Title: Språket en spegel av kulturen
Author: Odhner, Einar
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Språket en spegel av kulturen" ***


produced from scanned images of public domain material
from the Google Books project.)



                                SPRÅKET
                         EN SPEGEL AV KULTUREN

                                  AV
                            _EINAR ODHNER_

                  STOCKHOLM -- WAHLSTRÖM & WIDSTRAND



                            _EINAR ODHNER_

                                SPRÅKET
                         EN SPEGEL AV KULTUREN



                                SPRÅKET
                         EN SPEGEL AV KULTUREN

                                  AV
                            _EINAR ODHNER_

                  REKTOR VID FELLINGSBRO FOLKHÖGSKOLA

                            [Illustration]

                               STOCKHOLM
                         WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

                    PAPPERSLEVERANTÖR LESSEBO BOLAG

                   ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEB.
                               STOCKHOLM
                                 1918



INNEHÅLL


                                                      SID.

    SPRÅKETS BETYDELSE                                  7

    SPRÅKETS UPPKOMST                                  15

    DRAG UR SVENSKA SPRÅKETS HISTORIA                  20

    SPRÅKET SOM SPEGEL AV KULTURUTVECKLINGEN           40

    LJUD- OCH FORMUTVECKLING                           59

    STILARTER. SPRÅKET OCH DE ENSKILDA                 74

    LITTERATURANVISNINGAR                              80



SPRÅKETS BETYDELSE.


En innerlig förbindelse äger rum mellan kulturens och språkets
utveckling. Hela den mänskliga kulturen med dess skiftande rikedom
och föränderlighet har språket som sitt förnämsta uttrycksmedel. Så
kunna vi säga, att språket utgör en trogen spegel av hela kulturen.
Språket blir naturligtvis därmed en del och en betydelsefull del av den
mänskliga kulturen. Men trots den betydelse vårt språk har för var och
en, äro få sidor av vår odling föremål för så litet verkligt och mera
allmänt intresse som just detta. Måhända tro vi oss så väl känna till
språket, detta förträffliga redskap, som vi dagligen begagna oss av.
Men det är nog i grunden så, att ju närmare en sak ligger oss, dess
mindre uppmärksamma vi den. Budet: Känn dig själv! kommer först sent
till oss.

Visserligen tala och sjunga vi ofta om vårt vackra språk, vår
»klingande svenska tunga», »ärans och hjältarnes språk». Vi kalla med
skalden vårt tungomål »en härlig skatt, musik och stål, behag försmält
med kraft». Men vi skulle också älska vårt språk så, att vi ville lära
känna något om språkets utveckling och betydelse, dess samband med vårt
folks hela liv, odling och historia.

Börja vi att tänka över språkets uppgift och studera dess utveckling,
skola vi snart finna, vilken rikedom av gåtor, möjligheter och
intressanta uppslag språket bjuder oss. Det är ett område, där det
är lätt för var och en att göra iakttagelser, ty materialet för sina
undersökningar har han runt omkring sig, närliggande och tillgängligt.
Den, som på egen hand börjar att fundera över t. ex. ordens släktskap
eller deras ursprungliga betydelse, begår nog visserligen en hel del
misstag, men man kan lära även av sådant, ens tanke utvecklas och
skärpes, steg för steg går det framåt, och så småningom bliva misstagen
allt färre och färre. Det gäller naturligtvis då också att samtidigt
studera, vad andra utrönt, sagt och tänkt i ämnet, för att så finna
utgångspunkter och ledning. Men här som på andra studieområden gäller
det att söka komma fram till verklig självverksamhet, göra rön och
iakttagelser på egen hand, först då får man en levande förståelse för
sitt ämne. En dylik litet djupare inblick i en vetenskap kan man i
viss mån vinna även i det fall, att området för ens mera självständiga
arbete är ytterst begränsat. Man behöver -- för att använda en bild --
endast gräva på _en_ punkt för att nå ned till ett rikt källflöde; man
måste endast känna _en_ väg till en fjälltopp för att komma upp och få
en lyftande anblick över stora vidder.

Mitt syfte med denna uppsats är att peka på några frågor, som kunna
vara av intresse för var och en, som känner kärlek till den svenska
odlingen och dess historiska utveckling. Språket är en viktig del
av det oerhörda kraft- och kulturkapital, som vi fått i arv av våra
fäder. Ej blott vår litteratur, utan redan vår ärvda talförmåga, vårt
ordförråd erbjuda oss en samlad rikedom av kunskap, erfarenheter,
uttrycks- och tankemöjligheter av så omfattande betydelse, att vi
svårligen därom kunna göra oss en klar föreställning. Jag ville här
söka att med några spridda drag visa språkutvecklingens nära samband
med kulturutvecklingen, visa, hur språket städse som en lydaktig
tjänare ställer sig i kulturens och tankens tjänst.

Med _språk_ mena vi i första hand avsiktligt frambragta ljud och
ljudgrupper, som äro bärare av en given betydelse och åsyfta att göra
en individs tankar klara och levande för en annan, förstådda, som vi
säga.

_Kultur_ är på samverkan byggt framåtskridande i ett mänskligt
samhälle. Då tydligen arbetsfördelning, samhällsliv och samverkan
höra till kulturens viktigaste hävstänger, är det också tydligt,
att språket är ett av kulturens oumbärligaste redskap. Direkt kunna
vi ju ej överföra våra tankar till en annan människa, utan måste ha
språket som ett medel. Detta kan ju bli ett hinder, en begränsning,
särskilt för den, som har ett rikt själsinnehåll, ett djupt tankeliv,
men liksom avstänges genom svårigheten att uttrycka sig, att finna
det rätta ordet för sina tankar. Och hur lätt kunna ej missförstånd
uppkomma! Svårigheten att uttrycka sig kanske vi alla ha känt någon
gång. Dock bryter sig nog den verkliga begåvningen väg och skapar
sig uttrycksmedel. Och tycka vi, att språket ej är tillräckligt
tjänstaktigt, så beror det i de flesta fall på våra egna brister.

Vidare få vi betänka, att det är oerhörda uppgifter, som vila på
språket. Det skall kunna omfatta allt mänskligt, det högsta som det
lägsta, allt, som kan bli föremål för mänsklig kunskap, mänsklig
längtan, tro och hopp. Av ett kulturspråk fordra vi med ett ord, att
det skall kunna ge uttryck åt alla tänkandets möjligheter. En brist i
språket kan nog också stundom motsvaras av en brist i uppfattningen.
Ett folk, som t. ex. saknar våra moderna språks många namn på olika
färgskiftningar, får nog ej heller sin blick så skarpt öppnad för den
rika mångfalden i naturens färgprakt.

Om _språkriktighet_, d. v. s. om vilken norm eller prövosten, man skall
använda för att se, om ett uttryck är gott eller ej, om språket går
framåt eller tillbaka, har man länge stritt, tills äntligen den lika
enkla som värdefulla sanningen dagades, att det språk är bäst, som
bäst fyller sitt ändamål som meddelelsemedel (prof. Noreen). Här är en
dubbel hänsyn nödvändig: till den talande och till den hörande. Den
talande skall ge ett fullgott, ett adekvat uttryck åt sin tanke, men
han skall ock förstås av den, han talar till -- först då är språket
verkligt ändamålsenligt. Så kunna vi säga, att det språk är bäst,
som med minsta möjliga ansträngning och möda för den talande förmår
att hos den hörande framkalla en klar insikt om den tanke, som den
talande åsyftar att meddela. I korthet sagt, det språk är bäst, som,
lättast frambragt, lättast förstås. Det kunna vi alltså sätta upp som
norm, som grundregel, då det gäller att bedöma, vad som är gott eller
dåligt språk, vad som är verkligt framåtskridande i språkutvecklingen,
det må sedan vara fråga om en ny ordbildning, en ljud- eller en
formförändring: språket skall så klart och enkelt som möjligt ge
uttryck åt den mänskliga tanken och på samma gång ådraga såväl den
hörande som den talande minsta möjliga besvär.

Enkelhetens och tydlighetens krav kunna synbarligen lätt nog komma i
strid med varandra -- förenklingen kan ju drivas intill otydlighet.
Härvid är naturligtvis tydligheten viktigast. För övrigt kan
framåtskridandet sägas vara betingat av en ständig tävlan mellan kraven
på tydlighet och enkelhet.

       *       *       *       *       *

Huru mycket än kulturen utvecklas i riktning mot en gemensam
världskultur, bibehålla sig dock de språkliga olikheterna mellan
folken. Språket är folksjälens uttryck, är ett med fosterlandet, med
friheten, och varje livskraftigt folk bevarar sitt eget språk. »I orden
som tanke- och känslobärare, i deras förmåga att skärt och tydligt,
kort och kraftigt, ljuvt och rent överflytta förnimmelser från själ
till själ uttalar sig folkets innersta gry», säger Viktor Rydberg.
Visserligen resa språkolikheterna andliga gränser mellan folken -- och
även den bästa översättning gör ej ett diktverk fullt levande för ett
annat folk, den blir alltid något främmande, kan ej helt ge orden deras
rätta valör, ej återge den finaste doften, den fulltoniga klangfärgen.
Varje språk har sin innersta själ, som endast den, som med kärlek
vuxit sig in i det, lär känna och förstå. Så kunna vi ock till fullo
säga med skalden, att vårt språk är »vår andas stämma i världen». Och
även om vi stundom känna språkgränserna som bojor, som hindra oss att
helt förstå ett annat folks odling, så ville vi dock ej, att vårt
eget språks stämma skulle tystna. Så blir diktkonsten emellertid mera
nationellt betonad och begränsad än vad t. ex. musiken och målarkonsten
behöva vara -- ehuru naturligtvis utbyte och påverkan mellan folken
äger rum på alla områden.

Även inom sitt eget språk äga nog de flesta en mängd ord, som i grunden
äro dem skäligen oklara, ord, som man endast genom trägen beröring
får ett verkligt grepp på; det gäller särskilt det andliga livets
områden. Det är ej säkert, att man känner en sak, därför att man bär
den på läpparna. I språkets utvecklingshistoria går saken före namnet,
men så är det oftast ej för den enskilde, han känner namnet först
och lär kanske endast småningom känna den sak, det betecknar. Och
ord, som en gång blott varit döda ljud för oss, kunna helt plötsligt
få en oanad och rik innebörd på grund av en motsvarande fördjupning
av vårt själsliv -- vi tänka på sådana ord som kärlek, tro, plikt,
arbetsglädje, fosterland. Och människors mottaglighet och känslighet
kunna vara olika. Fredrika Bremer t. ex. sade med tanke på sin
barndom: »Blotta anblicken av vissa ord i en bok, såsom sanning,
frihet, ära, odödlighet, väckte hos mig känslor, som jag fåfängt skall
söka beskriva.» I vårt umgänge med orden liksom i vårt umgänge med våra
medmänniskor gäller det, att det finnes olika grader av förstående
-- intill den grad, att förståendet blir förståelse, varvid även en
samklang i känslan tillkommer.

Men ofta är det även så, att man tycker sig ej fullt förstå en sak, ett
förhållande, ett begrepp, förrän man har ett namn att ge det. Så ger
språket på många områden klarhet, ordning och system. Så får språket en
oöverskådlig betydelse för all mänsklig kunskap.

Men naturligtvis finnes ej något nödvändigt och obetingat samband
mellan ordet och vad det betecknar. Orden återge ej tingens väsen och
förefalla ofta som slumpvis valda tecken, som vi genom vana förbinda
med det betecknade. Men väl inlärda, bliva orden i sin tur en den
viktigaste hållpunkt för minnet.



SPRÅKETS UPPKOMST.


Varifrån har människan fått språket? Är det något, som vi fått som en
gåva direkt av naturen, liksom vi fått förmågan att se, höra och känna?
Tydligen icke. Romulus och Remus, Roms grundläggare, som enligt sagan
uppföddes av en varginna, lärde sig nog att se och höra, men ej att
tala mänskligt tungomål, förrän de återkommo till människorna. Och våra
små barn kunna utan vår undervisning se och höra, men tala lära de sig
endast långsamt och med möda.

I forna tider föreställde man sig nu vanligen, att språket
ursprungligen hade meddelats människan såsom en uppenbarelse från Gud,
en uppfattning, som t. o. m. motsäges av bibelns första blad, där det i
1 Mos. 2 kap. heter med dess naiva språk, att »Gud förde markens djur
fram till mannen för att se, huru denne skulle kalla dem; ty såsom
mannen kallade var levande varelse, så skulle den heta».

Språkforskningen ger också vid handen, att språket är en mänsklig
skapelse, alltså en konstprodukt, en frukt av den mänskliga
intelligensens verksamhet, än omedveten och än medveten och avsiktlig.

Sex tusen, åtta tusen, ja möjligen tio tusen år tillbaka i tiden kunna
vi följa den mänskliga kulturens utveckling å vissa områden. Så sluta
vi härifrån till den föregående utvecklingen. Språket kunna vi ej följa
så långt tillbaka, dock äro vi ej alldeles okunniga om gestaltningen
av vårt svenska modersmåls stamspråk för sju tusen år sedan. Då hade
emellertid språket redan tillryggalagt en lång utvecklingsbana,
om vilken vi nästan intet känna. Även här kunna vi dock sluta ett
och annat om hur man kan tänka sig, att ett språk först uppkom och
utvecklades.

Nu levande vildar kunna ej lära oss så mycket härom, då även deras
språk genomgått en lång utveckling. Något lära oss barnen, om vi noga
studera deras sätt att inlära och använda språket. En s. k. jämförande
språkforskning kommer nog också att i framtiden ge värdefulla uppslag i
denna sak.

Redan djuren förstå ju att genom vissa läten och andra tecken meddela
sig med varandra. Vi kunna ju tänka på en mängd locktoner och
varningsljud, orrspelet, hundarnas jaktskall, myrornas känselspråk o.
s. v. Vi kunna väl alltså antaga, att den s. k. urmänniskan, om vilken
utvecklingsläran talar, haft samma förmåga. Och meddelelsebehovet
växte med växande samverkan vid anskaffande av föda eller avvärjande
av hotande fara. Ett ofrivilligt smärteskri visade sig kunna väcka
uppmärksamhet och så användes samma skri en annan gång avsiktligt för
att varna eller anropa om hjälp. Början är gjord till ett verkligt
_språk_ -- därmed mena vi ju just ett avsiktligt meddelande.

De första språkljuden äro helt visst ytterst begränsade till antalet.
Det är släktingar till våra känsloljud och utropsord, sådana som
»spottljuden» tvi och fy (för avsky), hu, husch (för fruktan), ack, o,
aj. Därmed är naturligtvis ej alls sagt, att just dessa ord härstamma
från urspråket.

Gemensamt arbete underlättades genom taktfasta arbetsljud, liknande t.
ex. vårt _å-hå, å-hå_ vid utskjutande av en båt. Detta är ju också ett
slags meddelelse.

En stor grupp av ord uppkommer genom att man lär sig att härma
naturljud, såsom _plask_ i vatten, _sus_ i skogen och särskilt
djurläten. Även här kunna vi finna besläktade företeelser i vårt
levande språk, bildningar, skapade efter samma urgamla metod, som då
användes, ehuru en del synas vara skäligen unga. Sådana _ljudhärmande_,
onomatopoetiska, ord -- om också ej ursprungligen av denna natur
-- äro t. ex. _kraxa_, som härmar kräkans läte, _kackla_, _brumma_,
_pipa_, _jama_. Så ha vi barnens obestridligt ursprungliga _vov-vov_
för hund, _pipi_ för fågel. Dylika härmningar bliva småningom
likvärdiga med språkets övriga ord. (Med ett _ord_ mena vi en viss
begränsad ljudmassa, som, redan tagen för sig, är bärare av en given
betydelse.)

De första stegen på språkutvecklingens som på all utvecklings väg äro
de svåraste, sedan går det allt lättare och fortare. En mångtusenårig
urtid måste vi förvisso förutsätta för den äldsta språkbildningen
liksom för kulturutvecklingen över huvud. När början väl är gjord,
finner man emellertid snart allt flera sätt att skapa nya ord, man
lär sig att allt bestämdare särskilja ljuden, att allt skarpare och
tydligare uttala dem. Sedan nyskapas med ledning av det befintliga
ordförrådet. De gamla ordstammarna få rikare användning genom
förändring av former och betydelser, genom sammansättning o. s. v.
Meddelelsen blir allt mera medveten och avsiktlig. Ett ljud, en
ljudgrupp, som i och för sig var död och meningslös, får liv, själ,
innehåll genom att förbindas med ett föremål, en varseblivning, en
tanke. Tusende sätt användas för att uttrycka nya tankar. Räkna lär man
sig t. ex. med tillhjälp av kroppsdelarna; ännu i dag är ju fingramas
antal, tiotalet, grunden för vårt talsystem. Sättet är oss välbekant
från sen tid: länge ha vi ju som mått använt foten, tummen, underarmen
(alnen) och famnen.

En mängd åtbörder och andra tecken ha naturligtvis i alla tider och ej
minst i de äldsta använts vid meddelelse. Om buschmännen påstås ju t.
o. m., att de ännu i dag av detta skäl ej kunna tala i mörkret. De stå
också i övrigt synnerligen lågt och skola ej kunna räkna längre än till
två. Vi kunna tänka oss, att urtidens språk varit högeligen torftigt.

Faktiskt är det också endast ett mindre antal språkrötter (stamord),
som ligga bortom all historia. Sedan ha nya ord bildats av dessa. Om
urgammalt ursprung vittna t. ex. sådana enkla, upprepade läppljud som
_ma-ma_, _pa-pa_.

Ett betydelsefullt steg framåt i fråga om uttrycksmöjligheter tog
språket, då man lärde sig att sammanställa orden till verkliga
_satser_, varigenom det blev lättare att t. ex. tala om företeelser,
som ej lågo omedelbart under ögonen.



DRAG UR SVENSKA SPRÅKETS HISTORIA.


Gå vi så till den tid, då historiens ljus i någon mån börjar falla
över språken, så finna vi, att mer än 5,000 år före Kr. föd. talades
av våra förfäders förfäder ett formrikt, mångsidigt utvecklat språk,
som vi kalla _det indoeuropeiska urspråket_, från vilket de flesta
av Europas, Indiens och Persiens språk härstamma. Om detta språk
känner man mer, än mången kan tro, och redan här visar det sig, vilken
stor betydelse språkforskningen kan ha för kulturhistorien. Språkens
släktskapsförhållanden höra till våra viktigaste vittnesbörd om
folkens frändskap. Vidare röjer ordens grammatiska form ofta, om de
äro ursprungliga i språket, och om ett ord möter oss i besläktad form
i de flesta språk, som tillhöra samma stam, kunna vi i allmänhet härav
sluta, att det tillhör det gemensamma urspråket. Men därmed veta vi
ock vanligen, att det föremål, som ordet betecknar, även varit känt
och brukat bland det urfolk, från vilket de yngre stammarna utgrenat.
Sålunda kunna vi endast ur de indoeuropeiska språkens ordförråd sluta
till, att våra gemensamma urfäder -- de må nu ha varit bosatta vid
Östersjön eller Svarta havet eller på hela det område, som sträcker
sig mellan dessa båda innanhav, en sak, varom man ännu ej är fullt
ense -- redan idkade åkerbruk och boskapsskötsel. Innan ännu någon
verklig folk- och språksplittring inträffat, hade detta folk fasta
boplatser, kände en del metaller, kunde väva ylle och bygga båtar. Som
husdjur hade de hästar, nötboskap, svin och får. Detta och mycket annat
upplyser oss språkforskningen om.

Vi finna sedan, huru detta språk delar sig i flera dialekter, bland
vilka _den germanska språkgruppen_ för oss har det största intresset.
På grundvalen av djupgående jämförande språkstudier hava forskare
framställt den förmodan, att germanerna ursprungligen endast bodde i
södra Skandinavien, på de danska öarna och tyska Nordsjökusten samt
grekiska folk sydost och keltiska väster eller sydväst om germanerna.
Härifrån skulle folken sedan småningom ha rört sig söderut. Det är
ju ett uppslag, som till hälften gör till sanning Olof Rudbecks
stolta dröm om Sverige som alla kulturfolks urhem, denna tanke,
att Skandinavien, kanske Skåne med grannlandskap, är de germanska
folkens ursprungliga hemland. Det är värdefulla upplysningar, som
språkvetenskapen kan giva historien.

Från de övriga germanska språken -- de förnämsta blevo ju omsider
tyskan och engelskan -- skiljer sig något före tiden för Kr. föd.
_urnordiskan_, och redan från 200 à 300 år efter Kr. föd. ha vi
nordiska runinskrifter, som vittna om detta språks beskaffenhet. Ett
årtusende efter Kr. föd. har _svenskan_ som ett språk för sig skilt
sig från danskan, norskan och isländskan för att sedan inom sig gå en
dialektsplittring till mötes, som dock i någon mån hejdas genom de
allt starkare politiska enhetsbanden. I allmänhet går ju utvecklingen
under dessa äldre tider tämligen långsamt, en förändring tränger endast
småningom igenom. Likhet i språk och dialekt vittnar om släktskap
mellan folk och stammar. Så har språkforskningen även kunnat bevisa,
att svear och götar tillhört skilda stammar.

       *       *       *       *       *

När det gäller de språkliga företeelsernas oändliga rikedom och
mångfald, är det naturligtvis ej möjligt att åstadkomma något
slag av fullständighet. Endast ett och annat drag av _vårt språks
kulturhistoria_ vilja vi stanna vid för att klargöra för oss det
nära sambandet mellan språket och kulturen. Vi skola se, huru
språkutveckling och ordförråd avspegla vårt folks odling, den andliga
som den materiella, huru språket bär vittne om vårt folks förhållande
till främmande folk, ja, om dess tro, livsåskådning, seder och oseder
under olika tider.

Börja vi med vårt fornsvenska samhälle, så finna vi, huru språket
bestyrker historiens uppgift om familjelivets betydelse och
släktskapsbandens styrka. Det var en tid med flera ord än vår för olika
släktband. Så betydde t. ex. ordet _fädgar_ far och son, _mödgor_ mor
och dotter -- en vacker enhet, som vi ej kunna uttrycka i ett ord. Att
ett ord finnes, gör naturligtvis saken mera levande. Lägre språk finnas
t. ex., som ha orden man och kvinna, men sakna begreppet människa; så
blir kvinnan helt säkert uppfattad ej blott som något mannen mycket
olikt, utan även som något honom högeligen underlägset. Men det är här
som ofta snarast den allmänna uppfattningen, som speglar sig i språket.

Om vad som var huvudsaken vid ett fornnordiskt gästabud, vittna sådana
ord som _gravöl_, _arvsöl_, _välkomstöl_ -- det var en tid, då högtid
och dryckeslag var detsamma.

Den lågt stående människan ser i allt, vad som rör sig och finnes
omkring henne och i naturen, personliga andekrafter, och hela
tillvaron är uppfylld av varelser, som likna henne själv. Hon befolkar
naturen med gudar och naturandar, goda och onda. Även härom vittnar
språket. När åskan går, är det Tor, som åker efter sina bockar, och
_åska_ (för _rasikia_) betyder gudaåkning. Ordet _tordön_ har ju än
genomskinligare betydelse. Att föreställningen levat kvar, veta vi
ju, och därom vittnar Frödings Värmlandsuttryck: »ett dön som när
guffarn går». Ett slags utslag kallades förr av folket _älvablåst_
eller _älvabläster_, ord, som tala om tron på älvornas farliga makt.
Och trollen kunde tillfoga _trollslag_. Genom trolldom blev en sak
»_förgjord_». En människa, en ko blev »_modstulen_» genom att modet
stals ifrån dem. »_I ogjort väder_» kom man ut, om vädret ej förut var
»gjort» (trollat). En »_byting_» var bortbytt av trollen. Orden vittna
än i dag om flydda tiders vidskepelse.

När ett folk genom andra folk får kännedom om nya företeelser,
lånas ofta även namnen, men man kan också hjälpa sig med sitt gamla
ordförråd. Så betydde ordet _hammare_ i forntiden helt enkelt sten.
Ordet _gryta_ betydde ett kärl av sten. Av samma stam är vårt
stengryt. När så de nämnda föremålen började tillverkas av järn,
användes fortfarande de gamla namnen hammare och gryta. En verklig
betydelseförändring hade sålunda här så småningom genomförts. I
förbigående må här den självklara sanningen påpekas, att ordens
_betydelse_ ej beror på deras härledning eller ursprungliga innebörd,
utan helt och hållet betingas av den innebörd, det tankeinnehåll, som
det levande allmänna språkmedvetandet inlägger i ordet.

En blixtbelysning över gångna tiders mödor kastar härledningen av ordet
_gnista_, som torde vara släkt med gnida och talar om en tid, då man
fick skaffa sig eld genom gnidning av två trästycken.

Under språkets utveckling är det många ord, som utträngas av andra och
dö, andra bli allt ovanligare. En del föra ett tynande liv som delar
av andra ord; många leva i egennamn, men den betydelse de en gång
haft är vanligen längesedan glömd. Dylika namn kunna emellertid, om
de rätt tydas, ge oss värdefulla upplysningar om landets bebyggelse
och äldsta kulturplatser. Så betyder t. ex. ordet _harg_ offerplats,
_vi_ betyder helgedom. Sådana namn som _Torsharg_ och _Odensvi_ (Odens
tempel) vittna sålunda om gammal odling från heden tid. Namnet _Ryd_
(rud, röd) med dess många sammansättningar betyder röjning, alltså
nybygge i skogen, och är från en något senare tid, då befolkningen blev
talrikare och från huvudbygderna började kolonisera de kringliggande
skogsmarkerna. Ortnamnens stora värde för kulturhistorien har först
vår tid på allvar upptäckt, och på detta område pågå betydelsefulla
forskningsarbeten.

I historiens skildringar och tideböcker bevaras naturligtvis en mängd
ord som ett slags museiföremål, som endast sällan tagas fram till
förevisning. Saken är glömd och därmed namnet. För att ej nämna för
de flesta alldeles okända ord kunna vi ju från fornskildringarna t.
ex. i Tegnérs Frithiofs saga påminna om sådana fornord som _disarsal_
(gudasal), _drott_, _valkyria_, _alfer_.

»Blott barbarit var en gång fosterländskt», sjunger Tegnér, och då
Sverige allt ifrån vikingatiden kommer i en från tidevarv till tidevarv
allt livligare beröring med främmande folk, avspeglar sig detta även
i att massor av lånord strömma in och starkt förändra det gamla
fornspråket -- särskilt som ingen insåg eller brydde sig om den fara
för vårt språks renhet och vår nationella egenart, som kunde ligga i
denna massinvandring av främlingar. Lånorden berätta om våra yttre
politiska förbindelser. Då många språkliga lån under en viss tidsperiod
gjorts från ett visst land, är detta ett språkets vittnesbörd om en
livlig kulturberöring.

Kristendomens första förkunnare införa i Sverige liksom i andra
länder en mängd lånord, som härstamma från de latinska och grekiska
språken, kyrkans språk i alla länder. Dessa ord, som bli vanliga allt
ifrån 1100-talet, ha nu så länge tillhört vårt språk, att vi visst
icke uppfatta dem som främlingar. Hit böra de vanliga orden _kyrka_,
_altare_, _präst_, _biskop_, _munk_, _mässa_, _kors_, _påsk_, _pingst_
o. s. v. Hårda tider var det, därom vittnar ännu ordet _vapenhus_, det
rum, där det alltid väpnade folket ställde sina vapen före inträdet i
helgedomen.

Med kyrkan följer undervisning, och så inflytta orden _skola_,
_rektor_, _grammatik_, men även orden _räkna_, som förut hetat _tälja_,
och _skriva_, som förut hetat _rista_ eller _rita_.

_Persilja_ och _palsternacka_ äro förvrängningar av latinska namn på
växter, som infördes av munkarna, och dessa namn vittna sålunda om
dessas omtanke om trädgårdsskötseln.

Med 1200-talet börjar riddaretiden och med den ett allt mer växande
tyskt inflytande. Riddareväsendet tillför oss från tyskan orden
_riddare_, _greve_, _fogde_, _banér_, _pansar_; gamla svenska ord äro
däremot orden _sköld_ och _svärd_. Nu införas även de vackra orden
_ära_ och _plikt_, som vi tycka låta så äktsvenska. ’_Hedern_’ är
däremot ursvensk.

Från riddaretiden förskriva sig en del ord, som kunde komma oss att
tycka, att hästen en gång kastat en särskild glans över den han bar.
Det är rusttjänstens och adelskapets betydelse, som häri avspeglar
sig. Det vackra ordet _riddare_ betyder ju blott en, som är beriden.
_Kavaljer_ betydde ock en gång hästkarl. _Mar_ (honkön _märr_) hette
hästen även och _skalk_ betydde tjänare -- men _marskalk_ har blivit
något helt annat än stalldräng. Av detta ord ha vi också formen
_marsk_, länge titel på en av rikets högsta ämbetsmän.

Bland titlar från denna tid, som senare undergått betydelseförändring,
må nämnas _herre_ och _fru_, som ursprungligen voro adelstitlar, men
tack vare förändringar i det sociala livet fått en vidgad användning.
Än mer har ordet _jungfru_, en gång en adlig frökentitel, sjunkit på
rangskalan. Även det något yngre ordet _fröken_ var ju uteslutande en
adelstitel, som de ofrälse i en sen demokratisk tid ryckt till sig.
Tvärtom betydde det för oss så poetiska ordet _tärna_ ursprungligen
tjänstflicka.

1300- och 1400-talen, Hansans och unionens tidevarv, äro oroliga
tider för vårt land, tyskt inflytande på vår handel, danskt på vår
politik. Och tidsförhållandena åstadkomma en stegrad språkförbistring.
Städerna utvecklas, och så införas från tyskan sådana ord som _rådman_,
_borgare_, _betala_. Nya yrken uppstå. Hittills hade _smed_ betytt
hantverkare i allmänhet, nu kom namnet smed att begränsas till den
oumbärligaste av yrkesmännen -- i många fall var ju bonden allt
framgent sin egen hantverkare. Emellertid införas nu från tyskan sådana
ord som _skomakare_, _skräddare_ och även ordet _hantverkare_.

Reformationen på 1500-talet gör åter sådana katolska ord som _avlat_,
_pilgrim_, _kåpa_ o. s. v. mindre vanliga. Och kyrkans herre får nöja
sig med att vara dess herde. Vårt _kyrkoherde_ är en förändring av
medeltidens _kyrkoherre_, också ett språkets vittnesbörd om ändrade
förhållanden. Ännu lever dock i vissa bygder titeln »kyrkherrn».

Men reformationstiden, som söker skapa en nationell kyrka och en
nationell kultur, banar även väg för en ny svensk språkutveckling,
främst tack vare Olavus Petris ädla, kraftfulla och klara svenska språk
och hans omfattande arbete för folkupplysningens sak. Det viktigaste
arbetet från detta tidevarv är ju översättningen av bibeln, som nu vart
spridd och läst av menige man. Att översätta en sådan bok till svenska
var dock ej så lätt, och därför måste man upptaga tämligen ovanliga ord
eller rent av låna direkt ifrån tyskan (Luthers översättning). Många av
dessa ord ha naturligtvis sedan blivit vanliga i vårt språk. Sålunda
anser sig 1526 års översättning av Nya testamentet behöva såsom
»ovanliga eller nyinförda» förklara och uttyda t. ex. sådana ord som
_rättfärdighet_, _nit_, _berömma_, _förfölja_, _nykter_.

Nu som framgent utövade tyskan och även latinet alltjämt sitt
inflytande på vårt språk. Reformatorerna hämtade sina intryck från
Tyskland, och latinet var ännu länge vetenskapens språk.

Under nästa århundrade bidrogo krigen till ett ökat tyskt inflytande
i Sverige, liksom den franska kulturens världsherravälde visar sig i
franskt inflytande på vårt språk under 1600- och 1700-talen.

Men då äro redan krafter i verksamhet för att bevara och återupprätta
det svenska språkets rykt och renhet. Och med det glada mod, som
utmärkte storhetstiden, går 1600-talets störste skald, Georg
Stiernhielm, till verket. Han vill skapa ett äkta svenskt språk
och taga upp gamla glömda ord från forntiden eller, som han själv
säger, befria »den ärliga, gamla, obefläckade Götamatrona» från »alla
sönderhackade, fransade, krusade, gullbrämade plagg», som man hängt
på henne, och låta henne återfå »sin ärliga skrud». Han söker därför
i hennes fatabur och bortglömda skrin och finner där »mycket smide av
gott stick och korn» samt »dyrbara pärlor och kosteliga ädelstenar»
-- med andra ord, han finner, att det gamla svenska målet är »fullt
av allehanda märkeliga ord och ordasätt, vilka alla eller mestendels
kunna upptagas, förnyas och så småningom föras i bruk igen, vilket icke
allenast skulle göra vårt mål flödigt och rikt, utan ock ljuvt, fagert
och prydligt».

Här märka vi ingen misstro till den enskildes förmåga att påverka
språkets utveckling. Bland de ord, som Stiernhielm upptog av gamla,
glömda ord och som efter honom blivit vanliga, må nämnas: _åtbörd_,
_dväljas_, _fräck_, _tryta_, _hyfsa_, _snille_.

Det är många författare, som vid denna tid visa ett stort intresse för
språkets renande och utveckling i god riktning. Samuel Columbus (d.
1679), som även ivrar för en förenklad rättstavning, visar en skarp
blick för språkets uppgift, varom t. ex. följande förträffliga yttrande
vittnar; »Ju närmare tanken kommer till tinget, språket till tanken,
skriften till språket, ju fullkomligare är det».

Även psalmförfattaren Hakvin Spegel (d. 1714), återinför och förklarar
en del gamla, halvt eller helt glömda ord, t. ex. _ämne_, _ätt_,
_fana_, _bister_.

Bibelupplagan av år 1703 förklarar också en del då »mörka» och ovanliga
ord, bland vilka en del sedan blivit allmänt använda, såsom orden
_arla_, _digna_, _gåta_, _ljuv_, _väld_. Att bibelöversättningarna,
som så allmänt lästes, förmådde införa nya ord, förvånar oss ju
mindre. Dock har även en mängd ord, som man på detta sätt sökte ge liv,
förblivit obrukade och för alltid försvunnit ur vårt språk.

Verklig uttrycksfullhet och smidighet är en egenskap, som språket ej
vinner så lätt, och särskilt de två senaste århundradena ha haft stor
betydelse för utvecklingen av vårt språks bildbarhet -- vi ha lärt
oss att ej blott tänka på tyska och latin, utan även på svenska. Vår
forskning har gått framåt och på samma gång blivit mera nationell. Ännu
i början av 1700-talet hette det bland de lärda, att det var svårt att
föreläsa på svenska. Så sade Erik Benzelius d. y.: »Vad varje ting
heter på latin är bekant, men huru det översättes på svenska, behövs
eftertanke till». Därför var också latinet länge de lärdas språk, det
var ej så lätt att skapa en svensk dräkt åt kulturen, och det gick
endast så småningom.

Under hela 1700-talet fortfor kampen för ett renare svenskt språk under
starkt motstånd från det mäktiga franska inflytandet. Särskilt adeln
anser det fint att uppblanda sitt språk med franska ord.

Bland dem, som under denna tid avsiktligt arbeta på att skapa ett gott
och äkta svenskt språk, må främst påminnas om Olof von Dalin, framför
allt av betydelse som prosaförfattare.

1800-talet för med sig nya nationella riktningar och en dyrkan av
gammal svenskmannakraft och nordmannaspråk. Spåren visa sig i den
Götiska skolan, i Geijers och Tegnérs äktsvenska diktning.

Bland senare tiders ivrare för ett renare svenskt språk är ingen av
så stor betydelse och så väl värd vårt intresse som Viktor Rydberg.
Han tar dock allt för liten hänsyn till språkets praktiska uppgift --
att på enklaste och bästa sätt ge uttryck åt den mänskliga tanken. I
stället gå hans strävanden främst ut på att, som han säger, »återknyta
bandet mellan modersmålets forntid och nutid», d. v. s. att bevara
eller återuppväcka gamla ord och vändningar och bekämpa främmande
lån, särskilt från tyska språket. Stor är han genom sin klangfulla
språkbehandling och sin hänförda tro på vårt språks »inneboende adel».

Bland ord, som han nybildat eller återuppväckt, särskilt i avsikt att
ersätta låneord, kunna nämnas: _dagteckna_ (för datera), _ödemurar_
(ruiner), _liktyding_ (synonym), _följefärd_ (sällskap), _livsvån_,
_tyckesak_, _fornas_ (åldras), _insaga_ (för gensaga), _dumlöje_ m.
fl., en del fyndiga och utmärkta, en del dömda att försvinna. Rydbergs
kamp mot »språkskämmarne» går dock i vissa avseenden för långt. Så vill
han bekämpa de ytterligt vanliga från tyskan lånade förstavelserna
be-, an-, er- m. fl., av vilka en del lånades redan under 1300- och
1400-talet. Därför skriver han t. ex. _märkelse_ (betydelse), _tröstan_
(förtröstan), _tillita_ (anlita), _förtro_ (anförtro), _sanna_
(besanna).

Ett följdriktigt utrotande på detta område är naturligtvis omöjligt,
och t. o. m. i en dikt av Viktor Rydberg kan man finna en sådan
»litterär dagsslända» som ordet _beskina_. Och vi måste ju från modern
ståndpunkt anse dylika lån gagneliga, om de verkligen rikta språket
och göra det uttrycksfullare. Och utvecklingen går ej helt att hejda,
även om det är av gagn att söka få bort sådana onödigheter som bepryda,
beskymfa, besnärja och dylika.

       *       *       *       *       *

Naturligtvis kunna strävandena att utmönstra ord av främmande ursprung
gå till överdrift. Vi kunna lika litet få bort dylika ord ur vårt
språk, som vi kunna få bort ur vår kultur allt, som ej uppstått i vårt
eget land. Vad skulle bli kvar? Från vår religion och ned till maskiner
och verktyg ha vi fått de starkaste intrycken från andra land. Och
liksom dylika lån mer och mindre sammansmälta med vår gamla odling, så
sammansmälta låneorden med vårt gamla ordförråd.

Men låtom oss komma överens om att endast låna, när verklig brist
finnes i vårt svenska språk. Må vi alltid hellre använda ett svenskt
ord, om ett gott sådant finnes, än ett främmande. Och vi böra ej
använda utländska termer, som vi ej säkert förstå eller kunna uttala.

Praktiskt är ju dock att ha gemensamma mellanfolkliga, internationella,
beteckningar på gemensamt mänskliga kulturföremål, tekniska och
vetenskapliga företeelser o. s. v. Det är ju klart, att ju mera
kulturen blir en gemensam världskultur, dess mera skola också
språken närma sig varandra. Så skapas en folkens gemensamma fond av
»kulturord». För den skull vilja vi ju ej offra vårt språks egenart
för antagande av något allmänt världsspråk, huru stora skrankor än
språkolikheterna resa mellan folken. Men vårt språk lever nog, även om
det riktas med lånord. Och är det fattigdomsbevis att behöva låna, så
kan det ock vara högfärd att ej vilja låna, då man behöver, särskilt
som varken ränta eller återbetalning kräves.

De latinska och grekiska språken ha ett outtömligt förråd av stammar
till nya ord, som flitigt anlitas i hela Europa. Så ha vi fått telefon,
velociped, automobil, aëroplan o. s. v. i oändlighet.

Den livliga utvecklingen i vår tid gör, att ord nu lånas eller nybildas
i större mängd än någonsin förr. Vi kunna säkert i varje tidning finna
dussintals ord, som ej äro femtio år gamla. Användningen av ångmaskinen
och elektriciteten ger ej blott upphov till två nya företeelser, utan
hundratals, införde ej blott två nya ord, utan kanske tusentals. Med
telefonen följde telefonkatalog, telefontråd, telefonist o. s. v. Även
här speglar språkets utveckling kulturens utveckling, och språket visar
sig städse kunna fylla kulturens krav på nya ord för nya företeelser.

Utmärkt är det ju, när vi ur vårt eget språks förråd av ordstammar
kunna få ämne till verkligt goda namn på nya föremål. Så ha vi
genom sammansättning fått t. ex. _ångsåg_, _järnväg_, _spårvagn_,
_flygskepp_. År 1851 bildades det välkända ordet _världsutställning_
efter utländsk förebild samtidigt med att saken uppträdde för första
gången.

Genom sin tydlighet och enkelhet äro en del dylika ord goda förvärv för
språket, andra ha svårt att stå sig i tävlan med främlingar, om de ej
äro synnerligen väl funna. Ett sådant ord som _fjärrtalare_ skall t.
ex. aldrig kunna uttränga ordet telefon. På vetenskapens, teknikens och
ej minst tidningspressens män utövar naturligtvis det internationella
ordförrådet ett starkt tryck. Så erbjuder sig ofta nog för en
skriftställare ett främmande ord hastigare än ett av svensk härstamning.

Lån från närmare besläktade språk äro ofta bättre än lån från
språk, som i uttal och ordbildning äro mycket olika svenskan, då de
förstnämnda lättare sammansmälta med vårt eget ordförråd. Dock är det
ju till skada att låna ett ord, som redan i samma form, men i annan
betydelse finnes i vårt språk. Onödigt är ock att låna ett ord, som
blott blir en betydelsedubblett till ett redan förut befintligt rent
svenskt ord. Men för varje ord, som verkligen riktar språket och gör
det uttrycksfullare, må vi vara tacksamma.

Lånorden ha i alla tider vållat åtskilliga besvär och på många sätt
misshandlats. I allmänhet försvenskas naturligtvis tonfall och uttal,
men ljud och hela stavelser kunna också mer eller mindre förändras, så
att orden komma att påminna om gamla bekanta inhemska ord och därmed få
en mera välkänd klang samt bliva lättare att hålla i minne och använda.
Stundom kan ombildningen vara skapad på skämt, men vanligen är den nog
gjord på god tro. Så kan _ekipage_ bli _åkepasch_ genom påverkan av
ordet _åka_, _akleja_ (en gång _aqvilegia_) bli _åkerleja_, _pension_
förbättras till _penningsjon_, _politik_ blir _publitik_ (jfr publik),
_omnibus_ blir _ångnibus_, _scout_ får i _skuttare_ sin svenska form,
_importera_ skrives _inportera_ o. s. v.

Dylikt le vi åt och kalla _folketymologi_, d. v. s. (felaktiga)
folkliga försök till härledning av främmande ord ur svenska. Må vi
emellertid betänka, att vårt som mönstergillt erkända svenska riksspråk
är rikt på alldeles likartade förvrängningar. Så hette _scharlakan_
en gång _skarlat_ och är ombildat efter ordet _lakan_, _fänkål_ är
latinska _feniculum_ och har ej med _kål_ att göra, _följetong_
kommer ej av följa, utan betyder egentligen ett litet blad (franska
feuilleton), _flottyr_ skulle heta _friture_, om det ej påverkats av
ordet _flott_. Jämte _durkslag_ får man höra _duschslag_, fastän ordet
ej kommer av _dusch_. T. o. m. ett sådant ord som _ungkarl_ torde vara
en fyndig ombildning av det från tyskan lånade _junker_.

Även egennamn kunna på liknande sätt förvandlas och detta ganska ofta.
Som exempel må nämnas _Sliparebacken_ i Lund, som egentligen hetat _S:t
Liberii backe_, och _Vallmarsön_, som blivit _Valdemarsön_ efter det
bekanta egennamnet.

Det sista var ett exempel på ombildning av ett gammalt svenskt ord till
större likhet med en levande beståndsdel av språket. Även detta är ej
ovanligt. Ett ord kan under utvecklingens gång bli ensamt i språket,
dess stamsläktingar ha försvunnit, och så förefaller det okänt och
underligt. Då kan det rädda sin tillvaro genom att förändra sin form
till större likhet med ett annat och vanligt ord. Så har _alnbåge_
förvandlats till _armbåge_, _falaska_ blir stundom _fallaska_,
_andtruten_ kan i dialekter få formen _andtrött_, _länstol_ har länge
hetat _ländstol_, ehuru det ej har med _länd_ att göra. Att stava
_hantera_ med _dt_ är också oriktigt, då det ej är bildat av _hand_,
utan är ett lånord.

En misstydning kan t. o. m. ge upphov till nya sedvänjor. Så har på
sina ställen _vårfrudagen_ (Marie bebådelsedag) fått heta _våffer-_
eller _vafferdagen_ -- och då skall man äta våfflor (»vaffler»).

Förändringar av förutnämnd art bidraga ju att göra orden
lätthanterligare och enklare för en svensk, varför de långt ifrån
alltid kunna sägas vara till skada för språket, så vitt de ej förminska
ordens användbarhet.

Stundom händer det, att ord, vilkas ursprung vi i deras äldre form
lätt nog skulle ha känt igen, under utvecklingens gång förändras till
oigenkännlighet. Så har ordet _huckle_ en gång hetat _huvudkläde_.



SPRÅKET SOM SPEGEL AV KULTURUTVECKLINGEN.


Vi ha talat om hur kulturutvecklingen speglar sig i språkets historia
och ordförrådets riktande. Men även försvinnandet av ord kan vittna
om kulturförändringar och om framsteg. Kristendomen utträngde
seden att _blota_ och därmed själva ordet. Då köket blev en del
av huvudbyggnaden, försvann såväl ordet _kokhus_ som det än äldre
_stekarehus_. Det nu poetiska _vindöga_ har utträngts av _fönster_,
vilket endast vittnar om tyskans mäktiga inflytande på svenskan. Men
vem erkänner ej, att det är en större humanitet och hyfsning, som
förvisat till det förgångnas historia sådana ord som _tumskruv_,
_sträckbänk_ o. s. v. I vår egen tid ha _tändstickorna_ ersatt
_elddonet_. Våra maskiner ha kommit oss att glömma namnet på en hel
del gamla enkla redskap. Och många flera ord äro helt visst dömda att
försvinna. Det modernt klingande _krigsförklaring_ har ersatt det
gamla _fejdebrevet_. _Bokpräntaren_ har helt naturligt utträngts av
_boktryckaren_.

Men även i vårt fullt livskraftiga språkförråd finnes en hel del
uttryck, stundom blott halvt förstådda, som vittna om längesedan
gångna tiders kulturförhållanden. Det är en del bildlika uttryck och
stående fraser, och det är en del ord, som räddat sitt liv genom att
mer eller mindre förändra betydelse. Ofta nog tänka vi ej alls på
ordens ursprungliga innebörd, då vi använda dem. Ett sådant uttryck är
»_handsken är kastad_» -- det stammar från riddartidens stridsbruk.
Och vi tala om att »_hålla någon på sträckbänken_», ehuru tortyren är
avskaffad -- om den ej förekommer, då någon »_rådbråkar sitt tal_».
Vi säga, att en författare har »_en fint skuren penna_» -- uttrycket
är från gåspennornas tid, numera behöver ingen skära sina pennor. Då
någon »_trampar i klaveret_», må vi ej tänka på handklaveret, utan på
ett gammaldags slag av piano. Och är det säkert, att var och en, som
kallar en sak »_torr som fnöske_», vet varom han talar? Eller om han
säger, att en person ej är »_värd en styver_», ej »_värd en vitten_»
-- vet han säkert, hur pass lågt han sätter priset? Frågan: »_vad
är på tapeten?_» är ordagrant tydd rätt meningslös i de enfärgade
tapeternas tidevarv och härstammar från bonadernas och de granna målade
allmogetapeternas tid.

När ej horn längre, utan glas användes till _bläckhorn_, kvarstannar
dock det gamla ordet. _Tobakshorn_ åter är ett ord, som försvunnit för
_snusdosan_. _Pennor_ kunde man ursprungligen endast få från fåglarna,
men vi behålla namnet, även sedan gåspennan ersatts av stålpennan, ja,
t. o. m. blyertspennan.

Benämningen _styrbord_ är från en tid, då man hade en styråra på högra
sidan av fartyget. Den sida man vände ryggen (baken) blev då babord.

Vi använda uttrycket »stå sörjande vid en _bår_», oaktat, som
Strindberg säger, »bårarna redan för 50 är sedan utbyttes mot
likvagnar».

Språket är konservativt i sina bruk, och vårt nuvarande språk
återspeglar även forna tiders brister i uppfattning och kunskap. Vi
kunna ej undgå att använda en hel del i grund och botten felaktiga och
missvisande uttryck. Vi veta nog i allmänhet, att dylika uttryck ej äro
att fatta efter bokstaven, men nog kan det hända, att de någon gång
kunna förvilla en obefäst ande. Så t. ex. tala vi ju om att »_solen går
upp_», ehuru var och en vet, att det är jorden, ej solen, som går. Vi
säga, att »_daggen faller_» -- men daggen faller ej, utan avsätter sig.
Och _mjältsjukan_ har ej med mjälten att skaffa. Orden _hårdhjärtad_,
_hetlevrad_ och dylika tala om en tid, då man förlade känslorna till
hjärtat och levern. _Valfisken_ är ingen fisk, _flodhästen_ ingen
häst, _sjökon_ ingen ko, det veta nog alla. Men ej alla veta, att
_kinabarken_, det förträffliga febermedlet, ej har något med landet
Kina att skaffa, likheten beror på en folketymologisk ombildning.

_Indianer_ bo ju ej i Indien. Namnet har ett historiskt intresse och
beror på Kolumbus’ misstag, då han trodde sig ha kommit till Indien,
när han upptäckt Amerika.

       *       *       *       *       *

I många riktningar utvecklas och förändras språket. Men hur mångsidig
än utvecklingen är, går det aldrig därhän, att vi få ett särskilt
ord för varje sak och företeelse i världen. Detta skulle endast vara
opraktiskt och göra språket allt för svårt. Livets skiftande mångfald
äger oändligt mycket, som vi ej ha ord för. Livet, människoandens liv,
är rikare än våra uttrycksmedel.

Orden beteckna i allmänhet sammanfattningar av likartade ting. Endast
egennamnen ge olika namn åt föremål, som i det väsentliga äro likadana.
En hel del ord åsyfta att sammanfatta en mängd företeelser, som ha
någon egenskap gemensam, t. ex. orden växt, djur, möbler, arbete,
nöjen. Att dylika sammanfattande ord finnas, är av stor betydelse. De
bidraga till reda i vårt tanke- och åskådningsliv, då vi därigenom
kunna ordna företeelserna i samhörande grupper genom blotta namnet. Här
speglar språket gångna tiders uppfattning och erfarenheter. Vi ta som
exempel de urgamla motsättningarna _levande_ och _dött_ eller _andligt_
och _materiellt_, ord, som sammanföra allt varande i två väldiga
motsatsgrupper.

Vidare kunna vi säga, att knappast något ord finnes, som ej har mer
än en betydelse. Ordet _lampa_ får beteckna ej blott våra förfäders
enkla, osande lampa, utan många andra slag, upp till den moderna
elektriska båglampan. Här som ofta speglar ordets vidgade användning
en stigande kultur. Vi ta ett annat exempel på hur samma ord betecknar
en mängd olika saker. Ordet _band_ betyder något, som binder,
förenar. Hur olika företeelser, som därmed kunna avses, framgår av
följande sammanställningar: sidenband, halsband, tunnband, bokband,
korsband, band i brädspel, rövarband, gå i ledband, lägga band på sig,
syskonband, kärleksband o. s. v. Detta godtyckligt valda ord har 35
betydelseskiftningar enligt Svenska Akademiens stora ordbok. Andra
kunna ha många flera. Vi förbigå här sådana liklydande ord, som äro
alldeles obesläktade, t. ex. kroppsdelen _arm_ och _arm_ = fattig.
Därom mera längre fram.

Kulturutvecklingen gör naturligtvis, att samma ord kan få allt flera
olika betydelser såsom term å skilda områden. Men utvecklingen nöjer
sig ju ej härmed, den skapar även nya ord, och det kan vara skäl att
ytterligare dröja något vid denna företeelse. Stundom kan ett helt och
hållet nybildat ord slå igenom och bli vanligt. Så skapades t. ex.
ordet _gas_ av en kemist på 1600-talet.

Ojämförligt vanligast är dock, att de gamla språkstammarna även få göra
tjänst för att uttrycka nyvinningarna på olika områden. Det kan, som vi
redan sett, helt enkelt ske genom en betydelseförändring -- hammaren av
sten får även ge namn åt hammaren av järn. _Skorsten_, som egentligen
betydde härd på en tid, då intet slag av rökfång fanns, blev på ett
mera framskridet stadium även namn på det rör, som höjde sig över
eldstaden, för att slutligen i våra dagar oftast endast beteckna sista
delen och avslutningen av detta rör.

Bland egentliga nybildningar kunna nämnas de ej ovanliga avledningarna
av egennamn. Redan genom sin bildning väcka dessa ett särskilt
intresse, då de peka på ett givet historiskt eller geografiskt faktum
-- en person eller en ort -- och således rent av inbjuda till studium
av vår odlings historia. När det gäller dylika ord, kan den, som
därtill har håg, lättare än eljest fastställa tidpunkten för deras
uppkomst och de förhållanden, under vilka de blivit till. Utan att
ingå på några vidlyftiga förklaringar framlägger jag endast till den
intresserades eftertanke följande från olika områden valda exempel,
som lätt nog kunna mångdubblas: _bessemerstål_, _voltastapel_,
_ampère_, _ohm_, _ayshireras_, _berlinerblått_ -- eller för att stanna
vid vårt eget land: _Linnea_, _gustavianska tiden_, _boströmian_,
_Arvikaplogar_, _Sävstaholmsäpplen_ o. s. v.

Oftast bildas naturligtvis nya ord genom sammansättning. Vi ha
redan nämnt några exempel (sid. 36). Ytterligare må tilläggas några
ord, som bildats eller blivit aktuella tack vare senaste tiders
kulturella eller politiska förhållanden såsom _regeringsrätten_,
_folkhushållningskommission_, _försvarsutredning_, _rusdrycksförbud_.
Dylika ord bildas ju ständigt, och var och en kan leta upp exempel i
mängd.

Stundom kan det ena ordet ge upphov till det andra. Ofta stå orden
parvis i motsatsförhållande till varandra, såsom _stor_ och _liten_,
_upp_ och _ned_. Så kan också ett ord liksom framkalla ett nytt ord,
som på ett eller annat sätt står i motsatsförhållande till det förra.
Så har ordet _norrlänning_ gett upphov till det i Norrland ej ovanliga
_sörlänning_. Från Bleking har jag antecknat sammanställningen _in-_
och _uthus_, _inhusbyggnad_ o. s. v. Vi kunna ock påminna oss Olof
Högbergs bekanta _översåtar_ som motsats till _undersåtar_.

Språket kan även riktas genom att ett ord liksom delar upp sig i två,
som sedan var för sig gå olika utveckling till mötes och få olika
betydelse. Detta är också ett sätt att få nya namn åt nya begrepp.
Till jämförelse och eftertanke framläggas följande parvis besläktade
ord: _doppa_ och _döpa_, _flotte_ och _flotta_, _dag_ och _dager_,
_frid_ och _fred_, _aftonvard_ och _nattvard_, ja t. o. m. _snille_
och _snäll_. Av sistnämnda har det förra stigit, det senare sjunkit i
värde, grundbetydelsen för båda har varit förstånd, förståndig, rask.
Även hos de övriga ordparen, _orddubbletterna_, märka vi en mer eller
mindre tydlig överensstämmelse i grundbetydelsen.

Besläktad med föregående är naturligtvis även det fallet, då ett
ord utan att ändra formen får en ny betydelse och samtidigt vid
sidan av denna bibehåller den gamla. Saken är vanlig, ehuru ej så
iögonenfallande. Tydligt är ju dock, att en dubbelhet i betydelsen
finnes i senare sammansättningsleden i orden _gödselstad_ och
_handelsstad_ eller _trädgårdsland_ och _hemland_. En avgjord
dubbelbetydelse har ordet _konst_ fått, vilket för var och en bör
framgå ur följande exempel: »en konstgjord blomma är långt ifrån något
konstverk». Jämför härmed vad vi förut sagt om de många olika slag av
betydelse, som nästan varje ord kan ha (sid. 44).

Som prov på, hur nära samhörande ord gå i sär i betydelsen, kan
ytterligare påpekas, att _orolig_ ej längre är motsatsen till _rolig_;
och orden _obarkad_, _oborstad_ har fått en bildlik betydelse, som
orden _barkad_, _borstad_ sakna.

Vi skola nu litet närmare stanna vid en storartad fördjupning
och förändring av betydelsen i en given riktning, som massor av
ord genomgått, därmed även lämnande det kraftigaste beviset för
att språket alltid finner möjligheter att ge uttryck åt alla de
landvinningar, de nya upptäckter, som den mänskliga anden gör. Det är
en betydelsefördjupning, som pågått från längesedan förflutna tider och
som pågår den dag, som är. Jag syftar på språkets sätt att ge namn åt
det andliga livets företeelser. Det andliga är ju det, som vi ej med
våra yttre sinnen, syn, känsel o. s. v., kunna förnimma, de inre och
okroppsliga livsområdena.

Det är ju klart, att den yttre, kroppsliga verkligheten först blev
föremål för mänsklig iakttagelse och kunskap. Långt senare lärde man
sig att lyssna till stämmorna i sitt eget inre, att tänka över vad
själ, tanke, vilja o. s. v. var. Härom bär språket också vittne: det
andliga har från början fått namn från det materiella, det kroppsliga
och får så än i dag.

Själva ordet _ande_ betydde ursprungligen endast andedräkt, andning.
Äldst uppfattade man även själen som något jämförligt med en vindpust
eller dylikt. När människan ej mera andades, då hade också anden
lämnat henne. Först småningom fick ordet ande den fördjupade, rent
»andliga» innebörd, som vi inlägga i detta ord. Vittnar ej en dylik
betydelseförändring starkt nog om ett märkligt förandligande av språket
-- och därmed naturligtvis även av tänkandet och hela kulturen?

Ordet _himmel_ betecknar ju egentligen det valv, som välver sig över
våra huvuden, men har i det religiösa språkbruket även blivit namn på
de saligas boningar -- måhända dock ursprungligen ganska materiellt
uppfattat.

Då vi tala om _hjärtats värme_ mena vi vanligen ej temperaturgraden
i hjärtmuskulaturen, utan något rent andligt. Sådana ord som
_översvallande_, _uppbrusande_, _ytlig_, _grundlig_, _klar_ ha ju en
gång haft rent materiell betydelse och äro hämtade från beskrivning av
det yttre naturlivet, t. ex. det porlande vattnet i en källa. Eller vi
hämta våra bilder från ett annat naturområde och tala om _blixtrande_
snille, om _lysande_ förmåga, om religionens _ljus_, kärlekens
_solsken_.

Dylika uttryck ha sitt ursprung i en jämförelse mellan något yttre,
välkänt och något inre, andligt, som får sin beteckning tack vare en
större eller mindre likhet med yttre företeelser. Man finner en viss
släktskap mellan t. ex. fågelns flykt i den fria luften och själens
flykt mot högre rymder. Så vidgas och fördjupas ordens betydelse, och
vi kunna »tala om stora ting med enkla ord».

En hel del hithörande uttryck uppfatta vi ju fortfarande som bilder,
men ofta glömma vi, att uttrycket en gång varit en bild. Vem tänker
på att _nedrig_ betytt något långt nere, _innerlig_ något långt inne?
_Fatta_ en sak har en gång betytt kunna fatta med handen o. s. v.

Från ett annat område kunna vi påminna om ordet _kyrka_, som egentligen
betyder gudstjänstlokal, men sedan även betecknar ett religiöst
samfund, t. ex. den katolska kyrkan -- sålunda en mera förandligad
betydelse.

En särskild uppmärksamhet förtjänar användningen av bilder, d. v. s.
överflyttandet av ett ord från dess ursprungligen givna betydelseområde
till ett annat område, där det då får en annan, kanske vidgad, men dock
i någon mån likartad betydelse. Det är nämligen, som redan nämnts,
något slag av likhet, som föranlett den nya användningen. Det, som
ligger närmast, får då ge namn åt det mindre kända. På språkets alla
områden finna vi denna användning av bilder, varigenom vårt tal vunnit
oerhört i åskådlighet och uttrycksfullhet. Några exempel skola klargöra
detta.

_Huvud_ äga väl egentligen endast människor och djur, men nu tala vi
om _kålhuvud_ och _knappnålshuvud_ utan att tänka på, att vi här ha
en ursprungligen överflyttad användning. Men ordet är mångsidigare.
Vi nämna som exempel: _huvudstad_, _huvudbok_, _huvudstycke_,
_huvudtitel_, _huvudman_, _huvudsak_.

På liknande sätt använda vi en mängd av namnen på kroppsdelar. Vi tala
om en flods _armar_, om bordets _ben_, lampans _fot_, _bergsrygg_,
_bokrygg_ o. s. v. Bilder ha vi i sådana uttryck som politisk
_ryggrad_, stormens _vingar_, kärlekens _vingar_. Djurlivet ger upphov
till en mängd bilder. Jag nämner t. ex. plugghäst, syhäst, hästminne,
träbock, lathund, arbetsmyra.

Men bilderna nötas och blekna genom användningen. Vem tänker på
kroppsdelen _hand_, då han använder sådana vändningar som _ha om hand_,
_till hands_, _under hand_, _efter hand_, _handfallen_, _handgången_,
_tillhandahålla_, _omhändertaga_, _handkammare_, _handräckning_
o. s. v.? Eller vem tänker på _fågelns vingar_, då han talar om
_väderkvarnsvingar_?

Redan dessa exempel ge oss en aning om, hur omfattande användningen av
bilden är. Och med skäl säger författaren Jean Paul, att »språket är en
ordbok av bleknade bilder» (metaforer).

Men just därför att bilderna blekna, har man städse sökt efter nya slag
av bilder. Särskilt ha skalderna i alla tider övat sin fantasi på att
uppfinna nya livfulla och talande bilder. Sådana skapas i massa, och
intet föremål är för högt, intet för lågt, då det gäller att ge färg
åt en författares skildring. Jag tar t. ex. ordet _nät_, fiskarens
enkla fångstredskap. Vi finna det lätt nog i poesiens bilder. Tegnér
säger på ett ställe: »ett nät är den flygande lock.» I Vita frun talar
Snoilsky om hur kung Karl »knyter på tankarnas nät»; på ett annat
ställe i samma dikt heter det: »sin not han kastade föga öm i stridaste
loppet av tidens ström». Och Heidenstam talar i en berättelse om
»sammansvärjningens långa nät».

Som andra exempel på huru bilder nyskapas kunna vi nämna Frödings
»ungtallsmidig och enstamvig». Levertin talar om »längtans röda
skymningsbloss». Ur Karlfeldts målande bildvärld taga vi »höstmånens
röda kastrull», »molnens grå madrass».

Vi ha redan märkt, att den bildliga eller överförda användningen av
orden skapar dubbelbetydelser. Ordet _bock_ kan ju t. ex. betyda
såväl _getabock_ som _sågbock_, ja _bock_ (rättelse) i en skrivbok
och slutligen även bugning. Och vi ha i vårt språk _sänghimmel_,
_tronhimmel_, _stjärnhimmel_ och religionens _himmel_.

Likljudande ord med olika betydelse -- ofta av olika härledning --
finnas i större mängd, än vi i allmänhet ana, i språket: fågelns
_flykt_ och fångens _flykt_ är ej detsamma, ej en _våg_ i havet och en
_våg_ att väga på o. s. v. Dylika _homonymer_, som de heta, kunna ju
minska språkets tydlighet, men göra det vanligen icke, emedan meningen
och sammanhanget klargöra, vilken betydelse som avses, och hindra oss
att bliva vilseledda. Vem förstår ej innebörden av satsen: »Söner av
ett folk, som blött» -- t. o. m. om vi i skrift stava det sista ordet
med tt?

Av bilden begagnar sig, som vi sett, skalden; dubbelbetydelser äro
till glädje för skämtaren och ha gett upphov till otaliga s. k. roliga
historier, de mer eller mindre lyckade vitsarna och ordlekarna. Som
exempel på dylika kunna vi ju taga den gamla kända gåtan om klockan,
som »går och går utan att komma till dörren». Eller Svärdsjöbondens
svar på frågan, om sjön låg: »Hade den stått på ände, så hade den väl
synts ända hit». Skämtet här bygger på dubbelbetydelsen hos ordet
_ligga_: vara utsträckt och om en sjö: vara isbelagd.

       *       *       *       *       *

Vi ha redan flera gånger haft tillfälle att framhålla, vilken betydelse
språket har för hela vår odling. Att ett ord finnes, gör den sak
det vill beteckna mera levande för oss. »Språkets makt över tanken»
är större än de flesta ana, språket ger verktygen åt vår tanke, och
språkets brister kunna stundom bli band på vår tanke. I känsla av
vilken vikt det kan ha, att ett värdefullt och talande ord finnes
till och ingår i det allmänna språkmedvetandet, prisar sig en av våra
yngre tänkare, Allen Vannérus, med rätta nöjd, om han endast kan få
hemortsrätt i språket för det vackra ordet _kulturidealism_. Liksom
tanken skapar ord för att få uttrycksmedel, så kan också ett ord i
sin tur skapa och väcka tankar. Måhända bidrager befintligheten av
den sammanfattande benämningen _Skandinavien_ till den upprepade
sammanblandning mellan Sverige och Nordens övriga länder, som ständigt
äger rum ute i världen. Måhända har enhetsnamnet även vid sidan av
djupare orsaker hjälpt till att ge liv åt de skandinavistiska drömmarna.

Men liksom vår kultur och vår bildning ha sina brister, så har även
språket sina -- också i detta en spegel av vår odling. Hur mången har
ej känt sig plågad av fula ord och svordomar, uttalade av en rå mun!
Vårt språk tyckes ju vara så särdeles rikt på dylika uttryck. Är det
ej en svaghet i den enskildes språkförråd, att han för att uttrycka sig
tillräckligt eftertryckligt och kraftigt skall behöva använda uttryck,
hämtade från tron på ondskans och mörkrets makter!

Och att ett sådant ord som »tjuvsamhället» skapats, vittnar ju om en
förvillad uppfattning om samhällets betydelse och värde för alla dess
medlemmar. Blott att ordet finnes, kan hos en svag själ ytterligare
stödja det gamla slagordet: »egendom är stöld». Språket bör stå i
samklang med vår kultur, vårt samhällsliv, vår uppfattning av rätt och
orätt. Sådant folket är, sådant är språket. Därför ter sig ett sådant
ord som det nämnda som en fläck på vår odling.

Skämtet, som nog ofta kan ha något av hälsosamt salt i sig, kan ock
någon gång bli till skada genom förlöjligande benämningar, som kanske
till sist komma att användas på allvar, t. ex. genom att ge hederliga
och samhällsgagnande medlemmar i staten sådana namn som _tullsnokar_,
_bylingar_, _borgarbrackor_, _bondbassar_ -- att ej nämna än värre
exempel. Ger språket allt för mycket fart åt illa placerade uttryck av
hån och förakt, kan det dragas ned och förråas.

Därmed vilja vi naturligtvis ej ha sagt, att språket skall ge
förskönande eller överskylande namn åt det, som i sig är ont och
skadligt. Nej, språket skall säga »högt och fritt, att svart är svart
och vitt är vitt», som Karlfeldt säger, det är just dess uppgift. Att
kalla bedrägerier och förfalskningar för _oegentligheter_, stöld för
_lån_ och mutor _belöningar_ eller att urskulda lögnen genom att kalla
den _nödlögn_ för att ej tala om än sorgligare företeelser, det är att
leda språket in på en farlig väg.

Emellertid visar språket, eller låt oss säga den allmänna
uppfattningen, ett så pass levande verklighetssinne, att dylika
förskönande uttryck (s. k. eufemismer), så snart de bliva vanliga,
avslöja sin rätta innebörd och ej längre bedraga någon. Därför blir
det t. ex. snart nog lika illa att anklagas för oegentligheter som för
förfalskningar. Dock kanske vi ändock kunna säga, att språket bäst
fyller sin uppgift genom att nämna var sak vid sitt rätta namn, så vitt
möjligt undvikande förkonstling och pryderi.

Vi vända oss till ett annat område för språkliga bedrägerier --
och försök till självbedrägerier. Det är en hel del uttryck, som
brännvinsdyrkandet skapat, som åtminstone kunde bli en fara, dock
kanske mera förr än nu. Jag syftar på sådana ord som _livsvatten_,
_tankeställare_, _tröstare_ och liknande såsom namn på en livets och
tankens svåra fiende och tröstlöshetens skapare.

Huru ingripande drickandet varit, antydes måhända av att det från
början fullkomligt oskyldiga »_gutår_», egentligen _gottår_ (d. v.
s. god äring, gröda), fått samma betydelse som ordet skål! -- i den
bemärkelsen användes det ju bl. a. av Bellman. Det är också ett exempel
på sedernas omskapande inverkan på språket!

Då vi tala om språkets svagheter och brister, må vi ej glömma den
kanske mest allmänt både kända och erkända bristen i vårt språk --
saknaden av verkligt gångbart enhetligt tilltalsord. Vi ha ju ordet
_Ni_, men de flesta, som vilja vara artiga, våga endast i vissa fall
använda det. Vi ha intet tilltalsord, som kan användas av alla till
alla, över- och underordnade, äldre och yngre, män och kvinnor. Även om
bristen ej direkt är en skapelse av fåfängan och kryperiet i förening,
så avspeglas dock häri en svaghet i vårt sällskapsliv, tvång och
förkonstling i umgänget och en brist på naturlighet. Till ersättning
har emellertid det gamla hederliga tilltalsordet _du_ genom sin
begränsade användning fått en i viss mån mera intim och personlig klang.

Den förut omnämnda dubbelbetydelsen av en del ord kan nog någon
gång kännas som en brist, dock ej alltid. Det är ingen fara för
sammanblandning av ordet _hopp_, som betyder förhoppning, och det hopp,
som är lika med språng. Men när vi ha att göra med ord, som verkligen
äro nära besläktade, kan den yttre överensstämmelsen bliva till förfång
för tydligheten. Hur lätt sammanblandas ej _känsel_ och _känsla_. Och
vilken oklarhet och missuppfattning på religionens område kan ej uppstå
genom att vi ej ha olika ord för att ge namn åt den religiösa _tron_ i
motsats till det ord _tro_, som endast betyder förmoda. Kanske mången
helst skulle vilja med olika ord beteckna _kärleken_ mellan man och
kvinna och den allmänna människokärleken.



LJUD- OCH FORMUTVECKLING.


Vad vi hittills sysslat med har huvudsakligen tillhört det område av
språkvetenskapen, som vi kalla _betydelseläran_. Det kan dock vara skäl
att även rikta blicken på den utveckling, som äger rum inom andra sidor
av språket.

Det är efter tre skilda linjer, som den språkliga utvecklingen
försiggår. Vi kunna hos språket särskilja tre olika sidor: de _ljud_,
av vilka orden bildas, den yttre _form_, som orden antaga vid
fyllandet av sina olika uppgifter, och slutligen den _betydelse_, det
tankeinnehåll, som orden äro bärare av. Vi få så en naturlig indelning
av språkläran, grammatiken, i ljudlära, formlära och betydelselära.

Vi ha redan tillräckligt framhållit, att en god språkutveckling inom
det område, som tillhör betydelseläran, kräver, att språket skall bliva
ett allt bättre uttrycksmedel för den mänskliga tanken. Men även på
övriga områden kunna likartade krav på klarhet, tydlighet och enkelhet
uppställas.

Vi vända oss först till _ljudläran_. Denna handlar om språkets yttre,
rent fysiska material, de av de mänskliga talorganen frambragta ljuden,
som sedan såsom en luftdallring ledas till ett mänskligt öra för att
där uppfattas. Om vi nu på ljudläran tillämpa våra regler för vad
språkliga framsteg vill säga (jfr sid. 11 f.), framgår omedelbart, att
utvecklingen bör gå ut på att göra språkljuden så lätta som möjligt
att frambringa för den talande, på samma gång som den hörande bör
kunna uppfatta ljuden allt mera klart och utan svårighet. Viktigast
är ju hänsynen till den hörande: ljuden böra bli så tydliga som
möjligt. Såväl praktiska skäl som skönhetskänslan kräva, att vokalerna,
självljuden, de egentliga röstljuden, bli klara och klangfulla, och att
konsonanterna, medljuden, få ett så tydligt, skarpt och distinkt uttal
som möjligt. Här gäller det att utan tillgjordhet och förkonstling, men
med omsorg och avsikt vårda talets renhet och klarhet, ty de krafter,
som oftast alldeles omedvetet verka på vårt talspråk, gå huvudsakligen
ut på att göra ordens uttal så lätt och enkelt som möjligt.

Vi skola bevara vårt språks goda rykte för klangfullhet. En orsak till
denna är bl. a. våra talrika och klara _a-ljud_, som t. ex. till så
stor del försvunnit i danskan. Många av våra landsmål eller dialekter
utmärkas ju just av oklara, grumliga, fula ljud, som ej äro så
lätta att utrota. Vi kunna tänka på de olika uttalen av de ljud, som
betecknas med bokstäverna _o_, _å_, _l_, _r_. Klarhet och skärpa böra
ju framför allt eftersträvas av _riksspråket_, d. v. s. det språk, som
gäller och eftersträvas som gemensamt meddelelsemedel över hela vårt
svenska språkområde.

Vi bruka kalla de krafter, som verka för att förenkla och förändra
uttalet, för _ljudlagar_. Dessa äro av många slag, men verka i
allmänhet likformigt och regelbundet omgestaltande på vissa ljud i
likartad ställning och vanligen inom en given tidsepok. Redan vårt
stavsätt, som ofta bevarar gamla uttalsformer, vittnar om ljudlagarnas
verksamhet för förenkling. Orden djup, djur, djärv o. s. v. ha en gång
hetat diup o. s. v. med uttalat d-ljud, ehuru detta sedan försvunnit
framför j-ljudet. Detta d-ljud uttalas fortfarande av de finländska
svenskarna. Så ha förr orden lius, liung, hiort, siö, skiuta o. s. v.
haft s. k. ljudenligt stavsätt, d. v. s. uttalats ungefär så, som de
ännu stavas.

Vanligen är det de yngsta generationerna, som omedvetet genomföra
uttalslättnader, under det de fullvuxna i allmänhet föga ändra sitt
uttal. Vi märka ljudlagarnas verkningar ännu i den dag, som är.
Liksom stiäla en gång blivit »själa», så får i våra dagar ordet
västgöte uttalet »väsjöte», östgöte blir ösjöte, gästgivare blir
’gäsjivare’ i vardagsspråket. Vidare blir i vårt tal åttondedel till
åttondel, annandag blir anndag, matsäck blir massäck, fastställa
uttalas faställa (med st endast en gång) o. s. v. Häri ligger tydligen
en kraftbesparing. Men förenklingen får ej strida mot tydlighetens
lag. Därför är t. ex. det Stockholmsuttal olämpligt, som gör e och ä
likljudande. Härigenom komma ju sed och säd, tre och trä att uttalas
lika. Det är naturligtvis ej något tillräckligt försvar för detta
uttal, att Heidenstam och Levertin med flera skalder genom sina rim
visa sig äga det!

Vi ha redan antytt, att de många oregelbundenheterna i vår stavning
avspegla gångna tiders uttal. Skriften har med större konservatism
än talet bevarat de gamla sedvänjorna. Även om kunskapen härom ej
underlättar rättstavningens mödor, så stämmer den oss dock försonligare
mot svårigheterna, då vi veta, att de många olika reglerna en gång
haft en förnuftig mening. Men varje tid har större skyldighet mot
sig själv än mot det förgångna, och så har allt sedan 1700-talet,
då vi började få ett allmänt antaget lika stavsätt, strävandena att
reformera stavningen till större överensstämmelse med talet fortgått.
Med försiktighet har det gått, och försiktigt komma vi helt visst att
fortsätta på samma väg. Det gäller att utveckla, ej att helt bryta
med det förgångna. Men förändringar måste ske på detta liksom på
alla andra livets områden. Lika väl som kärleken till gångna tiders
minnen ej kommer någon att använda tjärstickor eller talgljus till
belysning, lika litet får pieteten bevara ett föråldrat och opraktiskt
stavsätt, som kunde ersättas med ett bättre. Det är ju ej frågan om
någon förändring av själva språket härvidlag, endast en ändring av
dess beteckningssätt -- orden förbliva desamma. Tegnérs poesi är lika
»klassisk», efter vilka regler den än stavas.

Bokstäverna äro ej ljud, endast tecken för ljuden, och skriften är
naturligtvis bättre, ju noggrannare och enklare den förmår att återgiva
ljuden och de därav bildade orden. Men av vikt och värde är ock att ha
ett bestämt, vedertaget stavsätt, som man rent mekaniskt kan inlära,
så att man ej behöver särskilt tänka på, hur man skall stava orden --
rättstavningen skall så att säga sitta i fingrarna. De flesta ha ju nog
besvär med att tänka på det viktigare: det skrivnas form och innehåll.

Efter denna utflykt in på frågan om tillämpningen i skrift av
ljudlärans lärdomar må vi även kasta en blick på ljudens estetik, d. v.
s. ljudens skönhetsverkan i talet. Redan själva ljuden eller, rättare
sagt, de olika ljudförbindelserna kunna på ett egendomligt sätt tala
till skönhetssinnet och ha säkert så gjort under alla tider. Vi tala
om att ord och namn äga olika »klangfullhet» och »välljud». Eller för
att tala med skalden Orvar Odd: »Vissa namn äga i sig själva ett slags
musik, en metall, en klang, lik den av harmonika och triangel, under
det andra falla sig tungsamt, ljudlöst och platt som en mjölsäck,
vilken dunsar i golvet.» Eller märk, vilka förnimmelser ett namn kan
uppväcka enligt Sven Hedin: »Namnet Timbuktu har en egendomlig klang.
Det innesluter allt det hemlighetsfulla och tjusande, som är förbundet
med Sahara. Det leder tanken till karavanklockornas klang och klirret
av beduinernas stigbyglar. Det är, som om själva namnet klingade, och
som om man hörde plasket av Niagaras grumliga böljor mellan vokalerna».

Det vanligaste och mest kända exemplet på en avsiktlig användning av
ljudens skönhetsverkan erbjuder oss rimmet i poesien. Slutrimmet, byggt
på likljudande ordslut, känna vi ju alla. Ett annat slag av rim är det
klangfulla fornnordiska begynnelserimmet, som låter vissa betonade
ord i versen börja med samma ljud. Vi ha det efterbildat i Tegnérs:
»Nu rider rike Ring över Bifrost, sviktar för bördan bågiga bron.»
Begynnelserimmet användes ofta och tämligen fritt av våra moderna
skalder för att öka versens klangfullhet, exempel äro lätta att finna.
(Fröding: »blekaste blomst»; »i lätta lovar kring en flaggfregatt»;
»hårets gula gammalsvenska lin» o. s. v.) Även i prosa användes detta
rim stundom med tydlig avsikt. Vi anföra från Selma Lagerlöf: »Och
uppför och utför alla dessa klyftor och klippor krypa och krångla
rankor och revor.»

Men rimmet har ock bevarat en hel del gamla uttryck och
sammanställningar av särskilt intresse. På det sättet ha t. o. m. en
del ord bevarats, som helt säkert hade försvunnit ur språket, om ej
rimmet bundit det vid ett annat ord. Som exempel nämna vi uttrycken
_lyte och lack_, _i sus och dus_. En hel del sådana vändningar
förefalla oss vid närmare eftertanke, skäligen meningslösa, såsom _rubb
och stubb_, _si och så_. Som vi se, användas härvid än begynnelserim
och än slutrim. Ännu några exempel på mera lättförståeliga sådana
sammanställningar må tilläggas: _barn och blomma_, _hus och hem_,
_gammal som gatan_, _med hull och hår_, _buller och bång_, _rim och
reson_, _rätt och slätt_. Som bevis på, hur stark rimmets makt kan
vara, och hur hänsynen till ljudet kan besegra själva betydelsen, kunna
vi anföra det för oss tämligen meningslösa ordspråket: _Kaka söker
maka_. Detta har en gång haft god mening och hetat Kraka (d. v. s.
kråka) söker maka. Men när a blev å i kråka, ersattes ordet av det på
måfå gripna kaka, som rimmade bättre.

Vi övergå så till _formläran_. Här bör det vara klart för oss, att en
formförändring är av godo, för så vitt den gör språket enklare och
regelbundnare utan att minska dess klarhet och tydlighet. När vi t. ex.
äro vana att böja snäll, snällare, snällast, fin, finare, finast o. s.
v. och det då heter dålig, sämre, sämst bilda vi efter det vanligaste
mönstret formerna dåligare, dåligast. Nya former bildas ofta efter de
gamla och mest förekommande bildningarna. Så blir språket likformigare,
regelbundnare och därmed ofta klarare. Stundom leva gamla och nybildade
former fredligt vid varandras sida, vilket ju särskilt kan ha sitt
värde, om de olika formerna få uppbära skiftningar i betydelsen. Så ha
ju formerna värre och ondare, ja, i någon mån även bättre och godare en
viss olikhet i användningen.

De nya formerna bildas i likhet, överensstämmelse eller _analogi_ med
äldre och vanliga språkformer; vi kalla därför dessa nybildningar
_analogibildningar_. En dylik form är t. ex. _simmade_ av _simma_
i stället för det äldre _sam_ genom påverkan från det vanliga
böjningsmönstret _rimma_, _rimmade_ o. s. v. Av _tämja_ bilda vi det
regelrättare _tämjde_ för det gamla _tamde_, av _två_ få vi _tvådde_,
som ersätter _tvog_ (jfr _sådde_ av _så_). Böjningen _gräva_, _grov_
blir _gräva_, _grävde_; _het_ blir _hette_. I stället för _lyfte_ och
_miste_ få vi ofta se de efter vanligare mönster bildade _lyftade_
och _mistade_. Stundom kunna vi dock även få se våra författare ta
upp tämligen föråldrade, kanske i folkmålen kvarlevande, kortare,
»starka» verbformer, måhända därför att de finna dem klangfullare eller
kraftigare. Så kunna vi hos Fröding finna den gamla formen _vrok_,
som eljest nu heter _vräkte_. Heidenstam använder _halp_ vid sidan av
_hjälpte_. Även nybildningar av likartat slag kunna påvisas. Så har
Strindberg _röck_ för äldre och vanligare _ryckte_, hos S. Lagerlöf
förekommer formen _dög_ som biform till _dugde_.

En annan analogibildning är förändringen av _fager_, _fägre_ till
_fager_, _fagrare_. Och det gamla uttrycket _läsa_ ett _lås_ ha vi
förenklat till _låsa_ ett _lås_ -- uttrycket blir ovillkorligen
därigenom enklare, och ordens samhörighet framträder klarare.

Analogibildningarna gå ju ut på att skapa större likformighet vid
bildande av likartade former, vilket naturligtvis ofta har sin stora
fördel med sig. Hit hör t. ex., att främmande ord vanligen böjas
på samma sätt som svenska, när de upptagas i vårt språk. Även i
övrigt kunna de ju genom inhemsk påverkan förändras med avseende på
form, uttal och stavning. Det heter t. ex. en _allé_, flera _alléer_
liksom _kraft_, _krafter_. Andra slag av mera ingripande analogiska
ombildningar ha vi redan talat om (sid. 37). Vi ha kanske märkt
besväret med ord, som bevara en främmande böjning, såsom ett _plenum_,
flera _plena_, _faktum_, _fakta_. Man kan få höra mindre bildat folk
tala om, att de varit med om »ett plena i riksdagen», om »ett avgjort
fakta» o. s. v.

Titlar av främmande ursprung få ofta ett mera svenskt utseende genom
tillägg av den rent svenska ändelsen _-are_, särskilt vanlig vid
yrkesnamn, såsom _åkare_, _borgmästare_ o. s. v. Så få vi även jämte
_officer_, _officerare_, vidare _sekreterare_, ja även _kamrerare_.

Många andra exempel på begäret att göra språket regelrättare kunde
anföras: _värmar_ blir _värmlänningar_, _gutar_ blir _gottlänningar_
efter mönstret av _smålänningar_ m. fl. Något bättre står sig formen
_jämtar_ bredvid _jämtlänningar_.

Som exempel på, hur formerna bli enklare och kortare, kunna vi peka
på, huru vi av _hava_ få _ha_, av _bliva bli_, av _taga ta_, av _giva
ge_ -- former, som äro goda, därför att de äro korta och dock fullt
tydliga, ehuru de ännu ej fått burskap i den s. k. högre stilen.

En annan förenkling, som talspråket genomfört och som även arbetar
sig fram i skriftspråket är användningen av samma predikatsformer av
verbet, såväl när det hör ihop med ett ord i flertal som ental. Vi säga
sålunda allmänt t. ex. »gossarna kommer» likaväl som »gossen kommer»,
under det vi efter gammalt mönster pläga skriva: »gossarna komma». Men
språket älskar ingen onödig formrikedom. Och redan under 1600-talet och
tidigare påträffas sådana flertalsböjningar som _vi binder_, _vi band_
(för _binda_, _bundo_). Under medeltiden hette det även _vi köpto_,
_han köpte_. Nu heter det alltid _köpte_ i såväl ental som flertal.
Så komma nog ock sådana former som »vi gick» att tränga igenom.
Dylika formförenklingar äro även analogibildningar. Talspråket har
naturligtvis sin fulla rätt att införa förändringar och förenklingar
utan att känna sig bundet av skriftspråket. Språkhistorien visar, att
skriften oftast följer talet efter, där det så lämpar sig, ehuru i
något långsammare takt. En del av våra yngre författare ha ju ock redan
i skrift upptagit nyssnämnda förenkling av verbböjningen. Särskilt
kunna vi lägga märke till, att Selma Lagerlöf genomgående använder lika
former av verben i ental och flertal i sina sista böcker.

Även en utveckling av nya former kan förekomma, vilket naturligtvis
kan vara av godo i det fall, att de öka språkets uttrycksfullhet
eller tydlighet. Länge ansågs _ett härad_, _flera härad_ som den enda
riktiga böjningen, nu kan man ofta få se formen _härader_. Ännu äro
_skepp_, _bord_ o. s. v., ja, de ojämförligt flesta s. k. detkönsord
eller neutra lika i ental och flertal. Det kunde ju i många fall vara
lämpligt att i stället ha två olika former. En del namn på handelsvaror
ha även fått flertalsändelser, såsom _tyger_, _viner_, _teer_. Dessa
former ha dock den säregna betydelsen av flera olika slag av tyg o. s.
v.

Vi säga naturligtvis, att av två brukliga former är ej den äldsta
bäst, utan den, som är ändamålsenligast. För femtio år sedan hade vi
dock en livskraftig »klassisk» eller historisk riktning, som alltid
ville ge företrädet åt en äldre form. Ett exempel visar oss de olika
förhållandena då och nu. Viktor Rydberg, som strängt höll på den äldre
svenskans språkbruk, betecknade år 1873 formen _elementer_ (liksom
_systemer_, _landskaper_ o. s. v.) såsom »falsk böjning». Men år 1906
ger vår kände författare Per Hallström ut sin bok De fyra elementerna
och tar alltså upp denna »falska» böjning.

En annan förändring, som åsyftar att göra språket regelbundnare och
som trängt igenom i talspråket, må omnämnas, särskilt som den även
börjat visa sig i skrift. Det är strävandet att ge alla substantiver
(tingord) samma ändelser i bestämd form i flertal. Det heter ju
_hästarna_, _stolarna_, men hittills vanligen i skrift _barnen_,
_borden_. Dessa neutra få emellertid i talspråket även ändelsen _-na_,
varigenom de till sin böjning bliva mera lika övriga substantiver i
språket. Vi kunna också fastslå, att Selma Lagerlöf i en av sina böcker
upptagit även formerna _barnena_, _bordena_ o. s. v.; dessa förefalla
oss kanske till en början litet tunga, men ha den fördelen att vara
mera regelbundet bildade. Tydligen kunna de ju ej anses fullt upptagna
och »tillåtna» i s. k. vårdad normalprosa, därför att en av våra
främsta författare med skaldens rätt och frihet använt dem.

En förenkling, som kan anses fullt genomförd i riksspråket, är
upphävandet av »könsskillnaden» i språket mellan »döda» föremål, d.
v. s. skillnaden mellan han- och honkön. Landsmålen säga vanligen
_sola ho’_, _stoln han_ o. s. v. Vi säga emellertid nu: solen _den_
och stolen _den_. Detta är ett avgjort framsteg, då ju döda föremål
faktiskt ej ha något kön. Skalderna är det ju obetaget att i naturens
föremål dikta in manliga och kvinnliga väsen, att ge personlighet och
liv åt det i sig döda, men det praktiska språkbruket är ej främst
poetiskt, utan främst just praktiskt, d. v. s. så enkelt som möjligt.

En företeelse, som även berör genusförhållandenas språkliga uttryck,
är den, att kvinnan, samtidigt med att hon tillkämpar sig rätten
till allt flera tjänster, yrken och examina, också erövrar rätten
till motsvarande förut manliga titlar. Förr hette det _skald_ och
_skaldinna_, _konstnär_, _konstnärinna_ o. s. v. Nu blir det allt
vanligare att tala om kvinnliga _skalder_, _konstnärer_, _författare_.
I den riktningen går det, och de senast förvärvade kvinnotitlarna
av _doktor_ och _docent_ ha ingen direkt motsvarande feminin form,
vilket däremot den något tidigare förvärvade rätten till studentexamen
medförde -- den kvinnliga studenten kallades _studentska_. Men
_doktorinna_ betyder ju ej kvinnlig doktor!

Vi se sålunda även här, hur kulturrörelser inom samhällslivet trycka
sin prägel på språket -- spegeln av folkets liv och uttrycket för
dess synpunkter. Förr bildade också de kvinnodyrkande skalderna gärna
feminina nybildningar, sådana som _huldinna_, _tjusarinna_. Nu se vi ej
mycket sådant.

Vi ha här endast vidrört några spridda drag av språkets ljud- och
formutveckling för att visa, hur språket på alla områden strävar att
bli ett allt bättre och tjänligare redskap i kulturens tjänst. Och
även på detta område avspeglar sig odlingen i språket. I en tid med
intensivt liv och rask utveckling på många områden visar sig brådskan
även i tal och skrift. Strävanden efter korta, direkta uttryckssätt
framträda, onödiga ändelser, svagt betonade stavelser försvinna,
under det talet flyter i en snabbare takt. Särskilt i den brinnande
affärsbrådskans språk, engelskan, kunna vi tydligt märka en sådan
utveckling, men även i vårt språk se vi detsamma, ehuru ej i så hög
grad. Allt sedan fornsvensk tid har emellertid en förkortning av orden
genom bortstötande av en mängd överflödiga ändelser och andra orddelar
fortgått, och denna benägenhet förefinnes i hög grad än i dag, som vi
sett. Och vi ringakta gångna tiders omständliga och cirklade talesätt
med de långrandiga omskrivningarna och de överflödiga fraserna. Vårt
språk går rakt på sak och nämner också saken vid dess rätta namn.
Det är ju en utveckling i god riktning detta. Måtte den även vittna
om en god moralisk utveckling till större ärlighet, rättframhet och
uppriktighet! Vågade vi tro detta, så kunde vi ju också anse språket
som en så mycket betydelsefullare spegel av kulturen.



STILARTER. SPRÅKET OCH DE ENSKILDA.


Språket har alltså, som vi upprepade gånger framhållit, i första hand
en praktisk uppgift. Som vi skola se, förneka vi därför ej skönhetens
rätt och betydelse. Men språkets uppgifter äro av mångahanda slag.
Därför få vi ock många olika stilarter. Med _stil_ mena vi då de
språkliga uttrycksmedlens anpassning efter det ändamål, som den talande
eller skrivande åsyftar, formens överensstämmelse med sitt innehåll.
Ej blott det olika innehållet, utan även många andra faktorer inverka
på stilen, såsom den krets man vänder sig till, den offentlighet
det talade eller skrivna har och andra yttre omständigheter, såsom
tid och rum. Så få vi en indelning i lägre stil, högre stil och
mellanstil eller normalstil, men även andra indelningar äro ju
tänkbara. Stilarterna skilja sig med avseende på ordval, formbildning
m. m. Stilen kan naturligtvis också vara mer och mindre personligt
egenartad. Till _lägre stil_ hör det vanliga, mer eller mindre
vårdade samtalsspråket. _Högre stil_ finna vi ofta i predikningen, i
högstämda tal, i vissa skönlitteraturens alster o. s. v. Vid den s. k.
vältaligheten bruka vi ju fästa den innebörden, att den på ett särskilt
sätt skall tala till känslan och fantasien. Den verkliga vältaligheten
föraktar onödiga prydnader och älskar ett rent och klart ordval -- de
många, granna orden stå ej högt i kurs i vår tid. Dock utmärkes den
högre stilen vanligen av rikedom på friska, talande och levande bilder.

_Normalstilen_ är skriftspråkets breda ström, vetenskapens,
föreläsarens, ämbetsmannens, tidningarnas språk, den väl vårdade
prosan, som vänder sig till en större skara av läsare eller åhörare,
främst av allt sökande det klara och enkla uttrycket för tanken. Kravet
är högt nog: att återge tankens finaste skiftningar.

Undersökningar av olika stilarter och deras kännetecken sakna ej sitt
intresse.

Naturligtvis finnes en mängd olika slag av stilar, lika visst som
språket har otaliga vitt skilda uppgifter. Dessutom kanske vi strängt
taget borde kunna säga, att varje människa har sin säregna stil, så
vitt som varje människa i något avseende är olik alla andra. Framför
allt gäller detta om de stora författarna. Varje diktare har sin egen
stil, liksom vi ock kunna skönja vissa drag, som särskilja de olika
arterna av diktning. Olikartade bliva med avseende på stil och ordval
den glödande känslolyriken, den objektiva verklighetsskildringen, den
på bitande satir byggda kritiken av människor och samhällen o. s. v.

För en författare är friheten livsluften. Naturligtvis ledes även
han av lagar, men ej småaktiga lagar, skrivna av »vittra pysslingar,
utan av naturen», som Thorild säger. Det är den personliga smakens
och det odlade skönhetssinnets lagar, som skola leda honom, och dessa
lagar kunna ej i några givna formler uttryckas. Har han dem ej inom
sig själv, så hjälpa yttre påbud föga! Låtom oss komma ihåg, att
det är de stora språkkonstnärerna, diktarna, författarna, som gå i
spetsen för vårt språks utveckling. Det är de, som genom sin diktning
skapa allt fullödigare, vackrare och klarare uttryck för sina tankar,
fantasier, drömmar och känslor. Så bidrager även diktningen att föra
språket framåt mot dess mål, att bli ett allt bättre och smidigare
uttrycksmedel för den mänskliga tanken. »Klarhet i begrepp och renhet i
språk», som Geijer säger, är den verkliga vältalighetens mål. Sanningen
bör man ej våga »belasta med prydnader, som hon ej behöver».

Ja, vad är all konst i grunden annat än en stor tanke eller känsla,
klädd i åskådlig dräkt, i en form, som ger ett fullgott, starkt och
levande uttryck åt ett rikt innehåll. Så sammanfalla djupare sett i
viss mån kraven på språkets ändmålsenlighet med kraven på dess skönhet.

Vad kunna då vi vanliga dödliga göra? Vi kunna älska vårt språk och vår
litteratur. Vi kunna vårda vårt eget språk, vaka över vårt uttal, vårt
ordval, men naturligt, utan överdrift, onatur och förkonstling. Vi må
komma ihåg, att talspråket ej är en efterhärmning av skriftspråket,
utan har sina egna fria och naturliga lagar. Skriften skall ofta kunna
läsas och förstås av många, den skall bevaras för framtiden, och den
har därför även sina egna lagar.

Måhända kunde mången av oss behöva en varning för att använda
överdrivna eller för mycket sägande uttryck om vardagliga ting, t. ex.
sådana ord som _rysligt_, _förtjusande_, _härligt_, _gudomligt_. Vi
skola spara de betydelsefulla orden, tilldess de verkligen behövas,
kanske de eljest ej räcka till, då vi stå inför det verkligt stora.

Men språket har också blivit ett så förträffligt och smidigt redskap,
att det för den, som behärskar det, liksom »skriver sig självt». Må vi
därför akta oss för att låta de många orden endast dölja en tankarnas
tomhet! Det finnes intet ihåligare än ord utan innehåll och tanke.

En betydelsefull och omfattande apparat är språket. Och säga vi, att
det svenska språket har ett ordförråd av 200,000 ord, är det snarare
för litet än för mycket, särskilt om vi tänka på alla de möjligheter
att bilda nya ord genom sammansättningar, som språket äger. En hel
del ord tillhöra ju yrkes- och fackspråk, som vi nog ej alla känna
till; men man har trott sig kunna säga, att minst 45,000 äro allmänt
brukliga i det vanliga folkspråket -- därmed är dock ej sagt, att var
och en använder och förstår dem alla. I det dagliga livet reda vi oss i
vanliga fall med ett betydligt mindre antal. Dialekterna, vilka många
djupt förakta, och vilkas allt för oklara ljud och oförståeliga uttryck
vi i viss mån måste motarbeta, äro dock ofta synnerligen uttrycksfulla
och ha ett rikt flöde av förträffliga och målande ord, liksom de i
fråga om ordförrådets _svenskhet_ stå på ett helt annat plan än vårt
riksspråk. Vi kunna ock se, huru flera av våra författare tagit intryck
av sin hemorts dialekt, t. ex. Fröding och Strindberg samt de sista
tidernas många hembygdsdiktare.

Dessutom pågår ett intensivt upptecknande av de försvinnande
dialekternas ordskatter.

       *       *       *       *       *

Att språket ej är någon naturprodukt, vars utveckling står utom vår
viljas räckvidd, framgår av vad vi redan sagt. Språket är av människan
skapat, är en spegel och ett uttryck för den genom mänskligt arbete
skapade kulturen, och det sammanhänger på det intimaste med hela
vår odling och dess utveckling. På oss beror det, om språket skall
utvecklas i god eller dålig riktning.

Kärleken till vårt språk, intresset för dess rykt och renhet lever i
våra dagar starkare än någonsin. Språket går framåt. Och ett omfattande
studium av språkets historia, liv, uppgift och väsen pågår likaväl som
av vår litteratur och dess hävder.

Vad vi här ej kunnat mer än antyda, är den ofta omärkliga, men
betydelsefulla fördjupning språket vinner samtidigt med fördjupningen
av hela vårt andliga liv. Orden äro oftast desamma, ha samma betydelse,
men ha dock för den tänkande och förstående fått en rikare innebörd.

På ett storslaget sätt är det, som språket fyller sin uppgift såsom
uttryck för mänskligt själsliv. Vi kunna i vår egen tid se, huru
språket förmår ge uttryck åt skaldens drömmar och tänkarens tankar,
åt forskningens och vetenskapens alla oerhörda framsteg, åt otaliga
nyvinningar på teknikens, samfärdselns och industriens områden.
Språket är en väldig spegel av vår odling, forntids och nutids. Språket
är det, som mer än något annat binder oss samman med våra fäder,
binder oss samman till ett folk, binder oss vid släkten, som gått, och
släkten, som komma.



LITTERATURANVISNINGAR.


    _Noreen, Ad._, Vårt språk, nysvensk grammatik i utförlig
        framställning (1903 f., utkommer i nio band).

    ----, Spridda studier I-III (1895-1913).

    _Ljungstedt, K._, Grunddragen af modersmålets historia (1898).

    ----, Språkets lif (1899).

    _Borgström, M._, Svenska språkets historia (1916).

    _Söderwall, K. F._, Hufvudepokerna af svenska språkets
        utbildning (1870).

    _Koch, Ax._, Om språkets förändring (1896).

    _Cederschiöld, G._, Om svenskan som skriftspråk (4:e uppl. 1916).

    ----, Om kvinnospråk och andra ämnen (1900).

    ----, Språk i språket (Verdandis småskrifter 163-164; 1909).

    _Tegnér, Es._, Språkets makt över tanken (1880).

Ordbok öfver svenska språket, utgifven af Svenska Akademien
(från 1893) är av omfattande värde för kännedomen om det svenska
språkets utveckling, ordens historia, härledning, betydelse och
betydelseförändringar, deras användning hos de olika författarna o. s.
v.



W. W^s HANDBÖCKER


   1 LENNART NYBLOM, Handbok i akvarellmålning                         0.75

   2 P. N. KJÖLLERSTRÖM, Svenska dopnamn och släktnamn                 1.--

   3 ANNIE BESANT, Teosofi                                             1.50

   4 MARTHA SILFVERHJELM, Om konservering av kött och vilt
     2:dra upplagan                                         1.25; inb. 2.25

   5 Dr C. TÖNNIGES, Åderförkalkning. 3:dje uppl.                      0.75

   6 Prof. H. EICHHORST, Hjärtat i friskt och sjukt tillstånd,
     illustr.                                                          0.75

   7 Prof. ALI KROGIUS, Om den s. k. Blindtarmsinflammationen, ill.    1.--

   8 Prof. W. BÖLSCHE, Människans härstamning, illustr. 2:dra uppl.    1.--

   9 Professor W. MEYER, Världens skapelse, illustrerad, 2:dra uppl.   1.--

  10 Professor ERNST SCHWENINGER. Kräftan                              1.--

  11 Dr ALEXANDER HAIG, Diet och föda                                  1.--

  12 Gallsten och Gallstenskolik samt Njursten och Blåssten            0.75

  13 REINH. GERLING, Min nervositet, huru den uppkom och huru jag
     botade den, 2:dra uppl.                                           1.--

  14 Bleksot och blodbrist samt därmed besläktade sjukdomar, efter
     de bästa källor av O. H. D.                                       1.--

  15 Prof. KJ. OTTO AF KLERCKER, Engelska sjukan -- Rachitis --        1.--

  16 Professor G. KALLSTENIUS, Handbok i oljemålning                   1.--

  17 ANNA ULLMAN, Leva billigt i dyra tider, inbunden                  2.25

  18 Professor E. HUBENDICK, Min motors konstruktion och skötsel,
     rikt illustrerad, inbunden                                        2.25

  19 K. WERNICKE, Elektriciteten i lantbrukets tjänst, rikt
     illustrerad                                                       1.50

  20 SIGRID WESTFELT, Täppan, köket och källaren. Hur man odlar,
     tillagar och förvarar den mindre trädgårdens produkter            1.--

  21 CARL H. SCHAGER, Nöjesfiske, illustrerad                          1.50

  22 KERSTIN KEY, Amatörbokbinderi, illustrerad 2:a uppl.              1.50

  23 THORA HOLM, Vad jorden ger. Tillagning av grönsaker, frukter
     och bär, illustrerad                                              1.50

  24 THORA HOLM och MÄRTHA HAMILTON, Rådgivare för Svampens
     tillagning och konservering                                       1.25

  25 Hur man själv halvsular och klackar sina skor                     0.75

  26 Amatörfyrverkaren                                                 1.50

  27 Drömbok                                                           2.--

  28 E. v. K., I vilken månad är Ni född?                              2.--

  29 AXEL TÖRNER, Kort anvisning att framställa etsade och
     förgyllda glasskyltar                                             1.25

  30 IDA TEGNÉR-HÖGSTEDT, Vårt hembakta bröd i onda och goda tider
     2:a upplagan                                                      1.50

  31 KARL MODIN, Stjärnhimmelens under. Populärastronomi 2:dra uppl.   4.--

  32 K. KEY, Hjälp dig själv. Praktiska och fullständiga råd och
     recept för utgiftsbesparande _hantverk i hemmet_                  2.--

  33 ADOLF REITZ, Ät med förstånd, en bok om kroppsnäringen            1.50

  34 REINHOLD GERLING, Flickor som man ej bör gifta sig med            1.75

  35 Patiensbok                                                        1.50

  36 KARL MODIN, Mikroskopet och dess användning                       1.50

  37 EINAR ODHNER, Språket, En spegel av kulturen                      1.50

  38 R. SÖDERBAUM, Potatisodling medelst sticklingar                   1.--

  50 Dr F. W. WARFVINGE, Blodets sjukdomar                             1.--

  51 Förstoppning och hämorroider, huru de uppstå och huru
     de behandlas                                                      0.75

  52 Professor JOHANNES ORTH, Hälsovårdens uppgifter                   0.75

  53 Om gikt och reumatism                                             1.--

  54 Hur blir man fet? Hur blir man mager?                             1.--

  55 Vad är homöopati? Några reflexioner av O. H. D.                   1.--

  56 Dr GEORG ENGSTRAND, Om sockersjuka (Diabetes Mellitus)            1.25





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Språket en spegel av kulturen" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.