Title: Fågelskytten och andra berättelser
Author: Högberg, Olof
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Fågelskytten och andra berättelser" ***


_OLOF HÖGBERG_

FÅGELSKYTTEN



                              FÅGELSKYTTEN
                                   OCH
                            ANDRA BERÄTTELSER

                                   AF
                              OLOF HÖGBERG

                             [Illustration]

                              GÖTEBORG 1912
                        ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

                           Pappersleverantör:
                      GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA

                              GÖTEBORG 1912
                     ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG



FÅGELSKYTTEN

TRE BESATTA ÄFVENTYRSHISTORIER



FÖRSTA ÄFVENTYRET:

_Larslund, profet och hämnare._



I.

Larslund presenteras.

Andligen vacker, lekamligen den värsta fuling.


Du vill veta hvad Larslund var för en? Jo, jag minns Larslund mycket väl.
Han var en duktig fågelkarl och äfvenså en rejäl nykterhetskarl, bärgad
och välaktad, till allt detta äfven troende, sålunda också andeligen
vacker, fast Larslund, om jag skall vara uppriktig, lekamligen var den
värste fuling du såg.

På höst- och vårvintern höll han sig uppe i Lappmarken för att fågla
ripor. På sommarn och kring jultiden ville han helst ha sin vistelse
neremot gränsen till Hälsingland, just på skillnaden mot Medelpad. Si han
ville bo så till, att han kunde ligga i håll med hälsingarne i och för
sin fågelhandel. Och hälsingarne de’ var Larslunds rätta folk, för han
hade alltid haft en märkvärdig tur med dem.

Sedan frågte du huru Larslund såg ut? Ja, när som du detta får veta, så
falla byxorna af dig med detsamma. Det minsta jag kan säga är, att den
obekante, som var en smula skrockfull, lätteligen kunde förväxla honom
med den jag inte vill nämna. Larslund var alldeles förskräckligt lång och
tunn och smal och gänglig till den grad. Det hade visst från början varit
ämnadt till två karlar, men så hade det på något vis bytt om sinnelag och
klibbat ihop dessa två ämnen, så att det vardt bara denne förskräckligt
långa drasuten Larslund, då det annars skulle ha blifvit både Larslund
och en bror åt honom, fast bägge två något kortare.

Lång och smal var Larslund i kroppen, lång och smal i ansiktet; ett
helt hästhufvud i längd, utom hvad han kunde vara däröfver. Under den
långa och smala pannan med den framstickande hårtappen satt Larslunds
långa, smala och skarpa näsa, lagom till förskärare att stycka upp en
fläskskinka med. Långt var det mellan näsan och munnen, alldeles för
mycket långt, och likaså mellan munnen och hakspetsen. Larslund brukade
raka sig så långt han nådde under hakan; sedan återstod skäggkransen
hans, och lång var äfven den allt neröfver bröstet.

Det var en gång som jag riktigt betraktade Larslund, då han stod och
såg på världen allt bortöfver skogstopparne, oändligen vida mot södern.
Solen sken rakt in i ögonen på honom och han stod där så erbarmligt lång
och tunn och ödelig som en ann Jeremias med den kvarterslånga munplysen
mellan dessa långa fåror ned till mungiporna. Då tyckte jag, att det
brann som en outsäglig längtan i Larslunds ögon. Och när han i och med
detsamma började kafva litet smått med händerna, så trodde jag att han
rent ut skulle flyga i väg från denna världen, dit han rätteligen icke
hörde. Hade han bara tagit i riktigt, så skulle det säkert ha burit i väg
med honom, så tunn och smal som Larslund var.

Det säger sig själft, att icke ens ett sådant skrälle som Larslund
behöfde gå genom lifvet utan all kvinnotur, men i regeln bemötte det
andra könet hans blygförskrämda åtrå med hjärtlöst begabberi. Larslund
var sålunda i det stora hela taget tämligen väl frälst för kvinnan.
För dansen hade han ingen fallenhet, kunde ha gått af på midten vid
en starkare sväng, om händelsevis en mö velat anförtro sig åt honom.
Brännvinet smakade bittert och vedervärdigt, supandet som en oförfalskad
Gethsemane-ört. Ingen kunde heller säga, att Larslund någonsin syndat
i ord eller gärningar på något i ögonen fallande vis. Det var nog
egentligen så, att den gröfre verksynden ej hade någon riktig ankarbotten
hos Larslund. Därför hörde han också lite’ smått till dessa rättfärdige,
som svänga straffdomens ris. Han bar ett andeligt horn i sidan till
vårt världsliga prästerskap, han hackade gärna lite’ smått på oss andra
syndare gunås, i synnerhet då de dricka detta förskräckliga brännvinet.
Larslund hade liksom en dragning åt något sektartadt, så att han, i sin
tacknämlighet för hvad han själf var, dömde som en sträng domare öfver
denna världen, som visserligen är en slem och dårlig värld. Och sådant
skrälle Larslund än såg ut för, så var det ändå liksom att han gick här
ibland oss och trodde att domen och förvaltningen öfver denna världens
barn tillhörde honom och de andra enfaldige jämte makten, äran och
härligheten i evighet, amen. Grymt rangsjuk och högfärdig var Larslund i
sin ande.

»På den yttersta dagen får en tocken där en stiga åt sig för meg,» sa’
Larslund om kungen i landet på hans eriksgata, och sedan hade vi detta
till ordstäf ibland oss.

En gång trodde baptisterna alldeles för säkert, att Larslund var fullt
omvänd till deras lära. Det var bara frågan om att döpa karln, och hela
hopen annars skulle också döpas i kapellet den gången på deras vis. En
hvar af de andra klädde af sig och kröp in i dopskjortan, Larslund stod
bara och såg på. Prästen förde ned den ene efter den andre i dopkaret
och slog omkull dem i vattnet, karlar och kvinnfolk, gamla och unga, så
många de voro. Sist skulle han dit med Larslund, men si det var tusen
slut. Rocken gick det någon väg att få af honom, men att ta af sig
byxorna, det sade Larslund bums ifrån.

»Si jag vill inte hafva munnen min, där hela hopen strax förut har haft
alla andra delar,» sa’ Larslund, och därmed blef det, huru mycket än de
snodde och vände med honom.

Likväl, detta tilldrog sig först sedan baptisterna inkommit i landet
med sin förkunnelse. Långt förut hade Larslund haft känning af ett ännu
skarpare egendomsfolk och därom skall nu berättas.



II.

“Tjäderprästen“.

Larslund predikar på torget.


Hopviken som en lång fällknif satt fågelskytten Larslund på sin stora
spjälkorg och sålde tjäder å det folkrika torget till en af de ogudaktiga
städerna vid Bottenhafvets fjärdar.

Och detta var på köpet en mycket ogudaktig stad. Borgmästarn, vrång
och orättfärdig som han var, gaf alltid stadsbon hans oskäliga rätt
emot främlingen. Fiskalen var jämnt en kitslig hund i hälarna på den
beskedlige landsbon, när denne kom att rikta den usla stadsöknen med sina
pengar och tillföra dess tärande munnar en välsignad näring ur Guds jord
och marker. Stadens invånare i öfrigt, ja, hurudana de voro, kommer
strax till synes!

Nu var det första dagen i åttonde månaden af tredje året efter
gudsbarnens nya tidsskifte. Detta var påbörjadt, invigdt, förkunnadt,
inblåst och påbjudet af den väldige Hälsinge-profeten Erik Jansson just
i den märkesstund, då han i de otaliga vännernas närvaro och under deras
jubel, tack- och lofsånger brände upp »afgudarne i Babel», det vill säga
lutherska katkesen, kyrkopsalmboken, bibliskan, postillan och annan
läsning af Beelzebub. Nu skulle folket hålla sig till anden och Erik
Jansson allena! Erik Jansson var, såsom man märker, en rätt amper profet,
vännerna föga mindre, när andens raseri föll på dem.

Och så är tillsägandes, att i denna stund var det ganska långt mellan
Erik Jansson och Larslund, minst sina fyrtio mil, utom hvad det kunde
vara därutöfver. Det oaktadt känner Larslund hastigt med sig på en gång,
att Erik Janssons ande kom öfver honom alldeles oförhappandes, så att
fågelkarlen i densamma stunden finner sig väckter och omvänder rakt som
i ett enda andeskott. I blinken var andens raseri såsom en eld öfver
Larslund, så att han kände hjärtat brinnande i sig, när han såg alla
dessa hedningar och villfarande, som köpte och sålde på torget utan den
aflägsnaste tanke på den tillkommande vreden. Hvarför han stiger upp och
ropar åt dem att kasta ifrån sig allt världsligt lapperi och lyssna till
anden allena. Och så slog Larslund ut armarne på torget, vred munnen på
sned, stampade i marken, hoppade upp och begynte predika, så att det
skrällde genom örhinnor, märg och ben:

»Jag skall leda dig ut på en grön ängd och vattna dig och dig skall intet
fattas, säger jag!»

Mer hann Larslund inte säga, då alla dessa hedningar och villfarande
brusto ut i allmänt skamskratt och begabberi. Rundt omkring blef så
ett hårdt tillopp af gatpojkar, som bespottade Larslund, trampade hans
fötter, slogo, knuffade och nöpo honom. Vid hvarje ofog sade dessa
okynneshundar hångycklande, att han skulle gissa hvem det var, så att
det, som läses i skrifterna, i allo fullbordades.

Kom så jämväl fiskalen och kastade honom i tre dygns häktelse. Sist
fördes Larslund inför den orättfärdige domarn, som efter långvarigt
begabberi dömde honom att utgifva mycket pengar. För öfrigt säger det
sig själft, att all den fågel, som Larslund fick lämna utan tillsyn på
torget, blef bortstulen af dessa ogudaktiga stadstjufvar.



III.

Efterkast.

Larslund förbannar och tillspillogifver staden.


I dessa dagar hördes en röst utanför, bredvid och öfver Larslund. Det var
anden, förmodligen Erik Janssons ande, som talade och sade:

»Du skall stiga upp på ett ganska högt berg, det som närmast är, för att
öfverskåda, förbanna och tillspillogifva denna staden, som trampar och
bespottar profeterna!»

»Huru skall detta ske, herre?» undrade Larslund, ty han förstod genast,
hvem den talande var.

»Det skall jag ingifva dig, när du kommer upp,» svarade anden. »Tag en
dags matsäck på din rygg, ty det blifver dig ett göromål för hela dagen.»

Såsom bjudet var, kom Larslund med sin matsäck i tidiga morgonstunden
upp på högsta berget, det som närmast var, och steg än vidare upp öfver
högklinten fram till stupet mot öster, där två martallar hängde öfver
branten i starka rötter.

Solen var redan uppe ett godt stycke, men ännu låg allting i markerna
dränkt i lättaste mist. Bortanför otaliga, nedsjunkande topprader, i
skiftande skogsgrönska kring blågråa bergskullar allt neröfver, varsnade
Larslunds giriga ögon denna stad vid en flik af den blåa fjärden.

Likt den skökan Sidon låg denna stad och vräkte sig ganska däjlig i
soldiset mot sin blåa strand i brokig klädnad af hvitt, grönt och rödt.
Bortanför syntes ett af skogsgrönt finväfdt täcke, som denna sköka i sin
lättjas vårdslösa flärd vräkt från sig i böljande flikar för att än mer
frossa i solens oförtjänta nåd. Än längre bort stego landtuddar, skär och
holmar jämte hafvets blågråa mur upp mot den skarptecknade vattenlinjen,
där himlen mötte. På denna linje sväfvade en knappt skönjbar insekt med
en lång rök efter sig.

Och den dagen låg nu Larslund mellan martallarne öfverst på klinten allt
intill aftonen och förbannade och tillspillogaf denna stad åt ofärden
med all eftertrycklig ifver och nitälskan. Han hade rent af lagt sig
ned på hällen för att ha det rätta kastet och äfvenså icke utan en viss
räddhåga, att de skulle varsna hans långa och slankiga skepnad under
detta fruktansvärda göromål. Och där han nu låg vid branten, lång och
smal och slankbuktig som en orm, stod fradga för hans mun och från hans
ögon utgick en stickande gul eldslåga såsom på den sannskyldige, lurande
ormen eller ulfven, när han ligger på huk efter sitt rof.

Till sist hof Larslund upp sin blick på vattenlinjen och varsnade den
lilla, röksläpande insekten. Larslund förbannade jämväl honom, ty han
hörde säkerligen till samma kompani, han gick för öfrigt med hjul och
eld, han var korteligen ett påfund af den onde världsfursten. Detta gick
för ett ut, när som Larslund en gång var i farten med att förbanna och
tillspillogifva. Han tänkte ju inte taga någonting särskildt för detta
påök i dagens arbete.

När allt sålunda var uträttadt, kraflade han sig upp på kännbart matta
ben och raskade sig i väg västöfver klinten, slankbuktigt nerhukad, ty
han var ännu rädd för deras ögon. På sina armt sviktande ben vacklade han
ned som en orm i en liten skrefva, där han kände sig fullständigt betäckt
för all spaning. Nu först erfor han riktigt huru dessa förbannelser tagit
ut krafterna. Jojo, andens verk, om det bedrifves med rätta ifvern,
medför alltid en stark påkänning. Larslund undrade, om han kunnat vara
värre medtagen, ifall han förts upp på detta berg till att rent ut
frestas af Djäfvulen -- och ho vet, huru det var med brodren Larslund
denna gång?

I alla fall var matsäcken god att lösa nu. Först sedan den utslappade
arbetaren i andens vingård stoppat i sig en half tolft mjukkakor och ett
skålpund spicket fläsk, fick han andrum att draga en lättnadens suck.



IV.

Från ord till handling.

Larslund samlar tuktorisen i sin hand.


Vidare gick Larslund bort genom de ändlösa markerna upp till Lapplands
lågfjällsvidder, där han på hösten och förvintern låg på fångst efter den
listiga, hånskrattande ripan. Och liksom Jona var nyfiken att erfara,
huru det skulle gå med Nineve, sedan han förkunnat stadens undergång,
så undrade äfven Larslund, hvad öde som kunde vänta denna stad nere vid
hafsbandet efter ett så kraftigt tillspillogifvande. Dock, efter allt
hvad han hörde af när- och långväga folk, fram genom åren, lät det icke
annorlunda än allting väl, med framgång, lycka och stor förkofran i alla
företag, så att invånarne endast yfdes öfver sin visdom i världsliga
ting och blefvo än mer förhärdade.

Då blef Larslunds hjärta slutligen starkt brinnande i honom. Och
anden öfver hans hufvud sade, att han själf måste gå åstad och utföra
straffdomens verk. Då grufvade sig Larslund, men anden sade åter:

»Larslund, grufva dig intet! Gör dig allenast en ganska väldig och stark
skruck med lock ofvan och lock nedan. Och begge locken skall du fästa med
hänglås. Gå så med den skrucken upp på den närmaste stora bergklinten
i söder. Och när du kommer dit, skall jag undervisa dig, hvad du skall
beställa där med skrucken.» Larslund gjorde som bjudet var och kom upp på
klinten med sin starka, väldiga skruck med dubbla lock och hänglås.

»Här är jag nu, herre!» anmälde han och anden svarade:

»Ja, du må allenast infånga den gamla, ondsinta och bistra jätteufven,
som bygger i högsta martallen på detta berg.»

»Huru skall detta tillgå?» undrade Larslund.

»Gack åstad till stället och jag skall undervisa dig,» lät anden otålig
vid det myckna frågandet.

Och huru nu Larslund vidare gick till väga efter andens fortsatta
undervisning, så var saken den, att han en dag kom stäfvande ned mot den
ogudaktiga staden, dragande med vidjerep öfver axeln en lång skikälke. På
flaken varsnades en korg med ripor och en stor igenlåst skruck, belamrad
med fasthängande dun. Alla, som sågo skrucken, togo för gifvet att den
innehöll fågel och naturligtvis tjufskjuten.

»Här framme på storskogen får du fatt i en skara öfverträdare. Och så
skall du tillspillogifva staden i deras händer till att sköflas af dem,»
undervisade andens röst öfver hufvudet på Larslund.

Mycket riktigt, då Larslund tågade genom skogen och skulle förbi en
utmarkslada på sidan, kom en skara lustiga trasvargar ylande, flaxande
och jumpande på stigen därifrån. Detta var deras sätt och sed att morska
upp sig till de gärningar, som hörde hemma i yrket. Under haglande inpass
af sitt skämtlynne slogo tjufvarne en ring om Larslund, som stannat på
vägen i all förvåning, och nafsade utan vidare åt sig riporna ur korgen.
Och så bar det åter till med deras jump och flax, alldeles som hela
sällskapet varit en kull roffåglar.

»Tack och heder, käre far!» ylade en af tjufvarne i hesa växeltoner. »Si
dem här rosta vi och det kommer allt att smaka fågel i mun på en fattig
stackare!»

»Och så har possessionaten mer fågel i skrucken,» trodde en annan. »Vill
possessionaten vara så full af fanken och öppna den bara, men raskt!»
Larslund hade öppnat munnen på vid gafvel af förvåning.

»I män och bröder!» började han långsamt och allvarligt. »Jag hör och ser
på all ställning, att I ären sådana, som bedrifva tjufveri. Så förgripen
eder ingalunda på Herrans profeter och hvad som hörer sådana till, ty
detta båtar eder icke väl på ändalykten.»

»Nej, hör på den!» sorlade hela bandet. »Hör ni, pojkar, så där ser en
profet ut!» jubelskrattade en. »Stopp för håken, de’ ä’ ju tjäderprästen,
som predikte på torget i sta’n!» upptäckte en annan, och detta funno
bröderna öfvermåttan lustigt.

»Ja, lägg nu beskedligen tillbaka riporna mina och hör på ett godt
råd, som jag kan ge er till skänks,» manade Larslund. »Si staden är
tillspillogifven i edra händer. Där mågen I plundra och stjäla allt hvad
er lyster. Passa bara på, så snart jag sätter mig ner på torget med
fågelhandeln, ty då löpa stadens alla syndare från sina bodar, hus och
gärningar för att skamskratta och begabba mig.»

Detta funno tjufvarne inte så oäfvet och den ene skrockade öfver den
andre:

»Kör i kylan, far! Det var ett bra påhitt, possessionaten! Och se’n så
dela vi fångsten!»

»Ingalunda så, I män och bröder!» afböjde Larslund. »Min hand kommer icke
vid det, som orent är, men I ären liks tjufvar i eder syndasäkerhet och
fördömelse, och i alla fall är staden tillspillogifven åt straffdomen
genom edra händer.»

Allt detta föll brödraskapet från ladan väl i smaken. Och som här kunde
finnas godt rådrum för ett större band, så ville dessa bröder gärna unna
flere att vara med om förtjänsten. För att träffa nödiga förberedelser
aftalades, att Larslund skulle göra sitt intåg nästa torgdag något
inpå lördagseftermiddagen mot mörkningen. Under tiden skulle dessa män
från ladans närhet fäkta ihop och sammansluta omnejdens alla yrkesmän,
luffertar och lösingar till gemensam kupp, likaså traktens alla körande
skojare med hästar och skrindor i och för tjufgodsets raska bortförande,
ty här skulle stjälas lasstals alldeles grymt. Dessa tjufvar fröjdades
alldeles omåttligt i sin synd och Larslund fröjdades i anden, ty detta
allt var ju bara straffdomen öfver den tillspillogifna staden. Till sist,
när allting var kringspråkadt och planlagdt, lades riporna tillbaka i all
rättsinnighet.



V.

Tjufbandets högkvarter.

Larslund återser två gammalfästmör.


På detta ville tjufvarne, att Larslund skulle följa dem inåt skogen och
dricka kaffe.

Nå, hvad hade sådana för kaffetraktering att bjuda främmande på? undrade
Larslund.

Åjo, man skulle inte förakta små sår och fattiga vänner, utan nu skulle
han ta kälken och komma med bara. Larslund så gjorde.

Till slut hade dessa varelser gjort sig en vid och mångrummig snökula
djupt i skogen, en riktig våning, kunde man säga. Deras kvinnfolk, två
brunögda och svarthåriga skojerskor, som bägge sågo bra ut, höllo just
på att koka kaffe i hvar sin snöspisel. De sågo storögda på Larslund
och han föga mindre på dem. Bägge voro rent ut gammalfästmör åt honom.
Och egentligen var Larslund själf af skojarsläkt, fast han alltid sökt
hålla sig uppe ur skojareländet. Victoria Albertina hette den ena efter
drottningen och tronföljaren af England. Ferdinanda Alexandra Carolina
Desideria Napoleana var den andra döpt till efter konungen af Spanien,
kejsaren af Ryssland, konungen och drottningen af Sverige samt kejsaren
af Frankrike.

Och det förstås, att både Victoria Albertina och Desideria Napoleana nego
bägge två, rakt som för en länsman. Ty Larslund var ganska patronaktig
den tiden, med blanklädersmössa, blå halsduk under bruna sämskvästen, och
åtsvängd om lifvet var han i en kommis-skörtrock med blanka knappar. Den
hade han löst in på en auktion. Och se’n gick han ända upp öfver knäna
i stora rysse-stöflar med hältrens på herremännens vis. Så att dessa
vackra skojerskor rakt höllo på att bliga ögonen ur hufvudet på sig. Hur
i alla syndens dagar hade Larslund blifvit en sådan patron?

Rätt i rappet var Larslund som hemma hos sig, alla voro höfligt och
trefligt folk, dessa gammalfästmör icke minst. Det kunde väl så vara, att
gästen, så lång som han var, fann våningen väl låg under detta snötak,
som var uppskottadt på afkvistade granstänger. Men så hade ju Larslund
varit ute i vintermarkerna och själf pröfvat på, hvad snökulor ville
säga. Likväl hade karln aldrig funnit dem så inbjudande som här. En
hvar hade sitt eget krypin, och liggplatser voro redda med granris och
hö ur ladan, som tillhörde allas gode vän och broder, skojaren Bryngel
Gabrielsson.

Den inbjudne gästen fick sätta sig ned på en bänk af granstänger framför
lågande eld i den gemensamma köksstugan och bjöds kaffe å bricka af den
nigande Victoria Albertina, medan den icke mindre nigande Desideria
Napoleana bjöd doppbröd ur en rotkorg, som också var stulen likt hela
bohaget. De ville också ha honom att göra sig en kask ur bjuden flaska,
men då sade Larslund bestämdt ifrån:

»Jag brukar aldrig den orätta varan, men ni andra ä’ ju liks öfverträdare
i er syndasäkerhet och fördömelse. Så att huru ni gör för egen del, det
öfverlämnar jag,» tyckte han.

Detta funno tjufvarne bara roligt, men de måste förstås bliga åt
Larslunds gammalfästmör att hålla snattran vid de allvarliga orden.
Victoria Albertina och Desideria Napoleana bligade på Larslund, på
hvarandra och hela sällskapet. Hvad i syndens alla dagar nu då? Det lät
ju rakt som Larslund hade blifvit någonting prästerligt?

Under fortsatt samspråk fick Larslund reda på, att två stycken i
sällskapet voro ett par riktiga storkarlar, bland tjufvar räknadt. Den
ene, en man med godt och vederhäftigt utseende, när han skickade sig som
folk, var ingen mindre än mästertjufven Lilja. Den andre gick ej för
någon sämre än kyrktjufven Nimrod, såsom han själf älskade att kalla
sig. Han hade från början varit en duktig jägare, men äfven numera, då
han var ute i stöld och tjufveri, kallade han detta för jakt, hvilket var
en lustighet tjufvar emellan. Annars hade mannen pröfvat alla möjliga
yrken bredvid det nuvarande och visat en märkvärdig fallenhet i allt.
Äfven Nimrod kunde tas för en mycket hygglig karl, när han ville folka
sig och lade bort den gastaktighet, som var öflig tjufvar emellan. Och
hvad sedan beträffar Larslund, som satt och hörde på, hvad de voro för
ena, så brydde han sig inte om att bestraffa vare sig den ene eller den
andre, då så var, att hela sällskapet var öfverlämnadt. Den som en gång
för alla är hemfallen åt fördömelsen, är sedan fritagen från allt hvad
bannor heter.

»Hvar ha ni riporna där, som vi skulle få till soppkoket?» sporde på en
gång Victoria Albertina och Desideria Napoleana.

Tjufvarne bligade på hvarandra både skojigt och skamset.

»Ja ursäkta oss, Larslund,» vidtog mästertjufven Lilja efter någon
tvekan. »Si vi hade nog reda på, att en fågelkarl skulle komma tågande
öfver skogen, men att det var en sådan karlakarl som Larslund, det hade
vi rakt ingen kunskap om. Och nu stå vi där, förstås, utan riporna där,
som vi lofte hushållerskorna våra.»

Håhå, Larslund förstod piken och var inte den, som lät sig förtryta. De
skulle ta för sig ur ripkorgen så mycket som behöfdes för ett ordentligt
helgdagskok, inbjöd han, eftersom nu en gång hände, att Larslund själf
var hos dem på kaffedopp. Dessa skojarejäntor voro, förstås, inte sena af
sig och alla, som voro hemma i snökulan, mente tro på, att nog skulle den
gården få vänta länge på en karlakarl med jämförliga spendersbyxor.

»Men så har väl den här karln något kvar i skrucken med?» antog
kyrktjufven Nimrod med en räf i hvardera ögonvrån.

»Ja, äfvenså där har jag nog en fågel, men ingalunda en sådan, som en får
något helgdagskok på,» upplyste Larslund och såg riktigt inpiskad ut.

»Bara en fågel i hela skrucken?» undrade mästertjufven Lilja med en
nyfiken glimt i sina trygga brunögon. »Det måtte väl vara en svår häjare
de’?»

Och så fick Larslund anledning omtala, hvem som fanns i skrucken, huru
han kom dit och hela uträkningen med den bistre klofulingen. Jo, det vore
just ett både lustigt och välförtjänt kap åt dessa kitsliga hundar till
stadsbrackor, tyckte hela karlsällskapet, och dessa skojerskor, som redde
fågeln, tyckte alldeles likt.

»Ja du ja, som alltid är framme och gör dig för,» fnyste Victoria
Albertina mot den andra.

»Och du som alltid går bakom och gör dig mör,» fnyste Desideria
Napoleana. Och så blef det inte mer svartsjuka för den gången, men hon
låg ända på djupet och grodde till sig.

»Vänta lite’, go vänner, så ska’ ni få höra,» utbrast kyrktjufven Nimrod
och sken som solen i Karlstad. »Si nog kunde vi hjälpa Larslund med att
rusta ut den, som är i skrucken, så att stadsbrackorna skulle kunna ta’n
för hornfulingen själf, när det bär till. Hälst då Larslund vill vara så
hjälpsam mot oss, stackare!»

»Ingen hjälpsamhet att nämna,» tillrättavisade Larslund. »Staden är
tillspillogifven i edra händer till att tuktas, ty I ären tjufvar i eran
syndasäkerhet och fördömelse. I ären tuktoriset, men kom äfvenså ihåg att
förbannadt är allt ris, hvarmed Herren tuktar!»

»Jaja, det förstås,» biföll kyrktjufven Nimrod sackande och så var det
ny bligning åt kamraterna. »Jaja, jaja, Larslund är profet på sitt vis,
han, och vi ä’ bara tjufstackare på vårt usla vis. Så att dessa två
delar ska’ inte röras ihop och blandas samman liksom ärter och fårskinn,
förstås. Men si nu har jag i min lifsdag också fuskat som fyrverkare. Och
om vi sloge oss ihop allesammans, så skulle vi kunna rusta ut fulingen i
skrucken med en hejdundrande rumpa, glödande röd och gnistersprakande,
så fort han kommer upp ur skrucken.»

Och detta vore bara en ringa sak, blott man finge hem vissa smågrejor
från apoteket, kruthandlarn och färgboden. Man skulle öppna nedra
locket på skrucken, åt den sida där ufvafulingen hade klorna, och kring
hans bogar fästa upp en tio famnar lång stubinraket. Omkring raketen
skulle vidare den illistige Nimrod foga en ännu längre, väl hoplaskad
spiralskruf af näfver med starka skoningar och ledigt centrumhål för
raketlinan. Näfverspiralen skulle fästas vid linan här och där på två
famnars afstånd och målas eldröd i cinober.

Raketen och spiralen skulle till slut läggas ihop på botten af skrucken.
Så att när ufvafulingen komme ut, skulle hela rumpan komma efter i sin
ändlösa längd, vidunderligt djuptaggig, gnistrande och rykande som ett
eldglödande fanders.

Kyrktjufven Nimrod sken som en fullmåne, där han satt med kaskblandningen
i de grofva näfvarne. Hans åhörare syntes också belåtna, Larslund icke
minst.

»På sådant vis få dessa syndare skåda en liknelse af den de tjänat
hafver,» tyckte han.

»Och människan bör väl också ha någonting roligt här i världen,» mente
stortjufven Lilja.

»Jag far alldeles som Larslund, jag är också led på stadsbrackorna,»
återkom kyrktjufven Nimrod. »Nå hvad tycker ni? Ska vi skicka efter
grejorna? Ska’ vi ta’ på oss trygorna och fäkta ihop en tre, fyra bördor
näfver på skogen? Gabrielssons lof ha vi på förhand.»

Sagdt som gjordt. Här skulle bli ett torgdagskalas, som komme att stå i
mannaminne.

Larslund stannade som gäst hos bandet i dagarne tre. Vid första
tillfälle, då han gick ut, ville skojerskorna veta, huru det var, att
Larslund talte så prästerligt. Joho, svarade tjufvarne öfver hvarandra,
Larslund var liksom vriden i det profetiska nu för tiden.

»Men för död och pina, jäntor, håll snattran bara, annars är hela
stadskalaset bortskämdt för oss. Larslund är nu andens högste profet, hör
ni det!» inplantade Nimrod och Lilja om hvarandra.

»Håja, inte går Larslund af för era hackor!» fnyste Victoria Albertina
och vippade rodret.

»Ja, inte för din hacka heller!» fnyste Desideria Napoleana och slängde
än värre med stylet.

»Och inte för din heller!» vippade och fnyste den andra tillbaks.

Så skulle du bara ha sett, huru de möttes i hvassa ögonbett! Två trutar,
två par ilskna ögon stodo rätt inpå hvarandra. Och Larslund, som just nu
kom in igen, tyckte nästan, att håret steg upp som en borst på dem. Så
följde en gäll skojarträta mellan dessa två, som alldeles hade glömt bort
fågelredningen. En ljungande träta i ord och inga visor, så att Larslund
själf fick sitta och höra af deras egna munnars motsatta vittnesbörd,
hvilka ogudaktiga skamstycken de voro, dessa hans gammalfästmör i det
framfarna och frånskilda. Larslund rent af knäppte händerna samman
och tackade i all tysthet, för att han icke var lik dessa syndatroll,
öfverträdare och utbölingar i deras stygga åthäfvelser.

»Jojo, där skall en få se, att gammal kärlek rostar inte,» trodde en
af karlarna, som bara hörde på och hade lustigt åt allt. Larslund sade
ingenting utan behöll sina tankar inom sig. För öfrigt tänkte han mest på
ett och samma: huru tillspillogifvelsen, så kraftig som möjligt, skulle
gå hem öfver denna stad.



VI.

Tillspillogifvelsen.

Dem enom till straff, dem androm till varnagel.


Tillspillogifvelsen, denna minnesvärda händelse, inleddes därmed,
att Larslund å aftalad tid, med skikälken i vidjerepet öfver axeln,
kom tågande inåt torget helt beskedligt och sjönk ned på flaken med
oskyldigaste min att sälja fågel, den månginbundna skalken!

»Nej, se på tjäderprästen! Tjäderprästen! Tjäderprästen!»

Det var genast ljud och genljud från alla håll. Lång stund gick ej om,
innan så godt som alla människor öfvergåfvo sina gärningar för att
beskåda och skamskratta tjäderprästen. De fröjdades åt tjäderprästen,
så att mungiporna drogos upp åt öronen. De föreslogo under ändlös
skrattfägnad, att man skulle taga af tjäderprästen på midten och göra
två nödårspräster af honom. Och där satt Larslund som ett menlöst får,
med någon förmaning till en eller annan, som var för grymt ogudaktig mot
honom. Under tiden voro tjufvarne framme i första varpet, men här skulle
varpen blifva flere.

Borgmästarn och fiskalen med stadsvaktmästarna hade varsnat skockningen å
torget och kommo undrande tillstädes.

»Hå, är tjäderprofeten ute igen!» utbrast borgmästarn under rungande
skrattsalfva och utfor strängt:

»Du är en gammal poliskund! Sitta här och ställa till folkskockning...
Det här ska’ du få böta för!»

»Hvad har du i skrucken, som är så väl låst?» ansatte fiskalen.

»Käre hjärtanes, beskedliga, goa herre, fråg’ mig inte, för jag törs int’
svara,» skälfde Larslund till ny skrattfägnad.

»Tjufskjuten fågel, förstås!» afbrände fiskalen.

»Kluck, kluck, kluck!» kom nu en grof skrockning från klofulingen, som
också ville ha ett ord i laget.

»Han har lefvande fågel där!» sorlade massan enstämmigt.

»Således ett oförsvarligt djurplågeri på köpet! Du öppnar skrucken
genast, karl!» befallde borgmästarfar.

»Har ingen nyckel, käre goa herre!» klagade Larslund.

»Upp med skrucken, karl, annars låter jag bräcka upp låset!» hotade
fiskalen.

»Nej, käre hjärtanes, beskedliga goa herre, släpp inte ut densamme, som
är där!» bad Larslund som för lifvet. »Käre hjärtanes, låt’n för Guds
skull vara där han är!»

»Du tar kälken, skrucken och hela konkarången och följer med bara till
vaktkontoret!» befallde öfverheten under hela stadens bifallssorl.

Här var ingen annan råd än lyda.

En stund senare var den växande massan packad vid rådstugan med ögonen
på vaktkontorets upplysta fönster. Och nu, medan tjufvarna hade fria
händer för andra varpet, följde raskt på hvarandra en rad förskräckliga
händelser, som bokstafligen inbrändes i ett helt mannaminne framåt.

Inne på kontoret hördes oförmodadt vilda tjut och oläten, flaxande af
tunga vingslag, ett våldsamt strul, en ohejdad uppstakelse, förskrämda
rop. Lamporna släcktes men något eldrödt blossade hastigt upp öfver
spjälgardinerna. En vidunderlig, flaxande fuling varsnades uppe mot taket
i detta eldröda. Borgmästarn, fiskalen, vaktmästarna kommo som utkastade
på gatan i all bestörtning, sönderklösta och blödande, och sist kom
Larslund.

»Jag har ju så innerligen bedt och förmanat dem att inte släppa ut’n,»
skar Larslund igenom, erbarmligen jämmerylande. »Om jag inte bedt och
förmanat dem så träget att ta’ sig till vara!»

»Hvad är det? Hvad i guds namn är det?» sorlade frågorna i den ryggande
hopen.

»Jag tror rakt, att karln hade själfvaste fan i skrucken!» utbrast
borgmästarn ända öfver sig i all uppriktighet, och räddhågan minskades
icke häraf.

I detsamma varsnades detta eldröda i öfra våningens farstufönster och
illvrålet hördes taga vägen uppåt vinden.

Alla ögon riktades hemskt spörjande upp genom kvällsmörkret åt takåsen.
Jo mycket riktigt, eldglödande, sprakande, stormtjutande, flaxade
fulingen upp genom takluckan, som sotarslarfven lämnat öppen. Släpande
efter sig en gnistrande röd, skiftaggig rent outsäglig svans i vågrät
ställning styrde han nordvart öfver berget och dalade långsamt bakom
skogskammen.

Jojo, i denna stad hade nog lefvats ett alldeles för syndigt lif,
framsorlade kvinnfolken under eftertänksam tystnad hos dessa gudsris till
karlar, som skulle ha’et. Nånå, det var väl ändå någon vån, att en tocken
där stygge flög i väg! Men huru i all världens tider var det belefvadt,
då en sådan som tjäderprästen kunde komma med en dylik i skrucken? Och
så en annan ingifvelse: Hvar höll tjäderprästen hus?

»Tjäderprästen! Tjäderprästen!» ekade ropet genom massan.

Nej, den skälmen hade visst passat tillfället och smitit i väg med kälken
midt under djupaste andakten, men härom hann ej mycket grubblas.

»Elden är lös på vinden!» ljöd åter ett rop, som inledde
tillspillogifvelsens egentliga hufvudskede och det sista, afgörande
varpet för tjufvarna.

Jojo, man hade ej förgäfves haft påhälsning af elddjäfvulen! Alle man
måste nu gripa till vapen mot röda hanen, en långvarig dust, som slöt
omsider på sena natten med bärgning af den skamfilade rådstugan.

Till sist, när en hvar återsåg husliga härden, sporde han med alltmer
förlängdt ansikte, att körande bärgningsmanskap varit tillstädes
öfverallt i husen och lasstals mottagit familjernas dyrbaraste
tillhörigheter i den ena bortkörande karavanen efter den andra. De
förskrämda kvinnorna hade i all trohjärtenhet öfverlämnat allt utan
tvekan på enkel uppfordran af två vackra, genomärliga ansikten, som gått
omkring och ordnat det hela med välbestälda förtroendemäns lugn och
trygga värdighet.

Körande bärgningsmanskap?

Jo, det var just en härlig upptäckt!

Här hade stulits, stulits utan återhåll, utan skam, utan hejd, utan hut,
utan återvändo!

Här fick man riktigt smaka på andens straffdom, ja åtminstone Erik
Janssons andes.

Hvar skulle man nu få tag i denna fördömda tjäderpräst, som kommit hela
eländet åstad? De ovärdiga stadsbrackornas första tanke var gifvet att
taga den skuldlöse landsbon för hufvudet! Men tjäderprästen var och
förblef osynlig.

Då kom frågan strax på rätta spåret.

Hvar hade man dessa vettvillingar, som ställde sig i omak med
tjäderprästen och löste hans skruck i onödan, ty man ville brygga deras
påsköl!

Här märker du, käre läsare, straffdomens fortgång i det förtärande
kif, som blef de ogudaktiges sannskyldiga gissel, till dess himmelen
förbarmade sig öfver detta samhälle och lät omvändelsen slå rot i den
djupa skräck, som eldfulingen hade inbrännt.

Larslund, Larslund, när hände, att illfundigare skalk än du trampade
Bothniens land?

Och nu på köpet trifdes anden ej längre hos dig för ditt högmod, men du,
affälling, trifdes dess bättre med de vackra skojerskorna i snökulan,
illflinade åt svartsjukan, njöt med välbehag deras kaskar, yfdes åt deras
smicker!

Larslund! Larslund!

Icke brydde du dig om, att dessa bröder, som du förde mot staden, jagades
som vilda djur, förströddes som agnar åt alla väderstreck.

Nej, det var ju detta, som gjorde, att du fick dväljas ensam med de rara
skojerskorna såsom deras uppburna hedersgäst i välförsedt hus...



ANDRA ÄFVENTYRET:

_Larslund smusslar med brännvin._



I.

Larslund samvetsöm.

En välsignelserik brännvinsstöld.


Nu är att berätta, huruledes Larslund vid ett gynsamt tillfälle
skamsägandes stal en ankare julbrännvin med sådan lycka, att han icke
blott hade största vinst och förkofran af sin stöld utan jämväl skördade
gudsvälsignelsens innerliga tack och stora hedersgåfvor för sin bedrift.
Gå någon annan åstad och stjäl brännvin med sådan framgång som Larslund!

       *       *       *       *       *

På goda grunder påstods att en son efter Larslund ledde sitt upphof från
snökulan, en son, som blef den yngre Larslund och for till sjöss. Men
huru mycket fadern än fåglade och lade ihop förtjänsten, så kom han sig
aldrig i något giftesbestyr utan förblef gammelpojke. Han skulle reda sig
själf och hade förstås ovåligt stäldt med mat och annat, där han bodde
som en annan bosshumla i farstukammarn.

En tid tyckte nog folket synd om Larslund, så att både en och annan
bjöd karln på mat och julgäste ibland. Sedan hade han länge hört dem
skälla öfver att han legat inpå annat folk och gästat och ätit, utan
att någon sett så mycket som en skatefjär i gengäld, huru mycken fågel
den snålhunden än sålde. Ledast i truten voro pigorna, särskildt
bolagspigorna hos arrendatorn, som skulle vara förmer än den öfriga
pigstaten.

När så denna försmädelse af världen aldrig tog slut, vardt Larslund
liksom brinnande i sitt hjärta och tänkte väl en gång för alla stoppa
igen smädemunnen på dessa öfverträdare. Så att han gick ut i byn
gårdmellan och bad dem att få låna sig en tunnsäck. Och det var kort före
jul.

»Hvad skall Larslund ha den tunnsäcken till nu då?» ville pighåren veta.

»Jag skulle försöka få ut bosset ur kammarn min nu till jul,» svarte
Larslund och såg alldeles uppriktig ut.

»Ja det blir väl träget göra till nästa jul, det, Larslund? Jaså,
Larslund skall ut med bosset? Och vi, som trodde att Larslund skulle
handla till jul och bjuda oss till något hejdundrande kalas så där i
efterjulshälgen?»

»Nej, d’är nog inte sådana tider nu!» tyckte Larslund och såg aldrig så
uppriktig ut som då.

Ja så där lät det nu i gårdarne, när han skulle låna tunnsäcken.
Ändtligen fick han tag i en och gaf sig i väg öfver ån till handelsmannen
på mon.

Just som han lyfte foten för att stiga in på boden, ser han hela långa
skaran Hälsingebönder komma körande med en hop smörbyttor, fårkroppar,
hudar, fläsksidor och andra nyttiga sportler. De skulle in åt Sundsvall
och handla till jul, för den sta’n låg närmast i hugget för dem på
gränsen. Det vardt stagnation vid bodarne. Spiknyktert och regält folk
syntes de vara.

Nästan i samma stund kom nu från andra sidan en hel karavan
Medelpadsbönder, som också stannade, Larslund såg att det var socknens
eget folk till det meriga. Kyrkvärdarne kände han särskildt igen, bägge
litet påstrukna, men inte så, att någon var ovettig på något vis. På de
andras skryt och bragderingar hördes alltför väl, att de hade handlat hem
julbrännvin i stan. Det var inte nog med att de smakat varan själfva,
utan då det nu var så nära jul, så ville de äfven hålla sig framme och
bjuda en hvar på supen ur matsäckskaggen sin.

»Här finns varan!» skröto medelpadingarne. »Drick den som hågas och
tag riktiga julsupar! Jul bara en gång om året! Vi ha ändå hela
75-kanns-kaggen osprättad i skrindlådan. Och den, som inte detta tror,
kan gå dit och titta på’n för all säkerhet, sedermera!»

»Ja, just här i skrindlådan ligger han,» sade den, som körde kaggen, och
gjorde sig besväret att äfven öppna locket.

Larslund, där han stod och hörde på allt detta vid bron, tog nogsamt
ögonfäste på den särskilde syndaren, som förde detta förskräckliga
brännvinet. Sedan var det liksom att hans ögon aldrig ville släppa den
skrindlådan. Och Larslund kände hjärtat brinnande uti sig...

Emellertid söpo hälsingarne såsom bjudet var och sade tack, tack.

»Vi ha nog ännu en bit till stan och vårt julbrännvin är ohandladt, så
att detta var nog en tacknämlig sak,» tyckte de.

Larslund blef också bjuden, men tackade för godt bud.

»Si jag är nog inte af de drinkare,» tyckte Larslund med hjärtat
brinnande uti sig.

»Är du någon slags baptist eller läsare annars då?» ville de veta.

»Han frågade så räfven ock, när som han hade ätit ut nådåret sitt,»
svarade Larslund undvikande.

Han ville ej inlåta sig i allvarligare ordation med dessa öfverträdare i
den omständighet, hvari de nu foro och voro. Sedan var han fågelkarl och
sådana prata aldrig mycket i onödan.

Hela sällskapet stadsresande bönder, hälsingar såväl som medelpadingar,
hade sig nu in till handelsmannens fru för att köpa kaffe och smaka på en
kaskblandning, medan hästarne pustade ifrån sig. Och Larslund, som inte
söp, kunde gärna stå där och se om kräken, tyckte de alle man.

Och då nu Larslund stod där i ensamheten med sitt brinnande hjärta ute på
backen, så betänkte han all den stora syndaonöda och medfart, som skulle
drabba dessa bönder, sockenbor och medkristne, om de nu i hälgen skulle
genomgå den svåra omständigheten att supa upp allt detta förskräckliga
brännvinet. Icke nog med att de själfva fore illa till kropp och själ,
skulle de äfven misshandla hästarne på kyrkvägen, handtera kvinnfolken
sina som hedningar och förstöra all gudsfrid i hus och hem för sig
och husfolket. Ja, det skulle blifva en förödelse, om de finge ha kvar
detta förskräckliga brännvinet, tyckte Larslund i sitt brinnande hjärta.
Hvarför han så kvickt som aldrig det slänger upp brännvinskaggen deras ur
skrindlådan och ner i säcken sin, knyter för bandet fort och breder till
höet i skrindlådan, så att allt skulle se gillt ut, och har sig sedan
bakom knuten med detta förskräckliga brännvinet i säcken.

Det var väl och vackert gjordt och Larslund stod återigen och såg efter
hästarne så uppriktig som aldrig det. Hela sällskapet kom ut med kasken
nerom kragen. Så bar det först i väg med sockenborna och då drog Larslund
på mun en smula i sitt brinnande hjärta, tills sista skrindan var ett par
hjärpflug borta.

Då gick Larslund till hälsingarne, som just ämnade köra vidare, och ville
veta hvad de hade för pris på smöret.

»Det beror ju på, huru mycket du vill köpa,» tyckte de. »Tar du hela
byttan, så är vi billig.»

Nu sänker Larslund rösten och säger så här, medan en liten räf liksom
glindrar och plirar bra nog djupt i ögonen på honom:

»Jag hörde nyss helt knapphändigt, att ni skulle till stan efter en
särskild del. Och det är en stor orätt att köpa och dricka sådant slag,
men jag förstår nog, att jag inte förmår vika er. Ni ska ju liks den
orätta varan ha? Jag har också en 75-kanns-kagge af den sortens dricka,
som inte fryser. Då kunde ni så gärna göra en kristelig byteshandel med
mig?»

Mer behöfde Larslund inte säga. Hälsingarne öfverlade en stund enskildt
och därpå sade alle man:

»Det må vara händt! Hvar har du din drickeskagge?»

»Kom bakom knuten, så kan vi profva’n där i det enskilda,» tyckte
Larslund och de följde honom.

Kaggen var full, varan befanns god och allting gillt.

»Ja, hvad skall du ha för kaggen nu då?» undrade hälsingarne.

»Jag får väl en af de större smörbyttorna?» tyckte Larslund.

»Annat slag, andra doner! Du får gärna två, gosse! Vi äro inga skojare
och tänkte inte skinna ut dig, fast du hörs bra oförståndig i handeln,»
mente hälsingarne tro på, den ene öfver den andre.

Här blef inget bråk om mått och vikt, utan rejält och trohjärtadt folk
var det å ömse sidor. Kaggen togs om hand af hälsingarne och smörmåtten
stufvades i säcken åt Larslund utan att den obehörige fick minsta nys om
den ena eller andra varan.

»Och så skall du ha din hederliga godvilja inpå handeln,» tyckte nu
dessa, som köpt brännvinet.

Ja, nu må man veta, att Larslund blef så storögd som aldrig förr i sin
lefnadsdag. Det blef först ett stort knyte, som stoppades i säcken så
stinnt som det var, innehållande hvarjehanda okändt. Sedan langades
fram en fårkropp åt Larslund och det var ej nog med allt detta.
Hälsinggubbarna hviskade något sinsemellan och kommo så fram med ännu
ett bylte. Där fanns en stor fläskskinka, grann och fet som aldrig det.

»Den här skall du också ta hem och på samma gång vi gästa ur kaggen,
skall du steka af det här,» tyckte dessa tacknämlige brännvinsköpare.

Larslund blef alldeles öfver sig gifven för så många sportler och sade så
tacknämligt han kunde:

»Si detta kan jag då kalla att råka ut för riktigt hedersfolk. Tack
och tusen tack ska’ ni ha. Och jag vill inte förhålla er att d’är inte
riktigt rätt att bruka den varan, men då jag nog förstår, att jag inte
kan vika er... ja, som sagdt var: tack och tusen tack i alla fall!»

»Ja, d’är väl rätteligen vi, som måste tacka,» tyckte hälsingarne på
sitt vis. »Si du har gjort oss en alldeles ovärderlig tjänst, gosse! På
det här viset slapp en fara fram åt stan och komma sig ut för fyllan
och polisen och allt hvad illt är. Och skulle vi ha kört fram så mången
man med alla våra hästar, så kunde en knappast ha tagit hem mindre än
6o-kannsfatet. Nu går det lika bra med fjärndelen och bättre, till det
meriga. En har hela hopen af sina nyttiga varor kvar.

Med den här skvätten kan en lefva som folket i hälgen, då den delas på så
mången man, och så mår en bättre efteråt. Du skall ha gudsvälsignelsen
och mycken tack gosse!»

Det var med ett ord en riktig fägnad för hälsingarne öfver att de sluppo
ifrån stadsresan.

Ett och annat nyttigt som de behöfde för hälgen såsom lutfisk, risgryn,
peppar, kanel och julkusar, fanns gudinog hos handelsmannen där på mon.

Så vände hälsingarne sina kampar och spände af till sitt land igen. Då
Larslund det såg, drog han åter på mun i sitt brinnande hjärta.

Och här varseblef han ju tydeligen, att hvad som är synd för den
orättfärdige, det är en rättfärdighet för den rättfärdige, ty denne har
sin tillåtna frihet i de saker, där syndaren är bunden af sin lag. Hade
en syndare tagit och sålt denna kagge, så hade det visserligen varit
stöld och syndig handel, men när som nu Larslund själf gjorde detta, så
var det ju en tydlig välsignelse på alla möjliga vis!



II.

Fortsatt byteshandel.

Än mer flödande välsignelse.


Jaha, nu kunde Larslund först afyttra ena smörbyttan för alla de julvaror
han behöfde. Och sedan var hufvudsaken den, att han kom öfver ån med två
säckfyllor julgods jämte fårkroppen, alltsammans ett ordentligt draglass,
så att han måst låna både kälken och en ny säck hos handelsmannen.

Och detta var samme Larslund, som gett sig öfver ån med bara en stackars
tomsäck och icke lagt ut ett kronans öre. När Larslund länge och väl
betraktat detta undret, så insåg han granneligen, att han hela tiden
vandrat på den rätta vägen, så att därom icke fanns det minsta tvifvel
mer.

Just ungefär midt på ån möter så Larslund en käring, som räknades för
hans moster. Och hon ville förstås ha reda på hvad han drog.

»Jag har varit öfver och handlat till hälgen,» svarade Larslund. »Si jag
hade ändtligen tänkt stoppa igen munnen på dem, som gå här och försmäda
mig.»

»Det gör du riktigt rätt i, gosse!» tyckte mosterkäringen. »Jo, dom har
nog skällt, så att det förslår. Tag nu och dräm igen smädetruten på dem
riktigt en gång, så att det står i mantal!»

Så kunde käringkroppen inte hålla sig, utan måste dit och lösa upp
säckarne för att rannsaka allt hvad där kunde vara.

»Förbarme sig, förbarme sig!» hojtade käringtrollet ända utöfver sig.
»Joho, nog syns det på all din handel, att du har fåglat som en riktig
karl i år. Jo, så här går det, när människan är rättskaffens.» Och nu
hörde Larslund detta vittnesbörd äfven af den blinda världsmänniskan...

Till slut löste hon upp knytet också. Där funnos två stora ostar, en
hel binga julkakor och åtskilliga dussin ägg. Så fick käringspöket tag i
skinkan...

»Den där skall stekas nu på julkvällen,» tyckte Larslund.

»Är du alldeles tokig, gosse?» hojtade mosterkäringen. »Detta här kan
vara fläsk nog för hela året, om stycket kommer i den hand, som förstår
att hushållera. Nå, hocken har du tänkt ska’ reda julkalaset åt dig nu
då?»

»Ja si d’är nog så, att jag har ingen om mig...» Längre hann ej Larslund,
då mosterkäringen skar in och tyckte som så:

»Jag skall ta hand om dig och julköpet och alltihop. Och så flyttar
du till mig, om det så vore denna dag. Jag har ju hus och hem och ved
och värme. Ingen är du utför och inte far du i fyllan. Gå nu efter
flyttsakerna dina, hvad du kan ha, så att vi få allt i ordning till jul.
Och om du så vill, så skall jag laga i ordning tre rediga kalas för att
stoppa i dem, så att de’ ska’ stå under i mantal!»

Och allting skedde nu efterhand såsom mosterkäringen hade funderat.
Pigorna, som hade skällt värst, fingo första julgästningen, och den blef
så häftig, att de hade en efterkänning, som stod under i tre månader.
Andra gästningen vederfors byns käringar, som hade grasserat något
mindre, och detta så att den stod under i två månader. Sist inbjöds
karlstaten, som hade varit minst svår i skällningen. Denna gästning stod
under en hel månad.

Maken till dessa kalas hade ingen sport i mannaminne, för det vardt ett
sådant springande öfver gårdarne, ett kattrackande och löpande fram och
åter för dem i hela byn. På sådant sätt fingo de alla sina gärningars
lön. Larslund, som hade bespisat så många hedningar af intet, insåg nu
ännu fastare, att han var på den rättfärdiges väg.



III.

Bäst af allt.

Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden.


Så hände sig att denna rediga mosterkäring åt Larslund hade varit öfver
till handelsmannen på mon en dag och kom hem till Larslund med en
besynnerlig rallsaga.

Kort före jul hade någon beställsam person kommit till prästgårn och
inbillat den stränge kyrkherren, som var en svår nykterhetspräst, att en
del sockenbor, däribland bägge kyrkvärdarne, hade tänkt ta hem hela 80
kannor brännvin på salning sinsemellan. Hvarför prästen mycket riktigt
hade ställt sig i håll för dem i vägkroken när hela bröten kom hem från
sta’n. Alle man nekte i sten för brännvinsköpet, men så tog prästen sig
för att rannsaka skrindorna deras i vittnens närvaro. Kyrkvärdarne hade
bägge två sett ut som räfven, när han just har ätit ut nådåret sitt,
bönderna hade också synts mycket slagna, men summan var att prästen
ingenting fann. Och han tyckte nog så innerligen väl om, att folket var
oskyldigt till detta rykte, helst då han nu kunde frisäga kyrkvärdarne,
som annars hade måst afskedas på grått papper. Så hade kyrkherren hållit
ett strafftal öfver lögnen, som så bedrabbat de oskyldiga, och bedt dem
ej illa upptaga att han som själasörjare träffat nödig anstalt att bevisa
deras redliga oskuld. Att en del smakat brännvin nu på stadsresan, finge
väl vara opåtaldt för denna gång, tyckte han till slut.

Dessa bönder hade emellertid synts som fallne ur skyarne och bligat så
erbarmligen stinnt på hvarandra. Det var väl därför, att de i sin oskuld
inte kunde begripa, hvilken som kunnat skambeljuga dem så inför prästen,
trodde mosterkäringen.

»Det där tör väl vara nå’n lögnsaga ändå!» sade Larslund och såg så
uppriktig ut som aldrig det.

En dag längre fram under hälgen gick han på en stor nykterhetsfäst,
där prästen var med och äfvenså bägge kyrkvärdarne, men nu som riktiga
nykterhetsprofeter utan allt svek. De gingo omkring och talade om den
stora oliklighet, som följer med brännvinslifvet, och skulle nu ha alla
människor på sin lista. Till slut kom den ene till Larslund och skulle ha
honom med.

Då var det liksom att en liten räf började flina djupt inne i ögonen på
Larslund.

»Nåmen, var inte kyrkvärden själf en med bland dessa öfverträdare, som
hade tagit hem en brännvinsankare till helgen?» undrade han så varligen.

Den här andre såg förbi honom rakt ut i vädret såsom de ljugande skalkar
bruka, och sade så högt och morskt han kunde:

»Nej, hör du, gosse, detta är då bara folkprat och lögner. Och si det
kan ju intygas af själfvaste kyrkherren, som undersökte slädarne våra i
vittnens närvaro.»

»Detta äger fullkomligt sin riktighet,» intygade också prästen, som hörde
hvarom fråga var. »Människorna voro dess bättre alldeles oskyldiga till
detta förtal.»

»Ja när som då kyrkvärden var oskyldig, så var det ju alldeles bra då,»
tyckte Larslund så uppriktigt.

Men så steg han litet närmare och sade helt sakta åt den ende, som skulle
höra hvad han nu yttrade:

»Si nog kan jag tala om för kyrkvärden huru det egentligen bars till,
att inte prästen fick tag i 75-kanns-kaggen eran i skrindlådan, där ni
hade’n.»

Den andre stod och klippte med ögonen och visste rakt inte, hvad han nu
skulle dra till med.

»Si om kyrkvärden så vill, så står här densamme, som kan tala om, huru ni
kom undan denna bedröfvelse med prästen,» tyckte Larslund ännu en gång.

Den andre såg sig om försiktigt, besinnade sig och sade omsider helt lågt:

»Kom och följ mig bort till vrån, så får jag tala med dig i det enskilda!»

Och när som de nu stodo mot hvarandra i vrån, så var det också två
räfvar, som grinade rätt besynnerligt mot hvarandra. Det var kyrkvärdens
groft världsliga bonderäf, som bekymrad och nyfiken tittade in i ögonvrån
på Larslund efter dennes lilla andliga räf, där den låg hopkrupen, så att
inte ens hvitfläcken på rumpan syntes fullt ut.

»Jaha, huru var det nu då?» undrade kyrkvärden lågt.

»Jo si jag visste nog, att prästen var till hands vid vägkroken för att
rannsaka era skrindor, men si jag ville inte unna prästen så godt, att
han skulle få tag i ankarn eran. Hvarför jag var till hands vid bodarne,
där jag förstod, att ni skulle stanna, och lyfte kaggen ur lådan och
vräkte’n hastigt på sidan om vägen, medan ni var inne och drack kasken.
Så förstås, att jag sparkade öfver kaggen lite’ snö, där han låg.
Förmodligen ligger han kvar på samma ställe, men huru därmed är, så har
jag visserligen inte sett efter. Sak samma om också kaggen skulle vara
borta, för det är nog som en stor synd och oliklighet med brännvinet, det
kyrkvärden sade så sannt till desse drinkare nyss på stund. Så att här
står nu densamme, som hjälpte er ifrån denna bedröfvelse med prästen,»
sade Larslund.

Kyrkvärden stod och besinnade sig en stund.

»Jaså, det var ändtligen du, som hjälpte oss på sidan med kaggen?»
sade han till slut och tog Larslund tacknämligt i handen med en varm
tryckning. »Ja, om du visste, karl, hvad vi ha grubliserat och funderat
öfver denna oförborgerliga händelse! Vi ha grubliserat så, att en
tid trodde vi att det skulle bära till dårhuset med både mig och
ämbetsbrodern. En gång begynnte jag tro, att det kanske var en Herrans
ängel, som hjälpte oss. Jaså, det var du? Ja, någon ovärderligare tjänst
kunde du aldrig ha gjort oss, för den harmen hade jag och ämbetsbrodern
inte velat ha för tusen riksdaler. Du är väl så beskedlig att du tiger?»

»Behöfver inte nämnas!» tyckte Larslund, ty han såg, att den andre kom
upp ur byxsäcken med två hopvikta 10-riksdalrar.

Larslund tyckte förstås, att detta var väl mycket hedersamt. Till slut
tog han emot hackan ändå, ty den var ju ett tydligt bevis på, att Herran
handlar redliga med den rättfärdige, tänkte Larslund i sitt brinnande
hjärta.

Längre fram kom äfven den andre kyrkvärden stickande med sin godvilja.
Och för all säkerhet ville gemene bönderna icke heller sämre vara, utan
kommo, äfven de, med en vacker kollekt, som Larslund tacknämligt höll
till godo för det han stal ifrån dem julbrännvinet, efter världsligt
språk taladt.

Dock begriper ju världen ej hvad som hör anden till. När Larslund rätt
betänkte det märkliga under, som nu vederfarits honom på allt vis,
började ett allt mäktigare styng i hjärtat säga honom, huru orätt det
var, att han kvarstod i de otroendes samfund. Han tillhörde tydligen det
folk, åt hvilket domen och förvaltningen öfver de orättfärdige blifvit
öfverlåten. Flitiga öfverläggningar hade han en tid med de troende och
tidigt på våren, så fort isen bröt upp vid sjöstranden, döpte de Larslund
under åkallan, bön och sång och tack och lof.



TREDJE ÄFVENTYRET:

_Larslund som fåratjuf._



I.

Ovälkommet besök.

Larslund störes i sin julefrid.


»Guds fred, Larslund!»

»Och god jul, Larslund!»

Den ensamme gamlingen i stugan såg upp från Skriften, som han satt och
läste vid linoljelampan och en klick månljus genom rutan. Såg upp med ett
par plirande glasögon på de två inträdande främlingarna, som hade hälsat
vid dörren och stodo där i skumrasket. Den store smulgråten Larslund blef
ängslig för någon gästmottagning nu på julaftonen och såg bekymrad bort
till den lågande spiseln, där lutfisken hans stod i kokande.

»Hocken är sådan kännare med mig, utan att jag känner honom?» smågnällde
karln i huset halfsnäft.

»Åjo, d’är nog ingen fler än Larslund som håller den längden, och han är
nog för den skull vida bekant,» svarade den ene främlingen, en reslig och
väl muskelsatt karl. Han sade strax hvilka de voro.

Han själf var björnskytten Walther och kamraten, en trindlagd, brunögd
och jovialisk person, var baptisten Strandman. Bägge två voro ute för
att se till, att folk efterlefde lag och rätt i allmänhet och särskildt
ställde sig konungens befallningshafvandes höga order till åtlydnad. De
tjänstgjorde med andra ord som länsdetektiver, men detta namn var ännu
ej uppfunnet nu på höstvintern mot olycksåret 1867. För öfrigt kommo
dessa förtroendemän nordvart från Hälsingland och hade under dagens lopp
i storstigande sträcktåg lagt tillrygga närmaste landsvägssträckan inåt
Medelpad, en stelfrusen, snölös och kruttorr landsväg, som all mark var
denna höstvinter.

»Och nu är det bara på det viset, att Larslund, som bor närmast till,
får ta’ vara på en herrekarl, som ligger här utanför i dikeskanten,
alldeles redlöst öfverlastad?» angaf jägaren som ärende.

»En herrkarl... nu på julafton?» kom det långsamt ur Larslund, med fasa
för en sådan syndare och fasa för besväret.

»Ja, en liten tapp till karl i bäfverpäls. Kanske Larslund har nå’n
känning om hocken det kan vara här i socknen?»

Larslund förstod genast, att det var länsmannen, men vågade icke
genera en sådan öfverhetsperson med namngifning för konungens höga
befallningshafvandes utskickade, så att han endast skakade på hufvudet.
För öfrigt sade han nej och nionde nej till det ovälkomna bestyret nu
på julaftonen. Till sist, när jägaren hotade att anmäla honom för höga
öfverheten, blef Larslund het om öronen och äfvenså ganska kvick i
vändningarna.

Därute i månskenet öfver den rimfrostiga marken synades den redlöst
druckne. »Hå, det var ju bara handlarn västpå moa,» flinade nu den
skalken Larslund och ansåg för den skull bäst att dra hem honom på
vinkkärran med några fårskinn öfver.

En stund senare stod han inom skalmarna till kärran, med den druckne
pålassad och täckt af fårskinn, som böljade uppåt med hårsidan så att
det i tvärhasten nästan såg ut som fårkroppar vid månljuset, anmärkte de
andra två. Då nu allt var i ordning som sig borde, sträckte jägaren och
baptisten vidare efter landsvägen. Larslund kom sakta knegande efter med
sin kärra.



II.

Ett litet knep.

Larslund förkortar sitt besvär.


Nu hade gamle lurifaxen Larslund ingalunda tänkt underkasta sig ett
sådant besvär som att draga länsmannen all väg hem till dennes gård nu
på julaftonen. Först och främst ville han icke, att lutfisken skulle stå
där och förkokas i grytan. För det andra var Larslund nästan rädd, att
länsmannen skulle blifva en ännu kitsligare hund i hälarna på honom,
ifall en sådan storkarl finge veta, att Larslund skaffat hem honom på
vinkkärran i slik belägenhet. Åh nej, Larslund var gammal och bekant med
den onda, margfaldiga världen, hade för resten varit ute en dags morgon
förut!

Kärran knekade fram öfver den stelfrusna vägen; månens sken silade
fläckvis ned öfver den omgifvande, rimfrostiga mon mellan resliga,
glesa furustammar. Redan då Larslund hunnit fram till vägkroken, där
skogslåttern och utmarksladan syntes till vänster i månens fulla sken,
stannade han kärran och släppte ner skalmarna i en fläck halfskugga från
skogskanten. Själf lade han skyndsamt i väg inåt slåttern för att se,
om ladan var öppen, ty där tänkte lufvern hans instufva länsmannen för
natten.

Två bönder, Gullik Persson och Hindrik Andreasson, hade emellertid kommit
hart efter, tämligen plägade med julbrännvin och lastade med julköp för
hemmen. De hade sett den långe, slankbuktige Larslund springa i väg från
kärran, med en lång skefvande skugga öfver den rimfrostklädda skogslägdan.

»Det var då en förskräcklig brådska den där fick från kärran på eviga
rappet!» tyckte Gullik Persson, en liten torr och grinig karl med tunn
röst.

»Vänta lite’, vi ska’ se hvad skorfven där har i kärran! Fördömme mig, är
det inte fårkroppar! Se så där, ja! Nu vet en då, hocken har varit framme
som fårtjuf hos’n Stor-Elias i natt,» mullrade Hindrik Andreasson, en
fyllig, stor och dum karl.

Nog af, saken var så pass uppenbar, att de skulle sticka in till
länsmannen i förbigående och ange sig som vittnen mot fårtjufven. Hvarpå
Gullik och Hindrik togo sig en sup och stäfvade vidare på hemvägen, glada
i hågen att ha fått ett tag på den skorfven Larslund, som aldrig varit
riktigt utaf den rena evangeliska läran utan farit med alla möjliga
lärdomsväder och tokheter hit och dit. Då de gått en sträcka, så föll dem
likväl in att stanna litet och se efter, hvad karlen vidare toge sig för.

Emellertid hade Larslund funnit ladan öppen, redt till en rejäl höbädd
för länsmannens räkning och återvände till kärran utan aning om ondt. Han
vickade på flaken, så att den medvetslöse skyddslingen sakta gled ned på
marken, tog så den lilla karltappen mödosamt på sin gängliga rygg och
stapplade i väg med bördan bort till laddörren. Då länsmannen ändtligen
var nedbäddad i höet med all kristlig omsorg, återvände Larslund med en
suck af lättnad. Och ej synnerligen lång stund senare satt han vid sin
goda lutfisk, lagade sig en julgröt, tände sedan det tregrenade ljuset på
sitt bord, satte i sig gröten och njöt sedan under hela kvällens lopp det
härliga gudsordet uti Skriften, allt under tack och lof för att han själf
ingalunda var som länsman och andra syndare.

Här må läsaren icke glömma, att detta tilldrog sig nära nog en mansålder
tillbaka, med helt andra folk- och tjänstemannatyper samt mycket
skiljaktiga fordringar på lefvernet mot nu. Minst af allt afser denna
historia att chikanera dem, som i våra dagar bära ordningsmaktens tunga
och betydelsefulla ansvar!



III.

Fårtjufven angifves.

Ett fasans bryderi för åklagaren.


När Gullik och Hindrik stego in hos länsmans, mötte i farstun den tunga
och rödrultiga hushållerskan, som fåfängt sporde, om de hade sett eller
hört något skapande spår efter kommissarien. Han hade, som läsaren vet,
sitt laga förfall och kunde ju ej vara hemma. Ja, där hade hon i timtal
gått och hållit middagen i väntan, visste inte, om hon skulle duka af
eller hvad!

»Ja, ja säger väl, en sådan ställning!» åjade hon och slog sig med den
feta handen neröfver förklädet. »Är detta en julafton, sedan en har
armats och släpat allt omkring med ett som hvarje! Och nu så kanske
ligger han där i något hål alldeles stupfull igen!»

Bönderna måste hålla tillgodo med hennes vidare utgjutelser i väntan
på tillfälle att sticka in något ord om det märkvärdiga ärende, som
de själfva voro ute i. Och så fingo de ändtligen öppna sina hjärtans
slussar. Hon såg stort på dem med trinda ögon och utbrast:

»Nej, hvad säger ni? Har Larslund...? Nej, en skulle väl inte höra på
en sådan snålhund! Och så ge sig att skamsäjande gå och stjäla får! En
skulle väl inte värre ha hört! Gamla karln, som hets vara så omvänd på
alla vis!»

Bönderna gingo, efter anmodan att komma igen en annan gång.

Under juldagens högmässa blef kommissarien åter synlig på hemvägen,
otroligt ruggig, nerbossad, kulen och olustig, därtill också grubblande
och skygg. Utan att säga ett ord mottog han genast en skål varm buljong,
tillsatte konjak och svepte i sig det hela med strykande begärlighet.
Sade därpå till om sex helor öl och stängde in sig med dem i grubbel å
kontoret.

Om en människovarelse så visst kunde begripa, huru detta gick till, att
han hamnat i höladan, omstoppad med hö och allt? Skulle han möjligen
själf ha sökt detta nattkvarter i fyllan och villan? Otänkbart, ty den,
som varit så pass nykter, skulle väl också ha behållit ett spår till
minne af inkvarteringen! Var det kanske någon spelorre bland gårdagens
Bacchi-bröder? Hå, han kunde inte minnas annat, än att de varit lika
galna allihop och den ene inte ett spår mera förmögen än den andre. Till
slut stannade grubblaren, sanningen tämligen nära, vid den slutsatsen,
att någon illmarig bondkanalje bestyrt om denna härbärgering. Och då
skulle det alltid spörjas tyvärr! Skälmstycke eller välvilja blefve det
alltid för tungt att tiga med, när själfvaste länsman varit ute.

Annandag jul på hemvägen från kyrkan kommo de två vittnena in på kontoret
och anmälde fallet.

»Håhå, jag hade ju redan misstänkt skorfven där!» utbrast åklagarn och
satte sig vid ämbetsbordet för att upptaga vittnesangifvelsen till
memorialet.

»Alltså lade ni märke till, att han hade fårkroppar i vinkkärran?»

»Jaa då, nog var det fårkroppar så riktigt alltid!»

»Kunde ni märka, om något lamm fanns där? Si Stor-Elias miste två lamm
och tre större får.»

»Neej, inte precis det,» drog Gullik så tunt.

»Jag tyckte mest, att det skulle vara storfår allihop och det, som låg
i midten, var då nästan för ohofligt stort,» tillade Hindrik i sin
bullerton.

»Jaja, och sedan lade vi märke till, att han smet ifrån alltihop åt ladan
till?»

»Jaa för all del! Nog igenkände vi Larslund alltid.»

»Hvarför tro ni, att han smet då?»

»Han hörde väl, att vi kom på vägen och var rädd att nå’n skulle få
si’en.»

»Mycket troligt! Nå, ni stannade väl och såg efter, hvad han sedan tog
sig för?»

»Jaa, och si det var nog detta, att karln kom tillbaka och bar bort
nå’nting på ryggen åt ladan, nå’nting som var långt och hängde
neröfver’n.»

»Kunde ni anse, att detta var ett får?»

»Ja, förmodligen!»

Här föll kommissarien i grubbel, hastigt slagen för pannan af sväfvande
aningar. Således hade denna Larslund också haft något bestyr i ladan
samma julaftonkväll. Måntro icke detta stod i något sammanhang med den
mystiska inkvarteringen? Och i så fall hvilket?

»Ni ha kanske tid att följa mig bort till ladan, så ska’ vi visitera
den?» föreslog han.

»Åja, det borde väl snart stå på,» tyckte Gullik och Hindrik med någon
tvekan.

Framkomna till ort och ställe, anmärkte bönderna genast det djupt
nergräfda rede, där kommissarien själf hade tillbringat sin ödesdigra
julnatt.

»Här har nog skorfven där haft fårkropparna ändå!» kom det på en gång ur
dem med all tvärsäkerhet.

Kommissarien hade sin gifna tanke för sig men förteg den visligen.

Här syntes tydeligen, att någonting kullrigt hade legat; det kunde alltså
ej vara något tvifvel, ansågo bönderna. Men hvart hade nu den skorfven
flyttat bort dem? Ladan undersöktes noga, men där fanns märkbarligen ej
något annat gömställe för tjufgodset, ty höet låg alldeles orördt. Dock,
när synemännen voro på väg att lämna ladan, hittade Gullik ett blänkande
föremål i julnattsbädden.

»Hä, hvad är det här för slag?» Det var ett finpressadt cigarrfodral af
läder. »Och här står kommissarien själf namnskrifven, inte annat jag kan
si?»

»Jaha, d’är jämnt skägg, det!» biföll Hindrik efter en titt.

»Hå, mitt cigarretui! Hur f--n kom detta hit?» utbrast kommissarien
skamsen. De andra två skelade på honom förundrade med misstänksamma ögon.

På hemvägen och allt framgent förföljdes åklagaren af en seglifvad,
olöslig gåta. Om Larslund hade kommit med fårkropparna, sedan
kommissarien var nedbäddad i höet på julnatten, så skulle han
ovillkorligen ha trampat i kommissarien och väckt honom, ty redet låg
alldeles framför dörren. Hade åter kommissarien ditförts af sitt öde
efter Larslunds besök, så skulle han själf i sin ordning ha kommit bums
upp i fårkropparna. Ingendera delen syntes trolig. Hade nu grubblaren
varit en man med vana att omutligt draga slutsatser, så skulle med ens
ett ljus ha gått upp i Österland: att han själf och Larslund kommit till
ladan samtidigt. Men »det praktiska lifvets män», såsom de kalla sig, äro
sällan snörda i logiska stöflar. Och som en ursäkt för kommissarien får
väl tjäna, att han i alla händelser ej kunde finna en rimlig plats för
dessa inbillade fårkroppar, som tillkrånglade historien.

För öfrigt tillstötte en ännu konstigare sak. Tiden gick men mot all
förmodan spordes aldrig ett knyst till skvaller om den mystiska
inkvarteringen. Dessa gåtor togo den arma tankekraften i anspråk till den
grad, att hufvudet värkte, och allt emellanåt trodde grubblaren sig nära
däran att blifva svag uppi allt grubbel.

Emellertid tillkom nu, att rike Stor-Elias anmälde sig som målsägare och
uttog egen stämning å Larslund för fårastöld. Så att här tycktes ej annat
återstå för allmänna åklagaren än hålla fullt på inslagen stråt.



IV.

Oförmodad vändning.

Hvem som upptäcktes vara fåret.


Då Larslund kom sviktande inför tingsbordet under ett sorl af spänning
i den packade åhöraremassan, så tyckte nog folket mest, att den
långgänglige gamle stackarn var färdig att gå af på midten för bara
ångest och bedröfvelse.

Karln var tydligen röjd af samvetet, innan domarn ännu sagt ett ord, så
att här skulle man få se på själfvaste storeländet, som ganska hjärtligen
välunnades smulgråten och religionsvinglaren Larslund. Så mycket säkrare
syntes den lille åklagaren och den reslige Stor-Elias. Det var en i det
offentliga lifvet mycket högviktig karl med en stor, snörflande snusnäsa
och ett kostligt, högtrafvande språk, som emellanåt högg i sten på både
svenska och utländska konstord, och brukade härmas och utskrattas af de
skollärde.

Efter inhämtande af kärandenas berättelser, sporde domarn med en skarp
blick på olycksfågeln: »Nå, karl, är det sannt, att du har stulit fåren,
karl?»

»Neej då, gubevare mig!» huttrade Larslund i sin jämmerton. Sorl i
massan: »Jojo, si den skorfven tänkte neka ändå!»

»Men åberopade vittnen ha ju sett dig på julafton, när som du kom
dragande en kärra med fårkroppar till närheten af ladan där!»

»Ja, nog drog jag kärran, men si fårkroppar var där inte.»

»Hvad hade du i kärran då?»

»Några fårskinn, kära goa herre!»

»Hvarför skulle du vara ute och dra’ dem på julafton?»

»Käre goa herre, det törs jag inte tala om!» Sorl i massan: »Jo si där
gick skorfven hans och dabbade sig med tvetalan!»

»Törs du inte?» skar domarn igenom med skärpt röst. »Detta bevisar, att
du ej var stadd i rättskaffens ärende, karl. Och vidare, när som vittnena
närmade sig, så sprang du i väg från kärran bort mot ladan till. Hvarför
gjorde du så?»

»Käre, goa herre, det törs jag inte heller säga, då allihop stå här och
hör på.» Löjesorl bland åhörarna.

»Nenej, det är lätt begripligt,» insköt domarn med obarmhärtigt
eftertryck. »Och slutligen ha dessa vittnen sett dig släpa någonting
långt och hängande på ryggen från kärran till ladan. Hvad var det för
slag?»

»Käre, innerligen goa herre, det törs jag rakt inte tala om för alle man,
som hör på.» -- Här måste nämndemännen instämma i menighetens åtlöje. En
hvar hade väl trott denne Larslund mer slipad än så!

»Det var en fårkropp, naturligtvis!» dundrade rättens ordförande.

»Ja det var själfklart en fårkropp!» försäkrade med all ifver äfven
åklagaren så lent.

»Nej, ingen fårkropp, så sannt jag står här!» jämrade Larslund.

»Må se, må se!» snörflade Stor-Elias. »Jaha, det må visserligen ha varit
species fårkropp, jaha en fårkropp, jaha.» Hvarpå Stor-Elias snöt sig
i all ljudlighet med en stor röd duk och snörflade i sig en ny pris ur
silfverdosan.

»Han nekar emellertid,» insköt domaren. »Äro åklagarens vittnen
tillstädes?»

Gullik Persson och Hindrik Andreasson lomade fram till bordet, men på
samma gång framträdde ur tingsmenigheten två karlar, i hvilka Larslund
med häpen fägnad igenkände björnskytten Walther och baptisten Strandman.
De förklarade sig ha reda på, huru det var fatt med dessa fårkroppar,
visade länsstyrelsens pass, styrkte sig vara vittnesgilda och åberopades
af svaranden som vittnen.

»Finnes jäf eller anmärkning mot vittnena?» Och Larslund skälfde till
svar:

»Ja, då har jag nog bara den anmärkningen, förstås, att Gud bevara er,
karlar, om ni svär på, att det var fårkroppar. Käre gulla er, gör inte
eden på det! Käre gulla er, låt bli, för då svär ni bort edra odödliga
själar för tid och evighet!»

»Detta är ett försök att tubba vittnena inför rätta, men intet jäf,»
afhögg domarn.

»Ja men, käre gulla er...»

»Tig, karl! -- vittnena lägga två fingrar på Bibeln!»

Gullik och Hindrik vidhöllo sin uppfattning. Nog var det fårkroppar i
kärran, fast en af dem var ett ganska stort får. Hvad Larslund kånkade
på ryggen fram till ladan syntes inte heller så olikt en fårkropp. Och
på tal om synen af ladan ville de för all fullständighet omtala, att
kommissariens cigarrfodral anträffades just där fårkropparna troligtvis
hade legat gömda.

Ordföranden fäste en misstänksamt forskande blick på åklagaren och sporde:

»Nå, hvad skulle så’nt betyda för det här målet?» Vittnena kunde ej ge
något bestämdt svar. Och så blef svaranden åter ansatt:

»Du har hört hvad vittnena intyga! Det var alltså fårkroppar i din kärra
ändå!»

»Jajamen, men jag har ju så innerligen bedt och förmanadt dem att inte
svära bort sina odödliga själar på detta!» undskyllde Larslund.

»Jo, du har stått här och sökt tubba vittnena, du! Nu skall du göra reda
för, hvar du fick tag i fårkropparna och hvar du gjorde af dem!»

»Då är väl ingen annan råd, än tala om huru det var!» kved Larslund under
förväntansfullt sorl bland rätten och åhörarna.

»Det skulle du ha gjort genast!» påbredde domarn. »Nå, fram med sanningen
nu då!» Och så framhuttrade Larslund i all jämmerlighet:

»Ja, det var nog skamsägandes ingen annan än länsman, som jag drog i
kärran under fårskinnen. Och densamme var det nog, som jag bar till
ladan, för att härbärgera’n där under julnatten.» Dämpadt sorl och
förlängda uppsyner i hela tingssalen.

Se så där, nu var gåtan löst för åklagaren, men uppbygglig kändes
lösningen ej. Det blef ett surr för hans öron och som en drucken
höll han på vingla till framöfver bordet. Den tappade fattningen
framkallade isande tystnad, full af slående aningar. Det var kändt, att
befallningsmannen var försvunnen under julnatten och kom hem på juldagen,
fullbelamrad med höboss öfver pälsen. Ja, kanske till slut så...

Larslund fick emellertid jämra fram sin julaftonshistoria under
betänksamma miner hos rätten och dess ordförande. Därpå inhämtades
jägarns och baptistens vittnesmål, som i allt väsentligt understödde
svarandens sak. Det var den nu igenkände länsmannen, som de själfva lagt
upp i kärran åt Larslund och öfverbredt med fårskinn. Båda hade alldeles
riktigt tyckt, att det syntes snarlikt fårkroppar i månskenet. Men
Larslund hade missledt dem om personen och sagt, att den öfverlastade var
»handlarn västpå mon».

»Hvarför gaf du dig att säga så, om det nu var länsman?» ansatte domarn
åter. »Hvarför kunde du ej först som sist säga, hvad du hade i kärran?»

»Herre hjälpanes, käre goa herre,» kved Larslund. »Huru kunde jag ge
mig att skinnera en så hög herre och ställa mig i omak med själfvaste
länsman!»

Gullik och Hindrik framkallades på nytt, hördes åter om fårkropparna, men
sväfvade på målet och sackade allt hvad tygen höllo.

»Ja, om jag inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att inte svära
bort sina odödliga själar!» ylade Larslund till allmän skrattfägnad.
När det slutligen kom till cigarrfodralet voro vittnena fullkomligt
sadelfasta och veko ej en tum.

»Hvad säger nu åklagarn själf om denna historia?» lät domarn snäft. »Två
vittnen ha yttermera återfunnit ett åklagarn tillhörigt cigarr-etui i
ladan!»

Nu begrep en hvar till fullo, att länsman kunde hälsa hem, men här var
ej annan råd än se morsk ut. Det käcka svaret kom, mött af allmänt
löjessorl:

»Jag yrkar högsta ansvar enligt lag på denna karl för hans missfirmelse
inför rätta. Här har ju två vittnen sett karlen kånka något liknande ett
får...»

»Och det fåret var tydligen allmänna åklagaren själf!» afbrände domarn.
»Att komma och traggla med dylikt elände till åtlöje för ordningsmakten!
Karln har tydligen velat hålla tyst med allt... i någon slags
grannlagenhet eller rädsla för åklagaren, hvars lefverne för öfrigt är en
känd visa i orten. -- Ha parterna några slutpåståenden?»

»Joho,» svarade Larslund så kvickt, »si jag hade nog tänkt hasa efter
den här rika karln, som tjyfstämde mig. Jaha, si, får jag inte ut min
förlikning, så...»

Stor-Elias blef vid denna vändning märkbarligen riktigt het om öronen.
Saken kunde möjligen gå lös på fästningsarbete och i all hjärtängslan
började han framsnörfla:

»Må se, må se! Jag vill allernådigast och gunstbenäget insinuera hos
den underdåniga och vällofliga häradsrätten, att, eftersom jag tydligen
hafver hoppat i galen tunna, mig må förunnas tillfälle att här å
tingsstället med Larslund konferera om en skälig förliknings ingående och
sedermera under dagen instrumentet häröfver ingifva. Må se, må se, jaha,
si detta är mitt gunstbenägna yrkande.»

Detta bifölls och parterna afträdde, åklagaren och Stor-Elias med minen
hos dem, som ätit upp nådeåret för räfven, Larslund med en from suck,
ett litet plirande illflin. Och vid de fryntliga minerna hos de många
omstämda fienderna framhuttrade han:

»Joho, go’ vänner, si så där går det för dem ogudaktigom. Om jag ändå
inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att ta sig till vara!
Till det öfriga ska’ ni mest få se, att jag nog får mig ut en liten bra
förtjänst på det här!»



V.

Slutet.

Larslund dyr vid förlikningen.


Sist återstår, huru den store smulgråten Larslund, med den gladt skinande
Strandman vid protokollet, satt i vittnenas rum bland en skara åhörare
och tog ut sin förlikning af Stor-Elias. Detta blef en minnesvärd
historia.

»Si, det har nog skridit efter för mig så bedröfligt i dessa tider,»
började Larslund med sitt långsäfliga gnäll under aningsfullt skratt i
laget. »Så att först vill jag nu ha mig ut en tusen riksdaler nu då,
förstås.»

»Det var mig en fördärfvad tomhund!» utbrast Stor-Elias ända öfver sig på
rent landsmål.

»Och se’n så vill jag nog, förstås, ha ut bakre hälften af storgrisen
eran nu till jul. Jag har nog hört, att ni ha en bra storgris. Så att jag
vill nog ha ut bakre hälften af grisen, förstås, jaha... och så alla fyra
föttren, förstås!»

»Ska’ inte Larslund ha ut rumpskrufven också?» undrade en åhörare under
allmän skrattsalfva. Larslund låtsade ej höra de ogudaktiges begabberi
utan gnällde vidare helt oberörd:

»Så vill jag nog ha mig ut en riktigt rejäl skrufnafvare, förstås. Och
se’n så behöfver jag nog få mig ut en ny gråvadmalsrust.»

»Jaja, den som köper korfven af hunn, får nog ge’en smöret för bara
korfstickan,» fick Stor-Elias fram, redan svettig af ångest.

»Och sedan vill jag nog ha mig ut tolf mark korf och ett pund smör!»
kvitterade Larslund något illflinande och nästan dränkt af skrattet. »Och
så vill jag nog ha mig ut ett par stora och rejäla knästöflar och så fem
skålpund ister att smörja dem med; äfvenså en branog rejäl oxhud ska’
jag förstås ha ut.»

»Det var mig den värsta tomhund!» våndades Stor-Elias. »Låt’et nu vara
slut en gång, människa!»

»Ni lär ju ha bra utaf lin,» ylade Larslund, döf och blind. »Så att jag
vill nog ha mig ut en fem pund lin. Och ull ha ni; så att jag vill nog ha
mig ut en tolf mark ull; si strumporna mina ä’ mest slut och den ull, som
blir öfver, kan jag nog afyttra, förstås.»

»Börja nu på och ge sig, Larslund!» sorlade åhörarne mangrant.

»Nej, tiggarn som kommer på häst, han rider nog helst i sträck,»
framslängde offerbocken med stora svettdroppar i pannan.

»Och så kom jag just i håg, att jag vill nog ha mig ut en bra fotsack och
två selapinnar.»

»Tag en hel tunna på en gång, Larslund!» manade ett kvickhufvud under
fördränkande åtlöje.

»Och så vill jag nog ha mig ut en tunna strömming nu till jul, och en
mark hundister för min sjuka mage; jag har hört, att ni ha rejält
hundister. Hundra knäckebröd, få ni bära hem åt mig, förstås, och en lax
ska’ jag nog ha ut till nästa midsommar, förstås. Ett grenljus få ni ge
mig nu till jul och en tolft tjockkakor. Lutfisken ska’ jag också ha: ett
halft pund lutfisk, så att det räcker nå’n tid. Sedan så behöfver jag nog
en tolf famnar ved; ett par nya trygor få ni nog ge mig. Och så, ja ge
mig nu si...»

Stor-Elias gaf de obehöriga en vink att tiga, ty allt deras gäckeri ledde
endast tomhunden till nya ingifvelser.

»Joho, si jag skulle nog ha mig ut en tre hundskinn för att laga
hundskinnspälsen min,» ihågkom Larslund. »Och så skulle jag nog ha mig ut
en tunna strömming...»

»Men Larslund har ju redan tagit ut en tunna!» påminde alle man.

»Jaha, si då säg’ jag väl två tunnor nu då, så att jag vill nog ha ut
två tunnor strömming på det viset,» långgnällde Larslund och Stor-Elias
utbröt förbittrad:

»Här stå ni bara och hjälper snålhunden här ideligen på trafven!»

»Och så ge mig nu vidare si,» sa’ Larslund, oberörd af skämt och allvar,
pressade långsamt sin tröga eftertanke och framgnällde slutligen:

»Joho, si det var så rätt! Si Herren lofte mig alldeles nyss, då jag stod
i min begrundan, att jag äfvenså skulle ha mig en tolft mjukkakor. Jaha,
och så en riktigt bra’en fäll...»

Jag vet icke rätt, om Larslund hunnit uppräkna sina fordringar ännu i den
stund, då detta skrifves.

[Illustration]



INFÖR DE TRE EXCELLENSERNAS DOMSTOL

MINNE FRÅN TROLLDOMSRÄFSTERNAS DAGAR



I.

Järker-Mäldare.


Det är nu åtskilligt mer än tvåhundra år sedan en formlig skräck uppstod
öfver vida Norrland för det yttersta mörkrets gränslösa tyranni, som
i sällsamma klagomål till öfverheten erkändes hafva öfverskridit alla
tillbörliga gränser.

Till andra vittnesbörd därom hörde äfven följande sak.

Någonstädes på den ångermanska nordanälfssidan lefde Järker-Mäldare med
sin barnlösa hustru i backstugan.

Nere i skogsdäldens djup, vid vattenfallet, hade han en kvarn, som en tid
skickat sig likt andra kvarnar och malt säd åt både ond och god.

Men denna jämlikhet upphörde, när hjul och stenar en vacker dag ej rördes
för säd åt ockraren Peder Bröm, som i sådan måtto syntes träffad af
gudshanden.

Nu skulle man kanske frestas tro, att den rättsinniga kvarnen blef i
tillbörlig ära hållen och öfverlupen af mäld. Men det blef icke händelsen.

Skrämda kunder förde icke mera dit en påse. De lade säkert hand vid egen
barm och mindes nog, att icke _en_ rättfärdig finnes.

När så den arme Järker såg sin näring all tillspillogifven, då hörde han
en stämma ropa så ur kvarnen:

»Tre raska piltar skall du få att draga hop din ålders födoråd!»

Ett år vid lag gick om och dödfödd kom till världen Järkers första son.

Fadren fann ej skäl att söka prästens läsning, som till döden skulle viga
hvad som ännu icke smakat lifvet. När han då på skogen jordade med sonen
det besvikna fadershoppet, sade han i bitter ton:

»När du hvilat dig i åren sju, så kan du stiga upp och tigga mat åt far
din!»

Tre år förgingo.

Andra sonen föddes också död till världen.

Då fadern jordat honom vid den förstes sida, sade han med sorg i tonen:

»Då du kommer dig i tiggaråren, så kan du stiga upp och hjälpa brodern
dra hem hans börda.»

Fem års tid vid pass gick ännu om. Då föddes tredje sonen, men ej med
mera lif än de första två. Vid hans graf i brödrens rad föllo fadrens ord
som så:

»Den hjälp jag skulle få af dina bröder blef nog snöd. Tag rätt på dem,
så vidt du kan, och hjälps åt alla tre att skaffa mat till gårds!»

Tiden gick, men inga söner föddes mer i torpet.



II.

Rike-Järker.


Hvad åren ledo, spordes allmänt tal, att Järker, arme mäldarn, gick ej
längre med tiggarpåsen ned åt bygden, snörd i svältrem.

Nej, alla visste nu berätta, att han tog sitt matbehof från farstusvalen
ur ett tretal aldrig tömda strytor, som stodo bakom dörren där och aldrig
fylldes på af honom själf[1].

Rättnu blef han karl att återgälda hjälp och hjälpa andra, blef
välburgen, rik och snart en mäktig man i orten.

Men det fanns folk, som länge skådat ned i egna strytor för att där
förklara Järkers välstånd.

Och hvad de sågo, det var idel minskning!

De gingo så till länsman, men denne vän åt Rike-Järker brydde sig ej om
den saken.

Så hade någon skarpsynt gumma märkt, att Järkers svale hade trenne
gluggar, en vid hvarje stryta.

Saken blef anmäld för länsman, men han, den Rike-Järkers vän, lät saken
vara.

Då lade sig två grannar en natt på spaning i skogsbrynet strax vid
Järkers stuga. Mycket riktigt sågo de med långa mellanrum tre nissar, som
i röda lufvor kommo utför stigen, tömde sina påsar hastigt genom hvar
sitt sprund och styrde färden sedan genom torpet bort mot andra sidan,
den minste först, den medelvuxne därnäst och den störste sist i raden,
såsom skäligt var med skilda åldrars flinkhet.

När den saken blef anmäld för länsman, då kunde han, så vän han var med
Rike-Järker, icke längre låta saken vara.

I dryckeslag på tu man hand förde han på tal den frågan, huru Järker
blifvit riker karl.

»Ja, om du detta finge veta, skulle byxen falla af dig med detsamma,»
lydde svaret.

»Nå, men huru då?» ville länsman veta.

»Ja, du skall tro, att lathundarna deras kommo alla tre en natt, den ena
före och den andra efter, ville hafva ledigt på skärtorsdagskväll, kröpo
såsom maskarne, du vet, och bådo...»

»Nå hvad sade du?»

»Jag sade som så, att om de måste dra till gårds, så var det bara deras
skyldighet, förstås, och därmed jämt!»

Dagen därpå, efter kort samråd med själaherden, måste länsman gå däran
och häkta Rike-Järker.

Så kom han in för kyrkorådet, men de hade ingen råd med honom där.

Han inställdes sedan för lagläsarn och tingsrätten men de hade ingen råd
med honom där.

Omsider fick han stå till svars för själfve doktorn och kapitlet, men det
synes tydligt att de icke heller funno någon råd med honom där.

Och Järker måste då, när allt kom vida, få sin frihet åter, blef med
dagarna allt mera fruktad, rik och oåtkomlig.

Men hans öde hängde öfver honom och hvad tiden led kom dag och stund för
råd med honom äfven.

[1] _Stryta_, laggadt kärl, stående på tre förlängda laggstafvar.



III.

Båtsman Getings onda körfärd.


Kronobåtsman Geting, som också var rättardräng hos prosten, vällärde herr
Peder, var ute på en körfärd, som blef honom ond att minnas så länge han
lefde.

Olyckan ville, att han skulle hinna upp en vägfarande yngling, som
helt förnöjd och tarflig satt på sitt kramlass efter skaplig häst med
uppknuten svans. Karlen var, efter alla tecken, en »vägaskojare», ty för
gårdfarihandlaren hade samtiden blott detta namn, som redan då stod på
gränsen till skällsord.

»Hvad har du egentligen för brådska?» sporde skojarn från sitt lass och
tillade: »Kronskjutsen är i väg, om du vill veta!»

»Kronskjutsen?» upprepade Getingen förvånad. »Han for för länge sedan och
bör väl rättnu vara långt söder genom världen?»

»Hånej! Då skulle jag inte ge mig så god tid för att hinna honom.»

»Skall _du_ med kronoskjutsen då?»

»Måtte väl det! Går alltid rappare med handeln vid slika tillfällen.»

»Huruledes då?»

»Huruledes? Du begriper väl, att en hop af kronogodset förfares genom
hål på säckar och sådant mer. Och hvilken är då mer äreboren att ta vara
på smulan än bondestackarn som skjutsar? -- Nenej men du! Snigeln flyger
inte fort på tjärad sticka, vest du, och vid färjan drar det nog om.»

»Jaså, är det på sådant vis!» utbrast Getingen förtretad.

Han såg skojaren ganska omildt an, liksom denne varit skulden.

»Nå, hvad olycka dref dig ut i världen att skinna ärlig mans svett?»
utbrast han.

»Litet hof tycks du ha,» svarade skojarn, »men med den smula som är kan
du höra på och döma själf. Sju år gammal var jag, då jag drefs ut att
tigga mat åt far min, hade dittills legat och vräkt i mullen. Två veckor
blef jag borta och redde mig godt, det drog ut fyra, men hälsan och
brödfödan hängde efter, år efter år förgick, men vägen bets inte för det.
Visst är jag tvungen ha hem någon påse då och då som hastigast åt gubben
i svalen, men fjorton år ha nu gått, sedan jag gaf mig ut och nu åker jag
efter egen häst på det lilla jag har kraflat ihop. Jag lämnade min olycka
hemma, men din sitter bakunder hjulåsen och grinar som en fuling.»

»Hvad är det du säger för slag?» frågade Getingen förfärad.

»Hvad jag säger? Om du hade något vett, så skulle du väl se, att hästen
din har varit ute för ondskan.»

Getingen häjdade kampen, steg af och ville veta råd af den skarpsynte
skojaren. Denne var icke sen att gå tillhanda med sina förvetna funder
i läsning och annat, men då han slutligen förklarade mödan undanredd,
kom en hjärtlig språksamhet i gång och ledde till handel, mycken handel,
långvarig handel, så att köparen, med all sin beslutsamhet uppkallad,
hade sig skyndsamt i kärrstolen och satte hästen i fart.

»Du skall väl åtminstone veta, hvem du har handlat med, ifall vi skulle
råkas en annan gång?» ropade skojaren bakefter.

»Ja, det bits väl inte att höra,» svarade Getingen med oförminskad fart
utan att vända sig ens. Den andre ropade efter honom:

»Jag heter Järker Järkersson och är son åt Järker-Mäldare här nordanälfs,
ifall du hade någon påse att mala hos honom.»

»Gud bevare mig för det och allt ondt som i världen finns!» hviskade
Getingen bäfsamt för sig och dref på hästen allt hvad denne förmådde,
till dess skojaren var alldeles ur sikte.

Under grubbeltankar på detta möte ledo vägens stunder om. Den åkande hann
så upp en gosse, som bar sin lilla kramsäck och hade mäkta brådt.

»Hvad är du för en och hvad brådska regerar dig?» sporde Getingen myndigt.

»Har brådska nog,» lydde svaret. »Tänkte hinna kronskjutsen vid
färjstället och följa söderut.»

»Hvad har du med kronoskjutsen att göra?»

»Handla med bönderna förstås! Och alltid finns där plats för min påse, om
jag talar beskedligt med dem.»

»Huru bar det till, då du vardt utkastad på vägen då?»

»Jo, då jag var sju år gammal, gick jag ut med tiggarpåsen för att ta
rätt på äldre brodern. Jag var ännu på långt när inte född då han gaf sig
ut, men huru jag nu har farit mina vägar fram, såg jag aldrig en skymt
af honom. I alla fall var jag tvungen ha hem någon påse som oftast till
gårds och inte föder en sig heller med att söka land och rike igenom.
Och stackars den tiggare, som ingenting har på säckbotten när ålderdomen
nalkas. Knåpigt är det nog att ta sig upp, men jag bär hvad jag äger. Då
förstår du också, att jag äger hvad jag bär. Det kan icke hvar man säga
och allraminst du.»

»Hvad är det inte jag kan säga?» sporde Getingen förvånad.

»Du kan inte säga att du rår om spännhöskorna på dina skor.»

»Skall du säga mig det, killing?»

»Ja, det veta ju hela sju kyrksocknar, att du lånar dem af drängkamraten,
som ogärna ser att du sliter ut dem. Då kan du gärna passa tillfället och
köpa dig två par, ett för dig själf och ett för de gamla, som du nötte ut
för fjolårsdrängen.»

Getingen hade aldrig kunnat tro, att hans svaghet blifvit så vidtkunnig,
köpte skamsen de bjudna höskoparen och sade:

»En munvig sälle är du efter åren, men hvad är du egentligen kommen af?»

»Jo, jag är andre son åt Järker-Mäldare nordanälfs, ifall du vill komma
ihåg honom med en påse mäld nångång.»

Vid detta besked fick Getingen fart på hästen, så att det bar af i halft
sken en sträcka bortåt, men saktade farten med inträdande sinneslugn.

I aftonskymningen syntes en tiggarpojke helt arm och späd halfspringande
med bara fötter vid vägens kant. När nu den körande kom jämsides, tog
äfven trasvargen ut sitt lopp och sprang vid sidan.

»Hvad har du för brådska?» sporde Getingen omisstänksamt. »Är du kanske
rädd att inte hinna hem till kvälls?»

»Jag skulle följa med kronskjutsen, förstås. För där är alltid en hop
godt, som kryper ut då nån säck går sönder,» sade pojken.

Getingen kände ond aning och fortfor:

»Hvad är du för en? Hocken rår om dig?»

»Jag är yngste pojken åt Järker-Mäldare. Skulle ut och ta rätt på de
äldre för att hjälpa dem till gårds med maten.»

Ännu en gång tog båtsman Geting ut den fart som hästen gaf, men Järkers
yngste son höll jämt vid sidan, blef alltmer fördunklad, märktes snart ej
mer än genom föttrens hvita strimma och försvann som prassel i de fallna
löfven, liksom rörda af en häftig väderil bortgenom dalen.

Efter en stund slängde Getingen sista kopparslanten ned på vägen.

»Skall ha sin tull den där också, ty annars går det aldrig väl,» sade han
och tillade:

»Tokigt var _den_ ute, som mötte någon af Järkers pojkar; tokigare var
att möta alla tre, men det tokigaste af allt var, att den som lette gick
förut.»

Flere gastar voro ej i väg den kvällen, men dagens otur var för stor att
icke afla en olycka vida större, såsom båtsman Geting nog fick sanna.



IV.

Rannsakning och dom.


År 1675 på vårsidan hade den norrländska stiftsstaden besök af »tre
stormäktige och högförnäme riksherrar».

Det var riksrådet gref Johan Gyllenstierna, riksrådet gref Gösta Posse,
riksrådet och generalguvernören gref Göran Sperling.

De ha kommit som kunglig kommission att rannsaka landets beskaffenhet i
gemen och särskildt hvad som rörde det yttersta mörkrets svåra öfvervälde.

När nu de tre grefliga excellenserna med nödiga bisittare af prästerskap
och ståndsöfverhet sutto till doms inför menige män i lärdomsverkets
stora högtidssal, på de tre grefvarnes minnesvärda dag, instäldes bland
andra fängslade i tur och ordning äfven Rike-Järker.

Som hans procurator framträdde då den latinkunnige fältskären Olof Wolff,
»som den dagen var nykter», säger protokollet elakt nog om honom.

Då nu gref Johan Gyllenstierna sporde hvad ondt den mannen gjort, dröjde
landsfiskalen tveksam, ty deras excellenser hade varit gudlöst klentrogna
mot hans argumenter dittills.

»Hvad hafven I att förebära mot den mannen?» lydde frågan åter.

Då kunde menigheten icke tiga utan bröt ut i skilda stämmor så:

»Han förgör vår bergning! Han drager vreden öfver landet! Han har trollat
sina barns själar till bäratomtar!»

Hans grefliga excellens ville nu veta hvad en bäratomte var.

Där satt i laget som ett skinande lärdomsljus magister Haqvinius Bohlin,
stiftets andre rangpräst, af kunglig ynnest benådad med två kronohemman
såsom prebendeförstärkning. Han reste sig nu och svarade:

»Här i landet existerar, att de gudlöse inbesvärja orena andars lif i
döda ting och såmedelst skapa sig tjänare att skinna sin nästas äring.»

»Nå, hvad tror I om den saken, herr magister? Existera dessa bäratomtar?»

»Jag måste tro, hvad jag har sett!»

»Har I då sett någon bäratomte?»

»Visserligen har jag så!»

»Huru såg han ut?»

»Som ett blodrödt nystan.»

»Vid hvad tillfälle såg I honom?»

»Han kom hvinande ut ur härbergets glugg öfver ryggen på min häst. Denne
blef också grufligen skrämd, istadig och förstörd efter den betan.»

De tre excellenserna hade, som man nogsamt märkte, intet begrepp om
en bäratomte och då kunde det icke heller förundra någon, att de föga
trodde på en sådan. Det var just rätte karlar öfverheten skickat till
landsrannsakning! Allt hvad nu kom fram om sprunden, nissarne och
minskningen i grannarnes strytor blef nog till protokollet fördt, men
blott som »ren vidskeplighet förutan fundamenter».

»Hvad förehade du när du nedgräfde dina barns lik i skogen? Är det sannt,
som dessa säga, att du var sinnad städja deras själar som bäratomtar?»

Så lydde frågan nu till Järker och han berättade de harmsna ord han
fällde, när han såg sig sviken i sin tro på kvarnens rå, hvilket nu på
sådant vis fick rum i protokollet.

»Nå, hvad skulle då ett kvarnrå vara?» sporde nu hans excellens.

Det var just en dråplig fråga af en så hög riksherre, men svaras måste
och hvad hvarje fem års pojke visste, detta fingo äfven deras excellenser
veta.

»Summan är att denne man bekänner sig hafva trott på ett s. k. kvarnrå
och jordat sin hustrus dödfödda barn på skogen under ord af gudlöst
gäckeri med religionen,» sammanfattade gref Johan Gyllenstierna.

Men mot en sådan hufvudsumma framkommo nu från prästerskap,
ståndspersoner, tjänstestat och allmoge hvarjehanda ifrande gensagor.

När då landsfiskalen hörde sådant medhåll, tog han ord i munnen och
begärde vittnesförhör med kronobåtsman Geting.

»Hvarom skall han vittna?» lydde frågan.

»Att dessa tomtarne äro verkelige och stryka landet omkring att skinna
hvar och en som kommer i deras väg.»

Allmänt bifall hördes nu i salen och gref Johan Gyllenstierna synes hafva
blifvit rätt villrådig i sin otro.

»Medgifver svarandeparten detta vittnesmål?» frågade han och latinlärde
fältskären Olof Wolff, som hittills tegat, svarade:

»Eders höggrefliga excellens! Vi _insinuera_ oss gunstbenäget uti
eders höga nådes _amplissimam protectionem_, att detta _testimomum_ må
_statueras_, hvilket endast lärer _promovera causam nostram_, i ty att
dessa tomtar, som ovedersägligen tillhöra min _principali_, icke lära
bedrifva annat handtverk, än en ärlig köpenskaps slöjder och ingen
skinna, såsom vittnet lärer kunna _relatera_.»

»Förstår du ock hvad denne man säger?» lät frågan till Järker och han
frånsade:

»Nej, jag är, förstås, inte lärd i latinskan.»

»Han säger att dessa tomtar, som de tala om, verkligen tillhöra dig.
Säger också du detsamma?»

»Ja, nog ser jag, att maten finns i strytorna alltid,» bekände Järker och
hela salen fylldes af starkaste sorl.

»Tror du också, att dessa bäratomtar ha dragit maten i dina strytor?» lät
frågan vidare.

»Ja, inte har han kommit af sig själf heller,» medgaf den fängslade åter
och sorlet uppsteg på nytt. Nu såg han sig om på de talrika anklagarne
och fortgick:

»Jaha, men si bäratomtar är det, så visst Gud bevare mig, inte, utan bara
lyckotomtar. Det kan vederfaras hocken som helst att få sådana i gården,
för det är nånting som kommer af sig själf, utan att en förtappar sig med
det som ogudeligt är.»

»Eders höggrefliga excellens!» krystade landsfiskalen. »Det är med dessa
undflykter som karlen har slingrat sig undan vid rannsakningen för
kyrkorådet, tingsrätten och högvördiga domkapitlet. Dock har han hittills
aldrig fuller erkänt sig hafva lyckotomtar. Värdes nu gunstbenäget
tillfråga honom, huru han så noga kan pretendera, att det icke fastmera
lär vara bäratomtar, som han har.»

»Ja du hör frågan! Huru kan du så noga veta att det inte är bäratomtar,
som du har i gården?»

»Jag har aldrig lagat till någon sådan, höge herre!» svarade Järker
enkelt och därmed var landsfiskalens tillämnade snara sönderhuggen, ty på
fråga erkändes allmänt, att en bäratomte måste tillagas af sin ägare med
tillhjälp af nattvardsbrödet, hvaremot ingen kunde säga att en lyckotomte
stode på minsta vis under mänsklig makt.

Emellertid tycktes nu hans höggrefliga excellens hafva skattat
tillräckligt åt skämtlynnets fordringar eller fått nog såsom lärogosse i
de fördolda tingen.

»Kronobåtsman Geting träder fram!» befallde han.

Den framkallade hade i näfven en skrift, som prosten herr Peder hade
satt upp åt honom af åberopadt skäl, att mannen visat sig hafva klen
husförhörsfattning och lätteligen kunde förvilla sig inför så höga herrar.

Denna skrift om Getings onda körfärd genomgicks i all dess vidlyftighet
och bejakades trovärdeligen. Blott en sak, som prosten herr Peder
utelämnat, fick Getingen lof att för samvetseden lägga till. Det var att
han utkastat slanten såsom offertull till beskärm mot det onda.

Detta skulle Getingen icke hafva gjort, ty landsfiskalen tog genast
tillfället i akt och yrkade ansvar på Getingen för signeri.

»Vittnesmålet är ju för den upplyste af null och intet värde utom hvad
vittnets egen bekännelse angår!» utlät sig gref Johan Gyllenstierna och
hugnades med bifallsnickar af de två andra »upplyste» vid bordet.

Parter och vittne voro hörda, öfverläggning företogs och dom afkunnades.

Båtsman Geting, hvilken utkastat sin offerslant såsom beskärm mot det
onda och ej hållit sig till lefvande Gud, såsom hans åliggande varit,
skulle slita fyrtio par spö och stå uppenbara skrift.

Järker-Mäldare, som i förakt för den kristna församlingens heliga bruk
nedgräft sin hustrus dödfödda barn under hädeligt gäckeri, dömdes att
mista sin vänstra arm.

       *       *       *       *       *

Den blodrostiga källskriften säger intet mer än det anförda. Och för
att där läsa hvad som läsas kan mellan raderna, har man emellanåt fått
tillgripa föreställningens belysning.

En viktig sak återstår ännu att tillägga såsom slutord.

Granskar man landsbödelns och landsprofossens räkningar från denna
tid, så rik på förtjänst för dem, så finner man ingenstädes namnen på
Järker-Mäldare och båtsman Geting såsom föremål för deras handräckning åt
domarmakten.

Dessa domar kommo, med andra ord, icke till verkställighet.

Det är då genomskinligt att de dömde, såsom ej ovanligt var, undflydde
straffet och, hvad ännu vanligare förekom, sällade sig till rymlingarne
mot Västanfjällen.

Rymlingarne var ett folk, som byggde och bodde i obygderna där, under
fiske, jakt och begynnande odling, efter egna samhällslagar och
oberoende af den öfverhet, hvars utstötta men oåtkomliga olycksbarn de
oåterkalleligen voro.



FRÅN GRÄNSLANDET I NORDVÄST

MINNESRELIKER FRÅN ETT STRÖFTÅG


Under sommaren 1906 företog författaren häraf i sällskap med en ung
journalist inom Västernorrlands län ett längre ströftåg efter västgränsen
till de tre nordligaste länen. Därunder fördes till boks en hel riklig
skörd af anteckningar om gammalt och fornt. Af dessa kulturella ortminnen
skall man här nedan meddela åtskilligt, som rör Jämtlands nordligaste
fjällhörn jämte ett och annat, som står i närmaste sammanhang därmed
äfven inom det öfriga gränslandet.

       *       *       *       *       *

I Frostviken, Jämtlands nordligaste fjällhörn, omtalades åtskilliga
sammanstötningar, som i gammal tid förekommit mellan de äldsta
nybyggarne i detta gränsland och de här sommarvistande lapparne, hvilka
tilltrodde sig den uråldriga rätten till landet.

Den förste nybyggaren, som trängde upp ofvanför Gäddedet, Frostvikens
nuvarande kyrkoby, fick taga till flykten för lapparne. De jagade honom
en dryg sträcka intill Lermon vid Frostvikssjön, såsom vattnet då
kallades. Nu heter det Kvarnbergsvattnet. Det är Faxälfvens närmaste
källsjö ofvanför Strömsvattnet och sträcker sig från Gäddede ett stycke
in öfver gränsen till Norge.

När den flyende nådde Lermon, såg han sjön helt svagt tillfrusen, ty det
var något lidet inpå höstsidan. I oträngd sak skulle ingen ha gett sig
ut på den isen, men nu var ju »lifvet till låns». Den förföljde frestade
isen och kom undan, lapparne vågade sig inte efter honom.

I början af 1800-talet bodde en ensam nybyggare i den afsides belägna
trakten vid Inviken under Sjougdnäs kapell, hörande till Frostviken.
En gång, då han skulle gå ut och fodra sin häst om kvällen, blef han
dödskjuten af två lurande lappar, som äfven senare mördade hans hustru.
Barnen, minderåriga och öfvergifna som de voro midt i en vildmark, svulto
ihjäl. De två lappar, som skulle ha föröfvat denna missgärning, fingo
sona den med 40 par spö och halshuggning. Emellertid uppger en bland
nomaderna fortlefvande sägen, att de ledo oskyldigt. Morden skulle enligt
denna tolkning ha begåtts af två bofvar, som undgingo rättvisans hand.

Inom Frostviken upprinner åt norska sidan ett märkvärdigt vattendrag, som
kallas Rendselån, med början norr om fjället Orklumpen. På norska sidan
störtar detta vatten ned bland vilda stenhålor i marken och försvinner på
en underjordisk sträcka för att slutligen helt oförmodadt skumma fram ur
berget som ett källsprång nedanför branten till en väg, som löper efter
en bergsida. För öfrigt utfaller ån ej i Norge, utan gör en krok tillbaka
öfver gränsen hem till Sverige och tömmer sig i Kvarnbergsvattnet.

Efter denna å ligger på norska sidan Hudingsvattnet. Förste nybyggaren
där hette Per Andersson. Då han just var sysselsatt med att hugga timmer
till den gård han tänkte bygga, blef han störd af en skara besökare, som
ej hade något godt i sinnet. Det var lappar, och deras ärende var helt
enkelt att taga lifvet af honom. Nu var Per Andersson en foglig, men
ovanligt stark karl. För att visa lapparne hvad han förmådde i den vägen,
tog han helt lugnt en ordentlig stock som tillhygge och ville veta, om
det var frågan om slåss. Detta satte en sådan skräck i lapparne, att de
genast togo till flykten.

Ett annat prof på Per Anderssons styrka var, att han två hela fjällmil
bar en börda om 2 »våg», säger 72 kilogram, och det oaktadt sköt ripan på
hand med denna börda på ryggen.

Det kan ha varit en hundra år, sedan Per Andersson började bygga och bo
vid Hudingsvattnet. Svensk var han till börden. Äfven norskar sökte
drifva honom från stället, men lika förgäfves. Där var han, och där blef
han.

En nybyggare inom Frostvikens öfre trakter och hans hustru höllo på att
skörda en af de många naturliga skogsängarne. En lapp tänkte då skrämma
bort dem. I denna afsikt hade han själf och hans hustru spökat ut sig så
fasansfullt de kunde i björnhudar och annat och kommo så framkrypande
på alla fyra som ett par vidunderliga trolldjur vid sidan om ängen.
Nybyggarns hustru blef nästan vettskrämd, men karln lät inte narra sig af
dessa spöken. Han sökte sig genast en risrake och spöade på lappen, tills
han bad om förskoning för Guds skull och lofvade att aldrig mer spöka ut
sig till skrömt. Sedan lefde lappen och nybyggarn som de bästa vänner.

Nu för tiden råder godt förhållande allmänt mellan lappar och bofaste
i denna omnejd. De gamla stridigheterna höra numera endast till
folkminnet, och de båda raserna lefva endräktigt vid hvarandras sida,
förvissade om, att redbarhet och tillmötesgående å ömse sidor är den
bästa politiken.

       *       *       *       *       *

Vid vårt besök i Jormliden, hörande till Frostvikens socken, omtalade
gästgifvaren Per Bengtsson en tilldragelse, som på bästa sätt ger nyckeln
till de många lappsagorna om förlorade silfverskatter.

Berättarens fader, Bengt Jodal, till börden norsk, var på sin tid en af
byns hemmansägare och tillika lappskollärare. Det var inte så kinkigt
med sådana den tiden. Då Jodal aflade sin examen -- och det var för
kyrkoherden Ångman i Oviken -- fick han först innanläsa en bibelvers
och så utanläsa ett katkesstycke. -- »Det där duger nog åt lapparne!»
förklarade examinatorn, och förhöret var färdigt. Detta i förbigående.

Jodal var en gång i själaherdens ställe på besök hos en åldrig lapp, som
låg på sitt yttersta i kåtan. Och ensam låg den stackarn, öfvergifven
af sina närmaste. De hade efter gammal lappsed gett sig i väg från den
döende, ovisst hvarför. Kanske af fasa för döden, som både kristna och
hedningar utspökat i skräckgestalt, eller för att lämna den döende ensam
i sin grannlaga uppgörelse med döden eller af andra eller inga orsaker.
I allt hvad rör den gamla tron sägas lapparna anse som en samvetsplikt
att tiga inför utomstående. Eller också är det snarare, som en förståndig
nomadyngling förklarade: De gamles skrock var till den grad förgrumladt,
att de omöjligen kunde reda ut det i sina egna tankar, än mindre då på
ett främmande språk för resande professorer. Detta slår kanske hufvudet
på spiken. Det skulle endast innebära, att nomaderna saknat en skald
eller tänkare, som kunnat ge folktron form och gestalt genom att samla
den kring någon dogmatisk benstomme. Föga värde tycks det också ligga
i den motsägelsefulla mörja, som de ha samlat under namn af lappsk
mytologi.

Då nu Jodal satt där i all ensamhet med den öfvergifne, som sades vara
mycket rik på blanka silfverpengar, föreställde han honom nödvändigheten
att i tid uppge det ställe, där han hade sin skatt förborgad i jorden, så
att barnen kunde fara väl af pengarne. Lappen svarade, att han nog skulle
återfå sin skatt på uppståndelsens dag och höll segt vid detta. Besökarn
bearbetade honom med all flit för att bringa honom på andra tankar, och
slutligen blef den sjuke villrådig. Han reste sig på svaga ben och sökte
vackla i väg ur kåtan, men sjönk strax ihop och måste för alltid intaga
sin dödsbädd. Han dog efter att ha försökt beskrifva stället. Det var en
höjd med ett stort träd o. s. v. De efterlefvande sökte nog, men funno
ingen skatt. Beskrifningen angaf ej stället med behöflig noggrannhet.

       *       *       *       *       *

Hans Bengtsson i Gäddede berättade följande öde, som händt en lappflicka,
hvilken på gamla dagar hade sitt hem hos hans föräldrar i Jådaberg.

Som ung hade hon vaktat renar norr om sjön Grubbeln uppefter en gräsrik
björklid. Det var på våren, renkalfvarna voro helt späda, och svårt var
det att sköta dem i det kalla regnväder, som var rådande. Renvakterskan
själf, frusen och genomblöt som hon var, sökte sig in i en bergshåla för
att torka sig vid en eld, som tändes vid ingången. Till slut varsnade hon
i hålans halfdunkel en mycket fin spann, d. v. s. en ask af träspjälor,
och lyfte på den, men fann snart, att hon ej skulle orka bära den långt.
Asken var sorgfälligt låst, och genomjublad af tanken, att hon funnit en
skatt, skyndade hon sig att gömma undan fyndet. Hon ämnade hämta det vid
senare tillfälle, men den, som aldrig återfann stället, var herdinnan.

       *       *       *       *       *

Bland källorna till den norska Namsenelv har man att räkna den väldiga
Tunsjön på norska sidan af högfjällsregionen. Vid sjöns östra spets
ligger helt nära gränsen en fjällby, som också kallas Tunsjön. I
grannskapet finnes ett berg, som kallas _Tunsjö-guen_. Detta vill
egentligen säga »Tunsjöguden». Möjligt är, att berget, såsom ofta händer,
visar någon fantastiskt utformad bild af människa eller djur, hvilken
bild skulle kunna vara Tunsjö-guden, men summan är i alla fall, att
nomaderna brukat offra där sent ner genom tiderna. Huru offret kunde
tillgå, därom får man en aning af följande berättelse.

En lapp köpte en stor och redig oxe af nybyggaren Lars i Tunsjön.
Säljaren misstänkte, att lappen ämnade offra stuten och smög efter honom
när det bar i väg. Lappen ledde oxen mycket riktigt till Tunsjö-guen,
förde in djuret i en håla, tog så fram en spåtrumma för att skåda in i
framtiden efter offrets verkningar och pratade för sig själf och åbäkades
på allt vis efter konstens regler. Slutligen syntes han fullt belåten med
spåtrummans tecken och murade in stuten för att låta honom stå där och
svälta ihjäl i berget. Då lappen gått, tog Lars i Tunsjö ut sin sålda
oxe från det tillämnade eländet, återstälde den rubbade stenmuren och
förde hem djuret. Då han nästa gång träffade lappen, frågade han, huru
det var fatt med stuten. Och lappen, som hade återbesökt stället och sett
offerdjuret försvunnet, svarade med största belåtenhet:

»Ah, ser du far, han var gudi så behaglig, att jag ser inte en gång benen
efter’n!»

På det lokala språket lydde detta så: »Ah sjer tu mæ farum, han var ku’
så behageligt, att i sjer int’ bena heller.»

Annars hade det varit vanligt, att man åtminstone återsåg benranglen
efter de till offer inmurade och ihjälsvultna renarne. Stuten var
tydligen ett redigare offerdjur, ty han försvann med hull och hår och ben.

       *       *       *       *       *

80-årige Johan Lundmark i Adolfström af Arjeploug i Norrbottens län
hade på väggen till sin tids äldsta prästgård inom socknen läst
ett egendomligt tingsprotokoll, uppklistradt till tapet jämte andra
aktstycken.

Det handlade om en nomad, som af stamförvanter angifvits för ett hedniskt
offer, hvarmed de beträdt honom på bar gärning i en fjälltrakt väster om
Silbojokk. Den anklagade förnekade ej, hvad som lades honom till last,
men ville urskulda sig därmed, att han hela två års tid fåfängt bönfallit
de kristnes gud om hjälp mot stora olyckor vid renarnes kalfning. Då,
när ingen annan råd var, hade han slutligen vändt sig till sin egen gud,
och detta hade slagit bättre ut. Prästen lade också till sina besvärande
omständigheter i protokollet: »Han hade användt all flit för att lära
lappen inse sin själavåda och få honom att öfvergifva sin hedna tro, men
allt hade varit bortkastadt på detta hälleberget.» I stil med gammal
renlärig obarmhärtighet dömde rätten denna halfhedning till döden, men
ovisst är och blir om hofrätten stadfäste domen. Något årtal fanns ej på
det afrifna aktstycket. För något lätt pris kom nog den stackars lappen
ej undan.

       *       *       *       *       *

Bolagsarrendatorn Edfors i Ankarvattnet af Frostviken, vår ledsagare
till Frostviks-nomadernas sommarläger å fjällheden Buona-gaska söder om
Jehta-jaure, visade oss under vägen ett ställe, som han trodde vara en
lappgraf för minderårig.

Det var en jordfylld stenkista, bildad i rektangelform af snedt nedsatta
skifferhällar midt i ett stenröse. Kistan mätte en meter i längd och
en half i bredd upptill, men längre ned, sedan vi krafsat upp jord och
stenar, blott en tredjedels meter i bottnen. Vi anträffade en del sköra
kol i den påtagligen förut rubbade jorden och nådde en orörd botten af
mergel utan att finna ben. Vägvisaren hade förut sett ben där, men medgaf
som möjligt, att det kunde vara renben.

En likadan stensättning och närmast af samma storlek anträffades längre
norrut på vår vandring efter gränslandet å en fjällhed ej långt från
öfvergången till Norrbottens län. Kistan var dock här fylld af orörd
jord af samma utseende som den öfriga fjällheden, så att det var länge
sedan den anordnades. Ett starkt åskregn och bristen på passande verktyg
hindrade undersökning.

Ett tredje likartadt ställe hade anträffats af förenämnde Johan Lundmark
i Adolfström å en utmark ett stycke söder om Laisa-älfven. Det var en
rektangulär jordhög med insjunken topp. Då högen uppgräfdes fanns där
brända refben och eldkol på en yta af omkring en meters längd och 2/3
meters bredd. Han ansåg det hela vittna om eldoffer.

       *       *       *       *       *

Här och där i vildmarkerna ligga de ensliga nomadgrafvarne utströdda,
och gamla sägner bruka vakta deras minnen. De höra till en tid, då ännu
inga kyrkogårdar funnos och väl äfven till en senare tid, då sådana voro
upptagna, men på omänskliga afstånd inom de furstligt tillmätta socknarne.

Förut nämnde Per Bengtsson i Jormliden omtalade, att han för en 24 år
sedan var med som åsyna vittne, när de gräfde upp ett ställe, där gammal
sägen utpekade en lappkvinnas graf. Ett benrangel fanns där mycket
riktigt. Skallen var ända under hakan inhöljd i en mössa. Tänderna voro
ännu hvita och blanka. Bredvid den dödas öfverlefvor anträffades ej blott
knif med siradt benskaft, utan ock eldstål med flinta, alltsammans en
utrustning på färden till de dödas rike. Hvad den döda hade hos sig, fick
hon behålla, när grafven igenskottades. Detta var vid Hudingsvattnet i
Norge, efter den förut omnämnda, underjordiska Rendsel-älfven.

I mellersta Abelvattnet, som är en af Ume-älfvens källor, finnes ett
litet sund och där bredvid, på en sank äng, höjer sig en sned häll,
som under många hundra vintrar gifvit lä åt tre starkt vittrade
människoskallar. Under vårt ströftåg genom omnejden hörde vi denna
sak länge och väl omtalas utan någon därtill ansluten förklaring eller
sägen. Detta fäste vår första uppmärksamhet på en märklig egenskap hos
nomaderna. De ha någon slags obenägenhet att ge sig ut på gissningar. Att
med aningen slå en brygga mellan skilda företeelser, tycks icke häller
höra till deras benägenhet eller fallenhet. Denna sakliga fantasilöshet
gör lappen till ett utmärkt vittne lika säkert som till en klen domare.
En följd häraf tyckes också vara, att nomadernas fornsägner utmärkas
af en nykter, dokumentär fasthet utan växlingar och smyckningar. I ett
sådant fall som detta skulle en skandinavisk befolkning ej ha nöjt sig
med mindre än en hel hop förklarande sägner.

Till slut hade likväl folkskolläraren Pettersson i Tärna, Skytteanska
skolans föreståndare, erfarit af en åldrig nomad, att de tre skallarne
skulle ha tillhört en fiskarlapp och hans två hustrur, som alla tre
omkommit i Abelvattnet i långt före detta gångna tider.

Berättelsen ger en antydan om, att månggifte varit i bruk bland de
äldre lapparne liksom oftast hos gamla nomadfolk, Israels barn ej att
förglömma.



INNEHÅLL:


    _Fågelskytten._

    Tre besatta äfventyrshistorier                           5

    Första Äfventyret.

      _Larslund, profet och hämnare._

      I. Larslund presenteras. -- Andligen vacker,
         lekamligen den värsta fuling                        7

     II. »Tjäderprästen». -- Larslund predikar
         på torget                                          13

    III. Efterkast. -- Larslund förbannar och
         tillspillogifver staden                            17

     IV. Från ord till handling. -- Larslund
         samlar tuktorisen i sin hand                       22

      V. Tjufbandets högkvarter. -- Larslund
         återser två gammalfästmör                          28

     VI. Tillspillogifvelsen. -- Dem enom till
         straff, dem androm till varnagel                   40

    Andra Äfventyret.

      _Larslund smusslar med brännvin._

      I. Larslund samvetsöm. -- En välsignelserik
         brännvinsstöld                                     49

     II. Fortsatt byteshandel. -- Än mer flödande
         välsignelse                                        61

    III. Bäst af allt. -- Larslund får gratifikationer
         för brännvinsstölden                               65

    Tredje Äfventyret.

      _Larslund som fåratjuf._

      I. Ovälkommet besök. -- Larslund störes
         i sin julefrid                                     73

     II. Ett litet knep. -- Larslund förkortar
         sitt besvär                                        77

    III. Fårtjufven angifves. -- Ett fasans bryderi
         för åklagaren                                      81

     IV. Oförmodad vändning. -- Hvem som
         upptäcktes vara fåret                              89

      V. Slutet. -- Larslund dyr vid förlikningen           99

    _Inför de tre excellensernas domstol._

      Minne från trolldomsräfsternas dagar                 105

      I. Järker-Mäldare                                    107

     II. Rike-Järker                                       110

    III. Båtsman Getings onda körfärd                      114

     IV. Rannsakning och dom                               122

    _Från gränslandet i nordväst._

      Minnesreliker från ett ströftåg                      133



_Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker._

Originalromaner af svenska författare för 25 öre.

Öfver en och en half million volymer äro hittills utkomna.


_Hvad pressen säger om dessa böcker_:

Åhlén & Åkerlunds förlag i Göteborg, hvilket inom parentes sagdt, var
det första svenska förlag, som började med enkronasböcker af svenska
författare, har, som bekant, i dagarne startat ett 25-öres bibliotek af
svenska författare.

De böcker som utgifvas, äro nästan uteslutande af svenska författare.
_Härigenom ha både författare och allmänhet fått en fördel, som ej kan
skattas nog högt._ Det blir intet dödvatten, författarne behöfva ej
längre frukta att ej få sina manuskript sålda till anständiga priser,
och hvad som är det bästa af allt, _det svenska folket och de svenska
författarne lära känna hvarandra_. Äfven en debutant kan, om hans arbete
anses förtjänt häraf -- och häröfver kommer naturligtvis en sträng
kontroll att utöfvas -- med ens gå ut bland de bredare lagren.

                                                 _Nya Dagligt Allehanda._

Utstyrseln är synnerligen vårdad och tilltalande.

                                                         _Skara Tidning._

Ett steg som är afsedt att råda bot på det missförhållandet att
inga _svenska_ författares arbeten konkurrera med de utländska inom
25-öreslitteraturen.

                                                         _Örebrokuriren._

På den yttre dräkten har ju detta förlag alltid nedlagt stor omsorg. Så
ock beträffande dessa förvånansvärdt billiga böcker. Det konstnärliga
omslaget i flerfärgstryck, det goda papperet och det utmärkta trycket
bidrager allt att ge det nya 25-öresbiblioteket en _förstklassig_ prägel.

                                                 _Norrköpings Tidningar._

Hvad den yttre dräkten angår, få vi erkänna, att vi häpnat öfver, att en
så _gedigen_ och i allo _förstklassig_ utstyrsel kunnat åstadkommas för
så prisbilliga böcker.

                                                      _Västra Dagbladet._

25-öresbibliotek ha vi godt om i våra dagar, men detta sistnämnda är i
mer än ett hänseende förtjänt af allmänhetens särskilda uppmärksamhet,
och det torde utan öfverdrift kunna betecknas som en _vändpunkt, en epok
i billighetslitteraturens historia i vårt land_.

                                                        _Norra Bohuslän._

Åhlén & Åkerlunds förlag var det första som införde den _svenska_
billighetslitteraturen i vårt land, och när därför firman åtog sig det än
svårare uppdraget att föra den mångomtvistade 25-öreslitteraturen in på
rätt bog, var redan namnet tillräcklig garanti för en lycklig lösning.

Ur alla synpunkter ha såväl allmänhet som författare anledning att med
sann tillfredsställelse hälsa Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker.

                                                     _Blekinge Folkblad._


Under den senaste månaden ha utkommit följande intressanta nyheter.

Samtliga original af Svenska författare.

_Gurli Hertzman-Ericson: Högsommar._ Roman. Pris 25 öre.

Gurli Hertzman-Ericson, har, fastän en af de yngsta, redan sin trogna
publik, som tycks bli större för hvarje bok. Upplagornas storlek och
antal har växt för hvarje nytt arbete, och det är väl intet tvifvel om,
att, när hon nu skickat ut en ny roman till ett så billigt pris, den
första upplagan af denna icke blir gammal på förlagets hyllor. Orsaken
till förf:s popularitet är icke heller svår att förstå. Hon har alltid
något på hjärtat, något som måste sägas, och hon säger det trovärdigt,
flärdfritt och just därför gripande. Det gamla problemet om konflikterna
mellan man och kvinna ställes i ny belysning och hon låter ljuset falla
skarpt öfver lifvets mångskiftande scenerier. Kärleken är tyngdpunkten
och kärnan i problemet. Där den ej finnes, finnes ej häller lyckan.

Det vore önskligt om denna präktiga bok kunde finna vägen till många hem.

_Maria Rieck-Müller: Stor-Sigrid._ Pris 25 öre.

Maria Rieck-Müller står utan gensägelse bland de främsta i den stora
falangen af våra skrifvande kvinnor, hennes berättelser torde väl
tillhöra det bästa modärn svensk novellistik åstadkommit, och om man
härtill lägger, att »Stor-Sigrid» måste räknas till den berömda förf:s
mest utmärkta alster är väl berömmet i det närmaste uttömdt. Fru
Rieck-Müller använder ofta ett lifligt tempo i sin berättelse. Stilen
skälfver af blod och nerv, det är lefvande lif från början till slut,
taflorna rullas fram färgstarka och omväxlande och man tjusas med eller
mot sin vilja. Det vore önskligt att hvar och en i sin stad ville taga
detta tillfälle i akt att förvärfva sig en bok, som från första sidan
till den sista är stor och äkta konst.

_Hans Jost: Fyra Spaderess._ Roman. Pris 25 öre.

»Fyra Spaderess» är säkerligen en bok, som kommer att väcka uppseende.
Visserligen är det dystra drama, från hvilket förf. hämtat sitt stoff
icke längre aktuellt, men alla minnas vi dock ännu den snillrike
uppfinnaren-affärsmannen, som lät sin lidelse och ärelystnad leda sig
in på brottets bana. Romanen är emellertid ingalunda anlagd som någon
skandalbok. Den är fastmera en lugnt och säkert gjord psykologisk
analys öfver brottet, med alla dess motiv och konsekvenser. Vi få följa
sorgespelet från början till slut och se, hur hjälten slungas som en
lekboll för ödet och sin egen natur, och man kan knappast undgå att
känna medlidande. Vi hoppas, och säkerligen icke förgäfves, att den
intressanta boken skall bli spridd vida omkring.

_Bertha Theorin: Det återfunna järnskrinet._ Roman. Pris 25 öre.

Den omtyckta författarinnan, som med sin redan populär vordna roman »Ett
samvetsäktenskap», skaffade sig en stor läsekrets, framträder med denna
utomordentligt spännande och fängslande bok delvis från en ny sida men
alltjämt lika intressant och underhållande som förut.

»Det återfunna järnskrinet» kommer utan tvifvel att hälsas med
förtjusning af en hvar, som älskar en rolig och spännande, men på samma
gång verkligt god bok.

                   _Nya volymer utkomma hvarje vecka_



[Illustration]

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS 25-ÖRESBÖCKER

_Originalarbeten af _Svenska_ författare_


_25 öre pr volym_

1, 2, 3. Vilhelmina Gravallius. _Högadals Prostgård._ Roman. Nya upplagor.

4. Wilma Lindhé. _Genom bränningar._ Roman. Ny upplaga.

5. Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. _Ändtligen vunnen._

6. Malvina Bråkenhielm. _Sonja._ Roman. Ny upplaga.

7. Otto Witt. _Guldgrufvan._ Detektivroman.

8. Hugo Falk. _Flickorna på Kåreholm._ Roman.

9. Vilhelmina Gravallius. _Spanjorskan._ Roman.

10. Daniel Fallström. _Tärnö Maria._

11. Viva Réenstierna. _Vid målet._ Roman.

12. Ulla Linder. _På Brovik._ Roman.

13. John Bratt. _Slafvinnor._ En roman om mormoner.

14. E. Walter Hülphers. _Mannens verk._

15. Nanna Wallensteen. _Vildfågeln._ Roman.

16. Sigge Strömberg. _Rosie._ Äfventyrs och kärleksroman.

17. W. A:son Grebst. _På hafvet._

18. Malvina Bråkenhielm. _Rike Kjellsons arfvinge._ Roman. Ny upplaga.

19. Stein Riverton. (Sven Elvestad.) _Grefven af Oslo._ Detektivroman.

20. Märta Magnus. _Kärlekens vägar._ Kärleksroman. Ny uppl.

21. Ernst Westerberg. _Fröken Lydia._

22. Viva Réenstierna. _Kaféflickan._ Roman.

23. Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. _I kvinnohänder._

24. Nanna Wallensteen. _Majken Linde._ Roman. Ny upplaga.

25. E. Walter Hülphers. _Guldvaskare._

26. Wilma Lindhé. _Skattepenningen._ Roman. Ny upplaga.

27. Ernst Didring. _Bruddansen._

28. Daniel Fallström. _Grefvinnan._

29. Reinhold Winter. _Högt spel._ Kärleksroman.

30. Malvina Bråkenhielm. _Zigenarblod._ Roman.

31. Gurli Hertzman-Ericson. _Högsommar._ Roman.

32. Hans Jost. _Fyra Spaderess._ Roman.

33. Maria Rieck-Müller. _Stor-Sigrid._

34. Olof Högberg. _Fågelskytten._

35. Bertha Theorin. _Det återfunna järnskrinet._ Utk. 27 Aug.

36. Harald Johnsson. _Studentlif._ Utk. 3 sept.

_Hos alla bokförsäljare samt i parti från_

                        Åhlén & Åkerlunds Förlag
                                GÖTEBORG

                    BONNIERS TRYCKERIER GÖTEBORG 1912





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Fågelskytten och andra berättelser" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.