Title: Sagor af Z. Topelius.
Author: Topelius, Zacharias
Language: Finnish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Sagor af Z. Topelius." ***


public domain works in the International Children's Digital
Library.)



                                 Sagor
                                   af
                              Z. Topelius.


[Illustration]

                           Första Samlingen.

[Illustration]

                       Med 8 kolorerade plancher.

[Illustration]

                              HELSINGFORS,
                         HOS A. W. ¯GRÖNDAHL¯.
                                 1847.



                           Imprimatur:

                                _¯G. Rein.¯_



                               Innehåll.


              1. Kyrktuppen                       sid.  1

              2. Skeppet Rephanut                  "   10

              3. Fattig-Gubben                     "   26

              4. William Sellsing och hans katt    "   38

              5. Swalan från Egypti land           "   55

              6. Sagan om Jättarne och Kung Autio  "   69

[Illustration]



                                Företal


                till alla dem som hålla af vackra sagor.

              _Det var engång en gammal gammal gumma,
              Som bodde i en liten liten stuga,
              Och ständigt hördes hennes spinnrock brumma,
              Och frusen var hon som en vinterfluga._

              _Och ständigt såg man hennes brasa brinna—
              Hur skulle annars hon sitt kaffe laga?—
              Hon kunde ytterst fina trådar spinna,
              Men spann ock hop rätt mången vacker saga._

              _Ty ingen kunde så som hon berätta
              Om bergens troll, som uti klyftan skratta,
              Om elfvor ljufva, älskliga och lätta,
              Som dansa uppå ängens blomstermatta;_

              _Om skogens rån, som uppå grenen gunga,
              Och vilde jägarns jagt i höstenatten;
              Om dalens nymfer, som i källan sjunga,
              Och draken, som beständigt glor på skatten;_

              _Om Neckens vackra sång i sommarqvällen;
              Om tappre riddare och sköna tärnor;
              Om grymme jättars röfvarslott i fjällen;
              Om sjöns koraller och om himlens stjernor._

              _Men helst ändå hon brukade förtälja
              Om ljusa englar, som sig uppenbarat,
              Om goda barn, som dygdens vägar välja,
              Hur Herren Gud dem underligt bevarat._

              _Nu är hon död, den kära gamla gumman.
              Af sagorna jag säkert mången glömde;
              Men några mins jag än; och liksom blomman
              Ur fröet vexer, som i jord man gömde,_

              _Så ur den halft förgätna sagoringen
              En verld af under vexte i mitt sinne.
              Jag målar den så godt jag kan, och ingen
              Skall skratta åt den gamla gummans minne._

[Illustration]

[Illustration: Kyrktuppens Högmod.]

[Illustration: Kyrktuppens Förfall.]

[Illustration: Rephanut.]

[Illustration: Fattiggubben.]



                             1. Kyrktuppen.


Nu få wi höra en mycket märkwärdig saga, som ochså kunde heta: ¯högmod
går för fall¯, men eftersom der talas bara om en kyrktupp, så må den
heta efter honom, och hwarochen får tänka om den just hwad han behagar.

Det war engång en kyrktupp, som satt uppå ett mycket högt torn.
Hwarifrån, han war hemma och huru han kommit sig så högt upp i werlden,
det är minsann intet godt att säga. Wißt tror man att hans pappa war
ingen wanlig tupp, utan en timmerman, som kunde skära i träd både
fläkterörnar och skepp, och så tror man att timmermannen lagat honom af
en stock och hißat honom med tåg upp på tornet, efter han war stocklat
och ej kunde lära sig flyga. Men kanske tar man fel; kanske war han
fordom premiertupp i den stora fédrottningen Gilimiliadolgas hönshus och
råkade på en af sina utflygter komma för nära kyrkan, och allt hedniskt
otyg, som kommer den för nära, förwandlas i ögonblicket till träd eller
sten. Alltnog, kyrktuppen satt nu på tornet allrahögst upp, så högt att
derifrån syntes hela jorden ej stort större än en pankaka och
menniskorna liksom flugor, hwilka sprungo omkring och snålades på
pankakan, tills någon kom och körde bort dem derifrån.

Kyrktuppen war mycket stor. Han hade en hög rödmålad tuppkam ofwanför
näbben, gröna ögon så stora som trädtallrikar och en mycket yfwig
stjert. I hans mage rymdes wäl tre tunnor råg, så glupsk war han. Ochså
må man tro att han war högfärdig. För det han war så stor och satt så
högt upp, tyckte han ingen i werlden war hans like. Annars säger man om
alla tuppar att de ha en släng af högfärdssjukan och det kan man wäl se
på deras fasoner, när de sitta och brösta sig på sophögen och sträcka
näbben i wädret, liksom wille de säga till hwarochen som ser dem: hwad
är du för fnask?

Men man skall få se att sådant slutas illa. Mången stormodig tupp har
mistat nacken, när hans herrskap ställt till kalas, och sedan han en
stund flaxat omkring utan hufwud och suttit fundersam på planket, har
han utan krus blifwit plockad och lagd i stekgrytan och till slut
blifwit uppäten, precis som andra fåglar, med ordentlig sås och
lingonsylt och gurkor.

Kanske war det för det han wißte att han ej dugde att halshuggas och
ätas, som kyrktuppen war ännu mycket högfärdigare än andra tuppar. Hwart
han än koxade omkring med sina stora gröna ögon, såg han ingen i hela
werlden som satt så högt upp som han. Han började derföre tro, att han
war förmer än alla andra och att hela werlden borde wara honom
underdånig, och derwid tänkte han wid sig sjelf så här:

"Jag är en stor tupp, en mycket förnäm och ståtelig tupp är jag. Min
like bland tuppar finns inte. Jag är ett riktigt tuppmajestät. Det syns
påtagligen att den här kyrkan är bygd enkom för min skull, för att
skaffa mig en plats, som är wärdig min höga rang. Och efter jag sitter
högst på kyrkan, så måtte jag wäl wara den, hwilken man dyrkar som den
högste; till min ära uppstämmer orgeln sina lofsånger, och menniskorna
här nedanföre, som hwar söndag samlas här omkring kyrkan, komma hit
blott för att tillbedja mig. Ja det är wißt, att en stor, en mäktig, en
högst förnäm tupp är jag."

Men förnämt folk har stundom rätt ledsamt, och det hade ochså
kyrktuppen. Flyga kunde han inte, arbeta wille han inte och äta behöfde
han inte. Det war ej utan, att han ju ibland med en wiß afund betraktade
prostens höns, som någongång trippade ända fram till tornfoten och
krafsade så behändigt upp sanden och plockade sig ett och annat korn.

En dag hände sig att en kråka råkade flyga öfwer kyrkan nära förbi
kyrktuppen, som satt der fnurrig och twär och förargade sig öfwer att
någon understod sig flyga nästan likaså högt som han behagade sitta.

"Qua! qua! skrek kråkan, hur står till, tupp?"

"Hwad angår det dig? snäste tuppen. Jag tycker du åtminstone kunde kalla
mig Ers Excellens."

"Hjertans hjerna, skrattade kråkan. Men så säg mig, blir det inte i
längden tråkigt för Ers Excellens att sitta så der ensam och göra
ingenting. Jag tycker Ers Excellens skulle gifta sig.”

"Jag gifta mig? sade kyrktuppen. Hwar skulle jag finna någon höna så hög
och förnäm, att jag utan skada för min rang kunde fria?”

"Ers Excellens har rätt, en sådan finns ej i hela werlden. Men
åtminstone borde Ers Excellens ta sig något arbete för händer. Sådant
förkortar tiden och gör att man blir glad till sinnes som en spelman.”

"Arbete? fnurrade tuppen och såg på kråkan med mycket förakt. Stort och
förnämt folk brukar aldrig arbeta. Det paßar sig inte.”

"Åhå, tänkte kråkan wid sig sjelf när hon flög bort, du har ej mycket
sett dig omkring i werlden, kära tupp, så högt du än sitter. Jag wet
rätt wäl att högtuppsatt folk ofta har mera arbete och bekymmer än de
som äro lägre. Men sådana der dumdryga kaxar, som kyrktuppen der, tro
förnämheten bestå deruti att man ej gör Guds skapade grand, utan sitter
stocklat och låter andra paßa upp sig och har hjertans ledsamt. Det syns
ochså att kyrktuppen är flera hundra år gammal och tänker så som man
tänkte i hans ungdomstid, ty nu begriper man bättre än förr att alla
warelser på jorden måste arbeta och wara flitiga, om de wilja wara
lyckliga och nöjda. Det förstår inte tuppen, utan för det han är så
genomlat, så säger han: det paßar sig ej för mig att arbeta.”

Och så war det werkligen som kråkan trodde. Tuppen war lat och
högfärdig, det war hela saken. I flera hundra år hade han suttit deruppe
på tornspetsen och ej gjort strå i kors, ej engång så mycket som galat;
ja han war så lat, att han ej rört sig ur fläcken på alla de hundra
åren; då kan man tänka huru genompiskadt lat han war. Han hade nu
riktigt behöft sig en risbastu. Men wi få wäl höra huru det gick med
honom.

En wacker dag, när kyrktuppen som wanligt satt och stirrade ut i himlens
blå och såg mycket menande ut, fastän han tänkte just ingenting, såg han
med förundran en stor hop folk nedanför kyrkan. Hwad kan det wara?
tänkte han, det är ju ingen söndag i dag. Snart nog fick han ochså se
hwad det war.

Det war en lindansare, som hade spännt upp ett tåg emellan kyrktornet
och klockstapeln och på det tåget hoppade en liten goße och en liten
flicka och dansade mot hwarandra och gjorde förunderliga swängningar.
Jaså, tänkte tuppen, war det inte annat? hwad bryr jag mig om sådant
pjoller?

Men rätt som det war, kastade den lilla lindansaren en slängkyß åt
folket och så for han af som en katt uppför kyrktornet, ty der woro af
gammalt jernpinnar inslagna i wäggen, den ena ofwanför den andra. Upp
efter jernpinnarne klef nu den lilla goßen och kom allt högre och högre;
till slut war han nära tuppen. Åhå, tänkte tuppen och såg
himmelsskriande arg ut.

Men goßen lät sig inte förtryta, utan ett tu tre war han med ett språng
upp på tuppens rygg och satte sig att rida och höll sig fast med
händerna wid tuppens hals. Hopp fåla! sade han.

Då skall man tro att tuppen gjorde stora ögon och fann sig grufweligen
förnärmad, der han satt i sin högfärd och trodde att ingen i hela
werlden war hans like, och nu satt der en näswis pojkbytinge på hans
rygg och ropade: hopp, fåla! hopp, fåla!

Först wäntade han att hela kyrkan skulle ramla af förundran öfwer en
sådan oförskämdhet. Men när ingenting blef af, började tuppen wrida och
swänga sig åt alla wäderstreck i sin stora förödmjukelse, ty hwad skulle
han göra? Han hade ju warit så lat att han hwarken lärt flyga eller
gala, derföre fick han nu sitta tyst och stilla och tåla den knäcken som
hans högfärd fick, när goßen red på hans rygg och ropade: hopp, fåla!
hopp, fåla! Jo jo, det går så, när man är lat och högfärdig, så råkar
man till sist illa ut här i werlden.

Nu, som sagdt, satt kyrktuppen der på samma tornspets i flera hundrade
år och wäntade allt att någon owanlig lycka ändå till slut skulle
wederfaras honom för hans stora förnämhets skull. Kanske wäntade han
att, der han satt, bli förgylld med klaraste gull och skina som solen,
eller trodde han att han en dag skulle bli utropad till hela jordens
stortuppsultan. Alltnog, han wäntade och wäntade, men aldrig kom den
stora lyckan.

Huru länge han nu wäntade, så blef han dock på sistone mycket gammal och
murken, så att den ena trädbiten efter den andra föll af honom när det
blåste. En dag när det war en stark storm, kom en wäderpust farande
öfwer kyrkan och blåste bort tuppen från tornspiran och förde honom
genom luften med sig till sjön. Der fick nu tuppen, wimmelkantig som han
war, för allrasista gången ångra att han ej lärt sig flyga och gala, ty
hade han kunnat det, så hade han ej blåst i sjön, utan i stället flugit
på rådstugutaket och satt sig att gala der, så att magistraten och hela
staden förundrat sig. Men nu blåste han i sjön och dref der omkring med
wågorna, tills han kastades upp på en strand och blef der liggande.

Och på stranden war en liten stuga och i den lilla stugan bodde en
gammal gumma, som hade en goße och en flicka. Och goßen och flickan
lekte en gång på stranden och hittade der den stackars gamla kyrktuppen,
som nu war mycket bedröflig att se, ty wågorna hade bortsköljt målningen
af honom och han hade skubbats mot stenarna, så att han war utan både
näbb och stjert. Då sade barnen: "se der få wi oß en präktig
kråkskrämma, efter mamma klagar att kråkor och sparfwar äta upp hennes
sådda ärter. Kom, låt oß ta ett tåg och hala honom upp i ärtlandet.”

Och så blef då kyrktuppen på sina gamla dagar satt till en kråkskrämma i
en gammal gummas ärtland, i stället för att bli förgylld och utropas
till hela werldens stortuppsultan. Och när då samma kråka, som engång i
hans wälmaktsdagar kallat honom Ers Excellens, kom flygande till
ärtlandet en dag, kände hon igen sin gamla wän och ropade så högt att
alla kråkor i hela nejden hörde det: "se på Hans Excellens kyrktuppen,
som nedlåtit sig att bli en simpel kråkskrämma! jo jo, högmod går för
fall.”

Men en gammal kråka, som satt nära intill på en gärdsgårdsstör, bannade
den andra och sade: "må wara att tuppen warit högfärdig och lat och att
det derföre gått honom illa, men nu är han gammal och olycklig, och den
gamla och olyckliga får man aldrig försmäda, äfwen om han skulle ha
gjort illa i sina unga dar. Det kan ingen weta huru det går med en sjelf
på ålderdomen.”

Det allt hörde den gamla kyrktuppen. Men han kunde ej swara dem ett ord,
ty han war utan näbb.

[Illustration]



                          2. Skeppet Rephanut.


Torneå heter den stad, som ligger högst upp i norden af Finland wid
mynningen af en stor och wacker flod, som kallas precis som staden
Torne-å. Det wore wäl ej alldeles riktigt att kalla Torneå en stor stad,
ty i Finland har man nog större, men säkert är emellertid, att der
finnes en kyrka och en skola och en borgmästare och en fiskal, alldeles
som i stora städer. I elfwen fångas många stora laxar, som saltas i
tunnor och föras långt bort för att sedan ätas med spenat eller lagas
till laxlåda. Och några mil norrom Torneå ligger berget Awasaxa, der man
får se solen om midsommarnatten klockan 12 och dit fara den tiden många
resande, som skrifwa sina namn i berget och äta smultron och mjölk samt
filbunke i bondstugorna.

I Torneå bodde för långa tider sedan en rik köpman, som hette Pehr och
wanligen kallades Tuna Pehr, efter han war hemma från Tuna socken i
Swerige. Han war så rik, att han ensam ägde alla stadens skepp och
hälften af alla gårdar i staden, och när kungen engång kom till Torneå,
för att se midnattssolen, undfägnades han af Tuna Pehr med 12 rätter
mat, som alla woro gjorda af lax, och efter det då war kyligt wäder om
midsommaren, lät Pehr elda i kungens rum med en brasa af idel kanel. Ja
han war så rik, att han lät göra alla gångjern i sitt hus af silfwer och
drack hwarje afton ett halfstop öl ur en guldkanna med sex diamanter på
locket. Äfwen hade han i sitt stall fyra tama björnar, hwilka hwarochen
fingo ett lefwande lam till mat om dagen.

Men som nu menniskan aldrig får nog, om hon än ägde hela werldens
skatter, så tyckte Pehr, att han, som war så rik, borde bli ännu dubbelt
rikare. Och han lät derföre efterskicka en ryktbar trollkarl från
Lappland och frågade honom, under löfte om stor wedergällning, om råd,
huru han inom kort tid skulle förwärfwa dubbelt så mycket som han nu
ägde. Trollkarlen strök sig om sitt skägg, tog sig en sup och menade att
saken wäl tålde att fundera uppå. Och sedan han begrundat den saken i
sju år och i sin tur rådfrågat både andarna i luften, trollen i bergen
och de döda i kyrkogårdarna, infann han sig en dag med följande besked:

Jag skall säga eder, fader Pehr, — ty på den tiden buro endast adelsmän
herretitel — jag skall säga eder, att ni drifwer eder handel i alldeles
för liten skala. Här har ni edra sju fartyg, som årligen föra ut några
fattiga tunnor tjära och hämta hem några eländiga tunnor salt, hwarpå ni
förtjenar några tusen riksdaler i sender. Men om ni hade ett stort
skepp, som ensamt lastade så mycket som 100 andra skepp, så skulle ni på
en gång winna mer än 100 gånger så mycket, som härintills; begrep ni
det, fader Pehr?

Håhå, sade Pehr, hwad jag det begriper, men för att hitta på det,
behöfwer man ej wara någon trollkarl. Det är allt godt och wäl, käre
wän, men hwar i alla dagar skall jag taga wirke till ett sådant skepp
och manskap, som bygger det?

Det skall blifwa min sak, swarade trollkarlen. Jag är ej för ro skull
hundra wintrar gammal, jag har lärt min konst af filfraßen på fjällen.
Tag hit hundratusen riksdaler att börja med och bygg färdigt ett lagom
skeppswarf wid hafwet, så skall jag hämta er manskap och wirke nästa
winter.

Men om du bedrar mig? sade Tuna Pehr.

Jag swär wid mitt skägg och wid alla sju björnknotorna i mitt bälte,
sade trollkarlen.

Nåwäl, då tror jag dig, sade köpmannen.

Tuna Pehr gaf då pengarna som begärdes och byggde sig ett gräseligt
stort skeppswarf ute wid kusten, der hafwet war djupast. Och nästa
winter kom riktigt trollkarlen med många hundrade foror af det
allragröfsta furuwirke man nånsin sett, sådant som wexer på Kuusamo
fjäll och i Paldamo ödemarker, och furorna, som dertill fälldes, woro
icke stort yngre än syndafloden. Det war en förunderlig transport: i
stället för hästar, spändes för hwar släde twå wäldiga björnar, som
murrade och brummade, så att allt folk i Torneå stad tog med
förskräckelse till flykten. Och bredwid laßen gingo män af det gamla
Qwänerfolket som bodde på fjällen och i ödemarkerna samt woro ett par
hufwuden högre än andra menniskor. De buro kring axlarna björnhudar och
för resten idel ludna kläder af renskinn; i händerna höllo de förfärliga
slagyxor och woro till påseendet så bistre, att alla kristna menniskor
lupo till skogs för dem. Ty icke utan grund påstod folket, att deße män
woro odöpte hedningar, och på presternes frågor, till hwilka
församlingar de hörde, swarade skogsmännen hånleende: till Susila kapell
af Karhula socken; låtandes dermed förstå, att deras hembygd war i
björnars och wargars land.

Emellertid byggdes nu med detta wirke och detta arbetsfolk det
allrastörsta skepp, som någonsin i werlden funnits och hwars make wäl
aldrig kommer att byggas mer, sedan Qwänerfolket dött ut eller krumpit
ihop till wexten, på samma gång som deras jätteskogar. Det skeppet war
så stort, att deß akter stod wid Torneå och fören räckte ända till
NyCarleby, och bogsprötet med deß tacklage nedslog skogarna i
Tawastland, när stammen wändes ditåt. Det hade tre mäster och mellan
hwar mast war så långt, att swalan, som dock är en af de snabbaste
foglar, behöfde en dag, för att flyga från den ena masten till den
andra. Och så höga woro mästerna, att när en liten skeppspojke skickades
att klifwa upp i stormärsen, märkte man till sin förundran, att han war
en gammal gråhårsman när han kom ned igen. Till besättning på fartyget
utwaldes twåtusen raska matroser, som hwar dag tillsammans förtärde 100
pund ärter och 1000 fat gröt, och i hwarje block fanns en krog, der
manskapet kunde taga sig till bästa i elakt wäder. Men det wärsta war,
att när det ofantliga skeppet skulle wända, måste en kurir i tre weckor
rida i sporrsträck från den ena wanten till den andra, ropande med full
hals, så att han war på wäg att mista andan: klart att wända! ro'r i le!

Sagan berättar icke huru det gick till att få skeppet på flott watten;
man wet allenast att det hette ¯Rephanut¯[1]. Och trollkarlen, som war
deß upphofsman, signade Rephanut med hwarjehanda konster, så att hwarken
eld, luft eller watten skulle förorsaka deß undergång. Så återstod då
blott att anskaffa en kapten, som skulle föra fartyget, och fördenskull
lät rederiet i alla Finlands och Sweriges städer kungöra, att hwilken
skeppare som kunde på 18 mils afstånd se hwad rådstuguklockan war i
Torneå och med sin ropare öfwerrösta 10 forsars dån, den skulle mot
kungliga wilkor antagas till kapten ombord på Rephanut. Der kommo då
både från wester och söder en stor mängd sökande, men ingen kunde
fullgöra profwen, så att man redan började mißtrösta om man alls skulle
få någon. Tuna Pehr war då i beråd att antaga trollkarlen till skeppare,
men denne swarade: nej jag tackar ödmjukast, jag har en ofantlig respekt
för salt watten; finge jag helst segla i rhum eller bränwin, så kunde
det hända att jag lät öfwertala mig.

Fotnot 1:

  ¯Rephanut¯ är icke annat än ¯Tuna Pehr¯ med omwända bokstäfwer och ett
  h litet omflyttadt. Det war en egen sorts högfärd hos Tuna Pehr, att
  på det sättet skicka sitt namn bakfram ut i werlden.

Ändtligen kom der en liten karl från Nådendal, icke öfwer twå alnar
lång, flintskallig, hjulbent och kostelig att se uppå. Denne mannen
ställde sig på kyrktrappan i Limingo, som ligger 18 mil söder om Torneå,
och när man frågade honom hwad Torneå-klockan war, swarade han: wänta
litet, 12 mil härifrån flyger en skock af 68 gäß mellan klockan och mig.
— Och när de woro flugna, sade han: klockan är precis 21½ minuter öfwer
10; men det är oförswarligt af magistraten att ej låta sopa bort
spindelwäfwen från timwisaren, der surra 2 getingar, 11 flugor och 39
krankar, hwaribland 14 med långa ben och de öfriga med korta. När man
underrättat sig att så werkligen war, förde man karlen på en klippa i
Ämmä stora fall wid Kajana och lät honom ropa åt forskarlarne, som
stakade uppför Merikoski strax inwid Uleåborg, att de skulle hämta åt
honom den största lax, som fångades i Turka pata. Wid det han då ropade
så att det skalf i elfstränderna, wände sig allt folket i 120 forsbåtar
långs hela elfwens sträckning om och frågade: månne åskan går i
Lappland? — Så blef då den lille karlen antagen till skeppare på
Rephanut och fick i månadshyra så mycket som en hel sockens kronoskatt,
hwilket för året utgjorde wid paß så mycket som kungen den tiden hade i
skatt af hela Uleå län och det landet Kajanien.

Derpå beslöts att skeppet Rephanut skulle lastas med tjära och
åkerbärssylt samt gå till Polynesien, för att derifrån återhämta vanill,
peppar, ingefära, kardemumma och muskotblomma samt för resten guldsand
och perlor, så mycket som rymdes, till barlast. Och så seglade Rephanut.
Men hwilket grufweligt dån som hördes i hafwet på femtio mil omkring,
när wattnet forsade kring deß stäf, och hwilket gnißlande och brakande,
när tågen halades an, och hwilket uppror deraf uppstod bland alla
hafwets innewånare, från och med hwalfisken och delphinen, ända till
girsen och flundran, det är alldeles omöjligt att beskrifwa. Aldrig hade
man sett ett sådant oformligt widunder.

Tuna Pehr och trollkarlen stodo på skeppsbryggan wid Torneå och gnuggade
händerna af förnöjelse, när skeppet seglade. Den ene tänkte på huru han
med pengarna för skeppets last skulle köpa hela Finland och törhända en
god bit af Swerige med; den andre menade i sitt sinne att han skulle
fordra åtminstone hela Lappmarken med alla deß renar och björnar till
lön för det storwerk han gjort. Att Rephanut möjligen kunde förlisa, som
andra fartyg, det föll ingen af dem in, eftersom skeppet war förtrolladt
mot eld, luft och watten. Men man skall få höra huru det gick.

Olyckan war nemligen den, att man alldeles förgätit att trolla Rephanut
ochså mot det fjerde elementet, eller jorden, med allt hwad dertill
hörer, såsom stenar, grund, korallbankar och dylikt. Trollkarlen hade
föreställt sig, att om än skeppet stötte mot hundrade klippor och brast
i hundrade stycken, så skulle det wara den lättaste sak att bota sådant,
när wind, watten och eld hjelpte till, i stället för att skada. Deßutom
står det i ingen hexmästares makt att förtrolla jorden, i anseende till
de många döda, som äro begrafna deri och på hwilka ingen trolldom biter.
Rephanut war således säker för allt, utom för hafsbottnens försåt, och
det fick man erfara snart nog. Knappt hade ankaret hifwats och
akterstäfwen begynnt skrida ett stycke ifrån Torneå redd, innan
förstäfwen redan befann sig i Qwarken utanför Wasa. Här hände sig att
hafwet på sina ställen kändes för grundt, så att kölen skrapade i
sanden, hwarföre skepparen med sin thordönsstämma befallte att man
skulle utkasta en hop stenar och mull, som man intagit till stufning
mellan lasten. Sagdt och gjordt. Kuriren red i sporrsträck kring däck
med befallning härom och strax utkastades dels babord, dels styrbord om
skeppet en mängd klippor och mullhögar, hwaraf man med säkerhet wet, att
den stora wackra skärgård uppkommit, som nu sträcker sig långs kusten
från Kaskö ända bortom Jakobstad. Så kom då Rephanut med knapp nöd ur
Qvarken. I Östersjön gick en temmeligen hög swallsjö efter en storm.
Kocken stod just och braßade gröten i kabysen, då en ofantelig wåg slog
öfwer bord och förde med sig en holländsk brigg, som hals öfwer hufwud
slungades in i grötgrytan. Si på de dumma Ålandspojkarna! skrek kocken.
De ha lagat små ärtskidsbåtar wid stranden och nu kastar hafwet dem hit
för att smutsa ned wår gröt.

Nu skulle man wända i Östersjön, för att segla ut genom Öresund och
Kattegat, och det war icke det lättaste. Det brassades och det halades
på den fason, att man så när i en knapp wändning seglat twärs öfwer
Köpenhamn, men ändtligen gick skeppet öfwer stag, och nu styrde man med
full sida wind rakt in i Öresund. Hejsan! ropade kapten, och hurra!
skrek manskapet, men de hade ännu icke hejat och hurrat ut, när skeppet
törnade på och blef fastsittande, som om det blifwit ditkiladt. Och det
war i sanning icke underligt, ty när man närmare såg sig om, befanns att
skeppet war bredare än hela sundet, och att det följaktligen satt fast
alldeles likt en pojke, som pinat in hufwudet mellan twenne plankspolar
och icke får det ut igen.

Der stod nu Rephanut. Af den häftiga stöten hade kaptenen och samtliga
manskapet fallit att sitta, och ingen lärer finna det underligt, att i
denna ställning hurraropen fastnade dem i halsen. Man kan föreställa
sig, huru der nu bråkades och braßades, för att komma loß på flott
watten igen. Men ehuru winden gjorde sitt till och wågorna sitt, för att
lyfta skeppet och skjuta det tillbaka, så blef deraf ingenting. Det stod
ohjelpligen der, och när både kapten och manskap arbetat sig trötta,
togo de för sig af last och inventarier allt hwad de kunde samt begåfwo
sig i land.

I fulla sex weckor stod Rephanut sålunda på grund och efterhand hade
Danskar och Swenskar, som kommo hoptals för att bese detta mirakel,
plundrat allt hwad skeppet tillhörde. Säkert är åtminstone, att på den
tiden hwar torpare på hela danska kusten hade råd att bestå sig
åkerbärssylt till desert uppå mjölgröt och paltbröd. Men efter de sex
weckornas förlopp kommo swåra klagomål till Kungen af Danmark. Skeppet
Rephanut, så sade man, stänger hela sundet fast som med en brygga, så
att intet skepp der kan komma hwarken ut eller in. I Kattegat ligga
redan 600 fartyg och wänta på att slippa in och i Östersjön 700, som
wänta på att slippa ut. Hela werldens handel tar en obotlig skada, ja
det går så långt, att man rättnu ej mera kan få kaffe till Kungens kök
och champagne till hans bord, om Kungen ej skaffar bort Rephanut. Och
dertill, sade man, kommer en annan swår olycka. Man wet att i Östersjön
och deß wikar många stora strömmar flyta ut. När nu skeppet Rephanut
fördämmer Östersjöns bästa aflopp, så uppstå häraf grufweliga
öfwerswämningar, hela länder dränkas, hela städer förstöras i grund och
rikets undergång är för handen, om Kungen ej är så nådig och skaffar
bort Rephanut.

Detta tog Kungen i öfwerwägande, och för att med ens göra slut på detta
förhatliga fartyget, gaf han ordres åt sex linieskepp och 8 fregatter
att lägga sig alla i en rad med bredsidorna sträckta twärs öfwer sundet
och afloßa sina kanoner på Rephanut, för att förstöra det ända till
sista spillran. Så skedde ock som Kungen befallt. Alla skeppen lade sig
på det anwista stället och på en wink af Kungen skulle alla afloßa sina
kanoner på engång. Man beredde sig på en förfärlig knall och alla
officerare hade knutit silkesnäsdukar om sina öron, för att ej få dem i
ewigt baklås. Ett! sade Kungen. Tu! Tre! — men icke ett skott small af.
Hwad pocker är det här? skrek Kungen, der han stod på slottswallen.
Kanske man ej förstått mig. Ett! tu! tre! — nej icke att man skulle ha
hört en knäpp, ehuru man såg flera hundrade luntor blänka. Det war så
tyst, att man kunnat höra en mygga surra.

Det här går för långt, ropade Kungen i wredesmod. Jag tror man will
gäcka min kungliga wilja. Fort adjutant, rapportera in orsaken, hwarföre
de ej skjuta!

Adjutanten flög af som en pil och war lika hastigt tillbaka. Ers
Majestät, sade han och förde handen till hatten, jag får i underdånighet
rapportera det allrabesynnerligaste förhållande. Ers Majestäts
befallning har blifwit punktligt åtlydd, alla kanonerna laddade med
skarpa skott, luntorna tända och förda till fänghålen i samma ögonblick
Ers Majestät sade: tre! Och likwäl, så otroligt det låter, brann ej ett
enda skott af.

Det måste warit något fel i laddningen, sade Kungen. Man skall ladda om
alla kanonerna på det sorgfälligaste och åter fyra af på kommando.

Befallningen åtlyddes på ögonblicket, kanonerna laddades om, tecken
gafs, men ogörligt nej, det smällde ej! Håren reste sig af förundran på
hela kongliga danska sjöequipaget; officerarnes stångpiskor stodo
upprätt i höjden. Det är fel i krutet, sade man. Om Ers Majestät så
befaller, så hämta wi nytt krut och lägga deraf ett par hundra centner
in i skrofwet på Rephanut, så spränga wi det ofelbart i luften.

Kungen gaf dertill sitt bifall, och innerst i det till undergång dömda
skeppet lades nu ett helt berg af det finaste polerade krut,
tillräckligt att spränga i stycken hela Köpenhamn. Alla närwarande drogo
sig försigtigtwis långt derifrån och qwarlemnade blott en grof
mißgerningsman, hwilken dagen derpå skulle mista hufwudet, men nu fått
nåd på det wilkor, att han skulle påtända en famns lång swafweltråd, som
ledde till krutet, hwarefter det stode honom fritt att kasta sig i sjön
och simma undan det fortaste han kunde. Allt folk i Köpenhamn och
Helsingör blef strängeligen tillsagdt att hålla sig inne i källrar och
kamrar, för den faseliga explosionens skull. Hwarochen wäntade nu med
bäfwan att hafwet skulle remna af den ofanteliga smällen; man såg den
lifdömde swänga sin lunta och hoppa i sjön, man såg genom kikare
swafweltråden brinna, och i samma ögonblick....

.... i samma ögonblick hördes platt ingenting.

Det hade gått med minan alldeles som med kanonaden.

Kungen befallte nu i rättwis wrede att ditkalla den som tillwerkat
krutet och frågade om han hade lust att dömas som riksförrädare, efter
han sålt åt kronan sådant krut, som icke fattade eld. Den stackars
mannen bråkade förgäfwes sin hjerna med att utfundera orsaken, och
anhöll som en nåd att sjelf få anställa ett försök. När detta icke
lyckades bättre, än det förra, bars krutet åter på landbacken och
mißgerningsmannen, som wille bewisa att han werkligen förgäfwes antändt
krutet, begaf sig till kruthögen, wadade upp till knäna i det swarta och
stack en brinnande swafwelsticka deri. Genast sken en blixt genom hela
nejden, en fruktanswärd knall skakade luften, ett ofantligt rökmoln
höjde sig öfwer stället och man trodde ej annat, än att jorden skulle
remna i stycken. Krutet hade fattat eld och af fången som tände på fanns
sedan ej en bit så stort som ett potatis engång. Ett grufligt tillbud
war det; hela danska armén blef lomhörd, och man säger att från den
dagen har allt hwad officerare heter en obegripelig afsky för krut.

Då framträdde till Kungen en gammal amiral, förde handen till pannan och
sade: Ers Majestät, jag ber att i underdånighet få yttra min mening.
Skeppet Rephanut synes mig förtrolladt mot eld, luft och watten, hwilket
jag sluter deraf, att hwarken wind, wåg eller krut förmått göra detsama
den ringaste skada. Jag får derföre i underdånighet föreslå, att man
försöker om icke jern får makt öfwer detta finska widunder och att man
skickar 10,000 timmermän för att hugga det i stycken, hwarefter man af
wirket kan bygga hela danska flottan ny. Lyckas detta, så skall Ers
Majestäts flotta, förmedelst beswärjelsens makt, blifwa för alla tider
oöfwerwinnerlig.

Detta råd syntes Kungen godt och anstalt fogades genast om uppbåd af
alla timmermän i Köpenhamn, för att lägga hand på Rephanut. Men se! när
folket kom med sina yxor och bilor för att sönderhugga fartyget, hade
något tilldragit sig, som man icke wäntat. Sannolikt hade de hedniska
trollmakter, som fogat skeppet tillsamman, icke unnat menniskor någon
redbar nytta deraf, utan genom deras tillskyndelse hade der infunnit sig
en ganska liten mask, som med otrolig hastighet söndergnagade fartyget,
så att hafwet wida omkring war hwitt af det trädmjöl eller sågspån, i
hwilket timret förwandlades under maskens tänder. Alltså förgicks det
stora skeppet Rephanut genom en liten mask, och Konungens folk hann
deraf ej rädda mer än ett litet stycke af brädgången, hwilket stycke
likwäl war stort nog för att deraf bygga en hel kyrka. Många år ha
förgått sedan detta hände, men det finns ej den sjöman, som seglar på
wattnen mellan Torneå och Ålands haf, och som icke hört talas om
Rephanut. Ännu stundom när det i Qvarken och Östersjön uppstår tjocka i
sjön och töcknen taga förunderliga gestalter i morgonskymningen, tror
man sig midt i dimman se ett ofanteligt skrof med mäster, som höja sig
ofwan molnen, och segel, som fladdra på sällsamt wis för luftdraget. Då
skaka de gamla matroserna på hufwudet och säga sinsemellan: det syntes
igen, det der du wet. Nog lär det wara rådligast för kapten att lägga
bi.

Men hwad Tuna Pehr och trollkarlen sade om skeppets förlust, derom har
man inga säkra underrättelser. Hwad man med wißhet wet, det är att Tuna
Pehr från den stunden blef fattigare och fattigare, tills han sist fick
gå på rota gård och gård emellan. Trollkarlen åter blef från den dagen
allt gråare och gråare, till han såg ut i ansigtet som ett getingsbo,
och derpå förswann han, och ingen wißte hwart. Men aldrig får man mera
se ett sådant skepp som Rephanut.



                           3. Fattig-Gubben.


Har någon sett Lochteå fattiggubbe? Han står der wid kyrktrappan, klädd
i blå frack och gula byxor, — hwilket påtagligen är alldeles för gentilt
för en fattiggubbe — och sträcker ut handen åt alla resande, som fara på
wägen, och alla andäktiga, som färdas till kyrkan. Der har han stått
sina femtio år och mer och begärt allmosor, och ingen kan räkna alla de
trestyfwersslantar och femkopekar, som under tidernas lopp trillat in
genom det lilla hålet i hans barm. Ja när han war ny, hände sig att der
kommo bondgummor med silfwerriksdalrar i halsdukssnibben och wille
försöka om månntro ochså en stor penning skulle rymmas in i hålet, och
så har silfwerriksdalern af wåda fallit dit in och blifwit der, huru än
gummorna deröfwer beskifwat sig. Man skulle tycka att han borde nu redan
wara åtminstone så rik som ett kommerseråd, när han på det sättet samlat
i många år, men långt derifrån. Twärtom kan man säga att han blifwit
allt fattigare, ju längre han stått der; åtminstone har han blifwit
mycket urblekt och glåmig i ansigtet, och ett stycke af näsan har fallit
af och blifwit bortsopadt jemte annat skräp. Man är ej fattiggubbe för
ro skull heller. Det kostar på att natt och dag stå och tigga wid
landswägen, det må blåsa och regna och snöga och frysa aldrig så; och
mest går det en till sinnes, att se kyrkwäktaren komma engång i månaden
och öppna luckan i ens rygg och taga ut alla de skatter man samlat. Hwad
hjelper det fattiggubben att gnida och hushålla, att ständigt se ömkelig
ut och tigga ihop sina styfrar, när hela rikedomen om en månad går sin
kos genom ryggen? Nej, man kan wäl säga, att det är en hundpost, att stå
så der till allas spektakel och äta koppar och silfwer och wara lika
mager och eländig ändå i alla sina dagar.

Men med Lochteå fattiggubben är det en egen historia, och den skall jag
berätta. I socknen bodde fordom en gammal inhysing, wid namn Pietari,
wanligen kallad ¯Puu-Pietari¯ eller Träd-Peter, emedan han war en
utomordentligt trädslög man, som kunde med sin lilla tälgknif utskära de
förunderligaste saker, icke allenast hästar åt bondpojkarne, utan jemwäl
fläkterörnar, gripar, dockor och allehanda konstiga figurer. Men i sitt
hjerta war Puu-Pietari en sniken och arglistig man, som icke tänkte på
annat, än att samla pengar på hwad sätt som helst. Ja han war så girig,
att han under en sten i skogen hade nedgräft en skatt af flera hundrade
riksdaler i silfwer och guld, hwilken han samlat dels genom trädslöjd,
dels genom tiggande under många år; men deraf wißte ingen, emedan den
gamle skalken utwärtes ställde sig såsom den allrafattigaste usling, med
hwars trasor och magerhet hwarochen hade medlidande.

När man nu wid kyrkostämman kom öfwerens derom att socknen behöfde en
fattiggubbe, beslöts enstämmigt att denne skulle förfärdigas af
Puu-Pietari, både för hans händighets och hans fattigdoms skull, för att
skaffa honom förtjenst. Så skedde ock; men ingen war med detta uppdrag
belåtnare, än Puu-Pietari sjelf, ty han hade i sitt sinne utfunderat,
huruledes fattiggubben skulle för honom blifwa en riklig inkomstkälla.
För detta ändamål hittade han på följande skälmstycke.

En fattiggubbes mage är, som man wet, ihålig. Dit infalla alla slantar,
som gifmilda menniskor insticka genom hålet i gubbens bröst, och deßa
penningar uttagas sedan genom en wäl tilläst lucka i gubbens rygg. På
sidan om denna lucka, till hwilken kyrkowäktaren ensam hade nyckeln,
hade nu Puu-Pietari anbragt en lönnlucka, så konstigt inpaßad, att ingen
kunde märka den. När nu fattiggubben blef uppställd på sin plats och den
ena slanten efter den andra trillade ned i hans innandöme, passade
Puu-Pietari uppå någon mörk natt, när månen icke sken, och tömde genom
lönnluckan fattiggubbens samlade skatter. Men så klok war den skälmen,
att han icke roffade åt sig allt som för tillfället fanns, utan alltid
för syn skull lemnade några slantar qwar, på det man ej skulle mißtänka
en tjufwahand, utan tro att den sparsama allmogen icke bestått de
fattiga mer än så. Detta fortfor så en lång tid, och Puu-Pietaris egen
gömma under stenen blef allt rikare, men fattigkaßan hade så klena
inkomster, att hwarochen förundrade sig.

En söndag wid månadens slut, när kyrkowäktaren efter wanligheten
redowisade för hwad han uppburit, rynkade kyrkoherden på ögonbrynen och
sade med owanligt sträng ton: "hör på, min kära wäktare, jag har all
anledning att anse er för en redlig och rättskaffens man, men jag får
tillstå, att detta förhållande med fattiggubben förefaller mig ganska
besynnerligt. Har jag icke sjelf med egna ögon sett, huru folket hoptals
stått om söndagarna kring fattiggubben och ordentligen trängts, hwem som
förr skulle hinna lägga dit sin slant, och likwäl, när ni redowisar för
hwad som influtit, påstår ni er ha fått på hela månaden några skillingar
blott. Hwad skall jag tänka derom, min kära kyrkowäktare? Lås och lucka
äro, som ni sjelf säger, oskadade, och likwäl ser det ut, som wore här
stöld begången.”

Man kan föreställa sig, att wäktaren wid detta tal blef illa till mods.
Han insåg att kyrkoherden hade fullkomligen rätt, men han begrep
tillika, att mißtanken för tjufnad närmast skulle falla på honom sjelf,
som hade nyckeln om händer. Han wißte derföre ej annat råd, än föreslå,
att nedtaga fattiggubben, undersöka honom mycket noga, ändra hans lås
och banda honom med jern, wärre än en lifstidsfånge. Detta förslag
gillade äfwen kyrkoherden och man beslöt att påföljande måndagsmorgon
anställa en noggrann besigtning med fattiggubben.

Emellertid när wäktaren kom hem till sig, kunde han ej underlåta att
yppa sina bekymmer och pastorns mißtankar för wäktaremor samt berätta
för henne, huruledes man i morgon skulle syna fattiggubben. Händelsen
fogade dock ej bättre, än att Puu-Pietari råkade sitta i en wrå af
stugan och skrapa grötgrytan, när detta talades far och mor emellan.
Strax blef den gamle skälmen i sin tur illa till mods och tänkte wid sig
sjelf: om man nu noga undersöker fattiggubben, så hittar man wäl
slutligen min lönnlucka och så begriper hwar menniska, att det är jag,
som tullat gubbens innanmäten. Nej, här är intet annat råd på, än genast
i natt gå till kyrkan, bryta lös fattiggubben från wäggen, bära honom
till skogen och i största tysthet göra en brasa på honom. Då tänker jag
det skall wara slut med alla besigtningar, och hwem kan bewisa att det
är jag, som mördat fattiggubben.

Puu-Pietari war ej heller sen att utföra detta sitt arglistiga uppsåt.
Så snart natten inbrutit, smög han sig ut, försedd med en yxa och en
kofot, hwarmed man plär bryta ut jern, samt begaf sig till kyrkan. Det
war wid nyårstiden, således midt i wintern, och så kallt att det
sprakade i knutarna och snön knarrade under fötterna på den gamle
bofwen. Puu-Pietari lät sig likwäl icke förskräcka, utan wandrade på.
Det enda som bekymrade honom war att det just råkade wara fullmåne då;
men han tröstade sig med, att nattetid inga menniskor skulle färdas på
wägen i denna köld, och deßutom foro der just nu öfwer månen några
swarta moln.

När Pietari kommit till kyrkan och ingen lefwande warelse syntes i hela
nejden, började han hurtigt sitt nattliga arbete. Det kostade ej liten
möda att lösbryta de starka jernband, som fasthöllo fattiggubben wid
kyrkwäggen, men det war ej första gången Puu-Pietari haft sådant arbete
för sig, och derföre lyckades det honom slutligen. Wäl tjugu gånger hade
han blåst i sina frusna händer, när jernbanden ändtligen loßnade, och
utom sig af ifwer och förnöjelse grep han nu fattiggubben hårdt i
nacken, ruskade honom ett par gånger och störtade honom derpå burdus ned
från kyrktrappan, i mening att sedan släpa honom till skogen och
nedgräfwa honom i snön, tills han wid paßligt tillfälle kunde lägga
torra qwistar omkring honom och göra en brasa på alltsammans.

Fattiggubbens tillwarelse hängde således på ett hårstrå. Men en
oförmodad händelse räddade honom.

Puu-Pietari stod just i begrepp att sjelf nedhoppa från kyrktrappan, för
att fullborda sitt elaka uppsåt, då han till sin förskräckelse hörde
steg af kommande menniskor knarra på den nära landswägen. Till råga på
mißödet gick månen i detsamma ur molnet och lyste med sitt klara hwita
sken öfwer kyrkan och wägen och skogen och hela det wintriga snöklädda
landskapet widt omkring. Hwad skulle nu Puu-Pietari företaga sig?
Springa sin wäg? ingalunda, han skulle då genast upptäckts. Huka sig ned
och krypa bakom kyrkmuren? Ja, det hade kunnat låta göra sig, om
fattiggubben stått qwar på sin plats. Men nu låg han med näsan platt i
snödrifwan bredwid trappan och, när månen sken så klart, måste man från
wägen wid första ögonkastet upptäcka att fattiggubben war sin kos.
Pietari wißte i hastigheten ej bättre, än att ställa sig sjelf på
fattiggubbens wanliga plats uppå trappan och, likasom han, sträcka ut
handen mot landswägen. Stor sak om kostymen ej är precis lika, tänkte
skälmen inom sig; det är ändå ej så ljust, att man urskiljer det från
wägen, och jag agerar fattiggubbe ett par minuter, tills de der
junkarena paßerat i allsköns ro förbi.

Alltså klef Puu-Pietari upp på fattiggubbens plats och stod der kapprak,
orörlig och trädaktig, alldeles som hade han warit sina egna händers
werk.

Men junkarena på wägen woro twenne rymmare från Korsholms häkte, hwilka
färdades så här sent nattetid, för att ej komma i obehaglig beröring med
länsman och fångföraren. De woro just stadde på en upptäcktsresa framåt
kyrkobyn, för att undersöka lås och bomar i ett och annat af böndernas
wisthus samt möjligen knalta sig till någon hygglig fårskinnspels, ty
man är ej fritagen från att hungra och frysa för det man är rymmare. Wid
det de nu paßerade förbi kyrkan i månskenet, warseblef den ene af dem
Puu-Pietari på kyrktrappan och tog honom ganska riktigt för en
fattiggubbe, som meningen war. Paßpå! sade han åt sin kamrat, der står
en fattiggubbe, och efter det nu är så godt tillfälle, så tycker jag att
wi kunde gå och knipa hans pengar förrän wi begifwa oß till byn.

Sagdt och gjordt, den andre fann förslaget godt, och strax styrde de
båda skälmarne sin kosa rakt till den tredje skälmen; Puu-Pietari
hisnade och häpnade, när han oförmodadt befann sig i så godt sällskap.
Han tog för afgjordt att man upptäckt hans knep och kom för att gripa
honom, men så stor war hans förskräckelse, att när han wille springa sin
wäg, nekade fötterna sin tjenst, och så hände att han blef qwarstående
kapprak, orörlig och trädaktig som förr. Rymmarne å sin sida anade intet
oråd, utan satte sig ned på trappan för att pusta ut och öfwerlägga om
bästa sättet att komma åt fattiggubbens penningar.

"Här står han, den snåla kanaljen, sade den ene, och skäms ej att år ut
och år in stjäla hederligt folks penningar,” och dermed syftade han på
fattiggubbens tiggeri, men Puu-Pietari tog det åt sig och darrade i alla
leder både af rädsla och köld.

"Ja nu skall det ock bli slut med honom, genmälde den andre rymmaren.
Månntro wi börja med att hugga hufwudet af honom?”

"Jag tänker, swarade kamraten, att wi först hugga benen af honom och
sedan hacka honom i små bitar, (Puu-Pietari tog det allt åt sig).

"Det kan wara nog, menade den andre, att wi först ta upp magen på honom
och sedan bränna upp honom” (Puu-Pietari tyckte sig redan känna en
försmak af det öde han sjelf ämnat fattiggubben).

"Låt oß gripa den rackarn i kragen,” sade den förste, och derwid kastade
han försmädligt sina stelfrusna skinnhandskar i ansigtet på den förmente
fattiggubben. Äfwen denna smälek höll Puu-Pietari tålmodigt till godo.
Men nu grep den ena rymmarn belåtet i kragen och den andre lyftade yxan,
för att slå till. Då kunde Puu-Pietari ej längre uthärda med sin roll,
utan började spjerna med händer och fötter samt satte till att
gallskrika, så det ekade i hela nejden widt och bredt omkring. Detta
åter war för rymmarne högst oförmodadt. Förr hade de wäntat att
kyrktuppen skulle gala, än att fattiggubben skulle sparka omkring sig
och skrika. De kunde ej annat tro, än att här war å färde ett grufweligt
spökeri och att hin onde i egen person farit i fattiggubben, för att
anamma dem midt under deras nidingsdåd. De upphäfde nu i sin tur
ömkeliga nödrop och sökte att komma sin kos det fortaste de kunde, men
det lyckades ej bättre, än att hela sällskapet i största willerwalla
ramlade ut för kyrktrappan, och der lågo nu alla tre skälmarne öfwer
hwarandra i snödrifwan, skrikande och spjernande — Puu-Pietari i den
tron att man wille gripa honom på bar gerning och göra af med honom,
rymmarne åter i den förmodan, att sjelfwa afgrundens furste låg i lufwen
på dem.

På sådana tankar kommer man när man har ett ondt samwete.

Nu fogade lyckan så förunderligt, att länsman i socknen just samma afton
fått spaning uppå att de båda rymmarne skulle finnas i nejden, och som
han war en nitisk man, hade han i all tysthet begifwit sig på ströftåg
till natten, i den riktiga förmodan, att skälmarne den tiden skulle wara
i rörelse. Det paßade ock så särdeles wäl, att han, med ett par
handfasta karlar i sällskap, råkade färdas wägen framåt till kyrkan, när
han hörde det besynnerliga skrikandet, som gjorde ett så sällsamt
afbrott i winternattens ödsliga stillhet. Strax skyndade han till
stället, efter han ej kunde annat tro, än att banditerne öfwerfallit
någon fredlig innewånare i byn. Men hans förundran blef icke liten, då
han i stället fann de tre skälmarne på det ursinnigaste lufwas och
brottas i en hög wid kyrktrappan, och han war ej heller sen att göra ett
hastigt slut på deras strid. Rymmarne kände han genast igen och lät så
stadigt basta och binda dem, att ingen fattiggubbe i werlden behöfde
widare frukta för deras besök. Puu-Pietari war han i början böjd att
anse för en hederlig karl, som blifwit oskyldigt öfwerfallen, men den
stackars inhysingen, som allt war i den tron, att hans skälmstycke war
upptäckt, började så ömkeligen bedja om nåd och miskund, att länsman
drog öronen åt sig och tänkte: den der har wißt ock någon trasa i byket.
Och ganska riktigt när länsman med stränga ord begärde få weta hwad
Puu-Pietari gjorde så här dags wid kyrkan, så bekände den gamle skalken
sitt arga fuffens med fattiggubben och lofwade, för att slippa fästning
och spö, hela sin samlade skatt till ersättning åt de fattiga.

Och härmed är historien om Puu-Pietari slut. Men fattiggubben blef ännu
samma natt inburen till kyrkowäktaren samt noga synad och omlagad, så
att ingen mera kunde olofligen tillegna sig hans rikedomar, hwarefter
han ställdes på sitt ställe igen. Hwarochen som far förbi Lochteå kyrka
kan ännu se honom på hans gamla plats wid kyrkodörren. Han ser dock, som
sagdt war, numera mycket gammal och glåmig ut och näsan den är för ewigt
sin kos, såwida man ej en wacker dag skickar honom till kliniska
institutet i Helsingfors, der doktorerna göra nya näsor, precis som
andra menniskor göra lertuppar och sockerdockor.

[Illustration]

[Illustration: William och hans katt.]

[Illustration: Ilia, Milia och Emilia.]

[Illustration: Karhu-Tapani finner Autio.]

[Illustration: Autios sista bön.]



                   4. William Sellsing och hans katt.


                         En saga för små barn.

Wet du, mitt lilla snälla barn, hwar London ligger? Om du läst
geografin, så wet du att London är en stor stad, hufwudstaden i England,
och har du ej ännu läst så långt, så bed att din mamma eller pappa är så
god och wisar dig på kartan hwar England är beläget, med deß stora
granna hufwudstad London.

Efter nu London är en så stor stad, så måste der ju ochså bo många
tusende menniskor, och ibland så många tusende menniskor måste då finnas
flera hundrade små fattiga barn.

Tänk dig då, min lilla wän, huru många af deßa små barn, som ha så
fattiga föräldrar, att de ej kunna ge dem kläder och mat, och huru många
stackars små, som måste irra omkring utan tak öfwer hufwudet och skulle
wara så oändeligen glada, om de hade en bit bröd, en enda bit torrt
bröd, sådant som du ofta ej alls will äta! Och du, som har så mycket,
mins du, hur du många gånger bedt af din mamma att få sockerbröd eller
något annat godt, och då din mamma nekat dig det, har du wisat dig
mißnöjd och ledsen, liksom hade man gjort dig illa och warit orättwis
emot dig. Men du skulle bara försöka hwad det är att wara hungrig och ej
ha mat; wara törstig och ej ha dricka, frysa och ej ha något att wärma
sig med, wara ensam och ej ha någon som håller af sig! Det allt få de
små fattiga barnen göra, och wet du, det är ej för roligt!

Jag will nu berätta för dig om en liten fattig goße, hur han slet mycket
ondt, om du lofwar att alltid wara snäll mot sådana små barn, som gå
omkring och begära af beskedliga menniskor en bit bröd, och om du lofwar
att helst ge dem ett wänligt ord, om du inte har annat att gifwa dem.

Den lilla goßen jag wille tala om hette William Sellsing och hade
hwarken pappa eller mamma, ty de hade båda dött då han war helt liten.
Han hade ochså ingen annan menniska i hela wida werlden, som brydde sig
om honom. Det blåste mycket kallt och den stackars William satte sig på
trappan till ett stort hus och gret bittert, ty han hade ej annat än den
kalla marken att sofwa på och intet en bit bröd att äta till qwällswård.
Till på köpet war det julafton, då alla menniskor äro glada och alla
goda barn få julklappar. Och det började redan mörkna. Alla som hade ett
hem, skyndade sig dit, för att wärma sig wid en god brasa, äta lutfisk
och gröt, få wackra saker till skänks och sedan somna godt på en mjuk
bädd. De sågo ej den stackars goßen, som, alldeles stel af hunger och
köld, satt hopkrumpen i ett hörn af den stora stentrappan och ej wågade
bedja om en allmosa, emedan han tänkte för sig sjelf, att ingen skulle
höra honom eller bry sig om att stadna för att ge honom ett godt ord
till tröst. Han knäppte ihop sina händer och bad att Gud, som är alla
små barns fader, skulle förbarma sig öfwer honom och skicka någon god
menniska att hjelpa honom, på det han ej skulle frysa ihjäl på sjelfwa
den långa kalla julnatten, då Jesus blef född till werlden, han som
håller så mycket af alla fromma barn.

Knappt hade han slutat bedja, då han såg en liten katt komma springande
genom den stora porten till huset. Den likasom gaf sig sjelf till
julklapp, den hoppade upp i Williams knä, den smekte honom så wänligt
och låg helt stilla, då han med sina stela händer strök deß warma rygg.
William lutade sitt ansigte mot den wänliga kißen och stora tårar
rullade ned på hans tröja; det gjorde hans hjerta godt att en enda
lefwande warelse fanns som brydde sig om honom och som tycktes hålla af
honom denna qwäll. Men hwad kunde wäl den stackars lilla katten hjelpa
honom? Än sen då; han war minsann glad att ha helst en liten katt till
sällskap, då han skulle sitta den långa mörka natten ute på gatan.

Så hade han suttit en stund med kißen i sitt knä, då den helt hastigt
hoppade ned på gatan och började gå in tillbaka genom porten. Tänk om
jag skulle följa med, sade William för sig sjelf. Kanske den gode Guden
har skickat den lilla snälla kißen att föra mig på ett warmare ställe,
der jag kan få tak öfwer hufwudet. Strax steg han upp och började följa
katten in på den stora rymliga gården. Lilla mißen sprang så lätt förut
uppför en trappa, som ledde till en wind, och William gick sakta efter.
Wäl stadnade han ibland och tänkte: månne det är rätt att jag går hit,
kanske tar man mig för en tjuf och kör bort mig, och så måste jag ändå
gå till min gamla plats på gatan. Är det ej derföre bäst jag går dit
förut? Och så ämnade han wända om tillbaka. Men så hörde han i detsamma
hur den lilla kißen sade: "¯jam! jam!¯” och se det gick William till
hjertat, så att han stadnade qwar och kastade sig gråtande ned bredwid
katten, ty man skall weta, att ¯Jam!¯ hade hans mamma ofta kallat honom
då han war barn, — det war bara ett kortare ord i stället för William —
och nu tyckte han sig höra hennes wänliga röst och blef derföre utan
betänkande qwar.

På winden, der William befann sig med sin lilla miß, war en hop mattor,
som domestikerna qwarlemnat; dem bredde William ut på golfwet och lade
sig helt förnöjd, ty på länge hade han ej legat så wäl. Ochså beslöt han
inom sig att om morgonen gå upp i köket, för att säga att han sofwit
der, ty han wille ej för allt i werlden ha på sitt samwete att ha stulit
sig in utan låf. Lilla mißen kröp så wänligt intill honom, och lade sig
i ring bredwid honom. Han åter lade sin arm omkring henne och så somnade
båda godt.

William måste ha waknat bra sent på julmorgonen, ty solen kastade redan
sina klara strålar in genom ett litet fönster på winden, så det just såg
helt trefligt ut. William tittade efter sin lilla kamrat, men den war
längesedan borta. Det är bra, tänkte William, att ingen ännu warit upp
på winden, annars skulle de wißt ha wäckt mig. Och så trippade han ned
för trapporna för att säga åt tjenstfolket att han sofwit på winden och
tillika be om något att äta, ty ni mins ju att han somnade utan mat.

Så hände sig nu, att William kom in i sjelfwa köket, der man allt ännu
hade kaffepannan på spiseln. Der såg han till sin glädje lilla miße
muntert komma springande emot sig. Hwad den war söt, det såg han nu
först wid full dager. Det war den allrawackraste lilla kißa som William
nånsin sett, den hade en swart ring kring halsen och alla fyra fötterna
woro hwita och sågo så hjertans fina och snygga ut, och swart och hwit
war den på ryggen och långa mjuka murrhår hade den.

Hushållerskan kom just ut i köket då William inträdde. Så fattig William
war, hade han likwäl lärt att bocka sig. Det gjorde han strax mycket
höfligt och bad madam förlåta att han warit nog djerf att utan låf lägga
sig på winden; det skulle han ej göra mer, om madam förbjöd. Jaså,
tänkte madam, och som hon war en hjertans god och wänlig menniska, så
såg hon nog på Williams ögon att han war en beskedlig goße, och derföre,
sade hon, förlät hon honom gerna. Men, frågade hon strax derpå, har du
då inga föräldrar, som kunna wårda dig och skaffa dig mat och kläder?
William berättade då att hans pappa dött då William war mycket liten,
och att hans mamma sedan med mycken möda kunnat ge honom mat, men ändå
lärt honom läsa. Sedan, då äfwen hon dog af sorg och brist och han war
bara åtta år, hade han ej haft någon menniska, som wårdat sig om honom.
Stackars lilla goße, sade den goda hushållerskan, du skall få sofwa och
bo der uppe på winden, om du uppför dig beskedligt. Se här har du ett
par duktiga smörgåsar, jag menar att de smaka dig bättre än konfekt. Jo
men, swarade William, och började mugga af alla krafter.

Således blef William qwar, hjelpte till allt hwad han kunde, sopade,
blankade stöflar och skurade knifwar, fick sig derföre alltid mat af den
goda madam och gick sedan nöjd uppå winden med sin lilla katt, som nu
mera aldrig wille skiljas ifrån honom. Det är ochså wißt att William
alltid tackade Gud för det han kommit till så goda menniskor, som wille
honom så wäl.

Så hade ett år förflutit. Gårdsägaren, hos hwilken William bodde, war en
rik köpman och hade nu utrustat ett stort skepp, som skulle gå till
Polynesien. Han lät säga åt allt sitt gårdsfolk, att om de wille skicka
med skeppet antingen kläder, böcker eller husgerådssaker, som ej fanns
uti det landet, så kunde de kanske förtjena derpå en hel hop pengar, om
skeppet lyckligt komme hem igen. Då skall man tro att alla skyndade sig
och skrapade ihop nästan allt hwad de ägde och skickade det ombord, för
att afsändas till Polynesien. Nå William, sade de, har du intet något
att skicka? Hwem wet, kanske kan ochså du förtjena pengar. Men den
stackars goßen swarade bedröfwad: jag har ju ingenting annat än min
lilla kißa, och den håller jag så mycket af, att jag inte kan skicka
bort den. Åh skicka du! sade alla, du får wäl en annan kißa i stället!
Och skeppsfolket, som hörde att William hade en katt, tog den nästan med
wåld ifrån honom, fast han gret och ej wille släppa sin älskling. — Så
for då skeppet af, men William smög sig på sin wind och gret, ty han
hade så ledsamt efter den lilla snälla kißen, som warit hans enda
sällskap och den enda som höll af honom på hela jorden. Då han somnade
om qwällarna, saknade han sin warma wänliga kamrat med deß mjuka pels,
och då han waknade, kom miße ej mera så gladt hoppande till honom, och
strök sig så wänligt emot honom som den brukade. Man kan wäl tänka, att
William hade mycket ledsamt och ångrade att han ej bad sjöfolket ge
kißen tillbaka, sålänge den ännu fanns i hamnen.

Twå år hade förgått. William war nu i sitt 13:de år och hade wuxit
mycket, men ingen kißa hade han tagit i stället för den förlorade lilla
katten. Han bodde på samma wind och hade nu blifwit ett slags betjent,
som paßade upp wid kontoret, och war mycket omtyckt, ty han war alltid
willig och ordentlig och gjorde ingen menniska emot.

En dag hände sig att hans husbonde lät kalla honom till sig på sitt eget
rum, med tillsägelse att han hade något att tala wid honom. William, som
ännu aldrig talt ett ord med sin herre, och deßutom kände honom som en
mycket sträng och sträf man, blef wid detta budskap så illa till mods,
att han bleknade och tänkte wid sig sjelf: hwad har jag arma goße nu
gjort, då min husbonde låter kalla mig, han som aldrig ens sett på mig,
då jag någongång mött honom i kontoret? Hwart skall jag taga wägen? jag
wågar inte wisa mig för honom, jag kan intet möta hans stränga blick.
Jag måste bort — bort igen utan hem, måste söka mig en wänlig menniska,
som tar mig till sig liksom den goda madam här gjorde. Men jag har ju
ingenting ondt gjort, hwarför fruktar jag? tänkte han. Månne jag skall
gå? — Och redan satte han handen på låset, men då waknade åter hans
barnsliga fruktan, och han ryckte handen bort, som hade han brännt sig,
och sprang som en jagad hare långt ut på gatan. Ja han sprang och sprang
utan att stadna, ända tills han slutligen uttröttad nedsatte sig på
trappan till en stor kyrka.

Det war en söndagsmorgon, solklar och wacker. Folket skyndade sig i
kyrkan innan sammanringningen skulle ske, för att bättre få plats, och
William satt der modfälld och tankfull och wißte ej hwad han borde
företa sig. Han ångrade att han sprungit bort som en förbrytare, utan
att säga farwäl åt någon, och folket der i huset hade ju ändå alla warit
så goda emot honom. Han riktigt trätte på sig sjelf. Hwart skall jag nu
wända mig? tänkte han; wända om törs jag ej. Nu då min husbonde så länge
wäntat mig, skall han säkert med stränghet förebrå mig min försumlighet
och kanske köra mig på porten. Ack du stackars dumma William, hwarför
lydde du inte strax din herres bud? Och stora tårar började rinna utför
hans kinder.

I detsamma började klockorna att ringa i tornet. William torkade sina
tårar och lyßnade. Han tyckte sig höra den wackraste musik och klockorna
ljödo så herrligt som sånger, och han hörde likasom röster af andar,
hwilka blandade sig med klockornas ljud. Tyst! tänkte han, hwem ropar
mitt namn? Ty klockorna sjöngo: ¯bong! bong! Sellsing wänd om! Lord
Major i London!¯

Skall jag wända om? ropade William. Jag hörde ju tydligt deßa ord:
¯Sellsing wänd om! Lord Major i London!¯ och det war bestämdt klockornas
klang. Ja, jag wänder om! skrek William. I ögonblicket war han på
fötter, och sprang af alla krafter, utan att hwila, förrän han war i
tamburen till sin herres rum. Här måste han litet hämta andan, ty annars
hade han ej fått fram ett ord efter det häftiga springandet.

Nu kände William ej den minsta rädsla, öppnade frimodigt dörren och steg
in till sin fruktade herre. Hwarför har du låtit mig wänta så länge?
sade husbonden. Bloßande röd af blygsel, men uppmuntrad af den wänliga
tonen i sin herres röst, swarade William uppriktigt att han ej wågade
komma, emedan han fruktat förebråelser för något fel, och att han först
efter långt betänkande wågade sig in. Du behöfwer ingenting frukta, sade
husbonden wänligt, jag har twertom alltid warit nöjd med dig och funnit
dig wara en ordentlig och lydig goße; ett sådant uppförande blir aldrig
utan belöning. Kan du gißa, min goße, hwarför jag låtit kalla dig? jo,
för att säga dig att du blifwit rik. — Jag rik? frågade med största
förundran wår lilla William, som trodde att han ej hört rätt. — Ja du
just, sade leende den goda herrn. Du mins wäl att du för twå år sedan
skickade din lilla katt med mitt skepp till Polynesien. Jag har i dag
haft bref, hwaruti man underrättar mig att du har en betydlig summa
penningar att lyfta för din lilla katt, som blifwit såld i det främmande
landet, eller rättare bortbytt emot guld, hwilket min skeppare här låtit
förwandla i penningar, för att af dig begagnas. Jag will nu blott fråga
hwad du ämnar göra med din rikedom och om du will låta den innestå hos
mig och uppbära räntan deraf årligen till dina egna behofwer.

Der stod nu William som fallen från skyarna. Att ifrån en fattig goße,
som ej ägde så mycket som ett halmstrå, med ens blifwa ofantligt rik,
det war något som hade kunnat förbrylla en mindre oerfaren goße än han.
Ochså stod han som en bildstod och stirrade på sin herre, liksom hade
han ej förstått ett ord af allt hwad denne hade sagt. Slutligen hämtade
han sig så mycket, att han kunde be sin herre wara så god och ställa om
den saken som han för godt funne, och i det han påminte sig sin stackars
mamma, som alltid måste strida emot brist och nöd, utropade han med
tårarna i halsen: Ack om min mamma nu hade lefwat!

Hans herre rådde honom nu att anwända en del af den årliga räntan på
penningarna till underwisning, och lofwade att ta honom på sitt kontor,
så snart han gjort tillräckliga framsteg för att kunna motswara de
fordringar man brukar göra af en skicklig handelsbokhållare.

Strax skyndade han uppå sin wind, för att för sig sjelf få tänka på
lyckans omwexlingar. Det war hit som hans lilla kißa förde honom först
då han war nära att dö af köld på gatan, och nu war det hans lilla kißa
som skänkt honom en så ofantlig förmögenhet. Han kastade sig på knä och
tackade Gud, som styrt och ledt allting så underbart, och bad att han
aldrig skulle bli högmodig öfwer sin lycka, utan alltid komma ihåg den
afton, då lilla kißen förde honom in i detta hus som en utfattig och
hungrig goße.

Men nu will ni säkert, mina små barn, weta hur det gick till att William
blef så rik; det skall jag ochså berätta er.

När kapten Smith kom till Polynesien med sitt stora skepp, wäckte det en
oerhörd förundran hos allt folket der, ty de hade aldrig sett fartyg
förr och aldrig gjort sig begrepp om att stora hus kunde flyta på
wattnet. De sprungo som tokiga till stranden, för att se på det
miraklet, och så kom underrättelsen om skeppet äfwen till Kungens öron.
Kungen lät bjuda kapten Smith till sig på middag, ty han wille höra
talas om det land der de bygde sådana hus, som kunde fara på wattnet.
Kapten Smith kom äfwen, och förundrade sig i sin tur öfwer att på
middagsbordet bland många präktiga saker af klaraste gull äfwen finna
små trädklubbor, en wid hwar kuvert; han kunde ej begripa hwartill de
skulle tjena. Men knappt hade man satt sig till bordet och börjat äta,
förrän han nog märkte att klubborna woro högst nödwändiga, ty en sådan
mängd små möß infunno sig nu på bordet och wille äta med gästerna, att
om deßa ej haft sina små klubbor att döda de näswisa djuren med, så hade
de ej fått äta en munsbit. Det här är både tokigt och löjligt, tänkte
kapten Smith. Hur hänger det här ihop? frågade han. Ja, swarade Kungen,
hwad skall man göra, de mößen äro en sådan landsplåga här hos oß, att
jag wille ge halfwa mitt rike åt den som kunde laga mig fri från dem. Är
det intet annat? sade kapten Smith; om Ers Majestät tillåter, skall jag
skaffa bort alla deßa odrägliga kräk.

Kungen blef mycket glad, det kan man wäl tro, och lofwade att om det
lyckades kaptenen att utöda mößen, skulle han få en hel ö till betalning
och allt det guld som fanns i skattkammaren. Åhå, tänkte kapten Smith
och skyndade sig på skeppet, tog så Williams katt med sig i land och
förde den till Kungens bord. Knapt hade han släppt katten på golfwet,
förrän alla möß, wißt flere hundrade, störtade ned från bordet döda af
förskräckelse, och under hela tiden katten war i salen wågade sig intet
möß upp på golfwet. Detta såg Kungen och hans folk och förundrade sig
högeligen och läto genast åt kapten utbetala allt guld som fanns i
skattkammaren samt gaf honom den omtalda ön med allt hwad dertill hörde
både folk och fä. Aldrig här i werlden har en katt blifwit så wäl
betald. Sedan kapten Smith sålt sin last och alla de kläder och
grannlåter, som han hade med sig, seglade han derifrån hem till London
igen och lilla kißen blef i Polynesien, och det är wißt, att der såg man
aldrig några möß mera och behöfde aldrig några klubbor wid bordet.

Så war då William tillika ägare af en stor ö i granskapet af Polynesien.
Han läste och skref och räknade med otrolig flit, och blef efter några
år förnämsta bokhållare på den rike köpmannens kontor, ja för att säga
rent ut, så blef han slutligen gift med sin husbondes dotter, en mycket
söt och snäll flicka. Hwem kan då mera undra uppå, att när den rike
köpmannen några år derefter dog, William Sellsing blef hans arfwinge och
efterträdare samt slutligen en rik och mäktig man?

Men att wara rik, det är långt ifrån att wara det bästa och lyckligaste
på jorden. Att wara en gudfruktig och ädel man, som lefwer rättskaffens
och gör sina medmenniskor godt, det är något mycket mer, än att blott
wara rik. Och en sådan man war William Sellsing. Alla sina rikedomar
wärderade han blott derföre, att han dermed kunde uträtta stora och
nyttiga ting, hwaraf hela hans fädernesland drog winst och fördel samt
hwarigenom tusende goda menniskor fingo tillfälle att med arbete
förtjena sitt bröd. Isynnerhet wisade William Sellsing mycken ömhet och
kärlek för små fattiga barn, som icke hade far och mor och måste hungra
och törsta i sin stora öfwergifwenhet. Dem tog han till sig, gaf dem
snygga kläder och tarflig mat, lät dem gå i skolan och drog försorg om
att de aldrig mera behöfde lida nöd, såwida de wille wara arbetsama och
ärliga. Och då, när den rike Herr Sellsing ibland besökte skolan, der
flere hundrade sådana små barn på hans bekostnad underhöllos, brukade
han gerna dröja öfwer aftonbönen och innerligt tacka Gud, såsom alla de
små barnen gjorde. Sedan när bönen war slut, hände wäl ock ibland att
han satte sig ned bland barnen och berättade för dem huru han ochså
engång hade warit fattig och wärnlös liksom de, och huru Gud, som är de
öfwergifnas far, skickat goda menniskor till hans hjelp. Derföre,
brukade han då säga, skall man aldrig tänka att Gud förglömer ett litet
barn, som rätt innerligt ber om hans hjelp. Guds wägar äro underbara och
wisa; han wet wäl bäst huru han skall försörja de som hålla honom kär.

Ryktet om William Sellsings ädla handlingar kom slutligen till Kungens
af England öron, och Kungen, som wille på ett rätt utmärkt sätt wisa
denne redlige man sin nåd, gjorde honom till Lord Major i London,
hwilket är den högsta hedersplats, som en borgare i den stora staden kan
blifwa utnämnd till. Så besannades då hwad klockorna en dag klingat i
Williams öron; ¯Sellsing, wänd om! Lord Major i London!¯ och det är
wißt, att hade William icke den gången lydt klockornas wänliga röst, så
hade han aldrig blifwit hwad han sedan blef.

Men än en sak måste jag berätta er. På den rike Herr Sellsings skrifbord
såg man bilden af en liten swart och hwit kißa, huggen i marmor. Det kan
ni wäl gißa, att han dermed wille hedra minnet af sin lilla kära katt,
upphofwet till all hans rikedom. Så skall man wara tacksam som William
war. — Och det är wäl möjligt, att någon af er i en annan bok läst sagan
om en dylik katt, som såldes för mycket pengar; jag will minnas det. Men
det kan ni wara säkra på, att det war ej samma kiß, som Williams, ty
Williams, den war swart och hwit, den.



                      5. Swalan från Egypti land.


Har någon sett den lilla stugan borta wid landswägen, den der med
rödmålade wäggar och hwita fönsterposter och en liten farstuguqwist med
tak öfwer? Den ser så treflig ut och der bo wißt goda menniskor. Utanför
wid wägen står ett högt lummigt träd, i hwilket alltid fåglar sjunga och
hwars doft är så ljuflig om wåren, att hela nejden fylles deraf. Det
wore roligt att weta hwems den stugan är; månne sagan kan säga det? Jo
men, det är mycket möjligt att den kan.

Man skulle knappast tro att den stugan är så gammal som den är. Men ung
är den inte, det är wißt bra många år sedan der bodde en gammal gumma
som hade tre små flickor, af hwilka den äldsta hette ¯Ilia¯, den
mellersta ¯Milia¯ och den yngsta ¯Emilia¯. Kuriösa namn den gumman gaf
sina flickor! Hwad månne den fjerde skulle hetat, om det funnits en
till?

Jag tycker det kan göra oß detsamma. Alltnog, de tre flickorna woro
snälla, lydiga och goda barn, som aldrig gjorde sin mor emot. Då kan det
nästan wara detsamma, om de hetat fast Gräsgröna, Hallonmaska och
Takdroppa. Namnet gör ingenting till saken och den är wißt en narr, som
gråter för det hon heter Stina eller Susanna. Bara man är god och from —
se det är knuten och då pryder man sitt namn.

I stugan bodde ännu en femte person, och det war en swala. Hon hade sitt
lilla hushåll för sig sjelf under takåsen och bodde der hyresfritt hela
sommarn om med sina ungar, men till wintern gjorde hon långa utrikes
resor, och på dem for hon hwarken i kursläda eller suflett, ej heller
behöfde hon packa in sina saker i kappsäckar och hattaskar, utan hon for
med pilens hastighet af på sina swarta glänsande wingar och jag wille se
den skjutshäst, som kunnat trafwa i kapp med henne. Det skedde alla år
och på samma tid. Och likwäl sade ingen åt henne: res af nu! Men hon
wißte det wäl, när hösten kom, och flickorna wißte det ochså ganska wäl,
ty de höllo alla af den flitiga wackra fågeln. Hwem skulle ochså ej
hålla af en swala? Det är den oskyldigaste wackraste fågel på Guds gröna
jord, och den som gör en swala ondt, han wore wärd att doppas i tjära
och wältras i dun och skickas ut till spektakel för hela werlden.

En dag i september månad, när asp och rönn började gulna och molnen
samlade sig tjocka på himmelen, sutto de tre flickorna på lilla bänken i
farstuguqwisten och sade till hwarandra: i dag reser swalan bort.

Qwirr qwirr! det är ochså meningen, qwittrade swalan, som hört deßa ord
der hon satt på takåsen och pickade på ett hampfrö till resfrukost.

Men säg oß då engång, kära swala, sade flickorna, hwart du flyger så der
hwarje höst och hwar du är öfwer wintern och hwad du gör der borta i
främmande land och hwem som wisar dig wägen dit och derifrån.

Qwirr! det war många frågor på engång, qwittrade swalan. Ha ni nånsin
tänkt uppå, hwem som säger till blommorna om wåren: wex! och till gräset
på marken: gör jorden grön! Det är samma Guds goda ljufwa röst, som
säger till de små fåglarna om hösten: far! och om wåren: kom! Och de små
fåglarna äro Guds fromma barn, de lyda hans röst och han wisar dem wägen
genom oändliga rymders blå, öfwer grönskande länder och brusande haf. Så
flyga wi swalor om hösten bort, när wi höra den manande rösten i wårt
hjertas djup; wi lemna wårt älskade finska land och flytta inom några
dagar sina tusende mil, tills wi komma i fjerran söder till ett land som
kallas Egypten.

Ja ja, sade flickorna, det landet känna wi nog. Det war dit Jesus flydde
med sina föräldrar undan Konung Herodes' grymhet. Det måste wara ett
skönt land, der Jesus fann en tillflykt när han war liten.

O ja, sade swalan, ett skönt, ett wälsignadt land! De höga bergen skimra
af ädelstenar och guld, de rika dalarna dofta af rosor utan tal och
wattnen hwimla af sällsama djur. Ni skulle se det sköna trädet, der jag
bor! Deß grönska dör aldrig bort för någon wintersnö, deß blommor dofta
som ett paradis och deß frukt är konungslig. På deß grenar har jag byggt
mitt bo wid stranden af den mäktiga floden Nil, det gullfiskarna blänka
i wattubrynet, och derifrån flyger jag ut i den höga blåa luften öfwer
de brännheta öknarna, der lejonet flämtar af törst, och öfwer de
jättestora bergen i Sennar, der perlor och diamanter stråla mot dagen ur
de ödsliga klyftorna.

Men hwarföre längtar du, lilla swala, åter om wåren bort från detta
wälsignade land?

Ack jag wet icke, men då griper mig en längtan att åter se mitt gömda,
mitt dyra fosterland. Jag tänker på den lilla ensliga stugan uppe i
Finland, under hwars ås jag är född och der min moder räckte mig det
första frö och der hon lärde mig att flyga från qwist till qwist, när
jag war liten. Och då synes mig, som wore intet land på jorden så skönt,
så innerligt kärt och ljuft, som detta fattiga Finland högt upp i sin
snöiga nord, och när jag minnes deß wackra wår, deß gröna uddar och deß
klara wattenspeglar — ack, då wille jag ej byta deß röda smultron mot
paradisets gyllene frukt, och hellre wille jag bo i mitt lilla torftiga
bo under hyddans ås, än bland Sennars skimrande diamanter. Hur måste
icke menniskorna älska sitt fädernesland, när sjelfwa luftens lilla
swala har sin fosterbygd så kär!

Jo jo, sade flickorna och sågo fundersama ut.

Men jag glömer att jag måste resa, återtog swalan. Ha ni ej något att
beställa med mig från Egypti land?

Jag skulle wäl bra gerna wilja ha en diamant från Sennars berg, sade
Ilia med strålande ögon.

Och jag, sade Milia, skulle ingenting hellre önska, än en wacker
guldfisk från Nilen.

Och åt mig, du kära swala, åt mig skall du hämta ett litet frö af det
träd, der du bor, sade blygsamt Emilia.

Qwirr qwirr! qwittrade swalan och flög sin kos.

Efter den dagen blef höst och regn och slask och bärsyltning och
korfstoppning och mycket annat som till hösten hörde. Och derefter blef
det winter med snö och is och brasor och sagor och julklappar och
snögubbar och kälkbackar samt mycket annat som till wintern hörde. Men
derefter blef det åter wår med smältande is och sjungande fåglar och bar
mark och små blyga blommor och knoppande träd och kukku i skogarna, med
hwad mera som hörde till denna årstid. Den långa wintern hade gått så
fort, att hwarochen förundrade sig.

Hände sig så att Ilia, Milia och Emilia åter en wacker morgon i maj
sutto på den lilla bänken i farstuqwisten och sade till hwarandra: i dag
kommer säkert swalan.

Qwirr qwirr! der war hon redan och satt på åsen och pickade på sitt
lilla frö, ty hon hade fått aptit af resan. Strax sprungo alla flickorna
upp och kastade åt henne hwar sin slängkyß. Har du med dig hwad du
lofwade? frågade de.

Ja waßerra! qwittrade swalan, och i samma ögonblick föll en stor
glimmande diamant i Ilias förkläde. Den gången skall man tro hon war
qwick att taga lyra. Men diamanten war så stor som den största ärt, deß
sken war så bländande, att man knappt kunde se derpå, och det
allrawackraste källwatten är icke klarare, än denna dyrbara ädelstens
glans. Hwad den kunde wara wärd i pengar, det begrepo sig flickorna ej
uppå. Jag tänker de skulle förundrat sig, om de wetat att diamanten
skattades i wärde till minst en half million rubel.

Se så, flickor, skrek swalan, hwad stå ni och gapa der! Fort hit med en
skål watten för Milias guldfisk. Ni må tro jag haft beswär att föra den
så lång wäg i ett litet hopwiket fikonlöf med några wattendroppar uti
från oasen Kordofan.

Milia war ej sen att hämta en stor glaskupa, enkom beställd till fiskens
boning. Den war bredare nedtill än upptill och hade från botten en
inböjning eller ihålighet, hwari man kunde sätta blommor eller till och
med en lefwande grönsiska, och det såg för behändigt ut, när fisk och
fågel så förliktes under samma tak och grönsiskan pickade med sin lilla
näbb efter den blänkande gullfisken, och fisken hwiftade på stjerten och
samm undan grönsiskan. Milia war alldeles förtjust, hon tyckte det war
bättre att äga ett lefwande guld, än en död ädelsten.

Emilia åter satt och wäntade tyst och tålmodigt. Hon kunde wäl tro att
swalan, som hade så godt minne, ej förgätit henne, och hon mißtog sig
ej. Paßpå min flicka! qwittrade swalan, och i detsamma lät hon falla i
Emilias öppna hand ett litet grått frö, ej större än en äppelkärna. Och
derpå flög hon sin kos. Nyfikna kommo de andra systrarna för att se hwad
det war, och när de sågo det lilla fula fröet wid sidan af diamanten och
guldfisken, slogo de till ett gapskratt och sade: det war wißt en wacker
gåfwa att hämta med sig från Egypti land! Usch, låt oß ge den der usla
kärnan till frukost åt hönsena; swalan har bara welat göra narr af dig,
hon har nog något bättre att ge, fastän hon will retas en smula.

Emilia besinnade en liten stund hwad hon borde göra. Nej, tänkte hon,
jag ger minsann ej mitt frö åt hönsen. Jag will plantera det i en burk
och se hwad det blir deraf; det liksom anar mig att jag fått den bästa
gåfwan af alla.

Nå nu skall ni få höra huru det widare gick med de tre systrarna och de
tre gåfworna. ¯Ilia¯, som fått den rika herrliga diamanten, kunde ej se
sig mätt derpå. Dagarna igenom betraktade hon den; om nätterna sof hon
med den och drömde om den. Hon tänkte ej på något annat, hon brydde sig
ej mera om hwarken bedja eller arbeta, hon blef försumlig, wårdslös och
olydig. Det wärsta af allt war likwäl, att när hon blef stor, tyckte hon
sig wara ofantligt rik, blef fåfäng och högfärdig, gick i granna kläder
och lät förstå att hon war något förmer än andra flickor. Och efter hon
war rik, så funnos ochså de som smickrade henne och låtsade förälska sig
i henne, för att komma åt hennes rikedom. Ilia gaf många friare korgen,
men ändtligen walde hon ut den wackraste och gentilaste samt gifte sig
med honom. Det war en präktig löjtnant med swärtade mustacher, guld på
kragen och guldwärja wid sidan. Det lefdes ett par år mycket präktigt i
det unga parets hus; de gåfwo lysande baler och förde stat som furstar.
Men som det allt skedde på kredit, med den rara diamanten till pant och
borgen, så kom den dag, då ingen wille låna mera pengar åt Löjtnanten
och hans fru. Utan i stället kom stadsfogden en wacker morgonqwist och
bad tusende gånger om ursäkt att han war twungen att göra utmätning och
ta både diamanten och alla de öfriga grannlåterna — och adjö med den
herrligheten! Löjtnanten tog sin maths ur skolan och rymde till Amerika;
Ilia åter blef mycket fattig och måste uppehålla sig med att baka
pepparkakor och göra grynkorf. Ty ingenting är närmare slägt än rikedom
och fattigdom, när man har ett fåfängt och flärdfullt hjerta.

¯Milia¯ åter, hwad mena ni det blef af henne? Hon blef en mycket poetisk
och känslofull mamsell, som ej gjorde annat än pyßlade om sin lilla
guldfisk och oupphörligt inbillade sig att den war sjuk: ibland hade den
lungsot och ibland kikhosta. Deßutom läste hon mycket romaner och kunde
skrifwa fransysk vers. Och som hon tyckte sig wara ofantligt bildad och
lärd, så wäntade hon till det minsta, att någon profeßor eller kanske
någon biskop skulle fria till henne. Men jag skall säga att lärda män
bra sällan tycka om lärda fruntimmer, och ej heller om mycket
känslosama. Och som inga andra män dugde åt Milia, så hände henne det
sprattet att hon blef gammal mamsell. Nå nå, det kan man wäl begripa,
att icke blef hon precis sämre för det. Det är bättre att lefwa ogift,
än ha en elak man, och jag känner många gamla mamseller, som man just
måste innerligen älska och högakta. Men jag kallar det ett spratt, efter
som talet går bland ungt folk. Och sannt är det, att nog tänka flickorna
mycket på att gifta sig, när de bli stora. Skulle inte Milia ha tänkt på
den saken, hon som andra, så hade hon ej förundrat sig, att hon blef
utan fästman. Men nu begrep hon ej hur någonting så besynnerligt kunde
hända.

Mången lär wäl undra hwad det blef af ¯Emilia¯ och hennes lilla frö. Det
skall ni nu få höra. När fröet legat tre månader i krukan, började man
se hjertbladen af en liten ljusgrön planta. Strax wände Emilia ett
dricksglas upp och ned öfwer den och wårdade den som ett litet barn. Och
detta lilla blomsterbarn behöfde ingenting äta, bara dricka, och dricka
fick det hwar morgon, ja det allraklaraste källwatten. Om ett halft år
blef plantan så stor, att den måste få en större kruka, och efter
ytterligare ett helt år war den nära tre alnar hög och då planterades
den ute i mjuk trädgårdsmylla nära wägen. Der bygdes ett staket omkring,
så länge wexten war ung, och hwar winter måkades mycket snö kring deß
rot, för att skydda den mot frost. Så blef om några år af det lilla fula
gråa fröet det herrligaste stora träd, såsom man kan se det afbildadt på
planchen. Ja det war ett träd, hwars make man här i Finland aldrig sett.
Det blef så lummigt och stort, att wäl tjugu gummor kunde sitta och
dricka kaffe i deß skugga. Deß wällukt war så stark, att hela nejden
doftade deraf, och deß frukt så läcker, att en sådan knappast ses på
sjelfwa Kejsarens bord. Märker ni, att den som håller af blommor och
träd, hans kärlek löna blommor och träd tusendefallt igen!

                  *       *       *       *       *

Hwad nu Emilia sjelf beträffar, blef hon under wården om sin lilla
planta god och kärleksfull äfwen emot menniskor. Hwar morgon och afton
bad hon att få blifwa ett Guds barn, och hela dagen arbetade hon. Deraf
blef hon glad och god och afhållen af alla menniskor. Jag will ochså tro
att hon bra litet tänkte på huru hon skulle få en fästman, men likwäl,
när en bra goße bad att få blifwa hennes wän, krusade hon ej mycket med
den saken, utan sade strax ja, fast röd war hon ändå om kinderna som ett
moget smultron. Och så blefwo de gifta, och eftersom de höllo af
hwarandra och fortforo att bedja, arbeta och lefwa rättskaffens, så woro
de lyckliga och saknade ej sin tarfliga utkomst med smör och bröd om
hwardagarna och stek om söndagen. Ja, när Emilias båda systrar Ilia och
Milia efter några år blefwo fattiga och öfwergifna, bjöd hon dem till
sig i den lilla stugan, der deras mor bott. Och när Ilia och Milia sågo
huru man der lefde gladt och godt under arbete och bön, blefwo de
sjelfwa arbetsama och fromma och förundrade sig mycket, att de allt
dittills ej förstått, huru man skall finna den sanna lyckan på jorden.

Så gingo åren sakta bort. Ilia, Milia och Emilia blefwo efterhand gamla
gummor, som klädde sig i bindmößor och stickade strumpor åt Emilias barn
och barnabarn. En dag kom jag gående landswägen framåt till den lilla
stugan. Och swalan från Egypti land war död och gamla mormor i stugan
war död och Ilia, Milia och Emilia sjelfwa hade blifwit gamla och gråa i
hufwudet. Men trädet, som planterades af swalans frö, det war allt lika
ungt och grönt, och det doftade så outsägligt ljuft, fast det war om
hösten och frukterna glimmade gula som guld mellan löfwen. Då tänkte jag
på naturens ewiga ungdom, när allt menskligt åldras och förgås, och på
Guds ewiga kärlek, när menskornas sinnen wexla som dagens wind. Och mitt
hjerta blef wekt af både sorg och glädje, ty jag tänkte uppå huru detta
träd skulle lefwa ännu hundrade år sedan den som planterat det multnat i
grafwens gömma, och huru Guds allwisa nåd skulle lefwa ännu mycket
längre än detta träd, ja i alla ewigheters ewighet. Det war rätt
underligt att tänka derpå, och jag tror att jag gret.

Men de tre gummorna i sina bindmößor sutto der under trädet och drucko
kaffe. De winkade mig till sig och jag såg att deras ansigten skeno af
fromhet och glad förtröstan. Likasom hade de menat: hwad står du och
gråter åt? Skulle wi sörja, tror du, för det wi blifwit gamla och gråa
och för att detta träd skall öfwerlefwa oß? Nej nej, wi weta rätt wäl
att själens ungdom kan blomstra ochså under gråa hår, när man är from i
sitt hjerta och älskar Gud öfwer allting samt dernäst hwarandra
inbördes. Då blir man som detta träd: efter hwar winter, när löfwen
falla af sorg, kommer en ny wår, då blommorna knoppas i hopp och glädje.
Och hwad sen om wi dö? Det är icke wi som dö; det bästa af wårt wäsende
lefwer och kan aldrig dö. Ty ochså wår själ är som detta träd: ochså för
den följer efter en kort winter en oförgänglig wår!

Wid det jag nu trodde mig läsa detta i gummornas anleten, hörde jag från
trädet en sång, likasom af tusen fåglars qwitter. Det är möjligt att den
sången icke hade ord, men likwäl förekom det mig så. Jag tyckte mig höra
följande lilla wisa sjungas af fåglarnas späda röster:

            Gud signe de kära barnen små,
            Som flitigt arbeta och gerna bedja må,
            När blommorna knoppas om wåren.

            Gud signe de gamla med lockar grå,
            Som äro barn i hjertat och barnens fröjd förstå,
            När blommorna knoppas om wåren.

            Ty rödaste guld och ädelsten,
            De göra ingen lycklig, de göra ingen ren,
            När blommorna knoppas om wåren.

            Men arbete, kärlek och bön och tro,
            De bygga lifwets lycka, de bädda grafwens ro,
            När blommorna knoppas om wåren!



                  6. Sagan om Jättarne och Kung Autio.


Ett ber jag dig om, min raska goße och min goda flicka! När någon säger
till dig: tro icke sagorna, de äro idel dikt och osanning! så swara du
tillbaka: sagorna äro ingen osanning, det wet jag så wißt; sagorna ljuga
icke.

Och när någon säger till dig: mitt barn, du skall ej inbilla dig att det
nånsin funnits jättar i skogen, dwergar i bergen, wackra nymfer i
källorna, små elfwor i månskenet, en gammal gubbe som heter Necken wid
sjöstranden och dylikt mer! så swara du åt den som säger dig det: åh,
jag wet wäl att de ha funnits, fast de ej finnas nu mera, sedan
menniskornas stora klokhet och elakhet drifwit dem bort från deras
fordna boningar.

Och när någon säger till dig: min goße, eller min flicka, du skall ej
tro något som du ej kan begripa! så swara du tillbaka: o jag wet ganska
wäl att man i werlden tror på oändeligt mycket, som man ej med sitt
förstånd kan förklara. Ty skulle menniskan kunna begripa allt, så wore
hon ju Gud sjelf och förmer än de heliga englarna, som alla dagar se
Guds majestät och likwäl omöjligen kunna förstå huru Gud kan wara så
outsägligt herrlig och stor.

Ja det är säkert och wißt, att mellan himmel och jord finnes mycket, som
man ej kan se med ögonen eller höra med öronen eller fatta med händerna,
utan endast ana och tro uppå, om man är from och god. Och derföre är det
ej sagdt att man skall tro uppå alla spökhistorier och drömmar och
spådomar i kort och kaffe; utan man skall tänka, att heliga böcker och
många wackra sagor hafwa wißt icke utan grund talat om underliga
warelser, hwilka fordom bott i luften och på jorden och i jordens
innandöme, än elaka och fiendtliga, än goda och wänliga mot menniskors
barn. Ack de skinande Guds englar med sina milda blåa ögon, de som breda
sina stora hwita wingar öfwer goda barns bädd, när de sofwa i nattens
mörker, hwad det måste smärta dem, när barnen löna deras wälwilja med
otack och icke tro på dem och icke lyda deras ingifwelser! Och de
wänliga wackra féer, som bo bakom bergen i slott af glimmande kristall,
och de fina silfwerhwita elfwor, som dansa i darrande månsken öfwer
ängarnas dagg, hwad skola de wäl tänka om menniskornas otro? Säg, kan
man inte bli sorgsen i hjertat, när man i sagorna läser om, huru
millioner små underbara wäsenden, drifna af menniskors ondska, flyttat
från trakt till trakt och flugit i dufwohamnar öfwer dalar och skogar,
sjungande:

                  O hwarför är himlen så hög
                  Och jorden så wid
                  Och otacksamheten på jorden så stor!

Men det är ej wärdt att sörja öfwer hwad som warit, fastän man håller af
det wackra på jorden. Låt oß derföre tala om jättarna; det är åtminstone
ej något att gråta åt.

Den som ej hört det förut, han må weta, att jemte de osynliga wackra
wäsenden, som fordom bodde i blommor, berg och klara källor, funnos
äfwen stygga, hiskliga och grymma warelser, widunderliga till kropp och
själ samt ofta falska och elaka mot menniskorna. Sådana woro de swarta
wanskapliga gnomerna i jordens djup, de gråa illistiga dwergarna, som i
bergen hamrade sitt blanka guld, trollen som bodde i hålor och klyftor,
men isynnerhet jättarne, om hwilka gamla sagor mycket tala. Deßa jättar
hade bebott jorden alltsedan werldens första tider; de woro äldre än
menniskorna samt mycket större och starkare än deßa. Men efter
menniskorna woro dem i förstånd och slughet öfwerlägsna, så att jättarne
måste, oaktadt all sin styrka, wika undan, draga sig till öde trakter
och der dö ut, derföre hatade de menniskorna och gjorde dem allt
upptänkeligt ondt, såsom att de dämde upp floder och sjöar, så att de
öfwerswämmade åkrarna, skickade björnar och wargar att uppäta boskapen
på betet, lockade menniskor till sig i skogarne och pinade dem till döds
samt annat mer. Men isynnerhet woro jättarne kände som grymma
menniskoätare, hwilka ingenting smakade bättre än menniskokött, särdeles
af små barn. Derföre har man många historier om goßar och flickor, som
plockat bär i skogen och der gått wilse, tills de kommit till ensliga
bergsklyftor och andra hemska ställen, der strax en grufwelig jätte med
långt skägg lurat på dem och gripit dem i håret samt uppätit dem på
stället, eller åtminstone sparat dem till frukost andra dagen. Och då
har det wäl stundom händt, att jätteflickorna och jättegummorna af
medlidande gömt undan de små barnen under sängar och granrishögar samt
sedan fört dem till deras föräldrar tillbaka, men det har hört till
undantagen och mest har det gått så, att jättarne ätit upp de små,
precis som andra bruka bita af en morot.

Det är ändå rätt bra, att inga jättar mera finnas.

Ingen lärer nu undra uppå, att mellan jättar och menniskor war en
ständig fiendskap. Kom det till strid dem emellan, så slog jätten
omkring sig med klippstycken och stora träd, dem han uppryckt med
rötterna; menniskan deremot brukade list och blef wanligen segerwinnare.
Jag är säker uppå att ni alla ha läst sagan om den tappre skräddaren,
som slog ihjäl sju flugor på sin sirapssmörgås och sedan kände uppå sig
att han war född till något stort och skref på sin sköld den inskriften:
sju slagne i ett hugg! Nå, då wet ni ochså huru han slogs med jättarna;
det är en löjlig berättelse. Deraf kan man finna, att jättarne woro lika
dumma, som de woro stora; sådant kan wäl hända andra än jättar här i
werlden. Men efter det med deras storlek följde att de tillika woro
ofantligt starka, så har det icke sällan händt, att menniskorna
öfwertalat dem att hjelpa sig med åtskilliga stora och tunga
bygnadsarbeten, såsom wid uppförandet af höga torn, tjocka murar,
widlyftiga kyrkor och fasta slott. I Swerige wet hwar bonde, att det war
jätten Finn, som byggde domkyrkan i Lund, och derom slog han wad med
Sankt Laurentius, under sådana wilkor, att om den helige mannen icke
wißte jättens namn när kyrkan war byggd, skulle jätten få hans båda ögon
till leksaker åt sina barn. Och färdig blef kyrkan, så när som på en
endaste sten, och Sankt Laurentius gick och beredde sig tåligt att gifwa
sina ögon till pris, då han plötsligen hörde en jätteqwinnas waggsång:

                   Sof liten Sölwe, sof, sonen min!
                   Din fader Finn,
                   Han sitter och murar derofwan.

                   Sof, liten Gerda, skön dotter min!
                   Din fader Finn
                   Till qwällen kommer med gåfwan.

Då blef den helige Laurentius glad i sitt sinne och ropade till jätten:
"Kom ner, du Finn! mina ögon har Gud bewarat.” Och wred blef jätten, det
kan man tro, och han skakade kyrkan med all sin kraft, i tanke att bryta
den åter omkull, men bäst han skakade, blef han plötsligen förwandlad
till sten, och kyrkan står orubblig i denna dag.

Likaså går den sägen i folkets mun, att jättarne byggt flera af de
äldsta kyrkor i Finland, om hwilka man annars ej kan begripa, huru
menniskohänder kunnat lyfta så ofantligt stora stenar upp på murarna.
Med wißhet säger man detta om Pedersöre sockenkyrka, hwars torn är
mycket högt; osagdt, huru det må wara med sjelfwa Åbo domkyrka. Den som
läst sagan om Rephanut, har säkert icke glömt att detta skepp blef bygdt
af jättehänder. Säkert är ochså, att här och der på de finska kusterna
finnas djupa och runda hål likasom inswarfwade i klipporna, och att
folket kallar sådana till jättegrytor; fastän man har swårt att förstå
huru jättarne burit sig åt att koka i dem, om man ej will tro att de
upptändt sin eld under klippan och inuti den. Deßutom ser man på flera
ställen längre upp i landet och äfwen i Österbotten nära hafsstranden
grufweligen stora maßor af moßbelupna stenar på ett underligt sätt
uppstapplade öfwer hwarandra i stora kummel, alldeles som om ett
himmelshögt slott der i tiden sammanstörtat. Om så är, det må den swära
på som bättre wet; nog ser det så ut. Det är ochså om ett sådant wildt
och förfallet jätteslott, som wi strax skola få höra en märkwärdig saga.

Ty det war isynnerhet till den högsta nordens ödemarker, på gränsen af
Lappland, som jättarne i sednare tider drogo sig undan menniskorna. Det
är ochså der man ännu hör berättelsen om jätteflickan, som en morgon
gick ut på fältet och fann en bonde som gick och plöjde. Hwad månne
detta wara för en torndyfwel? tänkte jätteflickan, och derpå tog hon
bonden med både häst och plog, lyftade dem helt warligt i sitt förkläde
och gick hem till sin far, sägande: pappa, jag har hittat en skrått! Men
fadren bannade henne och sade: mitt barn, gack genast och för denna
pyßling till hans ställe igen, ty deßa äro de som efter oß skola besitta
detta landet. Och flickan förundrade sig.

Högt upp i norden i den trakt, som kallas Paldamo och der Kajana stad är
belägen, samt wid den stormiga sjö, som på kartorna återfinnes under
namn af Uleå träsk, bodde för långa tider sedan en finngubbe wid namn
Karhu-Tapani. Till yrket war han nybyggare, d. w. s. han hade flyttat
upp till en öde trakt, der ingen yxa dånat i skogen och ingen plog
ristat sina fåror i jorden, och der födde han sig med swedjande och
jagt. Tapani eller Staffan war det namn han fått i dopet, men
Karhu-Tapani, d. ä. Björn-Staffan, kallades han, emedan på hela nejden
wida omkring fanns ingen björnskytt så stark, så modig och så lycklig
som han. I hundrade björnars bringa hade han rännt sitt hwaßa spjut;
ingen wißte så wäl som han att mellan drifwor och snår uppsöka skogens
kung. Hans namn war wida berömdt i skogsbygderna.

En dag hade Karhu-Tapani fått spaning uppå en af de största björnars
ide. Han begaf sig dit på sina skidor, helt ensam, efter sin wana,
bewäpnad blott med sitt korta spjut. Midt i den wildaste ödemarken wid
stubben af en brusten jättefura låg idet insnögadt mellan manshöga
drifwor. Karhu-Tapani kände sin sak; han instack i idet sitt spjut; det
stötte mot något mjukt, och ett dåft brummande hördes derinifrån.
Jägaren wißte hwad detta betydde; han samlade qwistar och granruskor
ihop framför öppningen samt tände eld uppå dem. Luftdraget dref den
tjocka röken in i idet och slutligen började nalle må illa deraf; han
hördes ruska på sig derinne, wända sig och wrida sig, tills han
ändtligen med ett wäldigt rytande rusade ut. Karhu-Tapani hade stigit
blott ett steg till höger. Knappt wisade sig i öppningen björnens
ruggiga hufwud, innan jägaren med båda händerna instötte sitt spjut allt
intill skaftet i hans breda bringa. Det taget gör icke mången efter; men
ochså må man tro att det tog. Mer behöfde ej nalle; han stalp innan han
ännu wißte med hwem han hade att slåß på lif och död.

Karhu-Tapani beredde sig just att på en medförd kälke bortsläpa sin
fiendes döda kropp, då han inifrån idet hörde ett sakta qwidande. Hans
förundran war icke liten, ty den tiden på året har björnen ej ungar. Man
måste dock se hwad det kan wara, tänkte han, röjde sig wäg och inkröp på
händer och fötter i öppningen. Snart fick han fatt i ett lefwande
föremål, drog det i dagen och fann till sin bestörtning, att han höll i
sina händer ett litet barn.

Det war en goße om knappa tre års ålder, alldeles naken och darrande af
köld. Huru han kommit i idet, det war för Tapani en obegriplig
hemlighet, men wäl förstod han att björnen måtte ha wärmt barnet mellan
sina armar i den yppersta fäll. Utan att länge grubbla på saken,
inswepte den godsinte jägaren pojken i sin wadmalsjacka och förde honom
hem till sin stuga, der Tapanis gumma icke war mißnöjd att få en liten
pojke att pyßla om, ty det hederliga folket war utan egna barn. Och så
blef pilten upptagen till deras son och ordenteligen döpt samt derwid
kallad ¯Autio¯, d. ä. ödemark, till minne af den wilda ort der han blef
funnen. Men wid dopet hände något owanligt. När presten wälsignande lade
sin hand på barnets hufwud, bet gossen med sina små hwaßa tänder presten
djupt i fingret. Aj du din lilla spetsbof! utropade presten. Jag fruktar
att pojken ej är af kristet blod; se bara hwilka huggtänder han har och
märk hur han är luden öfwer hela kroppen. Hwad må det blifwa af denne
pilten?

Det war werkligen så som presten sade. Lille Autio war luden öfwer hela
kroppen, som en björn; endast ansigtet war hwitt och utomordentligt
wackert med stora swarta blixtrande ögon. Ju större han blef, desto
wackrare blef hans ansigte, men desto ludnare hans kropp. Det war något
som hans fostermor omöjligen kunde wänja sig wid; det förekom henne, när
hon tänkte på idet, der han fanns, som hölle hon i sina armar en
björnunge i menniskogestalt. Men detta war ej det enda hon sörjde öfwer.
Ochså i goßens lynne och wanor fanns mycket som liknade ett wilddjurs
art. Han wexte med otrolig hastighet och war för sin ålder owanligt
stor. Den föda han mest älskade war rått kött af renar och lam; ja han
drack deras blod. Ej under att han till lynnet war grym och wild; ännu
ganska liten, stal han sig på sina små skidor ut i ödemarken och blef
der hela dagen borta, till sin fostermors stora bekymmer. Och när han
kom hem, berättade han med ögon gnistrande af glädje, huru han funnit
bland klyftorna örnens bo eller räfwens kula och kroßat deras ungar en i
sender mot klipphällarna.

När Autio war tolf år gammal, kunde han i styrka och wighet mäta sig med
en wuxen man. Det war hans nöje att klättra i granarna och kasta sig
från gren till gren, för att förfölja ekorren. Sent om winternätterna
lade han sig på lur i skogsbrynet och hade med sig en liten hund,
hwilken han med hugg och slag twang att jemmerligen gnälla. Detta gnäll
ditlockade wargarna, och det war Autios högsta triumf, att då på sina
snabba skidor uppnå wargen, störta sig öfwer honom, trycka honom ned i
den djupa snön och kroßa honom till döds, utan annat wapen än sin starka
arm.

Så grym och hårdhjertad den unge Autio war, hyste han dock en stor ömhet
för sina fosterföräldrar. Ett enda ord af den gamla Karhu-Tapani kunde
hejda hans wildhet och för ett ögonkast af sin fostermor kunde han gå i
elden. Det war blott twenne böjelser, hwilka alla föräldrarnas böner ej
kunde hos honom utplåna: kärleken för ödemarkens enslighet och ett
fiendtligt sinne mot både djur och menniskor. Lika hårdhändt som han
kroßade räfwens yngel, lika omildt mötte han hwarje annan pilt från
byarna i mera bebodda trakter. Tidigt gjorde Autios wildhet hela nejden
fruktad; man gick ur wägen för den starke ynglingen och sjelf gick han
ur wägen för alla, besökte hwarken kyrkor eller gästabud, utan trifdes
helst med björnen i skogen, hwilket djur han mycket älskade och blott i
största nödfall kunde förmå sig att döda.

En klar wintermorgon, när Autio war 14 år gammal och redan så storwext,
som den längsta karl, begaf han sig som wanligt ut på sina skidor i
skogen, wäpnad endast med sitt korta spjut. Skogen stod då just i sin
grannaste winterdrägt med långa fransar af rim på hwarje gren; det war
en friskhet och en glans, som bländade wandraren. Skidorna halkade som
af sig sjelfwa fram öfwer den glatta snön, på hwilken låg en tunn skara.
Autio följde sitt lynnes lust; han lät skidorna löpa utför de isiga
branterna af fjällen; han ilade med renens snabbhet öfwer de frusna
sjöarna. En ståtelig elg wisade sig i dalen; Autio förföljde den, men
elgen flög som en wind öfwer slätter och klyftor. Hela dagen warade
Autios jagt och solen hade redan sjunkit bakom grantopparna, då elgen
blödande föll för jägarens spjut.

Nu först såg Autio sig om och märkte att han förwillat sig långt in i
ödemarkens djupaste enslighet. Aldrig hade en menniskofot trampat denna
wilda nejd. Tusenåriga furor sågo dystert ned på den förwägne jägaren
och midt ibland furorna reste sig ett jättekummel af stora klippstycken,
uppstaplade på hwarandra likt en mur eller en ofantlig borg. Det
fröjdade Autios bistra sinne att befinna sig här. Och som han war
hungrig blefwen af jagten, drog han upp sin knif, för att slagta elgen
och mätta sig med deß kött och blod.

Ännu hade han icke smakat en bit, då han plötsligen kände en mäktig hand
gripa hans axel bakifrån och omildt rycka honom tillbaka. ¯Förwägne
pojke!¯ — så ljöd i hans öron en dunderstämma — ¯hur har du wågat döda
Hiisis elg? Wet du icke att den som burit hand uppå skogens tusenåriga
skönhet, han skall döden dö!¯

Autio såg sig om och för första gången i sitt lif kände han
förskräckelsen skaka sina leder med frost. Bakom honom stod en man af
åtminstone twenne resliga karlars längd. Hans hufwud tycktes mäta sig
med granens topp och hans arm war af en trettiårig furas tjocklek. I sin
hand höll han en klubba, kort, men tung. Med bister uppsyn lyftade han
den öfwer Autio och syntes färdig att slå till.

Autios mod wek blott för ett ögonblick. Wig som en katt slingrade han
sig ur jättens händer, sprang upp på en klippa och skakade djerft sitt
spjut mot skogsmannen. Akta dig wåghals! ropade jätten och slungade med
makt sin klubba mot Autio. Åt sidan sprang Autio, klubban slog mot
klippan och klippan remnade. Rasande böjde sig jätten ned, upplyftade
från marken stora stenblock och slungade dem mot Autio. Det gnistrade i
klipporna, det brakade i furorna, när de wäldiga stenmaßorna regnade
öfwer dem. Men Autio stod oskadd. Ändtligen paßade han på tillfället,
när jätten böjde sig ned, och kastade på denne sitt hwaßa spjut. Det
träffade wäl; mellan jättens båda axlar inträngde spetsen, och skaftet
stadnade darrande i hans rygg. Till marken föll den wäldige, och Autio
sprang ned från klippan, för att döda jätten med hans egen klubba.

Hwem är du? frågade den fallne jätten, hwars blod forsade ut öfwer den
hwita drifwan och blandade sig med den stupade elgens. Hwem är du, som
fällt till marken den siste som på jorden lefwer af jätteslägt? We att
jag känner döden i mitt hjerta och måste falla för en menniskas swaga
hand. Bättre hade warit att jag kroßats under ruinerna af min egen borg.

Autio hade lyftat klubban, men sänkte den åter, ty han kände i sitt
bröst en främmande känsla. Det förekom honom som kände han för första
gången ånger öfwer hwad han gjort. Men jätten wände sitt matta hufwud
mot det ofantliga stenkumlet, suckade och sade: Lyster mig dock att
weta, om efter några ögonblick denna mina fäders borg skall störta
tillsammans i grus.

Hwad menar du dermed, wilde man? frågade Autio.

Bah, pojke, de gamle spåmän ljuga, swarade jätten. Wäl går af ålder den
sägen, att när den siste af min slägt dör, störtar den tusenåriga borgen
i ruiner. Jag är den siste af Hiisis stam, och innan månen går upp, är
jag död. Men jag tror ej på de gamla sagodrömmar. De spådde mig äfwen
genom en trollqwinnas mun, att jag skulle stupa för min egen sons hand.
Min son, han är längesedan död, wilddjuren söndersleto honom en månljus
höstnatt och jag dör ensam, fallen för ett uselt, ett föraktligt
menskobarn.

Din son, du skogsman, blef han af wilddjur söndersliten?

Späd war pilten, ej twå år gammal, då en ströfwande björnhona röfwade
honom från borgens trappa. Tolf år äro sedan deß förlidna; död är han
och döende blöder på drifwan hans far.

Wilde man, jag bäfwar för dina ord. Om din son lefde, hwaruppå will du
känna ditt barn igen?

Underligt, pojke, frågar du den fallne jätten. Lefde min son, skulle jag
känna honom af hans ludna kropp; detta är jättemärket, wår slägts arf
från den mäktige Hiisi. Men min son är död och dö will jag!

¯Fader! fader!¯ ropade Autio i hjertats högsta ångest och kastade sig
ned öfwer den stupade jätten. ¯Din son lefwer! Din sons spjut har
genomborrat din skullra! Din son är jag!¯

Du, sade jätten twiflande och skakade mißtroget sitt matta hufwud. Låt
mig se — men nej! dödens skuggor skymma redan mina ögon. Luta dig ned
öfwer mig och låt mig taga uppå ditt blottade bröst!

Sen war ej Autio att upprifwa sin jacka och luta sig öfwer den döende.
Jätten tog uppå hans bröst och suckade djupt. Ja, sade han, min son är
du! Min son är min bane, som sagan spått. Ett fröjdar mig dock i dödens
skymning: min ätt skall ej dö med mig, min borg skall ej sammanstörta.
När jag är död, skall du lägga min kropp på ett bål af femtio skogens
furor och bränna den till aska, för att med askan mätta fjällens
hungriga nordanwind. Men will du att din fader skall in i döden förlåta
och wälsigna dig, så swär att du uppfyller min sista wilja!

Ja fader, jag swär! sade Autio raskt.

Swär wid Hiisi och fädernes skuggor alla, swär wid himlen och wid jorden
och wid Tuoni, dödsguden, och wid Ukko, ljungeldens herre, att du
uppfyller mitt bud!

Fader, jag swär! sade Autio långsamt.

Wälan, så hör min sista wilja! Du skall hata menniskorna, hata dem till
din död, så som din fader gjort. Du skall förfölja dem med eld och swärd
och mord och rof; aldrig skona; aldrig förlåta. Hafwa de nånsin skonat
oß? De hafwa utdrifwit wår slägt från jordens bördiga länder, de hafwa
slagit oß med list, förödt oß med trolldom och prestafunder. Åt dig
anförtror jag de förgångna slägtens hämd. Blif en mordengel för hela
menniskornas usla slägte! utrota dem! tillintetgör dem! Och framför
allt, förfölj de kristna! Bränn deras kyrkor! Smäda deras helgedomar!
Ha! min kraft är slut. Jag dör, och du är min hämnare...

Och död war jätten. Autio såg sig om, månen gick i detsamma upp öfwer
den rimmiga skogen: borgen stod ännu. Då kände sig den unge
fadermördaren hemsk till mods. Han dröjde icke att samla ett ofantligt
bål och snart flammade lågorna himmelshögt. Jättens kropp förtärdes af
dem, men äfwen skogen. Wilddjuren flyktade förfärade ur sina hålor och
innan kort war hela nejden förwandlad i ett fält af aska.

Autio tog sin fallne faders klubba och beträdde hans jätteborg. Då har
han sett något förunderligt. Det stora stenkumlet, nyß så wildt och
oformligt att påse, framstod nu för hans ögon som ett praktfullt slott.
Murarnas klippstycken syntes ordna sig i regelbundna hwarf, wallar och
torn jemkade sig; portar och hwalf uppläto sig, lysande salar inbjödo
herrskaren. Här war samladt allt det omäteliga guld och öfriga egodelar,
hwilka jättarne sedan urminnes tider frånröfwat menniskorna. Ögat
bländades, girigheten froßade; men det war en prakt utan all smak,
plump, prålande; det war en rikedom utan wälsignelse, emedan den war
bestänkt med oskyldigt blod.

Det war afton och mörker, när Autio inträdde. Wid porten waktade endast
en jättehund af en ansenlig oxes storlek, Pukki benämnd. En hotande
rörelse med klubban tystade hans wilda morrande; han syntes känna sin
nye herre, kröp till hans fötter och hwiftade ödmjukt på swansen.
Borggården war mörk, men från salarna lyste ett starkt sken. Autio
följde skenet och befann sig i ett ofantligt högt rum, med förgyllda,
men af rök nedsotade wäggar; deß golf war icke annat än berget, och midt
på golfwet brann en ofantelig eld. Kring elden sutto widpaß trettio
wilde swartskäggige män, alla något större än wanliga menniskor, men
betydligt mindre än jätten war. Wid Autios inträde sprungo alla upp och
höjde med förfärligt skri sina klubbor. Men Autio bjöd med befallande
stämma tystnad, wisade dem sitt ludna bröst och förklarade att deras
fordne herre war död, att han, Autio, wore deras rättmätige Kung och
ämnade taga i besittning detta slott som sitt fädernearf. Strax nedlade
de wilde männen sina wapen och kastade sig för Autios fötter, men han
befallte dem med barsk röst att stå upp och bereda honom en bädd af moßa
med sten till hufwudgärd, der han kunde hwila öfwer natten och drömma om
sina fäders bedrifter.

När Autio tagit i ögnasigte alla borgens skatter, tänkte han på det
löfte han gifwit sin döende fader och beslöt att hålla det. Genast
wäpnade han sina män och drog ut på ett härjningståg öfwer fjällen nedåt
ryska Karelen. Mord och blod betecknade hans spår; brinnande byar och
flyende inwånare gåfwo tillkänna att Autio öfwertagit sin faders hämd.
Lastad med skatter och lifsmedel, drog han om några dagar tillbaka till
sin borg igen.

Efter att hafwa härjat i öster och sydost, drog Autio få weckor derefter
ned åt söder i det inre Österbotten och nordliga Tawastland samt framfor
der på det blodigaste och grymmaste. Der funnos redan den tiden många
kyrkor; han brände dem alla och röfwade deras dyrbarheter. Men presterne
band han fast wid sina ryttares hästar och lät dem springa barfota i
snön, tills de af trötthet och köld dignade döda till marken.

Derpå drog Autio westerut långs Uleå elf nedåt kusten och ända in i
Sweriges land samt förfor der icke mildare än annorstädes. Hela landet
blödde och rykte under hans förfärliga framfart. Hwar han kom jemnade
han med marken byar och städer, förstörde åkrar och wägar och lemnade
efter sig en med blod befuktad ödemark. Aldrig hade deßa aflägsna länder
warit witne till en så förskräcklig härjares tåg. Tårar och förbannelser
kunde ej hejda hans framfart; han liknade fjällens wilda nordan, som i
rasande ilar föröder ängens milda blommor ej mindre än skogens furor,
och lyckan gynnade honom hwart han gick.

Det wore långt att beskrifwa alla de förskräckliga gerningar, som denne
wilde röfwarkung under många år föröfwade. Ju mera de blodiga skatterna
hopade sig i hans borg, desto wildare blef mord- och roflystnaden i hans
hjerta. Hans namn war så fruktadt wida omkring, att mödrarna dermed
brukade skrämma sina barn till lydnad, sägande: tyst, liten, annars
kommer Autio! Der Autios häst trampat, der wexte, liksom efter
Hunnerkonungen Attila, aldrig mera gräs. Ja man sade, att när Autio
drack ur bäcken, färgades wattnet rödt som blod och när man i skogen
ropade hans namn, skyggade både warg och lo, likasom hade de kännt, att
denne man war grymmare och blodtörstigare än de sjelfwa.

Omsider sträckte Autio sin djerfhet derhän, att han wintertid ströfwade
långt in i Ryßland och sommartid långt in i Swerige. Konungar, furstar
och tappre riddare mötte honom förgäfwes med stora krigshärar; han slog
dem till marken, han nedlade tusende. Ty 14 år gammal war Autio när han
blef röfwarekung, men han fortfor att wexa till sitt 20:de och war då
till gestalt och styrka föga klenare än hans fader, men i wighet och
slughet honom wida öfwerlägsen. Allt föll för hans fruktanswärda arm;
han uppryckte med lätthet en tall i skogen, han kramade en hästsko
tillsamman, som hade den warit af bly, han lyftade på rak arm en
lefwande häst. Ej under att menniskor stupade för hans hand som rö och
strå, och att man i alla landets kyrkor hwar söndag bad: heliga jungfru
Maria, bewara oß för Autio, den grufliga menniskomördaren! Ty det war
under katholska tiden, då man hellre bad till den heliga jungfrun och
helgonen, än till Gud sjelf.

Nu lärer man wäl undra hwad det blifwit af Autios kärlek till sin
fosterfar och fostermor. Så förwildad han war, den gräslige röfwaren,
hade han dock wid lifsstraff förbjudit sina män att bryta en qwist eller
ofreda en warelse inom en mils omkrets från Karhu-Tapanis stuga. Derföre
när hela landet widt omkring suckade och bäfwade för Autios raseri, stod
nejden kring den gamle nybyggarens stuga trygg och blomstrande, och
många darrande flyktingar hade der sökt skydd för röfwarekungens
förföljelser. Men Karhu-Tapani sjelf gick det hårdt till hjertat att se
landets nöd; han förbannade den stund då han räddade Autio ur björnens
ide och beslöt att wåga sitt lif för att befria jorden från detta
mißfoster.

En dag när Autio war fem och tjugu år gammal samt hade i elfwa år
fortsatt sitt härjarekall, tågade han som wanligt ut på ett röfwaretåg
ned åt Österbottens kust. Det war en söndagsförmiddag när han med sina
män anlände till en stor by, hwilken han genast påtände i alla fyra
hörnen, mördande och plundrande efter sin wana. Men allt folket war i
kyrkan, och när Autio märkte det, drog han genast dit. Klockorna ringde,
den heliga orgeln spelade sina psalmer och presten stod framför altaret
i full meßskrud. Men Autio aktade icke derpå, han bröt in i kyrkan och
började der ett grufweligt slagtande. Män, qwinnor och barn föllo utan
åtskillnad för hans klubba; blod strömmade öfwer kyrkans golf, jemmerrop
återskallade från deß murar. Sist war ingen annan öfrig, än en gammal
gubbe; han höll i handen ett kort björnspjut och wärjde sig dermed så
tappert, att han slutligen sårade Autio djupt i armen. Rytande af raseri
förföljde honom Autio allt intill altarets fot; der sträckte honom
jättens klubba till marken. Ett klart solsken föll i detsamma genom de
små målade fönsterrutorna på den gamles blodiga ansigte och Autio
igenkände sin egen fosterfaders, Karhu-Tapanis drag.

Då greps den wilde röfwaren af en ånger och fasa utan namn. Han hade
dödat sin egen fader; men det war i öppen strid till sjelfförswar mot en
öfwermäktig fiendes wåld. Nu hade han äfwen dödat sin fosterfader, som
med huldhet wårdat hans barndomsdagar; men denna gång hade han dödat en
swag gubbe, som blott förswarat sig mot den grymmaste oförrätt. För
första gången på många år fick en mensklig känsla makt öfwer Autios
förhärdade sinne. Han bortwände med fasa sina ögon från den döde; då
föllo hans blickar på altartaflan. Der hängde frälsaren på korset; wid
hans sida hängde de twenne rofwarene, hwar på sitt kors. Och då syntes
det Autio, som såg Herren Christus uppå honom med så klara milda
lefwande ögonkast, att röfwaren skylde sitt ansigte och kände sitt
hjerta i grund förwandladt. Ja han kastade sig ned i den blodiga kyrkan
wid altarets fot, wred sina händer och förbannade sig sjelf, utropande
att han war den allrastörsta och mest förkastade syndare, som ännu
trampat den af brott befläckade jordens rund.

Men när han åter efter långa timmar af wild förtwiflan upplyftade sina
blickar, syntes honom frälsarens ögon med himmelsk mildhet hwila uppå
den ångerfulle röfwaren, som war korsfäst wid hans sida. Och det for som
en blixt genom Autios själ: war icke denne en förtappad röfware liksom
jag, och likwäl har Herren Christus hört hans ånger och lofwat honom ett
rum med sig i paradis. Skulle icke Herren höra äfwen min uppriktiga
ånger, om jag faller till hans fot och beder om hans nåd?

Denna tanke syntes Autio som en uppenbarelse, och sedan han länge bedt
med brinnande hjerta, gick han utan afsked från sina män och begaf sig
till en from eremit i ödemarken. Men eremiten förskräcktes, då han såg
hela landets mordengel inträda i sin koja.

Fromme fader, sade Autio, förfäras icke! Jag kommer icke till dig med
mord och wåld, utan för att begära ditt råd. Se, jag är den allrastörsta
och mest förtappade syndare på jorden, men jag tror ändock att Herren
Christi blod kan göra mig ren, och till honom will jag hädanefter allt
stadigt wända mig. Guds hämd öfwerlåter jag åt honom, men af dig, fromme
fader, wille jag begära ett godt råd, huru jag skall mot menniskorna
försona mina gräsliga brott.

Då höjde eremiten sina händer mot himlen och utropade: we öfwer dig du
förskräcklige mördare, du kyrkors och klosters skändare, du Guds och
menniskors gruflige fiende! Om du än dödade allt ditt röfwarefolk och
skänkte åt de fattige alla dina skatter och sjelf barfota i en tiggares
skepnad wallfärdade till den heliga grafwen, skulle du likwäl icke
dermed kunna försona en tiondedel af dina brott!

Deßa hårda ord skuro Autio djupt i hjertat och han gick bedröfwad bort.
Den nyß så warma förtröstan hade åter gifwit rum för mörka tankar; dock
wille han följa eremitens wink. Undwikande bebodda trakter gick han
genom ödemarkerna upp till sin borg och fann sina röfware der
församlade. Hören mina ord! sade han. Jag har beslutat att ändra mitt
lefwerne och söka frid med Gud och menniskor. Hwem af eder will följa
mig?

Röfwarskaran beswarade deßa ord med ett hånskratt.

Är det så, ni odjur! röt Autio med dunderstämma. Wälan, så swär jag att
edra brott icke längre skola tynga jorden, och efter ni icke lyßnat till
försoningens röst, skolen ni dö.

Häpne och rådwille störtade bofwarne efter sina wapen. Men Autio kastade
sig öfwer dem med jättestyrka, ännu engång gjorde hans förfärliga klubba
sin blodstjenst och innan kort låg hela röfwarehopen med kroßade
hufwuden död på marken. Derpå brände Autio deras kroppar på ett stort
bål, hämtade alla sina skatter ur borgen och förde dem till sin ännu
lefwande fostermor med begäran att hon wille utdela dem till alla de
enkor och barn, hwilkas fäder och makar fallit för Autios hand. Derefter
påklädde sig Autio en grof peligrimsdrägt, tog staf i hand och wandrade
så barfota och tiggande sitt bröd ut i främmande land, för att wallfärda
till frälsarens graf i Jerusalem.

Många äfwentyr hade Autio på denna färd; att berätta dem alla, det
skulle fylla en bok så stor som Robinson Crusoe. Som han war en fridlös
stigman och hwar mans niding i hela Suomis land och Swerige, gick han
icke till någon hamn, för att segla den raka wägen öfwer hafwet. Utan
han wandrade genom Ryßlands wida slätter, der den tiden nästan idel
finska stammar bodde. I de hedniske Bulgarernes land kom han i
röfwarehänder, och ehuru han wäl kunnat wärja sig, lät han friwilligt
föra sig fången till deras kula. Der suckade i usla hålor en stor mängd
fångna kristne, gubbar, qwinnor och barn. Det syntes Autio wara en god
gerning att befria deßa, och en dag när röfrarne hemkommo med rof, slet
Autio sina band som spindeltrådar, trädde midt bland skaran och sade:
hwem af eder, ogerningsmän, will omwända sig till kristendom och ett
fromt lif? Men de hånade honom och drogo sina swärd. Då fattade Autio en
brand från elden och slog dermed omkring sig med jättekraft, tills alla
röfrarne woro döda. Sedan befriade han de fångna. Och så förfor han
mångenstädes, att han utrotade stora röfwareband, hwarhelst han kom
öfwer dem; dock alltid frågade han förut: hwem will omwända sig? på det
han ej måtte för någon stänga nådens dörr.

I Konstantinopel regerade den tiden en mäktig Kejsare. Autio stod i
tiggaredrägt wid hofwets trappor och begärde allmosor. Men ehuru lutad
han stod, war hans wext dock mycket resligare än andra menniskors.
Kejsaren märkte detta och sade till honom: du skulle skämmas att tigga,
din arm är gjord att föra swärdet. Tag tjenst wid min lifwakt och jag
will gifwa dig 100 marker silfwer i lön om året och låta dig komma till
stor heder! Men Autio undskyllde sig och steg ombord på ett fartyg, som
for till det heliga landet. Detta fartyg dref på Afrikas kust och
förliste. Allt manskap gjordes till slafwar och äfwen Autio. I sju år
arbetade han som slaf i de otrogne muselmäns tjenst och led tåligt deras
hugg och slag. Men ändtligen rymde han en mörk sommarnatt och kom till
den heliga grafwen i Jerusalem.

Sedan Autio länge och innerligt bedt i den heliga grafwens kyrka, gick
han att bada i floden Jordan, der frälsaren döptes af Johannes. Wid det
han åter uppsteg ur floden, såg han med förundran, att jättemärket på
hans kropp, det ludna hullet, ljusnat och glesnat; hwaraf han slöt, att
äfwen hans själ nu war blefwen hwitare inför Gud. Och derpå begaf han
sig till påfwen i Rom, för att bedja om sina synders förlåtelse och
befrielse från kyrkans bann, med hwilket han war belagd alltsedan sina
mißgerningars tid.

Helige fader! sade han, jag är från det landet Finland uppe i norden och
stor blodskuld samt kyrkans bann betunga mitt samwete. Jag har omwändt
mig till kristendom och fromhet, jag har fördelat mina skatter bland de
fattiga, utrotat otaliga röfwareband, försakat jordisk ära och rikedom,
tåligt lidit sju års slafweri hos de otrogna, wallfärdat till frälsarens
graf och badat min kropp i hans heliga flod Jordan. Gif mig kyrkans
förlåtelse och låt mig gå till mitt land i frid!

Är du den röfwaren Autio, öfwer hwilken Biskopen i Finland så bittert
klagat? frågade påfwen.

Ja, helige fader, den röfwaren Autio är jag!

Alla syndare kunna winna tillgift och nåd, ¯alla, utom den
klosterskändaren Autio¯! sade påfwen och wände sig bort, såsom domaren
när han förkunnat en brottslings död.

Med tunga steg wandrade Autio från Rom och begrundade under stor ängslan
hwad han skulle göra, för att winna förlåtelse och frid. Han begaf sig
då till landet Lithauen, hwars folk ännu war hedniskt och dyrkade ormar.
Der gick han omkring bland hedningarne och predikade Christus i sju års
tid och omwände genom Guds nåd och kraftiga ord flera tusende till den
rätta tron. Men derefter gick han åter till norden igen, ty han kände en
längtan att få dö i sitt land, och så kom han till Åbo.

Der herrskade wid den tiden en mäktig biskop wid namn Magnus. Och Autio
inträdde en söndag i domkyrkan just när biskopen sjelf förrättade meßan
wid högaltaret. Men ehuru mycket folk hade samlats i kyrkan, fanns ingen
som kände Autio, ty mer än tjugu år woro förlidna sedan han flydde från
fäderneslandet. När då gudstjensten war slut, gick Autio fram till
biskopen och sade: högwördige fader, här ser ni framför er den
allrastörste syndare, på hwilkens samwete tynga otaliga brott. Men jag
har omwändt mig till Herren Christus, gifwit all min egendom åt de
fattiga, wallfärdat till den heliga grafwen och till Rom; jag har
försakat en Kejsares anbud, lefwat i stor nöd mer än i tjugu år och
lidit hårdt slafweri; jag har sökt försona min blodskuld med röfwares
utrotande; sist har jag i sju års tid predikat kristendom för Lithauens
hedningar och omwändt många tusende. Och nu beder jag eder ödmjukeligen
om aflösning från kyrkans bann, på det jag må winna frid med Gud och
menniskor.

Den stolte biskopen betraktade forskande Autios höga gestalt och sade:
är du kanhända den röfwaren Autio, som i min företrädares tid anstiftade
så osägeligt ondt?

Ja, swarade Autio ödmjukt, denne röfware är jag.

Då wände sig biskopen bort och sade med sträng röst: ¯nådens dörr står
öppen för alla, utom för den förhärdade, ewigt af Gud förskjutne
tempelskändaren Autio!¯

Dädan wandrade Autio med en djup suck, och det ryktet spridde sig att
det war han, och allt folk gick långt ur wägen för honom och korsade
sig, som för ett spöke. Men han tog hatt och staf och begaf sig upp i
Paldamos ödemarker till sin fordna borg. Och den stod orubblig der, men
ugglorna hade byggt sina nästen i deß murar och ulfwarna släpade sitt
rof på borggården, för att der sönderslita det.

Då uppreste Autio ett kors på det ställe der han dödat sin fader. Derpå
beslöt han att döda sig sjelf, ty hans hjerta förtwiflade, efter man
sagt honom öfwerallt, att nådens dörr war öppen för alla, utom för
Autio. Och han kastade till marken hatt och staf samt gjorde sig redo
att stiga på borgens högsta tinnar och derifrån störta sig ned i
brådjupet. Men i detsamma förnam han en röst så ljuf, så klar, som den
wackraste harpas klang, och rösten sade: Autio, sörj icke!

Då såg den arme röfwaren upp, och se! en himmelsk engel syntes i skyn.
Hwi skulle jag ej sörja, sade Autio, då jag ewigt är af Gud förskjuten!

Men engelen sade: derföre har Guds nåd ännu stått fjerran från dig,
emedan du sökt att winna den genom goda gerningar. Wet, du arme Autio,
att ingen dödlig kan med goda gerningar winna den ewiga sällheten, lefde
han än dygdigt och fromt i tusende år. Men tror du att Christus lidit
för dina synder och dött för dig?

Ja, det tror jag så wißt! swarade Autio.

Nåwäl, sade engelen, hwartill behöfdes då wallfarter och heliga werk?
Se, du har dem förutan wunnit Guds nåd genom din tro allena. Äfwen för
röfwaren Autio har Gud ett rum i sitt paradis.

Och derpå förswann den himmelska synen.

Men Autio ref med hast upp sin jacka och märkte till sin outsägliga
fröjd att hans kropp war fin och hwit som en annan menniskas, och att
jättemärket, att wilddjurshamnen nu war platt förswunnen. Derföre
tackade han innerligen Gud och gick med sällhet i sitt hjerta upp i den
öde borgen, för att ännu engång säga farwäl åt den. Dock knappt war han
kommen i den höga salen, innan ett dån hördes såsom af mullrande åska.
Och jorden bäfwade och murarna swigtade och hela den ofantliga borgen
med sina klippmaßor störtade tillsamman öfwer Autios hufwud och begrof
så i sina ruiner den siste jätten af Hiisis stam.

                  *       *       *       *       *

Men sade icke den gamla spådomen att borgen skulle ramla sedan den siste
jätten dött? Ja wäl, och den sade sannt, ty den gamle jätten med deß
wilddjurshamn och onda lust war blefwen död hos Autio i samma ögonblick
han wunnit Guds nåd genom tron på Christus allena. Derföre förswann ock
jättemärket på hans kropp. Och Autios öde war en bild af den gamle
jätten, som dör i menniskan, när det nya Guds barn hos henne lefwer upp
i tron.

Men den som will skåda ruinerna af Autios jätteborg ännu i dag, han må
wandra i djupaste ödemarken icke alltför långt från Kajana stad. Der är
hemskt på sjelfwa ljusan dag.



                          TRANSCRIBER'S NOTES


 1. Replaced Rephanut with Skeppet Rephanut and Fattiggubben with
    Fattig-Gubben in Innehåll to agree with actual chapter headings.
 2. Replaced kyrktupppen with kyrktuppen on p. 3.
 3. Replaced gamalt with gammalt on p. 6.
 4. Replaced gamal with gammal on p. 7.
 5. Replaced at with att on pp. 18, 23 & 43.
 6. Replaced fattigubben and fatttiggubben with fattiggubben on p. 27.
 7. Replaced trafor with trasor on p. 28.
 8. Replaced göma with gömma on p. 29.
 9. Replaced handden with handen on p. 32.
10. Replaced "ej att" with "ej ha" on p. 38.
11. Replaced qwällsward with qwällswård on p. 39.
12. Replaced uppförandr with uppförande on p. 43.
13. Replaced modfäld with modfälld on p. 46.
14. Replaced tjugn with tjugu on p. 64.
15. Replaced Milia with Emilia on p. 64.
16. Removed ett from p. 64.
17. Replaced Osterbotten with Österbotten on p. 75.
18. Replaced ramar with armar on p. 77.
19. Replaced förskräckrig with förskräcklig on p. 88.
20. Replaced Osterbottens with Österbottens on p. 90.
21. Silently corrected typographical errors.
22. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
23. Enclosed italics font in _underscores_.
24. Enclosed bold font in =equals=.
25. Enclosed spaced font in ¯macrons¯.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Sagor af Z. Topelius." ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.