Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Anakreons sånger
Author: Anacreon
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Anakreons sånger" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



ANAKREONS SÅNGER

Öfwersatta

af

Axel Gabriel Sjöström



ABOAE,
typis Frenckellianis,
1826.



                      ANACREON

                  SVETHICE REDDITUS

                        QUEM

            Venia Ampliss. Facult. Philos. Ab.

                        p. p.

              Mag. AXELIUS GABR. SJÖSTRÖM
            Facult. Philos. Adjunctus E. O.


                         Et

              JOHANNES FREDRICUS LINDBERG
              Stipend. Publicus Borealis

          In Auditorio Philos. die 31 Maji 1826
                horis a.m. consvetis

                    Particula 1

            ABOAE, typis Frenckellianis.



                          Till
      Presidenten, General-Majoren, vice-Cancelleren,
                          och
              Commendeuren med Stora Korset af
                Kongl. Swenska Swärds-Orden,
                       Herr Grefwe
                  JOHAN FREDRIK AMINOFF



    I wilda Juniqwällen,

    Då lifwets unga hjerta
    Högt spritter af förtjusning,
    Då all naturen firar
    Sin fägrings skönsta fester:
    Hwem såg ej dagens drottning,
    Sen hon sin fackla utsläckt,
    Med klar och plötslig trollglans
    Bestråla enslig hydda,
    På blomsterkrönta kullen,
    Och hwiska genom fönstret:
    "Så när jag glömt ta afsked!"
    Då pläga barnen jollra:
    "Se! Solen såg bakom slg!"

    Till _Tredje Gustafs_ tider
    Ett återsken, likt detta,
    Sig spred af Riddarandan,
    Den äkta, undranswärda,
    Som ej af fruktan wisste,
    Och bjöd sin trots åt tadlet.
    Då stod hwar redlig tanke
    Orubbelig som fjellen,
    Då lågade hwar känsla
    För Gud, för Fosterjorden,
    För Fursten och för Äran;
    Och sinnet, liksom sippan
    För morgonrodna'ns smekkyss,
    Upplät sig utan twekan
    För allt hwad skönt och herrligt
    I Konsten finns och Dikten.

    Och der i _Gustafs_-horgen,
    Der blef Du, Ädle, inwigd
    För slika pligters öfning.
    Förgäfwes åren flyktat,
    Förgäfwes stunder werkat,
    Och nya slägten uppträdt:
    Wi wörde _Dig_ ibland oss,
    Med ungdomskänslor fästad
    Wid ungdomsidealen.

    Försmå ej några blommor
    Från Hellas' bättre tider!
    För nordens kalla isfläkt
    De skaptes ej. Förlåt dock,
    I skuggan af _Din_ Lager
    De wille helst förwissna.

                 Axel Gabriel Sjöström.



ANAKREONS SÅNGER

Anm. Öfwersättaren har följt Joh. Fr. Degen's Edition: _Anakreontos
kai Sapphous Oidai kai alla Lusika. Anakreons und Sapphos Lieder
nebst andern Lyrischen Gedichten_. Text und Übers. 2:te sehr vermehrte
und verb. Ausg. Leipzig 1821. 8:o.



1. Till Lyran.


    Jag will de twå Atreider,
    Jag Kadmos will besjunga,
    Men från min Lyras strängar
    Blott kärlek återljuder.
    Nyss bytte jag wäl senor,
    Ja, tog en annan Lyra,
    Att qwäda om Herakles,
    Och hans bedrifter: kärlek,
    Blott kärlek swarte Lyran.
    Så lefwen wäl för ewigt,
    I Hjeltar! ty min Lyra
    Skall sjunga blott om kärlek.



2. De Sköna.


    Åt oxarne naturen
    Gaf horn, åt hästen hofwar,
    Åt haten fotens snabbhet,
    Åt lejoninnan tandgap,
    Åt fisken konst att simma,
    Åt fåglarne att flyga,
    Och själens kraft åt mannen.
    Fanns intet qwar åt qwinnan?
    Hwad gaf hon henne? Skönhet;
    I alla sköldars ställe,
    I alla lansars ställe.
    Ty stålet sjelf och elden
    Besegras af de Sköna.



3. Kärleken på besök.


    En gång under midnattsstunden,
    Då när Björnen ren på fästet,
    Wid Bootes' hand sig wänder,
    Och de dödeligas flägten
    Efter dagens mödor hwila:
    Då stod sonen till Kythere
    Bak min dörr, och slog på rigeln.
    Hwem är, -- sporde jag -- som knackar,
    Och mig stör i mina drömmar?
    Eros swarte: öppna, öppna!
    Jag är blott ett barn, förskräcks ej!
    Som af regnet blött, i månlös
    Natt förgäfwes letar wägen.
    Jag blef rörd, då slikt jag hörde,
    Och så fort jag lampan påtändt,
    Lät jag dörren upp och mötte
    Utanför en pilt med båga,
    Ett par wingar och ett koger.
    Wid min härd jag gossen satte,
    värmde upp hans frusna händer
    Uti mina, och ur håret
    Kramade ett ymnigt watten.
    Gossen, nu ej frusen längre,
    Sade: kom, låt oss försöka
    Denna båge, om kanhända
    Strängen blifwit slapp af regnet!
    Strax han lägger an och träffar
    Lik ett sting mig midt i hjertat,
    Hoppar upp, och säger spefullt:
    Bäste wärd, mig önska lycka!
    Bågen än är oförderfwad;
    Men du tör så ondt i hjertat.



4. Till sig sjelf.


    Uppå späda skott af myrten,
    Uppå weka Lotosblommor
    Will jag lägra mig, och dricka.
    Eros må sin mantel fästa
    Med Papyros öfwer skullran,
    Och mig tjena såsom munskänk!
    Ty likt hjulet under wagnen,
    Rullar lifwet på sin bana,
    Och en handfull stoft wi ligge,
    Sedan benen ha förmultnat.
    Hwi skall du min grafsten smörja?
    Hwi begjuta jorden fruktlöst?
    Heldre, medan än jag lefwer,
    Smörj mig sjelf, mitt hår med rosor
    Kransa, och min flicka kalla!
    Innan hän jag wandra måste,
    Kärlek, till de dödas dansar,
    Will jag jaga bort bekymren.



5. Till Rosen.


    Rosen, små Eroters blomma,
    Må med drufwan sammanparas!
    Rosen med de sköna bladen
    Sen wi slingrat kring wår tinning
    Drickom under glam och löje!
    Rosen är den skönsta blomma,
    Rosen wårens eget skötbarn,
    Rosen ock för gudar täcklig;
    Sjelf Kythere's son med Rosor
    Sirar sina lena lockar,
    När han dansar med Chariter.
    Kransoms derför! Dionysos,
    Jag will anslå Lyrans strängar,
    I ditt wigda tempels helgdom,
    Jag will med en barmskön flicka,
    Rosenkransad, träda dansen.



6. Gelaget.


    Kransar kringom tinningarne
    Sen wi utaf Rosor flätat,
    Dricka wi med glam och löje
    Och wid Lyrans ljud en flicka,
    Swängande i handen thyrser,
    Som af murgrönsflingor susa,
    På smånätta fötter swingar.
    Och en pilt med lena lockar,
    Ur hwars mun blott wällukt andas
    I accord med strängaspelet
    Gjuter ljufwa melodier.
    Sjelfwe Eros, gyllenlockig,
    Med den tjusande Lyaios,
    Och den tjusande Kythere,
    Det för gubbar älskanswärda
    Lustgelaget glad bewistar.



7. Till Kärleken.


    Med ett liljestängel Eros
    Slog mig, han den oförsynte,
    Och mig bjöd att med sig springa.
    Strax igenom strida strömmar,
    Skogens snar och klippors branter
    Bar det af, och swetten lacka',
    Hjertat ända upp till halsen
    Steg, så att jag nära gwäfdes.
    Se, då rörde han med weka
    Wingars slag min panna, sade:
    Nej minsann du gitter älska!



8. Drömmen.


    Det war natt: i sömnens armar
    Låg jag sträckt på purpurbädden,
    Rusig af Lyaios' skänker,
    Och jag tyckte mig på tårna
    Ila stad allt hwad jug kunde,
    under ras med unga flickor.
    Men jag gäckades af swenner,
    Mera sköna än Lyaios,
    Och fick höra bittra stickord
    Derför att jag lopp med dessa.
    Och när en jag kyssa wille,
    Rymde alla bort med drömmen.
    Stackars jag! der låg jag ensam,
    Önskande att åter somna.



9. Till Dufwan.


    "Du älskligt täckta dufwa
    Wharfrån, wharfrån din luftfärd?
    Hwarfrån den mängd af oljor,
    Hwars doft i höga rymden
    Ifrån din winge dryper?
    Hwem är du? hwad bestyr du?"
    "Anakreon har sändt mig
    Till älsklingen, Bathyllos,
    Som nu för tiden alla
    Befaller och beherrskar.
    Mig bytte sjelf Kythere
    Emot en liten wisa;
    Anakreon jag sedan,
    I samma wärs betjenar,
    Och, som du ser, jag medför
    Nu äfwen bref från honom.
    Wäl har han loft att frihet
    Mig innan kort förära.
    Men fast han ger mig frihet,
    Dock i hans tjenst jag dröjer.
    Hwad tarfwas mig att flyga
    Omkring på berg och slätter,
    Och sittande i träden
    Af öknens frukter näras?
    Anakreon mig räcker,
    Och jag med lystnad plockar
    Utur hans händer hwetbröd;
    Han ger mig och att dricka
    Det win han sjelf hat smakat.
    Och sen jag druckit, hoppar
    Jag glad omkrig min herre,
    Som jag med wingen swalkar,
    Och somnar sist så stilla,
    Och sofwer på hans Lyra,
    Nu wet du allt; gå hädan!
    Du gjort mig mera pratig,
    Långt mer än skatan är det."



10. Erosbilden af wax.


    I wax pusseraad, Eros
    Utaf en yngling utbjöds;
    Jag fram till honom trädde,
    Så spörjande: hur mycket
    Begär du för ditt arbet?
    Han swarte på sin Bondska:
    Betala hwad er lyster!
    Att allt ni dock må weta:
    Ej är i wax jag konstnär,
    Men jag ej längre trïfwes
    Med Eros och hans anspråk.
    Gif hit då för en Drachma
    Den sköna sofkamraten!
    Nu, Eros, utan dröjsmål
    Mitt hjärta tänd; ty eljes
    Jag kastar dig på brasan.



11. Till sig sjelf.


    Mig flickorna förkunna:
    "Anakreon du åldrats!
    Tag spegeln här, och skåda,
    Du har ej mer ett hårstrå,
    Och kal är ju din panna."
    Men jag, om dessa hårstrån
    Än finnas, om de fallit,
    Ej wet. Det wet jag endast.
    Att sig för gubben egnar
    Dessmera munter skämta,
    Ju mer han nalkas grafwen.



12. Till Swalan.


    Hwad will jag åt dig göra,
    Du pladdersjuka swala?
    Säg? fånga dig och klippa
    Den lätta wingen af dig?
    Säg, bör jag skrida längre,
    Och lik den wilde Tereus
    Ifrån dig tungan skära?
    Hwi har ur ljufwa drömmar
    Du med så tidigt qwitter
    Frånrófwat mig Bathyllos?

       *       *       *       *       *

                      ANACREON

                  SVETHICE REDDITUS

                        QUEM

            Venia Ampliss. Facult. Philos. Ab.

                        p. p.

              Mag. AXELIUS GABR. SJÖSTRÖM
            Facult. Philos. Adjunctus E. O.


                         Et

                  GUSTAVUS ÅKERROOS
                 Stip. Publ. Aboêns.

          In Auditorio Philos. die 31 Maji 1826
                horis p.m. consvetis

                    Particula 2

            ABOAE, typis Frenckellianis.



13. Till sig själf.


    Dig, tjusande Kybebe
    Sen han din kärlek gäckat,
    På bergen Attis ropte,
    Som det berättas, wansinnt;
    Wid Klaros' källrand andra,
    Knapt lagerkrönte Phoibos'
    Drakelbölja druckit,
    Förrn utom sig de skria.
    Jag åter, ljuft berusad
    Af drufwan och essencen,
    Och af min älskarinna,
    Will ock, will ändliig rasa.



14. Till Kärleksguden,


    Jag måst, jag måste älska:
    Till älskog mante Eros;
    Jag war nog obetänksam,
    Och lydde ej dess maning.
    Men han, firar tog han bågen,
    Tog ock sitt gyllne koger,
    Och bjöd mig på ett enwig.
    På skuldrorna jag lyfte
    Mitt pansar lik Achilleus,
    Mig tog båd sköld och lansar,
    Och kämpade mot Eros.
    Han sköt; jag flydde undan.
    När han ej några pilar
    Mer egde qwar, i harmen
    Han sköt sig sjelf, för pilen;
    I midten af mitt hjerta
    Han trängde: jag war slagen.
    Förgäfwes bär jag skölden,
    Hwad båta yttre wapen,
    När striden står derinne?



15. Der sorglösa lifwet.


    Ej bryr jag mig om Gyges,
    De Sardiers rika konung,
    Mig aldrig afund fängslat,
    Ej furstars guld jag åtrår.
    Mig lyster, att med oljor
    Begjuta skägg och haka,
    Mig lyster, att med rosor
    Min tinning skönt bekransa.
    Jag lefwer blott för dagen;
    Ho wet, hwad sker i morgon?
    Alltså, förrn himlen mulnar,
    Så drick och håll dig rolig,
    Ock offra åt Lyaios,
    Att ej en krämpa kommer,
    Och bjuder: "stopp! ej mera!"



16. Till sig sjelf.


    Du sjunger Thebes strider,
    En annan de Troianska,
    Jag fältslag, dem jag tappat.
    Ej rytteri mig slagit,
    Ej fotfolk eller flotta:
    En ny, helt annan krigshär,
    En här af ögon war det.



17. Ófwer en Silfwerbägare.


    Hos dig, du silfwerkonstnär,
    Hephaistos, jag beställer
    En rustning? nej, wisst icke;
    Hwad bryr jag mig om krigen?
    Gör en pokal, så rymlig,
    Så djup du nånsin mäktar.
    På den åt mig gravera
    Ej några stjernebilder,
    Ej Wagnen, ej Orion!
    Hwad angå mig Pleiader,
    Hwad angår mig Bootes?
    Mig endast rankor bilda,
    Och drufwor på sin stengel,
    Och plockande Mainader!
    Mig bilda ock en winpress,
    Med gyllne tramparswenner,
    Den tjusande Lyaios,
    Och Eros och Bathyllos!



18. Öfwer densamma.


    Gör mig du, behagens konstnär,
    En pokal, åt wåren helgad,
    Med den stund som åt oss bringar
    Aldraförst de täcka rosor!
    Och på glatta silfwerytan
    Teckna af ett muntert dryckslag;
    Lemna bort allt det som icke
    Skickar sig för winets fester,
    Hwar förfärlig mordhistorie!
    Bilda heldre guden Bakchos,
    Ättling utaf Zeus Kronion,
    Och begärens drottning, Kypris,
    I gelag med Bröllopsgudar!
    Wapenlösa små Eroter
    Gör, och leende Chariter
    I en yfwig rankas skugga,
    Rik på löf och rik på drufwor!
    Bilda fagra swenner äfwen,
    Och låt Phoibos för dem spela!



19. Man måste dricka.


    Den swarta jorden dricker
    Och träden dricka henne,
    Och hafwet dricker floder,
    Men solen dricker hafwet,
    Och månen sjelfwa solen.
    Hwad knoten I då, wänner,
    Om äfwen jag will dricka?



20. Till en Flicka.


    På Phrygiens kustberg fordom
    Till sten Niobe byttes,
    Och förr som swala kringflög
    Pandions dotter, Prokne.
    Jag wille bli en spegel,
    Att städs du såge på mig,
    Jag wille klädning blifwa,
    Att ständigt bäras af dig.
    Jag wille watten wara,
    Att twä dig ren i badet,
    Och balsam, goda flicka,
    Att dofta ljuft omkring dig;
    Och en corset för barmen,
    En perla uppå halsen,
    En sko jag wille blifwa,
    Att af din fot helst trampas.



21. Till sig sjelf.


    Gifwen åt mig, flickor, gifwen
    En pokal till brädden rågad,
    Ty af hettan genomglödgad
    Jag numer med möda andas.
    Gifwen ock Lyaios' blommor
    Och hans kransar; jag will knyta
    Dem om pannan, ty jag brinner.
    Men den eld som kärlek upptändt
    Stackars hjerta, hwarmed släcka?



22. Till Bathyllos.


    Sätt dig ned, o min Bathyllos,
    Här i skuggan! Skönt är trädet.
    Och de späda löfwen darra
    Uppå spenslig qwist för winden.
    Och med sakta sorl i nejden
    Källan till sig alla lockar.
    Ho kan se och ej besöka
    Sådan lustort? billigt frågas.



23, Till rikedomen.


    Förmådde gyllne skatter
    Åt menniskan ge lifwet,
    Jag gömde dem med omsorg,
    Att döden, när han kommer,
    Må ta sin del och wandra.
    Men då nu ingen dödlig
    Kan åt sig köpa lifwet,
    Hwi suckar jag förgäfwes?
    Hwi höjer jag min klagan?
    Är jag bestämd till döden,
    Hwad kan mig guldet båta?
    Man unne mig att dricka,
    Att dricka ljufwa winet
    I goda wänners samqwäm.
    Och uppå mjuka bädden
    Få Kypris' bragder öfwa.



24. Till sig sjelf.


    Som jag är en dödlig boren,
    Skapt att wandra lifwets bana,
    Wet jag blott den tid som flyktat.
    Wet ej kommande sekunder.
    Lemnen mig i ro, bekymmer!
    Jag med er har intet otaldt.
    Förrn mig döden öfwerraskar,
    Will jag skämta, le och dansa
    Med den tjusande Lyaios.



25. Till sig sjelf.


    När min pokal jag tömmer,
    Bekymren slumra alla.
    Hwad angå mig bekymren,
    Hwad mödorna och qwalen?
    Dö måst jag, mot min wilja.
    Hwi då mitt lif förspela?
    Friskt låt oss tömma bägarn,
    Den åt Lyaios wigda!
    Ty medan den wi tömme,
    Bekymren slumra alla.



26. Till sig sjelf.


    När hos mig Bakchos gästar,
    Bekymren slumra alla;
    Jag tror mig rik som Kroisos,
    Och börjar grannt att qwäda;
    Jag ligger murgrönkransad,
    Och ler åt hela werlden:
    Ställ till, slå i! Jag dricker!
    Bär hit pokalen, gosse!
    Jag ligger heldre rusig,
    Än bäddad ned i grafwen.



27. Till Bakchos.


    Kronions son, Lyaios,
    Som alla griller jagar,
    Så snart uti mitt sinne
    Den tjusningsrike smygt sig,
    Han lär mig genast dansa.
    Tänk, hwad jag då har roligt,
    Jag lustgelagens hjelte!
    Men efter dans och sånger,
    Undfägnar mig Kythere,
    Och jag igen will dansa.

       *       *       *       *       *

                      ANACREON

                  SVETHICE REDDITUS

                        QUEM

            Venia Ampliss. Facult. Philos. Ab.

                        p. p.

              Mag. AXELIUS GABR. SJÖSTRÖM
            Facult. Philos. Adjunctus E. O.


                         Et

                ADOLPHUS REGINALDUS LANG
              Stipendiar. Publ. Tavastenses

          In Auditorio Philos. die 3 Junii 1826
                horis a.m. consvetis

                    Particula 3

            ABOAE, typis Frenckellianis.



28. Till sin Älskarinna.


    Nu wälan, du förste konstnär,
    Nu till penseln, förste konstnär,
    Du i Rhodiers skola ypperst,
    Af min bortastadda sköna
    Gör en bild, som jag dig säger!
    Till en början håret måla,
    På en gång båd lent och dunkelt,
    Och om färgen så kan blandas,
    Må det ock af oljor dofta!
    Ofwanom den trinda kinden,
    Och inunder ebenlocken
    Må du elfenpannan måla.
    Men, jag ber, låt ögonbrynen
    Sig ej skilja, ej förmångas,
    Utan gör dem, lika hennes,
    Att i hemlighet de mötas,
    Och gör ögonhåren swarta!
    Och dess blick, ja, den i sanning
    Må af eld du utarbeta,
    Både blå, liksom Athene's;
    Och försmäktande, likt Kypris'!
    Till dess näsa, till dess kinder.
    Må du mjölk med rosor många!
    Gör dess läpp Wältalighetens,
    Som enhwar till kyssar lockar!
    I den weka hakans gröpning,
    Uppå alabasterhalsen
    Må Behagen alla swärma!
    Och för öfrigt hölj den sköna
    Uti lätta purpurslöjor,
    Låt oss se en skymt af hullet,
    Som om kroppens fägring wittnar.
    Det är nog! Jag flickan skådar;
    O, på stund portrait, du talar!



29. Till Bathyllos.


    Wännen min, Bathyllos, måla
    På det sätt jag nu beskrifwer.
    Låt hans hår af oljor glänta,
    Gör det inwid roten dunkelt,
    Men på ytan guldbestråladt!
    Och hans flätors fria ringlar,
    Dem du wårdslöst sammanhopar,
    Låt dem falla, hur det träffar
    Och hans weka, friska panna
    Må af ögonbryn bekransas,
    Dunklare än nattens slöjor.
    Trotsigt gör det swarta ögat,
    Men i glöden mildhet blanda,
    Och det ena tag af Ares,
    Tag det andra af Kythere,
    Att dess anblick nu förjagar,
    Nu med tjusning till sig lockar,
    Som ett äppel rosenkinden
    Må du bilda, lent besjunad;
    Sjelfwa Blygsamhetens rodnad,
    Om du mäktar, gjut deröfwer.
    Och dans tappar ... än jag twekar,
    På hwad sätt de borde bildas:
    Fina, fulla af förtrollning;
    Sagdt i korthet, må portraitet
    Synas tala, fast det tiger.
    Och när anletet är färdigt,
    Må hans elfenhals du måla,
    Som Adonis' öfwerträffar.
    Gör hans barm och båda händer
    Lika Hermes' barm och händer,
    Och hans lår som Polydeukes',
    Och hans mage som Lyaios'.
    Ofwanom de weka låren,
    Dessa lår, som eldar hysa,
    Må, med barna-oskuld, röjas
    Kärlekens begär i knoppning.
    Dock, en usel konst du öfwar.
    Då du ej förmår att wisa
    Hwad af allt är skönast, ryggen.
    Skall jag föttren ock beskrifwa?...
    Här det pris, du sjelf har utsatt!
    Tag Apollon, som der hänger.
    Och deras Bathyllos bilda;
    Kommer du en gång till Samos,
    Gör en Phoibos af Bathyllos.



30. Till Kärleken.


    Åt Skönheten blef Kärlek
    Af Sånggudinnor lemnad,
    I blomsterbojor bunden.
    Och Kythereia genast,
    Försedd med lösen, sökte
    Sin kära son befria:
    Om ock man pilten löser,
    Han stannar qwar, han går ej:
    Han want sig wid sitt fängsel.



31. Till sig sjelf.


    Wid gudar, låt mig dricka,
    I fulla klunkar dricka.
    Ty rasa, rasa will jag!
    Ock rasade Alkimaion,
    Samt barfotad Orestes,
    Som egna mödrar dräpte.
    Men jag, som ingen dräpit.
    Sen jag har tömmt pokalen,
    Will rasa, rasa will jag.
    Förr rasade Herakles,
    Med fasanswärda kogret
    Och Iphiteiska bågen.
    Så rasade ock Aias.
    Med egen sköld bewäpnad,
    Då Hektors swärd han swångde.
    Jag med en krans i håret
    Och en pokal i handen,
    Ej swärd, ej heller båge,
    Will rasa, rasa will jag.



32. Till sina älskarinnor.


    I fall du löfwen alla
    I skogen räkna mäktar,
    Och räkna böljor alla,
    Som gå i oceanen:
    Dig ensam jag förordnar,
    Att mina flickor räkna.
    Ifrån Athen att börja,
    Skrif tjugu älskarinnor,
    Dessutom femton andra.
    Och sedan från Korinthos
    Skrif hopar uppå hopar;
    Det ligger i Achaia,
    De sköna flickors hembygd.
    Skrif upp bland Lesbierna,
    Och allt från Ionierna,
    Från Karien och Rhodos,
    Twåtusen älskarinnor. --
    Hwad nu? -- skrif, skrif du bara!
    Jag än ej Syriens flickor.
    Ej än Kanobos' räknat.
    Ej Kretas, som besitter
    All fägring, och der Eros
    I hwarje stad har fester.
    Will du jag ock skall räkna
    Från Indien och Baktra,
    Och utanför Gadeira,
    Mitt hjertas herrskarinnor?



33. Till Swalan.


    Du kommer, goda swala,
    Hwart nytändt år tillbaka,
    Och bygger bo om wåren;
    Till wintern res du hädan
    Till Nilen, eller Memphis.
    Men Kärlek alltid bygger
    Sitt bo uti mitt hjerta.
    En Lusta ren har wingar,
    En annan gömms i skalet,
    En är till hälften utkläckt,
    Och oupphörligt pittra
    De små med öppna munnar.
    De mindre kärleksungar
    Utaf de större matas.
    Och knapt de hunnit wexa,
    Förrän de wärpa sjelfwe.
    Hwad skall jag ta mig före?
    Ej mäktar jag så många
    Ewter härbergera.



34. Till en Flicka.


    Spring icke undan, Flicka;
    För Gubbens gråa lockar!
    Sky ej, ehuru du eger,
    Din ungdoms fulla blomma
    Den gamle mannens kärlek!
    Se, hur de hwita liljor,
    Att öka kransens wärde,
    Med rosor sammanflätas!



35. Zeus och Europa.


    Den oxen här, o yngling,
    En Zeus mig tyckes wara;
    Ty han ju bära på ryggen
    Den flickan ifrån Sidon,
    Far öfwer wida hafwet,
    Och skär med hofwen böljan.
    Ej nänsin någon oxe,
    Som utur hjorden flyktat,
    Än simmat öfwer hafwet
    Om icke han allena.



36. Till lifwets frjöder.


    Hwarför truga på mig talkonst.
    Och lagfarenhetens reglor?
    Hwad angå mig slika glosor,
    Som ej till det minsta båta?
    Lär mig heldre dryckeskonsten,
    Att jag ljufwa bägarn tömmer;
    Lär långt heldre mig att leka
    Med den gyllne Aphrodite!
    Gråhår hufwudet bekransa:
    Hit med win, med watten, gosse,
    Söf mitt sinne, att det slumrar!
    Innan kort du mig begrafwer
    Och den döde intet åtrår.



37. Till Wåren.


    Se, hur skönt till wårens möte
    Rosor utströs af Behagen!
    Se, hur böljan sakta, sakta
    Tynar af på hafwets spegel!
    Se, hur anden kring lofwerar.
    Se, hur tranan gör sin wandring!
    Solen står så klar på fästet,
    Molnens alla skuggor jagas,
    Åkerns teg sin fägring röjer.
    Ren olivens frukter mogna,
    Rankan festligt sig bekransar,
    Under hwarje blad, hwar blomstjelk
    Tittar fram en liten drufwa.



38. Till sig sjelf.


    Jag gammal är, men dricker
    Långt mera än de unga.
    Och, gäller det att dansa,
    Min winsäck ät min dansstaf,
    En annan har jag icke.
    Den som är böjd för strider,
    Wälan, han fritt må strida.
    Bär hit, du gosse, bägarn,
    Sen du behörigt blandat
    Det håningsöta winet!
    Jag gammal är, men dansar
    Likt Bakchos' fosterfader
    I kretsen af de unga.



39. Till sig sjelf.


    När jag druckit drufwans safter.
    Tändes glädjen i min hjerta,
    Som till Sångmöns dyrkan waknar.

    När jag druckit drufwans safter,
    Strax bekymrens skaror flykta,
    Och de anslagsfulla tankar
    Till den storm, som hafwen upprör.

    När jag druckit drufwans safter,
    Sorgförjagaren Lyaios
    Under wårens blomsterdagar
    Lär mig dansa, winberusad.

    När jag druckit drufwans safter,
    Jag mig blomsterkransar binder,
    Dem kring mina lockar wirar,
    Sjunger lifwets stilla lycka.

    När jag druckit drufwans safter,
    Doftande af oljors wällukt,
    Armen kring min flicka sluten,
    Jag beprisar Kythereia.

    När jag druckit drufwans safter,
    Och wid rågade pokalen
    Alla pannans rynkor jemnat,
    I de ungas krets jag glammar.

    När jag druckit drufwans safter,
    Är deri min enda winning.
    Som jag bortom grafwen medför,
    Ty på allt gör döden ände.

       *       *       *       *       *

                      ANACREON

                  SVETHICE REDDITUS

                        QUEM

            Venia Ampliss. Facult. Philos. Ab.

                        p. p.

              Mag. AXELIUS GABR. SJÖSTRÖM
            Facult. Philos. Adjunctus E. O.


                         Et

                MAGNUS ERICUS ALOPAEUS
                     Viburgensis

          In Auditorio Philos. die 3 Junii 1826
                horis p.m. consvetis

                    Particula 4

            ABOAE, typis Frenckellianis.



40. Till Kärleken.


    Ett bi som här om dagen
    Bland rosor sof, i fingret
    Stack ystre Kärleksguden
    Helt oförtänkt. Små händren
    Han jemrande ihopslog,
    Han lopp, han flög på stunden
    Till tjusande Kythere.
    "We mig, -- min mor, -- han sade:
    We mig jag är förlorad,
    En liten orm mig sårad,
    En wingad orm; de landtbor
    Må honom bi benämna."
    Hon swarte: "om en bigadd
    Dig gör så mycken smärta,
    Hwad menar du de lida,
    Min son, dem du har sårat?"



41. Dryckessång.


    Må wi glade bägarn tömma,
    Mä wi winets gud besjunga,
    Som oss lärt förstå danser,
    Som är wän af dryckeswisan,
    Som är Kärleksgudens stallbror,
    Som är älskling åt Kythere;
    Han har Ruset skänkt åt werlden,
    Han är far åt lifwets Fröjder,
    Han är den som smärtan döfwar,
    Han är den som sorgen söfwer!
    Ty när sköna gossar bringa
    En pokal, behörigt blandad,
    Då förjagas hwart bekymmer,
    Och far hän på stormens wingar.
    Må wi derför bägarn fatta,
    Och ge grillerna på båten!
    Ty hwad hjelper det en dödlig,
    Att han qwäljer sig och ängslas?
    Och ho wet sin framtids öden?
    Uti natt är lifwet inswept.
    Jag will dricka, jag will dansa,
    Doftande af oljor skalkas
    [I gelag med wackra gossar]
    Och med sköna älskarinnor.
    Ho som will, må ta på nacken
    Hela bördan af bekymmer.
    Må wi glade bägarn tömma,
    Må wi winets gud besjunga!



42. Till sig sjelf.


    Dionysos, wän af skämtet,
    Genom dans mitt sinne tjusar,
    Och jag fröjdas wid min lyra
    Med den unge dryckskamraten.
    Men likwäl att liljekransar
    Kringom tinningarna fläta,
    Och med täcka ungmör skalkas,
    Det af allting mest mig fröjdar.
    Afund känner ej mitt hjerta,
    Afund ej, all twedrägts ursprung.
    För den tadelsjuka tungans
    Slöa pilar jag mig aktar.
    Kif wid bägarn är min afsky
    På de stojande kalasen,
    Men med unga tjusarinnor
    Under sång och spel jag dansar.
    Låt oss lefwa i all stillhet!



43. Till Tettix.

[Ett slags gräshoppa.]


    Du är lycklig, lilla sångkräk,
    Ty i topparna af träden,
    Med en droppe dagg bespisad,
    Som en konung glad, du sjunger.
    Dig ju tillhör allt i nejden,
    Hwad du ser på åkerfälten,
    Hwad du ser i skogen alstras.
    Utaf landtbor är du älskad,
    Ty du gör dem ingen skada,
    Alla menskor dig wärdera,
    Giada förebud af sommarn.
    Sånggudinnorne dig älska,
    Ja, dig älskar sjelfwe Phoibos,
    Som dig gaf den gälla rösten.
    Ingen ålderdom dig trycker,
    Wisa sångarinna, jordbarn,
    Qwalfri, utan blod i kroppen!
    Nästan är du gudar jemlik.



44. Drömmen.


    Mig uti en dröm det syntes,
    Att jag sprang; på axelbladen
    Sutto wingar. Kärleksguden
    Bly kring sköna benen häftadt,
    Följde efter och hann upp mig.
    Hwad will sådan dröm betyda?
    Jo, att jag, i många tusen
    Kärleksbragder inbegripen,
    Reder mig utur de andra,
    Blott af denna ena fängslad.



45. Kärlekens pilar.


    Kythereias halte make
    Wid sin äsja uppå Lemnos
    Härdar jernet för att smida
    Pilar åt de små Eroter.
    Kypris tar ett kärl med håning,
    Hwartill Eros galla blandat,
    Doppar deri hullingarna.
    En gång Ares kom från striden¡
    Swängande det tunga spjutet,
    Log med hån åt Eros' pilar,
    "Dessa pilar", -- sade Eros, --
    "Äro dryga nog; försök blott!"
    Då tog Ares dem i handen:
    Inom sig Kythere smålog.
    Med en suck den stolte krigsgud
    Sade: "dryga nog! tag bort dem!"
    "Nej, behåll dem!" swarte Eros.



46. Till Kärleken.


    Det ät swårt, att icke älska,
    Det är swårt också att älska,
    Men af allt i werlden swårast,
    Att få korgen, när man älskar.
    Höga anor, snille, dygder
    Med förakt af kärlek trampas;
    "Har du guld?" det är dess walspråk.
    Ware han fördömd, den förste,
    Som åt guld sin kärlek skänkte!
    Ty allt sen ej bröder finnas,
    Ty allt sedan ej föråldrar,
    Han är skuld till mord och strider,
    Genom honom -- desto wärre! --
    Wi förgås, som älskog drifwa.



47. Den gamle mannen.


    Hell dig, du glade gubbe,
    Hell, yngling, dig i dansen!
    En gubbe, när han dansar,
    Är till sitt gråhår gubbe,
    Till själen är han yngling.



48. Till Bakchos.


    Han, som gossen gör i faran
    Oförskräckt, i kärlek orädd,
    Och till dansare i dryckslag,
    Winets gud oss sjelf besöker,
    Bringande, att qwalen lindra,
    Ljuflig älskogsdryck åt menskor,
    Rankans ädla ättling, winet,
    Som, i drufwan inneslutet,
    Han på klasarna förwarar,
    Så att, sen de drufwan plockat,
    Sunda alla må förblifwa,
    Sunda till den sköna kroppen,
    Sunda till det glada sinnet,
    Tills de se det nya året.



49. Öfwer en Diskos med Aphrodites bild.


    Hwem har detta haf graverat?
    Hwilket hänryckt konstnärsnille
    Gjöt wäl öfwer Diskos böljan,
    Som på hafwets rygg sig hwälfwer?
    Hwilken gudakraft förmådde
    Uppå wattnets yta bilda
    Späda Kythereia, moder
    Åt de ewigt sälla gudar?
    Naken han oss henne wisar;
    Hwad ej skickligt wor' att skåda,
    Endast det en bölja gömmer.
    Fram hon gungar och tillbaka,
    Lik det hwita hafsgräs buren
    På den spegelklara ytan,
    Och med sorl hörs wågen swalla
    Kring den sköna simmarinnan.
    Ofwan rosenbarmens hwälfning,
    Och inunder weka nacken
    Böljan delar sig, och Kypris,
    Lik en lilja bland violen,
    Ur det lugna hafwets fåra
    Möter wåra fikna blickar.
    Öfwer silfwergrunden färdas
    Uppå dansande delphiner
    Trånaden och Kärleksguden,
    Leende åt menskofunder.
    Och en buktig här af fiskar,
    Sprittande ur böljans sköte
    Smeker Kythereia kärligt,
    Så att hon med löje simmar.



50. Winpresssång.


    Ynglingar och flickor bära
    Uti korgar på sin axel
    Purpurdunkla drufwans klasar,
    Som de tömma i en winpress;
    Endast ynglingarne trampa,
    Lösa musten ur sitt fängsel,
    Medan de till gudens ära
    Stämma höga winpresssånger.
    Skön är Bakchos att betrakta,
    Der han fräser färsk i karen;
    När en gubbe tömmt pokalen,
    Danfar han på swaga fötter,
    Så att silfwerlocken fläktar;
    Men af win och kärlek drucken,
    Gossen på sin flicka lurar,
    Der i dunkla löfwens skugga,
    Sträckande den weka kroppen,
    Tjusarinnan ligger insöfd,
    Som han nu i otid retar,
    Att förråda eget bröllop;
    Hwad han ej med godo winner,
    Tar han ut mot hennes wilja.
    Ty de unga finnen Bakchos
    Eggar till fövwägna lekar.



51. Till Rosen.

(Wexelsång.)


    Wåren, krönt med blomsterkransar,
    Och den hulda Ros jag sjunger:
    Hjelp mig qwäda; älskarinna!

    Ty hon är en fläkt från gudar.
    Hon är menniskornas wällust,
    Och Behagens skönsta smycke
    Uti kärleks blomstermånad,
    Hon är Kypris' största fägnad,
    Och ett mål för skalders qwäden,
    Sånggudinnors ljufwa blomma.

    Mildt hon doftar dem till möte,
    Som på törnestigen wandra;
    Mild är kärleks blomma, bruten,
    Och i weka händer sluten,
    När man henne sakta fingrar.

    Hon år skaldernas förtjusning
    Wid gelagen och wid borden,
    Och wid Dionysos' fester.
    Säg, hwad funnes utom Rosen?
    Morgonrodna'n rosenfingrad,
    Rofenarmad nymphen kallas,
    Aphrodite rosenhyad,
    I de wisa skalders qwäden.


    Hon är bot för hwarje krämpa.
    Hon mot sjelfwa döden wärjer,
    Hon förmår att tiden trotsa,
    Rosen än på gamla dagar
    Eget qwar sin ungdoms wällust.

    Låt oss sjunga hennes ursprung!
    När ut hafwets blåa sköte
    Den med skumdagg höljda Kypris,
    Oceanens dotter, uppsteg,
    När den krigiska Athene
    Ur Kronions hjerna föddes.
    Fruktad af Olympens gudar:
    Äfwen då den sköna Rosens
    Nya skott ur jorden wexte,
    Konstens undranswärda alster.
    Men de sälla gudars skara.
    För att bilda Rosen, gjöto
    Nektar deruppå, och herrlig
    Utur törnehäcken framgick
    Bakchos' ewigt unga blomma.



52. Till sig sjelf.


    När jag ser de ungas kretsar,
    Ungdomsåren återwända,
    Då på stund, på stund till dansen
    Gubben som en fågel ilar.
    Dröj hos mig en stund Kybeba,
    Gif mig blommor, jag will kransas!
    Bort med gråhår och med krämpor.
    Ung jag dansar bland de unga.
    Bär mig hit den saft forn runnit
    Utur Dionysos' drufwa,
    Att du gubbens kraft må skåda,
    Som ännu förmår att sjunga,
    Som ännu förmår att dricka,
    Och att swärma med förtjusning.



53. De älskande.


    Uppå sin länd har hästen
    Ett inbrändt kännemärke;
    Den höga mössan röjer
    En kämpe bland de Parther.
    Wid första anblick genast
    Jag skiljer dem fom älska;
    De bära i sitt hjerta
    Ett litet kännemärke.



54. Till sig sjelf.


    Grånad är mig allaredan
    Tinningen, och hwit min hjessa,
    Tjusningsfulla ungdomstiden
    Är förbi och tändren murknat.
    Och af lifwets glada dagar
    Är ej mera mången öfrig.
    Derför ofta tårar rinna,
    När jag tänker rädd på döden.
    Så förskräcklig är Tartarens
    Afgrund, grym den wäg som leder
    Dit; ty hwar som nederstigit,
    Stiger aldrig upp sen mera.



55. Man bör dricka.


    Nu wälan, bär hit, o gosse,
    Bägarn, att i fulla klunkar
    Jag må dricka! Tio delar
    Watten häll deri, af winet
    Fem, att jag förutan buller
    Må i winets floder bada!
    Nu bär hit, men ingalunda
    Må wi efter Skythers plägsed,
    Under larmande och wäsen,
    Tömma bägarn. Låt oss dricka
    Under sköna sångers samljud!



56. Till Kärleken.

(Fragment.)


    Åt den sköna Kärleksguden,
    Höljd i rika blomsterbindlar,
    Will jag egna detta qwäde.
    Han är herre öfwer gudar,
    Han de dödlige regerar...



57. Till Artemis.


    Bedjande, o jägarinna,
    Dig jag nalkas, djurens drottning¡
    Blonda dotter af Kronion.
    Ila till Lethaiosfloden,
    Sänd en nådblick ifrån höjden
    Till de oförskräckte hjeltars
    Stad! Jag wet, du ej beskyddar,
    Wilda, oförsynta menskor.



58. Till en Flicka.


    Fåle ifrån Thrakien, hwarför
    Ser du på mig med så sneda
    Ögon, flyr mig obarmhertigt?
    Tror du skalden intet känner?
    Wet då nu, jag wille sirligt
    Töm och betsel på dig hänga,
    Wille sedan hurtigt swänga
    Kring med dig på wädjobanan.
    Nu på ängarna du betar,
    Hoppar ystert kring och skalkas;
    Ingen ryttare du eger,
    Efter konstens reglor öfwad.





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Anakreons sånger" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home