Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Guvernanten Celias minnen
Author: Ingelius, Axel Gabriel
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Guvernanten Celias minnen" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



                              GUVERNANTEN
                             CELIAS MINNEN.


                                   AF
                        FÖRF. TILL GRANRISKOJAN.


          »Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och
          småningom, som nattens stjernor tåga fram. Först
          ser man blott en här, en der; men oförmärkt de vexa
          till i glans och antal, tills de fylla hela
          fästet».


                              Helsingfors.
             Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, 1852.


                        Imprimatur: H. Molander.



                               INLEDNING.


                        I en båt på Mallasvesi.

Sjön Mallasvesi ligger ungefär vestsydvest i det vackra Tavastland.
Förenad är han genom ett sund med Roine, hvilken, belägen nordvest om
Mallasvesi, till en del ligger utom Tavastland och i Satakunda. Oaktadt
de således bevisligen äro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex.
Rühs) blifvit ansedda för samma sjö, hvilken omständighet kanske
härleder sig deraf, att de nästan alltid nämnas på en gång. Uti denna
namnkombination ligger mycken smak: Roine och Mallasvesi. Roine klingar
grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi ljuder italienskt, sydländskt,
qvinnligt. Den starke är den svagas stöd; Roine är maken, dess maka är
Mallasvesi.

För denna gång lemna vi Roine i dess värde.

I en vik af Mallasvesi gungar en båt. Dagen är vacker -- det är i Juli
-- men hvad man kan ha emot honom är ett särdeles qvalm; luften är icke
rätt genomskinlig, ty himlen har redan många dagar varit molnfri och
solrök har börjat uppstå.

Årorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se,
att de icke äro särdeles vana vid denna motion; de tyckas göra det blott
på lek.

Vet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, än då tvenne unga
flickor, vackra och välvexta, alldeles ensamma föra årorna och med ett
visst koketteri söka dölja sin ovana, när härtill kommer, att de gunga
på en den skönaste vik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan
tjuguåring medge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hans
älskvärda person funnes i båten?

Hvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå så olika! Om den ena
kan man ana att hon uppvuxit på den ädla landsbygden ... så fria och
obesvärade äro hennes rörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska
blicken, i den välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas
bo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastet finner
man att hon icke är en qvinna med anlag till att forska i det sublima,
att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt, men man finner äfven
att naturen gifvit henne en ersättning, som innefattar qvinnans
älskvärdaste egenskaper: godhet och ömhet ... icke denna sorts godhet,
till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådan godhet, som --
naturen gifver. Anna Degerberg är således en af de qvinnor, hvilka man
icke egentligen kan skänka en eldig och fantastisk kärlek ... de skulle
dessutom icke sentera en sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar,
hvilka, goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligen
hålla af.

Den andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dock ögat bort ifrån dina
blonda hårflätor, Anna Degerberg, till sina mörka, ifrån dina blåa, ömma
ögon till sina dunkla. Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de
beprisade blå! Det inre lifvet är det, som gör det; känslan och fantasin
i förening bilda ögats lockande behag ... och färgen gör intet.

Celia är till vexten späd och fin ... det är en fin orangeriblomma.
Hurudan månne hennes själ vara, månne lika svag, späd och fin? Fantasi
bor der, känsla äfven, men månne styrka?

Vid det de nu gunga i båten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta,
van vid klimatets alla nycker, Celia en söderns blomma, lockande och
tjusande, men flyttad hit till norden, osäkert om för att lefva, osäkert
om för att dö.

Hemma från så olika trakter, märk dock, huru de båda blommorna
vänskapsfullt böja kalkarna mot hvarandra, huru de skänka, den ena åt
den andra, sin vällukt, sin doft. Söderns blomma har deraf mer, men
nordblommans doft är af annan art, och deraf kommer att söderns blomma
är lika öm för nordens blomma, som nordens blomma är för söderns.

Annas och Celias rodd, i hvilken de först inlagt en viss bravur, en viss
täflan, började småningom alltmer att gå dåligt, ja den liksom efter
öfverenskommelse tvärstadnade. Anna, som satt närmare fören, betjenade
sig af sitt läge och årornas hvila, samt vände förmedelst en skicklig
manöver Celia att sitta midtemot sig. Celia, låtsande icke vara nöjd
härmed, höjde ett förebrående finger, men Anna föll henne om halsen och
kysste henne. Efter en liten paus sade Anna: -- vet du, Celia, hvarföre
jag ställde så till, att du kom att sitta på den sidan af brädet, som är
åt mig till. Jo ser du Celia, jag vill läsa i dina ögon, om du håller af
Anna. Hvad jag har att säga, kanske vore det bäst osagdt; men jag skulle
då vara falsk emot dig, som jag håller så mycket af. Säg Celia, ångrar
du dig redan, att du kom ifrån Helsingfors, för att begrafva dig här på
landet och ha ingen annan att umgås med än -- Anna, som är en sådan
landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att
jag dervid ser i dina ögon.

Vänligt, men nedslagen svarade Celia: -- huru orättvis, Anna! Hvem har
jag i hufvudstaden, som jag så värderar och håller af som dig? Du är min
vän, Anna; säga icke mina ögon detsamma?

Åter kysste Anna sin vän och hon sade: -- tack min Celia, du snälla,
tack. Jag är så glad nu, att jag tycker denna vik vara för trång; skulle
vi icke försöka ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu är?

Med en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut på sjön,
men ändå äfven litet rädd, svarade Celia: -- ja visst är sjön lugn, men
se hvad himlen är grå, jag försäkrar, himlen är icke alls blå, ehuru jag
icke kan se några moln. Kanske tycks ändå derföre himlen vara så grå,
att han redan länge varit blå, ty när ögat tröttnar vid en färg, så ser
det ju lätt en annan. När himlen länge varit grå, så tycker man också
att han är blå. Lyckan är blå och olyckan är grå. Men jag skulle i alla
fall ej vilja ut på sjön, ty .... jag vet ej, det är något, som trycker
mig, jag vet ej, om det är luftens qvalm, eller något obestämdt inom mig
....

Detta sade hon med en viss svärmande melankoli i tonen, men Anna, som
märkte detta, var icke sen att, medan högra handen hvilade på åran, med
den venstra liksom litet lugga hennes hårflätor och skälmskt infalla: --
du har väl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det är väl detta
obestämda, som trycker.

-- Nej Anna, jag är visst icke som så många andra förlofvade; dem menade
jag, som också älska hvarann. Förlåt mitt sjelfberöm, men jag är icke
som de. Jag vet att skiljsmessa tidtals är nyttig för själen och att
den, om kärleken är sann, ökar denna än mera; är kärleken åter inbillad,
så är skiljsmessan äfven nyttig; hon visar oss då att en kärlek, som
hastigt försvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru skönt är icke
afskedet, smärtsamt och ljuft; och återseendet sedan, o det är ändå mera
-- det är en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag sörjer icke öfver
att vara skiljd från Edvard, ty jag tänker mig i den stund, då vi åter
råkas. Men det är någonting annat, hvad månne det vara, säg Anna!

Vid det hon sade så, lade hon sitt älskeligt täcka hufvud mot Annas
axel, sina späda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort
detta, repade hon litet mod, torkade småleende bort ett par tårar, som
vågat sig fram, och nu var Celia åter glad. Men Anna hade deremot
blifvit nedstämd, och hon sade: -- o min Celia, jag kan gråta öfver att
jag icke är för dig. Vet du, nu, mer än annars skulle jag vilja ega
kunskaper; i den föreskrift, jag såsom barn begagnade, står att
kunskaper pryda förståndet. Men jag går ännu längre. Kunskaper ge äfven
helt säkert åt känslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan så
mycket gagna, kan äfven skarpsinnigt gissa till sin väns sorger, om ock
vännen sjelf icke visste förklara dem; hade jag kunskaper, så skulle jag
nu kunna trösta Celia, som är min vän.

-- Nej, Anna, du misstar dig, då du åt kunskaper skänker ett sådant
inflytande. Jag skall kurera dig genom ett exempel. Minns guvernanten
här på andra sidan viken; hon har kunskaper, skulle hon kunna trösta
dig, om du det behöfde? Du skrattar. Guvernanter i allmänhet äro ett
slägte, som bevisar, att kunskaper icke precis, åtminstone icke alltid,
lända medmenniskor till någon trefnad. Tvertom, guvernanterna äro oftast
högst tråkiga, pjåkiga, pedantiska, med löjligt öfverdrifna begrepp om
det passande. Jag försäkrar, att hela deras själ och tanke går ut på det
i yttre måtto passande, och efter sådana principer bilda de äfven de
barn, någon åt dem anförtrott. I sitt nit att korrigera komma de lätt
att misstaga sig om de fel, som behöfva korrigeras, och hvad som värre
är, de misstaga sig rätt ofta om personen, som behöfver rättelse, de
halka öfver den skyldiga till den oskyldiga, om blott den förra har ett
smilande, förekommande sätt och vackra manér. Man kan säga om en
guvernant, hvad jag engång såg citeradt, jag minns icke i hvilken bok:
»hon är så sysselsatt med att putsa ljusen, att hon icke får tid att
se.«[1]

[Fotnot 1: Dessa ord äro af _Börne_.]

-- Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig så häftig,
men du har väl orsak?

-- Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag
kunde icke hålla af någon af dem. All oskyldig barnslighet blef
bannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag
icke haft en så redbar far och en så om mitt sanna väl öm mor, så hade
du icke din Celia ens så god och bra, som hon nu är.

-- Men huru anförtrodde de dig åt guvernanter? Säkert hade de icke samma
åsigter i detta ämne, som de, hvilka deras dotter sedan antog?

-- Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro förträffliga
menniskor, och föröfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde
genom sitt moderliga inflytande tillintetgöra allt det skadliga, hvaraf
hennes barn möjligen i pensionen blefve smittadt. Min far öfverlemnade
hela denna sak åt mammas omsorg. Och icke kan jag säga, att
guvernanterna varit mig till någon skada, tvertom kanske till nytta,
genom den erfarenhet jag vunnit. För detta har jag att tacka min älskade
moder .... o, att hon så tidigt skulle lemna mig, men .... hon har det
bättre nu .... min moder lade alltid i deras skefva lärdomar en
förnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af.
Nej, mig hafva de icke skadat; men så många andra, som på en gång med
mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde föräldrar med
ett så flärdfritt sinne, röja nu omisskänneligt det dåliga inflytande,
deras guvernanter på dem utöfvat; de röja det i stelt skick och ytlig
uppfattning af allt här i verlden.

-- Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke
hon dräglig?

-- Jag var blott tio år då, så att jag icke just förstod att bedöma, men
det minns jag, att jag icke höll af henne, och är icke det ett ganska
säkert bevis på att hon ej hade det rätta sättet, ty barn ha en
beundransvärdt fin instinkt i sina tycken för eller emot personer.

-- Du talar om det rätta sättet; således måste du medgifva, att det är
en möjlighet att ha godt sätt med barn; du måste äfven tillstå, Celia
lilla, att du gör orätt i att, såsom du tyckes göra, skära alla
guvernanter öfver en kam.

-- Kanske att en bland tio kan vara på sin plats, säkert icke flere. Men
jag för min del är så rädd för guvernanter och för sjelfva ordet
_guvernant_, att det sista i verlden jag ville bli, det är guvernant.
Jag tror, att om jag blefve det, så skulle jag genast, liksom genom en
hemsk förtrollning, bli likasom de andra: afmätt i mina tankar, stel i
mitt väsende, pjåkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta.

-- Nå, men icke äro de ju alla sådana. Tre guvernanter blott har jag
sett; två af dem äro åtminstone icke stela i sitt väsende eller pjåkiga
i sina yttranden.

-- Nej, nej; de äro då säkert i sitt väsende lösa, och kanske påflugna i
sina yttranden. Likasom det sköna, så kan äfven det fula visa sig i
många drägter -- -- -- Men hör, hvad är det för rop, som från aflägsna
håll komma till oss?

-- Säkert från någon äng borta öfver sjön. Arbetarne ha förmodligen
slutat sin höbergning. De pläga vid sådana tillfällen hurra högt, så
högt, att det hörs långt, långt bort, och sedan dansa de efter fiolens
takt en munter polska.

-- Ack, så roligt, då måste vi bestämdt ro ut på sjön. Kanske kunna vi
derifrån se folket, det trefliga, goda bondfolket, som fröjdas åt väl
slutadt arbete.

Nu var Celia en helt annan, än den Celia, som, icke fri från fördom, för
några ögonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu åter
blefven ett barn; glädjen lyste ur hennes ögon.

Flickorna satte åter ut årorna och rodde så hårdt Celias svaga krafter
det tilläto. Anna var naturligtvis mera öfvad, liksom äfven eljest
starkare byggd, så att ett årtag af henne svarade i det närmaste emot
tvenne af Celia. Båten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut på
sjön, och man kan icke måla Celias förtjusning, när de hunnit till en
punkt, hvarifrån de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande
lockat dem ut på sjön. Afståndet var nära en fjerdedels mil, men man
kunde ändå se, huru ängsfolket dansade, oaktadt de från ett sådant håll
sedda mera liknade rörliga punkter, eller små elfvor, än menniskor.
Äfven fiolernas toner -- ty de voro tvenne, af hvilka den ena höll
sekund -- halkade fram längs vattenytan till de glada flickorna. Anna
njöt egenteligen icke så mycket af sjelfva scenen, hvilken för henne var
någonting vanligt, som fastmer af sin väns glädje öfver dessa för henne
så ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett månget spektakel,
hört mången konsert, men knappt gjorde någon af dessa det intryck, som
det hon nu såg och hörde. Ett ungt sinne, som ännu icke hunnit förstenas
af stadslifvets evigt enahanda, är det mest mottagliga för intrycken af
Guds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstädes än i
städer, fann nu, att hittills en sträng i hennes själ aldrig klingat --
den sträng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt,
dess dolda inre lif.


                          Mallasvesi i vrede.

Sedan de nu hvilat på årorna ungefär en fjerdedels timme, upphörde
fiolernas ljud, och tydligen kunde de båda flickorna se, huru de små
svarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo
troligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orörliga i båten,
båda försjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjön med sina
vikar, uddar och holmar, dessa med sina löf och barrträd, sina
gräsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem så, skulle
bedt ödet fara varligt med deras ungdom och fägring, han skulle äfven
bedt ödet förskona dem för olyckor och alla jordens sorger -- detta för
den skönhets skull, som bodde i deras själar.

Länge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen
sade Anna: -- ah, Celia, jag håller af allt här omkring oss, sjön,
holmarna, stränderna och -- korna. Gör du så med?

-- Ja, och jag ville fast vara just denna sjö, denna holme, denna vik.

-- Men säkert skulle du icke vilja vara någon af dessa kor, inföll Anna
skrattande efter en liten paus.

-- Hvarföre icke för en liten tid, för att få se, huru de ha det --
svarade Celia eftertänksamt. Derhemma har jag ofta tänkt, att det vore
roligt att få för en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har så
förståndiga ögon, och så bedjande; kanske skulle äfven han för en tid
vilja bli menniska, men får det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha
tanke och förstånd?

-- Man säger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det är i
det hela.

-- Jag tror att de ha förnuft, men det bor i andra verldar än vårt. Jag
tror, att .....

-- Men om du tror, att de ha förnuft, så måste du äfven tro på deras
odödlighet. Du är en fantast, Celia.

-- Ja, jag är så. Men minns du episteln till fjerde söndagen trinitatis?

-- Ja, det är blott några veckor sedan den lästes, och jag lade just på
minnet den episteln, emedan jag icke förstod någonting af den. Den
handlar ju om kreaturens suckan.

-- Ja, och om deras »förhoppning, att varda fria ifrån förgänglighetens
träldom till Guds barns herrliga frihet.« Är det icke en vink att äfven
åt kreaturen är skänkt ett högre lif? ..... O, det är så dunkelt, man
kan blott ana.

-- Hvad vi kommit till för ett ämne!

-- Ett ämne, Anna, för de största filosofer eller teologer, men icke för
oss, två oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vår aning
... Vi skola icke tala mera i detta ämne ... vi skola ... Men huru är
det så mörkt; klockan kan icke vara mer än half nie på sin höjd?

-- Kanske har tiden vikit så fort undan; vi ha ju haft så trefligt, och
tiden går då så hastigt.

-- Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu är alldeles grå, nästan
svart. Se Anna!

Båda sågo upp och i detsamma bländades deras ögon af en blixt. En
förfärlig åskknall följde genast derpå. Bloden isades för de tu, och
instinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras händer i sina
och höll dem fast der.

Ett fruktansvärdt åskväder inträffar ofta så oförmodadt, att en
naturkunnig väderleksspåman knappast tio minuter före utbrottet kan
förutsäga det. Ovädrets ankomst bådas icke af något svart moln vid
horizonten, icke af något aflägset thordön, utan, såsom en ishinna
lägger sig jemnt öfver vattnets yta, likaså samla sig de elektriska
dunsterna till en öfverallt jemn molnhinna och insvepa oss
ögonblickligen i mörker, hvilket dock snart belyses af granna,
bländande, blodröda blixtar. Då märka vi, att vi hafva åskan öfverallt
omkring oss, liksom öfver våra hufvuden, och att faran är stor.

Ett sådant fenomen inträffar vanligast efter långvarig torka. Den de
första dagarna så klara och blå luften blir småningom mindre
genomskinlig, hvarefter dunsterna öfvergifva jordens yta. Till slut,
sedan naturen i sin smygande gång hunnit förbereda allt till sitt
uppror, bryter hon på en gång lös, och det helst om aftonen, emedan
vattenpartiklarna då, till följe af svalkan, lättast kondenseras till
moln.

Så hade äfven det oväder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla
famn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott åska och ljungeld utan
ock storm, som gisslade förfärligt, och, kommande än härifrån än
derifrån, dref den lilla båten hit och dit. Anna visade dock vid detta
tillfälle en beundransvärd rådighet och skicklighet. Hon satte sig vid
styret, höll med ena handen roderpinnen, med den högra dels rodde, dels
hopade hon. När nu någon stor våg kom, så ställde hon så till att
hvarken styrbords eller babordssidan tog emot vågen -- hade det en enda
gång händt, så hade båtens kantring varit oundviklig; i stället klöf
fören böljorna och sålunda dref båten med rodret förut.

Oaktadt sin, sträng påpasslighet fordrande post, hann dock Anna fråga
Celia: -- faran är stor, Celia; äro vi beredda att dö nu?

-- Ofta har jag önskat att dö ung, men nu, när döden är nära, nu, ack,
önskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nåd skulle skänka oss
salighet, men mina tankar hänga dock ännu mycket vid jorden, vid slägt
och vänner och -- Edvard. Och vet du .... en glad aning säger mig att vi
lyckligt skola nå stranden.

-- Äfven jag har samma aning; jag kan icke förstå att vi skulle omkomma
här.

Åskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna
korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor;
båten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades
anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor.

Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt
och dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större
säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga
älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade
på dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu
visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan
vara mäktig. De räddes icke.

Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar
och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills
overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns
något öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet -- lyckligtvis hade hon
icke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en
sjalett om hufvudet -- och nu betjenade hon sig af hatten till öskar.

Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket,
ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning.
Båten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt
drifva emot -- hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden,
gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den
udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand --
det var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt
rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna
båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt
»hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda!« och icke många minuter
derefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det
ställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle
rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade
Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som
den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade
upp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på
samma sätt.

Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades
flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha
skänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna
härefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia
voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll
af henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog
Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var
mera »lik en hind« än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då
Celia, som låtsat vara mycket ond.

Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig,
men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en
älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i
lifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid
lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård.

   »I fantasins och hoppets egna trakt
   Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm
   Dess fröjder störa kan. I nöjets arm
   Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.«

säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.

Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår
högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej.
Ungdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande;
de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det
icke uppå.


                     Den fjerde dagen. Guvernanten.

Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafärden var icke vacker. Det
regnade väl icke eller stormade, men himlen var öfverdragen af fula
moln, hvilka tycktes hota med långvarig nederbörd.

Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta,
sväfvande steg. Hvarföre åtföljes hon icke nu af Anna, hvarföre tyckes
hon söka ensligheten? Månne de bref, hon bär i handen, äro härtill en
orsak? Båda äro de förseglade med svart lack; det ena brefvet är icke
ens uppbrutet ännu; hvarföre skyndar hon sig icke att läsa äfven det?

Kommen till en löfsal, som var försedd med bord och soffor, såväl af
träd som af gräs, sätter sig Celia icke, utan blir stående, såsom
förstenad. Hennes ögon hafva knappt lifvets färg, och kinderna, hvad de
äro bleka! Hon liknar en marmorstaty, på hvilken elaka menniskor kastat
kläder.

Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes känslor blifva
tankar, tankarna blifva ord:

-- Allt detta är blott en dröm, en plågsam dröm ... så tror jag visst
och säkert ... men ack nej, brefvet, det rysliga brefvet! Jag vill för
femte gången läsa brefvet. Det vill jag.

Brefvet lydde:

   »Min goda, älskade syster Celia!

Jag vet icke, huru jag skall börja, jag vet icke, huru jag skall
förbereda dig på hvad du ändå måste få veta, min arma Celia. Dock inga
omsvep. Vår dyre, redlige fader, han som höll af oss mer än af sig
sjelf, han, vår älskade fader, har nu lemnat oss och flyttat bort till
annat land. Förstår du, Celia, att han nu är död.

Den lustfärd, som du minnes att pappa skulle företaga sig i sällskap med
några sina vänner, var olyckligtvis icke ett blott luftslott, utan blef
verkligen af. Skulle han ändå på ångfartyg hafva rest till Reval, men
ångfartyg kunde han aldrig med, ja han föraktade dem för deras enformiga
rörelsesätt och föredrog den simpla galeasen framför »Furst
Menschikoff.« På återvägen från Reval kantrade galeasen och alle man,
tio till antalet, funno sin graf i vågen. Blott en blef under sin kamp
med böljorna varsnad af en paket, destinerad till Helsingfors, och det
är denne ene, som berättat de öfriges sorgliga öde.

Nu vet du således allt, och jag vill icke trösta dig, ty jag kan det
icke, sjelf en tröstbehöfvande. Ett kan jag blott säga dig: gråt Celia,
gråt, ty vår fader förtjenar det så väl.

Här innanför har du ännu ett bref ifrån mig, men det får du icke öppna
förrän efter två dagar, ty då är din själ bättre i stånd att förnimma
hvad der står. Lyd nu mig, Celia. Må väl.

                                                    H:fors d. 20 Juli.
                                                Din broder _Clinton_.«

Sedan Celia slutat läsningen, sade hon: -- Clinton nekar mig att läsa
det andra brefvet innan två dagar. Han medger, att äfven detta bref är
skrifvet af honom. Hvarföre skref han icke allt i samma bref? Han må väl
icke vilja ge in åt mig förgift i små doser. Så elak kan han väl ej
vara, å nej, jag känner Clinton så väl; hans mening är, såsom han äfven
sade, att jag icke kan uthärda mycket svårt på en gång .... Men jag är
en qvinna, och jag är nyfiken.

Jag öppnar äfven detta bref, låt mig se:

   »Celia, min syster och vän!

För två dagar sedan skulle du icke varit i stånd att bära så många
sorgliga nyheter. -- Måtte Gud nu förläna dig styrka!

Sedan Edvard Wodin, han, åt hvilken du gifvit ditt hjerta och ville
skänka din hand, fick veta vår fars öde, och dessutom fick veta att
efter honom finnes intet annat än skulder, så visade han en uppenbar
köld, hvilken lät mig förmoda att han ej mera skall låtsa om Celia, då
lyckans solsken icke mera ler emot henne. Förmodligen har han icke
heller skrifvit till dig sedan dess, och om så är, kan du väl sjelf
finna att du är en öfvergifven älskarinna. Den trösten kan jag gifva
dig, att den, som så beter sig, aldrig var värd dig, och är icke heller
värd dina tårar.

Den andra nyheten är den, att du med det första kommer hit till
hufvudstaden; vi skola se till, att du får dig någon plats såsom
guvernant. Jag vet väl, stackars Celia, huru detta skall kosta på dig;
men vi måste böja oss under nödvändighetens hårda lag -- kanske solen
ännu engång uppgår för oss.

Må nu väl, min snälla syster, och kom snart till den, som säkert mest af
alla håller af dig, kom till

                                                           _Clinton_.«

21 Juli.

När Celia läst äfven detta bref, blef hon först liksom helt kall, och
hennes läpp krökte sig af förakt; men när Anna, som länge sökt henne,
slutligen inkom i löfsalen, började Celia att gråta bittert och räckte
åt Anna de tvenne brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens
bröst.



                             FÖRSTA BOKEN.


                  Ett bref till Celias broder Clinton:

                                                     Den 20 Mars 1852.

   »Min egen gode broder!

Säkert förvånar det dig att icke allenast få ett bref, utan dertill ock
ett paket. Hvad kan paketet innehålla? Skall jag säga dig det? Ett och
annat, som rörer din syster: bekännelser af Celia.

Vänta icke något systematiskt sammanhang, någon planmessig anordning af
det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva så; vi uppteckna så ofta
det obetydliga och ovigtiga, och glömma bort det hela, plägar du säga.
Dessutom hittar du säkert många skriffel, uppkomna dels deraf, att jag
icke strängt gått igenom de små manuskripterna, dels emedan Celia ej
kunnat skrifva bättre. Allt sådant skall Clinton förlåta, ja sjelfva
felen skola blifva dig kära, emedan de äro af en för dig kär person, af
din egen, enda syster.

Det som för oss sjelfva är så allt, så vigtigt, huru försvinner det icke
atomlikt emot allt det andra, det återstående, det stora hela! Det enda
din syster kan bjuda dig på, är en anspråkslös, föga väl skizzerad tafla
ur hjertats verld. Clinton skall icke skratta åt den. Dock ber jag dig,
att du icke heller gråter åt hjertats villfarelse, men fröjdas åt
villfarelsens upptäckt och sanningens seger.

När Anna blifvit din, så får väl äfven Anna del af paketets innehåll.
Anna anar redan så mycket af Celias hemligheter, Anna är god, Anna blir
Clintons maka. Så mycket större skäl för Anna att få veta allt. Jag
föreställer mig med glädje den tid, då J, båda lyckliga, egnen ett minne
åt Celia.

Paketet får du icke öppna förr, än då jag ej mera kan skrifva dig till.
Tusende välsignelser nedsändas då öfver dig, min gode broder, från

                                                   din lyckliga syster
                                                             _Celia_.«

Hindret var häfvet. Stum och sorgsen öppnade Clinton paketet. Der
innanför fanns ännu ett omslag med öfverskrift:

                  CELIAS MINNESBLOMMOR TILL SIN BROR.

(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda,
att paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på
det andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand
hade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)


                                  Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo.

Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på gästgifvargårdar,
helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt och således saknar
»förkläde.« Om det sista bekymrar jag mig icke det ringaste; det kan ha
sina behag att se resande, af hvilka den ena går, den andra kommer, med
nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mönstra en okänd qvinnoperson,
som icke det ringaste tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i
dagboken. Men det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen,
foro de andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för
det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på häst.
Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än att pluttra på
detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet icke, om jag skall
stjäla det, eller om jag skall täckas väcka fråga om betalning. Det
sednare lär ändå vara bättre, ty många bäckar små göra en stor å, och om
alla resande företoge sig att af en gästgifvare stjäla ett qvartarks
värde, så kunde hans kassa slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går
det an att betala pappret litet högre än »inköpspriset;« sådant betyder
icke mycket för mig, som är rik.

En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra början
till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord! Jag minns i
pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles vigtig min talade
om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna min, och hela albumsidén
föreföll mig osmaklig. Men väntandet på gästgifvargårdar måtte säkert ha
makt att förändra smak och tycke.

Nu tänker jag som så: om man förroskull, och »utan att göra affär
deraf,« företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för ondt
deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke derigenom
vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt forska, huru god
eller elak man den eller den gången var. Man vänjer sig att skärskåda
bevekelsegrunderna (högtidliga ord!) till sina handlingar, och den rätta
arten af sina känslor. Huru ofta, då verlden kan tänka oss ha varit
mycket ädla, kan det icke vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort
oss så goda och ädla. Och åter tvertom -- -- Ja, man kan derigenom komma
till en grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det
qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast han är
min bror.

Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall fördenskull
icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik den andra, hvad skall
man då uppteckna alla bagateller? Är det icke nog att anteckna sådant,
som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall således ta sig
friheten hoppa öfver en hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och
omdöme att skilja agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och
förbise sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ
och mina känslor.

Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo, en af de
resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig icke, utan det
var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på mig så lugnt och
obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog jag ned ögonen. Då tog
han sig friheten att till mig adressera några ord. Det var väl om
vädret, men det var ändå liksom han skulle menat någonting annat. Till
vexten var han något kort och litet satt, således icke en romanhjelte.
Hans ansigte var i hög grad markeradt och hans blick på en gång ärlig
och skarp. Vacker var han icke. När han gick bort, vågade han säga »mera
en annan gång, mamsell _Wärn_.« Den stygga dagboken hade förrådt mig.
Jag skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels
smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig genast.

Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut.


                                                                d. 19.

Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora rummen
och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att icke bete mig
pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri lyckades, men säkert är
att hofrättsrådinnan var i hög grad artig emot mig och tycktes vilja
hjelpa mig på trafven; hon tryckte min hand för andra gången och sade:
»jag vill hoppas att vi bli mycket nöjda med hvarandra.« Jag svarade då
någonting sådant, som att blott förmågan vore lika god som viljan, så
ginge allt bra. Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar.

Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande disciplar,
som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à tretton år. Det
är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall lära denne sednare;
måtte jag slå mig ut helst med detta!

Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin och
grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket grundliga. Arten
röjes hos den unga.

Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro tvillingar,
likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska, ja nästan vackra.
Måtte rosorna på deras kinder icke blekna för guvernantens skull! Måtte
jag kunna locka dem mera genom förtroende och godhet, än genom slutenhet
och stränghet!

Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana barn
sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog verkligen in med
Axel. -- -- Eljest är min elev af det manliga könet något blyg, såsom
tolf års gossar så ofta äro det för fullvuxna unga flickor. Dock ligger
under denna blyghet en viss skälmskhet; det var liksom han tyckt: »skall
jag komma att läsa för en så der ung«! Kanske hade han vid begreppet
guvernant förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och
yttre värdighet (fransmännens _embonpoint_), med ett ord en något
framskriden ålder.

Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet, när mitt
bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och tycktes så gerna
vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna
uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet
att rodna vid det allra minsta.


                                                                d. 24.

De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag icke
hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var ensam, föll jag
i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant!

Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra drömmar ...
icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så dunkelt. Men det
vet jag, att jag troligen genom dem nu känner mig tröstad, ja lycklig.

Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att jag såg
både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda ... men,
märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en gång i tvenne
olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade på mig
och vädjade med blicken till min far. Bådas blickar blefvo då
förklarade; de tycktes vara nöjda med sin Celia. Sedan sågo de åter på
mig, visade den ena på den andras döda gestalt och åter på den andras
lefvande, och smålogo andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad
de menade: att de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande.
Det vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken. Jag
vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara ensam i
verlden. En guvernants lott ljusnade för mig.

Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga, helt
späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt eget jag!
Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att bemöda oss om en
större fullkomning, än vi eljest vore hugade att eftertrakta.
Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af -- -- bönen!

Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag är till och med
beredd att tro, att det icke var mina drömmar, som inom mig framkallade
en sinnesstämning, sådan jag har den nu. Solen kommer efter molnen och
regnet. Hvad ett svagt menniskoförstånd anser för varaktigt, är blott
flyktande, icke ett afslutadt helt, utan en utveckling. Skulle jag icke
i går gråtit så mycket, säkert hade jag då ej kännt mig så lycklig nu,
så outsägligen nöjd med min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens
döttrar, viljen byta lott med den stackars guvernanten, och svaret _nej_
blir lönen för er möda!

Men Gud är ödets styresman och en annan gång ... kanske hjertat går i
andra vågor. Hvad vet jag!

(Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka det, ty Clinton
skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag lade det derföre i mitt
album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken var densamma, men
brefskrifverskan mindre barnslig.)


                                                            d. 5 Sept.

   »Snälle Clinton!

Hvad det är roligt, att det åtminstone finnes en menniska, som håller af
Celia, som är glad öfver underrättelser från Celia. Jag tycker icke att
jag är ensam i verlden, sålänge Clinton finnes der och håller af mig.
Skulle jag icke ha någon bror, o, hur rysligt skulle icke allt vara! Då
vore jag ensam.

Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt. Hofrättsrådinnan är
visst mycket artig, men denna artighet är så kylig; jag ville hellre att
hon vore mindre artig, men mera öppen och rättfram emot mig. Jag önskade
att hon bemötte mig såsom en mor bemöter sitt barn. Men kanske begär jag
för mycket; jag har aldrig förr varit i beroende ställning och förstår
kanske icke huru det plägar vara.

Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre än
Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt vore orätt att
säga det den »gamla flickan« hos henne skymtar fram. Dertill är hon
altför afmätt och stel -- -- en följd dels deraf, att systrarna äro af
högadelig blod, dels emedan hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet,
att det ganska väl går an att vara af hög börd, fast man är fattig. När
det rika och snåla hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées
träldomstillstånd, »ithy« att hofrättsrådinnan då med nöje upptog
systren till sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla fröken uppfyller äfven
sin plats ganska väl, samt uträtta i allmänhet mycket mer än hennes
syster, som mest tänker på sina klädningar och sina nöjen. (Månne min
bror nu tycker att jag är elak?)

Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda principer, men jag är
alltid så generad i hennes sällskap. Det ser ut som om hon, som sjelf
varit guvernant, skulle vilja utforska hvad jag går och gäller för »så i
lära som lefverne«. Jag tar mig aldrig så illa ut, som då hon är
närvarande; En gång kom hon för att åhöra vår lektion i geografi. Jag
frågade de små, hvad _näs_ var. De kunde icke svara. Jag måste
naturligtvis förklara saken för dem, men se, det kunde jag icke; ty jag
blef i en hast så förlägen och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af
allt var att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god emot
mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på franska, att ingalunda
vara förlägen för henne, utan modig som en björn. Hon kallade mig då
också »ma petite.« Det tyckte jag om och kom mig lyckligtvis åter före,
men nog lär hon ändå anse mig för ett pjåk, och hvad hon tycker, tycker
äfven hofrättsrådinnan.

(Du ser att jag, för att hushålla med papper, med hvilket jag alltid är
mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla marginalen, och
skrifver mina rader ända ut både till venster och höger. Utom i olika
stycken, såsom nu.)

Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor, som icke är
mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han just så särdeles
hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och ständigt talar han om sin
trägna tjenstgöring och annat dermed sammanhängande. Dock ser han
hygglig ut, och det säges att han har alvarliga tankar på min
principale, och att hon för sin del icke hade emot att ånyo inträda i
det heliga äkta ståndet.

Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små heta
icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina, utan de heta
Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom pullorna genom sin
lust för fysiska experimenter förorsakade stora skador i huset,
sönderslogo glassaker och diverse; i att åstadkomma skador hedra sig
äfven Lina och Bina, eller de så kallade »små flickorna«, men deras
tilltag härröra mindre af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid
gymnastiska idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af
hvarann, händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en
gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef att
spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på golfvet.
Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att en tjensteflicka
knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog för hennes anspråkslösa
behof. Uppståndelsen häröfver blef allmän -- den stora spegeln var af
_ett_ glas. De små flickorna, hvilka under denna förfärliga katastrof
hunnit glömma sin osämja, urskuldade sig behändigt nog dermed, att de
fasthållande banden voro så svaga och »ruttna«. Att barnen icke blefvo
ostraffade, behöfver jag ej omtala.

Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet svårt
att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver detta, ty jag
erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla guvernanter alltid ha något
ondt att säga om sina disciplar. Och nu först märker jag, att jag
blifvit en riktig guvernant.

Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta, håller
jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade och snälla, och
deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse. Jag har gerna tålamod
med dem.

Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt. Han är
stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja
deltaga blott i sådana lekar der det gäller att utmärka sig, vare sig
genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen är
han i alla dessa fall mer än hvad man vid första påseendet kunde ana, ty
han är blek och smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt
ansigte, som man så mycket prisar hos barn. Sin lexa -- du minns väl att
han läser franska och tyska för mig -- kan han alltid bra, ehuru samma
lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse skulle våga
sig på; men emellanåt händer att han blir distrait, och det till den
grad, att jag nästan fattar medlidande med honom. Hvad månne det blifva
af ett så beskaffadt barn? Du bör veta att han äfven har en underlig
talang på fiol; jag säger underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana
toner. Jag vet ej, om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det
säkra är att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den
lilla gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att jag
sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom. Eljest anses
han i familjen för ett geni. »Derföre är han litet underlig ibland« --
menade Hofrättsrådinnan -- »att han är ett geni; så äro alla genier.«
Hofrättsrådinnan har i allmänhet ofantligt mycket emot sjenier (så
skrifver du väl ordet), men tycks likväl vara särdeles smickrad af att
hennes son är ett sådant.

Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå tycks
hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade och hyggliga
marginalen.

Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust för
att informera, och att hon icke mera anser en guvernants ställning så
beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia stundom har rätt
ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag än hunnit förskaffa mig; på
de lediga stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda åter
altför gamla och, isynnerhet hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga.
Ännu en gång säger jag: lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en
proposition. Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo.
Kanske kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles)
blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig, för att få
dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der i Helsingfors och i
den horribla anatomisalen! För din systers skull, kom -- lifvet här i
Åbo blir, jemte resan, icke dyrare, än lifvet på samma tid i H:fors. Det
går ju an att du här lefver hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag
icke tror du just alltid gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att
jag ber dig komma för min skull, men ... gör det nu ändå. Här har du
dessutom tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla
hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin brokighets
skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ändå
icke vill särdeles prisa.

Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten af

                                                             _Celia_.«


                                                                d. 15.

Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom han. Jag kände hans
steg, och glädjen bragte mig att darra. När han sedan trädde in och
omfamnade mig, så kunde jag först ej annat än gråta. Äfven Clinton gret.

När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som mest låg oss på
hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga då, men det var
så roligt.

Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena. Slutligen kom
thébudet. Hvad Clintons min då blef förändrad! Icke tafatt eller blyg,
utan så ungefär, som jag föreställer mig en tapper generals min bli, då
han skall emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet rädd för
min herr brors krigiska min. Men Clinton smålog åter och sade: var du
helt lugn, Ina.

Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn än
Celia, som han påstår är nog smäktande. Derföre använde han väl nu mitt
andra namn, för att förjaga min rädsla.

När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min principale.
Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet, deribland tre yngre
herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan kunnat i sin tur presentera för
Clinton, men när hon det icke gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att
han ansåg sig litet sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets
man och burit agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes
af »la haute volée.« Af förnämt folk pretenderar han en särdeles
uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån tillochmed
det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och bålheten (på hvilkas
möjlighet och verkliga tillvaro han är klok nog att tro) är i Clintons
ögon lika förhatlig, antingen den af dumheten hålles öppen för dagen,
eller af klokheten insvepes i nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara
elak, men nog tror jag att Clinton denna gång ansåg det förra vara
fallet. Alltnog, jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som
uppstod emellan hofrättsrådinnan och min bror.

-- Har herr Wärn förut varit i Åbo?

-- Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad finnes
till.

-- Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt många
vackra nöjen att bjuda på.

-- Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr jag mig
icke så mycket om dem.

-- Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har sådana
antipathier? -- invände gamla fröken.

-- Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för att se, huru det
ville ha sig för henne här.

Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige Clintons
ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven de öfriga i sällskapet blefvo
så häpna öfver en sådan uppriktighet, djerfhet eller oförsynthet, att de
icke visste, hvad för tillfället var att göra eller säga. Slutligen sade
assessor Abelin (månne af själsnärvaro, klokhet eller dess motsats?):

-- En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, att om jag ägde
en sådan, skulle jag förfara alldeles som magister Wärn.

-- Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara lika ömma
emot er syster, som ni vore det sjelf -- inföll fröken Dorothée, icke
utan en portion salt i tonen.

-- Ja, så menar jag -- svarade assessorn.

Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter omständigheterna.
Det menar jag ej, att min bror, hvad man kallar, vänder kappan efter
vinden, utan det, att han förstår betjena sig af små omständigheter och
vända dem sig till fördel, alldeles såsom en klok general vet att
profitera af en än så liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin
seger. Clinton sade nu småleende:

-- Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma kunna de andra ej
vara. Men litet, helt litet.

Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen lämpligtvis
kunde bli stött öfver dem, om man äfven anade, att de syftade på hans
syster. Hofrättsrådinnan fick en mycket blid uppsyn och nämnde några ord
om sin längesedan aflidne broder, den hon påstod sig hållit af mera än
af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt ansigte och
en hjertligare ton, än nånsin förut:

-- Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var för all del ej så
alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada och icke seriösa. Befaller
magistern en kopp till?

Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror han är till mig,
måste jag ändå medgifva, att Clinton var själen deri. Det var liksom
fjärilen i hast vågat sig fram ur sitt hårda skal. Han ställde så till,
att frågan om Åbo upptogs åter, och se denna gång var Clinton icke en
sådan tvärvigg som i början. Han nedlät sig ända till reservation för
sina förra yttranden om staden, och medgaf skrattande, att det ibland
här i verlden roar honom att spela en smula radikal.

Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta svar,
det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp, en cynisk
filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten med honom, att
icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes
skänka glans äfven åt hans syster. Till den stackars Celia, som alla de
föregående aftnarna sutit tyst och i det närmaste oantastad vid sin söm,
började nu en och annan af sällskapet att adressera några ord. Bland dem
vill jag specielt nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig
med en sådan ära.

En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att orden
smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta tillfälle.
Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl förtjensten af att
hans syster blef litet bemärkt, som visst icke skett, om Clintons person
saknats i sällskapet. En af de yngre herrarne sade till sin sidokamrat
halfhögt: »vid Gud, hon är ganska täck, den der, och melankolin klär
henne bra.«

Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag skall akta
mig framdeles. Ty kanske, -- nå ja!


                                                                d. 28.

Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone hvarannan
afton är han här. Han har blifvit förvandlad till den finaste hofman,
som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla fröken spelar han
schack, med hofrättsrådinnan bräde. Och han är så treflig, när han
spelar; han lefver icke endast i spelet, utan har äfven tankar för
annat. När han vinner, ser han blygsam ut, förlorar han, så är han glad.

Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i proportion. I
thorsdags proponerade gamla fröken att få kalla mig du. Dagen derpå
gjorde hofrättsrådinnan detsamma. Nu känner jag mig naturligtvis mera
hemmastadd.


                                                            d. 12 Oct.

I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den aftonen icke
skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå ut och spatsera.

Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem man på
malice kallar »kalfhagar«, och dem man är barnsligt fåfäng nog att icke
skänka något särdeles förtroende. Pruderie har aldrig varit min sak, och
jag vågade mig in i en af dem, så ensam jag var.

Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt öra,
medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som talade om
dunkla, förgångna tider.

Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än half
åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller hojtade med
sin -- hesa stämma.

Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:

-- Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den fisken. Hon
har redan nappat på en annan krok.

-- Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt.

-- Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den der ...

Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för mycket. Jag
skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden hittar på det ena
eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att icke lemna Clinton
alldeles oantastad.

När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll, men lät
småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När Clinton fann, för
hvem jag brydde honom, sade han:

-- Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg, var det
verkligen ditt alfvar?

Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville dock icke
ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig -- så der lamt.

-- Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än hofrättsrådinnan! Ty
jag har sökt utforska henne och funnit, att en sådan karakter som hennes
_vore i stånd till allt_.

Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt sade:

-- För att du icke framdeles måtte råka i sådana illusioner, vill jag
resa bort. Och det sist i öfvermorgon. Hvad jag sade om din principale
kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke. Jag är icke hitsatt att
stifta ofrid. Hufvudändamålet med min Åbo-vistelse är vunnet. Celia
kommer nu att ha det bättre.

Jag sökte öfvertala honom att bli qvar, att icke låta mina dumma ord
vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var obeveklig.
Dock sade han än en gång:

-- Emellertid Celia, har jag vunnit mitt mål. Du _skall_ ha det bättre.
Tro mig det, Celia.

Det var icke utan att Clintons ögon voro fuktiga då, fast han är en
karl.


                                                            d. 15 Okt.

Clinton for enligt sitt löfte. Hvad skall jag tänka? Vill han undvika
till och med skenet af att vara lycksökare? Eller ville han för mig, för
sig, bemantla den möjliga, uppkommande ..? Nej det är omöjligt, såvida
jag måste tro på hans egen förklaring, hans egna ord.

Men han höll sitt ord, hans beräkning slog ej fel, den raske Clinton! Nu
är jag såsom barn i huset. Nu hålla alla af mig. Gamla fröken klappar
mig då och då och kallar mig »mein erster Traum«. Hofrättsrådinnan
klappar mig äfven och säger på engelska (lycka att jag känner något af
detta språk) »jou handsome girl«. Jag är icke riktigt säker på, om det
der e skall vara i slutet af adjektivet eller icke, men saken är
densamma.

Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. Så mycket ondt ett
enda ogrannlaga ord kan verka!


                                                             d. 1 Nov.

Nu är jag här åter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt mera
läraktiga; det fröjdar en guvernants själ! Redan visste de på chartan
utpeka, hvar hafvet är och hvar landet. Till och med visste de säga,
hvar den största ö i Europa ligger ... England! Skulle någon tro, att
jag, min usla stackare, kunde åstadkomma så lysande resultater.

En osed, som mina små flickor ha, hoppas jag nu hafva vant dem ifrån,
men det är icke utan att jag har likasom litet samvetsqval. Då de äro i
samma lexa, och jag förhör dem på en gång, så händer naturligtvis lätt,
att den ena den ena gången vet mera, den andra systern den andra gången.
Råkar den tillfrågade då icke kunna svara, så hviskar systern och det
tillochmed icke »caché«, utan så högt, att jag ganska väl hör det. Det
ser ut som skedde detta icke egentligen för att hjelpa systern på
trafven, utan mera för att utmärka sig sjelf. Detta är redan mycket
illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrågade då icke efter den
hviskandes ingifvelse, så blir denna förargad och säger helt högt: »å
nej, icke är det så, utan så här är det.« o. s. v. Den förra blir då
åter stött, och sålunda har ganska ofta uppstått ett rätt lifligt gnabb
midtför min näsa. I dag gick det så långt, att Lina slog Bina, allt
under sjelfva lektionen och i deras värda lärarinnas närvaro. Då kunde
jag icke underlåta att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har
oinskränkt frihet att välja emellan de straff, hvilka af min principale
äro bestämda eller tillåtna, dömde jag dessutom Lina till det högsta
möjliga straffet, som jag förr icke användt, fyra timmars arrest i den
toma vindskammaren, Bina åter, för att hon hviskade, till en timmas
stående i skamvrån. Der står den stackarn nu och erbjuder för ögat en
bedröflig syn. Ibland ser hon på mig med en min: »månne inte timmen
redan snart är förliden«? Jag skulle så gerna förlossa henne ifrån den
ledsamma ställningen: jag riktigt längtar att kyssa henne, men jag måste
kufva mig. Jag är guvernant! Lilla Lina måtte väl icke heller ha det för
väl i sin toma vindskammare, helst den kära middagen kommer att för
henne uppskjutas ett par timmar. Det svåraste af straffet är för dem
dock, att måsta sakna hvarandras sällskap, ty de äro så oskiljaktliga,
att det är lust och glädje deråt. Jag har aldrig sett syskon, hvilka med
en sådan passion hänga efter hvarann, som mina små flickor. Deraf kommer
äfven, att de stundom för variations skull måste gnabbas.

Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och då han det gör, är
det bara för att med dem spela något litet oskyldigt puts. Oaktadt
sådana puts alltid gå på små flickornas bekostnad, oaktadt de redan på
förhand veta, att Axel skall göra dem »någonting illa«, så äro de dock
högst förtjusta af sin brors rara sällskap. De komma springande till
mig, klappa i de små händerna och säga, »kom och se, mabonne, hvad det
nu igen skall bli af, ty nu är Axel i salen«.


                                                            d. 17 Nov.

Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god nog att
subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit road af dans, och denna
smak har jag ännu icke förlorat. Visst är det sannt, att jag just icke
har något att dansa åt, men just derföre gör jag det så gerna. Jag minns
ett uttryck af Heine (måtte det icke vara af den torra Göthe, som är
just en skriftställare för tyskar), att de vackraste vårvisor kan man
skrifva om vintern vid kaminen.

Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska god tur. Att
man gör en sådan affär af mig, är visst en medelbar följd af att Clinton
förökade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! -- -- Men nu påkomma mig åter
griller, dem jag, så ofta de komma, beslutit att qväfva!

Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag kanske
förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre flickorna och fruarna.
Axel sade häromdagen: »tror mabonne jag inte vet, hvarföre mabonne i
hast fått så många vänner. Jo, för att de tycka att mabonne är ... jag
säger icke hvad ... de tycka att de bli bättre och få mera anseende, när
de visa sig intima med en sådan som mabonne«. Den pojken gör allt, för
att skämma bort mig.

Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone hålla sig
icke till mig af annan anledning, än deltagande och ömhet, eller
sympathi, ty båda äro de .... guvernanter.

Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser dessa båda
guvernanter för så goda och i alla afseenden så ädla menniskor? Aldrig
har jag hållit af något fruntimmer så, med undantag likväl af
barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes jag så väl, huru jag med
den förträffliga flickan disputerade om guvernanter. Det var den der
sedan så förfärliga aftonen på Mallasvesi, då vi genom en så undransvärd
försynens vård blefvo frälsta ifrån vågen. Och jag hade orätt då,
alldeles orätt. Huru obetänkt och fördomsfullt är det icke att skära en
hel klass menniskor öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för
att jag nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda
guvernanter. Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, och jag har
funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor.

Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera med fruar.
Rosina är enka och hela trettiotvå år gammal, således nära dubbelt äldre
än jag; ändå tycker jag det är så naturligt och passligt att kalla henne
du. Likväl är jag äfven till »erfarenhet« emot henne ett »barn«. Rosinas
lif har varit underkastadt stormar och vågor, frestelser och strider;
hon har gått segrande ur dem alla.

För det Emma Wodin är syster till den Edvard, med hvilken jag säkert
blifvit förenad, om lyckan smålett emot mig, och min far ännu lefvat,
skulle jag väl haft skäl att kallt stöta henne ifrån mig; men i stället
kände jag mig dragen till henne genom ett osynligt band, och hoppet lät
mig icke komma på skam. Emma är den känsligaste menniska i verlden, och
om hon, som redan fyllt sina tjuguåtta år, än aldrig varit kär, så anser
jag sådant än mera bevisa djupet af hennes själ och renheten af hennes
känslor.

Hvad det var underligt, då vi kommo att tala om Edvard! Emma försvarade
honom icke, utan ogillade helt och hållet hans beteende emot mig. Och
när jag försäkrade, att jag, alltsedan den stund jag blef öfvergifven,
icke älskat honom det ringaste och knappt egnat honom en enda tanke,
tryckte Emma min hand och försäkrade, att hon alltid ogillat sin bror i
detta fall, men att hon nu gjorde det mångfaldt mera, sedan hon lärt
känna mig personligen. Är det en falsk stolthet hos mig, men säkert är,
att jag vid sådana ord af systrens mun njöt en stor upprättelse och
någonting svart, liknande en mättad hämnd. Jag vill bedja till Gud, att
han hädanefter bevarar Celia för känslor af detta slag.

Huru kan en syster så dömma om sin bror? Jag tror att om Clinton på
samma sätt förbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot mig, så hade
jag varit färdig att, om ock med skengrunder och sofismer, bli en
advokat för min brors sak.

Emma frågade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ångerfull skulle
återvända till mig och med ny kärlek söka utplåna fläcken i den förra.
Då svarade jag henne hvad jag tänker, äfven nu på min kammare; jag
skulle af hjertat gerna gifva honom min förlåtelse, jag ginge tillochmed
in på att bli honom en vän, men älska honom, ånyo binda mig vid honom,
det kunde jag ej. Ett sådant svalg af kyla, en sådan kärlekens
omöjlighet har blifvit befästadt i detta bröst. Hellre hvilken annan än
honom.

Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: »godt Celia, jag skall rätta mig
derefter. Min mening var väl den, att ånyo komma min bror att minnas
sina löften, men såsom det nu är, ser jag att det icke går an att
vidröra det ämnet. Låt mig likväl vara dig en vän!«

Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade mig troheten i hennes
blick och ömheten i hennes handtryckning, att hon menar det väl med
Celia.


                                                             d. 5 Dec.

Lifvet har gått sin hvardagliga gång, och på flera dagar har jag
ingenting haft att förtro åt mitt papper. Och det stackars hvita pappret
ser mig så längtande ut; något måste jag väl skrifva.

Jag tycker just, hvad åtlöje det skulle väcka, om mina små, föga
intressanta konturteckningar ur en guvernants händelsefattiga,
obetydliga lif någon gång komme i händerna på en opartisk kritikus! Jag
tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton skulle småle godt, men
satiriskt. Och säkert skulle han säga, att jag efter allt utseende
utlemnat det vigtigaste och sysslat med idel bagateller, såsom flickor
alltid göra. Derföre skall han icke heller få se mitt album; han skall
icke få veta ens, att jag för ett sådant.

Men jag börjar bli sömnig, och sannerligen jag heller för denna gång har
mera att skrifva.

Adjö, mitt album!


                                                            d. 10 Dec.

Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall röra
min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick i dessa
papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel gjort något
intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske Celia försvara sig
och säga: »det är icke så underligt att fästa sig vid den originelaste
och pikantaste i hela sin omgifning.« Och samma försvar har jag äfven nu
tillhands, för att förneka första meningen i detta stycke. Det är _icke_
altför besynnerligt.

I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska distraite och
kom mig att rodna ända upp till öronen för denne knappt halfvuxna gosse.
Det var i fransysk explikation. Jag frågade huru _ciel_ har i pluriel.
Axel svarade intet, utan tycktes fundera.

-- Nog vet väl Axel, huru _ciel_ har i pluriel -- sade jag efter en
temlig paus.

-- Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag blef
förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med ....

Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina stora
alfvarsamma ögon på mig och sade:

-- Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in på hvad
jag vill?

-- Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är lång,
faller Axel in med sådana parentheser.

-- Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill?

-- För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör till saken, så kan
jag då lofva. Men det får icke vara någonting näsvist eller obehörligt.
Jag skall kunna gå in derpå, utan att ...

-- Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; helt andra ger
mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i stånd
att be mabonne på förhand gå in på någonting, som icke bra går an!

-- Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten att pröfva
sedan ...

-- Bra, jag kan tillåta mabonne det ... Hör mig då nu! Jag blef frågad
om pluriel af _ciel_; då glömde jag att svara, ty jag mindes ett annat
ord, som liknar det mycket. Hvad det är för ett ord, menar ..., det är
_Celia_; jag vet ett tredje ord, som liknar dem begge, det är det
latinska _coelum_. Det är besynnerligt att namnet Celia skall både i
fransyskan och latinet så mycket likna det ord, som betyder _himmel_.

-- Och hvart vill Axel komma med detta prat?

-- Jag tycker att _ditt_ namn, Celia, så väl passar för dig. Och ditt
namn är som en himmel.

-- Men passar det att Axel kallar mig du?

-- Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter kalla dig Celia.
Huru låter _mabonne_ emot _Celia_! Hvarföre skall jag måsta titulera
Celia på samma sätt, som man brukar titulera gamla, fula och elaka
guvernanter, som äro ingenting emot Celia.

-- Är det nu detta, som Axel begär af mig?

-- Ja, Celia, nog är det så.

-- Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad skulle
mamma säga, och alla de andra?

-- Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med andra ...
nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är det roligt att
kalla dig så.

-- Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af mig att
låta Axel kalla mig _du_, eller Celia.

-- Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig så
vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, _Celias hufvud_ .....
Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller icke, jag kallar ändå
dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia inte slå mig derför. Ochså
vågar Celia icke heller slå mig, som är lika stark som du. Tänk om jag
då skulle slå tillbaka, så skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle
Celia få gråta på min graf. Celia, var god emot mig, som för din skull
visst skulle vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia
...

Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan mer. Jag
gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men säkert måste
ångra.

Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har något
välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så! Men mycket
intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt.


                                                            d. 20 Dec.

I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar
tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag icke
förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill minnas, i Somero
socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. »Societeten i denna och nästgränsande
socknar är icke att förkasta -- sade hofrättsrådinnan -- och jag hoppas
du, min snälla Celia, icke skall finna dig obelåten med en liten sejour
på landsbygden.« Jag svarade naturligtvis _ja_, och är rätt belåten med
att komma på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så
i öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra sina
disharmoniska ljud.

Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller tyckes vara
så road af stadslifvet och »den finare societeten,« har mod att slita
sig derifrån just den tid, stadslifvet söker visa sig från sin mest
lysande sida och verkeligen innebär så mycket lockande. Jag är färdig
att kalla det vackert, att ifrån staden och fåfängan fly till landet och
oskulden just då, när våra sinnen som mest böra vara öppna för
heligheten och friden. Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga
en högtidligare klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre
att de, som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro till
antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda af flärden?
Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller förbildade äro så sällan
barnsligt rena.

»O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn jag vara,
Så glad och säll I gladaste syskonskara,« står det i Topelii
Ljungblommer.

Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar.


                                                            d. 26 Dec.

Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de båda
juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. Mina känslor ägde af
bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet ägde de mycket. Men
hvarföre förhäfva mig! Måtte jag för hvarje jul blifva alltmer ett barn;
måtte tron allt heligare flöda in i mitt hjerta!


                                                            d. 27 Dec.

Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till en dans. Genom en
enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, och Celia blir intet annat
än en verldsmenniska.

Hvarföre skola menniskorna just inviga julen till sådana nöjen? Är det
för att förjaga de goda föresatser, de så nyss möjligen fattat? Under
ändå, att den ädla landsbygddens folk häruti skola vara så lika stadens
barn. Och derpå kom jag icke att tänka förut! Sannt säger Geijer: »Vi
menniskan sågo på fremmande kust På samma sätt lefva och dö.«

Är det orätt af mig att beqväma mig till denna dans? Eller vore det
fördomsfullt och pjåkigt att bli borta derifrån? Knappt tror jag det
sednare. Men jag må fara.

Hofrättsrådinnan menar det vara skada, att min gråa sidenklädning (som
hon utöfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp, utom mycket
annat) icke kan vara färdig ännu. Godt, jag klär mig då i den svarta
tibetsklädningen, såsom ett tecken att det är nästan emot min vilja, jag
jultiden dansar.


                                                     d. 28 Dec. kl. 3.

På en landsbal går det häftigare till, än jag kunnat ana. Nästan utan
afbrott följer dans på dans, och efter supén dansades ännu nästan lika
många danser, som på en assemblée i staden. Före kl. half till sex hade
ingen ens tänkt på att bege sig af. Hvad åter förplägningen och särkildt
drickandet beträffar, så ser det verkligen ut, som om »landsherrarne«
tidtals vore underkastade en långvarig fasta i den vägen ... så tappert
dricka de. Efter råd och lägenhet blir då den ena mera rörd än den
andra.

Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utländning, en John Bull
af det finare slaget. Det var i Helsingfors. Engelsmannen, som nyligen
kommit från en resa i Österbotten, tog sig om hufvudet och beklagade
sig, att man knappt i något land blir tvungen att dricka så mycket som i
Finland, så framt man någotsånär vill följa med. Åtminstone, tillade
han, å landsbygden. -- Nå, det bevisar ju gästfrihet hos värdarne,
menade Clinton. -- -- Ganska sannt, svarade engländaren, men gästerna
borde dock icke missbruka denna gästfrihet. Sådant borde anmärkas i
tidningar, eller kanske hellre, på ett fint och satiriskt sätt, i
romaner. -- Åh, inföll Clinton torrt, våra tidningar befatta sig icke
med dylikt ..... sådant bruka vi ej. -- -- Ja så, här finnas således
icke några egna romaner, men -- fortfor den skämtsamme engelsmannen, i
det han såg på mig -- skulle det icke gå an, att det täcka könet gåfve
små föreställningar; sparlakans-lexor göra ofta god verkan. -- -- Väl
möjligt, svarade Clinton, men de hålla så mycket af oss. Våra fruntimmer
förlåta oss.

En bal är i stånd att förvandla natten till dag. Jag känner mig icke
endast icke det minsta sömnig, utan till och med vaknar hos mig en lust
att fortsätta med upptecknandet af hvad den händelserika natten för mig
ägde ljuft och ledt. Ja, jag vill försöka.

Värden, häradshöfdingen Lingh, var utmärkt artig och förekommande emot
mig, och sörjde nog för att jag fick dansa. Tidt och ofta presenterade
han för mig den eller den kavaljeren. De fleste voro rätt hyggliga och
skötte konversationen ganska bra, så att jag om dem har ingenting att
anmärka. Derföre vill jag icke tala om dem vidare.

Men om _tvenne_ af kavaljererna måste jag tala, oaktadt de minnen, de
väcka, sannerligen äro ganska obehagliga.

Den ena var Assessor Abelin. Äfven han hade anländt till orten ...
troligen för min principales skull. Så trodde jag, och ... jag vill tro
det ännu.

Som jag aldrig låter binda mig för mer än den första blifvande dansen,
hände sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med lätthet eröfrade mig
för två danser. (Jag vet icke just, huru jag annorlunda skall uttrycka
den sista meningen.) I den första dansen var han såsom vanligt, men i
den andra var han till en början tyst och sluten. Jag tillät mig att
fråga orsaken dertill. Då svarade han ... jag minns icke, huru orden
föllo ... nog af, han talade sådant, som ... Hvad skall jag dölja
sanningen för mig sjelf? Han erbjöd mig sin hand för lifvet. Han friade
.... Huru jag rodnade då, och stundom bleknade! .... Jag svarade, hvad
minns jag hvad det var, men ifrån mitt uppriktiga hjerta var det.
Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sådan som Abelin! Att bli
anständigt försörjd (hvilken sträng han äfven var ogrannlaga nog att
anslå) genom en man, den jag icke kan älska, är för mig en
vedervärdighet och en leda. Åtminstone är Celia i det fallet bättre, än
många andra flickor. Ja, ja ..... Hvad vet jag, hvad jag svarade i min
obehagliga förvirring. Kanske börjades det med tacksamhet för hans ädla
anbud, men det slutade så, att assessorn vid dansens slut tycktes
förstå, att han fått afslag.

Efter dansen kom _Axel_ till mig med de framhviskade orden: »söta Celia,
dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, så säg att du är
uppbjuden. Här finnes en, som, det såg jag, visst icke var nöjd med att
han dansade med Celia den andra dansen. Och den der, som jag icke vill
säga hvem det är, kan derföre bli stygg emot Celia.«

Så sade Axel och jag hann knappt öfvertänka meningen med ett sådant
yttrande, ty åter spelade musiken, och jag blef upptagen af Axel. Han
talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i den berörda
riktningen.

Nu har jag litet närmare tänkt öfver, och jag tycker mig ha märkt något,
som jag icke vågar skrifva. Ty pappret är i vissa fall såsom en
förtrogen, på hvilken man icke får inplanta misstankar, som kunna vara
lösa.

Men nu vill jag öfvergå till den andra kavaljeren. Ida Elin, med hvilken
jag på några dagar hunnit bli ganska bekannt, berättade mig på förhand
en hop saker om en ung man, som för det närvarande uppehöll sig i
socknen i embetsförrättningar. Enligt hennes beskrifning skulle det vara
en den märkvärdigaste menniska i verlden, snillrik i hög grad, mångsidig
ända till förvåning, talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en
sammansättning af motsägelser: stolt, ädel och hurtig, men stundom
försigtig ända till feghet. Han var på en gång den egenkäraste och den
ömsintaste menniska i verlden. Vid ett tillfälle hade han kastat sig i
ögonskenlig lifsfara för ett barns skull; dervid hade han sagt till dem,
som sökte afråda honom ifrån vågstycket: »jag vet, att det är nog mycket
vågadt, men stor blir äfven min belöning, om jag lyckas, när modren med
glädjestrålande ögon tackar sitt barns räddare.« Och han lyckades. En
annan gång åter (han var då omgifven af bara fruntimmer) hände sig, att
en gammal fattig gumma föll i ån. Han skulle då blott behöft att hjelpa
till att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han
räddat den gamla. Men se, då rörde ha'n sig icke det minsta; han smålog
blott och sade skämtande: »gamla menniskor blifva så kära i lifvet, att
det kan vara så godt att lära dem dö vid första lyckliga tillfälle.
Eller ha'n J, mitt herrskap, någonsin hört att någon menniska, som
öfverstigit sina sextio år, tagit lifvet af sig«? Så der skämtade han,
medan gumman kämpade med det våta elementet. Och den stackars gumman
fann der äfven sin graf. Vi -- menade Ida -- betraktade honom då med
afsky, blandad med beundran öfver hans nyligen visade sjelfuppoffring.

Hans bana vid universitetet hade äfven varit högst besynnerlig. Student
vid femton års ålder, undangjorde han på ett och ett halft år tre
examina, så att han innan sitt fyllda sjuttonde år blef auskultant vid
Åbo Hofrätt. Der ledsnade han snart vid kamratskapet, såsom han sade,
och for åter till Helsingfors. Eter två års tid blef han filosofie
magister, samt icke lång tid derefter lärare vid trivialskolan. Åter
ledsnade han, skiljde sig ifrån sin post, gjorde sedan på halftannat års
tid ingenting annat än spelade (de första nio månaderna) och rumlade (de
nio sednare). Antingen han nu hade fått afsmak för ett så äfventyrligt
lif eller ej, nog af, han sammankallade några sina kamrater, dem han
förtrodde, att han icke ansåg sig vuxen någonting sådant, som att vara
spelare eller rumlare ex professo. Då han emellertid hade skingrat
hälften af sitt arf, tog han dem till råds angående hvad han egentligen
_nu_ skulle slå sig på. En af dem hade då uppmanat honom att bli
landtmätare! Rådet behagade mannen; han studerade på sin examen någon
liten tid, och blef landtmätare.

Ida menade, att då han redan varit landtmätare i två och ett halft års
tid, så var att hoppas, det han icke mera skulle slå om. En gång hade
han sagt; »det är mera enligt med min själ, att samtala med träd, mossor
och stenar, än med inskränkta, fördomsbetagna kamrater, eller oklarsynta
snusförnuftiga förmän.«

Ännu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att sqvallra.
När det några dagar förut hade varit fråga om mig, hade han sagt liksom
för sig sjelf: »kanske blir hon ett blad i mitt hjertas bok ... ja, det
anar mig, att hon skall spela en roll i min lefnadsdram.«

Så mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af!

Bäst jag efter första dansen med assessorn satt bredvid Ida, framträdde
der en ung man, som jag ännu icke sett under qvällen. Han stannar midt
framför mig och säger:

-- Detta är det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen icke
har äran känna. Således är det Celia Ina Wärn. Ah, men mitt minne
vaknar: »en annan gång mera, mamsell Wärn.« Så har jag då slutligen
funnit dig, Armida. Enda älskade, nu lemnar jag dig icke mer.

Ja, han hade rätt; hans minne var troget. Det var min bekantskap ifrån
Vista gästgifveri.

Öfverraskad af ett så ovanligt tilltal, som knappt tillät ett svar,
kunde jag icke heller säga någonting. Han fortfor:

-- Du ser förvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wärn må veta, att
det är om er jag sagt: »det anar mig, att hon skall bli ett blad i mitt
hjertas bok.« Ida är god presenterar mig för detta förtjusande väsende.

Ida, med hvilken han ändå verkligen var du, blef lika altererad som jag,
och hon kunde blott framstamma: Josef!

-- Så är mitt förnamn, men tillnamnet?

-- Josef, hvad felas dig, hvad tänker du på? -- sade Ida hviskande.

-- Mitt tillnamn skall du säga. Bättre sent än aldrig; bättre förr än
sednare. Fatta mod, Ida.

-- Nå ja, Celia. Detta är filosofie magistern, ingeniör Josef v. Degen.
Är det nu nog, obeskedlige?

-- _Du_, Ida har fullgjort allan rättfärdighet. Icke så din kamrat med
de svarta lockarna, herrliga ögonen, röda friska kinderna, och läpparna
sen! Ty vidare fram vill jag icke förvilla mig. Endast derhän, att ni
måste _tala_!

-- Jag vet sannerligen icke hvad jag skall säga, då jag måste tala på
befallning -- svarade jag, halft förlägen, halft ond.

-- Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabästa. Mer behöfdes ej för
denna gång. Nu fick jag höra äfven er röst, och dess klang är bra.
Rösten är vigtigare än man i allmänhet förmodar. »Mera en annan gång,
mamsell Wärn.«

Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till Ida: --
han är verkeligen besynnerlig.

-- Ja, kära Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons goda
tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest är han icke så
öfverdrifven.

-- Du tycks vara särdeles intagen af honom.

-- Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var emot oss:
mätte upp min fars mark utan någon ersättning, och gaf dessutom min far
så goda råd i inrättningen af jordbruket, att pappa säger, det vi
derigenom, i stället för att vi nu äro fattiga, kunna bli välmående. Och
för att kunna uppkasta sådana råd, sparade han ingen möda, icke heller
tid. Jag kan icke vara ond på honom, om han ock för det närvarande är
litet »se så der.«

Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af den dans, jag
dansat med Axel, infann han sig åter och sade helt obesväradt:

-- Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll i den dram, der
vi båda bli hufvudpersonerna.

Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, och ... antingen han
nu förstod meningen i dem, eller blott anade densamma ... nog af, han
vände sig om och sade helt sturskt:

-- Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bättre än
morbrors.

-- Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn -- sade v. Degen och
klappade Axel på axeln. Den stackars Axel blef härigenom liksom afväpnad
och drog sig misslynt undan.

-- Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; saken är den, att
jag är köttslig kusin med hans fru mor, men den nådiga frun tycks icke
stort låtsa om en fattig stackare som jag. Hon anser mig säkert för en
vidlyftig person och ... kanske har hon rätt häri.

Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var stundom
intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad ton jag skulle antaga
med honom, och jag var i högsta grad förlägen, ty småningom vändes allas
blickar på oss. Sluteligen bjöd han upp mig till kotiljongen, som nu
skulle börjas, och jag kunde icke säga nej. Då aflägsnade han sig och
råkade möta sin kusin, min principale.

Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig fjär, inlät sig
med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas slut kom hon till
mig och sade sakta:

-- Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag såg äfven, att Celia
icke stort var agréerad af hans samtal.

Hon sökte derefter i ett långt andragande urskulda ett tillstånd, som
det, hvari v. Degen tycktes befinna sig.

Min principale är i allmänhet fåordig och icke särdeles vältalig. Så bra
som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likväl gällde det en,
som sade sig af henne vara öfversedd. Jag förstod ej detta och förstår
det knappt ännu.

Axel hade stått på ett litet afstånd och kanske uppfångat ett och annat
uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrån Ida. Då kom Axel och
sade med en bedröfvad min: -- hvad sade mamma åt Celia? Bad hon dig, att
icke vara oartig emot hennes kusin? Säg, snälla Celia!

Jag blef litet förlägen för den lilla påhängsna pojken, i och med
detsamma jag började ana att hofrättsrådinnans tal var ett indirekt
försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just ingenting, och han
fortfor:

-- Celia skrattar åt mig, för att jag är liten. Men om jag icke är
hälften så gammal, som mamma eller morbror, så menar jag ändå med Celia
dubbelt mera väl än de. Hör mig Celia! Tro icke mamma, för mamma har
visst någon mening under allt detta. Och tro icke heller magister Degen,
för han är aldrig någon bra menniska. Celia, Celia, älska icke honom,
tag honom icke till din man!

-- Tokiga gosse, huru tänker du sådant?

-- Nog ser jag, att Celia nu är ond på honom, nu då han är drucken. _Men
sedan en gång, när han är bra igen, så ångrar sig Celia, och blir
alldeles för mycket god emot honom._

I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d.
hofrättsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmätaren Josef
v. Degen kom att placera mig.

Emellertid var det märkvärdigt att se, hvilken förändring nu i hast
tycktes ha försiggått med denna menniska. Nu var han stilla, nästan
blyg, och talade i allmänna ämnen, såsom folk bruka mest. Dessa allmänna
ämnen behandlade han dock icke på allmänt vis, utan bifogade tidt och
ofta en satir eller allusion.

Så långt och i början var allting bra, men vid en tur, i hvilken jag
hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han både färg och ton och
yttrade sig ungefär så: »de tro sig göra en dam på det högsta förbunden
genom de der upptagningarne, men åtminstone är det en plåga för mig.«
Straxt derefter kom åter en kavaljer, för att taga upp mig. Då afböjde
v. Degen detta, sägande: »ursäkta, herre, min dam har blifvit för mycket
fatiguerad, för att denna gång kunna göra herrn den äran.« Då inföll jag
... var det väl eller illa gjordt? ... jag inföll: »ånej, herr magister,
jag är icke trött.« När jag återkom till min kavaljer, hade han
förändrats högst oförmånligt; det var liksom hade alla furier fått
insteg i hans bröst. Han andades våldsamt och tungt, hans ögon liknade
dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom för att taga upp
honom, då han med sakta, men djup ton talade: -- bort, jag vill tala med
denna _donna_. Stött och förlägen aflägsnade sig damen. Nu skulle det
således hört till saken, att han talat, men ... han teg. Det var liksom
han velat tillintetgöra mig med sin tystnad. Hvad jag då längtade efter,
att någon dam (det var en sådan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men
de obarmhertiga kommo _icke_, de rädda dufvorna _vågade icke_ störa
tigern, som lurade på sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan vi
sutto bredvid hvarandra tysta, tillät han sig en näsvishet, som föranlät
mig att uppstiga från min plats och draga mig till ett annat rum.
Derifrån kunde jag ändå se, huru han på sin plats satt qvar helt lugn.
Och när någon nu kom och tog upp honom, hade han ingenting deremot; han
tycktes skämta med damerna, hvilket förargade mig.

Eter dansen sökte han upp mig och sade: -- _ni_ sårade mig; _jag_ er än
värre, _ni_ mig än värre, ehuru rättvist. Är det icke en bild af, att
våra öden bli flätade i hvarandra? Jag har sagt, att Celia skall spela
en roll i min lefnadsdram; nu säger jag: jag skall ha en roll i dramen
af Celias lif .... För denna gång nog!

Han tog några steg och märkte en gammal herre, som gick der ensam och
melankolisk. Med denne inlät sig v. Degen, alldeles såsom han skulle
glömt att jag fanns till i verlden, i ett samtal, som blef allt
lifligare, ju längre det led. De talade ganska högt, så att jag väl
kunde höra, hvad de sade. Frågan var först om, huru orätt det är af
landtmätare att skifta mark så, att landtmannen måste ställa sina
gärdesgårdar i spetsiga vinklar. Derifrån öfvergingo de till fråga om,
huru bonden, äfven utan landtmätarens tillhjelp, slöser med
gärdselämnen, huru han ofta hugger ned en granbuske, af hvilken han icke
kan få mera än _en_ stör, o. s. v. .... Det förargade mig, att han
skulle tala så klokt och så lugnt.

Bäst jag stod der så, sprang Axel till mig och hviskade: -- Celia, söta
gulle, engla Celia, du glömmer ju hvad jag sade. Huru du drömmer, ibland
ser du på golfvet, och sedan åter på _honom_!

Nu kom på mig en rörelse, såsom om mitt hjerta velat brista. Men sedan
kläckte det i bröstet på mig så ljuft. Jag kände inom mig ett innerligt
begär att kyssa denna lilla trettonåriga gosse. Han föreföll mig såsom
en engel, såsom mitt lifs goda genius.

Vid supén satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln af det stora
hästskobordet. v. Degen satt snedt emot; han tycktes vara ett af de
lifvande elementerna i sällskapet. Han drack mycket, nästan ursinnigt,
men han tycktes bli allt mera städad, alltmera intresserande. Så ofta
jag såg på honom (såsom alla gjorde), såg Axel på mig och drack mig
till. Engång sade Axel med underlig ton: Celia. Då skulle jag åter velat
kyssa honom, men jag täcktes icke.

v. Degen var den enda, som förfogade sig bort straxt efter supén. Med
nöje hörde jag, att han skall resa bort ifrån socknen.

Sedan dansade jag så många danser, som de andra. Men jag gjorde det utan
egentligt nöje.

Jag ser, att jag nu skrifvit det längsta stycket i mitt album.
Halftannat ark! Och klockan? Himmel ..... hon är två!


                                                       d. 2 Jan. 1849.

I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. Det var den första
nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade mig ett godt nytt år! Godt nytt
år, Celia!

Jag tycker icke om, att de gamla goda nyårsvisiterna börja bli aflagda.
Finns det några visiter i verlden, hvilka förtjena att göras, så är det
visst nyårsvisiterna, vid hvilka till och med några utan hjertlighet
frampladdrade ord helgas af den enkla och sköna inre tanke, af hvilken
de äro ovärdiga representanter. Men är hjertligheten med, då hafva
nyårsvisiterna ett än högre värde. Det kan visst vara bra att, då man
vill _slippa_ nyårsvisiterna, sammanskjuta någonting till förmån för
fromma inrättningar, nödlidande m. m., men det ginge ju an att _göra_
visiterna, och _ändå_ hjelpa nödlidande m. m.

Dessa tankar äro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag
upptecknade dem, liksom de varit mina egna!

Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var på gårdagens dans.
Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig der,
alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sådant rykte endast
för att föra mig bakom ljuset? Blott _mig_? kan han äga en sådan
gissningsförmåga och skarpsinnighet?

Jag måste medge, att han i natt visade sig från en fördelaktig sida. Två
danser dansade han med mig, den andra och _kotiljongen_. Och när någon
nu tog upp mig, visade han sig glad och sade engång, liksom han alls
icke erinrat sig den förra balen: -- det fägnar mig, att äfven andra
menniskor dela smak med mig. -- Ett sådant smicker misshagade mig ej.

Vid supén kom jag oförmärkt att bli indragen i ett samtal med fyra à fem
personer. Då märkte jag, huru han, full af finhet, understödde mina
anspråkslösa yttranden, huru han behändigt förde mig till det rätta
igen, då jag på fruntimmers vis ville flyga öfver till ämnen, som
egentligen icke hörde till saken. Ja, han förklarade så väl meningen af
hvad jag sagt, att jag rodnade öfver att hafva sagt någonting så
vackert, att jag kommit fram med så sköna idéer. Allt detta gjorde han
med en sådan låtsad likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen
annan märkte det än ... jag.

Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han älska mig?
Ville han godtgöra, hvad han förra gången brutit? Jag tror det sednare,
men jag vill icke tro det förra.

Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. När vi tagit afsked
och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars Celia, huru går det
med dig, Celia?

Men jag känner det så väl: _sådan som denna, är icke kärlekens början_.


                                                          Augustdagen.

I går åter en dans, och så roligt som der, har jag icke haft. Min själ
blef likasom förd på vågor, som voro af en ljuf, drömlik natur.

Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. Degen ut ... han
hade äfven hjelpt kappan på mig ... med den största varsamhet och
delikatess hjelpte han mig nu äfven i släden ... fällen stoppade han så
sorgfälligt in vid fötterna. _Han var van äfven vid sådant._ Sedan tog
han min hand, hviskade: -- är Celia ännu rädd för mig? Jag svarade: --
har jag då varit rädd för er? .. Då sade han åter: -- kalla mig Josef,
det låter bättre! ... Men jag svarade: -- nej, herr v. Degen, det gör
jag icke ... Då sade han intet, men när släden for af, stod han der
bakpå ett litet stycke väg, och sedan kände jag någonting ... likt en
kyss, som brände igenom dukarna och bahytten. Jag vände mitt hufvud om,
och såg honom ila bort åt karaktärsbyggningen.

Det var en lycka att min släde var den sista, och att jag med mig hade
blott kusken, att han kunde blott finska och att han var enfaldig som
ett spån.


                                                            Knutdagen.

Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat den? Jag
har låtit rycka mig bort af händelsernas ström!

I dag har min principale en tillställning, visserligen ej tilltagen i så
stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men likväl stor nog. Det
kan vara femtio personer bjudna.

Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt album kunna
omtala saker, som äro rätt färska och som passerat rätt nyligen.

Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. Men det plågar
mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken jag gjort ondt.

Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som han sade, minnes jag:

-- Lofva mig någonting, Celia!

-- Ja, ja, goda Axel.

-- Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du himmelska Celia,
att gråta på min graf!

-- Ja, ja, ja, lilla Axel; om så går, så skall jag visst gråta. Tror
Axel annat! .... Men kan Axel lofva mig någonting i stället?

-- Åja, det kan jag visst lofva. Hvarför icke det? Jag lofvar; den dag
Celia blir gift med honom der, skall jag gråta så, som om Celias lycka
vore i grafven. -- -- -- --

Glacen är serverad och musiken spelar upp.


                                                     En timme sednare.

När jag kom in, såg jag v. Degen i samtal med min principale, och efter
vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt. Jag tyckte icke om,
att hennes blickar på honom i hast blifvit så varma. Hon kunde, tycker
jag, skänka de varmaste blickarne åt assessorn.

-- När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg mig, kom han snart
till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. Och vi talade mycket
ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just då dansen slutades, gjorde
han mig en fråga, som kom min blod att sjuda varmt och min barm att
svalla högt. Jag minns icke, hvilken frågan var, men ..... jag kunde ej
svara derpå. Då tryckte han sakta min hand och hviskade. Men fast han
hviskade, tyckte jag att denna röst, _med dess obeskrifliga färgton_,
bordt höras öfver hela verlden. Han hviskade: -- _ni älskar mig, tack,
tack!_

Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom ett töcken för
mina ögon. När jag vaknade, voro många omkring mig och bestänkte mina
tinningar med vatten. Jag hade legat sanslös i Josefs armar, men jag kom
mig åter.

Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och snörlifvets
tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; men äfven nu
arbetar det våldsamt. Är kärleken _sådan_?

Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till sällskap! Och jag
skrifver detta i en outsäglig glädje och smärta.



                              ANDRA BOKEN.


                                                        Åbo d. 16 Jan.

Hvad mitt rum förefaller mig ovanligt. Så var det icke förr. Märkvärdigt
ändå, att allt förändrat färg, i det yttre, sedan min själ förändrat
färg, i det inre!

Menniskorna fira marknad som bäst. Hvar och en tror sig ha något vigtigt
att uträtta. Så har äfven jag förr trott mig ha vid marknader. Nu tycker
jag min närvaro derute är mindre nödig.

»Här sitter jag ensam, ensam med den frånvarande till sällskap.«

Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, så mycket, att ... jag
allsicke hunne uppteckna så mycket. Någonting måste jag väl ändå
uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef.

Josef är den sol, omkring hvilken Celias stjerna vänder sig. _Jag är ett
blad i hans lefnads bok._

Huru sade Josef Felixdagen?

-- Förlåt mig, Celia, gårdagens ord. De voro sagda i ögonblickets
ingifvelse, utan beräkning.

Jag minnes dem icke mera -- svarade jag, men kände, huru högt jag
rodnade öfver denna osanning.

-- Förlåt mig -- återtog Josef -- ty jag älskar er.

-- Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig ett begär att närma
mig honom. Våra själar möttes på en gång som våra läppar.

Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du skänkte
mig i den första kyssen!

Celia är stum och fattig.


                                                                d. 22.

Josef är i staden. Hvilken glädje! Han har förordnande att skifta mark i
närheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia.

Vi äro nu hvad man kallar förlofvade, visserligen icke éclat, men icke
heller i hemlighet.

Huru kunde det äfven förblifva en hemlighet? När någon bryr mig för
Josef, så kan jag ju icke dölja den glädje, jag deröfver känner. Jag
rodnar. Det är ändå så roligt.

Men det bästa af allt är ändå, att äfven Josef rodnar. Han kan rodna!
Det trodde jag icke om honom förrän i går, när min principale brydde
honom.

Josef har en stor sjelfbeherrskning, men äfven för honom kunna stunder
finnas, då känslan tar ut sin rätt. Deråt är jag så innerligen glad. Jag
finner, att han ändå icke är ett altför högt väsende för min kärlek. Jag
finner, att han är en menniska, som är tillgänglig för menskliga
känslor.

Ja, efter det Josef rodnade, är jag icke mera alls rädd för honom. Jag
vågar skämta med honom, jag vågar tala med honom så barnsligt, som jag
icke skulle våga med någon annan. Och hvad det då fröjdar mig, när han
säger, att jag är alldeles barnslig. Ty jag vet att Josef anser
barnasinnet vara det högsta.

Men ännu ljufvare är, då han, smittad af mitt exempel, sjelf blir
barnslig. Han hittar då på så många små oskyldiga upptåg, att jag anser
det vara omöjligt att med honom nånsin ha ledsamt.

Jag vågade i går afton en anmärkning, som lutade ditåt. Då sade han
leende:

-- Det kan vara så godt att min Celia tycker så, ty vet Celia, tiden
räcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det är väl så utsedt, att
vi skola bli man och hustru.

Åter rodnade jag, ty jag hade aldrig förrän nu kommit att tänka på det
han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sådant. Det var
liksom Josef skulle kunnat läsa i min själ, ty han sade:

-- Ja ja, Celia lilla; äfven om dylikt måste man tala och komma
öfverens. En åtrå bor i mannens bröst att få sin älskade till maka. En
motsvarande åtrå förefinnes säkert hos den älskande qvinnan.

-- Tro mig min Josef; aldrig har än din Celia .....

Härvid rodnade jag så häftigt, att alla pulsar brände. Jag kunde icke
fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plågsamma tystnaden:

-- Du har rätt, du rena qvinna. Vår kärleks första timmar böra icke
vanhelgas med jordiska tankar på jordisk utkomst, giftermål och mera
sådant. Vi vilja helt och hållet lefva i det närvarande, och lemna det
kommande åt Gud och ett vänligt öde.

När han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarföre dessa
ord, så sköna de än voro, ingåfvo mig en viss sorg.

Men jag vill trösta mig. Jag har hört att kärleken icke kan vara utan
små sorger, barnsliga farhågor. Och om jag icke är glad i morgon, så
skall jag väl bli det, när Josef kommer. Hans närvaro är mera tröstande
än alla förnuftsgrunder.

Om Clinton skulle se mig sådan jag nu är, månne han skulle nännas
skratta åt mig?


                                                           d. 29 Febr.

Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. Men hvad har jag
haft att skrifva?

Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig. Jag har
kunnat lefva blott i min lycka. Och när han varit frånvarande, så har
jag visst saknat honom och kännt en viss sorg, men så många minnen, så
många förhoppningar hafva gjort denna sorg ändå så ljuf, att jag för
allt i verlden ej velat mista den.

Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef satt vid min
sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet af sällhet, som vållade
dessa tårar, eller hvad var det?

Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars orsak. Han blott
kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphäktade hårfläta och
började leka med mitt utslagna hår. Jag blef nöjd deraf.

Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. Jag har
tviflande skrattat deråt, men troende skrattar jag icke mera.

Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden af sin lycka
blir vansinnig.

Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall gifvits, men de
hafva inträffat genom kontrasten emellan gränslös olycka och den högsta
lycka. Och äfven då äro de högst sällsynta. Vidare sade han icke, utan
vände talet på annat.

Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia bli vansinnig.
Det är din nåd, jag skall tacka.

Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en jordisk varelse
glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. När själen blifvit
fördubblad, huru skulle man då glömma att bedja och tacka Den, som
skapat själarna?

Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger sig Josefs
bild. Jag söker då förjaga denna bild och läser böner så många gångor,
att Josef icke mer har öfvermakten. Och sedan, när jag är väl tillfreds
med mitt samvete, somnar jag in så lugnt och drömmer de ljufvaste
drömmar om Josef.


                                                           d. 10 Mars.

Hvad jag befarat rörande Axel, tycks verkligen på alfvar vilja slå in.

Alltsedan Josef och jag kommo uti detta ömma förhållande (fy så pjåkiga
ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu är han så blek, så blek, som han
än aldrig varit, fast han visst ej nånsin haft frisk färg. Hans matlust
har äfven förgått ansenligen; förut åt han med den hos alla skrofulösa
barn nästan omåttliga aptit. Nu äter han icke så mycket som flickorna
ens.

Sina lexor kan han ofta utmärkt väl, men stundom alls icke. Äfven de
gångor, han tyckes kunna, händer ändå att han råkar i en några minuters
själsfrånvaro, då han stirrar framför sig förvirradt, ja nästan vildt
och hemskt.

Det hände engång i förra veckan, medan Josef satt vid min sida och höll
mina händer i sina, att lilla Axel kom in. Små flickorna ha ofta kommit
in, när Josef suttit bredvid mig så; det har icke gjort mig förlägen,
jag har knappt märkt sådant, men nu, då Axel kom in och såg så
besynnerligt åt vårt håll, då stack det mig, och jag sade någonting
sådant som: »hvad har Axel här att göra? Axel får gå.« Då gick han
långsamt bort, och vid middagsbordet kunde jag se att han gråtit.

Hvarföre sade jag sådant åt Axel? Var det derföre, att _han_ icke heller
annars, utom lektionstimmarne, plägar våga infinna sig i mitt rum, eller
var det för det en obestämd aning sade mig, att trettonåringen icke med
goda ögon såg vårt rendezvous?

Det må nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa är, att jag snart
ångrade min häftighet och helt och hållet tillskref den egoismen.

Sedan dess har jag sökt att vara mot Axel så god, jag nånsin kunnat, men
han förändrar sig dock icke deraf. Jag skulle till och med önska, att
han än en gång ville öfverraska Josef och mig. Om han det gjorde, så nej
minsann jag skulle ha lust att be honom gå bort.

Hvarföre får icke en menniskas glädje äfven vara alla andras glädje! Och
åt den, jag skänker min vänskap, hvarföre skall han icke vara belåten
med den -- vänskapen är ju redan så mycket -- hvarföre fordrar han äfven
kärlek?

Dessa reflexioner har jag vågat med anledning af en trettonårig gosses
personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag icke kan anse
Axel för barn. Ansåge jag honom så, skulle väl aldrig i min själ
uppstiga en tro, en öfvertygelse, den jag nu fåfängt söker bekämpa ...
den att han älskar mig.

Månne en annan ung flicka i min belägenhet skulle sätta sig öfver en
sådan tro? Eller om hon ock så trodde, skulle hon väl anse detta barns
kärlek med likgiltighet, kanske med förakt? Nej, hon skulle vara som
jag, hon skulle ömma för Axel, såsom Celia gör det. Hon skulle slutligen
älska Axel såsom jag; med vänskapens kärlek blott, men med kärlekens
icke. Stackars liten Axel!

Josef är med Axel mycket lugn och obesvärad. Han låtsar icke veta af
gossens ömhet för mig; han låtsar äfven för mig anse sådant orimligt.
Jag tror ändå hvad jag tror. Förlåt det Josef!

Axel tål alls icke Josef. Ständigt grånar hans vackra blick, när den
vändes på min älskling. Ja, jag såg en gång Axel i tysthet knyta näfven
och bita ihop tänderna. Således kan äfven svartsjukan rymmas i barnets
själ. Det är besynnerligt!

Jag har nog mycket grubblat på, huru min lilla stackars Axel bäst kunde
bli botad. Frånvaron och tiden vore väl det bästa. Men huru skall jag
komma fram med sådant för min principale?


                                                           d. 15 Mars.

Jag behöfde icke »komma fram med sådant för min principale«. Hon gjorde
det sjelf.

Jag vet icke, Celia lilla -- så talade hon -- huru du skall uppta ett
ömtåligt ämne, som min moderliga ömhet tvingar mig att vidröra.

Det kläckte litet i bröstet på mig, och om jag också behöft eller velat
det, skulle jag dock ingenting kunnat säga; hon fortfor:

-- Ämnet gäller min enda son, lilla Axel. Så liten han är, är han dock å
själens vägnar så utvecklad, som om han vore fyra år äldre.

Så vant sätt hofrättsrådinnan än har, blef hon dock här något förlägen,
och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag började stå som på nålar.
Men min principale återtog:

-- Till följe af denna själens tidiga utveckling kan Axel äfven erfara
känslor, hvilka först borde tillhöra ynglingen. Jag har länge tviflat
derpå, men slutligen af många små omständigheter, som icke undgå en
moders öga, blifvit öfvertygad. Och den värma, med hvilken han alltid
talar om _en viss person_, öfvertygar mig ännu mera. Af rodnaden på dina
kinder, lilla Celia, finner jag, att du ganska väl anar, hvartåt jag
syftar. Din discipel håller mycket för mycket af sin guvernant .... Nå
nå, det der är allt saker, för hvilka Celia icke rår det ringaste, ty
hvad kan man rå för, att man är älskvärd och gör intryck .... Emedlertid
måste denna hans känsla för dig på något sätt afkylas. Huru skall sådant
tillgå? Huru tycker Celia?

Jag framstammade någonting om frånvaro och tid.

-- Du har rätt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel bör nu ta slut.
Jag ärnar på ett par månader skicka honom till min svåger, majoren. Der
har han sina kusiner att jollra med. Ett barns känslor lära väl icke
vara så djupa, att de ju icke på en så pass lång tid mattas af. Axel
skall få lära sig att glömma sin guvernant.

Jag hviskade, att jag var tacksam för en sådan anordning.

Men värre, berättade hofrättsrådinnan dagen derpå, hade det sedan
blifvit med Axel. Han hade först bestämdt förklarat, att han allsicke
ville fara, att man, för att få honom dertill, måste binda honom med rep
i släden. Sådan hade han varit i går.

Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade:

-- Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor skall
vara hos morbrors. Vill Celia så med?

-- Ja, jag tror att det är för Axel ganska nyttigt.

-- Tror Celia jag icke förstår, hvad mamma menade, när hon sade, att jag
här hemma blir alldeles olycklig. Derföre, menade mamma, att jag håller
så mycket af Celia. Men skall jag bli mindre olycklig, när jag icke får
vara nära Celia?

-- Axel kommer att glömma Celia och det är bäst.

-- Bäst ja, derföre att jag aldrig kan få Celia, som är förlofvad med
den elaka karlen, som jag icke kan tåla.

Då jag åter icke kunde tåla sådana ord, och troligen uttryckte det i
minen, sade Axel:

-- Förlåt, söta, älskade Celia. Jag skall försöka börja hålla af honom,
efter Celia gör det. Men glömma Celia, det tror jag jag visst icke kan.
Just när jag dör, skall jag ännu minnas Celia.

Härvid började han snyfta öfverljudt. Jag smittades af exemplet. Det
märkte Axel och sade:

-- Du gråter ändå, vackra Celia; det är bra att du ändå har något
medlidande med Axel. Men säg, skall jag resa?

-- Ja, visst bör Axel resa.

-- Nå, efter Celia vill det, så låt det då gå. Dit är hela två mil.
Aldrig höres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit Celias ögon ...
Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall försöka glömma Celia. Ju mera
jag vill glömma, desto mera minnes jag. -- -- -- Adjö nu Celia, blif bra
lycklig, söta, ljufva, himmelska Celia.

Så störtade han ur rummet. Snart var hästen förespänd, och den lilla
stackars gossen kom än en gång in och tog ett riktigt afsked, hvarvid
han tycktes göra våld på sig sjelf, åtminstone gret han icke, och sade:
måväl, mamsell Värn!

Det är också sannt, att hans mor då var med i rummet. Jag kunde icke rå
för att jag följde Axel allt till släden, och att jag var obetänksam nog
att stoppa in fällen vid fötterna och att än en gång räcka honom min
hand. Fast många sågo på, förde han den till sina läppar. Så for han af,
den stackars lilla besynnerliga gossen, som håller af Celia.


                                                           d. 1 April.

Det är i dag en skämtets och glädjens dag. Mina disciplar ha lof. De ha
i dag öfvat sig i konsten att ljuga med smak.

Jag sitter här och ångrar mitt underliga beteende i går. Josef var i
staden och naturligtvis här hos mig.

Genast som han inträdde, fann jag att han icke var som vanligt, ty efter
förlofningen hade sådant än icke händt, som nu var fallet. Josef hade
druckit något.

Han medgaf sådant och frågade mig, om jag var mycket ond deröfver. Då
svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, om jag fäste mig vid
sådant då och då. Ja, jag sade, att vore jag karl, så skulle det väl
någongång kunna hända äfven mig.

Då menade Josef, att han denna gång druckit, för att förbereda mig på
att han icke blefve ett dygdemönster. »Jag har nyss -- tillade Josef --
varit i sällskap med en stackare, som nyligen blifvit förlofvad och
allsicke törs smaka på någon starkare dryck, emedan han befarar, att han
efter något det minsta dåliga rykte kunde förlora sin kredit och få sig
korgen.

Josef framställde denna pjåkiga man i så löjliga färger, att om dennes
käraste skulle hört sådant, så tror jag mest att hon gifvit korgen åt
sin vän, blott för att han under förlofningstiden var så pedantisk.

Josef kunde väl till en del haft rätt och till en liten del orätt, men
han talar så öfvertygande, att jag åtminstone då tyckte honom ha
fullkomligen rätt. Visst är det ynkligt att under förlofningstiden
ställa sig bättre än man verkligen är. Det är både ynkligt och
bedrägligt. Jag tror att sådana lismande varelser bli verkliga
hustyranner, sedan de väl fått tömmarna i sina händer.

Det är dock egenteligen icke om sådant jag bör skrifva, utan om
någonting annat, om mitt underliga beteende.

Josef talade efter middagsmåltiden mycket med min principale, och hon
syntes mycket belåten. Jag vet icke huru det kom sig att Celia icke rätt
tyckte om sådant. Var det blott en flyktig föreställning, att det kunde
finnas qvinnor, hvilka komme Josef att glömma mig (hofrättsrådinnan
borde jag väl ej frukta), eller var det verkligen svartsjuka?

Medan jag läste med flickorna, grubblade jag öfver denna punkt. Jag
sökte utforska mina känslor, och kom slutligen till det resultat, att
det icke var svartsjuka, men väl en liten mån afund. Säkert är, så
tänkte jag för mig sjelf, hofrättsrådinnan mycket intressantare än jag,
efter Josef så gerna talar med henne så länge.

Sedan jag slutat min lektion, gick jag till förmaket. Der såg jag
någonting, som jag kanske icke borde uppteckna i mitt album.

Dock, när jag rätt tänker efter, så håller jag ju album endast för att
på gamla dar minnas gammalt nytt, samt för att bedömma rätta arten af
mina ungdomskänslor. Derföre bör jag uppskrifva äfven sådant, som icke
är så roligt.

När jag kom in i förmaket, satt Josef vid hofrättsrådinnans sida och
höll hennes händer i sina. Det var en obehaglig känsla, som Celia kände,
och det är sannt, att jag tillbakahöll den fot, som ämnade göra ett
steg.

Sveko mig mina ögon? Blef icke Josef förlägen, då jag inträdde? Den, som
icke blef förlägen, var min principale, som småleende sade:

-- Så här är det; man skall reta unga flickor till svartsjuka. Nu vill
jag lemna herrskapet på tu man hand. Låt se, huru ni nu ställer saken
till rätta.

Med dessa ord aflägsnade hon sig. Josef smålog och sade:

-- Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, små trätofrön, som
böra aflägsnas. Vid sådana tillfällen gifver man sin hand till försäkran
om stadig vänskap.

Snart hade Josef aflägsnat mina obeskedliga känslor. Ja, han tillochmed
kom fram med, att han blifvit förlägen, men att denna förlägenhet kom
deraf, att hans Celia blef förlägen.

Huru skulle jag betvifla att Josef älskar mig. I går på aftonen fann jag
att han älskar mig mer än jag nånsin trott mig kunna älskas.

Då jag för honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en fläkt af
den svarta sjukdom, som kallas _svartsjuka_, hvilken troligen hade
förorsakat min dumma förlägenhet, urskuldade han mig på det mest
vältaliga sätt. Han sade, att hvilken annan ung flicka som helst, som
varit i mitt läge och oförmodadt kommit att bevista en scen sådan som
emellan honom och hans kusin, hade visst äfven blifvit litet häpen och
förlägen. Och han sade, att mina känslor vid det tillfället voro helt
och hållet skilda ifrån svartsjuka; de voro någonting helt annat, emedan
hans Celia omöjligen kunde blifva skyldig till någonting så fult som
svartsjuka.

Småleende sade Josef de sista orden, och då jag knappt ville tro detta
smicker, kysste han mig till glömska af alltsamman.

Att älska är ljuft, men hvarföre skall en så obetydande omständighet som
den, att min älskling haft en annan qvinnas (_sin kusins!_) händer i
sina, förorsaka obehag hos Celia?

Det kommer deraf, att Celia icke är alls himmelsk, utan alldeles
jordisk. O, måtte jag aldrig mer erfara sådana känslor!


                                                                d. 10.

O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes allt mer och
mer. Och den har inga moln.

I dag talade Josef med mig om ... Nej, jag vill anföra hans egna ord:

-- Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, att vi kunna
tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart få mig fullmakt på en stående
befattning, hvarigenom jag kommer i tillfälle att gifta mig. Gissar
Celia, hvem som skall bli frun?

En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma förvirring
märktes hos Josef, som fortfor efter en paus:

-- Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi i höst arrangera
ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans och särdeles ståt. Du må
veta, att vår vän, som är din principale, har förbehållit sig detta
bröllopp. Är icke ett enkelt bäst?

-- Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton äfven blir en
af gästerna, så är allt bra.

Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, när jag anar
all den lycka, som väntar mig.

Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det han låtsade
räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, att det var idel poësi
och alls icke prosa, när man älskar hvarann.

Josef var nöjd med mig och sade, att jag »bevisade« min proposition
trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat bevisar sin Euclides.
Jag blef då så glad, att jag tog en kyss af honom, något som jag än icke
vågat göra.


                                                                d. 17.

Jag hade nyss slutat läsningen af »_Nunnan i Gnadenzell_«, denna bok,
hvars hjeltinna är en undergifven engel, strålande som ett heligt ljus
igenom den omgifvande orenligheten och mörkret.

Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag läser, lärer
hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, när jag kl. 6 ingick
i salongen, frågade fröken Dorothée af mig, hvad lektyr jag för
närvarande höll på med. Jag förstod mig icke på att säga annat än
sanningen.

Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och sade:

-- Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu höll på med de
första bladen. Jag skulle afrådt Celia från en så tvetydig lektyr. Af
hvem har Celia fått den till låns?

Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första tyckte jag det
var svårt att om en bok, som hette tvetydig, säga att den var lånad af
min egen Josef. För det andra visste jag ej om jag, inför gamla fröken,
skulle kalla honom med namn eller titel. Jag öfvervann dock såväl
svårigheten som blygheten att kalla Josef vid namn.

-- Jag har fått den af Josef -- sade jag således.

-- Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för honom tyckes
så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som hvimlar af så dåliga exempel!

-- Om jag minns rätt -- tillade hofrättsrådinnan -- har man der att göra
med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga personalen, skälmar, drinkare
och bedragare bland den manliga.

-- Men -- inföll jag ifrigt -- bland qvinnorna finnes der en Gisela, och
bland männerna en grefve Eberhard.

-- Det kan vara -- svarade hofrättsrådinnan -- men det minnes jag, att
när jag läst hälften af boken, kastade jag den i knuten. Jag vågade icke
läsa mera. Det var altför skarpt.

-- Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann mig mer än nöjd
med den vackra upplösningen.

Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne vältaliga
qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra hvarom fråga var. Då
sade han:

-- Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer än hälften är osedlig.
Då jag åt ... (här dröjde han litet vid namnet) Celia gaf en bok af det
äldsta utländska läsebibliotheket, skedde det i öfvertygelse derom, att
boken var _sedlig_.

-- Sedlig, huru skall detta förklaras -- frågade fröken Dorothée.

Josef tycktes litet betänka sig, innan han svarade:

-- När lasten är höljd med rosor, samt behaglig och förförisk framträder
i dagen, märker man endast det vackra omhänget och anar icke ormen, som
ligger derunder. Jag minnes fabeln om rågeten och killingen. Geten
beskref för sin oerfarne son tigern såsom grufligen ful och
vederstygglig att åse. Killingen såg en gång ett djur, som var rätt
varkert och hade behagliga rörelser. Ja, sjelfva ögonen voro så milda,
så milda. Naturligtvis närmade killingen sig ett så intagande djur. Det
var tigern, som den gången fick sig en rätt god stek ..... Nutidens
flesta romaner äro sådana släta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det
rena hjertat och den rena känslan ..... Annat är, då lasten framställes
i all sin nakenhet, all sin verderstygglighet. Då har han förlorat sin
bästa retelse, och man känner, med hvars andas barn man har att göra.
Just en sådan bok är nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman verkar äfven
genom kontrasten. Så skära, rena och etheriska varelser som Gisela
finner man icke i många böcker. Hon framgår genom det hela, som ett rent
ackord genom den mest skärande disharmoni.

Visst hviskade gamla fröken något sådant som, att hvar menniska får ha
sina åsigter, men nog hade Josef ändå gått segrande ur striden. Det
skulle väl äfven en annan än jag ha funnit ... en annan, ja, som
opartiskt bedömt saken.

Alltid ser Josef tingen ur en hög synpunkt. Det är derföre,
hofrättsrådinnan plägar säga, att han kan vända svart i hvitt. Hon har
icke betänkt det, att hvad som för ett fördomsfullt sinne synes svart,
kan för ett fördomsfritt synas hvitt. Ordet fördomsfri tar jag derföre
icke ironiskt, såsom min principale ofta brukar. Hon säger till ex. om
atheister, att de äro fördomsfria.


                                                                d. 30.

Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu då jag en gång till haft
samma syn, måste jag tro, att jag alldeles icke »sett i syne«, utan att
allt var verklighet.

Midnattstiden, natten emot sista fredag, låg jag vaken i min säng. Jag
tänkte på tusen saker, som jag ej på lång tid ihågkommit. Bland annat
såg jag så lifligt för mig Anna, min Mallasvesi vän, utom hvars rådighet
och snart sagdt manhaftighet den rysliga aftonen på Mallasvesi ingen
Celia skulle finnas i lifvet. När jag fick den förfärliga underrättelsen
om min fars död i vågorna, så knorrade jag emot ödet, som icke
derförinnan lät mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam
derför; kärlekens lycka hade ju icke då blifvit min del.

Och åter tänkte jag på den goda, lifliga, uppriktiga Anna. Så stygg jag
varit emot henne; ännu hade jag ej besvarat hennes sednaste kärkomna
bref.

Då tyckte jag mig höra sakta steg på stora trappan utanför mitt fönster.
Trappan är öfverbyggd och rätt bra att spatsera uppå.

Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste mina hvita
gardiner.

Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick en skugga af en
mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra en fullvuxen, utan en
mindre. Skuggan stod stilla.

Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att samla mitt mod. Jag
kastade på mig min nattrock och gick till fönstret, samt öppnade en flik
af gardinen. Hvad jag nu såg, betog mig med häpnad, men ändå .....
menniskan har troligen ett starkt begär att se sådant som hon ... icke
vill se ..... Jag trädde mitt hufvud emellan gardinen och fönstret.

Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt se med nöje? Det var
Axel. Ja, Axel.

Så snart han såg mig, ropade han med upprörd stämma:

-- Celia, Celia, förlåt Axel!

Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora landsvägen. Mina
tankar begynte att korsa sig, jag föll i en svindel och ..... somnade.

Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn, derest icke
jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.

Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit fyra mil, för
att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta det för någon. Jag darrar af
fruktan att än en gång få se denna syn, som icke är en syn.


                                                            d. 20 Maj.

Åter har våren klädt sig grön, dock icke fullkomligt ännu. Små små gröna
blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack, denna de små bladens
grönska, huru skön är icke den! Den innebär en hel framtid. Hvad naturen
liknar menniskan, men ..... hvarföre skall jag tvinga fram en poetisk
ådra, som jag icke äger. Dessutom lär ämnet vara nog utnött. Så skulle
åtminstone Clinton, min bror, säga, han som föraktar alla poetiska
utgjutelser, annars än inom hjertat, osagda, outredda.

Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut om sommaren
än om vintern. Hvad jag ändock har för en trög inbillningskraft, som
icke kunde under vintern föreställa mig huru Haunis ser ut om sommaren.
Men så lär det vara med de flesta. Naturens istäcke breder något af sin
is öfver hjertat och inbillningen.

Josefs sällskap har jag ett par dagar nödgats sakna. Men jag tröstar mig
med hoppet att snart få återse honom. Dessutom har jag en ljuf
sysselsättning i att påminna mig hans ord, hans blickar, hans ömhet för
mig.

Josefs rival är nu äfven här, botad, såsom hans moder tror, ifrån sin
barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han tydligen mitt
sällskap, då andra äro närvarande, men dessemellan händer det någon
gång, att han just söker mig. Axels beteende är såsom förut, så ojemnt
och oroande.

Ack ändå, om någon finge läsa mitt album, hvad den skulle tycka att jag
är för en egenkär, kanske dum person. Inbilla mig att en gosse vid den
åldern vore så svag för mig! Ja, denne någon, läsaren skulle säga: »hon
är icke nöjd med den kärlek, hon väckt; hon inbillar sig äfven ha gjort
intryck på -- ett barn. Troligen tror hon, att hela det manliga slägtet,
gubbe, man, yngling och gosse skall för henne känna sympatier.«

Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag tror vara
sanningen med Axel. Men jag skulle tillägga något annat, att gossens
värma för mig smärtar mig djupt. Tänk om han derigenom blefve en oduglig
varelse, en planta, knuten i vexten genom solens altför varma strålar.
(Solen, det är kärleken, men icke jag).


                                                            d. 2 Juni.

Josef är här. Denna tanke kommer mig att glömma naturens skönhet, som
snart är i sitt högsta. Glömma, nej, men förstå den bättre. Alla träd,
alla buskar, alla blommor äro mina vänner mer än förut; de sympatisera
med min kärlek.

Josef har börjat lära mig botanik, och han säger att han är nöjd med sin
discipel. Jag måste medge, att jag sjelf förvånar mig öfver mina
framsteg. Man har säkert mera ambition, när läraren är den man älskar.

Stundom gör Josef sig lustig på min bekostnad; det är, då jag uttalar de
latinska namnen. Han säger att jag nog mycket bryter på fransyska då.

-- Nå men, gode Josef -- sade jag -- jag lemnar ju inga bokstäfver bort
i slutet, jag läser icke u som y och så vidare.

-- Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel upp det der
latinska namnet.

Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande:

-- Det heter icke _Primuula Veriis_, utan _Priimula Veeris_.

Jag började också att skratta. Att begå sådana små misstag, och sedan
bli rättad af Josef, är så roligt.

Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang:

-- Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt sinne. Min Celia
kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill är Celia för mycket
qvinna, qvinna i ordets höga och ädla mening.


                                                                 d. 5.

Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och var i tamburen,
för att kasta på mig »polkan« och hatten. Jag hade kommit öfverens med
Josef, att möta honom i parken.

Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. Han tycktes
vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, om han hade något att säga
mig.

-- Om jag har att säga? Ja, mamsell Värn, jag har det.

Efter sin »relegation« hade han, då han någon gång talat till mig,
undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Värn. Jag skulle bordt bli
glad deröfver, men det smärtade mig. Säkert hade titulaturen kostat
honom ansträngning. Jag svarade:

-- Hvad är det då, Axel har att säga mig?

-- Jag ville fråga Celia någonting. När man håller af en menniska, när
man mycket håller af en menniska, är det då rätt, att icke berätta för
den om de faror, som kunna hota?

-- Nej, det är orätt. Man bör låta henne få veta sådant -- svarade jag,
till hälften obeslutsam, till hälften undrande, hvart detta skulle leda.

-- Än om man derigenom skulle bereda den afhållna varelsen stor sorg --
fortfor gossen med en förstulen blick.

-- Ja, blott det länder till verklig nytta för den person man håller af,
så bör man icke undanhålla henne sanningen.

-- Godt; jag har det ifrån Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag har att
göra.

Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag måste medge, att
hans tal verkat dåligt lynne hos mig för hela dagen, så att äfven Josef
undrade deröfver. Jag förtrodde dock icke åt Josef Axels fråga. Mån' jag
gjorde orätt deri?


                                                           d. 25 Juni.

Jag är blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har yrat, sett
syner, som dock så nära slogo in med verkligheten.

Hvad är dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande, emot den
sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska. Jag menar den bleka
hopplöshetens sjukdom, medvetandet att vår skönaste dröm varit en falsk
illusjon, att tron på den älskade varit en ... vantro.

Ofta tänkte jag, under de få så lyckliga, månaderna: »månne icke denna
lycka är för stor för Celia?« Men jag vågade icke länge tänka en sådan
tanke. Jag afbröt den och beslöt att lefva i den närvarande stundens
lycka.

Nu finner jag att min lycka var för stor för denna jorden. Derföre är
min olycka nu större, än fruktan nånsin kunnat förespegla mig den.

Säkert måtte Celias natur vara bra stark, då hon icke dukat under för
ödets hårda slag. Vansinne hade varit bättre.

Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din försyn, dina
outgrundliga vägar. Kanske har du igenom den hårda pröfningen velat föra
Celia till dig. Celia glömde under lyckans dagar så ofta bort dig för
... _honom_. Nu får så icke mera ske. Gud skall bli Celias vän.


                                                                d. 26.

I går ämnade jag uppteckna hvad som gjort mig så olycklig. Då hade jag
icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud började svindla.

Dessutom tänkte jag: om jag på pappret tecknar mitt lifs sednaste
händelser, så är det likasom att fördubbla smärtan, att känna den tvenne
gånger.

Det kan vara så. Dock kan det äfven ha sin tröst. Mitt fattiga album är
ju min enda förtrogna. Det bör lätta sorgen att öppna hjertat för en
vän, vore äfven vännen stum.

Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för någon deltagande
vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. Jag känner att jag icke
hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens åt min bror Clinton, men
skriftligen kan jag förbereda denne vän. Derföre jag vill försöka.

Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll på med Lina och
Bina, då små flickorna Elin syntes på gården och tycktes tala med Axel.
Snart inkom äfven Axel och berättade att han gick de små flickornas
ärende. De hade fått lof af sin magister, och ville nu rätt gerna gå att
duscha i sällskap med mina små flickor. Jag gaf då efter och menade, att
de kunde komplettera sin timme sednare. Små flickorna blefvo
naturligtvis mycket glada.

Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda Elin:

-- Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med oss. Jag är ju
ren tretton år och duschen är allsicke farlig.

Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, som nog mycket
hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen helst ville vara för sig,
och jag beslöt att icke »besvära« dem med min guvernants-person.

Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver hela ansigtet,
och han sade:

-- Celia må veta, att det är min merit att Celia icke gick med till
duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag icke hos
»mabonne« talat godt för dem.

-- Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga?

-- Det att jag nu får rå om Celia ensam -- svarade Axel med en ovanligt
stolt min och hållning.

-- Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om Celia icke skulle
låta så der rå om sig?

Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga ögonen
kastade han på mig.

-- Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia?

-- Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga?

-- Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade om faror, som
kunna hota. Än om dessa faror voro Celias?

-- Hvilka, hvilka? säg Axel.

-- Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig?

-- I himlens namn, gosse, säg ut!

-- Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill Celia
erfara det? Får jag på en liten stund rå om Celia? Lofvar Celia lyda
mig?

-- Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?

-- Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till vägvisare.

Han tog mig i handen och jag följde mekaniskt. Jag kände huru Axels hand
darrade. Vi kommo till ändan af parken, der en tjock, vild skog vidtog.
Axel sade numera ingenting. Vägen upphörde. Vi voro i skogen. Jag
frågade, hvart han ville föra mig.

-- Var tyst och stilla -- svarade gossen -- följ blott mig.

Och sedan vi ännu några minuter gått den obanade stigen, sade Axel med
en sakta röst, men hvars hemskhet ännu griper mig:

-- Sakta Celia, gå sakta. Snart äro vi framme. När jag lägger fingret på
munnen, så skall Celia blott ..... höra.

En outsäglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vägvisare, tills
han stannade och lade fingret på munnen. Vi voro vid en naturlig
jordvall, som dolde utsigten framåt.

Jag vill ej ens åt pappret anförtro det samtal, jag här bevittnade;
blott de sista orden må här stå qvar, såsom den svarta ruinen tyder den
plats, der elden härjat.

De lydde: -- Ja ja, du är alldeles som de onda englarne. Du är
förförisk, du hittar på utvägar, du är icke _dum_, du! Ack om Celia
sjelf vore här och hörde på hvart enda ord ur din mun .... Men tyst, jag
har en tröst. Du är en djefvul. Huru kan hon, som är en engel, bli
lycklig med dig, som är en djefvul. Celia skall bli olycklig, det är min
tröst. Ja, jag vill underhjelpa er förening.

En hopplöshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget, som
träffade mig, varit lindrigare, då tror jag visst, att jag fallit
sanslös ned. Slaget var för hårdt. Jag dånade icke.

Under hofrättsrådinnans sista ord kände jag ett begär att träda fram för
deras åsyn. En motvägande afsky höll mig tillbaka. Jag stod orörlig som
en bildstod.

Snart hörde jag steg, som aflägsnade sig; de hördes icke mer. Då såg jag
mig om efter Axel. Han satt på ett litet afstånd ifrån mig. Sin näsduk
hade han bundit kring öronen ... af grannlagenhet, för att icke jemte
mig höra deras hviskningar. Jag gick till honom och upplöste dukens
knut. Då sade han gråtande!

-- Nu hatar säkert Celia mig värre än döden?

-- Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du är min skyddsengel.
Kom Axel, jag vill stödja mig emot din arm; du skall föra mig till ditt
hem, som snart icke är .... Celias.

Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart låg jag
utan medvetande och i feberyrsel.

                   *       *       *       *       *

Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga saker,
som ... ingen kunde begripa. En gång, när hofrättsrådinnan kom till min
säng, hade jag sagt: -- gå bort från mig; du vill säkert förgifta mig,
elaka qvinna. -- Och så ofta hon förnyade försöket att pyssla om mig,
hade jag alltid haft något elakt ord tillhands. Slutligen öfverlät hon
vården om mig åt gamla fröken.


                                                                d. 27.

I dag har jag uträttat ett och annat för min närvarande belägenhet
nyttigt och nödvändigt. Jag har skrifvit afskedsbref till Josef. Jag
sade honom öppna sanningen, att jag af en händelse kommit att höra hans
enskilda samtal, d. 8 Juni, med hofrättsrådinnan, och då jag nu kände
hans åsigter om ett och annat i verlden, äfvensom hans beteende i
enlighet dermed, så förstod han väl äfven sjelf, att jag icke ville
förena mig med honom. Föröfrigt nedskref jag inga onyttiga förebråelser;
jag önskade honom blott en annan älskarinna, som mera kunde sympatisera
med honom.

Vidare hade jag med fröken Dorothée en hemlig underhandling, deri jag
förtrodde henne, att vissa händelser timat, hvilkas oundvikliga följd
var, att jag måste lemna min kondition om par dagar. Jag bad henne
underrätta hofrättsrådinnan derom.

Den gamla fröken blef häraf icke så förvånad, som jag hade trott. Hon
suckade och såg på mig medlidsamt, liksom hon skulle anat orsaken till
min begäran. Fröken Dorothée har icke så liten observationsförmåga; det
kan verkligen hända att hon genomskådat sin syster.

Hon lofvade att för hofrättsrådinnan yppa mitt beslut.


                                                                d. 30.

Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med hvilka andra känslor
öppnade jag detta bref, det sista, än alla de förra. Huru hastigt var
icke sigillet brutit på de förra brefven, huru långsamt och dröjande nu!

Hvilken skillnad äfven på den nuvarande Josef och den förra! Den förra
värdig mina ömmaste känslor, den nuvarande ovärdig dem alla, en
menniska, som sätter sig öfver allt hvad samvetet anser rätt och heligt,
»en ond engel -- sade ju hofrättsrådinnan -- hvars förtjenst är att
hitta på utvägar och att icke vara _dum_«. Huru beklagansvärd är icke
menniskan, då hon måste medge, att hennes hjerta farit vilse i dess val,
att kärleken gjort henne blind!

Redan har jag brännt upp alla hans bref, alla utom detta sista, det enda
i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet är kort; det må få plats
i mitt album.

   »Celia!

Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att ert beslut är
fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom något vanmäktigt försök
att kullkasta detta beslut falla er besvärlig -- -- allt emellan Celia
och mig är nu förbi. Jag ville ingripa i ödets rättigheter; dess dom har
träffat mig. Tänk om mig hvad ni vill ... jag skall icke klaga. Säkert
är att jag om Celia skall tänka det bästa. Ni är en engel, den hvarken
jag eller någon man är värdig. Farväl, farväl! Glöm

                                                               Josef«.

Detta bref, så bevekande det än är skrifvet, har icke kostat mig en enda
tår. Deraf finner jag, att jag skall glömma honom. Jag behöfver icke ens
bjuda till; det skall gå af sig sjelf.


                                                            d. 1 Juli.

I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmätt emellan min principale
och mig. Särdeles nöjd borde hon varit att bli af med mig. Till mitt
behöriga arfvode hade hon lagt skjutspengar, tillräckliga nog fast för
fyra hästar till min destinationsort. Jag anade att hon skulle gifva mig
förmycket, hvarföre jag helt prosaiskt räknade pengarna, görande dervid
en anmärkning. »Taga är denna gång detsamma som gifva« menade
hofrättsrådinnan. Kanske att jag denna gång menade detsamma, ty jag
anmärkte ingenting vidare. Var Celia denna gång förmycket eller för
litet grannlaga?

Mindre kallt och afmätt var afskedet emellan gamla fröken och mig. Hon
tackade mig för de många glada stunder jag skänkt henne, och tryckte
varmt min hand.

Svårt var afskedet ifrån de små flickorna. De sade, att de icke alls
kunde tro det var mitt alfvar att resa, frågade om de gjort mig något
emot, om de hade altför dåligt hufvud, och mera sådant, som framlockade
tårar ur mina ögon. Stackars oskyldiga barn! Jag tyckte mig i deras ögon
hafva bordt taga mig ut lik en brottsling. De hängde och klättrade vid
mina knän, och ville alldeles icke släppa mig. Slutligen, sedan jag
flere gångor kysst dem, lyckades jag göra mig lös. Jag frågade dem efter
Axel. Bina svarade:

-- Axel har varit klok, han. Axel visste huru svårt det är att ta afsked
af mabonne. En sådan mabonne få vi aldrig, ä'ke det sannt, Lina? Men
Axel var klok, han. Axel rymde, för att slippa ta afsked af dig,
mabonne.

Just då jag tog i låset, för att komma ur tamburen, kände min venstra
hand en spasmodisk handtryckning. Jag vände mig om och såg .....
hofrättsrådinnan badande i tårar.

Händelsen ville att de små flickorna stodo och pysslade med schäsen. Den
gamla fröken höll på med att taga fram åt mig det redan förut
arrangerade reskostknytet. Vi voro således ensamma. Hofrättsrådinnan
sade snyftande.

-- Gud vare med dig, goda oskyldiga barn!

En besynnerlig rörelse intog mig. Jag kysste hennes händer alldeles
såsom en, den der beder om förlåtelse. Hofrättsrådinnan tycktes vilja
säga någonting, i det hon spasmodiskt drog sina händer tillbaka, men i
detsamma inkom gamla fröken, och hela scenen blef blott ett intermezzo.

Nästan utan medvetande kom jag i schäsen, och det bar af. Små flickorna
sutto ett långt stycke väg på fotmanteln, men de kunde tala lika litet
som jag, emedan vi greto så mycket. Slutligen, sedan de följt mig ända
till randen af en stor skog, bad jag dem icke besvära sig längre, emedan
man säkert redan saknade dem i hemmet. Hästen stannade.

-- Kom Bina -- sade Lina i det hon hoppade ner -- efter Celia ber. Det
blir heller icke bättre, fast vi följa. Vi gråta ändå.

De små kröpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade de raskt ned och
sprungo allt hvad de kunde.

Jag upprepar det än en gång: det är dock hårdt, att så der måsta lemna
varelser, af hvilka man är så afhållen och dem man håller så mycket af
tillbaka, att lemna dem nästan såsom en brottsling, utan att för dem med
ett ord, eller ens med den ringaste häntydning kunna förklara
_hvarföre_.

Åkdonet rullade åter af med stark fart. Men snart kom en lång backe, der
farten fick svalna af, der hästen fick samla nya krafter, och jag söka
samla nya tankar.

Samma väg hade jag kommit året förut. Ack, hvad jag då ansåg mig
olycklig, och ändå var min största olycka blott den att bli guvernant.
Nu är jag icke det mer, och likväl är jag mångdubbelt olyckligare nu än
då. Jag har förlorat tron på menniskohjertats renhet. Hvad jag i fjol
var barnslig!

Just som schäsen hunnit höjden af backen, och hästen ärnade börja ånyo
springa, höll skjutskarlen tömmarna inne, emedan han såg en mensklig
varelse, som tycktes ha någonting att säga. Jag slog upp ögonen och såg
Axel. Han hoppade upp på trampen. Han sade:

-- Jag var redan rädd att små flickorna skulle följa Celia än längre.
Jag skulle då fått lof att springa i skogen, i jemnbredd med hästen,
ännu ett stycke. Kanske skulle jag icke orkat det, och aldrig fått tala
med Celia mer. Är Celia ond på mig, för det jag stulit mig till, att
ännu en gång få vara med Celia ensam?

-- Nej, goda Axel; det kostade mycket på mig, att ej få taga afsked af
dig.

-- Nu är Celia god; det är första gången som Celia är så. Förut, när
någonting sådant händt, har Celia alltid varit missnöjd.

-- Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat annorlunda. Jag
har nödgats visa mig liksom rädd för Axel.

-- Ack, hvad Celia nu är god! Celia har då verkligen icke varit rädd för
mig?

-- Endast en liten tid.

-- Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var det. Den tiden
upphörde samma dag som ..... Celia blef ... sjuk.

-- Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derföre är jag af hjertat glad,
att den nu är förbi. Jag tackar dig Axel.

-- Ack, vet Celia, huru mycket jag tänkte, huru mycket jag vakade,
alltsen den första gång, då jag hörde ... någonting. Jag tänkte: är det
rätt eller orätt att säga åt Celia sådant? Slutligen frågade jag Celia
om »faror som hota«. Celia gaf mig lof till att ..... göra Celia ...
olycklig.

Jag tänkte för mig sjelf: en lycka, som är köpt genom inbillning å en
sida och bedrägeri å en annan, är ändå värre än en olycka, som uppkommit
genom sanningens visshet och bedrägeriets afslöjande. Jag sade blott:

-- Jag var än mer olycklig än jag nu är det. Tro det Axel!

-- Celia har vackra och goda ord för mig. Men emellertid var det jag,
som gjorde att Celia finner sig ha varit olycklig just den tid, då Celia
trodde sig ha varit så lycklig. Och det är jag, som gjort att Celia är
olycklig nu. Olycklig, olycklig, och det genom Axel!

Dessa ord sade han halfgråtande, men återtog sedan med en själfull ton,
hvarvid hans sköna ögon lyste:

-- Ack, om jag någongång kunde godtgöra det onda jag gjort den Celia,
som jag håller af framför alla andra menniskor i verlden, framför
lekkamrater och syskon, framför min ... _egen mor_!

-- Det behöfver icke godtgöras, då det onda var godt.

-- Ack ändå, att jag skall vara så liten, så barnslig! Vore jag stor och
rik och mäktig, jag skulle bli Celias riddare; jag skulle besvärja alla
de faror, som _kunna_ hota, afvärja alla de faror, som verkligen _hota_.
Celia småler. Nå kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia?
Jag skall efter en liten tid, en ganska liten tid, ett år eller så, bli
student. Jag måste rätt snart bli student. Det skall bli annat. En
student är i våra tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall
bli student för Celias skull. Jag skall bli Celias riddare!

Han såg på mig, liksom han väntat något svar. Men då jag icke svarade
... jag kunde heller icke svara ... sade Axel:

-- Du tror kanske icke på hvad jag säger. Tror Celia icke, att jag för
Celias skull vore färdig till allt ... Nej Celia, du måste tro mig. Gif
mig ett bevis på att du tror mig. Ack, vet Celia, jag hade någonting att
säga, någonting att begära.

-- Så säg det ut, snälla Axel. Om möjligt är, skall jag bifalla din bön.
Axel skakar på hufvudet. Jag menar det alfvarsamt.

-- Ack vet Celia -- hviskade Axel -- jag drömde denna sista natt, att
... du kysste mig. Kan drömmen få bli sanning?

Jag rodnade inför den fjortonåriga gossen, och sannerligen, jag skulle
ha afslagit hans djerfva bön, derest jag icke i hast fått en idé. Huru
ofta hade icke under ett halft års tid mina läppar vidrört ovärdiga
läppar. Kunde det då vara ett brott, om jag en gång, blott en enda gång
kysste den trogna, ädla och rena Axel?

Blygt såg han på mig, och då han i mina blickar fann gensvar, vågade han
sig högre upp och tog af mig den kyss jag ... så gerna gaf. Sedan
tryckte han min hand och sade:

-- Farväl, engel Celia! Vore jag här längre, skulle jag förgås af
sällhet. Men jag vill lefva för Celia. Gud skall låta oss se hvarandra
åter. Farväl!

Så sagdt, hoppade han ner och gick åt hemmet. Jag såg efter honom. Jag
väntade, att han än en gång skulle se sig tillbaka. Så skedde ej. Han
försvann vid vägens krökning.

Skjutskarlen såg undrande på mig. Jag vinkade att han skulle köra.


                                                            d. 4 Juli.

Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag icke mer, det
förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak öfver hufvudet; deras
vänskap har lindrat min olycka.

Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid
Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg.

Jag har i halfklara ordalag förklarat för Anna orsaken, hvarföre jag så
snöpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har tyckts förstå en
halfqväden visa; åtminstone har hon icke gjort mig några frågor. Jag bad
Anna, att på än längre afstånd antyda sanningen för hennes föräldrar.
Detta tyckes Anna gjort med all grannlagenhet; så mycket kan jag förstå
af föräldrarnas hjertliga och innerliga beteende emot mig.

Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till
Mainola blott för så länge, som behöfdes att skaffa mig en ny kondition.
Då sade han:

-- Kondition, nej! Jag har mycket ångrat mig, att jag i fjol lät mamsell
Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, men icke inser jag, hvarföre vi
ej kunna orka med några barn till. Låt mig hädanefter kalla dig: Celia,
mitt barn.

Han kysste mig på pannan och fortfor:

-- På det du icke må anse dig för en onyttig medlem i vårt lilla
samhälle, har händelsen fogat följande. Min ungdomsvän, länsman Sabell
har, måhända genom någon liten oordentlighet, förlorat sin syssla. Han
har tre barn, två flickor och en gosse. Den äldsta af dem, Emma, har jag
förbehållit för min del. Hon är tolf år. Det torde vara onödigt att
bibringa henne utländska språk. Endast litet historia och geografi samt
räkna. Det der är väl Celia så god och lär henne. Några stränga
läsetimmar behöfva icke komma i fråga. Gör det liksom för ditt nöjes
skull. Annas sak skall bli att instruera lilla Emma i sådant, som rörer
hushållet .... För resten skall du, min Celia, bli mig såsom sagdt ett
eget barn. Förstår du mig, och vill du gå in på mitt förslag?

Jag var så rörd, att jag icke med ord kunde uttrycka min tacksamhet, men
kaptenen kysste mig än en gång på pannan. Han tog min tystnad för hvad
den var. Den som tiger, han jakar.

Sedan, för att surprenera så mig som Anna, hvilken hade inkommit i
detsamma, öppnade han sin kammardörr och framdrog derifrån en blyg och
försagd flicka. Det var den ifrågavarande Emma, en rosenröd, nätt
flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag naturligtvis likaså.

Åter har således för mig uppblomstrat en lycka. Här bland dessa goda
menniskor skall jag återfå tron på det vackra i menniskohjertat.

Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro på Mallasvesi. Dertill ha vi lof,
dock icke ... utom viken.


                                                                d. 15.

Min lilla Emma är läraktig, så att det är rätt roligt att informera
henne. Derigenom att hennes läsetimmar icke äro så strängt markerade, är
jag rädd att hon snarare läser för mycket än för litet. Under
mellanstunderna öfverhopar hon mig med frågor om ett och annat i
naturen, hvilka jag, skam till sägandes, ofta icke kan besvara. Derjemte
har hon anlag för en grundlighet, som bland flickor icke är särdeles
vanlig.

En gång, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket
fundersam. Jag frågade, på hvad hon grubblade.

Jo, vet Celia -- sade hon (ordet mabonne skulle så mycket mindre passa,
som vi nästan sagdt äro systrar) -- jag funderar på, huru jorden ändå
kan vara rund. När jag först läste det, tyckte jag att det var så lätt
att förstå, och så naturligt, men nu först efteråt tycker jag, att det
dock är bra konstigt.

Jag anmärkte då, att af alla kroppar är klotet den enklaste, så vida det
öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde jag den vanlige
sanningen, att till och med höga berg på ett så stort klot som jorden
icke kännas mer än sandkorn på ett vanligt litet klot.

-- Ja, nog förstår jag det alltid -- svarade den lilla tviflerskan --
men visst är en pannkaka också bra enkel. Jag tycker jorden just kunde
vara som en pannkaka. Och vet Celia, hvarföre jag tycker så. Jo se, för
det första: man talar om att resa till verldens slut. Vore nu jorden som
en pannkaka, så kunde den ha ett slut, som sku' säga halt. Det vore
roligt att få se detta slut.

Jag förklarade då, så godt jag kunde, att jordens slut är på hvarenda
punkt på dess yta _åt det blåa till_, och att man kunde föreställa sig
resa ifrån jordens medelpunkt åt ytan till, för att ha det nöjet att se
jordens slut.

-- Nå nå, jag skall fundera på saken, kanske är det så. Men för det
andra: om nu jorden är ett klot, så finns det väl en öfre hälft och en
undre. Redan det är underligt, huru de menniskor, som finnas på sidorna
af klotet kunna stå der och hållas. Men ännu underligare är att de, som
äro under klotet, kunna gå och stå med fötterna uppåt och hufvudet
neråt, ty på hufvudet lära de väl ändå icke stå och gå. De likna ju
flugor, som kunna gå på väggen och under taket.

Jag började nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen del af
jorden kunde anses stå ofvanom den andra. Vidare, att om så vore, skulle
vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanpå, om natten vara underom
klotet.

Kaptenen, som afhört diskussionen med mycken uppmärksamhet, och ville
komplettera min förklaring, inföll småleende:

-- Alla lefvande varelser, hvilka äro skapade med fötter, äro så
skapade, att de skola gå på dessa fötter. Fötterna skola vara närmast
jorden. Att menniskan icke faller bort från jorden, verkas af jordens
dragningskraft. Som jorden åter är en i rymden fritt sväfvande kula, som
ständigt vänder sig kring sin axel, så kan intet upp eller ner komma i
fråga. Om du, lilla Emma, kastar den der bollen i luften, så vet du
sannerligen icke hvilken sida, som är den öfra eller den undra.

Den lilla funderade åter några ögonblick, innan hon invände:

-- Pappa sade, att fötterna skola vara närmast jorden. Men flugorna, när
de gå under taket, hafva sina fötter alldeles ifrån jorden, och kroppen
närmast.

Kaptenen hviskade mig i örat, att hans förklaring verkligen var litet
haltande. Jag skulle icke varit i stånd att svara på Emmas invändning,
och jag rodnade ... å kaptenens vägnar, ty jag trodde, att icke heller
han var i stånd att lösa frågan. Men jag bedrog mig.

-- Det der kommer af tvenne orsaker. För det första har äfven taket,
liksom alla kroppar sin dragningskraft för sig, som i någon mån
upphäfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna dragningskraft är
miljoner gånger mindre än jordens, kan dess verkan dock vara stor nog på
mycket lätta föremål, som befinna sig mycket nära eller invid. Nu är det
väl också sannt, att till exempel en fjäder, ett dammkorn vanligen
faller till golfvet; det kommer deraf, att de icke hafva fri
rörelsekraft och således lyda jordens öfvervägande dragning. Det lätta
kreaturet flugan deremot har rörelsekraft, och i någon mån vilja; då
flugan spatserar under taket, är det säkert, att hon äfven något
anstränger sig, för att hållas der; detta skulle dock icke lyckas, om
icke äfven taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma
nu säga, hvarföre flugan kan spatsera under taket?

-- Ja, för att flugan är så lätt, för att taket drar till sig, för att
flugan har starka ben, och för att flugan _vill_ spatsera under taket.

Kaptenen skrattade rätt godt, af nöje öfver Emmas naiva uppfattning. Det
kan nog hända, att hans förklaring icke så alldeles var byggd på
vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var vunnen. Emma trodde på honom,
förstod på sitt sätt saken och var nöjd.


                                                                d. 20.

Jag har afsmak för att vidare skrifva i detta album. Hvad skola de
fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att göra med de
skakande, jag här upptecknat. Hvarenda gång jag öppnar denna portfölj,
vakna hos mig hemska minnen. Hvarföre skall jag då så ofta öppna den!

Jag skall börja hålla ett annat album, hvilket jag vill kalla mitt
Mallasvesi album, eller _fridens bok_.

Härifrån skall jag blott göra undantag, då något särdeles gladt eller
särdeles sorgligt inträffar, eller ock, då jag har någonting att skrifva
om personer, hvilka spelat en vigtig roll i detta föregående _orons_
album.



                             TREDJE BOKEN.


                                                      d. 2 Febr. 1850.

Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan underlåta att
uppteckna i _orons_ album. Hofrättsrådinnan Segerskjöld är förelyst med
landtmätaren v. Degen.

Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians å hennes sida. Det
kommer deraf, att man icke läst Celias svarta album. Skulle man det
gjort, ansåge man troligen partiet temligen egalt.

Af de känslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner jag till min
glädje, att Josef verkligen är bannlyst från mitt hjerta. Visserligen
blef jag litet häpen, många minnen stormade på mig; men bland dessa
känslor fanns dock ingen, som hade ens tycke af kärlekens oro, af
svartsjuka eller något annat sådant. Nej tvertom, de känslor, den
närvarande stunden skänkte mig, hade snarare tycke af _glädje_. Josef
har sökt tvätta bort en del af sin fläck och -- han har högtidligen
afsagt sig mig för lifvet.

Skall jag å någons vägnar känna smärta, så är det å Axels. Månne han
igenom sin moders giftermål kommer i någon falsk ställning? Jag hoppas
annat. Jag hoppas, att Gud styr Axels öde på det vackraste sätt.

Ack, om den gossen på ett par timmar vore här, att jag finge visa honom
för Anna. Anna skulle säkert vara nöjd med Axel.

Anna synes komma från sin spatserfärd. Bort, mitt album!


                                                      d. 17 Juni 1850.

Ack, så jag är glad! Nyss såg jag tvenne personer gå arm i arm. Jag
håller så mycket af dem begge.

Huru ofta Anna, nästan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig varit kär!
Jag har trott derpå, ty Anna ljuger aldrig. Anna har mest bott här i
ensligheten på landsbygden; väckelse till kärlek har felats henne.

Anna har varit liksom ledsen på sig sjelf, för det hon icke erfarit
denna ljufva plåga.

-- Säkert är jag en så opoetisk varelse, att jag aldrig kan börja älska
-- sade hon en gång, halft gråtande, halft skrattande.

Då sade jag, att poesin icke ligger i kärleken egentligen -- ty denna
kan vara falsk -- utan fastmer i den sanna kärlekens möjlighet. Jag drog
på den sträng, att blott _den rätta_ kommer, så skall Anna nog lära sig
älska.

-- Den rätte kommer väl aldrig -- sade Anna -- redan är jag tjugu år,
och om jag är något vacker, så börjar väl den fägringen redan taga af.
För hvarje dag blir det väl svårare att älska mig.

Härvid gjorde jag en liten syftning på min egen sorgliga historia och
menade, att det kan vara en lycka att slippa kärleken.

-- Nå ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om att
vara älskad. Men visst skulle jag sjelf vilja älska. Ja, jag skulle
vilja tycka om någon. Jag ville försöka, hurudan kärleken är. Det är ju
att knappt vara en flicka, då man är tjugu år och än aldrig tyckt om
någon.

Jag ämnade säga Anna, att hon häruti talat temligen originelt, men
oqvinnligt. »Det är just längtan, behofvet att vara älskad, som hos
qvinnan verkar behofvet att älska«, hade jag nyligen läst hos Bulwer.
Jag ämnade just använda denna sanning, för att vederlägga Anna, då
bullret af ett åkdon hördes. En schäs stannade, och ner hoppar ingen
annan än ..... min bror Clinton.

Jag måste säga, att jag bleknade af glädje. Anna å sin sida bleknade
äfven, troligen af andra känslor. Det var äfven verkligen besynnerligt,
i afseende å Anna, att Clinton skulle inträffa just nu.

Det nästan förargade mig, att Clinton skulle se på Anna mer än på mig.

-- Det är min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna sin
syster.

-- Ja, vet du, Celia lilla -- sade Clinton, i det han kysste mig -- jag
blef så häpen, när jag såg mamsell Degerberg, den du beskrifvit röd som
en ros, nu blek som en lilja.

-- Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, så skulle du icke
undra så mycket öfver Annas blekhet. Ser du, nu är hon åter röd som en
ros.

-- Det anar mig, att jag någongång får veta hvad frågan gällde. Till
dess skall jag tygla min nyfikenhet.

                   *       *       *       *       *

Det är någonting högst angenämt och fröjdande för själen, att vara
vittne till gryningen af en kärlek emellan tvenne personer, dem man båda
håller mycket af, och dem man i själens hemlighet önskar se som ett par.

Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af Clintons oförmodade
ankomst, hvilken, till följe af vårt just då afbrutna samtal, kunde
gälla för ett lyckligt förebud, tänkte jag i stillhet, huru trefligt det
vore, om det unga herrskapet, Clinton och Anna, skulle börja hålla af
hvarann ... så der mycket.

Jag frågade den första aftonen Clinton, hvad han tyckte om Anna.

-- Skulle jag icke tycka om henne. En sådan flicka är för mig någonting
nytt. Hon tillhör icke dessa förbildade, sköna själar, som man i sådan
mängd träffar i de större städerna, varelser, hos hvilka en falsk
fantasi tagit välde öfver tanke och känsla. Anna är visst icke, hvad man
kallar en bildad flicka; äfven kan det hända, att hennes fantasis vingar
icke bära särdeles högt. Men bättre är tillochmed brist på fantasi, än
dess skefva riktning. Naturen har emellertid gifvit Anna en rik
ersättning i qvinnans bästa egenskaper, godhet och ömhet. Hon tyckes mig
tillhöra de qvinnor, hvilka man icke gerna kan skänka en eldig och
passionerad kärlek, men dem man ändå kan så hjertligen hålla af. Med ett
ord, jag tror att den man, som får Anna till maka, blir en bland de
lyckligaste ... äkta män.

Så jag tyckte om Clinton för denna uppfattning af Anna. Just så har jag
tänkt mig henne. Jag tänkte: »kanske du, min bror, just blir den
lycklige«. Men jag sade intet. Jag ville icke skrämma bort den lilla
blinda guden, ifall han var i farvattnet.

Dagen derpå var jag nog ogrannlaga att fråga Anna, hvad hon tyckte om
min bror. Anna blef förlägen, rodnade och knöpplade på fransarne af sin
sjal. Med en viss ansträngning svarade hon:

-- Åh, nog är han hygglig.

-- Är han sådan som du föreställt dig honom?

-- Ja, nej .... _Din_ bror har jag alltid föreställt mig såsom ....
hygglig. Men nog är han annorlunda ändå, än min föreställning fattade
honom.

-- Är han öfver eller under den? -- fortfor jag obarmhertigt.

-- Nog är han på sätt och vis öfver min föreställning, men nog är han
mycket styggare än jag trodde. Han sätter mig så ofta i förlägenhet ....
Ack ändå, sådant jag slabbrar för dig, Celia, men hvarföre skall du ...
plåga mig med sådana frågor.

Det att Anna ansåg Clinton för stygg, kunde åter anses för ett lyckligt
tecken. Så pass mycket visste jag af erfarenhet. Emellertid beslöt jag
att icke vidare plåga Anna med frågor eller anspelningar, utan låta
saken i all stillhet ha sin gång. Ville det bli kärlek af, så finge det.

Några dagar till hade förflutit, då jag hos Anna märkte de små
symptomer, som antyda kärlekens tillvaro. Då Clinton var närvarande, såg
hon på honom litet oftare än nödigt var, och ändå litet mera förstulet
än man brukar. Annas ögon voro äfven vid sådana tillfällen mycket
vackrare än eljest; de ägde en god portion af värma och .... trånad.
Besvarade Clinton blicken, så sänkte den lilla Anna hastigt ned ögonen,
och rodnade stundom dervid.

Var Clinton åter frånvarande, så hände sig att Anna ofta medvetet
suckade. Vid sina husliga göromål var hon mäkta tankspridd, och begick
många oskickligheter, hvilka ådrogo henne bannor af kaptenskan.

-- Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig åt -- sade
kaptenskan till sin man -- hon hällde ägggulorna i kaffepannan och
kaffemåttet i steken. Jag ärnade mycket banna henne, men nändes ej, då
hon sjelf började gråta öfver sitt misstag.

Kaptenen smålog och sade blott: -- hm, hm. Han hade väl samma tankar som
jag.

Med mig talade Anna mycket mindre än förut och var blefven mycket ojemn.
Än var hon snartsticken och särdeles kort om näsan; än åter ömmare än
nånsin, så att hon stundom helt oförmodadt och utan orsak kom och kysste
mig.

Med Anna var således förhållandet icke tvifvelaktigt. Svårare att
sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, röjde ingen särdeles
tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet just lika gerna
som med Anna.

-- Kan Clinton -- tänkte jag för mig sjelf -- kan min bror vara en sådan
fjäril, som så många andra unga herrar? Jag kan ta för afgjordt, att han
mellan fyra ögon sagt Anna vackra saker, som inverkat på hennes känsla,
efter Anna blifvit ... sådan. Kan Clinton vara nog oädel att väcka
känslorna hos ett okonstladt barn, utan att vilja vackert svara emot
dem. Kan min bror vara sådan!

Jag höll redan på att arbeta mig till courage att ge Clinton en
vederbörlig lexa, då jag i dag fick se honom jemte Anna komma ifrån
parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hänryckt:

-- Önska oss lycka, min syster. Du förstår väl att Anna och jag äro
riktigt förlofvade. Säg min Anna, så din blifvande svägerska hör, att du
älskar mig.

-- Ja, ja, ja -- svarade Anna i ljuft bryderi.

I detsamma syntes kaptenen på trappan. Jag måste säga, att jag dervid
blef litet häpen. Icke så Clinton, som gladt utropade:

-- Ser farbror, att det lyckades. Här står min flicka nu, så ljuft
förlägen. Hon är liksom rädd för pappa.

-- Behöfs icke, mitt barn, behöfs icke. På den der vackra synen var
pappa icke så alldeles oförberedd. Kom in, mina barn; ni måste få styrka
er med litet vin.

Clinton kom således mina tvifvelsmål fullkomligen på skam. Och icke nog
härmed! Han hade redan förut kommunicerat med Annas far och erhållit
dennes bifall och välsignelse. Clinton har betett sig som en duktig
gosse och som en klok general. Han skaffade sig vänner i fästningen,
innan han intog den. Fast nej; jag är glad, att min liknelse haltar,
Clinton har icke tagit sveket till bundsförvandt.

Om söndag skall firas en förlofningsfest. Den skall bli storståtelig,
menade kaptenen. Dit skola komma gäster tillochmed ifrån Tavastehus.

Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det är lika så ljuft
att delta i andras glädje, som att sjelf vara lycklig. Och denna lycka
är icke uppblandad med någon oro, den är fullkomligen oegennyttig och
derföre så tillfredsställande.

Derföre bort ifrån mig, du orons album! Jag flyr åter till dig, du
fridens anspråkslösa bok.


                                                       d. 8 Jan. 1851.

Redan hade jag nästan glömt bort att en portfölj, sådan som denna,
finnes till. Nu måste jag åter fly till dig, du nattens vän och orons
album.

Jag har återsett en person, hvilken tvingat fram många af de minnen,
hvilka tycktes förgätna. Jag har återsett _honom_, jag vet icke, om med
smärta eller med fröjd.

Clinton hade tillbragt hela hösten i Helsingfors, sysselsatt med tankar
på sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rätt ledsamt, men fann sig
ändå snart, såsom en klok flicka egnar och anstår. De täta bref, hon
erhöll från sitt hjertas vän, bidrogo icke så litet härtill.

I ett bref, dateradt sjelfva nyårsdagen, underrättade Clinton Anna om,
att han snart skulle infinna sig på Mainola. Trettondagen skulle han
troligen vara i Tavastehus och kanske tillochmed med sin värda person
»öka assembléens glans.«

Clintons förmodade ankomst var ett mäktigt skäl för Anna, att vilja fara
till klubben. Hon öfvertalade sin far och mor till denna »lustresa«.
Slutligen vann hon äfven mig, som visst icke väntade mig någon glädje,
likgiltig som jag numera blifvit för dansens nöje.

Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi foro.

Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen glada öfver att
Clinton hållit sitt ord. Han var en af de första vi sågo i salen. Glad
var jag för egen del, men än gladare för Annas.

Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge sakna
honom på en stund. Han skulle gå till sitt qvarter, för att taga med sig
sitt ressällskap, »hvilken väl icke kunde underlåta att komma, då hans
väns syster och fästmö varit nog förekommande att, på grund af en blott
förmodan, bivista assembléen.«

Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en kavaljer, som
nog kunde föra till torgs det lilla han visste. Det var en långsam dans.
Det vore bättre för herrar kavaljerer att tala ingenting, än att tala
bara snömos. Men så lära icke andra flickor tänka, och hvad mängden
tänker, det är väl det rätta.

Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra kadriljen. Att vi
sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo tillsamman ha ledsamt
efter Clinton, som icke hördes af. Just då de sista tonerna ljödo, sade
Anna:

-- Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han för med sig en ung,
blek gosse.

Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare, innan
de voro tätt invid oss. Jag skall då ... berättade mig sednare Anna ...
gifvit till ett utrop af öfverraskning och sagt: -- Axel!

Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett hufvud längre än då
jag, halftannat år förut, såg honom den gången, då ... Äfven
anletsdragen hade undergått en förändring, som utvisade, att af gossen
blifvit en yngling. Med undantag af en ökad liflighet och glans, voro
dock ögonen desamma, dessa ögon, hvilka äfven under gosseåldern ägt ett
alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra någon sednare period af
lifvet.

Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men deraf blef intet.
Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den plågsamma tystnaden ..... om
jag kunnat. Det blef Clintons sak:

-- Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort hvarandra. Om det så
är, får jag för dig, min kära syster, presentera studeranden Axel
Segerskjöld. Det är säkert studenten, som gör honom oigenkännelig.

Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, voro i sjelfva verket
fina, och verkade hvad de borde. De förjagade en stor del af
förlägenheten och bryderiet. Jag vågade framstamma en anmärkning om,
huru mycket »herr Segerskjöld« vuxit, och huru roligt det var att se
honom.

-- Tycker _mamsell Värn_ verkeligen, att det är roligt?

Axel satte mycken tonvigt på detta »mamsell Värn«. Detta kändes mig
något obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill genom mitt
_herr_ Segerskjöld. Dock, som ställningen oss emellan förändrats, och
Axel icke kunde anses för ett barn mer, tyckte jag mig gjort rätt. Jag
ämnade äfven framdeles kalla honom »herr Segerskjöld«.

Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels fråga. Han drog sig undan,
sedan han likväl fått löfte om nästa kadrilj.

Af orsak, att några ortens lejon voro alldeles outtröttliga i
polkamasurkan, och icke syntes ha något emot att för det täcka könet
presentera deras synbarligen transpirerande kinder, hände sig att denna
dans blef längre än den bordt. Jag var rätt nöjd att mitt svaga bröst
icke tillät mig sådana fatiguerande danser. Emellertid sökte jag att
ordna mina tankar beträffande Axel.

Huru hade Clinton blifvit så bekant med Axel? Hvilkendera månne hade
sökt den andras sällskap? Om Clinton haft någon aning om, hurudant Axels
förhållande varit till mig, var det då så alldeles rätt att föra honom
till mig? Jag fann ingen lösning af gåtan innan Axel ledde mig till
dansen.

Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. De hade så mycket
att säga hvarannan; så tycktes icke förhållandet vara mellan Axel och
mig. Öfver hälften af kadriljen var redan förbi, då Axel omsider sade:

-- Jag ville, att jag icke alls lefvat förr än nu, eller ock att allt
det förra varit en dröm. Då vore vi icke så fremmande.

-- Låt oss _anse_ allt det förra för en dröm, och vi skola icke vara
fremmande mera.

-- Ja, men vet ..... mamsell Värn, att jag omöjligen kan komma mig att
tycka så. Och jag _vill_ ej ens anse allt det förra för en dröm. Det
finns deri ett och annat för godt, för att vara blott en dröm.

För godt för att vara blott en dröm? -- sade jag -- Kan verkligheten,
äfven då hon är skön, gå upp emot en skön dröm? Vackra drömmar äro en
gåfva ifrån höjden, med hvilken jordens gåfvor icke tåla någon
jemförelse.

-- Men om dessa jordens gåfvor ändå äro himlens?

-- Jag förstår icke, hvad ..... Axel menar.

(När jag skulle kalla honom herr Segerskjöld, var det mig, som om tungan
häftade vid gomen. Halft med ansträngning, hälft omedvetet nämnde jag
honom således vid namn. Men jag rodnade).

-- Det kan nu vara nog -- sade Axel --; det förflutna står åter vid min
sida och är icke fremmande mer.

Han såg på mig med en obeskriflig blick, och suckade helt lätt. Sedan
sänkte han blicken och talade liksom för sig:

-- Jag vet ej, om jag vågar mig till Mainola. Äro husvilla fremlingar
välkomna der?

-- Huru kan Axel tvifla derpå? De _äro_ välkomna.

-- Äfven oaktadt Celia finnes der?

Nu anade jag, att hans mening med detta _vågar_ kunde vara en annan, än
det först ville tyckas. Denna aning vågade jag dock icke låta inverka på
mitt svar, som blef:

-- De som äro välkomna hos dem, hvilka äro mig i föräldrars ställe, äro
det äfven för Celia. Isynnerhet om de äro husvilla.

-- Tack Celia för dessa ord, som innebära mera än du kanske anar. Ty jag
_är_ husvill och längtar efter ett nytt hem. Och jag skall _våga_ mig
till Mainola.

Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarpå han syntes
aflägsna sig. Clinton återkom med det besked, att Axel sagt sig
illamående och vändt hem tillbaka. Min bror gick att söka sig ny
visavis. Han sade det höra till saken, att dansa med sin fästmö minst
två gångor, och med sin syster ... ingen. Clinton tycks hafva samma
åsigt som fordom, att det nemligen ser pjåkigt och tillgjordt ut att
dansa med sin syster, om hon eljest har någon tur.

Snart fick jag veta, hvarföre Axel kallade sig husvill. Clinton
berättade mig, att alltsen hans mors giftermål med v. Degen, hade hemmet
blifvit honom mindre kärt. Modren lär äfven blifvit mera ovänlig emot
Axel, osäkert på hvilka grunder, menade Clinton. Endast en gång på ett
års tid hade han besökt hemmet, af längtan efter sina systrar. Detta
besök varade blott ett par dagar. Föröfrigt försåg man honom med
penningar nog.

Jag tänkte: -- Axel är en martyr för Celias skull. Ja, för min skull
saknar han hemmets ljufva och hulda omvårdnad. Hvarföre skall Celia vara
en oskyldig orsak till så mycket ondt? Stackars Axel!

Jag sökte utforska Clinton. Han hade genom en tillfällighet blifvit
bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden på hans studentkalas, han
visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter voro med om
tillställningen. Clinton hade fattat tycke för ynglingen, hvars femton
år icke hindrade ett djup och en flygt, högre än mången tjuguårings.
Sedan hade han sökt Axels sällskap, ty Clinton föredrager i allmänhet
yngre personers sällskap framför äldres. »Jag vill så gerna agera
beskyddare« tillade min bror. Lustresan till Tavastehus hade äfven varit
en proposition af Clinton.

Min bror tyckes icke ana ..... Jag skulle, om jag äfven ville det, icke
for min död kunna förtaga Clinton hans okunnighet.

De två följande kadriljerna dansade jag. Mina moitiéer uppbjödo nog sin
förmåga att »hålla mig varm«; äfven måste jag hålla dem räkning för det
de allsicke liknade första kadriljens hjelte. Det hjelpte icke, jag hade
så tomt efter ... Axel.

Huru glad skulle icke jag således bordt bli, då Axel åter inträdde i
salongen. Hans illamående hade upphört; han hade icke kunnat få sömn,
när andra roade sig. Derföre måste han återvända. Jag kände tydligt att
jag bleknade.

Han uppbjöd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men jag
svarade ja. Jag var ju förbjuden att valsa.

Redan för två år sedan, då han var hufvudet kortare än jag, var det lätt
att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet längre. Han både valsade
och förde väl. Det gick så lätt och lustigt; jag visste icke af någon
ansträngning.

Redan den första gång, jag blef upptagen af en fremmande kavaljer, kände
jag en stickning i bröstet och andtäppa. Jag beklagade mig deröfver. När
jag andra gången skulle blifva upptagen, sade Axel:

-- Jag ber om förlåtelse, min herre. Mamsell Värn vågar icke valsa
utöfver de ordinära turerna med ..... mig.

Kavaljeren aflägsnade sig småförtretad. Axel rodnade, kanske för det han
ansåg det låta egenkärt, då han sagt med mig. Jag tyckte dock om honom,
för att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade honom derför.

Sedan en och annan fått samma besked, fingo vi sitta ostörda. Då var att
se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig, skämtsam, intressant.
Det var ett underverk. Så upprymd hade jag aldrig sett honom i hemmet,
aldrig förut. Bland annat sade han:

-- Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser för mig framtiden i
ljus. Förklara för mig det, Celia.

-- Säkert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det måste vara ett
eget nöje, ett nöje, hvilket qvinnan aldrig får erfara.

-- Ja, det är ett nöje. Verlden ligger framför mig så stor, så öppen.
Den stolta tanken, att kunna verka något i verlden, tränger fram lik
stjernan ur natten. Önska mig lycka, Celia!

-- Jag önskar Axel det allra bästa på jorden. Godt nytt år!

-- Och hvad mån' vara detta allra bästa? -- sade han med en ton, som
sade, att skämtet redan fullkomligen utrymt platsen.

-- Det som för jorden närmast till himlen.

-- Då förstår jag, att Celia icke menar jordiska utmärkelser, yttre ära
och stjernor. De stjernor äro bäst, som bäras ... innanför. Dock tycker
jag, att det vore en stor lycka, ja väl den allra största, att kunna på
något sätt höja sig i deras ögon, hvilka vi älska. Låt vara, att
fosterlandet är vår älskarinna, då skola vi icke sky att uppoffra oss
för detsamma. Man bör vara beredd att tillochmed _dö_ för det man
älskar. Då blir troheten beseglad genom döden. Ja, det vore ljuft att dö
för ..... sådant!

-- Ja, det är sannt. Men jag ville nästan, att jag icke vore qvinna.

-- Det var bra, att Celia tillade detta _nästan_. Eljest skulle jag
hafva en motsatt, besynnerlig önskning. Jag ville icke alls _vara_. De
blommor, som vända sig mot solen hade icke glada dar, om solen vore
borta.

Hastigt förändrande ton sade han småleende:

-- Celia lär finna, att jag lärt mig att säga komplimanger.

-- Lofva mig att hädanefter använda dem sparsamt -- sade jag.

-- Lofva mig att hädanefter vara en annan, än Celia är -- svarade Axel.

Kotiljongen slutade assembléen. Följande dagen foro vi af till Mainola.
Clinton och Anna satte sig i en släde, kaptenen naturligtvis med sin fru
i en annan. Mig blef intet val öfrigt. Jag måste sitta med Axel i den
tredje släden.

Till min ledsnad måste jag medge, att så fort resan aflopp med Axel,
hade den troligen icke aflupit med någon annan. Han var glad och
treflig, och använde ytterst sparsamt ... komplimanger.

Lilla Emma, som säkert haft mycket ledsamt, emottog oss med en barnslig
glädje. Men visst såg hon bra förvånad på Axel.


                                                            d. 12 Jan.

Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, -- så kallar
jag nuförtiden kaptenen och kaptenskan. Faster är förtjust i hans
belefvenhet och artighet, farbror i hans »förmåga att kunna följa med,«
samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru må det vara med mig?
Naturligtvis fröjdar det mycket Celia, att den person, hon sjelf håller
af, äfven blir afhållen af andra, dem hon håller af. Personen vinner
derigenom i ökad glans.

I går, då Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig för honom.
Jag svarade så ogeneradt jag nånsin kunde, att jag verkligen höll bra
mycket af Axel, och att jag dertill hade rättighet, då han varit min
discipel. Då sade farbror småskrattande:

-- Nu kom Celia att missäga sig. Du sade att det var en rättighet, men
menade säkert en _skyldighet_.

Jag rodnade, hvilket var förtretligt, emedan Clinton var i rummet.
Småstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mötte jag Axel och Emma, som
kommo från den rimfrostprydda parken.

Gud är mitt vittne, att jag vid denna syn tänkte: -- o, att småningom
skulle uppvexa ett ömt förhållande mellan dessa två! De tyckas skapade
för hvarandra.

Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag började tala
om Emma, jag berömde, såsom jag det borde, mycket det lofvande
trettonåriga barnet. Jag ryckte fram med en invit på långt håll, huru
passligt det vore, om Axel o. s. v.

Jag vågade icke ens härvid se på honom. Han ljufva sonora röst hördes
svara:

-- Jag förstår Celias mening, och jag tackar dig derför. Celia talade
som ur min egen själ; äfven hos mig har en sådan tanke trängt sig fram.
Men jag har tillbakavisat den. När insekten en gång svedt vingarne på
ljuset, så locka honom icke ens de klaraste stjernor af första
ordningen; vid ljuset fäster sig insektens lif, tills det i döden
släcks.

Dessa ord försatte mig i en onämnbar rörelse. Jag tyckte mig gjort
mycket illa, som framlockat sådana ord. Jag skyllde på kölden och sprang
i min kammare, der jag nu är.

Jag öfvertänker den djupa rörelsen i min själ. Hvad skall den båda? Är
Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller andras, dem hon
håller af?

Men hvarföre tänker jag på olycka. Skall någon sådan nödvändigt uppstå
nu? Att jag för Axel äger ett stort, altför stort värde, det vet jag. Är
min känsla icke tacksam derför, besvarar jag icke hans _kärlek_ ... ack
att jag måste använda detta ord ... då blir det olycka, Axels. Besvarar
jag den, _skulle det så hända att jag besvarade den_, hvem blir då den
olyckliga? Månne jag sjelf? Men hvarföre tänker jag på olycka!


                                                                d. 17.

Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig:

-- Söta Celia, hvarföre har du blifvit så ängslig? Du suckar så ofta,
när du läser med mig.

-- Gör jag det? Det visste jag icke af.

-- Vet Celia, vore jag några år äldre, så skulle jag sucka så ... för
Axels skull.

-- Hvarföre just för Axels skull?

-- För han är så söt. Om jag någongång i verlden blir gift ... det kan
ju hända ... så ville jag, att det vore med en, som skulle likna Axel
bra mycket.

-- På hvad sätt är då Axel så söt?

-- Så Celia kan fråga! På allt sätt. Han är emellanåt så rolig, och
sedan igen så förståndig. Han är också så karlaktig och duktig, när det
gäller, och dessemellan är han så snäll och god. Han skulle visst icke
göra en mask förnär. Och sist så är han så vacker, och det är ju också
ändå någonting, det.

-- Det är märkvärdigt, huru många fullkomligheter hos Axel Emma hittat
på.

-- Mycket märkvärdigare är det, att Celia icke hittat på dem. Och ändå
tänker Axel på ingenting så mycket, som på Celia.

-- Huru kan Emma tala sådant? Huru vet Emma det?

-- Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarföre tror Celia, att
han så gerna är med mig allena; det är bara för att få i fred tala om
Celia. Han frågar mig så mycket om Celia, ja, allt möjligt frågar han.
Och när jag då berömmer dig, såsom alla måste göra, så blir han så glad,
och om jag berättar något, som Celia sagt eller gjort, så hör han så
uppmärksamt på, att jag är rädd han skall förlora andan. Det är riktigt
sannt. Skulle jag icke veta, huru rysligt mycket Axel håller af Celia.
Ack, vet du, i går frågade han mig, huru lexan gått. Jag sade då, att
Celia varit nöjd med mig och kysst mig. Då kom Axel till mig och stal,
riktigt stal en kyss af mig. Nog förstår Celia, hvarföre han det gjorde.

Jag blef ledsen på mig sjelf, för det jag så gerna åhört Emmas
berättelse. Derföre sade jag temligen omildt:

-- Men hvart vill då Emma komma med detta prat?

-- Jo, det skall jag säga. Jag skulle vilja att Celia vore mera god emot
Axel. Celia tycks vara liksom rädd för honom. Celia borde hålla af Axel
lika mycket, som han håller af dig. Åhå, vore jag i Celias ställe,
nejminsann jag skulle låta en sådan gosse, som Axel är, vara så der. Jag
skulle hålla af honom så rysligt. Och jag skulle äfven _visa_ det.

-- Men, minns Emma, jag är ju hela fyra, fem år äldre än Axel.

-- Fyra, fem år äldre, hvad gör det? Så mycket äldre var också mamma än
pappa, och lycklig var pappa, så länge mamma lefde. Jag minns ännu, huru
de höllo af hvarann, och huru pappa gret, när mamma lades i kyrkomullen.
Hvad gör ålder!

-- När Axel blir så gammal som jag nu är, så har han glömt mig.

-- Glömt? Du tror sådant om Axel. Han kan ej glömma! Å nej. _Han är den
allrabästa._

Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en ström af tårar.
Hade en engel ifrån himlen nedstigit som förespråkare för Axel, han hade
dock icke kunnat vara vältaligare än detta barn, hvars späda fantasi,
förgudande sitt föremål, altförväl röjde sin riktning, men hvars goda,
oegennyttiga hjerta ändå glömde allt vid tanken på dens väl, som gifvit
barnafantasin dess späda vingar.

Oemotståndligt bröto tårar sig väg ur källan af mitt hjerta.

De blandade sig med Emmas.


                                                                d. 20.

Klockan är icke mera än tre på morgonen. Jag har stigit upp, för att
uppteckna den dröm, som nyss väckte mig. Minnet af drömmar förgår så
lätt, om man icke griper dem på färsk gerning.

Jag var i en bergig skogstrakt, der träden voro så höga, så höga.
Clinton och Anna voro med mig.

Vi hade att gå uppför ett ganska brant berg. Anna var mycket rädd och
stödde sig ängsligt på Clintons arm. Jag var icke alls rädd, och
uppmanade dem blott att skyndsamt stiga på. Hvart jag egentligen ville,
vet jag ej, lika så litet hvad jag ville. Likväl var det någonting
ytterst maktpåliggande och vigtigt.

Småningom märkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likväl
påskyndade jag mina steg. Då jag åter såg bakom mig, fann jag att de, i
stället för att vidare komma uppåt, gledo sakta nedföre och tillbaka. Då
ropade jag dem an. De svarade med knappt hörbar röst, att de hade bättre
att vara i dalen. Då beslöt jag att icke mera plåga dem. De fingo vara
der de ville. Jag tänkte icke på dem vidare. Jag gick på oförskräckt.
Jag kom till bergets topp.

Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom cirkeln.
Der stod Axel, och tycktes vänta på mig.

-- Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu får du se alla de rikedomar och
skatter, som jag förvärfvat åt dig. Följ mig.

Sedan jag gått några steg fram vid Axels ledande arm, stannade jag
tvärt. Vår väg var afbruten genom en mörk håla.

-- Detta ser ut som nedgången till en grufva -- sade jag.

-- Det är så -- sade Axel -- fatta mod och sätt dig jemte mig i denna
korg. Vi skola fara nedåt.

Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke märkt. Vi satte oss i
den. Den gick nedåt medelst ett vindspel. Det var mörkt, stickmörkt.

-- Är du rädd för mörkret, Celia?

-- Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel.

-- Det börjar väl äfven snart att ljusna -- sade Axel.

-- Huru djup är denna grufva? -- sporde jag.

-- Djupare än höjden af det berg, du klättrade uppför.

I detsamma började det ljusna. Korgen sänkte sig alltmer, och ljuset
tilltog. Det började höras ett dån och ett skrammel, som tilltog i samma
mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer började synas; de tycktes
vara i en liflig rörelse och arbeta med kraft.

Bottnet af grufvan såg ut som en underjordisk stad. Detta erbjöd en
vacker och skön anblick. Den öfvergick all föreställning.

Omsider stannade korgen på botten, och vi stego ur.

-- Nu skall jag visa för dig mina arbetare. De äro indelta i tvenne
klasser; men slafvar äro de alla.

Jag såg på arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga.

-- Se noga på denna klass. Den utgöres af sådana menniskor, som värderat
det jordiska guldet högre än allt annat. De hafva frivilligt gifvit sig
till slafvar. Deras lön är stor nog.

Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på första klassens arbetare.
Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras
anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I
hvarenda af dem igenkände jag ... Edvard. Den Edvard, som jag fordom
hade älskat i barnets inbillning. Den Edvard, som öfvergaf mig, emedan
jag var fattig på jordens guld, han, hvars otro icke kostat mig någon
tår och ingen sorg, emedan min kärlek blott var ... inbillning; ja,
denne Edvard stod der nu för mig, representerad i tusende olika och dock
lika gestalter.

Axel gick ifrån dem, och förde mig till den andra klassen.

-- Se noga äfven på denna klass. Den utgöres af sådana män, som, lika
onda englar, kunna tjusa så det rena som det orena sinnet, men hvilkas
makt blott grundas på ett fint bedrägeri. De hafva nu äfven fått sin
lön. De äro mina tvångsarbetare.

Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på den andra klassens arbetare.
Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras
anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I
hvarenda af dem igenkände jag ... Josef. Den Josef, som lik en ond engel
demoniskt tjusat min själ, han, som jag öfvergaf, emedan han aktade det
heliga ringa, Josef, hvars förlust kom verlden att gapa emot mig så tom
och sorglig, emedan min kärlek ändå icke varit inbillning; ja, denne
Josef stod nu der for mig i tusende olika och dock lika gestalter.

Ännu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor,
handtlangerskor åt den andra klassens män. Äfven de voro sinsemellan
lika. Jag vågade knappt se åt dem. De ägde alla, äfven de, bekanta drag.

Axel gjorde ingen anmärkning öfver denna tredje klass. Han tycktes icke
ens märka den. Han gick hastigt förbi, och drog mig med sakta våld åt
ett annat håll, så att vi voro på ett visst afstånd.

-- Ser du, min Celia, dessa äro nu alla de, som lyda under mig. Är jag
icke rik? Kom, skall du få se, hvad slafvarna hjelpt mig till.

Med dessa ord knackade han på bergväggen, som öppnade sig. Vi voro i ett
rum, stort som den största kyrka, och rikare prydd än någon sådan.
Taket, golfvet, väggarne voro af silfver och guld, som ormlikt ringlade
sig inom hvartannat. Ädelstenar af alla slag bildade guirlander kring
väggarne. Ifrån taket hängde kronor utan ett enda ljus, men gifvande en
sådan glans, att jag undrade, huru mina ögon kunde uthärda en sådan
herrlighet.

-- Du förvånar dig öfver prakten i mitt rike -- sade Axel. -- Snart
skall du få se en ännu skönare syn.

Då framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla voro
_olika_, och dock så sköna. De föllo, en och en, på knä för oss, och
framräckte sina skänker.

Axel gaf en vink; då framstod ett af de sköna väsendena och räckte mig
-- en myrtenkrona. Jag ämnade sätta den på mitt hufvud, men först ville
jag dock erfara, huru skickligt den var flätad. Jag höll den upp emot de
bländande kronorna, och fann att myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef
rätt skrämd häraf.

-- Jag vill ej hafva den. Den är ej gjord af myrten, utan af smaragd --
utropade jag, och släppte kronan i golfvet. En förunderligt vidrig klang
hördes, då kronan föll i stycken.

Nu trädde Axel till mig med strålande ögon och sade:

-- Du har bestått profvet. Din rena själ kan icke dåras mer af falska
glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bättre krona.

Hon lydde, kom och satte på mitt hufvud en bättre krona, en äkta
myrtenkrona. Det kände jag af bladens böjlighet och sköna svalka.

Jag såg på den sköna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag tackade
henne med en kyss. Det såg Axel och han talade:

-- Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrån Emmas
mun. Nu tar jag dem från Celias egna läppar.

Han kysste mig. I detsamma hördes en sakta musik, och sedan började de
vackra gestalterna uppstämma en ljuf melodi, hvars harmoni efterhand
blef allt mera rik, mångfaldig och underbar. Det var en festlig
brudsång.

-- Är här ej godt att vara? -- hviskade Axel. Jag svarade:

-- Om dock min far och moder lefde än och såge Celias lycka!

-- Jag var beredd på Celias goda hjertas önskan. Derföre har jag kallat
hit din fader och din mor.

Då kände jag, att mina axlar lätt vidrördes. Jag såg mig om. På ena
sidan om mig stod min far, på den andra min mor. De voro sig
fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den öfriga
brudskaran omkring mig.

Min glädje blef nu fullkomlig. Helt och hållet försmälte jag i det
närvarandes lycka. Jag sträckte mina händer efter Axel, för att tacka
honom för all denna salighet. Han förstod mig, kysste mig och ..... jag
vaknade.

Der ligger den lilla Emma, hon som i drömmen gaf mig den goda
myrtenkronan. Ibland suckar hon lätt. Kanske drömmer äfven hon någon
vacker dröm.

Hvad månne min dröm betyda? Jag har drömt om silfver och guld. Det säges
icke betyda något godt. Åtminstone är silfver illa, säger man.

Det var en gång fråga om drömmars betydelse. Då sade en satiriker i
sällskapet: -- drömmar betyda just precis det, som framdeles kommer att
ske i verlden.


                                                                d. 24.

I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens dag.

På förmiddagen föreslog Clinton en promenad. Emma följde med. Småningom
afdelade sig sällskapet helt naturligt i tvenne kotterier. Clinton och
Anna bildade det första; Axel, Emma och jag det andra. Hastigt sade
Emma: -- jag vill veta, hurudant förlofvade tala, och sprang till
Clinton och Anna. Axel sade:

-- Ett så förståndigt och godt barn, som Emma är! Hon kände i luften,
att jag ville vara ensam med Celia.

-- Emma är ett mycket förståndigt och godt barn -- sade jag tanklöst.

Vi talade först ett och hvarje i likgiltiga ämnen, tills det äfven blef
fråga om resan. Jag bad Axel vara försigtig och icke förkyla sig.

-- Jag lofvar det, då Celia så vill -- sade Axel, med ett alfvar, som
tycktes illa harmoniera med frågans obetydlighet. Med än större värme
fortfor han:

-- Jag lofvar ännu mer än Celia fordrar. Jag lofvar dig att ren och
obesmittad gå igenom ungdomsålderns faror. Celia, detta namn skall
blifva mig en stark sköld. All min äregirighet lofvar jag dig ... äran
utan Celia vore utan värde. Sist lofvar jag dig min kärlek, en varm och
trogen, ja, en evig kärlek. Jag kan icke föreställa mig en möjlighet att
lefva, om Celia ej bodde i mitt hjerta, icke heller någon himmel, der ej
Celia vore. Jag lofvar dig en kärlek, som gifver allt, men fordrar ...
intet.

-- Det är för mycket, Axel. Tala dock ej så -- hviskade jag, i det tårar
ovillkorligen fuktade mina ögon.

-- Du gråter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rätt, ty att försaka dig
för alltid, det vore dock hårdt. Derföre vill jag förändra mina ord. Den
kärlek, som nu lifvar mitt bröst, den gifver allt och fordrar intet. Ser
du, jag frågar dig icke, om min kärlek har något gensvar i ditt hjerta.
Det är nog för mig, att jag älskar dig.

Åter sade han, efter en lång tystnad:

-- Det vore äfven förmätet af mig, att af Celia fordra ett svar. Jernet
skall pröfvas i eld, innan det duger. Framdeles någon gång, sedan jag
bestyrkt min trohet och min rena vilja att vara Celias vän ..... då är
det tid för frågor.

Huru gerna jag velat säga några ord. Äfven jag hade ju bordt gifva ...
någonting. Jag försökte tala ... jag kunde icke, vågade ej. Axel förekom
mig nu såsom ett väsen ifrån ett annat hem, ett väsen, som nedlåtit sig
till ett jordens barn. Det gick igenom mig en rysning. Jag gick der
darrande och ängslig.

Axel såg på mig, och sade med skiftad ton och blick:

-- Jag har sagt allt. Nu känner Celia mig ....... Derföre skola vi tala
annat. Vi skola leka, skämta. Jag är ett barn. Skämtet passar bra för
mig. Och Celia är ett barn, som aldrig kan bli annat än ett barn.
Derföre skola vi ha roligt .... Emma, kom hit. Hvad har du att göra der
med de gamla!

Emma kom, och Axel hade med henne många roliga upptåg, som också fingo
mig att skratta.

De några återstående timmarna var Axel så glad och tokrolig, att jag
aldrig förr sett honom så. Och när han satte sig i släden, tycktes det
allsicke kosta på honom att resa.

Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt sätt trösta Anna,
stackars barn, som gret.


                                                            d. 1 Mars.

Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna vännerna.
Farbror klagade att han »radicaliter« förlorat sin matlust och sitt
humör; Anna gret tidtals, likaså Emma, som klagade, att det aldrig var
riktigt roligt mer. Endast faster hade nog förströelse af sitt hushåll,
och jag ... jag gret icke.

Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för Anna och Emma,
tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag så, att det var
underligt, huru jag icke smälte. Men dessa tårar voro ljufva.

Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har jag ofta frågat
mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt att jag icke älskade
Axel? Åldern gör intet, sade Emma.

Emellertid, _om_ det är kärlek, huru olika mot den, jag hyste för ...
Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja, den var äfven
ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var svårt och tungt. Men
den, jag nu känner, har kommit småningom, den har så stilla smugit sig
kring hjertat; den har tillvuxit så jemnt och säkert, som en snöboll,
rullad i blid snö. Den är nästan för ljuf, och fridfull, för att vara
kärlek, dock för litet systerlig, för att _icke_ vara kärlek. Således är
det väl ändå kärlek.

Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, hvarföre skall
jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks art, är det dock, som om
jag fruktade den. Hvarföre skall jag tänka på framtiden!

Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den tid, jag förra gången
älskade (synd på det ordet!), då hade jag intet rum för fruktan eller
onda aningar. Jag fördes som i yrsel. Nu deremot, då min älskling är så
annan, så ädel, god och ärlig ... nu fruktar jag.

Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat, hvarföre jag
icke mera skrifvit någonting i fridens bok. Det har icke skett, emedan
jag saknat lust dertill. Så har jag talat till dem, och till en del
sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna någonting, hafva varit
sådana, att jag hellre meddelat mig för dessa stumma vittnen, dessa
hvita pappersblad, än för menniskor. Ja, jag har skytt att meddela dem
någonting om sådant, som rör Axel. Jag kan icke vara uppriktig och
öppenhjertig nu. Det vore att vanhelga .... Vore det icke?

Men jag vill försöka något annat. På en tid skall jag icke ens ha dessa
stumma vittnen till förtrogna. Jag skall begrafva den ljufva låga, som
alltmera värmer mitt hjerta, inom mitt eget bröst. Jag tror ej för det,
att hon af brist på näring dör.


                                                        d. 20 October.

Jag har hållit mitt ord. På lång tid har den svarta portföljen varit
oöppnad.

Den sköna våren har varit, sommaren har flytt, hösten har kommit; löfven
hafva gulnat och till större delen affallit. Endast körsbärsträdens blad
äro envisa och hålla sig gröna.

Nu är det höst, men i min själ herrskar vår. Hösten och förödelsen
omkring mig förmå icke smitta mitt hjerta.

Hvarföre griper jag då i orons album? Emedan jag förbehållit mig
rättigheten att få skrifva i det, då något särdeles gladt inträffat. Det
är märkvärdigt, att jag allaredan skrifvit om detta glada äfven i
fridens album. Det är så roligt att mer än en gång uppteckna det, som
mycket fröjdar själen.

Axel har skrifvit ett bref till oss. Den skälmen har adresserat brefvet
till ... lilla Emma. Det lyder så här:

                                               H:fors d. 15 Oct. 1851.

   »Söta Emma!

Hvad Emma skall bli förvånad öfver att få ett bref från mig. Emma har
väl icke förut fått många bref, och säkert intet enda från en gosse.

Ändå har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske skall det
roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte redan i vintras,
att jag var altför lång; nu skulle Emma bli rädd för mig, vet Emma, ty
jag felar blott två tum i tre aln. Men säkert har Emma också vuxit, så
att du icke behöfver se dessmera upp till mig än förut. Emma blir väl
icke rädd?

Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton år? Emma måste den dagen
få dricka mera kaffe än eljest. Jag vet att Emma tycker fasligt mycket
om kaffe.

Jag skulle inte för någon våga berätta, att jag i slutet af denna månad
ärnar mig till Mainola. Kanske Emma ändå törs gifva sina goda
fosterföräldrar en liten vink derom. Hviska det äfven för Celia, så att
ingen må bli skrämd.

Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att berätta för
dig. En annan gång bättre. Helsa alla så mycket från

                                                    Axel Segerskjöld«.

Det är således i dag Axels födelsedag. Han fyller sexton år. Jag tycker
det för Axel är så mycket, som för andra tjugusex.

Emma har ställt så till, att vi verkligen i dag fått dricka mera kaffe
än vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat så bra. Jag
tyckte så med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej
tycktes tycka så. Men det är sannt, Clinton har icke i dag sin
födelsedag.

Farbror blef mycket glad öfver nyheten. -- Det är en skön sak -- sade
han -- att man åter på en tid får hit någon att prata förnuft med. Det
skall bli roligt, att få höra universitetsnyheter. Också jag har varit
student, och den som en gång varit det, förblir det ock.


                                                             d. 5 Nov.

Hösten har för en tid lemnat rum för en skarp vinter. Den 29 October var
ett förfärligt väder. Jag anade, att Axel var på vägen då, men jag
tackade Gud, att det icke var en sjöresa.

Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att man måste
vara nöjd, när man har slädföre, om också drifvorna göra, att man icke
hinner mera än en mil på tre timmar.

Så stor och vacker Axel blifvit. -- Det var en lycka -- sade Emma -- att
han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen blifvit rädd.

Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och dock är han sig
så lik i det _stora hela_. Samma uttryck, samma själ, samma ögon, som då
jag frågade honom plurariel af _ciel_!

Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit mig märka
förändring hos Axel.

Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, som .... nå ja!

Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot håller
han sig, än mer än förra gången, till Emma. Månne detta vara så alldeles
bra? Han tror väl, att Emma är mera barn, än hon kanske är det.

Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle passa sig så illa för
mig. Anna borde göra det, men säkert faller henne icke sådant in, och
jag ... jag skulle icke kunna göra Anna uppmärksam derpå.

Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är hon icke verkligen
förmycket barn dertill. Och vore det fara, månne denna just vara så ...
farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig fantasi?


                                                                d. 10.

Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk. Jag har
beslutat att resa med Emma. Farbror sade skämtande till mig:

-- Så mycket hellre kan du följa med, som den söta Studenten är bjuden
att tillbringa några dagar hos min granne, häradshöfding Ekendal, och
hans son, studenten. Celia behöfver någon förströelse under tiden. Föret
är visserligen det allra eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels
försedd med isgata. Det bästa ekipage vore nu ett mellanting emellan
kärra och släde. Men som intet sådant finns att tillgå, måste man välja
mellan tvenne ytterligheter. Släde tycks vara säkrare, men har två saker
emot sig: för det första skulle ni dröja för länge på vägen, för det
andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen
riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs har ännu så
hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan lika väl som en nyss
skodd häst. Detta ekipage rekomenderar jag således. Celia, som jag har
märkt kör bra, kan föra tömmarna. Anders kör så vårdslöst; han får sitta
lat bakpå sitsen.

-- Åh -- svarade jag -- nog skall jag köra försigtigt. Visst ser det
litet haskligt ut, då man möter någon, men det hjelpes genom att
antingen stanna, och låta den andra köra förbi, eller också, på farliga
ställen, genom att dela väg med sig så litet som möjligt.

Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag ... ja, hvarföre har
jag skrifvit detta i orons album?


                                                                d. 15.

Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står på randen af en
olycka. All glädje är så hastigt färdig att räcka handen åt smärta.

Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan var bättre. Sakta och
försigtigt foro vi på den bedrägliga isgatan.

Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen lyste. Det var ett
angenämt resväder. Också höll Emma mig nog varm med frågor om ett och
annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag började finna, att hennes
ömhet för honom dock icke var farlig, att hon ännu var förmycket barn,
för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, barnslig, systerlig
fantasi. Deråt vardt jag ganska glad.

Vi hade icke mera många stenkast till hemmet. Emma sade:

-- Nu får Celia vara bra försigtig. Vi få här en »nedförbacke«, som väl
icke är brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders gå bredvid.

Jag satt försänkt i tankar, och svarade intet på denna naturliga
proposition. Emellertid gick hästen framåt.

Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara farlig. Men, såsom
Emma sade, var den krokig. Vägen borde alltid litet slutta åt samma
sida, som vägen kröker sig, eller åtminstone vara horizontel. Denna
backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen tillbörliga sluttning,
hade han dessutom en sidosluttning, men åt motsatt sida af vägens
krökning. Vid vägen var väl icke något dike, utan marken sluttade
alltmera, ju längre ned. Sist kom en brant, som slutade vid en liten å,
som tog vägen åt Mallasvesi.

Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var vida
farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en gång ur vägen,
så stannade han icke förr än vid brantens fot, i åns svarta kalla
vatten. Ledstänger saknades här, liksom så ofta på socknevägar.

Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att jag ryckte i
tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett rop af glad förvåning. Axel
syntes nedanför vägens krökning.

Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började schäsen att slinta.
Det såg Axel, och var som en blixt vid vår sida, just då det högra
hjulet redan var utom vägen, på den åt ån mera sluttande planen invid.

O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, då den köptes så
dyrt!

Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, och bemödade sig
att hindra det högra hjulet att löpa vidare nedåt. Förfärliga ögonblick!
Axel hade intet säkert fotfäste på den hala marken. Han föll, schäsen
hade förlorat balansen, den föll på Axel.

Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När jag vaknade, såg jag
Emma gråtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders sysselsatte sig
med att resa upp hästen.

Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat schäsen att rulla
vidare och draga hästen med sig i fallet.

-- Du dumma menniska -- utbrast Emma till Anders -- du tänker mer på din
usla häst, än på honom der. Förstår du icke, att om hästen stiger upp,
så kan kärran ännu mera skada Axel. Lyft upp schäsen.

Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan allt
medvetande och andades knappt. Hjulet och schäsens tyngd hade illa
skadat hans bröst. Bittra öde!

Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde honom af våra
öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. Dock var den för hård -- det
funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tåget till
hemmet.

                   *       *       *       *       *

Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät bedja mig komma
till honom.

O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda under bemödandet
att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, och blicken rullande, men,
ack, så skön. Så låg den ädle ynglingen, det bleka offret.

-- Celia -- hviskade han -- hvarföre gråter du? Allt är en vacker dröm.
Celia, du lefver, du är räddad.

-- Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se ... dig så der. Ack,
hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert mycket sjukt.

-- Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda än förr. Det
går väl öfver.

Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: -- det går väl
aldrig öfver. Axel smålog och sade:

-- Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. Men ... tårarna
klä dig lika bra, som allt annat. Du kan få gråta.

-- Kanske det skadar Axels bröst att tala -- sade jag, i det jag
bemödade mig att svälja tårarna.

-- Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men jag vill söka lyda
dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar sömn. Hur ljuft, att söfvas in af
den bästa vännen uppå jorden!

Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna englar nu. Han småler
stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar öfver honom, huru
mitt hjerta uti oro klappar ömsom, stannar åter. Slumra, det är ljuft!

                   *       *       *       *       *

Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack ändå, bröstbenet
är krossadt.

Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats med mig. Hans
ton, hans blick har ingifvit farhågor.

O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke sluta i blomman
af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu till dig!

Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När _han_ är borta, så tag
då äfven Celia rätt snart.

Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm.


                                                                d. 19.

Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. Smärtan i det
skakade bröstbenet har förorsakat feber och inflammation. Axel yrar
tidtals. Mitt namn är ofta på hans läppar. Med rysning hörde jag honom
för några timmar sedan säga: -- »hvarföre skall du söka skilja mig från
Celia. Nog är jag henne trogen«. Sedan började han åter tala
osammanhängande ord.

O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, ligga i dvala,
lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade tankespel! Nyss var
han en yngling, strålande af ungdomshopp, mod och helsa. Nu ligger min
gode vän så hjelplös der.

De suckar, han stundom drager, de komma säkert af kroppslig smärta. De
förorsaka en själens smärta hos Celia; de äro lika många dolkar för
Celias hjerta.

Skall det blifva lif eller död? Stode det i min makt att öppna
framtidens Isislöja, jag vågade det icke. Jag vågar icke _tänka_ på
framtiden. Som ett barn i leken täcker öfver sina ögon, och tror sig
icke blifva sedt af den, det icke ser, så vill Celia göra. Jag vill
kasta ett dok öfver själens ögon. Kanske att ödet då ej hittar mig.


                                                            d. 20 Dec.

Snart inträffar julens, den höga kristliga glädjens och barnens fest.
Min julklapp blifver sorg och smärta, och dock äro dessa julklappar för
mig de käraste. Sorgen är min bästa vän, huru mycket ljufvare och
herrligare än all jordens lycka!

Jag känner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du orons
album. Nu är du den rätta fridens bok.

Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade vid Axels
bädd. Då slog han hastigt upp sitt öga. Hans ögonpar var ej förvirradt
mer, men strålande af stilla ljus. Och Axel sade:

-- Du vakar Celia. Är natten klar, är månen uppe?

-- Månen är i nedan. Men det är stjernklart.

-- Månen är i nedan? Men jag är nöjd, att de milda blyga stjernorna
tindra. Minns Celia, hvar den stjernan är, som heter _Vega_?

-- Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvällen, då .....
Vega uti _Lyran_ är nära intill _Svanens_ kors, och icke alltför långt
ifrån _Carlavagnen_.

-- Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel får be dig
om någonting. Anse Vega för min stjerna, se på den, då och då, i nattens
tysta timmar. Tro att min ande då talar till dig. Den och stjernan skola
skicka dig ett mildt och vänligt svar.

-- Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der.

-- Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. Men ....

Hvad menar Axel -- utbrast jag, darrande för min egen fråga, i det jag
hänfördes af den höga aningen uti hans drag.

-- Anse himlen vara uti Vega-stjernan -- sade Axel.

Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, anade, att
himlen var för mig förlorad på jorden.

-- Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? Då lofvade jag
dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och när Celia sade, att
det var för mycket, förändrade jag mina ord. Jag sade, att den kärlek,
som då lifvade mitt bröst, gaf allt och fordrade intet. Men nu ....

Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en onämnbar
sällhet svarade jag:

Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen i din hand och
ögat i ditt öga, med nattens stjernor och dess heliga tystnad till
vittnen, inför Gud den allvetande älskar jag dig, och skall älska dig,
så länge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.

Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och salig kyss, en
himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till grafven, ja, bortom
grafvens rand. Småleende sade Axel:

-- Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall icke förskjuta mig,
för det jag älskat Celia så ömt. Celia har för mig varit en afbild af
det gudomliga, skulle jag icke älska Celia!

-- Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet behagar taga
Axel bort, så må Celia rätt snart få följa.

-- Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sällas land. En
blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. Men ack, Celia .....

Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia rätt ofta se på
Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att jordelifvets dagar äro korta
mot evighetens sälla dagar. Celia skall icke sörja såsom de, hvilka icke
hafva något hopp.

-- Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är död, så skolen I
begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. Sen det är gjordt, så må'n I
underrätta de dock så kära uti hemmet om min bortgång. Stoftet är
förgängligt, dock vill jag så gerna hvila nära Celias hem.

Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes försmälta i
betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, sade han:

-- Ännu en kyss ..... så der ..... Vi förstå hvarann, vi hafva intet mer
otaldt här på jorden. Läs för mig ett stycke ur den bok, som Celia
tycker så mycket om, ur boken _om Christi efterföljelse_.

Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då jag ur boken
läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en röst, ljufvare än nånsin,
en röst från annat hem:

Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot en här af sköna
väsenden. Följ med mig, Celia .....

Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en lätt suck. Jag
kände på hans panna; den var kall. Jag sökte värma honom till lifs med
kyssar. Fåfänga kyssar, de hulpo icke! Der låg den trogne ynglingen ett
lik. Men i döden strålade hans anlete såsom de helige martyrers.

Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon först trodde sig
icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i stum förtviflan. Dödsengeln,
som röfvat från mig det käraste, var mitt sällskap.

Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam emottaga den
älskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hänryckning, att Celias namn
var det sista ord, Axel uttalat.

                   *       *       *       *       *

Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia var med. Det är
dock kärt att med egna ögon se, att den älskades dyrbara jordiska hydda
vänligt blir anförtrodd åt den varma, moderliga jordens sköte.

Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton framvällde
ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess stora tyngd blef
härigenom lättad. Jag började finna, att jag kunde hålla det ord, jag
gifvit Axel på hans dödsbädd, att icke sörja såsom de, hvilka intet hopp
hafva. Tårarna äro en mild skänk från höjden.

På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. Jag känner godt
min Axels ande.

Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen öfverdragen med moln,
så att hugkomststjernan icke synes, så har jag dock en tröst. Den hvita
bädden vinkar mig, jag får drömma.

Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är han lefvande på
jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. Drömmen har aldrig visat
Axel sjuk och lidande. Jag tackar drömmen, som städse är god emot mig.

Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först så tomt, så tomt.
Men snart stå tvenne englar vid min sida, Minnet och Hoppet. De trösta
mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i den flyende minuten; jag
lefver i den flydda, och i den kommande.

I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna veta, hvad de kära
öfverblifna här på jorden förehafva och tänka. Nu tycker jag mig ha
svaret klart. _De döda veta det._ Allt, allt, hvad Celia gör och tänker;
det vet Axel. Hans ande vakar öfver mig.

O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. Han vet, att Celia
icke tänker en enda tanke, som skulle oskära hans minne och vara Axels
ande ovärdig.

                   *       *       *       *       *

I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en musik, som hade tycke
af eolsharpans toner. Jag kastade ögonen ditåt, och såg en bländande
klar punkt i väggen.

Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med obestämda
konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och bestämda, färgerna
klarare och mera lefvande. Det var en ljusblå strålande gestalt, som
närmade sig mig. Dess anlete blef alltmera klart och bestämdt. Det var
Axel.

Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att fatta Axels hand. Men
då drog han sig med ett englasmåleende tillbaka; konturerna blefvo
alltmera obestämda, intogo allt mindre rum, och blefvo slutligen en
bländande klar punkt, som försvann på samma ställe i väggen, der den
inkommit. I detsamma hörde jag åter en musik, som hade tycke af
eolsharpans toner.

Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en ljuf värma, en
stilla, salig frid vid minnet deraf.

                   *       *       *       *       *

Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en mild moder, en blek,
men trogen syster. Sorgen är den bästa vän. För allt i verlden ville jag
ej mista sorgen.

Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom är
anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker dem till sig.

Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under de sednaste
dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar, och andan blifver
ofta altför kort. Jag måste rådfråga läkare. Jag vill blifva botad. Jag
vill ostörd få lefva i Axels minne.


                                                      d. 2 Febr. 1852.

Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som en motsägelse,
men jag är glad deråt. Celia vet någonting.

Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo då, som de trodde
obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, jag hemtade en flyktig aning
ifrån deras alfvarsamma blickar. Nästa gång, doktorn var med mig ensam,
frågade jag, om han ansåg min sjukdom farlig. Han svarade så der
temligen obestämdt, talade om försigtighet och mera sådant.

-- Säg mig, bäste doktor -- sade jag åter -- är min sjukdom farlig.

-- Mamsell Värn frågar mig med en sådan min, som om ni önskade att
sjukdomen vore farlig.

-- Ack, var så god och dölj för mig icke det minsta. Jag ber herr
doktorn derom så vackert.

-- Nå, det må så vara då. Er sjukdom är farlig.

-- Säg mig att den är mycket, mycket farlig!

-- Ni är en ovanlig patient? Ni tvingar mig att säga sanningen. Er
sjukdom är mycket, mycket farlig.

-- Det är väl lungsot, är det icke så?

-- Ja, det är lungsot. Ni småler.

-- Är det icke sannt, att lungsot är obotlig!

-- Ja, då den är längre avancerad. Har mamsell Värn efter det sist
föreskrifna medlet hostat blod?

-- Åja, det har jag. I dag på morgonen hade jag till och med
_blodstörtning_, som gjorde att jag först blef mycket matt. Så säg mig
nu, goda, bästa doktor, att min sjukdom är obotlig.

-- Ni fruktar då ej att dö, ni som är så ung, så ...

-- Nej, jag fruktar ej för döden. Säg att min sjukdom är obotlig.

-- Jag tror nästan så. Menniskokraft är här för ringa.

-- Tack, goda doktor. Celia har hört ett glädjens budskap. Se här min
hand och min varmaste tacksägelse.

I doktorns öga lyste en tår, och stillatigande lemnade han rummet.

Den goda, snälla doktorn förstod mig väl. Han såg att Celia ej mera
passar väl för denna verlden. Han skyggade ej för, att låta mig få veta
det, som gör mig så lycklig. Sådana borde alla läkare vara. Är döden
kärkommen, hvarföre då dölja denna lycka; är döden förfärande, hvarföre
undanhålla sanningen, och skicka själen motvillig och oberedd till ...
evigheten.


                                                           d. 15 Febr.

Jag har uppsökt det blad, som innehåller drömmen från den tjugonde
Januari förledet år. Hvad jag får den att slå väl in.

Jag hade att gå uppför ett brant berg, en svår väg. Det betyder
jordlifvet med dess sorger.

Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedföre och tillbaka.
Det betyder, att de än icke äro mogna för skördemannen med den hvassa
lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende framför sig. Derföre
skola de lefva.

Axel väntade mig på bergets topp vid ingången till en mörk håla. Det
vill säga att Axel, förrän jag, var beredd på grafven. Han väntade dock
mig.

I grufvan fick jag se inbegreppet af det dåliga, som Celias lilla
erfarenhet fått se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga
gestalterna voro hans slafvar. Det vill säga, att det goda herrskar
öfver det dåliga, nu och i evighet.

Den herrliga och bländande salen, hvars like jag aldrig sett, var en
bild af himlen, hvars like intet öga sett och intet öra hört. Min väg
till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven går vägen till
himlens sal.

Min fader och min mor såg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej vara
annat än i himlen, ty de voro goda och älskade Gud.

Den falska myrtenkronan vill jag anse föreställa den myrtenkrona, som
jag kanske hoppades på här i lifvet. Den kronan var visst grann, men
höll ej profvet. Den föll sönder. I lifvet skulle jag aldrig prydas med
myrtenkrona.

Men hvad betydde det, att Emma satte uppå mitt hufvud den äkta
myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf så ställa
till, att drömmen äfven här slår in. Det goda barnet skall jag bedja om
en liten tjenst, som hon skall gerna göra mig. Sen jag är död, skall
Emma sätta den äkta myrtenkronan på mitt hufvud. Det skall för Emma bli
den käraste belöning för hennes sorg och tårar.


                                                            d. 2 Mars.

Mina plågor hafva aftagit, så att de nu äro nästan inga. Men jag är
ytterligt matt. Det är en förberedelse till afskedet emellan kropp och
själ.

För sista gången talar jag med dig, mitt trogna album, du ofridens bok
och ... fridens. Jag nänns ej förstöra dig. Jag skall skicka dig till
trogna händer, till min broder Clinton. Han skall vårda dig ömt.

Jag hade en kärlek, döfvande som ett narkotiskt rus, och brännande som
öknens sand, då solens strålar falla lodrätt. Derpå följde ett
uppvaknande af afsmak, vedervilja. När solens strålar flytt och natten
kommit, känns den sand, som brände nyss, så kall som is. Det kommer
deraf, att sanden är ett jordiskt ämne, som lånar all sin värma ifrån
solen. När solens strålglans är borta, är sanden endast ... sand, ett
kallt och jordiskt ämne.

Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, som nattens
stjernor tåga fram. Först ser man blott en här, en der, men oförmärkt de
växa till i glans och antal, tills de fylla hela fästet.

Stjernorna, de tala blott till _själen_; de hafva intet utaf jordiskt
slagg. De värma själen ljuft och mildt och troget. Och den, som engång
deras språk förstått, har evigt deras minne qvar, ja, äfven när de
flytt.

Min ljufva stjerna flydde bort från mig. Han gick att stråla uti annat
hem. Men jag vill följa honom. Som nattens stjernor hvälfva kring, går
Celias kärlek snart att lysa uti andra verldar.



                        PRENUMERATIONS-ANMÄLAN.


          Emedan, genom numera inträdd införseltull, priset å
          utländsk Romanlitteratur blifvit ansenligen
          förhöjdt, ärnar undertecknad Bokhandelsfirma
          utgifva en Samling Romaner och Noveller, helst
          arbeten af inhemska Författare, men, i brist deraf,
          öfversättningar från utlandets nyaste och bästa
          belletristiska Litteratur. Samlingen kommer att för
          året innehålla 100 ark i det format och i den yttre
          utstyrsel, som hosgående profark utvisar, och
          utgifves i delar, hvilka, utgörande hvarje ett helt
          arbete för sig, i Helsingfors å Öhmanska
          Bokhandeln, efter förutgången annonsering, utdelas,
          samt till öfriga orter försändas, så ofta lägenhet
          kan erhållas.

          Denna samlings första del, som till Julen utkommer,
          utgöres af

                       Guvernanten Celias Minnen,

          af Förf. till »Granriskojan;« längre fram på året
          intages en samling noveller af samma hand. Utsigt
          är att för samlingen vinna äfven några andra
          arbeten af inhemska författare, bland hvilka må
          nämnas Fältskärens Berättelser, romantiska
          skildringar ur Finska och Svenska historien från
          1600- och 1700-talen, af Z. Topelius.

          Priset för hela årgången, 4 Rub. s:r, erlägges å
          landets boklådor vid uttagandet af första delen.
          Till de orter, dit på längre tid annan lägenhet ej
          kunnat erhållas, utlåfvas försändning per tungpost.
          Delarna uttagas på samma orter, der prenumeration
          skett. Man hoppas att allmänhetens deltagande skall
          göra företagets utförande möjligt.

          Helsingfors den 15 Dec. 1852.

                                        Öhmanska Bokhandeln.



Noteringar:


Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

   [s. 37]:
   ... stunderna äro barnen mig för bansliga, de gamla båda ...
   ... stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda ...

   [s. 60]:
   ... nio måderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han ...
   ... nio månaderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han ...

   [s. 64]:
   ... tal var ett inderekt försvar för gynnaren v. Degen. Jag
       svarade ...
   ... tal var ett indirekt försvar för gynnaren v. Degen. Jag
       svarade ...

   [s. 67]:
   ... mit lifs goda genius. ...
   ... mitt lifs goda genius. ...

   [s. 71]:
   ... -- Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva m då, du ...
   ... -- Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du ...

   [s. 86]:
   ... att under förlofningstiden ställa sig bättre man verkligen ...
   ... att under förlofningstiden ställa sig bättre än man verkligen ...

   [s. 95]:
   ... Hvad shulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag ...
   ... Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag ...

   [s. 103]:
   ... Jag har emmottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med ...
   ... Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med ...

   [s. 108]:
   ... kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia ...
   ... kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? ...

   [s. 110]:
   ... i fjol lät mamsel Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, ...
   ... i fjol lät mamsell Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, ...

   [s. 112]:
   ... så vida det äfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde ...
   ... så vida det öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde ...

   [s. 112]:
   ... pankaka, så kunde den ha ett slut, som sku' säga halt. Det ...
   ... pannkaka, så kunde den ha ett slut, som sku' säga halt. Det ...

   [s. 113]:
   ... från jorden, verkas af jordens draningskraft. Som jorden ...
   ... från jorden, verkas af jordens dragningskraft. Som jorden ...

   [s. 119]:
   ... Skall jag å någons vägnar känna smärta, så år det å ...
   ... Skall jag å någons vägnar känna smärta, så är det å ...

   [s. 122]:
   ... Allt ifrån första stunden, och måhånda till följe af ...
   ... Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af ...

   [s. 122]:
   ... tänkte jag i stillhet, huru treflligt det vore, om det ...
   ... tänkte jag i stillhet, huru trefligt det vore, om det ...

   [s. 128]:
   ... Dessa Clintorns ord, hvilka kunnat anses si och så, ...
   ... Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, ...

   [s. 153]:
   ... barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf,
       barslig, ...
   ... barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf,
       barnslig, ...

   [s. 163]:
   ... sanningen. Er sjukdom år mycket, mycket farlig. ...
   ... sanningen. Er sjukdom är mycket, mycket farlig. ...





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Guvernanten Celias minnen" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home