Title: Sigrid Liljeholm - Roman
Author: Runeberg, Fredrika Charlotta Tengström
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Sigrid Liljeholm - Roman" ***


                          SIGRID LILJEHOLM.


                                ROMAN
                                  af
                               --a --g.



                             HELSINGFORS,
                      Theodor Sederholms förlag.



                     Imprimatur: _L. Heimbürger_.



                             HELSINGFORS,
                     Theodor Sederholms tryckeri
                                1862.



Min gamla Vän!

Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer och
spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara idel
vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så lågt,
det märka vi snart.

Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves en
tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och stort.

Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan och
ditkastade blad efter blad af mitt manuskript.

"Ma chère, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper", sade
tante Aurore, som i detsamma inträde, "sådant är ju alltid brist på."

"Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi."

"Mais, chère petite, ne brûlez donc pas cela! Det var alldeles icke
ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett plaisanterie
för att uppföras vid någon fête i famillen. Sådant hade alltid succès.
Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa vecka."

Åter kastade jag ett blad i brasan och sade halft stött: "Icke var detta
något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter."

"Ah, förträffligt, ma chère. Clas Fleming, riksmarsken, med draget svärd
i handen. Habit habillé, broderad rock, frisure ailes de pigeon. Ebba
Stenbock i pocher och engageanter, håret friseradt à la merveille. Johan
Fleming: chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans älskarinna, (en
sådan har du naturligtvis gett honom) en bergère, med en chapeau mignon
högt opp på en hög frisure. Alldeles som i salig kungens tid brukades.
Ah laissez moi faire! Jag förstår mig på sådant der. Det blir en
surprise tout à fait af god ton. Mais, ma chère, skona då din pièce! Om
det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle jag i sanning vara den
första att det äska! Betänk hvilken effekt detta skall göra! Du låter,
till exempel, fru Ebba deklamera:

   "Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,
   Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!
   Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ
   De bott sen späda år, barbar, det vet du väl."

Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka sida,
så undrade jag nästan öfver, att hon kunde gissa sig till personerna i
min förolyckade tragedi, om än hon just ej syntes särdeles hemmastadd i
tidens kostym. Jag frågade henne derföre huru allt detta herrskap vore
för henne så väl bekant.

Hon log ett litet satiriskt leende och sade: "I mina föräldrars hus
bodde en man, som var -- huru bör jag uttrycka det -- un peu hors du
monde. Ser du, jag var ung då och gjorde i honom en _lysande_ eröfring.
N'est-ce-pas? Nåväl, han intresserade sig för alla gamla enfaldiga
sägner, käringsagor enfin. När han dog, hade han testamenterat mig hela
sin förmögenhet, och så kom jag äfven i besittning af hans luntor.
Papillotter för hela min lifstid, tänkte jag då. Men nu ser jag redan le
commencement de la fin af de skrifna papperen, och begagnar derföre
stundom bladen ur en tryckt lunta, en gammal historia öfver ett par
gamla kungar, ehuru tryckpapper är mera fragilt, än rätt lämpligt skulle
vara. För att döda tiden, medan Lisette fäster opp mitt hår i
papillotter, kastar jag stundom ögonen på de framför mig liggande
bladen. Jag har sålunda kommit att läsa om den obstinata riksmarsken,
ståthållaren. I sanning, han blir charmant. Du vet ej, chère petite,
huru nödig en tyrann är för effekten. Det hörde jag sjelfva Leopold
säga. Låt, till exempel, tyrannen utbryta:

   "Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa,
   Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla."

Ah, kom till mig i morgon, ma chère, jag blir helt lifvad vid minnena
från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet att jag
växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp ett badinage
såsom "Tavastfröken", så beredde mig dock min lilla mine ett icke så
ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna."

På begäran fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes
papillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo
anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon
beröring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar
blifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att
veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga.

Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet, var
det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen Flemings
hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som föllo i mina
händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning om den så mycket
omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade upprorsstiftaren och
mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd ohyggligheter, berättade
af motpartiet, har jag visserligen hittat; men dessa voro så tydliga och
så tjockt påbredda osanningar, att jag ej kunde anse dem bevisa något
emot manuskriptets trovärdighet. Läste jag åter i hvad jag af tante
Aurore hade erhållit af Wervings historia, så tycktes mig, som om jag
jemnt såge författaren titta sig öfver axeln, för att se om ej Carl den
elftes barska gestalt stode bakom stolen. Stundom föreföll det mig som
om jag såge gubben Werving småle i sin själ, när han med mycken
salfvelse utfar mot Flemings grymhet, blodtörst och framför allt hans
uppstudsighet emot hertig Carl, men tillika icke försummar att anföra
bref och bevis på huru Fleming handlade alldeles i enlighet med sin
konungs befallningar och icke utan förräderi eller svek kunnat förfara
annorlunda. De der beskärmelserna se ut temmeligen som sand, strödd i
den kungliga censurens ögon.

Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro till.
Sägnerna i en famillekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga sig stundom
åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes ock icke velat
befatta sig med det egentligen historiska, annat än blott som den grund,
hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna omordas vanligen endast
i korthet, likasom blott för att återkalla tiden i minnet, och sålunda
komma de små tilldragelserna, hvilka utgöra berättelsens egentliga ämne,
att klarare framstå. Klas Flemings karaktär är endast antydd. Det ser
nästan ut, som om den, som gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat
försöket, att befatta sig med en så stor karaktär.

Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund af
saknad och bekymmer, sökte förströelse i dess omordnande. Jag sänder det
nu till dig.

Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke lagdt
öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig friheten att
göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten reflexion. Hvad som
dock undergått största ändring, är sjelfva språket. Man synes i vår tid
icke älska en tidigare ålders sätt att uttrycka sig, du läser kanske
hellre ett nyare, och detta ämne har dock allt för länge sysselsatt mina
tankar, för att icke jag skulle önska att meddela det äfven åt någon
annan.

                              Din ....



                          SIGRID LILJEHOLM.



                                  I.


Solen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande vind far öfver sjön;
när den hinner stranden, böja sig björkarne och alarne för dess framfart
och strö omkring sig rika massor af gulnade löf. Men i den fordna
klosterträdgården finnas numera inga löf att rycka från träden. De
planterade sydländska träd, som der stodo förr, de hafva förgåtts i
vanvård; den fordom ört- och blomsterrika trädgården, är nu ett snår af
törne och tistel, och endast några få, små sängar i ett hörn, synas ännu
vara vårdade. På dem vexa rosmarin, timjan, kyrfvel och andra, till
kryddor och läkedom, goda örter.

Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till
hälften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den är sned och
till hälften nedfallen i grus.

Nådendal, du stolta, du den heliga Brigittas mäktiga och rika dotter, är
detta din härlighet!

Allt dunklare faller dagern inom klostrets väggar genom de smala och
höga fönstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta
derinne tvenne gestalter, är det vålnader af nunnor, som besöka sin
förstörda boning?

Den ena synes klädd i nunnedrägt, hennes hufvud darrar, hennes kind är
fårad och färglös, som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater
prydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra är ung,
kanske femton år, och i hennes blick bor lif. Hon sitter på en låg pall
vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan många år den enda
återstående nunnan i Nådendals kloster, och hennes systerdotter Sigrid
Eriksdotter Liljeholm.

"Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända lampan för Guds moders,
sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar det
knappt mera; men så länge en af den välsignades renlifves döttrar lefver
i hennes helgedom, skall, om än det skall betalas med den sista skärf,
hvarmed jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif, de heliga icke sakna
sitt ljus vid tiden för aftonmessan. Och nu, min Siri, lemna mig
messeboken, att jag, herrans ovärdiga, ringa tjenarinna, må uppläsa
bönerna, då ingen pater mera finnes, eller ens skulle få hålla den
heliga messan. Knäböj min dotter."

Siri tvekade ett ögonblick, men böjde derpå knä inför pallen, på hvilken
hon sutit, och Elin uppläste, med djup andakt, de latinska bönerna, af
hvilka hennes unga åhörarinna ingenting förstod. Sigrid bad i sin själ,
att henne ej måtte tillräknas som synd, det hon ej ville neka sin nästan
döende anförvandt att deltaga i hennes andakt.

Sedan messan sålunda blifvit firad, sade Elin: "Siri, din moder har
lofvat att du skulle få dröja hos mig, för att tillsluta mina ögon. Mig
synes att jag snart går bort. När jag för sex dagar sedan knäböjde och
ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville förkorta denna min
långa pröfvotid, se då log hon vänligt, och med detsamma nedföll denna
blomma af metall, som förut haft sin plats i hennes heliga hand. Jag
anser detta som ett tecken, att hon beviljat min bön. Jag har sutit här
ensam i många år. Ack, nästan ifrån den tid jag blef invigd, började det
nya kätteriets framgång! O Siri, o mitt kära barn, att jag skall se
äfven dig, min halfsysters dotter, vara .... Dock, det måste ju så ske.
Jag har ju lofvat din moder att icke söka att rubba din tro, och det
skall jag hålla. Jag skulle ju ock, om jag lyckades föra dig till den
heliga katholska tron, endast offra ditt unga lif åt ännu flera
vedermödor, än dem lifvet alltid eger. Och dock borde väl icke
verldsliga beräkningar få ega något inflytande i andliga ting. Ack, den
ensamma blir svag äfven i tron, då hon ingen ledare eger. Sancta
Brigitta, ora pro nobis. O sanctissima virgo Maria, ora pro nobis."

Den åldrigas händer knäppte sig tillsammans omkring radbandet, och hon
började att bedja öfver det, men hennes händer nedföllo maktlösa, och
hennes hufvud sjönk mot hennes bröst.

Sigrid knäböjde för att stödja henne, och den gamla lutade sitt hvita
hufvud mot den ungas blomstrande kind; när hon så hvilat ett ögonblick,
sade hon med svag röst: "tack mitt barn, det blir lättare nu åter."

"Jag är ju dock en så dålig hjelperska", sade den unga flickan, sedan
nunnan åter lutat sig tillbaka i länstolen, "vill då icke min mors
syster låta föra sig till vårt hem? Vi skulle dock der kunna lemna
bättre vård."

"Tack, min Sigrid, men icke kan det så ske. Här har jag lefvat, sedan
jag vid din ålder egnade mig åt den välsignade Guds moders och den
heliga Brigittas tjenst, här vill jag dö som den sista trogna
tjenarinnan i deras helgedom. Ack, jag har sett huru helgedomen blifvit
öde, huru dess renlifves jungfrur gått ut i synd och verld; huru dess
murar vittrats och den heliga tron försmädats. Jag har sett huru hvar
man ryckte och rappade till sig af den heligas egodelar, och sjelfva
allmogen nekade att betala skatten till klostret, och huru öfver
hundrade hemman, som tillhörde sancta Anna och sancta Brigitta,
borttogos, så att vår fromma moder, Abedissan, måste sälja klostrets
dyrbarheter, än en präktig kredentz, än sjelfva kalkarne, för att betala
de dryga, klostret pålagda skatterna."

"Så gingo systrarna bort, många tog vår heliga moder opp till sig, men
andra gingo ut och bröto sina heliga löften. Endast en till mig fanns
qvar, då konung Johan, högtsalig i herranom, åter ville upprätta
klostret. Han vredgades öfver sådant oskick, ty han var icke lik sin
broder, hertig Magnus, som öfver sig kallade Guds straff, då han ville
ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna, hvarföre ock den heliga slog
honom med vansinne. Snart var dock denna skymt af en dagning för den
heliga tron åter borta. Mig arma, ensamma, har man dock tillåtit att få
sitta qvar här och vårda, så vidt jag kunnat, de heliga qvarlefvorna;
fastän man med våld utdrifvit de helige fäderne Franciskanerne från
Raumo, redan för öfver fyratio år sedan. Och dock hade som ett
järtecken, två år förut, staden brunnit opp, och året derpå den
kätterske prestens boning. Så utdrefvos ock ur sanct Olofs kloster i Åbo
de vördige fäderne Dominicanerne. Men järtecken och straff trotsas af
detta syndiga slägte! Liksom för att håna det heliga, nedrefvos klostren
i Wiborg, för att -- o styggelse! -- för att dermed upphjelpa
fästningsverken! Se, mitt barn, här i detta hus har jag lefvat öfver
sextio år, här hoppas jag vår fru och helgonen låta mina gamla ögon
slutas, och mina gamla öron domna. De hafva så många år nödgats se och
höra omtalas all den styggelse, som bedrifvits. Sedan har jag
visserligen fröjdats åt att åter en rättrogen konung, vår Konung och
herre Sigismundus, intagit sina fäders thron. Måtte helgonen bevara
honom för allt det svek och argan list, som ställer sig emot honom, och
gifva honom makt att skydda den sanna tron och återföra de
vilsefarande."

"Dock, det är tid att gå till hvila, min skröpliga lekamen behöfver ro,
äfven den unga behöfver sömn. I morgon, om helgonen ännu bevarat mig vid
lif och krafter, vill jag efter morgonbönen meddela dig åtskilligt, som
du bör veta. Dock torde vara bäst, att först låta gå förbi den stund, då
de omkringboende äro vana att komma hit, för att begära bot för sina
åkommor. Om morgnarna bruka mina krafter vara något mera stärkta, så att
jag hoppas kunna då förmå meddela dig hvad jag önskar säga."

Efter ännu en aftonsignelse lade sig den gamla nunnan till hvila, och
Siri skyndade att krypa ned i sin bädd, som hon redt i samma cell,
emedan de många toma cellerna föreföllo henne så ödsliga och hemska. Hon
läste nu i stillhet sin aftonbön och bad ännu en gång, att henne icke
måtte tillräknas, att hon deltagit i syster Elins påfviska gudstjenst.
Länge hade hon svårt för att kunna somna. Den cell, der syster Elin
tagit sin boning, var belägen nära den stora, ödsliga klosterkyrkan.
Siri kunde ej låta bli att lyssna, hon tyckte sig höra ständig rörelse
derute. När vinden hven genom hvalfven, tyckte hon att derute messades
eller sjöngs psalmer, och bäfvande drog hon sig tillsammans vid tanken
på den tid hon skulle tillbringa i denna öde boning, ett hem endast för
obekanta makter. Men hastigt satte hon sig opp, kastade en klar blick
omkring sig i månskenet, såg hur den åldriga slumrade på sin bädd, och
sade vid sig sjelf: "fy Siri, skall du vara barnslig och pjåkig! Skulle
jag väl vilja lemna den gamla att dö här, ensam och öfvergifven. Nej
visst icke! Åh, det är detta myckna underliga prat om helgon och
allahanda döda menniskor, som gör mig yr i hufvudet; aldrig hade jag
kunnat tro, att jag skulle få så mycket att göra med detta påfviska
kram. Månne det är synd att höra derpå? Till Gud måtte väl ändå äfven
hennes väg föra, så from och troende hon är! Och hvad angår mig att
bedömma henne? Vårda och sköta den gamla, bör jag, om hon än vore en
hedning. God natt nu, underliga, gamla klosterbyggnad! Nu lägger jag mig
ned, och läser än en gång mitt Fader vår, och så somnar jag visst." Och
så gjorde ock den femtonåriga.

Följande morgon infunno sig sjuka, från den kringliggande trakten, för
att begära bot, och den gamla nunnan utdelade råd och läkemedel åt alla.
Stundom en signelse, stundom en dryck, en bön, som skulle läsas öfver
den sjuke, eller dylikt. Sigrid hjelpte troget den gamla, att, efter
hennes anvisning, tillreda åtskilliga blandningar.

Sedan hvar och en fått sin del och gått sin väg, stannade man dock
utanför klostret och pratade en stund och öfverlade, hvem den unga
flickan kunde vara. Mången menade att hon väl vore en ny nunna, och att
nu, under den katholske kungens välde, klostret åter skulle komma i
flor; men slutligen sade en gubbe, åt hvilken hon räckt en helsodryck:
"Nej se om det annat är, än att de gamla heliga ännu ha tänkt på Elin
Knutsdotter, och det är minsan ej för mycket, för all den tjenst, hon
gjort dem, och alla de oljor, hon för dem bränt; och så ha de skickat
ned en engel att hjelpa henne nu på ålderdomen. Såg ni inte huru vacker
och from hon såg ut, med sina milda ögon, och så ljus och fin och
stilla. Jo tro man på att så är det."

"Åh, ditt tok, kommer du igen med ditt påfviska prat, skall det aldrig
gå ur dig. När ser du englar gå på jorden synliga?"

"Ja icke sen detta kätterska reformationsväsendet, som de kalla det, kom
i landet; men se här i Nådendals kyrka rå de heliga helgonen ändå, och
det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog har hon makt att skicka
englar dem till tjenst, som tillbedja och offra åt henne."

"Åh prat du, jag börjar nästan ångra mig, att jag lät narra mig hit, att
ta emot af hennes papistiska meklamenter. Visst är den skälfvan stygg,
när den rätt sätter an, men jag hade hellre bordt bruka den kuren jag
lärde emot den förr, och den är god; ty det var sjelfvaste
befallningsmannen på Åbohus, herr Lars Hordeel, som för flere år sen
lärt den kuren, och det är ändå bara papistiskt otyg med det här
klostret, bara signeri och styggelse."

"Nå huru var den boten som herr Lars lärde."

"Jo, man tar tre oblater och låter någon skrifkunnig person skrifva på
den första: J namn faders + sons och den helige andes, och på den andra
oblaten skrifver man: och sonen + sjelfver gud och på den tredje
oblaten: och den helige ande + som för dig lidit hafver, och så äter man
dem tre dagar å rad. Och si det är intet papisteri och signeri under, så
att om det hjelper, så är allt godt."

"Ja ja", utbrast nu en gumma, som såg litet förnämlig ut med sin veckade
duk på hufvudet, "nog kan det väl vara bra, men nog vet jag mot
skälfvasot ett medel som är bättre, ty det skref sjelfvaste drottning
Margretha, konung Göstas husfru, och lärde det åt sin syster, fru
Märtha. Och det har jag hört af min mor, som tjente sampiga på Åbohus,
med en som hade hört det af en tjenstepiga på Hörningsholm. Och det är
godt mot alla åkommor, och det är att skafva hjerpfjädrar af pennorna
och torka och gnida fint, och dricka det med varmt öl, äfvensom att
bränna fjädrarne och sedan lukta på dem."

"Ja ja, mor, det der kan vara godt för förnämt folk, men hvem vet ändå
om det passar för de ringa. Nej, nog går jag till nunnan i morgon efter
den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt mig förr, och kan väl göra så
nu med. Ser J mor", sade gumman och såg klok ut, "här bär jag på mig en
jernbit under tröjan, och så kan icke något trolltyg bita på mig."

Snart skingrades alla de hjelpsökande, och nu sade den gamla nunnan:
"Siri, du enda dotter af min halfsyster som alltid varit mig huld, och
som sjelf nu vårdar den gamla, jag ville lemna dig ett minne af mig.
Nyss har man sagt mig, att mig skall i arf hafva tillfallit ett litet
stycke jord, ett par mil härifrån uppåt kusten. Min tid går ut, jag kan
deraf intet begagna. S:ta Brigitta är plundrad på alla sina egodelar, en
gåfva till detta hennes heliga hus, skulle blott bli ett nytt rof, om
det ens finge gifvas. Jag har önskat gifva dig ett minne af mig, och
tillkallade för ett par dagar sedan tvenne ärliga bondemän, åt hvilka
jag förklarade min yttersta vilja vara, att du må ärfva detta lilla
gods, om det är sanning att min gamle frände dött och att det öfvergår
på mig. Jag har uppsatt min vilja skriftligen, och bönderna hafva
derunder satt sitt bomärke. Detta jordstycke är helt litet och af ringa
värde, du kunde derföre köpa dig ett gyllene halssmycke med rubiner
eller saphirer, men gör dock icke det. Behåll det. En åldrigs
välsignelse hvilar deröfver. Kanske skall det en gång göra dig större
tjenst, än ett gyllene smycke skulle göra."

"Ännu en sak vill jag meddela dig, mitt barn." Stödd mot Sigrids arm,
gick den gamla ut i kyrkan och till en med sirater prydd vägg. "Jag vill
nu meddela dig något, som väl föga kan komma dig till någon nytta; men
ho kan dock förutsäga, hvad som enhvar förestår? Hufvudsakligaste skälet
till att jag meddelar dig denna hemlighet, är den, att jag icke vill att
den skall dö med mig. Må äfven du, innan du lemnar verlden, meddela den
åt någon annan. Se här, mitt barn, så skall du vrida på denna sirat, då
öppnar sig, som du ser, en dörr. Detta var fordom en gång, som sträckte
sig långt, man har sagt ända till Åbo. Hvart den än gick, den var
åtminstone en utväg ur klostret, som endast några få kände. Nu är den
igenrasad längre fram, men som du ser, är här dock ett stycke ännu
öppet. Detta ställe känner numera ingen annan än jag. Upptäckas kan det
svårligen, före den dag, då kyrkans murar ramla. I tider af fara, kan
det tjena att rädda någon undan förföljelse. Omtala det derföre icke för
någon. Det har förut räddat menniskolif och lycka, och kan ännu göra
det."

Siri log i sitt sinne åt den vigt, den gamla fäste vid detta meddelande,
men tyckte ändå att det var allt helt roligt att känna något, som ingen
annan i hela verlden visste, icke ens mor, som dock hade reda på så
mycket.

Snart derefter hvilade Finlands sista nunna i sin graf, och det stolta
klostret Nådendal har småningom fallit i grus. Endast kyrkan reparerades
och begagnades sedermera. Men går du en morgon på den lilla staden
Nådendals tysta gator, och ser huru flinkt strumpstickorna röras i
händerna på hvarje mötande liten flick- eller pojkbyting, då ser du ett
ännu lefvande minne af den heliga Brigittas systrar.



                                 II.


I stugan på Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Närmast dörren suto
husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo långa
trådar ur sina lin- eller blårtottar. Vid ett af de små fenstren väfde
en af pigorna vadmal. I rummets öfra ända surrades spinnrocken lika
ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru Sigrid, och det fina mjuka
linet drogs af hennes runda, hvita fingrar, till ett garn, så jemnt och
glänsande, som silke.

Men hennes mor, fru Metta, hade sällan ro att sitta långa stunder vid
spinnrocken. Än vandrade hon ut till visthuset, för att se åt om
rottorna skonat de på väggen i rader hängande skinkorna och hararna, än
stannade hon vid en spinnrock, för att skynda på en spinnerska, än
hjelpte hon den väfvande att fastknyta en ända på väfven. "Åh ja, väfven
håller bra nog, märker jag. Jo Elsa har spunnit ränningen och när hon så
vill, kan hon få dugligt garn på rullan. Det vet jag, som sjelf lärde
henne spinna, när hon ej var högre, än som så. Mor hennes hade dött åt
året, och hennes far var dräng på godset, men icke kunde han lära henne
spinna. Jo, gudskelof, sitt hushåll har man förstått att sköta här i
verlden, och af godt och rent adelsblod har man kommit, och icke
behöfver man tåla att en sådan, som fru Brita, herr Regert Oxes, tränger
en ur kyrkbänken. Oxe heter hon och borde heta ko, så för hon sig, fast
hon klär sig med pjukmyssa".

Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och såg på sin tott så noga,
som om det gällt att spinna sin lyckotråd, men svarade ingenting.

"Ja, jag har klagat", fortfor fru Metta. "När herr Matts, pastorn, reste
för att betyga sin vördnad för hans högvördighet Biskopen, mester Erik,
som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med samma anmäla,
hurusom fru Brita ville tränga mig ur kyrkbänken, och begära straff
öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle herr Matts mente väl
bäst vara, att låta saken ligga ogild; men mig skall ingen förolämpa, om
än min herre och man icke är hemma för att försvara mig; såsom han ock
sällan är hemma, utan mest i Flemingens följe."

Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel från sin spik i
nyckelskåpet, och gick till fiskboden, för att efterse sitt förråd af
torra gäddor. När hon vände och synade sina gäddor, sade hon vid sig
sjelf: "ja man må väl vårda en sådan välsignelse, vår not i år blifvit
hugnad med. Det blir godt nog att kännas vid, och så kan man ha något
att ge en fattig menniska, hvilket nog väl behöfves i dessa tider, då
ingen annan har mat att sticka i munnen, än herr Clases knektar. Ja, det
säger jag för sann, om än herr Erik håller honom i ära. Men se det
gjorde saken, att jag lät drängarne lägga en julkaka i notkilen i första
notvarpet, det syns att det halp, och vi fick fisk. Gamle herrn på
Storby mente att det vore signeri. Bara gammelprat! Är inte bröd guds
gåfva, och hvad är det för ondt i att locka fisken? Men herr Clas, han
lemnar hvarken kakan eller fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag
karl, jag skulle ge den bondeplågarn hin svarte, och hålla mig till hans
fursteliga nåde, hertig Carl. Men herr Erik, han är så from, och är som
förhexad i Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom
den afskriften af hans furstliga nådes bref, som de hade skickat hit med
Månsas Lisa. Der får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker
landet, och ställer till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik.
Hertigen hotar så hårdt att straffa hvar och en, som håller med den
landsförderfvarn, som det står i brefvet, som vill vara som tuppen på
sophögen, och tycker sig vara vår kung; och det sa Månsas Lisa, att
skulle bara alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god tid i
landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina
upproriska stämplingars bedrifvande, som Flemingen ville hålla qvar
krigsfolket i landet."

Fru Metta, liksom mången annan, var ej precist lätt att förmå med skäl,
att öfvergå till annan mening, än den hon sjelf hyste, men deremot,
liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta sig till och vara
öfvertygad om, hvad någon granngumma berättade och sade; om än hon för
resten hade ganska ringa förtroende för samma gummas förstånd.

"Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna kunna hoppa upp på
åsen, och derifrån på fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med sig!
I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad."

Fru Metta hade varit så fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon ej
förrän nu varsnade, att vid visthusdörren stod en ung bonde och tummade
på sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han sig bakom örat, och
framräckte ödmjukt åt fru Metta ett papper, hvilket befanns vara en
kallelse från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta Liljeholm, att
infinna sig vid kyrkan.

Fru Metta skyndade att stänga visthusdörren och började ordna hvad som
under hennes frånvaro borde uträttas.

"Ja, ungdom och visdom! säger man, och så säfliger hon är, icke har man
mycken nytta af henne. Hur kan man vänta att hon skall kunna hålla
ordning på folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra spinner
hon, det måste jag medge." Emellertid fick nu ändå Sigrid en mängd
förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas frånvaro skulle
uträttas, och så skulle det bära af. Ett bräde lades tvärs öfver en
arbetskärra, deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta med
tömmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere på kärrans botten
fick en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att medfölja till
sin matmors och hästens uppassning.

"Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet derborta. Var aktsam
om elden, Brita. Sigrid, låt se du har akt på att arbetet går; jag
tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan jag kommer hem. Se så,
gu signe er allesamman nu."

Derpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf sig på väg med temmeligen
god fart, under dugtiga knuffar och stötar på den ojemna och gropiga
vägen.

När fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade hon hästen i gossens
vård, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt göra.
Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och barn, tätt sammanpackade,
och gapade inåt kyrkan, dit de ej fingo intränga. "Hvem kan nu neka
barnen att få se hans högvördighet", menade gummorna, och så tog en hvar
sin minsta unge på armen och en hel skara omkring sig, och visst skulle
en hvar se biskopen.

Der stodo de nu alla sammanträngda, hufvud vid hufvud, alla med linhvitt
hår och alla stirrande åt samma håll. Det var som en hel skog af
tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en äng, tätt bevuxen med
ängsull.

"Jag är nu här, bara för att barnen ska få si", sade, med litet vigtig
min, en gumma till sin granne. "Nog har jag sjelf sett honom. Jag fick
rätt se honom äta i morgons, innan han gick i kyrkan."

"Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? Berätta kära mor?"

"Han åt rätt som annat folk, vet J mor."

"Håken, gjord han så, dä kunde jag alder tro."

I detsamma blef det rörelse och böljande bland tistelknopparna. Det var
fru Metta, som förorsakade den, genom sitt bemödande att framtränga. När
gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse den af alla kända Tannilafrun,
som man nog visste skulle förstå att göra sig väg, så jemkade en hvar
rum så godt hon kunde, och snart stod fru Metta främst för skaran vid
kyrkdörren.

I kyrkan syntes icke mycket folk. Längst bort satt, just invid dörren
till koret, mäster Erik Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom stod
presterskapet och några af de förnämsta herrarne från socknen. Ett par
capitulares och notarien suto vid ett bord. På något afstånd stodo
åtskilliga af socknens allmoge, och här och der väntade i kyrkbänkarne
sådana, som afvaktade att i sin tur få framträda och anmäla sina
påståenden.

"Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre söndagar å rad vid
kyrkdörren under gudstjensten", relaterade notarien ur sin bok, "följer
nu således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att hafva låtit
ohelga julmorgonen genom ringande till ottesången med en koskälla."

Biskopen kastade en missnöjd, frågande blick på herr Simon, som
framträdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjöd till att antaga det
högtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var möjligt, men ikring
munnen spelade ett drag af skälmaktighet, som omöjligt lät sig
öfverskylas.

Biskopen såg högst alfvarsamt på presten. "Skall det då alltid vara
klagomål öfver eder, Simon", sade han slutligen. "Redan gammal prest,
och dock ständigt streck, som skulle anstå den okynnigaste djekne."

"Högvördigste herr Biskop", svarade presten. "Denna gången åtminstone
synes mig, att jag handlat välbetänkt. Skulle jag väl tillåta guds
församling att bortsofva julottan? Eders vördighet torde icke hafva
förgätit, att när ryssarne plundrade här under sista ofreden, bortförde
de ock vår klocka. Huru skulle nu församlingen sammankallas? Icke kunde
den stå på kyrkbacken i kölden i timtal och vänta. Men si, när koskällan
ringdes, visst kröp der folk ur alla stugor, båd byggare och deras
kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig eller skällan sämre, för det min ko
ringt med den; nog ha många andra nöt ringt klockorna, äfven till
samgång, utan att deröfver blifvit klagat hos biskopen."

Mäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet och sade: "en
rättskaffens prest sörjer för att klocka anskaffas; men du har försummat
denna skyldighet, såväl som mången ann."

"Högvördigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann råg
öfver att bestå till klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att blanda
i barken, till att fylla sina och barnens magar."

Åter runkade Biskopen smått på hufvudet, men sade blott: "för denna gång
må dig förlåtas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske skett af
enfald; men låt icke en annan gång sådant komma dig till last."

Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, småskrattande bakom sin
hatt, i det han halfhögt sade: "Kan väl härnäst ställa mig sjelf på
kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derpå
kommer an, och det så det hörs."

"Lisa Eliasdotter har offrat ett ljus på altaret, för att få god
kalflycka", uppläste åter notarien. "Saken är erkänd."

Biskopen suckade i det han sade: "Djupt sitter papismen och djefvulens
funder och signerier i de onda hjertan! Må hon stå en söndag vid
kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas."

"Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik Liljeholms husfru, klagar
öfver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt."

Nu framträdde fru Metta inför biskopen och tänkte just börja sitt
andragande, men med det samma steg äfven fru Brita Regertsdotter fram
och sade bjert: "Nej si det är då ramaste lögnen det, att jag drifvit
henne ut; men icke låter jag heller tränga mig ur bänken för alla
snärtors skull, och för det hon satt der så bred, och hade jungfru
Sigrid med sig, så skulle jag inte få sitta i adelsfruarnas bänk; men si
så god är jag som hon, och behöfver inte vika för henne."

Redan sade fru Metta några ord till svar, och en häftig träta började
just utbryta mellan de båda fruarna, då biskopen viftade med handen och
bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, ändtligen lät sig
göra.

De båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bänk, på ömse sidor
om gången, och sågo med vreda ögon på hvarandra.

Sedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig med de båda andre
kapitelherrarne, bjöd han högt de båda fruarna att framträda, och sade:
"Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige äro dock alla såsom
stoft inför herran, och J mågen icke inför honom förhäfva eder, eller
drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa eder båda till spott
och hån vid kyrkodörren, men som detta för eder adeliga värdighet icke
ske kan, så mågen J båda eder kyrkostöring sålunda godtgöra, att J till
kyrkan erläggen 10 mark och påföljande söndag detta edert godtgörande
från predikstolen tillkännagifves."

Fru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, på sätt och vis, hafva
vunnit en seger, då hennes åklagerska nödgats plikta, men hon hade sjelf
äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck på nacken sade hon halfhögt:
"En hederlig menniska ska få plikta, för att en sånder inte får sitta så
bred hon vill. Hon borde minsan inte als få slippa i hvarken kyrka eller
bänk; och än mindre hennes doter, som hon föder opp till papisteri och
styggelse."

Biskopen, som emellertid stigit upp från sin plats, såg frågande på
henne, hon steg närmare och fortsatte: "Ja väl, det är ju allom kunnigt,
huru hon skickat flickan att lära papisteri i det gamla nunnehålet
Nådendal, och hur flickan der signat och messat med afgudiska fukter.
Och en sån täcks anklaga hederligt folk!"

Fru Brita afbröts nu af klockarn, som började sjunga en psalm, emedan,
enligt förteckningen öfver göromålen för denna dag, numera intet annat
skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens hållande, och resten af
aftonen skulle användas till reviderande af åtskilliga kyrkans
räkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna undanställt
papperen och ordnat allt för gudstjensten. Klockarn hade nu upptagit
psalmen, och när han sett biskopen lemna sin plats, för att sätta sig i
en kyrkbänk, ansåg han att allt var i ordning, och började psalmen.
Biskopen inträdde i en bänk och satte sig ned. Sålunda måste båda
fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta hade väl ej rätt kunnat
höra, hvad hennes motstånderska sade, emedan när denna talade, hade hon
stått nära biskopen och vändt ryggen åt fru Metta; men hon hörde ändå
nog, för att finna att det gällde någon beskyllning emot henne. Nu var
det ogörligt att få säga ett ord. Fru Metta satt en stund qvar, men det
började skymma, gudstjensten var lång och hon nödgades, innan dess slut,
lemna kyrkan, emedan det skulle varit omöjligt, att, utan fara för lif
och lem, i mörkret resa hem, på den obanade och ojemna vägen. Icke eller
anade hon att fru Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt,
som fallet var. Hon begaf sig derföre hem, utan att vidare få orda
något. Men icke var hon god till sinnes.



                                 III.


Det var en vacker morgon om senhösten. Luften var klar och kall, och
rimfrost glänste som silfver på granarnas lummiga grenar. På vallen vid
Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast ordades
dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanför porten till
kyrkogården. Tre bönder, Bengt Poutu, Mårten Philipson och Jacob Illka,
stodo omgifna af en krets andra bönder. Allt flere och flere samlades
till de förre, och alla stadnade, uppmärksamt lyssnande. Stundom
utstötte någre ett ha! eller annat kort ord, händerna foro till
pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bältet, stundom ryckte en och
annan, liksom omedvetet, sin knif till hälften ur slidan, men småningom
sjönk den åter långsamt tillbaka, då egarens uppmärksamhet syntes så
fängslad, af hvad den talande anförde, att han ej tycktes veta af något
annat.

De äldre karlarnes alfvarliga, fårade anleten, de yngres mindre
markerade, men äfven de om alfvar, tungt och träget arbete och dålig
föda vittnande, alla syntes lifvade af samma känsla. Bitter och djup
harm målade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och
resignation. Allt som de tre männen inuti gruppen omvexlande talade,
lifvades dragen hos åhörarne, uttrycket i deras anleten blef allt
vildare. Det var som när molnen draga sig samman vid horizonten, svarta,
dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt på afstånd,
och man förutser att thordönet med kraft skall utbryta, att haglet skall
förstörande nedbrusa, att orkanen skall härja; men ännu bryter ovädret
icke löst, ehuru man ser förebuden.

"Detta veten J alla", utbrast Bengt Poutu. "Så har Flemingen låtit
utsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brödet. Hvem vet icke
huru de tagit maten ur våra bodar och silfret ur våra kistor, och der
sådant ej funnits, ha de tagit våra hustrurs och döttrars kläder, ryckt
brisken af deras hals och ringarna ur deras öron, hästen ur stallet och
kon och fåret från betet. Och hvem af oss vet icke, att
Österbottningarna, redan af kung Johan, fingo löfte om lindring från
borgelägers tunga, sedan moskoviten hade brändt och sköflat i Salo och
Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och ha vi ej sedan med
våra söner och drängar, med egen kost och egna vapen, försvarat oss. Och
nu, när vi ha fred med sjelfva moskoviten, nu skola vi rappas och
skinnas af knektarne. Här ligga skottska ryttare, här ligga
upplänningarne och finnar dertill. J veten ock huru herr Klas satt vakt
både på sjö och land, att ingen skall få klaga hos hans fursteliga nåde,
hertig Carl, eller sända ombud till riksmöten, som han sammankallat; och
huru strängt herr Klas straffar alla försök att hos fursten söka hjelp.
Men vi, som här stå, vi ha dock lyckats komma både fram och åter. Ville
jag för eder omtala huru svår vår färd varit, blefve det för långt; vi
hafva svultit, vi hafva farit som hundar för vår och allas eder rätt.
Och der har han sutit och smort sig och lefvat kräseliga, medan folket
lider; den landsförderfvarn och förrädaren! I många, många års tid har
jag arbetat på att få denna saken i gång, men nu ha vi hertigens ord på
att vi måga resa oss, och orätt med våld vräka."

"Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nåde?" frågade en röst ur
hopen.

"Jo, när vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle vända
oss, då sökte vi först opp Hans Hansson, och bådo honom hjelpa oss med
råd och dåd, och han rådde oss, och var en förståndig rådgifvare. "Gån
omkring på gator och gränder", sade han, "och der J sen folk röras mera,
så ställen eder i gatumötena och ropen och klagen. Talen om huru
Flemingen förtrycker eder med borgeläger, emot konungens och hans
furstliga nådes vilja. Skriken ut om hans grymhet och tyranni, och om J
någon historie hört om honom, som till ondo är, så utskriken och
utspriden den. Vore det än icke sanning, så är dock intet så ondt, att
han icke värre bedrifvit mot folk och fä, ja, mot qvinnor och barn."

"Vi lydde Hans Hanssons råd, och sedan vi hade upprört hela staden med
vår klagan och vårt ropande kring gatorna, så fingo vi slutligen komma
inför hans furstliga nådes egna ögon; men vi begärte bara några fenickor
svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni. Hans furstliga
nåde frågade då huru tätt krigsfolket vore förlagdt hos oss, och då jag
svarade att fjorton bönder egde att sörja för en knekt, och tjugu bönder
för en ryttare, så ropade hans furstliga nåde: "Om tjugu bönder icke
kunna öfvermanna en ryttare, och fjorton en knekt, så förtjena de intet
bättre än att blifva plågade och förtryckta af både ryttare och
knektar", och så reste sig hans furstliga nåde och såg så vred ut i
ögonen, att våra hjertan bäfvade i oss, och han höjde sin knutna hand
högt opp i vädret och skakade den, och så sade han: "Jag vet ingen annan
råd, än skaffer eder rätt med eder egen hand. J ären väl så många, att
ni må kunna slå dem ifrån eder, om ej med annat, så med klubbor och
gärdsgårdsstörar."

Rörelsen bland bönderna blef nu lifligare, alla händer omfattade
knifvarne, häftiga utrop foro från mångas läppar; men åter stannade alla
stilla för att höra mera.

"Jag vågade nu ödmjukt förklara", fortsatte Bengt, när sorlet tystnat,
"hurusom jag redan i många år hade sjungit den visan, att vi skulle taga
våra egna näfvar till hjelp, men att landets män icke rätt på alfvare
vågat sig derpå, utan bara här och der i små hopar, eftersom herr Klas
vore insatt i sina höga embeten af konungen, och handlade i hans namn."

"Men då blef hertigen ännu argare och slog näfven i bordet och sade:
"Denne landsförderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behöfven J ej
lyda mer än min gamla sko. Är det icke denne blodsugaren som förstör vår
konungs och herres land, och förleder folket till uppror emot sin rätta
öfverhet, och håller sina knektar i landet för att befrämja sina
förrädiska afsigter. Försvaren eder sjelfve, emot denne stråtröfvaren
och hans anhang, och varen trogne eder konung och mig, eder anborne
furste. Blott J stån på eder till lands, skall jag väl sörja för att
hålla sjön ren. Sägen edra bröder, att de stå manneligen på sig och icke
låta kufva sig af Flemingen och hans kreatur." Derpå tordes vi intet
annat än gå vår väg, ty han såg mäkta grym ut. Och så sökte vi oss hem,
under många faror och vedermödor."

"Bröder, kamrater", ropade nu Jacob Illka, så att det skallade kring
kyrkogården, "viljen J ännu tåla Svedjeklases tyranni? Viljen J ännu
svälta och se edra hustrur och barn förgås i elände, viljen J låta
Flemingens knektar frossa vid ölstånkan, under det edra barn tugga stamp
och bark? Viljen J tåla öfvervåld i edra hus af knektarne, då intet
annat fordras, än taga eder sjelfva rätt. J hören det sjelfve, hertigen
uppmanar eder dertill. J hören det: Flemingen har ingen rätt att
befalla, utan är en upprorsstiftare emot konungen och hertigen. Ären J
fege uslingar, att J låten honom förtrycka eder? Jagen bort honom, slån
ned honom. Låtom oss draga till hans fördömda näste. Kamrater, gripen
till vapen, allting duger dertill, störar, knifvar, klubbor; kom: ned,
ned med Svedjeklas och hans anhang!"

"Ned med Fleming och med alla herrar", skrek Poutu, "alla, alla som äro
klädda i kläde, äro folkets förtryckare."

Länge hade Poutu sträfvat för ett mål: att komma bönderna att resa sig
mot herrarne. Hans glödande hat mot de sednare, hade vändt sig helt och
hållet mot Fleming, sedan denne som ståthållare herrskade öfver Finland,
och till full låga hade hatet flammat opp, då Poutu sommaren förut, för
sina stämplingar blifvit fängslad och förd till Åbo slott; derifrån han
dock lyckades undkomma. På andra trakter af landet arbetade, för samma
sak, Hans Fordeel och flera andra, äfvensom många hertigens utskickade.
Men vördnaden för konungen och hans befallningshafvande, höll ännu
bönderna tillbaka, ehuru redan på flere håll blod gjutits.

Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord på, att de egde
rättighet till sjelfförsvar emot knektarne. Fleming egde ingen rätt att
beherrska, än mindre att förtrycka folket. Bonden behöfde icke föda
knektarne, då de icke höllos till rikets tjenst, utan endast till
Flemings upproriska afsigters befrämjande. Nu var böndernas ifver och
harm drifven till sin spets.

En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvägen, mot dem stormade
bönderna. En strid uppstod. Den blef ett förespel till klubbekrigets
gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde Finlands jord med
fyratiotusende dess raskaste söners blod, gjutet af bröder emot bröder;
som härjade, som sköflade, som brände, och hvars spår först sent
utplånades från det förstörda landet; hvilket länge blef ett rof för
hungersnöd, pest och elände.

Att redogöra för huru klubbhären ökades, huru den härjande framgick, hör
icke till vårt ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland, allt mer
tillväxte den och plundring, mord och brand, följde i dess spår. Hvarest
knektar kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de under isen, eller
ock sköts till måls på dem. Kunde någon uppge att egaren af en gård,
hade någon anförvandt ibland knektarnes anförare, då sköflades, utan
vidare tvekan hans gods, och förstördes genom brand och härjande.



                                 IV.


I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas
Fleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående bord,
på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån honom satt,
vid ett större bord, hans skrifvare. "Här är ett bref från hans
majestät, konungen", sade denne, i det han steg upp och vördsamt räckte
brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sedan han genomläst
brefvet, vände han sig till skrifvaren och sade: "Här äro åtskilliga
befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och order skola
utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu vidare, hvad
finnes här yttermera?"

Skrifvaren började nu redogöra för de på bordet liggande papperen. "Här
är ett bref från hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige män, som
i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, att icke gifva någon
akt på hvad eders herrlighet månde utfärda för befallningar,
alldenstund, som orden lyda: han sådana påbud, utan befallning och
tillstånd, gjort hafver, särdeles från oss och riksens råd. Hertigen
säger ock vidare: der han ock någon befallning från kunglig majestät
bekommit, som han beropar sig på, hvilket vi dock icke kunne tro, så är
det genom orätt och falsk berättelse skedt."

"Kasta brefvet i den der lådan", sade Fleming, "jag känner sorten".

"Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten.
Han lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning,
skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans
furstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana. Torde
icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne, som stå
främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och förtryckande
af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje och befallning
att J ingen vart begifve eder efter herr Klas Flemings bud och
tillsägelse, utan hålle eder qvar i den landsändan, till dess vi med
riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans gagn och
bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder ålagdt,
antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder fullmagt och
befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad våld och orätt,
som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare och krigsmän, må
veta eder efter rätta."

"Fördömmelses mordbrandsstiftare!" sade Fleming, sammanbitande tänderna.
"Undra sen öfver bönderna! Släng det i lådan."

"Här är yttermera ett bref, som jag fann ibland några papper här på
slottet. Det är skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till Hans
Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att de icke måtte inlåta eders
herrlighet på fästet."

Häftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, läste några rader deri
och utbrast, "sådant torde dock vara ohördt i något land", i det han
häftigt steg opp och gick några hvarf fram och åter öfver golfvet. "Är
jag väl en förrädare mot min konung och riket, har jag förrädiske
praktiker i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag ej låtit bruka mig
som en ärlig svensk man, från min ungdom, både i storm och slag.
Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i konungens namn, ehuru på
egen bekostnad, och de hafva fått inkomma på konungens fästen och jag
har satt dem vid min sida vid bordet. Och mig vill han stänga ute, som
eger att i konungens namn befalla öfver all krigsmakt." Åter satte han
sig ned, så häftigt, att stolen, ehuru tung den än var, dock for ett
stycke från sin plats, slog sin knutna hand i bordet och utropade: "Men
vill jag fästningarna, med guds magt, omhänder hafva, till dess jag dem
i konungens egna händer kan andtvarda, då han, Gud gifve snart,
återkommer till sitt rike; och hvad han befaller, skall jag troget
efterkomma, trots hertigen, om jag än derför skall lifvet mista!"

Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med några af de på bordet
liggande brefven, och började nu åter sin redogörelse:

"Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begäran att eders
herrlighet måtte komma till Sverige, för att deltaga i styrelsen och
förena sig med regeringen der, och icke sätta eder emot hertigen."

"Kasta brefvet i andra lådan", sade Fleming. "Du får gå nu. Kom igen om
en timme. Dem är jag ingen lydnad skyldig", fortsatte han för sig sjelf.
"Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver draga efter dem. De ha
lika långt till mig, som jag till dem." Nu grep han ett på bordet
liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu fogade några rader,
och undertecknade det sedan:

                              "_Clas Fleming_,
                              friherre till Wik, riksmarsk,
                              öfversteamiral och krigsöfverste, som nu
                              hafver många regenter, hvilka alla
                              förordna, ändock jag mig intet rättar
                              efter mera än en, som heter konung
                              Sigismundus. Kommer mina likar och bjuda
                              något till, så slår jag dem på hufvudet."

"Slå dem på hufvudet, ja, slå hufvudet af dem; alla här i Finland, som
förrädiske äro. Jag undrar hvem som stode mig i vägen, om jag ville
begära dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att sålla såsom agnar,
alla dessa lumpna lycksökare, som äro antingen stumma hundar eller
tillochmed vifta svansen för hertigen."

Han satt en stund försänkt i tankar, dörren öppnades och fram till honom
trädde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon vänligt
lade sin hand på hans axel. Då ryckte han häftigt till, och ur ögonen
for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nästan till
vänlighet, då han såg hvem det var, som stört honom, och han sade
endast: "Ebba."

Fru Ebba forskade ett ögonblick i hans ansigte och sade: "åter
obehagliga nyheter, min vän."

"Hertigen sörjer för att sådana ej saknas. Dertill växer mig böndernas
uppror öfver öronen. Lyda andras råd, der eget vore bättre, är dårars
verk. Bönderna hade bort qväsas genast, men jag lyddes på Olof
Sverkersons råd att bida. Han ställde sig, som om han kännt konungens
önskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan att det
kostar mycket blod."

"Ack min herre, bönderna äro enfaldige och vilseledde. Låt dock ej din
hand falla alltför tungt öfver dem. De hafva i sanning haft mycket att
lida."

"Ebba, mildhet vore här grymhet. Konungens trogne och ärlige undersåter
måste skyddas. Upproret måste qväsas, om ej hela landet skall bli ett
förödelsens hemvist."

Fru Ebba suckade djupt och sade, efter några ögonblick, liksom till en
fortsättning af hvad hon emellertid tänkt vid sig sjelf: "och sedan att
veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning, ja ofta utan all
anledning, göra om dig berättelser, hvilkas lögnaktighet hvarje barn
borde kunna inse!"

"Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan qvinna", sade Fleming
leende, "gråter öfver hvad klaffarena säga."

"Skulle jag icke det? Huru känner icke jag dig, den ädle! Men
menniskorna känna dig icke så, och ditt namn skall gå till efterverlden
med de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som illviljan utbredt. De,
som efter oss lefva, skola tro hvad de hört."

"Hvad mera, blott Han, som _öfver_ oss lefver, ser sanningen, och det
som _inom_ mig lefver, nemligen samvetet, säger att jag handlat redligt.
Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare."

"Många finnas, som säga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med sig,
utan att göra orätt. Att det vore fäderneslandet nyttigare att gifva med
sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta."

"Nej, vid Herren Gud, icke", utropade Fleming, i det han höjde sin hand
och lät den åter falla på bordet. "Sanning och rätt äro alltid desamma,
om än tusende skrika om att det är bättre nytta af att ljuga och
bedraga. Nytta är bra, men ärlighet varar längst."

"Jag erhöll i dag ett bref från min syster, drottning Cathrina. Hon ber
mig, åter en gång, föra talan för enighet och eftergifvenhet."

"Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?"

"Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet:

"Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, fru Ebba, herr Klas
Flemings till Qvidja och Svidja, vår kära syster, gunsteligen.

"Catharina, med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes Enke-Drottning.

"Vår synnerliga gunst och kärliga helsning; alltid med den evige Gud,
som tillförene. Vill jag, hjertans kära syster, gifva eder tillkänna,
att Vi, Gudi dess lof, äre temmeligen väl till hälsan, och unne Oss den
nådige Guden alltid, att detsamma om eder spörja.

Nu, då mig lägenhet gifves, att med herr Nils få hjertans kära syster
denna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kära syster, icke
förhålla, hurusom dessa svåra oenigheter emellan H. F. N. Hertig Carl
och H. H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet månde gå. Och
beder jag eder kärligen, hjertans kära syster, att J ville använda allt
ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han måtte denna striden till en
ända komma låta; seende huru under all denna fiendtligheten hela riket
lider, och huru man väl af all denna oenigheten inom salig konung
Gustafs hus, alltför mycken sorg och suckan haft att bestå, och
blodsutgjutelse och skada inkommit. Derföre, hjertans kära syster, ville
J icke afslå min tjensteliga begäran, det J ville förena eder med mig,
att söka någon fredlighet åstadkomma, och bedja Hans Herrlighet, att han
dock icke ville i det sista så hårdt stå på konungens rätt, då deraf
numera endast blodsspillan och landets förhärjelse komma kan. Är ock väl
H. F. N. den, som makten hafver, att drifva sin vilja igenom, gifve Gud
till fosterlandets välgång. Synes mig ock detta landet af partier så
sönderbråkadt, att en starker hand vid styret behöfves; det ock Hans
Fursteliga Nåde bättre torde kunna styra, än Hans Majestät Konung
Sigismundus, den sig så i de Polskes händer befinner, att han väl aldrig
detta oroliga landet med rätt styrka styra kunde. Alltså, och då herr
Klas är såsom ett hufvud öfver finnarne, så skulle fred och rolighet
snarligen i landet blifva, blott han ville mera sig Hertigen underkasta,
och vilja vi tro, att om H. F. N. än regeringen eftertraktar, han dock
icke till kronan sträfvar, såsom han med så många heliga förbindelser
försäkrat. Detta är icke första gången som J, hjertans kära syster,
hafven, jemte mig, försökt att i denna saken tala fred och försonlighet.
Framställ nu min önskan. Gud gifve framgången till det bästa."

"Resten af brefvet torde jag knappt uppläsa, det är blott angående det
ölet, jag sände i somras, och några råd för Heblas hosta, som syster
Cathrina lär mig bota med vax af ottesångsljus. Men nu vill jag blott
orda något om brefvets hufvudinnehåll. Säg mig dock, min herre och make,
vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga eder efter
hertigen."

"Visserligen."

"Bönderna skulle väl ock upphöra med sina dåd i sådant fall?"

"Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla sig stilla, om jag skulle
underkasta mig honom."

"Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant fall, skulle vidare
sätta sig opp emot honom?"

"Föga nog, om jag skulle ställa flottan och krigshären till hertigens
behag."

"Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse emellan partierna
upphöra?"

"Troligen, ty utan att hafva något stöd inom landet, kan konungen föga
ens försöka, att med främmande troppar befästa sin thron."

"Tror J icke att hertigen med rättvisa och kraftig hand skulle styra
landet?"

"Jo, detta blefve troligen fallet."

"Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begäran, jag har
framställt hennes önskningar till det bästa. Hvad sägen J härom, herr
Klas?"

"Att konung Sigismundus är min herre och konung, den jag, och hela
Sverige och Finland hafver svurit tro."

Fru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade med värma: "jag väntade det
så."

Efter en stunds tystnad började fru Ebba åter: "Min vän, jag kom nu in
till dig äfven för att tala om några små husliga angelägenheter. Du har
ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm och hans unga dotter. Hvad
synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid, vistas i vårt
hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, som mästar Erik gjort
emot henne, vid sammankomsten i höstmarknaden, har jag tänkt härpå."

"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla välvilja för all
hans trohet och vänskap emot mig."

"För samma vänskaps skull har ock hertigen hotat honom att han skulle få
sin kål kokad och sina fiskar varma", sade fru Ebba. "Men", tillade hon
med ett litet fint leende, "nu såge jag gerna, om han skulle hitsända,
vare sig kall eller varm, kål; ty, som du vet, ha vi här en 40 à 50
personer att dagligen bespisa, och förråderna börja tryta. Jag ville
just fråga härom. Från Qvidja är större delen af afkastningen inhämtad.
Det torde väl vara nödigt, att från de andra godsen låta leverera något,
så framt du ej vill taga af kronans förråder, åt det myckna folket."

"Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt anlitade i dessa tider.
Från Ylänä må hemtas hvad der finnes, när föret stadgar sig."

"Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers tunga,
så må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens folk."

Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han höll
utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat, sedan en
utfärd på morgonstunden.

Fleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade: "förbarma
sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får du din man ens
borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som herrarne der i
Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än jag är en
skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa papillotter i
raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att han ej skulle sätta
tassfärdor på dina hvita golf."

"Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i hans
lurfviga pels!"

"Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen."



                                  V.


"Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut", frågade Jacob Illka,
som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade uppför en
backe.

"Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor."

"Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson,
unge herr Enevald Fincke."

"Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna i
tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna."

Mera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens unge egare dömd, och
till den vackra gården störtade hela skaran.

Solen sken blekt öfver den nedanför kullen belägna insjön. Tallar och
granar stodo mörka på afstånd, närmast gården skakade björkarne sina
fina löflösa grenar.

Gårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod på trappan, då de ifrigaste
af bönderna började skönjas. Hans blick mörknade allt mer, då han såg
huru skaran tätnade, och slutligen vände uppför vägen till gården.
Drängarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad skulle de
förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid tanken på att icke ega
medel, att skydda sig emot en hop bönder. Han ropade namnet på en af
husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan och fick se bondehären,
gaf hon till ett rop af förskräckelse, men Enevald sade, nästan
föraktfullt: "För eder är det väl bäst att skynda undan, medan ni ännu
kan hinna. Stå inte och skrik nu, skynda på de andra pigorna. Spring
bakvägen ut till skogen, göm er der vid kolmilan."

"Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?"

"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda."

Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater så långt
borta, att de väl kunnat minska farten; men flåsande och andtrutna
fortforo de att springa så fort de möjligen kunde, ända till dess de
hunnit det anvista stället, der de började öfverlägga om huruvida de
icke borde springa ännu djupare in i skogen, eller om det inte ändå vore
bäst att först springa hem och bärja undan för elden, ifall
klubbmännerna skulle bränna gården. Dessa och många andra dylika förslag
begrundades med all ifver.

Enevald gick emot de på gården inströmmande bönderna, och frågade hvad
de ville.

"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och hjelpa
oss att köra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni är en förrädare,
som han, och då skall ni få sura fiskar. Hej, fort hit och följ med
oss."

"Aldrig", sade Enevald med afsky, "aldrig skall jag blanda mig med edert
upproriska och blodsölade följe."

"Slå ned honom, qväf hans arga mun." Med orden följde gerningen, Enevald
slogs till marken och bands.

Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade samman
hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara klokare och
skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde finnas i huset;
men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta att på ett eller
annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt opp och bortjagade
alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig med, att i förtid kasta
eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan att bry sig om huruvida
detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort stod huset i låga, och här
var numera intet att göra. Bondhopen begaf sig bort åter, släpande med
sig det härjade godsets egare.

"Hvad skola vi göra med herr Enevald?" frågade Bengt Poutu.

"Skjuta till måls på honom".

"Kasta in honom i huset, i bästa brasan".

"Stoppa ner honom under isen". Dessa och dylika förslag hördes från
flere håll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna föra honom med oss, han
måste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre på
herrars funder, än vi bönder."

"Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra", sade Illka, "bäst
göra af med honom. Död hund biter ingen".

"Grannar", sade Poutu till de närmast omgifvande, "jag börjar frukta att
vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen att
uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre".

"Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och harhjertan".

Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej är med
oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och befria dem
från förtryck, om de skona eder?"

"Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att hjelpa
eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går ingen man af
ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så mången annan".

"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång på
böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva skonad.
Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla eder
skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle icke
förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung, derför
sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen. Det vet ni
nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen hinner ej komma
och jaga honom bort. Men få vi honom bara undan, så slippa vi den
förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet från borgelägret,
som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko eller so. Ja, unge
herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja snart jaga bort
tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans Hansson sändt med
Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning att man ur huset skall
uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla adelns och krigsfolkets
gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk. Endast Hans Hanssons gård
Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala, der fru Carin sitter, böra
skonas. Dessutom står här skrifvit att vi skola tåga till Åbo, ta in
slottet och ta Flemingen till fånga. Nå, J har väl icke lust att
motsträfva hans furstliga nådes befallning, unge herre".

Nu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa
underrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes en
herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste anhängare,
herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore hemma på
godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika matförråder.

"Godt", sade Illka, "just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i
denna by."

Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led af
kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna honom,
erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa.

Följande morgon ropade Illka: "Må hvar och en packa ihop hvad han
samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar".

"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tåget satte sig i
rörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna skulle
öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära fordrade,
beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande land och icke
sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende blefve bedröfligt.
Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig till att bedja, att
hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig till, ehuru han väl
kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus förslag. Men detta
ville han dock ej.



                                 VI.


"Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa bort
en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så knottriger,
som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att koppärren ha
vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen skam, ty lika bra
menniska kan du vara, fast du inte är så fager i ansigtet; men har du
kittlarna mulna och inte skurar tennfaten blanka, så vill ingen hederlig
karl ha dig till hustru. Ändå qvasten, står den icke i vrån! vet du icke
att den skall hänga der på spiken i kontoret? Brita, Brita, om du fast
tjenar hos en torpare, så skall du vara ordentlig; och du sen, som fått
hedern komma i ett adelshus. Slå inte den öfverblifna ärtmaten i ett
brukadt fat, tag du vackert ett rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som
får den öfverblifna betan, så väl som herrskapet sjelf, som äter först
ur fatet".

"Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk", fortsatte fru
Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita sysslade,
men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne likblek, med
stirrande ögon och vidöppen mun.

"Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på dagen,
eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?"

"Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne", stammade Elsa.

"Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?"

"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr Enevald
Finckes gård!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon bröt ut i
skrik och snyftningar.

"De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks hem",
sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare.

Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. "Klubbmännen komma.
Mor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som en
molnsky, de äro så många".

"Än sen" sade fru Metta "de må vara huru många de vilja, så ska de väl
vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de ska väl
veta ha respekt för folk". Emellertid syntes hon ej vara så alldeles
säker på sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids tillhjelp, en korg
med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med Elsas bistånd tömde uti
källargropen under stuggolfvet, der en mängd vatten samlats.

"Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt
folk", skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. "Vet du
inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din långa
slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med
skinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns".

Jöns hade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru
Metta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom, att
han halft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste hvad han
skulle företaga sig.

Enevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett
ögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma
varsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till sin
mor. Till henne hviskade han sagta: "Följ mig, jungfru, jag vill försöka
att föra er härifrån". Då hon ännu qvarstod invid fru Metta sade han:
"Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig".

"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor".

"Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni är i
säkerhet". Han tog henne i handen och förde henne genom en liten dörr ut
i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han öfver henne
bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad henne
tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan. "Tag det
der täcket i famnen, håll det högre för ansigtet, så gömmer det bättre.
Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna dörr går väl
dit?"

Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde.

"Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i det?"
frågade en bonde.

"Dit åt, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade åt
det håll, hvarifrån han kom. "Dit har ännu ingen hittat".

Åt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun strömmade
åt andra sidan af huset, frågade Enevald: "hvar finns vindsstegen?"

"Här".

"Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er".

Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den
sönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han i
en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen, så
att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma
återkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde nu
ett par karlar för att vakta honom.

Sedan Sigrid lemnat stegen och hunnit några steg in på den mörka vinden,
och sålunda kände sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom
ur en dröm. Förskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade
endast haft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade hon
sig med ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och
denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han
lofvat, rädda hennes mor?

"Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne".

Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under henne i
farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar, icke hade
hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter slöt hon sakta luckan,
knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp och nåd för sin mor,
för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla menniskor deri, och för
honom, som hon fruktade skulle få lida, för det han velat rädda henne.
Nu hade hon sansat sig och blifvit lugnare. Hon smög sig, mellan en
mängd gammalt husgeråd, fram till en liten glugg, derifrån hon varsamt
såg ned på gårdsplanen. Der möttes hennes ögon af en gräslig syn. En af
husets tjenare låg der fallen och syntes kämpa med döden; kreatur
slagtades; blod, rykande kroppar af djur; menniskor med demoniska
blickar och åtbörder; eder och förbannelser, blandade stundom med rått
skratt. Sigrid nedföll afsvimnad.

När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen.
Några klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och ölstånkan
påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne jäste, såg man
på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än alldeles blek. När hon
blef varse Enevald, kastade hon på honom en frågande blick, som han
besvarade med ett halfhögt: "i säkerhet". De båda väktarne tyckte sig
dock märka tecken till förstånd emellan fångarne, och bortförde genast
Enevald.

Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande och råmande oxarne och
korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt slagtare-arbete. Fåren
lågo snart bland de andra slagtade djuren. Eldar uppgjordes i spisarne;
i husets stora grytor kokades väldiga förråder och refvos derifrån och
förtärdes halfråa. Emellertid roade sig flere af karlarne att slå sönder
fönstren och förstöra sådant, som ej kunde medföras. Man sökte efter
flere af gårdens folk, än de man redan sett, men fann ingen. Pigorna
hade äfven lyckats gömma sig så väl, ehuru helt nära gården, att ingen
hittades. "De hade dock bort slagtas med gårdens öfriga nöt", skrek en
röst.

"Bry er inte", svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen ända
ned mot ögonen, "vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som
harbrännor ska vara". Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen,
klef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan kort
voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom.

"Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är arg
och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon och
andra i hennes följe ska få tak på hufvudet".

"Visst borde man tutta på" föreslog någon, men en och annan af
grannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru
Metta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mången fattig, och
man borde nu ändå ej så rent förderfva henne.

"Nå, så skall man väl då laga sällskap hit", ropade skrattande en ung
dräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var
gripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog han
de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med stickor
och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt. "Siså, nu
ser här folklikt ut", ropade han gycklande, och ett stort skratt och
buller uppstod under det skaran började tåga från gården.

En hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, då hon hörde rösten af sina
kära kreatur, när de utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes
dagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en särskildt på rösten, och
tårarna trillade en och en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade hon
för sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, när hon hörde deras
nödrop.

Många och långa voro de timmar, som sålunda tillbringades af henne, och
lättare är att tänka sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste sitta
här fängslad, och visste att nu förstördes hennes ståtliga bo, detta
hennes tankars mål, hennes hjertas stolthet och hennes ögons fröjd.

"Siså, farväl nu, kära fru", sade Jöns, "frun behöfver nog hvila sig nu,
när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke
behöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag
haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?"

Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så tung
som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett
klubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att bruka
munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon
fortfarande.

Enevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få
yttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller Sigrid
kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar hade med ondo
och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en som satt sig till
motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt till skogs jemte husets
qvinnliga betjening, vid första skymt af de annalkande bönderna.
Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa fri innan någon af det
gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid kunde icke eller komma ned
från vinden utan stege, men någon slags motstånd vågade Enevald ej göra,
af fruktan att reta bönderna och föranleda dem att i förargelsen stifta
brand, eller begå något annat nidingsdåd.



                                 VII.


När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen, drog
det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud. Slutligen
började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad som händt. När
hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp, och steg åter fram till
gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska syntes. Endast förödelsens
styggelse låg öfverallt. Den slagne tjenarn, qvarlefvor efter de
slagtade djuren, de blodiga, grinande djurhufvudena i de sönderslagna
fönstren, allt påminnte henne om, att hon ej blott drömt en gräslig
dröm.

"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid ångestfullt,
sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här var allt tyst. Men
huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga rum. Sigrid var lätt och
van att springa utför de höga åsarne i nejden, och nu i sin ångest
bäfvade hon ej för att våga ett djerft försök. Med ett hopp stod hon på
farstugu-golfvet, och lyckades komma oskadd ned.

Från rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne.
Lyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta, och
undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der bjelkarne
voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop, och fann
slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka göra sig lös.

Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande
knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras
armar.

"Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen och
klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och
hedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon! Mina
kor, mina präktiga kor! Ser du, der ha de odjuren ställt Rosans hufvud,
min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som alldrig
smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne på det der
samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar och qvigor, och
Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och Murikki, alla döda",
och fru Metta grät så att hon snyftade, något som Sigrid aldrig förut
sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr, "se", utropade hon glad,
"Stoltafin lefver än. Hon var i går litet modstulen och mådde ej väl, så
att jag lät skilja henne ifrån de andra, och skickade Matts med
Storsvarten till gamla Österbottens Annika, för att be henne komma och
stöpa bly öfver henne. Det var så godt det, så ha vi Storsvarten i
behåll. Jag vånner de nu vore här ren, så man hade någon till hjelp, att
få börja rödja undan här. Hvar hålla de nu tro alla hus? Hu! Herre
välsigne och bevare oss, hvad är detta? En död karl! Rysligt,
förfärligt! Det är ju Erki. Kanske finns det dock lif i honom, jag
tycker hjertat klappar en smula. Han måste bäras in, kölden gör af med
honom annars, om han änn något lif har qvar. Tag i med du, Siri, det
duger ej att vara fin när det gäller en menniskas lif kanske, och
drängar och pigor ha vi ej nu att befalla. Men äro de då alla
ihjälslagna, efter ingen syns till ännu. Tyst, vänta ett ögonblick, mig
faller något in. Spring du och ring på klockan. Komma de ej när de höra
vällingsklockan, då äro de i sanning döda".

Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom efter väl förrättat
värf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit
stärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej
vore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att
anlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af
sådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas.

Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när
tjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen,
tittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i full
verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens värsta
spår.

Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit
räddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och ingen
hade förföljt den, åtminstone då hon såg den.

"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var galant.
Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa olycka öfver
de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte fingrarna emellan.
Det är säkert det".

Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter och
lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru Metta
trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon ej egde
flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver, och en
bortlupen. "Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro så
uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne".

Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på backen
bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge, nästan
ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes nu hennes
ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och illa vildt. Den
gamle han gick på ett brinnande berg och såg de vanne qvinnor. Jag manar
dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen. Fullt som ett ägg, rödt som
en blomma, innan solsätt tecknadt eller korsadt". De sednaste orden
uttalade hon med hög, besvärjande röst, under det hon sträckte sin käpp
i vädret och ritade figurer dermed i luften. Derpå ropade hon tre
gånger, med ljudelig röst, den saknade kons namn och förklarade sedan
att den innan solnedgången skulle komma hem; hvilket ock ganska rigtigt
skedde; om blott enligt dessa husdjurs vana, eller i anledning af
besvärjelsen kan lemnas derhän. Sigrid gick fram till fru Metta och sade
ödmjukt: "Mor, monne icke detta är sådant signeri, som är förbjudit? Är
det rätt att låta henne utöfva det här?"

"Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i
mun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara
jungfru Maria nämnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i syna,
om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära
påfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag lugn
både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt med all
vördnad för biskopen".

Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta kunde
ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så väl som
Brita Oxe.

Genom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit
hindrad ifrån att gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde vida
mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men sedan
Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar för
kreaturens räkning, sade fru Metta: "Kära mor, sannerligen jag vet om
jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de vilddjuren
lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge".

"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor Annika
och neg sig till ännu mindre än vanligt. "Aldrig har nån förr gått från
fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga skall det ske
hädanefter heller så snart, hi, hi, hi".

Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af mor
Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig, att hon
gjort skäl för att kallas god _mat_-moder. Nu skulle hon bege sig för
att i "herrskapsstugan" afhämta nyckeln till ett visthus, som syntes
vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att efterses.

I det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen. Pigorna
skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot den kommande.

"Gud ske lof, jag kommer icke för sent", utropade Enevald Fincke och
kastade sig af hästen. "Bönderna hade misstankar till mig, de bevakade
mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken fru Metta,
eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor oro, men ännu
mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit tillfälle att varna
eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att fly från mitt obeqväma
ressällskap, och gläder mig att se, det J mig förutan undgått faran".

"Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att
här dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag
varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig in,
herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder för det
bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni lyckades
undkomma de vilddjuren".

"Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf ännu huru förrädisk er
inbjudning är. Taksparrarne derinne äro genomsågade, det är högst
osäkert att vistas der".

Fru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick dock in i huset, öppnade
varsamt dörren, såg in, runkade på hufvudet och skickade Sigrid att
befalla de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga dem och stöda under
taket. Detta var hastigt gjort, ty stora förråder af verke låg vid
gården. Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade fru Metta sin
gäst genom herrskapsstugan till kammaren innanföre, der fönstren icke
voro sönderslagna.

Fru Metta kände sig nu småningom högst otreflig till mods, af att icke
kunna bjuda ens en bägare öl åt Enevald; men hon hade redan undersökt
tunnorna och de voro alldeles toma, de flesta sönderslagna. Sigrid hade,
blyg och förlägen, satt sig i ett hörn af rummet, men fattade dock
slutligen mod, och steg fram till Enevald. "Tillåt mig", sade hon djupt
rodnande, "att tacka er för er godhet emot mig, som dock var er alldeles
fremmande. Jag förstod då ej ens för huru stor fara ni utsatte er för
min skull".

"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillät mig att få göra
er denna tjenst, det skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om han
vore här", svarade Enevald skämtande. Fru Metta förundrade sig öfver att
Sigrid hade vågat tilltala den fremmande herrn, men sedan hon sjelf
förenat sina tacksägelser med hennes, tillade hon: "Dålig värdinna är
jag, som ej ens kan undfägna eder, och dock fordrar jag att ni skall
fylla gästens pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas. Jag ber er
nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta både huru ni kom i
upprorsmännens händer, och sen huru ni kunde lyckas att undfly".

Enevald redogjorde nu för huru hans gård blifvit plundrad och bränd och
han sjelf bortförd; omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas
medfölja bondehären från Tannila, utan att kunna lemna någon hjelp.

"Slutligen", fortsatte Enevald, "hade bönderne hunnit till Nokia. Der
beredde de sig att rasta öfver natten. Mitt sinne reste sig
oöfvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med
dessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt hit till Tannila.
Emellertid kom underrättelse om att Fleming vore i antåg med krigsmakt.
Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma folkhopen, som
förut endast ordat om sin önskan att få tag i herr Klas för att slå
honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt spak, när den
fruktade mannen med sina knektar stod den inpå lifvet. I den allmänna
villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemärkt, smyga mig ut till en
inhägnad, der, ibland andra hästar, äfven de förvarades, som togos från
Tannila. Jag kastade mig opp på en af dem och red i sporrsträck
derifrån. Jag tror att man märkte min flygt, ty jag hörde skrik och
hojtande att stanna; men i villervallan torde ingen hafva kommit sig att
förfölja mig, åtminstone upphann mig ingen."

"Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för eder välvilliga omsorg om
oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det är sannt, der har ni
icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött och behöfver hvila, och det
behöfva vi alla, ty det är nu ganska sent, och vi ha alla haft en
besvärlig dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder, vet jag ej sjelf
än, knappt nog hurudan bädd. Genom er rådighet att krossa stegen, kom
ingen att tänka på att i vinden kunde finnas något förvaradt; jag tänker
väl att jag derifrån skall få oss bäddar. Men mina sängar med goda nya
sängkläder, som stodo bäddade här i rummen, varma och sköna, dem ha de
allt fört med sig. De voro utmärkt väl tillställda, spunna hemma, och
väl väfda och med nya dun."

Fru Mettas mod höll på att svika henne, vid minnet af de många
uppbäddade sängar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu att
sörja. Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade fönstren
tillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna stängdes och brasor
upptändes. Något mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit ouppbrutet,
emedan bönderna ej kunde tro annat, än att ej mera än hvad de redan
hittat kunde i ett hus finnas, och derföre ej ansågo löna mödan att
vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det nödvändigaste ordnadt
för natten.

Följande dagen skulle Enevald fara för att se efter sitt eget förödda
hem, men måste lofva fru Metta att till natten återkomma till Tannila,
der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, än han kanske kunnat
finna det hos någon af sina torpare.

Fru Metta och allt folket i gården voro nu hela denna dag upptagna af
omsorger att ställa rummen i beboeligt skick, att från vinden nedbära de
der förvarade linne- och sängkläder, samt att på alla håll ordna och
putsa efter gårdagens förstöring; och tack vare hennes kloka
anordningar, började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, då hon
tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora vägen opp
till Tannila. Hon trodde först det vara Enevald Fincke, men stod dock
oviss och såg utåt, till dess hon helt hastigt utropade: "Sannerligen är
det icke herr Erik", och dermed skyndade ut emot honom. Men Sigrid hann
ändå fortare fram. I detsamma han kastade sig af hästen, tog den
högreste krigaren den unga flickan om lifvet, kysste henne och lyfte
henne högt, som om hon varit ett litet barn. "Se min snälla, kära
flicka, Gud välsigne dig. Har jag dig här oskadd och glad, och mor
Metta", han kysste äfven henne och tog henne i handen. "Se, Gud vare
lof, jag har eder, mina kära, åter utan mehn. Detta är nästan mera, än
jag vågade hoppas. Då är ju allt bra."

"Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett
hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför ditt
eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara."

"Käraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha träd eller sten känt
smärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha känt
deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt snart
åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med våra
tjenare, kommo de utan skada från leken?"

"Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han
kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem var
ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för att få
plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket att klaga
öfver."

"Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet
jag att du i alla fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket göra
för honom."

"Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf till
tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på vinden, och
som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes qvar."

"Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket
qvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och ingen
dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta."

"Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så här.
Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne fick jag
hela det ena skåpet fullt med linne."

"Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?"

"Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt."

"Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?"

"Så J kan fråga."

"Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så är
ju allt lika bra."

"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr
kunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora
årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara
bolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta."

"Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka
bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag
ock mera van vid."

"Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett
rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke
dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem har."

"Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit."

"Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr
Erik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen", sade fru
Metta leende. "Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref om
från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle öfvergått
till katholska läran?"

"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen lutar
åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen, som vördig
biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med Söderköpings beslut,
låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur den ståtliga domkyrkan i Åbo.
När vår nådige konung och herre förnam detta, skref han till herr Klas
och befallte att ett sådant bilderförstörande ej skulle få ega rum, och
han ålade biskopen att taflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under
marknaden lät herr Klas rida ikring staden och sammankalla folket, för
att för dem uppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång.
Abraham Melcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon
omkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika och
begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens
upphöjelse och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser.

"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och så med den saken, ty
visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade
ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten."

"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han stod
på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet ej har
långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i syna. Nå han
är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde af biskopen så
jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro många af
adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland någre hans
fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt för god sed och
religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas icke borde vara
den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta presterna. Så kom der
en som påstod att herr Klases ryttare hade kommit i delo med en prest,
och så hade de kastat honom ut öfver kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp
med knuten näfve, men satte sig åter ned och kastade nacken bakut och
såg tankfull och ledsen ut. "Sannerligen jag det kan hjelpa", sade han.
"Gjord gerning är gjord." Ännu funderade han litet på saken, men sade
sedan skrattande: "Ja inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in
igen samma väg, ty sannerligen jag kan annorlunda hjelpat."

"Sådan gudsförsmädare", sade fru Metta och lyfte ögon och händer.

"Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det
herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant
barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu blef
herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen han är
dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och värdighet och
utan all räddhåga och sade: "Herr Klas Fleming", sade han, "J ären en
stor och mäktig man och förmår mycket, men derföre ligger ock på eder
ett ansvar, större än på andra, som mindre makt hafva. Eder tillkommer
att vaka öfver att i landet religion och god sed skyddas. Fienden går
omkring och vill utså sitt onda utsäde; presterna tillkommer att genom
from lära motarbeta honom, men icke att genom af menniskor uppfunna
ceremonier ohelga religionen och återföra påfviska bruk och
villfarelser, dem vi längesedan afsvurit. Men när religionens väktare
icke vördas, då segrar fienden och falska läror utspridas. Så har nu ock
hos mig anmäldt blifvit, hurusom en adelig jungfru, med sin fars
tillåtelse, vistats i det nära utrotade klostret Nådendal, och der
öfvergått till katholska bekännelsen. Riksens ständers beslut af den 21
Oktober 1595 vid Söderköpings riksdag, är eder kunnigt, det utfäster
straff af landsflykt och egendoms förlust, icke allenast för affall från
den rena lutherska läran, utan ock samma straff för den, som med vett
och vilja, son eller dotter, derifrån afsöndrar." Mig föll genast i
hågen att väl någon på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid
affallit från vår tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva,
hvilka för hennes egen skull kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag
behöfde ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: "Det är en af herr
riksmarskens och ståthållarens egna krigsöfverstar, nemligen herr Erik
Liljeholm, som anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid
Söderköpings riksting."

"Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han utropade:
"Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det är allt just
ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad der beslutits, och
veten dock att denna såkallade riksdag, har intet att betyda, då den var
tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig majestäts förbud. Och
dock vill jag höra om det är någon sanning i alla dessa beskyllningar
emot krigsfolket." Nu ropade herr Klas mig och frågade: "Herr Erik
Gustafson, är det väl sanning hvad vördige mäster Erik beskyllar eder
och eder dotter före?"

"Nej, på riddareord icke", sade jag och lade handen på bröstet. "Godt",
sade herr Klas, "ni ser således, vördige biskop, att man fört eder bakom
ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter stå under _mitt_
beskydd, och dermed Gudi befallat." Och samlingen upplöstes."

"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras
hus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon dock
råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka finger
åt henne ens. Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet antaga
tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty sedan
bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod, kan man ej
vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde vara undan
faran."

"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka. Här
är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i sin gilla
gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl behöfs här."

Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "Nå, här sitter jag och hör på
eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i edert eget
hus, må få sig något till lifs."

Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en
aftonkost framställd, som var både ymnig och god. "Det må jag tro att du
kan trolla", yttrade herr Erik förnöjd. "Aldrig brister välfägnad, der
du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet svårt
att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag icke."

"Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess hennes
malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det färdigt och
hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru här gått våld
öfver oss."



                                VIII.


De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa landtflickas
öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta sitt kök, sina
blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet är dammfritt, och
lemna åt männen, de som makt och kraft hafva, att deltaga i lifvets
stora skiften! Och dock sönderslås hennes spinnrock, härjas hennes
blomsterland, förstöres eller fläckas hennes sirliga drägt och förödes
hennes hem af dessa samma stormar, som skaka throner och förstöra
länder. Vi vilja derföre lyssna till ett samtal emellan herr Erik
Liljeholm och unge herr Enevald, för att derigenom kunna kasta en blick
på den tid, hvari den unga lefver, och af hvars stormar äfven hennes öde
skakas.

Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han så
sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald Fincke,
lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar och
förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats utrikes,
icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i samtalet,
Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande.

"Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta välja
sin son till konung i Polen", sade Enevald.

"Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta
besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder
till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl har
nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket, der han
mer och mer undergräfver konungens välde."

"Men", invände Enevald, "konungens ord måste ju dock alltid gå öfver
hertigens?"

"Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar
hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af
kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången måste
han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och hertigens
fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan känna
förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning. Ja, stundom
låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är understucket och af
onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen och påstår sin rätt att
bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt tillbaka, och är
grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät, konungen i Polen, låter
illviljare förleda sig att misstro honom och hans goda vilja."

"Inser då icke folket detta?"

"Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och
tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar han
med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva och lika
groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung, emedan han
hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen för bönderna
och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat att landet oförryckt
skulle få behålla sin rena evangeliska lära, men hurusom jesuiter och
papister dock bedraga konungen att utfärda skadeliga påbud. Och ingen
vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om, säger han, det konungen
aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord heligt, och att konungen visst
ej ville förfölja sina undersåter, för det de stå vid sin sanna tro,
fast många tala om huru han vill införa det påfviska otyget och göra
Sverige till ett lydland under Polen. Men käre vänner, tillägger
fursten, och ser så from ut, jag, för min del, kan visst aldrig tro att
hans kunglig majestät af Polen har sådant oförsvarligt uppförande i
sinnet."

"Hvarföre, herr Erik, nämnen J vår nådige herre och konung endast såsom
kunglig majestät i Polen?" frågade fru Metta förvånad.

"Det är så hertig Carl oftast benämner honom", svarade herr Erik, "dock
bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel skulle
tillkomma vår konung.

Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre och
konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt
tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn. Men
så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt rycka
spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man, står han som
en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel och hotelser,
som af löften och smicker. Hertigen försöker af all makt att få herr
Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit gång på gång, och
har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i rådet, och att han ej
må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver honom, men Klas är honom
för slug!"

Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: "I riksrådet
lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man innehar så många
stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig majestät har ju
nyligen insatt honom som general-fältöfverste och ståthållare i Finland,
med makt som en kung, riksråd, riksmarsk, öfversteamiral, det kunde allt
vara tjenster för fem stora herrar."

"Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt, och
herr Klas är orubblig som våra gråberg."

"Ja, ja", sade fru Metta och runkade smått på hufvudet, "nog är herr
Klas orubblig alltid och skroflig med som ett gråberg. Nog vet du huru
hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner."

"Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr Erik.
"Der herr Klas säger tig! skriker hertigen "håll käften, eller skall du
få dig ett truthugg", och der herr Klas säger: "du är ingen hederlig
man", der säger hertigen: "du är en tjufstryker och dertill en ölebult."

"Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till
riksmötena?" frågade åter fru Metta. "Det fanns nog mången, som menade
att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte ville släppa
dem dit för att de ej skulle få klaga på honom."

"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det
allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter lag
och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut riksmöte,
och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den rätt, som
icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd, låter narra
sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än svenskarne måste
lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga vån att annat göra,
när de ha hertigen i nacken på sig, så skola åtminstone finnarne hålla
lag och rätt helig, så länge hertigen ej fått band på dem, och det
skall, med guds hjelp, ej ske så länge herr Klas har nästan hela rikets
flotta omhanda och står stark i Finland. Redlig och rättfram och utan
krångel och krokar, viker han ej åt höger eller vänster. Trupper har han
här att försvara vår konungs sak, den stund det behagar hans majestät
att återkomma till sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka
tropparna, som ännu stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr
Klas allt icke afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till
krigsfolket sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han
säger vara en förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats
honom att utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit
till."

"Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma
annorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och är
det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu kostar
så ohyggligt mycket mord och brand".

"Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket
lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så tycka
sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af bonden
mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är nog svår
redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga. Men hvad vill
herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han måste se igenom
fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl hertigen skulle taga
emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå till Sverige. Och dessa
fremmande legoknektar, dessa skotter, mest lycksökare, dessa polacker,
som i grund förakta de arma finnarne och behandla dem som vore de djur,
hvad vill han företaga sig med sådana? Skicka bort dem och vara ur stånd
att stödja sin konungs sak, eller qvarhålla dem och ha fördrag med deras
oseder. Men förr skulle herr Klas låta hela verlden gå under, än svika
sin tro och sin konung".

"Och dock", sade fru Metta, "kan jag ej rätt annat, än ha medlidande med
dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne fara
fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om de ej
vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en hvar huru
de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före. Folk äro de ju
ändå, om än af sämre blod. De slåss ju och resa sig, för att freda hus
och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och härja som röfvare
och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det ryser i en".

"Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen
räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid, och
visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle han lida
än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän herr Gödich
Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru innerligen han
för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd ömmar, det kan rätt gå
en till hjertat, och äfven hans gods hafva de dock brännt! Men hertigens
utskickade kringföra bref bland allmogen, om de alla verkligen utgått
från hans furstliga nåde sjelf, vill jag dock lemna derhän, ty icke bör
man skylla honom för allt heller. Der utmålas Flemingen som en gud- och
äreförgäten tyrann, en blodsugare, en förrädare som ljuger sig vara af
konungen tillsatt, och som blott tillskansat sig ett olaga välde. Ja man
utsprider att konungen är död, att Hertig Karl är konung. De
påtagligaste och vildaste lögner utspridas om Herr Klas, och folket tror
dem och berättar dem för sina barn, och som en blodig tyranns, skall
hans minne gå till efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig,
att utrota eller bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning,
länge nog har herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej
längre an, det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de
arma bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det
komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem
som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor för
plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas en
skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och alla som
de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han har belönat de
socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem eftergift i skatterna,
han har tillskrifvit och varnat allmogen, och förmanat dem att icke på
detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men uppviglarne tros mera af de
uppretade bönderne, och allt större har det onda vuxit. Det kan ej
hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen användas, om ej hela landet
skall ges till spillo".

"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad är det annat än ohyggligheter
som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat blifvit förvänd
i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de berättat om, att
en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun, med spetsiga mössor
på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare kunnat skära dem bättre.
Och när de sen brötos opp, voro de fulla med blod. Ja, ja, herre gu!
Hvad blir det väl annat än blodiga och ohyggeliga händelser, när
christna menniskor fara fram som turkar och hedningar. Ja, ja, sådant
spås före, och värre än sker".



                                 IX.


Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter herr
Erik Liljeholm. Han framlemnade ett bref från ståthållaren, deri denne
skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil ifrån Tannila,
att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en fjerndels mil
derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några följeslagare, till
gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas spisekamrar icke fruktade
att anfallas.

Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta
meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit
förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans hus. I
hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset någon
svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han blef
derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta slå
ihop händerna, under det hon utropade: "Åh herre min skapare, och det
sägen J så lugnt, herr Erik!"

Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än häpnad
öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade helt lugnt:
"Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och mycket stor är
äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock låta förskrämma oss
deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju dagligen mottage i vårt hus
och våra hjertan, och det är herren Gud, och inför honom äro vi dock
alla lika".

"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu helt
förifrad mot sin lugne man. "Förstår J då icke, begriper J icke, att i
ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot sådant
fremmande".

"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke
hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han
kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här,
alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju godt
smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som behöfs".

"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt hvad
man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt göromål, och
intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst, att så ta emot
herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras hvar jag ens det
skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de vilddjurens
uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de räcka till allt?
Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam skall förtära, att
icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det sägs ju allmänt att
herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål."

"Och du tror sådant dumt prat, mor!"

"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall ju
sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena svinet äter
det andra; och om än orden just inte äro så fina för en furstemun, så
kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga nåde sjelf sagt".

"Kära mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra
tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep
Klas Fleming, "kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i
helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa att
ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett mål.
Dock", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min, "kanske
någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta och trinda
spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka strukit med".

"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos Lisa
på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De borde väl
vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de äro magra.
Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland späcket på
Tannila?"

"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går".

"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag står
här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt from ut,
men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när något skall
uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa mig. Nog kan
flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en som kommer sig
till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i verlden".

Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå
förespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till
grannarne, för att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp,
byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade
gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru
visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock icke
ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk, ofta
öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att en grannfru
råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte man hvarandra. Att
hos en god vän låna en hare eller en fogel, var derföre icke alldeles
ovanligt.

Innan kort återkom fru Metta, och var snart så i sitt element med alla
de brådskande bestyren, att hon icke mera syntes tänka på någon fruktan
att anrättningen blefve för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades
för att skaffa fisk ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till
skogen för att vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade
deg, en annan stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu
skulle användas. Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i
alla knutar. Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder
framsläpades derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än
för att dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn
och stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något,
men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare utseende.
Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit tapeter till ett
par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne blifvit nedrifna och
hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid opp dem, hopsydde de
lösrifna styckena och borttvättade fläckarne. Öfver borden utbredde hon
hvita dukar, enris ströddes öfver de redan förut hvitskurade golfven,
och innan kort såg det helt trefligt ut på Tannila.

Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården på
Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som ridit ut
för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på trappan, der
hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen och steg raskt upp
för trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han räckande henne handen.
"Eder herre är så villig att vara mig till tjenst, så att han förleder
mig att besvära äfven eder. När man ger mig ett finger, så tar jag hela
handen. Hade jag dock vetat att klubbmännen förut våldgästat här, så
skulle jag väl nu icke kommit; dock hoppas jag att icke göra eder omak.
En gammal krigsman är van att ligga på marken i samma kläder som han bär
om dagen, och aktar ej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke
försmår han rågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad
som råkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att
öfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet, ty
huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så tyst
på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än synes".

Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen inför
den mäktige herrn, ehuruväl hans sätt var enkelt och icke syntes
hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis hans rang.
Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den mörka hyn,
ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade det stränga
uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade dörren, steg
Fleming in utan vidare krus och fru Metta stod helt slagen qvar. "Nå för
gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "är icke detta för mycket! Är han
herre i landet, så är jag fru i mitt hus. Icke är han kung heller!" och
modigt steg fru Metta in i rummet, derifrån hon bjöd herr Klas att stiga
in i fremmandkammarn. De andra herrarne hade ock nu inträdt och under
tusen krus inbjödos äfven de nu af fru Metta i det inre rummet. Öl och
must framsattes nu i de åter upptagna silfverbägarne, och snart var
samtalet i gång mellan herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade
med bordet och matens framställande.

Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad, och
endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne.

Nu vände sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J
sitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne
bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna
eder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?"

"Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu knappt
hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset, som nu
blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat mig åt något
bestämdt."

"Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då
konung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och
hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln."

"Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!"

"Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man kan
af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är
visserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de äro
dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock velat
vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J väl herr
Erik", (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) "det är dock en
skräckelig sak, att i flere socknar just presterna äro de, som uppreta
bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig? Finge man
blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men presterna
prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och sallt och
andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata för dem om
Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat prestegnäll, och
röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och så bli de arma
dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar och en, blott någon
säger buss."

"Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!"

"Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för
bönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade dem
att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp dem; ty
föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de påbörda mig. Men
(här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty ju förskräckligare
bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för mig, och dess lättare är
att slå dem med bäfvan och förskräckelse, så att de en annan gång hållas
stilla. Med blotta skräcken lär det väl dock icke numera kunna aflöpa.
För att skydda fridsamma och oskyldiga menniskor, måste dessa
våldsverkare hållas i styr. Föga går morgondagen utan att en mängd af
dem hugges ihjäl af knektarne, som ock på dem äro mycket uppretade, så
de med lust och fröjd fullgöra sådan befallning."

Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon
skulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet
skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J
skrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och våld
af desse ogerningsmän."

"Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett hem
tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa blodiga
och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till Åbo. Der kan
hon ju leka med mina döttrar!"

Herr Erik tackade för anbudet, och sade att han redan härom ordat med
sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle
förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. "Kära barn",
sade han derpå åt Sigrid, "var då icke så försagd, att du icke vågar
aflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud."

Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa till
mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar; men
isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört omtalas
som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning sade henne
dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon gjorde derföre
våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg djupt i det hon
sade några ödmjuka ord.

I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som af
ifver.

"Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders, herrarne
behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i vårt utplundrade
hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst allt ovärdigt så höga
gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta välmeningen ersätta
bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa det än är."

"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke i
sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl omtalar
mig vara."

Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågade fat med fläsk, fisk och fågel
stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid, tornformiga
kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och must i kannor
deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger om ursäkt att hon
nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank att bjuda, men sådant
stod nu icke att fås.

Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster att,
med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar; såsom
det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas syntes dock
ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad som stod honom
närmast, och det just icke i små portioner. Helt hastigt hade han slutat
sin måltid och stigit opp från bordet, till stort bekymmer för fru
Metta, som förgäfves använde all sin vältalighet, till att förmå honom
smaka på flere rätter och kakor, dem han alls icke tagit någon notis om.

Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just som
hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall man
laga mat, när det icke duger åt folk."

"Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af
allt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna."

"Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka
hvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast jag
sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt."



                                  X.


Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost, bege
sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll att för
denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han ingå i
konungens tjenst.

"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "välkommen då. En ny
kamrat, gode herrar."

Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att
hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång
egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon af
de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än
ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i Åbo,
lemna vi tills vidare derhän.

Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de troppar,
som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de troligen stöta
på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat sig vid Nokia. Fru
Metta och hennes dotter stodo på trappan och sågo på de förbitågande
trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet temmeligen tryggt, ehuru
icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids kinder voro något bleka och
hennes vanligen så lugna utseende förrådde oro. Ståthållarn och de
öfriga herrarne hade redan slutit sig till knektarne. Fullständiga
rustningar buros af få; af de fleste endast de vigtigaste vapenstycken.
Enevald Fincke följde med fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade
han sig djupt och sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr
Erik bege sig bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett
varmt famntag, hustru och dotter i sina armar.

Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: "Gud bevare eder herr
Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva försyn
hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsätt eder dock icke för de
värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber: bär dock denna
lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka in den här. Den är
vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter derpå, men om den
skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så att J bör väl se eder
före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att J må komma oskadd ur
denna svårighet."

Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. "Nå nå, barn, icke
förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle
far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra. Gråt
icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig på sin häst och vinkande med
handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen.

I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming
nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta
första angreppet, förstod ingen.

Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt
tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål
var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas
mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt
ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med
bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga
sig.

Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven hos
dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det
fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något, om den
skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän visade icke
den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott lossade emot
böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom ena väggen och ut
genom den andra, injagade förskräckelse hos de vid artilleri ovana
bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda ett försvar, förlorade
alldeles fattningen, och innan kort var hela bondehären stadd på återtåg
och, förföljd af Flemings ryttare, hastade hela folkmassan att fly, utan
all ordning, och nedhöggs utan motstånd. Då några hundrade stupat och
bondhären syntes ohjelpligen sprängd, upphördes med förföljandet, och de
öfverlefvande skyndade att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem,
för att om möjligt undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade
de under flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och
tillochmed efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas
på de smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om
hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och mer än
en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se ett börjande
yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade sängkläderna, för
att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål derpå och skakade
fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt snö.

Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring i
nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade han, "så godt hade kunnat
vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara så illa
fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta i dem
länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar af litet
krut för näsan på dem."

"Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare, så
tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika svår att
stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att först få att
börja röras."

"Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som
aftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder. Önsken J
dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör ett par timmar
intet till saken."

"Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning,
medföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så vore
detta mig särdeles kärt."

"Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så mågen J vänta till dess.
Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de ryttare som
följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald Finckes befäl.

De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af
Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade
återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl
återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde lemna
Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans verksamhet
der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till ett bref, som
angår vår berättelse, den lyder så:

"Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att J sägen
Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg. Hon skall icke
vara der mera, den onda djefvulen, för hennes praktiker som hon brukar
på den förrädarens Hans Fordeels vägnar och beder henne straxt draga
dädan, om hon icke vill, så skall hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol
i godtfolks närvaro att hon hafver förmanat dem till uppror så väl som
mannen.

                              _Klas Fleming_,
                              Friherre till Wik o. s. v."

Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt utrop
sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade Enevald Fincke,
som just kastade sig af hästen, rodnade hon och stannade ett ögonblick
och gick sedan med sedesamma steg fram till sin far. Äfven fru Metta var
snart ute för att välkomna sina gäster.

Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den
sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig
borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder hade
ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller varit
nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik lofvade sörja
för att sådant i Åbo blefve afhjelpt.

"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta oskicket
till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt folket?"

"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan
förslår väl stackarne på skogsåkern."

"Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far
jag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom."

"Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af allt,
och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i verlden,
ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de hafva fått
sådan svår vedermöda."

"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes du
ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde ifrån
oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast det var
godt gry i slyngeln med alla hans opptåg."

"Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och skämde
bort pojken på allt sätt."

"Åh, mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt
lynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du har
ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad skulle jag
då vredgas öfver?"

"Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det vuxit
ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du varit lika
nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller en skinka i
visthuset, det skulle allt qvitta dig lika."

"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma eller
borta."

"Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket
svälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu
sitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa mat
åt eder alla."

"Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr så
mycket."

"Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och män;
men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma rätt.
Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se."

Siris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att hon
knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för hennes
sinne en obestämd fruktan för ståthållaren, i hvars hus hon skulle
vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna och den
af rustningen på flere ställen nedrostade drägten, skrämde henne, och
det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för vana att ganska
ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri hörde honom sällan
nämnas, annat än såsom en hård och grym man. Fru Metta var hela nejdens
tillflykt och rådgifverska, och hvarje gång bondgummorna tyckte sig
hafva något att klaga öfver knektarne eller ryttarne, som hos dem lågo i
borgeläger, så kommo de med sina bekymmer till fru Metta, och bådo
henne, genom herr Erik, framskaffa deras klagomål till herr Klas. Vid
sådana tillfällen utmålades Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste
färger. Fru Metta skref väl om saken, men hennes epistlar voro vanligen
svåra att läsa och isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke
mycket till seden på denna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit
öfver den vanliga början: "kan jag eder icke förhålla", så förhöll hon
dock mestadels sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon
ville. Men äfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon
dag var hemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så
vann hon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: "kära min Metta,
gif åt bonden några spann råg", eller tillochmed: "gif åt stackars Brita
en annan ko, då hon så der illa mist sin", eller dylikt. Af klagomålen
till ståthållarn blef intet, ty "hvad skall man besvära herr Klas för
lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som sällan kunde förmå sig
att bli ond på sin man, vände i stället sin vrede på ståthållarn, och
brummade ofta storligen öfver honom. "Vore han icke så tyrannisk och
envis, så skulle hertigen längesen tagit Finland under sin styrelse, och
detta betryck och blodsutgjutelse och allt ondt, vore då borta." Så hade
Sigrid småningom fattat en slags instinktlik förskräckelse för Fleming,
hvilken väl icke helt hastigt kunnat skingras, ens om hon vetat att
hennes mors funderingar slagit om betydligt till hans fördel, sedan hon
sjelf lidit af böndernes framfart, och han dessutom hedrat hennes hus
med att der dröja en natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri
välvilja.

När Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det
undrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt, att der
få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant bland alla
dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa tillsamman med. Hon
fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset skulle se henne öfver
axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven något till lynnet, genom
sin fars berättelser. Johan, den äldste, den unge, ridderlige, ende
sonen; Karin, nästan jemnårig med henne sjelf, Hebla, några år yngre,
och slutligen den unge Peder Banér. Då tiderna började mörkna för dennes
fader, riksrådet Johan Banér, hade han sändt Peder, sin andre son i
ordningen, till Finland. Den unge Peders mor, fru Christina Sture,
anförtrodde gerna sin son i sin goda väns, fru Ebbas vård. Finland var,
åtminstone tills vidare, en säker vistelseort för dem, som hade något
att frukta af hertig Carl, och vägen derifrån till Polen var öppen. Det
syntes derföre föräldrarne godt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru
Ebba hade skrifvit till fru Christina och bedt att i det längsta få
qvarhålla honom, hvilket ock bifölls. Fru Christina hade ändå många barn
omkring sig hemma, och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer
öfver hennes herres då redan osäkra ställning till hertigen.



                                 XI.


Så väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nöje fattat
tillfället att göra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vänliga
anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet för sin
blygsamme vän, som följt honom i många faror och alltid varit att lita
på. Herr Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming af hela sin
själ, kanske så mycket mer, just emedan dennes stolta, rastlösa sinne
var så olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lägre adel, kunde han aldrig
göra anspråk på någon slags jemnlikhet med sin gynnare, i denna tid, då
en högre adel ansåg sig stå nästan lika högt öfver den lägre, som denne
öfver en ofrälse. Ej heller sökte herr Erik något tillfälle att svinga
sig opp; och hans lugna mod under striden, hans nyttiga verksamhet
deremellan, gick allt för sig på ett så tyst och anspråkslöst sätt, att
just ingen kom ihåg att han uträttade något. Men detta bekymrade föga
herr Erik. Någon yttre utmärkelse föll honom aldrig in att önska sig.

Tillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var deremot högst välkommet. Han
kunde sålunda sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och framför
allt skulle Sigrid sålunda få se verlden och lefva i den förnämsta
krets, som, i något hus i Finland, samlades. Framför allt var det säkert
att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, då hon stode under
ståthållarens omedelbara beskydd, antasta henne för den föregifna
religionsförändringen.

Sigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, och hade hunnit vänja sig
vid mycket, som förut föreföll henne underligt. Det fremmande
krigsfolket, som rördes på slottet, och för hvilket hon i början
högeligen fruktade, skrämde henne ej numera. Tillochmed polackernas
underliga språk och långa mustascher, hade hon blifvit van vid.

Fru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, hade ock kommit Sigrid
att glömma, att hon dock i verkligheten endast var en liten hoftärna i
detta finska hof, och hon kände sig aldeles icke besvärad med de förnäma
damerna. För Fleming sjelf bar hon dock fortfarande räddhåga, och hade
svårt att vänja sig vid tanken, att på hans befallning så många
menniskors blod flutit.

I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gäst. Den
elegante, älskvärde, unge mannen, var en verklig vinning för
sällskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, äfven i den inskränktare
husliga kretsen, der han ock egde tillträde.

I Sigrids inre växte och blomstrade en hel verld af nya känslor och nya
fröjder. Ännu anade hon ej att något annat väckt dem till lif, än det
nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon förstod ej, att i
hennes hjerta vaknat en känsla, mäktig att väcka hjertats lif, lika
raskt som vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens lif.

En afton, det hade redan börjat skymma, suto vid en sybåge Karin och
Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod
bakom Heblas stol och manade på henne att sluta arbeta och komma för att
kasta klot. Hebla tog en mycket förståndig min på sig och svarade:
"arbeta först och leka sen, min käre Peder."

"Se så, tack nu Siri", sade Karin vänligt, "du måste sluta nu, och vi
med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få mattan
färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret."

"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, "se hur
vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy med;
just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall bli glad
när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som vi i dag
sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut hade
färdigtsydda." Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå, och
klappade ihop sina händer. "Peder, kom då och se hur vackert det blir.
Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det kan du då
alls inte."

I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade och
slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i ögonen, i
det hon sade: "Kom, kom, farkär, och säg nu att det är bara skräp med
vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och säkert, att
Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom och hur flitigt
vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när Siri syr med, så få vi
det nog färdigt till sagdan dag."

Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn på
sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne. Derpå
ställde han ned henne vid sybågen och sade: "ser du inte, yrhätta, att
jag hemtade fremmande med mig."

Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person, som,
med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var
ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom i
ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och kåpan
utmärkte en magister eller annan lärd man.

"Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst", sade nu herr Klas. "Det
är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna, hafva ju
stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu, då jag
träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag sjelf
honom göra mig sällskap opp."

Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga fram
och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i
fremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod han
qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut.

"Nu måste jag lemna eder på en stund", sade herr Klas, "tjenst och
arbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid
vår lärde gäst."

Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid
dörren.

Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en ofrälse,
men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba var dessutom
alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne känd som en lärd
och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i någon mon, den
stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och ofrälse.

Några vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo intet
annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån sybågen,
der hon hittills sutit qvar.

"Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri", sade Hebla.
"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon." Siri
hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt för
Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp.

"De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan", sade nu fru
Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. "Han är nu på
Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde sig nyss åt att
arbetet utfaller vackert. För en man som är van att studera stjernorna
och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras lilla arbete väl ej ha
något intresse; men kanske behagar mäster Sigfrid ändå fägna dem med att
kasta en blick derpå."

Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna
sin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet på
beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det vore
alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den praktfulla
mattan, i det hon sade: "Men här är ju så mörkt, hvem kan nu se."

Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt. Han såg
länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast han:
"Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor och blader,
men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga skymningen, dess
klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt."

"Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid", frågade Kathrina.

"Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och
blodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt."

"Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och
fällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att det
föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen. I
detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett par höga
armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på bordet och
aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af förskräckelse.
Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven hon blifvit
obehagligt störd: "Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit skada af
alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så att J icke
kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?"

Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus,
hade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han
borttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade smått
på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än mer i
ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver ögonen,
liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu: "Underlig var
denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och blader med
kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna hennes frudöme
behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas vakande tagit skada. Lär
väl behöfva något guld, till deras stärkande nyttja. Torde det väl för
hennes frudöme och hennes välborna jungfrudöttrar vara godt att detsamma
bruka."

Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids ord om
mattan, sade nu leende: "Käraste mäster Sigfrid, vi hafva lyckligtvis
ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara bra?"

"Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått och grannt rifvet, så att
man det näppeligen känna kan, och spildt i ögonen, styrker synen. Men
man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rörelse, och skall
jag deraf gerna tillreda och högborna herrskapet dermed förse, till
framtida behof."

Hebla kunde ej motstå sin lust att skratta, men fru Ebba sade: "Du
yrhätta, allting skrattar du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl
kunde mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill just
guld är lämpligt, vet jag ej. Kära mina unga flickor alla, väl kommer
för er, hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur emot
sorgen." De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas lilla
finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt högtidligt uttryck.

Nu återkom herr Klas och medförde, äfven nu, en gäst. Denne var yngre än
mäster Sigfrid, hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste mode.

"Se", sade herr Klas, "hvad jag mötte derute i slottsporten! Jag bad
honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt", och dermed tog herr
Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, på det massifva
bordet, mellan ljusstakarne. "Nej se på Daniel bara! Sammetsärmar! kan
ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla snörena sen! Sickna vida,
pösiga, välska hosor och brändt hår och långa lockar, som falla på
Hollandskragen och grannt passement kring tröjan! Nej ser man bara!"

Daniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och raseri på bordet, der
Fleming obarmhertigt fasthöll honom. Heblas lilla ansigte krusades i
alla fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, som stod
vid spiseln, väntande på Hebla, skrattade helt obesväradt. Äfven på
Karins läppar sväfvade lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade
vänligt sin hand på Flemings arm och sade: "herr Klas, du retas ju med
Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen."

Fleming upphörde att qvarhålla Daniel och räckte honom handen, men denne
hoppade lätt från bordet och sade halfhögt mellan sina sammanbitna
tänder: "jag torde få gå nu, och icke längre behöfvas till ett åtlöje
för herrskapet."

"Rätt så, Daniel", svarade Fleming, "du är ju verkligen ond, märker jag.
Kanske skola vi företaga oss att slåss ett litet envig! Men det vore
skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. Siså, kära Daniel, kom nu
och sätt dig här och glöm förtreten. Jag kunde ej låta bli detta, ty du
föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten."

Daniel bugade sig, och bjöd till att se artig ut. Mångahanda hade han
beredt sig på att tala i afton, då han påklädt sig den nya drägt han
lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin fördel, men nu
passade intet deraf. Han tog snart afsked och åtföljdes af mäster
Sigfrid, som ej heller fann sig trefligt i det fremmande och förnäma
sällskapet.

Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhögt: "Siri,
vill du inte nu vara snäll och låta oss få se den vackra boken, som du
lofvade."

Sigrid steg opp och följde med de unga till sin kammare, der Hebla och
Peder nu satte sig ned på ömse sidor om bordet, i förväntan på boken.
Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden; emellertid sade
Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: "usch, det var en ledsam
herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för dem. Vet du Peder,
han var riktigt trollsk."

Sigrid lade nu på bordet en grannt med målningar utsirad messebok, en
gåfva af den gamla nunnan i Nådendal. Der var mycket roligt att beskåda
för de båda unga; och snart hade båda, bland de i guld och silfverglans
strålande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men äfven detta nöje hade
man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga sig någon mera rörlig
sysselsättning; han förtretades öfver att ej Johan Fleming var hemma,
han skulle visst hafva kommit för att en stund fäkta på värja, hvilket
den unge gossen var obeskrifligt road af, huru oskadliga vapen än till
leken brukades. Hebla åter hade i dag ingen lust för något bullersamt
tidsfördrif. Vid godt lynne kunde det tillochmed stundom hända, att hon
korsade svärd med Peder, och då slöts vanligen striden med mycket skämt
och skratt. Men i dag var hon helt högtidlig. "Sigrid, söta Sigrid, vill
du inte berätta något för oss. Mor och Karin sitta inne med de
fremmande, de sakna dig icke. Du berättade en gång en saga för oss, kan
du icke någon annan?"

Att höra berättas sagor, var på denna tid ett nöje, också för fullvuxna,
icke uteslutande en barnfägnad; eljest hade väl föga Hebla varit så
fallen för att föreslå sagolek. Den saken var också Peder med om. Sigrid
steg opp, bortlade den prydliga boken och sade: "Nå hvarför icke. Vill
ni höra sagan om de två fångna barnen?"

Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid började: "Det var en gång
en kung och en drottning. De hade tvänne barn, en gosse och en flicka.
Och gossen var fager, som en dag, och hade långa gyllne lockar, som
föllo utför axlarne, och hans ögon lyste som stjernor, och på honom sågo
alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen lät göra åt honom en
liten guldkrona, på det folket skulle veta att han skulle bli kung. Men
flickan hon var just ej vacker, utan sådan som folket mest är, och ingen
brydde sig om att se på henne, ty alla sade att sådana flickor kan man
nog få se i hvarje stuga, icke behöfde man söka opp en prinsessa
dertill, och icke frågade brodern heller efter systern, fast han gerna
lekte med henne, för att hon var så from och tålmodig, och aldrig
motsade honom.

Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver sitt guldgula hår och
sina fagra stjernögon, och han märkte ej att systerns hjerta var fagrare
än guld och stjernor.

Fanns det så vid hofvet en hög herre, som var slägt med kungen, och som
sjelf ville bli kung, när den gamle kungen skulle dö, och han beslöt att
döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva kungariket. Och han ställde
in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och ohygglig qvinna, och
lofvade gifta sig med henne, bara hon ville taga de båda barnen af daga.
Men giftblanderskan tänkte: "dödar jag barnen, så håller han ej ord, och
gifter sig ej med mig. Nej, jag måste hålla dem vid lif sålänge, och
gömma dem för att skrämma honom med dem." Och så gick hon in i kammarn,
der de båda barnen sofde i deras silkessängar, och hoffröken, som skulle
vaka öfver dem, hade ock somnat, och hon smorde deras tinningar med
litet olja, men hon måste litet skjuta undan kronan på Velis hufvud, ty
den hade skrunnit ned öfver ena tinningen.

Men den oljan var sådan, att båda barnen somnade deraf i en dödlik sömn,
och när deras fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro döda, och
så trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och alla gräto och
jemrade sig att den sköne konungasonen Veli hade dött. Och de båda
barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om natten stal
giftblanderskan bort dem, och lade två döda tiggarbarn i kistorna i
stället, och så blefvo de begrafna i konungens graf.

Men giftblanderskan förde de båda barnen i ett mörkt torn i skogen, dit
satte hon mat och kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i mörkret.

Och när barnen vaknade, då undrade de och trodde att de voro döda och
begrafna; ty de hade hört allt hvad deras fader och moder hade talat,
och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat röra sig eller säga
ett ord.

Och så suto de och sörjde och undrade huru detta var. Och Veli grät och
jemrade sig och sade: "hvad båtar mig nu mina gyllne lockar och mina
fagra ögon, när jag är död och sitter här i mörkret."

Men systern lade vänligt sin arm om hans hals och sade: "Veli, Veli, om
än det är mörkt, nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är." Och
så började hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjöng så
vackert, att Veli glömde sin sorg och sade: "aldrig visste jag att du
kunde sjunga så vackert."

Och systern svarade: "du hade stora sångare och sångerskor vid hofvet,
hvad skulle du då höra din lilla systers sång."

Och de trefvade omkring i rummet och märkte att det fanns mat, och
undrade att de ville äta fast de voro döda. Och så började åter Veli att
gråta, när han tänkte på att han var död; men systern grät icke, fast
hon nog haft lust, när hon tänkte på hur far och mor nu sörjde; men hon
ville ej bedröfva Veli.

Huru länge de så sutit här, visste de icke. Men när systern såg Velis
sorg, glömde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann ej
ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt med att försöka roa
Veli. Hon sjöng för honom visor, hon berättade sagor och hon hittade
tillochmed på lekar, som de kunde leka i mörkret.

"Syster, du är bättre än jag", sade Veli, "du är begrafven, så väl som
jag, och du tänker ändå blott på att roa mig."

"Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om jag sitter i mörkret. Också
har du förlorat mycket mer än jag, dig höllo alla af, men ingen brydde
sig om mig."

Men de båda barnen började allt mer undra, om de verkligen voro döda,
eller hur allt detta kunde hänga ihop; och systern sade: "nej Veli, jag
tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju."

"Ack, hvad mer om vi lefva", sade Veli. "För oss är ju dock solen död."

Följande dag, när Veli ännu sof, kände systern noga omkring på alla
väggar, och så fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så
började hon rycka och ruska på den; men stenen ville ej lossna. Och så
tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och började med
den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och blottade en liten
glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var ej större än en hand och
muren var tjock, men solen lyste klart derutanföre och några strålar
föllo äfven in genom gluggen, rakt in i fängelset.

"Veli, Veli, skynda, solen är icke död", ropade systern åt sin bror. Och
Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och sade:
"hvad du är vacker."

Men Veli svarade: "syster, syster, fägringen är bra för solskenet och
den vackra dagen, men den är dock ett lappri, den duger till intet i
sorg och mörker."

Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: "Syster,
sjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga." Och hon
sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter.

Ute i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han satt
oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så tråkigt, men
när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke derom, utan sjöngo
helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var sen också bättre. Men
hur han gick, så gick han allt längre och så hörde han en röst som sade:
Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen blef så underlig till sinnes
och tänkte att det var en förtrollad fogel, som ville trösta honom, och
så gick han efter ljudet, för att få se fogeln, och kom till ett gammalt
torn. Der hörde han en röst sjunga så vackert, så vackert, att något
dylikt hade han aldrig hört. Och han gick allt närmare och lade sitt öra
vid gluggen, derifrån ljudet kom, och de båda barnen började åter tala
vid hvarandra, och han hörde Velis röst och kände igen den och ropade:
"Veli är det du, lefver du?"

"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån."

Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater att
komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde dem till
slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda kläder åt
allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå hunno de ej
så fort, som hoffolket ville.

Och slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta sig
med giftblanderskan, för att hon inte skulle sqvallra på honom, och så
reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att kungen
kunde få veta huru allt hade gått till.

Och kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han
tillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta på
en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla kungen
in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli.

Och då gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, när modet jäser
för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då skall du
hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen trycker och
verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då äfven skall du
hviska åt mig: Veli, Veli, solen är icke död."

"Hör du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om jag
vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man ej höra
många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig ut, att man
ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån komma ordena
då?"

Sigrid log vänligt. "Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag
icke dertill använder ord."

"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant der
konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror."

"Om också ej något konungabarn, så har ju dock Hebla en kär bror", sade
Sigrid.

"Ja, och en som är rätt så vacker och rar som Veli, och som väl
förtjente att bli kung. Men se han är nu ändå helt stor och förståndig.
Hvad kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för honom?"

"Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte på att du har en annan
bror också?" knotade Peder.

"Dig kanske?"

"Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt att du håller af mig, som om
jag vore din bror?"

"Ja, när du säger att du håller af mig, lika mycket som af din syster."

"Nå, har du då icke en bror, som ej är för gammal att leka med?"

"Åh jo. Men du är inte ändå Veli."

"Hvarför inte?"

"Du är icke så vacker."

Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din
bror?"

"Åh jo, Veli."

"Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli."

"Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?"

"Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så."



                                 XI.


Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes båda
döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på mattan. Peder
var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna höllo just på att
fullborda mattans blommor.

Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en lång
och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna, som af
den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till fru Ebba
och sade: "Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina syskon."

Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna
sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop
sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga
läpparna, i det hon slog båda armarne om brodrens hals. Derpå tog hon
med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte emot
sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: "Se, du fågel, du kom
ändå!"

"Käre min son", sade nu fru Ebba, "välkommen till hemmet. Var jagten ej
lycklig, efter du kommer så snart åter?"

Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde
sig inför fru Ebba. "Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men jag
gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som jag i
går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna foro som på
glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på den vida
Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad af ett svagt
återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade snön likt
millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de snötyngda
granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så friskt, så
lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att säga, brydde
jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for blott fram öfver
den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att jag var en vind der
jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt hjerta blef varmt, så
måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden, förbi den vackra udden,
der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt här på slottet med kung
Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna. Och jag måste tänka på
henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på Liuxala, och säges vara så
god och så from. Så for jag allt framåt sundet, bara för att få komma
och för far och mor gladligen visa min kärlek och vördnad, få skämta en
stund med systrarna, och prata om verldsvigtiga saker med dem, och sen
tillbaka till Qvidja åter."

Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade de sista
orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig moderskärlek på den
älsklige ynglingen, hennes förstfödde.

"Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof Classon?",
frågade Kathrina.

"I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan
fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så
väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när jag
ej återkommer. "Ja, ja," tillade han skrattande, "jag får väl bannor,
tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni arbeten
för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig. Och
jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är i
sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit ett
sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda emot mig,
men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt hufvud ned på
dessa af kära händer stickade blommor, och de skola påminna mig om mina
kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är långt skiljd från dem."

"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tänker du då verkligen på att resa
bort från oss?"

"Ja", svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, "jag har just
härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige konung
skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst ville jag
börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än endast klubba
vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en riddare för adeliga
damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna på Qvidja. De bragder
som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana, som ett ungt svärd vill
välja till invigning. Viljen J icke, kära morkär, härom tala vid herr
Klas, och höra huruvida han nu vill låta mig fara."

Fru Ebba log. "Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre
talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig."

"Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid kommer
med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslår dem, och
herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan jag så sällan
ber honom om något."

"Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes din
önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din konung, du
behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der inbördes-kriget
flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för ögonblicket är qväfd,
der är nu ej rätta stället för en yngling, som vill öfva sig i
ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far, dock hafva han och
jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om saken. När han till
frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom. Men säg mig nu, min käre
son, huru det nu lefves på Qvidja?"

"Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden far
illa med folket."

Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att så skulle förhålla sig. Ett
sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från Grefve Axels
underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan något förmå. Ett
sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen annorstädes komma i
fråga, men mycket mindre vore redan illa."

"Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel.
Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring ägorna, så
begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder, i stället för
hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan väl Qvidja-fogden
icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från Nygård, som öfver
ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden slagit honom med
ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade sig nog djupt för honom.
En annan karl, som sade sig heta Måns från Skogstorpet, mötte jag med
hustru och barn på isen. De höllo på att vandra bort, för att de icke
kunnat erlägga den skatt fogden pålagt torpet, emedan mannen legat hela
vintern sjuk och hustrun hade svårt att ens skaffa dem hvad de för
hvarje dag behöfde till att äta. Jag gaf mannen hvad han behöfde för att
betala för sig, att han skulle få stanna qvar. Sådant der törs fogden ej
företa i de närmare gårdarne, men kommer man på en mil från
hufvud-gården, så börjar sådant spörjas. J ser således, morkär, att det
är godt att jag vistas något derute, för att taga reda på oskick."

"Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas,
men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller.
Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra
underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras trefnad
och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid vara
herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen att vara
födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda den ringa."



                                 XII.


Mäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum på
ömse sidor af samma förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras bekantskap
och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i Ståthållarens hus; men
åtskiljdes i farstun, för att hvardera ingå i sitt rum. Så snart Daniel
hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede och han brast ut i
ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel -- ja, det var så du skulle
lyckas; det var så du alltmer skulle närma dig henne, genom städning i
skick och drägt! Men hon skrattade ju dock ej, nej, ty hon hånlog! Och
fru Ebba, denna qvinna, så stolt och dock så vänlig emot hvar och en!
Tillgjordhet, fikande efter menniskogunst. Försök att låta henne ana att
vanbördingen vågar älska hennes dotter och den försmädliga nedlåtenhet
med hvilken hon i dag afstyrde mannens vidare förolämpningar, skulle
snart förbytas till ett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta
sparka ut mig som en hund. Stolta qvinna, du skall, du måste
förödmjukas, huru det än skall ske, hvar jag än skall finna den häfstång
som skall sänka detta stolta hus och höja mig ur stoftet. _Dominus
admirabilis!_ du tål ej att den fattige studenten bär en drägt som
anstår en herre, för att du sjelf ej har vett att kläda dig bättre än en
bonde. Ha! hvad hade jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett
åtlöje som han är för sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag
brytt mig om honom! På honom hämnas mig ju hvarje sidenklädd herre som
skrattar åt hans grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än så ringa,
Stockholmare som talar sin välljudande svenska och skrattar, när den
förnäme mannen, i de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla
finska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, dock talar jag ju
sjelf detta samma fula språk, som förråder den simpla härkomsten.
Herrarne vid hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än de från
början haft den; men sotnäsan, han ser hvarken till höger eller vänster
och förstår ej ens att han härigenom gör sig till en bonde. Nej i
sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört mig, ty han har ingen
talan i en sak, der sirlighet och smak komma i fråga. Men hon såg det!
Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! Och detta försmädliga
leende på hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du föraktar den fattige
studenten, men vänta, kanske kan ännu detta husets stolta hufvud släpas
i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrälse studenten, kan få makt, --
makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en ofrälse förmår fälla
i stoftet många stolta ädlingar? Men hvarföre går jag alltid åter dit,
och kryper för deras nådiga blickar? Hvarföre gör jag mig frivilligt
till ett mål för deras stolta hån, och tål deras öfvermod? Dock --
Daniel, är du icke orättvis? Rådde väl hon för att du blef förolämpad?
Kanske var det blott mitt uppretade sinne, som förespeglade mig detta
leende på hennes läppar. Tanken på allt detta kan göra mig vansinnig.
Men -- är icke det redan ett vansinne att höja blicken till Katharina
Fleming? Dock icke så, hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta
en blick in i framtiden, såsom man säger att den der lärde narren der i
andra rummet skall göra, han, som blef helt bortblandad af den stora
äran att få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar han väl umgås
med stjernorna, de äro dock högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan
han lyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så duger bekantskapen
dock till något."

Daniel inträdde följande morgon i mäster Sigfrids rum, men denne satt så
upptagen af sitt arbete, att han antingen ej märkte honom eller ock ej
brydde sig om att afbryta för den ankommandes skull. Han skref och
uppläste halfhögt för sig sjelf det han skref. "Guld, aurum, doab
arabisk, är den renaste metall, som varder födt af rent figeret
qvicksölf, såsom ock af rödt och icke brännande svafvel, begge delarna
väl förblandadt och tempereradt med hvarann. Det är välsmakande och
välluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga till sig, ty det deras
sinne och affecter som deruppå se, lockar och vänder till sig, att de
det begära, älska och efterstå."

"Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta är
det. Guld, mycket guld, äfven det kan något utjemna olikheter. Mäster
Sigfrid, kan ni lära mig att göra guld?"

"Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten är icke hastigt verk; med
högsta skäl må man härom säga: _ars longa, vita brevis_. Har jag ock
heller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill du denna konsten
lära, så kan du det visserligen, med trägna studier, så långt bringa,
att du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna _artem auream_ lära.
Dock torde du med ditt lätta sinne ej detta tålamodet äga."

"Huru lång tid kunde väl åtgå dertill?"

"_Diligentia est mater studiorum._ Är du flitig och enträgen och aldrig
försummar planeternas conjunction och den stund då de visa gynnsamma
tecken, kan du väl på en trettio a fyratio år dertill hinna, kanske
tillochmed på något mindre, ehuru du nu är _rudis in mathematica_."

"Tror J väl då, att det är åt maskarna i min graf jag vill göra guld?
Guld, guld, redan blotta ordet klingar frestande för min själ. Guld
eller makt! Ja, guld är makt. Mäster Sigfrid, dålig är eder konst om ni
ej vet ett medel, att hastigare göra guld."

"Unge vän", sade mäster Sigfrid allvarligt, "jag hade i dag lätt kunnat
göra guld om jag velat."

"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarföre icke?"

"Ty det hade blifvit för dyrt, Daniel Hjorth!"

"För dyrt, kan guld blifva för dyrt. Hvad skulle det då kostat?"

"Alltför dyrt för guld: mitt samvete och min salighet", sade mäster
Sigfrid högtidligt.

Daniel steg ett steg tillbaka och sade: "Har ni gjort förbund med den
onde?"

"Ett _pactum cum satana_ hade det varit om jag gått in derpå."

"Ni retar min nyfikenhet, mäster Sigfrid."

"Välan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld, blott
jag velat förfärdiga och försälja ett gift eller trollmedel att
afdagataga en menniska. Då jag vägrade, bjöd man mig allt mer, och
slutligen så mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer än ett
enda lif, som kunde så högt betalas."

"Ha, Flemingen!"

"Så anade mig."

"Hvem var den som vågade utsätta sig för edra misstankar, genom att
anlita er härom?"

"Han var mig alldeles fremmande och djupt förklädd, och gick som han
kom, tidigt i morgonens mörker, innan ännu någon annan eld vaknat i
huset än min studerlampa. Mina ögon spejade varsamt efter om han hade
båda fötterna lika, men kunde ej få reda derpå under den djupa
förklädnaden; dock hördes stegen alltför jemna när han gick bort, för
att jag skulle tro den hafva dolt en hästhof."

"Och han bjöd er mycket penningar?"

"Mycket. Daniel Hjorth, dröj icke med dina tankar vid sådant. Guld är
godt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete
kärare!"



                                XIII.


Sedan Fleming hade återvändt ifrån det Tavastländska tåget, der han
hoppades hafva injagat bönderna en sådan förskräckelse att de icke mera
skulle våga en ny resning, hade han en tid vistats hemma. Men långt
ifrån att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig åter och tog ett
ännu större omfång. Sigismund hade öfver norra Österbotten tillsatt en
ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till sin bestämmelseort fann
denne att oron gäste på alla håll, hvarföre han beslöt att gripa och
straffa hufvudmännen för upproret, och sålunda skrämma de öfriga till
stillhet, och beröfva uppresningen sin styrka. Jacob Illka, jemte fem
andra af anstiftarne, blefvo fängslade, halshuggna och steglade, och
några sändes fängslige till Åbo.

Detta var att gjuta olja på elden. Uppmaningar att hämnas "det rysliga
mord som i Österbotten skedt är", kringspriddes; presterna i flere
socknar uppmanade sina församlingsbor att resa sig emot det olideliga
tyranniet. Den ena socknen sände bud till den andra, ofta med hotelser
om, att ifall de icke ville deltaga i försvaret af böndernas
rättigheter, skulle de sjelfva ihjälslås och socknen sköflas. Från Kemi,
Uleå, Limingo och mellanliggande socknar, tågade nästan man ur huset.
Abraham Melchersson med 50 knektar blef omringad, det manskap han
medförde dödadt, han sjelf tillfångatagen, förd till Stockholm och der
afrättad "för det ynkliga mord och blodsutgjutelse, hvarmed han emot de
Österbottniske bönder framfarit."

Nu var åter bondehären samlad större och mera oppretad än någonsin.
Mord, rof och brand betecknade åter dess spår, och qvinnorna täflade med
männen i raseri.

Ett vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, den tolf mil vidsträckta.
Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen menniskoboning
fanns der att krossas af deras fall. Vargarne ströko i skaror omkring
och sökte efter de i snön nedbäddade liken efter klubbmännerne, som
under flykten stupat för de förföljande knektarne. Men fredliga resande
gjorde sitt testamente och beredde sig till döden, när de ensamma
nödgades färdas genom den öde skogen.

Flemings skaror hade tågat norrut, för att qväfva det värre än förut
åter utbristande upproret, oro och bäfvan herrskade öfver hela landet,
hungersnöden grep omkring sig och dess följeslagare sjukdom och död. Men
på Tavastmon visste ingen af nöd eller sorg, ty intet menskligt hjerta
klappade inom dess område, om ej stundom en vilsekommen brottsling gömde
sig der. Men knappt hade ens röfvaren mod att trottsa vinternattens köld
under de höga furornas hvalf, der vinden utförde sin vilda hvirfveldans.
Underbar är en månljus natt i furornas pelarskog, då månskenet i långa
strimmor faller in här och der mellan stammarne. Underbart är här ock om
dagen då vandraren ser långt, långt bort, och blicken går vilse emellan
de otaliga pelarne. Nära, fjerran, öfverallt samma resliga, raka och
höga stammar, öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes här nu ett
menniskoöga, så kan det ej se några steg ens framför sig, allt är
snöhvirfvel, yra, mörker, så mycket en nordisk vinternatt, med sin
mjella snö, kan bli mörk.

Men tyst; höres dock icke ett annat ljud, än stormens brak i furorna?
Jo, det nalkas småningom, en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig
fram mellan drifvorna, det går steg för steg, men med möda. Nu går det
ej mera.

"Finnes det ingen möjlighet att komma under tak", säger en qvinnoröst.
"Det går ej längre."

"Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? På hela nejden bor ingen
menniska, annan, än en gammal trollpacka", svarade en karlröst.

"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du få
reda på hvar hennes koja finnes?"

"Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att vi ska hitta på den. Hon är
dock österbottninge, hon så väl som vi. Kanske hon inte vill oss så
illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej komma från
någon annans stuga. Nog lär hon vilja leda oss dit; men om vi derföre
böra fara, det är en annan sak. Kanske också att det der lyser bara för
att föra oss vilse."

"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort värre till, än man är här, kan
det knappt bli. Försök att få hästen att gå dit."

Karlen försökte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika
fåfängt. Han steg slutligen ur, för att leda hästen, den gick några
steg, men stannade, och inga medel förmådde numera att röra den ur en
fläck.

Slutligen steg fruntimret ur slädan och började vada genom drifvorna,
för att försöka hinna till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång, men
åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon hann fram till kojans dörr.
Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro
ogenomträngliga och yrvädret ryckte i hennes kläder och förde henne än
rundt omkring, än kastade det henne ned på drifvan. Väg visste hon ej,
men emellan furustammarne är öfverallt väg.

Karlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, sedan slädan blifvit
tom, kom i det samma till kojan, ställde häst och släda på läsidan af
det lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg efter fruntimret,
som häftigt ryckte opp dörren. Han skakade dervid litet på hufvudet,
förmodligen åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han i släden under
fällen, och somnade snart.

I kojan satt lilla mor Annika framför brasan och runkade fram och åter
på sin stol: en rund trädskifva på tre ben. I hennes famn låg en svart
katt, som strök sig under sin matmors hand fram och åter. Dess svarta
skinn gnistrade liksom dess ögon. "Hi hi hi", fnittrade gumman, "jo jo,
si man får fremmande, jo. Visste jag inte det när Hiisin spann så nätt.
Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna så der. Jo jo", och gumman vacklade
med hufvudet åt ömse sidor och nickade nedåt med sin långa näsa, som om
hon velat röra i brasan med den.

"Kära mor, kan en vilsekommen resande få herberge hos er", frågade
fruntimret, som förgäfves väntat att gumman skulle vända sig emot henne
eller på något vis ge tillkänna att hon märkt hennes ankomst.

"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva på ugnsrakan medan jag
rör om glöden, eller vill Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på hyllan?
Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka i skogen, der flyger
fjäder, som sotnäsan plockade af böndernes skinn. Jag såg nog hur det
såg ut, när de flydde för knektarne. Ser hon inte hur tjockt det flyger
af dem derute, så det är helt hvitt. Sotnäsan plockar fåglarne, innan
han slagtar dem, derför far fjädrarne af dem så der. Hi hi hi. Är hon
hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just färdig. Gå bara fram efter
sotnäsan, nog finnes det blod nog att göra palt af, der han går fram."

"Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke rår jag för dem."

"Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså ni vill ha nattqvarter
här?"

Gumman tog en sticka, tände eld på den och lyste på den nyss ankomna
från hufvud till fot. Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån hennes
väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. Hennes långa växt och
raka hållning syntes dock tydligt, oaktadt drägten var våt och
förderfvad. Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, men vattnet
rann henne utför ansigtet.

"Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från Österbotten, pelsen med,
bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem är ni?"

Hastigt for fruntimret med handen åt munnen, och såg sedan på handen,
men der syntes intet.

"Ånej, inte ser ni sjelf den bloden. Nå hvad ser ni på handen, Hans
Fordeelskan?"

"Ha! -- hvarför frågar ni, då ni vet. Dock, hvad mer om en ensam qvinna
i vildmarken känner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?"

"Hans Fordeel, hi hi hi, han som täljt de flesta klubborna. Har hon sett
hur han ska sta och dansa för Flemingen! Hå hå, har sotnäsan fått tag i
henne med, efter hon är så vilsen nu. Ånej, han håller nog i klorna,
hvem han får tag uti."

Den resande hade emellertid lagt af sig de våta kläderna och satt sig på
en stockända, som stod framför ugnen. Hon strök nu undan sitt svarta hår
ur ansigtet och svarade: "Han har befallt mig att lemna hus och hem och
bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej följt den kosan
längre, än en af hans knektar följde mig. En trogen karl har skjutsat
mig hit. Äfven hitåt finnes folk att sätta i rörelse. Man kan uträtta
något här; det är godt om de äro beredda."

"Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå inte nog af att pinas der,
utan måste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin pina, de.
Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare man än han? Hvem har gumman
mera kär hållit? Var han ej hennes enda systers enda barn! Se, då var
Annika ännu ung, hon var ännu vacker, när Bengt var en liten pyring och
brukade sitta i hennes famn och smeka hennes röda kinder. Hej, icke
talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo, och hur hon sen lärde
sig att bli klok och veta mer än andra, och flyttade i ödemarkens bo.
Men Bengt förblef henne kär, lika då hon blef gammal och vis, som då hon
var ung och fåvis. Fordeelska, kan du bryta opp Flemingens lås, kan du
ta ut honom ur Åbo slott, kan du hjelpa honom att bli fri, eller kanske
är han redan död, kanske hacka korparne på hans fagra ögon, kanske bygga
tornkajorna bo af hans gullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse,
som var Annika kär, har du sett hur luftens fåglar göra sin måltid af
honom, hu, har du sett huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har du
sett de andra mördade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser,
Fordeelska, kasta ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din
egen man är, vet du så noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du så
säkert om inte hans händer ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert
om inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa
sotnäsan, Fordeelska, vill du kasta söta ögon på honom."

"Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar vore glödkol ur din ugn, jag
ville kasta blickar på honom, om det vore trollpilar som skulle ge honom
döden."

"Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå nå, hertigen som nu är kung,
eller vill vara kung, han skulle väl icke tycka så illa vara heller. Hi
hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. Men tror ni inte
gamla Annika kan kasta trollögon, jo jo, hon är intet vacker, säga de,
hennes näsa är så hvass, hennes hake är så hvass. Det var inte flott som
gjorde dem så, det var nöden och barkbrödet. Men gamla Annika hon kan
ändå kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina blickar, så släpper Flemingen
sina fångar ur handen, ty den handen har ingen kraft att hålla dem
qvar."

"Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle du kunna kasta trollskott i
hvem du vill?"

"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? Kan vi skjuta trollskott
monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?"

Hon strök åter katten, så att den gnistrade och spann.

"Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, Hiisi, du må väl inte vilja
klösas. Nå nå, inte så brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta. Men ser
du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår äro, icke äro de ändå hans
derborta. Jo jo, ser du, nu är du fast. Ja, spotta och fräs du! Hur tror
du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån af Svedjeklases hufvud?"

"Tre hårstrån säger J, mor?"

"Åh, jag talar bara med min kisse. Bra snäll är den, det är visst, men
ibland är den just som en smula på sned. Nog tänker jag den kunde skaffa
hårstrån, om den ville. Nå nå, bäst är vi tänka på saken en och hvar.
Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behöfver? Bara tre hårstrån af
sotnäsans lugg?"

"Tre hårstrån? Kanske. Tjenaren som bär in hans morgondryck kunde få dem
af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor -- jag bäfvar."

"Ack ja, det ömma hjertat, som icke aktade för rof att tända på kriget,
hur många tusendes lif tror hon der stryker med, och Flemingen har ändå
bara ett. Hiisi, tycker du inte det är lustigt? Hi hi hi."

"Du skall icke bruka trolldom", mumlade Fordeelskan för sig sjelf.

"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem länge, han. Han ligger väl
snart på steglet med de andre. Och nog lär sotnäsan tycka om hennes egna
händer, lika mycket som om karlanäfvar. Sen han en gång huggit af dem,
hemtar hon inga strån mer. Nå nå, allt som hon vill, Fordeelska! Vill
hon ej ta sotnäsans hår, så får han ta hennes händer. Vill hon sofva
kanske? Der är halm i knuten, vill ni lägga er der? På sämre bädd ligger
kanske Fordeeln. Kanske ligger han på pinbänken. Då ligger ni ändå
bättre, fast ni inte ligger på Pinonäs."

Den fremmande kastade sig på halmen, men att finna ro, var henne
omöjligt. Bloden forsade i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt vid
tinningarna och hennes hufvud värkte. Hon slöt dock sina ögon. Gumman
vankade fram och åter, kastade stundom ett vedträd i ugnen, mumlade och
småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord. Stundom framtog
hon en näfve örter och kastade i elden, än slängde hon dit allehanda
andra saker. "Huu. Af Svedjeklases kläder den här biten. Det är säkert,
ty jag skar den sjelf, när han rastade på Nokia. Men han märkte det ej,
der han stod och skrek på trappan och kommenderade knektarne, och medan
jag tiggde och tog i fållen af hans kappa, gick det lätt med knifven.
Här är blod af nio, som han låtit sina knektar slå ihjäl; i ugnen med
det, inlindadt i kapptrasan. Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt,
trädda på spett, droppa olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre
hårstrån." Småningom lät gumman elden slockna och samlade kolen och
askan i en lerkruka. Öfver denna började hon åter läsa; gjöt slutligen
några droppar smält bly i krukan och ställde den sist i ugnen.

"Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter och nio, tre gånger nio och
nio gånger tre." Nu öppnade hon dörren, och en klar och kall morgon
strålade emot henne. "Åhå, Hiisin min. Godt är att det är färdigt nu.
Sådant rart väder, som i natt, få vi väl ej så snart åter."

Den resande satte sig opp. Den inträngande friska vinden gjorde det för
henne möjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under natten
insupit, bränt som eld.

"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hårstråna? Jag
behöfver bestämdt svar, för att söka annan hjelp, om ni ej vill." Ännu
tvekade den tilltalade. Då tillade mor Annika: "Nå nå, inte är Flemingen
så seg heller, att man icke kan rå på honom ensam ock. Och vill inte ni,
så vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att icke man dem kan
få."

I detsamma öppnades dörren åter, och in steg fru Metta Liljeholm. Hon
hade ett ögonblick stått utanföre, med handen på dörrknappen. En liten
känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, grep henne, men hon
öfvervann den snart. Emellertid hade hon hört de sista orden.

"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få annat främmande också, så här
tidigt", sade hon. "Jag kommer för att åter be er vara till hjelp. Elsa
sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så att jag fruktar hon skall
själas innan middan. Förvisso är hon trollad. Jag har försökt både ett
och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var nu beskedlig och laga er
redo att komma, att icke menskan kolar af emellertid. Ni kan väl läsa
trolldomen ur henne. När vi baka nästa gång, skall jag skicka er ett
helt spett varmbröd. Elsa är en bra menska, jag ville göra mycket för
att hjelpa henne. Derför kom jag också sjelf hit efter er, ty karlarne
hade omöjligt tid, och pigorna, de tossorna, vågade ej. Så kom jag
sjelf, straxt ovädret slog om. Kom nu mor, ni får sen yfvas öfver
hurudan kusk ni haft."

"Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt hvad
som behöfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan väl ta med
mig; men är det trollskott, så behöfva vi annat ock. Tre hårstrån, tunga
hårstrån, vigtiga. Jag kan väl tänka att det är tung trolldom, och den
viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det mäktigaste hufvud i landet,
om det skall hjelpa."

För mor Annikas minne låg, att hon kände fru Metta såsom långt ifrån att
vara Fleming tillgifven, och hon förmodade henne ej vara särdeles rädd
för att missbruka hans hårstrån; men fru Metta hade andra tankar.

"Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det väl annars vara, än
riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming? Huru skulle jag sådant ha."

"Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man få. Herr Erik Liljeholm, som
Flemingen alla dar har hos sig, så mycket må han väl göra för att rädda
en tjenares lif."

"Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill visst ej dermed befatta
sig. Dessutom lefver hon ej så länge, att dermed kunde hinnas."

"Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde man hålla lifvet i henne så
länge; och om hon än skulle se ut som en död, så nog kunde man ställa
så, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess allt kunde fås ihop. Det
fattas bara hårstråna, allt det öfriga kunde man ju emellertid bruka."

Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i kojan,
föreföll henne hemsk och mörk, der hon med gumman vexlade besynnerliga
blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en lukt af stygga, brända ämnen.
Gumman såg vild och helt annorlunda ut, än fru Metta förr sett henne.

"Ja, men si för Gu, spinner hon icke något ondt, och jag vill ej vara
hennes verktyg", så var fru Mettas hemliga tankegång. "Vare sig huru det
vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag än kunde." Nästan rädd för
att mor Annika skulle höra hennes tankar, sade hon nu högt: "Jag har
tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be om herr Eriks biträde i
hvad han anser för trolleri. Ni hittar visst på någon annan bot. Kom nu
bara och läs öfver henne. Det hjelper visst."

I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt till
Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall få höra af mig. Jag vill ej
dröja längre. Farväl!"

Hon gick och hade snart försvunnit med sin körsven och släde. Fru Metta
blef allt underligare till mods, men när nu mor Annika, utan vidare
prut, följde henne, så begaf hon sig å väg.

Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på att något var å färde. Under
vägen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken håg att lyssna
till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, och såg lätt huru hennes
själ glödde af hat och hämndlystnad. Derpå förde hon talet på hertigen
och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge den, som kunde
berätta honom att Flemingen vore död." Gumman nickade och skrattade på
sitt vanliga ohyggliga sätt.

Fru Metta kunde icke skilja sina tankar från det hon sett och hört. Hon
tänkte på att skrifva till herr Erik, men huru få fram brefvet till
honom?



                                 XIV.


Fru Metta hade ej länge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare, som
steg af vid trappan. Med nöje hade hon i honom igenkänt Enevald Fincke,
och skyndade sig nu att välkomna honom och få helsningar från sin man
och sin dotter.

Herr Erik Liljeholm mådde väl och hade, jemte krigsfolket, marscherat
opp emot Österbotten. Jungfru Sigrid var äfven frisk och fager, och allt
stode väl till.

"Och J, herr Enevald, är icke med på krigståget?"

"Nej, mig synes ringa båtnad och ringa ära, att här vara med. Kanske
dock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut på tiden, att äfven jag
sedan sluter mig till förstärkningar, som kunna behöfvas; men jag tänker
att herr Klas med lätthet jagar undan en sådan fårskock. Men till eder,
fru Metta, har jag denna gången ett enskildt ärende. Jag har härom redan
talat med herr Erik, innan han lemnade Åbo, men ville ock gerna hafva
edert bifall härutinnan. Min begäran vore nemligen den, att J icke ville
motsätta eder min önskan att vinna eder dotter, jungfru Sigrid, till min
husfru. Hennes stilla och fromma väsende låter mig hoppas en foglig och
mild hustru. Herr Erik Liljeholm har redan gifvit mig sitt bifall att
hos jungfrun få begära hennes ja. Äfven edert önskade jag nu erhålla."

Med glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En så galant och hygglig ung
man, af Enevald Finckes förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett
parti att förakta, och att hans gods dertill låg i granskapet af
Tannila, var en lycka till. "Gud välsigne eder, herr Enevald", sade fru
Metta. "Måtte eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga barnet,
som J hedrat med edert val."

"Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande till mig, att J viljen
anförtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall lägga
hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat mig, ehuru hon väl
icke kunnat missförstå mina afsigter. Jag har nu blott velat först göra
en resa till mitt gods, för att der ordna om de blifvande
byggnadsarbetena, på det jag må veta, det jag kommer att ega ett hem att
erbjuda; och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert goda förord hos
eder dotter, ehuru jag väl icke snart kan få kalla henne min, då mitt
hem ännu är sådant, att jag dit icke kan införa en ung hustru."

"Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore någon tid för
bröllopsfröjd nu, herr Enevald, och Siri behöfver väl att stadga sig och
bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon är
dock ännu helt ung och oförfaren, och J fån väl hafva tålamod med
henne."

"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka, som med fromhet skall
fylla en hustrus pligter. Jag älskar henne högt, men har äfven funnit
att mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val."

I fru Mettas hufvud började snart röra sig en hel mängd tankar på
utstyrsel och linkläder och bröllopsrustningar och dylikt; men alla
dessa tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i hennes sinne, i
anledning af besöket i mor Annikas koja. Hon tänkte en stund på att åt
Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom följas ej åt, och
hvem vet om ej han, på sina resor, blifvit fritänkare och börjat förakta
de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett förr. Men om trollerskan
verkligen hade något ondt i sinnet mot herr Klas, så vore det en
samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han än vore sträng och lade
svår tunga på bönderne, så icke kunde man derföre tåla att de skulle
trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man rätt tänkte på saken,
kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke voro de bättre
värda heller."

Enevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt tankfull och föga
meddelsam, att han frågade om hon vore bekymrad öfver sin dotters
framtid.

"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna ställa sig så, att J
icke skall finna skäl till missnöje med henne, och att hon skall blifva
väl till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det, att jag nödigt
borde till herr Erik Liljeholm få afsända ett ytterst angeläget bref,
och icke ser utväg att få det fram till honom. Skickar jag tillochmed en
af drängarne från godset, så slipper han visst ej fram helskinnad. Råka
bönderne honom, så slå de ihjäl honom för att han tjenar hos en herre,
och få krigarne tag i honom, så är han ej stort bättre fast, emedan han
är en bonde. Men får jag icke brefvet fram, så får herr Erik icke mina
varningar sig tillhanda, och dessa gälla dock ett lif, som är för högt
uppsatt att sålunda förspillas, det gäller sjelfvaste herr Klas."

"Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren", frågade Enevald
förvånad.

"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, om J älsken att
upprepa hans titlar; jag fruktar att det gäller hans lif."

"Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot
hans lif?"

"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det åt herr Eriks omdöme
anförtro."

Enevald funderade en stund för sig sjelf. Huru fru Metta möjligen kunnat
få reda på någon hemlig sammansvärjning emot Klas Fleming, föreföll
honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles misstro henne. Fru
Metta hade ett godt, praktiskt förstånd, och inbillade sig icke gerna
faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville han ock visa henne
tjenstvillighet och sade derföre slutligen: "Om denna sak är af så stor
vigt, så torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af att uppsöka herr
Erik."

"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande af
sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd uppåt
landet är denna tid förenad med faror."

"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat fram.
Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par hakebyssor, som
jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad, har jag ingen
fara."

"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet, ehuru
såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra sig
öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt, att jag
sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville lemna den
outrättad."

Fru Metta skref: "Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom
jag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är i
beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren,
högborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m. m. genom trolleri om
lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal ditåt, så
ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken till trollkonsts
bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera dylikt. Syntes henne
dock till hennes onda afsigts genomförande, trenne af förbemälte högt
uppsatte herres hårstrån behöfliga vara. Är derföre min tjenstelige
begäran, att J, herr Erik, ville förbemälte herr Klas förvarna, att han
sig mot all slags signeri må tillvarataga, icke utan en bit jern på
kroppen vara, och att han sina hårstrån ingalunda tillåter af någon
vidkommas, i thy att man icke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och
har unge herr Enevald Fincke, för att J mågen veta att varna bemälte
herr Klas för onda stämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln
framföra. Har jag dock honom om trolleri intet sagt, betänkandes
ungdomens oförstånd. Näst Gudi befallat, eder trogna husfru

                              _Metta Simonsdotter Abbornät._

Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel
färdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått att
ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna
upphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och
vägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro
brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro
utgångna till bondhären, och sällan fanns i gårdarne andra, än hungrande
qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo en herre
nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden långsamt för
Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan honom. Han
upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit läger.



                                 XV.


Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor
Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna på en
plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo omkring
henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon satt
hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade hennes
lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob, tror du
jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du fryser.
Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din säng, ha
bara tålamod."

Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod hon
framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka klippstycke
vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt fladdrade hennes grå
hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt liten, der hon stod, högt
öfver den vida slätten, som om en stenens inbyggare, en dverg, stigit
opp derpå, för att se på de annalkande.

"Ha, edra uslingar", skrek hon, krypen J fram som sniglar, släntren J
fram som om J komme från kalas? Åh ja, kalas hade ni på Abraham, kalas
hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som paddor. Borde
ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte skrika ve och
förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett rof för himlens
fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste, honom ha de släpat i
sin mörka håla att dö i elände, och de, de som voro edra hufvuden, edra
hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en ärlig graf. Se denna tröja,
se huru Jacobs blod har färgat den röd, för er, för er alla!"

Rörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen hördes
tydligt öfver den andra.

"Ha, fort, fort", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen på
närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar den
högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick framför
hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den underliga
skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt var.

De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af de
medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo
klubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen, och
när nu en röst ropade: "nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter,
oförsonlig hämnd", då höjdes tusendes stämmor och ropade "hämnd, hämnd
öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till Åbo, till
Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang. Ned med
tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva ned det,
att der ej blir att stå sten på sten."

Och stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick
härjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår.

Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De blefvo
öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för grundt,
det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar neddrefvos
de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i furielik vildhet,
de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet, för att påskynda
mordet.

Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess våldsammare
vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess värre svalla
dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse. Gräsligt är minnet
af klubbekrigets fasor!

I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej längre att skona.
Trupper samlades och i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de
upproriske.

Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik Liljeholm
och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på hufvudet och
sade: "Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty det synes mig
vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig. Dock vill jag ej
taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr Klas. Han må sedan
anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp ni dock oskadd fram
hit?"

"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock nu,
herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som skett.
Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson med en
krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt, och att
detta föranledt denna nya resning."

"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif
umgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär
icke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri
skrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och
upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med råd
och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam, utan
tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat bönderna att
hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och undervisade dem
att de icke skulle låta förföra sig till uppror och lifsfara för dem
sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi nu få veta hvad som
är det rätta, och lofvat att icke vidare låta förleda sig. Och så sände
Abraham bref med lugnande ord till de norra orterna."

"Nå, och påföljden blef blott en ny resning", frågade Enevald.

"Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta honom, sändt nya anförare
till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit till
bönderne och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve kunde
läsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med sexhundra man,
för att förlägga hos dem i borgeläger. Frågade dem ock sedan om de ville
tåla detta, eller med lif och blod försvara sig emot öfvervåld. Och,
rasande öfver det svek de trodde Abraham hafva begått emot dem, togo de
brefförarne och kastade dem i en vak på isen."

"Nå än Abraham sjelf?"

"Han visste häraf intet, men bönderne lade sig i försåt för honom,
ihjälslogo och plundrade hans knektar och släpade honom sjelf fången
till Sverige."

"Man säger att upproret nu är allmänt öfver alla de norra orterna?"

"Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat omkring och rest opp man ur
huset. De der anförarne, som Abraham lät afstraffa och stegla, hafva de
nedtagit och begrafvit, och rysvärda mord och deras gamla brännande och
plundrande, ha de åter vidtagit."

"Hvem anför dem nu?"

"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig köpman från
Hernösand, han anför den hop som ligger här emot oss. Den är ock den
största. Öfverallt ströfva mindre troppar. De bränna alla adelsgårdar,
men jag tänker de sjelfve skola få näsbränna. Herr Klas har skickat dem
bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och lofvar förlåtelse, blott
de hädanefter vilja hålla sig stilla, men de bli allt mera förmätna och
tro att han är rädd för dem. Ja Gud sig förbarme! Ja rädd skulle han
vara!"

En stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, som tagit qvarter
på Ilmola prestgård. Fleming gick fram och åter med stora steg. "God
afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om underkastelse från
bönderna?"

"Intet."

"Nå så må herren förbarma sig öfver de arma nötena, ty nu kan jag det ej
mera. Och dock vore det hederligare att få vända sig emot den förrädiske
hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lönar sig prat."

Fleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga order för morgondagen, och
sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berättade herr Erik om det
budskap, han ifrån sin fru hade erhållit.

"För böfveln", sade Fleming skrattande, "tre käringar i en stuga, det är
mer än en ärlig krigsman kan stå emot."

"Slå dock icke varningen alldeles i vädret. Nog veten J, herr Klas, huru
ofta man säger att de österbottniske trolla lifvet af folk och fä, och
sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för allehanda okändt folk,
och gerna kunnen J ju hålla edra hårstrån inom egen mössa."

"Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så lätt lifvet af mig, nog är
jag dem för seg. Icke vore det heller nu tid på för mig att dö, ty jag
tror att jag dock kan göra min konung och herre nytta på den plats, der
han ställt mig, och visst skall jag bjuda till att stå på hans rätt,
emot hans furstliga onåde."



                                 XVI.


Klar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. Klubbehären stod
uppställd. Israel Larson, ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne,
egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf saken innan ännu
slaget ens var börjadt. Ingen förstod att befalla, ingen visste lyda.
Mod och beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men bristen på
ordning, samhållighet och tillochmed på vapen, var så mycket större.
Bågar och pilar, klubbor och störar, utgjorde de flestes beväpning, men
alla voro ifrige att slåss, att på Fleming få hämnas det förtryck
knektarne utöfvat, hämnas sina vänner och fränder, hvilka fallit offer
för Flemingens mordlystnad och tyranni, som det hette. Nu stod den
fruktade och hatade mannen sjelf emot dem, och hans, om möjligt, än mer
hatade knektar, desamme som legat hos bönderne i borgeläger, som
förtryckt dem, som tagit dem brödet ur munnen. Och huru liten var icke
denna hop, som ställde sig emot böndernes tusenden! De förnyade
uppmaningarne af Fleming, framställdes af anförarne endast såsom bevis
på hans fruktan för deras öfverlägsna mängd.

Nu lät Fleming sina ryttare upptåga längs båda stränderna af ån, en
tredje afdelning placerades på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några
officerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som en höstnatt, var Klas
Flemings blick, då han öfversåg de till strid färdiga massorna. "De
hundarne äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro landsmän och
konungens undersåter, det är otäckt att börja."

Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: "Vore det icke rådligt att
ännu en gång försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. Åsynen af
truppernas hållning och ordning, inverkar möjligtvis på dem."

"Förgäfves, de vädra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar, som
skulle nalkas dem."

Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillåt mig att
försöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr."

"Välan", svarade Fleming. "Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom åt
anförarne och uppviglarne."

Enevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd af några få ryttare. Han
upptog sin näsduk, fäste den på spetsen af sin värja och red sedan
närmare, ropande med hög röst: "Ännu en gång, den sista, bjuder herr
Klas Fleming, ståthållaren, konungens högst betrodde man, på hans
majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af eder, som äro vilseledde.
Nedläggen vapnen, gån till edra hem, och eder skall intet ondt
vederfaras. Endast edra anförare och dem, som uppviglat eder att strida
emot eder konung, skolen J utelemna, för att de måga straffas såsom lag
bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung och gören
uppror och upplopp, då skolen J straffas såsom J förtjenen, och med
skott och svärd utrotas till sista man."

Mycken rörelse märktes bland bönderne; det syntes att mången velat
lyssna till förslaget, men brådskande gingo från man till man, just de,
hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till att elda böndernes
ifver och motstånd.

Enevald märkte rörelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra
förledare, det äro de, som äro edra verkliga fiender." Längre hann han
icke. Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast uppmana
bönderne till motstånd, hade lagt an med sin bössa på honom, men med en
blick af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu small skottet,
en kula for genom tröjan och rispade huden vid venstra sidan. I detsamma
lossades flere skott från böndernes led, fem af Enevalds följeslagare
föllo, han sjelf med de få återstående red tillbaka.

"Är ni svårt sårad", frågade Fleming.

"Nej, eders herradöme, dock för mycket för att vara det af en vanbördigs
kula."

I detsamma gafs på alla punkter tecken till anfall. Rytteriet störtade
fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anförare kämpade den
oordnade hopen modigt, men på det mest ändamålslösa sätt. Tyngden af
kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro bönderne
omringade, de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon gafs, och
innan dagens slut lågo fyra tusende döda på slagfältet. I massor
kastades liken i ån, tolf och tolf hopbundos och nedstörtades lefvande,
säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån de dertill
behöfliga repen togos, säger ej berättaren.

Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra alla fångarne; de
uppställdes nu inför honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo sin
sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor och hårda ord tilltalade
dem Fleming och hotade alla med död och straff. "Såsom trolöse, Gud- och
äreförgätne skälmar", utbrast han, "hafven J gjort uppror emot eder
konung med olydnad och tredsko. J hafven förvägrat kunglig majestäts
krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos eder, deras nödtorft, J
hafven fängslat, piskat, ihjälslagit dem J kunnat öfverkomma. J hafven
öfverfallit kunglig majestäts fredlige och trogne undersåter, både adel
och oadel, med mord och brand, och skulle ödelagt hela landet, om icke i
tid hinder blifvit satt för eder. J hafven brukat sådant tyranni, som
ännu aldrig någon utrikes fiende gjort, och som de grufligaste
hedningar, men icke kristet folk bruka emot dem de få till fånga. Och
ändock tänkte jag låta det blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde,
och gjorde mig den mening, att oförstånd och förrädiske intalanden hade
förledt eder; och tänkte efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när
Gud skulle foga hans kunglig majestät i sitt rike igen. Men J hafven
fört eder lag och rätt på spjutuddar, bågar, pil och bössa; derföre har
jag varit nödsakad att, på kunglig majestäts vägnar, bruka samma slags
lag och rätt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla så
tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag än hade
dertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott J
haden öfverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta
oväsendet, och sedan gått, stilla och fredligt, hvar och en till sitt
och gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven stått efter mord
och blod, och derför har det öfvergått eder sjelfve. Hvem är kung Carl,
den J omtalen? En sådan har på flere hundrade år icke funnits. Konung
Sigismundus är vår rätte herre och konung, och honom tjene vi, som
krigsmän, och tänke icke låta slå eller mörda oss af någon, utan slå
igen och afvärja uppror och förräderi, liksom vi ock hafve försvarat
eder mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma i eder varma stuga hos
hustru och barn och sköta om eder. Då hafva krigarne legat i fält emot
fienden, och för eder slitit ondt och offrat lif och blod, eller blifvit
förderfvade. Och dem, som öfver lefvat, sedan de för eder utstått fara
och vedermöda, dem viljen J mörda och förderfva."

En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande
ödmjukeligen, att hans nåde icke ville utrota de fattige bönderne för
den trohet, de hade visat hans fursteliga nåde, hertig Carl, hvilken
sändt dem många bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans
Fordeel, bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, att gå man ur
huse och strida emot hvar och en, som dem förtryckte, och åläggande dem
att sköfla alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt skona.

"Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, som skrifvit sådana bref,
hvilket troligt är, så skolen J veta, att, om än fursten sjelf hade
varit med eder emot hans kunglig majestät, så hade vi, för vår
trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person, så
mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, på hans
majestäts vägnar, att bruka rätt emot eder och låta utöda eder, med hus
och grund. Bättre vore att straffa sådana missdådare, än lemna dem fria
att skada och förderfva oskyldiga menniskor. Och dock har jag medlidande
med eder, för eder egen fåvishets skull, för eder egen uselhets skull.
Det var ni, som skulle intaga Åbohus, taga mig till fånga, och hvad ni
allt skulle uträtta, det var ni, som med tänderna skulle rifva ned
Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J ens så mycket, som rifva ned den
der spiseln med tänderna? Försöken sjelfve hur godt det är, så fån J se
hurudana skräflare och stackare J ären."

Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta midt
under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos hertig
Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid Eriksson
Stålarm, som den mest trefliga fryntlighet; bönderna visa en ansatts
dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, till exempel,
ställa de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fönstren, och
tillochmed hos den allvarlige och oböjlige Fleming framsticker ofta
detta samma drag.

Äfven nu, sedan han med strängaste allvar hållit sin straffpredikan,
grep honom denna håg för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på huru
bönderne skulle med tänderna rifva ned muren. När nu ingen rörde på sig
för att göra början dermed, skrek han häftigt: "fort deran, eller det
eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfän, så fån J försöka
hur lätt det går. Nils Jönsson, skynda dig, du hade mun att skälla med,
då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu ock att du kan bita,
som du kan skälla. Olof Persson, du var lika stor i mun du. Hej, bit
raskare. Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru långt J kommen med
edra tänder."

Bönderne refvo och sleto med tänderna i stenarna i stor ångest och
bäfvan. De beto högre opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af
hjertans grund, så svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och
manade på, under hotelser och hån. Slutligen brast han ut i ett så
häftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och
ropade: "Nå, nu sen J, huru mycket J kunnen uträtta ens mot denna lilla
skorsten, lär er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål. Tag eder
nu till vara, och må denna skrämseln vara eder en varning, och må de
fallnes öde lära eder, att man icke ostraffadt gör uppror emot sin
konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, som hans konglig majestäts
trogne och lydige undersåter, lefva i stillhet hvar på sin ort och edra
skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna gång, låta nåd gå för
rätt och låta eder, som öfverlefva, utan vidare näpst få gå hädan."

Med uppräckta händer ropade bönderne: "det lofva vi alla ärligen!"

"Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens, och
sägen edra socknemän detsamma: att der någon understår sig att
hädanefter höja hand eller fot emot laga ordning och rätt, han skall
icke skonas, utan öfver honom skall svärdet tungt falla, och att jag,
Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hädan."

Att bönderne ej läto säga sig de orden två gånger, torde ej behöfva
nämnas. Men i ett afsides pörte funnos ännu någre män, bevakade af
krigsmän, hvilka der väntade sin dom, och nu först, på Flemings
befallning, till honom framfördes. Desse voro prester från de
kringliggande socknarne, hvilka, långt ifrån att intala sina socknebor
lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af fruktan att
Sigismund skulle gynna katholska läran, hade de slutit sig till hertig
Carls parti, och voro ofta de ifrigaste förkämpar för läran att "orätt
med våld vräka", som uttrycket föll sig.

Fleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstädes vid
bondhären. Främst i spetsen inträdde nu herr Simon Johannes Slurk, med
stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett utmanande utseende, i
det han sade: "Herr Klas, är eder icke nog att söla edra händer uti
tusendes blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans tjenare?"

"Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans", ropade Fleming med
vredgad röst, "och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder,
som med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än
bönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de
voro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort af
christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru både mig
och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke längre
hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem allesamman,
men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde, och jag har haft
betänkande vid att deras blod skulle gjutits med de skyldiges, och jag
har blott velat straffa de förrädare, som dem förledt. Såsom röfvare och
själamördare hafven J förfört eder hjord, att de nu äro slagne och
nederlagde. Eder hade tillkommit att lära folket lefva som kristne män,
och J hafven lärt dem att blifva förrädare mot sin konung och ed."

Men Johannes svarade: "Är icke bonden en menniska, skall icke äfven han
äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas, också J
skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då svara för
allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land dragit. Då
hjelper eder icke edra många höga embeten."

"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud vill
jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de mångas
blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet, icke
skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände vållat,
och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige allmogen. Och
just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom om det vore
prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom helig, J hafven
varit en af de värsta."

Äfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med
bönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla sig
troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem, endast
herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd knektar
förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig.



                                XVII.


Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu äfven
de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet efterhand
blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och hans anhängare
utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet. Köttmånglaren,
blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han omtalades, och
hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt bevis på hans
blodgirighet och tyranni.

I ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes löfte
att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra hertigens
ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de sedan i striden
mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar bittert, att sålunda
många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna, hvilka, om de icke blifvit
förledde, skulle hafva i lugn sutit i sina hem. En af hertigens män
yttrar härvid med salfvelse: "se huru många herr Klas sjelf säger sig
hafva slagit ihjäl!"

Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade
Fleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga bref,
som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och verksamhet, och
deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen hand. Huru många
herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock talar man sällan om
Klas Fleming, utan att orda om hans brist på bildning. Utgifvaren af en
stor samling svenska urkunder, säger: "Man nekar ej att Klas Fleming var
mycket obildad, men ej i jemförelse med sina embetsbröder. Stilen är
vida bättre än mången af rådsherrarnes i hans tid."

Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att en
stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba omnämnde
nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med mattan, och
omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade fällt om den
och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande.

"Ja", sade Fleming, "detta påminner mig om, att äfven jag blifvit hotad
med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen får lugga
mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till en början,
ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl ändå svårligen
resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut, i angelägenheter
i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald Fincke torde jag
medtaga. Han har redan engång visat sig villig att för min skull göra
sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är dock en konungens man.
Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår konung och herre hotar,
som rätt och tillbörligt är, med strängt straff en och hvar, som sällar
sig till förrädarne och är upprorisk, och hertigen vrider och vränger
och hotar äfven med strängaste straff alla förrädare. Men i hans mun
betyder en förrädare den, som är sin laglige konung huld och trogen.
Menniskorna synas ej veta, hvartut de skola luta sina hufvuden; luta de
det åt höger, så göra de mot tro och ära och hotas med straff af hans
konglig majestät, luta de det åt venster, så sker dem samma hotelse af
hertigen. Men mig synes, att hufvudet dock må veta hvad samvetet säger,
och detta kan väl ej föra mer än ett tal."

"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?"

"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning börjar
brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kunglig majestäts
tjenst. Det blir snart vår."

"Måste du nödvändigt göra denna resa? Jag vet ej hvarföre den skrämmer
mig. Du har så mången gång varit ute för farlighet, jag rädes du
slutligen ej kommer med lifvet från dina färder."

"Nå, i sanning, jag tror att min Ebba vill stänga mig i kakelugnsvrån."

"Och mången gång har du gått ut i farlighet; och en gång kan väl faran
drabba!"

"Vore det än så, så går jag äfven denna gång i konungens ärender. Men nu
är ju allt fredligt och ingen fara för handen. Dock skulle det än så
vara, så skulle jag alltid med öppet sinne gå den emot, ty lifvet har
aldrig varit mig så kärt, som själens salighet och äran. Men", tillade
han leende, "hvartill sådana allvarliga ord, som äro alldeles för mycket
nu. Det är ju blott på en kort resa jag far."

Följande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod länge och såg efter
honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka, är hon ett
barn, som gråter när sköterskan går i nästa rum."



                                XVIII.


Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades det
först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat uttala
ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och straffa den,
som om honom talat osanning. Snart blef ryktet högljuddare och tusende
tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls anhängare jublade, och hertigen
sjelf skref: "Vi förnimme att Gud hafver den blodhunden Klas Flemings
grofva missgerningar straffat och honom genom en hastig afgång uti sin
grymhet falla låtit."

Konungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens
starkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som
kunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands
ädlaste män: "Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna
onda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som
förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit, han,
som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af smicker,
löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande hvad han
ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom klandrande
uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej förstod sig på
annat, än att gå raka vägen fram", ett tadel, jemngodt med det skönaste
beröm.

Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från
Österbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl låtit
förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för ett hemligt
nidingsdåd.

Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast hertigens
anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många, som hittills
tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig till, hopade nu öfver
den döde alla skymford, alla lögner och beskyllningar, för att sjelfva
fria sig från misstanken att hafva hållit med honom. Och ända till vår
tid har ett återskall trängt af den dom, som öfver den store döde
fälldes af hans fiender; ty snart blef en tid då hvar och en, som velat
freda hans minne, nödgades tiga för att icke på sig sjelf fästa en
farlig uppmärksamhet.

Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas
åter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken
oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de
skuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne.

Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära
den sista helsningen från hennes make: "Kort blef den tid honom unnades
till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast beredd, när han
anade att det var döden som nalkades. De sista jordiska omsorger, som
sysselsatte hans herrlighet, voro tanken på huruvida han kunde få se hos
sig eders frudöme, "min kära och älskeliga maka och mina kära barn."
Lugnt och förtröstansfullt var det samtal, han förde med presten, som
han låtit kalla. Hans sista ord voro: "Gud, konung, maka och barn."

Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste man
ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud, kunde man
märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens hjertliga ord, intet
syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast då Johan Fleming, hennes
unge, ridderlige son, kom för att säga henne farväl, då han skulle resa
för att åtfölja sorgetåget till Åbo, då slöt hon honom under våldsam
rörelse till sitt bröst.

Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde, länge
på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera tunnor öl,
åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom mångahanda andra
slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om en furstlig person
skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till sitt hvilorum.
Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle här bisättas, till
dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som skulle ske i Pargas kyrka,
under hvilken godset Qvidja lydde.

Kring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var aflyftadt,
stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga fruar,
anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande ceremonier
voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum, der mat och
dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter intagit sitt rum
i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven fruntimmerna gå att
intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande flickorna medfördes af de
andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en vink med handen att hon
önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen allena. Nu lutade hon sig ned
öfver den döde och brast i en häftig och våldsam gråt. Dock icke länge
lemnade hon sig åt detta utbrott. Snart reste hon sig åter, lade sin
hand på den dödes bröst och sade: "Död hafva de nedlagt den ädlaste, men
hans anda skall lefva. Må du i himmelen höra mitt löfte. Svag är min
qvinliga hand, svagt är mitt sinne, som hittills endast slutit sig till
sitt stöd; men här lofvar jag heligt, vid detta stoft, som en niding
skiljt från den ädlaste själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag
att ditt verk icke skall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det
oppe. Må din ande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge
jag förmår något, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde
-- aldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det."

Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra,
tröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker
hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna för
en talrik mängd gäster.

Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf
att påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att
lemna sina kära i deras sorg, men fru Ebba ville att ynglingen skulle i
den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att han
borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning och
tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans tjenst.
Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland och bedja om
undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe. Midsommardagen
afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade han mor och systrar
i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af ett anfall af hertigen.
Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga lemna Sverige, af fruktan
för att konungen emellertid kunde inträffa der. Ännu tyngre var
skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar, och de anade dock icke att
intet återseende skulle dem förunnas.

För den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af lysande
och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka tankar. Ett
utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd och alla sköna
damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till honom, som varit
det trognaste och mäktigaste stödet för konungens makt i hans
fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan Fleming till sin
kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom artighet.

Då nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset, och
dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för Finland,
ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom der, utan
begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom hem. Peder
öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och syskon voro
kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer. Johan var nu
väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla isynnerhet, var
högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: "Veli, Veli", och utan att
hon tillade mera, förstod Peder hennes mening, och bjöd till att lugna
sig.

Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna
iordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall af
hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste, ställde
försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor förändring syntes
hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla nödlidandes
hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då herr Klas varit
nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som en djerf och kraftfull
borghöfding i spetsen för krigarne, och ledde försvarsanstalterna. Det
bästa manskapet inkallade hon till slottets försvar, och inbjöd sig till
råd och biträde de pålitligaste höfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes.

Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att
vidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej betunga
allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror och oordningar,
som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt hjerta, sörjde han
Flemings död, så väl för den oersättliga förlust, som drabbat konungens
sak, som för den enskildta vänskap, han hyste för sin höge vän. Han
skulle nu gerna hafva återfört Siri hem, sedan lugnet tycktes temmeligen
återstäldt och ej heller biskopen mera syntes erna göra någon sak af
Siris föregifna öfvergång till katholicismen; men Karin och Hebla bådo
så hjertligt att hon måtte qvarstadna, dem till tröst och trefnad, att
han ej ville motsäga dem.



                                 XIX.


De unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka
murar och små fönster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar. Äfven
fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin herres
graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo, innan allt
vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans fader, herr Erik
Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu grafven muras för herr
Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf der med tiden finge
hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver grafven.

På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag som
en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming och
hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån ofta Klas
Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der gnaga nu
råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta åkrar.

De första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som
utgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa
fönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte
kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela
såg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för 200
år sedan.

Gerna älskade man då att tänka det här, i dessa rum, en gång vistats den
mäktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada
döttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; han, hvars korta
lefnads sorgliga slut blifvit en af de sägner, som barnet redan hör med
andlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, så länge det kan klappa
varmt.

Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja, såsom
deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett besök och
var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att han bestämdt
var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo. Karin skrattade åt
hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade ingenting.

Då hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge
herr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin
hemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: "Du är bestämdt förtretad på
honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker, så
ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej, i
sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha annan
syn med sig, än våra dabbiga finnar."

"Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord", fortfor Hebla om
en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?"

"Artig, det är han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en
hygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru
han, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa en
i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone aldrig
bli."

Hebla skrattade. "Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i
glasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?"

"Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta
något, som gör mig och andra meniskor nytta och glädje. Icke ville jag
vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela ej är
något annat än en påklädd docka i sin ägares hand."

"Bäst man talar om trollet så kommer det", utropade Hebla. "Der kommer
han ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt!
Jag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men hvem
är den andre herrn, som följer honom?"

"Det är ju min far", sade Sigrid.

"Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn", skämtade Karin.
"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör tala."

"Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när Peder
var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu skall allt
vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster. Men pratar jag
för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det är då säkert."

"Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke mycket,
men derför säger hon också icke så många dårskaper som du."

Hebla neg. "Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så
förnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju gerad
hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet man att han
måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från stranden är
lång."

Siri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så gick
det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr Erik,
var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin far på
gården.

"God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt rödare
bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en smula i
våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig till Åbo. Fru
Ebba längtar efter sina döttrar."

Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde äfven
Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till Sigrid,
som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för att helsa,
märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon rodnade ännu
mycket djupare.

Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de unga
skulle komma till staden. "Hennes frudöme rädes att hertig Carl dock
möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och han
kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för att kapa
bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det som en gisslan
att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu ock mycket efter
att hafva sina unga döttrar omkring sig."

"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr
Erik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?"

"Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, för att exportera
jungfrurna lämpligen till staden."

"Men säg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson är ju kommen. Är han allt
lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med! Alla äro
här så högtidliga och tråkiga."

"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga förrättningar,
skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten jungfru?"

"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore så
lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att hur
liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja hvad sen,
han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra kyrkminer.
Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af sin barnsliga
Hebla", och så trillade stora, klara tårar ur hennes lifliga, blå ögon.

Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta
befälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla sig
till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på slottet.

Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått i
skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming, men
emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider rådt ett
spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende tillät dock
ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en stund samtalat,
sade Stålarm: "Eders frudöme ville nu låta gömdt vara glömdt. Knottrade
jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på, att han icke gaf mig
sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock alltid öfverens, och det
var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde man mången gång bli flygande
ond på honom; men så lofvade han ock slå hufvu't af mig, och så var det
qvitt, det ena med det andra. Och nu, ädla fru, har jag äran vara eder
riddare och denna unga dames (här böjde han lätt ett knä för Kathrina)
och ber jag eder icke försmå mig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i
mig alltid haft en trogen tjenare."

"Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om", sade Hebla, som i
detsamma hoppade fram. "Har då käre farbror alldeles glömt mig?"

Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med båda
händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se på att du
blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog får du
ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt. Och förr än
du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens böja knä för
dig, än mindre gamle Arvid Eriksson."

Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta
nu."

"Ånej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs
skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr Klas
är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull; men visst
vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af finska
björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja hit; men hur
det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man då gladeligen slå
sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock vill jag tro att
räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han kan ej veta hvad stund
vår laglige konung och herre sjelf infinner sig i sitt rike, och då vet
hertigen nog att hans välde skulle ta ett snöpligt slut, om han ej vore
hemma sjelf för att vakta det. Och gifve Gud att hans majestät redan
vore kommen till sitt arfrike, att försvara sitt land och sin krona."

Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt verksam,
egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt vaksamma.
Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon med egna ögon,
hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje brödspett höll hon
räkning på och eftersåg att allt skulle vara godt och ordentligt
förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida, hvarken af knapp, eller
dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl, maltet eftersågs att det
icke fick unkna. Några af de unga flickorna åtföljde henne vanligen på
hennes vandringar inom slottet, oftast var det Sigrid, och hon blef
snart väl underrättad om allt hvad i slottet fanns, och om alla
anstalter, som vidtogos till dess befästande och försvar. Härunder blef
hon allt mera känd af folket i slottet, eller huset, som det kallades,
och de gamle, uttjente, gråa krigare, som hade sig anförtrodda
åtskilliga af de fredliga befattningarna inom slottet, sågo alltid
vänligt efter den unga flickan, der hon så stilla gick sin väg fram,
logo godt i sina gråa skägg när hon talade vid dem, eller vänligt
hjelpte dem att utfundera något godt sätt att ordna hvad dem ålåg, eller
hemtade ett stop öl åt en gubbe der han stod i sommarhettan och mätte in
den dammande rågen eller dylikt.

Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel
neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man
kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna
eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats,
som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten
lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök ur
trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom en
hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände
mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka
väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba ville
icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget.

Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare,
sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit
rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot
trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad
betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta
nedhugga."

"Ack", utropade Sigrid, "måste den bort. Den är så vacker, der den rotat
sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig ut, med
så litet mull, som den kan finna der."

"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville klättra
opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in igenom.
Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden något angripet
och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart blifva ersatt med
ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste försigtighet." Derpå
vände hon sig åter till Gubben: "Nå Hans, hvad betyder det att rönnen
ännu står qvar?"

Hans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och vek
i många bugter. Slutligen sade han: "Nådige fru, det vill ej gå att
hugga ned den rönnen."

"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror det
skall vara snart gjordt."

"Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det
hänger ihop med den rönnen?"

"Nå, så säg då."

"Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var en
stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig fånge; det
var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm jern och
koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick dock ibland lof
att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg, och då brukade han
stå der vid gallret, och såg och såg utöfver slottsfjerden, dit långt
bort öfver vattnet, så långt han kunde se, och då sjöng han ofta med låg
röst, men så vackert att det gick till innersta hjertat.

En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos
honom och han sade till mig: "Hans, du har ju alltid gerna velat göra
mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det är
sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa gång
kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf skada.

Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i min
ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick förbi en
rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst och fanns ej
mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid jerngallret, ty
jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen slippa dit ut. Jag
var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna innan han kom; men det
var så litet och låg så tätt tillsamman i ett hörn af gluggen, så att
ingen kom att tänka på att det kunde vara ditlagdt för hans skull, och
så fick det vara.

Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af vakt,
som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till fönstret
och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att det gick
genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen och rönnbären,
och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der jag stod vid
dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer och småningom
började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng lät som en psalm.
Men i en hast rusade han opp och kastade både blad och bär ut genom
gallret och började att stormgråta.

Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en späd
planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle kunna
växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans öga derpå,
och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och den lilla plantan
syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg huru han, så ofta han
slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och hur nöjd han blef när
ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera vakten i hans rum; jag
tror man ansåg mig vara för god emot honom.

Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit hvitt
och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna äta opp
brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals, men hvarje
gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung Eriks rönn.
Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en sådan fyllig krona,
som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade ej heller någon krona,
fast han var född dertill. Men med sin smala stam pekar den dock opp
till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag har ock bjudit till att
rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke förstöra det trädet!"

Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung Erik
var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han brutit;
kanske bittrare än han förtjenat", tillade hon, i det hon med handen
gjorde en åtbörd åt pannan. "Han var kanske mera olycklig än brottslig.
Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt rotadt."

"Men", inföll Siri ifrigt, "det kan ju böjas åt annat håll."

"Svårligen, det är för gammalt."

Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde sig
med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på grenen.
Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan.

"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta. Du
är ju ej bättre än sjelfva Hebla. Tänk om grenen brister."

"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt." Nu hoppade Sigrid
ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja
trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma det, ty
hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans skyndade att
anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg behöfligt.
Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af alla krafter.
Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad; rötter lösgjorde
sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet dock fast; men
lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla. I denna ställning
fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar, som han inslog i remnor
på stenarne, och en ensam tår rullade utför gubbens bleka kind. Så snart
han fann tid dertill, skyndade han att bära mull på de lösryckta
rötterna och att, så mycket som möjligt, sörja för det hans skyddsling
ej skulle allt för mycket lida af den behandling den undergått. Gubben
måste trösta sig vid tanken på, att han dock lyckats rädda trädet från
att bli nedhugget; om än det nu blifvit vridet ur den rigtning, som han
helst velat ge det.

Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles hjerta
och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han kunde
göra henne någon liten tjenst.

Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid
hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra
anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade sig,
när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna. Än varnade
han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst bräde, eller
något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet ojemnt ställe, och
förde henne sirligt deröfver och frågade henne stundom med artigt
småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, "om det icke fanns någon
småsven i huset, som i dag kunnat följa fru Ebba", eller något dylikt.
Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet och vård om henne. Någon gång
hände, att hon i sin själ tänkte, det han ansåg henne allt för hjelplös
och dålig, då han kunde tro henne behöfva all denna hjelp och
uppmärksamhet; men den tanken förjagade hon genast, såsom otacksam och
ovänlig. Så började hon allt mer att nästan känna ett behof af dessa
Enevalds uppmärksamheter och denna hans vård om henne, och hade väl
troligen småningom blifvit så ovan att sörja för sig sjelf, att hon
verkeligen blifvit beroende af hans hjelp, för att kunna röras omkring,
om icke inträffande händelser gjort, att hon blef tvungen att lita på
egna krafter.



                                 XX.


Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo slott för
något anfall af hertigen. En större del af besättningen var förlagd i
staden, men vakthållningen på slottet bestreds med noggrannhet, och de
dertill använda troppar ombyttes ofta.

En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka, några
man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin vakt. En
skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars knutna,
muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god sämja och
syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra. Men polacken
pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt land, dem
kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande till de
andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad kamraterne
hade att anföra.

"För f--n, sådan kall smörja", skrek polacken, sedan han tagit sig en
dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af
talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man kunde
nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i sin
sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst ville
han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man hade fått
en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade han, att man
skulle vara så flink och förlig, som om det varit det eldigaste vin han
bestod. Åh fy för f--n."

"Hör han på, munsjör Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken
talat ej förstått mycket mer än ett ord, "låt han bli att kalla herr
Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en fjäder
i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen skulle ha
sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade blifvit
född."

"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor", skrattade
polacken. "De hade minsann kunnat passa åt skottarne att kläda öfver
sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne skulle bra ha
studsat ifrån dem."

Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock vid
en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt.

"Åh hå", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher. "Det
var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade det
smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande citron-
och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta röka sig som en
sill i dessa fördömda finska pörten; och gräla med de djuren derinom,
för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för det de behagade välja
oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger i sin lya och gör
ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars stalldrängar till vakt
öfver oxarne i sitt hemland."

Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg han
opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Raborskys näsa, och, i det
han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: "Här skall du få lukta på
_finska_ citroner", stötte han polackens näsa oppåt så häftigt, att
denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad.

Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till det
lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon fick ett
underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhögt och vände sig om
för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot honom, för att
slå till.

"Pojke", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket bastantare
finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derpå grep han tag i den
framrusande polacken och kastade den spenslige mannen in ibland den hop
knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse nu Matti, och hindrade
honom ifrån att, som han ernat, skynda till dörren.

"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med
pojkupptåg? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden
derborta."

"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös.
Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela flottan
i sin makt."

I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: "På er post, gossar, nu ha
vi fienden här."

Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen, och
begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse förspordes
på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden inkalladt. En
liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan allt blifvit
ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett slags yttre lugn,
ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt.

Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup, han
uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och Carl,
för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet, beslöt att
aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes, och genom låtsade
anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte en del af krigsfolket,
lemna slottet. Innan kort afskurna från möjligheten att åter draga sig
dit tillbaka, nödgades de tåga opp åt landet, och fru Ebba var nu åter
ensam qvar att föra befälet på slottet.

Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru den
stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skam, är för väl
kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt ledde hon
slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som hennes biträde,
den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade någon af manskapet
just invid den plats, der den höga frun, åtföljd af sin späda adjutant,
hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja sig emot en vägg eller en
pelare, för att ej svindla, men nästa ögonblick stod hon redan vid den
fallnes sida, för att vårda eller förbinda, om hjelp ännu vore möjlig.
Fru Ebba stod lugn, och syntes icke skakad af något, sysselsatt endast
att uppfylla sina pligter som fästningens kommendant. Det var som om
hennes makes ande hos henne tagit sin boning.

Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner
mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen kunnat
medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de på närmare
håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr, och gaf exempel
af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att gifva sig, men
förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung Sigismund icke stode
att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit förstärkningar och att
Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet. Men fru Ebbas mod svek
icke.



                                 XXI.


Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka stodo
som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras stammar, der
lian och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka dock ännu lågo
gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad, afbruten endast af det
dofva återskallet af de kanonskott, hvilka från Korpolaisudden och
qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka dundrande helsningar från
slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty på denna sidan af fjärden
lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.

På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af
boningsrummen i nya slottet.

"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker", hade hertigen sagt,
"jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och krypa till
korset."

Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken då
befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro församlade
månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig i slottet.
Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin Stålarm, fru
Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar, dertill många andra
adeliga och oadeliga qvinnor.

Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet från
de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes ej deraf
låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande den nyss
började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och träffade en
just invid stående knekt, som nedföll död.

Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den fallne. Ingen skiftning i
hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade. De
unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten. Endast
Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till fru Ebba,
då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne.

"Jag finner, att här är ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren vare
hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick han falla
för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande. Gode herrar
och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af eder, som han nu
behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte han åt dem som
öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå. Stån manneligen,
tveken icke att offra lif och blod, om så fordras. Skönt är att strida,
herrligt att dö för sin konung och sitt land. Herren gifve oss alla sin
nåd och salighet." Efter ett ögonblicks tystnad tillade hon: "Höljen ett
kläde öfver den döde, och låtom oss fortsätta vår andakt."

Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen. Hon
märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka murar,
hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan ibland de
belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för hertigens folk, och
de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten.

Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre nit
för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit sig
ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg att
öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig icke
skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken fruktan,
hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne.

"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "här är sannerligen ugglor i
mossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och
tvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar om
hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa, och hur
han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med kungen och
finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att han åtminstone
ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja tjena den, som
öfverger dem.

"Jag har ock märkt oråd", svarade Enevald, "men ännu ej lyckats upptäcka
hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se den der tusan
der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan går fienden
öfver hufvudet." Enevald sprang med draget svärd till karlen, grep honom
i kragen och skrek: "Sigtar du så der, skurk, så laddar jag kanonen med
ditt hufvud."

Karlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte emellertid
en mån kanonmynningen.

Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen tillgick
vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att uppsöka fru
Ebba.

Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald
bugade sig vördsamt och sade: "Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla
hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger oro bland
folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad som utom fästet
sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får förstärkning från
Österbotten, känna alla, men för sina skyldigheter visa få håg."

Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det är så, och
det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare måtte
finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden."

Tvekande yttrade Enevald: "Här finnes en person, som synes mig icke rätt
vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet; men
denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad tasslar
han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar. Svek bor på
hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta, hvad förehar
han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om eders frudöme så
behagade tillåta."

"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt
hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en usel
förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått honom."

"Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra ädla
känslor. Sådan rot, sådan planta."

"Hertigen förstår sig på smygvägar", sade fru Ebba, utan att direkt
svara på Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla blifva
trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en riksförrädare,
som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike, icke omhänder få
konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares döda qvarlefvor, som
här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i hans fäders graf."

Åter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte sedan:
"Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro få, men
pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större skara. Vi
måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson till Brinkala,
Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt Söfringsson, att
de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem samråda om bästa
sättet att verkställa denna sållning."

Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården. Fru
Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att med lif
och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige arfkonung och
herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak trogne. Huru hertig
Carl, med list och våld, bemäktigat sig regementet och med uppror och
slemt förräderi strider emot sin och allas vår nådige konung, och nu
äfven med våld och orätt vill bemäktiga sig detta konungens hus, det
kännen J alla. Och dock har man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa
murar. Finnes väl ibland eder någon nog äreförgäten, att vilja förråda
ära och tro, må han gå att uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen
förrädare må stadna qvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp,
vilja vi ärligen försvara vår konungs hus och hans sak med rena och
ärliga hjertan. Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen,
finnes här någon falsk och äreförgäten nog, att vilja vara en
öfverlöpare, må han draga hädan."

En liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den,
och hennes blick mörknade allt mer, ty allt flere och flere trängde sig
emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande, och
snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett
ögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en åtbörd
af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten mycket olika
uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas känslor, andre sågo
lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru Ebba med en nedrig
skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en gemen grimas.

Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade, så
mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick af
fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom. När han
nalkades hertigens läger, vände han sig om, kastade en blick mot slottet
och sade vildt: "Ha, huru går det nu med edert stolta mod. Nu är mitt
uppdrag fulländadt, nu stiger Daniel Hjorth, och de stolta Flemingarna
falla. Kathrina, märker du, vi bli småningom gelikar! Gelikar, hm, det
stolta, adeliga blodet skall väl aldrig erkänna den ofrälse födde som
gelike, om än han kunde förvärfva adelig sköld. Vi få väl se, vi få väl
se, tiden späker mången så småningom."

Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftågat. "Ordna försvaret
nu för det första", sade hon till Bengt Söfringsson. "Om en timme samlas
vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen eder der gode herrar."

Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i outsäglig
ångest. Länge kämpade hon att vinna styrka. Slutligen utbrast hon i bön.
Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd emot golfvet. Småningom
lugnades de svallande vågorna i hennes inre. Ännu låg hon en lång stund,
bedjande, på sina knän och allt lugnare ljöd hennes röst. Slutligen
reste hon sig, ordnade sin hufva och det hvita förslaget på sin svarta
ylleklädning, och begaf sig till residenssalen, der hon inträdde med
högburet hufvud. Här möttes hon af herrarne med föreställningar om
nödvändigheten att uppgifva fästet.

Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. "Ädle
herrar och riddare", började hon nu sitt tal. "Dem ibland eder, som med
sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som med nit och
trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu en gång för deras
mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas ock, Gud bättre, män af
annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet uttalat ordet kapitulation,
det var männen förbehållet att denna gång vara de mjukaste. Vore alla så
till sinnes som jag, så skulle ej hertigen få in slottet så länge en
hand finnes, som kunde kasta en kula åt fienden."

"J veten ännu icke, eders frudöme", utlät sig nu Bengt Söfringsson, att
vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta förrädarne,
hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men äfven att förstöra
skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand och jord, dels
förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme öfver oss. Ingen
utväg finnes att göra motstånd."

Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan
bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det har
jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när han
skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig draga
hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt. Men J, J
bäfven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff, och stån ovissa
om J bören följa edert samvete och göra det rätt är och förtjena eder
konungs nåd, eller om J bören underkasta eder hertigen, derföre att han
nu står här närmast med sin här. Gingo väl alla förrädare hädan? Nej,
jag förstår nu, att jag varit en godtrogen qvinna, som litat på falska
vänners råd, och trott på dem, som voro min ädle makes fiender! Dock,
förebråelser hjelpa intet, att klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan
icke slottet, sägen J. Krutet förslår ej heller att spränga det i
luften, dock kunde något dermed uträttas. Det nya slottet kunde väl
dermed förstöras. Väljen alltså, J, som ännu stån eder konung trogne,
väljen emellan att kasta eld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud
att ni hade håg till att välja det förra, det vore dock en hederligare
död, än att hängas af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar
och riddare, tron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner
väl att ibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld,
men hon känner ock, att ännu _här_ finnas förrädare, och detta bragte på
hennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande.
Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut. Ebba
Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste."

Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen i det
hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod bisatt, och
der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista, som inneslöt de
qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men numera ej förmådde
skydda.



                                XXII.


Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle
intåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba,
liksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde
någon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock
hade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när
många blodsdomar hade lärt finnarne förstå, att trohet mot deras
lagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just af
den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta thronen.
Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon satt omgifven
af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett ord. Omsorgen om
slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat åt Bengt
Söfringsson och öfrige officerare.

Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson
kallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene, än
mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för sig
fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade: "Hans
fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara ärligt
spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit lägga det
krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga den i luften när
hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han har derföre sändt mig
för att utbedja sig nöjet af edert sällskap, på det han åtminstone icke
må blifva utan angenämt medfölje på himmelsfärden. Han anhåller derföre
att ni, såsom artig värdinna, må emottaga honom vid porten af edert
hus."

"Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra", sade fru
Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats, kastade
en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: "Stannen här alla, denna
förödmjukelse må ingen annan än jag bära."

Med långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna, öfver
borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu stod
öppen.

Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för dem
syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade stundom en
bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och fällde några
föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets försvar, hade
ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att nu hafva vunnit sin
afsigt. När han kom så nära, att han blef varse den öppna porten och
bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han: "Getingboet har dock fått
lof att ge med sig. Roligt vore att veta hvad käringen der nu menar. Jo,
jag tänker Ryttarkajsa skall få lära sig att steka sill, i stället för
att glödga kulor. Får väl lära sig att räkna ärter för granater,
Dragonmaja. Hade god lust att hänga hennes kjortlar som klocka på
slottstornet, med henne sjelf som kläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få
fästet inne, skall väl detta finneupproret ta slut."

"Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders Furstliga nåde åter
måste lemna landet", svarade, med sjömanna rättframhet, amiralen Peder
Stolpe.

"Åh, det skall jag väl låta dem hederligen veta, att om något upplopp
och förrädiske praktiker sker hädanefter, skall jag nog så räkna med
dem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i galgen, eho det än må
vara, om än sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i sanning,
bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva skaffat sig, än denna fru
Ebba och hennes blodige och riksförrädiske man. Det var att sätta bocken
till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens, eller rättare,
Stengetens slagtardräng till man slapp som befälhafvare till Finland.
Och geten bräkte ännu på samma ton, sen bocken kolat af. Jo jo, hon
tänker spränga oss i luften, påstås det, och har anlagt en mina i
slottet; men jag har derför befallt henne att vara oss till mötes i
porten. Vill hon skicka oss till helfvetet, så skall hon sjelf få vara
den första, att helsa på hin håles fru mamma, med en kärlig
systerhelsning. Kaka söker maka, och gerna kunde de fara med henne, alla
de äreförgätne, upproriske och hufvudljugare, Anders Larsson och andre,
som tagit sig före befallningen här vid Åbo."

Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port. Här
stod den stolta frun, en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det endast föga
grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, och den svarta
flanellsklädningen fallande fotsidt ned omkring henne. Endast de djupblå
ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig på det i öfrigt
marmorbleka ansigtet. Så stod hon lik en bildstod, kall, orörlig, den
stolta blicken hvilande på vägen. På hennes anlete blossade opp en mörk
rodnad, i det ögonblick hon igenkände hertigen, som, med svärdet draget
i högra handen, beträdde vindbryggan; men den försvann åter lika
hastigt, och stel och blek, som förut, stod den höga frun. Nu vände sig
hertigen till henne och sade: "Haden J, fru Ebba, tagit sländan i hand i
stället för kommandostafven, så haden J besparat både er och andra harm.
Bättre hade varit om J rört i grötgrytan, än i mannadåd!"

Fru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: "På Eders Furstliga nådes
befallning är jag här, för att ledsaga eder."

Carl syntes ännu vilja tillägga något, men fru Ebbas hela hållning
imponerade på honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade
just ej låta skrämma sig, men nästan till sin egen förundran, kände han
sig en smula besvärad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja, måste han
bemöta henne med aktning. Han gick nu framåt, åtföljd af fru Ebba, men
blott en del af tropparna intågade, resten stadnade utanföre, stående i
led.

Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa ögon syntes
uppmärksamt beskåda allt. Stundom stadnade han, än för att nogare
betrakta något, än för att utdela befallningar. Hans röst var sträf och
ovänlig, men i hans skarpa blå ögon lyste glädje öfver att i sin makt
hafva fått Finlands starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes högre,
näsborrarna vidgades, flere gånger strök han med handen öfver den höga,
kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar luft i ord.
Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas ädla, bleka gestalt vid hans
sida.

"Hvar är Klas Flemings bisättningsrum", sade han slutligen till Olof
Sverkerson, som med beställsamhet fjeskade omkring fursten, "vi vilja
begifva oss dit."

Fru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, som ville bryta fram öfver
hennes hvita läppar. Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud
mindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens sida
gick uppför den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och uppför
hvilken hertigen genast började stiga, sedan han kastat en blick på fru
Ebba, liksom han velat påminna henne om att medfölja.

Under tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, men när det inträdde i
hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle öppnas, då framträdde
Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: "Eders Furstliga
nåde, de döda må man lemna i ro, vare sig vänner eller fiender."

"Gamle herr Peder", svarade fursten, "sköt J edert takel och tyg mig
till behag, som hittills, men låt mig råda för resten."

Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda sitt
tilltag: "Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel att få
flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga allmogen med
nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss väl föga något,
och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick till hans och
rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig fremmande fartyg, om
han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket vi så ofta anhållit hos
honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes gull i stoft och mull. Hafva
icke mina sagesmän farit med munväder, så finnes i denna kista icke
något lik, men väl en skatt."

Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten talade. Hon
tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den beskyllning,
hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning svarade hon:
"Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som var det ädlaste,
trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock Eders Furstliga nåde
icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!"

Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan, och
derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende, den
stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som skref
sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk, friherre
till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast företedde en
bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom balsamering var
skyddadt mot förruttnelse.

Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i hennes
anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende, hvad hon
kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet af den man,
som varit honom det svåraste hindret på hans väg till makten, och den
klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och fallit till skam.
Slutligen grep han med handen den döde i skägget och sade: "Ha, du min
gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud mycket säkert nu."

Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, så stode
icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att göra än
att komma vid sitt skägg!"

Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig
Carl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke
misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags
förvandtskap med sitt eget sinne.



                                XXIII.


Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet
förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för handen,
hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum, der hon
befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren. Äfven hennes
döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne, men med vilkor att
sedan der qvarstadna.

Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller med all
möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd från hvarje
underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket öde som drabbat
hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de uttågande tropparna,
icke heller bland dem hon genom fönstret sett på borggården sträcka
gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske död? Hennes oro steg med
hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem hon skulle kunna vända sig,
för att få upplysning. Sedan fru Ebba var fånge, hade Sigrid intet värn.
Hennes far var ibland dem, som under Stålarms befäl nu tågade opp mot
Tavastland, sedan de blifvit afskurna från slottet.

I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin
Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin
svarade bekymrad: "Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till
skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder
till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge lemna
slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos våra och
konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare."

Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då gamle
Hans framträdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som är så god mot
hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min son ligger
illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig huru jag bör
bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter, det ni måtte
göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka mig icke min
bön, jungfru Sigrid, jag ber eder."

Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens begäran,
men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna krigsfolket,
begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der hon gick åtföljd af
gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda flickan och den gamle
gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då hertig Carl var i
grannskapet, var det säkrast för en och hvar att passa på sina
åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid med sin gamle
beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när stundom en
vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans: "till en
sjuk", och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre borggården,
stadnade Hans och sade: "Nu måste jag dock säga eder, jungfru, att eder
väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu Gud om styrka för edert
unga hjerta. Det är icke min son, som ligger döende i mitt qvarter, utan
en annan."

Sigrid svigtade: "Hans, för Guds skull, hvem, hvad? --

"Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr
Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu är
ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha ännu ej
hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart. Jag har
förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga eder förut huru
det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas hemligheter, och så
fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej skulle haft styrka att
följa mig hit, om J vetat det värsta."

Sigrid hörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade
hon före den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk,
nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina ögon,
och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver honom och ett
sagta "Sigrid" sväfvade öfver hans bleknade läppar.

Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och
sade: "Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård,
bättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se
till att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå,
Hans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare."

"Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en
sårad officer af garnisonen."

Sigrid vred sina händer i ångest. "Vi måste, Hans, vi måste. Han kan
icke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan få.
För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är
möjligt. Jag stannar här så länge."

Hans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid gaf
nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver den
sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans, medelst
baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet.

Nu återkom Hans. "Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit att
någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget
tillstånd."

"O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda honom."
Nu tillade hon hastigt: "Jag går till hertigen."

"Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne än
edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd för, och
J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli bortkommen om
han vredgades. Icke heller torde ni slippa in."

"Jag måste. Vårda _honom_!" Jag går!"

Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog sans,
för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade hon bort,
tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena slottstornet,
och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande flickan. Ingen
hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan säkerhet och
skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa fram, att ingen kom
sig före att fråga med hvad rättighet hon så fritt färdades omkring. Hon
tycktes alls ej tveka derom sjelf.

Men vid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen
sjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: "Nej, jungfru lilla,
stanna, hit slipper hon inte in."

"Jag måste tala med hertigen."

"Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt,
jungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med
vackra flickor."

"Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans
Fursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars
flicka gå in i hans allrayttersta rum?"

Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde hon de mest bevekande
ordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han än
velat.

För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om, med
oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma uppför
trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens tjenare, som
i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en tjensteqvinna, bärande
en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens befallning, just hade tappat
ur den bästa öltunnan i slottskällarn.

"Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på
bordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga
nåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta ölet
det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt att salig
drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes herre, högst
salig Hans Majestät, konung Johan."

"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "låt mig bära in ölet."

Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon gerna
hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på Sigrid och
varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne i tjensten,
så svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna gått sjelf,
men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som alltid är så
färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung för en sån liten
fin hand, må hon veta, jungfru."

Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken
denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt i
rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon
skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa
sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid hvilken
stod en annan tjenare och frågade: "Är Hans Fursteliga nåde der?"

"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen
sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här."

Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till, för att
slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt ifrigare att bege
sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde honom. Att åstadkomma
något buller, vågade han alldeles icke. Härunder öppnades den inre
dörren och en gammal herre utträdde. Hans undersättsiga figur rördes
fram åt golfvet med bastanta steg och något krökta knän. Den mörke,
barske mannen syntes icke mycket kunna väcka Sigrids förhoppningar om
hjelp, men i blicken låg dock något vänligt och frimodigt. Sigrid vände
sig till honom och bad med låg röst i de mest bevekliga ord, det han
ville antingen sjelf ge henne tillstånd att ur slottet föra en svårt
sårad, eller om han ej kunde tillåta detta, att han då ville utverka det
hon finge gå in till hertigen för att bedja honom sjelf derom.

Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle
krigarn: "Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad
officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore han
än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet göras. Och
hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så torde det föga
hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa eder. Hans
Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske män och qvinnor,
som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke besväras af husets folk
och deras böner och klagomål, ty de hafva icke gjort sig sådan nåd
värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke hörer hertigen eder."

"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans Fursteliga
nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf en ung dotter.
Ack, hon ber med mig till edert hjerta."

Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid tanken
på hus och hem. "Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så länge.
Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom att höra
eder."

Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för
hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp. Hon
tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom henne
sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan utväg
ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att henne
tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje ögonblick
mera olidlig.

Tjenaren hade emellertid slagit öl i bägaren, och infört den i de inre
rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta invid
ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i rummet
invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland hvilka den,
som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen. Det ljusa håret,
den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo platt tillkammade,
för att dölja att den var kal, den böjda näsan, de skarpa blå ögonen;
allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört om hertig Carl, så att
hon lätt gissade att det var denne stränge herre, som hon såg för sig.
Hertigens blick föll genast på tjenaren och ölkannan. "Ären J icke, som
vanligt, slösare och öleskändare! Står icke der, nu åter, en hel stor
drickeskanna med präktigt öl och andfalles? Ölebultar ären J alla, och
dock viljen J icke hafva omsorg om att ölet hålles godt. Ställes det
sedan andfallet på bordet, så grinen J nog, och viljen hafva nytt; men
se, sådan soppa man kokar, må man supa, och den som grinar åt ölet, han
må dricka vatten. Se till, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke
får förstöras, utan ordentligt slås i muggarne, som ställas på
svennebordet." Han tycktes erna tillägga ännu mera, men varsnade i
detsamma Sigrid, och fäste med någon förvåning en skarp frågande blick
på henne. Ett ögonblick bäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och
innan hertigen hade hunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans
läppar, fattade hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon
knä och sade: "Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!"

Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars anlete
hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken
sjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets milda,
barnsliga drag.

"Nå, hvad begär du, unga flicka", frågade hertigen uppmuntrande.

"Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja tillåta mig att låta ur
slottet bortföra min trolofvade fästman, Enevald Fincke, som ligger
sårad och döende, på det jag må få vårda honom."

Hertigens ögonbryn sammandrogos lätt och kring munnen tecknades några
skarpa drag, då han svarade: "En af upprorshopen alltså. Ni hade,
jungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom att icke sätta sig opp mot
sin lagliga öfverhet. Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda honom
från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, kastat sig i? Som man
bäddar åt sig, så får man ligga. Huru månge af de fattige bönder i
Österbotten hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för finnarnes
förräderi. Han må nu sjelf få försöka hur godt det gör."

"Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald Fincke nästan icke varit i
strid emot bönderne. Han har först nyligen ingått i krigstjenst."

"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppsåt emot konungen, riket
och mig. Men hvem är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så fritt
språk?"

"Sigrid Eriksdotter Liljeholm."

"Jaså, således dotter till Flemingens gode vän och tjenare! Han, som i
alla vägar stått vid blodhundens sida! Köttmånglarens springpojke!" Här
började han att låta den hammare han bar i sin hand, falla emot inre
sidan af andra handen och liksom slå takten till sina ord. "Tycker hon,
jungfru, att jag har skäl att vara henne blid för att hennes far alltid
hållit med Svedjeklas, den svarte bofven, och varit honom behjelplig att
uppresa folket till uppror emot sin lagliga öfverhet? Tror hon, att
hennes fina jungfrufingrar kunna med nål och tråd lappa den skadan, som
så många menniskor lidit till lif och lem, för deras skull? Herr Erik
har icke förfarit som en ärlig och kristlig riddare emot konungen och
riket, ja ännu sedan Klasen ändtligen gick dit han hörde, så har han
hållit fort i sin upproriskhet. Hvilket allt den allsmäktige Guden, som
en rättvis domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt herr
Erik med andra förrädare från slottet, som katten från mjölken. Var han
icke en af dem, som mest hindrade bönderne ifrån att komma och klaga för
mig, när Flemingens ryttare förtryckte dem och ej lemnade dem ko eller
so? Hvem var mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter ifrån att
komma öfver till Stockholm, för att med de öfrige rikets ständer rådgöra
om konungens och rikets bästa? Hvem var det, som mera än han, alltid
sörjde för att mat icke fattades för den blodsugarn Klas Flemings
upproriska knektehopar? Hade de fått svälta, så hade de minsann icke
lupit efter honom, som svin efter mat-tråget. Häh!"

Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede stegrades
genom uppräknandet af de skäl, han ansåg sig äga att harmas, och hammarn
föll numera icke i handen, utan för hvarje mening slog han ett allt
skarpare slag i bordet, så att det skrällde. Han tycktes liksom borra
ögonen i Sigrid.

Mången stark kämpe hade bäfvat för Carls vrede; att den unga flickan ej
utan förskräckelse kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen om
att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu skulle få på sin bön, ingaf
henne mod att icke svigta för den stränge herrens hetta. Hon tog nu, med
bäfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden säger, att Eders Furstliga
nåde är en mot den ringe rättvis, om än sträng, herre och Eders nåde
skall visserligen icke straffa mig för hvad jag icke kunnat rå för. Om
nu Eders Furstliga nåde icke tillåter mig att rädda min trolofvade, så
är det jag som straffas; ty han, en riddare och ädling, skattar väl icke
sitt lif allt för högt, men jag stackars unga flicka, som måste se honom
dö, utan att kunna hjelpa honom, jag blir den straffade. Ack, vore dock
Eders nådes fursteliga gemål här, till henne ville jag vända mig; hon
skulle veta och förstå huru dyrbar för en qvinna den är, som är hennes
allt. Hennes hjerta skulle visst icke kunna motstå en olyckligs bön."

Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sågo småleende på
hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af så enkom
qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst välbehag på
den unga flickan, som så djerft förde sin talan. "Nå, lofvar du på din
trolofvades vägnar, att om han nu räddas, han sedan skall förblifva sin
lagliga öfverhet trogen?"

"Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara ärlig och
sann! Kan väl en qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl tjenaren
befalla öfver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga nåde, så visst
som Gud engång skall vara barmhertig emot eder."

Nu steg den gamle mannen, som först talat vid Sigrid, fram till hertigen
och sade: "Eders Furstliga nåde behagade gifva mig några nådiga ord för
de ringa tjenster jag gjort vid fästets intagande och lofvade hafva mig
med någon belöning i minnet. Värdigas Eders nåde nu, om jag någon lön
anses värd, att belöna mig medelst beviljande af denna unga flickas
bön."

"Käre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J för vänskap
för henne?"

"Jag ser henne i dag för första gången och har till henne ingen
förbindelse, men hon rör mitt gamla hjerta."

Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begäran eller icke, hann
Sigrid ännu ej få veta, då med detsamma en tjenare anmälte att
Stjerntydaren, som hertigen låtit kalla opp på slottet, nu hade anländt
och väntade på att få företräde.

"Aha", sade Carl, "låt honom komma in, vi vilja genast pröfva hvad han
duger till."

Mäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och stadnade under djupa
bugningar vid dörren, men såg ej nu så bortblandad ut, som den afton då
han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa sig
sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga derpå, att
han icke blefve försagd. "Jordens väldige", sade han vid sig sjelf "hvad
äro de dock annat än stoft! Inför vetenskapens heroer må du bäfva
Sigfridus, de som väldige äro i andens rike, icke inför desse materiens
trälar, som kalla sig jordens store. Deras makt är blott en flägt i
öknen mot den storm, som beherrskas af de hemliga vetenskapernas
konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka med sanningens ord."
Under dessa tankar inträdde mäster Sigfrid nu.

"Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof på
eder berömda skicklighet att spå i händerna. Spå nu för mig hvem denna
unga flicka skall få till man?"

Mäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig helsning Sigrids hand och
blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till
hertigen. Med låg röst för att ej höras af någon annan, sade han nu:
"Detta skulle jag knappt hafva trott! Tärnan är fager och hjertat skiner
klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå."

"Ogift, J torde lätteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare
åt."

"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru hennes
_linea vitæ_ löper ut i årets fjerde hus, utan att korsas af någon annan
lifslinie. Hon blir aldrig gift!"

"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman." Derpå vände han sig till Sigrid
sägande: "Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda honom. Unge
herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar henne, så tänker jag
mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina profetior. Akten eder väl,
mäster, att ej i edra almanackor prata dumma prognostiker om adel och
förnämt folk, som J icke ären värdige att kyssa på deras med lera
besmorda sko. Och vill J eder derefter icke packa och rätta, så skall
jag visa eder hvar David köpte ölet! J gode herrar Stjernetydare, må
icke tro, att J kunnen rifva ner stjernorna ändå."

Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: "Eders Fursteliga nåde täcktes icke illa
upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och yppighet
bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru Sigrid
Liljeholm, som nog torde sig besanna."

Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi och
spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster
Sigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom
klagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln;
härföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just
icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och
yppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den
fått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet
syntes ock denne vara.

"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?"
frågade Carl efter en stund, betänksamt.

Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare, lade
sin hand öfver ögat och sade slutligen: "Täcktes Eders Furstliga nåde
tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad jag i
eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung flickas
giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara. En krona
fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är nödigt, att först
se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga."

Hertigen ryckte till. Om en stund frågade han: "Tror J ock fast och
orubbligt hvad J läsen i menniskors händer och i stjernornas
ställningar?"

"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och som
utstakat banan för stjernorna på fästet!"

"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J, hvad J läsen, eller är det
kanske idel falskhet dermed?"

Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen lugna
anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart med att
säga till sig sjelf: "Lättast bevisas, af misstanke om oädelhet, det
sinne som råder inom menniskan." Högt yttrade han intet.

"Nåväl", sade nu hertigen. "Ni må läsa i stjernorna för mig. Och dock
vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag hafva. Är
hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är hon icke gift
inom fem år härefter, så antager jag eder till min stjerntydare." I sin
själ tillade han: "och riksastronom;" men tillade sedan åter högt: "Är
hon dessförinnan gift, så mågen J vakta eder för att fuska i ett
handtverk, som J icke förstån. Detta är icke lång pröfvotid, men skulle
hon ock ännu sedan komma eder spådom på skam, så kan jag väl ännu då
hitta på att lära eder, det icke allenast J hafven underliga konster för
eder, utan att ock jag har krut, som intet smäller, ty goda bastrep
finnas i huset. Men nu mågen J mitt horoskop redeligen ställa, och så
vele vi se till, att eder så länge allt biträde gifves, som J kunnen
åstunda och vilje vi vara eder en nådig herre, så länge vi se eder det
förtjena."

Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och
genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få
både bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort
från slottet med den sjuke.

Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga
officerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna.
Mäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens helgd,
och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med tillhjelp af gamle
Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i gång, att det just i
sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid.

"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med godhet
säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få den sjuke
rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet derpå, men är så
oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så ville jag helst
anlita en sådan."

Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd, men
då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten: "Kan ni,
mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge, sjuke herre? Kan
ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå beror?"

"Unge herre", svarade mäster Sigfrid. "Var säker derpå, att hvad som är
bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke ett
strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan, för att
denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad om, att hvad
som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag i detta ögonblick
sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med dessa fagra ögon hitta
sig en annan fästeman. J synens mig icke ens sjelf se så okärt på
henne." Carl Lennartson rodnade och påskyndade sina steg för att
upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster Sigfrid, hunnit jemte
båren utom porten.

"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu får jag ej
längre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna
lemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons."

Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes åt
staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät.



                                XXIV.


Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men
oqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke.

Fru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm och de flesta andra
förnäma fruar, som funnos på slottet bortfördes fångna till Sverige.
Till befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl äfven nu en Fleming,
men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den nyss utnämnde
befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga nåde måtte befria
honom från den ansvarsfulla tjensten. Konungen höll honom redan
misstänkt och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge sig befälet i
Åbo, utan hans förordnande. Men hertigen lät ingen undskyllan gälla, och
förklarade, att som en redlig kunglig majestäts och kronans undersåte,
finge Fleming icke neka att göra sitt bästa i rikets tjenst. Skulle
konung Sigismund sjelf infinna sig för att omhändertaga fästet, skulle
han det ock honom genast tillhanda hålla. "Och", tillade hertigen, "J
mågen eder icke undskylla, der fosterlandet eder behöfver. Jag tager Gud
till vittne uppå huru jag vänligen och kärligen alltid riket tillhanda
hållit åt hans kunglig majestät, konung Sigismundus i Polen, och bjudit
honom att sjelf komma och föra regimentet. Men han låter sig förvillas
af upproriske, som förtala mig och hans sanna vänner; men skall dock
visserligen herren Gud de onda på skam komma låta; och mågen J ingen
annan än åt konungen sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock
åt dem, som af mig dertill med fullmagt försedde äro; men manneligen
utestänga denna förrädareligan här i Finland. Våga de att försöka röra
på sig en gång till, så skola de få försöka huru det har sig att löpa
hufvudlös, om mästerman ännu har någon slipsten qvar. För denna gången
vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och låta nåd gå för rätt; men
hjelper ej det, så finnas bastrep nog till att ge dem halsdukar af, och
skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen alltså nu här, och
tillsen det slottet hålles mig och konungen troget tillhanda."

Fleming bäfvade för det kinkiga uppdraget att tjena två herrar. Han
visste allt för väl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt uppror
emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, så var han dock hans
sak trogen. Men att stå gent emot hertig Carl och neka att lyda hans
befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller sin frändes orubbliga
trohet och oböjliga redlighet, som icke tillät någon dagtingan med
samvetet. Fleming stadnade sålunda, som befälhafvare, på det numera
högst dåligt försedda fästet, derifrån hertigen hade bortfört de bästa
kanonerna och der munförrådet var förtärdt.

Att försvara det mot Stålarm och finnarne, torde väl hafva varit föga
görligt, men försöktes också icke, det öfverlemnades genom dagtingan;
och innan två månader förlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod
Stålarm åter på Åbo slott såsom högste befälhafvare i landet.

Ändteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsänkta i
den, i Pargas kyrka väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig, hade
tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba skulle kunnat våga
föranstalta om den stora högtidligheten. Under belägringen blef det
omöjligt, och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet af
den döde. Men nu blef det den första omsorgen, sedan konungens anhängare
åter inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra den fordom så
mäktiges lik till sin hvilostad.



                                 XXV.


I sin länstol vid en knyppeldyna satt Margaretha, enka efter
myntmästaren Welam de Wyk, men numera omgift. Unge Welam de Wyk, hennes
son af förra giftet, stod framför henne på andra sidan om knyppeldynan.
Ynglingen var af en sällsynt skönhet och äfven i modrens drag syntes
spår af, att hon fordom varit vacker, men dragen hade nu blifvit skarpa
och hårda och hela figuren kantig. Mycken skärpa låg i hennes öga, men
den var dock nu betydligt mildrad genom det välbehag hennes modershjerta
måste känna, då hon blickade på sonen, hvars kraftfulla gestalt och
lifliga drag talade lika mycket om helsa och styrka, som anletet om
fägring.

"Ja, i sanning", sade fru Margaretha, "den höga äran att få detta
förnäma sällskapet i huset, hade man gerna kunnat vara af med. Jag är
säker på att de, ehuru fångar, som nätt och jemt ha Hans Furstliga nåde
att tacka för, att de sluppit med lifvet, dock tycka sig ha att befalla
i huset. Åh ja, min gunstiga fru Ebba, har äran att känna det sturska
Stenbockeblodet. Nu, sedan de genom tvenne drottningar kommit i
slägtskap med kungahuset, tro de sig rätt sjelfva vara kungar."

"Men, min mor, ännu förstår jag icke hvarför det Flemingska herrskapet
skall hit i huset."

"Mig synes lätt att förstå", svarade fru Margaretha sträft, "att fru
Ebba Stenbock, Klas Flemings hustru och medhjelperska, som understått
sig att försvara Åbohus emot Hans Furstliga nåde, icke kan få strafflöst
drifva sitt ofog."

"Icke frågar jag om den större eller mindre rättvisan af hertigens mått
och steg, utan hvarföre dessa damer skola förvaras här i vårt hus?"

"Emedan Hans Furstliga nåde så befallt. Hvad annat?"

"Hafven J då, mor, åtagit eder befattningen att vara fångvakterska?
Detta synes mig illa och skymfligt. Icke är detta hus ett fängelse, och
icke J en fångvakterska. J måtte väl icke gå in på denna hertigens
åstundan?"

"Hans nåde har härom tillsagt åt Jörgen Bähr, och hvad min herre och man
i mitt ställe lofvat, det vill jag uppfylla!"

"Herr Jörgen må vara eder herre, men det öfvergår hvad han har rätt att
befalla, att min salige faders hus skulle blifva ett fängelse."

"Min son, betänk, att du talar med din moder och kom ihåg den vördnad du
är henne skyldig. Det gör mig ondt att behöfva påminna dig härom."

Denna påminnelse gjöt genast lugn öfver Welams uppsvallande ifver. Han
kände sjelf sitt lifliga lynne, och fruktan att förgå sig mot modren var
alltid nog för att svalka honom, så snart han kände sig bli varm. Han
stod en stund tyst, men tillade sedan med bedjande röst: "Min morkär,
kunnen J icke ändra detta beslut?"

"Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans Furstliga nåde har
förordnat, och mig synes bäst, att så sker. Jag är öfvertygad om, att
det skall lända dig sjelf till fromma. Dessutom tänker jag visst icke
förödmjuka mig inför dessa damer, så att du kan vara helt lugn."

"Att bära aktning för de olyckliga och i hvad man kan, mildra ett hårdt
öde, icke är ju det att förödmjuka sig, moder!"

Åter en stund teg den unge Welam och gick långsamt fram och åter på
golfvet. Slutligen stadnade han vid sin mors knyppeldyna och sade: "Mor,
jag åtminstone kan icke vara med om detta. Jag reser i morgon till
Hufvesta. Ni må använda mina rum för edra gäster, om så fordras, för att
de må få det beqvämare och mera enligt sin börd. Så länge min faders hus
är ett fängelse, bor åtminstone jag icke der. Förlåt mig, morkär, jag
kan icke finna mig der. Men då ni en gång åtagit er denna ledsamma sak,
så hoppas jag att ni åtminstone gör hvad ni kan, för att edert hus må
blifva för dessa damer en så dräglig vistelseort, som det är möjligt,
och att ni behandlar dem som gäster och icke, mera än oundvikligt är,
låter dem känna att de äro fångar."

"I sanning, det måtte icke vara till lycka, som hertigen hedrat vårt hus
med detta förtroende, då det genast medför den påföljd, att min son
glömmer sig nog långt, för att vilja undervisa mig i mina skyldigheter.
Dem vill jag dock hoppas att jag kände innan du blef född."

Welam bugade sig för sin mor i det han sade: "Guds fred, moder. Nu far
jag till Hufvesta. Vredgas icke på mig nu, morkär, när vi just skola
skiljas." Han tog hennes hand, kysste den vördnadsfullt och fick af sin
mor en kärleksfull blick och några vänliga ord till afsked.

Så högt än fru Margaretha älskade sin son, så glömde hon dock aldrig,
att af honom fordra den djupa vördnad, föräldrar denna tid ansågo sig
äga rätt till af sina barn, äfven sedan de voro fullvuxna och utgått ur
föräldrahuset. Welam var kapten vid flottan, men inför sin mor var han
ännu den ödmjuke, vördnadsfulle gossen.

Herr Jörgen Bähr ville han deremot icke anse med sonlig vördnad och
ödmjukhet, ehuru denne var gift med hans mor. Fru Margaretha åter stod
nu, mera strängt än någonsin, på sina rättigheter emot sonen, sedan hon
sjelf börjat finna det svårt, att uppfylla sin sednare mans fordringar
på ödmjukhet och undergifvenhet. Det gick henne, såsom det ofta går
menniskor af mindre ädelt sinne, att de på den, som står under deras
välde, hämnas det förtryck de sjelfva lida, ehuru sådant oftast sker
omedvetet.

En stund efter Welams afresa inträdde Jörgen Bähr till sin hustru,
nedsatte sig i en gungstol och sade, temmeligen vänligt: "Säger du till
åt Lisa, att hon hemtar mig tofflor, dessa skodon besvära mina fötter."

Fru Margaretha steg genast opp och gick ut. När hon återkom, nedsatte
hon sig ej genast vid sin knyppeldyna, utan stadnade vid mannens stol i
det hon sade: "Fru Maria Johansdotter, min fränka, har bjudit mig till
sig, hon ernar låta döpa sitt lilla barn i dag. Jag skulle gerna gå till
henne, om så passar."

"Jag måste sjelf gå ut i afton, och båda kunna ej vara borta, ifall fru
Ebba skulle hithemtas under tiden."

"I afton. Vill du låta mig veta, hvilken tid du går ut?"

"Åhja, kanske klockan omkring fyra."

"Innan den tiden kunde jag mycket lätt vara hemma." Jörgens blick
mulnade, han teg, men såg ond ut.

Fru Margaretha sade ej heller något vidare, utan gick att sätta sig vid
knyppeldynan och började reda sina trådar. En stund tego båda. Lisa
inhemtade tofflorna. Slutligen trädde Jörgen dem på sig och sade med
detsamma: "Jag ref i ons ett hål på min gröna rock, det behöfver lagas."

Fru Margaretha gick för att hemta rocken. När hon återkom, framtog hon
en korg, deri en mängd nystan förvarades. "Dessa passa ej i färgen",
sade hon nästan vid sig sjelf.

"Du köpte ju grönt silke häromdagen, såg jag", sade mannen.

"Ja, det finnes här, men det är för ljust, det duger icke. Men jag vet
att krämarn här midt öfver har att sälja silke, jag skall hastigt gå dit
och välja något passligare."

"Du tänker således icke foga dig efter min önskan, att du må stadna
hemma", sade Jörgen, med sammanknipna, darrande läppar.

"Jag förstod icke, att du hade något emot, det jag för ett ärende skulle
på ett ögonblick gå tvärs öfver gatan, och det är ju till din rock, som
silket behöfves", svarade fru Margaretha, som började känna tårar stiga
opp i halsen.

"Låt Lisa gå", svarade Jörgen bestämdt, med vredgad röst.

Mycket ödmjukare, än man skulle ansett möjligt för fru Margarethas
kantiga figur, svarade denna: "Jag fruktar Lisa icke förstår att välja."

Att mannens vrede nu steg högt, såg hon på läpparnes darrning, men hade
svårt att förstå, hvarmed hon så retat honom. Utan att dock våga yttra
något, gick hon att tillkalla Lisa, visade henne rocken, lemnade åt
henne silket och bad henne gå i krämarns bod, för att köpa mörkare
silke, och välja det i färgskiftning lika rocken.

Fru Margaretha vågade ej sätta sig för att försöka reda sin knyppling,
ty hon visste att mannen skulle anse det som ouppmärksamhet emot det
arbete, han ålagt henne. Hon satt derföre med rocken i famnen till dess
Lisa återkom.

"Hvad tänker du på, flicka", sade fru Margaretha fräsigt, och med en
slags belåtenhet omfattande tillfället att få låta emot någon den harm
utbryta, som började koka inom henne, "ser du då inte, att det der
silket är ljusare, än det du fick till prof, och du skulle ju köpa
mörkare."

"Silket är ju rätt bra likt", inföll Jörgen, "men du är alltid otålig,
hvem kan göra dig i lag."

Lisa gick och frun satte sig att stoppa med det olika silket, men
arbetet blef naturligtvis ej vackert, utan stoppen blef ganska synbar.
"Jag hade kunnat skicka den ut att lagas", sade Jörgen, när frun lemnade
honom rocken. "Det synes nog på arbetet, hur villig du var att göra
det."

Fru Margaretha vågade ej invända, det hon gjort sitt bästa och att
silkets färg var anledning till att det syntes; men den orättvisa
beskyllningen för ovillighet sjöd i henne.

Jörgen Bähr fortfor nu en lång stund, under tystnad, att låta gungstolen
gå. Fru Margaretha knypplade i tysthet. Slutligen yttrade Jörgen torrt:
"Fru Ebba och hennes döttrar torde snart vara att förvänta, blir allt i
ordning?"

"Jo, snart hoppas jag allt är ställdt enligt dina ordres. Welam for ut
till Hufvesta. Han erbjöd sina rum, för att de fångna damerna skulle
kunna få mera utrymme, efter hans rum just stöta intill deras."

"Du kan ju taga dem alla."

Fru Margaretha såg på sin man, för att få reda på, om det var så hans
verkliga mening; men han vände sig ifrån henne emot fönstret. "Skall jag
då låta bortföra alla onödiga möbler ifrån dessa, liksom ifrån de andra
båda rummen?"

Nu vände sig Jörgen om, och fru Margaretha såg att han var nästan blek
af vrede: "Jag vånner du låte bära bort dig sjelf först! Får jag
någonsin ha en oförbittrad stund för dig? Jag var så enkom nöjd och
glad, när jag kom hem; Hans Furstliga nåde var mig så särdeles nådig,
och hade låtit kalla mig, för att ge mig några befallningar om de fångna
fruntimmerna. Jag var så upprymd och tänkte få prata en förtrolig stund
hos min hustru. Men det hade jag bort veta förut, att din motspänstighet
alltid skulle förderfva hvarje glad stund."

"Min Gud, hvad är det då, som jag sagt eller gjort", frågade ängsligt
fru Margaretha.

"Det förstås, du är oskyldig och har aldrig felat, det vet jag nog af
gammalt! Hvad har du väl annat gjort, än motsagt mig hela tiden, sedan
jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du är skyldig din man, den
synes du rakt ej veta af. För husfredens skull, ger jag efter i det
längsta. Det är väl derföre du också aldrig vill ge med dig, utan alltid
skall ha din vilja fram. Ingen annan man skulle tåla motsägelser af sin
hustru, sådana du nu i dag ock hållit på med."

"Då äro de ock, i sanning, tyranner", utbrast fru Margaretha, "om ej
..."

"Det är så, ja. Jag känner den visan. Den sjunges alltid, att männerne
äro tyranner. Den har jag nog hört."

"Ja, _om_ det verkligen är så, att ingen annan hustru får följa sin egen
vilja så mycket, som jag, då äro, i sanning ..."

"Envis i sista stunden! Kan du aldrig ge med dig och lära dig
undergifvenhet. Men se, lyda skall du, och kom ihåg att du aktar dig
härnäst. När du hör, att jag ärnar mig ut och vill ha dig hemma, då har
du ingen ro för att du skall ut. Huru mycket knotter och oväsende gör du
icke, för att jag ber dig laga några stygn på min rock! Och när jag
redan i dag bestämt för dig de två rum, fångarna skola bebo, då kommer
du åter och vill ställa efter din näsa. Nej, Greta, passa på att foga
dig, det är tid på, att jag blir herre i huset."

Fru Margaretha teg, men högt blossade rodnaden på hennes eljest bleka
kind. I detsamma kom Lisa och bad frun komma och se om ett skåp blifvit
rätt stäldt. Frun följde henne, men stadnade sjelf några minuter i
farstun, hvarunder hon girigt insög den kalla höstluften.

"Hvarföre blef jag skapt till qvinna. Att vara man, att herrska! Detta
vore lycka. Ja, jag tror jag kunde vara god, om jag vore man; men hyckla
och smila, den förtrycktas vapen, ha, jag föraktar dem. Välan", här
skrattade hon ett obehagligt skratt, "jag skall bli god och lydig, jag
skall hyckla, jag skall smila, jag skall sälja min själ till list och
elände. Jag har dock varit ärlig, om än kanske stundom sträf. Ödmjukare
kan jag ej vara! Var jag då verkligen uppstudsig i dag? Nej, nej, jag
var det icke! Men jag skall smila, jag skall ljuga, jag skall låta kalla
mig god, till belöning för min lögn. -- Ha, qvinnor, också jag får ju
qvinnor att herrska öfver. Ha, ha, fru Ebba, hvarochen är herre öfver
sin stackare, och nu är ni min." Hon gick in i de rum, som
iordningställdes för de fångna fruntimmerna, och de anordningar, hon der
vidtog, ökade ingalunda de få beqvämligheter, man bestämt för dem.

Jörgen Bähr steg opp och slog några slag öfver golfvet. "Ja, giftermålet
är en säck med många ormar och en ål uti, huru hoppas att just få tag i
ålen! Sådana äro qvinnorna! Bland tusende, hvar finner man en, som är
foglig och icke träter emot i det sista? Sedan den der smulan
ungdomsrosor är förbi, återstå blott taggarne. Dumt att gifta sig med en
gammal qvinna. Då får man ej ens den der smulan fägring, och hvad är sen
hela slägtet värdt. En hushållerska, som sköter mitt hus, kan jag köra
bort när jag vill; en hustru kan jag ej slippa. Hvad vill man göra, man
får väl lof att dra sitt kors med tålamod. Men visst skall frun lära sig
lyda utan invändningar, dertill är jag herre i mitt hus."



                                XXVI.


Långsamt skrider tiden, men den går dock framåt äfven för fången. Om fru
Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och sålunda vinna välde öfver
henne, så hade hon alldeles missräknat sig. Fru Ebba syntes knappt märka
de små förtretligheter, som hennes värdinna, eller rättare
fångvakterska, kastade i hennes väg. Icke heller tycktes hon fästa sig
vid de många umbäranden, hvartill hon var tvungen, då hertigen till de
fångnas uppehälle icke bestod något, men deremot alla dyrbarheter
blifvit dem fråntagna. När Fru Margaretha inför sin man ödmjukat sig och
erkänt sig saker till alla möjliga och omöjliga förseelser, och i
djupaste vördnadsfullhet jakat till allt, hvad han talat, då jäste ofta
hennes sinne så, att hon velat i raseri krossa både honom och sig sjelf.
Men hon skrattade då sitt hemska skratt och gick in till sina fångna
gäster, för att ge luft åt den qväfda branden. Men i sitt höga, sorgsna
lugn satt fru Ebba oåtkomlig för hvarje stickord och hvarje försök att
reta henne. De unga voro dock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grät
ofta af förtret, när fru Margaretha lemnade rummet.

Fru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utförde
orubbligt sin en gång fattade föresats att skaffa sig ett mildare
bemötande, genom list och förställd ödmjukhet, då hon ej lyckats behaga
honom genom sitt ärliga, om än något sträfva och kantiga, sätt. Till sin
förvåning märkte hon nu, att hon inom kort vann frihet och makt, i
stället för det fordna tvånget, och dock led hon deraf, ty hon föraktade
sig sjelf för sin falskhet.

Stundom blef den rol, hon antagit, ganska svår att spela. Så hvarje gång
hennes man började tala om sin unge stjufson och med harm utfara emot
honom och klandra honom för det han icke syntes i föräldrahuset. Att
höra Welam beskyllas för att söka dåliga sällskaper och dylika
förebråelser, var en svår pröfning, men fru Margaretha åtminstone teg,
om än hon ej presist kunde förmå sig att jaka med. "Det är endast din
vanliga sjelfvillighet, som gör honom omedgörlig. Är han icke mot dig
mjuk som vax? Men du låter honom fortfara i sin uppstudsighet, bara för
att förarga mig. Eller vågar du påstå, att han icke på din befallning
skulle besöka sitt föräldrahem?"

"Jag skall bjuda till, min herre och man, att få honom hit. Behagar du
tillåta mig att resa ut, för att vidtala honom, så skall jag föreställa
honom att han har orätt."

Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha på väg. "Min son, min son,
skall jag inför honom bruka list och lögn! Aldrig -- Welam, min Welam.
Skall din moder hyckla inför dig. -- Aldrig! Må mig hellre drabba hvad
som helst! Och dock måste jag ju säga honom, att jag kommer till honom
af längtan att se honom blott, jag måste ju be honom för _min_ längtans
skull komma till hemmet på några dagar; och det är ju dock icke sannt,
att det är derföre jag ber honom komma, utan för att Jörgen så vill. Men
säger jag honom detta, så kommer han icke, och min herre har ju ålagt
mig att skaffa honom hem. Han tål icke att Welam visar honom motvilja.
Men är det då falskhet af mig att bedja honom komma? Jo -- jo -- det är
så, huru mycket jag än längtar, men för _min_ skull hade jag aldrig
velat tvinga honom. O, min Welam, tvång är så tungt att bära, att jag ej
ens ville pålägga dig moderskärlekens! Dock, det måste ske! Min pligt är
lyda -- jag skall lyda, må Herren förbarma sig öfver min själ."

Fru Margarethas bön till sonen att dock komma hem, emedan hon ej längre
förmådde sakna honom, måste villfaras, och Welam lofvade snart komma,
för att dröja hemma några dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt löfte.

Akta dig, Welam, akta dig du unge, du sköne, res icke till din moders
hus! stadna ute på ditt kära Hufvesta. Moder, moder, bjud icke din son
komma. Var vild, var motsträfvig, var blott denna gång uppstudsig, följ
blott denna gång ditt inres varnande röst. För icke din älskling till
döden!

Welam begaf sig följande morgon på väg, för att besöka sin mor. Han
kastade sig på sin häst, men hans sinne var icke gladt och lätt, som
vanligt. Det tycktes honom tungt att besöka sitt hem, nu ett fängelse
för ädla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde
älska. Han red framåt, utan att ge akt på den bekanta vägen, då hans
häst skyggade, ryckte häftigt till och hade nära kastat honom mot en
stenhop, om han varit mindre god ryttare. Härvid vaknade Welam ur sin
tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vägen och som med
sina besynnerliga rörelser och kastningar med armarna, hade skrämt
hästen.

En ung riddersman ansåg sig stå så högt öfver en person af folket, att
han knappt kunde tänka sig möjligheten af, det en sådan kunde våga
försöket att retas med honom. Welam var redan förut misstämd, och att
bli mål för en gammal gummas gyckel, var mera än hans tålamod kunde
fördra. Med ett häftigt "ur vägen hexa", gjorde han en hastig sats
framåt; men gumman, i stället för att gå ur vägen, räckte ut sin hand
för att fatta i betslet och rycktes af hästen ned, föll omkull och
tumlade i diket.

Welam ägde dock icke nog af sin samtids förakt för den ringa, för att
rida bort och lemna gumman åt sitt öde; hans harm svalnade genast, när
han såg hennes missöde, och i detsamma kastade han sig af hästen, för
att se om hon skadat sig.

"Hi hi hi, si på Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket. Han
kommer nog sjelf med ännu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men hela boet
är qvar ännu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom ha de pinat
och plågat till döds. Åh håh, så fager kind! Jo jo, den är god att smeka
åt sotnäsans flicka! Men blodig hands barn, smeker med blodig hand."

"Understå dig att röra vid mig", skrek hon till vildt, när Welam räckte
ut handen för att hjelpa henne opp, och stod med detsamma sjelf med ett
hopp högt på stenhopen. "Gå, gå bara. Allt färdigt. Ock Hufvesta!
Förräderi och kungamord, nesa och ärelös död rufva der. Hufvesta, akta
dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi hi." Med detsamma
var gumman försvunnen i skogen.

Welam kastade sig åter på sin häst och hans sinnesstämning blef ej
bättre efter detta möte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada sinne
frågat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom så rakt på
lifvet, och liksom hans tid i öfrigt, tvekade han icke på den skadliga
inverkan, sådant kunde utöfva. Snart glömde han dock alla obehagliga
tankar, ridten i den friska morgonen lifvade honom och innan han hunnit
fram till Stockholm, logo redan hans strålande ögon lika frimodigt, som
vanligt, under baretten.

Welam ansåg för sin skyldighet att besöka de fångna fruntimmerna, då han
nu skulle vistas hemma, ehuru djupt han än kände obehaget af att just
detta hem skulle vara deras fängelse. Han lät nu hos fru Ebba anhålla om
tillstånd att få göra sin uppvaktning.

"Jag tycker att mor icke borde ta emot honom", sade Karin till sin
syster. "Mig synes, att vi ha nog förtret af modren, utan att en sådan
der ung gök skall tycka sig ha rättighet att visa sig oartig."

"Söta du, min Karin", svarade Hebla, "icke tycker jag vi ha så öfverflöd
på nöjen, att vi icke kunna tåla vid en ungherres visit. Han är rätt
vacker och ser så galant ut, det såg jag i går, när han red in på
gården."

"Kära Hebla, du är då nöjd, bara du får prata, det må sen vara med hvem
som helst."

Fru Ebba hade icke hört sina döttrars samtal, och svarade endast:
"Kapten de Wyk är välkommen."

Med någon köld helsade fru Ebba den inträdande, Karin rodnade och Hebla
kastade en triumferande blick på henne, som om hon velat säga: "Aha, ser
du att han kan tåla ses på."

Samtalet emellan de unga var snart i gång. Fru Ebba deltog endast sällan
deri. Men Hebla pratade lifligt och försäkrade att hon storligen kände
sig i behof af att röra på munnen, hon hade denna tid verkligen fruktat
att förlora talförmågan. Hon skonade nu hvarken hertig Carl eller hans
anhängare, och uttalade helt öppet sin onåd öfver dem alla.

"Hebla", sade Karin med en min af tillrättavisande.

"Söta, snälla Karin, bli inte alls ledsen på mig. Nog vet jag att Kapten
de Wyk är vid flottan och att den nu befalles af hertigen; men om kapten
de Wyk tycker att det är rätt att kungens folk och kungens flotta lyda
kungens värsta fiende, så bryr jag mig alls icke om hvad han tänker,
utan jag säger helt tryggt, att det är orätt!"

"En så ung jungfru, och ändå så sträng", gycklade Welam, "men tycker
icke den stränga jungfrun, att då icke kungen sjelf kan eller vill
regera sitt rike, så är det bättre att lyda den som styr, än att göra
storm och oro i fäderneslandet?"

"Ja, blott den som styr ville göra det ärligt och rätt i kungens stad
och ställe, och icke såsom nu sker i kungens namn befalla myteri mot
kungen, och icke taga frihet och egendom från kungens bästa vänner, för
uppror mot kungen. Nej, kapten de Wyk, ni kan aldrig försvara hvarken er
eller er hertig."

Welam log åt den ungas ifver, men kunde icke låta bli att söka försvara
sig. Kathrina sade väl ingenting, men ehuru hon syntes vilja stäfja
Heblas frispråkighet, så visste han väl att hon delade dennes åsigter
och ogillade det parti hvartill Welam hörde. Han kunde icke förklara för
sig sjelf, hvarföre han på något vis kunde oroas af en ung flickas tysta
missnöje, han brydde sig ju ej ens om Heblas helt klart uttalade
klander. Men han kunde ej slippa den tanken, att Kathrina ogillade
honom, han ville försvara sig, och han ville att hon skulle gilla hans
handlingssätt.

Sedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga gästerna i hans hem,
besökte han dem dagligen. Han gjorde till sin uppgift att söka göra
deras fångenskap drägligare, hvilket ock var så mycket behöfligare, som
fru Ebba sjelf nödgades sörja för sina behofver, och det för henne
mången gång var svårt om medel ens till det oundgängligaste. Welam
lyckades att i hemlighet anskaffa åtskilligt, hvilket fru Ebba då ansåg
såsom någon frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha åter trodde,
det fru Ebba sjelf lyckats erhålla några medel till sina utgifter.

Ett nytt bekymmer började vakna hos fru Margaretha. Hon började hos sin
son varsna ett allt mer tilltagande intresse för de fångna fruntimmerna.
Hon fruktade, det han skulle fatta tycke för någondera af de unga
damerna, men vågade icke derom yttra något för sin man. Hennes oro i
detta afseende blef med hvarje dag lifligare. Hon hade nu under loppet
af flere veckor lyckats att göra honom till viljes. Framgång i affärer
hade gjort hans lynne gladt, och med förvåning hade hon märkt, att hon
nu i åtskilligt kunnat följa sitt eget tycke, emedan mannen ej befattat
sig med att i saken befalla något. Hon började redan tro, det hon hade
lyckats i att vara honom till nöjes. Skulle hon nu då åter reta honom?

Hos de fångna fruntimmerna visade sig Jörgen Bähr sällan, men alltid på
ett sätt som gjorde att de måste tro sig i honom hafva en välvillig
värd, hvilken endast af undfallenhet för sin hustrus nycker, icke i
allone sörjde för deras trefnad och välbefinnande.

Jörgen Bähr hade firat sin namnsdag. Han hade varit en älskvärd värd för
sina gäster och gladt i deras sällskap gycklat öfver sin svaghet att
låta leda sig af sin hustru, under hvars toffel han medgaf sig alldeles
stå.

"Hvad kära syster är för en lycklig qvinna", utlät sig nu fru
Margarethas fränka vid afskedet, "den, som har en sådan man, må tacka
Gud. Men kära syster, jag är en gammal vän och måste säga sanningen rent
ut: hvarföre ser kära syster alltid så allvarsam och tvär ut ändå? Om
också icke allt skulle gå efter kära systers hufvud, så får hon väl ha
tålamod ändå. Har icke en man rätt att befalla? Kom ihåg, att kära
syster skall vara tacksam emot sin man, är det icke han, som både kläder
och föder sin hustru. Och kom också ihåg, att om han ibland kan vara
knottrig och ovänlig, så hvad vet syster om han icke kan ha något
bekymmer på hjertat, som ej syster vet af. Icke för illtyck, men jag har
länge velat säga er detta helt ärligt, när J, kära syster, alltid ser så
styf och oglad ut."

Ett ögonblick sväfvade på fru Margarethas läppar att svara: "kan då icke
äfven jag kanske ha bekymmer, som oroa mig, så väl som han kan ha sina;"
men hon sväljde sina ord och gick in till sin man, den hon nyss sett så
vänlig och glad och hoppades finna vid godt lynne. Med allt det uttryck
af vänlighet, som var henne möjligt att lägga öfver sina hårda drag,
sade hon till mannen: "Misstyck icke att jag frågar: skulle det vara dig
emot att begå så, att de Flemingska fruntimmerna äfven kunde flyttas ut
på landet till de andra finska fruarna?"

"Hvad är det nu åter för krångel", frågade Jörgen.

"Jag tänker blott att det kunde vara så godt, emedan jag rädes att de
vilja omsnärja Welam med sina finska trollkonster."

"Hvad ondt kunna de göra den morsgrisen?"

"Jag fruktar, att han kunde fatta kärlek för jungfru Karin. En sådan
fattig och förnäm hustru vore en för dyr möbel i huset. All Flemings
egendom är ju konfiskerad."

"Har han då ej vett, du plär ju skryta med hans förstånd?"

"En ung man är ej alltid nog försigtig", svarade fru Margaretha något
darrande på rösten, ty hon märkte att i hennes ord låg en slags
invändning mot hvad mannen sagt. Då en stund förflutit under tystnad
repade hon dock mod och sade: "Skulle de icke kunna vistas med de andra
finska fruarna på Jäders Ekhammar?"

"Icke ligger Ekhammar i Jäders socken."

"Jag känner det ej alls, utan har blott hört så sägas."

"Nej, det ligger i Kumla."

"Jaså, kanske det ligger der."

"Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det ligger i Kumla, och du
står der och lipar med ditt kanske! Du har inte samvete att medge att du
har orätt, nej du strider till sista andetaget."

"Herre Gud, Jörgen, vredgas icke, jag vet ju inte hvar det ligger, jag
trodde så bara, och vill gerna tro att det ligger hvar som helst du
säger att det finnes."

"Ja, det är just det förbannade, att du låts ge efter, men att foga dig
rent och ärligt kan du icke, utan har alltid ett inpass i behåll."

Fru Margaretha teg, likså hennes man; men med retad uppsyn gick han
några hvarf fram och åter öfver golfvet. Slutligen gick han ut med ett:
"det är outhärdeligt" och slog dörren hårdt i lås efter sig. Frun
lemnade äfven rummet och gick ut genom farstun, der hon mötte Hebla
bärande en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in.

"Jaså, jag ser jungfrun gör sig till", sade frun.

"Åh, fru Margaretha ser nog till att vi ej få för mycken oppassning af
tjenstefolket, och när jag får gå ut om rummen så mycket, så bryr jag
mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna opp oss."

"Så tycker jag ock, att ej högfärd nu är på sin plats. Jag tycker ock,
att man kunde låta bli att kråma sig och ge söta miner åt ungkarlar."

På Heblas läppar sväfvade ett hvasst svar, men hon qväfde det och gick
in, utan att låtsa höra något.

Fru Margaretha stod en stund qvar, gick derpå in till sig och kastade
sig i sin länstol der hon betäckte ögonen med handen. En stund satt hon
så, derpå såg hon opp, knäppte hårdt ihop handen, som hon tryckte mot
bröstet och sedan med en häftig åtbörd slängde ifrån sig. "Ha, det bär
nedåt Margaretha! Hvad blir det af dig? Åhjo, det vet jag, du blir en
käring! Det är detta du blir, med stora steg. Märker du det? Min Welam,
min Welam." De sista orden sade hon med djup känsla, nästan med
förkrosselse.

Efter en stund började hon åter: "Men dock måste jag försöka lindra,
hvad som blefve hans olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang honom
att lemna Hufvesta. Jag måste ju så. Men aldrig skall denna stolta fru
Ebba få den segern, att förkasta min Welam. Hon skulle anse honom för
ringa för sin förnäma dotter. Denna omsorg, dessa artigheter emot dessa
jungfrur, och denna köld emot henne, som jag längesedan bestämt honom!
Godt, det måste så ske. Krokvägar skola åter föra till målet, der raka
vägen är stängd. Det börjar gå helt vandt redan sålunda. Jag tar mig,
jag blir helt läraktig", tillade hon med ett bittert skratt. "Hvarför
skall jag tveka att gå krokvägar? Jag var bara för stolt att gå sådana
förr. Ödmjuka dig, Greta, kryp krokvägar. Herr Anders kommer väl ren i
dag, för att se efter om fångarna sitta här qvar. Nå, nå, jag skall väl
hitta på att få honom att skaffa dem härifrån, dit pepparn vexer."

Att kasta en blick in i det hem, som nu var Ebba Stenbocks och hennes
döttrars, kunde icke underlåtas, men vi älska ej att dröja der och lemna
derföre fru Margaretha, utan att ens se huru hon ställde till för att
befrämja de fångna fruntimrens förflyttande till annan ort.



                                XXVII.


Få dagar sednare erhöll fru Ebba tillsägelse att, jemte sina döttrar,
vara färdig till flyttning och afhemtades snart till sin nya
vistelseort, som dock icke blef Ekhammar i Jäders socken.

Att fru Margaretha likvisst hade missräknat sig, kan man lätt sluta
deraf, att uträkningar af detta slag så sällan lyckas. Welam började
åter att till det mesta vistas på Hufvesta, och många dagar hade icke
förgått innan han lyckats få reda på, hvart de fångna fruntimren blifvit
förda. Lätt fann han en förevändning att uppsöka dem i deras nya hem,
der han nu af Hebla mottogs gladt, som en gammal bekant, af Kathrina med
blossande kinder och af fru Ebba liknöjdt nästan tvärt.

Welams besök blefvo allt tätare och fru Ebba såg dem med allt mera
missnöje. Slutligen ansåg hon sig ej längre böra dröja att derom tala
med sin dotter. En dag då Hebla åtagit sig något litet hushållsgöromål i
det yttre rummet, så att fru Ebba och Karin voro ensamma i det inre,
förde den förra talet på Welam de Wyk och sade: "Mig synes icke godt,
att denne unge man så ofta besöker oss. Man skall berätta derom, det är
icke bra. Men ännu mera misshaga mig hans täta besök af andra skäl.
Denne unge man är icke ett passande sällskap för mina döttrar."

"Huru så, morkär", frågade Karin rodnande.

"Behöfver jag väl säga min dotter, att det icke är krigare, sådana som
slutit sig till upprorets sak, hvilka vi böra värdera och hylla! Karin,
min dotter, du fäller blicken, rodnad flyger opp på din kind. Gud bevare
dig, mitt barn, för att icke hafva betänkt, hvem han är, hvem du är!
Mitt barn, låt icke denne ynglings fagra yttre och älskvärda väsende
finna en väg till ditt hjerta. De ungas hjertan rådfrågas sällan, vid
frågor om de högättades giftermål, och dock är detta ofta sorgeligt. Det
synes de ungas hjerta ofta svårare än döden, att försaka den hjertat
fäst sig vid. Derföre, min dotter, vill jag varna dig. Var vaksam,
besegra ditt hjerta i tid, innan det fäst sig så, att det icke kan
lösslitas."

Gråtande lutade sig Karin till sin mors bröst och gömde sitt hufvud emot
henne i det hon sade: "Min mor, min mor, det är för sent, det kan icke
mera besegras."

"Äfven denna sorg skulle då icke vara oss besparad! Välan, Katharina
Fleming skall och måste kunna besegra sig sjelf! Att öfvergifva sin
ungdoms dröm är tungt; men med bön till Gud om styrka, skall det dock
innan kort lyckas, och troget skall din moder stå vid din sida och
stödja dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt älskade barn!"

"Min mor, är det då så otänkbart, att jag en dag kunde bli Welams maka?
Skall icke min mor, för sin dotters lycka, vilja försaka den högre börd,
som hon kunde fordra af den, åt hvilken hon ville gifva sitt barn?"

"Min dotter", sade fru Ebba i det hon reste sig opp och förblef stående:
"En drottnings fränka kan, det låter tänka sig som en möjlighet,
nedstiga till en de Wyk; Ebba Stenbocks dotter kan gifta sig med sonen
till sin moders fångvakterska, men aldrig, aldrig skall Klas Flemings
dotter äkta en hertig Carls man."

Karins kind blef hvit, hon vacklade. Efter en stund sade hon sagta:
"Moder, Welams sinne har varit dåradt af hertigens falska tal. Kanske
skall han än en dag finna sin orätt och åter bli konungen trogen."

"Väl, må han göra det, det skulle lända honom till heder och den
rättvisa saken till fromma."

Åter vexlade Karins kind till röd och hennes blick strålade då hon sade:
"Moder, ville du gifva din dotter åt den ringe ädlingen, om han skulle
egna sig åt sin rätte herres tjenst?"

"Karin, din fader förenade hos sig flere af rikets högsta embeten, än
någon annan man, han var mäktig som en konung i Finland. Hade han velat
behålla Finland för sig, så hade det varit hans, men han var bottenfast
trogen i lif och död och tänkte aldrig på, att vara annat än sin konungs
första man och den, som på sina skuldror uppbar hans makt. Hans ätt var
hög, den säges härstamma från en af Roms konsuler; den har varit
utgrenad i många länder, stolt och ädel i alla. Din moders ätt är hög
som hans, den har satt drottningar på Sveriges thron, utan att deraf
anse sig hedrad mera än förut. Skall Flemingska, skall Stenbocks-ätterna
säga: Ebba Stenbocks sinne har blifvit förödmjukadt af fängelse och
brist, så att hon ger sin dotter åt hvem, som lofvar att försörja henne.
Katharina, skulle väl Johan, skulle din broder gilla en sådan
förbindelse?"

"Ack Johan, han skulle icke vilja göra mig olycklig. Det skulle hans
varma hjerta icke. Äfven J, min morkär, sade ju nyss att bördens
företräden dock _kunde_ åsidosättas. Är er dotters sällhet icke för er
mera, än rang och börd?"

"Karin, en enskilds, en flickas lycka är en ringa ting. Den varar några
år kanske, och förgår som daggen om morgonen. En urgammal ätts ära
består klar och ofördunklad, menniskoålder efter menniskoålder, sekel
efter sekel och inför den försvinner den enskildes glädje, den enskildes
lidanden så, att de ej ens bemärkas. Detta är det stolta af att tillhöra
en stor, en ädel ätt! Men, mitt barn, hvartill allt detta? Denne unge
man har ju ej ännu begärt din hand; han har ej ens lemnat hertigens
tjenst, utan fortfar att tjena ett förrädiskt parti."

"Han har tvekat att våga framställa en bön om min hand, utan att äga
större anspråk derpå. Till hertigens parti har han egentligen icke
slutit sig, men han är kapten vid flottan, och denna är nu i hertigens
händer!"

"Han synes icke hafva tvekat att locka dig, utan att hafva talat vid din
moder. Dock -- Katharina, du har fäst ditt hjerta vid honom, må han göra
sig dig värdig. Må han, i sin konungs tjenst, göra en bedrift värdig att
belönas, och Ebba Stenbock skall glömma hvarje tanke på hvad hon offrar,
för att gifva honom den belöning hans gerning förtjenar, och mera kan
hon ej gifva, än då hon ger honom sitt barn. Säg honom att det finnes
ett uppdrag för honom att utföra, farligt kanske, ty det är farligt nu i
detta land att tjena sin konung, och trohet straffas som förräderi; men
lyckas han, skall han äga sitt samvetes vittnesbörd att hafva handlat
rätt, sin konungs nåd och -- Katharina Flemings hand!"



                               XXVIII.


Sigismund skulle landstiga i södra Sverige. Stålarm, med en liten flotta
hopsamlad och bemannad i Finland, var färdig att landstiga vid
Stockholm. Hertig Carl lemnade Stockholm, för att tåga emot konungen,
och snart derefter var redan hufvudstaden i de kungligas våld. Allt
tycktes lofva framgång åt konungens sak, endast stora flottan, som nu
låg vid Åland, kunde vinnas.

Fåfänga voro dock alla försök att vinna Amiralerna Joachim Scheel och
Peder Stolpe för den kungliga saken. Hvarje budbärare, som insmög sig
bland besättningarna för att söka inverka på dem, blef upptäckt och sänd
till hertigen. Att vinna någon af officerarne vid flottan till ombud för
konungens sak, var således af hög vigt. Welam de Wyk hade uppehållit sig
i land för tjensteuppdrag, nu skulle han bege sig ombord.

Flottan, så väl som hvarje annat verk i landet, sades stå i konungens
tjenst, men lydde endast hertigen och användes af honom, när så
påfordrades, emot konungen. Mången slöt sig till hertigen af full
öfvertygelse om att det för fäderneslandets väl vore vida önskligare att
få till konung den kraftfulle, verksamme Carl, än den tröge, bigotte
katoliken Sigismund, som dertill alltid skulle komma att mera befatta
sig med Polens, än med Sveriges angelägenheter. Många af flottans
officerare hade icke egentligen gjort sig reda före, det något annat
kunde komma i fråga, än att qvarstå i sin tjenst; flottan må sedan hafva
blifvit förd enligt konungens eller hertigens order. Till desse hörde
den mycket unge Welam de Wyk, så mycket hellre, som i hans hem aldrig
hade blifvit satt i fråga hertigens rätt att handla såsom han det gjort,
och i allmänhet i Stockholm inga röster vågade yttra något till
konungens fördel, om än några hade haft håg derföre.

Fru Ebbas och de ungas nit för konungens sak hade nu väckt Welams tankar
på, att det ju dock egentligen var emot konungen han skulle tjena, och
när nu flottan skulle ut att strida emot konungens sak, kanske mot hans
person, så fann han att han borde bestämma sig antingen för den ena
eller den andra sidan, och han valde den, der hoppet att få äga
Katharina vinkade honom. Hvilket parti han utan henne skulle slutit sig
till, vet man icke.

På skeppet Blå Falken hölls gästabud. Glasen klingade hurtigt, och
muntert förde gamle Amiralen Peder Stolpe ordet. Nu steg han opp och
sade: "En skål, mina herrar, för Hans Furstliga nåde, Svea rikes regent
och fäste! Lycka och framgång åt hans företagande och må hvar och en,
som sviker honom, dö en förrädares död!" Härvid fäste han blicken på
Welam de Wyk, och ynglingen, ovan vid svek och list, och som nu ej kunde
undgå att tänka på i hvad ärende han var stadd, vexlade färg, men
hemtade sig snart åter då Amiralen tillade: "må vi här, der endast
trogna hjertan klappa, höja ett lefve! för rikets föreståndare och vår
sanna lutherska religions beskyddare." Nu uppstämdes ett skallande
hurra, och den gamle Amiralen, liksom i ett anfall af öfverdådig fröjd,
ryckte rocken af sig, slängde den ut genom kajutdörren och ropade:
"Åhoj, åhi, och gör som jag. Stryk flaggorna, J stolta örlogsmän alla,
för hertigen vår herre och furste."

Och skrattet och stojet tog öfverhand och rockarna kastades alla utom
dörren. "Nå, de Wyk, unge herre, vill J skämma ut gammalt folk och visa
er klokare än de. Hvad har ni på hjertat? Jaha, si så der, nu äro vi
alla flinka och fria i skjortärmarne. Si så. Skål nu för alla vackra,
unga tärnor i Svea land. Åhi, åhoj, salutera, salutera, mina herrar,
skorna af, ut genom dörren."

Nya bålar, nya glas, nya skålar; glädjen allt högljuddare. Allt skulle
utkastas, som i rummet fanns, bålar, glas, kläder; munterheten och
stojet hade nått sin högsta punkt. Då inträdde en officer och hviskade
några ord vid Amiralen i det han lemnade honom några papper. Amiralen
steg opp, befallte att kläderna skulle inhemtas och sade: "Mina herrar
det är slut med skämtet, nu förestår allvaret."

Hans ord föllo som is i det bullrande gelaget. Det gick en kyla genom
alla. Hastigt hade de funnit och påklädt sina kläder. Med häpna blickar
sågo de på hvarandra och på Amiralen; man såg att något förfärligt
förestod, utan att ännu flere ord talats. De nyss af vin och stoj
upphettade ansigtena, sågo hemska ut vid den hastiga öfvergången till
förskräckelse. Men i Welam de Wyks inre uppstod en förkänsla af, att
detta gällde honom. Han bleknade ett ögonblick, men snart hade han
sansat sig och beherskade sig väl under det följande.

"Kapten Welam de Wyk, aflemna er värja."

"På herr Amiralens befallning", svarade Welam med fattning, "men jag
anhåller att få veta af hvad anledning."

"Såsom saker till förräderi."

Men hvarföre dröja vid denna mörka scen? I Welams kläder hade en tjenare
på Amiralens förut meddelade befallning hållit undersökning. Misstanke
var väckt, men ännu ägde man inga bevis. Sådana funnos nu till öfverflöd
i Welams fickor. Bref från konungen, från fru Ebba och andra konungens
anhängare, förhållningsorder och flere bevis på, det hans afsigt varit,
att stifta myteri på flottan.

Welam fann att allt var förloradt. Saken var klar. Några ord till
försvar för sitt förhållande ville Welam anföra, men Peder Stolpe afbröt
honom sägande: "Svek och myteri kunna ur ingen synpunkt försvaras. Har
ni något annat att säga, har ni någon önskan, som jag kan villfara?"

"Naturligtvis har jag varit beredd på möjligheten af detta slut; jag har
derföre blott en bön: låt mig få dö snart."

En båt utsattes, bemannades. Welam nedsteg på tillsägelse. I månget
hjerta rördes djupt medlidande med den sköne ynglingen. Peder Stolpe
sjelf kände sitt öga fuktas.

Sedan alla man stigit i land, vinkade Welam åt en ung officer, att han
önskade tala med honom. "Carl Lennartson, du har visat mig mången
väntjenst, gör mig nu den sista. För till min moder min sista helsning,
bed henne förlåta mig den sorg jag gör henne med min död, och säg henne
att jag beder herren Gud gifva tröst åt hennes hjerta, som alltid varit
så varmt för mig. För ock en sista helsning till jungfru Katharina
Fleming, säg henne att jag villigt går i döden för hennes skull, och nu
har jag intet i denna verlden mera att ombesörja, utan vill blott tänka
på evigheten."

Få minuter sednare hade fru Margaretha förlorat sin förstfödde, sin ende
son, och Katharina Fleming sitt unga hjertas älskade.



                                XXIX.


Allt närmare sitt mål syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund, efter
det olyckliga slaget vid Stångebro, åter lemnat Sverige, tycktes han
icke med vapenmakt, utan endast med protester och åberopande af sin
rättvisa sak, förfäkta den. Så snart det kom an på ord och diplomatik,
var Carl mästare och bevisade alltid klarligen, att han hade rätten på
sin sida. Ännu, sedan Sigismund af ständerna blifvit afsatt, fortfor
hertigen att hyckla en låtsad förnekelse af kronan, den han sade sig
ingalunda hafva eftersträfvat. Sigismund sparade icke på löften om
verksam hjelp åt sina trogna finnar, och orubbliga stodo hans finska
anhängare, om de än stundom låtsade någon undergifvenhet emot hertig
Carl.

Arvid Eriksson Stålarm uppehöll modigt konungens sak, och var alltid
villig och redo till hvarje företag, som kunde befrämja den. Ifrig och
orubblig stod äfven han på samma plats, der före honom kolossen Klas
Fleming stått, och under skämtan och glädtig ridderlighet emot damerna,
var han outtröttligt verksam och uppmärksam och redde sig i alla
svårigheter. Blef det honom stundom för hett emellan bönderne å ena
sidan, som gjorde allt för att understödja hertigen, och å andra sidan
hertigens växande makt, så visade han sig stundom nästan undfallande.
Men Carl trodde honom icke mer än jemnt och skref till honom: "Vi känne
alltför väl dig och dina medhållares krokodiltårar, och vete nog hvad J
ställen i verket. Dock hoppas jag till Gud alsmäktig, att der skall
komma klo för björnskinn, som man säger." Och åter stod Stålarm fast och
var döf för alla hertigens försök, att genom sina utskickade förmå honom
till affall ifrån sin konung. Likasom Fleming, insåg han endast den
enkla rättvisan af konungens sak, och befattade sig icke med att bedöma
huruvida Sigismunds regemente kunde vara landet till mer eller mindre
fromma. Sigismund var hans och rikets konung, och det var allt hvad han
i den saken behöfde veta, för att till sista blodsdroppan och af all
förmåga stå för hans sak. Carl hotade: "Det är vår vilja att du afstår
från din otillbörliga handel och begifver dig till oss, så framt du ej
vill bekomma samma lön, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att
så snart vi hafva fört den andra hopen af ditt parti till herbergs,
skall ej heller du blifva förgäten, utan få din kål kokad." Men Stålarm
endast fördubblade sin verksamhet.

Herr Erik Liljeholm befann sig åter på Åbo slott, ibland de der använda
officerare. Enevald Fincke hade, efter långvarig svaghet, ändtligen
tillfrisknat från sina blessyrer och sedan blifvit af Stålarm sänd med
bud till konungen, för att förfråga sig om hvad hjelp finnarne hade att
påräkna, och skulle der qvarstadna för att se till, att det utlofvade
manskapet verkligen skulle utrustas och så snart som möjligt aftåga.

Sigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmärkelse, han var
skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge, ridderlige
Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af hofvets förnämsta
och dess skönaste tärnor, framlefvat en tid af glans. Han hade åtföljt
sin konung på det misslyckade tåget till Sverige, der Sigismund för
alltid tappade sin krona. Johan hade hoppats, att der återfinna sin mor
och sina systrar, men då konungen vände om utan att hafva hunnit
Stockholm, blef detta honom en omöjlighet. Äfven Stålarm, som lyckats
befria sin egen fru och många andra af de finska fruarna, hade icke
kunnat få göra samma tjenst åt fru Ebba, som jemte sina döttrar var förd
åt en annan trakt. Johan Fleming visste, att hans mor och systrar hade
svårt att förse sig med sina behofver. Från godsen i Finland erhöllo de
icke något. Dessa hade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna åt
andra ägare; och ehuruväl äfven de nu icke kunnat taga godsen i
besittning, sedan landet åter var i Stålarms våld, så var dock ingen
ordning och reda med dem. Hvad unge herr Johan erhöll från honom
enskildt tillhörande gods, var äfven ganska ringa. Johan hade derföre
begärt tillstånd att få resa till Finland, för att ordna och efterse
egendomarne och ställa så, att hans mor och systrar skulle få något till
sitt uppehälle.

Äfven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen skänkt åt en af sina
anhängare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan
hertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades,
förvaltades det för Johans räkning, af samme fogde som förut.

I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framför honom
stod ödmjukt fogden Jost och åhörde hvad Johan sade, stundom med en
bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar.

Johan kastade då och då ögonen på några papper, som lågo framför honom
på bordet, eller bläddrade i dem. "Af gamla Göbla på Muddais
mellangård", fortfor Johan i sitt tal, "får ingen skatt fordras för
detta år. Hennes man stupade vid försvaret af Åbohus och hennes son
säges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lägges på
bördan. Växa de mindre barnen opp och bli arbetsföra, kan det bli tid
att de erlägga sin skatt."

"Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita", fortfor Johan, blickande i
papperen, "få en half tunna råg hvardera. Lisa på Gäddnäs begär bete för
en ko, det skall hon få. I öfrigt veten J, hvad jag eder tillsagt.
Framför allt, försumma icke att aflemna den utlofvade gåfvan till
kyrkan, äfvensom till de nämnde gubbarne på knektetorpet. Bemöt folket
vänligt och lätta deras börda der du det kan, så lyda de villigt och
arbeta med nöje, men drif dem icke, som boskapen, under oket. I morgon,
innan jag reser, vill jag säga farväl åt dem af godsets folk, som vilja
samlas här för att helsa mig."

Jost bugade sig djupt och lemnade sin unge herre, under det han brummade
för sig sjelf: "Äpplet faller ej långt från trädet, det är som om jag
skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, då bonden skall skonas; det
lär väl då bli herrarne sjelfve, som få arbeta. Hvad under, att högfärd
och uppstudsighet grasserar bland bönderne. Förr visste bonden hut, nu
vet han knappt lyfta på mössan."

"Nå, Johan", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med att
skura blankt ett stycke af hans vapen. "I morgon resa vi. Hvad menar du
om att åter lemna Finland?"

"Jag önskade blott att eders herredöme redan vore hos hans kunglig
majestät och andra, som längta efter eder. Krig och oro vänta här, och",
här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, "jag vet väl att det
finnes ett par ögon, som speja efter min unge herre der borta."

Johan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin trogne tjenares
frispråkighet. Han steg opp, slog några slag öfver golfvet, derpå sade
han, som en fortsättning af sina tankar: "och dock befriades så många
andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina systrar, ack
de bevakades bättre! Att nödgas resa, utan att träffa min morkär och
mina kära systrar, det är dock hårdt och mitt hjerta blir tungt vid
tanken på dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera får se dem, skall dock
du en gång säga dem huru kära de voro mig", sade Fleming drömmande.

"Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, huru kunnen J tala sådana
ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle
framföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med Guds hjelp, icke vara
mitt gamla hjerta bestämd. Hvi talen J så?"

I detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid Eriksson anländt och
önskade träffa herr Johan, och denne gick, något förvånad, för att möta
sin oväntade gäst.

"God dag, unge herre", tilltalade honom nu den ankommande. "J synes mig
helt förvånad att se mig, och det är väl icke eller att undra öfver, ty
när hertigen håller på att elda badstu åt oss, kan man nog behöfva vara
hemma och binda qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu få råka eder."

Johan Fleming välkomnade sin gäst och förde honom in i det inre
tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lång, litet misstänksam, blick
efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och sade vid sig sjelf:
"Hade jag honom blott väl borta härifrån."

"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort härifrån?" började nu åter
Arvid Eriksson.

"Ja", svarade Johan. "Hvad jag här haft att uträtta, är fulländadt. Jag
kom blott för affärer. Herr Klas är bortgången, min morkär och mina
systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra."

"Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens sak att förfäkta? Veten
J icke, att vi stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla oss?"

"Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad här. Då jag i fjol var med
på det olyckliga tåget till Sverige, så åtföljde jag min konung, men här
anser jag mig vara en öfverflödig person, som har intet att beställa."

"Herr Johan, låt mig tala till eder, som en frände och vän. Väl var jag
icke alltid i godt förstånd med eder salige herr fader, men dock ansåg
jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut, och jag
vill gerna hedra honom i hans graf, som en ståtlig man och riddare. Och
eder, min unge herre, vill jag allt godt och väl, ty J ären en älskelig
och hjertlig ung man, men bort mågen J nu icke fara. Hvad skulle väl
folket säga, om J, konungens kammarherre och sonen af den man, som, näst
hans nåde sjelf, var högste mannen i detta land, om J just nu skulle
resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och konung icke äger
hvarken vilja eller makt att försvara Finland, utan lemnar det vind för
våg. Detta vore i sanning att förråda konungens slott och land."

Johan steg opp, stödde sin hand mot bordet och sade: "Visste jag, att
jag skulle till något gagn vara, så ville jag visst icke resa. Förråda
ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans slott och
land. Kan jag, med min ensamma person, göra någon nytta, så vill jag
gerna qvarstadna och med finnarne våga mig i den farlighet, som dem af
hertigen kan förestå."

Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: "Se, unge herre,
det är taladt som jag af eder väntade, och som en rättskaffens konungens
man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt för stor
farlighet. Min egen hatt tänker jag dock ej sitter mycket fast, om
hertigen, det Herren afvände, skulle få öfvertaget; men är det så, så må
man glader lägga hufvudet under för sin kung och sin heder. Och dermed
Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag bör icke vara borta från min
plats."

Under vänligt samtal följde Johan sin gäst ned till hans båt, och fyra
raska roddare förde honom snart åter till Åbo.

Den unge Johan ville än en gång se de ställen, han på det vackra Qvidja
mest hade älskat. Han for omkring och såg huru alarne speglade sig i
sunden och huru björkarne sakta skakade sina gröna lockar. Men hvad han
nu tänkte på, det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne Johan
Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades hans tankar af den
fägring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna, och af
vattnets stilla plaskande mot de grönskande stränderna, eller tänkte han
på moder och systrar, eller gingo hans tankar ännu längre bort, till de
strålande ögon, som kanske skulle fördunklas, om han icke mera skulle
återvända? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga spel?

Snart var äfven Johan åter en innebyggare af det fäste, der han
tillbringat så mången glad stund i kretsen af sina käraste. Nu vid
tjuguett års ålder stod han åter här, för att deltaga i en blodig kamp
för sin konung.



                                 XXX.


Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels befäl,
in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje förslag om
fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss förut på
Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet.

Det blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju de
förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets
befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den
gräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga
anblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm endast
den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall kunna draga
sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i luften.

Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid Erikson
måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta. Äfven nu ljöd
Stålarms svar lika stolt: "Han trodde ej på de honom meddelade
nyheterna."

Yttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru han
i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot honom,
såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu verkade
förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka.

En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta
huru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat sina
motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant utspriddes
bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan hemlig
anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det vore bättre
att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas på bättre
vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit anlända.
Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige hertig Carl
vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund, som dessutom
icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed, Stålarm tagit af
alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så tvungo de honom att
dagtinga.

Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att
hädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de
hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara
underdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte om
säkerhet till lif och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske, för
deras härtills konungen bevisade trohet.

Till hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande
tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige anföraren,
amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om nåd för de
belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva ett svar. Det
lydde: att han ville taga slottets försvarare till nåder, med vilkor,
att en och hvar skulle inför rätta svara på de beskyllningar, som honom
skulle göras.

Stålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor, och
blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till dess
hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit afrätta
fjorton män, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden uppsattes på
en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom konfiskerades och
gafs åt hertigens anhängare.

Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets öfvergång,
och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla, som hittills
varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att välja, blefvo nu
i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som på något sätt
arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig tysta och undan för
faran, så vidt möjligt.

Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade
herrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det
förrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare, som förblifvit
konungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner, bäfvade
för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att dömma dem, fick
man äfven snart höra.



                                XXXI.


Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit bosatt
på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin moster, den
gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en vik af saltsjön,
syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för hans hustru och dotter, än
det tavastländska godset, som låg vid en väg, der de orolige bönderne
ofta ströko fram. Dertill voro de båda fruntimmerna på Wiken icke längre
från Åbo, än att herr Erik, tillochmed i dessa oroliga tider, någon gång
blef i tillfälle att der helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten
med att lemna det stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik
bestämdt så önskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade
snart äfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla
hemmanet.

Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste
äfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef utom
sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för hertigen.
Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast skulle
förbittra honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet, att herr
Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände motståndarne mot
hertigens välde, och att de således borde kunna hoppas, det fursten
skulle förfara skonsamt; men just då hon sade detta, svek henne rösten,
och hon brast i gråt.

Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen var slut,
var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af en afdelning af
hertigens soldater, som utgått för att plundra hos konungens anhängare.
Med knapp nöd undgick hon att af dem bli ihjälslagen, och måste vända om
hem, dit hon återkom än mera uppretad och skrämd, än förut.

Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af fru
Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i stillhet
bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon sökte att
intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan, och började
småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer sina
förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom det hon
visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen lik, som
förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om nätterna, då
hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då grep henne oron
så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon hade hört hans
röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke hysa något hopp.
Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig se sin fars blodiga
hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon till sömn, så förföljdes
hon af drömmar, så blodiga och förfärliga, att hon vaknade af fasa och
bjöd till att icke slumra mera.

Få dagar efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på
Wiken. Fru Metta lät hemta henne in till sig och sade: "Nå, mor Annika,
huru har ni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till
hjelp för korna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig
tröst, kan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det
kunna bli fara för hans lif?"

"Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika.
Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det
börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar
Annika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den
förbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur
den svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma
slägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det fick
Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta.

Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska
herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh jo,
åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås."

Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de
syftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala
henne och sade blott: "Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag
frågar om herr Erik."

"Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den
ende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot min
Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter Annika
sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller kreatur. Åh
håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när han mötte mig på
gatan, och fast många hörde det, så frågade han: "Nå, mor Annika, hur är
det med er, behöfver ni något?" Nehej, herr riddare, svarade jag och
neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag ingenting. Ånej, ånej icke
skall något ondt få ske honom."

Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas
beteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra. Men
nu stultade gumman fram till henne och sade: "Åh hå, fager jungfrun
sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen knoppa sin
far."

Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: "Ack, om
jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst."

"Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon
kan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för
att se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin fars
blod. Hi hi hi."

Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville
till Åbo, att begära nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack,
skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle hennes
mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej ens sjelf
sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig sjelf vida
mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen. Sigrid, åter,
anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet att vinna nåd, om hon
ännu komme att göra något försök i den vägen. Sigrid kände huru fåfängt
andra fruar hos hertigen försökt, att få ens begära nåd för sina män;
huru hårdt de blifvit afvisade. Men huru skulle hon sjelf kunna hoppas
att vinna något för sin far? Huru skulle hon ens kunna komma till Åbo?

Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes pulsar,
som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber. Hon kunde
ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på henne. Kunde
Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det möjligt att
Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så ofta blifvit
beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket rädd att
framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring af hennes allt
för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med sig sjelf, att hon
icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif kunnat återköpa sin
fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan vandrade nu omkring i
oro, och det märktes grannt, att om hon än vanligen syntes mera vara sin
faders dotter, så var hon icke heller utan mycket tycke af sin mor.

Rastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet. En
skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom
närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika. Med
ovanlig röst sade denna: "Jungfru, vill du rädda din far?"

"Huru skulle jag kunna det?"

"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett det i
eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill du följa
till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället förfeladt. Tro
icke att du lätt kan slippa fram i krigande land. Men hvem tror du vågar
hindra den, som befaller både eld och luft och vatten, och hvem vågar
hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru, det molnet der, det stiger
opp emot månen. När det betäcker månens skifva, går den gamla! Vill den
unga ej följa, så dör hennes far!"

Sigrid kastade bäfvande blicken på molnet. Lång besinningstid bestods
henne ej. Ett ögonblick böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig en
ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift på ett
pappersblad: "Moder, förlåt, jag går för att söka frälsa min far. Låt
ingen veta att jag gått, sök mig icke, det skulle tillintetgöra allt
hopp om lycklig utgång. Bed, men sörj icke för mig."

Redan nalkades molnet månens skifva. Öfver sin hemma väfda och spunna
klädning kastade Sigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en duk,
stoppade hos sig guldringar och några guld- och silfverpengar, som hon
fått till faddergåfvor; ännu var ej månens skifva fullt betäckt. I hast
gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, och så gick hon utan
buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma undanskymt månen,
och lilla mor Annika redan syntes på gångstigen, några stenkast från
huset.

Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. Äfven mor
Annika teg länge. Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom skogen,
och så allt vidare, på stigar långt ifrån de vanliga.

Endast med ansträngning kunde Sigrid följa den lilla hastigt framilande
gumman, och när den gamla slutligen upplät sin mun och började skratta
på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om blod och mord och
stundom snattrade likt en anka, stundom grät och åter skrattade, då
bäfvade Sigrid och nästan ångrade, att hon begett sig åstad med detta
hemska sällskap. Men när hon såg med hvilken säkerhet gumman förde henne
fram på skogsvägar och gångstigar, så lugnade hon sig åter och fann, att
bättre förare hade hon ej kunnat få.

Då Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, så skedde det i full
öfvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, säkrast skulle kunna
slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så ville. Men dock ansåg
Sigrid sig ej så alldeles säker på gummans goda vilja, dels och mest
fruktade hon för att låta henne till sin fördel använda någon af sina
trollkonster, ty detta vore ju en svår synd. Hennes ångest för fadren
och nödvändigheten att hastigt besluta sig, öfvervann dock hennes
tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhålla gumman ifrån,
att för hennes räkning använda något signeri. Så snart Annika började
med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, men något annat, som
skulle förefallit farligt, varsnade hon ej.

På de stigar der gumman med fullkomlig kännedom och säkerhet förde dem
framåt, möttes ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande, dels
till fots, dels med båt, tillryggalagt en så lång väg, att Sigrids
fötter började säga opp sin tjenst, sade mor Annika: "Siså, här är
nattqvarteret. Icke är just bädden mjuk, men jag tänker jungfrun sofver
utan vagga i natt."

Stället var en liten ödslig backstuga, der en gammal gumma bodde ensam.
Med af häpnad helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på sin gamla
gäst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes beqvämlighet, så
godt hon kunde.

"Jo jo, jungfrun", sade mor Annika, "här måste hon bo så trångt, när hon
är nära det stora huset i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och vandra
med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der ska jag föra henne
öfverallt i de rikaste gårdarne. Hon ska inte behöfva vara rädd för
dåligt värdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro de ej slagna
kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa på sin fina näsa, åt att i
bondens stuga ej är så fin lukt som i herrarnes salar? Hi, hi, hi, nog
är luften frisk, men hvar äro väggarna och hvar äro taken? De äro flugna
med vinden sen de blifvit brända till aska. Tror hon qvinnorna skola
besvära hennes öron med pladder, eller barnungarna med skrik? Ånej,
aldrig, allt är der nu så fint och rart; qvinnorna och barnen ha svultit
ihjäl, ser hon. Siså, godnatt jungfru, sof nu, att hon i morgon är rask
igen."

Sigrid hade svårt att somna, men trötthet och nattvak tog slutligen ut
sin rätt. Om morgonen kände hon sig temmeligen uthvilad.

Ju närmare de vandrande hunno Åbo, dess mera mörknade hos Sigrid hoppet
om att genom sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då Annika
slutligen förde henne in i staden genom en bakport från en åker till en
trädgård, då sade hon vid sig sjelf: "ack lättare vore att beveka
slottets murar, än hans hjerta."

"Försök, försök, kanske de vekna!"

"Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni har gjort mig en större tjenst,
än jag kan löna er för, då ni fört mig hit."

Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der
att uträtta. Sigrid lyckades få träffa en af desse, och fick af henne
besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen satt
fängslad, likaså Arvid Eriksson, Johan Fleming och många andra. Men det
vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit satt i konung
Eriks fängelse, ty hon hade hört vaktknektarne skämta öfver att det vore
nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra, att ej hertigen ännu
var kommen till Åbo. Denna uppgift gaf Sigrid mycket att tänka på. Att
det nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster utåt, utan endast emot
gången, som gick opp från fånggården, det visste hon. Men fru Ebbas ord
om gallret i det fönster, som från gången vette utåt, rann henne i
hågen. Nu hade yttermera en tid, sedan dess, med fukt och rost tärt
gallret och förmodligen yttermera försvagat det. På Sigrids fråga visste
ock qvinnan svara, att herr Erik ofta hade tillstånd att vistas ute i
gången, utan att någon vaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade
skämtat om, att kung Erik blifvit till herr Erik eller något dylikt, så
hade en vaktknekt svarat: "ja men det är bättre att vara herre, än kung,
när man är i fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gången utan
vakt, och der sitter herr Erik ofta flere timmar;" knekten hade ock
tillagt, att det kunde han gerna få göra, ty nog är den gången lika
säker som hvarje annat fängelse, när vakt står utom dörrn. Nog stå de
gamla, många aln tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. I
skymningen lästes dock fängelsets inre dörr och för natten var herr Erik
instängd i kung Eriks fängelse.

En liten stråle af hopp började gry för Sigrid. Så ringa den än var, så
kunde hon ej underlåta att fästa sig dervid. Så fullt upptagen än hennes
själ var af tanken på fadren, så glömde hon dock icke, att äfven fråga
hvad qvinnan visste säga om Johan Fleming. Hon lugnades ganska mycket, i
afseende å hans öde, genom den berättelse qvinnan afgaf, om huru fruarna
i slottet sagt, att de hoppades, det han icke skulle behöfva lida något.

Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mäster Sigfrids
bemedling, hade funnit en fristad, då hon ur slottet bortförde den svårt
sårade Enevald Fincke. Det var hos en gammal, stilla enka, af borgerligt
stånd. Gumman tog nu helt kärligen och vänligen emot den unga, blida
jungfrun, hvilken hon biträdt med att sköta hennes sjuke fästman, till
dess han hunnit bli så mycket bättre, att gumman ensam kunde vårda
honom. Här hade Sigrid tillfälle, att i lugn öfverväga den plan, hon
börjat att uppgöra. Skulle hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så
hade hon för honom till en början ett säkert gömställe i Nådendals
kloster, till dess utväg blefve, att fly längre bort från det farliga
grannskapet af Åbo.



                                XXXII.


Sigrid öfverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig för, ifall
hon blefve upptäckt, den aktade hon icke. Hon tänkte blott på
möjligheten af, att kunna rädda sin far.

En ytterst liten båt med tvenne åror, anskaffades af mor Anna, och
gömdes under ett skjul vid åstranden. Så snart det blef mörkt, var
Sigrid i ordning till sin äfventyrliga färd. Hennes mod var nära att
svika, då hon skulle bege sig ut, men innan hon lemnade sitt rum,
knäföll hon och bad länge och varmt om hjelp och stöd, att hon, den
svaga flickan, måtte kunna lyckas i sitt svåra företag.

Något lugnad begaf hon sig nu på väg. Det var endast den noga kännedom
Sigrid hade om lokalen, som kunde göra möjligt för henne ett försök att
befria sin far, innan hertigens ankomst skulle göra det för sent.

Med tysta årtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit
alldeles mörkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att en
båt färdades der, väckte ingen uppmärksamhet, om än någon skulle varsnat
den. Ytterst på udden låg slottsträdgården, omgifven af en hög och fast
halfcirkelformig mur. Att denna mur var slät, i godt skick och omöjlig
att öfverstiga, visste Sigrid, den var för icke längesedan ånyo uppförd.
Hvarje försök att bestiga den, om än med en repstege, skulle lätt hafva
väckt uppmärksamhet. Men den lilla luckan i muren! Hon visste hvar den
fanns, ehuru den låg alldeles nere vid marken och var gömd af nässlor
och ris på yttre sidan. Hon kände dess hemliga mekanik och kunde öppna
den.

Sigrid steg försigtigt ur sin lilla båt, som hon laggt just under muren,
der vattnet gick nästan ända intill. Äfven detta ställe kände hon förut,
och visste huru hon här lätt kunde fästa sin lilla julle. Smygande långs
muren, kände hon för sig utmed jorden, till dess hon vidrörde luckan,
hon öppnade den och fann med glädje, att hon hade så godt utrymme att
slippa igenom den, att hon hoppades, det hennes far äfven skulle kunna
tränga sig ut derigenom. Med tysta steg hann Sigrid snart öfver den
lilla trädgården. Här kände hon så väl hvarje buske, hvarje gräsfläck,
så att hon med lätthet kunde komma fram, utan att göra buller. Framför
henne reste sig, högt och kalt, den äldsta delen af fästet, det
såkallade gamla slottet. Endast några få gluggar, högt oppe, voro
anbragta, för att insläppa dager och luft, ibland dem det lilla fönster,
som gaf dag åt gången till kung Eriks fängelse.

Sigrids hjerta slog så häftigt, att det nästan betog henne andedrägten.
Nu hann hon rönnen, kung Eriks rönn. Hon hade alltför ofta besökt den,
för att taga misste om dess plats. Hon uppsteg på en sten, derifrån hon
visste sig kunna uppnå de krokar, som fasthöllo trädet, ryckte och vred
på dem och, hvad hon hade beräknat inträffade, de hade redan tagit någon
röta, eller gifvit vika, så att hon utan svårighet fick dem att lossna
ur den remna, deri de blifvit indrifna; och trädet ägde ännu nog
spänstighet qvar, för att till någon del återtaga sin förra ställning.

Så varsamt än Sigrid förfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon
märkte rörelse utanföre; trädgårdsporten, en liten tung port i muren,
gick opp och tvenne karlar inträdde.

"Ja, var säker du, att jag hörde något buller, hitåt."

"Ja, du hör så mycket du i drömmen, der du står och sofver. Jag undrar
hvem här skulle röras. Och kan tänka om än sjelfva polackkungen skulle
skicka hit alla sina hejduker, så kunde de få roa sig bäst de gitte, här
i kryddgården. Kanske tror du, de ska slå hål på de fyra aln tjocka
gråstensmurarna här på slottet."

"Nå nå, det låter han väl sakta bli att snusa hit, när hertig Carl har
fästet inne. Men hur tror du det ska gå med oss, om någon varit här,
utan att vi skulle märkt det?"

"Nåja, jag tänker man finge visa vägen åt de der herrarne, som sitta
deroppe, till ett hetare ställe, än här är i natt."

Emellertid kommo de talande allt närmare Sigrid. Månen började svagt
genombryta molnen. Sigrid kröp ihop bakom det utsprång af stenen hvarpå
hon stått. Få steg till, och karlarne skulle hafva upptäckt henne.

Men nu skymtade en person fram från ett annat håll. Karlarne sprungo
till, grepo denna och började släpa henne emot porten.

"Hi, hi, hi. Jag tänker ni bli feta på fyndet", skrattade mor Annikas
röst, "jo, jo, jag undrar just hur mycket besvär det vore, att blåsa ner
kråknästet ert der, till straff för att ni inte låta folk gå i fred och
söka rötter."

Emellertid hade karlarne med sin fångst hunnit utom porten, den de noga
tilläste, och då nu månen sken allt klarare, sågo de den lilla, torra
gumman, som skrattade och hånade dem.

"Hur kom du in, käring", frågade den ena karlen.

"Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det inte
stickor och strå att rida på? Bättre hästar än dem ha ni, edra glopar,
aldrig ridit. Jo, jo. Tokuga ä' ni, som tror, ni kan stänga ut den, som
något vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nästan lust att gå in i
täppan igen."

"Pass på, låt bli med det, mor."

"Nå, nog kunde jag nu väl också spå er en smula, innan jag går tillbaka,
så lär ni väl inte neka mig, att der söka några rötter, som inte växa
annestäns."

Härom parlamenterades nu en stund, karlarne gåfvo icke med sig, men
Annika lofvade slutligen, att ändå spå åt dem och så hade hon lyckats,
att för en ganska lång stund upptaga deras uppmärksamhet, så att Sigrid
fann lägenhet, att utföra sitt värf.

Sedan porten blifvit tillstängd, försummade hon intet ögonblick, ehuru
hon darrade så, att hon knappt kunde hålla sig oppe. Som förut blifvit
anmärkt, stod kung Eriks rönn sålunda bakom ett hörn af byggnaden, att
den icke bemärktes, förr än man hunnit några steg framom porten. Af
vakten vid porten kunde Sigrid således icke varseblifvas, der hon nu
stod, äfven när månan lyste. Men var hennes far ännu ute i gången?
Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe vid fönstret? Utan att
betänka vådan deraf för sig sjelf, hviskade hon sakta uppåt "fader", och
med outsäglig glädje såg hon en hand stickas ut genom gallret och liksom
vinka.

Nu vågade hon det sista steget. Rönnen hade rest sig så mycket, att hon,
på dess nu löflösa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten afsats
i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon äfven
lyckades finna ett knappt fotfäste, så säkert, att hon med stöd af
trädet, der kunde hålla sig fast. Ur sin kjolsäck upptog hon nu ett
nystan, som hade en sten till kärna, och kastade det opp mot gluggen.
Tre gånger misslyckades det och nystanet föll till jorden; men hon hade
fäst sin tråd så väl, att hon åter kunde uppdraga det till sig. Nu
sladdrade och trätte och skrattade Annika med soldaterna ljudeligt, och
deras skrattsalfvor bevisade, att de voro långt ifrån att vara
uppmärksamma på något annat. Ända till Sigrid trängde ljudet af deras
röster och lugnade henne betydligt. Hon bjöd nu till, att kasta sin
slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid lekarna på ängen,
kasta bollen och -- nu kunde hon knappt återhålla ett glädjerop, handen
deroppe fick tag i nystanet. Nu klängde hon så fort, som möjligt, ned
till marken och fäste der skyndsamt vid trådens andra ända ett bref och
ett långt, fint och starkt rep, som handen deroppe drog till sig. Vid
repets nedra ända band hon åter några små verktyg, som kunde bli nyttiga
vid gallrets lösbrytande, äfvenså en fil.

Sedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned genom
trädgården. Just då hon lutade sig ned, för att krypa ut genom luckan,
kastade hon en blick mot fadrens fängelse och såg med bäfvan ett matt
ljus lysa derifrån. Att fångvakten med sin lykta, nu kommit för att
instänga hennes far för natten, tog hon för gifvet. Hade han lyckats
hinna på något sätt gömma de nyss emottagna sakerna, det frågade hon sig
otaliga gånger, utan att kunna besvara sin fråga.

Snart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när hon hunnit så långt ut i
farleden, att faran af upptäckt, för denna gång, var förbi, kände hon
sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna i båten, nästan utan
att hon sjelf visste deraf, och sjönk ned i dess botten. Efter en liten
stund återvaknade hon till så mycken sans, att hon kunde lösa af sitt
hufvud den duk hon bundit deröfver, doppade den i vattnet öfver
båtkanten och lade sedan den våta duken öfver sin panna. Detta
uppfriskade och återgaf henne full sans. Nu märkte hon att ansigte och
händer blödde, men det var endast skråmor. Sedan hon några gånger med
den våta duken aftvättat dem, upphörde de att blöda. Hon hade
förmodligen skrapat sig vid det arbete, hon förehaft.

Hennes första känsla när hon återbefann sig i sin lilla kammare hos
enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för att hon
hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon började nu att hoppas,
det herr Erik hunnit dölja, hvad hon lemnat honom. Hon fattade
tillförsigt till att hon skulle kunna utföra sitt värf, hon tyckte sig
säker att hon hade välsignelse med sig, då allt hittills gått henne i
händer.

Hon lade sig nu och bjöd till att betvinga sin oro, för att kunna sofva.
Hon visste att hon, kanske redan påföljande dag, skulle behöfva all sin
styrka.

Att anlita någon annan om hjelp, vågade hon icke. Herr Erik hade många
vänner; hon skulle kanske kunnat lyckas förmå någon, att utsätta sig för
de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit henne behjelplig, men
hon kunde icke öfvertala sig till, att vilja utsätta någon, för att
kanske offras åt en plågsam död. Dessutom skulle den, som hjelpt hennes
far på flykten, säkerligen genom tortyr hafva blifvit tvingad att uppge
hvar herr Erik funnit tillflykt, så framt man kommit på spåren hvem, som
varit honom behjelplig. Det säkraste var att icke äga någon förtrogen,
annan än mor Annika, hvilken tycktes ha så noga reda på alla Sigrids
steg, äfven dem, hvilka hon ej anförtrodde gumman, så att allt döljande
för denna syntes vara fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora
tjenster, att det tycktes vara föga skäl att misstro henne.

Följande natt låg så sotmörk öfver vattnet, som en natt i November
plägar vara när regnet faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig
Sigrid ned på marken vid den öppnade luckan i slottsmuren och lyddes.
Hon kunde ej annat höra än regnets plaskande.

Hade hennes far fått behålla, hvad hon sändt honom? Skulle han komma i
afton? Kunde han ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han var ju
så hemmastadd på slottet, att detta sista borde gå för sig. Hon ville ej
krypa in, för att icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik fått vara
så mycket ensam, som erfordrats, för att få lös gallret? Och hade han
verkligen fått löst det, äfven om han fått försöka det? Tusende
ångestfulla tankar plågade henne, och den späda flickan, som man ofta
beskyllt för att vara rädd och tafatt, tänkte nu ej ens på hvad hon
sjelf led, huru hemskt det var i den öde qvällen, huru stor hennes egen
fara var. Stundom bäfvade hon dock tillsammans, hon tyckte att hennes
hjerta nästan sammankrymptes, hon fruktade att förlora sansningen. Åter
tog hon sin tillflykt till bön.

Nu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland de nedfallna löfven, som
lågo på trädgårdens gångar och sade nästan ohörbart: "Far." "Barn",
svarades nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn tränga sig ut
genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter, utan att
vidare hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som ej var större
än att den jemnt bar dem.

Sigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar vägen rätteligen gick, var ej
lätt att skönja i mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der det
var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. De mörka massorna af
krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mörkt det än var, så att
det lät sig göra att undvika dem. En gång kommo de resande dock nog nära
ett fartyg, för att bli anropade, men Sigrid hvilade då ett ögonblick på
årorna och fortsatte sedan färden med ytterst tysta årtag, och vakten på
skeppet trodde sig hafva hört miste när han tyckt sig förnimma ljud,
bland smattret af det fallande regnet.

Ändteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala och båda började nu
småningom andas lättare. Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid, som
fann att hennes händer ej länge mera skulle förmå sköta dem, var villig
att ge dem ifrån sig. Dessa ord voro de första, som vexlades mellan far
och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet bytt plats i den
lilla båten, grep fadren med kraft i årorna och nu gick färden raskt
framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen genom smärre sund, som
sällan besöktes af båtar, hvilket numera, sedan regnet småningom
upphört, icke var omöjligt, ty man började dock kunna urskilja
konturerna af föremålen.

Natten var lång, som November-natten är. En stund hvilade flyktingarna i
en lada, men vågade icke försöka att göra opp eld, för att torka sig
vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals rock och mössa med stora
öronlappar, som Sigrid medfört i båten. Snart begåfvo de sig åter å väg.

Ändteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals i ruiner fallande
kloster. Enligt sin gamla fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i
mörkret den hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen sade hon: "Nu,
farkär, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det värsta är öfverståndet.
Men icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in i detta gömställe.
Ingen vistas här. Klostret förfaller allt mer, men kyrkan, der vi nu
befinna oss, är uppreparerad och här hålles om söndagarna gudstjenst;
säkert är att före dager ingen kommer hit. Skulle dock något ljud höras,
så måste vi hasta in i gömman."

Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och nedföll afsvimmad.
Naturen hade tagit ut sin rätt. Den högsta själsansträngning hade hållit
henne oppe, vida utöfver hvad hennes krafter egentligen skulle förmått.
Nu brast den så länge spända fjedern, och hon föll tillsamman, som ett
kläde faller, när det släppes ur handen.

Under herr Eriks ömma omsorger vaknade hon dock slutligen åter till
medvetande, men hon kände sig så matt och liksom sönderfallen, att det
var henne omöjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i båten
jemte ett bröd, kom nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege sig ut,
för att anskaffa mat, och så tillbringade far och dotter sin dag
tillsamman i sitt säkra gömställe.



                               XXXIII.


På slottet hade emellertid fångens flykt blifvit upptäckt. Det fängelse,
som hyst den afsatte monarken, ansågs allt för svårt för hvem som helst
annan, genom sin brist på luft och ljus. Men då nu så många fångar voro
på slottet, och man icke ville tillåta dem att få bo tvänne tillsamman,
så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas. Och då äfven den yttre
gången ansågs lika fast, som hvarje annat fängelse, så tyckte man sig
tryggt kunna förunna fången den lindring, att man om dagarna lemnade
dörren från fängelserummet till gången oläst. Sålunda var det egentligen
den, som utgjorde hans fängelse, och kung Eriks rum blott det ställe,
der han för natten inlästes. Herr Erik hade just jemnt hunnit i sin säng
kasta, hvad han af Sigrid emottagit, då vaktknekten med sin lykta
inträdde.

Påföljande dag hade han låtsat vara sjuk, för att kunna ligga på den
halm, som gömde repet. Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig,
för att göra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen lyckades
herr Erik att inskjuta några smulor murbruk i låset; och då om aftonen
vaktknekten, som vanligt, kom för att stänga dörren, och nyckeln tog
emot, förlorade han tålamodet, vred så våldsamt, att axet brast, och
måste bege sig till slottssmedjan för att få skadan hjelpt. Att
emellertid ordna om någon vaktkarls utställande i gången, ansåg han så
mycket mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; och att dörren stode en
timma längre oläst än vanligt, kunde ej vara farligt. Icke eller var han
mon om att inrapportera om nyckelns förvridande, hvilket han nödgats
göra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl. Det kunde ju aflöpa
utan allt detta trakasseri och dessutom utan någon fara.

Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut på tiden, och
först efter ett par timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och lykta,
och fann då till sin förfäran, buren tom.

Hans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg fången tagit, var lätt att
se. Han tyckte sig redan känna tortyrredskapen gripa sig. Man skulle
naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på flykten. Det var ingen
nåd att vänta. Han öfverlade länge om han nu borde anmäla saken, men
fann slutligen på en utväg, den han beslöt att försöka. Han kunde ändå
knappt förvärra sitt öde.

Den första omsorgen var att draga in det qvarhängande repet, hvarpå herr
Erik slagit en mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret på sitt
ställe och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit ur muren.

Fångknekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fånge såsom sjuk.
En man af garnisonen hade nyss dött och låg redan i sin kista, färdig
att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre dörr, och sålunda
var utsatt för fara genom fångens flykt, intogs i förtroendet. I
soldatens likkista lades en stock, och den döde bars opp i kung Eriks
fängelse, lades i sängen och ikläddes några af herr Eriks qvarlemnade
klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades till likhet med herr
Eriks, och fångknekten anmälte följande morgon, det fången hade aflidit
under natten.

Ett par personer afsändes för att förvissa sig om sanningen af
uppgiften. Under vägen talade vaktknekten mycket om, huruvida han icke
äfven torde insjukna, ty han började känna till just samma onda,
hvaröfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes äfven tro, att
sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd en blick på
den döde, och så skumt det var i detta ohyggliga fängelse, var det icke
lätt att upptäcka misstaget, isynnerhet för personer, som icke mycket
sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade något skäl till misstanke.
Fångknekten fick befallning att nedlägga den döde i en kista, hvilken
befallning han så fort som möjligt utförde, och tillspikade sedan kistan
väl på alla sidor.



                                XXXIV.


Nu randades den af så många med bäfvan väntade dag, då hertig Carl
inträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat hans
vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka genom sin
börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo offer för hans
hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom drabbade tätt, och
de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa sorg, med detsamma de
förlorade makar, söner eller bröder, tillika försatta i den yttersta
fattigdom.

Hustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo hertigen
vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina. Hertigen
svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det är lagen, som
skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed, gjort uppror mot
fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom måste lagen fälla."

Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson
Stålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal, och
skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan Fleming,
såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. "Han hade kommit
till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och skaffa sig något
penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande land, att der öfva och
försöka sig, såsom unge adelsmän bruka, hvarigenom han i framtiden
bättre kunde tjena sitt fädernesland."

Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming
skulle införas.

Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg. Ådrorna på hans
tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han handen. Nu inträdde
Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick häftigt emot honom. I
hans öga strålade segerglädje, då han sade: "Ha, detta är således Klas
Flemings son!" Det var som om han nu först skulle hafva känt sig rätt
säker om den krona, han eftersträfvat, och dock rörde sig i hans inre en
dunkel önskan att skona den älsklige ynglingens blod. När Johan så stod
inför fursten, på en gång ödmjuk och stolt, och det behagliga,
ungdomliga anletet höjde sig bönfallande emot honom, då vek för ett
ögonblick sjelfviskhetens blodlystna demon från Carl och han sade: "Det
synes mig dock hårdt, att förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en
ärlig och adelig yngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att
troget tjena mig och riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd
gå för rätt och skänka dig lif och frihet."

"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig herre;
det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag äger dertill
ingen skälig orsak, och dock", tillade Johan, böjande knä, "beder jag,
att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd, emedan jag till Finland
kommit endast för att skaffa mig medel att försöka min lycka i fremmande
land."

"Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre
vördar du mig icke med tvänne knän?"

Öppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: "Endast åt Gud och
min konung sparar jag denna vördnad."

Nu trädde Carl ett steg tillbaka: "Ha, så är det. Af ormaägg komma
ormaungar. En sådan var din fader och sådan blir du sjelf, om du får
lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, som han. Hade icke den
öfvermodige och bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud, konung eller
land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett vilddjur, och dräpit
och slagit ihjäl fattige bönder och godt folk, som ville försvara rikets
lag och regering, så skulle längesedan fred och rolighet herskat. Men du
gifver nogsamt tillkänna, att du af din fader ärft natur och sinne, och
varnar oss för det vi, i lika motto, skole förvänta af dig. Derföre må
du vara beredd att svara för rätta med de andre finnarne, med hvilka du
dig förbundit hafver, och stå din egen fara."

Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han nedfördes åter i sitt
fängelse.

Hertigen stod en stund qvar på samma plats, men började sedan gå fram
och åter i det han sade: "Hade icke den förrädarn nära narrat mig med
sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren förlåte
mig, att jag så ernade lemna mina och riksens fiender qvar, för att
stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina
illfundigheter. Herren känner mig och vet, att jag icke eftersträfvat
regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för att
bibehålla det åt min broders son, konungen i Polen; men att han, mot all
ed och försäkran, som en menedare och förrädare, sitt eget fädernesland
med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri och svek oss alla i
olyckan föra, och sätter till befallningsmän sådane, som den blodhunden
Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de ogerningsmännen alla
förgöras. Så länge adeln är för mäktig i landet, äger kronan ingen
makt." De sista orden uttalades halfhögt, men om för resten detta tal
var ernadt att höras af vår Herre, eller af den tjenare, som stod vid
dörren, eller af hertigens eget samvete, är ej lätt att afgöra. Kanske
det var ernadt litet åt dem hvarje.

Den utnämnda domstolen hade sin session på rådhuset i Åbo. Joachim
Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring bordet.
Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af soldater, under ljud af
trummor och pipor, opp till rådstugan.

Anklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson
Stålarm. Han hade fört afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått Hans
Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres brott omtalades
icke.

Nu framsteg Stålarm och talade: "Ädle herrar, som till domare tillsatte
ären, hvad jag än kan hafva brutit, denne unge herre, herr Johan Klasson
Fleming, han är dock till allt oskyldig, och hvad det anbelangar, som
blifvit honom lagdt till last, att han med konung Sigismund följde vid
dennes infall i Sverige, så måste honom tillgodoräknas, det lagen, som
fäller den, som med fremmande krigshär går emot fäderneslandet, dock här
tillägger: "med mindre han var sjelf med, som näste var till riket." Och
hafver herr Johan, som då hade tjenst invid sin konungs person,
näppeligen spännt en bössa emot Hans Furstliga nåde eller hans folk."

Joachim Scheel lofvade att framställa allt detta för Hans Fursteliga
nåde, och så fullföljdes ransakningen, med att punkt för punkt upptaga
beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige anklagades brott
omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas i
Stålarms.

När alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, framträdde åter
Stålarm: "Ädle och välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J
viljen hos Hans Furstliga nåde understödja min ödmjuka bön. Icke beder
jag om någon annan nåd, än den, att han ville mig den gunst och nåd
bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa andra mina medfångne
herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver förestått den högsta
makten i Finland, och de endast hafva följt mig och mina föreskrifter;
och äro de således att ursäkta för hvad de mig till åtlydnad hafva
brutit. Derhos måtte det ock högeligen beklagas, att J, ädle och
välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast mina brott och min
skuld undersökt, men icke ransakat dessa mina medfångars, hvilka J nu,
jemte mig, viljen dömma."

Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: "Det hafva alla finnarne varit om
ett råd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva
icke vetterlige gerningar stor ransakning."

Följande morgon uppställdes hertigens krigsmakt i en krets utanför
slottet. En otalig folkmassa af alla stånd samlades der utanföre. Inuti
ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren uppläste domen:
Alla de uppräknade tjugutvå herrarna skulle halshuggas, deras hufvuden
uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras egendom konfiskeras.

Hertigen kom derpå ned från slottet och emottog af alla närvarande
hyllnings ed. Men när han åter skulle träda ur ringen höjde Johan
Fleming sin röst och bad, att "Hans Fursteliga nåde ville låta nåd gå
för rätt."

Fursten gick honom förbi och svarade: "Du har förkastat min nåd och
förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är fälld. Jag
har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker numera icke på
annat än huru J mågen bereda eder att svara för edra gerningar i en
annan verld."

Det var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse satt
Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit skriftillbehör.
Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade pennan. Det var
sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle skrifva. Han började
nu:

"Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti hennes
bedröfvelse, och tvifla intet att domarena skola svara mig för Guds
stränga dom, huru de mig dömt hafva."

Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att "såsom de
alla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta."
Äfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade
till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja, "i
denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl, såsom
ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till sin
lägerstad, efter som mig kan undt vara."

Till konungen beder han "för sin salige faders trogna tjenster, så ock
min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär och systrar må
njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt och förvärfdt, att de
ej må behöfva lida nöd och spott."

Några andra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han
yttermera, och slutade med följande ord: "Låter jag min hjertans kära
morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död, kan jag
intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som hans furstliga
nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min slägt, hafver varit
orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans vilja gånget är. Gud
tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina kära syskon, och låte
oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min eftersta stund på Åbo
slott den 10:de November Anno 1599.

                              Eder ödmjuke son hafver jag varit.
                              _Johan Fleming_."

Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle tjenare
och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu en gång,
att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga och
kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär, och
att du må berätta dem om mina sista stunder."



                                XXXV.


Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka,
unkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till den
lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla förrådet
slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom blef det allt
mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det blef allt kallare
i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att få höra något från
den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för dem af högsta intresse.
Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna bekymmerslöshet uti det
ingalunda behagliga läget, att tillbringa sina dagar i det mörka och
unkna, källarlika rummet; och Sigrid tänkte alldeles icke på att hon
sjelf led obehag deraf. Men hon fruktade för fadrens hälsa och tålamod,
och funderade ideligt på utvägar att komma hädan. För Sigrid hade
visserligen ingen fara varit att vandra bort och återbege sig till sitt
hem, men att lemna sin far, kunde hon ej sätta i fråga.

Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid åter
i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om ansigtet.
Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men hvad hon i
nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon endast med
möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter hinna till sin
far.

"Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid", ropade en röst bakom
henne.

Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast, ty
hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.

"Nå, mor, hvadan kommer ni?" frågade Sigrid vänligt.

"Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När hertigen
håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt äckla till
slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der kasta' de boll
med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den leken ändå så
rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son var lika blodig
som _han_ -- _han_ -- hon vet, jungfru, fast man intet nämner simpelt
folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager och ung, herrn der
också, och många sade, att det finns folk som måste gråta efter honom,
lika bittert, som ... åh ..."

"Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?"

"Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils Ivarsson
Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många, många, hela
långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in tillbaka igen,
just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det var otäckt! Tror
jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan tvätta bort all den
bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh, kanske stora
Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår det. Men
Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar i
tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig efter
blod, men detta blef dock för mycket."

Åter började Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han, och
honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle nedgräfvas i
galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah ha, men si, jungfru
Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi, hi. Huu, ånej, Annikamor
har icke lust att skratta, der var ett så ungt hufvud och vackert; och
det var en annan också, som var ung och vacker, som de sköto der på
Åland, nog vet jungfrun, den der gossen som ville gifta sig med
Storklasens flicka. Nå, vill J veta något, jungfru, kan J läsa, kan J
den trollkonsten? Nog skylla de att lilla mor Annika borde brännas för
att hon kan mer än andra, men hvad straff borde då den få, som kan läsa?
Det är väl värre trolleri, det! Der har hon papper, läs, läs. Jo si,
Johan Bertilsson, han lär väl få söka papperet sitt, han."

Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det. "Ack,
de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem. Kunde jag
dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bära allt detta?"
utbrast hon.

"Åh, storfolket, hvad felas väl dem?"

"Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog bittert
af att förlora den ni ansåg som edert barn. Har ni i ert hjerta ingen
annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så välvillig emot mig",
utbrast Sigrid, som mer än en gång förut sökt förhålla mor Annika hennes
ohyggliga hämdlängtan.

"Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var god
emot honom -- honom, som jag ej törs nämna; men -- Flemingen, var han
också god mot honom, han som ... huu nej; hvar och en sitt derför."

"Och derföre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida. Fru
Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den unge
Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. Har J, mor, tänkt på alla
de sorger, alla de tårar, de fälla, har J tänkt på alla de enkor och
barn, till de många hertigens offer, öfver hvilka J triumferat. Mor,
mor, kom ihåg, att dessa alla och många, många utom dem, hafva gråtit,
hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke kunde bära; för hvilka
J sökt hämd; hvilka J velat släcka i blod. -- Har ni nog nu af eder
hämd?"

"Det går så underligt omkring i mitt hufvud. Det började så ren der i
Åbo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade så mycket blod. Tala
inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. Ånej, ånej, Annika går
hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan i Tavastskogen, men
dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J, jungfru, lilla mor Annika
hon var ännu mindre då. Hon var så _der_ liten. Det var en
söndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne på sig, det var så hvitt, så
hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss tvättade. Hennes hår
var också hvitt, det var kammadt och benadt och hennes kinder voro så
röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne så väl i bäcken vid vår
stuga. Jungfru, jungfru, Annika måste söka opp hvar den hvita, rena
flickan gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid, mor Annika kan ej hjelpa er
mera nu, hon hinner inte söka sin makt mera, hon måste söka den hvita,
lilla flickan. Farväl, farväl!" och bort hastade mor Annika och försvann
för Sigrid i skogen, dit Sigrids blick följde henne, ehuru hon med sina
tankar icke uppfattat gummans ord, ty de voro helt och hållet upptagna
af de rysliga nyheter, hon just hade hört.

Sigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. Hon berättade honom
först, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara död
och att hans egendom förklarats förbruten.

"Ja så, säger gumman sannt, så är jag således död! Nå, det går an att
jag ej känner mig dess värre, och den döde söker ingen efter. Godsen,
nå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. Mina armar äro ännu
starka. Men mor Metta, det är allt bra tungt för henne, och du, kära
barn! Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det du är fattig.
Nunnans lilla gods lär väl bli allt, hvad du äger. Det kostar på
högmodet att ej ha något att lemna dig. För mor måtte väl någon utväg
bli; så må vi dock tacka Gud att det gick så, som det gick, för mig. Men
visste hon intet säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?"

"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag
bäfvar att säga det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne."

"Dödade?" frågade herr Erik dystert.

"Alla", svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte sina händer.

"Johan Fleming?"

"Fader, äfven han."

En lång tystnad rådde. Ingendera sade ett ord. Slutligen bröt Sigrid
tystnaden.

"Fader, här är ett papper, som mor Annika gaf mig, det lär innehålla
närmare upplysningar."

Tyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett sig med, för att stundom få
ljus upptändt.

"Läs, mitt barn, hvad det är."

"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes, för
fru Ebbas räkning."

"När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om lördagen
skulle gå till döden, svarade hans herredöme, att han vore väl villig
dertill och ville bereda sig, och eftersände magister Grels, kyrkoherden
i Åbo, att följande morgon besöka honom. Om morgonen, sedan kyrkoherden
afhört hans herredömes skriftermål och meddelat honom det rätta
vägapasset, den heliga nattvarden, och min unge herre efter slutad bön
steg opp, sade han till mig: "Ännu må du dessa få stunder tjena mig,
sedan är du fri", och då jag i yttersta bedröfvelse föll i gråt,
fortsatte han: "Nej icke så, Johan Bertilsson. Gå dock nu till Joachim
Scheel och säg honom, att då, oaktadt han så lofvat och velat, han icke
kunnat frälsa mitt lif, så beder jag honom, att han må åt min moder och
mina syskon göra hvad godt han kan; äfvensom, om det vore möjligt, att
hos hans furstliga nåde utverka uppskof med min död till måndagen. Jag
trodde icke det skulle ske ännu, och önskade kunna besörja om min
begrafning."

I detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz Lejonhufvud, för att förebrå
hans herredöme, det han skulle hafva beskyllt och förtalat hans broder
för förräderi, men sedan hans herredöme hade lyckats gendrifva denna
beskyllningen och bevisa sin oskuld häri, sade han till grefve Mauritz:
"Efter jag nu ser och förnimmer, att hans furstliga nåde icke vill låta
sin vrede falla, utan vill stå på sin högsta rätt, så låter jag mig
härmed gerna nöja. Vill ock gerna och välvilligt gå härtill och befalla
Gud allsmäktig, som är den högste domaren, denna saken. Han må dömma
emellan mig och dem, som mig dömt hafva, eftersom hans gudomliga
majestät bäst synes, och låter mig åtnöjas med eder, gode herrars, dom.
Så beder jag dock eder, käre Mauritz Stensson, att J villen göra väl och
så förhandla hos hans furstliga nåde, att jag måtte blifva förskont till
måndagen, på det jag måtte få ställa något till min begrafning, efter
jag hittills icke haft så mycket i min förmögenhet, att jag kunnat köpa
mig så många bräder, som jag behöfde till kista; förrän jag sent i
aftons af hans furstliga nåde fick igen mitt skrin, der några ringa
penningar voro uti, med hvilka jag nu litet kan ställa om min
begrafning, om det vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes
beder jag eder, att mästermannen icke må komma vid mina kläder, eller
att han, min slägt och mina förvandter till vanära, skulle få löpa
omkring i dem. Jag vill eljest gerna förära honom hvad de äro värda."

Grefven svarade: "Käre Johan Fleming, af hjertat gör det mig ondt, att J
så ung är kommen i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran
blodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, så önskar jag eder af
Gud ett godt tålamod och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig. Hvad edra
böner anbelangar, så vill jag gerna framföra dem till Hans Furstliga
nåde och låta gifva eder svar."

Jag följde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och väntade
svar; men när grefven kom ut, sade han: "Jag tilltalade Hans Furstliga
nåde, men fick intet svar."

Åter inträdde jag i fängelset och redogjorde för min beskickning.

När hans herredöme hörde svaret, sade han: "Så må det då blifva som det
är, och jag befaller mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå dock ännu
till grefve Mauritz och bed honom, efter det är min sista bön i denna
verlden, att han ville laga så, att bödeln icke må få mina kläder, och
med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas något spektakel efter
min död."

I detsamma kom vakten för att afhemta honom till döden, och frimodigt
steg han opp och medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt
upprepade han flera sköna språk ur bibeln och tröstade sjelf presten,
som gick bredvid honom, och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket
strömmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, och hans herredöme
tillropade dem med glad röst: "Farväl alla mina goda vänner, och allt
ärligt folk. Om någon finnes, som jag i någor måtto förtörnat, så beder
jag om vänlighet." Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig öfver
hans oskyldiga död.

Allt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren stodo fruntimmer och
skådade. Då lyfte Arvid Eriksson gladeligt på hatten och sade: "Jag
hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans
furstliga nåde, hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare, så
länge jag lefver." Sedan påsatte han åter hatten och gick vidare. Nu
blef hans herredöme varse mig, der jag gick, och sade till mig: "Jag
vill och begärer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan komma
till min morkär och säg henne om min hädanfärd, och bed henne gifva sig
tillfreds, och säg att jag gerna och gladelig gick härtill. Liksom en
man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till hvila, så gerna vill
jag gå till denna min död. Hvilket jag stadeligen vet och tror, att det
icke skall vara någon död, utan en ände på all jemmer och vedermöda, och
såsom en ingång till den rätta glädjen, der jag ock förhoppas att min
morkär skall finna mig igen. Ty i denna verlden kan jag ej mera hoppas
hon får stor glädje. Och tag denna ring och för den till henne, jag äger
intet annat, som jag kan sända henne, och säg henne, att jag befallte
henne i den allsmäktige Guds beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min
hjertans kära morkärs tröst i hennes kors."

Om en stund sade han: "Fru Elin har lofvat, att den tapet mina systrar
åt mig stickat, skall för mig hemtas att lida uppå. Gå och se till, att
så verkligen sker."

När jag genom min herres tyske tjenare hade beställt härom och återkom,
bad hans herredöme mig ännu en gång att sjelf till hans moder framföra
hans sista helsning och tillade: "jag råder nu öfver ingenting af min
egendom, jag ville dock belöna dig för din trohet", vid det han så
talade kom han till spetsgården på torget. Han lemnade nu sin kappa åt
mig och sade vänligt: "behåll dock denna och min mössa", och steg med
bart hufvud in i ringen. Derpå gick han ett hvarf öfver den och så ref
han opp sin tröja så att alla knapparne flögo omkring och ingen blef
qvar i tröjan.

Då steg kyrkoherden fram och sade: "Herre, herre, icke så häftigt. Gör
först bön till Gud allsmäktig."

"Ja, gerna", svarade han, föll på knä och bad ifrigt med djup andakt och
mot himlen höjda ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt det
församlade folket, vinkade med handen åt dem han kände och befallte dem
Gud allsmäktig med mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt.

Nu höjde han sin röst och började tilltala folket och förklarade sig
vara oskyldig till den dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände sig
vara en stor syndare inför Gud. "Jag hoppas och tror stadeligen att Gud
skall vara mig nådig, och med denna döden draga mig till en sann
syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif och glädje. Men i
verldslig måtto vet jag mig inför Gud och verlden oskyldig, och är till
min död ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga nåde haft, att
utrota min slägt. Detta är enda orsaken till min död, och har nu gått
efter Hans Furstliga nådes vilja."

Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga nådes tjenare och man skrek,
att han förolämpade fursten. När då han icke fick tala för sorlet, höjde
han rösten och sade: "Hvar är min dom, när är jag förhörd eller ens
anklagad? Det skall ingen ärlig man bevisa mig; men den, som har
beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare och icke som en
hederlig man. Jag tager derpå till vittne Gud och allt ärligt folk som
mig känt."

Nu började tumultet än häftigare och de ropade, att han skulle
återföras, för att få en hårdare dom, för de ord han talat om Hans
Furstliga nåde, men Hans herradöme sade: "Nej, nu har jag engång gått ut
och går aldrig mera in. Jag är här för att dö, och vill här dö. Och må
Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som mig dömt hafva. Eder,
ärliga män alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter min död, förlåt
mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta enhvar, som emot mig
brutit." Röster bland folket svarade, att alla ville minnas honom med
vänskap, han hade visst icke gjort någon emot.

"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika", sade han och gick nu inåt
ringen och drog af sig tröjan. Ännu en gång tillropade han Johan
Johansson och mig att sörja före att de fattige måtte få någon gåfva. Så
knäföll han på mattans rosor och blad och utbrast: "Herre Jesu Christi
annamma min anda och själ." Så blundade han med ögonen och slöt sitt
unga lif, under det de sjöngo en psalm. "Gud den allrahögste anamme hans
herradömes själ!"

Hans herredömes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram för att få
blanda sin blod med sin käre broders, men de skjöto honom undan. När
ordningen sedan kom till honom ropade han högt: "Gud skall utkräfva den
oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige mördarn."

Men knektarne höjde åter sorl och skri, och derunder slöts äfven hans
lif."

Ofta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, nu när hon slutade
öfvergafs hon alldeles af den mödosamt tillkämpade fattningen, och
hennes tårar strömmade utan hejd.

Dystert sade herr Erik: "Han var mig den käraste, de andre voro alla
mina vänner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag icke,
du min milda, fromma och dock så raska flicka. Gud välsigne dig barn!
Har du vågat lifvet, har du trottsat alla faror för att rädda din far,
så skall han ock icke af otålighet önska sig döden."

Följande morgon sade herr Erik till sin dotter: "Nu, min flicka, böra vi
ju med jemförelsevis större trygghet kunna bege oss hädan, då man torde
tro mig död. Icke skola vi då länge dröja i detta gömmet, som dock just
icke är behageligt", och så snart aftonskymningen började inbryta,
begåfvo de sig å väg.

För att bäst förkläda sin far, band Sigrid öfver hans ansigte en duk och
uppgaf, att han var blind och af en kula sönderskjuten i ansigtet, på
hvilket hon vid första lägenhet fästade en stor lapp som ett plåster.
Sigrid ledde nu den såkallade blinde fadren, men hade dock bundit klädet
så, att han kunde nödtorfteligen se.

Någon väg, som skulle fört dem genast längre från det farliga
grannskapet af Åbo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan måste de
följa en som förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af denna
anledning voro de ännu följande dag på förmiddagen icke mera än två mil
aflägsnade från staden.

Det hade snöat om natten och bildat ett litet förgängligt, men
hjelpeligen godt slädföre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade långsamt
och tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande hästar och släde.

"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tänka ni ta vägen?"
ropade en vänlig röst ur slädan.

Herr Erik strök af sig mössan och svarade: "Åt skogsbysidan, granne,
ärna vi oss, men eljest går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få en
bit bröd och tak för natten."

"Det kan allt vara tungt både för dig, far, och för din unga flicka, att
gå och vanka i den nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska", sade
bonden, med ett välbelåtet leende blickande på sina välfödda hästar.
"Sätt er på, så kan ni åka så långt vi ha samma väg."

Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de åkande förbi
en gård, der hästar stodo ispända för ett par slädar. Det såg ut som om
någon resande här hölle rast. Längre fram på vägen syntes ock några
herrar, som vandrade framåt, liksom för att fördrifva tiden medan de
väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af de åkande, ehuru desse nu
åkte nästan steg för steg, för att vid sin förbifärd icke tvinga de
gående opp i snön.

"God dag, Grönbackas Simon", ropade en lång ljuslätt herre, med kort
pipskägg och knäfvelborrar. "Fick du rågen väl betald? Jag hör att du
varit på slottet i morgons för att sälja."

Förvånad frågade Simon: "Hur vet herrn det?"

"Åh jo, en af de här herrarne såg dig der, när du lastade af, och kände
igen dig."

Simon hade stadnat hästarna under samtalet. Den fremmande steg bakpå
slädan och sade: "Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat och de
andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess åker jag med dig."

Bonden erbjöd åt den fremmande sin plats inuti slädan, men han svarade:
"Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din släda är du herre sjelf."

"Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket", svarade Simon.

"Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka ditt
namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag har hört,
att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som icke hållit
med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du är ju dock icke
så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen, för att stå emot
den landsförrädaren?"

Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på
samtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl, hvilken,
alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla slädföret,
för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett klagomål öfver
några soldater, hvilket inlupit ifrån bönder, som tillhörde hertigens
parti.

Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet, är
lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse
igenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog sig
tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens
genomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig darrning
skakade henne vid ljudet af hans röst.

"Hvad är det för folk du har i slädan med dig?" frågade hertigen.

"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem att
få åka, efter jag hade godt rum."

"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig, och
sitt ej der och kuttra för kölden som en höna", ropade hertigen åt
Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid befallningen,
och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa uppmärksamhet,
sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes far blefve
densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon lätt. Hennes far
var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas, att han skulle undgå
hertigens skarpa blick. Under fällen lade hon sin hand på fadrens fot,
det var henne som en tröst att få vidröra honom.

"Du har välgjorda remtyg på din häst", fortfor hertigen åter till Simon.
"Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just konsten det
för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som man spar, den har
man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i spiseln, jag ser nog
hurudana lejon de här äro?"

"Åh käre herre, icke har det varit tider nu för bonden att hålla hvarken
hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått slita om man
någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått tugga på rena
barken, så långt de kunnat."

"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden
rädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming och
hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det snart bli
pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och jag skall väl
med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna dem i galgen.
Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen släda."

Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta
innan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han, utan
att veta det, haft på sina medar.

Att hos Carl icke misstankar väcktes, af den föregifne blinde och hans
dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att höra någonderas
röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert hans skarpa blick
hafva upptäckt förklädnaden, ehuru han ej på många år sett herr Erik och
Sigrid endast en gång.

Undsluppen den hotande faran, sände herr Erik en tacksam suck till Gud,
som beskyddat honom. Snart kom den vägskillnad der Simon skulle taga af
opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego nu, för att
till fots fortsätta färden. Så snart Simon ej mera kunde se dem,
stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla gråtande
lutade sitt hufvud mot hans bröst. Hon hade så länge lidit den
förfärligaste ångest och måste nu ge sin känsla luft.

"Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen nöd på mig."

"Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag lefver, men det var en ryslig
stund. Fader, hvad tänkte du väl, då du så der satt framför den
förfärlige?"

"Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter han hufvut af dig som om du
vore en gås."

"Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du satt så lugn och stilla."

"Kära barn, icke var det första gången, som jag väntat på att döden
skulle ta makt med mig, och engång skall man ju deran, om än man gerna
ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas jag att Gud förlåter
mig mina synder, om jag än kommer och ber derom ett hufvud kortare än
förr."



                                XXXVI.


Ju längre inåt landet de vandrande kommo, dess ödsligare blef det, och
spåren af klubbkrigets härjningar blefvo allt mer synbara.

En dag möttes de vandrande, vid slutet af en by, der ännu några bebodda
kojor syntes, af en man bärande ett litet knyte. Detta var temmeligen
ovanligt åt dessa trakter. De hade här träffat mest qvinnor och barn, då
någongång menniskor funnos i de förödda boningarna.

Med häpnad varsnade Sigrid att mannen flere gånger såg sig om efter
vandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med lång hvit
lugg och klädd högst lätt i en trasig skjorta, trafvande utefter den nu
åter alldeles uppblötta vägen. Hans drägt måtte alls icke förekommit
honom, att vara någon för sval Novemberkostym, han skuttade sin väg
fram, med de allra pojkaktigaste krumsprång. Men ödet lät honom oaktadt
all nöjsamhet komma på fall, så att han vid en kapriol, midt för de
vandrande, halkade och föll med stort buller ned i diket, dit han fick
en högst oförmodad massa af ruskor, små stenar och mull att göra sig
sällskap, och i fallet grep han så ifrigt efter herr Eriks ben, att
denne, endast genom att kasta sig åt sidan, kunde undgå att dela hans
öde.

Nu skrattade herr Erik godt, och glömmande sin blindhet, tog han pojken
i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, ställde honom på vägen,
tog med handen i den långa luggen och ruskade den smått. Derpå gaf han
pojken en lindrig smäll med flata handen och sade: "Seså, far hem nu med
god fart. Opp på ugnen med dig och bed mor torka din skjorta, jag tänker
du ingen annan har att ömsa på dig."

"Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt ändå", ropade mannen
med knytet, som nu hastade fram. "Ja väl är det sjelfvaste herr Erik i
lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond, Gud välsigne eder. Ni
lefver, ni är frisk och fri. Herre Gud, hvem hade väl väntat sådan
glädje! Nej maken har jag ej sett." Tårarna trillade lätt ur mannens
ögon, men han tycktes sjelf ej hinna märka dem.

"Jaså, det är du, Elias. Jag hade knappt kännt igen dig. Nå, hvar håller
du hus nu för tiden?"

"På landsvägen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara så god och ta
mig i er tjenst igen. Och jungfru Sigrid, nå si hvad J har blifvit fager
och vuxit. Förlåt, förlåt, så jag är djerf och pratar, men för gu, när
jag såg herr Erik smälla till pojken der och skratta med detsamma, då
kunde jag icke längre tveka, att det icke var J. Så många gånger jag,
vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm och retade ert fromma
sinne att ge mig en smäll, skulle jag inte känna igen er!"

Herr Erik log och sade: "Nå Elias, du lär ha tyckt att det bestods för
mycket af slaget, efter du rymde ifrån mig."

Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. "Herre, si sådan
är jag, icke ett strå bättre än förr. Gud hjelpe mig, fattige syndare.
Här står jag, pratar i glädjen att se er frisk och sund, och går fram så
djerft som om jag ingenting hade på mitt samvete. Och huru många tusende
gånger har jag ej tänkt mig den stunden, då jag skulle få se eder och
komma inför ert ansigte, och huru jag då skulle gå fram till eder och
säga eder, som jag nu gör: Herre förlåt mig."

"Nå, men hvarföre har du ej kommit och sagt det då?"

"Kunde jag väl det? Ni hade tagit mig fattige, fader- och moderlösa
barn, gifvit mig kläder och föda, och ville lära mig allt hvad godt och
nyttigt var, men allt vildare och öfverdådigare blef jag. Nu var jag ren
femton år gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Väl kunde jag
arbeta när så föll sig; men mitt odygdiga sinne tänkte på intet annat än
upptåg. En dag, då jag skulle föra den präktiga tyska ridhästen, som
herr Klas hade gett er, ut för att svalka sig efter er hastiga ridt, då
tog mig en oemotståndlig lust att försöka rida på den. I början lät jag
den gå helt sagta, men allt ifrigare blef jag, allt mer dref jag på
hästen, allt vildare for den framåt. Jag skrek och hojtade som en
besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hästen och jag. Slutligen hade
jag ingen makt med den, den rusade framåt med mig, utan att jag kunde
styra den, så ned på insjön. Isen var svag, den brast. Jag hade i
förbifarten nappat tag i en trädgren och blef hängande der, men hästen
fortsatte sitt lopp, den for ner som sagdt är, och blef der. Jag tänker
ni kanske beskyllt mig för, att ha stulit er häst?"

"Nej, hästen hittades död, och när du försvann, så gissade jag, att du
ej vågade komma tillbaka."

"Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller om jag ej snarare tyckte
att jag ej mer var värd att se ert signade ansigte och äta ert bröd!
Sannt var det ock, att jag ej det var."

"Nå, hvart tog du sen vägen?"

"Jag blef soldat och kom öfver på Revalska sidan, och der var jag i sex
år, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig samvetet,
och jag tror nästan ändå, att det till slut var er döda häst, som gjorde
så pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och mer tärdes jag af
längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse, och jag fick ingen
ro förr."

"Nå, hvarföre kom du inte?"

"Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på något sätt kunde visa er, att
jag hade allvar med min ånger. Dertill grämde mig dag och natt, att jag
ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen kommit på den tanken, att
om jag kunde hemta med mig ett par hästar, åtminstone lika ståtliga som
den döda, så skulle jag komma och begära förlåtelse. Detta blef till
slut min dröm, både som vaken och sofvande. Jag tänkte knappt på något
annat. Men hvad kunde jag samla som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag
gaf tjensten hin, så snart jag kunde slippa fri, och så var jag i några
år trädgårdsarbetare hos fru Ebba på hennes gods, men hur jag än knogade
på dalern, icke kunde jag der mycket lägga ihop. Men så kom jag öfver
till hemlandet, och tog tjenst som trädgårdsmästare hos herr Gödich
Fincke. När jag hade tjenat der några år, började jag smått fundera på
att tala vid min husbonde, om huru jag skulle få hästarne köpta, ty jag
hade nu pengar, så jag tänkte det något skulle förslå. Men se, så kom en
vacker dag klubbhären till oss och brände opp godset och förstörde
trädgården, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara några hopsmälta
silfverklumpar, och det var ej värdt fjerndelen af det som brunnit."

"Min husbonde hade sen annat att göra för folket, än laga trädgården i
skick, och så blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete först rätt på
allvare. Jag började tycka, att det förut hade varit bara munväder med
min ånger, och att jag varit en högmodig best, som ville ersätta skadan,
bara för att ej behöfva så djupt ödmjuka mig inför er. Nu hade Gud
straffat mig och tagit pengarna ifrån mig och tjensten med, så att jag
nu skulle som en riktig arm syndare måsta komma till er, utan att ha nån
förtjenst att åberopa, utan blott nödgas anropa er mildhet. Men si, det
var länge innan jag så fick makt med mitt hårda sinne. Dessutom ville
jag gerna arbeta som dräng på godset, till dess vi litet skulle få i
ordning der, efter klubbmännens framfart. Slutligen kunde jag ej längre
lefva, utan att som den förlorade sonen komma och säga: jag har syndat!
Så fick jag reda på att herr Erik skulle finnas på Åbohus; jag kom dit,
men kunde ej slippa in, förr än hertigen fått det i sina klor. Jag
skulle sen försöka att der få träffa eder, men när jag frågade efter er,
så sade de mig att herr Erik Liljeholm var död och begrafven. Och så
vände jag af som en dåre, och visste ej hvart jag skulle ta vägen. Jag
tyckte att jag hade ingenting mer att lefva för i verlden, när jag ej
hade att hoppas er förlåtelse."

"Nå, hvart ernade du dig nu?"

"Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke
förskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst åter."

"Käre Elias, ser du icke på mig, att jag är en fattig man, som ingen
tjenare kan hålla. Det må du ock få veta, att jag flytt undan hertigen
och har säkerhet till lifvet, endast så länge, som ingen förråder mig."

Elias såg en stund fundersamt ned för sig, så sprang han hastigt opp.
"Herre är det så, si då är det nu allrabäst, ty då kan jag ju verkligen
vara er till nytta. Vore allt som förr, skulle ni ha tjenare nog, utan
mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nåder och tar mig i er
tjenst? Har ni ej råd att bestå er tjenare, så har jag åtminstone råd
att bestå mig herre."

"Det kan allt vara godt och väl, men jag äger ej ens så mycket att jag
kunde ge dig kläder och föda. Som du vet äger en död man ingenting och
hertigen har haft försorg att ge mig arfvingar."

"Nå ja, det vore visst sak, det. Nog håller min vadmalsjacka ännu en tid
ihop, dessutom har jag helgdagskläder här i knytet. Det har ingen nöd
dermed, och dålig karl den, som ej kan förtjena sig födan! Käre herr
Erik, aldrig var ni svårbedd förr i verlden; var nu inte heller omild
emot mig, utan tag mig i er tjenst."

"Det är i sanning en präktig tjenst, du är så angelägen om", sade herr
Erik skrattande, "men icke har jag heller hjerta att försmå din
välmening. Må du då stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, då jag kan
få löna dig. Om icke, så må du få din trohetslön af honom, som ingen
olönt lemnar."

"Tack, tack, min älskade och hjertegode herre, för löftet att få stadna
hos eder. Om jag än skulle lönlös tjena er i all min tid, så är jag ju
förut betald. Hvem var det, som i så många år födde min fattiga mor,
till dess hennes långvariga sjukdom slutligen förde henne i grafven.
Hvem har betalat er derför? Hvem har betalat er för, att ni upptog den
fader- och moderlöse gossen, och födde och klädde honom och bjöd till
att göra folk af den vettvillingen? Nå, nu är det ju allt klappadt och
klart, och jag får stanna hos er. Men törs jag nu fråga, hvart J ernen
eder?"

"Ja, visste jag det rätt sjelf. Mest har jag tänkt på att, då nu landet
är så öde och folket utrotadt, så finnes väl mången koja, som blifvit
obebodd. Skulle man i någon afsides nejd hitta en sådan, så vore väl
bäst, att der slå sig ned. Några daler har Sigrid medfört och så kan man
väl kanske slå sig ut, till dess jag hittar på något arbete, hvarmed jag
kan förtjena mitt bröd. Sigrid måste återvända till sin mor, såväl för
att trösta henne, som för det hon icke kan öfvergifva sin fästeman.
Dessutom är faran att bli upptäckt blott så mycket större, när hon är
med, ty nog ser en hvar att hon icke är en bondqvinna."

"Jaha, si just så skall det gå", utropade Elias och knäppte med
fingrarna. "Ja, jag vet, så går det. Det är som så, ser husbond, att dit
oppåt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som togs opp för
några år sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han byggde sig en
stuga och svedjade och röjde sig tillochmed litet åker; och äng fanns
ymnigt. Men så kom dit på trakten en, som de kallade Pitkä Jussi, och
ingen visste just hvad han var för en; men nog såg man, att det var en
landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En dag var nybyggaren borta
och Jussi bodde i hans stuga och skördade hans åker, och lefde af hvad
den andre tagit opp."

"Hade han slagit ihjäl nybyggarn?"

"Nej, nog hördes denne sedan ha synts åt andra trakter af socknen, men
Jussi var stark karl och lär väl haft hjelpare med sig, och så gjorde de
som gökungen."

"Nå, hvarföre gick han icke och klagade för rätta?"

"Åh håh, husbond, rätten den sitter kanske i stora herrars gelag, men i
vårt fattiga land är det ondt efter den i vildmarkerna och skogarna, och
i afsides socknar. Nog har det gått mången annan som honom, och det sägs
att herrarne lär ha tänkt på att ställa så, att det med den saken skall
bli bättre ordning. Flemingen lär ren ha börjat ställa dermed, men hann
ej få det bättre, innan han dog. Nå ja, hvem som nu gör det! Kanske
hertigen, han skall ju vara en sträng ordningens man och bondeskyddare;
men en räf och en varg är han sen också! Nå ja, hvad var det jag skulle
berätta. Jo, när klubbemännen plundrade och härjade, så tyckte väl
Jussi, att det var ett lätt sätt att få sig gods och gull, och så
lemnade han åter nybygget öde och gick med bondehären, och der stupade
han. Och han, som först tog opp nybygget, han gick också med i en annan
bondhop, ty han var arg på Flemingen, som inte hade tuktat den, som tog
nybygget af honom; och så fann han sin död, och hans hustru och små barn
ha gått till korta af onaturlig föda och annat elände, som tar bort
folket nu som strå. Nu ligger nybygget öde och förfallet; men vill
husbond, så söka vi opp det. Jag hittar vägen dit, och så har husbond
tak öfver hufvud och godt gömsle för vintern. Och får hertigen
öfverväldet, som de nu säga, så kan husbond sitta der till bättre tider.
I vår arbeta vi opp jorden igen, och i vinter göra vi oss verktyg
dertill och fånga harar och fåglar, och fiska i insjön vid gården. Ja,
och vill husbond vara så god och förlåta att jag bjuder dåligt för
präktigt, så skall jag nu hemta en arbetshäst för ridhästen. Till en sån
räcker väl ändå, det jag har qvar; och litet råg måste vi nu ock se oss
om att få, och utsäde och så der bortåt. Det går allt galant, husbond."

Projektet begagnades. Allt noga öfverlagdt, var det det bästa man kunde
hitta på, och syntes erbjuda säkerhet, och till nybygget i skogen
ställdes nu vandringen.

Stället fanns. Det var visserligen förödt och förfallet, men ej mer, än
att åtminstone stugan inom några dagar var satt i hjelpligt skick, lätt
kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger småningom fick tillochmed
ett någorlunda trefligt utseende.

Herr Erik började nu allt mer påyrka, att Sigrid skulle bege sig till
fru Metta, men hon hade tungt af att lemna sin far här i ödemarken, i
strid emot tusende försakelser, utan att ens hon skulle få deltaga, och
efter sin förmåga försöka, att mildra dem. Men hon måste dock finna
nödvändigheten af, att begifva sig bort. Hennes vistande hos fadren
skulle af flere anledningar lättare väcka misstankar emot honom. Redan
hennes utseende och tal röjde honom, hon kunde ej lyckas i, att se ut
och tala som en bondflicka. Att hon försvunnit ur hemmet, kunde ock ge
anledning till misstankar. Dertill kom, att fru Metta troligen sväfvade
i oro, ehuru mor Annika hade lofvat ge henne en vink om att allt stode
väl till, och att hon nu väl i sina bekymmer äfven behöfde Sigrids tröst
och hjelp. Ehuru för ögonblicket oantastad, var dock herr Erik ingalunda
fullkomligt i säkerhet, och att fru Metta för sin högt älskade herre
skulle lefva i stort bekymmer, var gifvet, likaså att hon med smärta
skulle se all egendom sköflad; och deraf var dock största delen
arfvegods, som hon hade medfört i boet, och henne derigenom dubbelt
kärt.

Enevald Fincke var ännu icke kommen från Polen, men skulle väl ock
troligen snart återkomma, då han numera föga der kunde uträtta något för
Finland. Alla dessa skäl sammanlaggda, bevisade Sigrid nödvändigheten
af, att lemna sin faders hem. Dertill kom ock behofvet för nybyggarne,
att anskaffa sig en mängd oumbärliga saker. Det lilla de sjelfva
medfört, förslog alldeles icke, och brödet var nästan förtärdt. Elias
skulle följa Sigrid och på återvägen förskaffa, hvad som oundgängligast
behöfde medföras till bosättningen på det öde hemmanet.

Elias hade emellertid begett sig bort, för att söka anskaffa en häst,
och anlände nu med slädan lastad med åtskillig nödtorft, och så måste
Sigrid bege sig å väg. Hon hade, sedan hon nu de sednaste dagarna njutit
mera lugn, börjat känna en djup längtan att åter få träffa sin
trolofvade. Hon visste och kände väl med sig, huru svårt hon hade att
öfvervinna den blyghet och ordfattigdom, som så ofta hindrade henne, att
rätt för honom uttala sina tankar och känslor; men nu hade hon så länge
varit skiljd ifrån honom, så mycket af vigt hade händt, och det föreföll
henne, som om alla dessa händelser, hela denna tid, låge emellan henne
och Enevald som ett flor. Hon längtade att få allt klart emellan sig och
honom.



                               XXXVII.


Då för fru Metta numera intet skäl var att dröja på Wiken, hade hon
återvändt till Tannila. Sigrid hade med flit ställt sin färd så, att hon
skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mörkt. Hon gick gerad in
i hushållsstugan, der hon var van att finna sin mor, men nu träffade hon
der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru Metta numera mest
satt inne i kammarn, och väl stundom kom ut och gick ikring i huset, men
som en drömmande, utan att märka hvad som föregick, och att hon endast
gick och vankade och vankade. Så hade hon varit, alltsedan budet om herr
Eriks död hade kommit.

Sigrid inträdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles
stilla, med ögonen halfslutna och händerna sammanknäppta. Hennes
vanligen så uppmärksamma blick märkte icke den inträdande. Sigrid gick
fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog armarna om
sin dotter. "Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag dig åter. Far?
lefver han? är han död?"

"Han lefver, för guds skull, mor, lugna er."

"Mor Annika sade att du lyckats frälsa honom, men jag vågade ej fullt
lita på hennes ord. Berätta, säg fort. Är han säker? Och du har räddat
honom, du stilla, du säfliga barn?

"Med Guds hjelp skall väl allt gå bra, men monne blott ingen hör hvad vi
tala om?"

"Gud bevare mig, jag tror jag icke är rätt klok", utbrast fru Metta nu
med ens, med sin vanliga röst; "är detta saker att prata om, utan all
försigtighet! Vänta, jag skall se åt. Icke tror jag dock, att någon kan
höra oss, men du behöfver visst värma dig en smula." Hon bultade på
väggen, till tecken åt tjenstefolket i rummet invid, och befallte den
derefter inträdande tjensteflickan, att koka opp öl med honung uti åt
Sigrid, och sörja för att hennes skjutskarl finge något till lifs. Sedan
fru Metta försäkrat sig om, att ingen kunde lyssna till samtalet, satte
hon sig ned för att höra sin dotters berättelse.

Sigrid redogjorde nu för huru herr Erik blifvit räddad. Blodscenerna på
Åbo slott kände fru Metta genom ryktet. Många voro hennes utrop och
våldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor den oroliga ifver, hvarmed
hon åhörde berättelsen om flykten ur fängelset. Men när Sigrid nämnde
Elias och att han skulle återvända ännu denna qväll; då var fru Metta
genast på fötter. "Nå min sann, och här sitter jag och pratar och hör på
dig, i stället för att packa i slädan sådant, som kan komma far der i
ödemarken till godo."

Ett ögonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: "Vet
du, Siri, så bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer öfver herr
Erik och dig; men hvem hade väl kunnat vänta sådant mod af dig, lammet,
som knappt öppnat munnen. Ja, ja, så är det dock; i stillaste vattnet gå
de största fiskarne. Nå, hvad var det jag skulle säga, jo, vet du, så
bortblandad har jag varit, att jag ej tänkt på, att den tyranniske
hertigen dömt min ädle herre, icke allenast ifrån lifvet, utan ock från
ära och gods. Men se, äran kan han ej ta af honom, ty ära har han mera
än hertigen sjelf, och den skall han behålla, trotts denne blodige
Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen skänkt åt Sivard Oxe,
och de ha låtit säga mig, att jag skall laga mig härifrån. Och se, det
har jag alls ej tänkt på! Den saken har gått in genom mitt ena öra, och
ut genom det andra. Men se, det skall då ingenting bli af, heller. Nu
först kommer jag att tänka på hela saken. Men fru Brita Regertsdotter
Oxe, nej, se den svarte heller, om hon skall köra mig från godset. Visst
skall jag söka min rätt för lagen, om jag än skall gå till kungs derom."

Vänligt lade Sigrid sin hand på sin mors arm och sade: "Mor, monne icke
J nu måste foga eder i hvad helst det än må vara, för fars skull. Börjar
man röra opp den saken, så rädes jag att det blir upptäckt att han
lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst icke afstå från hvad
hertigen gifvit dem; och de sätta säkert alla spel i rörelse, för att
vinna saken."

"Barn, barn, skall jag låta våld gå för rätt? Och vore det sen till en
annan; men denna arga påfågel! Skall hon njuta hvad mina fäder
förvärfvat och lemnat mig i arf?"

"Om än morkär kunde lyckas att återvinna detta godset, (som icke troligt
är, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J än kunde återvinna det;
icke ville ju morkär sätta fars lif i fara, genom att väcka fråga
derom?"

Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade: "Visst
må jag vara så mycket fru i mitt hus, att jag kan ställa, så herr Erik
ej skall behöfva lida nöd. Drängarne foro i morgons till skogen och
komma hem först sent i qväll. Nu låter jag alla pigorna gå i badstun,
som väntar på dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset åt Elias och han
får dermed fara bort i mörkret, och jag hoppas att han sålunda kan komma
härifrån utan misstankar. De tro att du varit rest till moster Karin,
och tro väl nu att karlen, som skjutsat dig hem, är af hennes folk. Det
skola de få tro."

Pigorna gingo i badstun, slädan packades så tungt, som det dåliga föret
tillät, med saker, sådana som kunde lända herr Erik till trefnad och som
lättast kunde bortföras, utan att saknas. På slutet uppstod nästan en
strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa något till i slädan,
och Elias, som påstod att omöjligen mera finge pålastas. Slutligen satte
sig Elias opp på lasset och körde bort, oaktadt alla fru Mettas
påståenden, att denna lilla påse åtminstone icke skulle göra något ondt.
Men Elias lät ej säga sig, utan reste, och lyckades äfven att oanmärkt
hinna åter till sin herre på nybygget i skogen.

På länge skulle nu hustru och dotter icke få höra något af herr Erik, ty
man hade öfverenskommit att undvika allt meddelande, för att icke på
något sätt derigenom misstanke skulle väckas. Fru Metta var nu åter vid
sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, för att afträda godset.
Hvarje vrå fejades och skurades, hur fint och ordentligt der än förut må
hafva varit. Alla verktyg och tillbehör på godset eftersågos och
reparerades, och en högst ifrig verksamhet rådde öfverallt, för att
hinna ordna hvad som möjligen hunnit komma i oskick, under den tid fru
Metta varit borta på Wiken.

"Kära morkär", sade Sigrid en dag, på sitt vanliga lugna sätt, "hvarför
gör J er så mycket bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe godset af oss
för intet, så må väl hans fru laga här i ordning åt dem."

"Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och minst hon, den uppblåsta
hönan, skall säga att någon behöft städa efter mig. Ha de lismat sig
till herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna kasta spott och hån på
honom för min skull."

Innan kort hade fru Metta, med träget bestyr, fått allt i skick, och nu
flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än fru
Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, så glömde hon ej
att ordentligt och noggrannt medtaga den lösegendom, som hon möjligen
kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit tillsäga, att fruntimmerna
kunde medtaga allt linne, gångkläder, köksredskap och dylikt, som fanns
i herrebyggningen.

"Det var då ändteligen en gång en gladare nyhet", sade fru Metta en dag
till Siri. "Grannas Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han varit för
att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald Fincke kommit hem
från sin resa."

Öfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och hennes blå ögon fingo en
stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej eller
något ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke att hon oftare än
vanligt steg opp från sin spinnrock och gick till det lilla fönstret,
samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig så, att hon
kunde se utåt vägen.

Men under den stilla ytan blomstrade en hel vår af kärlek och glädje, på
den ungas kinder växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade nya
stjernor. Men dagar förgingo, dagarne blefvo till veckar, och Enevald
kom icke till Wiken; från Sigrids kinder bortvissnade småningom rosorna,
ur ögonen försvann åter stjernglansen.

Fru Metta knotade: "Hvar i herrans namn dröjer herr Enevald. Icke kan
han invända något emot dig, för den orättvisa domen emot din far. Sjelf
har han ju med njugg nöd undgått dylik. Icke kan jag tro, att han är en
sån stackare, att han vill öfverge dig för det dina föräldrar blifvit
fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en gång fäst dig, är sådan
motgång icke skäl till att bryta. Med den man engång fäst, delar man
ljuft och ledt, liksom man och hustru. Det skall jag väl visa honom,
det. Nog berättade fru Hellevi om hvad det hördes om honom från
Warschau. Nåh, hvad skulle Siri tro något! Nej, hon trodde på ingenting;
men jag tänker det väl allt kunde vara sannt, ty icke aktas ju en ung
karls ära att lida af såntder. Men icke plär sådant fjesk hindra dem,
att hålla sitt gifna ord." Hon vandrade härunder fram och åter på
golfvet, och såg ut som om hon velat bjuda Enevald på duell. "Är det ej
nog af, att herr Erik skall måsta gömma sig och lefva som en bonde i
ödemarken, och i jemn fruktan för fara, skall man nu få detta till att
sörja öfver!"

Sigrid teg, och spann blott stilla.

Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes öga matt.
Vinterns sol skimrade mot trädens snökristaller, men allt satt Sigrid i
kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grät hon, icke klagade hon,
men hon var färglöst blek och hon spann, såsom århundraden sednare, en
maschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera vakar öfver den.

Ett bref till fru Metta anlände ändtligen från Åbo. Deruti låg den
förlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehöll endast få
rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa ringen, då
numera ingen närmare förbindelse kunde komma i fråga, och Sigrid
förmodligen längesedan önskat sig vara fri.

Ehuru beredd härpå, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt slag.
Och när fru Metta utgjöt sin harm öfver "den löftesbrytarn" och talade
om, att han ej skulle tro sig slippa så lätt, då steg Sigrid tyst opp
från sin plats, gick långsamt åt skogen och återkom först sent.

Följande morgon satt hon dock åter och spann, om möjligt, än mera stilla
än förr. Fru Metta bäfvade för hennes underliga, själlösa utseende, och
vågade icke tala om Enevald.

Med moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att väcka någon
uppmärksamhet hos Sigrid, i det hon började tala om sin längtan att höra
af herr Erik, och föreslog att sända ett bud till honom.

Med något mera liflighet, än hon på länge visat, höjde Sigrid opp
hufvudet, men det sjönk åter ned då hon sade: "Nej, icke få vi ännu söka
den glädjen. Ett bud kunde ge anledning till upptäckt. Väl vet jag, att
far skulle längta derefter, men hans säkerhet måste gå framför allt";
och åter spann hon, som förut.

"Ja, herre Gud", sade fru Metta åter, "man må väl rätt söka, med allt
förstånd, att akta för upptäckt. Den förskräckelige tyrannen synes då
aldrig få nog af blod. Arvid Stålarm, som vid det ohyggliga mordet i Åbo
fick behålla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan ånyo ha varit
utförd till döds, och åter blifvit förd in tillbaka; och nu skall han
åter dömmas med rådsherrarne i Linköping. Herre du mäktige, de arma
fruarna alla, som så länge se sina män hotade med bödelns yxa. Och, Gud
hjelpe, det säges att hertigen ger sig ingen ro, innan han får dem alla
till döden. Siri, du min flicka, du borde tacka Gud och stråla som ett
kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga förehafvande."

"Mor, J hafven rätt", sade Sigrid och blickade opp. "Jag bör i sanning
intet annat än tacka Gud för sådan nåd."

"Ja", sade fru Metta och knäppte andäktigt ihop sina händer. "Jag tänker
på huru det månde hafva känts i hjertat på de Wiborgska fruarna, då de
fingo höra sina afrättade herrars hufvuden, der de sitta oppsatta på
fäporten, midt i julnatten börja sjunga: "De måste oss låta fara med
frid", som det allmänt säges, att de hafva sjungit ur Davids psalmer.
Men hvem är det, som kommer", sade fru Metta i detsamma. "Hvem kan det
vara. Han ser ut som en förnäm herres tjenare. Sorgklädd? Gud bevare oss
från ondo! Hvem vill oss något?"

I det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trädde ut emot honom, och
genom den dörr hon lemnade öppen, kastade äfven Sigrid en orolig blick
på den fremmande. Förvånad utbrast hon: "Johan Bertilsson, unge herr
Johans tjenare!" Derpå gick hon fram till honom och sade, sorgligt och
vänligt: "Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?"

"Svårt och tungt är det", svarade den gamle tjenaren, i det han förde
rockärmen mot ögat. "Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat tänka
detta, då J så unga och glada skämtade tillsamman på Åbohus." Med möda
qväfvande sin utbrytande gråt, sade han: "Förlåt, nådig fru, förlåt,
jungfru Sigrid. Det är mig så tungt, då jag ser eder, som jag sednast
såg i hans sällskap, att jag har svårt att icke förgå mig."

"Sitt ned", sade Sigrid vänligt, "ni är trött."

"Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall
jag så förgäta mig. Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt mig
fråga om jungfrun erhållit något bref från min salige herres syster, den
unga jungfru Hebla?"

"Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga tider."

"Allt sen min salige, unge herres frånfälle, har min enda återstående
önskan varit den, att få frambära hans herredömes sista farväl och
helsning till hans fru moder; men kort efter min ädle, unge herres död,
nedlade mig sorg och saknad på sjuksängen. En långvarig svaghet gjorde
det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka färdas den svåra
vägen, antingen öfver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade emellertid
dock afsändt en skriftlig relation, men nu har hennes frudöme låtit mig
tillhandakomma ett bref, deri hon säger sig önska, att af mig
mundteligen få höra allt om min salige, unge herres slut och sista
dagar. Men säger hon tillika, att jungfru Hebla hade med en tidigare
lägenhet skrifvit till jungfru Sigrid, för att be eder, om möjligt,
utverka hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa till Stockholm.
Detta bref har väl förkommit, som så ofta sker. Men behagar jungfrun
eller fru Metta se det, som här står, så ålägger mig hennes frudöme, fru
Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm, för att erbjuda min
ödmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru Sigrid. Min salige,
käre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och helsotillstånd lär
vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudöme lyckats utverka tillstånd
att få hafva hos sig en ung vän till henne, hade jungfru Hebla skrifvit
för att fråga, huruvida jungfru Sigrid ville till viljes göra jungfru
Karins längtan efter henne."

Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu börjat lära känna Sigrid
nog, för att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och att bästa
sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle att vara
verksam för andra, och att hon skulle göra våld på sig sjelf att
öfvervinna sin egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af olyckan
så hårdt slagna.

Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna
berätta åtskilligt. Isynnerhet hade han hört att jungfru Karin lidit så
mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat, det hon icke skulle
uthärda med det nya slaget: förlusten af den älskade brodren.

För Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna sig från sin far. Hon
förebrådde sig nu, att hon varit sin moder till så liten glädje denna
tid, men hon fann att hon kunde vara till någon tjenst för de vänner,
hon älskade så högt, och sålunda var äfven hennes beslut snart fattadt,
ehuru det fordrades en nästan våldsam kraftansträngning, för att
öfvervinna den domning, åt hvilken hon hängifvit sig.

Fru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för att utrusta Sigrid med
varma resplagg och en dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var icke
svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och sällskapslif, och den
sorgdrägt hon bar, emedan hennes far ansågs död, var äfven nu den
lämpligaste. Det var icke till ett glädjehus hon skulle komma. Sjelfva
färden var dyster, som tiden det var. Färden gick längs stranden af
Bottenhafvet. Dess yta låg till det mesta bunden af isen, men på längre
afstånd hördes ännu stundom de svarta, dystra vågorna bryta med dån mot
iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare anblick. Vägen gick genom
de trakter, der klubbekriget våldsammast härjat, och de öde liggande
byarna; det visade endast ruiner och elände. Snötäcket, som låg
öfverallt, dolde dock månget förödelsens spår och gömde, att tegarne
lågo oodlade och gräslupna. Sällan syntes någon qvinna eller ett barn;
någon kraftfull karl, ännu mera sällan. Knappt mera upplifvande var det,
om Sigrid någongång försökte, att ge sig i samtal med någon af de få
menniskor, som här sågos till. Dessa yttrade blott glädje öfver att de
män gått under, hvilka varit för Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon
varit van att anse som fäderneslandets egen, och hvilkas åsigter varit
rättesnöret för hennes tankar och önskningar. Af hertig Carl, den man
som hon lärt sig att tänka på endast med en slags fasa, just af honom
väntade nu detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig högst
ljusa förhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung.

Långsamt gick resan, ingen skjutsinrättning befordrade den vägfarandes
fortkomst. Med ackord och många omgånger, lyckades det dock för den
omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa hästar, och så gick
dock småningom färden framåt.



                               XXXVIII.


Hvem är den höga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stödd
emot en ländstols höga karm? Det mycket grånade håret, benadt midt i
pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den fotsida svarta drägten
ligger en bredfållad hvit duk, stucken i kors öfver bröstet. Djupt
nedlutande sin panna i handen, sitter hon så, timma efter timma, vecka
efter vecka, utan tårar, utan klagan, endast sällan bytande ställning
eller yttrande något ord.

Hvarföre sörjer den ädla? På hennes panna thronar styrka och mod, är
styrkan bruten, är modet krossadt?

Det var ej längesedan hon ägde en make, mäktigare än mången konung, hon
hade ägt en syster på thronen, och mången anförvandt lika högt uppsatt,
nu var hon en fattig fånge, utan stöd och med brist nästan på det
nödvändiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade delat hans
åsigter, hon hade ännu efter honom lefvat och kämpat och offrat allt,
för samma idée, för "konungen". Hon hade kämpat för den idée som af
hennes tid hyllades som den högsta; och nu låg den krossad under hennes
dödsfiendes jernhand. Hon hade ägt stora gods med talrika underhafvande,
än mer, hon hade ägt ett helt land att _mana_ godt före, att _verka_
ädelt och godt före, hon ägde nu endast ett fängelses ringa rymd till
sin verld. Många vänner och anförvandter hade stupat för hertigens bila,
många vänner och anförvandter gräto nu: enkor, sina män och barn, sina
fäder. Hennes dotter hade älskat en yngling, älskvärd, ehuru icke
jemnbördig: äfven denne hade krossats af det öde, hon hade dragit öfver
honom! Men ännu bar hon sin sorg modigt, med högburet hufvud, och i det
ädla anletet lästes en djup, men dock lugn sorg. _Då_ drabbade ännu ett
slag: Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, som ännu
stod trogen och fri vid sin konungs sida, äfven han drogs in i den
härjande hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade
modershjertat på samma gång, som det drabbade sonens hufvud; och nu
sjönk modren tillsammans för slaget.

Och dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven till fångarna hade burits
sägner om gräsliga mord, som åter förestodo. Ännu mera blod skulle
gjutas, ännu flere ädla hufvuden falla. Just i dag skulle ett nytt
blodbad anställas på Linköpings torg. De flesta af de dömda voro
anförvandter och vänner till de fångna fruntimren. Af deras hustrur voro
flera fru Ebbas nära vänner och bekanta.

Fru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom for som en skälfning öfver
hela hennes kropp. Vid hennes fötter satt på en pall hennes dotter
Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; men nu utbrast hon
utan någon yttre anledning i klagan, så djup och skärande, att Hebla
flydde ut i det yttre rummet, för att, äfven hon, der i tysthet få
gråta. Äfven hennes unga hjerta hade lärt sig känna sorgens bitterhet
denna tid, men i dag framkallades hennes tårar oftast af tanken på
hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far var dömd, att denna dag
gå till döden. Och så grep henne den tanken, att kanske just i detta
ögonblick hans hufvud föll för bilan. Då betäckte hon bäfvande ögonen
med sina händer och hastade åter in, för att i sin mors och systers
närhet känna sig mindre hemsk till mods.

Mildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. Det unga hufvudet sjönk
ned på modrens knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon ännu
skakades af konvulsiviska snyftningar.

Just nu hade äfven Sigrid anländt, med sin följeslagare. De sista
helsningarna från sonen och brodren grepo än mera djupt, genom
medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, och på
den blodiga grunden af det närvarande målade sig hemskt minnet äfven af
alla de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga enkor, dem
Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, gräsligheter hvartut tanken flög.
Karin ägde ej längre kraft att emotstå; en djup och långvarig svimning
befriade henne slutligen från medvetandet af alla dessa fasor. Hebla var
ännu nästan ett barn, hon kunde gråta.

Fru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, kallade henne åter
till lif, och vakade natten om, vid hennes bädd.

Fru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande funnit ett motgift. Ur
djupet af sin själs marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid
sin dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande sin hjessa, och
läste för sin dotter trösteord ur en stor bibel, som låg framför henne
på ett litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, och för de
många, som voro nära att förtvifla. Vid sängfötterna knäböjde Hebla och
Sigrid.

Ett par dagar hade förflutit. Ännu hade ej Karin förmått lemna sängen.
Fru Ebba satt nu invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då hördes någon
komma åkande. Några häftiga ord vexlades i förstugan, dörren slogs
hastigt opp, och in störtade den unge Peder Banér. Han hastade fram till
fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig ned för henne och
omfattade hennes knän under vilda, orediga utrop.

Hebla sprang fram, lade sin hand på hans arm och, utan att ens veta hvad
hon sade, yttrade hon helt lågt: "Weli, ännu är solen icke död!"

Peder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på Hebla, och tårarna brusto
ur gossens ögon; han gömde dem med sina händer, men snart reste han åter
opp hufvudet och sade: "Hebla, Hebla, visste du dock huru förfärliga
dagar jag upplefvat."

Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand.

"Huru se vi dig nu här?" frågade fru Ebba.

"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste derföre, fast det var så
rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel tog mig
med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna väg för en
angelägenhets skull. Jag bad honom så, när vi foro här förbi, så att han
lät mig komma hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville ej
släppa in mig, jag trängde mig in nästan med våld, jag måste se er."

Sedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet nu något stillats,
talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrådet Gustaf Banérs, och
de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik nyhet visste han
att meddela, att flere af de dömda fått nåd på afrättsplatsen, och Hebla
med ungdomens lätthet att emottaga nya intryck, var nära att jubla högt,
när hon hörde att Stålarm nu för tredje gången blifvit benådad, ehuru
han redan stigit på den röda matta der slaget skulle drabba. Åter
började Peder tala om sin far. Han omtalade och beskref noga, hvad denne
gjort och talat under de sednaste dagarna af sin lefnad och i sin
dödsstund. Stolt höjde sig gossens bröst och hans hufvud reste sig, då
han med hänryckning omtalade sin faders mod, de många sköna ord han
talat till maka och barn, hans herrliga stolthet, då han åberopade sig
på sin oskuld, sina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen
upprepade han med hänförelse fadrens ord: "fyra bedröfvade enkor och
tjugutvå faderlösa barn lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt
oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag är oskyldig, hörer
det. Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull."

Hebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats blossande ansigte. Det
tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa
händelser, så som han det gjorde.

Nu steg Peder opp från den stol, der han suttit och sade: "Hebla, jag
ville dock tala ett ord med dig." Derpå tog han hennes hand och förde
henne ut i det yttre rummet.

"Barnsinnet vexlar och glömmer", sade fru Ebba. "Barnet kan leka med
tåren i ögat."

Men fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre personer göra, då de bedömma
barns beteende. Det var icke Peders mening att språka nu med Hebla om
fordna lekar. När de båda unga hunnit i det yttre rummet, stängde Peder
till dörren och sade: "Hebla, jag måste tala med dig, derföre bad jag så
angeläget att få komma hit. Vi ha lekt tillsamman, vi ha också delat
allvare mången gång. Du vet, att vi lofvat att ge hvarandra förtroende
af allt vigtigt i vårt lif, och att vi alltid skola lita på hvarandra.
Nu måste du derföre vara min förtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt lif.
Hebla, åt dig, min bästa vän, vill jag betro att förvara mitt heligaste.
Ser du, den här lilla guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde
födelsedag. Den är liten, deri låg blott en valknut af hans hår. Nu
förvarar den yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du
skall gömma den åt mig."

Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: "efter du så vill, Weli.
Måtte jag blott rätt kunna vårda den. Hvarföre behåller du den icke
sjelf?"

"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde förloras. Jag
vill icke eller nöta ut dens styrka, med att dagligen se den. Dock, du
måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor får veta
den. Den bor djupt här inne i mitt bröst. Hebla, jag har gjort ett
löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig för hela mitt lif vid
ett löfte. Det blir nu mitt mål, mitt lif!"

Hebla blickade förvånad på gossen. "Hvad menar du, Weli, du skrämmer
mig."

"Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod; jag
har svurit på den, heligt har jag svurit, att hämnas på min fars
mördare. Jag är blott en gosse nu, men om få år är jag man, och jag
skall hämnas! Kan jag icke hämnas på honom, som mördade min far, så
lefver sonen, och jag skall söka fadrens missgerningar på honom. Der är
min pant, Hebla, förvara den åt mig."

Förfärad for Hebla tillbaka. "Weli, hvad har du gjort! Det är ju synd,
förfärlig synd." Hon började gråta och vrida sina händer. "Gode Gud! och
hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från denna förfärliga ed?"

"Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat mitt löfte skall jag
afhemta min pant", sade gossen med djupt allvar. "Farväl Hebla, kanske
se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, jag går. Se der åker
herr Axel in på gården, han kommer för att afhämta mig. Framför du min
helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre."

"Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan att medtaga den förfärliga
panten. För Guds nåds skull, du måste återkalla en sådan ogudaktig ed.
Gå till en prest, kanske kan han lösa dig."

Men Peder öppnade dörren och hastade bort, utan att svara, och i Heblas
hand qvarlåg hans eds underpant.



                                XXXIX.


Först sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle
komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll och stor
ladugård att sörja före. Nu, vintertiden då hon ej ens hade något att
syssla med den lilla kryddgårdstäppan, eller det ringa jordbruket, gaf
ingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens och pigans göromål
tillräcklig sysselsättning för hennes omtanke. Sittarbete var hon ej
särdeles fallen före, och hade ledsamt vid sin spinnrock, när hon ej
hade Siri till sällskap derinvid. Hon hade nu tillräckligt god tid att
sitta vid spinnrocken och fundera på allt som händt, under det förflutna
året, att sörja öfver sin man, som nu, en flykting i ödemarken, ej ens
der kunde göra sig säker på att icke bli upptäckt, att harmas öfver huru
hennes arfvegods öfvergått i hennes värsta fiendes hand, och öfver huru
fattig och förskjuten hon nu satt här, under det fru Brita yfdes på
hennes ägor. Men oftast hvilade dock hennes tankar på Sigrid. Hennes
enda barn, sörjande och bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes
skull! Ju mer hon tänkte härpå, dess mer retades hon öfver den skymf han
tillfogat Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne
begäret att söka upprättelse.

"Nå ja, nog vet man hon, lammet", sade hon vid sig sjelf, "hvad skulle
hon nännas oroa honom. Hon som är så from, så hon knappt näns trampa
spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! Kantänka, som om han
skulle fara illa af att få en sån from hustru! Icke Guds englar kunna
vara stillare och frommare. Om hon än inte är någon så drifvande
menniska, så tror jag visst ej hon så vanslägtats, att hon icke skall
vårda sitt hem när hon får eget. Och skulle han inte ha dött som en
hund, om icke hon så raskt hade räddat honom! Täcks han väl förekasta
henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta han sig bara
vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en vacker dag!
Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och då sitter herr
Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt adelsfolk äro skyldiga att
tåla sådan förolämpning? Tror J icke, att J skolen hålla edert ord, då J
ingått trolofning? Skall jag behöfva se mitt barn blekna och lida för
edra meneder?"

Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och slutligen
mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så lätt för
Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det var rätt så
bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för "tafatt" för att
vilja "taga itu med saken på allvar."

En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo.

Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina
beräkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd
besynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda ting,
som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han lade handen på
sitt papper och sade: "Hvad man dock lättast finner är stjernornas
verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i lefvande och växande
ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna visserligen
temperamenterna höja och afficiera till något; men kunna de väl tvinga
menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty deraf beror sakens
utveckling. Mycket beror ock af den ställning och konjunktion stjernorna
skola utvisa." Efter att en stund hafva suttit försjunken i tankar, sade
han i det han reste sig från sin plats: "Jag måste förskaffa mig en ny
lappmudd för att begagna under nätterna, jag tar ju dock mesta delen min
hvila derute, och den gamla pelsen är helt blanksliten af denna stora
och värdefulla astrologiska skatt, (han lade härvid handen på en stor
bok i folio) hvilken är min trogne följeslagare under mina vakor, och
som då ligger på mitt bröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på
muddens nötta skinn, utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör
sålunda otidigt buller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig
lustig. Ack Daniel, Daniel", sade han efter en stunds begrundande,
"hvart hafva dina syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och
falsk ära fört dig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den
vanhelgas och det heliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel,
Daniel, du lät icke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du
skulle bli stor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i
lumpor och slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra
menniskor. Sådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi
ej förstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet."

Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som sade
sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster Sigfrid,
och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre vore
sysselsatt med sina lärda beräkningar.

"Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen", sade mäster Sigfrid.
"Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren. Jag har redan
slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan, emedan jag i dag ej
mera ernar återtaga detta. Sedan skall jag genast uppvakta henne."

Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad fru
Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet misstänksam
blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp: "Mäster
Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen hjelpt min
unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin trolofvade. Nu
tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att komma till sin rätt.
Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon för honom gjort. Och nu
har den menediske menniskan skickat henne ringen tillbaka. Är jag väl
skyldig att se mitt barn lida och sörja? Kunnen J säga det, mäster
Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven J varit emot min stackars
dotter, då hon hade så mycken svårighet att få denne samme herr Enevald
till lifs, och att få honom vårdad. Derföre beder jag eder ock nu:
hafven J gifvit bröd, så gifven ock smöret dertill, hafven J hjelpt
henne då, så hjelp nu ock, att hon må få rätt! Måtte väl högvördige
biskopen, mäster Erik, gifva henne upprättelse och ålägga herr Enevald
att uppfylla sitt löfte att äkta henne. Skall hon lida nesa och skam,
för det hon blifvit fattig? Skall hon derföre öfvergifvas och smädas,
liksom den, som ondt skulle gjort?"

"Det är sålunda er mening att biskopen och domkapitlet må ålägga honom
att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun."

"Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka mig
rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne tro;
och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon betett
sig emot honom."

"Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?"

"Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne", svarade fru
Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu länge fäst sig vid honom,
såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket af den sorg
och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle vilja hafva allt
godt igen."

Mäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. "Underbara äro
visserligen vägarna! I sanning, icke förmå menniskor ändra hvad som
förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens tecken.
Klarligen framstår huru fåfänga alla våra försök deremot äro! Och likväl
beror det ju af menniskan att handla efter sin fria vilja, och icke
bestämma stjernorna om vi skola handla rätt eller fördömmeligt, men
fåfängt skall dock äfven detta aflöpa och just så mycket klarare för mig
uppenbara förutseendets sanning, då jag sjelf vill arbeta på att
förhindra dess uppfyllelse."

Fru Metta stirrade på mäster Sigfrid under det han talade, undrande på
hvad höglärdhet som kunde ligga i de för henne obegripliga orden. Men nu
vidtog han åter: "Nåväl, jag vill vara eder till den tjenst jag kan och
förmår, och skall för eder lägga mitt ord i vågskålen, till den tyngd
det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, så är han icke i stånd
att denna gången för eder något göra; ty han är nu sjelf en fattig
fånge, af hertigen inför riksdagen anklagad för högmål och andra brott,
såsom den der stått på konung Sigismunds sida. Domprosten, herr Peder
Melartopeus, är nu den som embetet förrättar."

Fru Metta hade erhållit kallelse att inställa sig inför det högvördiga
domkapitlet i Åbo. Herr Enevald Fincke var likaledes kallad för att
besvara hennes påståenden.

Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likaså ett par af de
andra kapitelherrarne, men timman var ännu icke inne, sessionen icke
begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade om ämnen, som icke berörde
de löpande ärenderna för dagen.

"Vördige herre", frågade nu en af kapitelherrarne, "hafven J icke
försport något om hans högvördighets, mäster Eriks, sak? Vi hafve i våra
hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi intet ondt veta honom kunna
tillmälas, så har han dock varit en konungens man alltid, och detta
torde vara nog att fälla honom."

Domprosten runkade smått på hufvudet och svarade: "just i dag har jag
emottagit ett bref af mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat
skaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som anginge mäster Erik; så
vidt detta möjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde
anklagat biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt konungens
order, utan att förfråga sig af regeringen i Sverige, samt sökt råd hos
papister och konungens anhängare, varit med dem i umgänge, och förmanat
presterna och åhörarne till trohet emot konungen, den sanna religionen
till förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta konungens ed,
derigenom konungen är kommen om land och rike, jemte mera sådant."

"Hvad har väl hans högvördighet haft att andraga emot dessa något
besynnerliga anklagelser?"

"Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, dels med motbevis.
Konungens ed förklarade han högtidligen sig aldrig hafva brutit, hvarken
med tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig för alla
åklaganden undskylla."

"Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår kyrkas pelare och herde",
yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod längst ned
vid dörren.

"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar nådigt emot honom"
svarade domprosten. Prestaståndet har upptagit såväl anklagelsen som
försvaret, och har afgifvit den förklaring, att det icke kunnat hvarken
honom eller de öfriga finska presterna till någon sak binda eller fälla,
utan anser deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde synes dock icke
vara öfvertygad om vår öfverherdes oskuld, ty han torde ännu icke
blifvit befriad ur sitt fängelse."

"Må herren skydda och bevara honom! Tiderna äro farliga och krångliga",
utbrast den gamle, med det kala hufvudet. "Hertigen äger makt, såsom han
ock har vilja, att utrota alla dem som hållit sin ed emot konungen."

Domprosten vinkade lätt med handen och sade: "Seså, gode herrar och
embetsbröder, hur är det, tiden torde vara inne att börja sessionen.
Jaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur timglaset."

De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar till
sin plats, för att först göra bön, och sedan vidtaga med tjenstens
utöfvande.

Den första frågan på dagordningen företogs. Nu framställdes fru Metta
Simonsdotter Abbornäts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas, begäran,
det högvördige biskopen och domkapitlet måtte ålägga herr Enevald Boson
Fincke, att till äkta taga hennes dotter, jungfru Sigrid Eriksdotter
Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan hennes skuld eller
förvållande smädeligen öfvergifvit, henne till harm och försmädelse.

Så väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och då fru
Metta anfört sitt klagomål och erbjöd sig att med vittnen bestyrka sitt
påstående, svarade Enevald: "Detta torde väl föga vara nödigt. Icke vill
jag neka för den förbindelse, som jag ingick med jungfru Sigrid
Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att så snart jag åter
finge mitt nedbrända hus uppbygdt och någon fred blefve i landet,
hemföra henne som min husfru. Men en längre tid har förgått, utan att
detta låtit sig göra, och nu har jag ansett bäst att upphäfva denna
förlofning. Jungfru Sigrid har längesedan slagit den i väder och vind,
och är troligen lika litet mån om mig, som jag om henne."

Domprosten ställde sitt tal till Enevald och förmanade honom, att icke
utan laga skäl söka att bryta en ingången förbindelse, men Enevald
förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. "Gerna", sade han,
"såge jag, om jag icke vidare skulle behöfva förklara mig i denna sak.
Med berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, och", tillade han med
någon stolthet, "jag tänker icke vidare återknyta den."

Yttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i
fästningsgåfvor. Han såg tveksam ut, som om han knappt velat svara
härpå. Fru Metta steg nu fram och sade: "Ja, det är lika mycket, det vet
jag lika väl. De gåfvor hon fått, känner jag nog, fastän nästan alltihop
sköflades då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det var tvänne
silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, en kjortel af ljusblått
atlask med hvitt gyllenduks förslag och stifter på ärmarna, en hufva med
små rosor och perlor och med rödt silke och kantilier, och dertill en
ring, god för stygn."

Nu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsius, som aflade vittnesmål
om den trohet och ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat sin
trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade varit förloradt.
Enevald Fincke åhörde allt med mörk blick. Slutligen tilltalade honom
åter domprosten: "Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru
allt detta förhåller sig, och rätt är i sanning, att J lösen edert
adeliga ord och äkten jungfru Sigrid Eriksdotter."

Otåligt svarade Enevald: "Hvartill tjenar det att J, högvördige herre,
spillen edert ord; det måtte väl stå en adelsman fritt, att icke taga
till husfru den honom icke lyster."

"En adelig jungfrus rätt måste dock äfven beskyddas, att hon icke må
förolämpas", sade domprosten.

Enevald svarade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de åter
inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att fullborda
den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick in derpå, så
förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare anbefalla
giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men skulle bruden
äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald Fincke icke erhålla
vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore försörjd.



                                XXXX.


I den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma
mån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att det
rop af "nog blod", som folket hade höjt vid Linköpings blodbad, något
hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle börjat få "nog
blod" blott derföre, att alle som syntes honom farlige och mäktige,
redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige. Och dock fann
han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis behöfver denna
berättelse icke förtälja derom.

Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja sig
bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid började att
längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de sörjande, så att
de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och lisa. Hon ville så
gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till sällskap och trefnad.
Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig sjelf, att hon trodde sig
om, att för sin mor kunna visa sig vid sitt vanliga lynne. Stor var ock
hennes längtan att få höra något af sin far, och det kunde icke ske
annars, än möjligen i hemmet. Hon efterhörde derföre, ehuru en tid
förgäfves, lägenhet att komma till Finland.

En dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade
herrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver till
Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för att åter
derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes fränder vistades
i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes samtycke att
medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en anförvandt i
Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin ankomst, och få båt
sig eftersänd, för att resa hem till Wiken.

Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut var
öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De resande voro
trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu upptog många dagar.
Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den allvarliga, sorgklädda
frun, som varit Sigrids beskydd under resan, tog nu godnatt af henne med
en kyss på pannan och ett vänligt "god natt, mitt barn." En ung
tjensteflicka stod vid dörren, färdig att beledsaga Sigrid till hennes
rum, och att vara henne till oppassning; och hon beslöt i sitt sinne,
att den unga sorgklädda, som hon hörde kallas jungfru Sigrid, var dotter
till den likaså sorgklädda frun.

Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på morgonen.
Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att betjena
henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för att insläppa
dagern. "Nå, hvad i all verlden", sade hon halfhögt, "tror jag icke
minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt på morgonen går på
besök till sin brud."

Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon
först blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så
mycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade.

"Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot, att
han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att vakta
opp henne, icke lär han få henne så snart."

"Huru så?" frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen.

"Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga jungfrurna
på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han till kungen i
Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina Hansdotter och
hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i henne. Och när han
kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det blef ett stort
klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men han tog henne inte
sen heller."

"Det är omöjligt", utbrast Sigrid.

"Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så var
hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig flicka, som
jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå ja, som sagdt, så
sa han, att han inte behöfde gifta sig med en, hvars far blifvit dömd
till döden, och som nu var helt fattig. Och det tyckte biskopen, att han
hade rätt uti; men han fick ändå den domen, att inte få gifta sig med
någon annan, så länge inte den förra bruden fått sig man. Och här går
han nu och suckar. Se, der kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha
varit för att lemna den stora blomqvasten, som han hade i handen, efter
han ej dröjde dess längre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i
vatten. Se hur hon ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som
fäster hennes käraste."

Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den unga
svenska jungfrun, få berätta en märkvärdig historia, och så rörande hon
än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så gjorde dock
harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt sätt att
omtala sin berättelse.

Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt
hjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna, hade
hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en annan, ett
svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på, att det skulle
vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och aldra djupast dock
af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i välmening, men så
otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka, hade sjelf ådragit
henne all denna skam och sorg.

Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering om
att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var något
egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga äfven
då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt.

Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket, att
hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef varse
hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så medtagen
af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon ock efterkom.
Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra henne, och hon hade
mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle att se den sköna,
sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick hade hon äfven sett
Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes hand till sina läppar.

Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade
försmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe, eller
ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek,
tillintetgjort hennes framtid, och dock -- icke ville hon vålla honom
sorg! -- "Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej,
nej!"

I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några dagar
gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje. Åt fru
Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna trodde
sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald med
lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den händelsen
var, som om den aldrig skett.

Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få uppsöka sin
far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon icke öfvergifva
honom. Att för någon tid vistas hos fadren och sedan återkomma, lät sig
icke heller göra. Det hade kunnat väcka misstankar. Begåfve hon sig
engång dit, så måste hon ock der qvarstadna; och detta blef nu hennes
ifrigaste önskan. Sålunda skulle hon ju kunna befria Enevald från det
band hon nu, mot sin vilja, pålade honom. "Vore jag borta, så vore han
fri att förena sig med den han älskar." Denna tanke låg beständigt för
hennes sinne.

Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon hade
rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren, kunde hon
icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne, genom sin
olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock ödmjukt i sitt
sinne, att det af fru Metta varit all moderlig välmening. Sigrid kunde
ej förmå sig att med ett ord vidröra hela denna ledsamma sak, eller ens
nämna Enevalds namn. Det skulle plågat henne allt för mycket.

Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att hitta
något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet. Slutligen
kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock i det hon
sade: "Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro tankarna hos
herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst har jag varit van
att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då har han varit ute i
verlden, der han sjelf haft godt att vara och trifts bra. Nu sitter han
der i ödemarken, och ingen sörjer för att han får så mycket som godt öl,
eller väl bakadt bröd. Detta kan man ej stå ut med. Man kunde något
trösta sig först, när man var glad bara han sluppit undan med lifvet;
men nog blir det här för svårt i längden."

"Morkär", sade Sigrid lifligt, "ville J väl vara nöjd att ock lefva der
i ödemarken?"

"Ja, jag undras hvarför icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid
tänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något
hinder att lefva hos herr Erik." Detta var första gången fru Metta,
sedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet. "Men
nu", tillade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i verlden."

"Jag följer med, mor."

"Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min
bästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom
skall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr Eriks
skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk hålla mig för
en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att inför vår Herre
och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta kan jag, och
fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung och skall nu just
börja din verld. Du måste lefva i verlden och blifva försörjd af en man
efter ditt stånd; och allt detta kan icke ske der borta i ödemarken, der
herr Erik vistas. Der blefve du en fattig bondetös, och ditt unga lif
får ej kastas bort utan glädje."

"Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor."

"Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra hela
ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är. Kanske ock
den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir mindre
farliga tider för far."

Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för
Enevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon
fruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det stora missnöje hon
hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom, icke
heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl giltigt.
Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde att hon
lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: "Många unga flickor gingo ju
fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden."

"Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja, det
vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster, som en
nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt radband och
sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver de par
kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig vistas der,
för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var ändå på visst sätt
syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet, huru legda händer äro
för en sjuk."

"Hör mig, mor", sade Sigrid med sin sagtmodiga röst, "låt mig säga hvad
jag funderat och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. Far sitter
ensam i stugan utan hustru och barn, och än ödsligare måtte det vara
honom, när han tänker på att alla hans vänner tro honom vara död. Nog är
han den, som ej lägger allt smått på sinnet; men detta lifvet blir honom
dock för tungt."

"Ja, ja, barn", sade fru Metta och förde halsdukssnibben mot ögat, "det
är just detta, som ligger för mig dag och natt."

"Fruktan för att förråda honom, har varit ett stort skäl mot att begifva
oss till honom; men jag tror det bör kunna ställas klokt. Elias skulle
ju, omkring den här tiden, komma för att bringa oss underrättelser om
far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas det går."

Få dagar derefter infann sig verkligen Elias, och när han beskref huru
det väl nu började reda sig på nybygget, men huru herr Erik syntes finna
det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt sig fru Metta att göra
den stora flyttningen, och var redan samma dag i full verksamhet att
ställa i ordning dertill.

Hvad som af lösegendom borde medföras, forslade Elias småningom till ett
hemman, derifrån han på vinterföre ville afhemta det, och han svarade
för, att han der skulle så förebära, att ingen kunde fatta misstankar.
Resten såldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot en visserligen
högst ringa penning, men den betalades genast för två år i förskott,
hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit så lätt att få, om icke
ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken stötte, ansett sig med
samma besvär kunna sköta det lilla stället, och tillika göra sin
grannfru en tjenst.

Med Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, som allt ännu qvardröjt i
Åbo, gingo fru Metta och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den
förstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården med båt af Elias,
som rodde dem till ett ställe, derifrån man landvägen kunde komma fram,
och der hans häst och kärra, jemte kläder för tvänne bondqvinnor,
väntade. I Åbo hade man sett fruntimmerna gå ombord, och ansågos de
hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så mycket troligare, som
äfven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar der ägde en
anförvandt.

Tillställningen lyckades således. Kort tid derefter begärde Enevald
Fincke af domkapitlet tillstånd till vigsel för sig och sin nya brud,
efter nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller huruvida hon
vore gift eller ogift, och meddelades resolution på, att herr Enevald
Boson Fincke ägde frihet träda i annat gifte, så framt jungfru Sigrid ej
inom natt och år skulle deremot protestera.

På Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring på sina små
ägor, arbetade deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna tider
på Tannila eller när han skämtade med knektarne. Fru Metta var vid det
mest upprymda lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med arbete och såg
hur raskt allt under hennes händer började komma i skick, så att hon för
hvar dag hade någon ny fröjd. Den dagen hon fick första gången ställa på
bordet ett stop godt öl, den var en fröjdedag. Dock ingen glädje utan
sin harm. Att en granne hade nedsatt sig och börjat ta opp mark ej långt
ifrån Koivula, kunde visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko,
han behöfde en äng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik
rödjat åt sig med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, när
grannen mejade ängen, så hade det väl kanske ej skett; men herr Erik tog
saken lugnt och tänkte: "jag skaffar mig väl en annan äng, nog finnes
här mark, bara man rödjer." Att grannen på allvar beslutit att anse
ängen för sin egen, märktes deraf, att han än nogare högg undan några
buskar och träd, och gärdade omkring den med större omsorg, än herr Erik
haft tid att derpå använda. Elias puttrade och trätte, och knöt näfven
och lofvade göra grannens spekulation om intet; men lät dock småningom
lugna sig vid tanken på, att "det vore ledsamt att ha en fiende i
närmsta knut", som herr Erik sade.

Men fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: Hon funderade på många
förslag, att för någon lagläsare klaga på grannen, men alla måste dock
förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, och herr Erik ville alls ej
höra på något sådant.

Den grannen och den ängen, de voro dock fru Metta en sådan nagel i ögat,
att detta förstörde hennes trefnad, och det kunde hon ej förgäta. Men så
sjuknade grannens hustru, hans små barn ledo brist både på vård och
föda.

"Nå", sade fru Metta, "hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena
dö." Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta och
Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen.

Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål, men
öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes bästa tröst
och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett sådant.

Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade
varit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde
ökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i förvar
satta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns på tio mil
omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet herrskade; och
Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades småningom på
bygden, der närmaste gårdar lågo.



                                 XLI.


Många år hafva förgått, sedan de här skildrade händelserna tilldrogo
sig, och nu sitta åter i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr
träffat der. I en af de djupa fönstersmygarna sitter fru Ebba; hon
blickar drömmande ut öfver fältet. Vår och solljus hvila öfver nejden,
snö och vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter bor ock i hjertat.

"Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet", yttrade Johan Fleming
näst före sin död, och föga hade väl en stråle af glädje lifvat dessa
ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar hon lifvet; äfven sedan dess
bästa önskningar och fröjder slocknat.

Vid ett bord nära intill fönstret satt Katharina Fleming, sysselsatt att
läsa ett bref. Öfver den mjellhvita pannan låg det ljusbruna håret slätt
kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet icke mera ungt, sorgen hade
tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag, en stilla resignation
hvilade deröfver.

Nu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. Det var icke mera det
glädtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste
blomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga, ehuru
icke högt färgade. I ögat log en fin gratie, ehuru stundom beslöjad af
en skymt af vemod.

Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. "Du har varit länge
borta, min Hebla", sade fru Ebba vänligt.

"Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att se längre bort belägna delar
deraf. Morkär, det är dock en herrlig bit af Guds skapelse, detta
Qvidja! Ack, hvarför fick icke _han_ glädjas deraf?" En klar tår perlade
i Heblas öga; hastigt tillade hon: "Mor, förlåt, hvarför skulle jag åter
väcka dessa minnen."

"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smärtar det heller numera.
Jag är viss, att han med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig
glädje."

"Vet du, Karin", sade Hebla efter en stund, "jag tycker att dig nästan
skett orätt, ty bestämdt har jag fått den bättre delen. Icke ville jag
byta Qvidja emot ditt Svedja."

Karin log ett blekt leende. "Jag är glad att du så tycker. Jag, för min
del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af vår
fränka, fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom i går till Åbo
med ett kronans skepp."

Hebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: "Nå, hvad hörs?"

"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. "Skall väl jorden
hvila tungt öfver Carl den niondes stoft", säger hon."

"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke må utkräfva
på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans stoft skola
vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade han! med blod
och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har mången
thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma att göra.
Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han måste söka att
genom sin regering utplåna minnet af sin väg till thronen; och den som
äger kraft nog att rycka till sig en spira, han har ock vanligen kraft
att föra den. Låtom oss icke kasta sten på hans graf; han var dock
slutligen Sveriges konung, och kämpade med styrka för lag och rätt."

Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och allt
som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet.

"Karin, min egen, hvad felas dig?" frågade Hebla.

"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar." Hon
uppläste nu ur brefvet: "Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom fru
Margaretha, herr Jörgen Bährs, efter ett långvarigt lidande, slutat sin
bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon ville tala med
mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann jag mig hos den
döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få sända dig en
helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du hade vållat
hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade ock älskat honom
och sörjt honom. "Hatet flyr vid grafven", tillade hon, "och, med ett
endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta honom, mitt lifs enda
blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag ock sända henne en vänlig
helsning till afsked."

En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser väcktes
i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp, öppnade ett
fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: "luften är ljuf och helt
sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så klart och vackert
öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa våra tankar i mörka
minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar efter henne. Det var något
i hennes stilla, fridfulla väsende, som denna vårluft påminner om. Hon
har lofvat besöka oss. Nu sedan vår unge prins Gustaf Adolf blifvit
konung, kan ingen fara uppstå, om än någon skulle fatta misstanke om
hvem Koivulafar rätteligen är."

"Också fru Metta har ju visat sig åter", sade Katharina.

"Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda
herrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något. Åtminstone
Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet. Vår mor hade
återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade erhållit något
tillbaka. Fru Metta gick in med en skrift och begärte, och lyckades
återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard Oxe. Det skall
bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så länge lefvat som en
bondqvinna."

Nu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och
Hebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt
vägen.

Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung
riddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något hann
förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.

Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet, björkarne
spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som ligger nästan
spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt en sofvandes jemna
andetag, det speglande vattnet. Till stranden nalkas tvenne unga. De
stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta. Slutligen säger ynglingen:
"Jag har kommit för att utlösa min pant. Hebla, har du troget förvarat
den åt mig?"

"Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är
större synd att hålla, än att bryta."

"Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?"

"Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett
gräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som hvilar
i en ädel hand."

"Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min ed.
Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på
försöket."

Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad säger du?
Dock", tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. "Du vill
skrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Banér har
icke burit hand på sin konung."

"Och dock, Hebla, har han så gjort."

Hebla såg några ögonblick på Peder. Sedan sade hon långsamt: "Peder, jag
har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig som eld
de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse: Peder Banér
skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må företaga sig, skall
han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant, och fruktade den ej.
Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på din konung, den ädle Gustaf
Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och okristlig hämdlystnad. Peder
Banér, min barndomsvän, min barndoms Weli, hvarföre du än må tala så,
men jag -- jag tror dig icke!"

Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand och
såg henne i ögat i det han sade: "du präktiga, ståtliga jungfru. Herren
har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas, hämnas på
sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min konung, men
icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden."

Heblas blick lyste i glädje. "Men säg då du, som leker med mina ord, säg
då ordentligt, hvad allt detta vill säga."

"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på
Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett
ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var nog
nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i
konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få
tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med den
andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades hjelpa
konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde hålla mig
oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före, men i detsamma
hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades taga mig opp. Ser
du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få rädda vår unge, ädle
konung, då hade jag _fordrat_ min pant af dig, nu kan jag endast fråga:
kan viljan gälla för verket? Har jag löst min ed? Dig valde jag till
domare genast när jag aflaggt min ed, och jag lofvade mig sjelf, att
icke återse dig förr, än den vore löst. Nu kommer jag för att fråga dig:
Återger du mig min pant? Är min ed löst? Jag kunde ej komma genast, min
tjenst band mig; jag har brunnit af otålighet. Säg mig, hade jag rätt
att komma, är min ed löst?"

Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:
"Weli."

"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du känner
namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band mig
fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och att jag
dock ej fått söka sol? Säg, vill du ha ord, Hebla, behöfver du _dem_?"

Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade: "Nej,
Weli, icke behöfver jag ord."

"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så."

"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta."



                                XLII.


Åter hafva år förgått. En vacker morgon strålar öfver nejden. Lugn
ligger en insjö och drömmer mellan massor af björkar. Längre bort stå
höga furor; en pelarsal med tak af barrens mörka grönska.

Vid insjö-stranden ligger en liten by. Den ser nätt och renlig ut. Husen
äro omgifna af små kryddgårdstäppor. Närmast stranden står ett hus, som
ser litet större och prydligare ut än de öfriga. Öfverst på kullen är
rest ett litet bönehus, omgifvet af en grafgård.

En ståtlig herre rider opp längs vägen. Han stiger af vid den lilla
kyrkan, hvars dörr synes stå öppen. En gammal man, någotslags
kyrkvaktare förmodligen, kommer honom till mötes. Den gamle stadnar
förvånad och ser på den fremmande. Denne går fram till honom och frågar
hvad byn heter.

"Koivukylä."

"Hvem tillhör det der huset vid sjöstranden?"

"Jungfru Sigrid Eriksdotter."

"Liljeholm?"

"Kanske, det har jag aldrig hört om. Men samma namn var det ock som en
underlig gammal herre i ons frågade efter. Si, det är ju besynnerligt!
Hon måtte ju således rätt vara af adelig ätt och ändå så simpel och
gemen."

"Än gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?"

"Menen J fader Erik och mor Metta? Åhjo, de bo der just invid. Det är
det gamla huset. Och när fader Erik icke ville flytta bort derifrån
numera före sin död, så lät jungfrun bygga till den nya byggningen åt
sig."

"Er by är vacker och nätt."

"Ja, gu signe jungfrun för det."

"Är ni klockare här i kyrkan?"

"Icke är det någon rigtig kyrka, bara ett bönehus, som jungfru Sigrid
låtit bygga opp, för att vi ha så lång väg till kyrkan. Stundom kommer
hit prest och predikar och döper barn och begrafvar döda. Deremellan
läser jungfrun opp något för oss ur bibeln, som hon har, och vi sjunga
några psalmer om söndagarna här."

"Hvarifrån komma de der flickorna, der nere på vägen?"

"De ha varit i skola hos jungfrun. I början måste hon läsa med gossarna
ock, men nu kan en af dem ren vara skolmästare för de andra. Flickorna
gå ännu hos henne, fast de äldre nu redan mest lära de yngre, både att
läsa, sy och spinna."

"Hvart gå de der flickorna, som skilja sig från de andra?"

"De gå till de gamlas stuga. Der nere vid åkern ha vi byggt en stuga åt
de orkeslösa, som icke ha några egna barn att vårda sig. Dit gå barnen
turvis och passa opp dem. Jungfrun rådde oss att ställa så till."

"Jungfrun tyckes rätt vara ert allt i alla."

"Ja gu, må hon så vara! Hennes far var den förste, som satte sig ned här
på ett öde nybygge, vi andra ha småningom samlats hitomkring. Det börjar
gå bra för oss nu, fast det i början ville vara skralt. Jungfrun lär
qvinnorna mångahanda nyttiga arbeten, och äfven karlarne ha begynt, att
icke sofva så mycket under vintern, utan arbeta i stället på allehanda,
som gör hemmet vackrare och beqvämare. Och så fånga de mången hare och
mången fågel, och jungfrun har lärt qvinnorna att koka smakligare mat än
förr."

Hvarje gång gubben nämnde jungfru Sigrid, strålade hans blick och det
syntes, att han var hjertans glad, att få berätta om henne. Den
fremmande nickade till farväl åt gubben och kastade sig åter på sin
häst.

"Besynnerliga qvinna", sade han vid sig sjelf. "Så mild, så fin, så
qvinnlig som hon alltid synes, då man ser henne, och dock alltid detta
oqvinnliga sätt att befatta sig med hvad, som går utom ett fruntimmers
krets! Och dock vet jag förvisso, att när jag åter ser henne, så kan jag
ej annat än åter fästas af henne. Nå, det är ju så min afsigt äfven är."

Nu går vägen genom byn, ryttarn stadnar sin häst och hoppar af vid
porten till huset vid stranden.

Sigrid sjelf kom ut på trappan. Den unga flickan var nu förvandlad till
en qvinna af några och trettio år, men blicken var lika mild, hennes
leende lika godt, och gestalten, ehuru icke ägande ungdomens veka behag,
hade utvecklat sig i så fullkomlig harmoni, att ögat med välbehag
hvilade derpå. Den hvita, höga pannan var klar, och skrynklades icke af
något tecken till annalkande ålder. Den ungas blyga, fromt ödmjuka sätt,
hade öfvergått till ett högt, nästan drottninglikt lugn, hos den mogna
qvinna, som nu ock verkeligen kunde kallas en herrskarinna öfver den
kringliggande nejden.

"Vågar en gammal vän göra ett besök hos jungfru Sigrid?" frågade den
fremmande.

En rodnad, djup som purpurskyns, flög öfver Sigrids ansigte, men
försvann genast åter. "Herr Enevald Fincke, välkommen i mitt hus", sade
hon räckande honom handen lugnt och vänligt.

Snart sutto de båda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med
dess hemväfda, snöhvita gardiner och ljusblå och hvita öfverdrag på de
hvitmålade möblerna.

"Här oppe i bondlandet hafven J nu lefvat så många år", sade Enevald.
"Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva här, så ären J ju dock
stängd från den öfriga verlden och lefven här afskild och ensam."

"Icke ensam, jag omgifves af många, som äro mig kära."

"Bönder, ja, och deras hustrur: De äro dock icke sällskap för eder."

Sigrid log ett litet fint leende. "Jag är ju sjelf en bondqvinna. Men
räknar ni dessa mina vänner för intet, så måste jag då väl skryta med,
att jag haft förnäma besök här. Såväl Karin Fleming som Hebla, mina
gamla, kära vänner, hafva besökt mig här."

"Fru Hebla dröjde nyligen en längre tid i Finland?"

"Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banér. De vistades här, för
att söka återbörda sina ömsesidiga arfvegods, hvilka blifvit sköflade
efter fädernas frånfälle och dömda förbrutna. Den glada, yra Hebla fick
tidigt pröfva sorg; nu är hon en lycklig hustru."

"Hennes man är i hög gunst och en dugtig och redbar herre. Han torde
icke behöfva vänta länge, innan han får sin plats i riksrådet. Nå,
jungfru Katharina är allt ogift?"

"Ja, men jag hade nyligen bref ifrån henne, deri hon säger sig erna ingå
äktenskap med herr Erik Bjelke. Landsflyktig under många års tid,
alltsedan hans fader föll för bilan, har han nu af konung Gustaf Adolf
erhållit tillstånd att återvända. De hoppas, att i ömsesidig vänskap
finna ersättning för deras ungdomssorger. De äro ingendera unga numera."

"Hjertat åldras icke. Dessutom: icke är hon gammal. Ungefär vid er
ålder, jungfru Sigrid."

"Icke gammal för att verka, men gammal för att börja en ny lefnad."

"Säg icke så, jungfru. Att göra en annan lycklig, eller att godtgöra
sina fel, dertill är man aldrig för gammal. Se, jungfru Sigrid, jag har
mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt förolämpat eder. Kan ni
förlåta mig?"

"Hvarföre tala om det förgångna och glömda."

"Nej, jungfru, icke glömda. Jag var en ung man och ödet förde mig, under
en längre tid, tillsamman med en flicka, skön, fin, sirlig som en
blomma, lekfull som en stråle. Jag anade ej min fara, innan jag kände,
att jag var fången. Mina strider vill jag ej omtala; men jag var fullt
besluten att stå vid mitt ord och uppfylla min förbindelse till eder.
Då, vid hemkomsten till Finland, säger man mig, att ni under veckotal
varit försvunnen från ert hem, ehuru er mor sökt dölja er frånvaro."

"Det var då Gud, i sin nåd, förunnade mig att rädda min far."

"Jag vet det nu. Jag anade visserligen äfven då, att ert goda hjerta
hade förledt eder till någon sådan obetänksamhet -- jag visste ju huru
ni förut hade exponerat eder för att rädda _mig_. Men jag hade begärt
eder till maka, just emedan jag fäst mig vid detta milda, stilla,
jungfruligt qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag hade trott
mig i eder finna en maka, som förstode en qvinnas pligter, och åt
hvilken jag med full trygghet kunde anförtro min ära och heder. Jungfru,
förlåt mig, men säg det sjelf, måste jag icke _då_ se er i en helt annan
dager."

"Er hand, gifven blott för att ej svika ert ord, hade varit mig en
större skymf, än ert afslag. Hade ni haft kärlek till mig, hade ni blott
haft aktning för mig, så hade ni ock haft tillit. Man hade sagt mig, att
ni icke var mig trogen, men jag trodde på eder, och tvekade derföre ej
heller på, det ni icke skulle hafva tro på mig, till dess jag mundtligen
hunnit förklara allt. Skrifva derom vågade jag icke, om än lägenhet
kunnat uppspåras. Ett bref kan falla i orätta händer, jag skulle
möjligen hafva blottställt min fars säkerhet, genom att skrifva till
eder."

"Ni vet, jungfru, att jag nödgades overksam ligga i Warschau, dag efter
dag, vecka efter vecka, för att vänta på något besked af konung
Sigismund; men obeslutsam som vanligt, kom han sig nu ej heller till
något bestämdt afgörande. Tiden blef mig lång, och en stor stads nöjen
äro icke alltid af det slag, att man för en ung flicka kan omtala dem,
om än en ung man just ej behöfver sky dem. Eder otrogen var jag dock ej;
jag hade aldrig annat än med välbehag tänkt på förbindelsen med eder.
Det var först sednare, såsom jag redan för eder omtalat, som äfven mitt
hjerta blef bedåradt. Men, för att svara på eder förebråelse om min
brist på tillit till eder: kunde jag väl våga fullt tro på eder, då ni
såvida öfversteg gränsen för hvad, som anstår en qvinna? Och äfven om
_jag_ skulle hafva trott på eder, skulle jag väl ens då bordt förena mig
med en maka, hvars ära jag icke kunnat rentvå, genom att uppge sanna
förhållandet. Jag är adelsman, en ren och obefläckad sköld måste vara
min högsta åtrå. Förlåt mig, jungfru, men icke handlade ni rätt. Då ni
ansåg eder som min trolofvade, så hade ni ju min ära att skydda. Den
fläckades af de misstankar, som föllo på eder. Ni hade orätt uti, att ge
anledning till sådana. Dock, icke vill jag förebrå, der jag sjelf
framstår som bönfallande. Sigrid! jag har icke varit lycklig. Kort var
den villa, som fängslade mig, och mitt hjerta har länge trånat efter
dig, mitt hjertas första och enda kärlek. Sigrid, glöm det förflutna. Se
i mig endast din ungdoms trolofvade. Blif min maka. År ha gått förbi,
ungdomens villfarelser äro öfverståndna. Låtom oss i kärlek vandra
tillsammans den tid, lifvet ännu kan skänka oss!"

Sigrid hade suttit stum. En stor tår rullade ur ögat, den var en gärd åt
hennes ungdoms kärlek. Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade långsamt:
"Det är för sent!"

"Hvarföre för sent? Se, ännu har intet grå hår insmugit sig i mina
lockar; du är skönare, herrligare, än då ungdomen log på din kind. Låt
oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas ungdomen."

"Nej, Enevald, det är för sent!" sade Sigrid med återvunnet lugn. "Jag
var ung, mitt sinne var mjukt. Qvinnan säges ju vara skapad icke för att
sjelf glädjas af att lefva, utan blott för mannens skull, och jag kände
i mitt hjerta, att jag skulle velat lefva blott för att tjena eder i
kärlek och för att, i hvad jag det kunnat, göra eder glädje. Nu är det
för sent."

"Nåväl, låt det förflutna vara glömdt. Kan icke jungfru Sigrid Liljeholm
finna sig vid att sluta ett förbund nu? Vill hon icke gifva sin hand åt
den man, som nu ber henne derom?"

"Herr Enevald, jag är icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde lefva
för att tjena, för att forma sig efter sin make, för att bortge sig
sjelf och sin egendomlighet och försvinna i honom. Detta var jag fordom,
och ändå har jag alltid, äfven då, trott att ära och samvete blifvit mig
gifna af Gud, och har hoppats att för dem ansvara inför honom. Aldrig
har jag trott, att någon annan skulle svara för mig, lika litet som jag
ansett mig kunna eller vilja, ansvara för någon annans heder och ära.
Tidigt redan tvangs jag af omständigheterna att handla på egen hand,
ledd endast af hvad mitt samvete sade mig böra göra och våga. Nu har jag
redan länge varit en sjelfständig menniska, utan någon annan än Gud och
mitt samvete att ansvara inför, och jag har lefvat så godt jag förstått.
För länge har jag lefvat sjelfviskt, för att numera kunna bortkasta mig
sjelf och blifva en ödmjuk hustru. För länge har jag lefvat ensam, för
länge ansett min ära och min heder tillhöra mig sjelf, för att numera
kunna lära mig att de icke äro mina, utan en annans."

"Sigrid, straffa mig icke så strängt för mitt misstroende. Jag kände ej
mitt eget hjerta, jag var bedårad af en skön qvinnas blickar. O, Sigrid,
låt det förflutna vara glömdt!"

"Det förflutna är glömdt", sade Sigrid långsamt, med djup känsla. "Det
närvarande bor omkring mig i skepnad af alla dessa menniskor, dessa
barn, som lärt älska mig, och som jag lärt mig att älska. Ja, det
förflutna är glömdt! Detta är rätta ordet. Detta är nyckeln. Jag kan ej
tillhöra er, ty det förflutna är glömdt!"

En liten stund förgick. Nu steg Sigrid opp och sade: "Herr Enevald,
viljen J icke stiga in till de gamla? Jag bor i det nya huset, då jag
har något för händer, som jag ej dit kan medtaga, eljest sitter jag hos
dem. Jag tyckte mig se, att äfven hos dem nyss inträdde en gäst. Det
vore dock en sällsam händelse, som skulle på samma dag tillföra oss
tvenne utombys gäster."

Enevald reste sig, inseende att sålunda det plågsamma af ett
tumannahands samtal kunde undvikas.

I en stor länstol försedd med goda dynor, satt vid fönstret herr Erik.
Hans snöhvita hår föll i långa lockar utefter axlarna och de högröda
kinderna och lifliga ögonen tydde ännu på helsa och gladt sinne, ehuru
krafterna svikit. Med en nätnål knöt gubben då och då en maska på det i
famnen liggande nätet. Kring honom sysslade fru Metta och hemtade en god
fjäderdyna, som hon stoppade bakom hans rygg.

"Mor" sade den gamle, "du har då rakt företagit dig att göra mig till en
odugling. Skall du så der passa opp mig och fira mig alltid. Åhå, inte
hade man det så mjukt alla tider förr i verlden, nog kan det gå för sig
med mindre nu ock. Du skall väl engång bli gammal du också, mor, och
behöfva uppassas, i stället för att sköta om andra."

"Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad J skulle vilja göra mig
till för en, att jag icke skulle orka ställa eder till pass. Icke må J
tro, att jag är så utgammal. Ånej. Den som unger är må sköta för tyngre
göromål, men ställa eder till trefnad, det må jag nu väl kunna, så länge
jag kan trampa rocken. Sen J, mäster Sigfrid", fortfor hon, vändande sig
till en gäst, som satt midt emot herr Erik vid fönstret, "icke vill jag
ännu vara en sån onyttig menniska, att jag icke något skall duga till.
Jo, jo, mina garnknippor, som hänga der på väggen, visa att jag inte är
så dålig heller. Och visst ville jag ha det der skåpet fullt med
linnekläder, att lemna åt Siri. Vår herre må väl unna mig krafter så
länge. Men icke vill jag nu prata om hur godt och bra vi ändå ha det
här, innan jag hunnit bjuda eder, mäster Sigfrid, något öl helst, efter
J försmån den frukost jag ville bjuda eder."

I detsamma inträdde Sigrid jemte Enevald, och som en blixt genomfor fru
Metta tanken på, att den sednare nu vore här, för att förnya den gamla
förbindelsen. Hon hann redan tänka på huru ledsamt det blefve att mista
Sigrid, men huru det nu ändå vore bra, att denna finge som en adelsfru
åter gå ut i verlden. I tanken härpå glömde hon all sin gamla ovänskap
och räckte vänligt handen åt Enevald.

Gamle herr Erik skrattade, i det han räckte honom sin hand och sade: "Ja
ja, så kommen J här, den ene efter den andre och besöken fader Erik; men
J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han får ej väckas. Nå, nå, icke lär
det just numera vara stor fara heller."

Från sin plats vid fönstret reste sig nu mäster Sigfrid Aron Forsius och
gick fram emot Enevald och Sigrid. "Miraculum är detta i sanning. Här
träffar jag eder båda! Icke ären J ju dock hans hustru, jungfru Sigrid?"

Sigrid rodnade, men svarade sedan leende: "vore jag gift, så kallade ni
ju mig icke jungfru Sigrid."

"Det är så, ja, det är så. Underliga äro dock stjernorna, fasta och
oförryckeliga. Jag visste det ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga
icke! Jag förutsade det åt högsalig hans majestät konung Carl, att ingen
brudekrona skulle pryda edra lockar, men en kungakrona hans. Och han
lofvade mig heder och embete, om allt skulle slå in. Och med hans krona
kom ära och gunst öfver mig, men när J försvunno, då trodde han sig ej
rätt säker om, att hans krona skulle sitta qvar på honom heller, då han
ej visste om mitt prognosticon om eder visat sig sannt. Och jag
förutsade honom fara för krona och lif i det stundande fälttåget och den
spådomen väckte hans vrede, och herrar som förföljde mig för att jag
talat sanning om deras lefverne, fingo makt att kasta mig i kedjor och
fängelse för denna spådoms skull. Men stjernorna de svika ej. Dock
räddades kung Carls lif och hans krona, ty Henrik Wrede gaf sitt lif för
att rädda hans. Men stjernorna de ljuga icke! Och efter åratal af
plågor, fängelse och hård medfart, gick jag, en förderfvad gammal man,
åter ut i verlden. Men jag vet, att stjernorna tala sanning, och jag har
sökt eder, jungfru, för att yttermera se det. Menniskan äflas och fiker
och sina gerningar dem råder hon sjelf före, men stjernorna länka dock
ödenas gång, och hvad i dem står skrifvet, det sker. Det må gälla
konungars med diamanter sirade krona, eller en liten flickas gröna
krans."



Noteringar:


Originalets stavning och interpunktion har bibehållits, även varierande
stavning av en och samma ord eller varianter av personnamn. Ett fåtal
uppenbarliga, enkla fel har rättats utan annotering. Alla övriga
rättelser är uppförda här (innan/efter):

   [s. 30]:
   ... och befallning att J ingen vert begifve eder efter ...
   ... och befallning att J ingen vart begifve eder efter ...

   [s. 48]:
   ... med rätt skratt. Sigrid nedföll afsvimnad. ...
   ... med rått skratt. Sigrid nedföll afsvimnad. ...

   [s. 87]:
   ... sade: "Gud bevare eder herr Erik då i gån emot ...
   ... sade: "Gud bevare eder herr Erik då J gån emot ...

   [s. 213]:
   ... han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad i läsen ...
   ... han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad J läsen ...

   [s. 220]:
   ... "Herr Jörjen må vara eder herre, men det ...
   ... "Herr Jörgen må vara eder herre, men det ...

   [s. 316]:
   ... oundgängligast behöfde medföras till besättningen ...
   ... oundgängligast behöfde medföras till bosättningen ...





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Sigrid Liljeholm - Roman" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.