Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Snövit barnens julkalender 1918 - Illustrerad läsning ur verklighetens och sagans värld
Author: Various
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Snövit barnens julkalender 1918 - Illustrerad läsning ur verklighetens och sagans värld" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



                   SNÖVIT. BARNENS JULKALENDER 1918

                            [Illustration]

                          ILLUSTRERAD LÄSNING
                                  UR
                   =VERKLIGHETENS OCH SAGANS VÄRLD=



                          UNDER MEDVERKAN AV
                 FRAMSTÅENDE FÖRFATTARE OCH KONSTNÄRER

                              UTGIVEN AV
                        =JULKLOCKANS REDAKTION=


                            19:de ÅRGÅNGEN

                            [Illustration]

                               STOCKHOLM
                 AKTIEBOLAGET FOLKSKOLANS VÄNS FÖRLAG



                            STOCKHOLM 1918
                      NORDISKA BOKINDUSTRI A.-B.



                      _Till alla Sveriges barn!_


_Eder kära =Snövit= kommer nu för =nittonde= gången och hoppas
på gästfritt mottagande i edra hem. Hon är lika vacker och
innehållsrik som förr. Endast priset har måst ökas något, då alla
tillverkningskostnader stigit så oerhört. Men allt är förstklassigt som
förr._

_Förra julen rönte =Snövit= så livlig efterfrågan, att vartenda
exemplar gick åt. Ja, även alla resterna av äldre årgångar ströko med,
så att en del rekvirenter blevo utan._

_Därför ha =vi höjt upplagan i år=, så att den som vill och rekvirerar
i tid kan få sitt ex. av denna verkligt goda bok._

_=Snövits= yngre syskon =Lilla Sessan= och =Svenska Gossar= samt den
färgrika och trevliga =Julklockan= komma ut även i år, likaså fars och
mors präktiga julbok =Hemmets Kalender=._

_Glöm inte köpa den åt far och mor och bed dem vackert få köpa
=Julklockan=, =Snövit= och alla hennes små följeslagare. De äro goda
och vackra allasammans._


    _=En mycket god och framför allt fridfull jul!=
    tillönskas eder alla._

    _Stockholm i oktober 1918._

                                             _JULKLOCKANS REDAKTION._



                         INNEHÅLLSFÖRTECKNING.


  Sid.

  Till alla Sveriges barn. Av _Julklockans Redaktion_                   3

  Maria med Jesusbarnet. Helsidesplansch                                5

  Johan och den lånade bibeln. Berättelse av _Anna Blomqvist_
      Med teckningar av _J. Swedin_                                     7

  Snövits ord av _Novir_                                               22

  Vallflickan och rövaren. Saga av _Alfred Smedberg_. Med teckningar
      av _Einar Torsslow_                                              24

  Birgittas juldröm. Berättelse av _Gewe_. Med teckningar av
      _Nils Kjellberg_                                                 38

  Mormors kängor. Berättelse av _Alfred Smedberg_. Med teckningar
      av _Alfr. Frijs_                                                 45

  En fridsstiftare. Berättelse av _Arvid Ohlsson_. Med teckningar
      av _J. Swedin_                                                   56

  Gossen och enstöringen. Julberättelse av _Farbror Nils_. Med
      teckningar av _Nils Kjellberg_                                   70

  Lilla Trummis. Berättelse med teckningar av _Carl Riddersporre_      79

  En kärlekstjänst. Julskiss av _Ernst Jotson_. Med teckningar av
      _Einar Torsslow_                                                 92

  I vissnad lund. Poem av _Lars Lunell_                               102

  Barfota-Lisa. Berättelse av _Helfrid Sjögren_. Med teckning av
      _Tycko Ödberg_                                                  103

  Stjärnedansen. Ett 50-årsminne av _Lars Lunell_. Med teckning
      av _Einar Torsslow_                                             106

  Julvisa. Musik av _Einar Ehrnström_ till text av _Z. Topelius_      110


[Illustration]

[Illustration: MARIA MED JESUSBARNET.]



[Illustration]



                     Johan och den lånade bibeln.

                    För Snövit av _Anna Blomqvist_.


Det var en kulen novemberdag år 1838. Det enda rummet i stugan i
Skogstorp var alldeles fullt av människor, som sutto på bänkar och
stolar, på soffor och bräden, ja, till och med i sängarna och i den
stora öppna spisen. Där var gubbar och gummor, husbönder och matmödrar,
drängar och pigor, gossar och flickor. Det var husförhör i roten i dag,
och då måste alla vara med.

Prosten var där, förstås. Han satt längst framme vid bordet, där den
stora husförhörsboken låg. Katekesen och Nya testamentet lågo där
också, och de ungas blickar foro ofta hän till de där böckerna. Ty i
dag skulle prosten anställa förhör med dem i deras kristendomskunskap
och deras färdighet att läsa innantill. Mer än en darrade invärtes, ty
prosten var en sträng man, som icke sparade på bannor och förmaningar.
Men var det någon, som gjorde sin sak bra, så sparade han inte på beröm
heller.

Nu slog prosten igen den stora boken och tog Nya testamentet i hand.
Innanläsningen skulle börja. Alla de unga fingo komma fram i tur och
ordning och läsa några verser. På den tiden fanns ingen folkskola, utan
föräldrarna fingo själva undervisa sina barn i läsning. Därför var det
ganska olika med färdigheten. Somliga läste rätt så bra, andra kunde
knappt stava sig fram.

[Illustration: ALLA DE UNGA FINGO KOMMA FRAM.]

Där var en pojke, som hette Nisse. Han var redan aderton år gammal och
tre alnar lång, men hade ännu icke fått deltaga i nattvardsläsningen,
för att han ej kunde läsa innantill. Två år å rad hade han kommit
till prosten för att få läsa med de andra barnen men varje år blivit
hemskickad igen.

Nu skulle Nisse fram och läsa. Rädd var han förut, och inte blev det
bättre, när han stod inför den stränge prosten, som tittade så skarpt
genom glasögonen.

-- Jaså, är det du, Nisse, sa' prosten. -- Låt oss nu höra, om du
bättrat dig, se'n sist vi träffades.

Och Nisse läste, men det gick lika illa som vanligt.

-- Jaha, då blir det ingenting av med din konfirmation i år heller,
sade prosten.

Men då begynte Nisse gråta och be:

-- Söta, snälla, goda prosten, låt mig gå med. Jag är ju så stor och
gammal nu, och ingen vill ha mig till dräng, för att jag inte har läst
mig fram.

-- Ja, du må väl gråta, som är så stor och så dum, tyckte prosten.

Äntligen var det slut med läsningen och förhöret i katekesen. Prosten
lade ifrån sig böckerna. Men då fick hans skarpa öga syn på ett par små
pysar, som höllo till borta i spiselvrån. Med stora vakna blå ögon hade
de uppmärksamt följt med under hela tiden.

-- Kom hit, ni små pojkar därborta, ropade prosten.

De bägge piltarna klevo fram, så gott de kunde i trängseln och ställde
sig frimodigt framför prosten.

-- Vad heter du? sporde han den störste av dem.

-- Jag heter Johan.

-- Och hur gammal är du?

-- Sju år sedan i april.

-- Än du då, vad heter du?

-- Anders.

-- Och hur gammal är du?

-- Jag är ett år yngre än bror min, svarade Anders käckt.

-- Jaså. Ni kan väl inte läsa något, ni båda?

-- Jo, det kan vi. Mor har lärt oss, förklarade Johan.

-- Låt höra då, sade prosten och slog upp en sida i sitt Nya testamente
och räckte det åt Johan.

Johan läste högt och tydligt alldeles flytande halva kapitlet.

Prosten myste så gott.

-- Det var bra, du, sade han. Låt nu bror din fortsätta.

Anders läste, nästan lika säkert som Johan, kapitlet till slut.

Då klappade prosten honom på huvudet och sade:

-- Det var riktigt duktigt gjort. Se här, denna får du till belöning.
Du får dela den med din bror, hälften var.

Anders kilade bort till Johan, som redan återvänt till spiselvrån, och
visade honom skatten. Det var en 24-skilling.

Så stora pengar hade pojkarna aldrig förut ägt, och deras glädje var
stor.

När husförhöret var slut och prosten lagade sig till att resa, måste
gossarna fram till honom för att bocka och tacka för vad de fått.

-- Det var ett par pigga pojkar ni har, fader Johannes, sade prosten
till deras far. Dem kan det bli någonting av med tiden.

De där orden hörde Johan, och de fäste sig i hans minne och sinne.

[Illustration: BARNEN STÄLLDE SIG I HALVCIRKEL FRAMFÖR TABELLEN.]

När Johan var nio år, fick han börja gå i skola. Baronen, som ägde den
stora herrgården, hade inrättat en skola för socknens barn framme vid
kyrka. Det var mer än en halv mil från Johans hem fram till kyrkan, men
Johan gick med glädje den långa vägen. Nu skulle han ju få läsa -- läsa
så mycket han ville.

I skolan undervisades barnen efter växelundervisningsmetoden. Det
vill säga, att de mera försigkomna lärjungarna fingo hjälpa till att
undervisa de yngre och mindre försigkomna. Stavningen inlärdes från
tabeller, som hängde på väggarna. Barnen ställde sig i en halvcirkel
framför tabellen. En av de duktigaste, som kallades monitör, stod med
en pekpinne i handen och pekade för de andra ord för ord, rad för rad,
allt medan någon av dem stavade högt. Johan blev snart upphöjd till
monitör och skötte sin pekpinne med säkerhet.

Men när han fyllt tolv år, var det slut med skolgången. Prosten sade
visserligen till hans far vid sista examen:

-- Den här pojken borde ni låta studera, fader Johannes.

Men fader Johannes hade ej råd att låta sin gosse studera. Han var ej
rik på någonting annat än på barn. Därav hade han stugan full, och
nästan vart år kom där en ny, så att han till sist hade dussinet jämt
fullt. Och Johan var den äldste i den stora skaran. Han måste nu vara
hemma och hjälpa far med arbetet.

Så ofta han fick en ledig stund, läste han. Han läste allt vad han kom
över, men det var just icke så mycket. Det fanns ej ett sådant överflöd
på böcker då som i våra dagar. De enda böcker, som funnos i Johans hem,
voro Nya testamentet, psalmboken, almanackan och en stor postilla. I
dessa böcker läste Johan, till dess han kunde långa stycken av dem
utantill. I skolan hade han ju fått läsa katekesen också, och den kunde
han från pärm till pärm, »som ett rinnande vatten».

Det var ju egentligen lusten att läsa, som drev Johan, men det uppstod
snart i hans själ en längtan att få veta mera om de heliga ting, som
han läste om i sina böcker. Särskilt önskade han att få läsa bibeln i
sin helhet. Hemma hade de bara det Nya testamentet, och Johan önskade
så mycket att också få läsa det Gamla, om vars underbara berättelser
han hört ett och annat i skolan och i kyrkan.

Helt nära intill Johans hem bodde en bonde, som hette Måns. Han var
mycket sparsam och kallades därför Snål-Måns. Måns var rik men tyckte
ändå, att han ej hade råd att hava en dräng. En sådan åt alltför
mycket, menade han. När han därför behövde hjälp till arbetet, lejde
han någon av grannarnas pojkar. Johan fick ofta gå till Måns och hjälpa
honom att tröska. Då måste han stiga upp klockan fyra de mörka höst-
och vintermorgnarna och hålla i med slagan ända till kvällen. Nog hände
det då, att både rygg och armar värkte.

Vid måltidstimmarna fick Johan gå med Måns in i stugan och få mat samt
rasta en stund. Måns lade sig att sova i sängen, men Johan tittade
hellre på Måns bokhylla. Ty böcker hade han skaffat sig, den gamla
snålvargen. När Måns såg, huru begärligt Johan betraktade hans böcker,
gav han honom lov att läsa i dem under rastetimmen. Men den timmen blev
alltid för kort för Johan. När han sedan stod där ute på logen och lät
sin slaga hålla jämn takt med Måns, dröjde hans tankar kvar inne hos
böckerna, och han önskade ibland, att han vore så rik som Måns. Då
skulle han köpa böcker -- rara böcker.

Måns stora bibel med både Gamla och Nya testamentet samt de apokryfiska
böckerna, var den bok, som allra mest fängslade Johan.

-- Ack, om jag hade en sådan här bibel hemma, suckade han en dag, då
han fördjupat sig i en av de heliga berättelserna och Måns kom och
manade på honom att följa med ut på logen.

-- Efter du så gärna vill läsa den, så kan du väl få låna hem den, om
du aktar den väl, sade Måns.

Johan blev alldeles röd i ansiktet av glädje och överraskning.

-- Får jag det? Får jag verkligen låna hem bibeln? Visst skall jag vara
rädd om den. Men vad skall jag göra er i stället då?

Måns mumlade något i skägget, som Johan ej kunde uppfatta. Han blev
rädd, att Måns skulle ångra sitt löfte och skyndade därför att säga:

-- Om ni vill, skall jag komma hit och tröska åt er utan betalning ett
par dar, om jag får ha bibeln hemma, tills jag läst ut den.

-- Nå, det var bra, det kan du få, svarade Måns belåten. Nu hade han ju
gjort en god affär, tyckte han.

Men Johan tyckte i alla fall, att han gjort den bästa affären, när han
hjärteglad ilade hemåt med den stora bibeln under armen.

Nu var det Johan, som blev snål -- snål om varje minut, som han kunde
få rå om själv. Det var ett riktigt gästabud för honom att få sätta sig
ned och läsa i den lånade bibeln.

Han fick nu göra bekantskap med de heliga Guds män, vars bilder det
Gamla testamentet så levande framställer för oss. Han läste om Josef,
om Samuel, om David och Daniel, och en längtan föddes inom honom att
kunna likna dessa i deras gudsfruktan, deras tro och tillit till Gud.

[Illustration: JOHAN MED BIBELN UNDER ARMEN.]

När han läste om Samuel, som redan vid sin födelse blev avskild till
Herrens tjänst, och som sedan blev en Herrens präst och profet, kom
med ny styrka över honom den där tanken, som han i hemlighet burit
på, allt sedan den dagen, då prosten sagt, att det kunde bli något av
den pojken, om han fick studera. Den tanken, att han en dag skulle
bli präst och få läsa så många böcker han någonsin ville, blev allt
starkare.

När sommaren kom, fick Johan komma till herrgården och valla fåren.
När han då gick därute på fälten ensam med fåren, sysslade hans tankar
oftast med berättelserna han läst i Måns stora bibel. Han tänkte på
David, som också varit en fåraherde, men som blev en stor och mäktig
konung. Samme Gud, som var mäktig att av den ena herdegossen göra en
konung, var väl ock mäktig att av den andra herdegossen göra en präst.
Så tänkte Johan.

Ofta böjde han sina knän därute i ensamheten och omtalade för Gud sitt
hjärtas önskan. Under denna sommar, då Johan gick i vall med fåren,
lärde han att bedja, såsom han aldrig förut gjort. Han kände, att han
talade till en, som var honom nära och hörde hans bön.

En dag fram på sensommaren hade Johan som vanligt på kvällen fört in
fåren i fårstallet. Han skulle just stänga igen den stora porten, då
det övre gångjärnet lossnade på den ena av de stora dörrarna. Den tunga
dörren störtade ned och föll över Johan, som ej hann att springa undan.
Ett par karlar, som voro i närheten, hörde braket och skyndade dit. Med
stor ansträngning lyckades de lyfta upp dörren och befria Johan. Han
försökte kravla sig upp på benen, men det gjorde så förskräckligt ont.
Han kunde ej alls stödja på det högra benet, det var avbrutet uppe vid
höften.

I hast ställdes nu i ordning ett åkdon, och så fick Johan fara den en
mil långa vägen till klockarfar i grannsocknen, som var känd för sin
skicklighet att sätta ihop avbrutna armar och ben. Med benet ordentligt
spjälkat och ombundet skjutsades Johan så hem till Skogstorp, där han
nu måste ligga stilla i sin säng, till dess benet blev läkt igen.

Nu blev det en lång och plågsam tid för Johan, men det var något, som
förtog ledsnaden för honom -- han hade ju nu tid att läsa. De gamla
böckerna togos åter fram, men när Johan läst dem, längtade han efter
mer.

Just som han så låg där och trånade efter något att läsa, öppnades
dörren, och grannen Måns trädde in med sin stora bibel under armen.

-- God kväll, Johan. Huru står det till med dig?

-- Åh, det går väl an. Det är bara så långsamt att ligga jämt.

-- Ja, det var det jag tänkte, och därför tog jag med mig bibeln här.
Jag vet du är så glad åt att läsa i den.

Johan såg på Måns, glad och överraskad. Det var ju alldeles som om Måns
hade kunnat läsa hans tankar alldeles nyss. Nej, tänkte Johan, det är
nog Gud, som sett min längtan och skickat honom till mig med bibeln.

Den kära boken blev nu Johans sällskap under de många, långa veckor,
han ännu hade kvar att ligga stilla i sin säng. Måns kom då och då till
honom med någon av sina böcker och satt gärna och språkade en stund med
Johan. Det märktes då, att han både läst mycket och visste mycket mer,
än folk trodde honom om. Johan hade upptäckt en god och vacker sida hos
den knarrige Snål-Måns, och de båda voro från denna tid riktigt goda
vänner.

Så gick tiden, tills Johan blev sexton år och läste sin
nattvardsläsning för prosten. Prosten lärde sig snart nog, till vem
han skulle vända sig, när han ville ha ett klart och säkert svar. Det
hände till och med, att Johan fick hjälpa prostens egen son Wilhelm med
svaren ibland.

Konfirmations dagen var inne. Den högtidliga akten i kyrkan var slut,
och fader Johannes i Skogstorp stod redo att begiva sig hem med sin
Johan. Då kom prosten ut ur sakristian och vinkade åt honom. Han gick
dit för att höra, vad prosten ville.

[Illustration: JOHAN STOD KVAR BORTA VID DÖRREN.]

-- Fader Johannes skall ta sin Johan med sig och komma upp i
prästgården. Jag har något att tala med er om.

Undrande följde Johan sin far uppför prästgårdsbacken. Vad kunde
prosten vilja dem. Johans hjärta bultade hårt. Kunde prosten på något
sätt vara missnöjd med honom?

Äntligen kom då prosten och förde dem in i sitt arbetsrum. Det var
med en högtidlig känsla Johan trädde in i detta rum och såg det stora
skrivbordet och skåpen och hyllorna fulla av böcker.

Prosten slog sig ner i sin skrivstol och bjöd fader Johannes att taga
plats i stolen mitt emot. Johan stod kvar borta vid dörren och kramade
sin mössa i handen.

-- Jag ville tala ett ord med er om pojken där, sade prosten med sin
vanliga, något barska ton.

Vad månde det nu vilja bli av? Johan tyckte, att golvet brände under
fötterna, där han stod.

Prosten fortsatte:

-- Ni minns nog, vad jag sagt er om pojken, fader Johannes. Att ni
borde låta honom få studera.

-- Ja, jag minns nog det. Men ser vördig prosten, det är mig alldeles
omöjligt att kosta någon lärdom på pojken, så gärna jag det ville.

-- Ja, jag vet. Men nu är det så, att min äldste son Wilhelm skall
beredas för gymnasiet, och jag har fördenskull anskaffat en informator,
som skall läsa med honom här hemma under ett års tid. Nu tror både jag
och magistern, att det vore bra för min gosse, om han hade en kamrat
till sällskap i studierna. Wilhelm tänkte då genast på Johan, som han
lärt känna både i skolan och under nattvardsläsningen. Alltså är mitt
förslag detta: Vill ni låta Johan komma hit till prästgården och läsa
tillsammans med Wilhelm? Böcker, mat och husrum skall han få, och tukt
och förmaning även där så behöves.

Johan stod som en drömmande. Var det verklighet detta, att han nu
skulle få börja läsa -- läsa på allvar. Vad skulle nu far svara? Men
fader Johannes satt tyst och såg fundersam ut.

-- Nå, vad säger ni om mitt förslag, återtog prosten, när varken far
eller son sade ett ord.

-- Vad annat kan jag säga, vördig prosten, än stor tack för en sådan
godhet mot min pojke. Det är bara en sak jag tänker på. Om han nu får
börja att studera och liksom får smak på kunskapens bägare och han
sedan inte kan få fortsätta, då blir det kanske bara svårare för honom,
än om han aldrig fått börja därmed.

-- Kommer dag, så kommer råd, säger ju ordspråket. Låt honom börja, så
få vi tänka på fortsättningen sedan. Men vad säger du själv om det här
förslaget, Johan.

[Illustration: NU SATT HAN VID SITT SKRIVBORD.]

Denne ville svara, men sinnesrörelsen kvävde orden, innan de kommo
fram, och stora tårar stodo honom i ögonen.

Prosten förstod honom gott. Han gick bort till honom, klappade honom
vänligt på huvudet och sade:

-- Så välkommen då i Guds namn! Och må Gud välsigna dig nu och allt
framgent.

Så började Johan att studera på fullt allvar, och efter flera års
träget arbete uppnådde han sin längtans mål.

                   *       *       *       *       *

I en liten prästgård långt inne i Smålands bygder finna vi honom nu
sittande vid sitt skrivbord. Ty även han har nu ett skrivbord och
en bokhylla med icke så få böcker. Men den stora bibeln, som ligger
uppslagen på bordet framför honom, den är så lik Måns stora bibel. Ja,
det är verkligen Måns bibel, men nu mera icke lånad, utan Johans egen
tillhörighet. När Måns för några år tillbaka hade dött, befanns det,
att han testamenterat alla sina böcker samt en summa penningar till
Johan. Pengarna voro ju mycket välkomna, men ännu mycket större värde
satte Johan på den gamla för honom så kär vordna bibeln. Ur denna hade
han som barn hämtat sina bästa kunskaper. Nu ville han som man och som
en Herrens tjänare fortsätta att hämta ur samma rika skattkammare, för
att sedan dela med sig åt hungrande, törstande människosjälar. Det
hade blivit en levande sanning för honom, det ordet som han läst i den
gamla bibeln: »_Jag fann dina ord, och de blevo min spis, de blevo mitt
hjärtas glädje och fröjd_.»


                                         Illustratör: _J. Swedin_.



                             _Snövits ord_

                        _till en liten parvel._


    Nu flammar brasan på hällen.
    Jag sitter i lugn och lä
    i skymmande vinterkvällen.
    Då kryper du upp i mitt knä
    och sätter dig där tillrätta
    och ber mig så vackert: berätta.
    Då väljer jag ut det bästa,
    jag minns av saga och sång,
    Se'n själv jag som barn fick gästa
    i sagornas land en gång.

    Då täljer jag dig en saga
    om mandom och morske män,
    som fjärran i härnad draga
    och komma med ära igen.
    Jag täljer om ung prinsessa
    med krona på lockig hjässa.
    Hon länge fick sitta och bida,
    tills riddar'n med frejdigt mod
    drog svärdet ur gyllene skida
    och krävde drakarnas blod.

    Så sitter jag och berättar,
    vad minnet har i behåll
    av sagor om dvärgar och jättar,
    prinsessor och drakar och troll.
    Och brokigt sig bilderna måla
    för blickar, som glänsa och stråla. --
    Din barndoms saga skall sluta
    som alla sagor en gång.
    Ack, finge du gåvan att njuta
    fast vuxen av saga och sång!

                                        _Novir._

[Illustration]



[Illustration]



                       Vallflickan och rövaren.

                Saga för _Snövit_ av _Alfred Smedberg_.


Långt, långt inne i djupa skogen låg ett gammalt slott. Egentligen var
det bara ruinerna av ett slott, för det var så gammalt och förfallet,
att ingen människa hade kunnat bo i det på mer än hundra år. Då kan man
veta, hur skröpligt det var.

I forna tider hade slottet dock varit en ståtlig riddarborg med torn
och vallgravar, praktfulla salar, sovkamrar och gemak. Och då hade
väggarna genljudit av glada röster från riddare, lansknektar, svenner
och väpnare. I de vackra gemaken sutto adliga damer och stickade på
väggbonader och riddarrustningar med silke och guldtråd. Ystra gossar
och väna flickor sprungo lekande omkring i parken där utanför, unga
kammartärnor dukade fram kostliga rätter på silverfat, och vid portarna
till borgen stodo harneskklädda slottsknektar på vakt.

Men så kommo fienderna in i landet. De dödade eller förjagade
invånarna, skövlade planteringarna och brände slottet. Och eftersom
ingen människa längre tog vård om den förstörda parken, växte vilda
skogen så småningom ända fram till de nedrasade murarna.

Bland dessa kvarstod emellertid ännu ett torn med tjocka murar och
skottgluggar här och där. Då nu ingen ägare till slottet längre fanns
i livet, och ingen annan människa kunde trivas där, tog en elak rövare
sin boning i det övergivna tornet.

Rövaren var grym och förvildad. Han roffade till sig mat och penningar,
guld, silver och andra dyrbarheter, var och när han kunde komma i
tillfälle därtill. En lång tid var han en skräck för folket i orten,
och ingen vågade nalkas tornet, där han bodde. Det skulle heller inte
varit så lätt att driva bort honom, för tornet hade starka järndörrar,
som han alltid höll väl tillbommade, och från skottgluggarna kunde han
skjuta ihjäl var och en, som kom i närheten.

Ingen visste, vad rövaren hette, och ingen hade någonsin talat med
honom. Men folk hade ofta sett honom, när han tidigt om morgonen kom
hem från sina rövarfärder och med de stulna skatterna smög sig genom
skogen till sin boning i slottstornet.

Bortom skogen låg en betesmark, och om somrarna gick där en ung flicka
och vallade får. Hon hette Helfrid och var en snäll och godhjärtad
flicka, glad och flitig i arbete och trogen i vården om sin lilla
hjord. Hon råkade en gång falla i rövarens klor, och huru det gick till
samt huru hon blev räddad, därom skola vi nu berätta.

En sommarafton satt Helfrid på en tuva i beteshagen och stickade på
en strumpa, allt under det hon noga gav akt på fåren. Det gällde att
särskilt se efter de späda lammen, så att intet av dem sprang bort och
förvillade sig i skogen kring rövarborgen. Medan hon stickade och såg
efter hjorden, sjöng hon sin visa:


    »Tussi, tussi, mina får,
    Lika många som i går.
          Lyckan ger
          Kanske fler --
    Sju i fjol och tolv i år.

    Tussi, tussi, lammen små,
    Räven skall er inte få.
          Varg och lo,
          Hur de sno,
    Få sin väg med skammen gå.

    Tussi, tussi, får och lamm --
    Svansen bak och nosen fram.
          Stackars små
          Trötta gå,
    Men jag är så glad ändå.»


Rätt som flickan satt där och sjöng, fick hon se en stor, grov och
skäggig karl stå bakom en buske och betrakta henne. Hon såg genast, att
det var rövaren, för hon hade en gång förut sett honom komma ut ur det
gamla tornet och lunka bort genom skogen.

Att den lilla vallflickan kände hjärtat börja bulta av förskräckelse,
kan man inte förundra sig över. Hon förstod mycket väl, att rövaren kom
för att göra henne illa och skövla hennes hjord. Och hur skulle hon, en
svag och värnlös flicka, kunna försvara sig eller fåren mot en stor och
stark karl?

Men så kom hon ihåg, att hon på morgonen anbefallt sig själv och sina
skyddslingar i Guds händer, vilket hon för resten gjorde alla dagar,
såväl morgon som afton. Då blev hon strax lugnare. Och när hon så
ytterligare uppsänt en tyst bön till Gud om hjälp och beskydd, var hon
alldeles säker på, att ingen utan hans vilja skulle kunna göra henne
något ont. Med glatt mod fortfor hon att sjunga:


    »Tussi, tussi, mina får.
    Rövaren oss inte når.
          Herren är
          Alltid när,
    Så i dag som sist i går.»


[Illustration: VAD ÄR DET FÖR FOLK DU HAR OMKRING DIG? FRÅGADE HAN.]

Just som Helfrid sjöng de sista orden, störtade rövaren fram för
att gripa henne. Men då han kommit på tre eller fyra stegs avstånd,
tvärstannade han och stirrade framför sig med vidöppen mun.

-- Vad är det för folk du har omkring dig? frågade han häpen.

-- Jag har ingen annan omkring mig än mina får, svarade flickan blygt.

-- Jo, det står två vitklädda gestalter alldeles bredvid dig, brummade
rövaren.

-- Jag ser inte till någon, genmälde flickan förvånad. Finns här några,
så är det väl Guds änglar, kan jag tro.

-- Tyst, tyst, nämn inte det namnet, viskade rövaren ängsligt. Har du
alltid de där varelserna i sällskap?

-- Det vet jag inte, men det kan allt hända. Ty varje morgon och afton
ber jag Gud om hjälp och beskydd.

-- Tyst, säger jag! skrek rövaren förfärad, varpå han tvärt vände
flickan ryggen och sprang in i skogen. Han tålde inte att höra Guds
namn.

Nu skyndade han raka vägen till en gammal häxa, som bodde i en jordhåla
bortom skogen.

-- God dag, gamla trollpacka! hälsade rövaren.

-- God dag igen, ditt leda rövaretroll! svarade häxan.

-- Du får allt lov att hjälpa mig i ett bekymmer, sa' rövaren.

-- Vad kan det vara för ett bekymmer? sporde häxan.

-- Jo, det går en flicka bortom skogen och vallar får. Hon skulle passa
bra till att koka min mat, städa min tornkammare och laga mina strumpor.

-- Nå, så tag henne då! sa' häxan vresigt.

[Illustration: VAD KAN DET VARA FÖR BEKYMMER? SPORDE HÄXAN.]

-- Nej, det kan jag inte, för hon har änglavakt omkring sig. Kan du
inte laga så, att den kommer bort?

-- Det går inte för sig. Ingen kan jaga bort den vakten mer än flickan
själv.

-- Aj, så försmädligt! Hon vill nog inte mista den.

-- Nej, det är klart. Men hon kan narras till att handla så, att vakten
överger henne.

-- Säjer du det? För all del hjälp mig då!

-- Ja, vad vill du ge mig, om jag styr om så, att flickan mister den
där vakten? frågade häxan med ett ondskefullt grin.

-- Du skall få en hel skäppa guld, svarade rövaren.

-- Nå, kom då hit i morgon med guldet, så ska jag hjälpa dig.

Rövaren blev glad, och följande morgon gick han till häxan med en hel
skäppa guld.

-- Det var hederligt av en rövaregubbe, sa' häxan. Här ska du få en
flaska med en trolldryck, som jag kokat ihop åt dig. Om du kan narra
flickan att dricka litet av den, så glömmer hon bort sin Gud. Då upphör
hon också att bedja sina morgon- och aftonböner, och då försvinner
änglavakten.

-- Tack ska du ha, gamla trollpacka! sa' rövaren.

-- Tack själv, ditt leda åbäke! svarade häxan. Men det var sant. Du
måste vakta flickan mycket väl, så att hon inte kommer nära intill
någon tornglugg, som är vänd mot kyrkan. För om hon får höra klockorna
ringa, så återfår hon sitt minne. Då beder hon till sin Gud, och då har
du inte längre någon makt över henne.

-- Var du lugn, grinade rövaren. Jag skall nog vakta henne.

Och så gick han till betesmarken, där Helfrid satt bland sina får och
stickade strumpor. Han började prata med henne så vänligt han kunde,
och så tog han upp sin flaska och drack en klunk. Han var inte rädd för
att glömma Gud, han.

-- Man blir så rysligt törstig i den här värmen, sade han. Vill du inte
smaka min goda hallonsaft? Jag skall slå en tår i din mugg, som du har
där bredvid dig.

-- Nej, tack, tack! sade Helfrid. Jag har friskt vatten i en källa där
borta i skogskanten.

-- Det kan väl vara, smilade rövaren. Men saften är så god, och så
släcker den törsten mycket bättre. Drick du! Det är dig så innerligen
väl unnat.

Och så fyllde han muggen ända till brädden.

Flickan började fundera på saken. Hon kände sig ganska törstig, för
det var tryckande varmt, och rövaren såg nu inte alls elak ut, tyckte
hon. Det vore kanske illa att göra honom förargad med att säga nej till
bjudningen. Hon tog emot den fyllda muggen och förde den till läpparna.

Då var det som om någon hade viskat i hennes öra:

-- Drick inte! Det är synd att göra det, som en ogudaktig människa vill
locka dig till.

Helfrid visste alls inte, att det var hennes skyddsängel, som viskade
detta till henne, ty hon såg inte de båda änglarna. Hon tyckte det var
bara pjåsk och blev nästan lite förargad.

-- Vad var det för en dum tanke jag nu fick? sade hon för sig själv.
Inte kan det väl vara någon synd att dricka, när man är törstig, fast
det är en rövare, som bjuder.

Och så smakade hon på trolldrycken. Den var både frisk och söt, och
hon fick en sådan begärelse efter den, att hon tömde muggen ända till
bottnen.

De två änglarna sänkte sina huvuden i sorg. De hade inte kunnat hindra
flickan från att dricka, eftersom hon själv ville det. De hade endast
fått makt att beskydda henne för faror utifrån, så länge hon vandrade
på Guds vägar.

-- Tack så mycket för den rara drycken! sade Helfrid, i det hon räckte
fram sin hand och neg för rövaren.

-- Väl bekommet! nickade denne och gick sin väg med en belåten
grymtning.

Men hade Helfrid vetat, hur farlig den drycken var, så hade hon nog
aldrig smakat den. Nu gick det som häxan hade sagt. Flickan förlorade
på en gång minnet av Gud och alla hans varningar och budord, löften och
välgärningar. Från den stunden hon druckit av trolldrycken, kom hon
inte längre ihåg, att hon hade en fader i himmelen. Det var som om hon
aldrig hört talas om honom. Hon blev i andliga ting lika okunnig som en
hedning.

[Illustration: HON TÖMDE MUGGEN ÄNDA TILL BOTTNEN.]

Den kvällen gick Helfrid till sängs utan någon bön till Gud. Hur skulle
hon också kunna bedja till den, som hon inte längre kände till? På
morgonen blev det likaså. Hon steg upp och klädde sig samt gick till
betesmarken med sina får alldeles som vanligt. Men någon morgonbön kom
inte ifråga, eftersom hon glömt bort, att det fanns en Gud.

Frampå dagen kom rövaren för att ta reda på, om trolldrycken hade haft
någon verkan. Han uppgav ett glädjerop, då han fick se, att de två
änglarna voro borta. Som en tiger störtade han fram, grep flickan om
livet och släpade henne med sig till det gamla slottstornet i skogen.

Ja, det var verkligen inte roligt för lilla Helfrid. Hon brast i gråt
och vred sina händer i förtvivlan, då hon släpades bort och kastades in
i den mörka tornkammaren. Ty fast hon glömt Gud, kom hon likväl ihåg
allting annat. Hon kom ihåg sina föräldrar och syskon, sina får och
allt, som hon fått lära sig i hemmet och i skolan. Det var endast Gud
hon hade glömt.

Hos rövaren fick nu Helfrid utföra de grövsta sysslor som en riktig
slavinna. Dålig mat fick hon, ofta hugg och slag, och det värsta var,
att hon natt och dag hölls innestängd i tornet som en eländig fånge.
Hade hon blott kunnat bedja till Gud, skulle detta ha varit henne till
stor hjälp och tröst. Men det kunde hon ju inte, eftersom hon icke
längre visste om någon Gud. Nu kunde hon bara gråta.

Man kan begripa, att det blev oro i hemmet, då Helfrid på kvällen inte
kom hem med fåren, som hon alltid brukade göra. Hennes äldsta bror gick
på natten till betesmarken och fann fåren stå i en klunga, modlösa och
tätt ihopkrupna, men flickan såg han icke till.

Följande dagen gingo alla ut i skogen och letade. Det höllo de på med
dag efter dag en hel veckas tid, men något spår efter flickan kunde
icke upptäckas. Då förstodo alla, att hon fallit i rövarens händer.

Ja, hur skulle man nu bära sig åt? Att befria Helfrid ur fångenskapen
i tornet kunde inte gå på något annat sätt än genom att bryta upp
järndörrarna, och därtill behövdes mycket folk. Ty komme blott några
få, skulle rövaren skjuta ihjäl dem genom gluggarna på tornet.

Flickans fader gav sig därför ut i bygden för att skaffa hjälp. Under
tiden smög sig brodern bort till tornet, där han ställde sig utmed
väggen för att lyssna. Han hoppades möjligen få höra något ljud ifrån
sin syster. Efter en stund fick han höra henne sjunga med en sorgsen
och klagande röst. Sången avbröts ofta av gråt och snyftningar, och han
kunde blott urskilja följande ord:


    »Tussi, tussi mina får!
    Dagen tung och natten svår.
            Aldrig mer
            Ser jag er.
    Stackars den, som vilse går!»


När Helfrid slutat sjunga, ropade brodern sakta hennes namn. Hon spratt
till och skyndade till torngluggen för att lyssna. Brodern berättade
nu, att deras far snart skulle komma med mycket folk och taga henne ut
ur tornet. Helfrid darrade av glad överraskning. Hon vågade dock inte
tala till brodern, för då kunde rövaren upptäcka honom. Men hon kunde
sjunga det hon ville säga honom. Sången brydde sig nämligen rövaren
inte om att lyssna på. Och så sjöng hon:


    »Sorgsna rop från skogen höras,
    Vem är det, som klagar så?»


Brodern svarade:


    »Ropen, som med vinden föras,
    Gå från lammen dina små.»


Helfrid väntade ängsligt på, att den utlovade hjälpen skulle komma, och
så fortsatte hon att sjunga:


    »Hjärtat bultar ideligen,
    Ser du ingen komma än?»


Brodern svarade:


    »Kvällen skymmer, mörk är stigen.
    Ingen, ingen ser jag än.»


Men nu hade rövaren äntligen begripit, att någon talade med flickan.
Han rusade fram och ryckte henne ifrån torngluggen.

-- Släpp mig! ropade Helfrid gråtande. Far kommer snart med mycket folk
och räddar mig härifrån.

-- Ha, är det på det viset! skrek rövaren ursinnig. Då är jag dödens
man, men då skall du också dö.

Och så släpade han flickan med sig uppför en trappa till en glugg, som
var så vid, att man kunde komma ut genom den. Helfrid grät och ropade
än en gång till brodern där utanför:


    »Räven släpar mig till döden.
    Ser du ingen komma än?»


[Illustration: HAN SLÄPPTE FLICKAN OCH TUMLADE BAKLÄNGES.]

Brodern svarade:


    »Jo, nu får du hjälp i nöden.
    Se, här kommer hundra män.»


Så var det också. En stor folkskara skyndade fram ur skogen och angrep
tornporten med klubbor, släggor och järnspett. Rövaren hörde bullret
och förstod, att hans sista stund var kommen. Han grep flickan om livet
för att kasta henne ut genom torngluggen.

Då började i detsamma kyrkklockorna ringa till helgsmål, ty det var en
lördagsafton. Så snart Helfrid hörde klockorna, återfick hon minnet av
Gud. I ångesten knäppte hon händerna och ropade:

-- Käre Herre Gud, hjälp mig, fräls mig från rövaren och döden!

Vid dessa ord blev rövaren likblek i ansiktet. Han släppte flickan och
tumlade baklänges.

-- Ve mig, ve mig! utbrast han förfärad. Flickan har återfått minnet av
den, som jag inte vill nämna. Hon har åkallat honom, och nu stå de två
änglarna åter vid hennes sida. Jag är förlorad.

I det samma hördes ett brak från den inslagna järnporten, och folket
rusade uppför trappan. Rövaren tog ett språng och kastade sig ut genom
torngluggen samt slog ihjäl sig mot stenarna på marken där utanför. Med
fröjd och glädjerop fördes flickan hem, och från den dagen hade man
aldrig ont av rövaren i det gamla slottstornet.

                                        Illustratör: _Einar Torsslow._

[Illustration]



[Illustration]



                          Birgittas juldröm.

                        För _Snövit_ av _Gewe_.


Den fröjdefulla julkvällen var tillända.

Ingen hade kunnat glädja sig mer än lilla Birgitta. Den disharmoni,
som ofta gjorde sig kännbar inom familjen Kruse, hade man enats om att
denna afton utestänga. Den tolvåriga Birgitta hade för en gång känt sig
fullt lycklig och så glad, som det endast förunnas ett barn att vara.

Hennes föräldrar, baron Kruses, bebodde en stor, något avsides liggande
egendom, där de förde ett gästfritt hus. Vänner och bekanta anlände och
reste åter i en oavbruten följd.

I detta hem, fullt av omväxling, fanns dock en, vilken bar
ensamhetskänslan i hjärtat. Det var lilla Birgitta. Hennes inre
harmonierade ingalunda med det rörliga livet omkring henne. Mest
berodde detta kanske på, att hon vanligen saknade jämnårigas sällskap,
en brist, som heller aldrig gjordes något för att avhjälpa.

Hennes båda systrar voro betydligt äldre än hon själv, och med syskons
självtagna och ofta despotiska rätt sköto de den yngsta systern åt
sidan och läto henne alltid veta, att hon var i vägen, om hon någon
gång sökte deras sällskap.

Modern kanske icke lade märke till detta, i allt fall låtsades hon
vara omedveten om, att icke allt var, som det borde vara, med lilla
Birgittas ställning inom hemmet.

Själv sjuklig och nervös, hade hon aldrig i nämnvärd grad tagit sig an
sina barn, och särskilt gällde detta yngsta dottern.

Strax efter födelsen hade Birgitta lämnats i en tjänarinnas vård.

Mor Karin var änka och måste för sin utkomst söka sig en plats. Med
glädje mottog hon anbudet att på eget ansvar vårda lilla Birgitta. En
plikt, som hon också samvetsgrant uppfyllde.

Så småningom gjorde mor Karin sig oumbärlig i det Kruseska hemmet.
Följden blev, att hon där kom att kvarstanna, även sedan Birgitta icke
längre direkt behövde hennes vård.

Mor Karin var Birgittas bästa vän, och barnet visste intet bättre än
att få vara tillsammans med henne.

Ingen kunde berätta så vackra sagor eller förtälja så mycket av
intresse som mor Karin. En tacksammare åhörare än Birgitta kunde hon
icke önska sig. Nu särskilt tiden före jul hade hon berättat om allt
det myckna övernaturliga, som tilldrager sig under julnatten.

Bland mycket annat hade mor Karin förtäljt om, huru djuren i ladugården
den natten mellan 12-1 erhålla förmågan att liksom människor samtala
med varandra. Ingen borde då störa dem, hade hon sagt, ty de skulle
unnas ro den enda timme på året, som en mild försyn givit dem
talförmåga. Dessutom var det förenat med en stor risk att just då
under »spöktimmen» beträda ladugården.

[Illustration: EN TACKSAMMARE ÅHÖRARE KUNDE HON INTE TÄNKA SIG.]

Denna berättelse hade gjort ett så djupt intryck på Birgitta, att
tanken därpå icke lämnat henne ro varken dag eller natt.

Att det var sant, tvivlade hon icke ett ögonblick på. Mor Karin, som
var så klok och visste allting mycket bättre än andra, måste ju också
veta detta. -- -- -- --

Julafton, Birgittas gladaste dag på året, är som nämnts tillända.
Birgitta har sagt godnatt till föräldrar och syskon och befinner sig på
sitt eget lilla rum, tillsagd att gå till vila.

Det lilla huvudet är emellertid fullt av funderingar, och först och
sist tänker hon på, att snart är den förunderliga timme inne, då djuren
börja tala. Visserligen har mor Karin sagt, att de på inga villkor
få störas, men tänk, om hon likväl skulle våga smyga sig ditut i den
stjärnklara natten. Mörkrädd är hon då alls icke, och om hon går på
tå riktigt tyst och försiktigt, kanske de aldrig ens komma att märka
henne. Om de likväl få syn på henne, kunna de ändå omöjligt bli onda,
ty hon är ju så god vän med dem och brukar dagligen besöka ladugården.

Att komma obemärkt ut genom husets stora port skall nog gå ganska lätt,
ty Birgitta är van att öppna och stänga den.

Precis klockan tolv skall hon smyga sig ut. Visst är hon nu litet
sömnig, men det gör ingenting. Hon kan gärna krypa upp i soffhörnet och
vila en stund, medan hon väntar på tolvslaget. Nu har hon det riktigt
bekvämt. Pappa brukar säga, att om man blott vill vakna på ett bestämt
klockslag, så gör man det också. Nog vill Birgitta det alltid, och sin
lilla klocka håller hon hårt sluten i handen.

-- -- -- -- Så där ja. Vart har tiden tagit vägen? Tornurets tolvslag
ljuda redan genom det stora huset. Nu är tiden inne. Det känns litet
kusligt, men Birgitta vill icke avstå från sitt beslut.

Så i ett nu befinner hon sig i sin fars stora ladugård, och det utan
alla besvär.

Birgitta står alldeles nere vid dörren, och hon trycker sig så hårt hon
kan intill väggen. Vad hon ser, kommer henne att på en gång fröjdas och
förskräckas. Ett starkt ljussken, ett sådant hon aldrig förr skådat,
möter hennes blick, och hon måste skugga med handen för ögonen för
att ej alldeles bländas. Det tyckes henne, som om ljuskällan vore i
själva himmelen, ja, hon har en förnimmelse av att själv befinna sig
där. Hon vet, att detta är fars ladugård, och likväl ser hon nu icke
vare sig väggar eller tak. Rummet är icke mer begränsat, och det tyckes
Birgitta, som om det vore gjort av renaste guld.

Djuren finnas där alla. Hon känner dem var och en, och dock äro de
sig så olika. De stå på sina gamla platser, men inga tunga kedjor
hindra dem nu mer från att röra sig, som de själva behaga. O, vad de
äro vackra! Skönast av dem alla strålar dock Birgittas älsklingskossa
»Solöga».

Nu ville Birgitta smyga sig bort. Hon tror icke, att någon märkt
hennes närvaro. Då vänder sig plötsligt »Solöga» mot henne. Birgitta
börjar att darra och skälva i hela sin lilla kropp. Månne hon nu skall
få bannor! Men hon har ju ej alls menat illa, och »Solöga» har hon
alltid tyckt så mycket om. Birgitta står som fastvuxen och kan icke
röra sig eller fly, som hon ämnat. Då höres »Solöga» tala: »Du goda,
älskliga barn, som vågat dig ensam hit denna tid på dygnet, som de
dumma människorna kalla »spöktimmen», du skall veta, att välsignelse
städse skall följa dina spår, ty du har ett hjärta, som ömmar och
blöder för alla värnlösa. Du vill icke skada någon utav oss. Jag minns
din lena, mjuka hand, med vilken du strök mig och gav mig lindring, när
den grymma drängen nyligen slagit mig. Fortsätt att vara god mot alla
varelser, som äro i människans våld. Du skall icke göra det förgäves.
Lycka och välsignelse skola följa dina spår.

[Illustration: DÅ VÄNDER SIG PLÖTSLIGT SOLÖGA MOT HENNE.]

En hemlighet vill jag också uppenbara för dig. Något som icke
människorna förstå. Just därför att de äro grymma och orättvisa mot
oss värnlösa varelser, har Gud förhärdat deras hjärtan och låtit
dem i sin förblindelse vända sig mot varandra. Därför rasar nu det
allt förhärjande världskriget. Kom ihåg att säga dem, att för varje
handling, som av kärlek göres mot oss arma över vilka de råda, minskas
i någon mån deras skuldregister, och möjlighet gives, att Gud åter kan
förbarma sig över jordens folk och låta dem känna den länge saknade
freden.» -- -- -- -- --

-- Birgitta vakna! höres mor Karins röst i dörren, det är tid att stiga
upp, om Birgitta vill hinna bli färdig att åka med till julottan. Men
vad tänker mitt kära barn på? Här ligger hon fullt påklädd på soffan
i stället för att vila i sin mjuka bädd, och därtill har hon lampan
brinnande och ställd så, att skenet faller mitt i hennes ögon.

Birgitta berättar i all hast sin dröm för den uppmärksamt lyssnande mor
Karin. Sedan dröjer det icke länge, innan hon är färdig att resa till
julottan.

När Birgitta sedan sitter i det rikt upplysta templet och stämmer in
med församlingen i den sköna julpsalmen, lever hon på nytt i tankarna
om sitt drömda besök i fars ladugård.

En så högtidlig julmorgon, tycker hon sig aldrig förr ha upplevat, och
den underbara drömmen bevarar Birgitta alltjämt i trogen hågkomst.

                                        Illustratör: _Nils Kjellberg._

[Illustration]



[Illustration]



                            Mormors kängor.

             Berättelse för _Snövit_ av _Alfred Smedberg_.


Lilla Malin satt ihopkrupen på den oklädda träsoffan bredvid fönstret,
och hon var mycket förtretad. Ja, hon var så ond, att hon skulle kunnat
sparka och slå den där stora och drumliga gossen, som hade burit sig så
skamligt åt mot hennes snälla mormor. Det ryckte i mungiporna, och hon
var nära att brista i gråt.

Malin var i sitt åttonde år och hade nyss fått lära sig läsa. Hennes
mamma hade dött några år förut, och då hade hon fått komma till sina
morföräldrar, som bodde i en liten nätt och trevlig stuga bredvid
landsvägen. Där fick hon lära sig allt, som var nyttigt och gott, för
både morfadern och mormodern voro kunniga, snälla och gudfruktiga
människor. Malin var också en mycket snäll och läraktig flicka, som
strävade efter att på alla sätt vara de gamla morföräldrarna till
glädje och trevnad.

Men nu var hon som sagt riktigt ond, och det var inte så alldeles utan,
att hon hade sina goda skäl därtill. Vi skola i det följande berätta om
de tilldragelser, som gjorde henne så förtretad.

Det hände sig en dag frampå senhösten, att en fattig torparpojke kom
in i stugan till de gamla och bad att få värma sina fötter. Han hade
så trasiga skor och strumpor, att nakna tårna stucko ut, och så var
det ett förskräckligt snöslask ute på vägarna. Pojken hade varit i
handelsboden och gått och pölat i det djupa snöslasket, så att skor och
strumpor voro alldeles genomsura och tårna röda som en tuppkam.

Den snälla gumman drog genast skorna av pojken, tvättade, gned och
värmde hans rödfrusna fötter och lät honom ta på sig ett par torra och
varma strumpor, medan hans egna torkades framför brasan i spisen.

Gubben tog de trasiga skorna och tittade på dem. Han var skicklig i
litet av varje, den gamle hedersmannen, och hade i sin ungdom även fått
lära sig göra skor, fast han egentligen var jordbrukare till yrket.

-- Jag skulle allt kunna laga de här skorna, så att inte tårna krypa
ut och gå sin väg, sade han med ett småleende. Om du vill sitta här en
stund, min käre Kalle, så kan du få med dig dem både hela och torra,
när du går hem.

Ja, det hade pojken ingenting emot, och så fick han låna gummans
nya kängor att ha på fötterna, medan han satt där och väntade.
Vardagsskorna hade gumman själv på sig, så det var hennes kyrkkängor
han fick låna.

Med lagningen gick det emellertid långsammare än gubben hade tänkt,
för när han en gång åtagit sig arbetet, ville han göra det riktigt
ordentligt med både tåhättor, halvsulning och klackning. Skorna kunde
därför inte bli färdiga förrän på kvällen, och Kalle ville inte
vänta, tills det blev mörkt. Han fick gå hem i gummans nya kängor.
Hon hade visserligen ett ögonblick tänkt på, att låta honom få ta
sina vardagsskor i stället, för att kängorna inte skulle bli sura och
otrevliga. Men så tyckte hon, att snöslasket var alldeles för djupt.
Det skulle säkert ha gått över de låga skorna.

[Illustration: JAG SKULLE ALLT KUNNA LAGA DE HÄR SKORNA, SADE HAN.]

-- Men jag är rädd om mina kängor, sa' gumman, så du får gå hit igen
med dem i morgon bittida. Då får du dina lagade skor i stället.

Ja, det lovade pojken förstås, och så gick han utan att säga tack för
den hjälp han fått.

-- Mormor! sade lilla Malin förvånad. Har inte Kalle fått lära sig
tacka, när han får något?

-- Nej, det är nog det ledsammaste med många av barnen från de allra
fattigaste hemmen, att de inte lärt sig vara tacksamma, svarade gumman.
Därför ha de ingen välsignelse av det de få, och så bli de allt
fattigare och fattigare.

-- Bli de fattiga därför, att de inte tacka, när de få något?

-- Ja, otacksamheten har ofta det straffet med sig. Den som är tacksam
mot Gud och hjälpsamma människor behöver aldrig råka i någon verklig
fattigdom, såvida han annars är arbetsam och ordentlig.

-- Jag tänker, han tackar väl, när han kommer tillbaka med kängorna och
får se, hur fina och vackra morfar har gjort hans trasiga skor, sade
Malin förtröstansfullt.

Men den som inte kom tillbaka, det var allt pojken. Gumman väntade
förgäves den följande dagen och ytterligare tre eller fyra dagar. När
då ingen Kalle hördes av, gick gubben själv till torpet för att lämna
de lagade skorna och få igen kängorna. Men där träffade han ingen hemma
utan fick återvända med oförrättat ärende.

Ytterligare en vecka gick -- det gick två, ja det gick tre, och ingen
pojke hördes av. Gumman kunde inte komma till kyrkan, eftersom hon
ingenting annat hade på fötterna än sina låga vardagsskor. Hon blev
tvungen att ge sig av till torpet för att höra efter sina kängor. Då
var folket hemma, men munsjör Kalle var ute på sina strövtåg och hade
naturligtvis kängorna på sig.

-- Ja, se han fick lov te' gå ett ärende, sade torparhustrun, men i
morron ska han få gå tebaks med kängorna, nu se'n han fått sina skor
lagade.

-- De ha legat färdiga där hemma nära en hel månad, upplyste gumman,
och vi ha väntat på Kalle varenda dag.

-- Jaså, ha ni det? Ja, i morron ska han komma.

-- Har han gått med mina kängor, alltse'n han fick låna dem?

-- Nej, visst inte! Han har haft träskorna i slasket. Men nu fick han
ta kängorna, för det var lång väg, och så var det torrt på marken.

Gumman gick hem ganska missbelåten, men hon hade inte hjärta att banna
upp torparhustrun för deras försumlighet och slarv.

Följande dagen kom Kalle och lämnade igen de lånade kängorna. De voro
nu så smutsiga, slitna och illa medfarna, att man inte kunde känna igen
dem. Men gossen sprang sin väg så hastigt, att ingen i stugan hann säga
något åt honom.

Gumman blev så ledsen över att ha fått sina bästa skor fördärvade, att
hon nära på ville gråta. Kängorna måste nu både lappas och halvsulas,
innan hon kunde begagna dem.

Det var då Malin blev så ond. Hon höll innerligt av sin snälla mormor,
och när hon såg, hur usla kängorna voro och hur ledsen gumman var, och
när hon av allt som hänt kunde förstå, hur illa pojken hade lönat de
gamlas godhet mot honom, knöt hon sin lilla näve i förbittring.

-- En så'n pojke, en så'n otäck pojke! fräste hon. Han skall ha stryk,
ja, han skulle ha stryk i åtta dar.

-- Nej, kära barn! sade gumman allvarsamt. Så får du inte tala. Gossen
har inte förstått bättre, och vi böra förlåta honom.

[Illustration: EN SÅ'N OTÄCK POJKE! FRÄSTE HON.]

-- Ja, men, mormor, så skamligt som han har burit sig åt.

-- Det har han visst gjort, men det har han mesta skadan av själv,
stackars gosse! Om vi inte förlåta honom, så kunna vi inte bedja vår
aftonbön i kväll.

-- Varför inte, mormor?

-- Jo, därför att om vi icke förlåta dem, som gjort oss emot, så kan
vår himmelske Fader icke heller förlåta oss våra många och stora
synder. Det har Jesus själv sagt, och han talade alltid sanning. Du
minns väl, vad som står i femte bönen av Fader vår?

-- Ja, sade Malin. »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem
oss skyldiga äro!»

-- Så står det, ja, och det är Herren Jesus, som lärt oss bedja så. Han
vill inte, att vi skola gå och vara onda på någon av våra medmänniskor,
för alla ha vi syndat mycket mer emot Gud, än någon människa kan ha
syndat emot oss.

Malin teg, men vreden satt i alla fall kvar i hjärtat. Hon tyckte, att
Kalle hade handlat så illa mot hennes snälla mormor, att man inte gärna
kunde förlåta honom.

När hon på aftonen skulle krypa ner i sin bädd, ville mormodern, att
hon utom den vanliga aftonbönen även skulle läsa Herrens bön. Malin
knäppte händerna och läste bönen, tills hon kom till orden: »såsom ock
vi förlåta dem oss skyldige äro». Då stannade hon tvärt och började om
igen. Men när hon för andra gången kom till de nämnda orden, stannade
hon på nytt, och så brast hon i gråt. Hon kände, att hon inte av
hjärtat kunde förlåta den slarvige gossen, och då förstod hon, att Gud
inte kunde vara nöjd med hennes bön.

Mormodern, som mycket väl förstod, hur det var fatt, ville nu inte
säga något åt flickan. Hon tyckte det var bäst att låta henne själv i
ensamheten få tänka över, vad som blivit talat förut under dagen.

Några veckor förgingo, och så var det julafton. Malin hade nu hunnit
alldeles glömma bort den ledsamma händelsen med mormors kängor, då hon
helt plötsligt blev påmind därom.

Kalles mor kom nämligen på morgonen in i stugan till de gamla och
berättade med tårar i ögonen, att Kalle i fjorton dagar legat sjuk och
blivit sämre för var dag.

Malin kom genast ihåg händelsen med kängorna, och den gamla vreden,
som för länge sedan var glömd, blossade nu hastigt upp igen.

-- Det är rätt åt honom, tänkte hon. Men hon vågade inte säga det högt.

Mormodern tycktes emellertid ha gissat hennes tankar, ty när kvinnan
gått sin väg, frågade hon Malin, om hon ville följa med upp till torpet
och se, hur de hade det där.

Ja, det ville Malin, och så gjorde de båda sällskap till det fattiga
skogstorpet. Där såg armt och eländigt ut, inte det minsta julfint
såsom hemma hos morföräldrarna, och inte heller syntes där vara
tillagad något slags mat till den stundande högtiden. Kalle låg med ett
trasigt lapptäcke över sig och föreföll alldeles utmagrad av sjukdom,
vanvård och svält.

-- Det värsta är, klagade torparkvinnan, att vi inte kunna ge honom den
mat, han längtar efter. Se vi ha ingenting annat än grovt bröd och sill
och potatis, och det rår han inte med, så sjuk och klen som han är.

-- Vad längtar han då efter? frågade Malins mormor.

-- Jo, han säger, han skulle kunna äta, om han finge honungssmörgås.
Men var ska vi ta honung ifrån, när det ingen finns att få här i
trakten? Och för resten ha vi intet att köpa för.

Malin ryckte sin mormor i kjorteln och såg menande på henne.

-- Ja, ja, viskade gumman, jag förstår dig, barn lilla! Vi ska tala om
det sedan.

Så fort de kommit ut ur stugan, började Malin med största iver tigga
och be för den sjuke gossen.

-- Snälla mormor! sade hon och blickade bönfallande upp i gummans
ansikte. Vi ha ju lite honung, som morfar fick ur bikupan i höstas. Och
så ha vi vetebullar och julskinka och julost och mycket annat gott och
rart. Skulle vi inte kunna ge Kalle lite sådan mat, som han tycker om
och kan äta?

-- Jo, det ska vi visst göra, svarade gumman, som blev mycket glad över
Malins förändrade sinnelag mot gossen. Är du nu inte längre ond på
Kalle?

-- Nej, inte alls, mormor. Jag tycker det är så stor synd om honom nu.

-- Skulle du vilja gå dit en gång till i dag?

-- O, ja, det vill jag så gärna, så gärna.

[Illustration: SE HÄR, OCH SE HÄR! ROPADE HON IVRIGT.]

Sedan de kommit hem, fyllde mormodern en korg med åtskillig god julmat,
varibland även fanns en kopp med honung. Malin lade dessutom i korgen
ett halvt tjog av de äpplen, hon fått på hösten, och som hon sparat och
gömt för att hänga i julgranen. Så ilade hon av upp till skogstorpet
med sin matkorg, som för hennes små krafter blev en rätt försvarlig
börda.

Pustande och röd om kinden inträdde Malin i det fattiga torparhemmet
och ställde sin korg på en stol bredvid Kalles säng.

-- Se här, och se här, och se här! ropade hon ivrigt, i det hon radade
upp på bordet de saker hon haft med sig.

Kalles bleka, avtärda ansikte livades av en märkbar rodnad, när han
fick se äpplen och vetebullar. Och då han sedan fick en skiva mjukt
vetebröd med honung på, kom det glans i de förut så matta ögonen. Han
åt med strykande matlust ett par stycken dylika smörgåsar och fick
sedan till efterrätt ett saftigt och välsmakande alexanderäpple.

-- Tack ska du ha, Malin lilla! sade han med en hjärtlighet, som han
förut aldrig förstått att visa. Det var rysligt snällt, att du kom hit
med allt det goda, du hade i korgen. Nu blir jag snart frisk, ska du få
se. Hälsa och tacka din snälla mormor så rysligt mycket!

Malin var nära att ge till ett utrop av glad överraskning. Tänk, att
Kalle hade lärt sig tacka! Det var då för innerligen roligt. Nu skulle
han säkert få Guds välsignelse och inte längre bli så fattig och
eländig, som de otacksamma få vara.

I jublande språng ilade Malin hem för att tala om, hur glad och tacksam
Kalle var, samt för att hjälpa till med att pynta julgranen, som
morfar huggit och burit hem från skogen. Hon hade nu visserligen inte
kvar mer än hälften av sina äpplen att hänga i den, men det var lika
roligt i alla fall.

Det blev för lilla Malin den gladaste jul hon upplevat, åtminstone
sedan hennes mamma gått bort. Hon var glad över att ha fått hjälpa den
stackars sjuke gossen och över att denne gosse blivit snäll och lärt
sig att vara tacksam. Men allra mest gladde hon sig över att ha sluppit
ifrån den stygga vrede, hon hyst emot Kalle för hans vårdslöshet med
mormors kängor. Nu skulle hon åter av hjärtat kunna bedja den femte
bönen i Fader vår: »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem
oss skyldiga äro!»

                                        Illustratör: _Alfr. Frijs._

[Illustration]



[Illustration]



                           En fridsstiftare.

                   För _Snövit_ av _Arvid Ohlsson_.


Gårdarna lågo där uppe på var sitt backkrön -- rödmålade och vitrandade
-- lika varandra som två bär. Emellan de båda familjerna hade alltid
rått ett enastående gott förhållande. Man kunde i sanning säga, att
de delade både ljuvt och lett med varandra. De hjälptes åt i arbetet,
de gingo över till varandra på lediga stunder, de turades om med både
kyrkskjuts, mjölkskjuts och kvarnskjuts. Båten vid sjön var byggd för
att bära båda familjerna, och den vackra bersån på bergssluttningen
hade de hjälpts åt att plantera och möblera. Där drucko de gemensamt
kaffe på både födelse- och namnsdagar, där lästes postillan, och där
höllos symöten på sommaren. Där hade de en avskild vrå undan slit och
släp, och många gemensamma högtidsstunder hade de där haft. När vintern
kom, stormen ven och kölden gnistrade, hade båda familjerna stora, goda
sättugnar med sprakande brasor att samlas omkring, och julaftonsbordet
med alla dess godsaker dukades aldrig mer än i ena hemmet. Även då
turades de om.

Försynen hade tilldelat dem allt så besynnerligt lika. Troed Jönsson
hade visserligen en pojke och Mårten Olsson en flicka, men inte
avundades de varandra för det. Kanske låg där mening bakom. Gårdarna
voro ju bara åttingar och kunde gott brukas som en fjärding, och hur
det är, så blir ju ändå blodet tjockare än vattnet. I skolan höllo
barnen jämna steg liksom på vägen dit och hem. Det var riktigt vackert
att möta dessa båda, då de hand i hand småpratande eller sjungande
sprungo mot skolan. Mårtens Malena var ett år äldre än Troeds Torkel,
och så var han ju starka modiga pojken, och alltid kände Malena sig
trygg både mot hornbaggar och glävsande hundar, och Torkel ville visa
sig modig för Malena, om han ock var rädd själv, så att benen ville
vika sig.

Så en vårdag kom Troed helt oförmodat hem med en vaktgosse, eller
kanske han kunde kallas en liten dräng. Det skulle Troed aldrig ha
gjort utan att först rådfrågat Mårten.

-- Jaså! sa' denne för sig själv. Börjar du nu på den trallen. Är nu
pojken din för god att vakta och göra grovsysslor? Kanske skall han i
glasskåp och visas för pengar. Då är han inte värd att hålla min flicka
i handen längre. En ann är lika god som en ann. -- --

Anställandet av en vallgosse gav upphovet till en fnurra på
vänskapstråden, som fort nog övergick till en knut. Vågskålarna mellan
familjerna vägde inte jämt längre.

Men Troed hade sannerligen inga sådana undermeningar, då han stadde
lille Johan. Denne var ett sockenbarn, som år från år skuffats från
gård till gård.

[Illustration: SÅ EN VÅRDAG KOM TROED HEM MED EN VAKTGOSSE.]

Det var på konfirmationsdagen, och nu var han sin egen. Socknen hade
gjort sitt. Johan såg så övergiven och sorgsen ut, där han en stund
på kyrkogården -- ett stycke nedåt bland gröna gravkullar -- dröjde
för sig själv. Alla hans kamrater fångades vid kyrkdörren av anhörigas
varma blickar och kärleksfulla händer. Ingen hade en vänlig tanke eller
ett gott ord till honom. Troed, som varit med på förhöret, råkade
iakttaga Johan och tyckte sådan synd om honom. Det var som om någon
viskat i hans inre: »Det I gören en av dessa mina minsta, det gören I
ock mig».

Troed gick till Johan, tog honom vid handen, och så gingo de bort och
satte sig på en soffa. Då stadde han Johan för sommaren. Det var Troeds
hjärta, som fordrade det. Visst inte för att Johan precis var behövlig
hemma.

Men Mårten kunde inte se saken så, oaktat att Troed vid hemkomsten sa'
det var, för att han tyckte synd om pojken.

-- Bara en bra vrå att krypa i, mente Mårten, och så började luften
kring de båda röda gårdarna urladda sig till åskväder. Och en varm
sommardag brast det löst. Troeds kor hade gått över Mårtens dåliga
stängsel och en stund betat på klövervallen. Då grep Mårten tillfället
och läste lagen över Troed och hans vaktgosse. Orden riktigt haglade.
Johan, som var med, började gråta, och Troed försvarade sig inte
heller. Det lönade sig inte, det kände han.

Från den stunden vart ett svalg befäst mellan familjerna. Vad de kände
det underligt och tryckande på ömse sidor! Att undvika varandra och
börja leta upp varandras fel, det var så onaturligt på båda hållen.
Synnerligast hos mödrarna och barnen.

Att inte mer få ha sällskap till skolan eller komma över till varandra
på kaffe och lekstunder, det var sorgligt. Den gemensamma lekstugan
fick stå orörd, likaså den lilla dammen med båtarna och Torkels
stolthet, vattenhjulet vid bäckringeln, dunkade förgäves på det gamla
grytlocket -- ägaren kom inte.

Det var inte roligt längre med någonting. Delad glädje hade varit
dubbel glädje, det kände de och saknade den.

[Illustration: DEN STORA FAMILJEBÅTEN LÅG OBEGAGNAD.]

Den stora familjebåten låg obegagnad hela sommaren, och i den vackra
bersån kunde man nog se, att vanlig veckostädning förekom inte. Det var
en sorglig tid. Mammorna ville, att allt skulle glömmas och förlåtas,
men gubbarna satte sig båda på sina höga hästar.

-- Jag har väl ingenting att be om förlåtelse för? Det var väl inte min
skuld, -- så sade båda. -- Men inte skall jag kasta undan en uträckt
hand, inte.

Den som led lika mycket som någon annan, om än han bar det inom sig,
det var vallgossen Johan. Han hade liksom fått en aning om att han var
tvistefröet. Hur många halva nätter låg han inte vaken och grät! Borde
han inte samla tillsammans sina små tillhörigheter och tyst försvinna.
En gång hade han till och med gjort det, men då han skulle öppna
dörren, kunde han inte gå utan föll gråtande på knä vid sitt lilla
knyte. Vart skulle han väl taga vägen. Här hade han ett hem, sådant
som han aldrig haft, här hade han rönt kärlek och vänlighet, här hade
han under dessa månader växt så fast med sitt unga hjärta, att bara
tanken på att nödgas rymma därifrån kom det att liksom krympa samman
av smärta. O, så brinnande han bad till Gud, att han ville göra det
gott mellan de båda grannarna igen. Men det tycktes inte hjälpa. Tiden
gick. Det blev både höst och vinter, och muren stod där lika hög och
obestigbar.

Johan skulle vara kvar hos Troeds julen över åtminstone. Det var
en söndag i adventet. Johan och Torkel brukade följas åt till
söndagsskolan nere i byn, men på natten hade det snöat så, att fader
Troed tyckte, att Torkel borde vara hemma, och så fick Johan gå ensam.

Lärarinnan talade om julen såsom en fridens och förbrödringens högtid,
då Jesus -- fridsstiftaren och fridsgivaren -- på ett särskilt sätt
ville gästa våra hem. Frid på jorden stod det i änglahälsningen före
löftet om ett gott behag till människorna. Låt oss inte fira jul med
hat i hjärtat till någon människa, ty då få vi ingen jul. Inte kan
fridsfursten själv gästa ett hem, där hatet har fäste. Men Jesus både
kan och vill använda oss till små fridsbudbärare icke endast i egna hem
utan även i våra medmänniskors.

[Illustration: GRÅTANDE FÖLL HAN PÅ KNÄ VID SITT KNYTE.]

Johan var idel öra. Fridsbudbärare. Det ordet ringde i hans hjärta, då
han efter söndagsskolans slut skulle bege sig mot hemmet. »Jesus gör
mig till en sådan», bad han i sitt inre. Men hur skulle det gå till.
Inte tordes han gå över till Mårtens gård för allt i världen, och inte
skulle det tjäna till något heller. Men tänk, om Jesusbarnet skulle
vara utestängt i båda hemmen. Inte kunde det då bli jul. Och så som
Torkel längtade. Det fick inte gå så. Johan stannade i snön. Kanske
visste lärarinnan råd? Men tordes han gå tillbaka? Tordes han tala
om alltsammans för henne? Visst tordes han. Hon skulle säkert förstå
honom. Hon, som själv sagt, att vi skulle bli fridsbudbärare, ville nog
även hjälpa, om hon kunde.

Lärarinnan kom själv och öppnade samt drog den lille försagde Johan
bort i en stor ländstol vid den varma brasan.

-- Vad är det, min lille vän? sa' hon så vänligt. Var nu riktigt
förtrolig med mig, det får du. --

Detta gav Johan mod.

-- Jo, menade lärarinnan, att de inte kunde hålla jul, som inte vore
riktigt goda vänner med varandra?

-- Visst, menade jag det. Nog kunna de jula i det yttre men inte i
hjärtat, och det är ju huvudsaken.

Johan fick tårar i ögonen.

-- Då blir där ingen jul varken hemma eller hos Mårtens.

Johan fick nu omtala allt han visste om förhållandet, som rörde de
bägge familjerna.

-- Det var tråkigt och riktigt synd, synnerligast om Torkel och
Malena. De ha ju hållit av varandra som syskon, sa' lärarinnan.

-- Men jag ville så gärna bli en fridsbudbärare mellan dem, om
lärarinnan ville hjälpa mig, mente Johan.

-- Nog ville jag, om jag kunde. Men min käre Johan, det är lättare
sagt än gjort. Jag tror inte, vi kunna göra något bättre än bedja för
dem. Och det vill jag hjälpa dig med. Göra vi det i tro och av verklig
kärlek, så skall bönhörelsen visst inte utebli.

-- Ja, men jag har bedit därom hela sommaren, och det har inte gjort
någon nytta.

-- Säg inte det, du Johan. Gud håller kanske bäst på med att nu
förbereda jordmånen. Guds tid är kanske inte inne än. Hans tankar och
vägar äro inte våra. Bed du bara. Kanske får du bönhörelse just nu till
julen.

Men Johan var inte nöjd.

-- Kunde inte lärarinnan tänka ut något sätt, på vilket man kunde göra
det gott emellan familjerna. Ville månne inte Gud, att vi skulle handla
också?

-- Visst ville han det. _Tänk_, du Johan! Kunde du få en bön om
förlåtelse sagd av ena parten, så vore det nog ett förlösande ord. Båda
vilja kanske, att det skulle sägas, men de vänta på varandra. Sådana
äro vi.

Johan var på hemvägen. -- Tänk, du Johan! hade lärarinnan sagt, och
det gjorde han också. Dag gick efter dag. Och så kom da'n för da'n för
doppareda'n.

Det var en söndag. Troeds familj var samlad i den varma stugan, men där
vilade liksom en tryckt stämning över dem. Torkel grät, och det hade
han visst inte brukat så nära jul de andra åren.

-- Inte blir här någon jul, om inte Mårtens får komma hit, sa' han. Vi
voro ju hos dem sista julafton. Kunde inte åtminstone Malena få komma?

-- De få komma allesamman, om de vill, sa' Troed. Men inte bjuder jag
dem inte. Finge väl bara en duvning igen såsom i somras -- -- --

-- Kanske komma de likväl, inflikade mor Anna.

-- Må de komma då, och jag vill ta handen med glädje.

-- Ja, men far! Om du skulle av dig själv räcka ut den.

-- Det menar du väl inte, mor? En förorättad karl bör väl ha någon
självkänsla. Kanske finge jag bara ett nytt slag i ansiktet.

-- Det kunde du allt ta med högburet huvud. Du finge Gud och ett gott
samvete på din sida. Det är mera värt än en osårad egenkärlek.

Johan satt i kakelugnsbänken och hörde på.

Det var bara ett förlösande ord, som fattades, hade lärarinnan sagt.
Johan förstod nog, hon hade rätt. Men att få det sagt var nog inte att
tänka. Johans vackra tanke på att få bli en liten fridsstiftare, hade
nästan måst lämnas. Så på eftermiddagen kom posten och medförde ett par
julhälsningar till Troed med familj. Det var vackra julönskningar om
julfrid och glädje.

-- Vi få väl vi också skicka några julhälsningar, sa' Troed.

-- Du Torkel köpte ju julkort här om dagen. Fram med dem nu! Skriv så
vackert och kludda inte!

[Illustration: OCH SÅ SKREV HAN RAKT PÅ SAK.]

Då blev där liv i Torkel, och det smittade på Johan. Han hade ju
också ett par julkort. Men vem skulle han väl skriva till. Sina enda
vänner hade han ju omkring sig, och inte kunde han väl skriva till
dem? Då flög en rapp tanke genom hans lilla huvud. Kunde han då inte
skriva det, som om det vore från Mårten? Skulle han våga? Vad skulle
han skriva? Han fick riktig hjärtklappning, ty han kände att det var
en stor men vågsam tanke. Men då gick det inte an att sitta inne vid
bordet. Johan tog sina kort under rocken, och med pennan i handen
smög han sig ut och bort till boden, där han visste fanns en bra lår
till bord. Det var nog ett av Johans största ögonblick i livet. Borde
då inte också Mårten ha ett kort av Troed? Jo visst. Men vad skulle
han skriva? Kanske något mera än en julhälsning. Månne en bön om
förlåtelse. Men kanske då också en önskan om att få träffas i ensamhet
någon stans före jul. Han kunde kanske inte skriva sådant på ett
julkort. Postbudet skulle se det. Vore nog inte bra. Men Johan hade
papper och kuvert också, och de offrade han gärna. Och så skrev han
rakt på sak.


  »Jag Mårten Olsson önskar dig Troed Jönsson en god och fridfull jul
  och beder dig om förlåtelse för allt det gamla och frågar dig, om
  jag finge träffa dig i vår gamla berså i skymningen på julafton.
  Sen kanske vi kunde jula tillsammans som förr.»


Då Johan präntat båda breven, föll han på knä och bad så innerligt, att
Gud ville välsigna hans gärning. Sen sprang han ned till posten med
breven i all tysthet.

Troed hade fått sin post på julafton ute på vedbacken och öppnat sitt
brev. Han stirrade länge på det. Inte var det skrivet av Mårten, det
såg han, men kanske av Malena och efter Mårtens diktamen. Då skulle han
slippa förgäves leta efter det gamla vänskapsbandet.

Då julgranarna vid trappstenen voro nedsatta, julkärven på stången
och alla redskap, som påminde om vardagsliv och släp voro undansatta,
började det skymma. Mor Anna hade börjat rusta med kaffepannan,
förvällt grynen och tagit upp fisken, då Troed tittade in genom
köksdörren och sa', att de kunde vänta med kaffet en stund, ty han
hade ett litet ärende att gå. Och så gick han. Men mor Anna tyckte, att
ärendet måtte inte ha varit så litet, ty det var nästan nedmörkt, då
hon hörde honom stampa av sig snön på förstugubron. Kaffebordet väntade
rågat av godsaker.

[Illustration: TROED HADE FÅTT SIN POST PÅ JULAFTON.]

-- Har du inte dukat för Mårtens, mor? sa' Troed, då han kom. De äro
här om en liten stund.

Mor Anna höll alldeles på att komma av sig.

-- Menar du det, far?

-- Visst menar jag det.

Mor Anna riktigt strålade till och kunde inte underlåta att ta sin
gubbe om halsen. Han var ju ändå bra präktig. Men Troed viskade sin
gumma något i örat, som kom henne att med blicken stanna vid Johan, som
var ivrigt sysselsatt att hjälpa Torkel med granen.

Det blev en välsignad julkväll, vars make ingen upplevat. Fridsfursten
var mitt ibland dem. Alla voro glada som aldrig förr, men ändå allra
mest lille Johan. Han smög sig ut och föll på knä än en gång vid sin
skrivbordslår och tackade så varmt och barnsligt för bönhörelsen. Vid
julbordet fick Johan en hedersplats emellan Torkel och Malena, och när
julklapparna kommo fram, fick Johan visst inte minst.

                                          Illustratör: _J. Swedin_.

[Illustration]



[Illustration]



                        Gossen och enstöringen.

                     För Snövit av _Farbror Nils_.


Det var julafton, en riktig julafton med snö och yrväder till och med.
Flingorna kommo neddansande så tätt, att man knappt kunde se skenet
från lyktorna, och blåsten ven om öronen på åkande och gående, som
brådskande trängdes om varandra på gatorna. En äkta stockholmare skulle
inte tycka, att det vore jul, om han inte hade bråttom, så att han
nästan törnar emot folk både till höger och vänster och nätt och jämt
hinner taga av sig hatten för mötande bekanta. Ja, alla hade bråttom
och alla sågo glada ut och buro på små och stora paket.

Men den som inte såg glad och belåten ut var gamle doktor Berg, som
stod vid ett av fönstren i sin mörka våning och med en viss förargelse
såg ned på de »tokiga människorna», som kunde ge sig ut i ett sådant
väder för rakt ingenting. Han kunde inte fatta, varför det regelbundet
en gång om året skulle vändas upp och ned på hela världen och varför
alla människor blevo som mindre vetande. Han glömde alldeles bort, att
det funnits en tid, då han själv var så glad över julen. Nu hade han
blivit gammal och klok, och han tyckte alltsammans var dumheter, en
riktig dårskap var det ju att hugga ned så mycken präktig ungskog, för
att det sedan skulle ligga vissna granruskor överallt på gårdarna. Och
så detta att kasta ut pengar på onyttiga presenter, som i många fall
mottogos med missnöje, då de oftast inte passade för mottagaren. Och
all denna julmat sedan, som bara fördärvade magarna. Han kastade en
försmädlig blick mot skänken, där Johanna, hans gamla hushållerska,
satt in en stor tårta. Den gamla människan hade nu gått till sin syster
för att äta julgröt kan tänka!

Kölden blev allt skarpare, och detta förargade också gamle Berg, liksom
allt annat. Han skulle väl nu få igen sin gamla reumatism, som han nyss
blivit av med -- -- --, men vad var det? Han lyssnade inåt rummet -- --
-- det var något besynnerligt ljud han hört, som om någon suckat eller
gråtit -- han gick motsträvigt ut i tamburen och öppnade dörren till
förstugan.

Ute i trappan, på översta trappsteget satt en liten gosse, som med sina
blåfrusna händer höll om sin ena fot.

-- Vad är du för en, och vad är det med dig? frågade doktor Berg
argsint.

-- Jag har gjort mig så illa, jag kan inte gå, mumlade gossen.

-- Prat, skräp, tiggarknep förstås! Laga dig bara härifrån! Så tog han
den lille parveln med ett hårt tag i ryggen och försökte resa på honom,
men gossen föll genast ned igen och gav till ett skri av smärta, ty han
hade, då han föll, fått foten under sig.

-- Det gör så ont, jämrade han sig och snyftade, som om hjärtat velat
brista.

Den gamle stod villrådig. Han var alldeles röd av förlägenhet, blandad
med harm, och körde fingrarna gång på gång genom de grå hårtestarna.
Slutligen tycktes han ha fattat ett beslut, ty med ett raskt grepp
lyfte han upp pojken och bar honom in på soffan, varefter han på ett
visst nervöst och högst fnurrigt sätt började undersöka foten.

-- Hm! Jaså det var då ingen tiggarlögn. Just ett snyggt spektakel det
här. Hör du, varför har du gått och vrickat foten på dig?

Detta sista yttrades i en grälsjuk ton, som inte alls svarade mot
den varsamhet, varmed han lade ett kallt omslag kring den uppsvullna
vristen.

-- Tack, snälla herrn! Åh så skönt! sade pojken utan att besvara frågan.

-- Skönt, ja, det tror jag nog. Men hur skall du komma hem, tror du?
Eller inbillar du dig, att här är något fattighärbärge?

-- Nej, tack, goa herrn. Jag skall nog gå, bara jag får vila litet.

-- Gå! Doktorn gav honom en ilsken blick. Man går inte med en sådan där
fot, det skall jag ha äran att säga. För resten bor du naturligtvis vid
världens ända.

-- I Hagalund, invände pojken försagd.

-- Ja, det är ungefär detsamma. Mamma är väl sjuk, och pappa död, och
ni ä' sju syskon minst, så att du måste ut och tigga på julafton? Jo,
man känner till det där.

-- Nej, det är mamma, som är död; pappa lever nog.

Det låg något betryckt i gossens röst, då han svarade.

-- Syskonen då? frågade doktorn.

-- Jag har inga.

-- Nå, varför har du gått och tiggt i dag?

-- För att få litet mat.

-- Kunde inte din far ge dig det då?

-- Han har inte varit hemma sedan i går.

-- Såå. -- Han slarvar väl då? Va?

Gossen svarade inte, men det var något i hans blick och darrningen
kring läpparna, som kom den gamle doktorn att avbryta förhöret.

-- Nå, fick du mat sedan? tillade han efter en stund i något mindre
tvär ton.

-- Ja, jag köpte en bulle, men jag gav hälften åt Björn.

-- Vem är Björn?

-- Det är en hund, som aldrig får någon mat av sin husbonde. Han brukar
alltid följa mig, och då dela vi; men nu har jag tappat bort honom i
folkträngseln.

-- Hm! Är du hungrig?

-- Åh-ja. Det kom fram litet tveksamt.

-- Naturligtvis, menar du. Här har du då. Doktorn satte hastigt, som om
han skämts däröver, litet skåpmat på bordet.

-- Tack, snälla herrn!

Gossens ögon tindrade, men han tordes tydligen inte röra det framsatta.


-- Nå, vad krusar du för? Skall man kanske servera dig?

Doktorn lagade under tiden verkligen i ordning en smörgås och sköt fram
den till pojken.

-- Ska' jag hjälpa dig att äta den också, kanske?

-- Nej, tack, snälla herrn. Den hungrige gossen knäppte först samman
sina händer och grep sedan verket an, medan den gamle ungkarlen
betraktade honom med en min, som skulle föreställa bister, men som på
det hela taget var ganska godmodig.

-- Där har du en till. Doktorn bredde på en ny skiva. -- Nå, går det
inte i dig, din stackare? tillade han, då gossen tycktes tveka.

-- Jo, men -- -- --

-- Men vad?

-- Kunde jag inte få gömma den till Björn?

-- Ät du, det kan nog bli över åt hundkräket också.

-- Tack, snälla herrn!

Gossen tog nu glatt itu med den andra smörgåsen.

-- Vad ser du efter? frågade doktorn, ty hans lilla gästs ögon vände
sig oupphörligt åt fönstret.

-- Åh, där är en så'n vacker julgran mitt emot, svarade denne något
blygt -- I fjor hade _vi_ också julljus, ett väldigt grannt ett, med
röda och blå pappersremsor. Då levde mamma. Han suckade litet.

-- Och hon är död nu?

-- Ja, hon är i himmelen.

-- Himmelen? Vad vet du om den? Doktorn skrattade en smula kort.

-- Åh, mycket! Mamma talade jämt om den och om änglarna och Gud. Hon
sade, att om man ber Gud riktigt om hjälp, när man behöver den, så
hjälper han också. Och det är nog sant. Jag bad så mycket, när jag satt
i trappan och inte kunde röra mig, och så kom herrn.

[Illustration: DU KUNDE FÖRSÖKA SOVA I STÄLLET.]

Doktorn rynkade ihop ögonbrynen. -- Tror du inte, att Gud har annat att
göra än hjälpa dumma ungar som du?

-- Gud hjälper alla människor. Vet inte herrn det? Gossen såg upp med
ett par ögon, som uttryckte djup förvåning över en sådan okunnighet.

-- Nå, ja visst, det förstås, nog _vet_ jag väl _det_ -- -- --

-- Hör du, vill du ha en smörgås till?

-- Nej tack, jag skall väl gå nu.

-- Gå! Det blir ingenting av. Gå, har man hört på maken! Du kunde
försöka sova i stället. Lägg upp benet! Så där. Och här har du
nattrocken över dig.

-- Tack snälla herrn!

-- Ja, det där kan jag nu! Jag går ut ett slag.

Den gamle doktorn hade plötsligt kommit i gott lynne, så gott, att
han nästan småskrattade för sig själv, medan han tog på sig den litet
gammalmodiga överrocken och pälsmössan, men han skulle ha blivit
högeligen förgrymmad, om någon sagt honom det.

Det blåste duktigt, och drivorna lågo fotshöga. Men doktorn drog upp
rockkragen, stoppade händerna i fickorna och gav sig modigt i väg i det
slags språngmarsch, som stark köld alltid berättigar. Han tycktes ha
ett bestämt mål och hörde således ej till de tokiga människorna, som
kunde ge sig ut i ett sådant väder för rakt ingenting.

Framför ett brödmagasin stannade han, knuffade upp dörren efter ett par
hårda slag, ty den var nästan igenfrusen, stampade snön av fötterna och
klev in.

Då han steg ut på gatan igen, var han så lastad med paket, att man
kunnat taga honom för en riktig julgubbe.

[Illustration: D:R B. EN RIKTIG JULGUBBE.]

Gossen sov djupt och tryggt, då doktor Berg kom tillbaka efter sin
utflykt. Han stannade en stund framför bädden och betraktade det lilla
avmagrade ansiktet och de smutsiga röda fingrarna, som i sömnen gripit
om tovsarna på nattrocken. Om man vågar påstå, att den gamle såg rörd
ut, så gjorde han det nu. Men så vände han sig åt stolen, där paketen
lågo, gnuggade händerna och småmyste, slugt och belåtet.

Och nu kommer det märkligaste av hela historien: den lärde, världs-
och julföraktaren, vecklade försiktigt ur ett papper något, som han
sedan ställde på bordet, och det var -- ett julljus, och -- ännu
obegripligare, framför ljuset lade han upp äpplen och nötter, en bulle,
en pepparkaksgris och en julbock. När detta var gjort, tände han
ljusen, gick baklänges för att beundra sitt verk, och slutligen väckte
han pojken.

Men vad hade då den gamle enstöringen undergått för en märklig
förändring? Vem vet? Kanske densamma, som de stela snöflingorna, då
vårsolen börjar lysa mot dem -- det kan ligga mycket sol i ett par
barnaögon ibland.

Pojken slog emellertid yrvaken upp sina ögon, slöt dem genast åter,
bländad av ljuset, och saknade ord för sin förtjusning.

-- O, så vackert! sade han slutligen, då han för sin hänryckning fick
fram ett ord. -- Tack snälla, snälla herrn!

-- Håll mun, din byting, det är egentligen jag, som borde tacka dig,
för att jag har fått lite jul i kväll. Nå, vad säger du om grisen? Det
duger att ha ett förgyllt tryne, skulle jag tro.

-- Ack ja! Tack goa, snälla -- -- --

-- Eller snälla goa herrn! Doktorn skrattade sitt första hjärtliga
skratt sedan mycket lång tid tillbaka.

Men ute på gatan var det inte längre så livligt. Yrvädret hade
upphört. Flingorna lågo uppkastade i draperier kring gaslyktorna,
och snön var gnistrande vit. Stjärnorna tittade stora och klara ned
över skorstenarna, bodarna voro tillbommade, men ljusen från fönstren
strålade muntert ut på de ödsliga gatorna -- även från den gamle
enstöringens, doktor Bergs lilla våning, där nu sutto två lyckliga
människor, doktorn och hans lilla julgäst.

                                  Illustratör: _Nils Kjellberg_.



[Illustration]



                            Lilla Trummis.

                  För Snövit av _Carl Riddersporre_.


Det var vår, och solen sken så varmt genom det lilla soldattorpets små
fönster, men soldat Fröjd, som låg sjuk i sängen inne i kammaren, frös,
så att han skakade. Tre veckor hade han legat och väntat, att sjukdomen
skulle ge med sig, men nu hade han blivit sämre. Han kände så väl, att
det led mot slutet.

Ute i köket stökade gamla Anna-Greta, granngumman, som skött hans
hushåll, alltsedan han blev änkling för fyra år sedan. Han låg och
hörde på, huru hon klampade och gick därute, huru hon slamrade med
koppar och fat. Hans feberheta huvud värkte, men han försökte dock reda
tankarna, försökte tänka sig in i, huru det skulle bli, när han var
borta.

-- Det är bra synd om Janne, tänkte han, så ung, bara 13 år, och utan
både far och mor. Vem skulle ta hand om honom? Nog kunde det väl hända,
att döttrarna hans, som rest till Amerika och nu voro gifta där, skulle
ta sig an gossen, men då skulle han förstås ditöver också, och se, det
_ville_ inte Fröjd.

Han hade misstroende till sina döttrar, hade varit emot deras resa,
och så hade de blivit så kallsinniga därute. De hade nog inte mycken
känsla kvar för sitt gamla hem, det förstod han redan av deras brev, då
gumman hans dött. Nej, till dem skulle inte Janne. Om de också skulle
kunna ha litet känsla för sin lille bror, så vem visste, hurudana
deras män voro? Det kunde bli värre för Janne att komma dit än till
främlingar härhemma. Kanhända var gamla Anna-Gretas förslag det bästa.
Hon hade erbjudit sig att ta Janne hem till sin stuga, om så olyckligt
skulle ske, att Fröjd fölle ifrån. Tvär och konstig var ju gumman, men
en redbar människa i alla fall, det visste han, och snart skulle ju
gossen vara så stor, att han kunde sörja för sig själv. Fröjd knäppte
sakta sina händer och suckade. Åh -- vad det var tungt! Om han blott
fått leva ett par år till för gossens skull, gossen, som han var så
fästad vid, som han fått vara både far och mor för under dessa fyra år,
som han varit ensam. Hur roligt hade de inte haft det tillsammans här
hemma och på regementet, dit han tagit honom med, och där han hyrt ett
litet rum för dem båda. Den sjuke låg och följde med blicken solskenets
lek på tapeten, medan han så i tankarna genomlevde de år, som han och
gossen vuxit sig samman i kärlek. Då märkte han, huru dörren till
kammaren sakta öppnades, och Janne trädde in. Med tysta steg smög han
sig fram till faderns bädd och frågade ömt och stilla:

-- Huru är det med dig far? Du är väl inte sämre?

Ett matt leende drog över den sjukes ansikte.

-- Sätt dig gosse, viskade Fröjd. Jag har något att säga dig.

[Illustration: FADERN SMEKTE SAKTA HANS HUVUD.]

Janne satte sig på sängkanten, och fadern började tala med honom om det
svåra, oundvikliga, som nu upptog hans tankar.

En förfärande beklämning grep gossen, men han kunde inte, ville inte
tro, att far skulle gå bort. Nej han _kunde_ inte fatta detta. Tyst,
utan ett ord, böjde han sig ned mot täcket och grät stilla. Så låg han
länge och kände, huru fadern sakta smekte hans huvud. Så grep han den
smekande, tärda handen och nästan skrek:

-- Far, du _får_ inte gå bort! Vart skulle jag taga vägen utan dig?

-- Guds vilja kunna vi icke ändra gosse, viskade den sjuke. Gamla
Anna-Greta har lovat att ta hand om dig, tills du blir så stor, att
du kan ordna för dig själv, och fast hon är gammal och underlig, är
hon dock bättre än de flesta. Bliv en ärlig och rättskaffens gosse, så
går det dig väl i livet! När jag är borta, skall du skriva till dina
systrar i Amerika och tala om huru det är, men, hör du Janne, om de då
skriva och bedja dig komma över till dem, så res inte -- hör du det --
res inte!

                   *       *       *       *       *

En dag, flera månader efter sedan soldaten Fröjd gömdes i jorden,
satt den lilla fader- och moderlösa Janne tyst och tankfull i mor
Anna-Gretas lilla stuga. Han hade upphört att gråta nu, men han tyckte
sorgen kändes dubbelt så tung, då den ej fick utlopp i tårar. Nog
gjorde den gamla gumman, vad hon kunde för honom, och han såg, att hon
ville honom väl, men hon var dyster och trumpen, och han var nästan
skygg för henne. Så gott han kunde, sökte han hjälpa henne för att på
så sätt göra litet rätt för sig, men han kände dock, att han var den
bistra gumman mera till besvär än gagn, och detta plågade honom. Hon
hade också på sista tiden sagt till honom, att han borde söka få tag i
något arbete, och nu satt han och tänkte på, huru han skulle ställa det
för sig. Då öppnades dörren, och den nya knekten, som tagit nummer och
namn efter hans far, steg in i stugan. -- Jag kommer från handelsboden
och har ett brev till dig Janne, sade han och räckte gossen ett brev
med utländskt frimärke. Det klack till i Janne. Det var systrarnas
brev, som han så länge väntat på. Han bröt det med darrande händer och
läste. Innehållet var främmande och kallt, knappt ett ord uttryckte
sorg över faderns död, men så mycket mer stod där om, huru bra de
hade det därute i Amerika, där möjligheterna voro så stora. Till sist
följde ett erbjudande till honom, att, om han ville, skulle respengar
sändas honom, så att även _han_ kunde få komma ut till det fjärran
lyckolandet. Han skulle få det så bra hos dem, och väl avlönat arbete
skulle det också bli! Om och om igen läste Janne brevet. Var dock
icke detta en utväg för honom? Skulle han icke, då hans egna systrar
erbjödo honom hjälp, taga emot? Men fars sista vilja var, att han inte
skulle resa. Kunde det vara rätt att bryta däremot? Han talade vid mor
Anna-Greta om saken, men hon svarade kärvt, att i detta fall finge han
själv bestämma. Han kände sig oviss och ängslig. Åh, vad det var svårt
att vara så ensam i världen!

På kvällen gick Janne till sitt gamla hem. Han hade den sista tiden
ofta varit där, dels emedan platsen var honom kär, och dels emedan han
tyckte mycket om den unga, muntra soldaten, som nu bebodde den välkända
stugan.

Janne berättade om det erbjudande han fått men även om sin fars sista
vilja.

-- Du skulle väl inte vara klok, sade den muntra knekten, om du inte
toge emot ett sådant erbjudande. Vad har du att vänta härhemma? Släp
och slit bara och dåligt betalt. Därute betalas arbete, även det
lättaste, högt. Där kan du på några år bli en bärgad man. Vore jag som
du, nog reste _jag_. De satte sig på den grönmålade bänken, som Jannes
far en gång satt upp under det stora äppelträdet. Kvällen led, medan de
sutto där och resonerade, skymningen smög fram över bygden, och allt
blev så fagert och så stilla. Den unge soldaten talade och talade om
Amerikas rikedomar och om den lycka, som där vinkade var och en, som
ville bjuda till, men Janne blev allt mera tyst, till sist hörde han
knappt, varom Fröjd talade, han satt bara och förundrades över, huru
fagert allt var. Skogen stod så skyddande, hög och mörk bakom hans
barndomshem. Himmeln välvde sig gul och lysande efter solnedgången,
skymningen smög så mjuk och stilla över barndomshemmets tegar. O, så
vackert allt var! Det blev så varmt inne i bröstet. Aldrig hade han
sett hembygdens skönhet så rik som nu. Aldrig, aldrig, det kände han,
skulle han i det fjärran landet finna en plats så vacker som denna.
Nej, han kunde inte resa bort från allt detta.

Han vaknade upp ur sina tankar, då soldaten slog honom på axeln och
frågade:

-- Nå, visst reser du väl, Janne?

Gossen såg upp.

-- Nej, sade han sakta och bestämt, jag reser _inte_. Far var emot det,
och -- och -- så är det så vackert härhemma.

-- Vackert, tja, visst är det vackert här, sade Fröjd, men inte lever
man på det. Men du kanske är en sådan, som skulle längta, om du komme
ditut och se, då ginge det galet, ty det har jag hört många berätta,
att om en svensk kommer till Amerika och där gripes av hemsjukan, då
går han helt och hållet under. Så, är du av _den_ sorten, är det allt
bäst, att du stannar.

-- Ja, jag stannar, sade Janne, jag skulle aldrig kunna finna någon
lycka därborta. Han sade farväl till soldaten och var snart åter
tillbaka i mor Anna-Gretas stuga. Han var lugn nu, då han fattat
sitt beslut. Bara han nu hade ett gott arbete, så skulle väl allt så
småningom ljusna. Med dessa tankar somnade Janne den kvällen.

En dag frampå våren fick Janne tag i en tidning, där han bland
andra annonser fann en om anställning av trumslagarpojkar vid samma
regemente, där hans far tjänat. Kanske kunde det vara något för honom.
Hela vintern hade han varit så gott som utan arbete, och gumman var
trumpnare än vanligt. Toge han nu tjänst som trumslagare, så fick han
åtminstone kläder och mat en del av året. På kvällen gick han till den
unge soldaten och frågade honom till råds.

-- Det är nog inte så dumt du, sa' Fröjd, du kan ju alltid försöka. Och
så begav det sig, att Janne en solig och vacker majdag blev inskriven
såsom trumslagare vid sin fars gamla regemente.

Lärotiden var lång och besvärlig, men Janne var en sådan där präktig
pojke, som inte ger sig i första taget, och så hände det sig, att han
på kortare tid än sina kamrater blev en riktigt duktig trumslagare.

Nu började ett friskt och muntert liv. Huru lustigt var det inte att
på långa marscher gå före trupperna och slå den ena muntra takten
efter den andra för de trötta soldaterna. Själv tröttnade han aldrig.
Han var liten men spänstig och stark, och hans armar voro unga och
mjuka. »Lilla Fröjden» blev snart allas favorit. Både officerare och
manskap språkade så kamratligt med honom, och han tyckte om dem alla,
mest dock om dem, som varit hans fars gamla kamrater, och som talade
om gamle Fröjd och sade, att han varit en riktig hedersman. Bland
Jannes närmaste kamrater fanns det dock några, som icke gillade honom,
det var sådana pojkar, som aldrig i arbetet göra sitt bästa, och som,
då de hava ledigt, samla sig kring kortleken. Dessa pojkar kunde inte
tåla Jannes plikttrohet, ej heller att han på sin lediga tid tog sig
till med något, som i deras ögon var mycket dumt -- han läste. Vid
regementet fanns nämligen ett stort bibliotek, där var och en fick låna
böcker, och sedan Janne börjat begagna sig av denna förmånsrätt, fann
han snart, att böcker äro ett gott och trevligt sällskap. Så fort han
hade en ledig stund, läste han; på matrasterna, på kvällarna, under
lediga stunder vid vakttjänstgöring, ja till och med då under marsch
truppen fick endast några minuters vila. En dag, då Janne var på vakt,
låg han på magen i gräset och läste Sveriges historia. Tiden var inne
att slå virveln, men Janne var så intresserad av vad han läste, att han
den gången alldeles glömde bort sig. Då fick han höra daglöjtnantens
barska röst:

-- Nå Fröjd, hur låter trumman? Blossande röd slängde gossen boken,
grep trumman och lät virveln gå. Han vågade inte se på löjtnanten.
Tänk, om han nu skulle bli straffad för första gången för sin
försumlighet. Men då virveln var slut, gick löjtnanten fram och
klappade Janne på axeln -- Var nu inte rädd, lilla Fröjd, sade han. Du
sköter trumman som en hel karl, så liten du är. Hör du, du tycker visst
om att läsa. Vad är det för en bok du har? Låt se!

I stram giv-akt överlämnade Janne boken, och nu vågade han se upp
i löjtnantens ansikte. Det var ett ungt och vänligt ansikte med
glittrande blå ögon.

[Illustration: GOSSEN SLÄNGDE BOKEN OCH LÄT VIRVELN.]

-- Minns du något av vad du läser då? frågade löjtnanten.

-- Ja, löjtnant, svarade Janne.

-- Låt höra då! Och så började löjtnanten förhöra Janne, och vad han än
frågade, så visste gossen att ge besked.

-- Hör du, du är ju en styv gosse, du. Har du kanske läst andra böcker
lika grundligt? Kom och sätt dig här, får jag höra, sade löjtnanten och
förde Janne med sig bort till en bänk, där de båda satte sig, och så
fick gossen redogöra för litet av varje, och det gjorde han så väl,
att löjtnanten snart kom under fund med, att »Lilla Fröjden» var en
ovanligt begåvad gosse, som bättre passade för boken än för trumman,
och när han sedan fick veta, huru ensam Janne stod i världen, glänste
något klart och fuktigt i officerens blå ögon. Han satt tyst en stund
och såg på gossen, och så frågade han plötsligt:

-- Vill du studera Fröjd, så skall jag ordna det för dig? Men då måste
du flytta in till staden och gå där i skola, förstår du, men det går
nog bra, ty om du vill, så får du ett hem hos mig.

Det glittrade i Jannes ögon, hela hans ansikte sken av fröjd. -- Åh,
om jag finge det, så roligt det skulle vara! jublade han. Han glömde
alldeles bort, att det var hans förman, som satt där bredvid honom, han
kände blott, att det var en god människa, som ville honom väl. Därför
glömde han också att göra stram militärisk ställning, när löjtnanten
reste sig för att gå, och det behövdes inte heller, ty som en äldre
kamrat och vän räckte den unge officeren trumslagargossen handen och
sade:

-- Då är det avgjort då, när mötet är slut, resa vi hem, Janne.

                   *       *       *       *       *

Då militärövningarna för året voro slut, sade Janne farväl till
trumman, icke utan saknad, ty den hade blivit honom kär, och så följde
han löjtnant Sprengel in i staden och sattes där i skola. Sprengel
var en rik man och därtill god. Han kände en innerlig glädje över att
kunna hjälpa den lille fattige och föräldralöse trumslagargossen och
ville, att han skulle känna sig riktigt hemmastadd hos honom, men
detta hade Janne svårt för i början, respekten för löjtnanten satt i,
och så var det så fint och förnämt överallt. Mest förtrolig blev han
med fru Sprengel, en vacker och moderligt god kvinna och med lilla
Elsa, som var 9 år och spenslig och blek men yr som en pojke. Hon
ville från allra första dagen ha Janne till lekkamrat och lät honom
ej vara i fred, förrän han följt med och sett på alla rum och på alla
hennes leksaker. »Lilla Trummis», som hon kallade honom, blev snart
hennes allra bästa vän, och då han var i skolan, gick hon bara och
längtade efter honom. Den glada lilla flickan jagade till slut bort
Jannes blyghet, så att han började känna sig som barn i huset i det
förnäma hemmet. Flitig som han var och därtill begåvad gick det bra för
honom i skolan, och vid varje termins slut kom han hem med de bästa
betyg. Så gingo åren, och han blev student, och så ställdes färden
till Uppsala, till »Den eviga ungdomens stad». Och nu lämna vi honom
där i den av ungdom och sång uppfyllda staden, där han sitter i sin
lilla studerkammare och läser och gnor, och förflytta oss flera tiotal
år framåt i tiden, ända fram till våra dagar, och vi gå tillbaka till
den plats, där vår berättelse börjar, till det lilla soldattorpet i
skogsbrynet.

                   *       *       *       *       *

De gamla indelta soldaterna finnas icke mer, och deras torp hava
sålts till förste bäste köpare. Den som köpt Fröjdtorpet är en gammal
bekant, det är Janne Fröjd, nu en berömd och lärd doktor, som, eljest
bosatt i huvudstaden, tillbringar sina somrar här i sitt gamla
barndomshem. Nära intill har han låtit bygga en vacker vit villa, där
hans svärföräldrar, översten och överstinnan Sprengel, bo. Det är
kanske litet svårt till en början att i den högreste grånade officeren
igenkänna den unge löjtnanten ifrån förr, men Janne som ännu är i sin
bästa mannaålder känna vi genast igen, och hans fru är lika glad och
munter, som då hon som liten flicka lekte med Janne och kallade honom
»lilla Trummis».

[Illustration: -- PAPPA, SLÅ EN VIRVEL FÖR OSS, BER JANNE.]

Allt är sig likt vid det gamla Fröjdtorpet. Träd och buskar växa som
förr, till och med den grönmålade bänken under äppelträdet står kvar.
Där sitta i de tysta och vackra sommarkvällarna de gamla makarna
Sprengel och doktorn och doktorinnan Fröjd, och äro doktorns småttingar
med, så sitta de nedanför i gräset, ty de få icke rum på bänken. Då kan
det hända, att yngsta pysen Janne, som absolut vill bli militär som
morfar, tigger och ber:

-- Pappa, slå en virvel för oss, och då ler doktor Fröjd så ljust och
gott och går in i kammaren efter sin gamla trumma, och så låter han
takter och virvlar ljuda, så att det ekar långt bort i skogen, och
medan han så rör pinnarna, står han och ser ut över sin väna hembygd
och tänker på, huru lyckligt det var, att han den där kvällen, då
amerikabrevet kommit, lät sig fångas och hållas fast av sin hembygds
skönhet och sin faders sista vilja.

                              Illustratör: _Carl Riddersporre_.


[Illustration]



[Illustration]



                           En kärlekstjänst.

               En julskiss för Snövit av _Ernst Jotson_.


En julafton för många år sedan, när »frid på jorden, och människorna en
god vilja», rådde mera i världen, än nu tyckes vara fallet, gav Margit
Ekgren från vindskupan i ett högt hus akt på, hur de duniga flingorna
föllo lätt ned på de omgivande taken och skorstenarna och beklädde dem
med en bländande renhet. Jorden införde sig en vit högtidsskrud för att
välkomna Kristusbarnet, och snart skulle talrika julgranar, tindrande
med många ljus, upplysa de olika hemmen, prydda och smyckade för Jesu
ankomst.

Skulle han komma även till denna kulna vindskupa? Margit gjorde sig
denna fråga och suckade tvivlande. Det föreföll omöjligt.

-- Men julen är underverkens tid! mumlade hon förhoppningsfullt.

-- Vad säger du, Margit? frågade en klagande röst från den torftiga
sängen i rummets bortersta hörn, där en ung flicka kastade sig
oupphörligt av och an och grät över sin nöd och sjukdom.

-- Jag tänkte, att nu var rätta tiden för ett underverk att hända. Min
far sade alltid, att Kristus kom till oss alla på julafton.

-- Han kommer ej hit, sade den trötta rösten retligt. Naturligtvis,
eftersom du är prästdotter, tror du på sådant. Jag gör det ej. Det är
bara inbillning, kära du. Ett hopp mot allt hopp!

-- Nej, nej, nej. Margit lämnade fönstret för att knäböja bredvid
sängen. Vi hava förlorat allting utom tron, Gertrud. Låt oss behålla
den.

[Illustration: VI HA FÖRLORAT ALLT UTOM TRON, GERTRUD.]

-- Jag kan det ej längre, snyftade den andra vid Margits bröst och i
Margits tröstande armar. Vi ha studerat sång så flitigt och så länge
och utgivit allt vad vi hade för att lära. Och likväl ha vi ej lyckats
skaffa oss någon anställning ens som korister. Nu svälta vi och bliva
snart utkastade på gatan, emedan vi ej kunna betala vår hyra.

-- Åh, fullt ut så farligt är det väl ej, Gertrud lilla, sade Margit
lugnande. Fru Ström låter oss nog stanna en vecka till. Hon sade mig
det i går, och vi hava ännu tio kronor kvar till mat.

-- Men när de äro slut, vad då? utbrast Gertrud och satte sig upp med
ett förtvivlat uttryck i sitt unga ansikte.

-- Något skall hända, kära du, det är jag säker på.

-- Åh, det är endast prat, genmälte den sjuka otåligt. Det är endast
din enfaldiga tro. Vem skulle vilja hjälpa två stackars föräldralösa
flickor. Vi ha ingen vän!

-- Vi ha en vän, yttrade Margit bestämt, och han skall komma och hjälpa
oss i afton. Jag vet det. Jag känner det som visst i mitt hjärta.

-- Varföre går du då ej ut och möter honom? sporde Gertrud snäsigt.

Margit tog sin hatt och kappa.

-- Kanske skall jag finna honom, sade hon, mera till sig själv. Några
kalla honom slumpen; jag kallar honom Gud.

-- Gud!

Gertrud stirrade. Därpå skrattade hon bittert.

-- Du är tokig, Margit -- alldeles tokig.

-- Men det finns metod i min galenskap, svarade Margit och svepte
väl om sin väninna och kysste henne ömt. -- Jag skall gå ut för att
köpa oss litet té och kakor, så att vi också må komma i ett slags
feststämning.

-- Den enda feststämning, som jag önskar, är en anställning. Direktör
Kruse arbetar på kyrkosångens höjande, uppför ett nytt oratorium i
nästa vecka. Men det är för sent, stönade Gertrud. Alla stämmor ha
blivit besatta vid den här tiden. Gå ej Margit. Vi ha ej råd att bestå
oss med té och kakor.

-- Vi skola likafullt bestå oss därmed, sade den andra leende. En kopp
té skall ge dig mera mod och tillit. Farväl, kära, jag skall vara
tillbaka om en halvtimma. Och kanske, fortsatte Margit halvt skrattande
och halvt gråtande, kan jag vid min återkomst berätta för dig, att jag
mött honom på vägen.

-- Margit! Margit! Men Margit var borta, och bristande ut i bittra
tårar begrov patienten sitt magra anlete i kudden. Hon trodde ej på
julen, ej heller på underverk eller på något annat än sin nöd.

-- Jag önskar, vi voro döda, snyftade hon.

Hade det ej varit för sin tro, skulle Margit ha önskat detsamma, ty
ställningen var hjärtslitande, och trots sina muntra ord kunde den unga
flickan ej se någon utväg till bättring. Vad vore också två ensamma, om
än kunniga flickor i stånd att uträtta i den stora staden, utan vänner,
inflytande eller penningar? Margit skulle hava gråtit av förtvivlan,
hade ej hennes uppfostran i ett kristligt, lantligt hem stålsatt henne
mot motgången. Hjälp måste komma, måste komma. Gjorde den det ej snart,
skulle Gertrud dö, och sedan stod hon alldeles ensam i den hårda bittra
världen. Hon hade anropat Gud, men intet svar hade kommit på hennes
böner. De klappade, så föreföll det nästan, fåfängt på himlens stängda
portar. Nio flickor utav tio skulle ha tappat modet, men Margit höll
sig förtvivlat fast vid sin tro, fastän ej uppehållen av något synbart
bevis. Hjälp skulle komma, och det snart. På julens kväll nedsteg
barmhärtighetens Herre i skepnaden av ett litet barn. Margit och
Gertrud skulle helt säkert få sin del i den välsignelsen. Han vårdade
sig om de föräldralöse. Han hjälpte de fattiga och betryckta. Han
helade de sjuka och tröstade de övergivna. Vid hörnet av en tyst gata
lyfte Margit upp sitt bleka ansikte och bad tyst:

[Illustration: MARGIT LYFTE UPP SITT BLEKA ANSIKTE OCH BAD.]

-- Åh, Herre, hjälp oss! Vår lit står till dig. Låt mig få taga hem
goda nyheter till Gertrud, så att hon må känna, att dina kärleksfulla
armar städse äro omkring oss. Julafton, det är julafton. Åh, hjälp oss,
hjälp oss!

Men fortfarande kom det intet svar. Från den tunga skyn rent av öste
snön ned, och frusen och hungrig lutade sig Margit mot en vägg, medan
en sjuklig ängslan grep om hennes värkande hjärta. I denna vita,
snööken kände hon sig allena och övergiven. Hon undrade, om det fanns
någon olyckligare varelse än hon i hela huvudstaden.

Jo, det fanns en. På trottoaren stod en trasig, tolv års flicka och
försökte att sjunga för att draga uppmärksamheten och givmildheten
till sig. Men hennes röst var så svag och så kvävd av tårar, att de
förbigående ej aktade på henne. Vid åsynen av Margit antog den lilla
flickans ansikte ett förhoppningsfullare uttryck, och hon sjöng sin
sång litet högre än förut, fastän den alltjämt lät blott som en
fågelunges pip. En hel vers sjöng hon tappert, men vid den andra versen
kvävde snyftningar hennes stämma, och hon utbrast klagande, i det hon
torkade sin stackars blåfrusna näsa och sina tårade ögon med fliken av
en tunn sjal, nästan det enda varma plagg hon ägde:

-- Snälla fröken, ge mej en slant. Mamma kommer att slå mej fördärvad,
om jag kommer tomhänt hem.

Margit hade ej råd att skänka bort någonting, men flickans elände gick
henne så till hjärtat, att hon tog fram sin magra börs.

Men plötsligt kom det en ingivelse till Margit, och hon stack åter ned
sina slantar. Hon skulle hjälpa denna lilla stackare på ett bättre
sätt och rädda henne från den hotande misshandeln. En psalm, som hon
för länge sedan hade lärt sig vid sin moders knä, dök upp i hennes
minne, och hon rörde vid flickans skuldra för att få henne att hålla
sig tyst. I nästa ögonblick stannade många av de förbigående och
tittade nedåt den snöiga gatan. En härlig röst manade dem att lyssna.

[Illustration: HON SJÖNG DEN VACKRA PSALMEN MED HOPKNÄPPTA HÄNDER.]

Den silverklara rösten klingade härligt ut i den bitande luften, medan
hon sjöng den vackra psalmen med hopknäppta händer och upplyftat
ansikte. Män och kvinnor och barn slogo en ring runt kring Margit för
att lyssna till detta himmelska budskap och denna underbara sång, som
gick rakt till deras hjärtan. Många smålogo lyckligt av förtjusning
över den medryckande melodien, medan andra gräto på grund av de minnen,
den återkallade, men alla blevo på något outrannsakligt sätt plötsligt
medvetna om, att det var verkligen och sannerligen jul. Ej en blott
vanlig högtid, angiven i almanackan, utan en hjärtats högtid, i vilken
barmhärtighetens och kärlekens ande gjorde sitt inträde. Kristusbarnet
skulle stiga ned, och hans härolder förberedde hans väg. -- »Frid på
jorden, och människorna en god vilja.» Guds röst andades genom den
hymnen, sjungen på en trång gata bland fallande snö.

Margit tystnade och slantar haglade ned i den lilla flickans trasiga
förkläde, som hon höll upp för att insamla den oväntade rikedomen. Ännu
mera folk tillströmmade och bådo att få höra sången än en gång. Margit
gjorde dem till viljes, och när hon hade slutat, inhöstade den fattiga
flickan en så riklig skörd, att hon raskt sprang sig väg och glömde i
sin iver att tacka sin välgörarinna. Margit brydde sig ej om hennes
flykt, ty hon visste, att flickan var utom sig av glädje. Hon hade i
själva verket ej tid att tänka längre, ty en gråhårig herre, klädd i en
tjock päls, trängde sig plötsligt fram till henne, grep hennes arm och
drog henne burdus med sig ett stycke väg.

-- Vem är ni? Vad är ni? sporde han den förvånade Margit i en upprörd
ton. Och var har ni hållit eder gömd med denna underbara röst?

Margit kunde i sin förvirring och sitt svaghetstillstånd knappt
framstamma ett svar.

-- Jag är sångerska, som söker anställning. Mitt namn är Margit.

Den gråhårige mannen väntade ej på att höra mera. Kom med mig! utbrast
han, i det han ånyo grep om hennes arm. Att tänka sig, att om jag ej
hade gått förbi här, skulle jag aldrig hava upptäckt denna enastående
röst. Jag är direktör Kruse!

-- Direktör Kruse? nästan skrek Margit.

-- Kom! Kom! Han ryckte henne brådstörtat med sig -- nästan bar henne
till rykte och lycka, bekvämlighet och överflöd.

[Illustration: PÅ GOLVET SATT MARGIT, OMGIVEN AV PAKET.]

I det kalla vindsrummet hade Gertrud snyftat sig till sömn. När hon
öppnade sina ögon upptäckte hon, att kammaren strålade av ljus. Ej
allenast en lampa fanns där, utan också ett grenljus, som upplyste det
präktigt dukade bordet, uppå vilket sågos allehanda matvaror, frukter
och sötsaker. På golvet satt Margit, omgiven av paket, som hon var
upptagen med att ordna. Strumpor, skor, blusar, handskar. Gertrud
öppnade sina ögon på vid gavel och trodde sig drömma.

-- Margit! flämtade hon och satte sig upp i sängen.

-- Kära! Kära! Margit hoppade upp, sprang fram till sängen och tryckte
Gertrud i sina armar.

-- Jag ville ej väcka dig, förrän --

-- Margit, avbröt Gertrud och stirrade på de utbredda rikedomarna, var
har du fått --?

Nu var det Margits tur att avbryta, och hon svarade vördnadsfullt i en
låg röst:

-- Jag mötte honom och vad jag gjorde honom, det gjorde han också mig!
Nej, jag är icke tokig. Lyssna, och du skall få höra, huru min tro har
blivit rättfärdigad.

Hela den underbara berättelsen var snart omtalad, och Gertrud fick
veta, att direktör Kruse hade ej allenast fast anställt Margit som
solist för sin kyrkokör och givit henne ett välbehövligt förskott, utan
även, när han fick höra de båda flickornas historia, lovat att anställa
Gertrud vid kören, så snart hon hade tillfrisknat.

-- Hur underbart! viskade Gertrud, sedan Margit hade slutat, och
knäppte ihop sina händer, full av helig bävan. Också i hennes hjärta
hade tron nu gjort sitt intåg.

                                       Illustratör: _Einar Torsslow_.



[Illustration]



                           _I vissnad lund._

                     _För Snövit av Lars Lunell._


    Du lilla blomma, som, mot jorden böjd,
    Nu gråter bort din sista tår.
    Lär dig att vissna glad och nöjd,
    När livets höst mig också når!


[Illustration]


    Du lilla fågel uti skogens trän,
    Som flyttar bort till palmers land,
    Lär dig att längta bort, ja längta hän
    Till ljusets sälla, sköna strand!


[Illustration]


    Du vackra stjärna, som där uppe ler,
    Du sköna underbara ljus,
    Lär mig att blicka uppåt mer och mer
    Ja, blicka hem till Faderns hus.


[Illustration]



[Illustration]



                             Barfota-Lisa.

                   För Snövit av _Helfrid Sjögren_.


Barfota-Lisa från backstugan hade inte råd att få sig några nya skor,
som annat folk hade, utan jämt gick hon barfota hela somrarna igenom,
och om vintern hade hon träskor, bara träskor. --

Men frisk och stark var hon och alltid glad som en lärka. De förmögna,
välklädda bondbarnen föraktade henne nog ibland. Men Lisa hade sina
vänner ändå ibland kor och kalvar, får och grisar, och de bästa
bärställena visste hon om, ty dem såg hon, när hon gick för att mjölka,
och ingen kunde sjunga och drilla så vackert som hon, när hon körde
korna i vall. Snart var Lisa vuxen och vacker som en majblomma. Och
nu skulle hon äntligen få sig ett par nya skor, riktigt nya skor, ty
byskomakaren hade tagit mått av henne till ett par sådana, och Lisa var
nu hela femton år, så det var just på tiden, att hon blev lite hygglig
om fötterna -- sa' moran, där hon tjänte sommarpiga.

Men när skorna kom på, så voro de rent för små.

-- Jag ska se efter, om mor har några skor -- sa' Lisa -- annars får
hon dessa, och nog kan jag gå barfota lite till; det gör mig rakt
ingenting. Kor och kalvar tycka inte sämre om mig för det, och några
andra vänner har jag inte, å mor älskar mig då inte mindre -- tänkte
Lisa.

[Illustration: LISA KÖRDE KORNA I VALL.]

Och så fick mor skorna, ty hon hade mindre fötter. Och ännu en sommar
gick Lisa barfota. Men nu var hon sexton år och skulle »läsa fram sig».
Och då måste hon ha skor. Men när hon kom hem och fick se, hur mor, som
var änka, och de sju småsyskonen hade det, så hade hon rakt inte hjärta
att själv behålla alla de penningar, hon tagit upp på sin lön för att
köpa sig ett par nya skor, utan hon köpte ett par gamla och begagnade i
stället, fast de voro för stora och just som lite snedgångna.

-- Ska jag då aldrig få se dig hygglig om fötterna? -- tyckte moran,
som hon tjänte hos. -- Folk tror väl, att du inte får nå'n lön, efter
du jämt sir ut som en slase, å värst om fötterna.

-- Det gör mig rakt ingenting -- sa Lisa -- för jag tror, att Gud
tycker bättre om mig, om jag ger mor det hon behöver -- så har jag
fattat det fjärde budet.

Och nu var Lisa stor. Hon hade »läst fram sig». Den söndagen fick hon
vara hemma hos mor och alla småsyskonen i den lilla grå backstugan. Hon
behövde inte ens gå och mjölka. I stugan var det lövat och fint, och de
slitna men rena helgdagskläderna sutto på. Mor bjöd på kaffe och dopp
-- vofflor! alldeles som när far levde.

-- Du har alltid varit min glädje, så Gud välsigne dig, barn, sade
modern med tårade ögon.

Och den välsignelsen blev grundstenen till eget bo och många par nya
kängor för »Barfota-Lisa» från backstugan.

                                      Illustratör: _Tycho Ödberg_.



[Illustration]



                            Stjärnedansen.

                   Ett 50-årsminne av _Lars Lunell_.


Det såg bekymmersamt ut i Dalabygderna år 1868. Under den flydda
sommaren hade det på själva midsommardagen snöat, så att bergen voro
vita, och när hösten kom, blev det mycket litet korn och kärna. Och nu
kom han igen, den kära julhögtiden, med sina heliga minnen, och man såg
även nu små, av nöden blekta barn, draga åstad med sina kälkar för att
hämta julgranar. De hade nödbröd, berett av islandslav, i sina hem, men
julen skulle dock komma lika minnesrik, lika ljus och betydelsefull
trots all jordens nöd. Även de äldres drag ljusnade, när julveckan kom,
ehuru mjölpundet kostade fem riksdaler, och den enda samfärdsleden
genom allt Öster- och Västerdalarna, landsvägen, lade stora hinder i
vägen att få livsmedel även för dem, som hade penningar. Barmhärtiga
människor i södra Sverige -- Gud signe dem alla -- hade till Dalarnes
fattiga sänt åtskilligt med matvaror för att i någon mån lindra nöden.
Men det räckte ej långt i de torvtiga hemmen, där rikedom då som alltid
fanns på matfriska barnamunnar.

Vad nu särskilt mitt hem beträffade, så var det även där bekymmersamt
i den lilla, röda stugan, som inneslöt mor och syskon små. En rik
bryggare i socknen, det minnes jag, skänkte oss mäsk, och därav blev så
gott bröd, tyckte vi, som förut i småbarnsskolan ätit nödbröd. Men även
till vår hydda vid det skyhöga bergets fot skulle julen komma med sina
heliga minnen, och var man fattig på allt annat, så var man dock rik på
barnaglädje.

En dag inkom till oss -- det var strax före jul -- en fattig gumma,
som, jagad ut av den allmänna nöden, begärde bröd till högtiden. Bland
annat, som hon vid brasan berättade, var även det, att stjärnorna,
himmelens vackra stjärnor, dansade av fröjd under »den heliga natten»,
då vi fira minnet av Frälsarens födelse.

Detta lyssnade liten pilt uppå. Detta var något för det livliga
barnasinnet, som ännu trodde på allt underbart. Den sköna sagan gömde
jag för mig själv, och ännu mera längtade jag till jul.

När så äntligen julaftonen var kommen, julaftonen med sitt sparsamma
bröd och sin rikt tilltagna julbrasa, gick jag i den bistra kvällen ut
för att se, huru de blida ljusen där uppe dansade. Jag tvivlade ej, man
tvivlar ej i livets vår, och jag ansåg det ej just så orimligt, att
även stjärnorna voro glada över Gudabarnets sändning till smärtornas
jord. Jag kände mitt eget lilla hjärta så varmt, så fullt vid den
tanken, att han, som skapat alla dessa myriader världar, varit fattig
även han på denna jord, ja, kanske varit utan bröd som vi; jag kände
mig rörd vid tanken på vår lärares berättelse, huru han, som är
världens juleljus, varit en fattig timmermans son, »på det vi genom
hans fattigdom skulle rika varda».

[Illustration: MED VÖRDNAD OCH HÄPNAD SÅG JAG UPP MOT STJÄRNEDANSEN.]

Länge stod jag där vid hemmets knut och blickade hänryckt upp på den
ej synnerligen stora del av himlapellen, som de skyhöga bergen runt
omkring lämnade synlig, och hur det nu var, om min barnatro det gjorde
eller om isiga dimmor förvillade ögat eller om det var trötthet, nog
av: alla den djupblå dukens vänliga stjärnor, dansade, som gumman
hade sagt, av fröjd över att den fallna världen fått en Frälsare. Med
vördnad och häpnad såg jag upp till stjärnedansen, och decembernattens
köld glömdes alldeles av. Mitt hjärta klappade av fröjd däröver, att
sagan var sann, jag kände mig mycket lycklig, där jag stod under
hemmets högblå himmel, ty det visste jag, att människobarnen stodo ännu
närmare Guds Son än de vackra stjärnorna.

När alla hade lagt sig och de anspråkslösa talgljusen på bordet voro
släckta, skrapade jag bort isen från fönsterrutan vid min bädd för
att ännu en gång blicka uppåt. De dansade ännu, de klara stjärnorna,
dansade på sin höga stig.

Sköna barnasyn i signad julekväll! Jag skall aldrig mera se dig här
nere. Därtill har mitt trosöga blivit för dunkelt, men jag kan minnas,
sakna och längta efter dig, till dess en gång allt jordiskt slagg är
borta, alla fläckar, som världens fåfänglighet stänkt på själens vinge,
äro borttagna, och jag står där bland de tallösa evighetsbarnen kring
det stora juleljuset, allförbarmaren, som här sträcker sina armar och
sin genomstungna barm mot en fallen värld.

                                      Illustratör: _Einar Torsslow_.

[Illustration]



[Illustration]



                               Julvisa.

        Musik av _Einar Ehrnström_ till text av _Z. Topelius_.


    1. Ute mörknar himmelen, brasan tänds på hällen.
    Kommer du till oss igen, kära jul, i kvällen?
    Natt betäcker land och stad, men du kommer lika glad,
    lika ljus tillbaka med din klapp och kaka.

    2. O, hur vi ha väntat dig, räknat dag och timma!
    Solen har försovit sig, månen kröp i dimma,
    men du visste nog din tid, kom igen med morgonfrid
    och med aftonstjärna, kom till oss så gärna.

    3. Förr när far var liten pilt, mor en liten flicka,
    kom du lika glatt och milt att dem klappar skicka.
    Nu så börjar far bli grå, mor har oss att tänka på,
    skura rent och damma, men du är densamma.

    4. Du blir aldrig gammal, du, aldrig grå i håren,
    alltid är du barn ännu med de gamla åren.
    Alltid fejar du vårt hus, alltid tänder du ditt ljus,
    alltid kan du sjunga, leka med oss unga.

    5. Kära jul, jag vet din stig! Inga år dig binda.
    Jesusbarnet är med dig, barnet i sin linda.
    Han densamme som i går, han är än om tusen år
    barnens vän den bästa och hos dem vill gästa.

    6. Milde Jesus, kom i kväll, kom, när ljusen tändas,
    och för med till slott och tjäll fröjd, som aldrig ändas!
    Utan dig flyr friden bort, utan dig är glädjen kort,
    världen mörk och kulen: där _du_ är, är julen.

[Illustration]

                   *       *       *       *       *



                                           _I varje bokhandel_:



                             =JULKLOCKAN=

              SVERIGES BARN TILLÄGNAD AV FOLKSKOLANS VÄN

Står främst i ledet bland jultidningar för barn. 16 stora, vackra
sidor, utvalda textbidrag och akvareller. Pris 45 öre. Då minst 25 ex.
tagas, lämnas 25 % rabatt.


                            =LILLA SESSAN=

                       SMÅTTINGARNAS JULKALENDER

Rikt illustrerade sagor och berättelser, 112 sidor. Pris 45 öre. Då
minst 25 ex. tagas, lämnas 25 % rabatt.


                           =SVENSKA GOSSAR=

                       VÅRA POJKARS JULKALENDER

Rikt illustrerade sagor och berättelser, 64 sidor. Pris 65 öre. Då
minst 25 ex. tagas, lämnas 25 % rabatt.


                          =HEMMETS KALENDER=

                        LÄSNING FÖR UPPFOSTRARE

Enastående, omväxlande och innehållsrik. Vill främja kristligt hemliv
och sann folkbildning. Borde finnas i varje hem. Pris: häft. 2 kr.,
bunden 2:50. Då flera ex. tagas, lämnas god rabatt.


              AKTIEBOLAGET FOLKSKOLANS VÄNS FÖRLAG, STHLM



Transcriber's Note:


Italics are indicated by _underscores_.
Bolds are indicated by =equal signs=.
Gesperred are indicated by =equal signs=.
A number of minor spelling errors have been corrected without note.





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Snövit barnens julkalender 1918 - Illustrerad läsning ur verklighetens och sagans värld" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home