Title: Träldomen i Norden - Ett blad ur den Svenska artbetsklassens älsta historia
Author: Sommarin, Emil
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Träldomen i Norden - Ett blad ur den Svenska artbetsklassens älsta historia" ***


             _STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 104._

                           TRÄLDOMEN I NORDEN

                 ETT BLAD UR DEN SVENSKA ARBETSKLASSENS
                             ÄLSTA HISTORIA

                                   AF
                             EMIL SOMMARIN,
                                fil. lic.

                          (_Första tusendet._)

                             [Illustration]

                               STOCKHOLM.
                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG.



Innehåll.

Träldomen i Norden.


  1. Inledning                                               3

  2. En gammal visa om träl och fri                          5

  3. Träldomens uppkomst: fientliga sammanstötningar
       mellan olika folkstammar                              8

  4. Trälarnas antal                                         9

  5. Trälsysslor                                            10

  6. Dräkt                                                  12

  7. Benämningar på träl och trälinna                       13

  8. Trälars karaktär                                       14

  9. Trälarnas rättslöshet                                  14

  10. Träldom på grund af börd                              16

  11. Frie bli trälar                                       17

  12. Handel med trälar                                     18

  13. Kristendomens införande                               19

  14. Kristendomen och träldomen                            21

  15. Träldomens aflysning                                  22

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1902.



_Detta är det älsta kapitlet i den svenska arbetsklassens historia. Det
handlar om trälar och trälkvinnor._



1. Inledning.


De gamla svenska landskapslagarna innehålla ett och annat om trälar
och trälkvinnor. Först skall det därför sägas något om dessa gamla
landskapslagar.

Innan Sverge blef ~ett rike~ under ~en konung~, bildade ~hvarje~
landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig
och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sverges öfriga
provinser mer eller mindre själfständiga småstater. Hvarje provins hade
sin egen lilla bonderiksdag, ~landskapstinget~. Och hvarje provins hade
sin egen ~landskapslag~. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarne
sin Östgötalag. Det fanns en Upplandslag, en Södermannalag o. s. v. Men
dessa landskapslagar voro ej skrifna lagsamlingar. Deras kortfattade och
enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära
dem af sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen
i arf, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåfvo bönder rätt att
_konung taka_ (= ~taga~ eller ~välja~) _oc konung vraka_ (= rata eller
afsätta.[1])

Först sedan kristendomen blifvit införd, och den latinska
bokstafsskriften med den, blefvo landskapslagarna upptecknade af
boklärde män. Sådana handskrifter — de flästa från 1300-talet —
finnas bevarade till vår tid. I våra dagar har man tydt och tolkat
handskrifterna och låtit trycka dem i vanlig bokform. Nu äro sålunda
de gamla landskapslagarna lätt tillgängliga. Hvar och en som förstår
»~fornsvenska~» kan ur dem hämta upplysningar om vårt älsta svenska
rättsväsen och våra älsta svenska samhällsförhållanden.

Vid upptecknandet hafva visserligen de gamla rättsbestämmelserna
förändrats i mångt och mycket genom kristet inflytande. Ofta är det dock
lätt att skilja mellan de kristna tilläggen och de ursprungliga hedniska
lagbuden.

Vid samma tid som landskapslagarna upptecknades i Sverge, nedskrefvos
nordiska sagor och sånger i mängd på Island.

Den där ensliga ön ute i Atlanten hade upptäckts af en viking strax före
år 900 efter Kristi födelse.[2] Dit ut flydde i slutet af 800-talet
många norska stormän och landskapsdrottar, som ej ville underkasta sig
Harald Hårfager, skaparen af konungariket Norge, — han som svurit att ej
låta klippa hår eller skägg, förr än han lagt alla Norges landskap under
sitt välde. De stormodiga norska landsflyktingar, som sålunda valde
det karga Island till sitt nya fosterland, gjorde ön till ett nordiskt
vikinganäste. Vikingaskepp från Island hemsökte på 900-talet hvarje
sommar Irlands, Englands och Frankrikes kuster, oftast i förbund med
vikingaflottor från Norge och Danmark.

Svenskarna ställde i allmänhet sina färder österut öfver Östersjön.
Den gamle ryske historieskrifvaren Nestor berättar (omkring år 1100),
att svenska vikingar år 859 »kommo öfver hafvet och kräfde skatt af
slaverna». Och enligt samme författare var det några bland dessa
»roddarlags-män», »roddsbyggare» eller »rospiggar», som blefvo Rysslands
och de slaviska stammarnas förste behärskare. Finnarna kallade dem med
någon förvrängning af det nordiska namnet »ruotsi». Grekerna kallade dem
»ryssar».

När kristendomen tamde de nordiska vikingalynnena, och vikingafärderna
upphörde, bevarade isländarna sina vikingaminnen trognare än svenskar,
norrmän och danskar. Under de mörka och ödsliga vintrarna på Island roade
de forne vikingarnas söner och döttrar sig med att »förtälja» sina fäders
sjöfärder och äfventyr för lyssnande barnaskaror. Berättelserna gingo på
1100- och 1200-talen från släktled till släktled. Mycket »glömdes ute».
Mycket »lade man till» ur egen fantasi, när man berättade. Man blandade
samman personer och händelser. Berättelserna hade sålunda blifvit ganska
romantiserade verklighetsskildringar, då de på 1200- och 1300-talen
upptecknades i den form, uti hvilken de bevarats till vår tid.[3]

Nu är det ju så med mången roman i vår tid, att den ej skildrar
händelser, som verkligen tilldragit sig, eller personer, som verkligen
upplefvat allt, hvad romanen förtäljer. Ofta skildras däremot händelserna
~sådana de kunde ha tilldragit sig~. Och på så sätt ger mången roman med
diktade personer och händelser en trogen bild af det värkliga lifvet.

Så är det ock med de nordiska sagorna. Mycket i dem är ren »dikt». Och
likaväl innehålla de många värklighetstrogna drag ur lifvet i Norden på
1200-talet och under århundrandena närmast förut.

Några sådana drag ur nordiska sagor upptecknade på Island sammanställas
i det följande med bestämmelser som innehållas i gamla svenska
landskapslagar, för att ge en bild af trälars och trälkvinnors lif och
ställning i Norden vid vikingatidens slut och den kristna tidens början.



2. En gammal visa om träl och fri.


En gammal isländsk visa innehåller en hednisk sägen om träldomens
uppkomst. Den berättar, att en hednisk gud en gång kom till jorden. Under
sin vandring där tog han först in i en torftig koja. Den andra natten låg
han i en välbärgad gård. I kojan födde en kvinna sedan en son, som fick
namnet _Träl_. Han blef alla trälars stamfader. I den förmögna gården
föddes också en son till guden, och den sonen blef stamfader till alla
frie män. Träl och fri voro alltså ej bröder, men halfbröder. Trälen var
enligt den gamla nordiska uppfattningen ej den fries medmänniska. Han
betraktades på sin höjd som ett slags halfmänniska i jämförelse med en
fri bonde.

Visan förtäljer:

    En son fick Edda,
    som östes med vatten,
    var svart till hyn
    och fick heta _Träl_.
    Å händerna skrumpet
    skinn han hade,
    krökta knogar
    (och kartnaglar),
    tjocka fingrar
    och fult anlet,
    lutande rygg
    och långa hälar.

    Han började växa
    och väl trifvas,
    tog också till
    att öfva sin styrka,
    bast att binda,
    bördor att göra
    och drog hem ris
    dagen i ända.

    Kom till gården
    gångande jänta
    med fotblad ärriga,
    armen solbränd
    och nedböjd näsa:
    hon nämdes _Tir_.
    — — — — — — —
    De tisslade och tasslade,
    tillredde sängplats,
    Träl och Tir
    i tungsamma dagar.
    Nöjda de bodde
    och barn aflade
    — — — — — — —
    (Barnen) lade gärden,
    gödslade åkrar,
    ansade svin,
    vallade getter
    och grofvo torf.
    — — — — — — —
    Af dem ha sin härkomst
    trälars ätter.

Om de fria böndernas diktade stamfader heter det i visan:

    Ett barn fick amma
    — — — — — — —
    pilten knöts i blöja,
    rödlätt och täck,
    tindrande ögon.
    Han började växa
    och väl trifvas,
    oxar han tamde,
    och årder gjorde,
    timrade hus
    och höga lador,
    slöjdade kärra
    och körde plog.

    Hem de skjutsa en mö
    med hängande nycklar
    — — — — — — —
    Af dem fingo ursprung
    fria mäns ätter.[4]

Denna gamla sägen vittnar om, att våra hedniska förfäder ansågo, att
klasskillnaden var en gudomlig inrättning, — att gudarna eller en gud
gett upphofvet till skillnaden mellan träl och fri.



3. Träldomens uppkomst: fientliga sammanstötningar mellan olika
folkstammar.


Likasom riket Sverge en gång uppstod genom sammanslutning af landskap,
hade landskapen — åtminstone de älsta bland dessa småstater — uppstått
genom sammanslutning af ännu mindre landsdelar (härad o. s. v.). Och
dessa minsta och ursprungligaste stamstater hade grundlagts af skilda
små folkstammar. Dessa små folkstammar hade ursprungligen lefvat hvar
för sig som kringvandrare (nomader). De höllo sig i allmänhet hvar inom
sitt lilla område. Till fiskeplatserna inom sitt område drog stammen,
när våren kom. Då fisken upphörde att leka och fisket blef sämre, brände
stammen ett stycke skog och sådde på sveden. Sommaren tillbraktes på
vandring med boskapen. Och då hösten kom, vände man åter till sveden och
skördade. Sedan gick man i vinterkvarter. Man slaktade, tröskade, bakade
och bryggde. Och så tillbrakte man vintern med att äta, dricka och sofva,
tills våren kom och fisket började på nytt.

Men olika stammar råkade stundom i strid om fiskeplatser, om sädesskylar
eller om vinterförråd. I striderna gjordes fångar. Dessa fångar blefvo i
den älsta barbariska tiden dödade utan förskoning. Ett stort framsteg i
civilisation var det man gjorde, då man fann på att skona krigsfångars
lif för att använda dem till utförande af arbete i segrarens tjänst.
Bruket att använda krigsfångar som arbetare blef allmänt, när efterhand
jordbruket blef hufvudnäring och de kringvandrande boskapsägarna
blefvo bofasta bönder. Såsom jordbrukare lärde sig våra fäder snart
nog uppskatta värdet af ett par människoarmar, — värdet af trälar och
trälkvinnor.

Sådant värdefullt byte försmåddes ej häller af de nordiska vikingarna.

Det svartmuskiga trälbarnet hade ej samma rent nordiska blod i ådrorna
som den rödlätte bondpojken med de tindrande ögonen. Det antydes redan
i den gamla visan om träl och fri, att med klasskillnaden delvis
sammanhängde skillnad i ras. Och de nordiska trälarna voro sannolikt
redan från älsta tid af ganska blandad ras. Den uppblandades ännu mer
under vikingatiden. I de isländska sagorna talas ofta om ~valska~ trälar
eller trälar från ~Valland~ d. v. s. Frankrike och Italien. Och gamla
engelska klosterböcker innehålla anteckningar om bidrag, som de engelska
folkstammarna lämnat till den nordiska slafklassen. »År 819,» står det
i en sådan anteckning, »röfvades många kvinnor af vikingar.» »År 835
brände vikingar kyrkan i K., dräpte många, men gjorde en stor del till
fångar.» Omkring år 1000 var eländet i England och Irland så stort, att
fader sålde son, son sin moder och broder sin broder till vikingarna
för pängar, enligt hvad en engelsk präst på den tiden berättat. Och en
gammal engelsk historieskrifvare förebrår en dåtida engelsk furstinna för
att ha drifvit formlig slafhandel på Danmark med fattiga engelska bönder.

En arabisk författare, som omkring år 900 besökte Ryssland, såg där
svenska vikingar. Han berättar om dem, att de voro modiga och tappra.
»När de anfalla ett folk, sluta de icke, förr än de hafva tillintetgjort
det. De utplundra de besegrade och göra dem till trälar ... De angripa
slaverna, komma till dem på skepp, gå i land, taga dem till fånga,
bortföra dem och sälja dem.»

I de nordiska trälarnas ådror blandades finskt och slaviskt blod med
västerländskt och sydländskt.



4. Trälarnas antal.


Det land som våra förfäder bebodde på 1100- och 1200-talen, var ett land
med en natur ganska olik vårt nuvarande Sverges. Fördelningen mellan
vatten och land var en helt annan då än nu. Många vattendrag ha sedan
dess uppslammats och många sjöar sinat ut. Skogarna och ödemarkerna voro
flera och större. De odlade bygderna hade ringa utsträckning. De lågo
spridda utmed stränderna af floder och sjöar samt vid hafskusten. Hvar
befolkade bygder funnits och hur vidsträckta de varit, ses af de gamla
grafkumlen.

På 1100-talet infördes en sorts mantalspänning i Sverge,
»Peterspänningen», en skatt till påfven i Rom. Det finns gamla uppgifter
om, hur stora summor den skatten inbrakte. Och däraf har man räknat
sig till, att Sverge på 1200-talet måtte ha haft under en half million
människor.

I det föga befolkade gamla Sverge var trälarnas antal ringa. En gård med
12 kor, 2 hästar och 3 trälar var en stor och god bondgård. Men småbruk,
som sköttes af ägaren och hans hustru med hjälp af barnen och möjligen
en trälinna voro vanliga. Blott höfdingar hade gårdsbesättningar af 10-12
trälar, eller flera.

Den nordiska träldomen var ej något mass-slafveri. Träldomen var därför
också mildare än slafveriet i värkliga slafstater. Trälen behandlades väl
i regel hårdt, men sällan grymt.



5. Trälsysslor.


De gröfsta och tyngsta sysslorna voro trälens och trälkvinnans.

    — — — »I afton,
    när du svinen ger föda
    och hundarna edra
    till afskrädet lockar»,

lyder en smädestrof, i hvilken en person föraktligt tilltalas, som om
han vore »en simpel träl». Och en nordisk viking skall en gång till sin
fiende smädefullt ha ropat:

    »Förr må du, Gudmund,
    getter vakta
    och klättra i branta
    bergskrefvor,
    hållande i handen
    hasselkäppen» —

än bruka svärd.

Trälens enda egendom var knifven i bältet. Men som vapen var honom ofta
närmare till hands dynggrepen.

Trälkvinnornas vanligaste sysslor nämner västgötarnas gamla lag. Om
en trälkvinna får barn, till hvilket en fri bonde är fader, skall
enligt västgötalagen barnafadern hålla trälinnans ägare skadeslös för
dagsvärksförlusten vid barnsbörden, tills trälinnan

    — — — »gitter (= orkar)
    kvarn draga
    och ko mjölka».

Att draga handkvarnen omtalas ofta som trälinne-syssla.

    »Medan du vid kvarnen
    kysste trälinnor»,

fällde en tapprare kämpe sina fiender, sägs det till en person i en
gammal visa.

Trälinnans var också tvättkvinnans slitsamma arbete.

Trälinnan var husmoderns hjälpkvinna och fick taga det värsta af
arbetet inomhus likasom trälen förrättade det tyngsta arbetet utomhus.
Men husbondfolket arbetade jämte sina trälar och trälinnor. Och i
hvardagslifvet var afståndet mindre kännbart mellan bonden, som själf
plöjde sin åker, och trälen, som vaktade hans svin.

När hanen gol, började arbetsdagen. Den räckte, tills solen gick ned,
eller längre. »Bonden Arnkell,» heter det i en isländsk saga, »var en
riktig gåpåare och lät sina trälar arbeta från morgon till kväll. På
vintern körde han hem hö på nätterna i månljuset, ty om dagarna hade
trälarna annat att göra.» En husbonde, som hade många trälar, inskränkte
sitt eget arbete till att hålla uppsikt öfver trälarna. En träl
anförtroddes också stundom förmanskap öfver andra trälar. Det förekom
till och med någon gång, att en storbonde, som hade flera gårdar, lämnade
skötseln af en hel gård helt och hållet åt en träl. Denne träl blef då
ett slags torpare eller arrendator. Ansedda höfdingar höllo ofta trälar
till uppassare eller betjänter. En sådan betjänt, eller s. k. skosven
var ofta sin herres ständige följesman och förhållandet mellan honom och
husbonden blef ofta ganska förtroligt.

Som hushållerska eller ladugårdsförestånderska kunde äfven trälinnan
erhålla en ganska betydande plats i det landtliga hushållet.

Lättare syssla fann mången trälinna som husbondens frilla. Såsom sådan
fick trälinnan dock ofta umgälla husbondens ynnest med husmoderns hat och
förföljelse.

Som amma och vårdarinna åt husbondens barn vann trälinnan någon gång
en lyckligare ställning i familjen. Sagorna bevara många exempel på
fosterbarnens tillgifvenhet för sådana trotjänarinnor. Det berättas till
exempel att skalden Egil, som lefde på 900-talet, var varmt fäst vid sin
amma. En gång lekte hans far boll med honom och en af hans lekkamrater.
Fadern redde sig illa mot pojkarna i leken. Då blef karlen vid dåligt
humör. Han tog Egils lekkamrat i sina starka armar och slog honom till
marken, så att han dog på fläcken. I ilskan grep han sedan efter sin
son. »Låt bli ditt barn», ropade då Egils fostermor, som stod och såg
på. Fadern släppte då sin son oskadd, men tystade i stället munnen på
trälinnan med en sten, som blef hennes bane. Vid kvällsvarden saknades
Egil. Han kom in något senare. Han hade varit ute i ladan och dräpt
faderns mäst omtyckte träl för att hämnas på fadern sin ammas död.



6. Dräkt.


Knäbyxor af grof, grå vadmal, fästa vid lifvet med ett bälte, — en
långrock af samma material och färg, sydd som en skjorta och öppen i
halsen, så att den kunde trädas öfver hufvudet, åtdragen om midjan med
ett rep eller en rem, — mössa af samma tyg eller af skinn, stundom med
hakrem, — strumpor sydda af skinn eller af vadmal, — till skor
läderstycken, som knötos öfver fotbladen: sådan var dräkten för träl och
trälinna. Fattiga bönder voro klädda som de. Men förmöget folk klädde sig
gärna i tyger af andra färger.

Barbenta med »ärriga fotblad» gingo de ofrie väl ofta (som i visan). Så
spar den fattige än i dag strumpor och skor.

På trälens hufvud var håret rundklippt och kort. Rikt och långt hår var
frie mäns prydnad.



7. Benämningar på trål och trälinna.


»Man» var den vanliga benämningen på träl och trälinna: ~et man~
nämdes både ofri man och ofri kvinna, likasom danskarna ännu säga »~et
menneske~». Å ena sidan visar själfva denna användning af ordet ~man~ ett
visst erkännande af trälens människovärde. Å andra sidan visar det där
~ett~, att den ofrie dock i grunden betraktades som ~ett ting~.

Själfva ordet ~träl~ synes egentligen ha betydt ~löpare~ eller något
dylikt och har väl ursprungligen betecknat den som i ett hushåll
förrättade löpande småsysslor. Husfadern fyllde i älsta tid själf de
viktigaste familjeuppgifterna: att försvara familjen och i hufvudsak
försörja den.

En trälinna kallades vanligen ~tir~. Det ordet betyder helt enkelt
tjänarinna. Ungefär detsamma betyder benämningen ~ambot~, som hör samman
med ordet ämbete (= tjänst).

Träl och trälinna omtalas ofta som ~ånödiga hjon~, det vill säga
människor, å hvilka låg nöd eller trältvång.

Alla dessa benämningar synas tyda på en ganska mänsklig uppfattning af
träldomsförhållandet. Och ändå genomgår ett stolt förakt för trälarna
hela den litteratur, som skildrar de gamle vikingarnas äfventyr och
våldsdåd och odalmännens fri- och rättigheter.



8. Trälars karaktär.


Trälen föraktades såsom feg. Dödsförakt var den frie mannens främsta
dygd. Men trälen »fann den dagen dyster, då han doge från svinen». På
djupet af själen misstänktes trälen alltid för att nära en längtan efter
friheten, som kunde förmå honom att dräpa eller förråda sin herre, om
gynnsamt tillfälle erbjöde sig. »Stackare den, som har en träl till sin
bäste vän», lydde ett gammalt ordspråk. Det är nog sant, att trälarna
oftast voro »dåliga karaktärer». Den kunde ej bli annat än rädd och
trolös, som på nåd och onåd var lämnad i sin herres våld utan rätt till
försvar. Alltid måste trälen frukta sin herres nycker.



9. Trälarnas rättslöshet.


Trälen var fullkomligt rättslös i förhållande till sin husbonde. Allt
hvad husbonden ville besluta om eller företaga med sin träl, ansågs falla
utom lagen: lagen hindrade honom icke från att förfara hur godtyckligt
som hälst med ofria tjänstehjon. Husbonden kunde sälja, byta eller skänka
bort trälen, eller godtyckligt taga trälens lif. »Om husbonden eller
husfrun eller deras barn tillfogar honom (trälen) någon skada — dråp
eller sår — vare allt saklöst.» Att husagan kunde vara sträng, därom
vittnar ordet »_trälbärga_»: en trälbastonad, det vill säga ett sådant
kok stryk som en träl brukade få. Att få ett sådant kok stryk det var att
bli »piskad som en träl, så att man ej kunde röra sig». Ville man beteckna
att någon var fullkomligt rättslös, sade man honom »ej ha mera rätt än
en hudstruken huskona» (det vill säga trälinna). Skånelagen stadgar för
träl, som stulit, i vissa fall hudstrykning eller att »mista huden».

Eftersom trälar voro en ganska värdefull egendom, låg det emellertid
i husbondens inträsse, att trälarna foro väl. Och i regel voro väl
husbönderna också rädda om sina trälar, likasom en bonde nu för tiden
är mån om en god arbetshäst. Husbonden kunde därför också med lagens
hjälp skydda sin träl för främmande personers åvärkan, likasom han kunde
lagligen hindra personer att förgripa sig på hans öfriga egendom.

Trälen kunde däremot aldrig själf klaga inför domstol. Trälar fingo
öfver hufvud taget ej uppträda inför domstolarna, ej ens som vittnen,
utan i undantagsfall. Husbonden var i allt trälens rättslige målsman.
Om någon förbröt sig på trälen, var det husbondens rätt att beifra
brottet, och det var han som ägde kräfva och taga skadeersättning för
den skada trälen lidit. »Varder någons träl dräpt,» säger Skånelagen,
»ersatte den, som trälen dräpte, ägaren med tre mark och svärje tillika
med tolfmannaed, att trälen ej var mera värd». Om någon slår eller
sårar en träl, och trälen ej får lyte däraf, betalas till husbonden
läkningsarfvode och ersättning för förlorade dagsvärken samt böter.

Husbonden var ansvarig för trälens förbrytelser, likasom han var ansvarig
om hans hund bet någon, eller om hans kreatur gingo in i grannens säd.
Om trälen begick ett brott, fick husbonden betala böterna eller utlämna
trälen till den, mot hvilken trälen förbrutit sig. »Dräper träl en fri
man,» säger Skånelagen, skall husbonden »utlämna trälen till den dräptes
fränder» och betala sex marks böter, »eller behålle han sin träl och
böte nio mark.» Vissa landskapslagar synas ha velat hindra husbonden
att tillgripa den bekväma utvägen att utlämna den brottslige trälen.
Östgötalagen stadgar sålunda, att om husbonde ej vill böta, utan utlämnar
sin brottslige träl, äger målsägaren rätt att taga en ekevidja och hänga
den utlämnade trälen i denna vid grindstolpen till ägarens gård. Skar
husbonden ner liket, innan vidjan ruttnade, så gjorde han sig skyldig
till 40 marks böter. I denna bestämmelse låg ett tvång på ägaren till
böternas gäldande, och till sträng uppsikt med trålarna, så att de ej
blefvo dråpare och därigenom ådrogo husbonden stora kostnader eller stora
obehag.

Det straff som i de gamla nordiska lagarna ofta användes mot frie män,
fredlösheten, kunde ej tillämpas på trälar, ty »om träl dömdes fredlös,
då skulle han gärna begå förbrytelser, på det att han måtte fara
fredlös». När en träl rymde från sin husbonde, blef han emellertid som en
fredlös. »Far någon efter sin (förrymde) träl och finner honom, tage han
honom saklöst, hvar han finner honom», säger Skånelagen. Västgötalagen
stadgar: »Tager någon en annans förlupne träl eller trälinna, då
skall han lysa efter ägaren som lag säger». Ville trälen undkomma sin
förföljande husbonde, kunde han ej räkna på skydd hos grannarna eller
hos andra bönder i grannskapet. Han måste taga sin tillflykt till skogen
eller ödebygderna och lifnära sig så godt han kunde. I skogarna vid
landskapsgränserna fanns det också tidtals godt om laglöse brottslingar
af både fri och ofri härkomst.

Frigifning af träl skedde offentligt å tinget, vanligen under ganska
omständliga former. En frigifven träl blef i regel fortfarande i
mycket beroende af sin förre husbonde och erhöll ej en fri mans alla
rättigheter. Ej ens sonen af en frigifven kom i fullt åtnjutande af dem.
Det kräfdes flera släktled, innan trälättlingen vann fullt erkännande som
en like inom de fribornas klass.

Den norske stormannen Erling Skjalgsson på Sole »bestämde åt sina trälar
ett visst dagsvärke och gaf dem sedan lof att på fritiden eller om natten
arbeta för egen räkning. Han gaf dem åkerland att så korn på, och det som
därpå växte blef deras.» Han åsatte hvarje träl ett visst pris. När de
sparat samman af eget arbete till den summa, han ansåg dem värda, fingo
de friköpa sig för sparpänningarna. »Många löste sig fria det första
eller andra året, och alla, som det gick bra för, köpte sig fria inom
tre år. Med dessa lösepänningar köpte Erling sig nya trälar, och dem som
friköpt sig, förhjälpte han till sillfiske eller annan näring; somliga
röjde skog och anlade nybyggen. Alla brakte han till någon bärgning.»



10. Träldom på grund af börd.


Träldomen var ärftlig. Barn af träl och trälinna blef träl. Husbönderna
hade bestämmanderätten öfver trälarnas äktenskapliga förbindelser, som
naturligen ej ägde samma laga form eller kraft som giftermål mellan
frie. För husordningens skull såg en bonde, som hade både dräng och
piga, hälst att det blef ett par mellan träl och trälinna på hans egen
gård. Men förhållandena kunde äfven ordnas granngårdar emellan efter
öfverenskommelse mellan husbönderna. Trälabarnen kommo att tillhöra
trälkvinnans husbonde: »barnet följer modern», var den gällande regeln.
En hemmafödd träl ansågs bättre än en köpt eller härtagen. Om en sådan
hemmafödd träl blef med våld bortröfvad eller med list bortstulen, kunde
rätte ägaren stämma innehafvaren. Ägaren skulle då enligt Västgötalagen
svärja att trälen var hans, med följande ed: »Han föddes hemma i mitt hus
och hushåll; där diade han och drack modersmjölk; där lindades han och
lades i vagga; därför äger jag honom och ej du.»

Barn af fri och träl, blef i älsta tid träl. Men i de svenska
landskapslagarna, i den form de bevarats till vår tid, hade redan genom
kristet inflytande införts bestämmelsen: »barn följer alltid bättre
hälft». När en af föräldrarna tillhörde de fries klass och den andra
trälarnas, blef barnet fritt, men arflöst, som oäkta barn ännu i långt
senare tider.



11. Frie bli trälar.


Fri man eller fri kvinna kunde nedstötas i trälarnas klass till straff
för brott. Om bondhustru stjäl, stadgar Östgötalagen, skall mannen böta
tre mark första och andra resan: stjäl hon tredje gången eller oftare, då
får han böta, om han vill; vill mannen ej böta, så har den bestulne rätt
att göra kvinnan till sin trälinna eller stena henne.

Fri man eller fri kvinna kunde gifva sig själf till träl: gäfträl. Det
var för den af ålder eller sjukdom till arbete oföre en utväg att bli
försörjd, att lämna sig och sin egendom i en annans händer. Gäfträlarna
voro därför ofta åldringar, i ställning motsvarande senare tiders
födorådstagare och undantagsfolk. Någon gång kunde väl äfven ekonomiskt
obestånd tvinga fri bonde att nöja sig med lotten som gäfträl på en
förmögnare mans gård. Sannolikt ha aftal om sådan gäfträldom på vissa år
bidragit att grundlägga legohjonsförhållandet.



12. Handel med trälar.


Trälar och trälinnor kunde säljas och köpas. Köparen fick själf värdera
trälen i anseende till ålder och kroppsbyggnad. Men lagen förbjöd
säljaren att fördölja fel och lyten, som blott kunde framgå efter längre
tids användning af trälen. Hade säljaren i sådana afseenden handlat
svekfullt, kunde köpet återgå, om köparen fordrade det. Trälar såldes och
köptes dels under hand, dels på marknaderna, till hvilka äfven trälar
fördes, såsom sagorna visa. De på marknaderna till salu hållna trälarna
voro till större delen krigsfångar eller så kallade härtagne, som fördes
till norden på vikingaflottorna.

Enligt en saga från Laxådalen på Island, reste bonden Håskuld en gång
till Norge för att hämta byggnadstimmer. Han gjorde under vistelsen i
Norge en afstickare till den stora marknaden på Brännö vid utloppet
af Göta älf. En dag då han gick öfver marknadsfältet där, fick han
se ett ståtligt tält något på afstånd från de öfriga salubodarna.
Tältet tillhörde Gille den ryske, en rysk handelsman. Då Håskuld kom
in i tältet, frågade han, om Gille kunde sälja honom en trälkvinna.
Gille lyfte då i ett förhänge i tältets midt och därinnanför sågos 12
slafvinnor sitta. Håskuld tittade på dem. Ytterst i raden satt en kvinna
i dåliga kläder. »Hvad kostar hon?» sporde Håskuld. »Tre mark.» Det
tyckte Håskuld var dyrt. »Ja, däri har du rätt,» svarade Gille, »att jag
håller henne dyrare än de andra. Välj af dem hvilken du vill, och gif
mig en mark silfver för den du tager. Så behåller jag själf kvinnan där
borta i hörnet.» — »Jag skulle dock först vilja veta,» återtog Håskuld,
»huru mycket silfver det finnes i pungen, som jag har här vid mitt
bälte.» Sedan räckte han Gille pänningpungen och bad honom taga fram
sitt besman och väga den. »Denna handel,» sade då Gille, »skall från
min sida försiggå utan allt svek — den där kvinnan har ett stort fel, och
detta skall du få veta, innan vi afsluta köpet.» Håskuld sporde hvad det
var för ett fel. »Hon är stum,» svarade Gille; »på många sätt har jag
försökt få henne att tala, men har aldrig kunnat få ett ord af henne,
så jag tror säkert, att hon icke kan.» Då pungen befanns väga jämt tre
mark, köpte dock Håskuld trälinnan, som först fallit honom i smaken. När
Håskuld sedan kom hem till Island med sin nya trälinna, blef hans hustru
missmodig. Hon lät trälinnan betjäna sig, men behandlade henne illa. Och
därför lät Håskuld snart trälinnan flytta till en annan gård. Där födde
hon en son. Såsom oäkta fick denne ej ärfva Håskuld. Men modern skaffade
honom i stället arfvet efter en annan rik bonde, hvars kärlek hon vunnit.

Trälars och trälinnors handelsvärde växlade naturligtvis, likasom priset
på andra handelsvaror. Normalvärdet för god manlig träl af medelåldern
synes ha varit tre mark. Tre mark skulle motsvara i vår tids mynt och
myntvärde ett tusen kronor. För en trälkvinna gafs vanligen en mark, —
lika mycket som för en bra ko eller en god oxe.



13. Kristendomens införande.


Härtagna trälar och trälinnor voro sannolikt de första
kristendomsförkunnarna i de nordiska länderna. För sina hedniska
husbondefolk förtäljde dessa svartögda främlingar om soliga länder bortom
hafven, där den hvite guden härskade.

I de där främmande länderna fingo äfven nordiska vikingar med egna ögon
se, hur den kristne guden dyrkades i höga tempelsalar, fyllda af doftande
rökelse och smekande musik och präster i guldstickade kläder.

Käjsaren i Konstantinopel, det öst-romerska rikets hufvudstad, höll sig
på 900- och 1000-talet med ett lifgarde af nordiska vikingar. Svenska
runstenar finnas resta öfver »Greklandsfarare», som tillhört denna
utvalda skara af »väringar i Miklagård».

Konungarna af England besoldade på 900-talet skaror af nordiska vikingar,
som förbundo sig att skydda kusterna mot sina härjande landsmän. En
allt bredare kustremsa på Englands nordsjökust befolkades på 900-talet
af nordmän. Med deras hjälp gjorde sig i början af 1000-talet danske
konungen Knut den store, son af Sven Tveskägg, till Englands härskare.

Från vistelsen i de kristna länderna återvände många vikingar omvända
eller i alla fall döpta. Om de än efter hemkomsten öfvergåfvo sin
kristna tro, blefvo de dock sällan på nytt rättrogna hedningar. De
blefvo ett slags fritänkare, som litade mer på egen styrka och makt än
på Oden, Tor och Frej eller Kristus. Genom deras fritänkeri försvagades
hedendomens motståndskraft mot den nya läran, som snart gjorde sitt intåg
i Norden i mäktigare följe än härtagna trälars.

Olof Tryggvason, en ättling till norske konungen Harald Hårfager, hade
tillbrakt sin ungdom på vikingafärder. Östersjöns kuster hade han varit
med att härja och sedan dragit ut på Nordsjön. I förbund med Sven
Tveskägg hotade han London 993 och tvang engelske konungen att köpa fred
med dryga pänningesummor. Efter fredsslutet öfvergick Olof i engelsk
krigstjänst och lät döpa sig. Han uppehöll sig äfven under någon tid på
Irland, där den kristna missionsvärksamheten då hade sitt hufvudsäte.
Där tändes hos honom den religiösa entusiasm, som gjorde den tappre och
hänsynslöse vikingahöfdingen till kristendomens främste banerförare
i Norden. Han landsteg 995 på norska kusten med det fasta beslutet
att lägga Harald Hårfagers forna rike under sitt välde och att »bryta
norrmännen till kristendomen». Han »bjöd alla människor att antaga den
kristna tron, men dem som gjorde invändningar, dömde han till svåra
straff, dräpte några, stympade andra, dref rästen bort i landsflykt.» När
han efter fem års regering stupade i sjöslaget vid Svolder år 1000, var
hedendomens makt i Norge för alltid bruten.

En engelsk andlig man vid namn Sigfrid, som i Olofs följe ankommit
till Norge, lär efter kungens fall ha dragit med flera följesmän in i
Sverge och grundat en betydande kristen koloni i Växiö. Konung Olofs
kristna härnadståg sträckte sålunda sina värkningar äfven till vårt
land. Men det hedniska motståndet var här segare, fastän kristendomens
utbredning i södra Sverge gynnades af förbindelsen med Tyskland och
Danmark. Annu 1123, berättas det, gjorde den norske konungen Sigurd
Jorsalfarer (Jerusalemsfararen) ett krigståg till Småland för att kristna
småländingarna.

Götalands inbyggare hade i sin ordning många blodiga strider med svearna,
innan mellersta Sverge blef kristnat.

År 1164 blef Uppsala Sverges ärkebiskopssäte.

Med svärdet kristnades de nordiska länderna. Först när bönderna i
blodiga nederlag erforo, att den kristne guden var starkare i striden
än deras hedniske gudar, funno de det rådligt att välja honom till sin
skyddsherre. Och långsamt och ovilligt bortlade de, sedan de redan
antagit kristendomen, de hedniska seder och bruk, som kristendomen lyste
i bann.



14. Kristendomen och träldomen.


Om kristendomen långsamt fick tillkämpa sig en sen och ofullständig
framgång bland de nordiska bönderna, lyssnade däremot trälarna desto
villigare till den nya läran om en gud, inför hvilken träl och fri voro
hvarandras likar och alla människor bröder.[5] Till trälarna vände
sig ock missionärerna i första hand. Då ofriheten hindrade en träls
omvändelse, friköpte missionären honom ofta och befriade sålunda trälen
från husbondens tvång på hans religiösa öfvertygelse. Ännu oftare
begagnade sig missionärerna af träldomen på det sättet, att de köpte sig
trälar och behöllo dem som sina trälar, tills de förmått eller tvingat
dem att antaga kristendomen. Stundom upphandlade de äfven nordiska trälar
och sände dem till de tyska klostren, där de så blefvo kristnade, för
att återsändas till Norden som medarbetare för kristendomens utbredning.
Sålunda sägs det, att Ansgar en gång »bland många andra» köpt en änkas
son, som vid unga år förts till Sverge i träldom och som vid återkomsten
till Tyskland blef igenkänd af sin moder, hvarför Ansgar »strax skänkte
änkans son friheten och gaf honom tillbaka till modern och lät dem glada
draga hem.» Detta berättas i aposteln Ansgars lefnadsbeskrifning, som är
upptecknad omkring år 900.

Husbönder som öfvergingo till kristendomen, förmåddes af missionärerna
att frigifva sina trälar »för Kristi skull». Mången omvänd husbonde
gjorde en sådan »Gudi behaglig gärning» på dödsbädden eller i sitt
testamente, — löste sina trälar, »likasom Kristus hade löst alla syndare
ur syndens träldom». Allt efter som kristendomen utbredde sig i Norden och
vikingatågen afstannade, aftog äfven tillförseln af trälar från utlandet.

Antalet af fria arbetskarlar och arbetskvinnor, som redan under
hednatiden funnits, ökades, på samma gång trälarnas antal minskades.
Många bönder funno det därför till slut billigast och bäst att använda
fritt arbetsfolk, som kunde tagas i tjänst för den tid, då arbetet var
rikligast, medan trälar och trälinnor måste underhållas äfven på vintern.
Både genom omständigheternas tvång och för egen fördels skull lärde
sig därför många storbönder, hvilkas gårdar förut under många släktled
brukats med trälfolk, att reda sig utan sådant. Dessa bönder upphörde
då äfven att i »träldomens afskaffande», som kristendomsförkunnarna
förde på sitt program, se en reform, som för jordägarna skulle innebära
en ekonomisk uppoffring. De blefvo mindre inträsserade för träldomens
vidmakthållande i landet — eller efter hand främjare af dess aflysning.



15. Träldomens aflysning.


Först sedan kristendomen blifvit formligen antagen som landsreligion,
lyckades kristendomen genomdrifva mera betydande förbättringar i
trälarnas ställning. I landskapslagarna infördes bestämmelsen, att alla
barn skulle döpas, — således äfven trälbarnen. Såsom döpta kommo dessa
att stå under kyrkolagen. Och denna ålade husbonden kyrkostraff för
förbrytelser mot kristen träl lika väl som för förbrytelser mot en fri
kristen. Därigenom bortföll framför allt husbondens rätt att opåtalt
dräpa trälen. Husbönderna ålades därjämte att tillse att trälfolket
»hälgade hvilodagen». Gottlandslagen stadgar sålunda: »Varder någons
träl eller ambot påträffad vid arbete å hälgdag, bötar husbonden för dem
tre öre». Slutligen synes också kyrklig vigsel ha kommit att skänka den
officiella kristna hälgden åt trälars äktenskap. Steg för steg erhöllo
sålunda trälarna full kyrklig medborgarrätt.

Som ett slutligt erkännande af detta kyrkliga medborgarskap framtvangs
till sist genom inflytande af kyrkans män träldomens aflysning. Den
innebar ingen revolution, utan utgjorde blott det lagliga erkännandet af
en förändring, som faktiskt redan i hufvudsak var genomförd.

»Nu får ej någon — — gifva sig till gäfträl, ty det afskaffade Birger
Jarl,» lyder en yngre lagbestämmelse, som finnes upptagen i Östgötalagen.
Den återfinnes äfven i Upplandslagen.

»Till Guds och jungfru Marias heder samt till sin faders och farbroders
själaro» stadgade slutligen Magnus Eriksson på sin kröningsfärd år 1335,
att intet barn, som föddes af kristen fader eller moder, må hållas som
träl eller kallas träl.

Trälarna uppgingo efter träldomens aflysning ej i de frie böndernas
klass. Klasskillnaden bibehölls, ehuru klassindelningen blef en
annan. »~Den vare bonde, som orkar göra skatt; den ej orkar skatta,
vare legodräng~», blef den regel, som lades till grund för den nya
grupperingen af den svenska allmogen. Och det blef under de nya
förhållandena fortfarande en skarp gräns mellan själfägande bönder och
egendomslöst tjänstefolk. Såsom egendomslöse ansågos på 1300-talet sådana
personer, hvilkas förmögenhet understeg 3 mark. Det var den tidens
800-kronors-streck. Så mycket ansågs en persons årliga underhåll gå till
på den tiden.

Egendomslös person, som ej ville taga legotjänst, betraktades som
lösdrifvare. För att förhindra lösdrifveri, infördes i lagarna
bestämmelser om böter för hvar och en, som inhyste egendomslöse personer,
hvilka ej vore villiga att taga tjänst. »Nu tillbjudes man eller kvinna
tjänst, och de vilja ej taga tjänst; då tillåtas de sju dygn lediga gå;
sedan måste de taga tjänst; den som därefter hyser dem, böte tre mark.»

Träldomen aflöstes af tjänstehjonsförhållandet.

Många »frigifne» sökte sig dock sannolikt från landsbygden till städerna
och ingingo där i de uppblomstrande handtvärken. Andra drogos till
herremännens växande följen, vid hvilka en trälboren man bättre än i
bondetjänst hade utsikt att komma sig upp.

För bönderna blef det på 1300- och 1400-talen hårda tider. Adelsmän,
präster och utländske män utsögo landet. Herrarna började mena, att
svenske bönder voro »födde till trälar». De syntes benägna att i Sverge
införa lifegenskapen, som i Europas andra länder hade aflöst träldomen.
Från den hotande lifegenskapen räddade sig den svenska allmogen genom
folkresningarna under Engelbrekt och Sturarna och Gustaf Vasa.



FOTNOTER


[1] I de stundom nästan ordspråkslika rättssatserna följa ofta efter
hvarandra två eller flera ord som börja med samma konsonant: »~_f_ara
_f_redlös~», »~_l_if sitt _l_åta~,» »~_s_kam och _s_kada~» o. s. v. Genom
detta rimsätt kom det ena ordet att ge det andra. Därigenom blef det
lättare att hålla rättsbestämmelserna i minnet.

[2] Se härom _Karl Ahlenius_, Fornskandinaviska upptäcktsfärder i
Nordatlantiska hafvet, Verdandis småskrifter n:o 96, pris 30 öre.

[3] Under den isländska sagoskrifningens guldålder nedskref äfven Snorre
Sturluson († 1241) Norges konungasagor, se ~Gust. Storm~, Sn. St:ns
Kongesagaer, oversat, Kristiania 1900 (2 udgave).

[4] ~Edda Sämund den Vises~, öfvers. af Fredrik Sander, Sthm. 1893.

[5] Se äfven _Johan Bergman_, Slafveriet i antiken, Verdandis småskrifter
n:o 57, pris 15 öre.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Träldomen i Norden - Ett blad ur den Svenska artbetsklassens älsta historia" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.