Title: Fjällbyfolk - Bilder från öfre Norrland
Author: Rieck-Müller, Maria
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Fjällbyfolk - Bilder från öfre Norrland" ***


the Google Books Library Project (http://books.google.com)



Note: Images of the original pages are available through
      the Google Books Library Project. See
      https://books.google.com/books?id=bqgRAAAAYAAJ&hl=e



MARIA RIECK-MÜLLER.

FJÄLLBYFOLK

Bilder från öfre Norrland



STOCKHOLM
C. & E. GERNANDTS FÖRLAGS-AKTIEBOLAG



fjällbyfolk

Bilder från öfre Norrland

af

MARIA RIECK-MÜLLER



STOCKHOLM
C. & E. GERNANDTS FÖRLAGS-AKTIEBOLAG

Stockholm
Victor Pettersons Boktryckeri 1899.



Innehåll


                                      Sid.

    I Obygden                           5

    Erik Spelman                       31

    Tok-Johanna                        53

    En begrafning                      71

    Vid forsen                         89

    En lapphistoria                    97

    Pell Pers-mor berättar            117

    Hustrumord                        125

    Jan Persa och hans framfärd       151



I Obygden.


Där Anders Nygren hade timrat upp stugan sin, var trakten vild och öde.
Piteälfven strök förbi på ena sidan, och där päråkern slutade på andra
hållet tog stenmarken vid. Det var Salsbärget, som där -- alldeles bredvid
-- tornade upp sina svarta, stupande hällar och block.

Andersmor -- Brita hette hon -- tyckte nog, att det var någonting hemskt
och ohågasamt med bärggrannskapet de första åren. Det var ju så alldeles
inpå en, och så var det den där historien som gick. Ja, det var också en
otäcking!

För länge se’n kom sig en lappflicka ditupp på skidor för att söka en ren,
som villat bort sig. Bäst hon åkte, kom hon för nära branten, och så bar
det af utför. Utför hällarne och stupen gick det och ner i älfven, som
där går öppen året om. Fram på vårsidan funno de henne i en timmerbråte
två mil längre ner.

Det var förstås bortåt en tjugu år se’n den dödsfärden gjordes, men, att
det var oknytt där vid bärget, det kunde mor Brita svära på.

Var det kanske inte för jämnan, som om en skinnpäls och en röd lapplufva
skymtade högst uppe vid bärgskanten, när hon under nytändningstid gick
från föjset om kvällarne och kom att kasta ögonen ditupp? Jo, så sannt var
det så, och herre jestanes, hvad det då gick fort att komma in i stugan.
Om mjölken skvätte ur stäfvan, fick det inte räknas så noga en slik gång.

Att Anders skrattade smått åt gumman sin -- kan en förstå. Han var ju karl
och en duktig skogskytt till, som varit med både om björnjagt och påkadans
med gråben, och då får en allt vänja sig vid olika slags trolltyg, utan
att ta’ till bens för det.

Förresten sa’ han nu som så, att skinnpälsen, som skymtade vid
klyftkanten, troligast var vingarne af örnen, som höll till däruppe, och
rödlufvan var väl något halfätet, bloddrypande smådjur, som skulle med i
boet till örnungen.

Brita trodde ändå, hvad hon ville, men hon lad’ int’ om’et vidare. Se’n,
när barnungarne kommo till, hade hon int’ tid heller att kasta ögonen så
vidt omkring sig, att hon fick se, hvar oknytt var framme.

Det ena året gick just likt det andra. Än kunde det vara nog så lättsamt,
när pärena gick till och Anders hade förtjenst vid flottningen. Än var det
tunga dagar i stugan där, tunga och mörka som nöden sjelf. Och det kunde
vara en enda natts verk -- en sådan natt, då frostdimman kryper upp ur
myren och sträcker långa, kalla mördarearmar utefter kornkappland och
päråker.

Sådana frostnätter lämna ej endast spår i blaster och ax. Åhnej, djupare
gräfva de sig i sinn och i skinn!

Brita var inte stort mer än nio och trettio, när hon hade hela samlingar
af rynkor kring ögon och mun.

Främst i mun hade hon bara några svarta tandtaggar kvar, som blefvo mindre
och mindre under striden med det hårda kornbrödet. Platt var bröstet och
kullrig ryggen. Tungarbetet lämnar också märken, som aldrig gå tillbaks.

Anders var gråsprängd och krokig han med, men tänderna hade då _han_ i
behåll.

Ja, som sagdt, ibland var det nog så lätt, ibland tunga dagar, men ett år
kom, som blef det tyngsta af alla.

Det var det året, då lill’Brita nyss börjat gå och äldstpojken, Verner,
fyllde 10 år. Sedan, när mor tänkte tillbaks på den tiden, tyckte hon det
var ett under, att hon hållit ihop.

Vintern kom öfver dem med yrande snöstorm midt under päropptagningen, och
drifvor, höga som till mellerststången på pärrishässjan, lade ihop sig på
endast några timmar. Med snöskofveln kom man sig ju fram till de
upphackade högarne, men sura och blöta kommo de in i källarn’, och stort
bättre var det inte med de pärer, som voro kvar i jorden. Det var ett
oherrans elände, och mest blef det kräkena, som fick godt däraf, då -- som
en kan förstå -- sjukan efteråt tog fart i så godt som alltihop.

_Den_ snön gick förstås undan, men det blef en ond tid med sjukdom och
tråkighet. Alla tre barnen och en Anders med lågo i magsjuka, och den tog
åt dem så svårt att, när de en gång kommo på benen igen, voro de inte goda
ens att gå bak’ stuguknuten.

Fram i november kom snön drifvande på allvar och det i sådana massor, att
det int’ gällde försöka ens komma sig fram till byavägen på nära fjorton
da’r. Det var bara att skotta sig fram till föjse och vedskjul och
tillbaks -- och så börja om igen med det samma.

Så kom kölden ofvanpå _det_, och den släppte ej taget, förrän det blef
vårdags.

Och hvilken köld! Kallvattenämbaret var bottenfruset hvar morgon, fastän
det stod nedanför spisen, och kaffepannan var det lika eländigt med. Om
nätterna smällde det som bösskott i stuguknutarne och knäppte och
knastrade i trävirket, så att Anders för jämnan drömde, att han sköt
björn, och hörde hur besten kom emot honom öfver vindfällen och rishögar,
så att de torra kvistarne knakade och skreko under labbarne.

Vackert var det i alla fall omkring åbackstugan där i vinterkylan!
Salsbärget stod liksom öfverdraget med hvit bomull. Men på somliga ställen
hade den inte räckt till öfver de svarta skrofliga blocken. Enrisbuskar,
tall och gran och någon enda dvärgbjörkruska, naken och krum, som kröpo
uppför i remnorna, gjorde dock sitt bästa att dölja dem och skyla öfver.
En del hällar och stup lågo där som underligt uppsvällda isjättar med
långa stelnade tårar af ispiggar.

Det var där höstbäckarne hade silat sig utför och frusit allt efter som de
kommit dit. De hade tänkt sig ned i älfven förstås, men fingo nu stanna
där de voro, tills vårsolen komme en gång och gaf dem fart igen.

Och älfven! Ja, den också hade blifvit tuktad af kölden. Där den aldrig
frös till, gick den kufvad och knotande, och där det på något enda ställe
kokade och fräste i den ändå, var det mer som tal i sömn.

Svart och trolskt sken vattnet mot iskanten, och om nätter och kvällar, då
norrskenet flammade och kastade gröna och röda ljusknippen omkring toppen
af Salsbärgen och mot bärgskammarne långt, långt bortöfver, då gnistrade
det och rörde sig nere i älfvattnet, som vore där något lefvandes.

Om dagarne lyste själfva luften i grönt och rödt -- den tid ljusningen
räckte. Ibland lät det till att bli’ väderskifte, och dimma steg upp ur
älfbädden, men det blef ingen annan ändring än att dagen därpå alla buskar
och trän voro klädda i rimfrost. Björkarne stodo som arbetade i filigrams
och spetsväf, och det gnistrade i ädelsten af all’ världen, när solen se’n
ett ögonblick såg på härligheten. Men det var endast ett ögonblick. Så
blef det dagar, då hon inte alls kom, och då varade ljusningen blott ett
par korta timmar.

Du, herre jestanes, så det nöp i skinnet den vintern! Mor Brita måste
mången gång lägga från sig vedträet hon späntade på, då fingerstackarne
voro så klumsna, att de int’ kunde styra spänteknifven.

Ibland hände de sig, att en Anders gick åt kyrkbyn för att sälja en hare
eller annat vildt, och att han då kom hem senare än nödigt var -- och
ostadigare på benen också än nödigt var.

Men mor Brita sa’ aldrig knyst _den_ vintern, hvad ostadigheten
beträffade. Fattigman har så lite glädje i lifvet, och när så blodet
håller på att gå ihop till bara issörja, och han just i det taget blir
bjuden på en sup -- och så har tjenat sig en slant, så han är karl för att
köpa sig en till, -- kan en väl inte missunna honom _det_.

Själf hade mor ingen annan muntration än pipsnuggan, -- men så hängde den
också i mungipan så lång dagen var. -- På nyåret drog Anders till skogs på
timmerafverkningen, och nu blef den svåraste tiden där i stugan.

När far var hemma, gick det ändå an och var just som tryggare, och aldrig
var han oregerliger -- som så många andra -- hvarken mot Brita eller
ungarne. Nu blef det då _hon_, som fick ta’ på sig utearbetet med. Än så
länge var ju Verner för späd till dylikt. --

En kväll, när det var undanstökadt i föjset -- det var månljust och
stickande kallt, och snön knastrade och jämrade sig under kängskorna --
stannade mor Brita -- just som hon satte foten på stugubron, och lyssnade
inåt skogen. Den tog vid österåt och strök längs efter bärgsfoten.

-- Kunde någon komma så dags? För det var då hundskall som hördes nyss. --
Ja, nu hördes det igen, men ... Åh nej, hundskall var det inte! Gråben,
varguslingen var det, som var framme!

Så ja, nu lät det längre bort -- han drar till fjälls igen -- kut’ som
troligast efter någon lös ren.

Men otäckt och ängsligt var det, och det gick trögt med att få ihop ögonen
den kvällen.

Ungarne sofvo och snörflade under fällen i fållbänken, och i månskenet
syntes andedräkten som en lätt rök omkring fällöppningen, Brita snodde sig
rundt flera hvarf, men kunde inte sofva. Hon stack upp hufvudet för att
lyss -- tyckte bestämdt, att det skällde och tjöt igen.

Men så vardt då tyst, och så småningom fick den blytunga tröttheten, som
följer med slit och släp, makt öfver henne och hon sof.

Det smällde i väggarne, och på insidan -- rundt om i stugan -- slog det
upp allt flera rimknutar, som sutto där liksom märken efter snöbollar. I
hörnet närmast dörren drog det sig en lång, hvit frostrand från golf till
tak, och ute frös det, så det knakade i älfisen.

Och gråben -- som visst blef lurad på renköttet den natten -- vände åter
med ett långdraget, olycksbådande tjut ner mot åbackstugan. Där fanns det
får och lam i föjsekätten, och det drog han väder af på långt håll. Tungan
hängde som en lång röd klut ur munnen på honom, där han smög fram mellan
buskarne. Det var som ville han skicka _den_ i förväg. Begär och lystnad
låg i hvarje hans rörelse, och endast ett ögonblick gaf han sig tid att
stanna. Det var vid föjseknuten, och där satte han sig på bakbenen, den
fege nattjufven, vädrande, lyssnande, och med de sneda ögonen i gnistor af
återhållen lusta till dem där innanför.

Men ingenting oroande hördes, och med ett skutt stod han -- säker på hvad
som skulle göras -- uppe på snödrifvan, som hade vräkt sig mot
föjseväggen och nådde ända upp till det fyrkantiga fönstret.

Det var ej första gången, han var ute på slik förrättning. Nogsamt kände
han till, huru sådana ställen vore inrättade och visste lika väl som folk,
att fårkätten stod ett stycke från kobåsen och närmast till. Komme han
bara in oklådd, skulle det int’ stå länge på förr’n han var husbonde
_där_.

Det här var en riktigt van föjseröfvare, och något senarbete blef det
minsann inte för honom att krossa fönstret och komma in.

Men nu var det inte tyst längre. Ut genom den öppna fönstergluggen kommo
ångestskri -- sådana som kräkena kunna få fram i dödsfarans ögonblick, när
varg och björn stå öfver dem. Ut i natten ljödo rop om hjälp från
Gullrosa, från tacka och lam, och trängde sig in under fällen till mor
Brita. Snarkande, pustande tungt sof hon och vaknade ej med det första.
Men så reste hon sig yrvaken -- tyckte bestämdt att en Anders skrek henne
i örat, att det var morgon och att hon försofvit sig.

Hon gnuggade ögonen. Herreje, Anders var ju åt skogom, -- ensam satt hon
där i sängen -- och i föjse var det ett okristeligt lefverne! Hastverk
blef det att komma i kläderna och ut ... Hon visste nu, hur det var fatt,
och det gick kallt efter ryggen, när hon tänkte på det, som väntade henne
därute.

Åh herre Gud -- lammena mina -- satans blodkäft -- oh jesses hjälp mej,
usla stackare!

Yxan låg på vedkubben, och den ryckte hon till sig. Ut genom fönstret
ångade den varma föjsluften, mättad med lukt af blod, och gjorde mor Brita
nogsamt kunnig om, hvad som var å färde -- visste hon det inte förr.

När hon nu öppnade ytterdörren, lät det som om något klöste och ref efter
väggen där innanför, och i detsamma hon -- med yxan lyft till hugg --
stötte upp innerdörren, såg hon en luden bakdel, som med flyende brådska
försvann genom fönstergluggen.

Ljust var det som det kan vara när månsken och norrsken kapplysa, och
alltför väl såg mor förödelsen därinne.

I båsen trampade och flåsade Gullrosa -- alldeles vettskrämd -- och hade
klämt upp sig i ena hörnet, så hon stod nästan dubbelviken. -- I kätten
låg granntackan -- riktigt konstslaktad -- med hål i strupen och ursugen
hvarenda bloddroppe.

Det ena lammet låg nedanför fönstret delvis uppätet. Hade nog varit
ämnadt till reskost men fått stanna efter i hastigheten.

Det andra lefde och såg ut att vara orördt. Det stod med hufvudet
nedborradt i ströhalmen och skakade och skallrade i dödsångest lika svårt
som mor Brita själf.

Det stackars, eländiga skratet hade sjunkit ner på mjölkpallen, och satt
där och vaggade fram och åter med händerna för ansiktet. Tårarne droppade
mellan fingrarne och ned på golfvet, där de fröso till is.

»Oj, oj, jag fattiga stackare -- tackan min -- lammet mitt -- oj, oj,
Anders! ...

Åh, herrejesses, din förbannade satan -- blodsugare -- svinpels --
rackare, tjuf!» Och hon stönade och kved och förbannade tills ett ängsligt
_bäh_ hördes och fick henne att komma till sig själf igen.

Hon såg krokig och hoptorkad ut, då hon nu reste på sig och gick fram till
kätten.

Lammet kom fram och gned sig mot henne, och hon måste taga det öfver. Det
var bra nog stort och tungt, men hon lyfte det ändå upp i knäet, i det hon
satte sig ner på pallen -- och nu bar det till med gråten på nytt.

Hon stödde pannan mot den mjuka, ulliga kroppen och grät den all’ våt. Det
fanns så många tårar hopsamlade -- hade just aldrig varit tid med sådant,
om det också hade trängt på ibland.

Ett slut på dem blef det i alla fall, och så var det int’ lönt att sitta
där i kylan längre, då så mycket annat var att rusta med.

Stor stund drog det inte om heller, förrän det var undanstökadt efter
odådet, och när det öppna fönstret blifvit tillstoppadt med halm och
trasor, gick Brita in i stugan igen -- inte för att sofva -- men för att
sitta på vakt.

Hon slapp dock se vargen mera _den_ vintern. De komma just aldrig dit de
äro väntade.

Frampå vårsidan blef det som lättare, och en Anders hade kommit hem med
nog så bra förtjenst.

Men olycksåret var inte slut _än_, -- och det varslade för sig.

En dag strax före midsommar låg moran nere vid älfven och gnodde opp lite
småkläder åt lill’Brita. Där hon höll till var det bakström, men utanför
gick den stor och vild, och just som hon slutat och reste på sig för att
gå hem, såg hon liksom någonting ovanligt ute i värsta skumhvirflarne.
Först tyckte hon det var en knölig stock, som dök upp och ner.

-- Jesus, hjälp! Brita blef hvit i synen som småsärkarne hon nyss vridit
upp.

Där ute i skummet skymtade en röd lapplufva -- sådan som lappkvinnorna
hafva -- en gråhvit skinnpäls såg hon alldeles tydligt. Till och med
fransen af långt hår neromkring den syntes, och den hängde drypande våt.

Lappflickan var det, och mycket riktigare än då hon -- förr i världen --
höll på att skrämma vettet ur Brita, när hon i nytändningsljus skymtade
uppe i bärgskrefvorna.

Nu vände hon också på sig och sträckte ena armen upp mot toppen af
Salsbärget, allt under det hon skakade på hufvudet.

Brita stod som trollbunden -- kunde röra hvarken hand eller fot, och
kallsvetten dröp om henne.

»Anders -- Anders!» -- skrek hon, när hon fick till sig andan. I detsamma
var spökelset borta, och det var bara hvitt skum igen, som glittrade och
lyste i kvällsolen. Det fräste och surrade och mumlade och hviskade i
älfvattnet. Det var långa historier. --

Anders tyckte nog det lät styggt, när han fick höra om’et, men hur det
var, trängdes det ur tankarne af allt, som just i det taget skulle göras
i arbetsväg. Kälen hade sent gått ur jorden, och en del af vårarbetena var
ännu ogjordt.

Det hade lidit ett stycke fram i juli, då mor Brita en dag lagade sig att
gå neråt kyrkbyn. Barnen hade plockat ihop två korgar med jordbär, och för
_det_ skulle hon få pängar -- och för pängarne refvegarn till
bussaronväfven. Verner skulle med och bära ena korgen.

Det var att gå i god tid -- kan en förstå -- för att hinna hem samma dag.
Kyrkbyn låg två mil längre ned efter älfven. Anders var ute i
timmerflottningen och Lina -- mellanflickan -- blef satt till husmor och
att se om lill’Brita. Det arbetet var hon nog så van vid. Hvem annars
skulle göra’t, när de andra voro ute i arbetet? Och dagen gick gladeligt
under lek och ras, och när lillan var le’ skakade Lina på’na, liksom mor
brukade göra.

Var hon le’ _ändå_, var det att gå in i skåpet och leta fram lite kallgröt
och fil. Det hjälpte bra. --

Mot aftonsidan voro de nog så trötta båda två -- storsyster mest -- och
det var ju inte att undra på heller. Att passa på hus och barn, när en
själf blir 8 år först till Michaelsmäss, kan kännas nog så tungsamt.

Solen sken ännu hett, och fäbroms och mygg surrade och stack. Skällan på
Gullrosa hördes då och då, när vinden förde bruset från älfven bortåt.

Brunstekt och tjock -- med en grön och rödrutig mössa knuten under hakan
-- satt lill’Brita midt i gårdssanden och öste med en träsked.

Lina hade kastat sig bakåt på stugubron och tittade sömnigt på en
timmerkuse, som kröp i en springa på väggen. Ena benet hängde och dinglade
utom bron, så att tårna -- hvar gång de skrapade i marken -- rörde upp ett
moln af damm.

Timmerkusen kröp fram och tillbaka -- samma väg -- och stannade ibland.
Och så blundade Lina ett tag för att se, om han satt kvar, då hon tittade
opp. Benet dinglade långsammare, och tårna skrapade upp dammet mer sällan
-- och så satt kusen alldeles stilla. Och så blundade hon igen -- men
glömde titta opp -- och benet hängde på en gång rakt ned alldeles stilla
det med. Men, hur det var, öppnade sig munnen -- först helt litet -- och
blåste ut andedräkten i djupa, jämna drag. -- Hon snodde sig halft om på
bron med hufvudet mot ena armen. Storsyster sof --

»Ligg’ du int’ rak lång och sof, ditt spektakel! -- Hvars har du
lill’Brita?»

Det var mor och Verner, som hade kommit tillbaks, och det var nu så sent
att endast de mest aflägsna bärgkammarne lyste röda.

Lina rusade upp halfvaken och förskräckt.

»Lill’Brita ... ja, hon sitt’ dänna och gräf’ i sann’ ...»

Men lill’Brita var inte längre där -- bara träskeden låg kvar.

Nu bar det till att leta. De letade alla tre -- inne och ute, i föjse och
nere vid älfven, bakom stenar och buskar -- och allt ängsligare ekade det
långt borta -- lill’Brita -- lill’Brita!

Mor grät inte och ojade sig inte häller -- ångesten var för stor -- men
hon skälfde och var alldeles kall, när hon till slut satte sig ner på
bron.

Lina och Verner hade krupit ihop på tröskeln, och de sa’ ingenting de
heller.

Så reste mor på sig.

»I ska sitt’ hänna nu och pass’ på, om lill’Brita komm’ igen. Je går ost
åt Forsgåla, och ber om hjälp te’ få ihop skalle ...»

Hon var redan nere på gångstigen. Kängskorna hade hon knutit öfver armen
för att komma fortare fram.

Nattskyarna lyste nu dunkelt röda, och från fjällsjön hördes lommens skrik
-- utdraget och skarpt.

Vägen gick längs efter myren, som lyste röd på sina ställen -- där
hjortronen började mogna. Brita tyckte ibland, att hvart hon såg, lyste
det i rödt. Än såg hon framför sig det vargrifna lammet från i vintras, än
blef det till lill’Brita i röd lapplufva. Och blodrödt var det öfver allt.

Myren var så oändligt lång den natten, och fötterna, som måste framåt så
trängande fort, voro svullna och ömma af allt gående. -- Om ändå tårarne
hade kommit! --

Där hemma på stugubron, började det kännas kallt under väntan på
lill’Brita och mor, och barnen makade sig tätt intill hvarann! _Det_
värmde alltid något.

Verner, stackare, som hade gått långa vägen, blef snart trött och somnade
med hufvudet i Linas knä. Men _hon_ kände minsann ingen trötthet längre.
Hon bara såg och lyssnade och lyssnade och såg, med ögonen stora och
vidöppna af väntan och förskräckelse. Sofva, tänkte hon visst, att hon
aldrig mera skulle kunna -- se’n hon sofvit bort lill’Brita.

När solen hade varit oppe några timmar, kom mor hem. Frampå förmiddagen
skulle skallgången börja, och tills dess var det knappast lönt att söka
mer, annat än närmast omkring stugan.

För sin del trodde nu Brita, att lill’jänta hennes hade kommit sig ner i
älfven till lappspökelset, och då finge hon nog aldrig se’na mer.

Herregud, så trött och gammal hon kände sig, och i bröstet slet och
trängde det -- trängde till gråten, som inte ville komma!

Timmarne kröpo fram under långsam väntan, och ändtligen hördes tramp och
röster från vägen.

Det var skallgångskarlarne, som kommo.

De voro från två byalag och spridde sig nu åt alla håll, -- uppöfver
bärgåsen och nedåt älfven, inåt skogen österut och inåt skogen västerut.

I tre dagar och tre nätter gick skallet och när de så möttes igen vid
stugan, var det med långsamma steg och allvarliga ansikten. De hade
ingenting sett, ingenting hört.

Nu kom ångesten för mannen också. Hva’ skulle’ne bli’ te’ när han kom, och
lill’Brita fattades -- bästbarne’! Det var int’ te’ tänka på en gång!

En vecka senare var Anders hemma. -- Ja den dagen glömde ingen af dem!

På ett sätt var det då bättre för Anders. Han fick hjälp af tårarne. Svårt
är det att se en man gråta, men för honom sjelf är det till en
välsignelse.

Tiden gick och lättade väl litet på sorgen. Skörden var förbi -- och
höstplöjningen med, -- då Anders en dag tog ner bössan och styrde gången
uppåt Salsberget på nordsidan. Han skulle se till att nå ett af högsta
klipputsprången, där örnboet var, och försöka fånga ungen lefvande. Verner
hade legat efter honom med _det_ både länge och väl, och nu skulle det då
bli’. För att far inte skulle tro, att det bara var för ro skull, visste
han berätta, att en pojk’ ner i kyrkbyn hade fått sålt en tam ungörn te’
en resandes herre och fått mängda me’ pääng’, flera blanka kronor.

Frampå dagen hördes ett skott uppifrån bärgstoppen. Verner tänkte: nu
sköjt’ far storörn -- och så ta’n ungen se’n! -- -- --

I alla fall led det bra nog på tiden, och ingen hördes af. Mor Brita gick
flere gånger ut på stugubron för att lyss’, men Anders lät vänta på sig.

Som hon stod där ett tag, kom det för henne, huru lappskrymtet hade pekat
upp mot bärgstoppen där.

Det tog åt henne som ett hugg tvärs genom bröstet, och hon hade visst
segnat ner, där hon stod, om inte med detsamma Anders själf hade synts
mellan träden halfvägs i bärgssluttningen.

Men långsamt gick det för honom den här gången att komma sig hem. Brita
undrade ömsom, om han gjort sig illa eller hade mycke’ tungt te’ bära.

Efter en stund gick hon ut på bron igen.

Då var han ändtligen vid föjseknuten. Men Brita måtte se två gånger.

Var’ä eller var’ä int’ Anders?

Ingenting mer än bössan bar han på, men gick ändå så tungt och olikt sig.
Han var mest lik en gammal vägman där han kom.

»Ä’ du sjuk, Anders?»

»Nej!» Med det samma kom Verner springande.

»Hvars haf’ I örnungen, far?»

»Den sköjt jag ihjäl -- och han ligg’ opp i boe, så gamm’örnan ha’ någe
te’ glä’ sig åt, då dom kom te’baks!»

Det var inte Anders röst heller. Den lät också olik sig, hes och dof, och
så stirrade han så konstigt framför sig.

»Jag har som en hälsning från lill’Brita!» Anders satte sig tungt ned på
brosteget.

»Hva’ går’ä åt dej?» Brita blef hvit ända ut på läpparne, och hon kom i
frosskakning, »haf du sett nå’ åf’na?»

»Bju’ te’ å bära’ne!» han tog hustrun i handen och drog ner henne bredvid
sig. »Lill’Brita ä’ salig nu, och hä’ va’ väl Guds vilja, att så sku’
ske.» Han drog fram något, som han haft gömd innanför skjortan. »De’ hänna
fann jag opp i örnboe ... hä’ va’ de’ enda ... och Gud vare hennes själ
nådig!»

Han vaggade fram och tillbaka.

Det var lill’Britas röd- och grönrutiga mössa.

Mor såg på den liksom undrande. Se’n var det, som om hela hennes kropp
blifvit förlamad. Endast i halsen kände hon en kväfvande, kväljande
smärta.

När hon blef så pass, att hon kunde röra sig, tog hon i den försigtigt och
vände den åt alla håll. Den var nedsmutsad och illa tilltygad med stygga
fläckar af lefradt, hoptorkadt blod.

Men, som hon satt där och vände på den och kände den mellan sina händer,
-- strömmade en underlig, tinande känsla genom hela hennes lamslagna
varelse ...

Tårarna kommo -- ändtligen! Lofvad vare Gud!

Ja, Gud vare tack och lof, när tårarne förbarma sig där sorgen slår!

Sedan kommer tiden och hjälper på sitt vis.

Det är som när snön kommer och lägger sig hvit och mjuk öfver afmejade
åkertegar. Den gör godt och den gör vackert igen, och så blir, hvad en
gång varit därunder, till slut endast ett vemodigt minne.



Erik Spelman.


Det var för många år tillbaka. Gammelfolket, som sitter på undantag, talar
gärna om dessa gångna tider, när de om vinterkvällarne trampar rocken och
täljer spånteträ vid den öppna spiselelden. När lågorna flamma upp mellan
den nypålagda veden, synas rynkorna väl i de gamla fårade ansiktena, och
hvarje rynka gömmer ett minne.

På den tiden växte Västerbottensskogarne högre och kraftigare än nu -- den
ena skyddande den andra -- och timmerafverkarens yxhugg föllo ej så tätt
och skoningslöst bland lifskraftiga, kådiga stammar.

Umeälfven skummade sin väg fram vild och fri, hvar den bäst behagade.
Vatten från otaliga fjällbäckar längtar till hafs, och i sin yrande färd
rifver det med sig stora stycken af bondens tegar.

_Nu_ tvingas älfvarnes vatten den väg människoviljan stakar ut -- mellan
skyddsbyggen och långa timmerbommar --, och Näcken och allt älffolket
hafva flytt -- man vet ej hvart.

Men på den tiden fanns det både skogsrå och tomtar, och när månens skifva
full och glänsande gick upp öfver bärgskanten, smög sig Erik Spelman ned
till forsen för att lära någon ny låt af Näcken, som satt därute bland
stenarne och strängade harpan bakom en fin dimma af vattenstänk och skum.

Strax ofvanför, vid foten af bärgåsen, låg stugan, där Erik och mor hans
bodde. Liten var stugan och mager jordlappen, som skulle föda deras enda
ko. Men när mor Karin började sucka öfver, hur tungt det är att vara
fattig och utan annat stöd än en speltokiger pojk’ till son -- då tog Erik
fram fiolen och drog till med så lustiga låtar och hade så många konster
med stråke och strängar, att det ibland lät som fågellock, ibland som
skratt -- och då måste mor skratta med. Det var alldeles -- fast omvändt
förstås -- som när Erik var liten och skrek och grät. Ville ingenting
annat hjälpa, måste mor sjunga -- var hon än aldrig så tung till sinnes --
och då blef han glad igen till nästa gång.

Under loppet af sträfsamma år blef mor tunnare och mindre, och Erik växte
upp, blef stor och stark. -- Och när mor slutade sjunga -- det var när far
dog -- var Erik så slängder i fiolspelet, att det knappast märktes därinne
i stugan, hur tyst mor hade blifvit.

Sedan, när han började spela till dansen på lekstugorna, voro de alla ense
om, att ingen hört slikt spel där i bygden förr. Det nästan ryckte och
slet i benen på gammelfolket med, när Erik började knäppa på fiolen -- men
nog trodde också mesta delen, att han lärt konsten af »honom» där nere i
forsen.

Nåja, han nekade aldrig för’et heller, när någon talte på’et. Han bara
småskrattade och såg illistiger ut.

En gång -- strax efter jul -- skulle Erik till grannbys och spela. Det var
till tjugondagslekstugan, och han visste, att där skulle gå hett till, och
i tre dagar skulle dansen stå.

Då gällde det att ha’ fiol och armar i ordning och att kunna sitta där och
spela och spela och se, huru pojkar och jäntor svängde om med hvarann --
glömma att en sjelf var ung och att det fanns någon, som -- -- -- hm, »hä
gäll’ nog aldrig te’ tänka på _det_,» sa’ Erik för sig själf, där han satt
på vedbänken och synade sin storrutiga helgdagsväst. Och så tänkte han om
och om igen på samma sak: att han skulle träffa Lena från Sörgården i
kväll, och hur ledt det kändes, när pojkarne foro åstad i dansen med henne
-- men så godt det skulle vara att själf få ta’ henne om lifvet och svänga
om ... _Den_ dansen skulle allt spelman få hålla ut med!

Mor Karin stannade rockhjulet. »Pratar du för dej själf, eller sa’ du någe
te’ mej?»

»Jaa, jag sa’ bara, att det va’ int’ lönt låta sugga lefva länger, nu, då
korneftermjöle’ ä’ slut ...» Erik smygtittade på mor, som suckade tungt och
började spinna igen.

»Du ska’ int’ sucka för det mor, för se nu går jag och spel’ ihop ficka’
full med slantar, och ta’ mej näcken ...»

»Tyst pojk’ med näcken! Jag tror han redan har dej te’ hälften, och jag är
som vettskrämd, hvar gång, du sitt där ute på forsnabben och lyss och ser
ut som om du hörde det ingen ann’ kan höra.»

Mor Karin reste på sig med en skygg blick ut genom fönstret, som vette åt
forsen till.

Men Erik bara skrattade, så att tänderna lyste. Om det var vid tanken på
spelslantarne eller åt mors förskräckelse för näcken eller åt något annat
är ej så godt att säga.

Västen och bäst’jackan hade nu kommit på, och sedan fiolen -- inknuten i
en rödrutig duk -- var fastspänd öfver axeln, nickade Erik adjö.

»Adjö då och hälsa, och blir du hungrig på vägen, så jär ä’ fem pärpaltar
i näsduken hänna.» Och med mycken omsorg stoppade mor matsäcken ned i
jackfickan.

På skidorna gick det nu med fart för Erik -- utför backar och gärden.
Kylan, som varit svår alltse’n jul, hade slagit sig, så det var bara
lusteligt att fara fram där öfver snön.

Det började skymma på, och röda skyar -- som glödde likt eld, där solen
gått ned -- kastade en underligt varm glans öfver allting. Dimman steg
upp, där älfven gick öppen, och var som hvita slöjor, genomväfda med rödt.
Och Erik vände skidorna -- utan att just tänka därpå -- ned mot forsen.
Han hade aldrig varit där se’n i höstas.

Om den nu bara hade en riktigt trolsk låt att lära honom ändå!

Han kom ihåg, huru -- en gång, när han på en dans i somras satt och spelte
för sig själf -- Lena hade blifvit alldeles stilla och sett så konstigt
på honom, ända tills han slutade. Då sade hon bara -- »du spel’ allt
vackert du Erik. Det ä’ alldeles som lärkalåt». --

Det var ju ingenting att ta’ sig nära af, men hon brukade aldrig säga
något allvarsord åt pojkarne, utan dref och skämtade med dem för jämnan.
Och pojkarne togo till godo de, fast hon var nog så morsk ibland, -- men
så var hon också enda arfvingen till Sörgården och hade bara moran i
lifvet.

Stödd mot skidstafven, stod nu Erik där nere på forsnabben och tänkte
öfver allt detta, och hur mycket bättre det vore, om Lena inte hade någon
gård alls. -- Nu var det som om fjäll och sjöar lågo emellan dem. -- Men,
huru det än var, skulle han i alla fall locka fram det bästa han kunde ur
fiolen den här gången för att se, om hon brydde sig om’et mer.

Och som han såg ut öfver forsen, var det liksom om något skymtade och
blänkte i dimman där nere. Erik kunde ej se, hvad det var, ty de röda
skyarne hade bleknat, och en skarp, gulröd strimma längs efter bärgsryggen
gjorde blott skymningen dunklare.

Men så hörde han -- först svagt som ett sus, se’n starkare och klarare --
de underligaste toner han i sitt lif kunnat drömma om.

Det var som gråt och längtan, så vekt och sorgefullt -- se’n blef det som
lock af tusende fåglar, och det steg och steg och blef till ett jubel, som
tonade öfver forsen likt den starkaste klockeklang -- så sjönk det igen --
djupare och djupare, längre och längre bort ... -- Se’n hördes ej annat
ljud än bruset af vågorna. Och när Erik helt kom till sig sjelf igen, var
dimman borta och forsen såg svart och hemlighetsfull ut.

Jo, nu hade han att spela efter! Och säker om vägen styrde han skidorna
uppför och utför backar, ginade öfver älfven, där den gick som krokigast
och var framme vid lekstugugården, just när den andre spelmannen satte
klarinetten till mun och blåste förelöpningarne.

Ett par pojkar, som voro heta på dansen, snurrade redan om på golfvet,
gjorde piruetter och slogo hälarne i golftiljorna så det blef märke efter.

Och nu blef det ett lif i stugan, ska’ en tro, när de fingo syn på Erik.
Kaffe skulle han då först ha’ och en sup med förstås, men se’n var det att
börja med spelet. -- Det var inte värdt att öda bort tiden, när julen
skulle dansas ut.

Och dansadt blef det den kvällen: vals, polska, polka och kadrilj, tätt
efter hvarann’ utan hvila -- -- --

Tvi, spottades det i näfvarne, och iväg bar det, så att dammet stod som en
rök, och grenljusen fläktade och stänkte taljen vidt om. Ingen hade just
tid att säga många ord åt den andre heller. -- Men så spelte också Erik,
som voro han besatt, och någon trötthet kände han ej utaf.

Klarinettspelaren följde nog med så godt han kunde, men när klockan var
fyra på morgonen, var det stopp för stackarn -- munnen var styf som läder
och stod tjock och stinn som efter getingsting.

På maten tänktes ej mycket -- men hembrännvinet, som det fanns godt om,
togo de allt en klunk af emellanåt.

Jäntorna började pusta och oja sig fram på morgonsidan, och så sattes
kaffepannan på. Det smakade något te’ bra, kan en förstå, efter slikt
arbete.

Mest hela tiden, som Erik suttit där och spelat, hade han följt Lena med
ögonen, men hon såg inte ens åt honom, mer än då hon helsade. Och -- som
vanligt -- voro pojkarne om henne som fiskar kring ett bete. Det var då
förstås ingenting att undra på heller. Hon var täckelig att se på,
högrest som hon var och kraftig till byggnaden, med ett käckt ansikte, där
ögonen ibland lyste som solsken och ibland gäckade i kapp med munnen.

Erik tyckte dock, att, när hon satt och grundade öfver något -- ja, som
den gången han spelte i somras -- då var hon allra likast.

Värst efter henne var Karl Jons Petter. Han var visserligen rödhårig och
skelögd, och när han tittade på Lena, for ena ögat åt spiseln och det
andra åt gästgifvarens Emma -- eller hvem som satt i vägen för’et. Men se
far hans hade ett stort, välskött hemman med ägorna intill Sörgårdens.

Han såg som säker ut också, och Erik kände en stockning i bröstet, hvar
gång han dansade ut med Lena och konstrade och gjorde fukter för henne.

Sedan kaffet var drucket, gingo de under stoj och lek -- så’nt rår en
alltid med -- för att sofva ett slag.

De, som voro hemma i byn, gingo till sitt. De inbjudna bodde inne lite
hvarstans, och spelmännen lågo i lekstugan.

Vid tiotiden efter morgonsysslorna skulle man mötas igen -- och så var det
att fortsätta.

Till en början gick det då lugnare till, och mest gjordes danslekar så
länge dagsljuset varade.

För en stund fick Erik lägga bort fiolen och vara med. Han tog då mod till
sig och bjöd upp Lena till en danslek. Men många ord blefvo inte sagda
mellan dem, fastän Lena nog såg ut att vilja skämta som vanligt. Sedan det
varit deras tur att dansa ut, tog Erik -- utan att rätt veta hvad han
gjorde -- fast i handen hennes och höll den så hårdt, att hon måste rycka
till för att komma lös.

Men efter det såg Lena ej åt honom, och hela den dagen var det, som om hon
aktade sig att komma i närheten af honom.

Petter hade stått bakom dem och såg nogsamt, hvad de två hade för sig. »Nu
tog du allt miste, Näck-Erik» -- hånade han skadeglad.

»Och du, rödhår, tittar kanske miste, hur du än bligar!» Erik var så ond,
att det kokade i honom, och utan att säga ett ord till Lena ryckte han åt
sig fiolen och började spela igen. Och han spelte så vildt, att det var
ett under, att strängarne höllo. Och fart blef det på dansen, fastän inte
så i ett flängande som dagen förut. Trakteringen började också verka
_sitt_ till, och glåpord och puffar, fnitter och nojs skulle hafva sin tid
med. Ett tag höll det på att arta sig till ett ordentligt slagsmål -- det
var förstås bara om ett strumpeband -- men det blef till ingenting --
dunstade bort i surret och dammet.

Öfver och igenom alltsammans ljöd Eriks fiol. Klarinetten hade nog så
svårt att hålla tonen nu, då läpparne på spelman voro så illa i olag. --
Den natten höllo de ej ut så länge, och det fanns nog dem bland jäntorna,
som kände sig lite konstiga och ledbrutna, när de skulle ut i föjse och
mjölka om morgonen.

Men ingen gaf sig, och se’n ansikte och händer blifvit afgnodda i det
iskalla brunnsvattnet och morgonmålet undanstökadt, bar det af igen till
lekstugan. Det var nu sista dagen, och den började med ett oherrans lif i
snödrifvorna. Öron och ögon murades igen med snö, och gudnåde den pojke,
som många voro danna i. Han blef till slut som en stor snöklimp, och snö
fick han både bak och fram innanför halslinningen. Det gjorde förstås
ingenting, och morgonfriskt var det, och våta blefvo de ju i alla fall,
när det bar till med dansen.

Erik hade hittills hållit sig undan, och när de nu stormade in i stugan,
danslystna och lifvade, satt han på sin plats och stämde fiolen.

Han kände sig bitter till sinnes i dag, Erik Spelman, och ville helst, att
det skulle vara kväll och slut på alltsammans. Trött var han också. Men
det var som om han fått sig ett piskrapp, när Petter skrek åt honom: »sitt
int’ där och gnid och gnäll som en gamm’ tupp utan dra’ te’ me’ bästa
låten -- för se nu ska’ jag och Lena i dansa».

Det blef ett skratt och skoj -- de flesta sågo nog, huru pass sams Erik
och Petter voro.

Om Lena också skrattade, det kunde inte Erik se, då hon stod med ryggen åt
honom.

Men hvit i ansiktet blef han, och vreden tog honom, så han ej fick fram
ett ord. Hade han inte lofvat mor att aldrig ge’ första slaget, skulle han
svarat Petter med ett knytnäfvenyp öfver hans leda mun.

I detsamma vände Lena på sig, och hon såg så ledsen och allvarsam ut, att
det rigtigt gjorde Erik godt, och utan att svara hvarken på ena eller
andra sättet började han spela.

Visst lät spelet lite stillsammare i dag, men så dansade de i stället, som
om det gällde lifvet. Tjo, skreko pojkarne och lyfte jäntorna högt i
polskan, och de, som ej voro ute på golfvet, stampade takten, så det
knakade i bjälkarne.

Klarinettspelman, som var oförmögen att bruka mun längre, försökte för
ombytes skull med benen och var nu också med i dansen.

Vid fyratiden på aftonen, skulle det vara slut, och så skulle golfvet
skuras och stugan fäjas, innan man skildes åt.

När Erik drog sista stråktaget, voro visst också mest alla nog så belåtna
för den gången.

Nu bars vattenämbar, såpa och tvagor in, och fyra de starkaste jäntorna
togo till med att skrubba och gno -- fastän inte var det just stort med
krafterna nu. Den andra ungdomen höll till i kammar’n och förstugan.

»Kom in spelman och spel’ en låt om fingran’ håll’, så går’e lättare me’
arbete’!» ropade en af dem som skurade.

Erik såg ut att fundera på något.

»Jaa, jag ska’ se te’ att få fram e’ låt och hä en, som I aldrig hört
förr», och med en blick bort åt Lena, som stod i förstugudörren, började
han spela.

Ja, det blef alldeles så som han hörde det nere på forsnabben. -- Först
sakta som ett sus kom det fram under stråken -- se’n starkare och klarare.
Det var som gråt och längtan så vekt och sorgefullt -- se’n blef det som
lock af tusende fåglar ... Och det steg och steg och blef till ett jubel,
som tonade likt starkaste klockeklang -- så sjönk det igen -- djupare och
djupare, längre och längre bort ...

Det hade blifvit alldeles stilla, både i stugan och utanför, och pojkar
och jäntor skockade sig andlösa och halft förskrämda i förstugan -- in
tordes de ej.

Nej, slikt hade de inte hört förr, och det nästan kröp efter ryggraden på
dem efteråt.

Lena hade ej tagit ögonen från Erik, och under spelet drog hon sig allt
närmare, så att, när han slutade, stod hon tätt bredvid, och blicken, som
då mötte hans, var glänsande och varm som sommarsol.

»Du ä’ allt bättre än de andra, du Erik!» sade hon sakta.

»Det ä’ om mej själf, jag spelt», hviskade han tillbaks, »och om dej me’,
Lena, och nu veit du hur’e står te’ me’ mej, och ...»

»Jag tror trolla rid’ båd’ pojken och jänta», hördes Petters hetsiga röst;
-- de hade nog varit som förtrollade allesammans, men nu började de röra
på sig och tala sins emellan -- »Och för resten, din fattiglapp»,
fortsatte han, »har du int’ nån rätt te’ stå och locka och hviska
djäfvulskap me’ Lena på Sörgården. Och spar du me’ trollkonstar dina --
näckpojk dänna, för annars får du me’ mej å göra!»

Han hade kommit in i stugan, och alldeles ursinnig knöt han näfven åt
Erik, som ingenting hann säga, förrän Petter började igen.

»Du veit kanske int’ hva’ dom säj om dej! Joo, du, jag skäll’ dej int’
näckpojk’ för assint’» han spottade föraktfullt, »för ser du, en gång
innan du kom te’ -- och hä frös så hä knakte i älfisen, och mor din va’
yngre än nu och fägre me’ -- satt näcktrolle och tyckte hä drog nalta
kallt, och så gick’en opp för å värm’ sej ett slag hos mor din -- han
visste nog ho va’ ensam i stuga. Haha -- begrip’ du’et nu! Och se, att du
ä eljest än annat folk märks nog på dej. Int’ kan du sup’ dej redigt full,
och int kan du ta’ ett ordentligt nappatag en gång som en ann’. -- Eller
ä’ du för go kanske, din stråkhas ...»

Alldeles ifrån sig af ilska, måste han hålla upp för att hämta andan.

Erik stod där som förlamad. Han skulle kunnat slå ihjäl dem allesammans.

Knifven låg i fickan, men, när han stack ned handen, träffade han istället
på mors pärpaltar, och rent från vettet drog han upp en och slängde den
midt i ansiktet på Petter.

»Där har du för näckpojken ... och där har du en för mor ... och där har
du en på köpet, och där har du en, och där har du en till!» Och dask, dask
-- där sutto de nu alla fem paltarne fastsmetade på Petter, som hvarken såg
eller kunde öppna mun.

Mor hade nog gjort dem stadiga och bra, men se, det hade frusit i dem på
vägen, och se’n när värmen tog åt dem, blefvo de lösa och klistriga, kan
en förstå.

Han stampade och slängde omkring sig som besatt af onda andar, och det
blef ett skratt och ett väsen, som aldrig ville ta’ slut.

Men Erik hade lättat af sig det värsta sinnet och skyndade det fortaste
han kunde ut ur stugan, fick skidorna på -- och hemåt bar det, medan
skrattet ljöd efter honom utåt lägdorna.

Först frampå förmiddagen kom han hem. Han visste knappt själf, hvar han
varit. Hade åkt och åkt som en förföljd, och uppgifven af trötthet var
han, när han kom fram.

Mor Karin blef helt förskräckt, när hon fick se, huru eländig han var, --
och ingenting fick hon till svar på frågorna sina heller. »Herre jestanes»
-- mumlade hon bekymrad -- »jag menar rent åf att skogsrå’ fått tag i
andra hälften af’en -- de gussrise’!»

När hon efter en stund gick ut ett slag i föjse -- och Erik blef ensam --
kastade han sig ned öfver fällbordet med hufvudet mot armarne och satt så
-- utan att röra sig -- medan tankarne brände som eld.

Åter och åter hörde han Petters skamliga ord -- och så skrattet som följde
honom -- --

Ja, visst var det åt honom de skrattat -- honom -- fattiglappen --
näckpojken -- -- åh åh! Han stönade högt som i bittraste nöd.

»Erik!» sade det. Han reste sig inte, men det gick en skälfning genom
honom.

»Erik!» sade det återigen -- helt nära, och någon tog honom på axeln.

Han vände till hälften på hufvudet, och där stod ... nej, han såg visst i
syne -- --

Men så gnuggade han sig i ögonen och såg igen. Ja, Herregud, det var ju
Lena -- Lena lifslefvande. Men så blek hon var!

»Hva’ är’e me’ dej, Lena?» Han glömde alldeles bort sina egna sorger --
_hon_ såg ju så bedröfligt eländig ut, hon, som alltid var så hurtig och
glad.

»Joo, ser du, jag har int’ fått en blund i ögonen i natt utan bara sett
dej för mej. Du såg så från dej ut, när du sprang i kvälls, att jag bara
tänkt på, om du gjort dej nå’ ondt, och så fick jag int’ nån ro, utan
måst’ opp hit. Och så tänkte jag» -- hon gjorde ett uppehåll -- »joo, se
-- jag tänkte -- att, då jag aldrig fick svara dej, hur _jag_ hade’ne --
för Petter, som kom och ställde te’ otyg, så skull’ jag också göra _det_
nu, om jag fann dej i lifve’.»

Erik visste ej om han drömde, och försigtigt -- som rädd att hon skulle
försvinna -- tog han hennes händer i sina. Nej, nu ryckte hon sig inte
lös, och lite rödare om kinderna fortsatte hon. -- »Det ä’ nog bäst, att
du komm’ ner te’ oss på Sörgården -- om du ä’ så te’ sinnes som i går. Vi
träng’ allt te’ karlhjälp ibland.»

Men nu hade Erik fått så pass sans igen, att han började förstå. Det var
ingen dröm! Lena var det, som stod där framför honom och som hade sagt
honom allt detta, medan han satt här med hennes händer i sina. Och i
stormande fröjd lyfte han henne upp på sin arm, och så dansade han som en
galning rundt om stugugolfvet.

Det var den dansen han tänkt på så mången gång -- fastän aldrig hade han
väl ändå tänkt, att det skulle bli’ till något.

»Ser du, Lena» -- sade han -- »när lyckan komm’ så här oförväntandes,
tar’a nästan på förstånde’!»

       *       *       *       *       *

Men det var för många år sedan. Nu för tiden går det inte således till på
Västerbottensbygden. Näcken finnes ej heller längre i älfvarne här, och
funnes han, vore det nog ingen som lyssnade till hans strängaspel -- och
ingen som förstode det heller.



Tok-Johanna.


Det var -- att döma efter det yttre -- en stor bondby. Gårdarne, rödmålade
och väl hållna, lågo strödda utefter sluttningen. En del högt uppe vid
bärgsfoten, där de lågo tätt intill hvarandra likt en klunga frodiga
rödklöfverblomster, men så allt färre och glesare ju längre ned på lägdan
de kommit -- som vore de rädda att där taga för mycken plats från åker och
pärlandet.

Längst nere vid ån fanns ej en enda gård -- endast äng och vajande
sädesfält.

Däruppe bakom öfversta gården togo hemmansskogarne vid -- mörka och
kraftiga -- och troligen äfven beteshagarne in emellan dem, ty pinglorna
från boskapen hördes långt bortifrån och uppöfver åsen.

En och annan kossa, som trådde hem och brutit stängslet, skymtade framme i
skogsbrynet och sträckte hufvudet fram öfver gärdesgården under
längtansfullt råmande.

Bruset från forsen hördes aflägset och dämpadt -- ibland så svagt att det
gick i ett med suset från skogen. Härifrån syntes ån knappast mer än vid
någon tvär krök långt borta. Det var lågvatten, och åbädden låg djupt just
där bortöfver med höga och tvära stränder. --

Här vore godt att hvila ut efter obygdens ensamhet och mödor!

Här måste människorna vara lyckliga och glada.

Fönsterrutorna glimmade emot mig i solskenet som lika många vänligt
blinkande ögon.

Jag valde ut en gård högst uppe på backen, med en väldig blommande
rabarber utanför gafvelfönstret, och styrde vägen dit.

Ingen lefvande varelse syntes till mer än en tjudrad grå get, men ut ifrån
stugan hördes en underlig, entonig sång, omväxlande med ett slags
reciterande tal af samma röst eller en tung utdragen suck, som slutade i
ett litet torrt skratt.

Jag stannade en stund i förstugan och lyssnade, och det blef mig med ens
som om en skugga lagt sig öfver hela byn därute. De röda gårdarne sågo
mörka ut, och alla de glimmande fönstren voro lika många svarta hål.

Min mening hade ju varit att gå in här för att få stanna ett par dagar
och hvila ut. -- Ja, det gjorde jag också -- när sången upphörde.

Mor själf satt i väfstolen. Hon såg upp, när jag öppnade dörren, och bad
mig stiga fram och sitta ned. Sedan fortsatte hon lugnt sitt arbete.

I den öppna spiseln brann elden under kaffepannan, och där nedanför satt
en liten sällsam varelse på en pall. Det var en gammal krokig gumma, klädd
endast i lintyget och en kort, lappad stubb. Hon höll på med ullkardning
och hade bredvid sig en korg full med luftiga, färdigkardade ulltyller.

Håret, som var snöhvitt och glänsande, hade hon uppsatt i två flätade
snurror -- en bakom hvardera örat -- och med ett par konstiga mörka ögon
sneglade hon som oftast bort mot det håll där jag satt.

Hon var mest lik en liten ofjädrad skatunge -- men det var äfven någonting
hos henne, som väckte intresse -- något vilsekommet, hjälplöst -- något
där bakom.

Snart nog förstod jag, att hon ej var riktigt klok, att det var från henne
den underliga sången kommit.

Men, när hon se’n efter en stund började tala med husmodren om arbetet,
lät hon fullt redig och såg klok ut också.

Endast en nervös kastning emellanåt med hufvudet såg litet eget ut.

När moran reste på sig och gick ut för att hacka upp pärer till middagen,
följde jag efter för att göra upp om husrum under ett par dagar. Jag fick
då veta, att hon därinne hette tok-Johanna och gick på socken. Bönderna i
två byar skulle hafva henne, föda och kläda henne under tre veckor
hvardera, då hon fick hjälpa till med hvad som förekom. Hon var skicklig i
en del kvinnfolksarbete och ville gärna ha’ något att syssla med.

Sedan många år tillbaka var hon klen till förståndet, men _det_ kom öfver
henne ryckvis, och då kunde hon vara nog så besvärlig att ha’, bråkig och
högljudd som hon blef sådana gånger. Just under senaste dagarne hade hon
haft ett sådant där tok-il, hade gråtit, skrattat och sjungit ömsevis och
pratat bara det galet var.

»Men ho’ blef all’ töst, nål I steg inom döra.» -- Moran nickade mot mig,
där hon stod och gräfde i pärlandet.

»Ho’ plär sno alldeles om iblan’, nål hä’ komm’ någe oförväntanes, och
komma sej på go’-ile, och då ä’na ackurat som e’ann människ’ långa tia’
-- då bå’ talar och svarar’a vettigt. Men då jär’e ock som ondt för’na --
för se, då minns’na bå’ likt ock olikt, och ho’ har nog haft som svårt i
sina da’r. Håhå, ja, ja!» Moran rätade på sig från sin dubbelvikna
ställning, och med pärämbaret i ena handen och förklädet fullt med pärris
åt geten tassade hon barfota och snabb i vändningarne öfver gården.

I detsamma kom tok-Johanna ut på stugubron.

Hon hade nu klädt på sig kofta och kjol och bar handduk och ett tvättfat
med sig till brunnen, där hon började tvätta sig. Jag gick fram till henne
och hälsade, som om jag inte sett henne förr. Hon hälsade tillbaks och
sade med en blid, litet darrande röst -- »En mått’ väl snygg’ sej nalta,
då främmand’ komm’. Hä jär int’ ofta slikt komm’ på hänna oppåt.» --

Hon såg lite nyfiket på mig, medan hon gnodde och torkade sig i ansiktet,
som tänkte hon: -- hvad ä du för en?

Nu voro ögonen inte längre virriga och konstiga som nyss, då jag kom in i
stugan. Men allra innerst i dem låg ett uttryck af sorg och kval, så
gripande och tungt, att jag måste tänka: -- stackars tok-Johanna! du har
det visst bättre, när tok-ilet kommer på och minnet sviker dig!

Dagarne, som följde, var hon fortfarande redig och klädde sig ordentligt
och snyggt.

Jag såg, att hon gjorde sig all möda för att behaga främlingen. Hon
förstod kanske instinktmässigt den varma medkänsla hon väckt.

Att Johanna i sina yngre och sin krafts dagar varit en ovanligt duglig
kvinna märktes väl. Nu, då gårdens karlar voro ute i skogsarbete, hjälpte
hon moran i alla sysslor och gjorde dem raskt och väl.

Men hon var tystlåten och allvarlig under arbetet, och aldrig hörde jag
henne sjunga eller ens gnola nu.

Hennes historia hade jag ännu efter ett par dagar ej lyckats får höra.

Mor själf var inbunden och ordknapp, och jag kunde inte locka ur henne
något mer om tok-Johanna, än det jag fått veta första dagen ute i
pärlandet.

Hon tycktes betrakta mig med en viss misstro och kunde ej begripa, hvad
jag hade att göra där hos dem eller hvad jag haft för mig ute i fjäll och
vildmark.

Och Johanna själf ville jag ogärna fråga om något direkt -- hon syntes så
lugn och belåten nu -- utan hoppades jag, att den skulle komma af sig
själf -- historien. Hon ville gärna vara i mitt sällskap och tycktes hafva
fattat en viss tillgifvenhet för »främmane’», som hon kallade mig.

Och den kom äfven, sorglig och mörk, gripande i all sin enkelhet.

Det var en dag, som jag användt till hvila på mjuk, svalkande mossa i
skogen och njutande af doften från linnea och barr, af solskenet, som man
bara anade därinne och af att inte tänka mer än myggorna, som surrade och
stucko i värmen.

När jag mot aftonen gick ned till gården, hade mor redan gått till
sommarföjset för att mjölka, och Johanna kom ut till mig med en
stickstrumpa i handen.

Jag hade satt mig på gräsvallen bakom byggningen, och hon tog plats
bredvid mig.

Hvad hon såg hoptorkad och fattig ut, där hon satt midt bland maskrosor
och ängsvial!

Det var som om något tryckte henne, och jag såg tårar i ögonvrån, när hon
sporde -- »och te mornom jär’e, som I ska’ dra åsta’ igen?»

När jag nickade jakande, sade hon med en djup suck:

»Hä’ blir som långsamt då hänna igen!»

»Ja, men nog trifs Johanna här. Mor är ju snäll, och bra mat får hon ju
också.»

»Ja, visst jär’e bra nog åt mej hänna» -- stickorna gingo blixtrande fort
-- »men hä jär så olycklitt lång från ån -- och si, ja’ _vill_ te ån!
Hänna hvarsken ser eller hör ja’na.»

»Är Johanna född nere vid åbacken då, efter som hon längtar så dit?»

Hon svarade inte strax, men stickorna stannade af och händerna sjönko ner
i knäet. Och när jag såg det spända, ångestfulla uttrycket i hennes
ansikte, ångrade jag att hafva gjort en fråga, som ju måste rifva upp alla
minnen -- fastän nog ville jag ändå bra gärna lära känna dem till slut.

Efter en stund svarade hon, men rösten lät tjock och darrade mer än
vanligt.

»_Om_ ja’ ä’ född ve’ ån? -- Jaja men, å dänna ha’ ja lefva’ bå’ goddagar’
å dom onda -- hm, om I visste hur ond’ dom va’!» -- Hon såg på mig, och
det ryckte omkring ögon och mun som vid börjande gråt -- --

»Hä’ gäll’ visst int’ te’ streta mot. I ska nog ändå måtta höra’ne -- hur
ondt ja’ hatt’e. Hä’ jär rakt åf som tvang I mej te tala om mej själf,
fast I aldrig säj’ så myttje som e’ ol’.» Hon knäppte i hop händerna
öfver knäet och vaggade fram och åter, stirrande åt det håll, hvarifrån
forsen hördes som ett aflägset surr -- _den_ kvällen dock ovanligt
tydligt.

Det bådade rägn och ruskväder.

»Hä’ jär länge se’n ja’ bodde denna ve’ forsen -- många år -- ja’ håll på
glömm’ hur många. Stuga’ hade ja’ kvar ätter en Erik, gubben -- ser I, han
drunkna’ ve’ timmerflyttjen’, nål vi vare’ gift i tie år. -- Jaja, hä’
va’e tungt slag! Men så hade jag flicka mi’ -- I skulle sett’na, Eva,
nål’a stog på gången! Hon va’ inte mer lik dom andra bonnjäntan’ än e
häggblomma ä’ lik e kattfot. -- Jaa, hä’ va’ visst e stor synn’, men ja’
kunne int’ annat än tyttje’, att a Eva för jämnan va’ liksom bättre än de
andran’ å hä fast ho va’ fattig -- --

Vi hade stuga’ förstås å e ko, men för resten fick vi arbeta från morran
te’ kvälls me väfninga å slikt -- för te’ dra’ oss fram. Ja, hä’ förstås,
ja’ bota ju kräka den tia’ å smorde för rise’ -- I vet me’ örter å sån’t.
-- Å nål så jänta hade läst sej fram å hä’ sku’ bli’ te’ skicka’na ut i
tjänst, så var’e som om hä’ int _kunne_ gå för sej. _Ja’_ halte å halte, å
jänta va’ blyg å stante lik’ gärna hemm’, då ja’ ville’ne. Ho va’ väl e
styttje opp i sjuttente åre’ då ...

I sku’ sett’na å hört’na, nål ho satt i väfstol’n å sjöng! Ja kunne stå
ve’ spisen iblan’ å fumla i onödan me’ eldtänne’ bara ideligen för te’
glä’ mej åt’na där’a satt.» Den lilla fattiga stackaren växte, där hon
satt bredvid mig och talte om sitt barn -- hon var inte arm och tokig i
det ögonblicket. »Ja’ ha’ aldrin sett så myttje solsken i ögona på nån’
människ’ som på _den_ flicka’, å mjuk å fin i skinne’ var’a som tocken här
ängsull, å hä va’ håre’ hennes me’, fast hä va’ tungt och stort. Å så sku’
I hört sångrösten hennes! Ja, ho va’ märkvärdig te’ sjung’, å aldrin
hade’na lärt åf nå’n ann’ än fåglan’. -- Var’a glad så sjöng’ na, å hade
någe gått’ na emot så sjöng’ na ändå, men då var’e som me’ en ann’ ton. Å
hva’ ho va’ gullgo’ me mor sin! -- -- --

Hos oss bonnfolk jär’e int’ bruklitt te’ slicka å smeka, men i _de_’ också
va’ Eva, eljest än andran. Iblan’ kunne’ na komma faranes så ja’ vardt
hufvurvill’ -- å slå arman’ om mej å säga -- att ho’ va’ så hjärtegla’, å
att mor va’ de’ bästa ho visste -- -- --»

Johanna satt en lång stund alldeles orörlig med slutna ögon.

»Hm, hä jär unnerlitt, hva’ ja’ ser’na lefvanes för mej, nål ja’ sitt’ så
hänna å blunner -- men I blir visst trött te’ höra?»

»Nej, nej, Johanna, tala hon, jag hör så gärna på!»

»Ja, men hä blir svårare nu te’ minnes ... -- Jo, ser I, samma vår som Eva
fyllde sitt adertonde år, komm’e e lass me’ tattare te’ byn. Dom bruk’ nog
dra’ genom byan’ iblan’, trollpacke’ dänna, å stann’ nån vecka me’, men
de’ hänna följe’ slog sej som te’ kvarters i våran by å gjorde påhälsning
lite hvarstans i grannbyan. En åf dom va’ en ung, grann en karl,
svart-Jossi, som dom kallte’n. Å han va’ en tocken’ dänn’ en, som kunne
förgöra hvart endaste kvinnfolk han ville rå på. Att’ en ville åt mi jänta
jär int’ te’ undra på, _så_ som _ho_ va’ -- å ja’ såg nog, att’en allt
oftare tog vägen öfver gärdan, som låg åt me oss, och att ögan’ va’ som
bloss i hufve’ på’n, nål han fick dom på Eva. -- Men så gjole’ högmode mej
blind. Ja ville int’ och kunne’ int’ se annat än att Eva va’ bättre än de
andran, å att där dom stupa’ sku’ _ho_ stå, fast ho bara va’ e fattig
backstugujänta. Å så såg ja’ då förstås, att _den_ sommarn’ var’a bara
vackrare å gladare å sjöng mer än nånsin’. -- Gud hjälpe mej usla människ’
-- ja’ kunne ha’ hjälpt’na å varna’ na, hade ja’ int’ vare bunnen i
högmode! Aldrin i lifve’ glömm’ ja’ den da’n -- hä va’ e vecka före
Michaelsmess, å ja’ kom hem från päropptagninga hos Karl Israels. -- Ja’
hade nytt te’ berätta å va’ kvick på föttran. -- Eva höll på ta’ ner
väfven -- men ja’ hörde’na int’ sjung som vanligt -- å så fort ja’ kom’
mej inom döra, förtalde ja’ då nyheten om Svart-Jossi’s sista bedrift.

Han hade ställt Stor-Anders Mathilda så, att ho va’ me’ barn, och nu hade
gubben svure’ på att lysninga sku’ tas ut’ å dom sku’ vigas -- se’n fick
tattarpojken löpa utan mer vinst på hä’ än farsnamne’. -- --

Å herre Gud, herre Gud! Hä’ va’ int’ förr sagdt, så släppte flicka de’ ho
hade i händran’, och me’ ett skrik så svårt att hä’ skar genom märg och
ben kasta ’na sej om halsen på mej. Ho skrek bara i ett i ett -- mor, mor,
mor -- hjälp mej, mor! -- Då var’e hä blef slut på mitt högmod. Oj oj, ja’
stackars usla kryp! -- -- --

Fram på hösta’ blef’e då bå lysning å vigsel för Stor-Anders Mathilda å
tattarvrake; å hur ho väsnas å ba’, fick svartolyckan dänna bli’ kvar å
lär’ sej te’ bonne. -- Hä va’ e fett styttje för e så’n -- å va’ nog _hä_,
som han räknat ut me’ trolltyga sina. -- Men hos oss blef’e värre å
värre, å slut var’e me’ sång å solsken, å barne’ mitt vissna bort som e
afskure’ blomster. Hä va’ int’ bara skammen -- utan ho va så olycklitt
dann i karl’n, så _hä_ va ändå värre te bära. -- Ja, hä gick då som hä
skulle -- hovaligen så’n vinter hä va’ -- å på vårsia fick då Evastackarn
e pojk’. Oherrans sakta gick e för’na te’ få kraftan igen, å lik sej
blef’na aldrin ätteråt. Ho va så stillfärdig å tyst nu -- int så myttje
som e vaggvisa gnola’ na engång. Å pojkkräke var’e som konstitt me’. Svart
va’ _han_ me’, men int’ ögan’ -- dom va’ Evas, och goa va’ dom me’ -- och
iblan’ kunne’na vara så dann me’ n, men så var e tider, som ho int’ ville
se åt’en en gång. Å aldrin talte ’na godt me’ mej mera -- å om de ho hade
i tankan’. -- Jaja -- ja’ syndiga stackare hade stor del i elände’ å va’
int’ bätter värd -- och aldrin for’a mej om halsen mer heller! -- -- --»

Stackars Johanna! Tårarne runno i tunga droppar utför de skrynkliga
kinderna och ned på tröjan, där de gjorde stora mörka fläckar. --

»Håja! Herren sparde mej int’ den gången -- hä blef aldrin nog -- -- ja,
hva’ var’e ja sa’?» -- -- --

Det virriga i blicken syntes där åter, men försvann igen, och hon
fortsatte: »Ja visst ja -- så ska’ I veta, att han fanns dänna i byn nu --
Svart-Jossi -- å sku’ bli folk. Eva hade int’ sett’en -- som väl va’ --
men e dag unner slottanna mötte hon’en, nål’a gick hem från gärdan. Han
hade visst tala’ te’na å konstra me’na, för nål’a kom hem, var’a som
vettskrämd å grät å jämra sej så eländitt, att ja’ mått’ gå ut för te’
int’ börja likadant ja me’. Se’n på aftan följdes vi åt te’ ån för te vri’
opp nån’ tvätt, å pojken hade’na tage me’ å lagt te’ sofva i gräse’ på
åbacken. Dänna som vi höll te’, var’e som agga eller bakvatten innanför e
stenarm, som va’ oppbyggd där för timrets del, men utanför den fräste’ne å
gick hvitt, å länger ner va’ forsen. Och Jesses, hvilken dag!»

Hon kastade förklädet öfver hufvudet, och hela den lilla krokiga gestalten
skakade och darrade som i frossa.

»Hvilken olycksdag! -- Jo, ser’ I, vi hade nästan vride’ slut, å Eva hade
gått opp i backen te pojken. -- Så fick ja höra’na sucka så okristlitt
tungt -- å nål ja’ vände mej om, stog’na alldeles bakom mej me’ barne’ på
armen.»

»Hör nu mor» -- sa’na -- »ä’n int bra lik far sin?» --

»Ja’ kunne då int’ säga annat än _ja_ te’ hä. Då såg’ na på pojken
riktigt noga å såg som så konstitt på’n -- å så sa’na -- »I måst’ förlåt’
mej mor -- men ja’ _vill_ int’ att’ en ska’ bli’ lik far sin. Han får int’
göra nån så olyckli’, som ja ha’ vare’ -- ja’ ä så olyckli, _att ja kan
int länger_ -- -- --

Å innan ja’ hann’ så myttje som sträck’ ut hanna eller röra på mej, var’a
ute på stenarmen -- me’ pojken tätt te’ bröste -- å därifrån ut i ån -- å
så utför forsen -- -- --

Mej fann dom liggande som dö’ se’n -- där ve’ ån -- jaa, ja’ veit int’ --
ja va’ kanske dö’.»

Nu var det där igen -- vanvettet i blicken -- tokilet -- och nu på allvar.
Hon böjde sig mot mej och hviskade -- »dom sej att ja’ ha’ hugge’
tattarpojken i ryggen me’ e lie, så han stupa -- han me’ -- men dom säj så
myttje -- -- -- --»

Nu grep hon mej hårdt om armen och pekade rakt fram öfver gräsvallen,
medan ögonen stirrade dödt --

»Se -- dänna komm’a -- å pojken har’a på armen. -- Hovaligen, hva’
vattene’ rinn’ om dom! -- Tyst, så ho int’ ser oss! -- Mor hennes väntar
me’ torrt -- låt’na få gå in i stuga’ å värm sej nalta -- --»

Hon tog upp stickstrumpan och rullade ihop den hårdt. Sedan lindade hon
förklädet omkring den och lade byltet på armen, som vore det ett barn --
och så vyssade hon det fram och åter och började sjunga -- först sakta,
sedan högt och skärande:

    »Nu skall jag till kyrkogården gå,
    där hafver jag man och barn,
    där plockar jag blomster och gröna de strå,
    Hvem skall väl den brudkransen få -- --

hahaha, jär ä’ du, Karl Israels mor -- jär du hänna nu igen? Ja’ ha’ ju
flerfaldiga gånger sagt, att kläna’ dina jär så full åf jord, att ja’
mått’ ha’ dom i luten en gång te, -- En vänt’ int’ för läng’, nål en vänt’
på nå’ godt -- hihihi.»

Tok-Johanna hade nu rest på sig och gick småskrattande uppför stugubron.
--



En begrafning.


Det var på dagen en vecka sedan Erik Jons Olle slutade sin glädjefattiga
tillvaro, och nu hade han legat sex dagar i likkällaren under bårhuset,
däruppe på den kala, sandiga kyrkogården.

Olles lif kunde nog -- trots sjukdom och plågor -- hafva varit gladare än
det i verkligheten varit. Fadern, Erik Jons, var kyrkovärd och en af de
rikaste bönderna i byn.

Själf hade Olle i morsarf fått -- förutom lungsot och skrofler -- flere
tusen kronor och kunde nog vänta sig lika mycket i farsarf, då nya Erik
Jons’mor inga barn fick -- hon var vissen och torr som fjolhässjadt
potatisris -- och han bara hade en äldre bror att dela med.

Men om Olle också ej hann med denna andra utdelning, hade han dock vid
sitt inträde i världen fått någonting annat i arf efter far sin, och det
var dennes ömma kärlek till gods och guld och hans ängsliga rädsla, för
att den minsta lilla slant skulle rulla ifrån honom och till någon annan.
Och det var nu denna ömhet och oro, som gjorde Olles lif så fullt af
bekymmer.

Fick han inte så ondt af att Karl Pers’ Kalle tjänte sig tre kronor om
dagen vid järnvägsbygget, att han gick med agg både till Kalle och den
ingeniör, han var i arbete hos! Och _det_ fastän han själf -- stackarn’ --
knappast orkade spada ut ett lass grus på landsvägen. Då nämndemans Anna
gifte sig utbys, blef det ätter värre för honom.

Hon var det rikaste giftet i byn och borde väl -- om någon rättvisa
funnits till -- blifvit åtminstone svägerska till Olle.

Ibland hade han nog tänkt på henne för egen del med -- men, när han så kom
att titta sig i dragkistspegeln och där såg ett magert ansikte, vanställdt
af blåröda skroflerknölar och ett djupt ärr, som stramade och drog ned
hufvudet mot ena axeln, då suckade Olle och tyckte, att det just ej
passade ihop med Annas hvita skinn.

Det kändes i alla fall som en stickande torrvärk i bröstet, hvar gång han
sedan hade tänkt på nämndemans präktiga gård och alla de sedlar, han hade
inne på banken. När så till slut hela härligheten kom en annans hus till
godo, var det nästan som om Olle blifvit smått ifrån sig för en tid.

Nu var emellertid Olle fri sina bekymmer, och hans usla kropp tog sig så
god en hvila, att om också järnvägsingeniören kommit ned till honom i
likkällarn och bjudit fem kronor i dagspänning -- och lätt arbete till --
hade han inte rört så mycket som ett finger engång. Nej, inte ens om
nämndemans Anna kommit fri och ledig och bjudit honom gods och sedlar och
sig själf på köpet.

Hos kyrkovärdens hade det i stället varit oro och bråk. Att Olle inte
skulle bli’ långlifvad, det visste man nog, och inte sörjdes det stort
öfver _det_ heller.

En Anders, brodern, hade långa tiden -- innan han somnade om kvällarne --
legat och räknat på fingrarne, huru mycket hans och Olles morsarf blef
tillsammans -- och så med alla årsräntorna till. Och det första han
smygtittade efter, när han vaknade, var om Olle sken som en lefvande, där
han låg.

Men så kom en annan omständighet till, som inte kunde undvikas, och det
var, att det måste hållas graföl, och det ett hederligt också, när det
var efter kyrkvärdens son.

Erik Jons mor tänkte för sig själf -- att då hon nu var kvitt de lea
åbäket, så skull’na då för en gång int’ sätt’ sej på tvära.

En otur var det att storbyggningen hyrdes ut till rallarefolk, och själfva
bodde de i bryggstugan, så att något graföl _hemma_ kunde det inte bli’
af. Och gud vete, huru det gått med alltsammans -- hvad kalaset beträffar
-- om inte Olles moster, som hade en rymlig gård och för resten var
bygdens kalaslagerska, hade föreslagit dem att hålla till där.

Fastän Erik Jons nogsamt både kände och såg i andanom, huru långa rader af
blanka slantar rullade ifrån honom uppför backen till moster Kristina och
in i hennes dragkista -- utom alla de, som vid det tillfället rullade åt
andra håll -- måste han nu för skams skull låta olyckan ske denna enda
gång utan att blinka. Men nog tyckte han ändå -- att en Olle hatt’ bätter
vett, om’en gjort allvar åf hädanfäla’, när’n höll på me’n en gång
strax’en var kommen hit te’ världa. Hä va’ int’ så laggrant me’ rustningen
för en tocken, som när hä sku’ bär te’ me en fullgo’ karl.

I fyra dagar hade där slaktats, bakats, bryggts och kokats hos moster
Kristina -- det var ju bjudet sextioåtta personer, utom hemfolket.

_Hon_ var kanske den enda, som kände någon saknad efter Olle -- och hade
nog alltid tyckt det vara synd om honom -- men nu hade hon inte stor tid
att tänka på _det_, där hon for fram och tillbaka som en skottspole.

Vid elfvatiden var det så godt som färdigt.

I salen stod slagbordet dukadt för kaffedrickningen, och moster Kristina
hade just satt ifrån sig två stora brickor med högar af anisbröd,
smörbakelse och saffransbröd i tjocka skifvor, när ladugårds’Lotta stack
hufvudet inom dörren med bud, att bärarne, som skulle efter liket, hade
kommit.

Nu var det att bjuda dem på kaffe i lillkammaren, och se’n fick då både
död och lefvande komma -- granriset var strödt och ingenting glömdt. Jo
kors, lådan, som kistan skulle ställas på, var ju kvar i vedboden, sedan
den svartströks i kvälls; och nu blef det ett hastverk för kyrkvärden att
dra’ fram den och ställa den på sin plats midt på gården.

Det hade väl gått om en kvart, när de syntes med kistan uppe vid
kyrkogårdshörnet, och länge stod det inte på, förrän de voro framme vid
grinden.

Där satte de ned henne ett slag och torkade svetten ur pannan med
bärlakanssnibbarne.

Tvi! så spottades i åtta par brunbarkade näfvar, och så bar det åstad
uppför gården öfver finhackadt granris -- här och där uppblandadt med
gulnade löf -- där kistan ställdes upp på den svartmålade lådan.

Locket, som pryddes af en storbladig papperskrans af hvita blommor i
grönt, lyftes ifrån och ställdes upp emot bryggstuguväggen, och där låg nu
Olle färdig till likskiningen.

Inte hade han just vunnit på att ligga sex dagar i likkällarn -- han gick
nästan lite i grönt, han med -- men en geraniumskvist, som moster stuckit
i handen på honom, sedan hon svept färdigt, hade hållit sig frisk och
vacker där nere i fukten.

För resten var han branog stygg att se på, och det tyckte allt mesta delen
af siarne och grafölsgästerna, som nu kommit, den ena gruppen efter den
andra, och i långsam högtidlighet stannade framför kistan.

Svepningen skulle man då i alla fall syna, och ingen kunde säga annat än
att den var riktigt laggrannt tillställd.

En gumma, som hade trängt sig fram och nöp i spetsen, som gick rundt om
kistkanten, gaf sig också till att låta illa, för att slikt skulle ner i
jorden.

»Men jästanesligen» -- hördes en röst -- »när hä var så ulusteli’ mä e’
määnsk’ bara ätter e’ veeck’ -- hvars gär dom mä’n opp i fjällbyan, när
dom hvarsken på vår eller höstsian’ kom sej fram te’ köörk’ och präst?»

»Hä kan je sääg» -- upplyste en ann’ -- »för si je haad e’ faster som bood
nolom Arvidsjaur, å ho la’ sej te’ å dö på höstasia, når hä int’ gall te’
ta’ sej öfver myran och träska -- och si, då tog kärn’ henses och salta
på’na -- ja, unner’na me’ förrexten, så når dom sku’ jolföra’na mot jula,
sken’na ackurat, som om’a nyyss släppt vääjre’» --

»Pastorns!» hördes nu i högljudd hviskning från dem, som höllo till längre
ned på gården. Och sedan moster Kristina nigande välkomnat
prästgårdsherrskapet, bjöd hon alla stiga in och ta’ för sej af kaffet,
innan det bar af till grafven.

Där inne i salen blef det på en gång både trångt och varmt. Pastorns hade
slagit sig ned i långsoffan, där hedersplatsen delades af kyrkvärdens.

Sedan gästerna varit framme och helsat och sagt »tack och har äran te’
sorgas beklagelse!» hördes åter moster Kristinas bjudande stämma. Och
snart var kaffedrickningen i full gång med påtår -- och kask åt karlarne
-- och stora högar med anisbröd, smörbakelser och saffransskifvor, som,
när gummorna inte orkade mer, vandrade ner i deras förningskorgar och
handdukar. En och annan gubbe kom nog också med lite, som inte gått ner,
och bad a’ mor ta’ reda på’ne.

Kyrkvärden suckade, där han satt i soffhörnet, försjunken i betraktelser
-- om det var öfver sonen, som låg därute i kistan, eller allt bakverket
som gick åt till förningen, det vete Gud allena.

Pastorn hviskade nu något till klockaren, hvilken skyndade ut på bron och
-- hviftande med en hvit duk -- gaf tecken åt ringaren att börja med
klockorna.

-- Bing -- bång tonade det i enstaka, dröjande slag, tills de kommo
rigtigt i takten, och nu kom det förra allvarsamt beklagande uttrycket
tillbaka i alla ansikten -- det hade så småningom försvunnit under
kaffedrickningen.

Liksom tvekande började man röra på sig.

Ute på gården samlades de sörjande för sista gången omkring Olle.
Kyrkvärden stod med hatten för ögonen och kyrkvärdsmor bredvid, och hon
snöt sig och torkade ögonen ömsevis, tills hon blef alldeles rödögd --
nästippen var mest alltid som röd af sig.

Hvad nu gubben tänkte på var ej så godt att säga, men sorgen kunde
skäligen inte vara så stor, då sonen -- som sagt -- i alla dagar varit för
usel att kunna göra rätt för sig på något vis. Och i medecin och
doktorering hade han kostat modiga pängar.

Det kändes nog helst, som om han vore i färd med att stoppa ned en ärgig
slant i jorden för att aldrig mer taga upp den -- och det kunde nog på
sitt sätt kännas svårt.

Moster Kristina grät en värs, men stannade tvärt af vid det att ögonen
föllo på Olles ansikte -- »hoaligen, hva pojkkräke skin oharrans lej,
där’en ligg!»

Nu kommo bärarne med locket, och snart var Olle för alltid afstängd från
Guds vackra solsken och denna världens goda och på väg till sitt sista
hvilorum.

Liktåget ordnade sig led efter led med pastorn, klockarn och den dödes
anförvanter närmast kistan. Vägen upp till kyrkogården var ej lång, och
fastän det var på höstsidan sken solen riktigt varmt. Det gjorde nästan
ondt i ögonen, när man tittade ut öfver älfven, som bred och lugn flöt där
nedanför och gnistrade så vackert i solskenet.

Framme vid graföppningen ställdes kistan ned för att få sina skoflar mull,
och sedan prästen läst bönerna och välsignelsen och klockaren tagit upp
begrafningspsalmen, sänktes den ned under tystnad.

En vindil rörde upp en hop affallna gulröda löf, som under hvirflande dans
föllo ned öfver kistlock och begrafningskrans. Några blommor bestods ju
ej, så Olle fick vara nöjd med det som blef.

Stönande suckar från en och annan var det enda ljud, som afbröt
stillheten, tills prästen vände sig om, tog kappan på armen, och, efter
att hafva sagt kyrkvärdens några tröstande ord, beredde sig att med de
öfriga återvända till grafölsgården.

Allt efter som vägstycket blef längre mellan grafplats och grafölsgäster,
blefvo dessa också mindre högtidliga, och när de i spridda grupper gingo
uppöfver gårdsplanen igen, hade just ingen kunnat gissa, hvarifrån de
kommo, om ej prästen varit med, klädd i kappa och krage -- och så gingo de
ju fram öfver finhackadt granris.

»Oill i tro’ne eller int’, men ja’ kaveer för, att en Anners får tre tusen
och syv hondra blaankt nu, å hä jär nästan som hä syns på’n -- för int’
hav då sorga blåst opp’ en slikt ändå.» -- Det var Karl Pers Kalle, som
temligen högt sade ut sin tanke till en fem, sex andra pojkar, som i en
klunga veko in genom gårdsgrinden.

»Jaa då, men nu vaar’ä nog lääng, tills våran Märta får ut årslöna ätter
de hänne kalase -- ho hav int’ fått fjolårskängskorna än» -- hördes från
en liten skarpögd gumma. Hon tystnade tvärt, när moster Kristina i
detsamma -- röd och varm -- kom ut från salen och till alla utevarandes
glädje förkunnade, att köttbullan’ va’ på bole å pastorns hade redan
börja’ -- å varsågo’!

Gubbar och gummor trängdes om hvarann’, och det ena fatet efter det andra
bars in fullt och togs ut tomt. Det var köttbullar med bruna bönor -- och
pepparrotkött med potatis -- och blodpalt med mjölksås -- och lika tyst
var det nästan som där ute på kyrkogården. -- Maten är då också någonting,
som det kan löna sig att tiga för.

En gammal förgångskarl, som nog inte var så van att handskas med knif och
gaffel, kröp in i en vrå och tog till med fingrarne för att inte
förolyckas med köttbullarne. Gubbstackarn ville nog ändå, att det skulle
vara ordning med det och slickade tallriken så ren -- att inte var det
mycket att diska efter honom.

Så kom soppan in. Det fanns både köttsoppa och saftsoppa med risgryn och
sirup i, och var det ändå någon som tyckte det var lite af supanmaten, så
stod där fem stora tillbringare med mjölk och hembryggdt dricka på
dragkistan i lillkammaren, och de fylldes så fort de blefvo tomma.

Tumtjocka sirupslimpskifvor lågo uppskurna i stora högar, och de, som
tyckte det vara nog ändå, stoppade ned dem till den andra förningen.

Efterrätten, som moster Kristina gjort sig särskild möda med, bars nu in.
Det var saftkräm med grädde och smörtårtor, och af den rätten var det nog
många, som togo sina tre tallriksfyllor -- och slickade af skeden
likafullt.

Erik Jons miste nästan aptiten själf af allt detta ätande, och han började
nästan ångra sin spendersamhet. Det kändes rent af, som om de bitit stora
stycken ur hans eget kött. Inte kunde på det här viset någon eftermat bli
heller -- och se _det_ hade han då räknat på -- att togs det till regelt,
så skulle, ne bli’ mängda’ kvar också.

Pastorn reste sig nu -- tackade Gud och kyrkvärden för en god välfägnad
och bad sedan, att värdfolket samt och synnerligen inte skulle misstycka
hans och pastorskans hastiga uppbrott: de hade en son, som dagen därpå
skulle till stadsskolan och som därför måste rustas i ordning.

»Hilijo, nu jär ä som lustigheta ska’ te’ å begynn’» -- hördes en röst i
förstugan, och en pojktok, som visst snokat rätt på brännvinsflaskan,
körde klacken i väggen, så att pappen sprack.

»Håll trutamente, din vettvilling!» -- och den glade fick en knuff i
ryggen, så att han for som en kornsäck rakt in genom köksdörren, och
därinne stannade han med ena armen i renvattenämbaret och den andra om
benen på ladugårds’Lotta, som blef så hufvudvill, att hon satte både sig
sjelf och paltfatet, hon åt ur, direkt i golfvet.

Moster Kristina måste nästan skratta åt eländet men lofvade pojken -- att
höll’en sej int’ i skinne’ och där’n sku’ var, så blef det då int’ nån
traktering mer, hva’ honom angick.

Hon hade just ingen tid att bråka vidare med honom, ty nu -- sedan bordet
var afdukadt -- skulle kaffet fram igen.

Erik Jons mor kom sig till att oförmärkt hviska åt henne en påminnelse om
saffranskringlorna, som hon var i färd med att lägga upp. Det va’ allt
säkrast att räkna dem, för si blef de godt om dem, va’ de nog somliga, som
nappade åt sej två.

Inne i salen började nu munlädret mjukas upp på lite hvar, och när moster
Kristina slog i kaffet och bjöd omkring de stora kringlorna -- som höra
till hvarje hederlig begrafning -- fanns där då intet spår kvar af någon
slags sorgmodighet.

Erik Jons handterade nu brännvinsflaskan själf och fyllde på kopparne så
det rann öfver. En ordentlig kask kunde han väl bestå, tänkte han, när han
i alla fall gifvit sig i leken, och så var _det_ någonting, som han själf
inte ville försaka, där det kunde fås.

Och med kasken blef det annat lif i karlarne, som man väl kan förstå.

Flaskan blef påfylld och tömd igen, och Erik Jons visste snart inte, om
det var hans brännvin eller någon annans, som strök med.

»De hänne jär allt bätter slag de än kolijoxen, dom hav på boa» --
skränade en, som med långa krängningar och hopp försökte svänga rundt
gården på _ett_ ben -- »hurra för bränndevine å för en Olle!» --

»Å nu ska’ vi få fram e’ lockspel å dra’ på, så få vi nog fram kvinfolke
me’ de’ saam» -- föreslog en annan.

Och snart var det så lifvadt och lustigt där ute på gårdsplanen, som det
anständigtvis kunde vara på graföl, och fastän de höllo i tills det
mörknade, hann det aldrig bli’ hvarken slagsmål eller annat otyg. Och det
kanske tack vare Erik Jons försigtighet med varorna.

Ingenting som gick att dricka fanns då kvar, när de gingo hem hvar till
sitt -- och ändå var det bara två, som blefvo liggande efter i logeporten.

Hade det funnits mer att tillgå, hade det nog druckits ur _det_ med -- men
så hade väl logeporten varit full i stället.



Vid forsen.


Har du varit där -- vid Fällforsen? -- Jaså, inte. -- Axla då din
matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!

Kanske du bor så långt därifrån, att vägen blir dig lång? Men vet då, att
när du är framme, skall du känna tacksamhet för tröttheten -- tacksamhet
för hvila i sådan härlighet!

Bara _det_ att -- sedan man gått genom ändlös, mager barrskog, där
renmossa och laf inte ens ger lingonriset lof att växa -- bara _det_, att
då helt plötsligt stå midt i den grönaste yppighet -- är ju vidunderligt!

Vill du höra mer?

Det är ju länge sedan jag var där första gången, men sent går _det_ ur
minnet.

Mellan mariga barrträn, där grå mossa växer utefter grenarne och hvarje
susning är en vefylld suck efter näring, där trifves tungsinthet och
ångest. I sådan skog sjunga ej fåglarne, och den heter: den grå skogen,
fattigdomens skog.

Man går där i skräck -- ensamheten och tystnaden är ej att lida längre. Då
ljusnar det med ens omkring en, och bruset af vatten höres helt nära.

Vägen börjar slutta brant, och djupt, nästan lodrätt där nedanför, flyter
älfven i hvirflar och aggor.

Den går fram mellan höga, skogsklädda stränder, där klungor af ljuslöfvade
björkar glänsa mot den mörka barrgrönskan liksom unga skogsjungfrur i
skira slöjor.

Bärgskammar med mjuka, buktande linjer och bärgskammar, som djärft bryta
sig i underliga former, synas där bakom och förtona sig långt, långt
bortöfver i violett töcken, violett med rosa öfver och så blågrönt där
ofvan.

Och midt framför -- där vägen slutar -- ligger en grå bondgård alldeles
ute vid åbackskanten. Uppför den brant stupande åbacken klättra höga,
hvitstammiga björkar med riktigt sydländsk växtkraft, och högst uppe stå
de som på vakt framför den gamla bondgården. -- De vilja rädda den ifrån
att åka ut i strömmen där nedanför.

Då solen silar sig ner mellan löfven, breder sig ett grönt skimmer öfver
väggar och fönster, så att man inte märker, huru riktigt grått det i
verkligheten är.

Tätt intill gården sluta sig ängar och kornfält i saftig grönska och
omramas af högväxt skog, som gå i ett med bärgåsen. Det är en kraftig
djupgrön skog, som växt sig stark under ansträngningen att hinna uppför
branterna.

Så stilla där är -- och så vackert!

Man hör blott det entoniga dånet från fallet, hvaraf endast röken synes --
och då och då pinglan af skällkon borta i beteshagen.

På stugutrappan sitter en flicka -- hon är kanske fjorton år. Hon är blek
med mörkt, tofvigt hår, som hänger oredigt och kastar en djup skugga öfver
ögonen. Och hvilka ögon! Skiftande i ljust och mörkt som skogen omkring
henne! Hon måste vara sådan -- dottern af fors och skog.

-- Vackra barn, hvad sitter du och tänker på?

-- Lyssnar du till bruset från älfvattnet? Hör du sagor och sånger, som
ingen ann’ får höra? -- -- --

Hon reser sig och går in.

Där inne i ett stort rum står mor själf -- med pipsnugga i munnen -- just
i färd med att lyfta af pärgrytan.

Det är en mörkhyad, medelålders kvinna med vackra, kraftigt skurna drag.
Flickan på trappan ärfver inte sin skönhet blott af fors och skog.

Familjen, som är stor -- nio personer -- sitter just till bords, där hela
servisen består af träskedar.

Alla äro de mörklagda, utom gubben, som -- gammal och grå -- mer liknar
det vanliga allmogefolket där i trakten.

Maten är enkel -- som alltid hos allmogen i öfre Norrland -- bröd med en
smörklick och ett tvättfat med välling och så pärer. Sedan måltiden är
slut, knäppas händerna till tack, träskedarne slickas väl af och stoppas
ned i bordslådan, och hvar och en går till sitt.

Mor är nog så språksam och kan tala om litet af hvarje om deras lif och
arbete. -- Där på Näset -- så heter gården -- ha’ de bott i många år, och
de tycka nog själfva, att där ä’ fägert -- och Fällforsen deras -- ja den
ä’ fägerst. Där har också gubben år efter år vågat hälsa och lif under
flottningsarbetet. -- De väldiga timmerbrötar, som hopa sig ofvanför
fallet, ä’ minsann int’ så goa’ te’ tas’ me’!

Och vill en dit opp och se, finnes ingen bättre roddare än äldstpojken
deras.

Han är också präktig -- äldstpojken -- spänstig och mörklockig. Med säkra
årtag drifver han fram båten, och där han sitter med skjortan öppen i
bröstet och slokhatten tillbakaskjuten på nacken, minner han om söderns
gondolierer -- sigenarblod smyger sig ofta in här uppåt. Man kan tro sig
glida fram på lagunens vatten ... Men så kommer verkligheten med
bedöfvande dån allt närmare och närmare, och älfven går strid och upprörd.
Det är nog bäst att få stiga i land då! En lummig skogsstig, där fåglar bo
och sjunga i träden, slingrar sig efter niporna och upp till fallet. Och
där -- ytterst på klipporna -- är man omgifven af kokande, fräsande
vattenmassor, som störta sig utför under bedöfvande dån och kasta omkring
och öfver sig en slöja af finaste skumrök.

De höga, lodräta stränderna klädas äfven här af rikt schatterad skog. Här
och där bryta sig vilda, svarta klippor fram i stup med klungor af saftiga
ormbunkarne i remnorna.

Ofvanför fallet skummar och brottar sig älfven hvit, ända tills den ett
stycke uppför gör en tvär krök.

Det är en stormande skara vreda, hvita vågor, som här kasta sig öfver
hvarandra och arbeta sig till raseri under kampen att först komma fram.
Och när de så kasta sig utför branten i en enda väldig massa, skimrar och
lyser det som smaragd mellan skummet.

Det kokar och sjuder, och brottvågorna kastas tillbaka mot klipporna under
rytande hot. Och när stockarne följa med i den vilda dansen, slungas de
ned mot undervattensklipporna, och ofta äro de afbrutna, när de åter dyka
upp igen.

Men det är ej värdt att länge se dit ned i det dårande, dragande! --
Svindeln står på lur, och ve den, som ej är den starkare! I selet där
nedanför breder älfvattnet ut sig i maklig ro efter det djärfva språnget,
och där hålla vildänderna till. De simma gärna upp emot forsen -- och i
solskenet lysa de hvita teckningarna på vingarne likt skummet, där de
gunga upp och ned med vågorna.

Här faller lugnets ljuflighet öfver en, och kännes välgörande efter det
vilda, fruktansvärda, men lockande sköna, som förut hållit en fången.

Åh, än en gång säger jag dig: axla din matsäckskont och tag
vandringsstafven i hand!



En lapphistoria.


Nog kan det gå an att vara lapp och lefva i obygden den tid på året, när
dagen räcker dygnet om.

Det är för ljust då både för varg och andra rentjufvar, och godt om bete
är det också där uppe kring träsk och vattendrag.

Nere på hjortronmyren ligga ungarne och äta sig fyrkantiga, medan far och
mor sitta utanför kåtan och rusta till redskapen. Emellanåt se de bort mot
sluttningen, där renarne beta, om allt är som det skall, eller gå de in i
kåtan ett slag och lätta på kaffepannan.

Det är vidunderligt vackert att se ut öfver markerna en sådan där sen
sommarkväll, när det brinner i rödaste guld efter fjällryggarne, och
locklåten ekar långt bortifrån. Fjällsluttningen, där renhjorden ligger
och idisslar, lyser i aftonglöden lik en jättetufva med stora flockar
rödgråa kattfötter, och röken från kåtorna lägger sig som en blåviolett
dimma öfver granskogen.

Men nu är det så, att den där välsignade goddagstiden är nog så kort. Ännu
innan höstmörkret riktigt börjar breda ut sig öfver vildmarken, kan det
hända, att drifvande snöstorm flere gånger svept in den i hvitmörker.

Får snön makten _snart_, så är också tiden inne för lapparne att börja
flytta. Först drifva de omkring uppe i högfjällen så länge renmossan
räcker där -- och så längre och längre nedåt landet.

Det kunde väl vara en åtta veckor före jul, när de uppe i Willax’ kåta
började ordna sig för flyttning österut.

En sådan där våldsam, förödande snöstorm hade just grasserat i fjällen,
och dräng-Matto hade sedan tidigt på morgonen varit ute för att söka några
bortkomna ungrenar.

Mot kvällen slog det till med kylan -- branog stickande -- och ett par af
de spetsnosiga och spetsörade renhundarne sökte sig in genom kåtöppningen.
Där inne var det varmt och godt, och de kröpo ihop i ring på renhuden,
klippande med öronen, lyssnande utåt äfven i sömnen för att vara till
reds, om något misstänkt skulle höras från renstängslet.

Soppkitteln hängde öfver elden, och ångan från kokande renköttspad
blandade sig med röken från eldstaden.

De små skinnklädda gestalterna, som på korslagda ben sutto rundt om
därinne, skönjdes endast otydligt.

De voro midt i berättande:

Sanko och Kaira hade just kommit västfjälls ifrån för att göra upp följe
under färden nedöfver ådalen, och de hade munnen full med händelser från
sista ovädersdagarne.

De korta järnpiporna hade blifvit stoppade och hunnit slockna många gånger
om, men nu voro de alldeles bortglömda och hängde kallnade och svarta i
mungiporna.

Det gick kallt under pälsarne på dem allesammans, när Sanko förtalde, huru
Anders Nilsa fått stå och se på, att ett fyrtiotal af renarne försvunno
midt för ögonen på honom -- som uppslukade af jorden. Det var under ett af
de första och värsta snöilen, då luften stod tjock som en grå vägg. De
hade mistat spåret och kommit sig ut med djuren åt ett stup.

En Guds lycka var det, att inte allesammans och han själf -- och drängen
med -- gingo samma väg.

Ja, Gud hjälpe fjällfolket!

De vaggade fram och åter under stönande suckan, och Willax tänkte med
ängslan på de präktiga ungrenar, som dräng-Matto var ute på skall efter.

Fastän tidigt på året hade vargen redan hörts af både här och där.
Snöstorm och gråben göra oftast sällskap, och de arbeta bra tillsammans.

Ja, hade inte Sanko själf kanske haft att göra med en af dem, dagen innan
han gaf sig af hemifrån? Och det alldeles invid kåtan. -- Gumman hade
hållit på med mjölkningen, och Sanko fångade in renkorna, då hundarne med
ens började morra och resa borst. Det var i mörkningen, och de sågo ej
genast hvad som var å färde, men så fingo de syn på ett par glimmande ögon
och en luden, smygande kropp, som strök tätt utmed stängslet. Det var en
djärf, uthungrad rackare, och han hade nog tänkt sätta tänderna i den
första orädda kalf, som kommit inom räckhåll.

Men gumman var kvick i tankarne den gången, och skrek åt Sanko: fånga’n i
tömmen du, innan han hinn’ vända på sej, så ska’ jag dänga’n.

Och det hade de gjort.

Sanko kastade tömmen precis som om det varit nästa mjölkko i tur -- fastän
om halsen förstås -- och drog åt, ju värre besten stretade. Och mor med
skidstafven i hugg var inte sen att dänga. Hon hade dängt, så att
hårtofsarne röko om vargpälsen, tills han låg där stendöd -- både strypt
och ihjälpiskad.

Lite lustigheter hade de väl också att späda på med.

»Hihihi, du Sanko» -- kom det som knipslugt från Kaira -- »du skulle
kanske tala om storhoppet, du gjorde på vägen hit -- eller hva’? Hihihi!»
-- Och Kaira storskrattade och slog sig på knäna -- skrattade så det
kluckade i honom.

Sanko var känd som en svårt djärf skidlöpare, den där vågade sig fram, när
många andra stodo och menade -- och vände om igen.

Piporna stoppades på nytt och tändes, och under skinnpälsarne kändes det
nu en sådan där behaglig rysning som alltid inför ett äfventyr, hvilket
man vet har slutat väl.

Men Sanko satt och såg skamsen ut, medan Kaira gick på.

-- De hade löpt på skidorna väl halfvägs, när de nådde fram till
tvärstupan rätt väster härifrån. _Den_ hade väl ingen klok lapp gifvit
sig utför, om han inte haft en retad björn eller slikt i hälarne.

Sanko hade ingen i hälarne, men han gaf sig utför ändå.

Stupan hade legat där så ombäddad med hvita, mjuka snömassor, att den inte
var att stå emot -- och så bar det af med Sanko.

Till en början hade det väl gått lämpligt nog, men så -- på ett ställe,
där snön låg lös och obärig, just innan satsen för hoppet skulle tagas --
hade det burit ned framtill med skidorna, och Sanko ...

»Ja, hur gick det med dej?»

Kairas små sneda ögon voro ej att se -- så flinade han, och så gaf han
kamraten en knuff i sidan.

De hade glömt bort bedröfvelserna nu hvarenda en och voro riktigt
uppiggade af Sankos färd -- utom han själf förstås.

Han var arg.

När det nu hade burit ned med skidorna, sågo de så väl, huru det sedan
hade gått för sig -- nästan som om de varit med själfva -- eftersom
skidlöparn satt där bland dem kry och oskadd.

Jo, Sanko hade lämnat skidorna efter sig och på egen hand tagit fart utför
stupan. Rundt, rundt, rundt hade han rullat som ett ludet nystan, och
fort gick det, och ner hade han kommit -- och det på fötterna.

Sanko kom för jämnan ned på fötterna.

Hahahaha! Skinnpälsarne skakade af skratt, och Sanko måste skratta med.
Han var aldrig långarg.

En af hundarne reste nu på sig och morrade, och så bar det af ut med dem
bägge två under högt skall.

»Hva’ nu! vargen?» -- skrek en, och upp rusade de midt i bästa skrattet.

Nej, så illa var det inte den här gången.

Men in genom kåtöppningen kom en lapp, nästan som om han blifvit inkastad.
Han var svettig och andfådd och kunde ej få fram ett ord i det första.

Det var dräng-Matto, och alla skockade sig omkring honom. De förstodo att
något var å färde.

Willax behöfde inte höra det engång. Det _var_ vargen förstås och renarne.
Åhå!

Nu, sedan Matto fått en kosa smäldt snövatten i mun, kom målet tillbaks,
och han berättade:

Upp mot långfjället, där nedre jökelisen tar vid, hade han funnit två af
renarne, och med dem hade han då vändt hemåt, men gjort en sväng västerut
för att se om de andra voro till finnandes åt det hållet.

Han kunde väl haft så pass långt hem, att röken från kåtan synts, om det
inte varit skumt, när han med ens blef varse något mörkt, som låg halft
under snön nedanför en hälla. Först trodde han det var bakdelen af någon
ren, som blifvit jagad och på hufvudet kommit sig utför branten och så
_blifvit_ där med knäckt nacke.

Men det var det inte. Utan, när han hade kommit närmare, fick han se, att
det var en människa, som låg där -- och hon var inte död heller -- hon
rörde på sig.

»Attje almisne! En människa, en lapp!» -- De sågo förfärade på hvarandra,
och Willax sprang upp. -- »Hvem, ... hvad gjorde du med honom?»

Matto tog sig en klunk vatten till ur kosan.

Jo, det var en lapp, men Matto kände honom inte. Han var gammal och
fattigt klädd och var visst af tiggarlapparne, som gå omkring nere i
bygden.

-- Han hade som sagdt rört på sig, när Matto gräfde fram honom ur snön,
och, när han hade gnidit honom och bråkat länge för att få mer lif i
honom, hade han slagit upp ögonen.

Men i alla fall såg han ut som en död man -- och vänstra handen hade han
haft fast hopknuten innanför kolten. Den var inte att få opp -- fingrarne
voro nästan hopvuxna.

Men så hade han rest sig till hälften och fattat tag i Mattos arm och hade
mumlat -- mer för sig själf -- med en brusten, hes röst -- men så
innerligt belåten -- »kättja tuoko -- porjas tuoddari! -- Tat lä Inga --
son vuoja -- so pejis reinar!» -- det är -- »se där -- på fjället! Det är
Inga -- hon kör -- sin hvita ren!»

Och så hade han fallit tillbaka i snön -- och var död.

Matto hade släpat den döda kroppen med till kåtan, så att vargarne ej
skulle ohelga den, och den låg nu där ute.

Det rörde på sig längst inne i kåtan. Det var mor Kajsa, den gamla
skumögda lappkäringen -- Willax’ svärmor.

Hon hade rest sig upp, och skrumpen och torr som ett affallet löf, krokig
och stapplande makade hon sig fram mot kåtöppningen.

Med ett svartbrunt finger pekade hon på Matto -- »tag du en lysesticka --
och visa på honom därute!» -- Rösten gnällde och darrade.

-- »Tat lä Inga -- tat lä Inga?» -- sad’ han. »Jaja -- hade också handen i
knut, -- öppnade den aldrig -- aldrig.»

Hon stod och såg rakt framför sig, och de små sura, halfblinda ögonen
blinkade och runno. Hon var långt borta nu -- hän i de dagar, då _hon_
också löpte på skidor utför fjällbranten och var med i lappmarkens
händelser.

-- »Ja -- och död såg han ut fastän lefvande. Vill nu se dig! Kom Matto!»

Och de följdes ut, Matto före med lysestickorna.

De andra kommo också för att se den döde fattiglappen.

Den gamla stod lutad öfver liket och försökte i det flämtande skenet från
stickorna få syn på anletsdragen.

Det gick dåligt.

Då förde hon handen öfver den dödes ansikte -- fram och åter.

Hon blef ifrig och handen kom i skälfning, när den gled ned öfver
skuldran, nedefter vänstra armen och så till slut stannade på hans fast
knutna hand.

Den var också underlig, hård och vriden som i kramp och mer liknande ett
stycke vrilträ än en människolem.

Men lappkäringen syntes nöjd. Hon knäppte ihop sina händer öfver den och
mumlade -- »Guds vägar ä’ underliga vägar -- sjaddes to situd! Gud vare så
din själ nådig, tok-Paava!»

Ingen af karlarne kände till den omkomne. De bredde ett hårtäcke öfver
honom, innan de följde efter mor Kajsa, som hade gått in i kåtan igen.

Hon satt längst därinne på sin renhud vaggade fram och tillbaka, mumlande
halfhögt för sig själf och stirrade in i elden, så att ögonen blefvo ännu
rödare och skummare.

Dottern -- Willax’ hustru -- hade lyft af soppkitteln och höll nu på att
laga det svarta, doftande kaffet.

De hade blifvit stillsamma och högtidliga allesammans, sedan Matto kommit
hem. En blir nog det, när döden är i närheten. Och stillfärdigt slefvade
de också i sig soppan. Köttet och ostbitarne, som simmade omkring i
renfettet, voro nästan som segtuggade den här gången, och det fastän de
kokat goda tiden.

Bättre blef det, sedan det starka kaffet var drucket. Kaffe är någonting,
som lapparna förstå sig på -- både att koka och dricka. Det är deras
hjälp och tröst i alla väder.

»Ja nu, hör I mor -- han därute» -- Willax drog sugen på pipan -- den
ville inte tända. -- »Joo, han därute -- I känn’en visst?»

Kajsa satt som i ett dås, helt insvept i röken från sin korta pipsnugga.
Hon hörde inte först, utan Willax fick säga om.

Den tjocka, rökiga luften inne i kåtan var den kvällen mättad med
hemlighetsfullhet och aning om händelser, och hvarenda en där brann af
nyfikenhet och begär att få höra.

Man hade för en stund glömt både renar och varg -- de egna olyckorna.

-- »Ja visst, ja, -- han därute» -- det gamla surögda pyret stoppade och
tände pipan på nytt -- »jaja, det ä’ en historia det med. -- Känner honom
nog -- håhå ja -- var en af Gud slagen -- det var han!»

Hon satt tyst en stund och runkade på hufvudet, så att de grå hårtestarne
åkte fram under lufvan och hängde ned öfver panna och kinder. Hon var lik
en gammal krokig martall med grå hängmossa. Vinden far genom grenarne och
hängmossan vajar fram och åter, fram och åter.

Så började hon berätta med många afbrott, suckar och ojande.

-- Paava hette han, som nu låg därute -- tok-Paava sedan många herrans år.

Han hade varit en rask och kvickfotad unglapp engång han med. Men så kom
något, som gjorde slut på honom.

Det var en dag på eftervintern, mot tiden för lillmarknaden nere på
kyrkplatsen. Paava hade kommit styrande på skidorna längs efter
fjällsluttningen. Var på bröllopsfärd och var storglad. Brudgummen det var
han själf, och henne, som han fäst -- det var Nings Anders Inga -- henne
skulle han nu hemta och draga i följe med ned till kyrkplatsen.

Drängen hade han skickat före med smycken och en hvit ren som
bröllopsgåfva.

Men så mötte Paava en på vägen -- det var också en unglapp -- som kom emot
honom öfver snöfältet med hvinande fart.

De två hade just ingenting otaldt med hvarann’ -- den andre hade en gång
blifvit försmådd af Inga och det för Paavas skull -- men den här gången
var han språksam ändå.

Nila -- så hette han -- tyckte att Paava hade onödigt brådt med att komma
fram. Han stötte ned skidstafven i snön och undrade, om de inte kunde
språkas vid ett slag -- de komme nog ändå dit de skulle. Han, Nila, kom
just från Nings Anders håll och kunde hälsa. Men visste Paava, hvad _han_
hade hört där borta, skulle han kanske aldrig börjat resan sin. Paava blef
otålig och ville fortsätta på skidorna. Han tyckte inte riktigt om mötet
och anade ondt. Då hade den andre tagit ett fast grepp fram i pälskragen
Paavas, för att han inte skulle komma undan ett enda ord af budskapet, och
så förtalde han, hurusom Inga tagit sig annan vän och minst af allt tänkte
på bröllop med _honom_. Och fortsatte han färden, skulle han mötas af
spott och hån. Inte var _det_ något att ta’ sig af minsann -- jäntor fanns
det godt om i lappmarken, både vackra och rika.

Men Paava hade ändå tagit sig så nära, att den andre visst aldrig tänkt
sig slikt. Han höjde den skarpskodda skidstafven mot Nila, och det hade
visst blifvit ett dråpslag, om ej denne varit vig och snabb nog och i
rätta ögonblicket kastat om skidorna.

-- »Vik hädan, satan!» -- skrek Paava med ögonen i gnistor och kastade
stafven som spjut efter honom. Det hade ej varit en vettig människas blick
i _de ögonen_, och om munnen stod hvit fradga.

Nila fick brådt i sin tur nu och åkte undan för lifvet. Hade nog inte
kunnat ana ett dylikt slut på mötet. Men när ondt sås, kommer ondt upp!

Hunnen ett stycke bortöfver hörde han som ett vrålande tjut, och när han
saktade farten och vände sig om, hade Paava legat på snön, och han rullade
och kastade sig som en dödskjuten varg. Sedan -- efter en stund -- satte
han sig upp, men då hade han gråtit högt, stönat och vridit sig så illa,
att Nila måste ge sig af igen. Det gick som kast af isvatten efter ryggen
på honom, och han tordes inte se sig om längre.

Om vanvettet toge åt honom där borta en gång till, hade inte Nilas lif
varit mycket värdt, ensam som han var med en galning i ödemarken, och en
galning, som var snabbare på skidorna än de flesta.

Nila jagade därifrån, som om vildmarkens onda andar varit efter honom.

Detta allt lär nu Nila tvungit sig förtälja många år efteråt, när han låg
och drogs med döden. Han hade det svårt då, och någon ro fick han inte
förrän det blef sagdt -- det och mera till. Gud hjälpe hans fattiga själ!
Men det budskapet, som han kommit med till Paava, det hade han gifvit
honom af hat och svartsjuka. Det var en svart lögn.

Inga hade väntat på Paava både den dagen och många dagar sedan. När han så
aldrig kom, och hon sedan fick spörja, att han blifvit från vettet just
under färden till henne, då tog hon det som en Guds straffdom öfver sig.
Hon hade visst varit allt för glad i Paava.

Sedan blef hon bröstsjuk och efter några år var hon död.

Men Paava hade -- sedan den svåraste stunden där uppe på fjället var
öfverstånden -- blifvit nog så lugn. Hade endast fått så brådt igen, men
nu gällde det att komma nedöfver i stället. Bort från fjällmarken -- ville
aldrig dit upp igen -- och nedåt bygden! Han hade förskräckelse för hvarje
lapp han såg, och höll sig undan långa tider, när de kommo nedöfver med
renhjordarne och slogo läger i den by, där han höll till.

Ingas ring hade han gömt i vänstra handen, och den öppnade han aldrig.
Fast knuten höll han den, och under årens lopp hade den blifvit som
hopvuxen och missformad.

-- Den ringen skulle han gömma riktigt väl, så att Inga en gång, när de
möttes inför vår Herre, kunde se, att _han_ likväl inte hade svikit.

Nere i bygden hade de blifvit vana att se tok-Paava år efter år. Han gick
från by till by, från stuga till stuga, och när den stillsamme, tyste
fattiglappen stod där innanför en dörr, fanns det alltid en bit bröd eller
en skål välling för honom också.

Det är nu _så_ där nedöfver, att om en sådan där lite konstig en börjar
vandra by emellan -- till om det är en lapp -- törs de just inte låta
honom gå alldeles utan. Hvem vet, om han då inte för olycka med sig! -- --
--

-- Och nu hade väl Herren låtit nåden lysa öfver honom till slut -- -- --

Gamla lapp-Kajsa nickade och knäppte ihop sina små skrumpna händer. --
Jaja, efter de många år i mörker, hade han väl fått känna längtan efter
fjällen, när det närmade sig slutet, och så hade han börjat vandringen
uppåt. Och här -- sedan snöstormen farit fram öfver honom och Herren
kallade -- fick han också som en aning om sanningen.

»Hur var det nu han sa’ Matto, i dödsstunden? -- Jo visst -- jo visst --
_Tat lä Inga -- son vuoja so pejis reinar!_ -- Ett under var det! Herren
har låtit Inga hämta honom härifrån jämmerdalen. Ett mäktigt Guds
under.»



Pell Pers-mor berättar.


»Ja, men här jär som så blygsamt te’ sitt’ hänna å prat’ om bonntokforan’
-- å’ minne’ håll’ liksom på te’ bli’ dålitt de’ me’.»

Pell Pers-mor såg fundersam ut, och hela hennes tvärskurna, godmodiga
person riktigt vred sig under lusten att få berätta. Men hon hade ännu
inte kommit längre än till andra kaffekoppen och var liksom för sval i
kläderna än så länge.

»Jaa, si nå’ rolitt veit ja’ då rakt int’ -- åtaminstone int’ _nå_, som
går an te’ tal’ om» --

Kaffet var hett och måste slås på fatet.

Huuh -- huuuh -- blåste hon.

Det var hett ändå, men det var nu tredje koppen också, och _den_ drack
Pell Pers-mor alltid med eftertanke.

»Jo, för så vidt ja’ int’ sku’ tal’ om, nål ja’ å Karl Mikaels mor gjole
affärsresan’ våra te’ sta’n» --

Det, som var kvar i koppen, slogs nu på fatet, och hur det var, blef det
bättre med minnet. Det kunde man se på de små lifliga, gråblå ögonen, som
blefvo fulla af lustighet och hågkomster.

Det breda, brunbarkade ansiktet log och sken. Nu var hon också både varm
och annat och måste till med berättandet.

»Hä jär då just int’ nå’ rolitt heller, å nål en blir som gammelaktig
’tyttj’ en nästan, att de’ en vare’ me’ om i ungdomma’ ä’ rena tokforan’.
Ja hä va’ då bara som så, att bå’ en Erik Mikael å gubben min va’ nå’
fylltratter, å kom dom sej te’ sta’n nå’n gång å hade nalta i plånboka,
fick dom int’ nån’ lefvanes ro, förr’n hä va’ oppsupe’. Å hä’ dom int’
orkte me’ _dänna_, drog’ dom me’ sej hem. Iblan’ kunne en int’ se annat än
dom sku’ mått’ släpp’ te’ lifve’ på’ne. Ja’ menar hvar gång dom sku’ ta’
sej öfver ån -- helst de tian’, nål isa’ gick. Flerfaldiga gånger sa’ ja’
väl åt en Pelle, att dom sku’ se sej för å int’ vräk’ i sej så myttje, nål
ån rörde på sej -- men de’ gussrise’ gaf sej te’ å skratte’ å sa’ -- att
bara ideligen dom va’ redigt full’, så tog’ dom nog sej öfver hort hä bar
eller brast -- för se, vår Herre ä’ de dårars förmyndar’ sa’n. -- Värst
blef hä me’ supninga’ de’ gångan, dom for te’ sta’n me’ sågebrädran. --
Se, på den tin’ var e int’ så olycklitt tjockt me’ sågverka’ dänna, utan
de’ virke böndran kransågde hemm’ ve’ gåla’, fick dom bra betalt för nere
hos storhandelsmännan’. Vi blef rakt åf rålös bå’ Erik Mikaels-mor å ja’,
å vi såg nog att hä’ int’ kunne’ gå i längda, för dom såga’ å svettas’, å
så for dom te’ sta’n å sålde brädran’, men likväl hade dom bara ideligen
fyllan me’ sej hem. Å skojen den blef tunnare och tunnare. Men hur vi
räkna’ ut å språktes ve’ i föjse om kvällan’ -- Erik Mikaels mor å ja’ --
så sa’ vi åt gubban’ nästgången hä’ sku’ bär åf för dom, att vi hade så
olycklitt myttje me’ beställning hos handelsman för färgninga å väfninga å
ett som anne’, att vi _mått’_ ta’ te’ sta’n -- å så kunne vi väl gå ut me’
å ta’ brädlassa’ me’ de’ samm’, så fick dom då var’ i fre’ å såg’. --

Dom släppte sågdona, de armade spektaklan’, å tog’ te’ å klå’ sej i hufve’
å se stinnögd’ ut. Men en Pelle, som då va’ den bätter åf dom, å som ja’
veit grämde sej åt brädaffäran’ sa’ då te’ sist, att hä väl _fick bli så_,
å då mått’ den andren me’ säja likt -- för skams skull. Lass’ på
dubbelstöttingan’ gjole vi själf, å tiditt på måran’ va’ vi i väjen. På
hä’ vise var e, som Erik Mikaels-mor å ja’ fick hanna om brädkörninga, för
se, nål vi kom hem å hade mängda åf pänninga’ te’ lämn’ gubban’ vår’, tog
dom förstånne te’ fånga -- så te säjanes -- å lät oss gå på me’
skjutsninga. Å hä gjole vi -- å slet ondt gjole vi me’, för iblan’
kunne’ne var’ så okristlitt kallt, att hä gnall i ett gnällane unner
medan’ från gåla’ å te stan’, å bå’ vi å hästan’ va’ så drifvanes hvit åf
rimme’, som sku’ vi ha’ lega i mjöl. Eller å’ kunne vi komm’ oss ut för
snöyra, så vi fick spänn’ från hästan, nål lasse fastna ’ti snön, å då var
e bara te krafla’ sej opp på dom å låt dom sök sej fram te’ nån gål’, där
vi fick hjälp me’ lassa’ då. Men så kunn’ hä vart som treflitt å en ann’
gång! Nu var’e så, att Erik Mikaels-mor va’ alldeles olycklitt klok på
hästan’, å mång’ hundratals kroner had’ de kvinnfolke drage’ te’ kista på
hästbytinga. En kan väl förstå hur pass garf ho va’ i den ändan, nål en
veit, att en gång, nål en Erik Mikael had’ slage’ sej fördärfvad å fick
ligg i sänjen i tre måner, så låg moran så dannt i hästaffären, att a
tjänte sexhundra kroner unnar ti’n. Me’ tottje humör jär e då lätt te’
förstå också att ’a int’ kunne _håll sej_ unner stadsresan’ våra heller,
me’ minner ho fick reger’ å dyfla me hästan _då_ me’, å nog blef vi då
onödigt sinke’ på vägen för _hä_ mång’ gångan.

Ja’ kan då kaveer för, att int’ _en_ gång heller komm’a hem me’ samm’ en,
som a for me’. -- Var e likt hä!

Men sedlan tjänte’na på’ne. -- Hä va’ nog för rexten fler slags affärer,
som Erik Mikaels-mor försökt’ sej på -- fast en gång kunne’na då ha’
komme’ sej illa ut -- -- --

Då hade’na haft fårkroppan me’ på lasse’ -- hä va’ visst två -- å fick
förstås sälj’ dom te’ nå herrskap. Just nål vi komme’ oss utom sta’n på
hemväjen, kom ja mej te å fråg’na, hort a hade fått myttje betalt för dom.
Men ja’ hade int’ förr sagt’e, så var e som människa’ blossa te’ å gaf sej
te’ å pisk’ på häststackarn’, så han bar te’ å kut’ -- å min ätter’ -- å
hä så oherrans utan förstånn’, att ja’ då tänkte vi sku’ kut’ in i
evigheta me’ ett -- slingritt å ogått som väjlage’ va’. Ja’ skrek å hojta’
åt’na, men då blef bara hästan’ ätter värre, å int’ förr’n vi va’ minst
halfmila’ bortom sta’n, höll a då in sin -- men då va’n ock _så pass_, att
hä löddra’ om’en -- å om min me’. Å ja’ va’ som grym på’na å sa’ som så --
att hä’ väl kunne gå för sej utan te’ far’ fram ätter väjan’ som nå’
tattarpack -- å att ho fick ta’ på sej, om ja’ kom hem me’ hästen sprängd
å fick höra olåten åf en Pelle. Då såg a som skamsen ut, å så kröp e fram,
-- att hä int’ va’ just så helt me’ fårkroppan’ dänna, å nål ja’ had’
börja’ tala om dom -- så komm’a ihåg sej å fick som tvärbrådt me’ te’
komme’ sej från sta’n. Se, hä va’ som så, att ho hade int’ sålt nå’
_fårkropper_. Hä va’ _gettran’_ förstås! Å på dom hade de gussrise’ sytt
fast hvar sin fårrompa!

En’ kan då int’ unnra -- ätter hä -- att människa’ for fram som hade’na
hatt skam i hälan’.

Jaha, hä va’ nog bå treflitt å ledt på en dänna tin! Men int’ sku’ ja’ då
rå me’ te lass’ å kör’ brädran nu länger. Å Erik Mikaels-mor ä’ som
stillsam af sej hon å, utom -- förstås -- nål a tar’ sej ur flaska, för
se, hva’ hä beträffar, så jär’a int’ stort bätter -- ho’ nu än gubben
hennes. -- Hä komm’ sej väl åf hästbytninga, tänk’ ja’, för nål en mått’
håll’ sej me’ hästskojaran å bråk me’ karlgöra, så slutare nog me’, att en
själf blir lika ussel å klen som karlan’ ä.»



Hustrumord.


Midt emellan kyrkbyn och öfre byn var det en vägbit, som folk endast vid
fullt dagsljus kunde gå utan att öka på farten, och kommen ett stycke där
förbi var det just ingen, som gärna såg sig om. Men i mörker eller månljus
gick en aldrig den vägen i onödan, och var det inte tid nog att kröka in
på gångstigen nordöfver malmen, där det fanns gårdar och folk, utan en
_måste_ fram där, så gick det också undan för brinnande lifvet.

Kvinnfolken drogo kjolarne tätt omkring sig och läste både fader vår och
välsignelsen och någon psalmstump också, som föll dem i minnet, under det
de löpte efter vägen med steg, som ångesten gjorde så osäkra, att de
snubblade öfver sina egna fötter. Och karlarne sträckte ut hvad de kunde
och stoppade händerna i byxfickan för att möjligen komma öfver någon spik
eller hästskosöm att kasta efter sig, om det behöfdes -- slidknifven ville
de spara till det yttersta.

De voro nog ej så alldeles säkra på att sådant skulle hjälpa dem här ändå.
Att vittra, skam och oknytt gjordes oskadliga af järn och stål, det hade
de väl pröfvat och sett, men om gastar och dödingar brydde sig om slikt,
voro de ej så riktigt vissa på.

Och just det slags otyg var det, som grasserade där omkring
stupstockbacken och satte skräck i folk.

Inte för att någon aflifvades där numera, men ännu sedan många år tillbaks
låg stupstocken kvar på sin gamla plats mellan vägen och ån -- dock
närmare åbacken -- och under de skumma höstkvällarne aftecknade den sig
svart och skarp mot den rödgult granna västerhimmeln.

Den halfrunda halsgrubban i stocken syntes som fylld med blod, och mellan
sidopålarne skymtade älfvattnet -- ibland svart, ibland glittrande i rödt
det också.

Och folk, som gått där förbi, kunde berätta, att de sett både kropplösa
hufvuden och hufvudlösa kroppar och hört gråt och tandagnisslan därifrån,
och tviflade någon på otyget, buro deras egna gasthvita ansikten och af
fasa stela ögon vittne om sanningen.

En tid var det värre än någonsin där omkring afrättningsplatsen, och den
hade så dåligt rykte -- eller så stort anseende -- det beror på, huru man
tar’ det -- att barnungarne i trakten blefvo som skrämda lam -- huru
vrånga och ilskna de än varit -- bara mor nämnde det stället.

Ja, hästarne voro så vana att få sig ett rapp just där, att de satte af i
skarpt traf, så snart de kommo i närheten af _den_ vägbiten.

Men det var för bra många herrans år sedan -- tiden närmast efter att
siste brottslingen miste hufvudet där. Och det gjorde väl sitt till, att
det den gången rörde dem så nära där i trakten. Förbrytaren var en
storbonde -- Nils Ersa hette han -- från själfva öfre byn, och brottet,
som han led för, hade varit så särskildt ohyggligt. Att _han_ ej fick ro
efter döden var då inte så underligt!

Nils Ersa var barnfödd där i öfre byn och far hans med, och just ingenting
ondt hade sports om någon af dem förr. Nils var till och med hållen som
gudfruktig emellanåt.

Gården, som han ärft efter fadern, låg i rad med fem andra bondgårdar
längs efter åbacken. Därifrån kunde man se långt uppöfver älfven, och
allra öfverst lyste det hvitt. Det var den nedersta Pängforsändan, som
fräste och skummade där ofvanför selet, hvilket bredde ut sig bredt och
blankt med någon enda sughvirfvel här och där.

På ena sidan gick äng och åkerland i en långsträckt, bukig sluttning ända
ned till vattnet, och där tog sjögräset vid och växte tätt och frodigt ut
i halfva ån. Den andra stranden återigen stupade tvär och sandig, och
längst nere vid vattnet växte en tät kant af albuskar liksom ett långt
grönt band upp efter älfven. Vid Nils Ersas gård hade de arbetat sig
uppför backen med -- som väl var -- ty annars hade det varit lätt göra för
vårfloden att gräfva sig in och draga hela gården ut i selet.

Och en lycka var det då, att _den_ stod där den skulle, då så mycket annat
där började gå åt galet håll.

De första åren hemmanet var i Nils händer, hade allt gått sin gilla gång,
och i början af tredje året tog han matmor i huset.

Det var en bonddotter från nedre byn -- Erik Lars’ Erika -- och hon förde
ej så litet med sig i boet. Inte hade de sett så värst glada ut, när
prästen läste välsignelsen öfver dem, men det är inte sed här uppåt, att
en visar så mycket i den vägen.

I alla fall kunde ingen se annat än de lefde bra med hvarann’, och efter
tre år hade de två pojkar, som kröpo omkring där i gårdssanden och gjorde
hvad de kunde för att komma sig utför åbacken och ner i älfven.

Erika var en stilla och arbetsam kvinna med någonting beherrskadt, nästan
inbundet i sitt väsen, och det var inte utan, att mannen ibland kände sig
liksom tafatt och osäker inför henne -- isynnerhet om han någon gång tagit
sig för mycket ur flaskan och bråkat och pratat tok.

Den känslan hade det då blifvit drägligare med, när han slog om och blef
Guds barn.

Då tyckte han just som om han fått ett slags öfvertag öfver hustrun, och
med detsamma blef han lite vänligare mot henne också. Ty, hur det var,
någon riktig kärlek hade det aldrig varit ändå från hans sida.

Men hade Nils Ersa sett och begripet att rätt tyda det, som låg och tiggde
och bad djupast i hustruns ögon, när hon ibland såg efter honom genom
stugufönstret eller inifrån föjseskymningen, då hade han också vetat, hur
han lättast skulle kunna _riktigt_ få öfvertaget.

När arbetet för någon stund släppte henne, kunde hon stå vid fönstret och
se bort till logeporten, där mannen höll på med _sitt_. Han såg reslig och
kraftig ut -- kvinnfolken hade alltid tyckt, att Nils var en, som det
kunde löna mödan att se sig om efter -- och när Erika en sådan gång lät
ögon följa mannen tänkte hon oftast, att _då_ var han nästan henne närmare
än sedan om kvällen inne i stugan. På samma sätt hade det varit förr, när
han som ogift kom uppöfver vägen till hennes hemgård. Han såg bra ut, och
ett vekt drag kring munnen gjorde, att det eljest hårda, nästan råa i hans
utseende inte märktes så väl -- och för hvar gång blef det med större
glädje hon såg honom komma öfver gården. Men _då_ också hade det känts,
som vore han henne närmare där ute på vägen än sedan, när han satt inne
hos henne i stugan, eller när de två gingo ut tillsammans.

Hon kunde aldrig förstå det, men när han var henne närmast, var det som om
fjäll och strida strömmar legat emellan dem.

Sedan, när han blef väckt och började försöka få henne till samma
tänkesätt, hade hon tyckt, att han kom ändå längre bort.

Hon var för klar och lugn till sinnet för att kunna begripa den sortens
gudlighet, som fått makt med mannen utan tyckte, att när hon gick i
kyrkan och läste i bibeln om söndagen och förresten inte gjorde hvad orätt
var, kände hon sig mest tillfreds.

När han med en långdraget jämrande röst började tala om Guds straff och
helvetets eld, kunde hon nog tycka, att det lät otäckt, men hon svarade
just aldrig och såg inte gärna åt honom heller. Hon hade ju ingenting
annat att säga, än att hon inte förstod sig på’et riktigt, och att han väl
fick ha’ tålamod med henne så länge.

Det hade blifvit en gråaktig, tryckt stämning öfver hela gården, och
sällan hördes gladt tal eller skratt därifrån. Det enda, som gjorde
afbrott i stillheten, var, när Nils Ersa spelte psalmer på dragspelet. Han
hade dålig sångröst och tyckte det gick bättre, när spelet var med.

Det var han inte så klen att sköta, sedan den tiden han var ute om
kvällarne på danser och slikt.

Men så en sommar började det taga af både med läseriet och psalmspelet.

På vårsidan hade de tagit sig piga. Hon var upp ifrån en fjällby och hade
nog lappblod i sig. I alla fall var hon liten och svartögd, rörlig och
smidig som alla lappar, och en god hjälp i arbetet blef hon. Hon kunne
både spinna och sy och köra plogen med, om det knep.

Erika kände sig dock aldrig rätt väl till mods, sedan hon kom till gården.
Visst var ju hjälpen bra, men lapp-Anna -- som hon kallades -- var det
aldrig något lugn med. Hon var ständigt i rörelse, och de små svarta
ögonen irrade omkring utan att kunna se fast och öppet på någon. Och det
kunde matmodern ej lida.

Efter någon tid hade mannen börjat med omvändelseförsök _där_ också. Han
talade och sjöng till dragspelet, men med lika liten framgång som hos
hustrun.

Ja, en dag, när han med en tung suck och ett par utdraget jämrande
sluttoner lade från sig spelet, hade lappjäntan tagit det från bänken och
dragit till med en vild polska, medan ögon gnistrade och tänderna lyste
spetsiga och hvita -- som på ett litet mårddjur på jakt efter får. Hon
hade spelat så skickligt och flinkt, att Nils blef sittande stum utan att
ens komma ihåg, att det kunde vara den lede, som här dref sitt spel.

Från de svarta ögonen flög det som eld, och framför de hvita spetsiga
tänderna lyste läpparne som en smal, blodröd kant. Det ryste i Nils,
fastän han satt tätt intill spiseln, där elden brann stor och värmande
under pärgrytan.

Men efter _det_ började det taga af med läseriet för Nils, och med
psalmspelet gick det rakt inte. Det var som om dragspelet inte ville ge
ifrån sig någon psalmlåt nu längre.

Och Erika gick där och såg förändringen med mannen och tyckte nog det var
bra, att han blef sig lik igen och på samma gång tog bättre tag i arbetet
än han gjort den senare tiden. Men att pigan hade sin hand med däri, såg
hon väl, och det kunde hon inte rätt fördra’.

Mot hösten, när linet skars, fick hon också se något mer, som gaf henne
onda tankar om lapp-Anna -- och mannen med förresten.

De hade buntat ihop linet och voro på hemvägen öfver lägdan. Att Erika var
i hebbere’ och kunde se dem genom gluggen, visste de ju inte, och när de
skulle gina öfver stängslet tog Nils jäntan för att lyfta henne öfver. Och
då hade han hållit henne en lång stund upp emot sig, innan han ställde ned
henne på andra sidan, och ögonen -- både hans och hennes -- hade lyst mot
hvarandra som i lågor.

Erika stod länge och såg efter dem, och hur hon såg, började det dansa
eldgnistor öfverallt därinne i det halfmörka hebberet, och hon sjönk
maktlös ned på en saltsäck, som låg där bredvid.

Det var någonting som gjorde så ondt, att hon i det första kände sig
oförmögen att resa sig upp igen, men så småningom gick det öfver, och hon
undrade, om det inte var inbillning det hon sett -- hon hade ju ej många
månader kvar till sin svåra stund och var svag och tung till sinnes.

Men nu hade i alla fall misstanken blifvit väckt, och för hvar dag såg hon
klarare, hur konstig mannen var, och hur han gick ur vägen för henne och
barnen så mycket han kunde.

Och det hon inte hade sett, fick hon höra snart nog och det så
fruktansvärdt tydligt, att hon länge efteråt inte visste, om hon var
lefvande eller död.

Det var en dag under tröskningen. Hon hade stillat kräkena och skulle just
gå från föjset och in i stugan igen, då hon hörde, att slagorna stannade
af, och det blef tyst på logen. Hon gick ditåt för att se, om tröskarbetet
var slut och fick så höra ett hviskande där inifrån.

Det var mannen och lapp-Anna, och kommen så nära, att hon kunde höra dem,
nådde henne först ljudet af skratt och tissel, sedan hörde hon honom
halfhviska -- »ja, hä säj ja’ dej Anna, att innan en hänna halmenj är
oppstilld, ska’ hä var’ _en_ minner hänna i gål’n.»

Han hade inte behöft säga något namn -- Erika visste mer än väl, hvem han
menade, och det kom en ångest öfver henne, som gjorde henne nästan stel,
och hon visste ej rätt, hur hon kom sig in i stugan efteråt. Men så fort
hon fick kraft att röra sig igen, knöt hon på hufvudduken och gick bort
från gården.

Hon visste inte riktigt, huru länge hon gick, men till slut hade hon
kommit till brodern och svägerskan, som hade hemmanet öfverst i byn, och
då var hon så eländig och konstig, att de trodde henne vara sjuk och fick
i henne lite kamfertsbrännvin.

»Neej, hä var’a då int’. Ho va’ bara så olycklitt trött å oppskrata --
hade drömt så farlitt ’en sista natten -- och ville bara säj’ dom -- att
sku’ne hända’na någe’ -- nå’n ofäl’ -- så had’na int gjort’e själf -- --»

De runkade på hufvudet åt hennes tal och tänkte nog ändå, att det var
någon sjukdom hon gick och drog på, eller att hon rent af räknat fel på
tiden, och att det var början till barnsnöden.

I alla fall följde brodern henne på hemvägen, och då de skiljdes åt, hade
hon blifvit som lugnare.

En tid bortåt gick det som vanligt där på gården. Hustrun blef bara
blekare och klenare, och hade hon förr varit tyst och stillsam, hörde man
nu knappast ett ord från henne.

Nils började nog fundera öfver det och kände på sig, att hon hade bättre
reda på honom, än han just fann lämpligt.

Allt sedan han började hålla sig med lapp-Anna, hade han kännt hustrun som
ett hinder, och hennes fördragsamhet och blida väsen var som en enda stor
förebråelse.

Men nu hade hon blifvit honom rent af förhatlig -- förhatlig som ett ondt
samvete.

Han bara gick och väntade på, att hon skulle öppna munnen till
förebråelser, så att han kunde få anledning att förgå sig. Han gick efter
henne ibland och riktigt eggade henne, och då kände han nästan, huru han
-- hade hon bara sagt ett ord -- skulle ha’ lyft handen till slag -- och
så..... Ja, längre tänkte han sig inte så noga, hvad han skulle göra med
henne.

Men hustrun teg och blef bara ändå blekare.

En svart och rägnig kväll -- svågern och en till hade kommit inom, och
halfstopsbuteljen hade kommit fram -- blef det en sådan oro öfver Nils
Ersa, och det var honom rent af en plåga att se hustrun, som tyst och ovig
gick därinne och torkade ur mjölkstäfva och kärl, tills hon skulle ut och
mjölka. Det kom med ens för honom, att snart nog hade de en unge till i
huset -- blef det inte två -- det såg inte olikt ut -- och så var det att
åka till prästen, och där blef det kanske att stå till rätta både för
honom och hustrun.

Kyrkoherden hade tittat så konstigt på honom sista helgen, och så hade han
en god stund stått och talat med Erika -- den satan hade väl int’ för
assint hålle’ mun här hemma.

Och så -- strax sedan hustrun gått ut i föjset -- hade Nils gått ut med
under förevändning att se till hästen ett slag. Men i stället glänte han
på dörren till bryggstugan, där en hjälpkäring och lapp-Anna voro i färd
med höstbaket och vinkade åt henne att komma ut.

När jäntan kom, tog han henne hårdt om båda armarne och sade -- »I kväll
ska’ne ske, du, hä som vi talts ve’ om! Hä skvaler och blås’ bra, å du har
int’ anne’ te’ göra än håll mun å se gla’ ut -- resten gör ja’ själf.»

När så jäntan i häpenheten höll fast honom och bad honom dröja lite --
åtminstone tills karlarne gått från gården -- skrattade han bara och slet
sig lös. Men så vände han tillbaks, innan hon hann öppna dörren igen, och
hviskade tätt intill örat på henne -- »Ska’ne ske’, så ska’ne ske i en
hänna stunn’, å se’n jär e du, som blir matmor hänna på gåla.»

Med det gick han.

Inne i föjset hade Erika slagit första mjölkstäfvan i det stora
bleckämbaret och skulle just sätta sig ner på mjölkpallen igen, då mannen
öppnade dörren.

Han såg ut att hafva brådt och ropade i en hastig ton -- »Sätt från dej
stäfva’ å skynd’ dej -- ja’ kom just ihåg linsöntje’ å sprang för te’ se
åt’e, å hä håll på å ger sej utför ån.»

Han sprang före, och hon skyndade efter med lyktan så fort hon förmådde.

När hon kom fram till åbackskanten och lyste nedöfver med lyktan, såg hon
Nils stå, där linet låg sänkt och staka nere i vattnet med en stör. Då han
fick syn på hustrun, gick han ut på en klappbrygga, som låg där, och
började känna sig för med stören där också. Han tycktes försöka komma till
rätta med, huru långt linsöntje’ hade åkt i väg.

»Kom hittan me’ lyse, så ska’ ja’ bju’ te’ å hal’ in’ne!» --

Hon hade nu kommit sig ned och gick ut till honom på bryggan, som ranglade
till under tyngden.

Mannen tog af henne lyktan och lyste ned i vattnet, och Erika sträckte sig
fram för att se hon också, om linet syntes till där nere.

Med detsamma smög han armen bakom henne, och med ett slag i veka lifvet
stötte han henne ut i ån.

Det hade gått så fort, och inte ett rop eller det minsta ljud hördes annat
än plasket i vattnet. Så var allt tyst igen. --

Det var hemskt svart öfverallt utom på den lilla fläck af vattenytan, där
lyktskenet föll.

Nils stirrade på den fläcken och började känna en ångestfull
förskräckelse, för att hustruns hufvud skulle dyka upp där igen. Han kände
kallsvett i pannan, och handen, som höll lyktan, skälfde, så att det ljusa
där ute började dallra och röra på sig.

Det var med möda han kom sig i land och började gå uppför backen.

Men så -- bäst han gick -- tyckte han, att det stönade där nere och lät,
som när någon slår och plaskar i vatten.

Han blef först alldeles stel af fasa och kunde ej röra en lem, men så for
den tanken blixtsnabbt genom honom, att när han stötte ner hustrun, hade
hon stått innanför honom på bryggan, där det inte var så djupt, och
sålunda hade hon väl kommit sig upp igen.

Så var det också, och när han vände sig om, så att lyktskenet föll
nedöfver, såg han henne stå mellan albuskarne och försöka vrida vattnet ur
kläderna.

Då grep honom ett vildt raseri, och med ett par språng var han där nere
igen.

Hon hade hvarken sett eller hört honom, förrän han stod öfver henne.
Lyktan hade han slängt ifrån sig och grep henne nu om armarne med båda
händerna. Hon föll alldeles ihop af dödsångest och fasa och fick inte fram
annat än -- »Herre Jesses -- tänk på barna våra!» -- och det kom bara som
en hes hviskning från henne. Läpparne rörde sig, men det blef ingenting
mer.

Men han släppte inte taget och hade bara en tanke: att hon kunde hinna få
kraft att ropa på hjälp -- och då vore han förlorad.

Och fastän hon var tung och våt och med sina sista krafter arbetade och
brottades för lifvet, fick han henne ned på bryggan igen och nu allra
längst ut.

»Din seglifvade satan!» hväste han, och så stötte han ner henne för andra
gången, och nu var han då säker på att hon inte skulle komma upp igen,
inte som lefvande åtminstone.

Men nu var det också slut med Nils Ersas krafter, och han måste sätta sig
ner, innan han förmådde taga sig uppför backen igen.

Lyktan fick han lof att söka igen, så att den inte skulle röja honom, och
benen gingo i kors, och tänderna skallrade mot hvarandra, innan han
ändtligen kom upp på gården.

Stormen hade tagit till och rägnet piskade honom som nålar i ansiktet, och
där nerifrån vattnet stönade och jämrade det sig -- ett tag lät det som
gråt från ett nyfödt barn -- och lik en drucken raglade han in i föjset.
Där blef han en god stund sittande på spiselkanten, innan han fick igen
makten öfver sig själf.

Korna började flåsa och råma omkring honom. De flesta voro ju ännu
omjölkade, och det var en god stund öfver vanliga stillningstiden. Så
länge hade int’ matmodren låtit dem vänta någon gång förr.

Han tände lyktan och gick med den in i stugan.

Där inne sutto gubbarna kvar, och när Nils steg in, började de undra, hvar
han hållit hus så länge -- om det var något i olag med hästen.

Han såg sig om i stugan.

»Jär int’ Erika hänna?»

»Neej», fick han till svar.

»Hm -- hä va’ som konstitt, för ja’ va’ inom i föjse nyss för te’ hjälp’na
me’ mjölkämbare, å då va’na int’ dänna heller, å hä’ va’ int’ halfmjölke
engång -- å int’ va’na i bryggstuga heller -- men ho komm’ väl -- --»

När de hade suttit en stund och språkats vid utan att hon syntes till,
undrade brodren om hon kanske hade blifvit sjuk, och om Nils ändå int’
skulle gå och se åt en gång till i föjset.

Det gjorde han, men när han så kom in lite orolig, och sade att hon inte
syntes till nu heller, började de andra två också att bli fundersamma. Och
när så Nils talte om, att hon varit som konstig af sig sista tiden, kom
svågern ihåg, huru underligt hon bar sig åt den där gången hon kom till
dem, och då blef han ändå mer fundersam.

De började nu söka alla tre -- i uthusen, på vind och i källare, och Nils
ville aldrig sluta med letandet.

När de kommo in igen sent på kvällen, hade pigan satt fram aftonsmaten,
men ingen rörde den just.

Nils Ersa satt alldeles blek i spiselvrån. Han tycktes tro, att hustrun
blifvit från vettet och gjort af med sej.

Fram på natten började han läsa och sjunga psalmer och bar sig åt, som
hade han varit konstig själf.

Svågern gick vid midnattstiden -- han skulle komma tillbaks på morgonen
och hjälpa söka, om hon inte kommit igen då. När han öppnade dörren var
det med en lång, forskande blick på Nils.

Han tyckte ändå, att det här var som underligt -- både det systern hade
sagt den där gången -- och så var det inte helt med lappjäntan.

Hon hade sett så märkvärdigt på husbonden, när han satt där i spiselvrån
och sjöng. Hon hade bestämdt dragit på mun, det trollet!

Dagen därpå blef det då att fortsätta med sökandet, men förstås utan att
finna någon.

Flere dagar gingo sålunda, och Nils tycktes bli’ mer och mer säker på att
hustrun gjort af med sig.

Han gick omkring som den tiden, när han var Guds barn, sjöng och läste
hela dagarne och syntes taga detta med Erika mycket hårdt.

Men svågern hade fått misstanken väckt engång och använde både ögon och
öron efter den stunden.

En dag åkte han bort till länsman och hade ett samtal med honom, hvilket
ledde till att både han, länsman och fjärdingsman sedan följdes åt till
Nils Ersa.

Det hade nog sports där, hvilka som kommo farande, ty, när de gingo uppför
stugubron, hördes psalmsång därinifrån och nu med dragspelet till.

Det var nästan som att komma i kyrkan.

Emellertid blef det en väldig predikan utaf också, och det var länsman,
som höll den, men det förde till ingenting.

Nils grät och talte bara godt om hustrun och kunde på alla sätt bevisa,
huru orättfärdiga sådana misstankar voro.

Det såg nästan ut, som om rättvisans tjenare skulle få vända hem igen med
oförrättadt ärende.

Men så, just som länsman hade rest sig för att gå, bad han Nils följa sig
ut ett slag -- han hade en annan affär också, som han ville afhandla
mellan fyra ögon.

Att han gjorde ett tecken åt de andra två med det samma de gingo genom
dörren, det märkte inte Nils.

Bakom uthusknuten gick länsman med honom, och -- sedan han sett sig om åt
alla håll att ingen obehörig fanns i närheten -- tog han Nils i
rockuppslaget och satte ett par skarpa ögon i honom.

»Hör du, Nils Ersa», sade han, »nu är det så, att lite hvar har reda på,
huru du har’et med pigan, och då du nu inte vill eller kan säga, hvar
hustrun din är, så tar’ jag lapp-Anna med -- handbojorna ligga i kärran --
och anklagar henne för mord.»

Nils blef hvit ända ut på läpparne.

Detta kom alldeles oförberedt, och utan att tänka sig för stammade han med
en af förskräckelse darrande röst:

»Ja, men, herr länsman -- hä jär int’ ho som ha’ gjort’e!»

Länsman nickade med ett godmodigt och förtroligt grin.

»Hm, hm! Jaså, ja då ska’ vi väl komma sams ändå.» --

»Jojo, Nils Ersa, det är nog du ändock, som vet, hvar vi ska’ söka hustru
din», han lutade sig närmare honom och såg ändå godmodigare ut, »men jag
lofvar dej på heder och tro att aldrig med ett ord anklaga eller ange dig,
om du i all tysthet bekänner det för mig. I annat fall får du pigans
straff och olycka på ditt samvete också, ty hon har skenet emot sig -- och
-- ja, seså, ta’ nu mod till dej, Nils Ersa, och tala om hur du har’et!»

Nils stödde sig tungt mot väggen. Han försökte taga på sig en lugn min,
men det gick dåligt.

Han visste att länsman var en karl, som stod vid sitt ord. -- Inte kunde
han låta Anna dra’ från gården i fångkärran just nu, när de skulle ha’ som
trefligast tillsamman.

Han var het i hufvudet och hade tagit af sig hatten och rullade och vände
den ut och in och vred den, som om den varit en våt trasa.

Men om han nu skulle tala om det för länsman och kanske ge honom något för
tystnaden, kunde han nog få riktigt lugn med sig själf också .... Ja det
skulle han!

Nu var Nils på det klara med sig själf.

Han vände sig till hälften bort, medan han vred och slet med hatten, så
att svettremmen gick lös och föll till marken.

»Jaa -- herr länsman -- ha gäll’ visst int’ länger te’ håll’ sej bätter än
en jär -- men ja’ tänkte först be’n ta mot 200 riksdaler, så han riktitt
komm’ ihåg tysthetslöfte sitt. Jo se, hä jär nog så, att sök ni’na i ån,
så ligg’a visst dänna ve linsöntje åt me klappbrygga.»

Så där ja, nu var det sagt, och Nils kände sig gladare än på mången dag.

Han såg inte den belåtna blick, som länsman kastade åt knuten till och
inte heller svågern och fjärdingsman, som kommo smygande där bakifrån.

När han vände sig om för att bedja länsman följa med in i kammaren, där
dragkistan med pängarne var, hade han bägge två öfver sig.

Det var inte rop från en människa -- det var som tjut af ett vildt djur
han stötte ut, när svågern sade --

»Nu får du sätt’ dej å åk’ kronskjuts, Nils, och böta för din synd -- jag
och fjärdingsman ha stått bakom knuten hänna och ha hört hvart eviga ol’.»

Ja, så hade det gått till, när Nils Ersa från öfre byn blef anklagad för
hustrumord, och sedan han nära ett halft år suttit i häkte, fick han
tidigt en marsmorgon där uppe på stupstockbacken med lifvet böta för det
odådet.

Lapp-Anna, som skulle anklagas för delaktighet i mordet, var spårlöst
försvunnen, samma dag som länsman kom och tog Nils, och ingen hade sett
något af henne sedan.

En backstugugumma sade sig hafva sett en ren med en stor hornkrona skymta
en afton i vild fart framme i skogskanten, och på honom hade en lappjänta
ridit med svart utslaget hår och ögon som glödande kol -- men det var ju
bara käringprat.



Jan Persa och hans framfärd.


Jan Persa var storbonde. Gården hans låg på en nipa, som stupade tvärt ned
i Umeälf, och hette Rundeliden. Om det nu var för att både folk och fä
höllo sig som runda och välfödda där, eller om den fått namnet efter
Rundan -- en fjällbäck, som flyter strax förbi -- det vet man inte så noga
-- och det kan då också kvitta lika.

I alla fall var där som lusteligt. Ängar och åkrar drogo sig frodiga och
bukiga upp mot bärgåsarne, där hemmansskogen tog vid, och _den_ skämdes
inte heller för sig.

Nej, skogen var en af de bättre, och inne emellan stammarne där hade många
träkarlar gått och snokat och slickat sig om mun. Men Jan Persa tyckte som
så -- att träna stod’ bra där de stod’, och pängar trängde han int’ allra
värst te’. -- För resten hade han väl _sin_ mening med att låta dem gå
där och känna begärelsen växa med träden. Bakom _det_ bondörat kunde man
nog hitta mer än _en_ räf.

Tre ting fanns det här i världen, som Jan Persa »extimerade», och det var:
först och mest pängarne och det som hade pängars värde, sedan var det
spriten och så -- ett godt stycke därefter -- dottern sin -- Anna hette
hon.

Och det han med sin sega västerbottensnatur trådde så dannt efter, det
trådde lika mycket till honom i sin tur. Hvilket ju bara är som det bör
vara.

Jaa sannerligen, slantarne rullade som af sig själfva in i fingrarne på
honom, och där blefvo de sams med honom om att stanna till hans bleka död.
Folk visste nog inte, huru pass rågadt han hade i storkistan, men rågan
var det, och ingen lefvande mer än Jan Persa sjelf hade lyft på _det_
locket.

Om han var omtyckt där i bygden, Jan Persa? Åh nej, inte så värst, för se
han hade liksom ett snöre om benet på mest hvarenda en där, och när han
ryckte i det -- då sved det. Ja, det vill nu säga som så, att när någon
kom i knipa, gick han till Jan Persa och knackade på storkistan. Han fick
förstås det han ville, men i utbyte fick han lämna ett papper, där det
stod skrifvet, att han hade fått precis en femma mer än han hade fått, och
att han därtill skulle betala Jan Persa sex procent i ränta. Se, _det_ var
snöret, och det stramade åt på bestämda dagar. Kan en då undra på att de
blefvo le’ den, som stod för slikt! Tro därför inte, att de kunde undvara
honom!

Eller om han var högt aktad, Jan Persa? Jaa -- åhja, för se, han hade ju
ändå storkistan, och då gjorde det väl inte så allra värst mycket, om en
del af innehållet hade kommit dit i misshugg -- så till sägandes.

Det hade nog varit som så med den karln’, att han aldrig kunnat läsa
sjunde budet utan att staka sig, och då kan en inte begära, att han skulle
lefva efter’t heller utan att staka sig. Ja, för att säga sanningen, hade
han -- så storbonde han var -- _setat inne_.

Det var nu bara för att en tiokronssedel, som han inte hade någon sorts
gemenskap med, smetat fast sig vid plånboken hans. Och nog var det branog
lite att väsnas för, men som det inte var första resan, räckte det ändå
till för att Jan Persa skulle få åka kronskjuts.

Man kan då säga, att det var rena oturen för honom _den_ gången. -- Det
hände sig just som så.

Jan Persa, en som hette Stursken från Burträsk och ett par till kommo opp
en dag -- det här gick för sig för flere år se’n -- till en Karl Michael.
De hade lurat ut, att han haft kuttingen på lasset, när han kom från stan’
kvälln’ förut. Nu blef det att lätta på den -- som en väl kan tänka sig --
och hur det var, och hur talet gick, fann Stursken det lämpligt att dra’
opp plånboken och visa fram en tiokronssedel. Den skröt han med.

Det var också en grann sedel -- fastän på ena sidan hade den en stor
lakriskladd -- och Karl Michael tog och vände på den för att se, från
hvilken bank den var.

En skulle bara sett då, hur ögonen glindrade i hufvu’t på Jan Persa. Det
var ackurat som när en katt sitter och skyttar efter en mus.

Ja, sedeln var -- som sagt -- grann, och sedan Karl Michael tittat och
snott på den tillräckligt, lade Stursken den långsamt och varsamt tillbaks
i plånboken -- och så plånboken lika långsamt och riktigt i bröstfickan.

En skulle sett på Jan Persas ögon _då_. De följde med ända ner i fickan,
och där skulle de visst också blifvit kvar, om inte kuttingen varit på
bordet och liksom behöfde eftersyn, den med.

Hur det led blef kuttingen tom och bönderna fulla, och, som gångdona deras
inte voro goda till att bära dem, blefvo de där de voro och lågo snart så
stocksofvande, som om de tröskat en vecka.

Bort mot kvällsdags blef det lif i dem igen, men värst i Stursken, ty han
saknade tiokronssedeln, och plånboken låg i fällen.

»Era djädrans tjufsatar!» skrek han. »Till länsman ska’ ni hvar eviga en!»
Och han regerade och svor, så de andra blefvo klar nyktra på en gång.

Karl Michael, som tyckte det började osa hett, då han ju hade stått för
trakteringen, blef liksom allvarsam och förbannade sig på att ingen kom
lefvande från gården, som inte visade fram hvad han hade i plånboken.

Och fram kommo också plånböckerna. -- Men se, när Jan Persa drog opp sin,
hade han inte sedlar i den invändigt bara, utan en satt också och hängde
utanpå, men fast satt den, och en tiokronssedel var det. När Karl Michael
fick ögonen på den, spottade han. »Tvi däj, Jan Persa! Nu ä’ du allt lika
myttje fast som sedeln där, och hä, fast du ingen lakriskladd har på
baksia. Men serru, hä har sedeln, hä kan _jag_ kaveer för, som synte’n
nyss».

Och så var det också. Det var sedeln med lakriskladden, och den hade
smetat fast sig så säkert på plånboken, som om den hade tänkt stanna där
för jämnan. -- Nog hade storbonn’ haft _den_ tanken med.

I alla fall svor han på att sedeln varit hans i allan tid, och att förr
skulle de få klå’n förr’n de fick _det_ papperet.

Och hur det bar till, så kom han sig undan med sedeln. Men Stursken och
Karl Michael voro säkra och styfsinta de med, så att, när vintertinget
hölls, gjorde de långskjuts alla tre, och huru än Jan Persa snodde och
vred sig framför domarebordet, fick han fortsätta resan och det direkt
till häktet. För se, han hade -- som sagt -- konstrat med fingrarne ett
par gånger förr.

När han kom ut igen, blef det vid det gamla, hvad anseendet beträffar.

Egentligen -- och för att säga hela sanningen rent ut -- så var det just
ingen i _det_ byalaget, som hade så alldeles rensopadt för sin dörr --
hvad ärligheten angick. I grannbyarne gick det ordet om dem, »att i deras
lag fanns det bara _en_ ärlig bonde -- och han hade stulit en märr».

Nå nå -- så farligt var det väl ändå inte, och hela skulden får man inte
kasta på dem heller.

Just i bygden däromkring hade träkarlarne grasserat som allra värst -- och
skojat och lurat för att komma åt skogen billigt. Bönderna hade lärt sig
så småningom, hur det skulle vara, och de voro snart lika knepiga själfva,
när det gällde.

Om herremännen tänkte på hvilket ansvar de hafva, när de handla och vandla
med det lättrogna, okunniga allmogefolket, skulle de visst tänka sig om,
innan de lärde dem sina konster. -- De få stupa i det själfva sedan.

I alla fall fanns det en på Rundeliden, som höll anseendet uppe, och det
var Anna, dottern Jan Persas.

Hon var också en jänta, som det fanns både kraft och saft i. Inte ett
skapande grand i henne bar vittne om att hon hade Jan Persa till far, om
inte möjligen det, att hon var snartänkt.

Annars hade hon kropp som själ efter modern -- modern, som varit död sedan
hennes tolfte år.

Det år hon läste sig fram, fick hon bli’ både matmor och piga själf på
gården, och utom drängen vankades det sällan lejd hjälp i göromålen, inte
ens vid ann’tiderna. -- Jan Persa glänte int’ gärna i onödan på
storkistlocket.

En kunde bli’ hjärteglad vid att se Rundelidens-Anna, när hon om
sommarmorgnarne och kvällarne med rodde uppåt älfven för att mjölka och se
till kräkena. De hade sommarföjset uppe i ett utänge, dit det var dryga
kvartsmilen roddvägs. Motström var det -- nästan strycka på en del ställen
-- men Anna skötte årorna, så det slog hvit fradga kring båten, och barmen
höjde sig lugnt och jämnt, när hon lade upp vid utänget. Endast på den
starkare ansigtsfärgen märktes det, att slik rodd var tungarbete.

Se, _det_ var ett kvinnfolk det!

Det bästa fjällvindarne förde med sig hade hon supit in’, och därför gick
hon så svingande lätt uppför brantaste stig.

Kådstark och full af barrdoft slog luften emot henne från skogarne, och
därför ljödo skratt och visor så klingande friska, när hon bar fyllda
spann och tog karlatag i grofarbetet.

Hon var som en ung gran med solglans öfver -- kraftig och fager.

Älfven gick djup och bred nedanför Rundeliden, och såg man Anna i ögonen,
var det som att skåda ned i ett djupt vatten -- ett vatten med starka
strömdrag.

Ingen hade väl ändå sett ner i det vattnet så noga som Per, gårdsdrängen
på Rundeliden. Och hur han såg, blef han så yr och från sig, att han
glömde både, hvilken fattiglapp han själf var, och huru Jan Persa var
hopkommen -- och att han, Per, allra minst blefve utsparkad, gjorde han
friareslag där i gården.

Men nu var att lägga märke till det, att när Per såg -- såg Anna tillbaks.
_Han_ var lika så styf karl som _hon_ var kvinnfolk, och rädder af sig --
det var han inte heller. Från högfjällsbygden var han kommen, och där hade
han från barndomen lärt, att orädder karl är stark. Och styrkan hade han
pröfvat både med björn, snöstormen och nödår.

Däraf kom det sig, att han när kärlekstankarne togo åt honom, gick fram
till kammarfönstret om lördagskvällen och knackade på lika trygg, som om
han varit storbondson.

Öppnadt blef nog ett fönster också, men det var stugfönstret -- och Jan
Persa själf var det som öppnade.

»Hut fjällbopojk’!» skrek han, så det ekade. »Så högt som te’ _det_
kammarfönstret ä’ du int’ karl te’ klifva ändå, och te’ höstflyttninga jär
e du, som går te’ fjälls igen.»

Per drog andan djupt. Det var som att midt i sommarn få ett snöil öfver
sig.

Det händer så ibland i högfjällen. Bäst man går där i sommarvärme och
sommarsol, blir det med ens kolmörkt, och man är inne i drifvande snö, som
sveper in en så väl och sluter så tätt till, att färden kan bli till döds.

Men det kan ock reda sig med slikt -- är en bara säker på vägen och orädd
af sig. Och det var Per -- nu med.

Han tog sig betänksamt om hakan.

»Om hä nu skulle vara två mot en» -- mumlade han och nickade mot
stugufönstret -- »hur skull’ du re’ dej då, storbonne? Jag säj bara _om_
jag!» Så gick han bort öfver ängarne till hagen för att se till hästen ett
slag, innan han gick till sängs.

Efter den lördagskvällen smygtittade Jan Persa som oftast på de två, och
det han såg måtte visst ha’ varit ledt för honom att se. I alla fall höll
han sig mer hemma från supning och vägafärder efter _det_.

Vintern förut hade en träkarl slagit sig ned midt emot Rundeliden på andra
sidan älfven och där byggt upp en såg. -- Det var en herreman.

En kväll satt Jan Persa på stugubron och tittade på ångan från sågpipan.
Han stirrade så ögonvattnet rann, och när klingan skar genom stockarne,
skar det också så ondt i öronen på honom. -- Han hade lite otalt både med
patron och verket hans. -- Hade int’ den rackars karl’n narrat åf’en
skogen ändå! Jan Persa spottade och vände på snusvalken. Kontanter hade
han förstås fått -- och det redigt också -- och konjak med. -- Hela
snusvalken fick afsked, och en ny lades in på ort och ställe.

Så inte var det något i vägen med det, men se -- det var det här med
stämningspapperet, som han visste låg färdigt i patrons låda -- patrons
_snöre_ på honom, om han en enda gång till tog ett träd ur skogen, som var
aldrig så lite för stort. -- Spårhund där! -- -- -- _Det_ var det, som han
satt där på stugubron och retade sig öfver och grundade så styft på, att
han glömde både -- att han hade en dotter och en utfattig fjällbodräng.

I kontraktet på skogsköpet stod det, »att han, Jan Persa, hade rätt taga
smärre virke till reparationer och husbehof».

Att han hade byggt sig en lada på vårsidan, och att timret blef lite
större, än det hade lof till -- det råkade komma med lite af det sålda --
var väl ingenting att bråka om.

_Till husbehof_ -- det var väl till behof af hus. Han, Jan Persa, behöfde
en ny lada -- hvilken ock är ett hus. Det virke, som gick åt, måste
således vara husbehofsvirke.

Och på det skulle han nu bli’ stämd!

»Tvi dej din djädrans lufver! Det ä’ just herremanslikt!»

Men han skulle få se, hvem Jan Persa var! Hade varit ihop med tockna förr.
-- I kontraktet stod det också, att han skulle få ta’ stängselvirke, men
inte huru groft. Där hade du sofvit, herreman! Och stämmer du för
laduvirket, ska’ du få se, att jag sätt’ opp så grofva stängsel, och så
höga med, att du får svårt te komma öfver!

Nu hade Jan Persa hunnit så långt i tankegången, att han liksom sken opp
igen. Han kände sig belåten och mäktig. Han, storbonden, kunde kapplura
med herremannen.

Under sommar’n blef nyladan fylld med doftande hö, och aldrig hade Jan
Persa känt sig så nöjd med en full lada, som när han spikade till den nya,
stadiga dörrluckan på henne.

Sex präktiga timmerhvarf nedersttill lyste emot honom och narrade honom
till skratt. Det var groft slag, riktigt så det hade gått för sig till
tingshusbygge. Och ännu låg stämningen kvar i patrons låda -- det visste
han.

Patron började allt vädra, hvilken satans klok karl Jan Persa var ändå.

Men ladan skulle i alla fall bli’ en nederlagets och förödmjukelsens plats
för Jan Persa till slut.

Tiden för höstflyttningen närmade sig. Att Anna och Per voro sams, kunde
hvar och en begripa, som fick se dem någon gång, då gubben inte passade
på. Segt slag var det i dem bägge två och bra slag med. Kunde det inte gå
att få komma tillsammans nu, fick det väl vara tills Per fått något i
kistan själf.

Nu ska’ ni få höra, huru det gick.

Det var -- som sagt -- vid höstflyttningstiden. Per höll på att rusta i
ordning vinterkördonen, och Jan Persa var nödd att själf fara upp till
nyladan efter en höskrinda.

Rägnigt och kallt var det, som det oftast är vid den tiden, och han hade
halfstopsflaskan i fickan för säkerhetens och sällskapets skull.

Väl kommen upp till ladan -- och se’n luckan blifvit fråntagen -- tyckte
Jan Persa att ansträngningen gjort honom värd en slurk ur flaskan, och
det en redig -- som en väl kan förstå.

Sedan skrindan var pålassad, kröp han in i ladan igen och satte sig ned i
höet. På det kände han sig behöfva en styrkare till.

Han sträckte på sig, så det knastrade och knäppte i torrhöet. Herre
jestanes, hvad den här ladan var riktigt hopkommen ändå, tyckte Jan Persa.
Om patron sätter till all ånga han har på sågen och vår Herre alla sina
väder, skulle hon likväl stå där hon stod. Skål på det, patron! Och med en
öfvermåttan förarglig handrörelse åt det håll där sågen låg, satte han
flaskan för munnen och tog en dubbelklunk. Det var _den_ skålen värd.

Det var oherrans lusteligt här i ladan idag! Jan Persa började fundera på,
om han rakt utaf skulle ta’ sig en lur medan han var där. Om han ändå haft
ett par gubbar till med sig! Då hade det kunnat bli’ riktigt jultrefligt.
Nu hade han bara flaskan att sällskapa med, och hon kunde int’ säga emot
honom en gång. -- Var nog bra -- hon med -- bara det var något i henne.

»Skål på dej, flaska, och lycka te’! Nu ser du ut te’ vara halffull, men
hä går nog om. Nu lägg’ jag mej och sof en blunn’, så jag int’ blir’et
jag med. Godnatt på dej!»

Den skålen var det inte heller lönt att fuska med, och sedan var inte
flaskan halffull längre.

Men, huru det var med Jan Persa, hvad _den_ saken beträffar, är inte så
godt att säga. Han sof.

När Per kom till ladan för att se, hvad det blifvit med husbonn, stod
hästen och åt hö af hjärtans lust, och Jan Persa sof, -- sof så det blåste
om honom.

Per klef in för att skaka lif i kroppen. Men så fattade honom en tanke. --
Han blef stående framför husbonden och tittade på honom, medan det röck i
mungiporna af skrattlust. Det var en lustig tanke och en djärf tanke!

Ett eländigt skrof var det allt, som låg där i höet framför honom, och
sjuhimla rasande var han på’et för Annas skull, men nu skulle han få se på
något roligt. »Hejsan fylltratt, storbonne, högfärdsgök! Nu lär det bli’
din tur te’ be’ mej! Adjö med dej, och sof som du har börjat!»

Huh, puh, pep det mellan läpparne på Jan Persa.

Han sof som ett nyfödt barn, och flaskan låg upp och ned och utrunnen i
armvecket.

Nu grep Per sig an med det han hade i sinnet. Fort och säkert satte han
för dörrluckan och dref in spikarne med en stor träklubba, som låg kvar
där sedan timringen i våras. För visshetens skull slog han dit ännu några
stycken fyrtummare, som han hade i fickan, och så vände han hästen och
åkte hem. Till Anna sade han, att det med ens tagit åt gubben, att han
skulle göra långtur till sta’n i sällskap med grannbonn’. Hon hade varit
ute i byn och visste inte, att han kört till ladan engång.

Tidigt nästa morgon gick Per dit upp. Han hörde inte ett ljud inifrån
ladan.

»Jär ä nån här?» skrek Per.

Det knastrade och prasslade i torrhöet. Jan Persa sträckte på sig. Han
vaknade först nu.

»Jär ä nån här?» skrek Per igen.

Och nu blef det låt af.

»Jär ä du Per? Hvem i svartaste helvete har stängt för ladlucka? Släpp ut
mej på blankaste minuten, om du int’ vill jag ska’ knäcka nackbene på
dej!»

»Hä jär som groft slag ni har gjort ladan af, så I får nog tungarbete med
att komma åt nackbene mitt. Men vi ska’ vara sams nu och tala förstånd i
stället!» tyckte Per. »Vill I ge’ mej Anna, ska’ jag dra’ ut luckspikarna
tvärt.»

»Hahaha!» hånskrattade det inne i ladan. »Dra’ åt fjälls, fjällracka! Hä
var läng’, tills du får den fångsten!»

»Adjö då, Jan Persa, och myttje nöje!»

Där satt nu storbonn’ i sitt sköna, doftande hö, ensam igen med sin tomma
halfstopsflaska och sina tankar.

Det första han gjorde var -- som en väl kan förstå -- att försöka komma
sig ur fångenskapen. Men luckan var tilbommad med fyrtumsspik, och virket
var af reelt slag, _det_ visste Jan Persa allt för väl.

Vreden tog åt honom, och han började sparka och lefva i höet, så det rök
om honom. Han bar sig åt ackurat som en björn, när han fått ett skott i
kroppen och inte ser sig god att komma undan. Han ställer sig också och
rifver och klöser i marken, så torfvorna ryka omkring honom.

Hvad tjänar slikt till!

När motioneringen i höet släckt af värsta hettan, gaf han sig till med att
svära och hojta. Han tänkte, att någon möjligen kunde höra olåten och
komma till hjälp. Men det kom ingen, och då rakt ingenting lönade
försöka, satte han sig ned i höet och teg. Men se _tänkte_ -- det gjorde
han, och inte hade det varit rådligt för Per att just då vara honom inom
räckhåll.

Frampå förmiddagen följande dag fick Per med sig två pojkar, som hade reda
på historien, och gick opp till ladan igen.

»Goddag Jan Persa! Vill du ut nu?» sa’ Per.

Han fick just inte något begripligt svar. Det fräste och spottade från
höet därinne.

»Adjö då, eftersom -- -- --»

Nu brakade det löst från Jan Persa, och det är ej lönt engång försöka säga
efter all olåt, Per fick sig tillgodo då. Men Per stod lugn och hörde på,
och pojkarne måste stoppa mössorna i mun, för att inte skrattet skulle
röja dem.

»Jaa, du vet, hvad som löser dej ur fångenskapen, Jan Persa, och när du
själf har hjälpen i din hand och int’ vill -- så får du också skylla dej
själf! Adjö då, om vi inte råkas mer här i lifvet!»

Återigen var storbonn’ ensam. »Per!» skrek han. »Pe--er!» Men ingen
svarade. Det var riktigt hemskt tyst. Han satte sig och började fundera.

Per var fjällbopojke och af styft slag, som inte väjer för någonting. Och
så hade han fått tåla ett och annat från husbonden den senare tiden -- --
-- Ja ja, hvem vet, hvad han hade i sinnet? Det sista han sa’ lät så
otäckt -- »om vi int’ råkas mer i lifvet» -- -- --

Jan Persa kände kallsvett i pannan.

Och så började det rifva och slita så eländigt i magen, och törstig var
han, så det stramade i halsen -- -- -- Det kan en väl förstå -- efter så
mycket sprit!

-- Tänk, om han fick sitta här och dö af törst och svält! Jesses! han
tyckte, att bredvid honom i halfmörkret skymtade som en död kropp -- en
utmärglad, blåhvit gast -- -- --

Han rusade mot luckan, dunkade, kastade sig emot den, skrek med gråten i
halsen, men till lika liten nytta som förr.

Hu, så konstig han började känna sig! Han tog hö och försökte tugga på,
men det blef till ingenting. Om han nu haft sig en enda kallpära och en
dricksskvätt, skulle han gifvet en näfve ur storkistan för’et. -- Om han
skulle läsa en bön! Kanske _det_ kunde göra godt? Han knäppte ihop
händerna. Det var länge se’n Jan Persa läste böner. Han försökte sig på
Fader vår. Början och slutet gick bra, och det liksom lindrade för en
stund. -- Storbonn’ hade blifvit mjuk.

Den natten som kom var det nästan ogörligt att sofva, -- så slet det och
ref i inelfvorna, och samvetet började också konstra. _Det_ var ett dåligt
tecken, tyckte Jan Persa, och det gjorde honom nästan vettskrämd.

-- Ute blåste det och pep, och fastän det var kolmörkt, såg han allt
möjligt oknytt där inne i ladan.

I de där nedersta timmerhvarfven -- de som egentligen voro patrons egendom
-- knakade det och lät som om det högg i dem, och när vinden snodde om
ladknuten tjöt det så ledt. Det lät som -- tjuf, tjuf, tjuf!

Först fram på morgonsidan somnade han, och vaknade med att någon knackade
på luckan. Jan Persa var då alldeles förbi af dödsångest, dåligt samvete,
hunger och törst.

»Nåå» -- hördes Pers röst utanför -- »får jag Anna, om ni slipp’ ut nu?
Jag har lite skåpamat och en skvätt brännvin med -- om I vill ha.»

En het blodvåg steg upp åt hufvudet på gubbstackar’n när han hörde Pers
talföre, men den gick samma väg den kom. Han var mjuk nu -- som sagt.

»Kan du int’ släpp ut mej ändå? Jag ligg’ på mitt yttersta, och du gör dej
skyldig te’ dråp, Per». Han lät så olyckligt ynkelig, men Per stod på sig
och sade lika oberörd som förut, -- »du vet, att jag står med det jag
sagt, och vill du int’ ge me dej, så blir det här sista gången jag komm’
hit. I kväll går jag i tjenst grannbys.»

»Du ska få femtio kronor om du tar från lucka!»

»Jag får väl helsa Anna då, att I heller dör än unnar’na den hon vill ha’.
-- Adjö då för sista gången!» -- --

Nu var det likväl slut med Jan Persa.

Tjockt och rosslande lät det, när han tätt intill luckan ropade -- »du får
väl ta’na då, -- Pe-e-er!»

Han trodde att Per redan hunnit gå ett stycke. Men han stod allt kvar, --
gjorde sig ingen brådska med luckan, -- tecknade istället åt pojkarna, som
också nu voro med, att hålla sig stilla.

Än var han inte alldeles färdig med storbonn’.

»Stor tack ska’ I ha’! men innan jag öppnar, ska’ I säja, om vi få ta’ ut
lysninga sista söndan i november, så brölloppe kan stå i Jul. -- Hvad säj
I?»

Jan Persa sjönk ihop ner i höet vid tanken på, hvilket hål i storkistan
detta skulle åstadkomma. Men ut ur ladan _måste_ han -- den förbannade
nyladan -- och han var nu i alla fall slagen till en slant af Per, så --
-- »Ja du får ta’ ut lysninga i morgon, bara du släpp’ ut mej», kom det
kvidande ynkligt inifrån ladan.

Tre pojkar började nu bända och slå på dörrluckan och förhjälpte så Jan
Persa ur fångenskapen i nyladan.

Det såg inte ut att finnas mycket kvar af stormodet i honom då.

Mäkta belåten sken Per istället, när han tog fram skåpamaten och bjöd
husbonn’.

»Tack ska’ I ha’ för löftet!» sa’ han. »Här har ni te stärka er med. Jag
tog Jonte och en Israel med som vittnen på hva’ som sagts -- ifall ni
finge lust te glömma’ne. -- Här har ni brännvinsskvätten också.»

En kan väl förstå, huru pass Jan Persa var till mods efter den utfärden.
Arg var han, och skamsen var han -- mest arg ändå. Löftet kom han i alla
fall inte ifrån, och som Per hade sagt blef det. Juldagen och tre dagar
efteråt stod det bröllop på Rundeliden. Kostade det något, så smakade det
väl också. -- Jan Persa söp sig så full, att han glömde förargelsen och
dansade polska med mågen sin -- fjällbopojken.

Det var likväl en djädrans styf karl!





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Fjällbyfolk - Bilder från öfre Norrland" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.