Title: Anmärkningar och nödvändiga Upplysningar vid Herr C. J. Holms Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809
Author: Adlercreutz, Gustav Magnus
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Anmärkningar och nödvändiga Upplysningar vid Herr C. J. Holms Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809" ***


book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Books project.



                              ANMÄRKNINGAR
                             OCH NÖDVÄNDIGA
                              UPPLYSNINGAR
                                  VID
                            Herr C. J. HOLMS
     Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809;


                                   af
                            G. ADLERCREUTZ,
                     såsom Medlem af Finska Arméen.

                               STOCKHOLM,
                         H. G. NORDSTRÖM, 1836.



Uti N:o 102 af det fjerde Aftonbladet den 26 Maj 1836, under rubrik:
Litteratur, läses en recension af anteckningar öfver Fälttågen emot
Ryssland åren 1808 och 1809 af Carl Johan Holm, tjenstförrättande
Regements-Pastor vid Savolax Jägare-Regemente. Denna recension är bland
de värdigaste och mest hugnande belöningar för qvarlefvorne af Finska
Arméen, för öfverståndne faror och uthärdade mödor. I synnerhet om bland
dessa någon skulle finnas, som, genom en eller annan händelse, orättvist
blifvit förbigången vid utdelningen af Militaire belöningar, hvilket så
lätt kan hända äfven den bästa -- den mest opartiska Befälhafvare.

Detta uttryck af nationlig erkänsla och välvilja, uppväger i sanning
både stjernor, band och titlar; åtminstone för den kloke mannen. För
honom måste det vara mer tillfredsställande, att med godt samvete kunna
af en sådan belöning tillegna sig den vederbörliga andelen, än om han
utan särdeles utmärkelse erhållit en Tapperhets-medaille eller en
Svärds-Ordensstjerna, -- hvilken sednare icke alltid utdelas för
krigsförtjenster och således ej alltid bevisar mycket.

Den sålunda gifna belöningen tillkommer ej endast de decorerade af
Finska Arméen, den tillhör ifrån och med Trumslagaren till och med
Befälhafvaren, om icke för gjorde Storverk, åtminstone för ståndaktig
tro och ihärdighet i fosterjordens försvar. Den tillhör alla, utom de få
svaga, hvilka som sjukliga odugor, öfverlemnade sig i fiendens våld och
dymedelst för evigt brännmärkte sine namn.

En Nation, som ger offentliga uttryck af aktning och erkänsla för
krigarens bemödande att uppfylla sina pligter, skall aldrig sakna en god
-- en tapper armée. Derigenom lifvas ynglingens kärlek till ära -- han
kan ej önska sig en skönare lott, än att få ägna lif och blod för Konung
och Medborgare. Men ingalunda sker det derigenom, att man för en ringa
och föga oväntad öfverilning söker nedsmutsa den militaira ynglingen med
trycksvärtan. Kanske man borde dermed vara mera sparsam och nogräknad i
vårt land, i afseende på dess inflytande på sjelfva National-lynnet,
som, i hänseende till vårt geografiska läge, bör vara krigiskt. Den
sansade Medborgaren kan i alla fall icke undgå att se, hvarifrån
stridsorsaken utgått -- och öfverilningen straffad efter landets, icke
efter utländska lagar, måste tillfredsställa alla.

Men denna, för Finska arméen så smickrande recension, är framkallad af
en skrift, som skulle kasta en mörk skugga på denna Armée, om
Författaren dertill varit en af dess Militaira medlemmar.
Skriften upphöjer Arméens förtjenster till skyarne, i synnerhet
Savolax-Brigadens, hvartill Författaren varit en sorts bihang under det
att ett gement klander riktas emot dess Högre Befälhafvare. En låghet så
vanlig hos de store Fältherrar, som efter krigens slut framstå, sedan
alla faror, alla svårigheter och bekymmer äro förbi, för att ifrån sina
skrifbord med pennan utbasuna huru mycket visligare och tapprare de
skulle handlat, om de fört Befälet och ordnat företagen.

Ja, tjenstförrättande Regements-Pastorn C. J. Holm, viste nog huru
Finland kunde med Finska hären försvaras emot Ryska öfvermagten; huru
det lätt kunnat återtagas, äfven sedan det var förloradt. Men föga
kärleksrikt var det af Herr Holm emot Fäderneslandet, att hålla sin
stora förmåga förborgad, medan ännu tid var.

Jag tackar emedlertid Försynen att denna lumpne Författare icke hörer
till mina Vapenbröder. Ädlare tänkesätt lifvade dem, än att de skulle
tillåta sig kasta smuts på dessa Befälhafvare, som så mången gång hade
fört oss till ära och heder, som delade med oss mödor, försakelser och
faror. -- Författaren hörer till ett stånd af hvilket man väntat
öfverseelsens mildare språk, emot mensklighetens ofullkomligheter, äfven
hos en Befälhafvare. Men han har nedlåtit sig till smädelsens tungomål.

Gerna skulle jag med tystnad lemnat Herr Holms anteckningar åt deras
förtjenta öde, om han icke med så ovanlig oförsynthet påbördat min
aflidne Broder Hans Exellence m. m. Grefve Adlercreutz och alla Arméens
högre Befälhafvare: att hafva afgifvit falska rapporter, att hafva
anställt gyckelspel, der det gällde menniskolif och att på andras
bekostnad hafva sökt upphöja sin ära.

Den respectiva Allmänheten må ursäkta: att jag icke med tillräcklig
kallsinnighet kan se en Broders minne sålunda angripas; och ehuru ringa
jag erkänner min stilistiska förmåga vara, för att mätas med Herr Holms,
hvilken synes vara lika stor i det militära som i det evangeliska
vetandet, så nödgas jag likväl våga mig till strids med denna Buse, och
sålunda blottställa mig för alla de obehag Herr Holm förmår åstadkomma
på ett stridsfält, der han redan är mera hemmastadd än jag, och som han
nyligen med några så vackra recognosceringar ecclairerat.

Jag börjar mitt anfall med den frågan:

Hvarför har Herr Holm så sorgfälligt recelerat sina anteckningar och
sitt vetande ända till nu?

Nu, med Generalen m. m. Grefve J. A. Cronstedts frånfälle, äro alla de
män nedstigne i grafven som Herr Holm genom sina anteckningar och
omdömen angriper till heder och ära. -- De kunna ej mera uppstå att
försvara den och tillrättavisa angriparen, som med sitt Stånds värdighet
ansett förenligt, att i grafven störa de dödas hvila. -- Han har
förmodat att de bortgångne icke mera i lifvet ägde några vänner som
kunde eller ville försvara deras hittills obefläckade namn.

Se der det enda svar, som den värde Författaren kan gifva på min fråga.

Ty förgäfves åberopar han sin kärlek för sanningen. Den hade vunnit mer
om han utgifvit sina anteckningar medan de deri angripne lefde och
fullständigt kunnat utreda hvarje klandrat förhållande. Nu måste dessa
anteckningar räknas till smädelsens utgjutelser.

På skriftens första och andra sida säger Författaren: "_Med en styrka
20,000 man skulle i ett så genomskuret land som Finland, mycket kunnat
uträttas; vid de många fördelaktiga passen, kan en liten styrka lätt
hindra och uppehålla öfverlägsna fiender._" (Nu var det likväl vinter),
men på femte sidan säger Författaren redan:

"_Ehuru Fienden vintertiden, då isarne öfverallt voro farbare, kunde på
fem särskilte vägar intränga i Savolax._"

Hvartill tjente då de fördelaktige passen och vattendragen, hvaraf
Finland var genomskurit?

Passen kunde nu på isarne kringgås och vattendragen öfverridas både med
Cavalleri och Artilleri.

Redan denna inconsequense i yttranden så nära inpå hvarann, ger något
nära tillkänna Författarens halt och värde och hvad tillit man kan fästa
vid dess omdömen. Om honom kan man med skäl säga, att han märkte grandet
i Befälhafvarens öga men icke bjelken i sitt eget.

På andra sidan börjar Herr Holm utveckla sina vackra militaira åsigter,
med den frågan: "_Hvem har kunnat klandra Finska hären om den, seende de
usla anstalterne etc. -- om den förlorat modet, ledsnat och återvändt
till sina hemvist?_"

Derpå svarar jag å egne och mine vapenbröders vägnar: att vi blifvit af
våra fiender begabbade och hade förtjent det. De medborgare, som nu så
välvilligt emot Finska Arméen recenserat Herr Holms skrift, hade då med
rättvisa föraktadt och kallat oss uslingar -- och Herr Holm sjelf hade i
sådant fall icke nu sutit vid ett godt brödstycke och Kongl. Wasa-Orden
inom detta Fäderneslands område, hvilket bordt tysta munnen på hans
ärelystnad som Författare och skona qvarlefvorne af Finska hären från så
lumpna frågor som denna.

Hans ytterligare raisonnement på samma och följande sidor ådagalägger
Herr Holms fullkomliga obekantskap med ärans och en riktig
militair-esprits fordringar. Han anför att intet annat än "_Finska
folkets trohet och medfödda tapperhet -- -- Arméens från barndomen
inplantade vördnad och tillgifvenhet för Konung samt ett med
modersmjölken insupit hat till Ryssarne_" skall qvarhållit Finska hären
under sina fanor.

Finska Arméen hade likväl svurit sina fanor att med lif och blod
försvara dem -- att icke förr än i döden öfvergifva dem -- Fanorne voro
Svenska och Sverige var vårt fädernesland. -- Men Författaren,
tjenstförrättande Regements-Presten, tillåter sig ändå fråga om någon
kunnat klandra Arméen, i fall den svikit sin ed och förrädiskt lemnat
sig i fiendens våld! Det var icke det gifna löftet, med ed bekräftadt,
som förbandt Arméen vid sina Fanor, det var frugtan för Finska Folkets
tro och tapperhet som höll Finska Arméen till sina pligter. Bevare Gud,
för slika Predikanter!

Finska Befälet visste att Arméen hade en Krigsära att bevara, hämtad
från Lützens slätter, och jag hoppas man medger att detta befäl uppbudit
all sin förmåga att försvara den. Detta är allt hvad Finska Arméen
uträttadt. Men denna bevarade Krigsära är en klenod, om hvars värde Herr
Holm icke synes äga något begrepp.

Herr Holm påstår: att Savolax-Brigaden, till hvars bedrifter han uppger
sig hafva varit åsyna vittne (förmodeligen likväl alltid utom
skotthåll), skall varit Finska Arméens kärna. Härom kan jag med full
visshet försäkra att Herr Holm betydligt förnärmar sanningen. Väl var
Savolax-Brigaden en del af kärnan, emedan Finska Arméen för det mesta
bestod af kärna.

Att Savolax-Brigaden alltid vid återtåget skall utgjort Arméens
eftertroupp, är en uppenbar osanning, enär denna Brigad icke förr än
efter den 27 April 1808 stötte till den öfriga hären, som då redan hade
gjort ett betydligt återtåg, och derunder flera gånger slagits med
fienden.

Att samma Brigad deltagit i den stora Finska Härens (om den så kan
kallas) alla hufvudsakliga strider är äfven en dito osanning. Affairen
vid Sikajocki anses af alla dem som förstå något, vara en af de
hufvudsakligaste af flera skäl; men i synnerhet, emedan den återgaf
Finska Arméen initiativen eller förändrade dess förhållande från
defensift till offensift; emedan Finska Arméen här för första gången
fick göra Ryssarne ett alfvarligt motstånd; emedan här gjordes ett
betydligt antal fångar, trophéer m. m.

Dessa betydliga oriktigheter i uppgifter bör upplysa Herr Holm, att det
icke är så lätt att vara Militair-författare och Krigsdomare, samt att
man icke äger snille fast man är galen, såsom en af Sveriges stora
författare sagt.

Den totala bristen på arrangement till ett alfvarligt krig, som i
Finland förefanns 1808, är så allmänt känd, att Författaren väl kunnat
spara sin svaga tekning deraf, likasom jag besparar mina anmärkningar
öfver den.

Savolax-Brigadens enskilta förhållanden, rörelser och drabbningar,
känner jag för ofullständigt, för att derom tillåta mig något yttrande;
men det klander författaren Holm ansett sig värdigt att allestädes låta
påskina mot sin Brigad-Chef och Arméens Högre Befälhafvare, skall jag,
om icke till fullo vederlägga, åtminstone i betydlig mån förringa.

Författaren framställer Magazins-anläggningen i St. Michel, som alltför
obetänksam, men är likväl så samvetsgrann att han åt andra öfverlåter
bedömandet, förmodeligen såsom klandervärdt, tör hända till och med
äfven såsom egennyttigt, emedan Magazinet kort derefter brändes; men
huru mycket af de sköna Spannemåls- och Hö-förråderna som lemnades åt
lågorna, har författaren ansett för obeqvämt att uppge. Saken var
emedlertid välkommen. Den gaf anledning klandra Befälhafvaren.

Förhållandet härmed är likväl sådant: att då Uppbrotts-Orderne för
Finska Arméen utfärdades, uppmanades derjemte Rust- och Rothållare i
hela Landet att af kärlek för allmänt väl förse sitt manskap, Cavalleri-
och Tross-hästar med Proviant och Fourage för en månad, hvilket de med
beredvillighet allestädes fullgjorde på Trouppernes samlingsställen. Det
är nu denna lefverering jemte en ringa upphandling för de värfvade
Corpserne, som författaren gör till en stor Magazins-formering, hvartill
i Finland vid krigets utbrott icke fanns några penningar, Kongl. Maj:t
och Kronan tillhörige.

Längre fram i skriften skriker likväl författaren som en örn öfver brist
på föda i de få och spridda qvarteren, oaktadt så mycket medfördes ifrån
Magazinet i S:t Michel. Månne bristen på föda, om man icke haft något
med sig -- om man uraktlåtit all omtanka i detta afseende, blifvit
mindre?

Att Savolax-Brigaden samlad låg qvar så länge i S:t Michel, tills man
med någon säkerhet kunde förese, huru och hvar fienden ville inbryta i
Landet, lärer icke klandras af någon annan än författaren Holm. Man vet
att en samlad styrka imponerar aktning, då deremot en fiende icke kan
önska sig bättre än att få sin motståndares Här spridd i Detachementer
längs gränsen, likt den Svenska mot Norrige 1808. Dessutom synes
tjenstförrättande Regements-Presten Holm icke hafva fått någon del i
Brigad-Chefens förtroende om de säkra kunskapare hvarmed han hade
omgifvit Brigaden, efter Holm är så orolig öfver dess qvarliggande, och
i sin himmelska vishet förutser händelser som likväl icke inträffa.

På ett annat ställe klandras Brigad-Chefen för det han för hastigt och
utom drabbning öfvergaf Brigadens hembygd och här för det han icke
genast rakade bort. Hvilket mische-masche i tankar och omdömen?

Brigad-Chefens pligt var att ställa Brigadens rörelser i samband med den
öfriga härens, hvilket han gjorde till Högste Befälhafvarens
tillfredsställelse, hvarmed Holm äfven kunnat låta sig åtnöjas.

Hans yttrande i dessa afseenden är ett ägta Holmiskt skryt, med sitt
bättre vetande.

Att Brigad-Chefen Grefve Cronstedt skall låtit Brigaden, i följd af ett
falskt rykte, stå hela natten under Gevär, så att folket störtade till
marken af köld, tillåter jag mig icke att tro; väl måste man gilla
Grefvens försigtighetsmått att hålla Brigaden samlad, i synnerhet då det
kunde hända att han ibland fick vänta på en Bataillon en hel timma,
såsom det hände i Paavola; äfven att han icke tillät Bivouaqueeldar. Men
deremot kan man med skäl lägga Herrar Bataillons-Chefs till last, om
manskapet icke bakom Bataillonens kopplade Gevär fick röra och hoppa sig
varma. Savolax-Brigaden, som skulle vara Arméens kärna, borde väl icke
varit klemmigare än vi öfriga, som utan vakteldar ofta fingo stå på
fältvakt i lika köld. Det var således icke värdt att Författaren tänker
förbluffa alla läsare med sådane underverk. Grefve Cronstedt, om han
ännu lefvat, skulle säkerligen vederlagt Författaren med ännu kraftigare
skäl; men för Författarens eget anseende hade det varit bättre att han
hade hållit sig närmare sannolikheten.

Här lärer det nu vara i ordningen anmärka: att den Corps, som ville
anses för kärnan af Finska Arméen, icke bordt knota, ännu mindre att
högt yttra sitt missnöje öfver de åtgärder Brigad-Chefen vidtog i följd
af ordres och instruction. Sådant kallas eljest brott emot tuckt och
krigslydnad.

Brigad-Chefen sjelf liksom vi öfriga af Arméen hade nödgats öfverge hem,
maka och barn. Vi stridde när som så fordrades, men vi voro ej så
öfvertappra att vi knotade och högt yttrade missnöje då vi nödgades
retirera. Vår egenkärlek tilltrodde sig icke att bättre förstå Arméens
och Fäderneslandets bästa, än våra högre Befälhafvare.

Påståendet att Grefve Cronstedt afgifvit falsk rapport om den obetydliga
affairen vid Läppävirta är, lindrigast sagt, en oförsynt skamlöshet.
Grefve Cronstedts instruction att icke inlåta sig i någon afgörande
strid eller att onödigt blottställa sina troupper, utan gå norr ut och
betäcka vägen åt Uleåborg, satte honom utom allt behof att med en
osanning bemantla sin retraite från Läppävirta och det ringa motstånd
han der gjorde. Det är således alldeles otroligt att en högre
Befälhafvare utan något behof, skulle blottställa sitt anseende, genom
anförande af en så lumpen osanning.

Författaren har också blott calculationsvis uppgjort beräkningen öfver
Brigadens styrka i och omkring Läppävirta, då deremot Grefve Cronstedt i
rapporten endast upptagit de troupper som deltogo i striden, dit
Brigadens åsyna vittne troligen icke vågade sig fram, att räkna rotarne.
Hvad förtroende kan då sättas till _åsyna vittnets_ bestridande af
rapportens riktighet.

Af lika halt och värde är Författarens berättelse angående den
bortglömda posteringen i Jyngkkäby.

Då denna postering utsattes, erhöll den förhållnings-ordres.

Jag kan icke ens se: att då Brigad-Chefen ansåg denna instruction
tillräcklig för alla händelser, att han på något sätt hade af nöden att
underrätta Posterings-Chefen det Brigaden gick från Kuopio öfver sundet
till Toivola ½ mil, blott för att bevisa Herr Holm att han icke glömt
densamma.

Men efter Herr Holms framställning synes att Capitaine Dunker uraktlåtit
sin pligt att inrapportera så snart posteringen af fienden blef
angripen, och således i betydligare mohn brustit i de föreskrifna
iakttagelserna, än Brigad-Befälet. Utgången visar ock att någon vidare
ordres ej var af nöden.

Men bland de många löjligheter, som i denna skrift nästan öfverallt
förekomma, må här nämnas Författarens uttryck: _Vår Kanon_. Vi
presterskap, sade klockaren, eller månne kanonen kunde förkunna
Evangelii lära och således var en Presterlig kanon?

Tapperhet fordrades visserligen här, såsom vid alla tillfällen, der det
gäller förlusten af armar, ben eller lifvet; men någon särdeles rådighet
-- något hjeltemod, ser jag icke här kunde ådagaläggas, i synnerhet då
författaren medger att snön, som betäckte isarne, var så djup att
Cavalleri-attacken förlorade allt inflytande; icke eller har Författaren
försökt uppgifva någon hjeltedat som dervid blifvit utöfvad, utom
Cornett Dunkers, hvarföre han också blef decorerad.

Ingen af Finska Arméen missaktar eller förnekar Capitainerne Dunkers och
Malms egenskap och förtjenster. Med högaktning och vänskap hedras deras
minnen af Finska Arméens qvarlefvor. Här bör åter icke förgätas huru
Författaren uppger att Cavalleri-anfallen på isen afslogos med
drufhagels-_Salvor_, ehuru detachementet endast hade en enda Canon med
sig.

Den ädle författaren yttrar på sidan 13: "_Ingen bör förundra sig
deröfver att Grefve Cronstedt i sin rapport icke upptager: att han och
hans Adjutanter vid Brigadens aftåg från Kuopio glömde hela
fältvakten._"

Är detta språk värdigt en religionens tjenare, som uppger sig nitälska
för sanningen? såsom sanning söker han påtruga Läsaren sina egna
enfaldiga misstankar, hvilka han icke med ringaste bevis förmår styrka.
Han borde hafva påmint sig att han nu icke talade i Predikostolen.

Vidare anför författaren att Grefve Cronstedt, för att förringa Dunkers
och Malms förtjenster, uppger det Fältvakten fick till understöd utom
Artilleri och Cavallerie 2:ne Batailloner.

Efter sig sjelf, dömer man andra, det är en erkänd och obestridlig
sanning. -- Något bevis att motivet för en sådan Grefve Cronstedts
framställning, var, att fördunkla sina underhafvandes förtjenst, har
sanningsvännen Holm icke förmått låta framskymta.

Han påbördar Grefve Cronstedt här en nedrighet till hvilken han sjelf
varit capable. Och hvad skäl kunde väl en Befälhafvare äga till en sådan
afund mot underlydande Befäls skicklighet, duglighet och förtjenst, som
vanligen plägar utgöra en Befälhafvares tillfredsställelse och största
glädje; men att Grefve Cronstedt af en ganska vanlig sak icke gjort ett
underverk, det kan Herr Holm icke så lätt förlåta.

Vid den af Herr Holm upprättade marchroute öfver Brigadens Tåg till och
ifrån Uleåborg, är ej särdeles att anmärka; men det eviga knotet, som
Herr Holm ifrån denna Brigad låter genljuda öfver allt, skulle verkligen
kunna förringa den, ifrån kärna, till en, af egenkärlek och
missbelåtenhet med allt, maskstungen och bräcklig yta, om de militaire
medlemmarne deraf deltagit i en så dålig esprit, som likväl aldrig
förmärktes förr än Herr Holms skrift såg dagsljuset.

Sedan han med särdeles öfverdrift beskrifvit sina fältmödor under
Brigadens återtåg, yttrar han på 16:de sidan: "_Vår påräknade och
utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska kort._"

Hvem hade lofvat och hvem kunde lofva en längre hvila? Det har
författaren icke uppgifvit.

Hädanefter fäster Herr Holm sitt skarpsynta öga och sitt genomträngande
omdöme emot General Adlercreutz, medan Grefve Cronstedt något får hämta
andan; men såsom vanligt börjar bekantskapen med ett misstag eller
osanning.

Kl. 8 f. m. den 26 April afgick Ordres från Högqvarteret i Limmingo,
till Grefve Cronstedt i Paavola, beklagligtvis, icke såsom Herr Holm
säger, med Courier, utan, genom misstag, af en Adjutant vid Staben, med
brefposter. -- Denna Ordres hade dock med säkerhet bordt vara framme kl.
2 eller 3 eft. m., då emellan Hög-qvarteret och Paavola icke är mera än
4 mil, då tiden bordt vara tillräcklig för Brigaden, att på tid och ort
kunna inträffa.

Herr Holm medger att fjerde Brigaden hörde mellan klockan 3 och 4 att
strid vid Refvola från annat håll var börjad, men oaktadt Brigaden då
bordt påskynda marschen, åtminstone fortsattes den utan uppehåll och
således på några timar hade bordt närma sig betydligt, förmådde Herr
Holm likväl icke höra att den började striden var häftigast emellan kl.
6 och 7. Vådan för hans åt Himmelen helgade lif och räddhågan, hade
troligen redan då tilltäppt hörsel-organerna.

Utan annat bevis, än sitt eget inskränkta omdöme, tillåter författaren
sig beskylla General-Adjutant Adlercreutz att hafva afgifvit falsk
rapport -- ja han anser sig tvungen dertill, genom hvad, är svårt att
förstå -- om ej af sin smädelust.

På 18 sidan yttrar Författaren: "_Vid ringaste besinning måste det ock
synas omöjligt, att med 150 man, som angripa nära 3,000, fortsätta
striden i fyra timmar utan att innehafva någon särdeles stark
ställning._"

Men det är ock en bestämd osanning att Ryssarnes styrka i Revolax
öfversteg 2,500 man, och det medgifves gerna, att det varit en
orimlighet med 150 man angripa den, om det icke hade skett i förening
med 4:de Brigaden, som skulle göra det verkliga anfallet.

Ehuru motbjudande det är, att göra en framställning som kan hafva något
utseende af skryt, nödgas jag här undertrycka äfven denna
grannlagenhets-känsla för att tillrättavisa den oförsynta Presten.

Med posteringen i Lankinen under Lieutenanten Blums vid Björneborgs
Regemente Befäl, bestående af 100 man utaf nämnde Regemente och 50 man
af Tavastehus Regemente med nödigt Öfver- och Under-Befäl, uppbröt
General-Adjutant Adlercreutz omkring kl. ½2 om morgonen den 27 April
1808. Under tyst och sakta marsch nalkades vi Revolax, gjorde ofta
halter för att höra om Fjerde Brigadens anfall hade börjat. Klockan
omkring 3 upptäcktes vi af en Cosack-Patrull helt nära Cosack-vakten. --
Valet emellan att återvända eller attaquera, var hastigt tagit. Jag och
Lieutenant Blum, med 40 man hvardera, beordrades att genast rusa på
Cosack-vakten, hvilken flydde med sadlarne i hand. Vi formerade
Jägarekedja och fortsatte marschen framåt circa 1,600 alnar genom en
gles småskog. Framkomne till slätten stötte vi på Ryssarnes Infanteri
Fältvakt omkring 100 man stark. Betäckta i skogsbrynet, der vi stadnade,
underhölls här en liflig eld nära en timma, allt i förväntan på 4:de
Brigadens ankomst, eller ock att Ryssarne åtminstone med någon
betydligare styrka skulle vända sig emot oss och vi sålunda kunde lätta
4:de Brigadens anfall. Men då ingendera inträffade, beordrades jag och
Lieutenant Blum att med bajonetten bemägtiga oss de Rijbyggnader,
hvarifrån Ryssarne underhöllo en ganska häftig eld emot vår troupp;
detta verkställdes med vanligt hurrarop och lyckades väl. Ryssarne
öfvergåfvo sin fördelaktiga ställning; uti Rijan togs några och 30
fångar, hvaraf flera blesserade, hvilka dock i början ville försvara
sig; men sedan några blifvit nedskjutne in i Rijan sträckte de öfriga
gevär.

Ännu skiljde oss en skogstrakt ifrån åkerfälten som omgifva Prestgården,
och vi erhöllo ordres att genast framtränga dit. Uti skogen stötte vi på
en stark Jägar-kedja, som 2:ne gångor repousserade oss. -- Vi hade redan
icke obetydligt blesserade, då vi erhöllo en förstärkning af 30 man
Björneborgare, hvarefter vi med bajonetten och med de muntra hurraropen
hastigt nog rensade skogen; åtskilliga Ryska blesserade tillfångatogos
här. -- Ankomne till skogsbrynet gjorde vi halt, och rapport insändes
att hela Ryska styrkan var under gevär, uppställd framför Prestgården,
då vi genast med förnyad ammunition, fingo ordres att från skogsbrynet
underhålla en liflig eld med Ryssarnes Jägarkedja, men att ingalunda
framrycka på slätten.

Till höger om mig hade jag en liten i åkern utskjutande skogsbacke,
hvarifrån jag trodde kunna derigera min troupps eld med bättre fördel
och äfven bättre observera fiendens företag på andra sidan backen.
Slätten, som skiljde mig ifrån backen, hade icke öfver 30 alnars bredd,
men vid öfvergången deraf erhöll jag en svår blessur som afbröt min
vidare verksamhet härstädes. -- Jag har således med min blod besannat
denna enkla berättelse och att kl. nu var nära sju kan jag med godt
samvete intyga, Herr Holm till föga heder, som sedan min broder 21 år
hvilat i grafven, vill belasta honom med vanäran att hafva gifvit falsk
rapport.

Sedan jag genom badning med kallt vatten för att hindra förblödning,
enär ingen förbindning här kunde äga rum i brist af Fältskär, dragit mig
ur striden, affördes jag af min broders betjent uti hans släde till
Lumijocki. Då jag under vägen hörde första kanonskottet, frågade jag min
brors betjent, hvad klockan var, och han svarade ½ till 9. Om man afdrar
den halfva timman för ljudet att hinna mitt öra och någon skillnad
mellan urens gång medgifves, så var kl. åtminstone 8 då 4:de Brigaden
började sitt anfall. Herr Holm har dock här visat någon sorts
hederskänsla, då han sökt urskulda den Brigads långsamhet till hvilken
han var ett bihang, men det är likväl fult att på sanningens bekostnad
söka tillvägabringa excusen.

Herr Holm säger: "_Det säkra är, att Ryssarne, sedan de _slagit_ och
_förföljt_ Adlercreutz, återtagit sina qvarter och frukosterade som
bäst._"

Åter 2:ne stora osanningar, hvarken var Detachement under Adlercreutz
slagit, eller förföljde Ryssarne honom ett enda steg. De voro kanske
glada att slippa hans påhälsning. Likväl torde hända att General
Gearnault var utsänd i ändamål att förfölja Adlercreutz; men han gick,
utan att lossa ett skott, raka vägen till Sikajocki med sina 500 man.
Adlercreutz deremot, sedan han i 4 timmar hade fortsatt striden mot en
så öfverlägsen styrka, för att invänta Cronstedts ankomst, trodde då att
orderne till honom icke hade framkommit, och ansåg derföre ändamålslöst
att vidare fortsätta striden, hvarföre han, utan anfall af Ryssarne,
drog sig tillbaka.

På 19 sidan heter det vidare: "_Lika så måste jag bestrida hvad Grefve
Klingsporr och Öfverste Adlercreutz i sina rapporter uppgifva: det
Öfverstens anfall kl. mellan 3 och 4 bidrog till den seger som Grefve
Cronstedt med 4:de Brigaden sedermera tillkämpade sig._"

De fångar som om morgonen togos, de dödskjutne och blesserade som
Ryssarne fingo under den tidigare striden, men i synnerhet General
Gearnaults återtåg till Sikajocki som fullkomligt var en följd af
Öfverste Adlercreutz anfall, lärer icke ringa bidragit till Grefve
Cronstedts seger; om härtill beräknas den moraliska inverkan som en
föregående djerf attaque från alldeles motsatt sida åstadkom, så lärer
Herr Holm böra medgifva att Adlercreutz i någon mohn bidragit till den
sednare segern, hvilket skulle bevisas.

Att det skulle varit Adlercreutz's afsigt: förringa Svågerns, Grefve
Cronstedts och 4:de Brigadens verkliga förtjenst, för att derigenom
upphöja sin egen, är, lindrigast sagt, en Holmisk uselhet, alstrad i
hans medelmåttiga hjerna, eller ock under samtal med de yngsta af
Befälet. Brigadens berömvärda förhållande vill och kan ingen bestrida,
men som derför icke med skäl får upphöjas till rang och värdighet med
under- och storverk, såsom Herr Holm synes hafva pretenderat, lärer den
upplyste Allmänheten ursäkta.

"_Att Brigad-Chefen, då han skulle göra anordningen till anfall,
sannerligen var i en svår belägenhet_," säger Herr Holm. Han vill dermed
locka oss det vi tro skole: att han stod vid Brigad-Chefens sida,
således i têten, der Grefve Cronstedt vanligen tog sin plats; men i vår
upplysta tid tror man icke på Jesuiter.

Att Grefve Cronstedt icke ägde den ringaste kännedom om fiendens styrka
i Revolax, är en ytterligare osanning. Orderna till honom af den 26
April 1808, contrasignerade af Baron v. Knorring, innehöllo att General
Bulatoffs styrka var omkring 2,500 man, hvarpå Grefven ägde att förlita
sig, utan vidare bekymmer. Fiendens ställning var han skyldig sjelf
inhämta och på stället öfverskåda. Om jag skulle tillåta mig någon
anmärkning mot denne redbare mannens åtgärder vid Revolax, grundad på
Holms beskrifning, skulle jag tro att han begick ett väsendtligt fel, då
han delade sin styrka förr än på slagfältet. Utgången visade ock, att
han deraf hade mera olägenhet än nytta, men jag erhindrar mig att det är
lätt klandra en Generals åtgärder med ett om här, och ett dito der, det
kan hvar torpare och skräddare, men göra bättre när det gäller, skall
vara svårare; derföre tiger jag.

Att hela utgången skulle berott på Collonne- och Bataillons-Chefernes
köld och rådighet, som författaren säger, derföre att Cronstedt i sin
rapport yttrade det han hade att tacka Försynens skickelse för den
lyckliga utgången. Menar då tjenstförrättande Regements-Presten, att man
icke alltid har att tacka Försynens skickelse för en lycklig utgång,
äfven då den icke beror af Colonne- och Bataillons-Chefs köld och
rådighet? Att General Gearnault med sitt uppställda Regemente på
kanonskotts afstånd från Revolax skall hafva afhört striden i afbidan på
ordres, såsom Herr Holm anför, ökar ännu hans syndaregister med en
osanning.

Under det jag såsom blesserad låg uti Uleåborg hade jag äran göra
General Bulatoffs bekantskap. Han sjelf uppgaf sin styrka i Revolax,
efter Gearnaults aftåg, hafva varit 1,500 man. Om således Herr Holm
aldrig så många gångor förnyar sitt påstående och sina uppgifter, att
Ryssarne voro 3,000, måste jag anse sådant för blott förnyade
osanningar.

"_Hade stormningen skett en timma sednare, skulle den sannolikt hafva
misslyckats_," säger Herr Holm. Deremot tillåter jag mig anmärka: att om
den skett en timma förr, som den kunnat och bordt, så hade den
säkerligen gått bättre än nu, och då hade troligen hela Ryska
fördelningen blifvit tagen.

Det anstår verkligen f. d. tjenstförrättande Regements-Presten Holm, att
med alla sina om, men, och i händelse etc. bedöma Adlercreutz såsom en
oklok anförare och att anropa både samtid och efterverld att bedöma
honom som sådan. Är det sålunda som en ärlig mans bemödande att tjena
fäderneslandet efter sin bästa förmåga skall belönas? Försynen hade
kanske icke begåfvat honom med så stora egenskaper som Herr Holm, men
han älskade äran, fäderneslandet och sanningen öfver allting annat, och
hvarje ögonblick var han, färdig att uppoffra lifvet för dem, derpå gaf
han sina medborgare flera bevis. Att han icke var någon stor Statsman --
blott en djerf Soldat, det har den store Capten Lindeberg skrifvit --
och hvem kan vidare derpå tvifla? Men det felades ännu att Finnen,
tjenstförrättande Regements-Presten Holm, skulle lägga lök på laxen.

_Om Adlercreutz haft några Batailloner med sig, så hade han kunnat
uthärda striden till dess Savolax-Brigaden_ (den 4:de menar Herr Holm,
ehuru han icke har någon reda på sig) _hunnit anlända, och då skulle
ovilkorligt hela den vid Revolax befintliga Ryska fördelningen blifvit
tagen_, säger Författaren. Hade detsamma icke inträffat om 4:de Brigaden
i rätter tid infunnit sig på stridsfältet? Det var således icke
Adlercreutz's, utan 4:de Brigadens fel, att alla Ryssar i Revolax icke
blefvo tagne. Att Adlercreutz hade hos sig tre hela syslolösa Brigader
är icke sant, och om dessa icke behöfdes att betäcka stora vägen,
tillåter jag mig icke att bedöma. Men hade Ryssarne på densamma erhållit
en större förstärkning och angripit, så hade det varit farligare, om
Adlercreutz hade begagnat troupperne från denna sida, för hela Arméen,
än om 4:de Brigaden hade blifvit afslagen. I alla fall visar utgången
att den mot Revolax använda styrkan var tillräcklig. Herr Holm hade
således bordt förlåta Adlercreutz att han häruti handlade efter sitt,
och icke efter Herr Holms hufvud. Visserligen tror jag också att
Adlercreutz, utan allt biträde af 4:de Brigaden, kunnat slå Ryssarne vid
Revolax; men 4:de Brigaden hade icke sett någon fiende sedan retraiten
från Toivola den 15 Mars; deremot hade de andre 3:ne Brigaderne slagits
den 16 April vid Kalajocki och den 18 vid Sikajocki. Herr Holm har
dessutom sjelf berättat att enär Brigaden högt yttrat sitt missnöje
öfver att ej hafva fått slåss, samt äfven yppat deras brinnande lust att
mäta sig med Ryssarne, så hade det varit hårdt hindra Brigaden förtjena
den Lager, hvilken den nu förvärfvade.

Men att General en Chef Grefve Klingsporr derföre blef Fältmarskalk,
Adlercreutz General-Major (hvilket likväl skedde för Sikajocki-affairen)
och Grefve Cronstedt Riddare af Svärds-Ordens Stora Kors, utan att Herr
Holm för sitt åsyna vittnesmål och sin rådighet icke en gång fick en
Cardinals-hatt, var bra hårdsmält.

Herr Holms resonnement på 28 sidan är af så låg beskaffenhet, att det
icke från något Svenskt Boktryckeri bordt utgå. Han gör Finska
General-Befälet, Fältmarskalk Grefve Klingsporr, General-Adjutant
Adlercreutz, icke till mindre än Fäderneslands förrädare. Männer som
intill sin död likväl åtnjöto Konungens och Nationens aktning samt
välvilja, som hedrades med deras förnämsta utmärkelser, hvars handlingar
voro gillade af både Konung och Folk; men f. d. tjenstförrättande
Regements-Presten Holm beröfvar dem nu lönen för hela lefnadens mödor --
NB utan andra bevis mot dem, än Herr Holms fantasier om motiverna till
deras handlingssätt. Och detta får äga rum i vårt Fädernesland utan
ansvar inför Lag?

Herr Holm är visserligen en så lumpen Författare och dess arbete så utan
all förtjenst, att han icke är värd en ärlig mans afseende. Men
slagdängan, om den utan tillrättavisning finge fortlefva, faller i
händerne på en kommande generation, som icke kan föreställa sig Rikets
förlägenhet och detresse under perioden af åren 1808 och 1809, och då
skall slagdängan förvilla våra son-söners söners omdömen och väcka deras
förakt för Fädrens minnen -- och detta tror jag hvarken vi, eller de
män, som af Herr Holm angripas, förtjena.

_Men vårt General-Befäl_ (Fältmarskalken Grefve Klingsporr,
General-Adjutant Adlercreutz) _syntes icke hafva någon böjelse att
återtaga Finland, hvilket vid denna tidpunct hade varit lätt och hvilket
så tydligt bevisas af Sandels förhållande._ Dessa äro Författarens lika
märkvärdiga, som nedriga, eller måhända blott oförståndiga ord.

Att icke hafva håg återtaga Fäderneslandet då det lätt kunat ske, kan ej
kallas annat än _förräderi_ och är icke eller annat.

Kastom derföre ögat på kartan. Sandels har ända till Kuopio och
Vehmasmäcki, blott en enda väg att betäcka. Honom kan återtåget således
icke afskäras, så länge den större Arméen icke är slagen och alldeles
tillbakakastad. Sandels hade i denna Armée alltid en stödjepunct. Hans
styrka utgjorde omkring 2,000 man. Han framträngde i den mohn han insåg
möjlighet att föda sin corps. Der ett fiendtligt förråd eller magazin
fanns, dit framträngde han. Ingen kan med större glädje än jag erkänna
Hans Exellence Fältmarskalken m. m. Grefve Sandels förtjenster såsom
Befälhafvare; men äfven han kunde icke göra omöjligheter, hvarföre han
också af den ädle Författaren i sinom tid, får uppbära andelen af tadlet
-- beskyllning för falsk Rapport.

Voro nu omständigheterna lika för Fältmarskalken Grefve Klingsporrs
Armé-Corps?

Visserligen hade han med all lätthet kunnat rycka fram för Ryssarnes
Militairestyrka i norra delen af Österbotten, Hans corps utgjorde
omkring 7,000 man stridbare; men hade han alla förnödenheter för denna
här? kunde han med de utsvultne och utkörde Artilleri- och
Tross-hästarne framskaffa Artilleriet och Ammunition, ägde han
transportmedel att framskaffa nödig subsistance i fall sådant icke
funnits i de blifvande qvarteren som vid Finska Arméens och Ryssarnes
frammarsch i det hufvudsakligaste var medtagen och som Ryssarne troligen
skulle ytterligare förstört då de funnit att deras eget väl derpå
berodde.

Ehuru från 1:sta, 2:dra och 3:dje Brigaderne intill denna tid inga
nödrop hade hörts öfver bristande föda under tåget, så hade sådant
likväl så lätt kunnat hända, i synnerhet om bristen blifvit alltför stor
och sedan den otåliga tjenstförrättande Presten hade blifvit ett bihang
till denna Armée-Corps.

Redan i Gamla Karleby skulle Grefve Klingsporr nödgats dela på sin
styrka om han icke velat löpa fram såsom en tjenstförrättande Prest.

Ju längre fram Grefve Klingsporr med sin här hade trängt, ju mer hade
han nödgats dela den, i mohn som communicationsvägarne blifva flera.

I Wasa, Åbo och vid Hangöudd stodo större och mindre Ryska Corpser utom
den Grefve Klingsporr hade emot sig på sjelfva stridsbanan. -- Grefve
Klingsporr skulle således aflägsnat sig ifrån sina med säkerhet
påräknade och förberedde tillgångar, medan fienden närmade sig till sina
egna och de förstärkningar han väntade som sedermera inträffade.

Den 25:te April erhöll Fältmarskalken underrättelse att Amiral Cronstedt
på Sveaborg hade capitulerat och att Fästningen den 3 Maj skulle åt
fienden öfverlemnas, i fall icke ett bestämdt antal Linie-Skepp såsom
förstärkning innan den tiden voro i hamnen inlupna. Isarne voro ännu
denna tiden fasta som berg och med sundt förnuft kunde hvar man, utom
Herr Holm, förutse att Fästningen skulle gå öfver.

Härigenom blef Ryssarnes belägrings-corps emot Sveaborg för dem
disponibel, då deremot Grefve Klingsporr icke hade mer att vänta någon
appui af denna Fästning eller dess Garnizon. Han skulle således
framryckt utan att i landet hafva ägt en enda stödjepunct, i fall hans
här lidit något nederlag, hvarigenom hela Arméen, Grefve Sandels Corps
deri inbegripen, tvärt emot Konungens bestämda instruction, äfventyrats.

I Maj månad, som nu var för hand, förestod öfvergången från vinter till
sommar, som i Finland sker med mycken hastighet. Floderna svälla öfver
sina bräddar och vattnet rusar fram med stormens fart. I och med
detsamma tillföll också Ryssarne de stora fördelar, hvarom Författaren i
början af sin skrift gör så mycket väsende, nemligen de fördelaktiga
passen i det genomskurna Finland, der Författaren påstår att en liten
styrka länge kan hindra och uppehålla öfverlägsna fiender.

Kunde väl Grefve Klingsporr här nu anses Ryssarne så öfverlägsen att
dessa icke i de fördelaktiga passen skulle kunnat hindra och uppehålla
honom tills nödiga förstärkningar från deras operationsbas kunnat utgå?

Herr Holm pretenderar nu äfven att Finska Arméen under fiendens eld
skulle slå bryggor öfver de framrusande vattnen som genomskära landet.
Huru skulle de dervid stupande ersättas? Jo, i händelse Grefve
Klingsporr hade fått begagna sig af alla Författarens om, så skulle det
gått bra. T. ex. om Arméen alltid fått sina behofver och förstärkning
när det behöfdes, samt blifvit rätt anförd, så skulle Arméen, såsom f.
d. Konungen påstod bordt ske, kört Ryssarne ur Europa. Men då skulle
icke händt hvad likväl nu inträffat och som Författaren sjelf berättar:
att Savolax Jägare vid Lappå-affairen nödgats qvida: voj-voj minum
Jalkanin. Författaren har äfven velat vara en hänförande målare, men har
glömt att utan en riktig hållning ingen målning duger. Men då
Författaren berättar förenämnde anecdot, minnes han icke hvad han här
sagt.

På samma sida, säger han vidare: "_att vi nesligt öfvergifvit landet_."
Det är en skamfull osanning. Hvar gång fienden nalkades, försvarade vi
oss såsom män ägnar och anstår, men vi retirerade utan knot på våra
förmäns ordres, vi lydde -- sådan är krigarens pligt.

Att Författaren i Kalajocki fick under islossningen uthvila och roa sig
efter alla sina utståndna fältmödor, klandrar han, men yttrar missnöje
deröfver att sådant icke fick ske i Uleåborg, då Brigaden behöfdes på
ett annat ställe. Författaren är en öfver allt, och med allt,
missbelåten man.

Men hvad blef nu slutligen också Fältmarskalken Grefve Sandels öde? Jo,
att gå tillbaka -- rik på ära, men utan nytta för arméen -- för land och
rike.

Hvad hade väl den större Finska härens öde blifvit, om den efter Herr
Holms förslag framrusat utan alla beräkningar och försigtighetsmått?
troligen detsamma som Grefve Sandels, i fall dess återtåg icke blifvit
afskuret; men huru många olyckor -- huru mycket lidande besparades icke
det olyckliga landet, genom inställandet af ett sådant tåg? men hvad rör
sådant en tjenstförrättande Regements-Prest? blott han får klandra
General-Befälet.

Hade Sveaborg ännu varit Svenskt och man med säkerhet kunnat räkna på en
förstärkning af 12 à 15,000 man reguliera troupper jemte nödiga gevär
och ammunition till Finska folkets väpning, då hade det varit
oförlåtligt att lemna fienden rast eller ro -- då hade man kunnat lemna
något mer åt hazarden. Men hela verlden, utom Herr Holm, visste att f.
d. Konungen ville leka krig, icke allvarsamt göra det, hvilket ock
öfverallt är bevist, då under Finska Arméens framträngande till närmare
Tammerfors, gjordes några landstigningar med 2 à 3,000 man, som icke
kunde framtränga 3 à 4 mil i landet, icke ens få fast fot der.

Herr Holm citerar det Spanska Guerillakriget såsom bräckande Napoleons
lycka; må han kasta ögonen på de 9,000 Polska och Lithauiska Bönder som
af ett enda Ryskt Regemente sprängdes.

Presten Holm tror icke att stridernas utgång beror af Försynens
skickelse, men han tror att med platta predikningar kunna slå fiendtliga
härar och eröfra länder.

Ett enda tillfälle lärer gifvits, då Finska Fälttåget troligen kunnat få
en annan vändning än det nu tog: det var då första och andra Brigaderne
i Tavastehus hade sammanträffat.

Till Generalen m. m. Friherre af Klerkers ära och af tacksamhet mot
denne tappre Gubbes minne, må mig tillåtas att här anföra en anecdot,
som af en aktningsvärd man nyligen blifvit mig meddelad, hvilken
verkligen ägde tillfälle vara tillstädes då General Klingsporr anlände
till Tavastehus och af Generalen Baron Klerker mottog Befälet, samt att
åhöra deras första samtal.

Innan Grefve Klingsporr anlände, hade redan General af Klerker vidtagit
alla nödiga anstalter att följande dagen angripa den fiendtliga styrka,
som hade förföljt oss på vägen åt Tavastehus, till och med var ett
betydligt antal hästar och slädar upptagne för att dermed i händelse af
en lycklig utgång, framkasta 2 à 3 Batailloner på vägen till Helsingfors
och sålunda afskära fiendens tillflyckt och förening med
Belägrings-Corpsen i Sveaborg.

I och omkring Tavastehus var vår styrka fullt ut lika, om icke större än
fiendens. Här skulle troligen Finska krigarens förmåga utvecklat all sin
kraft. Det hade gällt här allt hvad som var oss heligt, ära, maka och
barn. Den moraliska kraften var här fulkomligt på vår sida.

Hade det lyckats General Klerker att spränga fiendtliga Corpsen mot
Tavastehus, som icke synes alldeles otroligt, så hade Sveaborg varit
räddadt; en del af dess Garnizon kunnat understödja oss; den Corps som
hade framträngt på vägen åt Hangöudd hade fallit i våra händer utan
svärdsslag, och om ifrån Ryssarnes operationsbas, icke genast nya
krafter kunnat framtränga, hade deras anfall för det året åtminstone
echouerat. Men åter är jag en stor Fältherre med mina om, hvarföre jag
återgår till tystnaden.

Emedlertid skall General Klerker hafva erbjudit sig att med sitt
70-åriga gråa hufvud ansvara för sakens utgång, men hvarå Grefve
Klingsporr skall svarat: Min instruction är bestämd, "Ordres skola
genast utfärdas om Arméens marsch i morgon." Härvid skall tjenstgörande
General-Adjutanten Grefve Löfvenhjelm, som var närvarande, tillåtit sig
flera inkast, men då Grefve Klingsporr påmint honom om Lewenhaupts öde
förföll all vidare discussion derom.

Författarens raisonnement på 29 sidan är det plattaste man kan läsa.

Han säger t. ex. "_Och utan att veta hvad man flydde för._" Finska
Arméen marcherade alltid med fullständig ordning; den lydde vid alla
tillfällen ordres; den försvarade sig när fienden angrep.

Kallas det att fly? förstår denne författare hvad han säger?

"_Men man hade en gång fattat föresats att retirera, och det retirerades
med eller utan skäl._"

Må man läsa den instruction Konungen hade utfärdat för General-Befälet i
Finland och döma om General-Befälet fattat föresatsen eller lydde
föreskriften. Men hvad frågar bedrifternas åsyna vittne efter Konungens
föreskrift, han lyder ej en gång Evangelii, ty då hade han icke skrifvit
som han gjort.

Finska Arméen fortsatte sin marche utan att angripas, utan att
förföljas. Det är sant, den gick således för att uppnå, hvad man kallar
en operationsbas, eller en sådan punct, der den icke af en öfverlägsen
fiende mer kunde tourneras eller afskäras från Fäderneslandet. Detta
kallar den djupsinnige Författaren flykt. Hvem rår väl före, att man vid
Författarens bildning lemnat en sådan lucka i hans vetande, att han icke
förmått uppfatta sådana saker? Likväl tilltror han sig kunna skrifva en
Krigs-historia, att bedöma Generalerna lika väl som Soldaten. Också har
han riktigt gått på i ullstrumporna och bedömt allt huller om buller.

Här upprepar han åter de vackra fraserna: om de många utvägar landet
erböd till försvar, förmodligen åter de fördelaktiga passen -- de
obeväpnade tappra bönderne. Han riktigt söker nöta sitt eget oförstånd
på läsaren.

"_Och hvarföre företogs icke nu genast försöket att återtaga landet?_"

Emedan man icke ville blottställa Arméen, utan all förut synbar nytta,
att förlora hvad den genom så ansträngda marscher och mödor ändteligen
hade upphunnit.

På slutet af 29:de och 30:de sid. yttras:

"_Härvid kan jag icke undgå att göra den anmärkningen, grundad på _alla_
Officerares af stora Arméen enstämmiga yttrande: att drabbningen vid
Sikajocki ingalunda företogs med vårt General-Befäls vilja och afsigt._"

Här kan min vedervilja mot alla smädelser icke längre återhålla rätta
benämningen å Författarens yttrande, neml. att detta var en ägta Holmisk
__Lögn__. Författaren behagade, så vida benämningen icke skall vinna
vitsord eller laga kraft, uppge vid hvilket tillfälle han kunnat inhemta
"_alla_" Officerares af stora Arméen enstämmiga yttrande i detta ämne.

Att hvarken jag eller någon annan af mina närmare bekanta hört af en
sådan fråga, kan jag med godt samvete försäkra. Och icke har någon af
den större Arméens Officerare, som NB. kände förhållandet, möjligen
kunnat ge ett sådant intyg, som Herr Holm uppger, om ej för att drifva
litet spektakel med _Bedrifternas åsyna Vittne_.

Hvad General-Befälets afsigt, i afseende på Sikajocki-affairen, var, är
temligen klart, att den låg utom deras beräkning, nemligen: att Ryssarne
skulle till sin ofärd komma åkande med 3 à 4 Batailloner för att
upphinna oss. Men deremot, hvad viljan beträffar, skall följande korta
relation om affairen ådagalägga, att den från början var bestämd att
afslå Ryssarnes anfall.

Den 16 April, sedan Grefve Löfvenhjelm blifvit fången, kallades
Brigad-Chefen, Öfverste Adlercreutz, af Excellensen Grefve Klingsporr
att emottaga General-Adjutants-befattningen för Arméen. Han framställde
genast för H. E. Grefve Klingsporr, att Arméen redan vore så
concentrerad, med Savolax-Brigaden deri inbegripen, och att Arméen redan
upphunnit den ståndpunct, att ej mer kunna afskäras från Sverige; att
Arméen behöfde hvila och en reorganisation, efter den våldsamma
marschen, samt att nu också vore tid på att försvara Arméens krigsära.

H. E. Grefve Klingsporr gillade och godkände dessa åsigter, samt
öfverlät till Adlercreutz att bevaka och utföra de militaira affairerne
vid Arméen, naturligtvis under Excellensens tillsyn och med hans bifall,
hvilket Adlercreutz aldrig underlät att inhemta.

Den 17 hvilade Arméen öfver i Brahestad. 2:dra Brigaden (hvarvid jag var
anställd som Adjutant) i Salo, med Brigadens Högqvarter i Salo
Prestgård. Öfverste Döbeln hade efter Adlercreutz mottagit Befälet öfver
denna Brigad, som nu utgjorde förposterna.

Kl. 3 eft. m. inkom rapport, att en betydlig fiendtlig Cavalleri-styrka
syntes på isen, ställande sin direction mot Salo strand. Brigad-Chefen
beordrade mig att genast utrycka med en Sqvadron Nylands Dragoner och
Infanteri-Piquetten, för att observera fiendens företag och hindra honom
gå i land. Så snart jag kom ned på isen, fant jag likväl den stora
fiendtliga styrkan endast bestå af en Sqvadron Husarer och omkring 50
Cossacker. Fiendens hela ändamål syntes vara att utforska om Svenska
Arméen låg stilla. Så snart jag avancerade, drog fienden sig tillbaka.
Emedlertid uppehöllt han mig till långt inpå aftonen, då han drog sig
tillbaka åt Pyhäjocki.

Den 18 i dagbräckningen uppbröt Arméen för att gå till Sikajocki; 2:dra
Brigaden utgjorde Arrier-Garde.

Ankomne till de främste gårdarna i närheten af Sikajocki, der Fältvakten
skulle utsättas, och medan jag ännu var sysselsatt att utställa
vedett-kedjan, visade sig först ett parti Cossacker och strax derefter
Infanteri, då skottvexlingen började; med Fältvakten drefs Ryssarne
genast tillbaka ur en liten skog, som omgaf gården, der Fältvakten var
placerad.

En half timme sedan jag hade insändt Rapport om Ryssarnes annalkande och
förtrouppens ankomst, anlände General-Adjutanten sjelf till stället, och
nu syntes på fältet en större fiendtlig Colonne anrycka med forcerad
marsch. Jag beordrades, att med Fältvakten uppehålla fiendens
framryckande genom skogen, så länge som möjligt.

Emedlertid hade Brigad-Chefen låtit formera Brigaden på en höjd tvert
öfver vägen. 2:ne 6-pund. kanoner placerades venster om den, midt för en
större öppning i skogen, der vägen från fienden framkom. 2:ne större hus
voro nära våra kanoner som tjenade till ett godt skydd för den egentliga
kanonbetäckningen. Brigadens flyglar stöddes på bägge sidor mot en
ganska tät skog. Fältvakten uppryckte på Brigadens båda flyglar. Först
här blef affairen allvarsam. Fienden syntes åtskilliga gånger ämna
angripa med blanka vapen, men hvilket icke ville lyckas, då Björneborgs
Regemente alltid visade sig färdigt att möta honom på halfva vägen.
Sedan affairen sålunda fortfarit flere timmar, fick Brigaden ordres att
vid Sikajocki genombryta 1:sta Brigaden för att hemta någon hvila och
föda, sedan den hade marscherat 2½ mil och slagits flere timmar, hvilket
sålunda icke var ovälkommet.

Nu striddes å ömse sidor om ån, mest med Artilleri. Mot aftonen hade
fienden tournerat begge våra flyglar. I det Krigsråd som nu hölls, voro
de fleste rösterne för en snar retraite sedan man var öfverflyglad; men
Adlercreutz förklarade, att han ansåg fienden så hafva försvagat sin
centre, att den troligen icke skulle kunna motstå ett hurtigt anfall,
hvarföre han ock genast befallte attaque, som utfördes af 1:sta
Brigaden, hvarvid numera General-Lieutenanten Grefve Björnstjerna och
2:dra Brigad-Adjutanten Carl Ramsay, såsom den dagen tjenstgörande hos
Adlercreutz, särdeles skall hafva utmärkt sig. Utgången af denna attaque
finnes i officiela rapporten derom detaillerad.

Dömme nu läsaren sjelf, af denna obestridligt sanna berättelse om
affairens gång, huruvida någon, och aldraminst bedrifternas åsyna
vittne, som dervid alldeles icke luktade på röken, med skäl kan påstå:
"_Att drabbningen vid Sikajocki ingalunda företogs med vårt
General-Befäls vilja._"

Men följom den ädle Författaren vidare, der han yttrar:

"_Och vi, efter vanligheten, erhöllo befallning att draga oss
tillbaka._"

_Vi_ voro alldeles icke med här. Kanske att presterskapet hade erhållit
ordres draga sig undan, men att Arméen icke erhöll sådane ordres, synes
af förestående relation.

"_Hindrades sådant af vår stora tross, som var frånspänd och omöjligt nu
i hast kunde fås undan._"

Huru Författaren, som hörde till Savolax-Brigaden och låg bort kring
Tomme, kunde hafva någon slarfva med på den så kallade stora Arméens
tross, efter han kallar den vår, är verkligen förundransvärdt. Men till
Författarens framtida efterrättelse får jag meddela, att då affairen
flyttades till Sikajocki, eller då 2:dra Brigaden genombröt den 1:sta,
var redan trossen ett godt stycke på vägen till Karinkanda och således
icke i vägen för trouppens rörelse. Väl var både Excellensen Grefve
Klingsporrs Högqvarter och trossen blottställde för ett anfall af
fiendens Cavalleri och Jägare, som på isen hade kringgått Arméens högra
flygel; men hvilket hurtigt afslogs af högqvarters-vakten och
tross-betäckningen.

Jag bör högt förklara, att Fältmarskalken m. m. Grefve Klingsporr var en
värd Befälhafvare för Finska Arméen. Hans ålder och således mindre
vigueur, hindrade honom väl att sjelf föra troupperna i elden, som här
alldeles icke var af nöden; men han var af hjerta och själ Konung och
Fädernesland tillgifven. Han bar bekymren för Arméens ära liksom för
dess oumbärliga behofver med all möjlig drift och omtanka, hans
förtroende för den activa General-Adjutanten för Arméen, hans
consequence i beslut, hans värdiga representation vid sammanträffande
med fiendtliga Generaler, hans långa erfarenhet samt djupa
och genomträngande förstånd gjorde honom till en värdig
General-Befälhafvare, utan att likväl kunna vinna nåd inför Bragdernas
åsyna Vittne.

På 36 sidan yttrar Författaren: "_Men Sandels var en ärlig och pålitlig
Befälhafvare, och alla de af Fältmarskalken Grefve Klingsporr och dess
General-Adjutant Adlercreutz åberopade hinder öfvervunnos af en god
vilja._"

Dessa egenskaper saknades således hos Klingsporr och Adlercreutz?

På 37 sidan: "_något större bevis emot Grefve Klingsporr behöfves inte
-- -- Efterverlden må döma om han icke förtjente den stämpel Finska
Arméen gaf honom och som jag i det föregående uttalat._"

Här afbördar Författaren rågan på sin låga skamlöshet. Han vågar här
föra ordet i Finska Arméens namn. Utom 4:de Brigaden var Holm en okänd
person, som smög fram i mörkret. _Jag_ hoppas framtiden må bedöma honom
som den låge belackaren förtjenar.

Jag kan icke tillåta mig tro, att inom 4:de Brigaden en så dålig esprit
ägt rotfäste som Herr Holm vill låta påskina. Det är väl möjligt, att
någon af de yngsta gossarne, som, lika med Herr Holm, ansett sina
bragder mindre tillräckligt af Grefve Klingsporr belönte, yttrat något
missnöje; men inom Finska Arméen hörde jag aldrig något klander emot
Fältmarskalken, hvilket lika mycket hade träffat General Adlercreutz,
och det med all rättvisa, emedan Fältmarskalken, i hvad det militaira
angick, mycket anförtrodde sig till honom. Jag hade likväl många vänner
och relationer i Finska Arméen och var dagligen i beröring med alla
corpser, för att ett sådant missnöje eller klander skulle kunnat
undfalla mig. Jag är också förvissad, att mina gamla Vapenbröder
ingalunda gilla Herr Holms förfarande att i offentligt tryck så nedrigt
angripa Fältmarskalken Grefve Klingsporr och General Adlercreutz.

För inbrottstjufven kan man värna sig med starka lås och bommar, men
emot äreskändaren efter döden kan endast nationens förakt freda.

På Samma sida fortfar Herr Holm vidare:

"_Träffande och sant yttras i en år 1809 författad visa:_"

   _Man gick när man borde stå stilla,_
   _Man stannade när man bordt gå;_
   _Man segrade alltid -- men illa,_
   _Ty baklänges gick det ändå._

I afseende å innehållet af första raden, borde man vända sin bitterhet
mot den instruction Konungen under den 4 Februari 1808 låtit utfärda för
General-Befälet i Finland, icke emot detta General-Befäl.

Angående innehållet af andra raden, så har jag redan derom yttrat mina
tankar, att Arméen icke bordt framrycka i landet utan att deraf kunna
vänta någon förut synbar nytta, men väl blottställa den för en påskyndad
upplösning.

Snillets utflykt, i innehållet af de båda sista raderna, bör ej såra
någon, och är ju dessutom en påtaglig sanning, som sjelfva Herr Holm
icke kunnat bestrida, hvilket han eljest så gerna gör.

Men hvarföre segrade Finska Arméen så illa?

Emedan den med hvarje seger försvagades utan att erhålla någon
förstärkning, och att till krigets utförande ingenting var förberedt;
emedan gevär icke kunde erhållas för att beväpna Finska folket, hvarföre
också Fältmarskalken Grefve Klingsporr icke kunde begagna sig af det
tappra folkets erbjudande att deltaga i landets försvar och
återeröfring; hvarföre Fältmarskalken af den kortsynte Författaren så
grymt angripes och nedsmutsas, _såsom icke ägande allvar med landets
återtagande_. Sverige ägde icke en gång tillräckligt gevär för eget
Landtvärn, än mindre för att öfversända till Finland.

På 57 sidan beskylles åter General-Befälet för osann rapport.

Förhållandet var likväl sådant, att första Brigaden verkligen återgick,
ej till Sarvikka, utan till Kuhalampi, der Brigad-Högqvarteret utsattes,
men förstärkningen under Major Tujulins Befäl förlades till Sarvikka och
således var rapporten riktig. Författaren har derföre här ännu äran af
ett ytterligare misstag och oriktig beskyllning emot General-Befälet.

Hans yttrande om det orätta af General-Befälet, som hade utsatt Sarvikka
till posteringsstation, bevisar Författarens obekantskap med en
Posterings-Chefs åliggande att sjelf recognoscera sin local, och att
derom rapportera till högsta Befälhafvaren. Dessutom voro de vägar, som
tournerade Sarvikka, endast gångstigar. Infanteri kan tränga genom
skogar och moras och behöfva således icke en gång gångstigar, också
erhöll Major Tujulin en allvarsam föreställning för sitt återtåg till
Kuhalampi.

På 58 sidan yttras: "_der både Befäl och Soldater_ (vid Savolax
Regemente) _hade den ärelystnaden att alltid vilja anses för ett af de
tappraste Regementer vid Finska Hären_."

Att denna epidemie verkligen starkt graserade inom 4:de Brigaden, så ser
det åtminstone ut på Författarens alla framställningar, men i synnerhet
hos Brigadens _åsyna vittne_. Eljest ägde jag flera bekanta och vänner
vid 4:de Brigaden, högaktade och värderade för deras förtjenster och
verkliga tapperhet, som ingalunda bestod i feta ord. Men dessa märktes
aldrig hafva varit af epidemien angripne.

På samma sida yttras vidare: "_Så snart Grefve Cronstedt återvändt,
öfverenskom Officers-corpsen före afmarschen från stället med handslag:
att vid Sarvikka ovilkorligen stå till sista man, hvilken befallning de
än kunde erhålla om återtåg._" I sanning en vacker krigstukt och lydnad!

Det är då besynnerligt, att de icke stå der vid Sarvikka ännu? men
handslag betyda icke alltid mycket.

Vid Lappo-affairen omtalas en C. M. v. Fieandt, som utan ordres -- ja
utan tillstånd, skall hafva med sin Pluton bortgått ur reserven för att
göra underverk, som i alla fall blifvit en följd af hufvudstridens
utgång. -- Om man nu skulle tillåta sig tro allt detta, så var i sanning
disciplinen och krigslydnaden i rätt bedröfligt skick vid denna Brigad.

I öfrigt, men med undantag af Författarens radoterie om manövern och den
falska rapporten, är hans berättelse om Lappo-affairen den närmast med
sanningen öfverensstämmande af alla hans berättelser. -- Men i manövern
ville Herr Holm att Adlercreutz skulle begå samma fel som Ryssarne vid
Sikajocki, och blottställa sig för samma följd.

Men hvad som skulle förmått General Adlercreutz att äfven om denna
affaire afgifva en falsk rapport, såsom Författaren låter påskina eller
åtminstone sätter i fråga, är svårt att begripa.

Att en anförare under striden, som ännu väger oafgjord, skulle bortsända
en half Brigad, för nöjet att få skrifva en osanning, derom lärer
Författaren knappt kunna öfvertyga de enfaldigaste.

Deremot afviker Författarens berättelse i allt för många delar, om
affairen vid Alavo, från rätta förhållandet.

Dertill är också en naturlig orsak, ty stridsfältet var här af
beskaffenhet, att icke kunna öfverskådas af _ögonvittnet_, annorlunda,
än inom skotthåll.

Och jag, som i denna affaire var tämmeligen mycket använd på alla
ställen, men kunde icke någonstädes upptäcka denne för sin oförsynthet
utmärkte man, hvarken hos Grefve Cronstedt, då han blef blesserad, eller
under det han af Archiatern af Bjerkén förbandts på stridsfältet, icke
heller hos Öfverste-Lieutenanten Lode eller hos Major Tavast, sedan de
hade blifvit blesserade. Trossen, hvilken jag icke hade tillfällen
besöka, lärer här, liksom vid de flesta tillfällen, varit den värde
Författarens tillhåll, i fall han ens var med vid Alavo.

Vägen mellan Sarvikka och Alavo går genom en hög och vacker skogstrakt.
Den 16 Augusti, då Troupperne concentrerades för att följande dagen
angripa fienden, inträffade mot aftonen åskväder med störtregn.
Troupperne bivuakerade om natten, som var mörk, uti förenämnde skog.

Kl. emellan 11 och 12 om natten hördes en skottvexling och jag afsändes
för att inhämta underrättelse om anledningen dertill. Min ridt igenom
bivuakerne längs vägen, der manskapet plundrade och rengjorde gevären
samt torkade sina kläder vid eldarne under de höga träden, utgjorde en
så skön anblick, att den hade förtjent en skicklig målares pensel.
Skottvexlingen var föranledd af en fiendtlig recognoscering på våra
förposter, hvilken återvände genast utan att söka repoussera dem.

Den 17 Augusti om morgonen i dagbräckningen sattes Troupperna i rörelse,
icke såsom Herr Holm uppger: "_omkring kl. 12 på dagen_." Det var icke
förenligt med General Adlercreutz's lynne att söla med hvad han hade
beslutit och således skulle ske; men innan han företog något, betänkte
han sig allvarsamt.

Morgonen var klar, vacker och lugn ifrån dagningen, och kunde således
icke _uppklarna_, såsom Författaren anför. Kl. omkring 6 stötte vår
Jägarkedja på fiendtliga vedetterna, icke såsom Herr Holm uppger, _kl. ½
till 2 eft. m._ Om mitt minne icke bedrar mig, anförde nu mera
Öfverste-Lieutenanten G. Brunow vår Jägarkedja och med hans vanliga
continence repousserade fiendtliga fältvakterne ända tills han af
fiendtliga Artilleri-elden möttes.

Jag nödgas erkänna att jag icke under kriget förde några anteckningar,
emedan jag dertill hade föga tid, men tilldragelserna stå ännu så
lifligt för mitt minne, så jag vågar tro, att jag skall göra få misstag,
i hvad jag tillåter mig anföra. Jag kunde då omöjligt föreställa mig,
att 28 år derefter nödgas uppträda på publicitetens stridsbana, att
försvara mina högaktade Förmäns och Anförares ärliga namn och rykten mot
en så kallad Religionens tjenare.

Ibland Herr Holms domslut och större misstag rörande Alavo-affairen är:
att en Bataillon af Savolax Regemente, under Öfverste-Lieutenant Lodes
Befäl, på högra flygeln, skulle afgjort stridens lyckliga utgång, är,
allt för lindrigt sagt, en osanning.

Ryssarnes första ställning var framför kyrkan, med Artilleriet på den
något upphöjda kyrkogården. Högra flygeln, stödd emot ett djupt kärr,
den vänstra mot en liten sjö nedom kyrkan; i denna ställning fortsattes
striden ganska länge, hvarunder Grefve Cronstedt blesserades; men utan
någon för oss synbar orsak, gjorde Ryssarne hastigt en frontförändring
åt höger, betäckte emot vårt Artilleri, genom några små höjder och
brytningar på fältet samt en skogsdunge. Förmodligen skedde denna
rörelse på underrättelsen om Brigaden Gripenbergs anryckande på vägen
från Töijsä i ryggen på Ryska ställningen.

Ryssarnes andra ställning stödde sin högra flygel inpå stranden af
förenämnde sjö med centern och Artilleriet i Hörkeläby och vänstra
flygeln mot skogen späckad af Jägare.

Det var ifrån denna ställning Ryssarne repousserade Carelska Jägarnes
anfall, hvilka understöddes af Öfverste-Lieutenanten Lodes Bataillon,
som med bajonetten återdref Ryssarne, hvilka redan hade framträngt
halfvägs till kyrkan. Här voro Ryssarne ingalunda betäckte af någon tät
skog, som Författaren uppger, men Lodes Bataillon blef under detta
anfall blottställd för fiendtliga carteche-elden från Hörkeläby,
hvarigenom hans förlust blef så betydlig. Af en Bataillon
Österbottningar under Öfverste-Lieutenanten von Otters Befäl,
understöddes Savolax Infanteri-Bataillon, icke af Tavastehus Regemente,
under Wetterhoffs Befäl, såsom Herr Holm behagar att berätta.

Deremot var det Åbo Läns lätta Bataillon, under Öfverste-Lieutenanten
Reutercronas Befäl, som hade ränsat skogen, på Ryssarnes vänstra flygel
och kringgått densamma. Det var då denna Bataillon bröt ur skogen i
fiendens rygg, som Ryssarne i fullt språng drogo sig några 100:de alnar
tillbaka, men gjorde åter stånd vid ändan af slätten.

I fall det någonsin vore tillåtit använda en önskan i en beskrifning:
ack, att vi hade här haft en väl beriden Esqvadron! hvarje Cavallerist
förstår denna önskan.

Svenska centren intog Hörkeläby, der vårt Artilleri nu afbröstade; högra
flygeln upptog slätten mellan Byn och skogen samt Åboläns lätta
Bataillon fortsatte att forcera Ryssarnes vänstra flygel, hvarföre de
också efter en timmas strid i sin sista ställning brådstörtadt anträdde
sitt återtåg på vägen åt Wirdojs.

Det var således det ihärdiga anfallet på vänstra flygeln af Åboläns
lätta Bataillon som afgjorde stridens lyckliga utgång, men ingalunda det
på högra; hvilken flygel för Sjön icke kunde kringgås, icke heller med
fördel angripas i fronten, emedan den var mycket gynnad af localen.

Herr Holm torde nu af denna framställning finna, att det för ett åsyna
vittne icke duger stå vid trossen, der man knappt hör skotten, och
skrifva detailler om förloppet af en strid, efter personers berättelser,
som omöjligt kunnat vara i tillfälle öfverskåda hela stridens gång,
emedan hvar och en af de dugliga äro sysselsatte med egna åligganden och
de odugliga alltid se illa.

Endast Befälhafvaren, hvars pligt är att följa det hela med sin
uppmärksamhet, och hans Adjutanter, om de icke taga misste på Savolax
Jägare och Ryssar, såsom Herr Holm vid Lappo-affairen låter så serdeles
qvickt förmoda, äro äfven de i tillfälle att något när kunna göra reda
för det helas gång.

Emedlertid är väl Herr Holm det första exempel i verlden på en
tjenstförrättande Regements-Prest, som tilltrott sig förmågan och
rättigheten att bedöma både högre och lägre krigares mer eller mindre
förtjenster vid hvarje tillfälle -- ja bättre än den erkände och erfarne
Befälhafvaren. O, Holmiska egenkärlek! du är i sanning lika stor som
oförsynt.

På sidan 61 säger Herr Holm: "_Fiendens styrka vid Alavo var,
inberäknadt Rytteri_ etc." Vid Alavo syntes icke en enda fiendtelig
Cavallerist, Ryttare eller Cossack.

Att Öfverste Palmfeldt endast skall förföljt Ryssarne ¾ mil från Alavo,
är osanning, ty han förföljde dem ända till Wirdojs hvilket Herr Holm
äfven sjelf längre fram berättar; men som jag förut sagt, har denne
Författare ingen reda på sig.

Jag bör också fästa Läsarens uppmärksamhet på inconcequencen af Hr Holms
yttranden och omdömen om Grefve Cronstedt i S:t Michel, vid Läppävirta
och Toivola, samt efter Grefvens nu erhållne blessure vid Alavo och hans
aflägsnande från Brigaden. -- Herr Holm har på det sednare stället velat
göra bot för sina synder och erkänna sanningen, samt utfärdar derföre
ett sanningsfullt, rättvist och vackert Prestbevis för den sårade
Grefven.

Jag hade visserligen med min uppmärksamhet ämnat följa denna slingrande
och lömska Författare till Finska Campagnens slut, men intet menskligt
tålamod kan dermed uthärda. Jag tror mig nu också redan hafva
tillräckligt ådagalagdt halten och värdet af Herr Holms anteckningar och
tillåter mig endast en observation till, som fullkomligt skall
ådagalägga denna Författarens nära frändskap med den vidt bekante
Münchhausen.

Öfverallt yttrar Herr Holm sig, som om han varit närvarande vid
tilldragelserne med Dunker och Malm, med Grefve Sandels och 4:de
Brigaden på samma gång. Läsaren behagar erinra sig, att han i början af
skriften uppger sig hafva varit åsyna vittne till alla Savolax-Brigadens
bragder. Till slut afger han en förtekning på dessa bragder, 42 till
antalet, hvaraf han bevisligen icke varit närvarande vid hälften.

Mina anmärkningar och upplysningar skola visserligen icke komma
Författaren anonyma tillhanda: huruvida han vill och för sig anser
nyttigt att begagna dem vid den nya blifvande upplagan, som han ämnar
låta utgå öfver land och riken, beror på hans egen rådighet.

Men I, unge medborgare! låten edra omdömen icke förvillas af denna
smädefulla Författares anda. Hela hans skrift innehåller knappt någon
enda sida utan osanning eller misstag som liknar den -- utan oriktiga
grundsatser och falska omdömen.

Finska Arméens så väl högre och lägre Befäl, som troupper, gjorde
visserligen inga underverk -- ingenting mer, än hvad hvar och en del af
Svenska Arméen skulle gjort i samma omständigheter. Den uppbjöd hela sin
förmåga att uppfylla krigarens pligter. Låten qvarlefvorne af denna
Armée sluta sin bana i den sköna öfvertygelsen, det I erkännen deras
redliga bemödanden, att uppfylla dessa svåra pligter. Det är den enda
belöning I kunnen gifva och vi få. Ädlare och större män skola derefter
bland Eder framstå att belöna Eder rättsinnighet. -- Hvad förtroenden
kunnen I väl fästa vid en Prests radoterier, som vågat framställa den
frågan: _hvem hade kunnat klandra Finska hären om den förlorat modet,
ledsnat_, _och återvändt till sin hemvist_?



                                Tillägg.


Just som jag hade slutat förestående Anmärkningar och Upplysningar öfver
Herr Holms vackra Historia om Finska kriget 1808 och 1809, ankommo
Tidningarne, och i det Fjerde Aftonbladet för den 29:de Juni, under
Rubrik: De nyaste Utflykterna af Ultra Fanatismen, får man läsa ett
utdrag af Samlaren, som i anledning af den recension Dagligt Allehanda
skall innehålla öfver Herr Holms Anteckningar, uppmanar hvarje
Fäderneslandets vän att läsa dem, hvarigenom Samlaren hoppas att hatet
än mera må upplåga mot hvarje förrädare.

Deraf ser man smädelsens lätta framgång i våra dagar, och huru skadligt
det vore i historiskt hänseende, att Herr Holms Skrift utan
tillrättavisning finge gå framtiden till möte.

Då det sålunda redan lyckats Herr Holm, genom Daglig Allehandas och
Samlarens biträde, att uppföra Hans Excellence Fältmarskalken m. m.
Grefve Klingsporrs och Hans Excellence m. m. Grefve Adlercreutz's namn
på Svenska publicitetens chavott, såsom sitt fäderneslands förrädare;
hvad kan man då icke vänta af framtiden? Månne icke då hvarenda Svensk
skall bli Landsförrädare? O tempora! O mores!

Tiden har ock sedermera utvecklat, huru mycket bättre allting gick för
Finska Arméen, sedan den förrädiske Klingsporr och dito Adlercreutz
aflägsnade sig derifrån. Sedan framkommo de rätta stor- och underverken:
Capitulationen i Kaliks, Förrådernas bortgifvande ända till Umeå,
Arméens modlöshet, dess ledsnad, dess återvändande till sina hemvist,
som Författaren Holm påstår, icke bör förundra någon.

Månne allt detta skulle hafva inträffat, om den förrädiske Klingsporr
och Adlercreutz ännu hade stått i spetsen för Finska hären? Hvad menen
I, gamle Vapenbröder, qvarlefvor af den Finska hären, som ännu lefva i
Sverige?

O mitt Fädernesland! Måtte Du alltid till Ditt försvar finna endast
sådane Förrädare, som Klingsporr och Adlercreutz!

Förgäfves må Författaren Holm uttömma all sin smädelse på de dödas mull;
man hoppas likväl att den icke skall finna rotfäste i nationens
öfvertygelse, utan mötas af hvarje rättsinnigs förakt och afsky; på ena
sidan för sitt plumpa skryt, på andra för sina fräcka osanningar, lögn-
och smädefulla framställningar mot nästan alla Arméens högre
Befälhafvare.



Noteringar:


Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

   [s. 13]:
   ... från Koupio öfver sundet till Toifvola ½ mil, ...
   ... från Kuopio öfver sundet till Toivola ½ mil, ...

   [s. 14]:
   ... Koupio glömde hela fältvakten." ...
   ... Kuopio glömde hela fältvakten." ...

   [s. 26]:
   ... nögats dela på sin styrka om han icke ...
   ... nödgats dela på sin styrka om han icke ...

   [s. 27]:
   ... Kunde väl Grefve Klingsporrs här nu anses ...
   ... Kunde väl Grefve Klingsporr här nu anses ...

   [s. 34]:
   ... Prestgård. Öfverste Döbeln hade efter Adlercreuts ...
   ... Prestgård. Öfverste Döbeln hade efter Adlercreutz ...

   [s. 46]:
   ... vid Läppävirta och Tojvola, samt efter ...
   ... vid Läppävirta och Toivola, samt efter ...





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Anmärkningar och nödvändiga Upplysningar vid Herr C. J. Holms Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.