Title: Elsa
Author: Björlin, Gustaf
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Elsa" ***


produced from scanned images of public domain material
from the Google Books project.)



                                  ELSA


          Norrköping 1879, M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.



                                   I.


När man för två hundra år sedan lemnade Stockholm inom broarna, för att
gå öfver till södra malmen, möttes man först af en hundra fot bred,
forsande ström, den så kallade södra qvarnströmmen. På venster hand hade
man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, der borgerskapet kunde få mala
sin säd, “om de det ville”; till höger sluttade stranden sakta ned mot
vattnet. Här var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En smal
träbro med låga räcken ledde öfver till motsatta stranden. Här gick
vägen mellan ruskiga mångelskestånd, fiskblötarebodar och slagtarhus,
“der syltan bereddes” och der “gröna kryddor” kunde få köpas. Hundra
steg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss, en smal
vattengraf, der fartyg varpades igenom från Saltsjön åt Mälaren eller
tvärtom. En likadan bro som den öfver qvarnströmmen, men gjord att vinda
upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägen fortsatte uppför
sluttningen mot Söderport.

Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af sten med tegeltak. Genom en
täckt gång var porthvalfvet förenadt med det strax till venster derom
liggande Södertorn, eller, såsom det äfven kallades, “södra rundeln”.
Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggar och uppburo en
åttkantig öfverbyggnad med hög spira. Ännu längre till baka i tiden hade
Södertorn varit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande det
yttersta utanverket mot söder, men nu var det mycket förfallet och
tjenade blott till uppehållsort för den del af stadsvakten, som skulle
uppbära accisen af landtfolket, när det ville färdas med sina alster
genom porten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned till stranden, voro
äfven delvis nedrasade, och hade ej den djupa skansgrafven legat der
bakom, skulle nog mer än en vandrare gått vakt förbi.

Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till den öppna, sluttande plan,
som nu kallas Södermalmstorg, och vid hvars södra sida låg det nyss
färdigbygda stadshuset, en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig,
som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nog ståtlig för att
tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse att få urtappa ytterligare
några åmar spanskt vin i stadskällaren. —

Det var en kall decemberqväll år 1674. I vester vordo de röda töcknen
allt tätare. Dagen flydde och skuggorna föllo djupare. På Söderbro, der
nyss en flock accis vägrande bönder varit i färd med druckne
stadsknektar, och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar,
syntes en och annan fotgängare brådskande ila förbi. Uppe på backen vid
Söderport var bommen nedfäld, och knektarne, som höllo vakten der, hade
samlat sig under muntert glam kring en väldig stockeld, på hvilken en
kopparkittel svängde af och an i röken.

En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudet och klädd i vid
pelsbrämad kappa, hade en stund åsett deras upptåg. Han tycktes vänta
någon från staden. Men en god trefjerdedels timme gick till ände och
hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickar noga öfverfara det
vida snöfältet nedanför, ända bort emot Kornhamn, och då den väntade
icke heller syntes från detta håll, svepte han kappan tätare kring
lifvet och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den gamla
muren. Det var strängt förbjudet att taga denna genväg, och tidigare på
qvällen skulle det inte dröjt länge, innan han haft lyfta bardisaner i
hälarne efter sig. Men det aftagande ljuset hade minskat nitet hos
väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några mustiga varningar,
och då detta icke hjelpte, utan han fortsatte sin väg utåt isen, började
de, utan att göra sig vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande
kitteln.

Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en qvinna, som
kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta
hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot
räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning
kring den i nacken nedhängande taftshufvan.

— Låt mig gå i fred! — utbrast hon, när knektarne sprungo fram och ville
föra henne till elden. — Tron I väl att jag gjort något?

Hennes bruna ögon glänste. Det låg i dem både djerfhet och tillförsigt,
och de småmysande skäggiga knektarne, städse redo att lemna Silenus för
att dyrka Venus, sågo helt förbluffade på hvarandra.

— Hvart vill du då, dufvan min? — frågade en af dem, hvilken att döma af
den urblekta fjäderbusken i hatten var deras anförare. Han stälde sig
bredbent framför henne och smackade belåtet röken ur sin långa
holländska pipa. — Så visst jag heter Petter Menlös lär sådan nattfogel
som du icke flyga hem till eget bo.

— Och så visst jag heter Elsa Larsdotter — svarade hon — lär I veta lika
godt som jag, hvart jag flyger, mäster Tistel.

— Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är vackra Elsa, som de
gjort så förnäm och grann med skinn på hufvan kan tänka. Nå vi äro ju
riktigt någrannar, jäntan min, för stugan syns ju derborta mot skyn.

Hon såg honom käckt i ögonen och tillbakavisade temligen hårdhändt hans
ömhetsprof.

— Kanske I vill inbilla mig — sade hon skrattande, under det att hon
strök håret tillbaka under hufvan, — att I icke sett mig förr för allt
det öl I druckit ur der uppe hos far? Men släpp mig fram nu, skall I ha
mång tack mäster Tistel. Välkommen se'n när vi fått julbrygget färdigt!

Hon nickade fryntligt åt honom och ville fortsätta sin väg. Men mäster
Tistel var mindre böjd derför. Hasta med mak, gör god sak, tänkte han
alltid. Hon låg icke i sjön, der hon nu var. Dessutom var qvällsvarden
snart färdig, och sedan bussarne fått sin grynvälling, skulle han följa
henne ända fram till förstugudörren.

Medan de gnabbades härom, kommo tvenne kavaljerer uppför backen. Den ene
var reslig till växten och bar gardets fälttecken, den andre, något
mindre, höll sig några steg efter och tycktes vara den förres tjenare.
När de hunnit fram till elden, gick den förstnämnde rakt mot Elsa och
aftog artigt sin hatt, i det han sade:

— Diable! Vi äro ju riktigt uttröttade af denna jagten. Hvarför fly så
snabbt, när man sårat så många hjertan.

— Låt mig gå med fred, Ers nåd — I hör att jag inte vill följa Er.

— Hon är hederlig mans barn Ers nåd — inföll mäster Tistel ödmjukt — och
är icke hållen till dåliga lekar.

— Hvad nu krabat! återtog kavaljeren, häftigt afbrytande honom — har
röken slagit dig i synen, gamle gråskägg, efter du inte kan känna igen
hvem jag är... Hör på bussar! — han vände sig om till de förvånade
knektarne, som slutit en krets omkring dem — har ingen af er lust att
värfva dessa karoliner till sin pung?

Han svängde en grön sidenbörs af och an i luften. Det var mången
slumrande njutning, som låg deri, värd att eftersträfva. Sorlet, som
följde på hans ord, gaf ock tillkänna deras beredvillighet, och det
torde blifvit ganska svårt för mäster Tistel att upprätthålla sin
myndighet, om icke föremålet för det utsatta priset befriat honom från
denna farlighet.

Medan allas ögon riktades mot de klingande guldstyckena, tog hon ett
djerft hopp upp på den låga muren, och innan någon kommit att tänka på
att hålla henne qvar, hade hon redan halkat utför den nedfallna
grafbranten, der mjuka drifvor mildrade fallets våldsamhet. När
knektarne kommo fram till kanten och lyste med rykande eldbränder ned i
djupet, var hon redan ett godt stycke ute på isen. Snön hindrade likväl
hennes flykt, och hon hade icke uppnått stranden, då hon hörde sina
förföljare hack i häl efter sig. Snön var här djupare. Krafterna började
svika henne, och hon såg framför sig den branta strandsluttningen.

— Du ser vackra tärna, att du fåfängt söker undslippa mig — ropade
kavaljeren, när han upphann henne — der ute komma män, som på min vink
skola föra dig hvart jag vill.

Hon svarade ingenting, men blicken gaf tillkänna, att om än motståndet
vore gagnlöst, var det icke uppgifvet.

— Jag brinner af kärlek till dig — fortfor han. — Följ mig, och
paradiset har icke burit skönare frukter än dem, som du skall få plocka.

— Jag har ingenting begärt af Ers nåd, — svarade hon och stötte honom
tillbaka!

— Diable, så skall du ändock följa mig.

Han fattade henne om lifvet och sökte släpa henne med sig. Men för honom
allena var bördan för tung.

Ute på isen hördes emellertid stadsknektarnes skrål allt närmare. Han
ropade åt dem att skynda sig. Då kände han i detsamma en kraftig hand
läggas på sin skuldra, och när han förvånad vände sig om, stod mannen i
den bredskyggiga hatten framför honom.

— Släpp flickan monsieur! — sade denne häftigt. — Hon är icke för någon
gardesbuss.

Kavaljeren log. Det var tydligen icke första gången han mött denne man
såsom sin rival under nattliga kärleksfärder.

— Sådan dygdeprest ni blifvit min grefve — sade han gäckande — eller
kanhända äfven ni vill skjuta på mitt villebråd?

— Monsieur!

— Kan hända min plit kan få lära Er en bättre lek?

— Allons!

I ett nu lågo deras kappor på snön. Värjorna blänkte i månskenet, och de
stälde sig skyndsamt en garde mot hvarandra. Att döma af den ifver,
hvarmed stötarne vexlades, var det icke blott ett stundens hugskott, som
satte klingorna i rörelse.

Elsa hade emellertid icke förr känt sig fri från sin förföljares
omfamning, än hon skyndade derifrån. Aldrig hade hon fortare klättrat
uppför den branta stranden. Först när hon stod öfverst på berget, ett
kort stenkast från sitt hem, såg hon sig tillbaks. Der nere på det
glittrande snöfältet såg hon mörka skepnader röra sig åter och fram
under häftig ordvexling. Hon tyckte sig äfven urskilja sin räddares
gestalt, der han stod ensam, anfallen från alla sidor. Hvem kunde han
vara, som så ädelmodigt tagit en fattig flickas försvar. Han hade sett
så fin och förnäm ut. Hans stämma hade klingat så underbart, på en gång
mild och befallande. Så hade ingen förnäm man tilltalat henne förr. Hon
nästan ångrade, att hon visat sig så rädd och icke hellre stannat qvar.



                                  II.


Inne i stugan flammade elden muntert på den breda spiselhällen. Elsas
far, Lars Mickelsson, eller som han i dagligt tal kallades Lars
Skeppare, satt på en pall vid elden, sysselsatt med att spänta
torrvedsstickor. Hans gråa, yfviga hakskägg tydde på en ålder snarare
öfver än under sextio år. Lång tid hade ock förflutit, och många resor
hade han färdats öfver Östersjön, innan han kunnat köpa egen stuga. Men
trägen och sparsam hade han varit i sin ungdom och mannaålder och var
derför nu en burgen man. Om man fick tro hvad grannarne sade,
afundsjukan är likväl skarpsynt, hade han samlat nog med blanka
karoliner på kistbotten för att, om så tarfvades, köpa ännu en stuga
till på berget.

Hans sträfva, väderbitna anlete uttryckte godmodighet och tillförsigt,
der han satt och sorgfälligt ordnade stickorna i olika stora knippen. I
smått, sade grannarne, kunde ingen vara noggrannare än Lars Skeppare, i
det stora deremot kunde det dock hända, att icke allt gick efter hans
vilja.

Dörren öppnades och en häftig väderil kom elden att slå högt upp i
rökfånget. Det var en äldre, grofväxt qvinna med kraftiga anletsdrag,
som steg in öfver tröskeln.

— Är det du, mor, som är ute igen och drar in blåsten? — frågade han och
höll upp handen mot eldskenet.

— Ingen af grannarne ha' sett henne se'n aftonringningen — svarade hon i
missnöjd ton. — Gud vet hvar hon i dag kan hålla hus!

— Så får du väl trösta dig, mor. Hon har väl icke längre hem än bort.
Elsa är nu gamla jäntan och går nog flott för klippor och skär.

Mor Greta tyckte emellertid icke alldeles detsamma. Det fans många
värfvare i staden och förnäma kavaljerer äfven, som icke hade ondt af
sitt samvete sedan det blifvit mörkt. Men hon var van att lägga band på
sin oro. Utan tålamod och undergifvenhet hade hon icke kunnat draga sin
lott fram genom lifvet.

Men det puttrade och kokade i den stora kopparkitteln öfver elden. Hon
skakade betänksamt på hufvudet, hvilket kunde betyda: kommer dag, kommer
äfven råd, och började derefter med en qvistig gren röra om innehållet i
kitteln, då och då ökande detsamma med några näfvar mjöl ur en blåmålad
låda, som stod bredvid henne på spiselhällen.

Länge dröjde det dock icke förr än hennes tankar återvände till dottern.
Hvar kunde Elsa vara så sent, tänkte hon. Ung och vacker, som hon var —
i hennes sinne var hon nu den vackraste i staden — kunde hon lätt råka
ut för frestelse. — Hon var dock värd ett bättre öde än att i alla sina
dar sitta under fattigmans tak.

Detta tillägg, som yttrades högt, kom gubben att häftigt brumma till.

— Så du talar, Greta! — sade han och såg upp från sitt arbete. — Är det
icke tillräckligt godt att i dessa onda tider ha tak öfver hufvudet och
icke behöfva svälta ihjäl?

— Alltid vränger du mina ord, — svarade hon snäsigt. — Nog har mången
förnäm karl sett sig kär i fulare tös än Elsa.

— Låt dem då ta henne till sig och mata henne med russin och
pepparnötter, — sade han, — så får du se, om hon blir lyckligare för
det. Mins du flickan, som syster din skulle fostra upp åt den förnäma
grefvinnan. Gick det inte långa veckolängder, innan hon fick en plåt en
gång för besväret. Nej mor, en ann' kan vara så god som en ann', och en
narr är, Gud straffe mig, den, som löper efter de förnämas fåfänglighet.

— Elsa är en god och snäll flicka, Lars, fast glitter och fagert tal
lyser för henne, men så är ungt folks sed. Icke har jag annars märkt
någon olat hos henne. Och inte duger det för hvem som helst att snacka
med henne om kärlek, det såg både Gudmund Spetsmakare och halte Sven hos
salig prosten.

— God och snäll tycker du hon var, kan tänka, när hon band ett eldkol i
svansen på mor Lenas svarta katt? Men jag säger dig, att kommer hon hem
en gång till, när det är nedmörkt, skall jag lära henne hvar daggen
faller, så stor jänta hon är, ja, om hon än vore aldrig så hård — för
djefvulen i våld!

— Jesus, Lars, så du svär! — utropade mor Greta förskräckt. — Tänk på,
att det är stora böndagsafton i afton.

— Nå än se'n, qvinna. Jag är väl ingen prest.

— Hon kommer nog snart — svarade Greta lugnande — kanske råkade hon
någon af flickorna från vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både
bittida och sent.

— Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla de bön och sjunga
psalmer, kan tänka, för att hålla satan och hans trolldom från stad och
land, och presterna prata en hel hop galenskap, men den elake skrattar
åt dem allihop, ty han har redan makten i deras hjertan.

— Styr din tunga, karl! — sade Greta allvarligt. — Den elake kan vara
här fortare än du tror. Mins du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när
han svor på sista böndagsafton?... Bet han icke tungan tvärt af?

— Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt.

Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken låg något, som kom honom
att icke fortsätta sitt skämt. Han böjde sig ned och lade nya stickor
till de andra i bundtarne.

— Gud bättre dig, Lars! — sade hon efter att en stund ha sett på honom.

Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång bröt tystnaden.
Väderilarne foro tjutande genom skorstenen och yrde upp askan högt i
spiseln.

— Elsa är icke hård, som du säger, — sade slutligen mor Greta, i det hon
lyfte kitteln af elden. — Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt,
när katten der — hon pekade på en stor gråhvit katt, som malde i spiseln
— gjorde sig illa. Hon fick riktiga anfäktelser deraf, och är hon än
kavat vid dagsljus, är hon rädd i mörkret som ett barn.

— Töväder biter aldrig på mig, mor, — sade Lars buttert. — Jag är för
gammal, så mycket du vet, för att inte begripa, att qvinnan skrattar,
när hon kan och gråter när hon vill.

Det bultade nu på dörren, och ändtligen inträdde den länge väntade. Hon
hade varit nere i staden hos åldermannen Grijs, sade hon. Der hade varit
mycket stök och det hade dröjt, innan hon hade fått sitt ärende
uträttadt. Garnet skulle dock komma, bad åldermannen helsa, så snart
fartyget gått upp på strömmen. När hon gick derifrån, hade hon på
jerntorget mött en ung, artig kavaljer, som bedt henne följa med sig hem
och spisa qvällsvard, och då hon icke svarat på hans fråga, hade han
sökt tvinga henne att följa sig. Hon hade emellertid slitit sig lös och
sprungit ned till vakten samt derifrån öfver isen.

Det var en mycket underlig historia, tyckte mor Greta. Men efter som det
var stora böndagsaftonen, fick udda vara jemnt den gången. Mor Greta
tyckte emellertid, att det gjorde Elsa godt att en gång få se, hvart de
förnäme kavaljererne ville med all sin artighet. Nästa gång skulle hon
dock akta sig att komma hem, sedan det ringt till aftonsången i Maria.

Lars ville äfven tillägga några varnande ord. Men nu stod icke Elsa
längre svarslös. Med en knyck på nacken förklarade hon, att det var så
likt far att gnata och gnälla på allt hvad hon gjorde, och det var
derför icke underligt, om hon icke ville stanna inne ensam med honom så
lång qvällen var.

Så slutade den dagen.



                                  III.


                     “Sopa, raka, smörjehorn
                     Sänder jag dig till resedon.”

I vårdagjemningens däfna skymning tyckte man sig förr i tiden se något
besynnerligt dallra i luften kring högt liggande föremål. För en liflig
inbillning aftecknade sig mot de bleka, oroliga skyarne i norr underliga
flockar af djur och menniskor, hvilka på qvastkäppar, ungsrakor och
allehanda likadana primitiva fortskaffningsmedel voro på färd till
Blåkulla, “den ledes” ohyggliga boning. De sågos tydligast, när de drogo
förbi det spetsiga kyrktornet ned i dalen eller lägrade sig på dess tak
såsom en flock kajor för att skafva malmen af klockorna. Stora kors
ritades på dörrarna till ladugården, på det att icke dessa säregna
färdemän skulle bortföra gårdens ungboskap, tjärtunnor påtändes, eggjern
sattes i gödselhögen och gamla muskedunder afskötos, allt för att
bortskrämma “trollpacket”.

Samhället bäfvade för den grufliga trolldomssynden, hvilken kom
plötsligt likt en smittosam sjukdom öfver folk, så mycket förfärligare
än äfven den svartaste pest, som han sträckte sina verkningar långt
utöfver det timliga lifvets gräns. Verldsliga och andliga myndigheter
uppbjödo all kraft, för att hejda satans raseri. Särskilda domstolar
inrättades och vakstugor höllos på flere ställen inom landet, der
presterne, under bön och psalmsjungning sökte afvärja “hans” illistiga
anslag och “grufveliga raseri”.

En sådan vakstuga hölls hvarje afton hos klockaren i Katrina, mäster
Jonas Lång, hvilken derför fått uppbära många loford af stadens
presterskap. Stugan var stor och rymlig samt egnade sig väl för
ändamålet. Hon var utröjd så när som på några bänkar långs väggarne,
hvilka upptogos af barn och qvinnor. Högst få män voro tillstädes, och
de som voro der, utgjordes nästan uteslutande af fäder till de barn, som
anfäktades.

Det var i skymningen, men magister Bengt, hvilken skulle hålla bönen,
var ännu icke kommen. Han hade flera sådana vakstugor och brukade äfven
på vägen mellan dem besöka sådana hushåll, som lidit mest af den svåra
hemsökelsen. Under tiden berättade de närvarande hvad de fått veta om
trollpackets tilltag. Det var i synnerhet en äldre qvinna, med liten
hopkrympt växt och skrynkligt anlete, som dervid i synnerhet förde
ordet. Hon beskref i lifliga färger, hur Blåkulla var inredt, både ut-
och invändigt. Hur “han” kom som en förnäm kavaljer och frågade, om de
ville gå på gästabud, äfvensom hvad “han” tog sig för “när han spelade
med svansen under bordet” o. s. v., allt till mycken uppbyggelse för
barnen. Vid det entoniga ljudet af hennes stämma retades deras
inbillning. Den ena rodnaden efter den andra uppsteg på deras kinder,
medan de i häpen förvirring stirrade mot den berättandes fula,
motbjudande anletsdrag.

Plötsligt reste sig en af de äldre flickorna, med vackra anletsdrag och
ståtlig växt, från sin plats och ropade häftigt åt klockaren:

— Se dit, fader Jonas, se hur hon sticker in nålen efter svarte Gudmunds
Brita!

Det nämnda barnet, en flicka af omkring sex års ålder, for förskräckt
upp från bänken, och de andra stirrade i andlös spänning mot den
utpekade fläcken på väggen.

— Du såg nog miste Lisa — sade klockaren, sedan han andäktigt läst sitt
fader vår två gånger. — Hit vågar nog ingen sig, så länge vi hafva vår
hederlige magister Bengt att stöda oss till.

— Nej far, nej far — återtog flickan — Nu ser jag henne åter, om I bara
hade en yxa ville jag dräpa henne.

Barnen började nu också att se något märkligt röra sig i fogningen
mellan stockarne, och i deras uppjagade inbillning vardt det snart ett
stort hufvud, som försökte sticka sig in. De skreko derför och greto
öfverljudt. Några kastade sig ned och läste böner och psalmer, andra
fattade i klockarns kläder och bönföllo om att han ej skulle lemna dem.

Flickan, som först fått syn på trollpackan, hade emellertid fattat en
stor yxa och rusat mot det ställe der hon sade sig hafva sett
trollnålen. Här började hon nu af alla krafter att hugga i de murkna
stockarne.

— Sågen I om jag träffade? — frågade hon och lät sin arm utmattad sjunka
till sidan.

— Nej, nej, inte ännu! — skreko barnen på en gång. — Hon drog nålen
tillbaka strax du kom.

En stund förflöt under tystnad.

— Nu kryper hon fram igen! — ropade en liten gosse och smög sig
förskräckt bakom bänken.

— Ja, ja der är hon! — ropade flere af barnen.

Lisa, eller som hon vanligen kallades Fingerlisa, för sina vackra
händers skull, skyndade att på nytt göra bruk af yxan, och ändtligen
började barnen att skrika högt af glädje.

— Der fick hon! Der ligger hon och låter! — ropade de om hvarandra. Och
verkligen låg det någonting svart under bänken, som rörde sig oroligt
åter och fram. Klockaren läste sina böner och fick ändtligen mod att
närmare undersöka föremålet för deras förskräckelse. Men det var endast
en knippa dref, sådan som öfverallt stack fram mellan stockarne. Det var
sannolikt, att trollpackan förvandlat sig på detta sätt, när hon fann
dem påpasslige och gudfruktige. Barnen hade nämligen tydligen sett, att
Fingerlisa råkat hufvudet på henne, och på yxan upptäcktes äfvenledes
verkliga menniskohår.

Medan de grufvade sig häröfver, öppnades dörren och Elsa steg in.

— God afton! — helsade hon glad — är någon här som vill följa med på
gästabud?

De närvarande sågo förskräckta på hvarandra utan att svara.

— Hvad I se'n högtidliga ut! — fortfor hon. — Henrik Sporrmakare har
gille i qväll, och der kommer att gå muntert till, med öl och spelmän.
Kom du Lisa, träffar du Petter Linväfvare — tillade hon skrattande och
tog henne under armen — samt många andra raske gossar för resten.

— Nej tack, Elsa. Det är icke rätt att dansa nu; magister Bengt säger,
att det är vår lättfärdighet, som är största orsaken till den elakes
raseri.

— Lättfärdig kan han vara sjelf. Men inte tänkte du på synd, när du
ville narra till dig gröna sidenkoftan af mig härom dagen.

Fingerlisa rodnade öfver denna beskyllning.

— Hvem har sagt, att jag ville narra dig? — frågade hon och fäste en
ursinnig blick på Elsa.

— Känd sak är så god som vittnad — fortfor Elsa kitsligt — men du ska'
ej vara så afundsjuk på mig Lisa, ty du får nog hvilken förnäm kavaljer
du vill.

— Och du är ett elakt frö — inföll nu klockaren och grep Elsa i armen —
aldrig gör du annat än retas och stiftar ofred. Vore bättre af dig att
gå ordentligt på våra bönestunder, än att löpa trakten öfver på gillen
och fläng.

— Jag tigger ingen om lof att gå hvart jag vill — svarade Elsa stolt och
slet sig lös.

— Akta dig barn — återtog klockaren varnande — högmod går förfall.

— Ja, är någon högfärdig, så är vackra Elsa det — inföll nu Fingerlisa.
— Härom dagen svor hon på, ska' I veta, att hon ej ville gå i brudstol
annat än med en förnäm adelsman... Derför, kunnen I förstå, vill hon
vara olika oss alla andra!

— Nu ljuger du Lisa — sade Elsa uppbrusande, under det de kringstående
började skratta.

— Ljuger jag, min tös?... Nej du, skeppar Lars stuga ligger för långt
ifrån mig, för att jag skulle kunna den konsten. Men, seså, trösta dig
vackra Elsa, nog får du bröllop utan barnsöl.

Barnen började nu att skratta med full hals.

— Alltid skall jag träffa dig, du otäcka, — sade Elsa med ett flammande
ögonkast. Med tårfylda ögon och blossande kinder skyndade hon mot
dörren. På tröskeln vände hon sig häftigt om: — Akta dig — ropade hon
ursinnig — akta dig, när vi råkas ensamma.

När hon vände sig om, var hon nära att knuffa omkull den lärde magister
Bengt, som med handboken under armen, långsamt och högtidligt kom för
att predika mot den lede och hans onda anslag mot församlingen.

En stund derefter hördes klockaren med entonig, snörflande stämma
upptaga en af de brukliga psalmerna mot trolldom. Magister Bengt höll
derefter ett mycket uppbyggligt tal om satans välde, samt bad dervid den
Högste skydda alla renhjertade mot “hans” svåra pina och trollpackornas
hiskliga oväsen. Sedan ännu en psalm sjungits, gick magister Bengt åter
sin väg, och de ifrigaste gjorde sig i ordning att vaka öfver de barn,
som sade sig varda förda nattetid till Blåkulla. För att förkorta tiden,
började de äldre qvinnorna å nyo att berätta historier om troll och
spöken. En berättelse, som slog mycket an, handlade om en ung piga, som
vardt gift med en prins. Och dervid gick underligt till. De närvarande
lyssnade med särdeles andakt till de underfulla beskrifningarna på
jättar och tomtar, som voro henne till hjelp. Och när berättelsen var
slut, gaf den anledning till mycket tal, förnämligast om den vackre
prinsen, som pigan gick ut för att råka i verlden.

— Men hur kunde hon veta hvar han fans och hur han såg ut? — sporde en
af de mindre flickorna nyfiket.

— Åh, det var inte så underligt — svarade gumman, som förde ordet, med
hemlighetsfull min. — Hon hade, förstås, förut gått i årsgång.

— Gått i årsgång, hvad menen I dermed, mor Karin? — frågade Fingerlisa
förvånad, — det har jag icke hört.

— Kors, veten I icke det, vackra Lisa. Jo på julaftonen, innan det blir
dager, går man till skogs, säger man. Men man får hvarken tala ett ord
eller, se sig till baka, ej heller se på någon eld, eller äta, eller
dricka eller höra tuppen gala. När man så, när solen gått i skog, går på
kyrkvägar, ser man så många likfärder, som skola komma under året, och
på åker och äng ser man hur årsväxten blir, äfven ser man om eldsvådor
skola tima, och hvilka som skola rida med brudfölje under året.

— Ha'n I sjelf gått i årsgång mor? — frågade Fingerlisa, ännu mera
nyfiken.

— Icke jag, men nog vet jag den som gjort det, och det har slagit in
hvartenda grand, ska' jag säga.

— Annars kan man ock erfara mycket, — inföll klockaren och strök sig om
hakskägget, — om man, när månen är i första nyet, tar fram psalmboken,
och medan man oafvändt ser på honom, slår upp tre ställen. De psalmer,
man då får upp, visa hvad man kommer att möta under året.

— Så lär man ock kunna lägga tyg på logen, — sade Fingerlisa lågmäldt.

— Den synden skall du akta dig för, barn, — sade klockaren, tystande
henne.

— Så I talen, fader Jonas! Hvad är väl det för synd deri? När halmen är
uttröskad, tar man — hon sänkte rösten till en hviskning — af sig
lintyget på qvällen och lägger det på halmen i logen. Om man då ser
efter nästa morgon och finner ärmarne hopvikna öfver bröstet, betyder
det, att man dör under året, men är blott en ärm uppviken, blir man gift
med den man vill ha... och är det uppviket nedtill blir man vigd utan
prest... ha!... ha!... Kan tänka, vackra Elsa hade det viket ända upp
till linningen.

Ett fnissande och småpratande uppstod nu, som tycktes aldrig vilja taga
slut.

En ung man med ljust hår och öppet, ärligt ansigte hade inträdt, under
det hon talade. Han hade sett sig omkring, liksom han skulle sökt någon.
När Fingerlisa slutade, gick han fram till henne.

— Du borde blygas, Lisa — sade han, då det vardt något tystare — att
utskämma en så hederlig qvinna. Men du har alltid varit hennes
afundsman.

— Hör på, Anders Barberare! — ropade Fingerlisa, alltjemt skrattande. —
Han tror väl ej, att I redan äro fästefolk, han och vackra Elsa. Men
rosa inte fisken, innan den står på disken.

— Han tror mer än du, — svarade Anders, rodnande — han tror, att du har
en sned tunga, Lisa. Men låter du henne löpa för fort, fins nog den som
kan stäfja dig. Du har nog icke allt rent för egen port.

Han aflägsnade sig härpå, efter att hafva frågat klockaren, om han
visste hvarthän Elsa gått, men tills solen gjorde molnen ljusa öfver
Djurgårdslandet, fortfor man i Jonas Klockares stuga att berätta sagor
om troll och spöken.

Anders Barberare — barberare var den tiden det samma som fältskär — hade
känt Elsa i många år. När hans föräldrar lefde, hade de varit Lars
skeppares närmaste grannar. Men det var egentligen först på sista tiden,
som han kommit att se närmare på henne, ty han var nu snart utlärd i
sitt yrke, kunde börja tänka på att vara sin egen mästare, och ville då
gerna hafva en hustru med.

Hvarken mor Greta eller Lars, visste han, hade något emot om denna
blefve Elsa. Mor Greta hade till och med sagt honom, att han snart borde
sjunga ut med hvad han hade på hjertat. — Flickan — hade hon sagt —
följde ju honom med ögonen, hvart han gick, som hade hon velat äta upp
honom lefvande.

Han hade äfven tyckt sig märka någonting ditåt hos Elsa. Men hennes ögon
voro icke att lita på, sade grannarne och klandrade henne mycket, derför
att hon ej velat gifva sitt ja åt Gudmund Åkesson, som var en så
hederlig karl och hade flere stora gårdar på malmen. Men Gudmund var
dock både ondsint och ful, och halte Sven hos prosten, som friat efter
honom, var icke mycket bättre. Så egenkär var han, att nog borde han få
henne lättare än dem, tänkte Anders, och för hvarje dag som gick började
hän mer och mer tycka, att Elsa passade till hustru åt honom. Hade han
råkat henne denna qväll, skulle han bestämdt tagit mod till sig och sagt
henne det.



                                  IV.


Det var en varm dag. Derför hade Elsa flyttat ut väfstolen på gräsbacken
utanför stugan, der det var skugga under det höga päronträdet. Här fick
spolen löpa raskt undan mellan väfslagen, under det hon ömsom hvisslade,
ömsom sjöng.

Solen hade gått ned bakom grannens tak. Det var kallt, att sitta längre
ute utan tröja i blåsten. Hon böjde sig derför ned för att upptaga den,
då hon såg hönsen komma kacklande och pipande med uppspärrade vingar
genom inhägnaden. Efter dem kom grannens stora katt, försigtigt smygande
sig fram mellan trädstammarne.

Med ett hopp stod hon på marken och, gripande den första sten hon fick
tag uti, skyndade hon efter honom. En vild hetsjagt började, som slutade
dermed, att spetsmakarens Janne ilade upp i närmaste träd.

Elsas öppna barm häfde sig våldsamt, och stora svettdroppar lackade från
pannan, medan hon andtruten undersökte trädet från alla sidor, för att
utfinna bästa sättet att fånga sitt byte. Derpå började hon att kasta
till måls. Men afståndet var långt, och Janne satt der uppe helt lugn,
betraktande henne retsamt med sina gröna, gnistrande ögon. — Måtte den
lede ta' dig! — ropade hon utmattad och måttade ett sista kast mot
honom. Hon såg, att han vacklade. Det prasslade sakta i löfverket, och i
nästa ögonblick låg han för hennes fötter.

Hon böjde sig ner öfver honom. Han gaf intet tecken till lif. Stenen
hade råkat midt i hufvudet. Så illa hade hon icke velat, tänkte hon, och
smekte och klappade honom, samt sökte få honom att stå. Men han sjönk
åter tillsamman mellan hennes händer. Tårarne stodo henne i ögonen. Så
illa, hade hon icke velat honom.

Ett prassel i buskarne kom henne att vända sig om. Det var Anders
Barberare, som gick öfver täppan. Han hade kanske sett henne gråta,
tänkte hon förargad, och torkade bort tårarne med lintygsärmen. Hvarför
skulle just han komma så olägligt.

— God afton, jungfru Elsa! — helsade han vänligt och räckte henne
handen.

— Frid till baka Anders! — svarade hon likgiltigt. — Så sent I ären ute.

Hon skyndade att taga på sig tröjan och satte sig derefter åter i
väfstolen samt började ifrigt syssla med väfven. Han hade emellertid
följt efter och satte sig på pallen bredvid, samt började att med ett
ledigt väfspröt slå framför sig i gräset.

— Hvad skall Matts Spetsmakare säga, när inte gamle Janne kommer åter? —
sade han slutligen, då hon inte syntes hågad att bryta tystnaden.

— Åh, han får säga hvad han vill.

— Men det var inte rätt af Er jungfru att slå honom så hårdt!

— En katt?

— Gamle Janne var ett snällt djur.

— Han bet ihjäl två kycklingar i förgår, och det var icke snällt.

— Matts Spetsmakare kommer nog att hämnas.

— Det må han!

— I ska' ta' Er i akt jungfru, grannarne vilja Er inte väl!

— Vilja de inte? — Men I är mycket mån om mig, kan man höra!

Hon lät spolen hvila och fäste sina bruna ögon med ett sällsamt leende
uttryck på honom. Han såg åt annat håll.

— Farväl jungfru! — sade han liknöjdt och reste sig.

— Farväl! — sade hon och såg icke på honom, när hon svarade.

Anders talade härefter en stund med de gamle inne i stugan. När han
gick, tyckte han sig se genom inhägnaden, hur Elsa följde honom med
ögonen. Grannarne ha rätt, tänkte han. Hon vill endast hafva roligt med
karlarne utan att gifva dem något igen, — fast mig skall hon inte fånga.

Några dagar förflöto, innan han ånyo besökte Lars Skeppares stuga. Men
han hade lofvat gubben att hjelpa honom med fisket, och detta löfte
måste han hålla.

När de gåfvo sig i väg, hjelpte Elsa dem att bära ned näten i båten samt
att länsa den från vatten.

— Så tyst I ha'n blifvit, junker — sade hon leende, då de skulle stöta
ut båten.

— Tron I att det nappar bättre, jungfru, om man pratar och grufvar sig?

— Det fån I försöka — svarade hon stolt och vinkade med handen till
afsked.

Det var sent när de återkommo. De hade haft god fångst, och det dröjde
länge, innan de hunnit bära allt samman uppför berget. När Anders skulle
gå, sade Lars med en nick åt Elsa:

— Du kan följa honom flicka och ro öfver till Kornhamn, så slipper han
väsnas derborta vid bommen. Knektarne äro fulla så här dags, och det kan
lätt bli krakel.

Hon steg upp och följde honom tigande. Äfven under öfverfarten hade de
intet att säga hvarandra. Vattnet kom i månlysta vågor och sqvalpade
sakta mot båten och det var detta, som tycktes taga deras tankar i
anspråk.

När de hunnit öfver till andra stranden, krokade Elsa fast båten vid en
påle och tycktes vänta, att hennes följeslagare skulle hoppa i land. Men
i det stället gick denne öfver till hennes plats i fören af båten.

— Mins I den der qvällen jungfru, när I slog grannens katt? — frågade
han och sökte hennes ögon.

— Hvarför skulle jag inte det?

— I såg då så underligt på mig?

— Gjorde jag? blef junkern stucken kan hända?

Hon sänkte hufvudet och lekte med handen i vattnet.

— Jungfru Elsa! Nu måste jag säga det rent ut. Jag håller Er så kär.

Hon såg häftigt upp och drog sig förskräckt till baka.

— Nej Anders, så I talen! — sade hon.

—... Och många gånger har jag tänkt, jungfru, att fråga Er, om I ej
ville bli mitt äkta vif. När året är ute, kan jag börja som egen
mästare. Jag har godt om gynnare. Mäster Schultz är gammal, och om I
bara ville, skulle det nog gå bra för mig.

— Nej Anders!

— Då skulle allt gå så lätt. Jag skulle arbeta för fyra. Vi kunde köpa
Matts Spetsmakares lilla stuga...

— Nej Anders!

— Säg blott jungfru, att I vill hålla mig kär. Jag kunde hoppa i sjön,
om I inte sägen det?

— Kunde du?

Han såg så varmt och innerligt på henne. Men hon stirrade tankfullt
framför sig. Hennes händer föllo långsamt åt sidan. Der borta vid
Söderport hördes stadsknektarnes sorl och rop, när de aflöste hvarandra
för nattvakten. Plötsligt reste hon sig upp.

— Det är sent junker! — sade hon. — De vänta mig åter der uppe!

— Elsa! — ropade han lidelsefullt och ville hålla henne qvar.

— Nej nej, fråga mig icke mer.

— Du vill då inte svara mig. Men grannarna ha nog rätt, som säga, att du
är en besynnerlig flicka, Elsa.

— Hvad ha grannarne sagt?

Hon såg förvånad på honom.

— Jo de säga, att du är en flöjel, som blott vill leka och aldrig fästa
dig. Men du har handlat orätt med mig. Du har visat mig något, som du
aldrig menat. Dina ögon ha inte talat sanning Elsa. Om du visste hur
mycket jag håller af dig!

— Så sade äfven Gudmund Åkesson, och han gifte sig strax efteråt med
svarta Malin!

— Ja, du har haft många friare Elsa!

Han såg en stund utåt vattnet. Derpå reste han sig upp och hoppade i
land.

— God natt Anders Barberare! — sade hon vänligt och stötte ut båten. Men
han låtsade inte höra henne. — Akta dig för vackra Greta på “Hvita
stjernan” — ropade hon efter honom. — Hon är kär i dig!

Nu vände han sig om och ämnade svara, men hon var redan ett godt stycke
ute på fjärden. Han såg en lång stund efter henne. — Hvad jag var dum —
sade han halfhögt — som nämnde det. Grannarne ha nog rätt. Hon vill
endast fjäsa och flina, men aldrig allvar. Fast inte skall hon se, att
jag tar mig något deraf som de andre.

Med denna föresats fortsatte han vägen till sin bostad.

Nästa lördagsqväll var han emellertid äfven ute med Lars och fiskade,
och äfven då följde Elsa honom ned till båten. När de kommit utför
branten, gjorde han sig i ordning att hjelpa henne att skjuta ut båten.
Han var lika glad, tänkte han, om hon följde med eller ej. — Då kom det
sig, liksom af en händelse, att hon råkade luta sig något nära intill
honom, och mera behöfdes icke för att denna tanke skulle visa sig vara
osann. I nästa ögonblick hade han slagit sina armar kring hennes hals.

— Hvad jag håller hjertligt af dig Elsa, — hviskade han och smekte henne
ömt.

— Är du ond på mig? — frågade hon sakta. Han tyckte sig se, huru hennes
ögon skimrade.

— Inte kan man vara ond på den man håller kär! — svarade han.

— Nej be mig ej om någonting, Anders — sade hon förskräckt — jag kan
ingenting lofva dig!

— Inte vill jag heller tigga din kärlek!

— Jag tyckte det var så synd om dig, om jag gjort dig illa!

— Tyckte du? — Det låg hån i tonfallet. — Men det var ju mitt fel, jag
borde sett mig bättre för.

Hon slet sig häftigt lös från honom. — Jag vånne den lede toge mina
ögon, — sade hon och höll händerna för ansigtet.

Han ville kyssa henne, men hon vek häftigt tillbaka.

— Farväl Anders! — ropade hon och skyndade uppför backen. — Du kan låta
båten vara på andra stranden tills i morgon. Då skall jag hemta den.

— Är detta ditt sista ord, Elsa!

— Ja!

— Farväl då!

— Farväl!... — Hon vände sig om ännu en gång. — Vi få se om ett år, om
kärlek består — ropade hon skrattande och försvann bakom krönet.

... består! — upprepade ekot ute från fjärden.

Under den närmaste tiden härefter undvek Anders så mycket som möjligt
Lars Skeppares stuga. När han någon gång kom dit, talade han med Elsa
endast om likgiltiga ämnen. Han ville fortfarande vara hennes vän och
råda henne till allt godt, tyckte han, ty hon behöfde råd, så många
afundsmän som hon hade. Men aldrig skulle hon få höra ett ord om kärlek
mera från hans läppar. Sämre fästman kunde hon få än honom, och hade hon
ratat honom en gång, kunde detta vara nog.

Elsa å sin sida tycktes förstå hans tankar. Hon ville icke mera följa
honom till båten. Det var bättre, sade hon, om denna var qvar på andra
stranden öfver natten, ty lätt nog kunde hon råka illa ut på återfärden,
då hon var alldeles ensam. Detta tyckte äfven mor Greta, och derför
vardt det äfven så.



                                   V.


Det skymde redan, när det kungliga jagtföljet gjorde sitt intåg ner för
Hornsbacken. Det var ståtligt att skåda för det fattiga folket, som
trängde sig fram mellan de torftäckta kojorna. Muntra fanfarer klingade.
Hästarne frustade. Hvilka bandprydda manar och guldsmidda betsel!
Kavaljerer med stora fjäderbuskar i hattarne, skämtande och skrattande
med damer i långa, hängande klädningar, öfversållade med guld- och
silfverblommor.

Nyfikenheten hade drifvit äfven Elsa dit ned, för att åse ståten. — Hvad
jag gerna ville vara i hennes ställe, tänkte hon, och såg upp mot en ung
dam, som red förbi på ett hvitt sto. — Hon behöfver ej vänta på
bröllopet, om någon vinner hennes tycke.

Hon strök håret ur pannan och vred taftshufvan mera på sned. Hon visste,
att det klädde henne bättre. Hon kunde nämligen icke undgå att märka,
att kavaljererna sände henne månget förstulet ögonkast, när de redo
förbi. Men hvad betydde väl, att hon icke var lika ful som svarta Malin,
när hon ändock hade så ledsamt. — Anders Barberare var visserligen en
god gosse och hade aldrig gjort henne emot, men han var lika fattig som
hon, och Jonas Klockare hade nog rätt när han sade, att om sorg och nöd
väter gift mans bröd, blir det kärlekens död.

Så följde hennes tankar hvarandra, medan hon drömmande såg efter det
lysande tåget.

När hon vände sig om för att återtaga sin väg, såg hon vid sin sida en
förnäm man med pelsbräm på kappan och fjäder i hatten.... Hur han kommit
henne så nära, utan att hon märkt honom, kunde hon icke förklara. Det
var med en viss skygghet, som hon betraktade honom. Men hvad såg hon?
Det var ju han, som räddade henne från de efterhängsne kavaljererne nere
på isen. Nära ett år hade sedan dess gått till ände.

— God afton, vackra Elsa — helsade han vänligt. — Du är stadd på hemfärd
kan jag se, och denna gång utan friare?

Hans röst klingade så sällsam och underbar. Hon ville tacka honom för
hans ädelmod sista gängen de råkades, men hans mörka ögon voro fästa på
henne med ett så egendomligt uttryck, att orden dogo bort, innan de ännu
hunnit uttalas. Hon kände sig nästan ängslig till mods.

— Du ser på min bindel — återtog kavaljeren och höll upp sin arm, som
låg i en svart binda. — Det är ett minne af vårt sista sammanträffande.
Långe kaptenen vid gardet, som ville åt dig, fick nog också sin jacka
uppsprättad, men det fans flere måsar ute på isen än jag anade.

Han gjorde här ett uppehåll och såg henne vänligt i ögonen. Hon såg blyg
ut. — Efter jag kom att råka dig nu i afton — återtog han med sällsam
darrning på rösten — kan du följa mig dit ned åt staden.

— För hvem tar mig Ers nåd? — sade hon häftigt och rodnade.

— Nå blif icke ond, vackra Elsa — sade han skrattande. — Jag ville icke
såra dig med mitt förslag. Jag tyckte blott, att det var en sällsam
likhet mellan dina vackra drag och en förnäm dams, hvilken jag gerna
ville skulle intressera sig för dig.

— En förnäm dam? Ers nåd skämtar!

— Om jag såg rätt nyss, skulle du ingenting ha emot att rida på vackra
hästar, eller hur?

Hon såg undrande på honom. Ville han gyckla med hennes fattigdom? tänkte
hon.

— Det man inte kan få, tjenar ej att eftertrå, — sade hon och sänkte
åter ögonlocken.

— Hvem vet hvad lyckan kan skänka, — sade han med ett hemlighetsfullt
leende. — Du är så vacker, min flicka och har så mycket medfödt behag,
att om lyckans gudinna vore en karl, skulle du bestämdt vara hans första
älskarinna.

— Ack Ers nåd, lyckan bor ej i fattigmans stuga.

— Der kan hon trifvas lika väl som under guldstickad kjortel — sade
mannen, alltjemt med samma egendomliga leende.

Några borgare närmade sig nu ner i backen. Han tog upp en stor
silfverklocka ur fickan och vände sig mot ljusskenet, som föll från
fönstret bakom dem.

— Det mörknar redan — sade han brådskande. — Derför farväl!

Han drog en ring från sitt finger och tillade, i det han gaf henne den:

— Du tycker om sådant glitter och har åt minstone alltid roligare deraf
än jag.

— Nej Ers nåd!... — Hon visste icke om hon kunde mottaga den eller ej.
Men så granna stenar hade hon aldrig sett förr. Hvad de skimrade vackert
i ljusskenet! Hon såg tveksam, än på gifvaren, än på gåfvan.

— Din tacksamhet visar, att du har godt hjerta, — sade han och tog henne
i hand — och jag vill ytterligare öka gåfvans värde. Om du behöfver en
vän, skall du icke glömma denna ring. I Bollhusgränden, på venster hand
från brinken, ligger ett smalt hus med gafveln åt gatan. De kalla det
för tyske grefvens hus. Gå in der i porten och klappa på andra dörren
till höger. Visa ringen för den som öppnar, och om det är möjligt, skall
du få den hjelp du söker. Och nu farväl! —

Hon stirrade tankfullt efter honom, tills han försvunnit i mörkret.
“Tyske grefven” hade hon hört omtalas såsom en mycket farlig och ondsint
menniska, hvilken fått sitt tillnamn af de stora rikedomar, som han
skulle roffat till sig under de föregående krigsåren i Tyskland. Men
kavaljeren hade sett så vänlig ut... och hvilken vacker ring hon fått!
Hon måste gå närmare till fönstret för att se hur den skimrade i
ljusskenet. Hon vände honom på alla sidor. Ett fnissande och skrattande
bakom henne kom henne att häftigt vända sig om. Det var idel bekanta
ansigten hon såg. Der stod svarta Malin, der Fingerlisa, der Annika hos
hökarens. Och alla skrattade och gjorde miner åt henne.

— Jo det lönar sig att vara vacker, kan man se, — sade Annika, en lång
bleklagd jänta, och försökte qväfva sitt skratt.

— Vacker flicka, vacker gåfva! — tillade svarta Malin och torkade sig om
munnen med en betydelsefull åtbörd.

Elsa kände sig på en gång förlägen och ond. Hvad hade de att göra med de
gåfvor hon fick. Men hon var icke van att tåla sådant skämt. Det hade
hon visat mer än en gäng förut.

— Hvad du är afundsjuk, svarta Malin, — sade hon och höll upp ringen för
den som sist talat, en tjock, svartmuskig flicka med grofva drag och
skelande ögon. — Det skulle nog vara något för dina krokiga fingrar, kan
tänka. Men du kan hafva nog af långe Gudmund du, som jag ratade.

— Tvy trå mig för slikt — svarade den tilltalade föraktligt och spottade
tre gånger framför sig — med mig får den elake ingen makt.

 — I morgon är ringen blott ett torrt löf, ska' du få se — inföll
Annika. — Gjorde du som jag, kastade du honom genast i strömmen.

Fingerlisa hade under tiden betraktat ringen. Hennes vackra anlete
färgades af en liflig rodnad. Ifrån att skratta och skämta som de andra
blef hon plötsligen tyst och allvarsam, och hennes röst hade en bitter
skärpa, när hon inföll:

— Vi gå i vakstugorna hvarje afton och bedja den allsmäktige skona oss
frän trolldom och satans frestelse, och så löpa våra egna grannar efter
honom, som flugor efter smör. Hur många gånger har du rest vackra Elsa?
—

Vid denna fråga tårades Elsas ögon. Att tro henne vara så förtappad, att
hon reste till Blåkulla, hade ingen förr gjort.

— Hvad tron I väl om mig? — sade hon häftigt. — Tron I kanske, att jag
icke kan mina stycken så väl som I?... Men akta dig Lisa, det är inte
första gången jag hör din onda tunga löpa.

— Akta mig och hvarför det? — frågade denna med ett tillgjordt skratt. —
Tror du, att jag inte såg dig i går qväll, så vacker du är, när du satt
som en kråka på postmästarens tak. Du är en gemen trollpacka du, så
mycket du vet.

Äfven hon tycktes hafva tårarne i ögonen.

Dessa ord rågade måttet af Elsas tålamod. Ursinnig öfver den lidna
skymfen, och icke heller glömsk för det som hände i vakstugan hos Jonas
Klockare, rusade hon mot Fingerlisa och fattade henne i håret, och innan
de andra hunnit hejda det, hade hon slagit sin fiende under sig på
gatan. Malin och Annika stodo helt försagda vid denna kraftyttring.
Aldrig hade de trott Elsa om sådant, hon som ansett sig alltför fin och
förnäm för att besöka deras vanliga dansnöjen och gillen. Men i nästa
ögonblick ingrepo äfven de i striden. Dock, Elsa hade äfven hjelp att
vänta.

— Blyg's I inte flickor att kasta Er allesamman öfver en enda — hördes
nämligen i nästa ögonblick mor Gretas stämma öfver skriket, och
skuffande undan den ena hit och den andra dit hjelpte hon Elsa att resa
sig. — Är det skick och seder att slåss så här midt på allmän kyrkväg.

— Åh tyst I, mor Greta — ropade Fingerlisa, i det hon flammande af vrede
strök sitt hår ur pannan. — Gå hon hem till sitt, gråsugga. Vi behöfva
ej hennes förmaningar.

— Du borde skämmas att gifva gammalt folk öknamn, — sade gumman barskt,
— men akta dig, du, ty så mycket du vet, vackra Lisa, att skönt kan bli
grönt och fett magert.

— Ja akta dig Lisa! — ropade nu de andra flickorna skrattande. — Den ena
trollpackan stjelper icke den andra, och flåsar den gamla på dig, får du
lungsoten. Nej se bara hur hon fräser!

— Jag skall rifva ögonen ur dig, för det ordet — sade Elsa och ville på
nytt rusa emot henne.

— Bry dig icke om hvad de säga, — sade mor Greta, och förde Elsa med
sig. — När man är dålig sjelf, vill man ock, att andra skola vara det.
Sådana pigor äro intet umgänge för dig.

Men de hade sårat henne, tyckte Elsa, så djupt, att hon aldrig kunde
glömma det. Den ena tåren efter den andra rullade utför hennes kinder.
Hade ej mor Greta varit, skulle striden derför lätt kunnat upplåga på
nytt, oaktadt fiendens öfvermakt. Men nu förde mor Greta henne med sig
med stadig arm derifrån.

Fienden ansåg sig må hända äfven för svag för att fortsätta striden mot
två motståndare, af hvilka mor Greta, så gammal hon var, icke var att
leka med. Ljudet af hästtramp från gränden bredvid kom dem äfven att
tänka på vakten, som i hvarje ögonblick kunde komma. De drogo sig derför
flinande och småskrattande hvar åt sitt håll och läto Elsa och mor Greta
ostörda gå derifrån.

När Elsa inkom i stugan, fick hon uppbära många hårda ord af mor Greta.
Elsa var icke flicka, sade denna, att löpa ute efter de förnämes
glitter. Mor Greta synade härefter ringen mycket noga, medan Elsa utan
att svara drog sig trumpen bort i en vrå.

Det var en enkel guldring, med en liten skimrande sten, i hvilken var
inristadt ett sirligt vapen. Han var alldeles gjord för Elsas finger,
tyckte hon, och det var icke underligt om Fingerlisa var afundsjuk. Hon
var det alltid, när Elsa fick något. Men nu skulle hon nog få betala
henne derför.

Medan hon småpratade härom, till hälften för sig sjelf, inträdde
Fingerlisa. Hon hade tårarne i ögonen och gråten i halsen. Hon bad Elsa
så mycket att hon skulle förlåta henne, hvad hon sagt. Det var ej något
ondt menadt dermed, bedyrade hon snyftande. Hon hade endast velat varna
Elsa. Hon såg emellertid så hemlighetsfull ut, när hon yttrade detta,
att mor Greta i stället för att, hvilket hon föresatt sig, dugtigt banna
henne, vardt allt försonligare och nyfiknare samt slutligen lofvade
henne både råmjölk, när kon nästa gång skulle kalfva, och annat godt, om
hon talade om hvad hon visste. Men Fingerlisa var svår att öfvertala. Om
det vore sant, sade hon, att man sett Elsas skepelse fara omkring i
luften qvällstid, kunde olyckan snart vara framme. Och utom vaka och bön
kände hon då ingen bot för trolldomen.

Men de utlofvade gåfvorna växte med den stegrade inbillningen, och
slutligen kunde Fingerlisa icke längre motstå mor Gretas enträgenhet. —
Så syndigt det än vore, som hon sade, kunde hon icke neka till att
omtala för henne hvad hon viste. — Och nu berättade hon, hviskande, att
den förnäme kavaljeren icke varit någon annan än den lede sjelf, som
velat fresta Elsa att blifva hans brud, och ringen var fästegåfvan som
han gifvit henne. Så länge de icke hade några trollbarn med hvarandra,
var det emellertid ingen fara å färde, och han hade ingen makt öfver
henne. Men för att vara riktigt säker, borde hon dock lägga ringen i
askmörjan. Vore han i behåll, när solen gick upp nästa dag, hade den
lede gifvit Elsa en verklig ring, och då kunde hon nyttja honom hur hon
ville, ty då hade vår Herre största makten i hennes hjerta. Men låg der
i stället ett stycke näfver eller en rostig jernbit, när nästa sol lyste
på spisen, då var trolldomen uppenbar, och hon borde genast låta skrifta
sig.

Mor Greta tackade henne för detta råd. Lisa var dock en god och hjelpsam
flicka, sade hon, som i grund och botten ville grannarne väl, fast hon i
bland hade ondt af sin tunga. Derför skulle hon ha tack. Men det var
möjligt, att den lede kunde återkomma i en annan skepnad, och derför
måste äfven bot upptänkas. —

Fingerlisa ville nu gå. Hon hade sagt så mycket hon visste. Blott man
icke “fördes”, försäkrade hon, vore Guds makt större än den ondes. Men
hade man gått öfver tredje tröskeln i Blåkulla och sett de store
ormarne, då kunde ingen mensklig makt vidare hjelpa.

Fingerlisa hjelpte nu mor Greta att lägga ringen i askan samt tog
derefter en yxa från väggen, som hon satte i sophögen utanför dörren.

— Ingen mensklig makt, säger du — frågade mor Greta tankfull, när hon
återkom — och ingen af våra prester heller?

— Endast den gudfruktige kaplanen i Lund, säger man, lär få bugt med
honom, — svarade Fingerlisa och ville taga afsked. — Men det är långt
dit. Han bor, sade klockarn, i en kyrka, som är djupt under jorden, och
derifrån kan man gå ned i Blåkulla alla dagar.

— Han kan då säkert hjelpa mot trolldomen? — frågade mor Greta ifrigt.

— Så säger åt minstone Jonas Klockare. Det var så, att en ung bondflicka
blifvit förd till Blåkulla, berättade han i går, och hennes fästman, som
höll henne mycket kär, hade, när den lede anfäktade henne alltför hårdt,
gått till den gudfruktige kaplanen, samt bedt honom för gods och guld
hjelpa honom att få till baka hvad han hade kärast på jorden. Detta
lofvade honom äfven prestmannen, men blott på ett vilkor förstås, och
det var att han tog på sin ed, att jäntan icke sjelfmant bjudit sig åt
den lede, utan att det varit denne som frestat och förledt henne. Han
vore annars maktlös, sade han, och den som oträngd toge hans kraft i
anspråk, skulle bli evigt fördömd. Men fästmannen var blind, stackars
gosse, och han trodde bara godt förstås om sin fästeqvinna. Allt hvad
hon sagt, tänkte han, var endast bibelord. Derför svor han och bedyrade
med de svåraste eder, att det var den lede sjelf som var enda skulden
till hennes synd. Presten gjorde då som han bad honom om och svor fram
den lede. Med ett hiskligt tjut och vrålande kom denne i dagen, men då
begaf sig inte bättre, än att det var jäntan sjelf, som af fåfänga
griller och högfärd sökt hans bistånd och icke alls den lede, som
frestat henne dertill, och slutet vardt derför så ömkligt någon kan
tänka sig det, ty när jäntan vardt helbregda från synden och hin ondes
anfäktelser, då vardt den stackars gossen i stället en krympling för
lifstiden.

Fingerlisa tog nu afsked. Hon hade berättat allt hvad hon visste om den
gudfruktige prestmannen, sade hon och kunde icke dröja längre borta från
sin gamle far, då det redan var nermörkt. Men om de behöfde hjelp någon
annan gång, skulle hon icke lemna dem utan. Tack vare Jonas Klockare
kände hon både ett och annat, som icke borde vara utan allt gagn i de
svåra tiderna.

Elsa hade under hela tiden Fingerlisa talat med moder sutit tyst i sin
vrå, och hon tog ej emot hennes hand, när hon sade farväl. Dylika
berättelser och kanske ännu sällsammare hade hon hört mången gång i
vakstugan, men aldrig hade hon dock hört något så galet, tyckte hon, att
någon straffats, om han velat rädda sin nästa från trolldom, när han
sjelf ingenting gjort.

— Det var Fingerlisas vanliga lögner — sade hon när denna gått — och det
ska' I icke tro på, mor.

Denna fann dock Fingerlisas tal både naturligt och riktigt. — När man
vill bedraga vår Herre, ser du mitt barn — sade hon andäktigt — får man
nog lida sitt straff. Nu hade den elake verkligen vunnit af vår Herre en
själ, och denna måste förgås, om ej någon annan lemnades i stället.

Elsa gick denna qväll tidigare än vanligt in i sin kammare och när Lars
inträdde med dagens fångst på ryggen, sof hon redan. Han hade emellertid
hört omtalas af några grannar uppträdet ute i gränden, och ville gerna
säga Elsa ett och annat ord.

Han brummade och svor fasligt. Men när han var i detta lynne, lät mor
Greta alltid honom hållas. Hon styrde nämligen i det stora både säkert
och förståndigt; och då han icke handlade, utan endast ordade tyckte hon
det kunde göra det samma, om han väsnades eller ej.



                                  VI.


Följande morgon, då Elsa inträdde i stugan, satt hennes far i lifligt
samspråk med en storväxt, groflemmad karl med rödfnasigt, uppsväldt
ansigte och knäfvelbårar. I skymningen kunde denne varit skräckinjagande
nog, men vid dagsljus föreföll han, med all sin krigiska hållning,
alltför beskedlig och narraktig, för att vara farlig, och om icke lukten
efter det sista ruset afhållit derifrån, skulle helt säkert hvilket barn
som helst känt sig frestad att leka med hans röda hakskägg.

Hans drägt inbjöd äfven på sätt och vis dertill. Den utgjordes af en
kort rock af rödt kläde med guldränder i sömmarne, gula sämskskinnsbyxor
och röda strumpor. Oaktadt dessa bjerta färger var den likväl på långt
när ej så lysande, som man skulle tro, ty de många fläckarne framtill
läto den röda färgen skifta väl mycket i brunt, och guldränderna voro på
de fleste ställen bortnötta eller urblekta.

Men mäster Hvittlock var stadens förste skarprättare och som sådan
alltid en man, värd att betrakta. Han var nu ute för att skaffa sig en
ny medhjelpare, ty dagen derpå skulle åter en trollpacka brännas, och en
af hans drängar hade qvällen förut druckit för mycket öl samt till följd
deraf ramlat ut för krogtrappan och brutit halsen af sig.

Lars Skeppare var emellertid föga nöjd med besöket. Så granne han var,
plägade han icke gerna umgänge med mästermannen.

Medan de talade, började Elsa göra upp eld i spiseln. Hennes hjerta
klappade af lätt förklarlig oro. Skulle ringen ligga qvar? Eller hade
hennes mor redan tagit bort honom? Stället var orördt, såg hon, der hon
sett dem lägga honom qvällen förut. Hon strök en gång, två gånger, för
hvarje gång allt djupare, tills hon slutligen nådde sjelfva hällen. Men
ingen ring syntes till. Allt hon fann var några rostiga spikhufvuden.

— I kommen då icke med i morgon, fader Lars? — sade mäster Hvittlock och
fattade sin, med en röd fjäder prydda hatt.

— Inte för allt guld som glimmar... Fråga Jonas Wärme eller någon annan,
som bättre behöfver dalern.

— Han är för vek i kroppen. Det är icke alla, som kunna se
justitiesvärdet blott och bart utan att krokna, ska' jag säga. Och — om
I tror att det ingen heder är dermed — ska' jag säga, att det står i den
heliga skrift, att öfverheten fick svärdet. — Höga magistraten sade ock
i går, att det var ett hederligt och aktningsvärdt yrke.

— Huru som helst, lär I ej få mig på slik förrättning — sade Lars
Skeppare bestämdt. — Om de stackars qvinnorna kunde hålla sin mun bättre
och inte löpte i husen med sqvaller om sin nästa, ginge det dem bättre.

— Är I då förryckt i hela kroppen? Tron I att höga hofrätten och alla
riksråden, ja sjelfva kungen skulle låta bränna dem, den ena efter den
andra, om de voro oskyldiga. Säg icke om det ordet, så att någon hör
det, ty det kunde bekomma Er illa.

— Åh, Gud ske lof, alla mina grannar veta nog, att jag är fri från slikt
djefvulstyg.

— Om I ären det — här sänkte han rösten — heter det likväl icke alldeles
så om andra här i huset.

Elsa trodde sig se på deras miner, att de talade om henne, och utan att
veta hvarför, rodnade hon upp till hårfästet samt skyndade ut.

— Tala nu ur skägget — sade Lars häftigt, då hon var borta — eller vid
alla djeflar och trollpack ska' jag icke få fram det.

— Nå, nå, inte så häftigt! — sade mäster Hvittlock saktmodigt. — I går
var det icke en, utan fulla tjoget, som sågo Er vackra dotter flyga af
med de andra till Blåkulla. Ville ej säga något ondt dermed — tillade
han, då Lars' blickar mörknade allt mer — det kunde ju endast varit
hennes hamn man såg.

— Så? Man såg hennes hamn? — utropade Lars vredgad. — Det säger jag dig,
mäster, så granne du är, kom ej till baka med slikt prat, ty det är
intet kram för min marknad.

Mäster Hvittlock tycktes icke heller vara hågad derför. Han hade endast
menat väl, tyckte han. Det kunde ju vara nyttigt att höra hvad grannarne
pratade om, så att man kunde hålla sig på sin vakt. Men högfärd går för
fall, och mången hade förr en gång fått ångra att de icke lydt hans råd.

Han tog nu afsked, lemnande gubben att i ro fundera öfver hvad han sagt.

— Hvad går åt er, far, i dag? — frågade Elsa, då hon en stund derefter
inträdde och såg, hur han följde henne med forskande blickar.

— Du borde gå mera i dina sysslor, barn, och springa mindre kring torg
och gränder — sade han vresigt. — Du hade då inte ondt af djefvulens
anfäktelse.

— Käre far, hvad menen I väl?

Hon rodnade och såg ut, som hon fullkomligt väl hade förstått, hvartåt
han syftade.

— Åh, inte värdt att du ställer dig så oskyldig. Nog vet jag, att du i
går hade kommers med någon af de förnäme kavaljererna der nere i staden.

— Käre far, inte kunde jag veta, att det var så farligt att svara en
menniska, som talade så vänligt som han gjorde.

— Man får icke tro alla, som hafva söt mun och äro vänliga i ansigtet.
Men gör du om det en gång till, ska' jag... Han höjde armen.

— Det må far! — svarade Elsa trotsigt. — Aldrig tvingen I mig till
något.

— Herre Gud, hvad tänker du på, Lars? — utropade mor Greta, som i det
samma inkom. — Och tänk bättre på hvad du säger, Elsa, att du icke retar
far!

— Hvar har du trollringen? — frågade gubben häftigt. — Gif mig den!

— Den tog mor — sade Elsa med en knyck på hufvudet.

Mor Greta skyndade bort till spiseln. Hon hade icke velat se efter
ringen, medan mäster Hvittlock var derinne, och förrän han kom hade icke
solen börjat skina dit in.

— Herre min skapare! — ropade hon och slog samman händerna. — Jäntan
hade rätt. Se bara far, endast en bit näfver ligger der.

Elsa sade ej ett ord. Hon hade sin egen tro derom, tyckte hon. De ville
endast skrämma henne.

— Så mycket du vet, Elsa — sade Lars, sedan de undrat åter och fram
öfver ringens försvinnande, och alla tre bedyrat vid allt hvad heligt
var, att ingen tagit den — så mycket du vet, inte kommer du i brudstol
förr än förståndet fått växa ut på dig.

— Far gör som han vill — sade Elsa kallt. Men derpå, liksom hon skulle
ångrat sig, tog hon mor Greta om halsen och kysste henne häftigt samt
skyndade in på sin kammare.

— Gud ska' veta, att hon blifvit både hård och egenvillig på sista
tiden, — sade mor Greta förvånad och såg efter henne, — men tvång biter
mindre på henne än flinta på stål. Måtte blott vår Herre skydda henne.

— Så långt det räcker — sade Lars tviflande. — Men nog ska' ondt gry ut
med ondt, — återtog han strax derpå. — Fast mins du mor, när du ville
tvinga henne att gå i de nya kängorna och hon i stället sprang barfota i
snön hela Guds långa dagen?

— Mins nog det, och hade inte du den gången lagt dig ut för henne, far,
hade nog stora bönboken till sluts kommit fram. —

Den tid som följde efter dessa händelser var icke lycklig för Elsa. Mor
Greta hade aldrig varit så sträng och noggrann, som hon nu blef. Ofta
var hon till och med obillig i sina fordringar. Men ondt gry, sade hon,
skulle ut med ondt.

Både Lars och Anders Barberare, hvilken nu mera sällan besökte dem,
försökte väl understundom stämma mor Greta till mildare känslor. Men
deras försök strandade för det mesta mot Elsas egen styfsinthet. Anders
tycktes hon icke ens tåla, och den enda som hon numera kunde sägas
sällskapa med var Fingerlisa, hvilken, allt sedan den qvällen, då hon
bad Elsa och mor Greta om förlåtelse, fått ett märkbart insteg i den
förras tankar. Både mor Greta och Anders märkte hur detta växte för
hvarje dag. De räddes derför, men kanske handlade de icke klokt, när de
öppet sökte motverka denna vänskap.

En qväll möttes Anders och Elsa i stugudörren. Hennes ögon voro tårade,
och han frågade deltagande, hvad som kom åt henne.

— Åh det är inte alltid så lätt, Anders, att vara glad här i lifvet, —
sade hon suckande.

— Har mor varit sträng nu igen?

— Inte mer än vanligt. Det är inte så lätt att vara till lags för
stränge herrar.

Lars Skeppare hade lyssnat till hennes svar och reste sig nu häftigt
från pallen, der han satt.

— Jag vånne den elake toge dig, trollunge — sade han uppbrusande. — Du
drar synd och skam öfver hus och hem, och när jag tager mig an din sak,
klagar du lika fullt, derför att jag, för böfveln, vill ha skick och
reda här. Men så mycket du vet, får jag höra ett gny mer om något
trolleri eller om förnäme kavaljerer, ska' jag ta' presten med mig och
sätta eld på stugan öfver dig och sedan gå sjelf så långt vägen räcker.

— Jag tycker, att far kan tala mera ömt till mig — sade Elsa lugnt och
såg honom i ögonen. — Jag har ju intet ondt gjort.

— Har du inte bragt den onde in i vårt hem till grannars och någrannars
spott och smälek, kan tänka? Men akta dig!

— Tror nog att far vill plåga mig. Far tyckte jag var för glad nyss...

Lars Skeppare hade närmat sig henne medan hon talade. Svaret jagade
vreden upp i hans ansigte, och han knöt handen åt henne.

— Derför ska' du få svida, djefvulsbarn — utropade han — så sant jag
heter Lars Mickelsson!

— Nu ären I för sträng, fader Lars — sade Anders medlande: — Ingen har
ju talat något ondt om Elsa på sista tiden.

— Om ingen vill kännas vid mig här — sade Elsa vårdslöst — torde nog
finnas oskylde, som kunde komma mig till hjelp.

Lars Skeppare stirrade förvånad på henne. Så skarpa ord hade han aldrig
förr fått till svar. Men hon var nu mer för stor jänta att få bugt med.
Han såg ondt på henne.

— Det ordet ska' du få ångra, flicka! — sade han kärft och gick ut,
hvisslande på en gammal sjömansvisa.

Från den stunden var Elsa mindre till lag äfven för honom, och sällan
gick någon dag, då hon icke fick gråta bittra tårar. Än hade han hört af
grannarne, att hon gått i sällskap med någon förnäm kavaljer öfver
slussbron, än att hon kommit för sent hem från vakstugan.

Äfven Anders började till slut fatta misstankar om Elsas dygd. Han
trodde väl ännu icke, att hon menade något illa, men hon hade vid flere
tillfällen talat osanning för honom, och lögn ur en ung flickas mun,
tänkte han, bådade intet godt. Dess utom sällskapade hon allt ifrigare
med Fingerlisa. Han visste icke hur det kom sig, men han betraktade
nämligen Elsa, oaktadt hennes nekande, fortfarande som sin blifvande
fästeqvinna, och han ville derför ej, för sitt anseende inom skrået, att
Elsa skulle hafva täta samqväm med en så illa känd flicka som
Fingerlisa.

Men Elsa vardt mera motsträfvig, ju mer han och mor Greta pockade på
upphörandet af denna bekantskap. Hvarför skulle hon försaka alla sina
vänner för hans skull, sade hon. Hon hade ju icke lofvat honom något.
Fingerlisa kunde vara lika hederlig som han, tyckte hon, fast hon var
fattig, och var bestämdt mycket snällare. Hvad de sagt om henne hade
endast varit förtal. Hon motsade henne aldrig, var ständigt glad och
vänlig, samt hade gifvit henne månget godt råd, när de andra endast
gifvit henne snäsord. —

Det var sent en afton. Anders hade återigen, men förgäfves, bedt henne
sluta med sitt umgänge med Fingerlisa.

— Det går aldrig väl om I kifvens så — hade mor Greta slutligen sagt. —
Tro mig, den ena måste böja sig för den andra, så är lifvet.

Men Elsa hade då blifvit ond. Hon ville aldrig blifva Anders Barberares
hustru, hade hon svarat, om de än skulle tvinga henne dertill, och när
Anders gick, hade hon ropat efter honom i dörren, att han icke behöfde
komma till baka, om han inte ville det.

Hon var mer än vanligt upprörd. Alla, tyckte hon, ville hennes ofärd.
När hon en stund senare vardt ensam i sin kammare, rörde sig hennes
oroliga tankar både när och fjerran, och sällsamma bilder från forna
tider trängde sig fram i inbillningen.

Hon mindes så tydligt en varm vårdag, då hon följde sin moster till
Jakobsdal, för att åse lustbarheterna vid hofvet. Hennes far var på den
tiden till sjös, och mor Greta kunde ej lemna sitt stånd vid
slussgrafven. Men hennes lilla fostersyster var deremot med. Hvad hon
mindes denna väl, der hon sprang med sin mörkblå kjortel och sitt hvita
linnelif öfver det ångande gräset.

Löfven hade nyss spruckit ut, häggen blommade, och på det friska gräset
vid sjöstranden var ett lysande hoffölje samladt. Der såg hon damer i
hängande lockar och spetskragar, kavaljerer i stora, yfviga
allongeperuker och skor med röda rosetter.

En öppning var gjord i gärdesgården vid skogsbrynet. Jägare i gula
kyllerrockar och med stora fjädrar i hattarne drefvo hjortarne utåt
fältet, der kavaljererna stodo väntande med lyfta bössor. Hvarje hjort
bar nämligen sin dams färger, och kavaljererna skulle täfla om dem genom
att döda deras bärare.

Efter hjortarne insläpptes ett koppel räfvar inom stängslet. Hennes
hjerta hade klappat af oro. Ack, de sågo så skygge och ängslige ut: Men
lakejer med rykande luntor framsprungo nu plötsligt ur skogsbrynet. Eld
och rök sprutade fram ur de svärmare, man fastbundit vid de stackars
räfvarnes svansar. Ett koppel hundar lössläpptes. Öfver högt och lågt,
öfver diken och gärdesgårdar gick det rasande tåget. När hundarne sökte
fasttaga sitt flyende rof, small ett skott ur någon svärmare, som kom
förföljaren att tjutande tumla till baka, allt till de förnäma damernas
stora fröjd.

Elsa mindes vidare hur hennes lilla fostersyster klappat i sina små
händer och sett så innerligt glad ut. Men plötsligt kom der fram en
dylik rasande flock och slog omkull dem båda i gräset. Mera häpen än
rädd, började hennes fostersyster att gråta, då en förnäm dam, som sett
det, gick fram till hennes fostersyster och klappade henne vänligt på
kinden. — Hvilket vackert barn — sade hon åt sin kavaljer och smålog så
godt samt framtog derefter en vacker gulddosa, ur hvilken hon gaf dem
små sockergryn att äta.

Elsa vände sig mot väggen. Hon var trött på dessa minnen, som förföljde
henne. Men hennes mosters bild stod allt lifligare för hennes inre. Hvad
hon gerna önskade att denna hade lefvat. Men så väl hon som
fostersystern voro döda. Hon kände hur tårarne vätte örngottet.

Ett sakta prassel utanför fönstret kom henne att häftigt spritta upp.
Någonting liknande ett ansigte aftecknade sig mot den dunkla rutan.
Förskräckt rusade hon upp ur bädden. Men der utanför var allt tyst och
stilla. Månen sände ett matt skimmer öfver den lilla täppen, som var
täckt med nyfallen snö. De nakna träden, med sina skuggor, stodo
orörliga i tystnaden. Dock längst bort i den mörka vrån tyckte hon sig
skönja en mensklig skepnad. Såg hon rätt eller liknade den icke till
växt och hållning samme förnäme kavaljer, som gifvit henne ringen. Hon
tyckte att han nickade åt henne. Men när hon lutade sig fram och öppnade
fönstret var han borta. Det var kanske blott en syn, tänkte hon.



                                  VII.


Julen närmade sig. I staden skulle firas ett af dessa ståtliga
adelsbröllop, som drogo skådelystna menniskor in till staden långt
utifrån malmarne.

Anders Barberare hade lofvat Elsa att följa henne dit ned, sedan mor
Greta förklarat hans sällskap såsom vilkor för ett “utelöpande” så sent
på qvällen. Elsa var dock icke nöjd med detta förmynderskap. Hennes
oroliga min och häftiga gång, när de vandrade utför Hornsbacken, ådrogo
sig också mer än en mötandes uppmärksamhet.

— Akta dig Elsa — sade slutligen Anders. — Om du springer så, kan folket
tro, att du vill löpa ifrån mig.

— Följ med då, mäster prest! — svarade hon, utan att vända sig om.

— Nej, gå du så fort du orkar! — Han saktade stegen. — Du lär nog inte
komma till bröllopsgården förr än jag.

En stund derefter hade äfven hon saktat stegen, och de gingo bredvid
hvarandra.

— Det var snällt af dig, Elsa — sade Anders, när de hunnit ett stycke —
att icke längre vara så envis. — Han ville lägga sin arm om hennes lif.

— Hvad tänker du på?... Här... midt på allmän kyrkoväg!... Nej, släpp
mig, Anders!

Hon såg nästan ond ut, när hon stötte honom till baka. Han såg på henne
förebrående.

— Du blir elak, Elsa, om du icke kufvar ditt sinne — sade han godsint. —
Jag vore färdig att dö för dig, och derför bör du icke leka med mitt
hjerta.

Men hon hade aldrig lofvat honom någonting, sade hon, och det var långt
tills året vore ute, då hon skulle svara bestämdt. Till dess borde han
låta henne vara i fred och icke jemt plåga henne med sin enträgenhet.
Och derpå skrattade hon på ett sätt, som gjorde hans tankar bittra.

— Om jag ej kan gifva dig diamantringar och gyllenduk — sade han — kan
jag likväl hederligt försörja dig.

— Hvem har bedt dig, Anders, om några diamantringar? Vill du icke hafva
mig sådan jag är, må du välja en annan — vill du icke följa mig, går jag
ensam.

— Hvad du är dig olik i dag, Elsa — sade Anders, och sökte med mildt
våld hålla henne qvar. — Så var du icke i ögonen, när du första gången
såg mig.

Hon rodnade lätt, men svarade ingenting. Vid hörnet af Hornsgatan stod
en liten gosse och lekte med några isstycken.

Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans granna byggnad
rasade omkull.

— Trå dig, du styggetacka — skrek pojken förbittrad efter henne.

Förvånad vände hon sig om vid detta tilltal.

— Nej se på skepparns Elsa! — skrek pojken, öfverlycklig af denna
upptäckt, och sprang ett stycke ned åt gatan. — Se bara hur hon flyger
åstad med den granne herrn. Faren I till den elakes gästabud, godt folk?

Elsa vardt röd i ansigtet. Ett isstycke, stort som ett äpple, rullade
framför hennes fötter. Hon böjde sig ned efter det och vände sig hastigt
om mot sin förföljare.

— Här skall du få smaka på gästabud — ropade hon, och slungade isstycket
efter honom. Grossen förde handen till hufvudet, i det han gaf till ett
skrik af smärta. Isstycket hade träffat med olycksbådande säkerhet, och
blodet sipprade ymnigt fram ur ett djupt sår midt i pannan, medan han
jemrade sig och skrek af alla krafter.

Anders ville skynda fram till honom, men Elsa höll honom till baka.

— Vill du föra mig i förderfvet — sade hon upprörd — hör du icke, att
man ropar på vakten?

Han följde henne motvilligt.

— Du hade nog tyckt om, Anders — sade hon, då de hunnit öfver slussen —
om de fått fatt i mig der uppe och fört mig till tukthuset.

— När såg du, att jag ville dig så ondt? — frågade han, ej utan
bitterhet. — Men inte skall man bry sig om, hvad barn och dårar ropa.

— De skola få kalla en för hvad som helst, menar du? Men du är bara
morsk, när du sitter der hemma i spiselvrån hos far och mor, och fast du
bär långvärja vid sidan och skägg på hakan, låter du dem säga på gator
och gränder hvad dem lyster om mig, fast du friar och fjäsar i orden,
kan tänka.

— Lugna dig, Elsa, aldrig kunde jag tro, att du skulle bry dig om hvad
den lille pojken ropade.

— Han kallade mig trollpacka, hörde du; men också du, Anders tror mig
nog inte om godt. Du är nog redan led vid mig! — Hon torkade bort de
frambrytande tårarne med tröjärmen. Plötsligt stannade hon och vände sig
om.

— Farväl Anders! — sade hon.

Han ville hålla henne till baka.

— Nej, låt mig gå — sade hon häftigt — din väg är icke min!

Han talade så mildt och kärleksfullt, som en tjugu års yngling talar
till den han älskar. Men hon hatade honom, sade hon. Hon hade aldrig
älskat honom och skulle aldrig heller göra det.

— Nej, förr må man bränna mig som en hexa och trollpacka — ropade hon
och slet sig lös från honom — än jag följer dig när du brukar våld!

Han följde henne heller icke, när hon rusade uppåt gränden. Han ville
visst icke tigga om hennes kärlek, tyckte han. Han skulle nog finna
någon annan, som satte mera värde på honom.

Men hur det var, kom äfven han att efter en stund vika af inåt samma
gränd, der hon försvunnit. Och småningom vordo hans steg längre och
hastigare. Han ville endast följa henne på afstånd, tyckte han, och der
borta i folkträngseln skulle hon nog icke få så långt försprång, att han
icke kunde se, hvad hon hade för sig.



                                 VIII.


I den smala Bollhusgränden var mycket folk samladt. Bröllop skulle
hållas i ett af de nybygda adelshusen, och det var sagdt att både vin
skulle löpa och glafven kastas. Ännu voro fönsterraderna mörka och
maréchallerna och beckkransarne väntade på sina svarta pålar, hvilka här
och der uppstucko ur snön, att den gamle portknekten skulle tända dem.
Under tiden gjorde folkhopen sina iakttagelser öfver grändens invånare.

— Ser du, vän Fibiger — sade en spenslig borgare i lamskinnsperuk till
sin tjocke granne — tyske grefven vill slå på stort och göra fest med
ett vaxljus.

— Har du sett en palt lysa i hornlykta? — sade den tilltalade tvärt.

— Nej du, Jonas, rik man är snål man.

— Han eger några tunnor guld, vill jag lofva.

— Jo det kan du ta' på! Om han ock skulle dämma upp strömmen med bara
karoliner, finge han nog öfver.

— Åh kors! ja alla källare i hela huset ska' vara proppfulla af bara
rödaste guld, säger man.

Den siste talaren kastade en beundrande blick mot den mörka
fönsterraden. Ljuset, hvarom han talat, hade stannat vid ett af
fönstren.

— Ser du, der står halte hofmästaren med ljusstaken — återtog han. — Han
har nog sett det, om han inte fått smaka't.

Mannen i fråga kunde vara omkring sextio år. Hans ansigte var pussigt
och rödfnasigt, med utstående kindknotor och tjocka läppar och omgifvet
af gråstripigt hår. Ett hugg, som gått snedt öfver pannan, hade lemnat
ett bredt ärr efter sig och tryckt ut venstra ögat, hvarigenom
ansigtsuttrycket blifvit skelande och osäkert. Hans korta puffjacka af
mörkviolett sammet var urblekt och saknade icke heller ljusare
stoppningar här och der. Den hvita spetskragen kring halsen var
skrynklig och något för träng. Tofssnörena hade synbarligen icke räckt
till, utan hängde vårdslöst på sidorna.

Han släckte ljuset, för att bättre kunna urskilja folkhopen nedanför,
och lutade sig mot fönsterkarmen. Men ett sakta prasslande in i rummet
kom honom att häftigt vända sig om. Det långa rummet upplystes af det
flammande skenet från maréchallerna, som nu började tändas. Hans blick
föll på den höga sängen med hennes tunga, guldfransade sparlakan och
derefter på sandstensspiseln, hvars förgylda listverk och blankskurade
eldskärm skimrade i eldskenet.

— Det var nog råttorna igen — mumlade han efter att hafva lyssnat en
stund. — Fast, Gud bättre, hvarje gång jag är ensam här käns det något
kallt efter ryggen. — Men dö är dö, och alla skola dö — och för resten
var det hans nåd, som tog den saken på sig. — Derför kunna de inte göra
mig något, om de än då och då låta höra af sig.

En smal ljusstrimma gled långsamt fram öfver gyllenläderstapeterna.
Låset vreds om, och ett högväxt fruntimmer trädde öfver tröskeln. Hon
höll i handen en dubbelarmad ljusstake af silfver med tvänne halfbrunna,
drypande vaxljus, hvilkas röda lågor flämtade i luftdraget.

När hon långsamt skred fram öfver golfvet, syntes hennes smärta skepelse
nästan vanskapligt lång i den svarta, tätt åtsittande sammetsdrägten.

— Du skall se väl efter porten i afton, Bertil — sade hon och satte
ljusstaken på den svarta dragkistan vid fönstret — ingen får komma in,
som du inte noga betraktat genom gallret.

Hennes röst lät sträf och befallande. Han bugade sig utan att svara och
linkade ut genom dörren. En knäppning i låset, och damen var allena.

Hennes ålder kunde vara omkring fyratio år. Pannan var hög, ögonen stora
och glänsande. Men leendet, som i ungdomen lekt kring munnen, hade
lemnat rum för detta på en gång kärfva och tålmodiga drag, som den
tidens porträttmålare med sådan förkärlek vetat förläna sina äldre
qvinnoansigten.

En stor foliant i blå sammetspermar och guldknäppen låg uppslagen på
fönsterbrädet. Hon satte sig i stolen och började tankfullt vända
bladen. Plötsligt reste hon sig. En matt rodnad lade sig i kindgroparne.

— Hur länge skall jag då vara dömd till denna plåga — utbrast hon
lidelsefullt — hur länge, o Herre! skall min själ ängslas af dessa
gnagande qval. — Och man talar om en rättvis Gud, som styr denna
verlden? — återtog hon efter en stunds grubblande.

— Nej en ond, svart ande är det — ja, store Merlin, håller du, hvad du i
denna bok lofvar, kan du återge mig hvad jag saknar och förgäfves under
aderton långa år sökt, då må du gerna plåga min själ i fördömelsen.

— Fördömelsen? — upprepade hon sakta, liksom detta ord gifvit ny
riktning åt hennes tankar.

Hon satte sig åter och lutade hufvudet till baka. Det var längesedan
flydda dagar, som åter stodo framför hennes inre. Hon mindes så väl, då
hon var ung, var en firad skönhet vid hofvet med friare i dussintal. Och
hon hade icke räknat så noga med deras hjerteqval. En barndomsvän, den
ståtlige grefve Bjelke hade dock till slut rört hennes hjerta.
Visserligen hade äfven han fått dela samma lott, som alla sina
föregångare. Hon var för flygtig, för att på allvar kunna fästa sig vid
någon, men den ömhet, hvarmed hon sökte trösta honom, sade hennes
ovänner, hade åt minstone liknat kärlek. — Och den gången hade de varit
milde.

En dag var bankett på hofvet. Hon var uppbjuden till kontradans. Men en
viss olust hade fått makt med henne. Släppande sin kavaljers arm,
skyndade hon brådskande ut ur danssalen och ut i slottshvalfvet. Men
hvart skulle hon taga vägen? I slottet kunde hon icke stanna. Hennes
tankar föllo på kaplanen i Klara, magister Olaus Bergius. Han hade i
många år varit husprest i hennes slägt och var känd för en gudfruktig
och rättrådig man. Hon beslöt att bedja om hans hjelp och råd.

Qvällen var mörk. Endast några enstaka facklor blänkte genom dimman och
gåfvo återsken från de våta stenarna. Hon skyndade öfver Norrbro. Det
lyste i de låga vakthusen på andra sidan. Stadsvakten vid slagbommen
skulle må hända taga henne i förvar. Hon kände sitt hjerta slå, som hade
det velat tränga sig ut genom bröstet. Strömmen brusade doft under
hennes fötter. En tung fora hade gått ner på morgonen och ryckt
broräcket med sig. — Endast några steg och allt vore slut. — Men då
tyckte hon sig höra tonerna af den sista kontradansen. Det var ju endast
några ögonblick sedan hon sett beundrande leenden omkring sig och hört
ljufva kärleksord hviskade i sitt öra. Och hon påskyndade sina steg. Hon
var ännu ung då. Hon hoppades ännu något af verlden.

I riksrådet Lilljes hus lyste det i öfra våningen. Der hade hon och
Bjelke lekt som barn. Hon hade varit drottningen, han kungen,
omvexlande. Gamla riksrådets fjäderbuske och en skrynklig spetskrage
hade varit deras emblem. — Men nu närmar sig en skrålande flock, med
rykande facklor och svärd, som blänka. Hon skyndar sig ännu mera, och
uppgifven af trötthet och smärta, sjunker hon ned på trappan till
presthuset.

Porten, som slogs igen af en häftig väderil, väckte henne. Hon trefvade
upp för den smala trappan, som förde till den gudfruktige mannens
studerkammare. Det var ett långt mörkt rum. Midt emot dörren stod ett
svartmåladt bord, på hvilket lågo hopade böcker och pergamentsrullar.
Vid dess ena ände satt mannen hon sökte. Hans torra, skrynkliga ansigte
liknade, ehuru ungt, tyckte hon, de af fukt angripna pappersark, i
hvilka han bläddrade. Några bruna hårtestar framtittade under den
söndriga och luggslitna kalotten, och under den spetsiga hakan lågo
tvänne stora, temligen smutsiga prestkragar. Hon tyckte sig ännu vilja
se det inställsamt smilande leende, hvarmed han betraktade henne, då han
frågade, hvarmed en så ringa Herrans tjenare kunde hjelpa en så förnäm
dam. Hon var förlägen. Det hon ville säga var så enkelt och ändock så
tillintetgörande.

— Hjelp mig, magister Olaus, hjelp mig för Jesu skull! — var det enda
hon yttrade. Hon var ung då och kunde icke beherska sig bättre.

Det var dock så naturligt, att han skulle fråga, hvilken hjelp hon
önskade. Han hade emellertid närmat sig henne. Hon nästan kände huru
hans blickar smögo sig girigt utefter det långa håret, som, blött af
regnet, föll ner öfver axlarne, och stannade i det fina spetskråset i
barmen. Rodnande af vrede mötte hon hans närgångna blickar.

— I ha'n varit upptagen i min slägt, magister Olaus, — sade hon med
skälfvande röst. — I ha'n redan såsom djekne ätit mina föräldrars bröd.
Och I... Tårarne qväfde nu rösten och hon sjönk ner på pallen vid
dörren.

— Du hör då nu till dessa skökor, som i brokiga dukar löpa kring torg
och gränder — sade han — och vet icke hvar ensam qvinnas prest bor? Du
minnes då inte, att din högborne fader körde mig som en hund utanför sin
dörr med slag af sin värja, derför att jag i min ungdoms oerfarenhet
trodde mig läsa renhet i dina ögon, höra tro från dina läppar. — Nej, gå
bort ifrån mig till satans straff, säger jag. Vik nedför den syndens
törnstig, som du valt, till den eviga fördömelsens mörker.

Hon hade icke hört honom till slut. Utan bestämdt mål hade hon skyndat
ut igen på de smutsiga gatorna och irrat omkring, tills krafterna
slutligen sveko, och hon vanmäktig dignade till marken.

När hon återkom till sans, fann hon sig liggande till sängs i en låg
stuga. Elden brann i spiseln, och der bredvid satt en medelålders qvinna
och spann. Hon hade henne att tacka för sitt lif. — Och dock hade hon
sedan glömt henne och glömt mycket mera af det som sedan hände. —

Hon mindes vidare en vacker sommarafton ute vid Jacobsdal. Hon lyfte upp
i sitt knä en liten ljuslockig flicka, som af rädsla för ett koppel
hundar fallit omkull och skadat sig. Hvad hon gerna velat trycka henne
till sitt hjerta och öfverhölja henne med varma, varma kyssar! Men det
mörka anletet bredvid henne blickade så misstänksamt, och hon var svag
äfven då. Hon tömde sin ask med sockerpiller i barnets gula
redgarnskjortel. Det var sista gången hon såg henne. Sedan dess hade
aderton långa år förflutit, och de hade alla räknat tolf månader! —

Hon lutade sig fram mot fönstret och blickade ut öfver den sorlande
hopen. Den ena bärstolen efter den andra anlände till bröllopsgården.
Damer i vida spetskrås och med tunga guldkedjor om halsen, kavaljerer i
broderade rockar, hängande spetshalsdukar och yfviga peruker stego ur,
för att bilda skämtande grupper der inne i de klart upplysta
högtidsrummen. Sådant hade icke hennes bröllop varit, men hon ville icke
tänka på de långa, sorgtunga dagar, som hon måst framsläpa under sitt
äktenskap.

— Bertil! — ropade hon.

Det dröjde en stund, innan hofmästaren inträdde.

— Är grefven hemma? — frågade hon, liksom i tankarne.

Han såg förvånad på henne. Hon hade icke på den dag, han mindes, frågat
efter sin man. Derpå vände han sig mot dörren, som hade han velat göra
sig närmare underrättad, innan han svarade.

— Nej, stanna! — Hon betraktade honom skarpt och återtog derpå kort och
häftigt:

— Du minnes, Bertil, den der qvällen...? Hon hade drunknat, sade de...?
men du var inte viss derpå...? du har sedan blifvit vissare...? du har
sökt och sökt utan att finna...? ah, men misstro och hat har du satt i
bröstet på mig!

Hon höll upp ett ögonblick och lade handen på bröstet, som hade hon
derigenom velat mildra smärtan, hon rönte.

— Ve mig ringa man — svarade han saktmodigt — om jag ådragit mig Ers
höga nådes hat. Men hvad jag gjorde, skedde ju blott på Ers höga nådes
egna bud.

Hon närmade sig honom på ett steg nära och såg honom forskande i ögonen.

— Och du vet ingenting? — sade hon. — Du vet ingenting ännu?

— Nej Ers nåd, vid vår Herres hårda död och pina, ja om jag än skulle
svettas blod och vatten.

Det lyste till i hans kalla ögon. Men det syntes att han var van att
uthärda hennes af misstro skärpta blickar. Det var icke heller första
gången, han hört samma frågor från hennes skälfvande läppar, som han
sett, när hennes högborna hufvud långsamt sjunka ned mot bröstet.



                                  IX.


Medan Anders Barberare fortsatte sin väg genom den sorlande folkhopen, i
hopp att der återfinna Elsa, hade hon genom en sidogränd närmat sig
bröllopsgården. Gästerna voro nu samlade der uppe och försågos med
riklig välfägnad, hvilket äfven kom folket utanför till godo.

När Elsa kom fram, skulle glafven kastas. Bakom de små blyinfattade
rutorna flammade vaxljus och facklor. Pukor rördes och trumpeter
smattrade, medan bruden, strålande af ungdom och fägring, trädde fram
till fönstret. Detta öppnades, och i täta moln utströmmade den varma
luften.

Vid brudens högra sida stod den gamle gråskäggige fältherren. Han höll
glafven lyft i högra handen. Skaftet var lindadt med långa taftband i
brudgummens färger, svart och gult, och spetsen var af blänkande
silfver. Riddare, med sträfva, väderbitna anleten, röda af vinet, med
yfviga peruker och betänksamma miner lade sina händer på glafvens fäste
samt bekräftade med öflig ed den morgongåfva, som bruden fick af sin
brudgum, hvarefter de nedlade glafven för hennes fötter.

Pukor rördes och trumpeter smattrade och under folkets bifallssorl
uppläste brudens främste marskalk glafvenbrefvet, som innehöll
beskrifning på morgongåfvan, hvilken utgjordes af två hela sätesgårdar
samt halfparten af hvad hennes man kunde ärfva eller förvärfva, så väl i
löst som fast. När han slutat läsningen, fattade han glafven i ena ändan
och kastade honom ut bland folkhopen.

En liflig täflan uppstod nu om hvem som skulle öfverkomma den
silfverbeslagna spetsen. Äfven taftbanden voro eftersökta och de
sönderrefvos ganska ifrigt till små remsor, hvilka sedan fästes på
hattar och mössor, allt till brudens heder.

Under denna täflan hade Elsa förts af folkträngseln högre upp i gränden.
Helt oförmodadt stod hon framför det hus, hvarom den förnäme kavaljeren
talat. Hon såg på några stegs afstånd den låga mörka porten, hennes
tankars ständiga föremål. I bröllopssalen dansades nu kronan af bruden,
och allas hufvuden voro riktade dit upp. Elsa tycktes tveka. Hon såg
ingen i portgången. Men hon kunde ju se efter, tyckte hon, om det fanns,
såsom han sagt, någon dörr på höger hand. I nästa ögonblick var hon
försvunnen i den mörka portöppningen.

Hon trefvade en stund i mörkret utefter muren utan att finna någon dörr.
— Men hon hade icke längre sin talisman, ringen, tänkte hon plötsligt.
Hennes hjerta slog häftigt. Må hända när allt kom till stycket var det
den lede sjelf, som gifvit henne ringen. Hon ville genast skynda
derifrån, då i det samma tvänne starka armar omslöto henne bakifrån. Hon
gaf till ett rop af förskräckelse och dignade ned på golfvet. När hon
återfick medvetandet, fann hon sig i ett, af många vaxljus upplyst rum,
uppfyldt af bössor, falkbjellror och allehanda jagtredskap. Framför
henne stod den förnäme kavaljeren, som gifvit henne ringen. Han var
denna gång klädd såsom kavaljererne vid hofvet, med spetskrage och yfvig
peruk. Hon kunde nu närmare betrakta hans anlete. Det var icke alldeles
så som hon förestält sig det samma. Kring munnen låg ett visst
egendomligt småleende, som hon icke förut hade märkt.

— Gudomliga cherub — sade kavaljeren med smäktande röst, när hon
förvirrad såg sig omkring. — Du sökte paradiset utan att finna vägen.
Men guden Amor märkte din vånda och underrättade mig derom.

Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon drog sig förskräckt till
baka.

— Var icke rädd min vackra dufva — forfor han och såg så slö och
likgiltig ut, som han skulle hafva talat till sin stora hund, som
sträckte sig på mattan vid dörren. — Sitt ner här ett ögonblick blott,
och låt oss läppja på detta vinet. Hvad önskar du af mig, efter du söker
min hjelp?

— Ack Ers nåd... Det var ingenting... Nej låt mig gå nu — afbröt hon sig
— mitt sällskap är ej för så förnäme kavaljerer.

Han föreföll henne så olik, tyckte hon, mot hvad han varit den qvällen,
han gaf henne ringen. Men han menade kanske icke illa, tänkte hon strax
derpå, och så, hur det var, förtrodde hon honom mycket af hvad hon hade
på hjertat. När hon slutat, klappade han henne vänligt på kindbenet.

— Diable! — utropade han — om du ej är den skönaste af alla qvinnor på
jorden.

Men hans ögon fingo i det samma ett så egendomligt uttryck, tyckte hon,
och hans röst darrade så sällsamt. Hon drog sig förskräckt ur länstolen.

— Diable! Så lugna dig då, mitt vackra barn — återtog han, skrattande åt
hennes rädsla. — Jag vill dig, parbleu, intet ondt.

Hon fäste sina stora, bruna ögon frågande på honom utan att svara.

Blågrå, flandriska krus, små silfvertumlare och brokiga ölkannor af
bayersk fajans täflade om platserna på den konstsömmade bordduken. På en
hög dragkista af vackert Nürnbergskt arbete, som hade sin plats på
motsatta långväggen, stod en ankare, omgifven af ölstop och tennmuggar.
Han fylde tvänne af bägarne och räckte henne den ene.

— Och nu din älskares skål! — utropade han. — Vi dricka den i gammalt
spanskt...!

Han höjde sitt stop och gnolade:

                         “Drick drufvans saft,
                         Du hemtar kraft —
                         Ty döden flyr
                         När vinet styr! —”

— Ers nåd gör mig orätt — sade hon tvekande, utan att smaka på drycken —
jag ber Ers nåd, låt mig gå!

— Bah! Inga predikningar min vackra tärna! Skål i stället för herrar
Locenius, Merenius, Abedenius och hvad de alla heta, som fylla våra
själar med gudomlighetens spis. — Vid den heliga jungfruns otvättade
linne, som katolikerna säga, ska' du inte först dricka ärligt med mig,
innan jag hjelper dig mot skeppare och tross. En tärna, som ej kan tömma
en mugg spanskt i botten, är icke värdig att tagas om hakan af en ärlig
hofbuss.

— Låt mig gå Ers nåd! — upprepade Elsa, denna gång temligen bestämdt.

— Åh, för böfveln! Ingen blygsamhet, sade rådmannen, satte sig i
borgmästarinnans knä. Hvem sökte du derute, vackra barn, om inte mig?

Han lutade sig öfver henne.

— Ers nåd! — Hon ville rusa upp, men han strök i det samma med ett slag
af sin arm ljusen från bordet, så att det vardt kolmörkt i rummet. En
tystnad uppstod för ett ögonblick, under hvilken man hörde hur någon
sökte vrida om låset till yttre dörren. Derpå hördes ett hest skratt.

— Vackra foglar, starka galler!

— Släpp mig, Ers nåd, för Jesu skull!

Nu föll äfven bordet omkull och vinet sqvalade ned ur de kullslagna
kärlen. Den stora rapphönshunden sprang tjutande efter väggarne. Ankaret
med ölet föll med skräll i golfvet, och ölet fick göra sällskap med
vinet. — Då hördes plötsligt ett hiskligt brakande och dån, åtföljdt af
ett rassel, likt det som uppkommer vid snöras från höga tak. Derpå vardt
det tyst.

När halte Bertil en stund derefter inkom med ljus och facklor, fann han
grefven liggande afsvimmad på golfvet. Och på platsen, der den stora
dragkistan stått, såg han strax bredvid sin herre ett mörkt, djupt hål.
En del af väggen hade rasat ned. Så mycket kunde han vid första
undersökningen märka, att öppningen förde till källrarne under huset
bredvid, och djupt der nere hörde han sorl af röster och såg han facklor
blänka.



                                   X.


Äfven Göran Grijs, den välaktade åldermannen inom krämareskrået, ärnade
snart göra bröllop för sin dotter, den blyga Brita. Men flere af hans
skepp hade seglat i qvaf under hösten. Hans förmögenhet hade derigenom
smält betydligt ihop, och bröllopet hade uppskjutits den ena veckan
efter den andra.

Hade fader Grijs redan förut varit snål, vardt han nu en riktig
girigbuk. Han gned det slitna runstycket lika ihärdigt, som den
fullvigtigaste karolin. De medel han valde, för att återställa sin
förmögenhet, sade hans grannar, voro dock icke alltid af bästa slag, och
när ölmuggarne tömdes på “Hvita korpen”, kunde man äfven få höra, att
den onde, som på sista tiden gjort sig så mycket omak öfver allt i
staden, icke heller varit utesluten från fader Grijs spekulationer i lin
och hampa.

Det fanns emellertid en punkt, om hvilken grannarne sväfvade i dunkel,
och denna var hans val af måg och arftagare. En gammal försupen
qvartermästare, vid namn Haasenkampf, var nämligen dertill utsedd,
hvilken troligen på många år icke på en gång haft i sin byxsäck så
mycket som två daler kopparmynt. Sällan kunde man se ett trognare
kompaniskap än mellan qvartermästaren och åldermannen. Sent och bittida
voro de till samman, medan fästmön icke oftare såg sin fästman än när
hon bjöd honom på körsbärsbränvin eller mumma.

Åldermannen hade äfven åsett dagens högtidligheter. Med en djup suck
hade han sett, hur vinet flödade och hört den glada musiken. Så präktigt
kunde han icke nu mera fira sin dotters bröllop. Han lemnade
folkträngseln och vek af om hörnet nedåt den mörka gränden.

En stund senare vandrade han oroligt åter och fram i ett höghvälfdt rum,
eller kanske rättare sagdt källare.

Han var lång och mager, hade stubbigt, grått hakskägg, krokig näsa och
bar en utnött lamskinnsperuk på hufvudet. Rummet hade icke mycket bohag.
Ett svartmåladt bord midt på golfvet, med tvänne trefotsstolar, en på
hvardera sidan om det samma och ett högt skåp, längst bort i
halfdunklet, utgjorde hela inredningen.

På bordet stod en gammal söndrig kopparlampa, spridande ett matt sken
öfver de mögliga väggarne. Jemte lampan funnos der några sällsamma ting,
hvilka man icke gerna gick förbi utan att närmare skärskåda. Om
hvartannat och delvis täckta af en trasig grön slessingduk sågos några
förmultnade dödskallar, tänder af möss och andra mindre djur, bitar af
likkistplåtar, fogelskelett, färgade pergamentsremsor o. s. v. samt,
ordnade i en rad, några burkar af simpelt krukmakaregods, hvilkas
innehåll sorgfälligt undandrogs nyfikenheten genom öfverspända
pergamentskapslar.

En blick på denna arsenal, och grannarne skulle haft lösningen på gåtan
i sin hand! Mäster Haasenkampf kunde nämligen göra guld, åt minstone
trodde hans blifvande svärfar så. Ja, denne hade till och med blifvit så
fast öfvertygad derom, att han icke blott satt sin dotters ära i pant
för hemligheten, utan jemväl offrat allt redbart guld- och silfvermynt,
han egde, derför.

Mäster Haasenkampf hade emellertid endast lyckats tillverka mindre
qvantiteter af den ädla metallen, men det hade varit under ogynsamma
förhållanden, som de arbetat. “Gröna Lejonet” jemte några andra
missnöjde jordandar hade nämligen till dato motstått deras besvärjelser,
och först när äfven de blifvit instängde i deglarne, kunde några
storartade resultat vinnas.

Men då, när lifvets underbara vätska skulle strömma fram i kristallklar
glans ur den glödheta degeln, då skulle allt, som åldermannen pekade på,
förvandlas till guld. Endast en droppes utfällning, och trä, sten,
metaller, kläder, hvilket föremål som helst, skulle förvandla sig till
större eller mindre guldklimpar. Alltid något, påstod Haasenkampf för
hvarje gång.

Men misstron ligger nära till hands, när man spelar höga spel, och
mäster Grijs spelade med allt hvad han egde. Om han än var öfvertygad om
möjligheten af att genom konstiga experiment kunna frambringa ädla
metaller, var han ty värr icke lika fast öfvertygad om sin blifvande
mågs ärlighet. Ty hvem sade honom väl, att denne, när han slutligen
lyckats muta eller besegra de motsträfvige jordandarne, icke skulle
behålla skatten för egen räkning. Han skulle dock veta att taga säkerhet
af honom. Han hade fast beslutit att samma afton tvinga honom att svärja
en ed så bindande, att han ej skulle våga bryta den.

Ett slag på porten kom honom att häftigt spritta till. Den han öppnade
för var en medelålders, storväxt man, med krokig näsa, blek hy och
glest, grått hår. Han hade stora, rödbruna knäfvelborrar och bar en
nedfläckad, trasig uniformsrock af samma snitt, som det nyvärfvade
Lichtonska regementets.

— Kan försäkra Er, svärfar — hväste den inträdande med hes röst, när han
efter att hafva helsat slog sig ned vid bordet — att det, skam till
sägandes, var en smula trefligare på “Hvita korpen” här midt öfver.

— Derför låter du mig vänta, för si förstås, fulla timmen — svarade
åldermannen misslynt. — Men händer det en gång till —

— Se så, för millioner haubitzer, ingen prestelåt. Du vet, gamle
linmånglare, hvad jag gjort för dig, och får du den ondes dukater i dag
eller morgon, tycker jag det kan komma på ett ut.

— Du har druckit för mycket i dag, Gerdt — återtog åldermannen
allvarsamt. — Hvad vi nu skola företaga kräfver alla våra sinnen. Vi
göra derför klokast, om vi uppskjuta det till nästa nytändning.

— Förstås, de der silfvergösarne äro icke med, kan tänka. Kan hända käre
bror redan tröttnat — men säg bara till! För millioner haubitzer, Gerdt
Haasenkampf är icke den, som trugar sin konst på någon.

Han reste sig upp för att gå, men åldermannen tecknade åt honom att
sätta sig.

— Nå ja, efter du ber mig derom — återtog han — vill jag icke vara
motsträfvig! — Han upptog en lermugg ur fickan. — Men då skall du äfven
tömma en mugg spanskt med mig, ty inte duger det att vara torr i
kroppen, när man skall ta' ett tag med satan.

Mäster Grijs var icke synnerligen böjd för denna inledning, men var det
hjelpt med så litet, tyckte han, ville han ej neka.

— Du får hålla till godo med min — sade qvartermästaren, då han såg att
åldermannen letade bland muggarne, utan att finna någon tom. — Merkuria
står ju i den och salvan i den andre. Skål då gamle linmånglare — ropade
han — och klingade med en af dödskallarne.

Åldermannen ryste vid detta skämt. Så öfvermodig hade hans kompanjon
aldrig varit.

— Hör på — återtog Haasenkampf efter en stund — har du alla kycklingarne
med dig?

Mäster Grijs nickade jakande.

— Allesamman?

— Det var omöjligt!

— En sådan gnidare! Hur mycket då?

— Hälften är här! — Åldermannen kastade en grön skinnpung på bordet.
Kunde det gå för hälften, tänkte han, vore det så mycket bättre. Vinsten
blefve lika stor och risken mindre.

— Fem hundra! För fem hundra daler kopparmynt vill du vinna fyratio
tusen karoliner. Det var rask förtjenst!

— Än de två hundra, jag lemnade i förra veckan och de fyra hundra veckan
förut.

— Tror kanske bror att jag stulit dem? Har jag icke förut lemnat till
baka allt samman jag fått och det i blanka guldstycken?

— Jo visst, för si förstås!

— Och till och med något deröfver!

— Jo visst! — men jag tänkte, för si förstås — stammade mäster Grijs —
att så här i början... Hm!

— Antingen allt eller intet, käre bror!

— Kan man icke göra början med en del, — jag får vara nöjd med
tjugutusen — sade slutligen mäster Grijs efter en stunds tvekan.

— En sådan gnidare, som tänker ockra med sjelfve satan. Men efter jag en
gång skall ärfva dig, vill jag icke vara omedgörlig — fast osäkert är,
om vi lyckas med så litet!

— Nå, så tag dem då! — ropade mäster Grijs och upptog ur sin gördel en
annan skinnpung, som han lade bredvid den förre. — Men nu skall det
blifva någonting utaf, för inte ett vitten till betalar jag.

— Hade jag icke vetat att käre bror haft dem med sig, hade jag förtjent
att rida på trähästen — sade mäster Haasenkampf skrattande och pekade på
ett smalt vidjespö, som var fastsatt i en springa på bordet. — Nyss stod
det der som en sprättbåge förbi din näsa och nu är det rakt som en
herredräng på söndagen. — Men nu kunna vi börja!

Han upptog varsamt ur fickan en liten två tum lång menniskofigur af vax
och stälde den framför sig på bordet samt påtände en veke, som framstack
ur näsan på den samme. Derefter lade han penningarna i en degel, som han
nedbäddade bland kolen i spiseln.

— Hör nu på hvad jag säger — hviskade han. — När den lille der är
nedbrunnen, tänder jag elden i spiseln och sedan detta skett — han lade
härvid ett ituviket pappersark samt en röd penna framför mäster Grijs —
skall skriften affattas. På detta papper har nattugglan, utan att någon
sett det, spottat tre skärtorsdagsnätter å rad, och denna penna har
trollpackan Merkuria skurit af den hvite korpen.

Han gick bort till skåpet, som han uppläste. Sedan han försigtigt sett
sig omkring, liksom för att öfvertyga sig om, att åldermannen icke
följde honom, öppnade han dörren och kastade en hastig blick dit in. Ett
djupt hål gapade emot honom. Det var tydligen nyss utbrutet, ty skåpet
var till hälften fyldt med grus och sönderslagne stenar. Mäster
Haasenkampf log belåtet.

— De äro qvar der inne allihop — hviskade han.

— Ja, förra natten arbetade de grufligt, för att komma ut — svarade
åldermannen lika lågmäld. — Det hördes ända in till nådig grefvinnan,
för si förstås. Men grefven var borta — tillade han med ett plirande
ögonkast.

— Kan nog tänka det — sade Haasenkampf och plirade på samma sätt med
ögonen. — Ty det ser nästan ut, som de varit nära att komma ut i
verlden.

Den lille vaxmannen var nu till hälften nedbrunnen och stunden närmade
sig, då den onde skulle frambesvärjas. Åldermannen sväfvade betydligt på
målet. Det syntes tydligt, att han var allt annat än väl till mods. Det
måste heller icke vara en sådan lapprisak att försvära sig med lif och
blod åt den onde, äfven om man derför har utsigt att få 40,000 karoliner
i utbyte mot 1,000 daler kopparmynt.

— Det går kanske icke i afton — återtog åldermannen oroligt. — Kunna vi
icke uppskjuta det till nästa månad?

Qvartermästaren tömde innehållet af sin mugg.

— För sjelfve satan — sade han med ett öfvermodigt skratt — nu kan man
icke mer komma undan.

— Men om icke alla försigtighetsmått äro vidtagna — stammade
åldermannen, hackande tänderna som om han plötsligt skulle hafva
stoppats ned i iskallt vatten. — Den vördige pastor Bergius berättade
här om dagen om en fänrik, som råkade i evig fördömelse, utan att få ens
en half daler derför.

— Hur mycket hade han satt in i affären?

— Åh, det var just inte stort, kan jag tro, några daler kopparmynt.

— Nå ja, gnidare och knusslare gå i bland utom turen och då hjelpa inga
försigtighetsmått. — Men är det skrifvet hvad jag sagt?

— Ja, ja, käre bror, hvar enda bokstaf, för si förstås. — Men vore det
inte så godt att vänta?

— Att vänta? Hvad pocker tänker käre bror på! Gamle uppskofsmakare!
Denne källare, som käre bror så länge haft obegagnad under sitt hus,
skall innan morgonen vara fyld med guld och ädla stenar; ty nu är
konjunkturen som gynsammast. — Se så, nu är det endast underskriften som
fattas — återtog han, efter att hafva genomögnat det med röda bokstäfver
öfverkluttrade papperet. — Här står ju tydligt att utställaren mot
fyratiotusen klingande karoliner lemnar sig med kropp och själ åt
Belzebub, underjordens konung.

Han upprepade de sista orden trenne gånger och svängde derunder med
vidjan åter och fram i luften.

Mäster Grijs tvekade. Det tycktes som hade han sett, hur golfvet öppnade
sig till en gapande, nattsvart afgrund, hvarur blå eldslågor slogo honom
till mötes. Men plötsligt, liksom en ny ingifvelse fått makt med honom,
fattade han häftigt pennan och ritade ett namn under skriften.
Qvartermästaren förvånades öfver den säkerhet, han visade, och
förvåningen stegrades ännu mer, då han, i stället för åldermannens
välkända bomärke, såg sitt eget namn. Visserligen var han van vid många
knep, men att någon skulle komma på den tanken, att förfalska en
lånehandling hos menniskornas arffiende, hade han aldrig kunnat drömma
om.

— Sapperment! — ropade han förargad och ryckte till sig papperet — om
jag icke borde rita af dig sjelf på din egen ryggtafla så svärfar du är
för sån't skämt.

Han skyndade att utstryka sitt namn och i stället ditsätta åldermannens.
Men nu protesterade denne, skrikande af alla krafter, och när detta icke
hjelpte, började han bedja. Tårarne stodo honom riktigt i ögonen och
sällan hade qvartermästaren haft ömkligare syn.

De kifvades härom åter och fram. Båda ville hafva skatten, men ingen
ville offra sig för att få den. Då uppstod plötsligt ett häftigt buller
bakom skåpet. Med en hemsk skräll föll det samma framåt golfvet. Hela
muren vacklade och tycktes vilja göra skåpet sällskap. Stora stenar
kommo rullande utefter golfvet och efter dem ett moln af dam. Med
förskräckelsen målad på sina anleten rusade de båda guldmakarne upp från
bordet. Dervid råkade lampan att falla omkull och slocknade. I nästa
ögonblick var åldermannen utomdörren, i hack och häl följd af
qvartermästaren.

Aldrig hade åldermannen hemma i sitt eget hus upplefvat ett värre
äfventyr.



                                  XI.


— Deras inträde på källaren “Hvita korpen”, midt öfver i gränden, väckte
icke ringa uppmärksamhet. Åldermannen hade nämligen, då bordet föll
omkull, råkat att hälla ut burken, i hvilken qvartermästaren förvarade
sin dyrbara skatt af “menniskoblod”, och dervid fått åtskilliga märken i
ansigtet och på händerna. Detta i förening med hans bleka anlete och
förskräckta uppsyn kunde icke gerna tyda på annat än “slagsmål och
skandal”, en högst nöjsam nyhet för de hederlige stamkunder, som suto
der inne kring stora skänkhyllan och drucko mumma. Mäster Biervogel,
värden på stället, hade icke heller förr varseblifvit dem, än han var
redo att samla nyheter.

— Hvad står på, go' vänner, — ropade han åt dem — vill någon hacka er
till korfvar, efter I flåsen så?

— Lagom skämt, mäster Qvickrot, lagom skämt — svarade åldermannen med
min af sårad värdighet, i det han satte sig. — Bättre vore, för si
förstås, om I saden till åt någon af desse late slynglar till
skänkgossar, att tvätta af mig all denna orenlighet.

— Hm! — Mäster Biervogel drog sin mun till ett bredt leende. — Den som
blott hade inne så mycket vatten.

— Gått åt i kypringen kan tänka — inföll qvartermästaren skrattande och
slog Biervogel på axeln.

— Gått åt?... Säg om det ordet en gång till! — Mäster Biervogel vardt
röd i ansigtet som ett tegeltak och slog sin ludne näfve i bordet, så
att fat och stop hoppade om hvarandra. — Säg om det, du blåbuk, och här
ska' bli andra bullar, lofvar jag, än bagarns.

— Nå, nå, vän Biervogel! — inföll åldermannen medlande, — det var icke
vår mening, för si förstås, att säga något förklenligt, hvarken om detta
välkända ställe eller om dess vördige egare. Men det var ju så, för si
förstås, att det var käre bror sjelf som gaf första hugget. — Men lika
godt! — Tag fram af brygget från i fjol höst och drick oss till en törn,
kunna vi vänta medan de hemta vattnet.

— Låter det så, var annan sak, — svarade mäster Biervogel något blidkad
och vinkade till sig en af skänkpojkarne. — Qvicka dig ner och hemta upp
några stop ur gamla qvigan, — ropade han, — till höger begriper du åsna
— återtog han, då pojken tvekade att efterkomma befallningen. — Men hvar
ha'n I varit, go' vänner, I ären ju värre tillpyntade än högstsalige
kröningshingsten.

Qvartermästaren var icke angelägen att deras hemlighet skulle förrådas.
Att hindra detta var dock icke lätt, ty åldermannen hade icke smuttat
mycket på ölet, förr än han var redo att berätta allt hvad han bar på
hjertat. Hans berättelse var dock så vidunderlig, att det i alla
väsentliga delar lyckades qvartermästaren att blanda bort hans tal. Det
samma väckte emellertid icke dess mindre ett rättvist uppseende. Tyske
grefvens hus hade alltid varit illa kändt, och det skulle vara ovisst
tyckte Biervogel, om icke satan en vacker dag flöge bort med hela huset.

De öfrige gästerne hade emellertid flyttat sina stop och muggar allt
närmare till deras bord, och när åldermannen slutat sin berättelse,
började andre framlägga sina lifsrön till skärskådande. Allmänt ansågs
att så väl slagsmål som oqvädingsord, otidigheter, gewonheiter,
depositioner och vexationer voro satans tillskyndelse, äfven som
gesällernas frimåndagar, spatsergång och annan slik fåfänga; äfvenledes
när någon frimästare lade sig i embeten, för att förfalska, förbyta,
försnilla eller förderfva deras arbete. Vidkommande sjelfva
“trollpackets” förmåga, påstod mäster Fibiger, bagaren med det långa
hakskägget och rödbrusiga ansigtet, att han upplefvat flere underliga
händelser under sin gesällvandring i främmande land. Att helt och hållet
sopa bort ett helt hus ansåg han vara en ren småsak för trollpackorna,
och senast samma qväll hade han sett en hel skock af dem flyga bort på
postmästarens tak.

— Det ordet ha'n I, sapperment, rätt uti, — hväste qvartermästaren och
slog stopet i bordet, så att fradgan stänkte högt omkring honom, — nu
mins jag, att jag nyss såg det samma, fast Gud bättre mig om jag icke
tror att synen vardt förvänd på mig för ett ögonblick. Bäst vi suto der
inne och kalkylerade öfver sista hafrelasten, kom der verkligen, som
fader Grijs säger, en trollpacka flygande med buller och bång midt
igenom tjocka muren. Och fräste och spottade gjorde hon som en katt och
skrek: “trå ta' dig, du krämarråtta!” och då såg jag tydligt hur blodet
kom frustande ur näsa och mun på honom och stänkte öfver kläderna. —
Derefter gaf hon sig i ett flygande i väg upp på taket här midt öfver.

— Nyss sade bror, — inföll mäster Fibiger, — att det var mörkt der inne
som i en säck?

— Ja väl, vän Fibiger, men bror sade sjelf att bror kunde se dem flyga
af med postmästarens tak?

— Haasenkampf har rätt, skrek ett halft tjog röster öfver hvarandra.

— Och jag kan tryggt svärja derpå, fast jag ej var med, — inföll en
tjock hedersman med trovärdigt utseende, — ty detta trolltyget blir för
hvarje dag allt närgångnare. Hände icke i qväll, der uppe på södra
malmen, att en af dem slog en stor silfverklimp i hufvudet på Staffan
Sporrmakares lille gosse, så att han dog på fläcken, och när folket, som
såg det, skulle taga fast henne, kilade hon af som en liten hvit råtta
under stenfoten.

— Och när jag sist var på vakt, — inföll den bleklagde Jonas Värme med
sin fina diskantröst, — vardt der ett så förfärligt läte och excess af
några qvinfolk ute på isen, att vi ej visste lefvande råd, men när vi
skulle ta' fatt på dem, luffade de bort som svarte hundar, hvar åt sitt
håll.

Man fortfor att grufva sig öfver den tilltagande trolldomen. Hvar och en
hade sin historia, den ena öfverträffande den andra. Åldermannen fick
derunder tid att åter hemta sig och insåg nu till sin stora
förskräckelse, hur nära han varit att förråda sig. Han grubblade åter
och fram, hur han skulle lyckas igensopa spåren efter sina experiment.
Finge någon veta att det varit han, som framkallat trolleriet, genom att
vädja till den ondes makt, hade han att vänta det strängaste straff. Det
var nämligen naturligt att redan följande morgon, då saken hunnit blifva
känd, skulle trolldomskommissionen gå i författning om undersökning på
ort och ställe och träffade man då hans flaskor och öfriga arsenal, vore
han förlorad.

Bäst han bråkade sin hjerna härmed, instörtade en af skänkpojkarne i
rummet med anden i halsen.

— Skynda, mästare, skynda! — ropade han, — nu ha de fått fast henne ska'
jag säga. Hon är stor som storkyrkotornet och så flaxar hon och skriker,
att I aldrig kunnen tro det.

— Togo de henne? Hvem togo de?

— Trollpackan vet jag. Gubben Tistel tog fatt henne i skaftet, just som
hon skulle flyga upp på taket.

Sorlet utanför gaf till känna att pojken talade sanning, och, väpnade
med käppar, värjor och hvad de först fingo tag i, skyndade gästerna ut
genom dörren och ned för den smala trätrappan. I spetsen för dem gick
mäster Biervogel med ett gammalt rostigt muskedunder, som för dylika
fall alltid stod i beredskap nära skänkhyllan.

Ned i gränden blänkte facklor och bardisanspetsar och hit åt strömmade
folket.

— Håll fast henne dugtigt, bussar, — skrek mäster Biervogel på afstånd,
fäktande med armarne, som hade han med dem velat hjelpa sina korta ben i
deras möda. — Bakifrån är bäst, hören I, — puttrade han, medan han
banade sig väg genom folkhopen. — Bakifrån är bäst, säger jag!

Inom den krets, som stadsvakten bildade, stod Elsa. Hennes armar voro
bundna på ryggen och fastgjorda vid skaftet af en bardisan, hvars båda
ändar hvilade i händerna på säkre knektar. Hela hennes drägt bar tydliga
spår af en bitter strid. Den röda tröjan hängde i trasor kring axlarne.
Håret var upplöst och svallade i vild oordning kring hennes blottade
hals. Att döma af de gnistrande ögonen, skulle det emellertid icke varit
rådligt för de närmaste, om banden ett tu tre sprungit af. De både
stadsknektarne, som höllo henne, drogo sig också visligen så långt åt
sidan, som skaftet medgaf.

— Akta er bussar, — forfor mäster Biervogel andtruten, i det han
skrufvade till rätta sin svarta lamskinnsperuk. — Akta er, säger jag,
hon spottar snart, och den hon råkar lefver icke natten öfver.

— Åh, var lugn han, — sade korpral Tistel tvärsäkert; värre folk än hon
hafva vi fört till tings — se så, maka er nu i väg bussar.

Elsa såg sig spejande omkring bland den sorlande hopen.

En stund förut, då hon utkommit i gränden, hade tyske grefvens husfolk,
som väckts af bullret, när muren rasade, mött henne och hållit henne
fast till dess stadsvakten kom. Plötsligt blixtrade det till i hennes
ögon. Hon kastade sig några steg framåt.

— Hjelp mig, Anders! — ropade hon, seende honom bland de längst bort
stående. — Ser du inte att de vilja åt mig.

Men det tarfvades icke denna uppmaning. Han hade redan märkt henne och
med dragen värja sökte han bana sig fram genom trängseln.

— Tillbaka! — ropade korpralen varnande. — Den som med våld vill fria
rättens fånge gör edsörebrott!

— Jag vill borga för henne, — skrek Anders utom sig och sökte hålla
knektarne till baka. — I kännen henne mäster Tistel. Hon är Lars
Skeppares dotter.

Ett högljudt skratt vardt enda svaret på denna erbjudan.

— Jo jo men, Anders Barberare, — sade Tistel och drog munnen upp till
ett försmädligt grin. — Hon har nog månge, som vilja borga för henne,
den jäntan, kan tänka, men gamle Tistel var ingen gäck.

— Tro honom icke, — ropade Elsa, då Anders stod tveksam ett ögonblick. —
Tro honom icke, i Jesu namn!

Hon ryckte med förtviflans styrka i banden. — Det är lögn! — skrek hon,
allt ifrigare. — Det är lögn, hvad han säger. Tro honom icke!

Men de kringståendes skratt förtog ljudet af hennes röst, och när Anders
på nytt ville hindra knektarne att bortföra henne, lyfte en af dessa sin
tunga bardisan och lät honom falla tungt på ynglingens skuldra. Slaget
fälde sin man till jorden.

Härmed var Elsas sista hopp ute, och hon lät hufvudet sjunka. Men detta
uttryck af undergifvenhet varade blott ett ögonblick. När hon blickade
upp och fick se Anders Barberares blodiga anlete på trappstenen,
öfverfölls hon af en häftig skakning. Våldsamma krampanfall följde
hvarandra och hennes anletsdrag förvredos på ett vederstyggligt sätt,
under det att en hvit fradga frustade ut kring munnen.

Långt ifrån att uppväcka medlidande, var detta mer än allt annat, sade
folket, som stod och såg på, ett tydligt bevis för, att hon var en
farlig trollpacka.

Mäster Biervogel och hans gäster hade emellertid icke på långt när fått
sin skådelystnad mättad. De ville sjelfve föra henne till häktet, samt
anhålla hos höglofliga magistraten, att hon genast måtte aflifvas, utan
dom och ransakning.

— Om man först stänger in henne och håller långa tal med henne, — sade
mäster Biervogel, — får hon tid att yngla af sig, och på det viset blir
man aldrig befriad från den förskräckliga trolldomssynden.

Andre, der i bland Fibiger, gingo till och med så långt, att de icke ens
ville göra denna omväg, utan tyckte det vara bäst, att så godt först som
sist steka henne, der hon stod. Mäster Biervogel, tyckte han, hade ved
nog, om det gälde, att steka ett helt dussin sådana och ville nog släppa
till hvad som kräfdes utan allt vederlag. Mycket bidrog borgarnes och
stadsvaktens ständiga osämja att förlänga grälet, som hotade att aldrig
taga slut.

— Ur vägen för svickar och öltunnor — skrek slutligen gamle Tistel,
öfver sig gifven, och slog omkring sig med bardisanen — ur vägen, säger
jag, eller ska' jag låta tappa Er så, att I bli'n tunnare än flugvingar.

Men den hedervärde korpralen kom icke längre för det.

— Viljen I då äta upp henne lifs lefvande! — fortfor han flåsande. —
Tagen då Ert förnuft till fånga, go' vänner... Tänk på stegel och
hjul... som den får, som sätter sig upp mot höga öfverheten... puh...
här är det jag, go' vänner, som är höga öfverhetens tjenare, puh!

Han fortfor att på detta sätt ömsom förmana, ömsom utdela kraftiga
slängar, men utan någon verkan. Och hade icke en stark patrull anländt
till hans hjelp, torde mäster Biervogel och hans gäster till slut ändock
fått sin vilje fram, att ställa till exekution midt i natten i
Bollhusgränden.



                                  XII.


Under sommaren 1676 hade trolleriväsendet gripit vida omkring sig bland
hufvudstadens lägre befolkning. En särskild kommissarialrätt måste af
konungen tillsättas, hvilken uteslutande egde att upptaga alla
trollerimål från kämnersrätterna och dem vidare ransaka och döma. Af
ledamöterne i denna rätt var hälften prester, återstående hälften
utgjordes af läkare och lagkarlar. Antalet mål, berättas det, var så
stort, att sammanträden måste hållas alla dagar i veckan, utom lördagar,
då presterna måste bereda sig för sabbaten. Tack vare denna ifver, hade
emellertid under loppet af en månad icke så få trollpackor hunnit dömas
från lifvet och afrättats. En af dem, Rumpare-Malin kallad, hade blifvit
lefvande bränd, en annan, Tysk-Annika, hade först halshuggits och
derefter bränts på bålet; båda till sista stund påstående sin oskuld.

Det var idel sträfva, allvarliga anleten, som omgåfvo det svarta bordet
i rättens sessionssal, en trappa upp i stadshuset på Södermalm.
Flertalet syntes redan vara öfver sextio år och endast en, den nyligen
från sina utländska resor hemkomne doktor Hjärne, egde ännu qvar
mannaålderns blick och hållning.

Öfverst bland de andlige satt en lång mager man i svart kalott, under
hvilken några hvita hårtestar stucko fram. Det var den nitiske
hexförföljaren, magister Olaus Bergius, i synnerhet känd för sin långa
och lärda afhandling om satans frukter i och genom qvinnan. Ingen skulle
i detta torra, skrynkliga anlete, med sina små, grå ögon och spetsiga
haka, kunna spåra den fanatiske ifraren och ortodoxe luteranen. Snarare
skulle man af hans ödmjukt krypande min kunnat tro honom vara en
tarflig, tillbakasatt husprest i något högadligt hus. Det var emellertid
han, som hufvudsakligen ledt förhören med den framgång, som ofvan är
nämnd.

Långs med väggarna stodo bänkar för åhörarne. Desse utgjordes till
största delen af prester. Men äfven flera af hofvets damer samt en och
annan af de förmögnare bland borgerskapet hade infunnit sig, nyfikne att
höra den märkliga ransakning med trollpackan från Södermalm, hvarom
anslag uppspikats dagen förut, “då klockan slog tolf”, på
stadshusdörren.

Sedan rätten på sedvanligt sätt förrättat sin bön, tillsades
vaktkarlarne vid dörren att införa den anklagade. Med stadig gång och
öppen blick steg Elsa fram till bordet. Hennes stora mörka ögon gåfvo
snarare tillkänna förvåning än nedslagenhet.

— Du är anklagad af flere aktade borgare — sade ordföranden — att hafva
öfvat trolldom och fört barn till Blåkulla, hvad har du derpå att svara,
Elsa Larsdotter?

— Att det är lögn, lika så visst som lögn finnes i verlden!

Magister Bergius betraktade henne ett ögonblick. Hans grå, hvassa ögon
tycktes liksom vilja äta sig in i hennes själs innersta. Hon rodnade och
såg förlägen ut.

— Vid din själs eviga frälsning — började han med blicken alltjemt fast
på henne — ber jag dig, satans vilseförda offer, att du nu genast
bekänner din svåra synd, för hvilken du, så väl af unga som gamla är
vorden anklagad.

Hon fäste sin blick stadigt på honom. Så lätt var hon icke öfvervunnen.
Klart och redigt omtalade hon, det som händt om qvällen, då hon fasttogs
utanför tyske grefvens hus. Hon nekade icke heller till att hon på ett
underbart sätt fallit genom muren, då hon velat tillbakavisa hans nåds
smekningar. Men aldrig hade hon varit i Blåkulla, påstod hon, — än
mindre fört någon dit. — Om det täcktes de höge herrarne i rätten —
slutade hon, — att koka henne eller alldeles mala henne sönder och
samman, kunde hon intet annat tillstå än hvad hon sagt för sant. Måtte
derför Gud trösta hennes arma själ.

Medan hon talat, hade magister Bergius rest sig upp.

— Envisa flicka, — utbrast han, — när hon slutade, — blygs du ej att
bemantla din svåra synd med det stora namnets vittnesbörd! Kom ihåg då,
att den Gud, du åkallar, kan se in i ditt hjerta lika klart, som du ser
genom fönstret der, äfven om djefvulens konster skulle förborga det för
oss svaga menniskor!

— Jag vet och tror derpå, nådige herre, men jag har endast tjenat Gud
från barndomen, hvilket både grannar och någrannar kunna vitna.

— Ingen tjenar vår herre och satan på samma gång.

— Djefvulen har ingen makt med en kristen, som fött dop och nattvard.

Detta svar fann rätten skäligen misstänkt, såsom troligen ingifvet af
den lede. Det var uppenbart att hon icke frivilligt ville bekänna och
vitnena inkallades derför. Hon fick emellertid afträda.

Det gälde först att bevisa, huruvida den anklagade varit i Blåkulla
eller ej och för den skull inkallades först sådane vitnen, som sagt sig
föras af henne till denna satans förskräckliga boning. De som inkommo
utgjordes till största delen af barn mellan sex och tio år. Ett diade
ännu sin moders bröst, och detta fick, enligt rättens föregående beslut,
framföra sitt vitnesmål genom moderns mun.

De fleste af barnen hade en näsvis, “beskäftig” min; endast några få
sågo ängsliga och blyga ut. Sedan deras föräldrar aflagt den föreskrifne
eden — juramentum calumnæ — med hvilken de bedyrade, vid allt hvad
heligt var, att de hvarken af hat eller ondska tubbat någon att klaga på
sin näste, började förhöret.

Det första vitnet var Staffan Sporrmakares nioårige son. Han berättade,
stammande och oroligt seende sig om åt alla sidor, huruledes han på
stora böndagsaftonen öfverfallits af Elsa Larsdotter och så illa slagits
med ett skarpt isstycke, att han varit nära att få döden deraf.

— Var det derför att du icke ville åka med henne den natten? — sporde
magister Olaus.

— Nej, icke den gången, men sedan många gånger, — svarade han och såg
mycket dum ut. — I natt förde hon mig fyra gånger, på en häst, en karl,
en ko och en hustru.

— Och hvart förde hon dig dessa gånger?

— Åh, det var olika!

— Något ställe kan du väl påminna dig? Tänk efter?

— Jo, en gång, min's jag, var Blåkulla i stadsträdgården, och en annan
gång på postmästarens tak. De sista gångerna såg jag icke hvart hon for,
för då drog hon en stor florshufva för ögonen på mig.

Staffan Sporrmakares son fick nu taga afträde och nästa vitne inträdde.
Detta var en liten bleklagd, spenslig flicka af omkring tolf års ålder.
Hon hade mycket att berätta och talet flöt som en väl inlärd lexa. Hon
hade fått besök af Elsa i stugan, sade hon, och förts af henne öfver en
stor sjö, hvilken lyste och gnistrade af idel blå svafvellågor. Der hade
hon jemväl sett stora skepp med eldröda master, det ena liggande tätt
invid det andra. Blåkulla hade då varit på postmästarens tak.

På magister Olaus' fråga, om hon sett, hvad Elsa gjort derstädes,
svarade hon, att hon tydligt sett med sina lekamliga ögon, hur Elsa kröp
till den elake och klappade och kyste honom. En annan gång hade den
elake frågat om hon ville tjena honom, samt då hon svarat nej, tagit upp
stora ris af flätade ormar, med hvilka han och Elsa slagit henne. Till
sist vardt hon omdöpt och fick skrifva sitt namn i svartboken, som var
“svartnacka”.

En annan halfvuxen flicka vitnade, att hon sutit vid sin sömnad och
plötsligt fallit omkull, samt strax bortförts af Elsa. Då hade hennes
mor, som var en beslutsam qvinna, tagit fram en nål och stuckit i hennes
finger, men utan att hon deraf vaknat, eller känt det minsta, förr än
Elsa fört henne godvilligt till baka. Hon berättade vidare, att då hon
sista böndagen sökte begå Herrans nattvard, hade hon kommit att falla på
knä vid duken strax invid Elsa, och hade hon då känt, hur denna tagit
ned sin hand och smort henne på kjorteln med något vått. Sedan hade hon
i åtta dagar hvarje natt förts till Blåkulla och fått utstå mången
faslig pina och åse både synd och elände.

Det var ju förfärliga saker, som kommo i dagen. Åhörarne sågo också
ganska häpne ut. Att så mycken synd kunde finnas i verlden, hade de
knappast kunnat föreställa sig, oaktadt presternas idkeliga verop, att
hela verlden endast var en stor och stinkande syndpöl.

Sedan alltså den tilltalades brottslighet i allmänhet konstaterats, kom
ordningen till de särskilda anklagelsepunkterna. Af dessa intog hennes
flykt genom muren till den tyske grefvens hus främsta rummet. Det hade
nämligen länge utgjort ett spörsmål mellan de lärde, huruvida en
trollpacka egde samma förmåga som den lede att ändra materiens synbara
form.

Att detta låg inom möjlighetens gräns, åtog sig nu en liten elfvaårig
pojke, vid namn Petter Grå, att bevisa för rättens ledamöter.

Han skelade, och såg så illmarig ut, när han trädde fram till bordet att
vid hvarje annat tillfälle skulle han säkert blifvit öfverantvardad åt
mäster Holger Skarp, som höll vakten vid dörren.

På frågan, om hvilka konster han fått lära af den elake, svarade han
oförskräckt, att han kunde göra väder. Den varmaste sommardag kunde han
förbyta till smällkall vinterqväll, sade han. Lilje- och konvaljedoft,
fågelqvitter, fjärilslek kunde han inom en handvändning få bytt till
snöslask, bjellklang och sidensvansar.

Denna sällsamma omstörtning af fult och skönt, högt och lågt, ungt och
gammalt verkstälde han endast med tillhjelp af en liten käpp, fast en
käpp likväl, som var smord i begge ändar och dess utom försedd med den
elakes namn på midten. Han visade nu äfven, hur han kastade käppen bakåt
öfver hufvudet, medan han läste de sju obönerna och blåste i en
silfverpipa.

Han frågades af magister Olaus, om han äfven fått lära konsten att
bräcka murar.

— Det ska' nådige herrarne tro går lätt — svarade han med en skelande
blick på magister Olaus. — Man ska' blott smörja väl under hornet. Jag
har ofta sett både hus och stenar dansa.

Detta svar var dock alltför ofullständigt, oaktadt den tvärsäkra ton,
hvarmed det afgafs, för att rätten skulle känna sig tillfredstäld, och
gossen uppmanades derför att visa prof på sina märkliga konster.

Men detta kunde han icke, sade han. Utan att dock på något sätt synas
förlägen, förklarade han med den oskyldigaste min i verlden att de
nådige herrarne ej kunde få se något af det han lärt, då den elake tagit
till baka både hornet och pipan.

— Hvilket horn, menar du? — frågade magister Olaus strängt. — Du har
icke talat förut om något horn.

— Jo, det var så. Ers högvördighet — svarade gossen inställsamt, — att
för hvarje konst, jag lärde af den elake, dröp han en droppe i ett grönt
glashorn; men genom de fromme presternas böner har hornet nu fallit i
sönder... Och den elake tjuter deråt, ska' Ers högvördighet tro. För
hvarje sådan bön, låter det så alldeles fasligt och bordet, som han
ligger under, blir allt mindre och mindre, och kedjan, som engeln bundit
honom med, blir allt tyngre och starkare. Annat var det, tillade han och
såg illparig ut, när min lilla hustru lefde.

— När din lilla hustru lefde? — upprepade flere af ledamöterna. — Du är
ju blott elfva år?

— Ja, hon var en liten fin, grå get, ska' jag säga, men så snart jag
bekände på Elsa Larsdotter, sparkade hon henne till döds.

— Och nu föres du icke vidare?

— Jo, Gud bättre mig, senast förliden natt! Då var stort bröllop i
Blåkulla. De både dansade och sjöngo der, samt slogos och refvos äfven.
Då satt Elsa i taket som en ljuskrona, med hufvudet ned och fötterna
upp. Men jag tror nu att jag får vara i fred, ty till slut slogo de
tärning om mig, och då förspeltes jag till Bengt Bagares hustru, som har
hela tjoget förut.

Pojken fick nu gå. När han lemnade salen, inkom tyske grefvens
hofmästare och begärde företräde för rätten, hvilket äfven beviljades
honom. Han förklarade, sedan han mödosamt linkat fram till bordet,
grefvens hans herres stora misshag öfver det förargliga tal, som han
förnummit, nämligen, att den för trolldom anklagade flickan skulle varit
i grefvens rum nattetid. Om han, grefven, vidare skulle få höra slika
kalumnier och förtal, måste han gå till hofrätten, förklarade
hofmästaren, för att klaga och skaffa sig skydd till sin reputation och
anseende, hvilket han velat tillsäga de välädle och högvördige
kommissarierna.

Dessa ord gingo rätten djupt till sinnes, och resolverades det, att
hofmästaren skulle till hans höggrefliga nåde frambära rättens
hjertinnerliga försäkran och löfte, att om någon vidare understode sig,
att angripa hans höggrefliga nådes karakter, skulle denne få med rätten
att göra.

Hofmästaren bugade sig och tackade å sin herres vägnar för rättens
högvisa rättrådighet, hvilken denne helt visst skulle hafva i gunstig
åtanke.

När han lemnade salen och gick i genom förmaket utanför, kom han att
kasta en blick åt fönstret. En äldre qvinna hade rest sig upp från
bänken och betraktade honom uppmärksamt. Han stannade, som det tycktes i
hög grad öfverraskad af hennes åsyn. Den sjelfbelåtna minen förvreds
till ett fult grin och han skyndade hastigt ut genom en af sidodörrarne.

— Hvem var den mannen, Greta? — frågade Lars Skeppare och såg förvånad
efter honom.

— Åh kors, han lefver än! — svarade gumman, tankspridd. — Det var ju
tyske grefvens hofmästare, halte Bertil, vet jag... — Men hur blek min
stackars flicka är — återtog hon och vände sig åt andra sidan, der Elsa
stod mellan tvänne vaktknektar. — Stackars mitt kära barn, sådan gruflig
synd hon tagit på sitt samvete!

Lars ärnade fråga mera om hofmästaren, all den stund han var i tjenst
hos tyske grefven, men nya händelser drogo bort hans tankar.

En skarp qvinnoröst hördes nämligen i det samma gräla med dörrvakten ute
i förstugan och strax derefter kom Fingerlisa inspringande, under
häftiga åtbörder. Hon var högtidsklädd, i röd kjortel och sidentröja
samt hade ett bredt band af gröna glasperlor kring halsen. När hon fick
se Elsa stannade hon plötsligt.

— Nej se god dag, vackra Elsa! — utropade hon, hånande — så trägne
kavaljerer du för med dig!

— Det har jag nog dig att tacka för — svarade Elsa lugnt — men de ståta
nog ock för dig, fast du ljuger.

Fingerlisa såg förvånad på henne.

— Ja, se du på mig, du Flumsa! — sade Elsa häftigt. — Nog vet jag att
icke heller du är fri från ondt tal.

Det lyste till i Fingerlisas ögon och hon rusade rätt emot Elsa.

— Det skall du få betala! — skrek hon och ryckte till sig Elsas
taftshufva, som hon kastade ut genom fönstret. — Den är ej för dig! Du
skall ha en röd, en sådan som de andra...

Vaktknektarne lade sig emellan och skilde dem åt. De skulle snart in för
höga rätten, sade de och — borde förstå att bättre skicka sig.

Förhöret hade emellertid fortgått der inne i salen. Namnen, som vitnena
fått i Blåkulla, företedde den underligaste samling smeknamn man gerna
kan tänka sig. En hette “trå dig”, en annan “tvy dig”, en “styggetacka”,
en annan “fulpiska”. Och dessa namn hade alla antecknats af notarien med
stor noggrannhet i protokollet. Halfvuxna flickor hade berättat huru de
födt djefvulsbarn genom näsan eller munnen under olidlig smärta och
värk. Men detta innebar icke något orimligt, när man, såsom rättens
ledamöter gjorde, tog det öfvernaturliga sjelft till måttstock. Andra
vittnen berättade att de förts ända till tjugu gånger på en natt till
Blåkulla. Än hade der varit helt få personer, än hade den lede
uppvaktats af tio tusen menniskor, än hade samlingsplatsen för dem varit
på Storkyrko-tornet, på Tre kronor, under galgen, på gamla
kröningsporten vid Norrbro eller i kajutan på skeppet “Stora kronan”, än
hade Blåkulla tagit i anspråk hela ladugårdsgärdet. Resan dit hade en af
vitnena gjort med fyra eller fem feta trollpackor, en flicka hade åkt
dit på en smal bordkrans, en annan på en liten spik, “der knafft fem
flugor få rum” skrifver en af rättens ledamöter, “och annan galenskap
med, hengiandes, så wäl i hoop som Polycarpus Riddarfinckes historia”.

Vitnesmålen hade emellertid i ett fall stämt noga öfverens, och detta
var i afseende på Elsas person. Må hända hade tvetalan äfven härutinnan
kommit att ega rum, om hvarje vitne förhörts särskildt, men detta hade
varit att lemna allt för fritt spelrum för satans list, hvilket
naturligtvis rättens ledamöter icke ville låta komma sig till last.

När Elsa hörde vitnesmålen uppläsas, kunde hon med möda göra våld på
sina känslor. Många af dessa menniskor som vitnat mot henne, hade hon
aldrig sett, än mindre talat vid, och likväl hade de med ed bedyrat, att
hon fört dem med sig till Blåkulla.

— De äro i villfarelse! — ropade hon harmset. — De taga miste om min
person och fara efter det som skett på andra orter. — Hur kunna de
nådige herrar finna detta vara möjligt, då jag blott har en kropp, som
uti fängelse är innesluten, — men de veta nog icke sjelfve om det är en
dröm eller ej.

— Hvarför talar du om dröm? — sporde ordföranden förvånad öfver denna
slående anmärkning.

— Derför att de säga sig föras endast när de sofva.

— Du snärjer dig med satans list, — inföll magister Olaus, — men den
hjelper dig dock föga här. Vet att du här står inför Guds anlete och att
han i sin rättvisa vrede kan gifva satan makt att bryta halsen af dig i
fängelset, såsom det hände trollpackorna på Norrmalm, då helvetet skall
uppgapa med sina käftar och taga dig emot.

— Vid den evige Gudens namn, som I åkallen, — utbrast Elsa häftigt, —
jag är oskyldig.

— Tig hexa! och säg oss först hvilken Gud du menar? — röt magister
Olaus.

Hon fäste sina stora bruna ögon på honom.

— Hvem? — frågade hon dröjande, — om icke Gud i himmelen!

Förhöret var slut i hufvudsaken. Det var mer än tillräckligt bevisadt,
genom barnens vitnesmål, att Elsa varit i Blåkulla. Visserligen kunde,
som hon äfven skickligt påpekat, allt samman endast hafva varit en
synvilla för dem, ty satan egde ock förmågan att påtaga sig hvilken
menniskas hamn, han ville. Sålunda hade till och med den hederlige
borgmästaren Trotzenfeldt angifvits såsom den der en qväll skulle hafva
fört en femton års flicka till Blåkulla, och hvilket var bevisligen
falskt. Men det gafs ett medel att få visshet äfven härutinnan. Det
måste utrönas, om den anklagade mottagit någon fästegåfva af den onde
eller ej. Hade det förra egt rum, gjordes hvarje vidare undersökning
öfverflödig, ty då var den anklagade gift med satan och hörde i allt
fall till hans utvalde.

Elsas föräldrar och Fingerlisa blefvo derför förekallade, såsom de,
hvilka bäst borde känna till hennes lefverne.

Fingerlisa fick först aflägga sitt vittnesmål. Hon utbredde sig vidt och
bredt om de svåra anfäktelser, för hvilka Elsa hade utsatt henne under
några år, ty, sade hon med ett bredt grin, som visade hennes hvita
tänder, “vackra Elsa” har alltid varit som ett trollbarn. Sålunda
fortfor hon, ska' nådige herrarne tro, har Elsa en gång fått en
trollring af den onde, fast hon sökte inbilla mig och flere andre af
grannarne, att det varit tyske grefven, som gifvit henne den.

Hon hade varnat både Elsa och hennes föräldrar, samt fått dem att lägga
ringen afsides i spiselvrån. Om han dagen derpå varit borta, visste hon
icke; dock höll hon detta för mycket troligt, ty en gång hade hon varit
med, då Elsa skulle gräfva upp en dylik gåfva bakom svinhusknuten och då
hade de endast funnit en murken näfverbit, men deremot sett en ful svart
hund, som ingen kände, sloka i väg ut ur svinstian.

Medan hon talade hade Elsa flere gånger skiftat färg. De mest orättvisa
anklagelser hade hon fördragit med större lugn än Fingerlisas tal. När
denna slutat, brast stormen lös.

— Tro henne icke, — utbrast hon, ur stånd att tygla sin lidelse, — tro
henne icke, nådige herrar, ty hon är en komperska, som både kan sålla
folk och vitna mot hvem hon vill.

Magister Olaus förmanade henne att uppföra sig lugnt och anständigt samt
att låta vitnena njuta sin frihet. Men hon slet sig lös med våld från
sina vaktare och rusade mot Fingerlisa. Endast med stor möda kunde hon
åter bringas till lugn samt åter föras till sin plats. Länge efteråt
talade man emellertid om hennes häftiga tillmälen och blixtrande ögon,
såsom synnerliga prof på satans anfäktelse.

Fingerlisas bekännelse hade emellertid träffat hennes sårbaraste punkt.
Kunde det bevisas att Elsa fått en ring, hvilken sedermera på
oförklarligt sätt försvunnit, var detta för sig mycket misstänkt, och då
kunde man hoppas att med ihärdighet komma än längre. En andlös spänning
rådde derför i salen, när hennes föräldrar uppmanades att aflägga sina
vitnesmål.

Lars steg först fram. Han visste ingenting, sade han, kort och bestämdt,
hvarken om någon ring eller någon annan trolldomssynd. Han trodde blott
att Gud velat straffa Elsa derför att hon ofta varit olydig. Men om de
nådige herrarne, slutade han, hölle henne för en gemen trollpacka, ville
han sjelf vara den förste, som skulle sätta henne på vedtrafven och
tända elden derunder.

Det kom nu mor Gretas tur att vitna. Det dröjde en stund innan hon
svarade på rättens frågor. Hon var både af sina grannar och
församlingens prester känd för sin rena vandel och trägna kyrkgång och
hennes tystnad tyddes derför endast till godt.

— Säg nu mor, hvad I veten, — sade magister Olaus efter en stund och
gjorde sin röst så len som möjligt. — Låt icke intala Er af köttsens
räddhåga eller af falska röster i Ert öra, att säga det I ej veten sant
vara.

Hon såg honom stadigt i ögonen och berättade kort och afbrutet om Elsas
föregående lif. Elsa hade varit mycket ombytlig till sinnes, tyckte hon,
i synnerhet på sista tiden, och någon gång äfven både hård och elak, då
hon velat förmana henne.

Magister Olaus bad mor Greta tacka Gud, som varit henne så nådig, att
hon nu fritt fått bekänna sanningen. — Dock spordes ej, — tillade han, —
om I sett ringen, som satan gaf henne, och hvarom denna unga flicka —
han pekade härvid på Fingerlisa — nyss vitnat.

Mor Greta hade hit tills med sällspordt lugn aflagt sitt vitnesmål, men
vid denna fråga började hennes läppar darra och den ena tåren letade sig
väg efter den andre utefter hennes bruna kinder. Allas ögon fästes på
henne. Man hade kunnat höra en flugas surrande, så tyst var det.

— Säg om I sett ringen, mor? — frågade magister Olaus ånyo.

En tung suck banade sig väg ur hennes bröst och hon sänkte hufvudet, i
det hon sade tyst, nästan för sig sjelf.

— Ja, Gud nåde mig, för det jag så gjorde!

Det sorl, som nu uppstod, var så högljudt, att profosserna och
vaktkarlarne fåfängt äskade ljud. Genom sorlet hördes Lars Skeppares
stämma:

— Du ljuger, qvinna — skrek han och knöt den seniga handen mot mor
Greta. — Du ljuger, så sant jag är en ärlig svensk. Men du har alltid
behandlat flickan der som ett flarn och ett oting och som hon varit en
annans foster och icke ditt...!

Längre kom han ej i sin straffdom, ty nu kommo flere vaktkarlar sina
kamrater till hjelp och togo fast de värste orostiftarne samt deribland
äfven honom.

— Nå i Jesu namn — skrek han utom sig af vrede, i det han utfördes. — Må
vår Herre bevara Era kroppar!

Mor Gretas vittnesmål hade varit afgörande. Hon var, som nämndt, känd af
alla såsom en mycket gudfruktig och sanningskär qvinna, och när hon nu
tagit på sin ed, att Elsa haft trollringen i sin ego, var saken klar,
vare sig nu att ringen, som några vitnen påstodo, förvandlats till en
bit näfver eller, såsom andra påstodo, till en rostig jernbit. Till och
med de af rättens ledamöter, som hit tills hållit saken något “dubieux
och farlig”, kunde icke längre vara “så absurde”, som de yttrade sig,
att de helt och hållet ville förneka trolldomen.

Elsa tillhölls nu för sista gången af magister Olaus att bekänna.

— Vid Gud och Hans evangelium, höge, nådige Herrar — utbrast hon,
snyftande i det hon kastade sig på knä — är jag oskyldig!

Det var första gången, man sett tårar i hennes ögon och många af
åhörarena grepos deraf djupt till sinnet. Men hennes sak var förlorad.
De afgifna vitnesmålen hade större trovärdighet än hennes tårar och
anfäktelser.

— Stig upp, du satans förtappade — röt magister Olaus mot henne. — Den
höga rätten låter sig icke förledas af sådant löst och fåfängt tal, utan
ser den förvisso, att det kan intet annat hållas före än ett satans
skrymteri och en djefvulens arglistighet.

Elsa reste sig upp och betraktade honom en stund, utan att säga något.
Derefter vände hon sig till mor Greta och sade lugnt, nästan kallt:

— Ack mor, om I vissten hur I faren vill!

Innan hon fick yttra något mera, gaf emellertid magister Olaus ett
tecken åt hennes vaktare och hon vardt utförd. Äfven mor Greta och
åhörarena tillsades att lemna rummet. De senare ruskade betänksamt på
hufvudet, när de ute i förmaket kastade en sista blick på Elsas bleka,
vanstälda anletsdrag och ingen hade troligen för mycket guld velat
intaga hennes plats.

Rätten var nu allena och det skreds till doms fällande. Ingen enda röst
höjdes för Elsas frikännelse.

— Damnat! damnat! — ljöd det entonigt och olycksbådande hela raden i
ände, å ömse sidor om det långa bordet.

Sedan hon sålunda var förklarad skyldig till det brott, hvarför hon var
anklagad, återstod det endast att öfverlägga “de genere mortis” eller om
det sätt, hvarpå hon skulle aflifvas. Härvid uppstodo emellertid så
många flere meningar. De fleste ville att hon, “andra complicibus till
skräck”, skulle brännas lefvande liksom Rumpare-Malin och Tysk Annika,
men några tyckte detta dödssätt vara “något cruelt” och föreslogo i
stället, att hon skulle nypas med heta tänger eller gifvas ett eldkol
eller rödt jern i handen. Presterna satte sig dock ifrigt emot denna
mildring i straffet.

— Man borde — sade magister Carolinus — mera se på Guds namns ära än på
hennes olidliga pina, helst hon haft en farlig intension, att förföra
andras själar till helvetets eldpina af svafvel. Desslikes borde hon se
att satan, som lofvat henne, att ett “subpositium quid” skulle få lida i
hennes ställe, vore maktlös mot Guds åkallan. Det vore rätt — slutade
han — om hon, som de andre, finge en försmak af svafvellågan och borde
hon derför å bålet brännas.

Efter en lång öfverläggning stannade man slutligen vid det beslut, att
om den anklagade fortfarande stode fast i sitt hårda sinne, skulle ingen
nåd henne vederfaras, hvaremot, om hon kom till sann ånger och
bekännelse, skulle man, innan slutlig dom afsades, ytterligare
öfverlägga, om och i hvad mån hennes straff kunde mildras. Det uppdrogs
åt magister Olaus, att i enslighet och med “godt manér” söka utröna, om
hon ej ville frivilligt bekänna, i hvilket fall hon äfven skulle få begå
Herrans heliga nattvard, som i annat fall skulle vara henne vägradt. —

Utanför på gatan väntade folket med otålighet, att mästermannen skulle
förkunna dagen för exekutionen. På morgonen hade tvänne gemena
trollpackor piskats af spögubbarne på Norrmalmstorg, och det kunde icke
vara annat än i sin ordning, tyckte månge, om dagen slutade med ett bål.
Det var derför icke utan knot, som man lyssnade till rättens beslut,
enligt hvilket den för trolldom anklagade skepparedottern Elsa
Larsdotter ännu en tid skulle hållas till syndabot och ånger.



                                 XIII.


En allmän förskräckelse grep hufvudstadens befolkning, då den ena
trollpackan efter den andra började bekänna om satans tilltagande makt.
Stadsvakten fick sträng befallning att hela dagen om gå omkring på
torgen och vid hamnarne, för att efterhöra om någon svor eller på annat
sätt missbrukade Guds namn. Ty, liksom det en gång i forntiden skedde
med Sodom och Gomorrha, sade månge, skulle det en vacker dag komma ett
regn af eld och svafvel öfver den syndiga staden, om icke folket
bättrade sig, medan tid var. Presterna vordo också ifrigare än någonsin
i sina predikningar. Vakstugorna i de olika stadsdelarne fördubblades.
Man gick i processioner med långa vaxljus genom gatorna, och man
anstälde offentliga bönedagar till och med midt i veckan, allt för de
oskyldiga barnens skull, hvilka råkat så illa ut för den lede
arffiendens garn.

På qvällen, sedan rätten slutat ransakningen för dagen, brukade ofta de
ifrigaste af dess ledamöter samlas till enskild öfverläggning. Deruti
deltogo äfven utom stående personer, såsom hofrättens ledamöter och
stadens borgmästare, med flere betrodde män.

En qväll egde en dylik öfverläggning rum i stadshuset mellan
borgmästaren Trotzenfelt, magister Olaus och doktor Hjärne samt någre
andre. Den senare hade, som han sade, blifvit allt mera “dubiös” på
sista tiden och magister Olaus hade ansett för sin pligt att bringa
honom på bättre tankar. Men klockan hade redan skridit framemot tio,
utan att dispyten dem emellan haft annat resultat, än att borgmästaren
gång på gång fallit i bullersam sömn. Deras skäl och motskäl bildade
också ett “fram och till baka”, som kunnat söfva mången lifligare och
vaknare person än den säflige magistratspersonen i fråga.

— Om min käre värdigas tillåta — sade magister Olaus högtidligt, då
Hjärne började allt ifrigare förfäkta sin mening — skall jag i två ord
bevisa några enkla teser, hvarutaf skall framgå, att detta
trolldomsväsen, hvilket nu, Gud bättre, anfäktar oss, syndiga menniskor,
ej är någon fantasi eller underligt tycke, ej heller, som min käre
säger, en hetsig feber, som slocknar af sig sjelf, utan att det är ett
verkligt satans listiga spel, med förförelse till synd och derpå
följande evigt förderf. — Och efter som min käre, såsom en kristen egnar
och anstår, gerna, om möjligt, vill låta försoning gälla öfver straffet,
äfven för denna satans gemål, som nu sitter fängslad här under oss,
torde de vigtigaste skälen, som under ransakningen kommit i dagen, också
böra med allvar åter upprepas och skärskådas.

— Tillåt mig först fråga Ers ärevördighet — föll Hjärne nu i talet —
hvarför denna unga flicka ständigt kallas satans gemål. Och frågas äfven
derhos, hvarför, då barnen säga ja och hon nej, icke den enas nej är
lika giltigt som den andres ja?

— Här vitna icke endast barn, utan äfven många till mognare år komne.
Här är icke heller blotta vitnesmålet, som talar, utan än mer denna
stora nöd, som gör dem både andlig och lekamlig vånda och tvingar dem
att tala sanningen.

— Men jag kan ändock icke fatta — invände Hjärne — att detta kan gälla
mot en ärlig menniskas nekande.

— Att neka till en synd är infödt hos alla menniskor efter syndafallet
och ju ogudaktigare de äro, dess djerfvare neka de till sina synder,
särdeles trollpacket, hvilket, salva venia, inbillar sig att ingen
rättvisa biter, när det förlitar sig på satans hjelp och bistånd. —
Stundom spörjes väl också att någre gudfruktige föras af trollpackor,
men detta veta de ej, utan är då allt för dem som ett spökeri af den
onde tillstäldt, för att väcka split och räddhåga hos rätten.

— Det var då af denna anledning som Galna Brita togs för hufvudet, i
stället för den förnäma damen? — återtog Hjärne med ett ironiskt leende.

Denna fråga kom magister Olaus att plötsligt tystna. Det var också en
ömtålig sak hon rörde. När de senast dömda trollpackorna brändes hade
nämligen barnen berättat, att den elake gråtit och klädt Blåkulla i
svart, samt valt sig en ny drottning, som var en förnäm grefvinna. Saken
hade emellertid förefallit alltför dunkel, äfven för de nitälskande, att
dragas inför domstolen, hvilket också snart visade sig obehöfligt, sedan
magister Olaus förklarat att allt samman endast varit ett djefvulskt
gäckeri, och att den person, som barnen syftade på, icke var någon annan
än Galna Brita, som ofta brukade kläda ut sig i de förnämas trasor.

— Den saken är ännu icke slut — svarade också magister Olaus efter en
stunds eftersinnande. — När denna flickan bekänner, torde mycket, som nu
är oklart, komma i ljuset.

— Och Ers ärevördighet skulle våga att tillstyrka rätten så allvarliga
mått och steg; de kunde violera adelns privilegier?

— Vi handla i Guds namn, och för honom finnes hvarken hög eller låg —
svarade magister Olaus beslutsamt.

— I hören då, mine herrar — sade Hjärne — att vårt hopp står till denna
unga flickas sanningskärlek, ty hon kan lätt leda ofördragsamhetens
störtflod öfver det bästa och heligaste vi ega.

— Detta är hädelse mot kyrkan! — utbrast magister Olaus, allt ifrigare.

— Må det kallas så — svarade Hjärne stolt — af desse inskränkte
teckentydare i vår Herres oändliga vishetstempel. Men min mening står nu
fast, och, vill Gud, skall jag ock snart bringa klarhet i denna sak.

Rösterna hade blifvit allt högljuddare under sista delen af samtalet och
borgmästaren hindrades derigenom från sina utflykter till sömnens stora
förlikningsrätt. Han fann sig derför föranlåten att erbjuda sina bona
officia. Hans medlarekall möttes dock af oöfverstigliga hinder.

Hvad den ene påstod vara svart kallade den andre lika tvärsäkert för
hvitt. Och dervid hängde de sedan fast envisare, som han sade, än
kardborrar i en björnfäll.

Tvisten hade möjligen lätt nog kunnat afgöras, om de, i stället för att
söka afgöra den med ord, gått trappan utför och följt en kortväxt man i
spåren, hvilken, inhöljd i en vid ryttarkappa och med en slokig filthatt
på hufvudet, smög sig fram genom korridoren i jordvåningen.

Utan för dörren, der Elsa satt fängslad, stannade han, och en annan
person närmade sig från motsatt håll med en lykta i handen. Denne var en
medelålders man, med gulrödt kindskägg och bred mun. Den stora,
dinglande nyckelknippan, som han bar i bältet, gaf till känna hans yrke.

Han förde lyktan mot den kommande, och sedan han tyckts hafva öfvertygat
sig om, att denne var den han väntade, satte han en af nycklarne i låset
och sköt upp dörren.

Der inne var redan mörkt. Elsa hade krupit längst bort i ett hörn vid
fönstret och tycktes sofva. Mannen i kappan närmade sig henne.

— Vi hålla ord, som du ser — sade han och rörde vid hennes skuldra.

Hon stirrade häpen mot honom.

— Nej, gå härifrån, Ers nåd — skrek hon, då hon i honom igenkände tyske
grefven. — Jag vill icke följa Er.

— Kom nu, min sköna ros — återtog grefven i befallande ton. — Ett sådant
näste, som detta, passar icke dig. Hos mig väntar, som du sett, både
gyllenduk och perlor, samt kostligt vin.

— Hafven I öfverflöd derpå, fins det nog med fattige i staden — svarade
Elsa stolt, och sköt honom ifrån sig.

— Hvem håller du mig för, du trollunge? — Han skrattade härvid, så att
det gaf eko i hvalfvet. — Tror du mig om att gifva utan att få? Men
fresta icke längre vårt tålamod. Mäster Skarp är redan otålig, ty vi äro
ty värr icke, såsom presterna säga, imediate förde af den onde, utan
hafva endast genom hans gyllene smörja, fått vingar och fogelart. Derför
är tiden precieus.

Medan han yttrade dessa ord tog han af sig kappan och filthatten, samt
lemnade dem åt sin medhjelpare och satte i stället på sig en sådan
mössa, som stadsvakterna brukade, då de ej voro i tjenstgöring.

— Vill hon icke lemna sitt bo, den bleka dufvan — sade mäster Skarp med
ett hest skratt, i det han närmade sig henne. — Vänta blott när vingarne
börja svida.

— Håll ditt näbb, gamle uf! — snäste grefven, argsint — och hjelp hellre
till att få henne ut härifrån.

— Hå, hå! — skrattade mäster Skarp och raglade fram emot henne. —
Grefven kan man höra är sträng af sig i dag.

Det var tydligt, att den gyllene smörjan redan var af mäster Skarp till
stor del omsatt i rusets angenäma bilder. Grefven vardt också allt mera
otålig. Den ena eden följde den andre, och det var tur för mäster Skarp,
att de icke voro på annan ort. Dessa eder påskyndade emellertid icke det
ringaste mäster Skarp, som helt lugnt började hålla tal för Elsa om den
fara hon undginge, om hon följde honom.

— Vill kan tänka bli stekt, den lilla — sade han och tecknade förstulet
åt grefven — liksom Tysk Annika, hvilken stannade qvar, för att göra
Gudi en behaglig gerning, som presterna sade, förstås. Men så höllo de
också sedan på i fyra hela dagar att sveda henne, innan hon blef riktigt
stekt. Men se så, lugna dig nu, min unge lilla — fortsatte han och
fattade Elsa hårdt i armen samt förde henne framåt dörren. — Du skall
höra hvad folk säger dig, annars skall mäster Erik komma fram.

— Ack, låt mig stanna, mäster Skarp — bad hon. — Låt mig, i Jesu namn,
slippa att följa denne herre. Han vill mig endast ondt.

Mäster Skarp såg på henne och log. Det var den gamle gårdshundens blick,
när han ser en råtta drunkna i dammen framför sin koja.

— Hå, hå, min vackra dufva — svarade han, skrattande — kanske du tror,
att jag går i kolt och icke sett maken till broken förr en gång.

Han lade, medan han talade, kappan öfver hennes skuldror, satte
filthatten på hennes hufvud och, förmanande henne vid lifsstraff att
iakttaga fullkomlig tystnad, hvad än skulle hända, förde han henne ut i
korridoren.

Grefven skyndade före dem.

Han var, som nämndt, klädd såsom stadsvakt och i halfdunklet var detta
en ypperlig passer-sedel. De fingo också ostörde lemna korridoren och
hade äfven trapporna bakom sig samt skulle just vika af öfver
fängelsegården, då en af borgarvakten, som hade sitt vaktställe midt
emot stadsvakten, stälde sig i deras väg. Grefven sade fältrop och
lösen, men mannen var drucken och tycktes söka tvist.

— När stod det skrifvet i plakatet — skrek han mot dem — att en
stadsvakt icke först skall göra honnören för borgarvakten?

Det var ett gammalt tvisteämne, som han syftade på med denna fråga.
Mellan de båda hedervärda korporationerna hade nämligen otaliga trätor
och slagsmål haft denna tvist om honnören att tacka för sitt upphof.
Grefven var emellertid okunnig om denna, de båda vakternas, cause
celèbre, och han glömde sig dess utom ända derhän, att han, i stället
för svar, gaf borgarvakten en mindre vänlig spark, samt hotade honom med
värjan, om han inte fort packade sig undan. Men karlen var hvarken feg
eller tillräckligt drucken, för att icke fästa sig vid skymfen.

— Hej, så'n karl! — skrek han och drog sjelf värjan. — Han vill se hur
handskmakaren i Arboga sydde förskinn åt stora tjuren!

— Der har du då till både kaskett och förskinn — sade grefven och gaf
honom ett kraftigt slag på handen, så att han släppte värjan. Mäster
Skarp fattade samtidigt Elsa om lifvet och sökte tränga sig mellan
soldaten och porten.

Men hastiga steg hördes nu från korridoren.

— Seså, kamrat — sade grefven, som insåg det farliga i sitt läge, och
klappade soldaten på axeln — släpp oss fram vår väg. Du kan sedan få
göra oss sällskap dit öfver på “Spruckna pipan”, och när du funnit åter
din plit, skola vi tömma ett stop eller par för honnören.

Knekten syntes icke obenägen för denna uppgörelse.

Men under försöken att komma förbi de stridande hade Elsa mist hatten.
Hennes bleka anlete och långa hår öfverensstämde för litet med
ryttarkappan, för att icke någre andre borgarsoldater skulle, tack vare
det starka ljusskenet från fönsterna i öfra våningen, fästa sig dervid.

— Rasande vacker fogel! — ropade en af dem, med ett grin. — Den vill jag
dansa med.

— Seså, ur vägen! — skrek grefven emot dem allt mer otålig.

— Hå, så'n ettervigg! — Nehej, stopp vackert! De stälde sig i rad
framför honom.

— Så ska' jag stoppa Er, för fan i våld! — skrek han och sökte att med
några kraftiga hugg komma förbi dem. Men det var icke första gången som
de varit med i dylik excess. Borgarne gingo den tiden på stadens
fäktskola lika flitigt som någon adlig junker, och icke nog dermed, de
anfallne fingo dess utom förstärkning uti en kortväxt borgare, som i
samma ögonblick klef in genom porten med bardisanen på axeln.

När denne såg hvarom fråga var, stälde han sig genast på sina anfallne
kamraters sida. Det skulle också troligen icke dröjt länge, innan
grefven, oaktadt sin skicklighet som fäktare, lidit ett fullständigt
nederlag, allra helst som fångvaktaren passat på tillfället och smugit
sig undan, innan det vardt fullt allvar af. Men nu skyndade äfven någre
af stadsvakten till stridsfältet hvilka, då de i Schlangenfeld trodde
sig igenkänna en af sina egna kamrater, genast stälde sig på hans sida.

Striden vardt derför snart i full gäng och gården genljöd af vilda rop
och svordomar. Båda sidorna fingo efter hand förstärkningar. I
trapporna, på gården, öfver allt, der det fans så stort utrymme, att två
män kunde fatta tag i hvarandra, kämpades. Det var som om två fiendtliga
element plötsligt lössläppts ur sina förvaringsrum, för att förinta
hvarandra.

Båda partierna tycktes hafva samma sträfvan, nämligen att drifva sina
motståndare till baka i deras vaktstuga. Men då de voro jemnstarka,
vardt detta en lika stor omöjlighet för dem, som det är för tvänne lika
tunga personer att väga upp hvarandre.

Från bardisanerna öfvergick man derför snart till de långe
ryttarepistolerna, och det ena skottet efter det andra smattrade och gaf
skrällande ekon från de tysta gränderna utan för.

Bullret trängde äfven upp till de tvistande kommissarierna, och
borgmästaren grep sitt spanska rör, för att tillhålla vakterna der nere,
att uppföra sig tystare. När han öppnade dörren till korridoren, vardt
han emellertid icke litet förvånad öfver att finna denna upplyst af
flammande fackelsken, och att se bardisansspetsarne höja och sänka sig
öfver trappräcket. Men han var van vid dylika lekar och, snarare
rullande än klifvande, skyndade han ned för den branta trätrappan och ut
på gården, slående omkring sig med sin långe rörkäpp åt alla sidor.

— Der har du för den slängen, Jonas Värme, — skrek han, pustande, — och
der har du till hemkomstöl Joachim Bryggare! Nå hvad är detta för excess
och satans buller? — ropade han, då han ändtligen utkom på gården och i
den tjocka borgaren med bardisanen igenkände sin gamle vän och frände,
mäster Fibiger, bagaren.

— Åh det är endast stadsvaktens fel, — svarade denne drygt. — Och vi
tänkte också fråga vördig borgmästaren om icke det är rätt och billigt
att stadsvakten först gör honnören, såsom det står i kungens plakat?

— Visst så, visst så! — sade Trotsenfeld, ännu pustande efter
andedrägten. — I tredje paragrafen står det, att derest båda vakterna
mötas, stadsvakten först skall göra honnören.

— Ja visst! ja visst! Det ha vi också sagt! — ropade ett tjog röster, —
men detta sätta de sig öfver, förstås.

— Nå nå, nå nå, go' vänner, — varnade borgmästaren. — De trilskne skola
få sin förmaning, allt efter skadan, som uppkom af deras elakhet — ja,
de skola för böfveln få rida på trähästen — och det så att det smakar —
men hvem började leken? — den der någon viglar upp till ondt, honom
skall dubbelt straff varda tillmätet, heter det.

Man letade bland stadsvakten, men det var uppenbart att de ännu höllo
den skyldige gömd mellan sig, för att få straffet mildradt.

När man slutat att leta, vände sig mäster Tistel, hvilken, som kändt,
hörde till stadsvakten, till borgmästaren och sade med ett knipslugt
leende:

— Nu var det så, att två af oss och en af borgarvakten möttes här nere,
och det gör väl ingen hel vakt, som det står i plakatet.

— Två på ena och en på andra sidan, — upprepade borgmästaren, slagen af
denna anmärkning. — Nej, då blir för böfveln ingen honnör vid vakt.

— Men, Ers högloflighet, — inföll en af borgarne, — det som gäller såsom
honnör för hela vakten skall väl gälla äfven för delarne. Hur månge
skulle annars vara borta i höga magistraten, för att inte denna skulle
få sin fulla honnör.

— Annan sak karl, annan sak, — sade borgmästaren, och förde käppknotan
till näsan, med högvigtig min, — annan sak, säger jag. Vid rätten har
hvar och en lika anspråk på vördnad, som heta rätten. Jag till exempel,
— här blåste han upp sig alldeles otroligt, — har samma anspråk på
honnören, som rätten sjelf, förstå'n I det go' vänner?

— Och om Ers högloflighet alltså skulle möta tvänne af kämnersrätten, —
inföll nu mäster Fibiger, — skulle väl icke de ha honnören, kan tänka?

— Nej, för pocker i våld, vän Fibiger, — här skrattade han, så att
mungiporna nådde öronen, — och tacka dem också böfveln för det.

— Och inte finge heller Ers högloflighet försaka rangen efter nådiga
förordningen om rangen?

— Nej, för visso ej! Ganska rätt! Ja, du är en god borgare, vän Fibiger
och jag kunde också aldrig tro annat än att du skulle ha rätten på din
sida. Men I, Era lymlar af stadsvakten. Er skall jag vackert lära mores.

Den vördige magistratspersonen var så fördjupad i beundran öfver sitt
rättvisa utslag, att han icke märkte huru tvänne af borgarne kommo
framsläpande en qvinna från den i mörker liggande delen af gårdsplanen,
förr än de stodo alldeles framför honom.

Han ropade högt till af förskräckelse. Der stod ju, på knapt två
armslängders afstånd från honom den farliga trollpackan, lifslefvande.

Han darrade betydligt på målet, när han ropade efter mäster Skarp att
komma ut.

Denne framträdde strax med hatten i hand, ödmjukt bugande sig för sin
höge förman. Han kunde dock ingenting upplysa, rörande denna mörka sak,
sade han, ty att dörren hela tiden varit stängd till Elsas rum, derpå
kunde han aflägga den heligaste ed. Nyss på stunden hade han sjelf sett
henne derinne.

Icke mindre förvåning uppstod, då vid uppräkningen ingen af stadsvakten
saknades. Det vardt derför omöjligt att få reda på den som börjat
excessen. De ende, som trodde sig känna igen honom, voro Jonas Värme och
mäster Skarp, men hur de mönstrade den ene efter den andre af
stadsvakterne, kunde de icke finna skymt till likhet mellan honom och
någon af dem.

När de slutat, vände sig mäster Skarp till borgmästaren och hviskade åt
honom sakta i örat:

— Tro mig, Ers högloflighet, han var ingen annan än den onde sjelf. När
jag der borta såg på honom bakom Jonas Värmes rygg, syntes alldeles
tydligt, hur en lång svans stack fram under kappan på honom —

Och härvid blef det. De båda vakterna ansågo sig hafva varit utsatta för
satans frestelse och skylde hela excessen derpå, hvilket helt säkert
icke vardt dem till men, och i kammaren en trappa upp gaf händelsen
senare på qvällen, anledning till mycken deliberation. Den frågan lärer
verkligen på fullt allvar framkastats af magister Leufstadius, huruvida
det vore möjligt för den onde, att på en gång föreställa tre personer.
Magister Olaus deremot dref den satsen, att den lede endast hade
förmågan att framtrolla en occulis qvantitatis. Deraf hade det händt,
att Jonas Värme tyckte sig samtidigt se honom i tre riktningar, fast han
i verkligheten endast fans i en.

På detta sätt fick ju saken en ganska “naturlig” förklaring, tyckte de
fleste, om än andre, och deribland Hjärne, snarare ville skylla både
synvillan och excessen på den “gyllene smörja”, hvarom grefven talat och
som mer än en gång förut fuskat den lede i handtverket.



                                  XIV.


Det var tidigt på vintermorgonen. Uppe på berget glittrade de första
solstrålarne mot isiga klippväggar, och de gråa töcken, som natten
lägrat öfver staden nedan för, skingrade sig, rodnande, i brustna
flockar.

I Lars Skeppares stuga var det ännu skumt. Några rykande eldbränder lågo
på spiselhällen och kastade ett flämtande återsken mot det isiga
fönstret. De gåfvo till känna att mor Greta, trogen sin vana, varit uppe
med solen. Hon var ock i full sysselsättning vid sin spinnrock.

— Tid läker sorg, och arbetet är hans örtkrämare, — brakade hon säga,
när någon af grannarne beklagade henne — ja, och sorg blir aldrig så
tung, när man går, som då man sitter stilla. — Och härefter handlade
hon.

På bänken vid fönstret satt Lars, sysselsatt med att klippa sitt långa
hakskägg, och på en pall bredvid Anders Barberare. Denne bar sin arm i
band och hans hufvud var omlindadt med en svart duk, allt minnen efter
slagsmålet, när Elsa fängslades.

— Det var vänligt af dig Anders, att icke glömma oss gamle i vår stora
sorg, — sade mor Greta och såg opp. — Här icke så jäft nu mera, ska' du
tro, sedan solskenet fallit öfver på grannens stuga.

— Så I talen mor! — svarade Anders förebrående.

Mor Greta suckade djupt och lät händerna falla till sidan.

— Ja ja! min stackars Elsa, med henne är det förbi.

— Säger jag inte att du skulle trösta dig, qvinna — inföll nu Lars
Skeppare vresigt, — all ting vet du har en återvändo, och hvad rätt är
kommer alltid till heders.

— Så hoppas jag ock till Gud! — sade mor Greta. — Dagligen ber jag att
satan måtte lägga korset uppå efter ens krafter, och icke fresta en
öfver förmågan.

— Talar om Gud och satan gör du hela långa dagen mor, — återtog Lars —
varit bättre om du sagt, när de höge herrarne frågade dig der uppe, att
ringen låg i strömmen eller att du aldrig sett honom.

Hon sände en lång blick mot honom. Men han tystnade icke mera för detta,
fordom betydelsefulla svar. Det vår något mellan dem, tyckte också
Anders, som icke mer var lika mot hvad det förr varit.

— Du vågade icke, kan tänka, — fortsatte gubben gäckande — för judomens
rädslo och de otidige nitälskandenes skull?

— Menniskor kan du bedraga, men icke Gud, ty han ser till hjertat.

Lars svarade med en ömkande axelryckning och fattade åter den bortlagda
saxen.

— Felet var mitt, mor — inföll nu Anders. — Hade icke jag låtit Elsa
springa sin väg den der qvällen då hon togs, vore nog nu mycket
annanledes.

Mor Greta skakade misstroget på hufvudet, när hon svarade:

— Och du tror att du ensam kunnat afvärja trolldomen. Nej, barn, när
satan ville hennes ofärd och hon icke mer var förtjent af Herrens
bistånd, kunde det icke gå på annat sätt. Jag ville gerna ge mitt eget
hjerta, för att åter ha' henne här, men när jag vill bedja för henne, är
det som någon skulle hviska mig i örat: Du vet icke för hvem du beder!
Hon som du hafver kär är en evigt förtappad!

— Ta, ta, ta! Vackert torde slikt tal hjelpa — inföll Lars. — Nej mäster
Hircinius, slottsfogden, och mannen här midt öfver med röda rocken, ha'
nog hårdare fingrar än så. Läsa inte presterna både morgon och afton i
vakstugorna och dock, när ser man trons eller bönens kraftiga hjelp.

— Herre Jesus! — utropade mor Greta häftigt uppsprittande. — Det var ju
i dag, som de två andra skulle brännas.

Anders jakade.

— Vet du Anders om de bekände till sist? — frågade hon tyst.

— Åh, det var en fast ynklig syn, ska' I tro. Bägge nekade enständigt
till synden.

— Så du anfäktar dig mor! — inföll Lars vresigt. — Varit mer att undra
på, om de varit rika och förnäma.

— Den ena — återtog Anders — syntes fuller andäktig, med läsande och
sjungande, knäböjande och händernas upplyftande, men Malin Matsdotter
deremot skrek argt åt magister Olaus att han skulle lemna henne i fred,
samt tackade derefter mäster Hvittlock och lät honom jernslå sig till
händer och fötter, utan att göra något det minsta motstånd.

— Gud vare då deras arma själar nådig, — sade mor Greta andäktigt.

— Var hennes lättfärdiga dotter tillstädes? — frågade Lars.

— Ja, far! Hon stod strax nedan för, men modern ville icke taga hennes
hand! Ja hon fälde icke ens en tår, ska' I tro, utan ropade i stället,
att det var dottern, som mördat henne — och många tyckte att detta var
en onaturlig frimodighet.

Denna beskrifning tycktes öfva en sällsam inverkan på mor Greta. När
Anders slutat stirrade hon en lång stund framför sig utåt rummet, utan
att yttra någonting. Under denna tystnad öppnades dörren och Fingerlisa
steg in. Hon stannade nigande på tröskeln.

— Stig fram Lisa och var inte rädd för oss, — sade mor Greta vänligt. —
Hvar och en vittnar efter sitt eget samvete, kan tänka!

— Tack mor för det ordet, — svarade Fingerlisa och förde
förklädessnibben till ögonen — men inte ska' I tro, att jag ville Elsa
något ondt.

— Det har ingen heller sagt om dig, Lisa, men stig fram nu och stå ej
längre som en tiggare vid dörren.

— Nej se på unge mästarn, — utropade Fingerlisa och närmade sig Anders
inställsamt. — Honom såg jag icke strax. Jo jo stackare, så han nu ser
ut. Men Elsa var icke jänta att vänta på, kan tänka. Hon borde dock
skämmas, för att ha' narrat en karl på sådant sätt.

— Säg ingenting ondt om henne Lisa — sade Anders allvarligt och reste
sig upp. — Hon har ingenting lofvat mig, så mycket du vet.

— Nej detta är väl ock förtal då, kan jag tro, — svarade Fingerlisa
undfallande — liksom talet om henne och tyske grefven.

— Akta dig, om du ljuger Lisa — skrek gubben, hvilken hit tills sutit
tyst. — Du ljög för rätten der uppe och derom ha vi ock en sak otalad!

— Åh kors! Om jag ljuger, då taladen I väl sanning der uppe, — svarade
Fingerlisa med en knyck på nacken — men, far, ej skola vi rifva upp
gammalt nu. Jag ville blott fråga, om I hört alt den onde varit nära att
föra Elsa ur fängelset?

Alla tre stirrade förvånade på Fingerlisa.

— Om jag mötte dig, flicka något aflägset, — sade Lars i det han reste
sig, — vete väl vår Herre hvem som bättrade mig.

— I skolen ej tänka så ondt om mig fader Lars, — återtog Fingerlisa
vänligt. — Jag kunde ja inte göra annat, än hvad samvetet bjöd, ska' I
veta. Hvad Elsas sak i dag vidkommer, är den nog sann, ty mäster Skarp
kom nyss från stadshuset och berättade den. Strax han somnat på qvällen
hade han vaknat, och sett i månskenet en gammal man stående framför
sängen med hvita kläder och långt, grått skägg samt med en liten dufva
på hufvudet. “Gack ner”, hade mannen sagt i sträng ton, “och se efter
dina fångar.” När mäster Skarp tvekade, ty det var långt lidet på
qvällen, hade mannen tvänne gånger sagt “du skall! du skall!” samt
tillagt, att eljes finge hans kongliga majestät ingen lycka under året
med det han företog sig till vatten och land. — Mäster Skarp lydde
derför, och då han kom ned i fängelset, fann han Elsa i svår anfäktelse.
Den onde hade släpat henne ända ut på gården och hetsat ena vakten på
den andra, så att blod flöt och en hisklig excess var å färde. Och hade
ej magister Olaus varit i en kammare ofvanför, påstod han, skulle ingen
kunnat veta hur det gått, ty på den sista bönedagen, så hade den hvite
mannen sagt, hade endast fem syndare omvändt sig, hvadan satans makt var
i farligt tilltagande. Magister Olaus rådde dock till sluts på den
elake, som också måste släppa Elsa, när hon var alldeles framme i
porten.

— Gud nåde min stackars Elsa! sade mor Greta när Fingerlisa slutade, —
med henne är det nog förbi.

— Ömka dig i stället mor öfver hennes plågare, — sade Lars. — De äro
mera i behof af hans nåd än hon. Men ser du nu qvinna, hvart all din
rättskaffenhet fört henne.

— Ja, nu lär icke ens Kongl. Majestät längre kunna hjelpa henne, —
inföll Fingerlisa, — ty han tarfvar nog all sin makt, för att kriga mot
dansken.

— Elsa var så underlig till mods på sista tiden, — sade Anders, sedan de
sutit tysta en stund. — Det var alldeles som hon anat, hvad hon skulle
få gå till mötes.

— Jo, jo men! — sade Fingerlisa, med en hemlighetsfull nick åt mor
Greta, — när de blifvit vigde vid den elake få de aldrig skratta, ska' I
tro, ty då håller han dem strax om halsen, och likaså om de gråta åt
Guds ord. Engsöpigan, som de höllo fast, der borta vid norra
kämnersrätten, kunde ju icke få ett enda ljud ifrån sig, när de frågade
henne, om hon hade några barn i Blåkulla. — Men farväl nu go' vänner —
afbröt hon sig och reste sig upp. — Jag vill inte tränga mig på Er, ska'
I tro, och jag ser nog, för hvem I hållen mig.

— Så ska' du inte säga Lisa, — sade mor Greta och klappade henne
vänligt. — Du är nog en god flicka, som oförfärad talar ut sanningen och
behöfver icke rädas för vresiga miner.

Mor Greta följde henne nu uti gränden. Der kommo de att ytterligare
talas vid en lång stund.

När de skildes åt, sade Fingerlisa:

— Glöm icke hvad jag nu sagt Er mor. Der nere man krigar bor en mäkta
gudfruktig man i en kyrka, som är helt och hållet under jorden. Han är
den ende, som kan hjelpa i trolldomsnöd. Men om Elsa icke är oskyldig,
går det förstås för hvar och en, som ber för henne, som det gick för
bonddrängen, som ville rädda sin fästmö.

— Åh det vill nog ingen bedja hos honom för hennes skull, — sade mor
Greta och nickade farväl.

När mor Greta åter trädde in i stugan, tyckte Anders, att hon såg helt
annanledes ut än han någonsin sett henne förut och han frågade derför,
hvad hon hade i tankarne. Hon smålog sorgset utan att svara.

— Åh det var nog endast om stackars Elsa, — tyckte Lars, — som de talat
derute.

En stund derefter tog Anders afsked.

— Hafven I inte tänkt på, mor, att far skulle be' de höge herrarne om
nåd? — frågade han mor Greta, när han önskade henne farväl.

— Åh det har jag nog sagt mången gång — svarade hon, — men det är som
att predika för döfva öron.

— Kommer du nu med denna galenskapen igen? — utbrast gubben vresigt. —
Det är nog en smal sak, förstås, att elda badstun varm, när man slipper
sjelf bryta vedkasten. Men jag känner de höge herrarne jag.

Han fortsatte en lång stund, sedan Anders gått att ondgöra sig häröfver.
Mor Greta svarade ingenting. Det syntes dock tydligt på hennes min, att
hon åt minstone icke var rädd att, om så kräfdes, bryta vedkasten.

Mor Greta hade mycket att syssla med denna qväll och Lars hade redan
lagt sig till hvila, när hon fick tid att gå ned i ladugården. Här gaf
hon korna rikligt med strö och foder, samt klappade dem hvar och en,
liksom hon tänkt, att hon icke mer skulle få se dem. Då hon återkom, var
det tyst inne i sofstugan. Hon smög sig försigtigt bort till dörren.
Jemna andedrag tydde på god sömn. Hon tände en smal torrvedesticka och
satte henne mellan stockarne i väggen, framtog derefter ur ett hörnskåp
sin helgdagsdrägt, som hon synade från alla håll och slutligen
brådskande tog på sig. Sedan detta var gjordt, stack hon några
silfverdalrar i kjortelsäcken, och smög sig sakta ut genom dörren, som
hon slog i lås efter sig.

Det var djupt mörker der ute. Ismängdt snöglopp piskade nordan från och
trängde kylan in till kroppen.

Vid Hornsbron ville vaktknekten icke släppa henne fram. Hon såg så
beskedlig ut, tyckte dock hans kamrater, som äfven kommo till, att de
bådo för henne, och då hon slutligen gaf knekten ett af sina
dalerstycken fick hon fortsätta sin färd.

— Hvarför ha'n I så brådtom mor? — frågade den som öppnade bommen. — Det
är mörkt efter vägen som i en hornlykta, ska' jag säga, och rätt som det
är liggen I der och hicken i något dike.

Mor Greta skakade sorgset på hufvudet — Det var långt, som hon hade att
vandra, — sade hon, ty Skåne låg nog längre bort från Stockholm än
Östergyll'n.

Knektarne sågo förvånade ut och började skratta. Hon var nog icke
riktigt slug hviskade de sins emellan.

— Skolen I så långväga mor, — ropade en af dem efter henne, — borden I
inte glömt qvasten och smörjhornet hemma. Utan dem lären I inte ta' Er
stor väg.

Men hon låtsade inte höra deras skratt, utan skyndade med raska steg
utför backen. —

När Lars vaknade följande morgon, vardt han icke litet förvånad, då han
icke fann sin hustru redan i arbete. Hans förvåning stegrades
naturligtvis ännu mer, då hon hvarken den dagen eller den följande lät
höra af sig.

Han kunde aldrig riktigt sätta sig in i den föreställningen, att hon
försvunnit på naturligt sätt, och — hvad, ingen kunde hafva trott om
honom — han sörjde henne djupt. Men det märktes också mer än väl, då hon
var borta, hvad hon varit i hemmet. Golfvet låg der icke mer så
bländande hvitt, under det friska granristäcket, som när hon fejade det.
Den stora kopparkitteln blänkte icke mer så ståtligt i skenet från
spiselbrasan. Sotig och med sönderbrutet skaft låg han vräkt i en vrå,
fyld med sopor.

Lars sjelf undergick en märkbar förvandling. För hvarje dag vardt han
allt snäsigare mot dem, som kommo i beröring med honom, och han jagade
slutligen genom sitt vresiga lynne på flygten alla sina gamle vänner.
Sedan kom en tid, då han icke mer lemnade sin stuga, för att icke
behöfva möta någon eller tala vid någon. — Fisket, — brukade han säga, —
lönade sig icke mer. Mångelskorna vilja icke betala mer än tredjedelen
af hvad fisken är värd. Dess utom hade han mist flere nät och båten hade
fått en läcka, som han nog aldrig skulle få tid att laga.

Den ende, som oftare besökte honom, var Anders Barberare. Långt ifrån
att vara välkomnare än någon annan, fick emellertid äfven denne tåla mer
än ett utbrott af gubbens dåliga lynne. Men kära minnen hviskade
förmodligen i ynglingens öra och förtogo stundens obehag; och det torde
hafva varit ovisst om, hur långt gubbens gnat skulle hafva sträckt sig,
för att icke Anders skulle hafva känt trefnad i den låga stugan vid
Hornsgatan.

En qväll frågade Anders:

— Har då far aldrig fått veta, hvart mor tog vägen?

— Gick nog ner sig i förargelsen! — svarade gubben trumpet. — Kunde
aldrig tåla ett förståndigt ord den menniskan!

— Mor Greta var dock en präktig hustru åt Er, far.

— Ja, men andligen högfärdig var hon, och rakt emot Guds ord vitnade hon
— derför råkade hon också till slut ut för den ondes klor.

— Men säg då far, — återtog Anders, efter en stund, i hviskande ton, —
hur kunnen I tro att det gått så illa med mor? Intet enda af vitnena har
ju sagt vid rätten, att det sett henne i Blåkulla?

— Tror du då inte, pojke, att han, som har makten der, kan hålla någon
undan för sig. Alla som sjelfmant gifva sig i hans våld, sade magister
Sparrman i sista böneottan, varda för evig tid förtappade, deras spår
äro det torra löfvets i stormen och de bindas vid afgrundens nedersta
bål med en kedja, som aldrig brister. Der skola de sedan stå på yttersta
domens dag bakom ett svart töcken, hvilket skall skilja dem från allt,
som de haft kärt här i jordelifvet.

Gubbens röst blef vekare, medan han talade. Anders tyckte sig till och
med märka något likt en tår i hans matta ögon. Men plötsligt rigtades de
mot Anders. Han strök afvigsidan af sin skrumpna handlofve öfver
ansigtet, i det han sade:

— Ty inte var hon alltid Guds barn, skall du tro. Nej rifvandes nordan
var hon. — Här sökte han skratta. — Fast icke ville jag derför önska
henne ett sådant slut. — Men förbannad vare den stund, då jag lät
flickan trolla ut sig i prål och glitter. Det lyste förstås i folks
ögon. Det var Gretas påhitt. Hon ville förstås göra Elsa till en förnäm
dam, och se'n vet man hur det gick.

Gubben och Anders fortsatte att tala om åtskilligt, som både magister
Olaus, tyske grefven och slottsfogden skulle ansett för både syndigt och
i hög grad straffvärdt, och ingendera af desse hedervärde personer
skulle troligen önskat råka vare sig gubben eller Anders Barberare, på
något ensligt ställe, sedan mörkret inträdt.



                                  XV.


Elsas flykt utgjorde under flere dagar det enda samtalsämnet i staden.
För att hindra ett nytt uppträde af dylik art, flyttades hon till den
djupast liggande cellen, der hon fick till sällskap en annan trollpacka.
Denna, Galna Brita kallad, hade redan bekänt, hvarför hennes sällskap
ansågs af rätten såsom ett kraftigt medel mot den andres konster. Dess
utom besöktes Elsa hvarje dag af magister Olaus, som enträget förmanade
henne till ånger och bättring.

Det var sent på qvällen. Snön hade upphört att rasa ned från taket, och
dropparne samlade sig utan för fönstergallret i långa, glänsande
kristaller. Elsa satt uppkrupen i den låga fönstersmygen, med sin blick
tankfullt fäst mot de röda skyarne i fjerran.

En sparf flög upp från fönsterbrädet.

— Ack, om jag finge flyga långt, långt bort! — sade hon suckande, och
följde honom med blicken öfver hustaken.

— Hvem talar min fina fröken vid så här dags? — frågade en hes
qvinnoröst, ur mörkret bakom henne.

— Åh, det var endast en liten sparf, — svarade Elsa. — Hvem skulle det
väl annars vara?

Hon lemnade gluggen och satte sig på sin bädd.

— Akta dig blott att icke mäster Skarp hör det, — återtog rösten. — När
jag var uppe för rätten, sade de att jag kunde trolla råttor på folk,
derför att den röde kniphanen der ute hade hört, när jag svor öfver
råttorna, som pepo der borta i hålet.

— Åh ja, mycket behöfs ej för att tagas för en trollpacka!

— Så hade jag också en nypa malt innanför tröjan, förstås, och detta
var, kan tänka, riktigt märkvärdigt för de höge herrarne. Men då sade
jag: — Era högborenheter, sa' jag, man min, Mårten Bryggare, som kanske
Era högborenheter känna, se'n trasslet och laperi't med höglofliga
kommersekollegium, då den stackar'n fick vatten och bröd, för det han
inte ville arbeta åt K. M:t och kronan för'n han fått betalning för sitt
ärliga arbete — han, sa' jag, skickade mig till sta'n att köpa maltet; —
men då kom den der röde och drog ut mig, förstås, menande tro på, att
jag hade kjortelsäck och borde haft maltet i den. — Hu, så kallt det är
i qväll!

— Hvarför bekänden I — frågade Elsa — då I icke tron på trolldomen?

— Hvad skulle väl en syndig menniska göra, som visste sig stundeligen
vara utsatt för satans anfäktelser; också hotade de mig i alla fall att
jag skulle bli hissad som gamla Annika, hon, som sade till folket der
ute vid tullen, att hon var oskyldig.

— Det var hon också — och hennes anklagare komma nog en dag att lida.

— Oskyldig? — upprepade rösten med ett hest skratt, — oskyldig kan ingen
gå från den ondes snärjande garn. Nej, än kommer han som en fin
kavaljer, än som ett litet vackert flickebarn, så likt ens eget kära
barn, som det växer gräs öfver, der ute på kyrkogården — ack, och russin
och marcipan har den lille i näfven och små silfverbjellror i håret —
och så följer man med det i tankarne och ett, tu, tre är man med på
gästabudet och der får man äta så riklig mat och skrifva sitt namn i en
stor vacker grön bok med sidor af fint, hvitt hvetebröd.

— Det der hafven I bara drömt mor. Den lede kan hvarken föra er eller
mig mot vår vilje.

— Som han inte skulle flux passa på, när man känner sig missbelåten med
någon. Jo jo men! Då piskar han oss med sin ormfläta, och när han slår
med henne mellan en sjelf och den man älskar, då blir kärlek hat, och
tacksamhet hjerteqval.

— Så mycket jag vet, inte har jag sett honom, — sade Elsa bestämdt, —
och inte få de mig att säga det heller, om de än svälta mig som en hund.

— Osvuret är bäst, min vackra flicka, och ljuger du, lär han nog ta'
skadan igen på bröllopsnatten. — Jo jo, min sockergås! — fortfor rösten
skrattande, då Elsa icke svarade på denna hemska anspelning, — det blir
nog kusligt att vänta på sådan främmande i enrum.

Deras samtal afbröts nu för en stund genom häftiga skrik och buller utan
för i korridoren. Det var några stackars fångar, som utstodo spöstraff,
derför att de uppfört sig otillständigt inför rätten. När det åter vardt
tyst, och det aflägsna skrålet från borgarvaktens aftongille var det
enda ljud som nådde till fängelset från den yttre verlden, återtog Galna
Brita:

— De ville narra mig der uppe att säga hur den lede såg ut, när han tog
mig första gången, men det vardt ingenting af med det talet, sa' han som
bet tungan af sig.

— Då tjenar det ju icke heller till stort att I jemt talen med mig
derom.

— Åh, för dig kan jag nog säga det, min vackra tös. Jo, det var så att
tidigt en morgonstund, bäst jag går der krokig och sopar stugan, kommer
en stark vindpust genom dörren och drifver soporna mot taket, och i det
samma ser jag ett litet vackert gossebarn midt framför mig. Det var så
vackert som en dag och kläderna skeno i solen. — Läs aldrig fader vår,
mor lilla, — sade han vänligt, — ska' du få följa mig till gästabud! —
Som han säger detta kommer en ny vindpust, och i stället för gossen står
der en enfaldig pigsnärta med randiga kläder och grön hufva och blänger
på mig.

— Han frågade om mor ville följa honom på gästabud? — sade Elsa, med ett
tillgjordt skratt.

— Visst gjorde han så, grynet mitt, och det samma gjorde han väl ock med
dig kan jag tro?

Elsa teg. Hon visste förmodligen icke hvad hon skulle tro om den andras
snärjande frågor. Då kom hon att kasta en blick upp mot fönstergluggen.
Hon tyckte sig se ett vidrigt djurhufvud med glänsande ögon och vidöppet
gap trycka sig mellan gallret och stirra på henne. Med ett häftigt
anskri for hon till baka.

— Säg, om du vågar, — hörde hon en sällsam stämma hviska öfver sitt
hufvud, — att du icke sett mig. Men akta dig väl om du ljuger och säger
dig vara af Jesu blod, ty då skall det klufna ormskinnet gissla din rygg
som törntaggar, då skall du späkas i den kittel, der menniskornas onda
tungor urkoka sitt gift, ja, som en helvetets eldbrand skall du brinna
till evig tid i den blå eldsjön, der de dödes ben sticka upp, likt
frusna kålstjelkar!

Rösten tilltog i styrka. Det tycktes slutligen som om flere talat på en
gång utan för. Nu började äfven Galna Brita sjunga med full hals:

— Ha, hvad dummer dans! hej, lust och lif, alltsom flammar och fräser,
allt som sprakar och spritter! Se, hur han spelar med svansen. Se, hur
han bråkar med benen! Nu fara vi, hopp och hej! i lustig sväng med hvar
sin dräng!

Elsa var af naturen djerf och modig och hon tycktes till en början
snarare afsky än rädas för det vederstyggliga skådespelet. Men äfven
andra sällsamme skepnader, dödskallar med glödande kol till ögon och
dylikt, sällade sig till det ansigte, som först visat sig i
galleröppningen. Hon ropade på Brita och mäster Skarp. Det hördes på
hennes darrande stämma att krafterna voro nära att svika.

Men nu öppnades dörren på glänt. Ett matt ljussken spred sig öfver de
mörka väggarne och i samma ögonblick var den hemska synen försvunnen.

Det var mäster Skarp, som inträdde med blindlyktan i handen.

— Nå, skynda dig trollpacka, — skrek han argsint från dörren åt Elsa, —
tror du att en hederlig karl vill frysa ihjäl för din skull, i ett
sådant här råtthål!

Han gaf henne en våldsam spark, som kom henne att tumla ett långt stycke
ut i korridoren. Derefter fattade han henne i kjorteln och drog henne
med sig upp för trappan.

De stannade i öfre korridoren framför en låg trädörr. När hon öppnades,
såg Elsa framför sig ett höghvälfdt rum, med hvitrappade väggar, svagt
upplyst af en från taket nedhängande trearmad ljuskrona af messing.

En man gick fram och åter på golfvet, med sänkt hufvud och tankfull
uppsyn. Mannen var magister Olaus.



                                  XVI.


Han stannade, när Elsa inträdde, och såg henne skarpt i ögonen.

— Du satans brud, — utropade han, — du kött af hans kött och ben af hans
ben, frukta och bed för din tid är när!

— Är jag säker på den evige Gudens barmhertighet, Ers ärevördighet? —
frågade hon ödmjukt, — om jag påtager mig den svåra synd, för hvilken
jag hålles fängslad.

— Gud är blott en sanningens gud — svarade han förvånad — och liksom han
jagar lögnen med dess stackota fötter ur ditt hjerta, gjuter han äfven
dit in sin salighets nektar, på dem, som ångra och bedja.

— Herre Gud! — svarade Elsa, suckande — hvad detta är en svår kamp!

— Satan, dig besvär jag, — återtog magister Olaus, när han märkte hennes
tvekan, och räckte fram händerna mot henne. — Vik hädan ur detta barns
själ, i Hans heliga namn, som oss förlossat hafver!

— Nej, jag kan det ej. — Jag har intet att bekänna...

Hon kastade sig ned och omfamnade hans knän.

— Hur skall jag kunna påtaga mig det, jag icke vet mig hafva eftertrådt!
Hvad jag sett, har mera varit som en rök eller dimma! Gode fader styrk
mig och led mig till det rätt är!

— Så må du försmäkta i den eviga dödens pina, — röt magister Olaus och
stötte henne ifrån sig. Han hade redan trott sig vara segrare och såg
sig nu på nytt sviken.

Hon svarade ingenting på hans härda tillmälen, utan sänkte ödmjukt sitt
hufvud och tycktes tåligt vänta slutet på hans straffpredikan.

— Säg barn, vill du dö i din svåra synd? — frågade han slutligen, efter
en stunds tystnad, med något vekare stämma. — Vill du säga evigt farväl
åt mor och far, och åt alla dem du älskar? Vill du icke en gång lisa
deras hjertan genom sanningens hugsvalelse gifva dem råd, hur de skola
undvika satans illistiga frestelser? Du ser ju hur allt skälfver af
rädsla för den ledes fasansfulla raseri, hur vi, Guds män, dagligen och
stundeligen anropa vår Herres hjelp under bön och tårar... Och du är så
hjertlös? Du unnar ingen den salighet, du sjelf går miste om?

— Säg dem! — svarade Elsa, med fast stämma, — säg dem, gode magister
Olaus, att jag dör oskyldigt! Detta svär jag vid den heliga nattvarden,
som jag vill begå i min siste lifstimme.

— Det heliga sakramentet, — utropade magister Olaus förskräckt och
ryggade till baka — det kommer dig ej vid!

Hon stirrade ett ögonblick förfärad på honom. Derefter sade hon lugnt,
med sällsamt tonfall i rösten:

— Må då Gud förlåta Er, Ers ärevördighet!

Magister Olaus insåg att all hans öfvertalning båtade till ingenting
och, efter att hafva kastat en ömkansfull blick på henne, lemnade han
rummet. Han hade emellertid icke tagit många steg i korridoren utan för,
då ett vildt, skärande skri ljöd bakom honom. Han vände skyndsamt om och
öppnade dörren. Der inne, midt på golfvet låg Elsa och vred sig åter och
fram, ett rof, som det tycktes, för den högsta förtviflan.

— Nådige herre! — skrek hon mot honom, — gif mig förlåtelse!

— Om du bekänner och ångrar dig, skall mycket varda dig förlåtet!

— Ja ja, jag vill bekänna, men säg mig blott, hvad jag skall säga?

Det låg så mycken barnslig oskuld i denna fråga, att endast en af
trosnitet så förblindad man, som magister Olaus, skulle kunnat hålla sig
fri från hjertats “anfäktelse”. Men han tycktes finna en inre
tillfredsställelse i hennes qval, hvilka han af fullaste öfvertygelse
ansåg vara bevis för att djefvulens makt nu var på tillbakatåg.

— Du känner då mannen, som här om dagen ville föra dig hädan? — frågade
han, efter att en stund hafva betraktat henne.

— Ja, det gör jag, — svarade hon. Det var den samme, som gaf mig den
vackre ringen, och var det icke tyske grefven, så bor han dock i tyske
grefvens hus?

Hon höll för ögonen liksom de vägrat att göra sin tjenst. Derpå strök
hon med en häftig åtbörd sitt tofviga hår ur ansigtet, och fäste sina
stirrande ögon på honom. I ögonblicket derpå började hon att skratta. En
hvit fradga bildade sig kring hennes läppar och hon knäppte krampaktigt
med fingrarne.

— Hu, hu! — sade hon och skrattade, — hvad de sprungo och hoppade
lustigt — stora och små, gula och grå, ha, ha, nej se, nu äro de der
igen! Akta Er: De bitas i qväll, om I ej är en snäll. När hvar ta'r sin,
blir den lede min.

Hon föll baklänges till golfvet med ett svagt anskri.

Magister Olaus hade uppmärksamt följt alla hennes rörelser. Det syntes
tydligt, att det icke var första gången som han var vitne till ett
dylikt uppträde.

— Den onde anden har gjort henne till fullkomlig slaf under sitt välde,
— mumlade han för sig sjelf, — och det föreligger tydligen detta
sällsynta fall af förtappelse, hvarom Marcus talar i sitt 9 kap., när
han nämner månadsraseri.

Enligt hans åsigt lånade alltså satan Elsas skepnad, för att visa sig i
all sin styggelse. Intet annat än ifriga böner kunde hjelpa deremot. Han
inkallade mäster Skarp, för att denne skulle höra den besvärjelse, han
hade i sinnet.

— Gif noga akt på hvad jag säger, att du må kunna vitna — sade han, då
denne steg öfver tröskeln, och förde facklan, som denne bar i handen,
öfver Elsas anlete. — Men hör på samma gång noga efter om något buller
spörjes under jorden.

Mäster Skarp svarade med ett hemlighetsfullt grin, som skulle betyda att
han mycket väl förstod hvarom fråga var.

— Kunde nog tro, att det skulle gå i qväll, — sade han, — när det börjar
spöka och väsnas hos dem, blir man dem snart qvitt. Och väl är så, Ers
ärevördighet; ty när man är gammal och bräcklig som jag, kostar det på
ska' jag säga, att vistas der nere hos dem i kölden.

Magister Olaus gaf icke akt på hans ord. Han hade tagit handboken ur
fickan och började nu att högtidligt och samvetsgrant uppläsa sin långa
besvärjelse.

Det syntes till en början, som hans metod onekligen skulle vara i viss
mån undergörande, ty han hade icke hunnit sluta sin första bön, då Elsa
redan började andas lugnare. Hennes kinder färgades af lifligare rodnad,
hennes läppar rörde sig, som hade hon velat tala, fast intet ljud kom
öfver dem.

— Det är uppenbart, — hviskade magister Olaus, — att hon rådgör sig med
satan och ber om hans bistånd. Endast en ond ande kan pressa en menniska
så hårdt.

Han började åter att läsa och förmana och hans böner vordo allt
ifrigare.

Då varseblef han plötsligt, vid en häftig rörelse som Elsa gjorde, något
blankt skimra till mellan hennes händer. Han böjde sig ned, för att
efterse hvad det var och upptäckte en liten tunn silfverplåt af
oregelbunden form, som var fastsatt vid en snodd om hennes hals. — Var
detta en ny arg list af satan, ärnad att i sista stund bedraga honom?

— Ser du hvad det är som blänker, Holger? — frågade han hviskande, och
pekade på korset.

— Ja, Ers ärevördighet! Visst ser jag det otyget. Men för Guds skull rör
det ej. Det är nog bara en näfverlapp, som hon doppat i bockblod på
sista Blåkullafärden.

— Men tycker du ej att något står skrifvet på'n?

— Tror så med Ers ärevördighet, men det är nog bortblåst vid dager.

— Se efter du, jag har svaga ögon!

— Nej Ers ärevördighet! jag kan, fan förgylle mig, inte läsa en rad,
hvarken tryckt eller skrifvet.

Äfven magister Olaus syntes den gången vara föga läskunnig.

När han en stund senare lemnade stadshuset, sade han till mäster Skarp i
förmanande ton:

— Du bör lägga bort att svärja Holger. Denna synd förställer lätt vår
syn och kan i längden göra vårt rikes minskning och förderf. —

Emellertid spred sig hastigt det ryktet, att Elsa Larsdotter anfäktats
af satan, och en och annan visste äfven omtala, att den fromme magister
Olaus varit nära att få bugt med honom, hade icke just i det farliga
ögonblicket den ogudaktige mäster Skarp börjat svärja och dermed skämt
bort allt samman.



                                 XVII.


En afton, några dagar senare, stod mäster Skarp på tröskeln till
magister Olaus' arbetsrum, tummande sin utslitna räfskinsmössa mellan
fingrarne.

— Se här, Ers ärevördighet, — sade han med ett grin, som blottade hans
fula tandrad, och höll upp någonting, som hängde vid ett långt snöre. —
Här är trollaxet ska' jag säga. — Var ej rädd, Ers ärevördighet, —
tillade han, då han såg den andre tveka. — Bacaræus, åldermannen här
midt öfver, som nog Ers ärevördighet känner, sedan han gjorde nya
messhaken till helgen... har rökt den med hälften enbär och hälften
mercuriam.

— Är hon död? — frågade magister Olaus, i det han försigtigt fattade i
yttersta änden af snöret.

— Nej, Gud bättre, det går icke så fort, ska' jag säga, för de
latmaskarne. De ha fullt upp med arbete der oppe i rackargården, af
endast fyra hvarje lördag. Men så sitter också, förstås, en af drängarne
inne på gillestugan, derför att han tvang en barberare att dricka ur
samma kanna med sig, hvilket kan tänka var en syndig gerning, då han
sjelf endast var en simpel rackardräng. Se detta sinkar arbetet, då
ingen, än så modig karl mera törs hjelpa mäster Hvitlock i handtverket
se'n Anders Lunta fick blodhostan, då trollkonan spottade åt honom.

— Då tog du det från henne, när hon sof? — frågade magister Olaus med en
skarp blick.

Det hördes på frågan att modet hos fångvaktaren var en allt annat än
omtvistad sak, och denne tummade också ifrigt sin gamla mössa, innan han
svarade.

— Gud bevare mig för så'n synd, Ers ärevördighet... men nu var det så,
att när Ers ärevördighet gick hem den der qvällen, så fick hon den ena
svåra anfäktelsen efter den andra ska' jag säga, och så bad hon mig så
vackert, det stackars kräket, att jag skulle gå till hennes mor,
förstås, och bedja henne tala vid höga rätten, och så gaf hon mig den
här blankfisken. Inte för det jag vågade röra vid den på två hela da'r,
ska' Ers ärevördighet tro, men så fick jag höra att hennes mor det
sjåpet gått och lagt sig på sjöbotten, och så träffade jag mäster
Bacaræus, åldermannen, och han tyckte att jag borde lemna den här till
höga rätten. Men då erinrade jag mig, att Ers ärevördighet frågade härom
dagen om något stod skrifvet på'n, och så tänkte jag, att jag kunde vara
Ers ärevördighet på något sätt behaglig.

— Det var rätt gjort af dig, Holger, och nu kan du låta den stanna här
hos mig, — sade magister Olaus, afbrytande. — Annars gissar jag att han
sätter sig på grund, den der blankfisken, i din syndige strupe. — När
klockartjensten i S:t Clara här näst blir ledig, kan du emellertid göra
dig påmint.

Mäster Skarp bockade sig ända till golfvet. Så mycken nåd, sade han,
hade han aldrig tänkt sig, förstås.

När han gått, stod magister Olaus en lång stund försjunken i betraktande
af den sällsamma tingest, han höll i handen. Det tycktes vara ena
halfvan af ett gammalt fyrkantigt markstycke, mycket nött och skadadt i
kanterna. Men i oroliga tider hade ett klufvet mynt sitt särskilda
intresse. En moder tvangs att lemna sitt barn i främmande vård, och hon
fäste kring dess hals ett dylikt födelsemärke. Flere år efter åt kunde
det hända att hon genom andra halfvans vitnesbörd, fick visshet om att
den halfvuxne yngling, som stod framför henne, var hennes barn. Vanligen
brukade dock icke ett dylikt märke vara fäst vid ett snöre, utan
fastlödt vid en fin jernkedja, hvilken endast genom att brytas sönder
kunde borttagas från halsen på den, som bar henne.

En märklig ingifvelse tycktes plötsligt få makt med magister Olaus,
medan han funderade. Ett sällsamt leende af skadefröjd spred sig kring
hans mun.

— Gud, jag tackar dig! — sade han halfhögt, riktande sin blick mot
höjden — jag tackar dig derför att du på denne dag, som städse till
förne, stödt och uppehållit din ringa tjenare, då han vacklat med osäkre
steg invid mörksens afgrund.

Han tog härefter skyndsamt sin hatt och lemnade rummet. —



                                 XVIII.


— Nu kommer en af de der svartrockarne, för att lukta i hålet efter
trollpackan, — sade halte Bertil halfhögt till en af lakejerna, då han
såg magister Olaus stiga in genom porten. Till hofmästarens stora
förvåning vek denne emellertid icke af, som han trodde, åt höger, — der
Thomas Skrifvare, som var sysselsatt med att tillse huru några arbetare
höllo på att ånyo uppföra den nedrasade muren — utan gick i stället rakt
fram genom den långa förstugan och uppför trappan. Der uppe bodde ingen
mer än hennes nåd, grefvinnan. Men det rörde honom icke, tyckte han,
hvem som gick dit upp. Han var nog gammal, för att icke blanda sig i det
som icke rörde honom.

Grefvinnan hade nyss slutat sin läsning för dagen. Det skymde på och
uppbyggelseboken, som låg framför henne på bordet, var igenslagen. Vid
magister Olaus' inträde reste hon sig. Skymningen gjorde att hon icke
såg, hvem det var som stannade så främmande några steg innan för
tröskeln.

— Hennes grefliga nåd, — började magister Olaus saktmodigt, — har
förmodligen låtit mitt ringa anlete falla i glömska, men tjugu år göra
också vårt öga dunklare.

Grefvinnan lyssnade med ett uttryck af den största öfverraskning.
Oaktadt sin lågmäldhet tycktes rösten väcka hos henne de obehagligaste
känslor. Hon skyndade ned ur fönstersmygen och fäste en mönstrande blick
på talarens torra, skrynkliga anlete.

— Det var länge sedan vi sist sågo hvarandra, Ers ärevördighet, — sade
hon stelt, — ja, må hända allt för länge sedan, för att jag väl skulle
minnas Er stämma.

— Och dock lär Ert samvete, ädla dam, i sjelfva verket aldrig kunna
glömma den!

— Hafven I kommit hit, magister Olaus, för att förebrå mig något af det
som händt, så bören I icke glömma, att jag förr en gång låtit föra en
prest från min klädningsfåll.

— I glömmen dervid, ädla dam, att den prest, som nu står framför Er,
icke är samme stackars yngling, som I dåraden med falska blickar och
hycklade leenden, att han icke mera är det barn, som I sågen, när det
tog sina första staplande fjät i en ondskefull och syndig verld, utan
snarare en gubbe, hvilken är redo att blicka ut öfver ett evigt
blifvande...

— Vår Herre skall en gång döma mellan oss, mäster Olaus — sade
grefvinnan stolt. — I borden dock minna på, att jag var ung, då vi sist
talades vid, och att fattig djekne icke bort blicka upp till adlig
jungfru.

— Fattig djekne? — upprepade magister Olaus och hans röst darrade. — Var
det då kan hända ett orent hjerta, som talade till den högborna
jungfrun, eller var det okyskt tal, som fångade henne i förförelsens
garn och kom henne att smyga sig ned ur de mörka, guldskinnsklädda
salarne ut bland grönskande ängar, bland solsken och fågelsång, eller
var det något annat denne djekne kräfde, än det hon gerna gaf?

— Mäster Olaus!

— Nej, för visso ej, Aurore Dohna. Ransaken blott Ert hjerta!... Hm! Det
var en lugn, fridfull sommarqväll. Månen stod full öfver skogen och
glänste i de näckrosfylda dammarne. Under en hög alm lutade sig tvenne
verldenes barn intill hvarandra och smektes länge i sinlig lusta. Då
sade jungfrun: “Aldrig vill jag med kärlek i hjertat se på månen mer, om
jag sviker dig, som är min käraste skatt på jorden”. Ja... kan hända
sade hon äfven mer än så. Men då prasslade det till i buskarne. De båda
barnen sprungo förskräckte upp, likt rådjuren för jägaren. Det var
mörka, stränga anleten, som trädde fram mot dem ur löfverket. Djeknen
vardt öfvermannad... slagen till marken, ja, piskad som en hund — och
den högborna jungfrun skrattade åt hans plåga. — Han hade förledt henne
sade hon, med trolldom och rusande drycker. — Tron I väl att jag skulle
glömma huru denna dam jagade någon bort från sin klädningsfåll?

— Hvad viljen I med dessa förebrålser, magister Olaus? — frågade
grefvinnan oroligt, när han slutat. — Hvad som händt mellan oss för
tjugu år sedan torde icke vara skäl att nu bringa på tal. Må hända kunde
äfven jag då hafva skäl att göra Er motsvarande frågor, om jag funne det
anstå mig.

— Ej kommer jag för att kräfva Er på hvad I lofvat, — sade magister
Olaus leende. — Ynglingakänslor trifvas icke väl med hvitt hår.

— I sådant fall kunnen I vända Er till min huskaplan. Han skall få
tillsägelse att genast infinna sig hos Er.

Hon vände honom ryggen och gick bort till fönstret, der hon satte sig.

— Hör då först Aurore Dohna hvad jag har att säga, — återtog magister
Olaus, höjande rösten. — Det är i den hämnande Gudens namn, jag kommer,
i hans namn, som straffar allt intill tredje och fjerde led, och
sannerligen säger jag dig derför, att din frukt skall förgöras och all
din säd, och du skall intet glädja dig mer bland årsens dagar. Ensam
skall du tvina bort om natten och din suckan skall varda daglig spis och
dino tårar din dryck, ty det du räddes är kommet öfver dig och det du
fruktade hafver råkat dig!

— Och för hvilken synd är han då mig skyldig straffet? — Grefvinnans
röst lät osäker.

— För hvilken synd, frågar du? Menar du att Gud dömer orätt eller att
den allsmäktige vrider rätten. Ser jag icke klart hur dina läppar
skälfva, som fordom, då du hviskade falska kärleksord i mitt öra, ser
jag icke hur din blick vissnar bort, som då du förnekade din kärlek till
honom, som sedan gick ut i främmande land?

Det lyste till i grefvinnans ögon vid dessa ord. En våldsam suck
pressade sig fram ur hennes bröst och hon tog häftigt några steg mot
honom, samt fattade hans arm.

— Nämn icke hans namn, mäster Olaus, — ropade hon — eller vid den helige
Guden frukta min hämd!

— Sten Bjelkes namn var Er icke alltid förr så kärt!

Grefvinnan fäste på honom en lång, forskande blick innan hon svarade.

— Om jag hade en mans styrka, — sade hon och knöt handen mot honom, —
skulle jag qväfva dig till stoft, så hal du är, ja, jag skulle pressa
dig till vatten! — Du vågar nämna för mig detta namn, du vågar, eländige
tiggarprest, rifva i min själs djupaste sår! — Hennes läppar skälfde vid
hvarje ord. — Minnes du då icke hur denna qvinna älskade, minnes du då
icke all den lögn du utspred, för att få honom misstrogen och slutligen
trolös, minnes du icke, hur den stackars förkrossade qvinnan, som han
för ditt leda tal ej ville äkta, stapplade inför dig en qväll, blek och
förtärd af ånger och fruktan — hur hon bad och bönföll, bad dig på sina
knän, för Jesu heliga namns skull, om förlåtelse och hjelp. — Men
svartsjukan kokade i dig. Som en djefvul stötte du henne utan misskund
ut i mörka natten?

— Det var en skökas bön!...

— Mäster Olaus!...

Hon ryckte honom våldsamt i armen, som ville hon rifva honom i stycken.
Hela hennes kropp skälfde af rörelse.

— Det var en skökas bön, — upprepade magister Olaus lugnt, i det han
gjorde sig lös frän henne, — och den bönen kom mig att glömma mycket...
Sandkornen i timglaset kunna icke rinna hastigare för andre än hvad
dessa tjugu år runnit för mig. Jag minnes full väl den qväll, hvarom du
nu talar. Det var en dyster höstqväll. Jag kämpade med onda tankar, som
jag aldrig kunde slita bort från min ungdoms fåfängliga drömmar. Då,
bäst jag satt der, fick jag se den blomma, som döfvat mig med sin
vällukt. Blek och vissnad låg hon för mina fötter. — Vilddjuren i öknen
hade trampat på henne, liksom de en gång trampade på rosenbusken på
berget Libanon, hvilken bad om cederträdets kärlek — och med tålmodigt
och ödmjukt hjerta tackade jag Herren, som visat mig hur nära jag varit
att falla.

Magister Olaus höll upp ett ögonblick och betraktade forskande
grefvinnans anlete. Hans ögon skimrade af underbar glans. Det tycktes
nästan som de skulle velat tala ett annat språk än munnen.

— Aurora! — utbrast han plötsligt och lutade sig fram, liksom ärnade han
fatta hennes hand.

Hon drog sig häftigt till baka.

— Hvad viljen I mig, mäster Olaus? Gå! lemna mig, eller jag kallar mitt
folk!

— Hvad viljen I mig? upprepade han och hans röst skälfde. — Vet då att
jag hatar dig, som så ödmjukat mig, som kommit mig, att liksom Baals
dyrkare, slicka den jord, som du trampat. Nej må du lida det straff, som
dig är fullkomnadt, eller har du glömt, hvad du bad mig om den
qvällen... Har du glömt hvad då qvalde din själ?

Hon stirrade på honom ett ögonblick. En plötslig ingifvelse tycktes få
makt med hennes tankar.

— Säg hvar är hon, hvar är mitt barn? — skrek hon och skyndade ånyo mot
honom — Mäster Olaus, för mig genast till henne.

— Om jag kunde det, skullen I ej följa mig.

— Jo, jo! På mina knän ber jag Er, mäster Olaus!

— Du har då icke nyligen sett henne.

— Nej, icke på aderton år; ack jag skall evigt tacka Er, bedja för Er,
om I fören mig dit.

Han tog ett steg emot henne, men hejdade sig plötsligt och rättade ut
sig till hela sin längd.

— Förrädiska hexa! — skrek han, och hans grå ögon glänste. — En gång
sade du att jag förtrollat dig, och det var lögn, men en gång till skall
du icke dåra mig... Vet att ditt oäkta foster är en trollpacka!

Han berättade nu Elsas historia, samt skälen för att hon skulle vara
grefvinnans dotter. Åldern passade in. Mor Gretas förhållande inför
rätten tydde på att hon icke kunde vara en riktig mor, ty en sådan hade
troligen, oaktadt all sin Gudstro, ej kunnat tysta sina känslor ända
derhän att hon skulle vitnat mot sitt eget barn.

Grefvinnan lyssnade med andlös spänning. Hvarje ord tycktes tränga till
djupet af hennes själ. Hennes pupiller vidgade sig med feberaktig glans,
hennes bröst häfde sig våldsamt.

— Hvilken djefvul, — utropade hon när han slutat, — blåste den lögnen i
Er själ?

— Känner du denna? — fortfor han och höll upp det halfva dalerstycket.

Grefvinnans ansigte förvreds af fasa. Det var som hon plötsligt skulle
hafva fått se en hemsk vålnad uppstiga mellan sig och talaren. Det var
den kalla, jernhårda verkligheten, som i denna talismans skepnad trädde
fram i möjlighetens ställe och bröt med ens ned all förställningskonst.

— Jesus!... hjelp! — ropade hon och signade ned på golfvet — —

När hon åter såg upp, var det mörkt omkring henne. Magister Olaus var
borta.

I närheten af Clara kyrka låg ett envånings stenhus. Der bodde magister
Ivar Leufstadius, kaplan i Clara och medlem af kommissorialrätten. Till
honom styrde magister Olaus sina steg, när han lemnat tyske grefvens
hus. Leufstadius var en gammal vän till honom och den ende, åt hvilken
han brukade förtro sina lifsqval.

Sedan de både vännerna helsat hvarandre, började magister Olaus efter
vanligheten tala om trolleriväsendet, ömkande sig mycket öfver satans
stora makt på sista tiden. Men han öfvergick snart till sig sjelf,
beklagande sig mycket öfver de svåra anfäktelser, hvarför han tidt och
ofta varit utsatt på sista tiden. Detta förundrade mycket hans vän,
hvilken aldrig förr hört honom så misströsta i sitt kall, som uppmanade
honom enträget att han skulle yppa sitt hjerta för honom. — Jag vet
fullväl, — sade denne, — att ingen menniska kan bestå rättfärdig inför
Gud. Täckes det honom att träta med en dödlig, så kan denne senare icke
svara honom ett mot tusende, men en gudaktigs boning varder ändock
beståndande om han ödmjukar sig i sitt hjerta.

Magister Olaus trodde så med, sade han, och han berättade huruledes han,
bland andra svåra frestelser, förra natten fått besök af sin aflidna
syster, som förtalt honom, att hennes yngsta flicka vore af satan snärjd
till trollpacka. Systern hade bedt honom för Jesu skull om hans förbön.
— Ingen utom du Olaus kan hjelpa henne — hade hon sagt. — Ingen kan göra
ett sådant kärleksverk. — Han hade nu grubblat mycket öfver, om det vore
syndigt att bedja för henne eller om detta vore att gå mot Guds bud, ty
han hade mycket älskat sin syster.

Magister Leufstadius höll före att det var synd. — Hvarken skyld eller
oskyld får du undandraga Guds rättvisa vrede, sade han. — Det må endast
komma af hans hand om någon skall frälsas.

Magister Olaus fann visserligen denna åsigt icke väl grundad i skriftens
ord, och hans vän förvånades öfver den stora skicklighet, hvarmed han
förfäktade sin åsigt. Slutligen måste han dock vidgå, att det kunde vara
hans eget onda hjerta och sinne, som ville föra honom bort från det
rätta. Han tackade derför magister Ivar, som hjelpt och stödt honom.

— Det bör ske Hans vilje allena — sade han, med ett egendomligt tonfall
i rösten — och vi måge se till att vi i all tid uppfylla
rättfärdigheten!

Med dessa ord tog han farväl, synbarligen mera till freds i sitt sinne
nu, än han var då han kom.



                                  XIX.


Bertil hofmästare var nära att få ett giktanfall i förskräckelsen, då
grefvinnan följande morgon frågade honom, i en ton som icke medgaf någon
invändning, om grefven, hennes man, var på sina rum. Hon ville i sådant
fall genast besöka honom.

Han svarade efter flere stamningar och barklingar, att det visserligen
var så att hans nåd, grefven, var på sina rum, äfvenså att han troligen
skulle med stor reverens mottaga hennes nåds besök, men det var ännu så
tidigt på dagen, att det icke vore rådligt att utan förberedelse störa
hans nåd i hans vigtiga förrättningar...

Längre hann han ej. Med en föraktfull blick vände grefvinnan honom
ryggen och insteg oanmäld i sin mans våning.

Vid hennes inträde satt grefven längst bort i rummet, hopkrupen mellan
en egendomlig samling af betseltyg, falkbjellror, spruckna muggar och
ölkrus af olika storlek och skepnad. Han vår sysselsatt med att
uppfostra sin älskling, en gulhvit, långhårig rapphönsshund, och
lektionen för dagen tycktes omfatta försoningsläran som meddelades
praktiskt. Vid samma rosenkrans, som plågade den stackars “Belona”,
hängde nämligen en annan, något mindre, och i denna var en stor gråbrun
katt fastkopplad, hvilken, med ögon, lysande af ilska, fräste åt sitt
påtvingade sällskap. Belona återigen, skälfvande af rädsla för hvarje ny
ryckning i rosenkransen, tycktes endast hafva en önskan i lifvet, att
krypande nå sin grymme herre, för att som en nåd få slicka hans hand.

Hon hade dock tur i dag, ty lektionen var nyss börjad, då grefvinnan
steg in, och vid hennes åsyn släppte grefven genast snöret, med hvilket
han höll fast sina lärjungar, låtande dem bäst de kunde förlika sig med
hvarandra.

— Hvad viljen I mig? — frågade han med synbar öfverraskning. — I gå'n
förmodligen i sömnen, verte et bleu, ty detta är mitt gemak!

— Melchior! — utropade hon och närmade sig honom. — Förlåtelse och
glömska!

— Hvad knäfveln ha'n I då gjort? — utbrast han och skrattade. — Stulit i
kyrkan?... druckit ur prestens nattvardsvin?... eller må hända kastat
syndiga blickar på unge klockaren?... Men sådant lappri kommer mig intet
vid, blott I ej fören Edre käre hit i mina rum.

— Kom ihåg, Melchior, att det är jag, som tager första steget.

— Nå, för alle djeflar, hvad är det då I viljen säga? — skrek han och
stampade i golfvet med sina tunga ryttarstöflor, så att fönsterrutorna
skallrade.

— Hör mig med lugn! Under många år ha vi lefvat skilde från hvarandre,
nästan såsom tvänne oskylde. Men du har stått för min själ som en grym,
obarmhertig tyrann, hvars högsta behof det varit, att gjuta smärta i min
sparsamme glädje. — Jag har icke heller sparat mina böner till den
högste, att han måtte hämnas på dig för all hjertlöshet...

Hon var djupt upprörd. Hennes läppar darrade och hon tycktes hafva svårt
att fortsätta. — Han kastade en skygg blick på henne medan hans ansigte
vexlade färg gång på gång.

— I stället finner jag, — återtog hon, — att jag varit bedragen. Jag
ensam har varit skuld till min smärta. Derför, Melchior, ber jag dig nu
om förlåtelse. Jag kan aldrig försona hvad jag brutit, men du kan stilla
min sorg, om du säger att du förlåter mig mina misstankar.

— Sapperment, min grefvinna! — utbrast grefven, hvilken småningom
återfått sin gäckande min. — Om jag förstår det minsta... eller tron I
då inte längre att jag är en mördare?

— En mördare?... Du vet då äfven detta?... Hon betraktade honom full af
häpnad.

Han skrattade ironiskt och blundade med ena ögat.

— Halte Bertil har då icke omtalat för Er att jag mördat Ert barn?

— Halte Bertil? Låt kalla hit honom att han genast må ansvara för sina
ord.

— Inte här!... Parbleu, om här är någon kommissorialrätt... Kan hända
jag minnes orätt, kan hända var det någon annan! För knäfveln om jag
lagt alla dessa historier så noga på sinnet. Om I frågat mig derom
skulle jag för aderton år se'n kunnat säga Er, att det barn, som I
dolden för mig, drunknade samma qväll, som I bedrogen mig för Sten
Bjelke, Er forne älskare.

— Åter... en... lögn!

— Min grefvinna! — Han närmade sig på en armslängds afstånd. Hans läppar
skälfde af vrede och han syntes färdig att i nästa ögonblick höja piskan
mot hennes anlete.

— Det var Sten Bjelke som öfvergaf mig, icke jag honom, — svarade
grefvinnan med stadig röst. — Man sade honom ondt om mig och han trodde
det. Efter mitt giftermål har jag icke sett honom. Men äfven mitt
stackars barn försvann. Jag trodde att det var min far som dolde det, på
det att man ej skulle få kännedom om det förhållande, hvari Bjelke och
jag stått till hvarandra. Men då kom en dag en ond ande och blåste i min
själ, att det var I, som röfvat bort min skatt, och i många år har jag
närt denne tanke, med allt det hat, mitt hjerta kunnat föda. Då fick jag
i går afton höra, att det jag sörjer ännu lefver, att du är oskyldig...
och jag kan derför bedja dig, upptag detta barn i vårt hem!

Medan hon talat, hade grefven gått fram och åter öfver golfvet,
smällande med piskan. När hon slutade, brast han ut i ett cyniskt
gapskratt.

— Sapperment! — skrek han. — Jag skall säga till åt Bertil, att han ger
den lilla kostpengar. Det samma som skrifvarens Anna får... för resten
mån I kälas med henne, hur I behagen, det tager jag mig icke vid.

— Endast din personliga mellankomst kan rädda henne. Hon är fängslad.

— Sapristi! — han hånlog ånyo. — Man skall få se att hon är en
trollpacka? Snart fins ingen flicka i residenset, som ej är behäftad med
trolldom.

— Det var hon, som fängslades, I torden minnas det, för några veckor
sedan, här utan för vår port!

— Här utanför porten! — upprepade grefven, och stirrade förskräckt på
henne. — Det skulle då vara Elsa Larsdotter... Guds död!

Han upphörde med ens att skratta.

— Viljen I hjelpa mig eller icke? — frågade grefvinnan stolt.

Han teg en stund. Derefter vände han henne ryggen och hvisslade åt sin
hund, hvilken, skälfvande i alla leder, smög sig fram utefter väggen.

Grefvinnan såg en stund föraktfull på honom och lemnade derefter rummet.
Stoltheten hade hos henne segrat öfver moderskärleken.

Det dröjde en stund innan grefven åter började sin lektion. Men han var
nu mer icke samme nitiske lärare, som han varit före grefvinnans besök.
Gång på gång rusade han upp och gick häftigt några hvarf på golfvet.
Plötsligt skyndade han till dörren och ropade utåt, så att det gaf eko i
korridoren:

— Bertil, hvar djefvulen håller du hus, du halte lymmel?

Några minuter senare stod Bertil, ödmjukt bugande på tröskeln. Han fann
sin herre i största raseri. Under de värsta svordomar slog han med
piskan efter sina stackars lärjungar, hvilka tjutande af smärta kröpo
utefter väggarne.

Plötsligt stannade han, och stirrade förvånad på Bertil.

— Du har något att säga mig? — frågade han.

— Ers nåd ropade mig, sa' Mats Skrifvare.

— Ja det var sant!

Han gick honom på ett steg nära och såg honom skarpt i ögonen.

— Hon säger, att Elsa Larsdotter är hennes dotter?

Bertil vardt blek i ansigtet. Han hade svårt att dölja sin
öfverraskning.

— Guds död om du tiger karl! — skrek grefven och stampade i golfvet, så
att de länga sporrarne klirrade. — Du ser att jag svettas blod och
vatten, och ändock svarar du mig ingenting.

— Ers nåd vet bäst, om Ers nåde haft skäl att misstro mig, — svarade
Bertil undvikande.

— Misstro dig? För böfveln! Icke hit tills, men, — han närmade sig och
lade sin hand förtroligt på hofmästarens axel. — Är du fullt säker på,
att hon drunknade? Kan du svärja derpå?... Kan du det vid din egen
salighet... Vid Guds blod och lungor?

— Som en sten plumsade hon ned ur båten, Ers nåde... Det vill jag svärja
på vid allt hvad heligt är ... Har hon sedan kommit upp, är det, Gud
hjelpe mig, med trolleri... Men det var så sant, Ers nåd, — återtog han,
då grefvens ansigte ljusnade vid denna försäkran, — magister Olaus var
här i går med hennes födelsemärke, kan hända tog hennes nåd det för
godt.

— Måtte djefvulen strypa den skälmen om han det gjorde?

— Såg det sjelf, Ers nåd, bakom dörren, der jag stod, ja, så visst som
jag står här. Hur han fått det, kan ingen veta, men med trolleri har det
nog varit, ty hvad han sade om flickan, liknade bra mycket sanning.

— Guds död karl, om du narrar mig.

Bertil plirade på ett egendomligt sätt med sitt friska öga, när han
hviskade:

— Hvad gör det i allt fall, Ers nåd? Eld tar må hända bättre än vatten.
I nästa vecka skall hon brännas!

— Hon skall så för böfveln heller! — utbrast grefven häftigt.

— Men Ers nåd...!

— Tyst karl! Sapperment...

Grefven stod en stund försjunken i tankar. Ett sällsamt leende spred sig
kring munnen. Han tillslöt ögonen och smackade med läpparne.

— Hvilka ögon, Bertil!... Svarta och eldiga som en sydländskas! De
fördömde svartrockarne, som störa all vår glädje här på jorden... Om hon
bara inte tappat ringen, det lilla trollet!... Och läppar röda som
körsbär! — Bertil, du måste laga att vi ännu en gång få henne fast...

— Men Ers nåd, om det vore sant, hvad magister Olaus sade i går?

— Du menar att det vore förbjudna led?

— Åh, inte just det!...

— Tala då ur skägget karl och hicka inte som en strypt falk!

— Tänkte blott, Ers nåd, att det har händt förr att den som drunknat
gått igen, och då har det betydt allt annat än godt.

— Derför skall _du_ rädda henne! Tänk karl, du qvittar då din räkning?
En är dränkt, en annan friad från att brännas, det blir ju rätt
liqvid...

Grefven gjorde här ett uppehåll och återtog derefter:

— Du känner ju långe Sparren vid gardet?

— Ja, Ers nåd!

— Håll skarp vakt på honom! Han vill slåss med mig, och har flere med
sig, men jag har icke lust, att stickas ned som en kalf.

— Förlåt, Ers nåd... Jag är gammal nu... jag skalle endast bringa skam
och nesa öfver Ers nådes hus.

— Gå då för djefvulen i våld, du bönhase! — skrek grefven vred och
slungade sin dolk efter honom som sjungande satte sig fast i en
golftilja.

Bertil lät icke säga sig detta två gånger. I nästa ögonblick stod han
vid dörren och fattade i låset. Men grefven upphann honom här.

— Tiga kan du väl, tiga som fisken! — hviskade han och grep honom hårdt
i halskragen, — eller vid påfvens tarmar, skall jag icke tvinna dig så
tunn som detta snöre.

Bertil bugade sig tyst, utan att svara och skyndade att tillsluta dörren
efter sig.

I korridoren utanför hörde han hur grefven lockade på sina älsklingar.
Strax derefter genljödo hvalfven af pisksmällar och klagoskri. —
Lektionen hade åter tagit sin början.



                                  XX.


Det var redan sent på qvällen, när grefven stannade utan för mäster
Hvittlocks port.

Men det lyste ännu i fönsterna, och grefven bultade derför på utan
tvekan. Det skulle också varit högst ovanligt om mäster Hvittlock varit
qvällsömnig en sådan dag, då han haft att fägna sig åt ett fullt
halfankare godt spanskt vin, som någre förnäme renlärige gifvit honom
för den trägna tjenst, han haft under sista tiden.

— Det är en alldeles för stor ära för mig, — — stammade mäster
Hvittlock, raglande till baka inåt rummet, då han i den inträdande
igenkände grefvens person. — Hör du qvinna, en alldeles för stor ära för
oss, säger jag!

De sista orden gälde en medelålders qvinna, med hvassa, motbjudande
anletsdrag, hvilken emellertid tagit grefven i noggrannt skärskådande.

— Det är längesedan du såg mig, mäster! — sade grefven, i det han satte
sig; — men ännu har du väl icke glömt de blanka dalerstyckena, som jag
sist gaf dig i hufvan?

— Skulle väl inte lefva om jag gjorde det, Ers nåde!

— Kan hända vill jag nu lägga flere dertill!

— Månntro jag skall stå på hufvudet på Riddarholmstornet eller rulla
klot ner för Skinnarviksbergen eller rida grensle på justitiesvärdet.

— Åh hå, för böfveln, så farligt är det väl ej heller. — Men saken tål
endast vid fyra ögon. — Du förstår mig?

— Och här äro, Gud fördubble mig, en, två... sex. — Ut käring, ut med
dig i rödaste rappet, — skrek mäster Hvittlock till sin äkta hälft,
hvilken nyfiken att höra, hvad en sådan förnäm kavaljer kunde vilja så
sent, hade trängt sig alldeles inpå dem. — Borde du inte förstå det af
dig sjelf, kan tänka, att hans nåd blir stucken af din fula spetsnos!

— Nå nå, icke så häftigt mäster Hvittlock, — inföll grefven, medlande,
då han af den äkta hälftens vreda min och blixtrande ögon kunde förstå,
att ovädret icke var långt borta. — Din hustru är ju en ärbar matrona,
och vore saken endast min hemlighet, skulle hon lika väl som du få veta
allt samman.

Gud signe Ers nåd för det ordet, — sade qvinnan ödmjukt nigande, — och
får jag gifva Ers nåd ett råd till baka — hon såg härvid, allt annat än
mild, på sin man — så säg inte den der pratmakaren för mycket, ty ingen
mun ligger närmare örat än hans, nej icke ens på den värste
kröningsblåsare. Det som är fint rinner ut och det som är groft stannar
qvar.

— Ut med dig — förbannade hexa! — skrek mäster Hvittlock ursinnig —
eller skall djefvulen...

De sista orden dogo bort i ett oredigt mummel, ty Sara hade redan vid de
första orden slagit igen dörren bakom sig.

— Hon har blifvit så mungipig på sista tiden, ska' Ers nåd tro — sade
mäster Hvittlock och sköt fram bänken till bordet. — Men håller man bara
stramt i tömmarne, går nog lasset skäligen jemt, om än hjulen en och
annan gång falla ur spåren.

— Jo jo, gamle Hvittlock, — svarade grefven skrattande, — sade jag dig
icke att ung hustru är gammal mans död!... Men nu var det om mina
falkar, jag ville tala och icke om din hustru. — Kan du skaffa mig några
stycken sådane bestar, men icke af de öländske?

— Slikt handtverk har jag glömt Ers nåd! — stammade mäster Hvittlock
förvånad. — Dertill är Greger Matsson midt emot mycket bättre, fast han
kanske inte är uppe så här dags!

— Nå det blir min affär om du handlar dålig vara, förstås, men i de
gamla bygderna der ned åt Skåne, der jag alltid köpte mina föl förr i
tiden, när jag rustade under fanan, bör du än i dag vara som barn i
huset.

— Förstås Ers nåd, nog borde de väl kännas vid mig, kan tänka, — sade
mäster Hvittlock och vred sjelfbelåtet sina yfviga knäfvelbårar. — Hur
månge skulle då Ers nåd behöfva och när skalle de vara här?

— Tolf är i minsta laget.

— Hela dussinet? — ropade mäster Hvittlock, och spärrade upp sina
rödsprängda ögon. — Tolf jagtfalkar! I Herrens namn, de kunna då inte
fås på nära håll!

— Du får fri täring och särskild handpenning för hvarje! Men jag har
brådt om, — tillade grefven och reste sig. — Jag ville gerna att du
gåfve dig i väg redan i morgon afton — senast på lördags morgon.

Mäster Hvittlock skrufvade fingrarna åter och fram genom knäfvelbårarne
och vindade alldeles förskräckligt med ögonen. Derpå såg han sig
försigtigt omkring, för att öfvertyga sig om att hans hustru icke var i
närheten.

— Se, det är så Ers nåd, hviskade han — att om lördag skall det bli
exekution utaf.

— Potz Donner Teufel! Hvad bryr jag mig om din exekution, — sade grefven
uppbrusande och slog handen i bordet. — Säger du ja och amen karl, eller
skall jag gå till någon annan?

— Det är vackra jäntan här midt öfver, som Ers nåd nog mins, — återtog
mäster Hvittlock med ett illparigt grin. — Och presterna få ingen ro, så
länge hon är ofvan jord.

Grefven såg honom stint i ögat.

— Hundra goda dalrar, man, — utropade han — om du lagar att den saken
icke blir af!

— Hm, hundra daler!... Nog godt att ha i byxsäcken, men embetets förlust
bör ock något gälla...

— Nå godt! — två hundra, tre hundra, fyra hundra ger jag dig, men då
skall du föra henne hem till mig, förstår du, i min malmgård.

— Låt gå då för femhundra, hälften före och hälften efter — men
falkarne?

— Om du narrar mig, — sade grefven utan att fästa sig vid hans
oförskämda skratt, — ska' jag låta dig springa gatlopp mellan mina
hundar. — Se här emellertid till handpenning!

Han kastade några guldmynt på bordet och reste sig upp.

— Var lugn Ers nåd! Justitiesvärdet är icke i riktigt lag, ska' jag
säga. — Studenten här om dagen var något styf och kantig af sig och det
fick ett stort hack på väl en tum i eggen. — Nu bor der borta på norra
malmen Johan Skärslipare och det är en rapp karl, ty hans slipsten gör
icke mer än två hvarf om året, ett om jul och ett om pingst. Men då
hinner han slipa sin byxknif så hvass, att han kan skafva de största
bitarne ur helgdagsmaten för grannarne... Han ska' nu få börja att slipa
svärdet i morgon. Och om höga magistraten sen brummar, ser hans nåde, så
är felet hans, ty inte kan man nyttja en vanlig yxa heller. —

Grefven gillade detta förslag. Han brydde sig dock icke om, sade han,
hur mäster Hvittlock stälde med saken, blott det gick som han önskade,
och detta lofvades å den andra sidan med hand och mun under otaliga
bugningar.

När grefven lemnade Hvittlocks stuga, för att vända hemåt, var det nära
midnatt. Malmarne voro denna tiden på dygnet allt annat än säkre, och
utan fackla hade man till och med svårt att hitta vägen mellan de
vattenfylda groparna och de månge högar af afskräde, som under dagen
utkastats från husen på sidorna.

Grefven hade icke gått många steg, då ett starkt fackelsken syntes från
en af sidogatorna. Strax derpå framkom om hörnet en sällsam trupp, med
rykande facklor och dragna värjor. De senare slogos oupphörligt mot
stenar och husväggar, under rop och skrål.

I spetsen för truppen gick en trasig spelman, hvilken af alla krafter
gned på strängarne af en sprucken fiol.

Grefven påskyndade sina steg, för att komma förbi hörnet, men då kom en
likadan trupp tågande från andra sidan, rätt emot honom. Det handlade
förmodligen om någon allvarligare excess, de två partierna emellan.
Grefven tycktes åt minstone antaga detta, ty, i stället för att
fortsätta sin väg, smög han sig så nära som möjligt intill husväggen,
förmodligen i hopp att icke varda uppmärksammad. Men knapt hade den sist
nämnde truppen kommit fram på halft pistolhåll från honom förr än en
medelålders, reslig man, som gick bredvid spelmannen, ropade åt honom.

— Monsieur! Vi hafva helt visst något obytt!

— Helt visst, mon cher! — svarade grefven kallt, då han i den talande
igenkände sin värste vedersakare, långe Sparren vid gardet. — Också jag
har den käppen hemma som är gjord för Er rygg.

— Om förlof, min herre, men denna värja är på närmare håll, och den
längtar efter värdigare föremål. Min lösen är, — tillade han och
saluterade artigt med värjan, — Er dödsgång!

— Och min är, — sade grefven, ursinnig, — åt helvetet med Er och hela Er
afföda! Gemen skam öfver Er döda kropp!

— Den skammen skall gå igen öfver Er — svarade den andre med ett
hånskratt — Era fränder skola sjelfve varda vitnen dertill — fege
förförare!

De intogo skyndsamt ställning, medan de båda följena slogo ring om dem.

Grefven var, trogen sitt hetsiga lynne, ifrig att komma sin motståndare
in på lifvet. Men denne förstod att på utmärkt sätt försvara sig och i
hvarje ögonblick tycktes han på väg att ränna värjan genom sin hetsige
motståndares underlif.

Men nu hördes plötsligt ljud af taktmessiga steg nedan för backen. De
både stridande sänkte sina vapen. En patrull så sent och på denna trakt
var någonting högst ovanligt.

Grefven saluterade sin motståndare och ville fortsätta sin vandring, då
de kringstående plötsligt, som på ett gifvet tecken, sänkte facklorna
mot jorden. Några ögonblick och det vardt kolmörkt och tyst. —

När patrullen en stund senare framkom, kunde han af de kringkastade
facklorna och den upptrampade vägen se, att en strid nyss förut egt rum.
Knektarne spridde sig derför åt alla håll och började leta utmed
dikeskanten, lysande omkring sig med facklorna, för att efterse om något
vapen eller något annat lemnats qvar, som det kunde vara skäl att taga
vara på. Det dröjde icke länge förr än de upptäckte grefven, liggande på
rygg, med hufvudet nedan för vägkanten. Knekten, som stod närmast, sökte
resa honom upp. Hans anlete var blekt. Genom det hvita spetskråset
framsipprade blodet ymnigt. De rosslande andetagen och ryckningarna
kring munnen gåfvo likväl till känna, att lifvet ännu icke flytt helt
och hållet. Men knekten ansåg troligen, då hans försök att få honom att
stå misslyckades, att föga hopp fanns om dess återvändande. Han släppte
honom derför handlöst till baka i diket och sade, vänd till de andre:

— Den der kan ligga tryggt tills i morgon, utan att någon stjäl bort
honom.

Derpå stack han grefvens värja i sitt bälte.

Under skratt och glam marscherade patrullen vidare.



                                  XXI.


Följande dag var mönstring med borgerskapet på Barnhusgården. Denna
aflopp icke utan mycket stoj och långa deliberationer, tack vare den
hetsige mäster Jonas Värme.

Orsaken var följande. Sagde skråhöfvidsman hade nämligen någre qvällar
förut anfört en patrull af borgarvakten. I den patrullen voro äfven Olof
Abrahamsson, stockmakaren, Olof Fibiger, bagaren, Magnus Grå,
karduansmakaren, jemte flere mindre betydande. Det var redan nedmörkt då
de lemnade Söderport och mäster Fibiger föreslog derför facklor. Men,
som ofta händer när rådet kommer från en underordnad, lemnades det utan
afseende.

Visserligen tyckte Jonas Värme att han var mager och tunn som ett gorån,
då Fibiger deremot var däst och uppblåst som en skånsk smörlimpa, men
hvad kuraget vidkom ville han icke byta. Mången grofväxt gesäll hade
fått plikta för sin ringaktning rörande hans armstyrka, och äfven om
spökena voro af kött och blod, tyckte han, behöfde han icke låta lysa
för sig som giftaslystna baljäntor.

Alltjemt ordväxlande härom, hade de kommit ett stycke uppför Hornsgatan,
då de plötsligt fingo höra gälla rop om hjelp. Mäster Fibiger ville nu
skynda ner åt berget, för att efterse, hvad å färde var, men som
vanligt, då han ville något, ville Jonas Värme motsatsen, ty han tyckte,
att ropet kom från andra sidan sjön. Inne i staden var det ofta excess,
och dit in kunde de icke löpa. I stället för att, likmätigt sin pligt
och i öfverensstämmelse med konungens stadga och plakat, skynda efter
våldsverkarne, föreslog han derför att de skulle helsa på gamle Tunnman,
krögaren på “Gyllene Råttan”. Som Jonas Värme hade makten, följdes de
också dit. Der spenderade han sedan mycket på spanskt och pipor, allt
under sitt vanliga skämt öfver mäster Fibigers frodiga hull.

Nu begaf det sig emellertid icke bättre, än att den, som skrikit varit
en af enkegrefvinnan De la Gardies frälsebönder, och att de som fått
honom att skrika, varit tre anständige värfvare under öfversten Lichtons
regemente. Under förevändning att vilja spela “putte” med honom, hade de
lockat honom bort till Skinnarviksbergen och der tagit från honom både
pengar och kläder, samt dess utom några bref från grefvinnan, hvilka
denna höga dam ogerna ville mista.

När gerningsmännen sedermera aktionerades för rätten, hade äfven Jonas
Värme måst inställa sig, hvilket åter haft till följd, “att en nästan
fullständig rebellion och galenskap varit nära att få makt med hela det
vällofliga borgerskapet.”

Under mönstringarna denna tid brukades nämligen att öfverståthållaren
“ädel och välboren” befordrade eller degraderade inom borgarvakten efter
förtjenst och skicklighet samt skråens betydenhet. Nu hade Jonas Värme i
flere år sträfvat efter att från simpel rotemästare, som han var, klifva
ett steg högre upp till så kallad “Gefreiter”. Många tunnor öl hade han
för den sakens skull spenderat och många dubbla par hjortskinnshandskar
hade han skaffat nye egare. Men tack vare hans misstänkta uppförande mot
Lichtons värfvare, vardt nu på sjelfve mönstringsdagen hans gamle
fiende, mäster Fibiger i stället utsedd till Gefreiter. I Värmes ögon
gälde skymfen hela skrået, och hur han pratade härom med sina vänner,
fick han dem slutligen att nedlägga vapen, så att, då kompaniet skulle
marchera till mönsterbordet, endast fem man utom Fibiger kommo fram. —
“Men då röt, — för att nytja Magnus Grås' ord, — Hans Excellens, den
nådige grefven och öfverståthållaren, i egen hög person helt
anskrämmeligt till borgarne, att de voro pultroner och bönhasar allihop.
Jonas Värme — svängde visserligen och cirkulerade vidt och bredt
häremot, och sade bland annat till hans höggrefliga nåde, att om det
bland spetsmakareembetet fans en och annan skälm och bedragare, voro
bagarene icke annat allihop än skälmar och pultroner, som i alle sine
da'r borde rida galopp på trähästen för sina falska vigters skull. Men
nu vardt den höge herren ännu vredare, förstås, derför att Jonas Värme
vågade tala honom till oåtspord, och till sist så förtörnad, att han
genast degraderade honom till simpel knekt. Han hade nog, Gud bättre,
satt honom ned i sjelfve tjufkällaren, om inte mäster Fibiger sjelf gått
i kaution och borgen för, att han ej skulle rymma. —”

Någre timmar efter detta uppträde suto de gamle vännerne och drucko
försoningsskålen i det låga, af gräslök, kumminost och utspildt öl
doftande källarrummet på “Tre tunnor” vid Drottninggatan, afvaktande
timmen, då de skulle utgå på patrull. Humöret var, af lätt förklarliga
skäl, å ömse sidor mer än vanligt retligt och då mäster Fibiger till
sluts råkade tala om de gamla goda tiderna, kom Jonas Värme strax i
sådant raseri, att ett halft dussin ölmuggar i ett ryck försvann från
bordskanten.

— Nehej, bror! — skrek han, i det han vägde mot det rankiga bordet, så
att det utslagna ölet rann ned på golfvet mellan hans ben. — Nehej,
säger jag, tacka vet jag i salig kungens tid... tacka vet jag då, för
det var hufvud det!

— Hvad har väl kungen och kronan att skaffa med käre brors otur i dag? —
frågade mäster Fibiger med illparigt småleende. — Inte ett fnatt en
gång! Men akta dig vackert, ty håller du på än längre, blir du kanske
snart så stark, att hvarken krus eller muggar hålla.

— Kommer inte bror i håg, — inföll nu Magnus Grå, — att hans
högvälborenhet talade om, att du skräflar både om flamske hundar,
jutehjertan och annat slikt, som är farligt att föra på tungan i dessa
tider?

— Ser nog, hvart I syften, — svarade Jonas Värme med en min af sårad
värdighet. — Men du kan spara ditt grin till gillet, vän Fibiger, så får
du bättre tur hos Sockermaja, hvasa?

— Håll tyst med slikt, — skrek mäster Fibiger, nu i sin ordning
krossande några krus, — ty om du än skulle kroma dig värre än hoffröken,
som åkte på drottningens släp, ska' jag vrida nacken af dig!

— Nå nå, käre bror — skrek Jonas Värme, en smula häpen. — När man är ute
om nätterna och slår sönder gatstenarne med värjan och ställer till
excess med spelare och musikanter...

— Tyst, säger jag, — skrek Fibiger, allt ursinnigare, — eller krossar
jag din syndiga skalle med detta ölkrus!

Mäster Värme var vid detta tillrop icke heller sen att väpna sig, och de
gamle gode vännerne hade helt säkert inom kort ansträngt alla sina
krafter, för att tillfoga hvarandre så mycken skada som möjligt, om icke
en ny man i det samma inträdt och sällat sig till laget. Det var den
fruktade mäster Hvittlock, hvilken, enligt sitt löfte till
Schlangenfeld, var på väg åt norr, för att låta slipa justitiesvärdet,
för att derigenom skaffa sig en veckas frist med exekutionen.

— Nå, det var rart främmande, — skrålades mot honom. — Vacker
förrättning om lördag, kan man se.

Han ombads att taga plats.

Mäster Hvittlock syntes emellertid till en början föga angelägen om att
öka laget med sin person. En af hans drängar, sade han, hade dagen förut
fått en liten beskedlig handskmakare att dricka med sig ur stora
dryckeskannan på “Gyllene Råttan”, och då detta, förstås, hade ansetts
nedsättande för hela skrået, hade drängen af höga rätten dömts till
dugtig bastonad. Nu tyckte han, att han i sin tur kunde visa sig rar.

Det torde likväl vara sällan, som en föresats hålles, när det vattnas i
munnen för ölet, som skummar i fylda stop. Hur det var tyckte mäster
Hvittlock snart att Fibiger lemnade en väl rymlig plats på bänkhörnet.
Justitiesvärdet, som dinglade i en rem om halsen på honom, flyttades
helt oförmärkt till en spik på väggen och snart frågade han icke efter,
om det var öl eller mumma, som räcktes honom.

Samtidigt med mäster Hvittlock hade Anders Barberare inträdt i rummet
och tagit plats för sig sjelf vid ett ledigt bord. Hans bleka
ansigtsfärg och bandet kring pannan tydde på, att han ännu icke var
fullkomligt återstäld från det sår, han fått af korpral Tistels
bardisan, den qvällen, då Elsa fängslades.

Samtalet mellan borgarene, hvilket han till en början icke tycktes fästa
sig vid, vardt småningom allt högljuddare.

— Så mycket du vet, rödgöling, — skrek Fibiger, — att tar du den gången
miste, råkar du mine näfvar! — Förstår du det?

— Och mine också! — skrek Jonas Värme, i högsta diskant.

— Nå, nå, go' vänner, — sade mäster Hvittlock undfallande, — skulle jag
säga ut min innersta mening, ville jag helst slippa från det der lilla
kräket, ty sällan, ska' jag säga, har jag haft en så'n räddhåga.

— Ser man på bara! — skrek Fibiger och torkade med rockärmen bort
ölfradgan ur skägget, — har man icke der redan prof då satans spel. Få
se om inte något sattyg sker, innan dygnet gått om.

— Alldeles som att hugga i blåner, — återtog mäster Hvittlock med ett
hemlighetsfullt grin.

Han sänkte nu rösten och beskref, som det tycktes för Anders, någonting
af synnerligt intresse.

— Alldeles som i blåner, — återtog han derpå högt. — Tacka vet jag
Smeds-Karin. Det var ackurat det samma som att hugga i det här bordet,
så bastant var det. Men nu ska' svärdet slipas om, sen I, och se'n tar
det bättre.

Det skratt, som nu följde, bildade en sällsam motsats till den djupa
förtviflan, som Anders erfor. Han hade hört tillräckligt mycket, för att
förstå att samtalet rörde Elsa, och han ryste vid tanken på hennes öde.
Han tyckte sig se henne framför sig, känna hennes hufvud i aningsfull
längtan luta sig mot hans bröst.

Hennes ögon voro förtroendefullt fästa mot hans. Han mindes nu så väl en
vacker sommardag, då de vandrat till samman utåt Liljeholmen. Vinden
susade öfver dem i trädkronorna, fåglarne qvittrade och biet surrade vid
dikeskanten.

— Jag skall vara dig så huld och god, — hviskade han i hennes öra, under
det han ömt slöt henne till sig. — Alltid skall jag älska dig, våga det
bästa för dig. Det är icke stundens hugskott, Elsa, det är en kärlek,
mäktig till hvarje uppoffring!

Hon hade smugit sin kind in till hans. — Jag tror det nog, — hade hon
sagt, — jag tror att du menar hvad du säger, och jag ville så gerna tro
dig — men det är som vore jag rädd för dig... Om ett år få vi se!

Då hade han tryckt en kyss på hennes panna. Hela sin själ hade han
önskat kunna lägga i den kyssen. — Sedan den dagen hade ett år gått till
ände.

Han reste sig häftigt, liksom för att med ens befria sig från de tankar,
som plågade honom. Guds död! Han vore frestad att med ett slag af sin
hirschfängare döda den dräglande krämaren der borta, som talade om henne
i en så gäckande ton.

Han vinkade skänkflickan till sig, betalade sitt ölstop och närmade sig
dörren.

— Ers nåd glömmer sin penningpung! — ropade flickan efter honom med ett
skälmskt småleende.

Han mottog mekaniskt sin röda skinnpung, kastade några småmynt på bordet
samt gick utan att säga ett ord.

Hon såg helt förvånad efter honom.

— Nej, den var en härlig en ska' I tro, — ropade flickan skrattande åt
mor Kerstin, som med de röde armarne i kors öfver bröstet tronade bakom
skänkhyllan. — Han såg ut som han spelat “putte” med sjelfve den onde.

Tiden för patrulleringen var nu inne, och mäster Fibiger uppmanade
derför sina yrkesbröder att ladda pistolerna och pröfva kolfvarne på
sina bardisaner, att det ej komme att hända dem det samma som det hände
Erik Lejon, när han ville taga fast Jonas Dunderhake och endast fick
halfva skaftet qvar af sin bardisan.

En stund derefter lemnade de “Tre tunnor”, för att tillse ordningen i
den sofvande staden.

Det var temligen mörkt, oaktadt månen stod högt, och det var derför icke
underligt, att mäster Värme var mindre nöjd med att Fibiger valde, som
han tyckte, den mörkaste vägen, för att komma till Ladugårdslandsbron.

— Akta dig magerman, — sade Fibiger skrattande, då han en stund åhört
hans mummel. — Akta dig, säger jag, att icke trollpackorna rida i väg
med dig!

— Lyd mitt råd, vän Fibiger, — svarade Värme allvarsamt, — och håll inne
med slikt prat. Månen går nu i nedan, och det kan lätt gå oss, som det
gick med Arboga-Lisa i förra veckan.

— Och hur gick det med henne? — frågade ett tiotal röster.

— Hur det gick med henne? Jo, det var inte bättre än att en vacker natt
passade den onde på och brände bort både tunga och gom ur halsen på
henne, för hennes onda tals skull.

— Vid Guds blod och lungor var det inte det jag sade, gossen min, —
återtog Fibiger skrattande. — Den onde håller sig gerna till käringarna.

Det torde vara ovisst, hvarthän denna anspelning kunnat leda, om icke i
det samma höga rop och skrik om hjelp nått deras öron. Ordvexlingen
tystnade derför, och de påskyndade sina steg. När de veko om hörnet ned
till bron, varseblefvo de tvänne besynnerliga skepnader, hvilka tycktes
fäkta på lif och död med hvarandre, medan ur portgångarne på sidorna det
ena nyfikna hufvudet stack fram bredvid det andra.

— Nej, stanna här, go' vänner, för Guds skull, stanna här! — ropade
Jonas Värme alldeles utom sig åt sina kamrater — se'n I då icke, att det
lyser rödt om dem... och se på den enes svärd, hur det blir längre och
längre. Snart ska' I få se, att det når kyrktornet der borta.

Hans varningar hade emellertid ingen verkan. Med de nyfikna hufvudena
följde nämligen säkre gestalter, med bloss och facklor, och snart voro
de stridande omgifne af en talrik skara menniskor, hvilken kände sig
föga böjd till mildhet mot desse vilde sällar, som störde nattron.

— Endast sjelfförsvar, endast sjelfförsvar, vän Fibiger — hördes den ene
af slagskämparne ropa, då patrullen närmade sig. — Den här gynnar'n
ville röfva svärdet från mig, kan tänka!

— Tyst då en gång, — förmanade Fibiger i myndig ton, i det han pustande
banade sig väg genom hopen. — Men vid vår Herres död och pina, hvad ser
jag? — utropade han förvånad, då han i fridstöraren igenkände sin nyss
lemnade dryckeskamrat. — Är det I, vän Hvittlock, som ställen till sådan
excess här midt i natten?

— Endast sjelfförsvar! — mumlade denne, sluddrande på målet — endast
sjelfförsvar, har jag sagt.

— Sjelfförsvar eller inte, lären I få svårt att sjelfförsvara det inför
höga rätten!

— Jaså I viljen också gå till aktion, — sade mäster Hvittlock trotsigt,
— hören I då, här församlade, att Fibiger, bagaren, som I nog kännen för
hans falska vigters skull, med våld vill taga från mig justitiesvärdet.

— Hvar står det skrifvet, — inföll Jonas Värme, glad att ändtligen få
hämd på sin rival, — att borgerskapets vakt ska' lägga hand på stadens
embetsmän?

Fibiger kastade en föraktfull blick på talaren. — Hvar det står, vän
Jonas? — sade han. — Jo det ska' jag säga dig och det genast. Det står
så här i kungens nådiga plakat: Gripes och fasttages någon vid vakt, lös
man eller mördare, eho det vara må, eller någor, den der börjat excess
på öppen gata, tage man då äfven vapnen till sig.

— Ja lös man, vän Fibiger, eller mördare, — svarade Jonas Värme med ett
illparigt grin, — men denne man är ju hvarken lös eller har mördat, ej
heller har han öppnat någon excess, ty han säger ju, att det var den här
gynnar'n som började.

Fibiger kliade sig bakom örat och såg helt betänksam ut öfver detta
qvistiga fall. Han kunde icke neka till, att icke hans rival i viss mån
hade rätt. Att hänföra justitiesvärdet till vanligt mordvapen kunde
möjligen få allmänna opinionen emot sig. Men nu tog Jonas Värme åter
till ordet och utbredde sig vidt och bredt om Fibigers pligt som ärlig
borgersman, och detta var mer än Fibiger kunde tåla. Han befalde kort
och godt sin trupp att genast ställa upp sig i rotar och led. Han
brukade icke låta säga sig, skrek han, huru han skulle bära sig åt, och
allra minst af Jonas Värme, hvilken han ju samma dag gått om i graderna.
Icke heller var det tid till något gräl på öppen gata, tyckte han, ty
detta var rättens sak, och icke heller skulle det nu gå så illa, som den
dagen då holländske ministern lät vinet löpa, då ena hälften af vakten
kom i slagsmål med den andra.

Han omgjordade sig derefter med justitiesvärdet och befalde sin trupp
att sätta sig i marsch.

Anders Barberare — det var nämligen han som öfverfallit den hedervärde
mäster Hvittlock — gjorde intet försök till motstånd. Han fördes utan
vidare tal till Smedjegårdshäktet. Mäster Hvittlock deremot fick, sedan
han stält vederbörlig kaution för sig, gå hvart han ville.

Här efter var vakten slut för dagen. Mäster Fibiger bjöd sine
underlydande, med undantag af Jonas Värme, — hvilken utan lof lemnat
vakten, för att följa mäster Hvittlock — fri täring af spanskt och
pipor, hvarefter de följde honom hem, en hvar bärande i sin tur det
dyrbara bytet, för att slutligen under skratt och skrål upphänga det
samma i höfvidsmannens bagarbod.



                                 XXII.


Det var med allt annat än glada känslor, som Anders följande morgon
vaknade på golfvet i sitt fängelse. Detta var ett rum af oregelbunden
form. Genom en glugg vid taket silade sig dagsljuset sparsamt ned öfver
de fuktiga väggarne och det med rutten halm öfverströdda golfvet.

Han sökte trefva sig fram till något som liknade en bänk, men han hade
icke tagit många steg, då en brant afsats kom honom att snafva omkull.
Då han reste sig upp, hörde han sig tillropas af en qvinlig stämma:

— Hvem är du, eländige träl, som stör en fattig qvinnas ro? Låt hennes
själ fara i frid, om du icke vill att satan skall taga din.

— Är det du, Lisa? — frågade Anders förvånad, då han i den hesa rösten
tyckte sig igenkänna Fingerlisas stämma. — Jag är Anders Barberare och
vill dig intet ondt.

Han hörde endast ett oredigt mummel, men såg strax derpå en qvinna, som
han verkligen igenkände för att vara den han trodde, stiga upp ur halmen
bredvid sig.

— Om du är Anders Barberare, — sade hon, — är väl vackra Elsa också med?

— Nej, Lisa, jag är ensam. — Men hvad gör du i detta näste? Har din far,
den snålvargen, ledsnat på ditt fagra anlete eller trott, att du skulle
äta upp allt hans öfverflöd?

Hon svarade ingenting.

— Är du ond på mig Anders? — frågade hon, efter att en stund hafva
betraktat honom.

— Hvad som varit mellan oss är bäst att icke tala om, — svarade Anders
godsint. — Hvar och en vitnar efter sitt samvete.

— Lefver hon än?

— Gud allena vet det. I dag på morgonen var det sagdt, att de skulle
taga henne från detta jordiska.

— I dag?... Nu på morgonen? — upprepade Fingerlisa, och det blixtrade
till på ett sällsamt sätt i hennes ögon. — Är du säker derpå?

— Så sade slottsfogden i går. Om inte vår Herre i sin nåd, — sade han, —
hjelper Elsa Larsdotter, lär ingen mer kunna rädda henne. Men hvarför
frågar du så ifrigt? — återtog han och såg henne skarpt i ögonen.

— Lofvar du mig att icke göra mig något ondt om jag säger dig, hvad jag
vet? — frågade hon.

Han nickade jakande.

— Din hand derpå!

— Skynda dig, mäster Kinkel kan snart vara här!

— Hvad gör du, Anders Barberare, — återtog hon, efter att hafva funderat
en stund, — om jag säger dig, att icke allt var sant om Elsas
trolldom... Nej, du lofvade mig, att icke göra mig något ondt, — ropade
hon, då hon såg huru det glänste till i hans ögon. — Det var satan, ser
du, som frestade mig, när jag såg hur de förnäme kavaljererna fjäsade
för henne. Och då han en gång kommer in i en menniskas själ, går han
icke ut, förr än han tagit sjufaldt mera godt till baka, än det onda,
han förde med sig.

Hon sneglade på honom ett ögonblick. Derefter strök hon håret ur pannan
och lutade sig framåt på armbågarne samt sporde med låg röst:

— Känner du honom, Anders? Känner du honom ej, stackars gosse, — fortfor
hon, då han betraktade henne med ett uttryck af djupaste afsky. — Det är
synd om dig, men då skall jag säga dig, hur han ser ut. Ser du, der
borta bakom slottet — hennes röst sjönk ned till en knappt hörbar
hviskning — ligger ett hus med stora skorstenar, ur hvilka det ständigt
röker, dag och natt. Der bor han, ser du... Der dansar han, ha, ha,
ha... menuett och gavott. Tror du kanske att jag är från vettet, efter
som jag säger dig det. Nej, du... men jag vore kanske färdig att mista
det, när jag tänker på det huset.

Hennes bröst häfde sig oroligt, medan hennes magra händer konvulsiviskt
upplockade halmen och kastade honom framåt golfvet.

— I det huset bor en förnäm kavaljer, — fortfor hon efter en stund, —
och hans skuld är det att Elsa fått lida. Gif dig till tåls en stund,
ska' jag berätta dig något, Anders Barberare. Det är nu några år sedan
min mor lefde. Hon sände mig ofta dit ned till staden med tvätt för
någon förnäm dam, ty, som du vet Anders, tvättade mor Brita de finaste
krås, utan att minsta veck förstördes. Mer än en gång blef jag då
stående framför den ståtlige och förnäme herren i det svarta huset, när
han, följd af granne betjenter, steg till häst, eller bars bort i sin
förgylde bärstol. En dag stälde då satan till, att han kom att se upp i
mina förvånade ögon, och se'n, ja, se'n... Du är icke dum, Anders
Barberare!... se'n vet du nog det som kunde hända.

Hon höll åter upp, liksom för att utröna verkan af sin berättelse.

— Ser du, Anders, — återtog hon derefter, — när satan lofvar någonting,
gifver han en guldring, hvilken dagen derpå endast är en näfverbit, och
så är det ock med de förnäme. Guld och gröna skogar får man löfte på,
men när det gäller, får man icke en gång surt paltbröd och svagdricka.
En dag — det var den dagen jag vitnade på Elsa — gick jag upp till
honom. Han var vresig och arg, ska' du tro, och ville icke alls höra på
mig, utan kallade mig för allt ondt. Men då tog jag ölkruset på bordet
och kastade det i hufvudet på honom, så att det stänkte högt i taket!...
Bastonera den trollpackan! röt han och svor ursinnigt, och hundar och
betjenter föllo nu öfver mig som vilddjur. Ja, han fick sin vilje fram,
ser du, men intet ljud fick han ur denna munnen.

Hon tystnade och hennes hufvud sjönk ned mot bröstet. Solen sände genom
gluggen vid taket en bredare ljusstrimma, som kom dammet att dansa i
underbara färgskiftningar.

— När jag åter kom till sans, — återtog hon, var jag instängd i en mörk
källare, der jag fick sitta i dagar och veckor. Jag klagade förstås för
höga rätten, men höge herrar hacka inte ut ögonen på hvarandre, och de
satte mig i stället hit.

— Om du ljuger ett ord till, — inföll Anders otåligt och knöt handen mot
henne, — ska' jag krossa din otäcka skalle mot väggen der, liksom du
krossade ölkruset.

— Ha, ha!... Sämre slut kan man få! — svarade hon skrattande. — Men vill
du inte höra mig, gör du dig sjelf största otjensten.

Samtalet tystnade för en stund, och hon såg än på honom än i taket samt
började derpå hvissla en bekant soldatvisa, slående takten med händerna.

— Om Elsa skall lida i dag, borde väl klockorna höras från kyrktornet? —
sade hon för sig sjelf, då han reste sig upp och ville lemna henne.

— Ja, det har du rätt i, Lisa!

— Och än ha' de hvarken låtit bing eller bång!

— Det qvittar mig nu lika när det sker.

— Förstår du då inte, vackre gosse, att sker det inte i dag, har du ännu
tid på dig att hjelpa henne ut!

— Jag?

Han såg förvånad på henne.

— Hvem annars? Sådan förnäm man som du blir nog, när natten är öfver,
förd till Gillstu'n, och är du då rapp på foten, lär icke den drönar'n
Kinkel löpa fatt dig.

— Sluta med ditt gyckel, Lisa, och tala om, hvad det var, du visste om
Elsa?

— Så du hänger läpp, stackars gosse, — svarade hon, härmande honom. —
Tro mig, det gör ingen man, att taga sorg på hand.

En aflägsen klockringning hördes i det samma, som kom Anders att häftigt
spritta till.

— I dag var det alltså, — utropade Fingerlisa, och hennes ögon glänste.
Derefter böjde hon sig hastigt ned och trefvade i halmen.

Anders hörde henne icke mer. Klockornas dofva klang verkade alltför
våldsamt på hans tankar. Utom sig af smärta, lutade han sig mot muren.

— Har du fått tofflorna på dig än? — hördes nu mäster Kinkels stämma
från dörren, — eller ska' jag rappa dig hit? En så'n vacker gosse som du
är inte för slikt qvinfolk!

— Farväl Lisa! — sade Anders sorgset, i det han gjorde sig i ordning att
följa honom. — Jag har varit hård mot dig mången gång, men nu är det ju
glömdt?

— Det ordet ska' du ha tack för, Anders, — svarade hon med en sällsam
darrning i rösten. — Du ska' nog få se, att tiden ger äfven dig tröst
för ditt goda hjertas skull... Och Elsa Larsdotter hade du nog i alla
fall inte fått.

Han hade gått några steg, men vände sig häftigt om vid dessa ord.

— Ser du ringen här, hur han lyser och blänker? — hviskade hon mot
honom. — Det är den samme, ser du, som tyske grefven gaf vackra Elsa i
fästegåfva?

— Var det du som tog Elsas ring? — ropade han utom sig och grep henne
hårdt i armen.

Hon slog till ett gapskratt och ryckte sig lös.

— Nå skynda på fötterna, latmask! — skrek mäster Kinkel och skramlade
med nyckelknippan, — eller ska' jag läsa i hop dem, så att de aldrig mer
komma i sär.

— Gå med ringen till tyske grefven, — sade Fingerlisa brådskande, —
satan, du vet, han ska' nog för den gifva dig både gods och guld... Säg
honom att det är min tack för det han svek mig för Elsa.

Hon hoppade upp med ett hånskratt på en afsats i väggen och började ånyo
att gnola sin visa, under det att hon slog med träskorna mot muren, så
att det gaf genljud i hvalfvet.

— Du kom dock till sist utan att bråka — sade mäster Kinkel med en
anstrykning af godmodighet, då Anders raglade, lik en drucken, mot
dörren. — Och rätt gjordt var det, min gosse, och visar, att du icke är
någon vanlig krabat, excessmakare, falsk månglare eller hästbytare, som
måste fraktas och forslas med hårdhandskarne, alldeles som grannen här
midt öfver fraktar sina svin till julmarknaden... med rep, ska' jag
säga, både om ben och tryne... Och väl var det också för dig, ska' jag
säga, ty mäster Kinkel är icke den, som är släpphändt af sig eller ger
sig i första hugget...

Sålunda mumlande, förnämligast om egen förträfflighet, förde denne
hedervärde stadens betjent Anders med sig ut på gatan. Här kom han
emellertid att närmare granska sin tyste fånges förstörda utseende.

— Se så, inte ska' du hänga läpp för så'n strunt heller, — sade han med
ett fryntligt grin, som visade en ojemn rad af fula tänder. — Rapp
pojke, som du är, bör icke vara rädd att sitta en vecka eller par på
gillstu'n; och längre blir det nog inte, kan jag tro. Men det var nog
ölet, som inte ville gå ur skallen på dig, kan jag tro, som var skuld
till allt samman.

Anders skakade sorgset på hufvudet. Hvartill skulle väl friheten gagna
honom, då all hans lycka gått i qvaf, tänkte han.

— Hör, hvad jag säger... för sämre har du hört förr, — återtog mäster
Kinkel, förargad öfver att hans tröstegrunder icke tycktes hafva någon
verkan. — Det var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den der
rödgölingen, ja så bra, att han inte kan sköta tjensten på mången god
dag.

— Kommer hon då att ligga nere? — frågade Anders lifligt. — Jag tyckte
dock, jag hörde klockorna nyss.

— Var det likt, att svartrockarne skulle låta hindra sig af sån't
lappri. Nej, de ha både Gudmund Åkesson och så Halte Lars, handtlangaren
och hvad de alle heta. Folk som vill hjelpa annat folk till evigheten,
ser du, fins det alltid godt om.

Anders ryste till vid detta svar.

— Se der en som presten anammat, — sade en borgare, som mötte dem, i det
han försigtigt drog sig tillbaka bakom sin låga bodskärm.

— Åh nej, — hördes hans granne svara, — ser du inte på gehänget, att det
är den förrymde myntklipparen, som stal hos Mårten Guldsmed, och som de
nu ska' hänga.

— Upp med hufvudet pojke! — skrek mäster Kinkel, som hörde deras tal,
och fattade Anders under armen. — Jag vill icke tagas för en
rackardräng, hör du, som ska' hänga folk. Upp derför med ögonen och se
solen stint i synen, säger jag dig. Vid Guds sargade lekamen! Du skulle
varit med i min ungdom! — Der ute på Järfvavägen, just vid vägkorset,
kom jag en vacker vinterqväll att vrida omkring två trindskallige
roslagsbönder, så att de aldrig mer kommo rätt igen — och den tredje, ty
på den tiden tog jag minst tre i taget, råkade jag trampa på så ovåligt,
att han icke kunde krafla sig upp ur snödrifvan, förr än snön gått bort.
Visst fick jag den här något tilltygad, förstås, — fortfor han,
skrattande, och pekade på sin inslagna näsa, hvilken var delad liksom i
två hälfter, — men jag har just aldrig behöft stå efter kjortlar och
krås i mina dar och har derför varit tillräckligt vacker.

— Ondt som varit är man sällan rädd för, — svarade Anders, — men får
mäster Schultz, som är min mästare, höra, att jag varit i excess, lär
jag nog bli körd på porten för alltid.

— Skada blott, att du inte värjde för kronans karl, annars hade jag kan
hända kunnat lägga ut liksom ett godt ord för dig, men ser du, ingenting
är mera farligt än att gripa folk i deras embete.

— Jag har inte velat någon menniska något ondt, och minst af alla mäster
Hvittlock.

— Pest och död, tror jag inte att du gråter, — sade mäster Kinkel och
ruskade Anders af alla krafter. — Ej har gamle Hvittlock, den gynnar'n,
ett hufvud af smördeg heller, som en så'n som du kan bulta sönder. Men
se här ser jag ju “Tre tunnor” i skylten, — afbröt han sig och plirade
med ögonen. — Har du nu en daler i byxsäcken att kasta “putte” om, kunna
vi passa på i förbifarten och känna på mor Kerstins nya mumma.

Anders hade ännu några daler qvar, tillstod han, och ville gerna
spendera dem på mäster Kinkel. De veko derför af inåt gränden och stego
genom en låg bakdörr in i krogrummet.

Der voro, liksom föregående qväll, månge gäster. Större delen utgjordes
likväl nu af äldre borgare, hvilka stodo försjunkne i betraktande af ett
brädspel, som två af dem som bäst höllo på att afsluta.

— Två stop mumma, men af bättre sort, mor lilla! — ropade mäster Kinkel
från dörren, vinkande åt Anders att följa sig.

— Liten kan han vara sjelf, mäster näslös, — svarade den värdiga
matronan bakom skänkhyllan. — Och hvad bättre sort vidkommer, —
tillfogade hon med en rynkning på öfverläppen, — borde han veta, att på
“Tre tunnor” fins ingenting sämre, märk det till en annan gång.

— Hå kors, så rar mor blifvit på sista tiden! — svarade mäster Kinkel,
skrattande, medan Anders tog plats vid bordet. — Annat till käft var
det, ska' jag säga, när mor sålde spickefläsk på röda slussen och
helsade god morgon på mig för en trestyfversslant.

Han hade sänkt sin röst, när han yttrade de sista orden, dock icke så
mycket att icke flere af gästerne hört dem och drogo på munnen deråt.

Mor Kerstin vardt pionröd i ansigtet. De ögonkast, hon då och då sände
mot det hörn, der mäster Kinkel tagit plats, medan hon, med sina bara,
köttiga armar korslagda öfver den bruna redgarnströjan, vägde af och an
på trefoten, voro icke heller de allra mildaste. Det var tydligt, att
droppen, som skulle komma hennes vredes kärl att frusta öfver, icke var
långt borta.

Mäster Kinkel var emellertid icke den, som gaf sig, som man säger, i
första hugget. Han syntes tvärtom finna ett stort nöje i att betrakta
hennes argsinta min, dervid långt ifrån sparande sina reflexioner. Hon
märkte det äfven, äfvensom hur han förnämt läpjade på drycken, som
skänkflickan satte fram, och spottade ut den gång på gång öfver golfvet.

— Åh ja, drick han mäster, — utbrast hon slutligen, ur stånd att längre
återhålla sin vrede. — Drick han på bara, mäster nosgrann! Sämre kost
smakade jag förr, sa' han, som satt på vatten och bröd.

— Det har hon nog rätt i, mor lilla, — svarade mäster Kinkel, smackande
med munnen, — vatten som vatten!

— Åh ja, får han alltid sådant, der han är, kan han vara nöjd.

Mäster Kinkel vardt den gången svaret skyldig och detta tycktes gräma
honom.

— Mins hon, mor lilla, — återtog han efter en stund, — när hon satt här
bredvid på bänken och snackade med mig. Det var andra tider det!... Ja,
ja, inte hade hon då tyckt om, i fall man vändt örat till, när hon ville
kyssa på munnen, hvasa? och ackurat så'n skilnad är det mellan denna
munnen, och...

Längre hann han ej i sin jemförelse, ty nu kom ett af de största
ölkrusen surrande tätt förbi hans öra och gjorde punkt, i det att det
klang i bitar mot fönsterbrädet.

— Det var hvasst, sa' han som skar sig, — ropade en af gästerne under de
andres skratt.

Mäster Kinkel torkade småsvärjande af sig ölstänket.

— Se opp, pojke, — skrek han derpå till Anders, — får du se på sjelfve
Ulfspegel.

— Mor Kerstin tycker jag är i sin goda rätt! — svarade Anders. — Hon hör
ej till dem, som i kunnen sätta handskarne på.

— Förståndigt taladt! Bra sagdt, det der, pojke! Der fick du din
orlofsedel, gamle Kinkel! — ljöd det från alla håll.

— Och om du sticker fram en gång till med din giftiga tunga, — tillade
en välfödd borgare, med grått helskägg och klädd i lång kappa, fodrad
med ofärgadt fårskinn, — är jag man för att laga så, att det blir pojken
som för dig till Gillstu'n i stället för tvärt om!

— I borden blygas, mäster Kinkel, — inföll nu mor Kerstin sjelf, helt
belåten öfver att finna sådant medhåll. — I borden verkligen blygas,
säger jag, att bära Er så åt på allmänt ställe. Hur länge ha'n I icke
fått gå här och draga på mer än årsgammal gäld och så öknämnen I mig som
den värsta... och det inför mina förnämligaste kunder!

— Se så, tyst nu gamla gumman, — sade mäster Kinkel godsint. — Den, som
kastar åt tjuren, får horn till svar, vet hon väl.

Han anhöll derefter att, då han stört de hedervärde åldermännens fred så
tidigt på dagen, få se dem på ett stop vin, hvilket desse, i sin ordning
nyfikne att få höra något om excessen qvällen förut, hvarom hela staden
talade, förklarade sig ej hafva något emot. Anders drog sig emellertid
undan till den mörkaste vrån i nedre ändan af salen, hvarefter det
hviskades och tisslades i den öfre halfvan den ene timmen efter den
andre. Stopen lupo friskt undan rundt kring de skäggiga anletena,
hvilka, lutade mot senfulle näfvar, uppmärksamt lyssnade till hvad
mäster Kinkel berättade.

Denne förstod också att i hög grad stegra sina åhörares uppmärksamhet, i
synnerhet då hans tal föll på den beskedlige ynglingen, som han förde
med sig, och dennes kraftiga hugg qvällen förut. Ja, han berättade så
väl att han icke allenast sjelf vardt bjuden på mera vin, utan, när
betalningen skulle ske, till och med slapp att betala sin egen skuld.

En af de icke minst uppmärksamme åhörarne till hans tal hade varit mor
Kerstin. Hon hade nästan, tycktes det, vägt hvarje ord, han yttrat,
förmodligen för att finna någon anledning att hämnas. Men plötsligen
hade hon rest sig upp och lemnat rummet.

En stund derefter steg hon in genom en annan dörr, bärande en knippa
korfvar i handen samt vände sig till Anders, som satt ned vid dörren,
försjunken i tankar. Hon gaf honom ett kraftigt slag öfver axeln, som
kom honom att häftigt spritta till.

— Efter I endast sitten der och gapen karl, — ropade hon fryntligt, —
kunnen I gerna hjelpa mig att bära desse korfvar in i stugan der. — Hon
pekade dervid på en smal trappa strax vid spiseln.

Han såg frågande än på henne och än på mäster Kinkel, men då denne
syntes helt och hållet upptagen af historierna om sin stora pålitlighet,
försigtighet och förutseende, betänkte han sig icke längre utan följde
henne.

Vid trappans öfre ände var en låg dörr, som mor Kerstin öppnade,
hvarefter de stego in i ett litet, lågt rum, som, att döma af det på
långe käppar uppträdda knäckebrödet, som hängde i taket, och de månge
rökte korfvarne, knipporna af soltorkad strömming och dylikt, måste vara
ställets visthus. Anders fick emellertid icke tid att närmare granska
föremålen omkring sig, ty de hade knapt kommit inom dörren, då gumman
pekade med en betydelsefull åtbörd på ett litet aflångt fönster vid
taket och sade:

— Derigenom torde en man som du lätt nog kunna ta' sig väg.

Hon hade troligen väntat sig en ström af tacksägelser, och syntes derför
helt förvånad, då Anders icke rörde sig ur stället.

— Var då den stackarn alldeles förskrämd? — tänkte hon.

Med en min af godlynt deltagande klappade hon honom på axeln och
återtog:

— Ser man på en så'n pojkvasker. — Men var nu inte längre flepig som en
flickunge. Jag är skyldig Er ett godt handtag för både i dag och i går
och mest för det I hackaden så dugtigt på den der rödlöken i går qväll.
Fast synd var det om den stackarn som alldeles skulle mista tjensten.

— Säg mor, är det sant, att Elsa Larsdotter har fått lida sitt straff i
dag? — afbröt Anders henne ifrigt.

Han darrade på målet som en sjukling.

— Hm! talar du också om trollpackor? — svarade mor Kerstin fundersamt
och fäste en frågande blick på honom. Men strax derpå började hon
skratta. — Åh nej, du behöfver icke vara rädd att gå miste om det
spektaklet... Höga rådet kan nog vänta till mäster Hvittlock får till
baka svärdet.

— Vardt det då ingenting af i dag?

— Som jag säger! Han talade ju om allt samman derute nyss, den der
gynnaren. Men se så, skynda dig nu bara och lyd mitt råd.

— Tack mor, tack mor, i Jesu namn! — skrek Anders, utom sig af glädje, i
det han omfamnade och kysste henne med en häftighet, som nästan gjorde
henne smått förlägen.

Med ett hopp, som skulle hedrat den skickligaste gycklaren i Bollhuset,
svängde han sig derpå upp i fönstret, och, just som mäster Kinkel
började svärja och väsnas öfver Anders' långa bortovara, stod denne
frisk och färdig utanför på gården.

— Hvart djefvulen tog han då vägen? — hördes i nästa ögonblick mäster
Kinkels stämma, och blossande af vin och vrede kom han raglande uppför
trappan. Då han kommit upp, behöfde ingen svara honom, och han utbrast
nu mot mor Kerstin i en sådan störtflod af förbannelser, att någre af de
öfrige kunderna, som trängt sig efter honom i trappan, måste träda
emellan.

— Akta er Kinkel! — skreko de om hvarandre. — Akta er, ty I skolen svära
med tolf mans ed, om I anklagen mor Kerstin för sådant groft brott som
att ha' hjelpt kronans fånge på flykten, och ingen af oss kunnen I lita
på.

— Nå, så ska' jag i stället förakta Er allihop och hela skrået till på
köpet, — skrek kan i högsta raseri och rusade ned för trapporna och ut
på gatan.

Mor Kerstin såg efter honom ett ögonblick med gäckande min.

— En sådan stympare! — sade hon vänd till borgaren i fårskinnskappan. —
Men jag ska' lära honom för en annan gång att komma till en hederlig
borgarenka med slika kalumnier och förtal.

Derefter intog hon, som om ingenting passerat, på nytt sin tron bakom
den af öl och vin nedstänkta skänkhyllan, och snart sorlades och
väsnades med vanlig enformighet i det gamla värdshuset “Tre tunnor”.



                                 XXIII.


När Anders lemnat Söderport bakom sig och trodde sig vara i säkerhet för
vidare förföljelse, var hans första tanke att skaffa sig visshet om,
huruvida mor Kerstin talat sanning eller ej. En beskedlig bondqvinna kom
emot honom upp för backen med en stor korg på armen, och till henne
vände han sig. Röd i synen och anfådd, som han var, af den häftiga
rörelsen, var han nära att skrämma slag på henne. Men hans stammande
frågor lugnade henne snart, och det var med ett medlidsamt leende hon
svarade:

— Inte behöfver han, stackare, springa lungsoten på sig för slikt. —
Tjufven vet, när det blir något af med den trollpackan. — Derpå blinkade
hon förstulet åt honom och tillade: Kan tro, han hör till rättstjenarne?

Men detta gjorde icke Anders och icke heller hörde han, som hon derefter
trodde, till stadsvakten, eller var någon profoss, gevaldiger eller
slottsfogde. Hon skakade visserligen misstroget på hufvudet åt hans
nekande svar, ty hon hade sin tro för sig, tyckte hon. Men då han inte
heller tycktes vara någon af borgarvakten, gjorde det henne det samma,
sade hon, hvad han var. Borgarvakten var deremot alls icke i hennes
smak.

Sålunda hade hon enkom rest in till staden för att få se en riktig
trollpacka, som denna Elsa Larsdotter väl skulle vara, om någon vore
det, men hon hade icke fått se så mycket som ett smörjhorn en gång, och
detta var endast borgarvaktens fel, ty den der “gnidaren” Fibiger hade
ju trängt sig uti sjelfva mästermannens embete och tagit till sig
justitiesvärdet och skulle nu processa derom vid rätten. Det var icke
nog med att han lagt sig i hembageriet, tyckte hon, för att tvinga
ärbart folk att tigga, i stället för att försörja sig på hederligt vis,
utan nu ville han ock hafva en gratifikation eller frihet från accisen
under ett helt år, om han skulle lemna justitiesvärdet åter. Och
blåbukarne — dermed menade hon stadsvakten — som de skickade dit för att
taga det till baka, fingo endast svedde tassar — ty hela borgarskrået
mötte naturligtvis med blankt stål, som det osade annat af än af
ugnsrakor och brödspadar.

Anders tackade henne och fortsatte vandringen till sitt hem. Det dröjde
någre dagar, innan han åter vågade sig ned i staden. Men inga vidare
efterspaningar hördes af. Tack vare den kälkborgerliga processlystnaden,
hade hans slagsmål med mäster Hvittlock helt och hållet trängts i
skuggan för tvisten om justitiesvärdet. Allas tankar voro riktade på
denna märkliga fråga. Till och med mäster Kinkel, af hvilken Anders
trodde sig hafva mest att frukta, bedyrade helt kavat inför rätten att
ryktet om hans rymde fånge endast var ett påhitt af någre skrikhalsar på
“Tre tunnor”. Han hade aldrig sett honom, än mindre velat föra honom
till gillstugan. Att mäster Kinkel talade sanning, derom vardt rätten
ytterligare öfvertygad, då mor Kerstin, rädd som hon var att anklagas
för att hafva hjelpt fången på flykten, förklarade att hon aldrig hört
något från mäster Kinkels mun, som varit mera trovärdigt, än hvad han nu
försäkrade.

När Anders hörde sin tillvara som fånge så starkt i fråga satt, beslöt
han att sjelf uppsöka grefven.

Det var en varm, solig vinterdag, som han i denna afsigt vandrade öfver
Söderbro och styrde kosan in åt staden. Snön smälte på taken och rasade
i stora flockar ned i de trånga gränderna.

I början af Österlånggatan kom en flicka i blå redgarnskjortel och med
en vattenkruka i handen springande förbi honom, och när han vände sig
om, såg han en trupp ryttare följa henne på något afstånd. De redo i
skridt, skämtande med hvarandre, under det att de ryckte i tyglarne, för
att få sina bredbogade springare att kroma sig för de häpna ansigten,
som här och der dolde sig i fönstersmygarne eller bakom
förstugudörrarne.

Vid Köpmantorget delade sig ryttarne i tvänne hopar, af hvilka den ene
stannade vid högra sidan och den andre uppstälde sig midt emot,
spärrande på detta sätt vägen för den från båda sidor påträngande
folkskaran.

Anders märkte nu först, att hästarne hade svart flor vid öronen, och
kunde häraf, samt af den gröna matta af nyskuret granris, som var strödd
uppåt brinken till Bollhusgränden, förstå att det var någon förnäm
person, som skulle jordas. Hellre än att taga en omväg, tänkte han
derför, ville han vänta och åse ståten.

Snart ljödo klockorna doft och högtidligt från höjden, och en stund
derefter närmade sig, det långa sorgtåget ned för sluttningen. Det var
en person af hög rang, som fördes till den sista hvilan, ty presterna
buro långa sorgkappor och hängande flor på hattarne, en ståt, som i
denna, mot allt öfverflöd reglementerande tid icke fick komma en vanlig
dödlig till del.

Fönsterna på sidorna slogos upp, allt efter som tåget framskred och det
ena nyfikna anletet efter det andra trängde sig fram, för att få se så
mycket som möjligt af “processen”.

— Hvad jag mins väl, när hans bror, den salige grefven jordades! — sade
en äldre qvinna, när tåget passerade förbi henne. — Annat till ståt var
det då, ska' jag säga. Icke mindre än sex prestaver och framför dem
dubbelt så många likbjudare.

Hon yttrade dessa ord till en bleklagd flicka, som då och då sett upp
med sina milda, smäktande ögon mot Anders.

— Är det sant mor, — frågade denna, efter att hafva svarat med en nick,
— att den här kavaljeren blef stucken till döds af den långe kaptenen
vid gardet, han som går förbi hemma alla da'r?

— Jo, det vet jag visst, liksom de adlige icke kunde dö, som vanligt
folk, utan nödvändigt ska' stickas ihjel som grisar. — Men tyst, barn.
Nu ska' man få se excess, vill jag lofva!

Högljudda rop ned ifrån torget öfverröstade psalmsången och klockringen.
Allas hufvuden vände sig dit ned. I sjelfva hörnet, der ryttarne tagit
plats, stod en sällsam skepnad med några väpnade män bakom sig. Han var
klädd i rödt från topp till tå och hade en yfvig röd fjäderbuske i
hatten.

Den yttring af förakt för den aflidne, som låg i denna klädnad, kräfde
ögonblicklig hämd och flere värjor hade redan blottats i de bakre leden.
Men den röde mannens följeslagare voro beredde derpå och slöto sig
tätare till samman. Sorgtåget vek förbi nedåt Österlånggatan, och
prester och prestaver försvunno efter hvarandre bakom hörnet. Då sprang
plötsligt den sällsamme skepnaden fram till kistan och kastade på locket
en knippa harfötter.

— Der har du skammen, du fege förförare! — skrek han — som du skulle
låta komma öfver min slägt! — Derpå försvann han lika hastigt som han
kom, genom en låg portöppning i hörnhuset.

Sorlet och ropen vordo nu döfvande. Äfven menigheten på sidorna trängde
sig med våld framåt, för att öfvertyga sig, om det verkligen kunde vara
sant, att någon hade vågat en slik förolämpning, hvilken icke allenast
träffade den döde och hans fränder, utan jemväl en hvar som deltog i
tåget. Någre unge kavaljerer skyndade sig efter fridstöraren, för att
med våld bryta sig in i huset, dit han tagit sin tillflykt. Men ryttarne
och stadsvakten lade sig nu emellan, och de afstodo småningom derifrån
samt slöto sig åter till tåget.

— Såg du hvem det var, som bar den röde manteln? — frågade gumman sin
följeslagerska.

— Visst gjorde jag så, mor. Det var ju långe kaptenen. Han som alltid
låg i strid och gräl med tyske grefven. De säga att han haft en syster,
som tyske grefven hållit kär.

— Så okristlig kunde han väl aldrig vara. — Men ser jag rätt, så är det
Anders Barberare, som står här och tiger?

Hon nickade vänligt åt Anders.

— Längese'n jag såg en så fin kavaljer, måntro!

Anders svarade på helsningen. Många ord fick han dock icke tillfälle att
använda dervid, ty gumman sade genast att hon kände alla hans lidanden,
sorger och tankar, lika väl som han sjelf. Hennes man, åldermannen
Grijs, hade berättat henne allt, sade hon, och hvad han icke berättat
hade andra sagt henne — och nu flödade tårarne ur ögonen —

— Att mor Greta, den saliga själen, också gått i förderfvets graf,...
och Elsa sedan... Henne kunde hon då icke nog beklaga... Sådan vacker
och hjertegod flicka ... Men så voro också alle karlar, äfven hennes
Grijs, ja, de allra förnämste sprittande betagne i henne... De kunde
icke lefva, om de icke finge se henne... Fast man får ta' sorgen som den
kommer — och inte är det värdt för gubben Lars att trycka ned sig för
sådant... Nej, pröfningen är menniskans lott,... och karlarne bli aldrig
så svåra, se'n de fått gå igenom någonting på allvar. — Men Anders var
blott en vän till dem förstås och det rörde honom icke så mycket som
henne... Annat varit, om Elsa varit hans trolofvade...

Under det att hon pratade, stod jungfru Grijs med nedslagna ögon och
hörde på, då och då kastande en förstulen blick åt Anders' allvarliga
anlete. Äfven hon tycktes dela moderns uppfattning af pröfningarnas
betydelse i lifvet och var kanske icke heller fullkomligt obenägen att
praktiskt utröna satsens giltighet, genom att taga till man en sådan som
luttrats i lifvets skola.

Vare sig af denna eller någon annan, mera oegennyttig orsak, tyckte hon,
att hennes pappa skulle varda mycket glad, om Anders följde dem hem på
en stund. Anders funderade ett ögonblick, men tackade och följde.
Åldermannens hus stötte in till tyske grefvens och låg således i hans
väg.

När de inträdde i boden, stod Grijs sjelf bakom disken, grälande med en
af grannarne rörande den nya skråordningen för repslagarne, genom
hvilken, tyckte han, desse kunde taga dåligare hampa till tågvirke än
förut.

— Tycker du, qvinna, — utbrast gubben vresigt, så snart han såg sin
hustru på trappan, — att det är rätt och kristligt att förleda barnen
till onödigt gatspringande, i stället för att hålla dem hemma till tukt
och arbete?

— Kan tänka det vore bättre om hon hölle sällskap med den långe räkeln
till qvartermästare? — svarade mor Grijs, genast färdig att upptaga
striden. — Men det säger jag dig, att aldrig är det värdt, att du en
gång till kommer och trugar henne i hop med den tobaksrökande morianen.

— Åh nej du, med den kommersen är det nog slut, för si förstås, sa' han
som åt upp sillen och drack ur sillsältan. Nästa gång han sticker åstad,
ska' jag klappa honom både bak och fram!

— Så, låter det nu ur den tonen. Bevars, nyss fanns hvarken hustru eller
barn för den storskrytar'n, när han stack sig innan för boddisken...!

— Säg då far, hvad har händt? — inföll flickan orolig, då hon märkte sin
fars bekymrade min. — Hvart har han tagit vägen? Det är nu snart en
vecka se'n han var här.

— Ja, det får du fråga den lede.

— Och alla dina pengar, Grijs! — utbrast gumman och slog händerna
samman. — Hvart ha de tagit vägen?

— Ja, det får du äfven fråga honom om! — puttrade åldermannen.

— Ack, Gud misskunne dig, Grijs. Alla våra pengar och de tusen dalerna
sedan, som du gaf honom den qvällen, du mins, för att han skulle köpa
råg i Liffland?

— Intet lip mor! — afbröt åldermannen kärft. — Om man sjelf biter sig i
tummen, tjenar det ej till stort att qvida, för si förstås!

Nu sade grannen far väl. Han hade förmodligen hört samma sak dryftas
månge gånger förut och han kunde se på åldermannens framskjutna
underläpp och rynkade ögonbryn, att denne gjorde sig i ordning till en
grundligare föreläsning, angående sin bortkomne kompanjon.

Det dröjde icke heller länge innan Anders fann sig vederbörligen
instufvad mellan några bresiljepackor, garnbundtar och knippor af torkad
fisk samt undfägnad med sött plommonbränvin och holländska skorpor, allt
under det att åldermannen vidt och bredt berättade om sina många
olyckor, hvilka alla tillskrefvos hans forne vän, den skurken
qvartermästaren. I vissa fall hade han må hända icke heller så orätt.
Hufvudinnehållet af hans berättelse var följande:

Några veckor förut hade åldermannen haft gille och så månge gäster,
yppighetsförordningen medgaf, hade han samlat hos sig. Granrislukten och
oset från de många talgljusen fylde liksom en qväfvande ånga de låga
rummen. Men sinnena voro unga och behofven för glädjen små. Under de med
lingonris omvirade träkronorna svängde sig, i liflig takt, det ena paret
efter det andra, och allas anleten svettades uppsluppen fröjd. — Då
stannade allt liksom af ett trollslag. Från dörren hördes skrik och
svordomar. Den ene spelmannens fiol kom surrande fram öfver golfvet och
krossades i bitar.

Det var qvartermästaren som stälde till allt samman och en hisklig
excess uppstod. Med sönderfläkt uniformsrock och ansigtet uppsväldt af
vin och värme hade han med våld banat sig in i dansstugan och fattat den
blyga Brita om lifvet, för att släpa henne ut med sig.

— Go' vänner! — skrek han, så högt han förmådde med sin hesa, skrofliga
stämma då man sökte hindra detta — Jäntan här, som jag nu håller fast,
är min käresta, och har varit det i fulla två år, fast hennes gnidare
till far inte vill bestå prest till brölloppet.

Ett sorl af förtrytelse uppstod vid detta öfvermodiga tal. Kraftiga
näfvar, förde af mer än ett afundsamt sinne, höjdes i luften. Äfven
spelmännen skyndade sig att lägga bort sina instrument och grepo till
värjorna. Allt liknade sig till blodigt slagsmål. Till lycka för
qvartermästaren hade emellertid hans värja redan vid inträdet fråntagits
honom och kastats ut på gården, hvadan han endast kunde använda sina
knytnäfvar, och inom kort måste han derför taga sin tillflykt ut på
gården samt derifrån, efter en gagnlös ordvexling, ut på gatan.

Striden om den blyga Brita var likväl härmed icke ändad.

När åldermannen påföljande morgon solade sig i all maklighet på
bodtrappan, fick han nämligen, bäst det var, se tvänne sällsamme figurer
komma tågande rakt emot sig från gränden. Karmosinfärgen i hans anlete
bleknade till blyhvitt, och i nästa ögonblick stod han skälfvande bakom
disken, medan hans dräng, allt hvad han i sin ångest förmådde, skyndade
sig att lägga hasp och reglar på dörren. — Och detta skedde i grefvens
tid, ty qvartermästaren hördes strax derpå i argsint ton fordra att
genast varda insläppt. I annat fall skulle han skjuta eld på hela huset.

Bakom honom såg åldermannen, genom det hemliga synhålet i fönsterkarmen,
till sin stora förskräckelse en ännu besynnerligare figur. Det var en
tio års pojke, utklutad på det mest fantastiska sätt och väpnad från
topp till tå. I hvardera handen bar han sålunda en stor ryttarepistol,
två dylika voro instuckne, jemte någre knifvar och dolkar, i ett bredt
bälte, som han hade om lifvet och dess utom släpade efter honom på
gatstenarna qvartermästarens länga huggvärja.

— Öppna, eller jag skjuter detta kråknäste i brand och röker ut dig, du
gamle räf! — ropade qvartermästaren, i det han stälde sig bredbent och
utmanande framför dörren.

Åldermannen aktade sig emellertid visligen från att efterkomma denna
önskan, icke minst derför, att han var rädd för att grannarne i sådant
fall skulle få reda på de mer eller mindre grundade tillvitelser, som
hans förre kompanjon helt säkert skulle komma att öfverhopa honom med.

När hotelser icke hjelpte, öfvergick qvartermästaren till
“verkligheter”. Vinkande till sig pojken med pistolerna, tog han en af
dem och aflossade mot huset, så att det skallrade i fönsterrutorna.
Laddningen utgjordes emellertid endast af hästhår, hvadan utom den
förskräckelse, som smällen orsakade, ingen af husets invånare led någon
skada. Han fattade derefter sin dolk och fäste honom i dörren, ropande
med hög röst, att han utmanade, samfäldt eller enskildt, de fege
pultroner, som öfverfallit honom på dansgillet qvällen förut, samt
aflägsnade sig med majestätisk hållning samma väg han kommit.

En stor barnflock hade under tiden samlat sig och följde honom nu,
skrikande och ropande, till Norra malmen, der hans mest gynnade rival
hade sin bostad. På vägen dit mötte honom emellertid stadsvakten, och
efter tappert motstånd vardt han afväpnad och tagen i förvar, till
åldermannens stora glädje. Denna var dock af kort varaktighet, ty hans
höggreflige Nåde, öfverståthållaren, sände genast bud till magistraten,
att den fångne följande dag skulle sättas i frihet, “efter som han
lofvat att icke vidare synda mot konungens plakat om skotts lossande i
residenset”, och åldermannen vågade derför på flere dagar icke vistas i
sitt hem.

När han sent omsider smög sig dit, möttes han af än värre
underrättelser. För att lägga åldermannens snikenhet i dagen, hade
nämligen qvartermästaren omtalat för alle grannarne, huru denne sökt
tubba honom att göra guld, och detta tal hade spridt sig som en löpeld
kring staden. I en hökarbod längre ned i gränden hade samtidigt en
murare inkommit med ett papper, som hittats i det rum, dit Elsa, enligt
den allmänna tron, kommit flygande genom muren, och på detta papper
funnos, utom den ondes och andra fula namn, äfven åldermannens. Från
hökarboden hade papperet burits i en blånsäck till kyrkoherden. Denne
väckte nu åtal mot åldermannen vid kämnersrätten, och slutet på den
långa ransakning, som med anledning häraf började, vardt, att
åldermannen, öfverbevisad om att hafva med den ondes tillhjelp velat
göra guld, dömdes, “för det tillfälle han sålunda beredt den onde att
blanda sig i menniskors angelägenheter”, till två veckors fängelse vid
vatten och bröd.

Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre dervid, än vid att
qvartermästaren kom helskinnad undan, som sköflat honom in på kroppen,
utan att gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade derför natt och
dag på hämd. Han drog sig till minnes huru som qvartermästaren lånat
murverktyg hos en af grannarne, för att, som han sade, laga en gammal
spisel, som rökte in, samt att dessa sedan återfunnits i trollrummet. Ju
mer han grubblade, dess klarare framstod för honom qvartermästarens plan
att vilja bryta sig in till tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri
endast varit en förevändning, för att komma in i åldermannens källare
och der få arbeta ostörd. Han hade visserligen nekat till detta på det
bestämdaste och lofvat att återbetala ända till sista runstycket, hvad
han fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar sedan, och
sedan dess hade han ej varit synlig i staden.

När åldermannen hunnit till denna punkt af sin berättelse, kunde Anders
icke längre lägga band på sin otålighet.

— Hvad jag tackar Er, fader Grijs! — utbrast han och fattade
åldermannens hand. — Nu fins ingenting mera, som de kunna förevita
henne!

— Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, — sade åldermannen i
beskyddande ton, — har tänkt så med. Men utan ny ransakning lär det icke
gå att få henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd!

Anders var allt för glad af hvad han fått höra och dertill af naturen
för öppenhjertig, för att han icke skulle omtala historien om ringen och
sitt hopp till tyske grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes namn,
betraktade honom de andre, helt förvånade.

— Stackars min gosse! — sade åldermannen. — Den mannen lär inte mer få
någon dom bruten.

— Hvad menen I, fader Grijs? — utbrast Anders, stirrande på honom.

— Såg du inte nyss hur de buro bort honom? Långe kaptenen vid gardet,
han som bor här snedt öfver, råkade ju här om dagen att sticka till
honom något för djupt under jackan. De ha' nog länge kifvats om
kjortlarne, för si förstås.

— Så synd det måtte vara om den förnäma grefvinnan? — inföll jungfru
Brita suckande. — Jag såg tydligt, hur hon vred sina händer, när de buro
ut kistan genom porten.

— Hvad henne anbelangar — återtog åldermannen — är hon lika kavat som
någonsin. Senast i går var hon uppe hos drottningen för att bedja om
straff på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur bärstolen en gång. Men
hvad går åt dig, gosse, inte var väl grefven far din heller... se så,
värre skaddöd har händt förr, för si förstås.

— Kan hända mäster Schultz behöfver mig, — sade Anders tankfullt och
reste sig upp. — Det var kanske stor excess der nere.

— Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på hvardera sidan. Hör du,
hustru, minst tjugu, säger jag, för grannen, som nyss var här inne,
räknade dem, sa' han, och de vispade nog vackert omkring sig, vill jag
lofva. Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe kaptenen
att icke lemna grefven i fred, se'n han var död.

— Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! — sade jungfru
Brita med ett smäktande ögonkast, då Anders strax derefter tog afsked. —
Så hade nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake eller någon af de
andre barberaregossarne. De hade nog fylt sina stop flere gånger än,
innan de låtit dem stå tomma efter sig, för att hjelpa sin nästa!

Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller finna hennes
handtryckning ovanlig, eller märka någon ovanligare glans i hennes
blickar, fastän hon oafvändt stirrade på honom.

Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset aftecknade sig
skarpt mot den månlysta himmelen. När, tänkte han, skulle olyckan
tröttna på att förfölja henne, som satt fängslad der, och som han nyss
varit så säker på att kunna rädda.



                                 XXIV.


En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under gynsammare
belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är uttröttadt af dagens
äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden öfva på
Anders Barberare, medan han vandrade ned åt staden.

Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog söka
hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom
sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att Elsa var
oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att så fort som
möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en dag qvar att verka
på —

— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut — tänkte han, då han en
stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg
henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig förr hade han
känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den gamla svartklädda
damen var derför allt annat än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende
för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, när hon
tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt mild och vänlig.

— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade hon, när han uppgaf
sitt namn och yrke. — Du vill börja din vandring i främmande land?

— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin
berättelse.

— Eller kan hända du är en frimästare! — återtog hon, när hon märkte
hans förvirring — som arbetar utom yrkena, och du vill här utprångla
dina falska varor?... Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt unga
anlete. Men om så är, har du här ingenting att vänta, ty det heter i
ordspråksboken: “En god mästare gör ett ting rätt, men den en klåpare
leger, honom varder det förderfvadt”.

Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders dröjde. Han framtog
ringen, som han vände på alla sidor, och gick derefter med säkra steg
rätt inpå henne.

Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, hade han öfvervunnit den
svåraste delen af sin berättelse, som var inledningen, och i stället för
att afbryta honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad.

När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade vänligt hans hand.

— Det var ärligt gjordt af dig, min vän, — sade hon — och jag skall icke
spara på hittelönen!

— Ack, om Ers nåd kunde lägga ett godt ord för Elsa!

— Du håller då mycket af denna flicka?

— Skulle jag inte det, Ers nåd, då hon lider så oskyldigt?

— Men man har sagt mig, att hon skall vara både dålig och elak?

— Ack, Ers nåd. Elsa är den bästa flicka jag känner. — Han riktade
härvid sina trofasta ögon mot grefvinnan. — Ja, det är då visst och
sant, att Elsa är en både god och hederlig jänta. Hvad de andra sagt om
henne är endast sagt af afundsjuka och förtal, ty hon har, förstås,
alltid hållit sig för god, att löpa omkring med dem i vakstugorna.
Derför kallade de henne ock för förnäma Elsa eller fina Elsa, förstås.

Medan han talade, hade grefvinnan stått med blicken mot höjden, liksom
försjunken i bön. När han slutade, utbrast hon andäktigt:

— Min Gud, jag tackar dig, för det du förgätit min synd, för din stora
nåds skull!

Hon lofvade Anders, att hon skulle söka att på allt sätt hjelpa Elsa.
Hennes ifver och de frågor, hon gjorde, förvånade honom nästan. Så
mycken godhet hade han icke väntat sig, och han var derför mycket glad
till sinnes, när han lemnade henne. Det borde vara en lätt sak för en så
mäktig dam, som grefvinnan, att hjelpa Elsa, om hon verkligen ville det.
Blott det komme till en ny ransakning, skulle de två farligaste bevisen,
ringen och murgenombrytningen förklaras till Elsas fördel, och dermed
vore ju saken vunnen.

Men följande dag hörde han ingenting af, och mäster Hvittlock, som han
frågade, bad honom endast läsa på stadshusporten, der exekutionen redan
var utsatt till dagen derpå.

Denna dag var han tidigt uppe och han var ej den ende, som var det. De
mörka, långsträckta molnen i öster hade knappt kantats af den tidiga
morgonens violetta färgbrytningar, då öfver allt, i gator och gränder,
större och mindre, sorlande menniskohopar rörde sig i girig väntan på
det ohyggliga skådespel, som denna dag skulle komma till uppförande.
Allt efter som molnen ljusnade i öster, vordo hoparne tätare, bredde de
mera ut sig, tills de slutligen, när den glänsande solskifvan
majestätiskt höjde sig öfver sin bädd af guld och purpur, alldeles fylde
den öppna platsen framemot stadshuset och den trånga gatan mellan
qvarnbron och slussen.

Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt af detta oroliga
och mångskiftande haf af fjädrade hattar, skinnbrämade taftshufvor, för
att icke tala om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan
för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens fönster
var också hvarje fotsbredt rum upptaget.

Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, med höga
spetsmanschetter och finlockig peruk. Han stödde sig vårdslöst mot sin
moderna käpp af bresiljeträd, medan han då och då upptog en liten
silfverspegel ur fickan och granskade spetskråset och de nästan
försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en stor qvinna i blå
bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt med att förse sig för
dagens stundande mödor ur ett väldigt matknyte.

Då och då såg hon med afundsam min upp till den förnäma damen i fönstret
ofvan henne. Hade hon kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon
dock troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes ställe.

Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på sista tiden allt
djupare fått tömma lidandets bägare. Allt vissare, som hon blifvit, om
att Elsa verkligen var hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det
gälde att rädda henne.

Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos drottningen, för att
utverka hennes förbön. Hon hade icke glömt den ringa tacksamhet,
grefvinnan visat för hennes godhet och öfverseende, då hon var
hoffröken. Äfven hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta.
Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. Hon ville
gerna offra hela sin förmögenhet för Elsas frihet, men tiden var ute och
hjelpen icke lätt att finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin
dotter, som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta dervid.

Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar upp till hennes fönster.
Dessa mörka uttrycksfulla ögon, denna höga, hvita panna, öfver hvilken
sorgen och lidandet tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde
icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares
uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken oro uttryckte icke dessa
ädla drag! Vid minsta rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen
grep konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig skärpa
stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades komma.

— Monsieur kan må hända säga mig, hvem den damen är? — frågade
qvartermästaren, hvilken armbågat sig fram till trappan, i det han slog
kavaljeren förtroligt på axeln. — Jag trodde mig rätt väl känna alla
damer af condition här i residenset. — Här harklade han och tog på sig
sin vigtigaste min. — Hm!... men denna damen är mig i sanning obekant.

Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på värjfästet, men
qvartermästarens lappade uniformsrock och trasiga filthatt bildade i
sjelfva verket en så löjlig motsats till den förnäma hållning, han sökte
antaga, att kavaljeren började skratta.

— Nej, min gode man — svarade han — ma foi, om jag känner den damen,
fast jag som ni är rätt curieux att veta, hvem hon är.

— Och visste han det ock — hördes strax bredvid mäster Fibigers
basstämma — kan du lita på, käre bror, att han vore för förnäm att säga
dig det. Men maka åt sig nu, mor Kerstin — fortfor han och trängde sig
närmare — här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, kan tänka!

Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med trumhvirflar. Det var
den gamle slottsfogden Hircinus, som uppmanade menigheten att hålla sig
lugn och ställa sig höga öfverhetens bud och befallningar till
efterrättelse.

— Nu får hon sin sista förmaning, — sade mor Kerstin andäktigt, — ja,
Gud vare hennes arma själ nådig. Aldrig trodde jag väl, att den
flickungen skulle ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och
svår var hon dock, så långt jag mins till baka.

— Och när voro qvinfolken annat? — inföll qvartermästaren, med en
menande blick ur sina röda ögon.

— Se så man, — sade mor Kerstin, barskt, i det hon makade honom åt
sidan, — intet pjosk så här dags. Ej ska' han tro att jag kräfver honom
mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig
så der!

Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången mustig speglosa för
sin misslyckade kurtis, om icke den allmänna uppmärksamheten nu dragits
åt annat håll. Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett
hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten hade all möda att
hindra de längst fram stående från att intränga på sjelfve
fängelsegården. Snart spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa
Larsdotter fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande ned för
Hornsgatan, i samma ögonblick som hon skulle antvardas åt mästermannen,
och han hade fört med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått
om hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle slottsfogden,
i rättens namn, uppmanat menigheten att åtskiljas.

— Är icke den trollpackan i förbund med den lede, har då ingen varit
det, — ropade Fibiger med en ed, i det han trängde sig ut ur folkhopen.
Det samma som han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af
de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan under dagens lopp mer
än en förbannelse öfver de förnäme, som togo bort fattigt folks nöje och
narrade hederlige handtverkare att stå ute natten öfver, utan att sedan
få se någonting.

Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning i rättens
tänkesätt, kände emellertid ingen. Men småningom spred sig det ryktet,
att kungen sjelf hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny
ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt för osannolikt,
då kungen var långt ned i Skåne och krigade med danskarne och då dess
utom mäster Hvittlock varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen
riktigt tro derpå.



                                  XXV.


På gränsen mellan Småland och Skåne löper landsvägen ett stycke utefter
en låg, skogbeväxt bergås. Uppe på sjelfva krönet var, år 1676, en
uthuggning gjord i skogen, knappt så stor att en låg stuga, uppförd af
obarkade stockar, der kunde få rum. Det var en mulen, regndiger morgon.
Röken spirade upp ur det förfallna torftaket och uppsögs nästan
omärkligt af den töckenfylda luften.

Långs vägen stodo ett hälft tjog hästar tjudrade, att döma af
munderingen, tillhörande något svenskt ryttarparti; hvilket förmodligen
var ute på jagt efter upproriske bönder, hvilka på sista tiden gjort
denna bygd allt osäkrare.

Inne i stugan värmde sig hästarnes egare framför en sprakande risbrasa,
under muntert glam.

De voro storväxte, skäggige karlar, alle samman bärande den svenske
fältbindeln om armen. Längst bort i spiselvrån, och hållande sina
blåfrusna händer oafbrutet framför elden, satt en yngre qvinna, med
mörkt hår och lifliga ögon.

— Nå bussar! — ropade en af ryttarne, med ett ansigte som, tack vare
åtskilliga skråmor, mest liknade en sprucken tegelsten, — viljen I höra
hur jag fick jäntan der?

Ett jakande sorl hördes öfver laget, och de solbrända, skäggiga anletena
lutade sig närmare intill hvarandra, för att bättre kunna uppfatta
anförarens berättelse.

— Men först ett tag i löpar'n! — återtog denne, — annars torkar strupen
ut ska' jag säga.

Ölstånkorna höjdes, så att fradgan frustade högt mot taket.

— Jo, det var så! — fortfor talaren, efter att hafva torkat sig om
munnen med sin tröjärm och utsträckt sina långa ryttarstöflar mot elden;
— det var så, att i samma fäktande, som då vår nådige konung gick mot de
danske vid Lund, var jag och någre andre af det Lichtonska, neder emot
Helsingborgskanten, der vi togo snapphanar som gäss, ska' I veta;
tjogtals och mer på en gång, och svedde dem gjorde vi bra efter
fjädrarne — men när vi se'n kommo upp mot Lund igen fingo vi höra ett
hiskligt skjutande och strax derpå kom den ena vagnen efter den andra i
skenande fart. Det var så rödt ska' I tro af bara jutska fältbindlar,
att det riktigt sved som eld i ögonen. Men vi satte krokarne i buken och
så höggo vi blindt på. Gick gjorde det som ett nysande att rida öfver
dem allihop, men efteråt tyckte jag att gamle Gråsvansen der ute haltade
så konstigt på hälarne. Och kunnen I gissa hvaraf det kom sig? Jo, han
hade snärjt in sig, den stackarn, i tömmarne på en stor kärra, som han
släpat med sig, tvärs igenom de andra! — I den kärran satt flickan min
der.

Talaren grinade helt belåtet åt de andres misstrogna leenden, under det
att han lyfte föremålet för berättelsen i sitt knä.

— Hon sade förstås att hon var gift, — fortfor han och smekte henne i
ansigtet med sin ludna näfve, — och det till på köpet med den danske
officern, som jag gaf smällen i hufvudet, när vi redo fram... Hm! Senare
på qvällen skrek hon så alldeles erbarmligt, att jag aldrig hört värre
låt! — men nu håller du dig nog tyst förstås, eller hur mörka Kätchen?

Flickan slog till ett gapskratt och ryckte honom i skägget.

— Nå nå, vackert tag! — skrattade han godmodigt. Näst långa Märta, som
jag tog från den gamle borgar'n, der nere i Carlshamn, är du, djefvulen
ride mig, numro ett bland alla djur, som bära snörlif och fontanger. —

Knektarne utbytte småmysande några skelande ögonkast, under det att de
tömde sina ölstop. Det såg nästan ut, som de icke skulle haft något emot
att äfven varda ryckte i skägget på samma sätt.

— Det är icke alle, Gu' nå's, som har så'n tur, som vår kornett! — sade
en af dem, ett gammalt gråskägg. — Allt hvad jag tog för mig der nere i
fetbygden, ville jag gifva för sådant byte.

— Du går orätt väg, Jonas Dundo! — sade kornetten skrattande. — Sån't
byte ta'r man aldrig, det får man, ser du. Eller hur, mörka Kätchen?
Gerade marche och räta linier duga ju icke mot fruntimmer. Mot dem skall
det alltid vara som af en slump.

Buller utan för, blandadt med gnäggningar och hästtramp, kom de
innevarande att häftigt resa sig från sina platser.

— Guds död! — ropade anföraren och slängde flickan långt ifrån sig, —
äro icke de fördömde grårockarne der ute! Fram med pistolerna!... bänken
för dörren!

Men bullret tystnade lika hastigt, som det uppstått.

— De ha tagit bort hästarne för oss, — återtog han, efter att hafva
kastat en blick genom gluggen. — Och det är ditt fel, Sven!

Han vände sig med hotande min mot en af de yngre knektarne, som under
samtalet vexlat ett och annat förstulet ögonkast med mörka Kätchen.

— Gjorde jag rätt, spikade jag fast dig der vid väggen — fortfor han —
så att du en gång finge lära dig att stanna qvar på post och icke smyga
dig som katt till spisen.

— Lugna sig Ers nåd, — inföll en af de äldre ryttarne och trädde
medlande emellan. — Pojken der har ju fått stå på vakt hela natten, och
han kunde väl också behöfva en mugg att värma sig med.

— Och derför få vi värma oss nu med att gå till fots hela två milen!

Han afbröt sig plötsligt och lyssnade... Det hördes, som skulle någon
komma körande nedan för i backen. Inom en handvändning voro alla ute på
den lilla gårdsplanen. De delade sig här, på anförarens befallning, i
tvänne hopar, af hvilka den ene gömde sig i skogen på sidorna om vägen,
medan den andre uppstälde sig bakom huset.

En stund derefter syntes en liten gul, mager hästkrake komma stretande
af alla krafter utefter vägen. Han drog en skranglig kärra efter sig,
hvars gistna trähjul i hvarje ögonblick tycktes färdiga att falla
åtskils. En qvinna gick bredvid och manade på honom med höga rop och
smackningar. I det samma hon gjorde sig redo att sätta sig upp i
åkdonet, sprungo någre af knektarne fram och fattade i tömmarne.

— Ären I af de danske? — frågade gumman barskt, och ville rycka tömmarne
till sig.

— Dansk eller svensk, qvittar mig lika, mor, — svarade en af knektarne,
skrattande, och gaf hästen ett rapp med sin värja.

— Släpp hästen, karl! — skrek gumman och fattade knekten med säker hand
i halsbindeln. — Hör du, hvad jag säger, att jag har kungens höga bud,
till allt hans folk, både till häst och fot, att fritt få färdas!

— Hvad nu, hexmamma! Vill du bära hand på kronans knektar? — sade
knekten skrattande och gaf henne ett slag öfver hufvudet, så att hon
medvetslös tumlade ned på vägkanten.

Han skyndade derefter till baka till stugan med sitt rof. Mörka Kätchen
och ölfatet fingo nu taga åkdonet i besittning, under det att
ryttarflocken följde dem skrålande ut efter vägen.

När den gamla qvinnan åter slog upp ögonen, låg natten öfver nejden.
Månen hade gått fram öfver skogen och stänkte glitter i de små
vattenpölarne vid sidan om vägen. Hon reste sig mödosamt och såg sig
förvånad omkring. Derefter började hon gå framåt vägen. Hon hann dock
icke långt, förr än hon åter sjönk ned på vägkanten.

Här satt hon länge, med handen stödd under hakan och stirrade framför
sig. — Men när det dagades och himlen började ljusna i öster, hade hon
hunnit tillryggalägga ytterligare ett stycke af sin väg.



                                 XXVI.


I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag Elsa Larsdotter på nytt
skulle förhöras. Åldermannen Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats
Skrifvares hjelp, lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen
i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde sig in genom dörren
till förmaket, der vitnena voro samlade.

— God dag, min gosse, du äfven här? — sade han i beskyddande ton till
Anders Barberare, som tagit plats i fönstersmygen vid dörren. — Jo, jo,
men, få se nu om det går bättre i dag, för si förstås...!

— Hvad menen I, far? — sade Anders och tryckte hans hand.

— Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de ej tro mig veta något,
för si förstås...

— Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå för rätt, bör hon i dag få
sin oskuld klar.

— Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n tacken I väl pappa Grijs
derför, för si förstås...

— Men icke lären I kunna göra stort dervid?

— Tids nog der inne! Tids nog der inne! — sade åldermannen och vände sig
från Anders med ett hemlighetsfullt leende, som kunde betyda, att hvad
han bar på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem som
helst.

— Hvad pratar nu käre bror för kommers? — inföll mäster Biervogel, som
åhört samtalet. — Vill du kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger,
Jonas Värme och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att vi
hålla jäntan der inne för en trollpacka... Lerfat och sjuskinnsgröt,
vore jag icke klar för att kunna vitna på dig sjelf en gång till!

— Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, för si förstås... —
sade åldermannen fogligt.

— I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller — inföll nu
Fingerlisa, i det hon armbågade sig fram till de talande. — Han har fått
tyske grefvens fru att springa och lamentera sig både för höga och låga,
allt för vackra Elsa, förstås!

— Jo, jo, men! — sade Jonas Värme, som hit tills stått tyst, i det han
strök sig om skägget. — I nödfall dricker den onde lut!

— Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! — sade Fingerlisa med
en knyck på nacken — för då ska' jag nog laga så att hon slipper längre
gå och kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag.

— Ve dig så du talar, — sade Anders allvarligt. — Hon för vår Herre i
sitt hjerta, och det kan då spörjas, att du icke gör.

— Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, ty det är den Gud de
förnäme tro på! Men jag har knåpat hufvudet af flere sådana komperskor
som hon, och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till högre
rätt med henne.

— Akta dig, Lisa! — återtog Anders, rodnande af vrede. — Om du ljög, när
du sade mig, att Elsa var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen
utom vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de icke ryka af
bortom norretull.

— När sa' jag det, min gosse lille! — ropade Fingerlisa gäckande. — När
var det, om jag törs fråga?

Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fingerlisas vitnesmål om
ringen, som han stödt sitt bästa hopp om Elsas frikännelse, och nu
påstod denna fräckt, att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna
sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade förvirrad på henne.
Hon slog till ett gapskratt och klappade honom försmädligt på axeln.

— Drömmen som strömmen, Anders Barberare!

Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam af reslig växt och med
slöja för ansigtet inträdt i rummet. Barnen, hvilka i en vid krets
omgåfvo de samtalande, hade skygga makat sig åt sidan för henne.

Hon hade lyssnat en stund på samtalet samt derpå hastigt aflägsnat sig
genom en af sidodörrarne.

— Såg du henne, mäster? — frågade åldermannen hviskande sin granne, då
hon försvunnit.

— Jo, jo, men san'! Men som man ropar, Lisa, får man svar!

— Tron I ej jag sett henne förr! — ropade Fingerlisa öfvermodigt. — Jo,
lita på det. När hon som är der inne skulle gräfva upp sin första
fästegåfva bakom svinhusknuten, stod jag icke längre från den der
svartnosen än jag står till Anders här, och när hon då vände sig om för
att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på mig, så att jag fick det
fullt af både finnar och fräknar.

— Nu ljuger du igen! — skrek Anders häftigt och grep tag i hennes kofta.
Men mäster Skarp utkom i det samma. De skulle båda inför rätten, sade
han, för att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som de
förde utan för rättens dörrar.

När de infördes, hade ransakningen redan pågått under flere timmar. Det
ena vitnet hade förhörts efter det andra. Sålunda hade den lille,
elfvaårige Petter Grå ännu en gång fått omtala sina glömda konster, att
blåsa omkull hus och göra väder, samt gossen, som Elsa slog med isbiten
i hufvudet, hade beskrifvit till rättens stora fasa, hurusom Elsa
nyligen en natt fört honom till Blåkulla på den vördige magister Olaus,
hvilket denne, derom tillspord, icke kunde annat än hålla för mycket
sannolikt, då han under flere dagar känt sig olustig och lidit af stor
maktlöshet och ryggvärk.

Men konungens bref var hållet i stränga ordalag och gjorde rättens ögon
gransyntare än till förne. När Anders och Fingerlisa infördes, var
derför Elsas sak snarare förbättrad genom vitnesmålen än tvärt om.

Lika fräck och oförskämd, som Fingerlisa varit der ute, lika from och
ödmjuk förstod hon att ställa sig, när hon nigande svarade magister
Olaus på hans spörsmål. Hon var alldeles oskyldig till bullret der ute,
sade hon. Det var Anders Barberare som ofredat henne med hugg och slag,
hvilket äfven andra kunde intyga, derför att hon vitnat mot Elsa
Larsdotter, och han hade dess utom lofvat henne prygel derför, om han
träffade henne utan för vakten.

Detta var en svår anklagelse, och rätten kunde icke nog strängt förmana
honom derför.

Men Anders var denna gång ovanligt kavat. Så snart som magister Olaus
slutat sin straffpredikan, började han att med stadig röst omtala, hvad
Fingerlisa sagt honom i fängelset rörande Elsa. Hans enkla
framställningssätt och trovärdiga uppsyn skulle emellertid hafva gjort
betydligt större verkan, om han kunnat framvisa sjelfva ringen, som
Fingerlisa gifvit honom, men häruti brast han, besynnerligt nog, och
dermed var också det säkraste stödet borta i hans försvar. Fingerlisa
påstod nämligen å sin sida, att hon aldrig råkat honom sedan den dagen
då Elsa fängslades, och mäster Kinkel, som derefter tillfrågades, kunde
icke heller minnas, sade han, att han någonsin sett Anders Barberare i
Smedjegårdshäktet.

Anders stod som fallen från skyarne och lät Fingerlisa ostörd få afgifva
sitt vitnesmål.

När detta var slut, sporde magister Olaus honom, hvem det var som gifvit
honom ringen.

Anders tog försagd några steg till baka. Han vågade icke utan
grefvinnans lof inblanda hennes namn i denna mörka sak. Derefter vände
han sig till magister Olaus. Rätten skulle tro honom, sade han. Han
ville endast tala sanningen.

Men denna barnsliga försäkran uppväckte blott ett medlidsamt löje. I
synnerhet tycktes vaktknektarne vid dörren varda mycket roade deraf. Det
var nog tydligt, tänkte de förmodligen, att han endast sökte föra rätten
bakom ljuset. Så oskyldig han än gjorde sig i tal och later, var han nog
i grund och botten en riktig erkeskälm, som skulle gifva dem mycket att
göra, både med rep och fuktel.

— Du skall tänka på det åttonde budordet, — sade magister Olaus, när
Anders icke tycktes hågad att vidare yttra sig, och blickade honom
skarpt i ögonen, — samt komma i håg, att vår Herre äfven straffar
lögnen, såsom all annan synd. Tillstå derför såsom god kristen din
villfarelse!

— Vördige fader! — sade Anders ödmjukt — hvad jag sagt är dagens
sanning... jag menade endast godt dermed.

— Så skola vi då pröfva strängare medel! — återtog den förre och vinkade
till sig knektarne vid dörren.

Men i stället för att genast skynda fram, stirrade desse helt
förskräckte mot en mörkklädd dam, hvilken nästan ljudlöst skred förbi
dem fram till dombordet. Det tycktes för dem som hon plötsligt skulle
hafva uppstått ur en af vråarne, der mörkret tätnat till samman till en
mensklig bild.

När hon kommit midt för magister Olaus, stannade hon och drog slöjan åt
sidan.

— Den ring, som denne man talar om, är här! — sade hon och lade, till
rättens förvåning, Elsas ring på bordet.

Magister Olaus hade emellertid rest sig upp. Han syntes mer än vanligt
upprörd.

— Det är för oss en glad förnimmelse, — sade han — att erfara, hurusom
adelns damer icke anse det under sin condition att bidraga till den
svåra trolldomssyndens stäfjande, men Du, O Herre! ser dock dervid hur
illistiga den lede frestarens ränker äro. Och I, mina vänner, I trogne
Jakobs murare, veten visserligen alle full väl, att en trollqvinnas klor
biter som hackan i den hårdaste gråstensmur och att hennes dunst fyller
luften som en stinkande rök. Aurora von Schlangenfeld, I glömmen att
lika väl som _han_ kan förställa personer, kan _han_ förställa ting, och
att om det är någon, som _han_ har riktigt kär, hvilket fallet tyckes
vara med den unga trollqvinnan, lär den ena förvandlingen nog följa den
andra, ända till slutet. Ännu minnas vi ju alle, huru så gamle som unge
på sjelfva rättarplatsen tyckte sig se den helige ande sväfva öfver
Tysk-Annika, än i skepnad af en liten hvit dufva, än såsom en svan, men
att sedan hon brunnit upp till stoft och aska, och dymedelst frigjorts
från den elakes onda makt, allt samman visade sig vara blott ett tunt
moln...

Magister Olaus fortfor ännu en stund att utbreda sig öfver detta ämne
och slutade med att varna grefvinnan för att icke låta sin falska
medkänsla leda sig mot det rätta.

Hon såg honom stadigt i ögonen, under det att han talade. När han
slutat, vände hon sig mot rättens ledamöter och sade med värdighet:

— Om mitt ord skulle vara tvifvelaktigt, ärevördige herrar och
kommissarier, och jag icke hålles för mer än detta usla pack, som vitnar
om syner och drömmar liksom vore de verkligheter, kan ju mäster
Bacaræus, guldsmeden, eftersändas, på det att han må undersöka om guldet
är äkta. Ringen har tillhört min salig man. Han gaf den åt den stackars
flickan, efter hvad Bertil Hofmästare, som står här bredvid, kan med dyr
ed intyga — och vårt grefliga vapen finnes ju äfven ganska riktigt
graveradt i stenen.

— Må hända förhåller det sig så — svarade magister Olaus, i det han
upptog och noga granskade ringen. — Men månntro guldsmeden äfven skulle
kunna intyga, att det var denna ring och icke någon annan, som den
anklagade fick den qvällen, då den lede frestade henne?

Han gjorde här ett kort uppehåll och betraktade grefvinnan skarpt.

— Hennes mor — fortsatte han derpå — återfann ju den ringen, som var
_hans_ fästegåfva, enligt sitt aflagda vittnesmål, dagen efter
förvandlad till en näfverbit.

— I glömmen, magister Olaus, hvem jag är — afbröt honom grefvinnan
högdraget — och att jag har mäktige vänner, hvilka icke skola tåla, att
jag inför någon underrätt offenseras.

— Magister Olaus — inföllo nu några rättens ledamöter medlande —
grefvinnan Schlangenfelds vitnesmål måste först upptagas till
protokollet och rätten noga deröfver deliberera, innan ransakningen kan
fortsättas.

Men magister Olaus kände redan vreden i sina ådror. Med hopdragna
ögonbryn och skälfvande läppar fortfor han utan att lyssna på deras
varningar:

— För denna rätt, Aurora von Schlangenfeld, ären I blott en menniska,
glömmen ej det, och en menniska, som är starkt misstänkt för onda ting.
— Rättens ledamöter sågo allt betänksammare på hvarandra. Ingen tycktes
hågad att upptaga en så djerf anklagelse, hvilken, riktad mot en af
högadelns damer, kunde hafva oberäkneliga följder, allra helst efter
ankomsten af konungens bref, hvilket manade till stor varsamhet. —
Vitnen skola icke saknas — återtog han derpå och tillade vändande sig
till Fingerlisa: — Känner du denna dam?

Denna hade, medan grefvinnan talat, närmat sig henne, med ömkande
åtbörder och leende på läpparne.

— Om jag känner henne — ropade hon vildt och knöt näfven mot grefvinnan.
— Helige Guds fader! Hon, som är alla trollpackors allra öfversta
beskyddarinna! I ska' tro, ärevördige herrar, att hvarje natt släpar hon
genom luften med sin svarta kjortel, och då för hon med sig både unga
och gamla till Blåkulla.

Hon nickade fräckt åt grefvinnan och tillade hånskrattande:

— God dag, lärmor! Tack för godt åka i natt!

— Hvem är denna rasande qvinna och hvad vill hon mig? — frågade
grefvinnan föraktligt och sköt henne ifrån sig. — Är det endast rasande
prester och vanvettiga skökor, som här skola tros?

— Tänk på dina ord, Lisa Carlsdotter! — ropade flere af rättens
medlemmar varnande. — Du har svurit mycket på sista tiden, har man sagt,
och det talar icke godt för dig.

Sådan stränghet hade Fingerlisa icke väntat sig från detta håll och hon
började att högljudt snyfta samt låtsades vara alldeles utom sig.

— Tron I mig icke, ärevördige herrar! — skrek hon. — Viljen I då svara
för min själ, om jag går och gör af med mig!

Detta spel var emellertid allt för groft, för att icke genomskådas, och
rätten vardt allt mer tvehågsen. De verldslige ledamöterna funno saken
både dubiös och oklar, och den ende, som ännu var ifrig att få
grefvinnan på de anklagades bänk, var magister Olaus. Grefvinnans
uppträdande, sade han i ett längre anförande, späckadt med otaliga
bibelspråk, var endast en af den ledes vanliga praktiker, för att föra
dem på villospår. Både från staden och orterna hade man klarligen
förnummit icke allenast expressa hominum pacta cum Diabolo, utan ock
obsessiones och fascinationes samt dervid funnit mycken malice, så att
der varit en riktig concursus tentationum diabolicarum, o. s. v.

Han talade med sådan öfvertygelse, framdrog så många märkliga exempel,
att hans försök att göra till djefvulens sak en oreda, uppkommen genom
de förvända sätt, hvarpå ransakningen fördes, var nära att till sluts
vinna framgång. Då hördes plötsligt midt under talet häftiga skrik och
buller från dörren, och en groflemmad qvinna, dammig och med svetten i
pannan, trängde sig med våld genom vakten.

— Hvad har hon sagt? — ropade hon, medan hon brottades med knektarne. —
Säger hon att flickan der är hennes dotter? Nej, släppen mig, säger jag,
att jag må spotta på henne, så grefvinna hon är, för slikt tal.

Hon gaf mäster Skarp i det samma en knuff för bröstet, så att han
raglande for mot väggen, och klef derefter med raska steg fram mot
dombordet.

— I kännen igen mig, vill jag tro! — utropade hon, då ledamöterna
skyndade att förskansa sig bakom sina höga länstolar. — Annars är jag
Greta, Lars Mickelsons, skepparens hustru. Och nu, säger jag Er, vill
jag ha åter mitt stackars barn, som I plågat nog.

— Du ljuger, qvinna — afbröt henne magister Olaus och trädde henne under
ögonen. — Du är icke den anklagade flickans mor, som du uppgifvit, ty
hon står der!

Han pekade på grefvinnan, hvilken blek och vacklande stödde sig mot en
af stolarne, samt framtog under sin rock det klufna markstycket, som han
höll framför henne.

Mor Greta fäste emellertid icke den ringaste uppmärksamhet vid hans
utrop och högtidliga later. Hon satte helt lugnt händerna i sidan och
såg på honom med det sällsammaste uttryck af på en gång förvåning och
medlidande. Derefter vände hon sig om till åhörarne.

— Evige Gud! — utbrast hon — tror jag inte att de äro dårade allihop!

Men vaktknektarne voro icke längre dårade. De hade småningom tagit mod
till sig och närmade sig nu från båda sidor, med handklofvar och
fånggafflar.

— Rören mig ej, säger jag! — ropade hon och knöt näfven mot dem. — Jag
har nådig kungens lejd, mot allt hans folk, både till häst och till fot,
och han har sjelf sagt, att flickan min ska' bli fri och att han ska'
tala vid presterna.

Om mor Greta trodde att kungens namn vore ett ord, som med ens skulle
lösa förtrollningen, bedrog hon sig dock, ty det hade ingen annan verkan
på åhörarne än att flere bland dem började skratta och betrakta henne
med ömkande blickar. Det var tydligt, att de ansågo henne vara från sina
sinnen. Hon märkte det och såg ett ögonblick forskande omkring sig,
liksom hon sökt någon. Plötsligt skimrade det till i hennes ögon, och
hon kastade sig med en djerf rörelse från sine vaktare samt grep fatt i
Bertil Hofmästare, hvilken, som det tycktes, sökte smyga sig ut genom
åhörarehopen vid dörren.

— Hör hit, du grålufva! — skrek hon. — Kom fram och vitna för din
matmor, hvar du gjorde af hennes barn.

Bertil bleknade märkbart vid detta tilltal och stirrade förvirrad
framför sig utan att svara.

— Nej, se på honom. Ers ärevördighet — fortfor hon vänd till magister
Olaus — se bara hur svårt han har att dölja ondskan, som vill spricka
ut!

Grefvinnan hade närmat sig dem.

— Tala, Bertil! — sade hon. — Hvad menar denna qvinna?

Hofmästaren öfverfölls af en häftig darrning och mumlade något mellan
tänderna, som ingen kunde höra. Derefter sjönk han ned på knä samt
ryckte till sig grefvinnans kjortelfåll, som han betäckte med kyssar.
Hon stirrade en stund förvirrad på honom. En häftig rodnad färgade
hennes magra kinder. Med ett uttryck af afsky och förakt stötte hon
honom ifrån sig och vände sig derpå med en hastig rörelse mot en af
vaktknektarne samt grep hans bardisan. De närvarande väntade med häpnad
det som skulle hända. Hennes rörelse hade skett så hastigt, att ingen
tänkte på att förekomma henne, förr än hon stod med vapnet lyft och
färdig att stöta till. Hennes läppar skälfde och de stora, bruna ögonen
voro liksom brustna. Det var ett fasansfullt ögonblick. Men krafterna
tycktes svika henne. Armen sänktes långsamt till sidan och i nästa
ögonblick föll bardisanen med en skräll till golfvet. En röd fradga
frustade kring hennes läppar. Hon vacklade några ögonblick och sjönk
derefter ljudlöst till samman som ett svart bylte på golfvet.

När ransakningen på nytt tog sin början, var mycket ändradt till Elsas
förmån. Magister Olaus, hennes värste vedersakare, var icke mer
tillstädes. Blek och tystlåten hade han vacklat ut ur rummet, när
grefvinnan bortfördes, och hade sedan icke vidare deltagit i förhöret.

Rörande födelsemärket upplyste mor Greta, att Elsa fått det af sin
moster på hennes dödsbädd. Hon hade nämligen haft grefvinnans barn i sin
vård. Men på oförklarligt sätt hade detta, en natt för flere år sedan,
fallit i sjön och drunknat. Utom barnet och Elsa, hvilken var lika
gammal som grefvinnans barn, hade ingen varit i båten utom Greta och
Bertil Hofmästare, hvilken då för tiden var den aflidnas ifrigaste
tillbedjare. Strax derpå for han utrikes. I sitt hjerta hade mor Greta
aldrig kunnat riktigt fritaga honom från sina misstankar och på senaste
åren hade hon flere gånger märkt huru han bleknade, när han mötte henne,
samt skyggt drog sig ur hennes väg.

Bertil vidgick sitt brott. Han skylde endast på sin herres vilje. Så
länge grefven lefde, hade han icke vågat tillstå något, af rädsla för
hans hämd, och sedan han var död, och som han trodde äfven mor Greta,
har han haft så mycket mindre skäl att göra det som hans matmor fullt
och fast trodde att Elsa var hennes barn. Och det kunde ju icke vara
annat än en god gerning, tyckte han, om han kunde göra hennes nåd nöjd
och lycklig på gamle dagar.

Efter ett strängt förhör, hvarunder Fingerlisa småningom miste all
förmåga af sjelfbeherskning och slutligen öfverföll rätten med de
gröfsta tillmålen, vardt äfven hon öfverbevisad om att hafva vitnat
falskt. Barnen återtego nu, det ena efter det andra, sina vittnesmål,
under gråt och bönfallan hos rätten, att han måtte skona dem från
straff, och innan dagen var till ände, var Elsa frikänd.

Hon inkallades nu. Under djupt beklagande öfver hennes oskyldiga
lidande, gaf rätten henne friheten och skulle hennes frisägelse högt
förkunnas från alla predikstolar i hufvudstaden, samt ett strängt straff
lofvas eho det vara månde, som af ovilje eller lättsinne understöd sig
att ofreda henne. —

Grijs hade fåfängt väntat att varda inkallad för rätten. Matts Skrifvare
måste hafva glömt bort honom, tänkte han, under det att han vandrade
åter och fram i förstugan, men han lofvade sig sjelf, att han också
skulle glömma bort honom, när några varor nästa gång kommo från Wismar.
Han skulle icke skänka honom en skinkbit så stor som en nagel en gång,
vore än späcket segt som hampa. Skulle han icke, om han blott finge
komma in, bringa klarhet i hela saken! Blodet sjöd i hans ådror, när
hela timmen gick till ände, utan att något enda vitne inkallades. Hela
rätten måtte vara förtrollad, tänkte han. Så mycket mer förvånad vardt
han derför, när dörrarna ändtligen öppnades på vid gafvel och en af
profosserna uppläste rättens frikännelse för Elsa Larsdotter. Hela hans
hämdplan mot Haasenkampf var nu om intet gjord.

Men det skulle snart visa sig, att detta icke var till åldermannens
skada, ty när trolleri icke längre ingick såsom faktor vid
murgenombrytningen, måste denne tillskrifvas andra, naturligare orsaker,
och förhållanden kommo nu i dagen, som läto den samma helt enkelt
hänföras till vanliga inbrottsförsök. Icke blott Haasenkampf utan ock
mäster Grijs vordo skäligen misstänkte. Båda förstodo emellertid att i
tid sätta sig i säkerhet genom en hastig resa till Norge, eljes torde
det varit ovisst, hvar de fött sluta på gamle dagar.

Trolleriransakningarna upphörde nu så småningom. Det hjelpte ej, att den
gamle Anders Stiernhök insände vidlyftiga relationer om åttioåriga
trollpackor, hvilka frivilligt bekände och derför måste dö på bålet.
Denna slags vidskepelse hade, så att säga, mist sitt laga försvar, och
om än djefvulen, i sällskap med skogsrået och tomtarne, ännu i
århundraden kom att spöka i lättrogna hjernor, samt presterna derför
bland sina böner på mången god dag icke ville uteglömma bönen mot
trolldomssynden, hade han likväl icke längre makt att föra oskyldiga
menniskor till bålet.

I stället för att öfvertyga och till döden döma, vardt det derför
kommissarialrättens förnämsta göromål att frikänna de oskyldigt
fängslade samt att straffa deras anklagare och falska vitnen. Fingerlisa
fick med döden umgälla sitt brott, andra vitnen piskades med ris “af
beställte gubbar på de fyra förnämsta torgen i hufvudstaden, som voro
Norrmalms-, Södermalms-, Ladugårdslandstorg och Hötorget”, eller ock
fingo de undergå kyrkodisciplin och insattes under vissa år på
tukthuset.

Presterna voro likväl mindre till freds med den flit, man nu lade i
dagen att straffa, utan affärdade hemligen till konungen egne sändemän,
för att utverka en ny trolldomskommission. De understöddes äfven härvid
af månge hederlige borgersmän. Dess utom motsatte de sig nästan öppet
den verldsliga maktens beslut i många stycken. När sålunda en af de
qvinnor, som vitnat falskt, blifvit afrättad, fick hennes moder
tillåtelse af slottsfogden att föra hem liket och jorda det efter råd
och lägenhet. Men icke nöjd härmed lät hon utföra det till grafven med
krans på hufvudet och perlkrona på kistan. Kaplanen, som förrättade
jordfästningen, yttrade i liktalet, att den aflidna gått oskyldig till
den försmädlige döden, och klockaren sade i “personalierna” öfver henne,
att hon mycken plåga af satans raseri måst lida.

Men den höge rätten fann sig häraf förolämpad. Kaplanen fick vid slutet
af nästa aftonsångspredikan återtaga sina ord, och klockaren straffades
med att under en tid bortåt icke få författa några vidare personalier.
Vidskepelsen fanns dock icke dess mindre qvar hos mången, och först
hundra år senare borttogs paragrafen om trolldom ur svenska lagboken af
Gustaf III.



                                 XXVII.


Lars ville knappt tro sina ögon, då mor Greta inträdde i stugan. Och
äfven Elsa och Anders voro med. Så välkomnade som nu hade de aldrig förr
blifvit af honom.

— Men säg då mor, hvad ha'n i gjort hela denna långa tid? — frågade han.

— Åh, det är inte stort att tala om — svarade hon undvikande och såg
tankfullt framför sig.

Hennes tankar ilade till baka till vida, stiglösa snöfält. Långt bort i
fjerran låg den gamle biskopastaden Lund med tornspiror och husgaflar.
Månen hade nyss gått ned och den mörka natthimmeln upplystes då och då
af hastat uppflammande eldsken. Hon mindes hur djup snön varit samt att
kläderna fallit i trasor. Men liksom dragen af en osynlig makt hade hon
raglat framåt, alltjemt stirrande mot de mörka murarne i fjerran. En
gång, på andra sidan stadsmuren, hade hon tänkt, skalle hon frälsa sitt
barn från allt ondt. Men snön hade blifvit djupare ju närmare hon kom
staden, vinden isigare och skaren hvassare. Fötterna hade till sluts
domnat bort, andedrägten liksom vändt åter i halsen för att qväfva
henne. Och när morgonsolen stänkte sitt första glitter öfver snön, hade
hon legat utmattad och hjelplös i en djup snödrifva.

— Men tala då mor — utbrast Elsa — mån I inte väl efter I tigen så?

— Det är så underligt, tycker jag, att jag undkommit så mycket ondt, —
men I minnes väl, kan jag tänka, hvad Fingerlisa berättade om presten,
som bodde der nere i Skåne?

— Kors så långt I varit! — utbrusto alla på en gång.

— Åh nej! Jag stannade Gudnås', gammal och skröplig som jag var, i en
snödrifva, fast jag inte hade längre fram än härifrån till Tyska plan.
Och der låg jag som en vingskjuten kråka. Men bäst jag låg der och bad
för dig Elsa, fick jag höra ett förskräckligt dån från norr, och der
kommo farandes som ett rytande nordanväder en myckenhet krigsfolk i två
långa led. Det ena hade banéret i blått och gult och gick mot solen, ned
i dalsänkan, det andra förde röda standar och höll sig alltjemt åt
venster på kullarne. När de så kommit nära inpå mig, började de skjuta
och smattra med musköterna och rida skarpt mot hvarandra, tills snön
vardt mörk af blod. Då kom der en flock ryttare sättandes öfver fältet.
I spetsen för dem red en ung, mäkta grann herre, och när han kom in till
mig, skyggade hästen åt sidan. Han svor till och fortsatte sin väg, men
i det samma kommo någre arge knektar och skreko åt mig, att jag var en
gemen hexa, hvarpå de bundo mig fast vid sina piskskaft och släpade mig,
som jag varit en hund, öfver grafvar och diken, bort emot stadsmuren,
der de hade sine eldar.

En vild skäggig en skrek allra värst och ville att de skulle steka mig
på spett, — en annan ville fylla krut i munnen på mig och sedan tända
eld derpå, på det att satan skulle få en säck hackepölsa, sade han. Jag
bad dem så vackert, att de skulle låta mig gå med fred, men när intet
mera hjelpte, så tog jag vår Herre i hågen och tänkte på dig Elsa. Och
så bad jag högt, att min pino måtte räknas äfven dig till godo. Men då
kom den förnäme herren och röt åt dem att de skulle släppa mig. — Är det
så I firen vår stora victoria? — skrek han barskt åt dem, och körde bort
dem med några torra slängar, och derpå fick en gråskäggig ryttare omtala
det som händt. I skullen sett hur han nu darrade på målet, ty den
förnäme herr'n var ingen ann' än sjelfve kongl. majestät. Jag var en
trollpacka, sade knekten, förstås, ty både han och flere hade sett, när
jag skrämt nådig kungens häst och kommit som i ett flygande emot dem
från stadsmuren. Men det var ingen mer som trodde derpå, utan fick han i
stället en stark förmaning — och så vände sig nådig kungen till mig.

— Säg mor, — sade han så orimligt vänligt, — hvarför ha'n I väl vågat Er
in bland dessa vilde sällar? — Och då talade jag för dig Elsa, och sade
att jag sökte en prest der inne i staden som kunde hjelpa dig, och då
skrattade nådig kungen så godt. I ären en rask gumma, sa' han, som gått
så lång väg, men jag ska' sjelf tala vid presterna, det kunnen I lita
på. Och då tackade jag honom med goda tacker, ty det skulle allt ta'
bättre, sa' jag, än om jag sjelf gjorde det. Och så gick jag hit till
baka, och det andra veten I.

— Nej se har katten smeker dig mor, — sade Lars, då hon slutade. — Du
har bestämt fört tomtarne med dig hem igen —

Och med dessa ord, kan man säga, började åter det alldagliga lifvet i
Lars Skeppares stuga. Mor Greta vardt snart lika noggrann som någonsin,
att Elsa skulle hålla golfvet sopadt och granrisströdt, samt att
kokkärlen skulle vara nyskurade och blanka. Men liksom tappre krigare,
hvilka, när faran är öfvervunnen, ofta känna krafterna svika, fick Elsa
för hvarje dag ett sjukligare utseende. Sinnet var icke på långt när så
glädtigt som fordom. Matt och liknöjd gick hon i sina sysslor.

— Tacka vet jag barnen i min ungdom, — sade mor Greta en dag brummande,
då Elsa maktlös dignade ned vid dörren — annat till tåga var det i dem,
än i sådana stackare, som du.

Men Elsa rörde sig icke. Hennes kraft var ute.

— Gud nåde oss, barn, tror jag inte att du är sjuk, — ropade Greta
förskräckt och skyndade att med Anders' hjelp bära henne in i stugan.

Der höll sjukdomen henne sedan fast både nästa dag och månge följande.

Det vardt midsommartid. Utan för i den lilla trädgårdstäppan hade
syrénbuskarne slagit ut och vajade susande åter och fram för de
nyckfulla vindkasten, medan fåglarne qvittrade i det gamla päronträdet
ofvan för.

Anders hade nyss kommit från staden och satt länge tankfull vid fönstret
jemte mor Greta. Men hon hade något att syssla med uti stugan, sade hon,
och då flyttade han sig till stolen vid sängen, der Elsa låg i lätt
sömn.

Han lyssnade en stund oroligt till hennes tunga andedrägt, då ett buller
utan för på gatan kom henne att plötsligt slå upp ögonen.

— Du är ännu hos mig? — sade hon mildt och klappade honom på armen. — Du
har icke som de andre fått afsky för den elaka hexan?

— Så du talar, Elsa, — svarade Anders godmodigt. — Tror du att Anders
Barberare skulle vara en så'n skinnkarpus?

— Du är en bra gosse, Anders, och vår Herre skall en gång löna dig
derför!

Han lutade sig ned öfver henne och såg henne ifrigt i ögonen.

— Säg mig Elsa, — frågade han oroligt, — har du tänkt på, hvad du
lofvade mig för ett år sedan?

— Ja, ja, många gånger!

— Och du svarar mig nu? — Hans röst darrade.

— Så hjertligt jag håller af dig Anders! — men endast som en kär
barndomsvän. Du är för god för mig, Anders. Hexan, som alla peka finger
åt, är ingen hustru för en ung mästare sådan som du, som vill gå i de
förnämes hus. Tro mig, Anders, du glömmer nog snart mig för andra, som
äro vida skönare och godare, som hafva mindre fel än jag.

— Aldrig Elsa! Under hela detta år har jag endast tänkt på dig.

Hon såg så innerligt varmt på honom. Hennes hand smekte håret ur hans
panna, och hon log, i det hon sakta hviskade:

— Du blåöga!

Mera talades de icke vid. Men när hans blick nästa gång föll på
syrénhäcken, tyckte han att den var vackrare än några af de utländska
växter han sett i slottsträdgården. Och det omålade bordet med dessa
söndriga stenstop och simpla blomsterkrukor, den hvitmenade spiseln,
granriset på golfvet, allt skimrade för hans ögon i de klaraste,
vänligaste färger, ja, sjelfve Mäster Hvittlock, hvilken raglande kom
upp för backen, hade någonting godmodigt i sin uppsyn, tyckte han, som
han förr icke lagt märke till.

[Illustration]



                          TRANSCRIBER'S NOTES


 1. On p. 3 changed “!” to “?” after the word “min”.
 2. On p. 12 removed extra opening quote from “Sänder”.
 3. On p. 14 corrected “nämare” to “närmare”.
 4. On p. 18 moved comma from before to after “slutade”.
 5. On p. 60 added missing closing quote to end of poem.
 6. On p. 105 corrected “verkligketen” to “verkligheten”.
 7. On p. 128 corrected “halfvuxae” to “halfvuxne”.
 8. On pp. 153 and 170 removed mdash (and space) from before “Mäster” as
    there was no dialogue here.
 9. On p. 214 corrected “piskkaft” to “piskskaft”.
10. Silently corrected simple typographical errors.
11. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
12. Enclosed italics font in _underscores_.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Elsa" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.