Title: En sommarsaga från Finland
Author: Alfthan, Johannes
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "En sommarsaga från Finland" ***


EN SOMMARSAGA FRÅN FINLAND

Berättad af

Johannes Alfthan



Stockholm,
Albert Bonniers förlag,
1872.



INNEHÅLL:

  1. En skillsmässa.
  2. En frånvarande presenteras för läsaren.
  3. På förhoppningarnes kyrkogård.
  4. Litet politik.
  5. Finska paralleler.
  6. En helsning från Finland.
  7. Om fennomanskor och fennomaner.
  8. Ödemarkens lif.
  9. Inkognito resande.
 10. En "administrativ tjensteman".
 11. Öfverraskningar.
 12. Vid Imatra.
 13. "Ett smultron, vuxet i skuggan."
 14. Huru Erik tillbragte qvällen.
 15. Hvad ett månsken får se.
 16. Två drömmar på en natt.
 17. Mellanspel.
 18. Idylliskt lif.
 19. Nattligt äfventyr.
 20. Nya öfverraskningar.
 21. Vid kaffebordet.
 22. Länsmans-diplomati.
 23. Polisundersökning i skogen.
 24. Hvarför Jenny kom till skogen.
 25. Gäster på Ojala.
 26. Skuggan viker.
 27. Den vackra adoptivdottern.
     Efterskrift.



En yngling, som har mycket allvarliga minnen från sin skol- och
barndomstid, blir merendels sjelf allvarlig till sitt lynne, men
blommor växa det oaktadt äfven på hans stig och dessa äro, för
sällsynthetens skull, så mycket kärare budskap då han sänder någon af
dem såsom en helsning till sin förre lärare. Den äldre vännens hjerta
deltager ju så innerligt i den yngres förhoppningar och gläder sig åt
de framsteg han gör på egen hand. I detta förhållande står den unga
finska nationen till det äldre svenska folket.

Ehuru vi tyvärr äro mera vane att från andra sidan Bottenhafvet
förnimma dystra vintersagor om hunger och nöd, om svikna
förhoppningar och moln på landets framtidshimmel, en himmel som
verkligen i många afseenden ännu är oklar, så skönjer dock det öga,
som vill se, i flera af samhällslifvets yttringar omisskänneliga spår
af ett nytt och friskt lif hos detta vårt kära fosterbrödrafolk.
De der våra vänner, finnarne, ha duktigt ruskat på sig, och den
hand de lagt vid sitt nya nationella verk saknar ingalunda styrka,
ehuru den någon gång påminner om björnen såsom handtlangare. De
slunga nämligen ett och annat stenblock utöfver målet, men det är
dock ett godt stycke arbete de ha förelagt sig och de försöka med
all kraft att foga stenarne i sin byggnads grundval så fast och
hårdt till hvarandra, att det hela må bli ett stadigt verk, som kan
trotsa såväl den frostbringande nordan som ock den andligt döfvande
östanvinden. Sådan är tvifvelsutan deras grundafsigt och som de nu
tagit litet hett och hårdhändt itu med saken, så måste åskådaren
hålla till godo med arbetarnes något bistra uppsyn. Men det är dock
värme i deras allvar, och har man blott ett välvilligt undseende
med några öfverdrifter och ensidigheter, hvilka nog skola afslipas
ju längre verket framskrider, så skall man på bottnen af det nya
finska sträfvandet icke allenast varsna mycket lefnadsmod och kraft,
utan äfven i dess alster på andens område icke så sällan skönja
de anslående grundfärgerna af en frisk egendomlighet och en viss
folkhumor.

Den mest ensidiga och svensk-fiendtliga yttring af det "finsk-finska"
partiets (ty så måste man väl kalla det) verksamhet har erhållit
titeln af "fennomani", som ordagrannt; återgifvet på svenska
betyder "finnraseri". Tillämpad på det finska nationalitetsarbetet
i sin helhet är denna benämning högst orättvis och innebär en djup
kränkning af ett friboret folks naturliga sjelfbestämmelserätt. I
Finland ha uttrycken "fennomani" och "fennomaner" nästan helt och
hållet ingått i det allmänna språkbruket. -- Men oaktadt de många
svåra tiderna, de inre slitningarne och de ofta allvarliga anletena,
så trifves dock åtminstone tillsvidare ännu äfven "glädjens blomster
i Finlands mull". Det ligger derföre intet hån och ingen hädelse
deruti att försöka berätta en solvarm sommarsaga från de "tusen
sjöars land".



1.

En skillsmässa.


Det var år 1864, och det var sommar. Den första finska landtdagen
(sedan 1809) hade nyss blifvit aftackad och dess medlemmar hade
åter dragit sig tillbaka inom privatlifvet för att hvila ut
efter sin hedrande offentliga verksamhet. Det var i allmänhet en
någorlunda glad tidpunkt i Finlands nyaste historia och ganska
väl egnad för studier öfver detta lands senaste utveckling och
de qvasikonstitutionella förhållanden, i hvilka det inträdt,
omständigheter, som icke lemnades obegagnade af den unge svenske
litteratören, ingeniören vid bergsstaten, Erik Stenrot, hvilken vi
härmed presentera för våra läsare. Öppen för och intresserad af alla
nya företeelser på den andliga utvecklingens område, beslöt denne
vår vän att göra ett besök i fosterbrödralandet för att erhålla ett
omedelbart intryck deraf, huru en ung nation går tillväga då den
arbetar uppå att grundlägga sin framtid. För den oberoende mannen
voro beslut och handling ett och hans kappsäck var snart packad samt
pass och ångbåtsbiljett i ordning. "Aura" skulle följande morgon
klockan två afgå till den gamla goda staden Åbo samt derifrån längre
österut. På ångbåten med detta namn ville Erik Stenrot göra sitt
inträde i Finland.

"Och du vill verkligen lemna oss allena för hela sommaren, min käre
kusin? Säg, är det ditt fullkomliga allvar att resa till Finland?"

Detta yttrades af en ung flicka med dunkelblå ögon som vid den unge
mannens sida promenerade uppför Drottninggatan i Stockholm.

"Ja, söta Jenny", blef svaret, "det är det. Och du skall minsann
inte sakna mig i det muntra, af intressanta resande uppfyllda
sommar-Stockholm."

"Det kommer jag visserligen inte att göra", återtog Jenny och såg
upp till sin kusin med en af de der underliga blickarne som, när det
så behagade, stodo till den lilla elfvans oinskränkta, ibland kanske
litet sjelfsvåldiga förfogande, "ty tant Agatha och jag, vi resa
också."

"Hvart då?" sporde Erik, något öfverraskad och synbarligen nyfiken.

"Det får du väl höra någon gång, förrädiske kavaljer." Jenny helsade
med solfjädern och försvann leende i uppgången till den våning hon
bebodde tillsammans med tanten, den femtiåriga fröken Agatha Stråle.

Den sistnämda damens broder, häradshöfding Jakob Stråle, var de två
kusinernas morbror samt den fader- och moderlösa Jenny Bertrams
förmyndare. Han var en af Sverges berömdaste sakförare samt en ganska
välmående och jovialisk gammal ungkarl. Då man frågade honom hvarför
han icke velat gifta sig, svarade han skämtsamt: "att han alltför
mycket älskade rättvisan för att, genom ett äktenskap enligt svensk
lag och sed, vilja beröfva en qvinna hennes frihet." Till denne sin
morbror begaf sig nu Erik för att taga afsked och tillika möjligtvis
få veta något om Jennys resplaner, hvilka intresserade honom mera
än han ville erkänna inför sig sjelf. Han hade nämligen hittills på
de flesta af kusinens och tant Agathas talrika resor utrikes varit
deras manliga följeslagare och kände sig liksom litet stött deraf
att denna gång vara alldeles förbigången samt icke ens ha fått del
af målet för den tillämnade resan. Men morbror Stråle var i denna
punkt förbehållsam. Han tog ett hjertligt afsked af sin systerson; om
Jennys resplaner gaf han leende blott den förklaring att hon denna
gång ville resa "inkognito", tilläggande derjemte i ganska allvarlig
ton:

"Jag kan inte ogilla Jennys beslut och jag önskar den präktiga
flickan all framgång i utförandet af sin mycket egendomliga idé, men
jag har lofvat tystlåtenhet och inte ens tant Agatha känner Jennys
afsigt i hela dess vidd; det är imellertid frukten af ett moget
öfvertänkt beslut."

Detta meddelande kunde naturligtvis blott stegra ung Eriks
nyfikenhet. Han trodde sig känna Jenny och hennes egendomligheter och
förutsåg i andanom något besynnerligt påhitt. Men hvad var hennes
plan, hvart skulle nu resan gälla? Till Schweitz's, Skotlands eller
Norges fjell? Dem hade Jenny ju besökt förut; nej, det var bestämdt
någonting alldeles splitter nytt. Att det var allvar med saken hade
Erik hört på förmyndarens ton och han kände dessutom alltför väl den
i hans tycke något fantastiska kusinens raska beslutsamhet, för att
ett ögonblick kunna tvifla på utförandet af hennes en gång fattade
föresats. Han ville dock något närmare söka utforska tant Agatha.
Klockan sex på eftermiddagen gjorde han sin afskedsvisit hos de två
damerna. Jenny var kanske litet mindre munter än vanligt och hon
beklagade att Erik icke hade medtagit sin flöjt, ty hon hade så gerna
velat höra honom blåsa någon svensk folkmelodi. Erik förklarade
skrattande att flöjten var inpackad och föreslog att Jenny i dess
ställe skulle vid sitt piano sjunga en liten afskedssång för honom.

"Min sång är inpackad, kusin flöjtblåsare", sade den besynnerliga
flickan, "och den klingar inte åter förr än jag uppnått målet för min
resa."

"Nå, och hvart i Guds namn gäller då resan?" utropade Stenrot något
otålig.

"Det får du väl höra någon gång, du pligtförgätne kavaljer", svarade
Jenny leende, "du, som lofvat att troget åtfölja mig på alla
mina resor, utom den så kallade resan genom lifvet, du förtjenar
i sanning att jag skiljes från dig med den virgilianska versen,
som den öfvergifna Dido tillropar den flyende Aeneas. Den der
din plötsligt beslutna resa till Finland var ett streck i mina
beräkningar, men res du allena, jag reser också. O, hvad det skall
bli skönt att åter få andas ny, frisk luft och i nya förhållanden
röra sig så ledig och fri, alldeles fri, -- ty tant Agatha är intet
band, hon är bara en sköld."

"Ja så", inföll Erik tankfull, "och jag var ett band för dig?"

"Ja visst, gode Erik", återtog Jenny med mycken vänlighet, "och
säkerligen någon gång ett ganska nyttigt band."

"Var jag då intet annat för dig på våra gemensamma resor, Jenny?"
frågade ynglingen förargad.

"Visserligen", inföll Jenny muntert, "du var en ypperlig följeslagare
och jag är dig tack skyldig för en mängd historiska upplysningar
och förklaringar. Jag tackar dig också ännu en gång för stödet af
din starka arm vid våra bergvandringar i Alperna och isynnerhet för
den vackra skotska melodien som du blåste för mig och doktor Ros på
Loch-Lomonds strand. Och tack för din regnkappa som skyddade mig för
stänket vid Rjukan fors och för lexorna och varningarne då jag så
lätt gjorde nya bekantskaper på ångbåtar och i jemvägskupeer..."

"Och på bergvandringarne i Skottland sedan!" afbröt Erik ironiskt.

"O ja", svarade Jenny hastigt och rodnade litet, "tack för din
broderliga svartsjuka, min cicerone, min allvetande resehandbok i
denna gamla verlden..."

"Jenny!" utbrast den unge mannen, "nu är du stygg. Hvarigenom har
jag förtjent detta? Men du sade 'gamla verlden', ämnar du måhända
företaga en resa till Amerika?"

"Förlåt, om jag sårat dig, kusin Erik", bad den unga flickan mildt
och tillade sedan med ett allvar, som klädde det älskliga ansigtet
förträffligt: "dit jag ämnar resa, der kommer en ny verld att öppna
sig för mig."

Nu inträdde tant Agatha och detta var ganska bra, ty situationen
hotade med att bli något plågsam för de två i öfrigt med hvarandra
så förtrogna kusinerna. Eriks förhoppning att af den fryntliga,
gamla damen få mera tillfredsställande upplysningar om deras resplan
strandade dock helt och hållet emot ett från detta håll alldeles
oförväntadt: "Käre Erik, Jenny vill ändtligen att vi skola resa
'inkognito'."

"Men hvart, hvart reser ni?" sporde Erik, "det kan väl tant säga?"

"Nej, se det går inte heller an, vi resa alldeles 'inkognito', gode
Erik."

"Men", invände denne smått stött, "hittills har jag alltid hedrats
med edert förtroende och jag tycker att..."

"Du skall få veta allt bara först någonting händt", afbröt Jenny i
bevekande ton, "du skall få veta allt bara det finns någonting att
berätta. Gif dig nu till tåls, snälle Erik, annars tror jag att du är
nyfiken."

Den bedjande, veka tonen i Jennys stämma förmådde, mera än hennes
ord, Erik att upphöra med sina spörjsmål, men han varnade dock tanten
för att låta Jenny begå något pojkstreck, såsom han, ännu icke
glömmande sin förtrytelse, behagade yttra sig och hvarvid han tyckte
att lilla kusin åter rodnade. Imellertid måste han, på enträgen
begäran, lofva att skrifva till tant Agatha och Jenny, genast efter
sin ankomst till Helsingfors. Derefter tog Erik Stenrot afsked,
innerligen missbelåten med en sådan skilsmessa från sin vackra kusin.



2.

En frånvarande presenteras för läsaren.


Då unge Erik Stenrot skiljdes från moster Agatha Stråle och kusin
Jenny Bertram begaf han sig, upptagen af hvarjehanda tankar, till
Strömparterren, der han stämt möte med några bekanta för att ännu
vexla ett par afskedsord innan han anträdde sin resa. Det glada
sällskapet, forsamladt omkring en butelj punsch, var snart funnet och
Erik slog sig ned ibland de goda vännerna.

"Du är så tyst i qväll, broder Erik", tog den muntre skådespelaren
X. till ordet, "hvad tjenar det till? Inte skall du med en sådan der
surmulen uppsyn taga afsked af det glada Sverge."

"Och inte äro finnarne, som du går att helsa på, heller ett så
förtvifladt slägte att de synnerligen skulle uppbyggas af den der
likbjudarminen du har påtagit dig i qväll", skämtade en annan,
"dessutom äro finnarne vane att se glada ansigten hos dem som komma
från Sverge."

"Har du kanske genom din resa till Orienten jordat någon ljuf
förhoppning här hemma?" frågade en tredje.

"O nej", inföll åter X. skrattande, "den vackra reskamraten (i
förbigående nämdt titeln på Eriks senaste novell) följer dig väl
såsom vanligt, och finnarne få väl se urbilden till den omtyckte
novellistens ideal."

Men den unge författaren gaf icke vidare akt på vännen X:s
anspelning. Det yttrade ordet "Orienten" hade gifvit hans tankegång
en ny riktning och han utropade alldeles högt:

"Hon måtte väl inte resa till det forlofvade landet? Hennes håg har
länge stått ditåt -- men allena? Bah!"

"Ditåt står mest alla flickors håg", menade i tvunget allvarlig ton
en af sällskapet, "men den resan företages aldrig allena."

Nu utbrusto alla de andra i skratt och Erik, förlägen för sin
tankspriddhet, visste ingen annan utväg än att deltaga i munterheten
och gifva samtalet en annan riktning i det han frågade:

"På tal om resor, har någon af er sett till vår finne i dag?"

"Menar du Birger Ros", svarade X., "så får jag upplysa att han gör
dig ressällskap i morgon; han återvänder till sitt Finland igen."

"Det vet jag", sade Erik, "och det var roligt att få en finne till
reskamrat. Ros är dessutom en intelligent man. Han lofvade mig i går
att här sammanträffa med oss."

"Det är en underlig man, vår vän Ros", menade doktor B., "han
har rest mycket, men det ser nästan ut som skulle han inte ha ro
någonstädes. I Upsala tycktes han inte riktigt trifvas."

"Är han då folkskygg?" frågade någon.

"Åh nej", genmälte doktorn, "inte just det, ehuru han dock i
allmänhet är ganska sluten. Han är bestämdt en stor entusiast och
der framskymta ibland nästan vilda blixtar af inre glöd, kanske
tvifvelsmål om hans fäderneslands politiska framtid. Jag tror att han
är en af de der så kallade fennomanerne."

"Så vidt jag känner honom", inföll Erik, "är han det ända till
fanatism, ehuru han här i Sverge inte gerna bär sina åsigter i denna
väg till torgs. Jag håller nästan med B.; han lider verkligen af sorg
och tvifvel öfver Finlands möjliga öde."

"Ja", återtog B., "det är en alltigenom djup och allvarlig karakter
och under den ofta kalla ytan glöder en inre brand, som förr eller
senare skall i förtid förtära honom om han inte finner någon praktisk
afledare för sin verksamhetsdrift. Vore han skald, så vore han
bestämdt en liten finsk Almqvist, men hans håg ligger inte egentligen
åt parnassen. Med all sin fosterländska entusiasm förenar han likväl
alltför mycket lugn beräkningsförmåga för att kunna skåda Finlands
framtid i alldeles ljusa färger. Men jag tror att der samverkar
en ännu bittrare känsla af mera individuel beskaffenhet, ty hans
verldsåskådning är verkligen något dyster, en känsla, hvars natur jag
inte kan förklara och inte vill gissningsvis uppgifva."

Trots Eriks tankspriddhet började dock samtalet intressera honom
och han meddelade sina vänner hvad han kände om den egendomliga
personlighet, som var i fråga. Erik hade, på en af sina resor med
tant Agatha och Jenny, i Skotland sammanträffat med den unge finnen.
De hade der företagit flera turer tillsammans samt genomlefvat en
ganska njutningsrik tid af några veckor. Ros vistades i Skotland
för att studera det skotska skolväsendet. Han var för öfrigt juris
doktor och finsk publicist samt beklagade mycket att han icke
fått öfvervara, Finlands första landtdag. Men ett reseunderstöd
af allmänna medel tvang honom att en bestämd tid vistas utrikes.
Hvad som då förefallit vår vän mest besynnerligt i finnens väsende
var dennes bestämda afvoghet mot engelsmännen i deras historiska
förhållande till Skotland. Få Eriks öppet uttalade beundran för det
stora öfolket hade Ros, som i öfrigt skänkte det britiska folkets
frihetssinne allt erkännande, icke utan bitterhet frågat om han,
Erik, också beundrade engelsmännen derföre att de tillintetgjort
Skotlands sjelfständighet och öfverflyglat dess ursprungliga
nationalitet. Det är en lögn, hade han ofta sagt, att ett folk som
alldeles ur sig sjelf skapat en så egendomlig diktverld som Ossians
sånger, icke inom sig skulle ha egt förmåga att arbeta sig upp till
en sjelfständig och nationel bildningsform. Men såsom historien
skiftat lotterna, bär nu imellertid all bildning i Skotland en
engelsk pregel och det rent skotska elementet har blifvit undertryckt
i tidernas lopp, dess språk undanträngdt från den högre kulturens
sferer och ansedt såsom ett halfbarbariskt idiom. För allt detta har
Skotland att tacka engelsmännen -- och likaså, brukade han tillägga,
hade det väl äfven gått med Finland och finnarne gentimot den svenska
kulturen och dess inflytande, om icke de politiska händelserna i
början af detta sekel lösryckt Finland från Sverge och anvisat
detsamma en helt ny och nationel utvecklingsbana. På senare tider
trodde Erik sig dock ha märkt att en stor förändring höll på att
försiggå i Ros' åsigter i detta afseende, men till hvilken ståndpunkt
denna inre kamp skalle leda hans vän, kunde han ännu icke bedömma.

Så långt hade Erik hunnit i sina meddelanden då han plötsligen såg
sig föranlåten att afbryta desamma med ett: "men se der ha vi vår
finne."

Den person som nu framträdde till det bord, vid hvilket Erik och hans
vänner suto, var en välväxt, kraftfull gestalt med ett något blekt
men själfullt ansigte. Han helsade frimodigt på de närvarande, af
hvilka han kände de flesta. I hans tal röjde sig denna egendomliga
brytning hvarpå finnen, äfven då svenska språket är hans modersmål,
alltid igenkännes; det var Birger Ros. "Grod afton, reskamrat",
helsade Erik glädtigt, "är du nu klar att dricka ett glas punsch här
och sedan på Hasselbacken intaga en liten afskedssexa med oss?"

"Tack!" blef svaret, "men uppriktigt sagdt, har jag ännu ett och
annat att uträtta och skyndade hit hlott för att säga till det jag
sannolikt något senare skall infinna mig på Hasselbacken. Farväl
alltså tillsvidare." -- De öfriga af sällskapet broto också upp och
begåfvo sig med ångbåt till Djurgården.

Muntert glam, skämtsamma tal och afskedsskålar hade snart helt och
hållet skingrat Eriks tankspriddhet. Väl stördes glädjen något
deraf att Birger Ros icke infann sig, men å andra sidan var man
van vid hans egendomligheter. Den helsning till Finland som en af
talarne haft för afsigt att adressera till Ros uppdrogs nu åt Erik
att frambära. Med den sista båten begåfvo sig denne och hans glada
kamrater till staden och Erik gick ombord och till hvila, för att i
sömnens armar för några timmar förgäta alla hemlighetsfulla kusiner
och skämtande vänner, skålar och bålar.



3.

På förhoppningarnes kyrkogård.


Men hvart hade Ros begifvit sig då han lemnade sina vänner i
Strömparterren? Låtom oss följa honom. Klockan var ännu icke nio och
i den ljusa sommarqvällen kunde med lätthet alla föremål urskiljas.
Den unge finnen ställde med en viss brådska sina steg åt norr. Han
gick öfver Gustaf Adolfs torg, Malmtorgsgatan och Brunkebergstorg
samt beträdde den långa Malmskillnadsgatan. Ju mera han dock nalkades
Johannis kyrkogård, i samma mon saktade han ock sina steg. Han såg
på sin klocka; den var straxt nio. Det var som hade han kännt bly i
sina fötter och hans gång blef ännu långsammare. Djupa och ingalunda
glada tankar uppfyllde hans själ. Men då klockorna i kyrktornen gällt
förkunnade att den nionde timmen förlidit, for han plötsligt upp ur
sina drömmerier och liksom för att bättre draga sig någonting till
minnes eller ock uppmuntra en svigtande vilja, sade han halfhögt för
sig sjelf: "sidoalléen till höger", och började påskynda sina steg.

Ankommen till den plats i hufvudgången der en sidoallée i rät
vinkel leder till höger stannade Birger ett ögonblick. Tvekade han
väl ännu? Solen hade gått ned och mystiska halfdagrar hade lägrat
sig under de höga, lummiga träden på kyrkogården, men den nordiska
sommarqvällens långa skymning qvardröjde ännu öfver den tysta,
ensliga platsen och tillät ögat att äfven på något afstånd urskilja
alla föremål. En blick af Birger inåt alléens dunkel visade honom
en qvinnogestalt, sittande på en af de längst bort ställda bänkarne
till höger. Hans hjerta klappade våldsamt och om någon i detta
ögonblick skådat djupt in i den unge finnens dunkla öga, så hade han
der mött en blick som talade om ganska stridiga känslor. Plötsligen
tycktes dock en tanke uttränga alla de andra och denna var lika
enkel som tillfyllestgörande att häfva all vidare tvekan: "det är
ju jag som bedt henne komma och hon har beviljat min bön." Med ett
slags förtviflad beslutsamhet i de af en svår inre strid krampaktigt
upprörda anletsdragen beträdde nu Birger sidoalléen och ställde sina
steg fram till det på bänken sittande fruntimret.

Då Ros nalkades steg fruntimret upp. Det var en ung dam med nästan
sylfidisk växt. Hon gick några steg imot den kommande och, slående
sin slöja tillbaka från ett vackert och kanske blott för tillfället
litet stolt ansigte, talade hon med sakta men lugn stämma i det hon
räckte den vördsamt helsande unge mannen handen:

"God afton, herr Ros, hvarföre har ni begärt ett möte på detta
besynnerliga ställe?"

"För att taga afsked af den enda förhoppning jag hyst att sällhet
kunde förenas med min framtid. Det var en ljuf dröm, hvars luftslott
verkligheten krossat. Men, min fröken, jag har inte haft styrka att
gå denna glädjelösa framtid till mötes utan att taga afsked af er."

"Och hvarföre har ni inte besökt oss här i Stockholm?" sporde
fruntimret med lindrigt sväfvande röst, "hvarföre undvek ni oss, herr
Birger?"

"Af feghet. Jag fruktade att duka under för min känslas makt..."

Det unga fruntimret rodnade djupt, de sköna dunkla ögonhåren sänkte
sig öfver de ännu skönare ögonens förtrollande ljusverldar och i en
knapt hörbar, mycket vek ton framsmögo öfver hennes läppar de orden:
"Och om nu denna er känsla..."

"O, säg inte ut er tanke!" afbröt Birger nästan vildt och tillade
sedan med våldsamt dämpad rörelse: "Jag har en tröst i sjelfva
tviflet på er, låt mig behålla detta tvifvel. Vissheten att min
kärlek är obesvarad skulle öka min börda och jag tigger fegt och
egoistiskt om förskoning. Det nästan otroliga åter -- och dock har
jag stundtals trott derpå -- att min upproriska känsla funnit gensvar
skulle försänka mig i ett kaos af förtviflan." Han tillade efter
en kort paus, och blick och ton tolkade bättre hans känslor än de
frampressade orden:

"Låt mig derföre behålla mitt förtärande men saliggörande tvifvel
-- en helig, orygglig ed binder mig i alla fall vid ett oblidkeligt
olycksöde..."

"Jag känner den edens innehåll", sade den unga qvinnan mildt. En
ofrivillig skakning genomilade den starke ynglingens hela väsende
och, fattande hennes icke undandragna hand, utropade han lidelsefullt:

"Du känner min ed -- farväl!"

Då såg hon upp till honom.

Der glänste det liksom tårar i de ljufva, strålande ögonen. Var det
uppfriskande dagg på hans hjertas glödande sorg, var det en skön
morgonrodnads löfte om sol och ljus för den kommande dagen?

Såg han denna blick?

En lätt kyss brann på flickans hand -- och bort ilade den
olyckligt-lycklige mannen.

Hon stod der ännu en stund qvar, såg med ett egendomligt uttryck
i de svärmiska ögonen på sin hand, der nyss hans läppar hvilat
ett ögonblick, och hviskade: "Jag tror inte på ett oblidkeligt
olycksöde." Med ljudlösa steg sväfvade hon bort från kyrkogårdens
tysta rike, men öfver grafkullarne gick aftonflägtens stilla susning
och tufvor och blommor drömde sin dröm om försoning och frid.



4.

Litet politik.


Då vår vän Erik följande morgon uppvaknade i sin hytt befann sig
ångfartyget redan på Ålands haf. Han gjorde hastigt sin toilett
och gick upp på däck för att andas frisk luft. Den förste person
han mötte var Birger Ros, som med stora steg promenerade af och
an på akterdäck, såsom vanligt försänkt i djupa tankar. Sedan
vännerne helsat på hvarandra, frågade Erik hvarföre Ros i går qväll
icke kommit ut till Hasselbacken. Svaret var undvikande och den
unge finnen tycktes öfver hufvud taget icke vara vid synnerligen
godt lynne, åtminstone svarade han högst fåordigt på den andres
många frågor, till dess denne omsider blef otålig och öfvergaf
förhoppningen att med honom inleda ett ordentligt samtal. Snart hade
äfven den liflige Erik ibland ångbåtspassagerarne gjort en hel hop
bekantskaper, med hvilka han genast inlåtit sig i ifriga samtal om de
finska förhållandena. På eftermiddagen sammanträffade han åter med
den fortfarande mulne Ros.

"Hör på, bror Birger", började han, "du är inte vid godt kourage
i dag; hvad går åt dig? Jag tycker att du borde, för att tala
poetiskt, på förhoppningarnes vingar ila till ditt liksom pånyttfödda
fädernesland, isynnerhet som Finland verkligen med heder bestått sitt
första och svåra prof på det konstitutionella statslifvets bana. Alla
dina landsmän med hvilka jag samspråkat under dagens lopp äro lifvade
af glada utsigter för framtiden. Särskildt borde dock just du med din
varma fosterlandskärlek och dina utpreglade specielt finska idéer, ty
jag vet att du är en riktig 'fennoman', glädja dig åt det erkännande
som till exempel det finska språket numera vunnit och dess nästan
fullkomliga likställande med svenskan."

"Min vän", svarade Ros mycket allvarligt, "jag är också verkligen
rätt _belåten_ med den _gåfvan_."

"Nå, hvad kan du väl önska mera?" återtog Erik, "nu är fältet fritt
för en nästan obegränsad utveckling af alla folkets inneboende
krafter."

"Och", inföll här Ros dystert, "hvad vill du att jag skall tro om
djupet och halten af krafter, hvilka _nu_ såsom en _gåfva_ imottagit
hvad dem rätteligen tillkommit redan för århundraden sedan?"

"En _gåfva_? Du betonar för andra gången detta ord; hvad menar du
dermed?" frågade Erik.

"Jag menar helt enkelt att den bästa egendom är den", genmälte
finnen, "som man sjelf förvärfvat sig och att en sådan är vida att
föredraga framför hvilken gåfva som helst."

"Du kan väl inte neka att i Finland just en påtryckning ifrån sjelfva
massan af folket hufvudsakligen framkallat denna sakernas vändning",
utbrast den unge svensken med värma, "så har åtminstone jag alltid
uppfattat hela den fennomanska rörelsen och äfven den så kallade
'språkfrågan'. Det finska folket har ändtligen vaknat till fullt
medvetet lif och går nu med sjelfförtroende sin nationella utveckling
till mötes. De djupa lederna ha genomträngts af ett stort och ädelt
sträfvande."

Erik tystnade och Ros förblef svaret skyldig.

"Nå, men så tala då, gillar du kanske inte min uppfattning?" sporde
den förstnämde ifrigt, "just du vore då, besynnerligt nog, den förste
finne jag råkat, som numera inte tror på sitt folks pånyttfödelse!"

"Huru många _finnar_ har du råkat sedan du kom till Finland?"
frågade Ros sarkastigt. "Men se der", fortfor han och utpekade med
handen en vidlyftig skärgård, imot hvilken de styrde kurs, "de
der öarne tillhöra Finland, det är Åland, -- nåväl, huru många af
dess sextontusen invånare tror du förstå ett enda ord finska? Var
öfvertygad derom, inte många hundra, och alla, jag säger alla,
förklara att de inte äro finnar och skulle blygas", tillade han
kallt, "att anses för sådana."

"Åland är ett undantag", genmälte Erik, "och ett undantag gör inte
regeln. Hos oss kalla sig också Gotlands invånare inte svenskar, utan
gotländingar."

"Du misstager dig betydligt, broder Erik", svarade Ros med ett
bittert leende, "gotländingarne _äro_ dock svenskar, men åländingarne
äro verkligen inte finnar, de äro svenskar..."

"Nå, så låt dem då i Guds namn vara svenskar, de äro ju i alla fall
finska undersåter, dessa högvigtiga sextontusen åländingar", inföll
Erik skrattande.

"Ja, men", återtog Ros, "nyländingarne och en del österbottningar
äro också svenskar och hvad som vill säga vida mera än dessa par
hundratusen menniskor, det är, att en ganska stor del af de så
kallade 'bildade klasserna' jemväl är och ännu mera anser sig vara
af svensk härkomst. Svenskan är i alla fall deras modersmål. Och",
tillade han dystert, "säg mig då, broder, hvad återstår såsom genuint
finskt?"

"De djupa lederna!" utropade svensken med värma.

"De djupa lederna", återtog finnen i nästan skärande ton, "de _djupa
lederna_ under svensk eller svenskfinsk _ledning_. Ha, ha! -- hvad
äro dessa svenskfinnar, som tro och påstå att de inom sin klass ha
sammanfört all landets, hela folkets intelligens? En ädlare race
kanske? Ve min tunga, som ens uttalat ett sådant ord! Våld och list!
De ha öfverväldigat oss i sömnen och nu sitta dvergarne mysande,
ja hånleende på den fjettrade folkresens skuldror, -- men en gång
skall en annan tid komma och ur den nu sömndruckna massan skola
andar framgå som, utjemnande historiens orättvisor, skola rycka
kulturens, bildningens banér ur fåtalets klor och återställa det i
den rättmätige ärfvingens hand. Och då, först då skall man kunna tala
om ett verkligt Finland. 'Svenskheten' skall icke mera beherrska vårt
land, bort derföre, bort! med alla half-finnar och svensk-finnar. Vi
skola bli ett enda och enigt folk."

Ros tystnade och afiägsnade sig hastigt åt fören. Det låg något i
hans ansigtsuttryck liksom skulle han lia ångrat hvad han yttrat,
men ännu känna sig alltför upprörd att vilja eller kunna återtaga
sina ord. Erik Stenrot blef förvånad öfver detta sällsamma utbrott af
nationel bitterhet. Men han ansåg, vid mognare eftertanke, hela det
om en viss hätskhet vittnande utfallet, blott såsom en öfvergående
yttring af en något kittslig nationalfåfänga, som kände sig sårad
till och med deraf att se sig tvungen erkänna imottagandet af goda
gåfvor från en annan nation, med hvilken det finska folket likväl
i flera århundraden lefvat i trogen endrägt samt villigt delat
både lust och nöd. Han uttalade för sig sjelf i all tysthet den
förhoppningen att icke alla fennomaner, en benämning hvilken han
för öfrigt ogillade, skulle vara lika "vilda" som denne hans äldste
finske vän nu visat sig vara -- och han blef rätt glad då han efter
en stunds förlopp såg Ros återvända och med molnfri blick nalkas
honom.

"Det var ett föga gästfritt välkommen, min gode svenske vän och
broder, de der orden jag nyss yttrade", sade Ros. "Se så, kom,
låt oss dricka ett glas svensk punsch tillsammans! Jag helsar dig
hjertligt välkommen på gamla Suomis bölja, skål!"

Glasen klingade och snart var all bitterhet försvunnen ur de två
vännernas hjertan och samtal. Ros meddelade den uppmärksamme Erik
flera värderika, ofta äfven rätt pikanta upplysningar om ställ
ningar och förhållanden i Finland, hvarvid den i vissa kretsar sig
utbildande byråkratiska andan ingalunda förblef onäpst. Men ett visst
svårmod tycktes dock hvila öfver den unge finnens hela väsende, så
själfullt och ofta snillrikt hans samtal än var.

Imellertid plaskade den ståtliga "Aura" fram genom den åländska och
åbolänska skärgården och uppnådde den gamla Aurastaden Abo. Med ett
visst allvar i sin för öfrigt glada sinnesstämning beträdde Erik
Stenrot för första gången i sitt lif denna historiskt minnesvärda, nu
för Sverge i yttre afseende förlorade mark.



5.

Finska paralleler.


Vi förbigå alldeles Eriks korta vistelse i Abo, hvilken stad
han hade för afsigt att egna mera uppmärksamhet på sin återresa
till hemlandet, och följa honom der han nu fortsätter resan till
Helsingfors, dit hans håg också mest stod. Der skulle han ju med
ens försättas i sjelfva medelpunkten af det offentliga lifvet i
Finland och der ansåg han sig allra bäst kunna lägga grunden till
sina studier om och öfver brödrafolkets senaste utveckling. Han
tillsporde sin vän Ros härom och uttalade den förhoppning att denne
skulle införa honom i några litterära kretsar, såsom varande de
sidor af det allmänna lifvet der han tydligast och klarast finge
se det allmänna tänkesättet afspegla sig, i synnerhet hvad den för
Finland egendomliga dualismen imellan det svenska och det finska
folk-elementet vidkom. Men Ros' svar utföll till en del imot hans
förmodan.

"Jag skall med nöje", sade denne, "presentera dig för några af våra
framstående personligheter, såvida jag är bekant med dem och de
vistas i Helsingfors, men utan ringaste afseende på hvilket parti de
tillhöra eller om de öfver hufvud taget alls tillhöra någon bestämd
riktning. Om du från början blefve införd i vissa litterära, hos
oss ofta äfven qvasipolitiska kretsar, så skulle måhända det första
intrycket utöfva ett afgörande inflytande på din lifliga själ. Må
du sjelf välja, ty hvardera sidan har ganska aktningsvärda förmågor
att förete. Du skall säkerligen träffa mera värme och entusiasm hos
medlemmarne af det specielt finska partiet, hvilket också är vida
talrikare om man nämligen räknar dertill hela den stora kohorten af
egentligen principlöst folk, men som gerna flyter med strömmen. Detta
parti har i sig upptagit, bredvid män med verkligt snille, äfven
en mängd medelmåttiga förmågor, som på fosterlandskärlekens breda
och tålmodiga basis ha lätt att bringa rökelseoffer åt sin fåfänga,
emedan de i allmänhet icke ha att befara en nagelfarande kritik
och röna stort undseende för sina, såsom det heter, i alla fall
välmenta produktioner, -- en för öfrigt ganska vanlig och äfven lätt
förklarlig företeelse, i synnerhet på det litterära arbetets område,
hos unga eller hittills på ett eller annat sätt undertryckta och
förbisedda nationaliteter. På ett sådant sätt är det jemförelsevis
lätt att skära lagrar. I följd häraf räknar nu vårt finska parti
ett antal författare och litteratörer, hvilka skulle göra mera
gagn om de till exempel skulle egna sina krafter uteslutande åt
folkundervisningen och söka förvärfva sig de kunskaper som erfordras
för detta högvigtiga kall, i stället för att äflas med egna
produktioner och öda sin tid på klumpfingrade bardalekar och en med
föga uddhvassa vapen förd polemik, der elakhet får ersätta qvickhet
och simpel grofhet skall föreställa frimodighet. Du ser häraf att jag
dömer strängt öfver det parti jag sjelf allmänt anses tillhöra, men
dem man älskar dem agar man."

"A andra sidan åter", fortfor Ros och hans ton antog en något
försmädlig skärpa, "skall du i det svensk-finska lägret finna
flera ganska intelligenta personligheter som, eleganta så väl i
sitt yttre som ock i sitt inre, icke utan en viss anstrykning af
kosmopolitism, se sakerna, om jag så får uttrycka mig, _un peu en
gros_, och hvilka, det medger jag, på sitt sätt äro goda patrioter,
men som antingen icke eftersträfva eller till och med le åt ett
specielt finskt Finland. De äro dugtiga kämpar för allt hvad frihet
och rätt och socialt framåtskridande heter, men", och talaren blef
mera lifvad, "de brista i den sanna fosterlandskärlekens förnämsta
trosartikel: nationalitetsprincipen. De framställa såsom sitt ideal
ett dimdunkligt, dualistiskt fantom, ett mellanting af en finsk stat
med svensk kultur, en historisk orimlighet, snarlik en stark finsk
hufvudskalle med svensk hjerna uti. Detta politiska hjernspöke tro de
ha sig anvisadt en viss mission i nordens framtidshistoria. Måhända
hägrar också för deras inbillning i fantastiska konturer något slags
union med de skandinaviska länderna -- en alltigenom oklar skapelse
af de svenska sympatier som genomtränga dem och från hvilka de icke
kunna eller ens vilja frigöra sig. Jag högaktar flera af deras ledare
personligen, men jag beklagar deras ståndpunkt, ty ett uteslutande
finskt Finland är en tanke som de icke kunna fatta."

"Och kan du sjelf, broder Birger", inföll Erik, "fullt klart fatta
tanken om ett uteslutande finskt Finland?"

"Sjelfva tanken står klar för min själ", svarade entusiasten med
blixtrande öga, "och det är just på de 'djupa lederna', såsom du
kallat dem, som denna tanke stöder sig. Det är den enda förnuftiga
utgångspunkt för att grundlägga Finlands framtid, men", och den
stolta blicken sänkte sig och han tillade i tviflarens dofva ton --
"men förverkligandet af denna höga tanke har ännu hvarken funnit sin
man, eller ens sina män, ja knappast ett..." han tystnade tvärt och
en dyster skugga gick öfver de manliga dragen. Erik räckte sin vän
handen och tryckte den stillatigande, men inom sig tänkte han: "Han
vågar icke säga det bittra ordet rent ut, det ordet att den stora
framtidstanken ännu icke funnit för sig ett moget folk, i stånd att
af egen drift och kraft ensamt fortsätta och befästa det påbegynta
verket." Så tänkte den unge svensken, men samtalet intresserade honom
djupt och han ville icke låta detsamma falla. Han yttrade derföre
efter en liten paus i frågande form: "Och det ryska inflytandet,
fruktar du inte det?" Ros kastade en lång blick på sin vän. Slutligen
sade han i lugn ton, och det lät som en liknelse, följande ord:

"Du har manat fram en ny demon i vårt samtal, bror Erik, men jag
bekänner uppriktigt att jag inte så mycket fruktar djefvulen utom,
som djefvulen inom mig, min egen svaghet, disharmonien i min egen
öfvertygelse. Jag tror att min sak är sann och min vilja god, men min
tro är dock inte så stark att den kan förflytta hälleberg. Jag tror
att det finska folkelementet inträdt i en helsosam jäsningsprocess,
men tviflets djefvul inom mig hviskar att hela denna process skall
förkolna i sig sjelf, om inte en liten tillsats af ett främmande
element bereder de bundna andarne tillfälle att utveckla sin
inneboende kraft."

"Och", utropade Erik med värma, "för att fortsätta din liknelse,
denna ovilkorligen nödvändiga lilla tillsats är -- var man, min
finske vän -- och säg rent ut, är..."

"Är den olyckliga och dock trefaldt välsignade svenska surdegen i
Finland!" utbrast Ros häftigt, "men jag vill stå i egna skor och
på egen botten och bortvisar stolt alla gåfvor. 'Bättre att i eget
land dricka vatten ur näfverrifva, än i främmande land dricka öl ur
krus!'" [Ur finska nationaldikten "Kalevala"]

"Manligt taladt, bror Birger", genmälte Erik med ett vänligt leende,
"men antagom nu, med hänsyn till vår snabbt framåtilande tid, att
det är skridskor och inte genuina näfverskor du behöfver, är det inte
då bra att ha en smula svenskt bildningsstål i dem, så att du inte
faller pladask ned på den hala ryss-is hvilken du måste öfverskrida
för att verkligen komma på egen, finsk botten?"

Ros måste ofrivilligt skratta åt den skämtsamme vännens sätt att söka
skingra hans mörka tankar.

"Du skrattar?" utropade Erik med låtsad förvåning, "och jag som
trodde att fennomaner och läsare alldeles glömt bort att skratta."

"Din sammanställning, bror Erik, är mera träffande än du kanske sjelf
anar. Fennomaner och läsare ha verkligen den inbördes likheten att
hvardera i många fall äro blinde ifrare, men de _söka_ åtminstone
sanningen och äro inte ljumma anhängare af sin sak."

"Går likheten så långt", frågade Erik klipskt, "att fennomanien
liksom läseriet i sitt läger räknar talrika qvinliga medlemmar?"

"Vänta du!" svarade Ros ovanligt muntert och ett skälmskt leende gick
såsom en ljusglimt öfver det nu dubbelt intressanta ansigtet samt
tillät en alldeles ny inblick i den unge mannens karakter, "vänta
du, det der fordrar hämnd. Efter du så vill, skall jag införa dig i
åtminstone _en_ sällskapskrets med bestämd färg."

"Bestående af idel fennomaner?" sporde Erik med komisk fruktan. "De
taga kanske hufvudet af mig, arme svensk?"

"Säg hellre måhända -- hjertat", svarade vännen, "jag lofvar
presentera dig i en liten krets af fennomanskor."

"Hvad behagas?" utropade svensken, verkligen förvånad. "Fennomanskor!
Huru se de ut?"

"Jo", sade Ros, "de likna, såsom Runeberg säger: 'ett smultron, vuxet
i skuggan'. Men få se om de skola finna nåd inför dina i den vägen
af för mycket ljus bortskämda ögon, ty de svenska fruntimren äro i
sanning de mest intagande qvinnor i verlden..."

Här tystnade talaren och vände sig bort, en plötslig blekhet
efterträdde det nyss ännu glada uttrycket i hans ansigte.

"Du vill föra mig i en krets af finska trollqvinnor, skalk!" utropade
Erik skrattande, "du lägger ut en snara för mig, men jag säger med
den svenske skalden:

    "'Den höge yngling sade
    Ett ord och snaran brast.'

"Jag är ju, enligt stadssqvallret, så godt som förlofvad, ehuru mig
sjelf ohördan."

"Med hvem?" utbrast Ros häftigt i det han dock fortfarande vände
ansigtet åt sjön.

"Har ingen fara ännu", ljöd Eriks svar; "bara prat, ingen sanning,
det vet jag väl sjelf bäst. _Hon_ vill säkert inte ha mig och jag
förspörjer ingen lust att allaredan gifta mig."

"Men hvem vore då den lyckliga?" frågade Ros åter.

"Den lyckliga?" utbrast Erik: "Javäl, så lycklig som skönhet
och ett godt hufvud kunna göra en sjelfrådig trollslända till
flicka -- det är den rika arftagerskan, resenärskan, svärmerskan,
tjuserskan, gud-vet-allt-hvädskan, och vore hon i Finland, säkert
också fennomanskan, med få ord ingen annan, än min näpna kusin Jenny
Bertram, med hvilken juvel ett välvilligt rykte..., men kors hvad
felas dig? Du är ju alldeles hvitgrå i ansigtet, jag tror minsann att
du är sjösjuk..."

"Jag tror, jag går i min koj", mumlade Ros och nästan vacklade fram
till kajutdörren.

"Den Jenny", sade Erik förtretad för sig sjelf, "hon spelar mig då
alltjemt något spratt, till och med sig sjelf ovetande. Nu blir
just vid nämnandet af hennes namn den der kamraten sjösjuk. Fatalt!
Och jag som redan hade fått den kalla finnen halfvärmd. Det minsta
jag räknade uppå vår ett namngifvande af de förnämsta skönheterna
i Helsingfors. Jag hoppas likväl att bara vi komma fram, jag ändå
äfven utan katalog skall få rätt på någon del af herrligheten.
Fennomanskor -- och 'ett smultron, vuxet i skuggan' -- ganska bra,
men jag skall minsann göra allt mitt till att öfver de der finska
smultronen utgjuta hela det briljanta solljuset af min stockholmska
konversation. Det blir kanske rätt pikant till slut. Kypare,
sodavatten och ett glas punsch!"



6.

En helsning från Finland.


Vi befinna oss åter i Stockholm. Tant Agatha och fröken Jenny sitta
vid sitt morgonkaffe; då ringer postbudet och kammarjungfrun lemnar
fram ett bref med utländsk poststämpel.

"Minsann, från Erik!" sade Jenny, sedan hon brutit detsamma och
flygtigt sett på stilen. "Vill tant höra på, så skall jag läsa upp
hvad den gunstige herrn har att förmäla från Finland'?"

"Men om der kanske förekomma några hemligheter... så..."

"Åhnej", svarade Jenny leende, "jag har inga hemligheter med kusin
Erik, fast jag tycker bra om honom."

Och hon uppläste följande skrifvelse.

    _Erik Stenrot till Jenny Bertram_.

    Helsingfors, 15 Juli 1864.

    Min skälmska kusin!

    1 den förmodan att du ännu icke anträdt din "inkognito-resa"
    sänder jag dig dessa rader, hvilka, jag hoppas det, skola finna
    tant och dig sittande i allsköns välbefinnande i er vackra våning
    vid Drottninggatan i det oförlikneliga Stockholm.

    Ja, jag är nu i Finland och i dess glada hufvudstad Helsingfors,
    som är en vacker och prydlig stad med breda gator, stora torg
    och präktiga promenader samt ett starkt tycke af ungdomlighet i
    hela sin fysionomi, hvilken icke kan förfela att göra intryck på
    hvarje, i synnerhet sjövägen ankommande, resande; men mera härom
    då jag åter befinner mig på hemlandets jord och, sittande i den
    beqväma gungstolen i edert så kallade hvardagsrum, kan kasta en
    lugn återblick på mina reseminnen, hvilka sannolikt skola bli
    ganska angenäma. Jag har också allaredan börjat föra en dagbok,
    för att ha en ledtråd för minnet då jag i framtiden någon gång
    vill återupplifva de mångfaldiga intryck min själ här rönt.

    Såsom du vet reste jag hitöfver för att studera det "nya lifvet"
    i vårt gamla kära Finland. Dessa mina tillämnade studier ha
    blifvit inledda på ett ganska egendomligt sätt och jag befarar
    högeligen att de i många afseenden skola erbjuda stora luckor,
    medan åter vissa andra partier komma att intaga ett måhända
    alltför framstående rum.

    Jag vet icke om det var dig bekant att vår gemensamme vän från
    de skotska högländerna, den intressante finnen Birger Ros, som
    någon tid vistats i Stockholm men icke kunde förmås att besöka
    tant Agatha och dig, var min reskamrat hit. Nåväl, han är lika
    originel som förut och jag har till och med trott mig märka att
    ett visst oförklarligt svårmod hvilar öfver hela hans väsende.
    Åtminstone äro hans kinder nu betydligt mera bleka än de voro
    bruna då vi tillsammans med honom gjorde våra bergvandringar
    i Skotland. Huru det nu än må vara, så spelar imellertid
    Ros en stor roll i den korta historien om de två veckor jag
    allaredan vistats i Helsingfors. Han, som åtnjuter mycket
    anseende härstädes, har presenterat mig för en mängd litterära
    notabiliteter och jag kunde ibland mina nya bekantskaper här
    anföra äfven i Sverge välklingande namn, men sparar äfven detta
    till framdeles och nämner blott att jag på mycket vänskaplig fot
    umgås såväl med flera framstående medlemmar af det svenskfinska
    intelligenspartiet, som ock ledarne af den stora fennomanska
    falangen, hvilken med all makt sträfvar att arbeta sig upp till
    samhällets höjder. Detta partis gamle hjelte, den välbekante
    Johan Vilhelm Snellman, innehar också allaredan ett ganska högt
    embete; han är nämligen chef för finansväsendet i Finland,
    hvilket, i förbigående nämdt, lär vara i godt skick. Utom dessa
    nöjsamma men främst dock för mina studier nyttiga bekantskaper
    har jag att tacka vännen Ros äfven för några andra som äro
    alldeles förtjusande. Hvem kunde tro det "fattiga Finland" om
    sådana skatter! Du som har ett godt hufvud kan väl gissa att jag
    här menar de finska fruntimren. O, de äro hänförande! Och när de
    framsjunga sin i alla fall ganska korrekta svenska, låter det
    rätt pikant och man tror sig vara på sirenernas ö. Ja, nu kan
    jag förstå hvarföre hjelten Lemminkäinen i Kalevala-dikten så
    länge qvardröjde på den af sköna ungmor bebodda ön, fängslad i
    deras krets liksom genom en trollmakt. Såsom du ser börjar jag
    redan göra mig hemmastadd i den finska folkpoesien, men så har
    jag också lärarinnor som icke allenast med ord, utan äfven med
    af inspiration strålande blickar för mig förklara det finska
    språkets skönheter. Du må le, men hvad jag säger är på sätt och
    vis bokstaflig sanning. Mig har nämligen vederfarits det gästvän
    lighetens ynnestbevis att erhålla tillträde till en klubb af
    -- fennomanskor. Har du någonsin i Stockholm, Kjöbenhavn eller
    Kristiania hört talas om något sällskap af _fornnordiskor_,
    hvilka beslutit att vid sina sammankomster endast tala sitt lands
    ursprungliga folkspråk? I detta afseende har den finska bildade
    qvinnan ådagalagt större energi. I den klubb, jag omnämt, tala
    nämligen alla medlemmarne uteslutande blott finska med hvarandra.
    [Faktiskt. Detta sällskap eger ännu i dag (1872) bestånd i
    Helsingfors.] Herrar äro ingalunda uteslutne från sällskapet,
    men jag för min del ger företräde åt de qvinliga medlemmarne.
    Jag skall försöka beskrifva mitt något komiska första inträde i
    denna krets af entusiastiska förtjusarinnor. Ros hade skämtvis
    lofvat införa mig i en krets af "fennomanskor", men jag tog
    honom på ordet och en vacker onsdagsafton begåfvo vi oss af till
    församlingslokalen. Jag fick vänta en liten stund i ett yttre
    rum, sedan åtföljde jag Ros till en väl upplyst, enkel salong der
    ett talrikt sällskap fruntimmer och herrar var församladt. De
    på finska muntert samtalande grupperna gåfvo, artigt besvarande
    mina helsningar, leende plats åt oss, der vi framträdde till
    ordföranden för qvällen, professorskan Z., för hvilken jag
    presenterades. Det var en fin och behaglig företeelse, den vackra
    professorskan. Hon höjde sin lilla, fennomanska presidentklubba,
    slog ett lätt slag på bordet och höll på finska språket ett litet
    tal af, såsom jag sedan fick veta, ungefär följande innehåll:
    "Som den för henne nyss presenterade herr Erik Stenrot ('Eero
    Kivijuuri' lät mitt fennomanska namn) önskade bli i sällskapet
    upptagen, men den ärade gästen från Sverge ännu icke var mäktig
    finska språket, så ville hon hemställa till medlemmarne, huruvida
    det icke för denna afton skulle tillåtas att i samtal med honom
    begagna sig af svenska språket; dock skulle detta medgifvande",
    tillade hon skälmskt, "endast gälla föreningens qvinliga
    medlemmar. Den som bifaller härtill upplyfte handen."

    Ett allmänt bifallssorl följde och under muntert skratt upplyftes
    en mängd täcka händer rakt i höjden. Jag tror nästan, förlåt mig
    Jenny, att somliga unga damer voterade med båda händerna. Den
    intagande professorskan meddelade mig nu leende att herrarne
    derföre blifvit uteslutne från rättigheten att tala svenska,
    emedan fruntimren, åtminstone den ena qvällen ville allena få
    disponera öfver den välkomne svenske gästen.

    Sådant var mitt inträde i den helsingforsska societeten.

    Jag innesluter här några blad ur min dagbok, hvilka jag icke ens
    hunnit genomläsa. Ursäkta derföre stilens vårdslöshet. Jag tror
    dagboken börjar med tredje dagen af min härvaro. Helsa tant och
    lef väl. Eder _Erik_.

    _P.S._

    Aina Ros är ovilkorligen ett af de intelligentaste fruntimmer jag
    sett. Hon är utmärkt vacker och lika munter som hennes bror är
    allvarlig.

       *       *       *       *       *

Jenny slutade läsningen af brefvet, men gömde "dagboken" till lektyr
för sin egen räkning.

"Men det är ju oförsvarligt, Jenny lilla", utbrast tant Agatha, "han
talar ju bara om den der Ros och sina finskor i hela brefvet. Har han
då alldeles glömt bort dig? Men vänta bara, jag skall skrifva till
honom en epistel, jag, och..."

"För all del, snälla tant, låt bli det", afbröt Jenny och försjönk
såsom det tycktes i djupa tankar. Det var väl ändå något i det der
brefvet som smärtade den unga damen, men denna sinnesstämning räckte
åtminstone till det yttre icke länge.

"Sade inte morbror Stråle i går att alla mina papper och vexlarne äro
i ordning?" frågade Jenny.

"Ja, kära du", sade den beskedliga tanten, "och vi kunna resa när som
helst. Jag följer, vet du, denna gång riktigt gerna med."

"Nåväl tant, då resa vi i morgon", blef Jennys bestämda svar.

Tanten nickade tyst bifall; hon var van att följa sin kanske något
nyckfulla, men i alla fall mycket älskvärda systerdotters vilja. --
Innan hon gick till hvila framtog Jenny Eriks dagboksanteckningar
och läste dem icke utan intresse. Vi meddela desamma våra läsare här
straxt nedanföre.



7.

Om fennomanskor och fennomaner.

(Dagboksanteckningar af en svensk.)


Helsingfors, 1 Juli kl. 12 på natten.

Hemkommen från min första fennomanska soirée försökte jag visserligen
att genast gå till hvila, men detta var mig omöjligt. Jag har
derföre beslutit att _arbeta_. Detta kommer väl kanske att i någon
mån förvåna min värde bolagskamrat, filosofie och juris utriusque
doktorn Birger Ros, men han blir säkerligen icke nyfiken af att få
del af hvad jag författar. Medan han nu sitter i sitt eget rum,
tänder jag en cigarr i afsigt att en stund promenera i salen och
sedan jag lyckats samla och någorlunda ordna mina minnen anförtro
desamma åt papperet. -- Att företaga detta göromål just nu anser
jag mig vara skyldig min vackra kusin Jenny, på hvilken jag icke
tänkt hela qvällen och som ännu icke erhållit något bref af mig och
icke heller erhåller ett sådant förr än jag blifvit förtrognare
med lifvet i den finska hufvudstaden. Men hvem kan undra derpå,
då man inom så kort tid blifvit bekant med så många jordiska
englar, som i synnerhet fallet i qväll varit med mig. Då jag
presenterades för de unga damerna nedböljade i ljufligt klingande
namnkaskader skönhetens välsignelse öfver mig: Hanna och Anna;
Lilly, Inga och Ellen: Laura, Olga och kanske betydelsefullast af
alla, ditt blida namn, Aina Ros. [Aina betydet på finska: alltid].
Glömd var i eder närhet min allvarliga föresats att söka bekämpa
det finsk-finska partiets afvoghet mot det svenska elementet, en
afvoghet som tydligt nog genomskimrade några af herrarnes ofta
trumpna artighetsbetygelser. Glömd var hvarje sådan föresats i qväll,
ty tjusande var din sång, mörkögda österbottniska Inga, och mitt
hjerta fylldes af nattviolsdoft, milda Hanna, vid din drömmande,
tavastländska blick. Laura, ditt själfulla leende kom mig att glömma
det finska klubbekrigets herrehat och din syster Ellen var som en
treflig saga af Topelius, der lyckligtvis sluttillämpningen var
bortglömd. Jag förlät Yrjö Koskinen [professor Georg Forsmans antagna
finska namn] hans senaste utfall mot "svenskheten", då du talade
om Saimasjöns under, blåögda berätterska Anna, och ehuru jag blott
flyktigt såg dig, blomma från Ladogas fjerran strand, svärmiskt
smäktande Olga, så vacklade dock min tro att det sköna har sitt enda
hemland i vester. Slutligen satte Kuopiotärnan Lilly kronan på ert
finska omvändelseverk med mig, ty jag börjar ta ganska förmånliga
föreställningar om de kalevalitiska skönheternas behag. Men Aina Ros
var dock den jag mest tänkte och ännu tänker uppå. -- Se så, nu har
jag ju varit rätt snäll emot kusin Jenny, ty jag ämnar sända henne
denna kortfattade finska blomsterkatalog, och derföre vill jag nu
sotva de rättrådiges sömn. -- Godnatt, Birger! Hvad skrifver du der i
nattens tysta timme? Är det något nytt anslag emot "svenskheten", du
"finskhetens Orvar Odd?"


Den 3 Juli.

Jag har i svensk öfversättning läst hvad Ros skref natten till i
går. Det är en vacker dikt, ett slags genmäle på den finsk-finska
professorns något vilda utfall emot "svenskheten" i Finland, en sång,
hvari författaren talar ett varmt och ädelt språk till den "svenske
brodern". -- En underlig man, min vän Ros: än en hänsynslös fennoman,
än åter _menniska framför allt_. Jag börjar tro med honom sjelf att
han är ett rof för en svårtbekämpad inre disharmoni, och jag ville
nästan likna honom vid en fältherre som när han rustar sig att i
spetsen för sin finska falang rusa åstad till kamp är grym att åse
och höra, men som, när stridens timma slår och hans kamrater och
soldater liksom _ex officio_ sluta visiret för att i blind yra "rida
spärr", sjelf aftager hjelmen och visar ett anlete, hvari man läser
sorg öfver den beklagansvärda brödrastriden, hvilken utföres med lika
mycken öfverspändhet å fennomanernes, som lugn värdighet å de andra
finnarnes sida.

Ros är bestämdt icke belåten med sig sjelf, sin ställning och
verksamhet.


Den 4 Juli.

En sammansättning af motsatser är denne min vän Ros. I går afton
kom han hem i vredesmod. Han hade bevistat en sammankomst i och för
bildandet af ett bolag, som skulle grundlägga en större tidning
på finska språket. Han tadlade i skarpa ordalag den ljumhet för
det stora företaget som röjt sig på alla håll. Litterära bidrag
utlofvades af nog många och till och med utan ersättningsanspråk, men
aktieteckningen för att tillförsäkra en sådan folkorgan ett flerårigt
bestånd och följaktligen den enda utsigten till verklig framgång,
hade rönt ringa uppmuntran, såväl i landsorten som ock i Helsingfors.
Hela den vackra planen måste således förfalla till hans stora
ledsnad, ty Ros' ekonomiska omständigheter tillåta honom icke att af
egna medel bestrida företagets alla kostnader, ehuru han dock tecknat
sig för ett icke obetydligt antal aktier i det tillämnade bladet, så
svårt detta än blef honom efter de utgifter hans vidsträckta resor
erfordrat. -- I dag åter, då min vän erhöll ett i mycket smickrande
ordalag framstäldt anbud att öfvertaga redaktionen af den på finska
utkommande officiella tidningen samt dervid löfte om "full frihet
att ge bladet hvilken anda och riktning han ansåge mest gagnelig för
landet" -- afslog han med indignation denna honom erbjudna utväg att
på dess eget språk få tala till hela det finska folket.

"Jag", utropade han, "en regeringens organ -- nej, hellre vill jag
reda mig en andlig graf och iakttaga en tvungen tystnad, ty politisk
tystnad i detta öfvergångsskede är politisk död. -- Men hellre det,
än lägga en hand vid verket att insöfva mitt folk i sjelfbedrägeriets
villa!"

Och tidpunkten är verkligen lämplig till en utvidgad och
betydelsefull publicistisk verksamhet i Finland, ty den preventiva
censuren blir från år 1865 upphäfven för tre år, eller intill
nästa landtdag (1867) -- ett försök ifrån regeringens (i Ryssland)
sida att pröfva huru finnarne skola bära ett slags tryckfrihet,
eller riktigare en åtminstone _lagligen_ icke _godtyckligt_, såsom
hittills, inskränkt yttranderätt. Nu skulle den modige mannen
åtminstone _kunna_ säga ett och annat sanningsord. Så mycket bittrare
för Ros, att företaget med den stora, dagliga finska tidningen icke
blifvit verklighet. Han lider i sanning mycket.


Den 6 Juli.

Victoria! Ros har segrat. Hans glödande entusiasm har förmått ett
antal fosterlandsvänner, ifriga fennomaner för öfrigt, att grundlägga
en finsk "tidskrift för litteratur och ekonomi". Det är åtminstone en
lofvande början till en framdeles utvidgad publicistisk verksamhet
i sannt fosterländsk anda. Ros skall upprätta programmet. Jag är
verkligen bra nyfiken att få del deraf, ty jag är öfvertygad om att
Ros denna gång skall lyckas öfvervinna all ensidighet och se sakerna
i stort.


Den 10 Juli.

Ros' program till den nya finska tidskriften har blifvit förkastadt,
emedan han vägrade att derur stryka följande ord:

"Vi skola öfvertvga våra svenska talande landsmän derom att äfven
deras finska bröder hysa ett lefvande deltagande for tidens högsta
frågor och att de äro och känna sig fullt ut värdige att hand i
hand och i förbund med svensk-finnarne arbeta för det gemensamma
fäderneslandets bästa. Vi inse fullkomligt nödvändigheten deraf
att sjelfva hufvudmassan af folket bör förena med sig den i landet
förhanden varande svenska bildningens krafter, för att med framgång
kunna verka för fosterlandets sanna väl. All ensidig parti-hätskhet
vare derföre bannlyst ur våra spalter i det vi i det _eniga_ Finlands
namn höja det sanna framåtskridandets baner."

Ultrafennomanerne lära ha sjudit af raseri öfver uttrycken "de
svenska bröderne" och "förbundet" med dem, äfvensom "nödvändigheten
att med sig förena den svenska bildningens krafter". Mycket bittra
ord ha blifvit fällda emot Ros, som likväl icke drog sig tillbaka
från aktieteckningen, men väl utträdde ur organisationskomitén. --
Vi tillbragte aftonen hos hans syster, som är lärarinna vid ett
här inrättadt barnhem för flickor samt jemte föreståndarinnan bor
invid den enkla, men rymliga lokalen. Hvad som isynnerhet tycktes ha
sårat Ros var ett tal som en af hans hemliga afundsmän hållit vid
bolagsstämman och hvarvid han med bitterhet utpekat Ros såsom en
"affälling från den goda saken", tilläggande med oblygt hån: "och
denne man som i sitt så kallade program uttalat så svenskvänliga
åsigter har dock en gång i sin hädangångne faders, den äkta
patriotens hand, vid dennes död till och med aflagt en helig ed att
aldrig taga till äkta dottern af ett främmande folk! Och hvad är
det väl som han nu föreslår oss att göra, då han vill att vi skola
förmäla vår finska sak med svenskarnes i landet?" -- Jag medger att
den ed Birger afgaf åt sin döende fader, denne fader som i sitt slag
lär ha varit en riktig finsk Cato, var en öfverilning, men det är
i alla fall skändligt att på detta sätt bli påmind om ett löfte,
som det nästan var omöjligt att vägra och hvilket sannolikt aldrig
i bokstaflig mening torde komma att sättas på prof. -- Aina var
förtjusande i sin milda vänlighet mot den djupt kränkte brodern och
jag försökte skämta öfver det der löftet, men detta tycktes blott,
eget nog, öka Ros' dystra sinnesstämning. Jag upphörde derföre i tid
dermed, isynnerhet som Birger vid vår vänskap besvor mig att icke
vidare tala om hela saken.


Den 12 Juli.

Vi, det vill säga Birger, hans syster och jag, ha beslutit att för
en tid lemna Helsingfors och aflägga ett besök på Ros' egendom i
östra Finland, der dessutom affärer påkalla hans närvaro. Vi afresa i
morgon och taga, för att förströ molnen på Birgers panna, den stora
omvägen öfver Tavastehus och St Michel till Nyslott, samt derifrån
öfver den berömda Pungaharjuåsen till Imatra vattenfall, i närheten
hvaraf Ros' egendom, Muistola ("Minnets hem"), är belägen. Sålunda
får jag se ett godt stycke Finland och det i det angenämaste sällskap
jag kunnat önska mig. Vår resa till Muistola torde komma att upptaga
tre å fyra veckor. I September återkomma vi till Helsingfors... och
sedan?

       *       *       *       *       *

Här sluta Erik Stenrots "dagboksanteckningar" och som nu alla våra
bekanta begifvit sig på resor, följa äfven vi deras exempel.



8.

Ödemarkens lif.


Vår berättelse tvingar oss att lemna det vackra Stockholm och
äfven dess ännu blott halfvuxna kusin ibland nordens hufvudstäder,
det glada Helsingfors. I stället för salongslif i glacéhandskar,
musikaliska aftonunderhållningar samt folkhvimlet i Stockholms
Strömparterr och Helsingfors' esplanad, bjuda vi läsaren på raka
motsatsen af allt detta. Dit vi föra honom, der skina nu väl sol och
måne också och måhända till och med i ännu renare majestät än öfver
de stora städernas prunkande palatser och bullersamma gator, men
ehuru der är lif och rörelse, äfven der, så har dock icke menniskans
vilja framkallat dessa tillvarons yttringar, utan krafter, hvilkas
anor gå ännu längre tillbaka i tiden, än de öfver sin paradisiska
härkomst så stolta adamiternas. I ödemarkens verld, der de ännu
otyglade naturkrafterna ha sin fria tummelplats och lefva sitt
oförfalskade lif, i denna hemlighetsfulla verld gripes vandrarens
bröst till en början af ensamhetens ängslande inflytande, ty han
fattar blott dunkelt elementernas ursprungliga och allvarliga språk,
detta naturens urspråk som i otaliga dialekter bär ett vittnesbörd om
samma skapares allmakt, ur hvars outgrundliga väsende äfven menniskan
framgått, hon, hvars planer och verk blott äro stora då de mätas
med hennes egen uppfattnings måttstock. Vill du stanna här i denna
underbara ensamhet, vänlige läsare, lära dig förstå skogsverldens
rika mångfald och uppbygga din själ vid dess högtidliga lofsång
öfver alltings upphof? Eller bäfvar du för ensamheten och tystnaden
rundtomkring dig? Du förstår ännu icke deras betydelsefulla språk
och derföre bleknar du vid tanken på ett sådant eremitlif, såsom du
kallar det på ditt menniskospråk.

Nåväl, jag vill visa dig en annan tafla ur naturens stora lif; kom,
följ mig till den brusande forsens brädd. Bäfvar icke din själ
tillbaka för denna dialekt af naturens eviga tungomål? Fruktar du
icke det oafbrutna dånets tordönsljud?

Här står du vid fallets fot, höj din blick och skåda upp till
detsamma. Framför dig upprullas en tafla af det naturkrafternas
väldiga gladiatorspel som kallas Imatra. Från de trotsiga klipporna
återstudsa de i yrande fart framrusande jätteböljorna med krossade,
skumomhöljda pannor -- en storartad kamp, evigt förnyad med
outtröttliga krafter, ty det är sann natur, ett ståtligt stycke
gudaverk i denna skapelse.

För dem af våra läsare som icke sjelfve sett denna, onekligen den
största fors i Europa, må följande tjena såsom ett slags beskrifning.
Den stora Wuoksenelfven, genom hvilken Saimas vattensystem uttömmer
sig i Ladoga, sammantränges ungefär en half mil från sitt utflöde
ur förstnämda sjö emellan höga klippväggar och bildar i den genom
graniten sprängda, smala rännan en fors, hvars vattenmassor med
åsklikt dån i en enda lavin af nedstörtande skum med otrolig
hastighet och vittnande om en oerhörd kraft ila att uppnå ett
rymligare becken. Stället är beläget ungefär sex mil ifrån staden
Wiborg i sydöstra Finland samt i en ödslig, vid elfstränderna
romantisk trakt. Forsens hela längd torde vara trehundra famnar
och fallets höjd ungefär sextio fot. För att rätt förstå detta
naturskådespel måste man se det flera gånger. Det första intrycket
är ganska egendomligt. För den från forsens fot uppåt det långa
skumbandet blickande åskådaren förefaller det i början som stode
hela denna massa alldeles stilla, och först sedan ögat en stund vant
sig vid den imposanta synen urskiljer detsamma den hastiga rörelsen
framåt i de bokstafligen öfver hvarandra störtande och liksom sig
sjelfva uppsväljande vattenhvirflarne. Ett moln af fina vattendunster
sväfvar öfver det i sina granittjettrar vildt rytande elementet och
solens strålar bryta sig i alla regnbågens färger i de genomskinliga,
af och till böljande dunstmolnen. När månen en klar Augustinatt
kastar sitt trollsken öfver Imatra, då är det som skulle vidunderliga
luftgestalter sväfva öfver detta dånande kaos, än kommande den
hänförde åskådaren alldeles nära och liksom erbjudande honom ett
famntag med löfte om evig ro dernere i det evigt oroliga djupet,
än hastigt vikande tillbaka liksom vid menniskans åsyn uppskrämda
elementarandar eller måhända flyende skuggor af de olycklige som i
Imatra sökt och funnit sin graf, men hvilkas själar dock ingen ro
hafva, änskönt deras kroppsliga hyddor krossats. Tid efter annan
tyckes forsen fordra en sådan tribut af den öfriga verlden och
sägner om sorgliga tilldragelser af denna art äro mycket gängse i
trakten. -- Icke allenast talrika resande från hela Finland utan
äfven från S:t Petersburg samt andra utländingar besöka om sommarn
Imatra, hvarest vid tidpunkten för vår berättelse ett godt hotel
var inrättadt. Men industrien hade icke då ännu, hvilket numera är
händelsen, här uppfört fabriker af hvarjehanda slag. Då var Imatra
ännu blott målet för skådelystne resandes och naturbeundrares besök.

Det är till detta "berömda ställe" vi nu fört läsaren och läsarinnan.
Det är förmiddag och få eller inga besökande tyckas ännu ha
anländt den dagen. Osedda, såsom författare och läsare städse äro
för de i en berättelse uppträdande personerna, gå vi framåt och,
se der, vi mötas snart af en blid företeelse i det vilda fallets
omedelbara grannskap. Behagfullt lutad emot ett klippblock står
ensam en ungdomlig qvinnogestalt, försänkt i betraktande af forsens
nedvältande vattenlavin. Jag ser, sköna ungmö, att ditt hulda anlete
förklaras i stum beundran och att din blick med ett otolkbart uttryck
i sin varma glans följer de brådstörtande hviflarnes dundrande tåg
framåt. Jag ser att din själ tjusas af hvad dina sinnen förnimma, och
forsens språk tror du dig förstå bättre än den ensliga skogens sus.
Här fattar dig naturens storhet omedelbart, utan att din tanke först
väckes, du är öfverväldigad, sköna betrakterska, -- hela din själ har
samlat sig i ditt öga och du bildar, tillsammans med den skummande
forsen, en herrlig tafla för min inre syn: behagen, beundrande den
otämjda naturkraften. I ett målningsgalleri skulle jag måhända kalla
denna bild "Gracen och titanen", men här måste jag sanningsenligt
nämna den vackra betrakterskan vid hennes menniskonamn, ty det är --
Jenny Bertram vid Imatra fall.

Ja, så långt hade de kommit på sin nu förverkligade "inkognito-resa",
och tant Agatha satt på en klipphäll icke långt ifrån det ställe
der vi sett skön Jenny stå. Tanten tycktes vilja mera med örat än
ögat egna sig åt njutningen af det vilda skådespelets storhet, som
åstadkom en för henne alltför stark nervskakning. Hennes hufvud
svindlade då hon blickade ned i hvirflarne, hade hon sagt, och den
goda damen hade ganska rätt i hvad hon sade, ty detsamma har händt
och händer mera än en af de talrika Imatra-besökande.



9.

Inkognito resande.


Jenny och tant Agatha hade anländt till trakten för ungefär en vecka
sedan. De bodde icke på hotellet utan en half mil derifrån på den
andra, östra sidan af elfven, der de, för den återstående delen af
sommaren, genom den artige hotelvärdens bemedling, åt sig förhyrt
det vid forsens början belägna, af sin egare nu icke bebodda, vackra
landstället Ojala. Härifrån företogo de dagligen promenader utmed
forsens östra sida, men i dag hade de beslutit sig för en utflygt
till den vestra, "paviljongsidan" af Imatra, som i allmänhet erbjuder
en mera storartad vy af foren. Våra damer hade passerat Wuoksen vid
Siitola färja och derifrån, under många suckar från tant Agathas
sida, medelst infödingarnes i trakten vanliga fortskaffningsmedel,
en tvåhjulig kärra förspänd med en häst, begifvit sig till fallet,
der de hade för afsigt att tillbringa hela dagen. Värden på hotellet,
hvilken i yngre år varit kammartjenare hos en grefve, var sjelfva
artigheten personifierad, ty han ansåg damerna på "Ojala", hvilka
icke kunnat ditflytta utan att väcka ett visst uppseende i den
aflägsna landsorten, för "ett mycket förnämt folk". Han var svensk
till börden ooh bibehöll "midt i bondlandet" sitt svenska uttal. För
öfrigt respekterade han på det högsta herrskapets "inkognition" ehuru
han inom sig beklagade detta förhållande, ty han visste af erfarenhet
att äfven de förnäma då kunna lefva mera "oskinneradt". Hvarföre de
svenska fruntimren just hyrt Ojala, kunde han icke få reda uppå,
trots alla sina diplomatiska frågor, och han kom slutligen för sig
sjelf till den slutsatsen att antingen var unga fröken "alldeles
tokig i vattenfall", eller ock hade han fått i sitt grannskap ett
ganska hemlighetsfullt herrskap, måhända polska flyktingar, fast de
talade så bra svenska. Det var under den polska uppresningens sista
dödsryckningar. Kanske att mannen, den polske grefven, stupat och
familjen, ty att "frun" var svenska det var han säker på, återvände
nu till överge. "Ja, ja", så tänkte herr Pettersson, "dom ä' allt
polska 'emigramanter', det börjar jag nu sätta all tro till. Och
länsmannens frågor i går, hvad kunde de väl betyda? Men jag är sjelf
svensk och dom är förnämt folk; jag vill inte förråda dom, men jag
skall vid middagen ge dom en fin vink om saken. Imellertid skall jag
gå åstad och säga till att bordet är serveradt." Och herr Pettersson
gjorde så.

En kort stund derefter syntes tant Agatha och Jenny långsamt
promenerande komma genom "parken", såsom en liten inhägnad skogsdunge
invid "hotel-paviljongen" benämdes. Vid middagen, som var ganska
smakligt anrättad, passade herr Pettersson sjelf upp. Till hans
synnerliga belåtenhet sade herrskapet till om en butelj godt, lätt
vin. En viss fruktan deröfver att "den goda middagen eftersom det var
bara fruntimmer" skulle aflöpa utan vin, på hvilken artikel vår värd
förtjenade mera än på den feta laxforell, den kycklingsstek och de
delikata hallonen som serverades, hade ett ögonblick uppfyllt hans
ganymedessjäl med oro och det verkligen mera för det goda skenets
skull än förtjenstens. Nu var dock allt såsom det skulle vara och
icke utan en smått löjlig högtidlighet ställde herr Pettersson fram
en butelj "Chateau Yquem", det fina, doftande franska vinet. Med en
åtbörd af oefterhärmligt behag och en enkel artighet som icke tillät
någon misstydning frågade vår lilla fröken om icke deras snälle herr
"kommissionär", så kallade Jenny alltid hotelvärden, ville göra dem
nöjet att sjelf smaka ett glas af det ypperliga vinet. Pettersson,
smickrad af kommissionärstiteln, hvilken han gaf utsträckning af
"kommissarie", blef hänförd af det nedlåtande anbudet. "Alldeles som
salig grefven gjorde på resor", tänkte före detta kammartjenaren
och hans hjerta svällde af välvilja för "gentila" middagsgäster.
"Nu eller aldrig skall jag säga dom allt", mumlade han för sig
sjelf i det han ställde det gröna, slipade vinglaset på kanten af
bordet. Jenny slog leende uti af den doftande, ljusgula drufsaften.
Fruntimren drucko vänligt herr Pettersson till och denne smakade
med välbehag på vinet, samt ställde glaset blygsamt längst bort vid
bordsändan.

"Vigtiga nyheter från Polen", började vår Imatradiplomat, "det står i
tidningarne att 'insurschanterne' förlorat en stor batalj."

Damerna utbytte en blick sinsemellan, men ehuru de befunno sig så
nära ryska gränsen, kunde den frimodiga Jenny dock icke underlåta att
yttra: "Stackars Polen!"

"Herre min Gud!" utropade Pettersson, "om jag på något sätt sårat, så
var det emot min vilja, men se det är så att, att om deras nåder ha
slägtingar der i landet, så..."

"Hvad då?" frågade den yngre af damerna nyfiket.

"Så då, då", stammade hotelvärden, "se våran länsman..."

"Hvad då?" upprepade Jenny sin fråga med en min af komiskt allvar, ty
hon började nästan ana hvad det gällde.

"Herre Gud i himmelen!" utropade nu den olycklige värden, som genom
den öppna dörren hade fri utsigt åt gården, "när man talar om den
onde är han inte långt borta, der kommer han nu i egen person!" Och
med en rörelse snabbare än vi kunna omtala densamma skyndade han
fram till Jenny och hviskade: "Varen lugna, jag skall försöka att
arranschera allt till det bästa." Han ilade ut.

Nu sågo tanten och vår vackra, käcka hjeltinna något förvånade på
hvarandra.

"Det måtte vara något löjligt missförstånd i det här", utbrast Jenny
och försökte skratta.

"Blott vi inte få något att skaffa med den rysliga ryska polisen!"
hviskade tant Agatha, "ack barn, barn, nu ser du huru det går till i
Finland."

"Annu har då ingenting händt, som kunde vara oroväckande", sade Jenny
med återvunnen fattning. "Se så, der ha vi dem, var blott lugn, tant
lilla, och låt mig föra ordet."

Dörren, som värden stängt igen efter sig, uppläts och med bondaktig
vigtighet i sina åtbörder, inträdde en herreman med rödblommiga
kinder och plirande ögon. Han var iklädd ett slags uniformsrock och
på hans mössa, hvilken han icke aftog förr än han gjort några steg
inåt rummet, glänste en kokard. Det var länsmannen; han åtföljdes
af Pettersson. Den höge funktionären bevärdigade de närvarande
fruntimren till en början icke ens med en blick utan aftog långsamt
sin mössa och läggande den på ett sidobord, så att den ofvahnämda
kokarden var fullt synlig, tilltalade han värden. Han kom härvid att
vända damerna ryggen. Troligen ansåg han detta sätt att uppträda
fullt enligt med sin tjenstemannavärdighet.

"Pettersson", frågade länsmannen i nedlåtande ton, "är här mycket
resande i dag?"

"Endast några få,", svarade denne, "men annars har det varit mycket
besök i år."

"Jag tror vi taga våra sjalar och sätta oss i lilla paviljongen",
sade Jenny.

Damerna stego upp, hvilket föranledde länsmannen att något tvärt
vända sig om. Jenny hjelpte tanten med sjalen och de togo några steg
åt dörren.

"Vi önska dricka kaffe i lilla paviljongen dernere," sade Jenny, med
en lätt helsning, till Pettersson. Denne bugade sig. Länsmannen, som,
trots sin påtagna myndiga uppsyn, blifvit något förlägen för den
värdighet i hållning och skick, som damerna ådagalade, uraktlät att
helsa, och förargad öfver sitt eget oskickliga beteende, öfvergick
han med en hos obildade men egenkära personer ofta inträffande
vändning från tafatt förlägenhet till framfusig påflugenhet; de tro
väl detta höra till goda ton.

"Herrskapet är från utlandet, tror jag?" sade han, helsande med
löjlig nedlåtenhet. "Nå, hvad tycks om Imatra? Vacker utsigt här,
inte sannt och..."

"God middag!" svarade Jenny alldeles allvarsam, neg mycket djupt och
hoppade lätt och graciös som en gazell genom dörren, i det hon sände
den förbluffade länsmannen en blick, så full af återhållen skrattlust
att denne, alldeles förvirrad af dess uttryck, knappast märkte att
äfven den äldre damen med en stum, afmätt helsning lemnade rummet. --

Sedan Jenny och tant Agatha intagit sitt kaffe och under till större
delen stillatigande beundran egnat den herrliga forsen ännu någon
timme, tänkte de omsider uppå att anträda hemfärden. De begåfvo sig
alltså upp till hotellet, der de möttes af en öfverraskning, hvars
art och natur vi dock först meddela i ett följande kapitel.



10.

En "administrativ tjensteman".


"Fördömd liten satunge!" hade den värde länsmannen förargad utbrustit
då han såg att fruntimren så der utan vidare krus lemnat salongen,
och han gjorde min af att följa efter.

"En himmelsk sötunge, ville väl bror säga", inföll Pettersson i det
han framräckte den kokardprydda uniformsmössan.

"Ja, f-dt vacker är hon, den yngre menar jag", brummade länsmannen,
tog mössan och lade den åter på bordet samt fortfor sedan, lugnande
sig:

"Jasa, det der är nu de omtalade utländskorna, Hm, hm, vi
administrativa tjenstemän böra ha reda på allt som försiggår i vårt
distrikt, men, Pettersson, gif mig imellertid en butelj bäijerskt,
det är f-dt varmt i dag."

Värden skyndade efter ölet. Under tiden kastade länsmannen en
forskande blick på middagsbordet.

"Tre vinglas", mumlade han, "hå, hå, det börjar se besynnerligt ut.
Kanske att någon smugit sig ut genom fönstret? Den der saken tål en
liten undersökning. Jag skulle just nu behöfva någon sådan der affär
för att visa hvad jag är för en karl."

Pettersson inkom och serverade ölet. Efter en grundlig styrkedryck
vände sig länsmannen till honom och sporde:

"Nå, hvar är den tredje i sällskapet?"

"Den tredje i sällskapet?" sade hotelvärden förvånad, "dom äro bara
två fruntimmer, det jag vet."

"Men det tredje vinglaset, hvarom vittnar det?" återtog kronans man i
sträng ton. "Sätt sig inte i omständigheter, Pettersson."

Hotelvärden bleknade något och ville svara, men länsmannen fortfor:

"Jag är din vän, Pettersson, men det säger jag dig på förhand att
vi administrativa tjenstemän ha inga anseende till personen när det
gäller för staten, vigtiga frågor, och all vänskap tiger då. Hvar är
den person, som druckit ur det tredje glaset?" Och länsmannen pekade
med en storinqvisitors uppsyn på det vid ena bordsändan stående till
hälften urdruckna vinglaset.

"Det tredje vinglaset", sade nu den åter lugnade värden med komisk
förlägenhet, "det tredje glaset,bror Smilander, var för mig."

"Hvasa", utbrast länsmannen, "för dig? Det tror jäg inte. Jag
befaller dig i lagens namn att du lyder lagens befallning denna gång
-- eljest är jag tvungen att gå helt annorlunda tillväga."

Med möda lyckades det Pettersson, som tillika på intet vis ville
förråda sina egna tankar om fruntimren, att öfvertyga den i sina
förhoppningar något svikne tjenstemannen om sannfärdigheten af
sin omständliga berättelse rörande den af fruntimren honom visade
artigheten. Smilander drack ur sitt öl och mumlade halfhögt: "Att
bjuda en värdshusvärd på vin -- är simpelt, eller också är det ren
beräkning för att ha en vän i viken. Men jag uppoffrar Pettersson
om jag blott kunde göra något af den här historien, någonting som å
högre ort ådagalade min tjensteifver och mitt nit. Hm, om det varit
mig de inviterat, då kunde jag inte säga någonting om saken, ty jag
har alltid haft god tur hos fruntimmer, de må nu vara födda här eller
der -- men att såder 'göra sig grön', han tänkte härvid på de gröna
vinglasen, för en värdshusvärd bebådar någonting helt annat."

Som han imellertid icke ville låta sin i eget tycke qvicka ordlek
gå förlorad, vände han sig, redan på förhand skrattande, i det
han pekade på de gröna glasen, till värden och sade: "Jaså de der
fruntimren 'göra sig gröna' för dig?"

Pettersson blef åter smått ängslig, men länsmannen märkte det icke,
ty han fortsatte sin tankegång högt:

"Ja, ser du, det hade varit en annan sak om de bett mig göra sig
sällskap, jag är fruntimmerskarl, jag, och alla flickor ä' galna i
mig, Pettersson, och det är inte att undra öfver heller, -- tretio
år, god inkomst, hygglig karl, hvasa?"

"Nej, gu'bevars", svarade den andre förbindligt, "bror är allt en
helt 'douschuant' karl, ska' jag säga."

"Åh ja, när man så vill", återtog länsmannen och kråmade sig
sjelfbelåtet. "Men när ämna de sig hem igen? De bo ju på Ojala?":

"De ha till i qväll beställt min häst och 'trilla'," skyndade sig
Pettersson att svara.

"Jag har lust", sade herr Smilander, "att göra en visit hos dem.
Ganska täck varelse, den yngre. Nå, Pettersson, hvad heter din
skönhet?"

"Den äldre damen heter Stråle", svarade den sålunda tillfrågade, "och
den yngre är väl hennes fröken dotter, kan jag förstå."

"Ingen titel?"

"För mig uppgåfvo de ingen titel -- rätt och slätt Stråle."

"Adligt namn kantänka", återtog länsmannen, "men det kan finnas
ganska vanliga 'strålar' också, till exempel dina strål-likörer, bror
Pettersson." Och Smilander skrattade godt åt sin ordlek numro två och
herr Petterson ansåg för sin pligt att skratta med "höga öfverheten".

"Får det kanske lof att vara en sådander 'vanlig'?" frågade han
inställsamt.

"Qvickt sällskap skärper vettet", utbrast Smilander, "tag hit då en
'stråle', så skall jag dricka fröken Stråles skål."

Sedan det ljudliga skrattet, som följde på denna tredje upplaga af
de smilanderska qvickheterna, lagt sig samt likören förtärts, tog
länsmannen afsked i det han tillade: "Helsa de utländska damerna och
säg att jag i morgon gör min visit på Ojala. Adjö."

"Dumt", mumlade Pettersson efter den bortåkande, "att jag
skulle nämna Ojala-herrskapets namn, då dom ändtligen vill vara
'inkognischonerade'! Men hvad skulle jag göra? Emellertid vill jag
inte omtala det för andra frågare härnäst, ty inte behöfver jag ju
känna till det. Men se, minsann, der kommer en vagn med resande", --
och han skyndade att emottaga de nya gästerna.



11.

Öfverraskningar.


Då tant Agatha och den älskvärda fröken Jenny i akt och mening att
anträda hemfärden nalkades hotel-paviljongen, hade det nyss anlända
ressällskapet, som bestod af två herrar och ett fruntimmer, redan
hunnit göra sig hemmastadt i salongen. Fruntimret och den ene af
herrarne tycktes vara gamla goda bekanta med värden på stället och
de helsningar som blifvit utbytte å ömse sidor hade varit ganska
vänskapliga. Derefter hade den ene af herrarne och Pettersson dragit
sig tillbaka för att, såsom den resande sagt, likså godt först som
sist tala om affärer.

Då tanten och Jenny inträdde, voro derföre endast två af de nya
gästerna i salongen och dessa tycktes vara i begrepp att företaga
en promenad för att bese fallet. Kavaljeren, som stod med ryggen åt
dörren, yttrade just i detta ögonblick till den unga damen, ty ung
och vacker var hon, det kunde Jenny genast se: "Jag har oaktadt det
mäktigt manande dånet inte ens kastat en blick genom fönstren och jag
skall helt och hållet underkasta mig fröken Ainas anordningar. Skall
jag nu kanske binda en duk för ögonen?"

"Det skall jag göra", klingade en munter stämma och Jenny sprang
behändigt fram samt betäckte bakifrån med sina små händer den
talandes ögon. Tant Agatha stod mållös af förvåning öfver den
oerhörda frihet hennes ystra systerdotter tagit sig emot en främmande
mansperson och den unga finskan, ty läsaren har väl gissat att det
är Aina Ros, tog först ovilkorligen ett steg tillbaka, men hennes
förvirring gaf snart rum för en skälmsk känsla af sympati och i det
hon vexlade en tyst helsning med den leende Jenny sade hon:

"Gissa, herr Stenrot, gissa hvem det är; jag nästan anar det."

"Vid alla himmelens makter, jag befinner mig i trolleriets hemland!
-- Jenny, vackra, tokiga, snälla Jenny, -- det kan inte vara
någon annan än du!" utropade vår vän Erik alldeles "forbaused" af
öfverraskning. "Men huru i himmelens namn befinner du dig här? Och",
-- han hade nu fått ögonen fria, -- "hvad ser jag? Tant Agatha också!
Jo, det var en nätt sommartur, det här!"

Men ingen hörde på honom, icke ens tant Agatha, som nedsjunkit på en
stol och med händerna i kors på sitt bröst blott yttrade de orden:
"Erik -- alltså det var Erik; nå då var det inte så farligt." Ur Aina
Ros' vackra öga föll i all hemlighet en hastig blick på Erik. Kanske
hon ville utleta hvilket intryck den mångomtalade Stockholms-kusinens
plötsliga uppträdande gjort på hennes artige reskamrat och hittills
oinskränkt hängifne riddare. Emellertid vände sig Jenny till den unga
finskan och sade:

"Förlåt, fröken Aina -- men min kusin har ju redan presenterat mig
såsom den tokiga Jenny? Fröken Aina Ros -- inte så? Min tant, fröken
Stråle."

"Jaså", tog nu Erik, som i någon mon hemtat sig från sin förvåning,
till ordet, "jaså, all vidare presentation är onödig -- ja, det
liknar verkligen Jenny. Se, sådan är hon; har jag kanske sagt för
mycket, fröken Aina? Men låt mig nu riktigt helsa på er. Goddag,
snälla tant och välkommen till Finland", han kysste den vänliga damen
på hand och fortfor sedan: "goddag äfven du, putslustiga yrhätta.
Alltså, detta var målet för den hemlighetsfulla inkognitoresan?"'

"Ja, käre Erik", sade Jenny och räckte honom sin hand, "sådana turer
gör man utan resehandbok."

Erik rodnade vid denna anspelning på hans egenskap af Jennys vanliga
resekavaljer, men han kunde dock icke bli förargad på den vackra
kusinen såder vid det första återseendet. Medan de två damerna gjorde
hvarandras bekantskap medelst det slags frimureri, som i dylika fall
är egendomligt för unga flickor, vände han sig derföre till tanten
med en fråga huru allt detta gått till?

"Jenny gaf sig ingen ro förr än äfven hon skulle komma till Finland",
blef svaret, "och, gode Erik, du får allt höra ännu besynnerligare
saker och ting om och när allt sker såsom Jenny planerat, -- men det
är ju sannt, jag får inte sqvallra ur skolan."

Jenny, som kanske befarade att tanten under inflytande af den
första öfverraskningen skulle göra Erik några alltför förtroliga
meddelanden, gaf dock snart samtalet en mera allmän riktning.

Nu återkom Ros, som af hotelvärden fått veta att till trakten
anländt två förnäma damer från Sverge, äfvensom att den äldre af
dem bar namnet Stråle. Blott med möda hade han kunnat dölja sin
öfverraskning och sinnesrörelse då han derjemte af den meddelsamme
värden erfor att dessa damer nu befunno sig inne i salongen och att
de sannolikt sammanträffat med hans ressällskap. Då han inträdde var
han visserligen något blek, men till det yttre lugn, och han helsade
nästan hjertligt på tant Agatha i det han påminte henne derom, att
då de sist togo afsked af hvarandra, hade detta skett vid brädden af
ett litet vattenfall i Skotland och nu egde deras alldeles oförmodade
återseende rum vid dånet af en fors i hans undangömda hemland.

Mötet mellan Jenny och Ros var af helt annan art; det vittnade väl
icke om ömsesidig förlägenhet, de voro ju båda för stortänkta att
behöfva bli "förlägna" för sina känslor, men der låg ändock ett
visst tvång öfver dem. Det var liksom hade de frågat hvarandra: och
hvad skall nu hända? I Jennys blick låg dock mera förtröstan än oro,
medan Birger, så godt han kunde, sökte dölja sin inre rörelse. Det
skulle ha gifvit de tre öfriga personerna i det lilla sällskapet
mycket att tänka på, detta sätt att helsa på hvarandra, om de fått
rådrum dertill, men tant Agatha som småningom började "finna sig i
situationen" afbröt alla hitåt lutande betraktelser genom att vända
sitt tal direkte till den ena af de icke handlande utan fastmera
lidande personerna.

"Jenny, min skatt, betänk huru egendomligt! Då vi sist råkade herr
Ros var det vid ett vattenfall och nu träffas vi åter vid ett sådant!"

"Ganska egendomligt", ljöd Jennys svar i nästan hviskande ton.

"Mår du illa, Jenny lilla?" frågade nu tanten oroligt. "Kanske det
evinnerliga bullret angripit dina nerver?"

"Åh nej", skyndade Jenny att svara och försökte att le, "men härinne
är så varmt."

Nu kom Ros den stackars Jenny till hjelp.

"Skola vi inte bese fallet?" inföll han, "Erik börjar väl bli otålig?"

"Hm", svarade denne nästan torrt, "min förvåning öfver tants och
Jennys härvaro har gjort att jag nästan glömt bort hela Imatra."

"Derom borde du dock alltjemt påminnas af dånet", sade Jenny, och
tillade i det hon gick förbi honom: "Snälle Erik, spela inte längre
förvånad."

"Spela?" mumlade Erik. "Det är fullaste allvaret."

"Men din förvåning är plågsam för mig", återtog Jenny i samma ton som
förut.

"Den är", sade Erik bitande, "ett kapitel i resehandboken."

"Tack, kusin Erik, det der skall jag inte glömma", hviskade Jenny,
"men det är oartigt mot fröken Ros att stå här och hviska." Erik
rodnade tvärt emot sin vilja, men Jenny skyndade till sin nya
bekantskaps sida.

Emellertid hade sällskapet brutit upp. Ros bjöd sin arm åt tant
Agatha. Aina och Jenny ilade förut och Erik såg sig tvungen att följa
efter, men inom sig erkände han att hans sinnesstämning ingalunda
var den lämpligaste för att riktigt uppfatta och kunna njuta ett
storartadt naturskådespel. -- Hvarföre hade hon rest efter honom?
Och huru listigt hade hon icke vetat att passa på hans ankomst till
Imatra! Erik kom nu ihog att han i sina dagboksanteckningar talat
om denna resa. Var hon svartsjuk? tänkte den egenkäre unge mannen.
Detta var visserligen smickrande för hans fåfänga, men ändock fatalt,
mycket fatalt, ty Aina Ros var i hans tycke såväl vackrare, som ock
behagligare och mildare, än den sjelfrådiga Jenny. Och det åtlöje
sedan, för hvilket han utsattes genom detta sin kusins uppförande!
Han såg redan i andanom den muntre skådespelaren X. på Hasselbacken
för vännerna derbortä skildra "den ertappade fästmannens öden".
Olidligt att tänka på! Det gör oss verkligen ondt om den stackars
Erik att han skulle befinna sig i en så olycklig sinnesstämning
första gången han besökte det berömda Imatra och det i Ainas
sällskap. Ja, det är så mycket förargligare som han, enligt sin egen
tanke, icke allenast blifvit "näsledd af sin kusin" -- utan till på
köpet: hvad skulle Aina Ros och hennes bror tänka om denna historia?
Det såg ju minsann ut som om han verkligen varit en förlupen fästman.
Det var fatalt, mycket fatalt i den -- af sin egenkärlek missledde
Eriks tycke.



12.

Vid Imatra.


Vid åsynen af den stora naturföreteelsen slets det oaktadt en flik ur
det täckelse af moln, som höljde Eriks sinne. Den i början likgiltiga
blicken öfvergick, honom sjelf ovetande, i en beundrande åskådning af
det imposanta fallet, och i samma mon som de yrande skumhvirflarne i
bestämdare konturer framträdde för hans på deras vilda lek riktade
öga, veko det inbillade bryderiets töcken från hans för allt skönt
och stort mottagliga själ, och den herrliga taflan framför honom
uppfyllde med sitt majestät hela hans väsende. Hans bekymmer flögo
bort på forsens dunstmoln, som försvunno i ethern, och det mäktigt
väckta medvetandet af hans egen krafts otillräcklighet, som här så
tydligt framställde sig för honom, återgaf hans sinne dess ädla
hållning och jemvigt. Hans hjerta svällde af tillfredsställelse
deröfver att han, utan all reflexion, på den omedelbara förnimmelsens
väg erfor tillvaron af en högre makt än hans egen ringhet. Den
symboliska handlingen att med sin hand liksom stryka bort molnen från
sin panna, åtföljdes af en större klarhets utbredning i hans inre.
Anden höjde sig ur hvardagslifvets och prosans verld och vår vän var
åter samme poetiske Erik Stenrot som förut. En sympatetisk känsla,
för hvilken han hvarken kunde eller ens ville redogöra för sig sjelf,
dref honom till Ainas sida. Jenny, som gått ett stycke längre fram,
hade han glömt; för honom funnos blott Aina och han vid den eviga
forsens brädd.

Tant Agatha hade satt sig på en af den lilla paviljongens bänkar,
och, utan att veta sjelf huru, stod Ros några ögonblick derefter i
Jennys närhet. Hon märkte icke hans annalkande och hvarje muntligt
meddelande från hans sida var, der de befunno sig i det dånande
fallets omedelbara grannskap, en omöjlighet.

Imatras hvirflar ha den egendomligheten att ehuru naturligtvis
det hela öfver hufvud taget städse erbjuder samma tafla af den,
så att säga, mest rörliga oföränderlighet, så byta dock -- kanske
en optisk villa -- de skilda partierna alltjemt om utseende. På
samma ställe der nyss en jättebölja trotsigt reste sin skumhöljda
hjessa högt upp... och de lösta, fina vattenpartiklarne, såsom ett
vildt fladdrande hår, skakades i luften, på samma ställe gapar i
nästa ögonbliek ett inåt sitt djup mörknande svalg, bekransadt med
hvitfradgande skumbräddar, och man tycker sig kunna skåda, ned till
sjelfva bottnen af forsen.

Man skulle tro att detta skådespel åter och åter upprepar sig, och
så är väl också i sjelfva verket förhållandet, men åskådarens öga,
huru länge han än betraktar forsvågornas jättetåg framför sig, skall
nästan aldrig finna att samma slags grupp af sammanstötande böljor
bildar sig på samma ställe som förut. Uppjagad af en plötslig nyck
rusar en från det hela liksom lösryckt våg med sin kam högt upp emot
klippstranden och öfversköljer oförmodadt den plats som åskådaren
nyss trott vara fullkomligt trygg för sådana påhelsningar och hvilken
var alldeles torr då han beträdde densamma samt följaktligen på en
längre tid icke varit utsatt för någon framforsande böljas vilda
famntag. Ögonblickligt rusar dock vågen, liksom manad med trollmakt,
tillbaka i det kokande kaos, blottande på flera ställen forsens
branta sidosluttning, en hemsk nedgång i den brusande afgrunden, till
hvilken i otaliga små rännilar de högt uppkastade vattendelarne med
brådskande ifver åter söka bana sig väg utmed klippans slätslipade
afsatser, glittrande i den oväntadt skådade dagens ljus. En dylik
våg, en slintande fot, och den sålunda öfverraskade åskådarens öde
är afgjordt, ty bortryckt i Imatras famn af det tillbakarullande
svallet, skulle hans jordiska tillvaros ögonblick snart vara räknade.

På en sådan plats, men okunnig om sin fara, stod den föga nervsvaga
Jenny Bertram alldeles försjunken i åskådandet af de gigantiska syner
som i hastig oinvexling bildade sig framför det magiskt fängslade
ögat. Der delade sig just nu en väldig vattenmassa isär och medan
den ena hälften med höjdt skumbanér i ilande fart fortsatte sin
gång, drog sig den andra hälften liksom tillbaka. Emellan de sålunda
uppkomna vattenväggarne gapade ett djup, snarlikt en öppnad famn,
som emot åskådarne utsträckte sina hvita, skumklädda jättearmar. --
Jenny lutade sig ovilkorligt framåt i namnlös bäfvan, liksom hennes
själ icke velat förlora ett enda moment af den hänförande synen -- då
halkade hennes fot på den sluttande hällen och i nästa stund spolade
en väldig våg öfver den plats der den älskliga flickan nyss stått,
en tjusande bild af den hyllning behaget egnar kraftens genius. Det
vilda elementet röt af raseri att dess sköna rof gått förloradt, --
ty Jenny hvilade blek och mållös mot Birger Ros' axel. Denne hade,
förtrogen med fallets egenheter, i det hotande ögonblicket med
kraftig arm ryckt henne undan den öfverhängande faran och hoppat ett
steg tillbaka med sin ljufva börda. Räddarens fötter sköljdes af det
fräsande elementet. Den stora vågen vek tillbaka och fortsatte sin
brusande gång, men de små rännilarne flydde i glittrande kaskader
igen till den dånande Imatra-drottens fot, förmälande sitt nederlag
och hans svikna förhoppning på det sköna rofvet. De slungades af
den mäktiges vrede ögonblickligt i form af dunster högt upp i skyn,
der de, upplösande sig i vänliga solstrålars famntag, för dessa
täljde sagan om sin tillvaros skönaste och sista syn, den ljufliga
menniskodottern som de, förenade med en väldig våg, velat röfva
bort från jordisk fröjd och njutning. Nu dogo de gladt för det de
icke lyckats. Men de goda luftandarne fläktade de små såsom ett
uppfriskande duggregn öfver den räddade jungfruns marmorhvita anlete
och aftonsolens milda strålar väckte snart ungdomens röda rosor igen
till lif på hennes fina kind. Jenny slog upp ögonen och tackade
sin räddare med en blick, som vatten- och luft- och solstrålsandar
afundades honom, ty den var innerligt skön emedan den hade sitt
upphof i ett rent och friskt, af kärlek och tacksamhet uppfyldt
hjerta. De två menniskorna som nu hand i hand stodo der bredvid
hvarandra på Imatras klippbrädd, hade båda nyss gifvit och mottagit
stora gåfvor. Han hade ju återgifvit åt lifvet en af dess vackraste
rosor och denna ädla ros åter hade, såsom föremål för hans egen
lilla, men hurtiga handling, i tviflarens bröst väckt hågen för
det sanna lifvet, som icke vill grubblas bort i töcknigt drömmeri
utan förhoppningsrikt verka för stora, höga ändamål. Den besvarade
kärleken, vaknad till klart sjelfmedvetande, hade åstadkommit denna
förvandling. Sålunda mognade i ett enda ögonblick till verkligt lif
två goda menniskor: den yra Jenny Bertram till en lycklig brud och
den tviflande Birger Ros till en nyttig samhällsmedlem.

De stodo, öga i öga och själ i själ, invid hvarandra, sälla i
hvarandras sällhet, åtminstone ett ögonblick, och intet ord vexlades
eller behöfde vexlas, ty de talade "blickarnes alltförkunnande
andespråk".

Men kall som en obeveklig frostnatt sveper sitt dödande dok öfver
vårlifvets lofvande brodd, -- så stod plötsligen framför Birger
Ros' strålande lefnadsutsigter den i hans döende faders kallnande
hand aflagda eden: "att aldrig taga till äkta dottren af ett
främmande folk" -- och med bleknande kinder tryckte han den älskade
flickans hand till sitt af onämbar sorg sammanpressade hjerta.
Emellan dem stod ju den sällhetsdödande skepnaden af en oblidkelig
fordringsegare; bilden af den döende fadren uppreste sig förebrående
framför den affallige sonens inre öga. Men en underbar klarhet
tycktes dock ha utbredt sig öfver Birgers hela själ. Utan inverkan
hade den korta sällhetens ögonblick icke varit och den nya ed att tro
på lifvet, hvilken han svurit i det stolta medvetandet af besvarad
kärlek, gaf hans väsende lugn och fasthet -- men det var vinterdagens
kalla lugn och fastheten i det våldsamt kufvade lycksalighetsbegärets
till is frusna framtidsspegel.

Annorlunda gestaltade sig dock framtiden för den sköna Jenny Bertrams
själ. Blekheten på den älskades kind, vittnande om styrkan af den
strid som kämpades inom honom, undgick icke hennes klara blick och
äfven för hennes inre syn stod den manande fadrens ljusskvmmande
bild. Men genom den i oskuldsfull kärleksglädje rodnande ungmöns
vaknande väsende gick en så onämbart behaglig ström af lefnadslust
och tro och ur hoppets framtidsblomma uppstego så tjusande aningar
och bilder att hon icke trodde den kalla skuggan ega kraft att
tillintetgöra all denna skönhet. Och så var det: hon slog sina
vackra, liljehvita armar omkring den älskade mannens hals och
hviskade i hans öra, förnimbart för honom till och med öfver forsens
dån, de vingade orden: "Jag tror inte på ett oblidkeligt olycksöde!"



13.

"Ett smultron, vuxet i skuggan."


"Hvar har du dröjt så länge, söta Jenny?" frågade tant Agatha oroligt
den till paviljongen framskyndande unga flickan. "Jag ser inte heller
till Erik och de andra?"

"Se der komma de alla tre", svarade Jenny i det hon låtsade syssla
med själen för att dölja sin rörelse, "och nu kunna vi på allvar
anträda vår hemfärd."

Erik sällade sig till tanten, förklarande att han nu gjorde
anspråk på att få leda henne. Jenny och Aina ilade åter förut och
Ros, försjunken i djupa tankar, afslutade tåget. Erik uttalade
naturligtvis för tanten sin beundran för det storartade vattenfallet
och återkom städse mycket fintligt till detta ämne hvar gång den
goda damen sökte föra samtalet på Aina Ros. Sjelf yttrade Exik icke
vidare någon nyfikenhet öfver anledningen till tantens och kusinens
oförväntade resa till Finland. Hvad åter de unga flickorna meddelade
hvarandra få och vilja vi icke förråda, men så mycket kunna vi dock
säga, att då sällskapet hunnit upp till hotellet, kallade de två
vackra tärnorna hvarandra du, och icke det ringaste tecken till
svartsjuka tycktes grumla deras unga vänskaps morgongryning.

Här vore det nu väl vår länge uraktlåtna skyldighet att söka gifva
en liten skildring af huru de två hjeltinnorna i denna berättelse
egentligen "sågo ut". Men detta kan vida lättare åläggas än
verkställas. För det första är det i allmänhet svårt att beskrifva
unga damers utseende, ty detta vexlar alltjemt karakter efter de
personer, i hvilkas föreställning en bild af dem skall tecknas.
För det andra måste beskrifvaren vara mycket på sin vakt för att
icke, såsom det heter, "mista koncepterna" vid uppräknandet af alla
de otaliga behag som hvarje ung flicka kan utveckla, om hon bara
vill. Må derföre den hulda läsarinnan med undseende döma öfver vår
ofullständiga skildring. Vi kunna till vår ursäkt blott säga att om
vi icke ingått i detaljbeskrifningar, detta skett i följd af vår
öfvertygelse att den qvinliga skönhetens väsende icke genom den
noggrannaste fotografi kan återgifvas fullkomligt sanningsenligt.
Vi anropa dock vår sånggudinna att vänligen föra vår pensel, då vår
föresats är så föga egoistisk att vi icke helt och hållet vilja
behålla för oss sjelfva de vackra syner vi förvisso tro oss ha sett.

Aina Ros, öfver hvars af naturen jemna sinne aderton vårar strött
sina blida blomster ur ett fridfullt hemlifs ymnighetshorn, hade
tillbragt större delen af sin tid på landet under sina föräldrars
hägn. Fadern, en lärd prestman och ifrig fennoman, hade sjelf
undervisat sin dotter, hvilken efter föräldrarnes nästan samtidiga
frånfälle, fortsatt ökandet af sitt kunskapsförråd under brodern
Birgers ledning. Hon hade en god del af den der likheten med "ett
smultron, vuxet i skuggan", som hennes bror engång skämtvis uppgifvit
såsom en egendomlighet hos "fennomanskorna". Aina var dock icke
alltför landtligt blyg, hon var tvärtom ganska frimodig och ett års
vistelse i Helsingfors hade icke i ringaste mon förändrat den henne
medfödda lugna hållningen, ett ypperligare vademecum i lifvet, än
den mest raffinerade salongsvana i verlden. Hon förde sig ledigt
och behagfullt i hvilken krets som helst, men hon hade en stor
ehuru omedveten fördel framför många af sina så kallade väninnor i
staden: hela hennes väsende var liksom kringflutet af en egendomlig,
vårlig morgonfriskhet. Det oskyldiga uttrycket i hennes glada, blåa
blick förädlades af ett känslans aningsrika skimmer, och hennes
tal klingade som lärkans drill öfver ett vaknande vårlandskap. Och
vår var det också, idel vår inom den jungfruliga barmen och djupa
men ljusa tankar stodo att läsa på den klara, molnfria pannan. Den
raka näsan, icke alltför liten, gaf det milda anletet karakteren
af fasthet, men på den friska munnen log ett muntert löje och en
liten skalk tittade fram ur gropen på kind. Det enda yppiga i den
harmoniska företeelsen var det ljusa hårets rika svall, som böljade
långt ned öfver plastiskt bildade skuldror och hvilket, upplöst
ur sina flätor och fangsel, kunnat omhölja hela hennes intagande
gestalt. Sådant var Aina Ros' utseende och vi tillägga ännu, för
sanningens skull, att hon var en mycket regelbundnare skönhet än vår
lilla väninna Jenny Bertram, hvars beskrifning vi ha all anledning
att uppskjuta till en annan gång, emedan vagnarne nu köras fram,
det vill säga, Ros' vagn, i hvilken Aina och han togo plats, samt
hotelvärdens "trilla", som i sitt sköte upptog tant Agatha och Jenny.
Erik Stenrot deremot skulle stanna qvar på hotellet till dess hans
vän fått hushållet på Muistola i ordning igen efter den fleråriga
frånvaron.

Afsked togs både hjertligt och ceremoniöst, alldeles såsom
det vanligen plägar ske, men man beslöt ingenting om nästa
sammanträffande. Detta öfverlemnades åt slumpen.

Klatsch! och hästarne drogo till, några vänliga nickningar ännu och
den unge svensken stod ensam qvar på trappan till hotellet vid Imatra
fall.



14.

Huru Erik tillbragte qvällen.


"Hur det än må vara och bli", sade Erik Stenrot leende för sig sjelf
i det han blickade efter de bortåkande, "i den der gamla vagnen åker
mitt hjerta sin kos." Som han emellertid var nog mycket "af denna
verlden" så gick han snart åter in i salongen, tände en cigarr och
satte sig vid ett af fönstren för att anställa betraktelser. Dagens
händelser och sinnesrörelser, som i afskedets stund alla sammansmält
till en enda uteslutande tanke, framställde sig nu åter för hans själ
i alla möjliga toner och färger. Trött som han var af resan och de
andra intrycken, ville han dock snart åter slippa denna mönstring
af ännu så färska minnen och beställde derföre en butelj rhenskt
vin samt bad sin värd göra sig sällskap. Herr Petterson tycktes ha
god tur med fint vin i dag, och då han fryntligt framsatte vinet
och glasen utpekade han leende etiketten: "Liebfraunmilch", sade
han, men Erik förstod icke kyparvitzen, utan drack värden till och
inledde ett samtal om väderleken och skördeutsigterna för året samt
grannarne i trakten. Han ville antagligen begagna den beskedlige herr
Pettersson såsom en sömngifvande aftonlektyr. Denne märkte dock icke
sin gästs afsigt, men lyckades deremot i någon mon motsvara hans
förhoppningar genom sina vidlyftiga historier ur traktens krönika,
hvarvid alla herrskapen i grannsocknarne fingo passera revy, allt
till vår stockholmares stora uppbyggelse och lokalisering i trakten.
Erik undertryckte med möda en gäspning och smuttade på sitt glas.
Elfvens vestra sida var affärdad och nu kom turen till den östra.
Länsmannen, häradsskrifvaren med flera företogos och skildrades,
men den otacksamme, eller fastmera tacksamme åhöraren kände nu
otvetydigt sömngudens annalkande. Den slocknade cigarren föll ur
hans fingrar, han blundade, och beställsamma drömelfvor började sitt
fantastiska bestyr omkring honom, ackompagnerade af den brusande
forsens oafbrutna dån, på hvars ljudvågor nu, då det yttre ögat var
overksamt, själen tyckte sig bäras bort till rymder der ett virrvarr
af omvexlande syner mötte den halfinslumrades lösgjorda fantasi. Han
tyckte sig, buren i en stor silfversnäcka af Imatradrottens molnlika
vattenandar, sväfva fram högt öfver lifvets mörka svalg. Och så var
det likväl såsom skulle han i sin ståtliga bärstol glida fram utmed
den skummande Imatra. En outsäglig känsla af stolthet vidgade hans
bröst. Men på den höga, skrofliga klippranden stod hans kusin Jenny
Bertram och viftade med ett långt skärp, som liknade en resekarta
öfver Rheinfloden med sidoteckningar, föreställande bönder som ur
doftande drufvor pressade Liebfraunmilch -- och hennes vackra läppar
rörde sig och orden hördes tydligt öfver forsens larm af honom som
åkte i den hvirfveluppburna snäckan: "Glöm inte att anteckna denna
färd i resehandboken!" Han harmades högligen och ville slunga ett
strängt ord till den gycklande kusinen, men ett lent rosenfinger
lades på de i vredesmod öppnade läpparne -- och bredvid honom i
silfversnäekan satt leende och blid Aina Ros...

"Ja, det gör mig ondt om Rosen", ljöd här hotelvärdens något
gnällande stämma, synen försvann och Erik for upp ur sin dröm.

"Ros?..." utropade han förvirrad, hvilket Petterson tog för tankfull
uppmärksamhet, "Ros? hvad hör det namnet hit?"

"Jo jo men", återtog värden, "det hör allt hit också. Han har en
egendom här i nejden, men den är mycket illa skött. Doktorn har ju
sjelf för det mesta varit på resor de senare tiderna och hushållet
går som det går."

Nu blef Erik vaken och afbrytande värdens vidlyftiga reflexioner bad
han honom helt enkelt berätta huru det stod till med saken. Hvad han
fick höra var af mera lugnande art än han väntat sig. Emellertid
fyllde han glasen, tände en ny cigarr och ställde till värden några
frågor angående de svenska fruntimren. Men här stötte han till
sin förvåning endast på undvikande svar, till dess han slutligen
meddelade att unga fröken var hans kusin, utan att han dock lät
Pettersson ana den öfverraskning mötet med Jenny beredt honom. Han
fick nu veta om "Ojala-herrskapet" hvad hotelvärden hade sig "med
visshet" bekant; ibland annat att från Wiborg ankommit ett "dyrbart
piano" och en präktig ridhäst till fröken äfvensom att hon "brukade
företaga långa ridter utmed elfvens östra strand, till Wallinkoski
och till och med längre". Detta ansåg dock Pettersson vara mycket
oförsigtigt, ty vägen ditåt, som gick genom mörk skog, var enslig och
fram på hösten "spökade det röfvare i ödemarken".

Omsider begaf sig Erik till hvila och tillbragte en ganska lugn natt.
De vid värdens lokalskildringar till hälften bortslumrade timmarne
tycktes för den gången ha tillfredsställt hans fantasis behof af
drömmar och han vaknade följande morgon kry och munter, gjorde sin
toilett och steg upp i värdens från Ojala återkomna "trilla" för att
aflägga en visit hos tant Agatha och sin kusin, der vi väl snart åter
skola sammanträffa med honom.



15.

Hvad ett månsken får se.


Då tanten och Jenny kommo hem den qväll vi sist omtalat, skildes de
snart åt. Tant Agatha var trött och Jenny längtade att vara allena.
Deras afsked från Ros och hans syster, som en liten sträcka haft
samma väg som de, hade också varit kort.

"Får jag spela litet, snälla tant?" frågade den unga flickan i det
hon kysste den vänliga damen på hand.

"Gerna, mitt barn", blef svaret, "jag sofver till och med mycket
bättre när du musicerar. Det evinnerliga bullret från vattenfallet
går då inte så omkring i mitt hufvud, och sjung, söta Jenny, om det
roar dig, men tänk också på hvilan, vi ha i dag ju riktigt ansträngt
oss."

Derefter togo de godnatt af hvarandra; tanten gick till sig och Jenny
inträdde i sitt sofgemak. En liten sal, der pianot stod, åtskiljde
de två rummen. Tanten bodde på kökssidan och deras svensk-finska
jungfru, Thilda, som var köksa och tolk tillika, logerade i köket.
Bakom Jennys rum, åt gårdssidan till, var en obebodd kammare och
emellan denna och köket en tambur. I en liten sidobyggnad på gården
bodde ett bondfolk som skötte om det lilla hemmanets fyra kor, en
arbetskamp och Jennys ridhäst. Så mycket om lokaliteten, nu om något
annat.

Jenny var icke upprörd oaktadt det som hon i dag upplefvat gjort
ett djupt intryck på hennes själ. Hon hade icke ens för någon
omtalat den fara, i hvilken hon sväfvat, emedan densamma för henne
blott hade en ringa betydelse i bredd med den tysta förklaring, som
följt derefter. Jenny förenade med en rörlig och liflig själ en
sällsynt sinnets spänstighet och ehuru hennes känslor ganska lätt
kommo i svallning, voro dock såväl hennes lynne som ock nerver så
starka att någon egentlig efterdyning icke egde rum i hennes själ.
Der låg tvärtom utbredd öfver densamma en nästan lugn stämning. Då
en djup karakter känner sig sannt lycklig, erhålla dessa hjertats
högtidsstunder en egendomlig pregel af tyst tacksamhet, i motsats
till den mera ytliga menniskans känsloutbrott vid någon lyckosam
vändning i dess öde. Men denna stilla lycksalighetskänsla hade hos
Jenny icke den ringaste anstrykning af sentimentalitet och hennes
stämning närmade sig mera ett belönadt barns naiva, friska glädje
öfver hvad det vunnit, än ett reflekterande öfver sin lyckas höjd
och djup. Hon njöt af den sköna blommans vällukt som öppnat sin kalk
i hennes hjerta och tänkte, lifvad af glada förhoppningar, utan att
tillgjordt rodna, på den tid då äfven han, den hon så högt älskade,
skulle i lä njuta samma lycka, som nu redan kommit henne till del.
Med frid i ton och blick sjöng hon sakta några strofer af en enkel
svensk folkmelodi i det hon gjorde sin lätta natt-toilett. Då hon
var färdig dermed trädde hon fram till fönstret, sköt undan gardinen
och blickade ut i den tysta natten. Hennes öga riktades mot den
mörkblå himlen och liksom utbytte en vänskapshelsning med stjernorna
deruppe, medan öfver de fint öppnade läpparne en enkel bön smög fram
till verldarnes herre, som ju äfven unnat hennes lilla hjerta dess
ljufva lycka. Snart stod hon dock vid sängen och i det hon lösgjorde
sitt rika kastanjebruna hår och smått kokett slog detsamma öfver
sina vackert rundade axlar så att det täcka ansigtet tittade fram
liksom ur en mörk ram, neg hon skalkaktigt för sin egen bild, som
hon såg i spegeln midt emot, och sade leende: "godnatt, du lyckliga
flicka derborta!" blåste ut ljuset och lade sig med en känsla af inre
och yttre välbefinnande i den svällande, hvita bädden, som i sin
kyska famn mottog den älskliga varelsen. Hon hvilade der under de
afundsjuka omhöljena liksom en skatt af dolda behag. Månen, älskad af
och sjelf en älskare af skönheter, ty hvarföre skulle han annars så
troget följa i skönheten Jordens ledband, utsände nästan torgäfves
sitt blida sken att emellan gardinerna uppsnappa några drag af den
slumrande flickan. Skenet skulle sedan beställsamt skildra hvad det
sett för den högtuppsatte kännaren deruppe, förljufvande sålunda hans
ensamhet i rymden, ty de andra stjernorna togo föga notis om honom,
alldenstund han, sålänge de utfört sin ringdans på fästet, ansetts
såsom en Jordens förklarade kavaljer. Lyckligt inkommet i rummet,
tack vare gardinerna, dem Jenny glömt att åter draga till och som
räknas till förhängenas medgörliga och blundande, icke "förklädenas"
stundsamma familj, smög sig månskenet fram till tärnans bädd. Det
sade i sitt drabantaktiga hjerta något om det angenäma uti att stå
på vakt vid unga flickors bäddar, men kände sig liksom något sviket
i sin herres förhoppningar, ty ett hederligt månsken har inga sådana
för egen räkning, då det förgäfves sökte leta sig fram för att belysa
den slumrande ungmöns former. Dock voro de få partier af den hvilande
skönheten, som uppenbarades, af sådan art att till och med det i
sitt innersta väsende jungfruligt sinnade månskenet kunde lofva sin
herre och utsändare en herrlig skörd om det blott lyckats att lyfta
en liten flik af det omhölje, som dolde nu blott anade skatter. Den
ena armen var lagd under det vackra hufvudet, den andra hvilade
behagfull och till en del blottad på det litet undanskjutna täcket,
hvarvid tillika en skymt af den hvita, fint rundade axeln blef den
ifrige åskådarens belöning. Det silkeslena håret bildade omkring det
i ljuflig slummer näpet rodnande anletet en krans af mörka ringlar,
hvilka, liksom betagne af förtjusning öfver den lilla rosengård de
omslöto, stannat i sitt fritt böljande, lockiga svall. Ögat var
tillyckt, dess tindrande strålar lyste nu inåt, men en leende engel
hade förglömt sig på de purprade läpparnes friska bädd. Månskenet,
som såg detta, suckade öfver sin natur att blott vara ett sken. Så
högt dess ursprung än var och så oegennyttig dess karakter, nu hade
det dock velat vara en aldrig så liten smula jordisk verklighet,
ty det trodde förvisst att detta behöfdes för att riktigt kunna
uppfatta stundens behag. Och det stackars månskenet blef i hela sitt
okroppsliga väsende så närgånget längtande att -- Jenny slog upp sina
ögon. "Jag kan inte sofva för månskenets skull", sade hon och gled
lätt ur sin bädd, sköt de små fötterna i de nätta silkestofflorna,
och stod, med det mörka håret böljande öfver den hvita, tunna
nattdrägten, på golfvet just midt i månens sken. Men jorddrabanten
deruppe hade velat jubla högt af tillfredsställelse om han blott haft
röst dertill och det hänryckta skenet utgjöt nu hela sin glänsande
ljusflod öfver denna den tysta nattens tjusande uppenbarelse.

"Jag vill spela litet", sade Jenny och sväfvade lätt som en nattlig
syn till pianot, ur hvars tangenter de fina fingrarne snart
framlockade en liten tonverld af smältande ackorder. Och tanten sof
godt i rummet nästintill och drömde vid tonernas milda klang om sin
egen flydda ungdom och, hvem vet det, sin första och enda, kanske i
en för tidig graf bäddade kärlek. Men månen deruppe "på fästet blå",
der han med sitt blyga sken omfamnade den vackra pianisten, tänkte så
för sig: "Du förtjenar det, och jag hoppas, du hulda jordedotter, att
snart få lysa öfver din lyckliga bröllopsnatt."

Om nu Jenny anade till den ensamme himlavandrarens tankar, veta
vi icke, men hon lemnade snart pianot, tilldrog gardinerna i sitt
fönster i det hon vänligt nickade upp till månen och smög åter i sin
bädd.

"Nyss drömde jag halfvaken om Aina Ros och kusin Erik att de voro
förlofvade", sade hon och qväfde med fingret på den skälmska munnen
ett nästan hörbart skratt, "men nu vill jag riktigt sofva och drömma
en glad dröm om den bistre fennomanen."

Sådan var, vänliga läsarinna, Jenny Bertram, måhända en afbild af dig
sjelf.



16.

Två drömmar på en natt.


Vi lemnade vår vän Erik Stenrot på väg till Ojala, på hvars lilla,
men prydliga gårdsplan vi nu möta honom. Vi böra här anmärka att
Erik aldrig fallit på den tanken att hans kusin möjligtvis hyste
någon böjelse för Birger Ros. Ehuru bekantskapen i Skotland varit
ganska intim och Jenny synbarligen var intresserad af umgänget med
den allvarlige finnen och ofta nog tillbragt flera timmar med honom
utan annat sällskap än den beskedliga tant Agathas, så trodde dock
Erik att det endast var deltagandet för hans, det måste han medgifva,
högsinta planer och varma fosterlandskärlek, som fängslat den unga
flickans eldfängda själ. På tillvaron af en djupare känsla af
alldeles personlig natur kom han, såsom sagdt, icke ens att tänka och
om han tänkt derpå, så ansåg han sin kusin, något som icke vittnade
synnerligt förmånligt om hans menniskokännedom, för alltför --
_liflig_ att kunna fästa sig vid en sådan man som Ros. Att emellertid
Jenny ur hela djupet af sin rika själ älskade Ros har läsaren sett
och han skall äfven under berättelsens lopp erfara att den ädla
flickans kärlek icke inskränkte sig till en böjelse af det alldagliga
slaget.

"Ett egendomligt infall af Jenny, det här", mumlade Erik, "att så
der plötsligen utan vidare bosätta sig här i ödemarken, men jag
skall minsann utforska tant och skaffa mig ljus i den här något
besynnerliga..."

"Godmorgon Erik!" ljöd Jennys morgonfriska röst från den
granrisbeströdda förstuguqvisten, "det var snällt att du kom så
tidigt. Medan tant drar försorg om frukosten kunna vi göra en liten
promenad utåt den här sidan af fallet. Gif mig armen."

Erik följde uppmaningen och de beträdde en väg som ledde utmed
forsens venstra strand.

"Kan du tänka dig att dånet är vida svagare på den här sidan än på
den andra; här kan man tala utan att behöfva skrika", sade Jenny.

"Jaså", sade den tilltalade torrt, men inom sig tänkte han: "Hon
spelar sitt spel förgäfves; jag måste komma sanningen på spåren."

"Hvad tänker du på, Erik?" frågade Jenny vidare. "Se här ha vi en
liten paviljong, vi också. Tag plats och låt oss prata litet; tänd en
cigarr om du behagar."

"Minsann, goda Jenny", utbrast nu vår vän, "du tyckes taga vårt
plötsliga sammanträffande såsom en helt vanlig händelse; jag
åtminstone var alldeles oförberedd derpå."

"Men deremot inte jag, kusin Erik", genmälte vår lilla forsfröken,
"jag visste ganska väl att du skulle komma hit med Ros" -- hon
rodnade litet -- "och hans syster."

"Huru visste du det då? Aha, ja, af mina dagboksanteckningar, kan jag
förmoda. Men hvad i all verlden vill du göra här?"

"Gissa, mon cher, kanske har jag samma planer som du -- jag ämnar
måhända i likhet med dig..."

"Jenny!" afbröt den unge mannen och nu var det hans tur att rodna,
"hvad ämnar du i likhet med mig?"

"Jag skall till svar citera dina egna ord. Jag vill se huru en ung
nation går till väga då den arbetar uppå att grundlägga sin framtid."

"Du? Och det här vid Imatra?" utropade Erik.

"Ja, nästan lika bra som i Helsingfors' salonger, men _de_ finnas
också på min promemoria."

"Och derföre har du öfvertalat tant Agatha att hyra detta
landtställe? Jenny, goda, snälla Jenny, var nu ett ögonblick
allvarsam och bekänn att det blott var ett underligt infall af dig
att företaga denna resa. Tänk. hvad skola menniskorna i Stockholm
säga derom och vore det roligt om du i skämttidningarne finge läsa
hvarjehanda qvickheter om Jenny Bertram..."

"Vet du hvad, kusin Erik", afbröt den unga flickan helt allvarsam,
"jag börjar nästan tro att Jenny Bertram inte återvänder till
Stockholm."

Om Imatra plötsligen stannat i sitt lopp eller dess dån med ens
förstummats, lemnande rum åt en graflik tystnad, hade detta knappast
kunnat till den grad förvåna Erik, som dessa hans kusins ord nu
gjorde.

"Ämnar du kanske helt och hållet bosätta dig _här?"_ utropade han och
såg helt bestört ut.

"Det tror jag _inte"_ svarade Jenny lugnt. "Men hvartill dessa
frågor? Jag är här -- och du är ju också här. Jag forskar likväl inte
efter _hvarföre du_ är här."

"Ja, emedan du känner mina planer..."

"Dina planer -- vid Imatra, gode Erik? Vet du, till kunskap om dem
kan jag endast drömma mig -- och det har jag gjort i natt. Ja ja, jag
drömde verkligen i natt om dig och att vi voro..."

Ett muntert skratt afbröt fortsättningen.

"Vi voro?" upprepade Erik något orolig, "vi voro?"

"Hvad mer, kusin Erik!" inföll Jenny helt naivt, och stora
svettdroppar af ängslan frampressades på Eriks panna då hon med en
utomordentligt skalkaktig blick på honom fortfor: "Vi voro, hvad
jag länge förutsett skulle inträffa, vi voro, du och jag -- i
Helsingfors."

"Jaså, inte förlofvade!" sade Erik med lättadt hjerta för sig sjelf
men ansåg dock för tids- och platsenligast att något skarpt tilltala
sin kusin. Dessutom kände han sig i viss mon förnärmad genom det
gyckel Jenny uppenbart tillät sig med honom. Han sade derföre:

"Jag kan inte gilla dessa tokerier. Du vet att jag menar det
uppriktigt väl med dig och jag fruktar..."

"Nåväl Erik", föll den unga tärnan honom, plötsligt alldeles
allvarsam, i talet, "nåväl, jag vill då också uppriktigt berätta för
dig min underliga dröm i natt. Tänk sedan om mig hvad du vill."

"Berätta!" sade Erik icke utan en viss nyfikenhet.

"Vi voro i Helsingfors, du och jag, kusin", började Jenny, "och vi
befunno oss i ett stort sällskap. Der talades mycket om allehanda
allvarliga ting, om folkets rätt och nationalitet, om gammal och ny
kultur och andra stora lifsfrågor. Jag tyckte, i drömmen förstås, att
det var mycket uppbyggligt, i synnerhet då en af talarne med varm
vältalighet skildrade sitt ur seklerlång dvala uppvaknande folks
stora framtidsförhoppningar och tillika med varnande stämma hotade
med andligt beroende och undergång om detta folk skulle lita på
någonting annat, än sina egna krafter; men han sade att dessa krafter
voro två och att man icke behöfde misströsta om framgång ifall de
inginge en förening med hvarandra. Jag förstod nog att det var fråga
om det finska folket och dess ädla kamp för sitt andliga sjelfbestånd
och jag kände inom mig att den ena af de två verkande krafterna måste
ådagalägga mycken hängifven kärlek för den stora saken, och, väl icke
afsäga sig sina minnen, sin färg och sitt namn, men dock i viss mon
strida under den andres baner. Det var den svenska kraften, medan
det finska elementet deremot i fulla andedrag insöp det nya lifvet
och med väckt hopp gick sin framtid till mötes. Men der uppträdde
en annan talare och sade att bredvid det finska folket fanns, och
det just inom dess eget land, dess allra farligaste fiende. Denne
bar skepnaden af en vän, men var likväl genom hela sin ställning
i samhället så mäktig och framstående att han hotade qväfva det
egentliga folkets utveckling, och denne falske vän var det svenska
elementet i Finland. -- Då, Erik, vredgades jag och såg mig om efter
dig, ty jag hoppades att du skulle uppträda och med ett manligt ord
tillbakavisa beskyllningen om falskhet, men jag såg dig inte, och
då jag gick att söka dig, fann jag dig omsider i en krets af muntra
unga flickor, med hvilka du skämtsamt bytte ord om samma sak, för
hvilken derborta hjertan och hjernor glödde. Jag vände om och, man
är så underligt stark i drömmen, uppträdde sjelf inför den stora
församlingen och sade högt att jag skulle bevisa dem huru hjertligt
och uppriktigt svenskarne menade väl med Finland och att de båda
folken ingått ett evinnerligt fostbrödralag, som beseglats i hundrade
blodiga strider. De församlade männen bugade sig blott artigt leende,
men den förste talaren störtade ut och en underbar, oemotståndlig
makt förmådde mig att följa honom. Då jag kom ut befann jag mig i
en vacker trädgård och der såg jag dig gå arm i arm med ett ungt
fruntimmer. Jag förstod då att I voren förlofvade med hvarandra. Jag
vaknade."

Erik såg brydd ut, men Jenny fortfor, och vid det hon talade antog
hela hennes väsende ett sällsamt uttryck af inspiration:

"Jag inslumrade dock snart åter och en annan dröm framställde sig
för mig, helt olik den förra. Det var ett stort haf, på hvilket en
liten farkost sträfvade att uppnå en aflägsen ö. I den vackra slupen
befunno sig en roddare och jag, men vi förföljdes österifrån af ett
stort, hemskt vidunder. Roddaren var en stark man och skötte sina
åror med kraft och ifver, men som han rodde mycket starkare med
den högra än den venstra armen var det lätt att förutse att han, i
stället för att komma till målet, skulle ro förbi detsamma samt till
slut upphinnas af vidundret. Om han nu, för att få kosan ställd rätt
fram, icke ansträngde fulla kraften af sin högra arm, så saktades
åter farten -- och det mörka spöket österifrån var i raskt antågande.
Dystra tvifvel om framgång bemäktigade sig roddaren och jag led med
honom. Men då rann det mig i hågen att jag ju kunde hjelpa till på
den sidan der hjelp behöfdes. Hurtigt fattade jag en åra och gick
till verket. Vår färd gick nu rakt på den efterlängtade ön, hvilken
vi också uppnådde. Här stego vi i land och roddaren vände sig till
mig och sade: 'Stor tack för handräckningen; när två krafter förenas
medför det välsignelse, och som vi arbetat tillsammans i nödens stund
så torde vi väl också framdeles trifvas tillsammans.' Så skedde, och
vi bodde på ön i allsköns endrägt. Medan han plöjde åkern, skötte jag
om blomstergården. Hans kraft tröttnade aldrig, och jag tröttnade
aldrig att bereda honom glädje med mina blommor. Han var lika stolt
öfver mina blommor som jag öfver hans präktiga skördar. Och de
utländingar som besökte oss prisade vårt samlif såsom förnuftigt
och godt. Men vidundret lemnade oss i ro, ty, ehuru det gerna velat
uppsluka våra skördar, så kunde det å andra sidan icke riktigt
uthärda doftet af våra blommor. Likväl måste vi vara på vår vakt för
detsamma. Derföre, när den ena blundade väcktes han genast af den
andra. Det var ett lif, fullt af verksamhet och värde, ett sådant lif
som jag ville lefva för alltid. Och nu, Erik, får du tänka om mig
hvad du vill."

Så talade Jenny och den unge mannen svarade tankfull:

"Du har gifvit mig en sträng lexa, Jenny lilla, och du kan vara
öfvertygad derom att jag förstår de två drömmames dubbelmening. Men
säg mig nu", tillade han i något muntrare ton ehuru han dervid icke
kunde undertrycka en viss förlägenhet: "hvem var min vackra drömbrud
och hvem var roddaren, hvars tvifvelsmål om framgång du så lyckligt
häfde?"

"Bruden, kusin Erik", ljöd Jennys svar, "var inte jag och roddaren
till den aflägsna ön var inte du."

"Aha", utropade kusinen, som plötsligt fick ljus i saken, "hvad jag
länge varit blind!"

Med ett leende af det mildaste behag räckte Jenny honom handen och
sade:

"Låt det nu vara såsom det är och fråga inte vidare."

Hon steg upp, tog åter hans arm och de två kusinerna gingo under
tystnad hem.



17.

Mellanspel.


Då Jenny och Erik kommo fram till bostaden stod en ispänd, grönmålad
schäskärra på gården och tant Agatha skyndade emot dem, utropande:

"Ack, så bra att ni kom, i synnerhet, du Erik, välkommen, välkommen!
Vi ha, såsom du ser, fått alldeles oförväntade främmande, herr
länsman Salamander..."

"Smilander, om jag får be", inföll en herre som nu vände sig om och
helsade.

"Min systerson, ingeniör Stenrot", fortfor den gamla damen sin
presentation och tillade artigt: "Var så god och tag en liten
smörgås, sedan kan ju herr Sim... befallningsman för min systerson
utlägga sitt ärende, han förstår sig bättre på sådana saker än vi
fruntimmer."

"Vi administrativa tjenstemän", sade kronans myndige man, "böra
gå ordentligt tillväga; men", tillade han i en nedlåtande ton,
hvilken på det högsta förargade Erik, "men jag vill inte afslå fruns
inbjudning."

Fruntimren drogo sig tillbaka och herrarne satte sig till bordet, som
var dukadt i den rymliga förstuguqvisten.

"Godt bränvin, det här", inledde länsmannen, sedan han tagit sig en
sup, samtalet, "af Imatravärdens bästa kummin. Ja, ja, svenskarne
förstå sig på bränvin, det är bekant."

"Finnarne jemväl", svarade Erik torrt. "Hvad behagas? Öl eller
porter?"

"Porter!" utbrast Smilander plumpt. "Det var gentilt, det."

Frukosten intogs under nästan ömsesidig tystnad. Då den var afslutad
och Erik bjudit länsmannen en cigarr, sporde han höfligt:

"Och hvad förskaffar min tant äran af ert besök, herr befallningsman?"

"Ah -- ja -- hm, jag gjorde liksom bekantskap med damerna i går vid
fallet", genmälte Smilander, "och så ville jag i dag aflägga min
visit hos herrskapet. Är den äldre verkligen er tant, herr ingeniör,
eller är det bara såder som på resor brukas? Den yngre..."

"Herre!" utropade Erik, "säg mig kort och tydligt, hvad är ändamålet
med er visit?"

"Inte så het, min herre", sade nu den objudne gästen i myndig ton,
"vi administrativa tjenstemän måste ha noga reda uppå de främlingar
som komma hit till orten."

Erik rodnade af förtrytelse och afvägde just de uttryck, i hvilka
han skulle ge den pållugne mannen en tillrättavisning, då Jenny, som
af den ängsliga tanten fått höra anledningen till besöket, inträdde
från salen och, vändande sig till länsmannen, yttrade: "Är det fråga
om våra pass, så kunna vi dermed inte tjena nu, men vi skola skrifva
efter dem till Wiborg om herr Simlander önskar det?"

"Simlander", utbrast denne på ett föga höfligt sätt, "jag heter
Smilander och fordrar att herrskapet skall dokumentera sig, eftersom
ni ä' utländingar."

"Så mycket höfligare borde ni bemöta dem!" föll nu Erik något häftigt
i talet. "Herrn har ju hört att fruntimren äro min tant, fröken
Stråle, och min kusin, fröken Bertram, hvad vill herrn mera?"

"Stråle, Bertram?" återtog länsmannen förargad. "Och höflig kan jag
nog vara, om man visar mig tillbörlig respekt. Nå, den här saken
börjar se kinkig ut för er, skall jag säga. Är då den yngre inte den
äldres dotter?"

"Fröken Stråle är fröken Bertrams moster", svarade Erik häftigt och
steg upp. "Jag tycker det kan nu vara nog med förklaringar."

"Niin se puuhta kahtowa luulis, så den tror som från trädet glor
[finskt ordstäf], men se jag vill se passen, jag", menade länsmannen
och afslutade sin sats med en föga höfvisk hvissling.

"Jenny, gå in igen, jag ber", sade Erik med knappt återhållen vrede,
"så skall jag nog lära den här herrn litet folkvett."

"Folkvett?" skrek Smilander. "Jag skall säga munsjörn att vi
administrativa tjenstemän här i Finland inte låta hutla med oss.
Skaffa hit passen eller..."

"Se så, nu har min kusin lemnat oss och vi äro på tu man hand,
herre", afbröt Erik med bister uppsyn, "säg nu, hvad vill herrn
egentligen ha? Passen skall ni få se när de anländt från Wiborg."

"Hå, hå, var lagom stursk, herre. Hvar har han då sitt eget pass, hä?
Kan herrn dokumentera sig sjelf?"

"Jag vet inte med hvilken rättighet ni examinerar mig, herre, -- men
se der kommer, såsom kallad, någon som skall ge er administrativa
myndighet bättre besked än jag i denna sak. Halloh, Birger, stanna
för en liten stund din häst och stig af, jag ber."

Den sålunda anropade var vår vän Birger Ros. Han steg af hästen
och Erik, som gick honom till mötes, meddelade i korta ordalag det
bryderi, hvaruti fruntimren råkat. Ros log åt länsmannens enfaldiga
tjenstenit, såsom han kallade det, och nalkades med en höflig
helsning denne värdige personage, hvilken under tiden förfogat sig
till grinden och med synbart intresse tycktes betrakta den sist
ankomnes ridhäst.

"Ädelt kreatur, herr doktor", sade han sedan han besvarat Ros'
helsning.

"Åhja", menade denne, "men här är nu fråga om något annat."

"Jaså, hvad då?" sporde länsmannen i det han fortfor att noga
betrakta hästen.

"Jo", återtog Ros, "var god arrangera den här saken med passen. Jag
känner herrskapet, det är fröken Stråle och hennes systerdotter
fröken Bertram från Stockdolm."

"Ja, ja, men passen", sade länsmannen, denna gång dock i betydligt
höfligare ton än förut.

"Dem skall herrn få, så snart de anländt från Wiborg. Se så, var inte
vidlyftig nu, utan lemna herrskapet i fred. Jag känner fruntimren
från Stockholm och..."

"Hur f-n känner doktorn dem också? Alltså alldeles inte polskor --
det var dumt -- utan bara svenskor."

"Vackert så!" inföll Erik.

"Åhja vackra, men inte farliga, nå strunt då i passbestyret tills
vidare, fastän det var skada att det inte blef litet krångel utaf.
Hvad sägs emellertid om fyrahundra mark för kreaturet der? Skulle tro
att fyrahundra kontant ä' pengar för doktorn i dessa tider?"

"Hästen är inte till salu", svarade Ros torrt; "men var nu god och
kom med mig, jag har några andra affärer att göra upp med herr
Smilander."

"Resonabel och gentil, jag är alltid gentil och resonabel. Ber om min
komplimang till damerna. Åh, se der äro de. Adjö, mina damer, tag
inte illa upp besöket, men vi administrativa..." I detta ögonblick
körde drängen fram schäsen och fortsättningen afbröts. Ros, som
lofvat Erik att snart återkomma och redan en stund sutit i sadeln,
helsade vördnadsfullt fruntimren och lät sin muntra springare sätta
af i raskt traf. Länsmannen följde efter.

"Herr Ros ser bra ut till häst", anmärkte tant Agatha.

"En fulländad ryttare", menade Erik.

"Kommer du ihog", frågade Jenny skalkaktigt, "vår äfventyrliga ridt
från Inveloch Castle till Mount Nevis?"

"Ganska väl", genmälte kusinen muntert, "och jag minnes jemväl
återvägen då vi fingo tillbringa natten i ett bondvärdshus, alla tre
i ett rum, medan tant derborta i staden höll på att dö af ängslan.
Det var egentligen du och Ros, som med edra evinnerliga sidoutflykter
fördröjde hemfärden."

"Men det var roligt", sade Jenny tankfullt. "Tant glömde snart sin
öfverståndna ängslan och det var vid detta tillfälle vi egentligen
lärde känna Ros. Han var utmärkt intressant då han med sina
skildringar från Finland förkortade de ofrivilliga väntningstimmarne
under den stormiga natten. Och vid Loch Lomonds stränder, Erik,
kommer du ihåg hans djerfva fantasier om Finlands framtid?"

"Ja visst, Jenny", svarade denne smått ironiskt, "och den höga
klippan, i hvilken Ros, med ögonskenlig fara för sitt lif, högg
in bokstäfverna J.B., tvåhundra fot öfver vattenytan, samt huru
förlägen han blef då jag påstod att hans B på afstånd såg ut som ett
R..."

"Och ditt melodiska flöjtspel sedan", afbröt Jenny honom, "den der
vackra sommarqvällen!"

"Jaså, då ni lemnade mig ensam på stranden, medan ni rodde omkring på
sjön. Ja, ja, Jenny", tillade Erik, "jag börjar kunna tyda drömmar,
åtminstone sådana som handla om sjöar och båtar och så vidare."

En blick af Jenny, en af de der underliga blickarne igen, tystade
talaren och samtalet antog snart en mera likgiltig riktning. Erik
förtäljde om sina reseintryck från sin tur genom Finland. Efter
vid pass två timmar återkom Birger Ros. Men visiten blef endast
kort. Affärer af vigt fordrade hans snara hemkomst, posten måste
expedieras, med mera. Det oaktadt framställdes vördsamt och upptogs
vänligt en inbjudning från Aina och tant Betty (ty äfven Birger och
hans syster hade en gammal tant, det passar så bra i berättelsen)
att tillbringa hela den följande dagen på Muistola, då Erik äfven
skulle medtaga sina saker och tills vidare uppslå sitt högqvarter hos
sin finske vän. Sålunda var allt väl arrangeradt för den närmaste
framtiden.



18.

Idylliskt lif.


För Birger Ros begynte en tid af mycken verksamhet. Reparationer å
mangård och ladugård samt åkerbruksarbeten utan all ända togo hans
omsorger i fullt anspråk. Icke alltid lätt häfda affärsbekymmer
undanträngde för en tid nästan alla högre flygande tankar --
en hvila för hans själ som tycktes bekomma honom synnerligen
bra. Åtminstone gaf blekheten på hans kind småningom rum för en
friskare färg och ögat blixtrade åter af lefnadslust och medveten
inre kraft. Huruvida den nästan dagligen återkommande åsynen af
Jenny Bertram jemväl bidrog till denna fördelaktiga förändring i
den unge Muistolaherrns yttre utseende, lemna vi dock osagdt. I
alla fall utöfvade den helsosamma praktiska verksamheten, såsom
vanligtvis hos kraftfulla naturer, ett välgörande inflytande på
honom. För de öfriga medlemmarne i vår lilla krets af bekanta vid
Wuoksens strand antogo förhållandena också rätt angenäma former.
Tant Agatha och den fryntliga tant Betty blefvo mycket snart goda
vänner, och som den tiden var inne då "bär insyltas och safter
beredas", en konst, hvari tant Betty icke hade sin like i hela
trakten, så befann sig den vänliga tant Agatha snart åter försatt
i de tider då hon såsom blomstrande prostdotter skötte hushållet
för sin salig fader, kyrkoherden i N. församling i Jemtland. Lilla
kaffepannan illustrerade för- och eftermiddagar de sträfsamma gamla
damernas köksbestyr, och till ett litet parti "mariage" om qvällen
hade den artige Erik förskaffat kort åt de två tanterna, såväl
den "verkliga", hvilken ibland tog sig friheten att litet "banna
upp" honom för hans pojkstreck, som ock den "präktiga" tant Betty,
hvars förklarade gullgosse den muntre svensken inom ett par dagar
blifvit. De gamla spelade alltså mariage, medan de unga damerna
promenerade och musicerade på Ojala samt musicerade och promenerade
på Muistola, troget biträdde af den outtröttligt beställsamme Erik.
Ros var sällan ledig utom om qvällarne, då han ibland kunde vara
ganska underhållande i sitt samtal, och Jenny företog någon gång om
dagarne långa ridfärder helt allena, troligen, vi förmoda det, för
att begrunda allt hvad hon fått höra så intressant framställt qvällen
förut. En följd häraf blef att Aina och Erik ganska ofta uteslutande
voro hänvisade till hvarandras sällskap, hvilket förhållande alldeles
icke tycktes framkalla någon ledsnad hos dem.

Sålunda förflöto ett par veckor af Augusti månad i mycken trefnad
och allsköns ro. September månad inträdde och väderleken började
bli ombytlig. Lifvet inom hus fick nu företräde framför det i skog
och mark. Qvällarne blefvo nu längre och promenaderna kortare. Aina
började tala om den instundande skolterminen och Jenny kunde icke
dölja ett visst intresse för den blott två gånger i veckan ankommande
posten. Hon väntade måhända någon underrättelse af vigt, ty äfven
unga flickor kunna någongång föra en innehållsdiger brefvexling.
Erik var i allmänhet densamme som förut, utom att han stundom såg
helt djupsinnig ut, och hans kusin förklarade att han antingen
förde en dagbok eller skref vers. Han delade Jennys otålighet när
postdagen stundade, och man hade anmärkt att han skrifvit flera
bref till Stockholm. Nyss hade han erhållit ett bref derifrån,
hvilket synbarligen bragte honom i det yppersta lynne. Den dag detta
inträffat, var Ojalaherrskapet om qvällen på besök hos den Ros'ka
familjen. Tant Agatha, som fått del af innehållet i Eriks bref,
strålade af förnöjelse och stolthet samt kastade betydelsefulla
blickar på Jenny, hvilka denna icke förstod eller icke låtsade förstå.

Det lilla sällskapet satt församladt omkring thebordet då Ros, efter
att ha vexlat en leende blick med Erik, hviskade något till tant
Betty, som derefter mycket förvånad lemnade rummet för att dock snart
återkomma, åtföljd af en tjensteflicka som framsatte en bricka med
höga glas och en butelj champagne. Ros ifyllde glasen och uppmanade
vännerna att med honom förena sig uti en välgångsskål för hans vän
Erik Stenrot, som med dagens post fått en glad underrättelse från
Stockholm, den nämligen, att han erhållit ordinarie anställning vid
bergsstaten. Skålen dracks under lifliga lyckönskningar från alla
sidor och de två tanterna voro icke de som minst gladde sig åt vår
unge väns framgång.

Jenny räckte sin kusin handen och sade leende:

"Lycka till, nu gifter du dig bestämdt snart, snälle Erik", hvaröfver
denne blef något förlägen och tant Agatha alldeles "perplex",
isynnerhet som hon icke kunde begripa, hvarföre Aina Ros skulle rodna
och Jenny bara skratta. Det var i den gamla damens tycke mycket
opassande å hvardera sidan och hon ämnade just ge sin systerdotter en
vink derom att unga flickor icke brukade fria sjelf, då Erik raskt
uppsteg och, fattande den ännu djupare rodnande Aina vid handen samt
glädtigt nickande åt Birger, med strålande anlete och fri från all
förlägenhet förklarade att Aina och han voro trolofvade. Han utbad
sig de båda tanternas välsignelse, "ty Jenny, den skalken, har gifvit
mig sin välsignelse på förhand."

Nu följde omfamningar och kyssar i tillbörlig mängd. Tant Betty
tycktes liksom ha förutsett att så ske skulle, men den nog mycket
öfverraskade riktiga tanten utbrast, likväl i den vänligaste ton i
verlden: "Ja, det der hade jag bort förutse, då du i ditt bref till
Jenny ordade så mycket om fennomanskorna." Den goda damen sökte
derefter med sin blick Jenny, men mötte icke sin systerdotters öga.
Hvad tant Agatha deremot såg tillfredsställde henne icke, ehuru hon
ganska väl drog sig till minnes att Jenny för längesedan förklarat
att hon och Erik blott höllo af hvarandra som kusiner. Nu lutade
Jenny tyst sin panna mot Ainas axel: den öfvergifna, såsom tanten
tyckte, stödjande sig på den lyckliga. Men denna bittra föreställning
gaf dock snart rum för hennes hjertas behof att deltaga i det unga
parets sällhet. Icke länge dröjde heller Jenny i Ainas armar utan hon
lyfte åter sitt lilla hufvud, och skakande trotsigt sina mörka lockar
tryckte hon ett ögonblick derefter med en blick full af tro och hopp
Birger Ros' hand och skyndade sedan att muntert lyckönska de två
tanterna.

Qvällen förflöt under hvarjehanda glädtigt samspråk; blott öfver
Birger Ros' breda panna hvilade ett moln som hans starka vilja
förgäfves sökte förjaga. Han var öfver hufvud taget ganska fåordig
och då hans blick någon gång, liksom af en händelse, mötte Jennys,
kunde den anande flickan, trots alla hans bemödanden att dölja det,
upptäcka att ett djupt vemod åter tyngde på den älskades själ. Intet
ord om kärlek hade sedan det betydelsefulla sammanträffandet vid
Imatra blifvit utbytt dem imellan, och ehuru de ofta i hvarandras
sällskap besökt det ställe der Birgers sinnesnärvaro räddat dens
lif, som utgjorde föremålet för hans lika djupa och passionerade
som stumma och grannlaga kärlek, ehuru de ofta besökt denna för
båda så minnesvärda plats, der naturen af deras ömsesidiga känslor
uppenbarat sig på ett så egendomligt sätt, så hade dock endast
deras blickar talat -- hans om djup sorg och den ödesdigra edens
orygglighet, medan hennes deremot hade belönat hans tysta hyllning
med en lifvande förhoppnings glans i de sköna ögonen. Hvarifrån hon
erhöll kraft till denna förhoppnings upprätthållande var en gåta
för Birger, men att Jenny sjelf trodde på sina ögons löften, derom
var han förvissad. Hennes blickars trösterika evangelium hade för
den unge mannen blifvit ett verkligt själsbehof. -- Han talade ofta
med Jenny om sin framtida verksamhet i fosterländskt syfte. Allt
klarare och klarare framstod för honom öfvertygelsen att blott ett
broderligt arbete hand i hand med den svenska bildningen i Finland,
hvilken för detta land utgjorde dess enda pålitliga föreningslänk med
mensklighetens allmänna framåtskridande i högre frihet och kultur,
var dess framtidsförhoppningars säkraste ankargrund. En utveckling
i denna anda förhindrade, enligt hans åsigt, på intet vis, ja, den
fastmera understödde och påskyndade uppblomstringen af den finska
nationaliteten. Vid sådana tillfallen, då Jennys rika själ med en
älskande qvinnas hela hängifvenhet hängde vid hans läppar, då mötte
ofta hans inspirerade öga det hoppfulla löftet i hennes strålande
blick, det löftet att äfven han skulle blifva en af dem som med gladt
mod lade handen till det goda verket och hon den lyckliga qvinna, vid
hvars barm han finge hvila ut och samla nya krafter till nya strider
i ljusets tjenst. Det var andliga högtidsstunder i bådas lif, kända
och njutna endast af de två invigda.

Då stunden nalkades att Ojalaherrskapet skulle bryta upp, förklarade
Birger att han till häst ville åtfölja damerna, något som mycket
bidrog att lugna tant Agatha, hvars inbillning blifvit uppskrämd af
tjenstefolkets berättelser om fångar som rymt från Wiborgs häkte
och skulle uppehålla sig i skogarne deromkring, berättelser som för
öfrigt med mera eller mindre skäl hvarje annalkande höst upprepas
i dessa trakter af Wiborgs län. Emellertid anlände tant Agatha och
Jenny lyckligen till sitt provisoriska hem och Birger Ros anträdde
efter ett kort afsked sin återridt till Muistola. Nästan fullständigt
mörker hade nu inträdt, ty dystra moln jagade på himlen och tilläto
månen att blott då och då upplysa landskapet.



19.

Nattligt äfventyr.


Försjunken i djupa tankar fortsatte emellertid Birger Ros sin
ensliga ridt i den tysta Augustiqvällen. Månen dolde sig bakom moln
och mörkret tilltog isynnerhet då vår ryttare inkom i den alldeles
obebodda skogstrakt af vid pass halfannan fjerdingsvägs längd som
han hade att passera innan han uppnådde Muistolas för öfrigt också
blott glest bebodda egor. Hästen, återhållen af tygeln, tvangs att
hejda sin otålighet medan dess ryttare fortsatte sina betraktelser,
hvilka icke tycktes leda hans sinne på den behagliga stråten till
ett fridomstråladt framtidshem. Birger Ros älskade den andliga kamp
för sitt fäderneslands utveckling, i hvilken han hade för afsigt att
snart åter kasta sig, nu sedan han lyckats att i någon mon utreda
den intrasslade härfvan af sina ekonomiska angelägenheter, hvilkas
tillstånd ovilkorligen hänvisade honom till nödvändigheten att
uppsöka åt sig en annan förvärfskälla än det lilla godsets knappa,
hårdt anlitade inkomster. Han älskade denna kamp emedan han älskade
sitt fosterland varmt och uppriktigt och ansåg det för sin pligt att
deråt egna sina krafter. Hans ekonomiska ställning oroade honom på
långt när icke så mycket som den kinkiga belägenhet, i hvilken han
befann sig gentemot sina bundsförvandter på stridens fält och som
i hans ekonomiska betryck endast sågo en passande förevändning för
honom att på ett skickligt sätt draga sig ur deras leder, ty hans
afundsmän predikade i tal och skrift att han blifvit en affälling
från den _finska_ saken. Ryktet om det afslagna anbudet från
regeringens sida hade i mycket vanställda former blifvit kringspridt.
Det berättades nämligen att han afslagit detsamma hufvudsakligen
blott derföre att det erbjudna honorariet icke tillfredsställde hans
fordringar och i detta afseende påpekade man, såsom sqvallret städse
gör, illvilligt nog, hans ekonomis klena skick såsom den klippa,
emot hvilken hans forna föresatser strandat. It detta lumpna förtal
log Birger stolt, ty han kände med sig sjelf att han innan kort
tydligt skulle ådagalägga sin karakters renhet och sjelfständighet.
Men han log icke åt den afsöndrade ställning i lifvet som nu fallit
på hans lott i följd af brytningen med hans vapenbröder, hvilkas
välmenande men ensidiga ifver dref dem, detta förutsåg han, i en
riktning som ha.ns nu mognade ande icke kunde gilla, emedan denna
riktning ledde förbi, icke till det föresatta målet: den finska
nationalitetens kraftiga höjande. Han var måhända mera finne i
sitt innersta hjerta än mången af de mest öfverspända, så kallade
fennomanerne, men han var icke längre blind för sitt partis brister
och han erkände, emedan han var en högsint ande, tacksamt den
verksamma hjelp som den goda saken rönte af alliansen med dess
naturligaste bundsförvandt i hela verlden, det svenska elementet
i Finland. Han hade på senare tider, ehuru icke utan en svår inre
strid och många återfall i sin förra lidelsefulla och hänsynslösa
ensidighet, kommit till den öfvertygelse att en innerlig förening af
landets andliga krafter är den enda praktiska utväg att med tiden,
bredvid och trots den ryska påtryckningen, kunna i Finland väcka
och underhålla ett sannt folkligt lif. Hvad den svenska talande
delen af befolkningen vidkom var det öfvervägande flertalet af de
densamma till buds stående krafterna villigt att, utan förnekande
af sitt andliga samband med det svenska moderlandets kultur, träda
i det gemensamma fosterlandssträfvandets leder. Ett större motstånd
väntade han sig deremot från den fennomanska sidan, framkallad i
icke obetydlig mon af ofta omedveten, i alla fall obefogad fruktan
för det svenska elementets fortfarande andliga hegemoni, en plats,
från hvars bibehållande denna sidas kanske yppersta män med ädel
hängifvenhet för det allmänna bästa frivilligt afstått, fordrande
blott ett lika berättigande för _sin_ nationalitet som för den finska
i den gemensamma utvecklingen, och en förnuftig, icke brådstörtad
öfvergång till detta nya skede af Suomifolkets lif såsom en egen,
odelbar nation. Det var en sådan ståndpunkt som Birger Ros sträfvade
att göra fullt klar för sig, ty han insåg att hans personliga uppgift
i det förestående arbetet var ganska svårlöst. Det gällde nämligen,
sådan var den vanne fosterlandsvännens åsigt, ingenting mindre än
att öfvertyga såväl massan af det finska talande folket som ock
särskildt, hvad svårare var, det starka fennomanska partiet om den
oafvisliga nödvändigheten att förbinda sig med det i landet förhanden
varande svenska elementet. Med själen helt och hållet upptagen af
detta svåra värf kände Birger Ros dubbelt tyngre omöjligheten att
förverkliga sin egen individuella lycka och behofvet af den själens
styrka som blott tillfredsställandet af denna naturliga önskan kunde
bereda honom, ty hjertats frid är en god skattkammare att i lifvets
strid draga vexel uppå. Hans väns och systers äfven i yttre form
försiggångna kärleksförening kunde naturligtvis icke underlåta att
i ännu bjertare färgton framställa för hans själ mörkret i hans
eget hjertelif. I denna sak såg han ingen möjlighet till en lycklig
utgång. Han längtade derföre å andra sidan till och med efter den
ädla stridens hetta för att i densamma kunna glömma sin personliga
olycka.

Leka ett blindt öde eller väsenden af en högre naturordning, än den
vi menniskor tillhöra, med händelsernas gång i vårt lif? Sitta andar
af högre rang, än vi äro, vid rodret af den makt vi kalla slump?
Det fromma hjertat har bredt en herrlig slöja öfver vår naturs
bristfällighet i detta afseende och kallar denna sin barnaljufva tro
en gudomlig försyn, som omedelbart ingriper äfven i vårt personliga
lif; men upproriska hjertan finnas som våga, till föga båtnad
för sitt själslugn, tvifla på sanningen af denna allt försonande
föreställning. Då Ros' högtsträfvande ande kommit till denna punkt
i skärskådandet af hans framtidsutsigter sammandrog en känsla af
onämbar sorg hans varma, liffulla hjerta, som derjemte hotades att
krossas under den nästan öfverväldigande tyngden af tanken på det
glädjelösa lif som jemväl förestod den älskade, till lycka och
lefnadsnjutning berättigade, sköna qvinnan.

Förgäfves sökte han skaka ifrån sig dessa dystra bilder, då
lyckligtvis en yttre omständighet kom hans feberaktigt arbetande själ
till hjelp. Ljudet af ett ovanligt buller ett stycke framför honom
nådde nämligen genom nattens stillhet plötsligt hans öra. Han tyckte
sig förnimma något som liknade en häftig ordvexling, åtföljd af
svordomar och utrop, hvarvid finska och svenska ord vildt blandades
om hvarandra. Påskyndande sin villigt i galopp öfvergående häst
befann sig vår enslige ryttare snart på stället. Vid skenet af den
ur molnen frambrytande månen mötte en besynnerlig syn Birger Ros'
förvånade blickar.

En vagn låg kullstjelpt vid vägkanten och två karlar höllo på att,
under utösandet af vilda svordomar och hotelser på finska språket,
ur densamma framdraga en häftigt emotstretande mansperson, som
på god svenska bad våldsverkarne "draga åt h-e" samt förgäfves
ropade på hjelp af kusken och skjutsbonden. Dessa lågo nämligen
ett stycke derifrån på marken bevakade af en tredje karl med yxa i
handen. Linorna som hållit hästarne vid vagnen voro afskurna och
tistelstången var afbruten. En fjerde person höll de tre urspända och
uppskrämda hästarne några famnar från stället.

På vida kortare tid än vi behöft för att beskrifva uppträdet hade
Ros öfverskådat situationen och med ett ljudligt utrop af: "Stå på
er derinne en stund!" red han utan vidare ikull den på vakt stående
karlen samt vred dervid yxan ur dennes hand.

"Perkele!" röt en af de vid vagnen sysselsatte, öfverraskade röfrarne
på finska, "hvem ha vi der?"

Ett döfvande slag af yxan fällde honom till marken. Kusken och
skjutsbonden började nu resa sig.

"Hitåt, hitåt, befallningsman", ropade Ros med thordönsstämma på
finska, "hitåt! och tag röfrarne innan de hinna fly!"

Denna krigslist och kamratens fall väckte oro hos den andra vid
vagnen sysselsatte våldsverkaren och då Ros nu styrde sin häst mellan
honom och ekipaget, gaf detta den derinom befintlige resanden rådrum
att något hemta sig från sin förvirring.

"Är ni sårad?" frågade Ros i det han kastade en blick in i det
kullstjelpta åkdonet.

Han erhöll blott till svar en framräckt revolver och de hastigt
utstötta orden: "Se här, nu har jag den, skjut!"

Fattande den laddade revolvern såg sig Ros om efter fienderna som,
beväpnade med störar, tycktes vilja upptaga striden. Två skott
ur revolvern hejdade deras framträngande, och då nu kusken och
skjutsbonden, svängande stycken af den brutna tistelstången samt i
förhoppning på den anropade länsmannens ankomst, jemväl nalkades,
drogo sig röfrarne skyndsamt tillbaka. Den karl som hållit hästarne
släppte dessa, hvilka, så godt de kunde med de sårade benen, började
lunka utåt vägen.

"Mina hästar, mina hästar!" skrek skjutsbonden och ilade efter dem,
medan kusken, på Ros' befallning, hjelpte den resande ur vagnen.
Så snart denne hade fötterna på marken sträckte han på sin lilla,
runda figur och utropade modigt: "Jag har ännu en revolver", samt
aflossade, utan att sigta, två eller tre skott efter de i skogsbrynet
försvinnande röfrarne, som flydde med all hast.

"Spara edra skott, herre", sade nu Ros, som återvände från en
rundridt omkring vagnen och försökte tygla sin uppskrämda häst,
hvilket omsider lyckades honom. "Är ni sårad eller skadad?"

"Nej, inte det jag vet; jag fick blott en duktig stöt när vagnen
stjelpte", svarade den resande med genuint svenskt uttal, hvarvid
Ros dock icke vidare fästade sig. Den främmande tillade i det han
försigtigt nalkades Ros: "Men hejda då er ystre Bucephalus så att jag
kan få trycka min räddares hand. Det var, minsann, hjelp i rättan tid
-- uff!"

Ros steg af och öfverlemnade sin häst att hållas åt den resandes
kusk, hvilken såg mycket förlägen ut. Den återvändande skjutsbonden,
släpande efter sig sina ledbrutna hästkrakar, jemrade sig deröfver
att de blifvit skadade vid vagnens stjelpande, och den lille, runde
resanden trädde fram till Ros. Månen utgjöt sitt fullaste sken öfver
denna invid den kullfallne vagnen i den ensliga skogen församlade,
egendomliga grupp.

Den resande skakade imellertid hjertligt Ros' hand utan att uttömma
sig i ett onödigt ordsvall och denne vände sig snart derefter till
kusken med en fråga huru det gått till att vagnen stjelpt?

"Jo", svarade den tillsporde, "det var så mörkt att man inte kunde
se handen framför sig och röfrarne höllo väl, såsom de bruka, en
lina spänd tvärs öfver vägen, hästarne stupade och vagnen stjelpte i
landsvägsdiket. Skjutsbonden och jag, som sutit på bocken, slängdes
i skogen och stötte oss så att vi förlorade sansen samt inte kommo
oss före innan månen tittade fram och nådig herrn var rackrarne på
halsen. Det var bestämdt tio karlar."

"Åh nej", invände Ros, "jag såg blott tre utom den som höll hästarne.
Men min herre", tillade han vändande sig till den resande, "det
klokaste är väl nu att vi söka lyfta upp vagnen och så godt sig göra
låter reparera skadorna samt sedan bege oss till mitt hem, hvilket
inte är så långt härifrån."

"Tack, tack, min herre", svarade den resande och alla grepo verket
an. Lyckligtvis voro hjulen oskadade och med tillhjelp af yxan och
några repstumpar voro snart ett slags fimmelstänger bragte till stånd
samt Ros' häst spänd framför vagnen. Kusken fattade tömmarne och
följde efter Ros och den resande herrn, som gingo till fots i motsatt
riktning mot den hittills iakttagna; skjutsbonden med sina skadade
hästar slutade tåget.



20.

Nya öfverraskningar.


Knappast hade den i slutet af förra kapitlet beskrifna karavanen satt
sig i rörelse, innan åter ljudet af menniskoröster hördes. Snart
framkom på en ginväg ur skogen Erik Stenrot med några af gårdens
karlar, som voro beväpnade. Man hade hört skotten och skyndat efter
ljudet i den förmodan att möjligtvis de af ryktet omtalade förlupne
fångarne vågat anfalla någon resande. På qvällen hade man sett en
vagn passera förbi Muistola gård.

"Jag tror", utropade Erik, icke utan en viss oro då han med blicken
öfverfor det besynnerliga tåget, "att här varit strid å färde? Nå,
gudskelof, att du är helbregda, Birger! Var det verkligen röfvare och
hvem är det som skjutit?"

"Den herrn", svarade Ros, "hade blifvit öfverfallen af några karlar,
troligen förrymda fångar, och ett par skott lossades."

"Det vill säga", inföll nu den resande, "den här herrn, hvars namn
jag inte ens ännu efterfrågat, har enligt all sannolikhet räddat
såväl mitt som ock de der två karlarnes lif."

Erik studsade synbarligen vid ljudet af den resandes röst och närmade
sig honom för att om möjligt i månskenet uppfånga den resandes
anletsdrag.

"Ert namn, min ädle räddare!" fortfor denne. "Var god säg mig hvem
det är, som jag kanske har att tacka för mitt lif?"

"Jag heter Ros och har en egendom här nära intill", var Birgers svar.

"Nåväl, herr Ros", återtog den andre, "ni har gjort mig och dessa
två menniskor en ganska väsentlig tjenst och gamle Jakob Stråle från
Stockholm är eder tacksamme vän."

"Hvad!" utropade, utom sig af förvåning, Erik och fattade ifrigt den
resandes hand, "morbror Stråle! Hvad i Guds namn för morbror hit?"

Den gamle herrn, ty Stråle var en äldre man, betraktade med icke
mindre förundran vår vän Erik och utbrast:

"Och hvad, hvad gör _du_ här, här midt i ödemarken, gunstig herre?
Jag tror minsann att detta Finland är ett förtrolladt land. Men jag
kan gissa, om inte hvad du gör här, så dock ungefär hvem som lockat
dig just hit. Huru fick du reda på Jenny?"

"Till höger kusk", hördes nu Ros' stämma och en af karlarne skyndade
att öppna grinden. Efter några befallningar till karlarne vände sig
Ros till den resande och sade:

"Välkommen hos mig, herr Stråle, men ursäkta att jag straxt åter
måste aflägsna mig för att varna mina grannar på Ojala, dit rymmarne
möjligtvis tagit kosan. Min vän Erik, var du värd i mitt ställe.
Farväl, tills i morgon."

Och i yrande sporrsträck bar det af på vägen till Ojala på den från
vagnen urspända hästen. Två beridna drängar åtföljde Ros, beväpnade
med hvar sin bössa och yxa.

"Rask karl, den der Ros", sade gamle Stråle, "men Ojala, hvad har han
att skaffa med Ojala?"

"Stig in, morbror", sade Erik och tillade sedan tveksamt: "Då morbror
befinner sig i denna trakt af verlden, så trodde jag att det var
bekant hvem som bodde på Ojala."

"Visst vet jag det", menade Stråle, "och jag var just på väg dit
då..."

I detta ögonblick skyndade emot dem ett ungt fruntimmer. Det var Aina.

"Ack, Erik!" utropade hon, "hvar är Birger? Tjenstefolket har
alldeles skrämt upp tant Betty, så att..."

Hon tystnade rodnande då hon nu först bemärkte den främmande herrn.

"Med Birger har det ingen fara", genmälte Erik, "han har blott ridit
tillbaka till Ojala för att der hålla vakt, och när vi väl kommit in,
skolen I få höra det intressanta äfventyret af den här herrns egen
mun."

Med dessa ord förde han den främmande till Birgers rum, hvarest herr
Stråle i hast iordningställde sin något illa medfarna drägt. Under
tiden frågade han Erik, hvem det unga fruntimret var som kallat honom
vid namn?

"Min värds syster", svarade Erik undvikande. "Men se så, morbror,
stig in till fruntimren och tillfredsställ deras och min nyfikenhet
angående den förskräckliga händelsen på landsvägen."

Vi öfverhoppa presentationerna, hvarvid intet nämdes om förlofningen,
äfvensom herr Stråles berättelse om förloppet vid röfvarnes
anfall samt hans och de två karlarnes räddning genom Ros' modiga
mellankomst. Efter några utrop af förvåning och fasa samt glädje att
"allt slutats så väl" inbjöd tant Betty med landtlig artighet den
ärade gästen att efter så mycken skrämsel och ansträngning hålla
tillgodo ett glas "varmt". Herr Stråle, en jovialisk, gammal ungkarl,
tackade fryntligt för inbjudningen och bryggde sig en rätt stadig
toddy, drack och hade snart så intagit båda damerna till sin fördel
att tant Betty, då hon efter den händelserika dagen ändtligen kom i
säng, sade till Aina: "då alla svenskar jag hittills träffat äro så
hyggliga karlar, så är det väl bara prat hvad pastorsadjunkten (som
sannolikt var fennoman) brukar säga, nämligen att svenskarne 'kuggat'
Finland." Aina åter var rätt belåten dermed att hennes fästmans
morbror varit så vänlig emot henne. Då kunde han väl icke heller ha
något emot deras förlofning. -- Efter intagen landtlig qvällsvard
åtskildes sällskapet och lade sig till hvila icke utan att dock egna
ett visst deltagande åt den frånvarande Birger, som begifvit sig af
för att hålla vakt öfver fruntimrens på Ojala nattro.

"Den vakten gör han gerna", hade tant Betty yttrat, hvartill herr
Stråle svarat ett menande "jaså". I öfrigt tycktes den främmande
herrn helst undvika att tala om ändamålet med sitt oförväntade besök
hos sin syster och sin myndling Jenny.



21.

Vid kaffebordet.


Den första menniska som den gladlynte stockholmaren mötte då han
följande morgon efter omsorgsfullt gjord toilett utträdde på husets
lilla balkong var hans räddare från gårdagsqvällen, hvilken redan
återvändt från sin nattliga vaktgöring och nu, gående sin gäst till
mötes, helsade honom välkommen. Ehuru Birger, som af tant Betty
fått höra att deras gäst var en slägting till såväl Erik som ock
Ojalaherrskapet, gerna velat utforska den gamle herrns egentliga
afsigt med detta oväntade besök, hvarom ingenting förljudits i den
förtroliga sällskapskretsen, hade han dock häri vida mindre framgång
än den fintlige juristen i det välbemantlade förhör han lät sin värd
undergå. Understödd af de meddelanden Stråle redan qvällen förut
under samtalets lopp lyckats erhålla, visste han nu att så leda
tråden af deras samspråk att han ganska snart trodde sig vara det
sanna förhållandet på spåren. Den väl öfverståndna nattliga vakten
gaf honom härvid en ypperlig anledning till hvarjehanda spörjsmål.
Stråle tackade varmt men icke utan en liten skymt af skalkaktighet i
blicken den unge doktorn för dennes omsorg om hans systers säkerhet
samt prisade den Stråleska familjen lycklig som i det aflägsna
Finland i en och samma person vunnit en räddare, en beskyddare och
en tvifvelsutan mycket förekommande gästvän. Om Jenny nämde den
gamle herrn intet enda ord. Men då Erik, som med sin närvaro ökat
sällskapet, frågade huruvida det icke vore lämpligt att han skulle
rida ut till Ojala för att förbereda tant Agatha och kusin Jenny på
det oväntade besöket, svarade herr Stråle helt enkelt att då Erik
öfverlemnat den för behöflig ansedda nattvakten öfver slägtingarnes
säkerhet åt en annan, han lika gerna kunde låta morbrodern sjelf
anmäla sitt besök. Arten af det svar, som tycktes sväfva på Eriks
läppar, föranledde honom dock att skämtsamt tillägga: "att det
tvifvelsutan fanns heligare föremål att bevaka än unga kusiner, till
exempel gamla onklar, att icke tala om den frånvarande gästvännens
härd."

Erik rodnade märkbart men han hjelptes ur sin förlägenhet af den
vackra Ainas inträde, som, efter ett glädtigt och lika hjertligt
"godmorgon" till alla tre herrarne, började servera kaffet. Birger
omtalade nu att han till frukosten ditväntade länsmannen som skulle
anställa polisundersökning angående det nattliga öfverfallet, samt
öfvertaga ledningen af våldsverkarnes efterspanande, om hvilkas
sannolika tillhåll man dessutom redan fått någon kunskap, väggledd af
de spår de vid sin flykt lemnat efter sig.

"Stackars karlar", sade herr Stråle, "jag skulle nästan önska dem
friheten, redan derföre att deras misslyckade anfall beredt mig en så
öfverraskande angenäm bekantskap som min räddares och fröken Ainas."

"Säg lika gerna blott Aina, snälla morbror", inföll Erik, "ty jag
säger det genast rent ut. Aina är min fästmö."

"Då säger jag med synnerlig glädje 'Aina' till den älskvärdaste af
mina finska vänner," utropade den gamle herrn muntert och fattade med
en anstrykning af galanteri Ainas hand för att kyssa densamma, men
den rodnande unga flickan slog sina vackra armar omkring onkelns hals
och tryckte en kyss på den gamle ungkarlens ingalunda motsträfviga
mun.

"Bra gjordt, Aina lilla!" sade den upprymde juristen; "men blif icke
svartsjuk på mig, Erik, ehuru jag är ungkarl", tillade han med en
komisk suck. -- Han ökade den allmänna sinnesstämningens munterhet,
då han med utsökt belefvenhet och gammaldags sirlig artighet
framträdde till tant Betty, som tillkommit under tiden, och vördsamt
anhöll att i betraktande af det blifvande intima förhållandet emellan
deras familjer, nu redan få kalla fröken Ros för "kusin", hvartill
den fryntliga gamla damen rodnande gaf sitt samtycke. Med Birger
utbytte Stråle ett hjertligt handslag i det han menade: att det var
mycket roligare att kalla sin räddare du än herr doktor, hvilken
titel ovilkorligen påminte honom om läkare, menniskor som han väl
i allmänhet högaktade, men af hvilka han hittills icke behöft och
hoppades att icke så snart heller behöfva någon "räddning".

Ett bud från länsmannen anlände emellertid och aflemnade ett bref.
Detta gaf anledning till uppbrott från kaffebordet. Det högvigtiga
brefvets innehåll skola vi meddela i nästa kapitel.



22.

Länsmans-diplomati.


Den värde herr Smilander hade af ryktet förnummit att den
öfverfallne, men räddade utländingen var en mäkta förnäm man, hvilken
kommit hit för att från Ojala afhemta de der boende utländska damerna
samt återföra dem till deras i hemlighet öfvergifna hemland. Genast
vaknade underliga tankar i hans hjerna. Kanske var det sjelfve
polismästaren i Stockholm, den berömde Wallenberg, som tillika med
egna ögon här vid Imatra ville studera de naturliga vattnens kraft.
Inom sig hade derföre den förtänksamme länsman Smilander beslutit
att på allt möjligt sätt gå den förnäme främlingens önskningar till
mötes, och till och med Ros steg i hans aktning i följd deraf att han
varit försynens redskap att verkställa räddningen. Då han erfarit att
den resande under titel och namn af "häradshöfding Stråle" hedrade
hans aflägsna födelsebygd med sitt besök, stadfästades inom honom
den en gång fattade föreställningen att denne var en mycket förnäm
man, som allrahelst, för att väcka mindre uppseende, "inkognito"
gjorde sin resa. Den främmande hade tvifvelsutan antagit namnet
Stråle blott för att låtsa vara en slägting till den gamla damen på
Ojala. Smilander ville derföre på ett försigtigt sätt låta honom
förstå, att han, Smilander, var en alltför routinerad administrativ
tjenstemän för att icke genast ha genomskådat den resandes högre
samhällsställning. I enlighet härmed ville han ock från första
början inrätta hela sitt uppträdande. Wallenberg-Stråle skulle då
med sitt vana öga genast se hvars andas barn han hade framför sig,
och man kunde icke veta hvilken utländsk utmärkelse möjligtvis
blefve en följd af det nit Smilander skulle ådagalägga vid röfrarnes
förföljande och gripande. Han ansåg det derföre vara klokare att
icke besöka Ros till frukosten, utan medelst ett skickligt och
i högre juridisk stil uppsatt bref inbjuda främlingen till den
polisundersökning han ernade hålla på sjelfva stället der öfverfallet
egt rum. Detta bref, som saknade adress, sände han med ett bud till
Muistola. Det skulle öfverlemnas till den "främmande öfverfallne
herrn". Stråle tog brefvet och läste icke utan förvåning följande
löjliga aktstycke:

    "Min herre!

    I brist på adress som jag saknar vill jag icke tro på ryktet om
    min herres namn hvilket, såsom måhända varande falskt, kunde
    inverka kränkande; men till saken, såsom vi administrativa
    tjenstemän säga.

    Min herre har natten emot i dag, den 16:de hujus, genom herr
    doktor Ros' förvållande lupit fara att blifva räddad, eller
    fastmera af doktor Ros blifvit räddad ur en fara som min
    herre bemälde natt lupit genom ett ännu okändt antal röfvares
    förvållande, hvadan jag i min egenskap af kronobefallningsman
    i den af denna olycka hemsökta socknen, på anmodan af sagde
    Ros, bosatt å Muistola, funnit mig föranlåten att dels medelst
    utsändande af spejare, äfvensom prolimitär polisundersökning på
    platsen, dels ock genom hållandet i förvar, dock icke i jern,
    af sistlidne nattens skjutsbonde, såsom skäligen misstänkt att
    ha varit med i komplotten beträffande sina hästar, som icke
    blifvit honom frånstulna och derföre skola afföras till mitt
    stall för att besigtigas af vid slika försök till rån vane
    personer, som skola fastställa huruvida hästarne blifvit med
    flit skonade, -- så och i betraktande nu af allt detta och dessa
    åtgärders vidtagande, får jag härmedelst förständiga, det vill
    säga ödmjukast anhålla det min herre ville infinna sig å den
    plats der det tillämnade brottet lyckligtvis icke föröfvats
    genom meranämnde Ros' föregifna mellankomst och såsom af vittnen
    vidhandengifvits, fem med välberådt mod ur min herres revolvrar
    aflossade skott, för att jag på stället i behörig form måtte få
    anställa polisförhör och undersökning med alla vid tillfället
    utom röfrarne närvarande personer samt likaså den kullstjelpta
    vagnens besigtigande för att utröna huruvida våldsverkarne
    medelst inbrott försökt någonting; och ehuru smärtsamt det är
    att innan röfrarne genom gripande och häktande befordras till
    laga straff, dermed se mig tvungen att besvära min herre och
    afgifva berättelse om hela förloppet, ithy att vi administrativa
    tjenstemän i Finland, i likhet med hvad i Sverge plägar ske,
    måste gå summariskt tillväga då det är fråga om rackare och
    förlupna personer, bedjande tillika om ursäkt för besväret, men
    utlofvande min herre att med all behöflig handräckning bistå min
    herre i den der andra saken, hvilken längesedan icke blott väckt
    min nyfikenhet såsom varande oloflig, utan derhos föranledt ett
    för mig illa aflupet besök på ett ställe, som må vara onämdt
    oss emellan, och hvilket min herre ämnade besöka redan i går
    men nu måste uppskjuta till i dag, men der enligt egen uppgift
    inga dokumenterande handlingar finnas, hvilket jag vill till min
    herres tjenst och upplysning meddela, ehuru jag tror mig kunna
    framtvinga riktiga pass om icke falska sådana redan anskaffats,
    och förblir jag med högaktning och i förbidan på min herres
    ankomst till det olyckliga räddningsstället men der ingen fara
    finns om dagen och derföre att jag är der, min herres ödmjukaste
    tjenare.

                                          _Johan Smilander_,
                                     Kronobefallningsman i orten."

Efter genomläsandet af denna sorglustiga skrifvelse öfverlemnade herr
Stråle densamma skrattande åt Ros, i det han sade sig tro meningen
vara en kallelse att infinna sig vid en preliminär polisundersökning
på stället. "Men slutet förstår jag inte riktigt", tillade den gamle
juristen, "dock förmodar jag att det har afseende på någonting som
rör min syster." Ros genomläste leende brefvet men då han kom till
frågan om passen blef han allvarsam. Under tiden hade Stråle följt
"kusin Bettys" inbjudning till frukostbordet. Nu erhöll ändtligen
Erik papperet. Han försökte uppläsa detsamma högt men afbröts som
oftast af en skrattlust, den han icke kunde qväfva; dock upphörde
äfven hans munterhet då han kom till det ställe der passen voro
omnämda. Men hans oro yppade sig på annat sätt än finnens, som blott
eftersinnade hvilka obehag fruntimren kunde ha att befara af den
påhängsne länsmannen. Erik gick denna gång längre i sina farhågor än
vännen.

"Gubben Stråle är Jennys förmyndare", hviskade han till Ros och
detta var en nyhet som tycktes börja oroa denne, isynnerhet då han
sammanställde densamma med hvad tant Betty meddelat honom om kuskens
vinkar angående ändamålet med den främmande herrns besök på Ojala.
Sedan emellertid frukosten intagits begåfvo sig herrarne på väg till
platsen för föregående qvällens äfventyr.



23.

Polisundersökning i skogen.


Men derborta i den nu åter fredliga skogen, hvarest ännu för tolf
timmar sedan hästar störtat, vagnar blifvit kullstjelpta och
resande anfallits, der yxor svängts i månskenet och den krigiska
knalleffekten af amerikanaren Colts uppfinning, revolvern, injagat
skräck hos den europeiska nordens landtligt beväpnade banditer,
der satt nu den administrativa maktens representant i den finska
socknen Ruokolaks, kronobefällningsman Johan Smilander, på en sten
vid landsvägskanten. Han satt der omgifven af två nämdemän samt
bro- och skallfogde, föreställande hans myndighets armar och ben, hans
handtlangare och adjutanter. De rådplägade sinsemellan med vigtiga
miner i de välmående ansigtena, och en liten skara af ortens allmoge,
män, qvinnor och barn, stod gapande rundt omkring dem. Då syntes ett
dammoln på vägen från Muistola och herr Stråle i vagn samt Birger
och Erik till häst anlände. Herr Smilander steg upp och förberedde
sig att med en viss högtidlighet emottaga de ankommande, som i en
ståtlig procession närmade sig. Han "harklade" och hostade, fick
strupen ändtligen klar och skulle just börja sitt tillämnade tal,
då den raske gamle Stråle, sedan han återvunnit sin jemnvigt efter
nedstigandet ur vännen Ros' gammalmodiga och något höga vagn, med
en oefterhärmlig komisk grandezza tilltalade den vördsamt helsande
sålunda:

"God morgon! Ackurat på sin post, det ser man! Edert nit i tjensten,
herr befallningsman, är öfver mitt beröm."

"Tackar ödmjukast", svarade Smilander och fattade mod då Stråle
räckte honom handen till helsning. Han tillade derefter: "Vi
administrativa tjenstemän i Finland äro mycket påpasslige."

"Ja, och tiden är dyrbar", återtog herr Stråle, "jag borde om en
timme eller så vara på Ojala."

"Vi kunna genast skrida till verket", inföll länsmannen, "ursäkta att
jag sätter mig."

På länsmannens fråga huruvida den öfverfallne hyste misstanke till
någon särskild person -- han blinkade dervid med ögonen -- om att
ha varit i komplott med röfrarne, svarade Stråle "nej" och afgaf
derefter i korthet en berättelse om förloppet. Ros gjorde likaså om
hvad som timat efter hans inblandning i saken. Nu uppropades den
pratsjuke kusken. På dennes vittnesmål hade länsmannen synbarligen
räknat för att såsom ransakare lysa inför den förmente höge
polismannen.

"Kurikka", började länsmannen, "ni är från Wiborg, inte sannt? Jag
tror mig känna er?"

"Isvoschtschik (åkare) Kurikka n:o 6", svarade denne på dålig
svenska. "Jag kände herr befallningsman mycket bra då herrn var i
kansliet i Wiborg. Mången gång om natten..."

"Det hör inte hit!" afbröt den förhörande. "Huru kom Kurikka i den
här herrns tjenst?" Smilander bugade sig härvid för Stråle.

"Jo si, för det att jag är gammal kusk och kan 'rata venska' (prata
svenska), så gaf polismästaren mig åt herrn här, som jag följer på
resan och tillbaka för sex mark (4 rdr) om dagen."

"Polismästaren och sex mark om dagen", sade Smilander för sig sjelf,
"det är _han_ och ingen annan. Tillåt mig", han vände sig nu till
Stråle, "att förhöra vittnet på finska. Doktor Ros kan ju vara er
tolk?"

"Alltför gerna", blef svaret. Nu tilltalade Smilander kusken med hög
röst sålunda:

"Tala rent ut, Kurikka, hvad du har att säga. Jag vill att lag och
rätt skola vördas i mitt distrikt" -- härvid kastade han en sträng
blick på de församlade bönderna -- "tala rent ut allt hvad du vet om
den här saken och hvarföre röfrarne just anföllo den här herrn?"

Efter erhållen tillåtelse att få begagna sig af sitt modersmål, afgaf
Kurikka en vidlyftig berättelse, den vi, med förbigående af en mängd
biomständigheter, här återgifva betydligt förkortad. Emellertid satte
sig herr Stråle och hans följeslagare på ett par stenar för att höra
på.

"Jo, si, det var så", började vittnet, "att jag blef den rike
herrns kusk fast Järvinen, min granne, rände andan ur halsen på sig
för att få den platsen, men polismästaren sa', att jag var mera
'skicklig i ett och annat'. Och majoren, polismästaren ni vet, herr
befallningsman och 'höga rättvisa' ('korkia oikeus'), är mycket gemen
när han talar med simpelt folk, och han sade till mig, att djefvulen
och, med respekt till sägandes, alla länsmän i landet skulle ta mig,
om jag inte skulle föra den herrn helbregda tillbaka till Wiborg.
Och såsom ni ser, höge herr befäliningsman och domare, så tyckes ju
den främmande herrn vara kry och rask hittills, så att jag ärligen
förtjenat min lön."

"Till saken", afbröt länsmannen, "berätta, huru kom det till att ni
råkade ut för den här rysligheten?"

"Jo, si", började kusken åter, "det var så, att vi skulle fara till
två ohyggligt rika fruntimmer, som lära ha rymt från..."

"Ursäkta, herr befallningsman", afbröt Stråle, "kanske vi lemna
fruntimren åsido, alldenstund denna sak alldeles inte angår dem."

"Riktigt", anmärkte ransakaren till vittnet, "berätta hvad som händt,
inte hvad som kan komma att hända."

"Nåja", fortfor den sålunda tillrättavisade, "vi skulle till Imatra,
och derifrån med fyra hästar till Lauritsala (första slussen vid
Saima kanal) och så till Wiborg igen. Nåväl, resan gick bra ända till
Jäskis färja, och medan herrn drack kaffe inne i gästgifvargården,
frågade folket, som stod omkring mig, hvad det var för en herre, som
jag skjutsade, och jag sa' sanningen, att det var en rik man från
utlandet, som reste till Ojala och derifrån tillbaka till Wiborg. Och
som jag fått respengarna om hand, gaf jag skjutsbonden från Rautanen
en mark (70 öre) i drickspengar, för si så hade herrn befallt. Och
der talades ett och hvarje om Ojala-herrskapet och att de också voro
från utlandet och hade mycket pengar samt att Muistolaherrn (härvid
rodnade Ros starkt då han öfversatte vittnets ord) blifvit mycket
god vän med dem, och att han hade hos sig en herre, som var från
samma land som fruntimren, och att de sällskapade med hvarandra såsom
slägtingar. Nåväl, det var allehanda folk vid färjan och vår nye
skjutsbonde hörde också uppå, men herrn derinne dröjde så länge, att
färjan gjorde två resor innan vi kommo att fara öfver elfven. Flera
karlar hade före oss begifvit sig till andra sidan. Det var mycket
bråk med vagnen, men vi kommo dock i skymningen öfver. Orsaken var
den, att herrn i Wiborg spisat middag med polismästarn, borgmästarn
och många andra, så att, ehuru vi körde fort, det likväl blifvit sent
på dagen. Så bar det åter i väg, men det var mörkt när vi kommo till
den här f-e skogen, och huru det var, så skyggade venstra sidohästen
och vi lågo här i diket, vagn och hästar och allt, just der. Jag och
skjutsbonden fingo en så duktig knuff i fallet, att vi voro sanslösa,
kan jag tro, ty när vi vaknade igen var det månsken och ett hiskligt
svärjande och skrikande och huggande, och herrarne skjöto, jag tror,
fem skott. Röfrarne, hvilkas antal jag inte räknat, flydde till
skogs, och hästarne, som de spännt ifrån vagnen för att stjäla dem
med, rymde, men skjutskarlen fångade dem åter, ty de hade skadat sig
i benen då de stupade på repet, som röfrarne spännt öfver vägen, och
hvilket Muistola-herrn tog upp från landsvägen; det låg så här, just
midt öfver vägen."

Sedan kusken slutat sin långa berättelse framfördes skjutsbonden,
hvars utsago öfverensstämde med den förres. Han tillade blott, att
kusken i mycket skrytsamma ordalag talat om den resandes rikedom och
många kappsäckar med dyrbart innehåll samt en låda med välinpackade
vinbuteljer som de hade bakbunden på vagnen.

"Kände du", sporde länsmannen, "någon af de karlar, som åhörde detta
tal?"

"Jo några, och det är hederligt folk, men så voro der också två
zigenare (tattare) och de foro öfver första gången färjan gick, det
mins jag väl."

Sålunda fortgick förhöret ännu en stund. Derefter undersöktes
platsen, och Ros utpekade ett träd på den ena af vägkanterna, vid
hvilket det ödesdigra repet varit fästadt, medan det på andra
sidan sannolikt hållits af karlarne. Då hästarne stupat emot den
blott qvartstums tjocka linan, hade den häftiga ryckningen i
densamma lemnat tydliga spår efter sig i trädets bark. Några mindre
blodfläckar utvisade platserna der striden stått och i hvilken
riktning våldsverkarne flytt. Stråle och herrarne togo nu afsked
af länsmannen, som skulle bege sig på spaning efter röfrarne. Den
stackars skjutsbonden sattes emellertid på fri fot och Stråle gaf
honom en riklig gåfva för att påkosta hästarnes återställande.

"Välkommen i qväll till Ojala på en liten toddy, herr
befallningsman!" sade herr Stråle artigt. "Jag hoppas min syster
inte skall ha något deremot, när det är jag som bjuder, och inte min
vackra systerdotter heller."

I detta ögonblick och innan Stråle ännu hunnit klifva upp i vagnen,
framstälde sig inför den icke litet öfverraskade församlingens
blickar en ny, lika vacker som i dessa trakter i allmänhet sällspord
syn. På vägen från Ojala nalkades, styrande med behag sin lifliga
häst, gestalten af en ung ryttarinna. Hon parerade skickligt sin
muntra springare i det hon helsade den förvånade församlingen och
vände sig till Erik, som var den förste hon kände igen, med den något
hastiga frågan:

"Hvad har händt, kusin Erik? Folket på Ojala är alldeles uppskrämdt
och tant lät mig inte bege mig af utan den der beväpnade drabanten."

Hon pekade på en med bössa utrustad karl, som ridande barbacka på en
arbetskamp, följde efter henne med andan i halsen. Men då hon härvid
gjorde en vändning åt sidan, blef hon varse gubben Stråle, som med
utropet: "Men der har jag, minsann, henne sjelf, min yra, präktiga
amazon!" skyndade henne till mötes. Ros, som sutit af, räckte Jenny
artigt sin hand och hon hoppade muntert i den glade herr Stråles
armar och gaf honom, oombedd, en hjertlig kyss på hans mysande mun.

"Välkommen, snälla morbror, välkommen ändtligen!" utropade den vackra
ryttarinnan och tillade sedan: "Och det är kanske morbror som haft
det der äfventyret i natt?"

"Jo du, min sprittande Jenny d'Ojala", svarade Stråle glädtigt, "och
der ser du min räddare ur en den allra sannolikaste dödsfara jag
hittills i mitt lif lupit; det är just din nyaste stallmästare."

"Herr Ros!" sade Jenny med en blick, omöjlig att beskrifva, men så
full af den renaste, mest oförstälda glädje, att dess uttryck icke
kunde undgå morbrodren, och han tillade derför i allvarligare ton:

"Ja, Jenny, vill du tacka den ynglingen för mitt lif och kanske två
andra menniskors till, så gif den finske riddaren ett hjertligt
handslag, du min lilla svenska affälling."

Djupt rodnande räckte Jenny sin hand åt den stumme Ros.

"Se så, nu kan det vara nog, till en början åtminstone", återtog
Stråle; "stig upp till mig i vagnen, så åka vi tillsammans till
Ojala. Jag hoppas Agatha mår väl? Kom ihåg bjudningen, herr
befallningsman, och du, broder Ros, tag dina fruntimmer med dig! Jag
skall genast sända vagnen tillbaka. Erik följer med oss."

Så ordnade den gamle herrn allt för den dagens afton.

Men Smilander kastade en tacksam blick på de afresande och mumlade:
"Han vill mig väl, jag måste, ta mig f-n, ha reda på de der
rackrarne."

Vi lemna nu länsmannen och hans följe, der de satte sig i rörelse
till en enslig skogsäng, hvarest man förmodade att våldsverkarne i en
gammal lada hade sitt tillhåll.



24.

Hvarför Jenny kom till skogen.


"Det stundar främmande, kära du", sade tant Agatha till skön
Jenny på morgonen af den dag som följde efter Eriks och Ainas
trolofningsafton, "jag försäkrar, att det har stundat långväga
främmande hela morgonen. Nå, Erik kommer visst ut med sin fästmö. Ja,
den Erik, den Erik", fortfor den gamla damen, "att så der ge dig på
båten, Jenny lilla, det var ändå styggt."

"Det var snällt och klokt gjordt af Erik att inte äflas med att fria
till mig, tant lilla, ty jag hade varit tvungen att ge honom korgen",
svarade Jenny med den naturligaste ton i verlden.

"Ja, Gud blott förstår sig på flickhjertan nu för tiden!" återtog
tanten. "Och jag som trodde, att du tyckte om honom, efter han alltid
skulle följa med på våra resor?"

"Det var just för det jag inte alls var kär i kusin Erik, som han
var en passande och kär reskamrat för mig -- men", afbröt hon det
grannlaga ämnet, "hvad kommer åt vår Thilda? Hon ser ju alldeles blek
och förskrämd ut. Hvad fattas dig, Thilda?"

"Ack, kära hjertandes fröken!" ropade tjenstflickan, der hon med
förfärad uppsyn ilade från drängstugan till de i förstuguqvisten
stående damerna, "rysliga saker ha händt i natt, vet herrskapet."

Tant Agatha och Jenny sågo förvånade på den andfådda flickan.

"Jo", fortfor denna, "i natt har en rysligt rik resande herre blifvit
öfverfallen af röfvare på landsvägen häremellan och Muistola och
röfrarne höllo just på att slå ihjel honom, men så kom der en lång,
stark karl på en svart häst och red öfver dem och slog dem och der
skjöts och den svarte ryttaren dref bort röfrarne och försvann, men
den gamle resande herrn, ty han var gammal och från ett främmande
land, fördes till Muistola och doktorn..." Thilda hemtade andan ett
ögonblick.

"Och doktorn?" frågade Jenny ifrigt.

"Jo, han har visst bedt oss tiga för att inte oroa herrskapet", sade
Thilda, "men si, det kan jag inte. Jo, doktorn, han kom hit om natten
med två drängar, som hade bössor, och han höll vakt hela natten, men
om morgonen sände han bud till länsman och så red han hem och bad mig
tiga med alltsammans, men si, det kan jag inte, och den ene drängen
är ännu med sin bössa qvar i stugan -- herre Gud, huru rysligt!"

Jenny lät genast kalla den omnämde drängen för att af honom erhålla
litet bättre besked om hvad som händt; men som samtalet fördes med
den uppskrämda Thilda till tolk, så kom der icke mycket ljus i saken.
Den främmande resandens kusk hade, enligt drängens utsago, berättat
att en mörk ryttare kommit fram i månskenet och liksom från himlen
samt jagat bort röfrarne.

"Var det doktorn?" frågade Jenny med klappande hjerta, "och blef den
resande sårad?"

"Ne-ej", ljöd svaret, "doktorn, Pelle och jag ha vakat här hela
natten och i morgse red Pelle till länsman."

"Och är den främmande herrn sårad?"

"Det vet jag inte, men nu är han på Muistola och nog kom han dit till
fots, det såg jag sjelf."

Jenny befalte att hennes häst genast skulle sadlas. Hon ville och
måste höra åt i Muistola hvad som timat, ty hon var så orolig för den
"främmande gamle herrns öde", sade hon.

Tant Agathas föreställningar hjelpte till ingenting. Jenny bad henne
blott för all del vara lugn, något som hon sjelf imellertid förgäfves
bemödade sig att synas. Slutligen förmådde tanten henne att såsom
beskyddare medtaga den beväpnade drängen från Muistola. På Ojala
qvarstannade landbonden och hans två söner hemma.

Med hjertat uppfyldt af oro och ängsliga aningar anträdde Jenny
sin ridt, och vi ha sett, att dessa aningar på sätt och vis icke
bedragit henne, ehuru allt aflupit lyckligt nog. Sålunda kom det att
Jenny plötsligt uppenbarade sig för de i skogen församlade männen,
och mången gammal bondkäring spådde af allt detta, att någon stor
förändring skulle hända Muistola-herrn.

Men huru förhöll det sig dermed, att vår raska hjeltinna, som
icke det ringaste brukade vara besvärad af aningar och oroande
inbillningar, just denna gång vid tanken på den "gamle främmande
herrns öde" blifvit ett rof för en så utomordentlig oro? Hade Jenny
måhända några skäl att emotse ett besök af sin gamle, älskade
förmyndare? Derom skola vi väl i det följande få veta något mera.



25.

Gäster på Ojala.


Tant Agatha, som till en början blifvit något "perplex" öfver sin
broder häradshöfdingens plötsliga ankomst och äfventyr, lugnades dock
snart åter af de förklaringar, som han gifvit henne. "Men det bästa,
mina vänner", hade gubben Stråle sagt, "sparar jag till aftonen;
spara alltså också ni er nyfikenhet till dess." Erik återvände
med vagnen till Muistola och morbrodren hade på eftermiddagen ett
allvarsamt samtal på tu man hand med sin sjelfmyndiga älskling, såsom
han kallade Jenny.

Då qvällen stundade blef der lif och rörelse på det lilla Ojala.
Gästerna från Muistola anlände, och äfven länsmannen kom, efter lätt
och väl förrättadt ärende, pösande i sin nya uniform med stickert
vid sidan och kokarden i mössan, som blänkte i aftonsolens sken,
och nådigt besvarande de mötande böndernas ödmjuka helsningar. Han
blickade dock ibland med ett egendomligt uttryck af saknad på den
venstra sidan af sitt bröst, liksom skulle hans hjerta längta efter
någon betäckning utanpå uniformsrocken. Och i sanning, nu efter de
fyra rymmarnes gripande, öfver hvilken tilldragelse han ämnade anmoda
Erik Stenrot att, såsom "skicklig i svenskan", hjelpa honom uppsätta
en omständlig berättelse, nu kunde han ha skäl att emotse en sådan
utmärkelse.

Äfven den beskedlige "kommissionären" Pettersson från Imatra
hade erhållit en bjudning till Ojala och anlände i sin "trilla",
uppsträckt i frack och hvit väst, tacksam för den honom visade
artigheten. Han blef litet stött då han, kort efter sin ankomst, i
mystiska ordalag erhöll en vink af Smilander, att i afton icke kalla
denne herre "bror", "ty", hade länsmannen sagt, "vi administrativa
tjenstemän och isynnerhet polisembetsmän få inte stå på alltför
förtrolig fot med allmänheten, allraminst i närvaro af utländska
högre dignitärer", hvarpå Pettersson bugat sig och frågat: "om kanske
denne Stråles namn klingade mera adligt än systerns?" Med en blick
af medömkan öfver den andres bristande förmåga att bedömma förnämt
folks verkliga "karakter", trädde länsmannen stolt förbi honom in i
salongen, der tant Agatha serverade théet.

Ehuru Smilander ingalunda var en synnerligen angenäm gäst för henne,
bemötte dock den goda damen honom med all artighet, och Jenny lät
åtminstone bli att skratta åt hans nästan krypande sätt emot morbror
Stråle, för hvilket hon förgäfves sökte en förklaringsgrund. Jenny
var öfver hufvud taget i qväll mindre munter än vanligtvis, men fäste
dock Eriks uppmärksamhet vid Smilander, och denne beslöt att drifva
ett litet oskyldigt gyckel med den administrativa tjenstemannens
fåfänga, i loflig liqvid för den brutalitet han fått röna vid frågan
om fruntimrens pass. Han egnade honom derföre vida mera uppmärksamhet
än han i annat fall brytt sig om att göra. Emot Pettersson var Jenny
vänligheten sjelf, och tant Betty afhandlade med honom allehanda
intressanta frågor i landtbruket. Aina sysslade mycket omkring tant
Agatha, hvilken hon erbjöd sig att hjelpa i hushållsbestyren, icke
utan att härtill måhända föranledas af en viss, ganska naturlig
önskan att ännu högre stiga i gunst hos den gamla damen. Stråle
talade politik med Ros och kunde icke nog förvåna sig öfver den unge
mannens skarpa omdöme och det egendomliga och nya ljus, i hvilket
denne framställde den finska nationalitetsfrågan för honom. Men då
théet var drucket vände sig den gamle herrn till Jenny och yttrade i
synnerligen godlynt ton:

"Och nu, sedan du blifvit en finsk förtrollerska, kunde du just åt
din gamle svenske morbror och hans gäster i all hast frambesvärja en
liten toddy."

"Skall ske såsom herr processrådet befaller", svarade Jenny
skrattande för att dölja en plötslig rodnad. De behöriga reqvisita
voro snart framsatte i ett sidorum, der herrarne slogo sig ned, tände
sina cigarrer och bryggde sina glas.

"Nå", menade den jovialiske värden när detta vigtiga värf
var undangjordt och man smakat på drycken, "nu få vi be herr
befallningsman att omtala för oss huru det gick till vid fångandet
af de stackars landsvägsriddarne, som i går qväll gjorde så dåliga
affärer?"

Herr Smilander tog sig en ny styrkdryck ur glaset och beredde sig att
tala. Med händerna på sina knän satt herr Pettersson och lyssnade och
Stråle, med sin runda lekamen behagligt placerad i en beqväm fåtölj,
tycktes också vara idel öra, medan deremot de unga männen, först
Erik och sedan äfven Ros, sakta lemnade rummet. Ros dröjde borta en
längre tid, men Erik återkom om en stund, just lagom att få höra
berättelsens slut.

"Och", fortfor herr Smilander, i det han fattade sitt glas och
med värdighet liksom drack sig sjelf till, "och sedan vi utställt
tio vakter, inträngde andra tio man modigt i ladan, sålunda att
skallfogden, sitt embete likmätigt, gick främst och sedan brofogden
med karlarne. Derefter kom jag ensam, utgörande liksom en påtryckning
å hela anfallskolonnen, hvilket också i sanning var af nöden, ty i
annat fall hade rackrarne möjligtvis kunnat rymma sin kos. Men se,
den som från början ställde sig vid ingången, det var jag, färdig
att vid ringaste tecken till tvekan å mina mäns eller kronovidrigt
motstånd å fiendens sida beslutsamt skynda ut och jämväl, just i
rättan tid, sända nämdemännen med reservmanskapet i elden. Men detta
behöfdes inte. De sluga skälmarne låtsade gifva sig på nåd och onåd
samt föllo på knä och bådo om förskoning och mat, hvilket jag genast
insåg var en krigslist, ty man skall veta att en sådan der rymmare,
rätt så utsvulten han är, i sig förenar fem mans styrka då det för
honom gäller att vinna den der förbjudna frukten, friheten. Jag
lät derföre genast basta och binda de skälmarne, och sedan de, väl
bundne och liggande på golfvet, åter kunde anses som myndigheternas
säkra och välförvärfvade egendom, skyndade jag att medelst några
passande tecken å deras ryggar och hufvuden påminna dem om min
närvaro i egen person samt dymedelst förmå dem till bekännelse af
hvart de 'andra rymmarne' tagit vägen, ehuru jag, hi hi hi, aldrig
af landshöfdingeembetet fått underrättelse om flera än fyra af den
sorten -- och de lågo der. Sålunda räddade jag vårt samhälle från
den öfverhängande faran att bli offer för dessa illgerningsmäns
lagstridiga framfart. Som de voro något illa medfarne af föregående
nattens strid samt antagligen ganska hungriga, förbjöd jag att gifva
dem någon annan torplägning än stryk för att få dem rätt spaka."

"Nedrig grymhet!" mumlade Erik för sig sjelf, men gamle Stråle
frågade lugnt om skallfogden åtföljt länsmannen till Ojala?

"O, hvilken förutseende blick!" utropade Smilander, "ja visst, han är
här!"

"Var god, herr befallningsman", sade Stråle med egendomlig tonvigt,
"och gif order att fångarne genast skola få sig en extra forplägning;
jag betalar det."

"Mycket gerna", svarade Smilander något tveksamt, "men jag vet inte
om jag just har rättighet att ännu mera än redan skett..."

"Erik!" afbröt Stråle otåligt, "bed din fästmö genast sända något bud
till fångarnes bevakningsställe med lämpliga förfriskningar åt de
stackrarne."

"Aha", tänkte Smilander, "han menade _sådan_ forplägning", och
tillade derefter högt: "Vid Gud, en ädel hämnd!"

"Skynda dig Erik", bad Stråle.

Erik skyndade ut men Smilander började begrunda hvad det der ordet
"fästmö" skulle betyda och om det gällde den spottska svenska fröken
eller doktorns syster. I alla fall beslöt han att passa på tillfälle
och närmare taga reda på denna sak samt tillika rycka fram med
anhållan om uppsättandet af berättelsen angående röfrarnes gripande.

Erik återkom snart och meddelade att Aina dragit försorg om att
morbroderns önskan skulle uppfyllas. Derefter visste han att
skickligt gifva samtalet den vändning att Pettersson och onkel Stråle
kommo i samspråk om laxfänget i forsen, ett ämne som intresserade den
gamle ungkarlen. Under tiden egnade sig Stenrot helt och hållet åt
Smilander och uppmanade denne slutligen att i sin "rapport" infläta
en antydning derom att han, Smilander, gjort staten en väsentlig
tjenst genom att visa sig så nitisk i en sak som rörde en utländing
af herr Stråles karakter.

"Och skål derpå!" tillade skalken, "får herrn inte en rysk orden,
så kan ta' mig böfveln nog gubben Stråle göra er till medlem af en
svensk orden."

"Hvilken?" frågade befallningsmannen i hviskande ton och rodnande i
försmaken af tillfredsställd fåfänga.

"Hertigar och grefvar bära dess tecken", sade Erik, "skål!"

"Dess namn, dess namn!" bad Smilander och klingade med Eriks glas.

"Tala närmare om saken med herr Stråle -- han är kommendör", blef
svaret.

Till Smilanders harm tillkännagaf nu tant Agatha att aftonvarden var
färdig.



26.

Skuggan viker.


Medan de andra herrarne voro sålunda sysselsatte, en hvar på sitt
håll, företog vår vän Ros en promenad utåt forsen. Flera af de
yttranden som under dagens lopp undfallit gamle Stråle, hade i den
unge mannens bröst återväckt tankar af samma natur med dem hvilka
uppfyllt hans själ under gårdagens nattliga ridt. I smärtsamt lifliga
färger stod framför honom bilden af den älskades gestalt, men den
mörka skuggan af det oblidkeliga olycksödet lade sin iskalla dödshand
på det liffulla hjertats skönaste förhoppningar. Dyster i hogen,
ett rof för de mest omvexlande känslor, som än ryckte honom med sig
till en besvarad kärleks svindlande höjd, än störtade hans arma
själ i hopplöshetens kaos, vandrade han fram sin ensliga väg utmed
den dånande forsens klippbrädd. Han stannade, aftog hatten och lät
den friska, af fina vattendunster mättade aftonflägten svalka hans
panna, omkring hvars hvita, fasta hvälfning det mörka håret bildade
en dunkel ram. Hvem hade kunnat tolka de tankar som nu rörde sig
inom densamma, der han stirrade ned i den brusande afgrunden? Så
stod han länge, men på fästets mörkblå grund försvunno småningom
äfven de sista molnen och Septembermånens blanka sken utgjöt sig i
underbar fullhet öfver det vilda landskapet. Så stod han der den
sörjande menniskosonen med armarne korslagda öfver det stolta men
qvaluppfyllda bröstet. Han stod med sin andes öga förfarande klart
fästadt på en pligtuppfylld, men fröjdlös framtid: ofvanom sig den
lugne himmelske väktaren och nedanföre forsens eviga brus.

Lätt lades två små händer på hans skuldror och i det försilfrande
månskenet stod emellan honom och fallet, just på klippans brant,
en liten elfva, hvilken, höjande sig på tåspetsarne, sänkte sina
blickars ljus genom tviflarens egna ögon djupt, djupt till dess det
nådde till bottnen af den älskades själ.

"Kom, Birger", hviskade hon, "jag har sökt dig."

De trädde ett steg tillbaka från branten och i det hon blygt lade sin
ena arm om ynglingens hals, fattade hon med den andra hans hand och
sade:

"Du har inte kunnat tala, Birger, jag vet ju hvarför, men skuggan har
vikit och jag kan nu tala mitt hjertas språk och få lyssna till ditt.
Hvad du varit för mig, det skall du alltid förblifva, men jag är _nu_
inför dig och verlden -- en Finlands dotter. _Den_ underrättelsen
medförde morbror Stråle; jag har så velat det."

Ett djupt andetag höjde Birger Ros' bröst och han sade sakta:

"Och denna uppoffring har du hemburit mig!"

"Ingen uppoffring", svarade Jenny och rodnade varmt, "jag var väl
förut din svenska syster men nu ar jag din finska brud."

Och hon gömde sina ögon, i hvilka kärlekens perlor lyste, vid den
älskade mannens bröst. Men snart höjde hon åter sitt lockiga hufvud
och blickade förtröstansfullt leende upp till honom. Hans läppar
rördes ännu liksom i stilla bön och sedan -- i nästa ögonblick --
tryckte han den ljufliga flickan till sitt bröst och en helig kyss
förenade de två ädla menniskorna för evigt med hvarandra.

Men i det klara månskenet svingade alla Imatras elfvor vid forsens
dånande jubelmusik i en glädtig dans och sjöngo dertill, för dem
hvilka förstodo orden, en sång om den sanna kärleken som "icke tror
på ett oblidkeligt olycksöde."



27.

Den vackra adoptivdottern.


Efter qvällsvarden, när vinet perlade i de fyllda glasen, höll
morbror Stråle ett kort tal i följande ordalag:

"Han, såsom Jennys förmyndare, hade på hennes allvarligt förklarade
beslut att för alltid flytta till Finland, enligt hennes plan och
egen vilja, i hennes namn vidtagit följande åtgärder:

"Han hade till Finland förflyttat och i Föreningsbanken deponerat
Jenny Bertrams hela förmögenhet samt dessutom inköpt landtstället
Ojala, hvarest med ett kapital af etthundratusen mark till grundfond,
den första finska folkhögskola skulle inrättas. Vidare hade hans
myndling anslagit en summa af etthundratusen mark till grundkapital
för uppsättandet af en större tidning på finska språket, hvars
hufvudredaktör, vald för fem år, städse skulle utses af den
studerande ungdomen vid Helsingfors universitet. Sålunda hade Jenny
Bertram tillfört sitt nya fosterland ett ansenligt kapital, hvilket
han hoppades skulle blifva rikligt fruktbärande. I den förening,
som skulle bli en sannolik följd af detta hans myndlings steg,
älskade han att se en framtidshägring af det finska och det svenska
elementets sammansmältande, ty om _de_ tu varda _ett_, då bygger
Finland sin framtid på en ömsesidigt bepröfvad kärleks grundval, --
och liksom han nu frivilligt nedlade sitt förmyndarembete, så har
ock moderlandet förtröstansfullt nedlagt sitt ledarekall såsom en
gärd af aktning för det unga samhällets sjelfbestämmelserätt och
framtidsförhoppningar. Med denna liknelse till utgångspunkt tog sig
derföre talaren friheten att föreslå en välgångsskål för den svenska
fröken Jenny Bertram, Finlands vackra adoptivdotter!"

Och härmed slutar vår lilla sommarsaga från de tusen sjöarnes land.



Efterskrift.


Vår uppgift har icke varit att skrifva Finlands kulturhistoria. Vi ha
blott velat lemna ett ringa bidrag dertill, en liten tafla ur detta
med Guds hjelp och på grund af egen kraft blifvande framtidsfolks
historia för dagen. Och det är sannt: Finland har sig anvisad en
ganska egendomlig roll i den europeiska nordens historia. Om vi
äfven icke kunna hylla aflidne Hwassers (se hans bekanta skrift om
Borgå landtdag) mera snillrika uppfattning af hvad Finland _kunde_
blifva, än praktiskt taget möjliga bestämmelse, så kan man dock i
alla fall inrymma en stor betydelse åt detta lilla folk. Tron att
Finland skulle bli den brygga på hvilken vesterländsk civilisation
skulle bana sig väg till Orienten, måste anses såsom en öfvervunnen
ståndpunkt. Deremot är dess betydelse för "vesterlandet" i följd
häraf icke mindre. Frågan gäller nämligen icke _Finlands inflytande
på östern_, utan tvärtom dess förmåga att motstå tyngden af Orientens
påtryckning. Skall denna af den vesterländska bildningen till
_europeiskt_ kulturlif väckta nation nu, sedan densamma på sätt
och vis blifvit sjelfständig, af uteslutande egna krafter kunna
häfda dess under svensk egid vunna rykte om "finsk ihärdighet" --
ett verkligen historiskt hedrande namn? Vi för vår del vilja tro
detta, nämligen i fall de finska förhållandena gestalta sig sålunda
att folket får begagna sig af sina _båda_ axlar för att lyfta den
i sanning icke ringa börda af kulturhistorisk bestämmelse, som
verldshistorien pålagt det goda Suomifolket. Gud har gifvit finnarne
uthållighetens oskattbara förmåga, och detta i hög grad, men hvad
Finlands europeiska betydelse vidkommer beror värdet af denna
egenskap helt och hållet uppå den riktning som denna uthållighet
behagar taga. Vi nämde här nyss förut att Finland, det "unga Finland"
ville jag säga, i likhet med alla andra välskapade _barn_, äfven
då dessa framträda på politikens fält, har _två_ axlar. Nu gäller
det, såsom vi redan i vår lilla berättelse liknelsevis påpekat,
huruvida icke den ena armen, den ursprungligt starkare armen, det
finska folket i fennomansk mening, den "finska massan" på det sättet
söker att styra sin båt i hamn att den venstra armens, det svenska
elementets, verksamhet blir af jemförelsevis ringa båtnad. Men just
denna andra axel i det "nya Finlands" (sit venia verbo) lif är den
del af dess statskropp som historiskt ovedersägligen, och för alla
kommande tider, utgör den förbindande länken emellan Suomifolket och
vesterlandet.

Finland kan visserligen numera, derigenom att en del af dess
söner förnekar sina andligen svenska anor, till och med inom en
jemförelsevis kort tidrymd framställa taflan af en "finsk-finsk"
kulturform. Svårt vore dock för hvarje fördomsfri att säga hvari
egentligen denna specielt finska kulturform skulle skilja sig ifrån
samma banor som folkets utveckling hittills följt. Eller skulle
Finland vilja afsäga sig sin från vesterlandet ärfda politiska
konstitution och skulle dess religiösa lif vilja gå samma väg? Vi
tro det icke. Återstår således _språkfrågan_, uppdrifven till sin
spets af de så kallade fennomanerne. Men hvad återstår _numera_
att önska i denna väg? Kanske en egen finsk-finsk litteratur?
Intet annat förhindrar ju uppkomsten af en sådan än möjligtvis den
ryska politiken; men denna verkar i ännu vida högre grad hämmande
på det svensk-finska skriftställeriets utveckling. Eller ligger
härinunder måhända en annan orsak? Det är ju icke språket som _"gör"_
litteraturen, fastmera återverkar en högre utbildad andlig verksamhet
på språkets förädling. Deri ha vi således icke heller roten till "det
onda", hvilket härvidlag är svårigheten för den finska litteraturen
att arbeta sig fram till en sjelfständig betydelse. Orsaken bör
således sökas antingen hos den finska folkmassans oförmåga att
uppbära ett vittert lif i högre mening, eller ock i bristen på
skapande förmågor. Men hvar skall anledningen till denna sistnämda
fattigdom sökas om icke i folkets oförmåga att producera dessa
behöfliga litteratur-representanter?

Såsom bekant saknar den svensk-finska litteraturen ingalunda namn,
som i vida kretsar klinga smickrande för det folk de tillhöra. Och
dessa namns uppbärare äro finnar till själ och hjerta. Eller vågar
måhända någon af herrar fennomaner verkligen säga att så icke är
fallet. Detta tro vi icke.

Men liksom det finnes vissa ganska ädla växtarter som, trots alla
de goda egenskaper de utveckla efter befruktningen, emellertid af
naturen -- eller kalla det hellre försynen -- i detta afseende
hänvisats till behofvet af medverkan från medlemmar af till och med
andra naturriken, -- hvarför skulle man icke häruti kunna se en
fingervisning att äfven de skilda nationerna behöfva hvarandra och
hvartill skulle då öfver hufvud taget en verldshistoria tjena?

Nåväl: den svenska nationaliteten har trädt i beröring med den
finska. Från hvilkendera sidan ha nu anledningarne till ett högre
andligt lif utgått, det är en fråga, som hvarje öfver denna sak
tänkande menniska har lätt att besvara. Om nu finska folket tror
att timmen slagit för detsamma att utan all vexelverkan med sin
naturligaste bundsförvandt framdeles dana sin egen historia -- så
kommer väl Sverge att sörja öfver detta misstag, det är visst och
sannt, och svårast blir de hundratusentals svensk-finnars ställning,
som bygga och bo i Suomilandet, men det oaktadt torde icke ens den
djerfvaste nationalfåfänga i denna sorg kunna se annat än den äldre
broderns grämelse öfver den yngres _förhastade_ beslut att vända
ryggen åt sin egen bildningskälla. Hvad Sverge _fordrar_ af Finland
är icke annat än att Finland, i de förlåtliga utbrotten af sin
vaknande nationalkänsla, icke skall förgå sig emot sig sjelf, att
icke den ena af dess armar skall höja sig emot den andra, som så
villigt blifvit framräckt för att förenas till ett gemensamt arbete
för andligt sjelfbestånd.

Några af de företeelser som egt rum vid den senaste finska
landtdagen (vi skrifva nu Maj år 1872) måste ovilkorligen framkalla
betraktelser af detta slag i hvarje sinne, öppet för rättvisa och
hvars verldsåskådning icke ensidigt riktats åt parti-intressen. Visst
önskar Sverge fästa Finland vid sig, men detta i den mening att
de band hvarmed detta skulle ske icke äro maktens eller styrkans,
icke heller den andliga öfverlägsenhetens, icke ens tacksamhetens
och de gemensamma minnenas i alla fall vackra och här erkända
begrepp -- utan det band, medelst hvilket den skandinaviska norden
vill och önskar fästa Finlands kultur vid sig och sin utveckling,
är öfvertygelsen derom att Suomifolkets enda utväg att bevara sig
åt sig sjelf förenas med det höga uppdraget att derjemte utgöra
ett vesterländskt skyddsvärn emot orientaliskt våld. Finnarne, de
nämligen som bo emellan Ladoga och Bottniska viken, äro enligt
vår oförgripliga åsigt _numera_ europeer -- och ha i följd deraf
ovilkorligen samma pligter i och för den vesterländska kulturens
upprätthållande sig ålagde som vår verldsdels öfriga nationer. Att
den finska nationen i politiskt afseende ännu är ung, veta vi, men
vi hoppas dock att denne vår yngste broder i kulturlifvets led just
i och genom sin nu vunna sjelfständighet (isynnerhet sådan denna de
fakto är) påminnes derom att: en fullvuxen yngling bör kunna utveckla
så mycken omdömesförmåga att han icke, såsom det heter, "uppbränner
skeppen bakom sig".





*** End of this LibraryBlog Digital Book "En sommarsaga från Finland" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.