger rum; och att sådana åsikter, som icke skulle hålla stånd vid en
dylik diskussion, ingalunda försvinna, om de också ej spridas_. Men det
är icke de kätterska andarna, som lida mäst genom bannlysandet af alla
spörsmål, som icke mynna ut i " slutsatser. Den största skadan tillfogas
dem, som icke äro kättare, och hvilkas hela andliga utveckling hämmas,
hvilkas förnuft kufvas af fruktan för kätteri. Hvem kan beräkna, huru
mycket världen förlorar i den mängd af lofvanden snillen, hvilka hafva
en alltför klenmodig karaktär för att våga fullfölja en dristig, kraftig
och själfständig tankegång, så framt den leder dem till något, som skall
anses såsom ogudaktigt eller omoraliskt? Bland dem kan man stundom finna
personer med stor samvetsgrannhet och med en skarp och förfinad
tankeförmåga, hvilka förnöta sitt lif med att genom sofismer söka
vederlägga ett förnuft, som de icke kunna bringa till tystnad, och som
uttömma sitt snilles hjälpkällor på försök att bringa sitt samvetes och
sitt förnufts fordringar i öfverensstämmelse med ortodoxien; hvilket
måhända till slut ändå icke lyckas dem. _Ingen kan vara en stor tänkare,
som icke erkänner, att en tänkares första plikt är att följa sitt
förnuft, till hvilka slutsatser det än må leda honom. Sanningen vinner
mera till och med genom villfarelsen hos en person, hvilken med
tillbörligt studium och förberedelse tänker på egen hand, än genom de
riktiga åsikterna hos sådana, som endast hysa dem, emedan de icke stå ut
med att tänka själfva._
Men det är icke uteslutande, ja icke ens i första rummet för att dana
stora tänkare, som tankefrihet är af nöden. Den är tvärtom lika mycket
eller t. o. m. än mera oundgänglig, för att människor i allmänhet skola
sättas i stånd att uppnå den grad af andlig utveckling, hvaraf de äro
mäktiga. Det har funnits och torde komma att finnas enskilde store
tänkare äfven under tillstånd af allmänt andligt slafveri. Men det har
under ett sådant tillstånd aldrig funnits och skall aldrig komma att
finnas _ett andligen lifskraftigt folk_. Närhälst ett folk under någon
period har närmat sig ett sådant tillstånd, har detta skett därigenom,
att fruktan för kätterskt tänkande för någon tid varit undanröjd. Men
där det råder en tyst öfverenskommelse, att grundsatser icke få bli
föremål för meningsbyte, där diskussionen af de viktigaste frågor, som
kunna sysselsätta mänskligheten, betraktas som afslutad, där kunna vi
icke vänta att finna denna höga grad af allmän andlig värksamhet, som
gjort vissa perioder af historien så märkvärdiga. Aldrig hafva, där man
undflytt striden om de ämnen, som äro stora och viktiga nog för att
uppväcka hänförelse, människornas sinnen blifvit satta i rörelse ända
från botten, och sådana impulser gifvits, som stundom höjt äfven
personer af medelmåttigt förstånd till en ståndpunkt, som är värdig
tänkande varelser. På det senare hafva vi ett exempel i förhållandet i
Europa under den tid, som följde omedelbart på reformationen; ett annat,
ehuru begränsat till kontinenten och till de mera bildade klasserna, i
de filosofiska rörelserna under senare hälften af 1700-talet; och ett
tredje af ännu kortare varaktighet i den andliga jäsningen i Tyskland
under den Göthe-Fichteska tiden. Dessa perioder äro mycket olika med
afseende på de särskilda åsikter, som under hvar och en af dem
utvecklades; men de äro lika däruti, att under alla tre _auktoritetens
ok var brutet_. Under dem alla hade ett gammalt andligt tyranni blifvit
afskaffat, utan att något nytt ännu trädt i dess ställe. De impulser,
som under dessa tre perioder gåfvos, hafva gjort Europa till hvad det nu
är. Hvarje särskild förbättring, som vunnit insteg i människornas sinnen
eller i samhällsförhållandena, kan tydligt spåras tillbaka till någon af
dem. Sedan någon tid ser det ut, som om alla dessa tre impulser i det
närmaste hafva uttömt sin kraft; och vi kunna icke vänta oss någon ny,
förrän vi åter häfda vår andliga frihet.
-----
Fotnot 3:
Se härom n:o 16 af dessa småskrifter, _Karl Bohlin_, Jorden och
solsystemet.
Fotnot 4:
_Nyttighetsfilosofi_, den lära som anser, att lyckan och nyttan bör
läggas till grund för våra handlingar (»den största möjliga nytta för
det största möjliga antalet»).
_Öfvers._
Fotnot 5:
Antiklimax: när en bild, ett uttryck, ett bevis o. s. v. af svagare
och mattare beskaffenhet följer på ett eller flera nyss förut anförda.
Den riktiga gången är att låta satsen fortgå från de svagare till det
starkaste (klimax), hvarigenom större skönhet och värkan ernås.
_Öfvers._
Fotnot 6:
_Stoikerna_ voro forngrekiska filosofer, som utmärkte sig genom en
sträng sedelära, främmande för alla vekare känslor, förakt för smärtan
och jämnmod i alla lifvets skiften.
_Öfvers._
Fotnot 7:
Ett folkslag i det gamla Grekland.
_Öfvers._
Fotnot 8:
Svenska tryckfrihetslagens § 3 mom. 2 belägger med böter eller
fängelse »förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den
rena evangeliska läran», när det sker i tryckt skrift.
_Öfvers._
Fotnot 9:
Det nyss anförda lagrummet tillämpades senast den 26 maj 1888, då
ansvarige utgifvaren af tidningen Socialdemokraten, Hjalmar Branting i
Stockholm dömdes till 150 kronors böter och i juni samma år, då Viktor
E. Lennstrand i Örebro dömdes till 250 kronors böter, hvilket senare
straff i Svea hofrätt (hofrättsrådet Widströms division) skärptes till
3 månaders fängelse. Båda domarne faststäldes i högsta domstolen. Det
förra åtalet föranstaltades af statsrådet J. H. Lovén, det senare af
justitieministern Axel Bergström. — En redogörelse för den mängd
hädelsemål, upplösningar af sammankomster, förbud mot föredrags
hållande m. m., som på sista tiden förekommit i vårt land, skulle bli
alltför vidlyftig. Här må endast i korthet anföras, att ensamt
Lennstrand blifvit 4 gånger åtalad för hädelse i tryckt skrift (alla
gångerna frikänd af juryn) och 5 gånger för hädelse i muntliga
föredrag; 2 af dessa mål äro nyligen (den 21 okt. 1889) afgjorda i
högsta domstolen: L. dömdes till 6 månaders fängelse. Tre af de
åtalade föredragen äro utgifna i tryck, utan att åtal följt — målet
skulle i så fall afgöras af jury.
_Öfvers._
Fotnot 10:
En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid tiden för
Sepoy-upproret i Indien. I den blandning af vår nationalkaraktärs
sämsta egenskaper, som då framträdde, intog religiös förföljelselusta
ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers utgjutelser från
predikstolen må vara oförtjänta af uppmärksamhet; men viktigare är,
att hufvudmännen för det evangeliska partiet förklarade såsom sin
grundsats för hinduers och muhamedaners styrande, att man icke borde
af allmänna medel lämna understöd åt skolor, där bibeln icke läses,
och såsom en nödvändig följd häraf icke låta några offentliga ämbeten
beklädas af andra än värkliga eller föregifna kristna. Man berättar,
att en understatssekreterare uti ett tal, som han den 12 nov. 1857
höll till sina valmän, yttrat, att »den britiska styrelsens
fördragsamhet med deras tro (ett hundrade millioner britiske
undersåtars tro), med den vidskepelse, som de kallade religion, hade
haft den värkan att fördröja det britiska namnets tillväxt och att
hindra kristendomens välgörande utbredning ... Fördragsamhet vore en
hörnsten för detta lands religiösa frihet; men man borde icke
missbruka detta dyrbara ord. Så som han förstode det, innebure det
fullkomlig frihet för alla: fri religionsutöfning för _alla kristna,
hvilkas religion hvilade på samma grund_. Den innefattade
fördragsamhet med alla bekännelser och sekter af _kristna, hvilka
trodde på den ende återlösaren_.» Jag önskar fästa uppmärksamheten på
det faktum, att en person, som ansetts värdig att under en frisinnad
regering bekläda ett högt ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den
åsikten, att alla, som icke tro på Kristi gudom, stå utom
fördragsamhetens råmärken. Hvem kan efter detta vanvettiga uttalande
öfverlämna sig åt den illusionen, att religiös förföljelse har
försvunnit för att aldrig återkomma?
3. Äfven om vi kunde vara vissa om, att den åsikt vi söka undertrycka är
falsk, så skulle likväl dess undertryckande vara ett ondt.
Låtom oss öfvergå till andra delen af beviset och i det vi lämna å sido
den förutsättningen, att någon af de härskande meningarna kan vara
falsk, i stället antaga, att de äro sanna, och undersöka på hvad sätt
dessa meningar sannolikt skola uppfattas, om deras sanning icke får
fritt och öppet granskas. Huru ovillig än en person, som har en fast
öfvertygelse, torde vara att medgifva, att hans åsikt möjligen kan vara
falsk, borde han likväl besinna, att huru sann åsikten än må vara, skall
den, såvida den icke grundligt, ofta och frimodigt får diskuteras, komma
att omfattas såsom en död dogm icke såsom en lefvande sanning.
Det finnes en klass af människor (lyckligtvis numera icke så talrik som
fordom), hvilka anse det nog, om en person obetingat går in på hvad de
anse såsom sant, äfven om han icke har någon som hälst kännedom om
grunderna för åsikten eller skulle kunna med framgång försvara den ens
mot de ytligaste angrepp. Om sådana personer en gång lyckas få sin tro
antagen på grund af auktoritet, så tänka de naturligtvis, att ingenting
godt men väl åtskilligt ondt skulle följa däraf, att dess fria
diskuterande tillätes. Hvarest deras inflytande har öfverhand, göra de
det nästan till en omöjlig sak, att de härskande meningarna förkastas
med förstånd och öfverläggning, ehuru de fortfarande kunna förkastas
våldsamt och oförståndigt. Ty att helt och hållet utestänga
meningsutbyte är sällan möjligt, och när det en gång får insteg, äro
sådana trosföreställningar, som icke grunda sig på öfvertygelse, färdiga
att gifva vika för den svagaste tillstymmelse till bevis. Men äfven om
man också bortser från denna möjlighet — om man antager, att den sanna
åsikten kvarblifver i medvetandet, som en fördom, en tro, oberoende af
hvarje bevis och otillgänglig därför — så ligger det i öppen dag, att
detta icke är det sätt, hvarpå sanningen bör omfattas af ett förnuftigt
väsende. Det är icke att känna sanningen. Sanningen på detta sätt
omfattad är blott en öfvertro mera, som tillfälligtvis är fästad vid
ord, hvilka uttala en sanning.
Om människornas förstånd och omdöme böra odlas — något som åtminstone
protestanterna icke förneka — huru kunna väl dessa förmögenheter
lämpligare öfvas hos hvar och en än genom en undersökning af de frågor,
som röra honom så nära, att det anses nödvändigt för honom att uti dem
hafva en öfvertygelse? Om det finnes något, som mer än allt annat
bidrager till förståndets uppodlande, så är det i sanning förvärfvandet
af kunskap om grunderna för de åsikter man själf äger. Hvilken åsikt än
personer må hysa i frågor, uti hvilka det är af yttersta vikt att man
har en riktig åsikt, böra de vara i stånd att bemöta åtminstone de
vanligaste inkasten. "Men," torde någon säga, "man kan _lära dem_
grunderna för deras åsikter. Det är icke nödvändigt att meningar blott
mekaniskt eftersägas därför, att man aldrig hört dem bestridas.
Personer, som lära geometri, inprägla icke blott lärosatserna i sitt
minne, utan lära jämväl att förstå bevisen; och det skulle vara
oförnuftigt att påstå, att de måste vara okunniga om grunderna för de
geometriska sanningarna därför, att de aldrig höra någon bestrida eller
söka vederlägga dem." Utan tvifvel! En dylik undervisning är tillräcklig
i ett sådant ämne som matematik, där ingenting alls kan sägas till
försvar för en falsk åsikt. Det är egendomligt för de matematiska
sanningarna, att alla skälen äro till förmån för den ena sidan. Där
finnas inga invändningar och inga svar på invändningar. Men i alla
frågor, där olikhet i åsikter är möjlig, beror sanningen på ett utslag,
som fälles mellan två grupper af stridiga skäl. Till och med inom
naturvetenskaperna äro alltid flere förklaringar af samma företeelse
möjliga, t. ex. en geocentrisk teori vid sidan af den heliocentriska,
flogiston vid sidan af syre.[11] Man måste uppvisa, hvarför denna ena
teorien ej kan vara den sanna, och förr än detta blifvit uppvisat, och
vi inse, på hvad sätt det har skett, förstå vi icke grunderna för vår
mening. Och om vi vända oss till frågor, som äro oändligt mycket mera
invecklade än de nyss anförda, till moraliska, religiösa, sociala och
praktiska frågor, bestå tre fjärdedelar af bevisen för hvarje bestridd
mening i ett vederläggande af de skäl, som synas tala till förmån för
någon därifrån afvikande åsikt. Forntidens näst störste talare, Cicero,
har anförtrott oss, att han alltid studerade sin motståndares sak med
lika stor, om icke större ifver än sin egen. Det som Cicero sålunda
använde såsom ett medel att vinna framgång inför rätta, borde
efterliknas af hvar och en, som forskar på något område i afsikt att
komma till sanningen. Den som endast känner till sin egen synpunkt i en
sak, känner den föga. Hans skäl kunna möjligen vara goda, och kanske har
ingen förmått att gendrifva dem. Men om han å sin sida är lika mycket ur
stånd att vederlägga skälen för den motsatta åsikten, om han icke ens
vet, hvilka de äro, då har han ingen anledning att föredraga den ena
åsikten framför den andra. Det förnuftigaste han kunde göra vore att
uppskjuta att fälla något omdöme i frågan. Om han icke bekvämar sig
därtill, ledes han antingen af auktoritetstro eller antager, såsom
människor i allmänhet göra, den åsikten, för hvilken han känner den
största böjelsen. Och det är icke ens nog att han får höra motståndarens
skäl af sina egna lärare, i det skick _de_ framställa dem och åtföljda
af hvad de erbjuda som vederläggning. Detta är icke rätta sättet att
låta motståndarens skäl komma till sin rätt och få honom att fullt inse
hvad de innebära. Han bör få tillfälle att höra dem framställas af
personer, som värkligen tro på dem; som försvara dem _på allvar_ och
därvid göra det yttersta de förmå. Han måste lära känna dem i deras mäst
antagliga och öfvertygande form; han måste känna hela tyngden af de
svårigheter, som en sann uppfattning af saken har att möta och
öfvervinna. I annat fall skall han aldrig kunna sätta sig i värklig
besittning af den del af sanningen, som bemöter och undanröjer dessa
svårigheter. Nittionio bland hundrade af hvad man kallar personer med
uppfostran befinna sig i denna belägenhet; och det äfven bland dem, som
kunna flytande tala för sina meningar. Det är möjligt, att deras åsikt
är sann, men efter allt hvad de veta därom kunde den lika gärna vara
falsk. De hafva aldrig satt sig in i de personers uppfattning, som tänka
olika med dem, och öfvervägt, hvad sådana personer skulle hafva att
säga; och följaktligen _känna_ de i själfva värket icke den lära, som de
_bekänna_. De känna icke till de delar däraf, som förklara och försvara
de öfriga; de resonnemang, som visa, att en sak, som skenbart strider
mot en annan, låter sig därmed förena, eller att af två till utseendet
starka skäl det ena och icke det andra bör föredragas. För alla de delar
af sanningen, hvilka äro de värkligen afgörande och bestämma en värkligt
sakkunnig persons omdöme, äro de främmande; och ingen känner dessa
delar, som icke opartiskt och fördomsfritt har hört båda parterna och
bemödat sig att se bådas skäl i den starkaste belysning. Så viktig är
denna grundsats för en värklig insikt i moraliska och allmänt mänskliga
spörsmål, att om en viktig sanning icke har några vedersakare, så är
nödvändigt att föreställa sig, att sådana finnas och att förse dem med
de starkaste skäl, som den skickligaste "djäfvulens advokat" skulle
kunna tänka ut.
Låt oss antaga, att en fiende till tankefriheten, för att försvaga
styrkan af detta bevis, skulle invända, att det ingalunda är nödvändigt,
att _folk i allmänhet_ får veta och förstå allt, som af filosofer och
teologer kan sägas för eller emot deras åsikter. Vanligt folk behöfver
alls icke vara i stånd att afslöja en fyndig motståndares alla misstag
och felslut. Det är fullkomligt tillräckligt om det alltid finnes
_någon_, som är i stånd att bemöta dem, så att ingenting, som skulle
kunna missleda okunniga personer, kvarstår ovederlagt. Personer med
medelmåttigt förstånd, hvilka blifvit undervisade om de viktigaste
grunderna för de sanningar, som inskärpts hos dem, böra lita på
auktoritet för rästen och göras uppmärksamma på, att de hvarken hafva
kunskaper eller förmåga nog för att besegra alla svårigheter, som kunna
uppställas, utan böra nöja sig med vissheten om, att alla invändningar,
som man gjort, blifvit vederlagda eller kunna vederläggas af dem, som
därtill blifvit särskilt undervisade.
Äfven om man åt denna uppfattning gör det yttersta medgifvande, som de
kunna fordra, hvilka hafva de minsta anspråken på det mått af insikt uti
en sanning, som bör åtfölja tron därpå, så äro likväl skälen för fritt
meningsutbyte i intet afseende försvagade. Ty äfven denna åsikt erkänner
ju, att människorna böra hafva någon förnuftig säkerhet för, att alla
invändningar blifvit på ett tillfredsställande sätt vederlagda; men huru
skola de kunna vederläggas, om det, som tarfvar vederläggning, icke får
uttalas? Eller huru kan man veta, att vederläggningen är
tillfredsställande, om vedersakarna icke få något tillfälle att försvara
den motsatta meningen? I alla händelser måste ju åtminstone filosoferna
och teologerna, hvilkas uppgift är att lösa svårigheterna, göra sig
förtrogna med dessa i deras mäst besvärande form, äfven om sådant icke
är nödvändigt för allmänheten; och detta kan icke ernås med mindre, än
att de få fritt uttalas och framställas i den gynnsammast möjliga dager.
Den katolska kyrkan har ett eget sätt att gå till väga vid denna
vanskliga uppgift. Hon drager en skarp gräns emellan sådana, som
tillåtas antaga troslärorna på grund af öfvertygelse, och sådana, som
måste antaga dem på god tro. Hon medgifver visserligen ingendera klassen
något val med afseende på det, som skall antagas, men hon både tillåter
och uppmuntrar prästerna, åtminstone sådana bland dem till hvilka hon
kan hysa fullt förtroende, att sätta sig in uti motståndarnas inkast för
att kunna besvara dem och att för detta ändamål läsa kätterska böcker.
För lekmän medgifves icke detta annat än efter särskilt tillstånd, som
är svårt att erhålla. Denna lära erkänner således, att kunskap om
kättarnas åsikter är nyttig för lärarna, men finner likväl utan
själfmotsägelse medel att förvägra alla andra sådan kunskap; och gifver
sålunda åt "eliten" mera andlig odling, men också icke större andlig
frihet än åt massan. Genom detta påfund lyckas hon ernå det slags
andliga öfverlägsenhet, som hennes afsikter kräfva. Ty, ehuru odling
utan frihet aldrig har skapat en stor och frisinnad ande, så kan den
likväl åstadkomma en fyndig advokat för en sak. Men i protestantiska
länder är denna utväg afskuren, ty protestanterna påstå (åtminstone i
teorien), att ansvaret för hvars och ens religiösa öfvertygelse måste
bäras af honom själf och ej får kastas på lärarna. Emellertid är det i
våra dagar omöjligt att utestänga obildade personer från sådana
skrifter, som läsas af de bildade. Om mänsklighetens lärare skola kunna
få kännedom om allt, som de önska veta, så måste det vara tillåtet att
utan inskränkning skrifva och offentliggöra hvad som hälst.
* * * * *
Om likväl de skadliga värkningarna af bristen på fri diskussion (under
förutsättning af, att de antagna meningarna äro sanna) vore inskränkta
till att personer lämnas i okunnighet om grunderna för dessa meningar,
så kunde man tycka, att detta är, om också ett _intellektuelt_, dock
icke något _moraliskt_ ondt, och att det icke förminskar värdet af dessa
åsikter i fråga om deras inflytande på karaktären. Men det är ett
faktum, att vid frånvaron af meningsutbyte förgätas icke blott grunderna
till en lära, utan äfven själfva dess ursprungliga mening. De ord, som
förkunna den, uppväcka icke längre de idéer, eller i alla händelser
endast somliga af de föreställningar, som de ursprungligen framkallade.
I stället för en varm öfvertygelse och en lefvande tro kvarstå endast
ett antal fraser, bibehållna genom vanan. Den friska kärnan är borta, om
också skalet återstår. Man kan icke nog allvarligt studera och begrunda
de kapitel uti människosläktets historia, som upptagas och utfyllas af
detta faktum.
Det belyses, detta faktum, af erfarenheten om nästan alla etiska lärors
och religiösa trosbekännelsers historia. Dessa läror och bekännelser äro
fulla af innehåll och lif för dem, som gifvit dem upphof, eller för
upphofsmännens omedelbara lärjungar. Deras mening fortfar att kännas med
oförminskad styrka eller uppnår till och med ännu fullare medvetenhet,
så länge man strider för att gifva läran eller bekännelsen öfvermakt
öfver andra trosläror. Slutligen blir hon antingen härskande, blir "den
allmänna meningen", eller också häjdas dess framsteg; hon bibehåller det
område, hon vunnit, men upphör att spridas vidare. När ettdera af dessa
resultat uppnåtts, blir striden mattare och dör småningom bort.
Trosläran har nu vunnit en ställning såsom en allmänt antagen mening
eller åtminstone en tillåten sekts eller fraktions åsikt. De som hylla
den, hafva i allmänhet _ärft_, icke _antagit_, densamma; och öfvergång
från en sådan troslära till en annan sker endast undantagsvis samt utgör
i mycket ringa mån föremål för bekännarnas tankar. I stället för att
såsom i början ständigt vara på sin vakt antingen för att försvara sig
mot hela världen eller för att bringa hela världen på sin sida, hafva de
slagit sig i ro, och, om de kunna undgå det, hvarken lyssna de till
inkast emot sin tro, eller oroa olika tänkande, om sådana finnas, med
försök att häfda dess företräden. Från denna tidpunkt kan man vanligen
datera aftagandet af en trosläras lifaktighet. Vi höra ofta, huru
religionslärare af alla bekännelser beklaga sig öfver svårigheten att i
sina åhörares sinnen upprätthålla en så liflig uppfattning af den
sanning, de till namnet bekänna, att den genomtränger deras känslor och
invärkar bestämmande på hela deras lefverne. Så länge trosläran ännu
kämpade för sin tillvaro, klagade man icke öfver sådana svårigheter.
Till och med de ringare kämparna visste och kände då, hvad de stredo
för, insågo olikheterna mellan deras och andra bekännelser. Vid detta
skede i hvarje trosläras tillvaro fanns det icke få personer, hvilka
hade utfört dess grundsatser i alla tankens former, öfvervägt och
betraktat dem från alla viktiga synpunkter, erfarit hela den invärkan på
karaktären, som tron på denna lära kunde framkalla hos ett af henne helt
och hållet genomträngt sinne. Men när den öfvergått till en nedärfd tro,
som mottages passivt, icke aktivt—då man icke längre i samma grad som i
början tvingas att använda sin kraft på de spörsmål, som trosläran
föranleder, uppstår småningom en växande böjelse att af trosläran glömma
allt utom formlerna och att lämna den ett slappt och dödt bifall, liksom
om dess antagande på god tro befriade från nödvändigheten att göra den
lefvande i medvetandet eller att pröfva den genom personlig erfarenhet.
Och slutligen upphör den nästan helt och hållet att hafva något som
hälst inflytande på människornas inre lif. Då inträffa de fall, som i
vår tid äro så talrika att de nästan utgöra flertalet, i hvilka
trosläran liksom stannar utom själen, gör den hård och oemottaglig för
alla andra inflytelser på våra högsta förmögenheter. Den visar sin makt
genom att hindra hvarje djup och lefvande öfvertygelse att få insteg,
och uträttar själf intet för förstånd eller hjärta, om ej att stå där
som skiltvakt för att hålla dem båda tomma.
I hvilken grad lärosatser, som i sig själfva voro ägnade att göra det
djupaste intryck på själen, kunna begrafvas däri såsom döda trosartiklar
utan att förvärkligas i föreställning, känsla eller förstånd, därpå har
man ett exempel uti det sätt, på hvilket flertalet bekännare nu omfatta
kristendomens läror. Med kristendomen förstår jag här detsamma, som alla
kyrkor och sekter mena därmed, nämligen de läror och grundsatser, som
innehållas i Nya Testamentet. Dessa betraktas såsom heliga och antagas
såsom lagar af alla, hvilka bekänna sig till kristendomen. Och likväl är
det knappt för mycket att påstå, att icke _en_ kristen af tusende
inrättar eller bedömer sitt handlingssätt efter dessa lagar. Den
måttstock han rättar sig efter, är hans nations, hans klass', hans sekts
vanor. Han har således å ena sidan en samling af etiska grundsatser,
hvilka han tror hafva blifvit honom förlänade af en ofelbar visdom,
såsom regler för hans lefverne, och å den andra sidan en mängd
alldagliga meningar och vanor, hvilka till en viss grad öfverensstämma
med somliga af dessa grundsatser, i mindre grad med andra och rent af
stå i strid med ännu andra af dem, och hvilka på det hela taget utgöra
en sammanjämkning af den kristna trosläran med det världsliga lifvets
inträssen och ingifvelser. Den förra ägnar han sin hyllning, de senare
sin värkliga lydnad. Alla kristne tro, att de fattiga och låga och de,
som lida förföljelse af världen, äro saliga; att det är lättare för en
kamel att gå genom ett nålsöga, än för en rik man att inkomma i
himmelriket; att de icke skola döma, på det att de icke må varda dömde;
att de skola alls intet svärja; att de skola älska sin nästa så som sig
själfva; att om någon tager deras mantel, skola de gifva honom kjorteln
med; att de icke skola sörja för morgondagen; att om de vilja varda
fullkomliga, så skola de sälja allt det de äga och gifva åt de fattiga.
Och de _hyckla icke_ när de säga, att de tro dessa saker. De tro dem
värkligen så, som människorna tro allt, som de städse hört berömmas och
aldrig motsägas. Men är det fråga om den _lefvande tro_, som bestämmer
vårt handlingssätt, så tro de på dem jämt upp så mycket, som det är
brukligt att handla efter dem. Satserna sådana de stå där äro tjänliga
att slå motståndare med; och det förstås, att de om möjligt framställas
såsom skäl för hvad hälst personer göra, som de anse berömligt. Men om
någon ville påminna dessa människor om, att samma satser fordra en
oändlighet af saker, som de aldrig ens tänkt på att göra, så skulle han
därpå ingenting annat vinna än att bli räknad bland dessa föga omtyckta
personer, hvilka lägga an på att vara bättre än annat folk. Trossatserna
hafva intet inflytande på vanliga bekännare, äro icke en makt i deras
själar. Man har af gammal vana en viss vördnad för ljudet af dem, men
ingen känsla, som kan göra dem lefvande i sinnet. Och när det gäller
handling, ser man sig omkring efter A eller B för att erfara, huru långt
man bör gå uti att lyda Kristus.
Vi kunna vara förvissade om, att förhållandet bland de första kristne
icke var sådant utan helt annorlunda. Hade det varit så, skulle
kristendomen aldrig hafva uppväxt från en obetydlig sekt bland de
föraktade judarna till det romerska väldets religion. När deras fiender
sade: "se, hur de kristna älska hvarandra" (en anmärkning, som sannolikt
ingen skulle göra numera), hade dessa säkerligen en mycket lifligare
känsla af hvad deras tro innebar, än de någonsin sedan haft. Och detta
är sannolikt hufvudorsaken därtill, att kristendomen nu gör så små
framsteg i att utsträcka sitt område och ännu efter aderton århundraden
nästan uteslutande är inskränkt till europeerna och deras afkomlingar.
Och bland de strängt religiösa, hvilka hafva mycket allvar med sina
läror och fästa mycket större betydelse vid dem, än folk i allmänhet
gör, händer det vanligen, att den del af deras troslära, som sålunda är
jämförelsevis lefvande för deras sinnen, är den, som förskrifver sig
från Luther, Calvin eller Knox eller någon annan sådan person, som står
deras egen karaktär mycket närmare. Hvad Kristus lärt har däremot endast
en passiv tillvaro i deras sinnen, och åstadkommer knappast någon annan
värkan än den, som blotta åhörandet af så kärleksfulla och milda ord
medför. Det finnes utan tvifvel många skäl, hvarför de läror, som äro
utmärkande för en sekt, bibehålla mera lifaktighet än de, som äro
gemensamma för alla sekter, och hvarför religionslärarna göra sig större
möda att hålla de förras betydelse vid lif. Men _en_ orsak är för visso
den, att dessa utmärkande läror äro omtvistade och oftare måste
försvaras mot uppenbara vedersakare. När ingen fiende längre är inom
synhåll, inslumra både lärare och lärjungar på sin post.
Det samma gäller i allmänhet taget om alla traditionela läror — sådana,
som innehålla vishets- och lefnadsregler, lika väl som moral och
religion. I hvarje språk och litteratur finnas en mängd allmänna satser
om lifvet, både om hvad det är, och hur man däri bör uppföra sig; satser
som hvar och en känner till, hvar och en upprepar eller åhör med bifall
och hvilka betraktas som erkända sanningar, men hvilkas betydelse de
fläste först då lära inse, när erfarenheten (och vanligen en smärtsam
erfarenhet) gjort dem till en värklighet för dem. Huru ofta händer det
icke, att smärtan af någon oförutsedd olycka eller missräkning kommer en
person att uti sitt minne återkalla något ordspråk eller allmänt
talesätt, som han känt sedan barndomen och hvars mening skulle hafva
bevarat honom från denna olycka, om han någonsin förut hade förstått den
så, som han nu gör. Härtill finnas visserligen andra orsaker än
frånvaron af meningsutbyte: många sanningars mening _kan_ icke till
fullo förstås, förr än personlig erfarenhet gjort den till vår egendom.
Men äfven _dessas_ mening skulle hafva blifvit mycket bättre insedd och
det som blifvit insett, mycket djupare inpräglats i själen, om människor
vore vana vid att höra skäl uppställas för och emot en sak af personer,
som förstå den. Människornas olyckliga böjelse att upphöra att tänka
öfver det, som de icke längre tvifla på, är orsaken till hälften af
deras misstag. En samtida författare uttrycker sig ganska träffande, då
han talar om "en afgjord åsikts djupa sömn".
Huru? torde någon fråga, är då frånvaron af enstämmighet ett
oeftergifligt villkor för sann kunskap? Är det nödvändigt, att en del af
människosläktet skall framhärda i villfarelse, för att andra skola
sättas i stånd att uppnå sanningen? Måste en troslära upphöra att vara
värklig och lefvande, så snart den blifvit allmänt antagen, och är
aldrig en sats fullkomligt insedd och förstådd, så framt icke något
tvifvel därpå kvarstår? Så snart människorna enhälligt antagit en
sanning, måste då denna sanning gå under i deras inre? Man har hittills
trott, att upplysningens högsta mål och skönaste resultat skulle vara
att mer och mer ena människorna i kännedomen om alla viktiga sanningar;
— skall då upplysningen räcka blott så länge, som den ännu icke
fullbordat sitt värk? Skola stridens frukter gå förlorade, så snart
segern blifvit fullständigt vunnen?
Jag påstår icke något sådant. Under mänsklighetens framåtskridande skall
antalet af de lärosatser, hvilka icke längre omtvistas eller betviflas,
ständigt tillväxa; och människosläktets lycka skulle nästan kunna mätas
efter antalet och vikten af de sanningar, som nått den punkt, att de
lämnas oantastade. Att i den ena punkten efter den andra hvarje
allvarlig strid upphör, är ett nödvändigt skede uti en menings
stadgande; ett stadgande, som är lika välgörande om meningen är sann,
som farligt och olycksbringande om den är falsk. Men ehuru denna
gradvisa förminskning af meningsskiljaktighetens område är nödvändig i
detta ords båda bemärkelser, i det den är på en gång oundviklig och
oundgänglig, så äro vi därför icke tvungna att antaga, att alla dess
följder måste vara välgörande. Förlusten af ett så viktigt hjälpmedel
till en värklig och lefvande uppfattning af sanningen, som det, hvilket
ligger i nödvändigheten af att ständigt vara redo att förklara den för
och försvara den mot vedersakare, är visserligen icke tillräcklig att
uppväga vinsten af dess allmänna erkännande; men är dock ett icke
obetydligt afdrag från denna vinst. Där man icke längre äger denna
fördel, vore det enligt min åsikt önskvärdt, att människosläktets lärare
försökte att skaffa en ersättning därför, att de vidtoge någon anordning
för att göra frågans svårigheter lika klara och lefvande för lärjungens
medvetande, som om de framkastades emot honom af någon för hans
omvändelse ifrande kämpe för den motsatta åsikten.
Men i stället för att söka utfinna nya metoder för detta ändamål, hafva
de låtit de metoder gå förlorade, som man fordom ägde. Den sokratiska
dialektiken, på hvilken vi hafva ett så storartadt exempel uti Platos
dialoger, var en metod af detta slag. Den var egentligen en negativ
diskussion om filosofiens och lifvets stora frågor, som med fulländad
skicklighet var inrättad i det syfte att öfvertyga hvem som hälst, som
endast tillägnat sig den härskande meningens allmänna talesätt, att han
icke förstod saken, att han hittills icke fäst någon bestämd mening vid
de läror, han bekände; på det att han, när han blef varse sin
okunnighet, skulle finna den väg, hvarpå han kunde ernå en fast
öfvertygelse, grundad på en klar uppfattning af såväl lärornas mening
som af bevisen för dem. Disputationerna i medeltidens skolor hade ett
något liknande ändamål. De åsyftade, att man skulle kunna försäkra sig
om, att lärjungen förstode sin egen mening och (såsom en nödvändig
förutsättning härför) den motsatta åsikten och sålunda kunna försvara
den förra och vederlägga den senare. Dessa disputationer hade emellertid
det obotliga felet, att de grundsatser, till hvilka man vädjade, voro
hämtade från auktoriteter, icke ur förnuftet; och äfven såsom öfning för
förståndet voro de i hvarje afseende underlägsna den mäktiga dialektik,
som utbildade förståndet hos Sokrates' lärjungar. Men den modärna
bildningen har båda slagen att tacka för vida mer än man vanligen är
böjd att medgifva; och den nuvarande uppfostringsmetoden har intet, som
i minsta mån ersätter någondera. En person, som erhåller all sin
undervisning af lärare eller ur böcker, undgår kanske frestelsen att
låta sig nöja med det, som han sålunda fått inpluggat, men han nödgas
icke att höra båda parterna. I följd häraf är det företrädet att känna
båda sidornas åsikter äfven bland tänkare långt ifrån allmän. Och den
svagaste delen af det, som hvar och en säger till försvar för sina
åsikter, är den, hvarmed han afser att bemöta invändningar. Det är en
vana nu för tiden att tala föraktligt om negativ kritik — d. v. s. den,
som uppvisar bristerna i teorier och missförhållanden i det praktiska
lifvet, utan att framställa positiva sanningar. En sådan negativ kritik
skulle visserligen vara torftig nog såsom slutresultat; men såsom ett
medel att uppnå positiv kunskap eller en öfvertygelse, som är värd detta
namn, kan den icke skattas för högt. Och till dess människorna åter
systematiskt öfvas i en sådan negativ kritik, skall det finnas blott ett
fåtal stora tänkare och öfverhufvud taget en låg intellektuel ståndpunkt
inom alla forskningsgrenar utom matematik och naturvetenskap. I inga
andra ämnen förtjänar någons meningar namnet kunskap, så vida han icke,
antingen förmådd därtill af andra eller själfmant, genomgått samma
andliga process, som skulle hafva varit oundviklig, i fall han hade
utkämpat en meningsstrid med värkliga motståndare. Huru oförnuftigt är
det då icke att, när det af sig själft erbjudes oss, lämna å sido det,
som är så oersättligt och så svårt att åstadkomma i fall det saknas. Om
det således finnes personer, hvilka bestrida en härskande åsikt, eller
skulle göra det, om det tillätes dem af lagen och allmänna meningen, så
böra vi tacka dem därför, uppmärksamt lyssna till dem, och glädja oss
öfver, att någon vill göra för oss, hvad vi annars själfva med mycket
större besvär borde söka åstadkomma, om vi fäste någon vikt vid
fastheten och lifaktigheten af vår öfvertygelse.
-----
Fotnot 11:
Den geocentriska teorien antager, att solen och planeterna röra sig
omkring _jorden_, den heliocentriska, att jorden och de öfriga
planeterna röra sig omkring _solen_. — Den flogistiska teorien lärde,
att kroppar vid förbränning förlora ett gasformigt ämne (flogiston),
som förut fanns uti dem; den nyare åsikten antager, att i stället en
kemisk förening med syrgas därvid äger rum.
_Öfvers._
4. Stridiga åsikter äro vanligen endast delvis sanna eller delvis
falska.
Det återstår ännu att tala om en af hufvudorsakerna till att
meningsskiljaktighet är nyttig och skall fortfara att vara det ända till
dess människosläktet har uppnått en grad af andlig utveckling, som för
närvarande synes vara omätligt aflägsen. Vi hafva hittills betraktat
endast tvänne möjligheter: att den rådande meningen kan vara falsk och
följaktligen någon annan mening sann; eller att den rådande meningen är
sann, i hvilket fall en konflikt med den motsatta villfarelsen är af
väsentlig vikt för en klar uppfattning och liflig känsla af dess
sanning.
Men det finnes ett tredje fall, som är vanligare än något af de förra,
nämligen då stridiga meningar i stället för att vara den ena sann och
den andra falsk, dela sanningen sins emellan så, att den kätterska
åsikten är ägnad att fullständiga den sanning, hvaraf den antagna
åsikten endast innehåller en del. Gängse åsikter om saker, som icke äro
omedelbart tillgängliga för de yttre sinnena, äro ofta sanna, men
innehålla sällan eller aldrig hela sanningen. De äro en del af
sanningen, stundom en större stundom en mindre del, men öfverdrifna,
förvrängda och skilda från de sanningar, af hvilka de borde åtföljas och
begränsas. Kätterska meningar å andra sidan höra vanligen till de
undertryckta och försummade sanningar, hvilka slitit de band, som hållit
dem bundna, och antingen söka att förlikas med den sanning, som kan
ligga uti det allmänna föreställningssättet, eller sätta sig upp däremot
med lika stort anspråk på ofelbarhet, som om de innehölle hela
sanningen. Det senare fallet hade hittills varit det vanliga, ty
ensidighet har alltid varit regel bland människorna och mångsidighet
undantag. Vid ett omslag i allmänna meningen stiger därför vanligen en
del af sanningen tillbaka, då en annan framträder. Till och med
framsteg, som skulle lägga en ny sanning till de gamla, sätta för det
mästa endast en ofullständig sanning i stället för en annan sådan; och
förbättringen består hufvudsakligen däruti, att det nya fragmentet af
sanning är mera behöfligt, mera lämpat efter tidens kraf än det, som det
ersätter. Och då de härskande åsikterna, äfven om de hvila på en sann
grund, äro så ofullständiga, så borde hvarje åsikt, som innehåller något
af den del af sanningen, som en härskande mening förbiser, betraktas
såsom dyrbar, huru bristfällig och förvirrad den än må vara för öfrigt.
Ingen som lugnt bedömer mänskliga angelägenheter, borde finna någon
anledning att harmas öfver, att de, som bringa till vår kännedom
sanningar, dem vi i annat fall skulle hafva förbisett, förbise några af
dem, som vi inse. Snarare skall han betänka, att så länge den allmänt
erkända sanningen är ensidig, är det mera önskvärdt än äljes, att äfven
den icke erkända sanningen har ensidiga försvarare. Ty sådana äro
vanligen de mäst energiska och de som hafva största utsikten att draga
en motsträfvig uppmärksamhet till det korn af vishet, som de framställa,
såsom vore det hela sanningen.
När sålunda t. ex. under 1700-talet nästan alla bildade och alla de
obildade, som leddes af de förra, voro försjunkna i beundran för den så
kallade civilisationen och för den modärna vetenskapens, litteraturens
och filosofiens under, och då de i sitt öfverskattande af olikheten
mellan samtidens och forntidens människor invaggade sig i den tron, att
hela skillnaden var till deras egen fördel, så var det med en särdeles
välgörande värkan, som Rousseau's paradoxer slogo ned som bomber midt
ibland dem och skingrade den kompakta massan af ensidiga åsikter samt
tvungo dess spillror att återförena sig i en bättre form och med
upptagande af nya beståndsdelar. Icke därför, att de härskande åsikterna
på det hela taget voro fjärmare från sanningen än Rousseau's. Tvärtom,
de voro henne närmare, de innehöllo mera positiv sanning och mycket
mindre villfarelse. Men det fanns i Rousseau's läror en betydlig mängd
af just de sanningar, som den härskande opinionen saknade; dessa hafva
förts med uti åsikternas ström och utgöra den aflagring, som ligger
kvar, sedan floden sjunkit undan. Att enkelhet i lefnadssättet är af
högt värde, att ett konstlat sällskapslifs tvång och hyckleri har ett
demoraliserande inflytande, äro tankar som aldrig utslocknat i odlade
sinnen sedan Rousseau utgaf sina skrifter; och de skola i sin tid utöfva
sin tillbörliga värkan, ehuru de för närvarande behöfva häfdas lika väl
som någonsin, och häfdas med _handling_, ty ord hafva i denna sak nästan
uttömt sin värkan.
Med afseende på samhällsfrågor åter är det ett nästan allmänt
föreställningssätt, att ett parti för upprätthållande af den bestående
ordningen och ett parti för framåtskridande och reform båda äro
nödvändiga förutsättningar för ett sundt samhällstillstånd; tills endera
har utvidgat sin andliga synvidd därhän, att det på samma gång blir ett
ordnings- och framstegsparti, som förstår skilja emellan det, som bör
bevaras och det, som bör förkastas. Hvartdera af dessa partier härleder
sin nytta från det andras bristfälligheter; men det är till stor del
oppositionen från motpartiet, som håller dem båda inom sunda och
förnuftiga gränser. Så framt icke de meningar, som gynna demokrati och
aristokrati, förmögenhet och jämlikhet, samarbete och konkurrens, lyx
och umbärande, socialism och individualism, frihet och disciplin och
alla andra stående motsatser uti det praktiska lifvet, uttalas lika
fritt och förfäktas och försvaras med lika skicklighet och kraft, är det
ingen utsikt, att båda elementen skola erhålla sitt tillbörliga
inflytande; den ena vågskålen skall alltid nödvändigt gå upp, när den
andra sjunker. I det praktiska lifvet är sanningen i så hög grad en
fråga om förlikning af motsatser, att endast få personer äro nog
skarpsinniga och opartiska att genom en dylik jämkning närma sig det
rätta, och detta måste ernås genom den våldsamma processen af ett
fälttåg mellan stridande, som fäkta under fientliga banér. Om uti någon
af de nyss uppräknade öppna frågorna endera åsikten har bättre anspråk
på icke blott att fördragas utan att uppmuntras och understödjas, så är
det den, som för tillfället råkar tillhöra _minoriteten_. Ty det är
denna åsikt, som vid ifrågavarande tillfälle representerar de försummade
inträssena, den del af mänsklig lycka, som är i fara att icke
tillgodoses som sig bör. Jag vet, att i vårt land ingen ofördragsamhet
utöfvas mot olika tänkande i de flästa af dessa frågor. Jag har anfört
dem för att genom talrika och erkända exempel visa allmängiltigheten af
den satsen, att endast genom meningsskiljaktighet är det under
människosläktets nuvarande tillstånd någon utsikt för sanningens alla
sidor att blifva tillgodosedda. Om personer finnas, som bilda ett
undantag från världens skenbara enhällighet i någon fråga, så är det
alltid sannolikt, att, äfven om världen har rätt, de, som afvika, hafva
någonting att säga, som är värdt att höras af de öfriga, och att
sanningen skulle förlora något genom deras tystnad.
Man skall måhända invända: "Men _några_ allmänt antagna grundsatser, i
synnerhet uti de högsta och viktigaste frågor, äro mera än
halfsanningar. _Den kristna sedeläran_ till exempel är hela sanningen i
fråga om moralen, och om någon förkunnar en moral, som afviker därifrån,
så är han helt och hållet på villovägar."
Som detta fall i praktiskt hänseende är det viktigaste af alla, så kan
intet lämpa sig bättre för en pröfning af den allmänna grundsatsen. Men
innan vi undersöka, hvad den kristna sedeläran är eller icke är, är det
nödvändigt att bestämma, hvad som menas med uttrycket den kristna
sedeläran. Om man därmed menar Nya Testaments sedelära, så förundrar det
mig, att någon, som erhållit sin kunskap därom direkt ur denna bok, kan
antaga, att den gaf sig ut för eller var ämnad att innefatta en
fullständig sedelära. Evangelierna hänföra sig alltid till en förut
befintlig sedelära och inskränka sina föreskrifter till de punkter, där
denna borde rättas eller ersättas genom mera omfattande och högre. De
uttrycka sig därjämte i mycket allmänna ordalag, ofta omöjliga att tolka
efter bokstafven och som besitta snarare poesiens eller vältalighetens
förmåga att göra intryck, än en lagstiftnings noggrannhet. Att därur
upprätta en etisk lärobyggnad har aldrig varit möjligt, utan att man
tagit Gamla Testamentet till hjälp, ett system, som visserligen är
utarbetat, men i många afseenden barbariskt och afsett för barbariska
folk. Paulus, en förklarad fiende till detta judarnas sätt att tolka och
fullständiga mästarens lära, hänför sig likaledes till en förut
befintlig sedelära, nämligen grekernas och romarnas; och hans råd till
de kristna äro i betydlig mån ett försök att lämpa sig efter denna, till
och med i den utsträckning, att han öppet gillar slafveriet.[12] Det som
kallas kristen men hällre borde heta teologisk moral, är icke Kristus'
och apostlarnas värk, utan har ett mycket senare ursprung. Den har
småningom blifvit uppbyggd af den katolska kyrkan under de fem första
århundradena, och ehuru den icke obetingat antagits af protestanterna
har den dock blifvit mycket mindre förändrad af dem, än man kunnat
vänta. I allmänhet hafva de nöjt sig med att skära bort de tillägg, som
blifvit gjorda under medeltiden, och hvarje sekt har ersatt dem med nya
tillägg, lämpade efter sin tid och sina böjelser. Att människosläktet
står i en stor tacksamhetsskuld till denna sedelära och dess första
förkunnare, är jag den siste att vilja förneka; men jag drar icke i
betänkande att påstå, att den i många viktiga punkter är ofullständig
och ensidig, och så framt ej idéer och känslor, hvilka icke erkännas af
den, hade deltagit i utvecklingen af det europeiska lifvet och
karaktären, skulle de mänskliga angelägenheterna nu befinna sig i ett
vida sämre tillstånd än de göra. Den kristna moralen (nämligen hvad man
kallar så) bär helt och hållet prägeln af en reaktion; den är till stor
del en protest emot hedendomen. Dess ideal är snarare negativt än
positivt; passivt snarare än aktivt; oskuld snarare än storsinthet; ett
undflyende af det onda snarare än ett ihärdigt fullföljande af det goda.
Man har träffande anmärkt, att i dess föreskrifter budet "du skall icke"
otillbörligt öfverväger budet "du skall". I sin fasa för sinnligheten
har den gjort askesen[13] och sedan, genom en så småningom skeende
jämkning af denna, laguppfyllelsen till sin afgud. Den framhåller hoppet
om saligheten och fruktan för helvetet såsom rätta och tjänliga
bevekelsegrunder för ett dygdigt lif. I detta afseende står den långt
under de bästa af forntidens sedeläror och den gör allt, hvad den kan
för att gifva sedligheten en i grunden själfvisk karaktär, i det den
skiljer hvarje människas pliktkänsla från hennes medmänniskors
inträssen, utom för så vidt egennyttiga bevekelsegrunder bjuda henne att
se dem till godo. Den är hufvudsakligen en lära om passiv lydnad; den
inskärper undergifvenhet för alla faktiskt bestående myndigheter, hvilka
vi visserligen icke böra lyda, när de ålägga oss något, som religionen
förbjuder, men mot hvilka vi dock icke böra göra motstånd, än mindre
uppror, äfven om de tillfoga oss aldrig så stora orättvisor. Och under
det att plikter emot samhället i de bästa hedniska folks moral intaga
ett oproportionerligt stort rum och otillbörligt inkräkta på individens
rättmätiga frihet, så är uti den rent kristna etiken hela detta område
af förpliktelser knappt omnämt eller erkänt. Det är i _Koranen_[14],
icke i Nya Testamentet, som vi läsa följande sats: "En härskare, som
sätter en person till en syssla, då det uti hans rike finnes en annan
person, som är dugligare därtill, syndar emot Gud och emot staten." Den
lilla hänsyn, som enligt våra nuvarande seder tages till idén om plikter
mot det allmänna, härrör från grekiska och romerska, icke från kristna
källor; liksom ock i det enskilda lifvets moral — hvad som kan finnas af
själsstorhet, personlig värdighet och till och med hederskänsla härrör
från den rent mänskliga, icke religiösa sidan af vår uppfostran och
aldrig skulle hafva kunnat växa upp ur moraliska grundsatser, enligt
hvilka den enda förtjänst, som öppet erkännes, är lydnad.
Jag påstår lika litet som någon, att dessa brister med nödvändighet
vidlåda den kristna sedeläran, på hvilket sätt hon än må uppfattas,
eller att de många uti ett fullständigt moraliskt system oundgängliga
satser, som hon saknar, icke skulle kunna låta förena sig med henne.
Ännu mindre skulle jag vilja påstå detta om Kristus' egna läror och
föreskrifter. Jag tror, att Kristus' ord äro allt, som de, för så vidt
jag kan förstå, voro ämnade att vara; att de icke äro oförenliga med
något, som en omfattande moral fordrar; att allt, som är förträffligt i
moraliskt afseende, kan inläggas uti dem, utan att man gör mera våld på
deras ordalag än som hvar och en gjort, hvilken sökt ur dem uppbygga ett
praktiskt system af lefnadsreglor. Men det är i fullkomlig
öfverensstämmelse härmed att antaga, att de endast innehålla, och voro
afsedda att innehålla _en del_ af sanningen; att många viktiga delar af
den högsta sedlighet icke tillgodoses eller ens åsyftas i de läror af
kristendomens stiftare, som traditionen bevarat, och att de blifvit
fullkomligt åsidosatta i det moraliska system, som den kristna kyrkan
upprättat på grundvalen af dessa läror. Om det förhåller sig så, är det
efter min åsikt ett stort misstag att framhärda uti försöket att i den
kristna läran finna de fullständiga regler för vårt handlingssätt,
hvilka dess upphofsman blott ville häfda och upplifva, men endast delvis
själf framställa. Jag tror, att denna ensidiga uppfattning är på väg att
blifva ett stort ondt i praktiskt hänseende, därigenom att den i hög
grad försvagar värkan af den moraliska undervisning och uppfostran, som
så många välmenande personer nu omsider bemöda sig om att åstadkomma.
Jag fruktar högeligen, att om man söker utbilda sitt förstånd och sina
känslor efter en uteslutande religiös förebild, och lämnar å sido dessa
världsliga mönster (som de må kallas i brist på ett bättre namn), hvilka
förut ägde bestånd vid sidan af den kristna sedeläran och kompletterade
henne, i det de mottogo något af hennes ande och i henne ingöto något af
sin, så skall resultatet blifva, och är redan nu, en låg, krypande och
slafvisk karaktär, hvilken, hur den än må underkasta sig det, som den
anser vara den högsta viljan, likväl är oförmögen att höja sig till
eller med sympati omfatta föreställningen om den högsta godheten. Jag
tror, att andra etiska system än de, som kunna härledas från uteslutande
kristna källor, måste äga bestånd vid sidan af den kristna etiken, för
att åstadkomma mänsklighetens moraliska pånyttfödelse; och att det
kristna systemet icke utgör något undantag från den regeln, att så länge
människoförnuftet är ofullkomligt, fordrar sanningens inträsse
meningsskiljaktighet. Det är icke nödvändigt, att man behöfver ringakta
de moraliska sanningar, som kristendomen innehåller, därför att man
upphör att ringakta dem, som den icke innehåller. Där en sådan fördom
eller ensidighet äger bestånd, är den utan gensägelse ett ondt; men ett
ondt, som vi icke alltid kunna hoppas att undgå, utan måste betrakta
såsom priset för ett ovärderligt godt. Mot de anspråk, som en del af
sanningen gör på att vara hela sanningen, bör och måste man emellertid
protestera; och om en reaktionär impuls skulle göra dem, som protestera,
i sin tur orättvisa, så må denna ensidighet beklagas, men måste
fördragas. Om de kristna vilja lära fritänkare att vara rättvisa emot
kristendomen, så borde de själfva vara rättvisa mot fritänkarna. Det kan
icke lända sanningen till någon gagn att blunda för det faktum, som är
känt af alla, hvilka hafva den ringaste kunskap om litteraturhistorien,
att en stor del af de ädlaste och mäst värdefulla sedliga lärdomar äro
ett värk icke blott af män, som ej kände, utan äfven af män, som kände
och förkastade den kristna läran.
Jag vill icke påstå, att äfven den mäst oinskränkta frihet uti att
framställa alla möjliga åsikter skulle göra slut på olägenheterna af
religiöst eller filosofiskt sektväsende. Om personer med inskränkt
förstånd allvarligt omfatta en sanning, så kan man vara viss på, att den
skall komma att förfäktas och i många hänseenden efterlefvas så, som om
ingen annan sanning funnes till i världen, eller åtminstone ingen, som
kunde begränsa eller modifiera den förra. Jag vet ganska väl, att alla
åsikter hafva en benägenhet att blifva ensidiga, och att denna
benägenhet icke kan afhjälpas äfven genom det friaste meningsbyte utan
till och med ofta ökas och tillväxer därigenom, i det att sanningar, som
borde hafva insetts men ej blifvit insedda, förkastas med desto större
häftighet, emedan de framställts af personer, hvilka man betraktar som
motståndare. Men det är icke på lidelsefulla partigängare utan på
lugnare och mera opartiska åskådare af striden, som denna brottning af
olika meningar utöfvar sin välgörande värkan. Icke uti den våldsamma
striden mellan delar af sanningen, utan uti det tysta undertryckandet af
dess ena hälft ligger det onda, som man bör frukta. Det finnes alltid
hopp, då personer nödgas höra båda partierna, men det är då de endast
lyssna till den ena parten, som villfarelser stelna till fördomar och
sanningen själf upphör att hafva sanningens värkan, i det den genom
öfverdrift förvandlas till osanning. Och alldenstund få själsegenskaper
äro mera sällsynta än den domareförmåga, som kan fälla ett rättvist
utslag mellan två parter, af hvilka blott den ena har någon advokat till
sitt försvar, så har sanningen utsikt att segra endast i den mån hvarje
sida däraf, hvarje mening, som innehåller någon del af sanningen, icke
blott finner försvarare, utan äfven försvaras så, att den kan göra sig
hörd.
* * * * *
Vi hafva nu visat, att tanke- och yttrandefrihet är nödvändig för
mänsklighetens andliga välgång (på hvilken all annan välgång beror), och
det på fyra särskilda grunder, som vi vilja i korthet sammanfatta:
För det första: Vi kunna icke veta, om icke den åsikt, som undertryckes,
möjligen är sann; att förneka detta är att göra anspråk på ofelbarhet.
För det andra: Äfven om den undertryckta åsikten skulle vara en
villfarelse, kan den innehålla och innehåller mycket ofta en del af
sanningen; och eftersom den allmänna eller härskande meningen i en fråga
sällan eller aldrig omfattar hela sanningen, är det endast genom kampen
mellan motsatta meningar, som den ofullständiga sanningen har någon
utsikt att fullständigas.
För det tredje: Till och med om den rådande meningen skulle vara icke
blott sanning utan hela sanningen, så skall den, så fram icke dess
kraftiga och allvarliga bekämpande tillåtes och värkligen äger rum, hos
de flästa, som antaga den, endast blifva ett slags fördom, enär man icke
förstår eller frågar efter dess förnuftiga grunder. Och icke blott detta
utan, för det fjärde, åsikten själf kommer då i fara att gå förlorad
eller blifva maktlös och beröfvad sitt lifgifvande inflytande på
karaktär och handlingssätt; dogmen öfvergår till en rent yttre
bekännelse, som icke förmår värka något godt, utan endast hindrar en
värklig och innerlig öfvertygelse att växa upp ur förnuft eller
personlig erfarenhet.
-----
Fotnot 12:
I brefvet till Filemon.
_Öfvers._
Fotnot 13:
Själfplågeri, späkning.
_Öfvers._
Fotnot 14:
Muhamedanernas bibel. Se Verdandis småskr. n:o 3, _Herman Almkvist_,
Koranen.
_Öfvers._
5. Slutord till dem, som visserligen medgifva yttrandefrihet, men blott
om den användes på ett hofsamt och ärligt sätt.
Innan vi lämna frågan om tankefriheten, torde det vara lämpligt att
fästa något afseende vid dem, som visserligen medgifva, att uttalandet
af hvilken mening som hälst bör tillåtas, men endast på det villkor, att
det sker på ett hofsamt sätt, och att gränserna för ett ärligt
meningsutbyte icke öfverskridas.
Mycket kunde sägas om omöjligheten af att bestämma, hvar dessa gränser i
så fall borde dragas. Ty om det afgörande härvid vore, att de, hvilkas
mening man anfaller, anse sig förnärmade, så visar, som jag tror,
erfarenheten, att detta äger rum, så ofta anfallet är kraftfullt och
värksamt, och att hvarje motståndare, som anfaller dem häftigt, och
hvilken de hafva svårt att bemöta, synes dem vara en oförsynt
motståndare, i synnerhet om han visar värme för sin sak. Men ehuru denna
anmärkning är mycket viktig i praktiskt afseende, går den helt och
hållet upp uti ett annat, mycket viktigare inkast. Det sätt, hvarpå en
åsikt förfäktas, kan utan tvifvel, äfven om åsikten är sann, vara mycket
_klandervärdt_ och må i så fall med rätta strängt tadlas. Men de
viktigaste öfverträdelserna i detta afseende äro af den beskaffenhet,
att det är nästan omöjligt att leda dem i bevis annat än då någon
tillfälligtvis själf förråder sig. De svåraste felen äro sofistisk
bevisning, undanhållande af fakta och skäl, förvrängning af
sakförhållanden eller misstydning af den motsatta åsikten. Men allt
detta utföres, äfven i sin svåraste form, så ofantligt ofta i
fullkomligt god tro af personer, hvilka icke anses såsom okunniga eller
oskickliga, att det sällan är möjligt att på tillräckliga grunder med
godt samvete stämpla en dylik falsk framställning såsom ens _moraliskt_
straffvärd; och ännu mindre bör _lagen_ blanda sig uti detta slags
polemiska förseelser.
Hvad åter angår det, som vanligtvis förstås med oförsynt diskussion,
nämligen skymford, sarkasmer, personliga förolämpningar och dylikt, så
skulle aflysandet af dessa vapen förtjäna mera sympati, om man någonsin
föresloge att förbjuda dem _lika mycket på båda sidor_. Men hvad man
önskar är endast att inskränka deras användning mot den härskande
meningen. Gent emot minoritetens mening åter kunna de icke blott
användas utan allmänt ogillande, utan förskaffa i allmänhet den, som
nyttjar dem, beröm för redligt nit och rättmätig förtrytelse. Och dock,
hvilken skada deras användande än må medföra, är den störst, när de
brukas emot den jämförelsevis försvarslöse; och hvilken den oberättigade
fördel än må vara, som kan dragas af detta sätt att förfäkta en åsikt,
tillfaller den nästan uteslutande de härskande meningarna. Den svåraste
oförrätt af detta slag, som kan begås under en meningsstrid, är att
bränmärka den, som försvarar den motsatta åsikten, såsom en dålig och
omoralisk människa. För tillvitelser af detta slag äro särskilt de
utsatta, som hysa en misshaglig åsikt. Ty de äro i allmänhet få till
antalet och hafva obetydligt inflytande, och ingen annan än de själfva
är synnerligen inträsserad af att se till, att rättvisa göres _dem_. Men
det ligger i sakens natur, att bruket af detta vapen är förnekat dem,
som anfalla en härskande åsikt; ty de kunna aldrig använda det utan att
skada sig själfva och, äfven om de kunde det, skulle de därigenom endast
försämra sin sak. I allmänhet kunna aldrig meningar, som äro motsatta de
allmänt antagna, göra sig hörda med mindre än att de uttryckas i utsökt
hofsamma ordalag och med det mäst sorgfälliga undvikande af onödiga
förnärmelser; och från denna regel kunna de knappast någonsin ens i
ringa mån afvika utan att förlora mark. Däremot afskräcker ett
obegränsat tadel från den härskande meningens sida på ett mycket
värksamt sätt personer från att antaga afvikande åsikter och lyssna till
dem, som framställa sådana. I sanningens och rättvisans inträsse vore
det därför af långt mera vikt att inskränka det senare användandet af
nedsättande ordalag än det förra. Om man vore nödsakad att välja, så
vore det t. ex. mycket viktigare att förhindra sårande angrepp mot otron
än mot religionen. Men det ligger i öppen dag, att _lag_ och
_myndigheter_ icke böra göra några som hälst inskränkningar å någondera
sidan. Den _allmänna meningen_ däremot borde uttala sin dom efter
omständigheterna i hvarje särskilt fall; så att den ogillar hvar och en,
_hvilkendera sidan han än må tillhöra_, som i sitt uppträdande brister i
ärlighet eller ådagalägger illvilja, skenhelighet eller ofördragsamhet
och efter förtjänst hedrar en hvar, han må hysa hvilken åsikt som hälst,
som har nog lugn att inse och nog heder att erkänna hvad hans
motståndare och deras meningar i värkligheten äro, utan att öfverdrifva
något till deras skada och utan att undanhålla något, som talar eller
kan anses tala till deras fördel. Häri består den offentliga
diskussionens sanna moral; och om den också ofta kränkes, så gläder jag
mig likväl åt den tanken, att många finnas, som till stor utsträckning
iakttaga den, och ännu flere, som samvetsgrant sträfva att närma sig
densamma.
TRANSCRIBER'S NOTES
1. On p. 3 corrected vilkor to villkor.
2. On p. 28 corrected ettera to ettdera.
3. Silently corrected simple typographical errors.
4. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
5. Enclosed italics font in _underscores_.
*** End of this LibraryBlog Digital Book "Om Tanke- och Yttrandefrihet" ***
Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.