Title: En konungasons öde - Skildringar från Erik XIV:s sons lif
Author: Åberg, J. O. (Jon Olof)
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "En konungasons öde - Skildringar från Erik XIV:s sons lif" ***


EN KONUNGASONS ÖDE

Skildringar ur Erik XIV:s sons lif


AF

J. O. ÅBERG



Stockholm,
F. & G. Beijers förlag,
1891.



INNEHÅLL:

 Lejdebrefvet.
 "Den irrande fogeln" finner sitt bo.



Lejdebrefvet.


I.

Skulle man någonsin tillämpa ordspråket "lifvet vexlar", så är det utan
den ringaste gensägelse på Gustaf Eriksson, Erik XIV:s och Katarina
Månsdotters son. Med allt skäl kan man säga att han af lifvets vindkast
slungades omkring som en boll från det ena landet till till det andra.
Än spåra vi honom i Tyskland, der haa dock utstod de svåraste lidanden,
hans lefnad var underkastad; än finna vi honom i Sverige vid mötet med
systern, än i Ryssland, i hvilket land ödet ändtligen förunnade honom
en graf. Erik XIV var en folkets konung. Hans son var och är en i
folkets ögon kär personlighet, kring hvilken en mystisk slöja drager
ett djupt poetiskt skimmer. Född arfvinge till svenska kronan, men
genom farbroderns, den illistige Johan III:s ränker utstött derifrån,
måste konungasonen landsflyktig irra omkring i främmande länder, och så
godt som lifnära sig af andra furstars gifmildhet. Ett vackert drag i
Sigismunds karaktär är det, att han på alla möjliga sätt omhuldade
Gustaf, och det oaktadt Johan III alls icke på något otvetydigt sätt
lät förstå, att brorsonens uudanrödjande skulle ligga honom särdeles
varmt om hjertat.

Se här Gustaf Erikssons korta, men oändligt vackra saga, hvars senare
del utgör ämnet för vår lilla berättelse.

När upprorsförsöken mot Johan III blefvo allt tätare, begynte han,
såsom man säger, draga öronen åt sig med afseende på hufvadmännen för
uppviglingarne. Alldeles utan skäl misstänkte han brorsonen, som var
naturlig arfvinge till kronan, för indirekta stämplingar, oaktadt han
ännu var bara barnet, och konungen beslöt för den skull att skaffa
honom ur vägen. Den hofbetjent, som erhöll i uppdrag att af dagataga
den unge fursten, blef, såsom vi veta antastad af en Sparre. Denne
fattade nemligen misstankar och undersökte betjentens börda. Derpå
sände Sparre den unge Gustaf till främmande land. Så lyder en
berättelse.

Den andra är den, att Gustaf redan vid sju års ålder blifvit aflägsnad
från fäderneslandet och satt i jesuitskolan i Braunsberg. Detta sista
antagandet har de största skäl för sig, ty Gustaf hade ända från
barndomen varit uppfostrad i katolska läran, den han också blef trogen
så länge han lefde.

Rörande är det att känna den unge furstens lefnad i de tidigaste
ungdomsåren. Vetgirig som han var, sysselsatte han sig uteslutande med
studier, och då nöden mången gång stod för dörren, måste han tillgripa
de ytterste åtgärder för ätt skydda sig för undergång. Så berätta
häfdatecknarne, att han, ifrigt studerande om nätterna, måste använda
dagarne till kroppsligt arbete för att kunna uppehålla lifvet. De
gröfsta och simplaste arbeten skydde han icke heller. Än såg man honom
såsom skoputsare på värdshusen; än såsom ryktare i stallen. Det var
isynnerhet i Wilna som hans mödosammaste tid förflöt. Så hände det
omsider, att han för att lifnära sig måste för bröd pantsätta sin
faders dagbok för åren 1566 och 1567.

Men under det tidens stormar brusade omkring honom; under det
farbroderns ränker omvärfde honom och mången gång hotade att störta
honom i forderf, framstod ändock prins Gustaf såsom en personlighet,
vida höjd öfver menniskornas usla småsinne. Detta bevisas bäst derutaf,
att kärleken till hans fädernesland, hvarifrån han tidt och ofta fick
röna så mycket ondt, likväl bibehöll sig ren i hans själ. Aldrig, äfven
vid de största frestelser, tvekade han i valet, och hans vägran att
ingå på ryska czarens anbud, då han varit tvungen att uppträda såsom
Sveriges fiende, bevisar tydligt, att hans själ var ren som ett barns,
som en ynglings, hvilken håller minnet af föräldrar och fädernesland
såsom dess käraste skatt.

Svensken känner allt för litet Gustaf Eriksson. Måtte dessa enkla rader
lära honom att inse att i vår historia finnes en uppenbarelse, en ny
Hamlet, värd det svenska folkets kärlek; en vemodig, poetisk natur,
hvilkens snillegåfvor erkändes af hans samtid, som också för hans djupa
insigt i kemin benämde honom: den andre Paracelsus.

Det skulle blifva allt för långt att här redogöra för Gustafs alla
öden. Vi inskränka oss för den skull att omnämna, det han omsider
lyckades få träffa systern Sigrid på en ö i Stockholms skärgård och
under stark bevakning, samt något senare, modern i Reval. Derefter
måste han på den hämdgirige Johans befallning återvända till Polen,
hvarifrån han medelst ett kejserligt lejdebref inbjöds till czar Boris
Gudunows hof i Moskwa. Gustaf anträdde också resan dit, och det är
denna hans vistelse i den gamla Kremlstaden, som vi här vilja teckna.

       *       *       *       *       *

Regnet piskade obarmhertigt kejsarstadens gator och palats, och i det
starkt rådande mörkret tog sig "staden med de hvita stenarne", såsom
Moskwa benämnes, alldeles ut som en underskön nymf, badande sig i
regnskurarne. Det var ödsligt på gatorna. Endast då och då syntes en
dwornik i någon portgång. Med sömniga ögon kikade han en stund längs
gatan, liksom för att förvissa sig om, hur länge det skulle förunnas
honom att vara ensam och i ro njuta af den förledande wotkan, som
gjorde honom så innerligt säll och lät honom glömma alla
förtretligheter, till och med Maritschas störtskurar af ovett.
Säkerligen tyckte också den gamle portvakten, vi få verkligen syn på en
dylik, som i denna berättelse kommer att öppna raden af personligheter,
att himmelens skurar vore en riktig välsignelse i motsats till
Maritschas, det kunde man se på hans förnöjda uppsyn, då han sträckte
ut det kala hufvudet och en ganska lång stund lät det sköljas af
regnet.

Sedan han en god stund hållit på med denna rensköljningsmetod, drog han
sig småningom tillbaka men tittade ännu en gång ut och spejade längs
gatan, hvarunder dessa halfhögt uttalade ord förnummos från hans
läppar.

"De ä' ute i qväll, båda två. Ack det är en förnäm och god herre, som
aldrig sagt ett enda ondt ord till mig. Manin, brukar han ofta säga, du
är en bra gubbe, och du skulle vara ännu bättre, om du inte hade din
trätgiriga hustru att dragas med. När qvinnor få lust att träta, så
rinna orden ur halsen på dem liksom vattnet genom ett såll. Ja, nog har
han rätt, den förnäme herrn, som man påstår att vår fader czaren vill
ha till man åt den sköna prinsessan Axinia", fortfor Manin med en suck
och for med handen öfver den kalla hjessan. "Men, det var besynnerligt,
att inte _han_ kommer på sin vanliga tid. _Hon_ stannar nog borta så
länge hos furst Grenin, och så blir det väl äfven min lott i qväll, att
få åtfölja honom när han hemtar henne. Ack", och härvid suckade Manin
ånyo, "om Maritscha vore så ung, så skön och så god som hans hustru.
Ack... ja, då vore hon nog inte hustru åt den fattige dworniken Manin,
som nu inte har ett enda hår på sitt hufvud. Dina fingrar, Maritscha,
ha gjort min hjessa kal som Ukraines stepper. Dina vredgade ord... men
tyst, jag hör fotsteg", afbröt han sig sjelf och stack ånyo ut hufvudet
genom porten. "Tänk om det skulle vara..."

Längre kom han icke med sina tankar, emedan en groflemmad karl i
detsamma stod framför honom, och sade med undertryckt stämma:

"Är prinsen hemma i qväll?"

Dworniken mönstrade nyfiket och på samma gång misstroget nykomlingen,
och han var synbarligen mycket tvehågsen med sig sjelf hvad han skulle
svara, ty den okändes hemlighetsfulla uppträdande förekom den
genomhederlige Manin såsom just icke på sin plats. Dworniken ämnade
också utan att svara slå igen porten midt för näsan på den okände, när
denne med en hastig rörelse hindrade Manin från att utföra sin
föresats.

"Jag frågade dig om prinsen är hemma i qväll", sade den okände på nytt
och nu med högre stämma, hvari ett tydligt missnöje låg. "Har du inte
fått mål i munnen att svara när man frågar, gamle gråskägg, så vet jag
ett medel att göra dig meddelsam. Se här! Tag det här! Det är
visserligen en obetydlig summa, bara femtio gyllen, men nog kan du
förskaffa dig något nöje med dem och din hustru med, ifall du är så
lycklig att ega en sådan. Nå, är prinsen hemma i qväll?"

Manin visste icke rigtigt hvad han skulle svara. Den tunga börsen vägde
han betänkligt i ena handen, under det han med den andra tidt och ofta
ref sig bakom örat. Han visste icke om han skulle mottaga guldet eller
ej.

"Prinsen är inte hemma", mumlade han och betraktade den okände, och ju
mera han såg på honom, desto mera tyckte han sig märka, att det var en
förnäm herre. Det kunde ju icke heller vara annat, när han hade
tillfälle att så der kasta bort femtio gyllen.

"Hvar är han då?" frågade den okände vidare.

"Jag vet ej. Förmodligen hos czaren, den Gud och den heliga jungfrun
beskydde!"

Den okände gjorde en omärklig rörelse af otålighet.

"Är hans maka hemma?"

"Nej."

"Hvar är hon?"

"Hos furst..."

"Säg ut, karl!" dundrade den okände och darrade af feberaktig
otålighet. "Jag måste veta det!"

Manin ämnade just svara, då med ens en tredje person oombedd trädde
emellan. Det var Maritscha, dwornikens maka. Hon hade genast med sin
naturliga skarpsynthet upptäckt huru det stod till.

"Jaså, du står här och låter besticka dig", skrek hon och ryckte med en
snabb rörelse börsen ifrån Manin. "Har du inte annat att göra, du, än
att stå här och sladdra med hvem som helst. Du skulle få hand om de här
penningarne, du! Heliga jungfru, om jag då skulle få se dig nykter en
enda timme på dagen så länge penningarne räckte, så vill jag ensam
utstå alla menniskors qval i skärselden. Bättre kunna de användas i min
hand. Gå du in, odåga, och laga skorna åt mig, annars ska' jag börja
med ditt skägg också, och det smakar, som du vet."

Med dessa ord knuffade den modiga qvinnan sin man åt sidan och slog med
en häftig rörelse igen porten. Allt hade gått så fort, att den okände
icke kunde hindra det. Sedan han hört, att Maritscha och hennes man
aflägsnat sig, satte han ena handen till läpparne och lät höra ett
skarpt ljud, liknande det när vinden far igenom en trång springa. Många
ögonblick förgingo ej, förr än en karl närmade sig med hastiga steg och
vördnadsfullt helsade den förstnämde.

"Du stannar här", sade denne med befallande ton, "och ger noga akt på
när prinsen går ut. Snart kommer han väl hem. Du får ändå inte aflägsna
dig, utan vänta till dess han senare går ut. När han kommer ut, ger du
mig genast signalen, men du måste akta dig noga så att du ej blir
upptäckt. I synnerhet får du ej visa dig för dworniken i huset."

"Ska ske som ni befaller, nådig herre", sade tjenaren och bugade djupt.

"Tecknet vet du", sade hans herre.

"Ja."

Tjenaren blef ensam. När ljudet af hans herres steg förklingat, tog han
upp en liten flaska, satte den för munnen och tömde den till hälften i
ett enda tag. Ryssens ögon glänste då af fröjd och han mumlade för sig
sjelf långa meningar, hvilka alla uttryckte den sällhet han erfor af
wotkaflaskans innehåll. Sedan han en stund sett sig omkring, lutade han
sig makligt mot porten och snart började hufvudet att allt mer och mer
sjunka ned mot bröstet. Det var den obevekliga sömnen, som spelade
väktaren detta lilla spratt.


II.

För att få upplysning på det föregående, måste vi bedja läsaren följa
oss några dagar tillbaka i tiden.

Vi begifva oss då till den borg, der Boris Gudunow residerade. Denne
kejsare var en kraftfull man, som länge tyglade de vilda passionerna
hos sitt folk, och hans regering var för landet ganska lyckosam. Men,
liksom alls ryssar, hade han den älsklingstanken att utvidga riket
på sina grannars, i synnerhet Sveriges bekostnad. De bördiga
östersjöprovinserna lågo honom mycket nära om hjertat. Slutligen trodde
han sig ha fått en idé, som, om den blefve utförd, skulle föra honom
till målet och förskaffa honom de eftertraktade länderna. Han fick
nemligen höra, ätt en brorson till Johan III var i Polen vid Sigismunds
hof, Och när det också kom till hans vetskap, att prins Gustaf var den
egentliga arfvingen till svenska kronan, som genom farbrödernes, Johans
och Karls ränker blifvit honom frånryckt, lät han genast sända bud till
prinsen och bedja honom komma till sitt hof. Gustaf, som hoppades att 1
Ryssland vara befriad från den list och de försåt, som i Polen hotade
hans lif, antog med tacksamhet inbjudningen och begaf sig till Moskwa.
Der blef han mottagen med all den prakt, som tillkom honom såsom
konungason, och han var daglig gäst vid det ryska hofvet, hvars
förnämsta prydnad han snart blef. Han öfvergick också alla i manlig
skönhet och i snille. Detta gjorde också, att den intagande prinsessan
Axinia snart fästade sig med en verklig kärlek vid Gustaf. Han märkte
visserligen detta förhållande och det smärtade honom, emedan han med
hela sin själ fästhängde vid den qvinna, som i Tyskland blifvit hans
maka, och hvilken hade åtföljt honom till Moskwa. Det tjenade till
ingenting, att han yppade detta förhållande för czar Boris. Denne
kullkastade genast hans betänkligheter med de orden, att kyrkan kunde
upplösa hans äktenskap. Huruvida Gustaf sjelf var benägen därför, det
känner man icke med visshet. Men i betraktande af hans redbara
karakter, måste man anse, att han icke skulle varit i stånd att svika
den qvinna, vid hvilken hans varma själ fästat sig. Nej, det var helt
andra orsaker, som blefvo ämnen till den söndring, som snart nog
uppstod mellan honom och czaren, och som till slut beredde hans
undergång.

Det var ett par dagar före händelsen i första kapitlet. I sitt
arbetsrum gick czar Gudunow häftigt fram och tillbaka. Starka
sinnesrörelser skiftade hastigt om hvarandra i hans djupt markerade
anlete, och ofta ljungade ur de stora ögonen en eld, som tydligt
ådagalade, att vreden bodde inom den mäktige mannen. Sedan han en stund
gått fram och tillbaka tog han plats vid ett litet bord och lät
hufvudet sjunka ned mot bröstet, under det han stödde ena armen mot
bordskifvan. Hvad tänkte han på? Grubblade han på hvilka eröfringar han
skulle göra härnäst? Om han skulle anfalla Polen eller Sverige?

På intet af detta tänkte han nu.

"Han vågar trotsa mig", utbrast czaren efter en stund och sprang upp.
"Ah, det är också den förste som gör det? Är jag ej herre här? Har jag
ej makten att låta honom omkomma när jag behagar? Och hvem skall
någonsin bry sig om honom? Ingen, Kung Johan skall tvärtom känna glädje
öfver att hans brorson kommit ur verlden. Ha", utbrast den vredgade
herskaren ånyo och stampade med foten, "de fördelar jag erbjudit honom,
dem..."

I detsamma öppnades dörren försigtigt och furst Grenin anmäldes. Vid
ljudet af detta namn spred sig en svag ljusning öfver czarens stränga
drag, och han sade med en ton, som röjde icke blott en viss otålighet,
utan äfven tillfredsställelse:

"För in fursten!"

Strax derefter inträdde furst Grenin, en liten spenslig figur med ett
ständigt smil på de tunna läpparne. Sedan han vördnadsfullt helsat
Boris Gudunow, som med ett pröfvande uttryck stadigt hade sina blickar
fästade på hans anlete, sade han i låg ton, som hade han fruktat
lyssnare:

"Har eders majestät kommit längre med den halsstarrige svensken?"

Det syntes tydligt, att czaren väntat sig denna fråga, ty han blef icke
alls öfverraskad deraf, utan svarade med fullkomligt lugn:

"Nej, min bäste furste. Jag blef just glad öfver att ni kom, ty ni
brukar kunna gifva rätt goda råd. Hvad skall jag göra med prinsen? Alla
de fördelar jag erbjuder honom, förkastar han. Om det nu är, såsom han
säger, af kärlek till sitt fädernesland, inom hvars gränser det aldrig
mera förunnas honom att komma, eller af tillgifvenhet för den qvinna
han äktat i Tyskland, det kan jag icke rigtigt förstå. Om det sista
antagandet vore det rätta, då... då..."

Czaren uttalade icke meningen. De våldsamt knutna händerna och de
flammande blickarna talade likväl till fyllest. Furst Grenin sade också
genast:

"Jag antager bådadera ers majestät. Dock är det svårt att behandla
prinsen på annat sätt än som sker, åtminstone så länge han eger i sitt
våld det lejdebref, som ers majestät gaf honom utom..."

"Ah, ni framkastade med er vanliga slughet en vink åt mig, min käre
furste", afbröt czaren lifligt. "Lejdebrefvet, ja! Skulle det icke
finnas bland Moskwas befolkning någon person, nog djerf och nog
förslagen att i hemlighet bemäktiga sig detta bref, som binder mina
händer. Sök upp en sådan, furste, och hans belöning skall blifva
riklig."

Furst Grenin försjönk en stund i djupa tankar, och under allt detta
gick czaren långsamt fram och tillbaka öfver golfvet. Hans armar voro
korslagda öfver bröstet, och blickarne envist sänkta ned mot jorden.

"Nu har jag en", sade ändtligen fursten och upplyfte hufvudet.

"Bra, bra", utbrast czaren och gnuggade händerna. "Tror ni er kunna
lita fullkomligt på honom?"

"Ja, ers majestät. Som på mig sjelf."

"Hans namn?"

"Repnolsky."

"Ah, kaptenen vid mitt garde?"

"Ja."

"Det är en käck karl, jag vet det", sade Boris Gudunow med synbar
tillfredsställelse. "Jag har många gånger sett honom utföra handlingar,
deri mod och förslagenhet spelat hufvudrolerna. Vill ni, furste, gifva
honom i uppdrag, att bemäktiga sig lejdebrefvet?"

"Som ers majestät befaller", svarade furst Grenin och reste sig upp.

"Nå, nå, inföll czaren leende, det är icke så brådtom min bäste Grenin.
Ser ni, jag väntar i hvarje minut prins Gustaf hit. Ännu en gång, och
det i dag, vill jag framlägga mitt förslag för honom. Nekar han äfven
nu; nåväl, då måste det ske som vi nu kommit öfverens om. Stanna qvar,
furste! Det skall troligtvis intressera er att närvara vid ett så
afgörande ögonblick."

Fursten bugade sig utan att svara. En stunds tystnad uppstod. Härunder
tänkte Boris Gudunow uteslutande på det stundande mötet med Gustaf och
utgången deraf och han kunde icke betvinga den lätta oro, som besjälade
honom. Furst Grenin deremot tänkte alldeles icke derpå. Han sysselsatte
sig helt och hållet med att utfundera bästa sättet att vinna kapten
Repnolsky för ändamålet. Kaptenen var en stolt och oböjlig natur, som
kanske icke så lätt skulle låta beveka sig. "Ah, jag har det nu",
tänkte fursten, och smilet kring läpparne bredde ut sig, "en högre post
vid regementet och, om detta icke hjelper, högre adelskap, se der de
snaror, i hvilka jag skall fånga min man."

Slutligen anmäldes prins Gustaf. Ledigt och obesväradt inträdde den
landsflyktige konungasonen. Allvaret tronade på hans vackra panna.
Vemodet låg kring de hårdt sammanpressade läpparne, och i de vackra
ögonen, dessa ljufva minnen af Norden och af den älskade modern, låg en
sorgsenhet, som derifrån spred sig öfver hela det regelbundna, manligt
sköna ansigtet. Hans smärta och väl proportionerliga gestalt böjde sig
lätt för czar Boris Gudunow, under det han med välljudande stämma
uttalade dessa ord:

"Ni har låtit kalla mig hit. Jag är till er tjenst."

Det låg någonting i Gustafs ton, som kom czaren att spritta till, och
äfven furst Grenin kände sig obehagligt berörd af de skarpt uttalade
orden. Han fruktade ett stormande uppträde.

"Ni anar tvifvelsutan hvad det är frågan om", sade ändtligen Boris
Gudunow och bjöd Gustaf intaga platsen bredvid honom. "Jag förnyar i
dag inför er mitt förslag. Betänk er, min prins, innan ni för alltid
stänger lyckans dörr bakom er."

"Jag har betänkt mig", svarade Gustaf icke utan en ansträngning, som
framlockade stora svettdroppar på hans panna. "Jag är eders majestät af
hjertat tacksam för all den välvilja jag här åtnjutit, men jag kan icke
för att göra er till viljes, uppoffra mina åsigter."

Ju längre Gustaf talade, dess mera uttrycksfullt blef hans sköna
ansigte. Det hördes tydligt på den lätta vibreringen i rösten, och det
syntes lika tydligt af glansen i hans vackra ögon, att de ord han
uttalade, kommo rakt från hjertat, och voro förestafvade af den
innerligaste öfvertygelse. Han fortfor:

"Ni bjuder mig er sköna dotter, prinsessan Axinia, till gemål. Er
dotter är verkligen en qvinna, som skulle pryda hvilket glänsande hof
som helst och der utgöra den dyrbaraste perlan, men jag kan ändå icke
ingå på att äkta henne. Ni vet orsaken. Den älskliga qvinna, som i
Wilna blef min maka, har allt för djupt intagit mitt hjerta, att jag
skulle kunna förskjuta henne. Ack", fortfor han med hänförelse, "om det
funnes någon plats i den stora verlden, der jag i enkelhet kunde få
tillbringa mina dagar med henne, utan att behöfva frukta list och
ränker hvart jag än går! Men, min lefnad har varit och skall väl alltid
blifva en kedja af oupphörliga olyckor. Vidare bjuder ni mig att
afsvärja min barndomstro. Jag säger er ännu en gång, och det kanske den
sista, att jag icke _kan_ det. Jag _vill_ det icke heller, ty jag
skulle då få tillnamnet affällingen, och min mor skulle icke utan
blygsel kunna tänka på sin son."

"Slutligen bjuder ni mig att i spetsen för en här eröfra
östersjöprovinserna, för att sedan erhålla dem såsom hertigdöme. Ers
majestät", utropade Gustaf eldigt och med hänförelse, samt reste sig
upp, "en usling är den, som bär vapen mot sitt fädernesland.
Förrädarens namn skulle brännmärka mig och jag skulle aldrig kunna
blicka någon menniska, vore det också den simplaste af rikets föraktade
slafvar, i ögonen. Jemt skulle ordet fosterlandsförrädare ljuda i mina
öron. Nej, ers majestät, jag kan icke annat än anslå edra anbud, och
böjer mig dessutom undergifvet för er vilja. Gör med mig hvad ni
behagar. Men ännu, så länge det lejdebref, som ni gifvit mig, är i mina
händer, går jag med upprätt hufvud omkring på Moskwas gator."

Boris Gudunow hade sprungit upp vid Gustafs sista ord. Hans kinder voro
hvita som snö. Hela hans kropp skälfde af förbittring och ögonen
tycktes i hvarje sekund vilja tränga sig ut ur sina hålor.

"Gå, gå!" utbrast han slutligen med hes stämma. "Jag skall låta er se,
att det trots ni visat czar Boris Gudunow icke skall blifva
ostraffadt."

Prins Gustaf afträdde med en stolt bugning.

Mellan czaren och furst Grenin uppstod nu en lång öfverläggning, och
följden deraf blef den, att fursten genast lät efterskicka kapten
Repnolsky. Det var i ett litet rum i en af slottets flyglar, som
Repnolsky mottog sina instruktioner. Men de båda herrarne hade icke
talat utan vittnen. En af Axinias hofdamer hade af en händelse råkat få
höra hvad som afhandlades. Utan att förlora ett enda ögonblick omtalade
hon genast allt för prinsessan.

Axinia älskade verkligen, såsom förut blifvit nämdt, prins Gustaf. När
hon då fick vetskap om de ränker, som smiddes mot honom, blef hon
nästan utom sig af ångest. Hvad skulle hon nu göra för att hindra
anläggningen? Skulle hon sjelf eller genom andra låta varna prinsen?
Hon beslöt sig för att sjelf göra det. Härvid måste hon likväl gå
försigtigt till väga, ty spioner omgåfvo henne öfver allt.

       *       *       *       *       *

Furst Grenin var, såsom ofvan antyddes, en listig man, som icke gerna
ville släppa tillfället ur händerna att komma i ännu större gunst hos
czar Boris Gudunow. Sedan han lyckligt och väl fått kapten Repnolsky
att åtaga sig att stjäla bort prins Gustafs lejdebref, mot det att haa
(kaptenen) skulle erhålla högre befattning vid det regemente, han
tillhörde, öfverlade fursten med sin lika sluga och ränkfulla maka om
bästa sättet att aflägsna Gustaf från hemmet den dag stölden skulle ega
rum. Nu var händelsen den, att Theresia, så hette den unga prinsessan,
ganska ofta brukade komma på besök hos furstinnan Grenin, emedan denna
visat den landsflyktiga en särdeles varm vänskap, och dessutom var en
bildad qvinna, med hvilken Theresia, som sjelf egde djupa kunskaper och
ett sinne, öppet och mottagligt för alla lifvets förhållanden, helst
önskade att umgås. På denna omständighet byggde de furstliga makarne
sin nedriga plan. Bud sändes till prins Gustafs ädla maka med en
bjudning. Theresia ville ej neka, ehuru hon den dagen helst velat vara
hemma. Hon gick således, dock först sedan hon erhållit Gustafs löfte,
att han på aftonen skulle afhemta henne. Furst Grenin underrättade
genast kapten Repnolsky om förhållandet. Denne tog för den skull sina
mått och steg, och läsaren har förmodligen reda gissat, att det var
kaptenen, med hvilken han fick göra bekantskap i början. Så var det
också.


III.

Knappt hade kaptenens handtlangare, en bestucken soldat vid gardet,
slumrat på sin post, förr än snabba steg längre upp på gatan
tillkännagåfvo, att en person, som hade brådtom, nalkades. Vare sig nu
att soldatens rus icke var så grundligt, att det helt och hållet
förmådde betaga honom medvetandet, eller att tanken på hans skyldighet
och det oförsonliga straff han skulle ådraga sig, om han försummade
tjensten, höll hans själ i så stark spänning, att den var urståndsatt
att njuta någon hvila -- nog af: när den okände personen kom närmare,
spratt soldaten upp ur sin halfslummer, ruskade på sig några ögonblick
och gick derpå fram till den anländande som, efter att en stund ha
betraktat huset, stannade framför porten, synnerligen tvehågsen om han
skulle knacka på eller ej. Soldatens framträdande kom honom att spritta
till.

"Hvem söker du här i huset?" sporde soldaten med myndig ton.

"Jag har bref till den främmande prinsen."

Soldaten var en mäkta klippsk figur, som ville taga tillfället i akt
att visa sin påpasslighet för kaptenen och derigenom komma i gunst hos
honom. Han sade för den skull, i det han slog den okände budbäraren
lätt och med en viss förtrolighet på skuldran:

"Lemna du mig brefvet. Jag är dwornik här i huset och väntar just nu på
att prinsen ska' komma hem."

Den främmande betraktade, så godt sig göra lät, soldaten närmare och
icke utan misstroende.

"Om du är dwornik, hvarför sitter du här ute i regnet?" sade han. "Har
du ej något tak att krypa in under?"

"Visst har jag det", svarade den falske dworniken med ett tilltvunget
leende, "men ser du", och vid dessa ord sänkte han rösten till en låg
hviskning, "jag fick alltför mycket wotka i går, och bakruset gör, att
jag helst dväljes utom hus, isynnerhet när det regnar som nu. Ah, det
är särdeles skönt, när vattnet så här svalkar pannan."

Med dessa ord aftog den listige soldaten mössan och lät regnet
öfverskölja hufvudet. Och han fortfor, sedan han ånyo satt på sig
hufvudbonaden:

"Men har du inte smakat en tår wotka i dag, så kan du få här. Jag har
väl så mycket öfver, att du kan få dig en dugtig klunk."

Med dessa ord drog han upp den till hälften tömda flaskan och
öfverräckte den till främlingen. Denne, som tillförene betraktat
soldaten med misstrogna blickar, förändrade nu hastigt uppförande, och
knappt hade wotkan fuktat hans läppar, förrän han blef ganska meddelsam
af sig.

"I förtroende skall jag omtala för dig", sade han och lutade sig intill
soldaten, "att jag hört att brefvet är från prinsessan. Om du nu vill
framlemna det till prinsen, så ska' du få en del af den belöning jag
får. Jag har brådtom jag, ska' du veta. Katinka väntar mig. Det är
besynnerligt med henne vet du. Hon kan aldrig lägga sig om qvällarne
förrän jag kommit hem. Också är hon ju bara barnet ännu, inte mera än
tjugo år. Se här är brefvet! Lemna prinsen det och nu farväl!"

Sedan han först visligen tömt flaskan så noga, att ingen kunde göra det
bättre, aflägsnade han sig med skyndsamma steg.

"Den var inte svår att fånga", mumlade soldaten och gnuggade händerna
af förnöjelse. "Undrar just hvad den här lilla breflappen kan
innehålla... Ah, der kommer en person till! Han är af samma
kroppsstorlek som prinsen! Ja, det är han."

Soldaten tryckte sig så nära väggen han kunde. Prins Gustaf, ty det var
han, gick den gömde så nära att han nästan vidrörde honom med armbågen,
slog lätt på porten och blef snart insläppt. Då först kunde soldaten
andas ut igen.

"Ja nu är han hemma, men hur länge ska' det dröja innan han kommer ut
igen", tänkte soldaten. "Här kanske jag kan få posta hela natten."

Ensamheten på den folktomma gatan jemte regndropparnes melankoliska
plaskande mot marken gjorde att han ånyo försjönk i en lätt dvala, der
han stod lutad mot den kalla och fuktiga väggen. Sålunda förgick
ungefär en timme. Då gnisslade den tunga porten ånyo på sina gångjern
och uppväckte soldaten, som denna gång slumrat till hårdare.

"Der är han, och den gamle dworniken är med honom i afton också",
mumlade soldaten, när prins Gustaf och Manin trädde ut samt togo vägen
åt det håll, der furst Grenins ansenliga palats var beläget. "Nu kan
det vara på tid att låta höra signalen."

Med dessa ord satte han båda händerna för munnen och lät höra ett
likadant ljud som det, hvarmed kaptenen lockat honom till sig, men
soldatens signal var mera dämpad, för att icke väcka alltför stor
uppmärksamhet, alldenstund prins Gustaf och Manin ännu voro inom
hörhåll. Knappt hade soldaten gifvit signalen, så framträdde kapten
Repnolsky med skyndsamma steg.

"Är allt klart?" frågade han med undertryckt stämma.

"Ja", svarade soldaten.

"Godt, följ då prinsen och laga så, att han blir uppehållen så länge
som möjligt på vägen."

Soldaten aflägsnade sig med skyndsamma steg först sedan han öfverlemnat
brefvet till kaptenen, samt omtalat den okändes förmodan, att det var
från prinsessan.

"Från prinsessan", tänkte kaptenen. "Ah, det kan inte vara annat än en
varning. Fort nu till verket. Jag ser att lyckan gynnar mig. Porten är
bara löst tillsluten."

Med dessa ord stötte han sakta till porten, så att den gick upp utan
buller, samt trädde in. Han kände noga till lokalen, och för den skall
ilade han, utan att låta sig hejdas af något, upp till andra våningen,
der prinsens rum voro belägda.

       *       *       *       *       *

Hos furst Grenin var ett lysande sällskap församladt. Civila och
militära personligheter trängdes om hvarandra i de glänsande, och med
all den prakt, som en rik rysk furste kan åstadkomma, utstyrda
salongerna. Värden och värdinnan voro sjelfva älskvärdheten och ehuru
den tid redan hade förflutit, då prins Gustaf bort vara der, och denna
omständighet marterade det furstliga värdfolket, kunde likväl ingen
upptäcka i deras anleten, att en djup oro besjälade dem.

Det tillhör dem, som röra sig i den förnäma verldens salonger, att
hyckla känslor, hvilka äro dem motbjudande. Det kallas för nobelt,
diplomatiskt, verldsvett och mera sådant, man måste säga ett och tänka
ett annat, så fordrar "goda tonen".

I denna förställningskonst hade det furstliga värdfolket hunnit
mästerskapet. Men hur instuderadt det ändock var i sin ädla konst,
förmådde det likväl med möda tygla sin glädje, när anmälaren med hög
stämma framsade:

"Prins Gustaf af Sverige."

Alla, som sågo glädjen lysa i furstens och furstinnans blickar, trodde
naturligtvis, att den härledde sig från sjelfva besöket. Så trodde
också Theresia, och den tacksamhet hon kände, blef ännu större.

Prins Gustafs uppträdande väckte stor rörelse hos de församlade. De,
som personligen kände honom, äflades att få trycka hans händer. De, som
aldrig sett honom, trängde sig fram, för att få skåda in i det manligt
sköna anlete, om hvars fägring de hört så mycket. Gustaf var också
intagande i den enkla svarta drägt han bar, och när han, sedan han
helsat på värdfolket, gick fram till Theresia och med ömhet tryckte
henne till sitt bröst, samt kysste henne på den marmorhvita pannan, då
kände han sig så outsäglig lycklig, som han icke känt sig på länge. Det
var också med den hängifvenhet, som en sant älskande qvinna känner för
den hon gifvit sin tro, som hon blickade in i hans ögon, som hon
återgäldade honom hans omfamning, och som hon hviskade endast dessa
betydelsefulla ord: "Min Gustaf".

Bland den tidens ädla tidsfördrif räknades musiken ganska högt. Gustaf
var också en stor älskare af denna sköna konst, som förmår stilla
själens gnagande sorger, och uppväcka leendet kring de läppar, der
vemodet annars tagit sin stadigvarande boning. På framställan af det
furstliga värdfolket och sedan Theresia också bedt honom derom, sjöng
den irrande konungasonen med manlig stämma, följande sång, den han
sjelf skrifvit och satt melodi till:

        Den irrande fogeln.

    När vintern strör drifvor och snötäcket är
    En svepning kring lilja och ros;
    När isarne famna båd' skogar och skär,
    Och sommarvind flyktat sin kos,
    Den irrande fogeln sig söker ett bo,
    Att lefva med makan i kärlek och tro
                     uti Nord.

    När isarne smälta från klipporna ner
    Och våren har hunnit till oss;
    När sommarens sol ifrån himmelen ler
    Och mattadt är stjernornas bloss --
    Den irrande fogeln sig söker ett bo,
    Att lefva med makan i kärlek och tro
                     uti Nord.

    När fogeln ej finner det sökta i nord,
    Till främmande land står hans håg,
    Ack, härlig och skön är den grönskande jord,
    Ack, härlig den djupblåa våg!
    Snart irrande fogeln har funnit sitt bo,
    Och snart får han slumra från kärlek och tro
                     i sin graf.

Det var så tyst i den stora samlingen, att hvar och en kunde höra sitt
eget hjerta slå. När furstesonen slutat sin enkla visa, en anspelning
på honom sjelf, ty med den irrande fogeln menade han sig sjelf, det
kunde ingen undgå att märka, rådde ännu tystnad några minuter. Theresia
var blek som om dödens kylande hand vidrört hennes kinder. Den ena
handen var hårdt tryckt mot hjertat. Den andra omfattade troget ett
litet porträtt af Gustaf, hvilket hon ständigt bar på sig.

"Slå bort dessa vemodiga tankar, min prins", sade ändtligen furst
Grenin och närmade sig Gustaf. "Ni bör ej tänka för mycket på dylika
sorgliga ämnen, ty czaren, den Gud gifve ett långt lif, vill ju..."

"Tala ej om czaren", afbröt Gustaf häftigt, men med undertryckt stämma.
"Ni vet hvad som senast förefallit oss emellan. Efter detta uppträde
kan det ej blifva godt mera. Jag känner, att jag står vid den
skiljoväg, der jag måste välja. Men", fortfor han och kastade hufvudet
stolt tillbaka, "aldrig skall jag välja någonting, sam ställer mig i
harnesk mot mitt fädernesland."

Furstinnan Grenin, som just nu kom fram till de samtalande, hade redan
ett ord på tungan, då ett högt larm nedifrån gjorde hennes afsigt om
intet. Skott föllo och en larmande folkhop började trängas i palatsets
trappor. Furst Grenin ilade ut och kom snart tillbaka. Hans ansigte var
likblekt.

"Hvad är på färde; hvad är på färde?" ropade en del af gästerna, under
det andra rusade ut, för att sjelfve öfvertyga sig om hvad som stod på.

"Tionde regementet har gjort uppror", sade furst Grenin, "och jag
fruktar, att mitt eget regemente snart skall följa exemplet. Hör bara!
De ursinnige upprorsmännen plundra öfverallt."

Fruntimren voro nästan halfdöda af förskräckelse. De som mest bibehöllo
sitt lugn, voro furstinnan Grenin och Theresia. Den sistnämnda stödde
sig mot prins Gustafs arm, och såg upp till honom med fullkomlig
trygghet.

"Kom, min älskade", sade han efter en stund och då larmet småningom
aflägsnat sig, "vi vilja begifva oss hem; det är..."

"En biljett till prins Gustaf af Sverige", ropade i detsamma en röst.

Med feberaktig otålighet bröt prinsen den lilla biljetten. Vid den
första blick han kastade på den, bleknade han och måste stödja sig mot
en stolskarm för att icke falla. Men i nästa minut var han åter den
stolte mannen, som trotsigt går emot lifvets stormar.

"Kom", sade han och tryckte en varm kyss på den bäfvande Theresias
läppar, "vi måste skynda hem. Kanske skall jag icke komma för sent att
hindra det nedriga skurkstrecket."

"Hvad är det; för himmelens skull hvad står på?" hviskade Theresia och
virade sina armar kring Gustafs hals.

Prinsen öfverräckte åt henne det af hans fingrar tillskrynklade
papperet, och Theresia läste följande prydligt skrifna ord.

    "Min prins. Skynda er hem. På hög befallning beröfvar man
    er nu det lejdebref, som kejsaren gifvit er."

Brefvet hade ingen underskrift. Hvem var författarinnan? Gustaf anade
det, men han sade det icke till någon. Länge dröjde det icke förr än
han och Theresia voro på väg till hemmet.

Sedan furst Grenin sett till, att hans regemente icke deltog i de
upproriska rörelserna, skyndade han hem. På vägen mötte han Gustaf och
hans maka. De sågo honom icke.

"Ja, skynda, skynda", mumlade den listige fursten, med ett segerleende
på läpparne och i blickarne. "I skolen ändå komma för sent. Kapten
Repnolsky har väl nu fullbordat sin handling."

Läsaren anar nog från hvem den lilla biljetten kom. Den var från
Axinia. Knappt hade budbäraren återkommit och prinsessan fått veta, att
Gustaf ej var hemma, samt att biljetten blifvit lemnad till dworniken,
förrän en oförklarlig aning sade henne, att det icke stod till så, som
det borde. Denna oro lemnade henne icke, huru mycket hon än försökte
att slå bort den. Slutligen blef den henne alldeles öfvermäktig. Hon
skref en annan biljett och sände, den till furst Grenin, i tanke att
den skulle träffa prinsen der. Men budet, en pålitlig tjenare, blef
uppehållet genom den oreda, som uppstod i följd af upproret, och kom
icke fram så fort som ämnadt var.

Vi vilja nu följa, kapten Repnolsky på hans färd.


IV.

När kapten Repnolsky genomilade de mörka korridorerna, som man måste
passera innan man kom till prinsens våning, kände han sig ganska illa
till mods och stannade ofta liksom tvekade han i vissa ögonblick att
låna sig till verktyg åt czarens hämdgiriga planer. Han kände Gustaf
personligen och hade, äfven han, blifvit intagen af beundran och
medlidande för den landsflyktige konungasonen. I vissa ögonblick
tvekade han verkligen, om han skulle fortsätta eller vända tillbaka,
men han hade redan gått för långt för att kunna återvända, det erkände
han. De egna fördelarne lade också sina tunga vigter med i vågskålen,
och kapten Repnolsky var icke en så ädel menniska, att han kunde
åsidosätta dem. Och hur många finnes det väl, som vid tillfällen, då
egna fördelar erbjudas, äfven på bekostnad af vänskapen och aktningen,
stöter dem tillbaka? Icke en bland tusen.

"Nej, jag måste framåt", tänkte kaptenen, der han trefvade sig fram i
korridorerna. "Jag har gifvit furst Grenin mitt hedersord på, att jag
skall försöka att få lejdebrefvet i mina händer. Skulle jag nu svika
detta löfte! Då skall kanske czaren i sin förbittring taga mitt lif.
Detta är han nog i stånd till."

Han var snart framme. Yttre dörren öppnade han med sitt vapen och det
dröjde icke länge, förrän han stod i prins Gustafs arbetsrum, men här
påkom honom ytterligare de besynnerliga tankarne, och just den tanken,
att han liksom en simpel tjuv om natten skulle göra inbrott hos den han
högaktade, och det på czarens befallning, marterade honom grufligast.
Mere gånger drog han den mot chiffonieren utsträckta handen tillbaka,
och en gång närmade han sig till och med dörren, i afsigt att gå med
oförrättadt ärende. Men, då framhöll sjelfkärleken för honom sin
förledande spegel, och alla betänkligheter veko, för att vid nästa
försök ånyo dyka upp igen.

"Bab, raskt till verket", utbrast han och utsträckte för tredje gången
handen mot den chiffonier, hvari Gustaf förvarade sina angelägnaste
papper. "Nu eller aldrig måste det ske, annars är det för sent."

För en kraftig bindning af dolken sprang klaffen upp. Repnolsky
öfverfölls af en darrning äfven nu i sista ögonblicket. Nu var det
likväl för sent för honom att vända tillbaka med oförrättadt ärende.
Omkring honom var det så tyst som i grafven, och det var just denna
mystiska tystnad, som ängslade honom, den bistre krigaren, som icke
bleknat på slagfältet. Det tycktes honom som om luftens tusen andar
andats så kylande på honom. En kallsvett bröt fram på hans panna. Hans
knän svigtade, och då han ändtligen efter långt sökande höll
lejdebrefvet i sina händer, skälfde hans kropp alldeles som om en
frossa skakat den.

"Bort, bort!" mumlade han och slog igen klaffen så att det gaf eko i
rummet. "Nu fort till fursten!"

Han gick icke; han sprang icke; han bokstafligen flög genom de samma
korridorer, der han för blott några minuter sedan måst trefva sig
varsamt fram. Som en vansinnig störtade han trapporna utför, och skulle
just träda ut på den lilla gården, då en gäll qvinnoröst skrek: "Jaså,
det är tjufvar här i huset. Hjelp, hjelp!" Det var Maritscha, som
blifvit honom varse, och nu med sina rop sökte uppväcka grannarne.
Samtidigt stälde hon sig i vägen för honom, och det syntes tydligt, att
hon var fast besluten att göra motstånd i det längsta.

Det der hindret hade icke kaptenen beräknat. Han studsade också i
början af öfverraskning, men snart återfick hans själ sin spänstighet,
och han märkte alltför tydligt, att endast våldet kunde hjelpa honom ur
knipan. Med godo skulle det aldrig lyckas, det såg han på Maritschas
hotande uppsyn.

"Låt mig passera, qvinna", sade han för den skull med så lugn stämma
som möjligt.

"Nej, säger jag", skrek dworniken Manins modiga hustru, "ni kommer inte
fram utan öfver mitt lik, kom ihåg att Maritscha håller ord hon."

"Släpp mig fram", sade kapten Repnolsky för andra gången och nu med
mera hetta, ty han kunde ganska väl förnimma röster af annalkande
personer, hvilka ditlockades af Maritschas skri. "Jag begrafver dolken
i ditt bröst, om du ropar en enda gång till. Ur vägen!"

Med dessa ord sprang kaptenen fram, men icke många steg, innan den
modiga qvinnan hängde sig fast vid hans arm och släpades ett godt
stycke ut i portgången. Hon liknade en vampyr, som sugit sig fast vid
Repnolsky. Kaptenen var ursinnig. Skulle hans företag nu göras om intet
af denna qvinna, som de onda makterna, enligt hans förmenande, utsändt
till att förfölja honom, Skulle han, just då han njöt af segerns
frukter, lida nederlag? Aldrig! Dertill var kapten Repnolsky alltför
beslutsam och van att handla.

Folket strömmade emellertid till allt ymnigare, och redan började en
och annan att sticka in hufvudet genom den lilla till hälften öppnade
porten. Repnolskys bröst häfde sig våldsamt och hans fingrar slöto sig
krampaktigt omkring dolkfästet.

"För sista gången frågar jag om du vill släppa mig", frampustade
kaptenen och upplyfte dolken. "I annat fall är du dödens?"

"Nej, nej, jag släpper er aldrig", skrek Maritscha. "Döda mig, men
äfven då skall..."

Längre kom hon icke, ty utan betänkande begrof Repnolsky den hvassa
dolken i Maritschas bröst. Blott ett doft rosslande och dworniken Manin
var befriad från det jordiska umgänget med sin trätgiriga hustru.

Kapten Repnolsky störtade ut. Hans ansigte var förvridet. Han visste
knappt åt hvilket håll han skulle gå, så förvirrad var han. Kring honom
skränade pöbeln och det fans till och med dem, som voro så djerfva, att
de grepo tag i honom för att hålla honom fast. Men då återvände
Repnolskys besinning. Med kraftig arm utdelade han några slängar på
måfå och kom undan.

Knappt hade han försvunnit, då prins Gustaf, som nästan bar den
förskräckta Theresia på sina armar, tilllika med Manin, som stött till
honom under vägen, anlände till sin bostad. Vid åsynen af folkmassan
studsade han tillbaka, men dworniken, som märkte hans ängslan, steg
fram till porten och sade med hög stämma:

"Hvad är på färde, go' vänner, efter I ären samlade här så många?"

"Åh", sade en dwornik från ett närbeläget hus, "det är intet för annat,
än att förkunna dig, att det varit tjufvar i huset, och att du aldrig
mer får omfamna Maritscha."

"Har hon lupit ifrån mig då", sade Manin. För sig sjelf tänkte han:
"Jojo men, de der gyllena, de hade allt en stark dragningskraft på
henne. Så länge de vara kan jag vara lugn för hennes skällsord."

Den hederlige dworniken var, såsom vi höra, just icke en stor älskare
af sin äkta hälfts sällskap.

"Lupit bort", eftersade en mushik med långt silfverhvitt hår. "Ja, nog
har hon lupit bort, men till det ställe, hvarifrån hon aldrig vänder
åter. Vän Manin, din hustru har blifvit mördad."

"Mördad", eftersade i sin ordning den stackars Manin. "Hvem har det
varit, som kunde rå på henne, det vill jag fråga?"

Men som ingen kände kapten Repnolsky, kunde heller ingen afgifva något
svar på Manins fråga. Väl fuktades den hederlige dwornikens ögon af ett
par tårar, då han betraktade sin hustrus blodiga kropp, men inom sig
var han rätt belåten med det lugn, som han nu skulle få ega på sin
ålderdom.

Sådan är menniskonaturen: Ibland hård som klippan, ibland mjuk och vek
som vax.

"Lejdebrefvet är borta", suckade prins Gustaf, då han kom upp i sitt
rum och undersökte papperen. "Arm och utan skydd står jag nu här i
denna stad. Czaren hatar mig, och skall troligtvis göra allt för att
tillfoga mig oförrätter. Till hvem skall jag vända mig?"

"Till Gud", ljöd en mild och sorgsen stämma bakom fursten, och när han
vände sig om, slöts han i Theresias, den trogna qvinnans armar. "Till
Gud, min älskade", hviskade hon och förde Gustaf fram till en liten väl
arbetad biktstol. "Låtom oss böja oss inför den styrande allmakten och
anropa den heliga jungfrun om hennes förböner. Bed, min Gustaf, bed!"

Och från oskuldsrenare hjertan hafva väl aldrig någonsin några böner
uppstigit till den eviges tron! De bådo ur djupet af sina själar, och
natten var långt framskriden, då fursten tog ett ömt "god natt" af
Theresia för att i ensamheten klaga sina smärtor.

När Gustaf vaknade nästa morgon, fann han huset omringadt af soldater.
Han anade hvad som komma skulle, men han ville åtminstone visa sina
förföljare så mycket lugn han kunde. Ödet hade stält så till, att det
var kapten Repnolsky, som anförde soldaterna. När denne kom, för att i
czarens namn fängsla Gustaf, sade denne:

"Med svek och list hafven I vunnit edert mål. I hafven stulit ifrån mig
det skyddsbref, som czaren gifvit mig, och I hafven gjort det på hans
befallning. Här är jag. Tagen mig och gören med mig hvad I behagen. Men
icke kunnen I väl vara så grymma, att I rycken ifrån mig den qvinna,
som numera skall förljufva mina återstående dagar?"

Kapten Repnolsky vågade icke möta Gustafs blickar. Han blygdes inför
den ädle furste, som han varit med om att störta. Utan att säga
någonting förde han prinsen till det för honom inrättade fängelset.

Nu började svek och ränker att på allvar smidas omkring den olycklige
furstesonen. De värsta beskyllningar, man kunde hitta på, framdrogos, i
akt och mening att fälla honom, men med det ädla sinnets öppenhjertliga
storhet och stolthet bemötte Gustaf alla de mot honom framstälda
anklagelserna så kraftigt och så bevisande för sin oskuld, att han icke
kunde fällas. Han qvarhölls ändock i fängelset ett par år och hade
under denna svåra tid, då han måste lida oerhördt, blott en tröst
deruti, att Theresia tilläts besöka honom ibland. Denna ädla och
uppoffrande qvinna egnade den olycklige furstesonen alla de stunder han
kunde få, och hennes kärlek till honom minskades icke det ringaste,
oaktadt sorgerna hopade sig med hvarje dag allt mera öfver deras
hjessor.

Huru många sådana qvinnor finnas väl?

Emellertid inträffade en vigtig förändring inom Ryssland. Boris Gudunow
störtades och en annan kejsare kom på tronen. Då inträffade också en
vändpunkt i Gustafs lif. Han frigrafs ur fängelset och fick sin bostad
i den lilla förtjusande staden Kaschin, dit han också flyttade, och
derifrån han icke kom, förrän dödens hand löste de jordiska bojorna.
Det är i nämnde stad som följande tilldrager sig.



"Den irrande fogeln" finner sitt bo.


I.

Det var en strålande sommardag år 1607. Solen blickade så vänligt ned
på jorden och torkade de små daggperlor, som natten utsått. Vinden
susade i träden och bäckarnes små silfver böljor sorlade så lekfullt
mot stränderna. Det var en skön dag, den, på hvilken vi föra läsaren
till Kaschin, till den lilla strax söder om staden belägna lunden. Ack,
om vi kunde förstå det mångskiftande sus, som genomgår trädens kronor,
måhända skulle vi då kunna tyda många af lifvets gåtor. När stormen
ryter och trädens kronor darra för den starkes andedrägt, säger oss
icke då en inre stämma, att vi ej äro annat än flarn, annat än stoff
korn, som slungas omkring i verlden? När det milda suset hviskar i
löfven och dessa liksom smekande vagga för de lätta flägtarne, tycka vi
icke då, att det finnes liksom en röst, som talar till oss om en frid,
som bjuder de inre stormarne att lägga sig till hvila? Natur, hvem kan
begripa dig? Hvem kan tillfyllest fatta dina storartade företeelser?
Ingen. Men vi kunna älska dig såsom en källa till mycken inre frid; vi
kunna älska dig såsom en del af oss sjelfva.

Den ofvan nämda dagen susade vinden så mildt genom trädkronorna i
Kaschins lund. Aftonen inbröt och med den lugnet. Strax efter
solnedgången syntes en hög gestalt, något böjd, nalkas ett af de
största och lummigaste träden. Några ögonblick betraktade han den sakta
vaggande kronan, tycktes lyssna till det knappt hörbara suset i löfven,
och satte sig derpå vid trädets fot.

Denne man var Gustaf Eriksson, den irrande konungasonen.

Hur förändrad var han icke nu! Fängelseluften i förening med upprepade
bekymmer hade tagit bort hans krafter. Han var nu mera knappt annat än
skuggan af sig sjelf.

"Det lider till slutet af min lefnad", tänkte han och lät hufvudet
sjunka ned mot bröstet. "Glädje har jag erfarit i rikt mått, ty en
kärlek, sådan den knappt finnes har skänkts mig. Theresia", utbrast han
med af rörelse darrande stämma, "du goda, uppoffrande qvinna, kvar
skall du finna en fristad, när jag går hädan? Ensam lik fogeln, som
kretsar öfver min hjessa, skall du kanske irra verlden omkring, sökande
dig ett näste, men ej finna något sådant. Hvem skulle väl vilja upptaga
den biltoge furstesonens maka?"

När Gustaf gjorde sig dessa frågor såg han icke, att en hög, qvinlig
gestalt nalkades honom från sidan. Han förnam icke ljudet af hennes
lätta fjät på den saftiga gräsmattan. Då qvinnan stod alldeles invid
honom, då lyfte han upp sina blickar och spratt till.

"Ni här, min furstinna", hviskade Erik XlV:s son, och ett matt leende
bredde sig öfver hans vackra bleka drag. "Är ni också omhvärfd af
fiender och lömska snaror som jag? Dock", fortfor han och for med
handen öfver den feberheta pannan, "jag glömmer att jag talar till den
forne czaren Boris Gudunows sköna dotter. Ha, dessa minnen från den tid
er far lefde, de bränna mig i själen, och de skola icke upphöra att
bränna mig till dess... de förbränt mig! Dessa småsinnade krypdjur..."

"Min furste", afbröt Axinia, ty det var hon, "ni dömer min fader
alltför strängt. Det var ej hans egentliga mening att förfara så hårdt
emot eder, fastän han af politiska skäl ansåg sig tvungen dertill."

"Jaså", inföll Gustaf med bitterhet och allvarlig skärpa i tonen, "det
var ej hans mening att medelst sina stinkande fängelsehålor suga musten
ur mig. Det var af politiska skäl, säger ni, som han behöll mig, svage
mask, som aldrig gjort anspråk på någon krona, i fängelse. Nej, säger
jag. Det var af enskildt hat till mig, derför att jag icke ville äkta
er och blifva en fosterlandsförrädare, som han lät mig undergå dessa
års tortyr."

"Det var af den orsaken, säger jag. Dock", fortfor han, och hans stämma
blef lugnare, "jag hatar honom icke derför. Med mig är det snart slut.
Min Iefnadslampa kan icke brinna så länge. Ser ni, min furstinna, det
fattas olja på den, och den olja som fordras, finnes icke till att få.
Hvad lifvet ändock tyckes skönt och hänryckande, då man står i
beredskap att lemna det. Kanske förefaller det så derför, att man skall
veta att rätt uppskatta dess höga värde. Men, hvad är det som
förskaffar mig äran af ert besök, min furstinna?"

Axinias ögon fyldes af tårar, då hon sade: "I morgon skall jag resa
till Polen. Detta land får nu mottaga czar Boris Gudunows olyckliga
dotter. Jag ville ändock se er ännu en gång, min furste, och det är för
att säga er mitt farväl som jag uppsökt er."

"Ja, det blir allt vårt sista farväl", sade Gustaf med låg stämma, och
då prinsessan yttrade den förmodan, att sjukdomen kanske skulle gifva
med sig, sade prinsen vemodigt: "Ah nej; jag känner att döden redan
börjat gnaga på lifstråden. Den skall ej länge motstå angreppen. Men,
hvem är det som kommer der? En krympling. Hvad kan han vilja? Han
närmar sig."

"Det är kapten Repnolsky, som kommer att bedja er om förlåtelse", sade
Axinia. "I sista drabbningen med turkarne blef han lifsfarligt sårad.
Han har icke lång tid att lefva."

"Förlåtelse", upprepade furstesonen och betraktade prinsessan med
frågande blickar. "Hvad är det för en förlåtelse som jag skall gifva
honom? Icke har han väl något att afbedja hos mig?"

"Ni får sjelf höra och döma sedan", sade prinsessan. "Kaptenen är nu
framme."

En vanmäktig krympling, se der allt hvad som återstod af den fordom
kraftige kapten Repnolsky. Han var sig knappt lik, och Gustaf måste
länge se på honom, innan han kunde känna igen honom. Prinsen betraktade
honom stillatigande några ögonblick, derpå sade han, idet han vänligt
räckte kaptenen handen:

"Våra lotter äro temligen lika hvarandra, kapten Repnolsky. Båda stå vi
på grafvens brädd. Båda äro vi söndersargade, jag till mitt inre, ni
till ert yttre. Hvilket som mest plågar menniskan, det kan jag icke
afgöra, men det vet jag, att när de inre stormarne brusa, är det
förfärligt."

Kaptenen svarade med en röst, som darrade af den djupa rörelse han
erfor.

"Det är sant, min furste, att våra öden äro så till vida lika, att vi
båda snart måste skiljas hädan. Men i ett äro de likväl olika. Ni dör
som en menniska, älskad och värderad af alla, jag deremot som en
föraktad, såvida jag icke erhåller er förlåtelse."

Vid dessa ord föll den fordom så stolte och om verldslig storhet
drömmande Repnolsky på knä för Gustaf, och heta tårar strömmade ur hans
ögon.

"Hvad är det för en tillgift ni begär af mig, kapten Repnolsky", sade
Gustaf mildt och på samma gång förvånad. "Jag vet mig icke hafva något
att förlåta er."

"Ack jo, min prins", sade kaptenen med bruten stämma och sänkte pannan
mot jorden. "Det var jag, som stal bort ert lejdebref."

För ett par sekunder ryckte det till våldsamt kring Gustafs mungipor,
men det varade icke länge, förrän lugnet återkom.

"Då var det också ni, som dödade dworniken Manins hustru?"

"Ja, min prins."

"Öfver våra goda och onda handlingar dömer Gud", sade den ädle
furstesonen och blickade uppåt. "För det onda ni tillfogat mig har ni
af hjertat min förlåtelse. Men se, der kommer Manin, och det tillhör
honom att döma i den andra saken."

Med dessa ord vinkade prinsen åt den gamle dworniken, som med
stapplande gång nalkades. I få ord omtalade Gustaf derpå huru det
förhöll sig med Maritschas död, och att kaptenen var hennes baneman.
När han slutat, sade den gamle dworniken med djup stämma:

"Herre, jag har för länge sedan förlåtit Maritschas mördare, utan att
veta hvem det var. Visst var det mera än sorgligt för mig att förlora
min hustru, men när denne ädle furste flyttade hit till Kaschin, bjöd
han mig vara honom följaktig. Ensam som jag var, antog jag tillbudet
och nu har jag bara en bön till den heliga jungfrun, och det är den,
att hon icke låter mig öfverlefva min ädle herre."

Vid dessa ord störtade den gamle dworniken till Gustafs knä och
öfverhöljde hans händer med kyssar.

"Herre", sade han ånyo, när de första utgjutelserna voro öfver, "icke
vill jag med min förbannelse öka edra qval i skärselden. Min förlåtelse
har ni i rikaste mått."

Ännu en god stund fortsattes samtalet, och när qvällens skuggor begynte
sänka sig öfver staden och den lilla lunden, bröt sällskapet upp.

Snart blef det öde i Kaschins lund.


II.

Åtta dagar hade gått till ända, och vid det lummiga träd, hvarunder
Gustaf brukade sitta, var en graf uppkastad. Om vandraren frågade de
små barnen, som lekte i lunden, hvems den grafven var, så svarade de
alla med en mun:

"Det är hans, den gode furstens."

Och om man händelsevis mötte någon äldre man eller qvinna, som styrde
sin gång ut till Kaschin, och frågade dem i hvad ärende de skulle gå
dit, så fick man det svaret:

"Vi vilja se den gode furstens sista färd."

Med friden på sina läppar hade Erik XIV:s och Katarina Månsdotters son,
den rätte arfvingen till Sveriges krona, utandats sin sista suck i den
lilla staden Kaschin, landsflyktig från det land, som han älskat så
högt och för hvars skull han, såsom vi känna, ådrog sig czar Boris
Gudunows förföljelse.

När den regerande czaren fick kunskap om Gustafs död, sände han en
betydande penningesumma till hans begrafning med all den ståt en furste
har rättighet att fordra. Men äfven nu hade det oblida ödet sin hand
med i spelet. Stadens guvernör dolde af snikenhet penningarne och lät
nästan i tysthet begrafva furstesonen i den vackra lunden. Och denne
guvernör, hvem var det väl? Jo, det var samme man, i hvilkens hus i
Moskwa Gustaf och hans maka fordom åtnjutit så stor gästfrihet så länge
de voro uppburne vid Boris Gudunows hof. Det var också samme man, som
på ett så lömskt sätt narrade Gustaf ifrån sitt hem, på det att kapten
Repnolsky måtte kunna stjäla bort hans lejdebref; med ett ord, det var
furst Grenin.

Ödet skiftar så olika här i verlden. Snart störtades Grenin och måste
tillbringa sina återstående dagar inom fängelsets murar. Var icke detta
en Guds rättvisa, en hämnande nemesis?

En liten tid uppehöll sig Theresia i Kaschin, och besökte hvarje dag
Gustafs sista hvilorum. Ett kloster gaf ändteligen den "irrande
fogelns" maka en lugn fristad.

Gustaf Erikssons lefnadssaga är så enkel, men så full af storartade
handlingar, vittnande om ett ädelt sinne och en trofasthet, som sällan
söker sin like. Svenska folket känner litet eller intet om denne prins
eller hans öde. Vi hafva för den skull försökt att med dessa få ord
gifva det ett svagt begrepp om denne fursteson, denne irrande fogel,
såsom han sjelf kallade sig, som i främmande land fick sitt bo.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "En konungasons öde - Skildringar från Erik XIV:s sons lif" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.