Title: Skräddarne i Greiffenhagen - Julberättelse från trettioåriga kriget
Author: Åberg, J. O. (Jon Olof)
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Skräddarne i Greiffenhagen - Julberättelse från trettioåriga kriget" ***


SKRÄDDARNE I GREIFFENHAGEH

Julberättelse från trettioåriga kriget


Af

J. O. ÅBERG



Stockholm,
F. & G. Beijers förlag.
1891.



1.


Martin Luther, en af sin tids mäktigaste snillen, hade skakat
påfvedömet djupt i dess grundvalar. Hans efterföljare blefvo efter hand
flere, och inom kort voro de så manstarke, att de vågade bjuda
österrikiske kejsaren, den katolska lärans förkämpe i Tyskland,
spetsen. Det var i Böhmen, i dess hufvudstad Prag, der ännu
minnesmärken efter svenskarne och Königsmark finnas, som lågan först
bröt ut. Det var der, som de bömiske herrarne, ännu tiilgifne den lära,
som Johan Huss, Luthers föregångare, predikat, och bland desse Mathias
von Thurn, en sedermera under Gustaf Adolfs krigståg särdeles
ryktbar svensk krigare, med våld drefvo kejsarens utskickade ur
samlingssalarne. Därifrån spridde sig också blixtsnabbt den låga, som
sedan under mera än ett fjerdedels sekel förhärjade Germaniena jord och
förminskade dess befolkning i betydlig grad. Krigets lycka skiftade
beständigt. An hade katolikerna, än protestanterna öfvervigten, men
mest likväl de först nämnde genom sine ypperliga fältherrar Tilly och
Wallenstein. Så beslöt ändtligen Danmarks krigiske monark att ila de
förtryckta protestanterna till hjelp. Viljan var god, men förmågan
sträckte sig icke just långt, ty genom slaget vid Lutter am Barenberge
slutade hans korta fälttåg. Hans länder översvämmades af Wallensteins
roflystna skaror, och det var endast med stor nöd som han erhöll fred.
Till hvem skulle nu Tysklands förtryckte protestanter vända sig? Fans
det väl någon, som skulle våga träda upp mot den mäktige man, som
svurit en dyr ed på att intaga det hårdnackadt försvarade Stralsund,
"äfven om det vore bundet med kedjor vid himmelen?"

Ja, en sådan fans, och det var Sveriges unge konung, Gustaf II Adolf,
han, som af Polens konung med våld måste tilltvinga sig konunganamnet.
Han gick sommaren 1630 med en liten här, knappt 15,000 man stark, blott
en obetydlighet i jemförelse med de kejserliga arméerne, modigt öfver
till Tyskland, landsteg sjelfva midsommardagen på Usedom, och började
ofördröjligen sitt ädla befrielseverk. Hans förtröstan stod till Gud
och de tyske protestantiske furstarne, och af båda erhöll han hjelp.
Hans segerbana var kort, men den var glänsande som ingen annans, och
följderne deraf blefvo, att vi, den dag som i dag är kunna sitta lugna
för det påfviska öfverväldet med dess despotism och dess styggelser.
Det var i början af denna hans lysande segerbana, som de här nedan
skildrade händelserna tilldrogo sig.

En af den lilla staden Greiffenhagens förnämsta gator var Helgonagatan,
som tog sin början vid Oderfloden och derefter lopp rakt igenom staden
på längden. Såsom varande en af pulsådrorna i Greiffenhagen, pryddes
denna gata icke blott af de förnämsta och vackraste husen, utan äfven
af de största butikerna, der de olika alstren af den tidens odling och
flit voro att finna. Der utbjödo klädmäklarne sina granna tyger, der
prisade vapensmederna förträffligheten hos sina vapen, en starkt
efterfrågad vara i dessa oroliga tider, der ljödo också från stadens
förnämsta näringsställe, "Kung Gambrinus", kroaternas och wallonernas
sånger, under det stadens borgare och handtverkare mera lågmäldt
utbytte sina tankar om ställningar och förhållanden.

I närheten af nämnde näringsställe låg ett vackert tvåvåningshus
tillhörigt mästerskräddaren Hans Wippenbach, ålderman för sitt skrå.
Den vördnadsvärde mästaren åtnjöt allas aktning och var äfven förtjent
af den. Hvad som också bidrog till att höja hans anseende och äfven i
viss mån sprida glans öfver hans födelsestad, var att Hans Wippenbach
var en fulländad mästersångare, som tre gånger vunnit första priset i
Nürnberg, dit han begifvit sig på besök till der boende slägtingar. Och
äfven nu, på gamla dagar, kunde "mäster Hans", såsom han vanligtvis
benämdes, sjunga vackra saker om ett uppgifvet ämne. Dermed brukade han
också vid gillen och andra högtidliga tillfällen uppbygga sina åhörare.

Men den dag, på hvars afton vi besöka den gamle, eller dagen före
julaftonen 1630, sjöng icke "mäster Hans". Hans öga var sorgset och
hans fjät tunga, der han med händerna på ryggen vandrade fram och åter
i sitt arbetsrum, beläget en trappa upp i det ofvan nämda huset. Han
var icke heller ensam, ty i den stora och med bibliska bilder utsirade
ländstolen hade hans yrkesbroder, den ett par år yngre mästerskräddaren
Franz Schwanenfelz, tagit plats. Denne var isynnerhet vida beryktad för
sin stora kroppsstyrka och sin förmåga att handtera slagsvärdet. Också
var det han, som vid alla inom staden förefallande misshälligheter,
någonting vanligt, alldenstund innevånarne bestodo af protestanter och
papister, anförde de förre, och nästan alltid med framgång. Nu hade han
dock varit nödsakad att för egen säkerhets skull sticka svärdet i
skidan sedan katolikerna blifvit honom betydligt öfverlägsne genom den
hjelp de erhållit, när den kejserlige fältmarskalken von Schaumburg
förlade italienaren Fernando da Capua med 2,500 man i staden. Men
grämelsen häröfver höll hans starka själ i ständig spänning, och dag
efter dag forskade han ifrigt efter ett gynsamt tillfälle att få
utkräfva en blodig hämnd på de öfvermodiga fienderna, som icke aktat
för rof att två gånger utplundra hans hus, den andra gången så
grundligt, att den gamle måste njuta sin hvila snart sagdt på bara
golfvet.

Den ofvan nämnda dagen var Schwanenfelz mäkta vred, och han hade kommit
till sin vän endast i afsigt att riktigt få utgjuta denna sin vrede.
Sedan han för den skull öfverlagt en stund och mer än en gång häftigt
dragit slagsvärdet ur skidan, som ville han med ens hugga till, sade
han:

"Stanna, Hans, och hör hvad jag har att säga."

Mästersångaren gjorde halt och närmade sig den stora ländstolen,
nyfiken att få höra hvad yrkesbrodern nu hade för en jobspost att
frambära, ty af tonfallet i Schwanenfelz' röst slöt han sig till, att
underrättelsen icke skulle vara af det lyckliga slaget.

Schwanenfelz fortfor:

"Den der Fernando da Capua har förtjent alla möjliga evighetens straff,
och om hans bröder, och hundratals lata munkar ville läsa tusende
messor för hans svarta själ, så borde dessa böner ändå icke kunna
befria honom från skärselden."

"Hur så", inföll Wippenbach ifrigt och en smula förargad. "Du talar som
om du öfvergått till de påfviske igen. Hvad ha vi att skaffa med deras
messor och skärseld."

"Sakta, broder", bjöd Schwanenfelz. "Du vet nog att jag är ståndaktig i
vår rena lära, men ser du harmen förifrade mig och då yttrade jag ord,
som ej voro öfverenstämmande med våra åsigter. Men nog är han grym, den
der lömske och högmodige italienaren! Jag vill nu inte tala om hans vid
dryckesbordet i förrgår afgifna löfte att inom åtta dagar tåga till
Stettin och der slå hufvudet af alla de svenska generalerne; det der är
bara ett tomt skryt, som ingenting har att betyda. Det är i stället
verkligheten, som jag vill framhålla för dig. Du går ju sällan ut, och
kan således inte få reda på så mycket som jag."

"Tala, tala", bad "mäster Hans", hvilkens harm genast lagt sig, i det
han drog fram en stol och tog plats midt emot yrkesbrodern.

Schwanenfelz fortsatte:

"Du vet, att en af våra skickligaste vapensmeder, Wanfried Holtz, är
varmt tillgifven vår sak. Hans pansarskjortor och harnesk äro också
ifrigt efterfrågade. Nåväl, i går fick Fernando da Capua höra att
Wanfried hade ett stort lager deraf undangömdt i ett magasin längre ned
vid floden. Vips var den italienske röfvaren der i spetsen för ett par
hundra kroater, sökte igenom magasinet från golfvet och till taket, men
fann inte så mycket som en stormhatt en gång. Med ett ord: han blef så
i grund lurad, som någonsin en menniska kan bli det!"

"Bra, bra!" ropade Wippenbach, "men hur hade det gått till?"

"På ett mycket enkelt sätt. Wanfried hade på omvägar fått kännedom om
de kejserliges förestående besök, och som det inte ingick i hans plan
att kläda upp våra motståndare med dessa förträffliga skyddsvapen,
sände han sin äldste pojke, den qvicke och skicklige Gerhard, om natten
med ett par båtar till Stettin. Nu i draget är väl hela lasten i
svenskarnes händer, och deras officerare behöfva sannerligen inte
skämmas för att draga på sig mäster Wanfrieds skjortor! De stå emot
kroathuggen och wallonkulorna, om någon pansarskjorta gör det."

"Bra, bra!" utbrast "mäster Hans" för andra gången, "det ska' den gamle
hederlige Wanfried ha sig ett tack och ett ärligt handslag för, och
möjligtvis en sång vid det första gille, som blir efter vår befrielse."

"Äh", inföll Franz Schwanenfelz och hans ögon voro fuktiga, "han
behöfver inte mera på denna jorden någon tack eller en väns ärliga
handslag, och hvad sången beträffar, så hör han nog en vackrare sådan
af himmelens englar."

"Hvad", skrek "mäster Hans" till och ryggade förskräckt tillbaka, "är
han död?"

"Joo, så står det till, Han, den hederlige mannen, som aldrig låtit en
lögn, äfven om nöden skulle gjort en sådan behöflig, komma öfver sina
läppar, han sade frimodigt till den rasande kroaten, att han sändt
vapnen till svenskarne, och att han gladde sig öfver, att på detta sätt
kunna lägga i dagen sin kärlek till den rena lutherska läran. Och hvad
följden blef, det kan du nog förstå. Han hade knappt hunnit tala till
punkt, förrän kroaterna på sin anförares befallning kastade sig öfver
honom, och inom ett par minuter var hans kropp så söndersargad, att
hans bästa vänner icke skulle kunnat känna igen honom. Derefter
upphängdes den döda kroppen i en galge utanför magasinet, och öfver
hans hufvud lät da Capua sätta upp en tafla med denna inskrift: 'Gånge
det så hvarje kättare, som ej hörsammar kejsarens bud!' När den vilde
kroaten sedan red tillbaka fälde han hotande ord om oss och vår stad,
och hvem vet om inte denna jul blir den sista, som vi få skåda i denna
verld. Himmelen beskydde oss, och sände snart våra befriare oss till
understöd!"

"Er bön är hörd, 'mäster Franz", hördes i detsamma en välljudande
ungdomlig stämma från dörren, och innan de båda gamla hunno hemta sig
från den bestörtning, som intog dem vid denne tredje persons
uppträdande, hade en smärt ljuslockig yngling hastat fram till Hans
Wippenbach och slagit sina armar om hans hals.

"Du här, Arnold, min son", utbrast "mäster Hans", och hans händer
darrade våldsamt, då han lade dem på ynglingens hufvud. "Hvar har du
varit under desse fyra dagar? Har du varit en fånge hos våra grymme
fiender? Och hvad var det för ord du utkastade, när du så oförmodadt
trädde in? Berätta, berätta!"

Arnold förtäljde, stående framför fadren, som ännu höll en af hans
händer i sina:

"Fader, blif ej ond på mig. Jag kunde ej motstå det begär som mäktigt
arbetade inom mig, nemligen att med egna ögon se vår befriare, och, om
möjligt, gifva honom del af vår belägenhet. En natt för fyra dagar
sedan smög jag mig ut ur huset, kom oantastad ned till floden och
följde springande dess strand. Jag ville många gånger sjunka ned af
trötthet, men faran och det mäktiga begäret höllo mig uppe. I dagningen
såg jag Stettins tornspiror höja sig ur dimman. Hur glad kände jag mig
ej, och hur lugn blef jag inte då jag stötte på en afdelning svenska
soldater. Jag trodde till en början ej mina ögon. Var det verkligen
svenska soldater, desse tarflige män, af hvilka en gråskäggig krigsbuss
delade med mig sitt brödstycke, då han hörde, att jag var hungrig? O,
huru olika äro ej dessa krigare mot de kejserlige! Vänligt helsade de
mig, och när jag nämnde för dem min åtrå att få se deras konung, sade
den gamle gråskäggige, i det han leende pekade på en man, som red
förbi, och för hvilken alla blottade sina hjessor: Se der, min gosse,
det är vår kung. Jag glömmer aldrig med hvilken stolthet och på samma
gång kärlek han yttrade dessa ord, och inte heller glömmer jag, om jag
ännu lefde i tusen år, de känslor, som bemäktigade sig mig. Jag har ej
förmåga att redogöra för dem, men det vet jag, att en oemotståndlig
makt dref mig ned på mina knä, under det mina läppar stammade några
ord, dem jag ej nu kommer ihåg."

"Du har sett vår befriare", utbrast fadern med glad stämma.

"Och du har kanske äfven talat med honom?" frågade Franz.

"Ja, det har jag", svarade Arnold och hans röst darrade af
sinnesrörelse. "Kungen såg mig och han vinkade åt mig att stiga upp.
Jag gick fram till honom, och när jag kom inom hörhåll, frågade han mig
hvem jag var och hvad jag ville. Jag berättade allt för honom, sade i
hvilken belägenhet vår stad var och bad honom, och här föll jag åter på
knä, att han skulle komma till vår räddning."

"Och hvad svar fick du?" inföllo de båda gamla ifrigt.

"Stig upp, min gosse", sade kungen. "Endast för Gud böjer man sitt knä.
Jag är blott en svag dödlig såsom du, men om det är den Högstes vilja,
skall jag inom kort komma eder och eder stad till hjelp. Res i frid
tillbaka och bed våra trosförvandter, att de äro ståndaktige och ej
rädas för de påviskes anklang. Gå, sade han, och såg på mig så mildt,
att jag fick tårar af tacksamhet i ögonen. Men nu skola vi vara glade",
utbrast den liflige ynglingen och omfamnade de båda gamle, "ty vår
räddare är redan på väg!"

"Gud vare lof!", sade Hans Wippenbach och knäppte fromt händerme
tillhopa. "Ännu en gång skall det kanske förunnas mig att få höra Guds
rena ord predikas i våra tempel."

"Amen", inföll Franz Schwanenfelz, i det han reste sig. "Mitt svärd är
slipadt tillreds, och när svensken kommer, ska' han finna mig i spetsen
för de våra."

"Mig också", utbrast Arnold och hans ögon tindrade af glädje. "Men du,
gamle fader, inte kan -- --"

Tre hårda slag på den jernbeslagna ekporten kommo hela huset att darra.
Arnold ilade fram till ett fönster, men hade knappt hunnit kasta en
blick ut på gatan, förrän han förskräckt ryggade tillbaka, under det
hans läppar uttalade dessa ord:

"Kroaterne!"

Nedifrån hördes också, i detsamma som slagen på porten fördubblades, en
stark stämma uttala denna hotelse:

"Öppna i kejsarens namn, annars bryta vi oss in med våld!"

Den gamle Hans Wippenbach sjönk tillintetgjord ned i den ländstol Franz
suttit uti. Denne deremot ryckte slagsvärdet ur skidan och hotade att
sticka ned hvarenda kroat, som vågade titta in i rummet. Slutligen
upplyfte "mäster Hans" det mot bröstet nedsjunkna hufvudet och sade med
matt stämma:

"Arnold, gå ned och öppna. Som förståndige män tillhör det oss att böja
oss för öfvermakten. Min broder", sade han till Franz Schwanenfelz, när
sonen försvunnit, "det skulle vara en ren galenskap att försöka ett
motstånd. Låtom oss underkasta oss detta öde. Snart är befriaren här,
och då -- -- --."

"Du har rätt", afbröt honom Schwanenfelz, i det han stack svärdet
tillbaka i skidan. "De påviskes tid är snart all."

Stående midt på golfvet och med armarne korsade öfver bröstet inväntade
han derpå kroaterne, hvilka under grofva förbannelser hördes storma
uppför trappan.



2.


Julafton har i alla kristna länder en stor betydelse och firas såsom en
glädjens, en försoningens dag. Invånarne i Greiffenhagen hade också
haft för sed att helighålla denna dag, och de skulle också hafva gjort
det offentligt detta år (1630), men kriget med dess förbannelser låg
tungt på hvarje sinne, och gjorde att hvar och en hellre stängde sig
inne med de sina, oroligt afbidande hvad som komma skulle. De öfliga
katolska ceremonierna i templen hade visserligen försiggått under
tillopp af en stor menniskomassa, men efter deras slut genomströfvades
gatorna lika fullt af larmande soldathopar, som tillstälde vilda
uppträden och förorättade fredlige borgare, vare sig att de tillhörde
vänner eller fiender. Med ett ord: de kejserlige uppförde sig alldeles
så, som de blifvit vane vid under Wallensteins anförande. De spelade
herrar med ett öfversitteri, som mången gång kom flere katoliker att
uppriktigt önska deras aflägsnande. Under Tillys och Wallensteins
segertåg genom de rika protestantiska länderna hade soldaterna vant sig
vid ett yppigt lefnadssätt. Guld aktade de ringa, ty sådant hade de mer
än de behöfde. Så kom för de kejserlige en helt annan tid. De fordom
rika länderna, som de tillräckligt brandskattat, kunde icke mera
tillfredsställa deras nästan omätliga behof. Der de förut varit vane
att finna öfverflödet, stötte de nu på nöd och torftighet. Och ändock
måste de lefva, ty kejsaren gaf dem ej någon sold. De voro hänvisade
till sig sjelfve och sin egen förmåga att hjelpa sig fram. Lägger man
härtill att disciplinen var till ytterlighet förslappad; ja, nästan
blott ett tomt ord, isynnerhet i den trupp, som Fernando da Capua hade
under sitt befäl, och som till största delen bestod af utskummet af de
fordom så stolta katolska härarne, så är det icke svårt att göra sig
ett begrepp om hvad det folk, som råkade ut för dessa kårer, hade att
utstå. Också var den fordom smått förmögna staden Greiffenhagen nästan
bragt till fattigdom.

De katolska messorna hade förklingat, menigheten strömmade ut ur
templen, en del för att irra omkring på gatorna, en annan del, och det,
den största, för att begifva sig till sina sköflade hem. Och för dem,
som tänkte på det förflutna, stod det närvarande såsom en dyster,
hotande verklighet, den der i nästa ögonblick kunde falla öfver deras
hjessor, och i ett nu krossa dem. Icke blott protestanter, utan äfven
katoliker hade klart för sig, att de stodo på randen af en afgrund. Ett
enda ord af Fernando da Capua, och de skulle störtas dit för att
jemmerligen omkomma. Dagarne före julaftonen hade bud kommit om
Passewalks förstöring, denna illbragd, som knappt har sitt motstycke i
krigshistorien. Kanske var samma öde ämnadt Greiffenhagen.

Intet under således att stadens invånare bäfvande betraktade Fernando
da Capua, der han efter messorna red genom gatorna. Intet under heller,
att många i djupet af sina hjertau önskade, att jorden måtte remna och
uppsluka denne rofgirige man med hans följe och allt!

I det stora af tjock tobaksrök nedsvärtade rummet på ölkrogen "Kung
Gambrinus", stadens förnämsta ölställe, var på sjelfva julaftonen en
stor samling folk. Der, i ena hörnet, halfsof en rusig kroat, då och då
sprittande upp ur sin dvala för att draga svärdet och dermed hota de
närvarande. I ett annat hörn satt den gamle wallonen, en qvarlefva från
de lysande dagar, då "friedländaren" och den gamle Tilly täflade om
hvem, som betydde mest, och då Tysklands förödmjukade furstar knappt
bevärdigades med en blick från desse "diktatorer", hvilka till och med,
om det gälde, voro nog ötvermodiga att trotsa kejsarens befallningar.
Medan han tog djupa klunkar ur bägaren och bolmade digra rökhvirflar ur
pipan, spejade han med skarpa ögon omkring och lyssnade med spända
örhinnor om tilläfventyrs något ord, någon oförsigtig mening, som kunde
tydas såsom förklenande för "hans katolska majestät", eller den
påfviska läran, skulle uttalas.

Och ve den, som icke här gaf noga akt på sig sjelf. Ingenting skulle
kunna rädda honom. Mellan dessa båda svärmade soldater om hvarandra,
rökande, drickande och icke så sällan afgörande sina tvister med
knytnäfvarne.

Utanför "Kung Gambrinus" träffades, just då larmet nått sin höjdpunkt,
tre yngre borgare, goda lutheraner och i öfrigt väl ansedda
handtverkare.

"Svåra tider", sade den förste, en groflemmad gevärssmed, under det han
förstulet blickade in i krogrummet, hvars ytterdörr stod halföppen.
"Hafven I hört den ledsamma händelsen?"

"Hvilken händelse?" sporde de två andra med en mun.

"Jaså, I ären okunniga derom. Nå, så hören då! Gamle 'mäster Hans' och
Franz Schwanenfelz samt Arnold Wippenbach hafva i går afton blifvit
fängslade, misshandlade och förde till fängelset. Jag hörde för en
stund sedan en wallon och en kroat samtala derom, och de menade på, att
deras befälhafvare nog skulle göra processen kort och låta skjuta dem."

"När?" sporde åter de båda andra gemensamt.

"I morgon på sjelfva juldagen efter messornas slut", svarade
gevärssmeden. "Den fördömde italienaren tror att det var de, som
öfvertalade Wanfried Holtz att sända sina brynjor, harnesk och
pansarskjortor till Stettin och derför ämnar han låta dem få samma slut
som den olycklige vapensmeden."

"Det vill säga, att han först låter sina vilddjur till kroater nästan
stympa dem och sedan hänga upp dem, liksom ett par grofva missdådare",
inföll Robert handskmakare, under det han bet ihop tänderna af ilska.

"Troligtvis", inföll gevärssmeden; "men här är inte rådligt att stå
längre. Vilddjuren der inne börja redan att törsta efter blod. Jag går
hem till min stackars sjuka Annchen och mitt barn. Må hända få vi ej
vara tillsammans ens öfver julhelgen, ty det säges att Fernando da
Capua ännu rasar häftigt vid tanken på de der båtlasterna, som Gerhard
lyckades komma undan med, och hvem vet om han ej i sin förbittring
befaller sine hejdukar att sätta eld på staden och utan försköning
dräpa oss. Den, som kan vanhedra Guds hus och drifva gäck med heliga
ting, han kan också låna sin hand till hvilket bofstreck som helst,
isynnerhet om han, såsom denne italienare, är en äkta jesuit. Farväl
så länge, mine vänner! Kanske återse vi hvarandra under gladare
omständig -- -- --"

Den hederlige gevärssmeden hann icke fullborda sin mening, ty en hand,
som lätt lades på hans skuldra, kom honom att hejda sin tunga och
häftigt vända sig om, medan han blixtsnabbt förde högra handen till
läderbältet, i hvilket han dolt tvenne ypperliga dubbelpistoler af egen
tillverkning. Han trodde fullt och fast, att det var en af Fernando da
Capuas spioner, som hört hans ord, och som nu ville arrestera honom.
Men hans vrede upplöste sig i ett enda ord af lutter förvåning.

"Gerhard!" utbrast han, och hans båda följeslagare uttalade också
nästan samtidigt detta namn. "Hur kan du våga dig hit efter hvad som
skett? Vet du då ej hvilket öde, som drabbat din far?"

"Jo, jag vet det", svarade ynglingen sorgsen, "och jag vet äfven, att
båda hans bäste vänner, 'mäster Hans' och Franz Schwanenfelz samt
Arnold äro i fängelset, misstänkte för delaktighet i min faders brott,
som katolikerne kalla det."

Och vid dessa ord spelade ett bittert löje kring hans hårdt slutna
läppar. Han fortfor:

"I skymningen smög jag omkring i närheten af det hus, der fångarne
förvaras. Det ligger alldeles invid floden. Kunde vi blott få veta i
hvilket rum de äro, så -- -- --"

"Tala lägre, pojke", afbröt handskmakaren och lade hastigt ena handen
öfver Gerhards mun. "Här ha väggarne öron."

De fyra männen drogo sig försigtigt några steg tillbaka, så att mörkret
kom att ligga tätare omkring dem. Sedan de noga sett sig omkring och
med tillhjelp af hörseln sökt utforska om någon lyssnare dolde sig i
närheten, fortfor Gerhard:

"Jag måste till hvad pris som helst, försöka att rädda min fars trogna
vänner, annars ska' jag aldrig kunna lefva en enda dag längre med lugnt
samvete."

"Det är vackert af dig", sade gevärssmeden, "men det går troligen inte
för sig, så länge vi ej få hjelp af svenskarne."

"Men, det är just det som vi få, och det redan i morgon", hviskade
Gerhard så lågt, att en spion icke skulle kunnat höra det med mindre
han stått invid talarens sida. "Jag såg i Stettin att svensken beredde
sig till uppbrottet", fortfor han med samma lågmälda stämma, "och när
jag frågade efter resans mål, lät man mig förstå, att den svenske
kungen hade för afsigt att helsa på Fernando da Oapua och tillbringa
juldagarne hos oss. Ungefär på samma gång som jag lemnade Stettin, gick
den svenska förtruppen från Damm, och det är, som I veten, blott två
mils väg hit."

Gevärssmeden tryckte varmt Gerhards händer, och handskmakaren stod just
i beredskap att med några ord uttrycka sin glädje öfver underrättelsen,
då Gerhard med ens vacklade och störtade till marken. Men gevärssmedens
skarpa blickar hade redan, innan det blef för sent, upptäckt orsaken
till ynglingens fall.

"Visste jag inte, att den fördömde italienarens spioner skulle stryka
här omkring", utbrast han med halfhög stämma och störtade sig med all
makt öfver den mörka kropp, som låg ofvanpå Gerhard, grep tag i den med
hela sin kraft och slungade den ett godt stycke åt sidan. Nästan
samtidigt ryckte handskmakaren upp ynglingen, mot hvars högra skuldra
spionens dolkstöt hade snuddat utan att göra den ringaste skada.

Spionen var nästan ögonblickligen på benen, och hans gälla rop: "Hitåt,
soldarer!" skallade så olycksbådande genom den mörka qvällen. Men det
var också sista gången han uppgaf detta rop, ty med blixtens hastighet
ryckte gevärssmeden en af sina pistoler ur bältet och sköt utan att
betänka sig en enda sekund en kula rakt i spionens bröst. Han föll utan
att gifva ett enda ljud ifrån sig.

"Nu fort undan!" skrek gevärssmeden. "Den der har utan tvifvel fått
nog. Nu gäller det att se till på hvad sätt vi må komma undan!"

Ett förfärligt larm uppstod på "Kung Gambrinus" när skottet brann af.
Den halfsofvande kroaten sprang upp, som om en orm stungit honom.
Wallonen satte ölmuggen så häftigt i stenbordet, att den gick i kras
och slängde pipan rakt i ansigtet på värden, som svärjande ref sig i
pannan, der det våldsamma slaget träffade. Alla nyktrade i ett enda
ögonblick till och när ropet: "Svensken kommer! svensken är öfver oss!"
ljöd öfver det döfvande larmet, tumlade hela den druckna massan hals
öfver hufvud ut genom dörren. Larmet på gatan blef ännu värre, i det
att ute ströfvande soldathopar samlade sig. Trängseln på gatan blef
snart förfärlig. Alla frågade hvarandra hvad som stod på, men ingen
kunde svara derpå. Ingen observerade heller i mörkret den skjutne
spionen, förrän en beriden patrull kom tillstädes med sina facklor. De
undersökte platsen och träffade på den fallne. En vid kappa, som dolt
hans gestalt, hade fallit tillbaka. Några officerare gingo fram för att
taga liket i betraktande, men studsade ögonblickligen tillbaka.

"Hvem är det?" frågade en af dem som såg sina kamraters bestörtning,
och som ej kände den fallne.

"Fernando da Capuas biktfar, franciscanermunken Ambrosius", ljöd
svaret. En annan tillade genast:

"Ambrosii död ska' komma att stå denna staden dyrt. Da Capua ska' veta
att blodigt hämnas sin förtrogne." Till de omkringstående kroaterna
sade han: "Genomsök noga hela staden. Jag misstänker att det är
vapensmeden Wanfrieds son, hvilken lär hålla sig fördold här, som
föröfvat mordet. Femtio blanka dukater åt den som för honom död eller
lefvande till mig."

Soldaterna skingrade sig. Somliga gingo tillbaka till "Kung Gambrinus",
der värden ännu under tysta eder fortfor att gnida sin blodiga panna.
Andra deremot skyndade att verkställa befallningen och länge dröjde det
icke, förrän starka kroatafdelningar genomkorsade staden i alla
riktningar, antastande och trakasserande hvem de mötte.

Men af flyktingarne funno de icke det ringaste spår. De hade tagit in
på en sidogata, som i en annan riktning ledde ned till floden. Gynnade
af mörkret kommo de oskadde ned till Oderns strand, hvarifrån en liten
farkost öfverförde dem till motsatta sidan, der de åtminstone för
ögonblicket voro i säkerhet.



3.


Det hus, i hvilket "mäster Hans", Franz Sehwanenfelz och Arnold blifvit
inhyste, badade sina murar i Oderflodens vatten. Det var ett gammalt,
till hälften förfallet magasin, fordom förvaringsrum för spanmål, nu
tomt och öfvergifvet, utom af råttorna, hvilka också med sitt "tislande
och tassande" och sitt pipande läte gjorde de fångne alla möjliga
förtretligheter. Men en lycka i deras bedröfvelse var att de ej blifvit
åtskilde. De kunde åtminstone nu få utbyta sina tankar.

"Just en härlig julafton, den här", brummade Franz Schwanenfelz, "och
till på köpet har den fördömde italienaren tagit ifrån mig värjan, så
att jag inte ens har ett försvarsmedel mot de djerfva fyrfotingarne,
som ränna öfver mina ben, som om de vore akrobater. Vet du, Hans, hvem
jag tror att vi ha att tacka för den här mindre trefliga julafton?"

"Jag menar, att det är da Capuas biktfar."

"Ja, det är alldeles säkert. Du vet att jag aldrig kunnat se den
skenhelige jesuiten utan att mitt blod svallat öfver. Nå väl, i går
förmiddag gick jag som hastigast in i Johanniskyrkan för att höra på
deras messa, ty jag var ordentligt förargad. Jag blef der inte heller
många minuter. Vid utgåendet mötte jag pater Ambrosius, den jag skulle
vilja kalla djefvulen i egen person. Han stannade när han fick syn på
mig och sade: 'Hvi har du blifvit en affälling Franz Schwanenfelz? du
var dock i din mannaålder den rätta heliga kyrkan varmt tillgifven'."

"Och hvad svarade ni då, mäster Franz?" inföll Arnold, då Schwanenfelz
gjorde en paus.

"Jag svarade så: så länge jag var ett nöt, trodde jag på eder, men
sedan jag genom att läsa bibeln och Martin Luthers skrifter fått ögonen
öppna för edra fel och edra vedervärdigheter lemnade jag eder, och
aldrig mera ska' jag erkänna påfvens och de late munkarnes öfvervälde."

"Bra sagdt", inföll Hans Wippenbach, "men oförsigtigt i alla fall. Det
är utan tvifvel detta ditt frimodiga svar, som vi ha att tacka för att
vi sitta här nu."

"Tror jag också", sade 'mäster' Franz, "ty munken gaf mig en så hatfull
blick, att jag ordentligt hajade till. Troligtvis gick han genast till
Fernando da Capua och berättade alltsammans. Jag vill ej önska min
medmenniska något ondt, men sannerligen vid Gud, att jag skulle ha
något emot om den skurkaktige franciscanern finge pinas mer än andra i
den skärseld, som både du och jag en gång trodde på, ty det är han
värd."

"Far, far", utbrast Arnold, som en stund hållit på med att undersöka
fängelserummet, "nu tror jag, att jag vet i hvilket rum vi befinna
oss."

"Såå, jaha, du brukar ha god blick, pojke. Sjung ut med hvad du har på
hjertat. Har du på samma gång kunnat finna något medel till flykt, så
vore det kärkommet, ty det anar mig, att vi i annat fall ej skola se
morgondagens sol nedgå."

"Om jag ej misstagit mig, så ligger vägen till flykt temligen öppen för
oss", svarade Arnold, "ty några års gammalt murbruk plägar ej vara
fastare, än att det utan stor svårighet kan genombrytas, och det till
och med på ganska kort tid. Jag har så många gånger hört berättelsen om
hur aflatskrämaren Tezels efterföljare, Arcimbaldus, som satt fängslad
i detta hus, en natt vid juletid flydde undan, att jag aldrig kan
glömma den. Emellan detta fönster", fortfor han och pekade på en glugg
högt uppe på väggen, "och golfvet genombröt Arcimbaldus väggen och
begaf sig ut. Hålet murades sedan igen och -- -- -- men det der känner
ni nog lika bra som jag ty -- -- --"

"Du har rätt, Arnold", afbröt Franz Schwanenfelz, i det han gjorde
stora ögon. "Den der historien har jag alldeles glömt, ända till dess
du nu påminde mig derom. Den kommer oss nu väl till pass, emedan den
gifver oss en fingervisning till att -- -- --"

Mästerskräddaren tystnade då dörren i detsamma öppnades och tvenne
personer inträdde. Den som gick först, bar en lampa, hvars sken ganska
tydligt upplyste det lilla rummet. Arnold hade hastigt lemnat sin plats
vid väggen, den han höll på att noga undersöka.

Bakom den, som bar lampan, syntes en person, tätt insvept i en fotsid
kappa af purpursammet. Hela hans hållning förrådde en förnäm person.
Han stannade några ögonblick framför de tre fångarne, och "mäster Hans"
tyckte sig, såsom han längre fram plägade berätta, se den okändes ögon
lysa som tvenne brinnande eldkol. Plötsligt sjönk purpurkappan till
golfvet och framför de fångne stod en man i medelåldern och iklädd en
rik italiensk riddardrägt. Hans första ord lydde:

"Kännen I mig?"

"Fernando da Capua", ljöd det enstämmigt från de tre fångarnes läppar.

"Rätt gissadt", sade italienaren, i det hans läppar drogo sig till ett
hånleende. "Jag har sjelf kommit hit för att bebåda eder, att eder
sista dag randas i morgon, så framt I ej viljen återgå till den lära,
som I öfvergifvit, nemligen den katolska. Hvad svaren I?"

"På den frågan hafva vi ej något svar att afgifva", sade "mäster Hans"
med fast stämma. "Jag och min kamrat", och härvid pekade han på Franz
Schwanenfelz, "äro redan till-åren komne, och hvad min son Arnold
beträffar -- -- --"

"Ah, honom ämnar jag spara till andra tider", afbröt da Capua under ett
vidrigt skratt. "Det är ondt om ungt folk nu för tiden, och kejsaren
kan nog behöfva friska armar i sinom tid. Dessutom behöfver man i mitt
hemland goda arbetare, och det påstås ju här i staden, att din son
Arnold redan vid sina unga år är så god mästerskräddare som trots någon
efter tjugo års praktik. För resten skolen I bota för pater Ambrosii
död, ty det är utan tvifvel på edert föranstaltande som han för en
timme sedan blef skjuten utanför 'Kung Gambrinus'."

"Ambrosius skjuten! Den skenhelige skurken har således redan i qväll,
på sjelfva julafton, farit till helvetet, som så länge väntat honom",
utbrast Franz Schwanenfelz, i det han slog ihop händerna. "Himlen har
då bönhört mig. Gud vare lofvad!"

Fernando da Oapua såg bokstaftigen ut som ett lefvande frågetecken, der
han med uppspärrade ögon, vidöppen mun och framåtlutad kropp afhörde
mästerskräddarens utgjutelser, gångne rakt från hjertat. Rytande af
raseri drog han sin värja, och hade icke "mäster" Franz så vigt kastat
sig åt sidan, skulle han troligtvis icke ens fått se juldagens sol
uppgå. "Mäster Hans" och Arnold hade slutit sig intill hvarandra,
beredde på att dö i hvarandras armar.

Fernando da Oapua var sydländing, och het som en sådan. Hans vrede var
dock snart öfvergående, icke så till vida, att den försvann; lade blott
hämsko på den för ögonblicket, för att vid ett annat tillfälle låta den
utbryta så mycket häftigare. Med ett iskallt hånleende kring de tunna
läpparne sade han:

"Dig vill jag spara till längre fram, men då ska' du dö den
qvalfullaste död, som kan upptänkas. Med detta 'längre fram' menar jag
tills i morgon, och jag svär vid mitt skägg, att hvarken du eller dina
medfångar skola se nästa sol gå ned, såvida I ej återvänden i den
katolska kyrkans sköte."

Fångarne svarade med en mun: "Aldrig skola vi böja våra nackar en gång
till under de påfviskes ok. Heldre fördraga vi den smärtsammaste död."

Fernando da Capua log, men det var med en ond andes leende, då han
redan i förväg fråssar vid tanken på sina offers qval. Sedan
Italienaren ganska uppmärksamt undersökt rummet, aflägsnade han sig med
en hotelse på läpparne. Länge lyssnade fångarne till ljudet af hans
bortdöende steg, men när dessa försvunnit utbrast Arnold lifligt, i det
han tryckte fadrens och Schwanenfelz' händer:

"Nu eller aldrig. Låtom oss försöka att genombryta muren. Med förenade
ansträngningar ska' det lyckas innan dagningen. Äro vi ej frie då, är
det ej lönt att vidare tänka på någon räddning."

Efter en kort bön, framsagd af "mäster Hans" med rörd och allvarlig
stämma, grepo fångarne verket an.

Det var ett hårdt arbete, så mycket mera som verktyg saknades, och
mörkret låg tungt öfver det af en nästan qväfvande atmosfer uppfylda
rummet. Men våra tre vänner arbetade oförtrutet. Det ena murbrukstycket
efter det andra lossnade under deras händer, från hvilka blodet flöt
och naglarne voro nästan bortslitne. Men de kände icke smärtorna, ty de
arbetade för lifvet, för friheten.

"Bara sten, tät hopfogad", klagade Franz Schwanenfelz. "Hvar är det
hål, hvarigenom Arcimbaldus flydde och som du säger ska' finnas här? Du
har kanske misstagit dig. Detta rummet är ej det, som du menar."

Arnold svarade icke. Han hade fallit på knä i ett af de hörn, som vette
utåt floden, och om de gamle kunnat upptäcka honom, skulle de fått se
honom i sitt anletes svett arbeta invid sjelfva golfvet. Efter en
stunds ömsesidig tystnad hördes ändteligen Arnolds stämma:

"Jag har alls inte misstagit mig om rummet, endast om det ställe, der
hålet ska' finnas. Historien påstår, att det ska' ligga mellan gluggen
der uppe och golfvet, men just här i högra vrån, här har jag funnit
det. Och vet ni hvem jag har att tacka för den upptäckten?"

"Nej", sade båda de gamle med en mun.

"Jo, råttorna."

"Råttorna! Hur så?"

"Helt naturligt, tycker jag. Ni vet att här finnes godt om dylika, och
om dessa icke hade någon utgång, så måste de stanna qvar här inne.
Derför började jag för en stund sedan en ordentlig jagt i mörkret efter
dessa små djur, dem vi sannolikt ha' att tacka för vår räddning. Jag
träffade ingen, men hörde i stället just i detta hörn ett ihållande
rasslande, liksom när en ödla krälar öfver vissnadt löf. Derpå blef det
tyst. Jag undersökte noga hörnet, och jag försäkrar, att jag inte
lemnat en enda tum af muren oberörd. Ändtligen i sista ögonblicket
sjönk min hand ett godt stycke in i muren, jag krafsade ifrigt och
murbruket ordentligt söndersmulade sig under mina fingrar. Jag har
funnit utgången. Den leder måhända rakt ned i Odern, men hvad gör det;
bättre att i vederlag mot friheten få ett kallt bad, än att marteras af
de djefvulske kroaterna. Kom hit, far och 'mäster' Franz; jag har redan
lyckats göra hålet så stort, att jag kan sticka in armen ända till
armbågen, och ännu har jag inte träffat på en enda sten."

De tre fångarne, för hvilka hoppet om frihet nu började randas, lade
sig på knä i hörnet och arbetade som flitige mullvadar. Det lösa
murbruket föll sönder som mjöl för deras händer och efter nära en
timmes oafbrutet arbete kunde de höra det lätta bruset af Oderns
böljor. Det var ett spännande ögonblick för våra vänner. Glädjedruckne
omfamnade de hvarandra, och en varmare bön än den, som gick från deras
tacksamma hjertan, har kanske aldrig uppstigit till skaparen. Efter
ännu en halftimmes ansträngningar kände Arnold någonting vått på sin
hand.

"Vatten, vatten", pustade han och slog sig för pannan, "men tänk om det
ligger högre än rummet, hur ska' vi då komma ut? Ska' vi ej i stället
utan hjelp drunkna här inne?"

"Ligger då flodens vattenyta högre än grunden till detta hus?" inföll
'mäster' Franz.

"Det tror jag inte", svarade Hans Wippenbach.

"Det är måhända endast något stänkvatten, som -- -- --"

"Det må vara hur som helst", afbröt Arnold lifligt. "Jag är en god
simmare, likaså far och ni, 'mäster' Franz. Inte bör det afskräcka oss,
om vi till och med hölle på att gräfva ända nere i flodens botten. Få
vi bara hålet så stort, att vi kunna komma ut genom det, så ska' vi nog
flyta upp till ytan. Lita på det."

"Sant", bedyrade Franz Schwanenfelz, "du är ändå en präktig pojke,
Arnold; ja den bäste i hela Greiffenhagen, och så sant jag i detta
ögonblick lefver och andas och är utan slägtingar, ska' inte du så
framt vi komma helbregda härifrån, efter min död få ärfva allt hvad jag
eger och det är ändå ej så litet."

"Men råttorna, 'mäster' Franz, hvad vill ni då göra för dem, ty det är
väl ändå i sjelfva verket de, som frälsat oss genom att visa oss
vägen?" inföll Arnold skälmaktigt.

"Råttorna! Aldrig mera kommer min fot att trampa ihjel en dylik liten
stackare, och de kattor, som jag har der hemma, ska' jag låta dränka så
fort sig göra låter."

Far och son skrattade hjärtligt åt Schwanenfelz' besynnerliga
tacksamhet, men de kunde ändå ej underlåta att erkänna, att de vid
detta tillfälle haft dessa små djur att tacka för att hoppet om frihet
blef större med hvarje minut som gick.

"Låt oss nu", sade Arnold, när skämtet öfver råttorna ändteligen
afstannat, "göra hålet så bredt som det behöfs. En småsak är det nu att
få luft, men jag anser, att vi böra vänta dermed tills det blir dager,
så att vi kunna se hur vi arbeta."

Förslaget antogs, och den väg, som aflatskrämaren Arcimbaldus en gång
röjt, var snart upptagen till sin forna bredd. Hade de, som i
hastigheten en gång murade igen denna vägg, kunnat ana, att den i en
icke så aflägsen framtid skulle komma att göra protestantiske fångar
samma nytta som den gjort den katolske munken, månne den icke då skulle
blifvit ordentligt tillmurad! Emellertid, så tänkte våra vänner, hade
det icke varit en småsak för pater Arcimbaldus, att genombryta den
tjocka stenväggen. Men när lifvet står på spel, blir äfven den dummaste
en snillrik man i att uppfinna medel till sin räddning.

Så förgick natten. Icke ett ljud utifrån tillkännagaf att något
märkvärdigt hände. Ingen soldat eller fångväktare störde heller de tre
skräddarne i deras tankar.

"Sof en stund, far", hviskade Arnold; "ännu dröjer det innan dagen
inträder, och förr kunna vi ej företaga något. Jag ska' vaka."

De gamles ögonlock slöto sig nästan oemotståndligt och snart slumrade
de på den fuktiga marken lika godt som i sina egna sängar. Härunder
företog sig Arnold att närmare undersöka det utvidgade hålet, och fann
då till sin stora glädje, att det våta, som han känt på handen, endast
var den fuktighet, som nödvändigt måste uppstå genom flodens närhet,
och hur länge han än lyssnade fann han slutligen, att flodens vattenyta
måste ligga åtminstone en half aln lägre än öppningen. Det måste alltså
bli deras lott att simmande uppnå flodens motsatta strand.

Slutligen började väggen midtemot gluggen att ljusna något litet. Dagen
höll alltså på att göra sitt inträde. De gamle väcktes och gjordes
uppmärksamma på, att nu vore det hög tid att lägga sista hand vid
arbetet. Detta gick ofantligt lätt för sig. Öppningen vidgades mer och
mer, och snart kunde de i det tilltagande dagsljuset mer och mer
tydligt urskilja de låga kullarne på Oderns andra strand. En knapp half
aln nedanför öppningen rann floden, visserligen ganska strid på sina
ställen, men ändock icke häftigare, än att fångarne trodde sig kunna
simma öfver.

Plötsligt ryckte Arnold till och lade hastigt sin ena hand öfver
fadrens läppar, just som denne stod i begrepp att tala.

"Tyst för Guds skull", hviskade han med knappt hörbar stämma, "Jag hör
årslag. Kanske att det är fiender som äro ute på rekognoscering, och i
så fall äro vi förlorade, om denna öppning blir upptäckt."

Årslagen hördes nu äfven af de gamle. De närmade sig, och snart sköt
bogen af en farkost tätt fram för öppningen, hvilken den stängde.
Fångarne darrade i alla lemmar. Skulle deras hopp om frihet gäckas just
i det ögonblick, då det var som säkrast?

"Man talar der ute i båten", hviskade Schwanenfelz, "men jag vill vara
fördömd om jag kan höra hvad som säges."

En röst utifrån yttrade nu tydligt dessa ord:

"Här skulle det väl vara, eller hvad säger ni, 'mäster' smed?"

"Inte så högt", inföll en gröfre stämma. "Det kan finnas spioner äfven
här, såväl som vid 'Kung Gambrinus', och det är inte säkert, om vi här
skulle kunna affärda en sådan lika snabbt och lyckligt som der borta."

"Åh, dermed har det ingen fara", inföll den, som först talat. "Nog är
Fernando da Capuas spioner sluge och skicklige, men inte tror jag, att
de ega förmågan att klättra uppför släta stenväggar."

Arnold hade under tiden släppt det tag, som han fattat om fadrens arm
och sakta krupit så långt fram i öppningen, att hans hufvud nästan
vidrörde den tätt intill väggen liggande båten. Hans hjerta bultade
ytterst våldsamt och för sig sjelf mumlade han:

"Skulle jag ha misstagit mig, eller är det inte vänner, som ilat till
vår hjelp?"

Han var just också i begrepp att uttala ett namn, då han förekoms af
den stämman, som först yttrat sig. Den ljöd nemligen så:

"Tag hit stången, 'mäster' handskmakare. Der uppe sitter en glugg, och
om der inom finnas lefvande varelser, så ska' de väl nu svara på
tecknet."

Nu kunde ej Arnold hålla sig längre, ty han hade igenkänt en bekant
röst.

"Gerhard", yttrade hän derför så högt som försigtigheten det medgaf.
"Är det du, Gerhard Holtz?"

"Hvem ropar mig?" stammade rösten i båten. "Store Gud, det är ju
Arnold. Jag känner igen hans röst!"

Och innan männen i farkosten hunno hemta sig från den förvåning, som
naturligtvis skulle fatta dem vid denna oväntade upptäckt, hade Arnold,
vig som han var, fattat ett kraftigt tag i båtrelingen och stod inom
några ögonblick framför den af bestörtning stirrande Gerhard.

"Du tror väl, att jag är ett spöke, som kommer direkt från hafvet eller
underjorden", sade ändteligen Arnold, "men se der den öppning från
hvilken jag kommit. En lycklig tillfällighet har gjort att vi fått
samma fängelserum som munken Arcimbaldus, om hvilken du vet att det
berättas, att han brutit sig ut genom muren. Vi ha träffat på denna
utgång, visserligen igenmurad, men dock snart upptagen. Den andra
lyckliga tillfälligheten var, att du kom att stanna just utanför denna
öppning. Innanför befinna sig min far och Franz Schwanenfelz,
och -- -- --"

"Det är då verkligen du, Arnold", afbröt Gerhard, som nu först hann
fatta sig. "Gud vare lofvad, som ledde oss denna väg. Säg fort till de
gamle, att de skynda sig. De kejserlige ha redan börjat röra på sig,
och för att komma i säkerhet, måste vi passera förbi deras poster på
väg norrut."

Det dröjde icke länge förrän de båda mästerskräddarne också sutto i
båten, der de hjertligt helsades af sina vänner, såsom återkomne till
lifvet. Med friska och kraftiga årtag drefs den lätta farkosten mot
norr, och det såg ut som om den obehindradt skulle få passera, då den
vid en smal utskjutande udde plötsligen hejdades af anropet: "Wer da?"

I det samma utvecklade sig en trupp walloner på stranden, knappt tjugo
alnar från flyktingarne.

"Se der är da Capua sjelf", skrek Gerhard och pekade på en ryttare, som
i sporrstreck närmade sig floden. "Han har kanske känt igen oss. Ned i
båten ty på ögonblicket smäller det!"

En salfva skrälde och en kula träffade handskmakaren i armen.

"Skräp", sade han och lindade en näsduk om den sårade lemmen. "De
skjuta som stympare."

"Tag den här", sade gevärssmeden och räckte åran till Arnold. "Jag vill
se hur långt min kula går."

Med dessa ord ryckte han fram den laddade pistolen och tog, under det
farkosten alltjemt ilade framåt, sigte på Fernando da Capua, som i
spetsen för de sina skyndade längs stranden i afsigt att längre upp,
der floden blef smalare, förnya försöket att bemäktiga sig
flyktingarne. Skottet brann af och häst och ryttare tumlade omkull på
stranden. Den senare reste sig efter några minuter, den förre deremot
icke. Kulan hade inträngt i ena ögat.

"Så var inte min mening", brummade gevärssmeden en smula förargad. "Det
var den fördömde italienaren jag ville åt. Men jag träffar honom väl
_någon_ gång, och då ska' han sannerligen få bota för min vän Wanfried
Holtz' död."

Fernando da Capuas fall hade emellertid gjort så mycket, att wallonerna
hejdat sitt lopp och derigenom gifvit båten ett betydligt försprång.
När de märkte detta återvände de.

Och juldagens sol gick upp och kastade sitt sken öfver Oderns
glittrande vågor och landets der och hvar af bländhvit snö betäckta
kullar. Då tedde sig för våra flyktingars blickar en syn, den de aldrig
sedermera kunde glömma. Norr ifrån syntes täta led af soldater
marschera upp på kullarne, medan en ansenlig båtflotta majestätiskt
närmade sig på floden. Den förankrades. Den ena kanonen efter den andra
fördes i land och inom kort öppnades från sextio artilleripjeser en
fruktansvärd eld mot Greiffenhagen och dess kejserliga besättning. En
sådan juldag hade sannolikt icke Fernando da Capua kunnat drömma om.

Det var Arnold, som allra först upptäckte de annalkande svenskarne.

"Nu kommer vår befriare!" ropade han. "Han höll hvad han lofvade mig!
Lefve svenskarne och deras konung, och måtte segern alltid följa deras
vapen!"

Glade öfver befrielsen stego flyktingarne i land, drogo upp farkosten
ett godt stycke och begåfvo sig till fots mot den närmaste kullen, der
Torstensson just höll på att plantera ett batteri.



4.


Under hela juldagsförmiddagen och ett godt stycke in på eftermiddagen
dundrade de svenska kanonerna mot Greiffenhagen, i hvars murar bréche
på bréche skötos. Detta gjorde den verkan på Fernando da Capua, att
han, så fort sig göra lät, skickade all sin tross öfver till det
närbelägna Gars, der den, åtminstone för tillfället, var i större
säkerhet. Sedan detta var gjordt, befästade han sig på det bästa, ty
han hade för afsigt att så hårdnackadt som möjligt försvara sig. Gustaf
Adolph återigen hade beslutat att till hvad pris som helst taga staden,
emedan de kejserlige der voro till hinder vid hans operationer. Fram på
eftermiddagen hade en så vid bréche blifvit skjuten, att konungen
trodde det en stormning skulle kunna vågas med hopp om framgång. För
att göra sig underrättad derom iklädde sig öfverstelöjtnant Wildenstein
vid gula regementet fullständigt harnesk och framgick oförfärad mot den
flendtliga elden. Han kom bréchen mycket nära, tog den under några
minuter i skärskådande och återvände derefter lika lugnt som han
kommit.

"Nå", sade Gustaf Adolph, som icke utan oro med blickarne följt sin
tappre kämpe, "hvad tror ni om saken?"

"Jo, ers majestät, låt mig få börja genast och jag ansvarar med mitt
hufvud för en lycklig utgång. Visserligen ha de kejserlige innanför
bréchen uppkastat en betydlig jordvall, men den bör ej kunna hindra oss
särdeles mycket. Dessutom är det min åsigt, att hvad som bör göras,
ska' göras snart."

"Rätt så, min käcke Wildenstein", sade Gustaf Adolph leende. "Tag ni
edra musketerare. Teufel skall komma efter med pikenerarne, och så
skola vi väl med Guds hjelp kunna jaga de kejserlige ut derifrån.
Fältropet må blifva: 'med Guds hjelp!'"

Med dessa ord kastade konungen om sin häst och ämnade rida bort, då
hans blickar föllo på Arnold, som tillika med sina följeslagare stod
ett litet stycke derifrån.

"Har jag inte sett dig förut?" sporde konungen, sedan han en stund med
välbehag betraktat ynglingens vackra och friska ansigte.

"Jo, i Stettin för två dagar sedan", svarade ynglingen frimodigt

"Sant", inföll konungen. "Jag lofvade att komma eder till hjelp, och nu
är jag här. Är det något som I viljen, eftersom I lemnat eder stad och
gått mig till mötes?"

"Eders majestät", sade nu 'mäster' Hans, i det han ödmjukt, med hatten
i hand, trädde fram till konungens häst, "jag är en simpel borgare i
Greiffenhagen. Här stå mina kamrater och min son, och vi bedja
samtligen, att det måtte förunnas oss att deltaga i den stormning, som
snart ska företagas. Vi ha lidit mycket af Fernando da Capuas
roflystnad, och inte nöjd med att taga ifrån oss vårt gods och guld,
ville han äfven beröfva oss lifvet derför att vi ståndaktigt höllo fast
vid den lutherska läran. Vi ha lidit mycket under dessa dagar. Med så
mycket större mod skola vi gå i striden, när det gäller våra barn, våra
hem och vår lära. Gammal är jag visserligen, och länge var det sedan
jag pröfvade min styrka mot en oväns harnesk, men ännu tilltror jag mig
kunna handtera ett vapen."

"Det vare dig och dina kamrater beviljadt", sade konungen mildt efter
en stunds besinnande. "Viljen I följa med musketerarne, eller kanske I
bättre tycken om rytteriet?"

"Nej, jag är för gammal att sitta till häst", sade Hans Wippenbach.

"Jag också", bedyrade Franz Schwanenfelz.

"Skulle ingenting ha emot att krypa upp på en häst", inföll
handskmakaren, "men inte gör jag det utan sällskap!"

"Inte jag heller", pustade gevärssmeden.

Gustaf Adolph log åt de hedervärde borgarnes öfverläggning. När han
tyckte att den var slutad, kallade han på en officer och befalde honom
att gifva greiffenhagenborna de vapen, som de sjelfve behagade.

"Jag beklagar verkligen Fernando da Capua, om han råkar ut för den
här", sade gevärssmeden, i det han svängde öfver sitt hufvud ett tungt
slagsvärd.

Hvar och en hade något att säga om sitt vapen, och troligtvis skulle de
oaktadt sin ifver gått miste om deltagandet i stormningen, så framt
icke Wildenstein sjelf påmint dem derom.

"Nu gäller det!" ropade han, då han i spetsen för sina musketerare
ilade fram mot bréchen. "Låt se att ni står er som tappre karlar!"

Handgemänget blef förfärligt, ty de krigsvane wallonerne slogos med
förtviflans mod. Men det hjelpte dem föga. Fot för fot trängdes de
tillbaka både från yttre muren och den inre jordvallen. Den förste, som
satte sin fot på Greiffenhagens gata, var Franz Schwanenfelz. Hans väg
gick öfver en hög vall af stupade walloner. Tätt i hans spår följde
'mäster' Hans, gevärssmeden, handskmakaren, Arnold och Gerhard. Deras
klingor dröpo af wallon- och kroatblod. Ännu voro de osårade.

"Se der", utropade plötsligt Arnold, "der står Fernando da Capua!"

Franz Schwanenfelz rusade fram; likaså Hans Wippenbach, gevärssmeden
och handskmakaren, men framför dem var ändå Gerhard, den mördade
vapensmedens son.

"Mig tillhör han!" ropade ynglingen med stark stämma och en sådan
värdighet i sina drag, att de andre mot sin vilja gåfvo honom rum. "Kom
i håg, att han grymt lät döda min far. Nu vill jag hämnas!"

Med dessa ord nedhögg den käcke ynglingen, sida vid sida följd af
Arnold, tvenne i vägen stående walloner och störtade lös på Fernando da
Capua, som i första ögonblicket ryggade tillbaka. Men snart hemtade han
sig och upptog med största kallblodighet Gerhards mest rasande anfall.
Striden blef het. Da Capua fick förstärkning, likaså våra vänner.

"Ha", röt plötsligt Fernando da Capua till, "ska' -- jag dö för din
hand eländige kättare, så -- --"

Längre kom han icke. Värjan föll ur hans hand, och en tjock blodström
forsade häftigt ur ett sår i bröstet. Han föll tungt till marken och
låg som död.

Walloner och kroater flydde i oordning. Skymningen hade inbrutit.
Striden blef vildare. Plötsligt uppgaf Hans Wippenbach ett skri af
smärta och föll medvetslös i sonens armar. Och många minuter dröjde det
icke, förrän ett liknande skri hördes från Franz Schwanenfelz' läppar.
De båda yrkesbröderna fördes hem till Wippenbachs hus. Deras sår voro
svåra, men läkaren trodde dock att de ej skulle medföra lifvets
förlust.

Mörkret afbröt striden. Svenskarne voro herrar öfver staden, Redan
andra dagen utrymde de kejserlige frivilligt Gars, dock först sedan de
stuckit det i brand, de flydde i oordning söderut, flydde för
"snömajestätet" och hans soldater.

De båda mästerskräddarne tillfrisknade småningom och lefde länge,
aktade och ärade af alla.

Den 12 november två år derefter kom till Greiffenhagen underrättelsen
om Gustaf Adolphs död vid Lützen. Der, såväl som i hela det
protestantiska Tyskland, väckte denna sorgepost allmän bestörtning. En
sorgegudstjenst hölls i Greiffenhagens tempel och efter dess slut
uppsteg "mäster" Hans Wippenbach, sjöng som fordom i Nürnberg ett drapa
till minne öfver befriaren af deras stad och prisade i konstiga
versmått hans dygder. Sedan den tiden blef den gamle mästersångarens
tunga förstummad för sång. Ingen hörde honom mera sjunga.

Men långt efter det de båda mästerskräddarnes stoft multnat, långt
efter det vårdarne på deras grafvar förvittrat, lefde deras minne i
Greiffenhagen, och ännu finnes der troligtvis mången gammal person, som
kan påminna sig i sin ungdom hafva hört deras tapperhet och deras
trohet omtalas.

Fernando da Capuas löfte att komma till Stettin besannades. Men han kom
ej dit för att "toppa hufvudet af de svenske generalerna", utan för att
dö af sina sår.

Arnolds och Gerhards vänskap blef fortfarande varaktig. De öfvertogo
sina fäders yrken och blefvo aktade män i den stad, i hvars befrielse
de tagit en så verksam del.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Skräddarne i Greiffenhagen - Julberättelse från trettioåriga kriget" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.