Title: Bläck och saltvatten
Author: Albert Engström, - To be updated
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Bläck och saltvatten" ***


                           SAMLADE BERÄTTELSER

                                   AV
                             ALBERT ENGSTRÖM

                          BLÄCK OCH SALTVATTEN

                             [Illustration]

                                STOCKHOLM
                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG



                                BLÄCK OCH
                               SALTVATTEN

                               BERÄTTELSER
                                   AV
                             ALBERT ENGSTRÖM

                             [Illustration]

                                STOCKHOLM
                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG

                                STOCKHOLM
                     ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920



Företal.


Det borde egentligen heta baktal, ty man skriver det alltid först då
boken är färdig, och arbetet, som man tror, ligger bakom en. Men man
misstar sig, ty företalet är det svåraste av allt.

Om läsaren kunde ana, vilken möda redan dessa enkla rader ha kostat mig,
skulle han beklaga mig och önska slut på mitt lidande. Hur krystade låta
de icke! Hur dålig är icke vitsen!

Men förläggaren vill ha ett företal och han skall få det.

Jag önskar honom lycka i hans djärva företag att under krigstider
utge annat än krigsromaner eller mer eller mindre politiska ting. Men
hans människovänliga avsikt med utgivandet torde vara att med dessa
berättelser överrösta krigsbullret.

Lyckas detta, äro både han och jag att gratulera.

Som vanligt tillägnar jag denna bok Svenska Folket. Det är en ringa gärd
av tacksamhet för att jag så länge blivit tolererad av detsamma.

                                                       _Albert Engström._

P. S. Titeln Bläck och Saltvatten symboliserar vemodigt mina båda liv —
det vid arbetsbordet och det på havet.

                                                                  _D. S._



Vemans hämnd.


Vid Nybrovikens kaj låg gubben Vemans höskuta och i dess trånga kabyss
satt gubben själv och frös, ty det var i november och sjöpälsen gav icke
värme nog. En kall västlig körare pep i de otäta väggarna.

Han svor och muttrade för sig själv över den förbannade pojken, som fått
lov att gå i land för att hälsa på moster sin, som var gift långt ute vid
Hornstull. Nu slog klockan tolv och pojkfan hördes ändå inte av, fast
han bara fått landpermission till tio. Men ju mera gubben frös, desto
mera glömde han pojken, ty ett minne från sista stadsresan stod med allt
retsammare och klarare tydlighet för hans Rådmansösjäl.

Den förbannade polisen!! Såna polisförordningar det finns! Att inte få
tända ljus ombord på en höskuta, tänk bara det! När det är kallt, så
fan kan frysa klorna av sig, och man ändå inte kan få värma lite kaffe
till en kask! Det var det gubben Veman gjort förra gången han låg där,
och bums kom konstapeln ombord och skrev upp honom, fast han kunde ha
fått litet värme han med, om han bara varit en människa. Visst hade
Veman skällt ut honom, så han inte var värd mer än ett svansborst på
ett vanligt hyggligt svin — det hade han gjort, men polisen hade också
skällt, så det kunde kvitta lika. Och Veman hade måst upp dagen därpå och
plikta för brott mot någon paragraf, som var riktigt svindum — det hade
han sagt ut så tydligt, så de borde ha fått det i sig.

Veman frös, så att han skakade. Visst kunde han ta sig en ordentlig slurk
ur flaskan, men sådant värmer bara en liten stund och kyler etter värre
efteråt, det var han för mycket skärkarl för att inte ha reda på! Och den
förbannade pojken sen!

Klockan slog ett. Visst hade det varit rakt på tok att lämna skutan
och gå in på Flaggen och få sig en kaffehalva, men det var för sent
nu, om det också hade kunnat behövas. På det här viset fick han
lunginflammation, det kände han. Han trevade sig i mörkret fram till
skåpet, tog fram flaskan med Hoffmans droppar, stoppade in en sockerbit
bland snuset i sitt rospiggsgap och tog en liten klunk. Det sved
åtminstone gott för en stund. Men om några minuter skakade hans gamla
kropp åter av köld, och han började hosta, så att han blev svettig. Detta
gick åt hälsefyr för fulla boliner. Var det bättre att bli dödssjuk än
att få plikta igen? Men kanske konstapeln inte var så vaksam i natt som
förra gången. Han kunde ju ha tur, och nu måste han ha kask, om han inte
ville frysa ihjäl!

Men den rackarns konstapeln skulle inte komma ifrån saken så ledigt som
sist, om han verkligen gick på sitt pass i natt, ty gubben Veman fick
en stor och lysande idé. Den idén värmde riktigt upp honom för några
sekunder.

Han smög sig upp ur kabyssen. Lyktraderna glänste vackert längs med
kajen, men Veman hade inte ögon för detta slags skönhet. Det var i alla
fall mörkt nog för realiserandet av idén.

— Han ska få, den faen! Han ska få! mumlade Veman. Han ska få för böterna!

Sakta drog han tillbaka landgången, bara några tum. Det gällde att gillra
upp den, så att den gick i sjön, så snart någon rörde vid den. Det var
svårt i skymningen, men gubben Veman var försiktig och målmedveten.
Resten fick skymningen klara upp. Men pojken, om han skulle komma före
polisen! Äsch, pojken har ögon som en katt i mörkret, och för övrigt fick
väl vår herre hjälpa till på sitt håll. Veman skulle nog ha ett öra på
vem som gick däruppe.

Veman gjorde fyr i spisen. Det gick som en dans med några droppar
fotogen, och sump fanns nog i kaffehurran. Ibland öppnade han dörren
försiktigt och lyssnade. De smala fönstren hade han hängt för med
pojkens arbetsbyxor, så att ingenting mer än en och annan gnista ur
plåtskorstenen kunde synas utifrån. Den satans röklukten och kaffeoset
var han också rädd för, fast han var västlig.

För poliser ha näsor som stövare.

Bara det inte ville komma några gnistor! Och bara inte pojken — — —!

Men herren var med gubben Veman, och snart slog den goda kaffelukten
ut genom kannpipen, den fräste och kokade, och den sköna värmen från
järnspisen började tina upp de stela lederna, fast fötterna ännu kändes
som is.

Veman slog bleckmuggen halv med kaffe och fyllde på med brännvin till
brädden, så att han skulle kunna dricka utan att bli skållad i munnen.
Han tog djupa klunkar. Det var mums! Det var mat för en sjuk! Det var så
gott och hälsosamt att han gjorde i ordning en kask till — — — men vad
faen nu då?!

— Hallå därnere!

Veman stod tyst som en råtta en halv sekund. Så tog han kaffehurran och
hällde dess innehåll över spisglöden, fast det fräste väl mycket, tyckte
han själv. Det blev kolsvart i kabyssen.

— Hallå därnere! Har du eld ombord igen, din satans bondkanin?

Veman svarade ej.

— Jag ska ta mej — _Plums!!_

Landgången gick med buller och brak i sjön, ett förtvivlat plaskande
började och _Hjälp! Hjälp!_ ljöd det.

Veman rusade upp. — Vad i herrans namn är det?

— Hjälp! Hjälp!

Mellan kaj och båt glänste en pickelhuvas mässingsbeslag svagt.
Konstapeln höll sig fast i landgången.

— Kors, är det konstapeln! Sånt ett elände! Vänta bara en momang, tills
jag hinner klara fram båtshaken! Var i helskota har jag båtshaken? Håll
sej fast, konstapeln — si jag trodde det var pojksaten, som gick och
dråsade i — vänta lite — det är inte gott att hitta grejorna när en inte
får tända ljus — sug sej bara fast som en igel, konstapeln! Jo, här har
jag honom äntligen!

— Hjälp! Hjälp! lät det ängsligt.

— Si här! Stick nu in haken under bältet, så blir det bra! Är det gjort?

— Ja, hjälp, hjälp! hördes det svagt.

— Jag skall hjälpa dig jag, ditt helsike! Nu ska du ha betalt för gammal
ost!

Och gubben Veman doppade konstapeln gång på gång. För var gång han lyfte
sin vederdeloman, hördes dennes rop på hjälp allt svagare. Slutligen
ansåg Veman bestraffningen avslutad. Men han orkade inte ensam dra upp
konstapeln, som blivit åtskilligt tyngre än eljest av kallsupar, utan
måste själv ropa på hjälp. Och den kom, fast det dröjde innan man fått ut
en ny landgång och med förenade krafter dragit upp den halvdrunknade, som
måste rullas och behandlas åtskilligt, innan han blev sig själv igen. —

Veman blev stämd för mordförsök, men lyckades klara sig och ligger
stundom ännu vid Nybrokajen med sin höskuta, fast han kanske inte är så
morsk nu som då för tiden. Han är nära 90 år.

En kväll när vi lade skötar, berättade Veman denna historia för mig.

— Men var det inte i alla fall mordförsök, Veman! Åtminstone är det svårt
för kärande och domstol att ge det annat namn.

— Mordförsök! sade Veman. Inte faen var det mordförsök, när jag räddade
karlen! Det säger ju sig självt. Nej, jag skulle ha fått mej en slant
ur den här hjältefonden eller vad den heter, om det varit nu — eller
åtminstone en klocka, för min börjar på att inte ens kunna visa toddydags!

Det sista var en pik åt mig.



Sensationer.


Jag gick ned till ateljén, där jag har mina grejor, för att hämta
papperet, som jag just nu skriver på. Det var natt och stilla, mjukt
mörkblått med någon aning av rött, som dagen lämnat efter sig, då den
dog. Och stjärnorna brunno dämpat med tysta och avvaktande lågor och
skogens silhuett stod och tecknade av sin egen vackra kontur gratis åt
mig, som om den skulle ha velat säga: — Du är trött i kväll, min broder,
arbeta inte, här har du mig ju färdig! Och havet som arbetade i stranden
så sakta — sakta — havet och jag blevo sentimentala tillsammans och kommo
överens att icke störa varandra. Jag gick tyst på min sandstrand och
beundrade den svaga, gammalkyrkliga förgyllningen på den blida dyningens
kant, då den sög sig upp mot mig och gjorde linjer av musik. Det var
faktiskt musik! Om man lägger ner örat till en sådan där svag, oändligt
förnäm rörelses livsyttring bland de milliarder sandkorn som göra en
strand, hör man inte bara kvartstoner, utan musikens begrepp, där det
icke finns bara oktaver utan _allt_. Men jag skall inte bli sentimental.
Jag måste vara karl och röka och dricka och tala mot mitt bättre vetande!

Alltnog! Jag gick åt hemmet till med mitt papper och tänkte just på
en farlig och hemsk cowboykniv från Argentina, en kniv, som jag fått
av en vän. Jag tänkte mig rida med mustangen och pampas under mig och
var inne i fantasin, så jag nästan drack Argentinas luft, där jag
gick, då det plötsligt prasslade till i skogen, som kantar min strand.
Jag tvärstannade och såg Havhästen, näcken, med ljus man om ett långt
allvarligt ansikte. Jag såg Havhästen och hann, under den tusendels
sekund sensationen varade, tänka på den vackra dikt om Näcken, som är en
pärla i vår litteratur:

    Arme gubbe, varför spela,
    kan det smärtorna fördela!
    Fritt du skog och mark må liva,
    kan Guds barn dock aldrig bliva.

Och plötsligt rusade Havhästen i galopp ned till mig, ty han ville ha
socker. Den intelligenta läsaren har kanske insett, att det var min
islandshäst, som uppträdde på skådebanan. Jag gick naturligtvis hem med
hästen och lät honom äta upp allt socker jag hittade i mina skåp.

Men jag har sällan blivit så tvärrädd. Jag svettades av rädsla. Jag är
inte rädd för människor, men för troll och sagofigurer.

Det hela berodde antagligen på att jag nyss hade läst några ark korrektur
på min bok om Island, i vilken jag har talat om Havhästen.

Nästa kväll är det mörkt igen med allvarliga mörkblå moln som trängas
med varandra. Ingen lucka visar rymdens oändlighet. Det är kvavt och
träden stå väntande på något hemskt och avgörande, något för deras
existens betydelsefullt. Allt är tyst hemma. Alla utom jag sova. Jag har
nyss läst ett par böcker, flugit igenom dem och låtit det värdefullaste i
dem avsätta litet stoft på min själs vingar. Det är underliga böcker om
raskultur och politik och filosofi, böcker som få läsa och böcker skrivna
av fantasimänniskor, goda fantaster.

Jag läser och undrar om livet är till för goda människor. Jag misstänker
att de onda, de dumma, brackorna, de egoistiska, de obegåvade lumpna
småsjälarna, som icke ha något att ge, men söka inbilla andra att de ha
något att ge, och ta betalt för denna imaginära gåva, att dessa människor
äro de, som segra i kampen för tillvaron.

Under det jag tänker detta blir det kvavare. Allt mörknar, och trädens
löv hänga slappa och trötta, men deras teckning är vacker. De se ut som
om de vore av bly och deras grönska blir _materiell_. Jag skulle vilja
gå ut och hjälpa varje blad på min kastanj att resa sig, spruta ut sig
självt fullt av livskraft och leva fullt och vackert. Då dånar det
plötsligt och åskan, som jag väntat, är här. Åskan är vacker när man ser
den över havet. Den är ju alltid vacker, men man ser mera av den, då den
går därute. Dagen blir svart som beck, som mörkblått beck, och plötsligt
ritar en blixt upp sitt vackert greniga träd på sin griffeltavla. Under
en sekund är allt ljust — landskapet blir en vacker gravyr med varje
detalj minutiöst utförd. Det är Sinai och Lagens Tavlor och som om en
förlåt skulle dras undan för ett ögonblick. Då jag säger en sekund, menar
jag naturligtvis bara att all denna skönhet stannar kvar på min näthinna
en sekund — bortåt, ty näthinnan är ju litet trög — och jag är tacksam
för det.

Ett ögonblick är hela naturen av självlysande guld. Man har fått blicka
in i guds härlighet. Den som förstår vad jag menar nu och är glad
och förnäm och icke bracka — herre gud, vad jag beklagar och älskar
brackorna! Många missförstå mig kanske nu. Men jag använder ordet bracka
som gammal student. Det låg något övermodigt i vår värdesättning av dem
vi som studenter kallade brackor — men nu vill jag med brackor mena
folk som kommit på sned i livet som folk och söka göra något mera än
de andligt ha råd till och värdesätta värdelösheter. Jag skulle vilja
upprätta ett hem för brackor. Men vilken bracka ville offra några
millioner på ett sådant hem? Det blev kanske för stort!

Nu blixtrar det! När jag skriver ordet _blixtrar_, skulle jag vilja
skriva det vitt på svart grund. Det ser så dumt ut att skriva svart på
vitt, när man talar om underbara ting. Mitt rum lyses upp av blixten, som
kanske slår någon bracka i skallen många kilometer härifrån. Prosit!

Ett ögonblick har jag faktiskt varit inne i guds härlighet och skådat in
i det gudomliga maskineriet. _Die Weltmaschine_, där remmarna gå och
hjulen snurra och det sprutar blå eld ur tungor och hjärtan och stenar
och blad och själar.

Nu blixtrar det igen. Och åskan är mycket nära. Jag vet hur långt ljudet
går i sekunden och jag räknar ut att sista åskslaget möjligen hände på
min mark. Men nu kommer regnet, detta härliga regn som slår ned, mjukt
och varmt och som en hälsning uppifrån, detta ljuva varma, som man skulle
vilja dricka eller kläda av sig i.

Och det strömmar över min gård. Små rännilar söka sig fram. Det blir
fåror i sanden och jag ser hur en cigarrettstump åker i en rännil som
en lustjakt. Och blomblad driva och fastna på små blågrå stenar och
plötsligt — med ett! — skriker en gröngöling och far över gården. Det
blir en lucka i molnens blå tak och en stråle sol kommer ner och träffar
just rätt in i mitt tacksamma öga. Jag går ut och drar djupa andetag
och dricker hälsa och skönhet. Katten kommer ut ur köket och sträcker
på sig och gäspar. Och stararna gno som fan och berätta för varandra om
något skvaller, som jag lyckligtvis icke har något att göra med. Och det
kommer en sval god vind från havet. Tallarna stå och nicka och prata med
varandra. Allt är som rentvättat. Men där längst ute mot Åland går åskan
fram i natten med mörkblått mörker, som det lyser ur ibland!

Jag träffar skeppar Söderbom på vägen utanför mitt wigwam och säger för
att säga något: — Det var en jäkla åska, som gick över här nyss. Sov
kapten, kanske, eller hörde kapten hur det brakade?

— Visst faen hörde jag åskan. Jag har långa öron, ska jag säga Engström.
Men det här var ju ingen åska. Det var ju bara som om gud fader skulle
ha hostat och hållit hand för käften! Neej! Då skulle Engström ha hört
en åska för — ge mej si — ja — tie år sen! Då skulle Engström ha varit
med. Jag var inne på telefon och telefonerade till redarn i Stockholm,
och just som jag stod och telefonerade, så slog åskan ner i telefon, rakt
i käften på mej. Nu har jag ju bussiga doningar, som håller, men det var
en tand, som jag hade låtit plombera, och plomben smälte förstås, och det
var ett jävla åskslag. Dä lukta fanimej svavel ur halsen på mej åtta dar
efteråt. _Det var åska_, Engström!



En midsommarsaga.


Harön hade fått en ny skräddare och det var ett evenemang. Han kom som
en uppenbarelse från en annan och fullkomligare planet. Svart och skön
var han, liten och mörkhyad och såg ut som en roué, blå under ögonen och
med förföriska, sotmörka små mustascher. Och hans läppar sågo ut som två
klarbär.

Och om han verkligen hade sytt sina egna kläder själv, var han en
överdängare i skrädderiets konster och hemligheter.

Han kom uppifrån land och hade två kappsäckar och en dragkista med sig,
så det syntes att han inte var barskrapad. Han visade sin plånbok hos
handlarn och fick kredit. Och tog in hos Maja Österberg, lotsänkan,
och fick kammarn på vinden. På väggen utåt byvägen satte han upp en
plåtskylt. I skuggade versaler stod där: _P. A. Schölins Skrädderi och
Reparationer ävensom kemisk Tvättning till billiga Priser._

Det dröjde inte länge, förrän gubben Isak Stäv, f. d. båtsman och
skräddare, var slagen ur brädet. Han måste börja på med näten igen,
medan Schölins affärer blomstrade. Stävens byxsnitt hade under minst
fyrtio år haft samma lantliga karaktär, och hans rockar sågo ut som
västar, knappt tillmätta som de voro av nationalekonomiska skäl. Men här
kom Schölin med vida kavajer och byxor av en hittills ouppnådd elegans.
Till och med gubbarna blevo anstuckna av moderniteten, och en viss
tendens till tävlan dem emellan började märkas. Detta hade till följd att
handlarn införskrev lyxartiklar. Löskragar av olika beskaffenhet anlades,
och stövlarna började vika för resårskons mera mondäna egenskaper.

Schölin uppträdde alltid som föredömet, visserligen det ouppnåeliga,
men alltid eftersträvansvärda. Och så småningom, steg för steg, vann
högfärdsdjävulen insteg i Haröböndernas hjärtan.

I sin sjöbod satt gubben Stäv, dyster och avdankad, och tuggade palttobak
medan han lagade sina fiskbragder.

Schölin var ogift. Detta hör till historien. Han hade flyttat ut till
Harön vid islossningen. Så kom den verkliga våren, följd i hälarna av
skärgårdens härliga sommar. Fågeln skrek på fladorna, luften var full
av kärlek, laxen hoppade och pojkarna togo fram fioler och handklaver.
Och flickorna började gå arm i arm om aftnarna på bygatorna, och på
lördagskvällarna stod den manliga ungdomen längre än vanligt med
rakkniven framför mässingssnusdosans mönjekantade spegelglas.

Skärgårdens försommar är farlig. Kornknarren ropar i åkrarna och på
ängen, och blomdoften slår inte bara i näsan. Den går rakt in i hjärtat
och ställer till ett jäkla liv. Ja, jag vill inte gå in i detaljer.
Möjligen har en eller annan läsare varit härute under denna ljuvliga och
förförliga tid. Sjövikarna stå fulla av fiskar, som bara gå och vänta på
att ett under skall ske. Kråkorna skrika av moderskärlek. Och denna doft
av blommor! Herre gud!! Vem kan motstå den?

Icke var det då underligt, att mästerskräddarn Schölin, 30 år gammal,
elegant, tip top ut i fingerspetsarna, hasade sig ned från bordet, där
han sökt lägga sin själ i sitsen på ett par cheviotbyxor, och gav sig ut,
lystrande till kornknarrens kärva musik och nosande efter unga flickors
vittring. Han ikläder sig sin mest förföriska kostym, randiga byxor och
fantasijaquette. Han stryker med sin violtvål ett par gånger över sina
små svarta mustascher, doppar fingrarna i smörburken och slätar ut sitt
svarta hår, påsätter halmhatten och går ner på vägen, lyssnar och vädrar.
Ha! Från ångbåtsbryggan hörs handklaverslåt och taktfast fottramp.
Schölin är ute på kärleksstigen. Han bryter diskret en syrenklase från
busken vid grinden, tänder en Commerce och är redo som en kärlekens scout.

Kornknarren knarkar i den gröna åkern. En lätt dimma stiger från ängen.
En försenad taltrast ger sin själ genom strupen, och på avstånd brusar
havet.

Schölin påskyndar sina steg. Han är van att segra i kvinnolek uppe i
landet. Men om kvinnorna här vet han ingenting. Antagligen äro de lika
kvinnorna överallt i Sverige.

Han kommer ner till ångbåtsbryggan mitt i en onestep. Han tittar efter
spelmannen. Det är båtsman Stäv, konkurrenten, som trakterar ett vanligt
12-kronors klaver med sina sjuttiofemåriga fingrar.

— Nä si skräddarn!!! Jäklar i min ask ä inte skräddarn här!! Opp å hoppa,
skräddare! Här äst’u välkommen!

Och Schölin går med eleganta steg in i samlingen. Han ger sig fan på att
imponera med en gång. Han går runt och viftar med sin syrenkvist.

— Va äre som dansas? frågar han. — Ånstäpp, skräddare! Gå an! Dansaruinte
den, jäkla tråmålare?

— Om?!! säger skräddarn. Men jag ska utvälja mej en schavig
krusifikadongsbahyscha först! Tro inte ja tar hocken som helst!!!

Det blir litet tystnad på bryggan. Visserligen är skräddarn elegant, och
visserligen har han sytt kläder åt pojkarna, men om det gäller att spela
högsta höns, har han misstagit sig grundligt. För här är sjöfolk, som har
dansat med både svarta och gula och vita i alla hamnar jorden runt. Och
här är skräddarn ny och oerfaren. Neej, byxor kan han sy, men kom inte å
bräck an med våra fjällor! No, get off!

Skräddarn fattar inte situationen utan tror sig vara nummer ett. Han
stoppar och ställer benen i elegant ställning, medveten som han är om
sina byxors pressning och form för övrigt. Han säger till båtsman Stäv:

— Hör’ru göbbe, spel opp en ånstäpp te, mens ja utväljer en liten
filikompinkomsnärt!

— Go an, gubbe, ropar församlingen, och båtsman Stäv drar i väg med en
vals!

Skräddarn går med små danssteg laget runt. Han anser sig ha vunnit i
detta spel om kvinnor. Han stramar till och tittar på flickorna, slår dem
om hakan med syrenkvisten och säger: — Vill du dansa mä mej? Han tar dem
om livet och gör begynnelsesteg, klappar dem i stjärten och säger: Vicka
på! Och dansa ut!

Men han har misstagit sig. Om också varje flicka gärna hade velat dansa
med skräddarn, så hade hon en känsla av att hennes ordentliga fästman
skulle ha reagerat. Och de reagerade.

Matrosen Johansson från barken Clotilda går plötsligt fram, vaggande och
väldig, och tar Schölin i båda axlarna.

— Hönnu lille skräddare, när’u syr byxer, är’u kul i haksvängen, men
när’u bräcker an mä doser, är’u minus. Nu klappar’u min fjälla i
akterkastellet å tar henne midskepps — dä ä straff på dä! Å nu tar ja dej
i famn så här — helle duden, sån en leksakspojk — å så vräker ja dej i
sjön så här — — —

Och i nästa ögonblick låg Schölin i spat och trampade vatten med sina
skräddarben.

Johansson lade sig ned och räckte norra kardan åt Schölin, som hade fått
ett par kallsupar och ville kräkas. Och gubben Stäv spelade upp den
gamla roslagsdansen skojarn.

— Han kan sy byxer, den dåren, sade Stäv, men fanimej han kan spela
skojarn! Å fruntimmer förstår han sej inte på. För alla ä di tokia
i’n, men di törs inte för sina pojkar. I kan ge er fasen på, att så
pilletransker som han är i kväll, så går han direkt in till kärngen Maja
Österberg, som är 70 år! Ja känner ullen, sa faen, raka tullvaktmästarn.

Skräddarns debut som fruntimmerskarl var misslyckad. Men tre månader
efteråt var han gift med lotsänkan Maja Österberg, som var omkring 40 år
äldre än han. Det blev ett liv och ett prat i stugorna. Men gumman, som
hade en gård, påstod att hon var så gammal, att hon inte kunde sköta den
utan ung hjälp.

Jag var nere och såg på gumman. Hon såg rödkindad och ung ut. Hon stoppar
nog i 20 år till.

Schölin syr kläder och familjen har en ung piga, som har vackra armar
och en dolsk blick. Den pigan hatas av fru Schölin, men frun ville inte
förlora henne för allt i världen, därför att hon sköter korna så bra.



Prästlön.


När man är medborgare och medlem i en kommun, bör man gynna den kommunen.
Jag satt nyss och tänkte på min prästlön. Jag går aldrig i kyrkan utan
har mina andaktsstunder för mig själv, och jag tror att jag blir mycket
saligare på det sättet än genom att sätta mig på en bänk och höra på en
obildad prästs svada, om den också är välment. Jag måste i alla fall
betala till prästen mer än någon annan i socknen. Och han tar emot sin
prästlön av en man, som betalar den med motvilja. Vore jag präst, skulle
jag icke ta emot pengar av andra än fåren, de troende. Men jag betalar
det prästen äter upp i form av limpor och andra goda saker, kakor som
skulle passa bättre i fattigmans mun.

Man bör emellertid gynna sin kommun och satsa pengar.

En vän till mig, en fiskare, bodde för många år sedan i en vassvik vid
Idösund. En dag kom han ner till stranden och gjorde i ordning sin
torskrev. Just då han rodde förbi vassen, fick han se något underligt,
som låg där. Han rodde dit. Det var ett lik, en matros i blå kläder.

Mattson tänkte: — Detta liket är icke mitt! Tar jag vara på det, får
socknen och vår hygglige präst ett väldigt schå att få det i jorden.
Därför är det bäst att jag bogserar liket över sundet och låter prästen i
den andra församlingen ta hand om det.

Mattson slog två halvslag med en fånglina om likets hals, rodde över till
nästa ö och socken, gick upp till prästen och sade, att han hade hittat
liket nedanför hans strand. Sen fick prästen ta hand om matrosen bäst han
ville, och han skötte väl om kvarlevorna efter ritualen.

Nästa dag, då Mattson rodde ut till gäddvassen, låg där en ny gubbe och
hoppade i den krabba sjön.

— Fan, tänkte Mattson. Den där boxar jag väl över också till andra
socknen. Han slog halvslag om halsen på den med och presenterade sitt
byte för prästen.

Prästen tyckte, att det var litet märkvärdigt att just Mattson hade
hittat ett lik till. Men han kunde ju inte göra något annat än begrava
det på socknens bekostnad.

Mattson höll på sin socken och var dessutom rädd för personligt besvär.

Några dar efteråt hittade Mattson ett nytt lik i sin gäddvass. Han hade
läst i Norrtäljetidningen, att en skonare hade förlorats utanför och han
förstod, att det var den skonarens besättning, som på grund av ström sökt
sig in till hans gäddvass. Där lågo gubbarna och hoppade och sågo ruttna
ut.

Ja — Mattson slog en ända om den siste rödskäggige gubben och rodde över
till andra socknen, där prästen naturligtvis måste ta emot kadavret och
begrava det — icke på egen bekostnad, utan på socknens. Prästen var icke
vidare djupsinnig, ty han borde ha förstått att det låg något djävulskap
under, då en man från en annan socken drar i land med tre lik. Ty Mattson
hade icke rätt att fiska på andra sidan — — — men prästen funderade icke
utan begravde enligt ritualen.

Men nu kommer det intressanta: — Då Mattson skulle betala sin prästlön,
som var omkring 50 öre, skickade han in en moträkning. Han påstod sig
vilja ha 2 kr. stycket i bogserarlön för de tre lik han forslat över till
den andra socknen. Där borta hade de måst göra kistor och gräva gravar,
men Mattson hade räddat så och så många kronor åt församlingen genom att
överflytta utgifterna på nästa socken.

Mattson fick i alla fall betala 50 öre i prästlön. Var detta rätt?

Nej, säger med indignation

                                                       _Albert Engström_.



Ängskär.


Få människor känna till Ängskär. Det ligger långt ute i havsbandet, långt
utom farlederna, och är Stockholms skärgårds fagraste ö.

Det har skärgårdens charm koncentrerad i sig.

Jag har kanske inte sett Ängskär förut så vackert, som jag såg det för
några dagar sedan.

Vi kommo med en stor och bekväm koster. Det mojnade, och när vi lade till
vid berget nedanför Bernhards fiskarstuga, låg havet blankt. Och ejdrarna
summo orädda utanför uddarna och döko och åto. Vi fingo icke hjärta att
skjuta. Men vi lade nät och fingo abborre och sik och flundror. Siken
hade rom, och Bernhard, som lagar mat bättre än någon importerad kock i
Stockholm, gjorde kaviar, så att brännvinet smakade hundra gånger bättre
än det skulle gjort utan rommen.

Och solen öste ned! Det var indiansommar med 34 grader i solen. Vi lågo
på klipporna och bådo till solens gudom. Och solens gudom svarade på mina
böner med mygg. Ett vackert svar!

Ängskär är högt. Ett berg reser sig ur alskogen och från dess krön ser
man över alla riken i världen och deras härligheter. Nere åt havet till
blixtrar Svenska Högarna, när det mörknar, och i luften gå ljus från
fyrar, vilkas namn jag glömt.

Just nu sitter jag och känner på mitt bakhuvud och känner mig som
en förbrytartyp. Jag har sett ett porträtt av Soleilland, ett
profilporträtt, som är så helsikes likt mitt eget porträtt, att jag tror
mig besläktad med honom!

Men över fjärdarna härute skiner solen, ejdrarna skära diamantskåror i
det vita havet, och runt uddarna går sabbiken, som vi måste ha till bete
i kväll, när vi lägga långrev för ål.

Vi ro ut och lägga rev och nät. Stjärnorna brinna över oss och spegla sig
i havets lugna yta. Vi ligga på rygg på de av solen värmda klipporna och
stirra in i vintergatan och konstatera stjärnfall och försöka sätta oss
in i den moderna astronomien. Ty vi ha en astronom med oss. Man bör (över
huvud taget) aldrig segla ut utan en astronom med sig.

Ett berg dominerar på Ängskär. Från dess krön ser man nästan hela
Stockholms skärgård med fyrar och underbara öar.

På bergets krön har stått en paviljong, ett litet glashus, som Bernhard
har byggt. Nu finns det inte mycket kvar av det. Ty en natt tog stormen
taket och slungade det 30 meter bort.

Men golvet fanns kvar.

Där dansade vi!

Jag såg hur vackert de dansande gjorde sig i silhuett mot en luft av
underbara moln och en sol, som sjönk under en horisont av pariserblått.
Solen var så vacker, att jag hade velat äta henne.

Vi stodo däruppe, högst på höjden av Ängskär. En vit kutter seglade i den
svaga vinden in mot skäret. En skonare hade satt topparna till och en
brigg låg och slängde norr över. Jag blev kär i silhuetten av de dansande
och såg dem svartvioletta mot gul luft. Jag ville sträcka ut mina armar
över fjärdarna och de vackra kobbarna, som lågo som svarta valar i det
orangefärgade havet.

Vi gingo ned till stugan och drucko punsch. Vi skildes åt och jag
slocknade i en säng, som var för kort. Jag måste lägga mig diagonalt. Jag
borrade mig ned i sängen och kämpade mot myggen, tills jag somnade och
vaknade sönderbiten. Bernhard snarkade. Myggen kom in genom skorstenen.
Jag slog ihjäl ett par tre och lade mig på rygg. När jag vaknade på
morgonen, dödade jag två myggor, som voro fulla av rött blod. Antagligen
var blodet mitt.

Säl skrek från kobbarna. Jag levde starkt och skönt. Jag sprang över en
huggorm, som låg och njöt av solen. Jag skall aldrig glömma hans vackra
väsning, då jag hoppade över honom. Han riktade en florettstöt mot
mig, men jag var snabbare än han och klarade mig. Allt var vackert och
särskilt minns jag den halstrade siken, som låg och fräste på glöden. Och
just nu minns jag strömmingen, som var godare än något annat!



Pingst.


Ingen blomma kan lysa i gräset som Tussilago. Men den glöder icke varmt.
Dess färg är i släkt med vårens ännu svala luft. Den är bara ett löfte,
en aning. Men dess guld har i sin kalla intensitet ändå en högre valör än
metallen. Den är det gulaste gula, som kan tänkas.

Min skog är blå och violett av sippor. I vildrossnåren och under granarna
och tallarna är det varmt som i drivbänkar och där växa de i en rikedom
och mängd, som jag ej minns mig någonsin ha sett förut. En och annan
gulgrön Gagea försöker göra sig gällande i all denna blå yppighet, men
ser helt försagd och tvinande ut. Den viker för anemonernas övermakt och
propagandapolitik.

Fem steg från sippornas förposter plaskar havet och solnätet darrar över
tång, röda stenar och sand som blir blågrön på djupet. Den blå sidenytan
spelar sommar med solrök och hägringar. Längst ute går en vit ångare.
Den ser ut att stå stilla och dess rök breder ut sig som en ofantlig
pinjekrona. Åland hägrar tydligt, och solen glänser i fönstren på Ekerö
posthus.

Vattnet har sjunkit hastigt och runt kobbarna lämnat kvar en vit
saltrand, som ser ut som snö. Men eljest är allt sommar och leende därute
och genom det stilla plasket i stranden och den svaga brisens sus i
tallarna höres alfågelns musik bedårande klangskön, ett det vackraste
ackompanjemang till vårens tusen andra melodier.

Nu borde den pingstfirande mänskligheten passa på att vara hänryckt.
Luft- och vattenandarna äro gynnsamt stämda. Nu borde vita lustjakter med
blåsippsgirlander i master och rår och glada människor på däck under sång
och musik stäva ut från alla stränder, ut på det lockande, glittrande
vänliga havet. Egentligen skulle de ha sidensegel och förgyllda rår.
Men det vore kanske ändå bättre med vattentäta skott och förstklassig
livräddningsattiralj.

Jag vet icke, vilken makt som just nu tvingar mig att berätta en hemsk
historia från havet härutanför. Men det är icke alltid så ljuvt drömblått
som i dag.

En marsdag för många år sedan gingo en gammal fiskare och hans son ut i
sälisen. De hade från utkiksberget sett ett par brunnar långt utanför
Storbrottet. Sälen borde redan ha fått kutar och dessa måste vara så
unga, att de icke kunde simma. Alltså fanns det utsikter att få slå någon
kut om icke rent av en fullvuxen hona vid brunnarna.

Med var sin kälke, bössa och pikstav gingo de ut på isen. Vädret var det
vackraste, solsken och stark kyla.

De hade hunnit en halvmil ut till havs, då pojken plötsligt stannade,
pekade åt norr och frågade:

— Far, vad är det där?

Gubben kisade mot norr. Ett blåsvart moln steg upp bakom Understens fyr.
Men det var intet vanligt moln. Det rörde sig i det, det böljade och vred
sig.

— Jesus, pojke, isen bryter upp! Vi måste springa för livet, rakt på land!

Och de sprungo. Allt högre steg molnet och från norr hördes ett
fruktansvärt dån, som växte och kom närmare. Snart sågo de havet bryta
mot isen. Och sjön närmade sig kolsvart under molnet med vita brott.

Men de hade icke sprungit länge, förrän de kände att isen började sucka
under dem. Det var stora tjockiskäl med blåis emellan.

— Lägg av kälke och bössa, men behåll pikstaven! vrålade gubben genom
dånet. Pojken lade av.

Som mera lättfotad än den gamle och mera rädd kanhända, sprang pojken
några steg före fadern. De stora iskälen började spricka under långa
knakande och knastrande ljud. Och sprickorna i blåisen sprutade vattnet i
kaskader.

De närmade sig Dagen, det yttersta skäret. Bara några minuter och de
skulle vara räddade.

Men plötsligt hörde pojken ett: — Hjälp! bakom sig. Han vände sig om på
den gungande grunden och såg att fadern kommit ned i en nybildad vak
mellan ett par käl. Endast huvudet var synligt över sprickan. Luvan hade
fallit av.

Pojken vände och grep gubben i hans grå hår, men fick bara huvudet i
handen. Halsen hade skurits av i den vassa blåisen.

Han stod på sitt gungande iskäl med sin förfärliga börda och stirrade på
den slagen av skräck och kritvit i ansiktet. Så slängde han den ifrån sig
med ett vanvettigt skrik och sprang, sprang — — —

När han kom i land, var havet öppet, och för en rasande nordan drev isen,
söndermald till sörja, söderut.

Det var ingen stolt säljägare, som kröp under fårskinnsfällen den
aftonen, utan en liten gråtande roslagspojke, som fått något att minnas,
som skulle förfölja honom vaken och i drömmen, så länge han levde.

Jag tror inte på havet, inte ens i dag. Men vackert är det och
pingsthänryckningsblått.



Karl XII, Herkules och Gustav Mattson.


Jag är bjuden på långgrogg av kapten Söderbom ombord på hans förande
fartyg, briggen Alma av Långsund. Det är midsommar, och då nästan alla
hans matroser äro härifrån, har han inte velat neka dem en dans med
hembygdens tärnor på den nya dansbanan, särskilt som han samtidigt kan få
säga ett ord åt ett par av sina redare, som bo här. Och dessutom stod där
ett fult band av tjocka nedåt Norrhällans fyr, vidare behöver han allt
upp i handelsboden ett slag, och för resten gör han vad han vill, vad det
anbelangar! Han har seglat in nog mycket pengar åt de där åkerråttorna!

Alltså finnas många och giltiga skäl, varför han helt sonika gick in här
och slängde kroken.

Gubben Söderbom är en gammaldags skeppare, en liten kubisk figur, isgrå
i hår och skägg, sjöögd och säker. Han har seglat på alla hav sedan han
inte var längre än en märlspik och tycker att Östersjön är en soppskål.

Hans styrman, Matts Andersson, är lika gammal, från samma trakt och
har egentligen samma åsikter. Kaptenen och han äro ett par siamesiska
tvillingar. De ha växt upp tillsammans, tagit sina examina tillsammans
och levt tillsammans hela livet, men gräla alltjämt, utom i tjänsten,
förstås. Andersson fick aldrig skuta, han, men nu skulle han nog inte
trivas med att stå som befälhavare på eget däck. Han är rödhårig och har
långa röda tofsar i öron och näsborrar, på näsan och över ögonen. Båda ha
guldringar i örsnibbarna mot fluss.

Den som gjort mig bekant med de båda gubbarna är skeppar Mattson på
jakten Albrektina, också han till åren kommen. Han är en blond jätte
med långt, vilt skägg, fasta grå ögon och munnen full av snus. Han har
varit en förfärlig slagskämpe i sina dar och ingen i hela skeppslaget kan
ljuga som han. På styrbordssidan av hans jakt läses ALBREKTINA, men på
babordssidan står det ANITKERBLA, ty skriften skall gå framåt såväl som
farten! Jäklar anamma! Mattson är min gamle kamrat på sjöfågeljakterna
sedan många år tillbaka, och nu är han i den egenskapen inbjuden att
tillsammans med mig gästa Almas kapten.

Nu sitta vi fyra i den rymliga och hemtrevliga kajutan. Den är nästan som
en salong, med speglar, soffor och stolar. På en vägg hänger en tavla i
en enkel mahognyram under ett ojämnt fönsterglas. Den föreställer ett
fartyg och målades av Söderbom då han var lättmatros.

I luften framför fockmasten står:

    Skeppetts Namn
    Heddvik kommer
    Ifrån Nederlenderna
    och Skall gå till Lon-
    Don samt har till
    Last apellsiner
    och fikon
    år 1867.

Bredvid detta i sin naivitet rörande konstverk hänger i en ståtligt
förgylld ram ett porträtt av Karl XII. Det är ett fruktansvärt träsnitt,
klippt ur Swenska Weckobladet för en människoålder sedan.

Kapten Söderbom har bra varor och tungorna komma hastigt i gång. Mattson
njuter av att för en gångs skull få smaka annat än brännvin. Och röken
från goda Bremercigarrer påminner honom om Nordtyskland, där han seglade
som pojke. Whiskyn frammanar bilder från London och Leith. Han är i
rospiggarnas himmelrike. Vi tala om allt mellan himmel och jord, om
frakter och segling och människosläktets ständiga förändring till det
sämre. Förr fanns det folk, jäklar anamma! Nu finns det snart ingen
sjöman kvar mera! Bara såna där ångbåtskallar som luktar olja och ser
ut som negrer. Förr var det rent och skrubbat ombord — som här, säger
Söderbom, men nu ser det ut som i en kolryss i alla skutor. Snart finns
det ingen i Roslagen som kan tagla en sladd eller slå ett halvslag eller
lägga ett pålstick — jag vill inte tala om stora trumpeten! Och ger
man en man ett slag så han knyter sej, så blir han oppkäftig — är det
tider det?! Jag har fått smaka katten så bloden skvätte, men nu ska en
gubevars inte få nysta till dom med en fot en gång. Nej, det är slut med
sjömansskapet i Sverige, det är vad det är! Skål i alla fall, Engström!

— Hör nu kapten, vad är det för en mackapär han har där på väggen?
frågade Mattson. Är det nån släkting, va? Men han har en sån sjuhelsinges
kran, så släkt kan det väl inte vara?

Han pekade på Karl XII:s porträtt.

— Känner inte Mattson igen Karl XII? Det var dåligt! Jo, jag har hans
porträtt, för att jag tycker om styrka, se! Och Karl XII var den sista
starka karl vi har haft i Sverige.

— Åja, skryt lagom! sade styrmannen. Herkúles var väl ett strå vassare!

— Du kommer alltid och dillar med din Herkúles — han var inte svensk, hur
många gånger skall jag säga dig det?

— Var han inte svensk? Du är ta mej fan inte riktig! Herkúles var svensk
så äkta som jag, och hör sen! Hör nu Engström, var inte Herkúles svensk?

— Jo, det är möjligt, men jag vet inte säkert.

— Ja, sade Mattson, att Karl XII var stark som själva faen, det har
jag hört. Han slogs ju med tio stycken på en gång, men nog var han en
barnunge emot Gustav Mattson nere i Södervik ändå — — —

— Hör nu Engström, sade kapten Söderbom, finns det väl någon sådan
kulstötare och släggkastare och brottare nu för tiden, som Karl XII? Det
vore väl faen! Jag har satt opp hans porträtt bara som ett föredöme för
alla som kommer ner i kajutan — och i alla hamnar, både här och utrikes,
när det kommer ner skeppare och vi börja gräla om styrka, så visar jag
på Karl XII, och var lugn för att alla känner till honom. Men den där
förbannade Herkúles, vad var det för en daggmask — nej, hör du Andersson,
han dugde inte att lyfta en fjäder en gång! Nu har jag hört dej skräna
om Herkúles så mycket, så det kan vara nog. Nej, Karl XII, det skall jag
säga Engström, var en karl, som höll att ta i. Och ändå levde han bara
av mögligt bröd och värmde sig vid glödgade kanonkulor och sov på bara
marken i 50 graders köld, och när han steg opp sen om mornarna så var
han pigg som en mört och började slåss med detsamma för att få värmen i
kroppen litet. Och så kommer du med din Herkúles! Herkúles! Vad faen var
det för en mamsell? Det där har du fått om bakfoten, Andersson! Komma här
och skräna och skrika om en sån där som aldrig har hållit i ett skot!
Herkúles! Nej — — —

— Hör nu kapten, sade Mattson, nog var både Karl XII och den där Herkúles
bara lindebarn emot Gustav Mattson ifrån Södervik ändå! Han var svensk,
jäklar och slå alarm! För jag kände honom — — —

— Hör nu Engström — tyst, Mattson!

— Skål, Engström, säj mej, vad vet han om Karl XII? Inte ett dugg vet
han, om han säger att han inte var den starkaste karl som har gått i ett
par byxor! Säj ut nu bara!

— Ja, Karl XII var en ovanligt spänstig karl, men han var en liten karl —
— —

— — _Liten karl!_ _Liten!!_ Kors i jösse namn! Och han har ändå gått i
skola och vet så lite! Nej, Engström, han var stor som ett hus och hanses
svärd förmådde ingen annan lyfta, står det i böckerna. Var han liten? Det
var faen? Hur liten var han då? Hur — — —

— Hör nu kapten, sade Mattson, den här Gustav Mattson som jag talar om —
— —

— Gå och häng sej med sin Gustav Mattson! skrek kaptenen och tömde sin
grogg, hur liten tror Engström att Karl XII var? Var han som en tumnagel?
Eller var han som nosen på Andersson? Eller var han som käften på Mattson
här? Han som har läst i böcker, borde väl kunna säga det något så när!

— Ja, men vi ska inte bli osams, för det är ju fråga om gamla Sverige!
Lova mig det, kapten, att inte bli rasande, om jag berättar, hur Karl XII
verkligen såg ut!

— All right — — —

— Men hör nu kapten, sade Mattson. Han var i alla fall en mygga emot — — —

— Tyst, säger jag! Engström, hur stor var Karl XII?

— Han var inte så stor som Herkúles, det svor jag på, sade Andersson. För
Herkúles — — —

— Tyst, styrman!! Jag skall väl om inte faen rider märket ha appell på
mitt eget folk ombord på min egen skuta — hur var det, Engström?

— Jo, han var en liten karl med rödgult hår, ungefär fem fot lång och
inte alls brottare eller atlet. Men han var alldeles ovanligt spänstig
när det behövdes. Han var en styv karl, som orkade med mer än de flesta
av hans storlek. Gå och se på hans kläder i Nordiska museet, när ni
kommer till Stockholm! Kapten skulle inte få dem på sig ens med skohorn.
Och för resten kan jag berätta, att min svärfar var med och ritade ett
porträtt av honom, när de sist öppnade hans kista i Riddarholmskyrkan.
Det är efter hans berättelse jag har det jag vet om storleken på kungen.

— Det var faen, sade kaptenen.

— Nå, men Herkúles då? frågade styrman. Var Engströms svärfar med när de
öppnade hans kista också?

— Nej, han kom för sent till den öppningen.

— Det var otur, det! sade styrman och tog en väldig klunk. Är det sant,
det här? Dom påstår att Herkúles ska ha varit den allra värste att slåss
— — —

— Äsch, sade Mattson, jösses vad han hade legat under, om han skulle
ha bräckt an med Gustav Mattson från Söderviken! För han var Sveriges
starkaste karl, och det svor jag på. Han kom med samma båt som jag norr
över i Kvarken. Det var väl för fyrti år sedan och — — —

— Hör nu, avbröt kapten Söderbom, det var faen det här med Karl XII!
Är det verkligen som Engström säger? Att han var liten och smal och
rödhårig? Då tar jag ner porträttet, det gör jag!

— Det skall kapten inte göra! För om en karl är liten och smal och
rödhårig och ändå är som en stålfjäder, och gör saker som andra inte göra
efter och gör dem bättre än stora klumpar till karlar, så är han väl ändå
styvare och mer värd att beundras, därför att han är liten till växten.
Men nu skulle jag vilja höra vad det är för storverk som den här Gustav
Mattson från Söderviken har gjort. Tillåter kapten, att skeppar Mattson
här berättar hur det gick till?

— Jo, nog gör jag det! Men det barkade åt helsefyr både med Karl XII och
Herkúles! Andersson må säga vad han vill.

— Jo si, sade Mattson, jo si! Var ska jag börja nu? Jag börjar med skål!
Si jag seglade med Rosenklippe, den där gamla briggen, ni vet, som
såldes hit sedermera. Vi låg oppe i norra Kvarken en dag och låg för
styrbords halsar för laber NNO. Vi låg en hel hoper skutor däroppe, mest
roslagsjakter var det. Rätt som det var kom en djäkla ONO-rivare. Det
blev vitt med en gång och det var inte storm, det var orkan. Då förstår
Engström, som är sjöman, att vi fick den faen på styrbords låring, vad?

— Jo, men vad har det att göra med Sveriges starkaste karl?

— Bryt inte av mej! Jag vill berätta hur allt gick till! Vi fick’en på
styrbords låring och med samma gick bägge röjelskotena, och skothornena
piskade sönder seglet med lik och hela helsiket och storröjeln gick åt
fanders. I förbramseglet höll skotena, men när vi firade rån blev det
slag i seglet och duken gick ur likena. Och — — —

— Hör nu Mattson, sade kapten Söderbom, det där är nog bra, men håll sej
till saken! Det var om Gustav Mattson — — —

— Kapten, sade Mattson, om jag skall berätta, så skall jag hjärta i min
talg berätta alltsammans. Skål! När vi firade storbramseglet, så sprang
lovarts skot och gigtåg så det lät som kanonskott och kättingen piskade
sönder lovartsnock på stormärsseglet. All right! På jagarn gick hals och
skot och seglet blåste opp efter staget opp till förstången och när yttre
klyvarn halades ner, piskade skotblockena sönder inre klyvarn. Förstäng
höll — — —

— Hör nu Mattson, hosta inte så mycke segling, för det kan ju inte
intressera Engström! Den här Gustav Mattson — — —

— Håll babblan och skål! Skall jag berätta, så skall allt med! Så halade
vi in briggseglet under gaffeln och hade det som stormapa. Allt det där
var gjort med en utsjungning. Men sen skulle vi ju lägga henne för så små
segel som möjligt för att hon skulle klara sig bättre och inte bli för
lovgirig. Vi halade alltså — — —

— Mattson, till saken! jäkla skeppare!

— — Vi halade alltså in briggseglet och gjorde fast fanskapet. Vi firade
ned trasorna av storövermärsseglet och gjorde fast’et. Där låg hon nu för
storstump, förövermärssegel, förstump, fock och förstäng. Storstänget
fick stå, för det hade hållit — — —

— Det var en satan att predika, sade styrman — — —

— Skål! Men vi låg litet för lågt och måste styra missvisande västkurs
för att sen falla av åt sydväst, och sen fick vi platt akterlig och åkte
in som i hallonsaft in i norra inloppet av Ratans hamn. Är det någon
som varit i Ratan? Tacka fan för det! Engström med! Nå, då känner han
schäsen. Vi var de första som kom in för stormen, men efter hand kom en
massa andra in. En del såg ut som busar, så de måste ligga och reparera
och lappa. Stormen höll i sig, och så en dag kom vi några stycken
rospiggar överens om att ställa till dans och kolifej för flickorna i
byn. Brännvin hade vi och det vi inte hade, skaffade vi. Vi var väl en
sju, åtta pojkar som ordnade med allt det där och hyrde ett kök och en
kammare hos en gammal käring. Spela handklaver kunde vi allihop, men
det var inte alla som ville dansa, utan därför fick dom, som inte ville
dansa, sitta i kammaren och spela femkort och durak och salahybika och
vad fan som helst — — —

— Ja, men Gustav Mattson, han som var så stark? — — —

— Om jag inte får tala om som jag vill, kan ni resa opp till Ratan
själv och höra efter! Men så kom det en hel massa norrlänningar dit,
brädgårdsarbetare förstås, och ville vara med och dansa. Gärna det, sa
vi, för flickorna hade förstås sina tjangser bland dom. Gärna får ni
dansa, sa vi, men vi har så lite brännvin, så det räcker bara åt oss
själva. Men dansa får ni så mycke ni vill — musiken klarar vi, sa vi.
Då blev norrlänningarna förbannade för att de inte fick sprit, och rätt
som det var satte en norrlänning krokben för en pojke ifrån Väddö, här
strax söderut. Men det skulle han inte ha gjort, för det var just Gustav
Mattson. Han har samma namn som jag, men jag vill just inte påstå, att
det var jag. Det var en ungefär lika stark som jag.

All right! Gustav Mattson gick ut till oss, där vi satt och spelte
femkort i kammaren, och berättade som saken var och frågte, om vi inte
skulle börja kasta ut nu. Men jag satt i god tur i spelet och svarade: —
Neej, Gustav Mattson, det hinner vi väl med! Vi väntar en momang. Då gick
han in och började på att dansa igen. Men rätt som han dansade, så var
det någon som öppnade ett fönster och vräkte in en hink med skulor och
smörja, vad det var, genom fönstret och det träffade Gustav Mattson och
flickan som han dansade med och golvet blev ju nersmort och det luktade
som faen.

Då gick Gustav Mattson ut i kammaren igen och berättade som det var och
frågade, om vi inte skulle börja kasta ut nu.

— Nej, jag satt i god tur och hade nära på vunnit igen det jag hade
lagt ut för brännvinet. Då sa Gustav Mattson: — Jag ska tal om för dej,
Gustav, att jag är egentligen ilsken av mej. Jag är så ilsken, så när
jag vaknar ibland om mornarna, när jag har supit, så har jag fickorna
fulla med krås och halva strupar. Och fällkniven är alltid våt. Nu börjar
jag kasta ut själv!

Och därmed gick han in i köket och började kasta ut norrlänningar. Han
kastade ut dem genom fönster och dörrar utan åtskillnad och utan att
öppna fönster eller dörrar, så att han förstörde för många fler riksdaler
dörrposter och fönsterbågar än glasrutor.

Och när norrlänningarna blev utkastade, så var det bara näsorna, som tog
i backen, för något annat hann inte komma ner, förrän han var ute på
gården och började valsa med dem igen. Han hade tagit dem som de satt på
stolarna eller stog emot väggarna eller var oppe i dansen.

De försökte förstås försvara sig, men efter en liten momang fanns det
inga blad kvar på knivarna och inga lock på snusdosorna. Och var Gustav
Mattson gick fram, så rörde han armarna _så här_, så här, och det blev
en gång efter honom, en gång så bred, så de kunde ha kört med par efter
honom.

Och ute på gården fanns där en gammal uttorkad brunn. Där kastade han ner
sexton stycken, för där fanns inte rum för flera. Och det kan både kapten
Söderbom och Andersson och Engström förstå, att det måtte ha varit en
helsikes trängsel åtminstone på bottnen i den brunnen.

Men nu är det så, att när en börjar slåss och har framgång och medgång
och tur så blir en mer och mer opplivad. Det vet jag väl själv ifrån
Hamburg och Lübeck och Genua för resten, när jag var i mina bästa tag.
Och Gustav Mattson _var_ livad — det fanns ingen hejd längre. Han började
springa efter stora stenar, som han kastade in i köket och i kammaren.
Det var inte en, utan hundratals, det svär jag på så sant jag vill komma
till gud och inte till hornpetter, när jag dör! Och jag svär på lika
troget, att ingen av stenarna han kastade in var så liten, att det inte
behövdes tre, fyra fullvuxna norrlänningar att välta ut dem, för att bära
dem var stört omöjligt. Ratanborna höll på att välta sten i sex dagar,
innan de kunde få börja städa något så när bekvämt inne i rummen.

Men en sten fick de inte längre bort än i trädgårn utanför. Där ligger
den än, och på den står det inhugget i guldbokstäver dessa sanna ord:
_Gustav Mattson_. Det är mitt namn, fast det inte var jag och fast jag
var med. Men det är som en heder att ha varit med vid det tillfället.
Nu frågar jag kapten Söderbom och Andersson och Engström: Hade Karl XII
eller den här Herkúles kunnat klara norrländska sågverksarbetare så bra?
Jag frågar bara! Säg rent ut! Jag har varit med om ett slagsmål, där jag
inte rörde marken med fötterna på en hel kvart — så tätt stod vi — så nog
har jag varit med! Och Engström vet, att de ha byggt den nya dansbanan
i Grisslehamn med så pass mycket mellanrum mellan plankorna, så blodet
skall kunna rinna av så hastigt som möjligt — det vet han — så Engström
har nog varit med också. Men hur mycket hade Karl XII varit med! Inte ett
dyft! Det svor jag på. Om han hade känt till hur det går till i Roslagen
och i Norrland, så hade han sökt sig hit på tjänstledighet i stället
för att hålla på och leka nere i Ryssland och Turkiet, om han verkligen
tyckte om slagsmål!

— Nå, men Mattson, frågar jag, vad gjorde Mattson under tiden, mens
Gustav Mattson redde opp slagsmålet?

— Ja sa ju till Engström för en stund sedan, och det är både kapten
Söderbom och styrman Andersson vittnen på också, att jag sa, att jag
satt i tur i femkort. Hade jag kommit ut, hade det inte behövt bli något
slagsmål! Skål!



Vasaorden.


Det var i min ungdomsvår och jag var i Paris. Solen sken och allt lekte
för mig.

Vi sutto utanför Café de la Paix en bedårande förmiddag och läto den
ryktbara folkströmmen passera förbi oss. Vi voro fem eller sex svenska
millionärer som av en händelse stött ihop. D. v. s. jag var då ännu
icke millionär, men jag hade ingenting principiellt emot att vara det,
isynnerhet som jag i alla händelser hade en millionärs vanor om också
utseendet var emot mig.

Somliga av oss voro emellertid något gröna, ty vi drucko absint och
visste intet om _l’heure_, den heliga timmen, som börjar kl. 6 e. m. Jag
inbillar mig att de slätrakade och svartmuskiga, överlägsna garsongerna,
av vilka några med all säkerhet voro ett gott stycke på väg till sin
million, betraktade oss som luft eller på sin höjd som störande tyska
landsortsflugor i sin kulturdoftande parisiska kål.

Detta internationella brus, adlat av Paris’ spirituella, naiva, livliga,
oberörda, ståtliga Djaggernautlugn, som har sin källa just i hörnet
av Café de la Paix, ljöd i mina öron som ett ackompanjemang till vårt
samtal, vilket rörde sig om allt, med hausse och baisse som ledmotiv. Men
det var också en fest för ögat. Underbara färger och linjer, beslöjade
av den obeskrivliga Parisluften, rörde sig kaleidoskopiskt framför oss.
Gudomligt sedefördärvade kvinnor fingo stundom fasta konturer, då de
passerade. Och buro stolt, överlägset, ironiskt sitt skrås insignier.
Allt var ljust i valör. Blått, rött och gult, förnämt och diskret
nedstämda några toner. Och hästhovarnas klapprande mot asfalten — ty det
fanns då ännu inga autos — ljöd som tonerna från en sordinerad xylofon.
Jag tyckte, att jag borde kunna ha hört en knappnåls fall i denna av
tusen ljud hopfogade tystnad.

Händelsevis voro alla millionärerna utom jag dekorerade och de markerade
detta faktum med var sin gröna bandrosett på förmiddagsrockens vänstra
uppslag. Man tar ju seden dit man kommer! Parisaren bär sin röda rosett
eller knapp även på kavajen om vardagarna.

Mina kamraters gröna band symboliserade Vasaorden. Då jag nyss sade, att
de _händelsevis_ voro dekorerade, är detta nog icke överensstämmande
med verkliga förhållandet. Ty förekomsten av det gröna bandet var
naturligtvis resultatet av en målmedveten strävan, en offervillighet
i någon riktning, en ädel välgörenhet, som det dånat och smällt och
smattrat om. Den kloka Staten hade dessa band icke kostat något. Men
millionärerna hade fått satsa och hade satsat villigt, ty de hade känt
sig som herdarna inför den underbara stjärnan. Mot många tusen kronors
avgift hade de fått nådigt tillstånd att hos Gemla — jag menar hos
juvelerar Carlman — inköpa en emaljerad liten pjäs av metall och — vad
mera är — bära den! Därför voro de lyckliga, som jag var en gång, då
jag av en lekkamrat fick en indiansk huvudprydnad bestående av färgade
hönsfjädrar.

Millionärerna sutto där alltså utanför Café de la Paix och kände barnets
oskyldiga glädje över att verkligen — _verkligen_ — äga det gröna bandet.
Men som vuxna män kände de också ett annat slags tillfredsställelse, den
att vara och visa sig vara något förmer än andra, som icke hade det gröna
bandet. Och solen sken, hästhovarna klapprade, kokotterna drevo förbi
i vimlet. Och stundom kom någon gammal man, som livet straffat, någon
nedsölad, gråhårig, flottig, hemsk människotrasa med två avgrunder av
elände, som stirrade på oss ur ett härjat ansikte, och sträckte fram en
vackert modellerad, smutsig hand efter en allmosa, men likgiltigt — il
n’y a pas de quoi!

Vi drucko våra drycker i det glada medvetandet att vara välklädda och
välbesuttna män.

Plötsligt sade en millionär, som en stund suttit tankfull och tyst: — Är
det någon, som har tänkt på det egendomliga, att Engström är den ende i
det här sällskapet, som icke är dekorerad?

Ingen hade tänkt på detta underliga sakförhållande — eller, om någon hade
tänkt på det, hade han av lutter finkänslighet icke velat påpeka det. Jag
hade icke heller ägnat det en tanke.

I samma ögonblick hände något. En procession av människor närmade sig
från Place de l’Opéra. De sågo ut som beskedliga lantjunkare från
Bretagne eller något närliggande landskap. Gendarmerna stoppade trafiken
för att bereda processionen tillfälle att passera.

Alla dessa lantjunkare hade på vänstra rockuppslaget samma gröna band som
mina millionärer.

Jag rusade upp och ut på gatan, frågade en gendarm, vad det gröna bandet
betydde, och fick till svar en axelryckning och värdesättningen: — Det är
ingenting! Det är medlemsmärke i en lantbruksutställning, som håller på
någonstans ute åt Barbizon till, och bönderna äro inne för att se på stan!

Jag meddelade mina millionärer det jag fått veta.

Och det dröjde icke många sekunder, förrän deras gröna band voro borta
från rockuppslagen.

Om nu en logiker skulle åtaga sig att förklara denna plötsliga
_Umwerthung aller Werthe_, denna blixtsnabbt uppdykande känsla av skam
över att bära det gröna band, som nyss var en heder att äga, hur skulle
han då, utan att vara för hård, formulera sitt utlåtande?

Jag vill icke vara lika hård, som han skulle vara.

Men varför buro de icke röda band i stället? Rött är ju en komplementfärg
till grönt och alltså berättigad enligt färgläran. Och i Paris duger
endast rött — eller möjligen violett. Men med knappen kommer man längst.

Kristus lär ha övat välgörenhet utan att begära kvitto på det. Men som
socialt undermålig skulle han här, om han levat nu, ansetts ovärdig
Vasaorden.

Och lika orimlig är tanken, att han skulle ansetts förtjänt av medaljen
_Illis quorum meruere labores_!



Bangkok.


Jag hade hyrt en bogserbåt i Djävlehamn för att flytta en del möbler.
Skepparn var en blond man med kalla ögon, krulligt skägg och öron, som
stodo ut som om han ville flyga. Han var tillmötesgående och vänlig,
och när han hörde, att jag själv ämnade följa med, sträckte han fram
en guldhårig näve och sade: — Låt mej presentera namnet! Mitt namn är
Johansson.

— Mitt namn är Engström, sade jag och besvarade hans handtryckning.

— Jag kunde förstå det, sade han och blinkade med sina vita ögonhår. D’ä
ju herrn som äger Strixen, kan jag förstå.

— Nej, inte precis, men jag är aktieägare.

— Ja, det är inte dåligt heller, konstaterade han med en avlägset
ringaktande ton. Det är jag med, men frakterna ä fan så dåliga just nu.
Jag har en skonare, se, som jag har ax i, se, men den är på slip, se,
och därför har jag tagit den här lilla skorven för att ha något att
syssla med, mens Jupiter ligger på slipen, se! Hon fick sej en tötsch
på låringen av en norrbagge, en jävla liten galeas, en leksaksbåt, som
seglade med postelin och pottor och sånt där fanstyg. Jag kom med trä
och skulle till Bergen, se, och tjockt var det som att glo i en säck,
så norrbaggen rådde ju inte för olyckan egentligen, och för rexten gick
väl alla hans pottor sönder, så dä va synd om den fan. Men jag fick ett
par bord bräckta. Och för rexten behövde hon komma på slip, för hon var
skäggig i botten efter två års segling på Bangkok.

— Bangkok — seglar ni med skonare nu för tiden på Bangkok?

— Jojomänsan, dä just vad vi gör — eller har gjort — för nu får vi väl
hålla oss i sötspat — Östersjön, menar jag. Men det var inte det jag
ville säja — kan herrn gissa vad galeasen hette? — nänämänsan, d’ä inte
lätt dä. Han hette _Mod Sverrig_, och det stod ändå två stjärnor omkring
namnet, och från Bergen var han. Han var väl byggd strax före 1905, kan
jag tro. Har herrn hört ett sånt namn förr? Nä, jag kan tro det. Dä finns
faen å skänklingar ingen skuta i hela Sverige, som heter _Mot Norge_. Dä
gör dä inte — dä svor ja på.

— Ja, när folk sysslar med politik, blir dom galna — men hur kommer det
till att ni har seglat på Bangkok med en skonare? — det intresserar mig
att veta.

— Vänta lite? _Johan!!!_ Är’e klart? All right! Klart är’e! Lägg å
därborta, jävla bonnkanin! Dä va ju inte klart! Men nu är’e klart!

Han gav order till maskinen, och vi lämnade bryggan.

— Johan, come here and take the wheel! (En måste lära dom här jävla
bönderna lite engelska, förstås, annars sumpar dom sej.) Är’e klart? All
right! Vill herrn ha en rye whisky? Kom in i hytten då, och ursäkta att
jag bara bjuder det jag har.

— Det är inte bara det!

Han plockade verkligen fram en flaska riktigt äkta rye, en _Old
Methusalem_, en oljig, mörk Kentuckywhisky.

— Men vatten har jag inte! Vi får ta’n naken, såvida inte herrn vill
ha sånt där karaffinvatten, långporter eller vaffaen dä heter. Sån här
whisky ska drickas naken.

— Nå, men berätta nu om Bangkok! Hur kom ni att segla dit?

— Hur jag kom att segla dit? Jo, det var så enkelt så! Jag seglade från
Göteborg till Marseille med tändstickor, äkta Jönköpings, you know, och
så trä, förstås, det var tjugu år sedan och jag hade nyss tagit skepparn.
Så fick jag en vinfrakt från Marseille till Alexandria — det är en stad
skall herrn tro! Jag fick fler och fler frakter och en styv sådan på
Indien. Jag hade inte råd att gå igenom Suezkanalen utan klarade mej runt
Kap Goda Hopp till Calcutta och förtjänte ändå. För hon seglar som en
modellbåt, gamla Jupiter. Ja — å så var jag därnere! Och så började jag
smuggla opium och nubben in till Siam från Kina. Bussigt jobb! Där ska
herrn tro att slantarna kom in. Och pojkarna, som jag hade med mig, var
rospiggar allihop, bussigt folk, vägrar inte i vändningen.

Men en gång, vi kom in till Bangkok och hade tagit oss fram en bit
uppåt floden, då var koléran i Siam, se, och i stan. De dog som flugor
i land, men vi klarade oss ända tills vårt vatten tog slut. Vi måste
ju ta ur floden, men där flöt tjockt med lik, för siameserna häver dom
sjuka i spat märesamma. Var faen skulle vi ta vatten ifrån om inte
utombords? Faen, kunde jag hjälpa att där flöt lik. _Jag_ drack, och
pojkarna drack — inte mådde vi illa av det! Men vi hade en jungman,
en aptekarson, en jävla snobb, som klagade på vattnet och sa, att
det inte var människodryck — sa han. Han gick i land och klagade för
konsuln, och konsuln sa att jag måste köpa vatten i land, sa han, det
hade besättningen rätt att fordra, sa han. Han trodde, att det inte
var hälsosamt med utdunstningen från koléralikena, som flöt omkring i
spat, sa han. Men jag sa, att jag har druckit vattnet och besättningen
har druckit vattnet, allihop ha vi druckit, och inte faen har vi fått
koléran, sa jag. För rospiggar biter inte själva döden på. Men den där
aptekarsnobben är rädd för koléran, och den, som är rädd för den, den
dör, sa jag. Och faen ta mej dog inte pojken också. Och då tyckte jag
det var klokast att lätta och ge mej i väg, för jag hade en frakt till,
kontraband, som väntade på mig i Shanghai. Men Bangkok är en jävla stad
— det är inte någon stad för rexten, det är en skärgård, som är full av
kineser och malajer och fan och hans mor och förgyllda kyrkor och andra
dumheter. Nä, nu ä dä nog slut mä den gamla seglingen. Jag har i alla
fall en gård på Tjockö med fiskvatten och lite skog. Så jag klarar mig,
vad den saken anbelangar. Och Jupiter börjar åldras som jag. Och ont är
det om folk. Di vill ha okristliga hyror nu för tiden — — —

— Så kapten kommer inte att segla på Bangkok mera?

— Jo, kunde jag få folk, så — — — Men nu blir alla pojkar i Roslagen
extra tullvaktmästare, för di ä lata och vill inte göra något, se! Fast
di kunde förtjäna pengar som gräs! För tullen är väl något olagligt i
alla fall? Ska inte handeln vara fri i jössu kristi namn? Jag bara frågar
herrn, ska han inte det?

— Jo, jag tycker det verkligen också.

— Si dä, si dä, nu lättar vi på gamla Methusalem, Health! Tip, mister
Engström! Tycker herrn om tullvaktmästare?

— Ja, jag känner verkligen många hyggliga sådana.

— Jaså, nå! Ja, men har herrn sett någon tullvaktmästare arbeta?

— Ja, jag har haft tullvaktmästare ombord i min kutter.

— Nå, men har di undersökt ordentligt?

— Nej, det måste jag verkligen medge!

— Si dä, si dä! Ingen tullvaktmästare kan göra något ordentligt, därför
att han inte ids. Det finns ett djur, som heter trögdjur — känner herrn
till det? Vi kallar’t _Sloth_ på engelska. Det finns i Syd-Amerika. Det
hänger på en gren med huvudet nedåt. Det är vad det gör — men inte ett
jävla dugg mera. Vi köpte ett sånt därnt i Rio en gång när jag seglade
med en engelsman. Och kapten döpte det till _landingwaiter_ — d’ä just
tullvaktmästare det! Ursäkta att jag pratar, men herrn känner väl till
släktet.

— Joo vars.

Vi reste inomskärs och gjorde 9 knop. Solen sken och bogen spottade
skum. Allt var frid och fröjd. Vi lade till i Furusund för att äta
middag. Jag träffade en lots, medlem i Pelarorden, en gammal vän.

— Hör du, sade jag, det var verkligen en originell kurre, som för min
bogserbåt.

— Å fan, har du fått tag i Johansson! Då är du väl vid det här laget
fulljugen. Men rolig är han, fast han kan prata omkull en människa. Han
har lärt sig ett gammalt konversationslexikon utantill. Var var han nu?

— I Bangkok.

— Bangkok? Då håller han på att öva sig med B. Han blev kuggad, då han
skulle ta styrman, men han känner till skärgården bra. När han har
repeterat G, kommer han att bräcka dig i fråga om Grisslehamn. Trodde du
på honom?

— Ja, nästan.



Båtuppdragning.


På lördagskvällen tog stormen i så okristligt att Johansson började
bli orolig för sin båt, ty regnbyarna kommo rakt ifrån gattet och
förtöjningstrossen var nog inte så färsk som han borde. Visserligen var
masten nedtagen, men sittrummet var inte övertäckt, och man kunde ju
aldrig veta hur det skulle gå om hon blev tyngre, och om hon då läckte
mellan borden över vattenlinjen, så kunde det rent av gå på tok.

Johansson fick på sig oljerock och sydväst, tog stormlyktan, hämtade
Jan Perssons Emil ur stugan bredvid och gick ned till bryggan. Där låg
hans eka redan halv med vatten. De öste och rodde med förenade krafter
emot den krabba sjön som slog som med piskklatschar och rök över från
för till akter. Det var mest i sista ögonblicket de kommo ombord. Det
var två fots vatten i sittrummet och skvalpade redan över sofforna. Och
förtöjningstrossen hade ryckts ur klyset och redan fått två kardelar
avnötta. Här gällde det att vara snabb i vändningarna. Först förstärka
trossen med alla ändar som funnos ombord, ut med lilla draggen som hjälp
och så pumpa, pumpa, pumpa, sen man först öst med hinken så länge det
lönade sig bättre.

— Hon läcker, aset! sade Johansson. Det syns tydligt, för inte kunde
regnet ensamt ha fyllt henne så pass. Och i morgon bittida måste hon upp
på land, om hon inte skall sjunka, fast det är söndag. I kväll kan i alla
fall inte mer göras. Slipen är för resten redan färdig, så det blir bara
att låna taljor och block på varvet.

De rodde i land och började vandringen från stuga till stuga för att få
hjälp till morgonens arbete. Det mötte inga hinder, ty en annan gång
kan en själv behöva ett handtag så här ute i skärgården. Och för resten
visste man att det skulle vankas både en och två och tilltugg med för
rexten.

Det var bara hos vaktmästare Lomans de krånglade, d. v. s. bara madammen,
men hon var andligt sinnad och högfärdsgalen, så henne visste man var man
hade.

— Aldrig på tiden kommer Loman ut på sådant arbete på söndan! försäkrade
madammen. Men Loman slog henne med frälsarens egna ord, att om din nästas
ök faller i graven på sabbaten, så skall du hjälpa det upp.

— Ja, jag förstår, att det är för djävulsdryckens skull du är så
angelägen. Du borde för resten hålla dig för god att supa med vem som
helst.

— Är jag vem som helst? frågade Johansson.

— Nej, inte menar jag Johansson, men jag menar Östergren, det
fyllesvinet, och Perssons Kalle. Men Loman kan en dra genom en ekvägg med
en halv sup — när det inte vankas brännvin, är han lat som en so och går
och drar bena efter sig. Hå hå ja ja! —

— Jäkla högfärdsblåsa! sade Johansson, när han kommit ut på backen.

Ty madam Loman var till den grad inpyrd med andligt högmod, att hon icke
umgicks med de andra madammerna. Och visitkort hade hon lagt sig till
med, där det stod tryckt

    +---------------------------+
    |                           |
    |     FRU JOHANNA LOMAN     |
    |      född ERIKSSON        |
    |                           |
    +---------------------------+

efter exempel av en sommargästfru, som Lomans haft för några år sen.

       *       *       *       *       *

Klockan 9 på söndagsmorgonen var arbetet med båten i full gång. Där
kommenderade och domderade Johansson själv, Agust Söderman, Östergren,
Jan Perssons Kalle, Perssons Emil och vaktmästar Loman. Och handlarn stod
där och såg på i helgdagskläder, nytt söndagsblad och krage samt käpp och
cigarr. Han var inifrån landet och förstod sig icke på sjögrejor, lika
litet som skollärarn, som också kommit till.

Man hade redan fått spårhakarna under kölen och gjort fast i två granar
uppe i land. Två treskurna block hade de och dessutom två handtaljor, och
innan halningen började fingo de en dragnagel över lag för att det skulle
gå lättare.

Nu börjas det!

— Nu tar vi’n! Hal i! Å—hej! Ö—öpp! Ö—öpp! Å så tar vi’n igen! O—äj! O—äj!

— Håll an!

— Håll an, va dä!

— Håll an bättre!

— Håll an bättre, va dä!

— Lägg fast!

— Lägg fast, va dä — fast ä han! Här jävlar ligger han som han skulle va
fastväxt!

— Loss!

— Loss, va dä. — Ta å peta ner rullarna, annars tar kölen i botten! Hur
långt ska vi dra opp’en?

— Mattas du, Östergren? Vi drar, tess vi inga krafter har, sen behövs dä
inte längre! Å—opp! Ö—öpp! _Tu blocks!_

— Tu blocks? frågar handlarn. Va ä dä?

— D’ä engelska, jävla bondkanin! svarar Östergren som tagit ett par
kaskar på morgonen och är litet sjövild. Dä betyder att blockena kommer
_täjt_!

— Jasså, säger handlarn och ser klok ut.

Men skollärarn, som är vetgirig frågar: — Va betyder täjt?

— Ska va skollärare och vet inte va täjt ä! Hörru gå hem å läs böcker å
aktarej för graven! Å en sån där jävel ska oppfostra våra barn — nä den
säljer vi billigt! — Men nu så lämnar hon vattnet! Nu så halar vi, tess
di här bägge alarna tar emot — dä blir kul i haksvängen —

— Va betyder kul i haksvängen? frågar skollärarn omigen.

— Å köss mej! Lägg fast!

— Fast ä dä! Husch! Dä frestar på — hon ä tung som en fullriggare — nu
låter du väl flaskan gå ett slag igen, Johansson.

Flaskan går.

— Ja, säger Agust Söderman, dom här bägge alarna ä som ditsatta av vår
herre.

— Ja, säger Perssons Kalle, han har allt gjort bra mycke nytta, han mä!

— Måtte välan dä, så gammal som han ä! säger vaktmästar Loman.

— Hädar du, vaktmästare? säger Östergren. Dä skulle käringen din höra, så
finge du flytta ur tvåmanssängen å ligga på sofflocket.

— Nej, inte hädar jag, å nog ä vår herre bra, men ett har han skapat åt
helsike, å dä ä fruntimmerna! Men di här alarna har han satt bra! Nu gör
vi fast vid dom, så vickar hon inte över utåt, om också vårisen kommer
och tar bort stöttorna. Nu ta vi henne mä en levande gång. Ö—öpp! Ö—öpp!
Ett tag te! Lägg fast!

— Fast ä dä!

— Ta spettet och baxa undan den där stenen!

— Håll räjt! Klart ä dä!

— Å så kommer hon igen! Ö—öpp! Ö—öpp! Tu blocks! Å nog ä dä för resten! —
Lägg fast!

— Fast ä dä!

Man torkar svetten ur pannan och tittar efter flaskan.

— Men pumpa får du göra själv, Johansson.

— Ja, nu går vi å tar en bit hemma hos mej, säger Johansson. Jag ror över
med blockena och taljorna i eftermiddag. Ja tur var dä att vi fick opp
henne, å tack ska ni ha alle man! Vi sätter bara en stötta profesoriskt
nu först, så sköter jag om resten i morn. Fan i mej börjar dä inte dugga
igen! Han går över på ost, sir jag! Nu gick vi!

De gå över skollärarns trädgård.

— Det var tur för dej, skollärare, att dina äpplen blåste ner, innan
skolbarnen hann stjäla dem ur träna!

— Inte törs de stjäla på ljusa dan, fast det är svåra ungar ni har här på
ön. Och på nätterna törs de inte för hunden.

— Äsch, va bryr pojkar sej om hundar! Omkring Tälje hade dom hundar
i trädgårdarna när ja var barn också, sade Östergren. Men vi smetade
stryknin på byxbaken. Hundarna högg en gång, men di högg inte en gång te!

— Nu ljuger du, Östergren! Varifrån fick ni strykninen?

— Åv apoteksdrängen, förstås!

— Ja du har varit mä om mycke du, Östergren, sade Loman. Dä kanske
inte handelsmannen vet, att dä var Östergren som simmade över med
telegrafkabeln från Gibraltar te Afrika.

— Dä ä välan inte möjligt, tvivlade handlingsmannen. Nu ljuger bestämt
Östergren!

— Ja visst narras han, sade skollärarn. En sådan kabel är naturligtvis
för tung.

— Förstår ni inte, landkrabbor, att ja simmade över mä en smäcker ända, å
sen halade jag hela grejet in i Afrika. Begriper ni inte dä, bondkaniner?
Ja, ajöss, ajöss! skollärare! Ajöss, handelsman!

Och båtuppdragningsmännen öppnade grinden och klättrade i det börjande
regnet uppför backen till matfröjderna som väntade dem i Johanssons
stuga.



Nattsegling.


                     I.

    I stjärnstrött majestät välvs himlens kupa
    och Svartklubbfyrens dubbelblixtar glimma.
    Skylightet skimrar matt, belagt med imma,
    ty i salongen sitta två och supa.

    Jag står vid rodret och försöker rimma,
    men näktergalen i min sångmös strupa
    ger hesa toner blott, och icke djupa
    med klangskön alt, som förr sig lät förnimma.

    Dock — huru starkt och underbart ändå
    att under stjärnor över svarta vatten
    sig drömma glida mot den fjärran ö,

    där än han dväljs min ungdoms Fågel Blå!
    Men i salongen ge de sådant katten,
    ty vid en grogg de spela whist à deux.


                     II.

    Ur skansen dyker gasten Österman
    och till en jättejäspning gapet formar,
    hans hakskägg darrar, när han jäspar ut.

    Så stoppar han sin snugga, tänder an
    och spottar ut en sky av tobakslut
    i lä — som gammal sjöman — och han gormar:

    — Nej — d’ä en jädrans lögn å få en blund,
    så länge herrns kamrater håller låda!
    Säj åt dom, att di håller käften båda —
    di ska för attan tusan ha miskund!

    För resten har di inte varit bråda
    mä groggarna, för d’ä en långer stund
    som jag har luggit å fått slita hund
    å känt i halsen en sjujävla klåda!


                    III.

    Nu är skylightet svart. Från trick och slammer
    och grogg och rök de lagt sig ljuvt att vila,
    gentila och virila och trankila,
    mens Österman sin nattkrök fromt anammar.

    Men över mig Orion ännu flammar
    och svarta brisar över havet ila,
    och rimmen bli alltmera puerila,
    ju vitare de välva, havssjöns kammar.

    Nu komma två terziner med på slutet —
    sonetten är ett band, en black, en boja,
    som jag vill slita sönder i atomer,

    ty det som borde svalla fritt, blir gjutet,
    och tankar löpa fara att bli goja,
    om rytm skall mätas medelst metrofoner!


                     IV.

    Men det är svårt att sluta och jag dröjer
    en stund ännu vid rodret. Det förnöjer
    en gammal diktardräng att stå och drömma
    och rad vid rad med rimsöm sammansömma.

    Här är jag ensam. Ingen kan fördöma
    min klena vers och ingen kan berömma.
    Och medan diktande jag havet plöjer,
    mitt tysta värv mitt eget jag förnöjer.

    Då steg där upp av moln en kolsvart vägg
    och brotten spotta över lovarts bog.
    Hon lade till. Vi måste ta in rev!

    Jag skrek det högt, och ut ur skansen klev
    Matts Österman och mumla i sitt skägg:
    — Di andra herra måtte ha fått nog!


                     V.

    Med två rev inne susa vi mot söder,
    min vakt är slut och Matts står trygg och styr.
    Han pejlar Tjärvens pigga treblixtfyr,
    som kastar stjärnor ut i natt och glöder.

    Han fått sin kurs, och medan stormen gnyr
    han valkar bussen och sin själ han göder
    med tanken på en morgonkask som föder
    nytt liv åt kroppen medan dagen gryr.

    Jag går och lägger mig, men rimmen vaka
    och gå i takt med brottens slag mot bogen
    och liva mig till ännu fler sonetter.

    Jag trivs på havet, fastän född i skogen,
    jag är en biltog man och dömd att smaka
    på livets bittraste och värsta rätter.

Biltog man? Det är ju dumt? Livets bittraste rätter! Fnoskigt! De två
sista raderna halkade ur mig fullkomligt skaldiskt. Jag måtte vara skald.
Jag förstår nu, att yrkesskalderna inte mena så allvarligt, när de klaga
sin nöd och påstå att de äro olyckliga. Sonettens form är särskilt
lämplig för sådana utgjutelser.

Men jag blev på dåligt humör därför att jag nyss i min ficka hittade
räkningen på min prästlön — 142 kronor och några öre. Varför just örena?
Och varför just 42 kronor mer än hundra. Tydligen äro de rigoröst noga
med själavården här i Väddö! 142 kronor! Det är ju alldeles förbannat!
Jag har aldrig varit i Väddö kyrka och tänker inte heller gå dit. Jag
har aldrig åtnjutit själavård av prästen här och tänker dö utan sådan.
Vore jag präst och åtnjöte underhåll av en sådan man som jag, skulle jag
skicka tillbaka summan. Men nu sitter prästen naturligtvis och göder sig
på min bekostnad, fast vi bekänna oss till olika religioner. Det finns
folk som har mage. Kanske han sitter och hånler åt mig också på köpet!
Jag passar på just nu och föreslår statens skiljande från kyrkan. Staten
är i detta fall jag. I alla händelser blir det nu prästens moraliska
skyldighet att besöka mig i min lya och försöka omvända mig till sin
religion. Jag vet inte vad han heter, men han bör ha reda på mig, om han
är en verklig och renhjärtad och vitlevrad fåraherde. Han har betalt för
att sköta om mitt mellanhavande med högre makter. Han är ansvarig för
mig och min framtid. Om han inte mycket snart kommer hit och försöker
omvända mig, kommer jag att vända mig till domkapitlet, som lär vara en
hög instans. För resten är jag bror med ett par biskopar.

Jag sitter och överraskar mig själv med att ilskna till! Jag tycker
mycket om P. P. Waldenström. Nästa gång jag kommer till stan skall jag
söka upp honom och vi skola tillsammans ändra om det här otrevliga
förhållandet. 142 kronor för min själ! Om året! Nää, hör nu! Jag sköter
själv om min frus och mina barns och min egen själavård, och ingen
hederlig människa har haft något att anmärka på resultatet av skötseln.

— Nej, kära människor, prästen i Väddö lever lika väl som alla andra
präster på min och andra idioters dumhet.

Men nog nu om detta! Jag hoppas att vad jag sagt gör gott någonstans! —

Jag skrev så där tragiskt, därför att jag tyckt mig märka att ledsna
skalder alltid använda sonettens form för att klaga sin nöd. Min gamle
vän Gustav Fröding menade som jag och fann att sonetten mycket väl kunde
användas karikatyriskt. Jag menar alltså ingenting med biltogheten, ty
jag är ju en beskattad medborgare och förtjänar genom ärligt arbete mer
än de flesta statsråd. Hur jag sköter pengarna blir en annan fråga. Jag
är mycket lättsinnig, och om jag träffar en man som inte har pengar, ger
jag honom allt vad jag har, om hans själ och hans ansikte tilltala mig.
Detta är absolut sant. Och jag skulle kunna ge honom 142 kronor mera, om
jag inte behövde betala prästlönen. Nu fortsätter jag sonetterna:


                 VI.

    Men nästa dag med sol och len sydväst
    och purpurvitt på blåa vågors kammar,
    mens dagens ljus ur österns källor flammar,
    jag lagar till ombord en liten fest.

    Då glömmer jag allt fult. Jag bara glammar
    och minns blott _vackrast, styvast, noblast, bäst_,
    och _Den såväl som den är ärad gäst_,
    vem än han är och varfrån än han stammar.

    Å herre gud, vad jag är kär i allt!
    I människor och djur, i våg och skog och berg —
    mest i en vän som tänker just som jag.

    Jag tror jag lever herren till behag,
    vem än han är och söker hålla färg,
    om ock jag synes dikta litet kallt!



Kapten Elg.


Det är nu många år sedan. Från havet kommo vi in i Länningefjärden för
att söka ankarplats för natten. Det började skymma och obekanta som vi
voro med farvattnet hade vi just kastat kroken i ett dåligt lä under en
låg holme, då vi hörde slag av åror. En roddbåt närmade sig. Den tycktes
komma direkt ur skogen.

— Hallå!

— Hallå!

— Har inte herrarna kort?

— Jo, men det börjar bli mörkt och — — —

— Här duger inte att ligga. Han blir hård till natten. Det är bäst att
hissa på igen. Jag skall lotsa herrarna in i min vik. Mitt namn är kapten
Elg.

Vi presenterade oss och uttömde oss i tacksägelser. Kapten Elg kom ombord
och gjorde fast sin båt. Han var en lång, vitskäggig gubbe med örnnäsa
och ett ovanligt trevligt utseende för övrigt.

Då vi ej hunnit beslå segel, dröjde det icke länge, förrän vi åter plöjde
fjärdens svarta vatten. Kapten Elg styrde rakt på land. Vi började titta
på varandra, men plötsligt öppnade sig en vik, som vi visserligen sett på
kortet men ej vågat söka, då allt smälte ihop i kvällsdunklet. En båt låg
därinne vid en väldig boj.

— Där ligger min skuta, sade kapten Elg. Här är dålig botten, men min boj
stoppar. Det blir bäst för herrarna att ta sin förtöjningstross och göra
fast i aktern på _Heaven_, så heter min båt. För han kommer att blåsa
upp till storm, det känner jag i luften. Jag är gammal sjöman, kan jag
berätta.

Vi passerade _Heaven_, kapten Elg lade ned vårt roder och vi kommo upp
fint som en smekning, just lagom att hoppa ombord med vår tross. Det var
tydligen inte första gången kaptenen gjorde manöver. _Heaven_ var en stor
kravellbyggd listerbåt, kopparförhydd och fin som en förmaksmöbel, med
kosterrigg och grejor, lagom svåra för en man. Vi uttryckte vår beundran
för båtens soliditet.

— Ja, hon är bra, sade kapten Elg. Hon är mitt _hem_, förstår herrarna.

— Bor inte kapten Elg här i närheten? Jag menar — då kapten har boj här.

— Nej — jag bor ombord.

— Året om?

— Året om. Och den här viken är min huvudstation. Tycker herrarna att det
är underligt? Är inte friheten nummer ett av allt? För friheten ha inte
människorna uppfunnit. Därför är den bra. Men samhället ha de uppfunnit.
Därför är det dåligt.

En gammal filosof alltså! Ett original, en enstöring. Men han talade ju
visa ord.

— Ja, nu vet vi verkligen inte, hur vi skall kunna tacka för all
vänlighet. Men kanske kapten för omväxlings skull vill komma ombord hos
oss och supera och dricka ett glas punsch efteråt?

— Nej tack — har redan skaffat, och för resten kan man ju inte vända sig
i de där moderna båtarna, och vidare dricker jag inte punsch — — —

— Kanske whisky, då?

— Inte det heller, men om herrarna tycka om gammal Jamajka, så är ni
välkomna på en toddy ombord hos mig, sen ni skaffat. Passar det? Välkomna
då!

Det dröjde inte länge, förrän vi stego ombord på _Heaven_. Vi voro
verkligen nyfikna. Det lyste ur de välputsade kajutventilerna. Kapten Elg
öppnade dörrarna och vi gingo ned. En tekanna av silver puttrade över
spritköket och ryska teglas lyste på en blänkande silverbricka. Allt var
fint som i ett dockskåp. Mahognybord, skinnsoffor, blankskurad mässing,
en mjuk matta på golvet. Men taket var det egendomligaste. Över bjälkarna
var spänd en duk av mörkblått siden och på den voro stjärnhimmelens båda
hemisfärer målade — stjärnorna i guld och vintergatan i silver.

På en mahognyskiva, som fällts ned ur ett väggskåp, stodo en sextant, en
kronometer och en kompass.

— Välkomna, mina herrar, och sitt ned så länge. Teet skall snart vara
färdigt. Jag håller på att greja litet, som ni ser. Det är inte omöjligt
att det klarnar, och i så fall måste jag göra mitt stjärnbestick.

— Stjärnbestick?

— Ja, det är absolut nödvändigt av många skäl — särskilt för mig.

— Kapten är intresserad av astronomi?

— Naturligtvis — och vägen är lång och besvärlig. Det blir svårare att
hålla rätt kurs ju längre bort man kommer och ju mer stjärnornas inbördes
ställning förändrar sig. Men nu ska vi skåla!

Det var en underlig kurre! Vad menade han med sitt stjärnbestick?
Förändringen av stjärnornas inbördes ställning? En lång och besvärlig väg?

— Tänker kapten ge sig på långtur?

— Ja, det måste vi väl alla en gång, förr eller senare.

Aha! Mannen hade tydligen en skruv lös. Inte därför att han talade om
döden — men vad nytta kunde han ha av sina instrument på den resan!

— Ja, skål! Rommen är god, inte sant? Det var tur att jag fick se
herrarna, just som jag lade ut mitt sista abborrnät vid udden. I annat
fall hade herrarna kanske fått arbete i natt. Hon blir nordlig, och ni
hade draggat, så sant jag heter Elg. Och så hade ni gått på land, innan
ni fått upp klutarna, för det är 30 famnars djup utanför holmen, och så
lång är inte er kätting. Jag har förlorat en gång på det sättet. Det
var i Medelhavet. Vi kom från Messina och skulle gå till Genua och fick
på oss en Sirocko med sådan sjö, att vi måste söka första bästa lä — det
var under en liten ö som heter Molara utanför Sardinien. Och vi hade inte
väl fått ut ankaret, förrän han svängde om som en soldat gör vänster
om, och vi fick honom från nordnordost — en Greco Tramontana, säger vi
i Medelhavet — hon lade sig på sidan för bara riggen och drev på land —
först förlorade vi det ena ankaret och det andra stoppade inte. Det var
min första båt, ser herrarna, och jag grät som ett piskat barn, ackurat
så! Och det kom ut bönder, som gick i fårskinnspälsar, fast det var mitt
i sommarn, och ville bärga, och jag måste hota med pistolen. Ja, det var
den tiden, det — men herrarna dricker ju inte! Jag ansvarar för rommen!

— Kapten har tydligen varit med, och vi ha bara prövat på Östersjön.
Men är det inte sant som sägs, att i Östersjön inträffar de flesta
förlisningarna, proportionsvis?

— Det är sant, men det beror på dåliga grejor — ja, Östersjön är inte att
leka med, men det är en pöl, en vattenpuss — nej, Södra Indiska oceanen,
_det_ är vatten, det? Jag var med på _Charles Heddle_ anno 1845 — — —

— Förlåt — hur gammal är kapten?

— 75 år fyllda — det syns nog, men ursäkta ett ögonblick! Jag måste tala
med min son — jag hör honom jämra sig — jag skall strax vara tillbaka!

Kapten Elg gick skyndsamt upp på däck, stannade några sekunder på
styrbordssidan vid styrrummet och gick sedan med hastiga steg föröver.

— Han är alltså inte ensam ombord, resonerade vi. Hans son ligger
tydligen sjuk i skansen. Men något jämmer kunde vi inte uppfatta därifrån.

Doktorn, min kamrat, öppnade dörren och gick försiktigt uppför trappan så
långt, att han kunde se över skylightet. Så kom han ned igen och var helt
blek om nosen.

— Vet du, det här är patologiskt, sade han. Nu står kapten och talar
uppåt luften och gestikulerar. Han är skvatt galen, något annat är inte
möjligt. Vi får se upp med honom. Tycker du inte att det är praktiskt att
vi seglar i natt eller åtminstone i dagningen? Vi är ju visserligen två,
men det kan bli tråkigheter.

— Ja, men vi ska väl se hur det hela utvecklar sig.

Nu kom kapten Elg med tunga steg akteröver, klättrade ned och bad om
ursäkt för sitt dåliga värdskap.

— Har kapten en son ombord?

— Ombord? Nej, långt ifrån! Ånej, så väl är det inte! Han drunknade i
Delagoa Bay för 25 år sen. Det var en präktig pojke, sjöman i varje
tum, och vacker sen, må herrarna tro! Men han har det inte bra, jag kan
inte förstå det. Han jämrar sig allt oftare och oftare. Men han är väl
inte färdig än, kan jag tro. Jag är den ende som kan lugna honom — men
det där kan ju inte intressera herrarna — jag talte visst om _Charles
Heddle_, tror jag! Jo, det var en fransk brigg, som jag gick jungman med.
Vi kom in i den märkvärdigaste orkan, som kanske någon kommit levande
ifrån. Den varade från den 23 till den 27 februari. Det var en ordentlig
rotationsorkan och vi gick kompassen runt på läns hela tiden fem gånger
med ibland ända till 12 knops fart för bara topp och rigg. Men det var
också en seglare, må herrarna tro. Hade kapten förstått orkanläran,
skulle vi kanske lätt nog ha kommit ur den där cirkusen, men på den tiden
visste man inte så mycket. Nu finns det böcker om allting — men nu jämrar
han igen! Det är för märkvärdigt. Se, han hade gått och blivit kär i en
flicka, pojkstackarn, och mycket tyder på, att han tog livet av sig.

— Var hon otrogen — — —?

— Hör nu, herrarna! Vad är trohet? Säg det bara! Trohet är en sak, som
människorna uppfunnit, därför finns den inte i verkligheten. Allt som
människorna uppfinna är saker, som för dem själva i fördärvet, därför
att de är fantasier. Säg mig, om en karl eller kvinna är kär, _kär_, och
riktigt kär, så är han eller hon naturligtvis trogen, för trohet — med
det menas kärlek, fast trohet är ett dumt namn på kärlek. Men om endera
parten blir kär i en annan, så kallar motparten honom otrogen — men då
är han ju trogen den nya. Och till och med om han aldrig hoppar över
skaklarna utan håller sig fast vid den första hela sitt liv, så kan det
aldrig kallas trohet, om han bara en enda gång längtar efter den andra.
Men sådant kallas trohet av folk! Nej, troheten finns inte, för den har
människorna uppfunnit, och därför är den bara en fantasi. Det finns bara
två saker, som människorna inte har uppfunnit, och det är kärlek och
frihet, och därför äro de de bästa av alla uppfinningar. Resten är skräp
— är inte rommen bra? Skulle tro det! — Skål nu bara och förlåt, att jag
inte är så flitig med bägarn — nu kommer det vind för resten — hör, hur
det porlar utmed sidorna!

En stormil skakade masten.

— Han kommer rakt igenom gattet, men den här bojen stoppar för en
fullriggare, så herrarna behöver inte vara rädda! Och herrarnas tross är
ny, såg jag. Ja, ja, jag kommer! — ursäkta, herrarna, men jag måste upp
på däck ett slag.

Han klättrade upp igen och gick föröver.

— Vad tror du om det här? frågade doktorn.

— Naturligtvis är han rubbad på något sätt, men hans filosofi är ju
oklanderlig.

— Ja, den är till och med storslagen på sitt vis, men tror du inte, att
vi bör gå ombord till oss och låta gubben sova?

— Jo, och vi få hålla vakt, ifall den här sinnesförvirringen skulle vara
akut och det faller honom in att kapa trossen. Är den kronisk, så är han
en mycket ofarlig dåre.

Kapten Elg kom snart tillbaka.

— Det är mycket tråkigt det här! Det måste ha hänt något med pojken.
Han svarar så otydligt — bara jämrar och jämrar. Men det finns kanske
sjukdomar där också — ska inte herrarna fylla på? Inte? Nu blir det vind
i alla fall, som herrarna hör. Nå — jag är alltid färdig! Men vägen blir
krånglig, om jag måste lätta.

— Vilken väg?

— Den här!

Han pekade på stjärnkartan i taket. — Vi får att göra här uppe litet var,
herrarna också, förstås! Bara alla hade så bra i ordning på sina skutor
som jag på min! Ja, vi tar väl en torr sängfösare då, eftersom herrarna
vill gå. Jag sov också, då jag var ung — intet att tacka för, bara en
mänsklig gärning! Godnatt, och sov gott!

När vi kommit ombord hos oss och togo nattgroggen i sittrummet, sågo vi
kapten Elg gå upp på backen med sextanten. Molnen hade blåst bort och
några stjärnor blänkte. Det blåste hårt, och vi hörde hans röst som ett
förvirrat mummel. Så dök han ned. Hans kajutventil mörknade efter några
minuter. Vi bäddade i våra enkla kojer och slocknade, medan stormen växte.

Stormen bröt nacken av sig under natten. Vi vaknade tidigt. Viken låg
nästan spegellugn. Kapten Elg sov. Vi hörde hans snarkning, när vi skulle
göra loss trossen. Men jag fumlade kanske något under arbetet. Dörrarna
öppnades och kaptenen stack upp huvudet.

— Vill inte kapten dricka kaffe hos oss?

— Nej, tack! Det är bäst att herrarna ge sig i väg och begagnar sig av
vind. Jag har annat att göra — — — ute på fjärden blåser det än!

— Vi ha lagt visitkort med tack på här i storskotet — vi ville inte väcka
en gammal man —

— Det tackar jag för — jag får besök snart för resten. Kanske måste jag
ge mig i väg redan i dag — man vet aldrig. Ja, adjö, herrarna, å, för all
del, det var ju bara mänskligt — och lycka på resan!

På kvällen ankrade vi under Harörans fyr. Där kände lotsarna kapten Elg.
Lotsen Österlund berättar:

— Den! Den, må herrarna tro, är galen, om någon är. Han är teosof,
se, andeskådare, eller vad fan man skall kalla’t. Styv sjöman har han
varit och fört båtar jorden runt många gånger om, men så kom han ut
för olyckor, se. Först dog hanses hustru och så drunkna hanses pojke,
som var styrman på en engelsman och hade tagit engelsk examen. Och det
tog honom, se! Och så tog den dåren och gifte om sej på gamla dar med
ett ungt fruntimmer, en bondflicka inifrån land, tokern! Och det stog
inte länge på, förrän hon bynte ty sej till andra, men han var kär
och schalu som en marskatt, gamlingen, och märkte ingenting, stollen,
se! Så blev han sjuker, för han hoppade i och räddade en man i hamnen
i Västervik, och det var sent på hösten och det slog sej på bröstet,
se, och blev lunginflammation. Nu hade han en liten gård nere i södra
skärgårn, se, och när Elgen blev sjuk, så sa hustrun, att hon måste ha
en karl på gården, för hon stog inte ut med att sköta rulljangsen själv.
Ja, Elgen kunde ju varken säja till eller ifrån, där han låg på kammarn
mest som ett lik, och då så tog hustrun dit kusin sin, se, just den hon
låg inne med mest, se! Elgen har berättat’et själv, för vi har seglat
skanskamrater i fyra år på en Gävlebåt, fast jag är några år yngre än
Elgen.

Så en dag kommer hustrun opp på kammarn, där han ligger, stackarn, och
säger: — Ska vi låta trycka kort till begravningen? frågar hon. Och det
var väl hårda ord till en stackare som är sjuk, när han inte är död än!
Han svarade: — Ja, tryck bara! D’ä bara å trycka dä!

Och en annan dag kommer kusinen opp och sätter sej på sängkanten och
säger: — Ja, nu lider det väl med dej, Elg! säger han. Men jag tänker på
hur svårt det skall bli att få dig nedför den här trånga trappan. Det
borde du ha tänkt på innan du lagt dej här. Du kunde lika gott ha lagt
dej nere i stugan, för nu får vi fira ner dej och vrida dej som en
krumgädda i trappan, sa kusinen.

Men då var det precis som om något hade lossnat i bröstet på Elgen och
han sa: — Ut, din jävel! sa han. Och så steg han opp och var mest som
frisk. Det var ett riktigt underverk, se. Och när han fick hasa sej ner i
stugan så fick han se, förstås, att de hade levat som gifta, hustru hans
och kusinen, det syntes på sängen, se! Och klen som han var, så benen
knappt bar honom, så var han så hemsk och mordisk ändå, så det blev rent
hus på momangen. Och så fick han skilsmässa, fast prästen, han, Jansson i
Lövnäs kapell, var och talte med honom många gånger. Men han stog som ett
berg — det var inte värt!

Han hade seglat ihop bra med pengar, Elgen, och det mesta i skutan ägde
han, så det var ingen bräcken med slantar. Först fick han ju ge hustrun
pengar, förstås, men så dog hon i barnsäng — det var som en tur, se! —
och när hon hade dött, så sålde han sin andel och blev rakt som konstig,
för han började läsa i böcker och fundera för sig själv. Han var bestämt
kär i människan ändå, hur undersamt det kan låta. Och så köpte han båten,
han har nu, och sen dess seglar han så länge sjön går öppen, och om
vintern bor han också ombord. Och han har fått klart för sig, att han
och båten skall bli levande upptagna till himmelen — vill säga, han tror
inte på gud, utan han tror, att han skall få kryssa mellan stjärnorna
och planeterna i evighet amen! Och varenda dag talar han med pojken sin,
som drunknade. Det är rent av rörligt att höra honom stå och tosas om
kvällarna — jo, nog känner jag Elgen! Men har herrarna sett så fin han
håller båten? Det vill jag säga, att det finns ingen så fin båt i hela
segelsällskapet. Och gott huvud har han, när han inte är tokig! Det är
rent av synd, att fruntimmer ska få kollra bort såna personer!

Jaså, herrarna har träffat Elgen — kapten Elg, skulle jag väl säga, fast
vi har varit skanskamrater — ja, såna sjömän finns det inte många, och
klokare är han än vi allihop tillsammans, när han inte är galen — och
pengar har han — och bjuder gör han, fast han inte nyttjar mycket själv
av den varan — ja ska säja, att det är inte ofta det bjuds och inte
har man råd att skaffa något själv — d’ä inte såna tider! Tackar allra
mjukast, men det var inte meningen, ja, då får en väl säga tack då, och
inte nej!



Östermans eftermäle.


Ja, nu är han då äntligen död och begraven, Österman, han mågen till
Matts Efraims Kristins Petter, Engström var ju i lag med honom på
sikfisket det där året de fick så okristligt oförnuftigt med sik? Just
han, som de kallade Tegeltaket för han hade så rött hår, så det fräste
om det, då det regnade. Inte söp han ihjäl sig, visst inte, ånej, för
inte dör en av brännvin, så mycket brännvin finns det väl inte, utan en
kan tvärsom säga, att han levde av brännvin de tre sista åren, brännvin
och kaffe. Sista gången han försökte äta, det är för resten ett par
år sen, försökte han med tre supar och två halva öl och ett dillblad,
men dillbladet kom upp igen. Det var inte lönt med mat, han var för
ovan, se! Människan blir som hon vänjer sig, se! Som för exempel rika
grosshandlare, som äter kött ett par gånger i veckan, de skulle dö knall
och fall om de inte finge sina köttschok på sina bestämda tider. Och vi
skulle bli omöjliga på sjön och oviga som mjölsäckar, om vi skulle äta
kött så där överdådigt. Ånej, det är nog bäst som gud har räknat ut det
åt oss, strömming och potatis varannan dag och potatis och strömming
varannan. Det är bara rikt folk som har råd att föra diet. Diet är välan
kan jag tro, att di äter vad dom vill. Ja, kunde jag inte ge mig faen
på det! Men Österman han förde inte diet, för han åt inte ett dyft,
bara drack, och det var verkligen tur, att förbudet inte kom innan han
självdog, för då hade han dött av svält. Vad han dog av? Ja, det är inte
gott att säga, men jag tror att det var av sådant där som herrskap kallar
förkylning. Han ramlade i sjön när han skulle ta opp en ålryssja, för
sjön gick hög och han hade väl tagit in bra nog till frukost. Hade inte
käringen fått fatt i ett byxben på honom, hade han gått till botten som
en sten, för han kunde inte simma. Och han hade inte tvättat sig sedan
bröllopet, ge mig si, för tjugufem år sedan. Han var rakt liksom rädd
för vatten, se! En annan brukar väl skrapa av sig det värsta till jul
och midsommar, men det gav han faen i! Om Engström kommer ihåg Mordlund,
den där som mördade en hel skeppsbesättning i Mälarn för några år sen,
så sa just Österman, när han såg en grosshandlare bada vid Hälludden:
— Det där vore just lagom straff åt Mordlund! Så vattenhållet låg han
inte åt. Men det var ju hans sak. Han var inte människa på ett halvt år
efter det där badet. Ja, det vill säga, han ökade kanske på förkylningen
en kväll i februari, när han skulle gå till svinstian och se om suggan.
Han var liksom lite dragen då med, om man skall tala rättvist, så han
somnade i stian. Och på morron hade suggan ätit opp hans mössa. Jag
skulle inte tala om det, om inte suggan hade blivit som tokig och liksom
full och blev inte människa på flera dar. Mössan var gammal, och det kan
väl Engström tänka sig, att suggan som inte var van vid starkt, skulle
fyllna till av alla spritångorna som hade gått upp i den mösskullen. Så
på morron, när käringen hittade Österman i stian, så var suggan och han
liksom jämspelta.

Men säga vad en vill, så var Österman en riktigt bra karl. När han sade
ett ord så var det sagt, och lovade han spendera på en liter, så höll han
loven. Så ingen skall komma och tala på hans döda mull, åtminstone inte
jag. Ja ajöss, Engström, vi träffs när vi råkas, sa tjuven till domarn.
Vind svänger åt rätt håll och vattnet sjunker, så vi får väl fina vädret
rätt vad det är! Ajöss!



Min gamla koster.


Giv aldrig bort något, som är ditt eget! Men har du fått något, kan du
gärna låta det gå vidare!

Jag kom hit till Grisslehamn och upptäckte havet. Det rullade våldsamt
och kom med gröna sjöar från sydost, och solen sprutade eld över det
hela, så det blev ultramarin med purpurränder i. Och klipporna voro som
nyslaktat människokött, och det röda i grisslornas flykt lyste lackrött,
buteljlackrött.

Jag blev glad ett tag och famnade hela den solrökmättade vidd, som låg
framför mig, och svor att bo här för all framtid. Det ser nästan ut som
om jag skulle hålla min ed, om det nu var en ed.

I dag tidigt på morgonen kom jag ut och såg havet ligga allvarligt
blygrått under en smal strimma luft, som soluppgången färgade citrongul.
Men över den strimman ruvade snödigra blå moln. Och emot den strimman
stod min ateljé och klippan, som den står på, så vackert, att jag insåg,
att detta måste jag göra något av. Jag vet mycket väl, att ju längre jag
ser, blir mitt öga mera raffinerat, och skönheten öppnar sig vidare åt
alla håll så länge jag arbetar, men jag skulle vilja skänka er alla samma
sensation — nå, det är ju omöjligt — alltså måste jag förenkla det jag
ser — alltså får ni bara en bit av min glädje. Men det är verkligen en
välment skänk.

Det är ju för jäkligt, att ju mer man ser, desto lågmältare måste man
bli. Det är som om gud skulle säga i örat på en: — Tag det försiktigt,
giv dom inte mer än dom tål! Förenkla det åt dom och giv det portionsvis!
(Nu vet jag verkligen inte, om gud säger »dom». Han kanske ibland måste
hålla sig till akademien och det bestående och säga »dem».) Han har
mycket att stå i och måste följa med sina trogna. Men, avsides sagt, ha
vi rätt många hemligheter gemensamma. Han har upplyst mig om, att han med
åren börjar bli allt mindre konservativ, under det jag blir det alltmera.
En tråkig konflikt är i uppflog.

Men vad jag ville säga efter denna till synes onödiga inledning är just
det jag började med. Se första raderna!

Jag fick en gång en koster. Jag fann nämligen, att jag härute behövde ett
fortskaffningsmedel, som lämpade sig för havet. Det dugde inte att bara
stå och glo sentimentalt ut över vidderna. Jag hade ju båtar förut, men
de voro små och öppna — och just härutanför kan det ofta hända, att satan
vill riva upp sjön och se efter om det är lerbotten eller sten på femtio
meters djup. Då lämpar sig inte en liten centerbordssnäcka, utan man
vill ha en bred båt med järnköl och ett helt gammalt avlagt järnbruk som
ballast för att veta, att man klarar sig.

Jag fick alltså en koster. D. v. s. jag fick betala den med mycket litet
pengar. Den förra ägaren hade inte kunnat sköta den. Han hade läst fel
på korten och trott, att det, som var angivet som land, borde vara sjö,
och han hade uteslutande tråkiga och ledsamma erfarenheter av sin Ellida.
Jag fick båten och började segla. Båten var bra, men om jag pressade
den för styrbords halsar, tog den vatten mellan borden. Jag drog upp
den och undersökte »nåterna» med kniv och fann intet fel, satte den i
sjön igen efter drevning och kittning — men lika förbannat läckte den på
styrbordshalssegling.

Jag seglade ett halvt år med den, var ute i stormar, vinterstormar med is
på däcket och is i blocken, men jag kunde aldrig segla mer än sex timmar.
Sen gick vattnet upp i salongssofforna, och jag måste söka hamn så fort
som möjligt.

Jag drog upp den på land dagen före en julafton, och där stod den på
sin primitiva slip med stöttor av pitprops och strandvrak. Men så kom
havsisen på vårkanten och sköt skiva över skiva, klämde undan stöttorna
(ty i Roslagen drar man inte upp båtar ordentligt, om de inte äro ens
egna). Jag sade nyss, att jag drog upp båten. Jag hade naturligtvis folk
som gjorde det och som bara längtade efter att arbetet skulle ta slut, så
att det (folket) fick komma hem till mig och äta kalops och dricka toddy
med stora supar och Norrtäljeöl. Jag var en stor filantrop på den tiden.
Nu är jag det också men på annat sätt, praktiskt.

Havsisen kom alltså och sköt undan stöttorna, och kostern ramlade ikull.
Bräckte två bord, vilka vid undersökning befunnos ha ungefär samma
konsistens som torrt Hellgrens snus n:r 2 — ruttna, omöjliga.

Jag sade, att jag inte ville ha med den kostern att göra mera som båt
utan tänkte hugga sönder den till ved, när vårvintern kom. Det var
visserligen synd om en massa detaljer, särskilt om trallarna — ni lantbor
vet förstås inte vad trallar är — det är någonting med urholkningar i,
plats för buteljer och glas. Och den här båten såg i sitt inre ut som en
bikupa. Alla kubikdecimeter (bikupdecimeter), som icke hade upptagits
av de förra ägarnas stofthyddor, bestodo av trallar. Det hade med ett
ord varit en vanlig Stockholmsgrosshandlarfyllbåt av den mest renodlade
sorten. När jag kom ombord för en segling och satte ner min vanliga liter
och ett dussin öl, tycktes de andra oupptagna hålen gapskratta åt mig.
Eller gapa hungrigt.

Nåväl! När mina byamän hörde, att jag tänkte hugga sönder kostern till
ved, skickade de en deputation. De ville köpa kostern och ha den som
kvarnbåt. Man seglar nämligen här i skärgården med säden till någon ö,
där det finns kvarn. Jag varnade de delegerade. Jag sade, att det inte
var en båt utan en likkista. — Nå, den likkistan skulle de nog reparera.
— Men jag ville inte ha deras liv på mitt samvete. — Nej, nej, felet var
det att jag inte hade skött den, båten var den bästa båt av det slaget i
hela Roslagen. — Vad jag ville ha? — Ingenting, men jag tvår mina händer,
jag vill ingenting ha att göra med er drunkning. — Hi-hi! Drunkna! Då
simmar vi hem hellre på säckarna — va kostar båten? — Ingenting, men kom
ihåg, att ni, som ä gamla sjömän, får klara er bäst ni kan! — Vem ska
båten skrivas på, för den måste ha nån ägare? — Jag skänker den till hela
byalaget.

Därigenom hade jag mig ovetande sått split i byn. Ty ingen ville stå
för rulljansen. De seglade några gånger till kvarns och funno, att hon
läckte. De slogo på blyplåtar, drevade här och var, men var och en av
ägarna fordrade av alla de andra, att de skulle se efter det hela. Det
blev gurgel och fiendskap — och en vacker dag sålde byalaget båten till
några arbetare vid Finnby såg för en spottstyver.

Reparationerna hade ju varit ytliga, och det kommo Finnbypojkarna snart
underfund med. Hon började läcka på fullt allvar. Mellan Grisslehamn och
Finnby är väl en svensk mil. Med god bris hunno Finnbypojkarna segla
mellan Finnby och Grisslehamn, men nätt och jämnt. Ty då kostern kom mitt
för Käringsundet, var den halv med vatten, och de hade intet annat att
göra än att köra den på grund. Så gingo de i land, söpo och dansade, och
när hemresan gällde, gällde det också att pumpa läns, hissa på och segla
för att på morgonen åter tvingas sätta båten på grund i Finnby innan han
sjönk. Intressant nog, även som segling betraktat.

Jag vet verkligen inte, var båten finns nu, men möjligen har den
reparerats och tillhör vår stolta skärgårdsflotta.

Nu återvänder jag till det, varifrån jag utgick: — Giv aldrig bort något,
som är ditt eget. Men har du fått något, så låt det gärna gå vidare!

Jag betalade så litet penningar för båten i jämförelse med det nöje, jag
haft av den, att jag måste betrakta den som skänk. Men de ädla givarna
ville inte längre äga den — kan det ligga något i det? Ville de pröva min
duglighet på sjön? Eller ville de ge mig avsmak för sjön för att vara
försäkrade om min existens och få nöjet att fortfarande umgås med mig?
Detta är mig ännu en gåta. I varje fall var det dem en sjujäkla risk. Ty
genom den båten fick jag smak för sjön, fast jag ofta i hårt väder satt
och svor över de ädla givarna. I den båten lärde jag mig litet av segling
och lärde mig att snåla med styrbordshalsarna. Men en gång måste jag
sätta rakt på land en decembernatt och blev fördröjd, då jag samma kväll
borde ha skickat gubbar till Strix. Ty jag måste leta mig fram efter
stjärnorna mitt igenom en skog, som inte är så lätt att traversera. Medan
en gammal fiskare stod och pumpade för att hålla båten uppe på den häll,
där han stod och hängde med fören — visserligen i lä, men ändå. Ty det är
inte lustigt alls att kliva i sjön i december, om det skulle gälla.

Nu återvänder jag än en gång till mitt filosofiska fynd, som jag började
med: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget etc.

Ty ett sådant givande bestraffar sig alltid förr eller senare.

Finnbypojkarna kommo seglande som vanligt med min f. d. båt och satte på
grund på det vanliga stället. Lördagskvällen var mörk men med ny, och jag
kom med målskrin och staffli (hopfällbart) på ryggen från en promenad
till ett ställe, där jag skjutit morkullor och där berget låg så helvetes
vackert — medge, min broder, att vi ändå hålla på det pittoreska! Inom
gränser, förstås! Eller utom gränser! Hur du vill!

Jag kommer alltså fridfullt. Visserligen hade jag en billig cigarr mellan
tänderna, och den kanske lyste till ibland, då jag drog in andan särskilt
energiskt, men jag menade ju intet illa med det.

Då dyker upp en man ur ett buskage och säger: — Vaffaen har du för
sjukdom, dä lyser ju ur halsen på dej?

Jag svarade inte, ty jag märkte att mannen var berusad.

— Har du puckel på ryggen också? (Han menade målskrinet.) Å oförskämd ä
du också, din sjuhundrade jävel! Men här ska du få si på en gosse, som
plockar nåra hundra såna där jäkla snobbar som dej! Kom an! Kom an bara!
Här har du den som va mä när knivarna gick, vet du va dä va?

Och han började hoppa jämfota på svenska bönders maner.

Jag svarade inte.

— Jaså, du är för snobbi för å svara också — — men nu jävlar å slå larm
— säj om dä du sa nyss, säj om’et bara, så ska du få hosta opp tarmarna
genom näsborrarna!

Jag fortsatte vägen hemåt.

— Sån en feg jävel — han ä rädd för en fatti arbetare — som sliter å
släpar för — å köss mej! Kom tebaks ska du få si på en utsjungning så
håren ska rakna på dej — nä’ru, här visslar kulerna — akta’rej — jösses —
ess — — —

Hans fruktansvärda hotelser drunknade i dyningens arbete bland
strandstenarna och sydostens bråk i altopparna. Jag gick hem och lade mig
oantastad.

Men dagen därpå mötte jag Fridolf Mattson. Han frågade: — Kom inte
Engström i bråk mä Finnbypojkarna i går? Di va här mä Engströms gamla
koster.

— Nej, men dä va en jävel, som hostade ett slag, fast ja brydde mej inte
om’et. Jag gick hem, å han såg ut som om han var lika nöjd.

— Nä, men jag tänkte, eftersom Engström hade den vägen hem, förbi
kostern, så kunde di väl inte låta bli å bråka, fast di borde veta, å vet
mä, att han ä som en prisänt utå Engström, å hadde inte Engström vari te,
så hadde di ju inte haft kostern.

— Nej, di bråkade inte. En skällde lite, men dä vet en väl en
lördagskväll, å mä en hel helgda framför sej, hur dä ä!

— Ja, men ja träffade på dom, vell säja en, å dä va själve Adelgren,
som står för kostern. Jag kommer vägen fram å skulle hem, å så kommer
Adelgren fram å säjer: — Va i helseke går du här å stryker ätter, jäkla
bonne? sa han. Ja sa: — Vill du smaka kniven? Å därmä så tog han opp en
stor sten, å ja frågte igen, om han ville smaka kniven. Å så drämde ja
te’n så han stöp.

— Mä kniven? frågade jag.

— Nä, mä en gärsgårdsstör, å han stöp mä dä samma. Ja va tebaks å titta
på han en halvtimme ätterpå, men han lå som han lå. Dä va samma kar,
förstås, som hostade emot redaktörn, förstås.

— Ja, men om nu Fridolf har slagit ihjäl honom, kan dä bli obehag å!

Fridolf grinade brett.

— Nä, han va borta i da môra. Ja gick förstås opp ett par gånger på natta
å tittade på aset, för ja va liksom lite inkiätt å schalu, om ja skulle
ha drämt te’en för mycke, men tredje gången ja kom ut, så va dä bara
blospår ättern. Men ge inte bort en koster te!

— Ja, men herre gud, det var ju Fridolf, som klämde till honom först. Han
bara tog en sten!

— Ja, dä förstås, men en vet ju aldrig va en sån där otäcking kan ta sej
te!

       *       *       *       *       *

P. S. Jag ger aldrig bort en koster mera. Fridolf Mattson har sedermera
utvecklat den fara, jag kan komma att löpa. Och jag ger inte ens bort
en rutten bit av en grästross. Ty en vacker dag kan jag få stryk av nya
ägarn. Så är livet! Giv intet! Tag bara, om du har krafter! Men det har
du inte, lika litet som jag.



Olika kulturer.


Jag behövde en naken modell, en gubbe, och vände mig till åtskilliga
fiskare med hövlig förfrågan, om de ville blotta sina behag för mig. Jag
förespeglade dem en hel tia för en seans på en halvtimme, ty det gällde
bara teckning. Fast det är icke _bara_ det. Men ingen ville!

— Stå som en apa, det vill jag inte, om Engström också betalade hundra
riksdaler. En har väl någon skam i kroppen!

Jag försäkrade att det inte var något för Strix utan en privatsak och
att det gällde benen och ryggen, vilka jag ville ha så gubbiga och magra
som möjligt. Och den lilla potatismagen, rynkig och vacker, fast man nog
kunde ha sått havre i rynkorna med deras goda jordmån. Nej! Ingen ville
blotta sina behag för mig.

Jag gick in till pråmskeppar Söderlund och talade med hans hustru, ty man
bör alltid börja med kvinnorna, om man vill nå något mål.

— Tror inte fru Söderlund, att Söderlund skulle vilja stå modell för tio
riksdaler en halvtimme? Jag behöver en mager kropp och en gammal kropp.
Söderlund ser ju tämligen mager ut och gammal är han ju också.

Fru Söderlund, gift med Söderlund sedan fyrtiofem år, svarade: — Toker,
han Engström! Inte vet jag om Söderlund är mager eller fet! Inte ser han
fet ut i ansiktet åtminstone — — —

— Har inte fru Söderlund sett Söderlund naken?

— Jag skulle väl skämmas ögonen ur kroppen om jag skulle få se en karl
naken!

— Ja men ni ha ju åtta barn ihop!

— Ja det ha vi och det är ingenting att skämmas för. Men jag har inte
sett Söderlund naken. En sir väl inte på nätterna, när det är mörkt! Men
kan Engström få Söderlund att klä av sig, så gärna det! Men jag tror’et
inte. Vad skall det tjäna till för resten? Om han ska rita, så kan han
väl rita folk med kläderna på. Någon hut och skam ska man väl ha i
kroppen.

Så resonera svenska bönder faktiskt. De äro rena som änglar och deras
vita vingar ha stoftet kvar orubbat. Utom då det gäller affärer. Man
påstår att judarna ha särskilt utvecklat affärssinne. Men jag undrar om
de inte ligga under svenska bönder och särskilt Rospiggar i fråga om
ekonomi. Kvinnan förstå de på sitt speciella sätt, primitivt och sunt!
Det är något av skapelse i deras erotik, något som icke kan diskuteras.
Eden eller helvetet med naturkrafterna lösgjorda och lugn sömn och
trötthet. Som då djur eller blommor älska.

Detta var om Rospiggarna.

En gång reste jag långt söderut i Europa och kom i sällskap med en
rumänisk skald, en svart fan, som hade smutsig krage och såg ut att
ha löss. Jag minns inte hur vi kommo i samspråk, men jag minns att vi
plötsligt voro mitt inne i en ilsken debatt om kvinnan. Tåget stannade
vid en liten station — det var i Tyrolen. En kvinna steg ombord på
tåget och placerade sig mitt emot oss. Hon var verkligen mondän, utan
överdriven parfym och utan något annat shocking. Men hon hade något i
sitt ansikte, som talade om erfarenhet. Hennes väska var tip-top och när
hon öppnade den och lädret fick rynkor, luktade den _dam_.

Min reskamrat, rumäniern, tystnade och försjönk i beundran. Hans svarta
ögon strålade ut erotik, men erotiken gjorde sig något löjlig, då man
såg hans smutsiga krage och hans orakade haka. Han blev sentimental och
lyrisk. Han generade damen. Hon talade med sina nedslagna ögonlock och
visade tydlig nervositet, ty skalden fixerade henne oförskämt.

Jag steg upp och gick ut i korridoren, vinkade åt rumäniern och han kom.
Jag förehöll honom det oriktiga i att göra damen generad. Kunde han inte
låta bli att fixera henne så där, skulle jag be att få ta en annan kupé
och bereda plats för skalden där också. Ty jag reste i första klass,
skalden hade andra.

— Nej, sade skalden, och hans svarta ögon sköto blixtar. Jag förstår
kvinnor. Hon påminner mig om en älskarinna jag hade en gång, en kvinna
från De Svarta Bergen, från Montenegro. Hennes hud var sval som ormskinn,
eller som luften i ett tempel, men i hennes sköte brann hundra helvetens
eld.

— Aber mein Lieber, sade jag, dies haben sie von einem rumänischen
Dichter gestohlen. Ich habe es gelesen, wo erinnere ich mich nicht. Aber
eben so gute Sachen schreiben wir auch in Schweden.

— Ich bin derselbe rumänische Dichter, der ich dies geschrieben habe,
sade skalden högtidligt.

— Aber ein Dichter soll sich nie wiederholen!

— Mein Herr, ich empfehle mich!

Och skalden gick in i kupén och placerade sig med glödande ögon mitt emot
föremålet. När vi kommo till nästa stad, försvunno de båda arm i arm i
folkvimlet på perrongen.

Rumäniern kände tydligen kvinnorna.

Just nu tänker jag mig möjligheten att skeppar Söderlund eller fru
Söderlund skulle komma ut i Europa på Orientexpressen. Jag undrar om
någon rumänier med glödande ögon skulle kunna förmå henne att befria sig
från halvyllegrejorna. Eller om ett par svarta ögon skulle kunna förmå
skeppar Söderlund att lägga av kostymen från skräddar Lundin.

Olika kulturer! Jag kom att tänka på kontrasten och ber läsaren om
ursäkt, om jag möjligen stört hans sinneslugn.



Österblom.

En rospigg.


Det blev rykande sydost med snöstorm nyårsafton. Syrengrenarna slogo på
fönstren som om de ville in i värmen. Havet dånade.

I kvällningen klampade det på förstubron och fumlade på dörren. Låset
gnisslade. Jag gick och öppnade, nyfiken att veta, vem som gjorde mig
besök en dag, då var och en i regel håller sig hemma.

— D’ä bara jag, vill säga Österblom. Jävla väder! Eftersom Engström vill
ha lake, så har jag en knippa med mig. Jag hann inte vittja mer än tre
ryssjor, förrän stormen kom på mig.

— Det är bra, Österblom, stig in och få något varmt i kroppen. Vad sägs
om en kask i kylan?

— Ja, det vore väl syndigt att säga nej, när guds gåvor bjuds — — laken ä
fin, ska jag säga, och romstinn som tullvaktmästareflickor — 70 öre kilot
— och så har jag allt en and, som jag sköt i Strömmen i går — en krona,
gör mej 3 kr. 80 öre, eftersom laken är 4 kilo jämnt, god vikt. Det blir
lagom till snuspengar för nyårshelgen.

— Österblom var mig en fan att äta snus!

— Åja, men det behövs också lite att skölja ner’et med. Och julbrännvinet
är gunås slut. Det skötte pojkarna om så ledigt som ingenting. För jag
skall berätta, att de kom hem båda två från Göteborg dagen före julafton.
Skutan deras kom ut för en körare på Nordsjön, som tog bort tre man och
däckslasten. Det var just som tur, för nu fick de komma hem över julen
och smaka på strömming och lutfisk. Det är fem år sen de var hemma sist.

— Men stå nu inte här och stampa i förstun! Äsch, vad gör rena snön!
Kaffet står på spisen och kaggen skäller än, när man smakar på honom.
Stig in bara!

Gubben Österblom slängde lakknippan, anden och mössan i ett hörn på
förstugolvet och klev in.

— Men säg till i köket medsamma, så inte kattjäklarna går på fisken.

Snart hade jag ordnat allt och fått Österblom placerad i min bästa stol
med en svart cigarr mellan de svarta tandraderna. Han spann som en gammal
katt. Kaskarna ångade. Stormen ven därute.

— Det är för märkvärdigt med pojkarna, sade Österblom. För de har sett
precis detsamma som jag på sjön. Det är inte alla som har gåvan, se, men
jag har den, och de ha ärvt den efter mig. De såg _Sjöfröken_ ombord mitt
på Nordsjön, när de hade det som värst.

— Sjöfröken??

— Känner inte Engström till Sjöfröken? Det var faen. Och har ändå så
mycket böcker, men det är väl bara romaner och traktater och sånt skräp.
Har han inga böcker om sjöfart och seglation? Där bör det väl stå på
varenda sida om Sjöfröken. Jo, en skuta, som inte har en Sjöfröken
ombord, den är det ingen lycka med. Och det kan man för rexten veta på
förhand, om en skuta skall ha lycka med sig. Som för exempel, när de
byggde Hoppets Wälgång härnere på Väddön och folket hade gått hem om
kvällarna, så arbetades det och bultades i skrovet om nätterna lika
förbannat som om dagarna. Det var inga goda tecken, och hon förlorade
också nere i Spanska sjön. Det var just ingen som ville bli skeppare på
henne, men så var det den tokstollen Eriksson nere på Rådmansö, som tog
henne. Ja, han fick armen avsliten i en kink i ankarkättingen första
resan. Andra resan tog Petter Storm henne, han ifrån Marön, och de kom
ut för orkan i Kattegatt och Petter gick överbord och på hemvägen satte
styrman henne på grund norrpå Bornholm, och där står hon än.

— Nå, men Sjöfröken — hur ser hon ut?

— Jo, det skall jag kunna berätta för Engström, för jag har sett henne
många de gånger. Hon syns ju inte så mycket, för det är bara då det är
mörkt, som hon kommer fram. Men hon är klädd som den finaste fröken på
det finaste kaffehus i Stockholm eller Lübeck eller Havre eller var faen
som helst — i silkekjolar och tyll och köpkläder. Och om hon visar sig
under storm då och då, är det inte farligt, men försvinner hon och går i
land, då kan man hälsa hem. Pojkarna såg henne, och de hade fått lärdomen
av mig, så de var inte rädda ett dyft. De bara flina, när skepparn sa åt
dom att ta på sig livbältena. Håll räjt, kapten, sa de, här vilar inga
ledsamheter, och ändå gick sjön över skutan, så hon såg ut som ett grund.
De turade om till rors och fick henne klarad. Och de skall visst få något
slags belöning, säger de. Schål, schål! — Ja, nu söp jag jämnt ut, men
det finns mer i flaskan, ser jag. Tack, tack, det lenar opp kylan för en
fattig fiskare, som får ligga på knä på isen i timtal och vittja ryssjor.
— Men sej mej, Engström, jag tycker att hanses hund, den där Dackel,
börjar se gammal och skrabbig ut. Han har väl sett sin bästa tid. Kan
inte jag få överta honom?

— Vad i herrans namn skall Österblom med Dackel att göra?

— Hundolja! Koka hundolja på honom, naturligtvis, för det är det bästa
i hela världen att täta skor med. Jaså, går det inte? Ja, det är synd
det, för det skulle bli mycket hundolja av den. Om Engström skulle ändra
sej, så säg bara till Österblom! Det är väl bättre, att det blir hundolja
av honom än att han ligger och ruttnar i jorden! Jaså, inte det! Schål,
schål! Ja, nu söp jag ur. Det var riktigt gott och starkt kaffe Engström
har, och brännvinet är Norrtäljebrännvin, kan jag förstå, 46 %. Jaha,
den som bara kunde få kylan ur kroppen, men det är svårt för en gammal
man. Jaså, han skall arbeta nu? Skall det vara arbete för en fullvuxen
karl att sitta och spreta med en liten penne? Då har han aldrig hållit
i ratten på en fullriggare dikt bidevind i storm med byar och hög sjö.
Ja, ajöss då och tack! Hör nu, Engström, han kunde gärna betala 75 öre
kilot för laken, så blir det jämnt 4 kronor jag skall ha. För Karlsson i
Norrviken tar 75 öre.

— Österblom vet, att jag inte är snål, men Karlsson tar bara 70 öre.
Försök inte, Österblom! Ger man en rospigg ett lillfinger, tar han
hela handen, det känner jag till sedan gammalt. Hur vet Österblom, att
Karlsson tar 75 öre?

— Ja trodde dä — — —

— Och nu får Österblom bara 70 öre, som han har begärt. Vad säger
Österblom om det?

— Ske guss vilje, sa flickan. Ajöss och godnatt!



Myrstacken.


Det blåser hård nordost och träden på min gård fladdra för vinden, bocka
och buga, och jag tycker synd om bladen, som måste hålla sig kvar, kosta
vad det vill. Det är lönnar och syrener, som brottas med stormen. Ibland
susar det så att jag tror, att ett träd sjunger sin svanesång — jag
törs knappt titta ut genom fönstret — men i nästa ögonblick reser sig
lövmassans kontur och ser uppkäftig ut, fast den darrar längst uppe, och
jag tänker: — Hej på er, mina gamla träd; ni klarar er nog! Jag sitter
inne i min s. k. salong och ser hur ni arbeta. Jag arbetar också, men jag
känner mig vara i lä härinne. Det är min fördel.

Jag undrar vad en syren tänker, då en vind plötsligt och brutalt
blandar sig i dess liv. Kanske känner syrenen blåstens andes pust som
en smekning. Syrenen fläktar som i astma, men njuter kanhända. I varje
fall betyder blåsten gymnastik för träden. Blåsten är trädens Müllerska
system. De bli starkare och friskare genom denna ideliga rörelse.

Jag tänker också på de vresiga och knotiga tallarna, som kanta mina
berg. De visa en knytnäve utemot havet, där stormen härjar. De skulle
vilja höja sig högst mot stjärnorna, men stormen böjer dem och de krypa
som ormar. Men i deras krypning ligger en sjujäkla protest.

En tall säger: — Jag har gett mig fan på att fortplanta mig ända ned
till havet, men så komma år av stormar och tallen vrider sig i kramp.
Jag ger mig! Han ger sig, men hans tallsjäl är full av opposition. Hans
byggnad blir ett hotande system av knytnävar och han glömmer nästan sin
fortplantningsuppgift för försvarsfrågan. Stundom vill jag försöka se på
tallens arbete rent psykiskt, men då blir jag lika ofta rädd inför hans
symboliska kraft. Jag vet ju, att varje strå, varje lav, varje svamp
kämpar samma liv, men jag inbillar mig att tallens liv är mera likt
mitt eget. Jag vet, att denna åsikt beror på en svaghet hos mig — ett
försök att lista ihop det mänskliga hos mig och tallen. Jag vet, att hans
gester i striden mot vind och fattigdom icke äro mänskliga. Men jag vet
också lika jäkligt säkert, att vi människor alltid tvingas att försöka
översätta andra varelsers språk till vårt eget mänskliga. Vilket betyder
begränsning.

Jag kom att tänka på myror just nu, därför att en myra kröp över
papperet. Stundom inbillar jag mig, att myrorna stå socialt högre än vi,
att de ha fattat och genomfört begreppet samhälle bättre än vi. Den, som
har stått lutad över en myrstack och sett och uppfattat deras kooperativa
känsla, måste stanna och undra, om de icke ha nått längre än vi, som
ännu icke nått längre än till fiendskap och bellum omnium inter omnes.

Varför skulle icke myror eller bin ha nått längre än vi? Jag kan icke se
någon hindrande orsak. De äro starkare än vi. De släpa fram i en oländig
terräng fruktansvärt stora stockar och block och placera dem just där de
behövas. Jag vill icke be läsaren röra om i en myrstack, ty man bör icke
störa andra människors arbete. Men kasta ned ett löv eller en orm eller
en trädgren — se hur hela stacken ögonblickligen koopererar! Och när jag
står med mitt förstoringsglas och kikar på det myllrande samhället, tror
jag mig stundom fatta något av den stora gudomliga lagen och förstå, att
vi äro på väg åt något håll — gud vet vart.

Jag stod häromdagen och betraktade en myras arbete. Jag hoppas, att hon
av ledarna hade fått i uppdrag att utföra arbetet eller kanske på grund
av den Eviga Lagen känt sig manad att draga just det strået till stacken.
Det var en ruttnad träbit — åtminstone föreföll den mig vara något i den
stilen. Jag vågade röra myran. Det var kanske inte fint gjort, men jag
kände mig som en jätte gentemot den lilla blanka som i rustning klädda
företeelsen. Jag menade intet ont och jag rörde henne — eller honom —
ytterst diskret. Myran lämnade ögonblickligen sin träbit och begav sig
uppåt mitt pekfinger. Jag ångrade genast att jag stört henne i hennes
förehavande och släppte ned henne mitt ibland hennes arbetande kamrater.
Ögonblickligen störtade hon åt det håll, hennes träbit låg, gick över
andra arbetare, knuffade och bråkade, såvitt jag med mina mänskliga ögon
kunde se, stannade ibland och talade med bekanta och nådde slutligen sin
träbit. Men ett par andra kamrater hade redan börjat röra på träbiten
och mötte den rättmätige ägaren med ilskna tentakler. Jag deltog ju icke
i deras samtal, men de kände på varandra och gestikulerade vilt med
spröten. Det hela resulterade i att min speciella myra grep träbiten och
fortsatte uppåt stacken. Runt omkring levdes ett rasande liv. Det gällde
att reparera halva byggnaden, ty natten förut hade en räv varit och
skrapat sönder myrornas stolta palatser. Min myra gick målmedvetet in i
ett hål med sin träbit. Under tiden sysslade tusentals myror med andra
ting, barr, blad, frön och dylikt. Och det var ganska intressant att
iakttaga, hur var och en skötte sin uppgift. Min speciella myra dök in i
ett hål, placerade träbiten i hålets mynning och stannade där. Det såg
ut som om myran skulle ha tagit en åkarbrasa. Plötsligt kommo två myror
och förde ned träbiten i en mystisk gång. Min myra satt kvar och såg ut
som om hon hade fullgjort sin plikt. Ett par andra myror kommo fram till
henne och tycktes tala vredgat och indignerat. Min myra reste sig och
gestikulerade med framkroppen. Det blev en allvarlig domstolsförhandling.
Jag stod andlös och undrade över vad som möjligen hänt. Och plötsligt
störtade sig de båda domarna över myran och förvandlade henne till ett
lik. Det verkade avrättning och möjligen hade hon gjort sig skyldig till
något brott. Vad vet jag?

Den där myrstacken har jag inte långt från mitt hem. Jag brukar hälsa
på där. Myrorna ha ett väldigt göra, ty stacken är mer än till hälften
förstörd. Och sommargästerna, som gå förbi, röra stundom om med sina
käppar i den bruna historien.

Då hatar jag sommargäster. Jag tänker att en myras hem kan vara lika
mycket värt som en sommargästs. Tänk, om man skulle komma och röra om
i en sommargästs hus som man rör om i en myrstack! Jag tänker, att
sommargästen skulle svära och frammana andar! Inte sant?

Men om sommargästerna kunde förstå, att om de med sina käppar röra om
i en myrstack, betyder detta ungefär detsamma som om någon gud rörde
om i London med en kometsvans; då kanske de skulle bli hövligare och
vänligare. Och finare. Vilket är viktigast!



Lotsen Pettersson.


Jag satt utanför min stuga på Harön och målade av min röda vägg och mitt
gröna gräs, där vårblommorna blänkte som blå stjärnor, då f. d. lotsen
Pettersson kom in med en kasse fisk. Han tog onödigt långa steg och hans
ögon voro beslöjade men målmedvetna.

— Vi har fått fisk utå faen, sade han, och jag tänkte presenta Engström
ett par kilo.

Jag blev generad, ty jag kände inte Pettersson något vidare. Han var en
blond jätte på sexti år, hade tre medaljer och en ohygglig törst. Detta
var ungefär allt jag visste om honom utom det sorgliga faktum att han
hade satt bort en tysk ångare på Kvarngrynnan och blivit avskedad. Sedan
blev han goodtemplare, vilket betyder detsamma som att supa så mycket man
orkar, i hemlighet förstås. Jag förstod att han ville ha sprit.

Jag sade: — Vad får jag bjuda Pettersson på? Vichyvatten eller kaffe
eller choklad? Eller te? För Pettersson dricker ju ingen sprit?

— Choklad!?? Pettersson gapade och visade ett par rader gula tänder.
Neej, d’ä som att äta jord, och jag är ingen daggmask. Det skall jag säja
Engström först som sist! Jag förstår hanses vänlighet, för han tror att
jag är goodtemplare, men det yrket lade jag bort för ett par timmar sedan.

— Nå, då får jag bjuda på en kask kanske?

— Det stoppar länge, men har han whisky, stoppar det ändå längre. För det
är en jävel som har retat mig, och det duger inte med gamla Pettersson.
Han vred om ratten medsamma och slutade med goodtempleriet. De har tagit
ifrån mej min plats, men medaljerna kan de inte ta ifrån mej. Och de här
gröngölingarna, som lotsar nu, skulle vara tacksamma ibland att få gamla
Pettersson med sig — vill Engström ha fisken eller vill han inte? För här
krusas inte — neej, så faen dä gör!

— Det betyder tydligen, att Pettersson vill veta om Pettersson får en
grogg eller inte! Pettersson får en grogg, och jag är tacksam för fisken!

Jag sade till om en grogg i köket, och den kom. Innan den kom, invigde
Pettersson mig i situationen. En ung lots, som också var goodtemplare,
hade varit gaddig och slängt ut ett par ord om att det inte var så helt
med Petterssons nykterhet.

— Jag blev förbannad och gav honom en vinge, så han dåna ett slag, och sa
att det angick honom inte.

— Men det hörde han ju inte när han var avdånad!

— Det ger jag faen! Folk skall väl höra opp! För resten skall jag tala
om för Engström att spriten har räddat mig flera gånger, och ju mer man
orkar supa, ju bättre är det. Det svor både Pettersson och jag på just
nu! Spriten har räddat mig en gång nere i Spanska sjön. Hade jag inte
kunnat supa då, hade jag inte suttit här och hade inte kunnat ge Engström
den här fisken!

Jag visste, att han var en god berättare och ljög mest av alla på Harön.
Och jag visste också att han varit en väldig sjöman, som gjort rent hus
på sjömanskrogarna litet varstans jorden runt.

Nu kom groggen ut på gårdsplanen.

— Neej, så faen jag sitter härute som en tiggare och dricker. Ska jag
serveras, så skall det ske inne, kom ihåg det.

— Men inne är det hett som i helvete och fullt med flugor. Det är bättre
här!

— Det gör detsamma! In med skrabbet — jo, det var det jag ville berätta,
att hade jag inte kunnat supa så bra som jag kan, så hade jag gått till
botten i Spanska sjön den gången. Det var med Ceres ifrån Liverpool. Då
ska Engström se det var sjö! Å du hurrande jävel, vad det var sjö! Men
sånt var jag van vid, förstås — och rädd har jag aldrig varit — den som
tror det har sej en vinge, så särken blir tom.

— Men skulle vi inte flytta in grejorna?

— Just well! Flytta in’et!

Jag lät den tjänande systern, en av landets döttrar, bära in virket i den
glödheta salen.

— Nu är det så, att vi har fått så mycket fisk, så jag kan avstå den
här kassen, sade Pettersson. Inte för jag vill ha något betalt för
fisken, och inte för jag vill bli bjuden på nånting, men när Engström
vill bjuda, så säger jag inte nej — för det ska faen va goodtemplare
längre, när det kommer gröngölingar och skäller för att en tar sig en
kläm, fast en är goodtemplare — — det passar mig inte, inte alls! Jag
har tre medaljer och dom har jag förtjänat. Och då kan jag ha rättighet
att ta mig en svavelsyring — va? Men det var inte det jag skulle berätta
utan när spriten rädda mig i Spanska sjön. Vi fick en sjö över oss, som
slog bort allt som var på däck — däcket blev som hyvlat, och alle man
åkte över bord utom jag, för jag stog till rors, se, och tog hela sjön
över ryggen. Engström må tro eller inte, så plurrade dom allihop utom
jag, för alla var på däck. Och då passade jag på och gnodde ner i kaptens
kajuta och bröt opp alla skåpena för att hitta tombuteljer och korkar —
— men det var lögn! Där fanns inga tombuteljer! Bara fulla litrar med
whisky och konjak och akvavit och vin, men vinet gav jag faen, se, för
det fyller bara buken. Och så gav jag mig till att dricka ur en tre,
fyra buteljer whisky och konjak och stoppade dem innanför skjortan med
korkar i förstås, för en man flyter på fyra buteljer, som äro korkade.
Och så plockade jag på mig en tio eller tolv flaskor till och fick tag
i en livboj, och just som skutan sjönk, hoppade jag i med en lucka och
en planka, som jag hade surrat ihop. Utifall att inte buteljerna skulle
stoppa. Men luckan sjönk med detsamma och plankan med, för hon var
sur som ett gammalt fruntimmer och livbojen med, och där låg jag och
funderade över om jag skulle gå till botten. För dussinet flaskor jag
hade tyngde, så att jag fick nätt och jämnt truten över vattnet. De fyra
tomma jag hade innanför skjortan stoppade inte. Då tog jag och bad till
gud ett slag och satte i mig två till och korkade dom ordentligt och
stoppade dem innanför också. Och då flöt jag. Men jag fyllnade till, så
att ingen, som har blivit tagen av polis i Stockholm, har varit så full
som jag var. Men då kom jag att tänka på ett gammalt sjömansrecept, att
det går att supa sig nykter, och då söp jag ur ett par flaskor till och
blev nykter som en spigg. Engström kan tänka sig, att det var nödvändigt
— med den sjön som var, och för att inte få kallsupar måste jag hålla
en liter för munnen hela tiden. Och ju mer jag söp och korkade igen
flaskorna, ju lättare blev jag, och när jag äntligen blev upptagen av en
engelsman, som såg, att det låg en man och söp i en sådan sjö, och kunde
begripa att det var något galet med honom, då begrep jag, att spriten har
sin välsignelse med sig. För den är ju skapad av vår herre, den såväl som
choklad och stryknin och rävkaka och vanligt lageröl!

Ja, skål Engström! Det var längesen jag fick ett sådant kalas! Fisken går
till just nu, och vill han ha en kasse då och då, så är jag inte så noga.
Men goodtempleriet får de sjuka syssla med, och Engström behöver inte
betala för lite fisk. En gång simmade jag över Haröfjärden — det blir en
halv mil fram och tillbaka — med en liter konjak och en liter brännvin
i var sin mungipa och drack ur dem under tiden. Men jag var ung då.
Sånt där gör man inte om på gamla dar — får jag inte fylla på Engströms
glas? Det ser så tomt ut i botten — inte? Jasså! Jaha! Men då var jag
pojke ändå, hade nyss gått och läst. Men jag var förståss den starkaste
på Harön — skall inte Engström ha mera? Jag vill bara säga, att fisken
får Engström gratis, och mer fisk kan han få, det kostar ingenting! Ja,
jag skall väl gå då. Om han har arbete, fast det är skillnad på arbete,
skall jag säga! Lägg till med lotsbåten vid en skuta i en storm som har
stått tre dar — tror Engström det är bekvämare än att sitta här och smeta
färger på en trasa? Ja, ajöss i alla fall och tack! Jag skall inte genera
honom vidare. Men så långsint är jag inte, att han inte kan få en kasse
fisk till! Ajöss!



En trollkarl.


Jag ägde en gång en vacker båtmodell, ett barkskepp, gjort av en
konstskicklig sjöman. En gång då jag behövde modellen för några
teckningar med motiv från sjön, var den borta och kom aldrig igen. Jag
hade uttryckt mitt missnöje över försvinnandet, och en vacker dag fick
jag besök av en gammal häradsdomare, som jag kände. Han hade tydligen
något på hjärtat.

Efter övlig konversation om väder, årsväxt och fiske kröp hans ärende
fram.

— Jag har hört att en sak har kommit bort från Engström och det är ju
tråkigt, men en annan kan också ha lika tråkigt. Det är en sak, som har
kommit bort från mig också.

— Så? Det var ledsamt, men vad kan jag göra åt det?

Han lutade sig fram mot kaffekasken och viskade: — Vill han kosta på två
och femti, Engström, så kan han få tillbaks sin båt.

— Ja gärna, men hur skall det gå till? Vet Johansson vem som har tagit
den?

— Nej, han viskade och blinkade, men följ med till Tälje marknad i nästa
vecka, så går vi till båtsman Gaj — han tar reda på både Engströms båt
och mina skötar. Han kan sådant där, se! Annars tar han en femma för ett
besök, men om vi kommer två på en gång, så blir det billigare, se. Det
behöver inte bli mer än två och femti på oss var.

— Ja vars, men hur bär han sig åt? Vet Johansson det?

— Han sätter diarré på tjyvarna, så de inte orkar gå, och sen är det bara
att hämta sina grejor, och de törs inte annat än lämna ut dem, för Gajen
är de rädda för. Engström kan vara lugn för att hans båt kommer tillbaks,
om han går till Gajen.

Jag hade länge önskat träffa en klok gubbe av gamla stammen och var
villig att följa Johansson till Tälje. Gubben bodde alldeles i närheten.

Vi reste enligt överenskommelse. När vi en stund studerat Täljes brusande
marknadsliv utan att upptäcka gubben Gaj i folkvimlet, förde mig
Johansson till Bolaget och sade: — Det skulle nog vara bra, om Engström
ville bjuda Gajen på något, för han blir kanske liksom ovillig, om han
får herrskapsfrämmande, men får han konfonium, ger han nog med sig, för
han tycker om sådant, se! Köp en flaska konjaksvin, det räcker med vanlig
dynamit. Gubben är inte på marknaden, annars skulle vi ha sett honom. Han
bryr sig väl inte om såna här roligheter längre, han börjar bli skrabbig.

Ja, vi gingo till handlarn och spände för hästarna igen och åkte ut till
Gajens stuga. Han var hemma, ty det rök ur skorstenen. Han höll på med
kaffekokning. När vi bundit hästarna vid en grindstolpe, tågade vi in.
Gaj satt på en pall vid spisen. Han var en liten snusig och vitskäggig
gubbe, krokryggig och hjulbent och rökte ur ett piphuvud utan skaft. Han
var klädd i en uråldrig fårskinnsväst, grå lappade byxor och träskor.

— Godagen, Gaj! sade Johansson. Känner han inte igen mig? Det är
häradsdomare Johansson från Vätsjö och det här är Engström från norra
socknen.

— Jasså, är det häradsdomarn? Men den andre känner jag inte. Han kisade
på mig. Men sitt ner i alla fall!

Han steg upp och torkade av soffan med en skinnmössa, som låg på bordet.
— Jasså, häradsdomarn är ute i stadsaffärder, kan jag tro?

— Nej, nu är det andra affärder, och affärder som Gaj ska hjälpa oss med.
Det är frågan om ett par saker som har kommit bort, se!

— Inte kan jag nånting, tror nån det! Nej, häradsdomarn, emot tjyvar och
elaka människor kan ingen reda sej. Vem har sagt, att jag kan nånting?
Folk pratar då inte annat än dumheter.

— Åjo, nog kan Gaj, om han bara vill exmera sej till att hjälpa. Och
ärligt ska han få betalt, och eftersom Petter står på elden, så kanske
han kunde bju på kaffe, så bjur vi på konjaksvin, mens vi språkar om
saken. Han har ju varit hjälpsam förut.

— Ho ho, vem har sagt det? Folk är tokuga till att prata. Men nog kan
jag bju på en kaffeslick om häradsdomarn och den andra, vad han hette,
vill exmera, för jag har tre koppar, fast två är utan fat. Men inte kan
jag något inte! Ho ho, neej, tycker nån det!

Han tog fram de tre kopparna ur ett väggskåp och torkade dem med en trasa.

— Nej, inte kan jag något, men far min kunde, han! Han var den
skickligaste till att doktorera i hela Roslagen. Han kunde stämma blog
med ögona och dra i led och lite utav varje, men inte kan jag något, inte!

Gubben hällde i kaffe och vår flaska kom fram.

— Ho ho! myste Gaj. Se, far min, han fick ta vid, när doktorerna i Tälje
och Stockholm sa ifrån sej de sjuka. Men han hade lärt av en finne också,
för de kan.

— Ta nu en redig kask, Gaj, det kan han behöva! Det vankas väl inte så
ofta, kan jag tro.

— Tack, häradsdomarn, neej, gunås så visst, vad det inte gör. Stopp å
belägg! Jag tål nog inte så mycket, som när jag var pojke, för då fanns
inte min like i Roslagen, vad det beträffar.

— Jo, se det är så — vänta nu, ska Gaj få höra — att det har kommit bort
saker för oss här, Engström och mej. Och om Gaj ville vara så hygglig och
hjälpa oss med det, så är vi villiga att betala vad det kostar.

— Inte kan jag nåt. Det mesta har jag glömt, och så är det syndigt för
resten.

— Inte är det syndigt att hjälpa folk att få tillbaks sin välförfångna
egendom. Skål, Gaj!

— Int kan jag nånting, inte! Och för resten är det så mycke grejningar
och ordnamenter med sånt där! Och kanske jag inte har hemma allt som
behövs. Är det nån särskild som misstänks? Jaså, si då blir det allt lite
kostsamt, fast jag skall göra det så billigt som möjligt för fängningens
skull. Det blir fem kronor person.

— Det var dyrt det, sade häradsdomarn.

— Jag har inte bett häradsdomarn komma hit, svarade Gaj med mycken logik.

— Neej, det förstår sej, men jag trodde — —.

— Skål, Gaj, sade jag. Men behöver Gaj inte veta vad det är för nånting
som är bortkommet?

— Neej, det vill jag inte veta, för då förgår kraften. Men det var mat
för en sjuk det här, det får jag säja. Varifrån är han egentligen?

— Från Grisslehamn.

— Å kors, så långt ifrån! Och vad är hans profasion?

— Jag är målare.

— Då känner han Målar-Nisse, d’ä en tokig jävel, när han inte sitter
inne. Men skicklig är han, när han är nykt. Han skulle förtjäna pengar
som gräs, om han inte söpe så okristligt — han känner väl Målar-Nisse,
han som strök kyrktornet i Ensta? Han brukar bo hos mej, när han är på
trakten, å starkt har han alltid med sej när han kommer.

— Jo, nog känner jag Målar-Nisse.

Gubben Gaj började bli upplivad. Han gick till spisen och skakade på
kaffepannan.

— Å, Petter skäller än, så vi kan få påfyllning. Ska det vara en slick
till?

Vi fingo nytt i kopparna. Jag frågade Gaj om hans far.

— Jo, den ska han tro var en doktare hela dan! Men han hade fått gå
igenom mycke hos finnarna, innan han blev den han blev. Han fick trampa
på Nya testamentet och svära, men vad han svor på talte han inte om.
Schål! Jo, jag har nog kvar gubbens ordningar, men dom visar jag inte —
neej, inte för hundra riksdaler, så fattig jag är! Han lärde mej en hel
hoper förstås, men det är ju syndigt att hålla på med sånt här. Schål,
schål, häradsdomarn, varför super han inte?

— Det var dyrt, det där, sade häradsdomarn. Kan det inte få bli för
billigare?

— Neej, det är stört omöjligt! Det är så mycket som skall skaffas ifrån
abeteket och lite varstans ifrån. Schål, schål! Och meklamenterna är dyra
nu för tiden, när en är för gammal att göra dem själv.

— Nå, kan inte Gaj lära mig något för pengar? Jag betalar gärna.

Han plirade full av fan.

— Ja, det skulle vara att samla harar. D’ä väl jag den enda i Sverget som
kan vid det här laget — går det inte? Jo, så faen! Det var en gång för
många herrans år sen, det var barvinter och nyfrusen is, och jag gjorde
mina exter och filioxer nere på viken vid Rännarby, för jag såg att
sjövattnet skulle stiga — och jag lag ut lite på viken åt hararna. Det
var första gången jag provade det knepet, far min hade lärt mej det. Och
på morron, när jag kom ner till sjön, var viken full av harar, och de
satt så tätt som de kunde sitta, viken var vit av harar. Så nog hjälpte
gubbens resäft, alltid! Jag smög mej fram förstås och sköt en — och alla
de andra satt stilla. Så laddade jag om och sköt igen, och alla de andra
satt stilla. Och så sköt jag så länge jag hade krut och hagel och alla,
som inte var döda, satt stilla lika förbannat. Då begrep jag förstås att
de hade frusit fast med fötterna och jag sprang hem efter en lie och
lånade granngårns höskrinda och två hästar, och så mejade jag och körde
hem två och ett halvt lass harar, som jag sålde till Stockholm, men jag
fick inte så mycket pengar för dem, för hare var billigt på den tiden.
Det är många år sen. Schål!

— Vad kostar den konsten att lära?

— Ja, för fängningens skull ska det få gå för femti kronor — det är inte
opris.

Häradsdomarn satt med ögon och öron på skaft.

— Var inte dum, Engström! Det är för dåligt med hare hemma, så lägg inte
ut några femti kronor, när vi få betala våran tjyvaffärd så dyrt! Var
inte tokug!

— Ånej, var lugn, häradsdomarn!

— Men när jag hade sålt mina harar, fortsatte Gaj, röd i ansiktet och
uppe i falsetten, så hade jag i alla fall så mycke pengar, så jag ställde
till ett kalas, som de talte om i Roslagen i sju år efteråt. Och vi
dansade i stugan så elvajäkligt, så det låg så mycket golvsplint kvar
efter oss, så vi hade till kaffeved en hel vecka.

— Hör nu, Gaj, sade jag, kan vi inte göra upp den här tjyvaffären med en
femma jämnt?

— Jae vars, för fängningens skull, fast häradsdomarn har pengar som gräs.
Jag är inte obillig, det kan ingen säja. Tack så mycke, många tack! Och
är det något som fallerar, så vet I var jag bor. Ja, ajöss, häradsdomarn,
å ajöss, va han hette! Ska I inte ta med dropparna, som är kvar i
putellen? Å, tack å välsignelse! Jo, si dä blir nåt för gubben! Ajöss,
ajöss!

— Han blev jämnt i hammarn, Gajen, sade häradsdomarn, då vi sutto i
släden igen. Men nu kan Engström vara säker om sin båt och jag om mina
skötar. Han har doningar i dragkistan, må Engström tro. De säger, att han
har ett pekfinger av ett lik, som han sinar kor med, och kyrkfönsterbly
och kyrkgårdsmull och ormgaddar och en svartkonstbok efter gubben far
sin. Kyrkoherden har varit och talat med honom, för han går aldrig till
skrift. Och vild säger de han var, när han var båtsman. Och jäntorna kan
han lära, hur de ska göra pojkarna galna i sej. De springer hos honom
titt och tätt. Och stöper gör han över de sjuka — förstås när doktorerna
inte duger nåt till — och när gör de det, Engström? De bara klår efter
pengar, för de behöver till fina kläder och fruar som inte kan koka kaffe
en gång. Men varför lämnade han kvar flaskan, Engström? Det smäller till
och blir kallt!

Vi närmade oss det stolta Tälje, satte in hästarna hos handlarn och gingo
upp på hotellet.

En vecka efteråt hade häradsdomarn fått igen sina skötar. Min båt förblev
borta.

— Men varför går inte Engström i stugorna och ser efter om någon har
blitt sjuk? Då är det ju hanses eget fel. Han måste gå omkring till folk
och slå sej i språk och höra sej för. Varför gör han inte det?

Ja, säg det!



Osarkrak.


För några år sedan övervintrade en europé hos polareskimåerna, jordens
nordligaste folk.

Det var så mycket lättare för honom som han hade eskimåblod i ådrorna och
talade språket. I övrigt var hans kultur modernt europeisk.

Han var son till en präst på Syd-Grönland och hade tillbragt sin första
ungdom där. Men även för sydgrönlänningar voro polareskimåerna bekanta
endast genom sägner. Deras sagoberättare talade om ett underbart folk
långt nordpå, som klädde sig i björnhudar och åto rått kött. Men ingen av
berättarna hade träffat någon som vågat sig så långt norrut, ty landet
däruppe var stängt av is och solen gick aldrig upp.

Dessa sägner lämnade honom aldrig någon ro. De voro i hans drömmar dag
och natt, och när han blev man, beslöt han uppsöka folket i norr. Han var
min gäst någon tid just då beslutet höll på att mogna. Vi försökte leka
eskimåer i kanot i brist på kajak.

Han lärde mig grönländarnas sätt att smyga på säl, att locka ejder och
trutar — ty av en truts vingpennor skär man de starkaste tafsarna för
fiskkrokar. Man kan lyfta en karl i dem.

Och stundom roar det mig än att lägga mig i en skreva på den yttersta
kobben, vifta med en måsvinge och ropa _trrrrrr_, _trrrrrr_ så det
smattrar över havet.

Han lärde mig krypa ur en kajak i dyning, att skära snöblock till hus och
att göra en stark rem av ett helt sälskinn och att bereda den, men den
proceduren talar jag helst icke om.

Och så reste han till Grönland.

När han kom hem igen, åtföljdes han av Osarkrak, och om honom har han
berättat, det jag nu går att skriva.

Själv har han tydligen ansett det betydelselöst i jämförelse med annat
som han upplevat. Men det gör icke jag, och det är därför jag vill rädda
det från glömskan. Vi kunna ju kalla min sagesman Knud.

När han levt ett år med polareskimåerna, jagat björn, valross, säl
och ren med dem, deltagit i val- och narvalsmord och dåsat med dem
under den långa polarnatten, kom hemlängtan med rodnaden, som bebådade
vårsolen bakom de snötäckta fjällen och glaciärerna. Han började göra
förberedelser för hemresan. Det gällde att sätta slädarna i gott stånd,
utvälja hundar och ordna tusen viktiga småsaker.

Knuds vän Osarkrak, en vilde på 25 år, hade flera dagar gått i djupa
tankar. De hade lärt sig bli goda vänner. De hade tillsammans i
hundslädar sökt framtränga så långt norrut som möjligt, på havsisen,
över glaciärer, uppe på inlandsisen. De hade sovit tillsammans i
bergsklyftor och ishålor, svultit och frossat under samma förhållanden,
och nu skulle de skiljas.

Men en dag tycktes något ha mognat inom Osarkrak, och han sade: — Nu har
jag visat dig mitt land, nu skall du visa mig ditt!

Detta hade Knud icke beräknat, men efter eskimåisk taktkänsla var det
fullkomligt riktigt, och han kunde icke vägra.

Han hade visserligen sökt ge Osarkrak en föreställning om det europeiska
samhället och begreppet stad, landsbygden med skogar, åkrar och underbara
djur av alla slag, hästar, oxar och kor, får och svin, men han var
samtidigt övertygad om att vilden endast av artighet låtsat tro på sådana
sagor — ty eskimåerna äro mycket artiga. Nu skulle han emellertid få
följa med och övertyga sig om sanningen av européns sagor, vilka voro
mycket mera fantastiska än grönländarnas egna, som rörde sig om de
farliga _tornit_, fabelaktiga väsen, av vilka grönländarna tro det inre
av landet vara bebott, eller _inuarudligkat_, dvärgmänniskorna, som kunna
döda blott genom att peka på målet, eller _erkigdlit_, som ha hundars
underkroppar, eller _amaroken_, ett djur stort som ett fjäll, eller
jätterävar och jätteharar, och tusen andra mystiska varelser — och först
och sist om besvärjelser och andra storverk, utförda av deras _angákut_,
trollkarlar och präster, som förstå att frigöra sina själar ur kropparna
och förflytta dem vart de vilja.

Osarkrak följde Knud till Europa. Han hade icke en aning om de utgifter
han skulle förorsaka, ty polareskimåerna veta ej, vad som menas med
pengar. De idka ej ens byteshandel, utan var och en reder sig själv, och
den som är oduglig som jägare går under.

När Osarkrak från den stora kajaken, ångbåten, satte sina fötter på
storstadens kaj, förfärades han.

Jättelika hundar drogo slädar med hus på, i vilka människor bodde. Det
var hästspårvagnarna och omnibusarna. Och människorna gingo omkring
obeväpnade och i skaror som alfågeln om vårarna. Och det var ett buller
och dunder, som när isen bryter upp för en väststorm eller som när
glaciärerna kalva. Och man icke endast gick, man sprang som om en val
strandat eller som det gällde att hinna undan en snöstorm.

Och bland allt detta stod Osarkrak, hemma i Grönland den väldige
fångstmannen, föremålet för kvinnors längtan och beundran, men här
bara en liten vindögd eskimå med långt blåsvart hår som flöt ned på
axlarna, kobent och iklädd björnskinnsanorak, björnskinnsbyxor och
sälskinnskamiker, och utan en harpun eller ens en kastpil att försvara
sig med, om han blev anfallen.

Han sade: — Knud, vi måste fly, vi måste springa!

Och han började springa blint åt det håll, där det såg minst farligt ut.
Knud hade stor möda att infånga honom. Människorna gapade på den lille
skinnklädde mannen, och Knud fann det klokast att låta honom lugna sig
inom fyra väggar. Han ville ta en droska, men Osarkrak ville sjunka ned i
jorden vid annalkandet av jättehunden och den store, amulettbeprydde och
pisksvängande trollkarlen, som satt vid det rullande husets vägg.

De gingo alltså till fots, och Osarkraks förundran växte samtidigt som
hans rädsla avtog.

På bottnen av djupa klyftor, i vilkas väggar människorna hade urholkat
sina bostäder, rörde sig den stora boplatsens män och kvinnor om
varandra. Vad ville de? Vad var deras mål? Osarkrak fann deras beteende
löjligt.

Och genom de väldiga och förunderligt genomskinliga tarmskinn, som
voro spända framför de ofantliga fönstren, såg han deras husgeråd och
amuletter. Han såg ting, som icke ens den störste _angákok_ vid Kap York
kände till. Och husgångarna voro så höga att man kunde gå rak genom
dem. Men var drogo kvinnorna hudarna av de sälar männen fångat? Och
när jagades det över huvud taget? Här gingo kvinnorna sysslolösa utan
knivar i händerna och männen gingo obeväpnade fram och tillbaka! Ett
förunderligt land, ditt land, Knud! Men de gingo väl på spaning efter
oxar och får och svin, som du talat om?

Knud kunde icke förklara, ty Osarkrak skulle ej ha förstått.

De gingo in genom en väldig husgång, så bred som ett och så hög som två
harpunskafts längd, gingo uppför en trappa av konstrikt slipade stenar
och kommo in i ett rum utan britsar, utan eldstad på golvet och utan
skinn på väggarna. Ingen var hemma. Inga unga mödrar lågo nakna och gåvo
sina barn di, och inget sälkött kokade över späcklamporna. Men männen
voro väl ute på jakt och väntades hem och kvinnorna väntade väl på
stranden för att ta hand om byte och kajaker.

Knud hade fört Osarkrak till närmaste hotell och sökte förklara detta
ords betydelse: ett gästvänligt hus, bebott av stora fångstmän,
frikostiga på kött.

Osarkrak gick omkring i rummet och undersökte allt, medan Knud per
telefon gjorde sina dispositioner. Telefonen var de europeiska _angákuts_
trolltrumma, medelst vilken man lät själen lämna kroppen och besöka
andras själar. Detta föreföll Osarkrak helt naturligt.

Men under vandringen utefter väggarna upptäckte Osarkrak en knapp av
valrosstand, omgiven av en ring av brunt flytträ. Han frågade, vad denna
knapp betydde.

Knud svarade: — Om du trycker på knappen en gång, kommer en man in och
frågar, om du vill ha kött. Trycker du två gånger, kommer en kvinna och
frågar, om hon får betjäna dig.

Osarkrak började gapskratta.

— Ett underligt land de vitas land! Om man trycker på en benknapp en
gång, kommer en man in, och trycker man två gånger, kommer en kvinna! Ett
högst förunderligt land! Tryck två gånger, Knud!

Knud tryckte två gånger. En uppasserska kom in, fick några förfrågningar
och försvann.

Osarkrak slog sig på knäna och gapskrattade.

— Högst underligt! Låt mig själv försöka nu, men då måste du gå ut!

Knud gick ut i korridoren och hörde Osarkrak trycka två gånger. Flickan
kom igen och gick in. Knud hörde ett skri av fasa och störtade in lagom
att hinna befria den vettskrämda kvinnan ur eskimåens omfamning.

— Knud, sade Osarkrak, jag trodde icke, att du, som är min vän, skulle
bedra mig på det här sättet. Men jag erkänner också, att jag icke riktigt
trodde på knappens förmåga. Vi ha amuletter, som äro mycket mäktigare.
Det finns tydligen också dåliga trollmedel hos _kavdlunakerna_.

Eskimåerna kalla sig själva _inuit_ (människor). Européerna heta
_kavdlunaker_.

En officer, som Knud eftertelefonerat, knackade nu och kom in. Han var i
uniform med sabel vid sidan, och som detta var det första vapen Osarkrak
sett i _kavdlunakernas_ land, intresserade den honom.

Han uttryckte genom Knud sin förmodan att den användes att döda oxar, får
och svin med, men löjtnanten lät säga, att den var uteslutande till för
att döda människor.

Osarkraks intresse stegrades till högsta potens.

— Nå, när du dödar en människa, sker detta stående eller under språng?

Löjtnanten måste medge, att han aldrig dödat någon människa.

Osarkraks ögon spärrades upp av förvåning. Men denna förvåning övergick
i nästa sekund till en min av det ytterligaste förakt, och han vände
löjtnanten ryggen med verklig indiansk grandezza. Han såg icke åt
löjtnanten, så länge denne var kvar i rummet.

Ett vapen som aldrig använts! Osarkraks tro på kavdlunakerna hade fått
ytterligare en knäck.

Men Osarkrak insåg, att han måste ha europeiska kläder och en käpp,
ett tillhygge som han på gatan sett bäras av de flesta män och därför
uppfattat som manlighetens huvudsakligaste attribut. Knud förde honom
alltså till en konfektionsaffär.

Osarkrak valde en grå kavajkostym och en klädesmössa med skärm. Värst
var det med skorna, men slutligen fann han ett par som icke tryckte för
mycket. Och nu var Osarkrak i sitt tycke till det yttre en fullständig
kavdlunak, då Knud påpekade hans fotslånga hår, som i alla händelser
skulle ådraga honom nyfikenhet. Men Osarkrak ville icke höra talas om
hårklippning. Att klippa håret är ovärdigt en man! I stället begärde han
krage och manschetter.

Och nu gällde att föra honom ut till landet, ut till Knuds släktingar,
där en eskimåfamilj från Syd-Grönland befann sig, vilkens överhuvud höll
på att utbilda sig till kateket, och där han alltså skulle få sällskap.

Knud var rädd för svårigheten att få honom med sig på tåget, men nu
hade Osarkrak sett så mycket, att intet vare sig skrämde eller förvånade
honom. Han ägnade sig nu uteslutande åt att upptäcka humbug.

Därute på landet fick han leva på eskimåvis så mycket som möjligt, d. v.
s. icke jaga men äta tills han icke orkade mer. Där fick han för första
gången se ett träd, och där fick han se kavdlunakernas oxar, får och
svin, ankor och gäss. Han var lycklig.

En dag ville en av de kungliga prinsarna se den märkvärdige vilden, som
nu för övrigt var halvt europeiserad, fast han ej ännu fattade vårt
samhälles organisation. Osarkrak ville veta vad en prins var för något,
och Knud kunde ej förklara detta på annat sätt än att en prins var en man
som hade alldeles ohyggligt mycket mat året om.

Alltnog, de reste in till huvudstaden och begåvo sig till palatset,
utanför vilket en vakt med bajonett på gevär gick av och an. Men detta
trodde Osarkrak vara en fälla och började springa. Det hade regnat,
gatorna voro smutsiga, Osarkrak, som var ovan att manövrera sin käpp,
trasslade in denna mellan knäna och föll framstupa i smörjan, infångades
och rengjordes nödtorftigt.

Sedan Knud lyckats övertyga honom att den beväpnade mannens sinnelag
var uteslutande vänligt, fick han honom med sig uppför trapporna. Men i
audiensrummet mötte en ännu fruktansvärdare fara i form av en engelsk
rasren bulldogg. Ett sådant djur hade Osarkrak ej kunnat föreställa sig.
Det liknade vad han möjligen fått höra om kavdlunakernas djävul, och han
sprang vettskrämd utför trapporna. Endast med största svårighet lät han
sig föras upp igen.

Och prinsen och prinsessan kommo in, underhöllo sig genom Knud med
Osarkrak en halvtimme — audiensen var slut — ingen mat — åter humbug! En
prins hade alltså ingen mat.

Och Knud fick sitta emellan.

På vägen tillbaka till järnvägsstationen passerade de en vilthandel,
utanför vilken hängde ett rådjur. Osarkrak fordrade ovillkorligen
att Knud skulle ta det med sig hem för att i någon mån återgälda den
gästfrihet de båda åtnjutit i hans familj. Knud måste köpa rådjuret för
att icke alltför mycket sjunka i Osarkraks aktning. Vad som menades med
pengar, lyckades Osarkrak aldrig lära sig.

Liksom alla människor från arktiska trakter, som förflyttats söderut,
blev Osarkrak sjuk. Han fick lunginflammation och svävade några veckor
mellan liv och död.

Mellan tjocka bolstrar låg han och svettades och yrade och ropade på en
snöstorm som det enda som kunde svalka honom. Och när krisen var över och
han återkommit till medvetande och fattade sin hjälplöshet, matt till
ytterlighet, som han var, fann han denna belägenhet ovärdig en man.

Han ville dö och bad Knud hjälpa sig. Han hade sett en revolver på en
vägg, och med den skulle Knud skjuta honom.

Men Knud ville icke. Då bad han att få låna en papperskniv som låg på ett
bord i rummet — han skulle visst icke göra sig något med den, han ville
bara se den.

Men då icke heller detta lät sig göra, blev han förgrymmad.

— Jag har hjälpt dig i mitt land och arbetat hårt som en man för dig, och
nu vill du icke göra mig den lilla tjänsten att hjälpa mig dö!

Och så vände han sig mot väggen och varken tilltalade eller svarade Knud
under två veckors tid.

Men med kroppens tillfrisknande blev också tankarna friskare. Han ville
leva och började känna hemlängtan.

Kavdlunakernas land var stort och rikt, men det var icke ett land för en
polareskimå. Han hade lärt sig kritisera oss. Vi voro starka och mäktiga,
men vi voro icke konsekventa. I många fall voro vi dumma. Vår religion,
om vilken han fått en liten aning, lämpade sig ej för honom. Varför ville
vi inpränta våra lagar och bud i honom, då vi själva ej levde efter dem?

Vår klasskillnad förstod han ej. Våra sociala institutioner voro löjliga
— till exempel vår uppfattning om och tillämpning av äktenskapet. På den
punkten voro vi uteslutande dumma.

Han hade på kort tid lärt sig skriva och läsa. En av Knuds vänner bad
honom skriva något i en minnesbok.

Han skrev — och här följer Knuds översättning: »Det forefalder mig, at I
hvide Mennesker elsker En — men gifter jer med en helt anden — og blir
lykkelige.»

[Illustration: Osarkak]

Vad säga mina läsarinnor om det?

En parentes: Om Osarkrak råkade tappa något föremål i ett rum, där en
kvinna befann sig, kunde det ej falla honom in att själv ta upp det. Det
var kvinnans åliggande. Han bara pekade tyst och majestätiskt först på
kvinnan och sen på det tappade — och blev åtlydd.

Jag fick aldrig se Osarkrak, men jag korresponderade något litet med
honom. Knud hade bett honom göra en papperskniv åt mig av en vacker
valrosstand. Han yxade till ett monstrum till kniv. Då Knud frågade
honom, varför han ej lagt ned sin vanliga omsorg och skicklighet på
arbetet, tog han en tidning och högg itu den.

— Nog duger den att förstöra papper med!

Men av mig och andra vänner fick Osarkrak en massa knivar. Zorn sände
honom dussintals Moraknivar. När han fick dem, sade han: — När jag kom
hit till kavdlunakernas land, var jag fattigare än någon, men jag kommer
hem som den rikaste av alla.

Och han reste. Nu är han åter fångstmannen. Kanske sitter han just nu på
britsen i sin rökiga hydda och berättar om de mäktiga kavdlunakerna och
deras humbug. Eller har havet kanske redan krävt honom som offer?

När jag nu skall avsluta berättelsen om Osarkrak och ser bläcket flyta
ur pennan, kommer jag ihåg hans benämning på bläck. Den är vacker och
innehållsrik nog: _Tankens blod!_



En tjur.


Jag sprang för en tjur i dag.

Aldrig trodde jag, att jag kunde springa så olympiskt. Men den som känner
Norrgårdstjuren, förstår mig.

Beväpnad med en gäddsnärja på ett slantspö begav jag mig ut för att
skaffa litet färskt till hushållet. I hasselhagen kom jag rakt på
Norrgårdskornas don Juan. Jag hejdade mig ett ögonblick men ville icke
visa mig feg inför korna. Jag försökte passera med bibehållen värdighet,
men min röda skjorta tilltalade icke den fruktansvärde.

Han störtade rakt på mig under utbölande av löften, som icke bådade gott.

Det är vackert att se en karl ila till sin älsklings möte eller
maratonlöpa eller rusa fram i ett bajonettanfall, men att se honom
springa för en tjur inger inga skönhetskänslor.

Jag uppnådde ett träd och hann förskansa mig bakom det i samma ögonblick
tjurens horn sargade dess bark. Som ung har jag gjort upp teorier om
sättet att skydda sig för dylika anfall. Kammarlärdom!

Runt detta träd upplevde jag några av de allvarligaste ögonblicken i
mitt liv. Ty en tjur kan utveckla både list och vighet. Det blev »_en
ringdans, medan mor väntar_».

I tjurens ansiktsuttryck fanns icke ett uns barmhärtighet, och skulle jag
översätta hans tillmälen, bleve denna berättelse konfiskerad.

Jag måste uppgöra en reträttplan. Avståndet till närmaste gärdesgård var
minst ett par hundra meter och träden växte glest mellan hasselbuskarna,
vilka voro odugliga som skydd. Jag gjorde ett förtvivlat utfall med mitt
grova slantspö och _flög_ till ett annat träd, där samma scener som förut
upprepades.

Men hur vacker var icke tjuren i sin vrede! Jag läste mord i hans ögon.
Hans utfall voro blixtsnabba, och jag tvangs att utveckla hela den lilla
förslagenhet, som kommit på min lott. Vid nästa träd låg något, som såg
ut som en stör eller en grov gren. Ett ögonblick, då tjuren drog sig
något tillbaka för att förbereda ett nytt anfall, flög jag dit, släppte
slantspöet, som hindrade mina rörelser, och grep stören — ty det var en
enstör, färsk och nyhuggen. Jag välsignade den bonde, som huggit den. Men
den halva sekund jag använde för att få vapnet i min hand höll på att
kosta mig livet. Jag kände eller trodde mig känna en smekning av ett horn
i ryggen och höll på att falla, då jag räddade mig bakom trädstammen. Nu
såg jag att där lågo flera störar, nyhuggna för skördens skull.

Jag fattade stören med båda händerna och slog tjuren i skallen och jag
kände, att jag icke slog falskt. Han stannade bråkdelen av en sekund. Jag
slog ett slag till mellan hornen, och han drog sig långsamt tillbaka.
Och i vild glädje lät jag ett regn av slag falla på det väldiga huvudet.
Fnysande gick tjuren baklänges, långsamt och med värdighet. Men det
gällde för mig att behålla övertaget, ty av erfarenhet vet jag att
flykt endast retar tjurar. Han retirerade allt närmare gärdesgården.
Där gjorde jag ett sista rasande utfall och rann över stängslet för att
i nästa ögonblick lägga mig på rygg och dricka luft efter den ovana
ansträngningen. Men om ett par sekunder kom den ilskna bölningen igen och
tjuren började arbeta med hornen i gärdesgården. Jag dök in i skogen och
var räddad.

På hemvägen mötte jag Mattson och berättade mitt äventyr. Han skrattade.

— Ja, när en har praktik, så har en, men Engström har inte praktik! När
en kommer ut för en arg tjur, så ska en inte ge sej till att springa —
nänejmän! En ställer sej bara på alla fyra å går emot tjuren. Då blir han
rädd, för då förstår han inte att det är en människa utan tar på skubben.
Så gör jag. Kom ihåg det nästa gång, Engström! Jag vet’et, för jag har
praktik!

Så nu vet läsaren också, hur han skall bära sig åt.



INNEHÅLL.


    Företal                                    5

    Vemans hämnd                               7

    Sensationer                               13

    En midsommarsaga                          19

    Prästlön                                  25

    Ängskär                                   28

    Pingst                                    31

    Karl XII, Herkules och Gustav Mattson     35

    Vasaorden                                 49

    Bangkok                                   54

    Båtuppdragning                            60

    Nattsegling                               67

    Kapten Elg                                74

    Östermans eftermäle                       87

    Min gamla koster                          90

    Olika kulturer                           100

    Österblom, en rospigg                    104

    Myrstacken                               109

    Lotsen Pettersson                        114

    En trollkarl                             120

    Osarkrak                                 129

    En tjur                                  142





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Bläck och saltvatten" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.