Title: Valéries duenna - En roman på g-strängen
Author: Blundell, Mary Elizabeth
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Valéries duenna - En roman på g-strängen" ***


VALÉRIES DUENNA

En roman på g-strängen


Af

M. E. FRANCIS [Mary Elizabeth Blundell]


Öfvers. för Hbl.



Helsingfors,
Hufvudstadsbladets Nya Tryckeri,
1901.



Innehåll.

    I. Introduzione
   II. Staccato.
  III. Molto espressivo.
   IV. Capriccioso.
    V. Giocoso.
   VI. Accelerando.
  VII. Scherzando.
 VIII. Molto Furioso.
   IX. Con tristezza.
    X. Allegretto ma non troppo.
   XI. Mezza voce.
  XII. Allegro Agitato.
 XIII. Adagio con Tenerezza.
  XIV. Andante con variazione.
   XV. Apassionata subito.
  XVI. Pastorale.
 XVII. Crescendo.
XVIII. Sempre crescendo.
  XIX. Finale con molto sentimento.



I.

Introduzione


-- Har ni lagt in bössfodralet?

-- Ja, sir John.

-- Och Golf-klubborna?

-- De ligga här i hörnet, sir John.

-- Bra -- gå då och skaffa biljetter.

Sturgess försvann och sir John började långsamt gå af och an på
järnvägsperrongen; han såg sig under tiden en smula otåligt omkring, ty
han hade anländt fulla tio minuter före tågets afgång. Någonting dylikt
hade sällan förut händt honom och han var naturligtvis förargad
däröfver. Han kunde icke begripa hvad som farit i Sturgess, den dumma
karlen, som vanligtvis ordnade hans afresa så noga, att han hade precis
tre minuter till sitt förfogande på bangården. En för att komma ut på
perrongen, den andra för att köpa ett par tidningar och den tredje för
att bekvämt sätta sig till rätta i hörnet af sin kupé. Men Sturgess?
Nå, ingen betjänt är värd sitt bröd, om han ej inom tre minuter kan
lämna in bagaget, lösa biljetter och vara tillstädes till affärden.

Denna tidspillan gick sir John så mycket djupare till sinnes, som han
egentligen icke försummade det minsta. Han var sedan vidpass två år
tillbaka innehafvare af sitt baroni och sina gods och till hans
besittningar hörde äfven bärgvärk. Hans vänner hade icke riktigt reda
på om man gräfde tenn, kol eller järn där. Men så viste de i stället på
pricken, huru stora hans inkomster voro, och om de också voro nog
vänliga att tre- eller fyrdubbla dem, så var det likväl klart och
tydligt för hvar och en, att John Croft var ofantligt rik.

Men det var icke hans enda företräde. Han var dessutom ung -- icke
trettiotvå år ännu -- vacker, frisk och full af uppriktigt intresse för
lifvet och sina medmänniskor.

Han hade valt den diplomatiska banan, innan hans farbrors oväntade
frånfälle befriade honom från mödan att sköta någon syssla, och som han
var en begåfvad människa och hade inflytelserika bekantskaper, så hade
han samlat allehanda intressanta erfarenheter i främmande länder.

Medan han gick af och an på Waterloostationens af människor öfverfylda
perrong, ilade hans blick snabt iakttagande från det ena ansiktet till
det andra. Tid efter annan smålog han öfver något yttrande, han hörde
bland mängden. Men plötsligt vände han sig tvärt om och stirrade efter
två gestalter, som just gått förbi honom. Det var ett par små varelser,
två täcka, mörkögda damer, som tämligen upprörda talade franska med
hvarandra. Därvid blef han i tillfälle att observera, att de båda voro
unga och vackra; den ena var i synnerhet en i ögonen fallande skönhet.
Den andra, som var belamrad med sjalar och paket, försökte just hjälpa
sin följeslagarinna att stiga upp i en tredje klassens vagn.

-- _Tiens_ -- var inte så otålig! Jag skall genast skaffa dig din
tidning.

John Croft gick vidare, ända till slutet af perrongen och vände sedan
om. Då märkte han, att den vackrare af de båda företeelserna, som så
fängslat honom, vände sitt lilla ansikte emot honom. Hvilket
förtjusande ansikte! Hvilka underbart vackra ögon! Hvilka fina drag!
Men hvad den lilla damen var ond! De fint tecknade ögonbrynen voro
dystert rynkade, läpparna voro hårdt sammanprässade och en liten,
otålig fot stampade lätt i golfvet.

-- _Ah ça_! ropade hon, kommer du då aldrig tillbaka? Skynda dig! Tåget
afgår genast.

-- _J'arrive, chérie_; jag har din aftontidning med mig åt dig.

-- Jag sade ju, att du skulle skaffa mig "Punch", svarade den
tilltalade med en befallande ton i sin klangfulla röst.

John Croft stannade några steg från denna kupé och låtsade som han ej
såg de båda unga damerna, men i själfva värket roade de honom lika
mycket som de intresserade honom.

-- Nej, Valérie, lydde det bestämda svaret, jag köper inte "Punch" åt
dig; det har jag redan sagt dig. Den kostar tre gånger så mycket som
denna tidning, som också är ganska rolig. Vi ha inga pengar att kasta
bort, glöm inte det.

-- Men jag vill inta ha din långtrådiga tidning, den innehåller
ingenting annat än smädelser och skryt, genmälde Valérie.

-- Åhå! sade den andra gäckande, och John Croft kände sig nästan också
manad att bryta en lans för sin favorittidning, men samtalet fortsattes
åter.

-- Du vet ju, att jag ville ha en illustrerad tidskrift.

-- Då skall jag byta ut denna, emot Ser-r-raps, svarade den
tillrättavisade med en så komisk tonvikt på detta ord, att Valérie
började skratta.

-- Nej, jag föredrager "Ally Slopair".

Afgångssignalen gjorde slut på samtalet och påminde äfven John Croft
om, att det var tid för honom att intaga sin plats. Men han hade
knappast hunnit sätta sig till rätta i sitt hörn, förr än någonting
hvitt fladdrade förbi hans ögon. Han blickade nyfiket ut; den föraktade
tidningen låg just på det ställe, där den vackra flickan stått.

Sir John lutade sig bekvämt tillbaka i sitt hörn, tände sin första
cigarr och tillät sina tankar att sysselsätta sig med de vackra, små
fransyskorna; de föreföllo honom åtminstone att vara fransyskor, att
döma efter deras språk och efter ett visst behag i deras åtbörder och
klädsel. Men det var likväl någonting hos dem -- hyn, ansiktsbildningen
och framför alt ögonens form, som mera vittnade om den slaviska typen.
Hvilken lefnadsställning månne de innehade? De reste på tredje klassen,
stackars varelser! Och dessutom tyktes den ena af dem inneha den
förenade rollen af tjänarinna och sällskapsdam. Han smålog, då han
tänkte på det nyss förda samtalet. Nej, de voro bestämdt i små
omständigheter; men de hade likväl någonting fint, ja förnämt i sitt
väsende. Hvad hade de för sig? Hvart begåfvo de sig? De voro bra unga
för att sålunda ensamma ströfva omkring i världen -- Valérie såg i
synnerhet ut nästan som ett barn.

Medan han sålunda grubblade och funderade, gledo timmarna framåt. Det
var egentligen ingen lång resa, men den föreföll John alltid besvärlig,
ehuru hans tant, lady Mary Bracken, som han ämnade besöka, var en
originell och intressant kvinna och hennes hus hörde till de
angenämaste man kunde tänka sig.

De hade hunnit fram till den afskyvärda lilla stationen, där han måste
byta om tåg, och Croft, Sturgess och deras tillhörigheter flyttade
öfver till ett annat tåg, då sir John, till sin stora förvåning, såg de
båda små fransyskorna likaledes styra kosan till den andra perrongen.
Och vid en liten haltpunkt, den sista före målet för sir Johns resa,
bereddes det honom en ny öfverraskning. Han såg de båda damerna bärande
på sitt resgods och synbarligen med stor hast springa utmed perrongen.
Det motsträfviga låset på den angränsande första klassens kupén ville
icke gifva efter för deras ansträngningar. Croft öppnade därför dörren
till sin kupé, dit de skyndade.

-- Stig upp Valérie, fort, fort! ropade den unga flickan, som tyktes ha
öfvertagit ledningen. Jag har bara ett ögonblick på mig att köpa
biljetterna.

Hon skyndade andlös därifrån och kom genast tillbaka med två första
klassens biljetter, som hon höll mellan sina bländande hvita tänder; ty
hon hade börsen i ena handen och med den andra försökte hon öppna
kupédörren, som en alt för nitisk bärare slagit igen.

Sir John skyndade sig att öppna och att hjälpa henne in i kupén, ty
tåget satte sig under tiden i rörelse. Hon gick igenom kupén, kastade
sig ned midt emot sin syster, kämpade efter andan och skrattade.

-- Om du hade blifvit efter, Margot, hade jag inte alls farit dit, sade
Valérie.

-- _Si, si_, svarade Margot i det hon stack biljetterna i sin
portmonnä, som slog igen med en knäpp, du hade varit tvungen att fara,
Valérie, ty annars hade vår värdinna ju icke vetat hvart vi tagit
vägen. Jag hade nog skaffat mig ett åkdon och kommit efter i rättan tid
för att kläda dig till middagen.

Valérie satt kapprak och rynkade pannan en smula; sedan lutade hon sig
framåt och började hastigt tala ett annat språk -- ett språk, som
föreföll Croft bekant. Det var ungerska. Han hade tidigare ofta hört
det. Då han varit vid engelska ambassaden i Wien hade han specielt
studerat det. Han hade således gissat rätt -- dessa flickor voro icke
af fransk härkomst. Nu, då han ånyo mönstrade dem, kunde han se, att
den ena -- hon som hette Margot -- Margot var ett bra vackert namn --
hade ett par djupblå ögon, samma blå färg han så ofta träffat på i
Österrike och hvilken lika mycket skilde sig från hans landsmaninnors
blå ögon som en safir från en förgätmigej. De långa, täta, svarta
ögonhåren gjorde, att de sågo så mörka ut under det lifliga intresse
upptäkten af flickornas nationalitet väkte hos honom, glömde han, att
han bokstafligen lyssnade, ty de främmande kände sig påtagligen
fullkomligt säkra och talade i hans närvara om saker af ytterst intim
och personlig karaktär.

-- Hör du, Margot, sade Valérie. Jag vill inte, att någon främmande
flicka skall kläda mig -- om någon sådan kommer, stänger jag min dörr
förr henne.

-- Jag hoppas att ingen kommer, ty det vore ohöfligt att afslå ett
vänligt anbud.

-- Det göres icke i vänlig afsikt. De vilja endast se hvad vi ha för
saker och huru vi äro klädda -- åh, då kommer hon att se de stoppade
ställena på min enda sidenunderkjol! Den är så lappad, så lappad --
huru tycker du väl, att jag kan låta en främmande få se den?

Vid denna vändning i samtalet fick Croft klart för sig, att det icke
var bestämdt för hans öron, och han började oroligt fundera på, om han
skulle tillstå sin kännedom om det språk, de med sådan tvärsäkerhet
begagnade sig af. Men han tvekade, ty han fruktade att göra de unga
flickorna förlägna.

-- Jag kan inte tåla de här engelsmännens nyfikenhet, fortfor Valérie;
de betrakta oss som vi hörde till en helt annan ras --, de stirra på
oss som vi vore små vilda djur; de göra oss frågor -- frågor, som vi
endast skulle göra våra intimaste bekanta! De göra anmärkningar -- bah!
Jag kan inte tåla dem!

-- Var inte så barnslig, Valérie, svarade Margot rodnande och med en
liten stolt knyck på nacken, hvilken högeligen roade Croft, där han
gömd bakom sin tidning gaf akt på henne. Du talar som vi icke vore
jämgoda med dessa människor.

-- Det anse de oss icke häller vara, inföll Valérie. Vi äro ju
artister? Få vi ej betalt för att vi komma hit? Åh, jag vet mycket väl
hvad du ämnar säga, _mademoiselle la marquise_; men söta du, här i
landet sätter man icke värde på börden, utan på penningen. Och å propos
pengar, så är det ännu ett skäl, hvarför jag är förbittrad öfver detta
företag. Det kommer att kosta oss fyra, ja tio gånger så mycket som det
inbringar oss. Kusken, som afhämtar oss från stationen, de fula, långa
betjänterna med sina puderperuker, husjungfrurna, kammarjungfrun, som
ej får kläda mig, alla -- alla dessa vänta på pengar; och, hvad vi än
gifva, komma de att tycka, att det är för litet -- ack, hvad jag
önskar, att vi ej farit dit!

Det uppstod en längre paus och sir John kastade en förstulen blick på
Margot, som satt mycket rak och hvilken han tykte var en smula blek och
såg mycket allvarsam ut.

-- Jag har noga öfvervägt det, sade hon, och jag tykte det var klokt
att fara hit, trots alla kostnader. Det är nödvändigt för dig, ser du.
Du kan aldrig vinna framgång, då du ej är bekant -- detta föreföll mig
som ett tillfälle att bli det. Nu äro vi genast framme, tillade hon
i en helt annan ton, och det vore bäst, om du bytte om handskar.

Hon öppnade sin väska och tog två par nya handskar fram därur. Sedan
började hon med största omsorg draga sina på sig och systern gjorde
likaledes. Croft lade med ett slags medlidsam munterhet märke till, att
de, som de togo af sig, voro mycket slitna och lappade. Medan Valérie
bemödade sig att knäppa till handsken omkring sin runda handled ropade
hon plötsligt:

-- Margot, Margot! mina skor -- du har inte sytt de röda rosetterna på
mina skor!

Margot upphörde med sin sysselsättning och blickade upp, synbarligen
bestört och skuldmedveten. Det är sant! Det har jag glömt!

-- Alt går då också på tok! sade Valérie tragiskt. Hvarenda en sak!
Icke ens mina små, röda rosetter, som jag så räknat på! Ack, Margot!

-- Min älskling! sade Margot nästan med tårar i ögonen, det gör mig så
ondt, att jag glömt det; men jag lofvar med all säkerhet att ännu sy
dem dit -- de äta så sent, då hinner jag det nog.

Valérie satt fortfarande surmulen, såsom Croft med växande förtrytelse
varseblef. Hon var alldeles afgjordt den yngre af dem bägge, men huru
befallande hon var emot sin syster, huru oförnuftig och bortskämd! Men
i och med detsamma lutade Margot sig framåt och klappade henne på
handen, hvarpå den unga damen förjagade surmulenheten ur sitt ansikte
och ersatte den med ett leende -- och hvilket leende! -- förtrollande,
ömt och framvisande de mest förtjusande, små gropar; sedan strålade
ögonen också till och logo så ljuft, att Croft dukade under. Hon var
bortskämd, ja, men förtrollande!

Hans funderande afbröts genom att tågets fart saktades, och strax därpå
stego alla ur. Där stod omnibusen från Brackenhurst -- och hans
reskamrater styrde värkligen, åtföljda af en bärare, kosan till
densamma. Han hörde huru Margot på sin vackra, brutna engelska sade,
att de skulle till lady Bracken. Där stod Sturgess också åter i hela
sin viktighet; han lade beslag på hela vagnen och stufvade in sin
husbondes tillhörigheter på alla de bästa platserna, synbarligen
fullkomligt omedveten om, att de båda damerna väntade på, att han
skulle aflägsna sin imponerande gestalt ur dörröppningen. En
betydelsefull beröring af sir Johns käpp, beledsagad af ett kort rop,
undanröjde hindret i en handvändning, och sedan lyfte Croft på hatten
och yttrade, att han trodde de sträfvade till samma mål för sin resa,
samt frågade om han kunde vara dem behjälplig på något vis?

-- Jag tackar så mycket, svarade Margot, men jag tror, att vi redan ha
alla våra effekter i vagnen.

Den långsamma, brutna engelska hon talade föreföll John Croft vida mera
förtjusande än något af de andra språk, som så flytande gingo öfver de
båda systrarnas läppar. Då hon såg upp lade han märke till, att hennes
ögon, ehuru de icke voro så stora och strålande som systerns, likväl
hade ett mera intagande uttryck -- _un regard voilé_, såsom hon
troligtvis själf skulle ha sagt.

Han bugade sig och höll småleende upp dörren, medan de stego upp i
vagnen; Margot tackade för uppmärksamheten med en lustig, liten
högtidlig bugning, medan Valérie med högburet hufvud och en högdragen,
missbelåten min skyndade förbi honom. Croft följde efter, tämligen
brydd huru han skulle förklara den lilla damens uppförande, och
marterade sin hjärna med att utgrunda på hvad sätt han kunnat såra
henne.

Han blef snart upplyst därom. Sedan hon slagit sig ned i åkdonets
bortersta vrå tilltalade hon åter sin syster på ungerska, medan hennes
ögon sprutade eld och hela hennes gestalt darrade af förbittring:

-- Margot, jag är färdig att dö af blygsel! Han följer med oss. Hvad
kom åt dig att stiga in just i hans kupé, då hela tåget stod till vårt
förfogande?

-- Hvarför skulle jag inte det? svarade Margot och spärrade upp ögonen.
Man kan ingenting anmärka mot den unga mannen, hvarför skulle vi då
undvika honom?

John Croft kunde blott med möda återhålla en tacksam blick. Ja, hvarför
i all världen hade den där oförnuftiga varelsen värkligen fattat en
sådan motvilja mot honom? Han var däremot fullkomligt redo att visa sig
ytterst älskvärd.

-- Och det kan du värkligen fråga? sade Valérie knytande sina små
händer. Såg han inte i London, att vi stego upp i en tredje klassens
kupé? Jag såg huru han gaf akt på oss, medan du dröjde så länge borta
för att köpa den där lilla, dumma tidningen. Hela vår plan är förfelad!
Vi hade lika gärna hela vägen kunnat fara på tredje klassen, nu kommer
han att berätta åt alla människor, att han såg, det vi på sista
stationen bytte om vagn; jag märkte, att han såg ut, då du kom med
biljetterna. Det är inte det minsta lik dig, Margot! Han är den ende på
tok som kommer hit, och då väljer du just hans kupé.

-- Kupédörren stod händelsevis öppen, min hjärtunge, svarade Margot
blidkande. Var nu inte så olycklig, jag tror bestämdt, att han icke
allt lade märke till oss fast det föreföll dig så.

-- Tala inte med mig! utropade Valérie. Han såg också, att vi bytte om
handskar; jag märkte, att han gaf akt på oss. Han smålog bakom sin
tidning.

-- Det var värkligen ett olyckligt sammanträffande, svarade Margot så
nedslaget, att Croft tykte sig vara ett riktigt odjur af falskhet och
brottslighet. Om de hade anat, att han hade reda på alla deras små
hemligheter! Att han till och med var invigd i historien om den enda
sidenunderkjolen!

Valérie kastade sig med otålig ryckning på axlarna tillbaka i sitt hörn
och för att afbryta den plågsamma tystnaden bemödade Croft sig att
börja ett samtal med den äldre systern. Hon svarade honom höfligt, men
en smula tankspridt, och det hvilade ett uttryck af oro öfver hennes
ansikte, hvilket yttermera ökade hans obehag. Om han blott kunnat säga
dem, att han icke för något pris i världen skulle förråda deras
hemligheter! Men det var förstås omöjligt.

Af Margots flyktiga svar på hans frågor erfor han likväl, att de icke
länge vistats i England, att de bodde i London, att de flyktigt kände
lady Mary Bracken och att de vid pass en vecka ämnade stanna på
Brackenhurst.

-- Min tant arrangerar ju en af sina stora välgörenhetstillställningar,
icke sant? frågade han. Man är egentligen rädd för dem. Vet ni
händelsevis hvilket af hennes företag det nu gäller att befordra? -- Är
dit mönsterhospitalet eller aftonskolan?

-- Det vet jag värkligen icke, svarade Margot småleende, ett ljuft
leende, ehuru det icke var fullt ut så förtrollande som hennes systers.
Hennes ansikte strålade icke till såsom Valéries och det visade sig
blott en liten grop i kinden; John Croft observerade dessutom, att
hennes ögon förblefvo tankfulla och sorgsna. Månne de aldrig logo?
undrade han. Hvad kunde dessa små människobarn väl vara? De kallade sig
konstnärinnor. Men det gafs så många slags konster. Månne de voro
skådespelerskor? Han sköt genast denna tanke åt sidan, fastän han
viste, att en teaterpjäs äfven stod på lady Mary Brackens program. Men
det skulle också bli en konsert, kanske de medvärkade vid den.

-- Jag tror det om onsdag också blir en konsert, sade han på måfå och
denna gång vände han sig till den yngre syster. Jag fägnar mig redan
däråt.

I stället för att svara honom rusade hon opp och slog på händerna.

-- Ack, min Cremonesare! ropade hon. Margot! Margot! Du har lämnat den
kvar i kupén! Nu återstår mig ingenting annat än att dö! -- Tårarna
stego plötsligt opp i ögonen på henne och hon vred sina händer i
förtviflan.

-- Nej, nej, den är fullkomligt i säkerhet, svarade Margot ifrigt, jag
såg, att bäraren hade den; den måste vara här.

Valérie kastade sig öfver de på motsatta sidan i vagnen upptornade
sakerna och slet den så ordentligt uppstaplade högen i sär, hvarvid hon
stjälpte omkull Crofts resväska och kastade hans "Golfklubbor" i
golfvet.

-- Hvad har händt? frågade sir John och såg sig förvånad och orolig
omkring; han hade icke till fullo förstått Valéries jämmer och klagan.

-- Min syster hittar inte sin fiol, förklarade Margot nästan lika
bestört som Valérie. Jag vet precis, att bäraren förde den hit, men
kanske den är där ute.

-- Där ute? utbrast Valérie förbittrad. Sedan fälde hon plötsligt ned
fönstret och ropade åt kusken, att han skulle stanna. Den största
förvirring rådde ett ögonblick, men sedan upptäktes skatten, som helt
lugnt var instufvad bakom kuskens ben, dit Sturgess fört den för att
det skulle bli bättre plats inne i vagnen för hans husbonde och dennes
tillhörigheter.

-- Gif mig den! ropade Valérie nästan oartikuleradt; tårarna runno
utför hennes kinder och hon var mycket blek.

Sturgess klättrade högeligen förvånad ned från sin plats och räkte en
liten, tarflig låda in genom fönstret. Sir John sände honom ett
kraftuttryck till afskedshälsning och bad sedan sina reskamrater mycket
artigt om ursäkt för sin betjänts egenmäktighet.

Margot svarade höfligt, att detta icke var någonting att be om ursäkt
för; men Valérie låtsade icke höra hvad han sade. Hon satt där och höll
den skröpliga, gamla lådan ömt sluten i sina armar samt kyste den då
och då.

Kort efter detta lilla intermezzo for vagnen in på en gård om en
träport, som var svart- och hvitmålad.

 -- Som en begrafningsaffär, icke sant? sade sir John, svart och hvitt
äro våra familjefärger. Det är min tants fixa idé att med svart ock
hvitt stryka alt, som öfver hufvud taget kan målas.

Margot smålog och sir John, som gaf akt på henne, såg, att hon var blek
och att hennes händer, som hopknäpta hvilade i famnen, häftigt darrade,
troligtvis af nervositet. Han fortsatte sitt muntra prat, som icke
fordrade något svar. Under tiden foro de genom en lång allé, som på
ömse sidor var infattad af ett svart ooh hvitt stakett, sedan foro de
förbi en svart- och hvitmålad grindstuga och stannade slutligen utanför
en långstreckt byggnad, hvars svarta dörr gått miste om den andra
familjefärgen.

Croft hjälpte de båda systrarna att stiga ur vagnen och märkte därvid
medlidsamt, att den äldre darrade så häftigt, att hon knappast kunde
stå på fötterna. Valérie tyktes däremot vara fullkomligt ogenerad. Hon
höll fortfarande sin fiol i handen, ehuru en betjänt erbjöd sig att
taga den ifrån henne. De fördes in i biblioteket, där lady Mary Bracken
och hennes gäster just höllo på att dricka te.

Värdinnan var en storväxt, gammal dam med sandfärgadt hår, hvilket var
betäkt af en svart spetsmössa.

-- Jaså, du kom värkligen! ropade hon och nickade åt sig unge frände.
Sedan vände hon sig till ge båda systrarna sägande:

-- Hvarför lämnade ni inte er fiol ute i hallen?

-- Jag föredrog taga den med mig in, svarade Valérie, hvilken såg ut
som en liten älfva ibland de ståtliga kvinnorna, som mönstrade henne.
Den kunde bli illa medfaren af personer, som icke förstå att handtera
den.

-- Nå, men stäm den bara inte här i rummet, svarade lady Mary. Jag kan
omöjligt stå ut därmed! -- Sedan upmanade hon dem att taga plats. Jag
är öfvertygad om att I ären trötta och gärna viljen ha ert te.

Valérie slog sig genast ned på närmaste stol. Margot såg sig däremot
blygt omkring och som hon ej upptäkte någon ledig plats blef hon
stående bredvid sin syster.

-- Ni har ingen stol, sade värdinnan som med två koppar i handen
återvände från tebordet. Stig upp, Rosamunda, du har inte gjort någon
lång resa i dag! Gif fröken Kostolitz din stol.

Rosamunda, en smärt, blond flicka med ett vackert, men sminkadt
ansikte, rätade upp sin långa gestalt och reste sig långsamt ifrån den
ifrågavarande stolen och såg sig omkring med ett insolent och nyfiket
uttryck samt utan att afbryta det samtal, hon just förde.

Margot satte sig och sir John Croft, som just kom med kakor och
smörgåsar åt de båda systrarna, såg, huru en mörk rodnad spred sig
öfver det nyss så bleka ansiktet, medan de fina dragen antogo
ett beslutsamt uttryck. Hon hade synbarligen återvunnit sin
själfbehärskning, ty hon svarade honom helt lugnt på några höfliga ord,
han ansåg sig förpliktigad att yttra.

-- Mademoiselle, vände han sig sedan till Valérie, kan jag ej förmå er
att anförtro mig vården om er fiol, medan ni dricker ert te?

-- Jag har inte tillräckligt förtroende till er, svarade hon och slog
upp sina stora, af motsägelse fulla ögon mot honom.

-- Jag försäkrar, att jag är en mycket pålitlig person, bedyrade Croft.
Fråga min tant. Jag för till och med ibland räkenskaperna för hennes
välgörenhetstillställningar.

-- Och betäcker deficit vid årets slut? inföll Rosamunda, som därvid
helt lugnt öfver Margots hufvud såg på sir John.

Denne tog icke minsta notis om afbrottet.

-- Jag lofvar, sade han bedjande till Valérie, att jag skall handskas
med er Cremonesare som om den vore ett litet hem.

-- Om ni lofvar att hålla den lika vördnadsfullt som ni i kyrkan håller
er bönbok, så skall jag anförtro den åt er! svarade Valérie icke precis
vänligt.

-- Jag är inte säker på, om ej sir John ibland fäller sin bönbok i
kyrkan, sade lady Rosamunda vänd inåt rummet, som om hon ej vetat af
den unga konstnärinnans närvara.

I och med detsamma frasade lady Mary Bracken fram till dem.

-- Vill du bli presenterad? frågade hon sin nevö med en mycket hörbar
hviskning, och utan att afvakta hans svar fortfor hon: Sir John Croft,
miss Valérie Kostolitz -- den andra miss Kostolitz -- jag kan omöjligt
komma ihåg ert namn -- ni blir ju icke stött däröfver.

-- Vi äro redan gamla bekanta, svarade Croft glädtigt.

Detta ådrog honom en vredgad blick ur Valéries ögon. Men han tyktes
icke ha sett den, utan fortsatte helt lugnt: Vi träffades på järnvägen,
icke sant? Och vi foro tillsamman hit i omnibusen. Jag skulle tro, att
det är en tillräcklig presentation för hvem som hälst.

-- Men det är icke desto mindre ändå angenämare att veta en persons
namn, svarade Valérie och lyfte upp sin lilla haka med den djupa
gropen.

Croft hugade sig med ett förbindligt leende.

-- En presentation är afgjordt en fördel, då man ej är någon
ryktbarhet, men hela världen har naturligtvis hört talas om fröken
Kostolitz.

Det var hans afsikt att säga någonting riktigt artigt, men hans
kompliment misslyckades totalt. De båda systrarna rodnade ända upp till
hårfästet och hans tant sade tort: Prata inga dumheter. Hon har just
nyss kommit till London ooh hittils har ingen människa hört henne.

Valérie stälde tekoppen ifrån sig och sträkte befallande ut handen:

-- Min fiol, om jag får be, sade hon.

-- Gif henne den, John, gif henne den! ropade lady Mary. De vilja visst
gå och packa upp sina koffertar. Icke sant, att I viljen packa upp?
Eller skall jag skicka upp min kammarjungfru?

Croft kunde icke låta bli att tänka på samtalet i järnvägskupén, och
som han var en smula stött öfver den tillrättavisning han nyss fått,
greps han af en med elakhet blandad nyfikenhet att få se, huru hans
reskamrater skulle förhålla sig gentemot detta förslag. Men den äldre
systern afslog anbudet med allvarlig värdighet och utan minsta
förlägenhet.

-- Jag trodde nog, att ni inte önskade det, sade lady Mary. Folk tycker
inte om, när främmande tjänarinnor gräfva bland deras saker.

Anmärkningen var så egendomlig, så oförsynt, men likväl så träffande,
att Croft faktiskt kände, huru han rodnade. Och hans obehag ökades, då
han märkte, att Valéries blick med ett uttryck af vredgad förvåning
hvilade på honom.



II.

Staccato.


Kort innan det ringde till middagen trädde Croft in i förmaket och till
sin stora belåtenhet träffade han ingen annan än sin tant där.

-- Just hvad jag önskade, började han och slog sig ned bredvid henne i
soffan. Jag kom med afsikt ned så tidigt, för att jag skulle få prata
litet med dig. Jag vet, att du alltid är färdig en hel evighet före de
andra. Säg mig nu hvem de nätta, små flickorna äro och hvarför de äro
här?

-- Du menar den lilla fiolspelerskan -- hon är riktigt söt och den
andra är också en liten nätt varelse. Min gossar jag fick höra, att hon
skall spela alldeles gudomligt, den ande, förstås. Systern
ackompagnerar henne och tager vård om henne. Hon tyckes ordna alt för
henne. Hon är så att säga hofmästarinnan.

-- Jag förstår inte, huru du kommit i beröring med dem?

-- Af en besynnerlig slump fick jag genom Marianne höra talas om dem.
Du känner ju min väninna fru Wilberforce? Min käre John, tillade hon
plötsligt med klagande ton, jag måste säga dig, att alt går rysligt
illa här. Jag har värkligen haft så mycken förargelse och så mycket
besvär och räkenskaperna äro så intrasslade. -- --

-- Kors, afbröt John Croft henne leende, inbringar mönsterhospitalet
ingenting? Jag trodde, att det gick alldeles utmärkt.

-- Min käre gosse, det kan inte gå sämre än det gör. Saken är den --
hon blef plötsligt meddelsam, att landtbefolkningen här är så dum, att
den icke begriper någonting dylikt. De vilja icke komma in på
hospitalet, emedan de påstå, att läkarne behandla dem som försöksobjekt
och att den, som dör där, blir skuren i små bitar. Jag försäkrar dig,
John, att en kvinna på fullt allvar sade mig detta. Jag tror, att
hennes en bror dött på ett sjukhus. Hon berättade hela historien för
mig -- i alla dess detaljer. Nå, med ett ord, han blef obducerad. "Och
tänk nu, nådig fru", sade hon, "nu måste vår stackars Tom träda inför
Vår Herre utan hjärta och njurar!"

John skrattade ånyo och lade benen i kors öfver hvarandra.

-- Säg mig, började han åter; men lady Mary fortsatte utan att höra på
honom:

-- Här råder en alldeles otrolig okunnighet! Kan du föreställa dig, att
jag nyligen frågade en kvinna hvad hon skulle göra, ifall hennes barn
skulle bränna eller skålla sig, och hon då svarade: "Jag skulle hålla
det under pumpen!" Kommer det dig ej att rysa? Jag insåg, att någonting
måste göras och då fick jag en lysande idé. -- Mödra-uppfostrings-
föreningen -- är det inte ett bra namn? Jag har inrättat skolklasser
för byns kvinnor, lättfattliga föredrag, angående sjukvård, hvilka de
alla kunna förstå. De få lära sig huru man skall förbinda en skadad
lem, huru man sköter ett brännsår, huru en sjuksäng skall bäddas och
ordnas. Sedan ha de enkla lektioner för att lära sig bereda sjukmat; de
lära sig koka sjötunga och hönsbuljong. --

-- Sjötunga och hönsbuljong? upprepade John och drog upp ögonbrynen.

-- Ja, dylika enkla saker. Anser du det inte vara mycket nyttigt?

-- Mycket nyttigt och praktiskt, min bästa tant. Männen förtjäna
troligtvis tolf à fjorton shillings i veckan. Lönerna äro ju mera låga
här?

-- Jag har ingen aning om hvad de förtjäna. Men hör på, John -- hon
satte sig åter upp på sin käpphäst och lät den muntert trafva åstad.
Sedan ha de lektioner i sömnad; de få lära sig att klippa till och sy
sina egna och sina barns kläder. Jag köper tyget, men de få taga hem de
kläder de förfärdigat; och jag låter dem också taga sopporna, stekarna
och geléerna hem med sig, blott för att sporra deras ifver och gifva
deras anhöriga en föreställning om, huru dessa saker skola smaka. Och
jag måste värkligen säga dig, att saken genast från början rönte stor
framgång: kvinnorna trängdes riktigt om att få plats i mina klasser.
Efter de första fjorton dagarna måste jag öka min lärarepersonal, och
skolrummet -- efter skoltimmarnas slut lät jag meddela undervisningen i
skolrummet -- räkte snart icke till. Och jag var så stolt och
förhoppningsfull, min käre John, att jag bygde ett hus med en stor
föreläsningssal och flere kök och en tvättstuga -- ack! jag glömde, att
de också få lära sig tvätta -- och alt går också mycket bra -- men --

-- Jag förstår fullkomligt, svarade John, som blifvit en smula otålig
under denna långa förklaring. Sakens finansiella del är icke så
tillfredsställande som alt det öfriga! därför har du arrangerat denna
bazar och konserten och fröken Kostolitz skall vara en af
dragningskrafterna.

-- Mycket riktigt, svarade lady Mary, högst belåten för att han så
hastigt uppfattat sakernas läge. Ty, ser du, anskaffandet af
materialerna till de olika afdelningarna gör företaget litet dyrt och
byggnaden kostar också mera än jag trodde. Sedermera, då föreningen
riktigt kommit i gång, kommer den också att själf upprätthålla sig.
Hvarje medlem måste erlägga en inträdesafgift och bidraga till en årlig
insamling; men för ögonblicket vill jag icke göra de stackars
varelserna modlösa.

-- Det tycker jag du har fullkomligt rätt uti, sade hennes nevö med
eftertryck. Och sålunda fick du det lyckliga infallet...

-- Sålunda fick jag det lyckliga infallet att föranstalta en konsert
och en teaterrepresentation. Ser du, jag har redan så ofta haft bazarer
och den sista -- för aftonskolan -- var ett grundligt fiasko. Och jag
blef naturligtvis förtjust, då Marianne Wilberforce skref och
underrättade mig, att hon upptäkt någonting alldeles nytt, som kunde
bidraga till underhållningen. Vänta, jag tror, att jag har hennes bref
här.

Lady Mary skred majestätiskt genom rummet och drog upp lådan i ett
litet bord.

-- Ja, här är det -- nu skall jag läsa det för dig: "Jag har just
funnit det, som du behöfver -- en alldeles ny dragningskraft och alt
annat än dyr."

John erfor en plötslig känsla af medlidande.

"Jag har lärt känna ett par förtjusande utländskor -- fransyskor eller
ungerskor, det vet jag inte så noga; deras namn är Kostolitz."

-- Det är då bestämdt icke franskt, anmärkte John.

"Den ena af dem är rent af ett geni", läste lady Mary vidare utan att
låta störa sig af anmärkningen, "hon spelar alldeles gudomligt fiol och
reciterar som en ängel, jag har äfven hört, att hon spelar teater
mycket bra, ehuru hon ej ämnar gå in vid scenen. De ha just kommit till
London och känna ingen människa, därför är det just rätta tiden för
dig. Du kan få dem för ingenting. Enligt hvad den andra systern sade
mig äro de framför alt angelägna om att bli bekanta. De ha till en
början för afsikt att gifva lektioner, den ena af dem gör det
åtminstone, blott för att förtjäna deras uppehälle, tils det blir något
lämpligt tillfälle för den yngre att debutera. 'Jag vill uppbjuda alt
för att göra min systers talang gällande, hon är ett geni', sade den
äldre till mig. Jag tykte det var så älskligt af henne. Du behöfver
värkligen icke vara rädd för dem. De äro fullkomligt presentabla och,
som jag tror, mycket tillbakadragna."

John drog upp ögonbrynen.

-- Det var icke det ord, som karaktäriserade fröken Valérie, ehuru han
å andra sidan icke kunde beskylla henne för att vara påflugen.

-- Jag beslöt därför att låta dem komma hit, slutade lady Mary, som vek
ihop brefvet och stack det i fickan. Vi skola låta den lilla spela i
afton.

I och med detsamma öppnades dörren och hofmästaren anmälde herr Tory.

-- Pastorn, förklarade lady Mary lågmäldt. Jag bjöd honom med afsikt,
för att han skulle föra den ena af dem till bords. Den andra får Algy
till kavaljer. Han är ursinnig, emedan han är rädd att nödgas tala
franska. -- Därmed vände hon sig till herr Tory; "Ni känner ju min
nevö, sir John Croft?"

Herr Tory, en smärt, ung man, hvars vanliga förskräckelse för lady Mary
Bracken ytterligare ökades på grund af denne fruktansvärde nevös
närvara -- sir Johns ansikte hade värkligen i detta ögonblick ett
mycket vredgadt uttryck -- gick nervöst bort till kaminen och stammade
fram något osammanhängande svar. John lade knappast märke därtill, utan
vände sig åter till sin tant.

-- Jag hoppas Algy beter sig artigt. Jag tror knappast det är rätt att
skicka någon af dessa flickor till bords med en pojke i kort jacka.

-- Han går numera klädd i rock, genmälde lady Mary. Han är nära sjutton
år.

-- Kan jag inte hällre föra henne till bords? svarade John, högeligen
missbelåten med förklaringen.

-- Min käre John, var inte en narr. Du måste vara Rosamunda Gorsts
bordskavaljer.

Här afbröts diskussionen i och genom nämda dams inträde, hvarpå de
öfriga gästerna också snart infunno sig. I det stora hela voro de
allesamman hemliga motståndare af lady Marys välgörenhetsföretag, men
ville likväl icke saknas i hennes hem. Och lady Mary utöfvade i själfva
värket också ett egendomligt herravälde öfver alla, hon kom i beröring
med. Hennes något grofkorniga rättframhet var allmänt bekant; hennes
utmanande sätt tog mången gång andan af folk, men det föll aldrig någon
in att känna sig förolämpad af henne. Man knotade visserligen, men man
fogade sig likväl efter henne. Kanske det kom sig af, att man alltid i
henne såg en härtigs dotter, hvilken, ehuru hon ibland lade sig på knä
på golfvet för att lära någon bondhustru skura det och ehuru hon ofta
gick omkring med spikslagna skodon, som gjort en bonddräng all heder,
likväl oföränderligen väkte den tanken, att hon alt igenom var en
förnäm dam.

Fröknarna Kostolitz voro bland de sista, som kommo in i förmaket. Allas
blickar riktades på dem och en djup tystnad rådde några ögonblick.
Valérie var klädd i skärt och Margot i gult. Deras klädningar voro af
mycket enkelt tyg, men hade en elegant snitt; deras vackra hår var
fantastiskt uppfäst ock prydt med skimrande kammar af imiterade
ädelstenar. Där de nu med glödande kinder och blixtrande ögon samt
klädda i sina lysande, kulörta klädningar stodo midt ibland de
högresta, bleka adelsdamerna, som för det mesta voro klädda i hvitt,
sågo de ut som ett par glödande, exotiska plantor, hvilka ödet
förflyttat till en engelsk trädgård.

En af lady Marys bröder, en gammal herre, som såg tämligen butter ut,
skötte värdens plikter. Och hans son Algy, elev i Eton, skulle föra
Margot Kostolitz till bordet, medan Valérie som "geniet" stod så mycket
framom sin syster i rang, att hon fick herr Tory på sin lott.

Herr Tory var mycket ung, som en riktig prästkandidat och hans
kantigheter hade ännu icke blifvit bortslipade hvarken genom hans
prästerliga ämbete eller genom croquetspelet. Han hade en pincenez med
blåaktiga glas, var mycket förlägen och onaturligt högtidlig. Då han
kom fram till Valérie och tafatt bjöd henne armen blef han visst bra
ängslig till mods vid tanken på, att han skulle bli tvungen att samtala
med och roa denna gnistrande lilla främling. Men Valérie besparade
honom mödan. Hon betraktade honom kritiskt under sina långa ögonhår och
frågade sedan långsamt och tydligt:

-- Ni tala -- magyar? -- jag mena -- ungersk?

Högeligen orolig och förvånad skyndade den unge mannen att förneka
detta.

Valérie drog med en beklagande åtbörd upp sina runda axlar och utstötte
en tung suck. Sedan skakade hon på hufvudet och fördjupade sig i
läsningen af sitt menukort.

John Croft gaf från andra sidan om bordet akt på denna lilla komedi och
smålog för sig själf. Den ohöfliga, impertinenta lilla varelsen! När
det behagade henne kunde hon tala engelska lika bra som någon annan,
men nu hade hon uppenbarligen ingen lust därtill. Hennes granne på
andra sidan var en magnat från omnäjden, hvilken också, som sir John
viste, ogillade lady Marys välgörenhetsföretag och hyste den åsikten,
att de utarmade trakten. Det var icke troligt, att han just synnerligen
mycket skulle samtala med sin lilla granne. Och efter en blick, som
tydligen vittnade om onåd, vände han värkligen demonstrativt ryggen
eller rättare sagdt, skuldran åt henne. Valérie betraktade honom
äfvenledes som öfverflödig och egnade sig helt och hållet åt maten.
Under hela måltiden yttrade hon icke ett enda ord. Och det som börjats
af elakhet och motsägelseanda slutade med surmulenhet. De svarta
ögonbrynen rynkades, den röda undre läppen sköts fram; nu ville hon
icke ens äta mera, utan började öppna och sluta sin solfjäder i ett så
regelrätt anfall af dåligt lynne, som endast ett bortskämdt barn kan
ha.

John Croft lutade sig tillbaka i sin stol och blickade ned utmed bordet
för att se, huru den andra systern hade det. I början torde hon ha haft
ganska roligt, ty Croft hade flere gånger uppfångat glädtiga ord och
meningar, som förkunnade, att hon mycket väl kom till rätta med den
unge eleven från Eton. Ja han, som endast motvilligt lydt sin faster,
då hon tillsade honom att föra den andra fröken "den och den" till
bordet, tyktes efter fem minuter ha kommit under fund med, att hon var
en riktigt söt flicka. De pratade ju helt förtroligt och glädtigt med
hvarandra. Men nu såg Margot mycket tankfull, ja, bekymrad ut. En eller
par gånger märkte Croft, att hon gjorde små tecken åt sin syster,
hvilka blott besvarades med järnhårdt trots. En gång uppfångade han
till och med en grimas. Han ämnade just se efter hvad den skulle göra
för en värkan på Margot, då lady Rosamunda plötsligt vände sig till
honom.

-- Denna gång måste ni böja ert hufvud ännu litet längre bakåt, sade
hon iskallt. Lady Hee's hår skymmer utsikten.

Croft hade för mycken världsvana för att spritta till. Men han kände
till sin stora förtrytelse, att han rodnade.

-- Ni tyckes finna den unga damens bakhufvud mycket intressant, fortfor
lady Rosamunda.

-- Jag var inte angelägen om att se hennes bakhufvud. Jag ville
betrakta hennes ansikte, men hufvudet är likaledes intressant.

-- I synnerhet kammen med glaspärlorna, tycker jag.

-- Ja, den är mycket vacker och hon bär den såsom ingen engelsk flicka
kunde göra det.

-- Jag ville bra gärna veta hvaruti den trollmakt består, som dessa små
flickor uppenbarligen utöfva öfver er. -- Det har hela aftonen roat mig
att gifva akt på er; om ni inte stirrade på den ena, så stirrade ni på
den andra.

-- Det fägnar mig, att jag kunnat roa er, svarade Croft vårdslöst.

-- Godt, men hvaruti ligger trollmakten?

-- Åh, jag vet inte så noga. De äro annorlunda än andra, de äro omgifna
af någonting nytt, friskt och täkt. Jag tycker det är riktigt
uppfriskande att ibland se någonting annat än det vanliga. Tycker ni
inte det?

-- Jag fruktar, svarade lady Rosamunda högmodigt, att er smak blifvit
förstörd till följd af er alt för långa vistelse i främmande länder.
Men ni borde ju haft tid att åter acklimatisera er.

-- Åh, jag är mera än acklimatiserad, svarade Croft med ett
egendomligt, impertinent leende; jag börjar redan ledas vid alt här
hemma.

Lady Rosamunda var lady Mary Brackens brorsdotter, medan sir John var
hennes aflidne makes nevö; de båda unga stodo således i ett slags
släktskapsförhållande till hvarandra och voro vana att umgås
förtroligt. Det är visst möjligt, att lady Rosamunda önskade komma i
ett ännu förtroligare förhållande till den unge baronen, ty han var ju
ett utmärkt parti. Hon intresserade sig i alla fall så pass lifligt för
honom, att den uppmärksamhet han egnade de båda främlingarna väkte
hennes obehag. Hans sista anmärkning förbittrade henne i högsta grad
och hon ämnade just gifva honom ett bitande svar, då damerna reste sig
från bordet ooh tillfället sålunda gick henne ur händerna.

Ute i hallen råkade en af enkenåderna fälla sin solfjäder, hvilket
framkallade en allmän stockning, så att Margot och Valérie nödgades
stanna kvar i matsalen.

-- Hvad är det åt dig Valérie? hörde Croft den förra hviska. _Tu n'as
pas adresse ton pauvre, reverend une seule fois_.

-- _Je le deteste_, svarade Valérie kort och bestämdt.

-- _Mais, songez donc, chérie_ --

-- _Je m' embête eci_, mumlade Valérie med en vredgad hviskning och
sedan satte sig det lilla tåget åter i rörelse och Croft stängde
dörren.

Då han kort därpå trädde in i salongen, gick han raka vägen fram till
den yngre systern, som satt ensam för sig, ty alla försök att draga in
henne i ett samtal hade strandat. Några af de andra damerna hade i
början sökt närma sig henne på ett nedlåtande sätt, somliga hade till
och med försökt tilltala henne på en ytterst dålig franska, enär de ej
hade någon aning om, att hon talade en flytande engelska, men Valérie
var fortfarande otillgänglig och gaf så korta svar, att de därefter
blott egnade sin uppmärksamhet åt Margot, hvilken, angelägen att
godtgöra systerns ohöflighet, svarat artigt och förbindligt.

-- Jag ville bra gärna veta, sade sir John i det han slog sig ned i
soffan bredvid Valérie, hvarför ni är vid så dåligt lynne?

-- Det var då en förskräcklig ohöflighet! utropade Valérie, medan en
flyktig grop visade sig invid hennes mungipa. Huru kan ni påstå, att
jag är vid dåligt lynne?

-- Emedan ni är det, svarade Croft.

-- Ja, jag är det värkligen, medgaf Valérie, medan den lilla gropen
undanträngdes af flere andra.

-- Nå, ni är åtminstone ärlig, sade sir John. Men säg mig nu hvarför ni
är vid dåligt lynne?

Groparna försvunno och pannan rynkade åter.

-- Emedan jag hatar detta hus och alla som vistas däruti. Min syster
yrkade på, att vi skulle fara hit, fastän jag sade henne, att det var
en dårskap. Var så god och se er omkring och säg mig sedan, om någon af
dessa människor förstår sig på musik? En af damerna sade mig, att
hennes döttrar lagt grunden med Beethoven och Chopin och att hon nu lät
dem lära sig _la musique de danse_.. Ni borde värkligen ha hört det! De
äro allesamman dumma, dumma.

-- Ja, jag tror värkligen, att de flesta äro det, sade Croft kastande
en blick omkring rummet. Men inte alla ändå. Till ex. lady Rosamunda
Gorst.

-- Bah! afbröt Valérie honom, försök inte inbilla mig, att hon förstår
sig på musik! -- I London blir en konstnärinna åtminstone höfligt
behandlad och erkänd, om hon också är huru obekant som hälst.
Människorna veta, att man måste ha någonting inneboende för att vara
artist. Men här -- tillade hon och hennes ansikte färgades af en häftig
rodnad -- här se de en öfver axeln, för att man måste förtjäna sitt
bröd.

-- Mademoiselle, sade John Croft mildt, var inte för sträng, ni
skrämmer mig riktigt! Tillåt mig försäkra er, att jag högeligen älskar
musik och att jag förstår att uppskatta en konstnärinna.

Medan han sade detta lutade han sig ned till henne, så att hans ögon
nästan kommo i jämhöjd med hennes. Det låg någonting så öppet och
intagande i hans blick och ton, snarare än i orden, att Valérie helt
och hållet blidkades. Hon såg leende opp till honom och lutade sig i
och med detsamma tillbaka i stolen, som om hon med fägnad ämnade utlåta
sig i ett samtal. Därvid sträkte hon omedvetet fram ett par små, näpna,
i bronsfärgade läderskor instuckna fötter. Croft blickade ned på dem,
liksom hvarje karl i hans ställe hade gjort, och såg, att sagda skor
voro prydda med röda bandrosetter.

-- Jaså, de hunno ändå bli ditsydda! utropade han ofrivilligt.

Valérie satt åter rak som ett ljus och betraktade honom med ett uttryck
af gränslös förvåning och förbittring.

-- Hvad menar ni därmed? utropade hon; är det möjligt, att ni -- att ni
förstår ungerska?

Croft blef plötsligt blossande röd.

-- Jag var några år attaché i Wien, sade han mycket ödmjukt, jag
fruktar, att jag förstår ungerska ganska bra.

Valéries stora, mörka ögon tyktes riktigt flamma af vrede; den glödande
rodnad, som färgat hennes kinder, spred sig nu äfven öfver nacken och
pannan.

-- Då förstod ni faktiskt alt, hvad vi i kupén talade med hvarandra?
hviskade hon alldeles utom sig.

-- Jag förstod hvarje ord, sade John dystert.

-- Det var ohederligt! uthrast Valérie.

John Croft rätade på sig.

-- Godt, sade han, vi skola antaga det som bevisadt. Men säg mig,
mademoiselle, huru hade ni väl blifvit till mods, om jag midt under
edra förtroliga utgjutelser plötsligt hade underrättat eder om, att jag
förstod hvad ni sade. Tror ni inte situationen hade blifvit ganska
obehaglig? Betänk, att jag inte under några omständigheter kunde befria
er från min närvara? och att jag inte kunde låta bli att höra edra ord,
om jag inta rent af stoppade till mina öron. Jag försäkrar, att jag
gjorde mig den största möda att ej höra hvad ni sade, jag skrynklade
till och med ihop min tidning för att förtaga ljudet af edra röster.

Valérie hade mycket sinne för humor och nu började hon skratta.

-- Jag kommer ihåg, huru ni prasslade med er tidning.

John begagnade sig genast af den fördel han vunnit.

-- Och betänk också, ätt jag inte kunde ha någon aning om, att jag
skulle få återse eder som gäster på Brackenhurst, fortfor han. Det föll
mig icke in, att vi någonsin mera skulle återse hvarandra. Medgif, att
det egentligen är bra orätt af er att vara ond på mig.

-- Jag är inte mera ond på er, svarade Valérie, hvilken lugnat sig lika
hastigt som hon blifvit förargad. Det är egentligen riktigt roligt, att
ni kan ungerska. Nu skola vi tala ungerska, så kunna vi säga hvilka
elakheter vi vilja om de andra utan att de förstå oss.

Men innan denna lilla älskvärda plan hann bli utförd kom lady Mary
Bracken tvärs öfver rummet.

-- Vi ville gärna höra litet musik. Hvar är ert instrument,
mademoiselle?

-- Jag förstod, att konserten inte skulle vara förr än i morgon,
genmälde Valérie vresigt.

-- Ja, konserten är i morgon, men jag hoppas, att ni äfven i dag låter
oss höra er.

-- Jag är mycket trött i dag, protesterade Valérie vidare.

Margot kom skyndsamt fram till henne.

-- Du spelar förstås, _ma mignonne_, bad hon ömt. Lady Mary Brackens
vänner vilja så gärna höra dig.

Valérie fläktade sig långsamt med solfjädern, men svarade ingenting.

-- Jag ber er, var så god och spela, sade sir John så sakta, att endast
hon kunde höra honom, visa mig på det sättet, att ni inte längre är ond
på mig.

Hennes motstånd var brutet och hon reste sig för att gå och hämta sin
fiol.

-- Får jag skicka någon för att hämta den? frågade lady Mary. Nej,
kanske det är bättre, att ni själf går dit upp, så stämmer ni den där.
Jag kan inte tåla det där stämmandet.

Valérie lämnade rummet utan att fästa afseende vid hennes ord och strax
därpå kom hon tillbaka med fiolen i dess låda och gick raka vägen fram
till Margot, som redan satt vid pianot.

-- Gif mig ton, sade hon och lockade fram en mängd marterande ljud,
under hvilka lady Mary högljudt protesterade. Sedan började hon spela
en rysk aria med variationer. Croft hade väntat någonting framstående,
men han var icke förberedd på en så utsökt prestation. Det led intet
tvifvel: Valérie Kostolitz var en stor konstnärinna. Han var förvånad
öfver den lilla varelsens styrka. Hvilken lidelse! Hvilken eld! Medan
hon spelade tyktes hon glömma alla och alt utom sin konst; hennes stora
ögon blefvo ännu större; ja, hennes hållning var så drottninglik som
man ej hade tilltrott henne. Det var som om hennes egen genius hade
höjt henne. Hon afbröt spelet plötsligt och kastade en snabb blick på
åhörarekretsen -- en ifrig, nästan bedjande blick.

Ett ögonblick var det alldeles tyst i rummet, sedan hördes ett svagt
"förtjusande" från en aflägsen vrå. Lady Mary, som till en början
lyssnat mycket uppmärksamt, kände, att morgondagen mycket berodde af
hennes skyddslings framgång och hade därför vågat sig fram med sitt:
"förtjusande". Men en gammal herre yttrade däremot sin åsikt, att
ingenting passade så bra i en salong som en banjo -- hans döttrar höllo
just på att lära sig spela banjo, sade han till sin granne. Valéries
blick hvilade en sekund på Rosamunda Gorst, som lojt besvarade blicken
och tyktes kväfva en gäspning. Sedan såg hon på Croft.

-- Ni tykte åtminstone om det? sade hon.

-- Ja, jag tykte om det.

-- Då skall jag en annan gång också spela för er. Men nu skola de här
goda människorna få någonting, som de kunna förstå.

Hon började åter spela och efter en skrämd och förstörd blick lät
Margot händerna sjunka ned från tangenterna.

Emellan besynnerliga små driller ooh löpningar hördes plötsligt en
fasansfull melodi, hvilken Croft blott alt för väl kände igen.

Det var afgjordt en förträfflig prestation. Variationerna voro
beundransvärda, infallet sällsamt. Men en sådan djärfhet!

Croft kände bokstafligen, huru han rodnade. Margot tyktes efter ett
ögonblick ha återvunnit sin själfbehärskning och -- smittad af systerns
satiriska lynne anslog hon då och då ett ackord, som blott ökade det
groteska i föredraget. Nu pratade ingen mera; alla lyssnade med
förvånade, nästan häpna miner; den gamle herrn, som så oförbehållsamt
yttrat sin förkärlek för banjon, slog takt med hufvudet. Lady Mary
smålog med ett något förvirradt uttryck, medan Rosamunda Gorst, full af
högmodig förvåning, stirrade på konstnärinnan. Strax därpå slutade
Valérie med en drill och lady Mary reste sig från sin plats.

-- Jag tackar så mycket. Det var värkligen vackert -- men det är för
besynnerligt -- melodin förefaller mig så bekant.

-- Jag förmodar, att vi alla känna den, sade ett annat fruntimmer
kärft.

-- Ja -- jag tänkte också ett ögonblick att -- men det kunde det
naturligtvis icke vara.

-- Det var "Ta-ra-ra-boom-de-ay", utbrast Algy. Vacker melodi, icke
sant?

-- Dumma pojke! sade hans faster. Men allvarsamt, fröken Kostolitz, det
påminner värkligen om --

-- Det är "Ta-ra-ra-boom-de-ay", svarade Valérie med högtidligt allvar.

-- Du milde! sade lady Mary. Jag tykte väl, att jag kände igen den. Vi
kände allesamman igen den, icke sant? -- Hon såg sig förtjust omkring.
När man hör den så här är det en riktigt vacker melodi. Men den är
litet annorlunda satt, ni har väl själf transponerat den?

-- Ja, svarade Valérie helt lugnt, arrangementet är af mig. Jag tykte
det skulle vara trefligt, om jag spelade något, som allo förstodo.

-- En präktig idé, sade banjoherrn.

-- Arrangementet är mycket originelt, lofordade en af damerna.

-- Men det är skada, att ni valde en så simpel melodi.

Valérie stämde emellertid åter sin fiol utan att bry sig om de
anmärkningar, som surrade omkring henne.

-- Valérie, huru kunde du göra det? hviskade Margot under det allmänna
virrvarret af röster. Ser du huru jag darrar! Då så mycket står på
spel.

-- Låt mig vara i fred, sade Valérie; sedan såg hon hastigt upp till
Croft och frågade; Hvad tykte ni?

-- Om jag säger det kommer det icke att fägna er.

-- Jag vill i alla fall veta det.

-- Nåväl, svarade sir John mycket allvarsamt, jag tykte det var ganska
impertinent.

Hon rodnade, men rykte genast åter på axlarna.

-- Impertinent! Ett sådant uttryck! Jag gjorde ett experiment, _qui a,
du reste, complètement reussi_. Tycker ni inte det är snält, tillade
hon med ett förtrollande leende, då man bjuder till att rätta sig efter
andras smak, till och med då man icke själf förstår den?

-- Till och med, sade sir John, som alt ännu var mycket allvarsam och
märkvärdigt nog kände sig personligt sårad af Valéries val, till och
med, om ni därigenom förråder en brist på god ton.

-- _Pour le coup, monsieur_, inföll Margot, jag tycker, att det ni nu
säger ingalunda vittnar om alt för god ton.

Valéries ansikte strålade af belåtenhet.

-- Nå, nu börja ni två gräla, sade hon, och därtill finnes det
värkligen ingen anledning. Monsieur känner sig sårad af mig, emedan han
tror, att jag tillåtit mig ett dumt skämt. Du är förargad på honom,
emedan du anser, att ingen annan än du bör få hålla moralpredikningar
för mig. Men jag är inte ond på någon. Se på mig -- jag är belåten! Se
på människorna -- de äro likaledes belåtna! _Allons, allons, ne vous
fâches pas_. Nu skall jag spela någonting för er.

Ögonblicket därpå strömmade Kreutzer-sonatens första toner genom salen.
Nu behöfde man icke mera påbjuda tystnad, nu var nyfikenheten väkt och
ehuru denna komposition var af ett helt annat slag fängslade dess
underbara skönhet likväl de prosaiska och omusikaliska sinnena.

Croft var som förtrollad; tårarna stodo i ögonen på honom, det föreföll
honom som om Valéries fina fingrar dragit hjärtat ur hans bröst. Det
var en riktig dröm, han hade ännu aldrig hört en så fulländad, så
gripande och förtrollande musik.

Då hon slutat brast en riktig bifallsstorm lös; människorna trängde sig
omkring henne med lyckönskningar och utrop af beundran.

-- Du överträffade dig själf, sade Margot helt upprörd. Valérie kastade
en förstulen blick på Croft och smålog belåtet, då hon lade märke till
den sinnesrörelse, hennes spel väkt hos honom.

Med en drottninglik åtbörd räkte hon sin fiol åt systern, för att hon
skulle lägga in den i lådan; sedan gick hon fram till lady Mary Bracken
och gjorde en lätt bugning för henne.

-- Jag har spelat tre gånger, sade hon. Månne det icke är nog? Jag är
mycket trött och ville gärna komma i ro.

Sedan skakade hon hand med värdinnan och styrde, åtföljd af Margot,
kosan rakt mot dörren. På sin väg genom salen hälsade de åt höger och
vänster med de sällsammaste, högtidligaste bugningar som om de varit
ett härskarepar.



III.

Molto espressivo.


-- Du milde himmel, i dag är det då mycket att göra, förkunnade lady
Mary ifrigt morgonen därpå.

-- Låt oss för all del i världen i ro äta vår frukost! svarade hennes
nevö tämligen otåligt och tillade sedan högst inkonsekvent: Hvad ha vi
då att göra? Konserten eger ju inte rum förr än på eftermiddagen?

-- Klockan precis tre, sade lady Mary. Men teaterrepresentationen
försiggår ju på torsdag och i dag på förmiddagen måste vi alldeles
afgjordt ha den första repetitionen. Jag hoppas, att du kan din roll,
käre John?

-- Om jag skall bekänna sanningen, svarade sir John med ett sorglöst
skratt, så har jag ännu icke sett på den; men det går nog. Du ställer
väl inte till repetitionen före tolf? Då har jag ju god tid på mig.

-- Hvad spelar ni då för en roll? frågade Valérie, som satt midt emot
honom.

-- Åh, jag är alltid _le jeune prémier_. Vågar jag fråga, hvad det är
som så roar er, mademoiselle? -- Ty Valérie brast plötsligt ut i ett
klingande skratt.

-- Ah, I ären värkligen för roliga! ropade hon. Jag har redan förut
sett det. Ni tager emot hufvudrollen i ett stycke: Ni kastar icke ens
en blick på den tils just före repetitionen och sedan inbillar ni er,
att ni kan spela den!

-- Det hoppas jag! sade sir John mycket stött. Jag tror att man i
allmänhet tycker, att jag kan spela, icke sant, tant Mary? Jag vet, att
det ofta faller sig besvärligt för mig att jämt nödgas vara med och
spela.

-- Han anses för en af de bästa dilettanterna i England, svarade lady
Mary förvånad och tillika en smula retligt. Han kommer aldrig, aldrig
af sig!

-- Han kommer aldrig af sig! utropade Valérie strålande af belåtenhet.
Som om det vore alt! Ah, dessa dilettanter! Se på värkliga
skådespelare, folk, som hela lifvet igenom endast spela teater. Hvad
göra de, när de skola uppträda i ett nytt stycke? De studera, studera
och studera! De ha i veckor och månadtal repetition två gånger om
dagen; de inöfva hvarje detalj. Men när dilettanter taga ihop med ett
stycke -- nå ja, omedvetet, komiskt härmande. John Croft -- stycket
skall uppföras i öfvermorgon. Bra! Och första repetitionen blir om par
timmar. Enorm tid! De ha ännu icke sett på sina roller -- men de bli
nog färdiga! Ack, slutade hon, återfallande i sin vanliga ton, hvad det
är komiskt.

Croft rodnade ända upp i pannan; han var tillräckligt ung för att finna
det obehagligt att bli utskrattad. Han vände sig därför till den
bredvid honom sittande Margot och sade med en skymt af djärfhet i sin
ton:

-- Er syster tyckes vara mycket noga underrättad om
skådespelarekonsten. Kanske hon haft för afsikt att bli skådespelerska?

Margot rätade upp sig i hela sin värdighet.

-- Min syster nöjer sig med att vara konstnärinna i musik. Orsaken
hvarför hon har så noga reda på skådespelarekonsten är, tillade hon
rodnande, att en mängd ryktbara skådespelare umgingos i vårt
föräldrahem. Det gjorde dem ofta ett nöje att gifva min syster
dramatisk undervisning, ehuru hon blott var ett barn.

Den enkla förklaringen besegrade Croft helt och hållet och han bedyrade
i försonlig ton, att detta värkligen var en fördel, som kom ytterst få
till del.

Men lady Mary försökte genast draga praktisk nytta af Margots
förklaring och sade, att det var en god sak att vinna två så väl
förberedda krafter för sin representation.

-- I skolen båda två få roller i mitt stycke, sade hon skrattande och
lämnade sällskapet åt dess konstnärliga debatter.

Då sir John hörde, att de båda unga damerna äfven skulle spela med i
stycket, ville han icke stå efter för dem, utan började flitigt läsa på
sin roll. Men han hade aldrig varit så styf och stel på någon
repetition. Han råkade ur den ena förlägenheten i den andra och
slutligen märkte han, att han var föremål för sina medspelandes
munterhet.

Hans roll fordrade, att han skulle göra den lilla fiolspelerskan sin
kur. I den afgörande scenen skulle hon snyfta och gråta af svartsjuka
och han skulle vara mycket olycklig däröfver och använda alla de ömma
konster, medels hvilka man vågar hoppas att kunna lugna en svartsjuk
älskarinna. Sir John föll tillbörligen på knä och började sina
bedyranden. Han kämpade formligen efter ord, men utan att gifva akt på
sina repliker. Valérie tyktes värkligen också vara mycket upprörd och
brast ut i hjärtslitande snyftningar; men det föreföll honom slutligen,
som om det rykt i hennes ansikte, hvilket hon försökte gömma bakom
näsduken, och som om ett leende glidit fram öfver detsamma och
småningom öfvergått till ett häjdlöst, om också undertrykt skratt.

-- Det vore bra roligt att veta hvad det var, som beredde er ett så
stort nöje, sade han, då scenen var förbi.

-- Ni var värkligen för komisk, skrattade Valérie, medan hon torkade
tårarna ur ögonen. Edra kärleksförklaringar läto med er engelska
_mauvaise honte_ så stela som en konfessionel bordsbön.

-- Huru skulle jag då säga det? frågade Croft med denna utmanande
djärfhet, som så ofta utgör den förolämpade unge mannens enda resurs.

-- Jag skall visa er det, om vi hinna, efter lunchen och om vi få reda
på någon lugn och stilla plats, där vi kunna repetera, svarade
Valérie. --

Efter lunchen föreslog sir John trädgården som det lämpligaste ställe i
och för en repetition.

-- Nere på den bortersta terrassen kunna vi vara fullkomligt ostörda.

-- Kom då, Margot! ropade Valérie och fattade systerns arm, vi skola
repetera för monsieur ensam.

De smögo sig obemärkt ur huset och skyndade bort till det anvisade
stället. Valérie ilade förut öfver de jämna gräsmattorna och hoppade
från den ena sluttningen till den andra, medan sir John och Margot
långsammare följde efter.

-- Är det här? frågade hon och gled in genom ett båghvalf i den
taxushäck, som omgaf den sista terrassen. Sedan stannade hon midt på
den solbelysta platsen och klappade händerna: Ack hvad här är vackert!
Detta är feernas land!

Hennes blick gled öfver den sammetslena gräsmattan, som var omgifven af
täta, omsorgsfullt klipta häckar. Midt på terrassen plaskade en fontän
i en förvittrad stenbassin; blomsterrabatter sträfvade upp ur den
saftiga grönskan ända bort till häcken och vid terrassens bortre ända
såg man ett halmtäkt lasthus, hvars dörr helt inbjudande stod öppen.

Likt ett irrbloss hade hon fladdrat omkring öfver alt och undersökt
allting. Plötsligt blef hon helt allvarsam.

-- Se här Margot, tag nu boken, sade hon. Du måste hjälpa oss, när vi
staka oss -- eller, rättare sagdt, när monsieur stakar sig, ty han är
inte alls säker på sin roll. Det lilla lusthuset står här som enkom för
vår skull. Jag sätter mig här. Nu kommer ni in; ni finner mig _tout en
pleurs_, ert hjärta har smält och ni bjuder till att trösta mig -- är
det icke så? Nu skola vi börja -- jag gråter, som ni ser.
-- Ack, ack! Att han kan vara så grym! -- -- -- -- Nå, hvarför kommer
ni inte?

-- Hvad skall jag säga? vände Croft sig ångestfullt hviskande till
Margot.

-- Célia i tårar -- värkligen i tårar! hviskade hon till honom. Är det
möjligt -- att hon ändå har ett hjärta?

-- Ja, ja, så var det; jag hade alldeles glömt det. -- Och han
upprepade: Célia i tårar, värkligen i tårar -- han stötte emot ett
trädgårdsbord och försökte skjuta det åt sidan -- är det möjligt -- att
hon ändå har ett hjärta? Célia, min älskade, kan det vara för min
skull?

Men längre kom han icke.

-- Förlåt, mademoiselle, men jag kan omöjligt falla på knä här, det är
inte utrymme därtill.

-- Tror ni, sade Valérie och vände sig om för att se honom in i
ansiktet, att ni, om ni, såsom ni säger, värkligen vore förälskad,
först skulle bry er hjärna angående ett bord och sedan söka er en
lämplig plats för att falla på knä? -- Men -- vi skola flytta stolen ut
på gräsplanen, där finnes utrymme nog, och så får ni börja på nytt. Men
glöm inte, att ni ej får tänka på någonting annat i världen än mig!

Croft såg hastigt på henne; han var själf mycket upprörd, men det fans
icke minsta spår af koketteri i hennes ansikte eller hennes sätt. Han
kände, att han höll på att förlora hufvudet, och under sina bemödanden
att behärska sig och undvika en värme, som kunde såra henne, tog han en
likgiltig min på sig, som ådrog honom berättigadt klander.

-- Nej, det här går aldrig i världen för sig, sade hon. Ni har ju inte
en skymt till aning om er roll. Margot, jag tror att du och jag måste
visa honom det. Jag skall vara älskaren och du är Célia. Nå: "Älskaren
träder in och finner Célia gråtande."

Croft hade aldrig i sitt lif sett en så sällsam och förtjusande
representation. Valérie var ett riktigt undervärk. Hennes egendomliga
framställning af en stark karls känslor, den lidelse, som kufvade den
forna svartsjukan, och sedan det plötsliga omslaget till ömhet,
förvånade och roade Croft på det högsta. Men ögonblicket därpå gaf han
med om möjligt ännu större intresse akt på den äldre systern. Hennes
framställning af hjältinnan var förtjusande, ja, nästan fulländad; men
det, som öfverraskade den unge mannen, var, att systerns personlighet
icke ett enda ögonblick var utplånad för henne. Hon uttalade de koketta
ord, hon hade att rikta till henne, med en ljuf undfallenhet, som var
oändligt rörande; hon lät besegra sig af sin lille, glödande älskare
och svarade honom med hjärtliga, ömma ord; men det var systerlig
kärlek, som strålade i hennes ögon, det var Margot Kostolitz, som till
slut kärleksfullt slog armarna omkring sin lilla Valérie, icke Célia,
som sjönk i sin älskares armar.

-- Ni måste försöka att göra det på samma sätt, sade Valérie, som
slutligen reste sig och torkade värkliga tårar ur sina ögon. Precis så,
med äkta känsla och glöd. Ni får inta glömma, att ni är alldeles
förtviflad för Célias skull.

Croft svarade ingenting; han var upprörd och förvirrad. Valéries råd
öfverraskade honom, men den enkelhet och naturlighet, med hvilka hon
gaf det, gjorde, att hans fåfänga icke kunde känna sig kittlad. Det var
blott ur konstnärlig synpunkt bon önskade, att han skulle inlägga mera
eld och glöd i sitt spel.

Medan han tyst betraktade henne, smög hon sig förbi honom och lät sina
små fötter behagfullt glida öfver den släta gräsmattan.

-- Hvad den ar förtjusande jämn och hal! utropade hon. Här kunde
älfvorna dansa! Åh, det är en utmärkt idé -- detta är älfvornas balsal.
Ser ni, monsieur, nu skall jag visa er hvad de gör, när månen kommer
fram och alla fåglar gått till sängs och daggen sakta, sakta sänker sig
för att kyssa blommorna i sömn.

Medan hon talade hade hon plockat några stora rosor och höll stänglarna
mellan sina fingrar så, att blommorna hängde nedåt marken.

-- Ser ni, sade hon, detta är älfvornas kastagnetter. De säga oss
stackars tungrodda dödliga ingenting, men när älfvorna dansa åstadkomma
de den härligaste musik. Nå, Margot, som älfvorna icke äro här, måste
du sjunga, för att jag skall kunna dansa.

Margot lydde; hennes röst var mild och djup, men icke stark; och sedan
sträkte Valérie upp armarna öfver hufvudet och låtsades leka med sina
doftande kastagnetter och dansade därtill. Det föreföll John Croft som
om det legat ännu mera skönhet och poesi i detta utförande än i hennes
musik. Den graciösa gestalten sväfvade fram, så att den knappast rörde
vid marken, det förtjusande lilla ansiktet var liksom i extas riktadt
uppåt och dess uttryck skiftade hvarje ögonblick, hvarje rörelse, fall
af nytt behag, ny trollmakt, tyktes erbjuda åskådaren en ny
öfverraskning. Själf var hon -- en dröm -- ett poem. Det låg någonting
så säreget, så litet värkligt i hela scenen, att sir John knappast
kunde tro, att han såg den med sina jordiska ögon. Det af solljus och
blommor fylda ställets skönhet utgjorde den lämpligaste bakgrund för
den luftiga gestalten. Solskenet spred ett förklarande skimmer öfver
hennes hvita dräkt och rosornas blomblad, som lossnade vid hennes
snabba rörelser, fladdrade omkring henne; de små lockarna som omgåfvo
hennes panna, uppfångade ljuset, då hon rörde sig, och föreföllo lik en
växlande hälgongloria.

Han gaf med återhållen andedräkt akt på henne. Men hon slutade blott
alt för snart med en prydlig, liten nigning.

-- Na måste vi gå och göra oss i ordning till vår konsert, sade hon.

-- Mademoiselle, utropade Croft ifrigt, om ni i morgon ville dansa,
sedan teaterpjesen är förbi, skulle hela huset skakas af applåder.

Valérie brast ut i skratt.

-- Föreställ er, huru programmet skulle se ut! ropade hon.
"Mademoiselle Valérie Kostolitz skall utföra en dans efter egen
komposition."

-- Valérie, huru kan du prata sådana dumheter, afbröt Margot henne
allvarsamt; sedan vände hon sig med blixtrande ögon till sir John och
fortfor:

-- Ni misstager er, min herre, om ni tror, att min syster någonsin
skulle gå in på att dansa offentligt. Jag vet sannerligen icke hvad som
föranledt henne att tillåta sig detta _enfantillage_.

-- Ta, ta, ta, syster lilla! utropade Valérie, om jag dansade, så sjöng
du därtill.

-- Detta är ingenting att skratta åt, genmälde Margot med glädande
kinder och vredgade blickar; du borde inte prata, såsom du ofta gör. Du
gifver människorna så oriktiga föreställningar om dig.

Valérie blef plötsligt helt mild och medgörlig.

-- Jag skämtade naturligtvis blott, sade hon, det skulle väl aldrig
falla mig in att uppträda och dansa offentligt.

-- Och jag försäkrar, inföll Croft, att jag inte menade någonting ondt.
Jag kom endast fram med förslaget -- hvilket jag nu finner högst
dåraktigt -- emedan jag tykte det var skada, att andra människor icke
skulle få ha samma njutning som jag.

Men Margot lät icke blidka sig, hon gick rak och med högburet hufvud
före de andra bort åt byggnaden till.

-- Mademoiselle Valérie Kostolitz är musik-konstnärinna och ingenting
annat, sade hon.

-- _Mais certainement_, medgaf Valérie mycket mildt.

Till Crofts stora öfverraskning var mildheten fullkomligt äkta.
Rollerna tyktes vara ombytta, nu var det den äldre systern, som skulle
försonas.

Men då de en timme därefter visade sig på estraden i Brackenhursts
rådhussal, hade hennes ansikte åter sitt vanliga uttryck af tålig och
öm vaksamhet.

Den första nummern på programmet var en körsång, som mera eller mindre
korrekt utfördes af lady Marys bykör, en prestation, som beredt de
uppträdandes anhöriga den största tillfredsställelse, medan den
framkallade en ganska skarp kritik hos dem, som intresserade sig för
andra körer. Sedan hade en ung läkare från grannskapet med kraftig
basröst sjungit en munter sjömansvisa. Valérie, som uppträdde strax
efter honom, såg ut som om hon icke hörde hit, och publiken uppskattade
icke häller så som sig borde det konstnärligt fulländade föredraget af
en Brahmsk dans, som hon spelade. Ett par äkta musikentusiaster
applåderade visserligen lifligt och gjorde förtviflade ansträngningar
att ernå ett _da capo_, men flertalet af de närvarande längtade efter
programmets fortsättande, efter uppträdandet af en "herre från staden",
som utlofvat en negervisa i negerkostym. Darrande af sinnesrörelse hade
Margot och Valérie dragit sig tillbaka, och nu förkunnade högljudda,
hänrykta utrop "herrns från staden" uppträdande, hvilken trädde fram
ytterst komisk med svärtadt ansikte och en oerhörd löskrage för att med
skorrande röst förkunna, att hans _rummy-tum-tum_ var mycket komisk.

Han måste naturligtvis sjunga om sin visa; han hade uppenbarligen
vunnit priset. Men de båda fröknarna Brown-Jones som klädda i
italienska bondflicksdräkter sjöngo en duett, gjorde honom nästan
rangen stridig. Sedan kom turen åter till Valérie. Hon spelade
Wieniawskis legend med en obeskriflig poesi ock trollmakt och
applåderades åter af några entusiaster, men den stora massan förblef
oberörd.

-- Jag spelar inte vidare, ropade hon med tårar i ögonen, jag har fått
nog af de här människorna!

-- Valérie! jag ber dig! svarade Margot, ditt namn står ännu två gånger
på programmet -- min älskling, alt måste ju ha en början. De skola nog
uppskatta dig, då de lära känna dig.

-- Jag uppträder icke vidare, sade Valérie, det tager lifvet af mig.

-- _Ack, chérie, chérie_, tänk om alla våra -- tänk om vårt besök
slutar med ett fullständigt misslyckande, om lady Mary Bracken och
hennes vänner bli förnärmade! Jag ber dig så innerligt: gör våld på
dig!

-- Nej, sade Valérie halsstarrigt; hon hade lagt in fiolen i lådan och
satte sig nu med hopknäpta händer. Jag spelar bestämdt icke mera; det
är slut.

Blek och förfärad smög Margot sig fram på sidan om scenen och gaf ett
tecken åt sir John, hvilken satt på första stolraden.

-- Hvad skall det nu bli utaf? ropade hon alldeles utom sig, min syster
vill inte spela mera. Hon säger, att hon ej kan -- men, Herre Gud, så
är det också en publik! Ack, jag ber er, lägg er ut för oss hos er
tant, så att hon ej blir ond -- säg, att jag skall spela -- sjunga --
alt hvad hon önskar.

-- Hvarför fordrar ni ej, att er syster skall spela? frågade Croft. Hon
brukar ju vanligtvis rätta sig efter er.

-- Nej, nej. Härvidlag vore det gagnlöst -- här hjälper ingenting. Ack,
monsieur, ni vet icke hvad konstnärsnycker vilja säga.

Sir John gick fram till sin tant och sade till henne, att fröken
Kostolitz plötsligt blifvit sjuk och omöjligt mera kunde uppträda; men
hennes syster skulle i stället gärna intaga hennes plats, tillade han.

Lady Mary blef mycket bestört.

-- Den stackars flickan! sade hon, hon tycker visst, att luften här är
kväfvande -- och det är den också. Hör på, John, för henne till
sjuksköterskeinstitutet; där veta de nog hvad de skola göra, de gifva
henne luktsalt och dylikt. Säg henne, att det inte gör någonting, om
hon inte spelar mera. Vi reda oss mycket bra utan henne -- jag är
öfvertygad om, att fröknarna Brown-Jones sjunga en gång till och att
herr Brook åter tager fram sin banjo. Spelar han inte bra? Alla
människor äro förtjusta!

Medan fröknarna Brown-Jones till publikens stora belåtenhet ånyo sjöngo
en duett och herr Brook så ofta kraxade sin refräng "Jam, jam, jam",
att han blef alldeles hes, följde sir John de båda systrarna -- sedan
han biktat sin lilla nödlögn för Margot -- ut i friska luften och
skaffade dem en droska.

-- I gören bäst uti att fara raka vägen hem, sade han. I kunnen ju säga
lady Mary, att ni föredrog att återvända hem för att hvila.

Valérie hörde icke hvad han sade. Hon hade slagit armarna omkring
Margots hals och brast i en ström af lidelsefulla tårar.

-- Ack, Margot, Margot, snyftade hon. Jag har gjort fiasko, fiasko. Det
är ingen annan än du, som tror på mig!



IV.

Capriccioso.


På aftonen underrättade Margot sin värdinna, att Valérie fortfarande
var alt för angripen för att kunna deltaga i middagen. Lady Mary var
full af hjärtligt medlidande och gjorde allehanda förslag för att häfva
det onda; hon erbjöd värkligen alt möjligt från och med champagne till
en sängvärmare. Men Margot tillät endast, att en kopp buljong skickades
upp till henne.

-- Och hon dricker inte ens den, sade hon halfhögt till sir John, som
stod bredvid henne. När Valérie är sådan som nu, förtär hon ingenting.
Hon ligger på golfvet i sitt rum och vill inte tala med någon.

-- Hon låter bestämdt saken gå sig alt för djupt till sinnes. När alt
går omkring uppskattades hennes spel värkligen så mycket hon kunde
vänta sig det på en dylik ort och af en dylik publik. Om man föredrager
herr Brooks jättelika krage framför er systers spel, så är denna dåliga
smak någonting man bör skratta och ej gråta åt.

-- Någonting att skratta åt! upprepade Margot med darrande läppar. Om
ni viste, huru vi hade räknat på denna konsert! Hvilka förberedelser vi
gjort! Huru hon, den lilla stackaren hoppades på det hon drömde sig som
en triumf. Och nu -- ack, jag kan knappast uthärda den tanken -- nu
måste vi åter börja från början. Det har icke fört oss ett steg framåt
och det är så svårt att ensam bana sig väg i det stora London. Ingen
känner oss, ingen hjälper oss -- vi båda måste själfva kämpa oss fram
och det år mången gång bra svårt.

I och med detsamma gafs det tecken till middagens början och Croft
måste motvilligt lämna Margot för att föra en öfvermåttan tråkig
enkenåd till bordet.

Under måltiden var han ännu mera tankspridd än dagen förut. Han kunde
icke ur sitt sinne förjaga bilden af den lilla Valérie, som gråtande
låg på golfvet och icke ville låta trösta sig. Hvilken motsats mot
denna bild och den, som hela eftermiddagen föresväfvat honom! -- den
soliga, leende varelsen, omkring hvilken den hvita dräkten fladdrade,
medan rosenbladen föllo ned omkring henne. Tid efter annan kastade han
öfver bordet en blick på Margot, och hennes bleka ansikte och nedslagna
min väkte hans medlidande. Hennes förtroende hade djupt gripit honom.
Han tänkte för sig själf, att denna stolta och sansade unga kvinna
troligtvis icke ofta unnade sig lättnaden att tala om sitt lifs
strider; och hvilka strider var det icke! Stackars små, i skogen
vilsegångna barn! Huru kunde de väl hoppas att finna sin väg i den
vildmark, dit ödet kastat dem? -- Och det led likväl intet tvifvel:
Valérie behöfde endast bli mera bekant, endast på rätt ort bli hörd af
den rätta publiken för att med ens skapa sig ett namn. Han måste ännu
en gång tala med Margot och se vad som göras kunde. De måste ju ändå ha
några vänner -- de kunde ju omöjligt ha kommit till London utan några
som hälst rekommendationer. Han skulle riktigt allvarligt tala med sin
tant. Om hon en gång hade antagit sig de unga varelserna, fick hon ej
åter draga sig ifrån dem. Om hon skref till sina otaliga vänner, så
blefvo de ju redan därigenom bekanta. Och han skulle äfven själf se
till, hvad han kunde göra. Om de sökte elever, skulle han skaffa dem
några. Croft log ett belåtet leende vid tanken på, att han skulle spela
den goda fens roll, och sedan såg han på Margot och kände sig helt
orolig öfver, att hon såg så sorgsen ut.

Efter middagen gick Margot upp för att se om sin syster, men då Croft
trädde in i förmaket, var hon redan åter där.

-- Huru är det med mademoiselle Valérie? frågade han, i det han tog
plats bredvid henne.

-- Jag vet icke; hennes dörr var stängd och hon släpte icke in mig.

-- Är det inte bra ovänligt af henne? frågade Croft.

-- Sådan är hon, svarade Margot och rykte lätt på axlarna; sedan
tillade hon hastigt: -- Det gick henne mycket djupt till sinnes.

-- Talar ni om konserten? frågade lady Mary i förbigående. Er syster
spelade alldeles förtjusande, nickade hon åt Margot, och sågo fröknarna
Brown-Jones inte utmärkt bra ut? Det var min idé, att de skulle vara
klädda i italienska bondflickskostymer -- det tycka alla människor så
om. Alla voro förtjusta! Min konsert var värkligen en stor framgång.

Hon gick vidare, synbarligen med känslan af att ha sagt någonting
angenämt, och Margot såg på sir John.

-- En framgång! sade hon.

-- Var inte så nedslagen, sade sir John vänligt. Alt reder sig nog med
tiden. Er syster behöfver blott de rätta åhörarna -- bara hon en gång
väl blir bekant -- blir hon också uppskattad efter förtjänst.

-- Men det är just svårigheten att bli bekant. Vi kände ingen kristen
själ, då vi kommo hit, sedan dess ha vi visserligen lärt känna några
personer, men de äro icke ens af det slag vi kunna ha nytta af, tillade
hon med en lätt suck.

-- Du milde himmel! utropade Croft nästan omedvetet, hvad var det då,
som förmådde eder att komma till London?

Margot rätade på sig.

-- Jag har i alla tider önskat, att min syster skulle göra sin debut i
London, sade hon en smula stelt, sedan tillade hon hastigt: -- Snart
kommer det nog att gå framåt för oss. Det fordras naturligtvis tid; men
vi ha redan några bekanta och småningom få vi väl också elever.

-- Jaså, I tagen emot elever, sade Croft fundersamt. Naturligtvis. Det
hade jag alldeles glömt! Vill ni taga emot mig som elev?

Hon kastade en misstänksam blick på honom, men han var fullkomligt
allvarsam.

-- Jag ville gärna lära mig spela fiol, fortfor han.

Margot brast ut i ett klingande skratt.

-- Ämnar ni nu först börja därmed? Jag fruktar det är en smula för
sent.

-- Då tager jag naturligtvis sångtimmar, sade sir John. Jag försäkrar
er, att jag har röst -- en riktigt nätt röst, försäkrar man mig -- och
jag har redan förut tagit timmar, men hade aldrig tid att riktigt
allvarsamt egna mig däråt!

-- Allting är värdt att allvarsamt sysselsätta sig med, om man i
allmänhet har lust för allvarsamma sysselsättningar, sade Margot. Har
ni nu tid att studera musik? Ty annars är jag inte angelägen om att
gifva er undervisning.

-- Ja, nu har jag tid, sade sir John, till och med mera än nog. Då jag
först började syssla med musik, var jag värkligen mycket upptagen af
annat; ni vet af alt sådant, man har att göra som ung man.

-- Hvad gjorde ni då? frågade hon allvarsamt.

-- Kors, jag hade gått in i den diplomatiska tjänsten och hängaf mig åt
vilda drömmar att spela en roll i världen. Jag hade utstakat en bana
för mig -- Gud vet hvad jag alt ämnade företaga mig! Jag studerade och
läste och skref en hel hop saker, hvilka jag ansåg nödvändiga, för att
jag skulle komma fram i världen. Och sålunda, afbröt han sig med ett
lätt skratt, hade jag värkligen icke mycken tid öfrig att egna åt
musiken.

-- Och nu? sade Margot och drog frågande opp ögonbrynen.

-- Åh, nu är jag en fri människa. Min farbror var nog vänlig att för
några år sedan helt oväntadt dö, och jag har trädt i hans skor. Nu
behöfver jag inte arbeta.

-- Behöfver inte?

-- Nej, jag känner mig fullkomligt nöjd och belåten. Jag önskar icke
att få det bättre i världen än jag har det; hvarför skall man då göra
sig till slaf?

-- Ni har således intet arbete mera för händer? Ack, ett sådant lif! Om
jag vore karl, sak samma huru rik som hälst, skulle min sträfvan gå ut
på att utföra någonting, skapa mig ett namn. Jag skulle välja mig ett
yrke, draga nytta af mitt lif! -- Hvad det är för en tröstlös
uppfattning af tillvaron att gå sysslolös -- att ingenting göra, emedan
ni är rik nog därtill.

-- Sluta för all del! sade Croft rodnande, ni är så förfärligt
energisk, att jag känner mig helt illa till mods.

-- Hvad skulle jag inte alt göra, om jag vore karl, fortfor Margot utan
att bry sig om hans inpass, och till på köpet rik såsom ni. Ni är
troligtvis icke mycket öfver trettio år, tillade hon fundersamt
betraktande honom, men ni har icke desto mindre helt lugnt beslutat er
för att egna er åt ett sysslolöst lif. Ni borde skämmas!

 -- Jag skäms också, sade Croft ödmjukt. Jag skall börja mitt nya lif
ned att lära mig sjunga. Vill ni undervisa mig eller gör er syster det?

-- Jag skall undervisa er, sade Margot hastigt och, såsom John tykte,
en smula högmodigt. Min syster ger inga lektioner.

-- Om ni tillåter, skall jag uppsöka er i London, sade den unge mannen,
och då kunna vi komma öfverens om alt. Men vet ni, att jag alt är litet
rädd för er, ni är så sträng!

-- Jag fruktar, att jag var tämligen ohöflig, men jag känner mycket
lifligt i detta afseende. Jag har hela mitt lif igenom arbetat så
tungt, men jag kan så litet uträtta -- och när jag då ser människor,
som kunde göra så mycket och som ej vilja försöka det, blir jag
förargad.

I och med detsamma kom lady Mary och bad Margot spels något på pianot.

-- Ungdomen har stor lust att dansa, sade hon. Månne fröken vill vara
snäll och spela?

Fröken Kostolitz var förstås redobogen, och lady Mary släpade sir John
med sig, för att han äfven skulle bidraga till nöjet. Längre fram på
aftonen upplyste han Margot om, att han för sin del arbetat så tungt,
att till och med hon kunde vara nöjd, ty han hade dansat med sex damer,
hvilka alla voro tunga som bly och dumma som gäss.

Morgonen därpå frukosterade Valérie på sitt rum; Margot tyktes vara
orolig och bekymrad, och John Croft tykte sig läsa en stum bön i hennes
ögon. Han satte sig vid frukosten bredvid henne och frågade:

-- Hvad har händt? Är er syster ännu icke vid bättre lynne?

-- Jag är riktigt orolig, sade Margot hastigt och med låg röst. Valérie
packar.

-- Packar hon? Ämnar hon då resa i dag?

-- Ja genast -- så fort frukosten är förbi.

-- Det kan hon inte, sade Croft mycket bestämdt. Teaterrepresentationen
är i afton. Hon kan inte resa innan dess.

-- Jag vet det och jag har äfven sagt henne det, svarade Margot
bedröfvad, men hon hör inte på det. Hon säger, att hon känner sig
olycklig här och att hon aldrig mera kan visa sig för dessa människor.

-- Är det inte bra oförnuftigt? frågade sir John. Min tant kommer att
bli mycket ond, om hon i sista ögonblicket förstör alla hennes planer
och hindrar styckets uppförande. Och slutligen och sist, tillade han
med växande otålighet, är det väl icke lady Marys fel, att människorna
här äro så enfaldiga.

-- Jag vet, jag vet, medgaf Margot djupt bedröfvad. Jag har sagt henne
alt hvad jag bara kunde upptänka, men hon hör inte på mig. Hon har
packat sin egen koffert och nu håller hon på med min.

Sir John rynkade ögonbrynen.

-- Jag tillstår, att jag inte begriper detta, mademoiselle. Jag vet,
att ni, då ni så vill, kan tvinga er syster att lyda; nu vill ni
påtagligen ha mig att tro, det ni ej eger någon makt öfver henne.

-- Nej; ni kan inte häller förstå det, sade Margot gråtfärdig. När
Valérie helt och hållet är sig själf, kommer jag alltid till rätta med
henne; men tid efter annan får hon ett anfall, en nyck -- huru skall
jag kalla det -- och då följer hon blott sitt eget hufvud, om jag också
säger hvad jag vill. Efteråt ångrar hon sig nog, men då är olyckan
redan skedd.

-- Och denna gång kommer olyckan att vara ganska betydande, sade Croft.
Det kommer att bli en treflig scen, då min tant får höra, att I faren
härifrån. Hon kommer naturligtvis att föra det vidare -- hon är en
mästarinna däruti -- och hennes vänner komma att göra detsamma och
tillfoga er syster mycken skada. Ni måste förmå henne att stanna.
Han var mycket allvarsam och dessutom mycket förargad. Han hade aftonen
förut mycket tänkt på de båda unga flickorna och uppgjort allehanda
planer för att hjälpa dem; men han hade framför alt räknat på lady Mary
Brackens bistånd i och för utförandet af dessa planer; och nu ville
detta dåraktiga, egensinniga, snarstuckna, lilla geni utsätta sig för
värdinnans och hennes vänners obevekliga vrede.

-- Säg er syster, att hon ej får resa, och då Margot svarade med en
lätt axelryckning, fortfor han: Vänta, jag skall själf tala med henne.
Var så god och säg henne, att jag ber att få tala några ord med henne.
Fråga henne om hon ej ett ögonblick vill komma ut på terrassen?

Då frukosten var förbi, gick Margot upp till sin syster, hvilken hon
fann kämpande med koffertremmarna. Då Margot framförde sir Johns
hälsning, upphörde Valérie ett ögonblick med sitt arbete.

-- Hvad vill han mig? frågade hon med rynkad panna.

-- Huru skall jag veta det? svarade Margot, det är visst bäst, att du
själf går och hör efter det.

-- Men jag säger på förhand, sade Valérie med en mycket beslutsam
blick, att jag inte låter öfvertala mig att stanna. Jag är fast
besluten. Gå och säg lady Mary Bracken, att vi återvända till London i
dag, ock fråga henne när något tåg går.

-- _C'est bon, c'est bon_, sade Margot lugnt. Gå du nu under tiden och
tala med sir John.

Hon satte sig på sängen medan Valérie gick ned och fastän hon låtsade
vara så likgiltig lyssnade hon likväl med största oro efter den
återvändande systerns steg. Slutligen hördes de snabba och lätta ute i
korridoren. Dörren flög upp och Valérie visade sig med ansiktet
strålande af belåtenhet.

-- Vi stanna, förkunnade hon.

Margot var nog försiktig att icke alt för tydligt visa, huru glad hon
blef.

-- Jaså, du har kommit på andra tankar? frågade hon.

-- Sir John har bragt mig på andra tankar, genmälde Valérie. Han är
mycket rolig -- sir John. Jag tycker bra mycket om honom och det är
bara därför jag stannar. Se inte så förskräkt ut, Margot lilla! Ser du,
jag är åter vid alldeles godt lynne. Jag är inte det minsta spleenig
mera. Om du nu vill vara riktigt snäll, så packar du åter upp de stora
koffertarna. Jag är så trött, så trött! Det var så ansträngande att
packa ned allting; nu kan du lilla syster i din tur packa upp dem, det
är vida lättare.

-- Ack, Valérie, Valérie, sade Margot med ett halft ömt, halft
förebrående leende, du är och förblir då alltid ett barn.

-- Och du kommer alltid att vara en riktig mormor, utropade Valérie
hoppande och dansande omkring henne. Nej, en farfar, en patriark; det
är mycket mera vördnadsbjudande -- patriarken Margot! -- _Tiens!_ Det
var en idé. Jag skall kalla dig min patriark, min _Bon-Papa_. Kommer du
ihåg, huru det är i _Le petit Chose_, där hjälten kallar sin bror "La
mère Jacques." Jag fann idén så vacker -- jag tycker så mycket om
boken, fastän du icke ville låta mig läsa den till slut, emedan du
sade, att det ej var någonting för unga flickor. Jag skall därför kalla
dig för farfar Margot. _Au revoir, Bon-Papa_. Nu går jag ned för att
repetera en gång till med sir John. Han var för lustig, då han talade
om repetitionen. Om du hört honom, hade du ej kunnat låta bli att
skratta. Han sade, att det skulle vara förbi med hans skådespelarebana,
om jag nu reste bort! Om han vore tvungen att förtjäna sitt bröd som
skådespelare, tror jag han skulle svälta ihjäl, stackars karl! Nu skall
jag gå ned till honom och lära honom att säga: "Jag älskar dig, Célia",
i en ton, som är mindre isig än i går. Du kan emellertid packa upp
koffertarna.

-- Jag kommer med, sade Margot hastigt, jag hinner nog alltid med
koffertarna. Du behöfver mig att sufflera.

-- Nej, det behöfves icke, jag kan både hans och min roll. Huru är det
nu det börjar: "Célia, från och med det första ögonblick jag såg dig
kände jag en underbar glöd väckas i mitt hjärta." Ack Margot, minnes
du, huru han sade det i går? Han hade lika gärna kunnat läsa upp två
gånger två! Men farväl nu -- nej, du behöfver inte följa med; jag tror
han är mera ogenerad, då vi äro allena. Dessutom vill jag ha
koffertarna ur vägen.

Men i stället för att packa upp koffertarna satt Margot, sedan hennes
syster gått, helt stilla och såg mycket orolig och förvirrad ut. Den
plötsliga eftergifvenhet Valérie visat gentemot sir Johns bön sedan hon
envist afslagit alla andra, oroade den lilla, ängsliga systern. Hon
erfor till och med en viss känsla af afund. Denne främling hade segrat
där hon dukat under. Och dessutom väkte Valéries strålande ansikte
hennes upprepade försäkran, att hon tykte om sir John, och hennes
antydan, att han skulle vara mera ogenerad, om de vore på tumanhand en
viss oro hos systern. Där Margot nu satt på sin säng med de fina, smala
händerna knäpta omkring knäna undrade hon, huruvida hon gjort rätt, då
hon skänkt denne man sitt förtroende. Hvad viste hon egentligen om
honom? Han var uppenbarligen vänlig och god samt bemödade sig
synbarligen att visa dem all möjlig vänlighet; men var inte detta en
främlings plötsliga deltagande redan i och för sig misstänkligt?

Margot rodnade och bet sig i läppen, då hon tänkte på det samtal, hon i
går afton haft med honom. Hon hade talat med honom om deras fattigdom
och deras strider -- hvarför hade hon varit så dåraktig? Huru kunde hon
väl tro, att en vacker, sorglös ung flanör såsom John Croft skulle bry
sig om två obekanta, fattiga små konstnärinnors bekymmer? Hennes
berättelse hade troligtvis blott väkt ett slags ytlig nyfikenhet hos
honom. Det hade roat den unge mannen att få kasta en blick i en sfär,
som var så himmelsvidt skild från hans. Ja, han hade roat sig åt dem.
Först hade han på skämt föreslagit, att han skulle lära sig spela fiol!
Fiol! Vid trettio års ålder! Detta borde ju redan ha visat henne, huru
litet allvar han hade med sig. Sedan hade han sagt, att han ville taga
sångtimmar -- för Valérie -- ja, han dref bestämdt gyckel med barnet.
Då denna tanke vaknade hos Margot, flög hon upp från sängen, och utan
att bry sig om de ouppackade koffertarna ilade hon utför trappan och ut
ur byggnaden raka vägen till den gröna terrassen, där repetitionen
försiggick i går. Då hon närmade sig hörde hon ljudet af röster -- sir
John deklamerande med vida mera kraft och energi än förut och Valérie
skrattande och kommenderande.

Då Margot uppenbarade sig i taxushäckens hvalfbåge, resta sir John sig
tämligen hastigt från sina knän, och Valérie flög från trädgårdsstolen,
där hon hittils suttit, och klappade händerna.

-- Min elev gör framsteg, ropade hon, _il avance à grand pas! Ah je
t'assure, nous avons bien travaillé_ -- icke sant, sir John? Nu borde
du höra, när han säger till Célia, att han älskar henne! Det är
någonting helt annat.

Margot kastade en frågande och orolig blick på sir John, det frapperade
henne, att han såg litet besynnerlig ut.

-- Då herr Croft nu kan sin roll, tycker jag det vore bäst, om du
återvände in. Kom ihåg, att du ännu icke träffat lady Mary Bracken och
att hon på det vänligaste gjort sig underrättad om ditt befinnande.

Valérie gjorde en liten, förtretad grimas.

-- Det är så vackert här ute, sade hon.

-- Generalrepetitionen eger snart rum.

-- _Bon_, sade Valérie, då skola vi gå till generalrepetitionen. Glöm
inte min undervisning, herr elev.

Hon skyndade ut genom häckhvalfvet och dansade framför dem utmed vägen.

Hvad hon var för ett barn! -- Hon hade icke kunnat vara mera
ointresserad, om sir John varit en fem års gosse. Han roadt henne, men
ibland kunna femåriga gossar också roa en. Men sir John? Det led intet
tvifvel, att icke Valérie också roade honom, men månne leken också var
lika harmlös och oskyldig på hans sida som på hennes?

Vid den därpå följande repetitionen märktes det tydligt, att Croft
dragit fördel af Valéries undervisning. Ingen som nu lyssnade på hans
kärleksförklaringar kunde mera tvifla på deras uppriktighet. Han föll
så naturligt som möjligt på knä och då Célia grät, torkade han med den
största ömhet hennes tårar.

Den enda, som icke fägnade sig åt air Johns utmärkta prestation, var
den stackars Margot; alla andra voro förtjusta.

-- Jag har ju alltid sagt, att min nevö är en förträflig skådespelare,
sade lady Mary, men denna gång tycker jag han öfverträffar sig själf.
Rollen passar så bra för honom. Han är ett riktigt ideal för en ung
älskare!

Pjesen hade en enorm succès. Alla platser voro upptagna, men det
strömmade ändå folk till. Till en början styrde lady Mary skådespelarne
en smula, då hon högljudt hviskande utdelade sina anvisningar:

-- Stig upp -- stig upp -- där borta finnes det ännu plats. -- Bären in
ett par bänkar. -- De personer, som befinna sig längst bort, i salen,
måste stå.

Då hon slutligen kom så långt, att hon satte sig och höll sitt program
helt stilla, gick alt bra. Applåderna voro stormande, Célia och hennes
älskare ropades in efter hvarje akt och vid pjesens slut måste de komma
in tre gånger och det var riktiga ovationer för dem.

Då sir John slutligen ledde Valérie ned från scenen, frågade han, medan
han blickade in i det strålande lilla ansiktet och ovillkorligt trykte
hennes hand:

-- Tillfredsställer denna triumf er icke? Jag tycker den borde hålla er
skadeslös för den missräkning ni nyligen led.

Hon drog genast sin hand till sig och hennes ansikte mulnade.

-- Åh, sade hon, det är någonting helt annat; detta är lek, men min
musik utgör hela mitt lif.

Skådespelarne slöto sig, klädda i sina kostymer, till det öfriga
sällskapet. Hjälten och hjältinnan sutto förstås vid supén bredvid
hvarandra; man drack deras skål och alla voro muntra och glada. Valérie
tyktes ha glömt alla sina sorger och bekymmer och var den gladaste af
alla. Hon var mera än glad, hon var riktigt uppsluppen. Hon talade om
sig själf som Célia och kallade sir John för sin _fiancé_. Margot, som
satt borta vid andra ändan af bordet, sökte förgäfves att med varnande
blickar hålla henne inom skrankorna; Valérie observerade det icke. Den
unga duennans ansikte blef helt blekt under puder och smink; hon satt
som på glödande kol.

Ingen viste bättre än hon, att barnet icke menade någonting ondt
därmed; men hvad skulle alla de andra tänka? Det var så viktigt för
Valérie i hennes ställning att vara riktigt klok och försiktig och att
ej utmana klandersjukan.

-- Vi resa då lyckligtvis i morgon, tänkte hon inom sig, medan Valérie
skrattade och pratade dumheter.

Men då sir John morgonen därpå följde henne och hennes syster ned till
vagnen, som skulle föra dem till stationen, satte Valérie skräck uti
henne, då hon plötsligt lutade sig ut genom fönstret och ropade:

-- Vår nummer är tjugoåtta, glöm inte, tjuguåtta! _Au revoir!_



V.

Giocoso.


Systrarna Kostolitz hade hyrt sig rum i ett litet, möbleradt hus vid
Pitt Street. Alla husen vid Pitt Street voro små, men detta tyktes vara
det minsta.

I förstugan var det knappast rum för två personer och trappan var så
smal, att en något korpulentare person måste gå med sidan förut uppför
densamma. Linoleummattan, som beklädde trappan och förstugan, var
alldeles upprispad på kanterna och det syntes icke mera ett spår af
mönstret. Denna linoleummatta utgjorde Valéries förtviflan.

-- Den sticker folk i ögonen, klagade hon. Hvar och en som kommer in i
huset måste genast se den. Käraste Margot, det kommer att behöfvas hela
vår trollmakt för att utplåna det intryck den framkallar.

De små rummen en trappa upp måste naturligtvis antaga något af sina
nuvarande innevånarinnors originalitet; men det allmänna intrycket var
likväl besynnerligt och fullt af motsägelser. De båda systrarna hade
några mycket värdefulla egodelar, spillror från bättre dagar. De hade
fyra eller fem värkligen goda taflor, ibland dem porträttet af en
utomordentligt vacker kvinna, hvilken man på likheten med Margot lätt
igenkände som de båda flickornas mor; sedan en härlig en
Erardflygel, som upptog största delen af det åt gatan belägna lilla
mottagningsrummet, och slutligen ett vackert Vernis-Martin-skrifbord.
Men golfvet var betäkt med en billig röd matta och de öfriga möblerna
voro af enklaste slag. Den mest komiska effekt åstadkoms likväl i och
genom Valéries dekoreringsförsök. Likasom många andra konstnärer
saknade hon, märkvärdigt nog, det, som andra människor kalla för god
smak; bara hon fick färg och omväxling frågade hon icke efter, huru
många mot hvarandra stridande föremål hon samlade ihop. Sålunda gick
hennes hjärtas önskan nu ut på att pryda den smala flygeldörren mellan
deras båda små mottagningsrum med en portière.

-- Jag måste ha en portière, Margot, sade hon, en blå plyschportière.

-- Och hvar tänker du få pengar därtill? frågade den förnuftiga Margot;
god plysch i denna bredd skulle bestämdt kosta tio shillings per yard.

Men Valérie var fullkomligt öfvertygad om, att hon skulle få billigare
tyg, och sedan hon snokat igenom en massa annonser och gjort sina
ströftåg till flere butiker, elektriserade hon sin syster en vacker dag
med tillkännagifvandet, att hon funnit just hvad de behöfde.

-- Läs! ropade hon och stack en tidning i händerna på henne. Ser du
här: Fullständiga portièrer med solida mässingsstänger och ringar,
plyschette i alla färger 7 shillings 6 pence. Hvad säger du om det --
7 shillings 6 pence komma icke att ruinera oss.

-- Till det priset kunna de icke vara bra, sade Margot. Plyschette --
hvad är plyschette?

-- Plyschette är troligtvis något slags plysch, utropade Valérie ifrig
som förut. Och hvad gör det för resten, om det är plysch eller
plyschette! Vi få vår blå portière och det är hufvudsaken.

Portièren köptes -- i förbigående sagdt, två portièrer, ty de till 7
shillings annonserade hade endast passat till en mycket smal dörr --
och Valérie klef upp på ett bord och satte själf upp den. Plyscbetten
var icke synnerligen tät och fast i väfnaden och icke häller alt för
bred -- men när man drog gardinerna väl strama togo de nästan ihop i
midten och när man sedan fäste upp dem med vackra snören och toffsar,
kunde ingen människa se, att de ej voro fodrade och att de ej gingo
ända ned till golfvet. Valérie var förtjust och rummet gjorde
påtagligen icke ett så skrikande intryck mera. Där funnos dessutom
åtskilliga arrangement i Madras-musslin och en samling glas- och
porslinspjeser, hvilka alla hade Valérie att tacka för sin härvara.
Margots smak var mycket enklare och allvarligare, men hon tillät
systern att styra och ställa huru hon behagade -- det roade och
sysselsatte henne. Hon protesterade endast, då Valérie hade lust att
framkalla några bizarra effekter i sin egen klädsel.

-- Nej, nej, sade hon då obevekligt, det är min afdelning. Du får pryda
hemmet, men jag sköter om din toilette.

Efter deras återkomst från Brackenhurst utvecklade Valérie plötsligt en
alldeles ny energi.

-- Nå, sade hon med ett illparigt leende, nu då vi gjort så många
förnäma bekantskaper och kunna vänta, att somliga personer komma och
söka upp oss, måste vi vara förberedda därpå. Margot, tapeterna äro
hopplösa. Med dem kan man absolut ingenting göra.

Det var i själfva värket ett ovanligt fult mönster af det billiga,
färglösa slaget, som är vanligt vid Pitt Street.

-- Det enda vi kunna göra, fortfor Valérie, är att gömma dem så mycket
som möjligt. Ha vi några pengar mera, Margot?

-- Ja litet, sade Margot.

-- Kom då ut med mig. Vi måste köpa litet mera Madras-musslin samt
några porslinstallrikar och japanesiska solfjädrar.

Margot suckade. Ännu mera Madras-musslin! Men om det förströdde Valérie
och drog hennes tankar från sir John, så betydde det ju ingenting, om
hon också dekorerade rummet med huru mycket tyg som hälst. Och Valérie
drog henne från den ena butiken till den andra. Hon blef genast
alldeles betagen i alt, som var uthängdt i fönstren, och sedan bittert
besviken, då hon betraktade det på närmare håll. Därpå sysslade hon
flere dagar mycket ifrigt med nål och tråd, ehuru hon faktiskt mycket
oskickligt handterade dem. Sedan släpade hon fram hammare och spikar,
och Margot måste hålla till godo med bullret och med hela det lilla
rummets omskapande. En gång hade hon likväl lust att opponera sig,
nämligen då Valérie knöt blå bandrosor öfver de krokar, taflorna hängde
på; men åsynen af hennes triumf, då hon beskådade sina händers värk,
band Margots tunga.

-- _Il me faut du joli_, sade Valérie och gick med händerna på ryggen
af och an i rummet; sedan vände hon sig plötsligt om och frågade:

-- Hvad tror du sir John kommer att säga därom, då han kommer och
hälsar på oss?

-- _Ma mignonne_, sade Margot mycket kärleksfullt, inbilla dig inte att
han kommer till oss. Mitt kära barn, ungherrarna äro sådana; de säga en
sak, men mena den icke. Han har troligtvis redan glömt, att vi alls
finnas till.

-- Men jag säger att han kommer, utropade Valérie, som icke var det
minsta orolig. Jag känner honom bättre än du. Han kommer och sjunger
sitt Do, re, mi o.s.v. Du tager din högtidligaste min på dig, men han
kommer hela tiden att hålla ögonen på mig för att se om jag skrattar.

Men veckotal förflöto och sir John kom icke; men en vacker dag kom det
en jättekorg med vildt från honom med hjärtliga hälsningar till fröken
Kostolitz. Valéries förtjusning var gränslös. Hon envisades att genast
öppna korgen och breda ut dess innehåll på golfvet.

-- Tre, fyra fasaner! ropade hon, och två harar! Nå det må jag säga!
Sir John gör ingenting till hälften. Huru tror han väl, att ett par små
människobarn som vi skola komma till rätta med alt detta? De äro
härliga! Har du någonsin i ditt lif sett så mycket vildt, Jane? frågade
hon deras tjänsteflicka, som stod bredvid och bara gapade.

-- Nej -- bara i butikerna, fröken.

Valérie skrattade och klappade händerna, sedan rykte hon ut några af
fasanernas långa stjärtfjädrar.

-- Nu får du taga bort dem allesamman; lägg dem omsorgsfullt tillbaka i
korgen och föll den inte på vägen.

Jane drog sig tillbaka och pustade och förklarade, att hon
knappast kunde lyfta korgen, och Valérie skyndade tillbaka in i
mottagningsrummet och stack fjädrarna i håret, så att de stodo på ända
där.

-- Se på mig Margot! ropade hon med ett klingande skratt. Jag är en
indianhöfding. Jag är Örnvingen! Siouxstammens höfding! _Garde a toi_
-- jag skall skalpera dig med min tomahawk.

Hon rusade fram till Margot och fäktade i luften med en pappersknif;
men Margots leende var smått förläget.

-- Det var mycket vänligt af sir John, sade hon, jag måste genast
skrifva och tacka honom.

Indianhöfdingen lade tomahawken på bordet.

-- _Pour ça non!_ Jag skall skrifva till honom. Det var till mig han
skickade villebrådet.

-- Korgen var adresserad till mademoiselle Kostolitz, svarade Margot
mildt. Jag måste påminna dig, lilla näspärla, om, att jag är fem år
äldre än du.

-- Prat, ropade Valérie ifrigt, men likaledes skrattande, jag är i
själfva värket mademoiselle Kostolitz, den stora fröken Kostolitz, som
en gång kommer att försätta hela Europa i extas! Jag säger dig, att
villebrådet är skickadt till mig -- du får hjälpa mig att äta det, men
jag ämnar tacka honom.

Margot satte sig ned och såg en smula förtretad ut. Valérie tog åter
till pappersknifven och dansade omkring henne, medan hon sjöng:

-- Jag skalperar dig -- jag skalperar dig, om du är vid dåligt lynne.
-- Men sedan lutade hon plötsligt ned sitt ansikte tätt intill systerns
och sade bedjande: -- Se icke så allvarsam ut min patriark _Bon-papa_
Margot.

Hvad återstod väl då annat än att småle och en smula gifva efter?

-- Du skall få se hvad jag skrifver för ett nätt bref till honom,
ropade Valérie medan hon triumferande slog sig ned vid skrifbordet och
började sin epistel. Ett illparigt leende lekte omkring hennes läppar
och tid efter annan brast hon ut i ett klingande skratt.

-- Valérie, hvad skrifver du? frågade Margot oroligt.

-- Jag skall nog läsa det för dig bara jag har det färdigt -- sir John
kommer alt att fägna sig åt mitt bref.

Strax därpå utbrast hon: _A la bon heur_, nu är det gjordt. Nu skall du
få höra. Hon vände sig om på stolen så att hon kom att sitta midtemot
sin syster, och började:

_"Monsieur mon fatur"_ --

-- Valérie, det kan du omöjligt ha skrifvit!

Margot hade rusat upp och gjort en häftig rörelse, som om hon ämnat
rycka papperet ur systerns hand.

-- Nej, nej, ropade Valérie, som också flög upp ooh höll brefvet högt
upp i luften. Var inte orolig, jag har skrifvit någonting mycket mera
passande -- _Monsieur le chasseur_.

Margot höjde ögon och händer mot himmeln.

-- Alt värre och värre! sade hon.

-- Nej, det är tvärtom mycket fiffigt uttänkt af mig. Du kan väl förstå
att han önskar, det vi skola beundra hans skicklighet som jägare, då
han skickar oss villebråd! Jag vill också göra det på ett fint sätt
utan att det ser ut som smicker. Nå, jag fortfar således: "Min syster
och jag blefvo lika öfverraskade som glada öfver er sändning." Nå det
är då väl _convenable_ skulle jag tro? -- _"Men, my dear sir"_ --

-- På engelska använder man icke _"my dear sir"_ gentemot vänner och
bekanta, invände Margot.

-- Sak samma, han förstår nog, att jag tänker på franska. Låt mig nu
läsa till slut: "_my dear sir_, ni måste göra er en bra underlig
föreställning om vår aptit. Huru tror ni, att vi någonsin skulle kunna
göra slut på alt det ni skickat oss? Om ni hade sett villebrådsstapeln
i vår hall och vi två små flickor där bredvid hade ni skrattat likasom
jag. Men jag försäkrar er, att vi ej beklaga oss öfver ert
utomordentliga ädelmod -- vi ämna tvärtom riktigt pläga oss. Vi skola
ha banketter af fasaner -- vi skola fråssa på hare. Jag har en alldeles
särskild plan med dessa harar; när vi ha stekt och rostat dem, när vi
förvandlat dem till frikassé och kokat soppa på dem, skola vi använda
återstoden till små pastejer. Om ni viste hvad jag är förtjust i _pâté
de lièvre!_ Jag har knappast tålamod att gå igenom de första stadierna
-- stekandet, rostandet etc. Jag längtar efter den dag då vi tillreda
de små pastejerna; det vill säga att vår kock kommer att tillreda dem,
Margot kommer att ha öfveruppsikten och jag gifver goda råd." -- Som du
ser talar jag om vår kock -- för att han skall tro, _que nous menons
grand train ici_. Han vet icke, att Jane icke allenast är _chef_, utan
också _maêtre d'hôtel, laquais_ och _femme de chambre_.

-- Valérie, huru kan du vara så barnslig! utbrast Margot nu värkligen
förargad. Sir John Croft vet mycket väl, att vi äro fattiga, det är
till och med ganska troligt -- tillade hon bittert -- att han just
därför skickat oss denna korg; han tror visst, att vi ej ha
tillräckligt att äta.

-- Hvad kommer åt dig? utropade Valérie alldeles förvånad, du är ju röd
som en tupp! Jag försäkrar dig, att sir John aldrig skulle tillåta sig
att tänka någonting så impertinent. Han skickar oss villebrådet som en
_politesse, une amabilité_ -- ett litet _souvenir. Tiens_, låt mig
sluta mitt bref.

-- Nej, ropade Margot nästan lidelsefullt; det är omöjligt, att brefvet
får afgå på det sättet, jag tillåter dig icke att afsända det.

-- Och hvarför icke, om jag får be? frågade Valérie, som nu också blef
röd. Det är ett mycket bra bref, mycket nätt skrifvet, och det kommer
att göra sir John mycken fröjd.

-- Sir John skulle troligtvis hjärtinnerligen skratta däråt, sade
Margot, men sedan bytte hon hastigt om ton: Nej, nej, min kära, lilla
syster, jag kan inte låta brefvet afgå på detta sätt. Inser du ej, att
detta bref icke är ett sådant, som en ung flicka skrifver till en ung
herre hon blott är ytligt bekant med. Tonen är icke passande, nej,
värkligen icke, Valérie. Vi få ej glömma vår ställning och sir Johns.

-- _Ta, ta, ta_, sade Valérie, _je me maque bien_ öfver sir Johns
ställning. Har han måhända mera än sexton anor? Och vår mor då?

-- Men kära barn, det är likväl ett faktum, att han är en personlighet
medan vi äro ytterst ringa och obetydliga. Men oafsedt detta vore ditt
bref likväl icke passande, det är för förtroligt, för vidlyftigt, för
naivt. Låt mig skrifva ett par rader, Valérie -- endast för att meddela
att sändningen anländt samt att tacka för den. Jag försäkrar, att det
är alldeles tillräckligt

Valérie lämnade sin plats vid skrifbordet.

-- Du är för otreflig, jag afskyr dig, sade hon kort och afmätt. Sedan
lämnade hon rummet och slog igen dörren efter sig. Margot hade snart
skrifvit sin lilla biljett, men då hon läste igenom den tykte hon den
var för stel och otreflig. Hon ref sönder den och skref en ny. Då kom
Valérie äter in och stälde sig bakom systerns stol; Margot såg sig om.
Valérie smålog och stack åter fasanfjädrarna i håret. Margot, som var
belåten öfver att åter se henne vid godt lynne, fortfor med sin
sysselsättning.

-- Är du färdig? frågade Valérie slutligen med djupt tragisk ton.

-- Ja, ändtligen, svarade Margot och såg upp! Åh, Valérie, hvad gör du?

Valérie hade svept in sig i en bordduk, hvilken hon draperat öfver
axlarna likasom indianernas filtar, och nu intog hon med pappersknifven
i handen en krigisk hållning. Då Margot såg på henne, utstötte hon ett
besynnerligt tjut och började dansa omkring i rummet.

-- Det är en krigsdans! sade hon i det hon stannade. Örnvingen är glad,
emedan hon öfverlistat den hvita höfdingen. Ja, mitt hjärta, jag
tviflar icke ett ögonblick på, att ej ditt bref är utomordentligt
_convenable_ och makalöst väl skrifvet, och du får äfven sticka det i
postlådan, om du har lust; men mitt har redan afgått.

-- Borta! ropade Margot bestört.

-- Ja! svarade Valérie och härjade åter sin segerdans. Jag förde det
själf på posten.

Margot bleknade af vrede. Hon kunde också bli ond, ehuru hon sällan
förrådde det för sin älskade, nyckfulla, lilla skyddsling; därför
tilltrodde hon sig icke häller nu att säga ett ord. Hon ref sitt bref i
små smulor och kastade dem i papperskorgen, sedan gick hon tvärsigenom
rummet fram till flygeln och slog sig ned vid den.

Valérie följds efter henne, men Margot låtsade icke se henne. Hon
bläddrade i sina noter och valde en svår och tämligen tråkig etyd.

-- Är du mycket ledsen? frågade Valérie efter en stund.

-- Har jag då orsak att vara glad? frågade Margot utan att vända på
huvudet.

Valérie suckade, men sedan tykte hon plötsligt få ett infall; hon
skyndade fram till skrifbordet och kom tillbaka med ett pennskaft i
munnen och ett annat i handen, hvilket hon med en högtidlig åtbörd
räkte Margot.

-- Örnvingen bjuder den stora hvite höfdingen fredspipan.

-- Ah ça, tu m'ennuies à la fin, sade Margot och reste tig otåligt. Nu
har du länge nog hållit på med den där leken och jag är dessutom icke i
stämning att kunna skratta däråt.

Valérie tog långsamt fjädrarna ur håret, lade pennskaften och bordduken
tillbaka på deras platser och satte sig i en vrå af rummet. Margot
började åter spela, men hon gjorde fel och var tankspridd. Efter en
stund gick hon fram till Valérie och slöt henne i sina armar.

-- Jag kan inte vara ledsen på dig, sade hon.

Valérie hängde sig omkring hennes hals och tårarna stego upp i ögonen
på henne.

-- Nej, du får inte vara ledsen på din stackars lilla Valérie, sade hon
ömkligt. Det är som om marken sviktade under mina fötter, då du är
ledsen på mig! Ack, du måste alltid hålla af ditt barn, till och med
när det är elakt.

-- Men det är ibland nästan för elakt, sade Margot ömt.

-- Och du ville inte låta mig spela indian, klagade Valérie. Du ville
inte skratta, du ville inte ens draga på munnen! Men nu måste jag ännu
göra en sak -- en enda -- och sedan skall jag aldrig mera vara indian.

Hon befriade sig ur systerns armar, sprang bort till kaminen och
begrafde kolskyffeln högtidligt under mattan.

-- Hvad gör du? ropade Margot.

-- Jag begrafver stridsyxan, svarade Valérie. Nu komma indianhöfdingen
och hans stora, hvita broder aldrig mera att strida.

Det talades icke vidare om Valéries bref, tils det fjorton dagar
därefter åter kom en korg från sir John. Denna gång var den helt liten
och innehöll snäppor, järpar och vipor. Sändningen var åtföljd af ett
litet bref, i hvilket sir John skref, att han hoppades fröken Kostolitz
ock hennes syster skulle finna, att han denna gång tagit hänsyn till
deras ringa aptit.

Valérie klappade händerna och dansade omkring i rummet.

-- _Tu vois, tu vois_, ropade hon. Jag gjorde rätt uti att skrifva
brefvet. Han blef inte ond, utan hade bara roligt.

-- Jag har icke ett ögonblick tviflat på, att han ej hade roligt, sade
Margot.

I medlet af november kom det ännu en korg; denna gång innehöll den
blommor, alla slags sällsynta blommor tyktes vara representerade.

Valérie var alldeles utom sig af glädje; hon fylde alla vaser och alla
glas och skrattade och sjöng därtill.

-- Rummet liknar ett feslott, utropade hon. Ack, om det ändå kom någon
främmande, om sir John själf skulle komma. Är det inte besynnerligt,
Margot, att han inte kommer till staden för att börja med sina
sånglektioner? Han sade ju, att han skulle komma snart, eller huru?

-- Ja, han sade det visst, svarade Margot, men han är troligtvis någon
annorstädes och har gudomligt roligt.

-- Nå, jag hoppas att han snart kommer, upprepade Valérie



VI.

Accelerando.


Kort före jul kom sir John. Valérie hade ofta uttalat sin förhoppning,
att han ej skulle lägga märke till den skröpliga linoleummattan i
hallen, och Margot hade sagt, att det just icke var troligt, att en ung
herre skulle observera dylikt. Men sir John hade likväl observerat det
och likaså det sällsamma virrvarret i rummet där uppe, och med ett
inre, såväl ömt som medlidsamt leende lade han också märke till
Valéries dekoreringsförsök. Madras-musslinet hade småningom blifvit
mycket slakt och mycket dammigt, de små bandrosorna hade bleknat och
några af tallrikarna hade glidit ur ståltrådskramporna. Sir John
observerade alt detta och fann det, märkvärdigt nog, mindre komiskt än
patetiskt.

Då de båda systrarna kommo in och fingo se honom stå där med ryggen mot
elden, så lång, ståtlig och vacker och med en så strålande min -- så
elegant i sin londonerdräkt -- kände de sig helt skygga och blyga. Men
han kände sig fullkomligt hemmastadd. Sedan de första hälsningarna
blifvit utbytta, ämnade han slå sig ned på den stol, som stod honom
närmast. Men Valérie rasade till med ett litet anskri.

-- Inte på den! ropade hon, vi behålla den endast som prydnad, dens ena
ben är sjukligt.

Då hon såg upp och mötte hans leende ögon, började hon skratta; Margot
kunde icke ens låta bli att instämma och så var isen bruten. Men det
var också omöjligt att förbli stel och främmande gentemot sir John.

-- John är så behaglig, hade lady Mary Bracken en gång sagt. Detta
uttryck föreföll litet underligt i afseende å den kraftfulle, unge
mannen, men det passade likväl för honom. Det låg någonting så vänligt
och vinnande i hans väsende, hans leende var så mildt och intagande,
han väkte på ett så oförklarligt sätt hos alla människor den
föreställningen, att han lifligt intresserade sig för dem och deras
angelägenheter, att de mycket snart skänkte honom sitt förtroende.

Hemligheten i denna trollmakt bestod måhända däruti, att det intresse
han visade var ärligt menadt. Sir John Croft hade utan tvifvel en hel
mängd fel; han var indolent, sorglös och måhända alt för belåten med
sig själf och med lifvet i allmänhet för att fästa sig vid dess
allvarliga sida, men han hade ett sällsynt godt hjärta. Han var uppfyld
af ett ärligt deltagande för folk, som hade sorger och bekymmer, och
skydde ingen möda, när det gälde att hjälpa dem; han satte icke i fråga
att ej uppoffra sitt eget nöje -- och ingen kunde mera än sir John,
njuta af ett sundt nöje -- då en väns intresse fordrade det. Han var
god, ädelmodig, vänlig emot alla människor och kunde ofta vara
förvånansvärdt finkänslig. Det berättades om honom, att han en gång
under en båtfärd i Cambridge energiskt yrkat på att bli landsatt,
emedan han ville förmana en kvinna, som slog sitt barn. Hans kamrater
hade skrattat åt honom och gjort narr af honom, och kvinnan hade
energiskt motsatt sig hans inblandning och sagt att barnet tillhörde
henne.

-- Då är ni inte värdig att ha ett barn, utropade den unge mentorn med
blixtrande ögon och kom sedan fram med en lång förklaring angående
moderskapets plikter och ansvar. Sedan hade han återvändt till sin båt
och sina skrattande kamrater och hade lämnat kvinnan kvar alldeles
bestört, ty hans ord hade ändå gjort intryck. Hon hade visst aldrig
väntat att få höra ett föredrag om modersplikterna af en ung jätte i
flanellkostym.

Då John Croft nu slutligen hamnat på en stol man kunde ha förtroende
till och pratade med de unga konstnärinnorna, utforskade han dem
ofrivilligt. Det var icke hans afsikt att vara nyfiken och de ämnade
icke vara för meddelsamma, men efter en timmes samtal hade han icke
desto mindre fått reda på en hel hop angående deras lif. Det var till
exempel själffallet, att han beundrade deras instrument. Valérie
upplyste honom genast om, att det tillhört deras mor.

-- Det var vår stackars mammas hemgift; flygeln och taflorna och
skrifbordet utgjorde en del af möblerna i hennes flickrum. Hennes
familj skickade dem efter henne, då min far och hon lämnade Paris.

-- Er mor var fransyska -- eller huru? frågade Croft intresserad.

-- Ja, hon var en fröken de Renaissan. Stackars mamma. Jag minnes henne
just nätt och jämt -- hon dog, då jag var åtta år gammal. Hon var så
vacker -- så vacker, men så blek -- och hennes små händer voro så hvita
och magra. Hon satt för det mesta vid elden och sydde, sydde -- och
sedan en vacker dag -- vek hon ihop sitt arbete -- jag tror det var en
af pappas rockar hon lappade -- och knäpte ihop sina händer -- så här
-- minnes du det, Margot?

Margot svarade ingenting, men Croft såg, att hennes ögon stodo fulla af
tårar.

-- Efter en stund, fortfor Valérie, steg hon upp och lämnade rummet och
därvid stödde hon sig vid alla bord och stolar hon gick förbi. Är det
inte besynnerligt? Jag kommer ihåg det så tydligt som det hade varit i
går, fastän jag icke alls kommer ihåg hennes sjukdom, som sedan följde.

-- Er syster är mycket lik den där taflan, sade Croft och kastade en
blick på porträttet, från hvilket samma patetiska ögon blickade ned;
den underbart vackra ansiktsovalen och den smidiga gestaltens graciösa
linjer voro äfven noga återgifna.

-- Ja, utropade Valérie med ett helt annat tonfall i rösten, Margot är
alldeles som mamma. Hon är alt igenom fransyska; hon önskar, att alt
skall vara _convenable_ -- icke sant, Margot? Och hon har ett så
prydligt sätt att vara! Min lilla syster, hon är aristokrat till och
med när hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Jag
kallar henne _"Mademoiselle la Marquise"_.

Då hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Tanken på,
att Margot gjorde dylikt, berörde sir John oangenämt. Han kastade en
snabb blick på Valérie för att se om det var hennes allvar.

-- Brukar ni också torka dammet i rummen och laga till puddingar?
frågade han med en ton, som mot hans vilja lät både uppskrämd och
förvånad.

-- Nej, hon låter mig icke utföra något arbete, fastän jag så gärna
ville det. Jag år född därtill -- jag har zigenarblod -- likasom pappa.

-- Valérie, nu pratar du riktiga dumheter, sade Margot nästan strängt.
Sir John kan omöjligt intressera sig för dessa _détails de ménage_. Som
vi blott ha en tjänarinna, är det tydligt och klart, att hon ej ensam
kan utföra alt arbetet, och det är lika öfverflödigt att tala därom
likasom att dina fingrar ej få bli hårda genom groft arbete, ty då
kunna de förlora sin smidighet.

Croft såg på Margots händer, som hopknäpta hvilade i hennes famn, de
voro också fina, smala och förnäma -- riktiga aristokrathänder. Han
tänkte med djupt medlidande på de där andra händerna, som Valérie talat
om, de små, hvita händerna, som varit så fina och genomskinliga och som
aldrig tröttnat att sy, sy, tils de slutligen måste knäppas för att
evigt hvila.

Han ville gärna veta litet mera om denna fina, späda fransyska moder,
som varit en fröken de Renaissan. Namnet föreföll honom så egendomligt
bekant -- hvar hade han hört det förut? Plötsligt kom han ihåg Valéries
skämtsamma ord -- _"Mademoiselle la Marquise"_ och då vaknade minnet
hos honom!

-- Jag har förut varit bekant med en herr de Renaissan, sade han; han
var attaché vid franska legationen i Wien -- en markis de Renaissan. --
Jag tror han hette Gilbert till förnamn. Det vore roligt att veta, om
han var en släkting till eder?

-- Det måtte ha varit en kusin till oss, sade Margot kyligt. Gilbert?
Ja, så hette min morfar. Det är troligtvis en kusin.

-- Vår mors släktingar erkänna oss icke, inföll Valérie hastigt; de
ville icke häller erkänna henne efter hennes giftermål. Ni skall
nämligen veta, att vår lilla mamma inte handlade alt för förståndigt.
Hon gjorde någonting, som hennes släkt ansåg för en stor dårskap -- hon
rymde med min far, som var hennes musiklärare. _Monsieur le Marquis de
Renaissan_ och hela hans förnäma släkt kunde naturligtvis aldrig
förlåta en dylik mesallians.

-- Valérie, sade Margot litet otåligt, kanske du nu, då monsieur är
fullkomligt au courant med vår familjehistorie, ville vara god och byta
om samtalsämne.

-- Ja, svarade Valérie helt lugnt, det skall jag göra. Nu skola vi tala
om sir John. Sir John, hvad har ni gjort hela denna länga tid?

-- Jag har skjutit, sade sir John, och jagat, tillade han hastigt.
Han ville icke, att de ännu en gång skulle tacka honom för
villebrådssändningen.

-- Skjutit och jagat, upprepade Valérie. Jag fruktar ni inte har en
allvarlig tanke i hufvudet.

-- Jag har tvärtom kommit till staden uppfyld af goda beslut, Jag
längtar, jag brinner af begär efter att få lära mig sjunga! Jag är
otålig att få börja med mina timmar. När får jag börja?

-- Margot, när får han börja? upprepade Valérie med ett lustigt
härmande af sir Johns sätt att tala. Du ser huru otålig monsieur är!
Medan han sköt sina fåglar och satte öfver sina diken och häckar brann
han i själfva värket af begär att få börja med sina solfeggier.

Sir John skrattade uppriktigt och gladt.

-- Nu är det frost, sade han; det är värkligen en lämplig tid att
börja. Man har icke så mycket förströelser.

-- Vill ni värkligen studera? frågade Margot litet tort. Ni tyckes
hittils ha lefvat mycket lycklig och nöjd utan att kunna sjunga.
Hvarför vill ni nu börja därmed?

-- Emedan det strider mot mina grundsatser att ställa mitt ljus under
ens skäppo. Jag vill lära mig sjunga -- kan ni gifva mig tre lektioner
i veckan?

-- Javisst, svarade Margot -- på för eller eftermiddagen?

-- På förmiddagen, om jag får be, sade sir John.

-- Ack ja, det är bättre på förmiddagen, så har ni edra eftermiddagar
lediga.

-- Mademoiselle, sade sir John med en min af gäckande högtidlighet, ni
envisas att misstyda mina bevekelsegrunder. Jag valde förmiddagen,
emedan jag tykte det lät mera affärsmässigt; jag skulle önska, att ni
insåg, huru energisk och ifrig jag är. Men jag vill naturligtvis icke
gå i vägen för edra andra elever. A propos har ni fått några nya elever
sedan ni var på Brackenhurst?

Tonen var så vänlig, blicken som han fäste på Margot var så full af
uppriktigt intresse och deltagande, att hon icke ens kunde finna frågan
närgången.

-- Ja, vi ha fått tre eller fyra, svarade hon leende, våra bekantskaper
ökas inte hastigt, men de ökas i alla fall.

-- Tre eller fyra, upprepade sir John halft förbittrad, och inom sig
tänkte han: hvad månne tant Mary tänka på? Jag tror hon inte
gör annat -- morgon, middag och afton -- än sysslar med sina
välgörenhetsinrättningar. -- Får jag veta namnen på dem? bad han högt.

Margot räknade upp namnen utan att finna hans envishet otreflig.

-- Inte ett, som jag känner! utropade han förargad.

-- Det är de tråkigaste barn man kan tänka sig, förklarade Valérie. Det
är en gåta för mig, huru min syster kan ha tålamod med dem. Dumma små
varelser med tjocka röda fingrar och små flätstumpar i nacken. Och för
att göra saken ännu värre ha de allesamman snufva.

-- Jag hör till min stora belåtenhet, att fröken Margot har godt
tålamod, sade sir John. Hon är så allvarlig och affärsmässig, att jag
ibland riktigt är rädd för henne. Om hon skulle förlora tålamodet med
mig, skulle jag alldeles förlora hufvudet.

Margot började skratta.

-- Ah, jag skall vara mycket tålig -- jag kommer inte att bannas på er.

Sir John reste sig för att gå.

-- Det är således afgjordt. Skola vi ha vår första timme i morgon på
förmiddagen?

-- Ja, om ni så vill, sade Margot.

Då Margot räkte sir John handen till afsked tillade hon rodnande:

-- Eftersom ni tycker, att jag är så affärsmässig, får jag ej glömma
att säga er, det jag tager en half guiné för timmen.

-- En half guiné? sade sir John och såg en smula förbluffad ut.

-- Är det för mycket? frågade Margot hastigt.

-- Nej, för all del -- han rodnade -- jag trodde, jag väntade, att det
skulle kosta en guiné i timmen. Jag tror, att det är det vanliga
priset. Då jag för många år sedan tog lektioner, betalade jag en guiné
i timmen.

I tankarna räknade han bekymmerfullt efter, huru många timmar han var
tvungen att taga och huru mycket solfeggier han nödgades öfva, innan
det lilla syskonparet fick någon materiel fördel däraf. Margot, som
gissade sig till hvad han tänkte, blef genast styf och stel i sitt
sätt.

-- Er lärare hade förmodligen redan en fast ställning och kunde till
följd däraf begära mera. Jag måste först bana mig min väg och mitt pris
är detsamma för alla mina elever.

-- Jag tycker ändå, att ni borde taga en guiné, envisades sir John.

-- Jag beklagar så mycket, sade Margot skarpt. Jag förstår mycket väl,
att det icke är den stil ni är van vid; men om ni vill bispringa en
kämpande konstnärinna, måtte ni också hålla till godo med följderna.

Hon blef blossande röd, medan hon talade. Hennes misstanke, som en
stund nedtystats af hans stämmas och hans väsendes trollmakt, vaknade
på nytt, och hon kände sig orolig och sårad. Det var blott för hennes
skull sir John tog dessa lektioner; han gjorde sig knappast mödan att
dölja detta faktum. Hans bevekelsegrund var måhända ett godmodigt
medlidande med deras fattigdom -- det var redan i och för sig
förödmjukande; men kunde det icke också ligga någonting annat i
bakgrunden, någonting, som gjorde hans protektion ännu mera
förödmjukande? Margot kände sig ett ögonblick frestad att helt och
hållet tillbakavisa hans beskydd -- att medels ett par hastiga, tomma
ord göra slut på sir Johns tillärnade musikaliska studier. Men just som
hon öppnade läpparna för att göra detta vände den unge mannen sig till
henne och räkte henne handen till afsked, och då hon mötte den öppna,
ärliga blicken ur hans blå ögon kände hon sig slagen af blygsel och
fick samvetskval.

Valérie var emellertid vid det briljantaste lynne och pladdrade muntert
om den gäst, som nyss lämnat dem.

-- Var det inte besynnerligt, att han kände vår kusin? utropade hon
plötsligt.

-- Vi talade för mycket om oss själfva, sade Margot förtretad. Det hade
varit bättre, om vi behållit vår familjehistorie för oss själfva.

-- Men du var i alla fall inte vidare ledsen öfver att jag sade honom,
det vår mor härstammade från en adlig släkt, svarade Valérie. Neka inte
till det; jag såg på dina ögon, att det fägnade dig.

Margot rodnade full af blygsel öfver denna lilla mänskliga svaghet.

-- Men nu hyser han åtminstone icke vidare några tvifvel angående vårt
lefnadssätt, sade hon. Jag fruktar han ej tror, att vi ha både kock och
hofmästare nu, sedan du skvallrat om, att jag själf brukar torka
dammet.

-- _Au fait_, sade Valérie, det hade jag inte tänkt på. Men, käraste
Margot, sedan han en gång väl sett linoleummattan i hallen, fruktar jag
han icke hängifver sig åt några vidare illusioner angående oss. Hans
sånglektion i morgon blir visst ganska rolig. Jag håller vad om, att
han har en stor, stark röst, som han icke alls kan reda sig med.

-- A propos, sade Margot mycket bestämdt, som du vet, Valérie, får du
inte vara inne i rummet. Hans timmar bli visst icke roliga. Då han
önskar, att jag skall undervisa honom, måste han också studera utan
afbrott. Du, mitt kära barn, måste af flere skäl stanna där nere eller
också uppe i vårt sofrum.

Valérie hade god lust att motsätta sig detta, men Margot var obeveklig.

-- Jag är öfver hufvud taget icke angelägen om, att han skall komma
hit, sade hon, och om du ej lyder mig härutinnan, så skrifver jag till
honom, att jag icke alls kan taga emot honom som elev.

Hon såg så beslutsam ut, att Valérie icke kunde tvifla på hennes
allvar, och hon gaf slutligen surmulet efter.

-- Sak samma, sade hon och blef efter några ögonblick åter vid godt
lynne, jag tycker, att du borde ha mig här som förkläde. Det är inte
passande för dig att helt ensam taga emot en ung herre.

-- Ett förkläde åt mig? sade Margot med ett nästan sorgset leende. _Il
s' agit bien de cela!_

Hon var tjugotvå år, men hon kände sig gammal och mycket förståndig;
hon viste huru hon skulle skydda sig, men Valérie måste hållas fjärran
från alt hvad ondt var.

Sir John uppenbarade sig punktligt klockan elfva dagen därpå. Det
visade sig att han hade en bra barytonröst, som han icke alls viste att
behandla.

-- Vi måste börja alldeles från början, sade Margot.

Sir John jakade en smula vemodigt därtill: han kände sig en smula
nervös och den unga damens allvarliga sätt att taga saken gjorde honom
äfven en smula försagd. För att bekänna sanningen tykte han det var
tråkigt att bråka och lära sig; han bemödade sig ärligt att hjälpa sina
skyddslingar samt tykte det var roligt att vara i sällskap med dem, men
han kände sig icke det minsta hänförd af att sjunga skalor och
öfningar. Men Margot var fast besluten att till fullo tillmäta honom
det, som hans pengar voro värda. Croft måste således nära nog en timme
flitigt öfva sig; af idel nervositet gjorde han visserligen gång på
gång samma fel och han väntade hela tiden, att hans beslutsamma, lilla
lärarinna skulle komma fram med någon sarkastisk anmärkning. Men Margot
var mycket tålig. Hon gjorde sig en otrolig möda att bibringa honom de
första begynnelsegrunderna och vädjade ständigt ånyo till hans
uppmärksamhet, då denna började slappas.

Det var ett mödosamt arbete, men hon var i det stora hela mindre
uttråkad än han. Då såg sir John händelsevis upp och märkte, att de
redan omtalade blå portièrerna långsamt kröpo närmare intill hvarandra.
De drogos påtagligen ihop af någon, som osynlig uppehöll sig i det
andra rummet. Denna anblick var just icke egnad att minska hans
nervositet, och då Margot föreslog, att han nu skulle försöka en helt
enkel, liten sång, hvilken hon trodde skulle ligga bra för hans röst,
förklarade han helt ödmjukt, att han trodde sig ha nog för en dag.
Margot såg på sitt ur.

-- Ni har ännu en kvart timme, sir John, sade hon. Det är alldeles
tillräckligt med tid för att försöka denna sång; Den är inte svår.

Hon började ackompagnementet och den stackars sir John plågade sig
lydigt med sången, men han trasslade jämmerligen bort sig, ty han
undrade hela tiden om Valérie stod bakom gardinen och lyssnade.

-- Ni kan bestämdt sjunga den bättre, förmanade Margot halft förtretad.
Försök en gång till och håll takten litet bättre.

Croft började ånyo, men efter några sekunder afbröt han sig skrattande.
Margot följde riktningen af hans blick; där mellan gardinerna sträktes
en liten, med gropar prydd hand fram och markerade takten med utsträkt
finger.

-- Valérie! utropade Margot förtrytsamt och reste sig från pianostolen.

Hennes syster slog portièrerna åt sidan och uppenbarade sitt leende
ansikte och sin smidiga gestalt.

-- Jag har inte brutit mitt ord, sade hon. Jag lofvade att inte komma
in i rummet och det har jag häller inte gjort -- icke sant? Men medgif,
sir John, att det går vida bättre, när jag slår takten.

-- Mycket, mycket bättre, förklarade sir John.

-- Margot är så sträng, hon påstår, att det stör, när jag kommer in.

-- Nu får du gärna komma in, timmen är slut, sade Margot. Hon lämnade
sin plats vid pianot och stannade framför sir John, synbarligen i
förväntan på, att han nu skulle taga afsked; men det ämnade han då
visst icke. Han kastade sig ned i en länstol och utstötte en lättnadens
suck.

-- Jag har ridit en skenande häst, sade han, jag har interviewat en
kabinettsminister, jag har en eller par gånger varit i öfverhängande
fara att störta ned i en afgrund, men jag tror vid min heder, att jag
ännu aldrig utstått sådana kval som nyss!

Margot satta sig skrattande.

-- Jag gissade nog, att ni ej hade riktigt klart för er hvad ni företog
er, men ingen lön utan möda. Ni måste börja från början, om ni vill nå
ett mål.

-- Åh, det gäller värkligen icke att studera begynnelsegrunderna, sade
Croft. Jag känner blott, att jag är en narr och att ni äfven anser mig
för en dylik.

-- Ni gör mig orätt, svarade Margot och såg upp med ett förtjusande
leende. Jag förmodar, att ni inte ämnar taga flere lektioner?

-- Ni måtte ha en högst ringa tanke om min viljekraft, svarade sir
John. Jag ämnar tvärtom arbeta vidare ända till det bittra slutet, ända
tils jag till och med öfvervunnit svårigheterna i _"Comme à vingt
ans"_. Jag skall underkasta mig, men det kommer att bli en hård kamp.

-- Ja, ja, ni måste lära er den! ropade Valérie klappande händerna.
Margot låter er icke lämna bort någonting, icke ens det lilla falsettot
i slutet.

Sir John drog upp ögonbrynen och suckade:

-- Nå, jag är förberedd på alt. Tycker ni inte, att mina berömvärda
afsikter förtjäna att bli belönade? Vill ni inte spela någonting för
mig, fröken Valérie?

Valérie spelade och sir John lyssnade och applåderade och han tog ej
afsked förr än Jane ringde med den lilla, spruckna klockan och sålunda
tillkännagaf, att de båda systrarnas anspråkslösa lunch var serverad.
Lektionerna fortsattes och sir John visade sig vara en läraktig och
förståndig elev; men vid timmens slut kände han sig oföränderligt
berättigad att få njuta af en liten hvilostund. Det hade varit
fullkomligt omöjligt att afhålla Valérie därifrån, och Margot försökte
det icke häller mera. Valérie vande sig till och med småningom vid att
infinna sig under själfva lektionen och som hon ej störde och hennes
närvara icke gjorde något märkbart intryck på eleven, gick Margot
slutligen in därpå. Hon erfor likväl en viss oro däröfver och de
stränga åsikter om det passande hon ärft af sin mor sårades alt en
smula af dessa små afvikelser från konvenansens regler.

Den egendomliga vänskapen mellan dessa tre växte likväl och blef
starkare dag för dag; Margot kände till och med ett tidigare intresse
för sin elev och hon ertappade sig gång på gång med, att hon
anförtrodde honom ett och annat och frågade honom till råds angående
små svårigheter. Det var omöjligt att ej hysa förtroende till en
person, som visade en ett så lifligt vänskapligt intresse -- en person,
hvars uppförande gentemot dem var lik en vänlig, äldre broders. Aldrig
gjorde han hvarken med ord eller blick någondera af flickorna sin kur.
Han försökte aldrig öfverskrida de gränser, han från början afsiktligt
tykts utstaka för sig. Han tröttnade aldrig i sina bemödanden att tjäna
dem, utan uppbjöd alt för att skaffa dem värdefullare protektion än
hans egen. Men en ung man i hans ställning kunde just icke göra mycket;
familjemödrarna brukade icke efter hans anvisning välja musiklärarinnor
åt sina döttrar.

-- Jag trodde, att ni icke alls förstod er på musik, svarade den ena
och den andra sade: "Mademoiselle Kostolitz? Hvem är mademoiselle
Kostolitz? Jag har aldrig hört talas om henne. Julia och Mary taga
timmar för Halles. Ja, jag vet, att Halles spel är kallt, men hans
teknik är fulländad."

Sir John lyckades likväl göra systrarna Kostolitz en stor tjänst.

Han öfvertalade en af sina väninnor, en dam, som var bekant för sina
obeskrifligt angenäma mottagningar, att arrangera ett _"at home"_, vid
hvilket Valérie och hennes fiol skulle utgöra den förnämsta
dragningskraften. Denna gång rönte hon fullständig framgång, det
hembars henne en ovation, som tillfredsstälde till och med henne, och
hon gjorde äfven några nya bekantskaper. De hoppades, att denna
festlighet skulle leda till andra dylika, att de skulle bli bekanta och
komma i beröring med andra konstnärer och musikälskare. Margot hade
emellertid också fått några nya elever, hvilka hon värkligen med tiden
kunde hoppas att få heder af.



VII

Scherzando.


Tiden skred framåt; julen kom och förde, med sig en sändning friska
blommor från sir John och till nyåret antogo hans _étrennes_ formen af
bonbons. Valérie skrattade och fråssade och tackade gifvaren med en så
intagande, barnslig förtjusning, att han blef helt varm om hjärtat.

En dag efter lektionens slut, då de alla tre samtalat om musik, omnämde
sir John händelsevis en framstående fiolspelare, som dagen därpå, före
sin afresa från England, skulle gifva an afskedskonsert. De båda
systrarna hade aldrig hört honom och uttalade sitt djupa beklagande.

-- Vi hörde för sent talas om konserten, sade Margot; nu skulle vi icke
få några platser mera, om vi också försökte det. Det påstås, att
människorna i timtal stå och vänta på att komma in.

-- Jag skulle gärna stå i timmar och dagar, om jag blott kunde få höra
honom, utropade Valérie och hela hennes ansikte strålade såsom alltid,
då hon talade om sin konst.

-- Du skulle förkyla dig, om vi försökte det i morgon, sade hennes
syster. Du får vänta, tils han nästa gång kommer till England.

-- Till dess kunna vi vara döda, svarade Valérie i samma lidelsefullt
beklagande ton. Tänk dig, om vi måste dö utan att ha fått höra världens
störste violinist! Ty det påstås ju, att han är den störste, icke sant?

-- Vid Jupiter, svarade sir John, jag tycker ni har mera charme!

-- Åhå! utbrast Valérie, det var då en öfverdrifven kompliment! -- Men
hon kände sig icke desto mindre mycket belåten.

Vidpass klockan half två följande dag for en cab med iltågsfart genom
Pitt Street och stannade utanför n:o 28 och sir John stormade förbi den
förbluffade Jane, som brådskande uppenbarat sig vid hans stormringning,
samt rasade uppför trappan.

-- Hvar är er syster? utropade han, då han endast fann Valérie i
mottagningsrummet. Ser ni, jag har lyckats få två biljetter till
konserten. De blefvo återsända i sista ögonblicket. Men ni måste skynda
er, konserten börjar klockan tre. Det är bäst, att ni tager min cab och
begifver eder af. Hvar är er syster?

-- Ack, en sådan olycka! utbrast Valérie och blef helt blek, medan
stora tårar rullade utför hennes kinder. Margot har begifvit sig till
Wimbledon! En af hennes elever har katarr och kunde inte komma hit till
sin lektion. Ack, det är för mycket! Jag skulle gifva alt, alt, om jag
bara kunde gå på konserten.

Hon snyftade bokstafligen. Sir John var mycket bedröfvad.

-- Har ni då ingen, som ni kunde öfvertala att följa med er? frågade
han.

Valérie skakade på hufvudet.

-- Nej, nej, vi känna ingen, som jag kunde be så här i sista
ögonblicket; vi ha inga andra bekanta än våra elever och deras
anhöriga. Jag tror, att ni är vår ende, värklige vän. Ack, sir John! --
utbrast hon, gripen af en plötslig tanke -- kunde ni ej följa mig dit?
Skulle ni tycka, att det vore alt för tråkigt?

Hon vände sitt af det ljufvaste, blygaste leende upplysta och af hopp
strålande ansikte emot honom samt sträkte ofrivilligt ut händerna. Sir
John rodnade ända upp till hårfästet: vore han ej en riktig narr, om
han kunde motstå en dylik bön? Men den stackars, lilla varelsen var så
oerfaren i fråga om världens seder och bruk, att det å andra sidan
kunde vara oridderligt, om han sålunda öfverskred lagarna för det
passande.

-- Ingenting i världen skulle vara angenämare för mig, sade han
tämligen allvarsamt efter ett kort betänkande, men jag fruktar, att er
syster ej skulle gilla det.

-- Åh, hvad det beträffar, utropade Valérie belåtet, så får hon ju inte
veta det förrän vi komma tillbaka och jag bryr mig inte om hennes
förebråelser.

-- Men jag, svarade sir John, vill icke, att hon skall tro, det jag
begagnar mig af hennes frånvara för att öfvertala er att företaga
någonting som hon ej anser för _convenable_.

-- _Pour ça_, inföll Valérie, är det jag som öfvertalar er och ni vore
bra ovänlig, om ni afsloge min bön. Jag frågar inte efter _le
convenable_ jag. Bah! ni äter väl inte upp mig häller! Om ni inte
följer med mig, så går jag ensam, och jag har aldrig, aldrig i mitt lif
varit ute ensam. Jag kommer bestämdt att förvilla mig eller släpar
någon bort mig. Men jag måste få höra honom! -- Ack, jag blir tokig, då
jag tänker på, huru mycken dyrbar tid vi spilla bort. -- Vi få bestämdt
icke höra det första stycket. Nu går jag. Kommer ni med eller ej?

Af två onda ting var det säkerligen det ringare om han följde med den
lilla vilden än om han tillät henne att begifva sig af ensam. Då han
gifvit sitt löfte flög Valérie uppför trappan och kom strax därpå
tillbaka klädd i cape och hatt -- en mycket vacker, liten hatt med
koketta, rosenröda plymer.

Sir John önskade i sitt innersta hjärta, att hatten icke varit fullt ut
så i ögonen fallande och att Valérie ej varit så strålande vacker.

Då de gingo utför trappan föreslog han, att de skulle taga en fyrhjulig
vagn, men Valerie förkastade denna tanke, ty hon påstod, att de blott
skulle förlora tid därigenom och hon hoppade upp i caben, innan han
hann komma fram med någon protest.

Då de sedan åkte genom de med trä belagda gatorna och den friska vinden
blåste dem i ansiktet, försvunno sir Johns skropler helt och hållet.
Han blickade ned på det lycksaliga, lilla ansiktet vid sin sida,
lyssnade på Valéries muntra prat och öfverlämnade sig likaledes åt en
sorglös glädje.

Hvarför skulle han vara orolig och bekymrad, då han såg henne vara så
obeskrifligt lycklig. Huru kunde det väl på något sätt mera skada
Valérie, att hon satt bredvid honom i en cab eller i konsertsalen, än
hemma i det lilla förmaket vid Pitt Street? Han kände sig själf mycket
noga och viste, att han icke skulle missbruka hennes förtroende i det
han yttrade ett ord, som hennes syster ej kunnat få höra. Och det var
roligt och uppfriskande att gifva akt på den unga flickans glädje; och
när de sedan sutto i S:t James Hall, greps han ännu af helt andra
känslor. Då kände han, att det var ett företräde att få se hennes
entusiasmerade ansikte och observera, huru dess uttryck skiftade med
musikens karaktär. Tidtals tyktes hela hennes konstnärssjäl stråla ur
hennes ögon, han såg till och med huru hennes händer arbetade med, huru
fingrarna kröktes, som om de haft fiol och stråke att sköta. Och hennes
förklaringar under pauserna sedan -- hvad de voro kloka och upplysande,
hvad de voro berömmande och fria från alt hvad afund ville säga!

Sir John såg och lyssnade med städse tilltagande aktning och beundran,
det tyktes bo två själar inom Valérie, och i detta ögonblick var hon
uteslutande konstnärinna, en konstnärinna, som måhända en vacker dag
skulle öfverflyga den ryktbare artist, hon nu så andäktigt åhörde.

Men när de sedan sutto bredvid hvarandra i åkdonet, dykte den lilla
Valérie från Pitt Street åter upp.

-- Hvad vi haft för en dag -- vad vi haft för en dag! Hvad det har
varit härligt! Jag önskar blott, att det icke vore förbi. Hvad det är
roligt, att det är en sådan trängsel på gatorna, så att vi måste åka så
här långsamt -- se här är hela gatan spärrad. -- Det är förtjusande, nu
kunna vi i lugn och ro betrakta de praktfulla butikerna. Ack! ett
sådant konditori! Ser ni det -- där -- med de härliga bakelserna och
konfektaskarna i fönstret? Ser det icke inbjudande ut?

Sir John betraktade ifrågavarande butik -- det var ett kändt och
ryktbart konditori vid Oxfordstreet.

-- Jag tror, att man också får te och chocolad där, sade han. Har ni
lust att komma in och dricka en kopp chocolad och äta några af de
härliga bakelserna, ni tycker så mycket om?

-- Bakelser med rödt socker på! ropade Valérie förtjust. Känner ni till
de där små bakelserna? De äro alldeles makalösa. Tack, det vill jag
mera än gärna.

Croft gaf kusken ett tecken och caben stannade. Valérie hoppade lätt
som en älfva ned och skyndade nästan före honom in i butiken. Hon fick
genast en kopp chocolad, men det räkte en god stund, innan hon fick
rätt på de efterlängtade, med rödt socker garnerade bakelserna. Sir
John skrattade, då han såg henne gå af och an framför disken och välja
och förkasta; men slutligen gaf hon till ett litet glädjerop, då hon
upptäkte det, hon sökte efter.

-- Där äro de! -- där äro de! Ja, ni kan gifva mig tre eller fyra
stycken!

Hon kom triumferande tillbaka till Croft med en tallrik, på hvilken hon
bar den eröfrade läckerheten. Stödd på armbågen satt han och betraktade
henne leende, medan hon åt upp sina bakelser, och under denna angenäma
sysselsättning samtalade sir John och hon på ungerska; Valérie
kritiserade därvid högst frimodigt och med mycken humor de personer,
som kommo in i butiken.

-- Där kommer en stor, lång dam, utropade hon, då hon vemodigt sväljt
den sista biten kaka, och inte nöjd med att hon är så lång, bär hon
dessutom hufvudet så högt -- så högt. Och hon har så långa plymer på
hatten, som hon ville sopa taket därmed. Och näsan -- den sticker hon
då allra mest i vädret. Men vet ni det förefaller mig som jag hade sett
henne förut.

Sir John såg sig om.

-- Det är lady Rosamunda Gorst, sade han. Så otrefligt!

Lady Rosamunda gick raka vägen fram till disken, åtföljd af ett annat
fruntimmer; de bestälde sig chocolad och valde ut bakelser. Sir John
hade emellertid otåligt gifvit akt på Valérie, medan hon knäpte sina
handskar; han var obeskrifligt angelägen om, att de skulle hinna
försvinna, innan lady Rosamunda fick sikte på dem. Hon hade emellertid
länge sedan upptäkt dem och när de stego upp för att gå, vände hon sig
om och stod midt framför dem.

-- Huru står det till, sir John? sade hon. Hvad tykte ni om konserten?
Jag såg er där. -- Huru står det till med er? vände hon sig sedan med
en högdragen nickning till Valérie. Denna besvarade hennes hälsning på
samma sätt.

-- Jag tror ni inte är bekant med min väninna, fru Miller, fortfor
Rosamunda vänd till sir John. Beatrice, tillåt, att jag presenterar sir
John Croft för dig.

Efter utbytandet af de vanliga höflighetsfraserna började fru Miller
tala om konserten; hon frågade sir John om hans åsikt samt yttrade
äfven sin egen.

-- Sir Johns kritik år visst mycket värdefull, anmärkte lady Rosamunda.
Efter hvad jag hört håller ni på att utveckla er till ett musikaliskt
geni, fortfor hon vänd till honom. Jag känner mig mycket road af er
plötsliga passion för sång. Hittils har ju ingen människa haft någon
aning om, att ni alls har röst.

-- Jo, det har jag visst, genmälde sir John helt lugnt, men jag har
hittils icke haft tid att utbilda den. Nu kan jag kuttra så mildt som
en oskyldig dufva. Nej allvarsamt -- så har jag gjort stora framsteg --
icke sant, mademoiselle? -- Han vände sig afsiktligt till Valérie,
hvilken de andra damerna tyktes vilja se öfver axeln. För öfrigt tror
jag fru Miller inte är bekant med mademoiselle Kostolitz.

Fru Miller tog endast med en omärklig rörelse på ögonbrynen notis om
presentationen.

-- Mademoiselle Kostolitz' syster är nog vänlig att gifva mig
sånglektioner, fortfor sir John, och fastän ni lady Rosamunda gör narr
däraf, så ämnar jag likväl göra min lärarinna heder. En vacker dag
kommer ni att vara helt förtjust att få höra mig.

Strax därpå hade han lyckats att jämte Valérie lämna butiken utan att
ådagalägga någon opassande brådska. Han hade gjort alt hvad i hans
förmåga stod att gifva saken en harmlös prägel, men han var i själfva
värket mycket förtretad öfver sammanträffandet. Lady Rosamunda var den
sista i världen han under dessa förhållanden velat möta. Hon hade icke
ens på Brackenhurst gjort sig minsta möda att dölja sin motvilja mot
systrarna Kostolitz -- en motvilja, som troligtvis härrörde af hennes
afundsjuka öfver den uppmärksamhet, sir John visade dem. Men i dag hade
hennes sätt emot Valérie varit så oförskämdt, hennes ton, till och med
gent emot sir John, inneburit så mycken dold elakhet och hennes blickar
varit så sårande, att han icke allenast kände sig förolämpad, utan
allvarsamt orolig. Lady Rosamunda hade en skarp och elak tunga och
olyckligtvis ett stort umgänge, och dessa hennes bekanta utgjorde en del
af den krets, i hvilken sir John varit så angelägen att införa Valérie
och Margot. Man kunde icke veta hvilken tydning hon skulle gifva den
harmlösa utflykten och hvilka svåra följder den kunde ha för de unga
konstnärinnorna.

Sir John var mycket tyst under hemfärden, och Valérie pratade icke ens
så muntert som förut. Hennes anmärkningar inskränkte sig nästan
uteslutande till sarkastiska yttranden angående lady Rosamunda och
hennes väninna.

Då de närmade sig Pitt Street, kände sir John sig riktigt ängslig till
mods, nu gälde det att träda fram inför Margot, och detta var ytterst
plågsamt för honom.

Så snart caben stannade öppnades dörren och Margots gestalt aftecknade
sig mot den lilla, upplysta hallen.

-- _C'est toi!_ utropade hon. Ack, hvad jag varit orolig!

-- Huru kunde du vara orolig? frågade Valérie. Sade Jane dig icke, att
jag begifvit mig till konserten i sällskap med sir John?

Hon hoppade ur åkdonet och skyndade uppför trappan, åtföljd af sir
John.

-- Jag måste förklara för er, började han, men vid första blick på
Margots ansikte såg han att ingen förklaring skulle ega rum den dagen.
Hon gaf honom endast en vredgad och föraktfull blick samt drog sedan
Valérie in i hallen och stängde dörren. Då sir John stod ensam ute på
trappan hvisslade han sakta och sorgset för sig själf samt kastade sig
sedan upp i sin cab.

Margot tillsade emellertid Valérie att gå uppför trappan och följde
själf efter henne under en djup tystnad. Då de kommo in i förmaket,
fattade hon systern i axlarna, vred henne ett hvarf omkring och
betraktade henne dystert.

-- Valérie, sade hon, huru är det möjligt, att du kunde göra någonting
dylikt?

-- Kors, en sådan min! utbrast Valérie, du skrämmer mig! Men altsamman
är bara den dumma flickans med snufvan fel. Om du ej farit till
Wimbledon, hade du följt med mig, och då hade sir John inte alls kommit
i fråga.

Margots ansikte fick ett annat uttryck.

-- Det är sant, sade hon sakta. Jag bör aldrig lämna dig; jag vet icke
hvad som händer, då jag är borta ifrån dig. Men, Valérie, huru kunde du
på det sättet begagna dig af min frånvara, då du vet, huru orolig jag
är för dig? Men det värsta klandret träffar icke dig, utan sir John
Croft -- honom, som jag hade förtroende för och ansåg för vår vän?

-- Margot, Margot, var inte så tragisk! Hör nu på, så skall jag berätta
alt för dig.

Därpå började Valérie halft skrattande och halft gråtande och i mycket
snabt tempo beskrifva dagens händelser -- huru sir John kommit öfver
biljetterna och huru hon, då hon ej kunde få något annat sällskap, bedt
honom följa med henne. Huru vänlig han varit; huru han fört henne till
ett kafé och trakterat henne med chocolad och bakelser. Då Valérie hann
så långt, sjönk Margot ännu blekare än förut ned på en stol.

-- Ett kafé, upprepade hon. Ack, Valérie, är det väl möjligt, att du
kunde be honom föra dig in på ett kafé.

-- Nej, nej, svarade Valérie triumferande, han föreslog det själf! Jag
försäkrar dig, Margot, att han frågade om jag hade mycken lust att gå
in dit. Och vet du, fortfor hon lifligt, lady Rosamunda Gorst var där.
Du kommer ju ihåg den där stora blondinen, som var på Brackenhurst och
som vi inte kunde tåla -- hon var där i sällskap med en af sina
väninnor, en fru Miller -- ett fruntimmer med en mycket stor hatt och
en mycket stor mun. Och vet du, Margot, jag tror hon var afundsjuk, då
hon såg mig i sällskap med sir John. Hon sade: "jag såg er på
konserten" -- med en sådan min -- ja, du borde värkligen ha sett den!
Och hon ville inte tala med mig, men sir John drog mig alltid in i
samtalet. Och sedan gjorde hon på ett så obehagligt sätt narr af honom,
för att han tog sångtimmar och plötsligt ådagalade en sådan passion för
musik.

-- _Bon, il ne manquait que cela!_ sade Margot halfhögt. Hon satt med
hufvudet lutadt i handen och ansiktet till hälften bortvändt, så att
Valérie ej kunde se det:

-- Du är ju inte ledsen mera? frågade Valérie i det hon lutade sig ned
och trykte en kyss på hennes mjuka, vackra hår. Du ser ju, att alt var
helt enkelt.

-- Ack ja, alt var mycket enkelt, svarade Margot med halfkväfd röst.
Nej, nej, jag är inte ledsen på dig mera. Du är och förblir alltid ett
barn, min stackars Valérie. Du är min baby, min kära, lilla baby och
jag får aldrig lämna dig ensam, det är hela saken! Gå nu och gör dig i
ordning till middagen!

Valérie sprang uppför trappan och gnolade på en af de melodier, hon
hört på eftermiddagen. Hon var glad, att hon sluppit för så godt pris.

Margot satt emellertid orörlig och stirrade in i elden, och i hennes
ögon lyste något, som icke var återskenet af de glödande kolen.



VIII.

Molto Furioso.


Då John Croft morgonen därpå vid den vanliga tiden närmade sig Pitt
Street, kände han sig besynnerligt orolig och beklämd; men han tröstade
sig med, att Margot haft tid på sig att lugna sig. Valérie hade
troligtvis förklarat för henne huru utflykten kommit till stånd och han
tykte, att hon omöjligt längre kunde vara ond öfver en sak, som var
idel välmening å hans sida. Han hade gjort sig mycken möda för att
erhålla konsertbiljetterna, och, om Margot icke händelsevis varit
borta, hade hon varit lika glad och tacksam därför som hennes syster.
Hans samvete kände sig likväl icke fullkomligt lugnt, då han tänkte på
besöket på konditoriet, men detta oförståndiga tilltag härrörde af en
svaghet, hvilken Margot, som kände sin systers trollmakt, icke fick
döma för strängt. Han kände emellertid att han förtjänat bannor och han
beslöt att ödmjukt och ångerfullt taga emot dem, då skulle hon förlåta
honom och alt skulle bli bra igen.

Men denna lyckliga förtröstan försvann ögonblickligen, då han trädde in
i förmaket och befann sig ansikte mot ansikte med Margot, som ensam
väntade på honom. Hon stod vid kaminen, och fastän hon vände sig om, då
han kom in, gick hon hvarken emot honom eller yttrade hon ett enda ord.
Han gick hastigt genom rummet och då han kom fram till henne räkte han
henne handen. Hon tog den ej. Han såg henne in i ansiktet. Det var
mycket blekt och ögonen hade ett dystert uttryck.

-- Jag ser, att ni är ond, började han, men jag vill inte gräla med er
-- inte ens, om ni ej räcker mig handen. Seså, kom nu fram med alla de
skarpa, vredgade ord, ni föresatt er att säga mig -- jag tillstår att
jag förtjänat dem; -- men sedan måste ni bli god igen. Jag tager emot
mitt straff, men vi måste förbli vänner.

-- Vänner! upprepade Margot bittert, ni har aldrig varit vår vän, det
inser jag nu. Medan vi hyste förtroende till er -- har ni begagnat er
af vår dåraktiga blindhet och okunnighet; ni har roat er på vår
bekostnad, ni har lekt med min stackars lilla syster; i går visade ni
er i er rätta dager. Gud vet, huru mycken skada Valéries oförstånd
kommer att göra henne; men jag kan det oaktadt knappast beklaga henne
-- ty nu vet jag åtminstone hurudan ni är.

Den stackars sir John hade alldeles förlorat andan; han hade
visserligen sagt åt Margot, att hon riktigt skulle lätta sitt hjärta,
men så hårda ord som dessa hade han icke väntat. Han blef alldeles blek
och stödde sig emot kaminkransen, för ögonblicket alt för öfverraskad
för att kunna svara. Slutligen utropade han nästan skrattande:

-- Det vore bra roligt att veta hvad i all världen jag enligt er åsikt
har gjort? Er syster har väl säkerligen sagt er --

-- Att det helt och hållet var hennes fel? afbröt Margot honom med
förbittrad ironi. Ja, det sade hon mig, och jag vet mycket väl, huru
mycket af hennes historie jag bör tro. Om ni velat afhålla henne från
att gå på konserten, så vet ni mycket väl, att ni kunnat göra det. Och
var det inte ni själf, som föreslog, att ni skulle gå in på kaféet?
-- Javisst, svarade sir John, som nu värkligen skrattade. Jag har
värkligen begått denna förbrytelse. -- Och nu, min bästa mademoiselle
Margot -- fortfor han i sin vänliga, vänskapliga ton -- skola vi icke
göra denna mygga till en elefant. Jag är uppriktigt bedröfvad öfver att
jag förde henne dit, emedan jag ser, att ni är ond däröfver; men tillåt
mig att försäkra er, att det icke var någon så faslig historie. Hela
företaget var icke på långt när så opassande som ni tror. Hundratal
flickor, fina flickor, gå nu förtiden i sällskap med unga herrar på
utställningar och konserter utan att någon människa säger ett ord
därom. Ja, de åka till och med i cab och gå på konditorier!

-- Sir John, sade Margot och hennes ögon tyktes spruta eld. Jag tycker
det är alt annat än vänligt och ädelmodigt af er att tala i denna ton,
då ni tänker på vårt nuvarande förhållande till hvarandra. Ni vet
mycket väl, att, om ni också ogeneradt kan gå på en konsert tillsamman
med en ung dam, ni träffat i er tants hus eller ute i sällskapslifvet
-- ehuru jag icke ens kan gilla det -- så förhåller saken sig helt
annorlunda, då det är fråga om min syster. Hvar och en af edra vänner,
som i går sett er åka med henne eller lagt märke till er i konsertsalen
eller på kaféet, torde ha gjort mycket skarpa, ofördelaktiga
anmärkningar därom. Och lady Rosamunda Gorst har faktiskt gjort
anmärkningar, kommit fram med anspelningar -- hon kommer troligtvis att
föra det vidare, och människorna komma att tro -- komma att inbilla
sig --

-- Hvad kunna de väl tro och inbilla sig? afbröt sir John henne och
blef lika röd som han förut varit blek. Hvad kunna de väl säga, om ni
också vänder, och vrider saken huru som hälst? Den stora konstnärinnan
Valérie Kostolitz, hvars syster är nog vänlig att gifva mig
sånglektioner, har gjort mig den äran att besöka en konsert i sällskap
med mig. Nå, är det någonting farligt?

-- Vi skola icke tala vidare om den saken, sade Margot. Hvad
lektionerna angår, beklagar jag djupt, att jag var nog dåraktig att gå
in därpå. Hela denna lektionsfråga har från början till slut varit en
komedi. Ni har tagit er föregifna önskan att studera musik till
förevändning att skaffa er tillträde till vårt hus; ni har icke ens
dolt för mig, att timmarna i och för sig tråka ut er, och ni har
troligtvis tillsamman med edra vänner skämtat och gycklat däröfver.
Hela världen vet, att det blott är en förevändning -- att ni helt
enkelt blott drifver ert spel med min stackars lilla Valérie. Herre
Gud! huru kunde jag vara så blind? Jag tillät er att komma, jag
uppmuntrade er, jag -- jag själf har utsatt barnet därför! Jag, som
gjort en helig ed att alltid beskydda henne -- vaka öfver henne!

De sista orden voro så godt som oartikulerade: hon tystnade och vred
sina händer. Sir John hade till en början varit som förstenad, alt för
förvirrad af den ström af vredgade anklagelser hon slungade emot honom
och framföralt för mycket sårad däraf för att ens göra ett försök att
afbryta henne, men nu sade han mildt och bestämdt:

-- Mademoiselle, ni gör mig mycket orätt, men jag vet knappast huru jag
skall göra det klart för er, att ni gör det. Jag kan blott på mitt
hedersord försäkra er, att jag ej ledts af sådana bevekelsegrunder, som
ni påbördar mig. Jag har aldrig hyst annat än det uppriktigaste, med
beundran blandade intresse för er och er syster. Och lektionerna --

-- Lektionerna skola nu upphöra, sade Margot hastigt. Efter gårdagens
escapade skulle blotta faktum att ni kommer till oss gifva anledning
till vidare skvaller. Ah, det är mycket lätt för er, sir John, att tala
om er uppriktiga vänskap, men om ni värkligen hysts aktning för
Valérie, om ni vore en värklig vän, hade ni ej utsatt henne för edra
vänners onda tungor, hade ni undvikit att framkalla en skandal. Nej,
nej, det är bättre att alt är slut -- ni får icke mera komma hit.

Det dröjde flere ögonblick, innan Croft kunde svara: det var alt för
olika känslor, som kämpade inom honom, men vreden var den förhärskande.

Slutligen tog han likväl bort sin armbåge från kaminkransen och gick
ett steg närmare Margot; hans ansikte hade ett uttryck, hon aldrig
förut sett däruti.

-- Jag vägrar att foga mig i detta edert beslut, sade han med lugn
bestämdhet. Om min närvara är obehaglig för er, skall jag icke tränga
mig på er; men jag har ej gjort någonting, som kunnat göra mig ovärdig
er systers vänskap, och så länge hon är villig att taga emot mig, ämnar
jag också komma hit.

-- Ni ämnar komma trots alt hvad jag sagt? frågade Margot. Hon talade
helt lugnt, men också bestämdt. De båda motståndarna mätte sina
krafter.

-- Ja, jag ämnar tid efter annan komma för att hälsa på fröken Valérie
och fråga om jag på något sätt kan vara henne till tjänst. Jag låter
icke visa mig på dörren, som om jag begått någon ohederlig handling.
Jag har städse försökt vara er vän -- och hennes; jag kommer
fortfarande att vara hennes vän, så länge hon tillåter mig det. Och om
jag känner henne rätt, skjuter hon mig ej ifrån sig.

-- Sir John, sade Margot mycket allvarsamt -- nu var hon icke mera ond,
men mycket allvarsam -- ehuru jag högeligen misstagit mig angående er,
tror jag likväl icke, att ni till fullo menar hvad ni nu säger. Ni har
inte klart för er hvad följderna skulle bli. Det är nog sant, att
Valérie troligtvis fortfarande skulle taga emot er trots alt hvad jag
kunde invända däremot, men hon skall icke mera löpa någon fara, det har
jag fullt och fast beslutat. Om ni envisas att tilltvinga er inträde i
detta hus, för jag henne härifrån. Betänk er väl, innan ni drifver mig
därtill. Ack! utropade hon med växande lidelse, vi ha kämpat så tungt
-- jag måste arbeta och arbeta för att kunna skapa ens detta
anspråkslösa hem åt min syster -- jag har i hela mitt lif haft att
kämpa med så stora svårigheter -- det var ett Sisyfusarbete. Och nu --
nu, då det just lyckats oss att arbeta oss upp ur det bittra armodet,
då vi nätt och jämt äro i stånd att draga efter andan och resa på
hufvudet -- då det till och med visade sig en glimt af trefnad --

Hon tystnade. Sir John hade kunnat fråga henne hvems hjälp och bistånd
de hade att tacka för detta sakernas tillstånd, men han var för stolt
och för ädelmodig att komma fram med någonting dylikt.

-- Men det oaktadt och om det också kostar hvad det vill, fortfor
Margot, skall jag hindra, att någon leker med Valérie. Sir John, om ni
fortsätter med edra besök här, så tvingar ni mig att föra henne
härifrån. Vi måste börja lifvet på nytt på en annan ort -- vi måste
åter börja från början -- --

Sir John afbröt henne med en hastig åtbörd.

-- Det är nog, sade han. Ni hade rätt då ni sade, att jag ej förstod,
det edra åsikter i denna sak voro så orubbliga. Var inte rädd -- jag
skall aldrig mera besvära någondera af er med min närvara.

Margot var öfverraskad -- hon hade icke väntat denna plötsliga
kapitulation. Hon började på ett halft urskuldande sätt mumla några
ord. Men han afbröt henne:

-- Det är visst ingenting vidare att säga angående den saken. Adjö!

Nu räkte hon dröjande handen åt honom. Men han låtsade icke se den. Han
bugade sig och gick mot dörren -- ögonblicket därpå var han försvunnen.

Med hjärtat glödande af vrede ilade han utför trappan; han lämnade
huset och gick vidare i blind förbittring; men sedan han gått några
steg vände han sig ofrivilligt om och kastade en blick tillbaka.
Stackars, lilla, tarfliga hus! Han hade ändå tillbringat några rätt
angenäma och lyckliga stunder där. Månne det var inbillning eller såg
han värkligen en gestalt vid förmaksfönstret -- ett smalt, blekt
ansikte, som var trykt mot fönsterrutan?



IX.

Con tristezza.


Valérie hade denna förmiddag försiktigtvis hållit sig ur vägen. Margot
hade icke nämt ett ord vidare om sir John, men hennes syster hade
likväl en förnimmelse om, att samtalet skulle bli tämligen stormigt;
hon ansåg det därför för rådligast att vänta i sitt eget rum, tils
freden skulle vara sluten. När timmen var förbi, ämnade hon som vanligt
gå ned. Men huru hon än ansträngde sina öron för att uppfånga det
välkomna ljudet af sir Johns solfeggier, så var alt fruktlöst. Men
slutligen vann nyfikenheten öfverhand öfver hennes själfbehärskning,
hon skyndade ned och stannade ett ögonblick i hallen utanför förmaket.
En dödstystnad rådde inne i rummet, hon hörde icke ens någon tala där
inne. Hon öppnade dörren helt sakta och tittade in; där fans ingen
annan än Margot, som med slutna ögon låg tillbakalutad i en länstol.
Vid ljudet af dörren som öppnades satte hon sig hastigt upp. Valérie
skyndade förvånad fram till henne.

-- Hvar är sir John? frågade hon.

-- Sir John har gått, sade Margot och blef om möjligt ännu blekare än
förut.

Men Valérie var tils vidare icke benägen att taga saken allvarsamt.

-- Ni har grälat, efter hvad jag kan förstå, sade hon skrattande, och
för att straffa dig har han gått sin väg utan att taga sin lektion.
_Là, là voilà une affaire!_ I morgon kommer han tillbaka och säger, att
det gör honom ondt.

-- Nej, nej, svarade Margot stönande. Ack, Valérie, han kommer aldrig
mera tillbaka!

-- _Ah, pour ça_, det gör han nog, därtill känner jag honom för väl,
sade Valérie och skrattade fortfarande vantroget. Han må svära vid alla
sina gudar, att han ej skall göra det, så gör han det likväl. Men hvad
kunde du väl säga, eftersom han blef så ond?

-- Ack, han har gått för att aldrig mera komma tillbaka, suckade
Margot. Det var jag som sade, att han skulle gå, och han tog mig på
orden.

-- Du -- du sade, att han skulle gå! ropade Valérie och rodnade ända
upp till hårfästet. Sedan rusade hon som en liten furie fram till sin
syster, grep henne i axlarna och ruskade henne.

Vid hvarje annat tillfälle hade Margot endast skrattat, men nu blickade
hon endast outsägligt olycklig in i Valéries upprörda ansikte.

-- Valérie, jag har gjort rätt, sade hon, Ack, min älskling, du måste
inse, att jag gjort rätt. Hör mig, min lilla syster, du är så oskyldig,
att du ej förstår --

-- Jag förstår mycket bra, afbröt Valérie henne häftigt. Jag förstår,
att du visat bort vår bäste vän, vår ende vän, en person, som
öfverhopat oss med välgärningar, en person, som hvarje dag, ja, nästan
hvarje timme gifvit bevis på sin godhetsfulla, finkänsliga omtanke. Var
det icke sist och slutligen af idel godhet han förde mig på den där
olyckliga konserten? Ack, hvad jag önskar, att jag aldrig hade hört
den! Det var jag, som öfvertalade honom att föra mig dit; han ville det
icke, ty han sade, att du skulle bli ledsen. Jag bad och jämrade mig
och yrkade på det; jag sade, att jag skulle gå dit på egen hand, om han
ej ville följa mig, och då gick han slutligen in därpå.

Margot betraktade henne och hennes ögon vidgades af smärta och af ett
slags förskräckelse. Hade hon, när alt gick omkring, endast kämpat emot
väderkvarnar? Var denne fiende, hon så tappert öfvervunnit, alls ingen
fiende? Voro hans missgärningar, som under den förflutna nattens långa,
sömnlösa timmar antagit så jättelika dimensioner, icke alls så
afskyvärda?

-- Och nu har du visat honom på dörren! fortfor Valérie, medan vredens
och sorgens heta tårar stego upp i hennes ögon, emedan han en smula
skämde bort mig såsom du i alla tider gjort -- emedan han gjorde det
jag bad honom om och emedan han bjöd mig på några bakelser, som jag
icke bad om, men hvilka han tydligt märkte, att jag obeskrifligt gärna
ville ha. Och för dessa bagatellers skull har du grälat med honom --
med vår gode vän, Margot! Jag kan icke begripa, huru du kunde vara så
gudlös, så otacksam! Har du inte hjärta? Känner du då inte hvad du
gjort?

-- Valérie, Valérie, mumlade Margot helt andlös, det är du, som inte
förstår. Det har redan länge varit ett misstag; det var en omöjlig
vänskap. -- Det var inte rätt af oss -- två unga flickor, som bo helt
allena -- att taga emot honom, såsom vi gjort -- jag borde aldrig ha
tillåtit honom att taga dessa lektioner. -- Och Valérie, du måste ju
till och med inse, att han blott begagnat dessa lektioner som en
förevändning att få tillträde till vårt hus.

-- Nå, och om det också varit fallet, svarade Valérie, så tycker jag
värkligen det var bra vänligt af honom att alls vilja komma till oss.
Jag är öfvertygad om, att det icke finnes mycket i detta hus, som kan
utöfva någon dragningskraft på honom.

Margot fattade helt förtviflad sin systers händer och kvarhöll dem.

-- Inser du då inte, att det var du, som utgjorde dragningskraften? Han
kom hit, emedan du roade honom -- emedan ditt vackra ansikte behagade
honom och ditt sätt förtrollat honom. Han är ju en världsman. Han viste
mycket väl hvad människorna skulle säga om dessa hans besök -- tror du,
min älskling, att lady Rosamunda är den första, som yttrat förolämpande
anmärkningar angående hans intima umgänge med oss? Nej, sannerligen
icke! Hennes ord öppnade mina ögon. Men du kan vara öfvertygad om, att
andra människor fält alldeles liknande yttranden. Men hvad bryr han sig
om det? Han har klart och tydligt visat oss, att det är precis detsamma
för honom hvilka faror han utsätter dig för eller i huru hög grad hans
uppförande kan skada ditt rykte, bara han får tillfredsställa sina egna
själfviska nycker.

Margot talade lidelsefullt och häftigt. Kanske hon lika mycket ville
öfvertyga sig själf som sin syster. Valérie rykte sin hand ur hennes
och stod ett ögonblick mållös.

-- Margot, sade hon slutligen, det gör mig ondt om dig, ifall du
värkligen kan tro någonting dylikt. Jag tror det icke, jag tviflar ej
på vår vän. Ack, Margot, är det möjligt, att du kan tänka på honom --
att du kan frammana hans vackra, vänliga ansikte för dig och ändå
tilltro honom någonting dylikt?

Dessa ord framkallade en vision af Crofts välbekanta ansikte, hvilket
aldrig under de många månader, de båda systrarna varit bekanta med
honom, uttrykt annat än hjärtegodhet. Huru sårad och förargad han än i
dag hade varit öfver Margots anklagelser, hade han likväl icke låtit
dessa känslor framträda. Det hade blott legat en förebråelse i ögonen,
dessa glada, öppna ögon, då han sade: "Jag har städse försökt vara er
vän -- och hennes."

Store Gud, om det vore sant! Om hans ansikte ej ljög, om han var så
ärlig och trofast som han själf påstod, så var hon, Margot, ju ett
riktigt vidunder af otacksamhet. Men nej, nej, hon hade icke misstagit
sig, hon hade handlat rätt och klokt. Det var den enda, oundvikliga väg
hon kunde gå! Valéries sinnesrörelse var till och med ett bevis på,
huru stor den fara var, som hon förebygt.

-- Du behöfver icke påminna mig om, att han har ett intagande ansikte,
sade hon efter en kort tystnad -- hela hans personlighet är intagande.
Min kära, lilla syster, inser du ej, att jag är rädd för din skull. Jag
har ofta fruktat, att du under en ständig sammanvara med honom skulle
fästa dig vid honom och sedan bli olycklig. Då jag i går såg dig så
glad och uppsluppen var det som jag riktigt hade fått ett slag. Jag
började tänka -- frukta.

Valérie stirrade ett ögonblick helt förbluffad på henne.

-- Hvad menar du? frågade hon slutligen.

-- Jag menar -- att du kunde lära dig -- älska sir John. Och ack -- min
lilla Valérie, jag känner dig! -- Om han icke älskade dig tillbaka på
samma sätt -- och det vore ju dåraktigt att vänta det -- så skulle det
krossa ditt hjärta!

Valérie brast plötsligt ut i det hjärtligaste skratt -- men när hon
sedan varseblef Margots bleka, förvånade ansikte, tystnade hon och
torkade sina ögon.

-- Du har då värkligen för besynnerliga idéer, sade hon. Jag vet inte
hvad det är för en tarantel, som nu på sista tiden stuckit dig, du är
så exalterad -- så full af hjärnspöken. Tror du jag skulle älska sir
John! -- _l'aimer d'amour?_ Hvad menar du egentligen? Nej, min vän, när
jag älskar, skall det vara en stor konstnär, en man, hvilken jag känner
är min mästare, en man, hvilken kan väcka det bästa som finnes inom mig
till lif och hvilken alltid skulle ingifva mig den känslan, att han är
större än jag. Och nu frågar jag dig om den stackars sir John har
någonting man kunde älska och ära på det viset? Jag håller mycket af
honom som vän -- ja, som bror, som en mycket älskvärd bror; och jag
tycker äfven om honom, för att han är så glad och munter och solig --
han förde alltid solsken med sig, då han kom. De dagar, då han ej kom
till oss, voro tomma. Nu bli alla dagar tomma -- alt är dystert och
tråkigt, såsom det var, innan vi lärde känna honom! Ack, Margot,
Margot, hvad du är ovänlig och grym -- nu började hon åter bittert
gråta -- grym emot mig likasom mot honom. Du har tagit bort alt
solskenet ur mitt lif; det återstår ingenting annat än dysterhet,
enformighet och hopplöshet.

Margots läppar darrade, men hon sade ingenting.

-- Alt är förhatligt, fortfor Valérie framstötande orden mellan häftiga
snyftningar. Hvad tjänar det till att öfva och studera, då det ej leder
till någonting? Jag afskyr detta hus -- detta jämmerliga, lilla,
tråkiga hus, där alt är så fult och så simpelt. Jag hatar London med
dess dimma och rök och dess dystra gator. Jag hatar dina små, dumma
elever. Jag hatar alt och allting utom sir John -- och nu har du visat
bort sir John!

Valérie hade råkat in i ett crescendo af förbittrad klagan och väntade
hvarje ögonblick, att Margot skulle afbryta henne. Men Margot afbröt
henne icke, hon försökte icke rättfärdiga sig; hon hörde helt tyst på,
tils Valérie nått höjdpunkten, och då brast hon ut i en ström af
lidelsefulla tårar.

Tårar voro någonting sällsynt hos Margot och Valérie hade ännu aldrig
sett henne gråta på detta sätt -- så förtvifladt, så bittert. Hela
hennes egen sorg var ögonblickligen glömd och hon kastade sig ned vid
systerns fötter.

-- Min lilla, älskade Margot -- nej, nej, du får inte gråta så där!
Ack, hvad jag har varit stygg, som plågat dig så förfärligt! Ack,
Margot, Margot, jag ber dig, gråt inte mera! --

Margot lade händerna för ansiktet och grät fortsättningsvis, medan
tårarna sipprade ut mellan fingrarna på henne.

-- Älskade Margot, fortfor Valérie ångerfullt, jag är ett odjur, en
otacksam, förskräcklig, elak, bortkollrad, liten häxa! Ack, huru kunde
jag göra dig så ondt, du, som är så god emot mig. Men du vet jo, att
jag icke menar hvad jag säger; du känner mig ju, älskade Margot; du vet
ju, att jag värkligen tycker om detta lilla hus, vårt hem, där du och
jag alltid varit så lyckliga tillsamman.

Margot skakade sakta på hufvudet och snyftade fortfarande
konvulsiviskt.

-- Då börjar jag också gråta, sade Valérie i det hon satte sig på
golfvet och gömde sitt ansikte i systerns famn. Jag skall också gråta,
så att mitt hjärta brister. Ack, Margot, min lilla mor, min älskade
patriark, du vet ju huru jag håller af dig, men du vill ändå icke tro,
att jag är sorgsen.

Hennes allvarliga bedröfvelse rykte upp Margot och hon gjorde
förtviflade ansträngningar att bli herre öfver sin sinnesrörelse;
men det lyckades icke genast. Hennes hjärta blödde alt för häftigt,
hennes tröstlöshet var för stor, hennes nerver voro framföralt
för öfverretade, för att hon så snart skulle återvinna sin
själfbehärskning. Men hon grät icke mera så lidelsefullt och hon slog
armarna omkring Valérie för att visa, att hon förlåtit henne, ehuru hon
ännu icke kunde uttala det i ord.

Valérie smekte sin systers knän och strök då och då sin heta kind emot
dem med en åtbörd, som påminde om en kattunges, samt hviskade
däremellan fram ömma ord.

-- Ah, min _Bon-papa chéri_, du har ju förlåtit mig, icke sant? _Je
vous adore -- je vous adore!_ Jag skall aldrig mera klaga -- alt hvad
du gör är rätt!



X.

Allegretto ma non troppo.


De dagar, som nu följde, voro värkligen ganska dystra. Minnet af alt,
som tilldragit sig efter den ödesdigra konserten, hvilade tungt öfver
de båda systrarnas sinne, men ingendera talade därom. Valérie ålade sig
detta tvång som ett slags botgöring för sin hänsynslösa klagan; hennes
sätt emot Margot var ångerfullt och ömt; hon öfvade sig flitigt, men
Margot kunde icke undgå att lägga märke till, att hon var orolig och
nedslagen. Ehuru Valérie nog saknade sir John, betydde denna saknad
likväl ingenting emot den gnagande missbelåtenheten med hennes lott,
hvilken då och då stäfjats genom hans besök, men hvilken nu bröt fram
med fördubblad styrka. Det är nog möjligt, att samma reaktion i
Valéries känslor inträffat, om brytningen med vännen också icke egt
rum; hon var alt för mycket konstnärinna för att länge kunna kväfva sin
törst efter ryktbarhet. Hennes kall behärskade och tyranniserade henne.
Det var hennes uppgift att uppenbara sina känslor för världen, och hon
hade hvarken rast eller ro, innan hon gjort sig gällande. Men nu tyktes
detta hopp vara mera aflägset än någonsin. Ingen af de förnäma damerna
uppmanade henne mera att spela på något af deras _"at home"_. Alla
löften man gifvit de båda systrarna tyktes vara fullkomligt glömda. En
eller annan gång dykte den tanken upp hos Margot, att det var lady
Rosamundas onda tunga de hade att tacka därför; men, ehuru detta
till en viss grad oroade henne, erfor hon likväl ett slags
tillfredsställelse vid upptäckandet af orsaken. -- Hon hade således
icke haft fullkomligt orätt med sina farhågor. Hennes ingripande visade
sig ha varit nödvändigt. Men ack, huru annorlunda hon kunnat gå
tillväga! Hon förföljdes ständigt och jämt af påminnelsen om sir Johns
ord: "Jag har städse försökt vara er vän -- och hennes."

"Valéries vän och hennes!" Hennes eget hjärta svarade:

"Han var -- han var vår vän -- och jag har visat bort honom." Hans
ansikte föresväfvade henne ständigt; hon ertappade sig med, att hon
satt och tänkte på de olika uttrycken i hans åtbörder och på mången
liten vana hos honom, och hon förföljdes faktiskt flere dagar af ett
ställe i en af de sånger hon lärt honom -- ett ställe, där han alltid
gjort samma fel. Detta ställe drog gång på gång genom hennes tankar och
den falska tonen uppenbarade sig med plågsam säkerhet; hon såg huru han
lutade sig ned öfver de uppslagna noterna, huru hans vackra panna
rynkades af förtrytelse; hon såg det afbedjande leendet, som gled öfver
hans läppar, och den lätta kastningen med hufvudet. I sin ifver att
vända bladet hade han en dag rifvit sönder det. Hon kom mycket väl
ihåg, ty hon hade blifvit litet otålig öfver det ständigt återkommande
felet, och han hade förklarat, att hon gjorde honom nervös. Ack, nu
skulle hon aldrig mera bli i tillfälle att bannas på honom. Hon
betraktade det sönderrifna bladet med tårfylda ögon, men gjorde sedan
plötsligt våld på sig och tog ånyo ihop med den sysselsättning, som
blifvit afbruten genom detta känsloutbrott -- nämligen att ordna och
lägga bort de noter, sir John aldrig mera skulle komma att använda. Så
trodde hon åtminstone, ty han hade icke skickat efter dem. Men hvad som
var ännu besynnerligare och hvilket märkvärdigt nog lände Margot till
en särskild tröst var, att han aldrig betalat henne för de lektioner
han fått. Det var visserligen mycket dåraktigt och opraktiskt af en så
affärsmässig varelse som fröken Kostolitz att finna någon tröst i det
faktum, att sir John icke betalade sina skulder; men det var icke desto
mindre sant. Hon kände, att hon icke kunnat taga emot hans pengar efter
hvad som händt. Till en början hade hon med riktig ångest väntat på
brefbäraren, som måhända skulle lämna henne ett bref -- ett bref med en
check. Huru skulle det vara affattadt? Kanske det blott utgjordes af
några ord: "med en hälsning från sir John Croft". Eller kanske han
skulle skrifva en kort, ceremoniel biljett: "Bästa mademoiselle
Kostolitz, jag bifogar härmed en check på det belopp jag är skyldig er.
Jag hoppas ni erkänner, att det stämmer. Högaktningsfullt o.s.v.", och
hon hade varit tvungen att svara: "Bäste sir John Croft, jag tackar för
den check, som riktigt kommit mig tillhanda. Jag bifogar en kvitterad
räkning. Högaktningsfullt o.s.v." -- Det var då det slutliga afskedet.
Ack, det hade varit outhärdligt, omöjligt! Till all lycka tyktes han ha
funnit situationen lika svår som hon.

Det var en riktig lycka för Margot, att det ännu fans någonting, som
kunde lända henne till tröst, ty hon var värkligen i behof af tröst
under dessa dystra vinterdagar. Valérie blef blek och mager och, fastän
hon modigt bjöd till att visa sig glad, kunde systerns kärleksfulla
ögon likväl icke föras bakom ljuset. De sågo framtiden alldeles hopplös
för Valérie och därjämte var det närvarande så dystert.

Ehuru Valéries häftiga ord icke precis inpräglat sig i systerns minne,
ty Margot hade af hela sitt hjärta förlåtit henne, hade de likväl icke
gått spårlöst förbi. Det var otvifvelaktigt Valéries innersta känsla de
uttrykt angående det hem, Margot med så mycken möda skapat henne. Det
var omöjligt att misstaga sig därpå. Margot hade gjort alt hvad i
hennes förmåga stod, men det var i alla fall blott ett uselt, litet
näste! Och Valéries fantastiska dekorering gjorde blott, att det såg
ännu tarfligare ut. --

Den stormiga förklaring sir John haft med Margot hade äfven gjort ett
djupt intryck på honom. Han hade lämnat staden i ett anfall af
öfvermäktig förbittring och förebrådde sig sitt öfverspända tilltag att
skänka sin vänskap åt personer, som funno den obehaglig. Han föresatte
sig att aldrig mera bry sig om annat än sina egna angelägenheter.
Margots ord brunno i hans minne och gjorde honom ondt. Hans ansikte
färgades af en glödande rodnad bara han tänkte därpå. Han var både
öfverraskad, sårad och förvirrad. Han hade känt sig så säker i sin
ställning som de båda systrarnas vän och rådgifvare, han hade varit så
öfvertygad om deras tillgifvenhet, att Margots plötsliga förbittring
helt och hållet öfverrumplat honom. Den lilla varelsen hade icke
allenast varit orättvis emot honom, nej, hon hade visat honom ett
förakt, som ovillkorligt måste förvirra honom. Det kunde han icke
smälta. Och hvad som var ännu obegripligare var, att han värkligen
tykte sig vara riktigt föraktlig. Huru förrykta Margots idéer än voro,
huru hon än misstydt hans bevekelsegrunder, kände han likväl, att
hennes omdöme om hans uppförande icke var fullkomligt oberättigadt. Han
hade varit tanklös och lättsinnig. Han hade låtit saken gå sin jämna
gång utan att tänka på följderna, och det var mycket möjligt, att
följderna kunde bli ganska betänkliga för fröknarna Kostolitz.

"Ni är en världsman, ni borde ha vetat det", hade Margot sagt. Ja, det
hade hon rätt uti; han borde ha vetat det.

Han var öfvertygad, att Margot aldrig skulle begå ett sådant fel
gentemot en vän som han nu gjort. Hon kunde vara hård, ja, hon var det
värkligen, men hon var uppriktig. Hon skulle icke tveka att uppoffra
sig och sitt nöje, då plikten fordrade det. Ja, hon hade en förträfflig
karaktär, det tillstod han hundratal gånger för sig själf med ett slags
smärtsam beundran. Huru bestämd och stark hon var. Hon ryggade icke
tillbaka för de yttersta mått och steg, när det gälde hennes systers
välgång. Sir John smålog bittert, då han tänkte på, att han nu för
henne var den obarmhärtige fienden, för hvilken hon måste fly.

Ja, hon skulle ha värkstält sin hotelse, ehuru det varit ett
förtvifladt steg. Alla de gamla, marterande striderna hade måst börjas
på nytt. Alla de gamla svårigheterna hade ännu en gång måst
öfvervinnas. Sir John blef helt vek om hjärtat vid tanken på dessa
förflutna mödor och besvärligheter och sedan blef han ond på sig själf,
för att han blifvit vek. Han var värkligen högst missbelåten med sig
själf och han märkte till sin stora förvåning, att hans tankar jämt
rörde sig omkring denna sak. Det var ju en afslutad episod. Hvarför
kunde han icke glömma den? Hvarför hade han icke slutfört den på ett
helt annat sätt? -- Det var ett kval, han ej kunde befria sig ifrån.
Ännu för några månader sedan hade hans älskvärdaste och mest i ögonen
fallande egenskap varit hans belåtenhet med sig själf och hela världen.
Nu kom han till den åsikten, att världen var bra besynnerlig och att
han själf var en ömklig karl. Hvad hade han egentligen gjort med sin
tillvara? Ingenting annat än försökt draga så mycket nöje däraf som
möjligt. Och nu kom han ihåg de ifriga ock förtrytsamma anmärkningar,
Margot i början af deras bekantskap gjort öfver hans belåtenhet med
sitt lätjefulla lif:

"Hvilken jämmerlig uppfattning af lifvet, han borde värkligen blygas."

Och nu hade han kommit tillbaka till samma punkt, från hvilken han
utgått: Margot. Huru annorlunda hade icke hennes lif förflutit! Hon
hade helt ensam utkämpat kampen för tillvaran. Hon hade öfvervunnit
otaliga hinder och icke låtit skrämma sig af någonting. Och alt detta
hade hon gjort så lugnt, så utan klagan, ständigt blott bemödande sig
att ställa systern i förgrunden och nöja sig själf med andra platsen.
-- Hon har dubbelt mera karaktär än Valérie, tänkte sir John.

Valérie hade aldrig varit hård eller ovänlig emot honom och han tänkte
alltid med ett öfverseende småleende på henne. Men det var Margots
ansikte, som förföljde honom.

I medlet af februari, då en stark frost för en tid hämmade hans
jaktifver, föll det honom in att göra en liten tripp till Paris. På
vägen dit stannade han ett par dagar i London, och en eftermiddag, då
han efter ett besök hos sin bankir gick och dref på Charing Cross,
fängslades hans uppmärksamhet plötsligt af ett ansikte som han kände
igen bland hundra. Ett smalt, blekt och bekymradt ansikte med ett par
stora, förskräkta ögon, hvilka betraktade honom med en intensitet, som
troligtvis hypnotiserat hans blick. Han kunde knappast tro, att detta
bedjande, skygga ansikte, denna bäfvande, tvekande gestalt tillhörde
Margot. Hon hade alltid förefallit honom så stark och själfmedveten,
att han knappast kände igen henne. Men det var värkligen Margot och
hennes ansikte var med en omedveten, sorgsen bön lyft emot honom.
Ögonen sade bedjande: "Gå icke förbi mig!"

I och med detsamma försvann den tyngd, det mörker, som lägrat sig
omkring hans hjärta, han räkte henne handen med sitt vanliga, soliga
leende och sade -- alldeles som de i går hade skilts som de bästa
vänner:

-- Nå, hvart är ni på väg?

Stackars, lilla Margot! Att stå där med sin ena hand sluten i hans,
medan hans ögon logo emot henne och hans angenäma röst ljöd i hennes
öron. Det var för ögonblicket mera än hon kunde bära. Hon utstötte en
liten suck, som icke ville låta kväfva sig, och tårarna stego upp i
ögonen på henne. Det var måhända väl för henne, att alt ett ögonblick
fördunklades för henne, ty eljes hade hon väl varsnat den outsägliga
ömhet, som plötsligt stod skrifven i sir Johns ansikte, en ömhet, sådan
den aldrig förut visat sig där.

Efter en kort tystnad började han vänligt tala till henne, för att hon
skulle få tid att hämta sig. Han hade icke riktigt klart för sig hvad
han ämnade säga, men de återvunno emellertid båda en smula
själfbehärskning, och hon fann, att han uttrykte sin förvåning öfver
att träffa henne så långt borta från hemmet. Och sedan skämtade han med
henne öfver hennes själfständighet att sålunda ensam vandra omkring på
de starkt trafikerade gatorna.

-- Af naturen är jag icke själfständig, sade Margot med ett skälfvande
leende -- hon hade ännu icke helt och hållet återvunnit herraväldet
öfver sig själf. Men lifvet har gjort mig sådan; jag måste likväl
bekänna, att jag högst ogärna ensam begifver mig ut på gatorna. Jag är
alltid så förfärligt rädd.

Detta var då sannerligen en helt ny Margot. Men sir John fann
förändringen alldeles förtrollande. Han trykte ofrivilligt hennes hand
och därvid kom hon underfund med att han fortfarande höll den sluten i
sin och hon drog den sakta och med en varm rodnad på kinden till sig.

-- Jag är på väg att uppsöka min husvärd, förklarade hon görande våld
på sig. Jag har ett par gånger skrifvit till honom, men ej fått något
svar; därför tycker jag det är bäst att själf söka upp honom. Hans
kontor är här i närheten.

-- Huru har ni befunnit er och huru har det gått för er hela denna tid?
frågade sir John på sitt gamla, förtroliga vis.

-- Icke särdeles bra. Somliga af mina elever ha upphört med sina timmar
och jag har hittils icke fått några nya i stället.

-- Har er syster spelat någonstädes?

Sir Johns ton var icke mera lika glad och munter som nyss.

Margot skakade på hufvudet. Hon vågade icke möta hans blick, ty hon
viste, att samma tanke, som så ofta uppstått hos henne, också nu for
genom hans hufvud. Var denna plötsliga tillintetgörelse af de bländande
förhoppningar Valérie hyst efter sitt första uppträdande i London lady
Rosamundas och indirekta hans värk? Hon kastade en förstulen blick på
honom och såg, att hon gissat rätt; han såg orolig och förargad ut.

-- Men, tillade hon hastigt, det är i alla fall icke detta, som gör
Valérie olycklig. Det hade måhända fägnat henne och utgjort en
förströelse för henne, men hon kommer aldrig att bli nöjd, förrän hon
offentligt -- på en konsert -- skapat sig ett namn. Hon längtar att
offentligt vinna erkännande af den musikaliska världen. Mindre
framgångar skulle icke stilla hennes längtan.

Croft var tacksam mot Margot för hennes ifriga försök att lugna hans
själfförebråelser, men han förblef allvarsam, medan allehanda
manhaftiga beslut gestaltade sig i hans hufvud; det skulle åtminstone
icke vara hans fel, om Valéries önskan ej snart gick i fullbordan.

-- Det måste väl ändå finnas någon utväg att få dylikt till stånd.
Kunde ni ej söka upp en impresario eller en agent?

-- Ack, svarade hon, jag har redan varit hos några sådana. Valérie har
utmärkta rekommendationer af sina lärare i Paris, men det tyckes icke
hjälpa det minsta. Då man är fattig och främmande på orten är det
mycket svårt att få fast fot. Dessa herrar ha lofvat att komma ihåg
Valérie så snart det yppas några utsikter till ett framgångsrikt
uppträdande, men dessa utsikter låta oändligt länge vänta på sig; jag
föreställer mig, att de hällre engagera konstnärinnor med stadgadt
rykte, och jag har dessutom alltid hört, att den franska musikskolan
icke är omtykt i England.

-- Ah, jag skulle tro, att vi förstå att uppskatta det goda hvarifrån
det än kommer, sade Croft, som var tillräckligt John Bull för att bli
stucken af denna förebråelse. Det måtte väl finnas något sätt att komma
åt dessa herrar, fortfor han med den oinvigdes hela mod. Jag skall
skaffa mig upplysningar och sedan meddela er resultatet. Men, tillade
han med lägre röst och med en allvarlig blick på Margot, jag får visst
icke komma och söka upp er?

Det uppstod en lång tystnad, sedan sade Margot tvekande:

-- Jag tror, att det vore bättre, om ni ej gjorde det.

Hon hade gärna tillagt några ord, men röst och mod sveko henne på en
gång -- det var blott hennes ögon, dessa ljufva ögon, hvilka sade så
mycket mera än de själf viste af -- som fortfarande bådo: "Var icke ond
på mig."

Sir John var icke ond, men han lät sin fasta, allvarliga blick flere
sekunder hvila på henne. Det var så nytt att se hans forna mentor darra
af fruktan för hans misshag.

-- Ni är en liten, trogen själ, sade han med ett leende, som lugnade
henne. Vill ni värkligen låta mig förstå, att jag måste anse min
musikaliska bana för afslutad? Får jag inga timmar vidare? Skall jag
aldrig bli i tillfälle att fullkomna mig i _Comme à vingt ans_. Jag
fruktar, att jag råkar i samma predikament som den sentimentale hjälten
i den rörande sången -- jag måste gråta, men icke i den underbara
falsetton, jag så innerligt hoppades få lära mig af er.

Han skrattade och Margot skrattade med -- men det var ett skratt med
återhållna tårar. Hon kunde knappast uthärda att beröra ett ämne, som
inneburit så mycket smärtsamt för henne och hvilket hon icke ens nu så
här skämtsamt kunde tala om. Sir Johns skratt lät icke häller muntert
trots de gycklande orden.

-- Jag ville bra gärna åter börja med mina timmar, sade han allvarsamt,
ja, jag skall hitta på någon utväg, huru detta skall bli möjligt. Det
bör inte vara någon sådan svårighet för er att åter upptaga er
värksamhet på ett sätt, som icke ens de skarpaste tungor kunna ha
någonting att invända emot. Skulle ni gå in på att åter taga emot mig
som elev, ifall jag hittar på en dylik utväg?

-- Det vore likasom att hitta den blå rosen, sade Margot, det vill säga
en omöjlighet.

-- Men om --

-- Om ni visar er vara så klok, sade hon med ett tåligt, litet leende,
skulle jag bestämdt gå in på er härliga plan.

-- Det är således afgjordt, sade Croft, Och ännu en sak; om vi åter
upptaga våra timmar, vill ni då tro, att eleven tycker om dem?

Margot svarade mycket brådskande och darrande, att han naturligtvis
skulle gifva henne så många bevis på sin flit och sitt allvar, att hon
omöjligt kunde tvifla därpå.

-- Men nu måste jag värkligen skynda mig att komma till kontoret,
fortfor hon, annars har min husvärd kanske hunnit gå. Vet ni af, att vi
bra länge stått här i skuggan af S:t Paul och stängt trafiken för
andra? Ser ni, huru människorna stirra på oss? Det fägnar mig, att vi
träffats.

De skildes, men sir John vände sig tid efter annan om för att gifva akt
på den lilla gestalten, som banade sig väg på de till trängsel fylda
gatorna och hvilken ofta stöttes till och sköts åt sidan. Då den
försvunnit ur hans åsyn, gick han vidare med mycket allvarsam min.



XI.

Mezza voce.


Valérie höll just på att öfva sig, då Margot kom hem. Hon gjorde ett
ögonblicks uppehåll, då hon hörde om mötet med sir John, men fortsatte
sedan sitt spel, medan systern noggrant redogjorde för tilldragelsen.
Margot hade väntat, att Valérie skulle fägna sig däråt lika mycket som
hon själf gjort, och nu kände hon sig en smula besviken af systerns
likgiltighet. Huru hon onödigtvis på hemvägen oroat sig öfver att
Valérie måhända åter skulle bli onådig, för att sir John icke fick
komma hem till dem. Hon lät i stället knappast störa sig i sina
löpningar och staccati. Slutligen frågade hon alldeles i förbigående
när sir John skulle komma och hälsa på dem.

-- Han ville gärna komma, Valérie, men jag sade, att det var bättre,
att han ej kom hit. Jag vill undvika alt, som kunde skada dig och din
karriär.

-- Ah, min karrier! upprepade Valérie och sänkte hufvudet mot bröstet
_II s' agit bien de cela_.

-- Han ville också åter börja med sina timmar bär, fortfor Margot
tvekande, men jag sade, att det var omöjligt.

-- Jag tror att du har rätt, nickade Valérie utan att afbryta sitt
spel.

-- Och du är inte ledsen, min älskling? fortfor Margot med ett djupt
andetag, i det hon lade sina händer på Valéries axlar och försökte se
henne in i ögonen.

-- _Ah, je me mogue bien de sir John_, utropade Valérie och befriade
sig. Tror du jag frågar efter om han kommer till oss eller icke? Tror
du det betyder någonting för mig, huruvida jag någonsin mera får höra
hans starka röst här i rummet eller icke? Han är inte den, som nu kunde
lifva upp mig, fortfor hon lidelsefullt. Jag har en dödande sorg i min
själ och i mitt hjärta. Ack, Margot, Margot, alla våra drömmar äro
chimärer. Ingen tror på mig och ibland tror jag inte ens själf på mig.
Ack, det tager lifvet af mig att alltid hoppas och vänta och aldrig se
en ljuspunkt!

Hon höll fortfarande sin fiol i handen, men började gråta så häftigt
och lidelsefullt, att Margot kände, att hon länge kämpat med detta
utbrott.

-- Äro vi en smula bättre däran, snyftade hon efter en kort paus, än då
vi foro till Brackenhurst? Vi hade hoppats att i vinter komma så långt
framåt och nu stå vi ändå på samma fläck. Vi vänta och vänta på
någonting, som aldrig kommer.

-- Sir John sade i dag, inföll Margot, som var gränslöst olycklig öfver
systerns sorg, att han skulle göra förfrågningar. Han sade, att, om du
blott kunde få ett tillfälligt engagement, så --

-- Om herr Palisse ej vore död, skulle han lefva ännu i dag! afbröt
Valérie henne med en vredgad snyftning. Om du tror, att sir John Croft,
som icke ens kan skilja mellan dur och moll, skall hjälpa oss ur vår
nöd, så misstager du dig. Hvad förstår han af musik-angelägenheter?
Ack, min stackars Margot, jag vet, att jag är riktigt afskyvärd i dag,
men jag är för olycklig.

Hon lutade sitt hufvud mot Margots axel, och Margot slog sorgset
armarna omkring henne och glömde alldeles, huru lycklig hon för en
liten stund sedan varit.

Morgonen därpå kom det ett bref från sir John:
"Bästa fröken Margot -- jag tror, att jag redan nära nog kan placera
min blå ros. Skulle inte fyra förkläden, som alla äro öfver femtio år,
lugna er känsla för alt passande? Sedan jag i dag skilts ifrån er, kom
jag plötsligt ihåg en med mig befryndad familj, som eger ett litet,
nätt hus i Onslow-Gardens och ett instrument, som det mycket sällan
spelas på. En af dessa mina kusiner är enka, de andra äro ogifta. Alla
fyra äro ytterst aktningsvärda och egna sig åt barmhärtighetsvärk. Jag
besökte dem för ett par timmar sedan och förestälde dem, att de skulle
göra ett barmhärtighetsvärk, om de stälde sitt piano till mitt
förfogande och gjorde det möjligt för mig att åter upptaga mina så
länge försummade musikaliska studier. De hålla af mig och gingo därför
beredvilligt in därpå. Det är goda, enkla, harmlösa människor, och jag
tror visst, att ni kommer att tycka om dem. Som ni ser tager jag saken
som om jag viste, att ni går in på mitt förslag, och jag räknar i
själfva värket också därpå. Ni får värkligen icke afslå det. Så snart
jag får ert svar låter jag stämma pianot och då kunde vi ha vår första
lektion om måndag."

En check låg inuti brefvet och ett postscriptum var bifogadt till detta
innehållande en ursäkt för, att han hittils glömt att ordna denna
angelägenhet. "Han skyndade sig nu att göra det, för att fröken
Kostolitz ej skulle anse honom för en osäker betalare och vägra att
vidare gifva honom undervisning".

Margot smålog, hon viste mycket väl, att checken icke hade blifvit
glömd. Att den nu kom bevisade, huru riktigt hennes förra antagande
varit. Nå ja! När de nu åter voro vänner, kunde hon utan blygsel och
samvetskval taga emot pengarna; och slumpen fogade, att de äfven voro
mycket välkomna i detta ögonblick, ty deras lilla kontanta summa hade
betänkligt smält ihop.

Hon läste ännu en gång med skiftande känslor igenom brefvet. Hennes min
blef allvarsam och glad och åter mycket allvarsam.

Var det klokt att gifva efter för hans önskan? Men om det också var
oklokt, hvar hade hon väl tagit mod att säga nej? -- Valérie! Hon
tänkte på systern -- skulle det ej vara besynnerligt, om hon åter
umgicks med sir John och Valérie var utesluten från detta umgänge?
Brydde hon sig värkligen icke om honom? Hon skulle få afgöra saken och
därför lade Margot utan vidare kommentarier brefvet i hennes hand.

Valérie läste det och började skratta.

-- Han är för rolig med sina fyra förkläden! Du måste värkligen vara
belåten med hans sätt att gå tillväga. Han är i sanning en
beundransvärd ung man; men hvad betyder hans blå ros?

-- Åh, det är bara dumheter, svarade Margot helt lätt om hjärtat. Han
frågade mig i går, om jag vore benägen att vidare undervisa honom,
ifall det blefve någon möjlighet att trotsa alt skvaller. Jag svarade,
att det var lika svårt som att hitta den blå rosen!

-- Du använde bilden orätt, min kära vän, sade Valérie mycket
glädtigare än förut. Det är ett vanhälgande att använda dessa sköna ord
i en så alldaglig mening. Sir John Crofts sångtimmar äro någonting
mycket värkligt, såsom mina öron ofta intygat. De ha ingenting af denna
städse fördunstande, hemlighetsfulla trollmakt, skalden talar om.

Margot svarade icke. Det låg ett drömmande uttryck i hennes ögon,
hvilket tyktes antyda, att den trollmakt Valérie talade om icke var
henne fullkomligt obekant. Men Valérie var alt för upptagen af sina
egna tankar för att lägga märke därtill.

-- Sir John är bra lycklig, som finner sina rosor så, att han kan nå
dem. Han kommer visst också att plocka dem och det är nätta, solida,
röda rosor, rikligt försedda med örnen, ifall förhållandet mellan
lärare och elev förblir detsamma som hittils. _Ciel!_ Hvad du grälat på
den stackars karlen och gjort honom försagd! det är min ros, ack -- med
ett hastigt, karaktäristiskt omslag i tonfallet och ett dystert moln
öfver pannan -- ack, det är min ros, som alltid är blå och som hänger
så högt, att jag aldrig, aldrig kan nå den.

-- Men _m' amie_, inföll Margot, en lycklig tillfällighet kommer en
vacker dag att lyfta dig högt, högt, och då kommer du att plocka rosen.
Och när du räkt upp till den, finner du, att den icke är blå, utan
snöhvit. Den såg endast blå ut, emedan den satt så högt uppe på
himmelen. Och när du håller den i handen kommer du måhända underfund
med, att det icke är någon ros, utan en stjärna. Din stjärna!
Ryktbarhetens stjärna. Och den kommer att vara stadd i stigande. -- Ser
du, om du önskar dig bilder, kan jag också gifva dig ett litet urval
och sådana, som äro väl blandade.

Hon yttrade detta med ifrig och öm glädtighet, bemödande sig att
afhålla Valérie från att försjunka i gårdagens melankoli. Det lyckades
henne äfven, ty systern började skratta ooh sade:

-- Du har då sannerligen förfelat ditt kall; du borde ha blifvit
skaldinna! Men för att återvända till sir John och hans gripbara rosor,
är det bäst att du skrifver till honom, att han genast kan börja fläta
sin krans, icke sant?

-- Tycker du värkligen, att jag kan gå in därpå?

--_Mon Dieu!_ Hvad begär du väl vidare? Måste du ha sex duennor? Skrif
till honom, att hans plan är förträfflig och att endast två af de gamla
damerna samtidigt behöfva vara inne i rummet, på det sättet kunna de
aflösa hvarandra.

Margot skyndade sig att skrifva sitt bref och den aftalade måndagen
begaf hon sig till det af sir John uppgifna huset, där hon fann sin
elev väntande på henne och beredd att presentera henne för sina fyra
kusiner. Dessa voro milda, enkla, vänliga små damer, som till en början
gjorde intryck af att allesamman vara gjutna i samma form, ett intryck,
som personer, hvilka i åratal lefvat tillsamman, ofta göra. De fyra
systrarna voro emellertid mycket olika till karaktär och anlag, och
längre fram var Margot helt förvånad öfver, att hon kunnat finna dem
lika hvarandra. Sålunda hade fru Elkin, enkan, i sin ungdom varit en
skönhet och en världsdam; hon bar fortfarande sitt hår prydligt uppfäst
och talade på ett beskyddande sätt om societeten, ehuru hon på grund af
sin svaga hälsa icke på många år deltagit i några nöjen. Och fröken
Linnox, den älsta af de ogifta systrarna, var en blåstrumpa eller
åtminstone det man för tjugu år sedan förstod därmed; ty nutidens unga
damer skulle ha skrattat åt hennes kunskaper. Fröken Charlotte hade
artistiska anlag och målade små, fyra tum höga skizzer i akvarellfärg;
hon spelade också piano -- _"Brillants morceaux de Salon"_ -- och var
mycket samvetsgrann i fråga om variationerna. Hon sjöng också med en
liten, mild, svag röst; men systrarna påstodo, att hennes sång gjorde
dem sorgsna till sinnes, och därför sjöng hon blott för sig själf.
Fröken Mary, den yngsta, var familjens praktiska medlem; hon satte ihop
matsedeln och förde böckerna. På sina lediga stunder förfärdigade hon
kläder åt fattigt folk.

Alla de gamla damerna togo mycket hjärtligt emot Margot och trängdes
omkring henne med vänliga små bugningar och hälsningar, som påminde om
dufvorna på Brackenhurst.

Margot kände sig tämligen nervös under denna första lektion, och sir
John hade äfven svårt att hålla tankarna tillsamman. Det var värkligen
någonting oroande uti att känna dessa fyra par glänsande ögon fästa på
sig, ty om lärarens eller elevens blick händelsevis irrade bort från
notbladet, kunde de vara säkra på att möta en blinkning, som på andra
sidan besvarades af en nickning. Och örat var äfven i tillfälle att
uppfånga framhviskade komplimenter: "Hvem hade väl kunnat tro, att vår
käre John skulle ha en så vacker röst?" "Har hon icke ett utmärkt sätt
att undervisa?" Och mera dylikt. Fröken Charlotte, den i musiken
hemmastadda, satt naturligtvis främst och ansåg det för nödvändigt att
beledsaga öfningarna med små nickningar. Då de kommo till romanserna,
mumlade hon: "Härligt!" och upprepade det hvar tredje minut med hörbar
röst och med den påföljd, att sir John för hvarje gång sjöng falskt.
Efter lektionens slut och efter ett helt kort samtal tog Margot afsked,
och sir John förklarade, att han skulle följa henne till nästa gata,
för att han skulle vara säker på, att hon kom upp i rätt omnibus.

När dörren stängdes efter lärarinna och elev, drogo de båda djupt efter
andan; sir John lutade sig ett ögonblick emot en af pelarna i
förstugan, tillslöt ögonen och lät armarna slapt hänga ned.

-- Jag tror värkligen det var för tidigt ni underrättade mig, att ni
med nöje började edra lektioner, sade Margot fundersamt.

-- Nu kan ni åtminstone aldrig mera tvifla på mitt allvar, genmälde sir
John. De kära, gamla damerna. Hvar för sig äro de ganska drägliga, men
så här i skock äro de outhärdliga. Jag måste värkligen göra klart för
dem, att vi icke behöfva mera än två i stöten af dem. Är det nog till
förkläde åt er?

-- Valérie tykte värkligen, att det icke behöfdes mera än två, svarade
Margot skrattande, men nu skall ni inte följa mig längre, jag har
bestämdt bättre reda på omnibusturerna än ni.

Sir John kunde visserligen icke bestrida detta faktum, men han
fortsatte icke desto mindre att vandra vid hennes sida och förklarade,
att han åtminstone skulle hjälpa henne att väljs omnibus.

-- Ni behöfver då värkligen icke skynda er så fasligt, tillade han
halft förtretad, vi ha godt om tid.

-- Jag måste skynda mig hem till Valérie. Men nu måste jag värkligen
taga afsked af er. Hvad tjänar det till, att ha fyra förkläden inom
hus, då vi här ämna reda oss alldeles utan något.

Invändningen var fullkomligt berättigad. Men sir John kände sig i alla
fall en smula öfverraskad.

-- Mademoiselle Margot, sade han fixerande henne, sedan när har ni
fallit på den tanken, att ni och jag behöfva skydd. Jag tror inte en
dylik tanke någonsin hade uppstått hos oss i det lilla huset vid Pitt
Street.

Han hade knappast uttalat dessa ord, innan han redan ångrade dem. Han
såg huru Margot rykte till och rodnade och han förstod, att han
troligtvis för första gången i sitt lif yttrat någonting, som innebar
en grymhet.

-- Ni har fullkomligt rätt, svarade Margot nästan förläget. Jag var
vida själfständigare förut, men jag vet icke huru det kommer sig, att
jag nu alt mera och mera tyckes börja känna i hvilken ovänlig och
klandersjuk värld vi lefva. -- Därmed räkte hon honom handen och sir
John måste fatta den och åter frigifva den, innan han hittade på ett
ord, med hvilket han kunde utplåna intrycket af sitt ogrannlaga
yttrande. Den unga flickans gestalt försvann då hon vek omkring
närmaste hörn och den afskedade sir John stampade foten i marken. Han
kallade sig för en narr och en grobian och fortsatte sedan sin
vandring.

Margots kinder glödde under hela hemfärden. Hon förebrådde sig också
sin dårskap och undrade, huru hon låtit undfalla sig ord, som sir John
så lätt måste uppfatta. Det var icke underligt, att han måste anse
henne vara enfaldig och pryd. Och detta var dessutom löjligt i den
ställning, de stodo till hvarandra. Han hade gifvit henne en
välförtjänt läsa; hon hade icke tagit humör däröfver, men det sved i
hjärtat på henne. Han hade aldrig förut tilltalat henne i en sådan ton.
Hon måste riktigt göra våld på sig för att så muntert som Valérie
väntade för henna kunna skildra sammanträffandet med den fyrahöfdade
hedersvakten.

Vid nästa lektion voro endast två af damerna i förmaket; fru Elkin led
af reumatism och var fängslad i sitt rum och den lärda systern hade
gått för att åhöra ett föredrag. Men fröken Mary satt vid fönstret och
sydde på något hvitt klädesplagg, af hvilket blott en liten snibb var
synlig. Fröken Charlotte satt vid andra fönstret och målade med
en fin, liten pensel på ett landskap, hon ämnade gifva bort som
födelsedagsgåfva. Lektionen började. Margot var helt lugn och yttrade
blott det allra nödvändigaste. Sir John betraktade henne i smyg och
önskade hjärtinnerligt, att hans kusiner skulle lämna rummet. Om det nu
var värkan af hans viljekraft, som åstadkom undervärket, eller om
himlen förbarmade sig -- nog af, fröken Mary upptäkte, att hennes
hemlighetsfulla arbete genom att hon hållit det gömdt råkat så i olag,
att hon endast fjärran från manliga blickar kunde få det i ordning
igen. Hon bad därför om ursäkt, för att hon aflägsnade sig på några
ögonblick, men lofvade genast komma tillbaka.

-- Låt för all del inte mig störa eder, skyndade sir John sig att
försäkra. Hvarken fröken Kostolitz eller jag vänta, att ni skola
underhålla oss. Vi äro här för lektionernas skull och vilja icke vara i
vägen för någon.

-- Åh, svarade fröken Mary och betraktade honom med hufvudet på sned,
du är alt för älskvärd, John. Du stör oss visst icke, utan det är
tvärtom ett nöje för oss. Men i dag har jag värkligen mycket att göra
och, om du ej har någonting emot, fortsätter jag med mitt
tillklippande. Fröken Kostolitz, anser ni mig inte för ohöflig?

Margot förklarade naturligtvis, att hon icke gjorde det, och den lilla
damen lämnade belåtet förmaket.

Därpå vände sir John sig till sin andra kusin, ty han tykte sig läsa en
stum bön i hennes ögon.

-- Charlotte, sade han, jag hoppas vi ej afhålla dig från något arbete
du har för händer? Vi vilja visst icke falla eder till besvär, icke
sant, mademoiselle? vände han sig till Margot.

-- Ja, min käre John, sade fröken Charlotte lifligt och förtjänt,
eftersom du frågar mig, måste jag värkligen bekänna, att det
koboltblått jag har inte duger mer. Det förstör alldeles min himmel.
Jag måste gå ut och skaffa mig annat. Det vill säga, om du ärligt och
uppriktigt kan försäkra, att du ej tycker det är ohöfligt, att jag går
bort, i stället för att hålla er sällskap.

Hon blef snart lugnad i detta afseende, och så fladdrade äfven den
andra lilla dufvan kuttrande därifrån.

Margot började åter spela ackompagnementet och såg knappast upp från
tangenterna. Hon kände sig otreflig och olycklig till sinnes. Denna
känsla hade visserligen redan hvilat öfver henne, medan de båda gamla
damerna voro närvarande, men nu framträdde den starkare än förut. Sir
John kämpade sig tappert genom de två första raderna i sin sång, men
sedan tvärtystnade han.

-- Mademoiselle Margot, är ni ledsen på mig, för att jag lät mina
kusiner gå härifrån.

-- Nej; ni handlade förstås rätt, då de så innerligt önskade det,
svarade hon, men utan att ännu se upp.

-- Men ni är ändå ledsen öfver någonting, neka ej till det.

-- Jag tror inte jag är ledsen, förklarade Margot, men tillade sedan
hastigt och inkonsekvent: Kanske jag är ledsen på mig själf. Nu skola
vi taga om från sidans början!

Sir John efterkom icke uppmaningen. Han stack händerna djupt ned i
fickorna och svarade dystert:

-- Ni har då bestämdt ingen orsak att vara ledsen på er själf. Det är
endast taktlösa, ohyfsade, tafatta dumhufvuden som jag, hvilka behöfva
vara det.

Margot kunde icke låta bli att skratta åt hans ruelses många adjektiv.
Hon spelade vidare och manade till lektionens fortsättande, men hennes
elev brydde sig icke därom.

-- Så mycket vet jag då, att jag i går var riktigt ursinnig på mig
själf. Jag hade velat hugga hufvudet af mig sedan jag skildes från er.

Margot vände hufvudet åt sidan, men han såg likväl, huru en klar rodnad
spred sig öfver kindens fina linje och till och med öfver det mot honom
vända örat.

-- Jag vet, att jag vållade er smärta i går, fortfor han ångerfullt;
men det var värkligen icke min afsikt. Jag kände mig ett ögonblick
sårad, emedan ni höll er så oåtkomlig -- jag önskade, att alt skulle
förbli likasom förut. Jag reflekterade icke öfver mina ord och det
sätt, på hvilket jag uttalade dem; men tro mig, fröken Margot, jag
ville icke till något pris i världen afsiktligt göra er ondt.

Margots hufvud var fortfarande bortvändt och hennes fingrat rykte ned
tangenterna, men dessa förblefvo stumma.

-- Likasom förut, upprepade hon sakta. Jag -- jag vet icke, huru det
kommer sig -- men jag har likasom en förnimmelse, att det icke mera kan
bli detsamma som förut.

En ifrig fråga stod att läsa i sir Johns ansikte, men han klädde den
icke i ord. Han var också medveten om, att en förändring inträdt i hans
förhållande till Margot och fastän han ännu i går klagat däröfver
föreföll det honom likväl i dag som om han icke mera velat utbyta det
närvarande mot det förflutna.

-- Jag känner huru dåraktigt det är att yttra detta och det är därför
jag är förargad på mig själf, fortfor Margot i en helt annan ton. Jag
vet, att det värkligen är dåraktigt af mig att hysa dylika småaktiga
betänkligheter. Det är helt annorlunda med Valérie. Jag kan inte vara
nog aktsam om henne; men det är värkligen löjligt att bråka om hvad
folk tänker och säger om mig. Jag gör ingenting, jag behöfver blygas
för. Jag måste vara själfständig och oberoende, om jag skall förtjäna
mitt och Valéries uppehälle. Jag har i tio års tid nödgats gå min egen
väg ooh sörja för mig själf -- ända sedan min mor dog, och det har
aldrig händt mig någonting; ingen har någonsin ovänligt bedömt mitt
uppförande.

Hennes hand gled ned från pianot och hon blickade snart sagdt trotsigt
upp till honom; men det var någonting i Crofts ansikte, som förmådde
henne att åter hastigt vända sig bort.

-- Stackars lilla arbetsbi! sade han vekt. Ni har således i tio års tid
burit penningebekymrens börda på edra axlar! Men ni måtte ju ha varit
barn, då er mor dog.

-- Jag var tretton år, svarade Margot. Till en början kunde jag inte
häller uträtta mycket, men jag lärde mig det snart. Jag måste se efter
allting, handla och öfverväga för oss alla. Jag gjorde många dumheter,
men af erfarenheten blir man klok.

-- Och hvad gjorde er far då hela denna tid? frågade sir John
förtrytsamt.

-- Han -- ja, ibland förtjänade han också litet pengar; jag kunde
naturligtvis inte då uppehålla hela familjen! Han spelade alldeles
förtjusande, det är af honom Valérie ärft sin talang. Han undervisade
oss också. Han hade en egendomlig känsla för musik, men han kunde icke
draga nytta af sin talang. Han -- nej, jag ville inte säga någonting om
min far; han är ju dessutom nu död.

Sir John kände sig mycket belåten öfver Margots uppriktighet. "Det
måtte ju ha varit en nätt gosse!" tänkte han inom sig, men högt sade
han:

-- Han var väl bra stolt öfver fröken Valérie. Gjorde han ej upp några
planer för hennes framtid?

-- Jo, han gjorde en mängd planer, förrykta planer, som aldrig leddo
till någonting. Jag kände redan före hans död, att ansvaret att bana
Valéries väg skulle komma att falla på mig. -- Hon sade detta så
allvarsamt, att Croft icke kände sig frestad att småle åt detta
besynnerliga yttrande. -- Men olyckan är, att jag icke hittils varit i
stånd att göra det. Jag vet icke, huru jag skall gå till väga därmed.

-- Hvarför ger er syster inte en konsert? frågade Croft. Det tänkte jag
redan i går på. Hvarför hyr ni inte en sal, annonserar och gifver en
konsert? Jag tror, att människorna redan af bara nyfikenhet skulle gå
dit, och, då fröken Valérie en gång blifvit hörd, är hennes framgång
säker.

-- _Tenez!_ Det var en idé! utropade Margot. Vi kunde taga
Steinwaysalen. Jag undrar blott, om det blir mycket dyrt? tillade hon
fundersamt.

-- Om ni tillåter det, skall jag göra mig underrättad därom, sade
Croft. Vet ni -- jag skall skaffa mig upplysningar om alt -- -- får jag
det? -- och sedan skall jag låta er veta det. Det vore naturligtvis ett
vågstycke -- men den, som ej vågar, vinner häller ingenting.

Margot svarade icke. Hon räknade i tysthet öfver de medel, hon hade
till sitt förfogande. På banken hade hon en liten summa, afsedd att
tillgripas i nödfall. De skulle förmodligen kunna sälja så pass med
biljetter, att utgifterna blefvo betäkta, men till och med om det
värsta inträffade kunde förlusten täckas med denna summa. Det var i
alla fall värdt att göra försöket.

-- Skall jag skaffa mig upplysningar? upprepade sir John.

-- Ack ja, svarade Margot, som spratt upp ur sina beräkningar. Jag vore
mycket tacksam emot er. Jag tror värkligen, att vi kunna våga det, och
blotta tanken därpå kommer att ge Valérie nytt lif. Men nu måste vi
afgjordt fortsätta med vår lektion, slutade hon samtalet och tillade
affärsmässigt: Var så god och börja från sidans början och glöm inte
hvilken tonart vi ha.

Nu var hon åter den forna Margot, ifrig och en smula befallande. Hon
hade glömt hela sin blyghet och förlägenhet. Croft kände sig riktigt
road af hennes munterhet och glädtighet; men den blyga Margot, den
Margot, som talade så skälfvande och hvars ögon så ofta slogos ned
inför hans, var honom likväl kärare. Men denna gång beklagade han ej
hennes försvinnande. Han viste, att hon snart, snart skulle komma
tillbaka.



XII.

Allegro Agitato.


-- Han har då värkligen idéer! utropade Valérie. Hon satt på
kaminmattan vid systerns fötter. Hennes ansikte var ifrigt och glödde,
hennes ögon blixtrade af lif och lust. Crofts plan är alldeles utmärkt.
Han har lika godt hufvud som hjärta, denne sir John.

Margot smålog. Ibland gjorde den nästan föraktfulla ton, med hvilken
Valérie talade om hennes vän, henne riktigt ondt. Hon kände sin syster
så väl, att hon icke var det minsta förvånad öfver omslaget i hennes
sinnesstämning. Hon förstod mycket väl, att Valérie icke alls saknade
sir Johns sällskap nu, då hon icke mera sammanträffade med honom. Så
mycket mera hade Valéries små, ironiska anspelningar förtretat henne. I
dag, då Valérie gillade hans förslag, förklarade hon, att han var klok;
i morgon kunde han åter ha förlorat hennes ynnest. Margot var
fullkomligt medveten om denna möjlighet, men det fägnade henne likväl
för ögonblicket, att hans stjärna var i uppgående.

-- Det var ju bra vänligt af honom, icke sant? sade hon med värme.

-- Hm, hm -- jag tror den unge mannen finner ett visst nöje uti att
blanda sig i andras angelägenheter. Tror du inte det, Margot? -- Vi
hade knappast lärt känna honom, innan han på sätt och vis bemäktigade
sig oss. Han föreslog än det ena, än det andra och gaf värdefulla råd i
saker, han icke det minsta förstod, den hyggliga, vänliga karlen! Jag
undrar om han är likadan emot alla människor?

Denna tanke var afgjordt obehaglig för Margot och hon svarade med en
viss förtrytelse:

-- När man hör dig tala skulle man värkligen tro, att Sir John är en
Hans narr och att han af idel nyfikenhet blandar sig i våra
angelägenheter. Om han, såsom du säger, bemäktigat sig ess, så har han
gjort det af renaste hjärtegodhet. Han såg att vi voro fattiga och
försökte hjälpa oss. -- Han såg att vi ej hade någon, som beskyddade
oss, och han försökte vara vår vän.

-- Hå, hå! sade Valérie ironiskt. _Tu y vas, ma petite!_ Vi ha nyligen
bytt om tonart, kan jag märka. Vi anse icke längre sir John för den
skurk, den föraktlige flanör, som svek vårt ungdomliga förtroende och
blef utvisad ur vårt hus.

-- Ack, Valérie, plåga mig inte på det viset! Du vet lika väl som jag,
huru djupt jag beklagat min orättvisa misstanke.

-- _Tiens!_ Så heta kinder vi ha! Nej, nej, jag skall inte plåga, allra
minst som jag själf är vid ovanligt godt lynne och sedan i morse rent
af tillber sir John. Det är en lycka, att han inte mera kommer hit, ty
om jag nu skulle få se honom vore jag i stånd att kyssa honom på båda
kinderna. Seså! -- nu är du alldeles förfärad, icke sant? _C'est égal_.
Jag tillber sir John, säger jag dig. Han är en ung man, som är
öfvermåttan vis och klok och god, och tack vare hans lyckliga infall
komma vi att ha en jätteframgång Margot! Tänk blott, i dag har ingen
människa någon aning om vår tillvara och, innan en månad förgått,
ligger hela London kanhända för mina fötter! Tänk det, Margot -- tänk
det! -- Hon sprang upp och började dansa omkring i rummet, snurrade
omkring mellan stolar och bord och sjöng därtill af glädje.

Margot betraktade henne med tårfylda, glädjestrålande ögon. Det
föreföll äfven henne som om triumfens ögonblick måste vara nära till
hands. Det var då visst och säkert, att människorna, då de fingo se
hennes Valérie, genast skulle bli fängslade af hennes skönhet, hennes
behag och hennes trollmakt; och när de hörde henne spela, när de
upptäkte den stora konstnärssjälen i den späda, bräckliga gestalten, då
måste en storm af hänförelse brista lös! Hjärtat svälde i bröstet på
henne och det tyktes sjunga en lofsång, en välsignelsehymn öfver sir
John.

Den unge mannen hade emellertid med glödande ifver arbetat för planens
realiserande, och då han infann sig till nästa lektion var han försedd
med alla nödiga upplysningar. Den summa, som fordrades i hyra för
salen, var visserligen så stor, att Margots min blef ytterst allvarsam,
ty därtill kommo yttermera utgifterna för annonser och andra småsaker.

-- Jag undrar om vi skola göra det? sade hon med en tviflande och
bedjande blick på John Croft. Jag tycker det är bra mycket vågadt, och
hvad skola vi taga oss till, om det misslyckas?

-- Det kan icke misslyckas, försäkrade sir John ifrigt; han hade tänkt
ut en liten plan, medels hvilken han tänkte skydda de båda systrarna
för all materiel förlust. Om ni ej företager er någonting dylikt, så
vet jag icke huru ni någonsin skall komma framåt, medan denna ena
konsert på en gång kan skänka er lycka och ryktbarhet.

Margot betraktade honom fundersamt.

-- Ja, det är sant, sade hon, och Valérie skulle bli så bittert
besviken, ifall vi nu afstode från planen. Men är det i alla fall rätt
att uppoffra så mycket för någonting osäkert? Råder ni mig värkligen
att göra det?

-- Ja, afgjordt, svarade sir John genast. Han var själf fullt och fast
öfvertygad om Valéries framgång och han var dessutom besluten att
skydda dem för all pekuniär förlust.

-- Då anse vi saken för afgjord, svarade den unga flickan och gick fram
till pianot. Medan hon öppnade det tillade hon hastigt och allvarligt:
-- Jag är öfvertygad om, att ni ej skulle råda mig därtill, om det icke
i själfva värket vore både klokt och ej innebure någon fara.

-- Jag är alldeles säker på, att ni handlar rätt, sade Croft
beslutsamt. Han kände, att ett tungt ansvar hvilade på honom, men han
ryggade ej tillbaka därför. Han ämnade föra saken till ett lyckligt
slut. --

Sedan de första förberedelserna voro undangjorda, dagen för konserten
blifvit bestämd, sedan den annonserats och biljetterna faktiskt lämnats
till försäljning, satte han sin plan i värkställighet. Den var mycket
enkel och tillika mycket karaktäristisk för sin upphofsman. Han köpte
så många inträdeskort, som behöfdes, för att utgifterna skulle bli
betäkta; dessa biljetter delade han ut åt sina vänner och bekanta och
tillförsäkrade Valérie sålunda en ansenlig mängd eleganta, andäktiga
åhörare, hvilkas närvara skulle gifva konserten anseende och hvilkas
intresse, sedan det en gång blifvit väkt, i framtiden kunde bli af
väsentlig nytta för Valérie. Sedan utgifterna sålunda voro betäkta
måste beloppet för de öfriga biljetterna utgöra ett rent öfverskott för
de båda systrarna.

Det föll honom aldrig in, att det kunde bli någon svårighet att fylla
de platser, han så ädelmodigt köpt. Alla människor tykte mera eller
mindre om musik, alla människor voro intresserade af det, som var nytt,
och sir John viste, att alla hans bekanta tykte om honom; han var
därför öfvertygad om, att hans vänner och bekanta mangrant skulle
infinna sig, då han skickade dem fribiljetter till konserten, i
synnerhet som de för närvarande icke voro synnerligen upptagna af
sällskapliga plikter.

Han blef emellertid genast en smula afkyld af hållningen hos den första
person, han vände sig till. Det var ett fruntimmer, hvilket han alltid
ansett för sin särskilda beskyddarinna, ty han dinerade fyra, fem
gånger under säsongen i hennes hus och hon bjöd honom på alla baler hon
gaf och skickade honom kort åt hans vänner. Till tack därför dansade
han med hennes döttrar, då han infann sig vid dylika lustbarheter,
eller skref små, artiga biljetter, ifall han föredrog att gå någon
annorstädes. Alt detta hade förskaffat honom rykte att vara en
uppmärksam ung man, som i vissa afseenden blifvit en smula efter sin
tid.

Då han därför antydde för fru Marjoribanks, att han skulle skicka henne
några biljetter till fröken Kostolitz' konsert, gjorde han det snarare
med minen hos en person, som beviljar en ynnest, än hos en, som begär
en dylik. Men fru Marjoribanks rätade på sig på ett sätt, som alldeles
bragte honom ur konceptena.

-- Fröken Kostolitz, upprepade hon stelt. Får jag fråga hvem fröken
Kostolitz är?

-- Den nyaste stjärnan, genmälde sir John, blott att ingen ännu hört
henne. Men, om jag inte misstager mig, kommer hon att bli så mycket
ryktbarare efter denna konsert.

Älsta fröken Marjoribanks såg på sin mor; den andra såg på sir John och
såg sedan bort. Han började känna sig otreflig till mods. Fru
Marjoribanks lutade sig ännu mera tillbaka i sin stol och betraktade
honom en stund undan sina sänkta ögonlock. Sedan frågade hon helt
lugnt:

-- Och huru har ni varit i tillfälle att höra henne, sir John?

-- Jag blef i somras bekant med henne på Brackenhurst, svarade han och
blef ond på sig själf, emedan han kände, att han rodnade.

Fru Marjoribanks utbytte en blick med sin älsta dotter.

-- Jag trodde just, att det skulle vara hon, sade hon lugnt och vände
sig åter till honom. Ni träffar henne tämligen ofta, icke sant?

-- Hennes syster gifver mig sånglektioner, svarade Croft nästan skarpt.

-- Sånglektioner! utropade fru Marjoribanks och satte sig till rätta i
stolen; sedan började hon skratta; och hennes döttrar instämde i hennes
munterhet.

-- Nej, så komiskt! sade de.

-- När man tänker på, att ni dolt er talang för oss under alla de långa
år vi varit bekanta med er, utropade den ena.

-- Man lär sig så länge man lefver, som ni ser, svarade Croft lugnt;
hittils har jag varit den lilla fågeln, som kunde sjunga, men ej ville
det.

-- Och nu får mademoiselle -- hvad var det hon hette -- Karlowitz -- er
att sjunga, icke sant? blandade modern sig tämligen bittert i samtalet.

-- Jag hoppas, att hon med tiden skall lära mig det, svarade sir John.
När man vid mina år börjar gå i skolan, kan man ej i en handvändning
bli fullkomlig. Nu skall jag skicka er biljetterna och om några af edra
bekanta skulle ha lust att gå dit, så kan jag stå till tjänst med
flere.

-- Du milde himmel! sade fru Marjoribanks och såg mycket förvånad ut,
medan den yngsta fröken, som var känd för sin näbbighet, yttrade, att
sir John tyktes ha företaget om hand.

-- De unga damerna äro så litet kända i London, svarade han allvarsamt.
Därför ansåg jag mig böra hjälpa dem med att placera några biljetter.

-- Jag förstod, sade fru Marjoribanks långsamt och impertinent, att vi
skulle få dessa biljetter till skänks. Får jag fråga om det är er eller
fröken Karlowitz vi ha att tacka därför?

-- Då jag skänker mina vänner någonting, hyser jag för det mesta den
åsikten, att de äro mig tack skyldiga därför, svarade sir John med
bibehållet lugn, ehuru han började bli ond.

-- Så ädelmodigt af er! Och ni gör icke blott mig utan också mina
vänner detta anbud! Ni tyckes ha ett oinskränkt antal biljetter till
ert förfogande.

-- _Les amis de nos amis sont nos amis_, svarade Croft skämtsamt. Saken
är den, att jag önskade, att de rätta personerna skulle komma på denna
konsert, då det är den första -- ty ni vet ju, att så mycket beror på
en god början. Om ni nu värkligen vill vara snäll, fru Marjoribanks, så
öfvertalar ni några af edra vänner att gå dit.

-- Jag tackar för den förblommerade komplimenten. Men det är bra kallt
för att nu gå på konserter. Kommer er Mademoiselle -- hvad hon nu heter
-- att ha någon till biträde -- jag menar någon annan konstnär?

-- Mademoiselle Kostolitz ackompagneras af sin syster, som är en
utmärkt pianist.

Flickorna fnissade åter halfhögt.

-- Sir John har börjat märkvärdigt väl förstå sig på musik, sade en af
dem.

-- Jag tycker, sade fru Marjoribanks, att det är för kallt att gå på
konserter och dessutom kan ett violinföredrag bli mycket tröttande,
ifall den spelande ej är en artist af allra -- allra första rangen.
Nej, jag tackar, sir John, jag tror, att jag afstår från biljetterna;
om jag tog emot dem skulle jag troligtvis icke använda dem och då
blefve ni förargad. Det är bättre att vara uppriktig, icke sant?

Croft stannade kvar några ögonblick och talade om likgiltiga saker, för
att hans förstämning ej skulle vara alt för märkbar, och sedan tog han
afsked och gick.

Samma eftermiddag stötte sir John på en liflig, ung man bland sina
vänner, som brukade skrifva artiklar till societetstidningarna, och då
föll det honom in, att det kunde vara en stor vinst för de unga
artisterna, om han tillförsäkrade sig denna mans älskvärda bistånd. Men
innan han hunnit komma fram med ett ord, frågade den unge journalisten
honom ifrigt, huru det kom sig, att han var kvar i London.

-- Ni ämnade ju resa till Paris.

-- Till Paris? upprepade Croft. Han hade alldeles glömt den tillärnade
trippen till Paris, hvilken mötet med Margot så plötsligt gjort slut
på.

-- Javisst!

-- Ack ja, drog sir John sig till minnes. Jag ämnade fara, men --

-- Jaså, jaså, svarade vännen och betraktade honom nyfiket.

-- Hör ni, sade Croft hastigt, ni kunde just göra mig en tjänst. Ett
par damer, som jag är bekant med, gifva nästa vecka en konsert. Ni har
måhända redan läst annonserna -- mademoiselle Kostolitz' konsert i
Steinwaysalen. Vill ni inte med litet trumpetstötar förkunna saken i
edra olika tidningar och om ni sedan gick dit och skref litet om saken
vore det ännu bättre.

-- Hm, sade den unge journalisten åter. Hvem är mademoiselle Kostolitz?
Ny import?

-- Hon har redan en tid vistats i England, men det är första gången hon
uppträder offentligt. Hon är helt ung, nysa fylda aderton år -- och en
mycket vacker, fängslande varelse. Ni kommer att få en njutning, om ni
går dit.

Han hade en förnimmelse af, att han handlade ohederligt mot Margots
syster att med en främling tala om henne på detta sätt, men han var
mycket angelägen om att "vinna prässen."

-- Ni får naturligtvis fribiljetter, sade han.

-- Jag tackar, svarade den andra, som kände sig helt road af saken. Jag
skall infinna mig, ifall jag ej är upptagen på annat håll. Hon är en
väninna till er?

-- Nej, egentligen blott en bekant, hennes syster ger mig
sånglektioner. De båda damerna ha så få bekanta och därför intresserar
jag mig för dem, försöker bispringa dem.

-- Ja, ja, skrattade journalisten på ett besynnerligt satt, hvilket
syntes Sir John fullkomligt oberättigadt. Jag skall stöta i trumpeten
och komma dit, så framt jag kan.

Croft återvände till sin bostad; han kände sig missmodig och nedslagen.
Han skulle få mycket mera besvär med dessa biljetter än han någonsin
kunnat tro; han beslöt att icke mera personligen erbjuda dem åt någon.
Han skref därför på aftonen flere bref och erbjöd dem alldeles i
förbigående åt sina vänner, i det han omnämde, att han kände den unga
konstnärinnan och att det skulle fägna honom, om man behedrade
konserten med sitt besök.

Men han blef endast utsatt för nya missräkningar. Somliga af brefven
besvarades icke alls och de som mottagit de andra tyktes icke vara
belåtna. Somliga skickade biljetterna tillbaka; andra voro icke säkra
på, huruvida de skulle kunna gå; ingen människa tyktes fägna sig eller
vara vänligt stämd. Sir John kunde icke förstå det. Han beslöt att gå
till den dam, i hvars salong Valérie en gång spelat; hon viste
åtminstone hvad Valérie presterade och hon skulle kunna hjälpa honom,
Han måste ha gått dumt tillväga, eftersom alla hans försök
misslyckades. Samma morgon han fattat detta beslut fick han ett bref
från lady Mary Bracken, i hvilket hon underrättade honom om, att hon
var i staden i och för affärsangelägenheter och att hon enträget
önskade få tala med honom om en viktig och brådskande angelägenhet.
"Det är väl någonting angående distriktssystern", tänkte han otåligt,
men han kände sig likväl glad. Han skulle värfva sin tant för sina
väninnors sak, ty han började småningom känna sig allvarsamt orolig.
Tänk om han ej lyckades placera biljetterna, och Valérie, i stället för
det utvalda sällskap, han hoppats omgifva henne med, endast fann tomma
bänkar, huru skulle det då gå? Margot hade nyss alldeles förtjust talat
med honom om, huru förvånansvärdt bra biljetterna gingo åt.

-- Kan ni tänka er, att vi redan sålt mera än vi behöfva för att betala
hyran för salen, hade hon sagt. Jag var först så orolig, icke blott för
pengarnas skull, utan emedan det är så viktigt för Valérie, att denna
hennes första konsert blir väl besökt; hon skulle bli förfärligt
nedslagen, om hon såg tomma bänkar framför sig.

Det gick en kall kåre öfver ryggen på sir John, då han tänkte på dessa
ord; huru skulle det gå, om han ej lyckades fylla dessa tomma platser.
Därför andades han lättare vid underrättelsen om lady Marys Brackens
ankomst.

Men först gjorde han likväl sitt besök hon den andra damen; han väntade
stor hjälp af henne. Hon var en klok och världsvan kvinna, som viste,
huru hon skulle taga människorna. Hon var dessutom ofantligt omtykt och
hon höll mycket af sir John, hvilken hon kände från barnaåren.

Hon tog mycket hjärtligt emot honom, men då han kom fram med sina
önskningar, skrattade hon honom midt upp i ansiktet.

-- Hvad för slag! utropade hon, den där evinnerliga Kostolitz?

-- Hvad menar ni därmed? frågade sir John. Han stod med ryggen åt
kaminen och såg ned på henne med en förbittrad blick.

Hon smålog efterseende emot honom och gaf honom ett tecken att slå sig
ned på en stol bredvid henne.

-- Tag plats, min bäste John, sade hon, jag ville gärna tala med er. Ni
är precis samme Don Quixote som i forna dagar, då ni brukade ge min
guvernant en uppsträckning, när hon enligt er åsikt var orättvis emot
mig. Ni menade så väl, ni stackars, snälle gosse, men efteråt var hon
blott så mycket elakare emot mig. Förstår ni den moral, jag försöker
hänsyfta på? Ni vill hjälpa dessa täcka, små konstnärinnor, och ni
skadar dem endast. Ni gör dem löjliga.

Croft svarade icke, men hans väninna hade alt blifvit skrämd öfver
uttrycket i hans ansikte, ifall hon sett på honom. Hon viste
emellertid, att hennes yttrande icke kunde vara angenämt för honom och
sysselsatte sig därför med att betrakta de broderade tåspetsarna på
sina näpna skor.

-- Ni vet, fortfor hon i nästan smeksam ton, att ingen kan hålla sig
för skratt, när det blir fråga om er plötsliga musikentusiasm; ni har
aldrig förut velat påstå, att ni kunde skilja den ena noten från den
andra. Och jag tror ej att någon hört er röst, utom då ni deltagit i
jaktsånger. Och när ni nu vid trettiotvå års ålder börjar taga
sånglektioner, nät ni egnar er åt en ung, vacker konstnärinnas
intressen, gör er till hennes ciceron, snokar upp elever åt henne,
anhåller om inbjudningar för henne, och nu slutligen går från dörr till
dörr -- som ett slags musikalisk handelsresande -- och ber folk taga
emot konsertbiljetter -- ja, vet ni, min käre John, så är detta en
smulförrykt! Jag kan försäkra er, att jag varit på minst sex ställen
där människorna talade därom. Ni har bedrifvit affären så _gros_, att
människorna ovillkorligt måste skratta åt er. Om det vore någon annan
än ni skulle hela världen finna saken misstänklig. Och jag tror till
och med, att många göra det nu. Men de som känna er lika bra som jag --
hon blinkade vänligt åt honom -- de veta, att ni är en hederlig,
godhjärtad, samvetesgrann människa, och de skratta blott och undra hvem
denna flicka är, för hvars skull John Croft bär sig så narraktigt åt?
Hon kan icke vara någon så stor konstnärinna, annars behöfde han ej
göra så våldsamma ansträngningar för att trumma ihop en publik åt
henne. Människorna äro elaka, käre John, ty de säga detta.

Hon såg skrattande upp till honom, men skrattet dog bort på hennes
läppar, då hon varseblef det smärtsamma allvaret i hans anletsdrag. Han
kom ihåg Margots ord, som hon yttrat vid två olika tillfällen: "Ni gör
oss till föremål för åtlöje", och sedan: "Världen är en ovänlig ort,
full af kritiserande andar."

-- Ni är sårad? sade hans väninna.

-- Nej; jag tänker endast på, att det egentligen är en jämmer. Man kan
hvarken visa en smula godhet eller välvilja utan att bli ansedd endera
för en skurk eller en narr. Och jag börjar värkligen själf att tro, det
jag varit en narr.

Han yttrade de sista orden med ett sådant uttryck af pojkaktig ledsnad,
att den vackra kvinnan vid hans sida genast påminde sig lekkamraten
från barnaåren. Hon lutade sig framåt och lade lätt sin hand på hans.

-- Se inte så bekymrad ut! sade hon, utan berätta uppriktigt hela
historien för mig. Är ni kär i Valérie Kostolitz?

-- Kär i Valérie! -- Han skrattade så muntert, att hans väninna genast
blef lugnad i det afseendet; men sedan återtog han sitt allvar och
aflade en uppriktig bekännelse angående sitt förhastade råd i afseende
å konserten och sin ännu mera förhastade plan att försöka skydda dem
mot förlust.

-- Ja, det var värkligen en bra förrykt idé, sade hon skrattande. Men
oroa er inte för den skull; då de i alla fall få sina utgifter betäkta
och således icke lida någon förlust; är ju ingen olycka skedd. Om ni
vill placera edra pengar på det viset, så står det er ju fritt.

-- Men jag önskar så innerligt, att detta vågstycke kröntes med
framgång, svarade Croft helt olycklig. De ha så mycket räknat därpå
och de komma att bli bittert besvikna, ifall salen ej är full.

-- Ni kan omöjligt fylla den; det är inte värdt, att ni räknar därpå.
Jag skall göra hvad jag kan för att placera några af dessa olyckliga
biljetter, men jag kan inte lofva mycket. Då er väninnas rykte är
stadfäst, strömma åhörarna nog till; men, min käre John, jag kan
försäkra er, att ingen nu har lust att komma och jag kan ej tvinga
någon.

-- Men de hörde henne likväl med största nöje här hos er, sade han
dystert.

-- Ja, det var någonting helt annat. Om jag kunde få tag i några af de
värkligt musikaliska människor jag hade här den där aftonen, så kunde
jag måhända öfvertala dem; men de äro tunnsådda, skall jag säga er.
Hälften af alla de människor, som applådera så stormande, veta lika
mycket om musik som ni, käre John -- skulle jag ha sagt, innan jag fick
höra talas om er förborgade talang.

Hon sade det med ett så förtrollande, illparigt leende, att han ej
kunde bli ond på henne; men han gick just icke mycket tröstad därifrån.

Lady Mary utgjorde nu hans sista hopp. Han träffade henne i biblioteket
i hennes stora, trefliga hus vid Cadogan Place, ett rum, hvilket nu såg
alt annat än trefligt ut, då böckerna voro dolda af de fördragna
gardinerna och möblerna voro inhöljda i de öfverdrag, de alltid brukade
bära under egarinnans frånvara.

-- Jag sade till, att tjänarna icke behöfde taga bort alt detta,
förklarade hon, ty jag stannar endast några dagar här i och för
affärsangelägenheter. Ja, min käre John, jag har lidit stora
missräkningar. Min "Mödra-uppfostrings-förening" har icke i något
afseende motsvarat mina förhoppningar!

Sir John slog sig ned i soffan bredvid henne och hans ansikte antog ett
för tillfället passande uttryck af bekymmer.

-- Hvad säger du! Vilja mödrarna icke låta uppfostra sig? frågade han.

-- Jag vet inte huru det hänger ihop, svarade lady Mary alldeles
tröstlös, de tyckas icke mera vilja komma dit. Jag hade just inrättat
alt så trefligt, subskriptionerna voro endast formella och jag hade
till och med faststält, att alla de som önskade det kunde taga
råvarorna med sig och endast få undervisning i tillredningen. Men det
tyckes icke ha behagat dem. Och det värsta af alt är, att de, som
genomgått en kurs, icke ens använda det som de lärt sig. Jag träffade
nyligen fru Miggins just som hon serverade sin man det afskyvärdaste
kaffe -- tjokt som gröt. Helt enkelt kokadt i panna och serveradt med
bottensatsen uti; och hon hade ändå lärt sig det så bra -- att klara
det med ett ägg, då det ej finnes någon sil till hands. Men det tjänar
till ingenting att predika för dylika människor; hon sade, att hon ej
hade råd att använda något ägg och att herr Miggins tykte, att
kaffesatsen gjorde kaffet starkare.

John skrattade, men lady Mary satt mycket allvarsam. Hennes mössa hade
åkt ännu längre ned i nacken än vanligt och hon såg riktigt nedslagen
och bedröfvad ut.

-- Här sitter jag nu med den stora byggnaden, fortfor hon. Jag har en
plan, den allra förträffligaste plan, om jag blott kunde realisera den.
Jag tänkte, att jag skulle grundlägga en "Lefnadshamn för gamla,
aktningsvärda, gifta fattiga." Det skär mig alltid i hjärtat, när jag
tänker på de stackars, gamla människorna, som måste komma in på
fattighuset, sedan de lefvat ordentligt och ärbart i femtio, sextio år.
Jag har alltid tykt det vara så grymt och orättvist, att de icke skulle
ha något hem mera. Tycker du inte detsamma, John?

Tårarna stodo henne i ögonen och man kunde icke tvifla på hennes
medlidande. Han instämde varmt och hon fortfor entusiastiskt:

-- Jag tänkte, att magistratspersonerna, då de fingo reda på något
riktigt ömmande fall, helt enkelt kunde skicka dessa människor till
mig. Och småningom kunde "Hamnen" kanske ega bestånd utan understöd --
de gamla gubbarne kunde kanske karda ull och gummorna kunde sticka; men
man måste först leda alt på rätt väg. Ty, ser du, för ögonblicket har
jag inga pengar till mitt förfogande. Jag har till och med råkat i
skuld för "Mödraföreningen" och därför tänkte jag --

Hvilka lady Marys planer än voro, fick sir John ej höra dem i dag, ty
han gaf samtalet en ny vändning i det han plötsligt sade:

-- Ämnar du återigen gifva någon konsert?

Uttrycket i hans tants ansikte förändrades ögonblickligen. Hon grep
energiskt tag i sin mössa, satte den stadigt på hufvudet och tyktes
bereda sig att taga ihop med affärsangelägenheter.

-- John, sade hon allvarsamt, det påminner mig om, att jag måste tala
med dig. Det var därför jag skickade bud på dig. Det är mycket viktigt.
Jag är värkligen alldeles bestört. John, hvad har du gjort med den
lilla flolspelerskan?

-- Jag har sökt förmå folk att taga biljetter till hennes konsert,
svarade han melankoliskt och biktade det bekymmer, som i denna stund så
tungt hvilade på hans själ.

-- Och du far omkring i cab med henne likasom Nicholas Nickelby och
världsundret. Detta har alltid förefallit mig så löjligt. Kommer du
ihåg de blå benkläderna och det gröna parasollet? -- Lady Mary började
skratta, så att näsan rynkades. Ja, ja, världsundret och fröken
Snevellici. Du milde himmel, så förrykt. Men allvarsamt, John, jag tror
inte det är rätt, att du gör någonting dylikt.

-- Min bästa tant, svarade Croft leende, ehuru han var mycket bedröfvad
till sinnes, jag har en gång följt med fröken Kostolitz på en konsert,
emedan hennes syster icke kunde göra det. Jag försöker nu henne
ovetande prångla ut några biljetter åt henne, emedan de äro fattiga och
ej ha några bekanta. Hvarför kan jag slutligen och sist ej få försöka
att göra godt på mitt eget vis? Du hjälper mödrarna i din by och de
fattiga gubbarne och gummorna. Jag försöker bispringa framåtsträfvande,
unga konstnärinnor.

-- Ja, det är visserligen sant! Men, min käre gosse, du vet, att
människorna icke komma att se det från den sidan. De tro att du är --
hm ja, folket i byn skulle säga, att du "går" med fröken Kostolitz, och
som du blifvit bekant med henne hemma hos mig känner jag mig på sätt
och vis ansvarig för saken och därför skickade jag bud på dig. Det går
inte an, nej, vet du, värkligen icke. Du kan icke blanda dig i andras
angelägenheter, framför alt icke i ett par unga flickors, utan att
människorna tro, att det ligger någonting därunder. Lyd nu mitt råd och
lämna flickan åt sitt öde.

John var mycket nedstämd, men han försökte dölja det och svarade helt
lugnt:

-- Jag försäkrar dig, tant Mary, att fröken Kostolitz och jag ej göra
någonting orätt. Hör nu på mig och låtom oss ingå en öfverenskommelse.
Om du förmår tjugu personer att gå på hennes konsert, skall jag gifva
dig tjugu pund till din fattighamn. Jag skall skicka dig biljetterna,
fribiljetter förstås, så du har ingen svårighet att bli af med dem.
Vill du det?

-- Tjugu pund! John, du är värkligen ädelmodig; men så är det också en
riktig välgärning. Det är en bedröflig anblick att se dessa gamla
människor i fattighuset. Jag har ofta gråtit däröfver och gamla Betty
Slowcome sade till mig, att, fastän hon och hennes man hålla på att
svälta ihjäl, lefva de ändå hällre utan en brödbit än de gå till
fattighuset.

-- Det gör mig mycket ondt om dem, svarade sir John. Men en
öfverenskommelse är en öfverenskommelse. Du måste skaffa mig mina tjugu
personer, innan jag gifver dig dina tjugu pund; och du får naturligtvis
icke nämna ett ord om mig. Du kan ju säga, att du gör det, emedan du
intresserar dig för fröken Kostolitz. Och det kommer att förefalla helt
naturligt, eftersom hon varit hos dig på Brackenhurst. Du försöker det
ju i morgon, icke sant?

-- I morgon, sade lady Mary dröjande, i morgon hade jag för hela dagen
ämnat begifva mig till Whitechapel. Där finnes en inrättning --

-- För fan i våld med inrättningen! Tänk på mina tomma platser. Tant
lilla, du gör det ju? Du lofvar ju att samla ihop så många af dina
vänner, du blott kan?

Tanten blickade missnöjd och förvånad in i hans ifriga, upprörda
ansikte.

-- Mina fattiga förtjäna visserligen all hjälp de kunna få, sade hon
efter en paus. Då hälgar nog ändamålet medlen, men jag tycker inte om
den där historien och jag förstår dig inte, käre John. Det ligger
någonting därunder -- det är inte värdt, att du låtsas som det ej vore
fallet.

Hon lät sina skarpa ögon en sekund hvila på honom och fortfor sedan:

-- Om det inte är den ena systern, så är det den andra. Jag tror, att
det är den andra. Jag tykte mest om henne af de båda systrarna och jag
minnes, att du gjorde detsamma och det är äfven hon, som gifver
musiklektioner. Nå, hon är en liten, söt varelse och du kommer att
ångra dig, om du utsätter henne för människornas skvaller och prat. Men
gå nu, ty jag har bref att skrifva. Jag skall göra hvad jag kan för den
där tråkiga konserten -- ja, jag skall gå dit; men, om du vill följa
mitt råd, så håller du dig därifrån. Adjö nu.

-- Adjö, jag skall icke uppehålla dig längre.

Han tog reda på sin hatt och käpp med ett lugn och en långsamhet, som
stodo i den skarpaste motsats till stormen i hans inre, sedan kyste han
sin tant lätt på pannan och lämnade rummet, och lady Mary ropade efter
honom, att han själf skulle stänga ytterdörren, emedan hon hade så få
tjänare i staden. Medan han nere i hallen tände sin cigarrett, tänkte
han inom sig: Det är lätt för henne att säga: "Lämna flickan åt sitt
öde." Men frågan är just: "Kan jag det?"



XIII.

Adagio con Tenerezza.


Den ödesdigra konsertdagen uppgick kall, våt och stormig. Blåsten var
så skarp och bitande, att den tyktes uppsöka människornas mest fördolda
smygvrår för att väcka obehag hos dem. Sir John begaf sig på
eftermiddagen till Steinwaysalen vid så dåligt lynne, som en människa
med hans temperament öfver hufvud taget kan råka uti. Regnet slog in i
hans vagn tils han drog upp fönstren och då blåste vinden iskallt in
genom springorna.

Inga människor syntes till utanför dörren, men han hade med afsikt
kommit tidigt. Salen var också blott sparsamt fyld. Han satte sig på
den plats Margot valt åt honom, ty hon hade skänkt honom en biljett --
och väntade ångestfullt. Han kände sig för nervös för att fördrifva
tiden med att söka upp Margot och hennes syster. Nu önskade han
innerligt, att han aldrig gifvit sitt råd -- bördan af det ansvar, han
med så lätt hjärta åtagit sig, tyktes nu tynga ned honom ända till
jorden. Om denna konsert misslyckades, förtjänade han de förebråelser,
med hvilka Margot en gång öfverhopat honom; ja, han förtjänade nästan,
att hon helt och hållet undandrog honom sitt förtroende.

Slutligen började publiken samlas; de billigare platserna på sidorna
och längst bort i salen blefvo någorlunda väl fylda. Ah! Där kommo
fröknarna Lennox och Margaret Elkin -- de snälla varelserna! De sågo
mycket fina ut och Margaret hade en så klädande hatt på sig. De gingo
småleende igenom hela salen. Croft steg upp och gick emot dem.

-- Som du ser ha vi allesamman infunnit oss, ehuru det egentligen är en
svår dag för Margarets reumatism, men eftersom du var så angelägen
därom, käre John, tykte vi, att vi skulle våga det.

-- Mademoiselle Kostolitz erbjöd oss biljetter, inföll fröken Mary; men
vi sade, att du redan gifvit oss några, och hon blef mycket glad och --
som det föreföll mig, en smula öfverraskad.

Fru Elkin hade emellertid sett sig omkring i salen.

-- Jag kan icke upptäcka en kristen själ som jag känner, sade hon, men
det kommer väl snart mera folk. Jag hoppas det för fröken Kostolitz
skull.

-- Nå, men vi ha infunnit oss i sluten trupp, kuttrade fröken
Charlotte. Vi fyra komma att taga oss riktigt bra ut, icke sant, John?

-- Ack, jag önskar, att här vore ett dussin sådana som ni, suckade sir
John innerligt. De fyra systrarna pladdrade vidare skrattande och
smickrade, och sir John blickade tankspridt bort mot närmaste dörr. Ah!
Där kom lady Mary åtföljd af en undersätsig dam med tre döttrar, hvilka
allesamman tydligt buro prägeln "landskusiner". Han hälsade hennes
inträde med riktig hänförelse.

-- Hvar äro de öfriga sjutton? frågade han andlöst.

-- Min käre gosse, du trodde väl aldrig, att jag skulle drifva dem
framför mig som en skock gäss? Dessutom fick jag inte ihop så många.
Jag fick endast tag på ett par till. De flesta af mina bekanta ha
lämnat staden och jag var så upptagen i går --

-- Du har således icke hållit ditt löfte, afbröt hennes nevö henne ock
vände sig hastigt ifrån henne.

Då han återigen såg sig omkring tykte han, att salen icke mera var så
tom; nej, det var värkligen en hel hop människor där, troligtvis en hop
släktingar till Margots elever -- han tykte sig bland dem upptäcka
flere af den skolflickstyp, Valérie beskrifvit för honom. Ja, då blef
behållningen från konserten visserligen icke särdeles stor. Men ingen
kunde åtminstone påstå, att salen varit tom och allra minst så tom att
det kunde nedslå Valéries mod. Om bara dessa fasansfulla platser, som
han var ansvarig för, ville fylla sig! Det föreföll hans upprörda sinne
som om de tomma stolraderna hånfullt grinade emot honom; om de ej
blefvo fylda, skulle de genast falla Valérie i ögonen, då hon trädde
fram på estraden.

-- Fortfarande olycklig! sade en röst bredvid honom. Han spratt till
och såg sig om. Det var den dam, på hvars bistånd han hufvudsakligast
räknade.

-- Nå, hvad har ni gjort för mig? frågade han ifrigt.

-- Jag har i detta fasansfulla väder kommit hit på er olycksaliga
konsert, svarade hon rysande. Hu -- hvad det är kallt! Jag tycker det
är öfvermåttan godhetsfullt af mig.

-- Ja, det är mycket vänligt af er, instämde sir John helt ängslig till
mods. Men har ni ej varit i stånd att --

-- Jag har förmått ett par personer att lofva komma hit, men jag vet
värkligen icke, om man kan vänta dem i detta förskräckliga väder. Jag
vet åtminstone, att jag inte hade gått ut i dag, ifall jag kunnat
undvika det. Nå, hvar skall jag taga plats -- i främsta raden? Jag har
värkligen fullt upp med platser att välja på, ty de komma bestämdt att
stå tomma. -- Hon var vid dåligt lynne och såg äfven så ut; hon hade
värkligen bjudit till att uppfylla sir Johns bön, och det var icke
hennes fel, att människorna icke ville gå ut i ett dylikt Herrans
väder; han behöfde väl icke därför se så ömklig och besviken ut.

Hon gick vidare, halft om halft väntande, att han skulle följa med
henne; men han återvände till sin plats, ty han hade småningom gripits
af en nästan komisk förtviflan -- komisk, då man betänker orsaken
därtill. Ack, dessa framplatser! De voro icke till hälften -- icke till
en fjärdedel upptagna. Sir John stirrade på dem, tils de flöto ihop och
började dansa omkring för hans ögon. Sedan kom en sakta rörelse honom
att se upp: Valérie stod på estraden. Han märkte att hon såg sig
omkring och att hon tyktes bli likasom förbluffad. Hon var mycket blek;
hennes med så mycken omsorg valda hvita klädning tyktes blott göra
henne blekare; hennes ansikte såg i den skarpa belysningen nästan tärdt
ut. Det föreföll honom som hon icke ens sett bra ut. Hon började med en
sonat af Grieg, som var mycket svår ätt spela, och om hon nu värkligen
var nervös och icke i stämning eller om Crofts förvirrade fantasi
bedrog honom, nog af, hon hade icke hunnit långt, innan han måste
tillstå för sig själf, att hon ej spelade såsom hon brukade. Det
föreföll honom som om hennes spel aldrig varit så uttryckslöst, ja, han
tykte till och med, att hon ett par gånger spelade orent. Det första
stycket lämnade åtminstone publiken oberörd; den skänkte henne blott
vid slutet en medelmåttig applåd, fastän sir John klappade, så ätt
händerna svedo, och lady Mary, som satt på första stolraden, kraftigt
bearbetade golfvet med sitt paraply. Crofts sinnesstämning blef, om
möjligt, ännu värre än förut. Det berodde så mycket på början både för
Valérie och för åhörarna, och början hade icke varit uppmuntrande. Den
spelande och publiken voro icke i kontakt med hvarandra; och då han
kände det, huru mycket djupare skulle icke Valérie då vara berörd
däraf. Hans blick gled från henne till Margot och hvilade full af
förvåning och förtjusning på henne. Om den ena systern ej förmått göra
sig gällande, såg den andra däremot så mycket bättre ut. Hennes kinder
glödde, hennes ögon blixtrade. Han såg på hennes ansiktsuttryck, att
hon väpnat sig till denna pröfning och ansträngde hvarje nerv för att
utplåna Valéries fel och brister. Det föreföll honom nu som hon varit
den större af de båda konstnärinnorna. Han hade aldrig förut hört henne
spela så bra -- med en sådan styrka och aplomb och tillika med så
mycken känsla och behag. Ehuru sir John varit mycket trög i sina
musikaliska studier och troligtvis alldeles hade försummat dem, ifall
han ej händelsevis sammanträffat med fröknarna Kostolitz, hyste han
likväl en varm kärlek till musiken. Som han dessutom var mäktig djupt
deltagande och erkännande, hälsade han Margots spel med värkligt
konstnärlig förtjusning.

Men denna konstnärliga beundran förvandlades snart till en varmare och
ömmare beundran af hennes personlighet. Den präktiga, tappra flickan;
hon ville icke låta kufva sig; alt hade sammansvurit sig emot Valéries
framgång, men hon ville kämpa till sista ögonblicket -- dölja systerns
nederlag genom att hon tyktes triumfera. Han gaf akt på de små
fingrarna, där de flögo öfver tangenterna -- kloka, skickliga små
fingrar, som så tappert ansträngde sig och åstadkommo så mycket, och
huru fina och vackra de voro sedan, en markisinnas händer, såsom han
redan en gång förut tänkt. Sedan betraktade han det prydliga, högburna
hufvudet, hvilket satt så stolt på den smärta halsen, det mjuka håret,
bland hvars bucklor samma kam glimmade, som en gång framkallat lady
Rosamunda Gorsts bitande anmärkningar. Lilla, täcka hufvud! Diamanter
skulle vida bättre anstå det än de billiga stenar, som nu prydde det.
Diamanter! De Croftska diamanterna? Ja, hvarför icke? Hvar kunde han
väl finna en så sällsynt och ljuf hustru och en, som så till fullo var
värd hans kärlek! Värd hans kärlek! Ordet var så uttryckslöst och tomt.
Han älskade ju henne redan djupt och lidelsefullt; och i sitt hjärtas
innersta djup viste han också, att hon besvarade hans kärlek.

Medan Valérie blek och alt mera modstulen stod inför den besvikna
publiken och Margot gjorde alt hvad hon kunde af det svåra
ackompagnementet, satt sir John blott och smålog för sig själf och
drömde. Kanske det vore riktigare att säga, det han plötsligt vaknade.
Han hade i veckotal gått som i en dröm, men nu hade hans ögon slutligen
blifvit öppnade. Det af ljufhet fylda dunklet var försvunnet och nu var
hans själ uppfyld af ett ännu ljufvare, mera strålande dagsljus.
_L'esprit du reveil_ hade kommit öfver honom. Han kände nu betydelsen
af det otydliga, ofattliga hopp och den glädje, som åtföljt hans dröm.
Om natten hade han känt, att de voro i hans närhet, och han hade
fruktlöst sträkt ut händerna efter dem. Nu kunde han i det klara
dagsljuset se och gripa värkligheten. Han älskade Margot Kostolitz och
ville göra henne till sin hustru!

Hvad det måste vara ljuft att fatta dessa små, flitiga händer och be
dem hvila ut i hans, att säga henne, det fattigdom, bekymmer ock svikna
förhoppningar nu lågo bakom henne, att hon icke mera behöfde kämpa och
umbära! Hvad det måtte vara förtjusande att ösa öfver henne alt hvad en
stor rikedom kan förskaffa! Sir John var visst icke penningedryg, men
han erfor likväl en liflig tillfredsställelse vid tanken på sin
ställning, sin börd, sina vidsträkta besittningar, nu, då Margot skulle
dela alt med honom. Då han tänkte på alt hvad han skulle göra för henne
och förestälde sig hennes öfverraskning, hennes blyga, vantrogna
glädje, uppfyldes hans egen själ af en förtjusning, som liknade ett
rus.

Hvad för slag! Gingo människorna redan? Var konserten förbi? De
måttliga applåderna, som följt på hvarje stycke och i hvilka han
mekaniskt deltagit, hade upphört. Valérie och Margot voro försvunna.
Någon stängde pianot. Sedan blef det en allmän rörelse -- ett sorl af
röster. Han flög upp och skyndade in i artistrummet för att få träffa
de båda systrarna. Där voro äfven ett par andra personer, men dem hade
Valérie vändt ryggen åt och var ögonskenligen sysselsatt med att knäppa
igen sin kappa. Margot var emellertid fullkomligt synlig och hade ett
förbindligt ord, ett tappert, ljust leende för alla, som talade med
henne. Croft, som fortfarande sväfvade uppe i molnen, gick hastigt fram
till henne.

-- Nå, var det inte en framgång? utropade han.

Leendet försvann från hennes läppar och hon betraktade honom ett
ögonblick, innan hon på ungerska svarade:

-- Jaså, ni kallar detta för en framgång? Valérie kommer att sörja
ihjäl sig. Jag fruktade, att hon skulle digna ned, innan hon kom till
slutet. Märkte ni ej, att hon icke alls var sig själf? Hon presterade
icke på långt när det, hon kan prestera.

Nå, men så presterade ni desto mera. Jag har aldrig hört er spela så
bra som i dag!

-- Ah, jag! svarade hon afvärjande och med en otålig rörelse. Hvad
betyder jag väl? Jag försökte dölja hennes förvirring, det är alt. Ser
ni, hon var från början modlös. Där voro ju hela rader med tomma
platser! Hon blef så öfverraskad, emedan vi hört, att biljetterna haft
god åtgång. Men det är förmodligen vädret, som är skuld därtill. Lyckan
är oss aldrig bevågen.

Vid orden "hela rader med tomma platser" hade sir John åter plötsligt
kommit ned till jorden och såg nu alldeles förstörd och förvirrad ut.
Men han var nog feg att genast instämma i hänsyftningen på det fula
vädret.

-- Ja, det är en afskyvärd dag. Jag är öfvertygad om, att här varit
fullt med folk, om det varit vackrare väder. Men det är väl bäst, att
jag skaffar er en vagn? Jag tror visst, att regnet fortfar, och I ären
säkerligen båda bra trötta. Men får jag inte först tala ett ord med er
syster?

-- Jag tror det är bäst, att ni låter bli, svarade Margot. Valéries
rygg såg afgjordt afböjande ut. Han dröjde ännu ett ögonblick och sade:

-- Vet ni, hennes framgång var värkligen icke så liten som ni tror. Det
var flere personer i mitt grannskap, som applåderade alldeles
entusiastiskt.

Men Margot afbröt honom med en bitter åtbörd, för hvilken han tog till
flykten.

Några minuter därefter hjälpte han de båda systrarna upp i den vagn,
han skaffat dem. Han hade bjudit Valérie armen, men hon hade häftigt
visat bort honom, och sålunda var det nu Margots hand, som hvilade på
hans arm. Han kände huru denna hand darrade och märkte, att hon nu, då
hon icke längre behöfde behärska sig, såg mycket blek och sorgsen ut;
ja, då skenet från gatlyktorna föll på henne, syntes det honom, som om
hon icke haft långt efter tårarna. Då han, olycklig och plågad af
förebråelser, stod vid vagnsdörren och marterade sin hjärna för att
hitta på några tröstens ord, lutade Valérie sig plötsligt framåt ur det
inre af vagnen.

-- Så mycket ger jag för er idé! ropade hon i vredesmod. Det var ett
fullständigt fiasko och det är ni skuld till!

Han blef så förbluffad öfver detta plötsliga angrepp, att han tog emot
det med absolut tystnad. Men en välbekant röst bakom honom tog genast
och högst energiskt hans försvar och lady Mary Bracken trängde sig
hastigt framåt.

-- Hvad säger hon där? Nå, det är då värkligen för mycket. Den stackars
gossen har ansträngt sig till det yttersta. Hvar är hon? Hvar är fröken
Kostolitz? Det är så mörkt, när man kommer ut. Ah, där är ni ju! Huru
står det till? frågade hon och sträkte öfver nevöns axel ett par
knotiga fingrar in i vagnen. -- Men jag vet då alldeles säkert, att ni
ej har någonting att förebrå sir John; han har gjort alt hvad i hans
förmåga stått för att prångla ut biljetter åt er. Jag kan försäkra er,
att han skickat mig hela tjugu stycken och att han äfven plågat alla
mina bekanta därmed.

-- Pitt Street, tjuguåtta! ropade sir John till kusken, som redan helt
otåligt tittade fram undan sin oljedukshatt. -- Drag dig nu undan,
bästa tant -- annars blir du öfverkörd!

Margot lutade sig öfverraskad och mållös tillbaka i vagnen. Valérie var
för upprörd för att fatta hela betydelsen af lady Marys ord, men Margot
hade förstått alt.

Dessa ord och fröken Mary Lennox' harmlösa hänsyftning på John Crofts
ädelmod samt det hittils oförklarliga faktum, att de försålda
biljetternas antal absolut icke stämde med de många tomma platserna,
gjorde, att hon inom ett ögonblick hade John Crofts hela misslyckade
plan klar för sig. Det föreföll henne som om lifvet icke kunde ha någon
vidare eller åtminstone icke någon bittrare förödmjukelse i beredskap
åt henne. Hon var icke ond eller uppbragt -- därtill var hon för djupt
sårad -- men hon hade en förnimmelse som om hon aldrig mera vore i
stånd att se honom in i ansiktet. Om hon blott kunde hålls Valérie i
okunnighet om alt detta! Det kunde måhända lyckas, om hon blott var
försiktig.

Valérie skulle bestämdt aldrig förlåta honom. Men det var också för
mycket. Han hade behandlat dem som ett par barn, han hade bedragit --
visserligen i bästa afsikt -- men han hade ändå bedragit dem. Han var
god och ädelmodig och hade velat hjälpa dem, men -- det var i alla fall
för grymt. Hon besvarade Valéries lidelsefulla anklagelser tankspridt
och med ett par tröstande ord, men det gick omkring i hennes hufvud.
Och det var ju äfven ur ekonomisk synpunkt en riktig olycka! De måste
naturligtvis ersätta sir John alt hvad han gifvit ut -- det var
outhärdligt, att han ur sin egen ficka velat hålla dem skadeslösa för
den förlust, de annars hade lidit. De hade ännu icke sjunkit så djupt,
att de ville taga emot pengar af honom; de skulle genast ersätta honom,
ehuru alla Margots besparingar skulle gå åt därtill. Ja, till följd af
detta misslyckade vågstycke skulle de råka i en vida sämre belägenhet
än förut. De hade förlorat sina pengar och sin prestige -- och ack!
hade de ej gjort en ännu större förlust -- huru gick det nu med deras
förtroende till den vän, som bedragit dem? Margot tillbragte natten
under en feberaktig oro; hon längtade efter dagen, efter det ögonblick,
då hon kunde vältra ifrån sig åtminstone en del af den börda, som
nedtrykte henne. Hon skulle vid vanlig tid på förmiddagen träffa sir
John hos hans kusiner; då skulle hon förebrå honom det svek han
tillåtit sig gentemot dem samt noga taga reda på, huru mycket han
gifvit ut för dem. Hon tykte, att hon ej kunde andas, förrän hon
blifvit befriad från denna skuldbörda. Om de gamla damerna blott vore
ur vägen -- om hon blott kunde räkna på att fem minuter få vara ensam
med honom -- hvad skulle hon taga sig till, om hon ej blef i tillfälle
att befria sig från denna förödmjukelsens börda?

Lyckan tyktes vara henne bevågen, ty, då hon kom in i förmaket, fann
hon endast sir John, som väntade där. Hon hade trott, att han skulle se
förvirrad och nedslagen ut; hon hade väntat att hos honom få upptäcka
den oro, med hvilken han alltid motsåg hennes missnöje. Han måste ju
veta, att hon var ond -- nej icke ond -- utan sårad ända in i hjärtats
innersta djup; men han kom emot henne med utsträkta händer och med
strålande, förväntansfull min. Han hade också räknat ögonblicken till
hennes ankomst och han väntade henne icke plågad af samvetskval, utan
full af glad otålighet.

Hans utseende var så helt annorlunda än Margot förestält sig det, att
hon nu ryggade tillbaka och blef ännu en aning blekare än förut. Hon
var öfverraskad, kände sig på nytt sårad öfver, att han tog en sak så
lätt, hvilken gått henne så djupt till sinnes; men kanske han icke
anade, att hon gissat hans hemlighet.

-- Sir John, sade hon med darrande röst, det fägnar mig, att jag blir i
tillfälle att tala med er.

Hon tystnade; det var så svårt att komma fram med det hon hade på
hjärtat, medan dessa glada, strålande ögon hvilade på henne.

-- Jag ville också gärna tala med er, svarade han, och bad därför mina
kusiner lämna oss ensamma några ögonblick. De vänliga själarna tro, att
vi ha konsertangelägenheterna att tala om, och ha därför lofvat att
icke störa oss.

-- Den angelägenhet, jag önskar tala med er om rör konserten, sade
Margot. Hon darrade så, att hon knappast kunde stå, och hennes röst
skälfde, men hon gjorde häftigt våld på sig och fortsatte: Sir John,
jag har gissat någonting.

-- Har ni det? frågade han ömt och glädtigt betraktande henne. Jag är
bra nyfiken att få veta, huru mycket ni gissat!

-- Ack, skratta inte ut mig! ropade hon med smärtsam sinnesrörelse.
Huru kan ni skratta, då ni förödmjukat mig såsom ni gjort?

-- Jag! utropade sir John uppriktigt förvånad.

-- Ja! Kan ni väl ett ögonblick föreställa er, att jag skulle vara
annat än sårad och förödmjukad, då jag tänker på, huru ni handlat
gentemot Valérie och mig?

-- Jaså i fråga om biljetterna, menar ni? afbröt Croft henne rodnande,
men likväl småleende.

-- Ja, jag menar just i fråga om biljetterna, svarade Margot, och till
hennes stora förtrytelse bröto orden fram med en snyftning. Huru kunde
han stå så där leende framför henne, sedan han behandlat henne på detta
sätt? Hvarför fann hon inga ord att klandra och förödmjuka honom med på
samma sätt som han förödmjukat henne? Huru kom det sig, att hon, trots
alla sina bemödanden, ej kunde vara ond på honom?

Vid ljudet af hennes snyftning försvann det segersälla uttrycket ur sir
Johns ansikte och gaf rum för den djupaste bedröfvelse, men han sade
icke ett ord och hon fortfor hastigt och osäkert:

-- Ni skall naturligtvis få edra pengar tillbaka. Ni måste ju inse, att
vi ej kunna gå in därpå. Förstår ni ej, att vi skulle uppfatta ert
handlingssätt som en förolämpning, om vi ej viste, att ni menat väl?
Ja, det betyder helt enkelt, att ni gifver oss pengar, att ni förärar
oss en gåfva på fyratio eller femtio pund.

-- Och antag, att jag gjorde det, sade John mycket vekt och fattade
plötsligt hennes hand. Antag, att jag gjorde det, Margot; hvad betyder
det väl? Då jag vill ge er alt hvad jag eger och mig själf med. Min
älskade, jag är visst icke värdig att bli er make, men jag ber, att ni
ändå tager mig.

Om hon förut varit blek, så blef hon nu askgrå. Han trodde ett
ögonblick, att hon skulle svimma. Hon sträkte ut vänstra handen och
försökte gripa tag i kaminkransen; hon hade äfven användt högra handen
därtill, men han höll den alt för stadigt sluten i sin.

-- Jag öfverraskade er, fortfor han ifrigt. Jag tror, att jag själf är
öfverraskad. Jag vet inte, huru det kom sig. Men, Margot, vi borde ju
ha kunnat gissa det! Vi ha under alla dessa veckor kommit alt närmare
och närmare hvarandra och nu är den tid inne, då vi ej kunna reda oss
utan hvarandra. Jag vet åtminstone, att jag ej kan lefva utan er, och,
min älskade, jag tror, att det är på samma sätt med er. Men huru
förfärad ni ser ut? Är den tanken, att jag älskar er, så förskräcklig
för er, Margot? och vill ni inte vara uppriktig och tillstå, att ni
likaledes älskar mig, ty jag är fullt och fast öfvertygad om, att ni
gör det.

Detta rättframma, oförbehållsamma frieri var ytterst karaktäristiskt
för John Croft; han fortsatte ända till slutet utan att öfverväga,
huruvida det var klokt och politiskt. Det var en smula förhastadt att
visa, det han var så säker på Margots genkärlek. Ty ingen kvinna vill
så lätt gifva sig fången och med Margot, som var mera reserverad än
andra och därjämte inbyrd med ärfda, trångbröstade idéer om det
passande, var det fara, att hon skulle taga anstöt af hans
förtröstansfulla ton. Men kanske sir John icke desto mindre handlat
rätt, då han följde sin instinkt. Då hon så oförberedt råkade ut för
hans angrepp, var det just icke troligt, att hon kunde motstå honom.
Hon var så öfverväldigad af de olika sinnesrörelser, hans ord
framkallade hos henne, att hon hvarken kunde röra sig eller svara.

-- Ack, min lilla Margot, utropade John, se inte så förskräkt ut -- det
är ju ingenting att vara skrämd för. Jag skall aldrig mera låta
bekymmer och oro nalkas er. Ni har redan haft mera än nog däraf på er
andel, men nu är alt detta förbi.

Då hon slog upp ögonen och såg hans vackra, kärleksfulla ansikte, som
strålande af lycka och segersällhet lutade sig ned öfver henne, blef
hon också medveten om, att hennes hjärta genombäfvades af en plötslig
lycka. Denna tanke föreföll henne knappast trolig och kunde icke slå
säker rot i hennes själ, men den öfverväldigade henne likväl för
ögonblicket. Hans ansikte kom alt närmare hennes; -- han skulle ha kyst
henne -- men hon rykte sig lös med ett litet, förfäradt anskri.

-- Ack nej, ropade hon; nej, nej -- vi äro tokiga! Det vore alldeles
omöjligt!

Hon sjönk ned på närmaste stol och gömde ansiktet i händerna. Croft var
icke det minsta öfverraskad; han gick ett steg närmare och stälde sig
bredvid henne.

-- Om vi äro tokiga, sade han, så är det härligt att vara tokig. Jag
för min del önskar aldrig mera bli förnuftig. Min lilla Margot, ni har
haft ett så tungt och sorgligt lif, att ni tycker det måste vara en
vansinnig dröm att vara lycklig; men vi skola det oaktadt bli lyckliga
tillsamman, ni, Margot -- ni och jag. Tror ni ej, att jag skulle kunna
göra er lycklig, min älskling?

Han lutade sig ned öfver henne och drog med största ömhet bort hennes
händer från ansiktet; trollmakten i hans blick fängslade henne.

-- Margot, ni älskar mig? frågade han enträget.

Hans glöd smittade henne; han läste i hennes ögon, att hon blott
älskade honom alt för innerligt, ögonblicket därpå måste hon uttala de
ord, han längtade att få höra. Men hon gjorde plötsligt våld på sig och
trängde orden tillbaka. Hon satte sig till rätta i stolen, drog bort
hans händer och sade så bestämdt hon någonsin kunde:

-- Sir John, jag kan ej bli er hustru. Det är så likt er att glömma
alt, som gör en förbindelse oss emellan omöjlig; men jag tänker på det.

-- Hvad tänker ni på? utropade han otåligt, Margot, jag hoppas, ni inte
kommer fram med några dumheter. Mellan oss båda får det icke bli fråga
om några trivialiteter.

En lätt rodnad färgade Margots bleka kinder.
-- Jag vet, att jag icke är er jämlike, sade hon stolt. Men jag ämnade
icke säga ett ord därom, ehuru jag tror, att många människor skulle
anse våra olika lefnadsställningar för ett oöfverstigligt hinder. Och
om det också ej fans något annat, skulle jag för min del anse det
ohederligt att tillåta er för min skull taga ett så oöfverlagdt steg.
Ett steg, som ni måhända sedermera skulle komma att ångra.

Uttrycket i hans ansikte förbjöd henne att vidare fortsätta detta ämne.
Hon tystnade, men fortsatte strax därpå skygt:

-- Och sir John, så har jag ju Valérie.

-- Jag har inte glömt Valérie, sade Croft allvarsamt. Jag tror ni kan
lita på, att jag skulle bli en god bror åt henne. Hon skall vistas hos
oss tils hon gifter sig, hvilket torde bli snart nog, tillade han
leende.

Han höll af Valérie och intresserade sig på ett broderligt sätt för
hennes framtid. Men det måste icke desto mindre vara härligt, att en
gång ensam få rå om Margot och Margots skarpa öra upptäkte en skymt af
denna längtan i hans ord. Därför sade hon bestämdt och till och med en
smula bittert:

-- Och ni skulle naturligtvis vara glad, då ni blef af med Valérie. Ack
nej, sir John, det går icke, för sig! Jag har svurit att helt och
hållet egna mig åt Valérie så långe hon behöfver mig, och det tror jag
hon alltid kommer att göra. Ni ser ju själf, att hon icke är lik andra
människor. Man måste vaka öfver henne och leda henne, och jag måste
vara fri för att kunna göra detta. Och dessutom måste vi äfven taga
hennes konst i betraktande; hon måste ha fullt spelrum för sitt kall
och jag måste städse vara tillhands. Ni är alt för god, men jag kan
icke gifta mig med er. Det vore icke rätt hvarken mot er eller mot
Valérie. Jag kunde icke uppfylla min plikt emot er båda.

-- Och då måste jag förstås bli offret, inföll sir John.

-- Ack, sade Margot och blickade hastigt genom tårar upp till honom, ty
hon kunde ej uthärda att höra honom tala i denna ton. Ack, var inte
ond! Nej, det är värkligen icke så. Jag gör det, emedan jag fruktar,
emedan jag vet --

Hon tystnade plötsligt. Sir John anade hvilken bekännelse det var, som
darrade på hennes läppar, och hans ansikte antog ett mildare uttryck --
men för öfrigt förrådde han ej sin sinnesrörelse, utan fortfor lugnt
och bestämdt:

-- Jag tycker, att ni onödigtvis oroar er. Det är ju icke sagdt, att
våra viljor behöfva stöta ihop.

-- Ack, ni förstår icke huru våra önskningar -- vid minsta anledning --
skulle vara hvarandra diametralt motsatta, svarade Margot. Låtom oss
blott taga ett exempel: Ni skulle bestämdt icke önska, att jag
ackompagnerade Valérie, ifall hon uppträdde offentligt.

Sir John började skratta och tvekade ett ögonblick, innan han svarade;
sedan sade han på det öppna, okonstlade sätt, hon alltid tykt så mycket
om:

-- Margot, det finnes många karlar, som utan tvifvel skulle lofva alt
möjligt för att ernå det de önska, men jag -- jag är ju i många
afseenden icke värd synnerligen mycket, men uppriktig är jag! Och
därför säger jag nu också öppet, att jag icke gärna såg, att ni spelade
offentligt, sedan ni blifvit min hustru.

Trots hans halft skämtsamma ton kände Margot likväl, att det var ett
fast beslut, som låg till grund för hans ord, och hon viste, att om han
också älskade henne huru varmt och innerligt, så fans det likväl många
punkter, i hvilka han icke skulle gifva efter för henne. Hon hade under
den tid de varit bekanta så ofta varit den, som haft ledningen, och
hade varit så van att utöfva inflytande på honom, att upptäkten af
denna nya sida i hans karaktär nästan var ett litet slag för henne. Och
det lät nästan som hon varit stucken, då hon svarade:

-- Jag skulle äfven tillhöra Valérie.

-- Margot, ni skall icke leka med mig. Jag uppskattar er kärlek till
Valérie och skulle aldrig försöka minska den. Jag tror, att ni känner
mig tillräckligt för att veta det. Som min hustru kunde ni göra mera
för Valérie än någonsin förut. Men systerlig tillgifvenhet och kärleken
mellan man och hustru äro två olika saker. Om ni älskar mig såsom jag
er, måste jag komma i första rummet.
-- Ack, nej! utropade Margot hastigt, förskräkt öfver medvetandet om
sin svaghet och hans växande inflytande öfver henne. Nej, nej, det går
icke för sig! Valérie måste komma i främsta rummet! Hon har alltid
varit den första!

Croft betraktade henne ett ögonblick tigande, sedan kastade han huvudet
bakåt med en stolt rörelse och sade:

-- Kanske ni har rätt, Margot, och att det är bättre att vi skiljas, ty
jag vill inte nöja mig med andra platsen. Därtill älskar jag er för
innerligt.

Han dröjde ännu och betraktade henne som om han velat låta henne få tid
på sig att försöka få fram ett ord; men hon bet ihop tänderna och såg
på honom med en stolt och stadig blick. Hon hade icke ens i det
ögonblick, då hon tyktes vilja gifva efter, synts honom så skön och så
tjusande som nu, då han skulle förlora henne. Hans ansiktsuttryck
förändrades.

-- Margot, bad han, hvarför skola vi tillintetgöra vårt lif, då vi
kunde vara så lyckliga med hvarandra?

Hans ord läto nästan som ett ångestrop och de genljödo i hennes hjärta,
men hon svarade blott med fasthet:

-- Jag vill ej öfvergifva Valérie.

-- Lef då väl! stönade sir John.

-- Jag hoppas ni glömmer, sade Margot stammande.

Han gaf till ett kort och bittert skratt och gick utan ett ord vidare
bort mot dörren.

Margot vände sig om. Hon kunde ännu ropa honom tillbaka. Men hvarför
det? Hvad kunde hon väl säga honom för att ställa saken till rätta
emellan dem? Han ville icke gifva efter och hon kunde det icke häller.

Ögonblicket därpå stängdes dörren efter honom och hans snabba, bestämda
steg genljödo i trappan. Margot stirrade alldeles förvirrad ned framför
sig och viste knappast hvad som händt. John Croft älskade henne och
hade kommit för att säga henne det och för att be henne bli hans
hustru. Hans hustru -- John Crofts hustru -- och hon hade gifvit honom
afslag!

Ytterdörren slog igen med en skräll. Alt var förbi -- alt; hon skulle
aldrig mera få återse honom.



XIV.

Andante con variazione.


Det var måhända en riktig lycka för Margot, att hennes tankar under den
närmast påföljande tiden så helt och hållet voro upptagna af Valérie.
Den sorgsenhet, som annars hade kommit öfver henne, blef därigenom till
en viss grad afledd. Valérie hade efter konserten försjunkit i den
djupaste nedslagenhet. Hon åt icke, hon sof illa, hon ville icke tala
och hon visade bort alla tröstegrunder.

-- Låt mig vara i fred, sade hon, tror du inte jag lika bra som du vet
huru sakerna stå? Denna gång kan vårt fiasko icke mera godtgöras.

Det återstod således ingenting annat för Margot än att vaka och bedja,
Och hon var mycket mild och tålig och begrafde sina egna sorgsna
tankar. Och Valérie satt hela dagen och stirrade med stora, dystra ögon
in i elden.

Men en dag, då Margot efter en tröttsam eftermiddag kom hem, fann hon
Valérie gående af och an med långa steg och med händerna i kors på
ryggen. Hennes ansikte hade ett sorgset, ja, nästan tragiskt uttryck.

-- Där är du ju! utropade hon och stannade framför Margot. Det fägnar
mig, ty jag har fattat ett beslut, som jag ville meddela dig.

Margot slog leende armen omkring den späda gestalten.

-- Hvad är det för ett viktigt beslut? frågade hon.

-- Ah, det är inte alls löjligt, skall jag säga dig! Jag tror, att jag
värkligen hittils drömt bort mitt lif. Hvad har det blifvit af alla de
planer vi uppgjorde, af alt det vi hoppades? Det är tid, att jag vaknar
upp och ser värkligheten in i ansiktet. Det är mig icke beskärdt att
röna framgång som konstnärinna; jag måste skjuta denna dröm åt sidan
likasom jag gjort med min fiol. Vet du, Margot, jag har lagt bort den.
Jag har lagt den allra underst i min stora koffert. När jag gjorde det,
föreföll det mig som om jag lagt den i en likkista. Den är död,
stendöd, och vi skola aldrig mera tala därom.

-- Söta Valérie, sade Margot med ett skratt, som slutade med en
snyftning, var inte så tragisk! Din fiol dör inte så lätt -- den kommer
ännu att lefva för dig och många andra.

-- Nej, säger jag dig, den är död och begrafven. Vi skola icke mera
tala därom. Nu ämnar jag taga lifvet från dess allvarliga sida. Hvarför
skall jag låta dig ensam arbeta för vårt uppehälle? Hädanefter skall
jag dela dina mödor och försörja mig själf.

-- Och hvad ämnar du göra, stackars liten? frågade Margot, som smålog
med ömt öfverseende, ehuru tårarna stodo i ögonen på henne.

-- Jag har tänkt öfver saken -- det finnes icke mycket, som jag kan
göra. Jag kan icke gifva undervisning, emedan jag ej har tålamod
därtill. Jag tror, att jag skulle bli galen, om jag liksom du hela
dagen nödgades bråka med dumma barn. Jag skulle slå dem på händerna,
när de spelade falskt. Och jag kan inte sy. Därför tänkte jag, att jag
skulle börja måla -- julkort, du vet, och påskkort. Det vore just en
lämplig tid nu, då påsken står för dörren.

-- Men mitt söta barn, började Margot.

Men Valérie afbröt henne:

-- Tst! låt mig tala till punkt, jag har noga öfvervägt alt.
Människorna behöfva alltid kort; julkort och påskkort till de båda
hälgerna och födelsedagskort hela året om. Nå du vet ju, huru mycket de
i butikerna taga för de målade korten: en shilling, en och en half
shilling och mera, Det måste naturligt vara någon, som målar dessa
kort, och denna någon måste ju få betalt för sin möda. Låtom oss nu
antaga, att jag målar tre kort om dagen och får en shilling i medeltal
för hvarje kort. Jag föreställer mig, att jag får nittio pence för
shillingskorten och en shilling och tre pence för de öfriga. Det vore
tre shilling om dagen -- således aderton shilling i veckan. Är det inte
bra uttänkt?

Hon smålog nu faktiskt och hennes lilla ansikte såg helt belåtet ut.
Men Margot hade mera lust att gråta än att skratta.

-- Säg, är det inte en utmärkt plan? envisades Valérie.

Margot kyste henne ömt och svarade:

-- Ja, det är en utomordentlig plan. Men den har blott en skuggsida,
mitt stackars barn, och det är, att du ej kan måla. Du har inte haft en
enda teckningslektion i hela ditt lif. Huru ämnar du då realisera din
plan?

-- Det gör då rakt ingenting, att jag ej haft några lektioner i
teckning, svarade Valérie mycket högdraget. Man behöfver inte kunna
teckna för att måla sådana här bagateller. Jag skall kopiera andra kort
och med tiden öfvar jag upp mig. Men beröfva mig nu inte modet. Huru
skall jag kunna lefva utan att göra någonting?

-- Javisst, javisst, och jag vill inte häller beröfva dig modet,
utropade Margot hastigt, ty systerns ansikte mulnade åter och
förödmjukelsens tårar stego upp i ögonen på henne. Jag undrade bara,
huru du ämnade gå tillväga; men det är förstås mycket lätt att måla
dessa kort.

-- Ja, det tycker jag också -- det kan ju hvem som hälst. Du köper mig
i morgon en liten, nätt färglåda med fina, fina penslar och litet
kalkerpapper och några kort -- jag skall börja med de billigare -- och
i morgon eftermiddag tager jag ihop med arbetet.

Hon gnuggade händerna och dansade på sitt gamla vis genom rummet. När
alt gick omkring var det ändå en sysselsättning, som förde henne på
andra tankar, tänkte Margot. Det var afgjordt bättre än att hon hela
dagen tyst och olycklig hängde på en stol, medan hennes ansikte blef
alt mindre och mindre och hennes ögon alt större och större. Hon må
gärna syssla med sina kort och färger, hon tröttnar nog snart därvid.
Men denna sysselsättning kunde ju för en tid vara bra för henne.

Dagen därpå tog Valérie således ihop med arbetet och långt fram på
eftermiddagen erbjöds Margot att skärskåda hennes pensels första
alster. Det var ett gelatinkort, hvars hörn blifvit tämligen skrynkliga
i och genom beröringen med Valéries små heta fingrar. Midt på kortet
stod ett brunt kors, eller det lutade, rättare sagdt, litet åt höger,
och en hvit dufva, hvars ena vinge petade rätt upp i luften och hvars
stjärt var mycket förkrympt, satt på den ena sidan och en stjälk med
förgät-mig-ej, som allesamman hade sex blomblad, låg på den andra.
Inunder detta hade Valérie med röda bokstäfver målat ordet "Resurgam."

-- Ser du, ser du mitt första försök! Tycker du inte det är lyckadt?
Jag har själf tänkt ut altsamman. "Resurgam" passar så bra till påsken;
jag tror det åtminstone, fastän jag inte riktigt vet hvad det betyder.
Korset är inte riktigt rakt, men det märkes väl knappast, då jag fylt
platsen på sidan om det med förgät-mig-ej. Ser du nu, Margot, du
påstod, att jag inte kunde teckna! Och nu har jag ändå tecknat
förgät-mig-ejerna alldeles ur hufvudet och bladen med! Och min dufva
sedan -- är den inte söt?

-- Ja, det är den visst; men jag förstår inte riktigt hvarför den har
ett rödt band om halsen och jag tror inte, att dufvor bruka draga ihop
stjärten på det där viset. Har du också ritat den ur hufvudet?

-- Nej, jag kopierade den efter en rödhakesångare och målade den hvit
-- Jag tykte det var ett så bra påhitt -- och hvarför kan inte en dufva
sitta stjärten i vädret, då en rödhakesångare gör det? Och jag målade
det röda bandet dit, emedan jag tykte, att det behöfdes litet färg.
Hvarför betraktar du kortet med en så komisk min?

-- Jag undrar bara, hvarför du låter den ena vingen sticka så högt upp
i luften -- borde man inte då också se den andra?

Valérie sköt häftigt ihop sina penslar och färger.

-- Ja, om du klandrar hvarenda smula, så lönar det sig naturligtvis
icke, att jag försöker. Jag trodde, att du skulle glädja dig däråt, och
jag tycker det värkligen inte är så dåligt, då man betänker, att jag
aldrig förut försökt mig på någonting dylikt.

-- Nej, min hjärteunge, jag klandrar det visst icke, utrepade Margot
ifrigt. Jag tycker du är mycket skicklig, som kan göra det så bra, och
det var dumt af mig, att jag ej förstod hvad du menade. Dufvan lutar
sig naturligtvis öfver korset ock därför är hennes vinge utbredd. Den
andra är likaledes utbredd, men den kan man ej se.

-- Du tycker inte ens om mitt röda band, mumlade Valérie, som
fortfarande var stött. Jag gjorda mig så mycken möda därmed. Jag
försökte ge den lilla knuten på ryggen formen af en riktig kärleksknut.

Hon höll på att brista i gråt. Då vågade Margot inte ens draga på
munnen, ehuru idésammanställningen föreföll henne så ytterst komisk.
Hon kyste och tröstade den lilla konstnärinnan och hade till slut den
tillfredsställelsen, att hon fullkomligt tröstad åter satte sig vid
arbetet och förkunnade, att hon kanske skulle lämna detta första kort,
som inte var riktigt lyckadt, till sex pence.

-- Stackars liten, tänkte Margot; om hon värkligen tror, att någon
människa skall köpa dessa små fasligheter, fruktar jag hon blir bra
besviken. Men kanske hon tröttnat, innan hon hunnit med så många kort,
att det lönar sig att bjuda ut dem.

Men Valérie hade med den för henne egendomliga entusiasmen kastat sig
öfver sin nya sysselsättning. Hon arbetade på detta vidunder med samma
energi, som hon eljes brukade nedlägga på sina musikstudier. Hennes
fingrar, som voro så skickliga, så fina och smidiga, då det gälde att
föra stråken, vore skickliga och tafatta som ett barns, då det blef
fråga om något annat arbete. De voro äfven nu styfva och oskickliga,
men Valérie, som var förtjust i de lysande färgerna och i sysslandet
med penslar och vatten, var mycket belåten med hvad hon åstadkom. Hon
fortfor att måla dufvor och kors och blommor -- de senare med ett
totalt förbiseende af all botanisk sanning; hon försökte måla sprängda
ägg, ur hvilka duniga kycklingar tittade, men hon måste själf tillstå,
att de misslyckades för henne. Sålunda var hon en hel vecka lycklig och
belåten. Margot blef orolig, då dagarna skredo framåt och cremonesaren
fortfarande fick ligga nedbäddad i sin svarta låda och Valérie bara
målade sina påskkort i stället för att åter egna sig åt sin musik. Hon
fruktade, att hennes fingrar skulle bli styfva. Och hon önskade, att
Valérie icke skulle försumma sitt värkliga kall för denna nyck. Och
skapade hon sig icke ånyo svikna förhoppningar: Ingen skulle någonsin
på fullt allvar kasta en blick på dessa hennes konstprodukter. Margot
kände, huru hon rodnade vid tanken på att erbjuda dem åt någon
butikinnehafvare.

Slutligen en morgon fjorton dagar före påsk förkunnade Valérie att hon
nu målat två dussin kort och föreslog, att de skulle gå till en
pappershandel vid High Street, Kensington och uppgöra affären med
butikegaren.

-- Jag tager allesamman med mig, sade hon. Det är inalles kort för
tjugofyra shilling, men som äggen och kycklingarna ej lyckats så bra
som de andra, så ämnar jag föreslå honom, att jag skall lämna honom
allesamman för ett pund.

-- Huru vore det, om vi skulle lämna ägg- och kycklingskorten hemma,
föreslog Margot rysande, då hon tänkte på dessa konstvärk?

-- Nej, det går absolut inte an! Huru kan du vara så enfaldig! Jag
lämnar ingenting hemma; tjugu är ett så dumt tal; dessutom kommer
försäljaren att anse oss för mycket ädelmodiga, då vi gifva honom de
fyra korten på köpet.

Margot hade ingenting vidare, utan begaf sig med tungt hjärta på väg.
Valérie var däremot vid det gladaste lynne, pratade muntert och gjorde
upp planer om hvad hon alt skulle använda sina inkomster till.

-- Det är riktigt förtjusande att själf förtjäna pengar, icke sant? Jag
känner mig så stolt, så stolt! Till och med du, madame Margot, behöfver
tid på dig, innan du förtjänar ett pund.

Då de kommo in i den omtalade butiken, gick Valérie genast fram till
disken och frågade med en så förnäm och viktig min efter egaren, att
denne genast skyndade till för att betjäna henne. Men då han fann, att
den förtjusande varelsen, som tilltalade honom, icke var någon förnäm
dam, utan en anspråkslös konstadept, som uppmanade honom att köpa ett
antal nästan barnsligt utförda teckningar, stod han ett ögonblick så
godt som mållös. Då Valérie, som icke det minsta blef bragt ur
fattningen genom hans tystnad, för honom förklarade sina åsikter
angående det pris, hon ämnade begära, och huldrikt tillade, att hon
denna gång skulle gifva honom några kort på köpet, skrattade han henne
midt upp i ansiktet, sköt ihop korten och räkte dem med en ironisk
bugning.

-- De äro icke fullt ut sådana, som vi bruka erbjuda våra kunder. Jag
tror, att de skulle bli bra förvånade, om vi uppmanade dem att köpa
någonting dylikt. Nej, jag tackar, madame, men vi kunna ej använda edra
kort.

Med ansiktet betäkt af en glödande rodnad rykte Margot sin syster i
armen, och, sedan Valérie stuckit korten på sig, gick hon med högburet
hufvud sin väg.

-- Det var en tarflig butik, sade hon, då de kommo ut i det fria.
Karlen var ju riktigt ohöflig. Jag tror han var förargad, för att jag
begärde mera än han ämnade gifva. Vi skola försöka på något annat
ställe.

-- Vet du, min lilla Valérie, jag tror att det är fruktlöst. De där
herrarna ha säkert sina bestämda leverantörer och vilja icke göra
affärer med några andra.

Valérie stannade och betraktade henne med en upprörd och förargad min.

-- Nu pratar du riktiga dumheter, sade hon. Om det förhölle sig
sålunda, så skulle ju ingen människa komma framåt. Alt måste ju ha en
början. Låtom oss gå till Regent- eller Oxford-Street och uppsöka några
riktigt fina butiker, där bli vi bättre bemötta än af dessa simpla
människor. Ser du, där kommer en "bus", vi skola stiga upp i den.

Margot tykte det var klokare att låta Valérie själf komma underfund med
huru fruktlösa hennes bemödanden voro än att försöka afråda henne, ty
hon viste af erfarenhet huru envis hon kunde vara och hon viste, att
vidare invändningar endast skulle reta henne utan att ändå öfvertyga
henne.

De påbörjade således en mödosam vandring, som slutade med ett
fullständigt nederlag för Valérie. Hvar och en hon bjöd ut sina
stackars kort åt skrattade ut henne eller blef förargad. På hemvägen
sade hon icke ett ord, men när de väl voro hemma bredde hon ut sina
tjugufyra kort på bordet och betraktade dem en lång stund fundersamt.
Slutligen ropade hon på Margot och bad henne likaledes betrakta dem.

-- Tycker du de äro mycket fula -- mycket illa utförda? frågade hon
sakta. Hennes glänsande ögon voro med ett forskande uttryck fästa på
Margots ansikte. Men Margot teg och sökte förgäfves efter ord, som icke
skulle vara för sårande, för nedslående. Valérie fattade henne i båda
axlarna och höll henne fast: Du måste säga sanningen, sade hon; du
måste svära att säga mig sanningen! Bah! ditt ansikte skulle förråda
dig, om du också ville dölja hvad du tänker. Margot, jag ser det på
dina ögon. Du tycker, att de där herrarna ha rätt; mina kort äro
afskyvärda och ingen människa vill köpa dem.

-- Nej, jag försäkrar dig, bedyrade Margot ifrigt, jag tycker visst
inte, att ditt arbete är dåligt. Men det är kanske icke precis sådant,
som människorna äro vana att köpa. De personer, som äro vana att måla
dylika kort, ha sitt eget sätt, du har måhända ännu icke riktigt lärt
dig metoden. Hvem vet, kanske de använda andra färger.

-- Jag ser! Jag ser! utropade Valérie med darrande läppar. Jag har
gjort mig löjlig, då jag försökte någonting, jag inte kunde. Hvarför
skall jag också försöka göra någonting? Ingenting lyckas för mig.

Hon samlade med darrande händer ihop sina kort och skyndade genom
rummet, och, innan Margot hann förekomma det, hade hon kastat dem
allesamman i elden. Sedan sjönk hon ned i en länstol och grät som om
hennes hjärta velat brista.

-- Jag har lust att också bränna upp min fiol! snyftade hon. Ack,
Margot, hvarför får jag inte dö! Jag försöker och jag hoppas, men
ingenting lyckas for mig!

-- Min hjärtunge, svarade Margot, som kastat sig på knä bredvid och
dragit ned det lilla, lockiga, bruna hufvudet mot sin axel, vi få inte
i samma andetag tala om din konst, din stora talang och dessa saker! De
ha endast varit ett tidsfördrif för dig. Om du kunnat sälja dem, hade
du varit stolt och fägnat dig däråt; men betänk blott. Om du också fått
sälja alla dina kort lika fort som du målade dem, hade de likväl aldrig
kunnat bereda dig samma glädje och stolthet som din musik.

-- Ack, min musik! Tala inte om den! Du kallar den en glädje och
stolthet? Säg hällre mitt kval och min förtviflan. Jag tror denna
längtan att få låta höra mig och medvetandet, att ingen bryr sig om
det, ännu komma att taga lifvet af mig!

-- Haf en smula tålamod, min älskling, bad Margot och torkade hennes
tårar, som så hastigt rullade utför kinderna. Du är ju ännu blott
aderton år. Var tålig och ihärdig. Framgången och ryktbarheten komma
nog i sinom tid. En gång skola vi båda skratta, då vi tänka tillbaka på
en dag sådan som denna.

Men Valérie suckade blott och Margot hade själf svårt att tro på sina
egna, om så mycken tillförsikt vittnande ord. Valérie smög sig ännu
flere dagar omkring som en liten fridlös ande och var så blek, så
nedslagen och apatisk, att Margot beslöt att till hvad pris som hälst
rycka henne upp ur detta tillstånd.

-- Vet du, Valérie, sade hon en vacker dag till henne, jag har läst en
konsertannons af en alldeles ny pianist -- Paul Waldeneck. Han har
åtminstone aldrig förut spelat i England. Han är ungrare, tror jag,
tycker du inte det vore intressant att få höra en landsman? Det påstås,
att han skall vara alldeles utmärkt. Skola vi ej gå dit?

-- Nej, jag vill inte, svarade Valérie vid dåligt humör. Jag bryr mig
icke ens mera om att höra musik.

Margot sade ingenting vidare, men då de träffades vid bordet räkte hon
systern programmet till morgondagens konsert, hvilket pryddes af
konsertgifvarens porträtt. Detta visade ett ungdomligt ansikte med
fina, regelbundna drag och stora ögon. Håret var tämligen långt och
uppstruket ur pannan.

-- Har han då hvitt hår? frågade Valérie, som med intresse betraktade
porträttet, eller ha de glömt att skugga bilden? Det är ett präktigt
hufvud, Margot, och ett vackert ansikte. Det är visst mycket smickradt,
men man ser ut som han hade gnistan inom sig. Kanske vi ändå kunde gå
och höra honom. Det vore ju helt annat, om han spelade fiol, tillade
hon suckande.

Margot och Valérie begåfvo sig således följande dag till S:t James Hall
och då de kommo närmare funno de gatan formligen blockerad af åkdon.

-- Det tyckes komma mycket folk för att höra honom, sade Valérie
fundersamt. Tänk, Margot, huru härligt det vore, om det vore jag som
spelade och denna människomassa väntade för att taga emot mig!

Margot betraktade henne medlidsamt.

-- Min älskling, var säker på, att människorna också en vacker dag
skola stå och vänta på dig. Jag är öfvertygad om, att Waldeneck ej
häller vid aderton års ålder spelade för en så stor åhörarekrets.

Hon sade likväl detta en smula modstulet, ty hon jämförde också den
lysande framgång, som ögonskenligen väntade denna artist, med det
nederlag, hennes syster lidit, och tillika med minnet af detta nederlag
vaknade äfven andra minnen, hvilka måhända icke voro så bittra, men
desto sorgligare. I och med detsamma yttrade Valérie några ord, som
berörde föremålet för hennes tankar.

-- Då jag sist var här hade jag sir John med mig. Den stackars sir
John! Jag undrar just hvar han nu är! Vi höra aldrig mera af honom!

Som de i och med detsamma kommo fram till dörren behöfde Margot icke
svara, och då de en gång väl voro inne i salen, togo Valéries tankar
genast en annan riktning.

Salen var tätt fyld; en viss, andlös förväntan höll massan så fången,
att det var så godt som tyst, ända tils den store konstnären
uppenbarade sig, och då mottogs han af en stormande applåd. Valérie
satt rak som ett ljus, hennes ögon vidgades och läpparna skildes.

-- Tycker du om hans utseende? frågade Margot leende, men Valérie höjde
fingret varnande.

-- Tst! han ämnar börja.

Men Waldeneck dröjde ännu ett ögonblick och bugade sig åt alla sidor.
Han var en lång, smärt man, som rörde sig med ett visst nonchalant
behag. Porträttet var, såsom Margot genast upptäkte, icke smickradt och
kunde naturligtvis icke återgifva den vackra, elfenbenshvita hyn, som
så egendomligt framhöll de mörka ögonen och ögonbrynen; det fina,
silkeslena håret var snöhvitt och stod i en skarp motsats till den
kraftfulla gestalten och det unga ansiktet. Konstnärens hela utseende
var så ovanligt, så pikant, att det genast fängslade åskådaren. Han såg
ut som han stigit ut ur en gammal tafla; hufvudet och ansiktsuttrycket,
ja, till och med formen på händerna voro sådana, att en konstnär från
adertonde århundradet gärna hade målat dem. Då han vände sig om och
gick fram till pianot, kastade Margot ofrivilligt en blick på honom för
att se, om inte hans vackra, hvita hår i nacken var prydt med en
stångpiska. Ögonblicket därpå bröto de första tonerna den dödstystnad,
som följt på de entusiastiska applåderna, och hela den stora
åhörarekretsen lyssnade som en enda, hänförd varelse.

Margot var i en sådan extas, att hon till och med glömde Valérie, och
hon förblef i detta rus, ända tils de underbara fingrarna sjönko ned
från tangenterna och konstnären gjorde en paus. Då såg hon på sin
syster.

-- Valérie, hviskade hon, har du någonsin hört någonting så skönt? Har
du haft en aning om, att pianot haft dylika toner? Ah, han är en stor
man, en mästare!

Valérie vinkade åt henne med handen.

-- Tala inte med mig, hviskade hon. Du stör mig. Ack, de dumma
människorna! -- hvarför sluta de icke med sina applåder, så att han kan
få fortsätta.

Hon yttrade icke ett ord vidare under de två timmar, som nu följde. Hon
tyktes endast vakna, då det applåderades och ropades _da capo_; då
klappade hon så lidelsefullt i sina små händer och stampade så
fanatiskt i golfvet, att hon blef alldeles utom sig! Den store artisten
hade tydligen förnimmelse om, att han stod i kontakt med sina åhörare,
ty ett så varmt, entusiastiskt bifall kom sällan de i London
uppträdande konstnärerna till del. Åhörarnas entusiasm fann
beredvilligt gensvar hos artisten. Han spelade och spelade åter, fastän
han till slut var så trött, att han nästan tumlade. Då han reste sig
för att tacka för det stormande bifall, som följt på det tredje
upprepandet af programmets sista nummer -- en fin och förtrollande
nocturne af hans egen komposition, stängdes pianot på impressarions
befallning, ty denne fruktade, att de omättliga åhörarna öfverhöfvan
skulle taga sin afguds krafter i anspråk. Han stod alt ännu leende och
bugande kvar, då publiken plötsligt trängde sig fram till honom.
Herrarna klättrade upp på estraden för att trycka hans händer, vackra
kvinnor med glödande kinder, på hvilka tårarna alt ännu glittrade,
lutade sig framåt och mumlade fram ord af hänförelse och beundran. Han
hade ännu aldrig upplefvat någonting dylikt här.

Margot hade icke trott, att en dylik entusiasm vore möjlig i det kalla,
känslolösa England. Hon kastade en blick på Valérie och såg till sin
förfäran, huru blek hon var. Hennes ansikte hade ett sällsamt uttryck;
hon såg nästan ut som om hon varit nära att falla i vanmakt.

-- Kom härifrån, min älskling, kom. Jag borde icke ha fört dig hit; det
är för mycket för dig. Min stackars, lilla älskling, jag borde ha tänkt
på, att anblicken af denne mans oerhörda framgång skulle påminna
dig om --

-- Ack nej, afbröt Valérie henne. Nej, det är icke detta, du förstår
det icke. Nej, för mig inte härifrån ännu -- icke så länge han är här.

Men ögonblicket därpå var Waldeneck försvunnen och publiken började
skingra sig. Margot förde bort Valérie, hvilken darrade så, att Margot,
då de kommo ut på gatan, ansåg det för klokast att taga en vagn och
fara raka vägen hem i stället för att vänta på omnibusen, deras vanliga
befordringsmedel.

Då vagnsdörren stängts efter dem och de voro på väg, vände Valérie sig
plötsligt till sin syster.

-- Ack, Margot! utropade hon, en sådan olycka! Ser du icke hvad som
händt? Jag har mött mitt öde! Jag älskar Waldeneck och han kommer
aldrig att älska mig!



XV.

Apassionata subito.


Af alla de sorger, som fallit på Margots lott, var denna måhända den
allvarligaste. Till en början hade hon försökt betrakta hela saken som
en nyck, en öfvergående inbillning, det icke var värdt att fästa så
mycket afseende vid; men Valérie var så allvarlig, så ofantligt
öfvertygad om djupet af sin passion för Waldeneck, att Margots hela
visdom kom till korta och hon viste hvad hon skulle taga sig till.

-- Jag har ju alltid sagt dig, förklarade Valérie med en allvarsam och
förtviflad min, att jag aldrig kunde älska någon, om hvilken jag ej
viste, att han var min herre och mästare -- någon, som stod öfver mig.
I samma ögonblick jag såg denne man erfor jag hans snilles makt; och då
jag hörde honom spela -- ack! Margot, Margot, hvad skall jag göra? Jag
känner, att man är den enda man jag någonsin kan älska, och du vet,
huru hopplös denna min kärlek är. Jag får aldrig lära känna honom --
fordom hade jag väl kunnat drömma om, att jag också skulle bli ryktbar
-- att han åtminstone skulle få höra mitt namn -- att vi en dag kunde
mötas som jämlikar. -- Men hvad får jag? En stackars, okänd flicka, som
icke vet hvad hon skall taga sig till med sitt lif -- som kommer att
lefva och dö obekant.

Margot försökte först att med lätt gäckeri väcka sin syster till insikt
om det dåraktiga i denna nya idé; sedan blef hon allvarsam.

-- Valérie, du är ju inte eljes så okvinnlig. Det är orätt, att du
tillåter dig att på detta sätt tänka på en man, som du blott en gång
sett och aldrig talat med. Huru kan du veta, hurudan han i själfva
värket är? Han kan vara mycket dålig; många af dessa stora konstnärer
föra ett lättsinnigt lif. Han är kanske i alla afseenden ovärdig, att
du egnar honom en tanke.

-- Bah! Ovärdig! upprepade Valérie förtretad. Hvar har du dina ögon,
Margot! -- Sedan tillade hon utan minsta konsekvens: -- Dålig eller
icke dålig, så är han mitt öde! Jag älskar honom och kommer aldrig att
älska någon annan.

-- Tyst, barn -- tyst! Jag kan inte höra på dig. Hvad kommer det åt dig
-- du, som alltid varit så fin och förnäm i dina åsikter? Jag tycker
det är förskräckligt att yppa dylika känslor -- då det absolut icke
finnes någon anledning därtill. Jag för min del förstår icke, huru en
kvinna kan älska, då hon ej först blir älskad, eller åtminstone,
förbättrade hon sig hastigt, medan hennes ansikte färgades af en
glödande rodnad, huru en flicka, om en dylik olycka händer henne, helt
lugnt kan tala därom. Jag skulle icke ens kunna tillstå det för mig
själf.

-- Du är du och jag är jag, svarade Valérie förtrytsamt. Jag skall icke
mera säga ett ord därom, eftersom denna tanke är så plågsam för dig;
jag skall behålla den för mig själf, men den kommer alltid, alltid att
vara där. Det var grymt af dig att säga, att det är okvinnligt, jag kan
inte förändra min natur. Solrosen kan inte låta bli att vända sig efter
solen. Han är min sol och mitt hjärta, och mina tankar skola följa
honom hvart han än tager vägen.

Margot suckade och vred händerna:

-- Valérie, Valérie, du vet ju, att jag vill ha ditt fulla förtroende;
om denna känsla finnes inom dig, så måste du tala med mig därom, men,
min älskling, försök att vara förnuftig. Saken är ju alldeles omöjlig,
försök därför att bekämpa den och förjaga den ur dina tankar. Tänk om
du finge höra, att Waldeneck är gift?

-- Det är han icke, afbröt Valérie henne vildt.

-- Men om han vore det? Då vore det ju din skyldighet att förjaga
hvarje tanke på honom ur ditt hjärta.

-- Om han vore det -- om han vore det! Han är det inte, säger jag och
hvad skulle det väl göra, om han också vore det. Han kommer aldrig att
få veta det och jag är icke ansvarig för mina tankar. Ack, hvad du är
förfärad! Jag skall icke mera tala med dig därom; jag skall endast
anförtro det åt min fiol. Ack, min cremonesare! -- min trogne vän, du
skall åtminstone förstå mig och ha medlidande med mig.

Hon rusade med glödande kinder ut ur rummet och kom strax därpå
tillbaka med sin fiol; sedan började hon spela. Så upprörd och orolig
Margot än var, genombäfvades hon likväl af ofrivillig beundran, då hon
lyssnade till hennes spel. Hon gick igenom den ena efter den andra
af numrorna på Waldenecka program. Då hon kom till hans egna
kompositioner, inlade hon en sådan trånande lidelse i återgifvandet
däraf, att tårarna stego upp i ögonen på Margot.

-- Ack, Valérie du är en stor konstnärinna! Du är ett snille! Hvarför
kan världen icke få höra dig? Om du kunde intaga den plats, som
tillkommer dig, skulle dessa dåraktiga tankar drifvas på flykten.

-- Hör! Hör! utropade Valérie med ansiktet strålande och i högsta
spänning, hör du, var det icke så här? Ack, hvad det är härligt! Hans
fingrar voro underbara, men min cremonesare kan säga ännu mera än något
piano. Lyssna! Hör du ej, huru hans själ ropar efter någonting, som
icke är den förunnadt? Margot, han saknar också någonting. Huru stor
han än är, så är hans lif icke ännu fullständigt; han behöfver ännu
någonting -- han behöfver mig.

-- Valérie, du blir galen! snyftade Margot.

-- Nej, det är sant: min fiol har sagt mig det; du kan själf höra det.
Är hans musik inte ännu härligare, då jag spelar den? Ack, om vi kunde
spela tillsamman! Margot, Margot, om vi kunde spela tillsamman -- om vi
alltid kunde vara tillsamman! Ser du ej, huru min konst skulle
förfullkomna hans. Mitt lif skulle göra hans fullkomligt; min kärlek
skulle fylla den tomhet i hans hjärta, som hans musik klagar öfver.
Ack, Margot, Margot, hvarför kunna vi ej nå hvarandra?

Handen med stråken uti sjönk ned och hufvudet sänktes mot bröstet.
Margots förbittring hade försvunnit, hon var förfärligt orolig. Gaf
Valéries exalterade hjärna, hennes öfverspända, nervösa organisation
efter för denna häftiga sinnesrörelse, som nu följde på den långvariga
spänningen och de svikna förhoppningarna? Hvad skulle hon göra? Huru
skulle hon gå tillväga för att afvärja den hotande faran.

Efter mycket öfvertalande förmådde hon slutligen Valérie att lämna
fiolen ifrån sig och att lägga sig. Men medan hon gick af och an i
rummet, vattnade blommorna och sysslade med allehanda, som hon trodde
skulle förströ Valérie, kände hon mycket väl, att systerns stora
glödande ögon endast med en frånvarande blick följde henne och att
hennes tankar voro på helt annat håll.

I dagningen morgonen därpå vaknade Margot alldeles förskräkt, Valéries
säng var tom. Hon flög upp och rusade till dörren. Då hon öppnade den,
trängde de svaga tonerna af en fiol upp till henne från rummen på nedra
botten. Hon skyndade ned i det lilla förmaket, som såg riktigt spöklikt
ut i den grå dagern, och där fann hon Valérie, en eterisk, hvitklädd
gestalt, som spelade Waldenecks nocturne. Hon öfvertalade systern
kärleksfullt att återvända till sängen, och fastän den frysande, lilla
gestalten snart åter blef varm och försjönk i en lugn sömn, låg Margot
likväl vaken och kastade sig oroligt på sitt läger, tils dagen inbröt
och plikten åter kallade henne.

Men alt efter som tiden gick ökades Margots oro snarare än den
minskades. Valérie var visserligen icke så upprörd som i början, men
det led intet tvifvel, att hon icke helt och hållet var fången under
denna passion. Hon köpte icke allenast de stycken Waldeneck spelat på
konserten, utan alla hans kompositioner. Det var blott högst få af dem,
som voro skrifna för fiol, men hon satte dem för detta instrument i det
hon tog hans temata och omspann dem med de underbaraste fantasier. --
Margot tykte, att hon aldrig förut till fullo uppskattat den lilla
varelsens beundransvärda talang, men hon lyssnade i alla fall med
värklig hjärteångest på den sällsamma, sorgliga musiken, som hela dagen
ljöd i huset. Det föreföll henne som hon genom den hörde sin systers
hjärta klaga och längta efter någonting, som aldrig skulle komma henne
till del.

Veckorna förflöto sålunda, mars kom och gick och april kom och gick
full af spänning och hopp till och med i det dimhöljda London. Täcka
vårblommor blomstrade i skogarna och trädgårdarna, små, krusiga,
ljusgröna blad tittade ut ur knopparnas bruna höljen och himmelen
hvälfde sig blå öfver stadens rök-atmosfär; och en vacker dag lade
Valérie sig till sängs.

Hon svimmade, då hon skulle stiga upp på morgonen, och nu låg hon med
det lilla ansiktet nästan lika blekt som kudden i sin säng och alt lif
tyktes helt och hållet vara koncentreradt i de feberaktigt glänsande
ögonen.

Margot var alldeles utom sig, hon trodde, att Valérie skulle dö;
Valérie hyste själf samma åsikt och förkunnade detta faktum med
orubblig säkerhet.

-- Jag har ingenting, jag önskade lefva för, sade hon. Jag skulle gärna
dö, om inte du funnes, Margot.

Men då läkaren kom, slog han bort hvarje tanke därpå. Det var bara
nervös utmattning, den unga damen hade måhända arbetat för flitigt, hon
hade synbarligen öfverskattat sina krafter. Eller hade hon haft någon
sinnesrörelse? Hon behöfde fullkomligt lugn, fullkomlig hvila.

-- Mycket mjölk, frisk luft och luftombyte skulle göra henne godt. Hon
skulle snart bli frisk, om det vore möjligt att få henne härifrån.
Känner fröken Kostolitz till Wiesbaden? Denna ort skulle jag
rekommendera. Det är en utmärkt ort för nervösa personer och inte --
med en hastig blick omkring rummet -- inte för dyr. Vore det möjligt
att föra fröken Kostolitz till Wiesbaden?

-- Alt hvad som är nödvändigt för min systers hälsa måste bli möjligt,
svarade Margot.

-- Nå, far då redan nästa vecka till Wiesbaden, om ni kan. Vi ha nu
början af maj -- stanna, om möjligt, hela sommaren där, och då ni
kommer hem med henne är hon fullkomligt frisk. Wiesbaden är härligt vid
denna tid på året. Hyr er rum i ett hus, som ligger högt och är
omgifvet af träd, låt henne dricka så mycket mjölk hon kan och vara
mycket ute i friska luften.

Han aflägsnade sig högst belåten med det program han uppgjort och utan
någon aning om, huru svårt det var att utföra det. Då dörren stängts
efter honom rörde Valérie otåligt på sig i sängen.

-- Jag vill inte fara till Wiesbaden, sade hon, det är bestämdt ett
mycket tråkigt ställe. Jag vill mycket hällre dö och komma till
himmelen.

-- Men jag kan inte undvara dig, sade Margot samt lutade sig ned och
kyste henne, och du är icke häller mogen för himmelen. Smickra dig inte
därmed! Du är alt för stygg och elak! Petrus skulle alt slå igen porten
för dig.

Margot var så lycksalig öfver läkarens försäkran, att Valéries sjukdom
ej var farlig, att hon var färdig att skratta åt allting. Hon var icke
ens orolig vid tanken på, huru hon skulle skaffa medel till resan och
den långvariga vistelsen på en främmande ort.

-- Ja, det är godt och väl, sade Valérie, men huru skola vi komma dit
och hvad skola vi lefva af, då vi en gång äro där.

-- Oroa dig inte för den skull, svarade Margot, det blir nog någon
utväg, bara vi väl äro där.

Men då hon sedan blef ensam funderade hon närmare på saken. Hon måste
naturligtvis lämna sina lektioner i London med fara att förlora sina
elever och vid sin återkomst stå utan alla medel till sitt uppehälle.
Nåväl, hon måste riskera detta; hon hade redan en gång gjort en början,
i värsta fall måste hon börja om igen och lita på sin tur. De medel,
som stodo henne till buds, voro ytterst ringa, ifall hon ej tillgrep de
pengar, hon hade på banken. Men dem hade hon ända sedan den olyckliga
konserten ansett för John Crofts rättmätiga tillhörighet. Den summa
biljettförsäljningen inbringat hade räkt till att betäcka kostnaderna
med; men Margot hade alltid ansett dessa pengar för sir Johns
tillhörighet.

Hon ämnade återställa dem åt honom en dag, då minnet af det som
passerat dem emellan hunnit blekna en smula. Men nu i denna nöd kom hon
att tänka, att pengarna tillhörde henne och att hon kunde använda dem
såsom hon fann för godt. Sir John hade endast uttänkt sin fantastiska
plan och satt den i värkställighet för att hjälpa dem. Och huru sårad
skulle han icke bli, om han viste, att Margot, blott för att han hade
ett indirekt anspråk på dessa pengar, icke begagnade sig af dem, ehuru
hon så nödvändigt behöfde dem. Det låg ju ingenting ohederligt eller
oädelt i detta handlingssätt. Ty om hon velat hade hon ju kunnat vara
härskarinna öfver alt det, som tillhörde honom. Om han varit en smula
försiktigare i utförandet af sin plan, hade hon ju aldrig fått veta,
att han var den enda köparen till ifrågavarande biljetter. Han hade
menat så väl, han hade varit så ädelmodig; hvarför kunde hon icke
likaledes vara ädelmodig?

-- Jag skall göra det, sade Margot med glödande kinder. Ack, min vän!
Du är vänlig och god, men jag använder icke gärna de penningar, som
tillhöra dig. Men jag skall likväl besegra min stolthet och göra det.

Hon påbörjade genast ett bref till sir John. Hon kände, att hon icke
kunde taga detta steg utan att underrätta honom därom, ty hon bröt
därigenom ett beslut, som hon meddelat honom.

    "Min bäste sir John," skref hon, "ni minnes väl, att jag, då vi
    skildes, sade er, att jag skulle betala tillbaka de pengar, ni
    gifvit ut för biljetterna. Det enda skäl hvarför jag icke genast
    gjorde det var, att jag fruktade ni skull anse mig för ovänlig och
    småaktig samt känna er sårad. Men jag hade städse för afsikt att
    göra det och ville blott uppskjuta det, tils ni -- huru skall jag
    säga -- hade glömt mig eller utan smärta kunde tänka på den episod
    i ert lif, där jag spelade en roll. Jag känner er så väl, min käre
    vän, att jag knappast kan tro, att det nu redan vore fallet -- men
    jag hoppas och ber innerligt, att det snart måtte ske; och jag är
    också fullkomligt öfvertygad om, att ni snart kommer underfund med,
    att det icke var någonting så synnerligt med mig och att det blott
    var er hjärtegodhet, som låg till grund för er goda tanke om mig.
    Men nu måste jag underrätta er om, att jag gärna ville använda de
    pengar, jag är skyldig er. Valérie är sjuk och måste resa till
    utlandet. Som ni vet, kostar det alt en hop pengar och därför vill
    jag taga emot er hjälp. Jag vet, att ni ej missförstår mina
    bevekelsegrunder och att ni icke häller föraktar mig på grund af
    detta mitt förändrade beslut. Ni känner mig tillräckligt för att
    veta, att jag ej gör det gärna; men det måste ske för Valéries
    skull och jag anser äfven för riktigast att underrätta er därom.
    Det behöfves intet svar på detta bref. Jag ber, att ni ej besvarar
    det. Det är mycket bättre för oss båda, att vi icke höra af
    hvarandra, och jag hade icke häller skrifvit till er, ifall jag ej
    ansett mig böra underrätta er om mitt förändrade beslut. Jag
    förblir, bäste sir John, er tillgifna

                                              Margot Kostolitz."

Hon vågade icke läsa igenom brefvet, utan afsände det så skyndsamt som
möjligt. Hon hade förbjudit sir John att svara, men hon hoppades
måhända likväl på ett svar. Under de närmast följande dagarna blef hon
alltid orolig, då hon hörde brefbärarens knackning, men det kom intet
bref och hon var nog oförnuftig att känna sig olycklig däröfver. Det
hade ändå varit vänligt, om han åtminstone med några rader gjort sig
underrättad om Valeries befinnande. Nu önskade hon, att hon ej skrifvit
så utförligt, och framföralt, att hon lämnat bort det där om, att han
troligtvis ännu icke glömt henne. Han hade naturligtvis glömt henne,
det var ju nu alldeles klart och tydligt, och hennes anhållan, att han
ej skulle besvara brefvet, var följaktligen alldeles öfverflödig. Den
lilla episoden hon häntydt på var slut och förbi, hon var helt och
hållet utstruken ur hans lif. Om han fortfarande bibehöll något minne
däraf hade det troligtvis väkt blygsel och förargelse hos honom.



XVI.

Pastorale.


Våren var redan långt framskriden, då de unga damerna anlände till
Wiesbaden. Enligt läkarens råd hyrde de sig rum i en högre belägen
stadsdel, tätt invid Nerobärgets vackra, skogbevuxna höjder, hvilka
prunkade i det nyutspruckna löfvets härliga grönska. Deras rum voro
mycket vackra och lågo på nedra botten i ett af de talrika pensionaten,
som finnas där; så litet deras förmak än var tykte de likväl
synnerligen mycket om det, ty det hade ett fönsterutsprång, från
hvilket man kunde se in i Nerodalen och upp till de skogbevuxna
höjderna; och här i detta fönsterutsprång var det nätt och jämt plats
för ett litet bord och två stolar. Där åto de sin frukost på morgonen
och matade de otaliga fåglarna, som tama och förväntansfulla fladdrade
omkring fönsterbrädet.

I rummet fans det yttermera plats för ett piano, och hvad, frågade
Valérie, kan en människa väl mera begära. Resan och ombytet hade piggat
upp henne; ibland pratade och skrattade hon likasom förut. Margot
utförde doktorns ordinationer med den punktlighet, som alltid utmärkte
henne; hon förföljde Valérie med bräddfulla bägare med mjölk och stod
med hotande och bestämd min bredvid henne, ända tils hon drack; hon
skickade henne ut i det fria; ja, en gång gick hon så långt, att hon
låste in hennes fiol, men då satte Valérie sig ned och förklarade, att
hon hvarken skulle äta, dricka, sofva eller gå ut, förrän hon fått sin
skatt tillbaka. Margot var sålunda tvungen att gifva efter, men hon
märkte till sin stora tillfredsställelse, att Valérie var lugnare än
förut, ehuru hon för det mesta spelade Waldenecks musik; hon spelade
icke mera på så oförnuftiga tider och icke mera med samma glödande
passion som förut. Margot hoppades, att hon skulle glömma, men det var
visst icke fallet. Då Valérie vandrade utmed Nerodalens grönskande
alléer eller när hon på varma dagar låg utsträkt i den mjuka mossan och
inandades lärkträdens doft och genom deras fjäderlika grönska blickade
upp till den blå himmelen eller då hon i parken lyssnade på orkestern,
stod det där ena ansiktet alltid framför henne, var hennes sinne
ständigt fånget af samma tanke. Genom den värkligt härliga musiken hon
obeskrifligt njöt af hörde hon klangen af en annan musik, lyssnade hon
till de toner, som tyktes kalla och draga hennes själ till sig.

Men den friska luften och solskenet, luftombytet och den makalösa
mjölken gjorde icke desto mindre sin skyldighet; Valéries kinder blefvo
åter runda och fingo färg, och Margot märkte tydligt, att hennes lilla
syster, trots sina drömmar och sin längtan, icke skulle dö af olycklig
kärlek.

Margot hade emellertid, såsom alltid, funnit sysselsättning; hon hade
skaffat sig några elever samt var flitig och på sätt och vis lycklig.
Hon njöt äfven af lugnet och den nya, främmande omgifningen, och
medvetandet, att Valérie snart skulle bli frisk, var redan i och för
sig en stor glädje. Hon drömde inga drömmar ens då hon hade tid att
tillsamman med Valérie sitta ute i det gröna; åtminstone inga drömmar,
som förtjänat detta namn; ty då man drömmer måste man äfven hoppas, och
intet hopp smög sig in i dessa drömmar. De rörde sig hufvudsakligast
omkring det förflutna; hon genomlefde ännu en gång ljufva ögonblick,
men hon kände, att minnet af dessa ögonblick endast gjorde henne
sorgsen, och hon önskade ibland, att hon för alltid kunnat glömma. Och
ibland, på riktigt soliga dagar, då fåglarna sjöngo och blommorna
doftade så outsägligt ljuft, undrade hon, huru det skulle kännas, om
hon finge njuta af alt detta i en viss någons närvara. Andra flickor
fingo erfara hvad en dylik lycka vill säga; det stod dem fritt att
tillstå sin kärlek och att taga emot den, som erbjöds dem. Det var ändå
bra underligt, att det kunde finnas en dylik lycka i världen. Margot
hade alltid funnit lifvet så hårdt och strängt. Alt det, som förefallit
henne angenämt, var redan i förväg nekadt henne; det, som hon längtat
efter, kunde nog tillfalla andra, men aldrig henne. Hon hade mera än
nog fått smaka lifvets sorger och bekymmer, det hade varit idel arbete
och oro; men hvad viste hon om lifvets glädje? Blott att den kunde vara
ljuf och att hon aldrig skulle få smaka den. En vacker dag skulle John
Croft träffa på en flicka, som han skulle älska likasom han älskat
henne -- ännu mera än han älskat henne. Hans tycke för henne hade
endast varit öfvergående. Hans tystnad bevisade ju redan, att han glömt
henne. Och denna kvinna, denna lyckliga kvinna skulle fritt få säga
honom, att hon besvarade hans kärlek; och de skulle gifta sig med
hvarandra och alltid vara tillsamman. De skulle tillsamman ströfva
igenom sådana skogar som dessa, och alt skulle förefalla dem ännu
skönare i och genom deras kärlek till hvarandra. Han skulle se på henne
likasom han sett på Margot, blott ännu ömmare, emedan hon, hans hustru,
likaledes vågade se honom in i ögonen, emedan hon vågade låta den
kärlek, som bodde i hennes hjärta, stråla ur sina ögon. Han skulle säga
henne de ljufva ord, Margot så ofta sett skälfva på hans läppar och
hvilka hon aldrig låtit honom uttala. Hans hustru kunde utan fruktan
och tvekan svara honom -- tillstå sin kärlek. Då kunde det alt hända,
att en snyftning arbetade sig upp i Margots strupe, hon vände sig på
den mossiga marken och gömde sitt ansikte i de korslagda armarna, så
att Valérie trodde att hon sof och icke anade, att tårarna sipprade ned
på den varma, vänliga jorden, vid hvars barm hon endast kunde hoppas
att finna lugn för sitt oroliga hjärta.

I augusti inträffade plötsligt något, som störde de båda systrarnas
fridfulla lif. Waldeneck uppenbarade sig plötsligt i Wiesbaden. En
morgon, då de promenerade på Wilhelmstrasse och beskådade de
förtrollande butikerna vid densamma, kände Margot plötsligt, att
Valérie krampaktigt grep tag i hennes arm.

-- Ser du där! utropade hon med halfkväfd röst.

Hon hade fått sikte på en stor affich. Den förkunnade, att den store
pianisten Waldeneck på sin väg till Frankfurt och Wien skulle passera
Wiesbaden och att han nästkommande onsdag skulle gifva en konsert
därstädes.

Efteråt kunde Margot omöjligt minnas huru hon fick Valérie hem och det
var ännu svårare att komma igenom dagarna ända till konsertaftonen.
Valérie yrkade förstås på att de skulle gå på konserten och taga de
bästa platserna. Det var ett af dessa tillfällen, då Margot viste, att
motsägelse icke tjänade till någonting. Aftonen kom och de gingo
tillsamman i den varma, af vällukt fylda skymningen till kursalen, som
såg helt poetisk ut i skenet från de ljusglimtar, som tittade fram
mellan träden. Då de gingo genom trädgården, uppfångade de ljudet af
springbrunnens plaskande, och en trast hvisslade ofvanom deras
hufvuden.

-- Margot, detta är älfvornas rike! hviskade Valérie. Låtom oss skynda,
prinsen väntar!

Om kursalens yttre också hade en viss poetisk anstrykning, var dess
inre däremot så mycket alldagligare. Konsertsalen var öfverfull af den
vanliga tyska affärsmässiga, kritiska och musikälskande
konsertpubliken.

Då Waldeneck trädde in, vågade Margot knappast se på sin syster, och
under hela konserten förlamades hennes intresse af hennes ångest, ehuru
Waldeneck öfverträffade sig själf och hans spel eljes nog hade hänfört
henne. Ehuru applåderna vid slutet icke voro så stormande som i London,
tyktes de likväl tillfredsställa konstnären; han kände utan tvifvel
sina åhörares temperament och viste, att deras beundran var ärligt
menad. Då han för sista gången framkallades, tackade han småleende.

-- Margot, han småler! hviskade Valérie i systerns öra. Ack, Margot,
han småler! Om han ändå ville småle emot mig!

-- Kom härifrån, Valérie, kom! utropade Margot, kastade hastigt kappan
omkring sin systers axlar, tvingade henne att resa sig och drog henne
med sig bort mot dörren. Det blef lyckligtvis i och med detsamma en
allmän rörelse, och de båda systrarna trängdes ut i den balsamiska
nattluften. Då de slutligen blifvit befriade ur trängseln, slet Valérie
sig lös från sin syster och kastade sig ned på närmaste bänk.

-- Vi skola icke ännu gå hem, sade hon. Ack, Margot, ser du de
tindrande stjärnorna på den djupblå himmelen? Känner du blommornas
ljufva doft? Ack, Margot, en sådan värld! Ack, denna musik! Jag tror,
att jag blir galen. Det är gudomligt att förlora förståndet på detta
sått. Ack, hvilken natt! Margot, Margot, hvad jag är lycklig: jag har
hört honom spela, jag har sett hans leende! Om vi stanna här, går han
kanske förbi oss.

Margot beslöt följaktligen att icke stanna där ett ögonblick längre.
Hon drog hastigt den darrande Valéries arm under sin och öfvertalade
henne att återvända hem. Valérie förblef ännu timtal i samma
lidelsefulla sinnesrörelse, men lät likväl slutligen öfvertala sig att
gå till sängs och försjönk ändtligen i en orolig slummer.

Hon vaknade tidigt på morgonen och såg sig försiktigt om efter Margot,
som orolig och bekymrad legat vaken i timtal och nu låg försänkt i en
djup sömn. Valérie steg upp och klädde sig, smög sig sakta in i rummet
näst intill och stängde dörren emellan. Fönstret i ändra ändan af
rummet stod öppet och en flod af guldskimrande ljus strömmade in. Det
var ännu så tidigt, att ingen i hela huset var vaken, ja, hela staden
-- eller åtminstone så mycket, som Valérie kunde se däraf -- tyktes
vara försänkt i sömn. Fåglarna kvittrade i de närbelägna träden och
vaknade småningom upp till dagens fröjder, men deras svaga pipande och
deras lätta vingslag gjorde blott morgonens tystnad mera märkbar.

Denna naturens yttre stillhet väkte blott ett slags lidelsefull
otålighet hos Valérie. Hon var icke lugn; blodet bultade i hennes
ådror; hon erfor en brinnande längtan efter rörelse och sysselsättning;
hon ville framföralt spela för att gifva luft åt detta sällsamma
uppror, denna alldeles oförnuftiga glädje, som sedan i går afton gripit
henne. Huru kunde den dumma, tröga världen sofva denna härliga
sommarmorgon, då blotta medvetandet om att lefva var så berusande? Huru
skulle hon ha tålamod att vänta, tils den lätjefulla staden vaknade
till sina dagliga bestyr? Margot hade förehållit henne, att hon skulle
väcka förargelse i huset, ifall hon började spela så snart lusten kom
på henne; hon påstod, att de andra hyresgästerna skulle beklaga sig,
ifal Valérie efter midnatten eller tidigt på morgonen fantiserade på
sin fiol. Valérie satte sig vid fönstret och trummade otåligt med
fingrarna på bröstvärnet. Var det icke så här Rêveri'et lät? Hon kom
ton för ton ihåg detta Rêverie, detta hans hjärtas röst. Hvarje natt
hade små fibrer af denna musik likt ett gyllene spår irrat genom hennes
oroliga drömmar. Det var hans hjärtas röst, som ropade henne. --
Plötsligt sjönk hennes hand ned i famnen; hon lutade sig ut ur fönstret
och höll andedräkten. Hör! Hvad var detta? På afstånd hörde hon ljudet
af steg -- af en mans fasta och afmätta steg.

Medan hon lyssnade, spred en mörk rodnad sig öfver hennes ansikte;
hennes hjärta började klappa så häftigt, att det nästan öfverröstade
det ljud, hon så ansträngde sig att uppfånga. Det föreföll henne som
hela världen väntat; hon väntade också, och då stegen kommo närmare,
kände hon, att det icke skulle vara förgäfves. Huru gick det till --
hvad var det, som förrådde Waldenecks annalkande för henne -- nog af,
ögonblicket därpå blef han synlig. Han gick drömmande vägen framåt och
var synbarligen lycklig öfver den frihet och säkerhet, den tidiga
morgonstunden skänkte honom. Han bar hatten i handen och hade kastat
sitt vackra hufvud en smula bakåt, och morgonvinden lekte med hans
silkeslena, snöhvita hår.

Valérie satt orörlig medan han gick förbi och följde hans gestalt med
blicken, tils den försvann bakom de träd, som kantade vägen upp till
Nerobärget. Men sedan rusade hon upp, gripen af en plötslig, vanvettig
tanke. Hon skulle följa Waldeneck in i skogen och ensam med honom i
denna tysta, grönskande värld skulle hon spela för honom.

Hon tog hastigt sin fiol ur lådan och utan att egna en tanke åt, att
hon ej hade någon hatt på sig, ilade hon med lätta steg ur rummet,
öppnade ytterdörren och trädde ut i det fria. Där skyndade hon öfver
gatan och följde Waldenecks spår. Hon upptäkte snart hans gestalt, där
han skred fram ett litet stycke före henne. Valérie saktade sina steg,
men förlorade honom ej ur sikte. Nu började han gå upp för en stigning,
som ledde rakt in i hjärtat af skogen. Valérie följde sakta efter honom
och lyfte upp sin klädning, för att dess frasande icke skulle förråda
henne. Hon hörde hans jämna, rytmiska steg, och tid efter annan knakade
någon gren, som brast under hans fot; men högre, starkare än alt detta
ljöd hennes egen hjärtklappning i hennes öron. Det föreföll henne som
han likaledes bort höra den. Hon stannade ett par gånger och trykte
handen mot bröstet likasom för att hämma hjärtats våldsamma slag. En
gång flög en talltrast öfver hennes väg och en bofink hoppade framför
henne från buske till buske; ekorrar klättrade äfven uppför lärkträden,
men det förhärskande intrycket i skogen var likväl en djup, högtidlig
tystnad. Waldenecks jämna steg tyktes harmoniera med denna tystnad och
förfullständiga den i stället för att störa den, likasom en andäktigs
vördnadsfulla steg aldrig stör tystnaden i en kyrka.

Efter en lång stund stannade Waldeneck slutligen. Den slingrande vägen
hade fört honom upp på en kulle och han hade kommit till ett ställe,
där man huggit ut träden och sålunda åstadkommit en härlig utsikt. En
landtlig bänk, som reste sig på en mossgrön platå, hade omtänksamt
blifvit placerad här för dem, som ville njuta af utsikten; efter ett
ögonblick klef han upp på platån, slog sig ned på bänken och lät sin
blick glida ut öfver dalen, som låg framför honom i alla skiftningar af
grönt, och upp till de skogbevuxna höjderna och de aflägsna, i ett
fjärrblått töcken skimrande bärgskedjorna.

Valérie hade stannat, då Waldeneck stannade. Nu samlade hon sitt mod
för att träda fram inför honom. En liten biväg grenade sig ut från den
där Waldeneck skridit fram och slingrade sig uppför kullen genom en
liten grupp af lärkträd ett stenkast ifrån det ställe, där Waldeneck
slagit sig ned. Valérie samlade ihop sin klädning i handen och smög sig
ljudlöst fram på denna väg. Hon andades friare, då hon befann sig i
skydd af lärkträden, och efter ett ögonblicks paus började hon spela.

Ingen människa har väl någonsin råkat ut för ett sällsammare äfventyr
än det, Waldeneck nu upplefde. Ingen hade väl häller likasom han efter
gårdagens ansträngningar så tidigt på morgonen begifvit sig upp i
bärgen; men konstnärer äro ju kända för, att de göra underliga saker,
och att de följa ögonblickets impuls. Morgonens skönhet hade lockat
Waldeneck ut och nu satt han och insöp denna skönhet med hela
hänförelsen hos en natur, som är mottaglig för alt skönt. Den bild, som
tedde sig för honom, var full af omväxling och skönhet; den varma,
doftfylda luften var i och för sig redan en njutning; hans tankar och
sinne voro uppfylda af rytmer och plötsligt hörde han musik -- sin egen
musik, hans "Rêverie", som med en obeskriflig tjusning spelades på
fiol. Hans första och lifligaste känsla var öfverraskning -- icke för
att han hörde musik vid denna tid och på detta ställe, utan för att
hans "Rêverie", som han skrifvit för piano, så utmärkt väl lämpade sig
för fiol. Han lyssnade alldeles förtrollad. Temats skönhet -- hans eget
tema, det, som hans hjärta och hjärna frambragt -- berusade honom nu
nästan mera än i alstringsstunden. Han hänfördes af sin egen passion,
lyftes af sin egen längtan. Tårarna stodo honom i ögonen, men han
smålog likväl, ty han fick plötsligt klart för sig, att den spelande
var mera än konstnär, att det var ett snille. Det var blott ett snille,
som kunde ådagalägga en dylik kongenialitet, en dylik uppfattning och
en sådan ovanlig styrka. Huru kom det sig, att han till och med anade
det, som Waldeneck förtegat; han uppenbarade hemligheter hvilka
mästaren själf förlorat nyckeln till. Detta hans värktyg gaf uttryck åt
känslor, han nog varit medveten om, men åt hvilka han ej förmått gifva
det rätta uttrycket.

Den sista tonen dog bort och Waldeneck rusade upp och fram till det
ställe, från hvilket musiken hörts.

En gestalt gled fram ur lärkträdens skugga. Musiken hade likaledes höjt
Valérie alldeles öfver hennes eget jag, hade sopat bort hvarje tvekan,
hvarje oro, hvarje tanke på henne själf. Hon stod nu fullkomligt synlig
med det lilla, exalterade ansiktet uppåtlyft; hennes hvita klädning
lyste i solskenet och de första solstrålarna hade lagt likasom ett
guldskimmer öfver hennes lockiga, bruna hår. Waldeneck stannade som
fastnaglad. Var det en vision? Ett barn, en älfva, en skogsande? Sedan
gick han närmare och blickade in i de af hänförelse strålande ögonen.
Du milde himmel! Nej -- det var en kvinna!

-- Hvem är ni? utropade han med en ton, som darrade af sinnesrörelse.
Hvad är ni? Huru kommer ni hit?

-- Jag följde er, sade Valérie, och utan att vänta på ett ord vidare
började hon åter spela, en bön af Waldeneck, hvilken i London väkt
stormande bifall, men som icke stått på gårdagens program.

Waldeneck var som fången under en förtrollning. En person, som varit
mindre mottaglig för intryck, hade blifvit öfverväldigad af scenens och
stundens intryck, af den sällsamt vackra, lilla varelsens personlighet,
af det romantiska och ovanliga i detta möte, och då man tager en
konstnärsnaturs känslighet, entusiasm och brist på jämvikt i
betraktande, var det visst icke underligt, att Waldeneck småningom
förlorade all själfbehärskning. Det var sin egen musik han lyssnade på,
sina egna tankar, sin egen skapelse, men någonting annat blandade sig
likväl däruti. Tvärsigenom sitt temas sorg och melankoli förnam han en
ton af ännu djupare patos; en ännu mera rörande och förtviflad
bönfallan ljöd i förening med hans böner. Medan hon spelade föreföll
det honom som om hans egen och hennes själ gemensamt bedt till himmelen
-- om hvad då?

Valérie upphörde slutligen med sitt spel, lät handen, som höll stråken,
sjunka ned och blickade mästaren in i ögonen, medan ett förtrollande
leende gled öfver hennes ansikte.

-- Ni kan låta ert hjärta tala! sade hon, men jag får det att sjunga!

       *       *       *       *       *

Margot vaknade icke förrän vid den vanliga tiden och hon rusade upp
alldeles förfärad öfver, att Valérie var försvunnen. Och trots alt sitt
sökande och sina ångestfulla frågor fick hon intet tillfredsställande
svar. Ingen hade sett henne, ingen kunde föreställa sig hvart hon tagit
vägen. Margot satte på sig hatten och beredde sig att gå ut och söka
henne. Hon skulle försiktigt taga reda på Waldenecks adress, ty hon
anade, att hennes skyddslings försvinnande stod i samband med honom.
Men just som hon gick tvärs öfver Nerodalen, fick hon sikte på Valérie,
som glad och strålande kom emot henne. Några steg efter henne och
likasom fången i en dröm gick den store konstnären.

-- Valérie! utropade Margot, som tvärstannade och grep tag i ryggstödet
på en bänk, som stod i närheten, ty det plötsliga omslaget i hennes
känslor kom henne att blekna och nästan bli vanmäktig.

Men Valérie var för berusad för att märka det.

-- Vi ha träffats, sade hon, och vi ha länge och väl talat med
hvarandra i skogen och vi känna hvarandra mycket väl. Ack, Margot!
_quel bonheur! quel délire!_

Margot kastade en frågande och ångestfull blick på Waldenecks ansikte
och såg där likaledes ett uttryck af lycka, af så öfversvinnelig lycka,
att man kunde kalla det yrsel. Hon drog Valérie till sig med en
moderlig åtbörd. Hon var på sin vakt, hon var beredd att kämpa för sin
skatt.

Waldeneck betraktade henne och ett vänligt leende utträngde det förra
drömmande, hänförda uttrycket. Han räkte henne handen.

-- Detta är således farfar Margot, sade han.

Han viste således alt -- deras lifs hemligheter, deras små dårskaper
och ömhetsbetygelser. Denne främling, som det ännu för par timmar sedan
tyktes vara alldeles omöjligt att träffa, tyktes således under den
korta stunden i skogen helt och hållet ha vunnit hennes förtroende.
Hvad Valérie inte alt berättat honom? På huru vänskaplig fot stod hon
icke redan med honom?

-- Han kommer med in, ropade Valérie, han vill spela med mig. Margot!
Margot, tänk dig! han och jag skola spela tillsamman. Han tycker
likasom jag, att min konst fulländar hans.

Hon talade helt öppet och ogeneradt, och Waldeneck hörde henne och
förrådde ingen öfverraskning. Han tyktes vara fullkomligt ense med
henne. Valérie drog honom in med sig och Margot, som var alldeles yr i
hufvudet af alla de känslor som stormade in på henne, gjorde intet
försök att motsätta sig henne. Och det hade ju äfven varit fruktlöst,
ty Valérie hade glidit henne ur händerna.

Huru hade alt detta gått till?

Tankarna surrade omkring i hennes hufvud. Waldeneck skulle resa med
middagståget och man måste således begagna sig af den korta
mellantiden. Frukosten stod på bordet, men ingen rörde den. Margot bad
Valérie, att hon åtminstone skulle dricka kaffe. Förgäfves! -- Själf
hade hon stuckit en brödbit i munnen, men det var svårt för henne att
få ned den. Ingen hade behof att äta. De tänkte, de kunde icke tänka på
annat än musik, musik, musik! Valérie hade spelat, såsom hon aldrig
förut i sitt lif spelat. Waldeneck hade ackompagnerat henne och båda
hade förlorat all känsla och förnimmelse för sin omgifning; Margot, som
satt tillbakalutad i sitt hörn, var till och med lika upprörd som de.
Medan hon, trots det bittra kvalet i sitt hjärta, ännu helt andlös
undrade och undrade, hade Waldeneck plötsligt rest sig och förklarade,
att det nu var tid för honom att gå. Han hade fattat Valéries båda
händer, sett henne in i ögonen och sagt:

-- Vi återse hvarandra i London!

Och Valérie hade med darrande röst utropat:

-- Au revoir.

Då han var borta, hade hon kastat sig i Margots armar med orden:

-- Är det en dröm? Är det en dröm?



XVII.

Crescendo.


Då de båda systrarnas första, häftiga sinnesrörelse lagt sig en smula,
försökte Margot locka ur Valérie hvad som tilldragit sig under det
ensamma mötet på Nerobärget.

-- Hvad vi talade om? utropade Valérie otåligt. Huru kan jag väl säga
dig det? Vi talade visst inte alls. Jag spelade och vi talade om musik.

-- Huru kom det sig då, att han genast tilltalade mig som farfar
Margot? Jag tycker han borde ha erfarit bra mycket om våra
förhållanden, då han till och med känner detta lilla, förtroliga namn.

-- Han frågade mig, svarade Valérie drömmande, om jag ensam ströfvade
genom världen -- om jag inga föräldrar hade; om jag ej hade någon, som
beskyddade mig; jag sade honom, att jag inga föräldrar hade, men väl en
liten syster, som var far och mor tillika och hvilken, trots sin
ungdom, var så förståndig, att jag kallade henne min patriark, min
farfar.

Margot satt ett ögonblick tyst, ty hon erfor åter denna besynnerliga
känsla af svartsjuka.

-- Sade du honom ingenting annat? frågade hon strax därpå.

-- Jag sade honom, att jag inte duger till någonting, svarade Valérie.
Men han påstod, att jag var ett geni -- du må tro han var förtjust i
mitt spel. Och han berättade, att han en gång för länge sedan varit så
fattig, så fattig, att han ingenting hade att äta, och han hade vandrat
en lång väg och hans skor hade varit så gamla och trasiga, att de
fallit af hans fötter. Han hade varit i någon stor stad, Wien, tror jag
-- och där hade han stått utanför en butik -- ett pianomagasin och
tittat in. Och då hade ett fruntimmer händelsevis gått förbi och frågat
hvarför han så ifrigt tittade dit in. "Emedan jag så gärna ville
spela", hade han svarat, och då hade fruntimret tagit honom vid handen
och gått in i magasinet med honom. Och då hade hon frågat ägaren, om
han tillät den fattige gossen att försöka ett af instrumenten? Och då
han rört vid tangenterna hade han alldeles glömt hvar han var och hade
spelat och spelat och varit öfverlycklig. Och då han slutligen sett upp
hade hela salen varit full af folk, som omringat honom, och somliga
hade gråtit. Detta var början till hans framgång. Där hade han funnit
vänner, som hjälpte honom, tils han var så stark, att han kunde stå
ensam.

-- Nå, nu ser du, att du i alla fall måtte ha pratat bra mycket, sade
Margot helt lugn öfver, att samtalet varit så pass förnuftigt.
Berättade han dig inte mera. Detta är ju mycket intressant.

-- Låt mig tänka efter; månne han sade någonting vidare? Nej, jag tror
inte. Han upprepade blott oupphörligt: "Spela -- spela", och jag
spelade och vi förstodo hvarandra mycket bättre genom musiken än om vi
timtal samtalat med hvarandra.

Valérie låg tillbakalutad i en låg länstol med händerna under nacken
och blicken uppåtriktad; strax därpå fortsatte hon i drömmande ton:

-- Ja, jag tror, att han måste veta, det jag älskar honom.

-- Valérie! utropade Margot och blef alldeles blek. Hon gick fram till
sin syster tilläggande: -- Jag önskar, att du icke sade någonting
dylikt, ens på skämt.

-- Det är intet skämt -- det är sanning, en välsignad och härlig
sanning. Jag älskar honom och han vet, att jag gör det -- jag hoppas
åtminstone, att han vet det. Det skulle glädja mig. Kan man väl egna en
stor man en större hyllning än att man i kärlek böjer sig för honom? --
Hon talade fullkomligt lugnt, satt fortfarande tillbakalutad i stolen,
blickade fundersamt opp i taket och dinglade med ena foten.

-- Jag vet, att du är förfärad, fortfor hon strax därpå. Men jag kan
inte hjälpa det. Du inser bestämdt, Margot, att en sådan känsla, som
denna icke kan dämmas upp af de vanliga, konventionella reglerna. Från
och med första ögonblicket jag såg Paul Waldeneck viste jag, att jag
älskade honom, och nu känner jag mig lugn vid tanken på, att han
likaledes vet det.

-- Och älskar han dig äfven? frågade Margot med halfkväfd röst.

-- Huru kan du fråga någonting sådant? Jag tror han tycker om min musik
-- men att han skulle älska mig? -- Ack du är grym, som ens kan antyda
någonting dylikt. Betänk, att jag blott är en del af hans tusental
tillbedjare; ända tils i går hade han aldrig hört talas om mig. Nej,
jag har aldrig ens i mina vildaste fantasier drömt om, att han skulle
älska mig.

-- Och du har ändå många gånger påstått, att din musik säger dig, att
han behöfver dig, att ni äro skapade för hvarandra.

-- Det var innan jag hade talat med honom, utropade Valérie
lidelsefullt. Han är en konung bland män -- och jag -- hvad är jag?
Ingenting! Ingenting! Låtom oss icke mera tala om honom.

Margots ångest och oro minskades icke efter detta samtal, ehuru det
likväl tydligt märktes, att Valéries sinnesstämning blifvit lugnare
efter sammanträffandet med den store konstnären. Hon talade icke mera
om honom, hon öfvade sig lika flitigt som förut, men hon förändrade
sitt program och spelade till Margots stora belåtenhet äfven andra än
Waldenecks kompositioner. Hon tyktes icke drömma så mycket som förut
och ehuru hennes syster mycket väl förstod, att denna yttre glädtighet
fick sin näring ur någon inre, fördold källa, fägnade hon sig likväl
däröfver. Valérie tyktes njuta af det närvarande och motse framtiden
utan fruktan och motvilja, såsom hon hittils gjort. Hon talade helt
lugnt om att återvända till London, om det lilla huset vid Pitt Street,
hvilket, enligt hvad Margot befarade, nu skulle förefalla henne
ömkligare än någonsin, och om fullföljandet af alla deras gamla planer.

Men en vacker dag fälde hon ett yttrande, som förrådde orsaken till
denna förändring.

-- Waldeneck kommer i höst till London, sade hon.

Från och med den stunden började Margots bekymrade hjärta allvarsamt
oroa sig. Waldeneck hade utan tvifvel blifvit fängslad af Valéries
skönhet och behag samt hade äfven blifvit gripen af hennes talang. Men
månne detta intryck var annat än öfvergående? Var det väl troligt, att
han under dagliga nya intryck och triumfer skulle bibehålla något minne
af denna lilla skogsnymf? Och om Valérie däremot -- om hon också påstod
motsatsen -- så hoppades hon och väntade och bygde luftslott, hvilka
otvifvelaktigt skulle störta samman och anställa stor olycka.

Hösten kom: Nerobärgets skogar visade underbara skiftningar af rödt och
guld; vinskörden var i full gång på kullarna, som systrarna kunde se
från sina fönster. Drufklasarnas antal minskades för hvarje dag och
luften fyldes af de utprässade frukternas honungssöta doft. Då Margot
såg Valéries runda kinder med den skära rodnaden, hennes strålande ögon
och spänstiga gång, tykte hon, att de äfven gjort en god skörd, att
hennes lilla syster här på denna lugna ort samlat ett stort förråd af
kraft och lefnadsmod. Hvad väntade de då på? Ack, hon, att det icke
blott var för Valéries skull hon fruktade att återvända till London.
Här, långt borta från skådeplatsen för sina dagliga sorger och
bekymmer, kunde hon bättre värja sig för tanken på sitt tomma,
förfelade lif. Hon kunde visserligen vegetera på detta sätt, men huru
skulle det gå, då hon åter var i London, gentemot de forna gåtorna,
sjuk till sinnes och utan någon, som kunde trösta och hjälpa henne. Hon
vågade icke tänka på John Croft, hvilken hon själf förvisat och
utplånat ur sitt lif; han och hon skulle aldrig återse hvarandra. Så
hade hon själf bestämt. Det var hennes eget värk, men hennes dåraktiga
hjärta blödde likväl vid tanken därpå. Nu, då hon insåg, att han tagit
hennes yttrande efter bokstafven och skulle lyda henne, föreföll det
henne som om hon ej kunde lefva utan honom.

Men för en sådan natur som Margots hade ordet "omöjligt" knappast någon
riktig betydelse. Hon viste mycket väl, att hon åter måste träda lifvet
till mötes och åter taga sin gamla pliktbörda på sig, och sålunda
vidtog hon slutligen alla förberedelser i och för afresan.

Då oktober inbröt voro de åter i sin gamla bostad vid Pitt Street och
innan en månad förflutit hade Margot återfått flere af sina forna
elever ooh åter lefvat sig in i sina plikters kretslopp. Det hade varit
svårt att säga hvilkendera af systrarna som med större oro motsåg
Waldenecks återkomst. De råkade i en andlös spänning, då en
tidningsnotis meddelade, att han inom kort skulle gifva en konsert. De
skaffade sig naturligtvis genast biljetter och båda väntade på den
stora dagen, den ena uppfyld af lycksaliga förhoppningar, den andra
full af bäfvande ångest.

Så snart programmet blef synligt studerade de båda systrarna det ifrigt
och Valérie kände jublande igen hvarje nummer. Men hennes andedräkt
stockades plötsligt och hon stirrade med vidöppna ögon på den sista
raden.

-- Ack, Margot, ser du? Hvad skall detta betyda? "Till den älskade;
Rhapsodi: Waldeneck."

Margot försökte skratta.

-- Nå, sade hon, det är ögonskenligen en af hans egna kompositioner.
Jag är öfvertygad om, att den är mycket vacker.

-- Till den älskade! upprepade Valérie. Margot, Margot, det kan jag
icke uthärda. Den älskade! Tanken på att han aldrig skulle älska mig
har aldrig gjort mig ondt och det gjorde mig också detsamma, huru många
som älskade honom. Jag är mycket belåten att vara en bland dem. Men att
han nedlåter sig till att älska en kvinna, att framdraga en ur antalet
af dem som tillbedja, och egna henne sin musik, det kan jag ej fatta.
Hvad har hon väl gjort för att förtjäna en sådan lycka? Hvarför är det
hon och icke jag? Ack, Margot, jag hatar henne! Jag kunde mörda henne!
utropade hon knytande sina små händer.

De följande dagarna förflöto långsamt och sorgligt. Valérie åt och sof
knappast och hennes anfall af svartsjuka voro tillräckligt lidelsefulla
för att oroa systern. Margot sökte förgäfves intala henne, att
Waldeneck förmodligen tilltalat en fantasibild, att han gifvit sin
rhapsodi denna titel, emedan den föreföll honom poetisk och passande
för hans tema. Valérie visade blott i vredesmod bort hvarje dylikt
påstående och Margot måste hålla sig tyst.

Såsom man väl kan tänka sig sutto de båda systrarna redan långt före
konsertens början på sina platser. Medan de väntade på Waldenecks
inträde höll Valérie blicken oafvändt fäst på de trykta orden, hvilka
icke ett ögonblick upphört att förfölja henne, sedan hon första gången
läste dem. "Till den älskade." "Till den älskade." De tyktes bränna sig
in i hennes hjärta och hjärna; till och med då en stormande applåd
förkunnade artistens inträde och hennes blick fästes på hans ansikte,
tyktes de i eldbokstäfver dansa upp och ned mellan honom och henne.

Alla människor sade, att mästaren öfverträffade sig själf, och
publikens gränslösa förtjusning vittnade äfven därom; men för Valérie
åstadkommo dessa två ord ett missljud i all denna harmoni. Hon kunde
icke njuta, hon hörde knappast, så stort var upproret i hennes inre, så
feberaktig var hennes förväntan, hennes förtviflan.

Slutligen satte Waldeneck sig för sista gången vid pianot och anslog
några inledande ackord, hvilka småningom arbetade sig fram till något,
som tyktes vara en pastorale. Valérie lyssnade. Hon hörde fåglarnas
kvitter, löfvens prasslande, den vaknande naturens drömmande rörelser
-- likasom den där morgonen, då hon ilat efter honom in i skogarna
omkring Nerobärget. En bitter, smärtsam känsla genomilade henne. Denna
morgon, hvilken hon ansåg för sin uteslutande egendom, hade denna
morgon för honom blott varit en morgon lik alla andra? Tonerna blefvo
mera svällande och starka; solen trängde in emellan de skimrande bladen
och lockade fram deras varma doft, blommorna öppnade sina kalkar och
steg genljödo på de tysta skogsvägarna. Valérie tykte sig höra
mästarens hjärtklappning i de segersälla, jublande tonerna, en
antydning om oändlig hänförelse, om ständigt växande, ständigt mera
berusande glädje; men sedan dogo dessa fulla harmonier bort och det var
endast svaga, dallrande toner, som förrådde en skälfvande väntan. Det
kom ett slags undran öfver Valérie och det föreföll henne som mästaren
själf varit gripen af undran och hela åhörareskaran väntade och undrade
äfven. Och sedan? Hvad var det? I detta sällsamma nya arbete voro
allehanda fragment af hans andra kompositioner inväfda, dessa
kompositioner, som voro så bekanta för hans åhörare. Hennes dagarnas
dag tillhörde således ändå henne; hennes skogshemlighet var icke
vanhälgad; hon lyssnade på sitt eget spel, såsom hon den där
sommarmorgonen spelat med mästaren som sin ende åhörare.

Hon greps af en nästan öfverväldigande hänförelse, ty hon förstod, att
Waldeneck i och genom musiken talade till henne, på ett härligt,
oefterhärmligt sätt, för henne återgaf trollmakten i mötet dem emellan.
Han hade således förstått alt hvad hon velat säga honom i och genom
musiken och nu svarade han henne och sade henne många saker, som hon
knappast vågat tro. Han hade stigit upp i ännu mera melodiska höjder.
Man hade aldrig ännu hört någonting dylikt. I denna nya komposition låg
det en lidelsefull trånad, en oändlig bönfallan, blandade med
bekännelsen om en gränslös glädje. "Till den älskade! -- Till den
älskade!"

Estraden försvann för Valéries blickar, mästarens gestalt blef otydlig;
musiken hördes likasom på långt afstånd. Hon hade likasom för att söka
stöd smugit sig tätt intill Margot och nu lutade hon sig tungt emot
henne. Margot såg på henne och märkte, att hon blifvit vanmäktig. Det
var omöjligt att röra sig före styckets slut och till och med då räkte
det ganska länge, innan Margot kunde föra sin syster ut i friska
luften. Under tiden kvicknade Valérie af sig själf till och kunde
slutligen stödd på systerns arm lämna salen. Men Margot drog först ett
lättnadens andetag, då de sutto i åkdonet, som förde dem hem; Valéries
ovanliga sinnesrörelse oroade henne. Hon hade varit rädd för, att
Valérie i sitt nuvarande sinnestillstånd, skulle träffa Waldeneck. Hvad
skulle hon väl säga och göra, ifall hon fick se honom?

I vagnen satt Valérie bredvid henne med vaxblekt ansikte och iskalla
händer, men hennes ögon strålade likväl af den högsta lycka. Hon sade
blott en gång:

-- Margot, du hörde ju rhapsodin: "Till den älskade. Hans älskade, det
är jag!"

Margot svarade icke. Hon viste icke hvad Valérie stödde sin
öfvertygelse på. Hon hade märkt, att systerns känslor undergått en stor
förändring, medan Waldeneck spelade rhapsodin, Hennes sinnesrörelse
hade visserligen snarare vittnat om glädje än om förtviflan, men hon
fruktade, att detta omslag i hennes stämning blott skulle vara
öfvergående och att Valérie åter skulle få lägga en sviken förhoppning
till de många andra, hon redan förut varit offer för.

Då de kommo hem försökte hon öfvertala sin syster att lägga sig; hon
kom med en kopp te åt henne och försökte lugna henne med ömma ord. Men
Valérie tänkte icke på hvila; hon svarade, att hon icke var trött, att
hon kände sig för lycklig. Hon gick af och an i rummet, såsom hon
brukade, då hon råkat i häftig sinnesrörelse. Hon låt teet stå och
kallna utan att hon smakade på det och gnolade sakta fragment ur
Waldenecks kompositioner. Hon lyssnade ifrigt så snart klockan ringde,
sedan började hon åter sin promenad. När det hördes bullret af
vagnshjul nere på gatan, skyndade hon ofta fram till fönstret och vände
sig bort med besviken min, då bullret dog bort i fjärran.

För Margot hvars nerver också voro öfverretade, blef Valéries
feberaktiga väntan rent af outhärdlig. För att gifva sina egna och
systerns tankar en annan riktning fälde hon slutligen ned gardinerna,
tände ljusen på pianot och började spela ett präludium af Chopin.
Omedvetet hade hon valt det bekanta N:o 15, om hvilket det påstås, att
den store kompositören uttänkt det för att uttrycka sin otålighet och
längtan under en stormig, regnig dag, då han förgäfves väntade sin
älskade. Hon blef snart så hänförd af styckets skönhet, att hon ej
observerade, det Valérie åter stannat midt i rummet som om hon lyssnat
på andra toner än dem hennes spel kallade till lif. Hon slog först upp
ögonen och såg på sin syster, då ett plötsligt luftdrag kom ljusen att
flamma, och som svar på det, som tydligt stod skrifvet i Valéries
ansikte, vände hon sig hastigt om på pianostolen.

Midt i den öppna dörren, omedelbart bakom henne stod Paul Waldeneck.
Hans ögon, som sågo förbi henne, sökte Valérie. Ur hans ansikte hade
hennes syster upptagit återskenet af hopp och öfversvinnelig glädje.
Han gick nu några steg närmare, sträkte ut händerna och såg fortfarande
allvarligt på Valérie.

-- Jag har låtit mitt hjärta tala, sade han; vill ni nu lära det
sjunga?



XVIII.

Sempre crescendo.


Om Valéries första sammanträffande med Waldeneck föreföll sagolikt, var
detta andra möte, enligt Margots åsikt, ännu mera drömlikt och
sällsammare. Hon förstod knappast betydelsen däraf, förrän han slöt
Valéries hand i sin, närmade sig Margot och lutade sig ned till henne
sägande:

-- _Bon-papa_ Margot, vill ni gifva mig detta barn?

Waldeneck hade talat klart och tydligt, men Margot tyktes likväl icke
förstå honom! Han, den store mästaren, kompositören, hvars rykte
genljöd öfver hela Europa -- han bad att få hennes lilla Valérie till
hustru, Valérie, detta barn, hvilket hon ansåg icke kunde stå på sina
egna fötter. Och han talade vidare om alla de underbara känslor han
erfarit, då hon på Nerobärget öfverraskade honom med sin musik; huru
det genast likt en uppenbarelse slagit honom, att detta var den
besläktade ande, hvars genius förfullkomnade hans; att deras lif voro
bestämda att uppgå i hvarandra. Sedan den där morgonen hade Valérie
aldrig varit ur hans tankar och likasom hon då talat sitt språk till
honom, hade han i dag talat sitt och blifvit förstådd likasom han då
förstod henne. Hvad behöfdes det för sådana själar som deras tid att
låta bekantskapen mogna? De hade från första ögonblicket känt och
älskat hvarandra samt längtat efter hvarandra.

Och Margot satt fortfarande tyst. Hon betraktade de båda vackra, af
lycka strålande ansiktena och teg. Sedan steg hon upp och lämnade sakta
rummet. Hennes själ sönderslets af en omätlig smärta. "De behöfva mig
icke!" hviskade hon med kalla läppar medan hon gick uppför trappan.
Fågeln hade bredt ut sina vingar och beredde sig att stiga mot höjden
för att aldrig mera återvända till det anspråkslösa boet. Det
efterlängtade ögonblicket var inne -- men huru annorlunda än hon
någonsin väntat det.

-- Han ser god ut, försökte hon lugna sitt hjärtas storm. Han har
vänliga ögon. Han blir visst god emot henne.

Och sedan hördes musik upp till hennes ensamma rum. Waldeneck och
Valérie spelade tillsamman och tonerna talade oss deras nyvunna
kärlekslycka. --

Bröllopet skulle ega rum i början af det nya året och strax därpå
skulle Waldeneck fara till Amerika för att uppfylla ett gammalt löfte.
De skulle komma tillbaka om ett halft år och Margot fick således icke
vara olycklig.

-- Farfar Margot, om vi någonsin få ett stadigvarande hem, måste du bo
hos oss, sade Valérie.

Margot smålog vemodigt.

-- Men det synes mig som ni till en början icke skulle komma att ha
något stadigvarande. Din man måste föra ett vandrarelif.

Valéries ögon strålade.

-- Tänk dig, Margot, ett vandrarelif tillsamman med honom; att alltid
få lyssna på honom, alltid vara hos honom. Han och jag genomströfvande
världen!

Margot sade ingenting, men Valérie lade märke till uttrycket i hennes
halft bortvända ansikte.

-- Du skall också följa med oss, min älskade, lilla syster, ropade hon
lindande armarna omkring hennes hals. Hvar vi än äro skall det alltid
finnas ett rum åt vår _Bon-papa_.

Margot drog sig ur hennes armar och försökte svara henne skämtsamt.

-- Nej, nej, _Bon-papa_ måste stanna hemma och arbeta, sade hon. Jag
skall bli så rik och göra mitt hem så vackert, att du skall vara helt
stolt däröfver samt komma och hälsa på mig.

-- Ja, det blir härligt, jublade Valérie. Då vi komma, skall du få höra
praktfull musik, min Margot! Vet du, Paul skrifver en serie af romanser
för fiol och piano, som vi gemensamt skola utföra! Han har redan en
färdig. Det är en dröm. Den låter så här.

Hon tog åter fram sin cremonesare och Margot måste kämpa med sitt
blödande hjärta.

En stor lycka är för det mesta själfvisk. Dessa båda konstnärer, som
aldrig voro vana att fästa afseende vid sådant, som låg utom deras
känslosfär, tänkte icke på hvilken förödelse deras giftermål skulle
åstadkomma i den lilla systerns lif, hvilket på en gång förlorade hela
sitt innehåll. Det föll dem icke in, att deras lycksalighet måste vålla
henne smärta, huru deltagande hon än var; att de planer och förslag,
hon ej hade någon del uti måste väcka en känsla af öfvergifvenhet hos
henne. Helt och hållet upptagna af hvarandra och af sin musik, märkte
de icke, huru bemödandet att till det yttre visa sig glad för hvarje
dag alt mera tärde på Margot och att hennes bemödanden att tränga de
svartsjukans kval tillbaka, som kommo öfver henne när hon såg, huru
Valérie helt och hållet uppgick i Waldeneck, nästan voro mera än hon
kunde uthärda.

Hon var naturligtvis glad öfver att se Valérie så lycklig, ty Valéries
lycka hade ju utgjort hennes lefnads mål. Så långt hon kunde tänka
tillbaka hade hennes böner och ansträngningar endast gält detta mål.
Och nu hade Valérie vunnit en vida större lycka än hon någonsin vågat
hoppas. Det blef till och med för Margots oroliga, misstänksamma ögon
uppenbart, att Waldeneck både som konstnär och människa förtjänade
Valéries kärlek. Margot gaf noga akt på honom och dag för dag växte
hennes aktning och tillgifvenhet för hennes blifvande svåger. Han var
visserligen drömmande och på sätt och vis opraktisk; en nästan barnslig
enkelhet och en underlig redlöshet hängde fortfarande kvar vid honom,
så att Margot ofta förvånade sig öfver huru han redt sig så bra i
lifvet och undrade huru det skulle gå, då hennes älskade, impulsiva,
ombytliga Valérie skulle förena sitt öde med hans? Men Waldeneck var
också varmhjärtad och ädelmodig samt ur stånd till en dålig handling,
en låg och simpel tanke. Hans kärlek till Valérie var innerlig och
hjärtlig. Den bestod profvet till och med inför Margots ransakande
ögon.

Waldeneck önskade så innerligt, att Valéries talang skulle vinna
offentligt erkännande, att han icke ville vänta tils de blifvit gifta,
utan att han vidpass en månad efter deras förlofning vidtog anordningar
i och för en konsert i S:t James Hall, där de båda skulle uppträda.
Saken gick naturligtvis lätt för sig, då han tog den om hand. Denna
gång voro all oro, alla bekymmer öfverflödiga, alt gick med den största
lätthet. Waldeneck var så angelägen om att få konserten till stånd, att
han denna gång visade sig vara både praktisk och omtänksam. Ingen annan
fick befatta sig med någonting. Det föreföll Margot alldeles
besynnerligt, att den stora tilldragelsen skulle försiggå utan att hon
deltog i förberedelserna; det var märkvärdigt och smärtsamt, att
Valérie icke mera behöfde hennes hjälp. Hon skulle uppträda offentligt
och biträdas af samtidens störste pianovirtuos, icke af sin lilla
syster, hvars biträde hittils ansetts som en oumbärlig del af
programmet. Margot skulle icke vara vid hennes sida, ifall hon blef
upprörd, hon skulle icke vara henne behjälplig att vinna seger. Margot
var öfverflödig.

Då den stora dagen inbröt, hjälpte hon Valérie att kläda sig -- det
föll fortfarande på hennes lott, där voro de ömma, skickliga, små
fingrarna till nytta. Valérie var lifvad och echaufferad samt pratade
och skrattade. Margot försökte svara i samma ton, och Valérie var alt
för upptagen af sina egna angelägenheter för att märka, att denna
glädtighet var konstlad.

Valéries framgång var oerhörd. Det kunde knappast vara annorlunda. Som
den blifvande fru Waldeneck hade hon kunnat vara säker på det mest
sympatiska mottagande, om hennes egen talang också icke varit så stor
som den värkligen var; men då den vackra, intressanta, lilla varelsen,
hvilken så snart skulle bära den store konstnärens namn, bevisade, att
hennes talang var jämbördig med hans, då kände publikens entusiasm inga
gränser. Men en dylik musikalisk njutning hade sannerligen också icke
på många år erbjudits publiken. De utvalda styckena voro några af
mästarens egna kompositioner, en vild, ljuf, härlig musik, hvilken
fulländadt skönt spelades af dessa båda, hvilkas själar tyktes
sammansmälta. Till och med Margot var belåten med det sätt, på hvilket
Waldeneck underordnat sig Valérie, ty hans spel fogade sig in i hennes
utan att någonsin behärska det.

Hon erfor den renaste, oegennyttigaste glädje, då hon ifrån en
sidodörr, invid hvilken hon stod, ständigt ånyo såg sin syster ledas in
för att tåga emot publikens stormande applåder.

Efter en stund sällade Valérie sig glad och segersäll till henne
bärande en jättestor bukett i handen.

-- Ack, Margot, en sådan skillnad! ropade hon alldeles i extas. Detta
kan man kalla framgång!

Margot ville icke med ett förebrående ord dämpa hennes förtjusning; i
stället för svar begrafde hon sitt ansikte i blommorna, och sedan
kallades Valérie åter bort. Då gaf Margot fritt lopp åt sin
obetvingliga sorgsenhet. Ack ja! en sådan skillnad! Detta var
visserligen framgång och hon hade icke sin hand med i spelet. Kamp,
strid och ett fruktlöst arbete hade fallit på hennes lott, och
Waldeneck behöfde endast röra ett finger, så tillföll segerkronan
Valérie. Hvad det var hårdt! Hon hade gjort sitt bästa, hon hade
uppoffrat sig själf och det förgäfves; hon kunde icke ens trösta sig
med den tanken, att Valérie hade henne att tacka för bekantskapen med
den man, som fört all denna lycka med sig åt henne. Nej, nej, Valérie
hade ensam åvägabragt alt, hon hade kommit, sett och segrat. Margot,
som gärna hade gifvit sitt hjärtblod för att befordra Valéries lycka,
hade trots alla sina bemödanden icke ernått någonting. Nu stod hon
några steg från Valérie, på hvilken hundratal ögon voro riktade och åt
hvilken hundratal händer applåderade. Huru ofta hade hon icke drömt om
en dylik scen, och hvilken skillnad var det nu! Det var icke den
framgång, de båda hoppats på. Det var icke Valérie Kostolitz, som
endast genom sitt snilles kraft eröfrade -- världen genom sin blifvande
makes inflytande lyckades hon få låta höra sig. Deras vilda, ljufva
dröm från forna tider var förbi; Valérie och hon skulle aldrig mera
arbeta tillsamman; all hennes tidigare möda hade förblifvit utan lön,
hennes uppoffring hade varit onyttig.

Då hon stod där så ensam och tyst, tänkte hon med en känsla af
outsäglig bitterhet på, huru stor hennes uppoffring varit. Hon hade
kastat bort sin lycka för Valéries skull; all den kärlek hon kunde
skänka hade hon skänkt John Croft, men då han erbjudit henne sin kärlek
-- då han bedjande och öfvertalande lutat sig ned öfver henne, hade hon
befalt honom vara tyst och lämna henne. Icke ens han, icke ens alt det
han hade att bjuda henne kunde förmå henne att svika sin trohet mot
Valérie. Hon hade tykt sig vara oumbärlig för Valérie, trott, att
Valérie ej kunde lefva utan henne. Och nu hade det omöjliga händt:
Valérie behöfde henne icke mera! Valérie frågade icke mera efter henne,
och John Croft frågade icke häller mera efter henne. Han hade icke
skrifvit för att säga henne ett deltagande ord och skref icke häller nu
och gratulerade till Valéries förlofning. Han måste ha hört om den --
alla människor viste ju af den. Alla musiktidningar hade ju innehållit
underrättelsen därom; de flesta bekanta hade skrifvit och gratulerat,
John Croft var den ende, som iakttog tystnad. Nå, det kunde hon ju
vänta sig -- hvilken hänsyn hade hon väl visat honom? Hade hon ej
tvärtom bevisat honom, huru litet värde hon satte på hans
tillgifvenhet? Hon hade redan förut stött bort honom och förolämpat
honom och han hade förlåtit henne; men denna gång hade han blifvit för
djupt sårad; han hade utplånat henne ur sitt lif. Under ruset af det
bifall Valérie skördade kände Margot således blott sitt eget hjärtas
kval.

Den till en början nästan omärkliga känslan af skilsmässa, som smög sig
emellan henne och Valérie, blef alt märkbarare ju närmare bröllopsdagen
kom. Den lilla bruden var så uppfyld af planer och projekt angående sin
framtid, att hos knappast tänkte på afskedet från systern. Likasom
många andra af hennes art kunde Valérie helt och hållet hängifva sig åt
en stark känsla utan att ha en tanke öfrig för någonting annat.
Dessutom hade hon en afgjord motvilja mot alt sorgligt och oangenämt,
och om hon också lagt märke till Margots sorg, hade hon försökt slå
bort alla tankar därpå. Margot hade alltid önskat, att hon skulle bli
lycklig, och nu var hon det. Waldeneck och hon skulle visserligen resa
bort, men det var likväl blott för några månader, och sedan skulle de
åter alla vara tillsamman och hon skulle ha så mycket att berätta för
Margot. Sålunda resonerade Valérie, då hon någon gång kom att tänka på
den förändring, hennes giftermål skulle åstadkomma i systerns lif,
Margot å sin sida klagade aldrig; hon önskade först och främst, att
Valéries lycka skulle vara alldeles ostörd, och för det andra höll en
känsla af sårad stolthet henne tillbaka.

Hon var just för närvarande mycket sysselsatt och använde hvarje ledigt
ögonblick till att sy åt Valérie, ty hon ville så mycket som möjligt
med sitt eget arbete bidraga till det lilla utstyret, hon skaffade
henne. Hon blef riktigt slösaktig i anskaffandet af fint tyg och äkta
spetsar och tänkte sedan taga igen dessa utgifter genom inskränkningar,
hon ålade sig själf.

Det var en kall, ruskig januaridag, då Margot slutligen lämnade sin
skatt i Waldenecks händer. På hans uttryckliga önskan -- en önskan,
hvilken de båda systrarna helt och hållet delade -- firades bröllopet i
den allra trängsta krets.

-- Blott du och jag, hade Waldeneck sagt och drömmande betraktat sin
fästmö.

-- Jag måste också vara med! utropade Margot med en plötslig blixt i
sina blå ögon. Glöm icke, att hon ännu tillhör mig. Jag måste gifva
bort henne.

-- Ack ja, Margot måste vara med, sade Valérie. Min patriark måste vara
närvarande, annars är hela högtidligheten icke giltig.

-- Ja, vår Margot måste naturligtvis vara med, inföll mästaren och
betraktade henne med en af dessa vänliga, medlidsamma blickar, som
alltid försonade Margot. Det fans stunder -- när han steg ned ur molnen
-- då han tyktes förstå henne bättre än Valérie gjorde det; men han
steg olyckligtvis alltid åter mycket snart upp i molnen igen. Ett ord
af Valérie, en ton af hennes fiol och sådana underordnade saker som den
trogna systerns skälfvande hjärta voro glömda.

-- Jag menar blott, fortfor han med blicken alt ännu medlidsamt fäst på
Margot, att vi ej skola låta någon annan veta det. Vi skola hålla
allmänheten på afstånd. Vår stora dag -- måste tillhöra oss allena.

Hans blick hade åter glidit bort till Valérie, och Margot förstod af
dess uttryck, att hon ej innefattades i detta "oss allena." --

Bröllopsdagen upprann och de båda systrarna foro tillsamman till
kyrkan. Valérie var hvitklädd. Hon hade yrkat på det, och, då Waldeneck
såg henne, var han mera än belåten därmed. "Det påminde honom om hans
vision i skogen", sade han.

Ceremonin varade icke länge och de foro alla tre tillbaka i den hyrda
Brougham, som fört systrarna till kyrkan. Margot satt på framsätet, såg
på den lilla guldringen, som tog sig så underlig ut på Valéries
barnafinger samt upprepade inom sig: "Hon är gift. Valérie är gift".

Det unga paret grubblade äfven öfver det underbara faktum, att de nu
voro gifta; men Margot kunde icke med uppbjudande af hela sitt förstånd
fatta hvad som hände. Hon kände sig kall och sorgsen och hård; hon
smålog och svarade mekaniskt, då hon tilltalades, men hon fälde icke en
tår och var knappast riktigt medveten om sin sorg.

-- Jag får nog sedan tid att sörja, tänkte hon.

Det unga paret skulle resa genast efter den enkla bröllopsfrukosten. De
skulle på eftermiddagen resa så långt som till Liverpool och inskeppa
sig morgonen därpå. Just som de stego upp från bordet tyktes Waldeneck
komma ihåg någonting; han tog upp ett hopviket papper ur sin ficka och
räkte det åt Valérie.

-- En bröllopssång för dig och mig, sade han. Jag skref den i morse.

Valéries ansikte strålade.

-- Ack, det är så likt dig! utropade hon. Och då jag tänker på, att det
är jag, som inspirerat dig. Låt se, huru låter den. Ack, så
förtjusande! Låtom oss försöka! Min fiol, Margot, hvar är min fiol? Kom
till pianot, Paul.

Ögonblicket därpå voro de fördjupade i bröllopssången och hade förlorat
hvarje tanke på några yttre saker. Margot gick alldeles förkrossad upp
på sitt rum. Nu kunde hon känna. Till och med dessa korta ögonblick, de
sista Valérie tillbragte hemmet, togos ifrån henne. Hon hade hoppats på
några ord i sista ögonblicket. Medan de andra åto, längtade hon blott
efter det ögonblick, då Valérie skulle följa med henne upp på deras
rum; då skulle hon sluta systern i sina armar och i en lidelsefull
omfamning utgjuta all den kärlek och sorg, som bodde i hennes hjärta.
Då måste Valérie ovillkorligt vända sig till henne och haka sig fast
vid henne. Margot hade aldrig tviflat på Valéries uppriktiga kärlek,
fastän hon den sista tiden varit så förströdd, så upptagen af annat.
Men nu hade bröllopssången beröfvat henne detta sista hopp.

Hon låste igen sin systers koffertar, spände ihop remmarna och packade
en liten matkorg till resan; sedan satte hon sig och väntade, tils
bullret af vagnshjul nere på gatan förkunnade för henne, att vagnen
anländt, som skulle föra dem till stationen. De hade bestält den tidigt
och Valérie hade således ännu några ögonblick på sig i och för sina
sista reseförberedelser. Margot skyndade ned i förmaket och
underrättade de spelande.

-- Valérie, nu måste du komma. Vagnen är här. Jag ville inte störa eder
förut, men du måste ju kläda om dig.

-- Redan! utropade Valérie. Har du hört min bröllopssång, Margot? Den
är -- ack, jag kan icke säga dig hurudan den är. Hvarför stannade du
icke här och hörde på den? Nu får du ej höra den, förrän vi komma
tillbaka.

-- Jag måste ju göra allting i ordning, genmälde Margot. Men kom nu, du
måste skynda dig, annars försummar ni tåget.

-- Ah, det vore förfärligt! ropade Valérie och ilade uppför trappan.
Paul har ordnat hela resan så, att vi måste bort med detta tåg. Fort,
fort min klädning, hvar är den? Jaså, du har lagt alt i ordning,
snälla, söta Margot. Hjälp mig att knäppa den. Fort, fort, jag vill
inte försumma tåget. Margot, bröllopssången är gudomlig. Paul har
öfverträffat sig själf.

-- Det fägnar mig riktigt. Nå, här är din hatt! Låt mig knyta floret;
men Valérie, först -- Hennes stämma brast plötsligt, en snyftning steg
upp i halsen på henne; hon hade velat säga; "först måste du kyssa mig",
då den plötsliga sinnesrörelsen öfverväldigade henne. Hon stod stilla,
med ansiktet bortvändt och i sin brådska och sinnesrörelse anade
Valérie icke, hvarför hon tystnade så tvärt.

-- Ack, låt floret vara! ropade hon hastigt, vi kunna knyta det på mig
nere i vagnen. Snälla Margot, spring ned och se om min fiol ligger i
sin låda. Paul har kanske redan lagt ned den, men det är ändå säkrare
att se efter.

Tillfället hade glidit henne ur händerna. Margot skyndade dit ned såsom
Valérie bad henne, medan tårarna störtade ur hennes ögon och hon
sväljde sina tårar. Nej, hon skulle icke gråta; det hade hon sedermera
tid att göra. Valérie fick ej sorgsen skiljas ifrån henne.

På vägen till stationen envisades hon åter, att hon skulle få sitta
midt emot det nyförmälda paret och medan de lutade sina hufvuden öfver
musik-manuskriptet. Waldenecks hvita hår och hans bleka, skarpt
tecknade drag bildade en egendomlig motsats till hans unga hustrus
friska, blomstrande ansikte. Den lilla, fina handen, som såg
besynnerlig ut med vigselringen på, var instucken under hans arm och
fingrarna trummade då och då på hans arm. Margot lutade sig framåt,
fattade den andra handen och kyste alla de små fingrarna i tur och
ordning, Små, älskade, mjuka, varma fingrar! Sedan, när hon blef ensam,
skulle hon trösta sig med att minnas dem. Valérie såg ett ögonblick upp
och smålog emot Margot i det hon sakta trykte hennes hand; sedan lutade
hon sig åter mot Waldeneck och gnolade bröllopssången i hans öra.

Då de kommo fram till bangården hade de blott några minuter på sig, och
i största brådska och förvirring kommo de resande slutligen in i sin
kupé.

-- Det fattas ännu två minuter, sade Margot. Luta dig ut, Valérie, så
att jag får kyssa dig! Men ställ först bort den lilla korgen. Jag
tänkte, att ni möjligen skulle bli hungriga på vägen och jag lade
därför in litet mat åt eder. Litet keks och några smörgåsar med _Påté
de lièvre_; den har du ju alltid tykt så mycket om.

-- Ack, Margot! utbrast Valérie, medan stora tårar rullade utför hennes
kinder. Detta bevis på öm omtanke påminde henne plötsligt om alt det
hon hittils glömt. Margots ständiga omtanke, hennes ömma kärlek, lifvet
i hemmet voro för alltid förbi. Ack, Margot! ropade hon ånyo med en
liten snyftning och plötsligt hoppade hon ur kupén ned på perrongen och
slog armarna omkring Margots hals. Ack, min älskade syster, min lilla
moder, du tänker på alt och jag har aldrig i hela mitt lif tänkt på
dig! Nej, jag vill inte fara ifrån dig; jag vill stanna hos dig, jag
vill aldrig lämna dig, min älskade _Bon-papa!_ Nej, nej, det tjänar
till ingenting att öfvertala mig, jag vill inta fara!

Järnvägsbetjäningen slog bullersamt igen dörrarna och banvakten började
redan veckla opp sin gröna flagga. I högsta grad orolig och bekymrad
hade Waldeneck också stigit ur vagnen; men Valérie hängde alt gråtande
omkring Margots hals.

-- önskar hon värkligen att stanna hos dig? frågade hennes man,
alldeles blek af oro. Jag vill icke taga henne ifrån dig, ifall det
värkligen gör henne olycklig.

-- Nej, nej, sade Margot med ett leende fullt af smärta. Om ett par
minuter har hon glömt hela sin sorg. Min lilla Valérie, Gud välsigne
dig! Du är alt ännu min Valérie och ingenting kommer att förändra dig.
Tag henne, Paul, och var god emot henne. Farväl, min älskling!

De hjälpte Valérie in i kupén och tåget satta sig i rörelse. Paul stod
vid fönstret, medan hans hustru gråtande smög sig intill honom. Medan
tårarna sköljde öfver Margots ansikte, stod hon och stirrade på detta
fönster, tils hon förlorade det ur sikte och hade ännu till sist den
trösten att se en liten, hvit hand sträckas ut, som lidelsefullt
vinkade åt henne.

-- Nu är hon väl åter helt nöjd, sade hon och snyftade högljudt.



XIX.

Finale con molto sentimento.


Waldeneck hade sagt till, att den vagn, som fört dem alla till
stationen, skulle vänta på Margot och föra henne hem igen, och då hon
fann sig i dess vänliga skydd, gaf hon sin sorg fritt lopp.

Valéries plötsliga känsloutbrott var visserligen outsägligt ljuft och
trösterikt för henne, men det stälde på samma gång hennes förlust i så
mycket skarpare dager. Hennes lilla Valérie hade lämnat henne --
Valérie, som hela sitt lif igenom hängt fast vid henne, hade behöft
henne och mitt beroende af henne. Skulle hon icke ännu behöfva henne?
Skulle ens Waldeneck kunna vara detsamma för henne som hon varit? Och
huru skulle Margot själf kunna lefva vidare? Hvad skulle hon ha att
lefva för? Hon tänkte på sin hemkomst till det tomma huset, som skulle
vara så dystert och ensamt utan det soliga, glada barnet; hon tänkte på
den tystnad, som aldrig mera skulle afbrytas af Valéries muntra prat.
Nu behöfde hon icke mera oroa sig för någonting och det föreföll henne
nu som om till och med oron för Valérie varit ljuf. Nu hade hon ingen
att arbeta och göra upp planer för. Det föreföll henne som hela hennes
lifs ram störtat ihop och hon hvarken hade lust eller kraft att foga
ihop den. Huru skulle hon tillbringa de långa månaderna, tils hon fick
återse sin älskling? Huru skulle hon ens få slut på denna ena dag,
afskedets dag, af hvilken det ännu återstod så många timmar? Vagnen
ilade värkligen alt för fort framåt. Snart skulle hon vara hennes, om
hon mera kunde kalla det för hem, där hon var ensam med sin sorg och
sin öfvergifvenhet. Vagnen hade nu vikit in i parken och lydande en
plötslig impuls befalde Margot kusken att stanna.

-- Jag skall stiga ur här, sade hon, och tillryggalägga återstoden af
vägen till fots.

Vägen var blott alt för kort. Hon gick långsamt fram under de bladlösa
träden, och glimmande droppar föllo ned på henne. Den tidiga
vintersolnedgången hade framkallat ett hastigt försvinnande sken på
himmelen och tände röda och gula eldar på de höga husen; marken var
fuktig, luften var rå och kall, men hon påskyndade icke sina steg; hon
beklagade blott, att hon för hvarje ögonblick alt mera närmade sig det
ödsliga hemmet.

Slutligen hade hon lämnat parken bakom sig och vandrade långsamt fram
genom gatorna, hvilka föreföllo henne så tomma nu, då hon ej hade
Valéries täcka gestalt vid sin sida. En stor del af de personer hon
mötte vände sig om och sågo efter henne, men hon gaf ej akt på deras
nyfikna, medlidsamma blickar, hon tänkte icke på huru olycklig hon såg
ut och att hon snyftade högt där hon skred fram.

Slutligen kom hon fram till Pitt Street och där borta stod det ensamma,
öfvergifna, förfärliga, lilla huset, dit hon måste gå in. Hon gick
motsträfvigt uppför trappan och tog fram nyckeln ur fickan, men hennes
hand darrade så, hennes ögon voro så beslöjade af tårar, att det ej
ville lyckas för henne att sticka den in i nyckelhålet.

-- Låt mig hällre göra det, sade en röst bredvid henne.

Medan hon bråkade med nyckeln, hade en person kommit öfver gatan och
skyndat uppför trappan; en hand, som hon kände igen, sträktes nu ut för
att bemäktiga sig icke allenast nyckeln, utan också handen, som höll
uti den.

Margot vände sig om och tårarna, som hängt i hennes ögonfransar,
rullade ned. Hon hade varit så djupt bedröfvad, att hon icke kunde
komma sig riktigt före ens, då John Crofts välbekanta gestalt
uppenbarade sig för henne; det föreföll henne till och med i det
ögonblicket som hon ej kunnat uthärda hans närvara. Hon vände sitt
lilla, bedröfvade ansikte emot honom och såg på honom med sina blå,
tårfylda ögon. Så hon mötte hans ömma, deltagande blick föreföll det
henne helt naturligt att som vanligt klaga sin nöd för honom.

-- Ack, sir John, utropade hon, Valérie är borta! Nu har jag ingen att
sörja för.

-- Ni har redan alt för länge sörjt för andra, sade Croft. Nu blir det
tid, att någon sörjer för er.

Det var någonting i tonfallet uti hans röst, i uttrycket uti hans
ansikte, som kom henne att slå ned ögonen; men efter en kort tvekan såg
hon åter upp och sade snyftande:

-- Valérie gifte sig i dag på förmiddagen.

-- Jag vet det, svarade Croft; därför kom jag hit. Jag skall trösta er.

Den lilla gatan, som snabt höljdes i mörker, var mycket ödslig och tom;
man såg endast ett mjölkbud, som gjorde sin rund vid bortre ändan af
densamma.

-- Jaså, ni viste det, sade Margot hastigt, och ni gaf ej ett
lifstecken ifrån er. Ni skref icke en rad -- jag trodde, att ni ej alls
brydde er om det.

-- Jag afvaktade min tid, sade sir John. Jag kände, att er förlust
skulle bli en vinst för mig. Jag trodde, att ni måhända skulle vända er
till mig i er sorg.

Han sträkte ut andra handen för att äfven bemäktiga sig hennes lediga
hand; hon lät det ske och svarade mera enligt bokstafven än andan i
hans ord.

-- Ni fägnar er åt min sorg. Det är inte vackert.

-- Jag fägnar mig åt det tillfälle, som bjudes mig, svarade sir John
med fasthet.

-- Jag trodde, att ni hade glömt mig, sade Margot alt ännu ömkligt; det
var så själffallet att för honom klaga öfver alt, som vållade henne
bekymmer. Jag trodde, att ni skulle svara, då jag skref till er, att
Valérie var sjuk.

-- Ni förbjöd mig ju att skrifva, anmärkte sir John och såg leende ned
på henne. Nej, nej, fortsatte han hastigt, då han såg, huru hennes
läppar darrade. Jag får ej tillåta, att ni anser mig för ovänlig. Jag
fick brefvet först flere veckor efter sedan ni skrifvit det -- jag
seglade omkring och det reste efter mig -- och vet ni hvad jag sedan
gjorde? Jo, jag begaf mig raka vägen till London. Ni förbjöd mig icke
att komma hit. Som ni vet hade ni endast förbjudit mig att skrifva. Jag
hade en förnimmelse om, att ni behöfde mig, Margot. Jag trodde, att jag
skulle kunna hjälpa och råda er; ty, ser ni, min rika erfarenhet har
ännu icke lärt mig, att mitt råd ingenting är att sätta värde på. --
Han skrattade hjärtligt och Margot smålog äfven en smula darrande.
Sedan fortfor Croft allvarsammare:

-- Då jag kom hit fick jag höra, att ni redan rest, och Jane sade mig,
att det kommit lugnande underrättelser angående Valéries befinnande. Då
beslöt jag att vänta. Ni behöfde mig således ännu icke. Jag ville gifva
mig till tåls, tils detta skulle bli fallet. Jag bad Jane att ej låta
er veta, det jag varit här. Tycker ni det var mycket orätt, Margot?

-- Inte orätt, svarade Margot litet mulet, men -- inte synnerligen
vänligt.

I stället för att bli förkrossad af förebråelsen ljusnade sir Johns
ansikte; denna omedvetna bekännelse om hennes beroende af honom
uppfylde honom med förtjusning.

-- Har jag varit mycket grym? frågade han med öm triumf. Ack, min
älskling, i krig och kärlek är allting tillåtet! Då jag först läste
notisen om Valéries förlofning blef jag öfverlycklig, men jag beslöt
att ej gifva något lifstecken ifrån mig; tiden var ännu icke mogen. Men
jag har vakat och väntat dag för dag. Jag fick också genom Jane -- åh,
Jane är en mycket god vän till mig -- veta när bröllopet skulle
försiggå ock ni skulle bli ensam. Jag viste, att ni ungefär vid denna
tid skulle återvända från bangården och jag har väntat här på er. Ni
vet på hvad jag väntat, Margot?

Margot blickade tigande upp till honom; förnimmelsen om en stor lycka
förjagade det sorgsna uttrycket ur hennes ansikte.

-- Jag väntade på en inbjudning att träda in, sade sir John. Ni har en
gång förbjudit mig att komma hit -- och jag har beslutat att icke
öfverskrida er tröskel, innan jag af edra egna läppar får tillåtelse
därtill.

Margot befriade hastigt den band, i hvilken hon hade nyckeln, och
sänkte sitt rodnande, af lycka strålande ansikte, tils det kom i
jämnhöjd med nyckelhålet. Hennes hand darrade häftigt, men hon lyckades
likväl öppna dörren.

Sedan vände hon sig åter till Croft och i det hon mildt drog honom
framåt sade hon:

-- Kom, min kära vän, kom in!

-- Nej, svarade sir John med rösten darrande af lidelse, jag är inte
din vän, Margot; jag kan aldrig mera bli din vän. Jag måste vara --
mera för dig. Jag vill ha alt eller intet. Om jag nu träder in i ditt
hus, måste jag också träda in i ditt hjärta och ditt lif.

-- Kom då in, min älskade, kom in! sade Margot mycket allvarligt och
ömt.

_Slut_.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Valéries duenna - En roman på g-strängen" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.