Title: Kardinalens frieri - En fågelhistoria
Author: Stratton-Porter, Gene
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Kardinalens frieri - En fågelhistoria" ***


                         _Kardinalens frieri_

                            [Illustration]

                           _En fågelhistoria
                       av Gene Stratton-Porter_

                 _Förf. till „Drömflickan” o „Laddie”_

                      _Fahlcrantz & Co/Stockholm_



                              KARDINALENS
                                FRIERI

                           EN FÅGELHISTORIA

                                  AV

                         GENE STRATTON-PORTER

                 FÖRF. TILL »DRÖMFLICKAN» OCH »LADDIE»

                    ÖVERSÄTTNING AV ERNST LUNDQUIST

                            [Illustration]

                               STOCKHOLM
                           FAHLCRANTZ & C:O.

                            STOCKHOLM 1915
                     A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI



FÖRSTA KAPITLET.


Kardinalfågeln flög av och an i apelsinträdgården och sökte mask till
sin frukost; då och då gungade han på grenarna och sände ut sitt
uppmuntringsrop -- »Good cheer!» -- till människorna. Hans sång jublade
av glädje, ty det var hans festdagar, hans lektid. Hela den sydländska
världen var full av strålande solsken, granna blommor, en rikedom av
frukt, myriader insekter -- och aldrig ett dyft att göra utom att
bada, kalasa och vara lycklig. Icke underligt då, att hans sång var en
profetia om gott mod för framtiden, ty hela hans förflutna var idel
lycka.

Kardinalfågeln var bara årsgammal, men ändå fladdrade hans tofs högt,
hans skägg var krusigt och svart, och han var ett riktigt under i fråga
om storlek och färg. Äldre hannar av hans familj, som hade flyttat
många gånger, föreföllo små bredvid honom, och fjäderskrudar, som
fällts år efter år, sågo färglösa ut i jämförelse med hans. Det var
som om ett klappande hjärta av eld fladdrat förbi, då han kom flygande
genom fruktträdgården.

Förra våren hade kardinalfågeln krupit ur ägget norrut, i Limberlost,
fåglarnas paradis. Där breda sig tusentals acres svart myrmark under
sommarsol och vintersnö. Där finnas mörka pölar av grumligt vatten,
små dalbottnar och kärrmark, som höjt sig. Skogsjättar resa sig mot
skyn eller ligga, täckta med sammetslent slam, multnande i solfläckiga
gölar, och busksnåren äro nästan ogenomträngliga.

Träsket liknar ett stort middagsbord för fåglar. Vilda vinrankor
klättra upp i toppen av de högsta träd, breda ut sig som parasoller
över grenarna, och deras festoner av vajande skott gunga som
silkesfransar för vindarnas lek. Fåglarna lata sig i skuggan, skala
av bark, samla torra klängen till byggmaterial för sina nästen och
kalasa på de sura druvorna. De slå ned i snattrande svärmar över de
vilda körsbärsträden och överlasta sina krävor med röda hagtornsbär,
vilda plommon, björnbär och papajer. Brakvedsträden, som kanta kärren,
dra till sig flockar, som söka bär, och träskets starrgräs och örter
tyngas ner av fröjägare. Dyn myllrar av mask, och hela moraset flammar
av blommor, vilkas färg och doft locka myriader insekter och fjärilar.

Trädkrypare stoltsera med rött och guld från trädtopparna, och
mjödhumlor och kolibris hjälpas åt att plundra blommornas fyllda
honungsgömmen. Luften omkring de vilda plommon- och rödtjörnsträden
vibrerar av millioner vildbins vingfladder, och flugsnapparna frossa
glupskt. Kärrets stinkande dunster locka insekter i svärmar, och
flugsnapparna vingla och kasta sig i luften under jakten efter dem.

Varje ihåligt träd hyser sin koloni av flädermöss. Ormar sola sig i
snåren. Vattendjuren dra efter sig glittrande, krusigt kölvatten,
då de simma över gölarna. Sköldpaddor välta sig klumpigt ner från
trädstockarna. Grodorna göra behagfulla hopp från pöl till pöl. Allt
vad som har hemortsrätt i denna del av landet -- underjordiska,
krypande eller bevingade varelser -- finns i Limberlost; men framför
allt är det ett favorittillhåll för fåglar.

Prydliga gröna Sylviaarter bygga bo i dess trädtoppar, och rödögda
grönsparvar välja sin bostad längre ner. Det är hemvist för
klockfåglar, finkar och trastar. Där finnas svärmar av koltrastar,
risfåglar och kråkor. Nötskrikor och härmtrastar gräla ständigt, och
gärdsmygar sladdra oavbrutet. Gyllingarna hänga sina börsliknande
bon på grenarna och hålla tillsammans med Tanagrafinkarna picknick
på mullbär och insekter. Om kvällen ila hökar fram på tysta vingar;
nattskärrorna uppstämma sina klagande läten, som de hålla på med
till långt in på natten, och ugglorna frossa i månljus och rikt
byte. I dagningen väcka rödhakesångarna varje ny dags ekon med sin
maning: »Cheer up!» och litet senare hjula stora, svarta gamar fram
över molnens rike eller hänga där som frusna smutsstänk, spejande över
Limberlost och den omgivande trakten efter föda. Rördrummens olåt höres
hela dagen, men den överröstas av den blåa hägerns gnisslande läte, då
han slår alla grodhjärtan med skräck, medan de enstaka skriken från en
vilsekommen lom, som skilt sig från sin flock under flyttningen norrut,
fylla träsket med klagande ljud.

Mellan Limberlosts trädtoppar fladdra fåglar, vilkas färg är mera
lysande än de grannaste blommors, som lyfta sina ansikten mot ljuset
och luften. Tjärnets näckrosor äro ej så vita som de hägrar, som fiska
mellan dem. Den yppigaste kvist av gullris är ej så färgstark som det
blänkande guldet på gyllingens bröst, då han gungar på den. Skrikorna
äro blåare än svärdsliljebädden, varöver de flaxa under gutturalt
snatter. Finkarna ha vackrare purpurfärg än järnörten. För varje fläck
lysved, som flammar i Limberlost, är det en kardinalfågel, som glöder
ännu rödare i en buske över den. De äro kanske inte talrikare än andra
fåglar, men deras lysande färg och deras oförskräckta benägenhet att
alltid hålla sig framme göra, att det förefaller så.

Kardinalfågeln hade kläckts ut i ett snår av vildros- och
björnbärsbuskar. Hans far var en seg gammal änkling med mycken
erfarenhet och skiftande lynne. Han var den störste och stridslystnaste
rödfinken i Limberlost och regerade obestritt som kung över sitt
släkte. Trastar, kungsfåglar och törnskator höllo sig långt ifrån
honom, och ej ens de alltid pratsjuka nötskrikorna voro tillräckligt
modiga att uppträda som hans motståndare. Några dagar efter det han
sist blivit änkling fick han se en vacker, fyllig ung hona, och hon
fjättrade så hans blickar, att han ej lämnade henne någon ro förrän
hon tillät hans smekningar och bar den första kvisten till deras bo
i rosenhäcken. Hon var mycket stolt över att bli maka till kungen i
Limberlost, och om hon djupt i sitt hjärta kände en flyktig rädsla för
sin höge herre, visade hon det ej, ty hon var själv en välväxt fågel
med vackra fjädrar.

Hon valde sin bostad med en konstnärs öga och en erfaren bobyggares
goda omdöme. Det skulle bli svårt för ormar och ekorrar att tränga
igenom detta törnsnår. De vita körsbärsblommorna hade knappast slutat
locka till sig en svärm av insekter, förrän rosornas ljuva doft kallade
dem tillbaka; då de hade vissnat, mognade stora blanka nypon inom
räckhåll och drogo till sig matfriare. Hon byggde med långt mer än
vanlig omsorg. Det var ett vackert näste, inte på långt när så löst och
bräckligt som hela hennes släkts där ute i myren. Det var ett tydligt
försök till bägareform, och det var verkligen prydligt kantat med torra
blad av mjukt starrgräs. Men det var då hon lade sitt första ägg, som
kardinaldrottningen skördade ovansklig ära. Hon var en vacker, kraftig
fågel full av kärlek och lycka över sitt första djärva försök att bygga
bo, och hon överträffade till den grad sig själv vid detta tillfälle,
att hon hade svårt för att övertyga någon, att hon hade hedern av
resultatet.

Hon nödgades verkligen lyfta näbb och vingar mot sin make till försvar
för detta ägg, ty det var så ovanligt stort, att han med knapp nöd
kunde övertygas om, att ej någon lömsk rackare av det befjädrade
släktet hade smugit sig in dit och värpt det i hennes frånvaro. Kungen
var alldeles säker på, att det var något galet med ägget och ville
vältra ut det ur nästet, men drottningen stod på sig och kämpade
tappert för dess försvar. Hon ökade ytterligare deras framtidsutsikter
genom att värpa tre ägg till. Nu fick kungen klart för sig, att hon var
en högst märkvärdig fågel, och gav sig ut på lustfärd; men hon grep sig
an med att ruva, innerligt glad och belåten.

Under alla de långa dagarna, då hettan blev svår och kungen visade en
allt utom överdriven omsorg om hennes aptit och bekvämlighet, värmde
hon de fyra äggen med sin kropp och väntade tåligt. Det stora ägget
var hennes skatt. Det pysslade hon om alltjämt. Många gånger om dagen
vände hon det; och alltid kände hon mot sitt bröst den särskilda
tryckning, som skilde det från de andra. Det var naturligtvis det
första, som kläcktes ut, och drottningen kände, att hon hade full
ersättning för sin möda, även om alla de andra slogo fel: ty detta ägg
pep med ett ljudeligt pip, och innan silkesdunet ännu var riktigt torrt
på den stora terracottafärgade kroppen, reste kardinalungen sig och
begärde eftertryckligt mat.

Kungen kom för att se på honom och erkände sig genast övervunnen. Han
var far till många lovande kardinaler, men aldrig hade han sett maken.
Han satte alla Limberlosts ekon i rörelse med sin jublande glädje. Han
var ständigt på jakt efter de mognaste bär och frön. Han matade denna
unge från morgon till kväll, och aldrig kom han med mat utan att finna
honom stående ovanpå de andra och ropande efter mera. Drottningen var
precis lika stolt över honom och lika dåraktig i sitt avguderi, men hon
höll noggrann räkning och gav de andra maskar i tur och ordning. Det
var ovanligt vackra ungar, men vad har väl en vacker unge för utsikter
i en familj, där det finns ett underbarn? Kardinalen var lika stor som
två av de andra ungarna och så röd, att till och med hans dun tycktes
vara doppat i purpur; hans skinn och till och med hans fötter voro röda.

Han var den förste, som klättrade upp på nästets kant, och den förste,
som hoppade ut på en kvist. Han överraskade sina föräldrar med att
hitta en mask och flög så långt under sin första utflykt, att hans
tillbedjande mor nästan fick kramp av oro, att hans styrka skulle
svika honom, så att han föll ner i kärret och blev offer för en gammal
hungrig sköldpadda. Men han kom oskadd tillbaka; och kungen var så
belåten, att han for efter ett ovanligt moget bär åt honom, satte sig
på en kvist framför honom och gav honom hans första språklektion.
Kardinalen kunde naturligtvis säga »pi» och »tji», då han bräckte sitt
skal; men kungen lärde honom att pipa korrekt och med uttryck, och
den dagen fick han veta, att manliga medlemmar av kardinalfamiljen
alltid ropa »tjip» och de kvinnliga »tjok». Han lärde sig i själva verket
så fort och var på det hela taget så uppmärksam, att innan kungen
ansåg klokt att ge honom nästa lektion, fann han honom sittande på
en gren med sluten näbb och svällande strupe, sysselsatt med att på
egen hand öva sig med familjens rop: »Yitt! Yitt! Yitt!» -- »Hir! Hir!
Hir!» och »Tjir! Tjir! Tjir!» Detta gjorde kungen så förtjust, att han
visslade dem om och om igen och hjälpte sin unge allt vad han kunde.

Han var så stolt över honom, att han samma kväll gav honom hans första
lektion i att stoppa in sitt huvud ordentligt och somna ensam. Om några
dagar, då han var säker på hans vingstyrka, gav han honom undervisning
i att flyga. Han lärde honom att breda ut sina vingar och segla
långsamt från träd till träd; att flyga i korta, brutna kurvor för att
undgå en jägares sikte; att vända tvärt i luften och snabbt pila efter
ett flygfä eller en fiende. Han lärde honom den rätta vinkeln att
möta stark blåst och att han alltid skulle möta ett ösregn med huvudet
först, så att vattnet rann med fjädern.

Hans första badlektion var en avgjord succés. Kardinalen var lika
förtjust i vatten som en and. Han badade, plaskade och väsnades, tills
hans mor blev nästan utom sig av rädsla för att han kunde locka dit
en vattenorm eller en sköldpadda; men någon fruktan ingick ej i hans
anläggning. Han lärde sig att torka, ordna och glätta sina fjädrar och
visade en så märkvärdig ambition att hålla sig ren och obefläckad,
att han, ehuru bara en unge, redan var en i högsta grad lovande fågel
och många av Limberlosts befjädrade invånare kommo för att göra hans
bekantskap.

Sedan tog kungen honom med sig på en långfärd runt omkring myren och
lärde honom konsten att välja ut lämpliga platser att söka mask på; hur
han skulle söka bladlöss och ätliga sniglar under löven; vilka bär som
voro goda och ofarliga, och vilka slags örter som hade de flesta och
bästa fröna. Han lärde honom att ta rätt på små stenar att mala sin
föda med och hur han skulle vässa och polera sin näbb.

Sedan grep han sig an med de viktiga musiklektionerna och lärde
honom vissla, sjunga och drilla: »Good cheer! Good cheer!» sjöng
kungen före. »Co cheer!» härmade kardinalen. Dessa sånger voro endast
skolövningar, men det var ett djup och en volym i hans röst, som
utlovade framtida storhet, då han hunnit utveckla sig och erfarenheten
väckt hans känsla. Han var en ypperlig musiker för sin ålder.

Han blev snart så duktig att sköta sig själv, flyga och skaffa föda och
blev så stor och försigkommen, att han gjorde talrika utflykter på egen
hand i Limberlost; och hans storlek var så imponerande och hans sätt
så utmanande, att ingen gjorde honom något för när. Kungens regering
hotade i själva verket att snart ta slut, men om han var rädd för det,
visade han det åtminstone icke, och hans stolthet över sin underbara
avkomling låg i öppen dag. Sedan kardinalen hade grundligt utforskat
myren, greps han av längtan efter friare vidder, och dag efter dag
strövade han omkring i utkanterna, såg ut över de vidsträckta odlade
fälten och brann av begär att få pröva sina vingar på en lång, hög,
vild utflykt.

Så kom det en dag, då sensommarens hetta försatte kärret i ångande
tillstånd och kardinalen flög tätt utmed dess gränser och andades
in brisen från det omgivande landet, och åsynen av vidlyftiga fält,
som sträckte sig norrut, utövade en sådan lockelse på honom, att han
bredde ut sina vingar och gjorde sin första utflykt från hemmet, i
det han så mycket som möjligt följde en linje av träd och inhägnader.
Den dagen var så härlig, att den avgjorde hans öde. Det tycks ju, att
myren, som var så omtyckt av hans släkt, borde ha varit tillräcklig
för kardinalen, men det var den inte. För varje mil han flög kom en
starkare känsla av makt och kraft och en livligare kärlek till de stora
vidderna av fält och skog. Hans hjärta spratt av förtjusning över
att få gunga i vinden, jaga fram genom solskenet och segla över detta
ändlösa panorama av sädesfält, ängar, fruktträdgårdar och skogsmark.

Det heta och instängda Limberlost föreföll honom som ett fängelse han
sluppit ifrån, medan han oavlåtligt och oförtröttat fortfor att flyga
rätt fram. Då han flög över ett fält med halvmogen säd, som sluttade
ner mot stranden, såg han många fåglar söka sin föda där, och han
fällde i ett högt träd för att se på dem. Han beslöt sig snart för
att prova denna nya maträtt. Han hittade ett ställe, där en kråka
hade lämnat ett lätt åtkomligt ax i sticket; han hakade sig fast vid
agnarna, som han såg de andra göra, sträckte sig i hela sin längd och
borrade in sin starka, vassa näbb i det gulvita kornet. Att efter den
kvävande heta jakten i kärret och den långa eggande flykten få gunga
på detta vajande strå och dricka sädeskornets mustiga mjölk, var för
kardinalen som att för första gången smaka nektar och ambrosia. Han
lyfte upp sitt huvud, då han kom till den gyllene kärnan, och i det
han smulade sönder den i små bitar smakade han av den och gillade den
med förtjusningen hos en epikuré, som njuter av en läcker ny rätt.

Det kanske fanns andra godsaker på nästa fält. Han beslöt att flyga
ännu längre. Men han hade endast flugit ett kort stycke, då han
ändrade sin kurs och vände åt söder, ty under honom var någonting
långt, glittrande, glidande, kantat med pilar, och över dem reste
sig jättelika sykomorer, lönnar, tulpanträd och almar, som fångade
upp vinden och vajade i den, och kardinalen visste inte vad det var.
Full av förvåning sänkte han sig allt lägre och lägre. Fåglar var det
överallt, många flögo över och doppade näbben i det, men dess klara,
glidande silver var en hemlighet för kardinalen.

Diktens och sångens vackra flod, som indianerna först upptäckte och
sedan fransmännen, hette Ouabache; den slingrande, glittrande flod, som
Logan och Me-skin-go-me-sia älskade; den enda flod, som kunde locka
Wa-ca-co-nah från Salamonie och Missisinewa; den flod, under vars
silversykomorer och jättelönnar hövdingen Godfrey färdades många mil
för att staka ut sitt läger, hade aldrig varit vackrare än på denna
ojämförliga höstdag.

Med sina fjädrar tryckta tätt intill kroppen slog kardinalen sig ner
i en pil och lutade sig fram för att titta, darrande av iver och
utstötande explosiva »tjip», ty mitt för sig hade han en stor rödfink,
som varken föreföll fredlig eller blyg. Han gav ifrån sig ett oförskämt
utmanande »tjip», som genast slungades tillbaka till honom, så fort
det lämnat hans näbb. Kardinalen spärrade upp sin kam och lyfte halvt
på vingarna och styvade dem till anfall; fågeln mitt emot gjorde
detsamma. I sin förvåning reste han sig till sin fulla höjd med ett
behändigt litet sidosteg, och den andra fågeln sträckte sig och steg åt
sidan precis som han. Detta var för förolämpande, tyckte kardinalen.
Spännande varje muskel kastade han sig över den oförskämde främlingen.

Han slog i vattnet med sådan kraft, att det stänkte över pilarna, och
en kungsfiskare, som satt på en stubbe mitt emot honom och spejade
efter spigg på grynnorna, såg det. Han öppnade näbben och uppstämde
ett gällt gapskratt, så att hans röst ekade från udde till udde nedåt
floden. Kardinalen visste knappt, hur han kom upp, men han hade lärt
sig något nytt. Det där vackra, blänkande, glidande, var vatten, inte
tjockt, ljumt, svart träskvatten, utan rent, kallt silvervatten. Han
riste sina fjädrar, kände sig en nyans rödare av blygsel, men han ville
inte låta driva bort sig av skrattet. Detta var alldeles för härligt.
Om en liten stund vågade han sig ner och tog sig en klunk, och det var
första gången han riktigt drack i sitt liv. Å, men det var gott!

Då han släckt törsten efter hettan och sin långa flykt, tog han sig
ett bad, och det var en ny och förtjusande erfarenhet. Så han plaskade
och plaskade och stänkte silverdroppar omkring sig! Så han dök och
blötte sig och hämtade svalka i detta porlande vatten, där han fick
vara kvar så länge han ville och plaska av hjärtans lust; ty han kunde
se bottnen överallt ett långt stycke och kunde lätt undvika allt, som
försökte göra honom illa. Han var så våt, då han slutat sitt bad, att
han knappt kunde komma upp i en buske och släta sina fjädrar.

Sedan han väl blivit riktigt fin igen, kom han ihåg fågeln i vattnet
och flög tillbaka till pilen. Där i djupet av det blanka vattnet
upptäckte kardinalen sig själv, och hans hjärta svällde av berättigad
stolthet. Var detta breda, fylliga bröst hans? Var hade han sett någon
annan kardinal med så hög kam, att den vajade för vinden? Så stora och
svarta hans ögon voro, och hans skägg var nästan lika långt och krusigt
som hans fars. Han bredde ut sina vingar och betraktade deras svängda
form och vred och vickade på stjärten. Han gick igenom sin toalett
en gång till och ordnade varenda fjäder. Han gned sig bak i nacken
med spetsen av sina vingar, stack huvudet under dem och drog långsamt
ut det gång på gång för att släta sin tofs. Han vred och vände sig.
Han gungade och bröstade sig, och varje skymt han uppfångade av sin
storlek och skönhet fyllde honom med stolthet. Han kråmade sig som en
påfågel och skrockade som en nötskrika.

Då han ej kunde hitta på något mera att beundra, fjättrade något annat
hans uppmärksamhet. Då han »tjippade», svarade ett »tjip» på andra sidan
floden; där fanns säkert ingen kardinal, så att det måste vara så, att
han hörde sin egen röst liksom han såg sig själv. Han valde en lätt
synlig gren och skickade ett skarpt »tjip» över vattnet, och han fick
betalt med samma mynt. Han »tjippade» nu milt och ömt, som han brukade
göra i Limberlost till sin lilla favoritsyster, som ofta kom och slog
sig ned bredvid honom i en lönn, där han sov, och nu kom svaret milt
och ömt. Då förstod kardinalen. »Yitt! Yitt! Yitt!» Han visslade det
högt, och han visslade det lågt. »Tjir! Tjir! Tjir!» Han visslade det
ömt och skarpt och befallande. »Hir! Hir! Hir!» Vid denna klingande
befallning kom varje fågel, så långt som floden förde med sig hans
röst, för att rekognoscera och stannade kvar för att beundra. Om och
om igen visslade han med alla förändringar han kunde hitta på. Han
gjorde tappra ansträngningar att sjunga och drilla, och med en hjärtans
fröjd, som han aldrig förr känt, brast han så ut i klingande sång: »Good
cheer! Good cheer! Good cheer!»

Då kvällen kom, blev han nervös och orolig och flög långsamt tillbaka
till Limberlost, men den dagen hade för alltid gjort det omöjligt för
honom att vara träskfågel. Om natten spärrade han oroligt ut fjädrarna
och vädrade efter frisk luft från ängarna. Han tyckte, att han åter
smakade sädeskorn och klart vatten. Han beundrade sin bild i floden
och längtade efter ljudet av sin röst, och så började han mumla: »Yitt!
Yitt! Yitt!» i sömnen. I den första gryningen väckte en rödhakesångare
honom med att sjunga: »Cheer up! Cheer up!» och han svarade med ett
sömnigt: »Cheer! Cheer! Cheer!» Om en stund sjöng rödhakesångaren åter
förtjusande mjukt och ömt: »Cheer up, Dearie! Cheer up, Dearie! Cheer
up! Cheer up! Cheer!» Kardinalen, som nu var fullt vaken, ropade
muntert: »Good cheer! Good cheer!» och sedan dröjde det bara en kort
stund, innan han var på väg till den glittrande floden. Den var ännu
härligare än förut, och varje följande dag såg man honom kalasa på
sädesfältet och bada i det blanka vattnet; men han återvände alltid
till sin familj vid kvällens inbrott.

Då den svarta frosten började plundra Limberlost och det nästan inte
fanns annan föda än torra frön, kom det en dag, då kungen bådade samman
sitt följe och gav den magiska signalen. I skymningen förde han dem
söderut, mil efter mil, tills de kippade efter andan och det gjorde
ont i vingarna efter den ovana flykten; men tack vare sina utflykter
till floden var kardinalen starkare än de andra, och han höll sig
lätt jämnsides med kungen. Tidigt på morgonen, till och med innan
rödhakesångarna vaknat, var kungen framme vid sitt mål, de sumpiga
ängarna i Florida. Men kardinalen hade alldeles förlorat smaken för
träskliv, så att han gav sig hårdnackat ut på egen hand, och snart
hade han träffat på en annan flod. Den var inte fullt så förtjusande
som den glittrande floden, men vacker var den ändå, och på dess svagt
sluttande strand låg en apelsinträdgård. Där slog kardinalen sig ned
och fann ett vinterhem efter sitt tycke.

Följande morgon kommo en guldhårig liten flicka och en gammal man med
snövita lockar gående hand i hand genom trädgården. Flickan fick se
rödfinken och förklarade sig genast som hans beskyddarinna, och samma
dag kom det ut en förordning, att det skulle gå alldeles förskräckligt
illa för den, som skadade eller ens skrämde kardinalen. Så började i
full trygghet en rad av dagar, som voro idel glädje. Fruktträdgården
myllrade av insekter, som lockades dit av den starka doften, och
i barken fanns det gott om mask. Kosten var nästan lika bra som i
Limberlost, och man hade alltid floden att dricka ur och plaska i så
mycket man ville.

I de dagarna uppehöllo sig flickan och den gamle mannen timtals i
trädgården och iakttogo fågeln, som tycktes bli större och grannare
för varje dag. Så präktig hans nu klart kardinalröda fjäderskrud tog
sig ut mot de blanka gröna löven! Så stor och grann han föreföll, då
han lekfullt fladdrade av och an bland de vita blommorna! Den lilla
flickan stod med knäppta händer och dyrkade honom, då han med svällande
strupe gungade på den högsta grenen och sjöng sin inspirerande sång om
och om igen: »Good cheer! Good cheer!» Varje dag kommo de för att se och
höra. De strödde ut brödsmulor, och kardinalen blev så vänlig, att han
hälsade deras ankomst med ett raskt: »Tjip! Tjip!» medan den förtjusta
flickan försökte härma honom. Snart blevo de så goda vänner, att han,
då han såg dem nalkas, ropade i blid ton: »Tjip! Tjip!» och sedan med
klara ögon och huvudet på sned väntade på hennes svar.

Någon medlem av hans familj i Sumpängarna hittade ibland vägen till
hans trädgård, men kardinalen, som börjat känna sig som herre på
täppan, blev förargad på inkräktaren och förföljde honom som en
eldpil. Då någon kringstrykare råkat ut för detta, återvände han till
sitt träsk med den reflexionen, att kardinalen i apelsinträdgården var
nästan dubbelt så stor och stark som han och så märkvärdigt röd, att
det var ett riktigt under.

En dag började det blåsa en svag nordlig bris, som satte apelsinträdens
grenar i rörelse, vältrade deras tunga doft över landet och ut till
havs och spred i dess ställe en sval, fin, frisk lukt. Kardinalen lyfte
på huvudet och visslade en frågande ton. Han var inte säker och fortfor
att söka efter mask och spådde lycka i fulla, runda toner: »Good cheer!
Good cheer!» Åter drog doften genom trädgården så stark, att man denna
gång inte kunde ta miste. Kardinalen flög upp på den högsta grenen med
viftande tofs och oroligt vippande stjärt. »Tjip! Tjip!» ropade han
ivrigt och envist. »Tjip! Tjip!»

Nu kom vinden stark och stadig olik allt vad kardinalen hittills varit
med om, ty dess svala andedräkt talade om isbundna fält, som brutit
upp för solen. Den var fuktig av vårregnen, som spolat det norra
landets ansikte. Dess fina doft var en blandning av myriader löv, som
höllo på att slå ut, och plantor, som spirade kraftigt upp; dess friska
lukt var frömjöl från trädens hängen.

Uppe i landet Limberlost hade den gamla modern Naturen med buller och
bång gripit sig an med sin årliga storrengöring. Med sin duktiga kvast,
marsvinden, sopade hon rent i varje vrå och springa. Med sin skurhink
översvallande av aprilskurar tvättade hon hela skapelsens ansikte,
och om hon inte med dessa åtgärder lyckades få rent, så hon var nöjd,
gav hon en sista skrubbning med hagelskurar. Den glittrande floden
var så full, att den svämmade över; den sprängde isen och böljade mot
havet med en last av avskräde. All is och snö var ännu ej borta, men
den länge dräktiga jorden pysslade moderligt om sina barn. Hon lutade
sig ner för varje steg, ty marken myllrade av liv. Maskar och kryp
arbetade sig upp i ljus och värme. Skjutande undan mull och löv över
sig lyfte portulak, blåsippor och violer sina späda guldgröna huvuden.
Saven flödade och avlövade träd betäcktes med svällande knoppar. Fina
mossar kröpo över varenda multnande timmerstock. Lavarna på stenar och
staket nymålades i oändliga skiftningar av grått och grönt. Myriader
blommor och slingerväxter spirade upp för att täcka fjolårets multnande
löv. »Gravarnas sköna, toviga hår» kröp över ängarna, spred sig utmed
vägarna och klädde varje kal fläck.

Limberlost vaknade till liv redan före fälten och floden. Under vintern
hade det varit naknare och dystrare än allt annat, men nu utgjorde
dess krigiska musik de första tecknen till återkommande vår, ty då
den gröna lövgrodan uppstämmer sitt klingande läte och när bölgrodan
trummar, stämma fågelrösterna snart in. Lövträden blommade först, och
sedan inom otroligt kort tid kaveldun och säv, vinrankorna voro som ett
hav av vajande grönska, och svällande knoppar voro nära att brista.
Uppåt landet ringlade röken sig över sockerrörfält och skogsmark,
som röjdes; i skogarna vaknade djuren ur sin långa sömn; stamsillen
anträdde åter sin ändlösa färd uppför den glittrande floden; här och
där på höjder och i dalar tittade gröna fläckar fram, och landet i norr
låg färdigt och väntade på, att dess käraste vårgäster skulle komma hem
igen.

Uppe i rymden klingade de första glada tonerna, som tränga närmare Vår
herres tron än någon annan fågels: »Tirili! Tirili!» medan långbenta
små snäppor kilade omkring i Limberlost och utmed floden och uppstämde
sina kallelserop. Rödhakesångarna i fruktträdgårdarna drogo fram de
för längesedan torkade stråna av fjolårets gräs under snön att kläda
in sina bägarformiga lerbon med, och sidensvansarna höllo till i det
ihåliga äppelträdet. Uppe på den översta platta staketribban lade
duvorna samman sina få grova pinnar och kvistar. Där var ett sådant
präktigt ställe att anbringa sitt rede. De väderbitna, murknande gamla
ribborna hade samma färg som den beskäftiga duvhonan. Hennes rödkantade
ögon stucko ej av mera från bakgrunden än en liten röd lavbägare. Här
skulle säkert ingen se henne! Limberlost och den glittrande floden,
fälten och skogarna, buskarna och stängslen utmed vägen, stubbar,
stockar och ihåliga träd, ja, till och med moder jords nakna bruna
bröst, allt väntade på att få vagga var och en sina, och det var ett av
de oförklarade underverken, att alla kommo tillbaka till sina platser.

Luften var berusande. De fina, friska, hänförande dofter, som vinden
medförde, doft av nysprucket löv, av isvatten sköljda plantor och
frömjöl från trädens hängen, voro som en trolldryck för människorna.
Boskapen ute på fälten var rent av rusig därav, och de under vintern
torrfödda hjordarna gåvo sig ut till sitt första bete med högt
bakåtkastat huvud, dansande, bölande och galopperande som tosingar.

Nordanvinden, som kom dragande från sina isfästningar, fångade upp
denna doft av vår och bar den till apelsingårdarna och sumpängarna,
och efter en munfull av den blev kardinalfågeln alldeles vild av
förtjusning och sköt som en pil genom fruktträdgården, ty fastän ingen
hade sagt honom det, visste han vad det betydde. Kallelsen hade kommit.
Nu var det slut med att lata sig.

Det var nu dags att fara hem, att leka och rasa i frisk livslust, att
dra ut på frieri, älska, få sitt eget, skaffa sig en maka och bygga bo.
Hela den dagen flaxade han omkring, nervös av fruktan för det okända
och darrande av ljuv förväntan; men vid skymningens inbrott anträdde
han sin färd norrut.

Då han passerade sumpängarna, flög han långsamt och sände flera gånger
ner ett utmanande »tjip», men fick intet svar. Då visste kardinalen,
att nordanvinden hade burit ett sant budskap, ty kungen och hans
följeslagare voro före honom på väg till Limberlost. Mil efter mil klöv
han som en flämtande eldslåga den blåsvarta natten, och det dröjde ej
så länge, förrän han kunde urskilja en dallrande fläck av mörker, som
gled fram på himlen framför honom. Kardinalen flög oavlåtligt rakt
framåt, tills han med hjärtat svällande av triumf sköt rätt upp i
luften och högt uppifrån sände ner ett utmanande rop till kungen och
hans följe, i det han seglade fram över dem och försvann ur sikte.

Det var ännu nattskumt, då han flög över Limberlost och sänkte sig
så lågt, att han kunde se dess snöfria grenar, uppfånga en skymt av
grönska i dess svällande knoppar och höra dess grodors stigande och
fallande kör. Men det fanns ingen tvekan i hans flykt. Rakt och säkert
satte han kurs på den glittrande floden, och om en stund såg han dess
vårflödes rullande böljor. Han sänkte sig hastigt och doppade sin
brännheta näbb i det älskade vattnet; sedan tog han kvarter i ett
vackert gammalt sumakträd och stack huvudet under vingen till en kort
vila. Han hade gjort den långa färden i en enda, oavbruten sträcka,
och han var sömnig. Innerligt belåten burrade han upp sina fjädrar
och tillslöt ögonen, ty han var framme vid den glittrande floden, och
nu skulle det dröja ett halvt år, innan apelsingården åter genljöd av
hans: »Good cheer! Good cheer!»



ANDRA KAPITLET.


Sumakträdet motsvarade från första stunden hans föreställning om en
idealisk bostad. Han satte sig på en gren, och medan han slätade sina
fjädrar och hackade på fjolårets sura, torkade bär, sände han då och då
ut sin profetia: »Vått år! Vått år!» Den gamla modern Naturen bekräftade
hans visdom genom att sända ett ösregn, men det gjorde honom ingenting
alls att bli våt. Han visste hur han skulle kunna förvandla sin
purpurdräkt till den yppersta oljerock; han lade ner sin kam, slätade
till sina fjädrar, och i det han mötte aprilskuren fortfor han att ropa
på regn. Han visste, att han skulle se ännu grannare ut, då den var
över, och han tycktes även veta, att han med varje dag av solsken och
regn skulle komma sitt hjärtas önskan närmare.

Han var en riktig sprätt, medan han väntade. Från morgon till kväll
badade han, slätade sina fjädrar, solade sig, hoppade av och an och
koketterade. Han bröstade sig och »tjippade» oavbrutet. Han lade
beslag på sumakträdet som sitt eget och slogs tappert om det med
många inkräktare. Det växte på en tätt skogbeväxt sluttning, och
den glittrande floden rann sjungande mellan gröna stränder, nedtill
kantade med ett vitt bräm av portulak, »vårens skönheter». Runt omkring
det var ett snår av papaj, vildvin, hagtorn, benved och rödtjörn,
som lockade till sig mask och insekter, och alldeles bakom det gamla
rågångsstaketet sluttade en teg av lucker mylla nedåt floden; det
skulle snart plöjas upp till utsäde och bringa i dagen otaliga feta
maskar.

Nästan i varje timme måste han utkämpa strider för sin bostad, ty det
var något vackert över den gamla sumaken, som drog till sig dem, som
sökte sig ett hem. Ett städat par rödhakesångare började bygga bo där
samma morgon som kardinalfågeln kom, och ett koltrastpar försökte slå
sig ned där, innan dagen hade gått. Med rödhakarna hade han inte mycket
besvär. De voro lätt stukade, och efter några lama protester byggde de
åt sig i ett vilt plommonträd på strandsluttningen; men luften var full
av »tjip» och kvitter och röda och svarta fjädrar, innan koltrastarna
erkände sig besegrade. De voro gamla och vana och förstodo sig bra
på mask och ungsäd, men de förstodo också, när de voro besegrade, så
att de gåvo sig av nedåt floden till en dvärgek och försökte övertyga
varandra, att det var just där de från början helst hade velat ta sin
bostad.

Kardinalen blev nu ensam kvar i sumaken, pösande och stoltserande, men
inom sig fann han ensamheten tråkig. Då han ju var son till en kung,
var det alldeles under hans värdighet att tigga sig till en maka, och
dessutom var hela hans tid upptagen av att vakta sumaken; men han gav
noga akt på allt vad som försiggick bakom honom, och han avundades
koltrasten hans blanka, ömma lilla fästmö. Han nästan överansträngde
rösten på sina försök att i kärlekssånger tävla med en lärka, som
hängde uppe i skyarna över en äng på andra sidan floden och sände
ner till sin maka en dikt om avgudisk kärlek och sympati. Han skrek
ett så vilt förgrymmat »tjip» efter ett älskande snäpp-par, att de
förskräckta kilade utför strandsluttningen utan att veta, att det brott
han anklagade dem för var att de voro gifta, då han inte var det. Vad
beträffar duvorna, som redan härskade på staketribban under lönnarna,
visste kardinalen inte riktigt vad han skulle tänka.

Han var ensam, han var älskogskrank, och han innehade den vackraste
byggplatsen utmed floden under väntan på sin maka, och hennes
uraktlåtenhet att infinna sig gjorde det svårt för honom att uthärda
åsynen av deras ömhet, och kardinalfågeln tyckte, att han aldrig skulle
kunna glömma sig ända därhän att följa den där duvhannens exempel.
Han saknade all värdighet, han var så förälskad, att det var riktigt
äckligt. Han proppade mat i sin kväkaraktigt gravitetiska maka, så att
hon var nära att kvävas; han klängde sig fast vid boet och försökte
hjälpa henne att ruva, tills han nästan trängde bort henne från äggen.
Han överhopade henne med smekningar och kuttrade sin kärleksvisa, tills
varenda jordråtta under staketet kunde hela hans historia från början
till slut. Kardinalens tålamod sattes på så hårt prov, att han en dag
gjorde ett utfall mot duvhannen och ryckte en stor fjädertofs ur hans
rygg. Då han kom tillbaka till sumaken, måste han erkänna för sig
själv, att hans vrede härrörde lika mycket av att han ej hade någon att
älska som av att duvhannen var så osmakligt kär.

Varje morgon kom det nya par -- prydliga unga honor, nyss återkomna
från sin långresa, och stora, morska hannar, som uppträdde i högsta
grad briljant och käckt och sjöngo så att de nästan sprängde strupen i
sina ansträngningar att tjusa till sin utvalda brud. De kommo pilande
utför flodbanken som raketer i purpur, guld, blått och svart, gungade
på videkvistarna, plaskade i vattnet, brusto ut i tonkaskader, gjorde
allt vad de kunde för att exponera sin skönhet och sin musikaliska
talang; ibland ställde de till vilda slagsmål, då de upptäckte, att de
honor de friade till gynnade deras rivaler och bara ville hålla sig väl
med dem.

Kardinalen blev allt mera modfälld, medan han iakttog allt detta.
Det fanns icke en enda medlem av hans eget släkte bland dem. Han
tyckte synd om sig själv, då han undrade, om ödet tillämnade honom
samma lidanden, som han såg andra utstå. Å, de otäcka honorna, så de
koketterade och gjorde sig till! Så de slätade till sina fjädrar och
hoppade allt närmare och närmare med halvöppen näbb och blixtrande
ögon, som om de vore tjusade. De ivriga sångarna med svällande strupar
sjöngo och sjöngo i lidelsefullt bedjande tonfall, men just då de kände
sig säkra på, att deras små hjärtegryn voro nära att ge sig, fladdrade
de i väg till en annan buske långt borta, och det fanns ingen annan
utväg än att svälja den bittra missräkningen, följa efter dem och börja
om från början. Under de tre sista dagarna hade kardinalen iakttagit
sin kusin, den skärbröstade stenknäckan, hur han höll våldsam kurtis
med den mest förtjusande lilla hona, som tydligen uppmuntrade hans
tillnärmanden, men plötsligt satt han där lika långnäst och otröstlig
som en förälskad ung man, då han upptäcker, att den flicka, som har
koketterat för honom en hel säsong, tillhör en annan.

Kardinalen slog sig ned i toppen av den högsta sykomoren och såg ut
över landet bortåt Limberlost. Skulle han bege sig dit och söka sig en
träskmaka av hans egen släkt? Det var en outhärdlig tanke. Ställningen
började verkligen bli bekymmersam. Ingen fågel utmed den glittrande
floden hade pyntat sig, kråmat sig eller gjort mera musik än han.
Var allt detta förspilld möda? Nu hade han så säkert väntat sig ett
resultat. Senast i morse hade han svällt av stolthet, då han hört
fru nötskrika säga till sin grälsjuke man, att hon önskade hon kunde
byta ut honom mot kardinalen. Brukade ej den snälla duvhonan hålla
till under sumaken, då hon gjorde en paus i ruvandet och tog sig
ett morgonbad i sanden, och titta på honom med oförställd beundran?
Hon önskade säkert innerligt, att hennes tarvlige, knubbige man haft
scharlakansröd rock. Men det är i själva verket bara beröm från ens
eget kön, som räknas, och senast för en timme sedan hade lärkhannen
rapporterat, att han från sin utkikspunkt uppe i skyarna inte kunde se
någon så grann sångare som kardinalen i sumakträdet. Av den anledningen
vidhöll han sin övertygelse, att han verkligen var en prins, och han
beslöt att stanna kvar i det träd han valt ut till bostad och med sina
fysiska och vokala företräden tvinga den vackraste lilla kardinalhona i
hela trakten att söka upp honom.

Han tänkte ut alltsammans riktigt noga. Hur hon skulle höra hans
praktfulla sång och komma för att titta på honom; hur hon skulle bli
frapperad av hans storlek och skönhet; hur hon skulle komma till
honom, helt blygt, men naturligtvis för att vinna hans gillande; hur
han skulle nedlåta sig att hålla till godo med henne, om hon behagade
honom i alla avseenden; hur öm hon skulle bli mot honom och hur hon
skulle gilla hans val av hem, ty sumaken stod på en förtjusande plats
och var utmärkt lämplig att bygga bo i. I flera dagar hade han kråmat
sig, lekt och rasat, uppgivit utmanande rop, den sista dagen hade
han nästan nedlåtit sig till att locka, men ingen enda liten klarögd
kardinalhona hade kommit och erbjudit sig.

En brun trast gjorde honom nästan vild av avund genom sina mandater.
Trasten kom glidande uppför flodstranden, en rostbrun, smygande varelse
från buskarnas värld, slog sig ned i en törnbuske alldeles mitt för
sumaken och sjöng en timme ute i det fria. Den musiken var höjd över
allt beröm. Den var en ren fantasiskapelse både till varp och väft.
Det var en sång så bräddad med vårens glädje och munterhet, toner så
skälvande av kärleksböner och lidelsens ömma smärta, att ett halvt
dussin beundrande trasthonor samlats runt omkring, innan den slutade.
Med omsorg och överläggning valde den bruna trasten ut den mest
intagande, och hon följde honom till snåret som förhäxad.

Det var kardinalens dröm förverkligad för en annan mitt för hans ögon,
och det fyllde honom med avund. Om den där enkla bruna fågeln, som smög
sig fram, som om han haft en stöld på sitt samvete, kunde vinna en maka
bara genom att visa sig och sjunga i en timme, varför skulle då ej han,
den grannaste fågeln i skogen, åtminstone ha lika stor framgång genom
att öppet exponera sina behag och föredra sin musik? Skulle han, den
stoltaste, praktfullaste bland kardinaler, nödgas ge sig ut och söka
sig en hustru som vanliga simpla fåglar? Bort med den tanken!

Han flög ner till floden för att bada. Sedan han sökt upp en fläck,
där vattnet porlade kristallklart över en bädd av vit kalksten, tvådde
han sig tills han kände att han inte kunde bli renare. Sedan begav
kardinalen sig upp till sin mest älskade solplats, slog sig ned på en
gren, reste fjädrarna på ända, solade sig, riste sig och gick an, tills
han var alldeles torr.

Uppflugen på högsta grenen av den gamla sumaken började han nu sjunga
med full hals, så att hans kolsvarta polisonger stodo rakt ut. Han
uppgav ett skallande rop, skälvande av alla de lidelser, som rasade
inom honom. Han fångade upp sina egna rullande ekon, förändrade
och varierade dem. Han improviserade, så att det klingade över den
glittrande floden: »Vått år! Vått år!»

Han visslade och visslade, så att hela fågelvärlden och även
människorna hörde det, ty bonden stannade i sin köksdörr med sina
stävor av ångande mjölk och ropade till sin hustru:

»Hör på, Maria! Hör på bara! Om den där fågeln inte slutar med att spå
regnväder, blir jag sannerligen så rädd, att jag inte vågar så förrän
i juni. Det är somliga fåglar, snäppor och rapphöns till exempel, som
kunna tala riktigt tydligt, men aldrig har jag hört någon fågel, som
kan forma till orden så klart och tydligt som den där krabaten. Det
låter, som om det kom från floddalen. Jag tror jag skall gå ner åt det
hållet och se efter, om fältet där nere är färdigt att plöjas upp.»

»Abraham Johnson», sade hans hustru, »du som vill gå och gälla för en
hedersman, -- om du vill traska i snöslask och duggregn en kilometer
för att se på en fågel, så säg det rent ut, men skyll för Guds skull
inte på, att du ämnar plöja, för utan att låtsas gå och se efter vet du
lika bra som jag, att det inte är dags ännu på en hel vecka.»

Abraham småskrattade beskedligt. »Jag erkänner gärna, att det är fågeln,
om du så vill, Maria. Jag har hört honom från logen hela dagen, och
det är något nästan mänskligt i hans sång, som jag aldrig har hört
från någon annan fågel. Jag är verkligen nyfiken att se honom. När jag
hörde honom sjunga, tyckte jag det kändes nästan som om han varit en
människa.»

»Prata inte strunt!» utbrast Maria. »Jag tänker han sjunger inte ett
dugg bättre än någon annan fågel. Det är bara ekot från floden. En
fågel, som sjunger nere vid stranden av Wabash, låter alltid dubbelt
så vackert som om han sjöng uppe i bergen. Det har jag vetat i fyrtio
år. För resten är han nog borta, innan du kommer dit.»

Då Abraham öppnade dörren, ropade den brandröde profeten åter
sitt: »Vått år! Vått år!»

Han klev ut, stängde sakta dörren och gick ogenerat raka vägen över
sädesfältet ner till sångaren.

»Jag vet just inte, om det här är bra för håll och reumatist», mumlade
han, i det han fällde upp rockkragen och drog ner sin gamla hatt för
att skydda sig mot regndropparna. »Jag borde nog inte ha gått, men jag
kan rakt inte låta bli att komma, när någon ropar mig, och nu _är_ det
någon, som ropar mig ner till floden.»

»Vått år! Vått år!» ljöd kardinalens profetia.

»Tack, lilla vän! Roligt att höra dig. Behövde just inte få veta det
där, men det visar mig i alla fall vägen. Nu förstår jag, var din buske
är, och för resten är det långt lidet på kvällen, så att det måste
snart vara sovdags för dig. Här nånstans i närheten måste du vara. Det
vore bra, om du nu sa’ riktigt ifrån och talte om, var du är. Nå, var
är du, säg?»

Abraham gick där och tittade utmed staketet, snokade i buskarna och
letade efter fågeln. Plötsligt hörde han ett fladder av vingar och såg
som ett purpurrött streck i luften.

»Jag skrämde dig visst ända till grannsocknen», mumlade han.

Men karlen var nog mera skrämd än fågeln, ty kardinalen flög rakt emot
honom, så att han kom helt nära, slog sig sedan ned i en buske och
tjippade, jublade, plirade, visslade små sammanhängande melodier och
tycktes bli alldeles förtjust över att träffa den vithårige gubben.
Abraham såg helt förvånad ut.

»Herre min skapare!» utbrast han. »Stor som en koltrast, röd som ett
glödande kol ... och så kommer han rakt på mig! Det är någon, som rår
om dig naturligtvis. Nej, du är ingen burfågel. Att sitta på en pinne
i ett litet ståltrådshus, det tar humöret ifrån varenda fågel, och
deras fjädrar ä’ alltid rufsiga. Ingen har nånsin sett dig i bur, för
du har inte en enda fjäder i oordning. Du är som du vore gjord av rött
siden. Du fladdrar fritt omkring i vår Herres stora skogar, styr rakt
emot vinden och pilar av tvärs över vattnet. Bur har du aldrig känt
till. Men en god vän bland människorna tycks du ha i alla fall, och jag
är lik den mannen, och det försöker du nu tala om för mig.»

Kardinalen satt vänd mot Abraham, vred huvudet hit och dit, tittade,
tjippade och väntade på ett svar -- »tjip, tjip» -- från en liten
guldhårig flicka, men det kunde ju gubben omöjligt veta.

»Det är så säkert som aldrig det», sade han. »Du tror, att du känner
mig, och du försöker tala om något för mig. Jag önskar sannerligen att
jag visste vad du ville. Försöker du bara säga god dag till mig? Nåja,
inte vill jag stå efter i artighet ...»

Abraham lyfte på sin gamla hatt, och regndropparna glittrade i hans
vita hår. Han rätade upp sig och stod kapprak.

»God dag, herr Rödfink. Hur står det till i kväll? Jag kan inte minnas,
att jag nånsin har sett er förr, men nu kommer jag nog aldrig att möta
er utan att känna igen er. När kom ni? Ni har visst kommit med ett
extra nattsnälltåg? Ja, aldrig har ni varit mera välkommen på något
ställe. Jag skulle vilja betala ut stora pengar här på fläcken, om du
ville säga, att du har kommit för att bosätta dig här på stranden. Hur
tycker du om dig här? Enligt min tanke är man här så nära paradiset man
kan komma här på jorden.

»Wabash slingrar sig ju som en riktig lagvrängare, och han har
kalkstensbotten nästan överallt, och vattnet är lika vackert och klart
som i Marias källa. Och grannt utpyntad är han också, inte sant? --
alldeles som kvinnfolkens nya sommarhattar. Se hur grönskan kryper ända
ner, tills den släpar i vattnet. Har du någonsin sett sådana vackra,
fransade videbuskar? Vänta litet bara, så blir kattosten, som växer
utmed den glittrande gamla floden, lika vacker som odlade stockrosor.
Maria säger, att dess blommor skulle vara grannare än hennes, om de
bara vore dubbla; men herre Gud, Rödfink, det ä’ de ju! Se på dem först
på stranden och sedan i vattnet! Och litet högre upp är det hela snår
av papajer, törnbuskar, vild vinranka, ängskål, röd och vit hagtorn,
benved, sumak, benzoinlager och andra träd. Och tänk, sykomorerna,
lönnarna, tulpanträden, askarna och almarna äro så väldigt granna utmed
Wabash, att de ta in dem i poesiböcker och dikta visor om dem. Vad sägs
om det? Alldeles bakom dig står en sykomor med fem stammar, var och en
av dem är ett präktigt stort träd med toppen uppe i skyarna och rötter,
som gräva sig under floden; och litet längre bort växer en stor lönn,
som består av åtta särskilda träd. Nästan allt vad du kan räkna upp
finns här utmed Wabash, om du bara vet var du skall söka det.

»Det är högst få vita män, som göra sig besvär att se efter, men
indianerna visste det, de. De kommo roende i sina kanoter utför
floden för att fiska och slogo läger just under de här träden, och
min mor blev gnistrande förargad på deras kvinnor. Det fanns inte så
gott om nybyggare på den tiden, och det var minsann bäst att inte
reta indianerna, annars hade de kommit och skövlat alla våra vilda
bär, hela skogar fulla av vilda bär. Vem som helst kunde få tunntals
med bär, bara för besväret att plocka dem, och vi hade inte börjat
odla mycket vete och måste frakta det på hästryggen till Ohio för att
få det malet. Far behövde fem dagar till den resan; och sen kommo
de fördömda indiankäringarna, och mor blev tvungen att ge dem sina
stora vita vetebullar. Det var just därför hon blev så himla arg. Hon
brukade stiga upp mitt i natten och göra upp jästen och baka och låta
ugnen kallna och gömma brödet ute i vetelåren och tidigt på morgonen
vädra ut all brödlukten ur huset, så att hon kunde säga, att där inte
fanns en enda bulle. Om det är bär du söker, så finns det såna för
hela skapelsen utmed flodstranden, och vänta bara några dagar, tills
aprilskurarna ha kommit ner och jag börjar plöja den här åkern!»

Abraham satte upp foten på den tredje staketribban och stödde
armbågarna mot den översta. Kardinalen tjippade förtjust och hoppade
närmare.

»Hela vintern har jag tänkt, att jag inte skulle ta itu med den här
åkern vidare. I fyrtio års tid har jag plöjt den varje vår. Köpte den,
då jag var unga karl’n, nyss gift med Maria. Satte mig i stor skuld
för den; men jag har alltid tyckt om den här sluttande åkern, och min
andel i Wabashstranden har inte varit till salu någon gång på fyrtio
år. Jag har hakat mig fast vid den med näbb och klor, ty för mig är
den som ett stycke av paradiset, det är visst och sant. Första gången
jag plöjde det här fältet, rörde jag bara den översta delen. Hade nyss
gift mig med Maria, och jag arbetade just inte så mycket i jorden den
sommaren. Jag har plöjt den alltsedan dess, men jag har tänkt hela den
här vintern, då reumatismen satte åt mig, att jag skulle låta den vara
i fred nu i vår och förvandla den till ängsmark, men jag vet inte ...
kommer jag bara väl i farten, tror jag, att jag kunde låta det basa och
inte känna så mycket av det, om du vill stanna kvar och krya upp mig
litet och ge mig upplysningar om vädret. Jag vill förbaskat ogärna gå
in på, att jag håller på att tackla av, och om du säger: håll på! så
tror jag att jag vill försöka. Bara att se dig värmer mig ända ner i
hjärtroten, och för vart skutt du tar får jag lust att skutta jag också.

»Vad i all världen tittar du efter? Det är väl efter mat? Någon har
brukat mata dig, och nu vill du att jag skall göra så med. Det där var
inte så dumt tänkt, Rödfink. Mata dig? Det kan du lita på att jag vill.
Du behöver inte ens själv söka dig föda, om du inte vill. Du känner
dig säkert hungrig just nu, för det är inte så lätt att hitta något i
jorden så här tidigt på året. Men jag hoppas du inte tycker, att du
har kommit för snart. Jag skall lägga ut mat åt dig var du helst vill,
tidigt på morgonen, om du bara vill lova att stanna kvar och vifta med
din brandröda flagga utmed min strandremsa i sommar. Nu har jag inte
ett dugg med mig. Jo, visst har jag det! Här är en handfull säd, som
jag tog med mig att ge åt digrisen. Men kornen ä’ litet för stora och
hårda för dig. Kanske jag kan hacka sönder dem litet.»

Abraham tog upp sin fällkniv, strödde ut en rad av sädeskorn på översta
staketribban och hackade sönder dem så fint han kunde; och då han kom
till ändan av staketet, hoppade kardinalen ner med ett spasmodiskt
»tjip», nappade till sig det ena kornet efter det andra och flög
tillbaka till busken, smakade, gillade och tjippade sitt tack.

»Ser man på», sade Abraham och såg noga på, »det är alltså verkligen en
tam fågel? Ja, ett rarare litet älsklingsdjur finns då inte i världen.
Var och en, som ser dig, gör du glad, och då har du väl också all
anledning att själv vara glad. Och jag är lik din vän? Ja, ja, jag är
väldigt livad för att bli din husbonde, om du inte har något emot
det; och vad kosten beträffar, så skall jag nog ta mig tid att strö
ut mat åt dig på den där staketribban varenda dag. Maria tycker nog
att jag är spritt tokig, men vad det beträffar, så ... om jag bara kan
få henne med mig hit att se på dig en enda gång, så är hon fast, hon
också, för du är den vackraste fågel Vår herre har skapat, åtminstone
har då aldrig jag sett maken. Se bara på tofsen i nacken, som vajar
för vinden! ‘Att med beröm ej kunna hålla tätt, det är ett dumt och
skamligt sätt’ -- ja visst, men den dumheten och skammen tar jag helt
och hållet på mig, och jag säger dig rent ut, att du är, ta mig tusan,
den sötaste lilla varelse jag nånsin har sett.

»Men du skall inte vara så oförsiktig! Vet du inte, att du är den allra
präktigaste skottavla? Varför håller du dig inte litet ur sikte? På det
här viset gör du dig ökänd för alla människor i floddalen, och med ditt
nätta, inställsamma sätt kan du inte rädda en enda av dina fjädrar. Du
får ditt lilla röda hjärta utskjutet ur din lilla röda kropp det är
just vad du får det. Det är synd och skam! Och ändå finns det en lag,
som skyddar dig. Det är hög plikt på att döda sådana som du, men det
tycks ingen fästa sig vid. Varenda pojkslyngel vill försöka på, om han
kan peka rätt med bössan, och på hela stranden finns ingenting så lätt
att sikta på som du, så grant som du lyser.

»Men om du vill stanna där du är, skall den lymmel, som skjuter på dig,
råka illa ut, det lovar jag dig, Rödfink. De här ägorna ä’ mina, och om
du bosätter dig här, är du min, tills det blir dags att vända tillbaka
till den där andra gubben, som är lik mig. Undrar, om han är villigare
att föda dig och försvara dig än jag!»

»Här! Här! Här!» visslade kardinalen.

»Jag skulle bli väldigt glad, om du sa’, att du vill stanna. Och det
gör du nog, såvida du inte träffar på någon hona från Limberlost och
låter locka dig bort till kärret. Herre Gud, Limberlost kan då rakt
inte jämföras med floden. Du är dum, om du ger dig härifrån. Men apropå
te ge sig härifrån, så måste jag gå nu, annars kommer Maria efter
mig med lyktan, och när jag tänker rätt på saken, så är jag verkligen
litet fuktig för att inte säga våt. Men du varnade mig ju, inte sant,
lilla vän? Jag sa’ ju till Maria, att det är som att träffa en människa
då man träffar dig, och så har det också varit. Betydligt mer än jag
själv tänkte, och jag har pratat mer än annars på ett helt år. Du kan
väl rakt inte tänka dig, att jag är ansedd för att vara en väldigt
tystlåten karl!»

Abraham rätade upp sig och rörde vid hattbrättet till en halvt
militärisk hälsning.

»Nej, adjö nu, herr Rödfink. Aldrig i livet har jag haft sånt nöje av
att göra en bekantskap, utom första gången jag träffade Maria. Tänk nu
på plöjningen, och om du säger: ‘jag stannar’, så är det avgjort. Adjö
... och var litet försiktigare nu! Jag kommer igen i morgon bittida,
strax efter frukosten, hurudant vädret än är.»

»Vått år! Vått år!» ropade kardinalen efter honom, då han gick.

Abraham vände sig om och hälsade gravitetiskt för andra gången.
Kardinalen slog sig ned på översta staketribban och kalasade på de söta
sädeskornen tills hans kräva blev full, och sedan satte han sig till
ro i sumakträdet och somnade. Tidigt följande morgon var han i farten
och i fin toalett, och från sumakens topp hälsade han dagen med full
hals: »Vått år! Vått år!»

Hans röst gav eko långt nedåt floden, tills det så tydligt lät, som om
någon av hans eget släkte svarat, att han följde efter och granskade
stränderna bit för bit på vardera sidan, och slutligen hörde han röster
av sina egna fränder. Han tog reda på, varifrån de kommo, men det var
endast några stadiga gamla par, gifta för längesedan, och sysselsatta
med att bygga bo. Kardinalen återvände till sumaken och kände sig
ensammare än någonsin.

Han beslöt att rekognoscera åt motsatt håll och styrde kurs uppåt
floden. Följande strömfåran flög han miltals över det kalla, glittrande
vattnet mellan de lummiga snår, som kantade stränderna. Då han kom
till de långa, vidlyftiga pålbyggnader, varpå människorna lagt ut en
bro över floden och där de trötta bondhästarnas hasande hovar drevo upp
moln av damm och framkallade rullande ekon med sina dånande hovslag,
blev han rädd, sköt högt upp i luften och seglade över dem i korta,
brutna flyktkurvor. Men där jättehöga lönnar och askar förenade sina
grenar över flodbädden till en av moder Naturs luftiga broar för
ekorrar, kände han ingen fruktan och dök så djupt under den, att hans
spegelbild drog en skälvande skugglinje uppåt den silverblanka väg han
följde.

Han gjorde kurva efter kurva, slog sig ofta ned på en vida omkring
synlig gren och utslungade en klingande utmaning i morgonens ansikte.
Med varje mil blev hans väg allt vackrare. Flodbädden var kalksten och
det hastigt ilande vattnet klart och genomskinligt. Stränderna voro
branta här och där, sluttade sakta på andra håll och voro alltid tätt
beväxta med snår av lövverk.

Vid en tvär krökning av floden satte han sig i toppen av en hög ask och
sände ut sin stolta profetia: »Vått år! Vått år!» och från alla håll
hörde han röster av sitt eget släkte. Förvånad fortsatte kardinalen sin
flykt. Han följde floden i kroklinjer, men så kom han ihåg, att här
hade han ett tillfälle att vinna den strandbrud han längtade efter, men
då han sänkte sig för att välja ut den högsta grenen, där han riktigt
kunde utveckla hela sin tjusningsförmåga, upptäckte han, att han endast
befann sig några famnar ifrån asken, där han sänt ut sin väderspådom.
Kardinalen flög över det smala näset och uppstämde en ny kallelse; utan
att vänta på svar flög han åter uppför floden och vek om Hästskobukten.
Då han kom till samma ask för tredje gången, förstod han.

Floden krökte sig i en stor kurva. Kardinalen slog sig ned på askens
allra högsta kvist och såg sig omkring. Man kunde ej tänka sig en
vackrare utsikt varken för människor eller fåglar. Wabash bildade en
cirkel av silver med bägge stränderna kantade av lummiga snår, och
där inne låg en öppen plats betäckt med vajande starrgräs och blåa
svärdsliljor. Här och där stodo väldiga träd, men högre än alla reste
sig i mitten en jättesykomor, vid marken grenande sig till tre stora
träd, vilkas vajande grenar tycktes sopa himlen och vilkas rötter likt
giriga fingrar grävde sig djupt ner i Rainbow-Bottoms svarta gyttja.

Det var på denna härliga plats som regnbågen till sist antagit fast
form, och vid dess fot, fritt tillgängliga för alla människor, som
gjorde sig mödan att söka, hade den Store Alkemisten strött ut sina
sällsyntaste skatter -- solskenets guld, vattnets diamantdroppar,
smaragdgrönska och safirskyar. I rikt mått funnos där frön, bär och
insekter för fåglarna och vilda blommor, frukt och nötter för barnen.
Över allt detta vajade sykomoren med sitt majestätiska huvud.

Den var en tron som tycktes passande för sonen av en kung; han
satte sig på dess översta gren och floden förde hans kallelse långt
bort: »Hej, kardinaler! Se hit! Se på mig! Har ni sett någon så stor?
Finns det någon bland er, som kan tävla med mig i behag? Vem kan
vissla så högt, så klara, bevekande toner? Vem vill flyga till mig och
söka skydd hos mig? Vem vill komma och bli min maka?»

Han reste sin kam högt, lät strupen svälla av klingande toner och var
så stor och grann, att det bland de många kardinalfåglar, som samlats
för att höra på, ej fanns någon som kunde jämföras med honom.

Svart avund fyllde deras hjärtan. Vem var denne prålande, oförskämde
främling, som bjöd ut sig åt deras honor? Det fanns många ogifta
kardinaler vid Rainbow-Bottom och många svartsjuka hannar. Kardinalen
gungade av och an och utsände ännu en kallelse; och där uppstod ett
sådant sorl av kvinnlig beundran, att han hörde det. Med kammen rest
i hela sin höjd, strupen svällande, så att den var nära att sprängas,
och hjärtat för stort för kroppen utsände kardinalen från sin gren den
tredje kallelsen; då hördes klart och tydligt ett rop till svar: »Här!
Här! Här!» Det kom från en hona, som senast i går hade hållit till godo
med smekningar av den grannaste kardinalen i Rainbow-Bottom och hade
använt morgonen till att flyga med byggmaterial till ett snår av röd
hagtorn.

Med en kunglig fanfar svingade han sig ut för att söka upp henne; men
hennes ursinnige make förekom honom, och med ett skrik tog hon till
flykten och lämnade en tuss av fjädrar i sin makes näbb. Kardinalen
kastade sig nu i sin tur över honom som en fräsande raket, och nu
rasade ett blodrött krig i Rainbow-Bottom. Honorna skingrades åt alla
håll för att gömma sig. Kardinalen applicerade en kyss på en stackars
liten fågel, som var för rädd att kunna komma undan honom; sedan ryckte
hannarna fram, och det började bli allvarsamt. Kardinalen skulle ha
njutit väldigt av att få slåss med ett par tre fiender, men ett halvt
dussin manade snarare till försiktighet än till hjältemod. Han rusade
in bland dem, skingrade dem till höger och vänster och flög upp i
sykomoren. Med all andedräkt han hade kvar upprepade han övermodigt
sin utmaning; sedan styrde han kurs nedåt floden till sumaken så
behagfullt han kunde.

Det blev en timmes förbittrat gräl, innan den ljuva friden åter sänkte
sig över Rainbow-Bottom. Det nygifta paret slöt fred till sist; honorna
började ivrigt kokettera igen och glömde den förföriske främlingen --
alla utom den stackars lilla, som hade råkat bli kysst. Aldrig förr
hade hon blivit kysst, och aldrig hade hon heller väntat att bli det,
ty hon var en i alla avseenden olyckligt lottad varelse.

Att börja med hade hon kläckts ur det femte ägget, och var och en vet,
hur ofördelaktigt det är att börja livet med fyra stora äldre ungar
ovanpå sig. Det var ett klent ägg och en klen unge, som bräckte dess
skal. Den övriga familjen stod där och tog nästan all föda, så att
hon så när hade svält ihjäl i boet, och inte förrän de båda äldsta
flugit ut, visste hon vad ett ordentligt mål ville säga. Det räckte
bara i några dagar, ty sedan var det de andras tur att ge sig av, och
föräldrarna följde dem så långt ut på fältet, att den lilla stackaren
låg där ensam och ropade i boet och var nära att omkomma. Driven av
hunger klättrade hon upp på kanten och övade sina vingar, tills hon
lyckades exekvera ett slags flykt till en buske i närheten. Hon fick ej
fäste på grenen och föll till marken, där hon låg frusen och darrande.

Hon jämrade sig ynkligt och var nästan död, då en brunhyllt, barfotad
pojke med metspö på axeln gick förbi och hörde henne.

»Stackars lilla kräk, du är nästan död», sade han. »Jag vet vad jag
skall göra med dig. Jag skall bära dig dit bort till buskarna, där jag
hörde de andra rödfinkarna, sedan skall din mamma nog ge dig mat.»

Gossen satte försiktigt upp henne på en gren nära en av hennes bröder,
och där fick hon nätt och jämnt så mycket mat, att hon höll sig vid liv.

Sedan blev det nya svårigheter. En gång jagades hon av en ekorre, och
hon räddade sig genom att krypa in i ett hål så trångt, att hennes
förföljare ej kunde komma efter. Att hon undkom en stor blå orm, då
hon tog sig sitt första bad, berodde endast på, att en hök höll ögonen
på ormen och knep honom just i rätta ögonblicket för att den stackars
skälvande lilla fågeln skulle bli räddad. Men hon var nu så förskrämd,
att hon ej kunde röra sig på en lång stund.

Alla fågelvärldens svårigheter föllo på hennes lott. Hon var så
bräcklig och klen, att hon tappade bort sin familj under flyttningen
söderut och kom i sällskap med främmande fåglar, som alls icke voro
snälla mot henne. Livet i söder hade varit fullt av vedermödor. En gång
snuddade en kula så tätt förbi henne, att hon förlorade två av sina
vingpennor, och det gjorde henne ännu mera försagd än förr. Då hon kom
tillbaka till norden gav hon sig ut igen och hade slutligen begivit sig
till Rainbow-Bottom, vilsekommen och allena.

Hon var en sådan skygg och rädd liten stackare, att alla honorna
gjorde narr av henne, och hannarna tycktes aldrig förstå, att hon en
gång kunde bli en ganska vacker liten fru. Alla andra kardinalhonor i
Rainbow-Bottom hade flera uppvaktande kavaljerer, men denna stackars
ensamma och förskrämda varelse fick aldrig någon friare, och ändå var
hon i så stort behov av kärlek! Ingen hade någonsin förr gjort henne
något närmande; och nu hade hon blivit kysst av denne praktfulle
främling!

Hon visste naturligtvis, att det egentligen inte var hennes kyss. Han
hade ämnat den åt den stolta varelse, som hade besvarat hans kallelse,
men efter hon hade fått den, så var den nu ändå hennes på sätt och vis.
Hon gömde sig i buskarna hela den återstående delen av dagen och hade
aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Hon ruvade alltjämt över det,
och på morgonen satt hon vid Hästskons nedre krök och lyssnade efter
de underbaraste toner hon någonsin hade hört. Hela dagen gömde hon sig
och väntade, och de följande dagarna voro fulla av längtan, men han kom
aldrig igen.

Så en morgon kände hon ett mod, som hon ej förstod, och fylld av en
längtan, som drev henne fram mot hennes vilja, begav hon sig i väg
utför floden. Långa sträckor smög hon sig fram mellan buskarna och
spejade och lyssnade, tills kvällen slutligen kom och hon återvände
till Rainbow-Bottom. Följande morgon gav hon sig tidigt ut och flög
till det ställe, varifrån hon hade vänt om föregående kväll. Därifrån
gled hon mellan buskar och snår, darrande och bävande, men hon
fortsatte envist sin färd och ansträngde sig att uppfånga någon ton
från den lysande främlingen.

Det var mitt på förmiddagen, då hon närmade sig sumaken, och då hon
trött hoppade framåt, hörde hon bara ett litet stycke ifrån sig
sångaren, som hon sökte, stämma upp sin fulltoniga, härliga sång. Hon
lyfte och hade flytt en hel kilometer, innan hon kom till medvetande
av, att hon var stadd på flykt. Hon stannade och lyssnade, och nu hörde
hon de käcka tonerna komma böljande med strömmen. Hon flög tillbaka,
tätt intill marken, för att se efter, om hon obemärkt kunde finna en
plats, där hon kunde betrakta sångaren som hade kysst henne. Då hon
slutligen kom till ett ställe, där hon kunde se honom tydligt, var
hans skönhet så bedårande och hans sång så förförisk, att hon småningom
hoppade närmare och närmare utan att veta att hon rörde sig.

Högt upp i sumaken hade kardinalen sjungit, tills han var torr i halsen
och hoppets källa nästan uttorkad. Han kunde ej annat än lida nederlag
mot det överlägsna antalet i Rainbow-Bottom. Han hade paraderat och
utfört all den musik han någonsin hade lärt sig och improviserat
ännu mycket mera. Men ändå hade ingen kommit och sökt upp honom.
Måste det alltså bli Limberlost? Blott denna enda dag till skulle han
bevara sin värdighet och sin boplats. Han vippade med stjärten, lade
huvudet på sned och flaxade. Han visslade och sjöng och drillade. Över
låglandet, uppför och utför den glittrande floden, utsände han, med
alla variationer han kunde hitta på, för sista gången sitt profetiska
budskap: »Vått år! Vått år!»



TREDJE KAPITLET.


»Kom hit! Kom hit!» bad kardinalen. Han kände, att hans musikaliska
talang inte gav sitt allra bästa, då han brast ut i denna nya sång.
Han var nästan modfälld. Han tycktes ej ha någon annan tillflykt än
Limberlost, och han föraktade den sumptrakten till den grad, att
kärleken skulle förlora något av sitt största behag, om han drevs
dit för att söka sig en maka. Tiden tycktes mogen för kraftiga
åtgärder, och kardinalen var beredd därtill, men hur kunde han använda
kraftiga åtgärder mot en liten maka, som inte ville åtlyda hans
bönfallande kallelse? Han hackade liknöjt på bären och slungade ut ett
frågande: »Tjip!» Med en liten gnista hopp flög han ofta upp på sin
högsta gren och utfärdade en order, som lät långt mera som en bön: »Kom
hit! Kom hit!» och sedan böjde han på huvudet och lyssnade uppmärksamt
till flodens röst, så att inte ens det svagaste lilla »tjip» till svar
skulle undgå honom.

Han hörde karparna slå vid stranden. En stor gädda högg omkring sig
och frukosterade på småfisk. Mitt för sumaken såg han en rovgirig gös
sticka upp huvudet och snappa åt sig de honungslastade insekter, som
olyckligtvis råkade ramla ner från kalaset i strandkålens vita blommor.
Den röda ekorrens vassa snattrande och boskapens idisslareläten, då den
långsamt tuggade sina bussar inne mellan videbuskarna, undgingo honom
ej. Hackspettens hamrande på en död sykomor ett litet stycke ovanför
honom ljöd som trumslag i hans lyssnande öron.

Kardinalen hatade hackspetten ännu mer än han avskydde duvhannen.
Denne var endast fjolligt överdriven, men hackspetten var en riktig
Blåskägg. Kardinalen längtade efter att få rycka fjädern från hans
rygg, tills den blev lika röd som hans huvud, ty hackspetten hade gjort
sig så fin han kunde och börjat sin friarelek med ljuva toner och
smältande ömhet. Hans kurtis hade varit lika sliskig som duvhannens,
och den ensamme kardinalen hade utstått ytterligare lidanden, då han
tvingats att bevittna hans lycka; men knappast hade hans knubbiga,
hängivna lilla maka tagit emot hans smekningar och gillat sykomoren,
förrän han vände sig emot henne, hackade henne ilsket och ryckte en
tuss fjädrar ur hennes bröst. Det fanns icke den ringaste ursäkt för
denna tyranniska handling, och denna syn fyllde kardinalen med raseri.
Han väntade alldeles säkert, att fru Hackspett skulle skilja sig från
mannen och fly från sitt nya hem, och han hoppades på allvar, att hon
skulle göra det, men hon företog sig ingenting sådant. Hon gjorde sig
liten och ödmjuk, var flitig i sina sysslor och sökte på allt sätt
förekomma och avvända sin makes missnöje. Sålunda behandlad blev han
ännu mera despotisk, och nu hukade fru Hackspett ihop sig varje gång
hon kom i närheten av honom. Det gjorde kardinalen så ursinnig, att han
längtade att få gripa in och dunka hackspettens huvud mot sykomorens
stam, tills han lärde sig att bemöta sin hustru anständigt.

Floden förde med sig hela körer av lärkdrillar, och nu på morgonen
hade gyllingarnas första smältande guldtoner hörts. De hade kommit
i dagningen och voro övermåttan förtjusta att vara hemma igen; de
fladdrade från strand till strand och sjöngo hänförande under flykten.
Det tycktes aldrig ta slut på den fågelsång, som kom glidande med
floden, men ändå hördes aldrig den röst, som kardinalen väntade på med
så lidelsefull längtan.

Gyllingens sång var så inspirerande, att den frestade kardinalen
till ännu en ansträngning; han slog sig ned högt upp, där han lyste
purpurröd och svart mot aprilhimlen, han provade sin röst, och då han
var säker på den, ropade han i bedjande ton: »Kom hit! Kom hit!»

Just i detsamma fick han se henne! Hon kom mjukt svävande över
marken, lätt som ett dun för vinden, med ett rosigt skimmer över sin
fjäderskrud, korallröd näbb och till och med fötterna skära -- den
skyggaste, blygaste lilla varelse man kan tänka sig. Hennes klara ögon
blinkade av rädsla, och där nere bland ormbunkar, sippor och fjolårets
torra löv satt hon och vred och vände på sitt lilla huvud och tittade
på honom med skrämd förvåning.

Det var detta kardinalen hade väntat, hoppats och planerat för i många
dagar. Han hade tänkt sig in i alla situationens enskildheter, men
ändå var han icke beredd på detta, som nu inträffat så oförmodat.
Han hade tänkt sig att få avvisa många sökande, innan han valde ut
åt sig en brud, som kunde tävla med honom i skönhet; men denna lilla
skygga varelse, som smög sig fram nära marken och tittade förstulet på
honom, kom honom genast att känna sig som en högst obetydlig fågel,
och han hade minsann aldrig förr känt sig obetydlig. Den förkrossande
möjligheten, att det möjligen någonstädes kunde finnas en kardinal,
som var större, grannare och skickligare sångare än han, kom honom att
rycka till, och det värsta var, att hans röst plötsligt klickade.

Halvt dold bland blommorna föreföll hon så liten, så blyg, så
förtjusande söt. Han »tjippade» försiktigt ett par gånger för att göra
sig säker och klara strupen, ty den hade helt omotiverat blivit torr
och hes och sedan började han på nytt i öm ton. »Kom hit! Kom hit!»
bönföll kardinalen. Han glömde helt och hållet bort sin värdighet.
Han visste, att hans röst darrade av iver och var hes av fruktan. Han
var rädd för att försöka närma sig henne. Men han lutade sig fram
emot henne, tiggande och bedjande. Han käxade och envisades, och han
skämdes inte ett grand för att han gjorde det. Det föreföll honom
plötsligt, att det var en riktig ära, om han kunde vinna henne. Han
gungade på grenen. Han hoppade åt sidan, vred och vände sig behagfullt.
Han kråmade sig och gick an och gjorde allt för att visa sig till sin
fördel. Det föll honom aldrig in, att duvhannen och hackspetten kunde
se på, och han skulle icke ha frågat det ringaste efter, om de hade
gjort det; och vad de andra kardinalerna beträffade, skulle han ha
kunnat angripa Limberlosts och Rainbow-Bottoms förenade styrkor.

Han sjöng och sjöng. I dessa toner lade han in alla de stormande
känslorna i sin stora, purpurröda, skälvande kropp; men hon vände
endast huvudet av och an, tittade på honom, tycktes vara tillräckligt
skrämd för att fly i vilket ögonblick som helst och svarade ej ens med
det svagaste lilla uppmuntrande »tjok!»

Kardinalen teg en sekund, innan han försökte igen. Det lugnade honom
och gav honom mera herravälde över sig själv. Han hörde, att hans
toner klarnade och blevo allt ljuvare. Det tog upp sig. Kanske hon
var intresserad. Det låg något uppmuntrande i, att hon ännu var kvar.
Kardinalen kände, att stunden var inne för honom.

»Kom hit! Kom hit!» Nu var han riktigt i farten. Säkerligen kunde
ingen kardinal sjunga fullare, klarare, ljuvare toner! Han började
från början och sjöng muntert en hel saga, färgläggande den med alla
de vilda, käcka, omotståndliga toner han kunde improvisera. Han lät
den åtföljas av en böljande sång om vårens glädje och rikedom i toner,
så lätta och luftiga som vindens egna melodier, och med gungande kropp
markerade han takten till sina rytmiska tongångar. Sedan gled han in
i en sång om kärlek, och ömt, bedjande, lidelsefullt berättade han
historien såsom endast en förälskad fågel kan det. Sedan uppstämde han
en exalterad hymn, en sång dallrande av oro och den smärta, som slet i
hans hjärta. Han hade nästan sjungit hela sitt visförråd, men ändå såg
det snarare ut, som om hon ville fly än komma till honom. Han var rädd
för att närma sig henne, om också bara med ett enda blygt litet steg.

I ett anfall av förtvivlan stämde kardinalen upp sin mest passionerade
sång. Han reste sig i hela sin höjd, böjde sig fram mot henne med
utbredda, skälvande vingar, hans kam reste sig, och vaggande av och
an i sin flammande glöd sände han ut en riktig ström av hjärtgripande
toner. Hans kropp gungade på den böljande floden av exalterade
melodier, och det var som om musiken själv antagit synlig gestalt i
hans brinnande, vibrerande varelse, medan han bad, lockade, befallde,
bönföll. Utmattad sträckte han upp sitt huvud för att slunga ut den
sista ton han ännu mäktade åstadkomma och tittade andlöst ner för
att se efter, om hon kom, men då såg han en matt, grå strimma på
avstånd. Han hade tänkt att så förhäxa den lilla hona han älskade, att
hon skulle komma till honom, och han hade följt efter henne en halv
dagsresa, innan han själv märkte det.

Ingen annan kardinal hade någonsin uthärdat en sådan jakt som den hon
narrade honom till under de följande dagarna. Av fruktan och blyghet
hade hon tillbragt nästan hela sitt liv bland småbuskarna. Kardinalen
var en trädtopparnas och de öppna viddernas fågel. Han älskade att
gunga i vinden och skjuta fram genom rymden som en pil. Att så där
vingla fram över trädstockar, bland löv och genom toviga snår tröttade
och retade honom mer än hundra mils flykt i fria luften. Ibland drev
han henne ur hennes gömställe, och då rusade hon vilt uppför kullar och
nedåt dalar, sökande ett nytt snår; men vart hon än styrde kosan, var
kardinalen endast ett andedrag bakom henne, och med varje tillryggalagd
mil växte hans lidelse för henne.

Det var ingen tid att äta, bada eller sjunga; endast mil efter mil av
outtröttlig förföljelse. Det var, som om den lilla varelsen ej kunnat
stanna, även om hon velat det, och vad kardinalen beträffade, måste han
fortsätta jakten ända till sitt sista andedrag. Det var ett underverk,
att den skrämda fågeln kunde hinna undan. Hon var tydligen illa däran,
tack vare hans eldiga förföljelse. Två stjärtfjädrar voro borta, och
en penna i hennes vinge var bruten. En gång hade hon flugit för lågt
och stött huvudet mot en staketribba, så att en droppe blod trängde
fram och hon pep jämmerligt. Flera gånger hade kardinalen trängt in
henne i en vrå och försökt hålla fast henne i en fjädertuss och tvinga
henne att ta reson, men hon slet sig ifrån honom och rusade bort
alldeles skräckslagen, lämnande honom efter sig halvdöd av längtan och
samvetskval.

Men hur vettskrämd hon var eller vart hon styrde kosan i sin hejdlösa
flykt, kom hon alltid ihåg en sak, och det var att inte utsätta
kardinalen för den förbittring, som väntade honom vid Rainbow-Bottom.
Kippande efter andan, darrande av fruktan, längtande efter säkra
gömställen, utmattad och halvblind efter alla olyckor under flykten
genom främmande trakter, jagade den trötta fågeln framåt på måfå, men
hon skulle hellre ha låtit slita sig i stycken än leda sin härlige
förföljare i gapet på de ursinniga fienderna.

Stackars lilla befjädrade varelse! I hela sitt liv hade hon varit
stadd på flykt för faror. Hon kunde ej förstå, att kärlek och beskydd
nu erbjödos henne i denna granna förklädnad, och hon bara flydde och
flydde ...

Med hjärtat svidande av lidelse och kärlek hade kardinalen en gång
låtit sig bli efter, för att hon skulle få vila sig, och innan han fått
en aning om, att en annan fågel var nära, hade en oförsynt släkting
till honom från Limberlost givit sig med i jakten och förföljde henne
nu så häftigt, att hon med ett skrik av fasa svängde om och ilade
tillbaka till kardinalen för att söka skydd. Hans vrede vid åsynen av
rivalen blandades med det lyckliga medvetandet, att hon sökte honom
i sin nöd, och nu greps kardinalen av ett sådant raseri, att han
tycktes växa till sin dubbla storlek. Som en flammande brand av hämnd
kastade han sig över Limberlost-parvenyn, så att han föll till marken
som en enda boll av rufsiga fjädrar. Med näbb och klor gjorde han
sitt angrepp, och då han tygat så illa till sin rival, att han hade
hoppat bort darrande, med toviga fjädrar fläckade av sitt eget blod,
kom kardinalen ihåg sin lilla älskade och skyndade tillbaka i trygg
förhoppning om belöning.

Hon var så säkert gömd, att fastän han sökte, ropade och bad, fann
han intet spår av henne på hela dagen. Kardinalen blev nästan ifrån
sig, och hans ömma, bönfallande rop skulle ha rört vem som helst utom
en vettskrämd fågel. Han visste ej ens, i vilken riktning han skulle
förfölja henne. Natten kom och fann honom i en feber av kärlekskval
och oro, men den bragte vila och besinning. Hon kunde inte ha hunnit
så långt. Därtill var hon för uttröttad. Han skulle inte låtsa om, var
han var. Snart skulle hon inte längre stå ut med hungerns och törstens
lidanden.

Han gömde sig i pilarna nära det ställe, där han tappat bort henne och
väntade så tåligt han kunde, och det var en klok plan. Strax efter
dagningen kom hon, darrande av fruktan, smygande ner till floden för
att dricka. Det var en nästan brutal grymhet, men hennes rädsla måste
övervinnas på något sätt, och med ett utrop av triumf var han tätt
bredvid henne. Hon gav honom en förskrämd blick och rusade bort. Jakten
började åter och fortfor tills hon tycktes vara alldeles utmattad.

Den morgonen kunde ingen rival sticka sig in. Kardinalen flög bredvid
henne och gav henne en smekning eller försökte kyssa henne, så snart
det ringaste tillfälle yppade sig. Hon var nästan utsliten, hennes
flykt var osäker och blev allt långsammare. Kardinalen gjorde allt vad
han kunde. Om hon stannade för att vila, kröp han så nära henne han
vågade och tiggde ömkligt: »Kom hit! Kom hit!»

Då hon tog till flykten igen, motade han henne så skickligt, att hon
flera gånger sökte hamn i sumaken, utan att veta var hon var. Då hon
gjorde detta, satte han sig på närmaste gren, och medan de båda vilade
sig, sjöng han för henne en liten ljuvlig, viskande kärlekssång, djupt
nere i strupen, och med varje ton flyttade han sig försiktigt närmare.
Hon vände huvudet ifrån honom, och fastän hon kippade efter andan och
flämtade av rädsla, visste kardinalen, att han ej vågade sig närmare,
ty då skulle den lilla skygga varelsen rusa i väg igen. Nästa gång hon
tog till flykten, fann hon honom så envist i sin väg, att hon tvärvände
och flämtande tog sin tillflykt till sumaken. Då detta hade hänt så
många gånger, att hon tycktes känna igen sumaken som en räddningsplats,
drog kardinalen sig åt sidan och offrade all den andedräkt han hade
kvar på en jublande triumfvissling, ty nu började han förstå, hur han
skulle bära sig åt. Han sköt rätt ut i luften, och med ett kast, som
skulle ha hedrat en flugsnappare, högg han sig en broms.

Med ett ömt »tjip» från gren till gren kom han med den, långsamt och
försiktigt. Eftersom han själv var halvdöd av hunger, förstod han, att
hon måste vara nästan utsvulten. Han hoppade emot henne ivrigt men
varsamt, med hjärtat uppe i halsgropen och bromsen i sin näbb, så att
hon kunde se den. Han sträckte ut hals och ben så långt han kunde,
då han räckte henne flugan. Vad gjorde det, att hon tog den med ett
ryck och flög en halv kilometer, innan hon åt upp den? Hon hade tagit
emot mat av honom! Det var en början. Han drev henne försiktigt till
sumaken och höll henne med outtröttligt tålamod kvar där hela dagen.
Han bar till henne alla utvalda läckerheter han kunde hitta i sumakens
omedelbara närhet, och ibland tog hon en bit ur hans näbb, fastän
han oftast nödgades lägga den på grenen bredvid henne. I skymningen
försökte hon upprepade gånger komma ner i busksnåret, men kardinalen
motade henne med ändlöst tålamod och ömhet till sumaken, tills hon
uppgav sina försök och i skydd av en vild vinranka slingrad omkring den
gren, som var kardinalens egen utvalda viloplats, stack sitt trötta
huvud under vingen och somnade. Då hon sov gott, kröp kardinalen så
nära han vågade, och med ett öga på sin lilla gråa älskling och det
andra spejande efter varje tänkbar fara tillbragte han en vaknatt där.

Han var nästan dödstrött, men detta var i alla fall oändligt mycket
bättre än föregående natt, ty nu visste han icke allenast var hon var,
utan hon sov helt tryggt på hans egen favoritplats. Hopkrupen på grenen
betraktade kardinalen henne noga. Han tyckte, att hon var fulländat
vacker. Hon var visserligen rufsig, men hon kunde ju göra toalett.
Några fjädrar voro borta, men de skulle snart växa igen. Hon utgjorde
en hjärtevärmande syn, varpå kardinalens kärlekskranka själ frossade
varje gång en irrande månstråle smög sig fram mellan vinlöven.

Den ena vågen efter den andra av öm passion böljade genom honom. Halva
natten kuttrade han nästan ohörbart sin ljuva kallelse till henne: »Kom
hit! Kom hit!»

Följande morgon, då rödhakesångarna förkunnade dagens ankomst nere vid
den glittrande floden, spratt hon upp ur sömnen; men innan hon hunnit
besluta sig för, åt vad håll hon skulle fly, upptäckte hon en präktig,
aptitlig mask, som lagts på grenen helt nära henne, och stannade mycket
förståndigt kvar för att frukostera. Sedan flög kardinalen ner till
floden och badade. Det var en sådan förtjusande lek, och vattenplasket
ljöd så uppfriskande upp till den trötta och nedsmutsade fågeln, att
hon ej kunde stå emot sin längtan att doppa sig några tag. Då hon
var våt, kunde hon inte flyga så bra, och han passade på tillfället
att räta ut hennes knäckta vingpennor, hjälpa henne att göra toalett
och ge henne några extra smekningar. Han visade henne vägen till sin
favoritplats, där han brukade ta solbad, och följde efter bondens plog
på åkern, tills han hittade en stor, läcker skalbagge. Han nappade av
dess huvud, skalade av de styva vingsköldarna och räckte henne den med
en behagfull rörelse. Han blev så förtjust, då hon tog den ur hans näbb
och stannade kvar i sumaken för att äta upp den, att han slog sig ned
i en törnbuske i närheten, där en vild convolvulus med sina snövita
blommor utgjorde en vacker bakgrund för hans scharlakansrock. Han sjöng
den gamla bönfallande sången så som han aldrig hade sjungit den förr,
ty nu var hans hjärtas bävan blandad med en skymt av hopp.

Han sjöng om och om igen, avrundade varje ton, lät den svälla ut,
böjde sig fram mot henne med förledande ömhet, bländande henne med sin
strålande skönhet, medan han gungade av och an för att tilldra sig
hennes gillande uppmärksamhet, och allt vad han lidit och allt vad
han hoppades på lade han in i sin sång. Just då hans hjärta började
svälla av vemodig misströstan, uppfångade hans lyssnande öra det
svagaste, blygaste svar, som en älskarinna någonsin givit. Endast ett
milt bönfallande »tjok» från sumaken. Han avbröt sin sång i ett utbrott
av triumf, som var nära att kväva honom. Försiktigt hoppade han från
gren till gren emot henne. Med ömma, kuttrande ljud nalkades han henne
långsamt, och under över alla under! med trötta ögon och skälvande
vingar räckte hon honom sin näbb till en kyss.

Vid middagen den dagen sade bonden till sin hustru:

»Om du vill höra den vackraste sång, Maria, och se det lustigaste du
någonsin sett, så kom med mig till rågångsstaketet och titta på hur han
bär sig åt, den där rödfinken, som vi hörde häromdagen.»

»Jag vet inte av, att rödfinkar äro så sällsynta, att jag behöver gå
långa vägar i det här slaskiga väglaget för att titta på en tocken»,
svarade Maria.

»Det är ganska torrt att gå utmed staketet», sade Abraham, »och du
har aldrig sett en sån rödfink som den här. Han är lika stor som
två vanliga. Han är så röd, att var buske han slår ned på tycks stå
i brand. Det är alldeles säkert att någon har rått om honom, och han
tar mig för den mannen. Jag kan med lätthet komma honom så nära som
tre alnar. Han är den vackraste fågel jag nånsin har sett, och vad
sången beträffar, så har han slutat med väderleken, och i dag bjuder
han folk på sitt inflyttningskalas. Han har varit där ensam i en vecka
och sjungit alldeles överdådigt vackert, men i dag har han fått sig
en liten fru, och han är lika uppspelt som jag var på min tid. Jag är
riktigt rädd, att han skall spränga strupen.»

Maria fnös till.

»Nåja, kom inte med, om du är trött, mitt gull», sade bonden. »Jag
trodde det kanske kunde roa dig. Mig har han gjort riktigt gott. Jag
har blivit så smidig i alla leder, att jag nästan ertappar mig själv
med att springa uppför fåran, och sedan går jag helt långsamt ner till
staketet, för att få vara nära honom så länge jag kan.»

Maria stirrade på honom. »Har du blivit fjollig, Abraham?» frågade hon.

Abraham småskrattade. »Inte ett dugg mindre fjollig kommer du att bli,
mitt gull, då du väl får ögonen på den där gynnaren. Kom nu, om du har
tid. Du är bjuden. Han bjuder hela trakten att komma.»

Maria sade ingenting mera, men inom sig bestämde hon sig för, att hon
inte hade tid att springa efter en fågel, då hon hade sitt hushåll och
sin vårsömnad att sköta. Då hon kom ihåg Abrahams hänryckta lovord över
sångaren och kände en fläkt av doftfylld vårluft, i det hon gick från
köket till brunnen, måste hon medge, att det var en frestelse att gå;
men hon slutade sitt förmiddagsarbete och slog sig beslutsamt ned vid
sin söm. Hon sydde flitigt, drog till tråden med en rask rörelse, som
hon lärt sig av åratals övning, och om hennes ögon drogos mot floden
och hon ofta gjorde pauser och lyssnade uppmärksamt, visste hon ej
själv av det. Vid tvåtiden greps hon av en oro, som pockade på att
tillfredsställas. Hon knep hårt ihop läpparna, fick en rynka i pannan
och fortfor att sy. Halv tre lade hon ned händerna i knät, Abrahams nya
buldanskjorta gled ned på golvet, och hon reste sig tveksamt och gick
till garderoben, där hon tog fram sina galoscher och satte dem framför
köksspiseln för att ha dem till hands, ifall hon behövde dem.

»Ånej», mumlade hon, »jag skall ha den här skjortan färdig i
eftermiddag. Jag skall kärna smör och baka på förmiddagen, och på
eftermiddagen kommer Mary Jane Simms och hälsar på.»

Hon gick tillbaka till fönstret och tog upp skjortan och sydde i en
halvtimme med ovanlig fart; men klockan tre lade hon ifrån sig arbetet,
öppnade köksdörren och tittade nedåt floden.

Luften var full av den tidiga vårens hela berusning. Brisen, som
fläktade på hennes kinder, var mättad med en fin doft av frömjöl och
den syrliga, friska lukten av nyutslaget löv. Ringlande sig mot himlen
som ett vinkande finger steg en spiral av violett och grå rök upp
från den hög av trädrötter, som Abraham höll på att bränna, och här
och där i omnejden syntes ett dussin andra rökar, vittnande om hans
grannars flit. Likt sorlet av avlägsen musik hörde hon de surrande
vingarna av hundratals bin, som kantade vattenhon, vilda av törst.
På vedstapeln pladdrade pärlhönan oavlåtligt: »Fut rack! Fut rack!»
Över gården kom den gamla kalkontuppen med solfjäderformigt utspärrad
stjärt och raspande, släpande vingar och gav i en serie av explosiva
läten uttryck åt sin förtjusning över vårens och kärlekens tid. I
stalldörren utmanade Bramaputratuppen muntert till strid på liv och död
en av sitt eget släkte en halv mil därifrån. Från floden hördes det
gälla snattrandet av hennes blågråa gåskarl som vaktade sitt harem.
På hönsgården höllo hönsen en larmande kackelkonselj, och fähustomten
var full av boskap, som råmade efter hagens frihet, fastän den ännu
ej var färdig till bete. Den lilla gumman, som stod där och tvekade
i dörröppningen, tyckte att hela naturen hade sammansvurit sig att
locka henne från hennes arbete, och just i detsamma smattrade klar och
befallande kardinalens maning: »Kom hit! Kom hit!»

Hennes ansikte uttryckte den djupaste förvåning. »Så sant jag lever»,
sade hon, »har han inte ändrat sin sång! Det var det Abraham menade
med, att jag var inbjuden. Han bjuder folk att se på sin maka. Nu går
jag.»

Hennes kinder rodnade lätt av förväntan. Hon tog skyndsamt på sig
galoscherna och kastade en gammal schal över sitt huvud. Hon gick
över gården, följde gångstigen genom fruktträdgården och kom ut till
landsvägen. Nedanför logen vek hon av och försökte snedda. Smutsen var
djup och seg, och hon tappade en galosch, men med tillhjälp av en käpp
fiskade hon upp den igen och satte den på sig, balanserande på den
andra foten.

»Det hade just varit trevligt, om jag hade ramlat omkull i den här
smörjan», mumlade hon.

Hon gick in i logen och kom ut igen efter en minut, stängde
sorgfälligt dörren, gick åter över vägen och styrde kurs utmed
rågångsstaketet nedåt floden.

Halvvägs ute på fältet såg Abraham henne komma. Det är onödigt att tala
om, hur många gånger han under loppet av eftermiddagen hade tittat åt
det hållet. Han gav gamla Grållan lösa tömmar och kom rusande utför
sluttningen, rödblommig, med lysande ögon och med ett fast tag om
plogen, som lade upp en rand av svart mylla, där den gick fram.

Maria betraktade hans upphettade ansikte och strålande ögon och
förstod, att hela hans varelse gav uttryck åt en hemlig stolthet och
glädje.

»Abraham», frågade hon allvarligt, »har du fått igen dina krafter?»

»Ja», utbrast Abraham och ryckte av sig sin gamla filthatt och tittade
in i kullen liksom för att söka inspiration. »Det är just rätta ordet,
mitt gull! Jag har fått igen mina krafter. Fått dem av en liten
rödfink. Vårens kraft! Sångens kraft! Kärlekens kraft! Om den där
stackars lilla röda skottavlan för någon simpel bonddrängs kula kan
åstadkomma så mycken livsglädje i dag, så är det inte mer än rätt och
billigt, att en resonerande, tänkande man också skall kunna tillägna
sig litet av livets välsignelse. Du har rätt, Maria; jag har fått igen
min kraft. Det är Vår herres kraft, men av den där lilla rödfinken har
jag lärt mig att ta den i besittning. Kom hit, Maria!»

Abraham lindade tömmarna om plogens handtag och ledde försiktigt sin
hustru till staketet. Han letade rätt på ett stycke tjock bark åt henne
att stå på och placerade henne, där hon var dold av en stor ek. Sedan
ställde han sig bakom henne och pekade på sumaken och fågelhonan.

»Håll dig bara stilla i en minut, så blir du hederligt lönad för att du
kom hit, mitt gull», viskade han.

»Jag tror aldrig jag har sett en sån ful fågel som hon», svarade Maria.

»För honom är hon en förstklassig skönhet. Han har ingenting att
anmärka på henne, må du tro», sade Abraham.

Bruden hoppade skyggt av och an i sumaken. Hon hackade på de torra
bären och försökte ofta fiffa upp sin fjäderskrud, som verkligen hade
blivit illa nedsmutsad, och vid näbben hade hon en droppe torkat
blod. Man såg tydligt, vilka svårigheter hon gått igenom, och ändå
var hon en ofantligt intagande fågel, ty hennes knubbiga kropps mjuka
linjer syntes under fjädrarna, och i stället för att andra medlemmar
av kardinalfamiljen vanligen hade vassa svarta ögon, voro hennes milt
bruna och strålade av en öm glans, som man ej kunde missta sig på. Hon
var en vacker fågel, och hon gjorde allt vad hon kunde för att göra sig
fin och prydlig igen. Det syntes tydligt av hennes rörelser hur blyg
hon var, och ändå stannade hon kvar i sumaken, som om hon varit rädd
för att lämna den, och tittade ofta väntansfullt ut mellan trädtopparna.

Det kom ett jubelrop nedifrån floden. Den lilla fågeln slätade till sin
fjäderskrud och väntade oroligt. Nu kom kardinalen som en flammande
raket och ropade på henne i flykten. Han slog sig ned bredvid henne,
stoppade litet mat i hennes näbb, gav henne en kyss för att befordra
matsmältningen, lät sin näbb smekande glida över hennes vingfjädrar
och flög till benvedsbusken. Kardinalfrun njöt av maten hon fick. Det
var just vad hennes gom ville ha. Hon tyckte om kyssen och smekningen,
var på det hela taget förtjust i allt vad han gjorde för henne, och
med erkänslan för hans ömhet kom ångern över den förfärliga jakt hon
tvingat honom till i sin dåraktiga rädsla och en impuls att vedergälla
honom. Hon gjorde ett litet hopp mot benvedsbusken, och det var
ett förtjusande lockrop hon sände honom. Med en gäll vissling av
triumferande stolthet svarade kardinalen med att ögonblickligen svinga
sig upp till henne.

Bonden grep hårdare om sin hustrus axel, men Maria vände sig emot
honom med blixtrande, tårfyllda ögon. »Och du vill gå och gälla som en
anständig människa, Abraham?»

»Anständig?» upprepade den förvånade Abraham. »Anständig? Det skulle jag
tro att jag är.»

»Jag tror inte att du är det», svarade hans hustru häftigt. »Du vet inte
vad anständighet vill säga, då du står där och pekar på dem. De ä’ inga
fåglar. De ä’ mer än fåglar. De ä’ människor! Precis vanliga människor!»

»Maria», bad Abraham, »Maria, mitt gull ...»

»Jag riktigt skäms för dig», inföll Maria. »Hur tror du hon skulle
känna det, om hon visste, att här stod en karl och pekade på henne? Har
hon inte rättighet att vara kärleksfull och öm? Har hon inte rättighet
att vedergälla honom så gott hon förstår? De ä’ precis som vanliga
mänskliga varelser, och jag vet inte, hur du kan ha rätt att spionera
på en kvinna, då hon gör det bästa hon förstår.»

Maria slet sig ifrån honom och gav sig i väg utmed staketet.

Med några långa steg hade Abraham henne i sina armar, och hans
vissnade kind med sina vårblommor trycktes emot hennes likaledes
vissnade och tårfuktade.

»Maria», viskade han osäkert, »Maria, mitt gull, det var inte min mening
att visa någon missaktning för kvinnokönet.»

Maria torkade sina ögon med schalsnibben. »Det tror jag nog, Abraham»,
medgav hon, »men du är alldeles lik alla andra män. Du tänker dig
aldrig för! Fortsätt nu att plöja och låt den där lilla fågelhonan vara
i fred.»

Hon lösgjorde hans armar och ämnade ge sig i väg hem.

»Mitt gull», ropade Abraham saktmodigt, »efter du har tagit med dig
fickan full av vete åt dem, kan du lika gärna låta mig få det.»

»Herre je!» utbrast Maria och rodnade. »Jag glömde alldeles av mitt
vete! Jag tänkte, att det kanske var ont om mat för dem, efter det
är så tidigt på året, och om du vill strö ut litet vete och några
brödsmulor åt dem, kunde de kanske stanna här och häcka i sumaken,
efter du är så förtjust i dem.»

»Det är just vad jag innerligt önskar att de måtte göra och jag har
haft med mig mat och kelat med honom så gott jag har kunnat i en hel
vecka», sade Abraham, i det han föll på knä och formade sina händer
till skålar, medan Maria flyttade över vetet till dem från sina
förklädesfickor. »Jag skall strö ut det på staketribban, och om en kvart
komma de och ta det. Tack, Maria, det var snällt av dig att tänka på
det.»

Maria såg oavvänt på honom. Så rar han var! Så rar han alltid hade
varit! Så lyckliga de voro tillsammans! »Abraham», sade hon tvekande, »är
det något annat jag kan göra för ... dina fåglar?»

De voro annars förbehållsamma varelser, och den inblick de den dagen
fått i varandras väsen, var en överraskning, som de knappast visste hur
de skulle uppta. Abraham sade ingenting ... han kunde inte. Han skakade
långsamt på huvudet och grep sig an med plogen, fuktig i ögonen. Maria
styrde kurs mot rågångsstaketet, men hon stannade flera gånger för att
lyssna, och det var inte underligt, ty alla rödfinkar från flodens
stränder hade samlats omkring sumaken för att se efter, om det pågick
någon batalj i fåglarnas rike, men det var bara kardinalen, som slog
saltomortaler i luften och ropade med översvallande iver: »Kom hit! Kom
hit!»



FJÄRDE KAPITLET.


Hon hade tagit sumaken i besittning. Platsen för boet hade hon sett
ut, och han gillade högljutt hennes val. Hon anbragte den första torra
kvisten, och efter att ha granskat den noggrant tillbragte han dagen
med att bära till henne andra, så lika den som möjligt. Om hon behövde
torra grässtrån, bar han till henne sådana, tills hon började släppa
ner dem på marken. Om hon flätade in ett stycke vinstocksbark, skalade
han vinstocken, tills hon inte ville ha mera. Under de dagarna tänkte
han icke ett ögonblick på, att han var den största kardinalen i skogen,
och han hade glömt, att han bar röd uniform. Hon var ingen skicklig
byggmästare. Hennes näste var ett löst sammanfogat skrälle, men hon
hade byggt det och hade tillåtit honom att hjälpa till. Det var
hennes, och han improviserade en hymn till dess pris. Varje morgon slog
han sig ned på kanten av boet och tittade i stum förvåning på varje
nytt, vackert ägg, och varje gång hon kom för att ruva, satt hon som
förhäxad och betraktade sina skatter i stolt hänryckning.

Sedan betäckte hon dem med sitt varma bröst och riktade tillbedjande
blickar på kardinalen. Om han sjöng från benvedsbusken, vände hon sig
åt det hållet. Om han begav sig ut på åkern efter mask, stod hon över
sina ägg och tittade ner och bevakade varje hans rörelse med oförställd
oro. Kardinalen glömde bort att vara egenkär över sin skönhet, men hon
njöt av den varje stund på dagen. Obeskrivligt skygg och rädd hade
hon varit under frieriet, men det gottgjorde hon genom att vara en
ojämförligt hängiven maka.

Och kardinalen! Han var förvånad över att finna sig i stånd till så
många och så växlande känslor. Icke nog med att han ruvade, medan hon
gav sig ut för att bada och ta motion. De finaste läckerbitarna bar
han till henne. Då hon inte ville ha mera, satte han sig många gånger
om dagen på en gren tätt bredvid nästet, och med tillslätade fjädrar
och nedlagd kam betraktade han henne med stum, vördnadsfull andakt.

Han förde ett förskräckligt väsen nere på flodstränderna. Men i sumaken
gav han icke ifrån sig det svagaste »tjip», som kunde dra till sig
uppmärksamheten. Han var så angelägen att ej bli bemärkt, att han
föreföll bara hälften så stor som han egentligen var. Alltid, då han
flög ut, gav han henne en liten öm kyss och drog sin näbb över hennes
vinge -- en smekning, som han själv hittat på och som han njöt av att
få ge henne.

Om han kände med sig, att han störde henne för ofta, satte han sig i
benvedsbusken och sjöng för livet, om kärlek och lycka. Hans musik
var mindre larmande nu. De höga, stoltserande, klingande lidelsefulla
tonerna hade blivit mjukare och mera dämpade. Han improviserade
vaggvisor. Han sade henne, hur högt han älskade henne, hur han skulle
kämpa för henne, hur han vakade över henne, hur han skulle ge signal,
om någon fara nalkades, hur stolt han var över henne, vilket ypperligt
bo hon hade byggt, hur vackra han tyckte hennes ägg voro, vilka
präktiga ungar det skulle kläckas ur dem. Full av ömhet, smältande av
kärlek sjöng kardinalen för sin lilla tåligt ruvande maka: »Så kär! Så
kär!»

Bonden lutade sig mot sin såningsmaskin och lyssnade uppmärksamt på
honom. »Jag kan svära på, att han har ändrat sin sång nu igen, och den
här gången kan jag sannerligen inte förstå vad han säger.» Varje gång
kardinalen höjde sin röst, tystnade såningsmaskinens skrammel, och
Abraham lyssnade ivrigt till tonerna och funderade vitt och brett över
dem.

En kväll sade han till sin hustru: »Maria, har du givit akt på rödfinken
de sista dagarna? Han har ändrat sin sång till en ny melodi, och den
här gången är jag alldeles bet. Om det gällde livet, kan jag inte
förstå vad han säger. Tänk, om du skulle gå dit ner i morgon och
försöka, om du kan leta ut det åt mig. Det skulle vara bra roligt att
veta det.»

Maria kände sig smickrad. Hon hade alltid trott, att hon hade ett gott
musiköra. Här var ett tillfälle att pröva det och på samma gång göra
Abraham till viljes. Hon raskade ifrån sig sysslorna följande morgon
och smög sig ner till rågångsstaketet. Hon gömde sig bakom eken,
spetsade öronen och lyssnade ivrigt och med klappande hjärta. »Klipp,
klipp», ljöd såningsmaskinen, då Abrahams rara gamla ansikte kom
knogande uppför sluttningen. »Tjip! Tjip!» varnade kardinalen, i det han
flög till sin maka.

Han gav henne litet mat, strök hennes vinge, slog sig sedan ned i
benvedsbusken och sjöng om den kärlek, som tagit makten över honom.
Medan han drillade sin ömma, smekande visa, översatte den lyssnande
kvinnan den i sitt hjärta, och likaså gjorde den ruvande fågeln.

Med strålande ögon och upphettade kinder ilade hon utmed staketet.
Flämtande av iver mötte hon Abraham halvvägs på återvägen. Glömmande
sin vanliga tillbakadragenhet slog hon armarna om hans hals, drog hans
kind intill sin och utropade: ȁ, Abraham, jag har det! Jag har det! Jag
vet, vad han säger. Å, Abraham, min älskade vän! Min egen! Så kär för
mig! Så kär!»

»Så kär! Så kär!» upprepade kardinalen.

Förvåningen i Abrahams min övergick till förståelse, och han utbrast:

»Ja, min själ, du har hittat på det du, mitt gull! Det är just vad han
säger, det är klart som dagen. Jag hör det tydligare än allt annat, som
han hittills har sjungit, och nu förstår jag det.»

Han slog armarna om Maria, tryckte hennes huvud mot sitt bröst med sin
darrande gamla hand, och det ansikte han vände mot morgonljuset var
skönt.

»Jag önskar innerligen», sade han med en dallring på rösten, »att alla
levande varelser på jorden förstode den visan så bra som jag och den
där rödfinken!» Med armen om varandras liv lyssnade de med förtjust
min, och över åkern kommo kardinalens smältande toner svävande: »Så
kär! Så kär!»

Hädanefter blev Abrahams kärlek till fågelfamiljen en stilla mani. Han
bar mat till staketet varje dag, antingen det var regn eller solsken,
lika regelbundet som han ryktade och fodrade Nancy i stallet. Omtanken
för och tillgivenheten för kardinalen utvecklade i hans ömma gamla
hjärta en böljande flod av sympati för alla fåglar, som häckade på hans
ägor.

Han drev ner en stolpe för att utmärka det ställe på åkern, där
piparehonan låg på ägg, så att han inte skulle låta Nancy trampa ned
boet. Då han sköt för stängerna i ledet borta vid vägen, var han
alltid noga med att låta den tredje vara nere, ty en sparv häckade i
stolphålet, där den annars skulle ha passats in. Alar och nyponbuskar
fingo växa ostörda utmed hans gärdesgårdar den våren, om han upptäckte,
att de hyste en liten fågelmor med ängsliga ögon. Han lämnade en
kvadratmeter klöver oskuren, emedan han tyckte, att lärkan, som sjunger
närmare den högstes tron än någon annan fågel, hade lärt sig en och
annan ton av de osynliga änglakörernas sång och med ojämförlig renhet
och ömhet lät dem klinga ner till sin ruvande maka, vars hem och lycka
skulle bli förstörda, om lien fick gå över denna gröna fläck. Ända
till hösten uppsköt han att bränna upp rishögen efter vårkvistningen,
bakom fruktträdgården, då han fann, att ett vackert trastpar bodde där,
och han njöt nästan lika mycket av trastens sång som av lärkans. Han
lämnade kvar en ihålig och murken gren på det gamla rödastrakanträdet,
ty då han kom för att hugga av den, flaxade ett par sidensvansar
omkring där, vilda av oro.

Hans fickor voro buktiga av vete och brödsmulor, och hans hjärta
var stort av lycka. Det var hans ålderdoms gyllene vår. Himlen hade
aldrig förefallit så blå eller jorden så skön. Kardinalen hade öppnat
hans själs källor; livet fick ny färg, ny glädje, och varje Guds verk
uppenbarade en frisk och hittills ej uppskattad älsklighet. Själva
hans muskler tycktes mjukna, och ny styrka vaknade för att möta hans
uppåtsträvande själs önskningar. Han hade icke på åratal fullbordat
sitt dagsverke så lätt och med sådant nöje, och han kunde se, hur
hans föryngring återspeglades hos Maria. Hon svävade lätt omkring i
huset med avbrutna visstumpar, som till och med smekte Abrahams öron
ljuvligare än fåglarnas toner, och de sista dagarna hade han märkt,
att hon klädde om sig till sin eftermiddagssömnad, tog på sig sin
söndagsspetskrage och ett vitt förkläde. Han for genast till staden och
köpte henne en vackrare krage än hon någonsin ägt i hela sitt liv.

Sedan sökte han upp en skyltmålare och kom hem med en hop brädlappar,
på vilka stod målat med stora, svarta, lång väg synliga bokstäver:

_Jakt är ej tillåten på dessa ägor._

Han föreföll litet förlägen, då han visade dem för Maria. »Det tycks
mig litet ovänligt att sätta upp sånt här för mina grannar», erkände
han, »men saken är den, att det är inte så mycket grannarna som inte
mera pojkarna, som behöva uppfostras, och så de där stadsmänniskorna,
som kalla sig sportsmän och döda en kolibri för att se, om de kunna
träffa den. Det fanns en tid, då träd och buskar voro fulla av fåglar
och ekorrar och det vimlade av kaniner och fisken riktigt trängdes i
floden. Jag brukade då fånga så många vaktlar och vilda kalkoner här i
närheten, som man kunde behöva för att få litet omväxling i matsedeln.
Det var alltid min föresats att ta litet och lämna litet kvar. Men se
hur det är nu. Det är en riktigt stor händelse, om jag nånsin kan få
en tvåmarksgös. Jag skulle bli nästan vettskrämd, om jag finge höra en
vild kalkon skrocka, och vad småfåglar beträffar, finns här ungefär
fjärdedelen mot förr, men i stället få vi säden förstörd av insekter.
Jag skulle kunna göra vad som helst för småfåglarna för deras sång och
deras färg och nätta, lekfulla fasoner, men jag är inte så dum, att jag
inte ser, vad de göra för mig i stället. De här anslagstavlorna ska
sättas upp, och jag gratulerar den, som jag ertappar med att göra illa
mot mina fåglar.»

Maria betraktade anslagen tankfullt. »Du borde då inte vara tvungen att
sätta upp dem», sade hon slutligen. »Om det är så ordnat, att det är bra
för dem att vara här och lagar ha stiftats för att skydda dem, borde
människorna bära sig förståndigt åt och låta dem vara i fred. Jag har
aldrig i mitt liv varit så intresserad av fåglar som nu, och jag skall
också ha ögonen med mig. Om du hör middagsklockan ringa ett slag, då
du är ute på åkern, så vet du att det betyder, att det är någon, som
smyger omkring med bössa.»

Abraham tog fast Maria och gav henne en smällkyss på kinden, där
flickårens rosor ännu blommade för hans räkning. Sedan fyllde han sina
fickor med säd och brödsmulor och gick ner till floden för att duka
bord åt kardinalen. Han hörde hans skarpa, gälla »tjip», och hans ömma,
veka kärlekstoner, då han kom ut från logen, och hela vägen till
sumaken klingade de i hans öron.

Kardinalen mötte honom vid hörnet av åkern och flaxade över buskar och
staket endast några meter från honom. Då Abraham hade strött ut sitt
förråd på staketribban, kom fågeln trippande och vickande med huvudet,
tog elegant upp en brödsmula och flög till sumaken med den. Hans maka
tog emot den med förtjusning, och han förde till henne den ena godbiten
efter den andra, tills hon nekade att öppna näbben efter mera. Han
åt själv en lätt kvällsvard, sedan svingade han sig upp i vinrankan
och avslutade dagen med en timmes musik. Då och då riktade han ett
muntert frågande öga på Abraham, men icke ett ögonblick förlorade han
nästet och sin lilla knubbiga gråa fru ur sikte. Hon ruvade över äggen,
och han ruvade över henne, och för att hon skulle förstå djupet och
ståndaktigheten i hans hängivenhet, sade han henne upprepade gånger
med alla de ömma nyanser han kunde lägga in i sina toner, att hon var
honom »så kär, så kär!»

Kardinalen hade aldrig anat, att ankomsten av den maka han så mycket
längtat efter skulle fylla hans liv med så oändlig glädje. Men
just samma dag, som lyckan tycktes ha nått sin höjd, blev det sorg
i sumaken. Han hade fördröjt sig med att jaga en fet mal, som han
nödvändigt ville ha åt sin maka, och hon hade blivit outhärdligt
törstig och lämnade boet för att flyga ner till floden. Då han såg
henne där, skyndade han sig allt vad han förmådde för att ruva äggen
i hennes ställe, och han kom just lagom för att se en tjuvaktig röd
ekorre kila i väg med ett ägg.

Med ett ursinnigt skrik kastade kardinalen sig över honom. Hans vilda
angrepp kostade ekorren ett öga, men fågelfar förlorade också en unge,
ty ekorren tappade ägget utanför nästet. Kardinalen plockade bedrövad
upp de skvallrande skalen, så att inte någon, som fick se dem, skulle
titta upp och upptäcka hans skatter. Det var tre ägg kvar, och den
ruvande fågeln sörjde så bittert över den förlorade, att kardinalen
satt tätt bredvid nästet hela dagen och viskade om och om igen, för att
trösta henne, att hon var honom »så kär, så kär».



FEMTE KAPITLET.


»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.

Denna uppmaning klingade om och om igen från hagtornsträdets högsta
gren, och ändå var det inte hans uppriktiga mening. Han var utom sig
av en ny, härlig extas, och han kunde omöjligt låta bli att ge utbrott
åt sina känslor. Han befallde bonden och varje annan hår- eller
fjäderbeväxt invånare i floddalen att titta, men sedan flaxade och for
han omkring som en galning, om någon av dem vågade sig komma nära, ty
det tilldrog sig stora händelser i sumaken.

Under de sista dagarna hade kardinalen ruvat en timme varje morgon,
medan hans maka tog sig motion, badade och putsade sig på solgrenen.
Han hade kommit till henne i morse som vanligt, och hon såg på honom
med ängsliga blickar och vägrade att röra sig ur stället. Han hade
satt sig på kanten av nästet och upprepade gånger sökt övertala henne
att ge sig av. Hon purrade endast upp sina fjädrar och försökte vända
på äggen; som hon ruvade, men ville inte ge sig ut. Kardinalen sträckte
sig fram och puffade lätt till henne med sin näbb för att påminna
henne, att det var hans tur att ruva, men hon såg nästan vredgat på
honom och gav honom ett vasst nyp, och då förstod han, att hon inte
ville bli störd. Han bar till henne alla läckerheter han kunde finna
och satt nästan hela dagen hopkrupen bredvid henne i spänd oro.

Det var långt lidet på eftermiddagen, då hon äntligen gav sig ut för
att dricka, nästan försmäktande av törst. Knappast hade hon slagit sig
ned i en pilbuske och böjt sig ut över vattnet, förrän kardinalen satt
på nästets kant. Han undersökte det noga, men han kunde ej se någon
förändring. Han böjde sig fram för att sorgfälligt granska äggen, och
någonstädes ifrån kom det svagaste lilla »tjip» han någonsin hört.
Kardinalen reste sin kam och flög ner till pilarna. Det var ingen fara
i sikte, och hans maka doppade begärligt sin skära näbb i vattnet. Han
återvände till vaggan och lyssnade uppmärksamt, och åter hörde han det
svaga pipet. Under boet, runt omkring det och i hela sumaken sökte han,
tills han slutligen helt villrådig åter slog sig ned på nästets kant.
Ljudet var så mycket tydligare där, att han plötsligt böjde sig fram
och smekte äggen med näbben, och nu visste kardinalen, hur det förhöll
sig! Han hade hört det första pipet av sina i skalen inneslutna ungar!

Med ett vilt skrik gjorde han en volt ut i luften. Hans hjärta
klappade, så att han var nära att kvävas. Han sköt som en pil ner
till floden. Om han slog sig ned i en buske, var det endast för en
sekund, sedan gav han sig ut igen och jagade framåt i yrande flykt.
Han svingade sig upp i toppen på det högsta tulpanträdet och ropade
uppåt himlen till lärkan: »Se hit! Se hit!» Han rusade i väg ner till
strandsluttningen och talade om det för snäpporna, sedan hälsade
han på i buskarna och underrättade trastarna och rödhakesångarna. I
sin fadersömhet blev han så yr av glädje, att han glömde sin vanliga
högdragenhet och fraterniserade med varje fågel utmed den glittrande
floden. Han lade till och med bort sin försiktighet och tjippade i
sumaken och smekte sin maka på ett så larmande sätt, att hon såg på
honom med en sträng blick och gav hans vinge en häftig puff för att
återföra honom till besinning.

Den natten sov kardinalen i sumaken helt nära sin maka, och han
blundade endast med ett öga i sänder. Tidigt på morgonen, då han bar
till henne den första födan, fann han, att hon satt på nästets kant
och kastade ut bitar av äggskal, och då han kröp fram för att titta,
såg han den allra minsta lilla korallröda unge med slutna ögon och
små tappar av silkeslent dun. Dess näbb var vidöppen, och fastän hans
hjärta var ännu mera fullt än föregående dag, förstod han vad det
betydde, och i stället för att uppstämma nya jubelsånger, grep han sig
an med sina faderliga plikter och började söka efter mat, ty nu fanns
det två tomma krävor i familjen. Följande dag voro de fyra. Då fick han
verkligen arbeta. Så ivrigt han sökte, och hur glatt flög han ej till
sumaken med varenda läcker bit! Ungarna voro för små för att modern
skulle kunna lämna dem, och de första dagarna var kardinalen ständigt i
farten.

Om han ej kunde finna tillräckligt utsökt föda åt dem i träden eller
buskarna eller bland bondens gåvor, flög han ner på marken och sökte
som en bofink. Han glömde, att han behövde doppa sig eller hade en
särskild plats, där han tog solbad; men var han kom uppstämde han
oavlåtligt sitt entusiastiska: »Se hit! Se hit!»

Hans maka gav aldrig ett ljud ifrån sig. Hennes ögon voro större och
mildare än någonsin, och de tindrade av en jämnt brinnande kärlekslåga.
Hon pysslade så ömt om sina tre röda små pyren. Hon var så upptagen av
att mata, smeka och kela med dem, att hon glömde sig själv, tills hon
blev riktigt mager. Då kardinalen kom med mat, var hon idel kärlek och
tacksamhet för hans hängivna omsorger, och en gång sträckte hon sig
fram och kysste ömt hans vinge. »Se hit! Se hit!» ropade kardinalen,
och i sin extas glömde han sig åter och sjöng i sumaken. Sedan hämtade
han föda ivrigare än någonsin för att överskyla sin förseelse.

Bonden visste, att det ännu var en timme till middagen, men han var så
angelägen att få berätta nyheten för Maria, att han ej kunde stå ut med
sin spänning en minut till. Det ljöd en ny sång från sumaken. Han hade
hört den, då han for över den första tegen med harven. Han hade lyssnat
ivrigt och nästan genast uppfattat meningen: »Se hit! Se hit!» Han band
den gamla gråa märren vid inhägnaden för att hindra henne från att äta
av den unga säden och gick genast bort till sumaken. Genom att klättra
upp i hagtornsträdet kunde han titta in i boet med de vackra små
ungarna, som nu väl skyddades av lövverket som av en solfjäder. Abraham
tyckte, att han omöjligen kunde vänta till middagen. Han undersökte
kritiskt seltyget i hopp att ett spänne saknades och försökte upptäcka
något fel på harven, så att han skulle bli tvungen att gå hem efter ett
verktyg; men han kunde inte finna skymten av en förevändning att gå. Då
han hade väntat ännu en stund, kunde han ej stå ut längre.

»Jag har en nyhet att berätta dig, Maria», ropade han från brunnen, där
han låtsades släcka sin törst.

»Jaså, verkligen?» svarade Maria med ett överlägset leende. »Om det
gäller rödfinken, så har han varit här i trädgården tre gånger på
morgonen och ropat: »Se hit!» så han kunde spräcka strupen, och jag
tänkte mig, att ungarna hade kläckts ut. Är det din nyhet?»

»Det var då själva tusan --!» utbrast Abraham förvånad.

Mitt på eftermiddagen tog Abraham ut Nancy och började plöja en fåra,
som ledde rakt ner till sumaken. Han ämnade stanna där, binda hästen
vid staketet och gå ner till den skuggiga stranden för att hälsa på
kardinalen. Det var mycket varmt, och han plågades så av hettan, att
han i tysthet gladde sig åt att komma till änden av fåran och åt den
rast han hade lovat sig själv.

Middagsklockans raska, ivriga slag: »Kling, klang!» skuro klart och
skarpt genom luften. Abraham höll in Nancy med ett ryck. Det var den
varning Maria hade lovat sända honom, om hon såg kringstrykare med
en bössa. Han skuggade ögonen med handen, plirade med skärpt syn och
tittade åt alla väderstreck. Först fick han se en solglimt blixtra
på en gevärspipa, och sedan urskilde han en jaktklädd man, som kom
långsamt drivande nedåt vägen.

Abraham band hastigt Nancy vid staketet. Han skyndade sig så fort han
kunde att inta position bredvid vägen och tuggade på ett sädesstrå och
betraktade helt trankilt landskapet, då främlingen gick förbi:

»God dag», sade han i rent av vänlig ton.

Jägaren fortsatte sin väg utan att se upp eller ge hörbart svar.
För den gammaldags godmodige Abraham föreföll detta som den värsta
ohövlighet, och det blixtrade till i hans ögon, och hans röst lät helt
tvungen, då han gjorde en åtbörd med handen och sade:

»Stanna ett ögonblick, min vän. Efter ni är på mina ägor, tar jag mig
friheten att fråga, om ni har sett några anslag, som jag satt upp,
angående användandet av skjutgevär.»

»Jag är inte blind», svarade jägaren, »och så pass mycket uppfostran
har jag fått, att jag kan läsa edra anslag. De äro för resten så många
och så stora, att jag tror jag skulle kunna läsa dem, min gubbe lilla,
om jag också inte hade några ögon.»

Den knappast behärskade snäsiga tonen och orden »min gubbe lilla»
verkade ytterst irriterande på Abrahams nerver, fastän han levat sextio
år i den största fridsamhet. Glimten i hans ögon blev vassare och han
rätade upp sig högst betydligt, i det han svarade:

»Det var just meningen, att de skulle läsas och förstås! Från
landsvägen, som går förbi stugan där uppe i backen och ner till floden,
från den bortersta gränsen av det här åkerfältet ner till stranden,
räcka mina ägor, och anslagen gälla varenda kvadratfot av dem. De ha
särskilt gällande kraft i juni, då varannan buske och gräsrugge hyser
en ung fågelfamilj, och alla andra tider också för resten. De ha till
uppgift att hålla lagens föreskrifter vid makt och befordra skyddet
av villebråd och sångfåglar, och ni gör nog klokast i att lägga märke
till, att jag inte är så lastgammal, utan fullkomligt i stånd att
tillvarataga mina rättigheter mot vem det vara må.»

Jägarens ton var obestridligen mera hänsynsfull, då han frågade: »Anser
ni det som ett lagbrott, om en man helt enkelt går över edra ägor och
följer rågången för att komma till en väns lantgård?»

»Visst inte!» utbrast Abraham, och hans lättnad gjorde honom helt
hjärtlig. »Naturligtvis inte. Var så god och gå på bara. Jag ville bara
fästa er uppmärksamhet på, att fåglar åtnjuta skydd på mina ägor.»

»Jag ämnar inte alls förfördela edra dyrbara fåglar, det kan jag
försäkra er», svarade jägaren. »Och om ni vill ha en förklaring på,
varför jag går med bössa i juni månad, så tillstår jag, att jag
hoppades skjuta en ekorre åt en sjuk vän. Men jag antar, att till och
med _det_ är otillåtet på edra ägor.»

»Nej, för all del», sade Abraham, »så oresonlig är jag inte. Är det
fråga om sjukdom, så gläder det mig, om ni kan träffa på en ekorre.
Allt vad jag ville var att få klart angående fåglarna. Lycka till, god
jakt ... och adjö!»

Abraham sneddade över åkern till Nancy, men han vände sig om flera
gånger för att titta efter den glimmande bösspipan, då jägaren vek av
och gick nedåt flodstranden till. Han såg honom lämna staketet bakom
sig och försvinna i snåret.

»Han går rakt på sumaken», mumlade Abraham. »Jag var sannerligen en
dumbom, som inte följde med honom förbi det stället. Men jag förklarade
det ju så tydligt och klart för honom, och han lovade ju, att han inte
skulle röra fåglarna.»

Han lösgjorde Nancy och styrde för andra gången kurs mot sumaken. Han
hade plöjt omsorgsfullt med uppmärksamheten delad mellan hästen och
sädesfältet, men halva fåran blev illa plöjd, ty hans ögon drogos till
kardinalens bo liksom förhäxade, och hans händer darrade av högst
olämplig sinnesrörelse, då han grep om plogens handtag. Till sist höll
han in Nancy och stod och tittade ivrigt nedåt floden.

»Nu måste han vara i närheten av sumaken», viskade han. »Men herre Gud,
nog skall jag bli glad, då jag ser bösspipan blänka på andra sidan om
den.»

Han såg ett litet rökmoln, och ett skrällande eko rullade mellan
Wabashs stränder. Abraham spärrade upp ögonen, och hans läppar blevo
så underligt vita. Han stod där, som om han inte kunde röra sig ur
fläcken. »Kling, klang!» ljöd Marias andra varning.

Darrningen släppte honom, och hans muskler hårdnade. Det fanns icke
ett spår av reumatisk styvhet i hans rörelser. I en blink lossade han
dragkedjorna från svängeln vid Nancys bakhovar. Han grep tömmarna,
kastade sig upp på hennes rygg, satte hälarna i hennes sidor och
framåtlutad över hennes hals som en indian jagade han tvärs över
sädesfältet. Nancys tjugu år föllo av henne, liksom hennes herres
sextio. Utan att förstå sammanhanget visste hon, att han fordrade av
henne all fart hon kunde åstadkomma, och med dragkedjorna rasslande och
slående bakom sig sträckte hon ut, så att hon nästan sopade ungsädens
ax med buken, medan hon flög i väg bort till sumaken. Abraham rätade
upp sig, stoppade handen i fickan, tog upp en fruktansvärd slidkniv
och fällde upp bladet, medan han red. Då han kom till staketet, flög
han nästan över Nancys huvud. Han skar sig utmed staketet en duktig
valnötskäpp, strök av löven och spetsade till den i änden, medan han
sprang utmed stängslet.

Med detta skräckinjagande vapen i handen och ögonen mörka av vrede
stod han nu inför jägaren, som trott, att han var på andra sidan om
sädesfältet.

»Sköt ni på den där rödfinken?» röt han.

Som sportsmannen ännu höll upp bössan framför sig och tittade in
mellan träden, tjänade det till ingenting att neka. »Ja, det gjorde
jag», svarade han och låtsades åter vända sig mot sumaken.

Abraham gjorde en rörelse framåt, som om han velat kasta sig över
honom. »Träffade ni honom?» frågade han med skrämmande lugn.

»Jag trodde det, men jag antar, att jag bara vingsköt honom.»

Abrahams fingrar knöto sig hårt om käppen. Vid ljudet av vännens röst
kom kardinalen som en flämtande eldslåga mellan buskarna för att söka
beskydd och sköt så tätt förbi honom, att hans vinge nästan snuddade
vid hans kind.

»Se hit! Se hit!» skrek fågeln dödsskrämd. Men icke en fjäder tycktes
ha tagit skada.

Abraham kände en sådan lättnad, att det var som om han sjunkit ihop en
hel tum.

»Unge man, tacka ni Gud för att ni bommade på den där fågeln», sade
han, »ty om ni hade dödat honom, skulle jag ha slagit sönder denna käpp
på er rygg, och jag är mest rädd för att det inte hade slutat med det.»

Han tog ett steg framåt i sin iver, och jägaren, som missförstod hans
avsikt, höjde sin bössa.

»Låt bli det där!» utropade Abraham, i det han trängde sig genom
buskarna, som hakade sig fast vid honom, revo sönder hans rock och
hindrade honom från att komma fram. »Låt bli det där! Våga inte att höja
vapen mot mig på min egen mark och sedan ni har givit mig ert löfte.

»Ert löfte!» upprepade Abraham med förkrossande vrede och med en
fruktansvärd min i sitt bleka, skälvande gamla ansikte. »Unge man, jag
har ett par ord att säga er. Ni är skapad som en man, och ni är klädd
som en man, och ändå skulle den allra skarpsyntaste människa i denna
stund inte ta er för annat än en hund, som är ute på olovliga vägar.
All tid Vår herre har slösat på er är förspilld, och er mor har inte
heller haft bättre tur. Jag förmodar Vår herre är van vid, att hans
skapade varelser arta sig illa, men er mor tycker jag synd om. Gud
skall veta, att en kvinna får lida och slita för sina barn, men att se
en pojke växa upp till man och bli en lögnare av egen fri vilja! Unge
man, sanning är grundstenen för allt. Ingen kan uppföra en bra byggnad
utan en fast grund, och ni kan inte bygga upp en manlig karaktär med
en lögn som grundval. En man, som är en lögnare, duger inte till
någonting. Man kan inte tro på honom under några av livets förhållanden
eller hur han än beter sig. Ni gav ert hedersord som en man, och som
en man tog jag emot det och gick min väg och litade på er, och ni svek
mig. Som om inte den där ekorrhistorien också var en lögn! Har ni någon
sjuk vän, som behöver ekorrbuljong?»

Jägaren skakade på huvudet.

»Inte? Det är inte sant, det heller? Jag tillstår, att ni gör mig
nyfiken. Har ni något emot att tala om för mig, vad det var för idé av
er att slå i mig den där ekorrhistorien?»

Jägaren talade med ansträngning. »Jag ville väl skryta med min godhet
och ädelhet, för att ni skulle känna er liten i jämförelse med mig.»

»Ville ni, att jag skulle känna mig liten?» upprepade Abraham
förvånad. »Herre min skapare! Unge man, har ni hört talas om en
bumerang? Det är ett slags vapen, som används på Borneo eller i
Australien eller i några av de där utländska trakterna, och det är så
gjort, att hedningarna kunna slunga ut det, och det gör en cirkel och
kommer tillbaka till den, som kastade det. Jag kan inte se själv, och
jag vet inte, hur liten jag förefaller, men jag vill hellre mista tio
år av mitt liv än att någon skulle ertappa mig med att se så liten ut
som ni gör just nu. Jag antar, att vi se ut ungefär som vi känna oss
här i världen. Jag känner mig för närvarande ungefär lika stor som
Goliath, men ni är så liten, att jag har svårt för att alls se, att ni
är någon _man_. Och ni ville stuka mig! Kan man tänka sig! Så ung som
ni är till på köpet!

»Och oavsett det där, att ni bröt ert ord, varför ville ni döda
rödfinken? Vem har givit er rättighet att gå omkring och utplåna en
sådan skönhet och glädje ur världen? Vem tror ni har gjort den här
världen och de ting, som däri äro? Ni tror kanske, att en sådan där
liten puttefnask som ni har täljt den av ett träblock, strött ut litet
sand till jord, stoppat ner några frön till träd och hällt oceaner ur
en vattenkanna? Jag vet inte hur stenlagda gator och stadsmat inverka
på en man, men den, som har levat i sextio år på landet vet, att hela
denna gamla jord är myllrande full av ting, som äro för storartade för
någon annan än en gud och det en väldigt _stor_ gud till på köpet!

»Kom inte och tråka ut folk med vetenskapens upptäckter, för om också
vetenskapen kan bevisa, att jorden är en glödande slaggkoka lösbruten
från solen och att den svalnat, medan den rullat genom rymden, tills
tyngdlagen fick makt med den och höll den fast, så bevisar det inte,
var solen brutit sig lös ifrån eller varför den har rullat utan att
svalna. Himlen över ert huvud, jorden under edra fötter, träden omkring
er och floden där nere -- allt är fullt av liv, och ni har inte den
ringaste rätt att förgripa er därpå, ty Gud har skapat det, och det
är hans! Jag vet nog, att han har sagt tydligt ifrån, att människan
skulle ha ‘herravälde över djuren på marken och fåglarna i luften’. Och
det betyder, att ni har rätt att slå ihjäl en giftig orm i stället för
att låta den stinga er. Det betyder, att ni hellre bör skjuta en varg
än låta honom föra bort edra lamm. Det betyder, att det är rätt att
döda en hök och rädda edra kycklingar; men Gud skall veta, att om man
skjuter en rödfink bara för att se fjädrarna ryka, är det inte att ha
herravälde över någonting, det är bara att bära sig åt som ett ärkenöt.
Det övergår mitt förstånd, hur ni kan se den Allsmäktige i ansiktet och
skjuta på en sådan där liten varelse! För att göra det skall man ha
mera ondska i kroppen än jag kan tänka mig.

»Vår herre har aldrig skapat något vackrare än den där fågeln, och han
måste ha varit väldigt stolt över sitt verk. Se bara på honom där!
Har ni nånsin sett en varelse så söt och rar och älsklig? Och de där
små röda tingestarna ha ju en hel historia! Han är alldeles säkert en
fjolårsunge utkläckt någonstans här i närheten. Gav sig i väg söderut
över vintern och skaffade sig vänner där, som ha givit honom mat och
lärt honom att _tro_ på människorna. Flög tillbaka hit en natt i våras
och slog sig ned i den där sumaken för över en månad sedan. Jag blev
alldeles förtjust i honom första gången jag såg honom.

»Han är den största och rödaste rödfink jag någonsin sett och en riktig
mästare i att tala vårt språk. Han talar lika tydligt som vi. Jag vet
inte, vad han sa’ där nere i södern, men ni kan slå er i backen på, att
han talade det sydländska tungomålet. Då han slog sig ned här talte han
om väderleken och det gjorde han riktigt bra ändå. »Vått år! Vått år!»
sa’ han, precis som jag nu säger det. »Vått» sa’ han alldeles som jag,
och om han drog ut »å-å-året» litet, så kunde vilken dumbom som helst
ändå förstå vad han sa’ och det med en röst så vacker och klar som en
klockas. Sedan blev han kärlekssjuk och tiggde om sällskap, så att
jag blev alldeles ifrån mig. Om jag hade varit en rödfinkhona, skulle
jag minsann inte ha sölat så länge med att komma. Mitt hjärta smälte
som vax med detsamma. Sen kom en liten hona hit och stannade kvar hos
honom, och det var som att höra orgeln spela en psalm, när han talte
om för henne, hur han älskade henne. Nu ha de ett helt näste fullt med
de behändigaste små tofshuvade ungar, och han tröttar ut ekona med att
kalla hit hela grannskapet att komma och se dem, för han är stolt som
en gud.

»Jag vågar mitt liv på, att ingen nånsin förr har skjutit på honom. Han
är nästan vild av förskräckelse, men han är alldeles för modig för att
lämna sin familj och flyga bort och gömma sig för såna som ni. Han är
inte ett dugg rädd. Se hur han flyger av och an för att ge er ett nytt
tillfälle att skjuta.

»Jag kände mig alldeles för reumatisk för att gripa mig an med
jordbruksarbete den här våren, ända tills han kom hit, och hans
skönhet och eldiga sång värmde upp mig så som jag inte har känt det
i åratal. Arbetet har gått som om det varit smort, och min själ har
sjungit av glädje och liv och lycka i varenda minut, alltsen han
kom. Jag har burit till honom mat ett par gånger om dagen under den
sista månaden, och jag kan komma honom så nära som halvannan aln. Min
hustru kommer hit för att se på honom och har med sig mat åt honom,
och vi nästan avguda honom. Vem är ni, att ni kommer hit och plånar
ut hans glädje i livet och vår glädje över honom, och det till alls
ingen nytta? Han skulle ha legat här och multnat på marken, om ni hade
träffat honom; och jag och Maria, som ha älskat honom så!

»Tänker ni någonsin på, hur full denna värld är av saker att älska, om
man har tillräckligt stort hjärta för att rymma dem? Vi älska att leva
för skönheten hos de ting, som omge oss, och glädjen över att få vara
ibland dem. Och det är min tro, att rätta sättet att få folk att älska
oss är att vi kunna uppskatta vad de göra. Om en man lägger in hela
sitt liv och hjärta, kropp och själ i att måla tavlor, så kan man tala
om lantbruk med honom hela dagen, och han är både döv och stum; men
visa honom att ni förstår vad han menar med sitt verk, och han skall
hålla av er som en bror. Vad någon än lyckas i, så lyckas han, emedan
han älskar det så, att han lägger in det bästa av sig själv i det; att
älska vad han gör är alltså att älska honom själv.

»Det skulle vara döden för en målare, om han lagt in det bästa av
sig själv i sin tavla och det sedan kom en sån karl som ni och slog
terpentin över den bara för att se färgen rinna; och jag tänker Vår
herre blir alldeles ifrån sig, om han först har funderat ut hur han
skall ge skapnad och färg åt en sån där fågel, och han sen ser er gå
sta och skjuta ut det lilla röda hjärtat ur hans kropp, bara för att
bevisa att ni kan det! Han är själva livet på den här flodstranden.
Lika gärna ville jag se er gräva upp buskarna och torka ut floden och
fördärva den vackra tavla de utgöra mot himlens bakgrund som att se
er skjuta ner rödfinken. Han är den röda livsgnistan i alltsammans.
Vår herre måtte ha skapat honom, då hans hjärta var flammande varmt
av kärlek och lust att skapa ojämförliga mästerverk och förstod hur
vackert det skulle vara att ge hans fjädrar samma färg som blodet han
hade gjutit in i hans ådror.

»Enligt min tanke finns det intet bättre sätt att älska och dyrka Vår
herre än att beskydda och sätta värde på de härliga gåvor han har givit
oss till vår glädje och nytta. Att dyrka den där fågeln är ett slags
religion för mig. Att uppfatta skönheten hos himlen, träden, gräset och
vattnet, som Gud har skapat, är detsamma som att bringa honom själv sin
hyllning. Hela jorden är en helgedom. Man kan tillbe allt, från himlen
över ens huvud till gräset under ens fötter.

»Var människa har, förstås, sitt särskilda altare. Mitt är stugan
däruppe vid flodkröken. Där bor Maria. Vår herre har aldrig gjort ett
ädlare verk än då han skapade Maria. Att älska henne är ett sakrament.
Hon är så ädel och ren och rättskaffens och storsinnad. I fyrtio års
tid har jag aldrig vågat träda fram inför Maria och uttrycka i ord vad
hon betyder för mig. Aldrig förr har jag sett något så vackert eller så
gott. Ingen blomma doftar så härligt som hennes hår på örngottskudden.
Aldrig har jag skattat en bikupa på honing sötare än hennes läppar,
då de skälva av kärlek. Det finns ingen fågel utmed hela Wabash med
en röst som hennes. Guds kärlek är inte djupare än hennes godhet. Då
hon har farit hem till sig för att hälsa på de sina, har jag längtat
så efter henne, att jag har gått in i hennes garderob och kysst fållen
av hennes klänningar mer än en gång. Jag har ännu aldrig vågat kyssa
hennes fötter, men jag har alltid önskat att få göra det. Jag har
föresatt mig, att om hon dör före mig, skall jag göra det. Och Maria
skulle ha gråtit sig blind, om ni hade skjutit rödfinken. Ni ser mig
just ut, som om ni skulle _kunna_ skjuta. Det var nog Vår herre, som
ställde så till, att ni sköt bom. Det var nog ...»

»Om ni _kan_ tiga, så gör det för Guds barmhärtighets skull!» utbrast
jägaren. Hans ansikte var gråblekt, hans tinningar voro fuktiga av
svett, och hela hans kropp darrade. »Jag kan inte stå ut med mera.
Ni tror nog inte, att det finns några mänskliga känslor hos mig, men
några har jag, och jag skall nu laga, att jag får ännu flera. Ni
tror mig kanske inte, men aldrig mera skall jag döda en oskyldig,
oskadlig varelse, och jag skall aldrig ljuga mera, så länge jag lever.»
Han ställde sin bössa mot hagtornsträdet och slängde sin övriga
jägarattiralj på marken bredvid den.

»Jag tycks inte vara lämplig till att ha något ‘herravälde’», sade
han. »Det överlämnar jag åt er, och tack för vad ni har gjort för mig.»

Det prasslade i buskarna, det lät som om någon klättrat över staketet,
och Abraham och kardinalen voro ensamma.

Den gamle mannen satte sig plötsligt på en omkullfallen sykomorstam.
Han var slagen av häpnad. Han höll upp sina skälvande händer och
betraktade dem förvånad, sedan lade han dem över sina darrande
knäskålar för att få dem att hålla sig stadiga. Han fuktade sina torra
läppar med tungspetsen och andades tungt och flämtande. Han tittade
bort till hagtornsträdet.

»Han lämnade kvar sin bössa», mumlade han, »och den är extrafin. Lås,
kolv och pipa, allting blänker. Och den präktiga skinnremmen. Måste ha
kostat en massa pengar. Han sa’, att han inte var rätte mannen till
att använda den! Hoppade över staketet som en panter och stegade i väg
tvärs över åkern. Och lämnade kvar bössan hos mig! Hm ... hm ... jag
undrar, vad jag sa’? Det måste ha varit nästan något _förskräckligt_.»

»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.

Abraham betraktade honom noga. Han darrade av skrämsel, men han var
inte det ringaste skadad.

»Det här slapp du sannerligen undan för gott pris, min gosse lilla»,
sade Abraham. »En minut till, så hade det varit förbi med allt roligt
och sommaren skämd. Undrar, om du förstår, hur det kunde ha gått, och
om du skall bli rädd för bössor efter detta. Jag hoppas det, för jag
står inte ut med en sån här pers till.»

Han hämtade sig till sist, lyfte bössan över staketet, klättrade själv
efter och tog fast Nancy, som hade kalasat sig proppmätt på den unga
säden. Han fäste upp dragkedjorna, satte sig upp på hennes rygg, lade
bössan tvärsöver knäna och red till stallet. Han pysslade om hästen
omsorgsfullare än vanligt och tvättade ansikte och händer i vattenhon
för att bli litet mera presentabel att träda inför Maria. Han begav
sig på väg till stugan, men hade bara hunnit ett kort stycke, då han
stannade, stod och funderade en stund, vände om till stallet och gav
Nancy ännu ett mått havre.

»När allt kommer omkring, är allt det här din förtjänst, min flicka
lilla», sade han och gav henne en klapp, »aldrig i världen skulle jag ha
kunnat hinna dit till fots.»

Han var så trött, att han lutade sig emot henne för att få stöd, ty
den ovanliga ansträngningen och den häftiga sinnesrörelsen hade tagit
hårt på honom, och där han stod, sade han till henne i förtroende: »Jag
tror inte, att jag nånsin i mitt liv har varit så förargad, Nancy. Jag
är rädd, att jag var litet ohövlig.»

Han förevisade bössan och berättade historien helt lugnt vid
kvällsvarden, och Maria var så full av oro över honom och hans fågel
och så förbittrad över jägarens tilltag, att hon inte sade ett ord om
Abrahams sönderrivna rock och de timmar av stoppningsarbete, som skulle
bli följden därav. Hon satt och såg på bössan och funderade en lång
stund, sedan sade hon i medlidsam ton:

»Jag förstår inte vad du kan ha sagt, som förmådde honom att gå sin väg
och lämna kvar en sån bössa. Stackars karl! Jag hoppas, Abraham, att
du inte var alltför rysligt sträng emot honom. Kanske han förlorade
sin mor, då han var ett litet pyre, och just inte har fått någon
handledning.»

Abraham var alldeles utsliten och gick tidigt till sängs. Långt fram
på natten kände Maria, att han trevade omkring hennes ansikte för att
övertyga sig, att hon dragit upp täcket väl över sig, och då han drog
upp lakanet över hennes axel, mumlade han i trött och sömnig ton: »Det
tjänar visst ingenting till att förneka det, Maria, jag var _alldeles
förskräckligt ohövlig_.»

I sumaken tryckte den förskrämda lilla modern sina dyra ungar tätt till
sitt bröst, och hela natten ropade hon oupphörligt till sin make: »Tjok!
Tjok!» och blev inte nöjd, förrän han svarade henne: »Tjip!» Kardinalen
för sin del hade inhämtat en ny lärdom. Han hade aldrig förr varit
utsatt för skott. Aldrig mera skulle han lita på någon som bar ett
blänkande föremål, som spydde eld och rök. Han hade sett jägaren komma
och hade ilat hem för att försvara maka och barn och därvid själv
tilldragit sig uppmärksamheten genom sin granna färg; och som han ej
skulle ha lämnat dem i sticket, hade endast bondens ankomst förekommit
en tragedi i sumaken. Han hade ej lärt sig att vara försiktig för sin
egen räkning, men om en bössa visade sig utmed den glittrande floden,
sände han ett varnande »tjip!» till sin maka, som uppmanade henne att
huka sig djupt ner i nästet och hålla sig alldeles stilla, och sedan
flaxade han av och an med tvära knyckar och med tjippande och vilda
kast och exponerade sig själv, tills han lockat bort faran från sina
älskade.

Då ungarna blevo så stora, att deras mor kunde lämna dem en kort stund,
hjälpte hon kardinalen att söka föda, och han slapp nu anstränga sig så
mycket. Han fick nu tid att ofta slå sig ned i toppen av benvedsbusken
och ropa till hela världen: »Se hit! Se hit!» ty kardinalungarna voro
praktfulla att se på. Men hans musik var nu endast avbrutna och
osammanhängande vokaliser, ofta exekverade efter en munfull mat och
inmängda med krampaktiga »tjip», om fara hotade hans maka och ungar.

Trots alla deras omsorger dröjde det ej så särdeles länge, förrän det
åter blev sorg i sumaken, och anledningen var den, att den förstfödde
var så glupsk, mycket mer än hans lille bror eller hans syster, och
han var en dag före dem i styrka. Han trängde sig alltid främst, skrek
högljuddast och längst och tog för sig större delen av den föda, som
förts till nästet; och en dag, medan han ännu var helt otymplig och
osäker, klättrade han upp på kanten och böjde sig så långt fram, att
han föll. Han rullade utför strandsluttningen pladask i vattnet, och
en gammal hungrig gädda, som solade sig i vassen, slök honom i ett
nafs. Han var en så fet och saftig läckerbit, att gäddan höll sig kvar
där i en vecka och väntade på att få se, om det skulle inträffa flera
olyckshändelser.

Kardinalen, som sökte mask på åkern, hörde sin makas förskrämda rop
och hann just lagom till sumaken för att se den stackars lilla röda
fjäderbollen försvinna i vattnet och höra fiskens plask. Han ropade
till i hjälplös skräck och flaxade av och an över stället. Han vaktade
och väntade, tills det inte längre fanns något hopp, att ungen skulle
komma upp, sedan flög han till sumaken för att försöka trösta sin
maka. Hon kunde ej sätta sig in i att hennes unge var borta, och hela
dagen fyllde hon luften med sina alarmrop och sin klagan.

De två, som voro kvar, utgjorde en källa till avund för hela
fågelriket. Den lille hannen var en fulländad avbild av sin store,
purpurröde far, utom att hans lilla rock var grå, men den var så starkt
uppblandad med rött, att den lyste lång väg, och hans näbb och fötter
voro alldeles röda. Och hur vajade ej hans tofs, och hur stolt och
viktig kände han sig ej, då han fann, att han kunde resa och sänka den
som han ville. Hans syster var inte på långt när så grann som han, och
hon var nästan lika glupsk som den förlorade brodern. Ridderlig som sin
far lät han henne tränga sig fram och ta de flesta fröna och bären, så
att det ständigt såg ut, som om hon ej kunde svälja mera, fastän hon
alltjämt ropade på mat.

Då hon flög ut för första gången, var hon så hungrig, att hon glömde
vara rädd, och hon hade redan flugit till ett hagtornsträd i närheten
för att möta kardinalen, då han kom med mat, innan hon riktigt hade
förstått vad hon gjort. För en gångs skull fick glupskheten sin lön.
Hon icke allenast gick miste om maten, utan hon fick också utstå en
väldig skrämsel. Med rullande ögon och av skräck slokande kam klängde
hon sig fast vid hagtornsträdet, rysande för avgrunden under sig, och
det var en stor tröst, då hennes bror tog mod till sig och kom seglande
över till henne. Men det kunde hon naturligtvis inte erkänna. Då hon
såg, hur lätt han gjorde det, reste hon sin kam, vred likgiltigt på
huvudet och frågade, om han inte tyckte att det var mycket lätt att
flyga, då han väl fått mod att försöka det, och hon gjorde honom
verkligen ganska skamsen för att han låtit henne vara den första, som
lämnade nästet. Från hagtornsträdet förpassade de sig till den döda
sykomoren, men där gjorde bristen på löv dem så lätt synliga, att deras
mor nästan blev utom sig av förskräckelse och bokstavligen drev dem
tillbaka till sumaken.

Kardinalen var så hejdlöst stolt och satte en sådan ära i att lära
dem flyga, bada och allt annat, som är nödvändigt för unga fåglar att
kunna, att det var ett rent underverk, att de kommo undan med livet.
Han hade själv inhämtat många lärdomar, men aldrig kunnat lära sig att
hålla sig stilla och gömma sig undan. Med jublande »tjip» flaxade han
omkring och utsatte sig för faror, som kommo alla de andra fåglarna
utmed den glittrande floden att pila i väg för att gömma sig. Han
föraktade att gömma sig undan, och han hade varken rast eller ro.

Det var en sommar full av rika erfarenheter för kardinalen. Sedan dessa
första ungar fötts upp och blivit flygfärdiga, byggdes ytterligare två
nästen, och två andra kullar flögo omkring sumaken. Vid höstens inbrott
var kardinalen far till en liten flock, och allesamman voro nätta, fina
och vackra strandfåglar.

Han hade upplevat våren med dess doftfyllda luft, bleka blommor
och brännande hjärtehunger. Han hade känt sommaren i dess gyllene
stämningar, med skogar doftande av benzoëlager och sassafrasträd,
draperade med vildvin, konvolvler och kvesved, mattbelagda med
sammetsmossa och stjärnblommande mandragora, som tittade fram ur
den gröna skuggan, den glittrande flodens eviga sorl och den rika
fullkomningen av kärlekens fruktsättning.

Nu var det höst, och alla vårens löften hade infriats. Skogarna voro
praktfulla med sina höstfärger. Där funnos mogna hagtornsbär och
vilda druvor, som endast väntade på den stränga frosten, nötter, som
prasslande föllo till marken, kilande ekorrar och kaniner, som glimtade
i grått och brunt. Vägkanterna prunkade med guldris och pryddes
kungligt av astrarnas och järnörternas purpur. Man hörde fraset av
fallande löv, fladdret av sammetslena fjärilar, suset av vingar, som
ilade söderut och ropen från kråkkungen, som samlade sina följeslagare.

Då fick kardinalen en känsla av att det var dags att föra familjen till
apelsinträdgården. En dag fladdrade och flaxade de upp- och nedför
den glittrande floden, jagade över sädesåkern och gungade i sumaken.
Följande dag hade frosten plundrat dess greniga krona. Styv och kal
stod den där, en bild av ödsligheten.

Ack, du fågel med den underbara fjäderskruden och sång som en
människas! Vilken härlig tanke av gudomen att skapa en sådan skönhet
och en sådan musik för vårt nöje! Käcka sångare i den eldröda rocken,
för stolt att dölja din flammande skönhet, för oförskräckt att
försiktigt undvika de många faror, som hota dig, från morgonens första
gryning hälsa vi dig som fågelvärldens kung, då du sänder oss din
befallande maning: »Se hit! Se hit!»



              Av GENE STRATTON-PORTER ha förut utkommit:

                              DRÖMFLICKAN

                    En bok om ren och stark kärlek.

                  Översättning av _C. Christiansson_.

                    2 delar. Pris tillsammans 4:50.

                            Andra upplagan.

    Ur pressens omdömen:

    »I berättelsen höjer sig framställningen till en verklig
    lyrisk flykt, och de obestämda intryck, man får av det nog så
    romantiska i uppslaget, tätnar till den fasta, helgjutna bilden
    av en sund och stark man med en idealitet i livsuppfattning,
    som kommer som ett budskap om den höga sexuella etik, Nya
    världens syn på kvinnan kan skapa -- -- --. Må den nu bli känd
    och läst i vida kretsar även i vårt land.»

                                                  _Aftontidningen._

    »Skildringarna av den underbart rika naturen, mitt bland vilken
    bokens hjälte lever, äro bokens bästa partier och ytterst
    stämningsfulla och poetiska och bilda en hänförande ram till
    hans kärlekshistoria -- -- --. Som helhet betraktad är boken
    väl förtjänt av den kolossala framgång, som den lär rönt i sitt
    hemland, och dess införlivande med vår översättningslitteratur
    är en vinning för denna.»

                                                     _Aftonbladet._

                                LADDIE

                       En riktigt sann historia.

                     Översättning av _H. Flygare_.

                    2 delar. Pris tillsammans 4:50.

    Ur pressens omdömen:

    »Man formligen känner lukten av myllan stiga en i näsborrarne,
    ser morgonsolens strålar bryta sig i bladveckens daggdroppar,
    hör vinden gå i stolta kronor. -- -- -- Skildringen av
    omgivande personnager är bra och roande gjord, men når ej den
    höjd, dit förf. svingar sig, när hennes penna får forma synerna
    av naturen: vida fält med vaggande skördar, mäktiga skogar med
    kärnfriskt virke. Då stiga jublande hymner upp från boksidorna,
    som vågor, som splittras mot strandens stenar, kasta upp sitt
    skum och låta pärlorna glänsa i solen.»

                                            _Göteborgs Morgonpost._

Stockholm, A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, 1915.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Kardinalens frieri - En fågelhistoria" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.